Utbildning för misshandelsutredare

Motion 1990/91:Ju226 av Birgit Henriksson (m)

Endast en av de drygt 200 kvinnor i Stockholm som varje
månad anmäler att de har misshandlats kan få polisskydd i
form av exempelvis regelbunden övervakning. Larm är inte
heller utbyggt så att de, som skulle behöva få dem, snabbt
kan komma i åtnjutande av åtminstone denna trygghet.

Skärpningen av besöksförbudslagen har inte räckt till --
straffsatserna är uppenbarligen för låga.

De flesta anmälningarna av misshandel rör misshandel i
hemmet. När en kvinna slutligen tar steget att anmäla
mannen har det ändå visat sig att hon oftast försöker tona
ned misshandelns omfattning. Man tror detta kan bero på
att hon ändå försöker skydda sig själv, eventuella barn men
också mannen. Detta är något som försvårar för polisen att
kunna ta reda på när en misshandel varit av sådan
omfattning att fara för liv föreligger.

Som ett exempel på detta kan nämnas en kvinna i
norrort som förra året polisanmälde sin pojkvän två gånger.
Men hon berättade inte att hon även blivit våldtagen och
svårt misshandlad. Man häktade alltså inte mannen. Han
knivskar henne sedan till döds. Det blev ingen tredje
anmälan från kvinnan.

Vad kan vi göra, svarade en erfaren utredare, vi kan väl
inte fråga kvinnor som ringer om de blivit våldtagna? Det
är dock min fasta förvissning att man -- genom ökad
kunskap och lyhördhet -- kan lära sig tyda signaler och
kunna ställa de rätta frågorna.

Ligger det någon sanning i den uppfattning som många,
bl.a. Ebon Kram, ordförande i ROKS (Riksorganisationen
för kvinnojourer i Sverige), har kommit fram till, nämligen
den slutsatsen att det verkar som om en del poliser anser att
kvinnor har sig själva att skylla om de upprepat
misshandlas, då måste även dessa polisers attityder aktivt
påverkas. Utbildning och upplysning måste förbättras inom
detta område liksom f.ö. även vad gäller övergrepp mot
barn. Polis och åklagare saknar ofta den
''fördjupningsutbildning'' det här blir fråga om.

I de fall män i alla fall dömts till fängelse och
besöksförbud, men trots detta ändå skrämmer, hotar och
förföljer ''sin'' kvinna (som även kan ha små barn) måste
åtgärder av en helt annan omfattning än i dag vidtas.

Det är inte dessa hotade kvinnor som alltid skall behöva
hålla sig undan. De skall inte behöva föra en ständigt
ambulerande tillvaro, byta telefonnummer, stänga sig inne,
avskärma sig från allt privatliv genom rädslan att mannen
skall kunna spåra henne och hota henne till livet. Hon vågar
som regel inte träffa sina släktingar eller vänner.

Dessa kvinnor måste i en rättsstat kunna garanteras ett
vanligt liv i ett öppet samhälle. Deras barn -- i de fall de har
barn -- blir även de skadade för livet.

Hur kommer det sig då att dessa våldsmän, gång på
gång, lyckas leta rätt på ''sina'' kvinnor, trots att dessa
t.o.m. fått myndigheters hjälp att byta bostad, få nytt,
hemligt telefonnummer etc. Till stor del beror det på det
fullständigt otillbörliga sätt vi använder personnummer i
Sverige. Samt på trögheten och svårigheten att även i
mycket svåra och farliga fall kunna få dessa personnummer
utbytta.

Den läkare -- som av domstolar utpekats som ''skändare
av lik'' -- ett lik han måste ha snubblat över eftersom man i
tingsrätten klart slog fast att man ansåg att han utfört
styckning av kvinnokroppen -- fick mycket raskt en ny
identitet. Men en slagen, hotad kvinna, som ständigt är på
flykt för sitt liv, får i dag inte samma snabba hjälp.

Alla våldsbrott måste betraktas som allvarliga brott. Om
påföljderna för misshandelsbrott blir för ringa -- många som
döms för kvinnomisshandel slipper t.o.m. helt en
frihetsberövande påföljd -- kan detta ge felaktiga signaler.
Man kan förledas att tro att det inte är så allvarligt att
misshandla kvinnor.

1983 års folkbokföringskommitté (SOU 1990:50) uppger
att ett identitetsbyte skulle komma att medföra stora
svårigheter för personen själv. Uppgifter om utbildning,
arbete och ekonomiska förhållanden kan inte styrkas utan
att den gamla identiteten röjs. Det skulle dessutom medföra
avsevärda olägenheter för tredje man och myndigheter.
Dock anser kommittén att byte skall kunna ske när
sekretessreglerna inte anses ge tillräckligt skydd.

En kvinna som är hotad till livet och förföljd -- kanske
blivit misshandlad flera gånger -- bör, om hon så önskar,
garanteras snabbt byte av personnummer. Hennes rätt bör
komma före eventuella olägenheter för myndigheter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om såväl restriktivare användning av
personnummer som möjligheter att kunna byta
personnummer,1]

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad utbildning och upplysning
vad gäller bl.a. utfrågningsteknik vid kvinnors anmälan om
misshandel eller hot.

Stockholm den 25 januari 1991

Birgit Henriksson (m)

1 1990/91:Sk906