Utbildning och forskning i Kronobergs län, m.m.

Motion 1992/93:Ub646 av Kjell Nilsson m.fl. (s)

1. Allmänt

I olika framtidsscenarier för Sveriges utveckling
förutspås att tillväxten kommer att ske inom triangeln
Stockholm--Göteborg--Malmö. Skogslänen och sydöstra
Sverige förutspås få en tillbakagång. Den senaste
regionalpolitiska kommittén har bl.a. som en följd av dessa
utvecklingstendenser i sitt betänkande (1989:55) prioriterat
insatser i tre geografiska områden -- Inlandet, Bergslagen
och sydöstra Sverige.

Befolkningsstatistiken för år 1992 motsäger inte dessa
förutsägelser. Sveriges befolkningstillväxt under året
uppgick till 0,6 %. Skogslänens tillväxt uppgick till 0,18 %
och sydöstra Sveriges (Kronobergs, Kalmar och Blekinge
län) tillväxt till 0,07 %. Kronobergs län hade en folkökning
på 0,2 %. De flesta kommunerna i länet hade en
befolkningsminskning. Markaryds kommun hade en
minskning på 1,7 %.

Trots den svaga utvecklingen inom sydöstra Sverige har
några nämnvärda regionalpolitiska satsningar inte gjorts
där. Detta är bekymmersamt, inte bara från landsdelens
perspektiv utan även ur nationell synvinkel. Frigörelsen i
Östeuropa kommer att leda till att handelsförbindelserna
med de baltiska staterna och övriga delar av Östeuropa
kommer att återupptas efter ett halvt sekels avbrott. Det är
då viktigt att sydöstra Sverige, som är den naturliga basen
för handeln i sydöstra Östersjön, har goda
kommunikationer med övriga delar av Sverige, och även i
övrigt en stark infrastruktur.

Vi kommer att i det följande ange ett antal åtgärder som
skulle kunna bidra till att bygga upp en sådan infrastruktur.
Åtgärderna kan i huvudsak inrymmas under
huvudrubrikerna Utbildning och forskning och
Kommunikationer.

2. Utbildning och forskning 2.1
Högskolan i Växjö

Högskolan i Växjö är den största och mest dynamiska
högskolan i Småland/ Blekinge-regionen med närmare 5
000 studenter. En fortsatt satsning på denna högskola är
förmodligen den viktigaste regionalpolitiska satsningen för
hela sydostregionen. Vi vill därför lägga följande konkreta
förslag.

Det är viktigt att högskolorna i Växjö, Kalmar och
Karlskrona utvecklas till ett nätverksuniversitet med
forskarutbildning och fasta forskningsresurser. Till
högskolan i Växjö bör också knytas den skogsforskning och
högre skogsutbildning, som behövs för södra Sverige (mer
om detta nedan). I detta sammanhang vill vi också erinra
om behovet av glasforskningsresurser och ett landsarkiv för
sydöstra Sverige i Växjö. Båda dessa önskemål kommer vi
att närmare utveckla och precisera i särskilda motioner.

I Växjö finns redan nu en ingenjörsutbildning på 80
poäng. Den är numera förlagd till högskoleområdet på
Teleborg. Därmed har grunden för ett tekniskt centrum vid
Högskolan i Växjö skapats. Med hänsyn till att
motsvarande utbildningar inom EG är treåriga föreslår vi
att Växjös utbildningar också görs treåriga.

Rent allmänt vill vi peka på att behovet av personer med
högskoleutbildning är växande. Antalet utbildningsplatser
vid Högskolan i Växjö bör därför utökas. Det gäller främst
på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningsvägarna.

2.2 Sydsvenskt centrum för skoglig forskning och
utbildning

Skogen med tillhörande näringar är av mycket stor
betydelse för Sverige. Den ger stora exportinkomster och
förutsättningar för arbete och bebyggelse spridd över hela
landet. Tillgången till en effektiv och rationell skoglig
utbildning och forskning är därför av största betydelse för
vårt land.

Skogsnäringen -- och framför allt skogsbruket --
uppvisar betydande skillnader mellan norra och södra
Sverige, bl.a. beroende på olika biologiska och ekologiska
förutsättningar. Närmare 80 % av skogen i Götaland är
privatägd och helt dominerad av småskogsbruk. I Götaland
finns 20 % av Sveriges skogsmark, mer än 30 % av tillväxten
och över 40 % av skogsbruksvärdet. Ca 40 % av skogens
arbetstillfällen finns i Götaland, samtidigt som 25 % av de
skogligt högskoleutbildade är verksamma i denna del av
landet.

Den sydsvenska skogen är utsatt för en rad allvarliga
stress- och skadefaktorer, som luftföroreningar, storm,
torka, rotröta och vilt. En betydande areal bär dessutom
första generationen skog med de problem det medför.
Dessa problem har en speciell tyngd just i Sydsverige och
bör därför studeras här. Trots detta är endast några få
procent av resurserna för skoglig utbildning och forskning
förlagd till Sydsverige.

Behov av helhetsgrepp

I samband med den pågående översynen av den skogliga
FoU-verksamheten är det därför nödvändigt att på ett mera
ändamålsenligt sätt än nu tillgodose det sydsvenska
skogsbrukets behov av resurser för forskning och
utbildning. Programmet för sydsvensk skogsforskning med
en forskargrupp i Alnarp, ny försökspark i Asa och
utbyggnaden av Tönnersjöhedens försökspark är en bra
början. Detta är dock inte tillräckligt. En utökad och
samordnad satsning måste omfatta såväl forskning som
skogstekniker- och jägmästarutbildning.

Utveckling av den sydsvenska skogsforskningen

Erfarenheterna av satsningen på sydsvensk
skogsforskning är utomordentligt goda. Redan efter några
få år har programmet väsentligt bidragit till att öka
kunskaperna om sydsvenska skogsskötselfrågor. Det krävs
nu en utveckling av verksamheten, främst kring de hot som
den sydsvenska skogen är särskilt utsatt för samt olika
trädslag och deras utnyttjande i framtiden.

En viktig fråga för framtiden är den geografiska
placeringen av forskning. Fördelarna med en lokalisering
till Högskolan i Växjö, belägen inom det sydsvenska
skogsområdet, är närmare kontakt med dem som så
småningom skall använda resultaten av forskningen, med
de ekonomiska miljöer som är specifika för sydsvenska
skogsbruk, liksom de ekonomiska förutsättningarna för
skogsbruket. Vidare finns det fördelar med att starta ett
forskningsprogram helt obundet av tidigare traditioner och
värderingar. Kreativiteten, öppenheten mot omvärlden och
vilja att pröva nya kontaktvägar, metoder och angreppssätt
utvecklas sannolikt väl så bra i en mindre traditionell
akademisk miljö.

En sammantagen bedömning är att fördelarna med en
geografisk placering mitt i det sydsvenska skogsområdet,
förslagsvis i Växjö, väger tyngre än eventuella nackdelar.

Skogsteknikerutbildningen -- nödvändig för Sydsverige

Skogsteknikerutbildningen måste också i framtiden
bedrivas i Sydsverige. För att upprätthålla kvaliteten på
yrkeskåren och underlätta rekryteringen till
arbetsmarknaden är det viktigt att kunskaperna inhämtas i
den miljö som de skall tillämpas. Det finns dock ett behov
av ökad högskoleanknytning av utbildningen. Detta medför
klara fördelar när det gäller kopplingarna till övriga
högskoleutbildningar, rekrytering och
kompetensutveckling av lärare, elevernas personliga
utveckling genom delaktigheten i en större studentkår samt
möjligheterna till att anlita externa kompetenta lärare från
nära håll.

Mot bakgrund av ovanstående redovisas i utredningen
''Skogliga grundläggande utbildningars framtida
resursbehov'' starka argument för en omlokalisering av
Södra skogsinstitutet från Värnamo till Växjö. De goda
möjligheterna för en omlokalisering stryks också under av
de utredningar som Växjö kommun genomfört om
förutsättningarna att förlägga en skogsteknikerutbildning i
anslutning till Högskolan i Växjö. En sådan lokalisering bör
därför genomföras.

Del av jägmästarutbildningen i Sydsverige

Omkring en fjärdedel av jägmästarna är verksamma i
Götaland. Sedan utlokaliseringen till Umeå får jägmästarna
dock övervägande delen av sin utbildning, och därmed sina
skogliga erfarenheter, i det norrländska skogsbruket. Detta
är en väsentlig nackdel för sydsvenskt skogsbruk med
mycket annorlunda förutsättningar. Det är därför
nödvändigt att en del av utbildningen, minst ett år, förläggs
till Sydsverige. Då en integrering av skogstekniker- och
jägmästarutbildningarna skulle stimulera till
vidareutbildning för skogstekniker, är det naturligt att
denna utbildning förläggs till det föreslagna nya
Skogsinstitutet i Växjö.

Skogligt FoU-centrum i Sydsverige

Genom att skapa ett skogligt FoU-centrum i Sydsverige
med forskning, skogsteknikerutbildning och en del av
jägmästarutbildningen, utnyttjas resurserna på bästa sätt.
Detta skulle möjliggöra samutnyttjande av lokaler, lärare,
utrustning och övningsområden samt utveckla närkontakter
mellan olika utbildningslinjer och forskningsfält.

Lokaliseringen bör ske i anslutning till lämplig högskola
i den sydsvenska skogsbygden. I detta sammanhang tyder
det mesta på att Högskolan i Växjö har de bästa
förutsättningarna av de tänkbara alternativen. En sådan
lösning skulle medföra att södra Sveriges allt viktigare roll
för skogsbruket tas till vara och att skogen som en nationell
resurs utvecklas.

2.3 Regionalt kompetenscentrum för verkstadsindustrin

Forskning och utveckling är en nyckelfaktor för att
sprida industriell kompetens. Den bedrivs främst vid
högskolor och forskningsinstitut och sprids till stor del
genom högskoleutbildningen. Utan sådan FoU-anknytning
riskerar utbildningen att förlora i kvalitet.

I dagens Sverige förefaller det emellertid finnas ett glapp
mellan forsknings- och näringspolitik. Näringslivs- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) har t.ex. i sin senaste
anslagsframställning visat att omfattningen av svensk FoU
är jämförbar med andra länders. Andelen, som är riktad
mot industriella problem, är däremot mycket mindre än i
andra industriländer, inkl. övriga företag, som inte själva
har resurser att omsätta kunskap från grundläggande
forskning till industriell tillämpning. Detta görs i dag i
huvudsak vid de industriella forskningsinstituten.
Därutöver har NUTEK i sin anslagsframställning föreslagit
inrättande av ca 25 kompetenscentra i anslutning till
högskolor och forskningsinstitut för industrirelevant FoU.

Vi anser, att Växjö är en lämplig lokaliseringsort för ett
sådant kompetenscentrum för verkstadsindustrin. Det bör
innebära, att befintliga högskoleresurser kompletteras med
en professur inom verkstadsteknik (den är för övrigt redan
finansierad av lokala, privata intressenter) och ett antal
forskarstuderande.

Centret bör också vara knutet till/samverka med
Institutet för verkstadsteknisk forskning, Teknikcentrum i
Växjö, Lunds tekniska högskola, högskolorna i
Karlskrona/Ronneby och Kalmar, Resurscentrum i
Ljungby samt Utvecklingsfonden i Kronobergs län.

3. Kommunikationer 3.1
Vägar

Europaväg 4

Ett förväntat svenskt medlemskap i EES med åtföljande
ökat utbyte med kontinenten inom handel, tjänster och
turism samt tillkomsten av en fast förbindelse Malmö--
Köpenhamn kommer att medföra en ökning och förändring
av landsvägstrafiken i södra Sverige.

EES-medlemskapet kommer först i tiden. Detta medför
att det ökade utbytet med kontinenten sker via
Helsingborg--Helsingör med en stigande belastning på
nuvarande E4. Detta talar starkt för att denna väg från
effektivitets- och trafiksäkerhetssynpunkter snarast bör
byggas ut som motorväg till Helsingborg. Eftersom stora
delar av denna sträcka är projekterade, kommer en
utbyggnad att kunna ske snabbt och därigenom ge
omedelbara sysselsättnings- och konjunkturpolitiska
effekter.

Vi föreslår därför att pågående arbeten på nuvarande E4
Ljungby--Helsingborg fullföljs så att denna enligt befintlig
plan byggs ut som motorväg till Helsingborg.

Riksväg 23

För Kronobergs län och även för stora delar av sydöstra
Sverige, däribland området ''Östra Småland'', fyller
riksväg 23 en viktig uppgift som interregional
förbindelse inom södra Sverige. Genom denna förbindelse
knyts de centrala delarna av småländska inlandet, norra
delarna av Kalmar län och även betydande delar norr
därom, samman med de centrala delarna av Skåne, såsom
Malmö--Lund-regionen, Hässleholms- och
Kristianstadsområdena.

För Kronobergs län har det känts angeläget att i olika
sammanhang peka på denna riksvägs viktiga funktion som
huvudförbindelse mellan de nämnda delarna av landet och
behovet av en snar upprustning av denna led.

Malmö--Lund-regionen är på många områden, såsom
exempelvis högteknologisk utveckling, högre utbildning
och forskning samt avancerad sjukvård (regionsjukvård),
centrum för södra Sverige. Det är av största betydelse att
Kronobergs län kan ha goda förbindelser med Malmö--
Lund-regionen. Den service och de tjänster som finns där
bör komma alla invånare i regionen till godo, oberoende av
var man är bosatt.

Kronobergs län och områdena norr därom bildar dels i
flera verksamheter en gemensam region med Skåne, dels ett
uppland för många skånska företag inom industri och
handel. Ett mycket stort utbyte av varor, tjänster och
personliga kontakter äger rum i båda riktningarna. De
mycket omfattande kontakterna inom olika delar av
näringslivet i Småland och Skåne medför att både
transportintensiteten och transportvolymen blir mycket
hög. Från fördelningssynpunkt är det angeläget att detta
utbyte av varor och tjänster kan ske på vägar som har lika
god standard som de på andra håll i landet.

Vi föreslår därför att utbyggnaden av väg 23 skall
fortsätta, att vägen får en enhetlig numrering och skyltning
(Dackevägen) Malmö--Växjö--Linköping och att vägen
införs i det nationella stomvägnätet samt får en till detta
avpassad standard.

Väg 25

En annan väg av stor betydelse för Kronobergs län, inte
minst för länets näringsliv, är väg 25, som sammanbinder
Kalmar--Växjö--Ljungby och Halmstad. Denna vägs
standard är mycket ojämn. Stora brister finns mellan
Hovmantorp och Nybro samt från Hallandsgränsen till
Halmstad. Dessa delar bör med hög prioritet rustas upp.

3.2 Järnvägar

Järnvägstrafiken mellan Kalmar/Karlskrona och
Göteborg på den s.k. kust--till--kustbanan är viktig för
Kronobergs län. Längs banan finns 16 kommuner med
sammanlagt en miljon invånare. För områdets utveckling är
det viktigt att ha goda gods- och
persontransportmöjligheter. Många företag har järnvägen
som bas för sina transporter.

Banan är inte bara viktig förbindelse mellan
Sydöstsverige och västkusten. Den är också en viktig länk
ut i det övriga järnvägsnätet, inte minst genom
anslutningarna i Alvesta, Borås, Värnamo och Karlskrona.
Företagen behöver för sin framtida konkurrenskraft ett bra
transportsystem med säkra leveranser, ''just in time''.

Sydöst- och Västsverige hör till de mest
försurningsdrabbade delarna av landet. Genom att föra
över mera transporter till järnväg kan de försurande
utsläppen minskas.

Befintligt utredningsmaterial visar att med ett förbättrat
underhåll och investeringar till rimliga kostnader, i t.ex.
spårupprustningar, kan restiden från kust till kust minskas
med 30 minuter inom några år. Med modernare
vagnmaterial kan restiden pressas ytterligare med 20
minuter. Restiden blir därmed 4 timmar jämfört med
nuvarande ca 5 timmar.

Vi föreslår att investeringarna i spårupprustningar och
vagnmaterial fortsätter i oförminskad och helst ökad takt så
att ovannämnda restider blir verklighet inom en icke alltför
avlägsen framtid.

I detta sammanhang vill vi aktualisera en annan för länet
viktig järnvägsfråga. Det gäller den nära förestående
introduktionen av snabbtåg på stambanan mellan Malmö
och Stockholm. Vi anser det vara nödvändigt att dessa tåg
gör uppehåll i Alvesta. Det är viktigt för länet och skulle
bidraga till att kraftigt öka resandet på kust-till-kustbanan.

Järnvägen mellan Halmstad och Hässleholm är av stor
betydelse för den västra delen av Kronobergs län. Här har
SJ beslutat avveckla persontrafiken. Detta är en i många
avseenden mycket märklig åtgärd. Det har under senare år
investerats betydande summor pengar i denna bandel. Att
avveckla persontrafiken måste vara att betrakta som
kapitalförstöring. Vi vet också att den s.k. Västkustbanan
står inför en betydande upprustning. Bandelen Halmstad--
Hässleholm borde kunna fylla en stor uppgift som ett andra
eller tredje spår för en del av denna bana. Vi anser att staten
på ett eller annat sätt skall medverka till att
persontrafiken -- med tillhörande tågstopp i Markaryd --
omedelbart skall återupptas på sträckan Halmstad--
Hässleholm.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskarutbildning och fasta
forskningsresurser till ett nätverksuniversitet i sydöstra
Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ingenjörsutbildning vid
Högskolan i Växjö,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utökning av antalet
utbildningsplatser vid Högskolan i Växjö,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett helhetsgrepp på
den skogliga FoU-verksamheten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokalisering till Växjö av den
sydsvenska skogsforskningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokalisering av
skogsteknikerutbildning till Växjö,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokalisering av del av
jägmästarutbildningen till Växjö,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokalisering av skogligt FoU-
centrum till Växjö,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett regionalt kompetenscentrum
för verkstadsindustrin i Växjö,1

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av Europaväg
4,2

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av riksväg 23 till
Europavägsstandard,2

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprustning av väg 25,2

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den s.k. kust-till-
kustbanan,2

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabbtågsintroduktionen på
stambanan mellan Stockholm och Malmö,2

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om persontrafiken på sträckan
Halmstad--Hässleholm.2

Stockholm den 21 januari 1993

Kjell Nilsson (s)

Lars Hedfors (s)

Monica Widnemark (s)

1 Yrkande 9 hänvisat till AU.

2 Yrkandena 10--15 hänvisade till TU.