Utbildning om internationella adoptioner m.m.

Motion 1988/89:Ub549 av Åke Gustavsson och Kersti Johansson (s, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Ub549

av Åke Gustavsson och Kersti Johansson (s, c)
Utbildning om internationella adoptioner m.m.

Mot.

1988/89

Ub549-557

Svenskar av utländskt ursprung, som kommit hit som adoptivbarn, är
numera ett märkbart inslag i vårt samhälle. Det finns drygt 30 000 svenskar
som kommit till Sverige från andra länder genom adoption och årligen utökas
detta antal med närmare 1 500 adoptivbarn.

Adoptivbarnen är oerhört efterlängtade av sina adoptivföräldrar, de fyller
för det mesta ett stort tomrum och är en källa till glädje. Men det är
naturligtvis inte fritt från problem att flytta barn i småbarns- och skolåldern
från en världsdel till en annan, till nya föräldrar, nytt språk, ny mat, ny
kultur, nytt klimat osv.

Internationella adoptioner har förekommit sedan 1960-talet. Många
adopterade är nu vuxna och många är i tonåren. Med tanke på att barnen
många gånger har mycket svåra upplevelser bakom sig är det inte svårt att
inse att det krävs mycket av adoptionsföräldrarna för att hjälpa barnen att
anpassa sig till sina nya förhållanden. Många av barnen har varit utsatta för
flera separationer och därigenom fråntagits möjligheten att knyta an till
någon vuxen person något som enligt all barnexpertis, är nödvändigt för att
barnet skall kunna utvecklas till en harmonisk människa. Det är inte heller
ovanligt att barnen är hittebarn och i de fallen vet man ingenting om
bakgrunden.

Adoptivbarnen utgör ca 1,5 % av alla barn i det svenska samhället. Det
innebär att det finns adoptivbarn i så gott som varje skola, varje förskola och
varje fritidshem. Det innebär också att alla barnavårdscentraler någon gång
besöks av adoptivbarn liksom att över huvud taget alla samhällsinstitutioner,
som kommer i kontakt med barn också kommer i kontakt med de utländska
adoptivbarnen. Adoptivbarnen finns över hela vårt land och inom alla
samhällsklasser. Adoptivbarnen finns naturligtvis också i tonårsgängen, på
fritidsgårdarna, inom ungdomsidrotten och på diskoteken.

Det finns alltför litet av forskning om hur det går för adoptivbarnen och
vilka insatser skulle behöva göras för att underlätta och säkra deras
anpassning till de nya förhållandena och hur de bör stöttas under uppväxttiden.
Men det finns några studier:

Barnpsykologen Ingegärd Gardell gjorde under 1970-talet en studie
rörande drygt 200 ungdomar, som kommit till Sverige som utländska
adoptivbarn och som var i åldern 10-18 år då undersökningen gjordes. Hon
kom fram till att det i stort sett gått mycket bra för barnen även om vissa av
dem haft anpassningsproblem i början av sin vistelse här. Men hon
uppmärksammade också att några av barnen hade specifika språkproblem, 1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Ub549-557

som skolan inte kände igen eller visste hur den skulle hjälpa barnen med.
Hon poängterade vikten av att blivande adoptivföräldrar får delta i en för
dem anpassad föräldraförberedelse, samt att denna senare borde följas upp
då barnet kommit till dem. Hon uppmärksammade också att samhället i stort
borde ha bättre information om utländska adoptivbarn för att barnen själva
skulle slippa en del irriterande uppmärksamhet och fördomsfulla frågor.

Liknande resultat har man kommit fram till även i andra länder där man
har internationella adoptioner.

Barnpsykiatern Marianne Cederblad, professor vid universitet i Lund, har
vid konferenser som anordnats av Svenska Kommunförbundet och NIA
presenterat material som visar att adoptivbarn och -ungdomar, som kommer
till barnpsykiatriska kliniker och PBU/BUP inte sällan har starkare symtom
än vanliga svenska ungdomar, som söker motsvarande hjälp. Adoptivbarnen
har kraftigare utbrott och ett mera omfattande utespring kombinerat med
bortavaro från hemmen än de svenska ungdomar, som själva eller genom
föräldrarna söker psykiatrisk hjälp.

Barnpsykologerna Ilona Déry-Alfredsson och Madeleine Kats har gjort en
studie om utländska adoptivbarn på PBU. Författarna säger i sin resultatsammanfattning:
Intervjuerna med olika behandlare inom PBU visar att en
del behandlare är mycket kunniga och insatta i behandlingsproblematiken detta
gällde bl.a. några av de äldre som haft lång erfarenhet av svenska
adoptivbarn och några av de yngre med speciellt intresse för just detta. På
andra håll tycktes dock ganska stor oklarhet och brist på kunskap beträffande
de utländska adoptivbarnen råda. Detta gällde framför allt den del av
familjens historia som inte är gemensam för barnet och föräldrarna. Vi fann
en tendens att se adoptivfamiljen antingen som en vanlig biologisk familj,
eller som ett slags fosterfamilj - dvs. att se barnet antingen som totalt
anknutet till familjen, eller också som mycket löst anknutet. I samma
rapport sägs också: Adoptivfamiljerna klagar ibland över att man inom
PBU/BUP inte förstår sig på adoptivbarn. Vissa resultat i undersökningen
tyder på att detta ibland kan stämma.

Här vill vi betona att det bara är en liten del av alla adoptivbarn som
behöver psykiatrisk och annan hjälp. För de allra flesta går det mycket bra,
men då det blir problem tycks det som om det kan bli allvarliga problem inför
vilka samhället ofta står handfallet.

Med tanke på den bakgrund adoptivbarnen har är det naturligtvis inte
särskilt anmärkningsvärt att några får problem. Adoptivföräldrarna lägger i
de flesta fall ned ett omfattande arbete på att ge barnen den trygghet de
behöver och att lotsa dem in i sin nya omgivning. Professor Cederblad säger
sammanfattningsvis i en rapport om utländska adoptivbarn som kommit till
Sverige efter tre års ålder: 1 det drivhus av kärlek och engagemang, som de
skapar, är det möjligt för ett barn med tidiga emotionella störningar att
regrediera (går tillbaka i utvecklingen) och på ett positivt sätt reparera sina
känslomässiga skador.

Men föräldrarna behöver också vägledning och hjälp i sina strävanden att
stötta sina barn och ungdomar. Det är samhällets skyldighet att ställa upp
även för dessa föräldrar och barn och ungdomar. Men trots att adoptivbarnen
nu är så vanliga i vårt svenska samhälle finns det inte inlagt någon utbildning

Mot. 1988/89

Ub549

2

om adoptivbarn och deras behov vid utbildning för befattningar där man
kommer i kontakt med barn. Detta är enligt vår mening en allvarlig brist.

För att få ta emot ett barn för adoption krävs enligt socialtjänstlagen att
man har ett medgivande från socialnämnden. Ett sådant medgivande kan
lämnas först efter en noggrann utredning om de blivande adoptivföräldrarnas
möjligheter att ge ett barn med svår bakgrund bra uppväxtförhållanden. För
detta arbete har NIA i samråd med socialstyrelsen utarbetat en handbok.
NIA betonar i denna även att själva utredningsförfarandet skall vara en
förberedelse och skolning av de blivande adoptivföräldrarna för deras
uppgift att ta hand om ett barn som kanske farit illa. Detta är ett krävande
arbete för socialsekreterarna. För detta krävs utbildning. Det behövs också
utbildning för de socialsekreterare som skall hålla kontakt med familjerna
sedan barnen kommit.

Déry-Alfredssons och Kats studie visar att det behövs utbildning om
utländska adoptivbarn för psykologer och terapeuter. Även socialsekreterare
som kommer i kontakt med familjerna då det blir problem i skol- och
tonåren behöver vara väl insatta i den problematik som gäller för tidiga
separationer, modersdeprivation m.m. som de utländska adoptivbarnen inte
sällan varit utsatta för under sina första levnadsår.

NIA har under flera år erbjudit socialhögskolorna sina tjänster i form av
föreläsningar om internationella adoptioner. Trots att NIA inte tagit betalt
för detta är det endast ett par högskolor som utnyttjat erbjudandet.

NIA har sedan hösten 1987 ett projekt, med medel från allmänna
arvsfonden, om rådgivning till utländska adoptivbarn och deras familjer
under barnens uppväxttid. Inom projektet har framkommit ett mycket stort
behov av och intresse för information och utbildning av olika yrkesgrupper
om hur man på bästa sätt stöttar familjer med utländska adoptivbarn och hur
man behandlar dem då de får problem.

Oss förefaller det uppenbart att bl.a. socionom-, terapeut- och psykologutbildningarna
bör innehålla inslag av utbildning om utländska adoptivbarn
och de behov de och deras familjer kan ha under barnens uppväxttid.

BVC-personal, förskollärare och skolpersonal såsom lärare, skolkuratorer
och skolsköterskor är personalgrupper som kommer i kontakt med alla barn
och som därför är viktiga i arbetet att förebygga problem och på ett tidigt
stadium se när speciella insatser är befogade. Det är därför viktigt att dessa
yrkesgrupper har kunskaper även om utländska adoptivbarn.

Enligt vår mening är det viktigt att information om utländska adoptivbarn
och deras behov ingår i utbildningen av alla de personalgrupper i samhället
som kommer i kontakt med barn och som har till uppgift att förebygga att
barnfamiljer får problem och att stötta och då så behövs ge barn och deras
familjer behandling och vård.

Mot. 1988/89

Ub549

3

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utbildning för personal som arbetar med barn
och barnfamiljer också bör omfatta utbildning om utländska adoptivbarn.

Stockholm den 20 januari 1989

Åke Gustavsson (s) Kersti Johansson (c)

Mot. 1988/89

Ub549

4