Utbildningen av veterinärer

Motion 1989/90:Jo610 av Stina Eliasson och Martin Olsson (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo610

av Stina Eliasson och Martin Olsson (båda c)
Utbildningen av veterinärer

Veterinärer utbildas vid den veterinärmedicinska kliniken inom Sveriges
Lantbruksuniversitet. Utbildningen sorterar under jordbruksdepartementet.
Veterinärutbildningen är förlagd till Ultuna utanför Uppsala och tar 5
1/2 år i anspråk (220 poäng). Veterinärlinjen har 65 utbildningsplatser (av
totalt 694 för lantbruksuniversitetet år 1989/90). Antalet utexaminerade per
år ligger kring 60 stycken.

År 1988 fanns ca 1 500 veterinärer i yrkesverksamhet. Den största gruppen,
335, var distriktsveterinärer. Andra stora grupper var de privatpraktiserande
veterinärerna (186 st) och anställda vid veterinärmedicinska fakulteten
(140 st). Antalet nyutexaminerade, obefordrade veterinärer var 252 st.
Antalet pensionärer (ingår inte i siffran 1 500) var 301 st.De statligt anställda
veterinärerna fördelar sig på 83 s.k. veterinärdistrikt. Huvudman är lantbruksnämnden
i vart och ett av landets 24 län. Länsveterinären är chef. Lantbruksnämnden
har regionalt budgetansvar för veterinärverksamheten (medel
från lantbruksstyrelsen). Distriktens bemanningsorter bestäms centralt
av lantbruksstyrelsen, efter hörande av lantbruksnämnden. Beredskapsområdena
som ibland kallas för jourområden bestäms däremot av distrikten
själva.

Distriktsveterinärorganisationen har idag svårt att få sökande till sina
tjänster. Speciellt märks detta i de norra delarna av vårt land. Lantbruksstyrelsen
har vidtagit extraordinära åtgärder för att underlätta rekryteringen. I
strävan efter att förbättra arbetsförhållandena för distriktsveterinärerna har
satts som mål att beredskapsområdena skall kunna fördelas på så sätt att man
tjänstgör endast var fjärde vecka (4-jour), men idag förekommer såväl 3jour
som 2-jour. Detta innebär mer obekväm arbetstid för veterinärerna och
självklart helt ohållbart i längden. Varje år tillsätts inom distriktsorganisationen
c:a 20 nya veterinärer per år. Mot detta kan ställas att 4 - 5 veterinärer
lämnar distriktsorganisationen varje år utan att detta beror på pensionering
eller flyttning till annat distrikt. Nästan en fjärdedel av rekryteringen sammanhänger
alltså med annan avgång från tjänsterna. Tendenserna inom kåren
går mot större intresse för bl.a. anställning vid djursjukhusen.

Ett generationsskifte är på gång inom veterinärkåren. Det märks på flera
sätt: dels ökar antalet kvinnliga veterinärer, dels får distriktsveterinärorganisationen
svårare att hävda sig gentemot djursjukhusen m.m. Svårigheterna
att rekrytera veterinärer till den statliga distriktsveterinärorganisationen har

alltså ökat, särskilt i norra Sverige. Med sämre bemanning ökar i sin tur arbetsbelastningen
för dem som finns inom organisationen, vilket kan avskräcka
nya sökande.

Situationen när det gäller distriktsveterinärorganisationen i norra Sverige
är oerhört pressad. Distriktsveterinärerna skall förutom att självklart stå till
tjänst för bönder med djurbesättningar också tjänstgöra som regionvikarier,
med ansvar för distrikt stora som hela landskap. Särskilt arbetsamt blir det
bl.a. i renslaktstider, eftersom flera veterinärer även är förordnade som besiktningsveterinärer
vid något renslakteri. Dessutom innehar en del av veterinärerna
tjänst som besiktningsveterinär vid köttbesiktningsbyråer.

I de norra länen är oron stor för framtiden när det gäller möjligheten att
få veterinärdistrikten att fungera på bra sätt.

Från den 1 juli 1989 upphörde veterinärförmedlingen i Uppsala. På sikt
skall troligen den regionala arbetsförmedlingen överta dessa uppgifter. Det
finns risk för att t.ex. arbetssökande vikarier anmäler sig i sitt eget distrikt
och vill ha arbete där och då förlorar även på det sättet de redan drabbade
områdena kampen om vikarierna.

Enligt vår mening måste en ordentlig analys av veterinärsituationen göras,
varvid särskilt förhållandena i de norra delarna av landet beaktas och ligga
till grund för nödvändiga åtgärder.

Veterinär är ett s.k. legitimationsyrke. Det innebär bl.a. att det ställs höga
krav på utbildningen för att legitimationen skall vara giltig i flera länder.

Utbildningssituationen på veterinärmedicinska fakulteten vid SLU är ansträngd.
Det saknas ekonomiska medel för att kunna genomföra viktiga utbildningsmoment.
Det leder till att studenter i vissa fall går miste om viktiga
detaljer i utbildningen. Detta förhållande är oacceptabelt och måste innebära
att utbildningen får utökade resurser.

För såväl lantbruket som djurskyddet och för att tillgodose livsmedelskontroll
och annat är det av största vikt dels att det utbildas tillräckligt många
veterinärer, dels att stimulansåtgärder och dylikt sätts in för att underlätta
rekrytering till distriktsveterinärtjänster även i Norrland.Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad utbildning och ökade resurser till
veterinärmedicinska fakulteten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för bättre veterinärförsörjning
i norra Sverige.

Stockholm den 25 januari 1990

Stina Eliasson (c) Martin Olsson (c)

Mot. 1989/90
JoölO

6