Utbildningspolitiken 1988/89

Motion 1988/89:Ub806 av Carl Bildt m.fl. (m) Mot

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Ub806

av Carl Bildt m.fl. (m) Mot

Utbildningspolitiken 1988/89

Ub806

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 Sammanfattning 3

2 Utbildning och forskning måste vara internationell 4

2.1 Sverige och Europa 4

2.2 Konsekvenser för den svenska utbildningspolitiken 5

3 Socialdemokraternas politik 6

4 Moderat utbildningspolitik 8

4.1 Skolan skall utveckla personligheten 8

4.2 Attityden till utbildning 9

5 Grundskolan 9

5.1 Skolans huvuduppgift 10

5.2 Skolans fostrande uppgift 10

5.3 Kunskaper för alla 11

5.4 Ämnen i stället för block 12

5.5 Läromedel 12

5.6 Förskola och skolstart 12

5.7 Rätt att välja skola 13

5.8 Betyg behövs 13

5.9 Fler valmöjligheter på högstadiet 14

5.10 Kompletteringsutbildning 16

5.11 Avreglering och klasstorlek 16

5.12 Grundskolans ekonomi 17

6 Gymnasieskolan 19

6.1 Moderat gymnasieutbildning 20

6.1.1 Gymnasieskolans yrkesutbildning 20

6.1.2 Studieförberedande gymnasieutbildning 23

6.2 Fristående skolor på gymnasial nivå 23

6.3 Studiebidrag 23

7 Utvärdering 23

8 Högre utbildning och forskning 24

8.1 Den socialdemokratiska politiken 25

8.2 Sambandet mellan forskning och utbildning 26

8.3 De nya högskolorna 28

8.4 Styrningen av högskolan 30

8.5 Ämnesstudier i stället för linjer 31 1

1 Riksdagen 1988/89. 3sami. Nr Ub806

8.6 En kreativ miljö 32 Mot. 1988/89

8.7 Tillträde och urval 34 Ub806

8.8 Krav på doktorsexamen 35

9 Internationaliserad utbildning och forskning 35

9.1 Samarbetet i Europa 35

9.2 Språk 36

9.3 Höj utbildningskvaliteten 37

9.4 Utlandsstudier och gästforskare 37

9.5 Internationella databaser och datorstöd 38

10 Lärarutbildning 38

10.1 Vidareutbildning och fortbildning 39

11 Studiestöd 40

12 Hemställan 40

2

1 Sammanfattning

Sveriges möjlighet att hävda sig i ett internationellt perspektiv är beroende av
kvaliteten i vår utbildning och forskning. Detta gäller även den utbildning
som sker på grundskolenivå. Genom det ökade samarbetet inom EG och
med världen i övrigt kommer resultaten av vår utbildningspolitik att värderas
efter internationella mått.

För moderata samlingspartiet är den viktigaste frågan vad som skall göras
för att skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som på alla
nivåer leder till en god kunskapsutveckling.

I motionen framförs bl.a. följande förslag:

- Klara mål som sätter kunskaper och färdigheter i centrum. Målen skall
formuleras så att skolans uppgift blir tydlig och möjlig att genomföra.

- Träningen av basfärdigheter skall intensifieras och ämnena skall finnas
kvar.

- Betyg som redovisar kunskaper och färdigheter i relation till läroplanens
krav. Betyg skall kunna kompletteras. Graderade betyg skall ges också i
yrkesämnen. Detta gäller även kompetensbevis i försöksverksamheten
med yrkesinriktad gymnasieutbildning.

- Krav på förkunskaper vid intagning till gymnasieskolan skall ställas så att
eleverna vet vilka krav som gäller för fortsatta studier.

- Ett statsbidrag som följer elevens val av skola antingen det gäller val av en
fristående skola eller val mellan skolor inom det offentliga systemet.

- Antalet regler som styr skolan skall minskas så att man lokalt kan
organisera utbildningen på det sätt som bäst främjar en god inlärning.

- Skolstarten skall sänkas till sex år. Samarbetet mellan förskola och skola
underlättas genom gemensamt huvudmannaskap.

- En fristående organisation skapas för utvärdering av skolresultaten.

- Riktlinjer skall finnas för skolans fostrande uppgift. Det måste finnas
tydliga anvisningar för när och hur lärare skall ingripa när elever stör
verksamheten.

- Ämnena i de natur- och samhällsinriktade ”blocken” skall återinföras.
Varje ämne skall ha en egen kursplan.

- Utrymmet för tillval på högstadiet skall utökas till att sammanlagt omfatta
cirka en fjärdedel av tiden.

- Ingen utökning bör ske av försöksverksamheten med treårig gymnasial
yrkesutbildning.

- I stället föreslås en gymnasial lärlingsutbildning som anpassas efter
elevens och det valda yrkets förutsättningar.

- Språkutbildningen förstärks på alla nivåer.

- Studiebidrag bör följa eleven vid studier utomlands även på gymnasial
nivå.

- Högre utbildning och forskning skall vägledas av vetenskapliga mål. Alla
behöriga universitetslärare skall ha forskning i tjänsten motsvarande en
tredjedel av arbetstiden.

- Universitet och högskolor med fasta forskningsresurser skall ha huvudansvar
för den forskningsförberedande utbildningen samt svara för de
mindre högskolornas behov av forskarutbildning.

Mot. 1988/89

Ub806

3

- De mindre högskolornas huvuduppgift skall vara att förse den egna
regionen med kvalificerad postgymnasial yrkesutbildning.

- Högskolans indelning i yrkesutbildningsektorer avskaffas.

- En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utvärdera
linjesystemet inom högskolan.

- Behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning skall garantera att
de som antas har tillräckliga förkunskaper för att klara studierna.

- Urvalsreglerna skall utformas så att de antas som har de bästa förutsättningarna
att klara av studierna.

- En strategi bör utarbetas för ett fullvärdigt svenskt deltagande i EG:s
utbytes- och forskningsprogram.

- Läromedel på främmande språk måste i större utsträckning användas i
undervisningen.

- Studieresultat som uppnåtts vid utländskt universitet måste räknas de
studerande till godo i större utsträckning.

- Lärarnas fortbildning skall i första hand avse ämnesfördjupning.

2 Utbildning och forskning måste vara internationell

Utbildning och forskning är internationell till sin natur. Svensk utbildning
måste lika väl som svensk forskning mätas efter en internationell måttstock.
Sveriges möjlighet att hävda sig som industriellt utvecklad nation är avhängig
kvaliteten i utbildningen och forskningen. Detta innebär hårdraget att vi i
Sverige inte själva kan bestämma vad som är god forskning eller god
utbildning. Det är resultaten på lång sikt i form av bl.a. varor, tjänster och
såväl materiell som immateriell välfärd som visar om vi har lyckats i våra
ansträngningar, alltifrån grundskolan till universiteten.

I en snabbt krympande värld måste den internationella måttstocken vara
global - det räcker inte att jämföra med våra närmaste grannar eller ens med
länderna på vår egen kontinent. Det arbete som pågår för att åstadkomma en
europeisk integration även på utbildnings- och forskningsområdet gör
emellertid att vi i denna motion valt att koncentrera framställningen med
Europaperspektivet som utgångspunkt.

2.1 Sverige och Europa

Moderata samlingspartiet har länge varit tämligen ensamt om att hävda
Europafrågornas stora betydelse för Sverige. Från att tidigare ha varit något
avlägset, som knappast väckt någon större uppmärksamhet i Sverige,
framträder emellertid nu Europafrågorna och arbetet inom den Europeiska
Gemenskapen för de allra flesta som något som i högsta grad har betydelse
för vår framtida utveckling.

Den svenska Europapolitiken syftar till ett så nära samarbete med EG som
möjligt. Detta samarbete skall sökas på flera vägar. Det kan ske genom
förhandlingar inom ramen för EFTA-samarbetet. Andra vägar är ett
nordiskt samarbete med EG eller bilaterala avtal. Vissa frågor kan lösas
genom att Sverige anpassar sig till de bestämmelser som EG antar.

Dessa lösningar lämnar dock Sverige utan inflytande över utvecklingen

Mot. 1988/89

Ub806

4

inom EG och vi hänvisas till en ensidig anpassning till de beslut som fattas Mot. 1
inom gemenskapen. Ub806

Moderata samlingspartiet anser att Sverige bör agera så att vi behåller vår
handlingsfrihet vad gäller en eventuell anslutning i framtiden.

Det är uppenbart att internationaliseringen av utbildning kommer att
fortgå i ett stegrat tempo, oavsett om Sverige i framtiden blir medlem i EG
eller ej. Vi har i utbildningsfrågor inget annat val än att sträva mot ett så nära
samarbete som möjligt.

Forskning och utbildning kommer således att vara viktiga faktorer i
skapandet av det framtida Europa. Kunskapen stannar inte vid några
gränser. Utveckling av ny kunskap kommer i allt större utsträckning att ske i
ett internationellt samspel. Det är viktigt att Sverige på ett fullvärdigt sätt
deltar i denna utveckling.

Samtidigt som samarbetet utvecklas skärps också den internationella
konkurrensen. Vår kompetens måste utvecklas så att vår konkurrensförmåga
inte eftersätts i förhållande till länderna inom den gemensamma marknaden.

Redan nu är flera av EG:s utbildnings- och forskningsprogram väl kända i
Sverige. Genom utbytesprogrammet ERASMUS kommer inom några år
hela tio procent av en åldersklass inom den högre utbildningen att ha fått ett
år av sin utbildning i ett annat EG-land.

Genom de många teknikspridnings- och forskningsprogrammen skapas ett
nätverk som ger deltagande länders forskare och företag stora fördelar
framför dem som inte kan delta i eller påverka programmen.

2.2 Konsekvenser för den svenska utbildningspolitiken

För Sveriges del finns anledning att analysera vilken situation vi kommer att
befinna oss i om vi lämnas utanför samarbetet inom EG. Även om vi får
möjlighet att delta i vissa program kommer detta att ske på villkor som vi inte
alltid kan påverka. Det kan från svensk sida slutligen bli fråga om ensidiga
anpassningar till beslut som fattas inom EG. Därtill riskerar Sverige att
hamna vid sidan av den ekonomiska tillväxt som förväntas ske i EG-länderna
till följd av den ökade rörligheten.

För utbildningens och forskningens vidkommande måste stor betydelse
tillmätas det informella kontaktnät och den kunskap om andra länders kultur
och övriga förhållanden som snabbt växer fram inom gemenskapen. Denna
form av icke direkt mätbara effekter av samarbetet torde ha särskild
betydelse för den högre utbildningen.

Den tilltagande internationaliseringen, och då särskilt inom EG, medför
ökade krav på att svensk utbildning håller god internationell standard.
Kvalitetsfrågorna får särskild betydelse för ett land som inte genom sin
närhet ses som en naturlig samarbetspartner.

Internationaliseringens konsekvenser diskuteras för närvarande livligt
inom den högre utbildningen. Det finns anledning att med skärpa betona det
underliggande utbildningssystemets betydelse för rekrytering och kvalitet.

Som exempel kan anföras att för utbildningar som i Sverige omfattar tre års
postgymnasiala studier krävs i många länder en betydligt längre studietid.

Det är, enligt vår mening, nödvändigt att svensk utbildning leder till
internationellt accepterad kompetens och att den svenska utbildningens
meritvärde håller hög internationell nivå.

Språkutbildningen behöver över lag förstärkas och kurslitteratur på
främmande språk bör vara ett naturligt inslag i all utbildning.

EG:s olika utbytesprogram har uppmärksammats och förhoppningar finns
om möjligheter till svenskt deltagande i program som ERASMUS och
COMETT. Utbytesverksamhet förutsätter emellertid också att studerande
kommer till Sverige för en studieperiod. Motivet för att inom ramen för ett
utbytesprogram söka sig till ett svenskt universitet måste rimligen vara att
den i Sverige bedrivna verksamheten anses ha ett sådant värde att man söker
sig hit. Kvalitetsfrågorna är således helt centrala.

3 Socialdemokraternas politik

Det svenska välståndet har till en del byggts på en långvarig fredlig utveckling
av vårt land men också till stor del på den kvalitet som svensk produktion
varit känd för. Denna har skapats av innovativa personer och yrkesskickliga
arbetare, som tillsammans svarat för en unik utveckling av produkter och ett
väl uppbyggt näringsliv.

Svensk utbildning har länge ansetts vara av hög kvalitet. Detta anseende är
emellertid i dag skamfilat.

Tidningen Economist hävdar visserligen i en artikel i november att Sverige
lyckas väl i att göra utbildningen tillgänglig för alla. Däremot har skolsystemet
inte förmått skapa den sociala rörlighet som reformerna syftat till.

I IEA:s undersökning av den naturvetenskapliga undervisningen (SÖ
F:88) jämförs elevers prestationer i femton länder. Svenska grundskoleelever
redovisar relativt goda resultat samtidigt som kunskapstillväxten mellan
olika årskurser anges vara liten. Vad gäller gymnasienivån halkar de svenska
elevernas kunskaper ner från en fjärdeplacering till ett resultat som placerar
de svenska eleverna i mittfältet.

Mot bakgrund av de internationellt sett stora resurser som den svenska
utbildningen förfogar över finns all anledning att kritiskt granska den svenska
skolans mål, organisation och resurser.

En beundransvärd lärarkår arbetar lojalt för att försöka fylla skolideologernas
visioner med innehåll. De vet emellertid att de med en annan
organisation där sunda förnuftet råder skulle nå betydligt bättre resultat än
vad som i dag är möjligt.

För socialdemokraterna står skolans organisation i förgrunden. Den
sammanhållna klassen är en på ideologiska motiv grundad enhet för skolans
arbete. I praktiken är det ett fåtal pedagoger förunnat att fylla visionerna om
individualisering inom klassens ram med fungerande innehåll. Normalt är
spridningen av elevernas utveckling i varje enskild klass så stor att det inte är
möjligt att undervisa eleverna i en sammanhållen grupp om alla skall ha
rimligt utbyte av verksamheten.

Socialdemokraterna har konsekvent avvisat alla förslag om att gruppera
elever på det sätt som vore motiverat från pedagogisk synpunkt. Förlorarna i
den sammanhållna undervisningen är framför allt de elever som behöver mer

Mot. 1988/89

Ub806

6

tid och mer träning innan de kan gå vidare till nya uppgifter. Mot. 1

Trots massiva satsningar på förstärkningsåtgärder lämnas i dag många Ub806
elever i sticket genom att de ställs inför nya uppgifter som de inte fått grunder
för att klara. Eleverna ges inte tillfälle att arbeta på sin egen nivå till dess de
behärskar det aktuella lärostoffet.

Skolans uppgift som ett instrument för social utjämning och kollektiv
fostran har förts fram som viktigare än att utveckla goda kunskaper och
färdigheter hos eleverna. Att kunskapsinhämtande förutsätter respekt för
arbetsuppgiften och att den nödvändiga arbetsdisciplinen i sig är fostrande
har till och med ansetts förlegat eller närmast reaktionärt.

Det socialdemokratiska betygssystemet har stått under ständig debatt
alltsedan det infördes. Någon förnuftig diskussion om ett bra betygssystem
kompletterat med införande av utvärdering i andra former har inte gått att få
till stånd.

Den socialdemokratiska politikens förmenta jämlikhetsideal har inte
bidragit till ett verkligt intresse för den enskildes utveckling. Intresset och
åtgärderna fokuseras på vissa grupper. Att alla barn och ungdomar behöver
stöd för sin utveckling och hjälp att utveckla sina förutsättningar har fått stå
tillbaka i det praktiska handlandet. För att styra utvecklingen i socialdemokratisk
riktning söks ständigt nya lösningar genom riktad bidragsgivning,
lagstiftning etc. Skolan är numera genomreglerad.

Alla lärare vet att små undervisningsgrupper skapar kontakt och förutsättningar
för en positiv utveckling av skolarbetet och eleverna. Möjligheterna
att bilda små undervisningsgrupper har emellertid på olika sätt hindrats av
skolans socialdemokratiska ideologer.

Socialdemokraterna vill använda skolan som ett hjälpmedel i uppbyggnaden
av ett socialistiskt samhälle. Skolan skall forma eleverna att passa in i
detta samhälle. Med en visst sorts samhälle som mål blir det lätt att tro att
framtiden kan styras. Synfältet begränsas, initiativförmågan hämmas och
därmed minskar beredskapen för andra alternativ.

Skolpolitikens mål borde, enligt vår mening, vara att alla oavsett
ekonomisk, geografisk eller social bakgrund utifrån sina förutsättningar skall
få det stöd som leder till bästa möjliga utveckling för den enskilde eleven.

Den av socialdemokraterna förda skolpolitiken leder inte till att målen nås.
Elevernas rättmätiga krav på och behov av goda kunskaper och färdigheter
eftersätts.

Den viktigaste frågan är vad som skall göras för att skapa förutsättningar
för en utbildning som på alla nivåer leder till goda kunskaper hos alla elever.
Moderater och socialdemokrater har skilda uppfattningar vad gäller val av
innehåll, metod och organisation för att förverkliga målen.

Ett aktuellt exempel på detta är förslaget om att införa kommunala
skolplaner. Denna form av centralstyrd decentralisering kommer inte att
fungera, eftersom skolan i allt väsentligt fortfarande är genomreglerad. Vi är
givetvis inte emot en lokal planering, men den skall ske i en skola som inte är
styrd av en mängd centrala bestämmelser. Planeringen skall i stället ske från
lokala utgångspunkter och i former som man själv beslutar.

Regeringen räknar upp åtskilliga frågor som kommunerna förutsätts
redovisa i sina skolplaner. Med den tradition som svensk skolförvaltning har

finns en betydande risk för att den föreskrivna skolplanen sväller ut till ett
omfattande dokument som binder resurser vid byråkrati i stället för att
användas till undervisning.

Det torde dessutom vara så att kommunerna i anslutning till budgetarbetet
utarbetar planer som fyller behoven av planering. Mot denna bakgrund
avvisar vi regeringens förslag.

4 Moderat utbildningspolitik

I det avsnitt som inleder skollagen anges att skolans syfte är att meddela
eleverna kunskap och öva deras färdigheter samt att i samarbete med
hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till
dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Om denna målsättning råder bred enighet. Denna enighet kvarstår
emellertid sällan när de övergripande målen skall omsättas i praktisk
handling.

Vi hävdar att kunskap, fostran och ansvarstagande utgör en helhet.
Genom att sätta kunskapsinhämtande och färdighetsträning i centrum och
genom ett utbildningsprogram som avpassas efter varje elevs behov skapas
förutsättningar för utveckling av hela personligheten.

Genom att ställa elever inför väl definierade och lagom avvägda krav
skapas förutsättningar för en positiv utveckling av individerna. Fortsatt
framåtskridande bygger på tidigare generationers samlade erfarenhet.

Det är enligt vår mening nu hög tid att klart deklarera att utbildning och
utveckling av kunskaper och färdigheter är ständigt pågående processer som
kräver engagemang och arbete. Skolans huvudsakliga uppgift är att förmedla
kunskaper och färdigheter. Skolan måste få vara skola och inte tilldelas
allehanda i och för sig angelägna uppgifter som skymmer huvuduppgiften.

Skolan måste organiseras så att den stöder det unika hos varje människa.
Det har sagts att vi föds olika men skolas att vara lika. Även om detta i viss
mening sker genom de referensramar etc. som måste finnas är det ändå
utvecklingen av det unika som leder till nya erfarenheter och framsteg.

4.1 Skolan skall utveckla personligheten

Alla ungdomar har rätt att få en utbildning som utvecklar deras anlag och
förutsättningar. Endast därigenom kan de känna tillfredsställelse med sig
själva. Då finns också grunden för trygghet och självtillit. Människor som är
trygga i sig själva kan ta ansvar för och erbjuda gemenskap med andra
människor. Den som har varje barns speciella utveckling för ögonen väljer
lösningar som ger skolan möjligheter att ta hänsyn till varje enskild elev.

Att i jämlikhetens namn och med organisatoriska knep försöka dölja
olikheter ger inte lika möjligheter till god utbildning. Otaliga försök görs i
vårt skolsystem i syfte att förbättra inlärningen. Ändå når inte skolan
godtagbara resultat.

Elever med svårigheter av skilda slag erhåller inte det stöd som behövs för
att de skall lämna skolan med ett rimligt mått av kunskaper och färdigheter.
Andra elever erhåller inte stimulansen att så långt möjligt utveckla sina
förutsättningar. Likvärdighet i utbildningen åstadkommes inte med en för

Mot. 1988/89

Ub806

8

alla skolor likartad organisation. I en skola kan klimatet vara sådant att
relativt stora undervisningsgrupper fungerar väl. I ett annat klimat kan små
undervisningsgrupper vara den rätta vägen för att nå målen.

Begreppet likvärdig utbildning bör få en precisering. Respekten för den
enskilde individen kräver att likvärdighet innebär att vars och ens resurser tas
tillvara och utvecklas på bästa sätt.

Likvärdighet åstadkommes inte med statlig styrning. Den skapas av
engagerad personal i samspel med elever och med de resurser som lokalt står
till buds.

Verklig jämlikhet är något annat än låtsad likhet i begåvning, intresse och
talang. Jämlikhet är att tillerkänna alla lika värde oavsett begåvning, intresse
och talang. Om skolan skall kunna utveckla varje elevs specifika begåvning
måste uppläggningen av undervisningen ändras.

4.2 Attityden till utbildning

Våra barn och ungdomar skall känna att de av alla vuxna möts av ett
engagemang och ett intresse som kan stödja dem i deras fortsatta utveckling.

Väl definierade krav samt betyg som visar hur väl eleven lyckats nå de
uppställda målen är ett stöd för elevernas utveckling.

Dagens unga skall en gång vara de som utvecklar och för vårt samhälle
vidare. Deras positiva utveckling är av betydelse inte bara för dem och deras
föräldrar utan för oss alla. Kunskaper och normbildning måste därför
förmedlas på ett sätt som skapar en god grund för hela vårt samhälle.

Samhällsutvecklingen leder till ständigt ökade krav på kunskap. Det är vår
plikt att till de unga överföra tidigare generationers kunskap. All utveckling
är beroende av förmågan att foga in nya erfarenheter i redan uppbyggda
strukturer.

Skolan måste vårda sig om att förmedla respekt för fakta och sammanhang
och inte förmedla en ytlig bild av vår omvärld och dess historia. Den
förståelse som kommer av kunskaper om hur vårt samhälle formats och om
de framsteg som gjorts är nödvändig för att konstruktivt kunna delta i
samhällslivet.

Kunskaper och erfarenheter som överförs från en generation till nästa
måste också gälla regler om hur man umgås med varandra på ett ansvarsfullt
sätt.

5 Grundskolan

Varje människa bär inom sig anlag som rätt utvecklade ger möjligheter att
berika och ta ansvar för sitt eget liv. Föräldrarna har ansvar för barnens
fostran och de måste kunna lita på att skolan klarar sin del av uppgiften att ge
barnen den bästa starten i livet.

Skolan skall koncentrera sina insatser till skolans huvuduppgift - att
förmedla kunskaper och träna färdigheter. Kunskapsinhämtande och kunskapsförmedling
har av socialdemokraterna inte setts som det centrala i
skolan. Social träning har satts i förgrunden.

För att bättre klara sin huvuduppgift måste arbetet i skolan ha som
utgångspunkt att elever är olika. Olikheter är någonting positivt. Det unika i

Mot. 1988/89

Ub806

9

vars och ens personlighet ger den mångfald som behövs för att forma ett gott
samhälle.

Samtidigt finns en kärna av kunskaper och färdigheter som alla elever
måste behärska när de lämnar grundskolan. Organiseras skolans arbete på
annat sätt kan hänsyn till elevernas olikheter och kravet att ge alla en
gemensam grund förenas.

5.1 Skolans huvuduppgift

Skolan har under en lång följd av år fått åta sig en mängd nya uppgifter.
Resultatet har blivit att tiden för skolans huvuduppgift - att ge alla elever
grundläggande kunskaper och färdigheter - begränsats.

I snart sagt varje samhällsfråga kan finnas en utbildningsaspekt. Skolan
skall ge goda kostvanor, skapa miljömedvetenhet, engageras i kampen mot
brottslighet etc. Allt detta är givetvis angeläget, men arbetet i skolan måste
utformas så att huvuduppgiften inte äventyras.

Vi har ovan nämnt den av SÖ genomförda undersökningen av lärarnas
attityder. Av redovisningen kan dras slutsatsen att många av skolans s.k.
övergripande områden nu anses vara viktigare än studiet av skolans
traditionella ämnen. Vi anser det oroande när huvuddelen av kraften i
förändringarna i skolan leder bort från den kunskapsbas som måste vara
grund för förståelse av vidare sammanhang.

Tiden för svenskundervisning är praktiskt taget oförändrad om man
jämför den tid som en elev erhåller under hela sin grundskoletid med den
sammanlagda tid som sekelskifteseleven erhöll i den då sexåriga folkskolan.
Samma förhållande gäller i stort för de samhällsorienterande ämnena.
Matematiken har dock erhållit viss ökning.

Den utökade skoltiden har anvisats för att bereda plats för nya ämnen.
Samtidigt har lektionstiden avkortats. Därtill får en mängd olika aktiviteter
bryta den ordinarie undervisningen. Sammantaget förklarar detta varför den
svenska utbildningen trots stora resurser inte leder till bättre resultat.

Genom en översyn och precisering av grundskolans läroplan måste skolans
åtaganden begränsas så att skolans huvuduppgift blir tydlig och möjlig att
utföra för personalen.

Skolans kunskapsförmedling skall lägga grunden för en fortsatt utveckling
av både individer och samhälle. Vi föreslår därför att riksdagen uttalar att
kunskapsmålet - och därmed den enskildes kunskaps- och färdighetsutveckling
- ges prioritet framför övriga uppgifter i skolarbetet. Då först kan skolan
bidra till att ge eleverna en god start i livet.

5.2 Skolans fostrande uppgift

En utbildning anpassad till varje elevs behov och intressen skulle ge eleverna
större självtillit och tillfredsställelse.

Skolans arbetsmiljö präglas starkt av hur personal, elever och även
föräldrar uppfattar skolans huvuduppgift. Genom en precisering av målen
och en fokusering på goda kunskaper och färdigheter ställs krav på en
arbetsdisciplin som i sig är fostrande och motverkar våldstendenser och
mobbning.

Mot. 1988/89

Ub806

10

Personlig utveckling innebär bl.a. att inse var gränserna för det egna
handlandet går. Våld, bråk och mobbning har flera orsaker. Sannolikt är en
av förklaringarna att det är en reaktion på vad barn och ungdom uppfattar
som likgiltighet från vuxna som inte förmått reagera och inte satt nödvändiga
gränser. Vuxna måste ställa krav och sätta gränser. Därigenom visar de också
att de bryr sig om.

Begreppen ”rätt” och "fel” uppfattas av många ha blivit allt mer relativa.
Laglydnad blir beroende av risken för upptäckt snarare än på att handlingen i
sig är fel. Denna glidning i rättskänslan måste te sig förvirrande för barn och
ungdom. De vuxna är inte entydigt goda föredömen. Osäkerheten om vad
som egentligen gäller förstärks när upprepade övertramp kan förekomma
utan att någon reagerar.

I många klasser finns elever som är intelligenta, fridsamma och tysta. De
kan vara störda och plågade utan att detta uppmärksammas, eftersom de
dominerande eleverna i en klass tar all uppmärksamhet i anspråk. Skolan
måste lära elever att visa hänsyn, ge arbetsro och skapa möjligheter för alla
att trivas i skolan.

I skolans läroplan betonas att skolan skall fostra. Uppgiften att fostra
barnen är förvisso inte bara skolans. Föräldrarna har huvudansvaret till dess
att barnet når myndighetsåldern. Skolan kan emellertid på olika sätt stötta
föräldrarna och ge goda förebilder.

Skolans undervisning skall behandla de lagar samt de moraliska och etiska
regler som styr vårt samhälle. Skolan bör till eleverna överföra ett förhållningssätt
som bygger på respekt för dessa etiska värderingar.

Skolans personal bör få tydliga signaler från statsmakterna att dessa frågor
är viktiga. Detta visar erfarenheterna från den normgrupp som 1978 tillsattes
av den moderata skolministern. Denna grupp utarbetade debattskrifter och
arbetsmaterial som underlag för praktiskt skolarbete med normbildning och
normöverföring.

I december 1988 avgjordes ett uppmärksammat rättsfall rörande en lärares
sätt att ingripa mot en elev. Detta ger oss anledning att än kraftigare framföra
vårt tidigare krav på att riksdagen hos regeringen begär förslag till riktlinjer
för skolans fostrande uppgift. Det måste finnas tydliga anvisningar för när
och hur lärare skall ingripa mot elever som stör verksamheten.

5.3 Kunskaper för alla

Ett ovillkorligt krav är att alla som lämnar grundskolan skall kunna tala, läsa,
skriva och räkna. Alltför många elever lämnar skolan utan tillfredsställande
färdigheter i dessa hänseenden. Detta är inte acceptabelt.

Att tala, läsa och skriva är i hög grad resultat av färdighetsträning, men
därtill krävs förståelse för språkets form och uppbyggnad. Det har tyvärr
länge varit accepterat att barn uttrycker sig både slarvigt och felaktigt.
Formkrav har fått stå tillbaka av rädsla för att skada elevens vilja att själv
uttrycka sig. Den språkliga träningens inverkan på tankeförmåga och
begreppsbildning måste emellertid, enligt vår mening, få det utrymme som är
motiverat och nödvändigt.

Mot. 1988/89

Ub806

11

5.4 Ämnen i stället för block

De som hävdar att blockundervisning är bättre än ämnesundervisning
argumenterar efter följande linjer:

- Helhetssyn i stället för detaljkunskaper.

- Överblick i stället för snäva fackstudier.

- Verklighetsstudier i stället för konstlade, akademiska ämnen.

I ambitionen att ge eleverna en helhetsbild bortses då ifrån att ämnesstudierna
ger eleverna redskap för att systematiskt kunna förstå verkligheten.
Förståelse bygger på att vi har insikt i och kan använda oss av de begrepp som
de olika vetenskapliga disciplinerna förser oss med.

Begreppen är de verktyg eleverna behöver för att metodiskt och kritiskt
studera omvärlden. Att förespegla dem att helhetssyn och överblick kan nås
utan kunskaper är vilseledande. Ytligt kunnande ger en falsk och farlig
känsla av självtillräcklighet.

Läroplanens indelning i naturorienterande och samhällsorienterande
ämnen innebär en nedtoning av ämnenas betydelse. Den nya lärarutbildning
som nu genomförs bygger på läroplanen, vilket innebär att blockämnesprincipen
får genomslag även i denna utbildning.

Moderata samlingspartiet anser att läroplanen skall ändras så att ämnena
återinförs. Varje ämne skall haen egen kursplan. Vidare skall tiden anges för
vartdera av de åtta ämnen som ingår i no- respektive so-blocken.

5.5 Läromedel

Sorn en följd av den socialdemokratiska kunskapssynen har eleverna i dagens
skola inte tillgång till de läroböcker som borde vara en självklar grund för
skolarbetet. Däremot har skolpolitiken utformats så att det saknas en
målsättning för skolarbetet som sätter kunskaper och färdigheter i centrum.

Boken borde, enligt vår mening, vara ett centralt hjälpmedel i skolarbetet.
Elevernas möjligheter att tillägna sig kunskaper och en god studieteknik är
mycket beroende av att de har tillgång till egna läromedel. Vi anser att alla
elever skall få de centrala läromedlen i form av böcker i varje ämne. De
förslag vi lägger i denna motion underlättar för kommunerna att satsa därför
erforderliga medel.

5.6 Förskola och skolstart

Barn visar ett spontant intresse för att lära. I femårsåldern har de flesta barn
nått en mognad som innebär att de är utomordentligt mottagliga för en
strukturerad inlärning.

Deras nyfikenhet och intresse av att lära måste tas tillvara och stimuleras i
mer homogena grupper och på ett helt annat sätt än som kan ske i
barnomsorgen - hur bra den än är.

Vi lägger i en annan motion fram förslag till en skolförberedande förskola.
Denna förskola skall vara basen för skolan och ha skolstyrelsen som
huvudman.

Sexåringar visar ett spontant intresse för att lära. Sverige och övriga
nordiska länder har en, internationellt sett, sen skolstart. Det finns inga skäl

Mot. 1988/89

Ub806

12

att tro att svenska barn skulle ha svårare att klara en tidigare skolstart än
andra.

Det är viktigt att ta tillvara den tid i barnens utveckling då de är särskilt
receptiva och motiverade. Även svenska barn bör därför börja skolan det år
de fyller sex. Vårt avgörande motiv är kvalitativt. En tidigare skolstart ger
fler elever mera kunskaper.

En tidigarelagd skolstart bör förenas med möjlighet till flexibilitet.
Föräldrarna bör ha rätt att uppskjuta skolstarten för sitt barn om det passar
barnet bättre.

Vi lägger i vår motion Tidigare skolstart och förskola detaljerade förlag om
en sänkning av skolstartsåldern och de övriga åtgärder som bör följa ett
sådant beslut.

5.7 Rätt att välja skola

I en särskild motion angående elevers och föräldrars rätt att välja skola
föreslås att föräldrarnas önskemål skall vara skäl nog för att statliga och
kommunala bidrag skall utgå för elev som valt att gå i en fristående skola.

Att elever och föräldrar har så litet att säga till om när det gäller val av skola
är helt i enlighet med socialdemokratiska ambitioner. Samtliga barn i ett
område skall gå i samma skola som ett uttryck för jämlikhet.

Möjlighet att kunna välja bland de offentliga skolorna skulle ta bort den
känsla av total maktlöshet föräldrar kan känna, om t.ex. barnet inte trivs i
”sin” skola. Om föräldrarna fritt kunde välja skola även inom det offentliga
skolsystemet visar det träffade valet hur den enskilda skolan fungerar.

Enligt nuvarande bestämmelser skall eleverna i kommunens grundskola
”fördelas med hänsyn till vad som är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt
och till vad som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och andra
utbildningsresurser samt till elevers och föräldrars önskemål”. Regeringen
hävdar att detta innebär att föräldrar och elever har möjlighet att välja skola
inom det offentliga skolsystemet.

Vi anser att gällande bestämmelser är alltför restriktiva. Skollagen bör
ändras så att elev och föräldrar har rätt att fritt välja bland skolorna inom det
offentliga skolväsendet eller en fristående skola. Nya bidragsbestämmelser
bör utformas utifrån principen att statsbidraget skall beräknas per elev och
följa elevens val av skola oavsett om denna är fristående eller offentlig.

5.8 Betyg behövs

Inlärning är arbete. Det är därför en viktig uppgift för skolan att ge eleverna
goda arbetsvanor. Med lämpliga och väl avvägda uppgifter skall eleverna
tränas att själva klara att planera och utföra sitt skolarbete.

All erfarenhet säger att inlärning går lättast om eleven själv är intresserad
av att lära. Allt kan emellertid inte vara lustbetonat. Det kan emellertid
kännas meningsfullt om eleven vet vad kunskaperna kan användas till.

Nuvarande betygssystem är konstruerat med tanke på dess betydelse som
urvalsinstrument. Betyg har dock andra viktiga funktioner.

Betyg ger eleven information om hur arbetet i skolan går. Genom betyg
visar skolan sin respekt för kunskap och kompetens. Betyg skapar motivation

Mot. 1988/89

Ub806

13

och lär eleven att kunskap är något man kan öka med eget arbete.

Elevernas rättssäkerhet främjas bäst av att de får betyg. Betyg skall inte
sättas efter enstaka observationer utan vara resultat av en kontinuerlig
bedömning. Betyg kan på ett tydligare sätt än samtal och omdömen
”kvitteras” av mottagaren. Enbart samtal kan i praktiken leda till en
inofficiell och icke-kontrollerbar betygsättning. Betygsättningen skall dock
kombineras med samtal mellan elever, föräldrar och lärare.

För lärare och skolmyndigheter kan betyg vara ett värdefullt instrument
vid utvärderingen av skolans arbete.

Vi förordar ett nytt betygssystem enligt följande principer:

- Betygen skall ange elevens kunskaper i förhållande till läroplanens krav.
Det relativa betygssystem vi nu har anger endast hur stora kunskaper en
elev har jämfört med andra elever.

- Betyg skall ges oftare och med början vid utgången av lågstadiet. Antalet
betygssteg bör vara fler än fem.

- Möjlighet skall finnas att efter kompletterande studier få ett betyg
omprövat. Ett sådant betyg skall vid ansökan till högre studier räknas till
sitt fulla värde.

Rätt ställda krav är en hjälp till fortsatta framsteg. Till de nödvändiga
kraven hör att eleven för att gå vidare måste ha de kunskaper och färdigheter
som behövs för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Den som har
behov därav bör kunna få repetera en årskurs.

I dag ger genomgången grundskola rätt att oberoende av betyg i olika
ämnen antas till vilken gymnasielinje som helst. Bara när det är fler sökande
än antalet platser spelar den sammanlagda betygspoängen roll. Resultatet är
att många elever kommer in på en viss linje, men att de sedan upptäcker att
deras förkunskaper inte räcker. Det studieavbrott som oftast följer på detta
innebär ett avbräck för den enskilde samtidigt som en utbildningsplats går
förlorad.

Det är ärligare gentemot eleverna att tydligt deklarera att vissa kunskaper
och färdigheter är nödvändiga för fortsatta studier. Därför skall krav på
förkunskaper uppställas till de olika gymnasielinjerna. Kraven hjälper
eleverna att förbereda sig för vad de senare kommer att möta. Kraven bör
kunna formuleras som genomsnittsbetyg, lägsta betyg i vissa ämnen och i
vissa fall genomgången tillvalskurs.

5.9 Fler valmöjligheter på högstadiet

På högstadiet framträder elevernas skiftande personligheter och förutsättningar
allt starkare. Frigörelsen från föräldrar och andra vuxna har börjat.
Tonåringen kräver respekt och uppskattning för den egna personligheten.
Eleverna på högstadiet behöver bl.a. därför få större möjligheter att välja
studieinriktning efter eget intresse.

Detta kommer att leda till ökad trivsel. Eleverna får större möjligheter att
lyckas. Det blir lättare att också klara det som inte omedelbart känns viktigt
eller intressant.

Socialdemokraterna hävdar att eftersom demokrati och jämlikhet är
övergripande mål för skolan skall elevernas skiftande behov tillförsäkras

Mot. 1988/89

Ub806

14

dem inom en enhetlig organisation, d.v.s. genom undervisning i ”den
allsidigt sammansatta klassen”.

Alltför många föräldrar och lärare kan vittna om att effekterna av denna
sammanhållna undervisning inte alls har blivit de som socialdemokraterna
hoppats på. Tvärtom är utslagningen ett bevis på motsatsen.

I dag kan eleverna genom eget val påverka ca 10 procent av tiden på
högstadiet. Den som vill lära sig fler främmande språk än engelska och därför
väljer ett s.k. B-språk har därigenom förbrukat hela sitt valutrymme.

Vi föreslår att utrymmet för tillval skall utökas till att sammanlagt omfatta
cirka en fjärdedel av tiden på högstadiet. Timmar till ett ökat tillval tas dels
från fria aktiviteter, dels från temastudierna. Högstadiet bör utformas utifrån
följande principer:

- De olika tillvalsmöjligheterna skall anges i läroplanen för att garantera
kvaliteten på tillvalen.

- Varje elev skall ha möjlighet att välja flera alternativ. Tillvalsalternativen
skall omfatta både ämnen som är obligatoriska för alla och sådana som
inte är obligatoriska. Ämnena skall kunna ges i kurser av olika svårighetsgrad.

- Antalet tillvalstimmar bör gradvis öka ju längre upp i högstadiet eleven
når.

Den tillvalsmodell vi här skisserat ger såväl möjlighet till specialisering
som utrymme för sådant som bör vara gemensamt för alla. Hänsyn till
personlig utveckling förenas med behovet av en för alla gemensam kunskapsbas.

För elever med speciella intressen kan det vara svårt att organisera
tillräckligt stora grupper för gemensam undervisning. I sådana fall bör det
vara möjligt att organisera undervisning i form av handledda självstudier.
Därigenom ökar skolans möjligheter att tillgodose ett intresseval. Detta
förutsätter givetvis ett mycket uttalat intresse för de valda studierna. Sådana
mer självständiga studier kan för vissa elever vara värdefull förberedelse för
senare studier.

För elever som är så skoltrötta att tiden i skolan inte längre är meningsfull
bör skolan ha ytterligare alternativ. I undantagsfall bör eleven därför kunna
påbörja den av oss i det följande föreslagna yrkesutbildningen redan efter
årskurs 8. Att tillsammans med vuxna människor utföra arbete som ger
synligt resultat kan återge eleverna självförtroende. Yrkesutbildningen bör
förlängas med ett år för dessa elever. Vi vill också erinra om att ungdomar,
enligt vårt förslag, skall delta i den verksamhet som bedrivs genom det
kommunala uppföljningsansvaret tills de fyllt sexton år.

Det är härutöver angeläget att ge skolan möjlighet att i särskilda fall ordna
anpassad studiegång. Får en elev anpassad skolgång vid en lämpligt vald
tidpunkt kan möjligheterna öka för att studierna senare återupptas. Möjligheterna
att medge anpassad studiegång bör inte begränsas.

Oavsett vilka val eleven gör bör för varje elev upprättas en individuell
studieplan som anger målen för undervisningen.

Mot. 1988/89

Ub806

15

5.10 Kompletteringsutbildning

Fler tillval i högstadiet innebär att eleverna kommer att lämna grundskolan
med vissa variationer i sin kunskapsprofil. Vi har tidigare föreslagit att krav
på förkunskaper skall gälla för de olika gymnasielinjerna. Som förkunskapskrav
kan även gälla viss tillvalskurs från högstadiet.

Det måste därför alltid ges möjlighet att korrigera ett val eller förbättra
kunskaperna i ett ämne. En möjlighet till kompletteringsutbildning bör
därför skapas efter årskurs 9 för elever som av olika skäl kan ha behov av en
sådan.

En sådan kompletteringsutbildning bör ingå i uppgifterna för det förändrade
och utvidgade kommunala uppföljningsansvar som beskrivs i en särskild
kommittémotion.

Det utvidgade uppföljningsansvaret skall gälla ungdomar i åldrarna 15-19
år och ha följande innehåll:

- Komplettering för elev som har för lågt betyg i ett ämne för vilket
särskilda krav på förkunskaper gäller eller för den som har för lågt
betygsgenomsnitt för samtliga ämnen att komma in på önskad linje.

- Komplettering för elever som alltför sent upptäcker att de borde ha gjort
ett annorlunda tillval på högstadiet.

- Vägledning för elever som inte vet om eller vad de skall läsa i
gymnasieskolan.

- Hjälp till studietrötta elever (sextonåringar eller äldre) att få plats i
arbetslivet.

Behoven av kompletteringar och stöd varierar mycket och måste kunna
anpassas efter varje elevs behov.

Antalet elever som behöver extra stöd kommer att minska med vårt
förslag. Genom att krav på kunskaper finns angivna för varje utbildning kan
studierna målinriktas. Antalet studieavbrott borde därmed kunna minimeras.
Dessa bidrar nu till hälften av de elever som finns inom uppföljningsansvaret.

Skolstyrelsen skall liksom nu ha ansvaret för det vidgade uppföljningsansvaret.
Syo-konsulenterna skall ha ansvaret för att varje elev som inte
kommer in på önskad gymnasielinje får ett individuellt program.

En tidigare skolstart innebär att de flesta elever lämnar grundskolan vid
femton års ålder. Samtliga ungdomar bör bli pliktiga att intill fyllda sexton år
delta i den verksamhet som bedrivs inom det kommunala uppföljningsansvaret.
För de allra flesta kommer detta att innebära att de går i gymnasieskolan.
Övriga kommer att få ett individuellt program inom uppföljningsansvarets
ram.

5.11 Avreglering och klasstorlek

Våra förslag om att öka friheten att använda statsbidragen på det sätt som
lokalt anses bäst öppnar möjlighet att minska klassernas storlek eller skapa
andra grupperingar som ger eleverna arbetsro. Mindre klasser är därmed
bl.a. ett bra sätt att stödja elever med inlärningssvårigheter.

I dag regleras en mängd förhållanden i skolan. Det gäller t.ex. centrala
timplaner, klasstorlekar och elevgrupperingar. Vi anser att man lokalt skall

Mot. 1988/89

Ub806

16

kunna besluta om hur man vill organisera verksamheten för att nå skolans
mål. Vi har tidigare i denna motion konstaterat att dessa mål måste utformas
på ett sätt som ger bättre vägledning än i dag om vilka resultat som skall nås.

5.12 Grundskolans ekonomi

Svensk skola förfogar över internationellt sett stora resurser. Skolanslagen
har aldrig tidigare varit större än nu. Totalkostnaderna utslagna per elev har
nått nya rekordnivåer. Sverige har världsrekord i antalet vuxna per elev i

skolan.

Samtidigt kan konstateras att de resultat som skolan presterar inte är på
den höga nivå som resurserna motiverar. Elever som inte får egna och
aktuella läromedel, skollokaler som förfaller och i vissa fall klassas som
hälsovådliga och lärare som flyr yrket talar också ett annat språk.

Dagens kvalitetskris i den svenska skolan leder regelmässigt till krav på
ökade resurser. Detta mönster är inte specifikt för vårt land. Professor
Torsten Husén har med anledning av detta konstaterat att när man nått den
utgiftsnivå som utbildningsväsendet svingat sig upp till i de rika länderna har
man lämnat den kritiska minimitröskeln bakom sig.

Vi kan i princip ansluta oss till detta resonemang. Skolans kris beror inte på
brist på pengar. Den beror på att pengarna i alltför liten utsträckning satsas
på det som är skolans huvuduppgift - att förmedla kunskaper och färdigheter.
För att lyckas med detta krävs bl.a. välutbildade lärare, ändamålsenliga
lokaler, god tillgång på bra läromedel och att resurserna satsas på undervisningen
som sådan.

Den socialdemokratiska skolpolitiken har lett till motsatt resultat. Centraliseringsivern
och det förmenta jämlikhetstänkandet har medfört att en
omfattande och resursslukande byråkrati byggts upp. Resurser har dessutom
slussats från undervisningen till diverse kringaktiviteter med hänvisning till
skolans ”sociala” uppgift. Bidragen har konstruerats så att kommunerna
stimulerats att bidra med ytterligare, kommunala, medel för dessa ändamål.

Det är därför inte förvånande att regeringens i budgetpropositionen
framlagda förslag om att ökningen av statsbidragen till lärarlöner skall
minskas med 167 miljoner kronor har lett till omfattande protester. Trots att
beloppet motsvarar endast ca 0,5 procent av kostnaderna för grundskolan
betraktas förslaget av många som droppen som till slut har urholkat stenen.
Om regeringens förslag genomförs kommer det också att leda till att
undervisningen drabbas. Kommunernas möjligheter att kompensera anslagsminskningen
genom att i stället dra in på annan verksamhet är till följd
av dagens central reglerade system begränsade.

Regeringens förslag är från socialistiska utgångspunkter följdriktigt. Det
strider däremot mot den skolpolitik som vi förordar och som sätter
kunskaper och färdigheter i centrum. Vi avvisar därför förslaget.

Moderata samlingspartiet accepterar inte socialdemokraternas sätt att
hantera anslagen för skolan. Samtidigt som de vägrar att släppa stora delar av
centralstyrningen och regleringen av de olika delanslagen, gör de schablonmässiga
nedskärningar av skolans basresurser. Detta leder till att den
grundläggande undervisningen i skolan drabbas samtidigt som olika kringak

Mot. 1988/89

Ub806

17

2 Riksdagen 1988189.8 sami. Nr Ub806

tiviteter och specialsatsningar får fortsatt eller t.o.m. ökat stöd.

Därmed innebär denna politik att skolans kvalitets- och kostnadsproblem
förstärks. Den för skolans kvalitet så viktiga grundläggande undervisningen
försvagas, samtidigt som den för skolans kostnadsutveckling så allvarliga
utvecklingen av reglering och kringaktiviteter kvarstår eller t.o.m. förstärks.
Skolan riskerar att bli både sämre och dyrare genom denna politik.

I samband med riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till s.k.
utgiftstak för lönekostnaderna framhöll moderata samlingspartiet att en
förutsättning för att ett sådant skulle kunna fungera bl.a. var att de offentliga
myndigheterna kunde disponera sina resurser på ett friare sätt än tidigare. Vi
tvingas konstatera att denna förutsättning inte finns på skolområdet i dag.

Statsbidragen till skolan bör läggas om. Principen bör vara att skolan får ett
visst anslag för varje elev, och att det är kommunen och skolan som själv
fattar beslut om hur detta anslag skall användas. Ett sådant anslagssystem
öppnar för en ny frihet för föräldrar och elever att själva välja skola och
skolform.

Mot denna bakgrund föreslår vi minskningar av olika anslag som inte
direkt berör undervisningen i skolan med totalt 406 miljoner kronor. En
betydande neddragning av länsskolnämndernas resurser och funktioner
föreslås.

De på detta sätt frigjorda resurserna används för att förstärka de anslag
som går direkt till den grundläggande undervisningen. Förutom ett återställande
av anslagen för skolans s.k. basresurser med 167 miljoner kronor
föreslås en förstärkning av den undervisningsrelaterade delen av den s.k.
förstärkningsresursen med ca 240 miljoner kronor. Våra förslag redovisas i
detalj nedan.

Vi har under en följd av år lagt förslag om minskningar av sådana bidrag
som inte är lika centrala som andra för skolans verksamhet. Vi har dessutom
lagt förslag om ökad frihet för skolorna att själva bestämma över hur
tilldelade resurser skall användas med därtill hörande minskningar av
byråkratin. Detta har skapat utrymme för andra förslag i kvalitetshöjande
syfte.

I årets motioner föreslår vi bl.a. att det statliga stimulansbidrag som i dag
utgår för den så kallade samlade skoldagen - eller för ”utvecklingsarbete
med frågor rörande den icke-timplanebundna delen av skoldagen” som det
heter på utbildningsbyråkratiskt fikonspråk - avskaffas. Beloppet uppgår till
25 miljoner kronor. Minskade kommunala utgifter på mångdubbelt detta
belopp kan åstadkommas om den samlade skoldagen med flera aktiviteter
som följd av detta upphör i de kommuner som nu bedriver sådan verksamhet.

Vi kommer också att föreslå att bidragen till länsskolnämnderna minskas
med 6 miljoner kronor. Bland annat föreslås att länsskolnämndernas
befattning med anslaget för s.k. särskilda insatser på skolområdet minimeras.
Dessa pengar - drygt 290 miljoner kronor - skall i stället fördelas direkt
till respektive kommun. Länsskolnämndernas anslag för så kallat lokalt
utvecklingsarbete minskas med 27 miljoner kronor. Enligt vår mening skall
sådant utvecklingsarbete vara ett reguljärt inslag - och är ett reguljärt inslag i
skolarbetet i varje kommun.

Mot. 1988/89

Ub806

18

Av den s.k. förstärkningsresursen skall enligt nuvarande regler ca
80 procent användas för undervisning medan resterande 20 procent används
till andra insatser under skoldagen. Vi föreslår att anslaget för annan
verksamhet minskas med 300 miljoner kronor.

De öronmärkta bidragen om 16 miljoner kronor till s.k. kulturverksamhet
i skolan föreslås utgå. Enligt vår mening måste kulturfrågor vara en
integrerad del av all undervisning i skolan. Öronmärkta bidrag riskerar
däremot att bidra till att göra kulturfrågorna till ”jippon”.

De medel för särskilda insatser i mellan- och högstadierna som föreslås
skall enligt vår mening utgå. Föreslagna medel är 32 miljoner kronor.
Behovet av särskilda insatser kommer att öka ju längre den socialdemokratiska
skolpolitiken får fortgå. Vår utgångspunkt är en annan. Genom att
skolans resurser satsas på den centrala undervisningen kommer behovet av
punktinsatser att minska.

Vi föreslår också radikala förändringar av det regelsystem som i dag styr
skolans vardag. Det innefattar bl.a. ett statsbidrag som följer elevens val av
skola och avreglering som skapar möjligheter att lokalt organisera skolundervisningen
så att skolans kunskapsmål kan uppnås.

Våra förslag innebär sammantagna att underlaget för lärartjänster kommer
att minska, i den mån lärare engageras för uppgifter som ligger utanför
den schemalagda undervisningen. Detta är en effekt bl.a. av det avskaffade
bidraget till den samlade skoldagen. Samtidigt åstadkoms emellertid en
ökning med ca 240 miljoner kronor av resurserna till den egentliga undervisningen.
Denna kan t.ex. användas för att minska klasstorlekarna. Det är
emellertid kommunerna och den enskilda skolan som bäst avgör hur
tilldelade resurser skall användas. Kommunernas möjligheter att koncentrera
sina resurser till upprustning av lokaler och anskaffning av läromedel
förbättras. Ett första steg på vägen mot en bättre skola kan därmed tas.

6 Gymnasieskolan

I dag fortsätter de flesta ungdomar efter genomgången grundskola sina
studier i gymnasieskolan. Reformeringen av skolsystemet och arbetslivets
krav på utbildning har lett till att ungdomarna nu insett att stora delar av
arbetsmarknaden inte står öppen för den som saknar utbildning. Samtidigt
känner många elever leda inför fortsatt skolgång och längtar ut till ett riktigt
arbete.

Gymnasieskolan står inför utmaningen att dels förse den högre utbildningen
med studerande som har tillräckliga förkunskaper för fortsatta teoretiska
studier, dels förmedla en grundläggande yrkesutbildning som är i takt med
utvecklingen i arbetslivet.

Även för gymnasieskolans del skärps kraven på utbildningens kvalitet till
följd av den ökade internationaliseringen och den snabba tekniska utvecklingen.

Den tvååriga yrkesinriktade utbildningen leder inte till de kunskaper och
färdigheter som dagens arbetsmarknad kräver. Därför pågår nu försöksverksamhet
med treårig yrkesinriktad utbildning.

Även andra förberedelser äger rum inför en planerad omfattande förändring
av gymnasieskolan på 1990-talet.

Mot. 1988/89

Ub806

19

Utredningar genomförs nu i syfte att skapa en mer sammanhållen
linjestruktur i gymnasieskolan. Vidare pågår inom SÖ en översyn av de
tvååriga teoretiskt inriktade gymnasielinjerna. Bland de förändringar som
eftersträvas är en förstärkning av språkstudierna, ökade möjligheter till
individuella val och en organisation som kan medverka till en jämnare
fördelning mellan pojkar och flickor.

Den socialdemokratiska regeringens politik utgår även i gymnasiefrågorna
enligt vår mening från en felaktig grundsyn. Socialdemokraterna strävar mot
en sammanhållen gymnasieskola. Socialdemokraterna vill göra all utbildning
till en blandning av yrkesförberedelse och teori som grund för högre studier.
Man kan som bekant inte både äta kakan och ha den kvar. Det gäller även för
gymnasieskolan. Genom att eftersträva ett ”både och” får gymnasieskolan
en felaktig utformning som ytterst drabbar de elever som inte får en
utbildning inriktad mot framtiden.

6.1 Moderat gymnasieutbildning

Den frivilliga gymnasieutbildningen måste enligt vår mening syfta till att ge
eleverna

- en god grund för högre teoretiska studier,

- en god grund för mer avancerad yrkesutbildning,

- en god grund för yrkesverksamhet direkt efter avslutad utbildning.

Tydligt inriktade utbildningslinjer har viktiga fördelar. Eleverna blir

motiverade av att se ett direkt samband mellan utbildningen och det mål den
syftar till. Att lära sig något område riktigt grundligt är, enligt vår mening, en
bättre bas för kommande fort- och vidareutbildning än ytliga kunskaper från
flera områden. Det är därför varken möjligt eller önskvärt att i en och samma
utbildning nå samtliga ovan angivna mål.

Ett tidigt utbildningsval får emellertid inte innebära låsningar för framtiden.
Ett felaktigt val måste kunna rättas till. Goda möjligheter till komplettering
skall finnas för den som senare vill ändra inriktning.

Antagningssystemet till högskolan måste utformas så att det stimulerar
gymnasieeleverna att välja den gymnasieutbildning som bäst förbereder
eleverna för högre studier. Dagens taktiktänkande kan elimineras med det
antagningssystem vi föreslår i det följande.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna inför de
aviserade översynerna av gymnasieskolans organisation och dess kurs- och
timplaner.

6.1.1 Gymnasieskolans yrkesutbildning

Vi har tidigare anfört flera invändningar mot försöksverksamheten med en
reformerad gymnasial yrkesutbildning.

Modellen innehåller oacceptabla schabloniseringar, där ingen egentlig
hänsyn tas till de olika yrkesutbildningarnas speciella karaktär. De arbetsplatsanknutna
inslagen riskerar genom elevens ställning på arbetsplatsen att
bli en förlängd praktisk yrkesorientering. Förlängningen av utbildningstiden
tar inte hänsyn till de olika utbildningarnas faktiska behov av ytterligare
undervisningstid. Inslagen av allmänna ämnen tycks mera vara inriktade på

Mot. 1988/89

Ub806

20

att ge eleverna allmän behörighet för högskolestudier än att ge eleverna den
undervisning de behöver för att bli skickliga och kompetenta yrkesutövare.
Regeringens fixering vid tanken på att snart sagt alla skall ha allmän
behörighet för högskolestudier är cynisk gentemot de studerande. Dessa får
felaktig information om de krav högre studier normalt ställer. Dessutom
riskerar även gymnasieutbildningen att bli kvalitativt sämre, eftersom
tillräcklig tid inte kan avsättas för linjens huvudämnen.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en utvidgning av försöksverksamheten.

Fler än vi anförde kritik mot att det ursprungliga förslaget väcktes sent och
att försöksverksamheten därmed riskerade att bli illa förberedd. Vi kan i
efterhand konstatera att farhågorna besannats. Vi kan även konstatera att
den elevstatus som riksdagsbeslutet föreskrev inte hindrat arbetstagarorganisationer
från att kräva lön för eleverna. Denna fråga är ännu inte löst. Nya
elevgrupper skall med andra ord, med regeringens förslag, lockas till en
utbildning vars förutsättningar är oklara.

Den grundläggande kritik som vi anförde mot förslaget kvarstår fortfarande:

- Den yrkesinriktade utbildningen skall utformas efter de krav yrket
ställer. Detta gäller inte minst de allmänna ämnena som måste väljas så
att de stödjer den valda yrkesinriktningen.

- Att lära sig olika yrken kräver olika tid. Därför måste utbildningstiden
variera med de olika yrkenas krav.

- Inga kostnadsberäkningar har redovisats för en fullt utbyggd verksamhet.
Den tillkommande kostnaden kan beräknas bli ca 1,5-2 miljarder kronor.
I dessa beräkningar ingår inte kommunernas investeringskostnader för
lokaler m.m. Det är enligt vår mening självklart att de ekonomiska
förutsättningarna måste klarläggas innan utbildningen förändras.

Av de skäl som ovan angivits bör ingen utvidgning ske av försöken med en
treårig yrkesinriktad gymnasieutbildning.

Graderade betyg skall, enligt vår mening, ges också i yrkesämnen. Detta
gäller även för de kompetensbevis som skall ges efter genomgången s.k.
modul i den nu pågående försöksverksamheten.

Moderata samlingspartiet anser att följande riktlinjer bör gälla för den
gymnasiala yrkesutbildning som vi förordar skall införas i stället för den av
regeringen föreslagna utbildningen och för vilken lärlingsutbildning kan vara
en bra beteckning:

- Den skall ha en effektiv och omfattande anknytning till det praktiska
arbetslivet.

- Stor hänsyn skall tas till de speciella krav och behov som gäller för
respektive yrke och bransch vid utformningen av kurs- och timplaner.

- Undervisningen skall bestå av för utbildningslinjen specifika allmänna
ämnen, fackteori och arbetsteknik.

- Utbildningen skall kunna variera mellan två och fyra år beroende på
inriktning. Huvuddelen av utbildningstiden förläggs till arbetsplatser. I
skolan undervisas eleven i allmänna ämnen, fackteori och arbetsteknik.

- Särskilda utbildningsplaner upprättas för varje yrke. Riksdagen fastställer
de allmänna riktlinjerna.

Mot. 1988/89

Ub806

21

3 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Ub806

- Eleverna erhåller betyg och bevis över genomgången utbildning.

- Eleven är anställd i respektive företag under pratiktiden, d.v.s. under den
tid som eleven befinner sig på arbetsplatsen.

- Företag eller andra arbetsgivare som engageras i utbildningen har
arbetsgivaransvar för eleverna under praktiktiden.

- Elevernas lön sätts med utgångspunkt från att de befinner sig under
utbildning - lönen höjs successivt i takt med att den produktiva
arbetsinsatsen ökar.

- Arbetsgivaren betalar lön som står i relation till produktionsinsatsen och
de särskilt avpassade sociala kostnaderna. Stat och kommun svarar för
övriga kostnader.

- Lagen om anställningsskydd skall inte vara tillämplig på elever som är
anställda på företag för att genomgå grundläggande yrkesutbildning.
Efter avslutad utbildning upphör automatiskt företagets ansvar för elev.

- Företag som vill inrätta utbildningsplatser måste ha möjlighet att klara
sina åtaganden. En handledarutbildning skall erbjudas de personer inom
företagen som engageras i dessa uppgifter.

Att eleven är anställd under praktiktiden ger flera kvaliteter åt utbildningen.
Eleven får en direkt inblick i arbetslivet. Verklighetsanknytningen av
yrkesskolningen bidrar till engagemang och inlevelse. En anställning ger
bättre träning i de regler av social karaktär som råder på en arbetsplats
jämfört med vad tillfällig praktik kan ge. Eleven måste under sin praktik få
möjlighet att aktivt delta i företagets produktion och verksamhet - annars
blir tiden på företaget ingenting annat än en förlängd praktisk yrkesorientering,
som knappast motiverar en förlängning av utbildningstiden. Det är
därför enligt vår uppfattning nödvändigt att eleven har ett anställningsförhållande
under den företagsförlagda delen av utbildningen.

Den allt snabbare tekniska utvecklingen av arbetsmarknaden ställer för
varje yrke och bransch ökade krav på kvalitativt goda och omfattande
kunskaper i olika allmänna ämnen. Det går därför inte att schablonmässigt
för all yrkesutbildning fastställa ett block av sådana ämnen med likartat
innehåll. Varje yrkesutbildning måste ges de allmänna ämnen och den
inriktning som är specifikt nödvändig för just den utbildningen. Önskemålet
om allmän behörighet till högskolestudier kan i stället lösas genom generösa
kompletteringsmöjligheter för dem som senare önskar genomgå en högskoleutbildning.

Vid kontakter med olika näringslivsföreträdare har kunnat konstateras att
all yrkesutbildning inte kräver samma tid. En generell förlängning av
gymnasieskolans yrkesutbildning till tre år kan därför synas onödig. Avgörande
måste härvidlag vara det faktiska behovet av att nå en kvalitativt god
yrkeskunskap. Utbildningstiden måste därför kunna variera med de olika
yrkenas krav.

Den ovan beskrivna lärlingsutbildningen måste självfallet kompletteras
med traditionell och i huvudsak skolförlagd yrkesutbildning för yrkesområden
och på orter där på grund av givna förutsättningar inga andra alternativ
kan erbjudas.

Mot. 1988/89

Ub806

22

6.1.2 Studieförberedande gymnasieutbildning

De treåriga teoretiska linjernas organisation och innehåll behöver inte
radikalt förändras. Den översyn som aviserats i detta avseende bör inriktas
på en revidering av kurs- och timplaner, så att linjernas högskoleförberedande
karaktär än mer betonas. Det är exempelvis viktigare att språkutbildningen
förstärks än att praktikinslag införs som obligatorium. Den kommande
internationaliseringen inom högskoleutbildningen, liksom behovet att kunna
utnyttja utländsk facklitteratur i undervisningen, kommer att ställa stora
krav på goda språkkunskaper inte bara i engelska.

Elevernas valmöjligheter bör förbättras inom respektive linjes kurs- och
timplan. Elever med intresse för idrott och estetiska ämnen kan med
timplanejämkning få fem veckotimmar för studier i sitt specialintresse.
Samma möjlighet till jämkning av timplanen bör ges så att elev med intresse
för ett läroämne får möjlighet att bedriva fördjupade studier i detta ämne.

6.2 Fristående skolor på gymnasial nivå

Vi har i avsnittet om grundskolan framhållit betydelsen av att elever ges
möjlighet att själva välja skola.

Av samma skäl bör valmöjlighet också finnas för den som studerar på
gymnasienivå. Vi anser att bidragsreglerna för gymnasieskolan skall utformas
på samma sätt som för grundskolan. Det innebär att bidraget bör följa
elevernas och föräldrarnas val av skola.

6.3 Studiebidrag

Mot bakgrund av den ökade internationaliseringen blir det allt vanligare att
även gymnasieelever studerar ett år utomlands. Vi anser att studiebidrag bör
följa eleven vid studier utomlands på gymnasial nivå.

7 Utvärdering

För skolverksamhetens ledning och utveckling krävs omfattande arbetsinsatser
som i dag utförs dels på lokal nivå, dels av skolöverstyrelsen och
länsskolnämnderna. Därtill utförs utvecklings- och forskningsuppgifter vid
våra universitet och högskolor.

Den verkliga makten vad gäller skolans utveckling i stort skapas väsentligen
genom den överblick och möjlighet till initiativ som de facto till stora
delar ligger hos SÖ. SÖ svarar i samspel med andra nivåer för utveckling av
läroplaner, prioriteringar i personalfortbildning, anslagsframställningar,
etc.

Det finns skäl att ifrågasätta den dominans ett ämbetsverk får genom sina
möjligheter till initiativ och påverkan. Det är, enligt vår mening, mindre
lämpligt att den myndighet som i väsentliga avseenden skapar förutsättningar
för verksamheten också svarar för dess utvärdering. Med utvärdering avses
här alla former av redovisningar om tillståndet i skolan men också den
regelbundna utvärdering som sker genom prov och betyg.

SÖ:s attityd till prov och betyg är välkänd. Dagens betygssystem innebär
att eleverna vid några få tillfällen erhåller betyg där de jämförs med

Mot. 1988/89

Ub806

23

varandra. För närvarande arbetar man inom SÖ med ett projekt för nationell
utvärdering av grundskolan. Sådana utvärderingar kan dock alltid ifrågasättas
om de inte utförs av en fristående instans.

Den ekonomiska utvärderingen av skolan - hur effektivt resurserna
används - bör, enligt vår mening, inte skötas av SÖ utan överföras till
riksrevisionsverket. Utvärdering av skolans inre arbete - den pedagogiska
utvärderingen - bör av samma skäl skötas av en fristående instans. Denna
utvärdering/inspektion skall främst vara rådgivande och bör vara underställd
en fristående kommission.

Som förebild för en sådan organisation kan tjäna den modell som finns i
Storbritannien. Inspektörerna rapporterar direkt till den ansvarige ministern.
Rapporten har formen av offentlig handling. Den offentliga inspektionsrapporten
blir ett redskap för vägledning både i andra skolor och inom
den regionala och centrala administrationen.

Huruvida våra nuvarande länsskolnämnder skulle kunna påta sig en sådan
utvecklingsroll är tveksamt. Under alla förhållanden bygger det brittiska
systemet på att åtskillnad görs mellan de förvaltande och pedagogiska
uppgifterna. Vi anser att en utredning bör tillsättas med uppgift att
skyndsamt lägga förslag om ett system för utvärdering av den svenska
skolan.

8 Högre utbildning och forskning

Vårt samhälle och vår kulturella utveckling är beroende av att kunskaper
hålls vid liv och ny kunskap erövras. Det ligger i allas intresse att skapa så
goda betingelser som möjligt för högre utbildning och forskning.

Högre utbildning och forskning skall vägledas av vetenskapliga mål.
Universiteten skall inte främst vara utbildningsanstalter för vissa yrken utan
institutioner för utveckling av mänskligt vetande. Starka och självständiga
universitet behövs för att garantera gentemot statsmakterna oberoende
tänkande och kritik. Detta är av särskild vikt när den offentliga makten nått
sådan omfattning som i vårt land.

God forskning kan inte kommenderas fram. Den föds inte av administrativa
rutiner. Forskningsresultaten bygger på enskilda individers begåvning och
hängivna arbete. Helt avgörande är emellertid att forskning anses så attraktiv
att rätt personer kan rekryteras till verksamheten.

I ett litet land som Sverige är det särskilt viktigt att resurserna fördelas så
att betingelserna för kvalificerad forskning och utbildning blir så goda som
möjligt. Detta innebär bl.a. att fasta resurser för forskning inte kan tilldelas
fler universitet och högskolor än dem som finns för närvarande. För Sveriges
framtid som välfärdsnation är det väsentligt att kvaliteten vid våra universitet
och forskande högskolor värnas och förstärks.

Den högre utbildningens och forskningens nuvarande organisation har
fjärmat verksamheten från en sådan grundsyn. Grundutbildningen har
utformats för att i första hand passa arbetsmarknadens behov. Resultatet har
bl.a. blivit svårigheter att rekrytera forskarstuderande. Detta kommer att få
svårartade konsekvenser inom den närmaste tioårsperioden. Det kommer
uppenbarligen att bli svårt att fylla de lärår- och forskarvakanser vid

Mot. 1988/89

Ub806

24

universiteten och högskolorna som följer av de väntade pensionsavgångarna.

Efterfrågan på högskoleutbildning kan förväntas öka. Andelen universitets-
och högskoleutbildade i Sverige är internationellt sett relativt liten. Då
bortses från kortare postgymnasial utbildning, som i andra länder inte
benämns högskoleutbildning. Få länder är så internationellt beroende som
Sverige, något som ställer särskilt höga krav på utbildning och kompetens
inom näringsliv och annan verksamhet i samhället.

Stora demografiska förändringar äger nu rum. Små ungdomskullar medför
ökad konkurrens om studenterna. Arbetsmarknaden kan förväntas vara
god. Om benägenheten för högre studier skall öka krävs stimulansåtgärder.
Andelen kvinnor i förvärvslivet är nästan lika stor som männens, och
arbetslösheten är låg. Det kan därför förutspås att fortbildningen kommer att
få ökad omfattning och betydelse. En stor del av denna kommer sannolikt att
bedrivas som uppdragsutbildning.

I detta läge är utbildningens tillgänglighet av stor betydelse. De nya
högskolorna kan förväntas dra till sig en relativt stor andel av nytillskottet av
studerande. Det är av detta men även av andra skäl angeläget att kvaliteten i
utbildningen vid de nya högskolorna så långt möjligt håller samma standard
som vid de traditionella universiteten och högskolorna.

8.1 Den socialdemokratiska politiken

Den socialdemokratiska regeringens högskolepolitik är osammanhängande
och svag. Den saknar bärande linjer såväl i fråga om kvalitetsfrågorna i den
grundläggande utbildningen och i sambandet mellan utbildning och forskning
som när det gäller anslags- och styrsystem för högskolan.

Återkommande besparingskrav har lett till att forskningens situation och
resurser under en rad år legat i centrum för intresset. De senaste åren har
detta delvis skett på den grundläggande högskoleutbildningens bekostnad.

Grundutbildningen har utsatts för både öppna och dolda besparingar
under lång tid, framför allt genom bristande kompensation för löne- och
prisförändringar och schablonmässiga besparingar på administrationen. De
senare har inte alltid träffat avsett mål utan i stället blivit en allmän
besparing.

På den verkställande nivån - institutionerna - blir nu bristen på resurser
allt mer besvärande. Från många områden inom högskolan kommer
vittnesbörd om stora svårigheter att bedriva utbildningen med ett rimligt,
kvalitativt innehåll.

Grundutbildningens problem beror också på svårigheter att rekrytera och
behålla vetenskapligt kvalificerade lärare. Duktiga lärare tröttnar i längden
på en ohållbar arbetssituation. Därigenom förstärks personalproblemen.
Löneläget för kvalificerade lärare har inom många områden länge gjort det
omöjligt att konkurrera med arbetsmarknaden utanför högskolan. Incitament
saknas för vetenskapligt kvalificerade lärare att ägna sig åt pedagogisk
verksamhet. Nedrustningen av grundutbildningen under senare år har
ytterligare minskat dess attraktionsvärde för lärarna.

Mot. 1988/89

Ub806

25

De satsningar som skett på forskningen har bl.a. motiverats av behovet att
stärka Sveriges möjligheter att hävda sig internationellt.

Regeringens budgetförslaget innebär på högskoleområdet i huvudsak
endast omfördelningar. Informationsutbildningarna samt de administrativa,
ekonomiska och sociala utbildningarna får vissa förstärkningar, som dock i
flera fall endast är marginella. Lärarutbildningarna samt de medicinska och
tekniska utbildningarna drabbas däremot av nedskärningar, vilket påverkar
utbildningens kvalitet.

Flera av regeringens åtgärder under senare år har snarast förvärrat
situationen för grundutbildningen. De s.k. förnyelsefonderna skulle leda till
betydande beställningar av uppdragsutbildning, vilket i sin tur skulle ge
högskolan möjligheter att anskaffa nödvändig utrustning för utbildningsändamål.
Detta anfördes för ett par år sedan som ett försvar för att regeringen
inte gjorde satsningar på sådan utrustning. Någon nämnvärd hjälp från
förnyelsefonderna har inte kommit. De s.k. bankfonderna, som tillkom efter
”överenskommelse” mellan regeringen och Svenska bankföreningen, har
endast tillfälligt förstärkt forskningen. Det har också bidragit till att förstärka
intrycket av prioritering av forskningen på utbildningens bekostnad.

8.2 Sambandet mellan forskning och utbildning

Flera utredningar har starkt betonat behovet av samband mellan forskning
och utbildning. Genom den kraftiga ökningen av antalet studerande under
framför allt 1960-talet fick emellertid de kvantitativa aspekterna ett dominerande
inflytande på den högre utbildningens organisation. Bl.a. ställdes krav
på fler universitetslärare. De nya universitetslektorerna fick reglerad undervisningsskyldighet,
medan forskningsuppgifterna sköts åt sidan. I stället
skapades det diffusa begreppet ”forskningsanknytning”. Lärarna skulle ”ges
möjligheter att följa” forskningen etc. Det har hela tiden varit fråga om
halvmesyrer, som inte medverkat till att hålla utbildningen på en kvalitativt
hög nivå.

Enligt vår mening är det från kvalitetssynpunkt nödvändigt att betona
sambandet mellan forskning och utbildning. Den åtskillnad som gjorts i
anslagshänseende mellan dessa verksamheter är enligt vår mening olycklig.
Vi återkommer nedan till denna fråga. Sambandet kan emellertid också
stärkas genom att forskning förs in i tjänsten som en skyldighet för alla
kompetenta universitetslärare. Det skulle medföra en vitalisering av den
högre utbildningen, som nu hotas av stagnation.

I tilläggsdirektiv till lärartjänstutredningen angav regeringen 1979:
”Tjänsteorganisationen bör utformas så att starkast möjliga samband skapas
mellan högskolans båda huvudsakliga verksamhetsområden, forskning och
utbildning.” Samtidigt underströks behovet av ökad internationalisering
inom såväl grundutbildningen som forskningen: ”Detta underlättas om de
som arbetar inom högskolan har ungefär samma ställning i tjänsteorganisatoriskt
avseende som kollegerna i andra länder, d.v.s. att deras relationer till
varandra inom organisationen är någorlunda jämförbara.”

LÄTU:s förslag innebar ”att alla lärare - oavsett tjänstekategori - i någon
utsträckning skall medverka i grundutbildningen. Omvänt bör man eftersträ

Mot. 1988/89

Ub806

26

va att alla lärare som har kvalifikationer för forskning eller utvecklingsarbete
resp. forskarutbildning även engageras i sådan verksamhet.” (SOU 1980:3,
s 61.)

Den ”andrénska kommittén” (SOU 1981:29) anförde principiellt beträffande
forskning i tjänsten:

Enligt par. 2 i högskolelagen skall all utbildning inom högskolan bygga på
vetenskaplig grund. Vi anser att tjänsteorganisationen vid högskolan skall ha
sin utgångspunkt i forskningen och i grundutbildningens anknytning till
forskning. För grundutbildningen är det synnerligen angeläget att läraren
står i nära kontakt med forskningen eller helst själv är aktiv forskare. Vi
anser därför att den nya tjänsteorganisationen bör utformas så att alla
tjänster kan omfatta både forskning och undervisning. Lärartjänstutredningen
föreslog ett system där läraren på grundutbildningsnivå gavs möjligheter
att forska under begränsad tid och i begränsad omfattning. Vi delar inte
denna grundsyn. Vi anser i stället att man skall utgå ifrån att det är den aktive
forskaren som också skall undervisa inom både forskarutbildningen och
grundutbildningen, (s 69.)

1986 genomfördes en förändring av tjänsteorganisationen. Tjänsten högskolelektor
infördes, vilket innebar en sammansmältning av flera tjänster, för
vilka doktorsexamen utgjorde behörighetskrav. Dessa var universitetslektorat,
docenttjänster, l:e assistenter, de s.k. L 20-lektoraten samt tjänster som
forskningsassistent/forskare. Lektoraten var de enda tjänster för vilka
forskning inom tjänsten inte ingick.

Universitetslärarförbundet (SULF) antog 1988 en rapport med krav på
forskning i tjänsten för högskolelektorer. Förbundet påpekar med rätta att
lärare och studenter är högskolans viktigaste resurs:

Det är genom lärarna som sambandet mellan utbildning, forskning och
utvecklingsarbete kan åstadkommas. Det finns därför mycket starka forsknings-
och utbildningspolitiska skäl för att forskning och utvecklingsarbete i
vid mening skall ingå i samtliga lärartjänster. Det är vår bestämda uppfattning
att undervisning utan kontakt med forskning förr eller senare blir
föråldrad, liksom att forskning utan kontakt med en ström av nya studenter
stagnerar så småningom.

SULF påpekar att det är ”ett fantastiskt resursslöseri” att forskarutbildade
lärare förlorar kontakten med aktivt forskande.

För att högskoleutbildningen med högskolelagens ord skall kunna bygga
på vetenskaplig grund krävs inte bara att läraren genom sin doktorsexamen
har fått en grundläggande vetenskaplig träning. Om undervisningen skall
spegla den aktuella situationen måste läraren själv forska. Ett litet land som
Sverige har behov av att hela forskningspotentialen tas till vara. Nu
koncentreras forskningen till betydligt färre personer än som vore möjligt.

Det är inte rimligt att tjänstestrukturen vid svenska universitet och
högskolor är helt olik den som gäller internationellt. Det skadar trovärdigheten
för vår forskning och försvårar deltagande i internationellt utbyte. Även
rekryteringen till forskarutbildning försvåras. Det ter sig föga trovärdigt att
uppmana begåvade studerande att genomgå forskarutbildning, när de
samtidigt får veta att de vid fortsatt högskolekarriär har ytterst små chanser
att få ägna sig åt det de utbildats för, nämligen forskning.

Mot. 1988/89

Ub806

27

Vi finner det rimligt och önskvärt att tjänstestrukturen vid de svenska
universiteten och högskolorna anpassas till den internationellt gängse. Det
innebär att alla behöriga universitetslärare ålägges forskning i tjänsten
motsvarande ungefär en tredjedel av den totala arbetstiden.

SULF anser att det borde vara möjligt att genomföra en sådan reform utan
att tillföra nya resurser. Det kan ske, sägs det, genom att minska undervisningen
inom vissa discipliner och genom att externfinansierade forskare
ålägges undervisningsskyldighet på åtminstone tio procent av arbetstiden.

En minskning av undervisningstätheten kan, t.ex. för delar av den icke
akademiska högskoleutbildningen, te sig befogad. Det skulle stimulera de
studerande till mer självständig verksamhet och kritisk eftertanke och
därmed bidra till en önskvärd ”akademisering” av högskolan i stället för den
”gymnasiefiering” som nu pågår på många håll. Det förefaller också rimligt
att externfinansierade forskare får möjlighet att undervisa. Dessa åtgärder är
dock knappast tillräckliga för att finansiellt föra den föreslagna reformen i
hamn. Den rörliga resurs som står till fakultetsnämndernas förfogande bör
dock ej tas i anspråk. Dessa medel behövs för en mer koncentrerad och
intensiv forskning.

Det är möjligt att en sådan reform måste genomföras etappvis med början
t.ex. för de docentkompetenta högskolelektorerna. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag i enlighet med vad vi här anfört senast i
1990 års forskningspolitiska proposition.

8.3 De nya högskolorna

Till skillnad från vad som gäller i de flesta andra länder sammanfördes i
Sverige 1977 praktiskt taget all postgymnasial utbildning i en enda organisation,
som kom att benämnas högskolan. Detta har medfört stor spännvidd
mellan de många och olikartade utbildningarna. Vissa är knappast högskolemässiga
i någon mening och bygger inte på vetenskaplig grund. Det bör i
sådana fall övervägas en förändrad organisatorisk inplacering av dessa. För
övrig utbildning är det emellertid angeläget att vidta åtgärder, som i varje fall
på sikt kan höja kvaliteten.

En rad nya högskolor har tillkommit, av vilka flera främst betraktats som
regionalpolitiska instrument. Förhoppningarna är stora att de skall leda till
uppbyggnaden av teknisk/industriell kompetens och även rent allmänt höja
utbildningsnivån inom sina regioner. Många utbildningar spelar redan en
positiv roll. Genom att högskolorna är små och har lätthanterlig organisation
har kontakter snabbt etablerats med näringsliv och förvaltning. Nya utbildningar
har utformats i enlighet med krav från det omgivande samhället.

Inom den högre utbildningen kan urskiljas huvudsakligen två olika former
av utbildning. Den ena utgörs av utbildning som bl.a. är forskarförberedande,
t.ex. läkarlinjen och civilingenjörslinjerna. Den är i allt väsentligt
teoretisk och ges i form av påbyggbara ämneskurser, men också flera
utbildningslinjer ger behörighet till forskarutbildning. Den andra är postgymnasial
yrkesutbildning i form av kortare linjer, ofta 80 poäng, men också
i form av kortare kurser.

De universitet och högskolor som har fasta forskningsresurser på de sex

Mot. 1988/89

Ub806

28

universitetsorterna och i Luleå samt högskolorna i Karlstad, Växjö och
Örebro skall, enligt vår mening, ha huvudansvar för den forskningsförberedande
utbildningen. De måste också ha det främsta ansvaret för att tillgodose
de mindre högskolornas behov av forskarutbildning.

De mindre högskolorna, som saknar fasta forskningsresurser, skall
utvecklas i enlighet med sina egna målsättningar och visioner. Deras
huvuduppgift måste dock vara att förse främst den egna regionen med
kvalificerad postgymnasial yrkesutbildning. De flesta har av tradition en
etablerad lärarutbildning. Det är särskilt av regionalpolitiska skäl angeläget
att den matematisk/naturvetenskapliga samt den tekniska och ekonomiska
utbildningen får en relativt betydande kapacitet. Inte minst den s.k.
mellaningenjörsutbildningen skulle kunna få stor betydelse.

Tillgången till lärare, utrustning m.m. innebär att de mindre högskolorna
måste ha ett begränsat utbildningsutbud. Skall kvaliteten upprätthållas
måste de mindre högskolorna välja att satsa på områden där de har särskilda
förutsättningar. De måste sträva efter att profilera sig så att lokala behov och
förutsättningar kan tas till vara och utvecklas. Sådana specifika utbildningar
blir då - förutsatt att kvaliteten är tillräckligt hög - också riksrekryterande.
Detta är nödvändigt, eftersom minskande ungdomskullar gör rekryteringsunderlaget
mindre.

Av bl.a. sistnämnda skäl finns ingen anledning att inrätta fler nya
högskolor. Även om fortbildningen förväntas öka kan flera högskolor få
bekymmer med rekryteringen. I den mån högre utbildning utlokaliseras till
nya orter, är detta inte skäl för att inrätta nya organisatoriska enheter.
Förutsättningarna för en framgångsrik utlokalisering blir sannolikt större om
banden kan behållas till ett universitet eller en större högskola.

Detta gäller inte minst tillgången till kompetenta lärare. De flesta lärarna
vid de nya högskolorna saknar doktorsexamen. Läsåret 1986/87 hade
63 procent av lärarna vid de nya högskolorna tjänst som högskoleadjunkt.
Vid övriga universitet och högskolor uppgick andelen högskoleadjunkter till
37 procent. Andelen adjunktstjänster vid högskolan i dess helhet utgjorde
40 procent. Detta innebär att flertalet av de lärare som studenterna vid de
nya högskolorna kommer i kontakt med saknar forskarutbildning. Dessa
studenter måste rimligen få sämre kontakt med forskningen än övriga
studenter.

Från kvalitetssynpunkt är detta oroväckande. De högskoleadjunkter som
saknar forskarutbildning bör stimuleras att genomgå sådan. På sikt bör
adjunktstjänsterna vid sådan utbildning som är forskningsförberedande
ersättas med högskolelektorat, för vilka det normalt krävs avlagd doktorsexamen.
Därmed vidgas kompetensen avsevärt för de nya högskolorna.

Om forskning införs som tjänsteåliggande för högskolelektorer får de nya
högskolorna stabila forskningsresurser. Docentkompetenta högskolelektorer
kan utgöra en betydelsefull resurs som handledare inom forskarutbildningen.

Det är emellertid viktigt att rekryteringen till forskarutbildningen och
kvaliteten i denna beaktas. Redan nu har universitet och tekniska högskolor
svårt att rekrytera doktorander inom många områden. Fortsatt utbyggnad av
de regionala högskolornas forskningsförberedande utbildning, med inrikt

Mot. 1988/89

Ub806

29

4 Riksdagen 1988189.3 sami. Nr Ub806

ning mot ungdomsstuderande, riskerar att ge upphov till ytterligare svårigheter
för forskarutbildningen.

Antagning av forskarstuderande bör endast ske av institutioner vid
universitet och högskolor med fasta forskningsresurser. För att trygga
kvaliteten bör doktoranderna bedriva sin forskarutbildning vid sådana
institutioner. Detta hindrar inte att delar av arbetet kan utföras vid t.ex. en
institution i den nya högskolan.

Det är viktigt att universiteten och de stora högskolorna utvecklar ett gott
samarbete med högskolor utan fasta forskningsresurser. På sina håll har
professurer inrättats med tjänsteutövningen delvis förlagd till en ny högskola.
Ingenting hindrar att regeringen föreskriver att nyinrättade professurer
kan förenas med viss tjänstgöring vid någon av de nya högskolorna.

8.4 Styrningen av högskolan

Enligt vår uppfattning bör en förändring av högskolan ske med utgångspunkt
i dels en ambition att stärka högskolans autonomi i förhållande till staten,
dels en strävan att ytterligare förenkla högskolans organisation och att öka
möjligheterna att avväga skilda resursslag mot varandra.

Vad gäller anslagssystemet anser vi att varje högskola skall få ett samlat
anslag över riksstaten, gemensamt för den grundläggande utbildningen, men
med viss differentiering med ledning av fakultetsorganisationen. Det är
vidare väsentligt att medel för lokalkostnader och utrustning räknas in i
högskoleanslagen. Vidare bör högskolorna ha möjligheter att lokalt göra
avvägningar mellan olika resursslag. Det innebär att inflytandet över
lokalanvändning och lokalplanering förskjuts från byggnadsstyrelsen till
högskolan. Den konstlade indelning i s.k. yrkesutbildningssektorer som
i dag finns och som också utgör grund för anslagstilldelningen bör snarast
avskaffas.

Högskolans anslags- och styrsystem bör ses i ett helhetsperspektiv,
eftersom dess utformning har grundläggande betydelse för förhållandet
mellan högskolan och statsmakten.

Redan 1985 anmälde regeringen sin avsikt att se över anslagssystemet för
högskolan och därmed också formerna för medelstilldelning och styrning.
Därefter har regeringen vid flera gånger aviserat proposition i denna fråga.

Propositionen avlämnades sent omsider 1988, på höstriksdagens sista dag.
Den innebär i vissa hänseenden att regeringen ansluter sig till moderata
förslag.

Regeringens förslag är dock inte tillräckligt långtgående och preciserade
för att leda till den kvalitetshöjning i högre utbildning och forskning som de
moderata förslagen syftar till.

Vi utvecklar våra förslag i en separat motion om formerna för högskolepolitiken.

Flera centrala myndigheter har i dag hela sin verksamhet inriktad mot
högskolan. Förutom UHÄ gäller detta UUH (utrustningsnämnden för
universitets- och högskolor), NNU (nämnden för undervisningssjukhusens
utbyggnad) och FRN (forskningsrådsnämnden). Organisationen på den
nationella myndighetsnivån måste anpassas till ändrade förutsättningar och

Mot. 1988/89

Ub806

30

behov. Nuvarande ansvarsfördelning har rått i tio år. Under denna tid har
massiva förändringar ägt rum på lokal nivå i fråga om organisation och
finansieringsstruktur.

Frågan om vilka centrala högskolemyndigheter som skall finnas och vilka
förutsättningar som skall gälla för deras verksamhet berörs uppseendeväckande
nog inte i den nämnda propositionen. Den måste, enligt vår mening,
övervägas. Erfarenheterna från större organisationsförändringar i alla andra
sammanhang visar att en sådan dels måste förankras väl i omgivningen, dels
måste ges ett väsentligt stöd i genomförandeskedet.

Regeringens passivitet i fråga om den nationella myndighetsnivån gör att vi
anser det nödvändigt att kräva en översyn under parlamentarisk medverkan.
I en sådan översyn bör uppgifterna för den centrala myndighetsnivån och
antalet myndigheter prövas, med utgångspunkt i bl.a. stränga krav på
enkelhet och effektivitet i myndighetsarbetet. En annan viktig utgångspunkt
bör vara behovet att skapa en stark verksorganisation med goda möjligheter
att stödja högskolan i dess arbete lokalt och att företräda den i förhållande till
andra samhällssektorer och till statsmakterna. Översynen bör också syfta till
att fastställa en lämplig dimensionering för den centrala myndighetsnivån
och vilka åtgärder som krävs i personalpolitisk och kompetensutvecklande
syfte.

8.5 Ämnesstudier i stället för linjer

Högskoleutbildning ges i stor utsträckning i form av s.k. linjeutbildning. Den
tids- och ämnesmässiga strukturering som linjerna medger är naturlig för
utbildning som leder till yrkeslegitimering eller som har ett väl definierat
yrkesområde som mål. Den inomvetenskapliga utvecklingen av de ämnen
som ingår i andra linjer, framför allt inom det förutvarande filosofiska
fakultetsområdet, har emellertid hämmats av de förändringar som den s.k.
högskolereformen medförde för den grundläggande högskoleutbildningen. I
och med att merparten av grundutbildningen skall ges i form av arbetsmarknadsinriktade
utbildningslinjer har dessa blivit styrande. De kurser som
institutionerna erbjuder styrs mer av linjens yrkesinriktning än av vetenskapliga
kvalitetskrav. Den stora resursströmmen går till linjerna, inte till
institutionerna. För institutioner som har få eller inga linjekurser är
situationen allvarlig. De hänvisas i huvudsak till anslaget för lokala och
individuella linjer samt fristående kurser. Flera institutioner som bärs upp av
”små” och kanske ”udda” ämnen hotas nu av nedläggning.

Linjesystemet fungerar dåligt, särskilt inom det tidigare filosofiska fakultetsområdet.
Det tar dålig hänsyn till individernas önskemål. Forskarrekryteringen
har försvårats. Fördjupning av kunskaperna, liksom tvärvetenskapliga
initiativ, uppmuntras inte. Byråkratin i linjesystemet bidrar till en
minskad flexibilitet. Det tar för lång tid att genomföra förändringar.
Dessutom har samhället och olika individer behov av andra kombinationer
av utbildningar än de som ingår i det ”normala” utbildningsutbudet inom
linjesystemet. Linjesystemet är administrativt/ekonomiskt ineffektivt. Det
innebär parallella byråkratier, en för institutionerna och en för linjerna.
Planeringen är tungrodd och splittrad.

Mot. 1988/89

Ub806

31

Ämnesstudierna måste ges en renässans. Först med fördjupade ämneskunskaper
som grund kan de studerande få det metodkunnande som är
redskapet för ett i egentlig mening kritiskt tänkande. För bibehållen standard
på svensk forskning är det nödvändigt att rekryteringsbasen ökar genom en
större andel studerande med tillräckliga ämneskunskaper.

För att öka möjligheterna till ämnesstudier inom framför allt det förutvarande
filosofiska fakultetsområdet behövs ändringar på en rad punkter:

- Institutionerna skall erbjuda de studerande traditionella ämneskurser,
”standardkurser”, på grundläggande nivå samt påbyggnadskurser. (En
sådan benämning på kurserna anger kursens nivå bättre än nuvarande
poängsystem, som egentligen redovisar antal veckor som kursen pågår.)
Den studerande kan med hjälp av dessa kurser kombinera ett eget
utbildningsprogram som alternativ till linjeutbildning.

- Tillträdet skall i huvudsak vara fritt till dessa standardkurser och
påbyggnadskurser. Systemet med individuella studieprogram bör modifieras
så att alla studerande tillförsäkras möjlighet att få tillträde till
önskade utbildningskombinationer.

- Direktfördelning av medel till högskolan ger institutionerna möjlighet att
upprätthålla ett basutbud av ämneskurser.

- Linjer som i huvudsak har till syfte att med hjälp av nuvarande
sektorsanslag ge institutionerna en någorlunda stabil bas bör avvecklas.
Med vårt förslag till anslagssystem kommer institutionen att på ett helt
annat sätt kunna avgöra om medlen skall användas till linjeutbildning
eller ämneskurser.

- På kort sikt måste förutsättningarna för ämnesstudier förbättras genom
ett ökat utbud av fristående kurser.

För att höja kvaliteten är det särskilt angeläget att öka per capitaresurserna
för fristående kurser inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska
ämnesområdena.

Ett system med fristående ämneskurser kan mycket väl kompletteras med
rekommenderade studiegångar. Studievägledare och motsvarande rekommenderar
kurser och ordningsföljd för studieovana och/eller osäkra studenter.

En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utvärdera
linjesystemet, särskilt inom det tidigare filosofiska fakultetsområdet, och
redovisa hur en förändring till det av oss föreslagna systemet bör ske.

8.6 En kreativ miljö

Stort intresse för ett ämne är för de flesta det bärande motivet för att ägna sig
åt den speciella verksamhet som universitet och högskolor erbjuder. Att nå
ökad och fördjupad kunskap inom ämnet och bidra till dess utveckling ger
tillfredsställelse. Detta sker genom undervisning i grundutbildning, egen
forskning, deltagande i internationella symposier, handledning av forskarstuderande,
m.m. En institutions möjlighet att erbjuda lärarna/forskarna
frihet, tid och resurser för att utveckla det egna ämnesområdet är avgörande i
konkurrensen om begåvningarna.

Kritiken mot byråkrati och sammanträdande har sin grund i att tiden inte

Mot. 1988/89

Ub806

32

räcker för det som borde vara universitetets huvuduppgift. Svårigheterna att
rekrytera till en universitetskarriär är naturligtvis en lönefråga, men också en
konsekvens av diffusa besked om vad som kan erbjudas efter doktorsexamen.

Våra förslag syftar till att ge forskare och lärare möjlighet att koncentrera
sig på universitetens och högskolornas uppgift, att vidmakthålla och utveckla
kunskap.

- Alla kompetenta universitetslärare skall, som ovan nämnts, ha tid avsatt
för forskning inom ramen för sin tjänst.

- Institutionerna och deras ledning skall förstärkas. Ämnenas och därmed
institutionernas ställning måste stärkas om det åter skall uppfattas som
stimulerande att undervisa och forska.

Uppdraget som prefekt är idag inte tillräckligt attraktivt. Det anses
inkräkta på möjligheterna till egen forskning och medför oftast omfattande
administrativa uppgifter.

Att leda och fördela arbetet vid en institution borde vara ett av de
viktigaste värven inom högskolan. Vid forskande institutioner borde det vara
självklart att ledningen utövas av en högt vetenskapligt kompetent person, i
normalfallet professorn/ämnesföreträdaren. Detta borde vara till gagn för en
kvalitativt högtstående forskning.

För att öka intresset för prefektsysslan krävs att den som åtar sig uppdraget
får ett arvode i relation till ansvar och arbetsuppgifter. Prefekten bör också
garanteras sammanhängande tid för forskning för att säkerställa möjligheterna
att vidmakthålla sin forskningskompetens.

- Inflytandet över ekonomin behöver ökas. Institutionerna skall vara
centra för vetenskapligt motiverat arbete. De måste kunna säga nej till
uppgifter som bedöms verka splittrande med hänsyn till huvuduppgiften.
Det förutsätter att institutionerna har en bättre ekonomisk bas.

- Möjlighet till långsiktig planering är en förutsättning för självständiga
institutioner. Vi har därför föreslagit treåriga budgetramar, något som
regeringen omsider har accepterat. Av samma skäl bör varje högskola
själv få hand om anslagen för utrustning och ersättningsanskaffning.

- Byråkratin inom högskolesystemet måste hållas tillbaka så att tid och
kraft kan ägnas åt utbildning och forskning. Det är orimligt att jämställa
verksamheten i högskoleväsendet med den som statliga myndigheter och
verk utför. Forskning och utbildning är inte myndighetsutövning.

En drastisk avbyråkratisering av högskolan är nödvändig. Det kan
åstadkommas genom att ändra antagnings- och anslagssystemen, genom att
radikalt minska antalet beslutsnivåer och beslutande organ och genom att
minimera kravet på uppgifter till centrala datasystem som t.ex. STUDOK/
LADOK.

Högskolor och universitet skall vara autonoma i förhållande till statsmakterna.
Oavsett vilka ledamöter regeringen utser till högskolestyrelserna är
det olämpligt att statsmakterna utser majoriteten av ledamöterna. Det vore
rimligare att universiteten fick ökad frihet att bestämma om sina styrelser,
både vad gäller antal ledamöter, hur dessa skall utses samt sammansättningen
av styrelsen.

Mot. 1988/89

Ub806

33

8.7 Tillträde och urval

Det av riksdagen nyligen modifierade tillträdessystemet undanröjer inte
nackdelarna: taktikläsandet i gymnasieskolan fortsätter, studerande med
otillräckliga förkunskaper kommer att antas till utbildning och onödiga
väntetider uppstår mellan gymnasieskola och högskola.

Socialdemokraterna ser tillträde till den högre utbildningen ur ett fördelningspolitiskt
perspektiv; behörighetsreglerna skall ge så många som möjligt
formell behörighet till högre utbildning, oavsett om dessa uppfyller de
kvalitetskrav som högskolan måste ställa eller ej. Urvalsreglerna skall i första
hand fungera som ett fördelningspolitiskt medel för att ge olika grupper
tillträde till högre utbildning. Den förvåning som regeringen i budgetpropositionen
ger uttryck åt när det gäller den internationellt sett mycket låga andel
18-19-åringar som studerar i den svenska högskolan är därför uppseendeväckande.
Den är antingen det slutgiltiga beviset på att regeringen ingenting
förstått om tillträdesreglernas funktion eller ett skrämmande tecken på
intellektuell ohederlighet.

Moderata samlingspartiet anser - till skillnad från regeringen - att
tillträdesreglerna skall beakta de sökandes faktiska kunskaper. Behörighetsreglerna
skall garantera att de som antas har tillräckliga förkunskaper för att
klara studierna. Urvalsreglerna skall utformas så att de studerande antas som
har de bästa förutsättningarna att med gott resultat klara av studierna.

Treårig studieförberedande gymnasieutbildning skall, enligt vår mening,
krävas för längre och mer krävande högskoleutbildning. Kraven på svenska
och engelska i den allmänna behörigheten skall skärpas. Den utvidgade s.k.
självprövningsrätten - att äldre studerande själva skall få avgöra om de är
behöriga till viss utbildning - bör avskaffas.

Vi anser att vid urval mellan behöriga sökande skall merparten tas in på
grundval av betyg. Övriga antas i ett provurval. Sökande med utländsk
förutbildning antas i särskild ordning. Utrymme skapas för att anta sökande
med särskild bakgrund och/eller meriter som inte lätt kan omvandlas till
meritpoäng efter individuell prövning.

Meritvärdering av arbetslivserfarenhet och proportionell kvotering mellan
sökande från olika grupper bör inte förekomma. Däremot bör möjlighet
finnas att använda viktade betyg och konkurrenskomplettering.

Den strävan som finns i det nordiska samarbetet och inom ramen för det
pågående integreringsarbetet inom den europeiska gemenskapen att riva
existerande hinder på utbildningsområdet mellan länderna bör stödjas.

För att garantera en tillräckligt stor andel ungdomsstuderande direkt från
gymnasieskolan bör den andel som antas i betygsurvalet inte understiga
50 procent, om inte synnerliga skäl föreligger. Nu gällande regler för den s.k.
direktkvoten bör ändras till 50 procent för alla utbildningslinjer med verkan
från intagningen till höstterminen 1989.

Det finns utbildning för vilken det anses nödvändigt att de studerande har
yrkeslivserfarenhet. Detta skall givetvis beaktas. Det skall emellertid inte
göras inom ramen för urvalet. Om yrkeslivserfarenhet är nödvändig för att de
studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen, skall den vara ett
särskilt förkunskapskrav. Så är redan idag fallet för flera utbildningslinjer.

Mot. 1988/89

Ub806

34

8.8 Krav på doktorsexamen

Under 1970-talet upphävdes kraven på vetenskaplig kompetens hos innehavare
av högre tjänster vid en rad institutioner som Kungliga Biblioteket,
universitetsbiblioteken, de statliga arkiven, muséer m.fl. De negativa
effekterna har efter hand blivit uppenbara.

Doktorsexamen som behörighetsvillkor för vissa tjänster har dessutom
betydelse för rekryteringen av unga forskare. Forskarutbildningen styrs av
möjligheterna att kunna få en adekvat sysselsättning efter fullgjord utbildning.

Regeringen bör uppdra åt berörda myndigheter att göra en inventering av
för vilka tjänster doktorsexamen bör vara ett behörighetsvillkor. Sådana
behörighetskrav bör därefter fastställas i dessa fall.

9 Internationaliserad utbildning och forskning

Sveriges behov av internationella kontakter ställer stora krav på hela vårt
utbildningsväsende.

Högre utbildning och forskning existerar i ett internationellt sammanhang.
Kvaliteten på den svenska forskningens resultat mäts efter internationell
måttstock. För att få tillgång till ny kunskap är vi i Sverige beroende av att ha
tillräcklig kompetens för att kunna utnyttja och utveckla de erfarenheter som
andra vunnit.

Den svenska undervisningen och forskningen måste hålla en så hög
kvalitet att behörighetsregler, tillträdesregler, examinationsformer och
kompetensnormer inte utgör hinder för internationellt utbyte.

Grundutbildningens längd bör följa internationella normer. Det innebär
att många högskoleutbildningar behöver förlängas. Undervisning bör regelbundet
ske på utländska språk. Detta underlättas om svenska högskolelärare
ges möjlighet att vistas vid utländska lärosäten och utländska lärare
engageras i Sverige. Detta gör det också mer attraktivt för studenter utanför
Norden att söka sig till Sverige. Eftersom reciprocitet gäller beträffande
studentutbytet inom EG, måste Sverige locka utländska studerande i samma
omfattning som antalet svenska studenter som vill studera inom EG.

Näringslivets och handelns möjligheter att verka över gränserna kräver
både goda språkkunskaper och kunskap om de olika ländernas specifika
kultur. Sveriges industriproduktion övergår från stora serier till kundanpassade
produkter. För exportindustrierna betyder detta helt andra krav på
kontakter, förhandlingar m.m. innan produkten slutligen kan levereras. Alla
nivåer i utbildningsväsendet måste därför förbereda sina studerande för
yrkesverksamhet i internationell miljö.

9.1 Samarbetet i Europa

Det europeiska samarbetet tilldrar sig allt större uppmärksamhet. I detta
sammanhang är det glädjande att det nordiska samarbetet tagit fastare
former genom tillkomsten av NORDPLUS, som syftar till ett nordiskt utbyte
på högskoleområdet. Inom EG stimuleras rörligheten över nationsgränserna
med olika medel. Ekonomiskt stöd ges åt utbildningsprogram som är

Mot. 1988/89

Ub806

35

gemensamma för flera länder, lärarutbyte stimuleras, stipendiemöjligheterna
för studenter som studerar i andra länder byggs ut kraftigt, en generell
giltighet av examina utvecklas och forskningssamverkan får ett vittomfattande
ekonomiskt stöd.

Vi har i en särskild Europamotion utvecklat våra tankar beträffande
svenskt deltagande i tekniskt och vetenskapligt samarbete och nöjer oss
därför med att i detta sammanhang beröra några få frågor.

Samarbetet inom EG stimuleras genom en rad olika program. Två av de
viktigaste på utbildningspolitikens område är ERASMUS och COMETT.
ERASMUS (European Community Action Scheme for the Mobility of
University Students) siktar på att år 1992 nå tio procent av studenterna i
Europa. De förutsätts kunna tillbringa ett studieår i ett annat EG-land än det
egna. COMETT (Programme of the Community in Education and Training
for Technologies) utgör ett komplement till andra teknologiska program.
Studerande och akademisk personal får under några kvartal vistas vid
industrier i andra länder inom gemenskapen.

Såväl ERASMUS som COMETT är avsedda för studerande inom
gemenskapen. Det är naturligt att svenska studenter känner en stark oro över
att bli ställda utanför. Svenska studenter får inte samma förutsättningar som
studenterna i EG-länderna att knyta viktiga kontakter med studenter, lärare
och forskare i andra länder. De riskerar också att inte få tillträde till den stora
gemensamma europeiska arbetsmarknaden. Det är därför angeläget att
ansträngningarna att ansluta EFTA-länderna till EG:s samarbetsprogram
bär frukt.

Det är absolut nödvändigt att kraftfulla ansträngningar görs för att få med
Sverige i EG:s samarbetsprogram inom den högre utbildningen och forskningen.
UHÄ har uppskattat kostnaderna för Sveriges deltagande i ERASMUS-programmet
till fem miljoner kronor. Ett svenskt deltagande över hela
linjen kommer att kosta betydligt mer. I ett större sammanhang väger dock
kostnaderna lätt i jämförelse med priset för att tvingas stå utanför.
Regeringen bör utarbeta en strategi och verka för ett fullvärdigt svenskt
deltagande i EG:s utbytes- och forskningsprogram inom den högre utbildningen.

Det är inte möjligt att inrymma de ökande internationella åtagandena
inom ramen för oförändrade ekonomiska ramar. Det är inte heller rimligt att
finansiera samtliga kostnader för olika internationella engagemang genom
att universiteten och högskolorna tvingas omprioritera inom befintliga
budgetramar. Vi föreslår därför att fem miljoner kronor tillförs högskolorna
för detta ändamål.

9.2 Språk

Goda språkkunskaper behövs för näringslivets utveckling men också för
kulturellt utbyte och mångfald, för turismen och för att kunna förstå
livsvillkor och livsmönster i andra länder.

I grundskolans undervisning har engelskan en framträdande position. Det
engelska språkets dominans förstärks av att en stor del av TV:s utbud utgörs
av engelskspråkiga program. Till det kommer att den musik som ungdom
oftast lyssnar till har texter på engelska.

Mot. 1988/89

Ub806

36

Goda kunskaper i engelska är nödvändiga, men det är också angeläget att
undervisningen i andra språk förstärks. Färdighetsämnen kräver väl planerade,
lärarledda, täta och regelbundna övningstillfällen för att goda resultat
skall kunna uppnås. Att alternativkurserna tagits bort på högstadiet har gjort
det svårare att anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar.
Situationen förvärras av att avbrott under skoldagen slår särskilt hårt mot
färdighetsämnen och därmed även språkundervisningen.

Inom högskolan är litteratur på engelska i dag det enda alternativet, om
utländsk litteratur över huvud taget blir aktuell. Det leder i sin tur till att
anglosaxisk forskning är den som blir mest känd för den svenska studenten.
Dessa faktorer samverkar till att vår traditionellt sett starka samhörighet med
övriga Europa löper risk att försvagas.

Läromedel på främmande språk måste i större utsträckning kunna
användas i undervisningen. Det kräver att de studerande redan vid tillträdet
till universitet och högskolor har goda språkkunskaper även i andra språk än
engelska.

9.3 Höj utbildningskvaliteten

Vi måste dessvärre konstatera att man i Europa tvekar om den svenska
utbildningens kvalitet. Detta kom till uttryck vid mötet rörande akademisk
rörlighet i Europarådets regi 1987. Bl.a. skulle svenska ungdomar med
avgångsbetyg från gymnasieskola kunna tvingas att genomgå individuella
prov för att få behörighet att antas till högskolestudier. Detta är uttryck för
uppfattningen att svensk högskoleutbildning ligger på en lägre nivå än
utbildningen i andra länder och bottnar även i att kraven för att antas till
svensk högskoleutbildning är lägre än vad som anses normalt i andra länder.
Det finns bara en väg att gå för att förbättra förtroendet för svensk
utbildning. Kvaliteten måste höjas på samtliga nivåer i utbildningssystemet.
De förslag vi framför i denna motion tjänar alla detta syfte.

9.4 Utlandsstudier och gästforskare

Någon tids studier utomlands ger en utomordentlig grund för ett kommande
arbete med internationella kontakter. Goda språkkunskaper och inte minst
vana vid att fungera i annan miljö är nyttiga effekter av utlandsvistelse.

Studieresultat som uppnåtts vid utländskt universitet måste kunna räknas
de studerande till godo i större utsträckning än vad som nu sker.

Ökade möjligheter att efter doktorsexamen kvalificera sig för högre
tjänster är väsentliga för att Sverige skall få en bättre rekrytering till
forskarutbildningen. Vi föreslår därför en ökning av de s.k. postdoktorala
stipendierna. En viss del bör avsättas för dem som under någon tid vill vistas
vid ett utländskt universitet. Stipendierna bör vara så beräknade att de även
täcker resa och uppehälle.

Inom vissa ämnen ges möjlighet att under forskarutbildningen delta i
internationella sammanhang i s.k. sommarskolor. Möjligheterna att skicka
fler doktorander på liknande arrangemang bör öka.

Utländska forskare och lärare förekommer i liten omfattning i den svenska
högskolan. Detta är beklagligt. Till stor del beror det bristande intresset från

Mot. 1988/89

Ub806

37

utländska forskare och lärare på den svenska skattelagstiftningen. Högskolorna
har inga ekonomiska möjligheter att erbjuda utländska forskare och
lärare konkurrenskraftiga nettolöner.

Systemet med viss skattebefrielse för personer med sådan kompetens som
saknas i Sverige har inte utfallit särskilt väl. En bidragande orsak är att
reglerna är så restriktivt formulerade att endast ett fåtal kan erhålla
skattebefrielse. Ett genomförande av moderata samlingspartiets skattepolitik
skulle öka möjligheterna att engagera utländska forskare och lärare till
Sveriges universitet och högskolor.

Vi eftersträvar stor lokal frihet i resursanvändningen. Erfarenheten visar
att det är svårt att ha råd med kvalitetsstärkande insatser, som exempelvis
internationell kontaktverksamhet, när andra mer omedelbara behov knappt
kan tillgodoses. Anslagssystemet måste därför utformas så att det stimulerar
internationell samverkan och kontaktverksamhet.

9.5 Internationella databaser och datorstöd

Datorstöd är en nödvändighet för nästan all forskning. Man kan i dag inte
skriva någon vetenskaplig avhandling eller uppsats utan att i databaser ha
kontrollerat vad som håller på att ske eller vad som redan har gjorts.
Databassökning kräver medel för datakörningar och i vissa fall specialutbildad
personal.

Med datorernas hjälp har det internationella inslaget i forskningen blivit
mycket påtagligt. De geografiska avstånden är inte längre hinder för ett
effektivt internationellt samarbete. Det stora bekymret vid Sveriges universitet
och högskolor är därför att allt som har med datoriseringen att göra är
förknippat med långt större kostnader än anslagen täcker. Datortid är dyrbar
och den maskinella utrustningen har kortare avskrivningstider än annan
utrustning.

Mot denna bakgrund har vi år efter år föreslagit riksdagen att regeringen
skall göra en grundlig inventering av utrustningsbehoven. En plan för en
successiv uppbyggnad av högskolans tillgång till bl.a. datorkraft är nödvändig.

10 Lärarutbildning

Hosten 1988 började de första studerandena på den nya grundskollärarutbildningen.

Moderata samlingspartiet avvisade förslagen om en förändring av lärarutbildningen
som, enligt vår mening, inte kommer att ge tillräckliga kunskaper
för framtidens lärare. Den nya utbildningen riskerar att leda till att läraren
inte längre är bäst i klassen, något som enligt vår mening borde vara
självklart.

Vår kritik mot den av socialdemokraterna föreslagna nya lärarutbildningen
utgick från att andra mål än utbildningens var ledmotiv för förändringen.
Förment sociala faktorer - inte kunskapsinhämtandet - fick ett avgörande
inflytande när man beslöt hur lärarkompetensen skulle vara sammansatt.

Genom ökad ämnesbredd och undervisning i fler årskurser skulle eleverna
möta färre lärare. Våra varningar för att den breddade behörigheten skulle

Mot. 1988/89

Ub806

38

komma att påverka kompetensen i negativ riktning förklingade i stort sett
ohörda. Enhetstänkandet gick före kvalitet. Förlorarna blir morgondagens
elever.

I dag saknas sökande till uppemot en tredjedel av platserna till vissa
lärarutbildningar. Studerande har under hösten antagits på dispens. De
bedriver nu kompletteringsstudier för att vinna behörighet samtidigt som de
följer en utbildning som förutsätter heltidsstudier och förkunskaper som
dessa studerande inte har.

Samtidigt som utbildningsplatserna i lärarutbildningar står tomma rapporteras
rekordhöga födelsetal. Andra rapporter talar om flykt från läraryrket.
Varannan ny lärare lämnar yrket enligt en rapport som redovisas av Sveriges
Lärarförbund. Tecknen är tydliga. Lärarutbildningen och läraryrket står
inför en kris.

Läraryrket har uppenbarligen förlorat i attraktionskraft. Skälen härtill är
flera. Ett tungt vägande skäl är att läraryrket inte längre har samma status
som tidigare. Detta har i djupaste mening sin grund i hur det allmänna
värderar utbildning och kunskaper.

I ett samhälle där kunskaper och kvalitet sätts i centrum satsas det också på
skolan och utbildningen. Insatsen behöver emellertid inte enbart mätas i hur
stora anslag verksamheten får. I en skola som sätter kunskaper och kvalitet i
centrum skapas ett klimat där god utbildning har ett särskilt värde.

Denna grundläggande värdering påverkar allt som har med skolan att
göra; elevernas sätt att vara mot varandra, viljan att arbeta där, tillgången till
läromedel, lokalerna etc.

Det ringa antalet sökande till lärarutbildningarna är blott ett yttre tecken
på den krissituation som skolan nu befinner sig i och som har sin grund i den
socialdemokratiska skolpolitiken.

Att, som regeringen nu föreslår, tillsätta en analysgrupp och ställa in
planerad utbildning är en utomordentligt defensiv åtgärd.

Situationen är allvarlig och kräver extraordinära insatser. Vi föreslår att en
parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts med uppgift att analysera och fortlöpande
lägga fram förslag till åtgärder som bidrar till kvalitetsförstärkning och
bättre rekrytering till lärarutbildningarna.

Genom ett snabbt och bestämt agerande måste kvaliteten i utbildningen
höjas och lärarförsörjningen tryggas för framtiden. Gruppen måste vara
oförhindrad att lägga förslag som strider mot intentionerna i det fattade
riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning.

10.1 Vidareutbildning och fortbildning

Den nya utbildningen av grundskollärare aktualiserar krav på fortbildning
och kompletteringsutbildning för de lärare som nu arbetar i skolan. Denna
kompletterande utbildning skall leda till ”en för alla lärare gemensam och
fördjupad allmän lärarkompetens och samtidigt öka den ämnesinriktade
kompetensen hos olika lärargrupper”.

Vi ställer oss utomordentligt tveksamma till om regeringen kommer att nå
dessa mål även om man avsätter mycket omfattande resurser för ändamålet.
”En fördjupad allmän lärarkompetens” nås knappast genom en utbildning
som omfattar några veckor.

Mot. 1988/89

Ub806

39

Det är nu en betydande risk att resurserna låses till en utbildning som
saknar tillräcklig substans och som inte får det innehåll som stödjer en god
kunskapsutveckling. Vidare kommer centrala beslut att leda till att lokala
behov av fortbildning kan tvingas att stå tillbaka. Risken för att lärare
kommer att undervisa i ämnen för vilka de saknar utbildning kommer att
öka.

Vi anser att resurser bör satsas så att de okar möjligheterna för att få en
undervisning som leder till goda kunskaper och färdigheter hos eleverna. Vi
anser att vidareutbildning i första hand skall avse ämnesfördjupning. Goda
kunskaper i ämnet ger läraren en trygghet i undervisningen som i sin tur leder
till att den blir intressant för eleverna.

Moderata samlingspartiet anser att utbildningens kvalitet endast kan
garanteras genom tillgång till väl utbildade lärare. Den av regeringen
föreslagna kompletteringsutbildningen innebär en splittring av resurser som
inte leder till att målen nås och avvisas därför.

11 Studiestöd

Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen i sitt förslag om nytt
studiemedelssystem anslöt sig till den nivå för studiemedlen som moderata
samlingspartiet föreslagit.

Däremot avvisades våra förslag om att bankväsendet skulle ges möjlighet
att hantera hela eller delar av medelshanteringen, om ett högre s.k. fribelopp
och ett annat återbetalningssystern. Konsekvenserna därav får bäras av dem
som för resten av sin yrkesaktiva period drabbas av en skuldbörda och ett
krav på återbetalning som i praktiken kommer att fungera som en extra
marginalskatt om fyra procent utan att några alternativa system för
återbetalning erbjuds.

Förslag till förbättringar av studiestödssystemen redovisas i en särskild
motion till årets riksdag.

12Hemställan

I motionen föreslås lagändringar. Det torde ankomma på vederbörande
utskott att utforma erforderlig författningstext.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kunskapsmålet och den enskildes kunskapsutveckling skall ges prioritet
framför andra uppgifter i skolarbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av grundskolans
läroplan i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kommunala skolplaner,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om riktlinjer för skolans fostrande uppgift,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den språkliga träningens betydelse,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att i läroplanen markera de enskilda ämnenas
ställning så att varje ämne har en egen kursplan,

Mot. 1988/89

Ub806

40

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om sambandet mellan mål för skolans arbete och
behovet av läromedel,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
skollagen att elev och föräldrar ges en reell möjlighet att välja skola i
enlighet med vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt betygssystem
i enlighet med vad som i motionen anförts,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om individuella studieplaner,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjligheter till kompletterande studier och
omprövning av betyg,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förkunskapskrav för gymnasieskolans linjer,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade valmöjligheter
i högstadiet i enlighet med vad som i motionen anförts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om anpassad studiegång,

15. att riksdagen hos regeringen begär utredning om utvärdering av
skolan i enlighet med vad som i motionen anförts,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om gymnasieskolans inriktning,

17. att riksdagen avslår regeringens förslag till utvidgade försök
med treårig yrkesinriktad gymnasieutbildning,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av den
yrkesinriktade utbildningen på gymnasial nivå i enlighet med vad som i
motionen anförts,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om intresseval i gymnasieskolan,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bidragsregler för fristående gymnasiala skolor,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om studiebidrag för gymnasieelever som bedriver
utlandsstudier,1]

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om införande av forskning i tjänsten för alla
kompetenta högskolelärare,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om de nya högskolorna,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett nytt anslags- och styrsystem för högskolan,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att indelningen av högskolans grundutbildning i
s.k. yrkesutbildningssektorer skall avskaffas,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förbättrade möjligheter att bedriva ämnesstudier
inom högskolan,

Mot. 1988/89

Ub806

41

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om uppdraget som prefekt,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om universitetens och högskolornas självständiga
ställning,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om tillträde och urval till högre utbildning,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om garanti för direktövergång från gymnasieskola
till högskola om 50 procent fr.o.m. höstterminen 1989,

30. att riksdagen hos regeringen begär en inventering av tjänster för
vilka doktorsexamen skall vara behörighetsvillkor,

31. att riksdagen hos regeringen begär en strategi för ett fullvärdigt
svenskt deltagande i EG:s utbytes- och forskningsprogram,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av språkkunskaper och litteratur på
främmande språk,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om standarden i den högre utbildningen,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att underlätta internationell samverkan
och kontaktverksamhet,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en plan för uppbyggnad av bl.a. datorkraft,

36. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
arbetsgrupp tillsätts för att lägga förslag om åtgärder för att förbättra
kvaliteten i och förstärka rekryteringen till lärarutbildningarna i
enlighet med vad som i motionen anförts, samt

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om prioriteringar i lärarnas vidareutbildning.

Stockholm den 18 januari 1989

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

1 1988/89:Sf402

Ingegerd Troedsson (m)

Bo Lundgren (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

Mot. 1988/89

Ub806

42

gotab 16495, Stockholm 1989