Utredning av lagen om ekonomiska föreningar

Motion 1990/91:L212 av Margit Gennser (m)

Så skrev jägmästaren och jordbrukaren Clas af Ugglas
i sin mycket uppmärksammade bok ''Ett konsumentvänligt
jordbruk'', Natur och Kultur 1963.

De problem som behandlades i den nu snart 30 år gamla
boken är lika aktuella idag, inte minst har de höga svenska
matpriserna med rätta kritiserats och även
konkurrensförhållandena inom livsmedelshandeln har
börjat ifrågasättas. Handelns oligopolistiska struktur har
påtalats med de tre dominerande kedjorna ICA, Konsum
och DAGAB, och företrädare för dessa kedjor har också
lovat att verka för en ''prispress'' och en mera aktiv
priskonkurrens inom detaljhandeln.

Förvånande nog har emellertid inte
lantbrukskooperationens roll i prisbildningen genomlysts,
trots att de monopolistiska tendenserna inom denna sektor
varit betydligt mera framträdande under många decennier.
Detta gäller t.ex. slakterisidan, mejerierna och inte minst
partihandeln med förnödenheter -- gödsel, utsäde etc -- till
jordbrukarna.

Lantbrukskooperationens särdrag

De producentkooperativa företagen inom jordbruket
organiserades under 1930-talet. Syftet var att överta
handelns roll, så att jordbruket självt skulle kunna uppbära
handelsmarginalerna. Lantbrukarna var egentligen inte en
enhetlig producentkategori. Företagsstorlekarna växlade
starkt. Lokaliseringen varierade från utmärkta lägen nära
samhällen till avlägset liggande enheter med dåliga
transportmöjligheter. För att kunna samordna ett stort antal
producenter som arbetade under vitt skilda förhållanden
fick en rad av marknadshushållningens mest grundläggande
principer överges.

Exempelvis tillämpades likaprisprincipen som
innebar att en jordbrukare vare sig han var storproducent
eller hade en i marknadshänseende gynnsamt belägen gård
inte var berättigad till kvantitetstillägg, rabatter eller bättre
produktionspriser till följd av lägesfördelen. De fördelar
producentföreningen tillgodogjorde sig fördelades till
mindre lyckligt lottade medlemmar. Kort sagt,
producentföreningarna förde en rent politisk
fördelningspolitik.

Samarbetet mellan den ekonomiska föreningsrörelsen
och den fackliga organisationen inom jordbruket blev
genom personunioner mycket nära även om den fackliga
rörelsen stadgeenligt inte skulle syssla med frågor som
tillhörde de ekonomiska föreningarna. Detta ledde i sin tur
till att det politiska målet om inkomstjämlikhet mellan
jordbrukare och industriarbetare skapade uppfattningen att
en jordbruksrörelse inte är lik andra företag.

De ekonomiska föreningarna erhåller sitt kapital genom
insatser. Dessa uttaxerades i relation till jordbruksenhetens
storlek; samtidigt gav insatsen endast en röst oberoende av
hur stor insatsen varit.

De producentkooperativa företagen har krävt
betydande uppoffringar av de anslutna jordbrukarna. En
del har drabbats hårdare samtidigt som det i stort sett --
genom producentkooperationens marknadsdominans --
varit i praktiken omöjligt att stå utanför.

Producentkooperationens principer om ''lika pris för
alla'', ''en man en röst'', ''köp- och leveranstvång'' samt inga
eller obetydliga räntebetalningar på insatsen har
tillsammans med betydande successiva kapitaltillskott med
beskattade medel från jordbruksföretagen betytt stora
uppoffringar för många jordbrukare. Samtidigt har
nytänkande och entreprenörskap inom jordbruket och
livsmedelshanteringen hämmats.

Den andra sidan av myntet är att
producentkooperationen haft tillgång till en billig
finansiering, vilket i sin tur skapat en tendens till onödigt
dyra och lyxiga investeringar i anläggningstillgångar samt
sannolikt en ofta alltför stor personalkader.

Kombinationen av förhållandevis billig finansiering och
en marknad med nästan total marknadsdominans för
producentkooperationen skapar ineffektivitet. Detta
avspeglas i våra höga livsmedelspriser men också i ett
förhållandevis begränsat urval inom t ex mejerisektorn
jämfört med jämförbara västeuropeiska länder. Kvaliteten
vad gäller kött och charkuterier kan också ofta betecknas
som relativt medioker.

Ett upphävande av gränsskyddet intensifierar givetvis
importkonkurrensen. Men med producentkooperationens
dominans inom förädlingsledet och inom delar av
partihandeln kan befaras att utlandshandeln med livsmedel
kommer att domineras av lantbrukskooperationen. Detta
kan få till resultat att konsumenterna fortfarande kommer
att mötas av onödigt höga matpriser samtidigt som de
verkliga ägarna till lantbrukskooperationen, bönderna, får
liten eller ingen alls utdelning.

En avreglering av jordbruksregleringen med ett starkt
reducerat gränsskydd kräver ovillkorligen att möjligheterna
skall vidgas för en omvandling av de ekonomiska
föreningarna till aktiebolag. Detta gäller framförallt de
stora föreningarna.

Aktiebolagsformen har den stora fördelen att ett
aktieinnehav lätt kan realiseras åtminstone i de större
aktiebolagen. I en ekonomisk förening krävs att övriga
medlemmar i föreningen godkänner utträdesbegäran.
Genom ändring av företagsformen skulle således
jordbrukarna erhålla reella möjligheter att friare disponera
de finansiella tillgångar, som nu är hårt bundna i
lantbrukskooperationen. Frågan är mycket angelägen för
de flesta företagare inom jordbrukssektorn genom
jordbrukets avreglering. Omstruktureringen underlättas av
lösgjorda finansiella resurser.

Den lätthet med vilken lantbrukskooperationen i
framtiden skulle kunna finansiera sin verksamhet skulle
däremot bli avhängig av företagens lönsamhet och
finansmarknadernas värdering av företagen. Kort sagt,
lantbrukskooperationen måste utvecklas på marknadens
villkor, vilket skulle bidra till en mer konsumentvänlig
företagspolitik.

Man kan tänka sig olika sätt att förändra lagstiftningen
om ekonomiska föreningar, så att en omvandling av de stora
producentkooperativa föreningarna till aktiebolag
underlättas och påskyndas. En kvalificerad minoritet, t ex
en tredjedel av de röstande på stämman eller en tredjedel
av antalet medlemmar skulle exempelvis kunna påfordra att
företagsformen ändras till aktiebolag. En ännu lägre
minoritetsgräns skulle kunna övervägas, nämligen 10
procent av antalet medlemmar. Denna senare siffra
överensstämmer med gränsen för minoritetsskydd i
aktiebolagslagen. Kanske uppfattas minoritetsregler som
alltför drastiska. I så fall skulle kravet kunna skärpas till att
en enkel majoritet av vid stämman närvarande medlemmar
skulle kunna påforda en övergång till aktiebolag.

Det är många och svåra frågor, som måste beaktas vid en
ändring av nu föreslagen art i den ekonomiska
föreningslagen. Hänsyn måste t ex tas till den historiska
utvecklingen av föreningsrörelsen, som de facto innebar
tvång för jordbrukaren att ansluta sig till
producentkooperationen. Detta kan tala för att en
minoritet skall kunna avgöra frågan om företagsform.

De berörda frågorna kräver således en skyndsam
utredning. Att denna måste genomföras snabbt hänger
samman med att jordbrukets avreglering redan påbörjats.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen skyndsamt skall
tillsätta en utredning om förändringar i lagen om
ekonomiska föreningar i enlighet med de riktlinjer som
angivits i motionen.

Stockholm den 23 januari 1991

Margit Gennser (m)