Utredning om dödshjälp

Motion 1991/92:So495 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

Opinionen har uppenbart svängt när det gäller rätten till
dödshjälp. Allt fler läkare och jurister ansluter sig numera
till den meningen att patienten i livets slutskede då
sjukvården tömt sina medicinska resurser skall ha rätt till
dödshjälp om han/hon så önskar. Samhället kan inte ta sig
rätten att tvinga kvar en döende människa på plågans bädd.
Det innebär tvivelsutan en kränkning av patientens
självbestämmanderätt som är dokumenterad både i
grundlag och sjukvårdslag. Att en majoritet bland landets
vuxna befolkning är för dödshjälp i ett sådant läge bekräftas
också av de enkäter som relativt nyligen företagits.
Landstingsförbundets enkät gav vid handen att 57 %
var av den meningen och den senare, nyligen
genomförda, visade att 3 av 4 av de tillfrågade var för
dödshjälp i ovan angivet läge.

De argument som tidigare anförts mot dödshjälp i livets
slutskede har i avsevärd grad förlorat i kraft. Man har
tidigare hänvisat till den passiva dödshjälp som lagen tillåter
och som innebär att patienten har rätt att vägra en
föreslagen medicinsk insats. All vård måste ske i samråd
med patienten och det är patientens avgörande som
slutgiltigt gäller. Med nuvarande sofistikerade medicinska
teknologi kan emellertid någon klar gräns mellan passiv och
aktiv insats inte upprätthållas. Att stänga av en respirator --
nota bene, på patientens begäran -- innebär självfallet en
aktiv insats lika väl som att injicera en dubbel dos morfin. I
båda fallen blir resultatet detsamma. Patienten dör. Att
avsikten i det senare fallet skulle vara att förkorta livet men
i det tidigare något annat måste framstå som ren sofism.

I debatten har också anförts att sjukvården skulle riskera
något av sin trovärdighet om laglig rätt till dödshjälp
infördes. I en TV-debatt härförleden framhöll Göran
Hermerén, professor i medicinsk etik i Lund, att man skulle
riskera det motsatta förhållandet i stället. Utsikten att hållas
vid ''liv'' som ett kolli in absurdum uppfattas tvivelsutan som
skrämmande av de flesta.

Sedan domstolarna numera tycks ha ändrat attityd till
den som med samtycke förkortar annans liv och dömer till
villkorlig dom, såsom skedde i ''Solnafallet'', har det blivit
allt mer angeläget för lagstiftaren att gå in. I annat fall kan
man på goda grunder riskera att gemene man tar lagen i
egna händer, vilket vore en stor olycka.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär utredning om rätten
till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska,
etiska och allmänmänskliga synpunkter.

Stockholm den 27 januari 1992

Sten Andersson (m)
i Malmö

Wiggo Komstedt (m)