Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Motion 2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla bättre relationer med näringslivet och organisationer för internationell samverkan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ökad samordning av handels-, bistånds-, och miljöpolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över huruvida en gemensam myndighet för global utveckling kan inrättas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett kombinerat civilt och militärt fredscentrum i Sverige.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en övergripande MR-funktion för den svenska utrikespolitiken.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra koordineringen och den internationella samordningen för humanitära insatser vid naturkatastrofer och konflikter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta människan i centrum inom folkrätten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingsländerna måste få tillträde till den globala marknaden.1
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO måste reformeras.1
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör anta EU-kommissionens plan om tullfrihet för i princip samtliga varor gentemot de 48 fattigaste länderna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad grön solidaritet med utvecklingsländerna.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för EU bör verka för att en bestämmelse införs i WTO-avtalet om att internationella miljöregler inte får underordnas principen om frihandel.1
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att det klargörs att försiktighetsprincipen är en sedvanerättslig regel inom internationell rätt och således är bindande.2
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en omvänd bevisföring för miljögarantin.2
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flyktingfrågor måste sättas högt upp på den internationella dagordningen och bryta den nedåtgående trenden vad gäller politisk vilja att bistå människor i flykt.3
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande inom EU, FN och andra internationella forum för att öka de finansiella bidragen för hjälp till flyktingar.3
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN måste bygga upp snabbinsatsstyrkor även inom det civila området.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en svensk FN-skola.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn över alla samarbetsformer i närområdet i Norden, Östersjön och Baltikum.
20. Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för utplacerandet av MR-attachéer på svenska ambassader.
21. Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för utplacerandet av miljöattachéer på svenska ambassader.
22. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att integrera svenska handelsfrämjande organ som exportråd m.m. med vissa av Sveriges ambassader.
23. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att öppna svenska utlandsmyndigheter i alla EU:s kandidatländer.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en svensk utlandsmyndighet bör öppnas i Minsk.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte lägga ner Sveriges generalkonsulat i Istanbul.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att behålla en svensk ambassad i Windhoek i Namibia.
27. Riksdagen begär att regeringen utreder om fler s.k. nordiska ambassader kan upprättas eller samordnas i världen.
28. Riksdagen begär att regeringen utreder hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta av den växande EU-diplomatin. 29. 1 Yrkandena 8, 9 och 12 hänvisade till NU.
2 Yrkandena 13 och 14 hänvisade till MJU.
3 Yrkandena 15 och 16 hänvisade till SfU.
En ny utrikespolitik för Sverige
Sverige har på senare år tappat både fart och inriktning inom utrikespolitiken. Det saknas inom regeringen en förmåga att rikta resurser och kraft mot de verkliga utmaningarna inom den globala politiken. Regeringen klarar inte av att på den internationella arenan driva avgörande frågor om t ex den nya folkrättsutvecklingen, miljön och en hållbar utveckling, olika områden inom mänskliga rättigheter samt viktiga säkerhetspolitiska problem. Sverige har även förlorat en del av sitt anseende inom FN, bl a efter försenade insatser i Kosovo samt kritik mot MR-situationen i Sverige. Regeringen brister även med att ha klara uttalade visioner för EU-samarbetets framtid. Dessutom har uteblivna löften om internationellt bistånd skadat vår trovärdighet hos ett flertal utvecklingsländer. Även den historiskt sett låga biståndsnivån vid "skammens gräns" har naggat den svenska profilen i kanten. Det råder ingen tvekan om att det behövs en ny utrikespolitik för Sverige anpassat till dagens globala verklighet och med klara visioner som en tydlig kompass för framtiden.
Värderingar i utrikespolitiken
Om man ser historiskt på internationella relationer har de ofta varit betingade utifrån inrikespolitiska intressen. Nationalstaten bedriver en utrikespolitik som syftar till ökad makt och inflytande på den internationella arenan, och som ökar det ekonomiska välståndet på hemmaplan. Moral och värderingar har sällan varit sammankopplade med det utrikespolitiska beslutsfattandet. Man talar i akademiska sammanhang om att föra en "realistisk" utrikespolitik. I viss mån har detta speglat svensk utrikespolitik.
I dagens globaliserade samhälle är människor allt mer ömsesidigt beroende av varandra, och nationella gränsdragningar har fått minskad betydelse. Detta ökar behovet av en internationell samordning för att lösa gemensamma problem och för att främja en positiv utveckling för så många människor i världen som möjligt. Det krävs normer, både för att ge spelregler åt det internationella utbytet men också för att förenkla relationerna mellan folk från olika bakgrund och kultur. Då länder integreras, människor och folk sätts i centrum, samt inrikes- och utrikespolitiken flyter ihop, ökar behovet av tydliga värderingar inom utrikespolitiken. Man talar till skillnad från den "realistiska" politiken om att föra en "moralisk" utrikespolitik baserad på vissa grundläggande värden.
Utrikespolitik för mänskliga rättigheter
Människovärdet bör sättas i centrum för svensk utrikespolitik och internationell samverkan under 2000-talet. Detta skall genomsyra såväl multilateral samverkan inom bl a FN, EU och andra internationella organ, liksom bilaterala relationer med enskilda länder.
Mänskliga rättigheter, förståelse och försoning
Svensk utrikespolitik skall i det internationella samarbetet främja fred, frihet och utveckling, samt mänskliga rättigheter, förståelse och försoning. Sverige måste våga tala om värderingar i de internationella relationerna och därmed driva en stark MR-linje inom utrikespolitiken. Det handlar inte om att påtvinga andra länder Sveriges syn på mänskliga rättigheter, utan om att föra en diskussion bl a utifrån universella deklarationer om vilka värderingar som skall gälla för internationella relationer i det globala samhället. För Kristdemokraterna är det viktigt att diskussionen om mänskliga rättigheter präglas av förståelse, och tar hänsyn till kulturella olikheter, likväl som den står fast vid universellt gällande principer. En annan viktig del av den internationella politiken är tanken om försoning mellan folkgrupper och tidigare arvsfiender, en av de största och viktigaste utmaningarna under de kommande åren.
"Alla mänskliga rättigheter för alla"
Sverige bör föra en utrikespolitik för mänskliga rättigheter. Inom FN har såväl FN:s generalsekreterare som bl a UNDP fastslagit målet "alla mänskliga rättigheter för alla människor". Det innebär t ex att sociala och ekonomiska rättigheter är lika viktiga som civila och politiska rättigheter. Sverige bör anta målsättningen och arbeta mot detta långsiktiga mål. Metoderna och verkningsmedlen kan dock variera utifrån praktisk lämplighet och möjlighet att nå dem. Positiva verkningsmedel och samförstånd bör prioriteras före negativa sanktioner.
Internationellt samarbete för mänskliga relationer
För att främja fred, frihet och mänskliga rättigheter, samt en hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling krävs det ett förbättrat internationellt samarbete. Sverige kan genom en utrikespolitik för mänskliga relationer vara än mer pådrivande och delaktigt i att driva avgörande frågor på en rad olika arenor: inom FN för det globala samarbetet, inom EU för det europeiskt re- gionala och inom Norden för närområdet. En kristdemokratisk syn på liv, fred och utveckling innebär av nödvändighet ett gemensamt internationellt ansvarstagande.
Ökat samarbete mellan regeringar, företag och organisationer
Enligt Kristdemokraterna handlar internationellt samarbete idag inte enbart om staters samverkan, utan lika viktigt är samarbetet mellan regeringar, näringslivet, NGO:s och andra internationella organisationer. Alla globala aktörer har ett ansvar för att främja mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen bör utveckla bättre relationer med näringsliv och organisationer för internationell samverkan, såväl nationellt som globalt.
Samordning av utrikespolitiken
I den globala politiken finns det en lång rad utmaningar och sakområden som kräver ett bättre internationellt samarbete. I vissa fall handlar det om att effektivisera arbetet inom befintliga organisationer, men oftast är det den politiska viljan som behöver stärkas. På den internationella arenan finns det många olika samarbetsorgan för att hantera frågor inom bl a miljöområdet, utvecklingssamarbetet, handelsrelationer, säkerhetspolitiken, flyktingfrågor, mänskliga rättigheter m m. Vissa samarbetsformer fungerar bra, medan andra är mindre effektiva. Vad som dock karaktäriserar hela den internationella arenan är den bristande samordningen. Handelsfrågorna behandlas inom WTO, UNCTAD m fl, och bistånd inom framför allt UNDP samt regionala och nationella organ. Samordningen dem emellan är alldeles för dålig. Lägg därtill miljöfrågorna, som idag saknar en effektiv global organisation och vars regimer lever i sin egen värld utan att integreras med handels- och utvecklingsfrågor. Säkerhets-, katastrof- och fredsarbetet sköts mestadels av andra specifika organisationer, ofta skilt från övriga viktiga områden. Flera organ och kommittéer för mänskliga rättigheter, inkl UNHCR och ILO, verkar i realiteten även för sig själva.
Bättre samordning i det globala arbetet
Kristdemokraterna ser ett stort behov av att förbättra och samordna det internationella samarbetet. Det handlar inte om att skapa en gemensam organisation för allt, eller att lägga allt under FN-systemets tak, utan om att finna naturliga samarbetsformer mellan befintliga organ. Den svenska regeringen borde verka för en ökad global samordning för handels-, bistånds- och miljöfrågor. Den svenska regeringen borde även verka för att mer integrera de olika delarna av det globala fredsarbetet, dvs det fredsuppbyggande, fredsskapande och fredsbevarande elementen. Hela det globala samarbetet bör genomsyras av arbetet med de mänskliga rättigheterna, vilket är det budskap och den önskan som FN:s generalsekreterare sänder till FN:s medlemsländer.
Myndighet för global utveckling
På det nationella planet, inom den svenska utrikespolitiken och utrikesförvaltningen, finns det även behov av ökad politisk och organisatorisk samordning. Inom den svenska handels-, miljö- och biståndspolitiken måste politiken samordnas bättre. Alltför ofta tar vi med ena handen (handel) och ger med den andra (bistånd). Regeringen bör som ett led i detta även se över om berörda myndigheter som Sida, Kommerskollegium m fl kan samarbeta bättre eller slås ihop i en gemensam myndighet för till exempel global (ekonomisk/social/ekologisk) utveckling.
Internationellt fredscentrum i Sverige
Det finns även ett behov av att Sveriges internationella fredsarbete effektiviseras. Kristdemokraterna anser att detta bör ske genom att inrätta ett kombinerat civilt och militärt fredscentrum i Sverige, där förslagsvis Sida, Försvarsmakten (SWEDINT), Polisen, Räddningsverket, ÖCB, IDEA, frivilliga hjälporganisationer, näringslivet, arbetsgivar- och fackliga organisationer m fl finns verksamma.
Övergripande MR-funktion
Som tidigare sagt är det alldeles nödvändigt att den svenska utrikespolitiken genomsyras av mänskliga rättigheter. Att Sverige för närvarande inte har en fristående MR-minister är beklagligt. Kristdemokraterna anser att det inom Statsrådsberedningen behövs en ledande och övergripande MR-funktion, med en direkt koppling till berörda departement och ovan nämnda internationella fredscentrum och myndighet för global utveckling.
Humanitärt samarbete
Ett område som blir alltmer viktigt i det globala samhället är den humanitära assistansen, hjälpinsatser och skyddet för de allra svagaste och mest utsatta. Under 1990-talet har inomstatliga konflikter lett till att över 50 miljoner människor har fått fly från sina hem. FN:s flyktingkommissariat har gett skydd och assistans åt cirka 20 miljoner flyktingar på senare år. Trots ett flertal internationella konventioner som ska skydda de allra svagaste så har våldet mot den civila befolkningen, främst kvinnor och barn, ökat i väpnade konflikter. Förutom krishärdar så har ett antal naturkatastrofer såsom stormar, jordbävningar, landförflyttningar och översvämningar, lett till mycket förödelse, vilket under enbart 1997 dödade 13 000 människor. Hela 90 % av katastroferna sker i utvecklingsländer.
Stärka den humanitära rätten
De internationella konventionerna har inriktats på staternas ansvar för att skydda sin civila befolkning. Detta är inte längre tillräckligt, då bl a staten själv i många konflikter är den värsta förbrytaren eller då konflikter äger rum i områden där statens makt är raserad. För att öka skyddet måste den internationella humanitära rätten och lagar om de mänskliga rättigheterna stärkas. Det behövs även bättre övervakningsmekanismer. Inrättandet av en internationell permanent brottsmålsdomstol är väsentligt och Sverige bör så snabbt som möjligt ratificerar dess stadga, och utöva politiska påtryckningar på övriga FN-medlemmar att göra detsamma.
Bättre internationell samordning vid katastrofer
Det är mycket angeläget att förbättra den internationella samordningen av humanitära insatser. Sverige bör inta en offensiv hållning i det internationella världssamfundet för att åstadkomma ett genombrott på detta område. Kapaciteten för att hantera katastrofer i länder som är särskilt drabbade behöver kraftfullt stärkas. Dessutom måste forskningen kring naturkatastrofer och deras orsaker intensifieras. Hur man än betraktar stora humanitära kriser finns det inget försvar för den bristfälliga beredskap och organisation som för närvarande karaktäriserar det internationella samhället.
En utvecklad folkrätt med människan i centrum
Ett av de viktigaste områdena inom utrikespolitiken är den folkrättsliga utvecklingen. Häri ligger grunden för hur människor och länder skall samarbeta i det globala samhället, och vilka normer som skall gälla. Historiskt sett har nationalstater själva ansvarat för lag och ordning, medan de internationella relationerna har präglats av anarki. Framväxten av en utvecklad mellanstatlig rätt, folkrätten, främst under 1900-talet har skapat normer länder och folk emellan inom en lång rad olika områden, bl a vad gäller mänskliga rättigheter, utrikeshandel, flyktingkonventioner, humanitär rätt, nedsrustningsavtal, m m. Globaliseringen ställer ökade krav på en världsordning som sätter människans värde, rättigheter och skyldigheter, i centrum.
Globala spelregler
Såsom folkrätten hittills utvecklats har det främst handlat om att länder förpliktigar sig att följa en viss doktrin, och staten själv ansvarar för att den efterlevs. Om mänskliga rättigheter ej efterlevs, och framför allt då staten själv är en systematisk förtryckare, har det hittills varit svårt att motverka det. Under senare år har dock staters ansvar alltmer kombinerats med överstatliga organ, mer av internationella normer och spelregler samt en växande universell jurisdiktion. Krigstribunaler, framväxten av en permanent internationell brottsmålsdomstol, och möjligheten att döma andra nationaliteter i egna nationella domstolar är tydliga exempel på hur staters suveränitet allt mer minskat till förmån för en mer övergripande global rättsordning. Konventioner om mänskliga rättigheter får en allt större vikt inom folkrätten, vilket även påverkar andra folkrättsliga doktriner inom bl a handels- och säkerhetspolitiken. För Kristdemokraterna är det viktigt att den svenska utrikespolitiken betonar vikten av en global rättsordning och internationella spelregler, för att förenkla möjligheterna till samarbete, handel och mänskliga relationer.
Människor viktigare än stater
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och ett antal olika specifika MR-konventioner om såväl sociala, ekonomiska, politiska och civila rättigheter, samt utvecklade rättigheter för barn, kvinnor, minoriteter, flyktingar m m, ger goda utgångspunkter för relationer och utbyten mellan folk och länder. Då folkrätten utvecklas handlar det främst om att "vikta om" olika redan accepterade folkrättsliga principer. Grundläggande mänskliga rättigheter bör värderas högre än principer om staters suveränitet. I vissa fall bör även nya moderna folkrättsliga principer som följer med denna utveckling skrivas ner i bindande deklarationer, t ex principer om s k humanitära interventioner, annars ökar risken för godtycke vilket vore en icke önskvärd utveckling.
Handelspolitiken
Ett vidgat internationellt ekonomiskt utbyte utgör en stark drivkraft för ekonomisk tillväxt och utveckling. Frihandeln är en nödvändighet för ett land som Sverige med stort beroende av utrikeshandel. Frihandeln som princip ger överlägsna möjligheter för tillväxt och utveckling i fattiga länder. Erfarenheten visar att länder med öppna ekonomier haft en långt bättre ekonomisk och social utveckling än länder som kännetecknats av protektionism och slutenhet. Frihandel och öppenhet innebär även att många internationellt verksamma företag exporterar goda värden, miljöteknik samt förbättrade arbetsvillkor till utvecklingsländerna.
En fungerande marknadsekonomi ska bygga på stabila ekologiska och sociala ramar, såväl i den nationella ekonomin som inom den globala. Frihandelns mål är alltså att främja såväl ekonomisk som miljömässigt hållbar utveckling. För att handeln skall leda till ett bra resultat krävs med andra ord att hänsyn tas till sociala och miljömässiga faktorer. Inom WTO tar det strikta ekonomiska intresset generellt överhanden vilket resulterat i att inte minst miljöintresset tonats ned. WTO-arbetet har ofta missgynnat små, fattiga länder som haft litet att erbjuda på den globala marknaden och som kännetecknats av stora kapacitetsbrister. Lika allvarligt är förstås att de rika länderna har kvar sina tullar på jordbruksprodukter, textilier och läder.
Varför frihandel?
Handel har i ett historiskt perspektiv tillhört de viktigaste tillväxtmotorerna i både utvecklings- och industriländer. Argumenten för handelsliberaliseringar finns väl förankrade såväl teoretiskt som empiriskt, och leder till övertygelsen att frihandel är gynnsam för ekonomisk välfärd. Handel med hållbara produkter utifrån goda arbetsvillkor gynnar även den ekologiska och sociala utvecklingen.
Handelsvinster
Bytes- och specialiseringsvinster sker när individer och företag tillåts handla fritt över internationella gränser. Detta gynnar både konsumenter och exportföretagen. Vinsterna ökar, resursslöseri undviks, om ett land specialiserar sig på produktion av de varor och tjänster som det är bäst på, och så utnyttjar sina komparativa fördelar. En friare handel skapar även möjligheter för företag att öka sin försäljning och sänka kostnader genom att utnyttja skalfördelar i produktionen. Handelsliberaliseringar innebär även ökad konkurrens, samt ett öppet handelsklimatet som underlättar teknologispridning och därmed ekonomisk tillväxt.
Öppenhetens fördelar
De teoretiska argumenten för handelsliberaliseringar finner stöd i empiriska observationer. Enligt OECD har länder som varit öppnare under den senaste tioårsperioden åstadkommit en dubbelt så hög årlig genomsnittstillväxt som mer protektionistiska länder. Enbart den handelsliberalisering som åstadkoms genom Uruguayrundan anses skapa vinster på mer än 200 miljarder dollar om året för världens konsumenter.
En social och ekologisk handelspolitik
Den kristdemokratiska samhällsmodellen baseras på en social marknadsekonomi. Samhället ska ställa upp regler som hjälper marknaden att arbeta för samhällsgemenskap och hållbar välfärd. En fungerande marknad måste vara förankrad i ett omgivande etiskt normsystem.
Integrering av handelspolitiken med utvecklingssamarbetet
Vi menar att detta i ökande utsträckning gäller även för den framväxande globala marknaden. En global ekonomi är i antågande, driven av en revolutionsartad utveckling inom informations- och kommunikationstekniken, liberaliseringen av handeln, och avregleringen av finans- och valutamarknaderna. Det har hävdats att en dylik global ekonomi kräver ett globalt samhälle. Det vill säga, det krävs ett ramverk av normer och regler som skapar incitament för en ekonomi mot gemensamma mål. Det har nu blivit nödvändigt att se över de samarbetsinstitutioner som finns på global nivå, för att stärka och effektivisera dem. Svensk handelspolitik å sin sida måste, via EU, ta hänsyn till de mål som finns om global hållbar utveckling. Handelspolitiken måste integreras med utvecklingssamarbetet och miljöpolitiken, samt ske utifrån och främja grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.
En hållbar utveckling och u-ländernas deltagande
Den första avgörande etiska frågan gäller hur den globala ekonomin ska kunna främja en miljömässigt hållbar utveckling. Förvaltarskapstanken ställer krav på vår generation att bryta de destruktiva mönstren i världsekonomin. Kristdemokraterna ser med oro på de försök som görs att bortförklara de negativa tecken som finns på ekologisk kollaps. Idag exporteras icke-hållbara konsumtionsmönster till alla delar av världen. Samtidigt ökar jordens befolkning. Tillgången på "miljöutrymme" i världen krymper därmed. Klimatförändringar orsakade av framför allt användningen av fossilbränslen skapar katastroftillstånd i flera regioner på södra halvklotet.
En andra och lika allvarlig utmaning gäller hur världens fattigaste länder ska integreras i den globala ekonomin för att därigenom kunna arbeta sig upp ur fattigdomen. Idag växer inkomstklyftorna i världen. Den nya ekonomin, baserad på högteknologiska kommunikationer, gör det svårt för u-länder att ta sig in på den globala marknaden. Deras del av världshandeln har minskat. Denna utveckling måste kompenseras och vändas.
Bakslag i Seattle
Det var ett allvarligt bakslag för världshandeln när förhandlingarna om en ny global handelsrunda kollapsade i Seattle för ett knappt år sedan. EU var denna gång ledande förespråkare av en mycket bred handelsrunda. Unionen arbetade för liberalisering på många områden, samtidigt som man ville föra in s k "handel och-frågor" på dagordningen; d v s frågor som balanserar handelspolitiken mot andra viktiga politikområden. Framför allt gällde det ekologiska hänsyn och arbetsrätt, men även regler för investeringar och konkurrens. Detta var och är synnerligen kontroversiellt inom WTO. Motståndet var hårt från bl a många u-länder, vilket var förståeligt då de misstänkte en dold protektionism som huvudorsak till att förhandlingarna misslyckades. Kristdemokraterna stödjer dock detta bredare synsätt, dvs om ett hållbart handelsrelaterat tekniskt bistånd samtidigt kan öka. Det är nödvändigt att söka en större förståelse bland WTO:s alla medlemmar för att organisationens agenda måste breddas.
Reformering av WTO
WTO måste alltså reformeras. Huvuduppgiften för organisationen det närmaste året, tillsammans med rättvisa handelsvillkor för u-länder, bör vara att söka övertyga de fattigaste länderna om att det går att förena ekologiska och sociala hänsyn med deras långsiktiga ekonomiska intressen. Följande punkter i reformarbetet bör betonas:
- En balans mellan det ekonomiska frihandelsmålet, hållbar utveckling och social rättvisa. WTO:s konfliktlösningspanel måste få större kompetens i de här frågorna. Ändå kommer det naturligtvis att uppstå konflikter mellan handelsavtal och internationella fördrag som t ex klimatkonventionen. Det måste finnas en konfliktlösningsmekanism som på ett balanserat sätt avgör sådana motsättningar. Idag resulterar dylika målkonflikter inom WTO regelmässigt i att frihandelslinjen vinner.
- Öppenhet inom WTO. Det är oacceptabelt att några få regeringsföreträdare ensamma kan förhandla i tysthet om framtidens handelssystem, utan att det civila samhället får någon insyn. Detta är en del av bakgrunden till protesterna mot WTO m fl organisationer. Större öppenhet skulle dessutom ge en rättvisare position åt de u-länder som idag inte har resurser att delta på ett fullgott sätt i förhandlingarna. Utöver detta finns idag flera intressanta förslag om parlamentariskt samarbete inom WTO.
- Stöd till u-länderna. U-länderna måste få hjälp med deltagandet i WTO, kanske genom stöd till egna representationer i Genève. De måste också få juridisk-tekniskt stöd för att kunna hantera alltmer komplexa handelsregler, t ex genom WTO:s tekniska samarbete. Idag saknar många u-länder tillräcklig kapacitet att behandla handelspolitiska frågor. En framtida möjlighet vore en ökad regional integration på handelsområdet bland u-länderna, vilket skulle stärka deras förhandlingsposition.
- Ökade insatser i utvecklingssamarbetet. I-världen måste samtidigt som man vidgar handelsagendan, göra mycket större insatser i utvecklingssamarbetet på de nya områden som ska tas in i WTO:s arbete. Det måste göras fullständigt klart att en integrering av social och ekologisk hänsyn inte är maskerad protektionism riktad mot u-länderna. Därför måste stora ansträngningar göras för att ge dem en acceptabel utgångspunkt. På miljöområdet gäller det stöd till uppbyggandet av nationellt miljöskydd och social hänsyn, samt till överföring av miljövänlig teknologi. Det kräver radikalt ökade resurser och väl genomtänkta program. Endast då kan förtroendet för en vidgad WTO- agenda öka.
- Handelsliberaliseringar för de fattigaste produkter. I-länderna, inte minst inom EU, bör liberalisera eller införa nolltullar på jordbruks- och råvaror från de fattigaste länderna. Dessa områden är för de flesta u-länder helt centrala inkomstkällor. EU:s exportsubsidier bör avskaffas. Det är glädjande att EU-kommissionen presenterat en plan för tullfrihet för i princip samtliga varor gentemot de 48 fattigaste länderna. Sverige bör verka för att denna plan antas.
Global miljöpolitik
De allvarligaste hoten i dag är globala och storregionala. Det gäller bland annat växthuseffekten, ozonförtunning, övergödning och spridning av miljögifter och tungmetaller. Föroreningar sprids storskaligt och låter sig inte stoppas av de gränser som ritats upp på kartan. Därför är ett samarbete över gränserna nödvändigt. Vid FN:s konferens för miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 undertecknade 160 länder ett dokument för en hållbar utveckling. Dessa mål måste nu omsättas i praktiken. Att få till stånd fungerande lagar och ekonomiska styrmedel är viktiga delar i detta arbete.
Förhindra ekologisk kollaps
Globaliseringen integrerar inte enbart handel, investeringar och finansiella marknader. En annan viktig förändring gäller påverkan på konsumtion och konsumentmarknaderna. Med enbart tio procent av världsbefolkningen håller de livsstilar och konsumtionsvanor som utvecklats i Nordamerika och Västeuropa snabbt på att erövra världen. Det sker via handel och direktinvesteringar och, inte minst, via reklam.
Att globaliseringen bidrar till att få igång hjulen i många fattiga länder är naturligtvis positivt. Problemet är dock att de livsstilar som nu sprids inte är långsiktigt hållbara. Olika forskarrapporter har visat att jordens ekosystem långsiktigt inte klarar att försörja mer än ungefär en halv miljard människor givet dagens västerländska produktions- och konsumtionssystem. Ändå är det just dessa system som i snabb takt sprids till de fattiga länderna. Grundproblemet är inte att vissa ändliga råvaror skulle ta slut. Det finns gott om olja och mineraler. Problemet är snarare naturens förmåga att ta emot och absorbera allt det avfall som genereras. Avfallet påverkar atmosfären och äventyrar natursystemens produktionsförmåga.
Minskat miljöutrymme
Givet en fortsatt ökande befolkning och fortsatt tillväxt i världens ekonomier efter nuvarande villkor menar World Watch Institute att vi 2010 kommer att ha 20 procent mindre betesmark per capita, 30 procent mindre skogsmark, 20 procent mindre jordbruksareal och 10 procent mindre fiskfångster än idag. Lägg till detta den allt större knappheten på färskvatten i många regioner samt risken för avsevärda störningar i vädersystemen på grund av klimatförändringen. Även om andra institut och forskare inte ger en fullt lika negativ bild måste larmrapporterna tas på största allvar.
Situationen kan enkelt sammanfattas som att tillgången på "miljöutrym- me" och därmed förnybara resurser blir alltmera knapp. Eftersom dessa fenomen åskådliggörs dåligt i konventionella ekonomiska modeller är det inte att förvåna sig över att de allra flesta ekonomiska indikatorer pekar uppåt medan viktiga ekologiska indikatorer pekar nedåt. På längre sikt är det naturligtvis omöjligt att fortsätta så.
En "grönare" global ekonomi
I en situation med minskande "miljöutrymme" borde, om ekonomin fungerade optimalt, användningen av naturresurser effektiviseras. Men ekonomin fungerar inte så för närvarande. Dagens sätt att mäta ekonomisk utveckling, dvs via BNP- statistiken, tar inte hänsyn till de sociala och miljömässiga problem som ekonomins tillväxt för med sig. Skövling av skogar, t ex, räknas idag som en pluspost i BNP-statistiken trots att en region eller ett land, där detta förekommer, på sikt får sin ekonomiska situation försämrad. Det finns heller inga automatiska signaler till marknaden som indikerar att "miljö- utrymmet" krymper.
Som marknaden hittills fungerat, i kombination med hur beskattningen är utformad - dvs höga skatter på arbetskraft - drivs de allra flesta företag att i första hand minska lönekostnaderna. Följden blir att antalet jobb minskar samtidigt som den helt nödvändiga effektiviseringen i användningen av naturresurserna negligeras. I det ekologiskt hållbara samhället måste prioriteringen vara den motsatta. För att åstadkomma detta krävs dock helt andra incitament i marknadsekonomin, både vad gäller skatter och normer.
Ökad grön solidaritet
I ett u-landsperspektiv är ovanstående diskussion dubbelt svår. Det saknas ofta kapacitet och kompetens för att självständigt analysera och bedöma miljösituationen. Vidare anser u-landsregeringarna att de blivit lurade i samband med Riokonferensen om hållbar utveckling. De utlovades där extra bistånd för att klara av att miljöanpassa sina ekonomier och leva upp till de krav som olika globala miljökonventioner ställer. Det blev inga nya pengar. Därtill har biståndet totalt minskat under åren efter Riokonferensen.
Kristdemokraterna anser att både solidaritet och egenintresse talar för ett rejält omtänkande i de rika länderna. Fattigdomsfrågorna måste ges högre prioritet. Vidare behövs ett ökat stöd till de fattiga länderna för att investera i miljöanpassad teknik, framför allt inom områden som energi, transporter, avfall och vattenhushållning. Dylika "tekniksprång" kommer under alla förhållanden att betala sig på lång sikt.
Den globala miljölagstiftningen
Det råder i dag stor förvirring kring de inbördes relationerna mellan de internationella miljökonventionerna och WTO:s regelverk. Dagens handelsregler innehåller små möjligheter att stänga ute import av varor som producerats under miljövidriga förhållanden. Liberaliseringen av handeln måste villkoras med införandet av nödvändiga miljöregler. Sverige bör genom EU verka för att en bestämmelse införs i WTO- avtalet om att internationella miljöregler inte får underordnas principen om frihandel. Dessutom bör det uttryckligen stadgas att miljömärkningssystem av olika slag är legitima, dvs ej skall kunna betraktas som tekniska handelshinder.
Starkare försiktighetsprincip
En viktig fråga gäller hur en produkt kan stängas ute från en marknad när det föreligger misstanke om att produkten kan skada hälsa eller miljö. Detta rör sålunda tillämpningen av försiktighetsprincipen. Sverige bör verka för att försiktighetsprincipen behandlas på ett enhetligt och konsekvent sätt. I detta hänseende är det av stor vikt att göra åtskillnad mellan begreppen "allmän princip inom den internationella miljölagstiftningen" och "sedvanerättslig regel inom internationell rätt". Detta är viktigt, eftersom de allmänna principerna endast är vägledande, medan sedvanerätten är bindande. Sverige bör inom EU verka för att det klargörs att försiktighetsprincipen är en sedvanerättslig regel inom internationell rätt och således att den är bindande.
Förändrad miljögaranti - omvänd bevisföring
Det är ett rimligt krav att den som producerar en vara också ska bevisa att varan inte är miljö- och hälsofarlig. Det måste räcka med att ett land som vill gå före på miljöområdet, gör det av miljö- eller hälsomässiga skäl. Om någon hävdar att detta är ett handelshinder så måste bevisföringen ligga hos dem. En sådan konstruktion kan ge producenter incitament att tillverka så bra produkter som möjligt, och det skulle i sin tur gynna konsumenterna. Med en omvänd bevisföring för miljögarantin får producenterna ta ett större ansvar för sina varor. Det leder till ökad kvalitet och mer hälsosamma varor. Den svenska regeringen bör verka för en omvänd bevisföring för miljögarantin.
Internationell flykting- och asylpolitik
Flyktingströmmar är oftast en följd av förföljelse, väpnade konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter. Att vara flykting är att tvingats fly sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet av en viss samhällsgrupp, och att inte kunna eller vilja återvända till sitt land. Ett antal mänskliga rättigheter slår fast att "envar har rätt till en nationalitet" och "envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse". 1951 års konvention är ett juridiskt bindande dokument, för de stater som har tillträtt den, och utgör en milstolpe i internationell flyktinglagstiftning. Omvärlden och FN:s flyktingkommisariat UNHCR tillsammans med FN:s medlemsländer har i uppgift att ge skydd till asylsökande, flyktingar och återvändande. Det handlar om att bistå flyktingar och hitta varaktiga lösningar för dem; frivilligt återvändande, integration i första asylland eller omplacering till ett tredje land. Hela det internationella samfundet har ett ansvar att hjälpa och bistå flyktingar.
Oroväckande utveckling
Efter det kalla krigets slut fanns det stora förhoppningar om att antalet flyktingar skulle minska i världen. Tyvärr har inte enbart antalet flyktingar ökat dramatiskt utan också intensiteten i flyktingströmmarna. 1,8 miljoner, huvudsakligen kurder, flydde i april 1991 under en period av två veckor mot Turkiet och Iran. I slutet av 1992 fördrevs cirka 1,5 miljoner människor från Armenien, Azerbajdjan och Tadjikistan. I Stora Sjöregionen tog sig 250 000 rwandier över gränsen till Tanzania inom loppet av ett dygn i april 1994. Under några månader flydde fler än en miljon människor över gränsen från Rwanda. Konflikterna i forna Jugoslavien har drivit 4 miljoner människor på flykt. I dag finns det mer än 22 miljoner flyktingar i världen, varav 6 miljoner internflyktingar. Att bistå flyktingar handlar inte enbart om att skydda internationella flyktingar, utan också om att skydda internflyktingar, dvs människor som befinner sig i en flyktingliknande situation i sina hemländer. Insatser behöver ofta göras under väpnade konflikter och i sönderfallna stater där regeringen antingen har misslyckats med att upprätta skydd eller är den förtryckande parten.
Minskad politisk vilja
Det är viktigt att inse att i ett flertal krigshärjade områden i världen, handlar konfliktlösning mycket om att lösa flyktingfrågan. Arbetet med att finna en varaktig fred liksom det fredsuppbyggande arbetet måste integreras med att människor kan återvända till sina hem. Det största problemet med flyktingfrågan, förutom dess grundorsaker, är den bristande politiska viljan bland världens stater att bistå och hjälpa flyktingar. Antalet flyktingar i världen har ökat så mycket att omvärlden har svårt att hantera situationen. Antalet utgivna asyler har minskat, och det har blivit svårare att röra sig mellan länder. Att det blivit fler nya stater i världen har inneburit en ökad byråkrati och mer restriktioner. Flyktingfrågor måste sättas högt upp på den internationella dagordningen för att därmed bryta den nedåtgående trenden vad gäller politisk vilja att hjälpa och bistå människor på flykt.
Att hjälpa flyktingar och finna varaktiga lösningar
Tusentals människor världen över saknar den trygghet som ett medborgarskap kan ge. Att motverka statslöshet är ett viktigt sätt att hindra uppkomsten av flyktingar. Dessutom är det en grundläggande trygghet och rättighet för människor att ha ett medborgarskap. Att hjälpa flyktingar handlar inte enbart om att skydda flyktingar och söka lösningar för dem, utan även om att tillgodose flyktingars materiella behov, som tak över huvudet, sanitära anläggningar, mat, vatten, medicinsk vård och skolgång. Människor som är tvungna att fly från sina hem utsätts för fara och osäkra förhållanden. De riskerar på många håll att bli offer för landminor och väpnade angrepp. Kvinnor och barn utgör 80 % av alla människor på flykt. De är tillsammans med de äldre speciellt utsatta för flyktens påfrestningar. Sexuell exploatering och prostitution eller annat illegalt sexuellt utnyttjande är hot under flyktens alla faser. Barnen är bland de mest utsatta bland dem som tvingats på flykt. De behöver särskild omvårdnad och hjälp. En av de största utmaningarna är att skydda barn och tonåringar från att bli rekryterade till militära aktiviteter.
Kristdemokraterna anser det viktigt att de finansiella bidragen ökar för att hjälpa människor som tvingas på flykt från sina hem. Sverige bör här vara pådrivande inom EU, FN och andra internationella fora. Först och främst handlar det om att förebygga att flyktingströmmar överhuvudtaget uppkommer. Detta sker genom att främja mänskliga rättigheter och ökade utvecklingsinsatser. Då flyktingströmmar ändå uppstår gäller det att söka varaktiga lösningar för flyktingar genom att hjälpa dem till hemlandet, att integreras i det första asyllandet eller att bli omplacerade till ett tredje land.
FN och globalt samarbete
Förenta nationerna (FN) är den viktigaste internationella organisation som världen har, både som idé och genom sin verksamhet, och dess ställning måste stärkas. Trots en unik möjlighet att efter det kalla krigets slut inta den roll som FN från början var tänkt att besitta, dvs som väktare för världsfreden, så har en rad misslyckanden under 1990-talet lett till att FN:s relevans och möjligheter ifrågasatts då organisationen har visat sig oförmögen att förhindra vissa krig och konflikter. Kritik har även riktats mot organisationens effektivitet. Arbetet med att modernisera FN har gått alldeles för trögt.
Det är en självklarhet att Sverige skall samarbeta internationellt för att tillsammans med andra länder och folk lösa gränsöverskridande problem i en alltmer globaliserad värld. Vi ser klart behovet av ett FN för att förebygga och lindra krig och katastrofer, för att främja mänskliga fri- och rättigheter samt för att leda och stödja arbetet för hållbar utveckling baserat på såväl miljömässiga som sociala kriterier. Kristdemokraterna menar att FN och dess institutioner behöver stärkas för att klara de politiska, sociala, kulturella och miljömässiga utmaningar som globaliseringen och integrationen av världsekonomin ställer oss inför, speciellt då vissa medlemsstater sviker i det globala ansvaret.
Sverige i Förenta nationerna
Som svar på regeringens skrivelse 1999/2000:130 Sverige i Förenta nationerna redogjorde Kristdemokraterna för sin syn på en lång rad områden inom FN-samarbetet. Där lyfte vi fram vikten av ett mer effektivt konfliktförebyggande arbete, skyddandet av de svagaste och mest utsatta i konflikter, nedrustningsfrågor, liksom att förstärka de fredsfrämjande insatserna och kapaciteten i världen. Vi kritiserade även regeringen för att inte ha någon politik vad gäller de internationella sanktionsinstrumenten eller konstruktiva åsikter angående s k humanitära interventioner, där vi inom båda dessa områden förespråkade en mer aktiv och målorienterad politik baserad på människors humanitära och civila situation. Mänsklig säkerhet bör kombineras med staters säkerhet.
Inom ekonomiska och sociala frågor sades att det enda sättet att verkligen minska fattigdomen är att uppnå en integrering i den globala ekonomin och en bred ekonomisk tillväxt för utvecklingsländerna, kombinerat med en effektiv socialpolitik, bättre utbildning för alla, bättre hälsovård och ökad jämlikhet, vilket kräver extern hjälp och ökade effektiva utvecklingsinsatser. Vikten av ökade handelsliberaliseringar, fler näringslivssatsningar, och mer IT-bistånd fördes också fram. Bristen på insatser är också tydlig när det gäller det globala miljöarbetet för att främja mer ekologiskt hållbara produktions- och konsumtionsmönster i hela världen, samt kampen för att hindra spridningen av bl a hiv/aids. De mänskliga rättigheterna fördes även fram som centrala för hela det globala samarbetet, och regeringen kritiserades för att fortfarande inte ha ett nationellt och internationellt handlingsprogram för mänskliga rättigheter.
För att kunna hantera alla de utmaningar som världen står inför krävs att FN reformeras och görs mer effektivt. Medlemsländerna bär ett avgörande ansvar för bl a finansieringen och den politiska viljan inom FN-samarbetet, medan organisationen i sig även behöver effektiviseras och moderniseras. Slutligen kritiserades regeringen även för att inte ta vara på alla de svenskar som gör eller har gjort internationell tjänst inom FN-systemet, och vi efterlyste metoder för att bättre ta till vara dessa svenskars kompetenser och erfarenheter.
Reformering av fredsoperationer
Inför den s k millennieförsamlingen i FN, har det presenterats ett flertal förslag till hur FN:s fredsoperationer skall reformeras och förbättras. Detta har av många lyfts fram som en av de viktigaste utmaningarna inför framtiden. Det handlar om att bygga upp nya strategier för att integrera hela det konfliktförebyggande, fredsbevarande, fredsskapande och fredsuppbyggande arbetet, samt att öka den militära och civila samordningen, såväl organisatoriskt som på fältet. Avgörande för framgångsrika missioner är tydliga, trovärdiga och uppnåeliga mandat, kombinerade med en förmåga att snabbt finnas på plats med högkvarter, förberedande civila och militära trupper, behövlig materiel och slutligen tillräckliga fredsfrämjande styrkor. Sverige måste ta sitt ansvar i att ställa upp för att bevara den internationella freden, och även trycka på inom FN så att även andra medlemmar ökar sin vilja att ställa upp med finansiella resurser och fysiska medel.
Civila snabbinsatsstyrkor
En viktig del av den nya fredsfrämjande verksamheten är att öka den civila delen inom arbetet. Det måste byggas upp snabbinsatsstyrkor även inom det civila området, bl a då FN i ökad utsträckning i omedelbar anslutning till konflikters slut får uppdrag med ansvar att administrera och leda sönderfallna samhällen. Beredskapen för sådana insatser är dålig inom det internationella samfundet, och Sverige borde verka för att civila experter i högre utsträckning knyts till FN-systemet med en beredskap för snabba och effektiva insatser. Det handlar även om att rekrytera och utbilda poliser, liksom personal inom bl a rättsväsende, fängelsevård och kommunal administration. Denna fredsfrämjande verksamhet måste sedan integreras med de övriga fredsuppbyggande arbetet såsom utvecklingsinsatser, demokratibistånd och det övergripande främjandet av mänskliga rättigheter.
Andra förslag i samband med millennieförsamlingen som är viktiga att studera är upprättandet av mer effektiva logistikcentrer, utplacerade i olika regioner i världen. Lagret och centret i Brindisi är ett vägledande exempel. Dessutom behöver hela den fredsfrämjande verksamheten bättre utnyttja den nya informationstekniken, både för att effektivisera det interna arbetet men även för att bättre nå ut med information och budskap om uppdragens mandat. Slutligen behöver hela finansieringen av de fredsfrämjande operationerna ses över.
Förbättrat ledarskap behövs inom FN
Ett alltmer uppmärksammat problem inom FN och dess organisation rör selekteringen av högre chefer, framför allt de högsta chefsposterna. De kandidater som förekommer har ofta en bred erfarenhet från politik och diplomati men detta ger inga garantier för att de är lämpliga som ledare för stora och komplexa internationella organisationer. Dessutom är organisationskulturen starkt hierarkisk inom FN, vilket leder till konkurrens om makten inom organisationen, begränsad kreativitet och initiativtagande samt ett utpräglat revirtänkande.
Sverige bör mer aktivt hävda betydelsen av en total översyn av managementfrågor inom FN:s organisationer. Annars finns det en betydande risk att FN mister kunnig och handlingskraftig personal och får allt svårare att rekrytera personal till alla olika specialistfunktioner.
Svensk FN-skola
Det behöver också utbildas en ny generation ledare inom dagens multifunktionella fredsfrämjande verksamhet, liksom inom det globala utvecklingsarbetet. Länkat till den föreslagna nya myndigheten, Fredscentrum i Sverige, bör en FN-skola upprättas för att utbilda svenskar som vill arbeta internationellt i den nya globala miljön. En bred utbildning bör då främjas, inkluderande frågor som mänskliga rättigheter, miljö, bistånd, militär/civil samverkan, samt organisation, ledarskap och management.
Samarbete i Europa, EU
Den svenska regeringen talar varmt om Europasamarbetet, och framför allt om det stora ansvaret att vara ordförande för EU:s ministerråd våren 2001. Trots högstämd retorik uppfattas Sverige fortfarande inte som ett särskilt EU-vänligt land, och vi tillhör tyvärr ett av de mest EU-skeptiska medlemmarna inom hela EU-samarbetet. Regeringen bär ett speciellt ansvar för detta, då man inte med tillräckligt engagemang tar sig an europeiska frågor. Bristande svenskt deltagande vid ministerrådsmöten är inte bra. Då övriga Europa har en intensiv debatt om EU-samarbetets framtid, vad gäller konstitution och samarbetsformer, lyser svenska visioner och deltagande i debatten med sin frånvaro. Sedan Socialdemokraterna tog ett positivt ställningstagande till den ekonomiska och monetära unionen, har debatten om EMU tystnat rejält. Regeringen tiger om sitt ställningstagande, visar svagt ledarskap och verkar nästan invänta att opinionen skall vända av sig själv. Om den svenska regeringen menar allvar med sitt Europaengagemang, måste den aktivt driva de viktiga Europafrågorna.
I Kristdemokraternas Europamotion lyfter vi fram vår Europapolitik, vilken fokuseras på fem områden av fundamental betydelse för EU:s framtid: familjernas och medborgarnas Europa, miljöpolitiken, ekonomisk utveckling, jordbrukspolitiken och bioetiken. Vi eftersträvar ett globalt perspektiv på Europapolitiken, där EU går i spetsen för en friare och rättvisare världshandel och en hållbar global utveckling. Kristdemokraterna ser även en lyckad östutvidgning som den avgörande frågan för Europas framtid. En konstitution är önskvärd för att tydligt visa ansvaret och befogenheter mellan unionen och medlemsstater, liksom administrativa reformer för ett effektivare EU.
Samarbete i Norden och Baltikum, Östersjöområdet och Barentsregionen
Det internationella samarbetet är viktigt speciellt i närområdet. Det är här som Sverige har störst möjlighet att påverka, och här påverkas vi mest av internationaliseringen. Att ta ansvar för en positiv social och ekonomisk utveckling och främja mänskliga rättigheter i närområdet med grannländer, ligger helt i linje med den regionala ansvarsfördelningen inom bl a FN. Samarbetet i Norden och Baltikum, Österområdet och Barentsregionen är av största vikt och bör utvecklas ytterligare. De olika samarbetsformerna bör i största utsträckning samordnas.
Det nordiska samarbetet har varit lyckosamt på en lång rad områden. Den fria rörligheten av människor samt gemensamma satsningar inom viktiga politikområden som miljö och utbildning är några tydliga exempel. Det nordiska samarbetet vilar på en grundval av ett gemensamt kulturarv och en gemensam historia. Det finns en stor värdegemenskap kring människosynen, och framför allt kring demokratin och den folkliga förankringen i politiken. Kristdemokraterna vill därför även fortsättningsvis utveckla och fördjupa samarbetet i en tid med nya förutsättningar och nya möjligheter.
Internationell brottslighet, barn och kvinnohandel och miljöfrågor
De viktigaste frågorna i närområdet är biståndet för hållbar utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter i närområdet, framför allt till Baltikum och de närliggande central och östeuropeiska länderna. Framför allt behöver barn- och kvinnohandeln, som en del av den ökande internationella brottsligheten, stävjas. Miljöfrågorna tillhör de avgörande för framtiden, och här behövs ett intensivt samarbete inom hela Nordeuropa, mellan regeringar, näringslivet och organisationer.
Översyn av nordiska samarbetsorgan
Även om det är viktigt att utveckla och fördjupa samarbetet i Norden och med våra grannländer, så är det inte säkert att dagens samarbetsformer är de bästa och mest effektiva. Det är viktigt att det nordiska samarbetet främjas och att det t ex finns en klar "nordlig dimension" i Europasamarbetet, och att de nordiska länder kan göra gemensamma utspel och aktioner inom bl a FN-arbetet. Det har på senare år vuxit upp en mängd olika organisationer i vårt närområde och frågan är om alla verkligen behövs eller om en viss samordning kan göras. Förutom Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets verksamhet, finns t ex Östersjörådet, Samarbetet kring Barents hav m m. Inom EU samråder även flera nordiska länder om sina politiska ställningstaganden.
För att effektivisera arbetet och bättre kunna hantera de nordiska frågorna, är det önskvärt att regeringen gör en översyn av alla samarbetsformer i vårt närområde i Norden och Baltikum m m, och för att utreda eventuella möjliga och motiverade sammanslagningar av organisationer, och för att se vilka samarbetsformer som kan vara de mest effektiva med sikte på framtidens krav och behov.
Samarbete utanför Europa
Det är lätt att inom politiken fokusera på det som sker närmast oss, och det som man har störst möjligheter att påverka. Inom den svenska utrikespolitiken sätts fokus därför ofta på Östersjöregionen och EU. Detta är i och för sig bra med tanke på regionalt ansvarstagande inom världspolitiken, men det tar inte bort Sverige globala ansvar och vikten av samarbete även utanför Europa. Det är av största vikt att Sverige så mycket som möjligt driver det globala engagemanget för mänskliga rättigheter, social och ekonomisk utveckling, miljöfrågor, nedrustning, konfliktförebyggande och fredsfrämjande verksamhet. Detta bör ske både bilateralt och multilateralt. Människovärdet i centrum bör vara vägledande i Sveriges utrikespolitiska strategier för såväl Asien, Afrika, Amerika, Australien som Mellanöstern.
I och med EU-medlemskapet kan Sverige tillsammans med övriga EU- länder med större kraft agera på den globala arenan. Detta förutsätter att medlemsländerna bl a inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) verkligen driver ett aktivt samarbete utanför Europa och utnyttjar sin styrkeposition för att främja en positiv global utveckling.
Utrikesförvaltningen
I budgetpropositionen för 2001, anslår regeringen ca 2,9 miljarder för utgiftsområde 5. Av detta fördelas ca 1,8 miljarder för utrikesförvaltningen, inkluderat departementet och utlandsmyndigheterna. Regeringen talar i ett mycket kärvt budgetläge om behovet av en omstrukturering av utrikesrepresentationen. Dessutom talar man om förändringsarbete för översyn av kompetensförsörjningen, då främst språkutbildningen.
Vi Kristdemokrater känner mycket stor tveksamhet inför nedläggningen av den officiella representationen i t ex Istanbul, som utgör en viktig brygga mellan Europa och Asien. Dessutom ser vi vikten av att upprätta officiell närvaro i ett antal andra nyckelländer. Vad gäller kompetensförsörjningen så har vi en betydligt bredare syn än regeringen på detta, mer än enbart förbättrade språkkunskaper, och ser bl a behovet av ökad inriktning på sakfrågor som mänskliga rättigheter och globala miljöfrågor. Detta krävs för att driva en samordnad utrikespolitik med människovärdet i centrum.
MR- och miljöattachéer
Det är av största vikt att främjandet av mänskliga rättigheter genomsyrar hela den utrikespolitiska verksamheten. Därför räcker det inte med att skriva vackra ord i handlingsprogram, utan det måste även praktiseras inom utlandsmyndigheterna. Inom det militära och säkerhetspolitiska området har man på vissa strategiskt valda ambassader placerat militärattachéer. Detta för att främja viktiga säkerhetspolitiska relationer med andra stater, samt att följa utvecklingen på plats i viktigt regioner. På ett liknande sätt bör Sverige även ha MR- attachéer utplacerade på viktiga och strategiskt valda ambassader, dvs där det anses som särskilt nödvändigt för att följa utvecklingen kring de mänskliga rättigheterna. Detta skulle främja bevakningen i specifika regioner, samt underlätta samarbetet med svenska internationella företag och svenska frivilligorganisationer på plats, liksom samarbetet och koordineringen med internationella organ och organisationer. Kristdemokraterna föreslår regeringen att utreda förutsättningarna för utplacerandet av MR-attachéer och finansieringen av dem.
Lika viktigt som att förbättra svenska utrikesförvaltningens bevakning, kompetens och externa samarbetsmöjligher för mänskliga rättigheter, är bevakningen av globala miljöfrågor. På ett liknande sätt som MR-attachéer kan inrättas vid lämpliga ambassader, så kan även miljöattachéer inrättas. Detta är särskilt viktigt i ofta utsatta naturkatastrofområden, i regioner där miljöförstöringen är extremt påtaglig, eller där stora internationella insatser görs för miljösäkerhet. Kristdemokraterna föreslår regeringen att utreda förutsättningarna för utplacerandet av miljöattachéer, och finansieringen av dem.
Integrering med handels- och exportfrämjande verksamhet
Under åren 1991-94 genomfördes en sammanslagning av utrikesmyndigheterna och biståndsverksamheten. S k biståndsambassader upprättades.
På ett liknande sätt anser vi att regeringen bör se över möjligheterna att integrera den handels- och exportfrämjande verksamheten med utrikesförvaltningen. Med många länder och regioner så är den dominerande verksamheten i utrikesrelationerna främst det ekonomiska samarbetet, och utrikesrepresentationen handlar i mångt och mycket om att främja svenska handels- och exportintressen. Det sker i många fall ett dubbelarbete mellan Sveriges ambassader utomlands och t ex olika handelskammare och exportråd. Kristdemokraterna anser att möjligheterna att mer integrera svenska handelsfrämjande organ med ambassaderna, för att ytterligare främja en samordnad utrikespolitik, bör ses över. Framför allt är detta viktigt i ekonomiska starka nationer, samt i länder där bistånds- och handelspolitiken i ökad utsträckning bör samordnas.
Utrikesmyndigheter och ambassader
Att avgöra i vilka länder som Sverige bör ha representation är en delikat uppgift. På grund av finansiella begränsningar kan ambassader ej hållas i alla världens länder, utan svåra val måste göras. De olika valen och prioriteringarna bör ha sin grund i den generella målsättningen för utrikespolitiken. Några viktiga principer bör enligt Kristdemokraterna beaktas. Det är viktigt att ha diplomatisk representation i alla kandidatländer till EU. De länder som får bilateralt bistånd från Sverige bör ha en svensk ambassad. För att främja en demokratisk utveckling bör vissa länder prioriteras särskilt. Vissa platser har även särskild strategisk betydelse.
EU-kandidatländer
Vad gäller EU-kandidatländer finns det inga svenska ambassader i Slovakien, Malta eller Cypern. Detta är olyckligt och regeringen bör se över möjligheterna att öppna svenska utlandsmyndigheter i alla EU:s kandidatländer.
Ambassad i Minsk
Vitryssland är ett land i Sveriges närområde, där utvecklingen tyvärr inte går åt rätt håll. Landets presidenten styr med järnhand och utvecklingen utgör ett säkerhetspolitiskt och ekonomiskt orosmoment för hela regionen. En svensk utlandsmyndighet bör öppnas i Minsk, för att bättre kunna följa utvecklingen och eventuellt kunna utveckla visst samarbete med demokratiska krafter.
Generalkonsulatet i Istanbul
Att regeringen vill lägga ner generalkonsulatet i Istanbul är mycket olyckligt. Istanbul är, och har historiskt varit, en mycket viktig brygga och mötesplats mellan Europa och Asien. I denna strategiskt viktiga stad möts kristendomen och islam på ett närmast unikt sätt. Sveriges generalkonsulat i Istanbul bör inte läggas ner och regeringen bör inom sin budgetram för utgiftsområde 5 kunna finansiera en fortsatt drift.
Ambassaden i Windhoek
I Namibia föreslås ambassaden bli en charge-myndighet. Beslutet är olyckligt då Sverige fortfarande ger bistånd till landet. Även om Namibia har kommit långt sedan självständigheten så är demokrati- och MR-utvecklingen i Namibia ännu inte helt tillfredsställande. Det är viktigt att behålla ambassaden i Namibia.
Nordiska ambassader och EU-kontor
De fem nordiska ambassaderna inom Berlinanläggningen inklusive det gemensamma huset för utställningar, konferenser, viseringskansli m m har gett Sverige en uppmärksamhet som vi aldrig skulle kunnat uppnå ensamma. Därtill kommer att Sverige fått faciliteter som vi inte skulle haft råd att ordna själva. Satsningen i Berlin är lyckosam och regeringen bör se över om fler s k nordiska ambassader kan upprättas eller samordnas i världen.
Gemensam EU-diplomati
Inom EU växer alltmer fram ett ökat samarbete kring diplomatin. Framför allt är det kommissionens kapaciteter och resurser som en diplomatisk aktör utanför Europa som diskuteras. Då EU-kommissionen förbättrar sin förmåga att göra viktiga analyser och landrapporter samt ökar sin representativa roll, bör det finnas möjligheter för Sverige som EU-medlem att dra nytta av detta. Det handlar inte om att EU kommissionen på något sätt skall ersätta det nationella behovet av bilaterala diplomatiska relationer, men däremot kan Sverige ännu mera dra nytta av rapporter som skrivs inom EU och utnyttja EU-kontor i de länder där Sverige idag saknar representation. I framtiden kan det kanske bli tal om att "slå ihop" ambassader mellan EU-medlemmar i stil med den fysiska integreringen av de nordiska ambassaderna i Berlin. Regeringen bör utreda hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta av den växande EU-diplomatin.
Fredsfrämjande verksamhet
Anslaget 5:7 finansierar fredsfrämjande verksamhet, framför allt deltagande med svensk personal i olika internationella fredsfrämjande insatser. Inom detta anslag hamnar främst finansieringen av civilpoliser och militära observatörer. Finansiering av svensk medverkan i internationella fredsfrämjande insatser sker även genom utnyttjande av anslag inom utiftsområde 6 Totalförsvar samt utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Den senaste Kosovoinsatsen har visat på nödvändigheten av att utöka den svenska snabbinsatsförmågan. Vid uppbyggandet av ett effektivt insatssystem är det även viktigt med ett snabbt politiskt beslutsfattande och att finansieringsfrågan samtidigt är löst. Kristdemokraterna anser att det snarast bör skapas en fast ekonomisk struktur och samordning med angivna medel för den totala fredsfrämjande verksamheten som hamnar under utgiftsområden 5, 6 och 7. Inrättandet av ett fredscentrum för internationella civila och militära insatser, kan underlätta en sådan struktur och samordning.
Efterfrågan på svensk medverkan i internationella fredsfrämjande insatser har ökat under senare tid. Det gäller främst insatserna i forna Jugoslavien, men även den snabba utvecklingen av EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik (ESDP) vilken kommer att ställa ökade krav på att svenska resurser ställs till förfogande. Kristdemokraterna anser det märkligt att regeringen enbart anslår ca 150 miljoner för 2001 på anslag 5:7, samtidigt som utgiftsprognosen för 2000 är nästan 250 miljoner. Efterfrågan på svenska resurser lär inte minska. Den svenska regeringen visar återigen att ambitionen sätts högre än vad resurserna och anslagen tillåter. Detta kan innebära problem vid kommande insatser, både vad gäller finansiering och rekrytering, och ytterligare försämra Sveriges rykte och trovärdighet i det internationella samarbetet. Kristdemokraterna vill med skärpa efterlysa en fast ekonomisk struktur för hela den fredsfrämjande verksamheten, där ambitioner och åtaganden efterföljs av en tillförlitlig budget.
Stockholm den 5 oktober 2000
Holger Gustafsson (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Åke Carnerö (kd)
Margareta Viklund (kd)
Amanda Agestav (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Fanny Rizell (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Mats Odell (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Inger Strömbom (kd)