Utveckling av elbilar

Motion 1992/93:N232 av Karl-Göran Biörsmark och Hugo Bergdahl (fp)

Dagens omfattande bilism medför allt större och större
miljöproblem. Globalt bidrar den till växthuseffekten,
försurning av våra skogar och sjöar och lokalt uppstår
bullerstörningar och problem med avgaser. En fortsatt
kraftig expansion av bilismen leder till miljökatastrof med
förödande konsekvenser. Därtill kommer det faktum att
jordens oljeresurser är begränsade. I en framtid kommer
bensin inte att kunna användas som drivmedel i obegränsad
omfattning.

Bilens fördelar som transportmedel gör dock att en
framtid helt utan bil inte är något realistiskt alternativ.
Däremot kommer miljö- och resursproblemen att tvinga
fram olika typer av drivmedel och nya motorkonstruktioner
typ Alvarmotorn (se motion 1990/91:N343).

Mycket talar för att större satsningar måste göras för att
göra elbilen till ett slagkraftigt alternativ till
förbränningsmotordrivna bilar. I jämförelse med dagens
konventionella bilar är elbilen miljövänligare, billigare vad
gäller drivmedelskostnader, billigare i underhåll, tystare,
renare och har längre livslängd.

Intresset för att driva på utvecklingen har hittills inte
varit stort i Sverige. Introduktion i stor skala av elfordon
skulle i mycket liten grad öka de problem som
sammanhänger med produktion och distribution av
elenergi.

Med tanke på erfarenheter från utlandet borde elfordon
kunna användas mer i Sverige än vad som sker idag. Det
finns ovanligt få elbilar i vårt land jämfört med de flesta
andra europeiska länder. En elbil betraktas fortfarande som
ett ovanligt experimentfordon av de flesta.

Elbilen är förvisso ingen ny uppfinning. Tvärtom. Den
har en lång historia. Vi får gå tillbaka till första hälften av
1800-talet för att träffa på det första elfordonet. Alltså långt
innan förbränningsmotorn blev ett intressant alternativ som
drivkälla.

1839 -- det första elfordonet byggdes av skotten Robert
Davidson. Den dras av batteri med järn/zinkelektroder.
1881 -- i Paris introducerades den första batteridrivna
bussen. Vid sekelskiftet gick elbussar i trafik även i London,
Berlin och New York. 1888 -- världens första mekaniskt
drivna taxidroskor började användas i London. De var
eldrivna. 1899 -- belgaren Jenatzy slog hastighetsrekord
med sin elbil, 106 km/tim. 1909 -- British Thompson
Houston tillverkade elbilar där motorerna var inbyggda i
bakhjulsnaven. En av dessa körde 290 000 km. 1920 --
elektrisk självstart för bensinbilar konstruerades. Men
oljepriserna dumpades. Detta ledde till elfordonens nästan
totala tillbakagång. 1981 -- ett svenskt elfordonscentrum
invigs i Trollhättan. 1988 -- batterier som gör det möjligt att
köra 25 mil per uppladdning presenteras.

Trots att det gått 150 år sedan Robert Davidson byggde
sitt elfordon har inte så värst mycket hänt vad gäller
utvecklingen av elbilen. Den stora mängden olja i USA,
första världskrigets speciella krav på militära fordon samt
massproduktionen enligt löpandebandprincipen av
förbränningsmotordrivna fordon gjorde att elbilen kom att
minska drastiskt i antal och betydelse.

En viss elbilsrenässans ägde rum i Europa, bl.a. i
Sverige, under andra världskriget då tillgången på olja var
mycket begränsad. En del eldrivna fordon har dröjt sig kvar
sedan den tiden. Bland annat finns det idag ca 50 000
eldrivna mjölkdistributionsfordon i England. Man räknar
med att det finns över 1 miljon elfordon i världen för
närvarande. Av dessa används ca 650 000 för
materialhantering och ca 250 000 till golf och annan
fritidssysselsättning. Elfordonsparken i Sverige består i
huvudsak av eldrivna truckar till ett antal av ca 10 000.

Företaget SAFT, världens största producent av
högteknologiska batterier och ackumulatorer, har
producerat en ny elbil. Fordonet har premiärvisats i
Bordeaux för Frankrikes forsknings- och teknikminister.
Fordonet kommer att användas av företagets forskare för
att utvärdera nya nickel/kadmiumbatterier med låga
underhållskrav. Batterierna kan laddas på tre timmar med
hjälp av en snabbladdare. Kilometerkostnaderna, inklusive
inköpskostnaderna, är i stort sett likvärdiga med kostnader
för en bensinbil.

I den lilla danska staden Randers kör det idag omkring
mer än 250 små elektriska bilar på de trånga gatorna. Det
hörs bara ett svagt surrande när elbilarna dyker upp och
några avgaser lämnar de inte efter sig. Skulle strömmen ta
slut kan elbilägarna i Randers rulla in framför
järnvägsstationen, till en stormarknad eller ett par andra
platser där stora skyltar anger att det finns gratis ström till
elektriska bilar.

Schweiz är ett annat land där intresset är stort för den
rena och tysta elbilen, liksom i Tyskland och Holland.
Förklaringen är helt enkelt att intresset för miljövänlig
teknik är stort i dessa länder.

Under rubriken ''Miljöbilen tål inte att vänta till
sekelskiftet'' (Dagens Industri 18 januari 1993) skriver Tore
Linghede, miljöekonom och tidigare VD för Greenpeace
Sverige, bl.a. följande:

Våra politiker skulle kunna stödja en snabb utveckling
mot mer miljövänlig teknik genom en klok miljöpolitik med
långsiktiga mål och ekonomiska styrmedel: Inför gradvis
ökande miljöavgifter på fossila bränslen, gör det steg för
steg enklare och billigare att använda t.ex. elbilar i våra
städer, förändra tjänstebilsreglerna så att bilar i den bästa
miljöklassen premieras etc.

Rapsoljan och etanolens konkurrenskraft ökar när
priserna stiger på bensin och diesel. Effekterna syns redan:
Västsvenska Lantmän tiodubblar produktionen av sitt
rapsbränsle (Scafi 101), Stor-Stockholms Lokaltrafik
utökar sina investeringar av etanolbussar, SEKAB (som ägs
av MoDo och BerolNobel) planerar en stor utbyggnad av
etanolfabriken i Örnsködsvik. Bättre miljö och bättre för
svenskt näringsliv!

Jag hoppas att Volvo utnyttjar alla sina möjligheter att
påverka våra politiker så att de fortsätter i denna riktning!

Vi är många som redan idag efterfrågar miljömässigt
bättre bilar, eftersom vi inser att biltrafiken ger upphov till
många och allvarliga miljöskador.

Om det skedde en snabb utveckling mot el- och
biobränslebilar i Sverige och norra Europa så skulle t.ex.
den accelererande skogsdöden i Sverige kunna bromsas.

Enligt vår mening är det hög tid för en kraftig satsning
på elbilen som ett alternativ till den mer traditionella
drivmedelsbilen. Den satsningen borde bestå i ett kraftigt
ökat forsknings- och utvecklingsarbete. Utöver STU,
Chalmers m.fl. borde den svenska bilindustrin vara
självklara samarbetspartner i detta utvecklingsarbete.
Konkurrensbevakningen från de olika företagsenheternas
sida borde i detta gemensamma arbete underordnas det
gemensamma målet. Staten bör ta nödvändiga initiativ i
detta syfte. Att på olika sätt ekonomiskt stimulera
användningen av elbil i stället för bensin- eller dieseldrivet
fordon borde vara en självklarhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen av elbilen.

Stockholm den 22 januari 1993

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Hugo Bergdahl (fp)