Utveckling mot frihet, fred och demokrati i Mellanöstern

Motion 2003/04:U289 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Sammanfattning

Läget i Mellanöstern står och väger. Det finns utsikter att utvecklingen kan bli positiv: en substantiell fredsprocess som leder fram till ett ömsesidigt erkännande mellan Israel och en palestinsk stat, ett fritt och demokratiskt Irak som kan bli inspiration för en demokratisering av arabvärlden. Det kan också bli bakslag. Den sköra fredsprocessen kan gå tillbaka till terror och våld som startade i september år 2000. Utvecklingen i Irak kan gå mot ökade inre spänningar och svårigheter att genomföra en demokrati. Därmed kan tanken på en demokratisk inspiration för arabvärlden komma på skam.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Iraks befrielse var riktig både ur humanitär synpunkt och för att hävda den internationella rättsordningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den demokratiska utvecklingen i Irak skall stödjas av Sverige, EU och FN.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s Medaprocess bör intensifieras för att främja frihandel, miljösamarbete och en demokratisk utveckling.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör etablera samarbete med Arabförbundet för att fokusera på värdet av integration.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör stödja fredsprocessen mellan Israel och dess grannar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör verka för att den s.k. färdplanen för fred förverkligas så att parterna kan enas om att en palestinsk stat skall etableras år 2005.

Vissa ljuspunkter

För ett år sedan var läget i Mellanöstern mycket mörkt.

• Irak var fortfarande ett hot mot sina grannar, särskilt Kuwait. Förtrycket var hårt och i kombination med FN-sanktionerna ledde det till stora umbäranden för Iraks folk. Landet var delat. USA och Storbritannien tvingades skydda kurderna mot regimens folkmordsplaner.

• Iran misstänktes för att bygga upp en kärnvapenkapacitet. Trots detta fortsatte Ryssland export av kärnteknologi.

• Fredsprocessen mellan Israel och Palestina hade kollapsat i september år 2000. Terrorangrepp och motanfall gjorde livet svårt för israeler och palestinier. Ingen ljusning kunde skönjas.

• Terrorismen efter 11 september fortsatte att skörda liv i Mellanöstern.

• Trots att nästan alla länder i regionen har mycket stora oljeinkomster och vissa får mycket stort bistånd är levnadsstandarden överraskande låg. De flesta länder bedriver en statsstyrd ekonomisk politik (socialism eller merkantilism) präglade av hög protektionism gentemot varandra och omvärlden. Den ekonomiska friheten är genomgående låg.

• Läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter är fortsatt dåligt. Inget land förutom Israel är demokratiskt.

Nu är bilden ljusare i ett par viktiga avseenden.

• Irak är återförenat. Förtrycket har försvunnit och landet befinner sig i en process mot demokrati. I augusti nästa år skall det genomföras fria val. Antidemokratiska krafter i och utanför landet försöker dock störa den processen. Många terrorister lockas till Irak för att attackera de amerikanska och brittiska styrkorna Den militära spänningen i regionen har lättat, vilket medfört att den utländska truppnärvaron i framförallt Saudiarabien minskar.

• En positiv utveckling i Irak kan bli en stimulans för de demokratiska krafterna i arabvärlden. Den provisoriska regeringen som representerar Iraks många olika befolkningsgrupper skall nu utnämna en konstitutionell församling, vars förslag till grundlag skall underställas befolkningen i folkomröstning och därefter genomförs fria val. Lyckas detta kan fördomen att arabiska länder inte kan bli demokratier brytas.

• USA, EU och Ryssland börjar nu enas i strävan för att förhindra Iran att skaffa kärnvapen. Själva hotet kvarstår dock.

• Valet av Mahmoud Abbas som premiärminister i Palestina var en ljuspunkt. Hans avgång riskerar dock leda till att processen går tillbaka till sitt dödläge med fortsatta terrordåd.

Mellanöstern och arabvärlden

Inget enda arabland är demokrati. Efter avkoloniseringen utvecklades de flesta arabländer i socialistisk eller merkantilistisk riktning. Algeriet, Tunisien, Egypten, Sudan, Syrien och Irak slog in på en socialistisk utvecklingslinje. Resultatet blev lika förödande som i Östeuropa; den ekonomiska och sociala utvecklingen stagnerade. Socialismen uppfattades som det moderna projektet, en europeisk importvara och motreaktionen blev i många fall islamisk fundamentalism. Merkantilismen fungerar lika illa.

Många arabregimer använder det fundamentalistiska hotet som argument för fortsatt diktatur. Iran är ett exempel på att en fundamentalistisk teokrati kan etableras och utöva diktatur i flera decennier. Men just erfarenheten från Iran pekar också i motsatt riktning. Det är svårt för fundamentalister att använda Iran som föredöme eftersom landet lider svårt under prästväldet.

Utvecklingen i Irak är central för möjligheten att etablera demokrati i arabvärlden. I några länder finns det demokratiska tendenser. Bahrein, Kuwait, Jordanien, Libanon och Marocko anses vara de länder där förtrycket är minst och där öppningen mot demokrati är störst. I dessa länder tillåts vissa demokratiska partier och strömningar och det finns också en viss yttrande- och tryckfrihet även om den är begränsad.

Tio länder ingår i det USA-ledda säkerhetssystem som garanterar deras territoriella integritet. Endast Iran, Syrien och Libanon står utanför. Hotet om aggression från Saddam Hussein, som tidigare attackerat fyra grannländer har försvunnit. Det är en stor lättnad även för de tre länder som inte omfattas av amerikanska säkerhetsgarantier.

Det är nu möjligt att få en minskad spänning i Mellanöstern. Många länder bör nu kunna dra ner på sina extremt stora satsningar på militär säkerhet som de tvingats till på grund av hotet från Irak.

Iran har potentiella ambitioner att bli kärnvapenmakt. Här måste EU entydigt sluta upp bakom USA:s tydliga krav på att Iran inte får skaffa kärnvapen. Också Ryssland som exporterar kärnteknologi måste förstå att detta inte ligger i landets eget intresse.

När länderna i Mellanöstern inte längre känner sig hotade till sin existens så bör det öka deras möjligheter till fredlig utveckling både vad gäller ekonomi och demokrati. Inte minst bör strävandena till integration i Mellanöstern kunna underlättas. Lärdomen från Europa är ju att det är viktigt att länder minskar och slutligen tar bort sina gränshinder för att möjliggöra en snabb och uthållig ekonomisk och demokratisk utveckling.

Den sammanlagda effekten av att det finns ett säkerhetssystem i Mellanöstern som gör att länderna känner sig trygga mot angrepp, en möjlig demokratisk utveckling i Irak och av ett etablerande av en palestinsk stat borde stimulera demokratiutvecklingen i arabvärlden. Även om det finns ett hot från Al Quaida och andra terrororganisationer vilket vi nyligen sett i Marocko, Egypten, Israel, Saudiarabien och Irak så finns nu bättre förutsättningar för en utveckling i demokratisk riktning. Den underlättas av EU:s Medelhavspolitik som innebär att alla Medelhavets kustländer från Marocko i väster till Syrien i öster erbjuds ett partnerskap med EU där i första hand ingår frihandel till år 2010 men också försök att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Det viktigaste i detta initiativ är inte enbart samarbetet mellan EU och respektive land utan också att det syftar till att skapa ett samarbete mellan arabländerna sinsemellan, något som nu ofta lyser med sin frånvaro. Det vore underligt om inte också Europas grannskap söder och öster om Medelhavet skulle kunna demokratiseras.

Sverige och EU skall i sina förbindelser med andra länder och i FN värna och framhäva demokrati och respekt för mänskliga fri-och rättigheter som grund för samhällelig utveckling. EU skall politiskt bidra med frihandel och marknadsekonomiska reformer samt etablerandet av marknadsekonomiska institutioner. Detta gäller inte minst EU:s relationer till länder i Medelhavsområdet och Mellanöstern.

Mellanöstern präglas i hög grad av arabvärldens diktaturregimer. Respekt för arabisk kultur och muslimsk tro får inte förväxlas med en tolerans av politiska system som bygger på grymt förtryck och förakt för människovärdet. Diktaturregimerna i denna region är ett problem i sig men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till.

Arabvärldens medborgare har samma rätt till respekt för sina mänskliga fri- och rättigheter som varje annan person. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav.

Irak

Den operation som USA och Storbritannien genomförde med aktivt stöd av en fjärdedel av FN:s medlemsländer för att få bort Saddam Hussein-regimen i Irak var viktig och nödvändig av två skäl. Det första var det humanitära, nämligen att Iraks folk led ohyggligt under en hård diktatur som förvärrades av FN-sanktionerna. Kombinationen av extremt hårt förtryck och isolering från omvärlden skapade en orimlig situation för Iraks folk. Hundratusentals beräknas ha omkommit direkt under förtrycket och dödstalen i Irak ökade dramatiskt under de långa isoleringsåren. Befrielsen av landet är därför en humanitär vinst av stora mått för Iraks folk.

Det andra skälet är omsorgen om FN och den internationella säkerhetsordningen. FN ställde entydiga krav på Iraks regim efter dess aggression mot Kuwait, Saudiarabien och Israel. Redan för tio år sedan stod det klart att regimen inte avsåg att uppfylla FN-kraven. Trots det fortsatte FN med sanktioner som varit avsedda för en kortare period. Därmed hamnade också FN i en orimlig situation. Sanktionerna skadade Iraks folk men att upphäva dem skulle ha givit regimen ett internationellt erkännande, riskerat folkmord på kurderna och utsatt grannländerna för förnyat hot.

FN:s båda alternativa handlingslinjer, nämligen fortsatta sanktioner eller ett upphävande av sanktionerna skulle ha fått orimliga följder. Antingen fortsatt utarmning av Irak eller förnyat hot mot kurderna, grannländerna och Israel, fortsatt förtryck och kamp mot fredsprocessen mellan Palestina och Israel. USA och Storbritannien kunde inte heller förväntas att i ytterligare många år dagligen skydda Kurdistan från regimens folkmordsambitioner.

Utvecklingen i Irak kommer att få stor betydelse för inte bara landet självt utan för Mellanöstern och arabvärlden i stort. Tanken är att den provisoriska administrationen på 25 personer, varav två kvinnor, skall utse en konstitutionell församling för att utarbeta ett förslag till grundlag. Detta förslag skall sedan underställas folket i en folkomröstning. När en konstitution godkänts skall det sedan i augusti 2004 hållas fria demokratiska val för första gången i landets historia.

Många menar att det kommer visa sig svårt eller kanske t.o.m. omöjligt att införa demokrati i Irak. Inget annat arabland är demokratiskt och landet har ingen som helst demokratisk tradition.

Diktaturen och skräckväldet har i grunden trasat sönder det irakiska samhället. Det är svårt att finna demokratiska strukturer efter en extremt hård diktatur eftersom alla demokratiska krafter antingen har fått fly eller blivit kastade i fängelse och mördade eller helt fått avstå från aktivitet.

Men landets förfärliga historia borde göra det demokratiska alternativet attraktivt. I Kurdistan i norra Irak har det utvecklats ett visst mått av demokrati och partiväsen vilket gör att det finns demokratiska strukturer att bygga på. Många av de irakier som flydde till Europa och USA har också höga ambitioner för landets demokratisering. Shiamuslimerna som utgör närmare två tredjedelar av landets befolkning, kan se på Iran och de negativa erfarenheter som finns av ett teokratiskt välde. Det är nog trots allt rimligt att hysa en försiktig optimism för att Irak faktiskt kan utvecklas i demokratisk riktning även om det blir svårt i ett land så söndertrasat och så präglat av skillnader i etnicitet, religion och erfarenheter. Kvardröjande grupper från den gamla diktaturen tillsammans med tillresta terrorister försöker nu förhindra en demokratisk utveckling. För omvärlden är det viktigt att stödja demokratiutvecklingen i Irak.

Fredsprocessen Israel – Palestina

Sedan Israel bildades, med FN:s legitimation, för 55 år sedan handlade de första 30 åren om kamp för landets existens. Inget grannland eller annat arabland accepterade Israel utan arbetade för statens utplånande.

Genombrottet kom när Egypten och Israel slöt ett fredsavtal som skapade erkända och säkra gränser mellan de båda länderna 1979. Det dröjde sedan ytterligare 15 år till Jordanien och Israel gjorde samma sak. Gränsen mellan Libanon och Israel är erkänd men inte säker medan paradoxalt nog motsatt förhållande råder mellan Syrien och Israel.

Arabförbundet beslutade i våras på initiativ från Saudiarabien att i princip erkänna Israel så snart Israel och Palestina når en uppgörelse. Det är ett stort steg om arabvärlden 25 år efter Camp David skulle vara beredd att följa Egyptens ledarskap.

Det faktum att Saddam Hussein-regimen i Irak har fallit innebär att Israels säkerhetssituation har förbättrats. Den regimen erkände inte Israels existens och utgjorde ett hot mot fredsprocessen.

Det avgörande är dock relationen mellan palestinierna och Israel. Efter Gulfkriget 1991 tog USA initiativet till den fredsprocess (Madrid- och Osloprocessen) mellan palestinier och israeler som pågick fram till år 2000. Då stod parterna närmare varandra än de gjort någonsin tidigare.

Den terrorkampanj mot Israel som fortfarande pågår inleddes i september 2000 när läget såg som ljusast ut, när Israel hade en premiärminister som var inställd på att avsluta fredsprocessen, när USA:s president ägnade en stor del av sin tid åt att understödja denna och när perspektivet av en palestinsk stat föreföll ligga inom räckhåll. Terrordåden ledde till en israelisk motreaktion genom motattacker och återockupation av palestinskt territorium. De senaste tre åren har varit de mörkaste i Mellanösternkonflikten sedan 1980-talet.

Terroristattackerna förgiftar stämningen på båda sidor. I Israel vågar människor inte gå ut eller låta barnen åka buss av befogad oro för att de skall dödas eller bli svårt skadade i en terroristattack. Även på den palestinska sidan är risken stor att dödas eller skadas under jakten på terrorismen. Terrorattackernas syfte är just att skada fredsprocessen. De utförs av krafter som inte accepterar Israels existens.

Det går en djup och fundamental klyfta genom det palestinska ledarskapet. En grupp accepterar i grunden Israels existens och vill snarast möjligt etablera en demokratisk palestinsk stat som lever fredligt sida vid sida med Israel. Denna grupp, som symboliseras av Mahmoud Abbas, såg positivt på Ehud Baraks bud och var beredd att förhandla på allvar hösten 2000.

En annan grupp accepterar inte Israels existens utan vill genomföra PLO:s ursprungliga målsättning. Ur deras synpunkt är etablerandet av en demokratisk palestinsk stat parallellt med Israel ett nederlag och måste förhindras. Därför startades den andra intifadan just när förutsättningar för en palestinsk stat såg ut att förverkligas. Yassir Arafat, som startade PLO 1964, är symbolen för dessa krafter som egentligen inte accepterar fredsprocessen. Ur deras synpunkt var Anwar Sadat förrädare mot den arabiska saken och de vill mobilisera arabländerna genom att framställa konflikten som en arabisk-judisk motsättning. Det är också därför som Arafat är så illa sedd i de flesta arabiska huvudstäder.

Det är omöjligt för en utomstående att avgöra styrkeförhållandet mellan dessa båda krafter. Det är dock viktigt att agera för att stödja dem som vill ha fred.

När palestinierna på försommaren fick en ny premiärminister, Mahmoud Abbas, som varit kritisk till intifadan, sågs det som ett betydande framsteg och en ljusglimt i fredsprocessen. Hans avgång får ses som en framgång för de mer oförsonliga krafterna på palestinsk sida.

Även på israelisk sida finns det krafter som inte vill se en fredsprocess och ett upprättande av en palestinsk stat. De ständigt nya bosättningarna på palestinskt område, oavsett om labour eller likud regerar, står i strid med folkrätten. Därför måste nya bosättningar stoppas.

Omvärlden (FN, USA, EU och Ryssland) har enats om en s.k. road-map som slår fast grundförutsättningarna för fredsprocessen. Den baseras på FN-resolutionerna 242 och 338, som anger de territoriella förutsättningarna. De tre centrala elementen är omedelbart stopp för terrorangreppen mot Israel, omedelbart stopp för nya bosättningar och etablerandet av en palestinsk stat 2005.

Dilemmat är hur man skall kunna få en livskraftig fredsprocess utan att dess fiender skall lyckas stoppa den. Det är å ena sidan inte möjligt att föra förtroendefulla samtal om terrordåden trasar sönder samhällslivet och samtalsklimatet. Å andra sidan är det svårare att få stopp på terrordåden om det inte finns ett perspektiv av en trovärdig fredsprocess.

Att nu gå tillbaka till upplägget av fredsprocessen 1991–2000 förefaller mindre välbetänkt. Den byggde på idén om stegvisa framsteg som sist och slutligen skulle leda till upprättandet av en palestinsk stat. Varje bakslag ledde till att slutmålet försköts.

Vägplanens mål om en palestinsk stat är central eftersom de palestinier som är beredda att acceptera Israels existens måste kunna se ett tydligt slut på ockupationen. Man kan se parallellen med Irak, där USA och Storbritannien noga poängterar att irakierna i augusti nästa år måste ta över ansvaret för sitt eget land. Om ockupationen fortsätter kommer nationalismen och motståndet att växa. Ingen vill se sitt land ockuperat av en främmande makt.

En självständig palestinsk stat skulle ha en folkrättslig förpliktelse att kontrollera sitt territorium så att inga angreppshandlingar kan ske över dess gränser. Det är samma skyldighet som t.ex. Egypten och Jordanien har att kontrollera sin gräns. Invändningen mot resonemanget är att en palestinsk stat skulle kunna bli mer lik Libanon, där olika miliser och terrorgrupper verkar i sin strävan att destabilisera Israel.

Det förtvivlade läget gör dock att något måste ske. Det kan inte fortsätta med en ockupation utan slut, vilket leder till att också goda nationalistiska krafter kommer att vända sig mot ockupationsmakten.

Därför bör omvärlden stödja vägkartan så att en palestinsk stat tydligt kan ge det palestinska folket eget ansvar för landets utveckling och för säkerhetssituationen inom landet och vid dess gränser. Inget land har rätt att låta terror utgå från sitt territorium.

USA har en nyckelroll när det gäller att stimulera förhandlingar och har tillsammans med Storbritannien ansvaret för den övergripande säkerheten i hela Mellanöstern. För EU är det viktigt att dels understödja denna process och dels också fullfölja Meda-processen, vilket syftar till frihandel med såväl Israel som Palestina och deras grannar år 2010. Palestinas möjligheter att utvecklas av egen kraft och inte fortsätta att vara beroende av understöd från omvärlden hänger till stor del på marknadstillträde till EU.

Stockholm den 7 oktober 2003
Göran Lennmarker (m)
Göran Lindblad (m)	Ewa Björling (m)
Björn Hamilton (m)	Nils Oskar Nilsson (m)
Rolf Gunnarsson (m)	Henrik S Järrel (m)
Kent Olsson (m)