Utvecklingen i Gävleborgs län

Motion 1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp)

Gävleborgs län har nu Sveriges högsta arbetslöshet. 5,12 %
av länets befolkning i åldrarna 16--64 år redovisades
vid årsskiftet som arbetslösa. Inom länet är läget värst i
Ljusdals kommun med 7 %
av befolkningen öppet arbetslösa. Sista december var
drygt 9.000 i länet arbetslösa, lägger man till personer i
AMS-verksamhet blir antalet över l6 000. Situationen för
ungdomarna är värre än i något annat län. Bland 18--19-
åringarna står en av fyra (drygt 26 %)
och bland 20--24-åringarna en av fem (22 %)
utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Gävleborg är ett mycket utpräglat exportlän. Det mesta
som produceras i länet säljs på en internationell marknad,
vilket gör att konkurrrenskraften är det helt avgörande för
länets framtid. Gävleborg kan därför sägas vara den största
förloraren på den misslyckade ''tredje vägens politik'', vars
devalveringar inte följdes upp av en aktiv
inflationsbekämpning. Det ledde till svår överhettning i
slutet av 80-talet (bl.a. genom en akut brist på arbetskraft i
industrin, till stor del på grund av galopperande
sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring, ökning av
förtidspensioneringar och stark ökning av sysselsättningen
inom offentlig sektor).

Inte efterklok

Det är inte att vara efterklok att påstå detta. I min
motion om länet för två år sedan (Motion 1989/90:A92)
skrev jag:

Lever man i ett län som Gävleborg blir frågan om
exportindustrins konkurrenskraft den i grunden allra
viktigaste -- inget annat betyder så mycket för sysselsättning
och utveckling i vår region.

Då för två år sedan var bristen på arbetskraft det
dominerande problemet. I motionen hänvisade jag till de
mycket dystra erfarenheterna av den inhemska
kostnadsexplosionen i mitten av 70-talet:

Om den svenska inflationen leder till att företagen
tappar marknadsandelar och måste dra ned produktion här
hemma så slår det naturligtvis hårt för de orter och de
regioner där exportföretagen ligger. Gävleborg har en
mycket dyster erfarenhet av effekterna i sysselsättningen
genom den väldiga inhemska löneökningen åren 1974--76.
De svenska lönerna ökade på kort tid med nominellt 40 %,
mot mindre än tredjedelen i vårt viktigaste
konkurrentland Västtyskland. Den försämrade
konkurrenskraften -- dessutom under ett årtionde då två
oljechocker drog ned den internationella konjunkturen --
slog mycket hårt på sysselsättningen i Gävleborg.

Länet förlorade arbetsplatser, arbetslöshetstalen steg
kraftigt och befolkningen minskade. Orsakerna kan alltså
till stor del sökas i vad som hände i mitten av 70-talet. Men
verkningarna noterades under lång tid. Arbetslösheten
nådde den högsta nivån 1983, då länet för första gången
tvingades notera över 10 000
öppet arbetslösa. Särskilt oroande tal noterades för
ungdomsarbetslösheten. Gävleborg förlorade mycket i
folkmängd. Sju år i rad, 1981--87, noterades minskningar,
på tillsammans 7 100
personer.

Erfarenheterna av löneexplosionen i mitten av 70-talet
blev alltså mycket svåra i Gävleborgs län. Jag kan föreställa
mig att människor i regioner som domineras av
sysselsättning i offentlig sektor och inhemsk
tjänsteproduktion (alltså i första hand storstadsområdena)
inte upplevde de förödande effekterna av försämrad svensk
konkurrenskraft på samma påtagliga sätt som vi i Gävleborg
och andra skogslän.

I motionen för två år sedan kunde jag alltså peka på vad
som hände årtiondet innan. Jag var rädd för en upprepning.
Det som oroade mig var den mycket höga inflationen --
''vad som hände på svensk lönemarknad 1989 är
förskräckande''. (För den som bor i Gävleborgs län blir
läsningen av Kjell-Olof Feldts oerhört givande bok ''Alla
dessa dagar'' något av en thriller, där det egna länet kan ses
som ett av mordoffren.)

Jag fortsatte i min motion:

TV har fungerat som medel för påtryckningar och
agitation för att höja löner för poliser, lärare och andra
offentliganställda grupper. Arbetskraftsbrist och
löneglidning är till stor del effekter dels av märkliga
sjukförsäkrings- och arbetsskadesystem, dels av den nästan
totala frånvaron av stabiliseringspolitik (med
statsministerns budskap hösten 1988 som det mest absurda
inslaget). (Anmärkning: Jag syftade i motionen för
två år sedan alltså på statsministerns meddelande den 17 augusti
1988 att det ekonomiska läget var så gott att det
skulle vara möjligt att bl.a. bygga ut föräldraförsäkringen
utan att finansiera reformerna.)

Summan av allt detta ter sig horribelt, åtminstone för
den som bor i ett län som Gävleborg. Frånvaron av
ekonomisk politik de senaste åren har lett till ett läge som i
mycket påminner om den situation vi stod i efter
löneexplosionen i mitten av 70-talet. Kanske är det så att
80-talets högkonjunktur -- efterkrigstidens längsta -- har lett
till att många inte riktigt uppfattat hur allvarlig situationen
är för svensk ekonomi.

Vad vi med säkerhet kan säga är att de län som kommer
att drabbas värst när fallande konkurrenskraft leder till
utslagning av företag och ökad arbetslöshet är just de
exportinriktade länen. Gävleborg är ett extremt
exportinriktat län, genom långt större andel än
riksgenomsnittet i exportindustri men mindre andel i
hemmamarknadsindustri och offentlig och enskild
tjänsteproduktion.

Min slutsats är alltså att Gävleborgs län kan råka mycket
illa ut under 90-talet till följd av energipolitiken och bristen
på ekonomisk politik. Effekterna i form av
industrinedläggningar och neddragning av sysselsättning
kan bli så allvarliga att länet på nytt får uppleva arbetslöshet
och befolkningsminskning som under 80-talet.

Kostnadsexplosion

Det jag fruktade i motionen för två år sedan är nu bister
verklighet. Idag kan vi se att arbetslösheten nästan är i nivå
med toppnoteringen i december 1983 (då den var 10 040,
mot 9 175
i december åtta år senare). Det mesta tyder på att
ökningen kommer att fortsätta.

80-talets svenska kostnadsexplosion doldes ju länge av
efterkrigstidens särklassigt längsta internationella
högkonjunktur, som naturligtvis var till fördel för de
extremt exportinriktade basnäringarna i Gävleborg. Just nu
upplever vi närmast dagligen nya budskap i länet på följder
av den 80-talspolitik som lett till försämrad
konkurrenskraft, alltså varsel, neddragningar och
konkurser.

Därtill kommer en rad statliga beslut om indragningar
och nedläggningar i länet, inom vägverket, SJ, posten och
försvaret. I och för sig är det nödvändigt att rationalisera
statlig verksamhet, men nog känns det märkligt att den
samlade effekten av statliga indragningar ska slå så hårt mot
ett län som redan ligger högst ifråga om arbetslöshet.

Den avgörande synpunkten är naturligtvis att ett
exportlän som Gävleborg är oerhört beroende av vilken
ekonomisk politik som förs. Det finns ingen möjlighet att
med t ex regionalpolitik eller insatser av länet självt parera
de väldiga utslagningseffekter som följer av misslyckanden
inom finans-, skatte- och konjunkturpolitiken. Det sena 80-
talets inhemska överhettning har lett till oerhörda skador på
Gävleborg, vilket nu främst drabbar länets unga.

Även när man bor i ett så konjunkturkänsligt län kan det
vara svårt att riktigt förstå sammanhangen. Inom
folkpartiet i Gävleborg hade vi förmånen att 1985 få hjälp
av nationalekonomen fil dr Kurt Wickman för en studie av
länets industriutveckling 1968--82. Utifrån denna studie gav
han också en prognos framåt och gav råd om vilken typ av
insatser som är viktigast. Jag menade att slutsatserna var av
värde för alla skogslän och fogade därför Wickmans arbete
som bilaga till min motion om länet 1986 (1985/86:A482).

Wickman kom fram till att när konjunkturen i den
nationella industrin går upp eller ned med 1 %,
så går Gävleborgs industri upp eller ned med 1,6 %.

Hans
prognos 1985 var därför att Gävleborg skulle få
brist på arbetskraft under slutet av 80-talet. Det kändes
konstigt för oss ekonomiska lekmän att presentera detta
offentligt. Massmedia i länet var också överraskade. För
1985 hade länet fortfarande höga arbetslöshetstal
(decembervärdena låg kring 8.000 öppet arbetslösa, alltså
bara 2.000 under toppnoteringen 1983). Att då presentera
en studie som förutsåg en annalkande brist på arbetskraft
kunde tyckas verklighetsfrämmande.

Men liksom i hela landet blev det mot 80-talets slut en
svår överhettning på arbetsmarknaden. Sverige fick denna
överhettning samtidigt som ökningen av BNP bara var kring
l,5 procent. Det visade att trögheterna på arbetsmarknaden
var mycket stora. Förändrad praxis inom
arbetsskadeförsäkringen ledde till stora avgångar från
arbetsmarknaden. Förtidspensionerna -- där Gävleborg
flera år legat högst i landet -- fortsatte att öka trots
högkonjunkturen. Och den nya utformningen av
sjukförsäkringen ledde till att skiftarbetande, t ex i
Gävleborgs basindustrier, fann att de vid dagskift fick högre
inkomst om de var sjukskrivna än om de arbetade. Sandvik
Steel redovisade 27 procents daglig frånvaro. Ovako Steel i
Hofors kunde inte få tag i tillräckligt med arbetskraft.
Samtidigt fortsatte kommuner och landsting att kraftigt öka
antalet anställda.

1991 -- Varsel och nedläggningar

Under 1991 blev konsekvenserna mycket tydliga. Varsel
efter varsel kom, företag gick i konkurs eller minskade.
Grundorsaken var det mycket höga svenska
kostnadsläget -- allt som vunnits genom devalveringarna i
början av 80-talet var borta. I stället för att ge rådrum för
insättandet av andra åtgärder hade devalveringarna (med
kraftig ökning av export och vinster) tagits som intäkt för
att inte vidta åtgärder. Budskapet 1988 var ju att problemen
var övervunna.

Den helt dominerande orsaken till Gävleborgs akuta
problem ligger alltså i den ''tredje vägens'' ekonomiska
politik. Men också företagen kan kritiseras. Stora Cell har
nyligen beslutat att minska de anställda vid massafabrikerna
i Skutskär och Norrsundet med över 800 personer.
Produktionen ska inte minskas, i stället ska
rationaliseringar av driften möjliggöra oförändrad
produktion trots den minskade personalen.

Det hade varit oerhört mycket bättre för de anställda
och regionen om denna rationalisering i stället gjorts under
högkonjunkturen, alltså för två--tre år sedan. Om man då
rationaliserat och minskat personalen hade det bidragit till
att mildra överhettningen på arbetsmarknaden. Om Stora
haft mindre behov av personal i högkonjunkturen skulle
andra företag ha haft lättare att rekytera. Det skulle i sin tur
ha lett till att de kunnat ta emot fler beställningar, vilket
hela regionen skulle ha haft nytta av. Precis samma kritik
kan riktas mot landsting och kommuner som anställde så
många nya just i högkonjunkturen och därmed ökade
överhettningen i ekonomin.

Genom att anställa i högkonjukturen och minska
personal i lågkonjunkturen bidrar både företag och
offentlig sektor till att förvärra problemen i båda fallen,
alltså förvärrad överhettning och därmed ännu värre
inflation i det ena fallet och ännu större arbetslöshet i det
senare. Byggsektorn är det värsta exemplet. I efterhand kan
sägas att överhettningen inom byggsektorn i slutet av 80-
talet, just när exportindustrin behövde mer folk, var till
utomordentlig skada för landet. Och som sagt, denna
överhettning och dess konsekvens i form av inflation och
försämrad konkurrens drabbar exportlänen värst.
Gävleborg är den största förloraren av den politik som förts
under 80-talet ifråga om offentlig sektor, socialförsäkringar,
byggande och finanspolitik.

Länet lider just nu mycket svårt av följderna av 80-talets
misstag, vilket förvärras av att också den internationella
konjunkturen mattats.

Gävleborg skulle vara i ett helt hopplöst läge om den
förda politiken fortsatts. (I sig dock ett meningslöst
påpekande, eftersom regeringskrisen i början av 1991 och
valutakrisen hösten samma år visade att denna politik nått
vägs ände.)

Man kan djupt beklaga att Sverige inte lärde läxan från
70-talet och att 80-talet därför gav en ny hemmagjord
kostnadskris följd av arbetslöshet.

Nödvändiga förändringar

Gävleborg var -- genom sin exportinriktning -- stor
förlorare båda gångerna. Men därmed är också sagt att
länet har mer än riksgenomsnittet att vinna på ett antal
redan fattade beslut eller inledda förändringar.

1. Trepartiuppgörelsen om energin innebar att beslutet
om snabbavveckling av kärnkraften revs upp. En sådan
avveckling skulle ha varit förödande för Gävleborg med
länets stora beroende av stål- och skogsindustrier. Genom
den förändrade energipolitiken undanröjdes en politik som
dessförinnan lagt en förlamande hand över alla planer på
investeringar i basindustrierna.

2. Beslutet att Sverige söker medlemskap i EG har
mycket stor positiv betydelse i ett län där merparten av det
som produceras säljs på en internationell marknad. EG-
länderna köper långt mer än den svenska marknaden av
produkterna från Gävleborg. Länets större företag har
exportandelar kring 85--90 procent.
Man kan mätt i avsättning och försäljning säga
att Gävleborg har mer gemensamt med EG än med resten
av Sverige. För Gävleborg är inget viktigare de närmaste
åren än att Sverige blir fullvärdig medlem i EG.

3. Skatteuppgörelsen mellan folkpartiet och
socialdemokraterna innebar en radikal positiv förändring.
Arbete och sparande stimuleras. Genom de lägre
marginalskatterna blir det äntligen möjligt att få
reallöneökningar genom avtal utan att inflationen drivs upp
till för landet förödande nivåer. Hade de lägre
marginalskatterna införts 5--10 år tidigare hade vi troligen
sluppit 80-talets interna överhettning och dess fortsättning i
dagens arbetslöshet.

4. Anknytningen av kronan till ecun är av
utomordentligt stor positiv betydelse för Gävleborg. För
genom denna anknytning blir det absolut nödvändigt att
svensk ekonomisk politik utgår från den konkurrensutsatta
industrins villkor. Vägen att föra en politik som mer utgått
från konkurrensskyddade sektorer (som den offentliga
sektorn och byggandet) är därmed äntligen stängd, och det
bedrägliga instrumentet devalvering är därmed borta.
Exportlänet Gävleborgs stora arbetslöshet är i grunden en
följd av att svensk ekonomi under 80-talet gick stick i stäv
med behovet att stärka svensk konkurrenskraft.
Knytningen till ecun tvingar fram en sådan politik som
exportlänen länge varit i behov av.

5. Den nya regeringens politik -- på flera punkter som
ovan nämnts föregången av positiva förändringar också i
slutskedet av den föregående regeringens tid -- inger
betydande förhoppningar. Det avgörande kan sägas vara att
föra en sådan ekonomisk politik att Sverige ökar
konkurrenskraften och därmed lägger en grund för ökad
produktion, ökad sysselsättning och höjd levnadsstandard.
Förändringar inom sjukförsäkring och
arbetsskadeförsäkring undanröjer ett par av de viktigaste
orsakerna till den överhettning som fick så stora
skadeverkningar i länet. Det är helt nödvändigt att föra en
stram finanspolitik och minska utgifter inom offentlig
sektor för att ge utrymme för sparande och resurser för
produktion.

Det finns de som menar att man i ett kort perspektiv
skulle kunna mildra arbetslöshet genom en återupptagen
''överbryggningspolitik''. Men just för ett län som
Gävleborg som drabbats så hårt av följderna av försämrad
svensk konkurrenskraft förskräcker spåren från tidigare
politik av det slaget. I regioner där offentlig sektor och
hemmamarknadssektorer dominerar kan det vara frestande
att förorda en återupptagen överbryggningspolitik. Men ett
län som alltid hör till de stora förlorarna om exportindustrin
sätts i andra hand måste bestämt avvisa tankar om att den
offentliga sektorn åter ska öka.

6. Regionalpolitiken kan aldrig väga upp en misslyckad
ekonomisk politik. I ett län där konjunkturrörelserna är
nästan dubbelt så starka som landet i genomsnitt finns det
ingen möjlighet att parera detta med regionalpolitik. Vad
en aktiv regionalpolitik kan göra är att bidra till att
långsiktigt stödja områden som i olika avseenden har
nackdelar (som långa avstånd, klimat och historiskt ensidig
näringsstruktur). Det avgörande för en framgångsrik
regionalpolitik är enligt liberal uppfattning att söka
mobilisera de resurser som finns i olika regioner.

Slutsatsen av detta är att regionalpolitiken inte bör
grundas på centrala beslut. Resurserna bör fördelas till
regionerna, som ges rätt att använda dem fritt. För
Gävleborg -- som aldrig fått del av stora statliga ''paket'' --
är det en fördel att politiken lagts om så att
regionalpolitiken främst grundas på länsanslag som får
hanteras rätt fritt av länsstyrelserna. De begränsningar som
fortfarande finns kvar för användningen av dessa medel bör
avskaffas.

7. Det är viktigt att förstärka infrastrukturen. I
Gävleborg finns behov av förbättringar av vägar, bl a E 4
norr om Söderhamn. Snabbtåg och andra förbättringar
av järnvägstrafiken, både på kustbanan och norra
stambanan, är nödvändiga för att ge länet bättre villkor. Det
är alltså ur länets synpunkt mycket positivt om staten
förändrar sitt kapital så att statliga företag säljs och att
inkomster från detta används för investeringar i
infrastruktur. Gävleborg har därför mycket att vinna på en
utförsäljning av statliga företag genom att detta möjliggör
offensiva investeringar.

8. De flesta nya jobben i framtiden kan väntas inom
tjänsteproduktionen. Gävleborg har mindre andel
tjänsteproduktion än riket i genomsnitt. För att kunna få en
förbättring är Gävleborg beroende av att den nya
regeringens inriktning på att förbättra villkoren för
nyföretagande och småföretagande fullföljs. En stor del av
dessa nya företag kan väntas bildas av kvinnor och
ungdomar, t.ex. genom enskilda alternativ inom vård,
barnomsorg och äldreomsorg.

Kopplingen mellan kulturmiljö och regional utveckling
är viktig. Gävleborgs län är kulturellt mångsidigt, med olika
traditioner i Hälsingland och Gästrikland men även inom
dessa landskap. Staten kan aldrig dirigera fram nya tankar
och initiativ, de måste komma från människorna själva. En
utvecklingspolitik som bygger på resurserna i respektive
region bör söka stimulera ''den skapande människan''. De
som under tidigare decennier trodde på stora enheter och
likriktade åtgärder fäste främst uppmärksamheten på
betong och fysiska resurser, medan småföretagandet främst
beror på individer, kunskap, intuition och kreativitet. I vårt
län är det därför -- för att ta ett exempel -- troligt att
symfoniorkestern långsiktigt har större betydelse än
utvecklingsfonden för det nyskapande som utgår ur
skaparkraft och förmåga hos människor i regionen. Det är
viktigt att skolan tidigt kan förmedla kontakt med
konstnärer och småföretagare för att visa elever vad
kreativitet och nytänkande betyder.

9. Det område där nya statliga pengar kan betyda mest
för Gävleborg är utbildningen. Gävleborg ligger sämst i
landet ifråga om andel av befolkningen som genomgått
högre utbildning. Bruksmiljön har traditionellt knappast
varit befordrande för sådan utbildning. Och även i orter
med mer differentierat näringsliv har traditionen varit att gå
direkt från skola till yrkesliv. Det förvånande är att
Gävleborg också ligger sämre till utbildningsmässigt än
andra län med motsvarande näringsstruktur.

Kurt Wickman -- vars studie om länet 1985 jag tidigare
åberopat -- gjorde i fjol en andra studie på upppdrag av
folkpartiet liberalerna i Gävleborg. I mycket bestyrker den
att konjunkturberoendet och andra förhållanden som
belystes i studien sex år tidigare har fortsatt giltighet.
Huvudbudskapet i studien 1985 var att nyckelfrågan för
länets utveckling är utbildningen.

I den nya rapporten har Wickman -- utöver studier av
koncentration och elberoende -- gjort en särskild
granskning av kvalifikationsnivån i länets
industribranscher. Han har jämfört länet och riket ifråga om
kvalifikationsstruktur, relativt löneläge och relativ
löneutveckling under åren 1968--89. Slutsatserna inger oro
för framtiden. Jämfört med riksgenomsnittet i respektive
bransch finns tydlig tendens att Gävleborg har längre
utbildningsnivå. Vi vet att befolkningen i länet alltså har
lägre utbildningsnivå än i andra län. Wickman visar att detta
också gäller i flertalet av länets tunga branscher. Studien
omfattar ändå inte tjänstesektorn, som är den för framtiden
mest strategiska, men både dess omfattning och
kvalitetsnivå torde ligga under genomsnittet i landet. Men
statistik från småföretag är svårare att få fram än för de
tunga industribranscherna.

I dagens svåra arbetsmarknadsläge har
länsarbetsnämnden i Gävleborg på ett i jämförelse med
andra län fördelaktigt sätt sökt få ut mesta möjliga effekt av
anslagna pengar genom att ta in anbud på vidareutbildning.
Mitt intryck är att man i flertalet län alltför slentrianmässigt
anlitar AMU i det egna länet, varför det reellt inte är den
konkurrens och kvalitetsprövning som förutsattes när AMU
gick från anslagsfinansiering till uppdragsfinansiering. I
Gävleborg begär länsarbetsnämnden i offerter också från
utbildningsanordnare i grannlänen. En stor del av
utbildningen köps från Komvux. Mitt intryck är att mycket
skulle vinnas om man landet över följde exemplet från
länsarbetsnämnden i Gävleborg.

Ifråga om högre utbildning är läget betydligt sämre.
Högskolan i Gävleborg (jag använder den benämningen i
stället för den betydligt sämre officiella) kom igång sent och
är sämre utvecklad än i flertalet andra län.

Trots att beslutet 1988 om utlokalisering av boverket till
Karlskrona i stället för till Gävle förstörde mycket av
planerna att göra Gävle till landets ''samhällsbyggarstad''
har det varit möjligt att ge högskolan en intressant nisch
genom utnyttjande av kompetens hos lantmäteriverket,
statens institut för byggnadsforskning och centralnämnden
för fastighetsdata. Det finns fler uvecklingsmöjligheter
inom detta fält, bl.a.utbildning av fastighetsmäklare.

Högskolans utbud bör främst förbättras ifråga om
ekonomi och datakunskap. Det är angeläget att lösa skolans
lokalfrågor så man kan få en modern undervisningsmiljö.

I grunden är det avgörande att utbildningsnivån i länet
höjs. Det kan ske genom utökning av högskolan i länet. På
sikt kan en annan organisatorisk lösning väljas, om
Sundsvall-Härnösand i framtiden får en starkare högskola.
(Idag märker man tydligt att det är för långt avstånd mellan
universiteten i Uppsala och Umeå; norra Hälsingland och
södra Västernorrland märker av att man ligger för långt från
de impulser som universiteten kan ge.)

En framtida lösning kan vara att Uppsala universitet,
särskilt när vi får snabbtåg, tillförs några institutioner
förlagda i Gästrikland medan en större högskola i Sundsvall
kunde ha filial i t.ex. Hudiksvall. I båda fallen skulle det
betyda att man överskred länsgränser. Överhuvud måste vi
lära oss att se i större regioner än dagens län för att få goda
lösningar på frågor kring kommunikationer, forskning,
utbildning och sysselsättning.

Den här motionen har väsentligen handlat om
Gävleborgs län i den ekonomiska miljö som skapas av
internationella förhållanden och de krav detta ställer på den
ekonomiska politiken. Men i mycket torde dessa slutsatser
för Gävleborgs län ha giltighet också för andra skogslän.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Gävleborgs län och dess
beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk
konkurrenskraft.

Stockholm den 27 januari 1992

Hans Lindblad (fp)