Utvecklingen inom järn- och stålindustrin

Motion 1990/91:N276 av Bengt Hurtig m.fl. (v)

I den offentliga debatten ges ibland intrycket att Sveriges
exportinkomster står och faller med lönenivån i
verkstadsindustrin. Vi ska inte underskatta
verkstadsindustrins problem men det finns också andra
förutsättningar som är viktiga för såväl exportinkomster
som verkstadsindustri.

De s.k. basnäringarna skogsindustri, gruvor och
stålindustri spelar fortfarande en mycket central roll för
Sveriges handelsbalans genom att netto ge exportinkomster
som är dubbelt så stora som exportinkomsterna för
verkstadsindustrin. Eftersom basindustrierna har mindre än
hälften så många anställda som verkstadsindustrin blir
exportvärdet per anställd i basindustrin mångdubbelt större
än i verkstadsindustrin. Dessutom har verksamheten i
basindustrin under årens lopp varit mycket viktig för att ge
förutsättningar för verkstadsindustrins utveckling.
Lastbilar, traktorer, truckar som tål påfrestande miljöer har
utvecklats efter krav i skogsbruk, skogsindustri och gruvor.
Tekniken för energiproduktion och energiöverföring har
också utvecklats efter basindustrins krav. De långa
transporterna i vårt avlånga land och behovet av effektiva
telekommunikationer har också gett verkstadsindustrin
värdefulla impulser.

Basindustrin är naturligtvis också en viktig leverantör av
råvaror och halvfabrikat till verkstadsindustrin. I särskilt
hög grad gäller detta givetvis stålindustrin. Skulle
tillverkning av råjärn och stål försvinna ändras också
förutsättningarna för vidareförädling inom en rad olika
delar av verkstadsindustrin. Dessutom skulle en stabil
avnämare av malm för de återstående järnmalmsgruvorna
försvinna. Det är därför ett samhälleligt intresse att
malmens vidareförädling till råjärn och stål kan drivas
vidare under de nya villkor som uppträder under 1990-talet.
Till dessa nya villkor hör den ökade internationaliseringen
av ekonomin, ökade miljökrav och ökade energikostnader.
Vi kan inte utgå ifrån att marknaden kommer att lösa
järnoch stålindustrins alla problem. Ansträngningar måste
göras för att klarlägga om produktionen av råjärn och stål
kan ske under miljömässigt hållbara villkor och med mer
energisnål teknik. Regeringen bör stimulera forskning med
sådan inriktning. Som vi påpekat i motion N246 1989/90 så
kommer användningen av fast kol och koks som
reduktionsmedel att kraftigt försvåra möjligheterna att
nedbringa utsläppen av svaveloxid, kväveoxider och
koldioxid. De befarade klimatförändringarna på grund av
koldioxidutsläpp kan leda till det internationella
samfundets krav på kraftig avgiftsbeläggning av sådana
utsläpp även för industrin. Koksverken är dyra att
underhålla och bygga och medför avsevärda energiförluster.
Deras livslängd är begränsad. Vi har pekat på att
möjligheterna att använda förgasade överskottsoljor som
reduktionsmedel borde undersökas som ett led i att
reducera råjärnsproduktionens miljöpåverkan och
koldioxidutsläpp. Det är inte säkert att dessa
överskottsoljor i längden kan exporteras på grund av
miljökrav i andra länder. En användning av dessa oljor i
svenska kraftvärmeverk kommer att medföra ökade
koldioxidutsläpp, vilket inte alls är önskvärt.

Bland de viktigaste frågorna för stålindustrin är att ligga
väl till när det gäller teknisk utveckling av
produktionsprocesser och produkternas kvalité och
förädlingsgrad. Enligt tidningsuppgifter är svensk
stålindustris FOU-satsningar mindre än hälften av japansk
stålindustris satsningar räknat per producerat ton stål. Det
bör därför finnas utrymme för ytterligare FOU-satsningar i
svensk stålindustri.

Det svenska stålindustrin behöver också rejäla
utvecklingsinsatser på energi- och miljöområdena. Tyvärr
har de hyggliga vinster som skapats under 1980-talets senare
hälft inte i tillräcklig utsträckning gått till sådana
investeringar. Det finns en risk att svensk stålindustri kan
hamna på efterkälken när EG-områdets stålindustri
omstruktureras och blir än mer konkurrenskraftig.

Som betydande ägare i SSAB har staten ett särskilt
ansvar för svensk stålindustri. Av regionalpolitiska skäl och
på grund av närheten till malmråvara är argumenten starka
för att framtidssatsningar på effektiviserad och förbättrad
metallurgisk teknik sker i Luleå. Målsättningen att utveckla
Luleå till ett metallurgiskt centrum kvarstår. Investering i
högteknologisk verksamhet för avancerad förädling av plåt
bör ske i Sverige. Särskilt bör detta beaktas i SSAB:s övriga
verksamheter i Borlänge och Oxelösund. Det räcker inte att
passivt åse hur konjunkturnedgång och rationaliseringar
leder till avskedanden av yrkeskunnig personal. I
lågkonjunkturen bör planering för högkonjunkturen ske.
Regeringen bör som företrädare för den viktigaste ägaren
inom svensk stålindustri fortlöpande ägna branschen och
SSAB betydande uppmärksamhet. De nyinvesteringar som
behövs inom SSAB-koncernen ska givetvis bekostas med
egna medel eller genom det nybildade statliga
förvaltningsbolaget. Det bör dock understrykas att de
likvida medel som finns i LKAB i första hand ska användas
till investeringar för att utveckla gruvverksamheten i
Malmfälten. Även om den s.k. akutmottagningen av
statsfinansiella skäl för länge sedan stängts bör regeringen
emellertid bygga upp en beredskap att genom ägartillskott
till SSAB ge ekonomiska förutsättningar för nödvändiga
investeringar till följd av ökade miljökrav och krav på
energihushållning. Som företrädare för den viktigaste
ägaren i stålindustrin bör regeringen tillsätta en särskild
kommission för att studera stålindustrins förutsättningar
och utvecklingsmöjligheter.

Samtidigt krävs att statens nya förvaltningsbolag Fortia
AB förses med nya mål och riktlinjer för framför allt
basindustrins verksamhet. Utöver hänsynstagande till
marknadens villkor, skall basindustrin ha i sin målsättning
att ta regionalpolitiska hänsyn och bedöma vilka
samhällsekonomiska vinster som kan göras vid förändring
av verksamheten. I målsättningen bör också ingå att
energisnål och miljömässigt uthållig teknik ska eftersträvas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en särskild
kommission för stålindustrin i enlighet med vad som anförts
i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regionala hänsyn, bedömning av samhällsekonomiska
vinster och strävan efter energisnål och miljömässigt hållbar
teknik skall ingå i det statliga förvaltningsbolagets
målsättning för basindustrin i enlighet med vad som anförts
i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulans av forskning i syfte att
möjliggöra produktion av råjärn och stål med energisnål
teknik under miljömässigt hållbara villkor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap för ägartillskott till
SSAB.

Stockholm den 23 januari 1991

Bengt Hurtig (v)

Bertil Måbrink (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Jan-Olof Ragnarsson (v)

Rolf L Nilson (v)