Vägarna i Älvsborgs län

Motion 1989/90:T308 av Hans Nyhage m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T308

av Hans Nyhage m.fl. (m)
Vägarna i Älvsborgs län

Ett väl utbyggt och underhållet vägnät är en förutsättning för att många områden
i vårt land även i framtiden skall vara bebyggda och kunna utvecklas.

I mycket hög grad gäller detta för Älvsborgs län, som till betydande delar är
glesbygd. Människorna som bor i dessa delar av länet skall givetvis ha tillgång
till vägförbindelser av sådan karaktär, att de kan bibehålla sitt boende,
utöva sin yrkesverksamhet och nå serviceinrättningar av skilda slag.

I Älvsborgs län omfattar det allmänna vägnätet ca 500 mil väg, varav ca
165 mil är grusväg. Länet har därmed den största andelen grusvägar av det
befintliga allmänna vägnätet. Till stor del är dessa grusvägar högtrafikerade.
Därtill kommer att ca en fjärdedel - 130 mil - av vägnätet drabbas av bärighetsrestriktioner
under tjällossningsperioder, vilket är den största andelen i
jämförelse med övriga län i södra Sverige. Problemet med bärighetsrestriktionerna
är särskilt stort för skogsbruket, när det gäller att klara virkestransporterna.
Skogsindustrin måste kunna få fram sin råvara, och risken för insekts-
och andra skador ökar på virke som blir kvarliggande.

Älvsborgs län har också i jämförelse med andra län en mycket stor andel
vägar med enkel beläggning av s k YIG-typ. Ca 14 procent av det allmänna
vägnätet i länet har sådan beläggning, vilket motsvarar 72 mil väg. Normalt
skall en sådan beläggning kunna klara en tioårsperiod men i Älvsborgs län
gäller ett genomsnitt på 4-5 år, vilket vittnar dels om kraftig trafikbelastning,
dels om dålig vägstandard. Dessa vägar kräver mycket höga underhållskostnader.
Det finns därför en påtaglig risk att de rivs upp och återgår till grusvägsstandard.

Vägnätet i Älvsborgs län är till stora delar i behov av en ordentlig upprustning.
Skälen är många för en snabb förbättring, vilket vid upprepade tillfällen
har påtalats och krävts av de människor, som bor i de berörda områdena
och därför särskilt drabbats av de dåliga vägförhållandena. Den egna bilen är
en nödvändighet för många i dessa bygder. Slitaget på bilarna är emellertid
mycket stort med betydande skador på underrede och plåt. Man tvingas ta
omvägar för att undvika de sämsta vägsträckoma, vilket medför ökade bensinkostnader
och därtill också ökade avgasföroreningar. Dåliga vägförhållanden
utgör också en säkerhetsrisk i trafiken, vilket inte minst är en fara
för skolskjutsarna. Varutransporter måste kunna fungera på ett fullgott sätt,
något som allvarligt försvåras av dåliga vägar.

Vad ovan anförts beträffande vägförhållandena i Älvsborgs län gäller på

tagligt för åtskilliga av vägarna i såväl Dalsland som i den södra länsdelen. Mot. 1989/90

Som exempel kan här nämnas följande länsvägar, nämligen väg nr 558 i T308

Svenljunga kommun från Kättarp till gränsen mot Halland, väg nr 585 i Tranemo
kommun (Ambjörnarp-Agnabo) samt väg nr 500 och väg nr 503 i
Marks kommun mot gränsen till Halland. Samtliga dessa vägar är dåligt underhållna
grusvägar, som är utsatta för tung trafik och som är i ett miserabelt
skick. Många människor är för sina framkomstmöjligheter beroende av
dessa vägar. De drabbas hårt av det mycket undermåliga vägbeståndet.

Det är en elementär regel att bristande underhåll av byggnation drabbar
sig. Det är ekonomiskt lurendrejeri att skjuta nödvändiga reparationer på
framtiden. Snålheten bedrar visheten. All erfarenhet visar, att man har allt
att vinna på att i tid se om sitt hus. Detta gäller i högsta grad våra vägar. Att
låta år efter år gå utan att se till att underhållet av dem sker ordentligt är ett
ekonomiskt bedrägeri av stor dignitet. Det är så dags att komma, när förstörelsen
närmast är total - kostnaden blir därefter. Skälet för denna underlåtenhet
är ständigt detsamma - bristen på pengar. Anslagen är för små. Staten
är för njugg i bidragsgivningen. Och just så är det! Bilismen - mjölkkossan
framför andra - betalar in miljardbelopp till statskassan för rätten för
bilägarna att använda vägarna. En del, men långtifrån allt, återförs till att
upprätthålla vägbeståndet. Resten används till annat i budgeten. Detta är en
felaktig politik!

Det är inget orimligt krav att en ökad andel av vad bilisterna betalar in i
skatt till staten kommer vägväsendet till del. För Älvsborgs län krävs i ett
första skede ökade insatser på ca 200 miljoner kronor för att andelen belagda
vägar skall komma i nivå med vad som redan gäller för södra Sverige i övrigt.

Detta skulle kunna ske med en förstärkning på ca 65 miljoner kronor per
år under en treårsperiod och därefter en långsiktig uppföljning under 1990talet.

Vägförhållandena i Älvsborgs län är nu av sådan beskaffenhet, att kraftfulla
åtgärder är en nödvändighet. Det ankommer på regeringen att se till
att fördelningen av medel blir sådan, att den nuvarande kapitalförstöringen
stoppas. Det är högst angeläget att riksdagen ger regeringen till känna de
rent otillständiga förhållanden, som här påtalats.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att förbättra vägförhållandena i Älvsborgs
län.

Stockholm den 17 januari 1990

Hans Nyhage (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Stig Bertilsson (m)

7