Vägnätet i Västernorrland

Motion 1989/90:T313 av Sigge Godin (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Sigge Godin (fp)
Vägnätet i Västernorrland

Mot.
1989/90
T313-320

Västernorrlands län har i regionalpolitiska kommittén utpekats som ett av
de län som behöver väsentligt höjda regionalpolitiska insatser. Enligt utredningens
bedömning är satsningar på kommunikationer några av de mest betydelsefulla
insatser som kan göras från regionalpolitisk synpunkt. Eftersom
Västernorrlands län är ett glesbygdslän med stora avstånd så är också kollektivtrafiken
mycket begränsad, med framför allt låg turtäthet. Därmed blir
bilen och goda vägförbindelser avgörande för utvecklingen av länet.

Utöver de skogstransporter som sker via järnvägen så har, sedan flottningen
på älvarna upphörde, en mycket stor del av skogstransporterna överförts
till det bristfälliga vägnätet. Västernorrland har en synnerligen expansiv
skogsindustri och därmed blir de tunga transporterna av skogsråvaran till
fabrikerna många och långa. Slitaget på vägarna blir därför mycket stort.

Eftersom det kollektiva transportnätet är omöjligt att upprätthålla i tillräcklig
omfattning blir arbetsresorna med egen bil avgörande för att stora
delar av länets befolkning skall kunna förvärsarbeta. I ett glesbygdslän med
långa avstånd blir arbetsresorna långa och betungande, på grund av det undermåliga
vägnätet.

Skall de s.k. rambetingelserna (infrastrukturen) ha ett avgörande inflytande
på den regionala utvecklingen krävs att standarden på Västernorrlands
vägar upprätthålls och att eftersläpningen beträffande underhållet
upphör. I Västernorrland är eftersläpningen av underhållet så påtaglig att
det inte längre är försvarbart. Länets vägar har hamnat på efterkälken och
därmed också skapat problem i den regionala utvecklingen. Inte minst i länets
inlandsdelar är nedgången av sysselsättningstillfällen och avflyttningen
markant. Detta bör ges regeringen till känna.

Västernorrlands topografi. Höga kusten och älvdalarna, har inte beaktats
när medel fördelats till investeringar och underhåll. Inte heller beaktas Västernorrlands
geologi, förhållandena efter inlandsisen m.m. Det är grundförhållanden
med stora anhopningar av lera, vilket omöjliggör vägbyggnad och
underhåll efter normala kriterier. Därtill skall läggas glesbygdslänens låga
trafikflöden, som vid medelsfördelning ger låga värden. Norrlandslänen har
också att tillföra de kostnadsökningar som uppstår på grund av att vägarna
ligger pä tjälfarliga marker. Sammantaget ligger merkostnaderna i storleksordningen
20-25 c'c. Självklart får sådana merkostnader på lång sikt orimliga

I Riksdagen /WWW. 3 sami. \r T313-320

konsekvenser. Inget annat län i landet har sammantaget så många fördy- Mot. 1989/90

rande komponenter att väga in vid kostnadsberäkningen av underhåll och T313

nybyggnad av sina vägar.

Nuvarande situation

Västernorrland har i dag ett behov av 80 milj. kr. för att upprätthålla nuvarande
standard. Tilldelningen av medel för innevarande period kommer sannolikt
att sänkas till en tredjedel. Förutom dryga underhållskostnader skall
man också lägga till de krav som följer av de s.k. EG-bestämmelserna. De
ansvariga i länet har beslutat att i första hand satsa på de funktionellt viktiga
regionala stamvägarna. De övriga belagda vägarna repareras i fortsättningen
endast så länge det är företagsekonomiskt lönsamt. De görs sedan om till
grusvägar. Av de 300 mil belagda vägarna är ca en tredjedel i farozonen. För
närvarande repareras 1 % av det lågtrafikerade vägnätet. Det innebär att
cirka 6-7 mil av det belagda vägnätet kommer att övergå till grusvägar. Detta
är samhällsekonomiskt slöseri och kan inte accepteras. Samtidigt kan noteras
att stora skillnader råder mellan olika läns möjligheter till beläggning av
sina vägar. Västernorrland har 67 % av vägarna belagda. Samtidigt har
andra län över 90 % belagda vägar och de har dessutom målsättningen att
före sekelskiftet få 100 % av vägarna belagda. Rimligen bör alla län ha lika
många procent av vägarna belagda innan medel tillförs till en 100-procentig
beläggning. Detta bör ges regeringen till känna.

Skall överhuvudtaget någon som helst hänsyn tas till de uttalanden som
regeringen, vid ett flertal tillfällen, gjort samt den planering som kommer att
leda till nya riktlinjer för regionalpolitiken, nämligen att infrastrukturen och
därmed vägarna har en avgörande betydelse för utvecklingen i glesbygdslänen?
Om så är fallet krävs av samhällsekonomiska skäl att Västernorrland
tillförs ökade väginedel för att komma upp i riksgenomsnittet. Detta bör ges
regeringen till känna.

Redovisad situation kräver dessutom att kriterierna för fördelning av vägmedel
ändras så att större vikt lägges vid tillstånd och funktion på beläggningar
i förhållande till trafik. Ett av kriterierna vid fördelning av medel är
tjälavstängningar. Detta finns med både vid bastilldelningen och vid stödområdestilldelningen.
Kriteriet tjälavstängningar bör i sin helhet föras över till
stödområdestilldelningen så att alla medel, för tjälproblem, tillförs län som
har uppenbara tjälskador. När det gäller investeringar måste besvärlig topografi
och geologi vägas in. Även detta bör ges regeringen till känna. Med
nuvarande fördelningskriterier ökar eftersläpningen av underhållet i Västernorrland,
vilket betyder att länet aldrig kommer ifatt.

Landets vägnät är samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt av yttersta
vikt. Regionalpolitiskt kommer investeringar och underhåll av vägnätet,
framför allt i skogslänen, att vara av avgörande betydelse för sysselsättningen.
Skall Västernorrlands läns inland leva vidare och även framdeles tillföra
landet som helhet viktig råvara samt sysselsätta den arbetsföra befolkningen,
krävs att nya fördelningskriterier skapas som tar hänsyn till de regionalpolitiska
olikheterna.

2

Hemställan Mot. 1989/90

T313

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande Västernorrlands läns regionalpolitiska behov
av bättre vägar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade kriterier vid fördelning av väganslag.

Stockholm den 22 januari 1990

Sigge Godin (fp)

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr T313-320