Vägnätet i Västernorrland

Motion 1990/91:T320 av Sigge Godin (fp)

Västernorrlands län tillför Sverige stora
nettoexportintäkter framför allt genom länets
skogsindustrier. Nettoexportintäkterna enbart från
Västernorrlands skogsindustrier kan beräknas i
storleksordningen 10--15 miljarder kr. Skogsnäringen är i
hög grad avgörande för länets överlevnad. Likartat
påstående kan göras när det gäller Sveriges beroende av den
norrländska skogsindustrin. Nettoexportintäkterna för
Västernorrland kan ställas i relation till bilindustrins
sammantagna nettoexportintäkter. I
Norrlandskommunerna är drygt var tionde sysselsatt i
skogsindustrin.

I ett skogslän som Västernorrland är behovet av goda
vägar avgörande både för transporterna av skogsråvaran,
från skogen till industrin men också betydelsefulla för
arbetspendling och servicetransporter.

Eftersom Västernorrlands län är ett glesbygdslän med
stora avstånd så är också kollektivtrafiken mycket
begränsad, med framför allt låg turtäthet. Därmed blir bilen
och goda vägförbindelser avgörande för utvecklingen av
länet.

Utöver de skogstransporter som sker via järnvägen så
har, sedan flottningen på älvarna upphörde, en mycket stor
del av skogstransporterna överförts till det bristfälliga
vägnätet. Västernorrland har en synnerligen expansiv
skogsindustri och därmed blir de tunga transporterna av
skogsråvaran till fabrikerna många och långa. Slitaget på
vägarna blir därför mycket stort.

Eftersom det kollektiva transportnätet är omöjligt att
upprätthålla i tillräcklig omfattning blir arbetsresorna med
egen bil avgörande för att stora delar av länets befolkning
skall kunna förvärvsarbeta. Därmed blir arbetsresorna
långa och betungande, på grund av det undermåliga
vägnätet.

Skall de så kallade rambetingelserna (infrastrukturen)
ha ett avgörande inflytande på den regionala utvecklingen
krävs att standarden på Västernorrlands vägar upprätthålls
och att eftersläpningen på underhållet upphör. I
Västernorrland är eftersläpningen av underhållet så
eftersatt att det inte längre är försvarbart. Länets vägar har
hamnat på efterkälken och därmed också skapat problem i
den regionala utvecklingen. Inte minst i länets inlandsdelar
är nedgången av sysselsättningstillfällen och avflyttningen
markant. Detta bör ges regeringen till känna.

Nuvarande situation

Västernorrland har i dag ett behov av 179 milj.kr. för att
upprätthålla nuvarande standard. Tilldelningen av medel
för 1991 är 57 milj.kr., en brist på 122 milj.kr. Förutom
dryga underhållskostnader skall man också lägga till de krav
som följer av de s.k. EG-bestämmelserna. De ansvariga i
länet har beslutat att i första hand satsa på de funktionellt
viktiga regionala stamvägarna. De övriga belagda vägarna
repareras i fortsättningen endast så länge det är
företagsekonomiskt lönsamt. De görs sedan om till
grusvägar. Av de 300 mil belagda vägarna är ca en tredjedel
i farozonen. För närvarande repareras 1 %
av det lågtrafikerade vägnätet. Det innebär att cirka
6--7 mil av det belagda vägnätet kommer att övergå till
grusvägar. Detta är samhällsekonomiskt slöseri och kan inte
accepteras. Samtidigt kan noteras att stora skillnader råder
mellan olika läns möjligheter till beläggning av sina vägar.
Västernorrland har 67 %
av vägarna belagda. Samtidigt har andra län över 90 %
belagda vägar och de har dessutom målsättningen att
innan sekelskiftet få 100 %
av vägarna belagda. Rimligen bör alla län ha lika
många procent av vägarna belagda innan medel tillförs till
en 100-procentig beläggning. Detta bör ges regeringen till
känna.

Skall överhuvudtaget någon som helst hänsyn tas till de
uttalanden som regeringen, vid ett flertal tillfällen, gjort
samt de beslut om nya riktlinjer för regionalpolitiken,
nämligen att infrastrukturen och därmed vägarna har en
avgörande betydelse för utvecklingen i glesbygdslänen? Om
så är fallet krävs av samhällsekonomiska skäl att
Västernorrland tillförs ökade vägmedel för att komma upp
i riksgenomsnittet. Detta bör ges regeringen till känna.

Landets vägnät är samhällsekonomiskt och
företagsekonomiskt av yttersta vikt. Regionalpolitiskt
kommer investeringar och underhåll av vägnätet att vara av
avgörande betydelse för sysselsättningen. Skall
Västernorrlands läns inland leva vidare och även framdeles
tillföra, landet som helhet, viktig råvara samt sysselsätta
den arbetsföra befolkningen, krävs att eftersläpningen i
underhållet åtgärdas snarast.

Sveriges sämsta europaväg

Europaväg 4 genom Västernorrland har landets sämsta
standard. Vägen har flera ''flaskhalsar'' som måste byggas
bort för att förbättra kommunikationerna. En levande
region kräver smidiga transporter av gods och människor,
inte minst på europaväg. Sveriges planerade inträde i EG
kräver att landets vägar har de bärighetskrav som EG
ställer. Inte minst gäller detta för den stora ''pulsådern'' E4.

Europaväg 4 genom Västernorrland har fem angelägna
vägprojekt som måste förverkligas innan 2000-talet. Främst
av trafiksäkerhetsskäl men också för att inte äventyra
centralorterna på grund av de miljörisker som är förenade
med E4:s sträckning genom länet.

Sundsvall syd med en bro över Sundsvallsfjärden har av
Miljöprojekt Sundsvall angetts som det viktigaste motivet
för att förbättra miljön i Sundsvalls stadskärna. Projektet
beräknas komma igång 1999. Av miljöskäl krävs insatser
nu, varför riksdagen bör uttala att Sundsvall som Göteborg,
Stockholm och Malmö bör tilldelas en statlig förhandlare
som kan övertyga statsmakterna om att projektet inte kan
skjutas på framtiden.

Deltavägen över Indalsälven står färdig under 1991.

Förbifarten i Härnösand måste åtgärdas när E4:s
sträckning går genom kommunens stadskärna. Betydande
transporter av farligt gods transporteras på E4 varför risken
för miljöolyckor är stor.

Den nu 50 år gamla Sandöbron har inte tillräcklig
bärighet för EGs viktbestämmelser. Därför tvingas de tunga
transporterna till en omväg på 3,5 mil. En ny bro över
Ångermanälven planeras men saknar finansieringsförslag.

E4 genomfart genom Örnsköldsvik är så belastad av
miljöfarliga transporter och med en sträckning genom
centrala delarna av kommunen att det borde vara förbud för
transporter av miljöfarligt gods vintertid. Riskerna för
olyckor med miljöfarligt gods i centrala Örnsköldsvik är
mycket stora. Sker en olycka kan stora delar av centrala
Örnsköldsvik slås ut.

Fyra av dessa fem uppräknade vägprojekt är ytterst
angelägna av miljöskäl. Det är därför inte förenligt med god
miljöpolitik att avstå från att snarast åtgärda bristerna.
Riksdagen bör som sin mening ge regering detta till känna.

Vägverkets organisation

Regeringen redovisar i budgetpropositionen att
vägverket har genomfört ett utredningsarbete i syfte att
åstadkomma en mer ändamålsenlig organisation. Detta
innebär en ny regional indelning som innebär
rationaliseringsvinster. Vägverkets styrelse föreslår att ett
av de nya regionkontoren skall förläggas till
Sundsvallsregionen.

Vägverket har i dag sin verksamhet i Härnösand där
närmare 200 personer är verksamma. Det är viktigt att det
nya regionkontoret av regionalpolitiska skäl förläggs till
Härnösand. Härnösand har drabbats mycket hårt av
företagsnedläggningar och rationaliseringar. Regeringen
har därför beslutat att Härnösand skall ingå i tillfälligt
stödområde. Det skulle därför vara orimligt att åderlåta
Härnösand även på vägverkets arbetstillfällen. Riksdagen
bör därför som sin mening ge regeringen till känna att
vägverkets nya regionkontor bör förläggas till Härnösand.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västernorrlands läns
regionalpolitiska behov av bättre vägar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande Västernorrlands läns
låga beläggning av vägarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av åtgärder mot eftersläpningen av underhållet av
länets vägar,

4. att riksdagen hos regeringen begär att en statlig
förhandlare tillsätts för att avhjälpa de miljöproblem som
E 4:s sträckning genom Sundsvall medför,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser på E 4 genom
Västernorrland,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vägverkets regionkontor bör placeras i Härnösand.

Stockholm den 18 januari 1991

Sigge Godin (fp)