Vägunderhållet

Motion 1989/90:T341 av Eva Björne (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T341

av Eva Björne (m)
Vägunderhållet

Västernorrlands län karaktäriseras främst av skogsindustri och vattenkraft.
Två av landets största skogsindustrier SCA och MoDo har båda vuxit fram
och utvecklats i länet. Det har kommit att dominera länets näringsliv tillsammans
med andra stora industrier som AB Hägglund & Sönder, GA Metall
och Nobel industrier AB.

Ett stort antal mindre företag finns främst i de största kommunerna Sundsvall
och Örnsköldsvik. Men även i Ånge, Kramfors och Timrå kommuner
finns idéer och entreprenörsanda som innebär att företagsamhet av olika
slag växer upp.

Övriga delar av länet präglas långt ifrån av samma omfattande näringsliv.
Många av de övriga orterna präglas snarast av tillbakagång. Den utvecklingen
är mycket svår att vända om inte kommunikationerna förbättras. Det
har visat sig att en av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle skall kunna
fungera som bostadsort och att företag skall kunna överleva är att det finns
goda kommunikationer. Det måste finnas bra möjligheter till person- och
godstrafik och utvecklade teleförbindelser. Såsom Västernorrlands län ser ut
är det viktigt att vägnätet får en god standard. Det är med bil och buss man
främst kan nå andra orter och andra kommunikationsmedel som tåg, båt och

flyg

Länet genomkorsas av tre stora älvar och ett stort antal mindre vattendrag
och få marker torde vara så finjordsrika i landet. Det innebär en svår terräng
med stora höjdskillnader och en mark som är ytterst tjälfarlig.

Att bygga vägar och att underhålla vägar i länet är i genomsnitt 25 procent
dyrare än i landet för övrigt. De speciella geologiska förhållandena gör att
finjord, leror, måste grävas bort och nytt fyllnadsmaterial som t.ex. sand
läggs som underlag för vägbanan. Det behövs naturligtvis också speciella
frostskyddsmattor som dämpar riskerna för tjälskott.

Det här speciella förfarandet gäller inte bara vid byggnation av nya vägar
utan även vid underhåll av den övervägande delen av vägnätet.

I dag är vägunderhållet så eftersatt att det behövs nästan tre miljarder kronor
för att få vägarna i bra skick. För de allmänna belagda vägarna erfordras
1,9 miljarder och för de allmänna grusvägarna behövs 818 miljoner kronor
för att de skall vara framkomliga under tjällossningstiden. Någon standardförbättring
finns inte med i beräkningarna. Dessutom tillkommer behovet
av broar eftersom det är gott om älvar, åar, sjöar och raviner.

Inom länets vägförvaltning har man beslutat att i främsta hand satsa till- Mot. 1989/90

gängliga medel på riksvägarna och stamvägarna. Övriga belagda vägar kom- T341
mer med tvingande nödvändighet att göras om till grusvägar om inte mera
medel tillförs. Anmärkningsvärt är att vid jämförelse med övriga län så är
vägarna i Västernorrlands län i betydligt sämre skick. De har mest av sprickbildning,
spårbildning och ojämnheter.

200 mil av länets allmänna vägar och 260 mil av de enskilda vägarna utgörs
av grusvägar och de finns främst i glesbygden. Vid dessa vägar bor åtskilliga
tusental människor. De har en smal ojämn väg som under vårarna är full av
hål och tjälskott och på somrarna dammar det och ryker så att det är svårt
för dem som bor i vägens närhet att sitta ute och njuta sitt kaffe eller att
hänga sin tvätt. Dessutom drabbas de som bor här av betydligt högre bilkostnader
eftersom däcken slits mycket hårdare på en sådan vägbana, karossen
skakar sönder och de tvingas till en ojämn, ryckig körning som drar mera
bensin än vad en lugn, jämn farthållning gör.

Länets vägar har också en stor andel tunga timmertransporter som alla
börjar på de små grusvägarna och rullar vidare på de allt större vägarna ner
till industrierna vid kusten. Dessa transporter bidrar också till ett stort slitage
på vägnätet.

Det som först och främst krävs för att vi skall kunna ha en levande landsbygd
är goda kommunikationer. Det bästa kommunikationsmedlet på landsbygden
är bilen och därför måste en ordentlig satsning göras på vägnätet.

Det befintliga vägnätet måste underhållas och förbättras så att människor
kan bo kvar, leva, verka och utveckla sin bygd.

Det är en enorm kapitalförstöring att låta delar av vägnätet förfalla därför
att en viss byråkratisk fördelning av medel skall ske jämnt över landet. Klarar
inte vägverket att ha en övergripande, förnuftig fördelning krävs det en
politisk styrning av medel som tar hänsyn till sådana parametrar som vägarnas
faktiska status och de geologiska förhållandena.

Alla kräver vi idag en bättre miljö och önskar mindre utsläpp från biltrafiken.
Vi måste därför ha bra vägar och underlätta för människor att skaffa sig
nya bättre bilar. På sikt måste bilen förändras så att nedsmutsningen försvinner.

Bra vägar bidrar också till att trafikolyckorna minskar. I Västernorrlands
län sker jämförelsevis många olyckor och antalet dödade i trafiken ligger
drygt 30 procent över genomsnittet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av medel, vad gäller vägunderhåll till
landets olika län, med beaktande av speciella behov av politisk styrning
till län som Västernorrlands län.

Stockholm den 25 januari 1990

Eva Björne (m)

5