Våld mot kvinnor i krig och konflikter

Motion 1992/93:U627 av Viola Furubjelke m.fl. (s)

Kriget i det forna Jugoslavien upprör och skrämmer oss
i sin ofattbara grymhet. Förutom alla de krigets fasor som
drabbar människorna i Bosnien-Hercegovina så svälter och
fryser man ihjäl. Radioamatörer har uppfattat
meddelanden om att 85 personer, däribland 51 barn, har
dött av svält och kyla i staden Zepa som varit avskuren av
serberna i nio månader. I staden Srebrenica avled nyligen
17 personer, däribland 9 barn. Raden av liknande rapporter
är lång.

De mest avskyvärda av alla kränkningar som
rapporterats är emellertid de systematiska våldtäkter som
serbiska soldater utsatt muslimska kvinnor för.

En undersökningskommission som på EG:s uppdrag
granskat situationen vad avser systematiska våldtäkter i
Bosnien-Hercegovina har framlagt starka bevis för att
våldtäkt använts som ett medel i kriget. Kommissionens
syfte var bl.a. att samla underlag och se om bevisen var
tillräckliga för att ställa de ansvariga inför
krigsförbrytartribunal. EG-kommissionen leddes av en före
detta engelsk diplomat, en fransk f.d. hälsominister, en EG-
parlamentariker samt advokater, psykologer och experter
på våldtäktstrauman.

Det finns starka bevis för att våldtäkt är en del av sättet
att visa makt, terrorisera, förödmjuka, demoralisera och
även tvinga människor att lämna sina hem. Många kvinnor
och barn har dött eller dödats i samband med våldtäkter.
Tusentals muslimska kvinnor är offer. Mödrar har tvingats
att åse hur deras döttrar har våldtagits. Förutom att utsätta
dem för största tänkbara förnedring är syftet också att de
skall föda serbiska barn.

EG-kommissionen rapporterar att uppskattningsvis 20 000
kvinnor våldtagits medan andra rapporter talar om
upp till 60 000.

De
kvinnor som har skändats betraktas som ''orena'' och
det är omöjligt för dem om de vill bo kvar att behålla barnet
när det är framfött. Många försök till fosterfördrivning
kommer säkert att ske med stora risker för eget liv.

Enligt en pressuppgift skulle man från brittiskt håll ha
erbjudit sig att adoptera dessa barn. Det kan kanske vara
en lösning för några kvinnor men det är inte någon
självklarhet att den kvinna som burit fram barnet under nio
månaders graviditet vill skiljas från det. Många kommer att
tvingas fly. Sverige måste i detta sammanhang kunna
erbjuda asyl för moder och barn och erbjuda den
vårdkompetens som behövs för att hjälpa kvinnorna över
sina svåra upplevelser. En extensiv tolkning av FN:s
flyktingkonvention medger också detta.

Genom tiderna har våldtäkter och sexuellt våld använts
som vapen i krig och för bestraffning. Det finns ett
uppenbart behov av att stärka skyddet för kvinnor i krig och
konflikter.

Den internationella humanitära rättens regler -- den
humanitära rätten i väpnade konflikter och de mänskliga
rättigheterna -- täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men de tar inte särskilt upp
sexuellt våld mot kvinnor som krigshandling.

Närmast tillämplig är troligen de fyra
Genèvekonventionernas från 1949 gemensamma artikel 3,
enligt vilken personer som inte deltar i strid skall behandlas
humant och utan diskriminering och vari förbjuds våld mot
person, tagande av gisslan, förödmjukande behandling
samt straff och avrättning utan rättvis dom och domstol.
Den har enligt internationella domstolen i Haag 1986 status
som generell rättsprincip som är giltig vid alla tillfällen i
internationella liksom i interna konflikter.

Den s.k. Martensklausulen i tilläggsprotokoll II i
Genèvekonventionerna påminner om att individen i de fall
som inte täcks av gällande lag kvarstår under skydd av de
humanitära principerna och den allmänna opinionens krav.
Likaså påpekas i inledningen av FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter att vissa av dessa
regler är s.k. icke-derogerbara, dvs. de kan aldrig frångås
och är bindande också för stater som inte biträtt
konventionen. Bland de regler som detta gäller återfinns
rätten till liv och förbud mot tortyr och annan omänsklig
behandling.

Det internationella regelverket möjliggör också vissa
kontroll- och sanktionsmöjligheter. T.ex. gäller för den
humanitära rätten att en överordnad officer är skyldig att se
till att underordnade följer konventionens regler. Samtidigt
har varje enskild soldat en skyldighet att följa reglerna och
rapportera överträdelser. En liknande entydig skyldighet
saknas emellertid i de mänskliga rättigheterna.

Det är för folkrättsexperter att ta ställning till om någon
av de delar av folkrätten som ovan nämnts skulle kunna
utgöra grund för att ställa de skyldiga till våldtäkterna till
ansvars inför domstol som skyldiga till krigsförbrytelse.
Våld mot kvinnor nämns ju inte särskilt i dessa dokument.
De är allmänt skrivna för att vara allmänt tillämpliga.

I FN pågår ett arbete som också Sverige medverkat i.
Det är en deklaration om våld mot kvinnor. Ett utkast har
presenterats och ska behandlas av FN:s kvinnokommission
i mars och därefter antas av FN:s generalförsamling.

I deklarationsutkastet uppmanas medlemsländerna att
fördöma våld mot kvinnor och inte heller åberopa
traditionella sedvänjor för att på det sättet undvika sitt
ansvar att undanröja våld mot kvinnor. Medlemsstaterna
uppmanas också att vidta åtgärder för att motverka våld
mot kvinnor.

Deklarationens definition av våld mot kvinnor är: ''varje
handling av könsspecifikt våld som resulterar i, eller kan
resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande
för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller
summariska frihetsberövanden''.

Detta arbete är välkommet men det är långt ifrån
tillräckligt. Som ''deklaration'' är detta dokument till intet
förpliktigande.

I ljuset av det som skett i Bosnien-Hercegovina borde
det vara självklart att denna deklaration i stället
introduceras som en konvention och därmed görs bindande
för dem som tillträder konventionen.

Ett lämpligt tillfälle att öppna denna konvention för
underskrift är i samband med den FN:s världskonferens om
mänskliga rättigheter som i sommar skall hållas i Wien.
Sverige bör ta initiativ till att så sker.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att våldtäkt som vapen i krig skall
definieras som krigsförbrytelse,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de som utfört och/eller de som
beordrat våldtäkterna på muslimska kvinnor i Bosnien-
Hercegovina bör ställas till ansvar inför en
krigsförbrytartribunal,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att graviditet som följd av
våldtäkterna i Bosnien-Hercegovina bör utgöra grund för
asylrätt enligt FN:s flyktingkonvention för kvinnan och
hennes barn,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de kvinnor som söker asyl i
Sverige av ovanstående skäl bör erbjudas specialisthjälp för
att komma över sina svåra upplevelser,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den deklaration om våld mot
kvinnor som arbetats fram i FN i stället bör göras om till en
bindande konvention och att denna öppnas för
undertecknande i samband med FN:s världskonferens om
mänskliga rättigheter, som hålls i Wien i sommar, eller
senast i samband med FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995.

Stockholm den 22 januari 1993

Viola Furubjelke (s)

Margareta Winberg (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Maj Britt Theorin (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Ines Uusmann (s)

1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU