Våld mot kvinnor

Motion 1989/90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So320

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Våld mot kvinnor

Mot.

1989/90

So320-323

Det sexualiserade våldet är ett samhällsproblem

Kvinnomisshandel och våldtäkt är två av de former i vilket det sexualiserade
våldet uppträder i vårt samhälle. Incest och sexuella trakasserier är andra
exempel.

Att kvinnomisshandel är ett samhällsproblem - inte enbart ett individuellt
problem - har erkänts bara i 10-15 år. Under denna tid har lagstiftningen
ändrats till förmån för offren, men fortfarande präglas attityder och lagstiftning
av en patriarkal kvinnosyn.

Detta blir, om inte förr, tydligt i de våldförda kvinnornas möte med polisen,
sjukvården eller rättsapparaten.

Många kvinnor är, av olika skäl, obenägna att anmäla att de blivit misshandlade.
Och hälften av alla anmälningar försvinner på vägen till åtal och
dom.

En viktig orsak är att man fortfarande, uttalat eller förstucket lägger skulden
till misshandeln på kvinnan: Genom att bete sig på ett visst sätt, på fel
sätt, har kvinnan utlöst mannens berättigade vrede och våldshandlingar.

En annan är att de utsatta kvinnorna så ofta blir ifrågasatta när de gör en
anmälan. Det var väl inte så farligt, skulle kunna stå som rubrik för ett
bemötande som många kvinnor får hos polisen. Att våga komma igen med
en anmälan och kräva att bli trodd på sitt ord om man tidigare beskyllts för
överdrifter kan vara omöjligt för en kvinna med knäckt självförtroende.

En tredje orsak som bidrar till att dölja omfånget av kvinnomisshandeln
är obenägenheten att tro att det verkligen är så illa. Många kvinnor som
uppsöker sjukvården för att få sina skador behandlade möter inte det inkännande
som skulle kunna bryta deras skyddsbarriärer. De uppger andra orsaker
än de verkliga till sina skador och blir i dessa fall trodda.

Vpk anser att socialstyrelsen bör utabeta program för hur akutmottagningar
bäst tar hand om misshandlade kvinnor och fångar upp misstänkta
fall. Ingen misshandlad kvinna ska behöva gå från en sjukvårdsinrättning
utan att ha givits ordentlig möjlighet att få berätta vad som hänt.

Polis, åklagare, domare och nämndemän måste också få fortbildning för
att bättre kunna ta hand om misshandels- och våldtäktsfall.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So320323

Kvinnojourernas roll och samhällets ansvar

Kvinnojourerna utför ett ovärderligt arbete för misshandlade kvinnor. Det
stöd och den hjälp de ger är ovärderligt. Men trots den höga uppskattning
som visas kvinnojourerna i tal och skrift kämpar de flesta i hård motvind när
det gäller att få ekonomiskt stöd till verksamheten. De kommunala bidragen
varierar från några tusenlappar per år till flera hundra tusen kronor i enstaka
fall.

Uttalande i stil med kvinnojourerna är bäst på att lösa misshandlade
kvinnors problem och det här löser ni så bra på frivillig basis är mycket
vanliga när myndigheter och experter diskuterar kvinnovåld. Positiva omdömen,
till intet förpliktande, ursäkter för att slippa bidra med pengar.

Genom att avfärda våldet mot kvinnor som ett delproblem av en större
våldsproblematik och som kvinnojourerna tagit på sig ansvaret för att lösa,
går det att skaffa sig ett alibi för att slippa se strukturerna bakom det sexualiserade
våldet.

Det kan vara intressant att jämföra med det statliga stödet till mansjourerna.
Budgetåret 86/87 fick kvinnojourerna 890 000 kr., vilket uppdelat på
de då 110 jourerna blev 8 090 kr. De 67 mansjourerna fick samma år
730 000 kr., vilket är 104 285 kr. per jour. Visserligen handlade stödet till
mansjourerna om bidrag för att komma igång, men den typen av bidrag har
kvinnojourerna aldrig fått.

Vpk anser att det statliga stödet till kvinnojourerna måste öka.

Besöksförbudet

Lagen om besöksförbud är ett betydelsefullt steg i rätt riktning, både som
ett erkännande av de misshandlade och förföljda kvinnornas svåra situation
och som ett samhälleligt fördömande av de våldförande männen.

Men trots detta är det många kvinnor som tvingas leva under ständigt hot
och i skräck för sitt eget och sina barns liv. Egentligen vore personlig livvakt,
dygnet runt, ett skydd som skulle erbjudas varenda förföljd kvinna. Dock
tror vi att det dröjer innan samhället bekymrar sig lika mycket om en kvinna
som lever i skräck som t.ex. för en länspolismästare som säger sig hotad, och
vi ställer därför nu inga krav på livvakter till de förföljda kvinnorna.Däremot
anser vpk att det borde vara självklart att de kvinnor som så önskar finge
tillgång till larmanordning av samma slag som förekommer inom åldringsvården.
Andra åtgärder bör också undersökas för att stärka kvinnornas
skydd.

Hjälp till våldsoffren

En kvinna som misshandlats eller blivit våldtagen, ett barn som utsatts för
sexuellt övergrepp, har inte enbart blivit utsatt för ett fysiskt våld. Många
gånger är de psykiska skadorna så djupgående att de, obehandlade och obearbetade,
är oläkbara.

Samhällets ansvar slutar inte med att en gärningsman blir dömd. Offren
måste få hjälp, inte bara med de fysiska skadorna.

Hur denna hjälp skall se ut varierar naturligtvis från fall till fall, och den

Mot. 1989/90

So320

2

måste utformas i samråd med de enskilda kvinnorna. Först och främst gäller
dock att kvinnorna aktivt erbjuds och presenteras olika förslag av hjälpinsatser.
Alla har inte möjlighet att själva ställa krav.

Det skadestånd som tilldöms en misshandlad eller våldtagen kvinna är
dels ett uttryck för hur samhället värderar hennes lidande men också ofta
den ram inom vilken hon har möjlighet att förändra sitt liv. Skadestånden
har alltså två funktioner, symbolisk ersättning och praktisk hjälp.

Vpk anser att högre skadestånd bör utdömas till kvinnor som utsatts för
våldtäkt eller misshandel.

Rehabilitering av gärningsmännen

Lagen och rättsapparaten klarar inte att ta hand om problemet med män som
slår eller våldför sig på kvinnor eller som sexuellt förgriper sig på barn, dvs.
det sexualiserade våldet. Några sifferexempel visar detta: Av 8 000 anmälda
kvinnomisshandelsfall leder endast 2 000 till fällande dom. Av de dömda
männen är de flesta ute igen efter några månader. Mörkertalet för kvinnomisshandel
beräknas vara minst tre gånger så stort som anmälningarna.

Fängelsestraff som enda åtgärd mot det sexualiserade våldet och för att
förhindra återfall har mycket sällan effekt. Vpk anser att de insatser som
gjorts på vissa håll för att ge vård och terapeutisk behandling till gärningsmän
och hjälpa dem till rehabilitering bör utvidgas och intensifieras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att utarbeta program för hur hälso- och sjukvården skall möta
misshandlade kvinnor och misstänkta fall av våld mot kvinnor,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av fortbildning för polis, åklagare, domare
och nämndemän i frågor som rör sexualvåld mot kvinnor,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat statligt stöd till kvinnojourerna,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att hotade kvinnor
skall få möjlighet till överfallslarm,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högre skadestånd till kvinnor som utsatts för misshandel
eller våldtäkt,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för vård och behandling av förövare av våld
mot kvinnor.1]

Mot. 1989/90

So320

3

Stockholm den 25 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Elisabeth Persson (vpk)

Mot. 1989/90

So320

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

1 1989/90:JuU829

2 1989/90:L619