Valsystem

Motion 2001/02:K306 av Sören Lekberg (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att belysa vilka följder ett valsystem av tysk modell skulle få i Sverige.

Motivering

Det nya personvalsinslaget prövades i full skala i samband med de allmänna valen 1998. Möjligheten att avge en personröst är en del av en större författningskompromiss mellan den dåvarande regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.

Den nya ordningen liknar inte den man normalt förknippar med ett riktigt personval, där ett partis kandidat står mot andra partiers kandidater. Personvalsinslaget i det svenska valsystemet handlar mer om ett slags förlängt nomineringsförfarande där partiets väljare får möjlighet att påverka rangordningen mellan de av partiet fastställda kandidaterna.

Kritikerna av systemet menar att det gynnar en utveckling mot mer kändisar och pengar i politiken. Mot mer populism och mindre saklighet och att små intressegrupper genom välorganiserade taktiska kampanjer kan få en viss kandidat vald. Anhängarna av systemet menar att det leder till en vitalisering av politiken. Partierna får ansikten genom att kandidaterna måste bedriva egna valrörelser.

En sak är dock säker. Det är stor skillnad mellan det svenska personvalsinslaget och det klassiska personvalet efter anglosaxiskt mönster. I det senare fallet handlar det om en tävlan mellan partierna och deras kandidater i enmansvalkretsar. Fördelen med majoritetsvalet är att man får ett riktigt personval och att vinnaren måste vara lyhörd gentemot hela valkretsen. Nackdelen är att små partier, som klart gynnas av ett proportionellt valsystem med stora valkretsar, kommer att få svårt att bli representerade.

Det finns dock länder där man framgångsrikt har blandat de två systemen med varandra. På så sätt har man lyckats förena fördelarna med majoritetsvalet i enmansvalkretsar med det proportionella listvalet.

I Tyskland har man sedan länge ett proportionellt system där ungefär hälften av mandaten i förbundsdagen utses i enmansvalkretsar och den andra hälften i ett rent listval där förbundsländerna utgör valkretsar. Liknande valsystem finns i Italien och Ungern.

I Tyskland har varje väljare två röster, den ena lägger man i personvalet och den andra i listvalet. De stora partiernas genomslag i majoritetsvalet balanseras genom listvalet, där man tar hänsyn till de små partiernas röster. Slutresultatet blir att de partier, som klarat riksspärren på fem procent får det antal platser i förbundsdagen som motsvarar dess röstetal. De mindre partierna blir därmed inte diskriminerade.

Enligt min mening är därför det tyska valsystemet väl värt att närmare studera. Här har vi nämligen en ordning som tillgodoser kraven på såväl ett riktigt personval som på strikt proportionalitet mellan partierna. I det utredningsarbete som mer eller mindre kontinuerligt pågår i olika demokratifrågor borde också det tyska valsystemet särskilt uppmärksammas. Framför allt skulle det vara värdefullt att närmare få belyst vilka för- och nackdelar ett sådant valsystem skulle få om det infördes i Sverige.

Stockholm den 3 oktober 2001

Sören Lekberg (s)