Vapenindustrins framtid

Motion 1990/91:N312 av Lars Norberg m.fl. (mp)

1. Bakgrund

Situationen för den svenska vapenindustrin har länge
varit bekymmersam. Den vapentekniska utvecklingen har
inneburit krav på allt större investeringar i forskning och
utveckling, allt dyrare och mer sofistikerade produkter. För
ett litet land som Sverige har det blivit allt svårare att hänga
med i denna utveckling. Det svenska försvaret har utgjort
en för liten ekonomisk bas för industrin, som alltmer sökt
finansiera sin verksamhet genom försäljning på den
internationella vapenmarknaden, där då framför allt
neutrala länder och utvecklingsländer varit den naturliga
marknaden. Vi har också bevittnat hur vapenexporten stigit
kraftigt på 1980-talet.

Drivkrafterna för att bibehålla och öka affärerna har
dessvärre varit så starka att man överträtt gällande lagar,
betalat mutor som skandaliserat landet och dragit in
regering och myndigheter i en härva av halvsanningar,
hemlighetsmakeri och skandaler som i ett fall
uppenbarligen lett till att en hög statstjänsteman begick
självmord. Den mentalitet, som varit förhärskande inom
ledande industrikretsar, där man i privata samtal förhånat
den svenska lagstiftningen som försökt förhindra försäljning
av vapen till ''dem som verkligen behöver dem'', d.v.s.
krigförande länder, har medverkat till situationen.
Argumentet har varit det vanliga
''knarkhandlarargumentet'': Säljer inte vi, så säljer någon
annan.

Vapenindustrins situation har också varit besvärlig. Man
har varit tvungen att konkurrera med stormakter som har
kunnat betala sina utvecklingskostnader med en betydligt
större inhemsk försäljning. Man har varit förhindrad att
som andra industrier köpa upp eller fusionera med företag
i de stora länderna. Vissa försök till tekniska samarbetsavtal
med utländska industrier har diskuterats men måste väcka
starka betänkligheter om Sverige vill vara alliansfritt i fred
och neutralt i krig. En hjälp för svensk vapenexport har
dock varit den goodwill som Sverige i egenskap av litet
neutralt land åtnjutit i u-länderna. Denna goodwill har dock
i stor utsträckning förbrukats genom de senaste årens
vapenskandaler.

2. Dagsläget

Situationen för vapenindustrin är i dag följande: I
Karlskoga och Eskilstuna riskerar hundratals anställda att
mista sina jobb och ytterligare reduktioner är sannolika.
Karlskronavarvet hotas av stora neddragningar och
Kockums Marine är på sikt helt beroende av den
internationella marknaden för sin existens. Dagsläget inger
alltså stora bekymmer för de anställda och de orter som
hyser krigsmaterieltillverkare.

3. Framtiden

Om framtiden är alltid svårt att spå, men vissa slutsatser
är ändå sannolika om man ser på dagsläget:

1. Avspänningen mellan stormakterna och den
omständigheten att ingen stat kan ställa upp tillnärmelsevis
samma krigspotential som USA kommer att leda till
nedskärningar i försvarsbudgeten i många länder. Det krig
som pågår vid Persiska viken kommer sannolikt endast
marginellt att påverka dessa slutsatser. Även om det är
djupt tragiskt att FN är inblandat i militära aktiviteter så
visar samtidigt sammanhållningen inom FN att
motsättningen mellan stormakterna är måttlig.

2. Nedskärningen kommer i första hand att drabba
nyanskaffning av krigsmateriel.

3. När de inhemska beställningarna går ned framför allt
i de stora länderna kommer dessa att söka kompensera sig
genom ökad export.

4. Detta innebär en våldsam konkurrens på en
krympande marknad, där de som har en stor inhemsk volym
och en pålitlig politisk stöttning i hemlandet (stormakterna)
kommer att ha största möjligheten att bjuda under.

5. Även Sverige kommer med all sannolikhet att minska
sina beställningar av ny krigsmateriel. Svenska folket
kommer inte att acceptera att den internationella
nedrustningen inte ger visst utslag i svensk försvarspolitik.

6. Att Sverige i en sådan marknadssituation skulle ha
möjlighet att konkurrera på världsmarknaden utan stora
förluster är osannolikt.

Slutsats: Den svenska krigsmaterielindustrin måste
skäras ned vare sig vi vill eller inte.

4. Etiska grundprinciper

Miljöpartiet de gröna har sedan länge yrkat på att all
svensk vapenexport skall upphöra. Vi menar att detta kan
ske med en femårig avvecklingsperiod. Detta är grundat på
vårt etiska krav att Sverige bör vara ett föregångsland när
det gäller utvecklingen mot en fredligare värld. Vi vidhåller
kravet på en lagstiftning som avvecklar vapenexporten.

Med särskild oro ser vi på de planer som från visst håll
framförs, att svensk vapenindustri skall intensifiera sitt
samarbete med utländsk vapenindustri i form av joint
venture-avtal eller fusioner. Etablerandet av
multinationella komplex inom vapenindustriområdet är en
mardröm som med stor sannolikhet kommer att öka oron,
motsättningarna och resursslöseriet i världen.

Av det föregående resonemanget framgår emellertid att
svensk vapenexport med all sannolikhet kommer att
avveckla sig själv utan lagstiftning, såvitt inte
skattebetalarna går in med jättelika subventioner.

5. Statligt ansvar

Det är en god tradition att staten går in och tar ett
speciellt ansvar för orter och företag i kris. De anställda
inom krisföretagen drabbas hårt av inskränkningar och
nedläggningar. Orten där företaget finns drabbas också.
Den nationella solidariteten kräver att alla i landet ställer
upp för att hjälpa dem som drabbas.

När det gäller försvarsindustrin är statens ansvar särskilt
stort eftersom det är staten som kund som varit grunden för
företagens existens. När staten dessutom är ägare till
företagen har den trefaldigt ansvar.

Vi kan under inga förhållanden acceptera att staten
lägger ut beställningar på vapen som ej är motiverade ur
försvarssynpunkt för att på så sätt upprätthålla
sysselsättningen.

Regeringen måste därför omgående tillsätta en
krisplaneringsgrupp för vapenindustrin. Detta är det minsta
som de berörda anställda och orterna kan kräva. Vi menar
dessutom att denna krisgrupp bör ha parlamentarisk
anknytning genom att representanter för partierna knyts till
gruppen.

När försvarsindustrins omställning har diskuterats har
termen ''alternativ produktion'' ofta använts. Ibland har
detta varit förbundet med naiva föreställningar om att det
lätt går att ställa om från vapenproduktion till annan mer
fredlig sådan. Vi underskattar ingalunda svårigheterna,
men nu är det frågan om att finna alternativ till
vapenproduktion eller att acceptera en stor arbetslöshet.

Miljöpartiet de gröna har i andra motioner föreslagit
stora satsningar på investeringar för att bygga ut
kollektivtrafiken och för att bygga ut försörjningen med och
användningen av inhemsk förnybar energi. Investeringar i
teknisk utrustning inom dessa områden borde kunna vara
av intresse för verkstäder inom vapenindustrin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag till
en femårig avvecklingsplan för vapenexporten,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att staten inte bör acceptera samarbetsavtal (joint venture-
avtal) mellan svensk försvarsindustri och utländska
vapenindustrier,1]

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en krisplaneringsgrupp med parlamentarisk insyn för
vapenindustrin bör tillsättas.

Stockholm den 24 januari 1991

Lars Norberg (mp)

Inger Schörling (mp)

Hans Leghammar (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Paul Ciszuk (mp)

Elisabet Franzén (mp)

Carl Frick (mp)

Krister Skånberg (mp)

1 1990/91:U426