Vård av demenssjuka patienter

Motion 2003/04:So469 av Chatrine Pålsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad syn på effektivitet i demenssjukvården.

Motivering

Vi som bor i Sverige blir allt äldre. Medellivslängden för en svensk kvinna är drygt 82 år och för en svensk man drygt 77 år. En innebörd av detta är att vi hinner utveckla fler sjukdomar under vår levnad, med ökat tryck på välfärdssystemet som följd.

Demenssjukdomar är exempel på diagnoser som vanligen drabbar människor i senare delen av deras liv. Varje år drabbas 20–25 000 personer av demens. Totalt lider uppemot 150 000 personer av någon form av demenssjukdom i Sverige. Det är en stor patientgrupp som i många fall är i behov av omfattande vårdinsatser. Dessvärre verkar valet av terapiform idag utgå från politiska överväganden snarare än omsorg om patienten.

Bland de demenssjuka skulle vi idag kunna behandla omkring 80 000 patienter med moderna läkemedel som hjälper till att bromsa sjukdomsförloppet. Trots detta faktum är det bara 20 000 personer som idag tilldelas läkemedel.

Alzheimer är en diagnos där det finns effektiva bromsmediciner. En demensutredning och behandling av en alzheimerpatient under ett år kostar 20 000 kronor. Trots detta är läkemedelsbehandling av lindrig eller moderat alzheimer en klart samhällsekonomiskt motiverad åtgärd. Medicinering minskar nämligen två andra tunga kostnader – anhörigtid och social service.

För alzheimerläkemedlet Aricept (Donepezil) finns det studier som visar att samhället sparar runt 10 000 kronor per patient och år genom medicinering jämfört med att inte ge någon medicinsk behandling. Orsaken till detta är att den årliga kostnaden för demensvård på ett sjukhem sällan understiger 400 000 kronor per patient. Sett till de totala kostnaderna för demensvård i Sverige som uppgår till 40 miljarder kronor per år motsvarar utrednings- och läkemedelskostnaderna cirka 1,5 procent av totalbeloppet.

Underbehandlingen av dementa är kopplad till samhällets attityd till de drabbade. Patienterna har en svag röst i samhället jämfört med andra patientgrupper. För vilka cancerpatienter skulle vi låta bli att genomföra en sjukdomsutredning och vilka hjärtsviktspatienter skulle samhället rimligen undanhålla läkemedel?

Södra läkemedelskommittén i Stockholm har nyligen anmälts för hets mot patientgrupp till Socialstyrelsen av alzheimerföreningen. Anledningen är att kommittén uppmanat till restriktiv behandling med bromsmediciner för alzheimerpatienter. Inte nog med det, i sin månadstidskrift Ögonblick kallar man alzheimer för en modesjukdom.

Alzheimer är en fortskridande sjukdom. Kan man bromsa den ger man patienterna ett hopp de tidigare inte haft, något som är viktigt inte minst för den upplevda livskvaliteten. En orsak till den uppkomna situationen är systemet med delat vårdansvar mellan landsting och kommuner. Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är behandling med läkemedel vid Alzheimers sjukdom en god investering, men eftersom landstingen betalar läkemedlen och kommunen övriga kostnader skapas ingen helhetssyn på patientens situation.

Att inte använda läkemedel där de gör nytta för både individen och samhället är ett kortsiktigt agerande. Det har sin grund i de senaste årens vårddebatt som präglats av ett stort fokus på kostnaderna för, snarare än nyttan med, läkemedel. Regeringen har genomfört flera åtgärder där man isolerat koncentrerat sig på att minska läkemedelskostnadernas ökningstakt.

Denna ensidiga syn förbiser läkemedelsanvändningens roll i vårdarbetet. Läkemedel är en insats i den större helhet som kallas sjukvård och där patienten ska stå i centrum. Hela kedjan från diagnos till användning av läkemedel i kombination med vård måste tas i beaktande. Utan insikt om hur läkemedlens kostnader interagerar med sjukvården och patienten, kommer en nödvändig kostnadsminskning inte att kunna genomföras på ett sätt som gynnar samhället.

Sverige står inför stora demografiska förändringar med en ökande medelålder hos medborgarna och sannolikt ökade vårdbehov. Samtidigt är den stora 40-talistgenerationen på väg att pensioneras. När antalet yrkesverksamma som andel av befolkningen sjunker minskar också statens intäkter. Det är särskilt problematiskt i ett land med redan höga skatter och en stor andel yrkesverksamma kvinnor. För att få denna ekvation att gå ihop krävs att vi använder våra resurser på bästa sätt.

För närvarande pågår i Socialdepartementet en översyn av demensvården och demenssjukas situation. I det arbetet måste krav på effektivitet i sjukvården grunda sig på en helhetssyn av vården som ser bortom landstingens och kommunernas skilda budgetar för läkemedels- respektive institutionsvård.

Stockholm den 3 oktober 2003

Chatrine Pålsson (kd)