Vård av offer och förövare av incest

Motion 1991/92:Ju628 av Liisa Rulander (kds)

Bakgrund

Det är först under den senaste tioårsperioden som
incestfallen har börjat diskuteras på allvar. Många
undersökningar och enkäter har gjorts men man vet
fortfarande ganska lite om bakgrunden till dessa tragiska
övergrepp. Undersökningar tyder på att sexuella övergrepp
mot barn sker i alla sorters familjer utan att ha någonting
att göra med social bakgrund, yrke, ekonomi, religion eller
annat. -- Det är dock fastställt att sexualbrottslingen styrs av
ett inre tvång och inte påverkas av yttre faktorer.

Offren för samtliga sexualbrott skadas oftast för livet.
Vid sexualbrott mot barn är det endast undantagsvis så att
barnet bara utsatts vid ett enda tillfälle. Sexualbrott är
således i stor utsträckning ett återfallsbrott mot samma eller
andra offer.

Vård av offret

Offret känner en skam över att ha varit utsatt för
övergrepp, vilket resulterar i ett oerhört självförakt.
Skulden över att inte kunnat förhindra övergreppen, att inte
vara som andra, leder ofta till destruktivt beteende. Den
sorg som en förlorad barndom tillsammans med de vuxnas
svek orsakar, är ett djupt och svårt trauma.

Inte ett enda barn till ska behöva bli utan behandling och
hjälp efter förövade brott. -- Det pågår redan ett värdefullt
arbete med dessa barn men nödvändigheten av en fortsatt
utveckling av detta arbete tål att upprepas.

En del stödgrupper och projekt har/håller på att
utvecklas för att hjälpa vuxna incestoffer. Men här måste
samhället ha en generös inställning till de psykoterapeuter
som huvudsakligen vill arbeta med behandling. De
hjälpsökande befinner sig ofta i en svår ekonomisk situation
på grund av sviterna från barndomen varför det är viktigt
att få hjälp med terapikostnaderna.

Vård av förövaren

Tyvärr saknar förövare förmåga att själva söka hjälp,
både före och efter avslöjandet. Inte heller vet de vart de
skall vända sig. Samhället måste ge dessa män och kvinnor
möjlighet att orka ta ansvar för sina handlingar och ge dem
en chans till förändring. Enbart fördömande är destruktivt
och leder inte till någon förbättring.

Behandlingen av dömda förövare inom kriminalvården

Enligt lagen om kontraktsvård (BrB 28:1) kan
misstänkta för sexualbrott dömas att ''undergå lämplig
behandling enligt uppgjord plan'' i samband med dom om
skyddstillsyn. -- Behandling och kontraktsvård inger hopp.
Om man skall förvänta sig bra resultat måste också bra
alternativ kunna erbjudas.

Fängelsestraff måste finnas som samhällets klara
markering på ett grovt brott. Men den avskräckande
effekten -- allmänpreventionen -- berör sällan
sexualbrottslingen eftersom denne styrs av ett inre tvång.
Därför är fängelsestraff utan vård och behandling
meningslös om man vill förändra den dömdes beteende,
angripa orsakerna och förhindra återfall i brott efter
fullgjord strafftid.

Underlättar för offret att anmäla

Om anmälaren/brottsoffret vet att förövaren med stor
sannolikhet kommer att kunna beredas sakkunnig vård,
minskar motståndet och rädslan mot att anmäla, till förmån
för både offer och förövare. -- För barnen har det mycket
stor betydelse vad som händer med en närstående förövare.
Kan vi vuxna ärligt se ett barn i ögonen och påstå att en
anmälan är det bästa sättet både att få övergreppen att
upphöra och att ge förövaren behandling då har anmälan
dubbla konstruktiva möjligheter. Även för samhället i stort
har det betydelse att ta hänsyn till återfallsrisken. En
förövare som inte anmäls alls p g a ''omtanke'' och rädsla
eller en förövare som enbart får avtjäna fängelsestraff utan
vård är en stor framtida belastning för både enskilda
brottsoffer och för samhället.

Eskilstunamodellen

I Eskilstuna har man arbetat under mottot att arbeta
snabbt och skonsamt, vilket inneburit att ett brett
samarbete har skett mellan olika myndigheter, samtidigt
som hela den drabbade familjen har inneslutits i åtgärderna.

De senaste åren har nästan alla misstänkta för
sexualbrott mot barn erbjudits psykiatrisk hjälp vid
tillfället. Den etablerade kontakten har emellertid avtagit i
takt med tiden och geografiskt avstånd, då den anhållne vid
häktningen flyttas till annan ort.

Samhället har sin stora möjlighet att nå gärningsmannen
när denna avtjänar sitt straff. Detta är rätt tid och rätt plats.
Redan under anhållnings- och häktningstiden kan
motivationsarbetet påbörjas.

För att lyckas med behandlingsarbetet förutsätts alltså
att det finns tillgång till kvalificerad vårdpersonal på
anstalterna. Terapeutiskt arbete måste göras möjligt och
attraktivt och metoderna utvecklas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående vård av incestoffer och
incestförövare.

Stockholm den 27 januari 1992

Liisa Rulander (kds)