Vård av unga människor med anorexia

Motion 1991/92:So456 av Margitta Edgren (fp)

Anorexia och bulimia är gåtfulla och ogripbara
sjukdomar, det är svårt att förstå att unga människor mitt i
välfärden svälter sig till döds. Jag är orolig efter att ha sett
vänners tonårsbarn drabbas, träffat ungdomar som är sjuka
och talat med mammor som har en apatisk, svältande
tonåring hemma. Föräldrar upplever sig helt utlämnade och
ensamma utan stöd eller hjälp från samhället. De har
kanske fått besked om att inget kan göras, det finns inga
platser på sjukhuset och förresten kan vi inte behandla
eftersom hon inte själv vill. Efter en fråga i riksdagen för
flera år sedan får jag fortfarande många brev. Människor
beskriver sin tröstlösa vandring i sökande efter
vård/behandling som en helt hopplös kretsgång mellan
medicinska och psykiatriska kliniker och alternativa
behandlingsformer. Anoroxia nervosa är känd sedan 1600-
talet och fick sitt namn för ungefär 100 år sedan.
Förklaringarna till självsvälten har varit många under
århundradena. För hundra år sedan trodde man att den
berodde på fåfänga och brusten kärlek, på 50-talet ansågs
bantningen orsaka sjukdomen. Fortfarande vet man inte.
Den samlade kunskapen över världen om orsakerna är
liten. Mycket talar för att det till viss grad handlar om
identitetsproblem eftersom sjukdomen debuterar i den
ålder då kroppen utvecklas snabbt.

Det handlar till 90--95% om flickor i 14 till 17 års ålder
men det finns 11-åringar och det finns 40-åringar som
insjuknat. En tonåring av hundra drabbas i Sverige. Det
innebär att det gäller ca 500 tonåringar som drabbas av
anorexia och 500 som drabbas av bulimia varje år. De flesta
blir bra men kvar finns ca 25 %
som lider mycket länge. Vid uppföljning efter 30 år är
18 %
döda av sjukdomen eller har tagit sitt liv. Även de som
efter sex-åtta-tolv års sjukdom tillfrisknar har det svårt. De
har förlorat viktiga ungdomsår när de skulle ha utbildat sig,
bildat familj och skapat sin egen identitet.

Biologiskt har ätsjukdomarna samma förlopp.
Tonåringarna tappar vikt, därmed stannar de i växten,
kroppen går på sparlåga, flickorna tappar sin menstruation,
när kroppsfettet tar slut bryts även muskelmassa ner och
därav följer att de ser ut som offer från koncentrationsläger.
Till svälten kommer tvångsmässigt genomförd motion, de
tränar, joggar och workoutar. Stoppar de något i sig för att
få stopp på omgivningens ängslan så går de ofta på toaletten
och kräks upp maten. Psykiatriskt är symptombilden olika
för olika tonåringar. Ångest, depression, sömnlöshet,
tvångstankar är vanligast.

Botandet av de allvarligast sjuka tar mycket lång tid med
många bakslag. Det fordras vårdplatser med stor
kontinuitet i vårdlaget och personal med olika
kompetenser. Det fordras också kontinuitet vad gäller
vårdprinciperna. Till detta kommer också att hantera
familjens oro och inte minst syskonens. Forskare som
arbetar med denna sjukdom säger att det troligen finns en
viss smittorisk till systrar.

Jag anser att sjukdomen måste hanteras med större
insatser än hittills. Den borde vara en regionspecialitet och
man borde inte dela patienterna mellan barnpsykiatri och
vuxenpsykiatri. Även information i skolorna borde vara en
självklarhet. Nu är det tid att prioritera våra tonåringar som
lider av anorexia och bulimia. Doc Sten Theander i Lund
som i sin forskning följt patienter i 30 år visar att sjukdomen
är dödlig till 18 %
för dessa människor. Förra gången frågan
behandlades i riksdagen hänvisades till att
mentalservicekommittén från maj 1989 skulle överväga
organisationen av anorexia- och bulimiavården. Nu är hög
tid att en lösning presenteras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om anorexia-
och bulimiavården mot bakgrund av vad i motionen anförts.

Stockholm den 24 januari 1992

Margitta Edgren (fp)