Vården av missbrukare

Motion 1998/99:So255 av Thomas Julin m.fl. (mp)

Inledning

Vi ser med stor oro på nedmonteringen av missbrukarvården,
på den förändrade synen på människor med svårt missbruk
och att antalet platser vid LVM-hemmen kraftigt minskat
fast behov finns.

Sedan Statens institutionsstyrelse (SiS) 1994 övertog huvudmannaskapet
för ett antal LVM-hem (LVM= lagen om vård av missbrukare) har
platsantalet minskat kraftigt, från 1000 platser är man nu på väg mot 342
platser.

Narkotikasituationen i landet har inte minskat, vilket däremot den
kommunala viljan att skicka missbrukare till vård på LVM-hem har. Det har
uppstått en situation där staten i ett högt tempo avvecklat LVM-hem. Det har
skett utan en noggrann analys och redovisning av varför kommunerna inte
efterfrågar platser i större omfattning än vad som sker idag. Det har skett
trots att man från SiS ledning uttalar att det inte är samhällsekonomiskt
lönsamt att lägga ner den här sortens verksamhet.

Kommunernas kostnader ökar i samband med arbetslösheten, de får
mindre skatteintäkter samt ökade kostnader för socialbidrag. Med tanke på
att det finns ett stort antal missbrukare, ca. 20 000 narkomaner i hela landet,
och ingenting som talar för att missbruket är på väg att minska, är vi av den
uppfattningen att det finns ett stort behov av att avgifta och motivera
missbrukare till fortsatt vård i öppna vårdformer, men det ekonomiska läget i
kommunerna kombinerat med höga avgifter gör att vården vid statens LVM-
hem inte efterfrågas i en omfattning som motsvarar behovet.

En kommitté behövs

Vi har fått flera tydliga signaler från kommuner och från
enskilda om att vårdbehövande inte får den hjälp de behöver,
att de tyngsta missbrukarna prioriteras bort om de inte
infinner sig när de kallas till samtal, att man i kommuner
uttalar att man väljer att satsa på barn och skola i stället för
på obotliga missbrukare. Det har också uttalats missnöje och
irritation med SiS sätt att arbeta. Kommunernas ansträngda
ekonomier har också spelat in. Att staten höjt avgifterna på
sina behandlingshem samtidigt som kommunerna fått det
ekonomiskt besvärligt har säkerligen också bidragit till den
minskade efterfrågan på platser.

I kampen för ett drogfritt samhälle spelar missbruksvården en viktig roll.
Den måste därför bedrivas på ett bättre sätt än vad som idag sker runt om i
landet. Det är inte acceptabelt att polis på vissa orter avstår att begära
tvångsvård av missbrukare bara för att de anser att deras kommun inte har
ekonomiska möjligheter att betala vård för alla dem som uppfyller lagens
krav på tvångsvård. Det är inte acceptabelt att anhöriga skall behöva se sina
barn gå under i ett tungt narkotikamissbruk, bara för att samhället inte är
lyhört till den vädjan som kommer från föräldrar till myndiga barn. Det är
inte ovanligt att anhöriga får kämpa i åratal för att få vård till sina vuxna
barn
och inget händer förrän de nått den absoluta botten eller begår ett brott där
polisen griper in.

Det finns ett behov av en parlamentarisk kommitté som studerar miss-
bruksvården och hur samhället klarar av att leva upp till det lagstiftningen
föreskriver. Vi föreslår att en sådan kommitté tillsätts.

Vårdkostnaderna

Missbruksvården är dyr, men det är dyrare för samhället att
inte ge vård. Ekonomiskt svaga kommuner/kommundelar har
inte möjlighet att klara av en bra och nödvändig
missbruksvård. Deras möjligheter till detta har också
märkbart försämrats genom de senaste årens besparingar på
kommunsektorn och genom att staten skjutit över en större
del av vårdkostnaderna på kommunerna. Det är också
olyckligt att kommunerna både har det ekonomiska ansvaret
och utredningsansvaret. Det finns en stor risk att en
utredning påverkas av en utredande enhets ekonomiska
möjligheter. Vi föreslår därför att man skiljer på det
ekonomiska ansvaret och ansvaret för utredning av
vårdbehovet. När det gäller kostnaden för LVM-vården bör
staten åter ta ett större ekonomiskt ansvar.

Ombudsman

Missbrukarna är en av de svagaste grupperna i samhället.
Många anser att de har sig själva att skylla, att det inte är
någon idé att kosta på dem en vård, att det är lika bra att de
knarkar eller super ihjäl sig. Det är heller inte många som
lyssnar på vad en missbrukare har att säga. Även
missbrukares anhöriga har uttalat svårigheten att bli hörd.
Det finns anledning att föreslå att det tillsätts en ombudsman
med ansvar att hjälpa missbrukare och deras familjer.

Rätt att överklaga

Den som vill komma ifrån sitt drogberoende och som önskar
plats på ett behandlingshem har idag inte möjlighet att
genom förvaltningsbesvär överklaga ett beslut om att vården
skall ske inom öppenvården eller på ett annat
behandlingshem än missbrukaren själv önskar. För att stärka
den enskilde missbrukarens motivation att komma ifrån
missbruket och för att nå resultat i behandlingen är det
viktigt att han eller hennes val av behandling väger tungt. Ett
beslut av en socialnämnd om en behandlingsinsats måste
därför kunna överklagas. Vi föreslår en ändring i
socialtjänstlagen som ger möjlighet att överklaga beslut om
missbrukarvård.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en kommitté med uppgift att utreda missbrukarvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att staten skall ta ett större ekonomiskt ansvar för LVM-vården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en ombudsman med uppgift att företräda missbrukare
och deras anhöriga,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att kunna överklaga beslut om missbrukarvård.

Stockholm den 21 oktober 1998

Thomas Julin (mp)

Kerstin-Maria Stalín (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Gunnar Goude (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)