Vårdgaranti för kroniskt sjuka

Motion 1998/99:So413 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Den hälso- och sjukvårdspolitiska debatten har på senare tid handlat
mycket om vård/behandlingsgarantier. I detta sammanhang är det därför
viktigt att komma ihåg att en mycket stor del av sjukvårdskonsumtionen
sker av människor med någon form av kronisk sjukdom. Den befintliga
behandlingsgarantin är i likhet med den tidigare egentligen inte avpassad
för dessa grupper. För personer med kroniska sjukdomar bör i stället
andra förslag utredas.

De nationella riktlinjerna för god medicinsk praxis är i första hand riktade
mot patientgrupper med svåra kroniska sjukdomar. En patientgrupp, diabetes
mellitus, har hittills fått sina riktlinjer och ytterligare grupper kommer under
kommande år att få sina, bland annat patientgruppen med diagnosen
reumatoid artrit (RA). De nationella riktlinjerna kommer att utarbetas i en
takt om ca 3-5 stycken per år.

De nationella riktlinjerna skall sedan ligga till grund för utarbetandet av
vårdprogram hos sjukvårdshuvudmännen. Vårdprogrammen anpassas lokalt
utifrån respektive huvudmans resursmässiga och organisatoriska förutsätt-
ningar för att uppfylla de nationella riktlinjernas fastlagda vårdstandard.
Vårdprogrammen kommer därför att handla om hur sjukdomen ska
behandlas och vården organiseras. Vidare kommer vårdprogrammen att ligga
till grund för individuella överenskommelser mellan enskilda patienter och
patientansvarig läkare. I överenskommelsen skall framgå patientens rätt till
information om sin sjukdom, tillgängliga vårdinsatser och inom vilka
tidsintervaller. Dessutom innehåller överenskommelsen information om
patientens eget ansvar och vad patienten kan göra själv för att hantera sin
sjukdom.

Vad som har skapats är i själva verket en vårdgaranti - under förutsätt-
ning att de lokala vårdprogrammen får en seriös behandling inom respektive
landsting.

Om Socialstyrelsen väljer att arbeta med diagnosgrupper som ligger i sam-
klang med riksdagens prioriteringsbeslut när man utformar de nationella
riktlinjerna, så kan man genom att ge de nationella riktlinjerna en formell
status, t ex i form av föreskrifter eller allmänna råd, påstå att nationella
vårdgarantier för kroniskt sjuka håller på att införas i Sverige. Det hela
kommer naturligtvis att ta sin tid men så småningom bör en större del av
kronikergrupperna kunna vara intäckta i de olika nationella riktlinjerna.
Mängden av nationella riktlinjer och utarbetandetakten av dessa torde vara
sådan att landstingen kan hantera sin del av uppdraget utifrån ekonomiska
och andra resursmässiga faktorer.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att utreda huruvida de nationella riktlinjerna kan tjäna
som vårdgarantier för personer med olika kroniska sjukdomar.

Stockholm den 28 oktober 1998

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)