Västervattnen

Motion 1990/91:Jo762 av Anders Castberger m.fl. (fp)

Västervattnens betydelse

Västsverige har i Vänern en unik resurs på flera
områden. Vänern är vattentäkt direkt och indirekt för
många kommuner i Västsverige. Den kölbundna
fraktfarten är av stor betydelse. Fritidsbåtstrafiken är
betydande och med inslag från främmande länder.

Vänern utgör med till- och avflöden en stor och redan
reglerad elkraftstillgång. Vänern är ett så stort vatten att
sjön tillsammans med Göta Älv är en betydande miljöfaktor
ur klimatologisk synpunkt. Vattensystemet utgör vidare
grund för många djurarters liv och fortbestånd.

Via Göta Älv och Nordre Älv står Vänern i förbindelse
med Västerhavet, främst Skagerack. Dessa Västervatten är
av stor betydelse såväl när det gäller ekologin som
människors verksamheter och livsbetingelser. Västerhavet
utsätts för kraftig miljöpåverkan dels utifrån genom andra
länders miljöutsläpp, genom fartygsdumpning och
nedskräpning, dels från vårt eget land genom kvävenedfall
och urlakning ur jordar samt avloppsutsläpp.

Fartygstrafik

Fartygstrafiken på Vänern och i Göta Älv betyder
mycket för näringslivet och sysselsättningen samt den
strukturella servicen. Mellan 15 och 20 större fartyg i
klassen 3 000--4 000
ton passerar per dygn. Säkerhets- och miljömässigt
innebär det betydande fördelar att sådana transporter
avlastas landtrafiken. Staten bör främja övergången till
fartygstransporter även för egna verksamheter i
vänerområdet. Flygbränsletransporter till flygflottiljen
Såtenäs är ett exempel. Betydelsen av Vänersjöfarten och
statens eget ansvar att föregå med gott exempel bör ges
regeringen tillkänna.

Vattenintag

Över 700 000
människor får sitt vattenbehov täckt via uttag i Göta
Älv och Vänern. Vattenintaget försörjer alltså en
betydande del av befolkningen i Västsverige.
Konsekvenserna blir stora vid hinder för
vattenförsörjningen. Flera gånger har Göteborg fått stänga
sina vattenintag, varvid reservvattentäkter har använts.
Vänerns betydelse som vattentäkt för så stor mängd
människor bör ges regeringen tillkänna.

Hot mot hav

Övergödningen av kusthav och sjöar leder till
miljöproblem som algblomning, syrebrist och organismdöd.
Den ökade tillgången på gödande kväve beror på gödsling
av jordbruksmark och utsläpp av ofullständigt renat
avloppsvatten från hushåll och industrier. Betydande
mängder ammonium- och nitratkväve faller också ned från
luften. Det luftburna kvävet kommer från motortrafiken,
felaktig stallgödselhantering och industriprocesser.

Trafiken och jordbruket bidrar i ungefär lika stor grad
till övergödningen.

Vad som skett på land har märkts främst i havet. God
tillgång på organiskt åtkomligt kväve har lett till hög
produktion av växter och djur. Men om näringstillgången
ökar alltför kraftigt kan en överproduktion ske. I havet
yttrar det sig som en kraftig algblomning. När algerna dör
sjunker de till botten och bryts ner av syreförbrukande
bakterier. Vid hög bakterieaktivitet tar syret slut och fiskar
och bottendjur dör. Under de senaste hundra åren har
mängden kvävenäring, som rinner ut i Västerhavet ungefär
fyrdubblats genom mänsklig aktivitet. Resultatet märker vi
i form av kraftiga algblomningar och bottendöd.

Det var därför glädjande när riksdagen ställde sig bakom
Folkpartiet liberalernas krav på att initiativ tas till bildande
av en Nordsjökommission, liknande den som redan finns
för Östersjön. Regeringen har med fördröjning och utan
synbar entusiasm tagit sig an arbetet. Det åligger självklart
regeringen att aktivt sörja för att det internationella
samarbetet bedrivs i enlighet med de riktlinjer som
riksdagen givit. Detta bör ges regeringen tillkänna.

När det gäller utsläppen av fast avfall beslutade
Nordsjökonferensen 1987 att Nordsjön skulle bli s.k.
specialområde i den internationella sjöfartslagstiftningen.
Detta innebär att det sedan 1988 är förbjudet att släppa ut
fast avfall. Trots detta fortsätter fast avfall under
vinterstormarna att spolas upp på den svenska västkusten.

Merparten av avfallet vid havsstränderna kommer från
andra länder, från yrkessjöfarten eller oljeutvinning i
Nordsjön.

I motioner av Erling Bager (fp) m.fl. samt Leif Olsson
och Kenth Skårvik (båda fp) framförs att det är angeläget
att berörda kustkommuner erhåller hjälp för att klara de
stora strandstädningsproblemen. Berörda länsstyrelser har
skrivit till regeringen och begärt stödinsatser. Vi förutsätter
att regeringen tar nödvändiga initiativ för att lösa
kustkommunernas problem.

Hot mot sjö

Hoten mot inlandsvattnen beror till stor del på att de
också är recipienter. Reningsverk och annan utrustning
skall säkerställa att inga giftutsläpp sker. Detta gäller från
såväl flera mycket stora tätorter som industriverksamhet.
Kring vattnen ligger några av Sveriges absolut största
industrikoncentrationer.

Västra Sverige är i många stycken att betrakta som
landets tunga verkstad med praktiskt taget hela
bilindustrin, all flygmotortillverkning och en rad andra
industriverksamheter. Dessa är ofta miljöstörande.

Risken för olyckor och tillbud med utsläpp i vattnen är
stor. Länsstyrelsernas miljövårdsenheter får larm med
jämna mellanrum. Kontinuerlig mätning vid några
mätstationer sker också genom vattenvårdsförbunds
försorg. Vid olyckor och tillbud sker allvarliga utsläpp av
cyanid, färgmedel, destillat av tungmetaller och andra gifter
förekommer. Skyddsbassänger förslår inte alltid.

Utsläpp har också förekommit från fabriker som haft
sådan föroreningsnivå att de inte klarat ens av
koncessionsnämnden fastställda nivåer efter flera år, utan
tvingats avveckla verksamheten. Till detta kommer
vattenutsläpp från klorblekerier i Skoghall och Gruvön i
Värmland, fiberrikt vatten från Holmens bruk i Vargön och
flera pappers- och massafabriker i Lilla Edet, Ryaverkens
smutsvattenutsläpp om över 8 miljarder liter årligen,
utsläpp av höghaltiga gifter från EKA i Bohus, liksom rena
läckage. Det har t.o.m. förekommit att 60 000
ton tjockolja har läckt ut från landstingets
anläggningar i Vänersborg.

Trots dessa allvarliga hot planeras Vänern och Göta Älv
få ökad betydelse som vattentäkter för dricksvatten.
Således har såväl Uddevalla som Stenungsunds kommuner
behov och planer som avser vattenavledning från dessa
inlandsvatten.

Västervattnen måste räddas

Folkpartiet liberalernas miljöpolitik vilar på
förvaltarskapstanken. Naturen och dess tillgångar kan
brukas men får ej förbrukas. Påverkan på naturresurserna
får inte överstiga vad naturen långsiktigt tål.

Vi vill här peka på ett antal beslut som skulle vara
verkningsfulla i ett program för projektet Rädda
Västervattnen:totalförbud mot användningen av
miljögiftet PCB,genbanker för att förhindra utarmning
av i första hand fiskbestånden (i första hand genom att
skydda de hotade arternas naturliga miljöer)naturskydd
av marina områden genom inrättande av marina
reservat,insatser för att återskapa en livskraftig
sälstam,åtgärder för att minska kväveläckaget från
jordbruk, kommuner och industrier. Bland åtgärderna
märks t.ex. ökade krav på en mer långtgående reduktion
vid reningsverken,ytterligare särskilda restriktioner för
alla skadliga utsläpp i Kattegatt.

Regeringen bör få i uppdrag att föreslå ett program för
Västervattnen där bl.a. dessa förslag ingår.

Lokala initiativ liksom regionala inom ramen för
projektet ''Rädda Västervattnen'' är viktiga. Många
människors engagemang i dessa frågor skall uppmuntras.
Flera sådana initiativ har också tagits. Länsstyrelser och
landsting har kontaktats i syfte att inleda ett aktivt arbete i
samråd med olika intresseorganisationer, enskilda
föreningar och politiska partier. Folkpartiet liberalerna har
sålunda arrangerat upprepade Rädda Västervattnen-
konferenser och inom ramen för nordiskt samarbete
initierat studieutbyte.

Flera myndigheter både centrala och regionala är
ansvariga i samband med utfärdande av bestämmelser för
tillåten verksamhet. Samordningen fungerar inte, och vid
flera tillbud har räddningstjänsten påtalat de oklara
ansvarsförhållanden som råder. I många fall saknas
konkreta planer vid katastrofhändelser. Därför är det
viktigt att planer utarbetas. Regeringen bör ta initiativ till
att förslag läggs fram om erforderliga lagstiftningsåtgärder
och administrativa åtgärder. En förbättrad samordning och
ett klarläggande av myndigheters ansvar och insatser skulle
tillsammans med utarbetande av aktionsplaner för sjöar och
vattendrag ge ett viktigt bidrag till att ytterligare förstärka
möjligheterna att Rädda Västervattnen. Dessa behov
bör ges regeringen tillkänna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Vänersjöfartens betydelse från
säkerhets- och miljösynpunkt, såväl som statens eget ansvar
att föregå med gott exempel vid transportval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande Västervattnens
betydelse som dricksvattentäkt för en betydande del av
Västsveriges befolkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktivt arbete för att förverkliga
internationellt samarbete inom ramen för riksdagens beslut
om Nordsjökommissionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ
avseende kustkommunernas strandstädningsproblem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande allvaret och
omfattningen av utsläpp, även som resultat av olyckor och
tillbud,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
program för Västervattnen där i motionen redovisade
förslag bör ingå,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande behovet av lagstiftnings-
och administrativa åtgärder,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande behovet av förbättrad
samordning mellan myndigheter och ett klarläggande av
dessas ansvar.

Stockholm den 24 januari 1991

Anders Castberger (fp)

Elver Jonsson (fp)

Kenth Skårvik (fp)

Leif Olsson (fp)

Erling Bager (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Bengt Rosén (fp)