Västsahara

Motion 2001/02:U329 av Eva Zetterberg m.fl. (v, m, kd, c, fp, mp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall hålla fast vid sitt stöd till Polisario och sitt erkännande av västsahariernas rätt till självbestämmande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige är berett att sända observatörer i samband med folkomröstningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat bistånd till flyktinglägren.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevakningen av de mänskliga rättigheterna i det ockuperade området.

2 Bakgrund

Västsahara var det område i Afrika som sist koloniserades. Västsahara är dessutom ett av de få områden som ännu inte har avkoloniserats i enlighet med kolonialdeklarationen från 1960.

1966 antog FN en resolution, där Spanien uppmanades att genomföra en folkomröstning i Västsahara under FN:s överinseende och där västsaharierna skulle utöva sin rätt till självbestämmande. Folkomröstningen förhalades dock och hösten 1975 ockuperade Marocko Västsahara. Ockupationen föregicks av den olagliga Madridöverenskommelsen mellan Spanien, Marocko och Mauretanien, där Spanien överlämnade territoriet till Marocko och Mauretanien i utbyte mot bland annat del i naturfyndigheter. Den västsahariska befolkningen tillfrågades aldrig. Den marockanska ockupationen strider mot all internationell rätt och någon avkolonisering av Västsahara har ännu inte skett. Det västsahariska folket har inte, i enlighet med folkrätten, fått utöva sin rätt till självbestämmande och rätten att rösta för ett självständigt Västsahara. En stor del av det västsahariska folket har i stället tvingats till ett kvartssekellångt liv i exil i flyktingläger.

1990 godkände FN:s säkerhetsråd den fredsplan som FN tillsammans med OAU utarbetat och som hade godkänts av parterna Marocko och Polisario. Fredsplanen skulle utmynna i en folkomröstning i januari 1992 om Västsaharas självständighet.

Denna folkomröstning har ständigt skjutits upp på grund av den marockanska regimens ovilja att lämna Västsahara. I Houstonavtalet 1997 löstes en del av de problem som uppstått kring bland annat röstlängden. Sedan januari år 2000 finns en röstlängd med cirka 87 000 namn. Problem har emellertid uppstått i identifieringsprocessen, där tusentals personer med Marockos stöd har överklagat FN:s beslut att ej bevilja dem rösträtt.

3 Sveriges position

Sverige har under många år aktivt stött FN:s arbete, både vad gäller det konkreta uppdrag som Minurso har på plats i det ockuperade Västsahara, med minröjning, civilpoliser, humanitära insatser i flyktingläger och politiskt för att förverkliga fredsplanen. Frågan om genomförandet av folkomröstningen har varit föremål för upprepade diskussioner i riksdagen, samt behandling av utrikesutskottet inom ramen för betänkandet om mänskliga rättigheter. I det senaste, UU2000/01:10, sägs Utskottet understryker att det är viktigt att Sverige insisterar på att parterna håller sig till de överenskommelser som träffats och att folkomröstningen genomförs på det sätt som planerats (s. 60). Detta blev också riksdagens enhälliga beslut våren 2001.

4 Den aktuella situationen

Förberedelserna för den överenskomna folkomröstningen och övriga åtgärder enligt fredsplanen avbröts helt sommaren 2001 efter James Bakers och Kofi Annans helomvändning. Generalsekreteraren rekommenderade FN:s säkerhetsråd i en rapport från den 20 juni att förhandlingar skulle genomföras mellan Marocko och Polisario med Algeriet och Mauretanien samt USA och Frankrike som övervakare. Grunden för förhandlingarna skulle vara ett marockanskt förslag till visst självstyre för Västsaharas nuvarande invånare inom ramen för Marockos gränser och överhöghet vad gäller bl.a. utrikespolitik, försvar och ordningsmakt.

Förslaget väckte starka reaktioner inom de länder och organisationer som engagerat sig för en fredlig och rättvis avkoloniseringslösning. Det skulle innebära att den marockanska ockupationen permanentas. Det skulle också innebära att världssamfundet kapitulerar inför Marockos målmedvetna blockering av FN:s arbete med att upprätta vallängder. Lösningen tillfredsställer Marocko och de länder som har ekonomiska intressen där – främst Frankrike och USA. Den strider mot grundläggande folkrättsliga principer. Den kränker västsaharierna som i tio år accepterat en vapenvila i utbyte mot självbestämmande om sin framtid och självständighet inom räckhåll. Viktigt att notera är dock att säkerhetsrådet också beslöt att hålla öppet för en återgång till fredsplanen, om parterna inte kommer överens enligt Bakers modell. Polisario stöttat av bl.a. Algeriet står dock under en mycket stark internationell press att ge upp sin inställning att hålla fast vid de överenskommelser som träffades i Houston så sent som 1997 och som vid ett flertal tillfällen konfirmerats av FN:s säkerhetsråd.

5 Vad Sverige kan göra

Vi har med intresse och stigande oro följt frågan om Västsaharas framtid under lång tid. Läget förefaller nu vara svårare än någonsin och risken för att väpnad strid återupptas är uppenbar. Konsekvenserna skulle vara ödesdigra för båda parter.

För att undvika detta och komma framåt anser vi att regeringen bestämt måste hålla fast vid sin tidigare många gånger deklarerade inställning att stödja västsahariernas rätt till självbestämmande genom en FN-organiserad folkomröstning. Sverige måste i EU och FN medverka till att den aktuella Bakerparentesen blir så kort som möjligt, även om detta innebär kritik från några av stormakterna. Polisario har i diskussionerna med Baker visat att röstlängdsproblemet ganska snabbt kan lösas. Regeringen bör därför markera att Sverige står fast vid tidigare åtagande att sända observatörer i samband med folkomröstningen.

Den nuvarande situationen med hård press mot Polisario har också inneburit viss strypning av den humanitära hjälpen till flyktinglägren på algerisk mark och hårdare repressiva åtgärder mot den västsahariska befolkningen inom det ockuperade området. Sverige bör därför i ökad utsträckning bidra med katastrofbistånd och insatser för att bevaka att de mänskliga rättigheterna respekteras inom det mot omvärlden nästan helt stängda Västsahara.

Under hela perioden i flyktingläger har kvinnorna fått ta ett stort ansvar p.g.a. att många män varit frånvarande. En positiv konsekvens har blivit kvinnornas ökade jämställdhet och delaktighet i samhällslivet. En annan är den påfallande höga nivån på utbildning som finns i lägren. Det är därför angeläget av många skäl att svenska insatser även framdeles befrämjar och ger stöd åt ansträngningarna för jämställdhet och bra utbildning för både flickor och pojkar.

Stockholm den 29 september 2001
Eva Zetterberg (v)
Liselotte Wågö (m)	Rose-Marie Frebran (kd)
Marianne Andersson (c)	Karl-Göran Biörsmark (fp)
Marianne Samuelsson (mp)