Västsahara

Motion 2003/04:U217 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör skaffa sig en god beredskap att bistå FN med övervakningspersonal under en flerårsperiod i Västsahara.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör öka sitt stöd till WFP.

2 Motivering

Inledningsvis vill vi hänvisa till förra årets motion från Vänsterpartiet angående Västsahara som ännu inte blivit behandlad riksdagens utrikesutskott. Där poängterade vi att den svenska regeringen måste hålla fast vid sin ståndpunkt att stödja västsahariernas rätt till självbestämmande. Vi underströk att Sverige som EU-medlem har ett ansvar för att EU som organisation strikt tillämpar folkrätten och FN:s resolutioner och att även EU-länder i sin egenskap av enskilda stater gör detsamma, att Sverige i samband med en framtida folkomröstning bör vara berett att sända valobservatörer till Västsahara, att Sverige borde förstärka livsmedelsstödet till de sahariska flyktinglägren i Algeriet samt bistå det västsahariska folket med utbildningsinsatser genom att västsahariska stipendiater ges plats vid svenska skolor och universitet. Vänsterpartiet påpekade då också att kvinnornas situation när det gällde utbildning borde prioriteras.

I förra årets motion från Vänsterpartiet tecknas en historisk bakgrund till den västsahariska konflikten och en beskrivning av det aktuella läget hösten 2002. Den torde gälla även idag. Viktiga händelser har dock inträffat sedan hösten 2002.

3 Utvecklingen under 2003

Under 2003 har FN och Kofi Annans speciella personliga sändebud James Baker fortsatt att verka, och den 23 maj 2003 avlade Kofi Annan en ny rapport till Säkerhetsrådet som innebar:

Västsahara skulle fungera som ett autonomt område där det fanns en uppdelning av olika ansvarsområden mellan marockanska myndigheter och sahariska myndigheter, dvs. Polisaro.

4 Kofi Annans rapport

I sin rapport förklarade Kofi Annan följande:

I enlighet med denna förfrågan formulerade mitt personliga sändebud understödd av en konstitutionell expert en fredsplan för självbestämmande för Västsahara (se annex II) som han presenterade och förklarade för parterna och grannländerna under sitt besök i området mellan den 14 och 17 januari i år. Mitt personliga sändebud delgav också medlemmarna i Säkerhetsrådet planen tidigt i mars. Jag tror att fredsplanen innebär ett hederligt och balanserat sätt att närma sig en politisk lösning av Västsaharafrågan, vilken erbjuder vardera sidan, om än inte allt så något av vad de önskar.

Fredsplanen innehåller såväl element av det förslag till ramverk till en överenskommelse som hade accepterats av Marocko som element i planen för återflyttning (settlement plan) och överenskommelsen i Houston, som båda sidor accepterat och understötts av Frente Polisario. Fredsplanen innebär en övergångsperiod under vilken en fördelning av olika ansvarsområden mellan parterna görs innan man avhåller en folkomröstning i frågan om självbestämmande som skulle ge bona fide residents (äkta invånare) i Västsahara möjlighet att fatta beslut om sin framtid. Till skillnad från återflyttningsplanen kräver inte fredsplanen båda parters samtycke i varje enskilt steg som tas vid implementeringen. (Report of the Secretary-General on the situation concerning Western Sahara, 23 May 2003.)

Säkerhetsrådet beslöt att förelägga de båda parterna Marocko och Polisario generalsekreterarens förslag. Enligt det förslag som lades av James Baker och Kofi Annan skulle den västsahariska autonoma perioden där marockanska och västsahariska myndigheter fördelade ansvaret mellan sig vara i fyra år, varefter en folkomröstning skulle genomföras i Västsahara efter fem år.

Till en början förhöll sig Polisario avvaktande, förslaget diskuterades ingående. I början av juli gav man en antydan om att man förhöll sig positiv till förslaget. I augusti gav man sitt officiella svar som innebar att man ställde sig bakom det. Detsamma gjorde grannländerna Algeriet och Mauretanien.

Marocko sade dock nej till James Bakers, Kofi Annans och Säkerhetsrådets förslag.

Trots Marockos avvisande hållning till Kofi Annans och James Bakers förslag torde FN-processen gå vidare.

Det är inte osannolikt att om en framtida lösning av Västsaharakonflikten skulle bli likartad den som James Baker föreslagit kommer detta att ställa stora krav på god FN-övervakning under en flerårig övergångsperiod.

Sverige, som länge och engagerat följt utvecklingen i Västsahara, bör skaffa sig en god beredskap att bistå med övervakningspersonal under en lång övervakningsperiod. Säkerligen kommer FN att behöva mycket personal för att kunna fungera konfliktdämpande mellan två parter som tidigare varit i hård konflikt med varandra och där den ena parten besitter överlägsna militära resurser.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

5 Livsmedelssituationen för flyktingarna i Algeriet

I förra årets motion skrev Vänsterpartiet: De senaste årens försök att undgå en folkrättsenlig folkomröstning har inneburit en hård press mot Polisario och det västsahariska folket. De har också inneburit viss strypning av den humanitära hjälpen till flyktinglägren på algerisk mark och hårdare repressiva åtgärder mot den västsahariska befolkningen inom det ockuperade området. I sin resolution 1429 från den 30 juli i år uppmanar Säkerhetsrådet medlemsstaterna att ge generösa bidrag till UNHCR och till World Food Programme (WFP). Stödet till WFP är akut, då det rapporterats att livsmedelssituationen är kritisk i de västsahariska flyktinglägren.

Sverige bör också vara just generöst och öka sitt humanitära stöd till flyktinglägren i Algeriet.

Situationen har inte förbättrats sedan detta skrevs. Det framgår av ovannämnda rapport som Kofi Annan gav i augusti. Vi vill därför än en gång poängtera att Sverige, som är en av huvudsakliga bidragsgivarna när det gäller WFP, bör arbeta för att livsmedelsstödet till de västsahariska flyktingarna avsevärt förstärks.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Stockholm den 26 september 2003
Lars Ohly (v)
Berit Jóhannesson (v)	Gudrun Schyman (v)
Karin Thorborg (v)	Sermin Özürküt (v)