Vattenfall och brukolsbrytning i Tyskland

Motion 2002/03:N335 av Ingegerd Saarinen (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statliga Vattenfall AB skall leva upp till sina egna miljöetiska krav och därmed skydda den kulturminnesmärkta sorbiska byn Horno i östra Tyskland och förhindra en tvångsförflyttning av dess invånare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte skall engagera sig i brunkolsbrytningen i Tyskland, då det strider mot Europakonventionen för skydd av nationella minoriteter, principen om hållbar utveckling samt mot de av riksdagen antagna miljömålen.

Bakgrund

Statliga Vattenfall fortsätter med sin exploatering av brunkolsgruvor i Tyskland. I april 2001 ökade svenska statsägda Vattenfall sina aktieandelar inom tyska Hamburger Elektrizitätswerke (HEW) från 37,2 % till 71,3 %. HEW i sin tur köpte för 13 miljarder SEK ca 95 % av aktierna inom eldistributören Vereinigte Elektrizitätswerke AG (VEAG) och kolbolaget Lausitzer Braunkohle AG (Laubag). Dessutom är Vattenfall tillsammans med amerikanska Mirant jämnstora ägare i dotterbolaget Bewag. Den tyska företagsgruppen Vattenfall Europe byggs därmed upp av fyra förvärvade bolag. Köpet av de tyska kolbolagen är tredje steget i Vattenfalls tyska expansion. Med uppköp av Laubag och VEAG har svenska Vattenfall inte bara blivit storägare av två tyska kol- och elbolag, man har också ärvt en massa problem: dagbrott av brunkol i östra Tyskland innebär både en storskalig landskaps- och miljöförstöring och en utplåning av sorbernas kultur.

Vattenfalls expansion i Tyskland innebär bl a att bolaget blivit ägare till en brunkolsfyndighet under den sorbiska, kulturhistoriskt mycket värdefulla byn Horno. Den sorbiska minoriteten i östra Tyskland åtnjuter ett grundlagsstadgat skydd i den brandenburgiska författningen. Sorber är en av fyra etniska minoriteter i Tyskland (ca 60 000 människor). Mellan 1945 och 1989 raderades mer än 70 sorbiska byar i Brandenburg och Sachsen för alltid från kartan på grund av brunkolsbrytningen. Sammanlagt förflyttades ca 25 000 människor.

Laubag utvinner brunkol i fem dagbrott i Brandenburg och Sachsen. Brunkolsutvinningen är integrerad med elproduktion i direkt anslutning till fälten. Politiskt har brunkolsutvinningen varit föremål för en omfattande prövning i delstaten Brandenburg och beslutet att flytta byn har fattats av Brandenburgs delstatsparlament. Mot bakgrund av detta hävdar Vattenfall att deras verksamhet är demokratisk, etisk och sker helt i enlighet med gällande regler och riktlinjer.

Exploatering förenlig med respekt?

För första gången, efter Tysklands återförening, håller ytterligare en sorbisk by på att falla offer för brunkolsbrytningen – Horno (= sorbiska Rogow). 1993 beslutade delstatsregeringen i Brandenburg dessutom att Horno skulle kulturminnesmärkas och bevaras som ett historiskt monument. Ändå har under 90-talet lagar stiftats som innebär att befolkningen i Horno ska tvångsförflyttas till annan plats för att ge plats för gruvbrytningen. Vattenfall anser att det omflyttningsprogram beträffande fastigheter och byar som måste flyttas präglas av hänsyn och ansvarstagande. Vattenfall har även bedömt frågan utifrån ett etiskt perspektiv: Vattenfalls etiska grundsyn bygger på att vi skall bemöta alla med respekt och uppträda mot andra som vi själva vill bli bemötta. När vi uppträder i andra kulturer skall vi respektera där förekommande uppfattningar och värderingar. Dagbrottet står idag 1,5 km utanför den sorbiska byn Horno. P g a att en stor del av brunkolsbrytningen i östra Tyskland pågår inom sorbernas traditionella bosättningsområde är den sorbiska minoriteten akut hotad av brunkolsbrytningen. Detta strider mot Europakonventionen för skydd av nationella minoriteter, som även Sverige har undertecknat.

Ska svenska skattebetalare stödja brunkolsbrytning i Tyskland?

Arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt står mot omflyttningar av människor och grov miljöförstöring och exploatering. Det som gör just den här striden intressant är att det är den svenska regeringen som ytterst har ansvaret för den fortsatta utvecklingen. Skall statliga Vattenfall, med oss skattebetalare som delägare, delta i en sådan här verksamhet? Brunkolsbrytning och -eldning är oförenliga med en ekologiskt och socialt hållbar framtidsstrategi och strider också mot minst tre av de svenska miljömålen. Miljömålen säger att 1) Halten av växthusgaser i atmosfären skall i enlighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. 2) Luften skall vara så ren att människors hälsa samt djur, växter och kulturvärden inte skadas. 3) Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Det är svårt att hävda att brytning och eldning av brunkol i kulturmärkta områden skulle bidra till den här sortens utveckling. Till exempel släppte Vattenfall enligt sin miljöredovisning 2001 ut 79,3 miljoner ton koldioxid, varav 72 miljoner i de nyförvärvade tyska anläggningarna och sju i de polska. Detta skall jämföras med att hela Sverige år 2001 släppte ut ca 56 miljoner ton. Vattenfall står alltså för 141 procent av de svenska utsläppen.

Hornos framtid är symbolisk

Den svenska staten är nu, som ägare av Vattenfall AB, den part som har att avgöra huruvida tvångsförflyttningen av de 60 sorbiska familjerna skall fullföljas, eller om brunkolsbrytningen kan begränsas så att byborna kan bo kvar och den kulturhistoriskt värdefulla miljön bevaras.

Ett argument för Hornos utplåning är skydd av arbetstillfällen i Brandenburg. Oavsett Horno kommer antalet anställda i gruvdrift och kraftförsörjning att minska under de närmaste åren. Frågan om Hornos framtid har snarare blivit symbolisk; ytterligare en rad byar i regionen skall rivas och om en by lyckas stoppa planerna kan andra också protestera – något som Vattenfalls gruvbolag sannolikt vill slippa. Vattenfall lever inte upp till sin egen miljöetiska policy. Det finns flera utarbetade alternativ för att förhindra ödeläggelsen av den kulturminnesmärkta byn Horno och tvångsförflyttningen av dess invånare. Tyvärr har kolbolaget Laubag avslagit dessa alternativ med argumentet att de är för dyra. Här går alltså profit före kulturskydd och skydd av mänskliga rättigheter.

Enligt Vattenfalls eget material om brunkolsbrytningen i området värnar de om naturen och sätter människors hälsa och säkerhet i centrum. Det heter vidare att vårt agerande präglas av respekt för kultur, seder och värderingar i de länder där vi verkar i enlighet med vår etiska grundsyn. Dessutom säger man att invånarna i Horno behandlas på ett hänsynsfullt sätt vid flyttningen av byn och deras mänskliga rättigheter respekteras till fullo. Enligt beskrivningen ovan är det dock väldigt tydligt att statliga Vattenfall varken lever upp till sina egna miljöetiska krav, de av riksdagen antagna miljömålen eller Europakonventionen för skydd av nationella minoriteter. När det gäller tvångsförflyttningen av den sorbiska minoriteten i Horno har Vattenfall inte tillvaratagit mänskliga och miljömässiga hänsyn. Vi anser att regeringen borde uppmana statliga Vattenfall att leva upp till sina egna miljöetiska krav, skydda den kulturminnesmärkta sorbiska byn Horno och förhindra en tvångsförflyttning av dess invånare.

Stockholm den 22 oktober 2002

Ingegerd Saarinen (mp)