Vilthägn och ändring av naturvårdslagen

Motion 1990/91:Jo747 av Johnny Ahlqvist m.fl. (s)

Den svenska och unika allemansrätten innebär att vi fritt
kan ströva i skog och mark samt plocka bär, svamp,
blommor m.m. I det befolkningstäta och till stora delar
uppodlade skånska landskapet är de områden som är
tillgängliga för allmänheten begränsade. En därtill
kommande begränsning av allemansrätten är de allt
talrikare vilthägnen.

För Malmöhus län uppskattas antalet vilthägn till
omkring 67 stycken, omfattande en areal av 1 625
hektar. Antalet vilthägn tillkomna före
tillståndspliktens införande är cirka 54.

Det kan nämnas att de mellanskånska kommunerna
Eslöv, Höör och Hörby tillsammans med grannkommunen
Sjöbo fått ett tillskott på cirka 30 vilthägn under de senaste
fem åren.

I Kristianstads län finns det omkring 82 vilthägn med en
areal av totalt 2 395
hektar, och liksom i Malmöhus län är flertalet av
vilthägnen tillkomna efter de nya bestämmelserna om
tillståndsplikt.

Det finns anledning befara en risk för att hägnen på
många håll kommer att bli så många och ligga så nära
varandra att de dominerar landskapsbilden. Svenska
naturskyddsföreningen har också pekat på faran att vi, i
likhet med vad som är för handen i Danmark, kommer att
få en överetablering. Vidare kan det finnas en risk att ett
stort antal förfallna hägn kommer att ställa till problem i
naturen. Kommunerna borde ges möjlighet att ålägga
markägare att ta bort hägn som förfallit eller som ej längre
används.

Även om de områden som används för vilthägn kan
tyckas små i förhållande till de totala allemansrättsliga
arealerna i Skåne, måste vilthägnen adderas till andra
åtgärder som skogsplanteringar och golfbanor. Detta
sammantaget minskar människors möjligheter att fritt
ströva i naturen.

Det står klart att människors rörelsefrihet begränsas av
vilthägnen. Även om det i de större hägnen regelmässigt
finns genomgångar för allmänhet, inskränker dessa sig
oftast till en eller några få genomgångar. Innanför stängslen
råder det dessutom betydande restriktioner för hur och var
allmänheten kan röra sig.

I naturvårdslagen borde behovet av större tillgänglighet
och antalet in- och utgångar med vissa intervaller regleras.
Även typen av passager bör preciseras och det är önskvärt
att färister används i första hand.

Det skall framhållas att det mest oroväckande är
ökningstakten av antalet vilthägn under senare år.

Naturvårdslagen ger möjlighet för länsstyrelserna att
vägra tillstånd för uppförande av viltstängsel eller att ställa
villkor för sådant tillstånd. Tillståndsplikten för vilthägn på
områden där allmänheten får färdas fritt regleras i
naturvårdslagens 24 a

§,
vilken lyder enligt följande:

Vilthägn får inte utan tillstånd uppföras på områden där
allmänheten får färdas fritt. Frågor om tillstånd prövas av
länsstyrelsen. Vid prövningen skall hänsyn tas till behovet
av skydd för friluftslivet och naturmiljö. Tillstånd skall
förenas med de villkor som behövs till skydd för dessa
intressen. Om det genom ett vilthägn uppkommer någon
olägenhet som inte förutsågs när tillståndet gavs, får
länsstyrelsen besluta nya eller ändrade villkor för att
avhjälpa olägenheten. Kan olägenheten inte avhjälpas och
är den betydande, får tillståndet återkallas. Tillståndet får
även återkallas om behov av vilthägn, som avses med
tillståndet inte längre föreligger.

Det är av stor vikt att det görs en mycket noggrann
avvägning mellan behovet av allemansrättsligt tillgängliga
markområden och uppförandet av viltstängsel.

De tillstånd som lämnas för vilthägnen borde bli föremål
för omprövning vart femte år.

Regeringen bemyndigade den 9 juni 1988
chefen för dåvarande miljö- och
energidepartementet att tillkalla en särskild utredare som
fick i uppdrag att göra en översyn av nuvarande
naturvårdslagstiftning m.m. och utarbeta förslag till ny
lagstiftning. I utredningsdirektiven framhölls att ett viktigt
mål för naturvårdsarbetet är att tillgodose det från social
synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och
friluftsliv. Vidare angavs att allemansrätten liksom hittills
bör vara den huvudsakliga grunden för att tillförsäkra
människor möjligheter att komma ut i naturen. Utredaren
skulle också i övrigt överväga hur behovet av natur för
närrekreation och övrigt friluftsliv skall beaktas i
naturvårdslagstiftningen. Utredningen har nu lämnat sitt
betänkande (SOU 1990:38).

I betänkandet behandlas inte den ovan berörda
problematiken kring avvägningen mellan allemansrätten
och den tilltagande mängden vilthägn. Det finns därför
anledning att aktualisera frågan i samband med den
fortsatta behandlingen av naturvårdslagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behandling av konflikten mellan
allemansrätten och vilthägn.

Stockholm den 23 januari 1991

Johnny Ahlqvist (s)

Margit Sandéhn (s)

Maja Bäckström (s)

Gunnar Nilsson (s)

Jan Andersson (s)