Viltvård, jakt och biologisk mångfald

Motion 2008/09:MJ359 av Kenneth Johansson och Åke Sandström (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om viltbruk som en ekologiskt uthållig näringsverksamhet jämställd med jord- och skogsbruk.

Motivering

Viltvård är åtgärder som syftar till att på något sätt förbättra levnadsbetingelserna för en eller flera viltarter. Det kan exempelvis handla om åtgärder för att förbättra tillgången till föda, skydd och vatten. Markägare och jakträttshavare har enligt jaktlagen ett gemensamt ansvar för att det bedrivs god viltvård på en mark.

Begreppet viltvård används i dagligt språkbruk oftast för åtgärder som utförs av jägare och markägare i avsikt att gynna stammarna av jaktbart vilt. Många viltvårdsåtgärder gynnar dock även andra arter än det jaktbara viltet, både bland djur och bland växter. Ett varierat landskap rikt på biologisk mångfald erbjuder jägarna överlägsna naturupplevelser, samtidigt som variationen ger goda förutsättningar för rika viltstammar genom större tillgång till skydd och föda. Naturvården och modern viltvård strävar i stor utsträckning efter att uppnå samma mål: variation i landskapet och stor biologisk mångfald.

Det finns även skäl att lyfta fram viltvård, och hållbar beskattning av viltstammar, ur ett bredare miljöperspektiv eftersom miljöbelastningen är försumbar. Jakt och åtgärder för att gynna stammarna av jaktbart vilt utgör därmed en miljömässigt viktig form av markanvändning ur ett klimatperspektiv. Sammantaget kan man säga att viltvård i kombination med uthållig beskattning av viltstammar gynnar såväl mångfalden som miljön.

Ofta kan man uppnå betydligt större vinster för viltet genom anpassad markanvändning än genom mer traditionella viltvårdsåtgärder, som även om de är värdefulla mer kan liknas vid punktinsatser. Modern viltvård bygger i stor utsträckning på tanken om ett mer viltanpassat jord- och skogsbruk. Framgångsrik viltvård kan minska problem med skador på skog och grödor även med starka viltstammar, och ökade möjligheter till intäkter från jakt kan kompensera för eventuellt produktionsbortfall inom traditionellt lantbruk. En förutsättning för en mer uthållig markanvändning är dock att markägaren tillåts bedriva ett mer viltanpassat jord- och skogsbruk. Vidare kan det krävas ekonomiska ersättningar till markägare för att göra det ekonomiskt försvarbart att bedriva lantbruk på ett sätt som gynnar vilt och övrig mångfald, då intäkterna från jakten inte fullt ut kompenserar för eventuellt inkomstbortfall.

Markägare och arrendatorer som väljer att bedriva ett mer viltanpassat jord- och skogsbruk utför ett mycket viktigt naturvårdsarbete i landskapet, och här finns en stor potential att helt på frivillig basis komma längre inom miljömålsarbetet. För att kunna utnyttja potentialen krävs dock att viltbruk, definierat som viltanpassat jord- och skogsbruk i kombination med uthållig beskattning genom jakt, jämställs med jord- och skogsbruk som näringsverksamhet. Vidare bör miljöstöd och skötselkrav i större utsträckning anpassas, så att det är möjligt att ekonomiskt kompensera för mindre intäkter inom traditionellt jord- och skogsbruk när man avsätter delar av den produktiva arealen för viltet. Härigenom kommer det att vara möjligt att få fler markägare att satsa på ett viltanpassat jord- och skogsbruk, vilket gynnar vilt och biologisk mångfald samtidigt som man får en mer estetiskt tilltalande landskapsbild.

Stockholm den 16 september 2008
Kenneth Johansson (c)	Åke Sandström (c)