Vissa djurfrågor

Motion 2004/05:MJ513 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa Djurskyddsmyndigheten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett förbudsregister mot vanvård.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samhällets skydd för näringsidkare som arbetar med djurhållning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin meningen vad i motionen anförs om fortsatt svensk pälsnäring.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avgifter för djurtillsyn.

Djuren sätts på piedestal i stället för att gå i gröna goa hagar

En tidig försommarmorgon i Mellansverige. Fåglarna kvittrar, smörblommorna gnistrar gult i daggen och fåglarna sjunger upp sig för dagens sång. De brunbrokiga korna har precis börjat idissla morgonmålet och någon råmar förnöjt.

Detta är den typiska traditionella Sverigebilden där djuren är en del av vår vardag för att vi skall kunna överleva. För visst är det gott med ett glas kall mjölk. Denna traditionella bild skall brytas mot de trender som även påverkar vårt förhållande till och engagemang för djuren i dagens samhälle.

I sylvassa rosa läderstövlar går den söta blondinen klädd i svart minkpäls över bron. Under armen bär hon, förutom sin rosa Gucci-väska, sin kanske mest värdefulla accessoar, Piggy. Piggy är en beige-vit Chihuahua-hund som slickar matte mjukt på den välsminkade kinden.

Djurens natur och behov

Samhällsdebatten om djurens väl och ve har tagit sig stora proportioner. Klimatet i djurdebatten har minst sagt infekterats av att halvkriminella främst yngre människor som tillåter sig att vara militanta djurrättsaktivister genom att ta lagen i egna händer, framför näringens kunskap och djurens bästa.

Människor och inte minst de som dagligen arbetar med djur säger nu ifrån å det kraftigaste. Det får vara nog med var i Guds natur som djuren hör hemma. Människor har rättigheter och skyldigheter. Det har inte djuren. Men djuren skall ha ett liv som följer både några av världens bästa djurskyddslagar och åtföljas av förnyad kunskap från forskningen om deras natur och behov. Men känslorna skall inte styra om hundar får gå i koppel, gå lösa, bo i små lägenheter eller i hundkoja.

Eftersom grundläggande forskning och erfarenheter om djurens naturliga behov och vad människor känner för sina djur skiljer sig åt, är det viktigt att forskningen om djuren och deras beteende fortsätter.

Stärkt djurskydd - skydda djuren

Sverige har bland världens strängaste djurskyddslagar, men det är i tillämpningen det brister. Det är de allra flesta överens om. Varje människa kommer oftast i kontakt med djur på ett eller annat sätt. Därför är det viktigt med en begriplig och tillgänglig lagstiftning.

Maximistraffet för brott mot djurskyddslagen är tvåår. Inget allvarligt brott mot djurskyddslagen kan längre ge bara böter.

Länsstyrelsen har en skyldighet att meddela förbud att ta hand om djur eller en viss sorts djur för en person som dömts för djurplågeri. Länsstyrelsen har också en skyldighet att omhänderta djur som otillbörligt utsatts för lidande om detta inte rättats efter tillsägelse. Länsstyrelsen ska också omhänderta djur som någon har förbjudits hålla djur efter att ha blivit dömd för att ha misskött djur. Det är viktigt att detta arbete fortsätter att stärkas.

Det finns tydliga krav och skyldigheter men oftast är det handläggningstiden och olika huvudmannaskap som gör att effekten av lagen inte är lika tydlig.

Som ett exempel på detta gjorde Sveriges Radios ekoredaktion i september 2003 en rapportering om hur djur hos lantbrukare fortfarande far illa medan man utreder vanvård. I programmet presenterades en genomgång av 154 förbud sedan år 1995 mot lantbrukare att ha djur och som gäller än i dag. I 50 procent av fallen har det tagit minst fyra år innan lantbrukaren fått ett djurhållningsförbud. I 20 procent av fallen har det tagit åtta år eller mer och under den tiden har djur i ett antal fall vanvårdats svårt och fått nödslaktas. En del lantbrukare har varit både aktiva under utredningen och registrerade i t ex nötkreatursregistret.

Landets veterinärer vill ha ett register över alla som efter vanvård förbjudits att ha djur. Registret skulle kunna hindra nya fall av vanvård. Detta bör omgående genomföras.

Skydda näringen

Det finns stränga krav och de verksamma inom jordbruksnäringen är noga med att följa de regler som finns. Både bonden med ett litet jordbruk och de stora företagen vet att deras produkter blir bättre om djuren får leva under bästa möjliga förhållanden. Svensken har ett positivt synsätt till djurhållningen, vilket lett till några av världens bästa produkter.

Trots det finns det aktivister som bestämt sig för att våra djurägare agerar fel bara för att de håller djur. De använder sig av brott mot lagen för att fästa uppmärksamhet på sina ståndpunkter. Dessa aktivister utgör dessutom ett rejält hot mot vår svenska demokrati. Tidigare var det vanligast att det var pälsdjursnäringen som drabbades av våld både mot anläggningar och mot enskilda personer. Men även företag som arbetar med fjäderfä och äggproduktion eller djurfodertillverkning har drabbats under de senaste åren. Resultatet är förödande för olika producenter, t.ex. för svenska ägg och för minknäringen. Förutom en enorm extra kostnad och förstörelse av enskild egendom blir allt fler duktiga svenska producenter tveksamma till att fortsätta.

Våldet har fått överhand

Det borde vara oacceptabelt för samhället att enskilda människor attackerar och saboterar en fullt laglig näringsverksamhet. Samhället måste ta ett större ansvar och skydda de näringar och näringsidkare som hotas. De skall ha samma möjligheter att driva sin verksamhet i trygghet som alla andra företagare.

De ständiga attackerna mot näringsidkarna har gjort att försäkringsbolagen börjat bli tveksamma till att försäkra och har i ett par fall nekat svenska producenter försäkring för deras egendom. Skulle det sprida sig vore det förödande för svensk produktion. Det skulle leda till ett svenskt beroende av utländska producenter som har att leva upp till ett sämre djurskydd än svenska.

Om vi inte agerar nu riskerar vi att slå ut hela produktionsgrenar inom det svenska jordbruket. När vi föder upp djuren i Sverige kan vi med lagar, regler och kontroller ha en vetskap om hur djurhållningen och produktionen går till. Om vi inte föder upp djuren i vårt land blir vi beroende av import och vi kommer då inte på något sätt att kunna påverka regler eller kontroller.

I det demokratiska Sverige på 2000-talet förstör djurrättsaktivister enskild egendom och företag, plågar och dödar djur, allt för att göra just sina röster hörda. Vissa gör det till och med för att få avtjäna sina straff och propagera ännu en gång i domstolen. Man måste då se över om straffen som utdöms är tillräckliga, eftersom en del aktivister tar så lätt på att avtjäna respektive straff som en del av aktionen.

Svensk pälsdjursnäring i fara

Människor köper pälsar, pälsaccessoarer eller liknande i svenska butiker oavsett om vi har ett förbud om svensk pälsuppfödning i Sverige eller inte. Det är trender, mode och kyla som styr köpbeteendet. Vad gäller pälsnäringen agerar vi nu i vårt land på så sätt att vi riskerar att slå ut en helt laglig produktion av god kvalitet. Om vi t.ex. föder upp minkar i Sverige kan vi med lagar, regler och kontroller ha en vetskap om hur produktionen går till. Om vi inte föder upp minkar i vårt land är vi beroende av import och vi kommer då inte på något sätt att kunna påverka regler eller kontroller. Därtill skall läggas att pälsnäringen använder mycket av vårt slaktavfall och fiskrens som djurmat, så jordbrukssektorn har som vanligt ett väl fungerande kretslopp. Det är dessutom sällan man möter pälsmotståndare som kräver förbud att köpa päls i Sverige. Inte heller sällan har samma motståndare på sig skinnskärp eller skinnskor m m och det tar ju udden av helhetssynen direkt.

Ökad och smalare tillsyn

Det svenska jordbrukets djurhållning är bland de bästa i världen, men det är många gånger tillsynen som brister. Aktörerna är flera, huvudmännen olika och spridningen över landet är mycket varierande.

Den lokala tillsynen över djurskyddslagen utövas av kommunen. Det är alltså i första hand kommunen som ska göra regelbundna besök där djur hålls och det är dit allmänheten skall vända sig vid en eventuell anmälan.

Riksrevisionen har analyserat djurskyddet i Sverige och funnit att samordningen mellan aktörerna och effektiviteten i djurskyddet brister. På grundval av sin utredning föreslår revisionen att riksdagen ger regeringen i uppdrag att redovisa de åtgärder som vidtagits med anledning av revisionens granskning. Vi delar denna uppfattning. Därtill vill vi framhålla att ambitionen för djurskyddet måste stå i proportion till de resurser som anvisas. Revisionen föreslog att regeringen skulle få i uppdrag att överväga om regelverket skulle förändras och hur resursbehovet skall tillgodoses.

Revisorernas påpekande att avgifterna, i vissa kommuner, inte står i proportion till verksamheten innebär de facto att djurägare genom avgiftssystemet betalar till kommunens övriga verksamhet - en form av extra kommunal utdebitering för vissa grupper således. Ordinarie rutinkontroller bör inte få avgiftsbeläggas. Åläggs kommunerna att utöka verksamheten vad gäller djurskydd skall givetvis finansieringsprincipen råda.

Mot bakgrund av detta och mot bakgrund av revisionens granskning vill vi framhålla att den principiellt riktiga fördelningen av kostnaderna är att myndighetsutövning skall bekostas av allmänna medel. Däremot är det rimligt att kontroller föranledda av brister betalas av den felande. Anammas detta synsätt uppfylls revisorernas krav på lika behandling mellan djurägare i olika kommuner.

Avskaffa Djurskyddsmyndigheten

Den nya Djurskyddsmyndigheten i Skara är ett exempel på betalning för regeringsmakten, av Socialdemokraterna till Miljöpartiet. Djurskyddsmyndigheten är ett exempel på en onödig myndighet som nu bl.a. försöker skapa opinion i djurhållningsfrågor och driva fram hårdare, näringsfientliga regler utan att invänta politiska beslut och ställningstaganden. En minskning kan lämpligen inledas med Djurskyddsmyndigheten då Jordbruksverket kan återta sina uppgifter och djurförsöksfrågorna då det praktiska inspektionsarbetet ändå utförs av kommunala inspektörer.

Sverige har en av världens bästa djuromsorgslagar och behöver inte fler myndigheter eller byråkrater, utan snarare en aktivare tillsyn och ökad tilltro till näringens gedigna kunskap.

Djurskyddsmyndigheten har arbetat sedan januari 2004, och under den korta tiden har den vid flera tillfällen varit på i kollisionskurs med lantbruksnäringen, trots att samarbete med näringen borde vara det viktigaste om man vill se till djurens bästa. Man får hoppas att de tidiga utspelen från myndigheten bara handlar om en missriktad nybörjarentusiasm och en vilja att sätta myndigheten på mediekartan. Risken är dock stor att det inte stannar vid detta eftersom en myndighet hela tiden måste komma med utspel för att visa att den har ett existensberättigande. Behovet av att synas och ge intryck av att var pådrivande gör att myndigheter frestas att skapa nya regler och krav utan att invänta att riksdag eller regering tagit ställning.

I december 2003 presenterade Riksrevisionen en granskningsrapport om det svenska djurskyddet. I den framkom det bl.a. att det i var tionde kommun inte förekommer någon djurskyddstillsyn alls. Riksrevisionens rapport lyfte även fram kritik mot de många huvudmännen, bristande samordning, mängden byråkrater i förhållande till antalet inspektörer och de skiftande nivåerna på tillsynen i kommunerna. I skuggan av en sådan kritik är det inte en ny myndighet som står överst påönskelistan för alla de som vill att våra djur ska ha det bra.

Det blir dessutom än mer missvisande mot lantbruksnäringen när s-regeringen nu med stöd av mp och v i årets budget utökar Djurskyddsmyndighetens verksamhet. Dessa resurser skulle bättre komma näringen till del genom t ex ökad tillsyn, minskade produktionskostnader, skatter och avgifter. Vad svenskt jordbruk behöver är likvärdiga konkurrensvillkor till andra länder i stället för fler byråkrater.

Stockholm den 5 oktober 2004
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Cecilia Widegren (m)	Jan-Evert Rådhström (m)
Anders G Högmark (m)	Ola Sundell (m)
Jeppe Johnsson (m)