Vissa trafikpolitiska frågor

Motion 1990/91:T556 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)

Sammanfattning

SJ skall koncentrera sin verksamhet till järnvägstrafiken.
Möjligheter måste snarast öppnas till fri konkurrens om
gods- och persontrafik på järnväg. Det gäller även
stomnätet.

Driften av inlandsbanan bör överföras till de berörda
kommunerna. För att göra ett sådant övertagande möjligt
bör staten ansvara för driften av inlandsbanan under
ytterligare ett år.

Anpassningen av kollektivtrafiken till de handikappades
behov måste fullföljas. Färdtjänst och övrig kollektivtrafik
bör ges ett samlat huvudmannaskap.

1. Inledning

Trafiknäringen kännetecknas fortfarande av många
regleringar, koncessioner m.m. De lättnader som hittills
genomförts i detta regelverk är enligt vår mening inte
tillräckliga. En ökad frihet, och därmed ökade möjligheter
till konkurrens mellan de företag som producerar
trafiktjänster, är nödvändig för att främja en fortsatt
utveckling inom kommunikationssektorn.

Att människor och gods kan färdas effektivt och snabbt
mellan olika landsdelar är närmast en självklarhet i en
välfärdsstat, och en förutsättning för fortsatt utveckling av
välfärden. I den här motionen lämnar folkpartiet
liberalerna några förslag som i första hand berör frågor om
hur trafiken skall organiseras. Andra förslag inom
kommunikationssektorn återfinns i andra motioner till årets
riksmöte. En offensiv satsning på utbyggnad av
infrastrukturen inför 2000-talet föreslås i en partimotion.
Trafikens miljöanpassning, liksom trafiksäkerhetsfrågor,
behandlas i särskilda kommittémotioner. Avreglering av
inrikesflyget behandlas i en partimotion om ökad
konkurrens.

2. Statens järnvägar

Sedan det trafikpolitiska beslutet 1988 har SJ utvecklats
mot att bli ett modernt och effektivt tågtrafikföretag. Raden
av förlustår har brutits och 1989 uppvisades ett positivt
resultat. Även 1990 tycks bli ett gott år för SJ. Det är
naturligt att ge SJ utökade beslutsbefogenheter för sina inre
angelägenheter.

Däremot anser vi att budgetpropositionens (1990/91:100
Bil. 8) förslag till koncernstrategi inte överenstämmer med
riktlinjerna i det trafikpolitiska beslutet. Folkpartiet
liberalerna vidhåller att SJ skall koncentrera sin verksamhet
till järnvägstrafiken. Regeringens förslag -- att SJ skall
fortsätta äga kringverksamhet som bussföretag etc. --
innebär att SJ håller en stor del av rese- och
transportmarknaden i ett fast grepp.

Folkpartiet liberalerna kan inte godta detta. Vi
förespråkar i stället en ökad konkurrens på rese- och
transportmarknaden. Det måste rimligen antas att SJ kan
erbjuda heltäckande transportlösningar även i samarbete
med andra, självständiga, trafikföretag. Alternativet till
regeringens förslag till verksamhetsinriktning är för vår del
att dotterbolag som saknar stark anknytning till
huvudverksamheten avyttras och att SJ ombildas till
aktiebolag och underkastas samma regler som andra
aktörer på en transportmarknad med fri konkurrens.

Regeringen tillmötesgår delvis krav som folkpartiet
liberalerna tidigare rest om ökad konkurrens på
järnvägsnätet. En utredning aviseras om konsekvenserna av
fri konkurrens avseende gods- och persontransporter på
järnväg. Det är bra, men vi vidhåller ändå vårt gamla
förslag att SJ:s återstående monopol kan avskaffas utan
ytterligare utredningar.

3. Inlandsbanan

Som ett led i regeringens åtstramningspaket skall bl.a. 60
milj.kr. sparas på anslaget G 5.
Köp av interregional persontrafik på järnväg. Denna
besparing drabbar persontrafiken på inlandsbanan. För
persontrafikens del är inlandsbanan intressant främst som
''turistjärnväg'' sommartid och i övrigt för kollektivtrafik i
Norrlands inland. Banan är viktig för godstrafik, men på två
sträckor förekommer endast persontrafik. För att
kompensera de boende i inlandet för trafikbortfallet vill
regeringen ha bemyndigande att överföra 36 milj.kr. till
trafikhuvudmännen, som avser att starta busstrafik i
området. Medlen skall tas från banverkets anslag för drift
och vidmakthållande av statliga järnvägar. Den
sammanlagda besparingseffekten blir alltså drygt 20 milj.kr.

I samband med det trafikpolitiska beslutet 1988 uttalade
riksdagen att inlandsbanan bör finnas kvar samt att lokala
och regionala intressenter bör kunna erbjudas
trafikeringsrätten för persontrafiken. Regeringen tillsatte
en särskild förhandlare som i sin slutrapport konstaterar att
lösningen på problemet hur persontrafiken skall drivas på
inlandsbanan måste sökas i samförstånd med
trafikhuvudmännen.

Kommunerna efter banan hade också önskemål om att
få överta driften mot ersättning från staten. Bl.a. för det
ändamålet bildades inlandskommunernas ekonomiska
förening, som förhandlade om köp av persontrafik på
inlandsbanan med SJ och andra trafikanordnare.
Inlandskommunerna gör troligt att de skulle klara drift och
underhåll av banan till lägre kostnad än SJ med staten som
huvudman, alltså skulle även i det fallet en besparing ske.

Folkpartiet liberalerna anser att alternativet med
inlandskommunerna som huvudman måste prövas.
Eftersom kommunerna inte kan överta driften redan från 1
juli 1991 föreslår vi att SJ får driva persontrafiken på
inlandsbanan under ytterligare ett år. Det innebär extra
kostnader för staten motsvarande 24 milj.kr. för drift av
trafiken. Kostnaden för underhåll av de aktuella
bansträckorna beräknas uppgå till 17 milj.kr., medel vilka
vi vill tillföra banverket. Resterande del, dvs. 19 milj.kr., av
de 36 milj.kr. som annars skulle ha överförts till
trafikhuvudmännen vill vi däremot dra in från banverkets
driftsanslag.

Vårt ställningstagande innebär att vi motsätter oss
regeringens begäran om bemyndiganden att träffa avtal om
ersättning för persontrafiken på inlandsbanan med
trafikhuvudmännen och att för det ändamålet föra över
medel från banverkets driftsanslag. Det innebär också att vi
vill höja anslaget G 5.
Köp av interregional persontrafik på järnväg med 60
milj.kr. Till D 1.
Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar
föreslår vi att 19 milj.kr. mindre än vad regeringen föreslagit
anslås.

4. Handikappanpassa kollektivtrafiken och öka
samordningen med färdtjänsten

Riksdagen antog år 1979 en lag om handikappanpassad
kollektivtrafik (1979:558). Det var den dåvarande
folkpartiregeringen som lade fram detta lagförslag. I
samband med detta uttalade riksdagen att ett visst angivet
ramprogram i princip borde kunna genomföras under en
tioårsperiod. Detta beslut fattades för mer än tio år sedan,
men nästan inget har hänt för att öka tillgängligheten för de
handikappade i kollektivtrafiken.

Det är i många fall att föredra att handikappade
människor kan använda den allmänna kollektivtrafiken
istället för färdtjänsten. Det ger den handikappade ökad
frihet och blir på sikt billigare.

De framsteg som hittills gjorts är dock otillräckliga.
Några nämnvärda åtgärder för att t.ex. göra det möjligt för
rullstolsburna handikappade att åka buss eller tåg har inte
genomförts. En av orsakerna till detta kan vara att de
specialdestinerade bidragen till kommunal färdtjänst
motverkar andra åtgärder som underlättar handikappades
förflyttning, t.ex. anpassning av kollektiva färdmedel.

I samband med det trafikpolitiska beslutet 1988 avsattes
50 milj.kr. för bidrag till investeringar för att öka
handikappanpassningen i lokal och regional kollektivtrafik.
Det har framkommit att dessa medel inte kommit till
användning. Endast 35 miljoner av medlen hade förbrukats
fram till våren 1990. Detta pekar på att transportrådet som
fördelar medlen länsvis inte arbetat tillräckligt aktivt för att
stimulera trafikhuvudmännen att öka
handikappanpassningen.

Transportrådets rapport 1990:3 innehåller en
utvärdering av hittills gjord handikappanpassning av
kollektivtrafiken. Transportrådet framhåller i rapporten att
beslutet från 1979 inte genomförts. Man pekar på att detta
till viss del kan bero på frågans komplexitet. Att genomföra
förändringar som till viss del förutsätter en mental
beredskap tar tid. Att bygga in nya komponenter i gamla
beprövade system kräver ofta följdförändringar i både det
aktuella färdmedlet och i det trafiksystem som färdmedlet
verkar i. Men rådet konstaterar också att det inte finns
någon genväg. Det framtida arbetet med att
handikappanpassa kollektivtrafiken måste fullföljas enligt
riksdagens intentioner.

Nu planeras en avveckling av transportrådet och den
överordnade rollen för handikappanpassningen av
kollektivtrafiken skall övertas av trafiksäkerhetsverket.
Övriga myndigheter inom kommunikationsområdet
föreslås inom sina respektive verksamhetsområden få ett
ansvar för handikappanpassningen. Kostnaderna för
åtgärderna skall rymmas inom myndigheternas och
trafikföretagens ordinarie ramar.

Mot bakgrund av nu gällande lagstiftning,
transportrådets utvärdering och behoven gör vi
bedömningen att insatserna för handikappanpassning av
kollektivtrafiken måste förstärkas och mer samordnas med
andra åtgärder som rör handikappades kommunikationer.

Färdtjänsten skall ses som ett komplement till kollektiva
färdmedel och underlätta resandet för personer med
förflyttningssvårigheter. Lokal färdtjänst ges av
primärkommunerna med vissa undantag och utgår som ett
bistånd enligt socialtjänstlagen. Färdtjänsten berättigar i
regel inte till resor inom det egna länet. Detta är en brist,
eftersom kommunerna har olika storlekar och servicen som
efterfrågas inte alltid finns inom kommunens gränser.

Riksfärdtjänsten syftar till att möjliggöra för gravt
handikappade att företa längre resor inom landet till
normala kostnader. Berättigade till riksfärdtjänst är
personer som på grund av sitt handikapp och brist på
tillgängliga trafikmedel måste resa på ett dyrare sätt än
normalt. Transportrådet, TPR, har ansvaret för
riksfärdtjänsten. Samhällets kostnader för färdtjänst har
ökat kraftigt, och uppgår nu till ca 2 miljarder kronor.

I årets budgetproposition föreslås att TPR skall
avvecklas och att frågor rörande riksfärdtjänst förs över till
kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992.

Anledningen till att utgifterna för färdtjänst ökat kraftigt
kan delvis förklaras av att riksdagens beslut från år 1979 om
att kollektivtrafiken skulle handikappanpassas inte
förverkligats. Det är fortfarande så gott som omöjligt för en
rullstolsburen att åka kollektivt.

Alla typer av färdtjänst bör ses som ett komplement till
kollektivtrafiken för dem som inte kan utnyttja denna. Det
är därför fel att en del av färdtjänsten utgör ett bistånd
enligt socialtjänsten. Detta är ett föråldrat synsätt.

Färdtjänsten, såväl den som f.n. utgår enligt
socialtjänstlagen som riksfärdtjänsten, bör ges samma
huvudman som den övriga kollektivtrafiken. Samordningen
mellan de olika sektorerna måste öka och anpassningen av
kollektivtrafiken till de handikappades behov fullföljas.

I folkpartiet liberalernas partimotion om
handikappfrågor föreslår vi därför att regeringen ges i
uppdrag att komma med förslag till hur ett samlat
huvudmannaskap för färdtjänst och övrig kollektivtrafik
skall genomföras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens järnvägars
verksamhetsinriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avreglering inom
järnvägsområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett övertagande av ansvaret för
persontrafiken på inlandsbanan av inlandskommunernas
ekonomiska förening,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag att bemyndiga
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
träffa avtal med trafikhuvudmännen längs inlandsbanan om
ekonomisk ersättning för övertagande av ansvaret för
trafikförsörjningen,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag att bemyndiga
regeringen att från anslaget D

1 Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar föra
över medel till anslaget G

6 Ersättning till trafikhuvudmännen för köp av viss
persontrafik på järnväg,

6. att riksdagen till G

5 Köp av interregional persontrafik på järnväg för
budgetåret 1991/92 anvisar 60

000

000 kr. mer än regeringen föreslagit eller totalt 618

000

000 kr.,

7. att riksdagen till D

1 Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar för
budgetåret 1991/92 anvisar 19

000

000 kr. mindre än regeringen föreslagit eller totalt 3

108

300

000 kr.

Stockholm den 25 januari 1991

Kenth Skårvik (fp)

Hugo Bergdahl (fp)

Anders Castberger (fp)

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)