Vuxenutbildning och folkhögskolan

Motion 1989/90:Ub308 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub308

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Vuxenutbildning och folkhögskolan

Frågan om en bra utbildning för alla är i grunden en demokratifråga. Det
finns klara samband mellan skolbakgrund och möjlighet att påverka politiska
beslut. Kort sagt: En dålig skolutbildning ger sämre möjligheter att ta
tillvara de rättigheter man har och det ger sämre möjligheter att påverka
samhällsutvecklingen. Det är därför ur demokratisk synvinkel mycket viktigt
att alla med kort skolgång får chansen att komplettera sin bristfälliga
utbildning.

Kravet på en bra utbildning för alla har också ökat i takt med att samhälle
och arbetsliv ställer allt större krav på medborgarna. Den snabba teknologiska
omvandlingen riskerar att förstärka tendenserna till det 2/3-dels samhälle
som många idag föredrar att kalla vårt klassamhälle. Mest tydlig är kanske
denna förändring på våra arbetsplatser där den nya informationsteknologin
nu på allvar börjar sätta sina spår. Det gäller både privata företag och
den offentliga sektorn. En sådan utveckling gör att människors förmåga att
läsa och skriva blir allt viktigare. Det gäller till exempel dem som i sitt arbete
använder dataterminaler. En annan klar tendens är internationaliseringen i
samhället. Den ökar självfallet också behovet av språkkunskaper. Vi ser idag
en tydlig övergång till allt mer av tjänsteproduktion inom arbetslivet. Denna
omdaning riskerar att leda till att klyftorna mellan hög- och lågutbildade
växer ytterligare.

En central politisk fråga under 1990-talet måste bli demokratisering av arbetslivet,
där huvudfrågan är förändring av dagens utarmande arbetsorganisation
utifrån de arbetandes erfarenheter och behov. Anders Broström vid
Arbetslivscentrum skriver i LO-skriften Efter MBL bland annat:

Av industrins drygt 900 000 anställda beräknas närmare 70 procent syssla
med repetitiva arbetsuppgifter. Inom service och handel är andelen anställda
som kan ersättas med kort introduktion troligen lika stor. Inom exempelvis
vården arbetar 70 procent som biträden, ekonomi- och förvaltningspersonal
som har kort eller ingen yrkesutbildning alls.

Låt oss anta att cirka 70 procent av hela arbetskraften har arbetsuppgifter
av den arten att den med en kort introduktion kan ersättas av någon annan.
Det motsvarar cirka 3 miljoner människor av arbetskraftens drygt 4 miljoner.
Antagandet kan vara rimligt mot bakgrund av att cirka 70 procent av
arbetskraften har 11 år eller mindre skolunderbyggnad och endast 30 procent
har 12 år eller mer.

Demokratisering av arbetslivet och förändring av arbetsorganisationen
måste utgå ifrån att alla skall ha ett vidgat arbetsinnehåll och rätt till ett utvecklande
arbete.Utbildningsfrågan spelar här en central roll.Det behövs en
stor vuxenutbildningsreform, som ger alla med dålig grundutbildning gymnasiekompetens
i svenska, engelska, matematik och samhällskunskap samt
kunskap om den nya teknologins - främst datoriseringens - konsekvenser
för utvecklingen i arbetslivet och samhället.

I budgetpropositionen skriver utbildningsministern att han under 1991
återkommer till regeringen med förslag till en strategi för vuxenutbildningen
på lång och kort sikt. Vpk ska då mer utförligt återkomma till vuxenutbildningsfrågorna.

Personalutbildningen

Av satsningarna på vuxenutbildning är merparten (66%) personalutbildning.
Våren 1987 undersökte Statistiska centralbyrån vilka grupper som fick
del av denna utbildning. Den visade att minst personalutbildning fick gruppen
med den kortaste utbildningen. LO:s medlemmar fick 18% av personalutbildningen
medan motsvarande siffra för SACO/SR-medlemmar var 46%.
Bland medlemmar i LO-förbunden med kortare utbildning än nioårig grundskola
fick bara 13% del av personalutbildningen. Generellt har kvinnor fått
mindre personalutbildning än män. Deltidsarbetande har missgynnats jämfört
med heltidsarbetande. Beträffande åldersfördelning konstaterar SCB
att de äldsta och de yngsta av båda könen fått mindre utbildning än de medelålders.

Mönstret med högutbildade som får merparten av personalutbildning,
medan lågutbildade nästan inte får något alls är detsamma antingen det är i
privat eller offentlig verksamhet. Inom kommunerna fick Kommunalarbetarförbundets
medlemmar i genomsnitt 159 kronor per medlem i personalutbildning
under våren 1987. Motsvarande siffra för SACO/SR:s medlemmar
var åtta gånger högre, nämligen 1 369 kronor. De växande utbildningsklyftorna
är ett allvarligt hot mot demokratin. Det är framför allt de lågutbildade
som röstskolkar. Risken är att vi inte bara får ett politikerförakt utan också
ett politikförakt bland en stor grupp av lågutbildade. För att personalutbildningen
ska komma alla till del menar vpk att det behövs en lagstiftning som
anger en miniminivå - till exempel minst 5 dagar - för en kompetenshöjande
personalutbildning för alla anställda. Miniminivån bör sedan successivt höjas
upp till de två veckors personalutbildning per år som både LO och TCO
sätter som mål.

Förnyelsefonderna

Till en del har personalutbildningen genomförts med pengar från förnyelsefonderna.
Dessa byggdes upp med hjälp av engångsavsättningar på företagens
vinster 1985. Det var företag med en årsvinst över 500 000 kronor som
fick sätta av tio procent av sin vinst på ett räntelöst konto på riksbanken.
Fonderna fick totalt 5,2 miljarder som skulle användas till utbildning samt
forskning och utveckling under en femårsperiod, 1990 är sista året för dessa
fonder. Fonderna är företagsanknutna och användningen måste godkännas

Mot. 1989/90

Ub308

9

av facket. Fackets godkännande innebär en kraftig förstärkning av de anställdas
och deras fackliga organisationers möjligheter att påverka personalutbildningens
innehåll. Enligt vpk:s uppfattning bör denna princip gälla all
personalutbildning i företag och myndigheter.

Vpk föreslår en utbyggnad av förnyelsefonderna. Vi menar att en ny avsättning
måste ske av vinsterna 1989 och 1990. För att alla grupper ska kunna
få del av dessa pengar föreslår vi en gemensam fond som inte är företagsanknuten.
Det innebär att också anställda i företag med lägre vinster och offentlig
sektor ska kunna få del av dessa medel.

Grundläggande utbildning och vuxenstudiestöd

För den grundläggande utbildningen är det viktigt med en större satsning på
Grundvux och Komvux. Etapp 1 inom Komvux, det vill säga den som ska
ge grundskolekompetens, har faktiskt minskat sin volym under 80-talet. En
mindre del av dem som går etapp 1 är de som inte har mer än folkskola och
som sedan dess inte har studerat. Andelen män över 40 år med enbart folkskola
är mycket liten. En orsak till detta är säkert att vuxenstudiestödet inte
motsvarar inkomstbortfallet för folk i normala inkomstlägen. Däremot kan
det vara ett möjligt alternativ för dem som kommer från ett deltidsarbete
eller som varit hemma och vårdat barn och inte haft en vanlig inkomst.

Det finns idag drygt en miljon människor som saknar nioårig skola. Hela
tiden tillkommer det personer som inte har denna utbildningsnivå. Det är
invandrare och människor som misslyckats i grundskolan. Denna ökning är
till och med större än de som Komvux ger motsvarande utbildning.

En mycket intressant försöksverksamhet är de så kallade ABF-skolorna
som nu bedrivs på ett tiotal platser i landet. Dessa har visat sig vara ett bra
komplement till den av samhället bedrivna utbildningen. Genom ABF:s
starka koppling till sina medlemsorganisationer kan en sådan utbildning lättare
nå ut med uppsökande verksamhet till dem som behöver förbättra sin
grundutbildning. Den lokala studieorganisatören spelar här en viktig roll.
Även för denna utbildning gäller dock att det låga vuxenstudiestödet är ett
problem för stora grupper.

Otvivelaktigt spelar studieförbunden en viktig roll i strävan efter ett jämlikt
utbildningsutbud. Inte minst gäller detta glesbygden. Vi föreslår därför
54,8 miljoner utöver regeringens förslag till studieförbunden. Det ökade anslaget
bör mot bakgrund av vad vi anfört fördelas dels till det högre schablontillägget
och stöd för studieverksamheten i glesbygd. Dels vill vi tillgodose
SÖ:s anslagsframställan på följande punkter: Bidrag till studieförbundens
centrala organisationskostnader,till studieförbundens pedagogiska verksamhet
och utvecklingsarbete och till studieförbundens verksamhet för handikappade.
Dessa satsningar skulle kosta cirka 4,8 miljoner kronor.

Den verksamhet som drivs vid Vuxenutbildarcentrum i Linköping är värd
stöd. Vpk menar i likhet med skolöverstyrelsen att ett särskilt anslag för
denna verksamhet måste utgå. Vi föreslår därför ett anslag på 1 080 800 kronor.

Mycket talar för att det behövs en kraftig ökning av antalet vuxenstudiestöd
och att de lågutbildade ska få hela stödet som bidrag och inte som lån.

Mot. 1989/90

Ub308

10

Vpk har tidigare föreslagit att arbetsgivaravgiften till vuxenstudiestödet
höjs med en promille. Detta skulle innebära drygt en halv miljard i inkomster.
Regeringen är nu beredd att göra en översyn av hela frågan om vuxnas
studiefinansiering. Vi välkomnar denna samlade översyn och upprepar därför
i det här läget inte vårt krav utan förutsätter att regeringen återkommer
med ett förslag till nödvändig resursförstärkning i den riktning vi tidigare
skisserat.

Folkhögskolan

Folkhögskolan har med sin långa folkbildningstradition en central roll inom
vuxenutbildningen. Folkhögskolan är också särskilt lämpad för utbildning av
elever utan studievana på grund sin frihet från centralt fastställda läro- och
kursplaner. Denna flexibilitet har gjort att folkhögskolorna under senare år
har kunnat göra insatser för handikappade, arbetslösa och invandrare. Internatformen
ger också en helhetsmiljö som i sig kan vara viktig för elevernas
sociala utveckling.

Många folkhögskolor drivs av folkrörelser och organisationer. De spelar
därmed en viktig roll i utbildningen av ledare och förtroendevalda. Folkhögskolan
har på många sätt betonat de internationella frågorna. Det gäller sådana
saker som studieresor och solidaritetsaktioner men också att skolorna
varit öppna för människor från andra länder. Från de nordiska länderna så
har folkhögskolorna i genomsnitt haft två deltagare per folkhögskola. Vpk
menar att den nordiska elevrekryteringen är viktig. Vi föreslår därför ett särskilt
bidrag på två miljoner så att folkhögskolan på detta område jämställs
med gymnasieskolan.

Avslutningsvis är det alltså viktigt att folkhögskolan får ett statsbidrag som
också tar hänsyn till att antalet folkhögskolor de senaste åren har ökat. Det
innebär att totalramen måste öka. Vpk föreslår därför 8 747 bidragsveckotimmar
ytterligare i förhållande till regeringens förslag. Det innebär en ökning
av detta anslag med 6,4 miljoner. Totalt föreslår vpk alltså en höjning
av anslaget till bidrag till driften av folkhögskolor m.m. med 8,4 miljoner.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som anger
en miniminivå för en kompetenshöjande personalutbildning för
alla anställda,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag som tillförsäkrar
facket samma inflytande över all personalutbildning som i dag gäller
för personalutbildning i förnyelsefondernas regi,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utbyggnad av förnyelsefonderna
med avsättningar baserade på företagens vinster 1989
och 1990 enligt de riktlinjer som anges i motionen,1]

1. att riksdagen till Bidrag till studieförbunden m.m. (anslag C 4)
för budgetåret 1990/91 anslår 54 800 000 kr. utöver vad regeringen har
föreslagit,

Mot. 1989/90

Ub308

11

2. att riksdagen anslår 1 080 000 kr. till Vuxenutbildningscentrum i
Linköping,

3. att riksdagen till Bidrag till driften av folkhögskolor m.m. (anslag
C 6) för budgetåret 1990/91 anslår 8 400 000 kr. utöver vad regeringen
anslagit eller således 682 688 000 kr.

Stockholm den 14 januari 1990

Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Bo Hammar (vpk) Margo Ingvardsson (vpk)

Ylva Johansson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1989/90

Ub308

11989/90: A611