Vuxenutbildning

Motion 1989/90:Ub254 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub254

av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)
Vuxenutbildning

Inledning

Vuxenutbildning förekommer i dag i kommunal och statlig vuxenutbildning,
studieförbund, folkhögskola, arbetsmarknadsutbildning och personalutbildning.

En huvuduppgift för vuxenutbildningen är att minska bildnings- och utbildningsskillnader
mellan olika medborgare. Den som i sin ungdom inte fått
möjlighet att tillägna sig kunskaper och färdigheter motsvarande dagens obligatoriska
skola skall ha den möjligheten i vuxen ålder. Vuxenutbildningen
skall höja den allmänna kunskapsnivån och stärka människors möjligheter i
arbetsliv och samhälle.

En annan huvuduppgift för vuxenutbildningen är att tillgodose det utbildningsbehov
för såväl yngre som äldre som uppstår genom förändringar i arbetslivet.

Kompetenskraven i arbetslivet ökar successivt. Personalutbildningen är
redan i dag av stor omfattning. Den utbildning som valts i grundskolan och
gymnasieskolan under tonårens skolgång måste kunna kompletteras, eftersom
arbetslivets förändringar förutsätter att de anställda har god grundutbildning.

Ca 40 % av dem som i dag är yrkesverksamma har en kortare utbildning
än den som nästan alla ungdomar får i dag, dvs. kortare än tvåårig gymnasial
utbildning. Andelen som lämnar gymnasieskolan med treårig utbildning

ökar.

Arbetsmarknaden på 90-talet kommer att efterfråga personer med god
och aktuell utbildning. Eftersom antalet ungdomar minskar, kan detta behov
inte enbart tillgodoses genom dem som lämnar ungdomsskolan. Ökad kompetens
i arbetslivet måste därför även åstadkommas genom vidare- och fortbildning
av arbetskraften.

Utbildningsbehoven kommer säkerligen till stor del att tillgodoses genom
internutbildning och uppdragsutbildning, men kommunala vuxenutbildningen,
AMU, högskolan, folkhögskolan och studieförbunden kommer
också att få göra viktiga insatser.

Arbetslivets nya villkor

Förändringen av arbetsmarknaden fortsätter genom övergången från varuproduktion
till tjänsteproduktion. Den kunskapsintensiva och tjänsteproducerande
delen av arbetsmarknaden har vuxit snabbare än den varuproducerande.
Elektronik och datorer kommer in i allt fler processer.

Detta innebär att andelen arbetande i industriell produktion inte kommer
att behöva öka, men de som arbetar där måste kunna klara mer avancerade
uppgifter.

Arbetslivets nya villkor kräver inte bara goda basfärdigheter utan också
bredare kunskaper av kulturell, teknisk och naturvetenskaplig karaktär. Det
ökade internationella samarbetet leder till att det blir allt viktigare att ha
goda språkkunskaper.

För att klara denna omställning krävs både en god grundutbildning och
goda möjligheter till fortbildning. I dagens föränderliga samhälle kan inte en
utbildning täcka hela livets behov. Återkommande utbildning är viktig för
att underlätta för individen att anpassa sig till förändringar.

I första hand är det givetvis i varje enskild individs intresse att skaffa sig
den utbildning som bäst motsvarar egna förutsättningar och önskemål. Det
måste därför erbjudas möjligheter att efter avslutad grundutbildning bygga
på den befintliga utbildningen. Det måste också finnas möjlighet att byta inriktning.

Högskolan och komvux spelar en stor roll för att tillhandahålla den kompetensgivande
utbildningen. Folkhögskolor och studieförbund kan också bidra
till att ge nya kunskaper och färdigheter.

Dessa utbildningsformer är av särskild betydelse för dem som saknar möjlighet
till utbildning genom arbetet. Det är då viktigt att utbildningen motsvarar
de krav på kvalitet som man har rätt att ställa med tanke på de uppoffringar
som görs av den enskilde. Resurserna till utbildning måste användas
på ett effektivt sätt.

Demografiska förändringar

Demografiska förändringar medför ökade och förändrade behov av utbildningsinsatser
av arbetskraften såväl när det gäller struktur som tillgänglighet.
Färre ungdomar går ut på arbetsmarknaden. Kvinnorna kommer inte i
samma utsträckning att svara för ett tillskott av arbetskraft, eftersom de redan
i stor omfattning har yrkesarbete. Därtill kommer medelåldern i arbetslivet
att stiga.

En allt viktigare uppgift för planering av vuxenutbildning de närmaste
åren är, att både innehållsmässigt och organistoriskt svara mot de krav som
aktualiseras genom befolkningens förändrade åldersstruktur.

Vidareutbildning av vuxna

För att klara fortbildning och omskolning av arbetskraften och samtidigt tillvarataga
de resurser och kunskaper som den äldre arbetskraften besitter
krävs flexibla lösningar. Detta kommer i första hand att ske genom vidareutbildning
av vuxna. Det kan ifrågasättas om dagens utbildningsformer är de

Mot. 1989/90

Ub254

14

mest lämpade för att möta det framtida behovet av vuxenutbildning. En
översyn av rollfördelningen mellan de olika utbildningsanordnarna i den
framtida vuxenutbildningen bör därför ske.

Det ökade behovet av välutbildad arbetskraft har medfört en snabb ökning
av personalutbildning, en utbildning som sker, och bör ske, på det sätt
som varje företag bestämmer. Därtill kommer de mycket omfattande satsningarna
på personalutbildning som bedrivs av myndigheter och kommuner
samt arbetsmarknadsutbildning.

Denna omfattande personalutbildning har givit gymnasieskolan, högskolan
och framför allt kommunala vuxenutbildningen möjligheter till ett samarbete
mellan skola och arbetsliv i form av uppdragsutbildning. Detta är en
positiv utveckling. Lärarna och skolan får en god kontakt med arbetslivet,
och skolans undervisning kan på ett naturligt sätt anpassas till arbetslivets
krav och behov. Uppdragsutbildningen skall dock vara självfinansierad och
får inte inkräkta på ordinarie undervisning.

Den framtida vuxenutbildningen

I framtiden behövs en vuxenutbildning av både allmän och kompetensgivande
karaktär. Det måste finnas utbildning som kan ge såväl bredd som fördjupning
och kvalitet.

Samtidigt finns behov av att fritt kunna välja i ett utbildningsutbud som
ger kvaliteter och upplevelser som kanske inte ingår i den mer målinriktade
utbildningen. I vilken utsträckning sådan utbildning skall bedrivas med offentligt
stöd bör övervägas. Det är dock rimligt att vuxenutbildningen också
omfattar en fri sektor där den enskildes val och intressen kan tillgodoses.

Gränserna mellan olika former av vuxenutbildning har varit föremål för
utredning, debatter och riksdagsbehandling. Det bör klarläggas vilken rollfördelning
och organisation den framtida vuxenutbildningen bör ha för att
möta såväl enskilda människors som samhällets behov av mångfald, valfrihet
och kompetens.

Det finns exempelvis anledning att definiera om en viss utbildning är av
allmän medborgerlig bildning eller yrkesutbildning, om utbildningen är av
högskolekaraktär eller inte, om utbildningen är kompetensgivande eller inte
i den meningen att den ger betyg och behörighet inför fortsatta studier eller
anställning.

Komvux/grundvux har ökat sedan början av 70-talet bl.a. beroende på efterfrågan
på den formella kompetens som utbildningens ger.

Framför allt de mindre högskolorna har de senaste åren anordnat fristående
kurser, behörighetskomplettering, teknisk utbildning, ADB-utbildning
m.m. som ligger nära gymnasieskolans nivå. Detta motiverar att delar av
högskolans kursutbud analyseras och ställs i relation till övrig vuxenutbildning.

Vi har tidigare krävt en bättre samordning mellan de olika utbildningsanordnarna
och i framtiden kommer det att bli alltmer nödvändigt.

Regeringen tillsatte våren 1988 en utredning med uppgift bl.a. att överväga
folkhögskolans roll i förhållande till andra utbildningar.

Det är inte självklart att nuvarande organisation och rollfördelning är den

Mot. 1989/90

Ub254

15

bästa för framtiden. Vi anser det viktigt att utreda gränsdragningen, rollfördelningen
och möjligheterna till samordning mellan högskola, komvux, studieförbund,
folkbildning och arbetsmarknadsutbildning och anpassningen
till framtida behov.

Kommunal vuxenutbildning

Komvux har alltmer blivit en parallell skolform till gymnasieskolan med en
egen organisation i de flesta kommuner. De demografiska förändringarna
gör att kommunala vuxenutbildningens organisation påverkas i många delar
av landet.

Det är nödvändigt med en större samplanering mellan komvux och gymnasieskolan.
Gemensamma studier för gymnasieelever och komvuxstuderande
bör bli ett naturligt inslag i verksamheten.

Inom komvux/grundvux gäller inte den femgradiga betygsskalan, utan betygen
godkänd och icke godkänd. Enligt vår mening är detta felaktigt.
Det är ett rättvisekrav för såväl elever i komvux som elever i grundskolan att
samma betygssystem och samma principer för behörighet och urval gäller vid
ansökan till högre utbildning.

Kommunerna erhåller timramar som styr omfattningen av bidragen för
Komvux. Ramarna gäller grundvux, grundskolekurser, allmänna gymnasiekurser
och yrkesutbildning. Sedan 1989 kan kommunen omfördela högst 10
av erhållna timmar mellan de givna ramarna. Vid liten timtilldelning sätts
gränsen vid 300 timmar.

Detta ger enligt vår mening alltför små möjligheter till omfördelning för
små och medelstora kommuner. Systemet leder till att man styrs av ramar i
stället för av de faktiska behoven.

Vi föreslår att länsskolnämnderna får fatta beslut i de fall det blir fråga om
en större omfördelning än 10 % eller 300 timmar. Med ett friare system skapas
förutsättningar för ett effektivare och mer ändamålsenligt utnyttjande av
resurserna.

Studieförbunden

Studieförbunden har spelat och spelar en stor roll i människors sökande efter
bildning och kunskap. Det fria och frivilliga bildningsarbetet kommer att
vara av stor betydelse även i framtiden.

Bidragsgivningen till studieförbunden måste utformas så att den ger studieförbunden
frihet att själva utforma sin verksamhet. Det bör ankomma på
varje enskilt studieförbund att besluta vilka verksamhetsområden man vill
främja.

Studieförbunden erhåller bidrag från statens kulturråd för att genomföra
kulturarrangemang. Det nuvarande kostnadsbaserade fördelningssystemet
innebär stora påfrestningar på studieförbundens ekonomi. Därför är det vår
uppfattning att det vore mer ändamålsenligt att tilldela varje studieförbund
en kostnadsram.

Statsbidraget till kursplanebundna universitetscirklar avskaffades den 1
juli 1983. Dessa studiecirklar fungerade som en utmärkt spridare av akademisk
bildning och utbildning. De erbjöd också människor i glesbygd och på

Mot. 1989/90

Ub254

16

små orter en utbildning som annars blir förbehållen dem som bor i närheten
av högskoleorterna. Därför föreslår vi att kursplanebundna universitetscirklar
återigen blir berättigade till statsbidrag.

Folkhögskolan

Eftersom folkhögskolekommittén skall lägga fram sina förslag den 1 september
1990, finns anledning att då återkomma till frågan om folkhögskolans
verksamhet.

Detta hindrade inte regeringen från att i förra årets budgetproposition
lägga fram förslag om att överföra medel från sedan lång tid etablerade skolor
till sådana som tillkommit under senaste åren. Eftersom regeringen inte
alls tog hänsyn till skolornas ekonomi, slog beslutet blint och försämrade
möjligheterna för många folkhögskolor.

Det nuvarande statsbidraget utgår med samma belopp per elewecka, oavsett
hur korta eller långa kurserna är. Det är därför mycket lönsamt att anordna
många korta kurser, vilket oftast sker i samarbete med en facklig organisation
eller ett studieförbund, där stats- och landstingsbidrag tillsammans
med deltagaravgifter ger skolan en ansenlig vinst. Flertalet av dessa kurser
är ca 2-3 dagar.

Att statsbidrag skall utgå ograverat till sådana kortkurser måste starkt
ifrågasättas, när de folkhögskolor, som efter bästa förmåga söker följa folkhögskoleförordningens
bestämmelser om långa, allmänna kurser tvingas
driva verksamheten med underskott.

Ett sätt att skapa större rättvisa mellan skolorna vore att minska statsbidraget
till kurser, som pågår kortare tid än en vecka.

Ett sätt att stärka det nordiska samarbetet är att låta folkhögskolorna bli
mötesplatser för ungdomar från hela Norden. Det är i dag ekonomiskt betungande
för folkhögskolan eftersom landstingsbidrag eller motsvarande,
med undantag för isländska och åländska elever, endast utgår till svenska
kursdeltagare. En norsk elev på en svensk folkhögskola medför därför en
förlust på 12 00025 000 kr. per år för skolan. Denna fråga borde kunna
lösas genom Nordiska Rådet med ett clearingsystem.

Folkhögskolorna skulle kunna göra betydligt större insatser på flyktingoch
invandrarområdet. Folkhögskolan är den enda skolform som kan erbjuda
en internatmiljö, vilket är vad många flyktingar och invandrare behöver.

Med en liten grupp invandrare på varje folkhögskola skulle integrering
och anpassning till det svenska samhället underlättas. Invandrarverket har i
den svenska folkhögskolan en resurs, som i dag inte utnyttjas till fullo.

Svenska för invandrare

Bland de åtgärder som vidtas för att förbereda invandrare för ett liv i det
svenska samhället ingår undervisning i svenska. Normalt omfattar undervisningen
drygt 500 timmar, och i regel läggs den ut i pass på tre timmar per
dag. Maximalt får sådan undervisning bedrivas med 20 timmar per vecka.

För många invandrare är detta säkert lämpligt, men det finns också de som

Mot. 1989/90

Ub254

17

finner denna studietakt alltför låg. Enligt vår uppfattning måste organisationen
av undervisningen i svenska för invandrare göras mer flexibel.

Det tar i dag alltför lång tid att komma ut i arbetslivet. Många invandrare
är välutbildade och kan snabbt inhämta nya kunskaper. Det skall därför finnas
möjlighet till koncentrerad sfi-undervisning upp till 30 timmar per vecka.

Undervisningen i svenska för invandrare har nyligen kritiserats starkt av
riksrevisionsverket. I verkets rapport sägs att svenskundervisningen på
många håll är splittrad, ineffektiv och dålig.

Vi anser att det är viktigt att svenskundervisningen i fortsättningen utvärderas
fortlöpande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdragsutbildningens finansiering,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av gränser och
rollfördelning inom vuxenutbildningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betygssystemet inom komvux/grundvux,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheterna till omfördelning av timramar inom
komvux,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om studieförbundens rätt att själva utforma sin verksamhet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bidrag till kursplanebundna universitetscirklar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade regler för bidrag till folkhögskolor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten för elever från annat nordiskt land att
studera vid folkhögskola,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utnyttja folkhögskolans resurser vid undervisning
av invandrare,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten av bedriva undervisning i svenska för
invandrare i form av koncentrationsstudier,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utvärdering av invandrarundervisningen.

Mot. 1989/90

Ub254

18

Stockholm den 24 januari 1990
Ann-Cathrine Haglund (m)
Birgitta Rydle (m)

Ulf Melin (m)

Birgit Henriksson (m)
Göran Allmér (m)

Birger Hagård (m)

Hans Dau (m)

Rune Rydén (m)
Elisabeth Fleetwood (m)

Mot. 1989/90

Ub254

19