Yttrandefrihet och medbestämmande

Motion 2001/02:A224 av Barbro Feltzing och Kerstin-Maria Stalin (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att departementspromemorian 2001:9 om yttrandefrihet läggs till grund för en proposition för att komma till rätta med tystnaden på våra arbetsplatser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om en ändring i medbestämmandelagen.

En proposition om yttrandefrihet

Efter flera motioner och interpellationer från Miljöpartiet om yttrandefrihet på våra arbetsplatser utreddes frågan av Sören Öhman, som lade en departementspromemoria, Ds: 2001:9, där det föreslås att det införs en lag om skydd för privatanställdas yttrandefrihet. Förslaget innebär en arbetsrättslig lag som bygger på den struktur som diskrimineringslagarna har och som ansluter till MBL:s preskriptionstider m.m. Förslaget innebär att privata arbetsgivare inte får eftersöka källan eller ingripa med åtgärder, t.ex. avsked, mot arbetstagare som till massmedierna ger åsikter och upplysningar om de delar av företagets verksamhet som har anknytning till det allmänna.

Problem som beskrivs nedan skulle åtgärdas. Däremot blir det fortfarande fritt att inom den privata industrin avtala om tystnadsplikt för de anställda vad gäller företagets verksamhet. Denna departementspromemoria bör nu ligga till grund för en proposition.

Anställda i offentlig sektor vågar inte kritisera

Ett stort och växande arbetsmiljöproblem är rädslan för att framföra kritik på sin arbetsplats. Tystnaden har brett ut sig på arbetsplatser inom skilda sektorer. Många arbetsgivare kräver idag tystnad och lojalitet av sina medarbetare. Inte bara privata arbetsgivare utan också kommuner och landsting finns i skaran, som menar att lojalitet betyder att inte kritisera sin arbetsgivare. Mest markant är det inom offentlig sektor. Människor vågar inte öppet kritisera sin arbetsgivare av rädsla för att få problem på arbetsplatsen.

Bland statstjänstemännen uppger idag 3 av 10 att det är känsligt att framföra kritik mot arbetsgivaren. En enkätstudie av 300 anställda inom LO-förbunden Fastighets och Livs visar att 26 respektive 23 procent säger att de drar sig för att säga vad de tycker om arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Yttrandefriheten är lagskyddad. Men i undersökningar har visats att det trots lagen ändå inte är så. I en rapport från SKTF, Svenska kommunaltjänstemannaförbundet, intervjuades 1 400 personer som är anställda inom landsting, kommuner och kyrkan. Rapporten visade att rädslan för att i massmedier kritisera verksamheten är störst inom kyrkans område, där 6 av 10 inte vågar framföra öppen kritik.

Det har blivit ett hårdare klimat i arbetslivet, med ökad konkurrens och stramare ekonomi. Massarbetslösheten under 90-talet har gjort att arbetsgivarna har haft stor tillgång till arbetskraft och har kunnat välja och vraka ur arbetslöshetskön, så att tyglarna till slut har stramats åt.

Totalt sett sägs att rädslan för att kritisera är störst bland kvinnor och äldre arbetstagare och hos administrativ personal.

Nästan varannan kommunalt anställd vågar inte öppet ge kritik, och så många som 16 % avstår från kritik av rädsla för att förlora jobbet eller för att man tror att det kan vålla problem på den egna arbetsplatsen. Man håller därför hellre tyst om oegentligheter än säger ifrån.

Timanställda och vikarier är tystast

De människor som har tidsbegränsade anställningar har svårast att säga ifrån. Man tar hellre en dålig arbetsmiljö än inga lönelyft eller inget arbete alls. Ofta är man tyst, på grund av det lönesystem som finns.

Professor Gunnar Aronsson på Arbetslivsinstitutet har gjort en undersökning om huruvida visstidsanställningar påverkar viljan att ta upp arbetsmiljöproblem. Hans slutsats är att många tillfälligt anställda vill ha fasta jobb och därför tiger om missförhållanden. De som har fast jobb tiger med tanke på lön och karriärmöjligheter. Som korttidsanställd har man en osäker ställning på arbetsmarknaden. Ju osäkrare ställning, desto svårare att komma med kritik.

Lagen om yttrandefrihet gäller inte inom privat sektor

Yttrandefriheten är grundlagsfäst, men det gäller i förhållande till staten, och det meddelarskydd som finns gäller endast i statlig verksamhet. Hos privata företag gäller inte detta, och när nu privata företag alltmer tar över inom t ex sjukvården så försvinner detta skydd. Likadant är fallet med Telia och Posten, där privatiseringen av bolagen medför att offentlig kritik inte kan skyddas av lagen.

Vid en privatisering och i privata företag gäller således inte personalens yttrandefrihet och det grundlagsstadgade anonymitets- och meddelarskyddet. Arbetsgivaren har rätt att kräva lojalitet mot mål och metoder. Kritik kan därför ses som ett hot mot företagets ställning på marknaden. Den som ändå yttrar sig kritiskt offentligt riskerar disciplinära åtgärder eller i värsta fall uppsägning.

En ny regel i medbestämmandelagen som inte är så allmänt hållen skulle kunna komma till rätta med detta faktum. Att utvidga meddelarskyddet skulle innebära att även personal hos privata arbetsgivare får ökad yttrandefrihet. En utredning som beaktar att även personal hos privata arbetsgivare kan inrymmas i en ökad yttrandefrihet och som beaktar ovanstående regelförändring i medbestämmandelagen behöver göras.

Stockholm den 2 oktober 2001
Barbro Feltzing (mp)	Kerstin-Maria Stalin (mp)