Yttrandefrihet på jobbet

Motion 1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Inledning

Fri debatt och demokrati är oöverträffade metoder att
utveckla samhället mot större frihet och rättvisa. Därför
behövs en ständig vaksamhet mot tendenser att begränsa det
fria ordet och urholka demokratin.

Bakgrunden till denna motion ärdels de återkommande
uppgifterna om att arbetsgivare -- inte minst kommunala
sådana -- söker inskränka de anställdas rätt att använda sin
yttrandefrihet,dels risken att de nya drift- och
ledningsformer som nu prövas i stor skala i offentliga sektorn
ska beskära insynsmöjligheterna.

Eftersom frågeställningarna har beröringspunkter -- och
ofta diskuteras parallellt -- behandlar vi dem tillsammans.

Det är inte i detta sammanhang nödvändigt med någon
utförlig motivering till varför det finns anledning att
lidelsefullt försvara demokratin och våra medborgerliga fri-
och rättigheter. Låt oss helt kort konstatera att vi känner stor
oro både för det demokrati- och politikerförakt som på olika
sätt kommer till uttryck i samhället och för uppgifterna om
att yttrandefriheten sitter trångt på vissa arbetsplatser.

Vi måste alltså oupphörligt slå vakt om de rättigheter och
institutioner i det svenska samhället som möjliggör den fria
åsiktsbildningen. Dit hör yttrandefriheten,
offentlighetsprinciper, meddelarskyddet, mångfalden inom
massmedia m m. De inskränkningar i yttrandefriheten som
är absolut nödvändiga, t ex till skydd för den personliga
integriteten eller rikets säkerhet, måste vara tydligt
motiverade och klart definerade.

Rättsläget

Ska kommunanställda som protesterar mot nedskärningar
behöva ha konsumkassar över huvudet? Ska en anställd
riskera sparken för att han eller hon diskuterar ett problem i
firman i en insändare? Var går gränsen mellan
yttrandefriheten och rimliga krav på lojalitet?

Redan av regeringsformen (RF) 1

§ framgår att det svenska folkstyret bygger på fri
åsiktsbildning. I tryckfrihetsförordningen (TF) 1

§ fastslås bl a
meddelarfriheten.

Även om grundlagarna i princip endast berör
medborgarnas rättigheter gentemot det allmänna har dessa
bestämmelser en övergripande karaktär. RF:s och TF:s
uttalanden följs upp i vanlig lag, t ex brottsbalken (BrB), och
man kan säga att yttrandefriheten är själva utgångspunkten
även för de lagar som reglerar inskränkningar i den, t ex
sekretesslagen.

Medan grundlagarna alltså skyddar mot inskränkningar av
våra rättigheter från det allmännas sida, straffbelägger BrB
handlingar som innebär att enskilda försöker inskränka
andras yttrandefrihet. Flera olika brottsrubriceringar kan bli
aktuella -- låt oss främst peka på brottet i BrB 18:5, ''brott
mot medborgerlig frihet'', som kan ge upp till sex års
fängelse. Men även t ex brotten olaga tvång, olaga hot,
störande av allmän sammankomst eller skadegörelse kan bli
aktuella i sådana situationer.

De fall som varit mest aktuella på senare tid berör enskilda
medborgare i deras egenskap av anställda. Där blir frågan om
en anställds utnyttjande av sin yttrandefrihet kan utgöra
saklig grund för uppsägning enligt lagen om
anställningsskydd (LAS).

Det kan finnas saklig grund för uppsägning om den
anställde genom sitt yttrande t ex brutit mot sekretesslagen,
lagen om företagshemligheter eller den allmänna
lojalitetsförpliktelse som anses föreligga för en anställd
gentemot arbetsgivaren. Men, som framgår av ett stort antal
JO-utslag och några domar i arbetsdomstolen, väger
yttrandefriheten mycket tungt även i arbetsrätten. Det finns
begränsningar för vad en anställd får yttra, men det har krävts
grava lojalitetsbrott för att rättsinstanserna skall anse att en
anställd överträtt yttrandefrihetens gränser.

Det råder alltså ingen tvekan om att svenska medborgare
har en vidsträckt yttrandefrihet, som gentemot det allmänna
skyddas i grundlag och gentemot andra enskilda skyddas i
vanlig lag.

Nej till urholkning av yttrandefriheten

Men trots att lagarna ger ett gott skydd för yttrandefriheten
har alltså problemen i praktiken blivit fler och fler.

Självfallet måste en rimlig avvägning ske mellan å ena
sidan berättigade krav på sekretess och lojalitet och å andra
sidan önskemålet om ett fritt informationsflöde och
åsiktsutbyte.

Vi liberaler har genomgående varit mer återhållsamma än
de flesta andra när det gällt införandet av bestämmelser som
inskränker yttrandefriheten. Under åtskilliga år fördes t ex en
debatt kring frågan om huruvida ''förtal av företag'' skulle
bli ett brott -- kravet framfördes av näringslivets
organisationer, men också i riksdagen. Vi motsatte oss det.
Också senare, t ex
när det under den socialdemokratiska regeringstiden var
aktuellt med en lag om företagshemligheter, har vi verkat för
att riskerna för den enskildes meddelarfrihet skall bli så små
som möjligt. Den nya yttrandefrihetsgrundlagen, som vi i
hög grad var pådrivande för att få fram, innebär att
meddelarfriheten vidgas.

Det faktum att denna debatt skjutit fart på senare tid kan ge
intrycket att problemet uppkommit genom någon lagändring
som genomförts efter regeringsskiftet 1991. Så är emellertid
inte fallet. De lagar som är aktuella har genomgående stiftats
under socialdemokratisk regeringstid.

Behöver kravet på lojalitet med arbetsgivaren möjligen
skärpas? Arbetsrättskommittén behandlade i sitt första
betänkande (SOU 1993:32) den frågan. Kommitténs
majoritet -- som fp-ledamoten tillhörde på denna punkt --
svarade att gällande rättspraxis i huvudsak är tillfyllest.
Majoriteten menade att det ändå kunde ligga ett värde i att
den rättspraxis som utbildats sedan LAS tillkomst (att ett
visst lojalitetskrav ligger i själva anställningen) skrevs in i
den aktuella lagparagrafen. Minoriteten hade samma
verklighetsbeskrivning av rättsläget men drog motsatt
slutsats i den juridisk-tekniska frågan, nämligen att någon
ändring av paragrafen inte var behövlig. Regeringen valde,
då den lade fram en proposition grundad på kommitténs
delbetänkande, att inte föra fram förslaget om en förlängning
av paragrafen.

Folkpartiet liberalerna gör nu den bedömningen att kraven
på lojalitet från de anställdas sida inte behöver skärpas i
lagen. Det framgår av arbetsrättskommitténs genomgång av
rättsläget att rimliga krav på lojalitet gäller redan nu. Även
de socialdemokratiska och fackliga ledamöterna markerade
en uppslutning kring synen att en viss grad av lojalitet är
nödvändig och att flagranta brott mot den kan utgöra saklig
grund för uppsägning. Avsikten med majoritetsförslaget var
heller inte att skärpa gällande rätt, utan att kodifiera den.
Men mot bakgrund av de synpunkter som framkommit sedan
förslaget lades fram är vi för vår del beredda att förorda att
den aktuella paragrafen inte förändrats i den del som berör
de anställdas lojalitet.

Den uppmärksammade s k Värö-domen aktualiserade
frågan om skadestånd vid obefogade uppsägningar. Vi anser
att mycket talar för att skadeståndsbeloppet i sådana fall
borde vara högre. Den som sägs upp med motiveringen att
vederbörande utnyttjat sin yttrandefrihet på ett otillbörligt
sätt, men får uppsägningen underkänd av domstol, bör ha rätt
till större skadestånd.

Samverkan offentligt--privat

Kritiken mot myndigheternas hanterande av
yttrandefriheten gäller inte bara bristande tolerans gentemot
frispråkiga eller protesterande anställda, utan också en ovilja
att leva upp till offentlighetsprincipens krav på insyn och
öppenhet.

Ett återkommande tema i den debatt som förts har varit om
den utveckling mot fler mellanformer mellan privat och
offentlig sektor som förekommer, förvärrar problemen.

Vi har bejakat en utveckling som innebär att problem inom
den offentliga sektorn ibland åtgärdas genom att
marknadsmekanismer utnyttjas. Problemen kan t ex
bestå i bristande effektivitet eller en berättigad känsla
hos personalen på basplanet att för många beslut fattas högt
upp i hierarkin. Lösningen kan innebära att man prövar
entreprenad eller s k köp-säljsystem. Men vi har hela tiden
betonat att detta måste ske i former som säkrar den enskildes
rättstrygghet och möjligheterna till demokratisk insyn.

En mellanform som vi, däremot, traditionellt varit
skeptiska till är kommunala bolag. Det är väl känt att ett ofta
åberopat argument för att driva kommunal verksamhet i
bolagsform är möjligheten att slippa insyn. Kommunallagen
och aktiebolagslagen är tillkomna i helt olika syften och är
uppbyggda enligt motstridande principer, varför ett
kommunalt bolag blir något av en hybrid.

Problemet med bristande insyn har i någon mån åtgärdats
genom det förslag som regeringen presenterade 1993 om
handlingsoffentlighet i kommunala företag. Vid sidan av
offentlighetsprincipen utvidgas därmed också
meddelarfriheten till att gälla i företag där kommunen har ett
bestämmande inflytande. Reglerna trädde i kraft den 1
januari 1995. Men vi vidhåller att huvudprincipen bör vara
att verksamheter som drivs av det allmänna, och där
skattemedel är eller kan komma att bli en del av
finansieringen, bör drivas i förvaltningsform. Om skälen för
aktiebolagsformen är starka är sannolikt en privatisering den
naturliga lösningen.

Att vi accepterat vissa statliga bolagiseringar beror bl a på
att den svenska affärsverksformen varit okänd
internationellt, vilket försvårade t ex Televerkets agerande på
den internationella lånemarknaden. I det fallet är också
bolagisering ett steg på vägen mot privatisering.

Vi tror att det är fullt möjligt att hitta lösningar där alla
rimliga krav tillgodoses samtidigt som möjligheterna att
utnyttja utomstående aktörer -- t ex
föräldrakooperativ, friskolor, entreprenadföretag etc --
bibehålls. Vi tror också att den ambition som funnits på
senare år att decentralisera beslut och låta personalen
bestämma mer om den löpande verksamheten inte behöver
stå i strid med rimliga krav på insyn och demokrati.

När man granskar några av de aktuella fallen närmare står
det klart att det finns betydande okunnighet runtom i såväl
statliga som kommunala myndigheter om vilka rättigheter
lagarna ger medborgarna. Åtskilliga problem skulle säkert
kunna lösas om det genomfördes en informationskampanj
riktad till ämbetsverk, statliga bolag och kommuner om
innebörden i meddelarfriheten och offentlighetsprincipen. Vi
föreslår i denna motion att riksdagen ger regeringen till
känna behovet av en sådan kampanj.

Vi vill också -- både i fråga om anställdas yttrandefrihet
och insynen i myndigheter -- påminna om att de institutioner
som utgör det främsta skyddet för vår författning fungerat
väl. JO:s olika yttranden och AD:s dom i det
uppmärksammade Värö-målet är goda exempel. Men
samtidigt är det svårt att blunda för att det stora antalet fall
som uppmärksammats på senare tid kan vara tecken på en ny
attityd från såväl privata som offentliga arbetsgivare.

Dags att utreda insynsmöjligheterna när offentliga sektorn
förnyas

Folkpartiet liberalerna menar att det är dags att tillsätta en
offentlig utredning med parlamentariker och medverkan av
organisationer på arbetsmarknaden. Uppgiften skall vara att
utreda insynsmöjligheterna i den offentliga sektorn. Vi
utesluter inte att ytterligare lagstiftning kan erfodras för att
säkra att de nya greppen i offentlig verksamhet inte
inskränker medborgarnas insyn och möjligheter till fri
debatt.

Avslutning

Det har den senaste tiden talats mycket om att Sverige ska
engagera sig för större öppenhet och offentlighet inom EU.
För att den kampen ska vara trovärdig måste vi ''sopa rent
framför egen dörr'' och lösa liknande problem på
hemmaplan.

Vi vill peka på några punkter som är väsentliga för att säkra
den demokratiska debatten, inte minst på det lokala planet.
De anställdas yttrandefrihet måste garanteras och får inte
inskränkas utöver de regler och den praxis som redan finns --
tvärtom bör skadeståndsreglerna vid obefogad uppsägning,
där yttrandefriheten kränkts, skärpas,En statlig utredning
bör tillsättas med uppgift att analysera om
lagstiftningsändringar är erfoderliga för att säkra att de nya
drift- och ledningsformer som förekommer i offentliga
sektorn (köp-säljsystem, beställar-utförarmodell,
entreprenader, privat finansieringsmedverkan i
infrastrukturprojekt, bolagisering m m) inte inskränker
möjligheten till insyn och demokratisk debatt,
Civildepartementet bör genomföra en informationsdrive
riktad till ämbetsverk, statliga bolag och kommuner om
innebörden i meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.
Folkpartiet kommer kommunalt att verka för att demokrati-
och insynsfrågorna tas upp och att informationen till såväl
förtroendemän som berörd personal om gällande regler
förbättras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skadeståndsreglerna vid
obefogad uppsägning där yttrandefriheten beskurits,
skärps,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning för att
säkra att de nya drift- och ledningsformerna som
förekommer i den offentliga sektorn inte minskar
möjligheterna till insyn och demokratisk debatt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en informationskampanj till
ämbetsverk, statliga bolag och kommuner om innebörden i
meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Stockholm den 12 januari 1995

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)