Att utveckla ett grannlandssamarbete Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa år 1999 2001
Proposition 1997/98:70
Regeringens proposition
1997/98:70
Att utveckla ett grannlandssamarbete - Sveriges
utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa
år 1999-2001
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
Pierre Schori
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redogörs för Sveriges utvecklingssamarbete med Central-
och Östeuropa för perioden 1999-2001.
Regeringen föreslår att målen för utvecklingssamarbetet fortsatt skall
vara:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Allt samarbete skall präglas av ett jämställdhetsperspektiv.
Som prioriterade samarbetsländer föreslås Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Ryssland och Ukraina.
Den huvudsakliga inriktningen av utvecklingssamarbetet föreslås vara
åtgärder som leder till gott grannskap, en ekonomiskt dynamisk
Östersjöregion, medlemskap i Europeiska unionen för Estland, Lettland,
Litauen och Polen, en vidare integration av Ryssland och Ukraina i
europeiska samarbetsstrukturer samt åtgärder för att förbättra den sociala
situationen i samarbetsländema.
I Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 70
Innehållsförteckning
Prop. 1997/98:70
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Ärendet och dess beredning..............................................................5
3 Ett integrerat Europa.........................................................................7
3.1 Samarbete för gott grannskap och en utvidgad Europeisk
union...................................................................................7
3.2 Östersjöregionen som vår hemmamarknad......................10
3.3 Utvidgningen av EU.........................................................14
3.4 Rysslands och Ukrainas vidare Europaintegration...........17
3.5 Utvecklingen av en social marknadsekonomi..................18
4 Samarbetets huvudsakliga områden................................................20
4.1 Mål och sektorer...............................................................20
4.2 Att främja en säkerhetsgemenskap...................................22
4.2.1 Säkerhetspolitisk kompetens..........................23
4.2.2 Demokratiskt totalförsvar...............................24
4.2.3 Fredsfrämjande insatser..................................24
4.2.4 Gränsbevakning och insatser för stärkt yttre
gränskontroll...................................................25
4.2.5 Kampen mot internationell och organiserad
brottslighet......................................................26
4.2.6 Asyl- och migrationspolitisk kompetens........27
4.2.7 Beredskap mot olyckor och katastrofer..........28
4.3 Att fördjupa demokratins kultur.......................................29
4.3.1 Demokrati och utveckling..............................29
4.3.2 Rättsområdet...................................................32
4.3.3 Samarbete mellan kommuner, län och
landsting.........................................................34
4.3.4 Samarbete genom enskilda organisationer.....36
4.3.5 Språk- och integrationsstödet.........................37
4.4 Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling........38
4.4.1 De nya marknadsekonomierna.......................38
4.4.2 Fortsatt stöd till den ekonomiska
omvandlingen.................................................40
4.4.3 Den sociala dimensionen................................42
4.4.4 Utökat samarbete på det sociala området.......46
4.5 Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling..................49
4.5.1 Miljösituationen i Östersjöområdet................49
4.5.2 Agenda 21 för Östersj öområdet.....................49
4.5.3 Åtgärdsprogrammet för Östersjön..................50
4.5.4 Kärnsäkerhet och strålskydd..........................51
4.5.5 Energi.............................................................53
4.6 Jämställdhet......................................................................54
5 Samarbetsländema..........................................................................57
5.1 Geografisk prioritering.....................................................57
5.2 Estland..............................................................................59
5.3 Lettland.............................................................................61
5.4 Litauen..............................................................................64
5.5 Polen.................................................................................65
5.6 Ryssland............................................................................67
5.7 Ukraina.............................................................................71
5.8 Vitryssland........................................................................72
5.9 Centraleuropa....................................................................73
5.10 Utvecklingsländerna i regionen........................................74
6 Kanaler, instrument och styrning....................................................76
6.1 Kanaler..............................................................................77
6.1.1 Sida.................................................................77
6.1.2 Svenska institutet............................................78
6.1.3 Swedfund International AB............................79
6.1.4 Swedfund Financial Markets AB...................80
6.1.5 Stiftelsen Östekonomiska Institutet................81
6.1.6 Stiftelsen Östersjöinstitutet.............................82
6.2 Instrument.........................................................................82
6.2.1 Tekniskt samarbete, investeringar, garantier
och krediter.....................................................82
6.2.2 Betalningsbalansstöd i form av lån................83
6.2.3 Exportkreditgarantiramen...............................83
6.2.4 Ökad användning av garantier och krediter... 86
6.2.5 Andra program...............................................87
6.3 Styrning av östsamarbetet.................................................89
7 Europeiska unionens samarbete med Central- och Östeuropa........91
7.1 Phare- och Tacisprogrammen...........................................91
7.2 Europeiska investeringsbanken........................................94
8 Östsamarbetet i ett internationellt perspektiv..................................96
8.1 Regionalt samarbete.........................................................96
8.1.1 Nordiskt samarbete.........................................96
8.1.2 Östersjöstaternas råd.......................................99
8.1.3 Barentsrådet..................................................100
8.2 Andra länders utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa........................................................................102
8.3 Multilateralt samarbete...................................................104
Bilaga 1 Sammanfattning av Att utveckla ett grannlandssamarbete
— en utvärdering av Sveriges samarbete med Central- och
Östeuropa (Ds 1997:75)...................................................... 110
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser........................................114
Prop. 1997/98:70
Bilaga 3 Sammanställning över remissinstansernas yttranden över
Att utveckla ett grannlandssamarbete - en utvärdering av
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
(Ds 1997:75)....................................................................... 116
Bilaga 4 Förkortningsordlista............................................................
120
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998......... 122
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner ett nytt treårsprogram för utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa för perioden 1999-2001 (avsnitt tre),
2. fastställer målen för utvecklingssamarbetet med Central- och
Östeuropa till
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Ett jämställdhetsperspektiv skall prägla hela samarbetet (avsnitt
fyra),
3. fastställer att verksamheten skall inriktas på insatser för att främja
medlemskap i EU för Estland, Lettland, Litauen och Polen samt att
vidare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska samarbets-
strukturer (avsnitt fem).
Prop. 1997/98:70
2 Ärendet och dess beredning
Regeringen initierade hösten 1989 det första svenska samarbets-
programmet med Central- och Östeuropa. Tyngdpunkten lades på
kunskapsutveckling, vilket bedömdes ha den största strategiska
betydelsen i förhållande till de anslagna medlens storlek. År 1991 och
1995 antogs nya samarbetsprogram, som förutsatte avsättningar i
budgeten på cirka en miljard kronor per år. Sammanlagt har regeringen
från 1989 till och med 1998 avsatt cirka 6,5 miljarder kronor till bilateralt
utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa. Inräknas det svenska
bidraget till EU:s samarbetsprogram med Central- och Östeuropa, Phare
och Tacis, uppgår det totala svenska stödet till närmare 7,7 miljarder
kronor. Det tredje samarbetsprogrammet löper ut den 31 december 1998.
Det bärande elementet är i dag strävan att bidra till ett integrerat Europa
präglat av gemensam säkerhet, demokratins kultur och en bärkraftig
utveckling.
Sedan den 1 januari 1997 redovisas medlen för utvecklingssamarbetet
under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, verksamhetsområde 7 B
Samarbete med Central- och Östeuropa. Härutöver finansierar vissa
andra departement och myndigheter insatser inom sina respektive
verksamhetsområden.
Föreliggande proposition utgör regeringens förslag på inriktningen av
det fjärde samarbetsprogrammet med Central- och Östeuropa avseende
perioden 1999-2001. Programmet avser endast insatser som sorterar
under utgiftsområde 7 B. I vårpropositionen 1997 (1996/97:150) angavs
att:
"Regeringen bedömer att samarbetet med Central- och Östeuropa kommer att
fortsätta och har beräknat medel motsvarande en nominellt oförändrad nivå
även efter 1998. Regeringen har därför preliminärt beräknat 810 miljoner
kronor vardera för åren 1999 och 2000. Innan medel anvisas för samarbetet
skall dock en oberoende utvärdering av verksamheten genomföras."
En oberoende utvärdering av samarbetet inlämnades till regeringen i
november 1997. I kommande vårproposition (1997/98:150) väntas
följdenligt medel fastställas för samarbetsprogrammet avseende åren
1999-2001.
Utvärderingen har redovisats i departementsserien under titeln "Att
utveckla ett grannlandssamarbete - en utvärdering av Sveriges samarbete
med Central- och Östeuropa" (Ds 1997:75). I utvärderingen lämnas
förslag på inriktning av det kommande samarbetsprogrammet. Det i
regeringsformen föreskrivna beredningskravet (7 kap. 2§ RF) har
uppfyllts genom att över hundra remissinstanser har anmodats/beretts
möjlighet att inkomma med synpunkter på förslagen. Av dessa har
flertalet inkommit med synpunkter. Utvärderingens innehåll redovisas i
bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna bifogas i bilaga 2 och i
bilaga 3 presenteras en sammanställning över de inkomna remissvaren.
Till grund för propositionen har även legat skrivelser som på
regeringens begäran har inkommit från de två centrala förvaltnings-
Prop. 1997/98:70
myndigheterna Sida och Svenska institutet avseende förutsättningarna för
och behoven av fortsatt samarbete med Central- och Östeuropa.
Härutöver har utvärderingar av det säkerhetsffämjande samarbetet
respektive den särskilda exportkreditgarantiramen nyligen presenterats
för regeringen.
Sveriges utlandsmyndigheter i Tallinn, Riga, Vilnius, Warszawa,
Moskva, S:t Petersburg och Kiev har lämnat synpunkter på utvecklings-
samarbetets framtida inriktning.
Tilläggas kan att de, närmare 30, utvärderingar som löpande har gjorts
under innevarande samarbetsperiod också utgör ett underlag för
bedömningar om det framtida utvecklingssamarbetet. Här kan som
exempel nämnas utvärderingar som har genomförts på uppdrag av Sida
av stödet till landreformen respektive till vägväsendet i de tre baltiska
länderna, det fördjupade vänortssamarbetet i Estland, Lettland, Litauen
och Polen, stödet på arbetsmarknadsområdet i Polen, stödet till
skogssektorn i Litauen, StartÖstprogrammet och en utvärdering av
statistiksamarbetet med Ryssland.
Prop. 1997/98:70
Ett integrerat Europa
Prop. 1997/98:70
Regeringens förslag: Ett nytt treårsprogram för utvecklings-
samarbetet med Central- och Östeuropa för perioden 1999-2001 skall
godkännas.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
(bilaga 1).
Remissinstanserna: Har godtagit utredarens förslag (bilaga 3).
3.1 Samarbete för gott grannskap och en utvidgad
Europeisk union
I februari 1995 lade regeringen fram en proposition (1994/95:160) om
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa för perioden juli 1995 -
december 1998, i vilken det bland annat konstaterades att flera länder i
Central- och Östeuropa:
"... har kommit långt i att skapa ett demokratiskt samhällssystem och en
fungerande marknadsekonomi. Det är en historisk uppgift att befästa denna
omvandling och integrera länderna i ett Europa som präglas av gemensam
säkerhet, demokratins kultur och en bärkraftig utveckling."
Under de år som har gått sedan propositionen lades fram har den
ekonomiska och politiska utvecklingen i flertalet av de berörda länderna
accelererat. Reformerna har hunnit påverka så många samhällsområden
och har blivit så starkt förankrade hos medborgarna att någon återgång
till det gamla systemet ej längre är tänkbar. Samtidigt måste konstateras
att omvandlingen ingalunda är fullbordad. Det handlar om en fortgående
process där medborgarna ständigt ställs inför nya utmaningar.
Särskilt viktig har utvecklingen varit för närbelägna länder som
Sverige. I proposition 1994/95:160 konstaterade regeringen att det
program som då lades fram utgjorde en viktig del av svensk utrikes- och
säkerhetspolitik:
"Sverige har ett starkt intresse av att genom utrikespolitiskt samarbete främja
demokratins och den sociala marknadsekonomins strukturer i regionen, verka
för en öppnare handel och en djupare ekonomisk integration samt en
intensifierad utrikes- och säkerhetspolitisk dialog med länderna i Central- och
Östeuropa.---Samarbetet syftar ytterst till att främja säkerheten, demokratin
och en bärkraftig utveckling i hela Europa. Östersjöregionens betydelse för att
skapa ett dynamiskt norra Europa är en grundlinje i samarbetsprogrammet."
Målen för Sveriges bilaterala samarbete med Central- och Östeuropa
fastställdes av riksdagen i maj 1995 (proposition 1994/95:160) till:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
I juni 1996 beslutade riksdagen att hela utvecklingssamarbetet
dessutom skall präglas av ett jämställdhetsperspektiv.
I enlighet med vad som föreslogs i proposition 1994/95:160 har, på
basis av de angivna målen, regeringsbeslut tagits om landstrategier för
samarbetet med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och, i mera
begränsad form, Ukraina. Landstrategiema syftar till att inom varje
målområde ytterligare precisera de sektorer och riktlinjer som skall gälla
för samarbetet. Landstrategiema möjliggör den närmare typ av
precisering av samarbetets inriktning som efterlyses i utvärderingen.
Landstrategiema har dels diskuterats med företrädare för myndigheter
och departement i Sverige som är aktiva i östsamarbetet, dels med
myndigheterna i samarbetsländema. Prioriteringarna är därför väl
förankrade. Landstrategiema skall under andra halvåret 1998 och första
halvåret 1999 uppdateras inför den nya programperioden.
I Ds 1997:75 konstateras att flertalet av de närmare trettio program
eller projekt som blivit föremål för oberoende utvärderingar, har bedömts
vara mycket positiva. Sverige har koncentrerat sina insatser till de
närmast belägna central- och östeuropeiska länderna, där - för att citera
utvärderingen:
"i stort sett alla insatser ... har positiva effekter från svensk synpunkt".
De positiva bedömningarna visar att inriktningen på verksamheten är
relevant. De kan också ses som bekräftelse på att beredningsproceduren
är god. Utvärderingen pekar på flera förbättringar i utvecklings-
samarbetet, jämfört med den tidigare översyn av östsamarbetet som
genomfördes 1994. Organisationen och den interna samordningen av
samarbetet har effektiviserats, menar utredaren.
Jämförs de krav som EU ställer på de framtida medlemsländerna, de
s.k. Köpenhamnskriteriema, och slutsatserna i Europeiska kommis-
sionens utlåtanden från juli 1997 med de hittillsvarande svenska målen,
kan konstateras att det, möjligen med undantag för främjandet av en
säkerhetsgemenskap, finns en betydande grad av överensstämmelse.
Demokrati i vid mening och hållbar ekonomisk utveckling är grund-
läggande förutsättningar för medlemskap i EU. Miljön och den sociala
sektom nämns som centrala områden för anpassningen. Att de svenska
målen väl överensstämmer med EU-kraven noteras även i utvärderingen.
Regeringen anser att de fyra målen fortsatt är relevanta som grund för
Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa. Den
politiska och ekonomiska utveckling som ägt rum i länderna sedan målen
antogs, liksom den pågående EU-anpassningen och det förstärkta
samarbetet mellan EU och Ryssland respektive EU och Ukraina, gör det
emellertid önskvärt att kontinuerligt utröna hur de bäst kan uppfyllas.
Landstrategiema utgör därvid en god grund. Samtidigt finns ett behov att
ytterligare koncentrera de begränsade resurserna till särskilt angelägna
delområden. Kriterierna för valen av olika delområden och konkreta
prioriteringar diskuteras längre fram i denna proposition.
Efter den första fasen av stöd till i synnerhet de baltiska staternas
frigörelse och den andra fasen av stöd till uppbyggnad av de
demokratiska och marknadsekonomiska samhällsinstitutionerna i
Prop. 1997/98:70
Central- och Östeuropa, står vi nu inför en ny fas i Europa - EU-
utvidgningen och den bredare Europaintegrationen.
Det är alltjämt viktigt att de central- och östeuropeiska staterna far
internationellt stöd för att fullfölja övergången till demokrati och
marknadsekonomi. Kontinuitet och flexibilitet har hela tiden varit
riktmärken för Sveriges insatser i Central- och Östeuropa. De insatser
som aktualiseras efter innevarande programperiod måste utgå ifrån delvis
andra förutsättningar. Utvecklingen under de senaste åren har gått in i ett
nytt skede, präglat av tre betydelsefulla förändringar:
- Målet att en betydande del av utvecklingssamarbetet med de central-
och östeuropeiska staterna skall kunna övergå i ett reguljärt samarbete
håller på att uppnås. För vissa av länderna gäller att sådant samarbete
redan dominerar.
- Utvidgningen av EU med de associerade centraleuropeiska och
baltiska staterna rycker närmare. Förhandlingar om medlemskap
kommer att inledas under år 1998. I förlängningen av det ökade
reguljära samarbetet ligger alltså en alltmer fullständig europeisk
gemenskap.
- Utvecklingen i Ryssland framstår som mer positiv än tidigare. Det
finns nu ett genuint ryskt intresse av att delta i en bred europeisk
samverkan. EU:s relationer med Ryssland har fått en fast grund med
ikraftträdandet av ett omfattande partnerskaps- och samarbetsavtal.
Samtidigt står landet inför stora utmaningar att fullfölja den
samhälleliga omdaningen, särskilt med avseende på strukturella
ekonomiska reformer och på det sociala området.
Det är i ett integrerat Europa som det regionala samarbetets
möjligheter till fullo kan utnyttjas. Med den utveckling som nu äger rum
skapas gynnsamma förutsättningar för förverkligandet av en dynamisk
nordeuropeisk region. Ordförandeskapen i Östersjöstatemas råd 1995/96,
Barentsrådet 1996/97 och i Nordiska Ministerrådet 1998 har gett Sverige
tillfälle att medverka till att driva denna ambition. Regeringschefsmötena
i Visby i maj 1996 och i Riga i januari 1998 har gett nya impulser till ett
förstärkt Östersjösamarbete. Europeiska kommissionen markerar genom
aktiva insatser i såväl Östersjöstatemas råd som Barentsrådet den vikt
den tillmäter den regionala dimensionen av samarbetet med Central- och
Östeuropa. Sverige värnar även i detta sammanhang om den trans-
atlantiska länken. USA:s aktiva engagemang i Östersjö- och Barents-
samarbetet välkomnas.
En nordeuropeisk region som karakteriseras av stabila politiska
förhållanden, fördjupat samarbete på grundval av gemensamma
värderingar och ansvarsfullt utnyttjande av regionens rika resurser och
som utvecklas i växelverkan med andra delar av Europa och världen, kan
bli en stor tillgång för Sverige. Att förebygga konflikter inte minst i
närområdet har varit och förblir en av de viktigaste uppgifterna för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Att skydda miljön även från gräns-
överskridande hot är centralt i samarbetet. En vidgad "hemmamarknad"
är ett starkt svenskt intresse. Kulturellt och annat utbyte mellan
Prop. 1997/98:70
samhällena är inte bara ett ömsesidigt intresse, utan även en av
förutsättningarna för en demokratisk kultur i vid mening. Svenska
folkrörelser och andra enskilda organisationer, liksom regionala och
lokala myndigheter och institutioner bygger ut kontakterna med sina
motsvarigheter på andra sidan Östersjön. I alla dessa avseenden kan
framtiden erbjuda fortsatt gynnsamma utsikter.
Det finns emellertid betydande problem som måste lösas. Vidgade
inkomstklyftor, växande sociala problem och ökad obalans mellan olika
landsdelar har följt i spåren på de genomgripande samhällsomvand-
lingarna. Den organiserade brottsligheten drar nytta av de öppnade
gränserna och förbättrade kommunikationerna. Föroreningar och
bristfällig kärnsäkerhet är betydande hot mot miljön.
Oberoende av tidtabellen för förhandlingarna om medlemskap i EU för
länderna i Central- och Östeuropa, är det klart att alla kandidatländer inte
kommer att kunna uppfylla villkoren för anslutning samtidigt. Även om
det har gjorts tydligt att EU skall stödja alla kandidatländer i deras
medlemskapsförberedelser, bör den psykologiska effekten av differentie-
ringen, särskilt om den gäller länder som gränsar till varandra, inte
underskattas. Framför allt måste en långvarig ny tudelning av Europa
undvikas. Det är viktigt att de nya samarbetsformema med Ryssland och
Ukraina och övriga länder i f.d. Sovjetunionen utformas med detta i
åtanke.
Utvecklingssamarbetet i denna nya fas måste mot bakgrund av
ovanstående inriktas på:
- att underlätta den förestående EU-utvidgningen och särskilt bidra till
att Estland, Lettland, Litauen och Polen blir medlemmar i EU,
- att integrera Ryssland och Ukraina närmare i europeiska samarbets-
strukturer
- att i ökad utsträckning integrera de sociala frågorna i samhälls-
omvandlingen.
Även om nästa samarbetsprogram, liksom tidigare program, omfattar
tre år varierar tidshorisonten för utvecklingssamarbetet med olika länder.
Utvecklingssamarbetet utgör ett tillfälligt stöd till omvandlingsprocessen
och Europaintegrationen med olika lång planeringshorisont beroende på
samarbetsländemas utveckling. I flera fall är denna tidsperiod naturligen
längre än tre år. Successivt kommer mer reguljära samarbetsformer att
dominera. I avsnitt fem redogörs mer i detalj för regeringens syn på
samarbetets tidslängd med olika samarbetsländer.
3.2 Östersjöregionen som vår hemmamarknad
Länderna kring Östersjön har en inneboende dynamik och potential som
ett av Europas tillväxtcentra. De möjligheter till kontakter, utbyte och
handel som öppnats under 1990-talet sedan Östersjön åter blivit ett
förenande hav måste tillvaratas. Regeringen avser att fortsatt verka för att
kontakter knyts över Östersjön, för ökad handel och investeringar i
området och för åtgärder som främjar kunskap om språk, historia och
Prop. 1997/98:70
10
kultur. Vidare skall regeringen arbeta för att Östersjösamarbetet blir en Prop. 1997/98:70
länk mellan Ryssland och EU.
Östersjötoppmötena i Visby och Riga
Under det svenska ordförandeskapet i Östersjöstatemas råd inbjöds
regionens regeringschefer tillsammans med kommissionens ordförande
till ett toppmöte i Visby i maj 1996. Den s.k. Visbydeklarationen
underströk betydelsen av regionalt samarbete för att främja demokrati,
marknadsekonomi i kombination med en uthållig utveckling, förbättrat
miljöskydd och en ökad europeisk integration. Mötet skapade en bred
politisk bas för det fortsatta Östersjösamarbetet. Regeringscheferna
tillsatte dessutom vid mötet en särskild grupp av personliga
representanter för att samarbeta mot organiserad brottslighet i regionen.
Vid det därpå följande utrikesministermötet i Kalmar antogs handlings-
program för:
- mellanfolkligt samarbete och civil säkerhet,
- ekonomisk utveckling och integration,
- förstärkt miljöskydd.
Det andra Östersjötoppmötet, 22-23 januari 1998 i Riga, gav en viktig
politisk bekräftelse på en framväxande Östersjöidentitet baserad på
demokratisk utveckling, intensivare ekonomiskt samarbete samt
mellanfolkligt och kulturellt utbyte. Östersjösamarbetet har en roll att
spela för att främja dialogen i regionen och for att fa in Ryssland
ytterligare i det bredare europeiska samarbetet samt som ett
kompletterande instrument för kandidatländernas anpassning till EU.
Mötet i Riga satte strålkastarljuset på behovet av mer samarbete för att
främja den ekonomiska utvecklingen i regionen. Frågor rörande tillväxt,
nyföretagande och sysselsättning utgjorde viktiga inslag i regerings-
chefernas diskussioner. Ett svenskt förslag att samla handelsministrarna
för att särskilt uppmärksamma de små och medelstora företagens
möjligheter att delta i handelsutbytet fick fullt stöd. Aktionsgruppen mot
organiserad brottslighet fick stor uppskattning och dess mandat
förlängdes. Detta kan även ses som ett led för att främja regionens
attraktionskraft på utländska investeringar. Regeringscheferna uppmärk-
sammade också behovet av intensifierat samarbete för att komma till
rätta med kommersiellt, sexuellt utnyttjande av barn och insatser för att
främja informationsteknologins användande, regionala energilösningar,
ökad kärnsäkerhet, ökad civil säkerhet, miljön i Östersjön samt den högre
utbildningen i regionen.
11
Att främja ökad handel och investeringar i Östersjöregionen
Prop. 1997/98:70
Sveriges handel med samarbetsländerna
* Statistiken for år 1997 omfattar januari-november
Samarbetsländerna är Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina
Handeln med våra grannar i öst har ökat markant under senare år, men
är fortfarande blygsam jämfört med den stora handel som äger rum med
de nordiska grannländerna. Bland Sveriges prioriterade samarbetsländer
är Polen den största exportmarknaden, därefter kommer Ryssland.
Exporten till de tre baltiska staterna har ökat kraftigt. Den totala handeln
med de baltiska länderna uppgick år 1991 till endast 290 miljoner kronor,
men hade ökat år 1997 (januari-november) till cirka 10 miljarder kronor,
varav handeln med Estland stod för drygt hälften. Handeln med Polen
uppgick de första elva månaderna 1997 till drygt 13 miljarder kronor och
med Ryssland till drygt 12 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas
att handeln med Danmark uppgår till runt 50 miljarder kronor årligen.
Potentialen för ökad handel inom Östersjöområdet är betydande.
De svenska direktinvesteringama (netto) i de baltiska länderna under
perioden 1992-1997 (september) uppgick till 1 196 miljoner kronor
(Estland 499, Lettland 99 och Litauen 598 miljoner kronor).
Motsvarande belopp för Polen var 1 364 miljoner kronor. För de baltiska
länderna svarar små och medelstora företag för en betydande del av såväl
handeln som investeringarna.
Handelspolitiken gentemot våra samarbetsländer styrs genom de avtal
som är slutna med EU. Till följd av partnerskaps- och samarbetsavtalen
finns redan MGN-behandling (mest-gynnad-nation) med Ryssland och
Ukraina. I EU:s partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland och
Ukraina finns ett beslut om att 1998 undersöka om omständigheterna
medger att förhandlingar påbörjas om upprättande av ett frihandels-
område. Ett framtida medlemskap i Världhandelsorganisationen (WTO),
vilket förutom MGN ger laglig säkerhet i form av uppfyllande av
regelverket och tullbindningar, ligger något längre fram i tiden än för
våra baltiska grannländer.
Genom Europaavtalen med Estland, Lettland, Litauen och Polen har
Sverige frihandelsavtal för industrivaror, vissa lättnader i jordbruks-
handeln och tjänstehandeln samt starkare discipliner i övrigt än gängse
12
frihandelsavtal. På sikt kommer ländernas EU-medlemskap föra med sig
fullt deltagande på den inre marknaden med fri rörlighet för varor,
tjänster, kapital och personer. WTO-medlemskap väntas inom kort för de
baltiska länderna, vilket ger en stabilare grund för Europaavtalen men
kommer egentligen inte att innebära några nya liberaliseringar för de
nuvarande EU-ländema. Europaavtalen är således det viktigaste
instrumentet för att anpassa kandidatländerna till den inre marknaden och
så småningom medlemskap i EU.
Sverige har dubbelbeskattnings- och investeringsskyddsavtal med
samtliga länder kring Östersjön. För att främja frihandel avser regeringen
agera multilateralt inom ramen för EU, WTO, Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Östersjöstatemas råd
och bilateralt inom ramen för blandade kommittéer och motsvarande.
Handelshindrande procedurer och administrativa tullförfaranden kan
diskuteras och förenklas med samtliga samarbetsländer.
Att främja handel och företagande i Östersjöregionen är en pågående
process. Regeringen planerar ytterligare insatser för att förbättra
företagsklimatet kring Östersjön för att lägga grunden till ett ekonomiskt
dynamiskt norra Europa. Inom det svenska utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa sker omfattande insatser för näringslivs-
utveckling, såväl genom kunskapsöverföring som genom investeringar.
De är av två slag: dels insatser som stärker marknadsekonomins ramverk
och institutioner, dels direkt näringslivsutvecklande insatser. De
huvudsakliga insatserna på detta område utvecklas under avsnitt 4.4.
Regeringen tillsatte under 1997 en kommitté med experter från svenskt
näringsliv och förvaltning, med uppgift att identifiera hinder och föreslå
åtgärder för att underlätta handel och investeringar i Östersjöregionen.
Uppdraget skall vara avslutat inom kort. Kommittén har hittills särskilt
uppmärksammat de problem som sammanhänger med gränspassering och
föränderliga och svårtillgängliga regler och villkor för företagen.
Kommitténs slutsatser bedöms bli en del i det underlag som regeringen
behöver för närmare prioritering av vissa samarbetsinsatser inom det
handelsfrämjande området.
Vidare pågår ett arbete i regeringskansliet för att undersöka
förutsättningarna för att ytterligare främja kontakter och handel mellan
små- och medelstora företag i Sverige och Ryssland. Inom ramen för
Barentssamarbetet gjordes 1997 en studie av handelshindren i Barents-
regionen.
I januari 1998, i anslutning till regeringschefsmötet i Riga,
genomfördes i Stockholm "Baltic Sea Business Summit", ett möte mellan
företagsledare i Östersjöregionen. I en rapport som presenterades till
toppmötet i Riga föreslog näringslivet en rad åtgärder för att utöka handel
och investeringar i Österjöregionen. Viktiga områden som framhölls för
utveckling av ett livskraftigt näringsliv i regionen var garantier för
äganderätten, en förbättrad lagstiftning och ett bättre transportnät.
Svårigheten med riskkapitalförsötjning för små och medelstora företag
framstod också som en hämmande faktor. Sverige kan i samarbete med
internationella finansiella institutioner och genom det baltiska
investeringsprogrammet bidra till att öka tillgången på riskvilligt kapital.
Prop. 1997/98:70
13
Gränspassager bör underlättas och stöd till gränskontroller och tullväsen
bör fortsätta från svensk sida.
Betydande handelsfrämjande insatser sker dessutom inom ramen för
det finförgrenade samarbete som äger rum genom länsstyrelserna,
landstingen och kommunerna med vänorter och vänregioner på andra
sidan Östersjön. Svenska institutets insatser, t.ex. stipendieutbyte och
svenskundervisning bidrar till att stimulera kontakterna mellan Sverige
och länderna på andra sidan Östersjön.
Åtgärder som seminarier, företagsdelegationer, mässor, informations-
kontor, turistinformation och "Sverigedagar" faller inte under
utvecklingssamarbetets budget, men utgör, liksom Exportrådets
verksamhet, viktiga medel för att främja ökad handel och investeringar i
regionen.
3.3 Utvidgningen av EU
Under de senaste tio åren har Europa genomgått en utveckling av
historiska dimensioner. Utmaningen efter det kalla krigets slut är att
skapa ett enat och fritt Europa, att trygga demokrati, säkerhet, stabilitet
och välfärd i hela regionen. EU:s utvidgning med länderna i Central- och
Östeuropa är den enskilt viktigaste faktorn i arbetet med att lägga
grunden för en bestående freds- och säkerhetsordning i Europa.
Tio länder i Central- och Östeuropa samt Cypern och Turkiet har
ansökt om medlemskap i EU. Europeiska rådet fattade i Luxemburg 1997
ett historiskt beslut om den förestående anslutningsprocessen. Det
innebär att denna process i enlighet med Maastrichtfördragets stadbanden
(artikel 0) inleds samtidigt med samtliga tio kandidatländer och Cypern
den 30 mars 1998.
Anslutningsprocessen äger rum inom en gemensam ram som innefattar
samtliga elva kandidatländer. För Estland, Polen, Tjeckien, Slovenien,
Ungem samt Cypern inleds individuella mellanstatliga konferenser den
31 mars 1998. För samtliga länder sker en genomgång av EU:s regelverk
som förberedelse för förhandlingar. När genomgången avslutats, eller
avancerat tillräckligt långt, inleds formella förhandlingar med länderna i
den förstnämnda gruppen. Ett extra stöd om 100 miljoner ecu har
utlovats till de fem kandidatländer som inte inleder mellanstatliga
konferenser från start.
Kommissionen skall ge regelbundna rapporter om anpassningen i
samtliga kandidatländer med början redan år 1998. Kommissionen kan
därvid rekommendera att mellanstatliga konferenser öppnas med ett eller
flera av de fem återstående kandidatländerna. Mellanstatliga konferenser
kommer bara att inledas med de länder som uppfyller de politiska
kriterierna för medlemskap.
Det centrala elementet i den fortsatta utvidgningsprocessen utgörs av
kommissionens förstärkta strategi för förberedelse till medlemskap. Det
finns inte något kandidatland som idag uppfyller de kriterier som ställs
upp för medlemskap i EU. Samtliga länder måste därför inrikta sig på att
genomföra fortsatta reformer för att anta EU:s regelverk och göra det
Prop. 1997/98:70
14
möjligt att delta i det europeiska samarbetet. Målsättningen med Prop. 1997/98:70
förmedlemskapsstrategin är att förbereda länderna för det kommande
medlemskapet i EU. Genom att inrätta s.k. partnerskap för anslutning
med vatje kandidatland samlas kommissionens insatser inom en ram.
Syftet är att underlätta samordningen och ge en god överblick av
insatserna till respektive kandidatland. Partnerskapen skall återspegla de
utlåtanden som kommissionen presenterade i juli 1997, kompletterade
med medlemsländernas synpunkter. Kandidatländerna skall samtidigt
anta nationella program för övertagandet av regelverket med mål för
reformarbete och tidtabeller för genomförandet.
Det far betraktas som en svensk framgång att anslutningsprocessen kan
inledas samtidigt med samtliga kandidatländer och att alla far möjlighet
att snabbt påbötja den nödvändiga genomgången av regelverket.
Därigenom minskas risken för att skapa nya skiljelinjer i Europa. Den
dynamiska utvecklingen i flertalet kandidatländer gör det vanskligt att
redan idag göra en definitiv uppdelning av kandidatländerna i grupper.
Genom att det redan år 1998 skall ske en genomgång av hur långt
anpassningsprocessen kommit i varje kandidatland öppnas en möjlighet
även för de länder som ingår i den andra vågen med möjlighet att efter
rekommendation från kommissionen inleda förhandlingar.
Förhandlingar om medlemskap i EU far avgörande betydelse för ett
lands framtida utveckling. Vägen dit är emellertid inte enkel. Kraven för
medlemskap är höga. EU:s kriterier för de centraleuropeiska och baltiska
ländernas medlemskap fastställdes vid Europeiska rådets möte i
Köpenhamn 1993. Medlemskap förutsätter att kandidatlandet har uppnått
en institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, respekt
för mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter.
Länderna skall ha en fungerande marknadsekonomi som kan möta
konkurrens och marknadskrafter inom EU. Det förutsätts också att landet
kan påta sig de skyldigheter som följer med ett medlemskap och ansluta
sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen. Till
Köpenhamnskriteriema bör man sedan lägga de preciseringar som
gjordes i kommissionens i juli 1997 publicerade utlåtanden över samtliga
kandidatländer. I dessa noteras bl.a. att samtliga länder behöver göra
stora insatser för att uppfylla EU:s krav på miljön, rättsliga och inrikes
området samt på den inre marknaden.
Det är i det ljuset Sveriges stöd till kandidatländerna i Central- och
Östeuropa skall ses. Regeringen har vid många tillfällen tillkännagivit att
Sverige skall medverka aktivt till att underlätta anpassningsprocessen i
kandidatländerna och dela med sig av sina färska erfarenheter av
medlemskapsförhandlingar. Avsikten är att insatserna skall gagna EU-
anpassningen och bidra till uppbyggnaden av nödvändiga strukturer i
kandidatländerna.
Det svenska bidraget till stöd för medlemskap i EU för
kandidatländerna i Östersjöregionen, dvs. Estland, Lettland, Litauen och
Polen, utgörs främst av institutionsbyggande stöd. Med dessa länder, som
tillsammans med Ryssland och Ukraina är Sveriges prioriterade
samarbetsländer, finns möjligheter att genomföra mer kostnadskrävande
projekt, inklusive investeringar på miljö- och energiområdena. I den nya
15
förmedlemskapsstrategin kommer större vikt att läggas vid Prop. 1997/98:70
infrastrukturinvesteringar, vilket möjliggör ökad svensk samfinansiering
med EU och de internationella finansiella institutionerna inom dessa
områden. En prioritet är att inom ramen för såväl det tekniska samarbetet
som investeringsstödet fokusera insatserna i ännu högre utsträckning på
insatser som för dessa kandidatländer närmare ett EU-medlemskap.
Närmare 90 % av det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder
uppskattas redan nu vara mer eller mindre direkt inriktade på att
underlätta framtida EU-medlemskap. Den framtida utmaningen innebär
att i ännu högre grad fokusera på det som är direkt relevant i ett EU-
perspektiv.
Sverige skall vidare ägna särskild uppmärksamhet åt att förebygga
risken för en tudelning av Östersjöregionen. En betydande faktor i det
sammanhanget är att den s.k. andra vågen av kandidatländer så snart som
möjligt far inleda förhandlingar. Det blir en viktig uppgift att se till att
dessa länder får ett så omfattande stöd som möjligt i sina förberedelser
för medlemskapet. Detta kan ske genom att fördela stödinsatserna så att
extra hjälp ges åt de länder som har störst behov.
Specifika EU-integrationsinsatser genomförs i ökande utsträckning
från svensk sida med samtliga kandidatländer i Central- och Östeuropa.
Det sker genom en omfattande verksamhet inom Regeringskansliet som
Utrikesdepartementet ansvarar för i form av seminarier, studiebesök och
personutbyten rörande till exempel inre-marknadsfrågor, förmedlem-
skapsstrategi och förhandlingsstrategi. Seminarier och utbyten har
genomförts med alla tio kandidatländer under det gångna året. Nu går
stödet delvis in i ett nytt skede, där insatser av mer specialiserad karaktär
efterfrågas. Denna form av EU-integrationsstöd skall även framöver vara
öppen för samtliga tio kandidatländer. Det bör i första hand ske i
samverkan med EU och andra medlemsstater.
Samtidigt som anpassningen till ett framtida medlemskap pågår i
kandidatländerna, är det viktigt att erinra om de krav som ställs för att
EU skall kunna fungera effektivt även efter utvidgningen. Det innebär
bl.a. reformer av EU:s politik på jordbruksområdet, strukturpolitiken och
den institutionella ramen. Regeringen anser att utvidgningen bör rymmas
inom den nuvarande budgetramen på 1,27% av medlemsländernas
samlade BNI. En omfattande reform av den gemensamma jordbruks-
politiken i riktning mot en ökad marknadsanpassning samt en ökad
koncentration, effektivisering och förenkling av regionalpolitiken är
viktiga element för att bana väg för en utvidgning.
Ett framtida EU-medlemskap innebär stora förpliktelser för kandidat-
länderna. EU:s arbete för en gemensam säkerhet och en ökad välfärd
främjas och underlättas av att alla medlemsländer delar samma
värderingar. Först när befolkningarna i länderna, inte bara regeringarna,
delar samma grundläggande värderingar om en social marknadsekonomi
kan unionen och dess nya medlemsländer fungera tillsammans. EU-
utvidgningen är därför nära förknippad med den omvandling som nu
pågår i samarbetsländerna. Stödet till omvandlingsprocessen är viktigt för
att Europaintegrationen och EU-utvidgningen skall bli framgångsrik och
16
för att möta människors förväntningar om en gemensam säkerhet och Prop. 1997/98:70
ökad välfärd, såväl i medlemsländerna som i andra länder.
3.4 Rysslands och Ukrainas vidare Europaintegration
Att på olika sätt stödja Ryssland och Ukrainas vidare integration i Europa
och till europeiska samarbetsstukturer är en prioritet i det svenska
utvecklingssamarbetet.
Den demokratiska och ekonomiska utvecklingen i Ryssland är, efter
flera års turbulens förhållandevis stabil. Ekonomin karaktäriseras av en
allt mer påtaglig makroekonomisk stabilisering. Inflationen har sjunkit
och växelkursen är stabil vilket har stärkt förtroendet för Ryssland på de
finansiella marknaderna och inflödet av investeringskapital har ökat.
Trots denna positiva utveckling, finns fortfarande flera stora problem att
lösa. Det statsfinansiella läget är vanskligt. Omfattande förseningar av
utbetalningar av löner inom den statliga sektorn beror bland annat på
otillräckliga skatteinkomster. Ett allvarligt problem är de ökande sociala
klyftorna som har uppstått i kölvattnet av de senaste årens reformer. I den
ökade dödligheten under omvandlingssprocessen återspeglas en djup
samhällsstress. Den fattigdom som finns på många håll, barnens
situation, bristande social omsorg, behoven av fungerande och tryggt
finansierade pensionssystem samt hälsovårds- och bostadstillgången
utgör stora utmaningar för det ryska samhället.
I Ukraina har vissa ekonomiska framsteg gjorts, men bristen på
genomgripande strukturella reformer gör att tillväxten uteblir.
Framstegen består i avsevärt minskad inflation och en ökad privatise-
ringstakt. Problemen är dock många och stora. I avsaknad av strukturella
förändringar växer den inofficiella ekonomin och företagens utveckling
hindras av bristande avreglering, oklara lagar, licenser och byråkrati.
Statsbudgeten är ansträngd och stora brister finns i skatteindrivningen.
De utländska investeringarna har ökat i omfattning, men är fortfarande
blygsamma i relation till landets storlek. De haltande reformerna har
utsatt befolkningen för onödiga påfrestningar och ett stort behov finns av
sociala reformer.
Regeringen anser att utvecklingssamarbetet är ett betydelsefullt
instrument för att främja Rysslands och Ukrainas vidare integration i
Europa. Det är av utomordentlig ekonomisk och säkerhetspolitisk vikt att
reformprocesserna i dessa två stora länder i Europa inte drabbas av
bakslag. De svenska insatserna, tillsammans med annat internationellt
stöd, bidrar till att stärka de institutioner som är ekonomiskt, politiskt och
socialt nödvändiga för länderna i ett enat Europa.
Utvecklingssamarbetet med Ryssland och Ukraina har ökat de senaste
åren. Regeringen anser att andelen av utvecklingssamarbetet som går till i
första hand Ryssland, men även Ukraina, skall expandera ytterligare
under kommande samarbetsperiod. Tekniskt stöd på det ekonomiska
området, t.ex. avseende skatteförvaltning, skall fortsatt genomföras för
att underlätta handel och investeringar mellan Sverige och länderna och
samarbetet inom den sociala sektorn skall prioriteras. De många
17
kontakter och personutbyten som utvecklingssamarbetet i sig ger upphov Prop. 1997/98:70
till är betydelsefulla för den vidare europeiska integrationen. När de
politiska och ekonomiska förutsättningarna föreligger är en utvidgning av
denna typ av samarbete till Vitryssland naturlig.
Regeringen anser vidare att det är av vikt att Sverige fortsatt verkar för
att stärka banden mellan EU och Ryssland respektive EU och Ukraina.
EU:s partnerskaps- och samarbetsavtal med dessa båda länder samt
Tacisprogrammet är de redskap som främst kan användas härför.
Regeringen anser också att Östersjösamarbetet, och även Barents-
samarbetet, är en viktig länk mellan EU och Ryssland. Det tydligare
intresse som Europeiska kommissionen visat för dessa båda regionala
samarbetsformer de senaste åren är positivt.
3.5 Utvecklingen av en social marknadsekonomi
Samarbetsländemas utveckling mot en social marknadsekonomi är en
förutsättning för anpassning till EU och ett framtida medlemskap och ett
närmande till europeiska samarbetsstrukturer. Regeringen anser att de
sociala frågorna måste fa ökad uppmärksamhet i utvecklingssamarbetet.
Inom det sociala området har en rad behov uppkommit, en del som en
följd av felprioriteringar under planekonomin, en del som en följd av det
stora produktionsfall som initialt drabbade samarbetsländerna och
ytterligare en del som en följd av brister i den första tidens marknads-
ekonomiska reformer. För att skapa bärkraftiga sociala system krävs
omfattande strukturella reformer i samarbetsländerna.
Invånarnas levnadsstandard kan främst förbättras genom att de erbjuds
möjligheter till meningsfull sysselsättning och förutsättningar att själva
förändra och förbättra sina liv. En växande ekonomi, jämte en dynamisk
företagssektor samt en rättvis fördelningspolitik, kan erbjuda befolk-
ningen en rad möjligheter och utgöra ett viktigt vapen mot fattigdom. Det
är därför av vikt att Sverige fortsätter att bidra till att bygga upp de
institutioner och det regelverk som bär upp en social marknadsekonomi.
Likaså är näringslivsinriktade insatser viktiga.
Ekonomisk tillväxt är nödvändig för att höja befolkningens
levnadsnivå, men det är inte tillräckligt. Härtill krävs en aktiv
fördelnings- och socialpolitik och ett fungerande socialt system som är
finansiellt hållbart och riktat mot dem som mest behöver stöd. Utbildning
och ett livslångt lärande är, liksom i Västeuropa, nyckeln till att klara
strukturanpassningens omställningsproblem. En fokuserad satsning på
bam är sannolikt ett av de mest kostnadseffektiva sätten att höja
människors långsiktiga levnadsnivå och åstadkomma en rättvisare
inkomstfördelning.
På detta område kan Sverige bidra med kunskapsöverföring och
institutionellt samarbete. Flera av samarbetsländerna vänder sig nu till
Sverige för att lära av våra erfarenheter avseende t.ex. uppbyggnad av
socialförsäkringssystem och pensionssystem, arbetmarknadsåtgärder och
utbildning av socialarbetare. Sverige har också kunnande och relevant
erfarenhet av frågor som rör barnens situation och jämställdhet.
18
Samarbete pågår redan exempelvis avseende stöd till uppbyggnad av
socialförsäkringssystem och pensionssystem i Lettland, Litauen och
Ryssland.
Sida har fördubblat sina sociala insatser, i förhållande till totala, från
7 % år 1995 till 15 % år 1997. Regeringen anser att det finns ytterligare
behov av att öka det sociala samarbetet under kommande programperiod.
Prop. 1997/98:70
19
Samarbetets huvudsakliga områden
Regeringens förslag: De fyra målen för utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa skall vara:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Ett jämställdhetsperspektiv skall prägla hela samarbetet.
Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Till skillnad från utredaren, som föreslår ett särskilt socialt mål,
anser regeringen att den sociala betoningen framhävs bättre genom att
vara integrerat i det tredje målet (bilaga 1).
Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit utredarens forslag
(bilaga 3).
4.1 Mål och sektorer
Det kan konstateras att de fyra mål för utvecklingssamarbetet som
fastställdes av riksdagen i maj 1995 har haft hög relevans under
innevarande samarbetsperiod. Att stödja utvidgningsprocessen av EU och
att aktivt främja medlemskap för de ansökande Östersjöländerna samt att
ytterligare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska samarbets-
strukturer, har under de senaste åren satt sin prägel på hela
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa. Som redan har
konstaterats överensstämmer de fyra målen i hög utsträckning med de
krav som EU har uppställt för medlemskap, de s.k. Köpenhamns-
kriteriema.
Frågan om jämställdhet i östsamarbetet har fatt ökad uppmärksamhet
de två senaste åren. I enlighet med riksdagsbeslut i juni 1996 skall allt
samarbete med Central- och Östeuropa präglas av ett jämställdhets-
perspektiv. Detta är alltså en fråga som måste fa genomslag i alla
verksamhetsområden.
Det finns, som redan angivits, starka skäl att behålla de nu gällande
fyra målen. Även om utvecklingssamarbetet skall präglas av ett stort mått
av flexibilitet för att möta de snabba förändringarna i Central- och
Östeuropa så bör målen för samarbetet vara långsiktiga. Flexibiliteten bör
finnas i val av samarbetsländer, sektorer, instrument och kanaler.
Samtidigt som de fyra målen är riktgivande för verksamheten utgör de
också huvudområden inom vilka samarbetet bedrivs. För att dessa mål
skall vara reellt styrande behövs ytterligare preciseringar för valet av
insatser, något som också betonas i utvärderingen, Ds 1997:75. Val av
sektorer, givet att det finns en efterfrågan från våra samarbetsländer, bör
styras av fyra faktorer:
- Utvecklingssamarbetet skall inriktas på sådana områden som
underlättar Estlands, Lettlands, Litauens och Polens medlemskap i EU
Prop. 1997/98:70
20
samt vidare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska Prop. 1997/98:70
samarbetsstrukturer.
Att inom varje huvudområde fokusera utvecklingssamarbetet med
kandidatländerna på insatser som underlättar integrationsprocessen i EU
skall ses som högsta prioritet. Kommissionens utlåtanden och
partnerskapen för anslutning är viktiga hjälpmedel för att styra insatserna
mot de områden som identifierats som kritiska för anslutningsprocessen.
För de baltiska länderna framstår åtgärder för att underlätta uppfyllandet
av de ekonomiska kriterierna angelägna, liksom samarbete inom det
rättsliga och inrikes området, det s.k. tredjepelarområdet. Den
kartläggning av det nordiska stödet på tredjepelarområdet till de baltiska
länderna som Sverige tog initiativ till under 1997 och som nu har
genomförts är ett viktigt hjälpmedel för samordning av fortsatta insatser.
För samtliga fyra kandidatländer i Östersjöområdet behövs vidare
omfattande åtgärder på miljöområdet för att kunna uppfylla EU:s
regelverk.
När det gäller samarbetet med Ryssland och Ukraina i första hand och
övriga stater i f.d. Sovjetunionen i andra hand, skall insatser utformas så
att de befrämjar europaintegrationen. Detta gäller såväl institutions-
stärkande insatser som främjandet av mellanfolkliga kontakter på alla
nivåer i samhället.
- Utvecklingssamarbetet skall inriktas på sådana sektorer inom vilka
Sverige har komparativa fördelar, dvs. där den svenska resursbasen
har särskild efterfrågad kompetens.
Förslaget i utvärderingen om att samarbetet i högre utsträckning än
tidigare bör inriktas på områden inom vilka Sverige har komparativa
fördelar är synnerligen relevant. Sektorer där kompetens har byggts upp
inom den svenska resursbasen och som efterfrågas av samarbetsländerna,
är exempelvis lantmäteri/fastighetsregistrering, system- och institutions-
uppbyggnad inom den sociala sektorn, lokalt och regionalt självstyre,
skatte- och statistikområdet, miljöområdet särskilt avseende vatten och
avloppsrening, energiområdet samt beträffande kärnsäkerhet och
strålskydd. Ofta kan med fördel prövade metoder och koncept som varit
framgångsrika i ett land överföras till andra länder.
- Stödet skall koordineras med EU och andra finansiärer.
Koordineringen och samordningen med andra aktörer är avgörande för
ett effektivt och resultatorienterat samarbete. Detta gäller särskilt stödet
till kandidatländernas EU-integration, där det finns en uppenbar risk för
att flera aktörer dras till samma samarbetssektorer utifrån kommissionens
identifikation av prioriterade sektorer. Det är därför viktigt att ha
tillräcklig kunskap om inriktningen av andra givares samarbetsprogram
för att svenskt stöd i möjligaste mån skall kunna komplettera EU:s och
andra aktörers insatser.
Det kan redan nu konstateras att vissa områden är eftersatta när det
gäller utländskt stöd. Det gäller insatser för att främja jämställdhet mellan
män och kvinnor samt demokratiinsatser och decentraliserat stöd. Det
finns skäl för Sverige, när kompetens finns på området, att inrikta
samarbetet på dessa områden. Det gäller naturligtvis även insatser där
21
endast Sverige är lämpat att genomföra samarbete, t.ex. insatser
relaterade till svensk kultur och svenskt språk.
- Utvecklingssamarbetet skall inriktas på sådana sektorer som är av
särskild betydelse för den regionala utvecklingen i Östersjö- och
Barentsområdena.
Insatser som bidrar till att öka säkerheten i Östersjö- och
Barentsområdet och till att skapa en ekonomiskt dynamisk region i norra
Europa skall prioriteras. Exempel på sådant samarbete är insatser för att
undanröja handelshinder och förbättra tillgången på riskvilligt kapital för
företagsetableringar i regionen. Investeringarna på vatten- och avlopps-
området, energieffektivisering samt för kärnsäkerheten är exempel på
miljöinsatser som är betydelsefulla i det regionala perspektivet.
Insatserna på tredjepelarområdet, t.ex. avseende gränskontroll och annat
säkerhetsfrämjande samarbete bidrar till ökad säkerhet i hela regionen.
Sveriges egna erfarenheter av fredsbevarande insatser är en annan
tillgång i det regionala sammanhanget.
Prop. 1997/98:70
Fördelning av det svenska stödet 1989-1997
Att stödja en
miljömässigt hållbar
utveckling
23%
Att fördjupa
Att fränja en
säkerhetsgemenskap
8%
Att stödja en socialt
hållbar ekonomisk
omvandling
57%
demokratins kultur
12%
4.2 Att främja en säkerhetsgemenskap
Sammanfattning: Det säkerhetsfrämjande samarbetet är av
avgörande betydelse för utveckling av en gemensam säkerhet i
Östersjöregionen. Samarbetet skall fortsatt koncentreras till:
- uppbyggnad av säkerhetspolitisk kompetens, utveckling av
försvarsorganisationer under demokratisk kontroll samt utveckling
av det all-europeiska samarbetet och kompetens inom freds-
främjande verksamhet,
- stöd till de baltiska ländernas förmåga att bevaka och kontrollera
sina gränser,
- bekämpande av den ökande internationella och organiserade
brottsligheten, stöd till uppbyggnad av asyl- och migrationspolitisk
kompetens samt insatser för att öka beredskapen att hantera olyckor
och katastrofer.
22
Det säkerhetsfrämjande samarbetet är en hörnsten i svensk Prop. 1997/98:70
Östersjöpolitik. Samarbetet är i första hand inriktat på insatser i Estland,
Lettland och Litauen men omfattar även vissa projekt i övriga delar av
Central- och Östeuropa. En utveckling av samarbetet med Ryssland,
inklusive Kaliningradområdet, och med Polen är en självklar del i det
säkerhetsfrämjande arbetet.
Det säkerhetsfrämjande stödet är i hög grad inriktat på att bygga upp
relationer mellan institutioner i Sverige och samarbetsländerna. Vidare
syftar samarbetet till att stärka den regionala samhörigheten, överbrygga
politiska, kulturella och sociala klyftor samt stärka förtroendet mellan
länderna. En förutsättning för ett förtroendefullt samarbete är att det sker
inom de ramar som folkrätten anger.
Sveriges säkerhetsfrämjande stöd till Central- och Östeuropa utvecklas
i en miljö där många länders bilaterala samarbete flyter in i och
samverkar med multilaterala verksamheter som Sverige oftast deltar i,
främst inom förberedelsearbetet för berörda länders framtida inträde i
eller närmare samarbete med Europeiska unionen men även inom
Partnerskap för Fred (PFF) och NATO. Samarbete sker även med
Interpol och med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), Internationella
Migrationsorganisationen (IOM) och FN:s utvecklingsprogram (UNDP)
och med regionala multilaterala program med anknytning till
Östersjöstatemas råd och Barentsrådet.
Med hänsyn till EU-medlemskapets säkerhetspolitiska betydelse, för
de enskilda länderna, för regionen i stort och för hela Europeiska
unionen, är insatserna till stöd för kandidatländernas inträde i EU av stor
säkerhetsfrämjande betydelse. När Amsterdamfördraget träder i kraft
kommer även immigrations- och asylfrågorna flyttas över till
gemenskapskompetensen inom den s.k. första pelaren.
Med utgångspunkt i den utvärdering av det säkerhetsfrämjande
samarbetet med Central- och Östeuropa som nyligen presenterats för
regeringen, samt de synpunkter som framförs i Ds 1997:75 och i flertalet
yttranden från remissinstanserna, planerar regeringen att genomföra vissa
förändringar i beredningen av det säkerhetsfrämjande stödet. Regeringen
anser att det är rimligt att delegera beredning och beslut av en del av
insatserna till Sida.
De olika delarna i det säkerhetsfrämjande samarbetet kan samman-
fattas på följande sätt.
Uppbyggnaden av säkerhetspolitisk kompetens i de baltiska staterna var
inledningsvis inriktad på att utveckla ländernas förmåga att agera på den
internationella diplomatiska arenan. Stödet omfattade bl.a. finansiering
av deltagande i internationella möten och diplomatutbildning. Efterhand
har verksamheten alltmer inriktats på nationell säkerhetspolitisk
kompetensuppbyggnad, t.ex. stöd till etablering av ett utrikespolitiskt
institut i Riga.
23
Sverige bör även fortsättningsvis stödja den säkerhetspolitiska Prop. 1997/98:70
kompetensuppbyggnaden i Estland, Lettland och Litauen. Det bör ske
dels genom stöd till forskning och utbildning på akademisk nivå, dels
genom att i en bred dialog och genom konkreta åtgärder verka för en
djupare förståelse av det vidgade säkerhetsbegreppet. Till verksamheten
hör även att stärka kunskapen om samt tolkningen och tillämpningen av
olika nedrustningsavtal, Wiendokumentet och icke-spridningsavtalet
samt rådgivning om genomförande av militära åtaganden inom
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Det är
viktigt att den folkrättsliga kompetensen stärks och byggs upp på en bred
bas.
Militär personal i de baltiska länderna har sin bakgrund i ett auktoritärt,
icke-demokratiskt tänkande. Det saknas traditioner av ett folkligt
förankrat totalförsvar, inklusive ett modernt civilförsvar. Utvecklingen av
ett nationellt totalförsvar under demokratisk styrning är därför en viktig
angelägenhet, till vilken Sverige kan lämna ett betydande bidrag. Sverige
bistår de baltiska staterna och Polen i upprättandet av en långsiktig
planering av respektive totalförsvar med utgångspunkt i principer om
demokratisk kontroll och folklig förankring.
Svensk officersutbildning återspeglar vår syn på försvarets roll i ett
öppet samhälle och, när det gäller ledarskapsutbildning, individens
rättigheter och ansvar i en demokrati. Som en naturlig del av denna
utbildning ingår utbildning i det folkrättsliga regelverket. Sverige stödjer
utbildning av baltiska officerare vid svenska militärhögskolor. Sverige
leder även en styrgrupp för upprättande av en baltisk försvarshögskola i
Tartu, Estland. Sverige bidrar även med uppbyggande av
vämpliktssystem, stöd till bildande av militära frivilligorganisationer
samt kurser i psykologiskt försvar. Dessutom förekommer
kompletterande officersutbildning i bl.a. ledarskapsfrågor, krishantering
och informationstjänst. Sverige deltar slutligen också i en internationell
rådgivargrupp med syfte att bistå de baltiska ländernas uppbyggnad av
demokratiskt försvar.
Med utgångspunkt i den svenska totalförsvarsmodellen kommer
Sverige fortsatt att stödja insatser inom totalförsvarets område som bidrar
till utvecklingen av demokratiskt kontrollerade försvarsorganisationer
och en fördjupad säkerhetsgemenskap. Biståndsfinansierade insatser på
detta område kan förutses successivt avvecklas efter den inledande
uppbyggnaden. Insatser inom detta område skall även i övrigt ske inom
ramen för svensk säkerhetspolitik och i enlighet med vedertagen
biståndspraxis.
Som ett särskilt bidrag till att bygga upp demokratiskt styrda
försvarsmakter med kapacitet att medverka i fredsfrämjande insatser
24
under FN:s eller OSSE:s mandat har svenskt stöd utgått till Prop. 1997/98:70
uppbyggandet av en baltisk bataljon for fredsbevarande insatser,
BALTBAT. Detta har skett inom ramen för ett multilateralt samarbete
med stöd från Sverige, Finland, Norge, Danmark och Storbritannien.
Sedermera har USA, Tyskland, Frankrike och Nederländerna tillkommit
som finansiärer. Med BALTBAT som förebild har även en marin
fredsbevarande baltisk styrka, BALTRON, upprättats. Utbildningscentra
för BALTBAT har byggts upp i Paldiski i Estland, i Adazi i Lettland och
i Rukla i Litauen. Personal som utbildats inom ramen för detta program
har ingått i den nordiska SFOR-kontingenten i Bosnien samt i en norsk
FN-kontingent i Libanon. Samarbetet har huvudsakligen omfattat stöd till
utbildning av officerare från de baltiska länderna men även leveranser av
utrustning. Sverige har tillsammans med övriga givarländer beslutat att
stödja en uppgradering av bataljonen i syfte att möjliggöra deltagande i
alla typer av fredsfrämjande insatser.
Förutom stödet till BALTBAT, som också har lämnats i
utbildningssyfte för att främja framtida baltiskt deltagande i PFF-
samarbete, har Sverige även direkt stött de baltiska ländernas medverkan
i militära fredsfrämjande övningar med anknytning till detta samarbete.
Det är angeläget att fortsatt stödja konkreta åtgärder för att öka
kompetensen inom militärt fredsfrämjande. Det är också angeläget att
genom internationell samverkan på det fredsfrämjande området bidra till
ökat ömsesidigt förtroende mellan parter som ingår i samarbetet. Detta
gäller inte minst förhållandet mellan de tre baltiska länderna och
Ryssland. Av bland annat detta skäl fäster Sverige stor vikt vid att alla
Östersjöländer, inte minst Ryssland, deltar i verksamhet inom ramen för
PFF. Sverige kan bidra härtill, bland annat genom att erbjuda kurser och
utbildning vid det regionala PFF-centret. Ett fortsatt politiskt och
finansiellt stöd från svensk sida till dessa verksamheter är väsentligt
under överskådlig tid. Stödet bör också innefatta införskaffande av viss
basmateriel för att möjliggöra deltagande i gemensamma övningar. Det
säkerhetsfrämjande stödet i form av överföring av utrustning bör dock
under kommande samarbetsprogram successivt kunna minskas.
gränskontroll
En förutsättning för att gränserna skall kunna bevakas är att gränserna
fastställs genom gränsavtal. De baltiska ländernas landgränser var under
den sovjetiska tiden obevakade mot Ryssland och Vitryssland medan den
litauiska gränsen mot Polen och sjögränsen bevakades av sovjetiska
forband vari personal från de baltiska länderna medverkade i mycket
begränsad omfattning. På detta område saknade de baltiska, till skillnad
från de övriga centraleuropeiska länderna, institutionella erfarenheter att
tillämpa vid självständigheten. Att bygga upp en fungerande
gränsbevakningskapacitet har därför blivit en angelägenhet för att
säkerställa främst de baltiska ländernas suveränitet. Det är också av
betydelse att denna kapacitet bidrar till öppenhet och jämbördigt
25
samarbete över gränserna. I det ljuset bör man också se det faktum att
gränsbevakningen nu är en civil angelägenhet för inrikesministerierna,
och inte längre för försvaret. Inte minst det faktum att de baltiska
länderna vid EU-medlemskap kommer att ansvara för gränskontrollen av
en stor del av EU:s yttre gräns har medfört att externt stöd är väsentligt.
Det svenska stödet till Estland, Lettland och Litauen, som har förmedlats
via Försvarets materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Rikspolis-
styrelsen och Kustbevakningen, har omfattat dels utbildningsinsatser och
dels leveranser av fartyg, utrustning som radarstationer, datorer, fordon
för gränspatrullering samt kommunikationsutrustning.
Genom öppenhet och förtroendeskapande samarbete bilateralt och i
olika multilaterala organisationer på detta område kan Sverige medverka
till att utveckla den europeiska integrationsprocessen. Däri ligger inte
minst främjandet av samarbete mot gränsöverskridande hot och faror av
olika slag. En effektivare gränskontroll innebär i detta sammanhang
också ökad säkerhet och stabilitet. Det är även ett starkt svenskt intresse
att etablera ett väl fungerande samarbete med de ryska tull- och
gränskontrollmyndighetema i närområdet. Att lämna fortsatt stöd till
stärkande av de baltiska ländernas förmåga att bevaka sina gränser och
att etablera ett effektivt samarbete med berörda myndigheter i Estland,
Lettland, Litauen, Ryssland och Polen torde därför vara en väsentlig
förutsättning för att uppnå en säkerhetsgemenskap inom det civila
området.
En väl fungerande yttre gräns för EU är ett starkt intresse hos samtliga
medlemsstater och ett villkor för medlemskap. Svenskt stöd på detta
område koordineras i ökande grad med Europeiska kommissionens och
Phareprogrammets verksamhet.
Att lyckas i kampen mot den organiserade brottsligheten framstår som en
av de allvarligaste utmaningarna för att skapa en stark säkerhets-
gemenskap i Europa och, för Sveriges del, i synnerhet i Östersjöregionen.
För att uppnå detta mål bedrivs verksamheter inom en rad olika områden
och fora. Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet
spelar en betydande roll liksom de aktiviteter som bedrivs inom Interpol.
De svenska insatser som har genomförts av Rikspolisstyrelsen,
Generaltullstyrelsen och Statens kämkraftinspektion, har bestått i
rådgivnings- och utbildningsinsatser och leveranser av materiel som t.ex.
kriminalteknisk laboratorieutrustning, röntgenutrustning för tullkontroll,
och telekommunikationsutrustning. Narkotikabekämpningsåtgärder har
genomförts tillsammans med FN:s drogbekämpningsprogram (UNDCP),
bl.a. för att stoppa tillverkning och distribution av amfetamin. Andra
insatser som kan nämnas är inrättandet av en baltisk-nordisk
polisakademi och ett tvåårigt chefs- och personalutvecklingsprogram
med Generaltullstyrelsen. Statens kämkraftinspektion har huvudsakligen
lämnat stöd på lagstiftningsområdet till upprättande av export- och
importkontroll samt fysiskt skydd kring anläggningar för produktion och
Prop. 1997/98:70
26
bearbetning av kärnämnen. Stöd har utgått till Litauen, Ryssland, Prop. 1997/98:70
Ukraina, Vitryssland och Kazakstan. Planer finns på insatser även i
Georgien, Uzbekistan och Armenien.
Regeringen anser att det är angeläget att fortsatt stärka förmågan hos
myndigheterna runt Östersjön att bekämpa den ökande internationella
brottsligheten. Att stärka det praktiska samarbetet mellan berörda
myndigheter är väsentligt, främst inom ramen för Aktionsgruppen mot
organiserad brottslighet, genom att utveckla nätverk mellan de
inblandade myndigheterna och institutionerna men även att genom
utvecklingssamarbetet bidra till att stärka den rättskultur och de
institutioner som i våra grannländer i öst styr brottsbekämpning. Inom
programmet för anpassning av EU-kandidatländema för framtida
medlemskap ges prioritet åt skapandet av ett fungerande rättssystem och
starka rättsvårdande instanser vad gäller såväl lagstiftning som dömande
och verkställande funktioner (se vidare under 4.3.2).
Det svenska säkerhetsfrämjande samarbetet skall fortsätta bidra till
kampen mot den organiserade brottsligheten i Central- och Östeuropa, i
synnerhet kring Östersjön. Detta stöd bör liksom hittills kanaliseras via
de svenska myndigheterna men med en större koordinering av de olika
aktiviteterna, bilaterala och multilaterala, som äger rum inom detta
område. Kunskapsöverföring inom olika verksamhetsområden bör vara
väsentliga delar av ett fortsatt samarbete liksom tillhandahållande av
specialutrustning som är avgörande för en framgångsrik brotts-
bekämpning. En del av detta samarbete kan förväntas ske inom ramen för
respektive myndighets reguljära verksamhet.
Av stor vikt är även utveckling av personkontakter mellan svenska
befattningshavare och deras motsvarigheter i Central- och Östeuropa för
att skapa väl fungerande nätverk för gränsöverskridande brotts-
bekämpning.
Den otillräckliga gränskontrollen ledde inledningsvis till att
migrationsrörelser från framför allt Asien och Mellanöstern i riktning
mot Skandinavien och Tyskland skapade problem för de oförberedda
myndigheterna i främst Estland, Lettland och Litauen, men även i de
västryska och nordpolska områdena. Det blev angeläget att stärka
framför allt de tre baltiska ländernas kapacitet att hantera flykting-
strömmar.
Inom det migrationspolitiska området har det säkerhetsfrämjande
samarbetet främst bedrivits med de baltiska staterna dels för att stärka
den nationella lagstiftningen och förbättra den internationella rättsliga
situationen, dels för att ta hand om inkommande flyktingar och ge dem
en acceptabel situation i väntan på personutredningar. Genom samarbetet
har Sverige ställt experthjälp till förfogande för utarbetande av
flyktinglagstiftning, förbättrad asylhantering och förbättring av flykting-
mottagning. Insatserna på detta område har genomförts genom nordisk
samverkan och ansvarsfördelning.
27
En del av verksamheten har bedrivits i samarbete med UNHCR och
UNDP. Sverige har också tillsammans med bl.a. UNDP stött insatser för
att förbättra handläggningen av uppehållstillstånd för den rysktalande
befolkningen i Estland.
Stödåtgärder inom detta område kan lämpligen, förutom rådgivning i
lagstiftningsfrågor, även fortsättningsvis omfatta åtgärder för en
förbättrad praktisk asylhantering och flyktingmottagning.
Illegal immigration har ofta anknytning till annan grov internationell
brottslighet. Åtgärder måste därför koordineras med brottsbekämpning
och gränskontrollverksamhet. Anknytning finns också till utvecklingen
av ett starkt rättssamhälle på demokratisk grund i vilket utsatta
människors rätt tas till vara oavsett nationell tillhörighet. Eftersom många
bilaterala och multilaterala aktörer, bl.a. UNHCR, är aktiva inom denna
sektor bör möjligheterna till samordning via UNDP utvecklas till fler
länder. Fortsatt nordisk samverkan är också viktig.
Katastrof- och olycksberedskapen på andra sidan Östersjön var svag
direkt efter Sovjetunionens upplösning, samtidigt som riskerna ökade
som en följd av minskande kontroll och bristande erfarenhet hos i många
fall nya eller personellt förändrade ansvariga myndigheter. De tre
baltiska ländernas självständighet och upplösningen av den sovjetiska
militära kontrollen gjorde det möjligt att söka nya luft- och sjöfartsleder
och att undanröja de hot som gamla ammunitions- och mindepåer
utgjorde.
Inom det säkerhetsfrämjande samarbetet har stöd lämnats till att
upprätta fungerande räddningstjänster i Estland, Lettland och Litauen.
Fortsatta utbildningsinsatser inom specifika områden bl.a. brandsäkerhet
vid kärnkraftverk, oljeskadeskydd och transporter av farligt gods
planeras.
För att stödja en säker civil lufttrafik har luftfartsverket samarbetat för
civil/militär integrering av luftrumskontrollen i de baltiska länderna.
För att sanera efter miljöskador som åstadkommits av den sovjetiska
militära närvaron har insatser genomförts för att rensa upp icke
exploderad övningsammunition och militärt skrot, kartlägga dumpad
skarp ammunition samt röja minor. Inom ramen för dessa insatser har
utbildning av civila och militärer i ammunitions- och minröjning skett
liksom uppmätning av nya farleder till förmån för en säkrare och
snabbare sjöfart. Sanerings- och röjningsverksamheten kan komma att
fortsätta tillsammans med Storbritannien, Tyskland, Finland och
Ryssland. Från svensk sida har Marinen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket
och Kungliga tekniska högskolan medverkat. Sverige har för avsikt att
ingå räddningsavtal med länderna på andra sidan Östersjön. Samarbetet
mellan staterna i Östersjöregionen inom detta verksamhetsområde är i sig
själv en förtroendeskapande åtgärd av stor säkerhetspolitisk betydelse.
Delar av detta stöd berör samarbetet inom europeiska organisationer av
säkerhetsfrämjande art.
Prop. 1997/98:70
28
4.3
Att fördjupa demokratins kultur
Prop. 1997/98:70
Sammanfattning:- Ett fortsatt samarbete för att fördjupa demokratins kultur genom
uppbyggnad av det civila samhället är angeläget. Det
decentraliserade samarbetet på kommun- läns- och landstingsnivå,
insatser som genomförs av enskilda organisationer och folkrörelser
och det kulturella och akademiska samarbetet är centrala i det
sammanhanget. Det lokala och regionala samarbetet förutses öka
som ett naturligt led i övergången till normalt grannlandssamarbete.
- Ett fortsatt och fördjupat samarbete på rättsområdet prioriteras i det
svenska samarbetet. Detta gäller särskilt för Estland, Lettland och
Litauen. Insatser skall omfatta hela rättskedjan med ett
helhetsperspektiv på rättsproblematiken.
- Språk- och integrationsstödet till de rysktalande befolkningarna i
Estland och Lettland skall utökas och breddas.
Demokratiska samhällssystem är en förutsättning för stabilitet och
säkerhet i vårt närområde. Att bygga hållbara demokratiska strukturer är
en långsiktig process som bärs upp av väl fungerande folkrörelser och
partier, centralt, regionalt och lokalt. Det förutsätter existensen av fria
och oberoende media. Det krävs också demokratiska institutioner som
med öppenhet, ansvar och kompetens utövar lagstiftande, exekutiva och
dömande funktioner.
Den demokratiska processen i Central- och Östeuropa fortsätter med
vissa undantag att utvecklas positivt. Den formella grunden för demokrati
är i huvudsak lagd. I allmänhet finns en önskan att utveckla och stärka
demokratin samt att leva upp till de åtaganden som anslutning till
internationella konventioner om mänskliga rättigheter innebär. Alla
länder i Sveriges prioriterade närområde har antagit nya författningar,
byggt upp kompetens för att genomföra fria val och lagt grunden för en
fri press. Länderna är medlemmar av Europarådet och har ratificerat den
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Flertalet länder har dock långt att
vandra på vägen mot ett civilt samhälle och en genuin demokrati med
folkligt deltagande. Det civila samhället är på de flesta håll, med i detta
sammanhang undantag särskilt av Polen, fortfarande outvecklat liksom
traditionen av ideellt arbete i enskilda organisationer och folkrörelser. En
viktig del av utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa är därför
att fortsatt arbeta för fördjupning av demokratins kultur i samarbets-
ländema.
Regeringen överlämnar, samtidigt med denna proposition, en skrivelse
till riksdagen om regeringens politik till stöd för demokratisering och
respekt för mänskliga rättigheter genom utvecklingssamarbete (skr.
1997/98:76). Skrivelsen syftar till att utveckla regeringens syn på ett
sammanhållet förhållningssätt till demokrati och mänskliga rättigheter i
29
utvecklingssamarbetet och därigenom identifiera vad stödet skall bestå i
och hur det skall genomföras. Skrivelsen omfattar såväl tematiska som
geografiska analyser, vari även situationen i Central- och Östeuropa
belyses. Regeringen överlämnar också samtidigt en skrivelse om
mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 1997/98:89).
Demokrati beaktas allt mer i det internationella utvecklingssamarbetet.
I det bilaterala utvecklingssamarbetet har de flesta givare sedan länge
angivit demokratisk samhällsutveckling som ett mål. Europeiska
återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD) har, som enda
internationella finansiella institution, även ett politiskt mandat och skall
enligt dess stadga verka i de central- och östeuropeiska länder som
bekänner sig till och tillämpar principerna for demokrati med
flerpartisystem. Organisationer som Europarådet, Världsbanken och
UNDP betonar vikten av bland annat oberoende rättsskipning, revision,
offentlig insyn i myndigheters arbete och omutlighet i fråga om
statsförvaltningen. Ett viktigt arbete sker också inom ramen för
Östersjöstatemas råd, där dess kommissarie för demokratiska
institutioner och mänskliga rättigheter bedriver ett omfattande arbete
syftande till att stödja och konsolidera en demokratisk utveckling och
skyddet av mänskliga rättigheter inklusive minoriteters rättigheter.
Under 1990-talet har demokrati allt mer kommit att framstå som en
viktig beståndsdel i en politik som syftar till att värna om freden inom
och mellan stater. Krig mellan demokratier är sällsynt. Internationellt
framstår därför förekomsten av fler demokratier som en fredsbevarande
faktor.
Inom det humanitära området är demokrati en av förutsättningarna för
att flyktingar skall kunna återvända till sina hemländer. Människor som
har fördrivits på grund av sin religion, ras, eller etniska tillhörighet skall
kunna leva i sin ursprungsmiljö utan trakasserier eller förföljelse. De
måste kunna påverka uppbyggnaden av det samhälle de rätteligen tillhör.
De fördrivna och deras forna vedersakare måste finna sätt att leva sida
vid sida. Både for att förhindra att människor jagas iväg från sina hem
och for att underlätta deras återkomst måste demokratin stöttas och
stärkas.
En del av förväntningarna vid en övergång till demokrati är att
arbetstillfällena skall bli fler, skolor och hälsovård bli bättre. När det
framgår att detta tar lång tid, kan människor misströsta om demokratins
betydelse. En stödjande funktion för demokrati utgör därför förbättringar
på det ekonomiska och sociala området.
De viktigaste samarbetsområdena inom demokratistödet till Central-
och Östeuropa är rättsområdet, vänortssamarbetet, samarbete genom
enskilda organisationer samt språk- och integrationsstödet till rysk-
språkiga i Estland och Lettland (dessa områden beskrivs under 4.3.2-
4.3.5).
Kulturellt och akademiskt samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa är av stor betydelse i demokratiseringsprocessen. Regeringen
anser att det är viktigt med utökat samarbete inom dessa områden. Ett
ökat engagemang bland människor såväl i samarbetsländerna som i
Sverige främjar viktiga strukturer för en fungerande demokrati. Kultur
Prop. 1997/98:70
30
och öppna debatter är avgörande och betydelsefulla redskap i strävan att
nyansera bilderna av andra kulturer, öka utbyte av kunskaper och
mänskliga erfarenheter. Det samarbete som sker genom Svenska
institutet och mellan enskilda organisationer och folkrörelser i Sverige
och samarbetsländerna är av avgörande betydelse för fördjupningen av
demokratins kultur.
Projektet Partnerskap för kultur, i samarbete mellan Kultur-
departementet och Utrikesdepartementet, syftar till att bereda väg för
dialog och erfarenhetsutbyte om kulturen och kulturpolitikens möjlighet
att främja yttrandefrihet och mångfald, demokrati och gemensam
säkerhet. Projektet inleds 1998 och ambitionen är att bl.a. skapa en
mötesplats för främst unga kulturutövare och intellektuella från länderna
kring Östersjön samt Vitryssland och Ukraina.
Handelshögskolan och den planerade juristhögskolan i Riga är två
exempel på insatser som har långtgående effekter på framväxten av
akademisk kompetens och som främjar initiativkraften för vidare
samarbete. Programmet för stöd till högskoleverksamhet som bedrivs
genom Svenska institutet är mycket verkningsfullt för samarbete mellan
Sverige och Central- och Östeuropa på det akademiska området. Stödet
till utbyte inom högre utbildning och forskning i form av individuella
stipendier har, genom de s.k. kulturutbytesprogrammen, en god tradition.
År 1997 fick Svenska institutet regeringens uppdrag att administrera två
omfattande nya stipendieprogram, Visbyprogrammet och Östersjö-
stipendierna. Båda programmen är avsedda för akademiskt samarbete
med länder i Sveriges närområde. Intresset för det svenska språket har
ökat i hela Central- och Östeuropa. Språkkunskaper är ett viktigt led i
framväxten av demokratisk samverkan mellan människor. Sverige har,
genom Svenska institutet, genomfört särskilda satsningar på
svenskundervisning. 34 lektorat i svenska på 28 olika orter i bl.a. Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Ukraina och Vitryssland har inrättats
för att möta den ökande efterfrågan på svenskundervisning. Svenska
institutet finansierar också en professur i svenska i Tartu i Estland.
Sverige stödjer framväxten av fria och oberoende media framför allt
genom utbildning av journalister från länderna i vårt prioriterade
närområde. Utbildningarna består allt mer av specialiserade och
fördjupade kurser i t.ex. kritisk, politisk granskning.
I processen att förankra de nya demokratierna i Central- och Östeuropa
spelar det internationella samarbetet och det multilaterala stödet en viktig
roll. De komparativa fördelar som EU, Europarådet och UNDP besitter
bör därför tas till vara. Med sitt breda säkerhetsbegrepp spelar även
OSSE en avgörande roll för demokratisering i Central- och Östeuropa.
Organisationens högkommissarie för nationella minoriteter utför ett
värdefullt arbete i de baltiska staterna och på västra Balkan. Genom sina
insatser i fält verkar OSSE också i Kaukasus, Centralasien och Ukraina.
OSSE har nyligen inrättat en rådgivande och övervakande funktion i
Vitryssland.
Erfarenhetsutbyte och kapacitetsutveckling i bred bemärkelse mellan
människor, myndigheter och organisationer kan vidare lämna viktiga
bidrag till den fortsatta processen. Det breda engagemanget från alla
Prop. 1997/98:70
31
delar av det svenska samhället för att stärka demokratin är en god
utgångspunkt för att ytterligare kunna fördjupa demokratins kultur.
Regeringen anser att stödet till utveckling och konsolidering av
demokrati, rättsstaten och de viktigaste samhällsinstitutionerna i
samarbetsländerna är av central betydelse.
Arvet efter det sovjetiska rättssystemet har hämmat utvecklingen av en
självständig rättstradition och har fört med sig att respekten för lagarna,
domstolarna, åklagarna och polisen är bristfällig i Central- och
Östeuropa. Institutionerna betraktas fortfarande som maktens instrument
och inte som det skydd från statens övergrepp de borde vara.
Rättssäkerheten i Sveriges samarbetsländer är fortfarande otillräcklig. I
många länder bär straffrätten på arvet från sovjettiden där de flesta brott
uppfattades som ett brott mot staten och den politiska ledningen.
Straffskaloma är stela och det finns fa alternativa påföljdsformer.
EU-medlemskapet ställer höga krav på en väl fungerande rättslig
infrastruktur och ett effektivt rättsväsende. Detta är av stor betydelse för
kandidatländernas allmänna förmåga att leva upp till de krav som ett EU-
medlemskap kräver.
Kompetensen och utbildningsnivån inom rättssektom i flera länder är
låg och behovet av rättsvetenskaplig forskning är stort. En hållbar
utveckling av demokrati och rättsstatlighet i regionen kräver fortsatt
grundlig reform av hela rättssektom. Det kräver förankring inte bara hos
jurister och berörda tjänstemän utan också många gånger såväl en politisk
som folklig förankring exempelvis avseende reformer av påföljdssystem.
Insikterna på ansvarigt politiskt håll om dessa problem växer emellertid
gradvis.
Polisväsendet måste förändras till att bli en integrerad del av samhället.
Polisens roll, attityder, kompetens, lojalitet och resurser är nyckelfrågor
då det gäller medborgarnas tilltro till rättsstaten. Vidare är ett från
domstolarna och staten självständigt advokatväsende en viktig rättssäker-
hetsgaranti.
Domare har fatt en mer oberoende ställning än tidigare men synen på
domaren och dennes roll behöver fortsatt förändras. Exekutionsväsendet,
det vill säga verkställighet av domar m.m., fungerar dåligt i många av
länderna. Lagregleringen är ofullständig, resurserna är otillräckliga och
den administrativa effektiviteten låg.
Sveriges stöd på rättsområdet har hittills kanaliserats via Sida genom
Domstolsverket, Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen. Via det
säkerhetsfrämjande stödet har som tidigare omnämnts insatser gått
genom Rikspolisstyrelsen.
Domstolsverket och Riksåklagaren har hittills utfört relativt
blygsamma insatser i Estland och Lettland med inriktning på
kunskapsöverföring i form av seminarier, studieresor och besöksutbyten.
Nu planeras dock insatser i större skala i Litauen. Förberedelser för
ökade insatser sker i Estland och Lettland. Kriminalvårdsstyrelsens
Prop. 1997/98:70
32
insatser, som delvis bedrivs inom ramen för Europarådets nordisk- Prop. 1997/98:70
baltiska fångvårdsprojekt, innehåller ett omfattande utbyte mellan
svenska fängelser och fängelser i Estland, Lettland och nu också i
Litauen. Detta har lett till konkreta resultat i form av goda kontakter och
utvecklat samarbete.
Regeringen gav i juli 1997 i uppdrag åt Svenska institutet att bereda
Sveriges deltagande i samband med bildandet av Riga Graduate School
of Law (RGSL). Detta svenskinitierade projekt samfmansieras med EU:s
Phareprogram och privata svenska och internationella stiftelser. Det råder
i de baltiska länderna ett stort behov av en ny generation jurister med hög
yrkeskompetens inom områden som är aktuella nu och inför det framtida
EU-medlemskapet. Utbildningen avses bli en ettårig internationell
påbyggnadsutbildning med inriktning på internationell rätt och EG-rätt
för nyutexaminerade jurister från de baltiska länderna. Utbildningen, som
kommer att ske på engelska, innehåller bl.a. allmän rättslära,
internationell handelsrätt, konkurrensrätt, folkrätt och mänskliga
rättigheter.
Stöd till rättsväsende och förvaltning kan ha avgörande betydelse för
den demokratiska utvecklingen och för ett EU-medlemskap för
ansökarländema. Den kompetens och de rättsstatliga traditioner som
finns hos svenska myndigheter kan här tas till vara. Svenskt stöd bör avse
såväl rutiner och arbetssätt som attityder och förhållningssätt. Det är
önskvärt att insatserna är relativt långsiktiga och att de tillsammans
formar en helhet. Betydelsen av en förvaltnings effektivitet bör beaktas.
Sådana faktorer har dessutom stor betydelse för investeringsviljan och
därmed för ett lands ekonomiska utveckling.
Exempel på angelägna insatser är fortsatt stöd till utveckling av
domstolsväsendet och åklagarfunktionen i Estland, Lettland och Litauen.
Kriminalvården och polisens verksamhet är andra områden där behoven
av stöd är stora och där Sverige har en omfattande erfarenhet att dela med
sig av. Kontakter mellan svenska organisationer som advokatsamfund
och liknande sammanslutningar i samarbetsländerna bör också
uppmuntras.
Kommittén för utvecklingssamarbete på rättsområdet
Som tidigare konstaterats, önskar regeringen utöka samarbetet på
rättsområdet, i synnerhet med kandidatländerna. Denna samarbetsform är
inte nödvändigtvis finansiellt omfattande, men däremot krävs betydande
personella resurser för att genomföra rättssamarbetet. Under de senaste
två åren har ansträngningarna intensifierats för att finna lämpliga
samarbetsformer, men planeringsprocessen och projektförberedelsema
har tagit längre tid än beräknat. Förklaringen till fördröjningarna står dels
att finna i samarbetsländemas svårigheter att formulera behov och
önskemål och dels på bristande resurser på svensk sida.
I syfte att stärka den svenska resursbasen och få till stånd samordning
av arbetet på rättsområdet och mellan de rättsvårdande myndigheterna i
Sverige har Kommittén för utvecklingssamarbete på rättsområdet (KUR)
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 70
bildats. I KUR ingår företrädare för Justitiedepartementet, Utrikes-
departementet, Sida samt de fyra rättsvårdande myndigheterna:
Kriminalvårdsstyrelsen, Domstolsverket, Riksåklagaren och Rikspolis-
styrelsen. KUR skall till regeringen avlämna ett betänkande i mars 1999
med bl.a. förslag till en långsiktig lösning vad avser utbyte av
information, samråd, erfarenhetsåtervinning och kompetensutveckling
inom rättssamarbetet.
Ett mycket viktigt komplement till utvecklingssamarbetet på central nivå
är samarbetet på lokal och regional nivå, ibland kallat det
decentraliserade samarbetet. Det har stor betydelse dels för att det sätter
strålkastarljuset på vikten av en fungerande lokal demokrati och lokal
förvaltning, dels för att betydande stödinsatser riktas till den lokala och
regionala nivån. Till detta kommer att en omfattande nivåhöjning till
följd av EU-medlemskapet måste ske inom flera av de områden som de
lokala myndigheterna ansvarar för.
Svenska insatser via kommuner, län och landsting röner stor
uppskattning, framför allt då de leder till konkreta förbättringar för
medborgarna i deras vardagsliv på respektive vänort eller i vänregion.
Regeringen satsar via Sida främst på fördjupade vänorts- och region-
samarbeten. Dessutom har Sydsam, Baltic NetWork/ East Sweden och
Mälardalsrådet samarbete med parter på andra sidan Östersjön, inte minst
genom att underlätta deras medverkan i interregionala EU-projekt med
inriktning på erfarenhetsutbyte och kompetenshöjning.
Östersjöinstitutet i Karlskrona arbetar med regionalt samarbete och
lokalt samarbete med norra Polen, Litauen och Kaliningrad och har byggt
upp ett speciellt kontaktnät som även stärker den sydsvenska identiteten.
En intressant form av regionalt samarbete utgörs av Barentsrådets
regionråd. Regionrådet består av representanter för Nordland, Troms och
Finnmark i Norge, Norrbotten och Västerbotten i Sverige, Lappland och
Uleåborg i Finland samt Murmansk, Archangelsk och Karelen i
Ryssland.
Kommunförbundet har med statlig finansiering genomfört en rad
projekt främst inom ramen för vänortsutbyten i Estland, Lettland,
Litauen, Ryssland, Polen och Ukraina. Det har gällt utveckling av
kommunal demokrati och förvaltning, samt förbättrad regional och lokal
infrastruktur.
Ett omfattande länsstyrelsesamarbete mellan svenska län och
motsvarigheter i de baltiska staterna förekommer. Medel om cirka 5
miljoner kronor årligen har anvisats av Sida. Västmanlands län har haft
samordningsansvar för insatserna i Estland, Östergötlands län för
Lettland och dåvarande Kristianstads län för Litauen. Samarbetet gäller
kunskapsöverföring på områden som näringsliv, miljö, lantbruk,
bebyggelse, förvaltning, turism och civil beredskap.
Även Landstingsförbundet och Hälso- och sjukvårdens Östeuropa-
kommitté har varit aktiva, liksom Lantbrukarnas Riksförbund på
Prop. 1997/98:70
34
landsbygden. Folkrörelser, kyrkliga organisationer och företagar- Prop. 1997/98:70
föreningar på lokal och regional nivå bör också nämnas i sammanhanget.
Under åren 1990-97 har Sida satsat närmare 90 miljoner kronor på det
regionala och kommunala samarbetet med Central- och Östeuropa.
Kostnaden för aktuella projekt för 1998 beräknas uppgå till 32 miljoner
kronor. För att göra en mera rättvis bedömning av värdet för mottagarna,
bör man lägga till kommunala insatser i form av experttid, och en
omfattande överföring av utrangerad - men fullt användbar - utrustning.
Verksamheten har i olika utvärderingar visat sig höra till de bästa
stödformerna genom att vara väl fokuserad, ge upphov till breda
kontaktytor för ömsesidig utveckling samt innebära låga kostnader med
hänsyn till utvecklingseffektema.
Intresset i Sverige för att på olika sätt stödja länderna i Central- och
Östeuropa, framför allt i de baltiska länderna, har varit stort under det
senaste decenniet. Den verksamhet som intresset resulterat i skulle kunna
liknas vid en folkrörelse. Det har inte varit svårt att finna kompetenta
krafter som hjälpt till med allt ifrån seminarier om demokrati och
jämställdhet till installationer av värmepannor och vattenreningsaggregat.
Det är betydelsefullt att Sverige fortsatt utnyttjar den kunskap som
finns avseende kommunal och regional självstyrelse till att utveckla
samarbetet på regional och lokal nivå med våra östliga grannar. Inte
minst for de tre baltiska ländernas vägval i samhällsbygget bör den
svenska och den nordiska modellen kunna erbjuda ett intressant
alternativ, vad gäller exempelvis beslutskompetens, finansiella resurser
och verksamhetens omfattning.
Regeringen anser att vänorts- och vänregionssamarbetet, inklusive
samarbetet på länsstyrelsnivå, bör fördjupas och utökas. Sverige bör
också agera för att Phare- och Tacisprogrammen, som kanaliseras till den
decentraliserade nivån och som spelar en viktig roll för svenska aktörers
insatser, ökar.
Det är också viktigt att intensifiera kontakterna med lokala och
regionala aktörer i EU-perspektivet. De etablerade kanalerna som finns
genom det decentraliserade samarbetet bör utnyttjas för stöd till
förstärkning av lokal och regional administration - ett område som av
kommissionen utpekats som svagt hos vissa kandidatländer.
De fortsatta prioriteringarna bör gälla kommunal och regional
institutionsutveckling och infrastruktur samt miljön och den sociala
sektom. Många pågående program t.ex. på miljöområdet skulle kunna
fortsättas med en ökad betoning på de regionala och kommunala
nivåernas inflytande och ansvarstagande. Utbyte mellan kommunala och
landstingskommunala sektorsinstitutioner skall uppmuntras, inte minst
fadderförhållanden inom t.ex. den regionala sjukvården. Samarbetet inom
den sociala sektom bör i första hand fa formen av en förstärkning och
systematisering av landstingens samarbete med motsvarande instanser i
samarbetsländerna.
Inte minst de baltiska staterna går nu in i ett nytt skede då många
infrastrukturbehov på lokal och regional nivå är utredda och
genomförandet aktualiseras. Härvidlag finns, som nämnts ovan, flera
trånga sektorer, främst den administrativa kompetensen att genomföra
35
och förvalta stora investeringsprojekt hos de kommunala och regionala
förvaltningarna, samt tillgången till de erforderliga finansiella resurserna.
Utbildning av kommunala befattningshavare i länderna är viktig och här
kan Sverige och övriga nordiska länder komma att medverka.
I sammanhanget bör också uppmärksammas den roll svenska
samarbetskommuner skulle kunna spela som mentorer, utan att ställa
egna garantier, vid genomförande av extemfinansierade infrastruktur-
projekt, i kraft av sina goda kontakter med den berörda kommunen och
sin långa erfarenhet av att driva och bedöma sådana projekt.
Enskilda organisationers insatser spelar en stor roll i utvecklingen av
demokratiska samhällen. Det svenska samarbetet på detta område syftar
till att stärka organisationerna så att de på allvar kan hävda sig i dialogen
med myndigheter och beslutsfattare i landet. Svenska enskilda organisa-
tioner har i många fall bättre förutsättningar än regeringen och dess
myndigheter att stödja framväxten av det civila samhället. Det är därför
värdefullt att stärka sambanden mellan erfarenheter på lokal nivå och
nationella kontakter. Samtidigt bör också uppmärksammas myndig-
heternas förmåga att föra en dialog med landets intressegrupperingar. En
betydande del av det svenska stödet till enskilda organisationer inriktas
på att främja kvinnors och ungdomars aktiva deltagande i
samhällsbyggandet. Det personintensiva umgänget som mellanfolkliga
kontakter innebär och som kan bedrivas inom ramen för de enskilda
organisationernas verksamhet är synnerligen viktigt för att sprida
kunskap om och förtrogenhet med det demokratiska samhället. Enskilda
organisationer kan även spela en pådrivande roll inom miljöarbetet.
Sida har inom samarbetet med Central- och Östeuropa slutit avtal med
elva ramorganisationer genom vilka Sida stödjer svenska enskilda
organisationers arbete i Central- och Östeuropa. Dessa organisationer är
Forum Syd, Rädda Barnen, Olof Palmes Internationella Centrum, PMU-
Interlife, Röda Korset, SHIA (Handikapporganisationernas bistånds-
stiftelse), Svenska Missionsrådet, Stiftelsen Sveriges Bönder Hjälper,
Svenska Naturskyddsföreningen, LO/TCO:s Biståndsnämnd samt
Lutherhjälpen/Svenska kyrkan. Via ramorganisationema kan huvuddelen
av de enskilda organisationerna i Sverige söka medel för medverkan till
uppbyggnad av systerorganisationer i samarbetsländerna.
Regeringen beslutade 1995 att inrätta en försöksverksamhet med stöd
genom svenska partianknutna organ till demokratins uppbyggnad i länder
i Central- och Östeuropa och i utvecklingsländerna. Samarbetspartema är
i första hand politiska partier eller närstående organisationer. I en översyn
av verksamhetsformerna 1997, konstateras att insatserna har fokuserats
till länderna i Central- och Östeuropa, dit 75 % av stödet har gått.
Regeringen anser att stödet genom partianknutna organ är ett viktigt
instrument för att befästa och fördjupa demokratins kultur. Enligt nya
riktlinjer för stödet från den 1 januari 1998 förlängs försöksverksamheten
med ytterligare en treårsperiod till den 31 december 2000. Verksam-
Prop. 1997/98:70
36
hetsmålet är att bistå utvecklingen av ett väl fungerande pluralistiskt Prop. 1997/98:70
partisystem och därmed också samhällets demokratisering.
Som redan har nämnts, utgörs en stor del av invånarantalet i både Estland
och Lettland av icke-medborgare av huvudsakligen rysk härkomst.
Integrationen av dessa är avgörande för ländernas ekonomiska, politiska
och sociala utveckling för ett framtida EU-medlemskap.
I Estland beräknas cirka en tredjedel av befolkningen ha ryska som
modersmål och ungefar 23 % av befolkningen saknar medborgarskap.
Bristande kunskaper i estniska och i författningskunskap utgör det
främsta hindret för de rysktalande att erhålla medborgarskap.
Kontakterna mellan etniska ester och rysktalande icke-medborgare är
begränsade. Lite över en fjärdedel av Lettlands invånare saknar ännu
medborgarskap. Av dessa har flertalet ryska som modersmål. På grund av
höga krav för att erhålla medborgarskap och ett bristande intresse bland
de rysktalande, har endast ett fåtal naturaliserats. En stor utmaning ligger
i att skapa ett integrerat samhälle. Detta fordrar att flertalet invånare är
medborgare. Framsteg på detta område utgör en av förutsättningarna för
inträde i EU. Frågan är föremål för en intensiv samhällsdebatt.
Svenska institutet har sedan 1993 administrerat en mängd insatser för
integrering av de rysktalande icke-medborgama i Estland. Insatserna har
bland annat gått till förbättring av utbildningsväsendet, produktion av
läromedel och ordlistor samt till media. Insatserna har bidragit till utökad
undervisning i estniska och tillgången till Estlandsorienterad
nyhetsrapportering för de ryskspråkiga. Sverige har även stött Estonian
Language Strategy Centre och Institute of Human Rights.
I Lettland har Sverige, via UNDP och det nationella lettiska
språkprogrammet, bidragit till integrationsffämjande åtgärder för de
rysktalande icke-medborgama. Dessa har bland annat omfattat stöd till
språkutbildning i lettiska. I december 1996 undertecknade den lettiska
regeringen ett projektavtal med UNDP. Projektet beräknas löpa över tio
år, men hittills finns finansiering endast för 1997 och 1998. I projektet
har undervisningsmateriel i lettiska som andraspråk tagits fram.
Instruktörer har undervisats för att utbilda lärare i skola och
vuxenutbildning. Projektet har lett till attitydförändringar och den
inledande tveksamheten har ersatts av allmän uppslutning och
medvetenhet om frågans betydelse för Lettlands fortsatta utveckling.
Svenska institutet har givit stöd till språk- och integrationsprocessen även
i Lettland. Syftet är att ge bidrag till projekt som har betydelse för
integrationsprocessen, men som inte ryms inom UNDP:s program.
Insatser har exempelvis gjorts för stöd till språkundervisning i lettisk TV
för rysktalande ungdomar och undervisning i lettiska för ryska interner.
Regeringen anser att svenska insatser på detta område skall fortsätta.
Sverige bör stödja projekt som har utformats och initierats med
deltagande av icke-medborgare. Utvecklingssamarbetet bör omfatta en
större beredskap att, i olika former, understödja enskilda organisationer
37
och projekt avsedda att främja det medborgerliga medvetandet hos
invånare oavsett etnisk tillhörighet eller medborgarskap. Flexibilitet från
svensk sida är viktigt i sammanhanget.
4.4 Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
Sammanfattning:- Samarbetet skall inriktas på insatser som stödjer utvecklingen mot
en social marknadsekonomi i samarbetsländerna.
- Stöd till omstrukturering och utveckling av ett livskraftigt
näringsliv skall fortsätta. Näringslivsfrämjande insatser spelar
fortfarande en viktig roll.
- Fortsatt stöd för att stärka de offentliga ekonomiska institutionerna
behövs. Det gäller t.ex. samarbete på skatteområdet och stöd på det
rättsliga och institutionella området för att undanröja etablerings-
och handelshinder i östersjöregionen.
- Stödet till den sociala sektorn skall öka, främst till uppbyggnad av
hållbara och bättre riktade socialförsäkringssystem, åtgärder för att
förbättra barnens situation samt insatser för att förbättra folkhälsan.
Samarbetsländemas ekonomier har i ett första stadium på kort tid
omvandlats från planekonomier till marknadsekonomier. Samarbets-
ländema står nu inför en rad utmaningar för att befästa den ekonomiska
omvandlingen och främja ett gott företagsklimat som präglas av en
allmän rättssäkerhet, effektiva institutioner och förutsägbara regler.
Länderna befinner sig i ett skede av instititutionsuppbyggnad och
strukturella reformer, en långsam och krävande process som tar stora
resurser i anspråk. Samtidigt finns behov av skydd för de svaga
grupperna, för vilka marknadsekonomins fördelar hittills inte varit
påtagliga. Att stävja korruption är ytterligare en utmaning för länderna,
eftersom korruption utgör ett hot mot hela omvandlingsprocessen. Mutor
och en osund sammanblandning av politisk och ekonomisk makt hämmar
konkurrensen och direktinvesteringar. Dessutom påverkas befolkningens
inställning till marknadsekonomi negativt.
Estland, Lettland, Litauen och Polen har snabbt närmat sig europeiska
samarbetsstrukturer och ett kommande EU-medlemskap far avgörande
inverkan på ländernas fortsatta reformpolitik. Under de senaste åren har
ländernas konsekventa reformpolitik som snabbt ledde till en
stabilisering av ekonomin givit utdelning i form av höga tillväxttal och en
stadigt fallande inflation som närmat sig ensiffriga tal. Den
genomgripande strukturomvandlingen är märkbar i det att andelen
tjänster, handel och tillverkningen av konsumentprodukter har ökat.
Levnadsstandarden är dock alltjämt låg. Trots en hög tillväxt uppgår
BNP per capita i det rikaste landet Polen till mindre än hälften av EU:s
genomsnitt. Även med fortsatt höga tillväxttal kommer det att ta lång tid
Prop. 1997/98:70
38
för länderna att närma sig europeiska inkomstnivåer. Integrationen med Prop. 1997/98:70
väst har i de flesta länder underlättats genom ett företagsklimat som
främjat utländska direktinvesteringar. En liberal utrikeshandelspolitik har
fått handeln att vända sig mot väst och öka markant. Den största delen av
ländernas utrikeshandel sker nu med EU. Inflödet av utländskt kapital, i
form av investeringar och lån, har också tillåtit stora bytesbalans-
underskott som i vissa fall kan vara oroande höga. Förtroendet för
länderna har ökat genom stabila valutor och fungerande marknader för
utländsk valuta. Ländernas finansiella system är alltjämt mindre väl
utvecklade med förhållandevis små, och i några fall instabila, bank-
sektorer och fondbörser som karaktäriseras av kraftiga svängningar.
Bankväsendet har i flera av länderna genomgått allvarliga kriser, men en
konsolidering kan noteras och många banker fungerar nu relativt väl.
Kandidatländernas integrering i det ekonomisk-politiska samarbetet
inom EU kommer att ställa höga krav på den ekonomiska politiken. Även
om de inledningsvis inte förväntas införa euron och därmed inte delta
fullt ut i Europeiska valutaunionen (EMU) måste kandidatländerna ändå
anta det regelverk som är förknippat med den tredje fasen av EMU.
Ytterligare utmaningar utgörs av pågående omstrukturering av företag,
förstärkning av institutioner och harmonisering av lagstiftning.
Konkurrenslagstiftningen och myndigheter som tillser att konkurrens-
och statsstödsregler efterlevs är i flera fall nybildade och brister
föreligger i kontrollen av att EU:s regler om stödgivning och konkurrens
efterlevs. I Estland är privatiseringen i princip avslutad, medan det i
andra länder fortfarande återstår en del för att slutföra den.
Infrastrukturella investeringar liksom förbättringar i rättsväsende och
skatteförvaltning tar tid och är kostnadskrävande. Bankväsendet
konsolideras och stärks men har jämfört med västeuropeiska förhållanden
fortfarande mycket begränsat kapital.
Även Ryssland och Ukraina uppvisar en rad framgångar, även om
reformer inleddes senare och har genomförts mindre konsekvent. En svag
tillväxt i den officiella ekonomin kunde skönjas i Ryssland först år 1997,
medan Ukrainas ekonomi ännu inte nått en vändpunkt. En av de största
framgångarna för stabiliseringspolitiken har varit att inflationen bringats
ned till relativt låga nivåer, ett resultat av en stram penningpolitik.
Ryssland och Ukraina är dock fortfarande beroende av lån från IMF
och Världsbanken, även om det direkta inflödet av kapital genom lån på
den internationella kapitalmarknaden ökat. Statsskulden och skuldtjänst-
kvoten har därmed ökat. Privatiseringen har kommit långt, men mycket
återstår att göra för att omstrukturera företagen.
Både Ryssland och Ukraina befäster sitt samarbete med EU genom
partnerskaps- och samarbetsavtalen. En framtida WTO-anslutning är
betydelsefull för båda länderna och är en förutsättning för att EU:s
partnerskapsavtal skall utvecklas till ett frihandelsavtal. Utrikeshandeln
expanderar i båda länderna, men Ryssland är det enda landet i
samarbetsområdet utan underskott i bytesbalansen. Utländska direkt-
investeringar har inte varit tillnärmelsevis lika stora som i Centraleuropa.
Härtill har vaga äganderättsförhållanden och ett allmänt oklart rättsligt, i
synnerhet skatterättsligt, klimat bidragit.
Ett av de största kvarvarande problemen är förknippat med Prop. 1997/98:70
finanspolitiken och statsbudgeten. Höga budgetunderskott utgör en fara
för stabiliseringen och gör att lånebehovet är stort. På utgiftssidan måste
utgifter omprioriteras och kraftiga eftersläpningar i utbetalningen av
löner och pensioner utgör ett problem. På intäktssidan är skattestrukturen
och indrivningen bristfälliga. En effektiv skatteindrivning och en
fungerande skattemyndighet är förutsättningar för en fungerande
ekonomi. Ett annat symptom på att reformprocessen inte kunnat införa
hårda budgetrestriktioner för företagen är att betydande skulder mellan
företagen tillåtits växa. Detta har lett till att länderna präglas av en
omfattande och ineffektiv byteshandel i transaktioner mellan företag. Det
råder brist på strategisk företagsledning i de stora företagen samtidigt
som hindren för nyetablering avskräcker nya entreprenörer. Omfattande
och bristfälliga regleringar och onödig byråkrati hämmar företagens
utveckling och har lett till att den inofficiella ekonomin växt sig stark i
länderna. Även brister i den finansiella sektorn och annan infrastruktur
hämmar produktion och handel. Rättsväsendet och lagstiftningen, till
exempel konkurslagstiftning och skattelagstiftning, uppvisar ofta
oklarheter och är inte förutsägbar.
Svenskt stöd till den ekonomiska omvandlingen kompletterar det
omfattande och viktiga stöd som internationella finansiella institutioner
och andra finansiärer ger. Behoven av insatser och stöd skiljer sig åt från
land till land och ställer stora krav på flexibilitet från svensk sida.
Utvecklingssamarbetet kommer även fortsättningsvis att stödja den
ekonomiska omvandlingen, dels genom direkt stöd till näringslivet, dels
genom stöd till institutionsuppbyggnad, men med samma syfte: att främja
den ekonomiska omvandlingen och därigenom hjälpa till att höja
levnadsstandarden för befolkningen i våra östra grannländer.
De hittillsvarande svenska insatserna spänner över ett brett fält. Direkt
stöd till företagen sker bland annat genom riskkapitalinvesteringar via
Swedfund International AB (se 6.1.3). Sida driver två näringslivs-
ffämjande program, StartÖst och Advantage East. StartÖst främjar
handel och industri genom att erbjuda svenska små och medelstora
företag lån för utbildning. StartÖst startade i mars 1994 och handläggs av
ALMI Företagspartner AB. Från och med 1998 riktar sig StartÖst-
programmet till företag som vill etablera sig i Lettland, Litauen, Ryssland
och Ukraina. StartÖst-samarbetet med Estland avvecklades i böljan av
1998 då de rent kommersiella förbindelserna växt sig så pass starka att
statligt stöd inte längre anses nödvändigt. I slutet av 1997 hade 218
projekt beviljats varav de flesta lett till framgångsrikt samarbete mellan
svenska och östeuropeiska företag. Advantage East (fram till 1996
Advantage Balticum) är ett utbildnings- och affärsförmedlingsprojekt för
baltiska och numera också makedonska och ukrainska företag som vill
öka sin export till Sverige. Projektet bedrivs tillsammans med lokala
näringslivsorganisationer och har påtagligt bidragit till att öka exporten
40
till Sverige. Inom ramen för det baltiska investeringsprogrammet, till
vilket Sverige bidragit med cirka 250 miljoner, (se 8.1.1) finansierar
Nordiska projektexportfonden (NOPEF) bland annat förinvesterings-
studier for att främja nordiska investeringar i Estland, Lettland och
Litauen. Svenskt stöd utgår också för att främja bankväsendet, främst i de
baltiska länderna, genom det baltiska investeringsprogrammet och
Swedfund Financial Markets AB (se 6.1.4). Exportkreditnämndens
särskilda exportkreditgarantiram på två miljarder kronor kan täcka risker
för affarer med de tre baltiska länderna, Ryssland, Kazakstan, Ukraina
och Vitryssland (se 6.2.3).
Stöd till institutionsuppbyggnad ges genom ett stort antal projekt. Det
svenska Finansdepartementet bedriver sedan 1992 ett samarbetsprojekt
där svensk expertis ställs till de ryska finans- och ekonomiministeriemas
förfogande för frågor rörande främst skatte-, revisions-, budgetsystem
och statsskuld. Projektet, som hittills omfattat cirka 38 miljoner kronor,
utvärderades 1996 varpå en styrgrupp tillsattes för att formulera mål,
styra insatsernas inriktning och följa upp verksamheten. En betydelsefull
verksamhet bedrivs genom Handelshögskolan i Riga, vars utbildning
främjar kunskap om effektiv företagsledning. De svenska utfästelserna
uppgår till 122 miljoner kronor under en tioårsperiod, varav drygt 47
miljoner avser perioden 1997-1999. Skolan, som har ett gott rykte, har
hittills utexaminerat 143 studenter och målet är att cirka 100 studenter
per år skall utexamineras.
Genom Sida finansieras en rad program som främjar den ekonomiska
utvecklingen genom framför allt stöd till uppbyggnad av fungerande
institutioner. Viktiga insatser har gjorts av bland annat Statistiska
centralbyrån och Riksrevisionsverket. Swedesurvey (Lantmäteriverket)
har i en rad länder framgångsrikt bidragit till att jord- och
fastighetsregistreringen har utvecklats. I flera fall har den svenska
hjälpen underlättat utländska direktinvesteringar. I de baltiska länderna
har Sverige bidragit till att bygga upp fungerande institutioner inom
sjöfart, luftfart och vägväsende. Stöd har också givits till lokala
handelskammare för att underlätta företagskontakter och av Sida
administrerade företagsledarutbildningar har bidragit till en allmän
kompetenshöjning. I Litauen har till exempel stöd i form av seminarier,
utbildning och studieresor givits till kvinnor som driver mindre företag
på landsbygden. I Kaliningrad har Sida tillsammans med EBRD bidragit
till uppbyggandet av ett managementinstitut. Stöd har även givits till
jordbruksområdet, bland annat genom ett projekt som Jordbruks-
departementet driver tillsammans med jordbruksministeriema i Danmark,
Finland och de tre baltiska länderna. Projektet initierades 1995 och syftar
till att förbereda de baltiska staterna inför de kommande
medlemskapsförhandlingama.
Regeringen avser att fortsätta främja samarbetsländemas ekonomiska
utveckling genom att bidra till ett förbättrat företagsklimat. Flera av ovan
nämnda projekt förväntas fortsätta. Den största delen av det svenska
utvecklingssamarbetet kommer att fokuseras på att bygga upp de
institutioner som en fungerande marknadsekonomi kräver och kommer i
kandidatländerna främst inriktas på det kommande EU-medlemskapet.
Prop. 1997/98:70
41
Behoven framstår genomgående som större i Ryssland och Ukraina. En
stor del av den institutionsuppbyggnad som svenska insatser stödjer är
avsedd att förbättra den miljö företagen verkar i. Ytterligare insatser bör
göras för att främja framväxten av små och medelstora företag. Vikten av
fungerande lagstiftning och fungerande institutioner för att främja ett gott
företagsklimat kan inte nog understrykas. Stöd till skattesystemen har
stor relevans, framför allt i Ryssland och Ukraina, där skatteförvaltningen
uppvisar brister och behovet av personalutbildning är stort. Tjänste-
männens kunskap kan förbättras om skattesystemets roll i en
marknadsekonomi och om effekterna av olika skatter. Stöd till förbättrad
tillämpning av lagstiftning som rör affärs- och investeringsverksamhet är
av yttersta vikt, i synnerhet i Litauen, Ryssland och Ukraina. Stöd behövs
också för att stärka äganderättsskyddet, förenkla registreringen av företag
och undanröja administrativa hinder.
Det främsta sättet att höja levnadsstandarden är att skapa förutsättningar
för ekonomisk tillväxt och för invånarna att själva påverka sina liv. En
aktiv fördelningspolitik och en framsynt socialpolitik bidrar till detta. En
förutsättning för att den ekonomiska reformprocessen skall bli
framgångsrik är att sociala reformer är integrerade i den övergripande
ekonomiska politiken. Sociala satsningar är i sig en del i att höja
produktiviteten och samtidigt en rättvisefråga. Brister i den sociala
omsorgen utgör ett hot mot den fortsatta ekonomiska och politiska
utvecklingen. Samarbetsländerna står nu inför utmaningen att anpassa
socialpolitiken och samtidigt ta hänsyn till ansträngda statsfinanser.
Levnadsvillkoren började försämras redan under 1980-talet men
förvärrades under 1990-talet, som en följd av produktionsfältet och den
höga inflationen. Medellivslängden i samtliga samarbetsländer, med
Polen som enda undantag, sjönk mellan 1989 och 1995. Det betyder att
över en miljon människor dött i förtid som en följd av försämrade
samhällsförhållanden. Sjunkande nativitet har dessutom bidragit till att
invånarantalet minskat i samtliga samarbetsländer sedan 1990. Även om
en medelklass nu börjat växa fram, främst i Centraleuropa, har
inkomstklyftorna och fattigdomen ökat betydligt sedan omvandlingen
inleddes. Uppgifterna varierar, men runt en tredjedel av invånarna i
Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Ukraina anses fattiga av UNDP,
medan andelen i Polen är betydligt lägre. De flesta fattiga befinner sig
dock precis under fattigdomsgränsen och skulle hjälpas av ökad tillväxt.
Levnadsstandarden i samarbetsländerna behöver inte ha minskat så
mycket som officiell statistik ger vid handen. Det ökade utbudet samt den
förbättrade kvaliteten på varor och tjänster avspeglas inte i statistiken.
Den inofficiella sektorn fyller också en funktion genom att något mildra
de umbäranden befolkningen utsätts för, men denna möjlighet står inte
alla till buds.
EU-medlemskapet kommer på det sociala området att innebära
omfattande åtaganden för kandidatländerna. Det gäller inte minst inom
Prop. 1997/98:70
42
områdena arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet där EU:s lagstiftning är
relativt omfattande. Betydande förbättringar kommer här att krävas i de
flesta fall. Principen om arbetskraftens fria rörlighet kommer att ställa
långtgående krav på kandidatländerna inom områdena arbetsmarknad och
migration. Länderna står inför en stor och viktig uppgift - att nå och
skydda de utsatta delarna av befolkningen genom ett effektivt socialt
skyddsnät och en rättvis fördelningspolitik.
Pensionssystemen i samarbetsländerna har hög prioritet i reformarbetet
på det sociala området. Andelen pensionärer i samarbetsländerna är hög.
Under det gamla systemet var pensionerna ofta generösa med en
pensionsålder på 55 för kvinnor och 60 för män. I böljan av
omvandlingsprocessen kunde pensionsutbetalningama uppgå till över tio
procent av BNP. Förtidspensioneringarna och sjukpensioneringama
ökade som en följd av den ekonomiska omvandlingen. I till exempel
Polen ökade antalet pensionärer med 28 % (från 6,9 till 8,8 miljoner),
mellan december 1989 och december 1993. Pensionsfonderna är
belastade och har blivit svåra att finansiera. Nya pensionssystem måste
därför introduceras. Samarbetsländerna arbetar redan med att reformera
pensionssystemen för att de skall motsvara marknadsekonomins krav och
bli ekonomiskt hållbara. Länderna har hunnit olika långt i processen.
Flera länder håller på att införa pensionssystem som påminner om det
reformerade svenska, även om skillnader i övergångsregler mellan
systemen föreligger. Det är politiskt känsligt att höja pensionsåldern
eftersom medellivslängden inte är så hög. Ett ökat privat sparande
förutses, dels genom företagen, dels genom individuellt sparande.
Ytterligare en utmaning utgörs av att reformera hälso- och sjukvården.
Samarbetsländerna befinner sig i olika utsträckning i en omfattande
hälsokris som böljade redan under sjuttiotalet då den allmänna folkhälsan
försämrades. Medellivslängden har sjunkit markant och
spädbarnsdödligheten har ökat under den senaste tioårsperioden.
Hälsokrisen är särskilt påtaglig i Ryssland där medellivslängden för män
föll med 6 år under första halvan av 1990-talet, ett förhållande som
saknar motstycke i modem tid. År 1995 var medellivslängden hos ryska
män blott 58 år, lägre än i till exempel Indien. Denna trend verkar nu ha
brutits och medellivslängden uppgick 1996 till 60 år, (för kvinnor 66 år).
Spädbarnsdödligheten ökade mellan 1989 och 1995 i Lettland, Litauen
och Ukraina, medan den var oförändrad i Estland, sjönk något i Ryssland
och sjönk markant i Polen. Dålig kost och brist på motion samt hög
alkohol- och tobakskonsumtion utgör stora problem för folkhälsan som
påverkar det allmänna hälsotillståndet och därmed livslängden.
Sjukvården har inte prioriterats lika högt som i Västeuropa och
inriktningen på vården behöver ändras från kurativ till preventiv.
Grundläggande primärvård saknas ofta eftersom den tidigare strukturen
var slutenvårdsinriktad. Sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar,
diabetes och lungcancer blir allt vanligare. Infektionssjukdomar utgör ett
allvarligt problem, speciellt kan nämnas tuberkulos och sexuellt
överförda sjukdomar. Till exempel har Ryssland sedan 1991 rapporterat
en fördubbling av antalet tuberkulosfall och mellan 1991 och 1996
fördubblades antalet tuberkulosfall även i Lettland. Ukraina har visat en
Prop. 1997/98:70
43
ökning från 44 registrerade fall av hiv-infektion 1994 till 12 280 fall
1996. En motsvarande explosiv spridning av hiv-infektion har
uppmärksammats i Kaliningrad. Alkoholmissbruket utgör ett stort
problem och alkoholrelaterade sjukdomar har ökat kraftigt, framför allt
bland ryska män i åldrarna 30-50 år. Ett tidskrävande arbete med att
ändra konsumtionsmönstret har påbörjats. Behoven av förbättrade
åtgärder är särskilt stora vad gäller immunisering och spädbarns- och
mödrahälsovård. Difteri, tyfus och malaria orsakar problem i många av
länderna i Central- och Östeuropa. Immuniseringen mot smittsamma
sjukdomar har till exempel inte mer än cirka 30 % täckning i de baltiska
länderna. Mödradödligheten i samband med förlossningar har ökat i de
baltiska länderna mellan 1994 och 1996. Det stora antalet aborter bland
kvinnor i samarbetsländerna är ytterst oroväckande. I till exempel
Ryssland är antalet aborter för närvarande dubbelt så stort som antalet
födslar. (I Sverige är antalet aborter runt en tredjedel av antalet födslar.)
Barnen är nyckeln till investeringar i framtiden och barn är den bästa
målgruppen för en rättvis inkomstfördelning. Barnens situation i
samarbetsländerna har dock försämrats under senare år. Det allmänna
hälsotillståndet är dåligt. Särskilt utsatta är barn på institutioner, barn
med funktionshinder, flyktingbarn och minoritetsbam, särskilt de
statslösa barnen. Andra utsatta och ofta mer synliga grupper är det stora
antalet gatubarn och prostituerade barn. På institutionerna hamnar
föräldralösa barn och barn med funktionshinder, barn med sjuka eller
alkoholiserade föräldrar eller föräldrar som sitter i fängelse. Vissa
uppgifter tyder på att upp till en miljon barn bor på olika typer av
institutioner i Ryssland. Kommersiell sexuell exploatering av barn är ett
växande problem i regionen. Orsaker är bl.a. ökad fattigdom och
försämrade sociala skyddsnät. Vid mötet mellan Östersjöstatemas
regeringschefer i Riga i januari 1998 beslutades att fortsätta den
regionala uppföljningen av Världskongressen mot kommersiell sexuell
exploatering av barn i Stockholm 1996. Sverige har där åtagit sig att hålla
i ett av de projekt som föreslagits rörande seminarier för politiska
beslutsfattare och centrala myndigheter. Bland ungdomar förekommer
prostitution i ökande omfattning. Den höga andel aborter och en ökad
mödradödlighet kräver insatser i form av information och utbildning
avseende ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa. Droganvändning
har ökat dramatiskt bland unga människor, vilket även det är en
anledning till den snabba spridningen av hiv/aids bland ungdomar.
Kriminaliteten bland ungdomar ökar och fängelsestraff och andra former
av institutionalisering förekommer för unga kriminella och gatubarn.
Ökad sysselsättning utgör på många sätt nyckeln till socialpolitiken
och en flexibel arbetsmarknad utgör ytterligare en prioritering.
Sysselsättningen har sedan reformerna inletts fallit markant, vilket delvis
varit en naturlig utveckling eftersom översysselsättningen var en del av
företagens strategi för att möta toppar i planeringsprocessen. I den gamla
strukturen fanns en rad inneboende svagheter. Produktiviteten var för låg
och inte kopplad till lönen. Arbetslösheten slår olika hårt mot olika
regioner, beroende på var de stagnerande industrierna varit utplacerade.
Prop. 1997/98:70
44
Arbetsmarknaden i länderna i Central- och Östeuropa visar upp
nationella särdrag och statistiken är i många fall undermålig, men vissa
gemensamma drag mellan ekonomierna kan ändå skönjas. Friställda
arbetare lämnar arbetskraften eller blir arbetslösa vilket har fått till följd
att sysselsättningen har fallit markant, den öppna arbetslösheten är
relativt hög och antalet långtidsarbetslösa ökar. I Ryssland och Ukraina
har den öppna arbetslösheten befunnit sig på en relativt låg nivå, till viss
del därför att arbetslöshetsunderstödet är lågt, till viss del därför att
omstruktureringen av industrin i Ryssland och Ukraina nyligen påbörjats.
Den dolda arbetslösheten är däremot hög.
Arbetsmarknaderna i länderna måste vara så flexibla att de kan klara av
att allokera arbetskraft mellan sektorer och mellan regioner.
Förändringarna på arbetsmarknaden har skapat en efterfrågan på en mer
aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetsmarknadsunderstöd och socialt stöd.
Nya arbetstillfällen skapas främst genom små och medelstora företag,
vilket understryker vikten av att bidra till ett gott företagsklimat i
samarbetsländerna. Åtgärder måste vidtas för att göra arbetskraften mer
rörlig, bland annat genom att underlätta flyttning mellan orter.
Information om arbetstillfällen över hela landet måste göras lättåtkomlig.
Utbildningsnivån i samarbetsländerna är hög och samarbetsländerna
strävar nu efter att dels behålla den höga kvalitet som fanns inom vissa
delar av utbildningen, dels reformera utbildningssystemet for att inte
länderna skall förlora i konkurrenskraft. Utbildningsväsendet behöver
anpassas till nya krav på inriktning, läromedel och metoder. Skolor och
universitet dras också med finansiella svårigheter som satt spår i
försämrad kvalitet på undervisningen och lokaler. Lärarlönema är mycket
låga och många söker sig till andra yrken. Även om kostnaderna för
utbildning i de flesta länder ökat som andel av BNP, har BNP sjunkit så
mycket att de reala utläggen har minskat. Hushållens minskade inkomster
har också medfört att barn lämnar skolan tidigare än de annars skulle ha
gjort.
En effektivt fungerande bostadsmarknad gör arbetsmarknaden mer
flexibel i och med att arbetskraften blir mer rörlig och det blir lättare för
arbetslösa att flytta till orter med fler arbetstillfällen. Bostadssituationen i
samarbetsländerna dras dock med en rad problem. Bostadssubven-
tionerna har sjunkit kraftigt de senaste åren, från att i en del länder ha
uppgått till cirka sju procent av BNP i slutet av 1980-talet. Hyrorna,
liksom kostnaderna för uppvärmning och underhåll har följaktligen ökat,
vilket ytterligare har satt press på en redan prövad befolkning.
Bostadssituationen är särskilt allvarlig för de äldsta och utgör ett hinder i
många fall för modem åldringsvård som förutsätter drägliga bostads-
förhållanden. Antalet hemlösa ökar. Nyproduktionen av flerfamiljshus
har avtagit under 1990-talet, i vissa länder har den mer än halverats.
Byggnaderna är allmänt i mycket dåligt skick och i stort behov av
reparationer. Produktionen av enfamiljshus ersätter flerfamiljshus, i takt
med att de stora, statliga byggföretagen ersätts av mindre privata.
Priserna fluktuerar dock kraftigt och är högre än för motsvarande
bostäder i Västeuropa. Visserligen har privatiseringen av bostäder hunnit
långt i flera länder, men vissa kvarvarande anomalier finns kvar.
Prop. 1997/98:70
45
Lägenheterna i en byggnad i Ryssland kan vara privatiserade, medan
trapphuset, taket, och marken kvarstår i kommunal ägo. Likaså lägger
brister i markprivatiseringen och rätten att äga jord en hämsko på
bostadssituationen.
De baltiska staternas migrationsproblem är i hög grad återverkningar
av motsvarande problem i Ryssland, Vitryssland och Ukraina, vilket
medför att åtgärdsprogram omfattande de sistnämnda länderna också är
av stor betydelse för Estland, Lettland och Litauen. Miljökatastrofer som
Tjemobylolyckan och Aralsjön har resulterat i ekologiska migranter och
krigen i Kaukasus och Centralasien har drivit många människor på flykt.
Länderna i före detta Sovjetunionen har fått uppleva ett tidigare okänt
fenomen i form av irreguljär och illegal migration från tredje världen.
Förutom den grogrund for kriminalitet, inbegripet organiserad
brottslighet och människosmuggling, som detta utgör medför det såväl
politiska som administrativa problem för länderna och, inte minst, stort
mänskligt lidande. Exempelvis har den ryska federala migrationstjänsten
(FMS) för närvarande bara resurser att handlägga ärenden rörande
återvändande ryssar från de forna sovjetrepublikerna, vilket innebär att
asylbehandlingen av tredjelandsmedborgare är helt eftersatt. UNHCR
sammankallade 1996 på ryskt initiativ en regional konferens för att
uppmärksamma staternas migrationsproblem.
Den socialpolitiska reformprocessen ställer samarbetsländerna inför svåra
uppgifter. Att utforma nya system och metoder är komplicerat och
tidskrävande. Ett stort antal svenska samarbetsinsatser på det sociala
området har redan initierats och berör många aktörer och intressen i
samhället.
Regeringen avser att intensifiera samarbetet på det sociala området,
bland annat genom insatser som stödjer ländernas egna strävanden till
reformering av hälso- och sjukvård och social omsorg. Stödet skall
bedrivas främst genom institutionsuppbyggnad. De åtaganden som följer
av ett EU-medlemskap kommer att stå i centrum för de svenska
insatserna i kandidatländerna. Insatser krävs även for att främja
konsumenternas ställning och produktens säkerhet. I Ds 1997:75,
remissvaren, Sidas skrivelse till regeringen om behov av fortsatt svenskt
stöd samt ambassadrapportema anges behovet av utökat stöd för insatser
på det sociala området. Kunskapsöverföring inom detta område baseras
på Sveriges långa erfarenhet av sociala reformer och skyddssystem.
Samarbetet har hittills bedrivits på regional och nationell nivå och en
rad exempel kan nämnas. Arbetet for förbättrad hälso- och sjukvård
bedrivs bland annat genom Hälso- och sjukvårdens östeuropakommitté,
som under 1998 prioriterar insatser inom bland annat psykiatri, mödra-
och barnhälsovård, handikappomsorg och vård av infektionssjukdomar.
Insatserna kommer i ökad utsträckning riktas till nordvästra Ryssland.
Regeringen har vidare givit ett bidrag om 10 miljoner kronor till
Prop. 1997/98:70
46
Smittskyddsinstitutet för utveckling och stärkande av smittskyddet i de
baltiska länderna, S:t Petersburg och Kaliningrad.
Ett pågående projekt genom Folkhälsoinstitutet förmedlar aspekter av
den svenska alkoholpolitiken till forskare och tjänstemän i Ryssland. I
början av 1998 startade ett projekt i Kaliningrad för att hjälpa staden med
åtgärder mot en snabb ökning av antalet hiv-smittade. I Murmansk har
länsstyrelsen i Norrbotten hjälpt länsadministrationen att öppna två
kriscentra för kvinnor genom utbildning av personalen och genom
rådgivning. Socialförvaltningen i Luleå bedriver samarbete med
Murmansk avseende utveckling av åldringsvård och vård av barn med
funktionshinder. Med start i december 1997 arbetar Stockholms
universitet och Stockholms stad med representanter från den sociala
sektom i S:t Petersburg. Projektet beräknas pågå i tre år och omfattar till
exempel utbildning för chefer och experter inom socialvården,
metodutveckling inom åldringsvården och arbete med barn med
funktionshinder. Utbildning kommer de närmaste åren att erbjudas till
1 000 personer inom sociala verksamheter i Ryssland.
Svenska Riksförsäkringsverket har, tillsammans med Världsbanken,
medverkat till uppbyggnaden av ett nytt pensionssystem i Lettland.
Fortsatt stöd till pensions- och socialförsäkringsområdet, till uppbyggnad
av nationella system och institutioner är av strategisk betydelse. Likaså
bör insatser som främjar effektiv allokering av begränsade resurser inom
hälso- och sjukvården främjas. Detta innebär omstrukturering med
begränsning och effektivisering av den specialiserade sjukhusvården och
satsning på öppna vårdformer, i första hand primärvård. Insatser som
innebär att personer med funktionshinder integreras i samhället är likaså
angelägna. Folkhälsoupplysning och förebyggande hälsovård bör ges en
mer framskjuten plats i samarbetet, liksom sexuell och reproduktiv hälsa
och åtgärder som minskar abortfrekvensen. Alkohol- och
drogmissbruket, liksom den till viss del förknippade utbredningen av hiv
och aids utgör ytterligare problem där internationellt samarbete kan bidra
till en förändring.
Insatser som avser barn och ungdom återfinns både som en del i
insatser inriktade på utveckling av socialtjänst och utbildning i socialt
arbete och som direkta insatser. Stöd bör i första hand inriktas på
övergripande system- och organisationsutveckling. Regeringen anser det
vara av yttersta vikt att bidra till skapandet av trygga uppväxt-
förhållanden för barnen i vårt närområde. Undantas barn i ökad
omfattning möjligheten till skolgång kan det i förlängningen innebära ett
allvarligt hot mot den demokratiska utvecklingen. Sverige kommer i juni
1998 stå värd för en första Östersjökonferens för ungdomsministrar under
vilken riktlinjer kommer att läggas fast för den framtida utvecklingen av
ungdomssamarbete inom Östersjöregionen. Insatser för att stödja
ungdomars aktiva deltagande i framväxten av det civila samhället, inte
minst genom enskilda organisationer, kommer att vara en central fråga
vid konferensen.
Det främsta sättet att få ner arbetslösheten ligger i att främja
framväxten av nya företag i regionen. Erfarenheter från den svenska
arbetsmarknadspolitiken kan vara av fortsatt intresse för våra
Prop. 1997/98:70
47
grannländer. Arbetsmarknadsstyrelsen har engagerats i en rad projekt, till
exempel påböljades kunskapsöverföring på arbetsmarknadsområdet
redan 1992 i Ryssland. Arbetet har främst riktats mot sysselsättnings-
kommittén i S:t Petersburg och till den federala arbetsmarknads-
myndigheten i Moskva. Under 1997 har flera projekt startats i Novgorod,
Kaliningrad, Karelen och Leningrads län. Omfattande insatser på
arbetsmarknadsområdet har också genomförts i de baltiska länderna och
Polen.
Den öppna arbetslösheten utgör ett stort problem som väntas öka
framför allt i Ryssland och Ukraina i takt med att omstruktureringen av
företagen fortskrider. Det är därför viktigt att fortsätta stödja
arbetsförmedlingar och arbetsmarknadens flexibilitet. Särskilt bör
beaktas att kvinnor och män påverkas olika. På arbetsmiljö- och
arbetarskyddsområdena aktualiserar EU:s krav på kandidatländerna
behov av ytterligare insatser. Nationella tillsynsmyndigheter bör skapas
och rutiner för tillsyn och uppföljning fastställas.
Sverige kan även bidra med expertis för att underlätta framväxten av
en fungerande bostadsmarknad. Den främsta insatsen från svensk sida
hittills har varit att bidra till fastighetsregister som upprättas med hjälp av
Swedesurvey. Ytterligare insatser skulle kunna avse framväxten av
bolåneinstitut. Sverige är ett av få länder, inklusive Danmark, som har en
lång tradition av bostadsfinansiering genom stadshypotek, vilket kan visa
sig applicerbart i samarbetsländerna. Likaså kan erfarenhet av
bostadsrättsföreningar och kollektiva bostadsbolag vara applicerbara.
Det ligger i Sveriges intresse att alla länder i Europa får
migrationspolitiska system som respekterar mänskliga rättigheter och
värnar asylrätten. Den långsiktiga målsättningen i vår migrationspolitik
gentemot samarbetsländerna är att föra dessa länders migrationspolitik
närmare europeisk nivå och därigenom möjliggöra öppna gränser över
Östersjön. Detta innefattar en fungerande gränskontroll samt
undertecknande och tillämpning av flyktingkonventionen. På regeringens
uppdrag genomför Statens invandrarverk kunskapsöverförande insatser
framför allt i form av utbildning i de baltiska staterna, Ukraina och
Ryssland samt i samarbete med UNHCR i Vitryssland. Samarbetet
bedrivs även genom bilaterala kontakter på politisk nivå samt genom
deltagande i och bidrag till internationella konferenser och initiativ.
Totalt har regeringen hittills anslagit elva miljoner kronor för
migrationspolitiska insatser i närområdet. För närvarande genomför
Statens invandrarverk tillsammans med de nationella myndigheterna
behovsinventering för planering av fortsatta insatser.
Prop. 1997/98:70
48
4.5
Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
Prop. 1997/98:70
Sammanfattning:- Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att
bevara och förbättra miljön, särskilt i och kring Östersjön.
- Svenska investeringar skall göras inom ramen för Åtgärds-
programmet för Östersjön och avspegla de prioriteringar som
utvecklandet av en Agenda 21 för Östersjöområdet kan resultera i.
-För kandidatländerna skall det svenska tekniska stödet och
investeringarna inriktas på de krav som ställs inför det kommande
EU-medlemskapet.
- Inom energiområdet skall svenska insatser inriktas på att öka
effektiviteten i produktion, distribution och användning av såväl
värme som el vilket också bidrar till en minskad miljöpåverkan.
- Syftet med det svenska kämsäkerhetsprogrammet är att bidra till att
uppenbara säkerhetsbrister åtgärdas i existerande reaktorer som av
energibalansskäl inte omedelbart kan stängas samt att stärka de
oberoende säkerhetsmyndighetema. På kämavfallsområdet bör det
svenska engagemanget i samarbetet med Ryssland ges ökad
prioritet.
Länderna i Central- och Östeuropa har på grund av sin förorenande och
ineffektiva industri likartade brister när det gäller miljövård. Det finns
dock betydande skillnader såväl inom som mellan länderna i fråga om
behov och möjligheter att förbättra miljön. Miljövården har i allmänhet
kommit längre i storstäderna än i mindre samhällen. Samtliga större
kuststäder längs den östra Östersjökusten har idag påbörjat
investeringsprojekt för att förbättra avloppsreningen.
Miljövården har kommit längst i Polen. I de baltiska länderna är
miljövården mer utvecklad i Lettland än i Estland och Litauen, medan
den i Ryssland knappast utvecklats alls de senaste åren. Den snabba
ekonomiska utvecklingen, särskilt i Polen och Estland, medför samtidigt
att nya miljöproblem, snarlika de som finns i väst t.ex. luftföroreningar
från biltrafik och kommunal avfallshantering, ökar i omfattning. De
närmaste åren kommer kandidatländernas nationella prioriteringar inom
miljövården att i huvudsak påverkas av EU-anpassningen. Även
internationella miljöavtal och regionalt miljösamarbete kommer att ha
stort inflytande. EU:s utvidgning är en viktig drivkraft för en
miljöanpassning i Central- och Östeuropa. Det är angeläget att svenskt
stöd fortsätter att ge ett positivt bidrag till den processen.
Många miljöproblem i Europa är av gränsöverskridande karaktär och
måste lösas genom internationellt samarbete. Nya möjligheter att minska
49
europeiska och svenska miljöproblem har öppnat sig genom Sveriges
medlemskap i EU. Sveriges miljöpolitik inriktas bl.a. på att utveckla
möjligheterna till internationell samverkan för att minska gränsöver-
skridande föroreningar och bidra till en långsiktigt hållbar utveckling i
regionen.
En avspegling av detta är det svenska initiativet att starta en utveckling
av en Agenda 21 för Östersjöregionen som bl.a. diskuterades vid
regeringschefsmötet i Visby i maj 1996. Länderna runt Östersjön har
mycket gemensamt och arbetet med en Agenda 21 för regionen har en
central betydelse för en ekologiskt hållbar utveckling i vårt närområde.
Genomförandet av Agenda 21 för Östersjöområdet kommer att leda till
ett fördjupat samarbete inom viktiga sektorer som energi, transporter,
jordbruk, fiske och industri. Dessa samt sektorerna skogsbruk och turism
har utvecklat egna planer för uthållig utveckling. Det är viktigt att
insatser för att främja uthållig utveckling inom ramen för dessa planer
kommer till stånd under den kommande perioden. Regeringen välkomnar
att de internationella finansiella institutionerna lägger mer vikt på
förenlighet med uthållig utveckling när det gäller finansiellt stöd till olika
projekt och ämnar fortsatt verka för att denna inriktning förstärks.
Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att bevara
och förbättra miljön, särskilt i och kring Östersjön. Utgångspunkten för
insatserna är det s.k. Åtgärdsprogrammet för Östersjön inom vilket de
132 största föroreningskällorna identifierats. Sveriges insatser, med syfte
även att gynna gränsöverskridande samarbete, består dels av
institutionellt stöd till centrala och regionala miljöförvaltningar, dels av
investeringar.
Sverige har hittills tecknat avtal om delfinansiering av sju större
vatten- och avloppsprojekt i Baltikum och bereder ytterligare vatten- och
avloppsprojekt i de baltiska länderna, Polen, Ukraina och Ryssland där de
största insatserna planeras i S:t Petersburg respektive Kaliningrad.
Sverige har även finansierat studier avseende avfallsprojekt i Lettland
och Polen samt mottagningsanordningar för olja i hamnar i Polen och
Ryssland.
Åtgärdsprogrammet har under det senaste året genomgått en
uppdatering vars resultat presenteras och väntas antas av
Helsingforskommissionens (HELCOM) miljöministrar vid deras möte i
Helsingfors i mars 1998.1 stort sett ligger det ursprungliga programmets
mål och åtgärder fast. Trots de svårigheter som förelegat har åtgärder
kunnat påbörjas vid en majoritet av de 132 ”hot spots” som identifierades
i det ursprungliga programmet 1992.
Under de kommande åren finns ett behov av en viss förskjutning mot
åtgärder riktade mot industriella "hot spots" och initiativ för att kunna
åtgärda en större mängd små kommunala utsläpp. I utformning av stöd
till de senare bör hänsyn tas till resultatet av den utvärdering som Sida
och Naturvårdsverket gjort med avseende på investeringsstödet inom
Prop. 1997/98:70
50
ramen för kommunsamarbetet. Utsläpp från jordbruket blir också allt
viktigare att åtgärda. Vissa "hot spots" har nu strukits från den
ursprungliga listan men det finns ett behov att kunna tillföra nya som
prioriterade åtgärdsobjekt. Uppdateringen av Åtgärdsprogrammet
kommer att innebära att kriterier arbetas fram för att lättare kunna
bedöma om gamla "hot spots" kan tas bort eller nya bör tillföras.
Åtgärdsprogrammet kommer fortsatt ha ett stort behov av investerings-
stöd.
De svenska insatserna för att förbättra kärnsäkerheten och strålskyddet
har pågått sedan år 1992 och har koncentrerats till säkerhetsförbättringar
vid kärnkraftverket Ignalina i Litauen samt till stöd till den litauiska
säkerhetsmyndigheten VATESI. Erfarenheterna från samarbetet med
Litauen har med tiden lett till ett begränsat samarbete också med de ryska
kärnkraftverken i Leningrads och Kola län. Insatser görs också inom
strålskydds- och kämavfallsområdet främst i Estland och Lettland samt i
nordvästra Ryssland.
Syftet med det svenska kämsäkerhetsprogrammet är att bidra till att
uppenbara säkerhetsbrister åtgärdas i existerande reaktorer som av
energibalansskäl inte omedelbart kan stängas samt att stärka de
oberoende säkerhetsmyndighetema.
De svenska insatserna på kämsäkerhetsområdet har koordinerats med
annat internationellt samarbete bl.a. inom ramen för G-24 vilket har varit
av stor betydelse för att insatserna skall ge bästa möjliga effekt.
Internationella atomenergiorganet (IAEA) har etablerat en Contact
Expert Group (CEG) som samordnar det internationella samarbetet
rörande omhändertagande av radioaktivt avfall i Ryssland, framförallt i
Barentsregionen.
Det kompletterande finansieringsinstrument som EBRD:s
kämsäkerhetsfond utgör har också lett till att väsentliga säkerhets-
investeringar kunnat göras i Ignalina, i Kozlodujreaktorema i Bulgarien, i
Leningrad, Novovoronezj och Kola i Ryssland samt i Tjemobyl i
Ukraina. Samarbetet mellan de länder som bidrar till kämsäkerhets-
fonden, bl.a. Sverige med cirka 85 miljoner kronor, gör det också möjligt
att ställa gemensamma krav på mottagarländerna om awecklingsplaner
för de sämsta kärnkraftverken, förbättrad energihushållning och på
uppbyggnad av starka och oberoende säkerhetsmyndigheter.
I takt med att de mest akuta säkerhetsproblemen vid Ignalina åtgärdas,
minskar behovet av svenska insatser framför allt när det gäller rena
utrustningsleveranser. Fortsättningsvis bör uppbyggnaden av den
kärntekniska infrastrukturen i Litauen prioriteras, vilket inkluderar
samarbetet med säkerhetsmyndigheten VATESI och dess tekniska
stödorganisationer samt åtgärder för att höja säkerhetskulturen vid
Ignalinaverket.
De minskade behoven av insatser i Litauen har tillsammans med
särskilda regeringsinitiativ möjliggjort ett ökat svenskt engagemang för
Prop. 1997/98:70
51
att förbättra säkerheten vid de ryska kärnkraftverken i Leningradområdet
och Kola genom att erfarenheterna från de svenska insatserna i Ignalina
tas till vara. Detta samarbete bör stärkas.
Inom kärnavfalls- och strålskyddsområdet har de svenska insatserna
alltmer kommit att prioriteras mot kämavfallsområdet efterhand som
kartläggningen av dessa problem visat på de stora behov av insatser som
behövs. Detta gäller i synnerhet situationen i den ryska delen av
Barentsområdet. Regeringen avsatte under år 1997 särskilda medel för att
starta bl.a. en förstudie om omhändertagande och förvaring av använt
kärnbränsle från Murmanskområdet. Det svenska samarbetet med
Ryssland på kämavfallsområdet bör ges ökad prioritet. På strålskydds-
området bör främst olycksberedskap samt strålskyddet vid kärntekniska
anläggningar prioriteras.
De svenska insatserna på kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet
samordnas genom Statens kämkraftinspektion (SKI) respektive Statens
strålskyddsinstitut (SSI). Genom myndigheternas breda internationella
kontaktnät har de svenska insatserna på kärnsäkerhets- och strålskydds-
området på ett effektivt sätt kunnat samordnas med andra bilaterala och
multilaterala insatser i Central- och Östeuropa. I samband med att de
svenska insatserna på kämavfallsområdet ökar finns ett starkt behov av
en större samordning mellan de båda myndigheternas projektverksamhet
för att säkerställa att den kompetens som finns inom de båda
myndigheterna tas till vara på bästa möjliga sätt.
Den konvention om kärnsäkerhet som trädde i kraft under hösten 1996
och som regeringen tidigare har redovisat för riksdagen (skr.
1994/95:116) samt den gemensamma konvention om säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle och om hantering av radioaktivt avfall
som Sverige undertecknade den 29 september 1997 förväntas ytterligare
stärka det internationella kämsäkerhetsarbetet och den internationella
insynen i de östeuropeiska kämenergiprogrammen.
Under år 1997 etablerades genom G-7 ländernas initiativ den s.k.
Tjemobylfonden med vars hjälp den s. k. sarkofagen över den havererade
reaktorn Tjemobyl 4 skall försättas i ett säkert tillstånd. Fonden
administreras av EBRD. Den totala kostnaden för projektet är beräknad
till cirka 750 miljoner US-dollar. Av dessa har G-7 och EU tillsammans
med ett ytterligare antal länder hittills bidragit med cirka 390 miljoner
US-dollar. Sverige har utfäst sig att utbetala 2,5 miljoner ecu under år
1998. Ukrainas andel uppgår till 50 miljoner US-dollar i form av bidrag
av materiel och arbetskraft. Befintliga medel är tillräckliga för att
genomfora den första undersökande fasen av projektet vilken bedöms ta
två till tre år. Det är angeläget att Sverige kan bidra till projektets
fullföljande som ingår i en överenskommelse att stänga hela
kärnkraftverket i Tjemobyl år 2000.
Insatser inom kämsäkerhetsområdet skall samordnas med Sidas
program för energisamarbete. I det nuvarande programmet kanaliseras
medel till Statens kämkraftinspektion respektive Statens strålskydds-
institut genom Sida som också följer upp stödet. En utvärdering av det
svenska stödet för kärnsäkerhet och strålskydd pågår som även skall
Prop. 1997/98:70
52
studera behovet av eventuella organisatoriska förändringar av nuvarande Prop. 1997/98:70
samarbete.
I de tidigare centralplanerade ekonomierna i Central- och Östeuropa var
energisektorn starkt tillförselorienterad, prioriterad från investerings-
synpunkt och dominerad av statliga företag. Koppling saknades mellan
de verkliga produktions-, transport-, och distributionskostnaderna och det
pris användaren betalade. Sektorn karaktäriserades av överkonsumtion av
energi och en omfattande miljöpåverkan.
Upplösningen av det forna Sovjetunionen ledde för många av länderna
till en dramatisk ökning av priserna på importerad olja och gas samtidigt
som en kraftig ekonomisk tillbakagång skedde. Följden blev i de baltiska
länderna att energiförbrukningen sjönk med upp till 50% mellan 1991
och 1993. Med de höjda priserna påbörjades en nödvändig men smärtsam
förändringsprocess i energisektorn och for närvarande pågår denna
process med olika intensitet i olika länder.
Problemen har förstärkts i många länder där man av politiska skäl
avstått från att vidta nödvändiga höjningar av de inhemska el- och
värmepriserna och låtit energiföretagen fortsätta leverera till icke
betalande kunder. För många energiföretag har följden blivit dålig
likviditet, ett kraftigt eftersatt underhåll och svårigheter att finna extern
finansiering. För slutanvändama, som har en mycket begränsad
betalningsförmåga, är det största problemet bristande incitament och
resurser att genomföra energisparåtgärder.
Behovet av stödinsatser inom energisektorn är stort. Förändringsarbetet
försvåras av att många länder saknar såväl lagstiftning som kunskaper på
förvaltnings- och företagsnivå för den nödvändiga marknads-
anpassningen. Det finns dock stora möjligheter att öka effektiviteten i
produktion, distribution och slutanvändning av såväl värme som el vilket
också kommer att bidra till en minskad miljöpåverkan.
Sida har sedan 1993 genomfört insatser på energiområdet i Central-
och Östeuropa. Sidas totala engagemang på energiområdet uppgår till ca
100 miljoner kronor i bidrag och ca 200 miljoner kronor i krediter varav
70 miljoner kronor hittills är beslutat. Sidas energisamarbete betonar de
institutionella aspektema och ställer krav på förändringar i
mottagarländerna. Stödet begränsas i huvudsak till åtgärder som avser
befintliga energisystem för att där minska förlusterna och öka
effektiviteten. Stöd ges till effektivisering i alla led från produktion till
slutanvändning men med krav att åtgärderna skall vara lönsamma. Stöd
till satsning på nya produktionsanläggningar motiveras enbart vid
övergång till inhemska bränslen för att förbättra miljön och uppnå en
rimlig självförsöijningsgrad. Stödet inriktas på områden där speciell
svensk kompetens finns och s.k. twinningsamarbete ingår.
Riksdagen beslutade den 10 juni 1997 om riktlinjer för energipolitiken
(prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). I beslutet
framhålls vikten av ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete i
53
Östersjöregionen. Det är av stort svenskt intresse att minska riskerna med Prop. 1997/98:70
kärnkraften i Baltikum och övriga Östeuropa samt att utveckla ett
energisystem kring Östersjön som är säkert, väl dimensionerat och
ekologiskt uthålligt. Riksdagen har sedan år 1993 anvisat ca 300 miljoner
kronor för ett program för utveckling av energisystemet i bl.a. Baltikum
och övriga Östeuropa. Programmet är en strategisk del i den svenska
klimatpolitiken och administrerades ursprungligen av Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK). Sedan den 1 januari 1998
administreras programmet av Statens Energimyndighet.
Sida har i sin energiutredning föreslagit att utvecklingssamarbetet på
energiområdet skall bidra till en omställning av energisystemen i
mottagarländerna med syfte att nå ett effektivt utnyttjande av befintliga
resurser med beaktande av EU:s miljökrav, en långsiktig inriktning på
miljömässigt uthålliga energislag, en väl fungerande energisektor baserad
på marknadsekonomiska principer och intemalisering av miljökostnader
samt en rimlig grad av leveranssäkerhet. Sida har vidare pekat på behovet
av en tydligare ansvarsfördelning mellan utvecklingssamarbetet och det
klimatpolitiska samarbetet.
Regeringen aviserade i propositionen En uthållig energiförsörjning
(prop. 1996/97:84) att allt statligt svenskt stöd inom energiområdet till
Central- och Östeuropa kommer att bli föremål för utvärdering infor
budgetåret 1999. Utvärderingen av de svenska insatserna inom
energiområdet i regionen beräknas vara slutförd under senare delen av
våren 1998. I avvaktan på resultatet av denna utvärdering är regeringen
inte beredd att ta ställning till inriktningen av verksamheten eller till
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen i denna fråga i budgetpropositionen for år 1999.
4.6 Jämställdhet
Sammanfattning:- Allt samarbete med Central- och Östeuropa skall präglas av ett
jämställdhetsperspektiv, vilket innebär att planerade insatser skall
analyseras utifrån de effekter de kan ha på kvinnor respektive män.
Kvinnor och män skall identifieras som samarbetspartners och
aktörer.
- Utvecklingssamarbetet skall utformas så att det bidrar till ökad
jämställdhet mellan kvinnor och män i samarbetsländerna.
- Särskilda insatser skall genomforas för att öka kvinnors
representation i de politiska församlingarna och för att underlätta
kvinnors situation på arbetsmarknaden.
Frågan om jämställdhet i Central- och Östeuropa är komplex. Arvet
från Sovjettiden med formella men knappast reella kvoteringar och
betungande dubbelarbeten innebär att många kvinnor idag har en negativ
inställning till begreppet jämställdhet. Samtidigt har utvecklingen mot
demokrati och marknadsekonomi inneburit ökade skillnader mellan
54
kvinnor och män inom de flesta samhällsområden i Central- och Prop. 1997/98:70
Östeuropa. Enligt Världsbanken utgör kvinnor idag 70-80 % av det totala
antalet arbetslösa i Central- och Östeuropa och kvinnor är arbetslösa
under längre perioder än män. Central- och Östeuropa är för närvarande
den enda region i världen där andelen kvinnor i beslutsfattande ställning
minskar. Samtidigt försämras männens situation på flera områden, där
exempelvis ökad alkoholkonsumtion och därtill kopplade sjukdomar
samt fallande medellivslängd är alarmerande.
Det är vidare viktigt att de länder som kandiderar för EU-medlemskap
kan uppfylla det relativt omfattande regelverk som finns inom unionen på
j ämställdhetsområdet.
Regeringen föreslog i proposition 1994/95:160 att ett könsrelaterat
perspektiv borde anläggas på hela östsamarbetet i syfte att nå bättre
resultat. I proposition 1995/96:153 föreslog regeringen att de riktlinjer
för jämställdhet i utvecklingssamarbetet som höll på att utarbetas skulle
omfatta även östsamarbetet. Riksdagen beslutade i juni 1996 att ett
jämställdhetsperspektiv skall prägla hela utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa. Samma år utfördes en studie över hur
jämställdheten kunde främjas i samarbetet med Central- och Östeuropa
(Ds 1996:72). Studien konstaterade att det fanns goda förutsättningar att
integrera jämställdhetsaspekter inom samtliga samarbetsområden som
Sverige engagerat sig i. Studien framhöll att jämställdhetsffågoma måste
ges en central ställning i planering och administration av samarbetet.
Jämställdhetsarbetet skall således bedrivas på alla samhällsområden,
vilket ställer stora krav på uppmärksamhet och frånvaro från
slentriantänkande hos dem som planerar och genomför samarbetet.
Studien framhöll också vikten av ett bra statistikunderlag för att belysa
brister och behov i utvecklingssamarbetet. Lokal demokrati, företagande,
vård och omsorg samt enskilda organisationer nämndes som särskilt
strategiska områden för jämställdhetsarbetet. Regeringen avser också
utveckla expertutbytet inom jämställdhetsarbetet.
Sverige bör i sitt samarbete med Central- och Östeuropa ha som mål att
åstadkomma ett effektivare utvecklingssamarbete genom att identifiera
både kvinnor och män som samarbetsparter och aktörer. Sverige bör
verka för att förbättra möjligheterna för kvinnor att själva formulera sina
krav på samhällsutvecklingen samt att kvinnor och män i våra
samarbetsländer oavsett grundförutsättningar skall ha lika möjligheter att
själva få välja hur de vill forma sina liv. Jämställdhet är inte en
kvinnofråga utan en demokratifråga. Samtidigt är det också en
ekonomisk fråga, eftersom oförmåga att ta tillvara både mäns och
kvinnors kompetens och kunskap innebär ett ineffektivt utnyttjande av
landets resurser.
Kunskap om samarbetslandets egna mål, strategier, prioriteringar och
initiativ skall utgöra grunden för alla insatser. Utvecklingssamarbetet
skall grundas på en analys av kvinnors och mäns olika ansvar och behov.
Vid prioritering mellan olika sektorer och mellan olika projekt inom en
sektor skall projekt med tydligt jämställdhetsperspektiv äga företräde.
Varje insats skall utformas så att både kvinnor och män kan påverka, ta
del av och själva bidra till utvecklingen. I kontakter med samarbets-
55
länderna på alla nivåer och med internationella organisationer Prop. 1997/98:70
verksamma i länderna skall klargöras att jämställdhet ingår som ett
viktigt kriterium vid utformning och bedömning av landstrategier,
samarbetsprogram och projekt, för att samarbetet skall ge goda
utvecklingseffekter och tillvarata både kvinnors och mäns behov och
resurser. Det är viktigt att i dialogen med samarbetsländerna föra fram
frågan om jämställdhet som en central förutsättning för demokrati och
hållbar utveckling. Rapportering, översyner och utvärderingar skall vara
könsuppdelade och skall analysera hur jämställdhetsperspektivet har
vägts in och hur insatserna har påverkat förhållandet mellan kvinnor och
män i målgruppen. I insatser där jämställdhetsperspektiv saknas skall
utrönas om insatsen kunde ha haft jämställdhetseffekter med en alternativ
uppläggning. Som ett komplement till principen om att alla insatser skall
präglas av ett jämställdhetsperspektiv, kan särskilda insatser riktade till
enbart kvinnor eller män vara motiverade. Det gäller t.ex. de särskilda
utbildningar som har genomförts med kvinnliga företagsledare och
kvinnliga journalister. Insatser riktade mot kvinnliga politiker kan också
vara motiverade. Det kan också gälla insatser riktade till män för att öka
kunskapen om alkohol- och tobakskonsumtionens hälsovådliga effekter.
Eftersom samarbetet fick ett uttalat jämställdhetsperspektiv först 1996,
är det ytterst svårt att bedöma effekterna av hittillsvarande jämställdhets-
arbete. I Ds 1997:75 framförs kritik mot att jämställdhetsperspektivet
hittills inte har fatt tillräcklig genomslagskraft. Ett förverkligande av
jämställdhetsmålet kräver skärpt uppmärksamhet i beredning och
uppföljning av projekt, samt säkerställande av att jämställdhets-
perspektivet beaktas i utvärderingar av samarbetet. Regeringen anser att
de handlingsplaner för jämställdhet i utvecklingssamarbetet med Central-
och Östeuropa som fastställts av Utrikesdepartementet och Sida är ett led
i detta arbete.
56
Samarbetsländerna
Prop. 1997/98:70
Regeringens förslag: Sveriges utvecklingssamarbete med de central-
och östeuropeiska länderna skall bidra till en dynamisk och
demokratisk europeisk gemenskap. Prioriterade samarbetsländer skall
vara Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina.
Utökade insatser i andra länder förutses även. Utvecklingssamarbetet
skall inriktas på att stödja Estland, Lettland, Litauen och Polens
medlemskap i Europeiska unionen och på att vidare integrera
Ryssland och Ukraina i europeiska samarbetsstrukturer.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
(bilaga 1).
Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit utredarens förslag
(bilaga 3).
5.1 Geografisk prioritering
Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa har hittills
koncentrerats till Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Detta är
en konsekvens av Sveriges geopolitiska läge och strävan att bidra till
ökad säkerhet och ökat välstånd i Östersjöregionen. Sverige har
tillsammans med grannländerna runt Östersjön många gemensamma
intressen och kulturella och historiska band. Utvecklingssamarbetet med
dessa länder är ett naturligt led i övergången till ett normalt
grannlandssamarbete. Samarbetet med Ukraina har utvecklats snabbt och
förutses under den kommande treårsperioden få en betydande omfattning.
För kommande samarbetsperiod finns anledning att fortsatt prioritera
dessa sex länder. Under det närmaste året skall nya landstrategier
fastställas för de sex länderna vari inriktningen av samarbetet skall
preciseras.
Med framför allt Polen och Estland utvecklas samarbetet allt mer till
normala grannlandsrelationer och utvecklingssamarbetet kan således
komma att minska under kommande treårsperiod. Det finns dock
57
fortfarande många områden inom vilka utvecklingssamarbetet även Prop. 1997/98:70
framgent kommer att spela en betydande roll. Det gäller särskilt
kunskapsstöd för att underlätta EU-medlemskapet och investeringar på
miljö- och energiområdet, vilka också är nödvändiga ur ett
medlemskapsperspektiv.
Samarbetet med Lettland och Litauen kommer likaledes i mycket hög
utsträckning att vara inriktat på åtgärder som underlättar anpassningen till
EU. Det är viktigt att Sverige söker förhindra att nya skiljelinjer skapas
mellan de länder i Östersjöregionen som börjar förhandla om
medlemskap och de som eventuellt kan komma att få vänta med
realförhandlingar. Åtgärder för att påskynda Lettland och Litauens
närmande till EU är därför särskilt angelägna och utvecklingssamarbetet
väntas spela en fortsatt betydande roll i våra relationer med dessa länder
under kommande samarbetsperiod.
Samarbetet med Ryssland har såsom förutskickades i proposition
1994/95:160 fördjupats och utökats under de senaste åren. Detta är en
utveckling som väntas fortsätta. Såväl säkerhetspolitiska som
ekonomiska skäl tillsammans med stora samarbetsmöjligheter talar för en
fortsatt ökning av utvecklingssamarbetet med Ryssland. Ett tilltagande
intresse finns på rysk sida för att lära av svenska erfarenheter vad gäller
reformering av offentlig sektor, inte minst på det sociala området. Ökat
näringslivssamarbete och miljö- och energisamarbete förutses också.
Rent generellt kan sägas att samma typer av insatser som är motiverade i
kandidatländerna också är välgrundade i Ryssland, eftersom de knyter
Ryssland närmare europeiska och internationella samarbetsstrukturer.
Under senare år har också utvecklingssamarbetet med Ukraina inletts
och vuxit i bredd och omfattning. Ukrainas storlek och dess geopolitiska
läge i Europa gör att landets utveckling är av säkerhetspolitiskt och
ekonomiskt intresse för Sverige. Regeringen anser därför att det finns
goda skäl att inkludera Ukraina i den prioriterade länderkretsen. Den
successiva ökning av utvecklingssamarbetet som skett under innevarande
samarbetsperiod bör fortsätta under kommande treårsperiod.
|
Estland |
Lettland |
Litauen |
Polen | |
|
Befolkning, milj |
1,5 |
2,5 |
3,7 |
38,6 |
|
BNP-tillväxt, % |
11 |
5 |
5 |
6,5 |
|
Inflation, % |
12 |
7 |
8,5 |
13,2 |
|
Direktinvesteringar, |
200 |
300 |
250 |
4500 |
|
milj US-dollar | ||||
|
Privat sektor, % |
70 |
60 |
70 |
65 |
|
Arbetslöshet, % |
5,4 |
6,7 |
5,8 |
12,6 |
|
Medellivslängd1 |
61,7 |
60,8 |
63,6 |
67,6 |
1 Förväntad medellivslängd för män 1995 (Ukraina: 1994)
147,5
0,4
11,1
3100
70
9
58,3
Ryssland Ukraina
50,9
-4
10,1
400
50
2,7
62,8
Källa: EBRD
En särskild beredskap bör finnas för utökat samarbete med Vitryssland
när de politiska och ekonomiska förutsättningarna finns för att bedriva
utvecklingssamarbete med landet. Fram till dess är det av vikt att inte
58
Vitryssland isoleras helt och stöd till enskilda organisationer, Prop. 1997/98:70
fackföreningar och människorättsorganisationer kan härvid utgöra ett
väsentligt svenskt bidrag.
Samarbetet med Moldavien i synnerhet, men även med länderna i
Kaukasus och Centralasien, skall utvecklas. Detta utvecklingssamarbete,
liksom det med länderna i f.d. Jugoslavien samt Albanien, finansieras
emellertid från biståndsanslaget.
I det följande ges en redogörelse för utvecklingen i samarbetsländerna,
det hittillsvarande utvecklingssamarbetet samt förslag på fortsatt
samarbete och prioriteringar.
5.2 Estland
Sedan självständigheten återvanns 1991 har den ekonomiska politiken i
Estland haft en liberal marknadsinriktning. Den ekonomiska politiken har
genomforts med en konsekvens som imponerat på omvärlden. Det
faktum att Estlands ekonomiska omställning började tidigt och sedan
1991 präglats av kontinuitet, torde vara en viktig faktor varför den
Europeiska kommissionen i somras föreslog inledande av direkta
medlemskapsforhandlingar med Estland. På Europeiska rådets möte i
Luxemburg i december 1997 beslöts att under våren 1998 inleda direkta
förhandlingar om medlemskap med Estland.
Ett resultat av den förda politiken är, att Estland uppnått en hög grad av
ekonomisk integration med EU. Från att 1991 i princip ha varit helt
beroende av östhandeln går idag över 50 % av Estlands export till EU-
medlemsstater och mer än 60 % av importen kommer därifrån.
Privatiseringen har i Estland gått snabbt och har på en del områden varit
mer omfattande än i vissa medlemsländer. Etableringsfriheten och
företagsklimatet har skapat en dynamisk ny privat sektor. Den privata
sektorn står för 70 % av BNP. Rättssystemet har alltjämt brister men
uppbyggnaden fortskrider. Ett mått på de relativa ekonomiska
framgångarna är inte minst det betydande förtroende som Estland har hos
utländska investerare. I detta avseende överträffas man endast av
Tjeckien och Ungern. På den negativa sidan noteras handelsunderskottet
som potentiellt besvärligt men ändå hanterligt. Landets valuta, kroon, har
utgjort ankaret i ekonomin och har varit stabil sedan 1992.
Den ekonomiska utvecklingen har medfört att många har fatt det bättre
i Estland. Men den ekonomiska omvandlingen har också lett till att vissa
grupper drabbats, i synnerhet äldre människor och barnfamiljer. Den
sociala sektorn har inte utvecklats i takt med den ekonomiska
omställningen. Frukterna av de ekonomiska framgångarna är dessutom
ojämnt fördelade över landet eftersom de flesta investeringar och
samarbetsprojekt riktats till huvudstaden Tallinn med omnejd.
Omkring 35 % av Estlands befolkning utgörs av icke-ester, varav de
rysktalande dominerar. Av dessa 35 % utgörs 23 % (antalsmässigt cirka
335 000) av personer som saknar estniskt medborgarskap. Frågan om
dessa personers ställning har bäring på Estlands förhållande till Ryssland,
som, ofta med hänvisning till detta problem, ännu inte skrivit under något
59
gränsavtal med Estland och inte heller beviljat Estland MGN-status.
Frågan har även viss bäring på Estlands förhållande till Europeiska
unionen. I sitt utlåtande över Estland rekommenderade Europeiska
kommissionen att naturaliseringen av landets icke-medborgare skulle
påskyndas.
Estlands nuvarande relationer med EU regleras av det Europaavtal som
trädde i kraft den 1 februari 1998 samt det Partnerskapsavtal som ska
leda fram till medlemskap.
Sveriges samarbete med Estland har till och med 1997 uppgått till
cirka 610 miljoner kronor. Betoningen har legat på kunskapsöverföring
och institutionsutveckling.
Omfattande demokratiinsatser har genomförts inom ramen för det
fördjupade vänortssamarbetet med deltagande av ett stort antal estniska
och svenska kommuner. Även på länsstyrelsenivå finns ett liknande
samarbete. Detta samarbete har haft god effekt genom att förbättra den
lokala demokratin, introducera nya förvaltningssätt, bidra till ökad
miljömedvetenhet och inte minst främja goda grannrelationer och ökad
säkerhet genom att bygga nätverk mellan Sverige och Estland.
På miljöområdet har stöd främst givits inom Östersjöprogrammet
vilket syftar till att minska utsläppen i Östersjön. Sida har delfinansierat
ett avloppsreningsprojekt i Haapsalu och ombyggnad av fjärrvärmenät
och panncentraler i ett flertal estniska städer, vilket gynnat både
energiförsöijningen och miljön. Sverige bidrar också via Statens
Strålskyddsinstitut, SSI, till att sanera två militära övningsreaktorer och
omgivande lagringslokaler från sovjettiden i Paldiski.
För att främja näringslivsutvecklingen har stöd särskilt kanaliserats via
två program för utbildning och rådgivning, StartÖst och Advantage East.
Den särskilda exportkreditgarantiramen, det baltiska investerings-
programmet (BIP) och bankinvesteringar genom Swedfund Financial
Markets är exempel på andra näringslivsfrämjande insatser.
Inom offentlig förvaltning har Sverige bidragit till utformning av ett
redovisningssystem för statsförvaltningen med syfte att öka kontrollen
och insynen i myndigheter och departement. Stöd har också utgått till
institutionsuppbyggnad inom transportsektorn. Bl.a. har luftfarts-,
sjöfarts- och vägverk etablerats med svenskt stöd. Sverige har också stött
utvecklingen inom den sociala sektorn genom stöd till projekt inom
sjukvårds- och kulturområdet. Sverige har genom Svenska institutets stöd
till språkutbildning bidragit till att förbättra de rysktalande
befolkningsgruppernas förutsättningar att lära sig det estniska språket.
Det säkerhetsfrämjande samarbetet har varit betydande.
Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja
Estlands EU-integration. Tonvikten bör läggas vid att hjälpa Estland att
uppfylla EU:s gemensamma regelverks förpliktelser. Detta innebär bl.a.
fortsatt stöd inom tredjepelarområdet, inklusive en ökad satsning på
rättsväsendet, fortsatt bidrag med EU-rådgivare, utökning och
fördjupning av kunskapsöverföringen vad gäller inre-marknadsfrågor och
förmedlemskapsstrategin. Estlands egen förmedlemskapsstrategi bör ses
som riktlinje för det bilaterala EU-integrationsstödet.
Prop. 1997/98:70
60
Svenskt stöd skall i större utsträckning inrikta sig på det sociala
området där insatser behövs för att bl.a. stärka barnens rätt, de
handikappades ställning och kvinnorelaterade hälso- och sjukvårdsfrågor.
Det kommunala och regionala samarbetet, som är kostnadseffektivt, har
god effekt på den lokala demokratin och gynnar landsbygden, skall
vidare utvecklas. Det är också mycket angeläget att i utökad utsträckning
bidra till integration av de rysktalande i det estniska samhället, något som
skulle leda till ökad politisk, ekonomisk och social stabilitet. Stödet bör i
ökad utsträckning inriktas på integrationsffämjande projekt i vidare
bemärkelse, därmed inte endast språkundervisning. Samarbetet bör
omfatta en större beredskap att i olika former understödja främjandet av
det medborgerliga medvetandet hos invånare oavsett etnisk tillhörighet
eller medborgarskap.
Mycket av det system- och institutionsuppbyggande stödet på central
nivå till Estland bör kunna fasas ut under kommande treårsperiod. Andra
insatser måste emellertid fortsätta i ett längre tidsperspektiv. Det gäller
kunskapsöverföringen på EU-området, där det svenska stödet skall
fortsätta till dess Estland uppnått medlemskap i EU. Det gäller också
investeringarna på miljö- och energiområdet, där såväl regionala skäl
som uppfyllandet av EU:s villkor talar för ett längre perspektiv på
utvecklingssamarbetet. Stödet bör också ha ett längre tidsperspektiv när
det gäller insatser som syftar till ett ökat grannlandssamarbete och till ett
gränsöverskridande samarbete. Det kan gälla stöd för att bygga upp
bestående nätverk och kontakter genom exempelvis enskilda
organisationer, kommuner, län och landsting samt stöd till kulturellt och
akademiskt samarbete.
5.3 Lettland
Den politiska situationen i Lettland sedan landet 1991 återfick
självständigheten har kännetecknats av turbulens och bräckliga
koalitionsregeringar i inrikespolitiken parallellt med en större kontinuitet
i utrikespolitiska och ekonomiska frågor. En säkerhetspolitiskt betingad
konsensus råder i stort kring landets västorientering med EU- och
NATO-medlemskap som främsta mål. Även om Lettland inte valdes ut i
den första gruppen länder som får möjlighet att börja realförhandla
skapade EU-toppmötets utvidgningsbeslut i Luxemburg i december 1997
förutsättningar för Lettland att ta ytterligare steg för att integreras i de
västeuropeiska strukturerna. EU-medlemskapsperspektivet, vilket
förstärktes av beslutet i Luxemburg, utgör en betydelsefull draghjälp och
ger förstärkta incitament för fortsatta ekonomiska reformer.
Den ekonomiska omställningsprocessen som inleddes när landet
återfick självständigheten 1991 har haft periodvisa bakslag. Hanteringen
av den omfattande bankkris som bröt ut 1995 och som innebar ett visst
avbräck i den ekonomiska omställningen var dock framgångsrik. Den
ekonomiska utvecklingen under de senaste två åren har varit påtagligt
positiv. Privatiseringsprocessen är nu mer eller mindre avslutad för små-
och medelstora företag. Den eftersläpande privatiseringen av större
Prop. 1997/98:70
61
företag har fatt ny fart. Den lettiska regeringen planerar att sälja ut alla Prop. 1997/98:70
kvarvarande storföretag inom ett år. Om de strukturreformer som nu
inletts fullföljs kan detta bädda för en mer stabil tillväxtbas framöver.
Den privata sektorns andel av ekonomin har ökat stadigt och uppgår nu
till cirka 60 % av BNP.
Utrikeshandeln utgörs till hälften av handel med EU-ländema.
Ryssland är dock fortfarande den största enskilda handelspartnern, till
stor del beroende på den stora transithandel som går via lettiska hamnar.
Valutan, laten, är stabil.
Även om en ekonomisk ljusning nu kan skönjas har de gångna årens
ekonomiska åtstramningar drabbat betydande delar av befolkningen i
form av sjunkande reallöner och pensioner, växande skillnader mellan
huvudstaden Riga och landsbygden, tilltagande inkomstklyftor och
arbetslöshet. Den sociala sektorn har inte utvecklats i takt med den
ekonomiska omställningen, en trend som alltså forst nu börjat vända.
Det lettiska rättsväsendet ter sig i många avseenden svagt och i ett
uppbyggnadsskede.
Omkring 43 % av Lettlands befolkning utgörs av icke-letter, varav de
rysktalande dominerar. Av dessa utgörs 28 % (antalsmässigt cirka
685 000) av personer som saknar lettiskt medborgarskap. Många av dessa
personer saknar medborgarskap över huvud taget. Frågan om dessa
personers ställning har bäring på Lettlands förhållande till Ryssland, som
med hänvisning till detta problem ännu inte velat skriva under något
gränsavtal med Lettland.
Naturaliseringsprocessen i Lettland har hittills gått långsamt.
Bidragande orsaker till detta är det så kallade "fönstersystemet" där rätten
att ansöka om naturalisering endast gradvis utvidgas till olika
åldersgrupper samt bristande intresse att ansöka hos dem som har
möjlighet därtill. I sitt utlåtande över Lettland konstaterade Europeiska
kommissionen att naturaliseringen av landets icke-medborgare måste
påskyndas.
Lettlands nuvarande relationer med EU styrs av det Europaavtal som
trädde i kraft den 1 februari 1998 samt det partnerskapsavtal som ska
leda fram till medlemskap i Unionen.
Sveriges samarbete med Lettland har fram till och med 1997 uppgått
till cirka 760 miljoner kronor och varit inriktat på områden av betydelse
för den ekonomiska och politiska reformprocessen. Omfattande
näringslivsinriktat stöd har kanaliserats via programmen StartÖst och
Advantage East. Den särskilda exportkreditgarantiramen vid EKN, det
baltiska investeringsprogrammet ( BIP) och Swedfund Financial Markets
utgör ytterligare kanaler för näringslivsinriktat samarbete.
Betydande insater har genomförts på det säkerhetsfrämjande området.
Det fördjupade vänortssamarbetet har inte varit lika omfattande som i
Estland men har haft positiva effekter för den lokala demokratin och
förvaltningen och främjat goda grannrelationer och ökad säkerhet genom
att bygga nätverk mellan Sverige och Lettland. Flera svenska
myndigheter, t.ex. Naturvårdsverket, Riksskatteverket och Sjöfartsverket
har bidragit till förnyelsearbete inom motsvarande myndigheter i
Lettland.
För att främja en hållbar social utveckling pågår för närvarande ett
program med stöd av Världsbanken för reformering av pensions- och
socialförsäkringssystemen till vilket Sverige ger väsentliga bidrag.
Insatser på miljöområdet görs bl.a. för effektivisering av kommunal
energiförbrukning. Tillsammans med Världsbanken finansierar också
Sverige flera vatten- och avloppsreningsprojekt i lettiska städer. Sverige
har via Svenska institutet och tillsammans med andra länder, bland annat
genom UNDP, bidragit till integrationsfrämjande åtgärder för att den
rysktalande befolkningen ska bli en integrerad del av det lettiska
samhället, i det senare fallet genom ekonomiskt stöd för utbildning i
lettiska språket.
Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja
Lettlands EU-integration och det svenska utvecklingssamarbetet är ett
viktigt medel för att bidra till uppfyllandet av det målet. Detta innebär
bl.a. att fortsätta stödet till tredje pelarens område, inklusive en ökad
satsning på rättsområdet, att bidraga med EU-rådgivare, att utöka och
fördjupa kunskapsöverföring vad gäller inre-marknads- och förmedlem-
skapsstrategi genom s.k. twinningarrangemang. Lettlands egen förmed-
lemskapsstrategi bör ses som riktlinje för det bilaterala EU-
integrationsstödet.
Svenskt stöd skall i större utsträckning inriktas på det sociala området
samt på näringslivsfrämjande insatser för främst småföretag och
landsbygdsutveckling. Inom det sociala samarbetet bör uppmärksamhet
ges åt barnens situation och rättigheter. Det kommunala och regionala
samarbetet, som är kostnadseffektivt, har god effekt på den lokala
demokratin och gynnar landsbygden, skall fortsätta. Fortsatta insatser på
miljöområdet är önskvärda inte minst ur ett EU-perspektiv. Det är också
angeläget att i utökad utsträckning bidra till integration av de rysktalande
i det lettiska samhället, något som skulle leda till ökad politisk,
ekonomisk och social stabilitet. Stödet bör inriktas i ökad utsträckning på
integrationsfrämjande projekt i vidare bemärkelse, därmed inte endast
språkundervisning. Samarbetet bör omfatta en större beredskap att i olika
former understödja främjandet av det medborgerliga medvetandet hos
invånare oavsett etnisk tillhörighet eller medborgarskap.
Huvuddelen av det system- och institutionsuppbyggande stödet på
central nivå till Lettland bör kunna avvecklas på fyra till sex års sikt. EU-
integrationsstödet kommer dock att fortsätta till dess Lettland blivit
medlem i EU. Investeringar på miljö- och energiområdet, kommer också
att ha ett längre tidsperspektiv i ljuset av den regionala dimensionen och
kraven för EU-medlemskap. Ett längre tidsperspektiv skall också
anläggas på de insatser som syftar till ett fördjupat grannlandssamarbete,
stödet till utvecklandet av bestående nätverk eller kontakter mellan
enskilda organisationer, kommuner, län, och landsting samt kulturellt och
akademiskt samarbete.
Prop. 1997/98:70
63
5.4
Litauen
Prop. 1997/98:70
Sedan Litauen 1991 återfick självständigheten råder en grundläggande
konsensus om den övergripande färdriktningen i ekonomiska och
utrikespolitiska frågor. Ett politiskt scenskifte ägde rum efter
parlamentsvalen 1996 då LDDP, med rötter i kommunistpartiet, som
tidigare dominerat politiken, fick träda tillbaka för en koalition mellan
det konservativa och det kristdemokratiska partiet. Maktskiftet innebar en
accelerering av reformpolitiken. Den positiva utvecklingen på det
stabiliseringspolitiska området fortsätter och strukturreformerna böljar ta
fart. Även om Litauen inte valdes ut i den första gruppen länder som får
möjlighet att börja realförhandla skapade EU-toppmötets utvidgnings-
beslut i Luxemburg i december 1997 förutsättningar för Litauen, att med
egna ansträngningar och med fortsatt stöd utifrån, ta ytterligare steg för
att integreras i de västeuropeiska strukturerna. EU-medlemskaps-
perspektivet, vilket förstärktes av beslutet i Luxemburg, utgör en
betydelsefull draghjälp och tillhandahåller förstärkta incitament för
fortsatta ekonomiska reformer.
Cirka 40 % av Litauens utrikeshandel sker med OSS-ländema, framför
allt genom det strukturella beroendet av råvaru- och energiimport från
Ryssland. Handelsutbytet med EU har vuxit.
De ryska och polska minoriteterna i Litauen är relativt väl integrerade i
samhället. Det i oktober förra året undertecknade gränsavtalet mellan
Ryssland och Litauen var en stor framgång. Det senaste halvåret har det
skett en vitalisering av de rysk-litauiska förbindelserna.
Litauens nuvarande relationer med EU styrs av det Europaavtal som
trädde i kraft den 1 februari 1998 samt det partnerskapsavtal som ska
leda fram till medlemskap i Unionen.
Det svenska stödet till Litauen har totalt uppgått till 820 miljoner
kronor sedan starten 1990 och domineras av insatser för att förbättra
säkerheten vid Ignalina (drygt 230 miljoner kronor), institutionsstärkande
insatser till stöd för den ekonomiska och politiska reformprocessen samt
det säkerhetsfrämjande stödet. Svenska kommuner har ett mycket
välutvecklat vänortssamarbete med litauiska kommuner vilket främst
främjat den lokala demokratin och ökat kompetensen inom den lokala
förvaltningen. Inom skogs- och jordbruksnäringen stöds ett utvecklings-
program som bl.a. är inriktat på uppbyggnad av administrativa
institutioner och praktisk företagsutveckling. En särskild satsning på
kvinnliga företagare på landsbygden har gjorts. På energi- och
miljöområdet görs betydelsefulla insatser för att främja energibesparing
framför allt i bostadsområden. I samarbete med Världsbanken och
Finland genomförs omfattande investeringar i nya avloppsreningsverk i
städerna Klaipeda och Siauliai.
Näringslivsstöd har kanaliserats via Sidas program StartÖst och
Advantage East, exportkreditgarantiramen vid EKN, det baltiska
investeringsprogrammet (BIP) samt investeringar i banksektorn genom
Swedfund Financial Markets. Genom Sida har vidare stöd givits till
uppbyggnad av luftfarts- och sjöfartsverk, sjöräddning, oljebekämpning,
fartygsinspektion och jämvägsutveckling. På det sociala området stödjer
64
Sverige bl.a. ett projekt för att förbättra kommunernas möjligheter att Prop. 1997/98:70
erbjuda den sociala service som sociala riskgrupper och speciellt utsatta
behöver, inom ramen för ett Världsbanksprogram.
Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja
Litauens EU-integrering och det svenska utvecklingssamarbetet är ett
viktigt medel för att bidra till uppfyllandet av det målet. Tyngdpunkten i
samarbetet skall ligga på att hjälpa Litauen uppfylla EU:s gemensamma
regelverks förpliktelser. Detta innebär bl.a. att fortsätta stödet till tredje
pelarens område, inklusive ökade insatser till stöd för rättsväsendet, att
bidraga med EU-rådgivare samt att utöka och fördjupa kunskaps-
överföring vad gäller inre-marknads- och förmedlemskapsstrategier
genom s.k. twinningarrangemang. Litauens egen förmedlemskapsstrategi
bör ses som riktlinje för det bilaterala EU-integrationsstödet.
Svenskt stöd bör i större utsträckning inriktas på områden där svensk
expertis efterfrågas och där Sverige har komparativa fördelar i
förhållande till andra givare, såsom det sociala området, miljöområdet
samt det kommunala och regionala samarbetet som både är
kostnadseffektivt, har god effekt på den lokala demokratin och gynnar
landsbygden. Det näringslivsffämjande stödet skall ha fortsatt utrymme i
samarbetet. Det är också mycket angeläget att i utökad utsträckning göra
investeringar i energisektorn, vilket på sikt kan möjliggöra en avveckling
av kärnkraftverket Ignalina. Sverige bör inta en aktiv roll inte bara för att
stödja andra energialternativ, utan även för att försöka involvera hela EU
i den omfattande finansieringsfrågan som följer på kravet av en
avveckling.
Huvuddelen av det system- och institutionsuppbyggande stödet på
central nivå till Litauen bör kunna avvecklas på fyra till sex års sikt. EU-
integrationsstödet kommer dock att fortsätta till dess Litauen uppnått
medlemskap i EU. Investeringar på miljö- och energiområdet, kommer
också att ha ett längre tidsperspektiv i ljuset av den regionala
dimensionen och kraven för EU-medlemskap. Ett längre tidsperspektiv
skall också anläggas på de insatser som syftar till ett fördjupat
grannlandssamarbete, t.ex. stödet till utvecklandet av bestående nätverk
eller kontakter mellan enskilda organisationer, kommuner, län, och
landsting samt kulturellt och akademiskt samarbete.
5.5 Polen
Polens tidigt införda och genomgripande ekonomiska reformer har lett
till att landet förvandlats till en av Europas mest dynamiska ekonomier
där nyföretagandet utgör motorn i omvandlingen. De senaste åren har det
skett ett kraftigt uppsving i utländska direktinvesteringar och sedan ett
par år även sjunkande arbetslöshet och stigande reallöner.
Företagsklimatet har möjliggjort framväxten av ett stort antal nya företag
och det polska banksystemet är tämligen sunt. Polen anses i dag vara en
fungerande marknadsekonomi och kommer att inleda medlemskaps-
förhandlingar med EU under 1998. Det polska OECD-medlemskapet i
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 70
november 1996 tjänar som ytterligare ett bevis på landets framgångsrika
omvandling. Polen förväntas även bli medlem i NATO år 1999.
Samtidigt som de demokratiska och marknadsekonomiska institu-
tionerna konsolideras, står Polen inför en rad strukturella utmaningar, av
vilka reformeringen av socialförsäkringssystemet, privatiseringen av de
kvarvarande statliga företagen och moderniseringen av infrastrukturen är
några exempel. Likaså återstår mycket arbete för att förbättra miljön,
även om Polen även här har gjort framsteg, inte minst tack vare
miljöavgifter och miljöfonder som fyller en stor uppgift som styrmedel
och finansieringskälla för miljöinvesteringar. Trots att produktionen ökar
i Polen, har detta inte medfört ökade utsläpp av föroreningar. En modem
författning och en ny brottsbalk antogs 1997 men rättsväsendet, som har
en nyckelställning i EU-anpassningen, lider av resursbrist och behov av
EU-kompetensutveckling. En decentraliseringsprocess inleddes i Polen
efter 1989. Ansvarsfördelningen mellan central och lokal nivå är
reglerad, men det förekommer fortfarande oklarheter och konflikter
mellan kommunallagstiftningen och andra lagar. Det kanske allvarligaste
hindret för en fungerande lokal självstyrelse är dock att den kommunala
andelen av skatteintäkterna är starkt begränsad. Dessa problem kan dock
komma att lösas i samband med det pågående arbetet med en stor läns-
och kommunreform. Även inom arbetsmarknadsområdet finns det frågor
som fortfarande är viktiga att lösa i Polen. Arbetslösheten har minskat
under senare år, men uppvisar stora regionala skillnader och är en av de
viktigare faktorerna bakom den alltjämt utbredda fattigdomen.
Europaavtalet med Polen trädde i kraft i februari 1994 och
förberedelserna för EU-medlemskapet innebär en stor kraftansträngning
för Polen i form av anpassning av lagar och institutioner, modernisering
av jordbruket och utveckling av landsbygden, anpassning på
miljöområdet, utbyggnad av transportinffastrukturen, privatisering och
omstrukturering av den tunga industrin (främst kol och stål), reform av
finansväsendet och förändringar av socialförsäkringssystemet - för att
bara nämna några av de viktigaste uppgifterna som Polen står inför. I dag
byggs en EU-kompetens upp inom den polska centrala förvaltningen,
men vikten av att bygga upp EU-kunskapema även hos tjänstemän i den
regionala förvaltningen, som ju i framtiden bland annat kommer att
hantera frågor som rör EU:s bidragssystem, bör understrykas.
Stödinsatser på regional och kommunal nivå skulle med fördel kunna
kombineras med redan pågående samarbete inom lokal demokrati och
vänortssamarbete och kan fa särskild betydelse, eftersom Polen står inför
en genomgripande reform av sin regionala och kommunala förvaltning.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Polen inleddes 1989 och
uppgår till 610 miljoner kronor. En betydande del av detta stöd har avsett
miljöinsatser. Som exempel kan nämnas stöd till avloppsrening i staden
Sopot vid östersjökusten. Ytterligare exempel på svenska insatser är det
svenska stödet i form av rådgivning till den regionala skatteförvaltningen
i Szczecin-området. Även till reformeringen av socialförsäkringssystemet
har svenska insatser genomförts inklusive uppbyggnaden av det nya
pensionssystemet. Sverige har också samarbetat med Polen när det gäller
sociala trygghetssystem som omsorg om äldre, funktionshindrade,
Prop. 1997/98:70
66
metoder för förebyggande av missbruk och rehabilitering av missbrukare. Prop. 1997/98:70
Den kommunala förvaltningen har också givits omfattande stöd genom
vänortssamarbetet. Svenska kommunförbundet har givit stöd till
utvecklingen av det kommunala självstyret. Inte minst mellan kommuner
i södra Sverige och norra Polen finns det idag ett betydande utbyte och
kontaktnät. Samarbetet har även omfattat kunskapsöverföring beträffande
Sveriges jämförelsevis aktuella erfarenheter av medlemskaps-
förhandlingama och förberedelser för EU-medlemskapet via seminarier,
studiebesök och expertföreläsningar.
Polens behov av utländskt “kunskapsbistånd” har minskat vilket också
avspeglas i att det svenska stödet minskat. Huvuddelen av stödet vad
gäller system- och institutionsuppbyggnad skall gradvis fasas ut under
kommande treårsprogram. Regeringen avser att successivt trappa ned det
stöd som inte har starka drag av grannlandssamarbete. För vissa områden
kommer dock att anläggas ett längre tidsperspektiv, främst EU-
anpassningsåtgärder, jämställdhet och lokalt självstyre samt vissa
miljöinvesteringar, som även fyller en viktig funktion inför EU-
medlemskapet. EU-integrationsstödet kommer att fortgå till Polen blivit
medlem i EU.
5.6 Ryssland
I jämförelse med det turbulenta och stundtals dramatiska skeende som
kännetecknade Ryssland under början av nittiotalet kan den politiska och
ekonomiska utvecklingen i landet under senare år karaktäriseras som
förhållandevis stabil, även om de omvälvande reformer som det ryska
ledarskapet inledde efter Sovjetunionens sammanbrott ännu på långt när
kan anses avslutade. Integrationen av Ryssland i de europeiska
strukturerna har fortsatt, bl.a. genom medlemskapet i Europarådet i
januari 1996.
Den kanske tydligaste reformframgången på det ekonomiska området
manifesteras i den alltmer påtagliga makroekonomiska stabilisering som
uppnåtts under framför allt 1997. Bland annat tack vare en strikt penning-
och kreditpolitik från den ryska centralbankens sida har inflationen
kontinuerligt sjunkit, för att 1997 bringas ned till cirka 11 %. Samtidigt
har växelkursen stabiliserats och centralbankens styrränta föll till som
lägst 18% i oktober 1997. Dessa resultat har stärkt förtroendet for
Ryssland på de finansiella marknaderna och lett till ett ökat inflöde av
investeringskapital. Ryssland har numera blivit så integrerat i
världsekonomin att den ryska ekonomin påverkas av yttre skeenden,
såsom krisen i Sydostasien. Oron på de finansiella marknaderna i Asien
under hösten 1997 följdes av branta aktiekursfall och stigande räntor
också i Ryssland. Tillväxten förväntas öka ytterligare under 1998, från en
svag ökning 1997 som ersatte sju år av ekonomisk tillbakagång. Det bör i
sammanhanget noteras att rysk ekonomisk statistik ej alltid är rättvisande.
Storleken på den svarta och grå ekonomin är svår att beräkna, men torde
ligga i intervallet 25^40 % av BNP.
67
Trots att flera ekonomiska indikatorer går i rätt riktning har den ryska Prop. 1997/98:70
regeringen fortfarande flera stora problem att lösa. Det statsfinansiella
läget är prekärt, och för 1997 var budgetunderskottet ungefar sju procent
av BNP till följd av framför allt dålig skatteindrivning och dålig
budgetdisciplin. Otillräckliga skatteinkomster är ett av skälen till de
omfattande förseningarna av utbetalningar av löner inom den statliga
sektom. En planerad men försenad skattereform kommer förhoppnings-
vis att leda till en förbättring av läget.
Ett ekonomiskt och på sikt politiskt problem är de ökande sociala
klyftorna som uppstått i Ryssland. Stora grupper har inte kunnat förbättra
sin ekonomiska situation, och utsatta grupper som pensionärer,
handikappade och barnfamiljer är ofta ekonomiskt marginaliserade i det
nya Ryssland. Fattigdomen är på sina håll utbredd, även om tillförlitlig
statistik saknas. De fortsatta ryska ekonomiska reformerna måste därför
oundvikligen i högre utsträckning ta hänsyn till de sociala behoven i
samhället.
Överhuvudtaget kan konstateras att den ekonomiska utvecklingen
generellt uppvisar stora olikheter mellan olika regioner i Ryssland med
en klar koncentrering av tillväxt och investeringar i Moskvaregionen. En
fortsatt omstrukturering av den produktionsapparat som byggdes upp
under sovjettiden, och som ofta saknade reella förutsättningar för att
överleva under marknadsekonomiska villkor, ter sig alltmer nödvändig.
Denna process har ännu bara inletts, och kommer framdeles sannolikt att
medföra stora folkomflyttningar inom Ryssland från stagnerande till mer
dynamiska områden.
Relationerna mellan EU och Ryssland har nyligen gått in i en ny fas i
och med att avtalet om partnerskap och samarbete (PSA) trädde i kraft
den 1 december 1997. Det återstår att se om de ryska förväntningarna på
en mer flexibel tillämpning av EU:s handelspolitik kommer att kunna
infrias. Mycket beror på Rysslands egna ansträngningar att driva
reformprocessen vidare. EU är Rysslands viktigaste handelspartner och
står för en ansenlig del av de utländska direktinvesteringama i den ryska
ekonomin.
Ryssland har i enlighet med regeringens beslut getts ökad prioritet i det
bilaterala utvecklingssamarbetet. Sedan samarbetet inleddes 1990, har
insatserna uppgått till närmare 700 miljoner kronor. Rysslands andel av
det totala samarbetet med Central- och Östeuropa har under den senaste
treårsperioden varit ungefär 20 %, att jämföra med tolv procent under de
två föregående åren. Under 1997 har samarbetet med Ryssland uppgått
till drygt 160 miljoner kronor.
Merparten av samarbetet har varit av kunskapsöverförande och
instituti onsuppbyggande karaktär. Tyngdpunkten i det bilaterala
samarbetet har legat på områdena demokratiutveckling, marknads-
ekonomi och miljövård. Rådgivning och utbildning har skett i ett
samarbetsprojekt mellan Finansdepartementet och det ryska finans-
ministeriet, innefattande den statliga budgetprocessen, allmän och statlig
revision, statsskuldforvaltning samt skattepolitik och skatteadministra-
tion. Detta samarbete har betydelse för att stärka förutsättningarna för
företagandet och näringslivets villkor, liksom gjorda insatser inom bland
68
annat lantmäteri och fastighetsregistrering. Cirka 55 miljoner kronor har
sedan 1991 satsats på Lantmäteriverkets arbete. Sverige har även bidragit
med 4 miljoner kronor till ISTC, Internationellt centrum för vetenskap
och teknik i Moskva. ISTC är en internationell fond till stöd för
vetenskaplig forskning för ryska vetenskapsmän och ingenjörer. Den
sociala sektoms roll i samarbetet har ökat på senare tid. På
demokratiområdet har bland annat journalistutbildningar genomförts.
Det är regeringens uppfattning att en ytterligare expansion av den
ryska andelen i utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa är
motiverad. I Ds 1997:75 påpekas att samma typer av insatser som
genomförs i kandidatländerna till EU kan vara motiverade också i
Ryssland, eftersom de knyter Ryssland närmare det europeiska
samarbetet.
Regeringen anser vidare att de nordvästra delarna av Ryssland -
städerna S:t Petersburg, Kaliningrad, Pskov, Novgorod, Archangelsk och
Murmansk med kringliggande län samt Karelen - fortsatt skall vara
prioriterade i samarbetet med Ryssland. En viss geografisk koncentration
är önskvärd för att undvika splittring av de begränsade svenska
resurserna och samtidigt möjliggöra synbara effekter av insatserna. Det
skall dock betonas att det är fullt möjligt och önskvärt att genomfora
angelägna projekt i andra ryska regioner. Det gäller t.ex. federala system
och institutioner i Moskva eller projekt i andra regioner där
reformprocessen är av särskilt intresse och där en insats kan vara av
strategisk betydelse för det svensk-ryska samarbetet på sikt. Projekt i
mindre reformbenägna regioner i den europeiska delen av Ryssland kan
också vara motiverade, lämpligen som en utvidgning av redan
existerande projekt i nordvästra Ryssland. Insatser i dessa regioner skulle
kunna få relativt stor effekt och bidra till attitydförändringar.
Behoven av rent tekniskt stöd är fortfarande stora i Ryssland. Det är
svårt att bedöma hur samarbetet kommer att utvecklas på längre sikt men
utgångspunkten bör vara ett tidsperspektiv på utvecklingssamarbetet på
närmare tio år. Tyngdpunkten i det svenska samarbetet bör fortsatt ligga
på kunskapsöverföring och institutionsuppbyggnad, men investeringar
bör i ökad utsträckning komma i fråga. Ett antal större investerings-
projekt med svenskt deltagande på vatten/avlopps- och fjärrvärme-
området planeras i Ryssland som en fortsättning på tidigare gjorda
förstudier. Större flexibilitet vad beträffar möjligheten att kombinera
tekniskt utvecklingssamarbete med materiellt stöd bör eftersträvas också
på andra områden, till exempel genom samfmansiering med andra givare.
Samarbetsområden som förtjänar särskild uppmärksamhet från svensk
sida under de kommande åren är den sociala sektom, gränsöverskridande
samarbete, stärkande av rättssystemet, utbildning och erfarenhetsutbyte
för företagsledare och statstjänstemän, stöd till lokal självförvaltning, det
civila samhället och massmedia, samt miljö- och energiåtgärder inklusive
kärnsäkerhet och strålskydd.
Svenska erfarenheter på det sociala området bör även fortsättningsvis
kunna ligga till grund för ett fördjupat samarbete med Ryssland. En
social omsorg som lindrar de negativa konsekvenserna av
omstruktureringen av företag och myndigheter är en förutsättning för att
Prop. 1997/98:70
69
den ekonomiska reformprocessen skall bli framgångsrik i Ryssland.
Behovsprövade socialförsäkringssystem, pensionsreformer, profylaktisk
hälsovård, åldringsvård och arbetsmarknadspolitik är exempel på
områden for svenska insatser. Åtgärder som förbättrar barnens situation
bör ägnas särskild uppmärksamhet i samarbetet med Ryssland. Det kan
gälla barn- och mödravård, arbete med barn med funktionshinder samt
barn på institutioner eller folkhälsokampanjer riktade till ungdomar.
Ökade insatser som strävar till att uppmuntra gränsöverskridande
samarbete mellan framför allt Ryssland och de baltiska staterna bör
uppmuntras, mot bakgrund av att spänningarna kring de nya
statsgränserna kvarstår. Goda relationer mellan Ryssland och dess
grannar främjar också en positiv ekonomisk utveckling i hela
Östersjöregionen. Insatser för att stimulera kontakter och handel mellan
små och medelstora företag i Sverige och Ryssland bör därför prioriteras.
Arbete pågår på svensk sida for att utröna hur sådan stimulans bäst kan
ges.
Det säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland skall utvecklas. Det
bör bland annat utformas så att det främjar Rysslands integration i
euroatlantiska strukturer och bidrar till förbättrade baltisk-ryska
förbindelser. Stödet har också betydelse för att integrera Kaliningrad i ett
regionalt samarbete.
Åtgärder som kan bidra till ett stärkande av rättsväsendet och dess
institutioner synes också välmotiverade. Möjligheterna att genomföra
samarbetsprojekt riktade mot åklagar- och domstolsväsendet bör
undersökas, liksom insatser som främjar tillämpningen av rättsstatens
principer i statsförvaltningens myndighetsutövning. Till detta anknyter
också behovet av fasta och kända spelregler för näringslivet i Ryssland.
Möjligen kan svenska insatser göras i syfte att stärka framför allt
implementeringen av lagstiftningen på t.ex. områdena äganderätt,
konkurrens- och konsumentskydd.
Sverige har som svar på en appell från president Jeltsin åtagit sig att
under fem år ta emot totalt 1 000 unga ryska företagsledare på kortare
perioder av utbildning och praktik i Sverige. Element av utbildning för
ryska statstjänstemän ingår redan i flera av projekten inom det reguljära
samarbetet. Erfarenhetsutbytet på förvaltningsområdet bör kunna
intensifieras inom flera sektorer, både på central, regional och lokal nivå.
Även korta vistelser i Sverige för unga ryska tjänstemän inom förvalt-
ningen ger möjligheter till att fa intryck av svensk förvaltningstradition
(t.ex. styrformer, öppenhet och serviceskyldighet gentemot medborgarna
samt den enskilde tjänstemannens ansvar).
Svenska insatser som stöder den lokala självförvaltningen och det
civila samhället utifrån de svenska erfarenheterna bedöms även framgent
vara efterfrågade. Vänortsamarbetets roll är väsentligt i uppbyggandet av
nätverk mellan svenska och ryska lokala och regionala myndigheter,
folkrörelser och föreningar. Insatser bör därför göras för att utöka och
intensifiera de svenska vänortskontaktema med ryska städer. Svenska
institutets kultur- och akademiutbytesprogram är också av stor vikt för
den demokratiska utvecklingen.
Prop. 1997/98:70
70
Ryska journalister har i tidigare skeden av samhällsomvandlingen i Prop. 1997/98:70
Ryssland deltagit aktivt i svenska samarbetsprojekt. Dagens mångfald av
oberoende ryska massmedia betyder inte att fortsatta svenska
projektsatsningar på området inte längre är motiverade. Undersökande
journalistik och synen på media som en oberoende statsmakt är inga
självklarheter i Ryssland. Fortsatta seminarier för ryska journalister är
därför mycket angelägna, möjligen i kombination med praktik på svenska
nyhetsredaktioner.
5.7 Ukraina
Den ukrainska reformprocessen har lett till framsteg, framför allt inom
stabilisering och privatisering, men bristen på genomgripande
strukturella reformer gör att Ukraina är ett av de få länder i Östeuropa där
tillväxten har uteblivit. Vissa framsteg har dock gjorts, bland annat
markerar en ny valuta, hryvnjan, och en ny författning från 1996 landets
självständighet. Motståndet till privatisering har varit starkt, men
privatiseringstakten har ökat och den privata sektorn beräknas uppgå till
minst 50 % av BNP 1997. Stabiliseringen har varit framgångsrik i så
måtto att inflationen, som uppgick till 10 000 % år 1993, har sjunkit till
10% år 1997.
Det politiska motståndet mot reformprocessen manifesteras i det
ukrainska parlamentet, Verchovna rada, som bland annat har motsatt sig
privatiseringen av en rad ukrainska företag. Huruvida det parlamentariska
motståndet minskar efter parlamentsvalet i mars 1998 återstår att se.
Ingen klar konkurrent till sittande president Leonid Kutjma har
utkristalliserats inför nästa presidentval år 1999.
Bristen på strukturella reformer är det största hotet mot den ukrainska
reformpolitiken. I avsaknad av strukturella förändringar växer den
inofficiella ekonomin under det att företagens utveckling hindras av
bristande avreglering, oklara lagar, licenser och byråkrati. Underskottet i
statsbudgeten har hittills kunnat finansieras med hjälp av lån, vilket hjälpt
till att hålla inflationstakten nere, men på sikt måste underskottet minska
och budgetens sammansättning ändras. Statsbudgeten är utsatt för stora
svårigheter med skatteindrivningen, vilket i sin tur även påverkar
utgiftssidan. Även om utrikeshandeln ökat markant från en mycket låg
nivå, ökar också handelsunderskottet. Företagen hämmas av omfattande
byråkrati, bristfällig skattelagstiftning och korruption. De utländska
investeringarna har ökat i omfattning, men är fortfarande blygsamma i
relation till landets storlek. De haltande reformerna har utsatt
befolkningen för påfrestningar. Den höga inflationen har urholkat
besparingarna och försenade löneutbetalningar är vanligt förekommande.
De sociala problemen är likartade de som förekommer i Ryssland.
Mycket återstår att göra inom den sociala sektorn, vars tillstånd påverkar
det folkliga stödet för ekonomiska reformer.
Den 14 juni 1994 undertecknades ett partnerskaps- och samarbetsavtal
(PSA) mellan EG och dess medlemsstater och Ukraina, i vilket parterna
tillerkänner varandra mest-gynnad-nationsbehandling, dock med
71
sedvanliga undantag. Liksom för Ryssland innehåller Ukrainas PSA en
bestämmelse om att 1998 undersöka om omständigheterna medger att
förhandlingar om upprättande av ett frihandelsområde kan påbörjas. Ett
interimsavtal om handel och handelsrelaterade frågor tillämpades
inledningsvis, ett avtal som reglerade frågor inom gemenskapens
kompetens, främst inom områdena varuhandel, betalningar och
konkurrens. Interimsavtalet med Ukraina trädde i kraft den 1 februari
1996 och PSA den 1 mars 1998.
Sveriges utvecklingssamarbete med Ukraina initierades senare än för
övriga samarbetsländer men har ökat successivt. Fram till och med 1997
uppgick stödet till cirka 90 miljoner kronor, varav 2,9 miljoner US-
dollar, (cirka 24 miljoner kronor) har avsatts till en EBRD-fond för
inkapsling av den havererade reaktorn vid Tjemobyl. Stommen i det
bilaterala samarbetet vilar på fastighetsregistrering/lantmäteri, utbildning
av socialarbetare och kommunalt självstyre. Samarbete sker även på
statistikområdet, genom arbetsmarknadsutbildningar och utbildning av
journalister samt inom ramen för StartÖst. Från och med 1998 finns
utrymme även i Sida-Östs näringslivsprogram, Advantage East. Flertalet
av dessa projekt befinner sig i ett initialskede, varför det ännu är för tidigt
att analysera resultaten. Ett lektorat i svenska finns vid Sjevtjenko-
universitetet i Kiev sedan 1997 och efterfrågan på svenskundervisning är
stor. Sverige har även bidragit med cirka 16 miljoner kronor till STCU,
ett vetenskapligt-teknologiskt center. STCU finansierar projekt som
utförs av ukrainska forskare. Intresset för verksamheten har varit stort
och flera hundra projekt har beviljats finansiering.
Utvecklingssamarbetet med Ukraina bör ses i ett perspektiv om
närmare tio år och förväntas fortsätta öka inom kommande
programperiod. Insatserna skall inriktas på områden som underlättar den
ekonomiska och demokratiska utvecklingen. Direkt näringslivsfrämjande
insatser och stöd till uppbyggnad av de i en marknadsekonomi
nödvändiga institutionerna, såsom en fungerande skatteförvaltning, bör
fortsätta. Ett fördjupat samarbete förutses inom den sociala sektorn, där
svenska insatser bör medverka till att bygga upp nya system och
institutioner samt till att förbättra folkhälsan. Likaså bör barnens situation
ägnas särskild uppmärksamhet. Insatser som främjar akademiskt och
kulturellt utbyte bör intensifieras. Energisituationen i Ukraina är
besvärlig och energisparande åtgärder är därför angelägna. Även på
kämsäkerhetsområdet finns utrymme för utökat samarbete.
5.8 Vitryssland
De politiska och ekonomiska reformerna i Vitryssland har i huvudsak
avstannat och utvecklingen har på många områden inneburit en återgång
till förhållanden rådande under sovjettiden. Den politiska makten är
starkt koncentrerad till presidenten. Mänskliga rättigheter såsom
yttrande- och pressfrihet är mycket begränsade. Bristen på ekonomiska
reformer och återgången till ett sovjetliknande ekonomiskt system har
bland annat medfört att inflationen ökat de senare åren. Landet lider inte
Prop. 1997/98:70
72
bara av en låg standard inom områden som hälso- och sjukvård,
handikappvård mm utan har dessutom problem med alkoholism, hiv-
spridning och efterverkningar från Tjemobylkatastrofen. Vitryssland har
därför en lång väg att gå mot fungerande demokrati, marknadsekonomi
och ett hållbart socialt system.
På grund av den alltmer auktoritära politiken, brott mot de mänskliga
rättigheterna samt ovilja att ta intryck av omvärldens kritik har det varit
svårt att samarbeta med landet. Det är därför positivt att OSSE har kunnat
öppna ett kontor i landet och detta skall förhoppningsvis bidra till en mer
positiv utveckling. Internationella finansiella institutioner har starkt
begränsat sin utlåning eftersom Vitryssland inte har uppfyllt de villkor
som varit knutna till krediterna.
I Sverige har intresset för att stödja det vitryska civilsamhället
markerats bland annat genom ett internationellt seminarium vid
Östersjöinstitutet i Karlskrona i november 1997. De viktigaste insatserna
för att stödja landets utveckling bör ske inom civilsamhället. Regeringen
anser att Sveriges stöd bör inriktas på åtgärder för att bygga upp ett
demokratiskt samhälle genom organisationer inriktade på mänskliga
rättigheter och samhällelig utveckling, föreningar såsom miljö-
organisationer och oberoende fackföreningar samt andra enskilda
organisationer. Kunskapsöverföring som syftar till systemöppnande
åtgärder skall också vara möjliga. Kontakter och utbyte på regional och
lokal nivå bör uppmuntras, gärna i samverkan med organisationer i
Vitrysslands grannländer. Även den sociala sektom bör prioriteras inom
ramen för samarbetet mellan enskilda organisationer. Student- och
forskarutbyte bör intensifieras, liksom seminarier och utbildningsinsatser.
En beredskap bör finnas för ett utvecklat samarbete när politiska och
ekonomiska förutsättningar föreligger.
5.9 Centraleuropa
Föratom Estland, Lettland, Litauen och Polen, som är av regeringen
prioriterade samarbetsländer, finns ytterligare sex kandidatländer i
Central- och Östeuropa. Dessa är Bulgarien, Rumänien, Slovakien,
Slovenien, Tjeckien och Ungern. Med anledning av de kommande
förhandlingarna om medlemskap i EU är det av stort värde att öka
kontakterna med dessa länder och stödja deras integrationssträvanden.
Regeringen har därför avsatt särskilda medel för att främja
integrationsarbetet med samtliga kandidatländer. Totalt avsattes fyra
miljoner kronor under 1997 för sådana insatser och minst lika mycket
väntas anslås för 1998. Det bör därutöver finnas utrymme för att göra
ytterligare insatser i regionen om angelägna behov skulle uppstå.
Tjeckien och Ungern ingår båda i den grupp länder som först skall
inleda förhandlingar med EU. Dessutom kommer dessa länder,
tillsammans med Polen, troligen att bli medlemmar i NATO år 1999.
Båda länderna är intressanta handelspartner för Sverige. Det aktiva
besöksutbytet samt EU-integrationsstödet väntas bli fortsatt intensivt.
Prop. 1997/98:70
73
Slovenien har den högsta inkomsten per invånare bland Prop. 1997/98:70
kandidatländerna, i nivå med Grekland och Portugal och cirka 70 % av
handeln sker redan med EU. Slovenien ingår i en första grupp av
kandidatländer som påbörjar förhandlingar om medlemskap i EU 1998.
Landet är medlem i FN:s säkerhetsråd 1998-99 och har aktivt sökt
svenskt stöd och samarbete i flera EU-relaterade frågor.
Slovakien tillhör inte den första grupp länder som får börja förhandla
om EU-medlemskap, vilket främst beror på brister i demokratins
funktionssätt och institutionernas stabilitet Det är av vikt att Slovakien
inte blir isolerat. Sverige bör därför också ha en beredskap att stödja
landets demokratiska krafter genom t.ex. bidrag till enskilda
organisationer och oberoende media.
Först efter parlamentsvalet våren 1997 tog Bulgariens regering itu med
nödvändiga reformåtgärder. Samma kan sägas om Rumänien efter de val
till parlamentet som ägde rum i november 1997. Båda länderna har en
lång väg att gå innan de kan inleda förhandlingar om medlemskap. Det är
mot den bakgrunden betydelsefullt med fortsatt EU-integrationsstöd.
5.10 Utvecklingsländerna i regionen
Det finns ett antal länder i Central- och Östeuropa som enligt OECD:s
biståndsorgan, DAC (Development Assistance Committee), klassificeras
som utvecklingsländer på grund av deras låga inkomstnivå. Det rör sig
om vissa länder i f.d. Sovjetunionen och f.d. Jugoslavien samt Albanien.
Det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder omfattas inte av
denna proposition eftersom det finansieras över det ordinarie
biståndsanslaget, utgiftsområde 7 A, under en särskild anslagspost,
Europa. Det kan ändå vara motiverat för helhetens skull att kortfattat här
redogöra för det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder.
Fredsavtalet från Dayton har lagt en grund för återuppbyggnad och
inbördes diplomatiska förbindelser på nya grundvalar mellan Bosnien-
Hercegovina, Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) och Kroatien.
Försoningsprocessen går dock mycket långsamt, framförallt avseende
möjligheten för flyktingar i regionen att i större omfattning återvända till
sina ursprungliga hem. FRJ präglas alltjämt av djupa motsättningar
mellan folkgrupperna i samhället. Etniskt betingade motsättningar
riskerar även att försena utvecklingen i Makedonien (FYROM). Albanien
har påböijat vägen tillbaka mot försoning och utveckling och måste ges
möjligheter att fortsatt spela en stabiliserande roll i området.
Ovanstående påverkar i sin tur demokratiseringstakten och respekten
för mänskliga rättigheter över hela området. För överskådlig tid framåt
torde således utvecklingen präglas av etniska och politiska spänningar
inom och över de nationella gränserna. Detta riskerar försena närmandet
till övriga Europa. Medlemskap i EU har högsta utrikespolitiska prioritet
i de berörda länderna. För att integrationen skall ske på en socialt,
ekonomiskt och säkerhetspolitiskt stabil grund har EU utvecklat en
regional ansats. Den innebär att länderna i regionen på olika sätt måste
förmås att fungera internt och tillsammans. Även de svenska insatserna i
74
regionen måste präglas av ett regionalt synsätt. Biståndet skall bidra till
långsiktig fred och integration av regionen i det europeiska samarbetet.
Det skall syfta till att länderna i regionen förmås att fredligt lösa etniskt
betingade konflikter och andra spänningar som finns i området.
Uppbyggnad av demokratiska och ekonomiska strukturer samt
gränsöverskridande insatser måste prioriteras samtidigt som humanitära
behov fortsatt skall beaktas. Likaså skall möjligheterna tas tillvara för
hemlösa människor i hela regionen att flytta tillbaka till sina ursprungliga
bostäder. Detta gäller även flyktingar i tredje land som önskar återvända.
Även i Moldavien, Kaukasus (Georgien, Armenien, Azerbajdzjan) och
Centralasien (Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan,
Uzbekistan) kommer nödvändigheten att skapa demokratiska och
ekonomiska strukturer att stå i centrum. Insatsbehoven kommer främst att
bestå i kunskapsöverföring till stöd för de demokratiska och ekonomiska
reformprocesserna, inklusive insatser relaterade till mänskliga rättigheter.
Olika frågor inom miljöområdet kommer också att prioriteras.
Erfarenheterna från tidigare genomförda samarbetsprojekt i de baltiska
länderna, Ryssland och Ukraina skall med fördel användas.
Det institutionsutvecklande samarbetet med Moldavien, som redan
inletts, förutses bli relativt betydande och skall inriktas på landets
önskemål att knytas närmare till EU. Vad gäller geografisk prioritering i
övrigt bör stor flexibilitet gälla. En viktig faktor i sammanhanget är
bedömningen om var förutsättningarna for ett framgångsrikt samarbete är
störst, vilket bl.a. beror på intresset att ta del av svensk kunskaps-
överföring. Situationen i vissa av länderna torde göra det mindre
meningsfullt att där inleda projekt i större skala.
Prop. 1997/98:70
75
Kanaler, instrument och styrning
Prop. 1997/98:70
Sammanfattning:- De kanaler som finns för utvecklingssamarbetet med Central- och
Östeuropa fungerar väl och kompletterar varandra. Samordningen
av insatserna skall fortsatt ske inom Utrikesdepartementet och
huvuddelen av samarbetet skall kanaliseras genom Sida.
- Utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa skall vägledas
av flexibilitet vad gäller val av instrument och successivt anpassas
till en övergång till ett normalt grannlandssamarbete. Detta innebär
att vid sidan av gåvofinansiering skall andra instrument användas i
ökad utsträckning, t.ex. riskkapital, garantier och krediter.
- Ytterligare insatser skall ske för att förbättra resultatstyrningen av
östsamarbetet.
Utvecklingssamarbetet skall bedrivas med hög flexibilitet och
insatserna skall anpassas efter samarbetsländemas utveckling och behov
av stöd. Samarbetets utformning och de sektoriella prioriteringarna görs
utifrån samarbetsländemas önskemål med utgångspunkt i de över-
gripande målen. Insatserna skall i första hand avse kunskapsöverföring
och tekniskt samarbete. Inom vissa områden förekommer även
investeringar med gåvomedel eller garanti- respektive kreditmedel.
Garantier lämnas i form av exportkreditgarantier och som finansiellt stöd.
Utrikesdepartementet bär huvudansvaret för utvecklingssamarbetet
med Central- och Östeuropa och har bland annat till uppgift att bereda
regeringens beslut om medelsfördelningen mellan olika kanaler vilka i
sin tur ansvarar för planering och implementering av
samarbetsinsatsema. På basis av proposition 1994/95:160 beslutades att
UD skall ha en samordnande roll för östsamarbetet och att medlen för
utvecklingssamarbetet skall samlas hos UD. Anslagen fördelas mellan
Utrikesdepartementet (säkerhetsfrämjande insatser, multilaterala organ,
till regeringens disposition samt avsättning för förlustrisker), Sida,
Svenska institutet samt, från och med 1998, Östekonomiska institutet.
Vid sidan av dessa anslag tillkommer Sveriges stöd genom EU.
76
Prop. 1997/98:70
Anslagsfördelning 1995/96-1998
* I stapeln ingår delposterna Säkerhetsfrämjande stöd, Multilateralt stöd, Till regeringens
disposition och Avsättning förlustrisker.
6.1 Kanaler
6.1.1 SidaStyrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) hanterar
huvuddelen av det bilaterala samarbetet med länderna i Central- och
Östeuropa. Inom Sida handläggs samarbetsinsatsema i Central- och
Östeuropa av en särskild avdelning Sida-Öst. Sida-Öst bildades 1995, då
den som en del av den nya myndigheten övertog ansvaret för det arbete
som tidigare låg på BITS, Swedecorp och SIDA.
Sidas verksamhet spänner över ett brett fält. Insatserna omfattar allt
från institutionellt stöd på det ekonomiska och sociala området och
näringslivsffämjande insatser till demokratistöd och miljöinvesteringar
och insatser för ökad kärnsäkerhet.
Sida har även getts ett särskilt uppdrag att bereda ett antal större
energi- och miljöprojekt som delfinansieras av den s.k. Östersjömiljarden
(se avsnitt 6.2.5).
Sida har på regeringens uppdrag tagit fram underlag till landstrategier
för utvecklingssamarbetet. Sida har också utarbetat underlag för
sektorstrategier, t.ex. på demokrati- och miljöområdet.
Regeringen bedömer att Sida-Östs insatser under innevarande
samarbetsprogram har varit av stort värde för samarbetsländerna i
Central- och Östeuropa och att det har inneburit ett närmande till normalt
grannlandssamarbete. Regeringen bedömer att Sida-Östs organisation har
varit effektiv och ändamålsenlig.
Regeringen anser att insatser som främjar Estlands, Lettlands, Litauens
och Polens EU-medlemskap generellt skall ges företräde i Sidas
samarbete med dessa länder för den kommande treårsperioden. Inom
ramen för det omfattande institutionsuppbyggande samarbetet skall
insatserna ytterligare fokusera på åtgärder som har en direkt positiv
effekt på tillnärmelseprocessen till EU. Samarbetet med Ryssland och
Ukraina skall utökas och inriktas på att knyta dessa länder närmare
europeiska samarbetsstrukturer.
77
Regeringen vill också särskilt framhålla betydelsen av en fördjupning
av demokratisamarbetet, särskilt vad gäller insatser på rättsområdet och
det decentraliserade samarbetet, liksom en ökning av samarbetet inom de
sociala sektorerna. Inom näringslivsområdet är det fortsatt angeläget att
utveckla ekonomiska regelverk och fungerande institutioner. Insatsernas
karaktär förutses dock komma att ändras i takt med utvecklingen och i
överensstämmelse med de åtaganden som flera av samarbetsländerna
gjort i förmedlemskapsavtalen med EU.
Miljöinsatser skall ges fortsatt hög prioritet och inriktas på
institutionellt samarbete och insatser på lagstiftningens område som är
relevanta för EU-anpassningen. Investeringsstödet inom ramen för
Åtgärdsprogrammet för Östersjön skall fortsätta. I juni 1998 väntas
utrikesministrarna i Östersjöområdet inom ramen för Council of the
Baltic Sea States (CBSS) anta en slutlig Agenda 21 for Östersjöområdet.
Denna kommer att bygga på de sju sektorsplaner för uthållig utveckling
som redan utarbetats. Även åtgärder som föreslås inom ramen för dessa
aktionsprogram skall beaktas inom de sektorer där Sida är verksamma.
Regeringen förutser att Sida kommer att fa ett utvidgat ansvar
framöver, dels genom att en del av det säkerhetsfrämjande samarbetet
planeras överföras till Sida och dels genom ökade möjligheter till kredit-
och garantigivning.
Svenska institutet (SI) omvandlades den första januari 1998 från stiftelse
till myndighet. SI har till uppgift att sprida kunskap om Sverige i utlandet
och att svara för utbyte med andra länder inom kultur, utbildning,
forskning och samhällsliv i övrigt. Verksamheten har under senare år allt
mer inriktats på samarbetet med Central- och Östeuropa. Ungefar två
tredjedelar av den totala budgeten går till insatser i regionen, inräknat vad
som anslås inom utgiftsområde 7 B samt Visbyprogrammet och
Östersjöstipendiema som finansieras över andra anslag.
Regeringen anser att samarbetet på de kulturella och akademiska
områdena är viktigt för att fördjupa demokratins kultur. I samarbetet är
två aspekter av strategisk betydelse för samarbetsländemas utveckling,
dels etnisk och språklig integration, dels lokalt/regionalt, mellanstatligt
samarbete. SI arbetar med kontaktskapande insatser genom expertutbyte
och seminarier samt med språkpedagogisk kompetens såsom
undervisning i svenska språket.
SI:s hittillsvarande samarbete med Central- och Östeuropa har i stor
omfattning utgått från svenska institutioners, organisationers eller
personers önskemål om utlandskontakter. Regeringen anser att SI i
fortsättningen i högre utsträckning skall utgå från samarbetsländemas
behov och prioriteringar. SI bör samordna den verksamhet som riktar sig
mot Central- och Östeuropa. SI bör också ha en beredskap att inom
befintliga ramar kunna åta sig uppdrag och leda projekt som regeringen
ålägger myndigheten.
Prop. 1997/98:70
78
I en skrivelse till regeringen betonar SI att kulturutbytet spelar en
central roll i samarbetet med Central- och Östeuropa. Ett fritt och i god
mening nationellt kulturliv förutsätter internationella kontakter. Denna
form av samverkan har i vissa avseenden utvecklats till ett samarbete på
mer lika villkor än tidigare, men de flesta samarbetsländerna har ännu
inte de finansiella förutsättningarna för ekonomisk jämställdhet i
samarbetet.
Det språk- och integrationsstöd som lämnas för integration av de
ryskspråkiga befolkningarna i Estland och Lettland är en fortsatt
angelägen insats. Detta är även en viktig fråga i ländernas allmänna EU-
anpassning. Nära förbundet med integrationsstödet är främjandet av
gränsregionalt samarbete. Ett förtroendefullt samarbete över gränserna är
beroende av en demokratisk och marknadsekonomisk, jämställd och
ekologiskt balanserad utveckling.
Regeringen instämmer i synpunkten som lämnas i Ds 1997:75 att SI
bör ägna sig mer åt strategiska analyser för samarbetet, vilket bland annat
kan ske genom en intensifiering av expertutbytet inom kultursektorn
såväl som inom utbildning och forskning.
En stor del av SI:s samarbete med Central- och Östeuropa sker i form
av kortare studiebesök av experter eller seminarier. Inom utbildnings-
och forskningsutbytet lämnar SI bidrag dels till samarbetsprojekt mellan
svenska universitet och högskolor och deras motsvarigheter i
samarbetsländerna, dels ges stipendier till individuellt sökande studenter
och forskare. Uppbyggnaden av mer varaktiga nätverk som stödjs genom
högskolesamarbetet är av stor vikt för Sveriges fortsatta akademiska
förbindelser med dessa länder. Stödet till akademiskt och kulturellt
samarbete har förstärkts kraftigt genom regeringens uppdrag att
administrera två nya omfattande stipendieprogram inom utbildnings-
området på drygt 200 miljoner kronor, Visbyprogrammet och Östersjö-
stipendiema, vilka är avsedda för samarbete med närområdet. Intresset
för svenskundervisning har under de senaste åren ökat betydligt och
efterfrågan förväntas öka, främst från Ukraina och Barentsområdet, under
de närmaste åren. Denna verksamhet har stor betydelse som demokrati-
och kulturbärare och skall fortsatt vara en viktig del av SI:s verksamhet.
Behovet av tryckt och elektroniskt informationsmaterial är stort i
samarbetsländerna eftersom massmedierna fortfarande präglas av viss
osäkerhet och oregelbundenhet. SI:s arbete på detta område fyller en
viktig funktion, inte minst det material som översätts till respektive lands
eget språk.
Swedfund International AB är ett av staten helägt aktiebolag vars
huvuduppgift är att genom riskkapital tillsammans med svenska företag i
samriskprojekt medverka till överföring av svenskt näringslivskunnande
till bland annat länder i Central- och Östeuropa för att främja den
industriella och ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Swedfunds roll
är också att främja ökad svensk affärsverksamhet i samarbetsländerna
Prop. 1997/98:70
79
och att verka som katalysator for svenska tillväxtföretags internationa-
lisering. Stöd kan ges i form av aktiekapital och lån for utveckling av
bärkraftiga företag.
Är 1991 erhöll Swedfund 165 miljoner kronor för insatser i Central-
och Östeuropa och har sedan fatt tillåtelse att använda högst 100 miljoner
kronor av avkastningen på investeringar och lån i u-länder som säkerhet
för upplåning på kapitalmarknaden för vidare utlåning i valuta till projekt
i Central- och Östeuropa. Swedfund har knappt hälften av sitt
portföljvärde i Central- och Östeuropa. Swedfund har utbetalat närmare
240 miljoner kronor till ett tjugotal företag i Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Ryssland, Tjeckien och Ungem. Företagen är verksamma i en rad
olika branscher, såsom läkemedel, papper, flygbolag, sågverk,
skogsbruksmaskiner, textilindustri, telekommunikation och television.
Regeringen fäster stor vikt vid den roll Swedfund spelar for att bidra
till utveckling av ett konkurrenskraftigt näringsliv i samarbetsländerna
och är angelägen att verksamheten kan expandera och utvecklas.
Swedfund har i skrivelse till regeringen i mars 1997 hemställt om
ytterligare kapitaltillskott. Regeringen har som grundval för bedöm-
ningen av ett sådant tillskotts omfattning, tillsatt en översyn av
Swedfund. Översynen, som skall presenteras under våren 1998, skall
innehålla en analys av olika alternativ vad gäller framtida inriktning och
omfattning av bolagets verksamhet, inklusive olika finansierings-
möjligheter. Regeringen har en beredskap för ett kapitaltillskott och
medel har reserverats för detta ändamål under år 1998.
Bankväsendet i Estland, Lettland och Litauen utvecklas snabbt, men är
fortfarande tämligen begränsat i omfattning, med många men ytterst små
banker, där utlåningen är liten i förhållande till ekonomiernas storlek.
Förtroendet för banksystemen i de baltiska länderna ökar efter en rad
bankkriser, men mycket arbete återstår av omstrukturering och
institutionsuppbyggnad. Utländskt ägande hjälper till att återskapa
förtroendet för bankväsendet och dess funktion att länka sparande och
investeringar.
Efter ett regeringsbeslut i september 1995 avsattes 240 miljoner kronor
för riskkapitalinvesteringar i affärsbanker i de baltiska länderna. Medlen
hämtades från vad som initialt avsattes till stöd för de baltiska valutorna.
Avsikten var att svenska investeringar skulle hjälpa till att stabilisera
kreditmarknaden, som präglats av bankkriser. Verksamheten bedrivs
genom Swedfund Financial Markets AB (SFM) ett helägt dotterbolag till
Swedfund International AB.
SFM har som strategi att långsiktigt förvalta sitt aktieinnehav, med
avsikt att sälja när kapitalmarknaderna har uppnått en sådan
mognadsgrad och likviditet att lokala intressen kan ta över aktieposterna.
SFM:s insatser skall bidra till att återställa förtroendet för de lokala
bankerna. SFM påverkar affärsbankernas verksamhet, inriktning och etik
Prop. 1997/98:70
80
främst genom de styrelseposter SFM innehar och investeringarna har i
flera fall haft en stabiliserande inverkan på bankerna.
Genom delägarskap i de största affärsbankerna och genom ett gott
samarbete med Världsbanken, IFC och EBRD har SFM möjlighet att
aktivt medverka och initiera nödvändiga konsolideringar och regionalt
bidra till ett samarbete mellan bankerna i de olika länderna. I de baltiska
länderna föreligger ett behov av bostadsfinansiering, där SFM också kan
komma att spela en roll. Ett antal privatiseringar av statsägda banker
återstår att genomföras, inte minst i Litauen. Här kan SFM, tillsammans
med andra utländska aktörer, till exempel EBRD, bidra med såväl kapital
som kunskap. Medverkan från SFM:s sida i en sådan större
omstrukturering kan aktualisera ett kapitaltillskott till bolaget.
Regeringen anser att det är viktigt att SFM:s verksamhet ses på lång
sikt. Investeringarna i affärsbankerna i Estland, Lettland och Litauen
måste ses som ett långsiktigt åtagande för att medverka till utveckling av
en stabil finansiell sektor. Den geografiska begränsningen till Estland,
Lettland och Litauen bör i huvudsak bestå, men SFM skall beredas
möjlighet att tillsammans med affärsbankerna de är delägare i delta i
eventuella framtida investeringar i Sveriges övriga prioriterade
samarbetsländer.
Stiftelsen Östekonomiska Institutet (ÖEI) grundades 1989 av staten och
sex av de största företagen i Sverige. Stiftelsens syfte var att främja
kunnandet i Sverige om de ekonomiska förhållandena i Sovjetunionen
och övriga Östeuropa. Ett nytt avtal slöts 1994 med staten samt åtta
svenska företag. Staten förbinder sig genom det nya femåriga avtalet att
stödja institutets verksamhet fram till 30 juni 1999. Ett beslut om en
ökning av det statliga bidraget till 4,6 miljoner kronor årligen togs 1997
och från och med 1998 avsätts medel till ÖEI från anslaget för
internationellt utvecklingssamarbete i Central- och Östeuropa, (7 B).
ÖEI:s verksamhet är främst inriktad på avancerad forskning om
omställningsprocessen i transitionsekonomier. Ett mål är att förbättra
statistiken i transitionsekonomiema och ÖEI leder flera internationella
forskningsprojekt som bland annat syftar till att utveckla databaser för
företagsbeteende i Ryssland samt sex andra länder i Central- och
Östeuropa. ÖEI har ett tiotal fast anställda internationella forskare från
bland annat Tyskland, Ungern och USA, samt tar regelbundet emot
gästforskare från olika länder i Central- och Östeuropa. Institutet arbetar
nära flera ledande utbildningsinstitutioner och forskningsinstitut i
regionen, i synnerhet i Ryssland och i de baltiska staterna. Institutet fyller
också en viktig funktion genom att informera näringsliv och myndigheter
i Sverige om den aktuella utvecklingen i Östeuropa, genom bland annat
seminarier och rapporter.
Med böljan år 1998 leder institutet ett internationellt konsortium som
driver RECEP, (Russian-European Centre for Economic Policy), ett
institut för ekonomisk forskning och rådgivning i Moskva. RECEP är ett
Prop. 1997/98:70
81
av de största enskilda projekten inom ramen för EU:s Tacisprogram.
Projektet medför värdefulla kontakter på central nivå med den ryska
regeringen.
Regeringen avser fortsätta bidra till ÖEI:s verksamhet som fyller en
viktig funktion inom såväl forskning om transitionsekonomiema som
policyrådgivning och utbildning.
Stiftelsen Östersjöinstitutet grundades 1992 med uppgift att främja
samarbete mellan Östersjöländerna. Institutet bedriver en mångsidig
verksamhet med projekt såväl i egen regi som i samverkan med andra
aktörer. Demokrati-, miljö- och näringslivsffågor prioriteras. Östersjö-
institutet erhåller årliga ekonomiska bidrag från anslaget för
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa.
I syfte att tillgodose det växande behovet av information om och
överblick över Östersjösamarbetet, pågår inom institutet ett omfattande
arbete för att utveckla rollen som informationscentral. Ett viktigt
instrument i detta arbete utgörs av databasen Ballad som sedan den 1
oktober 1997 finns på Internet på www.ballad.org. Ballad består bland
annat av ett stort antal databaser med uppgifter om viktiga aktörer,
adresser, projekt, nätverk, ideella föreningar, nyheter, kalendarier m.m.
Regeringen anser att Östersjöinstitutet fyller en viktig funktion såväl
när det gäller att bidra till integrationsprocessen som i rollen som
förmedlare av information om samarbetet i Östersjöregionen.
6.2 Instrument
6.2.1 Tekniskt samarbete, investeringar, garantier och krediterFör att genomföra insatser i Central- och Östeuropa förfogar Sverige över
flera olika instrument såsom tekniskt samarbete, garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier samt medel för investeringar och
riskkapital. Hittills har insatserna främst bestått i tekniskt samarbete och
kompetensutveckling. Det tekniska samarbetet har med tiden fatt formen
av institutionsuppbyggnad av allt mer långsiktig och fördjupad karaktär.
Finansiering av utrustning bör liksom tidigare i princip endast komma
ifråga om den utgör nödvändig specialutrustning inom ramen för
kunskapsprojekt såvida inte särskilda skäl motiverar annat. Investeringar
med gåvomedel eller garanti- respektive kreditmedel kan göras inom
miljö- och energisamarbetet samt inom stödet till små och medelstora
företag via Start-Östprogrammet. Riskkapitalinvesteringar kan även
göras inom ramarna för det baltiska investeringsprogrammet och
Swedfunds verksamhet.
Då utvecklingssamarbetet inleddes förekom viss akuthjälp i form av
livsmedel och visst materiel. Medel har även överförts i form av
finansiellt stöd för att bidra till en makroekonomisk stabilisering inom
ramen för multilateralt samordnade aktioner.
Prop. 1997/98:70
82
Det är regeringens åsikt att det i det kommande samarbetsprogrammet
bör finnas ett större utrymme för kreditgivning.
Regeringen anser att östsamarbetet även under kommande
programperiod bör bedrivas genom utnyttjande av flera olika instrument
för att insatserna skall uppnå så goda resultat som möjligt. Stor
flexibilitet skall råda i val av olika instrument, i olika länder och i olika
skeden av reformprocessen.
Under de första åren av ekonomiska reformer i början av 1990-talet hade
länderna i Central- och Östeuropa inte någon möjlighet att finansiera sina
underskott i bytesbalansen. G-24 ställde då upp med kompletterande lån
för betalningsbalansstöd, utöver IMF och Världsbankens insatser. De
länder som har hunnit längst i reformprocessen kan nu täcka
underskotten genom att i vissa fall själva låna på den internationella
kapitalmarknaden. I andra fall är det tillräckligt med normalt stöd från
IMF och Världsbanken.
Sverige har sedan 1992 utfäst betalningsbalansstöd 14 gånger till 11
länder och vissa av de tidiga lånen förfaller snart till betalning. Den totala
utestående lånesumman omfattar drygt 140 miljoner US-dollar. Om även
utfästelser till Rumänien och Bulgarien inkluderas, uppgår summan till
drygt 150 miljoner US-dollar. I böljan av 1998 hade Ungem och Estland
betalat tillbaka sin skuld till Sverige. Genom det svenska medlemskapet i
EU deltar Sverige från och med 1995 i EU:s gemensamma utlåning, som
garanteras mot EU:s budget. Regeringen bedömer att behovet av
additionella bilaterala insatser från svensk sida kommer att vara
begränsat. Insatser kan dock komma att övervägas i länder som från
svensk sida anses prioriterade, t.ex. om gemensamt EU-stöd inte kommer
till stånd.
Prop. 1997/98:70
6.2.3 ExportkreditgarantiramenRegeringen har inrättat en exportkreditgarantiram på 2 miljarder kronor
för de baltiska länderna och Ryssland. Affärer med Kazakstan, Ukraina
och Vitryssland har även inkluderats avseende kredittider över ett år i
samfmansiering med internationella finansieringsinstitutioner. Syftet med
ramen är att bidra till att utveckla näringsliv och infrastruktur i berörda
länder samt att bidra till ett varaktigt samarbete mellan de berörda
länderna och svenska företag. Regeringen har sedan 1993 avsatt 400
miljoner kronor för eventuella skadeförluster vilket belastat anslaget för
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa. Exportkredit-
nämnden, som handlägger ramen, har meddelat regeringen att summan
av förbindelser och utfästelser under år 1998 kan komma att nå det
uppsatta rambeloppet. Som underlag for ett ställningstagande om en
eventuell höjning av rambeloppet beslöt regeringen att göra en
utvärdering av resultaten, måluppfyllelsen och erfarenheterna av
83
garantiramen. Utvärderingen överlämnades till regeringen i februari Prop. 1997/98:70
1998.
Utvecklingen av hittillsvarande verksamhet
I början av garantigivningen, fram till år 1996, dominerade de baltiska
staterna belopps- och antalsmässigt med mellan 75-80 % av
garantigivningen. Under år 1997 skedde en omsvängning med Ryssland
som dominerande beloppsmässigt i både förbindelser och utfästelser.
under samma eller senare år
|
Utfästelse |
Estland |
antal |
Lettland |
antal |
Litauen |
antal |
Ryssland |
antal |
Totalt |
antal |
|
1993/94 |
232,0 |
27 |
59,4 |
12 |
119,4 |
8 |
138,9 |
6 |
549,7 |
53 |
|
1995 |
12,6 |
5 |
99,8 |
17 |
56,6 |
10 |
45,8 |
2 |
214,8 |
34 |
|
1996 |
16,6 |
8 |
124,9 |
11 |
89,6 |
14 |
62,0 |
6 |
293,1 |
39 |
|
1997 |
- |
- |
4,0 |
2 |
18,9 |
7 |
169,0 |
8 |
191,9 |
17 |
|
Totalt |
261,2 |
40 |
288,1 |
42 |
284,5 |
39 |
415,7 |
22 |
1249,5 |
143 |
En analys av fördelningen av projekt på stora respektive små företag
visar att bland svenska foretag har stora företag varit dominerade. Bland
dem har leverantörer av transportmedel tagit drygt en tredjedel av hittills
gjorda utfästelser räknat i belopp och två tredjedelar av antalet affärer.
Till skillnad mot detta har en bättre spridning på olika köpare uppnåtts
på mottagarsidan. Detta gäller bland annat för transportaffärer, där
köparna i ett flertal fall synes bestå av mindre transportföretag.
Fokuseringen på transportföretag i engagemangen är påfallande.
Detta kan sammanhänga med att de baltiska staterna i stor utsträckning
är transitländer för handeln mellan Ryssland och Vitryssland å ena sidan
och Västeuropa å den andra. Genom exportkreditgarantiramen har dessa
länder givits möjlighet att bygga upp en inhemsk transportkapacitet.
Detta bedöms ha varit av stor betydelse för att länderna själva skall kunna
ta del av de inkomster som transportsektorn genererar. Därutöver
tillkommer att tillträde till det västeuropeiska vägnätet ges endast fordon
som lever upp till EU:s miljö- och säkerhetskrav, vilket ländernas
tidigare fordonsinnehav inte gör.
Vad gäller skadefallen hänför sig med ett undantag samtliga
skadereglerade respektive problemärenden till transaktioner som
beslutades under de inledande dryga två åren. I böijan ställdes krav på ett
visst engagemang i det garanterade projektet från det svenska företagets
sida samt att projektet skulle ha en egen valutaintjäning. Detta ledde till
flera projekt av joint venture-karaktär.
Av totalt 30 ärenden som lett till skadefall eller är av problemkaraktär
hänför sig hälften till mindre och medelstora svenska företag. Små
svenska företag och intressenter visade sig ofta sakna förmåga och
resurser att reda ut uppkommande problem i projekten som kunnat lösas
t.ex. genom ytterligare personal- eller kapitalresurser. Vidare ställdes
84
EKN inför krav på utvärdering av en typ av projekt som man tidigare inte
haft någon egentlig erfarenhet av.
Vid utgången av 1997 har EKN skadereglerat 16 garantiärenden och
gjort utbetalningar på 77 miljoner kronor (varav 37 miljoner kronor
finansierats genom avsättningarna från anslaget för östsamarbetet).
Resten har täckts av premieintäkter. Det sammanlagda garantibeloppet
för de ärenden for vilka skadereglering skett uppgår till cirka 216
miljoner kronor. Den slutliga förlustsiffran för dessa ärenden väntas
uppgå till cirka 120 miljoner kronor.
Den ovannämnda utvärderingen visar att garantiramen har haft stor
betydelse for utvecklingen av affärsrelationerna mellan svenska företag
och företag i de berörda länderna. Garantiramen har ökat möjligheterna
for näringslivet i de berörda länderna att förbättra och bygga ut
kapaciteten för ökad tillverkning av för ekonomierna värdefulla
produkter. Garantiramen har i mottagarländerna gynnat småföretag
främst i transportsektorn som är en viktig del i den ekonomiska
utvecklingen.
Garantiramen är ett komplement till övriga samarbetsinsatser i Central-
och Östeuropa. Ramen ger snabbt resultat i projekt med möjligheter till
god spridning över flera företag på såväl svensk sida som på
mottagarsidan. Uppväxlingskoefficienten beräknad som förhållandet
mellan genererade affärer och insatta medel är hög. Fram till slutet av år
1997 hade ett varuvärde av sju gånger avsatta medel överforts till
mottagarsidan. Utsikterna att nå de övergripande målen, dvs. utveckling
av berörda länders näringsliv och infrastruktur tillsammans med en
uppbyggnad av långsiktiga relationer mellan svenska foretag och
länderna, bedöms som goda.
Behov och utformning av en utökad ram
Sedan den särskilda garantiramen inrättades under år 1993 har den
politiska och ekonomiska situationen avsevärt förbättrats särskilt i de
baltiska länderna. Även i Ryssland sker förbättringar om än inte i samma
takt. Detta har medfört att EKN har kunnat garantera en allt större del av
ansökningar om garantier inom sitt ordinarie system. Ett behov av en
höjning av rambeloppet bedöms dock föreligga för att EKN skall kunna
tillgodose efterfrågan på fortsatt garantigivning.
Tyngdpunkten i en fortsatt garantigivning bör forskjutas mot affärer
avseende Ryssland. Garantigivning avseende de baltiska länderna bör i
ökad utsträckning kunna hanteras inom ramen för EKN:s normala
system. Under särskilda riskförhållanden skall emellertid garantier kunna
utfärdas under den särskilda ramen även för dessa länder. Tills vidare
föreligger inga starka skäl att ytterligare vidga kretsen av länder utöver
den som gäller sedan år 1996 dvs. de redan nämnda länderna Kazakstan,
Ukraina och Vitryssland. Samfinansieringskravet for Kazakstan, Ukraina
och Vitryssland bör kunna frångås under förutsättning att starkare krav
på acceptabla säkerheter, företrädesvis statsgaranti, ställs än vad som
gäller for övriga länder.
Prop. 1997/98:70
85
Tidigare har utrymmet inom ramen beräknats räcka in på 2000-talet. Prop. 1997/98:70
Efterfrågan är nu så stor, särskilt vad gäller affärsförbindelser med
Ryssland, att garantiramen kan bli helt intecknad tidigare, eventuellt
redan i slutet av år 1998. Utvärderaren rekommenderar mot denna
bakgrund att ramen utvidgas och att samtidigt vissa ändringar görs i
villkoren för garantier. Regeringen återkommer i budgetpropositionen för
år 1999 angående en eventuell utvidgning av exportkreditgarantiramen.
Andra länder som Finland, England och Tyskland anger som
grundförutsättning för sin normala garantigivning att statsgaranti eller
garanti från godkänd bank kan erhållas. Detta bör som hittills vara ett
övergripande önskemål även för den svenska garantigivningen. Vid
mindre affärer inom den privata sektorn kan det dock vara svårt att
erhålla godtagbara garantier varför även projekt- och företagsrisker bör
kunna accepteras inom ramen. I sådana fall bör EKN av sökande företag
kräva en utförlig projektanalys och sedan själva göra en oberoende
utvärdering av kreditrisken förenad med projektet eller företaget. I de fall
projektfinansiering av industriprojekt och infrastrukturprojekt blir aktuell
bör en utvärdering göras av extern expertis.
Sida har i sitt förslag Krediter i Östsamarbetet, överlämnad till regeringen
i december 1996, konstaterat att det finns ett stort investeringsbehov i
offentlig infrastruktur i samarbetsländerna och att detta behov inte kan
täckas med inhemsk resursmobilisering. Sida anser att genomgripande
systemförändringar och institutionsutveckling på infrastrukturområdet
normalt inte kan ske annat än i direkt anslutning till investeringar. Enligt
Sida finns därför skäl att i högre utsträckning möjliggöra finansierings-
stöd i direkt anslutning till det institutionsuppbyggande stödet.
I utredningen föreslår Sida två huvudområden för sin medverkan i
finansiering av investeringar, dels vid större investeringsprojekt i direkt
samfinansiering med de multilaterala finansieringsorganen, dels för att
utveckla finansiella system och institutioner för kommunala
investeringar.
Beträffande samfinansiering med de multilaterala finansierings-
organen, bl.a. IBRD, EBRD och NIB, föreslås att Sidas insats utformas
som en gåva som kompletterar finansieringsinstitutionernas kredit eller
genom utställande av en garanti för att mobilisera en marknads-
finansierad kredit.
När det gäller kommunala investeringar föreslår Sida att stödet skall
inriktas på att utveckla finansiella intermediärer antingen genom
specialiserade kommunlåneinstitut eller genom att bygga upp kompetens
i redan befintliga finansieringsinstitutioner. Sidas medverkan föreslås ta
formen av uppläggning av en initial kreditlinje med garanti eller genom
tillskjutande av grundkapital samt tekniskt stöd.
Sida föreslår i kreditutredningen att en finansieringsvolym för de två
huvudområdena på totalt närmare 500 miljoner kronor beräknas erfordra
anslagsmedel i form av riskavsättningar på cirka 100 miljoner kronor
86
vilket förutses belasta Sidas tillgängliga ramar. Sida menar dessutom att
det för att möjliggöra en finansieringsvolym på 500 miljoner kronor
krävs att statsmakterna ställer ut ett garantiutrymme i nödvändig
utsträckning.
I Ds 1997:75 ges stöd för en ökad användning av krediter i
östsamarbetet, något som också kommer till uttryck i flera av
remissinstansernas kommentarer. Utvärderingen och remissinstanserna
pekar dock på behovet av en närmare analys av riskerna med det förslag
som Sida framlagt till regeringen.
Regeringen anser att kreditgivning bör ges ökat utrymme i samarbetet
med Central- och Östeuropa. En ökad användning av krediter ger större
möjligheter till samfinansieringsarrangemang och är ett naturligt led i
anpassningen till den positiva ekonomiska utveckling som sker i
samarbetslänaderma. Regeringen konstaterar att Sida redan nu kan
genomfora investeringar inom miljö-, energi- och StartÖstsamarbetet
med gåvo-, garanti-, eller kreditmedel. Regeringen föreslår att
motsvarande ordning fortsätter med ett utökat inslag av krediter och
garantier under kommande programperiod och ställer sig positiv till Sidas
förslag till kreditgivning i samfinansiering med de multilaterala
finansieringsorganen. Formerna för riskprövning samt riktlinjer och
principer för riskavsättningar och deras förvaltning bör anpassas till de
former för riskhantering som Sida i samråd med EKN på regeringens
uppdrag nu håller på att ta fram för garantigivningen till u-länder. Detta
uppdrag skall slutföras den 1 juli 1998 och kommer att tjäna som
utgångspunkt för de närmare riktlinjerna avseende Central- och
Östeuropa. Regeringen avser återkomma till frågan om storleken på en
eventuell garantiram och erforderliga riskavsättningar i budget-
propositionen hösten 1998.
Regeringen är vidare beredd att pröva eventuella förslag om
finansieringsinsatser för utveckling av system och institutioner för
kommunal finansiering. I sådana förslag, som således bör underställas
regeringen för godkännande, bör bland annat finansieringsarrangemang,
ansvar, roller, risktagande och riskbedömning preciseras.
Näringsdepartementet har två anslag för insatser i Central- och Östeuropa
som går utanför det reguljära östsamarbetet. Det ena är den s.k.
Östersjömiljarden och det andra är anslaget för klimatinsatsema.
Östersjömiljarden
Riksdagen har, på grundval av sysselsättningspropositionen
(1995/96:222), anslagit en miljard kronor för att lyfta fram
Östersjöregionens betydelse för tillväxt och sysselsättning i Sverige.
Medlen skall under en treårsperiod användas för att stärka samarbete och
utveckling kring Östersjön, bland annat genom projekt inom områdena
livsmedel, energi, utbildning, infrastruktur och miljö. Den s.k.
Prop. 1997/98:70
87
Östersjömiljarden kompletterar det reguljära samarbetet framfor allt
genom att ge större möjlighet till investeringar. Ansvaret för dessa medel
överfördes i december 1997 från Statsrådsberedningen till Närings- och
handelsdepartementet.
Östersjömiljardens sysselsättningseffekter kan antas vara betydande på
längre sikt. De stora investeringsprojekten skapar förutsättningar för nya
satsningar eftersom de har karaktären av pilotprojekt, men som tar fyra
till fem år att genomföra. Stödet till mindre projekt och till småföretag
har sannolikt en god sysselsättningseffekt redan på kort sikt och den
långsiktiga karaktären av pilotprojekt och nätverksbygge är viktig.
Projekt inom områdena kunskapsöverföring, förvaltning och kultur har
stor betydelse som brobyggen för framtiden.
En utredning lämnade i februari 1998 förslag om stöd ur Östersjö-
miljarden till små- och medelstora företag för marknadssatsningar i
Östersjöområdet. Förslaget omfattar ett bidragssystem för finansiering av
externa konsultkostnader och ett system för riskkapitalförsöijning.
Utrikesdepartementet fick i samband med proposition 1994/95:160 det
samlade ansvaret för Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa. Ansvaret för Östersjömiljarden ligger på Närings- och
Handelsdepartementet. Mandatet och inriktningen av Östersjömiljarden
är annorlunda än för det ordinarie utvecklingssamarbetet, men i praktiken
finns gemensamma arbetsfält, t.ex. inom miljö- och energiområdena.
Detta har bl.a. påtalats av utvärderingen. Samråd bör därför äga rum
inom sådana områden för att öka effektiviteten i insatserna.
Klimatinsatser
De statliga svenska insatserna på energi- och klimatområdet i Central-
och Östeuropa har två utgångspunkter, dels utvecklingssamarbete, dels
energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser. För
utvecklingssamarbetet på energiområdet ansvarar Sida. Samarbetet har
närmare beskrivits i kapitel 4.5.5.
Energipolitiskt motiverade internationella klimatsinsatser ingår som en
viktig del i den av riksdagen beslutade strategin för minskad klimat-
påverkan från energisektorn (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr.
1996/97:272). Insatserna inriktas huvudsakligen på bilateralt och
multilateralt samarbete avseende gemensamt genomförande inom ramen
för klimatkonventionen, bland annat ett fortsatt program för utveckling
av energisystemet i bl.a. de baltiska länderna och övriga Östeuropa. Med
gemensamt genomförande av åtgärder mot klimatförändringar avses att
ett land genomför åtgärder i ett annat land och räknar sig
utsläppsminskningar tillgodo. Härigenom kan de sammanlagda
kostnaderna för att uppnå klimatpolitiska mål reduceras väsentligt.
Riksdagen har sedan år 1993 anvisat omkring 300 miljoner kronor för
klimatpolitiskt motiverade svenska insatser i Baltikum och övriga
Östeuropa. Verksamheten har hittills i huvudsak inriktats på
fjärrvärme sektorn. Utsläppsminskningama till följd av hittills
genomförda projekt uppgår till cirka 300 000 ton koldioxid per år.
Prop. 1997/98:70
88
Projekten har rapporterats till klimatkonventionens sekretariat som ett led
i den pågående försöksperioden för gemensamt genomförda åtgärder. Vid
klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto i december 1997 beslöts
att gemensamt genomförande skall kunna tillämpas som ett medel för att
uppfylla åtaganden enligt protokollet. Närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK) ansvarade inledningsvis för programmet. Ansvaret
överfördes den 1 januari 1998 till Statens energimyndighet.
Sida och Statens energimyndighet skall samverka i de avseenden som
rör utvecklingssamarbete på energiområdet och uppfyllande av
klimatkonventionen. Regeringen aviserade i propositionen "En uthållig
energiförsörjning" (prop. 1996/97:84) att statliga svenska insatser på
klimat- och energiområdet till Central- och Östeuropa kommer att bli
föremål for utvärdering inför budgetåret 1999. Utvärderingen av de
svenska insatserna inom energiområdet i regionen beräknas vara slutförd
under senare delen av våren 1998. I avvaktan på resultatet av denna
utvärdering är regeringen inte beredd att ta ställning till
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter när det gäller svenska
insatser på klimat- och energiområdet. Regeringen avser att återkomma
till riksdagen i denna fråga i budgetpropositionen för år 1999.
6.3 Styrning av östsamarbetet
Regeringens huvudsakliga styrinstrument gentemot myndigheterna är
regleringsbrevet och landstrategiema för de sex prioriterade
samarbetsländerna. Dessa instrument möjliggör en operationalisering av
de övergripande målen för samarbetet, vilket efterfrågades i Ds 1997:75.
Regleringsbrevet ger allmänna preciseringar och landstrategiema ger
ytterligare operationalisering på landnivå. Landstrategiema har också
visat sig vara värdefulla instrument för den interna samordningen i
Sverige mellan myndigheter och departement. Utredaren konstaterar att
samordningen har blivit bättre och att den organisatoriska hanteringen av
östsamarbetet med en koncentrering av medlen till UD respektive Sida
har inneburit en effektivisering av samarbetet jämfört med tidigare.
Regeringen anser att landstrategiema dessutom möjliggör en mer konkret
diskussion med samarbetsländemas regeringar om samarbetets
inriktningen. Under regeringsöverläggningama om landstrategiema ges
samarbetsländerna tillfälle att framföra sina prioriteringar beträffande
inriktningen av utvecklingssamarbetet.
I Ds 1997:75 framförs kritik mot resultatanalyserna som ligger till
grund för landstrategiema och för den långsiktiga resultatstyrningen av
samarbetet. Utredaren menar att resultatanalyserna mest är en
beskrivning av insatserna utan fullständig analys av samarbetets relevans,
effekter och effektivitet. Utredaren hävdar vidare att regeringen har givit
orealistiska instruktioner för hur resultatanalyserna skall utformas och
vad de ska innehålla.
Regeringen instämmer i att det finns brister i resultatanalyserna och
instruktionerna härför. Regeringen avser att tillsammans med Sida under
1998 utföra ett metodarbete för att förbättra de resultatanalyser som skall
Prop. 1997/98:70
89
ligga till grund för de reviderade landstrategiema för perioden 1999- Prop. 1997/98:70
2001.
Databas över utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa
Det dåvarande sekretariatet för Analys och Utvecklingssamarbete (SAU)
tog 1994, i samband med översynen av östsamarbetet inför nuvarande
samarbetsprogram, initiativet till att skapa en databas över samarbetet
med Central- och Östeuropa. Syftet med databasen var att samla och
redovisa projektinformation för att förbättra planering och uppföljning av
samarbetet med Central- och Östeuropa samt att underlätta
återkommande statistisk rapportering till internationella organisationer.
Databasen skulle finnas tillgänglig vid samtliga myndigheter och verk
med rapporteringsplikt till Utrikesdepartementet, men också hos andra
instanser som bedriver samarbete med Central- och Östeuropa.
Databasen handhas av Utrikesdepartementets enhet för Central- och
Östeuropa.
Under första kvartalet 1998 genomför UD en uppdatering och
omstrukturering av databasen i syfte att säkerställa den som en tillförlitlig
informationskälla, öka tillgängligheten samt utveckla databasen till ett
fullödigt samordningsinstrument för bättre styrning av verksamheten.
Östersjöinstitutet i Karlskrona kommer att publicera databasen på
Internet med adress: www.ballad.org.
90
Europeiska unionens samarbete med Central- ProP 1997/98:70
och Östeuropa
Sammanfattning:
- Sverige skall fortsatt verka för att EU:s omfattande samarbete med
Central- och Östeuropa vidareutvecklas och effektiviseras.
Ansträngningar skall göras för att förbättra koordinationen mellan
EU:s program och bilaterala insatser.
- Sverige har fatt genomslag för vissa prioriteringar i EU:s
samarbetsprogram, t.ex. avseende rättsligt- och inrikessamarbete,
miljöfrågor, gränsöverskridande samarbete och det ökade
engagemanget i Östersjö- och Barentsregionema. Regeringen skall
fortsatt verka för att dessa och andra frågor såsom medborgerligt
inflytande, social trygghet och jämställdhet beaktas i alla relevanta
sammanhang i EU:s östsamarbete.
- Regeringen skall verka för att EU:s förmedlemskapsstrategi blir ett
effektivt instrument för att påskynda utvidgningen av EU och att
stödet används så att nya skiljelinjer i Europa undviks.
- Regeringen ämnar vidta åtgärder för att öka andelen svensk
upphandling i Phare och Tacis. Ett första steg i denna riktning är att
närmare utreda ett förslag om användandet av statliga
anbudsgarantier för offertgivande svenska företag.
7.1 Phare-och Tacisprogrammen
Europeiska unionen inledde sitt utvecklingssamarbete med de central-
och östeuropeiska staterna åren 1989 och 1990. De första insatserna
riktades till Polen och Ungern, ett faktum som lever kvar i programmets
namn, Phare (Pologne et Hongrie: Aide å la Reconstruction
Economique). Detta program har sedermera utvidgats till att gälla alla de
centraleuropeiska och baltiska länderna samt staterna inom före detta
Jugoslavien (Kroatien är dock för nuvarande suspenderat, hjälp ges tills
vidare heller inte till FRJ) samt Albanien. Ett andra program, Tacis
(Technical Assistance to the Commonwealth of Independent States),
gäller för alla länderna inom Oberoende Staters Samvälde samt
Mongoliet.
Även sektoriellt har verksamheten utökats till att gälla praktiskt taget
alla ämnesområden som faller under EU:s kompetens. När det gäller
Phare, har detta att göra med att programmet syftar till att förbereda
kandidatländerna för medlemskap i EU. Såsom nämnts tidigare
formulerades vid Europeiska rådets möten i Köpenhamn 1993 och Essen
1994 en förmedlemskapsstrategi, i vilken Phare fick en central roll. Att
bistå ansökarländema i anpassningen av lagar och normer till EU:s
regelverk samt att ge råd och utbildning till de myndigheter som har att
tillämpa de nya bestämmelserna, blev en viktig uppgift. Inrättandet av
vissa särskilda program för gränsöverskridande regionalt samarbete (s.k.
cross border cooperation), i vilka EU:s interna program och Phare kunde
91
kombineras, föranleddes också av viljan att bredda kontaktytorna inför en
framtida utvidgning av EU österut. I och med att regelrätta förhandlingar
med kandidatländerna nu förbereds, har förmedlemskapsstrategin
förstärkts och blivit det övergripande målet för hela Phareprogrammet.
Pharemedel kommer i stigande utsträckning att kunna användas även för
projekt som länkar samman kandidatländernas och EU:s infrastruktur.
Också ett successivt utökat deltagande i EU:s olika gemenskapsprogram
för medlemsstaterna kan till viss del finansieras med hjälp av Phare.
I fråga om Tacisprogrammet har en liknande koppling gjorts till de
partnerskaps- och samarbetsavtal eller interimsavtal som har ingåtts
mellan EU och staterna inom Oberoende Staters Samvälde. Genom
antagandet av en ny förordning för programmet (1996) har nya
instrument tillskapats. Även inom Tacis finns nu ett särskilt program för
gränsöverskridande regionalt samarbete. Det har också blivit möjligt att i
begränsad skala stödja investeringar.
Både Phare och Tacis bekostas av medel från den ordinarie EG-
budgeten. För Phareprogrammet avsätts årligen ett belopp i storleks-
ordningen 1,5 miljarder ecu, för Tacisprogrammet är motsvarande siffra
drygt 500 miljoner ecu. Båda programmen drivs i kommissionens regi
och medlemsstaternas inflytande utövas i särskilda förvaltnings-
kommittéer (styrkommittéer).
Även om infrastrukturprojekt ingår i båda programmen (i enstaka
underprogram, framför allt det stora kämsäkerhetsprogrammet, är de
mycket omfattande), har huvuddelen av insatserna hittills bestått av
tekniskt samarbete i olika former. Stöd till den ekonomiska
omstruktureringen och förvaltningsbistånd har varit dominerande i både
Phare och Tacis, om man ser till hela verksamhetsperioden, men andra
områden, exempelvis utbildningsinsatser, miljöprojekt och initiativ inom
den sociala sektorn har ökat sina andelar under de senaste åren.
Samarbetsprogrammen har blivit föremål för kritik från bl.a.
Europaparlamentet och Europeiska revisionsrätten. De långsamma
projektcyklema och den förhållandevis låga utnyttjandegraden har
påtalats. Också mottagarländerna och medlemsstaterna har haft kritiska
synpunkter. Här har kommentarerna framför allt gällt den dominerande
inriktningen på konsultinsatser, som inte följs upp av genomförbara
projekt. Interna utvärderingar har nyligen bekräftat många av
svagheterna. Under de senaste åren har dock en rad förbättringar av
rutinerna genomförts i båda programmen. Antagandet av indikativa
flerårsprogram för varje land har gett bättre möjligheter att planera
insatserna och vid behov omfördela resurserna. Genom utökad
samverkan med framför allt EBRD har starkare kopplingar åstadkommits
mellan tekniskt samarbete och investeringsstöd. Övergången inom
Phareprogrammet från en i enlighet med mottagarlandets önskemål starkt
diversifierad verksamhet till en projektplanering styrd av målet att
medverka till EU-anpassningen kommer sannolikt att skapa mera
sammanhållna program. I Tacisprogrammet kan en ökad koncentration
till större projekt ge en liknande effekt.
Trots den kritik som riktats mot EU:s samarbetsprogram, har de, i kraft
av sina betydande resurser och sin närvaro i samtliga central- och
Prop. 1997/98:70
92
östeuropeiska länderna, spelat en stor roll och kommer att fortsätta att
göra det. Särskilt de starkare kopplingar till de politiska målen - den
framtida anslutningen av de centraleuropeiska och baltiska staterna och
det fördjupade samarbetet på grundval av partnerskaps- och
samarbetsavtalen med Ryssland och övriga stater i f.d. Sovjetunionen -
som nu görs, kan förväntas resultera i att programmen får ännu större
betydelse.
Det är emellertid viktigt att betona att Phare och Tacis är kommissions-
program. Med de förändringar som äger rum i Phareprogrammet i
anslutning till den förstärkta förmedlemskapsstrategin kommer
medlemsländernas roll att bli större, eftersom rådsorganen skall ta
ställning till de överordnade dokumenten (partnerskapen) och
uppföljningen kommer att ske i associeringskommittéema för respektive
land. Icke desto mindre framstår det som särskilt värdefullt att ha svensk
"representation" i själva kommissionen, där påverkan kan ske inifrån.
Två centrala aspekter på medlemskapsförberedelsema står i centrum
för den förstärkta förmedlemskapsstrategin: förstärkandet av den
institutionella och administrativa kapaciteten i kandidatländerna samt
utvecklandet av infrastrukturen i vid mening. De finansiella resurserna
för den förstärkta förmedlemskapsstrategin kommer att bestå av dels det
redan existerande samarbetsprogrammet för de centraleuropeiska och
baltiska länderna om 1,5 miljarder ecu per år, dels - fr.o.m. år 2000 - två
nya anslag, ett för förmedlemskapsstöd på jordbruksområdet (0,5
miljarder ecu per år) och ett för regionalpolitiskt stöd (1 miljard ecu per
år).
För Phareprogrammet har nya riktlinjer utarbetats. Ungefar 30 % av
insatserna förutses gå till institutionsuppbyggnad och 70 % till
investeringsstöd, men den faktiska fördelningen kommer att variera både
från land till land och över tiden. Dessutom skall man, så långt möjligt,
kombinera utveckling av infrastrukturen med förstärkning av
institutionerna.
För åren 1998 och 1999 gäller de fleråriga indikativa program som
godkänts för alla Phareländema. Hur resurserna skall fördelas därefter är
inte helt klart. Kommissionen har dock låtit förstå att särskild
uppmärksamhet skall ägnas de kandidatländer som har längst väg att gå.
Det finns också en konditionalitet inbyggd i den nya strategin. Om
länderna inte längre uppfyller de grundläggande politiska och
ekonomiska villkoren för anslutning (Köpenhamnskriteriema), eller om
de inte förmår förverkliga sina egna åtaganden i enlighet med det
nationella programmet för anpassning till EU:s regelverk, kan detta leda
till minskade anslag. EU:s medlemsstater kommer att spela en avgörande
roll vid sådana beslut.
Medlemsstaterna förutses också bli mera direkt involverade i
genomförandet av de enskilda projekten, särskilt inom sektorn
institutionsuppbyggnad. I de nya riktlinjerna för Phareprogrammet får
kunskapsöverföring och rådgivning genom s.k. institutionell "twinning",
dvs. mer långsiktig samverkan mellan vissa myndigheter och institutioner
i medlemsstaterna och kandidatländerna, ökad betydelse. Samarbetet
inom tredjepelarområdet, där endast medlemsstaterna kan förmedla
Prop. 1997/98:70
93
praktiska erfarenheter, blir också en tung post i den förstärkta Prop. 1997/98:70
förmedlemskapsstrategin. Vidare utgår man ifrån att den nuvarande
verksamheten inom TAIEX (Technical Assistance Information Exchange
Office), som for kommissionens räkning bl.a. organiserar och bekostar
seminarier med föreläsare från unionens institutioner och medlems-
staterna samt förmedlar expertis på lagharmonisering m.m. från EU-
ländema till kandidatländerna, skall expandera, eftersom dess mandat av
allt att döma kommer att utvidgas till att gälla andra områden än den inre
marknaden.
Ett område, inom vilket Ds 1997:75 noterar svag svensk närvaro, är
EU-programmens upphandlingar. Även om enstaka framgångar
registrerats för svenska företag och institutioner, framför allt inom
Tacisprogrammet, står Sverige långt ned på alla sammanställningar över
uppdragens fördelning. I sista hand är det givetvis de enskilda
leverantörerna av varor och tjänster som skall bevaka offertförfrågningar
och bedöma det egna intresset for att lämna anbud, men särskilt då det
gäller de medelstora företag som ofta kan komma i fråga som
underleverantörer har behovet av information och råd sannolikt
underskattats. I utvärderingen konstateras att svenska företag, med sin
kompetens och kapacitet, borde ha goda utsikter att vinna kontrakt. I den
föreslås att någon form av statliga garantier inrättas för att under en
övergångsperiod stödja företagen vid det ofta ganska kostsamma
utarbetandet av anbudshandlingar. Regeringen anser förslaget vara väl
värt att utreda närmare och kommer att undersöka vilka möjligheter som
finns att, inom ramen för vad EU:s upphandlingsregler tillåter, ge sådant
stöd.
7.2 Europeiska investeringsbanken
Europeiska investeringsbanken (EIB) är EU:s finansinstitut for
långsiktiga investeringar som främjar integration, utveckling och tillväxt
i både medlemsländerna och i flertalet av de länder med vilka EU har
samarbetsavtal. Cirka tio procent av den totala utlåningen går till länder
utanför EU. EIB:s verksamhet i Central- och Östeuropa inskränker sig till
Phareländema. Den samlade utlåningen mellan 1990 och 1996 uppgår till
5,8 miljarder ecu. För tidsperioden 1997-2000 uppgår EIB:s utlånings-
mandat till cirka 3,5 miljarder ecu. Därutöver har en särskild lånefacilitet
om ytterligare 3,5 miljarder ecu upprättats för ansökarländema. Den
största delen av EIB:s utlåning finansierar infrastrukturella projekt,
såsom transport, telekommunikation och energi, och i synnerhet de som
har anknytning till de transeuropeiska näten, TEN. En relativt stor andel
går även till ramkrediter och industriprojekt. Framöver kommer
miljöprojekt att ges särskild prioritet som en del i förberedelserna för
ländernas medlemskap.
Europeiska investeringsfonden är en till huvuddelen gemenskapsägd
institution som inrättades 1994. Fonden har hittills främst varit inriktad
på investeringar i medlemsländerna men kommer att fa ökande betydelse
för finansiering av infrastrukturprojekt i kandidatländerna, och i
94
synnerhet de fem som gemenskapen kommer att inleda förhandlingar
med. Genom garantigivning stödjer fonden framväxten av gränsöver-
skridande investeringar som exempelvis de transeuropeiska näten.
Dessa två gemenskapsägda institutioner utgör viktiga finansiärer i
EU:s kandidatländer, framför allt för infrastrukturprojekt men även inom
miljöområdet. Banken och fonden tillämpar i stort samma villkor för sin
utlåning till Phareländema som för de nuvarande medlemsländerna och
bidrar därmed till ländernas implementering av gemenskapens acquis
communautaire. Som en av de största och viktigaste finansiärerna av
projekt i området har EIB uppnått omfattande sektoriell och landspecifik
kompetens. Tillsammans med Sida har EIB varit med att finansiera
modernisering och renovering av vattenreningssystemet i Riga.
Regeringen anser att ett närmare samarbete med de båda institutionerna
bör eftersträvas i syfte att uppnå fler möjligheter till samarbete och
samfinansiering, framför allt inom miljösektom.
Prop. 1997/98:70
95
Östsamarbetet i ett internationellt perspektiv ProP 1997/98:70
Sammanfattning:- Det regionala samarbetet i Östersjö- och Barentsområdena är av
avgörande betydelse för att skapa ett politiskt stabilt och
ekonomiskt dynamiskt norra Europa.
- Sverige skall verka för att de regionala samarbetsorganen i större
utsträckning används för att främja handel och investeringar.
- Det nordiska närområdesprogrammet är angeläget som
komplement till övriga insatser.
- Det är av största vikt att koordineringen av olika bilaterala och
multilaterala aktörers insatser förbättras.
- Samfinansiering med internationella finansiella institutioner skall
fortsätta.
8.1 Regionalt samarbete
De regionala samarbetsstrukturema i Östersjöområdet och
Barentsregionen är betydelsefulla instrument för att fördjupa samarbetet
inom regionen. Östersjösamarbetet är ett viktigt forum för bland annat de
baltiska länderna, Polen och Ryssland. Samarbetet stärker deras
möjligheter att söka samarbete och integration i Europa baserat på egna
utrikespolitiska prioriteringar, samtidigt som det ger möjligheter till
dialog och samarbete mellan de baltiska staterna och Ryssland. Både
Östersjö- och Barentsprogrammen bidrar till att ytterligare integrera
Ryssland i ett aktivt alleuropeiskt samarbete. Det växande regionala
samarbetet utgör en del av en nordlig dimension i EU.
De samarbetsstrukturer som finns för att leda denna regionala
samverkan är Östersjöstatemas råd, Barentsrådet och Nordiska
ministerrådet. En viktig bas för Östersjösamarbetet i södra Sverige är
Östersjöinstitutet i Karlskrona. Institutet bedriver en mångsidig
verksamhet innefattande bland annat information om förhållanden i de
baltiska staterna, Polen och Ryssland, men även konkreta
samarbetsprojekt med dessa länder.
Inom det nordiska samarbetet har utvecklingen i närområdena tilldragit
sig stort intresse både från Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets
sida. Enligt de beslut som togs år 1995 är det nordiska samarbetet inriktat
på tre huvudområden: samarbetet inom Norden, Norden och
Europa/EU/EES och Norden och dess närområden. Det sistnämnda
huvudområdet innebär samverkan till förmån för utvecklingen i
Östersjöregionen, Barentsområdet och Arktis.
Det nordiska samarbetet med de baltiska regeringarna tar sig bl.a.
uttryck i gemensamma möten på statsministemivå i anslutning till
96
Nordiska rådets årliga session. Härutöver har det blivit tradition att de Prop. 1997/98:70
nordiska samarbetsministrama regelbundet träffar sina baltiska kollegor.
Under år 1998 har Sverige ordförandeskapet i nordiskt regerings-
samarbete. Ett fundamental element i Sveriges ordförandeprogram är att
bidra till säkerhet, demokratins kultur och gynnsam ekonomisk och
social utveckling i Nordens närområden. En stor del av de samnordiska
insatserna riktas till de baltiska länderna. Ambition finns även att utöka
samarbetet med nordvästra Ryssland.
Regeringen avser verka för att nordiskt samarbete och nordisk
samverkan i närområdet flätas tätare samman. En möjlighet att
åstadkomma en sådan sammanflätning kan vara att kanalisera ytterligare
resurser via det nordiska närområdessamarbetet för att där igenom
stimulera till synergi och samordning.
Nordiska ministerrådets första program för samarbete med
närområdena tillkom år 1990 och var helt inriktat på de baltiska länderna.
Arbetet omfattar i dag även nordvästra Ryssland. Som ett led i
närområdessamarbetet har informationskontor etablerats i de baltiska
huvudstäderna och i S:t Petersburg. Det nu gällande arbetsprogrammet är
indelat i fyra temaområden: demokratiutveckling, kulturförmedling,
bärkraftigt resursutnyttjande och utvecklande av en fungerande
marknadsekonomi. Närområdesprogrammet finansieras inom Nordiska
ministerrådets budget och uppgår för 1998 till 52 miljoner danska kronor,
varav den svenska andelen är cirka 35 %.
I samarbetet mellan det nordiska informationskontoret i S:t Petersburg,
myndigheterna i Ryssland och samarbetspartema i det regionala
Barentssamarbetet avser ministerrådet upprätta ett nätverk av
kontaktpersoner i Barentsområdet med syfte att kanalisera ministerrådets
stöd till Murmansks och Archangelsks oblaster samt Karelska republiken.
Nordiska rådets aktivitetsplan för 1998 är en fortsättning på det arbete
som bedrevs år 1997: miljöfrågor, barnens situation i Nordens
närområden och kontakter med Baltiska församlingen och med
närområdena i Ryssland. Ett nytt sakområde är problemen kring
brottsligheten i Nordens närområden. Stöd till de baltiska staternas EU-
medlemskap är också ett prioriterat område.
På det migrationspolitiska området är det framför allt den nordiska
statssekreterargruppen, NSHF (Nordiska samrådsgruppen på hög nivå för
flyktingfrågor), som arbetar med att söka förena de nordiska länderna i
en migrationspolitisk samsyn och samarbete i migrationspolitiska
biståndsfrågor gentemot närområdet i övrigt.
Nordiska investeringsbanken
Nordiska investeringsbanken (NIB) ägs av de fem nordiska länderna.
NIB har som huvuduppgift att finansiera privata och offentliga projekt
som prioriteras högt av de nordiska länderna. Förutom utlåning inom
Norden finansierar NIB internationella projekt. Banken ger då lån till
projekt som stödjer den ekonomiska utvecklingen i Nordens närområden
samt till investeringar i olika delar av världen som är av ömsesidigt
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 70
intresse för mottagarlandet och för Norden. NIB lämnar vidare garantier
för projekt som uppfyller bankens villkor.
Den långivning från NIB som kan komma Central- och Östeuropa till
del har tre komponenter. Den första komponenten är bankens
projektinvesteringslån (PIL), som ges till länder med tillfredsställande
kreditvärdighet. Det är långfristiga lån som företrädesvis lämnas till
låntagarlandets regering eller en offentlig finansinstitution. PIL-lån kan
dock beviljas även utan statsgaranti, i första hand till infrastruktur-
investeringar i den privata sektorn. Ett ökat intresse bland nordiska
företag för investeringar i Central- och Östeuropa har noterats under
1997. Den andra komponenten utgörs av särskilda investeringslån för
projekt i de baltiska länderna. Härunder återfinns de baltiska
investeringslån (BIL), som är en del i de nordiska ländernas baltiska
investeringsprogram. Medlen kanaliseras främst genom de nationella
baltiska investeringsbankema för lån till små och medelstora företag.
Den tredje komponenten i NIB:s utlåning till Central- och Östeuropa
utgörs av de miljöinvesteringslån (MIL) som NIB från början av 1997
lämnar till offentliga miljöprojekt i nordvästra Ryssland och i Östersjö-
området. Miljölånefaciliteten omfattar 100 miljoner ecu (cirka 830
miljoner kronor) med 100 % statsgaranti från de nordiska länderna enligt
den nordiska fördelningsnyckeln. Projekten skall bidra till att minska
miljöbelastningen i området och reducera gränsöverskridande
föroreningar. De första insatserna har påböljats i Lettland och Litauen.
Riksdagen har godkänt regeringens förslag att ikläda staten ett
betalningsansvar på 322 miljoner kronor för att uppfylla det svenska
garantiåtagandet mot NIB och en garantiavsättning på cirka 50 miljoner
kronor med anledning av upprättandet av miljöinvesterings-
låneordningen.
Det baltiska investeringsprogrammet
Det baltiska investeringsprogrammet (BIP) som intitierades år 1992 av de
nordiska finans- och ekonomiministeriema, har till syfte att främja
framväxten av små och medelstora företag i de tre baltiska länderna.
Programmet administreras av EBRD, NIB och Nordiska projektexport-
fonden (NOPEF). I en första fas, 1992-1995, omfattade programmet
totalt cirka 105 miljoner ecu i form av tekniskt stöd, riskkapitalsatsningar
och lån. En särskilt viktig komponent var upprättandet av en
investeringsbank i vaije baltiskt land.
I den andra fasen, 1995-1999, som innefattade ytterligare medel om
cirka 70 miljoner ecu, har såväl det tekniska som det finansiella stödet
differentierats. Bland annat har satsningen på specialiserade
riskkapitalfonder utvidgats. BIP har haft katalytisk effekt genom att
EBRD ställt upp med egna medel och genom att länder utanför Norden,
främst Tyskland, lämnat additionellla bidrag.
Programmet, som är en av de största nordiska satsningarna i de baltiska
länderna och som spelat en viktig roll som igångsättningsstöd, kommer
inte att förlängas ytterligare. I såväl Estland som Lettland har de
Prop. 1997/98:70
98
nationella investeringsbankema nyligen fått en ändrad ägarstruktur som
är ett tecken på att deras uppgifter gradvis breddats. En diskussion om
formerna för avveckling av programmet kommer att inledas efter en
utvärdering av BIP under 1998.
Även inom ramen för det baltiska investeringsprogrammet har Sverige
ett garantiåtagande inom ramen för Nordiska investeringsbankens
utlåning till Baltikum. Det svenska garantiåtagandet i den första fasen av
programmet, 1992-1995, omfattade 11 310 000 ecu och i den andra
fasen, 1995-1999, 11 640 000 ecu, sammanlagt 22 950 000 ecu, mot-
svarande cirka 210 miljoner kronor. Avsättningen för garantiramen
uppgår till tio procent av beloppet, dvs. 2 295 000 ecu, motsvarande cirka
21 miljoner kronor.
Nordiska miljöfinansieringsbolaget
Nordiska miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) skall främja investeringar
av nordiskt miljöintresse i Östeuropa. NEFCO arbetar huvudsakligen
med tre typer av projekt: modernisering av produktionsprocesser,
produktion av miljöutrustning samt miljötjänster. Sektormässigt inriktar
man sig mot vatten och luftföroreningar. NEFCO har ett grundkapital på
80 miljoner ecu och medverkan i projekt kan ske genom egenkapital, lån
eller garantier på marknadsmässiga villkor. Projekten skall vara tekniskt
genomförbara samt ekonomiskt lönsamma. Geografiskt bedrivs
verksamheten till drygt 70 % i Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Nordiska ministerrådet beslutade i oktober 1995 att upprätta en så
kallad nordisk mjukgöringsfacilitet för miljöinvesteringar i närområdet
på 100 miljoner danska kronor, dvs. en gåvokomponent som komplement
till NEFCO:s ordinarie verksamhet. Det svenska bidraget har uppgått till
47 miljoner kronor under åren 1996-1997. En utvärdering av
verksamheten pågår som underlag för beslut om en eventuell fortsättning
av mjukgöringsfaciliteten efter år 1998.
Östersjöstatemas råd (Council of the Baltic Sea States, CBSS) utgör ett
forum för att främja och fördjupa Östersjösamarbetet. Rådet bildades på
danskt och tyskt initiativ år 1992 för koordinering och erfarenhetsutbyte
om bland annat mellanfolkligt samarbete, demokratiuppbyggnad,
ekonomisk utveckling och miljö. Rådet utgör en naturlig punkt för att
driva gemensamma frågor inom Östersjöregionen. Genom ländernas
samverkan kan regionala lösningar vad gäller t.ex. infrastruktur, miljö
och energi utvecklas.
Rådet har en unik sammansättning genom att dess medlemskrets
omfattar fyra EU-medlemmar (Sverige, Finland, Danmark och
Tyskland), två EES-medlemmar (Norge och Island), fyra länder som
söker medlemskap i EU (Polen, Estland, Lettland och Litauen), ett land
med partnerskapsavtal med EU (Ryssland) samt Europeiska
Prop. 1997/98:70
99
kommissionen. Detta ger stora möjligheter att främja regional samverkan
och motverka nya skiljelinjer i Europa.
Rådet är utrikesministrarnas samarbetsorgan, som möts i en årlig
session. Mellan sessionerna sköts rådet av en ämbetsmannakommitté och
tre arbetsgrupper inom områdena ekonomiskt samarbete, demokrati och
kärnsäkerhet.
Under året 1997/98 innehar Danmark ordförandeskapet i Rådet och har
angivit följande prioriteringar för arbetet, vilka också stödjs av Sverige.
- demokratisk samverkan och mänskliga rättigheter,
- ekonomisk integration och sociala frågor,
- civil säkerhet,
- miljö- och kärnsäkerhet och
- institutionellt stärkande av Östersjöstatemas råd.
På svenskt initiativ har ett arbete påbörjats rörande barnets rätt. Det
syftar till att motverka kommersiellt, sexuellt utnyttjande av barn i
Östersjöregionen. Om behov visar sig föreligga, kan ett mer långsiktigt
socialt och polisiärt samarbete i regionen inledas.
Ett annat svenskt initiativ som togs vid ministermötet i Riga i juli 1997
är att initiera ett handlingsprogram inom ramen för HELCOM för
eliminerandet av PCB i Östersjön. Vidare beslutades på svenskt förslag
om en regional konferens för de myndigheter som verkar för ökad
säkerhet på Östersjön.
Utbildning är av stor betydelse för regionens utveckling och befästande
av demokratiska idéer och institutioner. Sverige bidrar till
Östersjöstatemas råds gemensamma projekt EuroFaculty. EuroFaculty är
ett projekt för reformering av universiteten i de tre baltiska länderna och
Kaliningrad avseende juridik, ekonomi och statskunskap. Dessa områden
är viktiga även för medlemskapsförberedelsema och ländernas närmare
relationer med EU. Det svenska stödet till Handelshögskolan och den
planerade Juristhögskolan i Riga utgör också Sveriges bidrag till
Eurofaculty.
Östersjöstatemas råd beslutade år 1994 att inrätta en kommissarie för
demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, inklusive
minoritetsrättigheter. Kommissarien granskar demokratiutvecklingen och
de mänskliga rättigheterna i regionen, kan ta emot enskilda klagomål
samt bidra med kunskaper och råd i MR-frågor till stater och enskilda
organisationer i Östersjöområdet. Mandatet avsåg ursprungligen en
treårsperiod, men har förlängts ytterligare tre år. Sverige har för avsikt att
bistå med en tvåårig förstärkning av kommissariens kontor i form av en
tjänsteman som är expert på mänskliga rättigheter.
Barentsregionen sammanbinder länder i norra Europa med likartade
förhållanden vad gäller natur, klimat, miljö- och odlingsförhållanden.
Avstånden är stora med gles befolkning och med mer eller mindre god
infrastruktur. Området är rikt på naturtillgångar som mineraler, skog och
fisk och som ännu inte vad gäller mineraler exploaterats i den ryska delen
Prop. 1997/98:70
100
av regionen. Det finns sedan lång tid tillbaka en lång tradition av handel Prop. 1997/98:70
och samarbete i regionen. Intresset för regionen från andra länder har
under senare år vuxit sig allt starkare både ur säkerhetspolitiskt och
ekonomiskt perspektiv.
För att bättre tillvarata samarbetsmöjlighetema och öppna regionen
mot Europa initierades Barentsrådet (Barents Euro-Arktiska Råd, BEAC)
i januari 1993 i Kirkenes. Rådet består av utrikesministrarna i de fem
nordiska länderna och Ryska Federationen samt en representant för
Europeiska kommissionen. Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Neder-
länderna, Polen, Storbritannien, Tyskland och USA är observatörer.
Samtidigt som Barentsrådet, bildades ett Regionråd bestående av
landshövdingarna eller motsvarande i Nordland, Troms och Finnnmark i
Norge, Norrbotten i Sverige, Lappland i Finland samt Murmansk,
Archangelsk och Karelen i Ryssland. I januari 1998 tillkom Västerbotten
i Sverige och Uleåborg i Finland.
Sverige var från slutet av 1996 och under 1997 ordförande i Barents-
rådet. Ordförandeskapet överlämnades till Norge vid ett utrikesminister-
möte i Luleå den 19-20 januari 1998.
Under ordförandeskapsåret prioriterades från svensk sida bl.a. att
stärka banden med EU och den Europeiska kommissionen, att initiera
vissa prioriterade infrastrukturprojekt, att minska handelshinder, att
utarbeta en handlingsplan för energieffektivisering samt att öka
insatserna att förbättra miljön särskilt beträffande nukleärt avfall och
kärnsäkerhet samt att främja de mellanfolkliga kontakterna.
Under 1997 stärktes banden mellan EU och Barentssamarbetet bl.a.
genom ett särskilt möte med kommissionen i Bryssel och Barentsrådets
ämbetsmannakommitté. Kommissionen deltar numera mer aktivt i arbetet
än tidigare. Kommissionen har genom Tacis- och Interregprogrammen
lämnat bidrag till projekt främst syftande till ökad kärnsäkerhet,
energieffektivisering, bättre transportmöjligheter och nya gränsöver-
gångar.
Kommissionen lämnade vid ministermötet i januari 1998 en utförlig
redogörelse för sina insatser i regionen. Den positiva utvecklingen i
Barentsregionen noterades. Kommissionen rapporterade även vid
europeiska rådets möte i Luxemburg om sitt engagemang i olika
regionala samarbetsinitiativ bland annat i Barentsrådet.
Några av de prioriterade inffastrukturprojekten är för närvarande
föremål för förstudier. Handelshindren i regionen har behandlats i en
rapport. Dessa frågor fortsätter att vara av central betydelse för regionens
utveckling. En ad hoc arbetsgrupp för energieffektivisering i regionen
och som leds av Sverige, etablerades av Barentsrådet i januari 1998.
Miljösamarbetet kommer även fortsättningsvis att prioriteras. Regionen
har påbörjat utarbetandet av lokala Agenda 21-program. Det pågående
arbetet med en Agenda 21 för hela Östersjöregionen (Baltic 21) kommer
att fa betydelse även för Barentsregionen. Frågor rörande hantering av
nukleärt avfall och säkerheten vid kärnkraftverket på Kola far allt större
internationell uppmärksamhet och fortsatta svenska insatser med
utnyttjande av svensk expertis är angelägna. Samarbetet med den
regionala nivån bör ytterligare utvecklas under perioden.
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 70
Barentssamarbetet är långsiktigt. Framstegen hittills har huvudsakligen
varit i form av utvecklande av mellanfolkliga kontakter och mindre
projekt på olika områden vilket är grunden för en hållbar utveckling i
regionen. Samarbetet har nu kommit in i en mer dynamisk fas.
Regeringen avser att öka sina insatser för Barentsregionen särskilt
beträffande energi-, miljö- och kämsäkerhetsfrågor samt för ökade
mänskliga kontakter i regionen.
8.2 Andra länders utvecklingssamarbete med Central-
och Östeuropa
De nordiska ländernas samarbetsprogram
De nordiska ländernas utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa
sammanfaller i stor utsträckning både geografiskt och innehållsmässigt.
De principiella målen för samarbetet är främjande av reform- och
konsolideringsprocessema i Estland, Lettland, Litauen, Polen och
Ryssland. Tonvikten ligger på de baltiska staterna samt Ryssland medan
stödet till Polen minskar i omfattning. Norge lämnar mest stöd till
Ryssland, Finland till Ryssland och Estland, Sverige fördelar stödet över
hela Östersjöregionen och Danmark lämnar mest till Polen, Ryssland och
Litauen.
Samarbetsformema består till stor del av projekt och program för
rådgivning, kunskapsöverföring samt stöd till upprättande av
institutioner. De centrala samarbetssektorema är miljö och energi,
ekonomisk utveckling, demokratistöd samt säkerhetssamarbete. Dess-
utom är samarbetet i växande omfattning inriktat på de baltiska ländernas
och Polens EU-anpassning.
Stödet för fördjupningen av ett demokratiskt samhällssystem och
utvecklingen av en socialt bärkraftig och miljömässigt uthållig
marknadsekonomi är centrala element i samarbetet. En målsättning
speciellt för stödet till de baltiska staterna är främjande av deras
suveränitet samt strävanden att integrera den rysktalande befolkningen.
Samordningen av de nordiska ländernas bilaterala samarbete med
Central- och Östeuropa sker genom kontinuerliga kontakter mellan
ländernas respektive myndigheter samt inom de samarbetsorgan som har
upprättats för samarbete. Sverige har också tagit initiativ till årliga
östsamarbetsmöten för de nordiska länderna för att diskutera
övergripande prioriteringar i östsamarbetet.
Andra länders utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa
Vid en jämförelse mellan nordiska och utomnordiska länders bilaterala
utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa kan konstateras att
insatsernas inriktning har stora likheter. Målsättningarna skiljer sig åt
mellan olika givarländer, men generellt sett är de huvudsakliga målen att
stödja den politiska och ekonomiska omvandlingsprocessen. En annan
ambition är att skapa politisk säkerhet i Europa och därigenom även
Prop. 1997/98:70
102
främja den egna säkerheten samt att etablera handelsförbindelser med Prop. 1997/98:70
samarbetsländerna.
Gemensamt för de utomnordiska länderna är att deras stöd till Central-
och Östeuropa i allmänhet är större än de nordiska ländernas och att det
riktas till fler länder.
Storbritannien, Tyskland och Japan ger stöd till samtliga länder i
regionen. Fram till 1996 omfattade det amerikanska stödet samtliga
länder i Central- och Östeuropa. Då uppnådde Estland de mål som har
satts upp av USA och utvecklingssamarbetet avvecklades. Även en
gradvis utfasning av utvecklingssamarbetet med de andra två baltiska
länderna pågår. Det finns vidare planer på att, på ett par års sikt, avveckla
det amerikanska stödet till Ryssland. Det japanska stödet skiljer sig från
övrigt stöd genom att till största delen bestå av lån. Det kanadensiska
stödet var tidigare mycket brett och omfattade 26 länder i området men är
idag koncentrerat till 11.
Stödets sektoriella inriktning skiljer sig åt mellan olika givare. Det
inriktas i regel mot uppbyggandet av infrastruktur och den offentliga
sektorn. Den sektor som har erhållit mest stöd är generellt, liksom för det
svenska samarbetet, den ekonomiska. Miljön är inte lika framträdande i
stödet från de utomnordiska länderna som från de nordiska. Att främja
det civila samhällets framväxt genom insatser på lokal nivå, stöd till
enskilda organisationer och till privat företagsutveckling förekommer.
EU:s medlemsländer ser anpassningen till unionens krav på
medlemskap, de s.k. Köpenhamnskriteriema, som en viktig utgångspunkt
i samarbetet. Storbritannien, Sverige, Finland, Tyskland och Danmark
lämnar särskilt EU-integrationsstöd för att dela med sig av erfarenheter i
form av personutbyten, seminarier och. studiebesök.
De flesta givarna lämnar sitt stöd utifrån särskilda program, i vilka
målsättningar, sektoriella och geografiska prioriteringar samt volymer
anges. Flera länder har, liksom Sverige, upprättat särskilda landstrategier
där en analys av mottagarländernas ekonomiska och politiska utveckling
ligger till grund för de beslutade insatserna.
Samordningen av östsamarbetet är komplicerad pga. mångfalden av
insatser och tidvis konkurrerande intressen. En allmän tendens har varit
att överföra allt mer samordningsansvar till mottagarsidan. Denna
utveckling har redan hunnit långt i Polen och i de baltiska länderna.
Regeringen anser att Europeiska kommissionen, genom styr-
kommittéerna för Phare och Tacis bör ha en naturlig roll att spela som
huvudsaklig samordnare av utvecklingssamarbetet med Central- och
Östeuropa. Den särskild kommittén, Baltic Coordination Committee,
kopplad till Phare bör fortsatt samordna det regionala stödet till
Östersjöländerna. En förbättring av samordningen mellan olika
finansiärers insatser behövs för att motverka dubbelarbete och för att
säkerställa att de medel som används i samarbetet riktas till de insatser
som är mest angelägna.
Den internationella samordningan av försvarsrelaterat stöd till de
baltiska länderna hanteras från och med 1998 inom ramen för
styrgruppen, BALTSEA. Detta forum utgör en kontaktyta mellan
103
givarkretsen och Estland, Lettland och Litauen. Sverige har aktivt verkat
för tillkomsten av denna styrgrupp.
Regeringen anser att de svenska insatserna är väl avvägda i förhållande
till såväl den geografiska närheten till östersjöländerna som till de
svenska anslagens storlek. En strävan i Sveriges fortsatta östsamarbete
skall vara att samordna insatserna bättre med andra givare, nordiska såväl
som utomnordiska.
8.3 Multilateralt samarbete
Genom ett aktivt svenskt medlemskap i en rad internationella finansiella
institutioner och organisationer kan Sverige verka för att deras
verksamhet skall spegla svenska prioriteringar i verksamheten i
Östeuropa. Regeringen avser fortsatt verka för att fa genomslag för
svenska prioriteringar i de multilaterala organen. Det gäller exempelvis
ökade satsningar på det sociala området, insatser för att främja den
demokratiska traditionen, miljösamarbete och jämställdhet. Sverige skall
även aktivt arbeta for samarbete och samfinansiering mellan bilaterala
och multilaterala insatser for att uppnå synergieffekter. I detta
sammanhang är det särskilt intressant att fortsatt knyta svenskt tekniskt
samarbete till mer omfattande sektor- och programstöd från de
internationella finansiella institutionerna. Likaså bör svenska bilaterala
aktiviteter i högre utsträckning koordineras med multilaterala insatser i
samarbetsländerna. Särskilda svenska bilaterala bidrag till multilaterala
organisationer kan härtill vara motiverade, i synnerhet om insatser på så
sätt kan komma till stånd där de multilaterala organen har en komparativ
fördel eller där Sverige av olika skäl inte kan agera bilateralt.
Internationella valutafonden
Internationella valutafonden (IMF) spelar en viktig roll for länderna i
Central- och Östeuropa. Behovet av utländska lån var stora då
utrikeshandeln omdirigerades mot väst, den subventionerade
energiimporten upphörde och importen från väst ökade, vilket satte
betalningsbalansen under tryck i ett läge då det var svårt för länderna att
låna på den internationella kapitalmarknaden. Under perioden januari
1990 till juli 1997 uppgick de totala utfästelserna från IMF till
transitionsländema till 41 miljarder US-dollar. Utestående lån i slutet av
juli 1997 var 19,3 miljarder US-dollar.
Kombinationen av villkorat betalningsbalansstöd och rådgivning
påskyndar ländernas ekonomiska omvandling. De villkor som knyts till
lånen sänder vidare positiva signaler till kapitalmarknaden och
investerare om reformviljan i länderna. I slutet av 1997 hade samtliga
medlemsländer i IMF i Central- och Östeuropa, utom Turkmenistan,
erhållit någon form av finansiellt stöd från fonden. Medan IMF:s roll som
rådgivare även fortsättningsvis är mycket betydelsefull för samtliga
länder i regionen, är dess roll som finansiär med direkta bidrag till
policy-utformningen i enskilda länder viktigast för de länder som
Prop. 1997/98:70
104
befinner sig i ett tidigt skede av omvandlingsprocessen, medan de mer
avancerade länderna nu lånar på den internationella kapitalmarknaden.
Ett tecken på detta är att andelen privata inflöden av kapital har ökat från
15 % 1991 till 65 % 1996. I Centraleuropa uppgår de privata flödena till
över 90 %. För det svenska prioriterade närområdet innebär detta att
IMF:s utlåning fortfarande fyller en funktion i Ryssland och Ukraina,
medan IMF mer fungerar som rådgivare avseende utformningen av
reformpolitiken i övriga länder.
Världsbanken
Världsbanken (IBRD) spelar en viktig roll genom sitt stöd till
genomförande av strukturella reformer i Central- och Östeuropa, såväl
genom råd som långivning. Totalt har banken under perioden 1992 till
1997 beviljat lån om 23,6 miljarder US-dollar till regionen.
Världsbanken har prioriterat institutionsbyggande och strukturreformer
för att främja den privata sektorn och övergången till marknadsekonomi,
vilket inneburit privatisering av näringslivet, modernisering och
rehabilitering av infrastrukturen, förbättrade sociala skyddsnät inklusive
pensionsreformer samt åtgärder inom miljöområdet. Världsbanken
betraktar dessa prioriterade områden som relevanta för sin verksamhet
också under de närmaste åren.
Bankens arbetsformer skiljer sig mellan de relativt avancerade
länderna (som Polen, Estland, Lettland, Litauen och Tjeckien) och de där
vissa grundläggande reformer återstår (bl.a. Ryssland, Rumänien och
Ukraina). I de förstnämnda, som har relativt god tillgång till
internationella privata kapitalflöden, riktar banken in sig på
policyrådgivning, tekniskt bistånd, garantier och utlåning till specifika
insatser med hög katalytisk effekt. I den senare gruppen utgör
policybaserad anpassningslångivning stommen i bankens verksamhet.
Tekniskt bistånd spelar också en viktig roll i dessa länder särskilt
beträffande institutionsbyggande.
Världsbanken stödjer kandidatländernas strävanden att bli medlemmar
i EU och delar i stort EU-kommissionens landanalyser och
rekommendationer. Banken ingår tillsammans med EIB, EBRD och EU-
kommissionen i en arbetsgrupp som syftar till att ta fram en strategi för
institutionernas rollfördelning och samarbete i kandidatländerna i
samband med EU-utvidgningen, bland annat vad gäller samfinansiering
av projekt. Gruppen skall presentera sitt förslag inom kort.
Sverige samfinansierar ett antal projekt i Central- och Östeuropa med
Världsbanken, främst inom energi- och miljöområdet, men även inom
den sociala sektorn. Sverige finansierar vidare en fond för upphandling
av svenska eller lokala konsulter för korttidsuppdrag i anslutning till
Världsbanksprojekt. Fonden, som administreras av banken, fylldes på
senast i juni 1997 med 16 miljoner kronor och totalt uppgår det svenska
bidraget till 70 miljoner kronor. Sverige har också delfinansierat en
konsultfond för den sociala sektorn i de baltiska länderna med tre
miljoner kronor.
Prop. 1997/98:70
105
Förhandlingar pågår för närvarande med det internationella Prop. 1997/98:70
finansieringsbolaget (IFC) om en påfyllnad av den konsultfond för små
och medelstora företag, främst i de baltiska länderna, som Sverige
tidigare finansierat. IFC:s mål är att främja den privata sektorn genom
miljömässigt hållbara investeringar och tekniskt stöd. IFC avser att öka
sin närvaro i Estland, Lettland och Litauen, främst inom fyra områden:
direktinvesteringar, riskkapitalfonder, bostadsfinansiering och privat
sjukvård.
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD) bildades
1991 för att underlätta övergången till öppna, marknadsorienterade
ekonomier och främja privata initiativ i de länder i Central- och
Östeuropa som utvecklas i riktning mot flerpartisystem, demokrati och
pluralism. Banken är idag aktiv i 26 länder i Central- och Östeuropa och
har en årlig utlåning på omkring 2,5 miljarder ecu. Verksamheten är
inriktad på lån, riskkapitalinvesteringar och garantier i främst den privata
sektom, men även den offentliga sektom inkluderas. Enligt bankens
stadga ska minst 60 % av dess insatser ske i den privata sektom. Under
verksamhetsåret 1996 ökade EBRD:s insatser i den privata sektom från
62 % till 66 %. Utvecklandet av mottagarländernas finansiella sektor och
infrastrukturella investeringar tillmäts stor betydelse och dominerar
bankens utlåning.
Den svenska kapitalinsatsen finansieras genom Finansdepartementets
utgiftsområde. Vid EBRD:s årsmöte i Sofia 1996 fattades beslut om att
fördubbla bankens kapital till 20 miljarder ecu. Skälet till kapital-
höjningen var att den ursprungliga kapitalstorleken förväntades utgöra en
restriktion för verksamheten redan vid slutet av år 1997. Genom
kapitalhöjningen kan EBRD öka sin utlåning och intensifiera insatserna i
regionen. EBRD:s utfästelser uppgick 1997 till totalt 9 miljarder ecu och
förväntas uppgå till 14-15 miljarder ECU år 2001.
EBRD har utarbetat en s.k. gradueringspolicy, dvs. utfasning av
EBRD:s insatser i de mottagarländer som nått längst i en omvandling till
marknadsekonomi. I korthet innebär policyn att varje enskilt EBRD-
projekt måste vara bankmässigt sunt, additionellt, dvs. inte kunna komma
till stånd på annat sätt, samt främja övergången till marknadsekonomi. I
takt med att de enskilda länderna utvecklas mot mer fullfjädrade
marknadsekonomier ska en utfasning ske kontinuerligt och automatiskt
när dessa kriterier tillämpas. Inget av EBRD:s mottagarländer står
emellertid i begrepp att graduera de närmaste åren. De omfattande
investeringar som den förestående EU-utvidgningen fordrar gör att
EBRD fortsatt kommer att vara en viktig finansiär i kandidatländerna.
Under perioden fram till 2001 avser EBRD att öka sin verksamhet i de
länder som befinner sig i ett tidigt stadium av transitionsprocessen, så att
andelen skall uppgå till 40 %. Resten av insatserna skall fördelas lika
mellan Ryssland och de länder som hunnit längst i transitionsprocessen.
106
EBRD är den enda internationella finansieringsinstitution som i sin
stadga har ett uttalat miljömandat. Inom ramen för sin verksamhet skall
banken stödja en miljömässigt sund och hållbar utveckling. Detta sker
genom medverkan i finansiering av renodlade miljöprojekt, men också -
vilket är minst lika viktigt - genom att tydliga miljökrav ställs på alla de
projekt banken är involverad i.
Sverige samfinansierar flera insatser tillsammans med EBRD främst på
miljöområdet, men också på näringslivsområdet i exempelvis det baltiska
investeringsprogrammet (BIP) och inom bankväsendet, där Swedfund
Financial Markets verksamhet i hög usträckning sker som
parallellinvesteringar med EBRD.
EBRD driver totalt elva regionala riskkapitalfonder i olika delar av
Ryssland och Sverige har tillsammans med Finland och Norge bidragit
med 20 miljoner US-dollar till en riskkapitalfond i nordvästra Ryssland.
De tre nordiska ländernas bidrag ges som tekniskt stöd, medan EBRD
står för riskkapitalet som uppgår till 30 miljoner US-dollar. Fonden har
hittills gjort tre investeringar; ett sågverk och ett växthus i Archangelsk,
samt ett hotell i Murmansk.
Sverige har även en konsultfond knuten till EBRD ur vilken medel kan
användas för svenska konsulter. Sedan år 1991 har Sverige avsatt 55
miljoner kronor till fonden, varav 42 miljoner kronor var allokerade till
olika insatser i slutet av år 1997. Under 1996 gjordes 5 insatser och under
1997 gjordes 3 insatser.
EBRD administrerar dessutom en kämsäkerhetsfond, till vilken
Sverige bidragit med 9 miljoner ecu (cirka 85 miljoner kronor) under
perioden 1993-1995 och en fond för Tjemobyls inkapsling, till vilken
Sverige bidragit med 2,5 miljoner ecu (cirka 25 miljoner kronor) år 1997.
Även om omvandlingen till marknadsekonomi nått förhållandevis
långt i vissa av EBRD:s mottagarländer, kvarstår ett omfattande behov av
det stöd som banken kan förmedla, särskilt vad avser utvecklingen av den
privata sektom. EBRD:s inriktning och verksamhet uppvisar flera
komparativa fördelar som gör banken speciellt lämpad för framtida
svenska samarbetsprojekt. Sammantaget bör Sverige sträva efter att i
högre utsträckning finna samarbetsprojekt tillsammans med EBRD.
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
Medlemmarna i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) delar samma värderingar i fråga om marknadsekonomi,
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. OECD befinner sig i ett
skede av förändring med en hårt ansträngd budget och det råder olika
uppfattningar bland medlemsländerna i frågan om den fortsatta
utvidgningen av medlemskretsen såväl avseende urvalet av länder som
behovet av en strategi. Medlemsantalet uppgår nu till 29. Polen, Tjeckien
och Ungem är de enda länder från Östeuropa som beviljats medlemskap
(Tjeckien 1995, Ungem och Polen 1996). Med Slovakien pågår
förhandlingar. Flera andra länder har observatörskap i någon eller några
av de cirka 200 kommittéer som genomför OECD:s arbete.
Prop. 1997/98:70
107
OECD:s aktiviteter i icke-medlemsländer innefattar även länderna i
Östeuropa och omfattar två program: CCET (Centre for Co-operation
with the Economies in Transition) och SIGMA (Support for
Improvement in Govemance and Management in Central and Eastem
European Countries). SIGMA finansieras till största delen av Phare-
medel. Sverige hade fram till och med år 1997 bidragit med cirka sju
miljoner kronor till CCET och SIGMA. Regeringen avser att aktivt stödja
kontakterna mellan våra samarbetsländer och OECD, bland annat genom
ytterligare bidrag till SIGMA och CCET.
Estland, Lettland och Litauen lämnade i oktober 1996 över en
avsiktsförklaring till OECD, i vilken de uttryckte sin vilja att bli
medlemmar i OECD i en nära framtid samt en önskan att fa ett regionalt
OECD-program till de baltiska länderna. Detta regionala program skulle
utgöra ett komplement till det nuvarande samarbetet mellan OECD och
de baltiska länderna. CCET:s samarbete med de baltiska staterna är
inriktat på jordbruk, skatter, Baltic rim economic forum, (ett program
vars mål är att upprätta nätverk mellan regeringsexperter, privata sektom
och multilaterala institutioner) statistik och SIGMA-programmet.
Ryssland uttryckte önskemål om medlemskap i OECD i maj 1996
vilket har resulterat i ett intensifierat samarbete mellan OECD och
Ryssland i syfte att understödja en utveckling i Ryssland som på sikt
skall kunna leda till att landet uppfyller de krav som ställs för ett
medlemskap i OECD. Grunden till ett fördjupat samarbete mellan OECD
och Ryssland lades i och med etableringen av en så kallad "liaison
committee" i maj 1997. Ryssland erhåller också ett speciellt
samarbetsprogram med drygt tjugo projekt inom områden som statistik,
ekonomiska analyser och rådgivning.
Förenta nationernas utvecklingsprogram
Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) samordnar världs-
organisationens tekniska bistånd. UNDP har upprättat en särskild fond
för de baltiska staterna till vilken Sverige har bidragit med åtta miljoner
kronor. Fonden syftar till att stödja demokratiserings- och
integrationsprocesserna, utvecklingen av offentlig förvaltning samt till att
motverka den negativa inverkan omvandlingen haft på den sociala
sektorn. Regeringen avser att bevilja ytterligare bidrag till fonden.
Sverige har även bidragit med tio miljoner kronor till UNDP-program för
språkträning och mänskliga rättigheter i Lettland och flyktingmottagning
i Litauen. Vidare har Sverige bidragit med drygt sju miljoner kronor till
demokratiseringsprojekt i de kaukasiska och centralasiatiska
republikerna, Moldavien och Vitryssland. UNDP bedriver inom ramen
för UNAIDS ett viktigt arbete i syfte att begränsa de alltmer oroande
skadeverkningarna av hiv/aids i Central- och Östeuropa.
Prop. 1997/98:70
108
Europarådet
Prop. 1997/98:70
Europarådet har för närvarande 40 medlemsländer, omfattande samtliga
central- och östeuropeiska länder förutom de tre kaukasiska republikerna,
Bosnien-Hercegovina, Jugoslavien och Vitryssland. De två sistnämnda
omfattas inte heller av Europarådets samarbetsprogram. Samarbets-
programmet med Central- och Östeuropa omfattar mänskliga rättigheter,
media, rättssamarbete, utbildning, kultur, ungdomar och miljö.
Samarbetet är uppdelat på programmen Demosthenes, Demosthenes-bis,
Themis och LODE. Themis är inriktat på utbildning av jurister och
rättsvårdande personal. LODE syftar till att utveckla lokal demokrati,
medan de båda De/nostAenes-programmen omfattar övrigt samarbete.
Utöver bidraget till Europarådets reguljära budget har Sverige bidragit
med 5,4 miljoner till samarbetsprogrammen i Central- och Östeuropa,
särskilt riktade till insatser i de baltiska staterna och Bosnien-
Hercegovina.
109
6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 70
Sammanfattning av Att utveckla ett grannlands-
samarbete - en utvärdering av Sveriges samarbete
med Central- och Östeuropa (Ds 1997:75)
Den 19 juni 1997 fick utredaren professor Claes Sandgren i uppdrag att
göra en analys och bedömning av det hittillsvarande samarbetet med
Central- och Östeuropa med fokus på det samarbetsprogram som
inleddes den 1 juli 1995 och som löper till och med den 31 december
1998. Analysen skulle bygga på befintligt material. I uppdrags-
beskrivningen betonades i övrigt bl.a. EU:s program samt frågor rörande
organisation, samordning och arbetsfördelning. Synpunkter på inrikt-
ningen av det framtida samarbetet skulle också lämnas.
På basis av de 28 utvärderingar som har gjorts av östsamarbetet under
perioden gjordes en bedömning av samarbetets resultat på de områden
som har utvärderats. Utvärderaren konstaterar att resultaten är mycket
goda. Drygt 80 % av utvärderingarna uppvisar goda eller mycket goda
resultat. Bara ett par projekt kan betecknas som misslyckanden. Skäl för
det goda utfallet uppges vara att samarbetet har gynnsamma
förutsättningar i form av närheten till samarbetsländerna, gemensamma
intressen och hög utbildningsnivå i samarbetsländerna. Utvärderaren
menar också att ett skäl kan vara att organisationen av östsamarbetet har
förbättrats. Av de fem variabler som har granskats - relevans,
måluppfyllelse, inre effektivitet, uthållighet och jämställdhet - skiljer den
sistnämnda variabeln dock ut sig på ett ofördelaktigt sätt. Utvärderaren
konstaterar att jämställdhetsperspektivet inte har fått det genomslag som
man hade kunnat hoppas.
Utvärderaren anser att de fyra målen för samarbetet har visat sig vara
väl valda. Den omvärldsanalys som har gjorts bestyrker deras relevans.
Målens styrförmåga är dock ringa och det krävs därför att regeringen i
sina andra styrinstrument ger precision åt målen. Dessutom betonas att
utökade insatser behövs på demokratiområdet, särskilt inom rättsområdet.
Insatserna på det ekonomiska området har varit ändamålsenliga.
Utvärderaren anser att inriktningen av målet för detta område bör
förskjutas från "ekonomisk omvandling" till "ekonomiskt samarbete" för
att lyfta fram grannskapssamarbetet i Östersjöområdet. Miljöområdet har
inte utvärderats i nämnvärd omfattning men tillgängligt material tyder på
att också det varit ändamålsenligt. Det finns numera stora finansiella
resurser tillgängliga för miljöinsatser i Östersjöområdet varför det råder
en konkurrens om attraktiva projekt. Det är svårt att bedöma
jämställdhetsperspektivets genomslag inom östsamarbetet, men
utvärderingsmaterialet tyder på att genomslaget inte är tillfredsställande.
Den sociala situationen i samarbetsländerna är mycket allvarlig och
särskilt kvinnorna är drabbade, vilket motiverar ett nytt femte huvudmål
för samarbetet, nämligen att främja social trygghet.
Utvärderaren konstaterar att länderkretsens andelar av anslagen för
östsamarbete har förskjutits så att bl.a. Polens andel minskat och
Rysslands ökat. Medelsfördelningen framstår därmed som väl avvägd.
Insatser utanför det s.k. närområdet kräver klara kriterier för valen av
Prop. 1997/98:70
Bilaga 1
110
projekt. Annars är risken överhängande att anslagen splittras på insatser
utan synbara effekter. Önskan att öka handeln med Ukraina kan vara ett
bärande skäl att expandera samarbetet med Ukraina. Utvärderaren anser
att kravet på samfinansiering med internationell finansieringsinstitution
vid exportkreditgarantier till Ukraina bör upphävas.
Utvärderaren anser att det har skett en väsentlig uppstramning av den
organisatoriska strukturen. Denna framstår numera som i huvudsak
ändamålsenlig. Samtidigt bör vikt läggas vid att den nuvarande
organisationsstrukturen inte motverkar en övergång till ett samarbete i
reguljära former.
UD:s handläggning av det säkerhetsfrämjande samarbetet bör dock ses
över i ljuset av verksamhetens allt större omfattning och ändrade
förutsättningar. Det kan finnas säkerhetspolitiska skäl att behålla
handläggningen av vissa delar av samarbetet inom UD men stora delar av
det säkerhetsfrämjande samarbetet borde handläggas av Sida.
Finansdepartementets projekthandläggning bör föras över på Sida,
eventuellt med undantag för den del av projektet som avser samarbete
direkt mellan Finansdepartementet och dess motsvarighet i Ryssland.
Instrument och finansieringsformer förefaller i allt väsentligt väl
anpassade till samarbetets behov och förutsättningar. De medger stor
variation och bredd och ger utrymme för ett stort mått av flexibilitet. Inga
påtagliga brister eller problem i fråga om instrumenten eller
finansieringsformerna har uppdagats under utredningsarbetet. Det kan
anföras goda skäl för ett ökat utrymme för kreditgivning inom ramen för
östsamarbetet. Kreditgivning kan öka finansieringen av investeringar och
kan leda till fler samfinansieringsarrangemang. Men det kan finnas
anledning att närmare analysera bl.a. riskerna och olika sektorers
möjligheter att mobilisera kapital, innan man går vidare med det förslag
om krediter i östsamarbetet som Sida har lagt fram.
Utvärderaren anser att resultatanalyserna, vilka utgör underlag till
landstrategiema, inte uppfyller de krav som ställs på dem i gällande
anvisningar. De redovisar vilka insatser som har pågått eller pågår
snarare än analyserar de resultat som har uppnåtts eller de restriktioner
som försvårar goda resultat. Men samtidigt bör sägas att de krav som
ställs på analyserna är orealistiska. Kraven på resultatanalyserna bör
göras realistiska och säkerställa att dessa blir operativt relevanta för
landstrategiema. Dessa bör baseras på ett brett underlag, förutom
resultatanalyserna och behovsutvecklingen i landet, på Sveriges
komparativa fördelar och, för ansökarländemas del, det nationella
program för antagandet av EG:s regelverk som blir kärnan i respektive
lands partnerskap för anslutning. Däremot anses att Sida-Öst har en aktiv
och ändamålsenlig utvärderingsverksamhet. En dialog bör vidare föras
med Svenska institutet om deras system för att säkerställa verksamhetens
kvalitet. I många projekt saknas en dialog mellan den svenske
genomföraren och partema i samarbetslandet. Utvärderaren konstaterar i
sammanhanget att det är oviktigt att upprätthålla kravet på kostnads-
delning med samarbetsländerna. Det växer nu fram ett värdefullt
samarbete mellan myndigheter i Sverige och i samarbetsländerna.
Samarbetet de svenska myndigheterna emellan är dock sparsamt.
Prop. 1997/98:70
Bilaga 1
111
Statistiken är inte godtagbar och måste förbättras. Det saknas en allsidig
och intresseväckande beskrivning av östsamarbetet och dess resultat,
vilken vänder sig till riksdagen, allmänheten och media.
Regeringens strategiska styrning av östsamarbetet har förbättrats under
de senaste åren. Landstrategiprocessen, liksom det organisatoriska
upplägget med en koncentrering av ansvaret hos UD och Sida har
bidragit till det.
Vissa problem finns med samordningen på miljö- och energiområdena,
främst på grund av att olika anslag för östsamarbetet, klimatpolitiska
insatser och Östersjömiljarden kan användas för i huvudsak samma
ändamål. Det har framkommit att det i samarbetsländerna ibland råder
oklarhet om Sveriges policy och arbetssätt. Det är därför viktigt att
samordningen mellan östsamarbetet och Östersjömiljarden förbättras.
Samordningen underlättas också i den mån som Östersjömiljardens
medel handläggs med utnyttjande av den gängse myndighetsstrukturen.
Inom energiområdet bör Sida-Öst och Statens Energimyndighet utarbeta
en plan över sin inbördes samordning och arbetsfördelning. Relationen
dem emellan bör i stora drag kunna utformas med ledning av den ordning
som råder på miljöområdet. Bland annat bör det inrättas en
samrådsgrupp.
För samarbetet 1994/95-98 kan 335 miljoner kronor av Sveriges årliga
bidrag till EU hänföras till programmen Phare och Tacis. Beloppet
motsvarar drygt 30 % av beloppet för det totala svenska stödet på 1 145
miljoner kronor. Phare och Tacis förfogar över cirka 17 miljarder kronor
för öststöd, vilket är drygt 20 gånger mer än det svenska bilaterala
öststödet på 810 miljoner kronor per år. Sveriges förmåga att påverka
programmen, anpassa sig till dem och dra nytta av dem är alltså viktig för
en bedömning av Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa.
Utvärderaren konstaterar att målsättningarna för Sveriges engagemang i
Phare och Tacis får sägas vara uppfyllda i flera väsentliga avseenden.
EU:s engagemang i Östersjöregionen har stärkts och miljöfrågorna har
tillmätts något ökande vikt. Detsamma gäller gränsöverskridande
samarbete. På jämställdhetsområdet har däremot föga hänt. I vad mån de
positiva förskjutningarna av EU:s politik kan ha påverkats av Sveriges
agerande är svårt att säga. I betydande grad sammanfaller nämligen EU:s
prioriteringar med svenska värderingar och medlemskapet är alltjämt så
nytt att några klara effekter av Sveriges agerande är svåra att avläsa.
Samordningen mellan EU:s program och medlemsländernas har inte
varit tillfredsställande. Betydelsen av samordning ökar i framtiden bl.a.
därför att förmedlemskapsstrategin riskerar att leda till dubblering av
insatser. EU och medlemsländerna kommer att rikta in sig på de brister
som ansökarländema måste komma till rätta med för att de skall uppfylla
kraven för inträde i unionen. Samverkan med TAIEX bör därför
eftersträvas. Det finns åtskilliga typer av insatser för vilka Sverige har
komparativa fördelar. Sveriges bilaterala samarbete skulle vinna i
effektivitet om det klarare riktades in på sådana insatser. Det bör
återspeglas i kommande landstrategier.
Sverige bör vidare verka för att EU koncentrerar sig på stora och
långsiktiga insatser vilket blir naturligt i takt med att investeringar får
Prop. 1997/98:70
Bilaga 1
112
ökat utrymme inom ramen för EU:s program. Sveriges nationella
experter inom kommissionen är en viktig resurs för insyn och påverkan.
Det är önskvärt att de utnyttjas bättre i framtiden och om möjligt far
positioner som är av större betydelse för svenska intressen än de
befattningar som de vanligen haft. I ett avseende har Sveriges
ansträngningar inte slagit väl ut. Det gäller användningen av svenska
kunskaper och erfarenheter i genomförandet av EU-programmen. Det
finns skäl för bl.a. svenska konsultföretag att agera men staten kan också
vidta åtgärder, dels genom att så långt som möjligt förmedla tidig
information om insatser och dels genom att - under en övergångsperiod -
stödja konsultanbud genom garantier eller liknande.
Avslutningsvis anser utredaren att östsamarbetet bör utvecklas utifrån
tre vägledande synpunkter. Den första är att sätta samarbete i centrum för
verksamheten inom alla fält där det är möjligt med sikte på att samarbetet
stegvis övergår i ett reguljärt, icke subventionerat samarbete. De statliga
anslagen bör alltså under den här perioden systematiskt användas i ett
sådant normaliseringssyfte. Man kan därvid knyta an till den utveckling i
den riktningen som redan pågår. Den andra är att på ett bättre sätt än
hittills identifiera Sveriges komparativa fördelar. Anslagen bör inte
finansiera sådant som andra, resursstarka aktörer - t.ex. EU eller
marknaden - kan ta om hand och sköta väl så bra eller bättre. Det innebär
att också en del områden där Sverige kunde göra goda insatser väljs bort.
Den tredje är att upprätthålla ett stort mått av flexibilitet och
differentiering så att inte samarbetet kommer i otakt med omvärlds-
förändringama som lär förbli snabba och oförutsägbara. Men det innebär
också att samarbetet utformas med lyhördhet för de stora skillnader som
utmärker samarbetsländerna och sakområdena.
Prop. 1997/98:70
Bilaga 1
113
Förteckning över remissinstanser
Prop. 1997/98:70
Bilaga 2
Remissinstanser som har anmodats att yttra sig: Yttrande Avstår Ej svarat
|
Ambassaden Kiev |
X | ||
|
Ambassaden Moskva |
X | ||
|
Ambassaden Riga |
X | ||
|
Ambassaden Tallinn |
X | ||
|
Ambassaden Vilnius |
X | ||
|
Ambassaden Warszawa |
X | ||
|
Exportkreditnämnden |
X | ||
|
Försvarets forskningsanstalt |
X | ||
|
Försvarsmakten |
X | ||
|
Generalkonsulatet i S:t Petersburg |
X | ||
|
Generaltullstyrelsen |
X | ||
|
Kustbevakningen |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Blekinge län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Dalarnas län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Gotlands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Gävleborgs län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Göteborgs & Bohus län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Hallands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Jämtlands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Jönköpings län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Kalmar län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Kronobergs län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Norrbottens län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Skaraborgs län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Skåne län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Stockholms län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Södermanlands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Uppsala län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Värmlands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Västerbottens län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Västemorrlands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Västmanlands län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Älvsborgs län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Örebro län |
X | ||
|
Länsstyrelsen i Östergötlands län |
X | ||
|
Lantmäteriverket |
X | ||
|
Luftfartsverket |
X | ||
|
NUTEK |
X | ||
|
Rikspolisstyrelsen |
X | ||
|
Riksrevisionsverket |
X | ||
|
Sida |
X | ||
|
Sjöfartsverket |
X | ||
|
Statens Kämkraftinspektion |
X | ||
|
Statens Naturvårdsverk |
X | ||
|
Statens Räddningsverk |
X | ||
|
Statens Strålskyddsinstitut |
X | ||
|
Statens VA-nämnd |
X | ||
|
Statistiska centralbyrån |
X | ||
|
Statskontoret |
X | ||
|
Svenska institutet |
X | ||
|
Swedfund Financial Markets AB |
X | ||
|
Swedfund International AB |
X | ||
|
Vägverket |
X | ||
|
Östekonomiska institutet, Stockholm |
X | ||
|
Östersjöinstitutet |
X |
114
Yttrande
Avstår Ej svarat
Remissinstanser som har beretts tillfälle att yttra sig:
|
AB svensk Exportkredit |
X | ||
|
Ambassaden Budapest |
X | ||
|
Ambassaden Bukarest |
X | ||
|
Ambassaden Helsingfors |
X | ||
|
Ambassaden i Belgrad |
X | ||
|
Ambassaden Köpenhamn |
X | ||
|
Ambassaden Oslo |
X | ||
|
Ambassaden Prag |
X | ||
|
Ambassaden Reykjavik |
X | ||
|
Ambassaden Rom |
X | ||
|
Ambassaden Sarajevo |
X | ||
|
Ambassaden Sofia |
X | ||
|
Ambassaden Wien |
X | ||
|
Ambassaden Zagreb |
X | ||
|
AMU |
X | ||
|
Arbetsmarknadsstyrelsen |
X | ||
|
BIFO |
X | ||
|
Domstolsverket |
X | ||
|
EBRD - nordiska kontoret |
X | ||
|
Exportrådet |
X | ||
|
Göteborgs universitet |
X | ||
|
Grossistförbundet Svensk Handel |
X | ||
|
Hälso- och sjukv Östeuropakom |
X | ||
|
Handelshögskolan, Stockholm |
X | ||
|
Handelskammarförbundet |
X | ||
|
IBRD - nordiska kontoret |
X | ||
|
Industriförbundet |
X | ||
|
Ingenjörsvetenskapsakademin |
X | ||
|
Kommerskollegium |
X | ||
|
Kriminalvårdsstyrelsen |
X | ||
|
Kungliga skogs- & lantbruksakademin |
X | ||
|
Kungliga tekniska högskolan |
X | ||
|
Kungliga Vetenskapsakademin |
X | ||
|
Landstingsförbundet |
X | ||
|
Lantbrukarnas Riksförbund |
X | ||
|
Linköpings universitet |
X | ||
|
LO-TCO s biståndsnämnd |
X | ||
|
Lunds Universitet |
X | ||
|
N aturskyddsföreningen |
X | ||
|
Olof Palme Internationella Centrum |
X | ||
|
Rädda Barnen |
X | ||
|
Riksåklagaren |
X | ||
|
Riksbanken |
X | ||
|
Riksdagens revisorer |
X | ||
|
Riksförsäkringsverket |
X | ||
|
Statens Invandrarverk |
X | ||
|
Statens livsmedelsverk |
X | ||
|
Stockholms Universitet |
X | ||
|
Sv. Vatten- och avloppsverksförening |
X | ||
|
Svenska kommunförbundet |
X | ||
|
Sveriges lantbruksuniversitet |
X | ||
|
Umeå Universitet |
X | ||
|
Uppsala Universitet |
X | ||
|
Utrikespolitiska institutet |
X |
Prop. 1997/98:70
Bilaga 2
115
Sammanställning över remissinstansernas yttranden
över Att utveckla ett grannlandssamarbete - en
utvärdering av Sveriges samarbete med Central-
och Östeuropa (Ds 1997:75)
Utvärderingen har sänts till 109 instanser för remissyttrande. Samtliga 55
myndigheter och organisationer som anmodades inkomma med svar har
gjort detta. Av de 54 instanser som bereddes möjlighet att inkomma med
svar har 31 (57 %) använt sig av den möjligheten. Totalt sett har 79 % av
alla remissinstanser inkommit med svar. Det absoluta flertalet instanser
ansluter sig till utvärderingens allmänna slutsats att det svenska
samarbetet generellt sett är ändamålsenligt, effektivt och flexibelt samt
att det har förbättrats sedan 1994, då en motsvarande översyn
genomfördes. Inga invändningar har framförts mot förslaget att det
framtida samarbetet bör utvecklas utifrån de tre föreslagna synpunkterna:
1. att stegvis övergå till ett reguljärt, icke subventionerat samarbete,
2. att mer distinkt identifiera Sveriges komparativa fördelar samt
3. att upprätthålla ett stort mått av flexibilitet och differentiering i
samarbetet.
Samtliga instanser stödjer förslaget om att de svenska insatserna skall
inriktas på områden inom vilka Sverige besitter komparativa fördelar,
dvs. där det föreligger en utvecklad svensk resursbas. Flera förslag
lämnas på områden inom vilka Sverige besitter särskild kunskap,
exempelvis landsbygdsutvecklingsfrågor och statistik. Flera instanser
påpekar att Barentssamarbetet är mycket viktigt i utvecklingssamarbetet
med Ryssland. Då Barentssamarbetet ännu inte har utvärderats, föreslås
att en utvärdering liknande Ds 1997:75 görs av detta samarbete.
Flertalet instanser instämmer i att de fyra mål som är gällande för
östsamarbetet är väl valda. Ingen instans opponerar sig mot förslaget att
delar av handläggningen av det säkerhetsfrämjande samarbetet kan
läggas över på Sida. Flera stödjer förslaget och ett par påpekar att man
bör invänta resultatet av den pågående utvärderingen av det
säkerhetsfrämjande stödet innan åtgärder vidtas. Ett par instanser påpekar
att innebörden av målet för att fördjupa demokratins kultur bör förklaras
så att detta kan tolkas som avsett. Vidare poängteras att demokratistödet
har ökat väsentligt under senare år och att det är angeläget med fortsatt
omfattande stöd på detta område. Särskilt betonas vikten av stöd på
rättsområdet. Flera universitet och högskolor menar att forsknings-
samarbete mellan akademiska institutioner i Sverige och i samarbets-
ländema är en resurs som bättre borde tas tillvara i den fortsatta
utvecklingen av grannlandssamarbetet. Flera instanser avvisar, och ingen
stödjer explicit, förslaget om att insatserna på det ekonomiska området
bör omformuleras från "ekonomisk omvandling" till "ekonomiskt
Prop. 1997/98:70
Bilaga 3
116
samarbete". Dessa menar att utvecklingssamarbetet med tiden kommer
att övergå till ett normalt samarbete, men att det fortfarande finns behov
av ekonomisk stimulans för att upprätthålla östsamarbetet på en hög nivå.
Ingen instans opponerar sig mot bedömningen att fokuseringen på VA,
förvaltningsstöd och kärnsäkerhet bör fortsätta. Denna fokusering är dock
för snäv och bör avse åtgärder för skyddet av Östersjön utifrån
HELCOM:s mål. Flera instanser instämmer i att VA-området är särskilt
viktigt.
Många stödjer och endast en instans opponerar sig mot förslaget att
forma ett femte huvudmål för främjande av en social trygghet. Orsaken
är det stora behovet av utökat samarbete på det sociala området. Flera
instanser lämnar förslag på vilken typ av insatser ett socialt mål bör
omfatta. Exempelvis betonas att ett barn- och ungdomsperspektiv måste
anläggas på samarbetet och att insatserna på handikappområdet är
viktiga. Det är även angeläget att inrätta ett forum med internationella
kontakter för erfarenhetsutbyte, information och samverkan mellan
myndigheter på det sociala området. Flera instanser stödjer införandet av
det föreslagna målet bland annat för att främja jämställdhetsperspektivet.
Svenska kommunförbundet menar att kommunerna även inom detta
område kan ses som en potentiell samarbetspartner. En instans anser att
den framtida inriktningen på samarbetet bör prioritera de sociala
sektorerna på bekostnad av stödet riktat till omvandlingen från plan- till
marknadsekonomi.
Ingen instans motsätter sig förslaget att Ukraina skall bli ett prioriterat
land i östsamarbetet och att det även skall finnas beredskap för ett utökat
samarbete med Vitryssland om förutsättning ges. Ingen invänder mot att
Polens roll som prioriterat samarbetsland tonas ned.
Många instanser instämmer i att regeringens styrning av östsamarbetet
har förbättrats avsevärt sedan den förra översynen 1994, men instämmer
även i förslaget på ytterligare förbättringar. Flera instanser påpekar
vikten av god styrning. Bland annat betonas att en tidig beredning med
fackmyndigheters medverkan kan skapa underlag för bättre
resultatstyrning. Flera instanser betonar vikten av att samarbetsländerna
bör delta i framtagningsprocessen av landstrategiema för att säkerställa
relevansen i samarbetet. Landstrategiemas värde för bedömningar av
biståndsengagemanget betonas, men samtidigt efterlyses strategi-
dokument av mer översiktligt slag för alla Phare- och Tacisländer.
Ett stort antal instanser instämmer i att statistikproduktionen måste
förbättras. Bland annat betonas vikten av att följa OECD:s standard för
biståndsstatistik så att statistiken görs jämförbar med annan bistånds-
statistik. Flera instanser menar att den befintliga databasen måste göras
tillgänglig via Internet för att uppnå avsedd effekt. Flera instanser
Prop. 1997/98:70
Bilaga 3
117
poängterar, precis som utredaren, vikten av att det finns lättillgänglig Prop. 1997/98:70
information och statistik om östsamarbetet, bland annat på engelska. Bilaga 3
Förslag lämnas även på att en publikation som fortlöpande redogör för
östersjösamarbetets olika inslag skall ges ut.
Många instanser anser att östsamarbetet behöver samordnas bättre rent
generellt. Bland annat genom att ställa tydligare krav på berörda
myndigheters återrapportering av resultaten från genomförda insatser.
Flera instanser stödjer, och ingen motsätter sig, förslaget att samord-
ningen mellan det ordinarie östsamarbetet och östersjömiljarden bör
förbättras. Detta skulle underlättas om samordningen inom Regerings-
kansliet förbättras och om östersjömiljardens medel hanteras med
utnyttjande av den gängse myndighetsstrukturen för utvecklings-
samarbete i Central- och Östeuropa. En instans menar att möjligheterna
till långsiktig, strategisk uppbyggnad av samarbetet inom utbildning och
forskning försvåras av den nuvarande mycket splittrade finansierings-
formen mellan östsamarbetet och östersjömiljarden. Vad gäller det
framtida samarbetet på energiområdet delar NUTEK i stort
utvärderingens förslag om att NUTEK/Statens Energimyndighet och Sida
skall samordna sina energiinsatser. Även Naturvårdsverket framhåller
vikten av ytterligare samordning mellan exempelvis Sida och
NUTEK/Energimyndigheten. Sida informerar om att de i samråd med
NUTEK har beslutat inrätta en samrådsgrupp där även UD och N skall
ingå.
Ingen instans motsätter sig slutsatsen att de finansieringsformer som är
gällande för samarbetet i allt väsentligt är väl anpassade till samarbetets
behov och förutsättningar. I flera remissvar påpekas att en samordning av
finansieringsformerna och administrationen av dessa är nödvändig. En
instans anser att gåvofinansiering bör begränsas till investeringar i
kunskap i icke-intäktsgenererande organisationer. Vidare tillstyrks
utvärderarens bedömning att utrymmet för kreditgivning kan ökas och att
det behövs en djupare analys av det förslag som har lagts av Sida om
krediter i östsamarbetet. Flera instanser instämmer i förslaget att
samfinansieringskravet för utnyttjande av den särskilda garantiramen
(Baltramen) vid affärer med Ukraina bör förändras. Exportkredit-
nämnden föreslår att detta även skall gälla för Kazakstan och Vitryssland.
Industriförbundet anser att ramen även bör utvidgas till de tidigare
sovjetrepublikerna i Centralasien och Kaukasus.
Flera instanser instämmer i att samordningen mellan EU:s och
medlemsländernas program inte har varit särskilt god. Bland annat
118
betonas att växelspelet mellan bilaterala och multilaterala insatser har
blivit viktigare efter medlemskapet i EU och att samordningen därmed
måste förbättras. Synpunkter lämnas på att Sverige i för liten utsträckning
utnyttjar sina formella möjligheter att påverka Phare- och
Tacisprogrammen på miljöområdet. Ett stort antal instanser stödjer
förslaget om att svenska staten kan vidta åtgärder för att stödja svenska
konsulters engagemang inom EU genom garantier eller liknande
eftersom så få svenska konsultföretag har hävdat sig väl i konkurrensen
om uppdrag. Bland annat påpekas att en orsak till detta är att medlen från
EU:s komplicerade och svåröverskådliga program betalas ut först sedan
projekten har genomförts. Vidare föreslås att en särskild servicefunktion
inrättas med kompetens att ge kvalificerade kurser och konkreta råd till
svenska konsultföretag. Förslag lämnas på att ett ekonomiskt stöd likt det
som lämnas till danska och norska konsulter bör övervägas även i
Sverige för att främja ökad medverkan i EU-arbetet.
Flera instanser påtalar att man i de svenska länen besitter betydande
kompetens för uppbyggande av den regionala förvaltningen i Östeuropa.
För att denna specialistkompetens och erfarenhet skall kunna överföras
krävs ett fortsatt och helst förstärkt stöd till regionala samarbetsprojekt.
Prop. 1997/98:70
Bilaga 3
119
F örkortningsordlista
Prop. 1997/98:70
Bilaga 4
|
AMS |
Arbetsmarknadsstyrelsen |
|
AMU |
Arbetsmarknadsutbildning |
|
BALTBAT |
Baltisk bataljon för fredsbevarande insatser |
|
BALTRON |
Baltic Naval Squadron |
|
BEAC |
Barents Euro-Arktiska Råd |
|
BIP |
Baltiska investeringsprogrammet |
|
BITS |
Beredningen for Internationellt Tekniskt- Ekonomiskt Samarbete |
|
CBSS |
Council of the Baltic Sea States |
|
DAC |
OECD:s biståndskommitté |
|
EAPR |
Euro-atlantiska Partnerskapsrådet |
|
EBRD |
Europeiska återuppbyggnads- och |
|
EG |
Europeiska gemenskaperna |
|
EIB |
Europeiska investeringsbanken |
|
EKN |
Exportkreditnämnden |
|
EMU |
Europeiska valutaunionen |
|
EU |
Europeiska unionen |
|
FN |
Förenta nationerna |
|
G-24 |
Group 24 (tjugofyra ledande industri- |
|
G-7 |
Group 7 ( sju ekonomiskt ledande länder |
|
HELCOM |
Helsingforskommissionen |
|
IAEA |
Internationella Atomenergiorganet |
|
IBRD |
Internationella banken för återuppbyggnad och |
|
IMF |
Internationella valutafonden |
|
INTERREG |
EU:s program för gränsöverskridande |
|
IOM |
Internationella Migrationsorganisationen |
|
MIL |
Milj öinvesteringslåneordningen |
|
MR |
Mänskliga rättigheter |
|
NATO |
North Atlantic Treaty Organization |
|
NEFCO |
Nordiska miljöfinansieringsbolaget |
|
NGO |
Icke-statlig organisation |
|
NIB |
Nordiska investeringsbanken |
|
NMR |
Nordiska ministerrådet |
|
NOPEF |
Nordiska projektexportfonden |
|
NUTEK |
Närings- och teknikutvecklingsverket |
|
OECD |
Organisationen för ekonomiskt samarbete och |
|
OSS |
Oberoende staters samvälde |
|
OSSE |
Organisationen för säkerhet och samarbete i |
120
PFF
Phare
PIL
PSA
RGSL
RRV
SAU
SEI
SFM
SI
Sida
SIP
SKI
SLU
SNF
SNV
SSE
SSI
Tacis
TAIEX
UNDCP
UNDP
UNHCR
Utgiftsområde 7
VEU
WTO
NATO:s samarbetsprogram Partnerskap for
fred
Pologne et Hongrie, Aide å la Reconstruction
Economique. EU:s samarbetsprogram för
Central- och Östeuropa.
Proj ektinvesteringslåneordningen
Partnerskap- och samarbetsavtal
Riga Graduate School of law/ Juristhögskolan i
Riga
Riksrevisionsverket
Sekretariatet för Analys och utvecklings-
samarbete
Stockholm Environment Institute
Swedfund Financial Markets AB
Svenska institutet
Styrelsen för internationellt utvecklings-
samarbete
SKLs program för Central- och Östeuropa
Statens kämkraftinspektion
Sveriges lantbruksuniversitet
Svenska naturskyddsföreningen
Statens naturvårdsverk
Handelshögskolan i Riga
Statens strålskyddsinstitut
Technical Assistance to the Commonwealth of
Independent States.
EU:s samarbetsprogram för OSS
Technical Assistance Information Exchange
Office i Bryssel
FN:s drogbekämpningsprogram
FN:s utvecklingsprogram
FN:s flyktingkommissariat
Utgiftsområdet för internationellt bistånd.
Omfattar Internationellt utvecklingssamarbete
(7A) samt Samarbete med Central- och
Östeuropa (7B)
Västeuropeiska unionen
V ärldshandelsorganisationen
Prop. 1997/98:70
Bilaga 4
121
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Schori
Prop. 1997/98:70
Regeringen beslutar proposition 1997/98:70 Att utveckla ett
grannlandssamarbete - Sveriges utvecklingsamarbete med Central- och
Östeuropa år 1999-2001.
122
Eländers Gotab 55964, Stockholm 1998