Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2

Proposition 1898:2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

N:o 2.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående skyddskoppympning en i riket; gifven
Stockholms slott den 3 december 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens
antagande öfverlemna närlagda förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket; viljande Kongl. Maj:t derjemte låta till Riksdagens
kännedom komma, att, derest de i detta förslag angifna grunder för skyddskoppympningens
ordnande vinna Riksdagens godkännande, Kongl. Maj:t
är sinnad utfärda vaccinationsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med bifogade förslag till sådant reglemente.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam.

Bih. till Riksd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. (N-.o 2.)

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 2.

Förslag

till

förordning angående skyddskoppympningen i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen
i riket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga mot hvad här nedan
stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

§• I Mom.

1. a) Hvarje barn skall med skyddskoppor ympas (vaccineras)
före utgången af det på dess födelseår närmast följande kalenderåret,
såframt icke med läkareintyg styrkes, att barnet haft smittkoppor eller
ej kan utan fara för sin helsa ympas.

b) Då den ympningsskyldiges helsotillstånd utgör hinder för ympning,
skall denna verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder
upphört.

c) I händelse ympning ej slår behörigen an, skall densamma senast
inom ett år förnyas och, om den äfven då slår fel, efter minst tio
månaders förlopp upprepas under det på sista ympningen närmast följande
kalenderåret. Slår ympningen jemväl då fel, anses personen i
fråga oemottaglig för skyddskoppympning och är ej skyldig att sådan
vidare undergå.

d) Efter hvarje verkstäld ympning skall den ympade å utsatt tid
och ställe tillstädeskomma och undergå besigtning för utrönande af
ympningens påföljd.

Mom. 2. Varder något af hvad här ofvan stadgats ej inom föreskrifven
tid fullgjordt, qvarstår skyldigheten, intill dess den blifvit uppfyld.

§ 2.

Skyldighet att i de fall, hvarom föregående paragraf handlar, draga
försorg om ympnings och besigtnings verkställande åligger, då den, som
skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, hans målsman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

§3.

Mom. 1. Hvar och en, som har tillsyn öfver skyddskoppympningen
eller bestyr dermed, bör låta sig angeläget vara att, såväl i allmänhet
som i synnerhet då något fall af smittkoppor i orten yppats, befrämja
förnyad ympning (^vaccination) af personer, som för mer .än tio år tillbaka
undergått vaccination.

Mom. 2. I afseende på revaccination af dem, som till krigstjenst
antagas, gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 4.

På helsovårds- eller kommunalnämndens anfordran skall beträffande
person, som öfverskrida den för vaccination i allmänhet bestämda åldersgräns,
företes intyg, att han blifvit med framgång vaccinerad eller, om
så icke. skett, styrkas, att dertill förefinnes giltigt skäl. Fullgörandet
häraf åligger i fråga om person, hvilken ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 5.

Föreståndare för allmän eller enskild skola, läro- eller uppfostringsanstalt
vare skyldig att före persons intagning såsom lärjunge vid anstalfen
affordra honom eller, om han står under målsman, den sistnämnde intyg,
att personen i fråga antingen blifvit med framgång vaccinerad eller på
grund af någon af de i § 1 nämnda omständigheter är vid tillfället fri
från skyldighet att undergå ympning. Utan sådant intyg må icke någon
vinna inträde såsom lärjunge vid anstalten, dock med undantag för
skolpligtigt, barn, som anmäles till intagning i folkskola eller i läroanstalt
för döfstumma eller blinda; börande sådant barn, om behörigt
intyg ej företetts, genom föreståndarens försorg genast anmälas hos
helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort, der barnet är kyrkobokfördt,
och, så snart lämpligen ske kan, med tjenliga medel befordras
till ympning.

Såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, om vid anstalten
finnes blott en lärare eller lärarinna, denna. Der flera lärare eller lärarinnor
äro anstälda, skall, om rektor, föreståndare eller styresman för
anstalten ej finnes, såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, vid
offentlig folkundervisningsanstalt den, som af vederbörande skolråd eller
skolstyrelse fått sådant uppdrag för hela anstalten eller del deraf sig
anförtrodt, samt vid annan läro- eller uppfostringsanstalt den bland
lärarne eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern, och, vid
lika tjensteålder, den, som är till lefnadsåren äldst.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerade läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt finnes
stadgadt, inhemtat kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera
äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppors förlopp och
kännetecken jemte kunskap om sättet att föra vaccinationsjournal samt
häröfver erhållit förskrifna intyg; och

c) dem, hvilka, då denna förordning träder i kraft, ega behörighet
att vaccinera.

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af ympad person.
I lappmarken vare likväl äfven vaccinatör, som icke är legitimerad
läkare, berättigad att på nämnda sätt taga vaccin, när skyddskoppympningen
der eljest ej kan upprätthållas.

§ 7.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccinationsdistrikt,
inom hvilket erforderligt antal vaccinatörer (vaccinatriser) skållaf
kommunen anställas. Varda två eller flere vaccinatörer anstälda inom
en kommun, skall åt hvarje vaccinatör anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde
(vaccinationskrets). Beslut om vaccinationsdistrikts fördelning i
sådana områden fattas, efter helsovårdsstyrelsens hörande, i stad af
stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och å landet vid kommunalstämma
samt underställes Kong!. Maj:ts befallningshafvande. Varder beslutet
faststäldt, skall detsamma införas i Kong!. Maj:ts befallningshafvandes
allmänna kungörelser. På enahanda sätt förfares vid fråga om ändring
eller upphäfvande af distriktets fördelning i vaccinationskretsar.

Mom. 2. Vilja två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra,
förena sig om gemensam vaccinatör, må det ske, om tillstånd
dertill lemnas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då jemväl
har att meddela de särskilda föreskrifter, som pröfvas nödiga för skyddskoppymningens
behöriga handhafvande inom dessa kommuner. Vid
gemenskap, som sålunda blifvit bestämd, skall förblifva, intill dess Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Mom. 3. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af
medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att vara vaccinatör i den
till hans tjenstgöringsområde hörande kommun eller vaccinationskrets, inom
hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

lämpliga och till skyddskoppymnings utöfvande behöriga personer ställas
till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningen.

Mom. 4. I stad, der blott en stadsläkare är anstäld, skall han vara
vaccinatör för staden i dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar,
inom en af dessa. Har stad i sin tjenst två eller flere stads- eller
stadsdistriktsläkare, skall minst en af dem vara vaccinatör derstädes.
Jemväl i dessa fall skall, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal lämpliga
och behöriga biträden ställas till vederbörande läkares förfogande i
enlighet med hvad i mom. 3 af denna paragraf sägs.

§ B.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccinerat barn, att af detsamma
taga ympämne, om sådant befinnes erforderligt och med ympningens
framgång förenligt. Under enahanda förutsättning må vaccintagning
från barn ej heller vägras annan dertill berättigad vaccinatör i
lappmarken.

§ 9.

Från medicinalstyrelsens vaccinationskontor ega vaccinatörer, så ock
andre, som hafva befattning med skyddskoppympning^!, att vid behof
reqvirera och i män af tillgång utbekomma animal vaccin, som skall
lemnas kostnadsfritt åt förste provinsialläkare och med dem likstälde
stadsläkare äfvensom åt vaccinatörer. Pålitligt ympämne skall jemväl hos
nämnde läkare hållas vederbörande vaccinatörer kostnadsfritt till hända.

§ 10.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för skyddskoppyinpningens
utöfvande, blanketter till vaccinationslistor och vaccinationsintyg
m. in. äfvensom förste provinsialläkares och med dem likstälde
stadsläkares nödiga omkostnader för beredande af tillgång på ympämne
godtgöras af statsmedel.

§ 11.

Huruledes postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från
vaccinatörer aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras,
må gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet
må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition
å sådan, derom är särskildt stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 12.

Vaccinatör eger åtnjuta arfvode och ersättning enligt följande bestämmelser.

a) För hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga ympningslistorna,
utgår, der ej annorlunda öfverenskommes, af kommunens
medel ett arfvode af 20 öre.

b) För hvarje lyckad vaccination eller ^vaccination betalas af den
ympade eller hans målsman, mot erhållande af ett utaf vaccinatören utfärdadt
intyg angående ympningen, en afgift af 50 öre; skolande dock
för person, hvilken enligt bevis af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent
eller stadsfogde är fattig eller som, i fall sådant bevis ej företetts, saknar
utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna gäldas af den kommun,
i hvilken ympningen egt rum. Intyg att ympning slagit fel samt
huruvida och, i sådant fall, när förnyad ympning skall anställas lemnas
utan afgift.

c) För förnyadt sådant vaccinatörsintyg, hvarom i punkten b) förmäles,
erlägges af den, som begärt intyget, 25 öre. Begär enskild person
af vaccinatör annat intyg, skall intyget af den sökande lösas med 50 Öre.
Intyg, som i denna punkt afses, må utan afgift utbekommas under enahanda
vilkor, som för liknande fall stadgas i förordningen angående
expeditionslösen.

d) För inställelse å offentligt utlyst vaccinations- eller besigtningsmöte
utgår, derest vaccinatören år förste provinsialläkare, provinsial-,
extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan
läkare, i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, af statsmedel
en särskild ersättning, der platsen för nämnda möte ligger annorstädes
än i stad, hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner sig på längre
afstånd från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i gällande
resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, och i annat fall
med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna
reseersättning. Åt annan vaccinatör å landet skall för hans inställelse
å sådant möte, när platsen derför ligger på längre afstånd än två kilometer
från hans bostad, skälig reseersättning utgå af kommunens medel
efter den grund, som vid vaccinatörens antagande eller sedermera blifvit
å kommunalstämma faststäld.

Har den i punkten b) stadgade afgift icke blifvit till vaccinatören
erlagd inom trettio dagar, sedan hans i samma punkt ornförmälda intyg
om lyckad vaccination eller revaccination funnits att hos honom tillgå,
eger vaccinatören att å landet, hvartill i detta fall jemväl hänföres stad,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

lydande under landsrätt, till kronofogden och i öfriga städer till vederbörande
stadsfogde eller, der stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna
ifrågavarande intyg jemte af vaccinatören till rigtigheten bestyrkt restlängd,
upptagande de ympades och deras målsmäns namn och hemvist
samt de oguldna afgifternas belopp, hvarefter med afgifternas indrifning
och redovisning förfares på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen
är stadgadt; åliggande det utmätningsförrättaren att, när den
ympade eller hans målsman saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens
erläggande, derom utan ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter
afgiften, likaledes utan ersättning, skall uttagas hos vederbörande kommun.
De i punkten c) omnämnda afgifter må utmätas i enahanda ordning,
som är bestämd för utmätning af expeditionslösen.

§ 13.

Mom. 1. Målsman, som utan giltigt skäl uraktlåter att efter anmaning
fullgöra hvad honom enligt § 2 af denna förordning åligger, straffes
med böter från och med två till och med tjugo kronor. Till enahanda
straff vare ock den förfallen, som, sedan han fylt aderton år, utan giltig
orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse något af hvad
som föreskrifvits i § 1. Visar sålunda sakfäld person fortfarande försumlighet
eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet,
eger vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förelägga honom
viss tid, inom hvilken, vid vite, berörda skyldighet skall vara fullgjord.
Försittes vitet, eger nämnden att genom nytt vite göra sig hörsammad
eller anmäla förhållandet hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Af
kommunalnämnd förelagda viten må tillhopa ej öfverstiga tjugo kronor.

Mom. 2. Den, som ej ställer sig till efterrättelse stadgandet i § 4,
bete två kronor, när ohörsamheten icke är förenad med förseelse, som
är belagd med högre ansvar.

Mom. 3. Vägrar någon att under de i § 8 anförda omständigheter
låta taga vaccin, straffes med böter från och med två till och med
femtio kronor.

Mom. 4. Vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
eller föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt eller med
sådan föreståndare enligt § 5 likstäld person, som utan laga förfall
underlåter att fullgöra hvad honom enligt denna förordning eller särskilda
i kraft af densamma utfärdade föreskrifter åligger, höte, der underlåtenheten
icke enligt allmän lag är belagd med högre ansvar, från och
med två till och med femtio kronor. Låter vaccinatör eller annan utöfvare

KongI. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 2.

af skyddskoppympning sig ej häraf rätta och är förseelsen af svårare beskaffenhet,
eger medicinalstyrelsen att, efter förutgången varning, fråntaga
honom rättigheten att vaccinera.

Mom. 5. Visar vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
vid dess verkställande vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, eller
tager han, utan att vara dertill berättigad, vaccin af ympad person, böte,
der ej straff enligt allmän lag bör följa, från och med två till och med
etthundra kronor.

Mom. 6. Verkställer någon skyddskoppympning utan att vara dertill
berättigad, straffes med böter från och med två till och med tvåhundra
kronor, der ej enligt allmän lag högre .ansvar bör följa å förfarandet.

§ 14.

Mom. 1. Förseelse mot denna förordning eller mot de enligt densamma
meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan icke
finnes, vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan öfver domstols
eller poliskammares beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär
i brottmål är förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; cgande helsovårdseller
kommunalnämnd ock att för särskildt fall förordna åklagare.

§ 15.

öfver de beslut, hvilka det efter denna förordning eller de enligt densamma
meddelade föreskrifter tillkommer Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
helsovårds- eller kommunalnämnd att meddela, eger den, som anser sin
rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, öfver
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut hos Kongl. Maj:t inom den tid,
som för Överklagande af förvaltande myndigheters och embetsverks beslut
är bestämd, samt öfver helsovårds- och kommunalnämnds beslut hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande
af kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

§ 16.

Böter och viten efter denna förordning och de i enlighet med densamma
meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de
förvandlas enligt allmän lag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 17.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för
denna förordning, utfärdas af Kongl. Maj:t.

tillämpningen af

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1899.

Förslag

till

vaccinationsreglemente.

§ 1.

Skyddskoppympning må kunna under alla årstider företagas; dock
vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt träffats, icke pligtig att
under andra tider än från början af maj till slutet af augusti månad
hvarje år vid offentligt utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och
revaccination, såframt icke smittkoppor gå i orten eller inom annat med
densamma i lifligare förbindelse stående samhälle. I sådan händelse skall
inom den eller de trakter och för den tid, medicinalstyrelsen med hänsyn
till faran för sjukdomens spridning bestämmer, den offentliga skyddskoppympningen,
utan afseende på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med
alla, som infinna sig för ympnings undergående.

§ 2.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af uppgifter
från presterskapet och vederbörande församlingsföreståndare uppgöra listor,
enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl under närmast
föregående året födda som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende
vaccinationspligtiga personer, dels ock å samma listor anteckna öfriga
personer, som äro skyldiga att undergå vaccination och besigtning;

b) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds
ordförande bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och
den derpå följande besigtningen af de ympade höra företagas; skolande

Bill. till RUcsd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 2

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

underrättelse om nämnda ordning samt om tid och ställe för ympningen
inom olika trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens
försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt
lemnas allmänheten än äfven af vaccinatören meddelas vederbörande provinsial-,
extra provinsial- eller stadsläkare så tidigt, att han må kunna
komma till städes, om så pröfvas nödigt;

c) att i behörig tid förse sig med ympämne, som på reqvisition utbekommes
från medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller tillhandahålles
hos vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;
dock att vaccinatör, som är legitimerad läkare, äfven bör, sedan
skyddskoppympning^! inom hans tjenstgöringsområde kommit i gång och
så länge den för året pågår, sjelf söka bereda sig tillgång till vaccin
medelst ympning från person till person, hvarjemte sådan vaccinatör
skall uppsamla vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända
densamma till vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde
stadsläkare;

d) att på vederbörligen angifna tider och ställen med skyddskoppor
ympa alla tillstädeskommande personer, som äro skyldiga att undergå
ympning eller eljest för sådant ändamål anmäla sig;

e) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter verkstäld
ympning besigtiga den ympade för utrönande, huruvida skyddskoppor
uppkommit, samt fördenskull vid ympningens utförande underrätta den
ympade, hans föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

f) att, derest person, som, på sätt i näst föregående punkt sägs,
skall undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å
utsatt tid och plats, genast anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårds-
eller kommunalnämnds ordförande;

g) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af medicinalstyrelsen
faststäldt formulär, huruvida ympningen lyckats eller slagit fel,
samt, i senare fallet, om och när densamma skall förnyas;

h) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom ympade personer
(vaccinationsjournaler) samt årligen före den 16 september insända
afskrift af dessa journaler till vederbörande pastorsembete i hans tjenstgöringsområde
och, om journalerna innehålla anteckningar rörande person,
som är kyrkobokförd annorstädes, jemväl behörigt utdrag till pastorsembetet
eller föreståndaren i den församling, der ifrågavarande person
är kyrkobokförd;

i) att, derest någon begär förnyadt intyg af beskaffenhet, som i punkten
g) sägs, utfärda sådant intyg med ledning af vaccinationsjournalen;

k) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds- eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.~

kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt
formulär, för skyddskoppympningen under året; börande dervid
uppgift särskildt lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat
att låta vaccinera sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige,
hvarvid äfven de senares namn böra utsättas, eller hvilka, oaktadt
sådan uppmaning, hvarom nedan i § 3 mom. 2 sägs, underlåtit att å
kungjord tid och plats inställa sig eller dem till besigtning, dels ock om
hvad med hänsyn till skyddskoppympningen finnes anmärkningsvärdt eller
anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från helsovårdseller
kommunalnämndens sida; och

1) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar,
hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna e) f) g) h) i) och 1) finnes för
vaccinatör föreskrifvet gäller äfven för öfriga personer, som äro behörige
att vaccinera och hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva
skyddskoppympning; skolande af dem förteckningar å de personer, som
blifvit af dem med framgång ympade, uppgöras enligt af medicinalstyrelsen
faststäldt formulär och årligen före den 1 september aflemnas
till helsovårdsstyrelsen i den ort de ympade tillhöra.

§ 3.

Mom. 1. Helsovårdsnämnd, eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd
åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provinsialläkare blifvit
hörd beträffande kompetensen hos sådana till vaccinatörsbefattning sökande,
som ej äro legitimerade läkare, antaga med viss uppsägningstid
erforderligt antal vaccinatörer, hvar och en med sitt särskilda tjenstgöringsornråde,
så ock att, när vaccinatör finnes ej längre böra bibehållas
vid sin befattning, honom entlediga; skolande i såväl ena som
andra fallet derom till Kongl. Maj:ts befallningshafvande sändas underrättelse
för att införas i denna myndighets allmänna kungörelser;

b) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande
i deras tjensteutöfning, gifva dem behöflig del af inkomna förteckningar
samt tillse, att såväl vaccinatörerne som andra personer,
hvilka gå till banda med skyddskoppympning inom orten, iakttaga hvad
dem åligger enligt detta reglemente och på grund deraf utfärdade föreskrifter;
samt

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse vidtaga
nödiga åtgärder till skyddskoppyinpningens befrämjande inom orten samt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta vaccinera och till
besigtning inställa sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige;
skolande nämnden, derest sådant erfordras, anmäla uraktlåtenhet i
berörda hänseende till författningsenlig påföljd samt taga på nämnden i
öfrigt ankommande mått och steg för rättelses vinnande. Härvid eger
nämnden, i händelse af behof, påkalla och erhålla biträde af kronobetjeningen.

Stadgandet i punkten a) om tillsättning och entledigande af vaccinatör
eger ej tillämplighet i fråga om stadsläkare i stad, der blott en
sådan läkare finnes anstäld.

Mom. 2. Har vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning
hos helsovårdsstyrelsens ordförande anmält, att person,
som bort undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes
å utsatt tid och plats, skall ordföranden utan uppskof uppmana den besigtningsskyldige
eller den, som haft att ombesörja hans inställelse, att
ofördröjligen fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

Ordföranden vare ock skyldig att, så snart han genom läkares intyg
fått tillförlitlig kunskap om något sjukdomsfall af smittkoppor i orten,
derom skriftligen underrätta vederbörande pastorsembete eller församlingsföreståndare
med uppgift tillika om den insjuknades namn, ålder
och bostad.

§ 4.

Mom. 1. Presterskapet samt inspektörer, föreståndare och lärare vid
undervisnings- eller uppfostringsanstalter böra låta sig angeläget vara
att, i hvad på dem beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra
till dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter mottagande af vaccinationsjournalerna, utan uppskof och
senast före den 1 oktober i församlingsboken anteckna dem, som i journalerna
uppgifvas vara med framgång vaccinerade eller oemottagliga för
skyddskoppympning, så ock att, när tillförlitlig uppgift att person haft
smittkoppor erhållits, derom göra anteckning i församlingsboken; skolande
enhanda anteckningar med stöd af företedt flyttningsbetyg eller intyg
från vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning äfven
göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken;

b) att på grund af de i punkten a) omförmälda anteckningar särskilt
i hvarje utfärdadt flyttningsbetyg eller intyg för intagning i läroeller
uppfostringsanstalt anmärka, om den eller de personer, för hvilka
intyget utfärdats, haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 13

skyddskoppympning eller huruvida de undergått lyckad vaccination
eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalerna,
insända de senare till vederbörande provinsial-, extra provinsialeller
stadsläkare; samt

d) ej mindre att före den 16 januari hvarje år till vederbörande
vaccinatör aflemna förteckning å de under närmast föregående kalenderår
inom församlingen födda och dit inflyttade icke vaccinerade barn, som
ej redan aflidit eller haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för
skyddskoppympning eller utflyttat, än äfven att, sedan enligt gällande
folkskolestadga uppgjorts föreskrifven förteckning öfver de under löpande
kalenderåret i skolåldern inträdande och vissa äldre skolpligtiga barn,
låta, så snart ske kan, tillställa vaccinatören en lista å de i samma förteckning
upptagna barn, hvilka hvarken blifvit vaccinerade eller haft
smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning; skolande
i såväl berörda lista som förstnämnda förteckning uppgift tillika meddelas
å barnens samt deras fäders, mödrars eller målsmäns namn och
bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet och pastorsembete
föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven om främmande trosbekännares
församlingsföreståndare.

§ 5.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen,
som eger att i öfverensstämmelse med gällande författningar
meddela råd och anvisningar rörande skyddskoppympningens utöfning
samt vidtaga alla de åtgärder för dess behöriga vidmagthållande,
som af styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till Kongl. Maj:ts
pröfning hemställa hvad styrelsen i detta afseende finner nödvändigt eller
gagneligt.

§ 6.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka
deröfver, att alla kommuner eg a tillräckligt antal vaccinatörer och att
vederbörande kommunala helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem med hänsyn
till skyddskoppympningen åligger, för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts
befallningshafvande äfven ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga
lämpliga viten. När till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kunskap
kommer, att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skydds -

Kong!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o. 2.

koppympningen i ett eller annat afseende förefinnas, skall Kongl. Maj:ts
befallningshafvande tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande
vidtagas.

§ 7.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial-, extra provinsial- och
stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen stadgas särskilt
i den för dem utfärdade nådiga instruktion.

§ 8.

Der i stad, som ej deltager i landsting, särskilda förhållanden påkalla
undantag från de i detta reglemente meddelade föreskrifter, vill
Kongl. Maj:t, på derom af stadsfullmägtige, efter helsovårdsnämndens
hörande, gjord framställning, taga i öfvervägande, huruvida sådant undantag
må medgifvas; skolande, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse
anses föranleda särskild kostnad, framställningen åtföljas af handlingar,
utvisande, att staden åtagit sig kostnadens bestridande.

Detta reglemente skall träda i kraft den 1 januari 1899, dock hvad
Stockholm beträffar med den ändring, som betingas af nådiga förordningen
angående mantalsskrifning i denna stad och hvarom meddelas
särskilda bestämmelser.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Utdrag af protokollet Öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
december 1897.

Närvarand e:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Akerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam yttrade:

»Genom nådig proposition den 4 december 1896 föreslog Eders Kongl.
Maj:t Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till förordning
angående skyddskoppympningen i riket, och förklarade Eders Kongl.
Maj:t tillika att, derest de i nämnda förslag angifna grunder för skyddskoppympningens
ordnande vunne Riksdagens godkännande, Eders Kongl.
Maj:t vore sinnad utfärda vaccinationsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett propositionen jemväl bifogadt förslag till sådant
reglemente. Derjemte föreslog Eders Kongl. Maj:t i 1897 års statsverksproposition,
att anslaget till vaccinationens befrämjande måtte med titelns
ändring till »anslag för skyddskoppympningen» höjas med 2,800 kronor,
eller från 7,700 kronor till 10,500 kronor, och såsom reservationsanslag

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

i riksstaten uppföras. Ifrågavarande förslag hade föranledts af en utaf
medicinalstyrelsen gjord framställning om vaccinationsväsendets reformerande,
öfver hvilken framställning infordrade yttranden afgifvits ej
mindre af öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen efter vederbörande förste provinsialläkares och förste
stadsläkarnes i Stockholm och Göteborg hörande, än äfven af domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionerna öfver
Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan i Stockholm,
öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, direktionen öfver
veterinärinstitutet i Stockholm, generalpoststyrelsen och statskontoret,
hvarefter medicinalstyrelsen vidare utlåtit sig i ämnet.

Medicinalstyrelsen, som vunnit understöd af nästan alla öfriga sakkunniga,
som yttrat sig i frågan, hade framhållit, att oaktadt föreskrifter
om allmän obligatorisk vaccination i Sverige varit gällande alltsedan år
1816, och man således, då, enligt hvad erfarenheten tydligt visat, mottagligheten
för koppsmitta upphäfves genom ympning med skyddskoppor,
bort kunna vänta, att sedan generation efter generation undergått sådan
ympning, landets befolkning icke vidare skulle hafva något att frukta af
denna sjukdom, smittkoppor likväl tid efter annan uppträdt i vårt land
både i spridda fall och såsom farsot. Ännu så sent som åren 1873—
1875 hade landet hemsökts af en häftig koppepidemi, den svåraste, som
efter vaccinationens införande i Sverige der förekommit. Under denna
epidemi härjade farsoten i Stockholm så våldsamt, att dödligheten i
smittkoppor år 1874 uppgick till den för nyare tider häpnadsväckande
summan af 802 på 100,000 invånare.

Orsakerna till att man hos oss ej vunnit fullt skydd mot koppsmitta
ansåg medicinalstyrelsen vara, att många af landets invånare aldrig blefve
vaccinerade, att icke alla, hvilka antecknades såsom vaccinerade, verkligen
haft skyddskoppor, samt att revaccination i så ringa grad egde rum.

Hvad den första af dessa orsaker beträffar anförde medicinalstyrelsen,
att af 100 lefvande födda barn i medeltal endast 75—80 blefve
vaccinerade. Äfven med fästadt afseende å att 10—11 procent af de
lefvande födda barnen aflede under det första lefnadsåret, således före
den tid, då barnen i regel vaccinerades, qvarstode dock, att tusentals
barn år efter år förblefve ovaccinerade, hvarigenom städse vidmagthölles
en stam af .personer, som egde full mottaglighet för koppsmittan och
följaktligen under farsotstider bidroge till densammas utbredning. Under
de senare koppepidemierna i Sverige hade det äfven visat sig, att smittkopporna
företrädesvis angripit de ovaccinerade och hos dem framträdt
under svårare former.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Angående den andra af nyss angifna orsaker till det bristfälliga
skyddet mot koppsmitta påpekade medicinalstyrelsen, att många vaccinatörer
ej besutte erforderlig vana och urskilning för att med framgång
utöfva sitt grannlaga värf, hvilket för öfrigt ej få, på grund af otydlighet
i det gällande vaccinationsreglementet, bedrefve med sjelftagen rätt.
Det uppgåfves nu ej sällan hända, att barn blifvit af oskickliga vaccinatörer
ympade och i journalerna antecknade såsom med framgång vaccinerade,
ehuru antingen alls inga eller ock allt för otillräckliga tecken af genomgångna
skyddskoppor kunnat hos dem spåras. Dessutom hade det inträffat,
att barn, som ympats, likväl ej fått skyddskoppor, men att, då
dessa barn sedermera icke företetts till besigtning för vaccinatören, denne
utan vidare antagit, att vaccinationen lyckats, och i sina journaler
antecknat barnen såsom med framgång vaccinerade. Det vore ej heller
alldeles sällsynt, att i kyrkoböckerna personer upptagits såsom vaccinerade,
ehuru de aldrig undergått ympning.

Såsom den tredje af orsakerna till att skyddskoppympningen ej
medfört allt det gagn, som dermed åsyftats, framhöll medicinalstyrelsen,
att revaccination i så ringa .grad bedrefves. Det nu gällande reglementet
sökte visserligen befrämja revaccinationen, men föreskrefve ej undergåendet
deraf såsom en skyldighet. Endast i fråga om rekryter i hären
och flottan vore obligatorisk revaccination stadgad.

Med anledning af omförmälda brister hos vårt nuvarande vaccinationsväsen
ansåg medicinalstyrelsen, att vaccinationstvånget borde göras
mera effektivt och att det borde utsträckas till allmän obligatorisk
revaccination. Vidare borde fordringarna på vaccinatörernas kompetens
höjas samt ett ofarligt ympämne tillhandahållas. Derjemte borde betryggande
kontroller anordnas öfver skyddskoppympningens handhafvande,
så att man kunde vara förvissad, både derom att ympningen utfördes
på ett konstförfaret och för den enskildes helsa oskadligt sätt och att
alla behörigen underginge ympning. För genomförande af dessa förbättringar
hemstälde medicinalstyrelsen om utfärdande af nytt reglemente
för skyddskoppympningen i riket enligt ett af styrelsen uppgjordt och
sedermera i anledning af deröfver afgifna yttranden revideradt förslag,
hvilket, i hufvudsak anslutande sig till det nu gällande reglementets
bestämmelser, innehöll de nya stadganden, som medicinalstyrelsen ansett
af behofvet påkallade. I förslaget ingick, att i Stockholm skulle finnas
en statsanstalt, för beredning af animal vaccin, som skulle kostnadsfritt
tillhandahållas åt förste provinsialläkare och med dem likstälde stadsläkare,
hvilka skulle ersätta de nuvarande vaccindepotföreståndarne,
äfvensom åt vaccinatörer. För bestridande af härmed förbundna kost Bih.

Ull Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft -

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

nader hemstäldes om höjning af anslaget till vaccinationens befrämjande
och om anslagets förändring till reservationsanslag.

De af Eders Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagda författningsförslagen,
hvilka till sitt väsentliga innehåll öfverensstämde med det af
medicinalstyrelsen afgifna reviderade reglementsförslaget, innefattade i
hufvudsakligen följande hänseenden afvikelser från nu gällande bestämmelser.
Tiden, inom hvilken hvarje barn skulle vaccineras, nu omfattande
de två första lefnadsåren, sattes för underlättande af kontrollen till utgången
af det på barnets födelseår närmast följande kalenderåret. Revaccination
gjordes obligatorisk för alla, som ej haft smittkoppor. Bestämdare föreskrifter
meddelades om förnyelse af ympning, som ej slagit behörigen an.
Beträffande person, som öfverskridit den för vaccination eller revaccination
i allmänhet föreskrifna åldersgräns, skulle på helsovårds- eller kommunalnämnds
anfordran företes intyg att ympning blifvit undergången eller,
om så icke skett, styrkas, att dertill förefunnes giltigt skäl. Till vinnande
af en betryggande kontroll öfver att ympning underginges af alla, som
vore dertill pligtige, ålades vidare skolföreståndare, presterskap och helsovårdsmyndigheter
vissa nya skyldigheter. Yaccindepot- och vaccinationsföreståndarebefattningarna
skulle indragas. Depotföreståndarnes åligganden
skulle öfverflyttas på förste provinsialläkarne och med dem likstälde
stadsläkare, under det att de göromål, som nu tillhöra vaccinationsföreståndarne,
skulle fördelas mellan vaccinatörerna och de kommunala
helsovårdsstyrelserna. I civil tjenst anståide läkare skulle ej utan på
skäl, som af medicinalstyrelsen godkändes, få undandraga sig att vara
vaccinatörer. Andra personer än legimiterade läkare skulle få antagas
till vaccinatörer, först sedan vederbörande stads- eller förste provinsialläkare
yttrat sig beträffande deras kompetens. Endast legitimerade läkare
skulle få taga vaccin af ympade personer. Undantag härifrån medgafs
dock beträffande lappmarken. Pålitligt ympämne skulle kostnadsfritt
tillhandahållas vaccinatörer hos vederbörande förste provinsialläkare och
med dem likstälde stadsläkare. Dessa så väl som vaccinatörer skulle
ock ega att, likaledes kostnadsfritt, från medicinalstyrelsens vaccinationskontor
i mån af tillgång utbekomma animal vaccin, som förutsattes skola
beredas vid en särskild! derför inrättad statsanstalt. Deremot skulle nu
förefintliga stadganden om åtgärder för anskaffande af ympämne från
koppsjuka kokreatur ej längre bibehållas. Vaccinatörerna, som enligt
de nya bestämmelserna skulle få ökade göromål och större ansvar, skulle
i gengäld tillförsäkras skäligt arfvode och ersättning för deras besvär.
Godtgörelsen för hvarje lyckad ympning skulle ej längre bero på öfverenskommelse
eller på kommunalrepresentationens beslut utan utgå med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ett bestämdt belopp af 50 öre. Vidare skulle vaccinatören, der ej annorlunda
öfverenskommes, ega att af kommunens medel uppbära ett arfvode
af 20 öre för hvarje person, som vederbörligen uppförts på de årliga
ympningslistorna. Härförutom skulle ersättning utgå till vaccinatör för
vissa intyg äfvensom för inställelse å offentligt utlysta vaccinations- eller
besigtningsmöten, när platsen derför läge på längre afstånd från hans
bostad. Slutligen stadgades i fråga om förseelser mot de nya författningarna
vissa straff, hvarvid böter och viten för de i nu gällande reglemente
med ansvar belagda förfaranden något höjdes samt infördes en
modernare procedur.

I skrifvelse den 5 maj 1897 anförde Riksdagen, att den ej af de
utaf mig till statsrådsprotokollet för den 4 december 1896 andragna
skäl för ifrågavarande lagförslag kunnat öfvertygas om nödvändigheten
af den genomgripande förändring i lagstiftningen angående vaccinationen,
samma förslag innebure. Statistiken utvisade, ej mindre att smittkopporna,
som förut ofta anstalt svåra härjningar bland Sveriges inbyggare, på
senare tid här uppträdt mera sällan och mycket lindrigare, än äfven att
Sverige uti ifrågavarande afseende vore bland de allra bäst lottade land
i Europa. Men äfven under förutsättning, att någon fördel i ifrågavarande
hänseende skulle kunna vinnas genom införande af de skärpta
bestämmelser, som Eders Kongl. Maj:t föreslagit, hölle Riksdagen före,
att de stora olägenheter och svårigheter, som deraf skulle förorsakas
allmänheten, vida öfvervägde fördelarne. Vaccinationen, sådan den nu
bedrefyes, syntes hafva tillvunnit sig allmänhetens förtroende, och Riksdagen
vore öfvertygad, att detta skulle framdeles blifva förhållandet i
allt högre grad. Deremot befarade Riksdagen, att de stränga bestämmelser,
som innefattades i Eders Kongl. Maj:ts förslag, möjligen kunde
bland befolkningen väcka ovilja, hvilken särskidt torde komma att vända
sig emot de föreslagna straffbestämmelserna. Förtroendet för skyddskoppympningen
skulle, enligt Riksdagens förmenande, till och med kunna
derigenom rubbas. Hvad Eders Kongl. Maj:ts förslag innehöll om upprättande
af en anstalt för framställande af animal vaccin syntes deremot
Riksdagen vara behjertansvärdt. De enda anmärkningar, som efter
Riksdagens mening kunde med fog framställas mot det nuvarande vaccinationssystemet,
torde nemligen gälla användningen af huinaniserad lymfa,
enär det utrönts, att derigenom, om också endast i undantagsfall, smitta
kunnat öfverföras till den vaccinerade. Då det ju borde vara för staten
ytterst magtpåliggande, att densamma, hvilken påbjöde vaccination, dervid
tillhandahölle absolut ofarlig lymfa, funne Riksdagen hvarje sådant,
om ock sällsynt, fall innebära tillräcklig maning till en förbättring i nu

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 2.

anmärkta hänseende. Eders Kongl. Maj:ts framställning om ökande af
anslaget till vaccinationens befrämjande blef derför af Riksdagen på det
sätt bifallen, att, på det Eders Kongl. Maj:t måtte komma i tillfälle att
låta bereda och tillhandahålla erforderlig mängd animal vaccin, ifrågavarande
anslag höjdes med 2,800 kronor, eller från 7,700 till 10,500
kronor, och såsom reservationsanslag i riksstaten uppfördes. Deremot
fann Riksdagen Eders Kongl. Maj:ts förslag till förordning angående
skyddskoppympningen i riket icke kunna bifallas.

Af kamrarnes protokoll framgår, att hufvudskälet för Riksdagens
afslag synes hafva, särskildt hos representanterna från landsbygden,
varit tvifvel, huruvida ett allmänt revaccinationstvång jemte hot med
böter och viten nu vore i vårt land af behofvet påkalladt. Deremot
synas förslagets öfriga bestämmelser, möjligen med undantag för de
ifrågasatta böternas och vitenas belopp, icke hafva väckt några betänkligheter.
Ordföranden i det utskott, som handlagt ärendet och dervid
afstyrkt bifall till Eders Kongl. Maj:ts förslag, framhöll, att utskottet
ingalunda förnekat, att nu gällande bestämmelser om vaccination lede
af hvarjehanda brister samt att följakligen åtskilliga förbättringar och
förändringar i dem vore önskvärda. Detta framgår också med full tydlighet
af hvad de sakkunnige i frågan yttrat. Under sådana förhållanden
anser jag det för min pligt att åter upptaga denna fråga och
underställa densamma Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Erfarenheten har äfven på den senaste tiden visat, att smittkopporna
i vårt land kunna vinna stor spridning, särskildt i samhällen, der
vaccinationen i afsevärdare grad försummats. Det är derför af största
vigt, att skyddskoppympningen behörigen handhafves. önskligt vore att
revaccination hos oss finge en mera vidsträckt tillämpning, men då förslaget
om införande af allmän obligatorisk revaccination stött på så
starkt motstånd och det till och med befarats, att ett sådant tvång skulle
hos allmänheten framkalla en ovilja, som kunde göra vaccinationen i
sin helhet förhatlig, torde klokheten bjuda, att man för närvarande inskränker
sig till att, på sätt i gällande vaccinationsreglemente anbefalles,
söka på frivillighetens väg befrämja revaccinationen och stärka allmänhetens
förtroende till densamma. Man torde ock kunna vara berättigad
till den förhoppning att, om vaccinationsväsendet i allmänhet varder på
ett tidsenligt sätt ordnadt, äfven revaccination i sammanhang dermed
skall vinna större utbredning. Deremot torde det vara af förhållandena
högeligen påkalladt, att man nu söker få till stånd en betryggande kontroll
öfver den första vaccinationen. Detta gäller först och främst i
fråga om utförandet af sjelfva ympningen. Väl har Riksdagen numera

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

anslagit medel för beredande af tillgång till animal vaccin, men, enligt
hvad medicinalstyrelsen anfört, kan man ej vänta, att i vårt land öfvergången
till allmän ympning med animal lymfa skall ske med ens utan
först småningom. Erfarenheten har nemligen visat, att den från kalfvar
skördade vaccinen någon gång af okänd anledning varder alldeles overksam
eller af så dålig beskaffenhet, att flertalet med sådan vaccin utförda
ympningar blifver utan resultat. Man måste då för vaccinationens vidmagthållande
hafvaitillgång till humaniserad lymfa. Vidare finnes det
anledning antaga, att många ej skola vilja öfvergifva den gamla bepröfvade
metoden med humaniserad lymfa. Vid användningen af denna metod
är dock, såsom bekant, faran för öfverförandet af mer eller mindre svåra
sjukdomar eller frön till sådana ej helt och hållet utesluten. Ympning
från arm till arm och upphemtande af vaccin från ympad person böra
derför icke annat än i nödfall tillåtas andra än legitimerade läkare.
Men äfven ur andra synpunkter vore det önskligt, att vaccinationen mer
och mer öfvertoges af läkare, då bristande insigter hos vaccinatören lätt
kunna medföra, att ympning misslyckas eller att onödigt lidande eller
obehag tillskyndas den som ympas. Särskildt må ihågkommas att, såsom
medicinalstyrelsen betonat, användningen af animal vaccin fordrar rätt
betydligt större teknisk färdighet än den gamla metoden och att man
följaktligen vid ympning med sådan vaccin måste ställa högre fordringar
på vaccinatörernas kompetens.

Men det är äfven nödvändigt, att man nogare håller hand deröfver
att alla, som äro skyldige att undergå ympning, verkligen blifva vaccinerade.
Bland bristerna i det nuvarande vaccinationsväsendet har af
förste provinsialläkarne särskildt framhållits, att de anteckningar om
vaccination, som göras i kyrkoböckerna, ofta ej äro tillförlitliga, och
exempel på svåra missförhållanden dervidlag hafva äfven anförts. Vid
det möte, som på Eders Kongl. Maj:ts befallning under sistlidne augusti
hölls i Stockholm af medicinalstyrelsen och samtlige förste provinsialläkarne,
ansågs den nuvarande kontrollen öfver vaccinationsväsendet
otillräcklig och uttalades såsom ett önskningstnål, att angående skyddskoppympningen
måtte utfärdas nya bestämmelser, innehållande skärpta föreskrifter
om vaccinationens öfvervakande. Den skyldighet, som i detta
afseende nu åligger vaccinationsföreståndarne, ansåg mötet böra öfverflyttas
på helsovårds- och kommunalnämnderna. Instämmande häruti,
anser jag, att för åvägabringande af eu betryggande kontroll jemväl böra
meddelas lämpligare föreskrifter så väl om tiden för ympnings förrättande
in. m. som ock i fråga om anteckningar beträffande ej mindre dem, som

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

äro skyldiga att undergå ympning, än äfven dem, som verkligen blifva
med framgång vaccinerade.

Hvilka föreskrifter man än må utfärda om skyldighet att undergå
vaccination och beträffande kontroll öfver skyddskoppympningens behöriga
handhafvande, lärer man, så vida syftet med dessa föreskrifter skall
vinnas, vara nödsakad att bestämma straffpåföljd för uraktlåtenhet att
efterkomma desamma. Vid behandlingen i Riksdagen af Eders Kongl.
Maj:ts omförmälda förslag anmärktes, att deri intagna straffbestämmelser
skulle vara stränga. För min del kan jag ej finna, att så är förhållandet.
För alla de i nämnda förslag angifna förseelser var lägsta straffet satt
till två kronors böter, under det att bötesminimum enligt 1853 års vaccinationsreglemente
utgör 1 krona 50 öre, i ett fall 3 kronor, och i ett annat
fall 5 kronor. Maximum af böter för försummad vaccination, i förslaget
20 kronor, uppgår enligt nuvarande bestämmelser till 5 eller 10 kronor.
Vid fortfarande försumlighet eller tredska skulle enligt Eders Kongl.
Maj:ts förslag vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd ega förelägga
viten eller anmäla förhållandet hos Eders Kongl. Maj-.ts befallningshafvande.
Af kommunalnämnd förelagda viten skulle dock tillhopa ej
få öfverstiga 20 kronor. Äfven enligt nuvarande vaccinationsreglemente
skall vid upprepad försumlighet vite föreläggas och, om rättelse då ej
följer, förhållandet anmälas hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som i anledning deraf har att vidtaga den åtgärd, hvartill omständigheter
och gällande författningar föranleda. Enligt förslaget skulle emellertid
straff i nämnda fall ej kunna ådömas omedelbart, utan, om någon
begått försummelse, skulle han först få en anmaning att fullgöra sin
skyldighet. För en del andra förseelser var enligt Eders Kongl. Maj:ts
förslag bötesmaximum bestämdt till 50, 100 och 200 kronor, det
sistnämnda dock endast för det fall att någon verkstälde skyddskoppympning
utan att vara dertill berättigad. För bedömande af frågan
huruvida de föreslagna bötesbeloppen kunna anses lämpliga må erinras,
att sedan utfärdandet af 1853 års vaccinationsreglemente penningvärdet
fallit och välmågan stigit; att jemlikt helsovårdsstadgan för riket den
allmänna böteslatituden för der angifna förseelser är 2—100 kronor; samt
att obehörigt utöfvande af yrke i allmänhet är belagdt med böter från
och med 5 till och med 500 kronor.

Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag innehöll derjemte att, om
vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning, som underlåtit
att fullgöra hvad honom i sådan egenskap ålegat, ej läte sig rätta af
derför undergånget bötesstraff, medicinalstyrelsen skulle ega att, efter

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

förutgången varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera. Vid
tillämpningen af en sådan bestämmelse, hvilken medicinalstyrelsen ansett
behöflig, borde man ju kunna påräkna, att nödig urskilning och varsamhet
iakttages. För säkerhets skull synes man emellertid kunna i
författningen göra det tillägg, att fråntagande af nämnda rätt må ske,
blott när förseelsen är af svårare beskaffenhet.

Äfven i åtskilliga andra än de af mig nu berörda hänseenden innehåller
gällande vaccinationsreglemente mindre tidsenliga bestämmelser,
hvilket ju med hänsyn till de många förändringar, som efter denna författnings
utfärdande inträdt i samhällslifvet och lagstiftningen, är mindre
underligt. Om än vid en revision af lagstiftningen angående skyddskoppympningen
grunddragen i det gällande reglementet kunna och böra
bibehållas, låter det sig ej lämpligen göra att endast vidtaga partiella
ändringar, utan torde en omarbetning af hela reglementet böra verkställas.
De af Eders Kongl. Maj:t vid 1897 års riksdag framlagda förslag
synas dervid kunna hufvudsakligen följas med iakttagande af de
ändringar, som föranledas deraf att revaccination ej skulle blifva obligatorisk
för andra än dem, som antagas till krigstjenst. I öfverensstämmelse
härmed har jag låtit inom ecklesiastikdepartementet utarbeta förslag
dels till förordning angående skyddskoppympningen, dels ock till
vaccinationsreglemente.»

Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag, hvilka finnas
detta protokoll bilagda, anförde departementschefen, statsrådet Gilljam
vidare:

»Under åberopande af hvad jag yttrat så väl nu som ock, i tillämpliga
delar, till statsrådsprotokollet den 4 december 1896 vid föredragningen
af medicinalstyrelsens i detta ämne afgifna förslag, hemställer jag
i underdånighet, det Eders Kong]. Maj:t täcktes dels till Riksdagens antagande
öfverlemna det af mig nyss upplästa förslag till förordning angående
skyddskoppympningen i riket, dels ock låta till Riksdagens kännedom
komma, att, derest de i detta förslag angifna grunder för skyddskoppympningens
ordnande vinna Riksdagens godkännande, Eders Kong].
Maj:t är sinnad utfärda vaccinationsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade, af mig
jemväl upplästa förslag till sådant reglemente.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält behagade Hans Magt Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

förordnande att proposition i ämnet af den lydelse,
bilagan A till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.

Ex protocollo:

C. E. Blom.

Stookholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1898.