Kungl. Maj.ts proposition nr 131

Proposition 1947:131

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till byggnadslag
m. m.; given Stockholms slott den 28 februari
194-7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

tiihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. .V; 131.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Byggnadslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Marks användning för bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i
denna lag föregås av planläggning.

. 2 §''

Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas i
generalplan.

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan.

Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
regleras genom utomplansbestämmelser.

3 §.

För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning upprättas
regionplan.

4 §.

Vid planläggning skola såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen
beaktas.

5 §.

Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse
underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med
stöd av lagen.

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid
planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.

6 §.

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

7 §.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd.

Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet
inom länet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom
riket tillkommer byggnadsstyrelsen.

8 §.

Närmare föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggande och lov därtill samt
rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

I. Om generalplan.

9 §.

Generalplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån så erfordras
till ledning för närmare planläggning beträffande stadens ordnande och bebyggande.

Planen skall angiva grunddragen för markens användning till olika ändamål,
såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt,
att visst område tills vidare undantages från tätbebyggelse eller från viss annan
bebyggelse, oaktat det i och för sig är lämpat därför, skall det ock angivas
i generalplanen. Sådant undantag må icke avse bebyggelse för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande eller
användning i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

10 §.

Generalplan så ock ändring därav antages av stadsfullmäktige.

Planen må på framställning av staden helt eller delvis fastställas av Konungen
och skall, i vad den blivit fastställd, lända till efterrättelse enligt vad
nedan sägs.

Generalplan som blivit föremål för fastställelse benämnes fastställd generalplan.
Därmed avses, om planen är fastställd allenast i vissa hänseenden, endast
de bestämmelser som sålunda skola gälla.

Ändring av fastställd generalplan må, om ändringen ej innefattar väsentlig
avvikelse från vad förut gällt, på framställning av staden fastställas av
länsstyrelsen.

11 §■

Underlåter stad att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan,
där sådan erfordras, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss
tid inom vilken sådan plan skall vara upprättad. Ställa stadsfullmäktige sig
e.i föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av stadsfullmäktige
låta på stadens bekostnad upprätta generalplan.

Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav som
med hänsyn till stadens utveckling skäligen böra ställas på densamma, skall
i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

12 §.

Beslut om fastställelse av generalplan gäller ej med avseende å område som
ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Beträffande sådant undantag från bebyggelse som omförmäles i 9 § tredje
stycket må fastställelse ej meddelas att gälla för längre tid än fem år. Konungen
äger dock på framställning av staden förlänga tiden för beslutets giltighet,
varje gång med högst nämnda tid.

13 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må
Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som
Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och
generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats före planens
fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må
ock undantag enligt, vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke avsevärt
motverkas.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan,
må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej företagas inom område som
avses med denna; dock må länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt generalplanens
genomförande icke försvåras.

iö §.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen
på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området icke
må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande gäller intill
dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Behöver denna
tid förlängas, äger länsstyrelsen på framställning av staden förordna härom;
dock skall beslutet underställas Konungens prövning.

16 §.

Finner Konungen framställning om fastställelse av generalplan icke kunna
bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.

17 §.

Inom område som ingår i fastställd generalplan må schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden
kan väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts angående
framställning om fastställelse av generalplan eller ändring av fastställd generalplan
eller har förbud mot nybyggnad meddelats enligt 16 §, äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud
mot åtgärd varom sägs i första stycket.

18 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan
allmän plats må lösas av staden, när staden begär det.

Annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken ej
är avsedd för enskilt bebyggande, lösas av staden, såvitt markens användning
för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

19 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till
trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillköra
staden, skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den
tages i anspråk för avsett ändamål.

20 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt fastställd
generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden nyttja
vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till
marken. Har vägen upplåtits allenast på viss tid, gälle stadens nyttjanderätt
för samma tid.

Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet med bättre rätt än
vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå rättigheten
grundas, ersättning av staden för förlust som uppstått genom stadens nyttjanderätt.
Den som vill framställa ersättningsanspråk skall väcka talan, om
han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det
planen fastställdes. Sedan marken tagits i anspråk av staden, vare staden ansvarig
för avgäld eller annan förmån som utgår för vägens begagnande.

Är vägen använd för ledning som hindrar eller väsentligt försvårar för staden
att nyttja vägmärken, äger staden få ledningen på sin bekostnad flyttad
till lämplig av staden anvisad plats.

21 §•

Skall mark enligt fastställd generalplan användas för annat ändamål än enskilt
bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare
staden skyldig att lösa marken.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning
som gällde vid tiden för generalplanens fastställande, med de ändringar
av indelningen som skett för planens genomförande.

22 §.

Får mark enligt fastställd generalplan icke användas för annan glesbebyggelse
än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov,
och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare markens ägare berättigad
till ersättning av staden för den skada som han härigenom lider. Samma
lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till marken som upplåtits innan planen fastställdes.

Ersättningen skall, om förbudet är tidsbegränsat, bestämmas att utgå med
visst årligt belopp, med rätt för såväl staden som markens ägare eller annan
sakägare att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden eller vid förlängning
av giltighetstiden för bestämmelsen. Vad i fråga om ersättningen avtalats
eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staden och sakägare gälle
jämväl mot den som efter planens fastställande förvärvat sakägarens rätt till
marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad i
21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill
framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till rätten i den ort där mar -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad
nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt
ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

II. Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadsplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån det genom
stadens utveckling påkallas för den närmare regleringen av bebyggelsen.

25 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden som ingå i planen, nämligen

byggnadskvarter,

gator, torg, parker och andra allmänna platser samt

specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden, skyddseller
säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden, idrottsområden,
begravningsplatser och vattenområden.

Jämväl höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas
bebyggande eller användning i övrigt som finnas erforderliga.

26 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bliva gällande fastställas
av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,
som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut gällt, fastställas av länsstyrelsen.

Stadsfullmäktige äga i den omfattning som finnes lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe antaga sådan ändring av stadsplan
eom må fastställas av länsstyrelsen.

27 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande
allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för visst område men
underlåter staden att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga
stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd
Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse,
äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande
av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa stadsplan för området.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av
stadsplan.

Om tomtindelning.

28 §.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda att det kan ändamålsenligt
bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

29 §.

Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.
Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall iakttagas att återstoden
kan indelas till lämpliga tomter.

30 §.

Tomtindelning av mark som ej varit föremål för dylik indelning skall ske,
när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner nödigt
och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd.

31 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan att ändring sker av tomtindelning
eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall
fråga om ändring av tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret
begär det eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ändring av tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens
eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre överensstämmelse
med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas utan avsevärd olägenhet.

Ej må tomtindelning ändras i andra fall än nu sagts, med mindre ägarna
av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes
lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna,

32 §.

Kostnaden för tomtindelning eller ändring därav skall bestridas av staden.
Markägare skall dock efter vad som prövas skäligt bekosta ändring som han
påkallat och som ej föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av staden
vidtagen åtgärd.

33 §.

Tomtindelning så ock ändring därav antages av byggnadsnämnden men
skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Om förbud mot nybyggnad m. in.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och,
enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer
medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej
avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

35 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan
för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området
vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Är nybyggnaden
beroende av Konungens medgivande enligt 13 eller 34 §, skall dock jämväl
fråga om undantag från förbud som nyss nämnts prövas av Konungen.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke kunna fastställas eller ock böra i viss del
undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud
mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om tillämpning av 27 §, äger Konungen ock förordna om
erforderligt nybyggnadsförbud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

37 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark som ej blivit
indelad till tomter.

Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej företagas
å tomt som beröres därav innan frågan slutligt prövas.

Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må dock Konungen
och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen
bestämmer meddela tillstånd till nybyggnad, när särskilda skäl äro därtill
och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom
kvarteret.

38 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som
icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och
avlopp från tomten som enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det
bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit fullgjord eller nöjaktig
säkerhet blivit ställd.

När synnerliga skäl äro därtill, må Konungen medgiva undantag från förbudet
i första stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes
tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande
eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren,
vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken förrän byggnaden rives
eller brinner ned, utan så är att den som uppfört byggnaden verkställt inkräktningen
med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, om fastigheten
övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid förvärvet av fastigheten.
Yad nu är sagt gäller ej om trappa som skjuter över gatulinjen; dock
äger länsstyrelsen medgiva att trappan må kvarstå under viss tid eller tills
vidare. För det intrång granne lider av byggnad som skjuter in på hans tomt
njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§
är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring som efter vad Konungen därom
stadgat är att hänföra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med
mindre ägaren av den intagna marken medgiver det.

40 §.

Inom område som ingår i stadsplan må schaktning, fyllning, trädfällning
eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden kan väsentligt
försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats
enligt 36 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna,
stadga förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

Om avstående av mark.

41 §.

I stadsplan ingående mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats
äger staden lösa, när staden begär det.

Annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande
äger staden lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock kan
anses säkerställd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

42 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller
annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden,
skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den tages i anspråk
för avsett ändamål.

43 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stadsplan
är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående stadens rättigheter
och skyldigheter med avseende å vägmärken vad i 20 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

44 §.

Är mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förväntas
äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen medgiva
staden att lösa marken i den mån så erfordras. Kan syftet vinnas genom att
staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.

Kan kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark antagas
väsentligt överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden äger
uttaga av tomtägare och medför planens genomförande väsentligt ökat värde
för kringliggande kvartersmark, må ock Konungen medgiva staden att lösa
sådan mark; dock skall ansökan härom göras före planens fastställande. Vill
ägaren hellre till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda kostnad, vare
han berättigad därtill; och bestämme i sådant fall Konungen ett i förhållande
till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp som markägaren skall
erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr att staden eljest må
lösa marken.

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värdestegringen
skall beräknas, skall det bestämmas av nämnd som på endera partens
ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Kostnaden
för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna
annat finnes skäligt.

45 §.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss i
planen ingående mark böra ske enligt 44 § första stycket, må Konungen meddela
fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer
till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro
därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder.

Intill dess inlösen skett eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej
utan Konungens tillstånd företagas å den mark som omfattas av den villkorliga
fastställelsen.

46 §.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare
ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera
lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattningen åsättes största värdet.
Åsättas tomtdelar lika värden, skall företräde att lösa tillkomma den som
först väckt talan därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

styrker att han nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen
hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera som vilja lösa, bestämmes företrädet
mellan dem efter nyss stadgade grunder.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel väckt
talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett till tomtens
förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten; dock må,
om ägare av tomtdel före staden väckt talan om inlösen, stadens anspråk bifallas
allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtenis förenande i en ägares
hand.

48 §.

Skall mark enligt stadsplanen användas för annat ändamål än enskilt bebyggande
och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på
sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare staden
skyldig att lösa marken.

När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge lösningsplikt
staden jämväl beträffande tomtdel som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än
nyss nämnts.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning
som gällde vid tiden för stadsplanens antagande, med de ändringar
av indelningen som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49 §.

Iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan
allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankomme på staden.

50 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av
tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter
fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som
i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid
skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande
tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när tomter med en sammanlagd
längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock
att, om dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut
upplåten gata eller från allmän väg inom område som nyss sagts, gatan skall
upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stadsplanen hava
utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.

51 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är
att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter eller specialområden
med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar
av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden
bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i anspråk
för där angivet ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

52 §.

När gata upplåtas til] allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge
överensstämma med stadsplanen; dock äger länsstyrelsen på framställning
av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, om
den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och
ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets
avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall
vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband med
gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.
Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad
vid gatans upplåtande; dock äger länsstyrelsen medgiva anstånd därmed, om
det är förenligt med den allmänna hälsovårdens krav.

Vad nu sagts om gata äger motsvarande tillämpning med avseende å annan
allmän plats.

53 §.

Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde och
kunna staden och den som förfogar över området ej enas om de åtgärder som
böra vidtagas, äger Konungen förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens
anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I kostnaden
inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas honom.
Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten avgöras
av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation
föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden,
såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten
enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall
han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden
förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd
till gata. eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta
marken nyttjas för ändamålet.

55 §>

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall
vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas om ansvarighet för staden att såsom
gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iakttagande att
framställning varom i 52 § första stycket sägs må göras såväl av kronan
som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges
till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas
av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas
av staden, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Om ersättning för gatumark.

56 §.

Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken
framför tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar
av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tilllåtna
högsta hushöjden å tomten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den
del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatumarkens
utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller
hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

57 §.

Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar,
skall tomtägarens ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas
till värdet av gatumarken framför tomten intill gatans mitt, minskad med
halva arealen av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal
gatumark som återstår i korset efter avdrag av vägens areal vara mindre än
den areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola
sammanlagt ersätta, jämkas ersättningsskyldigheten för tomterna så att den
sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående areal.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som efter det
att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i staden dessförinnan övertagits
av kronan, sedan så skett byggts inom område som ingår i stadsplanen.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet å
all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark som
ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § första stycket icke tagas
i beräkning.

59 §.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen på framställning av staden besluta,
att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomtägarna
inom visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen av
den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas
storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslutet
efter vad som prövas skäligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som
vid beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt
begagnande.

60 §.

Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas ersättningen
med hänsyn därtill.

61 §-

Har markägare utan lösen till staden överlåtit gatumark framför tomt eller
i gatukors, eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken
efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare
tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma
mark.

62 §.

Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan
skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp som med tilllämpning
av ^56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock skall
medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatukorset beräknas efter medelvärdet
a den mark som erfordras för vidgningen, och må den tomtägarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp
än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§
äga motsvarande tillämpning.

Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersättning för
gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersättning som föranledes
av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i första stycket, såvitt
ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar.

63 §.

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas
upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark
efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga
ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad
därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en tiondel
årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande ränta gäldas
efter högst fem procent, om året från den dag då krav på ersättning framställts.
Frövas nu stadgade villkor alltför betungande för tomtägaren, äger länsstyrelsen
medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

64 §.

Sedan stadsplan blivit fastställd, äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla fastställande av den ersättning tomtägare
skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, staden att den ersättningsskyldighet
för värdet av gatumark, som jämlikt 56—5:8 §§ eller
62 § första stycket kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret,
skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan tomtägarna jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första stycket,
varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad
eljest stadgas om tomt och tomtägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan
mark.

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt eller kvartersmark ej enas om det markvärde
som skall ligga till grund för beräkning av ersättning för gatumark,
skall detta bestämmas av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den
ordning lagen om expropriation föreskriver. Nämnden har att efter de grunder
vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden uppskatta
värdet av själva marken utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för
markens iordningställande. Råder tvist om vidden av den gatumark som ägaren
av tomten eller kvartersmarken har att ersätta, skall särskilt värde sättas
å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för markvärdets
bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

66 §.

Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny ägare
av tomt eller kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfattning
som förre ägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om ersättning för gatubyggnadskostnad.

67 §.

Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela
bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden
för iordningställande av gata (gatubyggnadshostnad).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på tomtägare
lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.

68 §.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva grunderna
för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens
fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid
grundernas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller
del därav eller avloppsledning vars anläggning påbörjats framför tomten då
fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos
stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagligen skolat
vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1 sägs eller avloppsledning
som staden varit skyldig att utföra före samma tid.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika
från markens naturliga höjdläge eller av att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med gatubyggnadskostnad i större omfattning
än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark;
dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata
eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet som nyss
nämnts icke föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å tomtägarna inom visst område, fördelas mellan
dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen
eller efter tomternas storlek eller annan skälig grund.

6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärgators
utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skall
ersättningen beräknas efter den genomsnittliga kostnaden.

7. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt
övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet
från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället för
vad under 5—7 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad
gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning.

9. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller
delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller
avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa
och billighet.

69 §.

Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes tomt icke mot
den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
åvilar tomtens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

Kung}. Maj:ts proposition nr 131.

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande

i vissa fall.

70 §.

Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen på ansökan
av staden vid planens fastställande förordna, att mark som för områdets ändamålsenliga
användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till
allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med hänsyn
till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga
omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas
till läge och gränser. Marken skall avträdas, när staden behöver taga den i
anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall byggnadsnämnden
göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så
snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken
om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger
rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens
avstående till staden.

Vid fastställande av ändring av stadsplan äger Konungen på ansökan av
staden, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att mark som avståtts enligt
första stycket skall utbytas mot annan mark, såvitt det kan ske utan förfång
för ägaren.

71 §.

Den som fått avstå mark enligt 70 § skall frigöra den från inteckning och
annan särskild rätt, som gäller däri. Kan detta icke ske, vare han pliktig att
hålla staden skadeslös.

Finnes å marken, då den avträdes, byggnad, stängsel, växande skog, plantering
eller annat av beskaffenhet att kunna hänföras till den fasta egendomen,
vare staden skyldig att utgiva ersättning därför.

Kunna parterna ej enas om ersättningens storlek, skall denna bestämmas av
nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation
föreskriver. Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader
för ersättningens bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna
annat finnes skäligt.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 §
meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

73 §.

I förordnande som avses i 70 § må Konungen, i den mån så prövas skäligt,
på stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den
ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar
inom området.

Om underhåll av gata in. in.

74 §.

Underhall av gata eller annan allmän plats så ock av allmän avloppsledningåvilar
staden.

Är kronan väghållare i stad, skall underhållet av allmän väg som upplåtits
till gata åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 55 §. Samma
lag vare i fråga om gata som förklarats tillika vara allmän väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän
samfärdsel, lielt eller delvis använt för annat ändamal eller ändrat till
sitt höjdläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark
eller hyggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden
eller för innehavare av servitut som vilar a marken, är staden piiktig
att ersätta skadan.

III. Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §1

Konungen äger förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är
stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område
som hör till stad.

IV. Om utomplansbestämmelser.

77 §.

Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige, när så erfordras, men
skola för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring av utomplansbestämmelser.

78 §.

Utomplansbestämmelser för område som ingår i fastställd generalplan må
ej fastställas i strid mot planen.

79 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser, dock må
länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill
och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna.

80 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser
för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad
inom området vad i 14- och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller ock
böra i viss del undantagas från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss tid
meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

V. Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

81 §.

I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än staten tillhörig
flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas eller virkes- eller
annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt därigenom
befästningens eller flygplatsens användning för avsett ändamal försvaras
eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må länsstyrelsen
medgiva undantag när synnerliga skäl äro därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

82 §.

Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller av
statlig flygplats eller om tillstånd till anläggande eller utvidgning av annan
flygpla-ts för allmänt bruk, eller kan avsevärt men åsamkas försvaret genom
bebyggelse eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i
närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att
vad i 81 § sägs skall äga motsvarande tillämpning.

83 §.

Kan med hänsyn till befintlig eller tillämnad anläggning, som avses i 81 §
eller i förordnande _ enligt 82 §, nybyggnad eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning ej ske i den omfattning eller på det sätt som
eljest varit tillåtet, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde,
vare han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider; kan
marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och
kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare
anläggningens ägare skyldig att lösa marken, där ej sådan skyldighet jämlikt
21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan inskränkningen
i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare gälle
jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt till fastigheten efter det inskränkningen
i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

84 §.

Har i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning,
som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att mark skall
användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på grund
av bestämmelserna i 21 eller 48 § löst marken, vare staden, såvitt den kan
nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till den
erlagda löseskillingen, berättigad till ersättning av anläggningens ägare för
sin förlust.

85 §.

Kan i fall som avses i 83 eller 84 § överenskommelse i ersättningsfrågan
ej träffas, skola bestämmelserna i 23 § lända till efterrättelse; dock att vad
där sägs om staden skall gälla anläggningens ägare.

YI. Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86 §.

Einnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt
skyddas pa grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden
eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt
värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken,
äger Konungen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan
länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom
tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

87 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan äger Konungen meddela de föreskrifter som för ändamålet
finnas erforderliga.

Föreskrift som i första stycket sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

88 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för
köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande
bestämmelserna för stad i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)
skola tillämpas.

89 §.

Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomtägares
skyldighet att ersätta gatumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande
äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla
i det fall att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår
i stadsplanen.

90 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga
motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet.

91 §.

I samband med förordnande som avses i 90 § äger Konungen meddela det
förbud mot nybyggnad inom orten som föranledes av omständigheterna.

Har fråga väckts om sådant förordnande, må länsstyrelsen i avbidan på
frågans slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan
länsstyrelsens tillstånd.

92 §.

Har byggnadsförbud enligt 91 § första stycket meddelats eller är fall för
handen som avses i 91 § andra stycket, äger länsstyrelsen, i den utsträckning
som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

93 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande
till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt
betungande för samhälle som avses i 88 eller 90 §, må Konungen medgiva
den lindring som prövas nödig.

94 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag
är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle som avses i
88 § andra stycket eller 90 §, må Konungen förordna, att sådan tillämpning
skall upphöra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

95 §.

I samhälle som avses i 88 eller 90 § skall den myndighet som eljest utövar
samhällets beslutanderätt äga den befogenhet som enligt denna lag tillkommer
stadsfullmäktige.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

I. Om generalplan.

96 §.

Till ledning för närmare planläggning av bebyggelsen skall generalplan upprättas
i den mån så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena stadgas angående generalplan
i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

97 §‘

Generalplan så ock ändring därav antages av kommunalfullmäktige och
skall, i den mån den blivit fastställd av länsstyrelsen, lända till efterrättelse
enligt vad nedan sägs.

o Vad i 10 § tredje stycket stadgas om generalplan i stad skall ock gälla
sådan plan på landet.

98 §''

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av
generalplan, där sådan erfordras, må dylik plan efter kommunalfullmäktiges
hörande upprättas genom länsstyrelsens försorg. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ändring av generalplan.

Kostnaden för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket
skall gäldas av kommunen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara
stadgat utgår av statsmedel.

99 §''

Länsstyrelsen må fastställa generalplan beträffande område som ej ingår
i stadsplan eller byggnadsplan. Fastställelse må dock meddelas allenast på
framställning av kommunen, såvitt fråga är om område som enligt planen
skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Beträffande område, som är avsett att tills vidare undantagas från tätbebyggelse
eller från viss^ annan bebyggelse, må fastställelse ej meddelas att gälla
för längre tid än fem år. Länsstyrelsen äger dock förlänga tiden för beslutets
giltighet, varje gång med högst fem år.

Vad i första^ och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å ändring av fastställd generalplan.

100 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må
länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill
och generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats före
planens fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må
ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke avsevärt
motverkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

101 §.

Är fråga väckt om fastställelse av generalplan beträffande visst områden
eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst
fem år, förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med
högst tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning,
om sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

102 §.

Har med avseende å visst område generalplan fastställts eller förbud enligt
101 § meddelats, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes
av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd.

103 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd för annat ändamål än
enskilt bebyggande må lösas av kommunen, såvitt ej markens användning för
avsett ändamål ändock kan anses säkerställd.

104 §.

Vad i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsplikt med anledning
av generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan
på landet.

II. Om stadsplan.

105 §.

Erfordras med avseende å tätare befolkad ort inom kommun på landet att
stadsplan upprättas för närmare reglering av bebyggelsen men finnes med
hänsyn till ortens förhållanden förordnande enligt 90 § ej lämpligen böra
meddelas, skall kommunen upprätta stadsplan för orten.

106 §.

I fall som avses i 105 § skall vad i 25—75 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning; och skall därvid vad som stadgats om stad och stadsfullmäktige
i stället gälla kommunen och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område,
äger länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro därtill, för viss tid, högst fem
år, förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med högst
tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning, om
sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande
till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt
betungande för kommunen, må Konungen medgiva den lindring som prövas
nödig.

III. Om byggnadsplan.

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom
nära förestående tid uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheterna
till upprättande av stadsplan, skall länsstyrelsen, i den mån det finnes erforderligt,
för reglering av bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för
orten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar
och andra allmänna platser. I den män så erfordras skola jämväl höjdlägen
angivas.

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användning
i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år, förordna,
att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd.
Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med högst tre år
i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning, om sammanlagda
giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet som Konungen
bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

Därest så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom
område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen,
innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erforderlig
mån.

no §.

Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket
förbud mot nybyggnad meddelats enligt 108 § äger länsstyrelsen, i den utsträckning
som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

in §.

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall, till den del den ej täckes
av statsmedel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn till dess intresse
av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden skall fördelas
mellan markägarna efter den areal byggnadsmark som enligt planen tillkommer
envar av dem och med hänsyn jämväl till den bebyggelse som planen
medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att vad som sålunda belöper
å viss markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av planen,
skall beloppet jämkas samt kommunens och övriga markägares bidrag
bestämmas med hänsyn härtill.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ändring av byggnadsplan.

Det ankommer på länsstyrelsen att meddela beslut i de hänseenden som avses
i första och andra styckena.

112 §.

Mark som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats
må, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom
området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet,
såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen
den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från vilken efter
fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet som
hade samma ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113 §.

Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må länsstyrelsen vid
planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 § ej är tillämplig,
utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning
erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån det med hänsyn
till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga
omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas
till läge och gränser. Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i
anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall länsstyrelsen
göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart
ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken
om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum
efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens upplåtande.

Äro synnerliga skäl därtill, må länsstyrelsen i samband med ändring av
byggnadsplan besluta om jämkning i förordnande som avses i första stycket,
såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

Hd §.

Om rätt att i vissa andra fall än som avses i 112 och 113 §§ taga i anspråk
mark, som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats,
stadgas i lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar.

Ilo §.

Nyttjanderätt till mark enligt 112 eller 113 § gälle framför annan rätt till
marken som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

Lägges stadsplan över mark som avses i 112 eller 113 §, må Konungen på
ansökan av kommunen eller samhället förordna, att marken utan ersättning
skall tillfalla kommunen eller samhället.

116 §.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan
allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112 eller
113 §, och kan markens ägare till följd av vad sålunda bestämts nyttja marken
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde,
vare han berättigad till ersättning för den skada som han härigenom lider.
Samma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet
att svara för ersättningen åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän
väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening, inom vars område marken
är belägen. Finnes ej vägförening när fråga uppkommer om ersättning i
fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen förordna om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt
för såväl den ersättningsskyldige som markens ägare eller annan sakägare att
i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år förflutit från det ersättningen
senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om ersättning
avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan den ersättningsskyldige
och sakägare gälle jämväl mot den som efter byggnadsplanens
fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken.

Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hänsyn till
den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande,
med de ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

117 §.

Kan i fall som avses i 116 § överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas,
skall vad i 23 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

118 §.

Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas
för annat, ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän
plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider
genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren så fordrar,
skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen ställas
säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet
vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar och
andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom område
som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras för
området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få
av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan
allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande
av markens ägare.

IT. Om utomplansbestämmelser.

119 §.

Utomplansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras.

120 §.

Beträffande utomplansbestämmelser på landet skall vad i 78 och 79 §§ är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

V. Om förbud mot bebyggelse till länder för försvaret eller luftfarten.

121 §.

Med avseende å område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, skall vad i 81—85 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Beträffande annat område äger länsstyrelsen föreskriva, att vad i 81 § är
stadgat skall lända till efterrättelse, ävensom meddela sådant förordnande
som avses i 82 §; och skall i sådant fall vad i 83—85 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning inom området.

YL Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

122 §.

Kungl. \laj:ts proposition nr 131.

ken, må länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas
utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men
därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan äger länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad
och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

125 §.

Från förbud eller föreskrift som meddelats enligt 123 § må länsstyrelsen
medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och syftet med förbudet eller
föreskriften icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats innan förbudet eller
föreskriften meddelades, på grund härav icke tagas i anspråk för byggnadsändamål,
må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om syftet med förbudet
eller föreskriften icke avsevärt motverkas.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

I. Om regionplan.

126 §.

Finnes för två eller flera städer, samhällen som avses i 88 och 90 §§ eller
landskommuner gemensam planläggning böra i ett eller flera hänseenden äga
rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare
trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv
samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan
upprättas.

Erfordras närmare bestämmelser angående användningen av område som
omfattas av regionplan, skall planen innehålla sådana bestämmelser.

127 §.

Har fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter
erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande
till Konungen.

Konungen bestämmer därefter, huruvida regionplan skall finnas, angående
regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam planläggning
skall äga rum.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upphävande
eller ändring av vad sålunda bestämts.

128 §.

Har Konungen förordnat att regionplan skall finnas, skola för handläggning
av frågor rörande planen de kommuner och samhällen som beröras av
denna bilda regionplaneförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Beträffande sådant förbund skall, med de avvikelser som följa av vad i
denna lag stadgas, lagen om kommunalförbund äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 § sägs skall gälla vad i sistnämnda lag
stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, skall jämte ersättare
för honom utses av Konungen. Övriga ledamöter i förbundsdirektionen
jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal
för varje medlem som bestämmes i förbundsordningen.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen eller ändring av denna,
skall länsstyrelsen besluta därom.

130 §.

Kan regionplan komma att beröra kommuner eller samhällen inom två eller
flera län, må Konungen bestämma, att länsstyrelsen i ett av länen skall taga
den befattning med upprättande av regionplan och övriga med planen sammanhängande
frågor som ankommer på länsstyrelse.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen efter förslag av förbundsdirektionen
och sedan förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget.
Har avvikande mening uttalats inom direktionen eller har förbundsmedlem
framställt erinran mot förslaget, äger Konungen göra den avvikelse från detta
som med hänsyn till sålunda yppad mening må anses befogad.

Vad nu sagts gäller ock i fråga om ändring av regionplan.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds
verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas
av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt vad Konungen på
förslag av förbundsdirektionen bestämmer.

Kostnaderna skola, i den mån bidrag ej lämnas av statsmedel, slutligen
fördelas mellan förbundsmedlemmarna efter vad som med hänsyn till varje
medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleda
till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsdirektionen bestämmas
av Konungen, sedan planen eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
av regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom
vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställer direktionen
sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på förbundets
bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan
eljest rör, fastställa regionplan.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, om ändring av regionplan finnes
påkallad för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till
främjande av betydande allmänt intresse.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock
eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom
planområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förutsätter genomförandet av regionplan, att ändring sker av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungen för viss
tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att meddela förbud mot nybyggnad när
fråga väckts om ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller
av utomplansbestämmelser i stad, stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och 108 §§.

135 §.

År nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed
jämförlig åtgärd inom regionplaneområde beroende på prövning av myndighet,
skall denna tillse, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål
icke försvåras. Ej må dock härigenom avsevärt men tillskyndas markens
ägare utan att skälig ersättning därför gives.

II. Om tillstånd för särskilt fall till tätbebyggelse.

136 §.

Utan hinder av att förhållande ej föreligger som enligt denna lag förutsättes
för att mark skall få användas till tätbebyggelse äger Konungen och, enligt av
Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer för särskilt
fall medgiva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar sådan bebyggelse.

III. Om bestämmande och erläggande av lösen.

137 §.

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av vad nedan i 138—145 §§ stadgas.

138 §.

I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer
det på honom att göra ansökan om stämning.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att
lösa och erfordras ej för prövning av tvisten att uppskattning sker av markens
värde, give rätten särskild dom i tvisten, innan nämnd sättes, och äge
rätten förordna, att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.
Ogillas yrkandet om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom
i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten, vare
ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen.

I sådant mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden som parterna
äga välja utses gemensamt av de ägare till tomten som föra talan i målet
eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje
ägare åsät.ta hans tomtdel särskilt värde.

140 §‘

År fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till
särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen
om expropriation äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131

141 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen om expropriation skola ej äga
tillämpning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 16 § andra stycket
lagen om expropriation gälla, att till rätten skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om
fastighetsbildning i stad; och skall vad i 47 a § lagen om expropriation är
stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och protokoll som nu
sagts.

142 §.

Om å mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats finnes byggnad,
stängsel, växande skog, plantering eller annat som hör till marken och
skall lösas, bör särskilt värde sättas å själva marken. Där ej all mark prövas
hava lika värde, skola de särskilda värdena utsättas.

143 §•

Vill kommun eller samhälle lösa i enskild väg ingående mark som enligt
denna lag må tagas i anspråk och nyttjas till trafikled eller annan allmän plats,
skall vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt.
Ej må kostnad som kommunen eller samhället nedlagt för trafikledens eller
platsens iordningställande föranleda höjning av ersättningsbeloppet.

144 §.

Försummar kommun eller samhälle att, på sätt i 48 § första stycket lagen
om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har
ej kommunen eller samhället enligt medgivande av markens ägare eller jämlikt
stadgande i samma lag tagit marken i besittning, skall den väckta frågan om
markens avträdande, om någon till ersättning berättigad yrkar det, vara förfallen,
såvitt på hans rätt inverkar.

145 §.

I fråga om mark som inlösts enligt denna lag skola bestämmelserna i 68—
70 §§ lagen om expropriation icke äga tillämpning.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som i
44 § första stycket sägs.

IT. Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. in.

147 §.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud som
meddelats i denna lag eller med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader
dömas.

Böter tillfalla kronan.

148 §.

I fall som avses i 147 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse
i vad olagligen skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Ansökan om handräckning- må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd.
Är ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman att
kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt
gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

149 §.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges eller
byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning
som enligt denna lag för att bliva gällande skall fastställas av
Konungen eller länsstyrelsen, så ock över förbundsdirektions förslag till regionplan
må särskild klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar
mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning å beslut av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
eller municipalfullmäktige som innefattar framställning om fastställelse
av generalplan eller om annan åtgärd av Konungen eller länsstyrelse enligt
denna lag.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av
Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter
anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en
månad från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom
besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse till alla delar fastställt av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige,
municipalfullmäktige eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig
ordning handlagt förslag rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning, må klagan föras allenast av
sakägare som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan
bifall.

151 §.

Länsstyrelses beslut om fastställelse av utomplansbestämmelser eller ändring
därav samt förordnande enligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock länsstyrelses
beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot tätbebyggelse
eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig
åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

T. Allmänna bestämmelser.

152 §.

Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta
förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning
eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning till ledning
vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden erhålla tillträde
till fastigheter och byggnader samt därvid övergå ägor och anbringa märken
eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets genomförande, varvid
skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Vad nu sagts gälle ock den, vilken på grund av föreskrift som meddelats med
stöd av denna lag har att företaga utstakning av byggnads läge eller besiktning
av pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed likartat arbete.

Kunffl. Maj.ts proposition nr 131.

153 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den
som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt som enligt lag är
att hänföra till fast egendom.

154 §.

Är tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall marken
framför tomten anses som gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den
å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tilllåtna
högsta hushöjden.

155 §.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen bestående
tomt enligt gällande tomtindelning, allenast sådan administrativt bildad tomt
som är i en ägares hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan inom
byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skall äga
rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

156 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga om tidpunkten
för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande
så anses som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava
av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade
grunderna av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel
i kostnaden som om gatan helt vore belägen inom staden.

157 §.

Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts, skall tillhöra stad eller köping eller meddelas
beträffande sådant område förordnande att vad i denna lag är stadgat för stad
skall äga motsvarande tillämpning för området, lände planen eller bestämmelserna
fortfarande till efterrättelse.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande,
förbud eller annan föreskrift som meddelats med stöd av bestämmelse i fjärde
avdelningen.

158 §.

Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring av
befintlig byggnad som, enligt vad Konungen därom stadgar, är att hänföra
till nybyggnad.

övergångsbestämmelser.

159 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); dock
skola de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt i tilllämpliga
delar gälla, under iakttagande av att hänvisning till stadgande som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall anses i stället hava avseende å
den bestämmelsen.

Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på
landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej
fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän
från och med den 1 januari 1950.

161 §.

Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall beträffande
planen tillämpas vad om fastställd generalplan i stad är stadgat.

162 §.

Vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsplikt med avseende
å mark, vilken enligt denna lag eller föreskrift, som meddelas med stöd av
lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser ej må tagas i anspråk för
enskflt bebyggande eller för viss bebyggelse, skall värdet å marken bestämmas
med skälig hänsyn till det värde, marken vid tiden för lagens ikraftträdande
ansågs, hava enligt dittills tillämpade grunder; och må förty jämväl det värde
som då tillmättes marken för tätbebyggelse komma i betraktande.

163 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas
till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående skyldighet
för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark äldre lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet av
denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden värdet av
den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna i äldre
lag ännu icke inträtt vid vidgningen, skall skyldighet för tomtägaren att
enligt denna lag med anledning av vidgningen gälda ersättning för mark icke
inträda förrän ersättningen för mark för gatans upplåtande enligt äldre lag
förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är tillåten å
tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas
efter större gatubredd än aderton meter.

165 §.

Vad i 70 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å område
i en ägares hand som ingår i stadsplan vilken fastställts före denna lags ikraftträdande,
därest området utgör minst ett helt byggnadskvarter.

Ingår i byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande område
i en ägares hand, skall vad i 113 § stadgas om upplåtande av mark äga motsvarande
tillämpning.

166 §.

Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 § andra stycket
lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för
försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande
stadgande i förevarande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande av byggnadsplan,
förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, vare
beslutet ej gällande längre än fem år från lagens ikraftträdande, med mindre
tiden förlänges enligt vad i 108 § stadgas.

168 §.

Utan hinder av vad eljest i denna lag är stadgat må, där ej Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer annorlunda förordnar, tätbebyggelse äga
rum inom område för vilket avstyckningsplan gäller vid denna lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall vad i 109 och 110 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning.

169 §.

Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom byggnadsplan,
må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må länsstyrelsen
för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad, när synnerliga skäl
äro därtill. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring
i byggnadsplanen förutsätter ändring av tomtindelningen eller ock ägarna av de
tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes lämplig
för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.

170 §.

Beträffande byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande
skall vad i 116 § stadgas icke äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar.

Härigenom förordnas, dels att 4, 11, 26, 33, 35, 50—53, 65 och 66 §§ lagen
den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i
det följande angives, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragrafer,
betecknade 31 a, 31 b, 31 c och 33 a §§, av den lydelse som nedan sägs
samt beträffande 31 a, 31 b och 31 c §§ med den överskrift som i det följande
angives.

4 §•

Till byggande---av väg.

Ny väg---allmännas synpunkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta
intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket regionplan, generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, må
väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen
äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,
för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning (stadsliknande
samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad---eller samhället.

Där någon---stycket avses.

26 §.

Å mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd
till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, äger vad i 18
—25 §§ är stadgat icke tillämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett
ändamål; dock svare väghållaren för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 §
uppkommen ersättnings- eller lösningsrätt.

Om enskilda utfartsvägar.

31 a §.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest
av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg ej må. anslutas
till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg
ej vidare må användas för ändamålet. Sådant förordnande må dock icke
meddelas beträffande enskild väg, som finnes upptagen i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må länsstyrelsen
föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande
som prövas erforderliga.

Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, meddelas
av Konungen.

31 b §.

Kan till följd av förordnande enligt 31 a § fastighet, som haft utfartsväg
till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad
för anläggning av ny eller ändrad väg för ändamålet, vare fastighetens
ägare berättigad till ersättning av vägbållaren för sagda kostnad. Med avseende
å sådan ersättning skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Vill väghållaren bygga nödig utfartsväg, vare därtill berättigad. Väghållaren
äge härvid, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande, göra
gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt
vid förrättningen föra talan, som tillkommer ägare av fastighet, för vars räkning
vägen bygges.

31 c §.

Föranleder förordnande, som i 31 a § sägs, synnerligt men vid nyttjandet
av fastighet eller del därav, som haft utfartsväg till den allmänna vägen, vare
ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende å
sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre
avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt
avstånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller
eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att öka avståndet,
äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till trettio
meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans
skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket,
som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i
samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen
befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke
utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd,
för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter
från korsningen.

I närheten---på vägen.

Upplag eller---av vägsynenämnden.

33 a §.

Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 § första stycket, fastighet
eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens tidigare värde, vare ägaren berättigad till ersättning av väghållaren
för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning tillkomme
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende
å fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev gällande. Med avseende
å ersättning som nu sagts skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Fastighetens ägare må, där han det hellre vill, fordra att fastigheten eller
viss del därav löses. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

50 §.

Skall i--— för vägen.

Om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i
byggnadslagen.

51 §■

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här
avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 55 § byggnadslagen
stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upplåtits
såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 74 § byggnadslagen.
Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å stadsliknande
samhälle, där kronan är väghållare, samt å landskommun, inom vilken
finnes stadsplan.

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan
för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild
vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande enligt
31 a § meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att,
vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver
anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta femton
dagar längre besvärstid än nu sagts.

66 §.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller länsstyrelsens beslut i fråga,
som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning,
må, där ej i 65 § är annorledes stadgat, klagan hos Konungen föras i
den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kan fastighet, som tillkommit före nämnda dag och som uppenbarligen
förutsatts skola erhålla utfartsväg till allmän väg, till följd av förordnande
enligt 31 a § icke erhålla lämplig utfart till allmän väg utan avsevärd ökning
av anläggningskostnaden, skall med avseende å kostnadsökningen vad i 31 b §
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Åsamkas fastighet, som nu sagts,
eller viss del därav genom förordnandet synnerligt men, gälle vad i 31 c § är
stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag:

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas att 1, 4, 25, 39, 71, 86 och 91 §§ lagen den 3 september
1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag---eller eljest.

Vad i ----till grunden.

Denna lag äger icke tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan
fastställts; dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra
stycket eller 85 § annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan
för område icke medföra att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande
fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla.

Denna lag —--annans ägor.

4 §.

Väg skall---för annan.

Ej må väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är
stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.
Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 § föreskrivits. Inom
område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning
vid utförande av vägföretag.

Vägunderhåll och---ändamål fordrar.

Vid väghållning---särskilt stadgat.

25 §.

Innan förrättning — — — ortens tidningar.

Härjämte åligge---är belägen.

Kungörelse och---vid förrättningen.

Är uppenbart ----till förrättningen.

Avser förrättningen väg i ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
har förrättningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden
om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga —--i förrättningen.

39 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden
för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga
kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd
ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har att förvara
avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej---- skall förvaras.

Där förrättningen---dem båda.

Huru förrättningen---dem båda.

Huru förrättningsman —--Konungen förordnar.

71 §.

Beträffande område---till efterrättelse.

Jämkning av----skall upplösas.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga
är om stad eller annan ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
ävensom bereda ägare och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att
å sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i
ärendet. Kungörelse om sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas
i kyrkan för vederbörande församling eller församlingar och införas i ortstidning.
Kommun, inom vilken området i sin helhet eller till någon del är
beläget, varde av länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet.
Därest fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende,
ingår eller skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet
särskild underrättelse om sammanträdet.

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till
annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl
iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om väg
skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är om väg i stad eller annan
ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, samt frågan kan äga
betydelse för bebyggelsen eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta
yttrande från byggnadsnämnden samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige,
kommunalnämnd i köping eller municipalnämnd.

91 §.

Då i---beslutet angår.

Kungörelse om —---och ortstidning.

Uppgift å---i orten.

Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande
desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där
området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnadsnämnd.
Körer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock stad
eller samhälle som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten tillställda
både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § eivilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

I ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det på
byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse, att byggnadsföretaget
överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel och med
stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad, som
avses i 24 § 1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad
av nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss
sagts.

Vill någon å ort, där skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra
nybyggnad beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger
det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget
i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om allmän byggnad vartill
ritningar prövas av statlig myndighet.

Vad i — — — till nybyggnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

8 §.

Hos myndighet---handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
generalplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer och
stadsliknande samhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

JJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny byggnadslagstiftning
m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren,
numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektören
O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden
för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera
kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning om regionplanelagstiftning
och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte
vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen
utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka
antogo benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha, på sätt i direktiven förutsattes,
gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för sig.
I enlighet härmed har utredningen tidigare avgivit dels den 16 april 1942 ett
särskilt betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av
stadsplane- och tomtindelningsärenden (SOU 1942:27), dels ock den 17 juni
1943 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan i
syfte att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser (SOU
1943:30). Båda dessa förslag ha i huvudsak genomförts. Efter att numera
ha avslutat sitt arbete har utredningen den 22 maj 1945 avgivit betänkande
med förslag till byggnadslag och ett flertal andra författningar (SOU 1945:
15). Yttranden över detta betänkande ha inhämtats från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar. Jag anhåller nu att få upptaga utredningens
sistnämnda förslag till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Inledning.

Nu gällande bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande
finnas i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) och byggnadsstadgan den
20 november samma år (nr 364).

Enligt 1 § stadsplanelagen skall för stads ordnande och bebyggande
finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas
för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Stadsplanen omfattar all
inom stadsplaneområdet belägen mark. Den skall utmärka och till gränserna
angiva ej blott byggnadskvarter samt gator, torg, parker och andra allmänna
platser utan jämväl järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden,
skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden, begravningsplatser
samt vattenområden. Även områdenas höjdlägen skola angivas
i erforderlig omfattning. Markens användning för bebyggande eller eljest
skall i den mån det erfordras regleras genom stadsplanebestämmelser (2 §).
Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas
av Kungl. Maj:t. Vissa stadsplaneändringar få dock fastställas av länsstyrelsen
(3 §). Därest för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande
av betydande allmänt intresse befinnes nödigt, att stadsplan upprättas för
visst område, men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga därför erforderliga
åtgärder, kan Kungl. Maj:t förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken
sådan plan skall vara underställd Kungl. Maj:ts prövning. Ställa sig stadsfullmäktige
ej föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t på stadens
bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem
frågan eljest angår, fastställa stadsplan för området (4 §).

Byggnadskvarter skall indelas till tomter så, att det kan ändamålsenligt
bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen (5 §). Tomtindelning antages
av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen
(8 §).

I fråga om ordnande av stads område utom istadsplan gäller, att om sådant
område befinnes böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida
ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna
platser, skall härför erforderlig plan (stomplan) upprättas över området.
Därest särskilda bestämmelser finnas erforderliga angående områdets bebyggande
eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana (10 §).
Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom
område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola dylika bestämmelser
(utomplansbestämmelser) meddelas (11 §). Stomplan och utomplansbestämmeltser
skola antagas och fastställas på samma sätt som stadsplan (12 §).

Beträffande rättsverkningarna av stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser
och tomtindelning gäller enligt 13—20 §§ bland annat, att nybyggnad
ej får företagas i strid mot stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller
tomtindelning. Har beslut fattats om antagande av stadsplan, stomplan eller
utomplansbestämmelser, föreligger jämväl byggnadsförbud intill dess frågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej
bebyggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts
om antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst
område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad inom området.
Vid meddelande av föreläggande enligt 4 § för stad att upprätta stadsplan,
stomplan eller utomplansbestämmelser äger Kungl. Maj:t därjämte förordna
om erforderligt nybyggnadsförbud. Länsstyrelsen äger för område utom
stadsplan, för vilket avstyckningsplan godkänts, förbjuda nybyggnad, innan
avlopp för området anordnats. Dispens från förbuden mot nybyggnad kan
emellertid under vissa förutsättningar meddelas av Kungl. Maj:t, länsstyrelse
eller byggnadsnämnd.

Om avstående av mark inom planlagt område stadgas, att staden äger lösa
till sig mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden
önskar det. Annan i stadsplan eller stomplan ingående mark, som ej är avsedd
för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för avsett
ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §). Ingår allmän väg i mark,
som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän
plats, skall vägmärken i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål utan
ersättning tillfalla staden (22 §). Därest enskild väg för två eller flera fastigheter
ingår i mark, som enligt sådan plan är avsedd att användas till gata
eller allmän plats, äger staden rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja
den för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken
(23 §). I 24 och 25 §§ regleras stadens rätt att lösa jämväl mark som ingår
i byggnadskvarter. Sådan rätt föreligger i viss utsträckning, därest förefintlig
bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga
genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan
stadens ingripande. Rätt att lösa kvartersmark kan också tillerkännas staden,
om marken icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta
förhållande är till avsevärt hinder för stadens utveckling.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, är
ägare av sådan tomtdel berättigad lösa återstoden av tomten (26 §). Sker ej
inlösen, som nu nämnts, är i stället staden berättigad att lösa tomten (27 §).
I vissa fall är staden skyldig att lösa gatumark m. m. Har sålunda i stadsplan
eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än
enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd därav nyttja marken
allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde,
skall staden lösa marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande,
åligger staden lösningsplikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan
nyttja på annat sätt än nyss nämnts (28 §).

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller
annan allmän plats inom stadsplanelagt område är staden ansvarig (39 §).
Staden ansvarar även för underhållet av gata eller annan allmän plats och
underjordisk avloppsledning (54 §). Ny gata skall enligt vissa närmare angivna
regler upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter
efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål
(40 §). Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till
allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp
från tomten (44 §).

Tomtägarna äro skyldiga att bidraga till stadens gatukostnader. Ägare av
tomt vid gata är sålunda pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,
som erfordras för gatans utläggning eller vidgning framför hans tomt intill
en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande
tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. I fall, då
tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten gata, skall
dock skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, därest tomtägaren visar, att
den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot
honom åliggande ersättningsskyldighet (45 och 46 §§). Gatumarksersättning
skall i män av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anfordran,
där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,
men i annat fall, då tomten sålunda bebygges (47 §). Genom beslut av stadsfullmäktige
kunna därjämte meddelas särskilda bestämmelser, gällande för
staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt
att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser).
Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på
tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom (49 §).

Längre gående skyldighet än nu sagts att bidraga till iordningställande av
gata m. m. kan åläggas markexploatör. Skall stadsplan läggas över område
i en ägares hand och kan ägaren förväntas få den nytta av stadsplanen, att
han skäligen bör till staden utan ersättning avstå mark, som erfordras till
gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Kungl. Maj:t på
ansökan av staden vid planens fastställande förordna om avstående för
nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av
områdets hela areal (52 §). Kungl. Maj:t äger ock förordna, att ägaren skall
bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det ifrågavarande
området (53 §).

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger motsvarande tillämpning
för köping och annat sfadsliknande samhälle på landet, för vilket förordnande
meddelats härom eller om tillämpning av den för städerna tidigare
gällande ordningen för bebyggande (56 och 57 §§).

I fråga om regleringen av byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden
gäller, att om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom visst
område och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av
stadsplanelagens bestämmelser rörande stad, skall länsstyrelsen, därest plan
för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadspinn för området.
Kostnaderna för planens uppgörande skola gäldas av markägarna efter den
nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Förskott
till kostnaderna för byggnadsplan kan erhållas av statsmedel. Sedan planen
upprättats, fördelar länsstyrelsen plankostnaderna på markägarna (60 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Byggnadsplan skall liksom stadsplan utmärka byggnadskvarter samt vägar
m. m. (61 §). Tomtindelning får fastställas för byggnadskvarter, dock icke
så att särskilda delar av tomt komma i olika ägares band (62 §). Nybyggnad
får ej företagas i strid mot byggnadsplan eller mot tomtindelning utan särskilt
tillstånd. Länsstyrelsen äger därjämte för område, som ingår i byggnads-
eller avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen,
innan avlopp för området anordnats (63 §), Föreligger fråga om upprättande
av byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen för viss tid
meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av
länsstyrelsen (64 §). Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum
inom det planlagda området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd
till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för
samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för
det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande
tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån
mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma
ägare (65 §). Finnes byggnadsplan för område, där större byggnadsverksamhet
är att förvänta, tills vidare icke böra upprättas, men prövas behov föreligga
av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom området,
skall länsstyrelsen fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).
Nybyggnad får ej företagas i strid mot dylika bestämmelser, såvida
icke särskild dispens meddelas (66 §).

överträdelse av byggnadsförbud medför bötesstraff. Till rättelse av vad
som olagligen skett äger överexekulor meddela handräckning (68 §).

I byggnadsstadgan meddelas närmare bestämmelser angående
byggnadsverksamhetens ordnande i stad och stadsliknande samhälle samt på
landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för granskning av
stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning
samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre och inre
anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. in. Till nybyggnad är enligt
117 § byggnadsstadgan att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad
utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande
helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut
varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av
den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad.
Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom nyss nämnts,
är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet,
som utförts å byggnaden under de närmast föregående två åren, av
ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring
icke betraktas såsom nybyggnad.

Utom i stadsplanelagen och byggnadsstadgan finnas vissa bestämmelser,
som i förevarande sammanhang äro av betydelse, även i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet och. lagen den 12 maj 1917 (nr

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

269) om fastighetsbildning i stad. I 19 kap. 1 § förstnämnda lag stadgas sålunda,
att avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande
syfte inom område, som ej är lagt under stadsplan eller byggnadsplan,
icke får ske utan att länsstyrelsen godkänt plan att lända till efterrättelse vid
avstyckning inom området. Vid uppgörande av sådan plan (avstgckningsplan)
skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av
lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till
avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av
ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Erfordras avstyckningsplan eller byggnadsplan för visst område,
äger länsstyrelsen förordna, att i avbidan på planens upprättande avstyckning
icke får ske inom området utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande
stad samt samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt för stad meddelade bestämmelser, gälla enligt 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen
liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad fastställes av
magistraten, därest sådan finnes, men eljest av länsstyrelsen. Såsom förut
nämnts, äger länsstyrelsen för område, som ingår i avstyckningsplan, förbjuda
nybyggnad, innan avlopp för området anordnats.

Genom lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret ha slutligen meddelats bestämmelser i syfte att förhindra
bebyggelse, som kan försvåra användningen av vissa militära anläggningar.
Enligt denna lag får nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning
eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning
för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret, övervakningen
av bestämmelsernas tillämpning åvilar byggnadsnämnden, där sådan
finnes, men eljest länsstyrelsen. Markägare, som på grund av lagens tilllämpning
lider skada, erhåller i vissa fall ersättning härför av kronan. Lagen,
som är av provisorisk natur, gällde från början till och med den 30 juni
1943, men dess giltighet har sedermera förlängts till och med den 31 december
1947.

Allmänna synpunkter på ny byggnadslagstiftning.

Stadsplaneutredningen.

Efter redogörelse för ett flertal framställningar om ändringar i och tilllägg
till stadsplanelagstiftningen framhåller stadsplaneutredningen i sitt betänkande,
att de erinringar av mera allmän innebörd, som riktats mot nuvarande
byggnadslagstiftning, närmast toge sikte på två ting. För det första
anmärktes, att lagstiftningen icke beredde möjlighet att bringa detaljplaner,
som uppgjordes för olika bebyggelseområden, i samklang med varandra; det
saknades ett institut, enligt vilket planläggningen kunde ske ej blott under
hänsynstagande till ett visst samhälle eller annat förhållandevis snävt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

gränsat område utan från en vidare synvinkel, ytterst omfattande landet i
dess helhet. För det andra erinrades att uppkomsten av okontrollerad och
olämplig bebyggelse icke genom gällande lagstiftning förhindrades i den omfattning,
som från allmän synpunkt vore påkallad.

Det förhållande, på vilket den första anmärkningen grundar sig, har enligt
vad utredningen framhåller föranlett att, utan stöd i lagstiftning men
med ekonomisk medverkan från statens sida, för Stockholms omnejd och
för Göteborg med kringliggande region utarbetats särskilda regionplaner,
avsedda att tjäna till ledning vid framtida planåtgärder inom de kommuner
och samhällen som inginge i regionplaneområdet. Värdet av att
bebyggelseområden, vilka med hänsyn till ekonomiskt-geografiska förhållanden
stode varandra nära, planreglerades från gemensamma utgångspunkter
och av att de särskilda planerna samordnades till ett ändamålsenligt helt torde
icke av någon ifrågasättas. Behovet av en dylik gemensam planläggning vore
visserligen växlande inom olika delar av landet. Otvivelaktigt måste emellertid
frånvaron i lagstiftningen av varje bestämmelse angående en planläggning,
som sträckte sig utanför kommungränserna, betecknas såsom en brist. Ju
längre utvecklingen, särskilt på det kommunikationstekniska området, fortskrede,
desto mera framträdde behovet av en interkommunal planläggning.
En omständighet, som icke minst i detta sammanhang måste tillmätas betydelse,
vore stadsbefolkningens allt tydligare strävan att på fritiden söka sig
ut till den kringliggande landsbygden. På ganska långt avstånd från staden
men med otvetydig anknytning till denna uppkomme på detta sätt bebyggelseområden
av sportstugemässig karaktär, samtidigt som det uppstode behov
av större, av tätare bebyggelse ostörda områden som erbjöde möjligheter till
ett sunt friluftsliv i alla dess olika former. Det kunde under sådana förhållanden
icke vara ändamålsenligt, att planläggningen inom varje särskild
kommun skedde utan hänsyn till utvecklingen inom det större område, med
vilket kommunen hade intressegemenskap. För det fall att kommun skulle
motsätta sig dylik gemensam planläggning, där sådan vore motiverad från
allmän synpunkt, borde möjlighet hållas öppen att mot kommunens vilja
underordna densamma det allmänna intresset.

I detta sammanhang berör stadsplaneutredningen även spörsmålet om en
riksplanering. Utredningen framhåller att vissa frågor, som hade betydelse
för bebyggelseplaneringen, redan nu åtminstone i viss utsträckning
behandlades gemensamt för hela landet, exempelvis försörjningen med elektrisk
kraft, järnvägarna och de allmänna vägarna. Ett område, där en riksplanering
vore i viss omfattning möjlig, gällde inrättande av reservat för
fritidsändamål, nämligen såvitt angingé mark i kronans ägo eller för vars
förvärvande statsmedel kunde disponeras. Även de åtgärder för naturskyddets
främjande, som för närvarande kunde vidtagas, planlades i viss utsträckning
centralt. Att genom lag stadfästa den riksplanering, som sålunda
redan skedde eller kunde ske, syntes ej nödvändigt. Att genom lag utvidga
densamma till att omfatta även andra frågor, som hade betydelse för bcbvggelseregleringen,
såsom förläggningen av industriområden och bostadsområ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

den eller undantagande från bebyggelse av vissa områden för tillgodoseende
av friluftslivets behov, förefölle ej heller tillrådligt.

Beträffande den andra huvudanmärkningen mot det nuvarande systemet,
eller att uppkomsten av olämplig bebyggelse icke förhindrades i erforderlig
omfattning, erinrar utredningen att, i den mån tätare bebyggelse vore att
förvänta inom visst område, lagstiftningen förutsatte, att plan, varigenom
bebyggelsen reglerades, skulle kunna upprättas för området. Den oreglerade
tätbebyggelse som funnes i icke ringa utsträckning berodde alltså ofta ej på
brist i lagstiftningen utan på bristande tillämpning av de möjligheter gällande
bestämmelser erbjöde. Anledningen till att myndigheterna underlåtit
att i tillbörlig utsträckning ingripa planreglerande hade ej sällan varit att
söka i befolkningens rädsla för de kostnader som planläggningen skulle förorsaka.
Denna rädsla kunde ej anses obefogad. Det förtjänade därför övervägas,
vilka möjligheter som funnes att i detta hänseende åstadkomma ändring
i vad nu gällde. I den mån den underlåtna planläggningen hade sin
grund i en felaktig inställning från vederbörande myndighets sida eller i ren
försummelse beroende måhända på bristande intresse, tid eller krafter,
hjälpte icke ändrad lagstiftning. Vad som härutinnan erfordrades, vore åtgärder
av annat slag.

Om sålunda gällande lagstiftning väl beredde möjlighet att reglera tätbebyggelse,
kunde däremot, uttalar utredningen vidare, för närvarande ej hindras,
att tätbebyggelse överhuvud taget komrne till stånd inom visst område.
Ej heller reglerades närmare genom planlagstiftningen den mera kringspridda
bebyggelsen. I båda dessa avseenden förtjänade vissa ändringar i gällande
bestämmelser att övervägas. Beträffande tätbebyggelse syntes det förenligt
med både allmänna och enskilda intressen, att dylik bebyggelse icke
medgåves för den händelse det för bebyggelse avsedda området uppenbarligen
vore olämpligt för ändamålet. Men även ett för bebyggelse i och för
sig lämpligt område kunde av särskilda skäl böra tills vidare undantagas
från tätbebyggelse. Detta kunde t. ex. vara fallet om i närheten funnes ett
för tätbebyggelse redan planlagt och för sådan bebyggelse inom överskådlig
tid tillräckligt stort område, vilket, om bebyggelsen tillätes i stället söka sig
fram på andra håll, kunde befaras ej bli utnyttjat för sitt ändamål i avsedd
omfattning, med påföljd att planens syfte förfelades. Den mera kringspridda
bebyggelsen kunde visserligen i viss mån påverkas genom utomplansbestämmelser.
Någon verklig reglering av byggnadsverksamheten kunde emellertid
ej uppnås på denna väg. Föratom av utomplansibestämmelser berördes
byggnadsverksamheten av de i lagen om allmänna vägar intagna bestämmelserna
till skydd för vägintresset, genom vilka från vägsynpunkt icke
önskvärd bebyggelse kunde förhindras. Dessa bestämmelsers lämplighet ej
blott med hänsyn till trafiksäkerheten utan även ur allmän plansynpunkt
torde böra tagas under omprövning.

Stadsplaneutredningen framhåller vidare att behov av en översiktsplan,
mindre omfattande än en regionplan men överspännande ett större område
än en stadsplan, uppenbarligen förelåge. Även på landsbygden kunde en

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

liknande översiktsplan, omfattande en hel kommun eller del därav, ha sitt
värde. En sådan förberedande plan — av utredningen benämnd generalplan
— skulle icke nödvändigtvis behöva medföra stomplanens rättsverkningar
men skulle likväl vara av beskaffenhet att kunna tjäna som grund
vid den framtida mera detaljerade planläggningen. Infördes generalplanebegreppet,
syntes stomplanen böra försvinna såsom självständigt institut.
Skulle generalplanen kunna ersätta stomplanen, torde emellertid — även om
generalplanen principiellt och i främsta rummet endast skulle vara en vägledande
översiktsplan — ett behov föreligga att i viss utsträckning kunna
förläna densamma civilrättslig verkan.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle planformerna bliva följande:
regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan.

I betänkandet upptages till diskussion frågan om de nuvarande utomplansbestämmelserna
borde, på sätt svenska arkitekters riksförbund föreslagit
i en skrivelse den 15 november 1942, ersättas med glesområdesbestämmelser.
Dessa skulle gälla all mark, beträffande vilken detaljplan ej fastställts,
och innebära, att varje byggnadsföretag bleve föremål för särskild prövning.
Stadsplaneutredningen framhåller att en effektiv kontroll och reglering givetvis
kunde vinnas genom att göra all byggnadsverksamhet beroende av
tillstånd. Fråga vore emellertid, om det vore nödvändigt att tillgripa åtgärder
av så långt gående natur. Att i princip även inom områden av uteslutande
landsbygdskaraktär kräva särskild prövning av myndighet beträffande
varje byggnadsföretag skulle bli betungande såväl för de därav berörda som
i administrativt hänseende. Enstaka bebyggelse på rena landsbygden torde
merendels också icke ha några vådligare konsekvenser från samhällelig synpunkt.
Det vore vanligen först då fråga bleve om tätbebyggelse, som större
olägenheter kunde uppstå. Med hänsyn härtill torde syftet med de föreslagna
bestämmelserna kunna och höra nås utan det störande ingrepp i byggnadsverksamheten
på den egentliga landsbygden som införande av generellt koncessionstvång
innebure. Oreglerad tätbebyggelse kunde redan nu hindras genom
stadsplan och byggnadsplan. Genom vissa av utredningen föreslagna
ändringar i gällande lagstiftning skapades möjlighet att ingripa reglerande
på byggnadsverksamheten på ett tidigare stadium än som för närvarande
vore möjligt. Vidare skulle enligt utredningens förslag vissa områden kunna
utläggas såsom reservat, vilka under viss tid överhuvud taget ej linge tagas
i anspråk för tätare bebyggelse. Tydligt vore att inom dessa områden byggandet
måste göras beroende av särskilt tillstånd. Men det koncessionstvång,
som den av utredningen föreslagna lagstiftningen alltså innebure, hade den
fördelen framför de ifrågasatta glesområdesbestämmelserna, att detsamma
ej gällde generellt för landet i dess helhet utan allenast för viss mark, där
reglerande föreskrifter av särskild anledning funnes påkallade.

Någon ändring i utomplansbestämmelsernas sakliga innebörd har utredningen
icke heller eljest funnit anledning föreslå.

Stadsplaneutredningen uttalar alt benämningen stadsplanelag torde i samband
med den nya lagstiftningen böra ändras. Namnet täckte redan nu en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

dast en del av det område som reglerades genom lagen. Den bristande överensstämmelsen
mellan namn och innehåll bleve än större om i lagstiftningen
infördes begreppen regionplan och generalplan. Lagstiftningens yttersta syfte
vore att reglera byggnadsverksamheten. I överensstämmelse härmed borde
den nya lagen benämnas byggnadslag.

I utredningens förslag till byggnadslag bär vid utformningen av de olika
regleringsformema den traditionella indelningen i stad, stadsliknande samhälle
och egentlig landsbygd bibehållits. Liksom i gällande lag skola enligt
förslaget de för stad givna bestämmelserna gälla även för köping. Befogenheten
för Kungl. Maj:t att förordna, att vad i lagen är stadgat för stad skall
äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet, har bibehållits.

Förslaget innefattar i förhållande till gällande rätt ökade möjligheter för
stad att inlösa mark som ingår i byggnadskvarter, varjämte skyldigheten
för markexploatör att utan ersättning under vissa förutsättningar avstå mark
för gata, annan allmän plats och allmän byggnad något utvidgats. Frågor
1''örande bestämmande av marklösen skola liksom enligt stadsplanelagen
avgöras i den ordning som stadgas i expropriationslagen med vissa smärre
avvikelser. Stadsplaneutredningen förklarar sig visserligen icke stå främmande
för de erinringar vilka från olika håll riktats mot bibehållandet av det nuvarande
expropriationsförfarandet. Dessa erinringar avsåge framför allt de
grunder, efter vilka expropriationsersätlningarna bestämdes. Vid bestämmande
av marklösen uppkomme ej sällan svåra värderingsfrågor. För lösande av
dessa lämnade varken planlagstiftningen eller expropriationslagen några
närmare anvisningar. Det syntes vara en utbredd uppfattning, att expropriationsnämnderna
vid ovisshet angående olika bedömningsgrunder ofta visade
benägenhet att använda sådana som gynnade den ersättningsberättigade. Detta
hade medfört olägenheter i många fall. Bland annat förmenades expropriationsersättningarnas
storlek ha bidragit till svårigheterna att åstadkomma
erforderliga tomtregleringar för sanering av äldre byggnadskvarter. Anledning
syntes emellertid ej föreligga att i samband med byggnadslagstiftningen tilllämpa
ett expropriationsförfarande som i väsentligare delar avveke från det
vilket i andra fall komme till användning. En omarbetning av expropriationslagen
kunde visserligen från olika synpunkter vara påkallad men torde böra
ske under hänsynstagande jämväl till de mångahanda övriga ändamål, för
vilka expropriation för närvarande kunde ifrågakomma. En utredning av
denna omfattning och innebörd ginge utom stadsplaneutredningens arbetsuppgifter.

I stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag har hänsyn till naturskyddsintresset
ansetts kunna tagas endast i begränsad utsträckning. Detta
intresse har sålunda icke medtagits bland de omständigheter, med hänsyn
till vilka tätbebyggelse skall kunna förhindras. Utredningen anser det otillfredsställande,
om eu markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet
vore naturskönt belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska
uppoffringar. Om det från det allmännas sida för tillvaratagandet av natur -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 131.

skyddssynpunkter vidtoges åtgärder av beskaffenhet, att markägaren tillfogades
märkligt men, borde ersättning härför utgå. Bestämmelser som nödvändiggjorde
utanordnande av ersättning hade emellertid ansetts böra i görligaste
mån undvikas. I den mån kraftigare ingrepp erfordrades i särskilt
fall, fölle dessa inom expropriationslagstiftningens område. Det inginge emellertid
icke i utredningens uppgift att framlägga förslag till andra bestämmelser
än sådana som mer eller mindre direkt sammanhängde med en ändamålsenlig
planläggning och bebyggelsereglering.

I enlighet med nu angivna grunder har stadsplaneutredningen utarbetat
förslag till byggnadslag och byggnadsstadga samt lagar om förmånsrätt för
vissa fordringar enligt byggnadslagen m. in., om ändringar i jorddelningslagen,
i lagen om fastighetsbildning i stad, lagen om allmänna vägar och
lagen om enskilda vägar ävensom vissa andra förslag till följdförfattningar.

Två av de sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen haft att samråda,
länsarkitekten S. Häggbom och arkitekten S. A. Lindström, ha i ett
särskilt yttrande uttalat, att utredningen icke kunde anses ha tillfredsställande
behandlat de marklösenfrågor som vore av grundläggande betydelse
för byggnadslagstiftningens utformning och tillämpning. Då mark löstes av
det allmänna för att utläggas som byggnadsfria reservat för exempelvis parker,
idrottsområden eller skyddsområden av olika slag, överfördes enligt nu
gällande ordning ett visst byggnadsvärde till denna mark. Markägaren finge
ersättning icke endast för skogs- eller jordbruksvärdet utan även för det
tomtvärde, som skulle uppstå vid en tätbebyggelse som kunde tänkas komma
till stånd på området inom överskådlig tid. Så länge de marker, som genom
det allmännas ingripande fritagits från bebyggelse, haft relativt liten
omfattning, hade dessa förhållanden icke tilldragit sig större uppmärksamhet.
I den mån reservaten ökade, bleve situationen en annan. Så måste fallet
bland annat bli i regionplaner och generalplaner. Då dispositionen av marken
bleve föremål för planläggning i större sammanhang, vore nu gängse grunder
för markens värdering ej längre bärkraftiga. Planlagstiftningen kunde knappast
undgå att taga hänsyn härtill, men frågan hade skjutits åt sidan av stadsplaneutredningen.
I England hade den s. k. Utliwattkommittén föreslagit, att
staten skulle i ett sammanhang förvärva all byggnadsrätt, utöver den som
hörde samman med jordbruk och andra motsvarande näringar, för all mark
utanför tätbebyggelse. Härigenom skulle man undvika att behöva överhetala
mark i all framtid vid exproprialioner. För att komma till rätta med föreliggande
problem skulle man även i vårt land kunna söka en lösning efter
de riktlinjer Uthwattkommittén angivit. Förhållandena i Sverige erbjöde dock
andra utvägar. All byggnation för andra ändamål än jordbruk och liknande
behövde icke i vårt land medföra sådana olägenheter alt rätten därtill måste
göras villkorlig. Enstaka bebyggelse kunde ofta nog tillkomma utan olägenheter.
Annorlunda vore det med den samhällsmässiga bebyggelsen. Den krävde
omfattande tekniska anordningar för kommunikationer, oskadliggörande
av orenlighet, vattenförsörjning o. s. v. samt förde med sig behov av utbyggd

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr ISI.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

socialvård, anordnande av skolor etc. I sista hand bleve det allmänna ansvarigt
för nödvändiga åtgärder härvidlag. Det vore då rimligt att det allmänna
också ägde full möjlighet att avgöra, var och när sådan bebyggelse finge komma
till stånd. Stadsplaneutredningens förslag öppnade väl vissa möjligheter
att förbjuda samhällsmässig bebyggelse, men själva principen om det allmännas
rätt att bestämma var samhällsmässig bebyggelse finge förekomma komme
ej till fullt uttryck. 1 konsekvens härmed finge det allmännas ingripande
enligt förslaget karaktär av förbud i vissa fall, medan förhållandet rätteligen
borde vara omvänt och innebära, att det allmänna lämnade tillstånd till samhällsmässig
bebyggelse, där detta vore lämpligt. I praktiken syntes innebörden
av utredningens förslag bli den, att myndigheterna komme i efterhand
med förbudsåtgärderna, sedan olämpliga förhållanden redan yppat sig, och
från markägarnas sida komme detta förbud, som utfärdades endast för vissa
områden, att betraktas såsom intrång i deras förfoganderätt. Själva förbudsförfarandet
vore också långsamt och osmidigt. Med hänsyn härtill hade lagförslaget
bort baseras på följande grunder. Bebyggelse för jordbrukets och
därmed jämförligt behov samt enstaka annan bostadsbebyggelse borde liksom
hittills i princip få tillkomma fritt. Såsom »enstaka bebyggelse» borde
härvid kunna medgivas fyra bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsvarande
ett bärkraftigt jordbruk. Men härtill måste förutsättas, att dessa hus
varken i och för sig eller tillsammans med omgivande bebyggelse ställde krav
på anläggande av allmän väg eller kommunikationer eller på allmänna vatten-
eller avloppsanläggningar eller kunde förväntas genom enskild sådan
anläggning medföra olägenhet från allmän synpunkt. Ej heller finge de förväntas
medföra krav på andra allmänna åtgärder av socialvårdande natur,
exempelvis inrättande av skolor. Slutligen borde också förutsättas att dessa
hus ej medförde olägenhet för jordbruket eller skogsbruket eller förvanskade
landskapsbilden. En prövning måste ske för att avgöra om ett byggnadsföretag
vore att anse som »enstaka byggnad» i denna bemärkelse eller till
äventyrs vore inledningen till en begynnande samhällsbildning. Då det helt
övervägande antalet byggnadsföretag vid sidan av jordbruksbebyggelsen föranledde
lantmäteriförrättning, borde prövningen verkställas av lantmätaren.
Den samhällsmässiga bebyggelsen skulle regleras genom planläggning och
endast få tillkomma på sådana platser, som prövades lämpliga. Denna lämplighetsprövning
kunde ske indirekt genom upprättande av general- eller regionplaner.
Det kunde ifrågasättas om icke all mark eller nyttjanderätt till
mark, som avsåges för samhällsmässig bebyggelse, borde överföras i allmän
ägo genom inlösen.

Kommunindelniiigskomniitte''n.

Kommunindelningskommittén har i sitt den 26 september 1945 avgivna
betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i
borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38) till diskussion upptagit vissa
spörsmål rörande byggnadsväsendet på landet. Kommittén uttalar sålunda,

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Öl

alt medan städerna hade omfattande befogenheter och skyldigheter i avseende
å upprättandet och genomförandet av stadsplaner samt tillsynen över byggnadsverksamheten,
hade landskommunerna däremot hittills hållits så gott
som helt utanför dessa angelägenheter. Det typiska för nuvarande ordning
vad landsbygden beträffade vore att hithörande angelägenheter i mycket stor
utsträckning vore överlämnade åt de enskilda fastighetsägarnas egen företagsamhet
och offervillighet. Lagstiftningen gåve visserligen de statliga myndigheterna
vissa befogenheter att direkt eller indirekt framtvinga åtgärder av de
enskilda. Möjligheterna att på dessa vägar nå åsyftat resultat vore emellertid
begränsade. Avsaknaden av kommunal, med hjälp av sakkunnigt biträde
utövad tillsyn över byggnadsverksamheten samt av kommunalt stöd för mera
effektiva byggnadsplaners upprättande och genomförande syntes från kommitténs
synpunkt vara de mest framträdande bristerna i nu gällande system
för bebyggelsens ordnande på landsbygden. På grund av byggnadsplanens begränsade
rättsverkningar och avsaknaden av något för planens genomförande
ansvarigt rättssubjekt mötte det i regel mycket stora svårigheter att förverkliga
en fastställd byggnadsplan. Till följd därav bleve övergång till stadsplan
och municipalsamhällsbildning icke sällan nödvändig,

Municipalsamhällsorganisationen är emellertid enligt kommitténs mening
förenad med betydande olägenheter. Till stöd för sin uppfattning framhåller
kommittén bl. a. att bildandet av självständiga förvaltningsenheter inom primärkommunerna
innebure en ur det allmännas synpunkt icke önskvärd
splittring av de kommunala resurserna samt i många fall medförde en påtaglig
överorganisation av den kommunala förvaltningen. Det vore uppenbart,
att en gemensam förvaltningsorganisation för primärkommunen och
municipalsamhällena skulle kunna bli mera effektiv och på samma gång
billigare. Den särbeskattning, som åvilade municipalsamhällenas invånare,
medförde en formellt sett oriktig dubbelbeskattning samt innebure på grund
av skatteunderlagets och de allmänna kommunala utgifternas normala fördelning
mellan tätort och glesbebyggelse i regel en påtaglig orättvisa mot
samhällets skattedragare. Från allmän synpunkt vore den främsta olägenheten
av municipalsystemet den, att municipalsamhällsbildning icke lämpligen
kunde ske förrän på ett relativt sent stadium av tätortsbildningen, och
att tätortsbehoven till följd därav i regel bleve alltför sent tillgodosedda. Man
kunde icke bilda hur små municipalsamhällen som helst. En kommunal förvaltningsenhet
måste, om den skulle kunna fylla sina uppgifter, ha ett visst
minimum av ekonomiska och personella resurser. Tätortsbildningen krävde
emellertid redan från begynnelsen tillsyn, och behov av kommunala åtgärder
i olika avseenden uppkomme successivt. Lämnades bebyggelsen utan tillsyn
och tillgodosåges icke de allmänna behoven i den mån de uppkomme, bleve
följderna i regel snart nog krav på desto radikalare åtgärder och ökade kostnader
för det allmänna. Ofta uppstode allvarliga missförhållanden, som aldrig
kunde helt undanröjas. Municipalinstitutets existens verkade återhållande
på landskommunernas verksamhet för tätortsförhållandenas reglering på så
sätt, att primärkommunerna icke gärna ville åtaga sig kostnaderna för så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

dana uppgifter som man ansåge böra tillkomma det blivande municipalsamhället.
Municipallagstiftningen liade på så sätt, redan innan municipalsamhällsbildning
blivit aktuell för tätorten, skapat en intressemotsättning mellan
tätortsdelen och återstoden av kommunen, vilken stundom försvårade det
kommunala arbetet även på andra områden. Följden av denna inställning
hade blivit, dels att tätortsbehovens tillgodoseende på de flesta håll fördröjdes
eller Jselt försummades, dels att ett stort antal alltför små municipalsamhälien
bildats. Dessa saknade emellertid ofta tillräckliga ekonomiska resurser
för att kunna bemästra de föreliggande svårigheterna. De behövliga
åtgärderna finge ofta anstå till följd av brist på medel. Municipalsamhällenas
ekonomiska möjligheter försämrades ytterligare genom den dubbelbeskattning
som de finge vidkännas genom skyldigheten att alltjämt deltaga i
moderkommunens samtliga utgifter. Om erforderliga åtgärder för tätorterna
i stället i rätt tid successivt vidtagits av moderkommunen, skulle de sammanlagda
kostnaderna för det allmänna många gånger kunnat avsevärt minskas.
Genom municipalbildningen befästes den redan genom lagstiftningen
skapade intressemotsättningen och de olika beskattningsförhållandena gjorde
motsättningen ännu allvarligare. Det bleve det uppväxande municipalsamhällets
främsta strävan att så snart som möjligt bryta sig ut som en särskild
kommun och bilda köping. I stället för att öka landskommunernas
folkmängd och skattekraft ledde tätorts- och samhällsbildningen med den
utvecklingslinje, som nuvarande ordning för tätorternas reglering främjade,
förr eller senare till en stympning av moderkommunen. Om man ville åstadkomma
tillräckligt stora och bärkraftiga kommuner och därmed skapa förutsättningar
för en effektiv kommunal förvaltning, gällde det att förhindra
att landskommuner onödigtvis försvagades genom utbrytning av folkrika
och mera bärkraftiga delar.

Om man skall få till stånd tillfredsställande förhållanden inom tätorterna,
torde det, uttalar kommittén, vara nödvändigt att ytterligare öka landskommunernas
befogenheter och skyldigheter, särskilt beträffande byggnads- och
planväsendet. Municipalsamhällsbildning borde icke, såsom nu vore fallet,
utgöra ett nödvändigt villkor för en närmare reglering av tätortsförhållandena.
Tillämpningen inom ett tätbebyggelseområde av skärpta byggnadsföreskrifter
borde icke vara beroende av om området vore beläget inom en stadseller
en landskommun eller, i sistnämnda fall, om området hade tillräcklig
folkmängd och skattekraft för att kunna bilda ett eget municipalsamhälle.
Behovet av strängare föreskrifter borde vara ensamt avgörande. Ansvaret för
hithörande allmänna intressens tillgodoseende borde vid alla stadier av såväl
gles- som tätbebyggelse regelmässigt åvila ett och samma rättssubjekt,
nämligen den kommun inom vilken området vore beläget. Utsikten att en
specialkommun vid ett visst stadium av utvecklingen skulle övertaga ansvaret,
verkade upplösande på det kommunala ansvaret. Genom att ansvaret för
tätorternas förhållanden — i och med municipalinstitutets avveckling som
obligatorisk organisationsform — otvetydigt ålades primärkommunen komme
det att ligga i kommunens ekonomiska intresse att tillse, att sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

strängare föreskrifter, som kunde förebygga allmänna missförhållandens
uppkomst genom enskildas förvållande, snarast bleve tillämpliga inom de
uppväxande tätorterna.

Kommittén framhåller att ökade skyldigheter för primärkommunerna icke
behövde innebära, att en kommuns jordbruksbefolkning finge betala samhällsinvånarnas
bekvämligheter. Det enskilda ansvaret behövde icke bortkopplas,
därför att kommunen ålades ökat ansvar för att förhållandena
inom tätortsbildningarna i tid hleve ordnade. Kommunens ansvar borde
främst avse tillsynen samt planläggning och organisation av erforderliga åtgärder.
Kommunens ekonomiska ansvar för lokalt begränsade företag, som
för en minoritet av enskilda innebure nyttigheter, vilka kommunmedlemmarna
i övrigt normalt finge bekosta själva, syntes i princip böra begränsas
till vad som vore erforderligt för de allmänna intressenas tillgodoseende. De
i 8 kap. vattenlagen angivna grunderna för kostnadernas fördelning mellan
kommunen och de enskilda fastigheterna vid gemensamt avloppsföretag, som
organiserades av kommunen, borde vara normgivande även för andra slag
av hithörande företag Kommunerna borde ha skyldighet att tillse att erforderliga
planer för byggnadsverksamhetens ordnande hleve upprättade, att
förskottera kostnaderna härför och att i viss utsträckning slutligt svara för
kostnaderna. Genoin lämpligt avpassade statsbidrag till plankostnader borde
dessa efter behov kunna göras mindre betungande såväl för kommunerna
som för fastighetsägarna. Vad beträffade kostnaderna för fastställda planers
genomförande ansåge kommittén, att motsvarande skyldigheter, som nu åvilade
städer, köpingar och municipalsamhällen i avseende å stadsplans genomförande,
med vissa modifikationer borde åvila även landskommunerna.
Kommittén förutsatte därvid att man genom en systematisk övervakning och
en smidig reglering av tätbebyggelsen från dess första begynnelse i regel
borde kunna förebygga behov av mera radikala åtgärder åtminstone så länge
tätorten ännu icke nått en mera betydande storlek och ekonomisk bärkraft.
Det förutsattes vidare att ett reformerat bvggnadsplaneinstitut för mindre
tätorter skulle kunna utrustas med tillräckliga rättsverkningar för att dess
genomförande skulle kunna tryggas utan att därför medföra alltför betungande
ekonomiska konsekvenser för kommunen. Användningen av stadsplaneinstitutet
skulle normalt begränsas till större och mera utvecklade tätorters
kärnområden. Möjlighet skulle föreligga att av fastighetsägarna uttaga skälig
andel av kostnaderna för anläggning av vägar, gator, vatten- och avloppsledningar
med flera dylika företag även när det gällde genomförandet
av byggnadsplan. Till mera omfattande eller ur social synpunkt betydelsefulla
företag skulle statsbidrag utgå.

Yttranden över stadsplanentredningens förslag.

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag ha efter remiss inkommit
från kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
civilförsvarsstvrelsen, statskontoret, viig- och vattenbyggnadsstyrelsen, luft -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

fartsstyrelsen, överbefälhavaren, statens byggnadslånebyrå, lagberedningen,
1944 års kommitté för kommunal samverkan, fastighetsbildningssakkunniga,
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vid byggnadsstyrelsens yttrande
voro fogade utlåtanden av samtliga länsarkitekter. Lantmäteristyrelsen
har överlämnat yttranden av samtliga överlantmätare och några distriktslantmätare.
Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas yttranden
voro fogade utlåtanden av stadsfullmäktige och byggnadsnämnderna i flertalet
städer och vissa stadsliknande samhällen. Stadsfullmäktige i vissa städer
ha i sina utlåtanden åberopat yttranden från andra myndigheter och
personer. Slutligen ha yttranden över förslaget avgivits av svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
svenska arkitekters riksförbund, svenska kommunaltekniska föreningen,
svenska teknologföreningen, länsarkitekternas förening, föreningen Sveriges
stadsarkitekter, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, föreningen Sveriges
stadsträdgårdsmästare och svenska naturskyddsföreningen.

Behovet av en revision av stadsplanelagstiftningen vitsordas
allmänt i yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller sålunda,
att den nuvarande plan- och byggnadslagstiftningen sedan länge varit
i trängande behov av modernisering. Det gällde härvid att få till stånd en
lagstiftning som vore ägnad både att förebygga en olämplig byggnadsverksamhet
och att avhjälpa uppkomna missförhållanden. Ty att sådana förelåge
såväl på landsbygden som i städer och stadsliknande samhällen vore
tyvärr ett ofrånkomligt faktum. Orsakerna till rådande missförhållanden
vore säkerligen mångahanda. En vanlig sådan torde väl ligga i bristande förutseende
hos planförfattare och myndigheter, vilka närmast haft uppsikten
över byggnadsväsendets utveckling. Men säkerligen låge huvudparten av ansvaret
hos en föråldrad lagstiftning, som icke förmått hålla jämna steg med
den i allt mera hastig takt fortgående utvecklingen. Beträffande städerna
vore det icke ovanligt, att stadsplanerna vore föråldrade. De vore dessutom
ofta utlagda över för stora områden, till följd varav de icke kunnat genomföras
inom rimlig tid. Det hade också ej sällan inträffat, att planförfattaren
och de kommunala myndigheterna misstagit sig på den faktiska bebyggelseutvecklingen,
som sprängt stadsplanen utan att denna utveckling, där den icke
varit önskvärd, kunnat hejdas med stöd av gällande lagstiftning. Härvid
framträdde till beaktande den ofullständigheten hos lagstiftningen, att densamma
icke räknade med det förefintliga behovet av en plan, som visserligen
på ett mera schematiskt sätt angåve hur ett samhälles utveckling i avseende
å kommunikationer, bostadsbebyggelse, industriområden, fritidsområden
m. m. borde gestaltas eller en s. k. generalplan, vilken så att säga beredde
mark för en efterföljande detaljplanering. Ytterligare brister framträdde
i form av svårigheten att med gällande lagstiftning tillgodose naturoch
kulturskyddssynpunkter utanför planlagda områden. Tätbebyggelse tilllätes
ohämmat utbreda sig över områden, där på grund av bristande kom -

Kung!. Maj:ts proposition nr 131.

munikationer eller otillfredsställande vattenförsörjnings- eller avloppsförhållanden
dylik bebyggelse borde vara utesluten. Trafiksäkerheten på allmän
väg, vars anläggande i regel dragit högst betydande kostnader, äventyrades
genom att enskilda utfartsvägar i brist på reglerande bestämmelser fått anslutas
på ett olämpligt sätt.

Den i yttrandena framförda kritiken mot gällande byggnadslagstiftning
avser särskilt, att den icke kunnat hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse.
Länsstyrelsen i Malmöhus lön anser orsaken till förekomsten av olämplig
tätbebyggelse främst vara att söka i det förhållandet, att lokala organ
med uppgift att övervaka bebyggelsen saknades. Överlantmåtaren i Värmlands
län påpekar, att där förutsättningar för ett frivilligt samgående i upprättande
av plan för flera fastigheter icke funnits, följden blivit ett flertal
småplaner utan inbördes sammanhang, varigenom samhällsbildningen spritts
ut fläckvis inom en stor omkrets. -— Av några byggnadsnämnder framhålles
att genom den tomtpolitik, som markägarna på vissa ställen fört, bebyggelsen
spritt sig slumpvis över samhällenas yttre delar. Stora områden i samhällenas
centrala delar låge ofta outnyttjade på grund av de markpriser,
som tillämpades av markägarna, med påföljd att bebyggelsen tvingades ut till
ytterområdena. Det vore en orimlighet att varje markägare hade generell rätt
att exploatera sin mark för samhällsmässig bebyggelse. Gemensamma tekniska
och sanitära anläggningar såsom vägar samt vatten- och avloppsledningar
kunde av ekonomiska skäl icke komma den glesa och slumpvisa bebyggelsen
till godo i önskvärd utsträckning och, där dylika anläggningar
med stora kostnader åstadkommits, utnyttjades de icke på ett sätt som stode
i rimligt förhållande till anläggningskostnaderna. Svenska landskommunernas
förbund uttalar att det med tillgängliga planinstitut vore svårt, stundom
omöjligt att vrida utvecklingen rätt. Även byggnadstyrelsen anser samhällena
sakna erforderligt stöd i lag för att kunna ordna bebyggelsen på ett
ändamålsenligt sätt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att trafikkapacitet och trafiksäkerhet
vore direkt beroende av en riktig planläggning. Den nuvarande okontrollerade
bebyggelsen hade medfört betydande utgifter för det allmänna i
samband med planläggning och utbyggande av huvudtrafiknätet. Avsaknaden
av översiktsplaner för trafiknätets utbyggnad hade därvid gjort sig starkt
kännbar. Att låta trafikledernas utbildning bli en andrahandsfråga medförde
ökade svårigheter framdeles och kunde t. o. m. helt omöjliggöra genomförandet
av en lämplig lösning av trafikproblemen. Ur vattenförsörjnings- och
avloppssynpunkt vore det för det allmänna en huvuduppgift att få planläggningen
så ordnad, att bebyggelsen föregrepes av för densamma erforderlig
utredning. I detta avseende hade mycket påtagliga brister varit rådande även
i fråga om bebyggelse som påbörjats under de allra senaste åren. Det funnes
sålunda i olika delar av landet omfattande tätbebyggelse som kommit
till stånd med mycket primitiva och otillfredsställande anordningar för vattenförsörjning
och avlopp och inom vilken de sanitära olägenheterna hastigt
förvärrats vid ytterligare bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Stadsplanechefen i Hälsingborg framhåller, att gällande lagstiftning icke
förutsåge några åtgärder för att trygga genomförandet av ett samhälles successiva
utbyggnad i viss tidsföljd. De anordningar som avsåges för att få
till stånd en planering i stora drag före en planering i detalj hade icke fått
avsett värde, bl. a. därför att stomplaneinstitutet icke kunnat komma till
användning. Följderna härav hade blivit antingen att städerna föranletts att
upprätta stadsplaner för mycket stora områden, vilka planer så småningom
blivit föråldrade långt innan de kunnat genomföras, eller att den ena planen
fogats till den andra utan att inlemmas i någon på förhand genomtänkt totalplan.

I ett stort antal yttranden framhålles behovet av bestämmelser om rätt för
samhälle att inlösa mark för bebyggelse och för fritidsreservat. Till stöd
härför har bl. a. anförts, att om den hittillsvarande utvecklingen inom byggnads-
och kommunikationsväsendet skulle fullföljas, måste samhällsplaneringen
stödjas av starkare maktmedel för vinnande av rationalitet och reda.
Det hjälpte icke att planera, om planerna ej kunde realiseras. Byggnadsstyrelsen
framhåller i detta sammanhang att lagstiftningen icke gåve tillräckliga
möjligheter att åstadkomma sanering av äldre bebyggelse.

Civil försvar sstyr elsen anmärker, att planläggningen enligt gällande ordning
icke skedde under tillräckligt hänsynstagande till civilförsvarets behov. Svenska
naturskyddsföreningen påtalar, an vårt land i motsats till andra kulturländer
saknade bestämmelser, varigenom landskapets trevnads- och skönhetsvärden
kunde skyddas från vanställande bebyggelse. Även kammarkollegiet
anser kontroll över den nuvarande fria exploateringen önskvärd icke blott av
ekonomiska och sociala utan även av estetiska skäl.

Slutligen har byggnadsnämnden i Örebro framhållit, att de ökade stadsplanekostnadema
samt kraven på kommunikationsmedel, på fritidsområden,
på social och kulturell service och på en miljö, där människor kunde trivas,
framtvunge en samhällsplanering, som i flera avseenden skilde sig från vad
man tidigare innefattade i begreppet samhällsplanering.

I några yttranden ifrågasättes om tidpunkten för en revision
av byggnadslagstiftningen är lämpligt vald. Länsarkitekten i
Örebro län anför sålunda, att resultatet av pågående och planerade utredningar
på andra områden inom samhällslivet borde avvaktas med hänsyn
till den grundläggande betydelse de ägde för planläggnings- och byggnadsväsendet.
Härmed åsyftades pågående utredning om den primärkommunala
indelningen och de vid 1945 års riksdag väckta motionerna angående utredningar
om överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig
tomtmark, om befolknings- och näringsförhållandena i Sverige, om inrättande
av ett centralt organ för genomförandet av en landsplanering, om
samhällsplanering och om samhällets behov att bestämma markens användning.
Den kommunala indelningen och en samhällsbildnings organisation och
ställning i kommunalt hänseende vore av utomordentlig betydelse för effektiviteten
i den samhällsmässiga bebyggelsens reglering. Av synnerligen stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

vikt vore också alt få se det s. k saneringsspörsmålet, som omhänderhades
av bostadssociala utredningen, fuilständigt utrett, innan en ny lagstiftning,
varpå de följande årens planläggningsåtgärder beträffande äldre bebyggelse
skulle grundas, bleve verklighet. Ett beaktande av dessa spörsmål ävensom
en eventuellt vidgad kontroll från det allmännas sida över markanvändningen
skulle med största sannolikhet i flera avseenden medföra en helt annan
utformning av lagstiftningen för byggnadsverksamheten än vad som kommit
till uttryck i stadsplaneutredningens förslag.

Liknande uttalanden ha gjorts av länsarkitekterna i Stockholms och Östergötlands
län samt länsarkitekternas förening under framhållande tillika, att
alltför täta omläggningar, ändringar och omredigeringar i lagstiftningen vållade
osäkerhet och irritation. Man borde därför måhända nu stanna vid att
komplettera stadsplanelagen med bestämmelser om regionplan och generalplan.
Även byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga anse, att hela frågan
om byggnadslagstiftningens omarbetande bör anstå, till dess förenämnda
utredningar slutförts. Ett sådant uppskov behövde icke medföra några svårare
olägenheter. Redan nu gällande lagar gåve samhället vissa, om än begränsade
möjligheter att reglera bebyggelsen.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter anser en revision av expropriationslagstiftningen
vara av grundläggande betydelse för byggnadslagstiftningen
och därför böra genomföras före en reform av den sistnämnda. Ehuru en
förbättrad byggnadslagstiftning utan tvivel vore en brådskande angelägenhet,
förefölle det med hänsyn härtill tänkbart att under ännu någon tid hjälpa
sig fram med de möjligheter som nu stode till buds i avvaktan på en
ändring i expropriationslagen. Liknande uttalanden ha gjorts av byggnadsnämnden
i Eskilstuna och stadsplanechefen i Hälsingborg under framhållande
tillika att varje försök att med byggnadslagstiftningen reglera nu rådande
missförhållanden på byggnadsväsendets område krävde en samtidig
reform av expropriationslagstiftningen för att icke hänga i luften.

Yrkanden om ändringar i expropriationslagen ha framställts även av länsstyrelserna
i Östergötlands, Göteborgs- och Bohus samt Örebro län, statens
byggnadslånebyrå, tekniska högskolan i Stockholm, svenska arkitekters riksförbund,
svenska teknolog för eningen, länsarkitekterna i Uppsala, Kristianstads
och Västerbottens län, borgarrådsberedningen i Stockholm, byggnadsnämnden
i Göteborg och drätselkammaren i Malmö samt av kommunala
myndigheter i ett mycket stort antal andra städer och samhällen. De skäl,
som anförts till stöd härför, kunna i korthet sammanfattas sålunda. Samhällsplanerandet
kunde icke rationellt genomföras utan att värderingspraxis
och förfarandet i exproprialionsmål ändrades. Tendensen vid expropriationer
vore att åsätta marken ett värde som om den alltid skulle exploateras för
byggnadsändamål. Att på sådant sätt värdera mark, avsedd för fritidsändamål,
flygfält in. m. ledde till orimligheter. Den spekulativa markvärdestegring
som enligt vad erfarenheten gåve vid handen ofta förekomme runt omkring
växande samhällen lade hinder i vägen för alt marken på ekonomiskt
rimliga villkor ställdes 1 il 1 förfogande för samhällenas utveckling. Värdet av

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

marken borde bedömas icke med hänsyn till markens blivande användning
enligt upprättad samhällsplan utan med utgående från markens verkliga användning
vid förvärvet, möjligen med tillägg av det värde som en latent
möjlighet till glesbebyggelse kunde uppskattas till. En annan brist i den nuvarande
expropriationslagstiftningen och därtill en mycket väsentlig sådan
— ja så väsentlig att frågan om tvångsinlösen icke kunde anses tillfredsställande
reglerad, innan denna brist undanröjts — vore den ordning som nu
gällde för bestämmande av marklösen. Genom strängare bestämmelser i fråga
om expropriationsnämnds sammansättning borde man kunna vinna erforderliga
större garantier för en sakkunnig handläggning av dylika ärenden. En
lösning vore att expropriationsnämnderna ersattes av expropriationsdomstolar.
Den stora ovisshet som med nu gällande bestämmelser rådde om de ekonomiska
konsekvenserna av en expropriation medförde att man ofta undveke
lösningar som ledde till expropriation, även om dessa från saklig synpunkt
avgjort vore att föredraga. De ekonomiska konsekvenserna för stad vid genomförande
av stadsplan — icke minst vid sanering — kunde nämligen bli
så betungande, att staden icke såge sig i stånd att göra detta. I och med att
de områden, som måste lösas, blivit allt större, hade de med nu berörda
spörsmål förknippade, samhällsekonomiska problemen fått en förut oanad
storleksordning.

I några av de yttranden, i vilka yrkanden om en reform av expropriationslagstiftningen
framställts, framhålles emellertid, att en sådan reform
icke borde fördröja revisionen av byggnadslagstiftningen.

De av stadsplaneutredningen anförda allmänna synpunkterna
på en revision av byggnadslagstiftningen ha i det övervägande
flertalet yttranden lämnats utan erinran. I ett stort antal yttranden
framhålles, att utredningens förslag vore väl ägnat att i viktiga avseenden
avhjälpa de brister som vidlådde den nuvarande lagstiftningen samt att ett genomförande
av förslaget skulle medföra väsentligt ökade möjligheter till en
effektiv och väl avvägd planering och reglering av bebyggelsen.

Vissa betänkligheter mot principerna för den föreslagna lagstiftningen uttalas
emellertid av länsstyrelsen i Jönköpings län, som ifrågasätter, om man
i reformerandet ej gått väl långt och om det ej kunnat räcka med en partiell
reform inom sådana detaljer, där kravet på ändrade och förbättrade förhållanden
gjort sig särskilt påmint eller kännbart. Enligt länsstyrelsens erfarenhet
av tillämpningen utav gällande lagstiftning kunde missförhållanden
på området icke anses vara av den art och beskaffenhet att en så genomgripande
och fullständig omläggning av lagstiftningen vore påkallad.

I ett flertal yttranden har däremot, på sätt den följande redogörelsen för
dessa skall närmare giva vid handen, framställts krav på en mera genomgripande
reform än den stadsplaneutredningen förordat. Byggnadsnämnden
i Örebro uttalar i anslutning till yrkande om en mera vittgående reform, att
det, om förslaget antoges, funnes befogad anledning förmoda att ändringar
däri snart bleve erforderliga. Nämnden kunde därför icke tillstyrka förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

get. Även svenska arkitekters riksförbund anser förslaget ej helt tillfredsställande.
Detta gällde såväl principfrågor som vissa detaljer. Om lagförslaget
nu lades till grund för lagstiftning, torde en omarbetning snart bliva
aktuell. Med hänsyn härtill syntes det förbundet tveksamt, om förslaget borde
läggas till grund för lagstiftning utan en genomgripande omarbetning.
Förslaget syntes dock innebära så väsentliga förbättringar av gällande lag
att förbundet, oaktat denna tveksamhet, funne det önskvärt att det snarast
fastställdes. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att erfarenheter av gällande
lagstiftning enligt länsstyrelsens förmenande motiverat att andra principer
lagts till grund för förslaget, väsentligen överensstämmande med de synpunkter
som utvecklats av arkitekterna Häggblom och Lindström. Förslaget
innebure emellertid i förhållande till gällande lagstiftning mycket väsentliga
förbättringar, som det vore synnerligen angeläget att med det snaraste få genomförda,
varför länsstyrelsen icke ansåge sig böra påyrka en överarbetning
av förslaget. Förslagets genomförande borde dock icke hindra, att frågan om
ändrade principer för lagstiftning på ifrågavarande område omedelbart upptoges
till förnyat övervägande. Byggnadsstyrelsen anför att ett genomförande
av förslaget icke komme att i tillräcklig utsträckning giva samhällena
erforderligt stöd för att ordna bebyggelsen på ett ändamålsenligt sätt. Ehuru
styrelsen hyste den meningen, att förslaget bort och kunnat upptaga längre
gående, synnerligen välbehövliga och befogade åtgärder i detta avseende,
vore dock de fördelar, som stode att vinna genom ett snabbt åvägabringande
av en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,
så stora att förslaget med vissa av styrelsen angivna ändringar och kompletteringar
borde läggas till grund för en revision av byggnadslagstiftningen.

Beträffande de inskränkningar i ägares rätt att nyttja
sin mark, som föranledas av samhällsplanerandet, uttalar
byggnadsstyrelsen att utformningen av en byggnadslag måste i vissa,
väsentliga delar bliva en avvägning mellan samhällets krav på en stads- eller
byggnadsplans utformning och genomförande samt den enskildes rätt
att efter eget omdöme utnyttja den mark inom bebyggelseområdet, till vilken
han vore ägare. Utredningens förslag byggde i detta hänseende i huvudsak
på gällande regler Enligt styrelsens uppfattning talade dock starka skäl
för att utredningen i detta avseende bort framföra något längre gående förslag
i syfte alt stärka samhällets ställning, utan att därför den enskildes berättigade
äganderättsanspråk behövt trädas för nära. Frågan om ett samhälles
bebyggelse vore numera med hänsyn bl. a. till de stora anspråk, som
uppställdes i fråga om gatu- och andra kommunikationsleder, vattenförsörjning
och avlopp m. m., av den tekniskt och ekonomiskt invecklade natur,
att det vore av större betydelse än tillförne att den enskilde markägaren icke
tillätes hindra eller försvåra en bebyggelses rationella genomförande. Liksom
samhället hade möjlighet att ingripa mot den som vanhävdade jordbruksjord,
borde ökade möjligheter öppnas till ingripande även mot den som
inom ett planoinråde icke utnyttjade marken på det sätt som planen avsåge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Detta gällde såväl när eu markägare befunnes ovillig att på rimliga villkor
upplåta sin mark för bebyggelse som när han utan skälig anledning fördröjde
sanering av äldre bebyggelse. Det inträffade ej sällan att nybyggnad ägde
rum utan att den enligt stadsplanen medgivna byggnadsrätten helt utnyttjades
exempelvis genom uppförande av ett tvåvåningshus å mark, avsedd
för högbebyggelse. Detta kunde, särskilt då det gällde centrala delar av ett
samhälle, bliva menligt för samhällets utveckling, enär ju stadsplanen byggde
på den förutsättningen att planen komme att genomföras i sina huvuddrag.
Styrelsen förordade därför att markägare, som önskade verkställa nybyggnad,
även skulle, om så erfordrades, vara skyldig att i huvudsak utnyttja
den rätt, som planen medgåve.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, alt det låge i sakens natur, att med
nu gällande regler i fråga om äganderätten till mark planerandet och byggandet
av samhällen vore ägnat att framkalla starka och svårlösta intressemotsättningar
mellan individen och det allmänna, samt anför i anslutning härtill
följande.

Den utomordentligt raska utvecklingen på samhällsplanerandets område,
underbyggd ej blott av sådana förhållanden som befolkningsomflyttningen
och ökningen i trafikintensiteten utan även av förskjutningar i det allmänna
tänkesättet, då det gäller arbets-, bostads- och fritidsförhållanden, har skapat
en situation, där tillgodoseendet av såväl samhällsinvånarnas anspråk på ett
rikt utnyttjande av teknikens och naturens värden som ock den enskilde
markägarens anspråk på tryggande och vårdande av sina ekonomiska intressen,
innebär praktiska och juridiska problem av ytterst vittutseende art.

Skall den hittillsvarande utvecklingen inom byggnads- och kommunikationsväsendet
fullföljas — och det finns, såvitt byrån kan förstå, ej anledning
att antaga motsatsen — torde det allmänna redan nu vara i det läget,
att samhällsplanerandet måste stödjas av starkare maktmedel för vinnande
av den rationalitet och reda, som är planerandets innehåll och syfte. Det
hjälper icke att planera, om icke planerna kunna realiseras. Det må framhållas,
att problem, som äro besläktade med det här föreliggande, vid skilda
tillfällen i gångna tider lösts enligt ganska radikala linjer. Bvggnadslånebyrån
syftar härvid främst på den av jordbrukspolitiska skäi motiverade
stor- och enskifteslagstiftningen under 1700-talets senare och 1800-talets
förra decennier. Då samhällsplanerandet nu erhållit en mycket hög social
angelägenhetsgrad, finns det enligt byråns mening skäl att erinra om t. ex.
skifteslagstiftningen.

Med det sålunda anförda har byggnadslånebyrån velat starkt understryka
vikten av att samhällsplanerandet verkligen blir en rättsfaktor, som så snabbt
de tekniska och ekonomiska resurserna det tillåta kan bereda de i samhällena
boende alla sådana fördelar som forskningen på området samt naturförhållandena
kunna skänka.

Stadsplaneutredningens uppfattning om behovet av att kunna förhindra
olämplig tätbebyggelse vitsordas i de yttranden däri denna
fråga beröres. Tekniska högskolan i Stockholm framhåller, att på kommunerna
vilade till stor del ansvaret för en planmässig bostadspolitik, för hälsovård
och skolväsende in. m., för genomförandet av stadsplaner och överhuvud
taget för en förnuftig och planmässig ordning i samhällets utbyggnad
liksom för socialvården. De med detta ansvar förbundna uppgifterna kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

kommunerna ej med framgång fylla utan att de hade möjlighet att dirigera
bebyggelsen och vid behov disponera mark för bestämda ändamål. Statens
byggnadslånebyrå uttalar, att vid det förhållandet att det allmänna i sista
hand finge påtaga sig ansvaret för vägar och gator, vatten- och kraftförsörjning,
oskadliggörande av orenlighet in. m. syntes det riktigt, att samhället
skulle äga rätt och möjlighet att från samhällsmässig bebyggelse undantaga
område, som vore olämpligt härför. Med hänsyn till önskvärdheten
av en i etapper fortskridande bebyggelseutveckling syntes det jämväl rimligt,
att byggnadsförbud kunde läggas icke blott å mark, som icke lämpade
sig för bebyggelse, utan även å område, mot vars bebyggande icke något i
och för sig funnes att erinra men som i avbidan å utbyggandet av tidigare
anvisade områden borde tillsvidare sparas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anför, att det med hänsyn till vikten av att bebyggelsen samlades på ett
sådant sätt, att krav på tidsenliga anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp kunde tillgodoses för rimliga kostnader, vore angeläget att tätare
bebyggelse förhindrades utanför planlagt område, innan detta blivit åtminstone
i huvudsak utnyttjat. Byggnadsnämnden i Eskilstuna förväntar, att
många samhällen inom en relativt nära liggande framtid komme att upphöra
att växa. Det vore med hänsyn härtill nödvändigt att få till stånd en
lagstiftning, som gåve samhällena möjlighet att med omedelbar verkan förhindra
uppkomsten av tätbebyggelse. Lagstiftningen borde sträva att begränsa
omfattningen av den mark som ägde ett högre värde som byggnadsmark
till i förhållande till samhällets storlek och utvecklingsmöjligheter
rimliga dimensioner.

I syfte särskilt att förhindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse förordas
i ett flertal yttranden införande i byggnadslagstiftningen av b e s t ä mmelse
om att bebyggelse i princip icke må äga rum utan
tillstånd av myndighet. Svenska arkitekters riksförbund framhåller
i detta sammanhang, att stadsplaneutredningen ej ansett sig kunna förorda
att regionplan och generalplan i och för sig skulle erhålla civilrättsliga verkningar.
För att förhindra bebyggelse i strid mot sådan plan kunde väl i vissa
fall meddelas byggnadsförbud. Genom att de föreslagna planinstituten ej erhållit
en starkare rättslig ställning hade lagens praktiska betydelse väsentligt
inskränkts och den gåve ej det nödvändiga instrumentet för en rationell planläggning
av regioner eller samhällen. I praktiken torde förbudsförf arande t ej
komma att tillgripas förrän olämpliga förhållanden redan uppstått. Bestämmelsernas
karaktär av förbud medförde även att markägarna komme att betrakta
dem som ett kränkande intrång i deras rätt att förfoga över sin mark.
Det vore dock rimligt att det allmänna, som vore ansvarigt för kommunikationernas
utbyggande, samhällenas förseende med vatten och avlopp, skolor
och samlingslokaler m. in., utan särskilda förhudsåtgärder finge möjlighet
att bestämma var och när en tätbebyggelse skulle uppstå. Enligt denna princip,
som även utredningen syntes biträda, borde lagen så utformas, att det
redan i denna bestämdes, att tätbebyggelse endast finge förekomma där myn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

digheterna funne lämpligt. Inom område, som ej lämpade sig för tätbebyggelse,
borde byggnader för jordbraksändamål oeh liknande alltjämt få uppföras.
En gles villa- och sportstugebebyggelse borde även tillåtas. En lagstiftning
efter dessa principer fordrade givetvis att en prövning ägde rum av
varje byggnadsföretag. I de fall byggnaden vore belägen utanför område,
för vilket särskilda byggnadsbestämmelser utfärdats, kunde emellertid denna
prövning inskränkas till frågan om byggnadsföretaget medförde uppkomsten
av tätbebyggelse eller ej. En sådan prövning syntes böra företagas av en
kommunal institution, vilken även torde kunna erhållas i varje kommun,
om den föreslagna ändringen av kommunindelningen genomfördes.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna ifrågasätter, om de möjligheter att förhindra
olämplig bebyggelse, som förslaget innefattade, komme att utnyttjas
annat än i undantagsfall. Utgångspunkten för en lagstiftning borde sålunda
vara, att all exploatering av mark för tätare bebyggelse a priori skulle vara
förbjuden och endast jordbruks- eller motsvarande bebyggelse samt enstaka
annan bostadsbebyggelse generellt tillåten. Tätare, samhällsmässig bebyggelse
borde däremot tillåtas först efter särskild prövning. Byggnadsnämnden i
Örebro framhåller, alt man genom ett koncessionsförfarande undveke att
i onödan genom förbudsförfarande ingripa på mark, vars ägare icke hade
några planer på exploatering. Ett koncessionssystem skulle vara avsevärt
smidigare i tillämpningen och bliva mindre betungande för samhället från
ekonomisk synpunkt.

Tekniska högskolan i Stockholm ifrågasätter, om icke skyddet mot uppkomsten
av olämplig tätbebyggelse skulle kunna erhållas på ett bättre sätt än
genom förbudsförfarande. Länsstyrelsen skulle exempelvis kunna åläggas att
under givna omständigheter föreskriva, att nybyggnad inom vissa områden ej
finge företagas utan särskilt lov. Det måste anses såsom oefterrättligt att,
såsom nu ofta vore fallet, byggnadsföretag igångsattes, innan man prövat
vad som i fastighetsbildningshänseende borde ske i sammanhanget.

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län, länsarkitekterna
i Kronobergs, Hallands och Älvsborgs län, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden
i Södertälje samt stadsingenjören och byggnadschefen i Sandviken
ha uttalat sig för ett koncessionsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse
med arkitekterna Häggboms och Lindströms förslag.

I fråga om riktlinjerna för planläggning av bebyggelsen
anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att de av utredningen föreslagna nya
och ändrade bestämmelserna borde kunna medföra ökad möjlighet till planläggning
jämväl inom styrelsens verksamhetsområde. Särskilt värdefullt i
detta hänseende torde regionplaneinstitutet bliva. Vissa frågor, som vore av
betydelse för den allmänna väghållningen, hade emellertid icke blivit tillräckligt
beaktade. Trafiklederna utgjorde ingen enhetlig grupp och i planläggningshänseende
kunde alla trafikleder icke behandlas lika. Tvärtom
ginge den moderna väg- och gatubyggnadstekniken ut på att få en bestämd
differentiering till stånd så att huvudtrafiklederna komme att väsentligt skilja

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

sig från de övriga. Ur allmän trafiksynpunkt och ur statsfinansiell synpunkt
vore det av vikt att huvudtrafiknätet planerades och utformades på ett riktigt
sätt. Detta hade föranlett styrelsen att söka med städernas bistånd få
till stånd s. k. trafikledsplaner och sådana vore även under utarbetande i ett
antal städer. Liknande planer hade även upprättats för vissa trafikleder inom
tättbebyggda områden på landsbygden. Planerna ginge ut på att genom en
bestämd gruppering av trafiklederna få till stånd ett rationellt huvudtrafiknät
sådant att det med måttlig ekonomisk uppoffring skulle kunna förmedla
relativt stora trafikmängder ulan onödigt stora trafikrisker. Därigenom beräknades
en avlastning av det övriga väg- och gatunätet kunna åstadkommas,
medförande en ekonomisk vinst på detta håll. Förefintligheten av trafikledsplaner
skulle utan vidare medföra, att ett stort antal stadsplaneärenden,
nämligen sådana som endast berörde det sekundära trafiknätet och som
icke heller innebure några lednings- eller andra problem, skulle kunna behandlas
utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behövde inkopplas. Utarbetandet
av trafikledsplaner skulle alltså medföra snabbare handläggning
för framtiden av många, kanske flertalet stadsplaneärenden. Enligt styrelsens
förmenande borde varje slag av regionplanearbete såväl som generalplanearbete
ske med utgångspunkt från eller parallellt med dylika trafikledsplaner.
Fordringarna på andra vägars och gators standard kunde ofta
sättas relativt låga. Det kunde förekomma fall, då det vore fördelaktigt att
gator utbyggdes med relativt låg kapacitet för att de icke skulle draga till
sig onödig trafik och därigenom överbelasta ett angränsande gatusystem, som
måhända icke vore utformat på sådant sätt att det kunde taga emot denna
trafik utan att trafiksäkerheten äventyrades. Om i avsaknad av en översiktsplan
en dylik trafikled komme att i det speciella fallet dimensioneras efter
för hög standard, komme detta alltså att medföra såväl onödig utgift för
stat och kommun som mindre tillfredsställande resultat ur trafiksynpunkt.

Kammarkollegiet erinrar, att det vid upprepade tillfällen uttalat den uppfattningen,
att den nuvarande stadsplanelagstiftningen vore otillräcklig och
att den borde — i syfte att förhindra ur olika synpunkter olämplig användning
av mark — kompletteras med såväl regionplanelagstiftning som landskapsplanering
utan samband med exploatering, t. ex. i fråga om framdragande
av vägar och andra trafikleder, tillåten bebyggelse efter dessa, placering
av industrien med mera dylikt. Kollegiet vill i anslutning härtill ifrågasätta
om icke i planlagstiftningen borde ingå bestämmelser, som möjliggjorde
en verklig landskapsplanering, där sådan kunde finnas påkallad såsom
t. ex. i delar av Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom
måhända i vissa delar av Jämtland och på Öland.

Behovet av det föreslagna regionplaneinstitutet har icke ifrågasatts i mer
än ett yttrande, nämligen av överlantmätaren i Kristianstads län. Denne förmenar
att frågor rörande trafikleder borde regleras i väglagstiftningen. Tillgodoseendet
av behovet av frilnltsreservat borde ej regleras i byggnadslagstiftningen.
Afl genom regionplan fixera att tätare bebyggelse finge äga rum

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

endast å vissa angivna områden syntes vara ett alltför hårt ingrepp och ej
motiveras av ett allmänt behov.

Behovet av generalplaneinstitutet har icke ifrågasatts i något yttrande.
Länsarkitekten i Södermanlands län uttalar dock, att förslaget om generalplan
för landet verkade väl stort för landsortens förhållande. Det syntes
kunna räcka med ett allmänt krav på byggnadsplans upprättande som förutsättning
för att bostadsbebyggelsen skulle få ske utmed större trafikleder
och vattendrag.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om tiden icke vore mogen för meddelandet
av schematiska och enkla bestämmelser angående byggandet på den egentliga
landsbygden, vilka skulle gälla generellt, därest särskilda plan- eller utomplansbestämmelser
icke funnes. Även länsstyrelsen, länsarkitekten och övcrlantmätaren
i Västerbottens lön framhålla, att det för den egentliga landsbygden
funnes behov av vissa reglerande bestämmelser utöver de för tätortsbildningarna
föreslagna. Erfarenheten från Västerbotten med dess ofta
sammanträngda gårdsbebyggelse i jordbruksbyar, utan att egentlig tätortsbildning
kunde sägas ha uppstått, gåve vid handen att vissa bestämmelser erfordrades
om bl. a. minimistorlek av tomt, om byggnads minimiavstånd från
grannlastighet, från enskild väg och från annan byggnad å samma tomt samt
om byggnads höjd. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser vissa
byggnadsföreskrifter böra utfärdas även för den rena landsbygden.

Länsarkitekten i Örebro län har påtalat, att stadsplaneutredningen vid utformandet
av byggnadslagstiftningen bibehållit den traditionella
indelningen i stad, stadsliknande samhälle och egentlig
landsbygd. En orts administrativa karaktär skulle alltså även i fortsättningen
vara bestämmande för huru långt man kunde gå i ena eller andra
fallet i regleringshänseende. Det borde i första hand vara bebyggelsens
art och intensitet, de topografiska förhållandena, fastighetsbildningen m. fl.
yttre faktorer, som finge vara avgörande för den i varje särskilt fall tillämpbara
regleringsformen. Även om utredningens förslag till byggnadslag m. m.
medförde väsentligt ökade möjligheter till en differentierad reglering och
planering av samhällsbildningar av olika slag, så kunde man dock ej komma
ifrån att den traditionella indelningen nu måste anses tillhöra ett förgånget
stadium. Inom landet funnes sålunda många icke administrativa tätorter, som
i fråga om storlek, betydelse och svårighetsgrad i regleringshänseende överträffade
många städer, köpingar och municipalsamhällen. I det år 1944 framlagda
förslaget till allmän ordningsstadga hade den i stadsstadgorna tidigare
tillämpade ortsindelningen frångåtts och åtskillnad endast gjorts mellan tätbebyggda
områden och egentlig landsbygd. Det vore i hög grad önskvärt,
om all bebyggelsereglering kunde automatiskt inträda efter i lagstiftningen
givna enhetliga riktlinjer, så snart tätare bebyggelse började uppstå och oberoende
av en orts administrativa karaktär. En sådan regleringsform förutsatte,
att icke blott kommunerna utan även staten påtoge sig kostnader för
erforderliga planer. Härigenom syntes mycket av det arbete, som nu nedlades
i utredningshänseende för de administrativa besluten kunna inbespa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ras och tillgänglig sakkunskap i stället omedelbart inkopplas på det egentliga
planeringsarbetet. Hela regleringsarbetet skulle till följd härav kunna
la en sådan inriktning, att det tidigare komme igång och snabbare ledde till
påtagliga resultat. Till skillnad från vad som hittills tillämpats och även framdeles
avsåges att tillämpas enligt utredningens förslag borde även de för eu
effektiv reglering erforderliga förbuden mot åtgärder av olika slag ej utfärdas
från fall till fall utan i lämplig utformning vara direkt angivna i lagstiftningen
för att i enstaka fall dispenseras, om skäl därtill förelåge, eller
avlösas medelst planer, där en samhällsmässig bebyggelse efter närmare utredning
befunnes vara nödvändig och ändamålsenlig. De berörda problemen
vore av så fundamental betydelse för samhällsbyggandet, att de borde ha
blivit föremål för närmare överväganden, när nu en ny lagstiftning, som
kanske för decennier framåt skulle diktera samhällsbildningarnas uppkomst
och utveckling, avsåges att tillskapas.

Länsarkitekternas förening uttalar att man -— i stället för att konstruera
utvecklingsfaserna landsbygd, stadsliknande samhälle och stad samt lagbestämmelser,
som ansåges motsvara utvecklingen inom dessa — bort uppställa
allmängiltiga regler för utvecklingen i stora drag. De allmänna principerna
borde direkt anknytas till fakta och verkligt skeende, så att även
gemene man och ej endast fackmän klart förstode vad lagen avsåge att bemästra.
Lagen borde uppställa vissa grundlinjer för samhällsbildning och
byggande, lämpade efter olika utvecklingsskeenden och där praktisk sans
och tradition finge reglera detaljerna mera decentraliserat än lagförslaget
medgåve.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har — under förordande av
kommunindelningskommitténs förslag rörande tätortslagstiftningen —- uttalat
sig för att tillämpningen av detaljföreskrifter skulle hero på behovet.

Svenska landskommunernas förbund har förklarat sig icke kunna ansluta
sig till stadsplaneutredningens avvikande inställning till den av kommunindelningskommittén
framförda tanken, att stadsplan skulle kunna
upprättas utan m u n i c i p a 1 s a m h ä 11 s b i 1 d n i n g. Förbundet uttalar,
att stadgandet i 90 § lagen om kommunalstyrelse på landet — vilken bestämmelse
enligt utredningens förmenande öppnade tillräckliga möjligheter
att i förekommande fall medge stadsplans upprättande utan municipalsamhällsbildning
— vore en typisk undantagsregel och de fall, då den hittills tilllämpats,
lätt räknade. Olägenheterna av sådan samhällsbildning, dubbelbeskattningen
och den dubbla organisationen, vore oskiljaktiga från denna ofullkomnade
kommunbildning och förekomme lika ofta som samhällsbildningen
själv. De hade lett till att man i senare tid ofta undvikit att förvandla tätorter
till municipalsamhällen. Det funnes därför åtskilliga icke municipala tätorter
på landet, där bebyggelseproblemen vore desamma som i municipalsamhällena.
Utredningens förslag innebure, att stadsplaneinstitutet fortfarande i princip
skulle förvägras dessa tätorter, som alltså ginge miste om de vidgade expropriationsmöjligheter
byggnadslagen öppnade och icke heller kunde utnyttja
där meddelade bestämmelser om gatukostnadsbidrag in. in. Detta kunde

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 131.

Kungl. Maj:ts pi oposition nr 131.

förbundet icke finna vara rationellt. Enligt förbundets mening borde i byggnadslagen
på denna punkt en bestämmelse ingå av ungefär samma innehåll
som den av ordningssladgeutredningen föreslagna.

Länsarkitekten i Örebro län har uttalat, att den av stadsplaneutredningen
mera i förbigående omnämnda möjligheten att förordna om stadsplaneläggning
inom landskommun utan municipalbildning genom tillämpning av 90 §
lagen om kommunalstyrelse på landet borde ha närmare prövats. Inom
Örebro län hade förslag väckts om tillämpning av nyssnämnda regleringsform
för ett flertal samhällsbildningar. Liknande mening bär uttalats av
länsarkitekternas förening.

Socialstyrelsen framhåller att det nuvarande municipalsystemet icke garanterade
en tillfredsställande reglering av bebyggelsen, såtillvida som det
dels medförde en tendens till att åtgärder för dylik reglering försenades och
dels innebure, att ansvaret för regleringen lades på i många fall ekonomiskt
alltför svaga kommunbildningar. Det vore därför enligt styrelsens mening
särskilt betydelsefullt just ur byggnadssynpunkt, att kommunindelningskommitténs
förslag till municipalsystemets avveckling genomfördes.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser principiellt, att en kommun borde
vara skyldig att i ganska betydande utsträckning medverka då det gällde
planreglering, framför allt i tätbebyggelseområden. Länsstyrelsen hyste liksom
kommunindelningskommittén den uppfattningen, att landskommunernas
skyldigheter i detta avseende borde väsentligt ökas, något som — när
det gällde småkommuner — ganska mycket sammanhängde med frågan om
nyindelning av primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län — vilken, såsom nämnts, anser den väsentliga
orsaken till de nuvarande missförhållandena på byggnadsväsendets område
vara att söka i saknaden av lokala organ med uppgift att övervaka bebyggelsen
—- anser det nödvändigt att göra inrättandet av byggnadsnämnd
för kommun på landet i princip obligatoriskt,
med rätt dock för länsstyrelsen att medgiva undantag, om omständigheterna
föranledde därtill. Utan dylika organ vore det omöjligt för länsstyrelsen
att följa utvecklingen i skilda delar av länet. Därest kännedom om
en begynnande tätbebyggelse saknades, kunde det icke läggas myndigheten
till last såsom försummelse att åtgärd till reglering av bebyggelsen icke i tid
vidtagits. En byggnadsnämnd inom kommun, varest icke funnes genom
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser reglerad tätortsbebyggelse, skulle
få synnerligen viktiga uppgifter att fylla. Sålunda skulle det ankomma på
nämnden att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, byggnadsstadgan och
övriga byggnadsföreskrifter; att, då tätare bebyggelse uppkommit eller vore
att förvänta, söka åstadkomma att byggnadsplan för området upprättades
i mån av behov; att, om inom kommunen funnes område, som på grund av
belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till
förefintlig ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse för
framtiden borde särskilt skyddas, därom göra anmälan till länsstyrelsen för
meddelande av byggnadsförbud; att, om inom kommunen funnes område,

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

som vore ur sundhetssynpunkt olämpligt för tätare bebyggelse, påkalla förordnande
om byggnadsförbud; att om eljest behov förelåge av förbud mot
tätbebyggelse, anmäla förhållandet till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd;
samt att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt som kunde inverka
på byggnadsverksamhetens sunda utveckling och hos kommunalfullmäktige,
länsstyrelse eller annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar,
som funnes nödiga. Genom att byggnadsnämnd utsåges för hel
kommun vunnes också fördelar i organisatoriskt avseende. För närvarande
måste, om ett område med tätbebyggelse låge inom mer än en socken, frågan
om sammansättningen av byggnadsnämnd för området underställas
Kungl. Maj:t, enär byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämnds
sammansättning icke vore avfattade med hänsynstagande till ett sådant fall.
En dylik omgång bleve onödig, om byggnadsnämnd utsåges för hel kommun.
Om det mot förslaget om inrättande av byggnadsnämnd i varje kommun
på landet invändes, att det kunde bliva svårt att erhålla för uppdraget
lämpliga personer i det antal byggnadsnämnder, som därav bleve en följd,
finge erinras om nu pågående utredning av frågan om revision av den kommunala
indelningen. Inom ett stort antal av de nya primärkommunerna torde
komma att finnas ett eller flera områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
I varje fall bleve så förhållandet i Malmöhus län.

Socialstyrelsen uttalar, att de ändrade förhållanden, som komme att inträda
med en ny kommunindelning, påkallade föreskrift om skyldighet att
inrätta byggnadsnämnd i varje kommun. En sådan föreskrift skulle också
möjliggöra, att byggnadsstatistiken utvidgades till att omfatta hela landsbygden,
vilket skulle ha en given betydelse för bostadspolitikens planering.
Även efter en ändrad kommunindelning kunde det emellertid i vissa fall befinnas
opåkallat att inrätta särskild byggnadsnämnd för en kommun. Med
hänsyn härtill syntes Kungl. Maj:t böra kunna förordna, att annan kommunal
myndighet finge fungera såsom byggnadsnämnd, om särskilda skäl därtill
förelåge.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att byggnadsnämnd bör utses i alla
kommuner, såvida länsstyrelsen icke medgivit befrielse från skyldighet att
utse sådan nämnd, samt anför till stöd härför att länsstyrelserna icke ständigt
borde stå som pådrivare. Länsarkitekten i Älvsborgs län framhåller, att erfarenheten
visade att någon hjälp med den förebyggande övervakningen av
byggnadsförbud icke lämnades av polismyndigheterna. Det förekomme därför
olta att byggnadsförbud överträddes. Med kännedom om myndigheternas obenägenhet
att medverka till en mera hårdhänt rättelse i form av föreläggande
att borttaga byggnad måste en förebyggande granskning anses som det
enda riktiga tillvägagångssättet. Tiden syntes därför mogen för införande
av ett byggnadsvårdande organ för varje kommun, även där tätbebyggelse
icke förekomme. EU sådant organ borde i en landskommun ej få någon med
städernas byggnadsnämnder jämförbar funktion. Som underlag för sin verksamhet
skulle den ha ett komplex »1 a n ds b y ggn a dsb e s t ä in m e 1 s e r». Sådan
byggnadsnämnd kunde givetvis ej alltid, men kanske lika ofta som inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

byggnadsplaneområden, få någon större sakkunskap till sitt förfogande. Dess
funktion borde därför mera vara att utöva tillsyn än att i egentlig mening
vägleda och rådgiva. En viktig detalj i en dylik byggnadsnämnds verksamhet
syntes bliva att tillse, att byggande på landet, som ginge utöver den gräns,
som en lämplig definition på tätbebyggelse droge, underställdes länsstyrelsens
prövning. Med en dylik nämnd skulle man få ett lokalt organ, som kontinuerligt
kunde följa utvecklingen och med ledning av lätt tillämpade direktiv
upplysa överordnade myndigheter om begynnande tätbebyggelse eller
om planerade större byggnadsföretag, exempelvis industrianläggningar eller
större hyreshus.

För inrättande av byggnadsnämnd i varje kommun ha vidare kammarkollegiet,
länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, svenska
arkitekters riksförbund samt överlantmätarna i Södermanlands, Kalmar och
Norrbottens lån uttalat sig.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter, huruvida icke i de kommuner,
där varken byggnadsplan eller utomplansbestämmelser förekomme,
kommunalnämnden — i analogi med vad som gällde inom hälsovårdsområde
utan särskild hälsovårdsnämnd — obligatoriskt borde fungera såsom
byggnadsnämnd.

I några yttranden göres gällande att planinstitulen i förslaget icke utformats
under tillräckligt hänsynstagande till principerna för
den kommunala sjävstyrelsen. Stockholms stads stadsplanenåmnd
uttalar sålunda, att de frågor på bostadspolitikens, trafikens och friluftslivets
områden, som påkallade en tillämpning av regionplaneinstitutet,
i förslaget huvudsakligen uppfattades såsom uttryck för ett statsintresse. Initiativet
till bildandet av regionplaneförbund antoges regelmässigt komma
att tagas av länsstyrelse. Kommun hade icke annan initiativrätt än varje
enskild. Även generalplanen, som huvudsakligen skulle vara ett medel för
samordnande av den fortsatta stadsplaneläggningen och därför saknade direkta
rättsverkningar, ställdes under central statsmyndighets kontroll. Slutligen
infördes ett nytt planinstitut i stad — byggnadsplan — där det kommunala
inflytandet helt åsidosatts. Med det rikare innehåll, som under senare
år givits stadsplaneinstitutet, hade detta kommit att i sig innesluta alla
de planer för kommunens tillväxt och framtida liv, som förelåge inom olika
grenar av den kommunala förvaltningen. Stadskommunerna hade i allt högre
grad med stadsplaneinstitutet såsom oumbärligt stöd, under avvägning avskilda
sociala, ekonomiska och kulturella intressen, sökt att planmässigt
bygga upp samhället med hänsyn tagen till skilda lokala förhållanden och
behov. Genom aktiva åtgärder på tomtpolitikens och näringspolitikens områden
hade staden sökt att skapa förutsättningar för ett genomförande av
de utarbetade planerna. En sådan kommunalpolitik främjades icke av ett
statligt omhändertagande av väsentliga delar av samhällsplaneringen. Känslan
av ansvar för det egna samhällets utveckling avtrubbades i samma mån
som det faktiska avgörandet av dessa frågor överflyttades till den centrala
statsförvaltningen. Det torde vara ytterst osäkert, om en centralisering av

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

planeringsarbetet eller övervakningen av detta kunde komma att medföra
den åsyftade förbättringen av planernas kvalitet. Tillsynsmyndigheten saknade
viktiga förutsättningar för detaljprövning av ärendena. För de kommunala
representanterna, som givetvis hade den bästa insikten i dessa förhållanden,
måste detta beroende av underordnade statliga organ te sig besvärande
och skäligen omotiverat; bevakningen av ärendenas handläggning inom
den centrala statliga förvaltningen med ty åtföljande tidsspillan och mångskriveri
komme att taga en allt större plats i de kommunala instansernas
arbetsbörda. En sådan fördelning av ansvaret och den faktiska makten överensstämde
icke med de lokala intressen, som stadsplaneringen avsåge att tillgodose.
Ur dessa synpunkter syntes förslaget icke tillfredsställande.

Även i andra yttranden uttalas farhågor för att förslaget skulle leda till en
utveckling i byråkratisk ordning med därav följande onödiga kostnader och
inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Byggnadsnämnden i Kinna
anför, att med de byggnadsförbud, som stadsplanelagen stadgade och som i
den nya byggnadslagen föresloges utökade med ett flertal nya, man finge
räkna med att dispensärenden komme att bliva vanliga. Även i övrigt förutsatte
bestämmelserna att frågor, som reglerade bebyggelse eller fastighetsbildning
underställdes överordnade myndigheters prövning i stor utsträckning.
Denna ökade centralisering vore ett steg i orätt riktning. Stadsfullmäktige
och byggnadsnämnden i Huskvarna åberopa såsom exempel på att
utvecklingen redan nu måste giva anledning till betänkligheter den till synes
onödiga dubbelgranskning av byggnadsritningar som i de flesta fall förekomme.
Om en person skulle bygga ett hus på icke tomtindelad mark, vilket
ingalunda vore ovanligt, skickade han ritningarna först för förhandsgranskning
till statens byggnadslånebyrå. Om de härvid befunnes lämpliga,
borde det egentligen ej finnas någon anledning att ytterligare granska själva
planlösningen av byggnaden. Byggherren vore dock skyldig att lämna in
planerna för ytterligare granskning mot särskild taxa först till stadsarkitekten,
varefter ritningarna åter granskades vid sammanträde av byggnadsnämndens
ledamöter. För att få dispens från gällande byggnadsförbud måste
samtliga ritningar därefter skickas in till länsstyrelsen för att där och av
länsarkitekten ånyo granskas mot ungefär samma avgift som hos byggnadsnämnden.
Föreningen Sveriges stadsarkitekter förmodar, att städerna
måste inrätta en administrationsapparat, som kunde bli tungrodd och åtminstone
för de mindre och medelstora städerna ekonomiskt betungande.
Det kunde rentav ifrågasättas, om icke dessa svårigheter skulle bli så stora,
att lagens möjligheter sällan eller aldrig skulle komma att tillgodogöras i
praktiken. Det syntes finnas anledning för städerna att med stor tveksamhet
emotse införande av den ordning, som föreslagits.

Fn avsevärt ökad rätt för samhällena till inlösen av
mark för bebyggelsereglerande ändamål har påyrkats av
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, statens byggnadslånebyrå,
tekniska högskolan i Stockholm, länsarkitekterna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads
och Västerbottens län, överlantmätaren i Värmlands län, förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

en Sveriges stadsarkitekter, svenska kommunaltekniska föreningen, svenska
teknologföreningen, borgarrådsberedningen i Stockholm, byggnadsnämnden
i Göteborg, drätselkammaren i Malmö och ett stort antal kommunala myndigheter
i andra städer och samhällen. Till stöd härför har i yttrandena anförts
bland annat följande. Genomförandet av samhällenas planer för bebyggelsens
ordnande nödvändiggjorde ökade markförvärv. Stora svårigheter
för samhällena att förvärva erforderlig mark förelåge emellertid ofta, varigenom
samhällenas normala utveckling hämmades. Samhällena måste därför
tillerkännas avsevärt ökad rätt till inlösen av mark för bebyggelsereglerande
ändamål. En vidgad lösningsrätt till mark vore en förutsättning för
planinstitutens ändamålsenliga genomförande. Om samhällenas möjlighet att
i tid förvärva mark för bebyggelse ökades, skulle samhällena i ännu högre
grad än stadsplaneutredningens förslag gåve möjlighet till kunna leda bebyggelsen
till de områden, där den ur samhällenas synpunkt vore lämpligast.
En vidgad lösningsrätt skulle vidare sätta samhällena i stånd att bedriva den
aktiva markpolitik för tillgodoseende av samhällenas behov av mark för
bostäder, industri och övriga ändamål, som kommit att framträda som ett
allt större gemensamt intresse, varjämte de enskilda markexploatörerna skulle
hindras från att förskaffa sig stora vinster både på städernas och de enskilda
tomtköpamas bekostnad. Bostadsproblemet vore utan tvivel det största
sociala problemet i vårt land. Varje faktor, som kunde verka för att få fram
billigare bostäder, måste beaktas. En sådan faktor utgjorde tomtpriserna.
Genom privatekonomiska intressen kunde tomtmarken bli föremål för spekulationer,
vilket medförde prisförhöjning av marken. För att förhindra
tomtjobberi vore det nödvändigt att lämna kommun tillfälle att komma i besittning
av tomtmark.

Frågan om ett ökat skydd för naturen, friluftslivet

0 c h kulturminnesvården inom byggnadslagstiftningens ram har berörts
i några yttranden. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att i vårt
land hittills saknats former för en sådan landskapsskyddande planering som
funnes i England och Schweiz. Vad utredningen föreslagit vore icke tillfyllest
för ett effektivt landskapsskydd. Man funne sålunda inga bestämmelser
som toge sikte på kulturlandskapets värden. Utredningen hade släppt kravet
på en viss allmän kontroll i enkla former över den fria bebyggelsen
inom glesområdena, i den mån denna icke tjänade de lantliga näringarna.

1 stället hade utredningen föreslagit en form för liknande kontroll inom
speciellt skyddsvärda områden efter särskilt förordnande av länsstyrelsen
eller i stad av Kungl. Maj:t. De två arkitekter, vilka deltagit i utredningen,
hade reservationsvis i likhet med föreningen krävt allmän hänsyn till landskapsbilden
utan den av utredningen gjorda inskränkningen. Arkitekternas
förslag motsvarades i engelsk planlagstiftning av den fullmakt myndigheterna
där fått att, utan ersättning till markägaren, vägra bygglicens inom tills
vidare spärrat område, ifall byggandet kunde väntas allvarligt skada platsens
trevnads- och skönhetsvärden; ett stadgande, som kunde tillämpas var
som helst och gällde tör allt byggande utom sådant för de lantliga näring -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

arna med det enda inskränkande villkoret, att annan byggnadsmark skulle
stå att få på rimliga villkor. Enligt utredningens förslag skulle sporadisk
bebyggelse med villor, sportstugor m. in. få växa vilt på landsbygden, utom
där särskilt förordnande skulle gälla. Det måste livligt beklagas, om landskapsvärdena,
så som i utredningens förslag förutsattes, också framgent komme
att ligga skyddslösa i större delen av landet, detta särskilt därför att
redan en mycket gles, olämplig bebyggelse kunde helt förstöra landskapsbilden
och just till följd av sin gleshet ytterst snabbt och lätt kunde vanställa
snart sagt hur stora arealer som helst. När det gällde att rädda landskapets
skönhetsvärden och särpräglade karaktär vore regleringen av den
första bebyggelsen ojämförligt viktigast. Sedan ett område väl blivit bebyggt
på olämpligt sätt, om än glest, hade dessa värden så spolierats, att man även
med långt gående reglering av den fortsatta bebyggelsen inte längre kunde
bevara något väsentligt. Vidare måste föreningen inlägga en kraftig gensaga
mot att ännu i dessa dagar den åsikten skulle vinna förnyad sanktion, att
exploateringsintresset skulle vara tabu på ett sådant sätt, att varje ideellt
betonat intresse skulle få stryka på foten, då det tangerade förstnämnda.
Följderna av att så tidigare varit fallet kunde man se i uppstyckningen av
Stockholms skärgård, strandbebyggelsen på Hallandskusten, ja snart sagt
överallt, där för rekreationsändamål lämplig mark funnes inom rimligt avstånd
från de platser, där tätortsbefolkningen utövade sitt förvärvsarbete.
När det i betänkandet sades vara »otillfredsställande» att »en markägare av
den anledningen allenast, att hans fastighet vore naturskönt belägen, skulle
kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar», d. v. s. att låta bli att
förstöra landskapsvärdena, så toge utredningen avstånd från en tanke, vilken
ansåges självklar i ett land som Schweiz, där den privata äganderättens
helgd noga vaktades. Likaväl som det allmänna kunde ingripa och ålägga
en jordbrukare positiva åtgärder till avhjälpande av vanhävd av hans jord,
likaväl borde det allmänna kunna i såväl den nuvarande som kommande
generationers intresse fordra, att en ägare underkastade sig de restriktioner
i sin ekonomiska handlingskraft som vore nödvändiga till förhindrande av
vanhävd av ortens eller landskapets skönhetsvärden. Utredningen syntes i
detta sammanhang vidare inta den ståndpunkten, att en kommun icke kunde
tänkas skola svara för några kostnader i samband med naturskydd. En
motsatt ståndpunkt toges på andra håll som självskriven, t. ex. i den franska
natur- och landskapsskyddslagen av 21 april lt>06, och vore lagfäst i den
danska naturskyddslagen av 7 maj 1937. Föreningen ansåge, att vad som
sålunda befunnits möjligt och lämpligt i andra länder ävenledes borde prövas
i Sverige.

Länsarkitekten i Malmöhus lön framhåller, att många värdefulla miljöer
spolierats icke minst genom kommunal byggnadsverksamhet utan att möjlighet
funnits att ingripa däremot. Stora klumpiga skolor lades intill kyrkan
eller inpassades okänsligt i eu gammal bymiljö. Lagstiftningen borde
utformas så, att de som hade till uppgift att vårda eu bygd ur hembygdssynpunkt
hade möjlighet att göra sig hörda. Även länsarkitekten i Kristian -

Kungl. Maj ds proposition nr 131.

stads lön förordar ett ökat skydd för hembygdsvårdens intresse, särskilt på
landsbygden. Där funnes ännu kvar ett stort antal kulturhistoriskt eller på
annat sätt märkliga byggnader och annat, värt ett skydd inom byggnadslagstiftningens
ram. Riksantikvarieämbetet anser förslaget i allt väsentligt
väl ägnat att tillgodose kulturminnesvårdens synpunkter och strävanden.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån finner det mindre ändamålsenligt att bestämmelser
i syfte att tillgodose naturskyddsintresset och kulturminnesvården
upptagas i byggnadslagstiftningen. Om dylika bestämmelser ansåges
erforderliga, borde de meddelas i en särskild naturskyddslag, däri föreskrifter
kunde inflyta, som hindrade även andra slag av vandalisering än
olämplig bebyggelse.

I ett stort antal yttranden beröras vissa med planläggnings- och byggnadsverksamheten
sammanhängande organisatoriska spörsmål. Sålunda
framhålles att ett genomförande av förslaget nödvändiggjorde en omorganisation
av och en förstärkning av arbetskrafterna vid byggnadsstyrelsen
och länsarkitektkontoren. Vidare påtalas den nuvarande bristen på
fackmän. Denna brist befaras kunna utgöra ett betydande hinder för ett
genomförande av den föreslagna planeringsverksamheten. Med hänsyn härtill
yrkas inrättande av ytterligare professurer och anordnande av kursverksamhet.
Tillika förordas i flera yttranden inrättandet av ett centralt rådgivande
organ för samhällsplaneringsfrågor och uppgörande av prognoser.

Flera länsstyrelser betona att förslagets genomförande medförde en ökning
av länsstyrelsernas arbetsuppgifter samt nödvändiggjorde en ökning av länsstyrelsernas
arbetskrafter.

överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter — under framhållande att
den tyngande administrativa ordning, som redan nu rådde på förevarande
område, komme att få ökad omfattning — om icke tiden vore mogen för
inrättande av centrala planläggande och fastighetsbildande organ i varje län.
Dessa skulle äga tillgång till den expertis av olika slag som länsstyrelsen
f. n. måste anlita genom ett tidsödande remissförfarande. Härigenom skulle
åtskilligt vara att vinna i fråga om tid och enhetlighet.

Departementschefen.

Utvecklingen ställer allt större krav på en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen.
Jag vill erinra om den nyligen påbörjade markutredningen som
skall uppdraga riktlinjer för markpolitiken i allmänhet. Stadsplaneutredningen
har haft till uppdrag att modernisera själva planlagstiftningen. Ehuru
den nuvarande stadsplane- och byggnadslagstiftningen är av förhållandevis
sent datum och resultatet av ett långvarigt lagstiftningsarbete, har det, såsom
jämväl allmänt vitsordats i yttrandena över stadsplaneutredningens betänkande,
visat sig, att lagstiftningen icke ger samhällena erforderliga möjligheter
att bemästra de svårigheter som under senaste tid uppkommit genom
den snabba utvecklingen på hithörande område. En revision av lagstiftningen
är därför nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

I flera yttranden, i vilka behovet av en sådan revision vitsordats, har
emellertid ifrågasatts, om den icke borde anstå tills vidare. Till stöd härför
har anförts, att resultatet av erforderliga utredningar på andra områden
inom samhällslivet borde avvaktas med hänsyn till den grundläggande betydelse
de ägde för planläggnings- och byggnadsväsendet. Härvid åsyftas
främst de i direktiven för markutredningen berörda frågorna, om det icke
är nödvändigt att bygga planläggningsverksamheten på att marken är i samhällets
ägo i större utsträckning än för närvarande är fallet och att inrätta
ett centralt rådgivande organ med uppgift att övervaka och samordna olika
myndigheters markpolitik. Vidare åsyftas den utredning angående saneringen
av äldre bebyggelse som omhänderhas av bostadssociala utredningen.

Stadsplaneutredningen har icke ansett dessa spörsmål ingå i dess uppdrag.
Det är givet, att om en revision av stadsplane- och byggnadslagstiftningen
nu genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,
vissa ändringar i den nya lagstiftningen kunna påkallas av statsmakternas
framtida ställningstagande till resultatet av de pågående utredningarna, och
uppenbarligen äro upprepade ändringar av lagstiftningen icke önskvärda.
Å andra sidan torde det komma att dröja, innan markutredningens arbete
fortskridit så långt, att förslag i nyssnämnda ämnen kunna framläggas.
Många av de ändringsförslag som stadsplaneutredningen framlagt äro av
trängande beskaffenhet och de kompletteringar som framdeles kunna komma
i fråga med anledning av markutredningen torde endast beröra begränsade
delar av lagstiftningen. Jag anser mig därför böra förorda att stadsplaneutredningens
förslag nu lägges till grund för lagstiftning så att det kan
vinna tillämpning vid de betydande investeringar som förestå i ett stort antal
samhällen.

De av stadsplaneutredningen anförda allmänna synpunkterna på en revision
av stadsplane- och byggnadslagstiftningen anser jag mig i allt väsentligt
kunna biträda. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jag
tillägga följande.

Planläggningen av bebyggelsen vilar enligt gällande lag på den principen,
att det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till marken, föreskriver
de inskränkningar däri som äro oundgängligen erforderliga från allmän
synpunkt. Planläggningen innebär sålunda en avvägning mellan de enskilda
markägarnas och det allmännas intressen. De senare företrädas därvid
huvudsakligen av kommunala organ. De statliga myndigheternas uppgift
bör emellertid icke vara begränsad till att övervaka, att de kommunala organens
beslut stå i överensstämmelse med gällande lag. All planläggning måste
ske under hänsynstagande till viktiga intressen, som äro gemensamma för
hela landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas, bostadspolitikens,
hälsovårdens, försvarets, friluftslivets och naturskyddets områden
finnas sålunda starka riksintressen att bevaka vid planläggning av
bebyggelsen. För staten är det sålunda ett ekonomiskt intresse att tätbebyggelsen,
i den mån så är möjligt, ledes till sådana platser att kostnaderna för
allmänna vägar och för andra anläggningar som helt eller delvis bekostas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

staten icke bli större än som är behövligt. Det är vidare ett statligt intresse,
att sträckningen av allmänna trafikleder vid planläggning sker under hänsynstagande
till det allmänna vägnätet i övrigt samt att trafiksäkerheten icke
minskas genom olämplig bebyggelse invid sådana samfärdselleder. De statliga
myndigheterna måste därför ha ett betydande inflytande på avgörandet av
planläggningsfrågor. Ett sådant inflytande betingas även av de starka intressemotsättningar
som kunna uppkomma mellan olika kommuner vid en
för flera kommuner gemensam planläggning. I några yttranden ha farhågor
uttalats för att det statliga inflytandet skall medföra ett åsidosättande av den
kommunala självstyrelsen. Det har därvid framhållits, att de kommunala
organen äga den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och att ärendena
fördröjas genom handläggningen inom statsförvaltningen. Det synes
emellertid vara möjligt att utforma lagstiftningen så, att den tillförsäkrar de
statliga myndigheterna erforderligt inflytande på planläggningsfrågorna utan
att beröva kommunerna deras centrala ställning vid dessa frågors avgörande.
För att undvika tidsspillan vid de statliga myndigheternas befattning med
hithörande ärenden måste erforderliga organisatoriska åtgärder vidtagas.

Vad härefter angår avvägningen mellan de enskilda markägarnas och det
allmännas intressen må framhållas, att välordnade byggnadsförhållanden
uppenbarligen icke kunna åstadkommas utan inskränkningar i de enskildas
dispositionsrätt till marken. De inskränkningar i denna som kunna föreskrivas
med stöd av gällande lag ha visat sig otillräckliga för att få till stånd
en god planläggning och reglering av bebyggelsen. Såsom framhållits i yttrandena
har den rätt att exploatera mark för bebyggelse som nu i princip
tillkommer envar markägare medfört allvarliga missförhållanden. En reglering
av exploateringsrätten synes därför påkallad. Markägaren kan icke
rimligen få vara berättigad att utnyttja sin mark på ett sätt som medför
sociala missförhållanden och onödiga kostnader för det allmänna. Även vissa
andra inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt till mark torde vara
nödvändiga. I flera yttranden framhålles, att stora områden i samhällenas
centrala delar ligga outnyttjade eller äro bebyggda i väsentligt mindre utsträckning
än stadsplanen förutsätter. För att förekomma att bebyggelsen
av sådan anledning tvingas ut till samhällenas ytterområden och föranleder
ökade kostnader för gator och avlopp måste samhällena få möjlighet att i
mån av behov tillse, att stadsplan genomföres på förutsatt sätt. Befogenhet
för det allmänna att framtvinga ett effektivt utnyttjande av mark inom
samhälles centrala delar är icke någon nyhet för svensk rätt. Enligt föreskrifter
i äldre byggnadsordningar kunde sålunda outnyttjade eller endast
delvis bebyggda tomter tvångsvis försäljas till den som åtog sig att bygga.
Jämväl i vissa andra avseenden synes samhällsplanerandet böra stödjas av
mera ändamålsenliga maktmedel. De vidgade befogenheter som sålunda böra
givas samhällena få naturligtvis endast tagas i anspråk i den mån det påkallas
från allmän synpunkt.

Intresset att reglera den enskildes rätt att exploatera mark för bebyggelse
framträder huvudsakligen i fråga om den tätare bebyggelsen. Mot gällande

Kungl. Maj: t a proposition nr 131-

lagstiftning har särskilt anmärkts, att den icke förmår att i tillräcklig grad
hindra uppkomsten av olämplig sådan bebyggelse. Stadsplanelagen ger visserligen
möjlighet att reglera tätbebyggelse som förväntas uppkomma inom
visst område men saknar medel att bestämma var och när sådan bebyggelse
må äga rum. Den fria exploateringsrätten har lett till att samhällsbildningar
ofta påbörjats utan att myndigheterna liaft tillfälle att dessförinnan
planlägga dem. Som en följd härav bar den första bebyggelsen i många samhällen
fått en olämplig utformning. Avsaknaden av medel att leda bebyggelsen
till härför lämpliga platser har också medfört, att tätbebyggelsen
blivit godtyckligt utspridd, vilket försvårat och fördyrat olika anläggningar
för gemensamma behov, såsom skolor, vägar, ledningar för avlopp och vattenförsörjning
o. dyl. Med en okontrollerad exploatering kunna vidare vägar och
anläggningar som planerats för relativt små samhällen snabbt bliva otillräckliga
och i behov av ombyggnad, därvid ej sällan redan gjorda investeringar
gå förlorade. För att befogade anspråk på allmänna anläggningar skola kunna
tillgodoses måste det allmänna, som ytterst bär ansvaret härför, kunna
hindra tätbebyggelse på platser, som ej äro lämpade härför från kommunikationssynpunkt,
med hänsyn till vattenförsörjning och avlopp eller på grund
av liknande omständigheter. Från ekonomisk synpunkt är det vidare önskvärt,
att befintliga anläggningar effektivt utnyttjas. Med hänsyn härtill torde det
också vara nödvändigt att kunna under viss tid hindra uppkomsten av tätbebyggelse
å område, som i och för sig är lämpat härför, och på så sätt
reglera en successiv utbyggnad. Behov härav kan t. ex. föreligga, om i närheten
finnes ett redan planlagt och för bebyggelse lämpat område, vilket ej
skulle komma att utnyttjas i avsedd omfattning, om bebyggelsen tillätes söka
sig fram även på andra håll. Det synes därför böra i princip fastslås, att det
allmänna skall ha befogenhet att bestämma både var och när tätbebyggelse
må uppkomma.

Behovet att reglera markens användning för annan bebyggelse än tätbebyggelse
är mindre. Sådant behov kan dock stundom föreligga, exempelvis
därför att visst område på grund av säregna naturförhållanden eller med
hänsyn till redan förefintlig, ur kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt
värdefull bebyggelse bör skyddas mot vandalisering. Möjlighet att av sådana
skäl kunna hindra olämplig bebyggelse bör finnas. Glesbebyggelse i andra
fall än de nu nämnda medför i regel icke någon olägenhet från allmän synpunkt.
Enstaka byggnadsföretag kunna emellertid vara inledning till begynnande
tätbebyggelse. Om så är fallet, är det önskvärt, att företaget icke kommer
till stånd utan alt vederbörande myndighet prövat att hinder för tätbebyggelse
icke föreligger och plan för densamma upprättats. Med hänsyn
härtill ha två reservanter inom den krets av sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen
haft att samråda, föreslagit eu förprövning av alla byggnadsföretag
för alt man skall kunna avgöra, om ell visst företag är alt biinföra
lill glesbebyggelse, mot vilken hinder ej möter, eller utgör inledningen
till eu samhällsbildning. Sådan förprövning skulle dock ej omfatta bebyggelse
för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. I städer och stadslik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nande samhällen samt inom de områden på landsbygden, för vilka fastställts
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, kan en förprövning med angivet
syfte äga rum i samband med prövning av ansökan om byggnadslov.
En förprövning av byggnadsföretag även inom övriga delar av landsbygden
skulle otvivelaktigt vara av värde för att hindra uppkomsten av olämpliga
samhällsbildningar. Om tillstånd till byggande, såsom reservanterna tänkt
sig, skulle kunna förvägras även av enbart natur- och kulturskyddshänsyn,
vunnes genom förprövningen tillika ett visst skydd jämväl i sistnämnda
hänseenden. Att införa ett sådant koncessionsförfarande som förprövningen
innebär är dock, även om jordbruksbebyggelsen undantages härifrån, ägnat
att ingiva vissa betänkligheter. Ett koncessionsförfarande för bebyggelsen på
landet kan med hänsyn till administrativa svårigheter lätt bliva onödigt betungande
för de därav berörda och man torde därför böra i första hand
söka motverka olämplig bebyggelse genom åtgärder av mindre vittgående
natur, för vilka jag strax skall närmare redogöra. Om dessa möjligheter
skulle visa sig otillräckliga, kan det framdeles övervägas att övergå till ett
koncessionsförf arande.

Reglering av bebyggelsen sker främst genom ändamålsenlig planläggning.
Enligt gällande lag förutsättes planläggningen skola i huvudsak ske endast
för sådana lokalt begränsade delar av en kommun eller ett samhälle, där
tätbebyggelse uppstått eller inom relativt kort tid är att förvänta. För att
komma till rätta med hithörande problem är det numera nödvändigt att de
skärskådas under en vidare synvinkel och i ett större sammanhang än som
hittills i regel skett. De måste ses mot bakgrunden av den ekonomiska och
sociala utvecklingen i landet i dess helhet. Härigenom har ett visst behov
uppkommit av en planering i nationell skala av industriens och
befolkningens fördelning på olika orter. En planering av denna art har återverkningar
även på den lokala bebyggelseplaneringen. Den föreslagna lagstiftningen
kommer att i viss utsträckning underlätta en planering ur vidare
synpunkter. Vid utformningen av förslaget har det dock varit nödvändigt att
taga hänsyn till att den för bebyggelseplaneringen grundläggande markfrågan
icke fått sin lösning och att stadsplaneväsendets resurser äro begränsade liksom
till att åtgärderna för att inom skilda områden möta de antydda nya
behoven av nationell planering överhuvud ännu befinna sig i ett inledande
skede.

En brist i gällande lagstiftning är, att den icke bereder möjlighet att samordna
de detaljplaner som uppgöras för olika bebyggelseområden. Det är
uppenbart, att en rationell planläggning icke kan åstadkommas med en dylik
begränsning till rummet. Avsaknaden av medel, varigenom detaljplaner
för olika kommuner kunna samordnas, har i synnerhet gjort sig kännbar vid
planläggning inom de områden för vilka de större städerna utgöra centra.
Denna brist i lagstiftningen har aktualiserats särskilt genom utvecklingen
på det kommunikationstekniska området som möjliggjort för stadsbefolkningen
att i allt större utsträckning söka sig ut till kringliggande landsbygd.
Av speciella skäl uppkomma också krav på reglering av bebyggelsen för större

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 77

områden t. ex. genom flygtrafiken. Anläggande av ett flygfält i en kommun
medför ej sällan behov av eu inskränkning av bebyggelsen även i närbelägna
delar av annan kommun. Dylika önskemål kunna ofta ej tillgodoses på ett
ändamålsenligt sätt, om planläggningen inom varje särskild kommun sker
utan hänsynstagande till utvecklingen inom närbelägna samhällen. Ett samarbete
vid planläggningen inom skilda kommuner har visserligen i några fall
ordnats på frivillighelens väg men behovet av samarbete är så starkt, att det
icke kan få bygga endast på denna grund. I byggnadslagstiftningen böra därför,
såsom stadsplaneutredningen föreslagit, införas bestämmelser, som möjliggöra
en gemensam planläggning för två eller flera kommuner, vilka på
grund av geografiska eller ekonomiska förhållanden utgöra en intressegemenskap.
Plan för dylikt område — regionplan — bör avse markens användning
för olika ändamål, i den mån det påkallas av intressegemenskapen,
och tjäna till ledning vid framtida planering inom de olika kommunerna.

För planläggning av stads område utanför stadsplan må enligt stadsplanelagen,
på sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt, upprättas stomplan.
Denna avser att fastställa grunddragen för framtida ordnande och bebyggande
av område utom stadsplan och skall alltså bilda en stomme för blivande
stadsplan. Enär stomplan bl. a. kan föranleda skyldighet för samhället att
inlösa mark, har denna planform utnyttjats endast i ringa utsträckning. För
att tillgodose behovet av en plan som på ett schematiskt sätt anger, hur
utvecklingen med avseende å trafikleder, bostadsbebyggelse, industriområden
och friluftsområden bör gestaltas vid efterföljande detaljplanering,
ha vissa städer i stället på eget initiativ låtit utarbeta översiktsplaner. Dessa
planer ha visat sig vara av stort värde. Något stöd i lagstiftningen för en
planläggning av dylikt slag finnes dock icke, vilket varit en kännbar brist.
Även på landsbygden har behov av en översiktsplan, omfattande en hel kommun
eller del därav, visal sig föreligga.

Stomplanen skall enligt stadsplaneutredningens förslag ersättas av en översiktsplan
— generalplan — som icke nödvändigtvis behöver medföra
stomplanens rättsverkningar men som likväl kan tjäna såsom grund för mera
detaljerad planläggning. Detta förslag synes mig lämpligt. Generalplanen bör
angiva grunddragen för markens användning för olika ändamål, såsom för
viktigare trafikleder och andra allmänna platser samt för tätbebyggelse. I
den mån så erfordras bör i planen angivas, vilka områden som böra undantagas
från tätbebyggelse eller annan bebyggelse. Även om generalplanen principiellt
och i främsta rummet skall vara en vägledande översiktsplan, torde
ej sällan komma att föreligga behov av att förläna densamma rättsverkan.
Möjlighet härtill bör finnas. Planen kan härigenom bliva ett effektivt medel
alt hindra uppkomsten av olämplig bebyggelse.

Detaljplaneringen skall enligt utredningens förslag liksom hittills regleras
genom stadsplan eller byggnadsplan. Häremot har jag icke funnit
anledning till erinran. Beträffande de olika planernas utformning och användning
har jag emellertid — även frånsett detaljspörsmål — vissa ändringsförslag
till vilka jag återkommer i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Planinstituten i den nya lagen skola sålunda bliva följande: regionplan,
generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Med hänsyn till väntad bebyggelse
inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra därjämte
liksom enligt gällande lag kunna fastställas erforderliga utomplansbestämmelser
angående byggnadsverksamheten inom området.
Sådana bestämmelser kunna utgöra ett verksamt medel att hindra olämplig
bebyggelse. Den av länsstyrelsen i Västerbottens län i dess yttrande omnämnda
sammanträngda gårdsbebyggelsen i vissa jordbruksbyar synes lämpligen
kunna regleras genom utomplansbestämmelser. Med hänsyn till möjligheten
att, där så erfordras, reglera bebyggelse genom utomplansbestämmelser synes
något behov ej föreligga att såsom i några yttranden förordats meddela
generella föreskrifter rörande byggnads anordnande på den egentliga landsbygden.

Även om olämplig tätbebyggelse i betydande mån kan motverkas genom
ett riktigt utnyttjande av de möjligheter som planinstituten och utomplansbestämmelserna
giva, torde ytterligare åtgärder vara påkallade. I sådant hänseende
har stadsplaneutredningen föreslagit, att särskilt förbud i vissa fall
skall kunna meddelas mot tätbebyggelse. Eftersom sådant förbud är avsett
att meddelas endast för begränsade områden, skulle följaktligen hinder icke
möta mot byggnadsföretag inom område, med avseende å vilket förbud ej
meddelats, även om företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Detta kan ej
vara lämpligt. Såsom jag förut framhållit bör det allmänna principiellt äga
befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Detta
synes böra ske i samband med planläggning. För att mark må tagas i anspråk
för tätbebyggelse bör sålunda krävas, att den vid planläggning prövats
från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Ett lagstadgande av detta innehåll
bör kompletteras med en föreskrift i byggnadsstadgan att byggnadslov
må vägras beträffande företag som finnes stå i strid mot stadgandet.
Man skulle härigenom få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse
inom städer, stadsliknande samhällen och de områden på landet,
där skyldighet att söka byggnadslov gäller. Samma möjlighet att förhindra
uppkomsten av tätbebyggelse finnes icke med avseende å de delar av landet,
där skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger. Såsom jag förut framhållit
torde ett generellt koncessionstvång för byggnadsföretag på landet ej
böra införas. Med avseende å område, där olämplig tätbebyggelse kan befaras
uppkomma, bör dock möjlighet finnas att förordna, att nybyggnad
inom området icke må äga rum utan särskilt tillstånd. Avslås ansökan om
byggnadslov eller förvägras eljest tillstånd till nybyggnad på grund av att
företaget anses strida mot den av mig förordade bestämmelsen, att mark ej
må tagas i anspråk för tätbebyggelse utan föregående planläggning, kan sökanden
genom att påkalla planläggning få frågan om tätbebyggelsens lämplighet
från allmän synpunkt prövad. Det kan givetvis erbjuda vissa svårigheter
att avgöra om visst företag får anses vara inledning till tätbebyggelse
eller ej. Till ledning i detta hänseende torde erforderliga anvisningar böra
meddelas.

Kunpl. Maj:ts proposition nr 131.

Inom de delar av landet, där förprövning av byggnadsföretag icke skall
äga rum, d. v. s. den större delen av den egentliga landsbygden, föreligger
uppenbarligen en viss risk, afl samhällsbildningar uppkomma utan föregående
prövning av deras lämplighet och utan att planläggning skett. För att
minska faran härför torde en effektivare övervakning av bebyggelsen inom
dessa delar av landet böra anordnas.

Enligt nu gällande bestämmelser skall byggnadsnämnd finnas i varje stad
och stadsliknande samhälle samt för område på landet, för vilket fastställts
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Stadsplaneutredningen har icke
föreslagit annan ändring i denna del än att länsstyrelserna erhållit befogenhet
att, då omständigheterna föranleda därtill, förordna om inrättande av
byggnadsnämnd jämväl för annat område på landet än nyss nämnts. Byggnadsnämnd
skulle följaktligen alltjämt komma att saknas för stora delar av
den egentliga landsbygden. En av orsakerna till nu rådande missförhållanden
på byggnadsväsendets område torde emellertid vara, att man hittills på
landet i alltför stor utsträckning saknat lokala byggnadsvårdande organ
som kunnat övervaka byggnadsverksamheten och i tid hos länsstyrelsen påkalla
erforderliga planreglerande åtgärder. Utan dylika organ är det svårt
för länsstyrelsen att följa utvecklingen inom alla delar av länet. Inrättandet
av byggnadsnämnd i varje kommun torde avsevärt minska risken att erforderliga
byggnadsreglerande åtgärder vidtagas först på ett alltför sent stadium,
då olämplig bebyggelse redan uppstått. Inom många av de nuvarande
små kommunerna torde det visserligen vara svårt att till ledamöter i byggnadsnämnden
erhålla lämpliga personer. Förhållandena torde emellertid bli
bättre efter det att den nu i princip beslutade nyindelningen av primärkommuner
genomförts. Jag anser därför övervägande skäl tala för att föreskrift
meddelas om att byggnadsnämnd skall finnas i varje kommun. Detta torde
icke utesluta att, såsom fallet är med hälsovårdsnämnd, låta kommunalnämnd
fungera som byggnadsnämnd, om ej särskild nämnd utsetts för ändamålet.

De uppgifter, som skulle ankomma på byggnadsnämnd där skyldighet att
söka byggnadslov ej föreligger, bliva självfallet väsentligt mera begränsade
än de som nu åvila byggnadsnämnd i tätort. Nämnden skulle först och
främst ha att öva tillsyn över byggnadsverksamheten inom området och att,
med ledning av givna anvisningar, upplysa länsstyrelsen om begynnande
tätbebyggelse, om uppkommande behov av planreglerande åtgärder och om
planerade större byggnadsföretag. För att nämnden skall kunna fylla denna
uppgift torde i byggnadsstadgan böra föreskrivas skyldighet alt till nämnden
anmäla alla byggnadsföretag, innan de påbörjas. Sådan anmälningsskyldighet
bör dock ej avse nybyggnad för jordbrukets eller därmed jämförligt
behov. Nämnden bör vidare ha till uppgift att övervaka efterlevnaden av
gällande byggnadsföreskrifter. Om till förekommande av tätbebyggelse eller
eljest förordnande meddelas att nybyggnad ej må äga rum inom visst område
utan särskilt tillstånd, bör prövningen av fråga härom — i stället för att i
enlighet med stadsplaneutredningens förslag ankomma på länsstyrelsen —-

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

åvila byggnadsnämnd i de fall då motsvarande prövning inom ort, där skyldighet
att söka byggnadslov är föreskriven, skalle ankomma på nämnden.
Härigenom skulle tillika vinnas en viss lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda.

Genom en revision av stadsplanelagstiftningen i enlighet med nu angivna
riktlinjer torde man kunna vinna en väsentligt mera ändamålsenlig planering
samt en effektivare reglering och kontroll av byggnadsverksamheten.
För att åstadkomma välordnade samhällen ei-fordras emellertid härutöver
möjlighet för samhällena att tillse att uppgjorda planer genomföras på förutsatt
sätt. Då samhällenas rätt att tvångsvis förvärva mark för plans genomförande
enligt gällande lag är mycket begränsad, ha svårigheter i denna
del ej sällan förelegat. Fn utvidgning av samhällenas lösningsrätt synes därför
påkallad för att icke uppgjorda planer skola stanna på papperet. En vidgad
lösningsrätt påkallas även för genomförandet av den alltmera aktuella
saneringen av äldre bebyggelse. Erfarenheten visar vidare, att samhällen
med mera avsevärda markinnehav ha lättare att leda bebyggelsen till områden
som äro lämpade härför. Det har på andra håll ofta varit svårt för samhällena
att förvärva erforderlig mark. Planläggningen torde därför underlättas,
om samhällenas lösningsrätt vidgas. Frågan, om man icke bör bygga
planläggningsverksamheten på att marken är i samhällets ägo i väsentligt
större utsträckning än vad nu är fallet, har icke gjorts till föremål för
utredning i det nu föreliggande förslaget. Denna fråga är emellertid för
närvarande under behandling i den allmänna markutredningen och dess förslag
härom kan givetvis ej föregripas. De ändringar i berörda hänseende
som nu böra genomföras torde därför böra i huvudsak begränsas att avse
en vidgning av samhällenas lösningsrätt i samband med genomförande av
stadsplan.

Planläggningen och utformningen av bebyggelsen har i utredningens förslag
reglerats i enlighet med den traditionella indelningen i stad, stadsliknande
samhälle och egentlig landsbygd. I ett avsnitt av lagen ha sålunda
sammanförts de bestämmelser som skola gälla städerna. Ett annat
avsnitt av lagen avser de stadsliknande samhällena. I ett tredje avsnitt
upptagas de föreskrifter som skola gälla för landsbygden i övrigt. Den använda
metoden medför, att ortens administrativa karaktär i första hand
blir avgörande för frågan, vilka bestämmelser som äro tillämpliga på regleringen
av byggnadsförhållandena. Det kan synas mera ändamålsenligt att
låta ortens utvecklingsgrad, bebyggelsens karaktär och andra dylika faktorer
bli avgörande för vilka föreskrifter som i det särskilda fallet skola
tillämpas. Å andra sidan måste hänsyn tagas till de olikheter i administrativt
hänseende som föreligga mellan städer och stadsliknande samhällen, å ena,
samt landet i övrigt, å andra sidan. Härtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna
utformats så att inom varje grupp viss hänsyn kan tagas till
ortens utvecklingsgrad. Med hänsyn härtill och då den föreslagna dispositionsgrunden
har hävd för sig anser jag icke tillräckliga skäl föreligga
att nu frångå densamma. Det synes emellertid böra tagas under övervägande,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 131.

om icke förslaget i ett par hänseenden bör jämkas så, att större möjlighet
gives att i det särskilda fallet välja lämplig regleringsform.

En av de jämkningar som sålunda kunna ifrågasättas är av principiell
betydelse och avser frågan om stadsplaneinstitutet skall kunna tillämpas å
tätort på landet utan samband med municipalbildning.

Enligt föreskrift i stadsplanelagen skall vad i lagen är stadgat angående
stad äga motsvarande tillämpning för köping samt för samhälle, där vid
lagens ikraftträdande den för städerna stadgade oraning för bebyggande
skulle iakttagas. Kungl. Maj:t kan därjämte förordna att vad i lagen är
stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort
på landet. Om sådant förordnande meddelas, skall orten enligt 87 § lagen
om kommunalstyrelse på landet utgöra municipalsamhälle, som då har att
uppgöra och antaga stadsplan samt svara för planens genomförande. Dylikt
förordnande är för närvarande det enda sätt på vilket stadsplaneinstitutet
kan komma till användning för tätort på landet. Institutet ingår sålunda
icke bland de regleringsformer som enligt stadsplanelagen kan komma till
användning på landet utanför köpingarna och municipalsamhällena.

Municipalbildningssystemet är, såsom kommunindelningskommittén understrukit,
förenat med betydande olägenheter. Bildandet av självständiga
smärre förvaltningsenheter inom primärkommunerna innebär en från det
allmännas synpunkt icke önskvärd splittring av de kommunala resurserna
och en kostsam överorganisation. Den särbeskattning som åvilar municipalsamhällenas
invånare medför i vissa avseenden en dubbelbeskattning. En
av kommittén verkställd undersökning ger sålunda vid handen, alt municipalsamhällenas
skatledragare i regel bära en större del av kommunernas allmänna
utgifter än som belöper på samhällenas områden och invånare. Från
allmän synpunkt är största olägenheten av nuvarande ordning, att municipalbildning
icke lämpligen kan äga rum förrän på ett relativt sent stadium
och att tätortsbehoven till följd därav i regel bliva för sent tillgodosedda.
För att municipalbildning skall kunna äga rum måste nämligen tätorten vara
tämligen stor. I annat fall blir den alltför svag i ekonomiskt hänseende. Stadsplaneinstitutet
kan följaktligen enligt nuvarande ordning icke komma till användning
beträffande tätort på landet förrän på ett tämligen sent stadium av
utvecklingen. Om bebyggelsen på grund härav icke får den reglering som påkallas
av behovet, kan detta medföra allvarliga missförhållanden och ökade
kostnader för det allmänna längre fram.

Det bar även framhållits, att många tätorter med hänsyn särskilt till särbeskattningen
äro obenägna att bilda municipalsamhällen. Antalet oreglerade
tätorter med över 1 000 invånare var enligt folkräkningen per den 31 december
1940 165, därav 78 med över 1 500, 43 med över 2 000, 20 med över
3 000 och 7 med över 5 000 invånare. Flera länsarkitekter ha uttalat, att stadsplaneläggning
bör ske i tätorter med 1 000 eller 2 000 invånare. Även om
behovet av stadsplan icke kan bedömas uteslutande med ledning av invånarantalet,
är det dock uppenbarligen olämpligt, att bebyggelsen i så
inånga större tätorter regleras endast av byggnadsplan.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

De med municipalsystemet förenade olägenheterna skulle — såsom framhållits
i kommunindelningskommitténs betänkande och i några yttranden
över stadsplaneutredningens förslag — undvikas, om landskommunerna
finge svara för regleringen av bebyggelsen inom kommunernas tätorter.
Landskommunerna ha i motsats till städerna, köpingarna och municipalsamhällena
för närvarande icke några direkta skyldigheter med avseende å
byggnadsväsendet. Om en tätort växer upp inom en kommun, har kommunen
såsom sådan ingen skyldighet att se till att bebyggelsen regleras på ett
ändamålsenligt sätt. Intill dess municipalbildning sker, bliva byggnadsförhållandena
i tätorten och dennas utveckling i alltför hög grad beroende av de
enskildas initiativ och företagsamhet. Om landskommunerna däremot i princip
göras ansvariga för byggnadsväsendet inom deras tätorter, skulle kommunerna
ha intresse av att bebyggelsen underkastas en effektiv reglering
på ett tidigt stadium. Stadsplaneläggning skulle då kunna ske i god tid. Härigenom
skulle bl. a. de missförhållanden som nu äro vanliga, särskilt med
avseende å avlopp och vattenförsörjning, kunna i betydande utsträckning
förekommas.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att kommunindelningskommitténs
förslag om ökade befogenheter och skyldigheter för landskommunerna med
avseende å tätortsbehovens tillgodoseende tillstyrkts av de flesta myndigheter
och kommuner som yttrat sig över kommitténs förslag i denna del. Sålunda
ha 21 länsstyrelser förordat eller förklarat sig icke ha något att erinra
mot detta. Endast 32 landskommuner ha i sina yttranden uttryckligen berört
förevarande spörsmål. Av dessa ha 18 tillstyrkt förslaget, 10 ställt sig tveksamma
och 4 avstyrkt förslaget.

Vad som gör att man kan ställa sig tveksam till tanken att lägga ansvaret
för regleringen av tätorternas byggnadsförhållanden på landskommunerna
är, att en kommun, där tätortens befolkning utgör minoritet, kan befaras
hysa ett alltför ringa intresse för tätortens speciella förhållanden. Denna risk
torde dock icke vara så stor. Åtskilliga landskommuner ha redan funnit anledning
att åtaga sig betydande kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov.
Det är vidare att märka, att den huvudsakliga delen av kostnaderna för
planernas genomförande kan uttagas av tätorternas fastighetsägare enligt
föreskrifterna om gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Det bristande
intresse hos landskommunerna för tätorternas speciella förhållanden som på
sina håll kommit till synes är med nuvarande ordning förklarligt. Det är
sålunda naturligt, att en kommun är obenägen att bestrida kostnad för en
tätort som kan antagas efter några år skola ombildas till municipalsamhälle
eller utbrytas till köping. Om ansvaret för en tätort i princip kommer att
åvila den landskommun till vilken den hör, bli riskerna för en dylik utbrytning
mycket mindre. Med hänsyn till skatteunderlaget är det ett väsentligt
intresse för landskommunerna, att förhållandena gestaltas så att tätorterna
icke föranledas att genom köpingsbildning söka bryta sig ur kom -

munen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för
att landskommunerna i större utsträckning än nu är fallet göras ansvariga
för regleringen av bebyggelsen inom landsbygdens tätorter. I detta sammanhang
kan naturligtvis icke upptagas frågan om avveckling av bestående municipalsamhällen
eller borttagandet av möjligheten till nybildning av sådana
samhällen. Men municipalbildning bör icke utgöra ett nödvändigt villkor för
att stadsplan skall kunna fastställas för tätort på landet.

I enlighet med vad sålunda anförts torde stadsplaneinstitutet böra upptagas
bland de regleringsformer som kunna tillämpas för byggnadsverksamhetens
ordnande på landet. Bestämmelserna rörande stadsplan för tätort på landet
synas därvid kunna med vissa smärre avvikelser utformas på samma sätt som
motsvarande föreskrifter rörande stadsplan för stad, därvid genomförandet
av stadsplan skulle ankomma på kommunen.

Ytterligare ett spörsmål av principiell betydelse som bör beröras i detta
sammanhang är frågan, i vad mån vid planläggning och reglering av bebyggelsen
hänsyn bör tagas till naturskyddsintresset. Stadsplaneutredningen anser
hänsyn härtill vid byggnadslagstiftningens utformning kunna tagas endast
i mycket begränsad utsträckning. Mera betydande ingrepp i den enskildes
rättssfär borde regleras genom expropriationslagstiftningen. Det synes
dock ändamålsenligt, att de inskränkningar i byggnadsverksamheten som
påkallas från naturskyddssynpunkt regleras genom byggnadslagstiftningen.
Då bevarandet av ett landskaps skönhetsvärde otvivelaktigt är ett betydande
allmänt intresse, anser jag hänsyn härtill böra tagas såväl vid planläggningen
som vid regleringen av bebyggelsens utformning. De bestämmelser som i
detta sammanhang upptagas i naturskyddshänseende böra dock utformas så
att de icke försvåra arbetet för den allmänna utredning om ny naturskyddslagstiftning
som nyligen påbörjats.

Även till fornminnen och andra kulturminnesmärken bör hänsyn tagas
vid bebyggelsens planläggning och närmare reglering.

De i yttrandena berörda organisatoriska spörsmål som äro förknippade
med en revision av stadsplanelagstiftningen torde icke böra upptagas till
prövning i detta sammanhang.

Såsom utredningen funnit torde benämningen stadsplanelag icke böra bibehållas.
Namnet täcker redan nu endast en del av det område som regleras
genom lagen. Den bristande överensstämmelsen blir än större, om lagstiftningen
revideras i enlighet med de av mig nu förordade riktlinjerna. Då lagstiftningens
syfte är att reglera byggnadsverksamheten, torde den nya lagen,
såsom utredningen föreslagit, böra benämnas byggnadslag.

Jag övergår härefter till de olika planinstitutens utformning.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

Regionplan.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att en regionplan i allmänhet torde
motiveras med att gemensam planläggning erfordras med avseende å grunddragen
för markens framtida användning i åtminstone något av följande hänseenden,
nämligen i fråga om bebyggelse, trafikleder och trafikområden samt
fritidsområden. Beträffande bebyggelse skulle regionplaneringen avse utläggandet
av områden, till vilka samhällsbildning och annan tätbebyggelse
skulle koncentreras, medan däremot endast jordbruksbebyggelse eller annan
mera enstaka bebyggelse finge förekomma inom regionplaneområdet i övrigt.
Med avseende å trafikleder och trafikområden skulle planeringen främst
avse de allmänna vägarna. Utläggandet av fritidsområden åter åsyftade att
tillgodose allmänhetens behov av friluftsliv. Naturskyddsområden vore i
viss mån jämförbara härmed. Därjämte kunde även andra spörsmål behandlas
i en regionplan. Ett par av de viktigaste gällde vattenförsörjning och
avlopp. Det torde dock härvid merendels bli fråga icke om planreglering i
egentlig mening utan huvudsakligen om en för regionplaneområdet gemensam
utredning rörande möjligheterna och lämpligaste sättet att tillgodose
områdets behov i dessa hänseenden. Genomförandet av de anordningar, vilka
enligt en dylik utredning kunde erfordras för uppnående av det åsyftade
målet, torde i allmänhet böra ske först i samband med att andra åtgärder,
såsom bebyggelse och väganläggningar, vidtoges inom planområdet.
Vatten- och avloppsfrågorna finge då närmare prövas.

Med avseende å frågan om regionplans rättsverkningar anför utredningen,
att det, vad först anginge bebyggelsen, måste ställa sig mycket vanskligt att,
innan bebyggelsefrågan i en viss trakt ännu vore aktuell, med civilrättsligt
bindande verkan fastställa, vilka delar av regionplaneområdet som finge bli
föremål för tätbebyggelse och vilka delar som skulle vara uteslutna från
denna rätt. Om civilrättslig verkan i detta hänseende gåves en regionplan,
kunde det medföra, att den mark som i planen avsetts för tätbebyggelse
bleve föremål för en värdestegring vilken icke motsvarades av den följande
utvecklingen. Stadsplaneutredningen hade med hänsyn härtill kommit till
det resultatet, att någon bebyggelsereglering i regionplanen ej borde företagas
med tvingande rättsverkan. Om regionplanen ej finge dylik verkan
beträffande bebyggelsen utan endast uppgiften att tjäna till ledning vid den
fortsatta, mera detaljerade planläggningen, förelåge naturligtvis icke hinder
mot att en uppdelning av regionplaneområdet i områden för tätbebyggelse
och rena landsbygdsområden skedde.

Beträffande trafikleder och trafikområden uttalar utredningen, att allmänna
vägar kunde tänkas antingen utlagda i en regionplan så att deras sträckning
blott mera schematiskt angåves eller ock så utstakade och fixerade att
deras sträckning tydligt framginge eller ock så att de visserligen ej slutligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

fixerats men skulle förläggas inom ett bredare markbälte, vilket angivits
och tydligt avgränsats i planen. Om vägen i regionplanen vore blott schematiskt
angiven, kunde skydd mot bebyggelse och andra åtgärder, som hindrade
vägens utförande, ej åstadkommas, med mindre dylika åtgärder gjordes
beroende av myndighets prövning, därvid närmare ställning toges till
vägens definitiva sträckning. Det skulle alltså bli nödvändigt att förbjuda åtgärder
av angivet slag inom regionplaneområdet utan särskilt tillstånd.
Markägaren skulle följaktligen ej i förväg kunna avgöra, huruvida han ägde
bebygga visst område. Först då tillstånd begärdes skulle prövning härav ske.
Fn dylik anordning måste ur markägaresynpunkt te sig otillfredsställande.
På landsbygden skulle tillståndsprövningen kännas särskilt tyngande. Med
hänsyn till det anförda syntes man knappast kunna förorda, att regionplanen
med avseende å däri utlagda schematiska vägar erhölle ovillkorligt bindande
verkan. Om vägen vore fixerad i regionplanen, hade planläggningsarbetet
praktiskt taget fortskridit lika långt som om enligt lagen om allmänna
vägar arbetsplan beträffande vägen blivit upprättad. Vid sådant förhållande
saknades anledning att giva regionplanen med däri upptagna allmänna
vägar civilrättslig giltighet. Om arbetsplan enligt väglagen fastställts,
inträdde nämligen automatiskt förbud mot byggnadsföretag inom vägområdet
och visst område däromkring utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu anförts
angående fixerad väg ägde motsvarande tillämpning för det fall, att
vägen ej slutligt fixerats i regionplanen, men att där utlagts och avgränsats
ett bredare markbälte, inom vilket vägen sedermera skulle närmare utstakas.
Även ett sådant markbälte kunde skyddas mot bebyggelse enligt väglagen.

Utredningen anför vidare i detta sammanhang, att även om särskild planlagstiftning,
varigenom civilrättslig giltighet tillädes en regionplan med avseende
å däri upptagna vägar, alltså icke syntes lämplig eller erforderlig,
kunde regionplaneringen mången gång vara ur vägsynpunkt både nyttig och
nödvändig på liknande sätt som den i det föregående angivits kunna vara
av värde för bebyggelseregleringen. De undersökningar angående befolkningsutvecklingen
och befolkningens sannolika framtida fördelning inom regionplaneområdet
ävensom de andra utredningar, vilka inginge såsom ett
nödvändigt led i regionplaneringen, underlättade vägmyndigheternas arbete.
Vidare vore det naturligtvis av vikt, att planläggning, även om den endast
bleve mer eller mindre schematisk, skedde ur olika synpunkter i ett sammanhang
inom hela regionplaneområdet. De olika intressena kunde härigenom
bättre avvägas och samordnas. Jämväl en icke tvingande regionplan
komme säkerligen att påverka utvecklingen inom det planlagda området.

Angående fritidsområden erinrar stadsplaneutredningen, att särskilda lagstiftningsbestännnelser
saknades rörande sådana områden. Fn viss om ock
begränsad möjlighet alt utlägga dylika områden torde stadsplane- och slomplane-(generalplane-)
instituten erbjuda. Därjämte syntes med stöd av expropriationslagen
åtminstone vissa slag av fritidsområden, nämligen områden
för friluftsbad, kunna exproprieras för kommuns räkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Stadsplaneutredningen erinrar vidare, att fritidsutredningen i sitt betänkande
angående inrättande av fritidsreservat (SOU 1940: 12) föreslagit, att
i expropriationslagstiftningen skulle klart stadgas, att expropriation finge
ske för tillgodoseende av något friluftslivets behov, som vore av väsentlig
betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. I anslutning
härtill anför stadsplaneutredningen:

Förutsättning för att ett visst fritidsområde skall få tvångsvis utläggas synes
böra vara dels att enligt verkställd tillförlitlig utredning ett otvetydigt behov
av att äga tillgång till ett sådant område föreligger, dels ock att utredningen
visar, att det för ändamålet ifrågasatta området är det ur olika synpunkter
mest lämpliga. I samband med regionplanering är det naturligt, att en dylik
utredning förebringas. Det viktiga härvidlag är emellertid ej regionplanen som
sådan utan utredningen. Kan utredningen ske utan samband med att eu
regionplan uppgöres, är detta lika tillfyllestgörande.

Det kan tänkas, att en större stad önskar förvärva ett fritidsområde antingen
inom den egna kommunen eller inom en angränsande kommun. Finnes
ej behov av samma fritidsområde jämväl för annat, staden närliggande samhälle,
föreligger i det förstnämnda fallet — d. v. s. då det fritidsområde,
staden önskar förvärva, är beläget inom den egna kommunen — ej möjlighet
att uppgöra regionplan. Här torde, om så anses lämpligt, generalplaneinstitutet
kunna begagnas. Ej heller i det fall att fritidsområdet är beläget inom
angränsande kommun torde — under angivna förutsättning att i stadens närhet
icke finnes något ytterligare samhälle, som har behov av samma fritidsområde
— regionplanen böra komma till användning, åtminstone ej enbart
för lösande av fritidsproblemet. Det synes nämligen orimligt, att en stad
skulle ingå i regionplaneförbund med t. ex. en landskommun endast av den
anledningen, att staden önskar tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom
landskommunen. Stadens behov av sådant område torde i dylikt fall få tillgodoses
på annat sätt än genom regionplanering.

Fritidsproblemet torde sålunda icke alltid kunna eller böra lösas genom
regionplanelagstiftning. Ä andra sidan måste det anses, att om ett fritidsområde
utlagts i en regionplan, fritidsfrågan därvid blivit så utredd, att betänkligheter
mot områdets exproprierande för fritidsändamål ej behöva möta.
Detta gäller även om regionplaneringen verkställts utan stöd av lag såsom
skett i Stockholm och Göteborg. Den undersökning, som ligger till grund för
regionplanen, är, såsom nämnts, det värdefullaste vid fritidsfrågans bedömande,
och denna undersökning kan vara lika uttömmande och tillförlitlig
även om regionplanens giltighet ej i lag fastställts.

Summan av vad här sagts angående fritidsområden skulle alltså vara, att
om ett dylikt område utlagts i en regionplan, förutsättningar få anses finnas
för att det av fritidsutredningen föreslagna expropriationsförfarandet kan
komma till användning. Finnes ej regionplan, bör utredning angående behovet
och lämpligheten av fritidsområdet kunna förebringas på annat sätt. Att uteslutande
för åstadkommande av fritidsområden giva regionplan civilrättslig
giltighet synes ej nödvändigt.

Utredningen framhåller vidare att det, om en regionplan skulle vara tvingande,
måste fordras, att de områden, som i planen avsetts för det ena eller
det andra ändamålet, blivit så tydligt utstakade på marken och kartlagda,
att deras utsträckning klart framginge. Ett eftergivande av denna fordran
skulle föranleda, att särskilt tillstånd alltid måste krävas, innan en markägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

kunde igångsätta ett byggnadsföretag inom regionplaneområdet; innan sådant
tillstånd beviljades, måste nämligen undersökas, huruvida åtgärden kunde
anses förenlig med regionplanen. Kostnader och tidsförlust kunde i sådant
fall icke undvikas. Om det alltså fordrades, att de i planen upptagna områden,
beträffande vilka planen skulle medföra tvingande rättsverkan, vore
till gränserna fixerade, skulle detta leda till att arbetet med regionplanen
bleve mycket omfattande och kostsamt. En regionplanelagstiftning, medförande
tvingande rättsverkningar på samma sätt som t. ex. en stadsplan,
syntes därför icke böra komma till stånd. Regionplanen borde emellertid vid
detaljplanerandet följas så långt detta lämpligen kunde ske. Där redan uppgjorda
planer inom de särskilda kommunerna strede mot regionplanen, borde
dessa bli föremål för översyn. Om regionplanen skulle ha denna verkan,
måste i planlagstiftningen upptagas regler för hur och under vilka förutsättningar
en regionplan skulle komma till stånd, hur regionplaneområdets omfattning
skulle bestämmas, vem som skulle betala kostnaderna för regionplanerandet
in. m.

I enlighet härmed har stadsplaneutredningen förordat följande grunder
för regionplanelagstiftningen:

För upprättande av regionplan bör fordras, att beträffande två eller flera
städer eller landskommuner med därinom liggande municipalsamhällen gemensam
planläggning finnes böra äga rum i avseende å grunddragen för
markens framtida användning. Regionplanens huvudsyfte bör vara att tjäna
till ledning vid detaljplaneringen inom regionplaneområdet, så att ej på ett
håll vidtagas åtgärder, vilka strida mot planerade åtgärder på ett annat, utan
samtliga åtgärder samordnas till gemensam nytta. Regionplanen lämnar möjlighet
att, då detaljåtgärder sedermera skola vidtagas, bedöma dessa i ett
större sammanhang. Ovillkorlig bundenhet vid regionplanen bör härvid ej
krävas. Avvikelser må kunna ske, då anledning därtill finnes. Regionplanen
bör vara vägledande men ej tvingande. Ske avvikelser från planen, måste
dessa naturligtvis uppmärksammas, då fråga om ytterligare detaljåtgärder
så småningom uppkommer. Regionplanen bör därför från tid till annan justeras
med hänsyn till efter planens tillkomst beslutade, från planen avvikande
detaljplaner. Vid sidan härav torde jämväl en fortlöpande bearbetning av
regionplanen merendels vara nödvändig, så att planen ej stannar efter utvecklingen.

Regionplans rättsverkningar torde alltså kunna i huvudsak inbegripas i ett
stadgande därom, att regionplanen skall tjäna till ledning vid uppgörande av
närmare planer eller bestämmelser för bebyggande och användande i övrigt
av mark inom regionplaneområdet. Är fråga om byggande av allmän väg,
torde, i överensstämmelse med vad som för närvarande enligt 4 § lagen om
allmänna vägar gäller beträffande vägföretag inom område för vilket fastställts
stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, böra
föreskrivas, att vägen ej får läggas så att regionplanen motverkas.

Vad nu sagts om regionplans inverkan på väganläggning torde emellertid,
vad till en början angår allmän väg, böra gälla endast under förutsättning
att icke tillika stadsplan, stomplan, generalplan med rättsverkningar motsvarande
stomplanens eller byggnadsplan finnes fastställd för området, kännes
plan av nu nämnda slag, vilken i jämförelse med reg.ionplanen kan betecknas
såsom detaljplan, skall, enligt vad förut anförts, densamma underkastas
översyn för att, i den mån omständigheterna föranleda därtill, bringas

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

i överensstämmelse med regionplanen. Dylik översyn förutsättes skola ske,
så snart regionplan fastställts. Inom detaljplanelagt område kan därför regionplanens
rättsverkan begränsas till att avse utformandet av detaljplanen.

Utanför detaljplanelagt område synes emellertid viss ytterligare rättsverkan
böra tilläggas regionplanen. Om i regionplan ett markområde utlagts för ett
visst ändamål, torde, då avstyckning skall ske eller annan åtgärd skall vidtagas
inom regionplaneområdet, hänsyn ej sällan kunna tagas till regionplanen
utan att markägaren eller annan sakägare därigenom behöver tillskyndas
märkligt men. För att underlätta t. ex. framdragandet av en i regionplanen
utlagd väg kunna en avstycknings gränser jämkas eller kan en byggnads
läge något förskjutas, utan att avstyckningen försvåras eller byggnaden
förlorar i värde. För sådana fall synes det rimligt, att regionplanen vinner
beaktande. Dylik rättsverkan bör dock tilläggas regionplanen allenast då
fråga är om åtgärder från markägarens sida, som i och för sig äro föremål
för myndighets prövning. Det bör sålunda ej ifrågakomma att införa skyldighet
för markägare att söka tillstånd till byggande eller andra åtgärder inom
regionplaneområdet allenast för att åstadkomma en prövning av åtgärderna
ur regionplanens synpunkt. Därigenom skulle orsakas tidsutdräkt och kostnader.
Men i de fall, då en åtgärd ändock skall underställas myndighet, synes
det lämpligt, att denna vid sin prövning tager sådan hänsyn till regionplanen,
som här avses. En avstyckning kräver alltid myndighets medverkan. Likaså
byggnadsföretag och vissa andra åtgärder inom städer, samhällen och orter,
för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För dessa
fall bör stadgas, att vederbörande myndighet skall tillse, att, i den mån så
kan ske utan att markens ägare tillskyndas märklig skada, markens användning
för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Detta bör dock — i
anslutning till vad nyss föreslagits angående väganläggning —- gälla allenast
beträffande sådan del av regionplaneområdet, för vilket detaljplan med civilrättslig
verkan icke finnes fastställd.

Med avseende å regionplans upprättande uttalar stadsplaneutredningen,
att de kommuner och samhällen, vilka skulle omfattas av planen, borde
sammansluta sig till ett regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund
borde lagen om kommunalförbund i huvudsak gälla. Tillkomsten av en regionplan
kunde vara icke blott ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse.
Det vore icke utan betydelse för staten, hur planläggningen inom de
särskilda kommunerna skedde. Det syntes därför rimligt, att en regionplan,
som vore erforderlig för att få en överblick över och kunna samordna detaljplanläggningen
inom ett större område, skulle kunna komma till stånd,
oavsett att framställning därom ej gjordes av någon kommun och även
direkt mot kommuns önskan. I syfte att vinna största möjliga enhetlighet i
fråga om förutsättningarna för regionplaneförbunds bildande torde beslut
därom böra fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelse. Beslut om
regionplaneområdets omfattning borde tillkomma i enahanda ordning. Vad
anginge förbundsordningen syntes det, i händelse av oenighet mellan kommunerna,
få ankomma på länsstyrelsen att besluta angående dess innehåll.
Sedan beslut fattats om regionplaneförbunds bildande och förbundsordning
fastställts, borde det åligga förbundsdirektionen att tillse, att regionplan
snarast möjligt upprättades. Arbetet härmed borde närmast åvila en av
direktionen utsedd regionplanenämnd. Begionplan borde fastställas av

Kunffl. Maj:ts proposition nr 131.

Kungl. Maj:t, sedan förslag därtill antagits av direktionen. Om meningarna
vore delade inom direktionen, borde Kungl. Maj:t få göra de avvikelser från
förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad mening kunde föranledas.
Regionplaneförbundet och dess organ borde bestå även sedan regionplanen
fastställts. Planen borde nämligen bli föremål för fortlöpande översyn samt
i mån av behov ändras. Regionplanenämnden vore det organ som bäst kunde
bedöma i vad mån planerade detaljåtgärder överensstämde med regionplanen
eller ej. Nämnden bleve därför vid detaljplanerandet en viktig remissinstans
som, då anledning därtill funnes, borde höras över förslag till
detaljplaner inom regionplaneområdet. På samma sätt som staten bidragit
till kostnaderna för upprättande av regionplanerna för Stockholm och Göteborg
syntes det rimligt, att statsbidrag utginge till regionplaner även framdeles.
Kostnaderna för regionplanens uppgörande och förbundets verksamhet
i övrigt borde, i den mån de ej utginge av statsmedel, fördelas på förbundsmedlemmarna
efter grunder som bestämdes av Kungl. Maj:t efter
förslag av förbundsdirektionen.

Yttranden a.

Vad stadsplaneutredningen anfört med avseende å frågan i vilka
hänseenden regionplanering må äga rum har i yttrandena
lämnats utan erinran.

Stadsjuristen i Stockholm anför emellertid med anledning av utredningens
uttalanden i detta sammanhang, att det syntes svårförståeligt, att t. ex.
Stockholm icke skulle kunna ingå i regionplaneförbund för att tillgodose behovet
av fritidsområden utan att en eller ett par angränsande kommuner
därutöver hade behov av dylika områden. Möjligen kunde ifrågasättas lämpligheten
av att regionplaner över icke sammanhängande områden upprättades.
Regionplanens väsentliga betydelse torde bestå i den gemensamma planläggningen
i fråga om speciellt trafikområden men även beträffande tätbebyggelse.
Om regionplan av nämnda skäl funnes påkallad, borde väl icke
hinder möta att även beakta behovet av fritidsområden. Däremot syntes
regionplaneområden, som icke gränsade till varandra och som uteslutande
tillkommit för att tillgodose behovet av fritidsområden, innebära just den
mindre rimliga lösning av fritidsfrågan, som stadsplaneutredningen avvisade,
när det gällde de större städerna, för vilka behovet av fritidsområden dock
vore störst. Antingen borde principen helt godtagas och framför allt de
större städerna givas möjlighet att ingå regionplaneförbund med icke angränsande
kommuner uteslutande för tillgodoseende av behovet av fritidsområden,
eller också borde principen förkastas, vilket innebure, att regionplaneförbund
icke kunde bildas uteslutande för nämnda ändamål. Behovet
av fritidsområden finge då tillgodoses på annat sätt än genom bildande av
regionplaneförbund. Göteborgs stads fastighetskontor anser, alt möjlighet
bör givas de större städerna att bilda regionplaneförbund med icke angrän -

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

sande kommuner uteslutande för tillgodoseende av behovet av fritidsområde.

Svenska arkitekters riksförbund uttalar, att det borde klart angivas, att
regionplaneinstitutet kunde användas ej endast för större regioner utan även
när det gällde att reglera planläggningsfrågor mellan ett par eller ett fåtal
mindre samhällen. Institutet vore sålunda lämpligt för att reglera planläggningsförhållandena
för intill varandra liggande municipalsamhällen eller
landskommuner med en eller flera tätorter. Svenska landskommunernas förbund
säger sig emellertid förutsätta, att regionplaneinstitutet blott skulle
komma till sparsam användning på den rena landsbygden.

I ett flertal yttranden förordas, att regionplan får större rättsverkningar
än stadsplaneutredningen föreslagit. Stockholms stads stadsplanenämnd
anför, att den kommun, som vore missnöjd med utformningen
av fastställd regionplan, icke behövde i något avseende lägga regionplanen
till grund för det fortsatta planeringsarbetet. De svårigheter som visat sig vid
genomförandet av regionplanen för Stockholmsområdet att göra denna plan
effektiv komme alltså att bestå. Värdet av det nya regionplaneinstitutet bleve
härigenom begränsat. Länsarkitekten i Stockholms län framhåller att regionplanen,
om ett område däri reserverats för exempelvis friluftsliv, i och för
sig icke skyddade mot exploatering, eftersom förslaget saknade stadgande
om förbud att bygga i strid mot regionplanen. Funnes inom regionplaneområdet
mark, för vilket annan plan eller utomplansbestämmelser ej fastställts,
saknades praktiskt taget möjlighet att hindra olämplig bebyggelse och jorddelning,
i varje fall om markens ägare genom hinder att bygga eller stycka
förorsakades märkligt men. Sådant men torde i de flesta fall komma att
åberopas, så fort någon vägrades bygga eller stycka å område där reglerande
bestämmelser icke funnes. Ett visst skydd kunde visserligen — dock oftast
för sent — åstadkommas genom ett snabbt upptagande av fråga om byggnadsplan.
Ett effektivt skydd kunde också åstadkommas genom att föiläna
generalplan rättsverkningar, men detta kunde icke ske utan framställning
av kommun. De föreslagna lagbestämmelserna syntes följaktligen icke tillräckliga
för genomförandet av en regionplan. Del enda rationella syntes vara
att införa förbud mot jorddelning och byggande i strid mot regionplanen.
Ersättning borde utgå till dem som drabbades av förbudet. Det syntes skäligt,
att de fördelar som tillfördes det allmänna genom en regionplaneläggning
ej förde med sig att vissa markägare bleve mera ekonomiskt betungade
än andra samhällsmedlemmar.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att under de år, som regionplanen
för Stockholm med omnejd funnits, behovet av effektiva rättsregler gjort sig
starkt gällande. De begränsade rättsverkningar som regionplanen enligt förslaget
skulle erhålla kunde näppeligen vara tillräckliga. Länsstyrelsen ansåge
sig därför böra ifrågasätta, om icke förbud mot jorddelning och bebyggelse
i strid mot regionplan måste införas för att planen skulle kunna
fylla en verklig uppgift. Länsarkitekten i Älvsborgs län beklagar, att utredningen
ej kunnat ge anvisning på något sätt att trygga resultatet av en re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

gionplanering, samt uttalar, att föreskrift borde meddelas om att stadsplan
skulle i huvudsak anpassa sig till befintlig regionplan eller, där detta icke
kunde ske, förslag till ändring av regionplanen upprättas. Vid prövning av
byggnadslov beträffande företag utom stadsplan borde byggnadsnämnden
vara förpliktad tillse, att befintlig regionplan ej motverkades. På de områden
av en regionplan, där skyldighet att söka byggnadslov ej förelåge, skulle
jorddelning och bebyggelse vara fria, vilket vore betänkligt, då det kunde
befaras, att exploalörsintresset med erhållen kännedom om planens syfte
beträffande rekreationsområde o. dyl. skulle korsa dessa planer genom
exploateringsåtgärder. Visserligen kunde förbud mot tätbebyggelse meddelas,
men med hänsyn till de krav på markerat behov som länsstyrelserna i
regel uppställde och långsamheten i genomförandet av ett sådant beslut vore
det tveksamt om denna form för tillgodoseende av regionplanens syften vore
effektiv. Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke regionplanen borde få
civilrättsliga verkningar ungefär på sätt och i omfattning som föreslagits i
fråga om generalplan. Regionplanen komme eljest lätteligen att, särskilt
utanför huvudkommunen, vinna alltför litet beaktande, trots den myckna
utredning och det stora arbete som måste föregå regionplanens utarbetande,
granskning samt fastställande.

Å andra sidan anser byggnadsstyrelsen det ligga i sakens natur, att regionplanens
rättsverkningar i huvudsak borde inskränkas till att planen skulle
tjäna till ledning vid uppgörande av närmare planer och bestämmelser för
bebyggande och användande i övrigt av mark inom regionplaneområdet.
Även länsarkitekternas förening finner principen för regionplaneringen vara,
att regionplanen i huvudsak bleve vägledande och att planläggningen kompletterades
med andra planinstitut. Stockholms stads fastighetskontor uttalar, att
då man saknade mera vidsträckt erfarenhet i fråga om interkommunal planläggning,
skäl funnes för att vid lagstiftning i ämnet gå varsamt fram. Om
institutet från början förbundes med alltför vittgående rättsverkningar, kunde
måhända risk finnas att det, såsom fallet exempelvis varit med stomplanen,
icke finge den användning som avsetts. Man torde emellertid få förutsätta,
att frågan om regionplanens rättsverkningar komme att upptagas till
ny prövning, sedan erfarenhet vunnits. Icke heller statens byggnadslånebyrå
anser det lämpligt, att oeftergivligt tvingande verkan förlänas regionplanen.

Stockholms stads stadsplanenämnd påpekar, att en effektiv regionplanering
nödvändiggjorde en ömtålig avvägning av den omfattning, i vilken samhällsbildning
eller annan tätbebyggelse inom de olika av regionplanen omfattade
kommunerna kunde tillåtas. Vissa kommuner komme att bliva hämmade
i sin utveckling. Markägarnas rätt att utnyttja sina områden kunde
bliva väsentligt inskränkt. De ekonomiska utjämningsfrågor som härigenom
uppstode hade utredningen lämnat därhän. Stadsplanekontorct i Stockholm
anser, att en lag om regionplanering borde bland annat möjliggöra en förnuftig
utbyggnad av en storstad, sammansatt av ett flertal primärkommuer.
Man skulle med dess hjälp kunna nå tre ting. 1. Framtvinga deltagande
i och genomförande av det egentliga planläggningsarbetet. 2. Möjliggöra ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämning av intressemotsättningar mellan deltagande kommuner. 3. Ange
riktlinjerna för tillskapande av interkommunala organ, dels sådana, som
skulle förverkliga, och dels sådana, som skulle förvalta de anläggningax-, som
upptoges i regionplanen. Dessa tre faktorer vore varandras förutsättningar.
Endast om de båda senare funnes, kunde en regionplan erhålla en ur teknisk
och ekonomisk synpunkt fullgod utformning. Med föreliggande lagförslag
tillgodosåges emellertid endast det första kravet. Regionplanernas rättsverkningar
skulle avse det ekonomiska förhållandet mellaix kommunerna
och icke reglera den enskildes byggande. Med den föreslagna lagen vore ingen
annan utjämning mellan kommunerna möjlig än den som planförfattaren
kunde åstadkomma med saklig argumentering. En regionplanelag måste anvisa
former varigenom vissa kommuner kunde kompenseras för uppoffringar
soin de gjorde för övriga förbundsmedlemmars eller allas bästa.

Svenska stadsförbundet förordar, att regionplanen utnyttjas för att säkerställa
tillgången på lämplig mark att exploateras för den fortsatta bebyggelseutvecklingen.
I detta syfte borde lagstiftningen kompletteras av expropriationsregler
som gåve möjlighet att, där så erfordrades, genom kommunalt
förvärv få sådan mark disponibel för ändamålet. Det låge i sakens natur,
att man med dessa regler måste taga sikte på den oförtjänta markvärdestegringens
problem. Att så skedde syntes så mycket viktigare som ju i-egionplaneringen
måste ge anvisningar om den sannolika lokaliseringen av framtida
tätbebyggelse och därigenom verka markvärdestegrande inom områden
som vore avsedda för sådan bebyggelse. Regionplaneiången skulle i stor utsträckning
avse mark, för vilken någon sådan värdestegring ännu ej börjat
inträda.

Med avseende å det statliga inflytandet på regionplanering
uttalar borgarrådsberedningen i Stockholm, att utredningen icke anfört
några skäl, varför den statliga tillsynsmyndigheten skulle erhålla ett
större inflytande över utformningen av regionplan än vad som nu gällde i
fråga om stadsplan. Särskilt måste man ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt vända sig mot den föreslagna rätten för Kungl. Maj:t att i sak
bestämma regionplanens innehåll. Kommunrepresentationerna förutsattes
icke ens komma att yttra sig över framlagt förslag till regionplan. Regionplan
skulle enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t med fri rätt att pröva
förslaget med hänsyn till de meningsskiljaktigheter som inom förbundsdirektionen
kunde ha förekommit. Då Kungl. Maj:t utsåge ordförande i förbundsdirektionen,
vore det alltså möjligt, att planen komme att utformas
uteslutande med hänsyn till dennes, måhända från de i regionplaneförbundet
deltagande kommunerna avvikande mening. Stadsfullmäktige i Sundbyberg
anse anledning finnas att förmoda, att frågor om bildande av regionplaneföx-bund
komme att lösas av kommunerna själva på bästa sätt utan
inblandning från statlig myndighet.

Socialstyrelsen anför beträffande detta spörsmål:

Enligt förslaget kan en regionplan komma till stånd, oavsett att framställning
därom ej göres av någon i planområdet ingående kommun och

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

även direkt mot kommuns önskan. Utredningen åberopar till stöd för sitt
förslag på denna punkt, att tillkomsten av en regionplan kan vara icke blott
ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse, och erinrar om att statliga
synpunkter på liknande sätt ha beaktats i det nuvarande stadgandet i 4 §
stadsplanelagen, som tilldelar Kungl. Maj:t befogenhet att framtvinga stadsplan
i vissa fall. Det bör dock märkas, att detta stadgande i stadsplanelagen
har en strängare form än den nu förordade regionplanelagstiftningen, där
det icke uttryckligen kräves, att något »betydande allmänt intresse» skall
vara för handen för att Kungl. Maj:t skall ingripa. Stadgandet i fråga har
också tolkats i restriktiv anda och torde aldrig ha tillämpats. Förslaget innebär
i denna del ovillkorligen ett ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt.
Redan den här berörda bestämmelsen i stadsplanelagens 4 § väckte vid
sin tillkomst på vissa håll betänkligheter ur en sådan synpunkt. Det torde
vara uppenbart, att det i och för sig är önskvärt, att ett erforderligt interkommunalt
samarbete vid regionplanering kommer till stånd på frivillighetens
väg, såsom eljest är regel vid bildandet av kommunalförbund. För
polisväsendet har visserligen gjorts ett av ändamålets vikt motiverat undantag,
fastställt i 16 § polislagen. Brandlagen, som förutsätter att kommunalförbund
kan bildas för brandförsvaret, ger däremot ingen befogenhet för
Kungl. Maj:t att framtvinga bildandet av ett dylikt förbund. Kommunernas
rätt att själva bestämma i kommunala angelägenheter representerar i det
hela ett stort värde i ett demokratiskt samhälle och bör icke beskäras utan
starkt tvingande skäl.

På dessa grunder har socialstyrelsen varit tveksam i sitt ställningstagande
till stadsplaneutredningens förslag. Behovet av ett regionplaneinstitut gjorde
sig emellertid mycket starkt gällande. Den moderna samhällsutvecklingen
förde med sig ett behov av sådan planläggning för större områden. Vissa erfarenheter
pekade också i den riktningen att en möjlighet att mot en kommuns
vilja hävda ett allmänt intresse av en gemensam planläggning för vissa
fall kunde behöva hållas öppen. Det borde härvid beaktas, att regionplanen
enligt förslaget icke skulle få tvingande rättsverkningar på samma sätt som
en stadsplan. I viss mån kunde det vidare sägas, att bildandet av ett kommunalförbund,
även om det i något fall måste ske tvångsvis, i och för sig
bleve ägnat att bevara ett mått av kommunal självstyrelse, så tillvida som
det i vart fall gjorde överflödig en sådan planering från en utomstående
central instans som eljest skulle kunna komma att påkallas genom den samhälleliga
utvecklingens tendens. Det framlagda förslaget till regionplanelagstiftning
syntes därför, trots de betänkligheter som styrelsen anfört, kunna
tillstyrkas.

Länsarkitekternas förening har i sitt yttrande betonat, att en regionplan i
främsta rummet vore en allmän angelägenhet, motsvarande exempelvis planerande
av järnvägar, rikshuvudvägar, kraftförsörjning in. in. Med hänsyn
härtill borde måhända det .statliga inflytandet beredas större plats än förslaget
angå ve.

Svenska stadsförbundet förutsätter, att statligt ingripande i fråga om regionplanering
understundom kunde behövas för att få till stånd det erforderliga
samarbetet mellan kommunerna.

Beträffande den föreslagna organisationsfor m e n f ii r u p p r ä t -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

tande av regionplan framhåller års kommitté för kommunal

samverkan, att regionplaneförbundet i stort sett skulle erhålla samma ställning
som ett kommunalförbund. Härigenom komme regionplaneförbundet
att sakna den rättsliga status och följaktligen också den ekonomiska kompetens
som krävdes av en organisation, ansvarig för regionplanens genomförande.
I dessa hänseenden kunde utredningens förslag icke anses tillfyllest.
Kommittén övervägde möjligheterna att skapa sådana kommunala subjekt
som skulle kunna säkerställa genomförande av en regionplan. Regionplanefrågorna
hörde till de spörsmål, beträffande vilka behovet av en samverkan
mellan kommunerna starkast gjort sig gällande. Kommittén hemställer därför
att stadsplaneutredningens förslag till regionplanelagstiftning icke upptoges
till avgörande förrän i samband med kommitténs blivande förslag.

Svenska stadsförbundet förutsätter, att de områden, för vilka regionplan
skulle behövas, vanligast komme att utgöras av en större stad jämte ett
flertal landskommuner i dennas grannskap. I dylika fall syntes man ej
kunna räkna med ens någorlunda lika intresse för uppgiften hos regionplanelorbundets
samtliga medlemmar, och ofta torde utpräglade motsättningar
kunna uppstå mellan å ena sidan staden och å andra sidan de övriga
kommunerna. Sannolikt skulle därför skiljaktiga meningar ofta yppa
sig inom förbundsdirektionen, vilket enligt förslaget komme att betyda att
det verkliga avgörandet om planens innehåll finge i motsvarande mån träffas
av Kungl. Maj:t. Man nödgades antaga, att förbundsdirektionen fördenskull
oftast skulle i realiteten fungera icke såsom ett beslutande organ utan endast
såsom en utredningsinstans. Då styrelsen icke kunde finna det riktigt att så
avvika från vanliga självstyrelseformer beträffande en dylik utpräglat lokal
angelägenhet, måste styrelsen förorda att den organisatoriska frågan i stället
löstes genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet med organisation
och befogenheter i förevarande hänseende efter primärkommunalt
mönster.

Stockholms stads stadsplanenämnd anser förslaget att låta planläggningsarbetet
försiggå i kommunalförbundets former lida av betänkliga svagheter,
som särskilt gjorde sig märkbara i det vanliga fall, där regionen utbildats
med en stor stad som kärna. Ett kommunalförbund med komponenter av
så skiftande storleksordning som i dessa regioner kunde icke giva en rättvis
bild av det faktiska inflytandet och intressefördelningen inom förbundet.
Kommunalförbundet vore till sin struktur sådant, att de stora kommunerna
alltid måste bliva underrepresenterade. De relativt små förortskommunerna
kunde i regionplanearbetet på varje punkt medelst majoritetsbeslut genomdriva
sina önskemål, oaktat kostnaderna för såväl själva planläggningsarbetet
som planens genomförande till största delen stannade på den centrala
stadskommunen. Stadsplanenämnden har vidare uttalat, att enligt utredningens
förslag kommunrepresentationerna skulle sakna rätt att yttra sig över
regionplanen; icke ens i denna blygsamma form finge det kommunala inflytandet
göra sig gällande, en begränsning som främst drabbade de stora,
underrepresenterade kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Svenska landskommunernas förbund anser drag av statligt förmynderskap
över kommunernas göranden och låtanden i planläggningsfrågor komma
fram i den föreslagna organisationen för regionplans upprättande. Det
syntes ovisst, om myndigheterna borde ingripa i fråga om regionplanen.
Det kunde därför ifrågasättas, om icke organisationen borde bildas efter
mönstret av de av kommunindelningskommittén föreslagna kommunala samarbetsnämndema.
En sådan organisationsform uteslöte varken, att själva
uppdraget med tvingande verkan lämnades av Kungl. Maj:t, att statsbidrag
utginge eller att förslaget och den slutliga kostnadsfördelningen fastställdes
av Kungl. Maj:t, men man skulle nå den ur kommunal självstyrelsesynpunkt
mera tillfredsställande ordningen, att de samverkande kommunernas ordinarie
beslutande organ direkt inkopplades på frågan, något som, så länge
kommunerna till väsentlig del skulle stå för kostnaderna, icke finge anses
obefogat. En förutsättning för så långtgående inskränkningar i den kommunala
självbestämmanderätten, som förslaget i nu berörda delar innebure,
vore överhuvud taget, att myndigheterna varsamt begagnade dem förbehållna
maktbefogenheter.

Stockholms stads stadsplanenämnd uttalar, alt ansvaret för planens genomförande
måste, om planen icke skulle stanna på papperet, läggas på ett
organ, som besutte härför erforderliga ekonomiska resurser. I vissa fall torde
regionplaneuppgiftema kunna läggas på landstinget, nämligen då landstingets
område i huvudsak sammanfölle med regionplaneområdet. I andra
fall torde det bliva nödvändigt att för dessa uppgifter bilda en särskild specialkommun,
vars representation liksom landstinget utsåges genom direkta
val. På detta organ kunde därefter läggas ansvaret för en ur sociala, kulturella
och befolkningsmässiga synpunkter riktigt avvägd planering av den
byggnadsmässiga utvecklingen inom området jämte uppgifterna att samordna
och utveckla kommunikationsledema. Om regionplanearbetet helt övertoges
av ett dylikt kommunalt organ, bleve det statliga inflytandet över regionplanens
utformning än mera omotiverat.

Även stadsplanekontoret i Stockholm förordar, att lagen utformades så att
landsting kunde påtaga sig genomförandet av vissa delar av en regionplan,
t. ex. ordnandet av friluftsbad eller större friluftsområden. I varje fall syntes
det önskvärt att landsting kunde ingå såsom medlem i förbundet, enär frågor
rörande sjukvårdens ordnande måste anses beröra planarbetet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att från landsbygdens synpunkt
och med hänsyn till den dispositiva prägel, institutet fått, apparaten för regionplans
tillblivelse verkade något tung och omständlig. Även byggnadsnämnden
i Örnsköldsvik ifrågasätter om man icke vid enklare förhållanden,
såsom vid regionplanering kring mindre städer, kunde nå tillfredsställande
resultat med en enklare organisation än den föreslagna med såväl förbundsdireklion
som regionplanenämnd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser icke uteslutet, att en kommun kan
i ett visst hänseende böra anslutas till ett regionplaneförbund och i ett annat
hänseende till ett annat förbund. Förhållandet hade icke berörts av utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ningen. Uppenbart vore att en dylik eventualitet icke kunde lösas med de
föreslagna regionplanebestämmelserna. Det syntes därför önskvärt, att denna
fråga gjordes till föremål för förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att det, med hänsyn till det uppenbara
intresse staten hade av en regionplaneläggning, vore klokt, om staten
stimulerade kommunernas intresse för bildande av regionplaneförbund
genom att gälda kostnaderna för förbundets bildande och regionplanens upprättande.

Departementschefen.

Vad först angår frågan, för vilka ändamål regionplan bör upprättas, synes
som allmän regel böra gälla, att regionplanering bör ske i alla de för bebyggelseregleringen
betydelsefulla hänseenden, där planläggning av markens
användning inom en kommun icke kan äga rum på ett från allmän synpunkt
ändamålsenligt sätt utan att hänsyn tages till utvecklingen inom en
eller flera andra kommuner. Såsom stadsplaneutredningen uttalat har behov
av interkommunal planläggning särskilt framträtt med avseende å marks
användning för tätbebyggelse, viktigare trafikleder och friluftsliv. Regionplanering
torde därjämte ej sällan komma att påkallas beträffande frågor
rörande förläggningen av flygplatser och industriområden. Även om frågor
rörande vattenförsörjning och avlopp i och för sig ej nödvändiggöra en
planreglering i egentlig mening, äro de av så grundläggande betydelse för
planläggning, särskilt för bestämmande av områden för tätbebyggel e, att de
böra kunna ingå i gemensam planläggning.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att regionplanering ej bör komma till
stånd enbart för tillgodoseende av ett samhälles behov av fritidsområde. Till
stöd härför har anförts, att det syntes orimligt att t. ex. en stad skulle ingå
regionplaneförbund med en landskommun endast av den anledningen att staden
önskade tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom landskommunen.
Stadens önskan att förvärva området och utnyttja detsamma för att lösa
sina fritidsproblem kan emellertid komma i strid med den användning som
landskommunen tänkt sig. Ett samråd mellan staden och landskommunen
beträffande markens användning är därför nödvändigt. Sådant samråd torde
väl i de flesta fall kunna åstadkommas utan att någon särskild form föreskrives.
Kan enighet mellan staden och landskommunen icke åvägabringas,
synes frågan om markens användning böra avgöras av Kungl. Maj:t. Detta
torde ej kunna ske utan föregående regionplanering. Jag anser därför, att
sådan planering bör kunna komma till användning även om det enbart är
fråga om tillgodoseende av en- viss kommuns behov av fritidsområde inom
annan kommun. Det torde därvid icke få vara avgörande, om kommunerna
gränsa till varandra eller icke. Undantages mark i regionplan såsom fritids
område, blir därigenom i princip avgjort, att den vid planläggning icke får
användas för annat ändamål.

Såsom jag förut framhållit är behovet av interkommunal planläggning
särskilt framträdande för sådana områden, där stora städer utgöra centra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Något hinder för användning av regionplaneinstitutet även vid planläggning
inom mindre regioner bör emellertid icke föreligga. Avgörande för frågan om
institutet bör komma till användning i visst fall bör sålunda icke vara regionens
storlek utan behovet av gemensam planläggning.

I ett flertal yttranden har hävdats, att de rättsverkningar som enligt förslaget
skulle vara knutna till fastställd regionplan icke kunde trygga regionplanens
genomförande och att förbud därför borde stadgas mot nybyggnad
och jorddelning som stode i strid mot planen.

Frågan, vilka rättsverkningar som regionplanen bör äga, bör bedömas med
hänsyn till syftet med sådan plan. Regionplaneinstitutet betingas av behovet
att erhålla en form för gemensam planläggning för två eller flera kommuner
för att hindra att inom en kommun planreglerande åtgärder vidtagas, vilka
stå i strid med planerade åtgärder inom annan kommun. Syftet med regionplanen
är sålunda att tjäna till ledning för framtida detaljplanering och
samordna planläggningen inom olika kommuner. För att vinna detta syfte
behöver regionplanen icke medföra tvingande rättsverkningar på samma sätt
som t. ex. en stadsplan. Behovet av att giva regionplanen en bebyggelsereglerande
verkan är, såsom stadsplaneutredningen närmare utvecklat, icke heller
eljest stort. För bebyggelseregleringen inom kommun som omfattas av regionplan
torde general-, stads- och byggnadsplaneinstituten samt de förbud som
stadgas i eller kunna föreskrivas med stöd av lagen om allmänna vägar vara
tillräckliga. Härtill kommer, att det skulle medföra vissa icke oväsentliga
olägenheter, om regionplanen skulle ha bebyggelsereglerande verkan. I så
fall måste planen utarbetas mera i detalj än eljest skulle erfordras. Planens
utarbetande skulle på grund härav bli mera kostsamt. Det skulle bl. a. bli
nödvändigt att höra fastighetsägarna, innan planen fastställes, och planens
upprättande skulle bli mera tidsödande. För att hindra att byggnadsföretag
komme till stånd i strid med regionplanen torde det vidare bli nödvändigt
föreskriva, att nybyggnad icke finge ske utan särskilt medgivande. Slutligen
måste åtskilliga ersättningsspörsmål uppkomma. Jag ansluter mig fördenskull
till stadsplaneutredningens förslag, att regionplanen icke bör ha de
byggnadsreglerande rättsverkningar som förordats i vissa yttranden.

Regionplanens huvudsakliga betydelse skulle följaktligen ligga däri, att
den ger möjlighet att vid efterföljande detaljplanläggning bedöma behovet
och ändamålsenligheten av ifrågasatta åtgärder från en vidare synvinkel och
i ett större sammanhang. Det kan möjligen ifrågasättas, om icke regionplanen
borde givas den verkan, att generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser icke finge fastställas i strid mot regionplanen. Då
det vid efterföljande detaljplanering ofta kan visa sig att smärre avvikelser
från regionplanen behöva göras, torde dock ej vara lämpligt att göra planen
ovillkorligt bindande. Regionplanen bör alltså vara vägledande, ej tvingande.
Även utan särskilt stadgande torde vara klart, att generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej utan bärande skiil må fastställas
i strid mot regionplan. Sker vid detaljplaneringen avvikelse från regionplan,
bör denna revideras. Detta behöver givetvis ej ske för varje avvikelse

Itilxung till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

utan kan äga rum i samband med den periodiskt återkommande revision,
som torde bli nödvändig för att planen skall anpassas till utvecklingen. Om
redan uppgjorda planer inom de särskilda kommunerna strida mot regionplan,
böra de snarast göras till föremål för översyn. Skulle en kommun underlåta
att omarbeta detaljplan som står i strid mot regionplan, finnes möjlighet
att framtvinga en ändring av detaljplanen, om så erfordras av viktiga
skäl. I avbidan på sådan ändring bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att meddela
det förbud mot nybyggnad som påkallas av omständigheterna.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att i lagen om allmänna vägar införes
ett stadgande om att allmän väg ej må läggas så att regionplanen motverkas.
Häremot har jag icke något att erinra.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall regionplan erhålla viss rättsverkan.
Om nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd inom viss del av regionplaneområde är beroende av
myndighets prövning, skall nämligen, i den mån så kan ske utan att markens
ägare tillskyndas märkligt men, tillses att markens användning för i
regionplanen avsett ändamål icke genom åtgärden försvåras. Att i de fall, då
en åtgärd ändock skall underställas myndighet, denna skall taga hänsyn till
regionplanen, synes välmotiverat. Möjlighet att förhindra åtgärd som försvårar
markens användning för i regionplanen avsett ändamål bör emellertid
finnas, även om avsevärt men därigenom skulle åsamkas markägaren.
Förutsättning härför bör dock vara, att markägaren får ersättning för det
intrång som överstiger vad han eljest är skyldig att tåla. Fall torde nämligen
ej sällan kunna förekomma, då intresset av att regionplanen iakttages
är så stort, att kommun eller annan, exempelvis det organ som företräder
vägväsendet, vill ersätta markägaren.

Utredningen har ansett sistnämnda rättsverkan av regionplanen böra begränsas
till område, vilket ej ingår i generalplan som förklarats skola lända
till efterrättelse eller i stadsplan eller byggnadsplan. Tillräckliga skäl att göra
en sådan begränsning synas dock ej föreligga. Även inom detaljplanelagt område
torde berörda rättsverkan av regionplanen böra inträda. Ofta kan detta
emellertid påkalla en ändring av detaljplanen.

I ett par yttranden har framhållits, att en kommuns utveckling kunde
hämmas genom regionplanering och att med hänsyn härtill bestämmelser
borde givas om en ekonomisk utjämning kommunerna emellan. Om regionplanens
rättsverkningar begränsas på nyss angivet sätt, torde emellertid
knappast tillräcklig anledning föreligga att i lagen gå in på den ömtåliga
ersättningsfråga som i nämnda yttranden berörts. Hithörande spörsmål kommer
för övrigt att upptagas till behandling av 1944 års kommitté för kommunal
samverkan.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande förordat, att den föreslagna
regionplanelagstiftningen skall kompletteras med rätt för kommun att tvångsvis
inlösa mark som enligt regionplan är avsedd för bebyggelse och därför
kan beräknas komma att stiga i värde. Såsom jag förut nämnt är frågan om
rätt för kommun att lösa mark, som är avsedd för bebyggelse, föremål för

Kungl. Mctj:ts proposition nr 131.

utredning i särskild ordning. Frågan härom torde därför icke nu böra upptagas
till prövning. Vid nämnda utredning torde jämväl frågan om rätt för
kommun att expropriera mark, som enligt regionplan undantagits såsom fritidsområde,
komma att lösas.

Beträffande förfarandet vid upprättande och fastställande av regionplan
har i flera yttranden anmärkts, att det statliga inflytandet på regionplaneringen
enligt förslaget vore alltför starkt. Såsom jag förut framhållit har
utvecklingen lett till att det allmännas intresse av bebyggelsens planläggning
och markens användning i övrigt blivit långt större än förr. De statliga intressena
göra sig särskilt gällande vid regionplanering. Det är vid sådan
planering nödvändigt att även mot kommuns vilja kunna hävda ett allmänt
intresse av gemensam planläggning. Ett statligt inflytande på regionplaneringen
betingas även av de starka intressemotsättningar som vid regionplaneringen
kunna uppkomma mellan skilda kommuner. De inskränkningar i
den kommunala självbestämmanderätten som påkallas av nu angivna skäl
böra emellertid inskränkas till vad som betingas av behovet för de statliga
myndigheterna av att kunna tillse, att de allmänna intressena tillräckligt
beaktas vid regionplanens utformning och att icke någon kommuns intresse
otillbörligen eftersättes.

Då en regionplan skall upprättas, skola de kommuner och samhällen, vilka
skola omfattas av planen, enligt förslaget sammansluta sig till ett regionplaneförbund.
Mot förslaget i denna del ha, på sätt framgår av redogörelsen
för yttrandena, riktats åtskilliga anmärkningar. I samband härmed har förordats,
att den organisatoriska frågan i stället löses genom tillskapande av en
specialkommun för ändamålet. Möjligheterna att skapa särskilda kommunala
subjekt för detta och andra ändamål är för närvarande föremål för utredning
av nyssnämnda 1944 års kommitté för kommunal samverkan. Kommittén
har hemställt, att frågan om regionplanelagstiftning icke upptages till
avgörande förrän i samband med prövningen av kommitténs blivande förslag.
Med hänsyn till vikten av att regionplanering snarast kommer till stånd
synes dock ett uppskov med den rättsliga regleringen av regionplaneinstitutet
ej böra äga rum. Åtskilliga skäl kunna helt visst anföras för en annan organisationsform
än den av stadsplaneutredningen föreslagna. Då frågan om bildande
av särskilda specialkommuner för regionplanering icke bör prövas
förrän resultatet av kommitténs arbete föreligger, anser jag likväl övervägande
skäl tala för att frågan om organisationsformen tills vidare löses i
huvudsaklig överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag. Jag förutsätter,
att förevarande detaljspörsmål upptages till förnyat övervägande
i samband med prövningen av kommitténs förslag.

I ett par yttranden har föreslagits, att vissa regionplaneuppgifter skulle
läggas på landstinget och att i varje fall detta borde kunna ingå såsom
medlem av regionplaneförbund. Då planläggning av bebyggelsen icke ingår
bland landstingets uppgifter, synas tillräckliga skäl att pålägga landstinget
några skyldigheter i förevarande hänseende icke föreligga. Med hänsyn till
vikten av att de allmänna intressen som företrädas av landstinget beaktas

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

vid regionplans utformning torde emellertid tillfälle böra beredas landstinget
att under arbetet med planens utarbetande framföra sina önskemål
och synpunkter beträffande markens användning. Tillfälle torde därjämte
böra givas landstinget att avgiva yttrande över utarbetat förslag till regionplan.

För att stärka kommunrepresentationernas inflytande på utformningen av
regionplan torde tillfälle böra beredas dem att yttra sig över förbundsdirektionens
förslag till regionplan. Mot det av stadsplaneutredningen föreslagna
förfarandet vid upprättandet av sådan plan har jag i övrigt icke funnit
anledning till någon väsentlig erinran.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat meddelande av särskilda
bestämmelser för det fall, att en kommun komme att anslutas till ett regionplaneförbund
i ett hänseende och till ett annat sådant förbund i ett annat
hänseende. Dylika fall torde emellertid bli så sällsynta att de icke behöva
regleras i lag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit, att staten skall gälda
kostnaderna för regionplaneförbunds bildande och regionplanens upprättande.
Även om staten har stort intresse av att regionplanering kommer till
stånd, där så erfordras, kan det dock knappast anses befogat, att staten
helt bär kostnaderna härför. Däremot synes lämpligt att staten stimulerar
kommunernas intresse för gemensam planläggning genom att lämna statsbidrag
härtill. Frågan härom torde komma att upptagas till prövning i annat
sammanhang.

Generalplan.

Stadsplaneutredningen.

Generalplan skall enligt stadsplaneutredningens förslag i första hand vara
uteslutande en översiktsplan till ledning för detaljplanerandet men skall icke
i och för sig vara förenad med civilrättslig verkan. Planens värde vore, att
därigenom grunddragen för ordnandet och bebyggandet av ett samhälle i dess
helhet eller viss större del därav klarlades i ett sammanhang. Om samhället
ville frångå generalplanen vid därefter följande närmare planläggningsarbeten,
borde detta med vissa undantag stå samhället fritt. Det vore emellertid
naturligt, att en generalplan ej frånginges utan bärande skäl. Generalplanen
borde angiva grunddragen för det av planen omfattade områdets
framtida ordnande och bebyggande, såsom viktigare trafikleder och andra
allmänna platser. Om generalplanen ej tillerkändes någon rättsverkan, vore
det emellertid intet som hindrade, att marken innan detaljplanläggning skett
bebyggdes eller eljest bleve föremål för åtgöranden som motverkade eller
omöjliggjorde generalplanens genomförande. Detta kunde naturligtvis vara
olämpligt. Å andra sidan skulle, om samtliga bestämmelser i en generalplan
utan vidare finge civilrättslig verkan, detta kunna medföra ekonomiska följder
för vederbörande samhälle av sådan omfattning, att samhället komme

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

101

att draga sig för upprättande av generalplan liksom nu vore fallet med
stomplan. Möjlighet borde därför finnas att genom ett särskilt förfarande
giva generalplanens innehåll civilrättslig kraft i önskad utsträckning. Utredningen
föreslår, att frågan om förlänande av rättsverkan åt generalplan
för stad eller stadsliknande samhälle skall underställas Kungl. Maj:ts prövning
på samma sätt som stomplan, för alt bli gällande, nu fastställes av
Kungl. Maj:t. Avgörandet syntes lämpligen kunna ske i den formen, att
Kungl. Maj:t beträffande generalplanen i viss omfattning förordnade om
förbud mot nybyggnad i strid mot densamma.

Utredningen framhåller, att det för en stads ändamålsenliga utveckling
kunde vara av vikt icke blott att ett område, som av särskilda skäl vore
olämpligt för tätbebyggelse, fredades därifrån, utan även att ett i och för sig
lämpligt byggnadsområde tills vidare icke användes som sådant. Nuvarande
lagstiftning tillämpades understundom så att mark, som staden önskade på
detta sätt reservera, utlades såsom allmän plats och därigenom undantoges
från enskilt bebyggande. Detta vore emellertid en nödfallsutväg, som föranleddes
därav att särskilda bestämmelser om markreservat för närvarande
saknades. Utredningen föreslår därför, att generalplanen skulle kunna föreskriva
att markreservat tills vidare, i avbidan på stadens utveckling, antingen
icke alls finge tagas i anspråk för bebyggelse eller i varje fall icke finge
tätbebyggas. Då generalplanen icke vore tvingande, medförde ej planens
upprättande och antagande i och för sig, att ifrågavarande reservat skyddades
mot bebyggelse i strid med planen. Härför fordrades, såsom förut antytts,
att särskilt förordnande av denna innebörd meddelades av Kungl. Maj:t.
Sådant förordnande skulle gälla allenast viss tid, högst fem år, vid vars utgång
frågan om förnyat förordnande, likaledes för viss tid, finge tagas under
omprövning. Den föreslagna anordningen innebure, att ett tidsschema
kunde fastställas, efter vilket utbyggandet av den inom staden belägna marken
skulle ske. Någon inlösenskyldighet för staden beträffande dylika reservat
har, då intrånget i markägarnas förfoganderätt skulle vara av allenast
övergående art, ej föreslagits. Däremot har under vissa förutsättningar och
i viss utsträckning ersättning ansetts böra utgå för skada som orsakades genom
byggnadsförbudet.

Generalplan skall enligt förslaget antagas av stadsfullmäktige eller motsvarande
kommunala myndighet. Planen har ej ansetts behöva fastställas av
statlig myndighet. Att fordra fastställelse skulle endast i onödan tynga planarbetet
och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar som
en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer.
Ansåge vederbörande stad, att generalplanen icke vore tillfyllest utan att
skydd tillika borde beredas mot åtgärder från markägares eller nyttjanderättshavares
sida, vilka skulle kunna äventyra planens genomförande, och
att planen alltså borde förses med rättsverkningar, finge denna fråga såsom
nämnts underställas Kungl. Maj:ts prövning. Ehuru någon fastställelseprövning
sålunda ej skulle förekomma, vore det lämpligt, att de kommunala myndigheterna
åtminstone i tveksamma fall rådgjorde med de sakkunniga stat -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

liga organ som, då detaljplaner sedermera bleve aktuella, hade att granska
planlösningarna. Utredningen ville alltså framhålla önskvärdheten av att
städer och samhällen begagnade den möjlighet som funnes att låta byggnadsstyrelsen
eller eventuellt vederbörande länsarkitekt taga del av generalplaneförslagen
innan de antoges. I detta sammanhang borde nämnas att
undantagsvis staten syntes böra äga att taga även mera ingående befattning
med generalplanerandet, nämligen för det fall att de kommunala myndigheterna
försummade att ägna frågan tillbörlig uppmärksamhet.

I betänkandet erinras, att det från städernas sida stundom mött ovilja att
låta en generalplan, där sådan funnes, komma till allmänhetens kännedom.
Generalplanens offentliggörande kunde medföra viss risk för osunda spekulationer
i markvärdestegring. Trots olägenheterna härav borde planen icke
undandragas offentligheten. Syftet med generalplanen vore, att den skulle
tjäna till ledning vid detaljplaneringen. De av detaljplanen berörda markägarna
borde få möjlighet att bedöma, huru denna sistnämnda plan avsåges
skola inpassas i det större sammanhanget. Det vore också av vikt att generalplanen
kunde bli föremål för allmän granskning och kritik, så att vid
dess uppgörande även andra synpunkter kunde vinna beaktande än de som
vore företrädda inom vederbörande planmyndighet. De handlingar, vilka
låge till grund för generalplanen, borde däremot kunna hemlighållas under
den tid, arbetet med planens uppgörande påginge.

Stadsplaneutredningen framhåller, att det även beträffande landskommuner
understundom kunde vara lämpligt, att generalplan funnes, exempelvis
för kommunikationsväsendets ordnande, samordnande av olika byggnadsplaneområden
samt planering av erforderliga skolbyggnader och deras förläggning.
Huruvida generalplan erfordrades eller ej, bleve beroende på kommunens
karaktär. Om kommunen omfattade huvudsakligen jordbruksbygd,
bleve generalplanen mindre behövlig. Om däremot tätbebyggelse förekomme
eller kunde väntas uppkomma i större omfattning, kunde en generalplan
vara av värde. Angående upprättande av generalplan i dess egenskap av
översiktsplan utan rättsverkningar syntes för landsbygdens del böra gälla
motsvarande regler som de för stad föreslagna. I de fall, då behov av generalplan
förelåge men kommunen saknade förståelse härför och vilja att vidtaga
erforderliga planläggningsåtgärder, syntes det få bero på länsstyrelsen
att sörja för att generalplan upprättades. Att länsstyrelsen på landsbygden
erhölle denna befogenhet syntes naturligt med hänsyn till den befattning
med planläggningsarbetet i övrigt som länsstyrelsen redan nu hade därstädes.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström uttala i sin förut omnämnda
reservation, att den största förtjänsten i utredningens förslag låge
i att tillämpning av de detaljerade och invecklade stadsplane- och byggnadsplaneinstituten
tänktes begränsad till område, som kunde väntas bli bebyggda
inom nära framtid, medan de allmänna utvecklingslinjerna i stora drag
angåves i generalplaner och regionplaner. Om detta system skulle fungera,
måste man emellertid skapa garanti för att general- och regionplaner gåves

Kungl. Mctj:ts proposition nr 131.

103

tillräcklig stadga och upprättades på sakkunnigt vis. Med generalplanen
skulle riktlinjerna för de flesta samhällens framtida utveckling fixeras. Det
funnes då all anledning dels att åstadkomma en generalplan snarast möjligt,
dels att fästa minst lika stor vikt vid dess riktiga utformning som vid utformningen
av en stadsplan för en eller annan liten del av samhället. Snarast
borde större vikt läggas vid generalplanen med dess vittgående verkningar
än vid detaljplanerna med deras mera lokala verkningar. Med hänsyn
till generalplanens fundamentala betydelse borde den därför göras obligatorisk
för städer och större samhällen och bli föremål för fastställelse av
Kungl. Maj:t. Om man biträdde stadsplaneutredningens ståndpunkt, att generalplan
ej borde fastställas, syntes likväl böra föreskrivas, att förslag till
generalplan skulle underställas byggnadsstyrelsen för granskning, innan det
förelädes stadsfullmäktige för antagande. Om fullmäktige vid sin slutliga prövning
av ärendet hade tillgång till byggnadsstyrelsens yttrande, kunde detta
många gånger medföra, att förslaget vid sitt antagande finge en i sak bättre
utformning än eljest.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i sitt yttrande uttalat, att generalplanens
viktigaste funktion syntes bliva att begränsa byggnadsplanerna till de
områden som borde bliva föremål för tätbebyggelse. För att förhindra icke
önskvärd randbebyggelse utanför den mindre areal vid t. ex. ett stationssamhälle,
där bebyggelsen koncentrerats och till vilken areal byggnadsplanen
helst bort inskränkas, hade man nämligen i brist på andra legala utvägar
utsträckt planerna över stora områden, ofta omfattande mellan 100 och 200
hektar. Generalplanen komme här att erbjuda goda möjligheter att avhjälpa
dessa olägenheter. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att möjligheten
alt upprätta generalplan inom landskommun underlättade en rationell planering
av strandbebyggelsen i kustkommunerna. Här förelåge nämligen ett
verkligt behov av att kunna planlägga sommarbostadsbebyggelsen i ett större
sammanhang än som vore möjligt med nu gällande lagstiftning. Möjligheten
att avsätta vissa områden till markreservat borde emellertid behandlas med
varsamhet.

Beträffande generalplanens civilrättsliga verkningar har
kammarkollegiet förordat, att generalplanen i och för sig skulle vara förenad
med byggnadsförbud för obegränsad tid. Betänkligheter häremot syntes
ej böra möta, då ju dels dispensmöjlighet förefunnes för tätbebyggelse,
dels ock markägarna hade möjlighet att av Kungl. Maj:t, respektive länsstyrelsen
utverka förordnande om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan,
därest hans mark funnes ur allmän synpunkt lämpligen böra tagas i
anspråk för tätbebyggelse och läggas under sådan plan vid den tid, han
gjorde framställning om upprättande härav. Jämväl överlantmätaren i Älvsborgs
län anser generalplanen böra utan särskilt förordnande äga rättsverkan.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Svenska teknologföreningen uttalar, att det, med hänsyn till att generalplanen
skulle vara grundläggande för den kommande detaljplaneringen, kunde
vara önskvärt, att planen fått längre gående rättsverkningar än utredningen
föreslagit. Föreningen vore väl medveten om svårigheterna att långt
i förväg förutse den lämpliga markdispositionen i detalj inom ett så stort område
som generalplan i regel torde komma att omfatta. Det vore uppenbart,
att om planen vid varje tid skulle giva ett uttryck för den av de aktuella
förhållandena betingade uppfattningen om markens lämpliga disposition,
planen måste från tid till annan revideras. Med hänsyn till att generalplanen
enligt förslaget skulle antagas av stads- eller kommunalfullmäktige borde eu
sådan fortgående revision vara lätt att genomföra. Men därav följde även.
att alltför kategoriska rättsverkningar icke gärna kunde anknytas till en plan,
som i oförändrat skick måhända endast finge kort livslängd. I den mån samhället
förvärvade den oexploaterade marken inom generalplaneområdet, komme
olägenheterna av detta osäkerhetstillstånd att minska.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att beträffande en generalplan borde
gälla, att den skulle vara levande och kunna smidigt anpassa sig efter utvecklingens
krav. Detta förhållande talade för utredningens ståndpunkt, att
generalplanen i princip endast borde få karaktär av en översiktsplan till
ledning för framtida detaljplanearbete och icke bli förenad med rättsverkningar
utan särskilt förordnande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser
utredningens konstruktion av generalplaneinstitutet ändamålsenlig. Smidigheten
i tillämpningen gjorde planen till ett ytterst värdefullt instrument i
planläggarens hand. Även länsstyrelsen i Kalmar län anser det föreslagna
generalplaneinstitutet bliva till stort gagn för såväl städer som landskommuner
såsom grundval för en blivande detaljplanering. Även från ekonomisk
synpunkt borde det nya institutet bliva förmånligt för städerna, enär de
rättsverkningar, som förbundits med stomplanen, ofta fört med sig betydande
kostnader. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anför, att om
generalplanen erhölle obligatoriskt tvingande verkan, det för Göteborgs och
Bohus län med dess omfattande och intensiva byggnads- och styckningsverksamhet
komme att föranleda ett invecklat koncessionssystem med besvärligheter
för såväl den tillståndssökande allmänheten som myndigheterna.

Statens byggnadslånebyrå har förklarat sig väl medveten om önskvärdheten
av att planen kunde givas större rättsverkan än vad utredningen förutsatt.
Man måste emellertid ha i åtanke, att det för närvarande funnes relativt
få kunniga samhällsplanerare och att man på grund härav, i händelse
bestämmelserna gåves bindande verkan, finge räkna med ett betydande antal
kommunala framställningar om dispens. Med hänsyn härtill syntes det
för närvarande av praktiska skäl meningslöst att giva generalplanen större
rättskraft än utredningen föreslagit. Byrån ansåge det emellertid angeläget
framhålla, att frågan härom borde bli föremål för omprövning, så snart
de angivna hindren undanröjts.

Länsarkitekten i Kopparbergs län anför, att en bidragande orsak till de
alltför höga produktionskostnaderna för bostäder vore det okontrollerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

105

sätt, på vilket i de flesta fall bebyggelsen i våra samhällen tillätes ske. Med
hänsyn härtill syntes en betydelsefull uppgift för generalplanerna vara att
■så noggrant som möjligt angiva icke blott var bebyggelsen för olika ändamål
ur olika allmänna synpunkter finge ske, utan även i vilken ungefarlig tidsordning
utbyggandet av planområdet borde få förekomma. Byggnadsnämnderna
inom ett dylikt planområde borde äga icke bara möjlighet utan även
skyldighet att med ledning av en i detta avseende tvingande plan tillse, att
samhällsutbyggandet skedde på ett ur allmän ekonomisk synpunkt lämpligt
sätt. För det fall att vederbörande kommun inte hade den rätta förståelsen
för planens betydelse i nämnda avseende och därför icke begärde förordnande
om förbud mot bebyggelse, men dylikt förbud ändock måste anses erforderligt,
borde möjlighet finnas att vid behov hänskjuta frågan om förbudsförordnande
till Kungl. Maj:ts prövning. Svenska landskommunernas
förbund säger sig icke vilja bestrida, att fall kunna tänkas förekomma, då
det i fråga om generalplan kunde vara nödvändigt att myndigheterna ingrepe.

I ett stort antal yttranden har förordats, att generalplanen skall
fastställas eller i varje fall granskas av statlig myndigh
e t. För planens fastställande av statlig myndighet ha kammarkollegiet,
tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kalmar, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekterna i Södermanlands
och Hallands län, överlantmätaren i Gotlands län samt svenska
arkitekters riksförbund och föreningen Sveriges stadsarkitekter uttalat sig.
De flesta av dem ha förordat, att generalplanen — även om den icke ansåges
böra fastställas av statlig myndighet — i varje fall bleve föremål för
granskning av statlig myndighet, innan den antoges. För en sådan granskning
av planen ha vidare följande myndigheter och organ uttalat sig, nämligen
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs
län, länsarkitekterna i Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands
län, överlantmätaren i Malmöhus län, väg förvaltningen i Örebro län, Stockholms
stads kammarkontor, byggnadsnämnderna i Göteborg och Varberg,
stadsarkitekten i Östersund samt länsarkitekternas förening.

Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende anför länsarkitekternas
förening, att en stads planläggning vore ej blott av lokalt utan även av
stort allmänt intresse. Lagförslaget innebure ett tydligt avsteg från hävdvunnen
uppfattning om statens ansvar för angelägenheter av detta slag. Staten
borde ha befogenhet att påverka utvecklingen. Endast om planen förlänades
direkta rättsverkningar, vilket kunde ske efter framställning av staden,
inträdde statens granskningsrätt. Antagligen komme dessa fall att bli
sällsynta, varför praktiskt taget det statliga inflytandet på planläggningen i
stort eliminerades. Föreningen framhåller alt möjlighet visserligen funnes
för staten att på indirekt väg influera på planläggningen i stort. Staten kunde
nämligen genom att vägra fastställa eu stadsplan, som upprättats i överensstämmelse
med generalplan, framtvinga eu ändring av denna och därmed

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

påverka planläggningen i stort. Möjligheterna härtill reducerades emellertid
därigenom, att överenskommelser kunde träffas och dispositioner vidtagas,
som låste generalplanen. Vid stadsplaneringen borde däremot större frihet
lämnas städerna, ty här sammanfölle det allmänna intresset med
städernas och betryggande rättsregler skyddade enskilda intressen. Länsarkitekten
i Älvsborgs län framhåller, att om generalplanen ej bleve föremål
för en allsidig prövning och detaljplaner därefter uppgjordes efter
generalplanen, stadens hela utveckling bundes utan att de granskande
myndigheterna någonsin finge tillfälle att bedöma de stora linjerna i stadens
planläggning. Överlantmätaren i Malmöhus län anför, att även om vid fastställandet
av detaljplan möjlighet funnes att i viss utsträckning hindra fullföljandet
av en olyckligt utformad generalplan, olägenheterna av denna sällan
läge så i öppen dag, att de komme till synes eller kunde rättas vid
fastställelse av en detaljplan över endast ett mindre område. Stockholms
stads kammarkontor framhåller, att generalplanen hade en grundläggande
betydelse för den slutliga planläggningen och att planen många gånger även
i detalj torde komma att föregripa stadsplanernas utformning. Exploateringens
intensitet och den därav beroende frågan om hus- och lägenhetstyper
måste sålunda bli föremål för en låt vara preliminär bedömning redan
på generalplanestadiet. Byggnadsnämnden i Varberg anmärker, att om Kungl.
Maj:t vid prövning av en stadsplan, som upprättats på grundval av en icke
fastställd generalplan, funne, att den senare icke vore lämplig, stor tidsförlust
åstadkommes genom att planerna måste omarbetas. En sådan omarbetning
kunde medföra olägenheter, om stadens myndigheter utgått från
att generalplanen vore riktig och därför räknat med blott kort tid för stadsplanens
fastställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att den största sakkunskapen
på hithörande område funnes hos statliga myndigheter. Planfrågorna
borde därför i många fall få en ur alla synpunkter mera tillfredsställande
lösning, om generalplanerna granskades av nämnda myndigheter,
än genom den behandling, planfrågorna underkastades av planförfattare och
kommunens egna organ. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar att riktlinjerna
för en stads eller ett samhälles framtida utveckling fixerades genom
generalplanen. Det borde med hänsyn härtill fästas minst lika stor vikt vid
att generalplanen finge en riktig utformning som att en stadsplan eller en
byggnadsplan bleve riktigt behandlad. Med hänsyn till den betydande andel
av kostnaden för huvudtrafiknätets utbyggnad som täcktas med statsbidrag
—- 95 procent av kostnaden — syntes det befogat, att generalplanen, innan
den förelädes kommunens beslutande organ, genom styrelsens försorg bleve
tekniskt granskad i fråga om trafikledernas utformning. Det måste nämligen
vara ett vitalt intresse för stadsfullmäktige att vid prövning av ärendet veta,
om trafiknätet vore så utformat att staden kunde påräkna dylikt statsbidrag.
Våg förvaltningen i Örebro län tillägger i detta sammanhang, att trafikledernas
utformning inom en stad kunde få en avgörande inverkan på planeringen
av intilliggande landsbygds vägnät, synnerligast som många städer

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

107

omfattade stora ytterområden med gles bebyggelse. Ett nära samråd mellan
planförfattaren och vägmyndigheterna finge förutsättas ske under planens
utarbetande. Emellertid finge en generalplan tillmätas så stor betydelse beträffande
trafikledernas planläggning, att föreskrift om obligatoriskt gransk -ningsförfarande i detta hänseende borde meddelas. Civilförsvarsstyrelsen
uttalar, att åtgärder till förekommande av skadeverkningar vid luftanfall
icke alltid omfattades med förståelse av kommunala myndigheter, särskilt
under fredstid. För att säkerställa att erforderliga åtgärder för sådant ändamål
vidtoges vid planläggningen, borde generalplanen granskas av statlig
myndighet, innan planen antoges.

Tekniska högskolan i Stockholm har anfört, att stadsplaner och byggnadsplaner
enligt förslaget ej skulle avse större områden än som vore eller
kunde förväntas inom överskådlig tid bliva bebyggda. Denna regel innebure
en avgjord men synnerligen befogad brytning med nu rådande praxis. Förutsättningen
för en dylik begränsning av detaljplanerna måste dock vara,
att generalplanen utfördes på ett fullt tillfredsställande sätt. Med hänsyn
till generalplanens grundläggande betydelse vid samhällsplaneringen borde
generalplanen fastställas av Kungl. Maj:t, varemot stadsplanen i regel borde
kunna fastställas av länsstyrelsen. Liknande uppfattning har uttalats av
svenska arkitekters riksförbund, som därvid tillika framhållit, att man med
en sådan ordning skulle vinna en smidigare och snabbare administration.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser däremot tillräckliga skäl för fordran å
fastställelseprövning saknas. Länsstyrelsen erinrar, att generalplan, sedan
den antagits, enligt förslaget skulle insändas till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.
En viss prövning av generalplanen torde i detta sammanhang böra
ske för bedömande av frågan om planen fyllde de krav, som med hänsyn
till stadens utveckling rimligen borde ställas å densamma eller om föreläggande
att vidtaga ändring av planen skulle meddelas stadsfullmäktige. Denna
prövning torde emellertid icke behöva vara så ingående som en fastställelseprövning.
En fastställelseprövning skulle komma att onödigt tynga planarbetet
och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar, som
en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer.

Med avseende å frågan om generalplanen bör göras obligatorisk
erinrar svenska arkitekters riksförbund, att utredningens uppfattning,
att så ej borde ske, motiverats med den begränsade tillgången på
kompetenta planförfattare och med att sådana planer ej vore nödvändiga i
vissa städer med ringa byggnadsverksamhet. Då emellertid generalplanen
vore det betydelsefullaste planinstitutet för reglering av ett samhälles utveckling,
borde föreskrivas, att sådan plan i varje fall skulle upprättas för städer,
men att Kungl. Maj:t i vissa fall ägde medgiva undantag härifrån. Frågan
om generalplan, borde vara obligatorisk även för stadsliknande samhällen
på landet borde närmare utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter
med hänsyn till generalplanens grundläggande betydelse för de flesta
samhällens framtida utveckling, om icke planen borde göras obligatorisk för
städerna och de större samhällena. Därest av särskilda skäl, såsom t. ex.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att stadsplan redan funnes fastställd för stadens eller samhällets hela område,
något behov av generalplan icke förefunnes, borde Kungl. Ma,j:t äga
medgiva befrielse från skyldigheten att uppgöra sådan plan. Liknande uppfattning
har uttalats av länsstyrelsen i Kalmar län, länsarkitekterna i Hallands
och Älvsborgs län samt överlantmätaren i Gotlands län.

Byggnadsstyrelsen anför i detta sammanhang, att styrelsen vid många tillfällen
understrukit vikten av att städerna och samhällena läte verkställa noggrannare
undersökningar och utredningar av de grundläggande faktorer som
vore av betydelse för den efterföljande detaljplaneringen. Utan tillgång till
dylikt material, som lämpligen kunde framläggas i form av en generalplan,
bleve det ofta omöjligt att närmare bedöma lämpligheten av viss stadsplan,
i all synnerhet om denna endast berörde en mera begränsad del av samhällets
område. Ehuru myndigheterna inom vissa städer och samhällen visat förståelse
för angelägenheten av att åvägabringa dylika grundläggande utredningar
och goda generalplaner på sina håll upprättats, saknades dock i det
stora flertalet fall sådan plan. En viss förbättring i detta hänseende syntes
emellertid ha inträtt, i den mån städernas och samhällenas behov av sakkunniga
biträden kunnat tillgodoses.

Svenska stadsförbundet framhåller, att generalplanen enligt förslaget skulle
ha endast vägledande uppgift. Med hänsyn härtill syntes giltiga skäl icke
finnas att föreskriva rätt för Kungl. Maj:t att ålägga kommun att upprätta
generalplan eller vidtaga ändring i sådan plan. Förbundet vore övertygat om
att man kunde lita till den lokala bedömningen beträffande behovet av dylik
planering. I detta hänseende borde erinras, att åtskilliga städer redan
nu och således utan stöd av några som helst lagbestämmelser i ämnet funnit
sig böra söka åstadkomma sådana planer. Det låge också i sakens natur,
att en central bedömning av dylika frågor omöjligen kunde i det enskilda
fallet grundas på lika god inblick i de för frågan avgörande lokala förhållandena
som de kommunala organen själva ägde.

Länsstyrelsen c Göteborgs och Bohus län har förordat, att kommun, sedan
generalplan upprättats, åtminstone i viss omfattning erhölle rätt att
tvångsvis lösa mark, som enligt planen vore avsedd för
enskilt bebyggande. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen
i Västmanlands län, Stockholms stads fastighetskontor och stadsplanekontor,
stadsfullmäktige i Sundbyberg, byggnadsnämnden i Härnösand, svenska
stadsförbundet, svenska kommunaltekniska föreningen och svenska teknolog
föreningen.

Beträffande giltighetstiden för förordnande om förbud
mot nybyggnad inom områden, som i generalplan undantagits från
tätbebyggelse eller annan bebyggelse, uttalar länsarkitekten i Stockholms län,
att sådant förordnande ofta avsåge område, där en exploatering rimligen
icke borde komma till stånd på lång tid. Någon anledning att här taga upp
förbudsfråga så ofta som vart femte år syntes knappast föreligga. Arbetet
med förnyandet av förbud vore icke oväsentligt och med den utveckling,
planväsendet enligt lagförslaget kunde förväntas gå emot, syntes allt, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

109

kunde underlätta arbetet, böra göras. Om förbudstiden skulle maximeras,
borde tio år sättas som maximum. Hinder torde ej föreligga att dessförinnan
liäva förbudet, därest utvecklingen och ändrade förhållanden gjorde detta
önskvärt. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen i Stockholms län
och svenska arkitekters riksförbund. Även byggnadsnämnden i Eskilstuna
anser, att en längre tidrymd än fem år i regel bör kunna ifrågakomma.
Länsarkitekten i Jämtlands lån vill helt slopa tidsbegränsningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser däremot den föreslagna tidsbegränsningen,
fem år, lämplig. Genom denna begränsning tvingades vederbörande
att med bestämda mellanrum taga under övervägande, huruvida meddelat
byggnadsförbud alltjämt behövde bestå eller detaljplanläggning skulle äga
rum.

Tekniska högskolan i Stockholm har förordat, att kostnaden för
upprättande av generalplan, med hänsyn till dennas stora allmänna
betydelse och statens direkta intresse i vägväsende och skolväsende,
till väsentlig del skulle bestridas av statsmedel.

Stockholms stads kammarkontor har framhållit, att det från ekonomisk
synpunkt vore vanskligt att ge publicitet åt en preliminär men jämförelsevis
detaljerad plan. En för det allmänna ogynnsam markvärdestegring och osund
markspekulation borde undvikas.

Departementschefen.

Generalplanen är avsedd att vara en översiktsplan som för en kommun
eller större delen därav angiver grunddragen för markens användning och
som skall tjäna till ledning vid framtida detaljplanering. I generalplanen
skola enligt förslaget angivas viktigare trafikleder och allmänna platser
samt de områden som avses skola tätbebyggas eller tagas i anspråk för
friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär. Huvudsyftet med generalplanen
är sålunda att klargöra de faktorer som äro av betydelse för den
efterföljande detaljplaneringen. Utan en sådan översikt är det i allmänhet
icke möjligt för de kommunala organen och granskande, statliga myndigheter
att avgöra, huruvida ett förslag till detaljplan för ett begränsat
område riktigt anpassats till utvecklingen inom kommunen i dess helhet.
Icke minst betydelsefull blir generalplanen från vägväsendets synpunkt.
Genom att planläggningen sker i ett större sammanhang kunna bebyggelseområdena
bestämmas på ett med hänsyn till förefintliga eller planerade
trafikleder mera ändamålsenligt sätt än eljest. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får genom planen den överblick över trafiknätet utan vilken det är
svårt för styrelsen att vid granskning av förslag till stadsplaner bedöma
lämpligheten av ifrågasatta trafikanordningar. Om översiktsplan saknas, kan
följden lätt bli, att onödigt dyra eller eljest mindre lämpliga trafikleder utläggas.

För att generalplanen skall kunna fylla sin uppgift behöver den icke vara
förenad med rättsverkningar på samma sätt som en stadsplan eller bygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

nadsplan. Det är naturligtvis önskvärt, att en generalplan, varigenom marken
planerats på ett ändamålsenligt sätt, icke frångås utan att det påkallats
av utvecklingen. Om planen ej är tvingande, är det icke alltid möjligt
att hindra, att marken bebygges eller eljest tages i anspråk på ett
sätt som försvårar planens genomförande. Å andra sidan skulle en plan som
är bindande komma att verka tyngande och kunna föranleda ett besvärligt
koncessionssystem. Det lärer icke heller kunna ifrågakomma att göra planen
tvingande utan att föreskriva skyldighet för kommun att åtminstone i
vissa fall ersätta markägarna den skada som uppkommer för dem genom att
de icke få förfoga över marken på det sätt som de eljest kunnat göra. En
dylik skyldighet kan medföra att kommunerna underlåta att upprätta generalplan.
Institutet skulle följaktligen icke vinna tillämpning i önskvärd utsträckning.
övervägande skäl synas därför tala för att generalplanen i första
hand får vara allenast en översiktsplan till ledning för framtida detaljplanering.

Åtskilliga kommuner torde emellertid icke ha några betänkligheter mot
att göra generalplan tvingande. Med hänsyn härtill torde möjlighet böra
finnas att förläna planen eller del därav rättsverkan. I stad torde detta
böra ske endast efter framställning av stadsfullmäktige. På landet äro förhållandena
annorlunda. För de egentliga landskommunernas del torde man
icke kunna undvara initiativrätt för något statligt organ. Jag vill erinra,
att länsstyrelsen äger att på landet fastställa byggnadsplaner och utomplansbestämmelser
utan att kommunen gjort framställning därom och det
synes ej möta större betänkligheter mot att tillerkänna generalplan på landet
vissa rättsverkningar även utan framställning av kommunen. Ett beslut
härom behöver ej alltid medföra ekonomiska förpliktelser för kommunen.
Kan beslutet medföra direkta utgifter för kommunen av någon betydenhet,
torde framställning från kommunens sida regelmässigt böra förutsättas.

Den möjlighet att förläna generalplan bindande verkan som sålunda
skulle finnas är främst påkallad av önskemålet att hindra, att mark som i
planen undantagits för särskilt ändamål — exempelvis för väg, allmän plats
eller friluftsliv — bebygges eller tages i anspråk på sätt som försvårar generalplanens
genomförande. Nämnda möjlighet kan emellertid få stor betydelse
därutöver. För ett samhälles ändamålsenliga utveckling kan det, såsom
förut nämnts, vara av stor vikt, att ett område tills vidare undantages
från bebyggelse även om det visserligen i och för sig är lämpat härför. Så
kan vara fallet, om i närheten finnes ett redan planlagt område som ännu
icke till fullo bebyggts och det är önskvärt, att det redan planlagda området
först utnyttjas innan ny mark tages i anspråk för bebyggelse. Nu gällande
lag saknar emellertid medel att tills vidare undantaga visst område från
bebyggelse. Som en följd härav ha — till förekommande av oreglerad
randbebyggelse —- stadsplan eller byggnadsplan fastställts för så stora
områden, att de icke kunna förväntas bliva bebyggda inom rimlig
tid. Planerna bli till följd härav ej sällan omoderna långt innan de utnyttjats.
En annan olägenhet av denna ordning är, att bebyggelsen blir alltför
spridd samt att vägar liksom anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

111

draga onödigt stora kostnader. Som en nödfallsutväg har mark, som ansetts
böra reserveras, på några håll utlagts som allmän plats och därigenom undantagits
från bebyggelse. För att förebygga sådana missförhållanden torde generalplanen
böra bereda möjlighet att reservera mark, vilken tills vidare, i
avbidan på samhällets utveckling, antingen icke alls får tagas i anspråk för
bebyggelse eller i varje fall icke får tätbebyggas. Genom att giva generalplanen
rättsverkan i sådan del kan planen utnyttjas för att framtvinga ett
utbyggande av samhället i etapper.

Beslut, varigenom rättsverkan tillagts generalplan i vad mark reserverats
för framtida behov torde böra meddelas allenast för viss tid, med möjlighet
till förlängning. Stadsplaneutredningan har föreslagit, att sådant beslut skall
kunna gälla fem år. I några yttranden har hävdats att denna tid skulle vara
alltför kort och borde utsträckas till tio år. Då det emellertid synes motiverat,
att de kommunala organen åtminstone vart femte år taga under omprövning,
huruvida byggnadsförbudet alltjämt behöver bestå eller tiden är mogen
för detaljplanläggning, anser jag den av utredningen föreslagna tidsbegränsningen
väl avvägd.

Någon inlösningsskyldighet för kommun beträffande sådana reservat som
nu nämnts torde, då intrånget i markägarnas förfoganderätt avses skola vara
av allenast övergående art, ej böra föreskrivas. Frågan, i vilken utsträckning
ersättning bör utgå för skada som markägare åsamkas genom byggnadsförbudet,
avser jag att behandla i samband med vissa spörsmål rörande förbud
mot tätbebyggelse (se sid. 119—120).

Av samma skäl som anförts beträffande regionplan torde den i flera yttranden
berörda frågan om rätt för kommun att tvångsvis inlösa mark som
enligt generalplan är avsedd till enskilt bebyggande icke böra nu upptagas
till prövning.

I ett flertal yttranden har förordats, att generalplan skall obligatoriskt upprättas
för alla städer och andra större samhällen. Det är naturligtvis med
hänsyn till den grundläggande betydelse som generalplan måste få för den
följande utvecklingen önskvärt, att sådan plan finnes för alla städer och
större samhällen med ännu outnyttjade ytterområden eller liknande. Det
torde emellertid kunna förväntas, att de flesta städer och samhällen även
utan tvingande föreskrift utan dröjsmål komma att föranstalta om upprättande
av generalplan. Med hänsyn till svårigheterna att i alla fall erhålla
kompetenta arbetskrafter för planernas uppgörande anser jag ovillkorlig
skyldighet för kommun att upprätta generalplan ej böra föreskrivas. Såsom
stadsplaneutredningen föreslagit bör dock möjlighet finnas att framtvinga
uppgörande av generalplan för kommun som utan skäl underlåter att föranstalta
härom. Uppgörande av generalplan kan framtvingas, förutom genom
direkt föreläggande, genom att begärd faststiillelse av detaljplan vägras,
intill dess erforderlig generalplaneutredning verkställts.

Generalplan torde, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, böra antagas
av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet. I ett stort antal yttranden
har förordats, att planen — även i det fall att den icke skall äga
rättsverkan — skall fastställas av statlig myndighet. De skäl som anförts till

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

stöd härför äro otvivelaktigt beaktansvärda. I den mån generalplanen icke
avses skola vara tvingande är emellertid fastställelse av planen icke erforderlig
för att vinna det med planen avsedda huvudsyftet att tjäna till ledning
vid efterföljande detaljplanering. Att fordra fastställelse skulle därjämte
tynga planarbetet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till
att generalplanen på grund av utvecklingen måste ändras oftare än andra
planer. Jag anser mig därför icke kunna biträda det i yttrandena framförda
förslaget, att generalplanen alltid skall fastställas av statlig myndighet. Det
är emellertid av största betydelse, att generalplanen utformas under hänsynstagande
till icke blott lokala utan även allmänna behov. Under planens
utarbetande bör samråd därför äga rum med bl. a. vederbörande statliga
plan-, väg- och civilförsvarsmyndigheter. Med hänsyn till de indirekta rättsverkningar
planen medför även om den icke är tvingande synes därjämte
en viss kontroll över planarbetet böra anordnas på det sättet att planen underkastas
granskning av statlig myndighet, innan den antages av fullmäktige.
En sådan granskning skulle medföra bl. a. den fördelen, att de kommunala
myndigheterna kunna med större säkerhet påräkna att detaljplaner,
vilka uppgöras med ledning av en generalplan som vid sådan granskning
lämnats utan erinran, bli fastställda. Granskning av generalplan för stad, köping
och municipalsamhälle torde böra ankomma på byggnadsstyrelsen. Generalplan
för landskommun synes lämpligen böra granskas av länsarkitekten.

Om generalplan skall erhålla bindande verkan, torde den böra underkastas
en mera ingående prövning än nyssnämnda granskning. Denna prövning
synes böra ankomma på Kungl. Maj:t, såvitt avser generalplan i stad, köping
och municipalsamhälle. I fråga om generalplan på landet torde prövningen
i överensstämmelse med vad som eljest i allmänhet gäller på landet böra
anförtros länsstyrelsen. Beslut, varigenom bindande verkan tillägges generalplan,
synes lämpligen böra ha formen av att planen fastställes att lända
till efterrättelse. Av vad jag förut anfört framgår att sådan fastställelse kan
avse del av planen.

Det torde, på samma sätt som i fråga om stadsplan, principiellt böra ankomma
på vederbörande kommun att svara för de med generalplans upprättande
och genomförande förenade kostnaderna. Frågan, i vad mån statsbidrag
bör utgå till kostnaden för upprättande av generalplan, torde icke böra
prövas i detta sammanhang.

Mot vad stadsplaneutredningen anfört rörande nödvändigheten att låta
generalplanen komma till allmänhetens kännedom har jag icke något att
erinra.

Stadsplan.

Stadsplaneutredningen.

Det nuvarande stadsplaneinstitutet skall enligt utredningens förslag bevaras
i princip oförändrat. Utredningen har emellertid förordat ett stort antal ändringar
i gällande bestämmelser angående stadsplan. För innebörden av dessa
ändringsförslag kommer jag att redogöra i samband med detaljmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113

Stadsplaneutredningen har betonat angelägenheten av att stadsplaneläggning
i förskott av alltför stora områden förhindras. Det borde därför stadgas,
att stadsplan ej finge utläggas över större område än som kunde förväntas
bli bebyggt inom överskådlig tid. Det vore även önskvärt, att redan
fastställda planer, vilka strede mot detta stadgande, reviderades till överensstämmelse
därmed. En dylik revision borde genomföras med all den
skyndsamhet som tillgången på kompetenta arbetskrafter medgåve.

Utredningen anför vidare, att det inom stad alltid skulle finnas byggnadsnämnd,
vars lov erfordrades för företagande av nybyggnad. Om utanför
stadsplanelagt område tätare bebyggelse syntes vara att förvänta, hade nämnden
att antingen tillse att stadsplan uppgjordes eller ock verka för att andra
åtgärder vidtoges till förhindrande av ett planlöst eller eljest olämpligt utbyggande
av staden. Av vikt vore, att en stad icke sökte undandraga sig
stadsplaneläggning, där sådan erfordrades. Genom tillämpning av bestämmelserna
i 4 § stadsplanelagen, vilka utredningen förutsatte skola bibehållas,
kunde emellertid missförhållanden av detta slag förhindras. Enligt nämnda
bestämmelser kunde Kungl. Maj:t framtvinga en stadsplan eller stadsplaneändring,
där så funnes nödigt för stads allmänna utveckling eller till främjande
av betydande allmänt intresse. Det syntes böra åligga länsstyrelsen att,
om länsstyrelsen funne påkallat att stadsplan upprättades och sådan plan
icke syntes kunna åvägabringas i annan ordning, anmäla förhållandet för
Kungl. Maj:t för vidtagande av nödiga tvångsåtgärder.

Yttrandena.

Några anmärkningar mot stadsplaneinstitutet av mera principiell innebörd
ha icke anförts i yttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs lån har uttalat, att
de nya bestämmelserna om stadsplan utformats på ett i allmänhet lyckligt
sätt och under tillvaratagande av de positiva värden som gällande rätt representerade.
Byggnadsstyrelsen anför, att stadsplaneinstitutet i utredningens
förslag underkastats endast mindre förändringar, vilka i stort sett sammanfölle
med av styrelsen tidigare framförda synpunkter och ej föranledde någon
erinran från styrelsens sida.

Tekniska högskolan i Stockholm, vilken såsom förut nämnts förordar
att generalplanen alltid skall fastställas av Kungl. Maj:t och få en grundläggande
betydelse, anför, att om generalplaneinstitutet finge den starkare
ställning, som sålunda föreslagits och som skulle medföra att stadsplanerna
i regel skulle kunna fastställas av länsstyrelse, stadsplaneringen komme
att beslå i ett utformande i detalj av vad som fastslagits i generalplanen.
Detta syntes också lämpligt.

Beträffande stadsplaneutredningens uttalande om angelägenheten av att
stadsplan ej fastställes för alltför stora områden har föreningen Sveriges
stadsarkitekter anfört, att det för en stor del samhällen under tidigare år
fastställts stadsplaner av den omfattning, att de vida överskrede vad som

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

114

Kungl. Maj;ts proposition nr 131.

kunnat tänkas bliva exploaterat inom överskådlig tid. När fråga uppkommit
om de stadsplanelagda områdenas bebyggande, hade stadsplanerna visat sig
oändamålsenliga. Ej alltid hade stadsplaneändring kunnat genomföras, innan
bebyggelse redan ägt rum. Behov av att få sådana stadsplaner i vissa
delar upphävda hade därför vid skilda tillfällen framträtt, men upphävande
hade i regel icke medgivits annat än i samband med upprättande och fastställande
av ny plan. I och med region- och generalplaneinstitutens tillkomst
måste sådant upphävande kunna ske. Ett riktigt generalplanerande
med tidsprogram m. m. torde icke vara möjligt, försåvitt gamla, omoderna
och olämpliga stadsplaner skulle lägga sin tyngande hand över detsamma.
I motiveringen till utredningens lagförslag framhölles även detta, och tydligen
avsåges, att efter förslagens genomförande framställningar om äldre
planers undanröjande skulle kunna bifallas. En sådan ordning måste emellertid
anses vara så betydelsefull, att den borde givas uttryckligt stöd i
lagtexten. Liknande mening har uttalats av svenska kommunaltekniska föreningen
och byggnadsnämnden i Gävle.

Stockholms stads stadsplanekontor framhåller i detta sammanhang, att
förefintligheten av sakkunnigt genomarbetade och tillräckligt omfattande
generalplaner vore en förutsättning för att man skulle kunna inskränka
stads- och byggnadsplaner till att omfatta endast aktuella byggnadsområden.
Dessa båda sistnämnda planinstitut vore förbundna med en så omfattande
teknisk och administrativ apparat, att de om möjligt icke borde
få större utsträckning än som svarade mot verkligt byggnadsbehov. Olägenheterna
av att stadsplaner fastställts långt innan bebyggelse vore aktuell
vore väl kända, och kontoret kunde på denna punkt inskränka sig till
att peka på exempelvis stadsdelen Aspudden i Stockholm, där en gammal
icke genomförd plan försvårat upprättandet av en ny. Emellertid reglerade
stadsplanerna bebyggelsen så i detalj, att man ofta icke kunde utarbeta
ett slutgiltigt förslag förrän i samband med projekteringen av byggnaderna.
Funnes det redan stadsplan för området, ställdes man inför valet att taga
olägenheterna av den befintliga stadsplanen eller den tidsutdräkt som dess
ändrande medförde.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör stadsplaneinstitutet liksom hittills komma
till användning för detaljplaneringen av bebyggelsen i stad. Införandet i
byggnadslagstiftningen av de nya region- och generalplaneinstituten nödvändiggör
icke några större förändringar av stadsplaneinstitutet. Detta institut
torde därför böra överföras till den nya byggnadslagen i princip oförändrat.

Stadsplaneinstitutet bör, såsom jag förut framhållit, kunna komma till
användning även på landet utan samband med municipalbildning. Denna
utsträckning av stadsplanens tillämpning nödvändiggör dock icke någon
ändring i institutets utformning. Om föreskrifterna rörande iordningställande
och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän
plats prövas vara i oskälig grad betungande för landskommun, bör dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

115

möjlighet finnas att medgiva nödig lindring i kommunens skyldigheter. Vidare
torde böra stadgas befogenhet för länsstyrelse att, då fråga uppkommit
om upprättande av stadsplan för område inom landskommun, föreskriva
det förbud mot nybyggnad som kan finnas påkallat.

I yttrandena har ifrågasatts att, eftersom stadsplanen endast innebär en
utformning i detalj av den planläggning som sker genom generalplanen,
stadsplanen skall fastställas av länsstyrelsen. Ett genomförande av detta
förslag skulle helt visst innebära en förenkling i administrativt hänseende.
Generalplanen avses emellertid icke skola vara obligatorisk och kommer
endast i begränsad utsträckning att bli föremål för fastställelseprövning
Stadsplanerna kunna följaktligen icke antagas regelmässigt utgöra en detaljutformning
av en av Kungl. Maj:t godkänd planläggning i stort. Jag är
med hänsyn härtill icke beredd att nu förorda någon ändring i den nuvarande
fastställelseprövningen. Måhända kan emellertid detta spörsmål framdeles
komma i ett ändrat läge, när erfarenhet vunnits om generalplaneinstitutet.

Jag har i ett annat sammanhang berört olägenheterna av att stadsplan
fastställes för alltför stora områden. Det torde därför i byggnadsstadgan
böra föreskrivas, att stadsplan icke må fastställas för större område än som
kan förväntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid.
Såsom stadsplaneutredningen funnit är det vidare önskvärt, att redan fastställda
planer, som omfatta alltför stora områden, bli föremål för revision.
Frågan om upphävande av fastställd stadsplan är ej reglerad i gällande lag.
Det är emellertid klart, att en stadsplan kan upphävas i samband med att
ny plan fastställes. Hinder torde ej heller möta att utan samband med sådan
ändring upphäva stadsplan. Något särskilt lagstadgande härom synes emellertid
icke påkallat. Kungl. Maj:t lärer även utan att detta uttryckligen angives
i lagen äga befogenhet att upphäva stadsplan i samma ordning som
gäller för antagande och fastställelse av sådan plan.

Om tätbebyggelse, såsom jag förordat, hädanefter icke må komma till
stånd utan föregående prövning och planläggning och markägarna sålunda
kunna förhindras att bygga, där de själva önska, blir det av större vikt
än förr, att städerna icke undandraga sig planläggning när sådan erfordras.
Om en stad emellertid skulle göra sig skyldig till dylik försummelse,
bör möjlighet liksom hittills finnas att framtvinga stadsplan.

Nu gällande detaljbestämmelser rörande stadsplan torde i åtskilliga hänseenden
böra jämkas med hänsyn till den erfarenhet som vunnits vid bestämmelsernas
tillämpning.

Byggnadsplan.

Stadsplaneutredningen.

Beträffande byggnadsplaneinstitutet erinrar stadsplaneutredningen, att
byggnadsplan för närvarande kunde komma till användning allenast på den
egentliga landsbygden. Vid sidan av byggnadsplan och stadsplan kunde de -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

taljplanering ske genom avstyckningsplan. Sistnämnda plan vore emellertid
till sitt syfte egentligen allenast ett institut för planläggning av fastighetsbildningen.
Upprättande av avstyckningsplan vore beroende av vederbörande
fastighetsägare. Från åtskilliga håll hade framförts önskemål om avskaffande
av avstyckningsplaneinstitutet. De erinringar som riktats mot detsamma bottnade
framför allt däri, att institutet från bebyggelsesynpunkt saknade reglerande
verkan. Hinder mötte ej mot att mark, som i avstyckningsplanen utlagts
såsom öppen plats, bebyggdes eller att eljest avsikten med planen motverkades
genom byggnadsföretag. Detta vore uppenbarligen en brist.

I anslutning härtill anför utredningen, att om avstyckningsplanen skulle
bibehållas i planlagstiftningen erfordrades, att institutet i fråga kompletterades
i olika hänseenden. Avstyckningsplanen borde sålunda förbindas med
rättsverkningar i bebyggelsereglerande syfte samt jämväl i övrigt så utformas,
att den i sak komme att få karaktären av en enkel byggnadsplan. Men
med denna uppfattning syntes det irrationellt att behålla avstyckningsplanen
såsom ett särskilt planinstitut. Byggnadsplanen fyllde samma ändamål.

Utredningen erinrar, att fastighetsbildningssakkunniga i sitt den 1 september
1944 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar
av jorddelningslagen samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet
m. m. (SOU 1944: 46) föreslagit, att avstyckningsplanen skulle inom områden,
där jorddelningslagen vore tillämplig, ersättas av byggnadsplan. Beträffande
städer och sådana stadsliknande samhällen, där jorddelningslagen
ej ägde tillämpning, hade fastighetsbildningssakkunniga icke föreslagit någon
ändring i gällande regler. Avskaffandet av avstyckningsplanen på landet behövde
naturligtvis ej medföra, att institutet i fråga upphävdes jämväl för
städernas och de stadsliknande samhällenas del. Å andra sidan torde det
vara nödvändigt, att om avstyckningsplanen där alltjämt skulle kunna förekomma,
institutet underkastades åtskilliga kompletteringar, på sätt nyss antytts.
En avstyckningsplan i stad skulle sålunda till såväl innehåll som rättsverkningar
komma att icke nämnvärt skilja sig från byggnadsplanen på landet.
Att vid sådant förhållande bibehålla benämningen avstyckningsplan
syntes olämpligt. Innan ståndpunkt toges till frågan om införande av byggnadsplan
i städer och stadsliknande samhällen, borde emellertid övervägas,
om överhuvud taget där vid sidan av stadsplanen erfordrades något detaljreglerande
planinstitut.

Utredningen har härom anfört följande:

Skall utan risk för att markägarnas intressen otillbörligen åsidosättas
kunna uppehållas fordran på att tätare bebyggelse icke må äga rum inom
stads område, med mindre detaljplan för bebyggelsen upprättats, torde stadsplaneinstitufet
i dettas nuvarande skick icke vara tillfyllest. Att få en stadsplan
till stånd mot stadens vilja är för närvarande förenat med åtskilliga
svårigheter. Markägarna skulle, om stadsplan vore den enda förutsättningen
för tätbebyggelse, kunna utsättas för godtycke från städernas sida. Den enligt
4 § stadsplanelagen gällande begränsningen i städernas s. k. stadsplanemonopol
är ej alltid tillräcklig garanti häremot. Det kan vara skäligt, att en
markägare medgives exploatera sin mark för hyggnadsändamål, även om det

Kungl. Maj.ts proposition nr 131

117

ej, på sätt stadgas i nämnda paragraf, finnes för stadens ändamålsenliga utveckling
eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att stadsplan
upprättas för området.

Men ej heller ur städernas synpunkt är det tillfredsställande, att man för
planläggning av bebyggelsen inom visst område alltid är hänvisad till stadsplaneinstitutet,
sådant detta utformats i den nuvarande stadsplanelagen. Även
med beaktande av de möjligheter till ekonomiska lättnader för städerna, som
52 och 53 §§ stadsplanelagen erbjuda, synes det icke rimligt, att en stad för
att säkra reglerad bebyggelse inom ett område, som staden kanske helst
skulle vilja se helt fredat från tätbebyggelse eller som i varje fall icke anses
lämpligen böra för närvarande exploateras, skall vara tvungen att bekosta
och genomföra stadsplan för området. Upprättas inom sådant område detaljplan,
synes det åtminstone skäligt, att vederbörande markägare svara för
kostnaderna i större utsträckning än som erfordras i fråga om stadsplan.

Vill man möjliggöra detaljreglering av bebyggelsen i stad inom område,
där staden icke önskar upprätta stadsplan, och där någon skyldighet för
staden härutinnan ej heller föreligger enligt gällande bestämmelser, torde,
om man bortser från en med bebyggelsereglerande verkan utrustad avstyckningsplan,
två vägar stå öppna. Den ena är, att byggnadsplaneinstitutet —
med de jämkningar däri som av omständigheterna kunna påkallas — införes
även i stad. Härmed viimes att staden kan undgå ekonomiskt ansvar för
planen och att detta i stället kommer att omedelbart åvila vederbörande
markägare, vilka, om de önska erhålla tillstånd till tätbebyggelse, själva få
bekosta erforderlig planläggning och dennas genomförande. Den andra vägen
är, att staden visserligen förpliktas upprätta och genomföra stadsplan jämväl
inom område, beträffande vilket någon skyldighet härtill ej åligger staden
enligt 4 § stadsplanelagen, men att samtidigt tillses, att staden icke därigenom
orsakas kostnader. De kostnader, som i detta sammanhang ifrågakomma,
äro ej blott engångsutgifter för planens upprättande, marklösen samt
anläggning av gator och ledningar m. m. utan även framtida årliga utgifter,
t. ex. för gatuunderhåll, renhållning och belysning.

Beträffande sistnämnda alternativ framhåller utredningen, att om man utvidgade
stadens skyldighet att upprätta och genomföra stadsplan, gällande
bestämmelser angående stadens och markägarnas inbördes rättsförhållanden
borde på det sätt ändras, att stadens möjlighet att av markägarna få ersättning
för sina kostnader ökades. På sätt och vis skapades därigenom ett helt
nytt planinstitut ehuru under stadsplanens namn. Skulle nuvarande ersättningsregler
kompletteras med särbestämmelser för det specialfall av stadsplan,
varom här vore fråga, bleve apparaten ganska tung. Frånsett de betänkligheter
mot en anordning av antytt slag, som av nu angivna orsaker
inställde sig, kunde principiella invändningar göras. Lagens ståndpunkt kunde
sägas vara den, att det enda fall, då en stadsplan borde få upprättas mot
vederbörande stads önskan, vore, när stadens underlåtenhet att upprätta sådan
plan måste med hänsyn till stadsplanens nödvändighet ur stadens eller
statsnyttans synpunkt anses såsom en verklig försummelse. Denna ståndpunkt
syntes alltjämt äga fog för sig.

Utredningen uttalar, alt om man av anförda skäl icke ville utvidga städernas
skyldighet att upprätta stadsplan, man vore hänvisad alt införa
bvggnadsplan i stad. De icke sladsplanelagda delarna av en stads ylterom -

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

råden företedde till sin natur ofta ej någon skillnad från den egentliga landsbygden.
Likaväl som inom eu landskommun tätbebyggelse kunde regleras
genom byggnadsplan, syntes dylik plan böra komma till användning för
reglering av bebyggelsen inom sådana med landsbygden jämförbara delar
av stad, vilka ännu ej vore mogna för stadsplan. Stadsplaneutredningen föresloge
alltså, att avstyckningsplanen även i städer och stadsliknande samhällen
ersattes med en byggnadsplan. Gällande bestämmelser om byggnadsplan
vore emellertid ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. De erinringar,
vilka kunde riktas mot nuvarande föreskrifter, hänförde sig huvudsakligen
dels till byggnadsplanens rättsverkningar, dels ock till reglerna om
kostnaderna för planens uppförande.

Beträffande byggnadsplanens rättsverkningar anför utredningen till ep
början:

Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är det i 63 §
stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan.
Därjämte äger, jämlikt tredje stycket av samma paragraf samt 20 §, länsstyrelsen
meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets
användande för avsett ändamål. Har, sedan byggnadsplan fastställts,
nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må enligt 65 § sådan mark,
som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av
nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas
i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor härför är dock, att
marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den
fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,
eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. I annat fall är fastighetsägaren
ej, även om i byggnadsplanen mark avsetts för väg, skyldig
att på grund av planen upplåta den sålunda utmärkta vägmärken. Någon
föreskrift om skyldighet att upplåta nyttjanderätten till i byggnadsplanen
upptagen allmän plats, i den mån den ej erfordras för samfärdseln, finnes alls
icke. Motsvarighet saknas vidare alldeles till de i fråga om stadsplan gällande
bestämmelserna angående lösen av mark inom det planlagda området. Avsaknaden
av alla ersättningsbestämmelser kan medföra orättvisor markägarna
emellan. En ägare kan nödgas tåla intrång i sin förfoganderätt till marken
i förhållandevis större utsträckning än andra utan att fördenskull erhålla
större nytta av planen. Beträffande byggnadsplans rättsverkningar må slutligen
nämnas att genom lag den 20 juni 1941 har till 63 § stadsplanelagen
fogats ett nytt fjärde stycke, däri stadgas att, om så finnes erforderligt, länsstyrelsen
äger för område, som ingår i byggnadsplan, meddela förbud mot
nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anordnats.

Att ersättning ej kan tillerkännas markägare för intrång till följd av byggnadsplan
har medfört en mycket stor inskränkning i möjligheterna att utföra
planläggningen rationellt. Vägar ha sålunda många gånger icke kunnat i
planen förläggas på lämpligast möjliga sätt, och utläggandet av mark till
parker och andra öppna platser samt till offentliga byggnader bar förhindrats
eller försvårats. De uppkomna bristerna ha tydligt framträtt exempelvis
i sådana fall, då stadsplan skolat läggas över områden, som förut planlagts
genom byggnadsplan.

De viktigaste spörsmål, som påkalla reglering inom ett byggnadsplaneområde,
gälla vägar och andra allmänna platser samt vatten och avlopp. Enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

119

vad nyss nämnts kan länsstyrelsen framtvinga en lösning av avloppsfrågan
genom att, med stöd av 63 § fjärde stycket stadsplanelagen, förbjuda nybyggnad
inom området, innan avlopp anordnats. Liknande befogenhet synes böra
tilldelas länsstyrelsen jämväl beträffande vattenförsörjningen och vägarna.

Utredningen anser, att vattenlagens regler i huvudsak vore väl ägnade
att möjliggöra genomförandet av planlagda avloppsföretag. Vad anginge
vattenförsörjningsanordningar saknades i lagen ännu bestämmelser om ett
samgående av de av sådana anordningar berörda intressenterna. Detta hindrade
dock ej, att vattenledningsförelag tillskapats i stor utsträckning, vanligen
i kommunal regi. Mången gång hade dessa företag kunnat till största
delen finansieras på basis av inflytande avgifter för vattenledningsvatten.
Både beträffande vattenlednings- och avloppsföretag syntes för övrigt särskilt
under senare år kunna spåras en tendens i den riktningen, att kommunerna
blivit alltmer intresserade av att taga initiativ till och på olika sätt
stödja sådana företag.

Med avseende å vägar och andra allmänna platser har utredningen anfört
följande.

Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får
såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, markägaren
härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något
att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas
samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir
läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare
måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den
nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits, orättvisor
för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det visserligen
rimligt, att mark avstås utan ersättning. Detta gäller de i 65 § stadsplanelagen
omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts till
väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare
verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett stadgande,
motsvarande stadsplanelagens 65 §, torde alltså böra finnas jämväl
i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande
de i 52 § stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas även i
fråga om byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av byggnadsplanen,
för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig att
även i andra fall än de som avses i 65 § stadsplanelagen i viss utsträckning
upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför erhålla
gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom. Avsättes
eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål, som nu
sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels under
vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet att bebygga
marken, dels ock. då sedermera marken tages i anspråk för avsett ändamål,
gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes ersättningen
böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående ersättningens
bestämmande skäligen gälla samma regler som då mark tages i anspråk
för vägändamål utanför planlagt område.

Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän
väg, böra åvila kronan. 1 andra fall synes erforderlig medelsanskaffning och
medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna bero
på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning,
som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än
vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer,
bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och
underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros
uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett byggnadsplaneområde
utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes
ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om
densamma ej godtages, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild förening
för ändamålet av samma slag som vägföreningen, vilket emellertid
förefaller att vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde vägföreningen
ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften.

Skapas möjlighet för vägförening att taga befattning ej blott med vägar
utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan
den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande byggnadsplaneinstitut
därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän
plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångsvis
tagas i anspråk för avsett ändamål. En förutsättning för att en fastighetsägare
skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än samfärdseln,
synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till
ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock att garantier vinnas för
att platsen efter upplåtelsen iordningställes för ändamålet och underhålles.
De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad här
föreslås, att åvila vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot införande
av skyldighet för markägare att, om vägförening finnes, efter förordnande
av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts till
allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn
till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt.

I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att länsstyrelsen
alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager
under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna om vägförening
inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garantier
för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad dels ock förutsättningar
att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna platser.
Hinder möter naturligtvis ej att, om länsstyrelsen så finner för gott, i vägföreningen
intaga ett större område än del som ingår i byggnadsplanen.
Föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i samband med byggnadsplan
pröva lämpligheten av att vägförening kommer till stånd torde böra meddelas
i byggnadslagstiftningen.

Angående kostnaderna för byggnadsplans upprättande erinrar utredningen,
att dessa för närvarande enligt 60 § andra stycket stadsplanelagen skola
gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag
ej lämnas av kommunen. Vidare erinras, att riksdagen sedan år 1936 anvisat
vissa belopp att användas till förskott av kostnader för uppgörande av
byggnadsplaner.

Utredningen framhåller, alt det allmänna kunde ha sådant intresse av att
en byggnadsplan komme till stånd för visst område, att bidrag till kostnaderna
skäligen borde lämnas. För statens del syntes sålunda bidragsskyldighet
böra föreligga, om i byggnadsplanen utlagts mark, som avsåges
skola tagas i anspråk för allmän väg. överhuvud taget torde, då en byggnadsplan
så utformades, att staten direkt hade nytta av densamma, statsbi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

121

drag böra utgå. Jämväl om någon direkt statsnytta icke kunde påvisas,
kunde det med hänsyn till det intresse ur allmän synpunkt, som praktiskt
taget alltid vore förbundet med att planläggning skedde i erforderlig utsträckning,
i vissa fall vara skäligt, att statsmedel ställdes till förfogande.
Statsbidragets syfte borde då vara att lätta markägarnas börda och borde
utgå endast i den mån denna börda med hänsyn till omständigheterna framstode
såsom särskilt betungande.

Vad angår kommunens deltagande i plankostnaderna uttalar utredningen,
att det måste anses vara ett kommunalt intresse, att bebyggelsen inom kommunen
planlades och reglerades på ett ändamålsenligt sätt. De av en byggnadsplan
berörda markägarna hade väl i allmänhet nytta av planen. Nyttan
kunde dock vara mycket olika. Största fördelen av en byggnadsplan hade de
markägare, vilka önskade exploatera sin mark och genom planläggningen
finge möjlighet härtill. Om en byggnadsplan berörde allenast markexploatör,
som gjort ansökan om planen, borde det allmänna vara fritt från alla
kostnader för planens upprättande. Även om viss mark medtoges i planen
uteslutande av plantekniska skäl, d. v. s. för att möjliggöra en lämplig planlösning,
kunde det vara rimligt, att markexploatören betalade hela plankostnaden.
Funnes ej markexploatör, fördelades enligt nuvarande regler
kostnaderna mellan ägarna av den mark, som inginge i planen. Detta förfarande
kunde många gånger leda till mindre tillfredsställande resultat. Om
mark medtoges av allenast plantekniska skäl, bleve nyttan för markägarna
ingen eller ringa, men kostnaderna för planens upprättande ökades. Även
på annat sätt kunde planen givas en utformning, som icke vore till direkt
nytta för de i planen ingående fastigheterna, t. ex. genom att i planen reserverades
mark för framtida eventuellt behov av någon kommunal byggnad.
Fastigheter, som redan vore bebyggda, då byggnadsplanen utlades, torde vidare
ofta icke ha någon större nytta av planen, åtminstone icke annat än på
längre sikt. Det kommunala intresset av byggnadsplanens tillkomst syntes
böra leda till, att kommunen deltoge i kostnaderna, om och i den mån dessa,
med hänsyn till vad sålunda anförts, icke skäligen kunde uttagas av markägarna.

Stadsplaneutredningen har förordat, att den möjlighet att erhålla förskott
av statsmedel till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, som nu
funnes, bibehölles. Behov av förskott torde i regel föreligga i alla fall utom
sådana, då byggnadsplan utlades över ett område uteslutande för att tillmötesgå
markägares önskan att kunna exploatera sin jord för byggnadsändamål.
Frågan om förskott borde liksom nu prövas av Kungl. Maj:t. Om länsstyrelsen
funne förskott påkallat för upprättande av byggnadsplan, skulle
alltså, innan vidare åtgärd vidtoges, ärendet underställas Kungl. Maj:t. Beviljades
förskott, skulle länsstyrelsen omedelbart föranstalta om byggnadsplanens
upprättande. Om Kungl. Maj:t ej funne skäl alt medgiva förskott,
borde länsstyrelsen pröva, huruvida byggnadsplan det oaktat borde upprättas
samt, om så funnes ej böra ske, omedelbart upphäva av länsstyrelsen
för det ifrågasatta byggnadsplaneområdet meddelat bvggnadsförbud.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Med avseende å kostnadernas fördelning mellan markägarna anför utredningen,
att svårigheter mött att fördela kostnaderna efter markägarnas nytta
av planen. Om planen begränsades till ett område av sådan storlek, att dess
bebyggelse kunde antagas komma att äga rum inom överskådlig tid, torde
förutom att kostnaderna minskades svårigheterna att fördela dem bli mindre.
Eu kostnadsfördelning efter nyttoprincipen torde ytterligare underlättas, om
möjlighet lämnades för markägarna i vissa fall att erhålla statsbidrag.

Utredningen anför vidare:

Ur rättvisesynpunkt torde någon invändning mot en kostnadsfördelning,
direkt grundad på markägarnas nytta av planen, icke kunna göras. Vilken
fördelningsgrund man än vill använda måste syftet likväl vara, att varje
markägare skall svara för kostnaderna allt efter sin nytta. Tydligast kommer
denna nytta till synes, då fastigheten exploateras. Det mest tillfredsställande
resultatet skulle därför vinnas, om markägarna bleve betalningsskyldiga för
plankostnaderna först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges. Att genomföra
ett dylikt system möter emellertid praktiska svårigheter såväl i fråga om
fördelningen av kostnaderna som beträffande särskilt tillsynen av att dessa i
behörig ordning betalas. Men hänsyn härtill torde kostnadsfördelningen och
kostnadernas gäldande böra liksom nu ske i anslutning till byggnadsplanens
uppgörande.

Kostnadsfördelningen skulle emellertid underlättas, om länsstyrelsen hade
någon mera bestämd regel att hålla sig till än nuvarande knapphändiga
stadgande om nyttan såsom uteslutande fördelningsgrund. Såsom nyss antytts,
torde en byggnadsplans värde för de däri ingående fastigheterna i allmänhet
taga sig uttryck i de exploateringsmöjligheter, som genom planen
erhållas. Exploateringsmöjligheterna å sin sida bero i första hand av arealen
byggnadismark. I andra hand bestämmas nämnda möjligheter av den enligt
planen medgivna bebyggelsen å fastigheterna. Med hänsyn härtill synes såsom
huvudregel lämpligen kunna upptagas ett stadgande av innehåll, att
plankostnaderna skola fördelas mellan markägarna i förhållande till den
areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer en var av dem, därvid
emellertid samtidigt skall tagas i beaktande omfattningen av den bebyggelse,
som planen medgiver dem. Skulle särskilda omständigheter, exempelvis att
eu fastighet redan vid planens fastställande är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med planen, föranleda, att de kostnader, som enligt denna
fördelningsgrund belöpa å viss markägare, ej stå i skäligt förhållande till
hans nytta av planen, får kostnadsfördelningen jämkas med hänsyn därtill.

Med avseende å tillämpningen torde ett dylikt stadgande erbjuda avsevärda
fördelar framför det nu gällande. Ett förfarande, sådant som det här föreslagna,
torde också lämna ett i stort sett tillfredsställande resultat. Där så
finnes skäligt och erforderligt, bör visst anstånd med betalningen av plankostnader,
till vilkas gäldande förskott utgått av allmänna medel, kunna
efter omständigheterna lämnas, förslagsvis för en tid av högst fem år efter
det kostnadsfördelningen vunnit laga kraft. Härigenom blir bördan för markägarna
avsevärt mindre tyngande än om hela beloppet måste utbetalas i ett
sammanhang.

Vad nu sagts angående bestridandet av kostnaderna för ny byggnadsplan
torde böra i princip gälla jämväl vid ändring av planen. Vidtages ändring
utan föranledande av markägare på grund av förhållanden, vilka inträffat
efter planens fastställande — exempelvis såsom följd av att en ny allmän väg
skall utläggas över området — böra markägarna emellertid vara fritagna
från betalningsskyldighet. Kostnaderna synas då böra gäldas av den, till

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 123

vilken anledningen till ändringen är att hänföra, i nyss anförda exempel
alltså staten.

Utredningen framhåller, att det vid uppgörande av byggnadsplan lätt kunde
inträffa, att planens genomförande bleve betungande för deltagarna i företaget.
För en vägförening kunde det kanske i vissa fall vara svårt att anskaffa
de erforderliga medlen. Då en väg anlades, funnes möjlighet att erhålla
statsbidrag till vägens byggande och underhåll. Det syntes önskvärt,
att motsvarande möjlighet öppnades då det gällde bestridande även av vissa
andra kostnader än vägkostnader, vilka voro förbundna med genomförandet
av en byggnadsplan.

Vad utredningen sålunda föreslagit beträffande byggnadsplans rättsverkningar
samt kostnaderna för planens upprättande och genomförande avser
byggnadsplan på landet. Utredningen framhåller, att de särskilda synpunkter,
som i planhänseende gjorde sig gällande för städernas vidkommande,
föranledde att i viss mån andra regler måste tillämpas för stad än för landet.
På landet borde byggnadsplan liksom för närvarande kunna fastställas utan
att någon önskan därom kommit till uttryck från markägarnas sida. I stad
däremot syntes en förutsättning för fastställande av byggnadsplan böra i allmänhet
vara, att markens ägare gjorde framställning därom, och byggnadsplanen
syntes i regel ej böra få utan ägarnas samtycke givas annat innehåll
än i framställningen begärdes. Berörda olikhet mellan stad och land sammanhängde
med att i stad skulle, innan tätbebyggelse finge ske, regelmässigt
upprättas stadsplan. Emellertid ville man hålla möjlighet öppen för
markägare att exploatera sin mark i vissa fall även utan att stadsplan upprättades.
Någon anledning att giva länsstyrelsen generell befogenhet att påtvinga
markägare i stad en byggnadsplan, som han ej ansåge passande för
sig, förelåge i allmänhet ej. På landet, där möjligheten att fastställa stadsplan
ej funnes, bleve förhållandet ett annat. Upprättandet av byggnadsplan,
vare sig av enklare eller av mera invecklad beskaffenhet, kunde där ej göras
beroende av markägaren.

Utredningen har anfört, att de angivna olikheterna mellan byggnadsplan i
stad och byggnadsplan på landet icke borde gälla undantagslöst. Stundom
vore vissa i stad ingående områden av sådan karaktär, att de helt liknade
vanliga jordbruks- eller skogsområden på landsbygden. I anslutning härtill
anför utredningen bl. a.:

Inom dylika områden i stad kunna givetvis, liksom utanför stadens område,
tätortsbildningar uppstå. Kan bebyggelsen ej lämpligen regleras enbart
genom utomplansbestämmelser eller genom generalplan, som givits rättsverkningar,
och äro förhållandena ej heller sådana, att det framstår som ett
exploatörsintresse, att byggnadsplan upprättas, skulle enligt vad ovan anförts
stadsplan vara den enda utvägen att få eu detaljplaneläggning till stånd. En
stadsplan kan emellertid i dessa fall vara för staden obekväm och kan för
övrigt vara olämplig redan med hänsyn till det kanske mycket stora avståndet
till den egentliga stadskärnan. Däremot kan det förefalla naturligt, att
byggnadsplan — med den karaktär densamma föreslås skola erhålla för
landsbygdens vidkommande — uppgöres för området i fråga, på samma sätt

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

som dylik byggnadsplan får upprättas för områden av alldeles likartad natur
i närheten men på andra sidan stadsgränsen.

Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet
att för visst område i stad förordna, att i stället för de föreslagna
bestämmelserna om byggnadsplan i stad motsvarande bestämmelser om
byggnadsplan på landet skola tills vidare tillämpas. Härigenom vinnes möjlighet
att på ett smidigt sätt anpassa bestämmelserna om detaljplaneläggningen
i stad efter de inom stadsområdet i varje särskilt fall rådande förhållandena.

Utredningen har till sist betonat betydelsen av att vid utläggandet av byggnadsplan
tillse, att planen ej komme att omfatta större område än att detsamma,
i den mån det ej redan vore bebyggt, kunde antagas komma att bebyggas
inom nära förestående tid. Nuvarande vidsträckta byggnadsplaner
medförde nämligen ej alltid önskvärd koncentration av bebyggelsen. Då
byggnadsplan sålunda utlades över visst område, kunde det vara lämpligt,
att för kringliggande mark fastställdes utomplansbestämmelser, så att byggnadsverksamheten
där hleve föremål för fortlöpande kontroll. Därjämte
skulle möjlighet finnas att för viss tid förbjuda tätbebyggelse utanför det
planlagda området. Beträffande de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
bestående byggnadsplaner, vilka omfattade alltför stora områden, torde
det bli nödvändigt att upphäva dem och utlägga nya planer över områden
av mera lämplig storlek. För återstående del av det forna byggnadsplaneområdet
borde lämpligen fastställas utomplansbestämmelser, eventuellt även
meddelas förbud mot tätbebyggelse. De kostnader som markägare, vilken
sålunda uteslötes ur byggnadsplan, haft för dennas upprättande, bleve härigenom
för honom onyttiga. Om förhållandet skulle vara det, att förskott
av allmänna medel utgått till kostnaderna för den ursprungliga bvggnadsplanen
samt att markägare, som uteslötes ur planen, ännu ej återgäldat på
honom belöpande andel av förskottet, borde Kungl. Maj:t med hänsyn härtill
taga under övervägande eftergivande av återbetalningskravet. Det vore
önskvärt, att en allmän översyn av byggnadsplanerna komme till stånd ur
de synpunkter, stadsplaneutredningen här framhållit. Utredningen förordade,
att bidrag av statsmedel kunde utgå för detta ändamål. För första året
syntes ett reservationsanslag av 50 000 kronor böra anvisas under sjätte huvudtiteln
för bidrag till revision av gällande byggnadsplaner.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström ha i sitt yttrande uttalat,
att utredningens förslag, att ansvaret för vägar och allmänna platser
inom byggnadsplaneområde skulle kunna åvila vägförening, vore i stort sett
tillfredsställande. Emellertid vore frågor om vattenförsörjning och oskadliggörande
av orenlighet ofta inom dylika områden ett lika stort eller större
problem, som berett bekymmer och svårigheter och som många gånger icke
kunde lösas tillfredsställande utan att de enskilda tomtägarna gemensamt
bure ansvar härför. Det vore ofta svårt att få ett ledningsföretag genomfört,
med mindre samtliga berörda tomtägare hade skyldighet deltaga däri. Det
syntes därför ändamålsenligt, att vägförening, som hade att ansvara för vä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

125

gar och andra allmänna platser inom byggnadsplaneområde, även kunde
taga befattning med ledningsnät och andra uppgifter som avsåge vattenförsörjning
och oskadliggörande av orenlighet. Detta förefölle så mycket naturligare,
som ledningar och vägar många gånger anlades samtidigt såsom
ett enhetligt företag. Enligt förslaget ägde länsstyrelse förbjuda bebyggelse,
till dess avloppsledning anordnats. Det kunde dock betvivlas, att detta vore
en praktisk och smidig väg till lösning av problemet. Förbudsförfarandet
verkade gärna irriterande. Lagrådet hade för övrigt vid förbudsregelns tillkomst
år 1941 framhållit, att regeln måste tillämpas med varsamhet. Utredningens
förslag beträffande kostnaderna för upprättande av byggnadsplan
på landet innebure givetvis en förbättring jämfört med nuvarande förhållanden,
men tillämpningen av bestämmelserna syntes alltjämt komma att
medföra tvister och tidsutdräkt. På grund härav och då upprättandet av
byggnadsplaner på den egentliga landsbygden i regel vore av övervägande
allmänt intresse, kunde det ifrågasättas, om icke kostnaderna borde helt bestridas
med statliga och kommunala medel.

Yttrandena.

Förslaget om att ersätta avstycknings plan med byggnadsp
1 a n har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har däremot avstyrkt förslaget under
framhållande bland annat, att planering av jord medelst avstyckningsplan
hittills förekommit i huvudsak endast beträffande områden, där förutsättningar
saknats för annan än en viss, tämligen begränsad bebyggelse. Institutet
hade ofta använts för avstyckning inom smärre fritidsområden och
för reglering av bebyggelsen utefter sjöstränder. Det syntes länsstyrelsen
varken ändamålsenligt eller ekonomiskt att för ett sådant, merendels på en
relativt öde ort beläget och i ringa omfattning exploaterat område söka planlösningen
genom att tvinga markägaren att använda det ganska omständliga
byggnadsplaneinstitutet framför det väsentligt enklare, billigare och smidigare
avstyckningsplaneinstilutet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs lön har
förklarat sig icke kunna tillstyrka avstyckningsplanens avskaffande. Planens
viktigaste funktion vore att preliminärt åskådliggöra bebyggelsens ordnande
i det allra första stadiet av samhällsbildning, alltså innan förutsättningarna
för upprättande av byggnadsplan ännu vore för handen. Icke minst vore
avstyckningsplanen värdefull såsom komplement till utomplansbestämmelser.
Väl vore det otvivelaktigt, att avstyckningsplaneinstitutet, sådant det
för närvarande vore utformat, vore behäftat med vissa bristfälligheter. Något
förslag till lämpligare planform hade emellertid icke framkommit.
Stadsplan eu tredningen förutsatte visserligen att en förenklad form av byggnadsplan
skulle ersätta avstyckningsplanen. Några närmare bestämmelser
om huru sådana enklare byggnadsplaner skulle vara beskaffade återfunnes
dock ej i förslaget. Det funnes anledning befara att de föreslagna vidlyftiga
stadgandena rörande sättet för byggnadsplans upprättande och vad planen

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

skulle innehålla omöjliggjorde den förenkling som vore motiverad, när det
gällde områden med ringa och begränsad bebyggelse. Kostnaderna för uppgörande
av byggnadsplan komme sannolikt att bli vida högre, även om ett
enklare förfarande kunde komma till användning, än kostnaderna för avstyckningsplan
för samma område. I ett bos länsstyrelsen nyligen anbängiggjort
ärende begärdes fastställelse å sju avstyckningar inom ett förut
helt obebyggt område. Länsstyrelsen vägrade fastställelse under förklaring
att förutsättningarna för krav på avstyckningsplan vore för handen. Av belägenheten
och tomternas storlek m. m. framgick avsikten att exploatera
området för sommarstugebebyggelse e. dyl. Därest avstyckningsplaneinstitutet
enligt utredningens förslag icke funnits, hade länsstyrelsen haft att
överväga, huruvida byggnadsplan borde uppgöras. Då sannolikheten för ytterligare
bebyggelse utöver den planerade var ringa och då markens värde
icke gärna kunde tåla de kostnader som en byggnadsplan skulle draga,
hade länsstyrelsen sannolikt nödgats fastställa avstyckningarna och eftergiva
kravet på varje slag av planering. Genom detta exempel ville länsstyrelsen
visa, att avsaknaden av ett enkelt och lätthanterligt institut för planering
av en begynnande bebyggelse kunde komma att leda till att samhällets
reglerande ingripande inträdde vid ett senare stadium än som nu vore fallet.
Länsstyrelsen ansåge, att avstyckningsplaneinstitutet i någon form borde bibehållas
för att användas vid reglering av mindre exploateringsområden som
vore i en ägares hand. Däremot borde givetvis institutet icke komma till användning,
där det vore fråga om planering av bebyggelse i någon större omfattning.
Jämväl överlantmätaren i Kristianstads län anser, att myndigheternas
möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa reglerande i fastighetsbildningen
inom gryende samhällsbildningar minskades på ett betänkligt sätt genom
avstyckningsplaneinstitutets försvinnande. Det vore synnerligen önskvärt att
avstyckningsplaneinstitutet bibehölles, kompletterat med bestämmelser av
byggnadsreglerande innebörd.

Tveksamhet om lämpligheten av förslaget i förevarande del har uttalats
i några yttranden. Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar, att länsstyrelsen
förordat fastighetsbildningssakkunnigas förslag om avstyckningsplaneinstitutet.
Länsstyrelsen hade därvid förutsatt, att ett med avseende å
tillkomst och tillämpning enklare planinstitut än byggnadsplaneinstitutet
skulle införas i planlagstiftningen. Enkelhet i utformningen vore av särskild
vikt för att skänka önskad snabbhet åt förfarandet, så att hinder i
onödan icke lades för en legitim fastighetsbildning i sådana fall, där visserligen
ingen större tätbebyggelse förutsåges men en viss reglering av fastighetsbildningen
vore önskvärd. Då stadsplaneutredningen i stort sett bibehölle
det gamla byggnadsplaneinstitutet oförändrat och inskränkte sig till att för
sådana fall, där avstyckningsplan eljest bort ifrågakomma, förorda ett enklare
utförande av byggnadsplanen, ställde sig länsstyrelsen i viss mån tveksam.
Då någon förenkling i det administrativa förfarandet vid vissa frågors
behandling icke föreslagits och då i fråga om kostnaderna och tiden för utarbetande
av sådana planer, som vore avsedda att ersätta avstyckningspla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

127

nerna, någon avsevärd nedskärning i förhållande till nu gällande byggnadsplaner
icke torde vara att påräkna, kunde det med fog befaras, att intresset
för den enklare planbildningen komme att avsevärt minskas med påföljd
att planläggning i regel komme till stånd endast i sådana fall, där den framtvingades
av de övervakande myndigheterna. Länsstyrelsen i Älvsborgs lån
uttalar, att den föreslagna reformen komme att medföra en från allmänhetens
synpunkt ogynnsam försinkning av enklare byggnadsplaneärendens
handläggning genom att det för fastställande av byggnadsplan fordrades ett
förfarande, som vore betydligt omständligare än det som nu gällde för avstyckningsplan.
Svenska landskommunernas förbund har föi-klarat sig icke
ha något att erinra mot förslaget under förutsättning att byggnadsplanen
med avseende å mark, där bebyggelsen med säkerhet kunde förutses bli
begränsad, icke komme att kräva någon vidlyftigare administrativ behandling
eller större kostnader för de enskilda än avstyckningsplanen nu
gjorde. Liknande uttalanden ha därjämte gjorts av länsarkitekterna i Kristianstads,
Malmöhus och Älvsborgs län, överlantmätarna i Uppsala och Älvsborgs
län samt kommunalnämnderna i Mora och Stora Kopparbergs socknar.

Beträffande byggnadsplanens rättsverkningar enligt förslaget
uttalar länsarkitekten i Örebro län, att dessa icke kunde anses tillräckligt
omfattande för en i många fall önskvärd reglering av en samhällsbildning
å landsbygden. Detta förhållande pekade mot en större användning av
stadsplaneinstitutet utan municipalbildning. Statens bgggnadslånebyrå anmärker
mot förslaget, att vissa olägenheter av bl. a. sanitär art icke kunnat
helt undvikas på grund av de begränsade rättsverkningar, som tillagts byggnadsplanen.
Sålunda förelåge icke skyldighet för kommun alt inom område
under byggnadsplan utföra gator samt ledningar för vatten och avlopp.
Berörda anläggningar förutsattes skola bekostas av markägarna själva. Enligt
vad erfarenheten utvisade hade sagda förhållanden icke sällan medfört,
att alltför stora tomter utlagts. Vidare hade i regel varje tomtägare anordnat
egen brunn, ofta med hydroforanläggning, samt uppsamlingsställe för grövre
föroreningar i avloppsvattnet. Flerstädes hade avloppsvattnet släppts ut i
ett närbeläget dike. Dylika bristfälliga eller provisoriska anordningar hade
på åtskilliga håll — ibland efter ganska lång tid — vållat svåra sanitära
olägenheter, med påföljd att omfattande och kostsamma nyanläggningar
måst utföras. Beträffande vägarnas standard vore densamma inom byggnadsplanerade
områden ofta mycket låg, beroende därpå att markägarna inom
området haft intresse av att så långt möjligt begränsa sina utgifter för ändamålet;
ej sällan torde markägarnas åtgärder i berörda avseende ha bestått i
enbart eget arbete. De enligt byggnadsplanen anlagda vägarna hade därför
i ett stort antal fall icke fungerat tillfredsställande. Den av ulredningen anvisade
viigen måste bli ganska omständlig. Härtill komme, att det torde vara
tveksamt, huruvida vattenlagens bestämmelser rörande avloppsledningar kunde
tillämpas inom samtliga de områden, där byggnadsplan kunde komma
att fastställas.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Svenska landskommunernas förbund har förklarat sig icke ha något att
erinra mot att den nuvarande rätten till tomtindelning inom byggnadsplan
ej bibehölles. Därest markvärdestegringsproblemet icke erhölle en för
landsbygdens tätorter acceptabel lösning, uppkomme dock frågan om icke
landskommunerna vid eget utbud av förvärvad mark borde tillämpa tomträttsinstitutet.

Förbundet anser det vidare vara inkonsekvent att byggnadsplaneinstitutet
icke utrustats med expropriationsrätt. För de större, icke municipala tätorterna
vore avsaknaden av bestämmelser härom en kännbar brist. Bäst
vore emellertid om i dylika tätortsbildningar stadsplaneinstitutet kunde tilllämpas.

Länsarkitekten i Älvsborgs län anmärker, att hinder icke funnes mot byggande
över fastighetsgräns i byggnadsplaneområde. Det hade förekommit,
att byggnad inom sådant område förlagts över tre fastigheter. Olämpligheten
härav låge i öppen dag. Det syntes därför böra föreskrivas, att nybyggnad
ej finge förläggas över fastighetsgräns på annat sätt än som sammanfölle
med i byggnadsplanen avsedd sammanbyggnad.

Länsarkitekten i Kopparbergs län uttalar, att möjligheterna enligt förslaget
att i Kopparbergs län genomföra en byggnadsplan vore med hänsyn till
de där rådande, invecklade ägoförhållandena otillräckliga. Det hade i många
fall visat sig vara en framkomlig väg att kombinera byggnadsplan med skiftesförrättning.
Möjligheterna att på denna väg nå ett acceptabelt resultat
vid plangenomförandet vore emellertid beroende av markägarnas frivilliga
medverkan. Önskvärt vore att kunna genomföra en dylik kombination även
utan direkt framställning från markägarna.

Med avseende å byggnadsplans genomförande har i flera yttranden
framhållits, att den av utredningen föreslagna utvägen att förordna
om förbud mot nybyggnad, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnats
inom byggnadsplaneområdet, visserligen kunde hindra en från sanitär
synpunkt menlig bebyggelse men icke gåve någon positiv lösning av problemet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller därvid, att den möjlighet,
som nu funnes att meddela byggnadsförbud, innan avlopp ordnats,
icke visat sig vara till fyllest. Då förbudsvägen vore motbjudande på grund
av den irritation, förbuden i allmänhet skapade bland dem som bleve berörda
därav, hade myndigheterna i stor utsträckning i det längsta dröjt
med att tillgripa dylika förbud och resultaten hade väl i de flesta fall blivit,
att förbudet, när det en gång utfärdats, kommit för sent. Förhållandena
hade i regel under tiden utvecklats därhän att ett tillrättaläggande visat sig
svårt. För undvikande av dessa missförhållanden, av vilka länsstyrelsen
hade tråkiga erfarenheter, syntes den enda utvägen vara den, att man vid
planläggning för samhällsmässig bebyggelse redan från början redovisade
behoven icke blott av vägar och andra kommunikationsleder utan även av
ledningar för vatten och avlopp och att lösningen av samtliga dessa frågor
gjordes beroende av byggnadsplanens stadfästande. Även länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser den åtgärd i negativ riktning, som länsstyrelse ägde

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

129

vidtaga för framtvingande av vatten- och avloppsfrågornas lösning, innan ett
område bebyggdes, icke vara ändamålsenlig. Meddelande av förbud kunde
under vissa förhållanden verka hämmande på utvecklingen. Liknande mening
har uttalats av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Svenska teknologföreningen har däremot förordat, att det föreslagna byggnadsförbudet
gjordes generellt, så att nybyggnad inom byggnadsplaneområde
icke finge utan länsstyrelsens tillstånd företagas, innan vägar, vattenförsörjning
och avlopp ordnats. Samma mening har uttalats av Stockholms stads
fastighetskontor, drätselkammaren i Malmö, stadsfullmäktige i Kristinehamn
samt byggnadsnämnderna i Trollhättan och Borlänge.

Byggnadsnämnden i Borås anser förslag till byggnadsplan böra åtföljas
av fullständig plan för vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av
vattenförorening. Det kunde förutsättas, att en exploatör, som avhänt sig
stor del av ett byggnadsplaneområde, därefter saknade intresse för frågan om
vattenförsörjning och avlopp inom området. De nya markägarna kunde ha
dyrt förvärvat sina tomtplatser utan att närmare sätta sig in i vilka förpliktelser,
som i dessa delar kunde komma att åvila dem. Det borde därför stadgas
skyldighet för sökande till byggnadsplan att svara för dessa förpliktelser
och att i regel i samband med ansökningen ställa säkerhet för deras
fullgörande. Kostnaderna komme exploatören givetvis att uttaga av tomtägarna,
men dessa bleve dock i tillfälle att överblicka situationen och undgå
att i vidrigt fall få betala dubbelt för vatten och avlopp. Härmed skulle också
skälen bortfalla till hittillsvarande restriktiva tillämpning av bestämmelserna
om nybyggnadsförbud i avbidan på lösningen av avloppsfrågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det vara en väsentlig brist hos förslaget,
att något rättssubjekt icke funnes, som kunde sörja för byggnadsplans genomförande.
Länsarkitekten i Norrbottens län framhåller i detta sammanhang,
att länsstyrelse och byggnadsnämnd icke ägde de befogenheter och
ekonomiska möjligheter, som erfordrades för planens genomförande. Överlantmätaren
i Jämtlands län anför, att erfarenheterna från länet visade, att
vatten- och avloppsfrågoma i de flesta fall icke kunde få en tillfredsställande
lösning med nu gällande bestämmelser i vattenlagen. Planläggning av
vatten och avlopp för ett byggnadsplaneområde borde nämligen ske i ett
sammanhang för hela området, då endast därigenom en tillfredsställande lösning
av ledningsnätets sträckning och dimensionering, eventuella reningsanordningar
m. in. kunde erhållas. Att lösa frågan på frivillighetens väg hade
visat sig icke genomförbart, utan man hade i trängande fall varit nödsakad
bilda municipalsamhälle. Även överlantmätaren i Malmöhus län anser, att
svårigheterna för åstadkommandet av en lösning enligt vattenlagen vore
stora. Den initiativkraft och förmåga som vore en grundförutsättning för att
en lösning över huvud skulle komma till stånd vore långt ifrån alltid till
finnandes hos den enskilde. Vattenlagens bestämmelser innebure dessutom
bl. a., alt en fastighetsägare inom ett byggnadsplaneområde, som önskade
bebygga sin fastighet tidigare än andra, bleve tvungen att förskottera kostnaderna
för avlopp. Kunde det anses skäligt att den, som först byggde, en Ilihang

till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 131.

130

Kungl. Maj ds proposition nr 131

sam skulle förskottera en anläggning, som medförde att kringliggande mark
bleve mera åtråvärd? Och vore det skäligt, att han förskotterade påbörjandet
av en anläggning i mycket större format än som erfordrades enbart för
hans fastighet? Förhållandet medförde att den, som hade dålig ekonomi,
kunde tvingas vänta med en eljest önskvärd byggnation, samt att tomtspekulanter
ställde sig avvaktande i hopp att någon annan skulle börja eller
sökte sig till andra områden, där frågan redan lösts, med påföljd att markpriserna
där stege utan att markägaren på något sätt behövt bidraga till
kostnaderna för avlopp och dylikt. Överlantmätaren i Västerbottens län, som
finner utredningens skäl mot tillskapande av rättsmedel utöver dem vattenlagen
lämna icke bärande, påpekar svårigheterna för en enskild tomtägare
att förvärva rätt att använda annan fastighets vattenledning och att nyttja
vattentäkt å annans fastighet och, även om sådana förvärv kunde åstadkommas,
omöjligheten att fast knyta dylika rättigheter till fastighet. Bristen på
reglerande bestämmelser i dessa frågor hade lett till olämplig fastighetsbildning.

Byggnadsstyrelsen anser det visserligen kunna ifrågasättas, om icke utredningens
förväntningar, att de i samband med genomförande av en byggnadsplan
uppkommande frågorna om anordnande av anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp skulle kunna lösas genom att dessa angelägenheter
genom frivilliga överenskommelser överlämnades åt vägföreningen inom
byggnadsplaneområdet, vore alltför optimistiska. Ett försök enligt utredningens
linje borde dock göras. Om det senare skulle framgå, att svårigheterna
att rationellt lösa frågorna på angivet sätt vore alltför stora, kunde,
sedan praktiska erfarenheter vunnits, andra lämpliga åtgärder övervägas.

I ett flertal yttranden har förordats, att vägförening, på sätt de två reservanterna
föreslagit, skulle ansvara för byggnadsplans genomförande jämväl
med avseende å vattenförsörjning och avlopp. Reservanternas förslag har tillstyrkts
av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Hallands, Västmanlands
och Gävleborgs län, länsarkitekterna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs
län, överlantmätarna i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, tekniska högskolan i Stockholm, drätselkammaren i Malmö,
stadsingenjören i Sandviken och Gävleborgs läns byggnadsnämndsförening.
I några av yttrandena har därvid framhållits, att det förelåge ett starkt behov
ej minst från ekonomisk synpunkt att arbeten rörande de olika tekniska anordningar,
som kunde komma till utförande inom ett byggnadsplaneområde,
koordinerades. Exempelvis borde en vägbana ej iordningställas förrän avloppsledning
utförts, varjämte det i regel krävdes avlopp från körbana genom
den för byggnaderna erforderliga avloppsledningen. Kostnaderna kunde
nedbringas vid såväl anläggande som underhåll och reparation av ledningsnät
och vägar, om arbetena organiserades och utfördes i samma regi.
Intimt samarbete borde åvägabringas mellan vägföreningen och byggnadsnämnden
för planområdet.

I många yttranden ifrågasättes emellertid om vägföreningarna äro lämpliga
såsom organ för byggnadsplans genomförande. Länsstyrelsen i Älvs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

131

borgs lön framhåller i detta sammanhang, att reglerna om vägförening i
lagen om enskilda vägar fått en sådan utformning som endast med svårighet
kunde förenas med det praktiska livets krav. Proceduren vid en vägförenings
tillkomst vore mycket omständlig och tidsödande. Länsstyrelsen skulle,
innan slutligt beslut om föreningens vägar förelåge, hålla tre sammanträden
med sakägarna och meddela tre särskilda beslut, första gången om området
för föreningen, andra gången om stadgarna och tredje gången om vägarna.
Varje sådant beslut kunde överklagas. Härtill komme, att stora svårigheter
mötte, då det gällde att snabbt få erforderliga utredningar verkställda genom
sakkunnigas försorg. Länsstyrelsen hade därvidlag måst anlita vederbörande
distriktslantmätare, som varit överhopade med annat arbete. I ett fall, där
behovet av att vägföreningen skulle kunna träda i funktion med det snaraste
vore påtagligt, hade länsstyrelsen på hösten 1942 upptagit frågan om vägförening
men hade ännu i slutet av år 1945 icke kunnat fastställa vilka vägar,
som skulle vara föreningens. Orsakerna till dröjsmålet vore att söka i
överklagande och svårigheter med att få fram sakkunnigutredningar. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens
förslag på denna väsentliga punkt i byggnadsplaneinstitutets utformning.
Utredningen hade icke tagit tillbörlig hänsyn till den tungroddhet, som vidlådde
vägförening. En sådan organisation hade i praktiken visat sig arbeta
både mödosamt och långsamt, varigenom den betänkligt brustit i effektivitet.
Det kunde, enligt vad erfarenheten givit vid handen, taga flera år att
bilda en dylik förening. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppgivit att en stark motvilja
mot bildande av vägföreningar framträtt i länet. I de båda orter i länet, där
sådan förening bildats, rådde starkt missnöje med organisationen. Länsstyrelserna
i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands
och Jämtlands lön uttala, att det, om vägföreningsinstitutet ansåges böra komma
till användning vid byggnadsplans genomförande, vore nödvändigt att
verkställa en översyn av detta institut i syfte att förenkla detsamma. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus lån anmärker i detta sammanhang att länsstyrelsen,
om en vägförening skulle tredskas, t. ex. vägra att antaga stadgar
eller välja styrelse, icke ägde tillräckliga maktmedel att bemästra situationen.

Overlantmäitaren i Stockholms län framhåller, att vägföreningens omfattning
ingalunda alltid sammanfölle med planområdets. Ej sällan inträffade,
att flera vid olika tillfällen planlagda områden inginge i en och samma vägförening.
Problemet om hur i sådana fall föreningsmedlemmar, vilka vore
utomstående i förhållande till planområdet eller hörde hemma i olika planomraden,
skulle deltaga i kostnader m. m. då det gällde att vidga föreningens
verksamhet till att även omfatta grönområden o. d. hade ej beaktats av utredningen.
Därest utredningens tankegång fullföljdes och länsstyrelsen föranstaltade
om bildande av vägförening för ett område så snart byggnadsplan
däröver blivit fastställd, skulle detta kunna medföra att vägföreningen kom -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

me till ej blott på ett enligt nuvarande begrepp för tidigt stadium utan även
finge alltför litet omfång. Därest byggnadsplanen rörde endast en markägares
område och därifrån blott avskilts en fastighet, kunde man t. o. m. få
gränsfallet att vägföreningen vid sitt bildande erhölle endast två medlemmar.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att utredningens förslag om utvidgning
av vägföreningsinstitutet knappast torde gå att genomföra, i varje fall
ej utan en samtidig grundlig, i förenklande riktning gående revidering av
reglerna om vägförening.

Länsstyrelsen i Värmlands lån har uttalat, att byggnadsplaneinstitutet måste
anses vara behäftat med en brist, som minskade institutets användbarhet,
så länge ett särskilt och gemensamt organ — en byggnadsplaneförening —
saknades för handhavande av de frågor, som uppkomme vid planens genomförande.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anser den lämpligaste formen för
lösning av vatten- och avloppsproblemet inom ett byggnadsplaneområde på
landet vara den, att länsstyrelsen får befogenhet att förordna, att fastigheterna
inom området skola utgöra en samfällighet för ordnandet av vatten- och
avloppsfrågan, om denna ej löstes på annat tillfredsställande sätt. Inom ett
byggnadsplaneområde borde samma samfällighet, som omhänderhade vägarna
inom området, jämväl handha vatten och avlopp. Mellan denna samfällighet
och byggnadsnämnden borde åstadkommas ett intimt samarbete,
lämpligast genom att en ledamot av väg-, vatten- och avloppsföreningen vore
ledamot av byggnadsnämnden eller ägde närvara vid nämndens sammanträden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att frågan om byggnadsplans genomförande
syntes böra lösas antingen genom att organisera byggnadsplaneföreningar,
som utöver vägar och andra allmänna platser skulle omhänderha
vattenförsörjning och avlopp, eller också på det sättet, att kommunerna
gjordes ansvariga för sina tätorters reglering och genomförandet av
för dem fastställda planer. Tillskapandet av byggnadsplaneföreningar skulle
väl förbättra utsikterna att nöjaktigt genomföra tätorternas planering. Men
även med en sådan anordning skulle de av byggnadsplanens begränsade
rättsverkningar betingade svårigheterna kvarstå, varjämte tillkomme, att jämväl
en byggnadsplaneförening med säkerhet komme att bliva ett ohanterligt
och osmidigt institut. Härutöver vore att märka, att kostnadsfrågan redan
under nuvarande omständigheter ej sällan utgjorde ett svåröverkomligt hinder
för att få beslutade byggnadsplaner upprättade. Länsstyrelsen ville därför
i stället föreslå ett lagfästande av skyldighet för kommun att ansvara för
uppgörande och genomförande av byggnadsplan för tätort inom kommunen.
Uppgörande och genomförande av byggnadsplan på andra platser än verkliga
tätorter borde däremot ankomma på markexploatör under kommunal kontroll.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det nödvändigt, att vederbörande kommun
gjordes ansvarig för byggnadsplans realiserande, om icke planen såsom
hittills för sitt genomförande skulle bliva helt beroende av markexploatörernas
intresse. Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

133

lön, länsarkitekten i Hallands län, överlantmätaren i Kronobergs län samt
svenska landskommunernas förbund ifrågasätta, om icke genomförandet av
byggnadsplan borde ankomma på kommun med rätt för denna att uttaga
bidrag härtill av fastighetsägarna.

överlantmätaren i Jämtlands län anser det däremot med hänsyn till den
utsträckning, kommunerna ha inom nämnda län, endast i rena undantagsfall
vara tänkbart, att kommunen trädde emellan för ordnandet av frågor
om vatten och avlopp för ett starkt begränsat byggnadsplaneområde.

De av stadsplaneutredningen föreslagna nya grunderna för fördelning av
kostnaderna för upprättande av byggnadsplan ha i de
flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Blekinge
län har med stöd av sin erfarenhet om verkningarna av gällande bestämmelser
i ämnet vitsordat behovet av en uppmjukning av sistnämnda
bestämmelser. De av utredningen föreslagna stats- och kommunbidragen syntes
ändamålsenliga och ägnade att, om ej helt avlägsna, så dock minska det
missnöje, som nu i allmänhet visades från markägarnas sida. Länsstyrelsen
i Norrbottens lån uppger, att fördelningen av kostnaderna i allmänhet vållat
svårigheter. De nu föreslagna bestämmelserna vore mera detaljerade än de
gällande och föranledde icke någon erinran från länsstyrelsens sida. Det
vore emellertid önskvärt, att närmare anvisningar om förfarandet utfärdades
från centralt håll. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser önskvärt, att
närmare riktlinjer för fördelningen av kostnaderna meddelades instruktionsledes.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån framhåller, att en fördelning av kostnaderna
på markägarna redan i samband med planens fastställande vore förenad
med olägenheter. Fördelningen måste bli rätt godtycklig och kunde lätt föranleda
missnöje. Det mest tillfredsställande resultatet vunnes, om markägarna
bleve betalningsskyldiga först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges.
Kostnaderna skulle i så fall uttagas i form av planavgift i samband
med avstyckningsförrättning. Ett områdes planering måste anses vara ett
kommunalt intresse. Kostnaderna borde därför förskotteras av kommunen.
Beträffande mark, avsedd att exploateras, skulle kommunen sedermera vid
avstyckningsförrättning äga att av exploatören utbekomma å avstyckningen
belöpande andel i plankostnaderna. I fråga om mark, som vore exploaterad
redan vid planens fastställande, skulle kostnaderna stanna å kommunen.
Genom att kommunen ålades att bestrida dessa kostnader komme det att
framstå såsom ett ekonomiskt intresse för kommunen, att planering skedde
på ett så tidigt stadium som möjligt. Statsbidrag förutsattes skola utgå till
nu berörda kostnader. Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län samt överlantmätarna
i Örebro och Västerbottens län anse likaledes, att markägarna
ej böra vara skyldiga att gälda kostnad för byggnadsidans upprättande förrän
i samband med exploatering.

Lantmäteri styrelsen har uttalat, att byggnadsplaneläggning städse representerade
så stort allmänt och kommunalt intresse, att den principiellt och
i första hand borde bekostas av stat och kommun. Kommunen borde dock

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

kunna tillerkännas rätt att, i den mån mark inom planområdet exploaterades,
återfå å denna mark belöpande del av kommunens plankostnad. Om
kommunen på detta sätt finge vidkännas den del av plankostnaden, som belöpte
å före planens upprättande exploaterad mark, komme det att framstå
såsom ett kommunalt ekonomiskt intresse att planläggningen skedde på ett
så tidigt bebyggelsestadium som möjligt. Initiativ från kommunens sida till
upprättande av bvggnadsplan vore då att förvänta och byggnadslagens syfte
skulle härigenom ytterligare främjas. Ålades kommunerna dessa skyldigheter,
skulle man tillika vinna, att markägarna ej behövde gälda sitt bidrag
förrän vid exploateringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län har anfört, att tillkomsten av en
byggnadsplan väl kunde vara ett markägareintresse. Planen tillgodosåge
dock i det stora övervägande antalet fall även allmänna intressen. Dessa
torde ofta vara av betydligt större styrka än de enskilda intressena. Särskilt
framträdde detta, när fråga bleve om att upprätta byggnadsplan för ett redan
bestående samhälle eller utlägga sådan plan över område, som markägaren
ej ville exploatera men som av plantekniska skäl borde tillhöra planområdet.
De flesta av markägarna torde i dylika fall ha ringa eller intet
ekonomiskt intresse av planens tillkomst. Med hänsyn härtill syntes det riktigast,
att kostnaderna för upprättande av byggnadsplan i princip åvilade
stat och kommun, dock med möjlighet för länsstyrelsen att därest mera
markerat markägareintresse kunde påvisas i större eller mindre omfattning
ålägga markägarna att gälda eller deltaga i kostnaderna. Även länsstyrelserna
i Kronobergs, Hallands och Kopparbergs län, länsarkitekterna i Stockholms.
Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt byggnadsnämnderna i
Leksand och Borlänge anse kostnaderna för upprättande av byggnadsplan
vara av den natur att de böra bestridas av staten eller vederbörande kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön framhåller angelägenheten av att erforderliga
medel för genomförande av planläggningen stå till förfogande
omedelbart efter det förordnande meddelats om upprättande av byggnadsplan.
Hittills vunnen erfarenhet visade, att genomförandet av en önskvärd
plan ofta fördröjdes under mycket lång tid till följd av brist på tillgängliga
medel. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att länsstyrelse, i den
mån förskott av statsmedel icke erhölles till upprättande av byggnadsplan
och erforderliga medel ej på annat sätt ställdes till förfogande, borde ha befogenhet
att ålägga vederbörande kommun att förskottera kostnaderna. Liknande
mening har uttalats av byggnadsnämnderna i Österåkers och Järfälla
kommuner.

Vad angår frågan i vilka fall byggnadsplaneinstitutet bör
komma till användning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län uttalat sin tillfredsställelse med att institutet enligt förslaget skulle kunna
tillämpas icke blott där tätbebyggelse vore att förvänta utan även där
sådan bebyggelse redan uppkommit. Erfarenheten hade givit vid handen
att behov av byggnadsplan kanske mest yppat sig för redan bestående samhällen,
framförallt de talrikt förekommande skärgårdssamhällena. Statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

135

byggnadslånebyrä understryker vikten av att byggnadsplan icke uppgjordes
beträffande område, för vilket stadsplan måste anses utgöra det riktiga planinstitutet.
Vederbörande länsstyrelse borde för den skull för varje fall noggrant
överväga, om icke för byggnadsplanering avsett område i stället borde
stadsplaneläggas. Byrån förutskickade att den möjlighet till brytande av
städernas s. k. stadsplanemonopol, som funnes, i förekommande fall utnyttjades.
Betingelserna för stadsplanesamhälle kunde emellertid vara små
för smärre stationssamhällen eller sådana icke stadsplanelagda delar av en
stads ytterområden, som omärkligt överginge i den omgivande landsbygden.
Även om tätbebyggelse förväntades uppstå å dylika områden, syntes byggnadsplanen
vara att föredraga i sådana fall. Länsarkitekten i Norrbo tens lön
anför i detta sammanhang, att erfarenheten visat, att den lämpliga utvecklingen
av tätorter med mellan 1 000 och 2 000 invånare ej bleve säkerställd
blott genom fastställande av byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat sig dela stadsplaneutredningens
uppfattning om vikten av att byggnadsplan icke utlades för större
område än som kunde förutsättas bliva exploaterat inom en nära framtid.
Generalplanen borde kunna bliva av värde vid strävandet efter att begränsa
byggnadsplaneområdena. Länsarkitekten i Jämtlands län anser emellertid,
att utredningen överbetonat vikten av att byggnadsplan ej lades över alltför
stora områden. Ett rigoröst tillämpande av denna i och för sig viktiga princip
kunde leda till olägenheter. De byggnadsplanelagda samhällena bestode
ofta, om ej oftast, av små bebyggelseanhopningar, skilda av större eller mindre
obebyggda områden. En förutseende byggnadsplan måste taga med en hel del
sådana obebyggda områden. Eljest skulle planläggningen sönderfalla i en
mängd osammanhängande stvckningsplaner. Liknande mening har uttalats
av länsarkitekterna i Älvsborgs och Skaraborgs län.

Det föreslagna institutet byggnadsplan i stad har
av fastighetsbildningssakkunniga gjorts till föremål för en ingående granskning.
De sakkunniga anföra sammanfattningsvis följande.

Avstyckningsplanen har i realiteten, låt vara i en något omvandlad form.
bibehållits i förslaget under namn av byggnadsplan i stad. Detta institut
företer en väsentlig del av de brister, som vidlåda avstyckningsplanen. Uppgörandet
av byggnadsplan i stad skall sålunda principiellt ankomma på enskild
markägare och icke på det allmänna, vars intresse den dock skulle
tjäna. Markägare skulle, ändå att han alls icke önskade någon exploatering,
kunna bli tvungen att upprätta och bekosta plan för fullständig sådan blott
för att kunna få en enda lägenhet avstyckad, ja — såsom en nyhet i förslaget
— redan för att kunna få uppföra ett eller annat hus å sin fastighet.
Dessa obilliga följder av institutets utformning äro ägnade att fördröja kravet
å plan, tills en verklig vilja att exploatera området ådagalagts av den som
för tillfället äger detsamma, men en sådan tillämpning försvagar starkt institutets
förmåga att fylla sin funktion. Länsstyrelsen kan icke positivt bestämma
planens innehåll utan endast kassera eller gilla de enskildas planförslag,
en i och för sig ganska otymplig anordning. Konstruktionen att det
är den enskilde markägaren, som skall upprätta och bekosta planen, medför
antingen att institutet icke kan begagnas, när planen ej lämpligen kan in -

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

skrankas till att omfatta mark i en enda ägares hand, eller att kravet å plan,
oaktat det borde göras gemensamt för olika ägares områden, till skada för
planintresset uppställes för varje särskild ägare för sig beträffande hans
mark, eller ock att en markägare kan för att få bebygga sin fastighet eller
försälja område därav bli tvungen att upprätta och bekosta plan för eventuell
exploatering jämväl av andras områden, en orimlighet som särskilt tydligt
framhäver det principiellt felaktiga i att planläggningen icke, såsom vid
andra planer med enahanda syfte, betraktas som det allmännas angelägenhet.
De nu berörda bristerna hos detta nya institut äro så mycket mer anmärkningsvärda
som intet bärande skäl synes föreligga att icke här lika väl
som beträffande landet avhjälpa dem genom att utbyta avstvckningsplanen
mot eu plan som följer reglerna för byggnadsplan på landet. Att det kan
förekomma fall, då bristerna hos institutet »byggnadsplan i stad» icke skulle
göra sig gällande, må vara sant, men detta förhållande är i och för sig intet
skäl att laborera med två skilda byggnadsplaneinstitut. Och vore meningen
att i dylika fall »byggnadsplan i stad» vore ett den andra typen av byggnadsplan
överlägset institut som därför då borde användas, så må erinras
att, eftersom dylika fall uppenbarligen kunna förekomma jämväl på landet,
argumentet borde leda till att såväl i städer som på landsbygden båda instituten
skulle vara att tillgå. På grund av det anförda anse de sakkunniga att,
hur än frågan om stadsplanens tillräcklighet eller otillräcklighet såsom detaljplan
i stad kan böra besvaras, det föreslagna institutet »byggnadsplan i
stad» icke bör införas i lagstiftningen. Därmed vilja de sakkunniga dock
icke uttala, att alla med förslagets »byggnadsplan i stad» förenade betänkligheter
vore avhjälpta blott genom att i stället trädde byggnadsplan enligt
landsreglerna. Förslaget bör ses mot bakgrunden av att staden redan genom
gällande stadsplaneregler kan, ändå att stadsplan lägges, vinna mycket stor
liittnad i de därmed förenade bördorna. Vidare må framhållas alt det föreslagna
generalplaneinstitutet möjliggör för staden att utverka förbud mot
tätbebyggelse med hänsyn till intresset av stadens ändamålsenliga utbyggande.
Med upptagande i lagen av en dylik synnerligen betydande nyhet försvagas
naturligtvis i mycket hög grad de grunder, som kunna tänkas föreligga
för att befria staden från gatuhållningsskvldighet o. d. Man måste ifrågasätta
om icke därmed det skäl, som anförts för att ur städernas synpunkt
skulle tarvas någon detaljplan vid sidan av stadsplan, helt och hållet förfallit.
Städernas rätt att själva bestämma, huruvida stadsplan skall upprättas,
grundar sig på regeln att bebyggelsen utanför stadsplanen är fri. Om
man nu förbjöde tätbebyggelse utan plan, måste tillses att plan vid behov
kommer till stånd. Att framställa saken som om markägarna hade nytta av
byggnadsplan är missvisande. Saknas annan detaljplan än stadsplan, har
man blott att välja på att låta bebyggelsen utanför planen ske utan detaljplan
eller att skapa effektiva medel att få stadsplan till stånd, när markägarna
vilja bygga — allt naturligtvis förutsatt att ej tätbebyggelse anses böra
förhindras av annat skäl än planbehovet, såsom fallet är beträffande nyssnämnda
förbud jämlikt generalplanereglema. Utöver att bereda städerna
lättnad i vissa skyldigheter, som följa av stadsplan, skulle alltså det föreslagna
byggnadsplaneinstitutet kunna sägas ha till uppgift att tillgodose, icke
markägareintressen utan statens intresse av att hehyggelsen ej sker oreglerad,
därför att staden ej vill lägga stadsplan och någon skyldighet härtill
ej föreligger. Utbyte av avstyckningsplanen mot det kraftigare utbildade institutet
byggnadsplan skulle förbättra städernas ställning på markägarnas
bekostnad samt medföra risk att städerna undandroge sig stadsplaneläggning
i vida högre grad än vad som kan anses skäligt med hänsyn till stadsplanens
givna roll som den normala detaljplanen i stad och till de uppgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

137

som principiellt såsom stadssamhällets medlemmars gemensamma angelägenheter
åvila detta samhälle. En mängd små föreningar eller andra sammanslutningar
av fastighetsägare för anläggning och underhåll av trafikleder
(som därmed förbleve enskilda och kunde avstängas för allmän trafik), ledningssystem
otc., vore en allt annat än rationell anordning, och vad staden
såsom juridisk person ekonomiskt skulle vinna bleve kanske av ringa betydelse
i föihållande till olägenheter för densamma i andra hänseenden och
till de bördor, som fölle å en stor del av dess invånare utan hänsyn till deras
ekonomiska ställning. Det synes därför nödvändigt att, om man överhuvud
skall i stad införa institutet byggnadsplan, dess tillämplighet begränsas i lagen,
så att det icke i realiteten blir stadsfullmäktige som avgöra när institutet
skall begagnas. Villkoren för att byggnadsplan må användas måste, om
de skola kunna förhindra missbruk, utbildas så att de bli oberoende av
Kungl. Maj:ts rätt att inskrida mot staden, eller ock måste denna rätt utvidgas
så att ingreppet kan ske redan för tillgodoseende av enskilda intressen.
Utgår man från att stadsplanen är den enda detaljplanen i stad för reglering
av bebyggelsen — och detta måste, oaktat avstyckningsplaneinstitutet,
egentligen vara stadsplanelagens utgångspunkt — så kommer gällande stadgande
i 4 § stadsplanelagen att innebära att Kungl. Maj:t kan utkräva stadsplan,
så snart detaljplan är nödig för att stadens utveckling skall ske på
ändamålsenligt sätt eller för att betydande allmänt intresse ej skall lida. Utan
att inskränka stadens stadsplanemonopol skulle man alltså kunna ändra
stadgandets lydelse till överensstämmelse härmed. Bibehålies däremot stadgandet
oförändrat och utbyter man avstyckningsplanen mot en verklig bebyggelsereglerande
detaljplan vid sidan av stadsplanen, kommer stadgandet
att få en ny innebörd och därmed stadsplanemonopolet att utvidgas i sådan
grad att stadgandets tillämplighetsområde synnerligen kraftigt beskäres. I
fråga om dessa villkors innehåll må framhållas att ett planinstitut, som vilar
på de grunder, som i förslaget åberopats för byggnadsplans användning i
stad, icke synes böra få begagnas i stad. med mindre antingen Kungl. Maj:t
med hänsyn till vissa stadsdelars landsbygdsnatur meddelat generellt förordnande
härom eller ock exploateringen finnes icke vara påkallad av något
stadens utvecklingsbehov.

Även länsstyrelsen i Hallands län understryker risken för att städerna
komma att undandraga sig stadsplaneläggning genom att i stället låta markägarna
uppgöra byggnadsplan, som ju blir billigare för staden.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig omöjligen kunna tillstyrka det
föreslagna institutet byggnadsplan i stad. Syftet härmed vore att säkerställa
för markägare att även mot stadens vilja kunna exploatera sin mark
för tätbebyggelse. Utredningens ståndpunkt att markägarna kunde utsättas
för godtycke från städernas sida, om stadsplan vore den enda förutsättningen
för tätbebyggelse, och att den enligt 4 § stadsplanelagen gällande
begränsningen i städernas s. k. stadsplanemonopol ej alltid vore tillräcklig
garanti häremot, kunde förbundet endast beteckna såsom orimlig. Principiellt
måsle man förutsätta, att det allmännas intresse härvidlag skulle vara avgörande.
Den omnämnda bestämmelsen i 4 § stadsplanelagen innebure, att
Kungl. Maj:t insatts såsom bevakare i sista hand av det allmännas men ej
av enskilda markägares intresse. Förslaget betydde däremot, att det allmännas
intresse skulle iiventyras till förmån för det privata. Även Stockholms
stads fastighetskontor har avstyrkt förslaget i denna del.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Svenska kommunaltekniska föreningen har uttalat, att stad enligt förslaget
kunde påtvingas en byggnadsplan, som visserligen kunde vara fördelaktig
för markexploatören, men som för staden medförde mycket betydande
utgifter för exempelvis skolor och trafikförbindelser. Hela bebyggelsen
kunde framtvingas vid en tidpunkt som vore mycket oförmånlig med
hänsyn till tidsplanen för stadens offentliga arbeten. I sinom tid tvingades
stadsplanen fram med ty åtföljande ytterligare ekonomiska förpliktelser för
staden. Samtidigt undanrycktes staden, genom att initiativrätt till tomtindelning
endast tillkomme tomtägarna, de möjligheter att få en del av dessa utgifter
ersatta av fastighetsägare, som skulle ha förelegat om bebyggelsen från
början skett på den från allmän synpunkt lämpligaste platsen — invid förut
stadsplanelagt område — och med stadsplan som planinstitut. Detta kunde
icke vara riktigt.

I ett flertal yttranden har förordats, att förslaget måtte med avseende å
vissa detaljbestämmelser jämkas så, att städerna finge större inflytande på
utformningen av byggnadsplaner i städerna. I samband härmed har i yttrandena
anmärkts, att det kommunala inflytandet över bebyggelsen inom
ett byggnadsplaneområde skulle helt åsidosättas, om förslaget genomfördes.
En på detta sätt tillkommen bebyggelse kunde försvåra eller förhindra genomförandet
av senare tillkommen stadsplan. Byggnadsplanen komme i
praktiken att vara bestämmande för utarbetandet av stadsplanen. Det vore
då olämpligt att lämna initiativet och den faktiska bestämmanderätten i enskilda
händer. Sedan området utbyggts, måste staden bygga skolor och allmänna
byggnader. Det föreslagna institutet byggnadsplan i stad kunde lätt
komma i strid mot strävandena att planmässigt utbygga samhället under kommunal
ledning. Det vore icke rimligt att så skedde för att tillgodose enskildas
intressen.

Byggnadsstyrelsen har däremot förklarat sig icke ha något att erinra mot
byggnadsplaneinstitutets införande även i stad. De föreslagna reglerna vore
väl avvägda. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs
och Malmöhus län.

Beträffande den föreslagna möjligheten att i stad tillämpa institutet byggnadsplan
på landet har svenska stadsförbundet uttalat, att sådan tillämpning
borde ifrågakomma endast för tätortsbildningar, som uppstode avskilt från
den egentliga staden inom sådan del av stadens område som i övrigt bibehållit
landsbygdskaraktär. Den omständigheten att åtskilliga städer numera innefattade
vidsträckta sådana områden syntes göra det befogat och önskligt att
man för dylika fall medgåve möjlighet till planläggning enligt bestämmelser,
som utformats med tanke på landsbygdens förhållanden.

Departementschefen.

Avstvckningsplanen har i vissa hänseenden fyllt samma funktion som
stads- och byggnadsplanerna. I avstyckningsplanen ha sålunda utlagts trafikleder.
andra allmänna platser och områden för bebyggelse. Hinder möter

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

139

emellertid icke mot bebyggelse i strid mot planen. Även om avstyckningsplanerna
i allmänhet respekterats vid bebyggelse, kan den omständigheten
att planen saknar byggnadsreglerande verkan medföra allvarliga olägenheter.
Om institutet skall bibehållas, torde det därför vara nödvändigt att
giva avstyckningsplanen byggnadsreglerande verkan på samma sätt som
stads- och byggnadsplanerna. En sådan reform kräver emellertid ett ställningstagande
till frågan, om behov föreligger av ytterligare en byggnadsreglerande
detaljplan vid sidan av stads- och byggnadsplanerna.

I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att byggnadsplanens
rättsverkningar icke kunna anses vara sådana, att behov föreligger även
byggnadsreglerande plan med mindre omfattande rättsverkningar än
byggnadsplanens. Det enda motiv som anförts till stöd för en tredje detaljplan
vid sidan av stads- och byggnadsplanerna är behovet av en enkel plan
för smärre bebyggelseområden. Avstyckningsplanen har otvivelaktigt förtjänsten
att vara enkel, och det har varit lätt att få till stånd sådan plan,
där behov förelegat av en enkel planläggning för en begränsad bebyggelse.
Detta behov synes emellertid, såvitt avser landsbygden, kunna tillgodoses
med byggnadsplanen, om förfarandet vid upprättandet och fastställandet av
sådan plan gestaltas tillräckligt enkelt. Det av stadsplaneutredningen föreslagna
förfarandet för upprättande och fastställande av byggnadsplan för
område i en ägares hand — mot vilket jag i stort sett icke har något att
erinra — synes tillräckligt tillgodose kravet på en enkel och smidig planform.
Jag anser mig därför böra biträda utredningens förslag, att avstyckningsplanen
skall ersättas av byggnadsplan, såvitt angår landsbygden.

Beträffande städerna har stadsplaneutredningen till stöd för sin uppfattning,
att det förutom stadsplan bör finnas ytterligare en byggnadsreglerande
detaljplan, främst anfört, att markägarna skulle kunna utsättas för godtycke
från städernas sida, om stadsplan vore den enda förutsättningen för
tätbebyggelse. Denna uppfattning synes mig för vanliga förhållanden icke
grundad. Såsom jag förut framhållit bör tätbebyggelse framdeles icke få
komma till stånd utan att den prövats lämplig från allmän synpunkt. Vid
prövning härav skall särskilt beaktas vikten av att staden utbygges i etapper
och att sålunda nya områden icke tagas i anspråk för bebyggelse, innan tidigare
planlagda delar av staden i huvudsak utnyttjats. Planläggning av ett
område för tätbebyggelse bör med hänsyn härtill i regel äga rum endast
då behov därav föreligger från allmän synpunkt. I sådant fall är staden
självfallet också skyldig att föranstalta om planläggning. Föreligger icke
behov av planläggning från allmän synpunkt, bör staden, även om det för
exploatering avsedda området i och för sig är lämpat härför, med hänsyn
till vikten av att staden utbygges i etapper kunna hindra tätbebyggelse genom
alt vägra planläggning som påkallats av markägare. På grund härav
och då möjlighet finnes alt även mot stadens vilja framtvinga upprättandet avstadsplan,
om behov av planläggning föreligger från allmän synpunkt, torde
markägarnas intressen icke kunna befaras bli otillbörligen åsidosatta, även
om stadsplanen är enda förutsättningen för tätbebyggelse i stad.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Till stöd för att det i städerna skall finnas en byggnadsreglerande detaljplan
vid sidan av stadsplanen kan emellertid anföras, att det i vissa fall
kan vara till fördel att äga tillgång till en enklare planform än stadsplanen
för reglering av smärre bebyggelseområden. Från städernas synpunkt kan
det även synas mindre tillfredsställande, att man för planläggning av bebyggelsen
alltid är hänvisad till stadsplaneinstitutet som medför skyldighet
för staden att bekosta och genomföra planläggningen. Behovet av en byggnadsreglerande
detaljplan vid sidan av stadsplanen synes för städernas del
dock icke vara så stort, åtminstone när det gäller bebyggelseområden nära
stadsplanelagd mark, för vilka det av stadsplaneutredningen föreslagna institutet
»byggnadsplan i stad» närmast torde vara avsett. Härtill kommer, att
införandet i byggnadslagstiftningen av detta institut är ägnat att ingiva betänkligheter
av principiell natur. Bebyggelsen inom sådana områden som
nyss angivits äga intimt samband med den bebyggelse som regleras av
stadsplan. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om det kan vara lämpligt,
att en del av en sålunda mer eller mindre sammanhängande bebyggelse
regleras medelst annan planform än den som kommit till användning med
avseende å övriga delar av bebyggelsen. Om den nya bebyggelsen först regleras
genom byggnadsplan, skulle detta kunna försvåra en stadsplaneläggning
som förr eller senare blir nödvändig. Detta skulle i all synnerhet bliva
fallet, om byggnadsplanen, på sätt utredningen föreslagit, skall vara helt
beroende av markägaren. En annan och därtill mycket väsentlig olägenhet
av en reglering genom byggnadsplan är, att det skulle ankomma på markägarna
att iordningställa och underhålla trafikleder och allmänna platser
inom området, ehuru detta kan vara beläget i omedelbar anslutning till de
delar av staden där motsvarande uppgifter ankomma på staden. Detta kan
icke vara ekonomiskt ändamålsenligt. Erfarenheten giver därjämte vid handen,
att de enskilda varken ha ekonomiska eller tekniska resurser att hålla
trafiklederna i ett sådant skick som påkallas med hänsyn till områdets samband
med stadens kärna. Det synes även mindre rättvist att markägarna inom
sådant område — samtidigt som de ha att bidraga till stadsplanens realiserande
— skola själva bekosta upprättande och genomförande av detaljplan
för området. Ett förverkligande av utredningens förslag i denna del
medför också, såsom i några yttranden framhållits, en viss risk för att en
stad kan söka undandraga sig stadsplaneläggning genom att i stället låta
markägarna upprätta byggnadsplan, som ju blir billigare för staden.

Av dessa skäl anser jag avstyckningsplaneinstitutet böra för städernas del
avvecklas utan att ersättas av det föreslagna institutet byggnadsplan i stad.
För regleringen av tätbebyggelse i stad bör liksom hittills regelmässigt upprättas
stadsplan. En del städer omfatta emellertid betydande jordbruks- och
skogsområden. Inom dylika områden kunna tätortsbildningar uppstå utan
samband med stadens egentliga kärna. För planläggning av smärre sådana
samhällsbildningar kan stadsplanen ej sällan vara en mindre lämplig planform.
Planläggningen synes där kunna ske enligt de bestämmelser som ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

141

formats med tanke på landsbygdens förhållanden. Under en övergångstid
kan det vidare förekomma, att upprättande av stadsplaner för alla de områden,
där städerna räknat med att använda avstyckningsplan för bebyggelsens
reglering, skulle taga så lång tid, att knapphet på planlagd byggnadsmark
härigenom kunde uppstå. Även sedan dessa övergångssvårigheter övervunnits,
kunna fall tänkas, då exempelvis genom en större industris förläggning
till en stad en ökning av exploateringsbehovet uppstår i förhållande
till det behov man i stadsplanearbetet utgått ifrån. För att försening av bebyggelsen
genom sådana förhållanden icke skall uppstå, bör dispens för bebyggelsen
kunna lämnas, men stundom torde en möjlighet att även i stad
tillämpa ett enklare planeinstitut vara värdefull. Kungl. Maj:t bör av nu
anförda skäl kunna förordna, att de för landet givna bestämmelserna om
byggnadsplan skola äga tillämpning inom visst område i stad.

Byggnadsplanens rättsverkningar äro enligt gällande lag mycket begränsade.
Planens genomförande anses i princip utgöra en fastighetsägarnas angelägenhet.
På grund av de begränsade rättsverkningarna och avsaknaden av
något för planens genomförande ansvarigt rättssubjekt har det ofta mött svårighet
att förverkliga en fastställd byggnadsplan. De viktigaste spörsmål som
påkalla reglering inom ett byggnadsplaneområde gälla vägar och andra allmänna
platser samt vatten och avlopp.

I fråga om vägarna kan planlagstiftningen anses kompletterad genom bestämmelserna
rörande vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. Enligt
denna lag äger länsstyrelse beträffande område, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid,
förordna, att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna
inom området skola bilda en vägförening. Genom vägföreningsinstitutet kan
ett förverkligande av byggnadsplanen framtvingas i vad avser vägnätet. I
flera yttranden har gjorts gällande, att institutet är tungt. Bestämmelserna
om vägförening ha dock hittills tillämpats endast i begränsad utsträckning.
Den väckta frågan om en förenkling av institutet torde tills vidare böra anstå
i avbidan på ytterligare erfarenhet av detsamma.

Med avseende å andra allmänna platser än vägar saknar gällande lag föreskrift
om skyldighet att upplåta marken i den mån den ej erfordras för samfärdseln.
Denna brist sammanhänger med att det saknas ett rättssubjekt som
har att svara för byggnadsplanens genomförande.

Vad angår avlopp inom byggnadsplaneområden kunna ledningar för sådant
ändamål i många fall åstadkommas genom frivilliga föreningar mellan
fastighetsägarna. Svårigheterna att ena intressenterna äro emellertid ofta betydande.
De genom enskild försorg anlagda ledningarna bli ofta för klent
dimensionerade med hänsyn till samhällets blivande utveckling eller eljest
otillfredsställande från sanitär synpunkt.

Genom 1941 års ändringar i 8 kap. vattenlagen ha ökade möjligheter beretts
såväl enskilda fastighetsägare som kommuner alt komma till rätta med
avloppsproblemen. Fastighetsägare som vilja anordna viss avloppsledning

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

kunna tvinga ägare av andra fastigheter, för vilka avloppsledningen är till
nytta, att deltaga i kostnaderna för anläggningen och underhållet. Även kommun,
som vill anordna avlopp från visst område varest stadsplan ej finnes,
äger samma rätt att tvinga fastighetsägare, som få nytta av ledningen, att
deltaga i kostnaderna. Genom dessa bestämmelser i vattenlagen kan frågan
om ordnandet av avlopp för byggnadsplaneområde lösas. Mot bestämmelserna
har anmärkts, att skyldigheten för fastighet att ingå i avloppsföretag inträder
först sedan fastigheten blir i behov av avloppsledning och att denna
begränsning medför, att fastighetsägare, som bebygga sina fastigheter tidigare
än andra, bli tvungna att förskottera kostnaderna för avlopp. Dylika avloppsföretag
torde emellertid i allmänhet icke komma till stånd, förrän ett tämligen
stort antal fastigheter deltaga däri. Belastningen på de fastigheter som
bygga först torde därför icke vara av någon större betydelse. Den skulle kunna
helt undvikas, om kommun ålades skyldighet att svara för ordnandet av
avlopp.

Beträffande vattenförsörjning inom byggnadsplaneområde saknas för närvarande
bestämmelser, genom vilka delaktighet i vattenledningsföretag kan
framtvingas. Detta är en brist som medfört avsevärda olägenheter. Bildandet
av föreningar för lösandet av vattenfrågan på frivillighetens väg har
emellertid under senare tid underlättats genom att statsbidrag numera kan
lämnas sådana föreningar.

Nu berörda brister i gällande bestämmelser skulle, såsom i yttrandena
framhållits, i huvudsak avhjälpas, om det funnes ett rättssubjekt som hade
att sörja för byggnadsplanens genomförande. En sådan lösning skulle därjämte
medföra den betydande fördelen, att det bleve möjligt att bättre
samordna de tekniska arbetena för vägar, andra allmänna platser, avlopp
och vattenförsörjning. Härigenom skulle kostnaderna för de olika anläggningarna
kunna nedbringas. Särskilt torde vatten- och avloppsledningar i
stor utsträckning kunna med fördel utföras i ett sammanhang. I flera yttranden
har förordats, att kommun skulle svara för byggnadsplans förverkligande.
I andra yttranden har föreslagits att denna uppgift skulle ankomma
på särskilt bildade byggnadsplaneföreningar. Slutligen har föreslagits, att
vägförening skulle omhänderha icke blott vägar utan även avlopp och vattenförsörjning.

Det torde helt visst kunna antagas, att frågorna om vägar, allmänna platser,
avlopp och vattenförsörjning inom ett byggnadsplaneområde skulle
kunna lösas på ett tillfredsställande sätt, om ansvaret härför lades på kommunen.
I större tätorter torde dessa frågor överhuvud taget icke kunna lösas
på ett nöjaktigt sätt utan kommunens medverkan. För sådana större tätorter
torde emellertid byggnadsplan icke vara tillräcklig utan stadsplaneläggning
bör äga rum. Om stadsplanen, såsom jag i annat sammanhang
förordat, kommer till användning för reglering av alla större tätorter på
landet, skulle byggnadsplanen regelmässigt, i viss motsats till vad nu gäller,
komma att tillämpas endast med avseende å smärre samhällsbildningar.
Att beträffande de sistnämnda föreskriva skyldighet för kommunen att

Kungl. May.ts proposition nr 131.

143

svara för byggnadsplanens genomförande synes icke tillräckligt motiverat.
Ej sällan torde förhållandena vara sådana, att ansvaret härför bör ankomma
på exploatören. 1 många fall äro samhällsbildningarna så små, att ordnandet
av ifrågavarande angelägenheter kan med större fördel läggas direkt
på markägarna. Av dessa skäl anser jag mig icke kunna biträda det i vissa
yttranden framförda förslaget, att genomförandet av byggnadsplan skall
ankomma på kommun. Om byggnadsplaneområdes behov av vägar, vatten
och avlopp icke kan tillgodoses utan kommunens ingripande, synes stadsplaneläggning
böra äga rum. Vad härefter angår förslaget, att byggnadsplans
genomförande skall ankomma på särskilt bildade byggnadsplaneföreningar,
innebär detta, att en sådan förenings verksamhetsområde skulle
begränsas till byggnadsplaneområde. Särskilda sammanslutningar för tillgodoseendet
av behovet av vägar, vatten och avlopp måste emellertid ofta
omfatta större områden än byggnadsplaneområdet. Det är därvid icke säkert,
att en fastighet, som är delaktig i ett vägföretag, även är delaktig i
företag för vatten och avlopp. Det innebär därför icke heller någon i allo
tillfredsställande lösning att låta genomförandet av byggnadsplan ankomma
på förening, vars verksamhetsområde är begränsat till byggnadsplaneområde.

Iordningställande och underhåll av allmän plats skall enligt förslaget
ankomma på vägförening, i den mån så erfordras. Detta synes mig lämpligt.
Den omständigheten att vissa fastigheter i vägföreningen kunna vara
belägna utanför byggnadsplaneområdet och därför icke ha något intresse för
de allmänna platserna torde icke behöva medföra några avsevärda svårigheter.
Fastigheternas andelstal får bestämmas under hänsynstagande härtill.
Två av de sakkunniga ha förordat, att vägföreningen jämväl skall svara
för vattenförsörjning och avlopp. Detta har tillstyrkts i flera yttranden. I
många fall skulle det helt visst innebära en fördel, att vägföreningen övertoge
ansvaret härför. Vägföreningens område sammanfaller emellertid icke
alltid med det område, för vilket vattenförsörjning och avlopp skall anordnas.
De praktiska svårigheterna att i sådana fall bestämma fastigheternas
andelstal torde bli så stora, att det synes lämpligare att de olika företagen
utföras var för sig. Detta utesluter givetvis icke att på frivillighetens väg de
tekniska arbetena samordnas.

Av det anförda framgår, att jag icke ansett mig kunna upptaga något av
de förslag beträffande genomförandet av byggnadsplan som framställts i
yttrandena. Jag är dock medveten om att den nuvarande ordningen ej är
tillfredsställande. Genom att stadsplan enligt vad jag förordat kan komma
till användning på landet utan samband med municipalbildning torde emellertid
de flesta av de olägenheter som vidlåda nuvarande ordning för reglering
av byggnadsplaneområdena och som särskilt gjort sig gällande med
avseende å större sådana komma att avhjälpas. Andra brister torde kunna
avhjälpas genom en utvidgning av byggnadsplanens rättsverkningar. Den
olägenhet som består däri att delaktighet i vattenledningsföretag för närvarande
icke kan framtvingas torde icke kunna avhjälpas inom byggnads -

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

lagstiftningens ram men frågan om sådan tvångsdelaktighet synes komma
att bli föremål för prövning i samband med en inom kommunikationsdepartementet
påbörjad utredning om ändrade grunder för statsbidrag till vattenoch
avloppsföretag.

Enligt stadsplanelagen kan länsstyrelse framtvinga lösning av avloppsfrågan
inom byggnadsplaneområde genom att förbjuda att nybyggnad äger
rum inom området innan avlopp anordnats. Stadsplaneutredningen har förordat,
att liknande befogenhet tilldelas länsstyrelse jämväl med avseende
å vattenförsörjning och vägar. Det har i flera yttranden hävdats, att ett
dylikt förbud skapade missnöje hos befolkningen och att länsstyrelserna
därför komme att draga sig för att meddela förbud. I andra yttranden har
däremot uttalats att förbudet borde gälla utan särskilt förordnande. Om
förbudet göres generellt eller tillämpas i stor utsträckning, torde detta komma
att hämma utvecklingen, särskilt då markägarna sakna tillräckliga ekonomiska
resurser. I många fall torde emellertid ett förbud kunna främja
en ändamålsenlig utveckling, exempelvis vid exploatering av ett större område
i en ägares hand. Jag har därför icke något att erinra mot bestämmelsen
men förutsätter, att den tillämpas med varsamhet.

För att möjliggöra en mera rationell planläggning och för att främja byggnadsplans
genomförande har stadsplaneutredningen föreslagit åtskilliga betydelsefulla
utvidgningar av dess rättsverkningar för vilka jag förut redogjort.
Mot vad sålunda föreslagits har jag i sak icke något att erinra.

Svenska landskommunernas förbund har förordat, att byggnadsplaneinstitutet
utrustas med expropriationsrätt. Då något särskilt rättssubjekt för
byggnadsplans genomförande icke skall finnas, torde införande av expropriationsrätt
icke kunna ifrågakomma. Behov av sådan rätt torde för övrigt
knappast ha visat sig annat än inom större tätorter. För reglering av sådana
samhällsbildningar bör stadsplan och icke byggnadsplan tillämpas.

I ett yttrande har, med hänsyn till svårigheten att på grund av de invecklade
ägoförhållandena i Kopparbergs län genomföra byggnadsplaner, ifrågasatts,
om icke upprättande av sådan plan borde kombineras med skiftesförrättning.
För tillgodoseende av byggnadsplaneområdets behov av vägar
och andra allmänna platser torde emellertid en dylik skiftesförrättning ej
vara erforderlig. Om ägoförhållandena skulle lägga hinder i vägen för anordnande
av lämpliga byggnadstomter, torde frågan i åtskilliga fall kunna
lösas enligt den allmänna expropriationslagstiftningen. Jag vill tillika framhålla,
att de anmärkta svårigheterna kunna undvikas genom användande av
stadsplaneinstitutet.

Enligt 62 § stadsplanelagen må länsstyrelse på framställning av markens
ägare fastställa tomtindelning för byggnadsmark inom byggnadsplaneområde
under förutsättning att särskilda delar av tomt ej därigenom komma
i olika ägares hand. Motivet till detta stadgande var, att man önskade att
tomträttsinstitutet skulle kunna vinna tillämpning på sådant område. Detta
stadgande har av stadsplaneutredningen icke ansetts böra upptagas i den nya

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 131.

145

lagstiftningen. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena. I
sådana fall, då det är avsett att tomträttsinstitutet skall komma till användning,
torde frågan kunna lösas genom stadsplaneläggning.

Den i ett yttrande berörda frågan om förbud mot byggande över fastighetsgräns
torde icke böra lösas i detta sammanhang.

I ett flertal yttranden har förordats, att kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall åvila stat och kommun. Även om upprättandet av en
byggnadsplan är en angelägenhet av betydande intresse från allmän synpunkt,
synas dock markägarna i regel ha sådan fördel av planläggningen, att de
skäligen böra deltaga i kostnaden härför. Såsom stadsplaneutredningen
funnit bör statsbidrag till kostnaden alltid utgå i de fall, då staten har direkt
nytta av planen, exempelvis genom att i byggnadsplanen reserverats mark
för allmän väg. Statsbidrag bör därjämte kunna utgå, om markägarnas börda
med hänsyn till omständigheterna framstår såsom särskilt betungande. I
övrigt bör kostnaden fördelas mellan markägarna och kommunen. Mot de
av utredningen föreslagna grunderna för fördelningen har jag icke något
att erinra. Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna härom torde i
allmänhet icke möta svårighet. För att underlätta tillämpningen synes dock
lämpligt, att byggnadsstyrelsen utarbetar närmare anvisningar rörande fördelningen.
I ett yttrande har förordats, att markägarnas betalningsskyldighet
för plankostnaderna skulle inträda först i den mån exploateringsåtgärder
vidtagas. En sådan ordning skulle emellertid medföra praktiska svårigheter.
Med hänsyn härtill och da den del av kostnaden som belöper på markägarna
icke torde bliva alltför betungande synes kostnaden liksom nu böra gäldas
i samband med planens upprättande. Den möjlighet som för närvarande finnes
att erhalla förskott av statsmedel till kostnaden för upprättande av byggnadsplan
bör bibehållas. Vid sådant förhållande synes något behov av att
föreskriva skyldighet för kommun att förskottera sådan kostnad ej föreligga.
Såsom utredningen förordat bör statsbidrag kunna utgå även till bestridande
av kostnaden för byggnadsplans genomförande.

Byggnadsplaneinstitutet är, på sätt framgår av 60 § stadsplanelagen, avsett
att komma till användning inom områden, där tätare bebyggelse icke
kommit till stånd men är att förvänta. Institutet har emellertid ofta, ehuru utan
uttryckligt stöd av lagen, tillämpats även för område, där tätbebyggelse redan
skett. En uttrycklig utsträckning av institutets tillämpningsområde att omfatta
även sådana fall synes motiverad. Förutsättning för institutets tillämpning
i dylika fall måste dock vara, att byggnadsplanens rättsverkningar och
de åtgärder som i samband med byggnadsplanen kunna vidtagas för att
trygga dennas genomförande äro tillräckliga för en ändamålsenlig reglering
av området. Det är sålunda av synnerlig vikt, att byggnadsplan icke uppgöres
beträffande område, för vilket stadsplan utgör det riktiga planinstitutet. Det
ankommer främst pa länsstyrelserna att tillse, att byggnadsplan icke kommer
till användning i andra fall än då erforderlig reglering kan åstadkommas på
denna väg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

1 anledning av uttalanden i vissa yttranden vill jag i likhet med stadsplaneutredningen
understryka vikten av att byggnadsplan ej fastställes för
större område än som kan förväntas bliva bebyggt inom en nära framtid. Det
är både för det allmänna och för markägarna av stor ekonomisk betydelse,
att bebyggelsen icke tillätes sprida ut sig över allt för stora områden med
åtföljande ökade kostnader för vägar, avlopp, vattenförsörjning och dylikt.
Med de möjligheter till reglering som generalplaneinstitutet ger kommer det
framdeles icke att föreligga något verkligt behov att utsträcka byggnadsplan
över större område än som kan förväntas bliva exploaterat i en nära framtid.
Såsom utredningen funnit är det önskvärt, att de gällande byggnadsplaner
som omfatta alltför stora områden bli föremål för översyn och begränsas
till mera lämplig storlek. Som en sådan översyn är av betydelse främst
för det allmänna, bör bidrag av statsmedel utgå till bestridande av kostnaderna
härför.

Utomplansfoestämmelser.

Stadsplaneutrednin gen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att förutsättningarna enligt gällande lag
för meddelande av utomplansbestämmelser äro olika för städer och stadsliknande
samhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan. För stads vidkommande
stadgas i 11 § stadsplanelagen allenast, att om särskilda bestämmelser
erfordras angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår
i stadsplan eller stomplan, utomplansbestämmelser skola meddelas för området.
Utredningen uttalar vidare, att stadgandet i 66 § stadsplanelagen angående
utomplansbestämmelser på landet närmast ledde till att sådana bestämmelser
finge fastställas beträffande område, inom vilket större byggnadsverksamhet
vore att förvänta, men däremot ej om sådan bebyggelse redan uppkommit
och ej heller inom område, där byggnadsreglerande föreskrifter
skulle vara av behovet påkallade, ehuru byggnadsverksamheten måhända ej
väntades taga större omfattning. Någon saklig grund att räkna med andra
förutsättningar för tillämpning av utomplansbestämmelser på landet än i
stad syntes emellertid ej finnas. Samma behov av vissa reglerande bestämmelser
utanför planlagt område kunde föreligga på båda hållen. Bebyggelse
kunde, även om den icke vore tät, under vissa omständigheter ha ogynnsamma
verkningar från allmän synpunkt, om den lämnades helt fri. Framför allt
kunde på landet natur- och kulturskyddssynpunkter härigenom åsidosättas.
Det vore sålunda även i fråga om enstaka bebyggelse angeläget att kunna i
görligaste mån hindra att områden, som på grund av naturförhållanden eller
av kulturella skäl vore särskilt anmärkningsvärda, förstördes eller skadades.
De möjligheter, som härutinnan förelåge enligt 1909 års lag angående naturminnesmärkens
fredande och 1942 ars lag om fornminnen, vore icke tillfyllest.
Utomplansbestämmelser kunde i vissa hänseenden tjäna som komplement
till nämnda stadganden. Genom sadana bestämmelser kunde föreskrivas

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

147

t. ex. atl endast visst slag av byggnader finge uppföras, att byggnaderna ej
iinge överstiga viss storlek eller att de skulle vara på visst sätt placerade å
tomtplatsen. Bestämmelserna kunde alltså utgöra ett skydd mot olämplig bebyggelse.
Vidare skulle inom utomplansbestämmelseområde finnas byggnadsnämnd
eller motsvarande myndighet, vilkens tillstånd skulle inhämtas till
nybyggnad. Även härigenom bereddes möjlighet att påverka byggnadsverksamheten
på ett från allmänna synpunkter gynnsamt sätt. Men jämväl av
andra skäl kunde utomplansbes tämmelser vara av värde för reglering av
byggnadsverksamheten inom visst område, oaktat tätbebyggelse där ännu ej
uppkommit eller vore mera omedelbart förestående. Detta gällde exempelvis
områden i närheten av befästningsanläggningar eller flygfält, vilkas intresse
av att bebyggelsens höjd begränsades kunde tillgodoses genom utomplansbestämmelser.
I sådana bestämmelser kunde också intagas föreskrift om
minimistorleken å tomtplats. Härigenom och genom höjdbestämmelser erhölle
man kontroll över bebyggelsens karaktär. Även bebyggelsetätheten kunde på
detta sätt regleras.

Under åberopande av det anförda har utredningen föreslagit, att möjligheten
att meddela utomplansbestämmelser på landet så utvidgades, att land
och stad bleve i förevarande avseende jämställda.

Yttrandena.

Mot den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att fastställa utomplansbestämmelser
ha fastighetsbildningssakkunniga anmärkt, att den vore ägnad
att i högre grad än för närvarande överflytta prövningen i jorddelningsmål
från de ordinarie myndigheterna till länsstyrelsen. Detta måste anses mindre
lämpligt. En ändring i jorddelningslagen skulle väl kunna förekomma påföljden.
Men som de sakkunniga förmenade, att det för närvarande med större
skäl kunde anmärkas, att allt för stora områden lades under utomplansbestämmelser
än att lagen uppställde för snäva gränser för möjligheterna att tilllämpa
institutet, förordade de sakkunniga, att den av utredningen föreslagna
ändringen av villkoren för att kunna meddela utomplansbestämmelser icke
genomfördes. Om det såmedelst komme att förbli en skillnad härutinnan mellan
stad och land, vore den dock icke, såsom utredningen menade, omotiverad,
i del stadens område hade sin begränsning och i regel eu annan karaktär än
den rena landsbygden. Skydd för kyrkor och andra byggnader av kulturellt
värde samt andra ideella intressen borde ordnas på annat sätt. Liknande
uppfattning har uttalats av kommunalfullmäktige i Västerhaninge.

Förslaget, som i allmänhet ej föranlett särskilda uttalanden i förevarande
del, har däremot tillstyrkts av byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs
län, statens byggnadslånebyrå och svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, huruvida några olägenheter av
mera allvarlig art skulle uppkomma, om bestämmelser, motsvarande det ungefärliga
innehållet i normalförslaget till utomplansbestämmelser, finge allmän

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

giltighet. Till stöd härför anföres, att erforderliga byggnadsföreskrifter i allmänhet
icke bleve tillämpliga å landsbygden förrän på ett alltför sent stadium
av tätortsutvecklingen, enär bestämmelserna trädde i kraft först efter särskilt
förordnande. Länsarkitekten i Kronobergs län anser, att ett införande av de
föga ingripande utomplansbestämmelserna för landsbygden i dess helhet
skulle bidraga till att förhindra uppkomsten av olämplig randbebyggelse
utanför bestämmelseområdena. De nu förekommande utomplansområdena
hade ofta fått ganska slumpartade begränsningar och omgången vid deras
tillskapande vore tidsödande och besvärlig.

Departementschefen.

Enligt gällande lag kunna utomplansbestämmelser, såvitt angår landsbygden,
fastställas endast för område, där större byggnadsverksamhet är att förvänta.
Med en sådan begränsning av institutets tillämpningsområde är det
svårt att åstadkomma ett effektivt skydd mot olämplig bebyggelse på landsbygden.
Såsom stadsplaneutredningen funnit föreligger ofta behov av reglerande
byggnadsföreskrifter även inom områden, där större byggnadsverksamhet
icke är att förvänla. Att såsom i ett par yttranden förordats låta föreskrifter,
motsvarande normalförslaget till utomplansbestämmelser, få allmän,
giltighet för landsbygden i dess helhet skulle medföra skyldighet att söka
byggnadslov för varje byggnadsföretag och torde med hänsyn till vad jag
förut anfört om olägenheterna av ett generellt koncessionsförfarande icke
böra ifrågakomma. Utomplansbestämmelser böra därför fastställas för begränsade
områden, där behovet av reglerande föreskrifter är mera framträdande
utan att dock detaljplanläggning kan anses påkallad.

Enligt utredningens förslag skulle landsbygden likställas med städerna med
avseende å möjligheten att fastställa utomplansbestämmelser. Sådana bestämmelser
skulle alltså kunna fastställas för område på landet, även om byggnadsverksamheten
ej väntas taga större omfattning. Genom en sådan utvidgning
av möjligheten att tillämpa institutet skulle detta, såsom utredningen
närmare angivit, kunna bliva ett verksamt medel att hindra olämplig bebyggelse
på landsbygden.

I mål om avstyckning inom område, för vilket meddelats utomplansbestämmelser,
ankommer fastställelseprövningen enligt stadgandet i 21 kap. 68 §
jorddelningslagen på länsstyrelsen. En utsträckt tillämpning av utomplansbestämmelseinstitutet
skulle sålunda i högre grad än för närvarande överflytta
prövningen från de ordinarie myndigheterna till länsstyrelsen. Olägenheten
härav synes dock icke vara så stor. jag vill dessutom anmärka, att
i annat sammanhang kommer att upptagas till övervägande huruvida länsstyrelsen
skall vara fastställelsemyndighet för område som omfattas av
utomplansbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

149

Vissa åtgärder till förekommande av olämplig bebyggelse.

Stadsplaneutredningen.

Beträffande Irågan i vilka fall uppkomsten av tätbebyggelse bör kunna förhindras
har stadsplaneutredningen uttalat, att förbud mot sådan bebyggelse
tör det första måste kunna meddelas med avseende å område, där tätbebyggelse
vore olämplig från hälsosynpunkt. Dylikt förbud borde alltså kunna
avse exempelvis träskmark eller annan mark av osund beskaffenhet. En
bestämmelse av detta innehåll borde dock ej hindra, att ett mindre dylikt
markområde inginge i.t. ex. en byggnadsplan, för den händelse marken i övrigt
lämpade sig för byggnadsändamål. Förutom hälsosynpunkter borde allmänna
ekonomiska och sociala synpunkter anläggas på frågan, huruvida tätbebyggelse
av ett område finge företagas. Förbud mot sådan bebyggelse borde
sålunda få meddelas beträffande område, som prövades olämpligt härför till
följd av svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller att anordna avlopp
eller som vore särskilt besvärligt från kommunikationssynpunkt eller på grund
av likartade omständigheter, såsom med hänsyn till kraftförsörjning, skolmöjligheter
eller belysning. En förutsättning för förbudet i detta fall borde
dock vara, att lämplig byggnadsmark i erforderlig utsträckning funnes att
armorledes tillgå på rimliga villkor. Det vore uppenbart, att denna byggnadsmark
ej finge ligga alltför avlägset från den av förbudet berörda marken.
Någon ersättning till markägare för det intrång i förfogandet över marken,
som genom förbud mot tätbebyggelse på anförda grunder tillskyndades honom,
borde ej utgå. En markägare syntes nämligen ej rimligen kunna göra
gällande rätt att disponera sin mark på sådant sätt, att andra enskilda eller
allmänna berättigade intressen därigenom åsidosattes, vilket skulle bli förhållandet
om tätbebyggelse medgåves i här berörda fall.

Bland de omständigheter, med hänsyn till vilka tätbebyggelse enligt förslaget
skulle kunna förhindras, har naturskyddsintresset ej medtagits. Utredningen
anser det möta svårigheter att hindra tätbebyggelse från naturskyddssynpunkt.
Därest så skedde, borde markägaren tillförsäkras ersättning
för den skada, han därigenom lede. Det vore nämligen otillfredsställande, om
en markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet vore naturskönt
belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar. Det syntes
emellertid av praktiska skäl önskligt att i görligaste mån undvika bestämmelser,
vilka vore av beskaffenhet att kunna föranleda ersättningsskyldighet.
Skada från naturskyddssynpunkt kunde vållas ej blott genom tätbebyggelse
utan även genom enstaka byggnadsföretg. För att erhålla ett fullt säkert skydd
mot dylik skada skulle fordras att all byggnadsverksamhet gjordes beroende
av särskilt tillstånd. För större delen av landet torde något behov av dylikt
tvång från naturskyddssynpunkt ej föreligga. Utredningen förordade därför,
att om med hänsyn till belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden
ett speciellt område funnes böra skyddas mot störande bebyggelse, förord -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nande skulle kunna meddelas om att inom detta område tillstånd alltid skulle
sökas, innan nybyggnad företoges. Möjlighet bereddes härigenom att pröva
byggnadsföretagets lämplighet med hänsyn till omgivningen. Med naturskyddssynpunkter
borde i förevarande avseende jämställas synpunkter av
historisk eller konstnärlig art. De områden, vilka inbegrepes under regleringen,
borde till sin omfattning såvitt möjligt inskränkas. Vidare borde tillses,
att förfarandet icke medförde, att märkligt men tillskyndades markägaren.
Åtskilligt kunde vinnas utan att något större ingrepp i den enskildes förfoganderätt
behövde ske. Skulle från det allmännas sida för tillvaratagande av
naturskyddssynpunkter eller för tillgodoseende av historiska eller konstnärliga
intressen vidtagas åtgärder av beskaffenhet att märkligt men därigenom
tillfogades markägaren, borde ersättning härför utgå. Bestämmelser, vilka
nödvändiggjorde utanordnande av skadestånd, borde emellertid, såsom redan
nämnts, undvikas. Ansåges kraftigare ingrepp i särskilt fall erforderliga,
syntes detta närmast falla inom den allmänna expropriationslagstiftningens
område och hade icke någon direkt beröring med utredningens uppdrag.

Stadsplaneutredningen har, såsom i annat sammanhang redan nämnts, föreslagit,
att i generalplan för stad viss mark skulle kunna tills vidare undantagas
från tätbebyggelse och att staden skulle hos Kungl. Maj :t kunna utverka
särskilt förordnande, varigenom dylik bestämmelse i generalplanen för viss
tid finge rättskraftig verkan. Utredningen framhåller, att det emellertid ej
alltid vore tillräckligt, att ett område skyddades mot tätbebyggelse. Även
enstaka byggnadsföretag kunde menligt påverka ett framtida ändamålsenligt
utnyttjande av marken. Förbud jämväl mot annan bebyggelse än tätbebyggelse
borde därför inom städer och stadsliknande samhällen kunna meddelas
för viss tid beträffande särskilda, i generalplanen upptagna områden.
Ett totalt byggnadsförbud torde emellertid föra väl långt. Därigenom skulle
exempelvis förhindras, att å ett område, som användes för jordbruksändamål,
icke vidare skulle kunna uppföras för jordbrukets skötsel nödiga byggnader.
Ett byggnadsförbud av så genomgripande slag vore ej nödvändigt för att
vinna det med förbudet avsedda syftet. Byggnader, som erfordrades för jordbrukets
drift, borde vara undantagna från detsamma. Vidare torde böra undantagas
byggnadsföretag för med jordbruket besläktade näringar, nämligen
för tillgodoseende av fiskets och skogsskötselns samt därmed jämförliga behov,
såsom trädgårdsskötsel m. in. Möjlighet till dispens från förbudet i särskilda
fall syntes också böra öppnas.

Utredningen uttalar, att ersättning för det intrång, som markägare lede genom
förbud under viss lid mot tätbebyggelse, i överensstämmelse med de
principer, på vilka nuvarande stadsplanelagstiftning grundades, ej borde utgå.
Den begränsning i byggnadsrätten, som ett dylikt förbud medförde, vore principiellt
sett av samma slag som den, vilken regelmässigt skedde genom upprättande
av stadsplan, och för vilken markägaren ej berättigades til! skadestånd.
Förbudet innebure ju icke, att marken ej finge bebyggas, blott att tätbebyggelse
ej finge äga rum. Genom stadsplan kunde, utan ersättningsrätt
för en markägare, för närvarande t. ex. bestämmas, att å hans mark endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

151

tvåvåningshus finge uppföras, medan å kringliggande mark högre byggnadshöjd
tillätes. Likheten mellan en sådan stadsplanebestämmelse och en föreskrift,
att viss mark ej finge tätbebyggas, vore uppenbar. Då åter förbud meddelades
mot bebyggelse överhuvud taget av viss mark — med undantag för
bebyggelse för tillgodoseende av jordbruket och därmed besläktad näring
komme ersättningsfrågan i ett annat läge. Ett sådant förbud vore avsevärt
mera ingripande än ett förbud mot allenast tätbebyggelse. Att markägaren
skulle behöva finna sig däri utan möjlighet till ersättning torde knappast vara
överensstämmande med gällande rättsprinciper. Enligt 28 § stadsplanelagen
skulle, då i stadsplan bestämts att mark skulle användas för armat ändamål
än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kunde nyttja marken
allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till värdet, staden
på ägarens begäran lösa marken. De principiella synpunkter som låge till
grund för detta stadgande borde alltjämt vinna beaktande. Det av utredningen
förordade förbudet innebure emellertid ej, att marken icke finge användas för
enskilt bebyggande; marken finge alltjämt bebyggas för jordbrukets och därmed
jämförliga näringars behov. Vidare företedde förbudet den olikheten mot
det i 28 § stadsplanelagen avsedda fallet, att förbudet vore begränsat att gälla
allenast viss tid. Efter dennas förlopp finge markägaren, om annat ej bestämdes,
ånyo fritt förfoga över marken. Med hänsyn härtill syntes markägaren i
det fall, varom nu vore fråga, icke böra tillerkännas rätt att kräva, att marken
inlöstes av staden. Det syntes vara tillräckligt, att möjlighet bereddes honom
till gottgörelse för den skada, han lede genom förbudet under den tid, detta
varade.

1 stadsplaneutredningens betänkande framhålles, att behov av alt kunna
tills vidare förbjuda tätbebyggelse av visst område kunde, på sätt föreslagits
beträffande städer och stadsliknande samhällen, föreligga även på landsbygden.
Delta behov framträdde särskilt starkt i närheten av områden, för
vilka upprättats byggnadsplan. Det kunde sålunda vara angeläget motverka,
att bebyggelsen utan giltiga skäl sökte sig fram över mark, som icke blivit
föremål för detaljplanering, så länge ännu detaljplanelagd, lämplig mark
funnes alt tillgå. Mark borde därför jämväl i generalplan för landet kunna
undantagas från tätbebyggelse. Till främjande av planens genomförande borde
därjämte kunna meddelas förordnande, varigenom vad planen i sådant
hänseende innehölle erhölle civilrättslig verkan. Möjlighet, motsvarande den
för städerna föreslagna, att för viss tid hindra bebyggelse överhuvud taget av
visst, område för annat ändamål än tillgodoseende av jordbrukets och därmed
besläktade näringars behov syntes däremot ej erfordras för den egentliga
landsbygdens del. Det vore tillfyllest, att inom ett generalplaneområde
på landet utbredningen av tätbebyggelsen kunde dirigeras. Att glesbebyggelse
ägde rum hade mindre betydelse, såvida det ej gällde mark, som avsetts
för väg eller dylikt, för vilket fall särskilda skyddsåtgärder finge vidtagas.
Städernas och de stadsliknande samhällenas behov av särskilda markreservat
för framtida ändamål, vilka vid generalplanens upprättande ännu ej
kunde med bestämdhet angivas, förelåge ej på landet, åtminstone ej i na gon

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

omfattning av praktisk betydelse. Då ett förbud under viss tid jämväl mot
annan än tätare bebyggelse måste förenas med viss ersättningsskyldighet
för kommuner gentemot den markägare, som drabbades därav, syntes man
för övrigt kunna räkna med att, om också möjlighet till meddelande av sådant
förbud öppnades, kommuner av ekonomiska skäl likväl endast i sällsynta
undantagsfall skulle begagna sig därav.

Stadsplaneutredningen har vidare framhållit, att tillkomsten av en generalplan
förutsatte utredning rörande de förhållanden, som vore av betydelse
för vederbörande kommuns utveckling. Härigenom erhölles en grund för
bedömande i vilken ordning utbyggandet av kommunen lämpligen borde fortskrida.
Stadsplaneutredningen utginge från att generalplan i allmänhet upprättades
för städer och stadsliknande samhällen. Alltid torde detta dock ej
ske, i varje fall ej beträffande en stads eller ett samhälles hela område. Och
på landet kunde generalplaneläggning av marken ofta bli en onödigt vidlyftig
anordning. Lämpligheten av att bebyggelsen i första hand koncentrerades
inom vissa markområden kunde understundom konstateras utan generalplan.
Detta vore särskilt fallet i samband med prövningen av stads- eller
byggnadsplaner. Till främjande av ett ändamålsenligt utbyggande föresloge
utredningen därför, att tätbebyggelse skulle kunna förbjudas under viss tid
inom visst område, oaktat någon generalplan icke funnes upprättad, nämligen
för det fall att det föreliggande byggnadsbehovet kunde tillgodoses inom
område, som inginge i redan fastställd stads- eller byggnadsplan. Ett byggnadsförbud
av detta slag vore till sin karaktär fullt överensstämmande med
det, som skulle kunna meddelas i samband med generalplan. Det borde alltså
följa samma regler som sistnämnda förbud. Bland annat borde förbudet
sålunda icke grunda någon rätt till ersättning för markägaren.

Yttrandena.

Behovet att kunna förhindra tätbebyggelse av mark, som icke är lämpad
härför från sundhetssynpunkt, har icke ifrågasatts av annan än överlantmätaren
i Älvsborgs län, som uttalat att tätbebyggelse av sådan mark knappast
kunde tänkas annat än i närheten av större samhällen. Men även intill
dessa funnes i allmänhet så riklig tillgång på mark, som vore ändamålsenlig
för bebyggelse, att det låge i vederbörandes eget intresse att bosätta sig uteslutande
på denna. När bebyggelsen nått ett sådant omfång, att även den
olämpliga marken började tagas i anspråk, vore tiden inne för en planläggning,
varigenom den sistnämnda undantoges från bebyggelse.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna om förbud mot tätbebyggelse i
övriga fall har statens bgggnadslånebgrå uttalat, att bestämmelserna, med
hänsyn till att markägarna icke skulle vara berättigade till ersättning för
det intrång i förfoganderätten, som bleve en följd av bestämmelsernas tilllämpning,
samt till det förhållandet, att en oförtjänt värdestegring kunde
komma att inträda å mark, som icke berördes av förbudet, borde utnyttjas
med varsamhet och endast av skäl, som efter noggrann prövning funnes bä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

153

rande. För att i möjligaste mån undvika irritation vore det jämväl angeläget,
att samhället föranstaltade om sådant förbud, varom här vore fråga, på ett
tidigt stadium och helst innan enskild exploatering av marken påbörjats.
Även bestämmelserna om att i generalplan upplagen mark skulle kunna undantagas
jämväl från enstaka bebyggelse borde tillämpas med varsamhet
och omdöme, icke minst med hänsyn till det allmännas intresse av att såvitt
möjligt undvika att utnyttja bestämmelser, som vore av beskaffenhet att
kunna medföra ersättningsskyldighet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har
ställt sig synnerligen tveksam till den föreslagna möjligheten att genom
temporärt förbud mot tätbebyggelse å mark utanför planlagt område tvinga in
bebyggelsen på detta. 1 det icke ovanliga fall, då gränsen för ett planområde
sammanfölle med en administrativ gräns, kunde anordningen komma att
användas i tävlan mellan skilda kommuner att draga till sig bebyggelse och
skatteobjekt. Fråga vore, om det verkligen vore något allmänt intresse att
lagstiftningsvägen främja tillkomsten av koncentrerad tätbebyggelse och
om icke snarare åtgärder för en spridning av bebyggelsen vore önskvärda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det icke lämpligt, att bebyggelse
för jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov bleve, på
sätt föreslagits, fritagen från all kontroll.

Beträffande utredningens förslag, att byggnadsförbud skall kunna meddelas
med avseende å område, som från naturskyddssynpunkt eller med hänsyn
till förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse
bör för framtiden särskilt skyddas, har länsstyrelsen i Skaraborgs
län uttalat, att även om ett dylikt stadgande understundom kunde innebära
ett långt gående ingrepp i markägares befogenheter, det dock kunde med
hänsyn till de stora ideella värden, varom här vore fråga, i särskilda fall
vara befogat att tillämpa sagda stadganden. Men därvid framstode det såsom
motiverat, att ersättning till markägare för skada på grund av dylikt
byggnadsförbud borde utgå.

Stadsplaneutredningens uppfattning, att ersättning ej bör utgå till markägare
för det intrång, som tillskyndas honom genom förbud mot tätbebyggelse,
har i alla yttranden utom tre lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i
■Jönköpings län anser principen obillig för markägaren, särskilt när man betänkte,
huru lång tid genomförande av planer utav här förevarande art toge.
Förordnande, varigenom mark undantoges från tätbebyggelse, skulle ju kunna
meddelas för fem år varje gång. Länsstyrelsen ifrågasatte, om ej ersättning
borde beredas åtminstone efter utgången av första femårsperioden.
Stockholms stads stadsplanekontor anför, alt en markägare, som enligt generalplan
endast hade rätt att nyttja sin mark för glesbebyggelse, icke finge
någon kompensation, även om hans granne finge rätt att exploatera sin mark
för tätbebyggelse och därvid tillgodogöra sig hela nettot av markvärdestegringen.
Utredningens motivering för alt systemet icke skulle strida mot gällande
praxis vore icke övertygande. Antingen måste tätbebyggelsen fördelas
så, att alla markägare drabbades ungefär lika, vilket ur plansynpunkt i regel
bleve högst otillfredsställande, eller också måste de ekonomiska konsekven -

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

serna för markägarna bli mycket olika och därigenom för dem otillfredsställande.
Detta problem syntes endast kunna regleras på två sätt; antingen
finge äganderätten eller exploateringsrätten till all mark överföras i allmän
ägo eller också måste man göra ett system, så att stegringen i markvärde
på de områden som finge bebyggas användes för att betala kompensation
till dem, som ej alls eller endast obetydligt finge bebygga sin mark. Ett sådant
system med »ömsesidig kompensation» funnes redan upptaget i den
engelska Town and Country Planning Act av år 1932. Överlantmätaren i
Stockholms län anser principen alt ersättning ej skulle utgå för förbud
mot tätbebyggelse i varje fall icke hållbar med avseende å temporära förbud
mot tätbebyggelse å mark utanför område, för vilket stadsplan eller
byggnadsplan fastställts. Sådant förbud medförde en monopolställning för
vissa markägare, vilka haft turen att komma först, då det gällt att få en
byggnadsplan fastställd.

Förslaget, att ersättning skall kunna utgå för det intrång, som markägare
tillskyndas på grund av att hans mark genom generalplan med rättsverkan för
viss tid undantages från annan enstaka bebyggelse än för jordbrukets och därmed
jämförliga näringars behov, har föranlett erinringar i flera yttranden. Det
framhålles sålunda, att förslaget om skadeståndsskyldighet vid temporärt
byggnadsförbud innebure införandet av en helt ny princip i byggnadslagstiftningen.
Stockholms stads stadsplcinekontor anför, att byggnadsförbud, föranlett
av stadsplans upprättande eller ändring, icke medförde någon rätt till
ersättning, oaktat ett sådant förbud kunde bliva både långvarigt och medföra
vida större ekonomiska konsekvenser för därav berörda markägare än förevarande
förbud mot viss glesbebyggelse. Det vore en inkonsekvens, att markägare,
som enligt generalplan endast finge bebygga sin mark för tillgodoseendet
av jordbrukets behov, erhölle rätt till kompensation, under det att markägare,
som enligt generalplanen finge utnyttja sin mark för glesbebyggelse,
icke finge någon sådan rätt, oaktat ägaren till vidliggande mark finge exploatera
densamma för tätbebyggelse, vilket givetvis gåve ett avsevärt högre markvärde.
Stockholms stads stadsplanenämnd anför, att utredningen icke ifrågasatt
särskild skadeståndsskyldighet för den händelse visst område på grund av
sin olämpliga beskaffenhet undantoges från bebyggande. Det syntes då icke
heller vara motiverat att medgiva ägare av jordbruksfastighet rätt till särskild
ersättning, om en exploatering med hänsyn till kommunikationsanläggningar
eller andra kommunala åtgärder lämpligen icke läte förena sig med det allmännas
intressen. Ingreppet i den enskilda förfoganderätten vore dock i det
förra fallet betydligt mera ingripande än ett temporärt byggnadsförbud. En
regel om ersättningsskyldighet vid sådant förbud komme säkerligen att i
betänklig grad inverka hämmande på det kommunala initiativet. Stockholms
stads fastighetskontor anser, att införandet av nu ifrågakomna ersättningsskyldighet
i lagstiftningen i realiteten innebure att man fastsloge att praktiskt
taget all mark ägde ett latent värde, konstituerat av ett tänkt utnyttjande för
glesbebyggelse. Man frågade sig då varför detta värde icke lika gärna kunde
konstitueras av ett tänkt utnyttjande för tätbebyggelse eller, vilket syntes rikti -

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

155

gast, varför icke värdet skulle grundas på nuvarande utnyttjande. Principen
om fullständig rättvisa hade man redan uppgivit, då man i ersättningsavseende
icke gjorde någon skillnad mellan markägare, som ägde utnyttja sin mark för
tätbebyggelse, och sådana, som endast hade rätt till glesbebyggelse. Enligt
kontorets mening borde något skadestånd för temporär inskränkning av byggnadsmöjligheterna
ej ifrågakomma. Marken finge ju dock under tiden fritt
nyttjas för sitt dittillsvarande ändamål. Svenska kommunaltekniska föreningen
har uttalat, att den föreslagna ersättningsregeln skulle ställa värderingsmän
och domstolar inför synnerligen svårlösta problem. Det gällde icke blott att
avgöra vilken vinst, markägaren skulle kunna erhålla, därest glesbebyggelse
komme till stånd, utan även att bedöma huruvida tillräcklig efterfrågan på
dylika tomtplatser förefunnes. Då såväl antalet fall, när ersättning behövde
utgå, som ersättningarnas storlek torde bliva ringa och man därjämte finge
anse, att ett permanent förbud mot tätbebyggelse utan kompensation innebure
ett vida större men för markägaren än ett temporärt förbud mot glesbebyggelse,
syntes den föreslagna ersättningsskyldigheten icke vara tillräckligt
motiverad.

Nu ifrågakomna ersättningsregel har vidare under åberopande av liknande
skäl avstyrkts av svenska stadsförbundet, svenska teknologföreningen samt
byggnadsnämnderna i Göteborg och Örebro.

Departementschefen.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit bör det allmänna principiellt äga
befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Fråga om
visst område överhuvud taget må tagas i anspråk för sådan bebyggelse torde i
första hand böra prövas i samband med upprättande av region- och generalplaner.
Där sådana planer icke finnas upprättade, får frågan avgöras i samband
med prövning av framställning om detaljplanläggning av visst område.
Detaljplan bör sålunda icke få fastställas för område, som från allmän
synpunkt icke är lämpat för tätbebyggelse. Om byggnadslov för byggnadsföretag,
som är att hänföra till sådan bebyggelse, i enlighet med vad jag förut
förordat icke må beviljas utan att planläggning skett, kan sålunda tätbebyggelse
av område, som icke är lämpat härför, förhindras genom att detaljplanläggning
förvägras. Med den av mig förordade ordningen behöver följaktligen
några särskilda förbud mot tätbebyggelse, såsom stadsplaneutredningen
för sin del föreslagit, icke meddelas beträffande områden, där skyldighet
att söka byggnadslov föreligger.

Fråga om viss mark kan anses lämpad för tätbebyggelse bör bedömas främst
från hygieniska, ekonomiska och sociala synpunkter. Det är sålunda klart, att
samhällsbildningar icke må tillåtas uppkomma å område som iir direkt olämpligt
härför från sundhetssynpunkt. Tätbebyggelse bör vidare kunna förvägras,
om kostnaderna för anläggande av vägar samt anordnande av kommunikationer,
vattenförsörjning, avlopp, skolor och belysning skulle bli oskäligt
stora. Hänsyn bör även tagas till frågan, huruvida invånarna kunna för -

156

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 131.

väntas inom området eller inom rimligt avstånd få tillgång till fritidsanordningar,
inköpsmöjligheter och andra för ett fullvärdigt samhällsliv önskvärda
inrättningar. Angeläget är, att genom planläggningen i möjlig mån
förhindra uppkomsten av nya rudimentära samhällsbildningar utan skönjbara
möjligheter att utvecklas till en socialt godtagbar miljö. En förutsättning
för att tätbebyggelse må förvägras av ekonomiska och sociala skäl
är dock att lämplig byggnadsmark finnes att tillgå på annat håll på rimliga
villkor. Vad som vid prövning av hithörande spörsmål främst skall eftersträvas
är sålunda, att erforderlig tätbebyggelse förlägges till den plats som
från allmän synpunkt är den ändamålsenligaste.

Enligt stadspianeutredningens uppfattning bör tätbebyggelse icke kunna
förvägras från naturskyddssynpunkt. Till stöd härför har anförts, att det
måste anses obilligt att en markägare skulle kunna tvingas tåla ekonomiska
uppoffringar av den anledningen allenast, att hans fastighet vore ovanligt
naturskönt belägen. Denna mening kan jag icke dela. Någon ovillkorlig rätt för
markägare att exploatera sin mark för tätbebyggelse skall enligt de av mig förordade
grunderna för den nya byggnadslagstiftningen icke finnas. Fråga om
samhällsbildning å viss plats må tillåtas uppkomma eller ej måste, såsom
jag förut betonat, bedömas under hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt
från allmän synpunkt. Därvid bör hänsyn tagas även till det allmännas
intresse av att särskilt natursköna områden, då så är möjligt, bevaras.
Ifrågasättes exploatering av område, vars skyddande mot naturstörande bebyggelse
anses önskvärt, bör följaktligen undersökas, huruvida samhällsbildningen
utan större olägenhet för befolkningen och för det allmänna kan förläggas
till annan plats. Om så finnes vara förhållandet, bör tätbebyggelse av
det område, vars skyddande anses önskvärt från naturskyddssynpunkt, ej
tillåtas.

På sätt framgår av vad jag förut anfört vid behandlingen av generalplaneinstitutet
kan det för ett samhälles ändamålsenliga utbyggande i etapper och
till undvikande av en oekonomisk randbebyggelse vara av vikt, att även ett
område, som i och för sig är lämpat för tätbebyggelse, tills vidare ej tages
i anspråk härför. Möjlighet bör därför, såsom jag förut framhållit, finnas
att i generalplan reservera mark, vilken tills vidare ej får tätbebyggas. Behov
att av samma skäl undantaga mark för tätbebyggelse kan givetvis föreligga
även beträffande område, vilket ej omfattas av generalplan. Det kan möjligen
göras gällande, att något särskilt förordnande om undantagande av mark
från sådan bebyggelse ej erfordras, eftersom tillstånd till byggnadsföretag,
som är att hänföra till tätbebyggelse, ej skulle få lämnas utan att planläggning
skett och tätbebyggelse sålunda skulle utan meddelande av särskilt förbud
kunna hindras genom att planläggning förvägras. Det är dock, särskilt
vid upprättande av generalplan, av vikt, att frågor om undantagande av
mark från tätbebyggelse bedömas i ett större sammanhang än som alltid är
möjligt i samband med prövning av begäran om planläggning av ett begränsat
område. Dylika tidsbegränsade undantag av mark äro därjämte ägnade
att tjäna till ledning för byggnadsnämnder och allmänhet. Jag har därför
icke något att erinra mot den av utredningen föreslagna möjligheten att för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

157

ordna om temporärt förbud mot tätbebyggelse av viss mark, även om denna
i och för sig är lämpad härför.

Enligt utredningens förslag skall ersättning ej utgå till markägare, som
hindras att exploatera sin mark för tätbebyggelse. Jag biträder denna ståndpunkt.
Till stöd härför vill jag särskilt framhålla, att möjligheten för ägaren
att utnyttja marken för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett högre pris
för marken beror av samhällets utveckling och sålunda i allmänhet icke av
åtgärder, som vidtagits av ägaren. Uet kan måhända synas orättvist, att en
markägare förvägras exploatera sin mark medan grannen får tillstånd därtill.
Sådana ojämnheter kunna emellertid ej undvikas. Jag vill erinra, att
genom stadsplan kan för närvarande utan ersättning för markägaren bestämmas
t. ex. att på hans mark endast tvåvåningshus må uppföras, medan
på kringliggande mark högre byggnadshöjd tillätes. Det kan också till jämförelse
nämnas, att ersättning ej ansetts böra utgå till den som med hänsyn
till att allmänna intressen skulle trädas för nära hindras att torrlägga sin
mark. Slutligen må framhållas, att bestående hinder mot tätbebyggelse enligt
förslaget i stort sett endast komme att föreligga i fråga om mark som ej
är lämpad för sådan bebyggelse och därför icke borde ha något särskilt
byggnadsvärde.

Att ersättning ej skall utgå för sådant värde som hänför sig till markens
eventuella användning för tätbebyggelse står i full överensstämmelse med det
av mig förordade stadgandet att det för rätt till tätbebyggelse skall förutsättas
att marken vid planläggning funnits lämpad för ändamålet. Om en
uttrycklig bestämmelse av sistnämnda innebörd intages i lagen, torde det
icke vara erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att ersättning för
tätbebyggelsevärde icke skall utgå, när markägare hindras att exploatera
marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip har ju utmärkts
att markägarens rätt icke omfattar generell befogenhet att använda marken
för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens rätt bör utan särskild
föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan lagstiftning, t. ex. expropriationslagstiftningen.
Därest sålunda vid expropriation fråga uppkommer
om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål, måste självfallet
marken värderas med beaktande av alla de inskränkningar som finnas
intagna i byggnadslagstiftningen.

Då exploateringsrätten hittills får anses ha varit i princip fri, skulle det
vålla obilliga konsekvenser, om de nya ersättningsgrunderna gjordes gällande
även när värdestegring påtagligen inträtt före lagens ikraftträdande. Undanlag
för sådan värdeförhöjning som skett före ikraftträdandet lärer därför
vara påkallat. Jag återkommer till denna fråga under 162 § i departementsförslaget.

Såsom stadsplaneutredningen framhållit kunna även enstaka byggnadsföretag
menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken.
Genomförandet av den planläggning för tätbebyggelse, som finnes böra komma
till stånd, kan nämligen försvåras genom ett dylikt företag. Vidare kan
glesbebyggclse äventyra de ändamål, för vilka mark reserverats, exempelvis
såsom fritidsområde. Möjlighet bör därför finnas att för viss tid undantaga

158

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

i generalplan upptagen mark även från annan bebyggelse än tätbebyggelse.
Enligt utredningens förslag skulle sådan möjlighet finnas endast beträffande
städer och sådana stadsliknande samhällen, där de för stad givna bestämmelserna
äga tillämpning. Behov att kunna temporärt förhindra glesbebyggelse
torde emellertid kunna föreligga även på landet. Så torde särskilt
kunna bliva fallet, om stadsplan kan fastställas för samhällsbildning
på landet utan samband med municipalbildning. Jag anser därför att möjlighet
bör finnas att även i generalplan på landet för viss tid undantaga
mark från glesbebyggelse. Såsom utredningen funnit torde ett dylikt tidsbegränsat
förbud mot glesbebyggelse icke böra omfatta bebyggelse för jordbrukets
och därmed jämförliga näringars behov. Möjlighet till dispens torde
även böra finnas.

I flera yttranden har uttalats den uppfattningen att ersättning ej bör utgå
för det intrång som kan tillskyndas en markägare genom förbud mot glesbebyggelse.
Marks undantagande från annat enskilt bebyggande än för tillgodoseende
av jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov kan
emellertid i vissa fall medföra ett betydande ekonomiskt avbräck för ägaren.
Ett sådant förbud mot glesbebyggelse torde, såsom stadsplaneutredningen
funnit, vara för markägaren avsevärt mera ingripande än ett förbud allenast
mot tätbebyggelse. Grunden för förstnämnda förbud är vidare en annan
än för förbudet mot tätbebyggelse. Det bottnar i behovet för det allmänna att
säkerställa marks användning för visst ändamål. Förbud mot glesbebyggelse
kan icke, såsom i yttrandena gjorts gällande, jämföras med byggnadsförbud
i samband med upprättande eller ändring av stadsplan eller annat i
stadsplanelagen stadgat förbud som markägare är skyldig tåla utan rätt till
ersättning. Genom stadsplanen erhåller markägaren i regel betydande fördelar.
De i yttrandena anförda förbuden kunna därför sägas vara stadgade
även i markägarnas eget intresse. Förbud mot glesbebyggelse på område,
som avses skola användas för något allmänt ändamål, exempelvis såsom
fritidsområde, medför i regel icke några fördelar för markägaren. Sådana
förbud torde även i allmänhet komma att bestå under längre tid. Av nu anförda
skäl anser jag att ersättning bör kunna tillerkännas markägare för
skada på grund av förbud mot glesbebyggelse. Förutsättning härför bör givetvis
vara, att markägaren lider verkligt avbräck i sina ekonomiska intressen.
Så länge han ej har för avsikt eller — av annan anledning än förbudet —
saknar möjlighet att utnyttja marken för byggnadsändamål i vidare utsträckning
än som är tillåtet trots förbudet, bör han ej vara berättigad till ersättning.
Någon skada av förbudet uppkommer då icke. För inträde av ersättningsskyldighet
torde böra gälla, att marken till följd av förbudet kan nyttjas
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde, som
marken, när förbudet blev gällande, hade med hänsyn även till möjligheten
att utnyttja marken till annan glesbebyggelse än för tillgodoseendet av jordbrukets
och därmed jämförliga näringars behov. Med nu angivna förutsättningar
för ersättningsrätt torde ersättning komma att utgå endast i ett begränsat
antal fall och med förhållandevis små belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

159

Det är, såsom jag förut framhållit, ett väsentligt intresse för det allmänna,
att område, som på grund av naturskönhet eller säregna naturförhållanden
eller med hänsyn till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull
bebyggelse finnes böra skyddas, icke vandaliseras genom olämpliga
byggnadsföretag. För att skydda ett sådant område behöver bebyggelse därå
i allmänhet ej förbjudas. Det är i de allra flesta fall tillräckligt att tillse,
att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen. För att
vinna erforderlig kontroll över bebyggelsen bör därför, såsom stadsplaneutredningen
föreslagit, förordnande kunna meddelas, att nybyggnad inom sådant
område ej må ske utan tillstånd av länsstyi-elsen. Tillståndet skulle då
kunna göras beroende av att sådana jämkningar vidtagas i den av markägaren
tänkta placeringen eller arkitektoniska utformningen av byggnaden, som
erfordras för att landskapsbilden ej skall störas. Enligt förslaget skall vid
tillståndsprövningen hänsynstagandet till de intressen som man vill skydda
icke få sträckas så långt att markens ägare tillskyndas märkligt men. Även
om det med tillståndsprövningen avsedda syftet i de flesta fall kan vinnas
utan att ägaren tillfogas sådant men, kunna dock fall förekomma, då ett
mera vittgående ingrepp är önskvärt för att bevara ett område från störande
bebyggelse. Tillstånd bör därför kunna förvägras, även om markägaren därigenom
åsamkas märkligt men. En förutsättning härför måste dock vara, att
markägaren får skälig ersättning för den skada han lider. Frågan vem som
skall svara för gottgörelsen till markägaren torde icke behöva lösas i lag.
Mången gång torde enskilda sammanslutningar eller kommunerna visa sig
villiga att åtaga sig ersättningsskyldigheten. Kunna erforderliga medel för
ändamålet ej ställas till förfogande, lärer det icke kunna undvikas att tillstånd
till åtgärden får lämnas.

I överensstämmelse med nu angivna grunder har inom justitiedepartementet
på grundval av stadsplaneutredningens förslag och de inkomna yttrandena
upprättats förslag till byggnadslag. I samband härmed ha på grundval
av stadsplaneutredningens förslag upprättats jämväl förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, lag
angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar,
lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)
samt lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Förslagen förutsätta
vissa ändringar jämväl i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning
i stad. Frågan om dessa ändringar har jag för avsikt att senare
upptaga till behandling i samband med spörsmål om vissa andra ändringar
i nämnda lagar. Inom justitiedepartementet ha vidare utarbetats förslag
till ny byggnadsstadga och till vissa andra författningar, som ej kräva lagrådets
hörande. Dessa författningsförslag torde böra upptagas till prövning
i ett senare sammanhang.

Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i förstnämnda
inom departementet upprättade lagförslag.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslaget till byggnadslag.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1—5 §§•

1 och 4 §§ i departementsförslaget motsvara 2 § i stadsplaneutredningens
förslag. 5 § första stycket i departementsförslaget motsvarar 1 § i utredningens
förslag. Beträffande utredningens motivering till 1 och 2 §§ i dess
förslag hänvisar jag till s. 269 i utredningens betänkande. 2 och 3 §§ samt
5 § andra stycket i departementsförslaget sakna direkt motsvarighet i utredningens
förslag.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer sakna motsvarighet i gällande lag. För att göra
byggnadslagen så överskådlig och lättillgänglig som möjligt har det synts
lämpligt att i en inledande avdelning upptaga vissa översiktliga bestämmelser
av principiell natur.

Bebyggelsen skall, på sätt framgår av det förut anförda, under vissa förutsättningar
föregås av planläggning. Föreskrift härom har ansetts böra upptagas
i 1 §. I anslutning härtill har i 2 och 3 §§ angivits vilka planformer
som skola tillämpas vid planläggning.

All planläggning bör ske under tillbörligt hänsynstagande till allmänna
och enskilda intressen. Denna princip, som delvis kommit till uttryck i gällande
byggnadsstadga med avseende å upprättande av stadsplan och byggnadsplan,
synes vara av den grundläggande betydelse att den bör inskrivas
i själva lagen. Ett stadgande härom har fördenskull upptagits i 4 §. Det
har vidare ansetts lämpligt att i lagen intaga en erinran om att ägare av
mark är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse underkastad
de inskränkningar som stadgas i lagen eller med stöd av lagen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör mark icke få tagas
i anspråk för tätbebyggelse utan att marken vid planläggning prövats vara
från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. En erinran om denna betydelsefulla
förutsättning för samhällsbildning har upptagits i 5 § andra stycket.
Stadgandet medför icke, att den som uppfört en byggnad i strid mot
detsamma kan ådömas ansvar eller att handräckning kan lämnas till byggnadens
bortskaffande. Dylik påföljd avses endast skola inträda, om byggnaden
uppförts i strid mot särskilt meddelat förbud eller utan byggnadslov
eller tillstånd, där inhämtande av sådant är föreskrivet. Stadgandet medför
däremot hinder för byggnadsnämnd att bifalla ansökan om byggnadslov för
eller tillstånd till byggnadsföretag som står i strid mot stadgandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

161

6 §•

Stadsplaneutredningen har icke lämnat någon definition av vad som menas
med tätare bebyggelse eller tätbebyggelse. Utredningen anför, att det
bleve en omdömesfråga huruvida tätare bebyggelse i det särskilda fallet
skulle anses för handen. Ett relativt litet antal byggnader, sammanförda på
intill varandra gränsande tomter av ringa omfattning, kunde anses såsom
tätare bebyggelse, medan däremot, om tomterna vore större, antalet byggnader
kunde öka utan att därför bebyggelsen behövde anses som tätare. Någon
för varje fall giltig definition av begreppet kunde enligt stadsplaneutredningens
mening svårligen lämnas.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström ha i sin reservation
till utredningens betänkande gjort vissa uttalanden angående vad som bör
anses vara »enstaka bebyggelse» i motsats till den »samhällsmässiga» bebyggelsen.
Reservanterna anföra:

Som »enstaka bebyggelse» bör kunna definieras exempelvis ett till fyra
bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsvarande ett bärkraftigt jordbruk.
Men härtill måste förutsättas, att dessa hus varken i och för sig eller tillsammans
med omgivande bebyggelse ställa krav på anläggande av allmän
väg eller kommunikationer eller på allmänna vatten- eller avloppsanläggningar
eller kunna förväntas genom enskild sådan anläggning medföra olägenhet
nr allmän synpunkt. Ej heller få de förväntas medföra krav på andra allmänna
åtgärder av socialvårdande natur, exempelvis inrättande av skolor etc.

Yttrandena.

I åtskilliga yttranden framhålles, att även om det vore svårt att definiera
begreppet tätbebyggelse, detta dock måste göras för undvikande av oenhetlig
praxis och med hänsyn till den stora rättsliga och ekonomiska betydelsen
av nämnda begrepp. Denna mening uttalas av länsstyrelsen i Västernorrlands
län, länsarkitekten och överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län, svenska
kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen och byggnadsnämnden
i Örebro. Överlantmätaren i Örebro län ifrågasätter, huruvida bestämningen
»tätare bebyggelse» i praktiken överhuvud taget innebure någon
egentlig begränsning av myndigheternas befogenhet till ingripande i den enskildes
rätt. Att överlämna en dylik fråga till skönsmässigt bedömande i administrativ
väg vore enligt överlantmätarens mening förenat med betydande
olägenheter. Drätselkammaren i Malmö, som finner önskvärt att någon ledning
från början gåves för bedömandet av när tätbebyggelse förelåge, ställer
sig särskilt frågande inför spörsmålet, i vilka fall industribebyggelse vore att
hänt öra till tätare bebyggelse. Även lantmäterist yreisen anser, alt begreppet
tätbebyggelse borde för erhållande av ett enhetligt bedömande om möjligt
nugot närmare angivas. Detta syntes styrelsen kunna ske genom att de eftersträvade
fördelarna med glesbebyggelsen angåvcs eller de konsekvenser av
tätbebyggelsen, som avsåges skola undvikas, specificerades. Bestämmelsen
borde angiva under vilka förutsättningar bebyggelse finge ske; t. ex. att exploateringstalet
icke finge överstiga ell visst värde, alt detaljplan för fastig Bihang

till riksdagens protokoll 19b7. 1 samt. Nr 131.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

hetsbildningen icke erfordrades, att gemensamt avlopp, gemensam vattenledning
eller dylikt för byggnadsplatserna icke vore eller kunde förväntas
bliva erforderligt. Slutligen framhåller länsarkitekten i Kronobergs län, att
visst exploateringstal och visst våningsantal måhända kunde sättas som minimum
för att ett område skulle anses tätare bebyggt, medan länsarkitekten i
Hallands lån förordar, att en utveckling av begreppet tätbebyggelse intoges i
särskilda anvisningar.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen anser, att det icke är möjligt att entydigt definiera
begreppet tätbebyggelse och att bedömandet av innebörden av detta begrepp
därför måste överlämnas åt rättstillämpningen. I flera yttranden framhålles
däremot, att ett försök till definition måste göras. Huruvida tätbebyggelse
skall anses föreligga eller icke, är enligt förslaget av stor betydelse. Det må
sålunda erinras, att enligt 5 § i departementsförslaget (jfr 107 §) tätbebyggelse
icke må ske utan plan. Vidare kan enligt 9 och 96 §§ i generalplan upptagas
föreskrift om att mark undantages från tätbebyggelse. Förbud mot
tätbebyggelse kan också meddelas genom särskilt förordnande utan samband
med generalplan enligt föreskrifterna i 87 och 88 §§ samt 123 och 124 §§.
Bedömandet huruvida tätbebyggelse skall anses ha uppkommit ankommer
i dessa fall på byggnadsnämnd eller länsstyrelse. Men även lantmätare och
annan förrättningsman för avstyckning ha att bedöma samma fråga för att
kunna fullgöra den anmälningsplikt, varom föreskrift intagits under 19 kap.
15 a § i utredningens förslag till ändring av jorddelningslagen och 5 kap. 8 b § i
utredningens förslag till ändring av fastighetsbildningslagen. Avsaknaden av
anvisningar kan befaras medföra, alt olika tolkningar av begreppet tätbebyggelse
kunna göras gällande. Med hänsyn härtill synes det ofrånkomligt
att innebörden av detta begrepp på något sätt närmare angives.

Givetvis är det svårt att lämna en entydig beskrivning på vad som menas
med tätbebyggelse. Några schematiska regler i ämnet torde icke kunna intagas
i lagen, endast allmänna riktlinjer för frågans bedömande. Sålunda
synes tätbebyggelse icke kunna definieras såsom innebärande att ett visst
antal hus finnes inom en angiven areal, vare sig denna areal bestämmes
till ett fixerat mått eller — såsom antydes i arkitekterna Häggboms och Lindströms
reservation — sättes i relation till arealen av ett bärkraftigt jordbruk
i orten. Ej heller torde det vara möjligt att eljest angiva något visst exploateringstal
eller våningstal såsom mått på den bebyggelse som minst måste föreligga
för att tätbebyggelse skall anses vara för handen. Vad som i princip
avgör, huruvida tätbebyggelse föreligger, är sålunda icke befolkningstätheten
i och för sig inom viss areal. Avgörande måste i stället vara huruvida bebyggelsen
i fråga medför behov av gemensamma anläggningar av olika slag. Det
kan sålunda t. ex. väl tänkas, att flera små bostadsfastigheter kunna förläggas
ganska nära varandra utan att fördenskull tätbebyggelse föreligger. Förutsättning
härför bör dock vara, att varje fastighet kan självständigt ordna
sin vatten- och avloppsfråga utan olägenhet för grannarna samt att gemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

163

samma vägar ej behöva anläggas, exempelvis av den anledningen alt fastigheterna
ligga vid allmän väg. Skulle däremot vatten- eller avloppsförhållandena
vara sådana att gemensam vattenledning eller gemensamt avlopp behöver
anläggas eller medför bebyggelsen behov av gemensamma vägar, måste
tätbebyggelse anses vara för handen, om de behövliga gemensamma anläggningarna
äro av någon betydenhet. Anordnandet t. ex. av gemensam brunn
eller gemensamt avloppsdike för angränsande fastigheter bör icke i och för
sig medföra att tätbebyggelse anses föreligga.

I anslutning till vad sålunda anförts beskrives i förevarande paragraf tätbebyggelse
såsom sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar
för tillgodoseende av gemensamma behov. För att bebyggelsen skall
vara »samlad» fordras allenast, att den finnes inom ett till ytvidden jämförelsevis
begränsat område. Någon viss arealgräns kan och behöver här ej
angivas.

Den definition av tätbebyggelse som sålunda givits torde kunna tillämpas
både på bostadsbebyggelse och bebyggelse för industriändamål. I båda fallen
är det sålunda behovet av särskilda gemensamma anläggningar som
blir avgörande. Vad industribebyggelsen beträffar torde sådan i allmänhet
icke kunna komma till stånd — åtminstone ej om den är av någon betydenhet
— utan att tätbebyggelse i dess närhet blir att förvänta. Detta torde då
medföra, att även själva industribebyggelsen måste betraktas som tätbebyggelse.

Givetvis blir det även med den nämnda beskrivningen på tätbebyggelse
mången gång svårt att avgöra, huruvida sådan bebyggelse föreligger. Det
torde därför vara lämpligt att närmare anvisningar rörande vad som skall
förstås med tätbebyggelse utarbetas samt ställas till myndigheternas och allmänhetens
förfogande. Arbetet härmed bör ankomma på byggnadsstyrelsen,
vilken med hänsyn till frågans stora betydelse torde böra med särskild uppmärksamhet
följa utvecklingen av praxis på området.

Slutligen må erinras om den möjlighet som finnes för myndighet, som utfärdar
förbud mot tätbebyggelse, att i samband därmed närmare angiva vilket
slag av bebyggelse som förbudet avser. Härvid föreligger intet hinder mot
att visst exploateringstal eller visst våningsantal angives såsom minimum för
att icke tillåten bebyggelse skall anses för handen eller att den otillåtna bebyggelsen
eljest beskrives genom eu schematiskt verkande regel, om regeln
icke göres ovillkorlig.

7 §.

Bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i denna paragraf, ha av utredningen
upptagits i 3 § i förslaget till byggnadslag och 180 § i förslaget
till byggnadsstadga (motiv, se s. 269 och 579 i betänkandet).

Departementschefen.

Bestämmelser rörande uppsikten och tillsynen över planläggningen och
byggnadsväsendet i riket finnas för närvarande meddelade i byggnadsstad -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

gan. Föreskrifterna härom synas mig lämpligen böra upptagas i byggnadslagen.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör byggnadsnämnd
finnas i varje kommun. I enlighet härmed har i första stycket av denna
paragraf stadgats, att det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten
utövas av byggnadsnämnd. Om det inom någon av de nuvarande mindre
kommunerna kan antagas bli svårt att utse funktionsduglig byggnadsnämnd,
bör länsstyrelsen beträffande sådan kommun kunna förordna, att nyssnämnda
stadgande ej skall gälla förrän från och med den 1 januari 1950, då den
nya indelningen av primärkommunerna träder i kraft. Föreskrift härom har
upptagits bland övergångsbestämmelserna.

8 §■

Denna paragraf är lika med 4 § i utredningens förslag (motiv, se s. 269 i
betänkandet).

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

Om generalplan.

9 §•

Paragrafen motsvarar med vissa jämkningar 5 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 269—270 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att det i utredningens förslag
angivna innehållet i generalplan vore alltför begränsat och kunde giva anledning
till missförstånd såtillvida, att generalplanearbetet ensidigt inriktades
på lösning av trafikfrågorna. Markens disposition för olika ändamål,
som till stor del bestämde det framtida trafikbehovet, borde givetvis vara
det primära. Även Stockholms stads stadsplanekontor befarar, att generalplanen
med den föreslagna avfattningen kunde komma att uppfattas sasom
en trafikplan i huvudsak endast angivande trafikleder och andra allmänna
platser. En mera utförlig definition av generalplanebegreppet vore så mycket
mer motiverad som detta begrepp nu för första gången infördes i lagstiftningen.
Liknande mening har uttalats av svenska kommunaltekniska föreningen.

Länsarkitekten i Hallands län anför, att det föreslagna undantaget för
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov syntes avse
även bostadshus för dem, som vore verksamma i angivna näringar. Att
inbegripa bostadshus i undantaget syntes emellertid ej lämpligt. Byggnadsstyrelsen
uttalar, att ehuru det kunde ifrågasättas, om det icke vore skäl att
göra skillnad mellan bostadshus och ekonomibyggnader för ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

165

näringsgrenar — sådan skillnad gjordes i 80 § 7 mom. gällande byggnadsstadga
— några betänkligheter dock icke torde kunna resas mot den av
utredningen gjorda generaliseringen, åtminstone icke såvitt anginge generalplaneinstitutet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, alt om bestämmelsen
begränsades att avse allenast ekonomibyggnader, hinder skulle föreligga
att å en lantgård uppföra ett boningshus som nedbrunnit. Även om
dispens skulle kunna beviljas, syntes en dylik begränsning av stadgandets
tillämpningsområde ej motiverad. Drätselkammaren i Malmö anför, att trädgårdsskötseln
i motiveringen angivits såsom jämförlig med jordbruket i förevarande
hänseende. Häremot vore intet att erinra i de fall, då fråga ej
vore om sådana växthusanläggningar, som blivit synnerligen vanliga kring
de större städerna. Särskilt med hänsyn till de stora markarealer, som hundes
kring dessa anläggningar och som undandroges stadsplaneläggning, syntes
det nödvändigt, att dylika anläggningar hänfördes till samma kategori
som mejerier, slakterier o. d., vilka ej vore att hänföra till jordbruk.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen förordat torde generalplanens uppgift böra
vara att tjäna till ledning för närmare planläggning beträffande stads ordnande
och bebyggande. Generalplanen har sålunda en annan och mera omfattande
uppgift än den nuvarande stomplanen, med vilken i första hand
avses att säkerställa stads rätt till huvudgator och andra allmänna platser.

I utredningens författningsförslag stadgas, att generalplanen skall angiva
grunddragen för marks användning för olika ändamål, såsom för viktigare
trafikleder och andra allmänna platser. Med den föreslagna bestämmelsen,
som givits en med motsvarande föreskrift rörande stomplan nära överensstämmande
avfattning, har utredningen icke avsett att begränsa generalplanens
innehåll till trafikfrågor. Till förekommande av missförstånd torde
den givna exemplifieringen böra kompletteras.

Såsom utredningen framhållit är det intet som hindrar, att planen får ett
mera detaljerat innehåll, men i allmänhet synes lämpligast, att den endast
upptager sådant som erfordras för afl vinna en överblick över stadens utvecklingsmöjligheter.
I första hand bör planen upptaga de områden, som
avses skola tagas i anspråk för tätbebyggelse, ävensom viktigare trafikleder
och andra allmänna platser. Vidare kan i planen reserveras mark såsom
fritidsområde eller för tillgodoseendet av annat stadsplaneändamål, såsom
för allmän byggnad, begravningsplats eller idrottsplats. Hinder möter icke
mot att i planen såsom naturskyddsområde reservera mark som på grund
av naturskönhet eller eljest finnes böra särskilt skyddas. Mark som i generalplan
reserveras såsom fritids- eller naturskyddsomräde kan genom planen
undantagas från all bebyggelse eller, om så anses lämpligt, från annan glesbebyggelse
än för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. Område, som
icke lämpar sig för tätbebyggelse eller som av annat skäl icke anses böra
lagas i anspråk härför, torde lämpligen böra i planen särskilt utmärkas. Generalplanen
kan, där så erfordras, även eljest innehålla särskilda bestäm -

166

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

melser angående bebyggande eller användning i övrigt av generalplanelagt område.
Genom generalplanebestämmelser kan sålunda föreskrivas, att viss mark
skall användas för bostäder eller för industribebyggelse, sättet för bebyggandet
och den omfattning i vilken marken får utnyttjas (t. ex. genom angivande
av exploateringstal). Generalplanebestämmelser utgöra en motsvarighet till
stadsplanebestämmelserna och äro alltså att anse såsom en integrerande del
av själva generalplanen.

Det är för åstadkommande av en ändamålsenlig planlösning av grundläggande
betydelse att vatten- och avloppsfrågor tagas under övervägande så
tidigt som möjligt. Redan vid uppgörande av generalplan bör fördenskull
erforderlig utredning verkställas rörande dessa frågor, särskilt beträffande
dragningen av huvudledningar samt platser för nödvändiga pump- och reningsverk.
I generalplanebestämmelserna böra därför föreskrifter kunna upptagas
om plats för vatten- eller reningsverk och om framdragande av huvudledningar
m. m.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör mark, som finnes
böra först framdeles tagas i anspråk för tätbebyggelse, kunna i generalplanen
för viss tid undantagas härifrån. Vidare bör mark, som i planen reserverats
för visst ändamål eller eljest, kunna tillsvidare undantagas även från glesbebyggelse.
Sådant undantag bör, såsom i den allmänna motiveringen jämväl
framhållits, ej avse byggnadsföretag för jordbrukets och därmed jämförliga
näringars behov. Denna inskränkning i möjligheten att undantaga mark
från tätbebyggelse eller från annan bebyggelse bör dock begränsas till byggnader,
som äro omedelbart avsedda för ifrågavarande näringar, och sålunda
icke omfatta sådana anläggningar som mejerier, slakterier, konserveringsfabriker,
sågverk eller växthus, vilka ej direkt erfordras för jordbruket,
fisket eller skogsskötseln utan med hänsyn till sin storlek och övriga omständigheter
mera äro att anse såsom självständiga företag. Det med marks
undantagande från bebyggelse avsedda syftet torde i allmänhet kunna vinnas
utan att förbudet göres så ingripande att det omfattar även bostadsbebyggelse
som erfordras för jordbrukets behov. Tillräckliga skäl att skilja mellan
jordbrukets bostads- och ekonomibyggnader, såsom i ett yttrande ifrågasatts,
synas därför ej föreligga.

Generalplan skall upprättas genom stadens försorg. Det ankommer även
på staden att tillse, att planen fortlöpande underkastas de jämkningar som
påkallas av utvecklingen eller på grund av de avvikelser från planen som
må företagas i samband med detaljplanläggning.

Enligt förslaget skall generalplan upprättas i den mån så erfordras. Såsom
i den allmänna motiveringen framhållits bör generalplanen icke vara obligatorisk.
Förhållandena kunna vara sådana, att staden omfattar endast ett
mindre område utöver det stadsplanelagda eller att någon större utveckling
eljest icke är tänkbar och att upprättandet av generalplan blott skulle innebära
en onödig utgift. För de flesta städer torde emellertid behov av generalplan
föreligga. En sådan plan behöver icke alltid omfatta stadens hela område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

167

10—13 §§.

Dessa paragrafer ersätta 12—17 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 276
—281 i betänkandet).

Yttrandena.

Göteborgs stads fastighetskontor anser 13 § i utredningens förslag böra helt
utgå, enär det med fog kunde ifrågasättas, om den någonsin komme till användning.
Det kunde knappast vara nödvändigt, att Kungl. Maj:t erhölle en
så vittgående befogenhet vid planläggning, som i och för sig icke vore bindande.
Länsarkitekten i Södermanlands lön framhåller det osannolika i att
stadsfullmäktige, om de ej efterkommit ett föreläggande att upprätta generalplan,
skulle vara villiga att antaga en genom Kungl. Maj ds försorg på stadens
bekostnad upprättad plan. Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att
den föreslagna befogenheten för Kungl. Majd att förelägga stad att ändra en
generalplan icke syntes stå i god överensstämmelse med det förhållandet att
generalplanen antoges enbart av staden. Ett sådant ingripande vore även
opåkallat, enär Kungl. Majd i samband med stadsplans fastställande kunde
påfordra den ytterligare utredning av ifrågavarande del av generalplanen
som kunde befinnas erforderlig.

Länsarkitekten i Västerbottens län förordar, att Kungl. Majd i samband
med förordnande om upprättande av generalplan skulle kunna meddela förbud
mot nybyggnad, om så erfordrades. Byggnadsstyrelsen uttalar i detta
sammanhang, att något större behov av att kunna meddela sådant förbud
knappast kunde sägas föreligga.

Länsarkitekten i Jämtlands län förordar, att förordnande om nybyggnadsförbud
enligt 14 § i utredningens förslag i enklare fall skulle kunna meddelas
av länsstyrelsen. Även länsstyrelsens befogenhet att fastställa ändring av
sådant förordnande borde göras mera omfattande.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna har anmärkt, att det av förslaget ej tydligt
framginge, om generalplan med rättsverkningar skulle kunna omfatta
även område, för vilket fastställts avstyckningsplan. Om avstyckningsplan i
detta hänseende skulle vara jämställd med stadsplan och byggnadsplan och
sålunda ej kunna upphävas genom generalplan, vore detta mycket olyckligt
och skulle försvåra om icke omöjliggöra en ändamålsenlig generalplan.
Byggnadsnämnden i Örebro anför, att det vore allmänt känt att en väsentlig
del av avstyckningsplanema tillkommit utan någon egentlig lämplighetsprövning
från kommunens eller länsstyrelsens sida. Det hade icke varit möjligt
att hindra en i och för sig korrekt avstyckningsplan, även om vederbörande
myndighet klart insett, att marken icke borde exploateras för samhällsmässig
bebyggelse. Om man skulle taga hänsyn till avstyckningsplaner, torde
det i manga samhällen icke vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig
generalplan. Godkännandet av en avstyckningsplan innebure icke en utfästelse
från samhällets sida, att marken under alla förhållanden skulle få bebyggas.
Avstyckningsplan borde därför icke i nu berörda hänseende jämställas
med stadsplan eller byggnadsplan.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att förordnande, i vad det avser
marks undantagande från bebyggelse, skall gälla högst fem år varje gång,
anmärker stadsjuristen i Stockholm, att det av motiveringen syntes framgå,
att förbudet redan efter den första femårsperiodens utgång i regel skulle
ersättas av stadsplan eller utomplansbestämmelser. Om så vore meningen,
borde detta komma till uttryck i lagtexten på det sättet, alt mera än två perioder
om fem år icke tillätes och att den andra femårsperioden endast i
undantagsfall borde medgivas. Det vore att märka, att ersättning icke medgåves
för intrång till följd av förbud mot tätbebyggelse Då fråga vore om
generalplan, som kunde förutsättas bliva föremål för ändringar på ett helt
annat sätt än stadsplan, syntes det vara oriktigt att under några mera avsevärda
tidrymder medgiva förbud mot tätbebyggelse utan alt stadsplan eller
utomplansbestämmelser reglerade bebyggelsen och gåve den eu mera definitiv
lösning. Göteborgs stads fastighetskontor anser däremot förbudet böra
kunna utsträckas över flera femårsperioder.

I ett stort antal yttranden ifrågasättes lämpligheten av den av utredningen
föreslagna undantagsbestämmelsen om att förordnande om temporärt förbud
mot bebyggelse icke skulle avse före förordnandets meddelande bildad
fastighet, om denna eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål.
Det framhålles i flera yttranden, att det ej vore ovanligt att inom
städers ytterområden och jämväl å den egentliga landsbygden före tillkomsten
av nuvarande lagstiftning om jorddelning och fastighetsbildning i spekulativt
syfte utlagts en stor mängd små fastigheter, avsedda för bostadsbebyggelse.
Dessa fastigheter hade emellertid ej alls eller endast i ringa grad blivit
tagna i anspråk för bebyggelse. Dessa små fastigheter brukades kanske fortfarande
i ett sammanhang av en och samma ägare och för samma ändamål
som vid tidpunkten för fastigheternas bildande. Länsarkitekten i Stockholms
län anför i anslutning härtill, att dylika fastigheter ofta från plansynpunkt
och med hänsyn till markbeskaffenhet ej borde bebyggas. Det vore fara
värt att med det föreslagna stadgandet en del olämplig bebyggelse skulle
komma till stånd. Även byggnadsnämnden i Örebro framhåller, att små ägostyckningslotter
ofta tillkommit utan hänsyn till terrängförhållanden och
grannfastigheter. Det vore icke någon överdrift att påstå att dylika fastigheter
vore direkt olämpliga för samhällsbildning. Det vore uppenbart orimligt
om sådana ägostyckade områden skulle vara undantagna från reglering.
Drätselkammaren i Malmö anser, alt nyttan av förordnande om marks
undantagande från bebyggelse skulle bli ringa, om från en fastighet avstyckade
bostadstomter, vilka ännu icke hunnit försäljas utan fortfarande tillhörde
ägaren av stamfastigheten, kunde försäljas för bebyggelse. Det föreslagna
undantagsstadgandet borde därför utgå. Liknande mening har uttalats
av länsstyrelsen i Stockholms län, svenska arkitekters riksförbund,
svenska kommunaltekniska föreningen, byggnadsnämnderna i Göteborg och
Eskilstuna samt stadsingenjören i Lund. I några av dessa yttranden framhålles,
att möjlighet funnes till dispens enligt 17 § i utredningens förslag.
Länsarkitekten i Örebro län uttalar att ifrågakomna undantagsbestämmelse

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

169

endast borde gälla enstaka, smärre fastigheter, som läge insprängda i större
fastighetskomplex för jordbruk, skogsbruk eller liknande. Även Stockholms
stads fastighets- och stadsplanekontor förorda, att stadgandet jämkades så,
att det icke bleve tillämpligt å sådana invid städer förekommande stora
markområden i en ägares hand, vilka i spekulativt syfte uppdelats i ett flertal
mindre fastigheter. Länsarkitekten i Västerbottens lön framhåller att
många små fastigheter bildats för helt andra ändamål än bostadsbyggande och
att det föreslagna undantagsstadgandet därför icke borde avse dem. överståthållarämbetet
uttalar, att stadgandet hade en avfattning, som lämnade tillfälle
för en markexploatör att under vissa, ej allenast teoretiskt tänkbara
betingelser undgå verkan av byggnadsförbud i samband med generalplan och
detta även om avstyckning skett efter det stadsfullmäktige fattat beslut om
generalplan. Denna konsekvens av stadgandet skulle i huvudsak kunna undgås,
därest stadgandets räckvidd begränsades till fastighet, vilken icke befunne
sig i samma ägares hand som någon av grannfastigheterria. överlantmätaren
i Örebro län anför, att det icke borde vara tidpunkten för fastighets
bildande, som skulle vara avgörande för frågan om fastigheten skulle
undantagas från förbud. En person som förvärvat ett tomtområde i avsikt
att därå uppföra ett eget hem men icke kommit sig för att begära avstyckning
av detsamma — något som ofta icke skedde förrän då bebyggandet
bleve aktuellt, kanske flera år efter förvärvet -— hade givetvis vid förvärvet
icke kunnat taga hänsyn till ett senare byggnadsförbud. Ä andra sidan
skulle en exploatör, som låtit avstycka tomter, kunna efter förbudets tillkomst
fortsätta att sälja de avstyckade tomterna, ehuru förbudet vore känt
för köparna. Ehuru det från kontrollsynpunkt kunde vara mindre tillfredsställande
att fästa den avgörande betydelsen vid tidpunkten för förvärvet,
torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke undantaget borde anknytas till
denna. Det torde i varje fall vara den, som i allmänhet vore avgörande för,
huruvida ägaren kunnat taga hänsyn till förbudet. Stadsfullmäktige i Oskarshamn
anse undantagsbestämmelsen endast böra gälla fastigheter, som bildats
före byggnadslagens ikraftträdande.

Departementschefen.

I 10 § första stycket i departementsförslaget har i överensstämmelse med
12 § i utredningens förslag stadgats, att generalplan liksom ändring därav
antages av stadsfullmäktige. Såsom jag i annat sammanhang förordat bör
förslag till generalplan, innan det antages av fullmäktige, granskas av byggnadsstyrelsen.
Föreskrift härom torde-böra upptagas i byggnadsstadgan.

Antagandet av generalplan medför icke att planen blir bindande. Enligt
utredningens förslag skall rättsverkan kunna tilläggas generalplan genom
att förordnande meddelas om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplanens
innehåll. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör beslut,
varigenom bindande verkan tillägges generalplan, meddelas allenast på framställning
av stad och ha formen av alt planen fastställes att lända till efterrättelse.
Beslut om fastställelse av generalplan bör kunna begränsas att avse

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

endast vissa delar av planen. En sådan begränsning kan betingas av stadens
önskan att undvika förbud som kunna medföra lösnings- och ersättningsskyldighet.

Enligt utredningens förslag skulle prövningen av fråga om förlänandet av
rättsverkan åt generalplan i stad ankomma på Kungl. Maj:t. I ett yttrande
har föreslagits, att prövningen i enklare fall skulle ankomma på länsstyrelsen.
I överensstämmelse med vad nu gäller beträffande fastställelse av stomplan
och stadsplan synes dock frågan om fastställelse av generalplan i stad
alltid böra prövas av Kungl. Maj:t. Ändring av fastställd generalplan bör
emellertid, om ändringen ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut
varit gällande, kunna på framställning av staden beslutas av länsstyrelsen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör möjlighet finnas att
framtvinga upprättande av generalplan för stad som utan skäl underlåter
att föranstalta därom. Om generalplan erfordras, bör därför Kungl. Maj :t
äga befogenhet att förelägga stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan
plan skall vara upprättad samt, om föreläggandet ej efterkommes, låta på
stadens bekostnad upprätta generalplan. En på detta sätt upprättad generalplan
behöver icke nödvändigtvis antagas av stadsfullmäktige. Syftet med
planen — att vinna överblick över stadens utvecklingsmöjligheter och att
tjäna till ledning vid detaljplaneringen — kan nämligen vinnas även utan
att planen antages av fullmäktige.

För att syftet med generalplan skall kunna vinnas måste den anpassas
efter utvecklingen. Det torde därför vara nödvändigt, att ändring av sådan
plan kan framtvingas på samma sätt som upprättande av generalplan. En
ändring kan påkallas även av den orsaken att planen redan från början upprättats
på ett otillfredsställande sätt. Föreläggande om ändring av generalplan
bör dock meddelas endast om planen icke är nöjaktig.

Då generalplan icke avses skola vara bindande i vidare mån än staden
önskar, synes något behov av att kunna meddela byggnadsförbud i samband
med föreläggande att upprätta generalplan icke finnas.

Med hänsyn till generalplanens uppgift att tjäna till ledning vid detaljplanläggning
bör fastställelse av generalplan uppenbarligen ej avse område,
för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Om sådan plan finnes,
böra de med denna förbundna rättsverkningarna gälla. Om stadsplan eller
byggnadsplan fastställes för område som omfattas av tidigare fastställd generalplan,
bör generalplanen automatiskt upphöra att gälla på samma sätt
som stomplan enligt nu gällande ordning icke vidare anses äga tillämpning
med avseende å område, för vilket stadsplan fastställes.

I ett par yttranden har förordats, att generalplan med rättsverkningar skall
kunna omfatta område, för vilket avstyckningsplan godkänts. Stadsplaneutredningen
har icke berört denna fråga. Det må emellertid nämnas, att utredningen
vid 144 och 146 §§ i sitt förslag uttalat att särskilt förbud mot
tätbebyggelse enligt någon av dessa paragrafer icke borde få meddelas beträffande
område, för vilket avstyckningsplan godkänts. Enligt utredningens
mening måste nämligen en godkänd avstyckningsplan i viss mån anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

171

innefatta tillstånd till tätbebyggelse. Häremot kan erinras, att som exploateringsrätten
enligt gällande lag är i princip fri och godkännande av avstyckningsplan
icke innefattar någon prövning av områdets lämplighet för tätbebyggelse,
godkännandet icke kan anses innebära något tillstånd till tätbebyggelse.
Det torde kunna förutsättas, att det vid den nya lagstiftningens
ikraftträdande kommer att finnas områden, för vilka avstyckningsplan godkänts
men som ännu icke tagits i anspråk för bebyggelse. Det har vidare förekommit,
att sådana planer godkänts för alltför stora områden. Om generalplan
ej skulle kunna fastställas för nu ifrågakomna områden, skulle detta
i hög grad försvåra genomförandet av en ändamålsenlig planering. Jag anser
därför hinder icke böra möta mot att fastställa generalplan för område,
för vilket avstyckningsplan godkänts. Vid prövningen av fråga om fastställelse
av generalplan för område, för vilket avstyckningsplan godkänts, bör
emellertid självfallet tagas i betraktande, om fastställelse skulle medföra särskilda
olägenheter för markägarna. Jag förutsätter sålunda att generalplan
icke fastställes beträffande sådana delar av ett avstyckningsplaneområde,
inom vilket anläggningar för vattenförsörjning och avlopp redan utförts
eller där tätbebyggelse i större utsträckning redan ägt rum.

Hinder bör ej heller möta mot fastställelse av generalplan beträffande
område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser. Sådana bestämmelser
reglera närmast sättet för byggnads anordnande men däremot icke markens
indelning. Det är därför i och för sig icke något oegentligt att både generalplan
och utomplansbestämmelser fastställas för ett område. Tvärtom kunna
utomplansbestämmelser ofta på ett ändamålsenligt sätt komplettera generalplanen.
En fastställd generalplan kan emellertid komma att strida mot förut
meddelade utomplansbestämmelser. En genomgående princip i gällande lagstiftning
är, att flera bebyggelsereglerande institut icke få tillämpas vid sidan
av varandra inom ett och samma område. I överensstämmelse härmed bör
fastställelse av generalplan medföra, att tidigare meddelade utomplansbestämmelser,
i den mån de icke äro förenliga med generalplanen, icke vidare
äga tillämpning. Någon särskild föreskrift härom torde ej behöva meddelas.
Till undvikande av missförstånd är det likväl lämpligt att utomplansbestämmelsema
jämkas så att de överensstämma med generalplanen. Att utomplansbestämmelser
för område, som ingår i fastställd generalplan, ej må fastställas
i strid mot generalplanen, framgår av stadgandet i 78 § i departementsförslaget.

De rättsverkningar som skulle knylas till beslut om fastställelse av generalplan
böra främst och i huvudsak avse förbud mot nybyggnad i strid mot
planen. De i 14 § andra stycket och 16 § första punkten i utredningens förslag
upptagna förbehållen för bebyggelse för jordbrukets och därmed jämförligt
behov ha i departementsförslaget ersatts av stadgandet i 9 § tredje stycket,
alt marks undanlagande tills vidare från tätbebyggelse eller från annan bebyggelse
icke må avse bebyggelse för jordbrukets och därmed jämförligt
behov.

Beslut om fastställelse av generalplan beträffande område, som i planen

172

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

tills vidare undantagits från bebyggelse, bör, såsom jag förut nämnt, gälla viss
tid, högst fem år, med möjlighet till förlängning. Någon begränsning av möjligheten
till förlängning, såsom i ett yttrande ifrågasatts, synes ej behövlig.
Detaljplanläggning av området bör ske först då så kan anses påkallat från allmän
synpunkt. Vad man vill vinna med begränsningen av beslutets giltighetstid
är endast att med vissa mellanrum framtvinga en omprövning, huruvida
byggnadsförbudct alltjämt behöver bestå eller tiden är mogen för detaljplanläggning.

I likhet med vad nu gäller i fråga om förbud mot nybyggnad i strid mot
stomplan bör möjlighet finnas att meddela dispens från förbudet mot nybyggnad
i strid mot fastställd generalplan. Förutsättning för att dispens skall
kunna erhållas bör dock vara att generalplanens syfte icke därigenom motverkas.
Rätten att giva dispens bör, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, i
första hand förbehållas Kungl. Maj:t med befogenhet för Kungl. Maj:t att
uppdraga den åt länsstyrelse eller annan myndighet.

Utredningen har föreslagit att förordnande om förbud mot nybyggnad i
strid mot generalplan beträffande område, som i planen undantagits från tätbebyggelse,
ej skall gälla fastighet som bildats före förordnandet, om fastigheten
eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål. Såsom
i yttrandena framhållits förekommer ej sällan, att mark, som alltjämt brukas
för sitt hittillsvarande ändamål, av ägaren för framtida exploatering uppdelats
i ett flertal fastigheter. Med den föreslagna undantagsbestämmelsen
skulle dessa ej komma att omfattas av förbud mot tätbebyggelse. Förbudets
verkan skulle härigenom på många håll avsevärt begränsas. En jämkning av
förslaget på denna punkt torde därför böra vidtagas. Att låta förevarande
undantagsbestämmelse helt utgå, såsom i några yttranden förordats, skulle
emellertid kunna leda till obilliga konsekvenser, särskilt i det fall att någon,
innan fråga om förbud mot tätbebyggelse uppkommit, köpt en tomt för bostadsändamål.
Ersättning för intrång till följd av sådant förbud skall ju enligt
förslaget ej utgå. Med hänsyn härtill och då den nyss förordade generella
dispensbefogenheten begränsas av förbehållet, att dispens icke må meddelas,
om generalplanens syfte därigenom motverkas, torde en särskild undantagsbestämmelse
för nu berörda fall vara påkallad. Spörsmålet synes lämpligen
kunna lösas dispensvägen, därvid dispens bör kunna beviljas, även om generalplanens
syfte därigenom i någon mån motverkas. Förutsättning härför
bör dock vara, att planens syfte icke väsentligt motverkas.

14 §.

Stadgandet överensstämmer i sak helt med 18 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 281—282 i betänkandet).

Yttrandena.

Vice stadsarkitekten i Stockholm har förordat, att rätt skulle tillerkännas
byggnadsnämnd, åtminstone i Stockholm, att medgiva undantag från byggnadsförbud
enligt denna paragraf, då fråga vore om företag, som uppenbar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

173

ligen icke strede mot av stadsfullmäktige antagen generalplan. Värdefull
tidsvinst skulle härigenom ernås vid handläggningen av ansökan om byggnadslov
till företaget.

Departementschefen.

Enligt gällande lag må, då stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra
stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område, nybyggnad
ej företagas inom området innan frågan om fastställelse prövats, länsstyrelsen
likväl medgivet att dispensera härifrån, såvida genomförandet av
beslutet icke därigenom försvåras. Ett liknande förbud synes böra föreskrivas
för det fall, att stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse
av generalplan. Tillräckliga skäl att frångå den princip, som kommit
till uttryck i gällande lag, att prövningen av dispens från dylika förbud
skall ankomma på länsstyrelsen, torde ej föreligga.

15 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar, huvudsakligen av formell
natur, 19 § i utredningens förslag (motiv, se s. 281—282 i betänkandet).

Enligt stadgandet kan, då fråga väckts om framställning angående fastställelse
av generalplan, förbud meddelas mot nybyggnad under ett år med
möjlighet till förlängning.

Yttrandena.

Länsarkitekten i Stockholms län har anmärkt, att giltighetstiden för motsvarande
förbud beträffande stadsplan, enligt vad erfarenheten visade, ofta
vore för kort. Då det syntes vara svårare att upprätta generalplan än stadsplan,
borde giltighetstiden vara längre, förslagsvis två år. Byggnadsstyrelsen
uttalar, att det givetvis kunde ifrågasättas, om icke giltighetstiden lämpligen
borde ökas från ett till två år. Med hänsyn till de omfattande och ingående
utredningar, som regelmässigt torde komma att föregå upprättande av generalplan,
komme det säkerligen att höra till undantagen, att den föreslagna
tiden komme att visa sig vara tillräcklig. På grund av bland annat angelägenheten
av en effektiv kontroll över att det viktiga generalplanearbetet icke
onödigtvis förhalades mötte det dock betänkligheter att redan från början
stipulera längre tid för giltigheten av sådant förbud.

Departementschefen.

Behovet att förläna generalplan bindande verkan torde i allmänhet icke
kunna bedömas, förrän planen upprättats eller arbetet därmed nått ett tämligen
framskridet stadium. Framställning om meddelande av förbud enligt
denna paragraf torde därför oftast komma att göras först tämligen kort tid
innan beslut fattas rörande framställning om fastställelse av planen. På grund
härav och med hänsyn till vikten av att kunna kontrollera att generalplanearbetet
icke onödigt förhalas, synes anledning ej föreligga att frångå den av
utredningen föreslagna giltighetstiden av ett år. Det föreslagna stadgandet

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

synes böra förtydligas så, att därav bättre framgår, att förlängning av giltighetstiden
för dylikt förbud är beroende av framställning av staden.

16 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 20 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 282 i betänkandet).

17 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 21 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 282—283 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommnnaltekniska föreningen har anmärkt, att det föreslagna
stadgandets användbarhet för att förhindra skadegörelse vore mycket ringa
på grund av den begränsning som låge i orden »uppenbarligen» och »väsentligt».
Stadgandet syntes böra omredigeras så att större möjlighet att ingripa
vunnes. Det hade förekommit, att ett område, som vore avsett för bebyggelse,
använts till lertäkt, varefter återfyllning verkställts till den ursprungliga
marknivån. Nu gällande lag hade icke ansetts utgöra hinder häremot. Undergrundens
bärighet kunde emellertid ha genom det översta lerlagrets borttagande
i så avsevärd grad försvagats, att byggnadskostnadema stegrats väsentligt.
Områdets användande för avsett ändamål hade i detta fall i praktiken
väsentligt försvårats. Även grustäkt och bergsprängning kunde försvåra
marks användning för avsett ändamål; och detta vare sig återfyllning skedde
eller ej.

Departementschefen.

Genomförandet av generalplan kan motverkas jämväl genom andra åtgärder
än nybyggnad. Marks användning för bebyggelse eller trafikled kan exempelvis
avsevärt försvåras genom schaktning eller fyllning. Genom avverkning
av ett skogsbestånd kan markens användning såsom fritidsområde förhindras
under lång tid. Dylika åtgärder böra därför kunna förekommas. Enligt gällande
lag må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig
åtgärd icke vidtagas inom område, som ingår i stomplan, därest åtgärden
uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning
för avsett ändamål. Stadsplaneutredningen har ej ansett det nödvändigt
att låta förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplan
automatiskt medföra förbud jämväl mot schaktning och liknande
åtgärder. Enligt utredningens mening skulle det vara tillräckligt, att möjlighet
hölles öppen att i särskild ordning utfärda sådant förbud, så snart förordnande
om nybyggnadsförbud meddelats. Denna mening kan jag icke biträda.
Åtgärder som äro av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets
användning för avsett ändamål enligt fastställd generalplan böra
alltid vara förbjudna. Någon anledning att göra tillåtligheten av dylika
åtgärder beroende av särskilt förbud synes ej finnas. Jag anser därför, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 175

fastställelse av generalplan automatiskt bör medföra förbud mot sådana åtgärder.

I vissa fall kan det vara önskvärt att kunna förebygga eller ingripa mot
dylika åtgärder redan innan generalplan fastställts. Befogenhet bör med hänsyn
härtill givas länsstyrelse att i den utsträckning som föranledes av omständigheterna
meddela förbud mot ifrågavarande åtgärder inom område,
med avseende å vilket beslut fattats eller fråga väckts om framställning angående
fastställelse av generalplan eller beträffande vilket förbud mot nybyggnad
enligt 16 § meddelats. För att ett ingripande från länsstyrelsens
sida i nu berörda fall skall anses påkallat torde i överensstämmelse med vad
som åsyftats med bestämmelsen i 20 § andra stycket stadsplanelagen icke
böra krävas, att ett otillbörligt förfarande redan påbörjats, men förhållandena
böra dock utmärka, att missbruk i något avseende kan befaras. Såsom
utredningen framhållit bör förbudets giltighetstid avpassas efter vad ändamålet
kräver. Då fall föreligger som avses i 14 och 15 §§, bör förbud enligt
nu förevarande paragraf alltså ej gälla längre än till dess frågan om fastställelse
av generalplanen prövats av Kungl. Maj:t. Har förbudets giltighetstid
ej begränsats, måste det upphävas, om Kungl. Maj:t skulle avslå framställning
om fastställelse av planen.

Svenska kommunaltekniska föreningen har förordat större möjlighet att
ingripa mot åtgärder, som motverka generalplans genomförande, än de av
mig nu förordade. Ett effektivare skydd skulle väl kunna ernås, om man
gjorde alla åtgärder av förevarande slag beroende av särskilt tillstånd. En
sådan ordning skulle emellertid bli betungande för såväl den prövande myndigheten
som markägarna och kan med hänsyn härtill icke förordas. Det
måste därför ankomma på den enskilde markägaren att i varje särskilt fall
på eget ansvar avgöra, huruvida ifrågasatt åtgärd innebär ett åsidosättande
av förbud. Överträdelse medför straffansvar. Det synes med hänsyn härtill
nödvändigt att begränsa förbudet till att avse åtgärder, som äro av beskaffenhet
att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.
Att detta skall vara uppenbart, torde däremot ej böra krävas. Jag vill framhålla
att sådana av kommunaltekniska föreningen särskilt omnämnda åtgärder
som lertäkt, grustäkt och bergsprängning utan tvivel kunna, även om
återfyllning sker, vara av beskaffenhet att väsentligt motverka generalplans
genomförande och därför falla under det nu förordade förbudet.

18 §.

Detta lagrum, som motsvarar 22 § i utredningens förslag (motiv, se s. 283
i betänkandet), överensstämmer i sak helt med vad nu finnes stadgat rörande
stomplan i 21 § stadsplanelagen.

19 §.

Stadgandet motsvarar med visst tillägg 23 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 283 i betänkandet).

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Enligt 22 § stadsplanelagen skall i allmän väg ingående mark, som enligt
stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, utan
ersättning tillfalla staden i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål.
Såsom utredningen funnit bör en liknande bestämmelse meddelas beträffande
vägmark, som enligt bindande generalplan är avsedd till gata eller annan
allmän plats. Allmän väg kan emellertid ingå även i mark, som enligt fastställd
generalplan är avsedd till särskilt trafikområde, exempelvis flygplats,
som skall tillhöra staden. Jämväl sådan vägmark bör tillfalla staden utan
ersättning, i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål. Stadgandet har
kompletterats i enlighet härmed.

20 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar av formell natur 24 § i
utredningens förslag (motiv, se s. 283—284 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Norrköping har ifrågasatt om icke stadgandet i föregående
paragraf om att vägmark under viss förutsättning skall utan ersättning
tillfalla staden borde gälla även mark som inginge i enskild väg. Om
enskild väg i framtiden bibehölles såsom väg, torde någon skada icke tillskyndas
ägaren av vägen, om den frånhändes honom. Även byggnadsnämnden
i Kumia anser, att i enskild väg ingående mark, som toges i anspråk för
trafikled enligt fastställd generalplan eller stadsplan, borde tillfalla staden
utan ersättning.

överlantmätaren i Västerbottens lön förordar att bestämmelsen om rätt för
stad att taga i anspråk vägmark, tillhörig två eller flera fastigheter, syntes
böra utvidgas så, att bestämmelsen åtminstone i vissa fall kunde äga tilllämpning
även när vägen utgjorde tillhörighet till en enda fastighet. Det
vore nämligen icke ovanligt att ett flertal fastigheter ägdes av samma person.
Genom att sammanlägga fastigheterna till en kunde sådan ägare undgå skyldighet
att till staden utan ersättning upplåta nyttjanderätt till väg gemensam
för dessa fastigheter. Det förekomme även att en allmänt befaren väg utgjorde
tillhörighet till en enda fastighet.

Departementschefen.

Om enskild väg för två eller flera fastigheter ingår i mark, som enligt
stomplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden enligt
23 § stadsplanelagen rätt att taga marken i anspråk och nyttja densamma
för avsett ändamål. Ersättning för denna nyttjanderätt utgår endast i de i
paragrafens andra stycke särskilt angivna, mycket sällan förekommande
fallen. Staden är ej heller skyldig lösa marken. Skulle staden emellertid vilja
lösa den, äger staden rätt därtill. I så fall skall vid expropriationsersättningens
bestämmande hänsyn tagas till stadens nyttjanderätt. I ett par yttranden
har förordats att vägmark, varom nu är fråga, skall tillfalla staden med

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

177

äganderätt utan ersättning. Frågan härom, som har praktisk betydelse endast
för det fall, att marken på grund av planändring tages i anspråk för
annat ändamål än samfärdseln, var föremål för övervägande redan vid tillkomsten
av stadsplanelagen. Det framhölls då, att stadens behov av vägmärken
kunde på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses genom att staden erhölle
nyttjanderätt till marken. Det påpekades vidare att fall ej sällan förekomme,
då jordägaren upplåtit marken till väg ulan ersättning, och att anledning
att frånkänna sådan markägare äganderätt till marken ej syntes
föreligga. Vidare ansågs det uppenbart, att vägmärkens avstyckande och befriande
från inteckningar skulle bli både besvärligt och dyrbart. Dessa skäl
torde alltjämt äga giltighet. Enskild väg kan i förevarande avseende ej jämföras
med allmän väg. För nyttjanderätt till mark för sådan väg har staden
eller annan väghållare i allmänhet fått utgiva ersättning. Av nu anförda skäl
anser jag mig icke kunna biträda det i nämnda yttrande framställda förslaget,
att vägmärken skall utan ersättning tillfalla staden med äganderätt.

Vad därefter angår den i ett yttrande berörda frågan om stad bör kunna
erhålla nyttjanderätt även till mark, som ingår i enskild väg för allenast en
fastighet, vill jag framhålla att sådan väg, även om den sträcker sig över
annans mark, måste anses såsom en tillhörighet till fastigheten, jämställd
med utfartsväg över eget område. Vägen kan alltså när som helst nedläggas.
Stadgandet torde därför böra gälla allenast sådan väg, som är avsedd till
bruk för flera intressenter och sålunda i viss mån upplåten till allmänt begagnande.
Beträffande dylik väg kan på ett bestående sätt mot markägare
och inteckningshavare anses fastslaget, att vägmärken skall användas för
trafikändamål. Vid sådant förhållande lärer en överflyttning på staden av
rätten att för trafikändamål fortfarande använda vägen i regel icke kunna
förnärma någons rätt.

21 §.

Paragrafen motsvarar med vissa jämkningar 25 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 284 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Örebro har anmärkt, att de föreslagna bestämmelserna
för många samhällen komme att verka lika avskräckande som motsvarande
föreskrifter rörande stomplan. De komme säkerligen alt i hög grad motverka
tillämpningen av generalplaneinstitutet i bebyggelsereglerande syfte. Stockholms
stads stadsplanckontor framhåller, att en i generalplan ingående jordbruksegendom
kunde även beträffande de delar därav, som vore avsedda för
annat ändamål än enskilt bebyggande, nyttjas på samma sätt som förut trots
generalplanen. Att vid sådant förhållande avgöra i vad mån användningssättet
stode i uppenbart missförhållande till markens värde komme att medföra
stora svårigheter.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Om genom bindande generalplan bestämts, att mark skall användas för
annat ändamål än enskilt bebyggande, och markens ägare till följd härav
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
markens värde, skall staden enligt utredningens förslag vara skyldig att lösa
marken på samma sätt som nu är stadgat beträffande stomplan. En dylik
inlösningsskyldighet kan givetvis, såsom i ett yttrande framhållits, verka avhållande
vid bedömande av fråga om framställning skall göras om fastställelse
av generalplan och därigenom motverka generalplaneinstitutets tillämpning
i bebyggelsereglerande syfte. En fastställd generalplan kan emellertid
i vissa fall medföra betydande inskränkningar i ägarens möjlighet att utnyttja
marken. En fastighet kan exempelvis enligt generalplanen vara avsedd
att tagas i anspråk för trafikled. Fastställelse av planen kan i sådant
fall ha till följd, att marken överhuvud icke kan ekonomiskt utnyttjas. I ett
dylikt fall bör markägaren skyddas mot direkt förlust till följd av byggnadsförbudet
genom att staden ålägges att lösa marken. Även i andra fall kan
förbud medföra sådan inskränkning i markägarens förfoganderätt, alt han
skäligen bör kunna fordra markens inlösande.

Med hänsyn till det anförda torde lösningsskyldighet böra föreskrivas, om
markägaren till följd av generalplans fastställande icke längre kan nyttja
mark, som i planen undantagits från enskilt bebyggande, på ett sätt som
står i rimligt förhållande till markens värde vid tiden för beslutets meddelande.
Medför beslutet däremot icke något sådant hinder för ägaren, bör
beslutet icke föranleda inlösningsskyldighet, även om marken till följd av
planens genomförande skulle stiga i värde i sådan grad, att marken därefter
kan utnyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till sistnämnda högre värde. Det kan nämligen icke vara rimligt, att staden
skall vara skyldig lösa mark på grund av en värdestegring, som inträffat
till följd av stadens egna åtgärder.

Markens värde vid tiden för planens fastställande torde böra bestämmas
under hänsynstagande till de möjligheter att utnyttja marken som ägaren
då hade. Enligt de av mig förordade grunderna för den nya lagstiftningen
är rätten att utnyttja mark för glesbebyggelse i princip fri. Vid bestämmande
av markens värde vid tiden för planens fastställande bör hänsyn
följaktligen tagas till ägarens möjligheter att utnyttja marken för glesbebyggelse.
Enligt nyssnämnda grunder skall däremot någon rätt för ägaren
att exploatera sin mark för tätbebyggelse icke föreligga, utan skall det
helt ankomma på det allmänna att bestämma var sådan bebyggelse må komma
till stånd. Denna begränsning i exploateringsrätten bör givetvis beaktas
vid bestämmande av markens värde. Sådant värde som hänför sig till markens
eventuella användning för tätbebyggelse får sålunda icke läggas till
grund för bedömande av uppkommen fråga om lösningsskyldighet. Av övergångsstadgandet
i 162 § följer dock, att skälig hänsyn skall tagas till en
värdeförhöjning som inträtt före lagens ikraftträdande.

I de flesta fall torde en fastighet, som omfattas av fastställd generalplan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

179

kunna utan hinder av det med fastställelsen förbundna byggnadsförbudet
utnyttjas på samma sätt som fcrut eller på något annat sätt som i skälig grad
tillgodoser ägarens ekonomiska intresse. Så länge så kan ske, bör lösningsskyldighet
ej anses föreligga. Sådan skyldighet torde i allmänhet ifrågakomma
endast beträffande mindre fastigheter. Om en väsentlig del av en mindre fastighet
enligt generalplan avses skola användas för trafikled, annan allmän
plats, idrotts- eller begravningsplats, allmän byggnad eller annat dylikt
särskilt ändamål, kan byggnadsförbudet medföra sådant hinder i fastighetens
fortsatta utnyttjande på ett ekonomiskt ändamålsenligt sätt, att ägaren
bör kunna kräva att fastigheten löses. Så torde exempelvis vara fallet, om
en tomt på grund av sin beskaffenhet icke vidare kan användas för byggnadsändamål
eller ägaren av en jordbruksegendom hindras att uppföra erforderliga
ekonomibyggnader. Den omständigheten, att viss del av en större
jordbruksfastighet omfattas av byggnadsförbud, torde däremot i allmänhet
icke medföra sådan inskränkning i möjligheterna att utnyttja marken på
ett ekonomiskt rimligt sätt, att lösningsskyldighet kan ifrågakomma. Ett
allenast temporärt byggnadsförbud torde ej böra föranleda lösningsskyldighet.
För intrång till följd av sådant förbud bör ägaren kompenseras genom
ersättning.

Även det i 17 § första stycket upptagna förbudet mot schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd kan undantagsvis medföra
sådant hinder för fastighets utnyttjande på ett ekonomiskt ändamålsenligt
sätt, att ägaren bör kunna fordra att marken löses.

Frågan om lösningsplikt föreligger torde i överensstämmelse med vad nu
gäller beträffande stomplan böra bedömas efter den fastighetsindelning som
gällde vid tiden för generalplanens fastställande med de ändringar av indelningen
som skett för planens genomförande.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett speciellt spörsmål. Därest lösningsskyldigheten,
såsom jag nyss förordat, göres beroende av om mark kan
utnyttjas allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till det värde
marken hade då planen fastställdes, och inlösen blir aktuell först avsevärd
tid därefter, inställer sig frågan, huruvida nämnda värde skall bestämmas
med utgångspunkt från penningvärdet vid tiden för planens fastställande
eller det eventuellt ändrade penningvärdet vid den tidpunkt då lösensumman
fastställes. Enligt min mening bör det senare alternativet tillämpas,
vilket innebär att med uttrycket markens värde vid tiden för planens fastställande
avses dåvarande realvärdet.

22 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, ersätter med vissa
jämkningar 26 § i utredningens förslag (motiv, se s. 284—286 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg framhåller, att uppskattningen av skada på
grund av temporärt förbud mot bebyggelse syntes bliva synnerligen vansklig

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

samt att av lagtexten icke framginge att ersättning ej skulle utgå för tätbebyggelse.

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör skyldighet kunna
åläggas stad att ersätta markägare för skada på grund av förbud mot annan
glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt
behov. Förutsättning för sådan ersättningsskyldighet bör, i överensstämmelse
med vad som anförts under föregående paragraf rörande lösningsskyldighet,
vara att marken kan nyttjas allenast på isätt som står i uppenbart
missförhållande till det värde som marken, när förbudet blev gällande,
hade med hänsyn till möjligheterna att utnyttja densamma för annan glesbebyggelse
än nu nämnts. Rätten till ersättning omfattar ej gottgörelse för
skada på grund av att även tätbebyggelse hindras genom förbudet. Till utmärkande
härav ha de föreslagna bestämmelserna förtydligats. Att vid ersättningens
bestämmande skälig hänsyn i vissa fall bör tagas till det värde
marken hade vid tiden för lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet
i 162 §. Såsom jag under 21 § anfört avses med uttrycket markens
värde vid tiden för planens fastställande dåvarande realvärdet.

Ersättningsregeln torde böra gälla vare sig förbudet är av varaktig natur
eller temporärt. Om förbudet är temporärt, synes ersättningen böra utgå
med visst belopp för år, eljest med engångsbelopp.

23 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en jämkning i formellt hänseende,
helt med 27 § i utredningens förslag (motiv, se s. 286—287 i betänkandet).

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 6 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 271 i betänkandet).

Departementschefen.

Detaljregleringen av bebyggelsen i stad skall, såsom i den allmänna motiveringen
framhållits, i allmänhet ske genom stadsplan. I enlighet härmed
har i förevarande paragraf föreskrivits, att sådan plan skall genom stadens
försorg upprättas i den mån det genom stadens utveckling påkallas för den
närmare regleringen av bebyggelsen. Stadgandet innefattar i sak icke någon
ändring i förhållande till vad som nu gäller enligt 1 § stadsplanelagen.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar 2 § stadsplanelagen, är lika med 7 § i
utredningens förslag (motiv, se s. 271—272 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

181

Yttrandena.

Svenska komnuinaltekniska föreningen förordar, att i stadsplan skulle
kunna såsom markreservat avsättas område, vars slutgiltiga utformning och
användning icke ansåges böra bestämmas vid planläggningstillfället utan
ställdes på framtiden. Stadsplaneutredningen hade anfört, att det avsedda syftet
kunde vinnas genom att området i generalplanen avsattes för dylikt ändamål.
Att låta en del av generalplanen kvarligga såsom en ö inne i det stadsplanelagda
området vore emellertid icke lämpligt. Det vore på den grund
önskvärt, att i förevarande paragraf bland de för olika ändamål avsedda
områden, som stadsplanen skulle utmärka, även angåves dylika markreservat,
avsedda för vid stadsplanens upprättande okända ändamål. Liknande
uppfattning har uttalats av stadsarkitekten i Uppsala.

Departementschefen.

Byggnadslagstiftningen innehåller i viss mån skilda bestämmelser för de
olika slag av områden som ingå i stadsplan. Det är därför, såsom stadsplaneutredningen
funnit, av vikt, att planen tydligt angiver vilka områden som
höra till det ena eller andra slaget. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit,
att i en stadsplan skulle kunna ingå tre slag av områden, nämligen
byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser samt specialområden. I
ett par yttranden har förordats att i stadsplan därjämte skulle kunna upptagas
område, vars användning tills vidare icke reglerades och vilket sålunda
skulle kunna tjäna såsom framtidsreservat. Upptagandet i stadsplanen av
reservat för obestämt ändamål synes emellertid mindre väl förenligt med
stadsplanens uppgift att närmare reglera bebyggelsen och något större behov
av att i stadsplan kunna reservera mark för obestämt ändamål synes
icke föreligga. Jag har därför icke ansett mig böra i förevarande avseende
frångå vad utredningen föreslagit.

Det i 2 § sista stycket stadsplanelagen meddelade stadgandet, att stadsplan
skall innehålla de ytterligare bestämmelser angående markens bebyggande
eller användande i övrigt som finnas erforderliga, torde böra upptagas
i byggnadslagen. Genom sådana bestämmelser kunna bland annat vatten-
och avloppsfrågor regleras. Hinder möter sålunda icke mot att genom
stadsplanebestämmelser föreskriva, att visst område skall reserveras för
vatten- eller reningsverk eller att viss kvartersmark ej får bebyggas eller eljest
användas så, att framdragandet av ledning däröver förhindrais eller försvåras.

Stadsplanebestämmelserna skola enligt 16 § gällande byggnadsstadga bland
annat innehålla föreskrifter rörande byggnads höjd och läge å tomt. Stadsplanebestämmelser
härom bruka i allmänhet utformas så, att de angiva den
maximala byggnadsrätten. Det har stundom yppats tvekan, om det enligt
nu gällande lag är möjligt alt genom stadsplanebestämmelse föreskriva
skyldighet att vid byggande utnyttja den i stadsplanen angivna byggnadsrätten.
Kungl. Maj:t har emellertid i enstaka fall fastställt stadsplan, som
innehållit bestämmelse om skyldighet alt utnyttja den enligt planen tillåtna

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

högsta byggnadshöjden. För staden kan en sådan skyldighet vara av stor
betydelse. Så är exempelvis fallet, om genom planen avses att giva ett torg
eller annan allmän plats enhetlig arkitektonisk utformning eller att bevara
eller tillskapa en bebyggelse med viss silhuettverkan. Det är uppenbart, att
syftet med stadsplanen icke skulle vinnas, om det i sådant fall stode den
byggande fritt att avvika från planens bestämmelse om hushöjden. För
vinnande av erforderlig koncentration av bebyggelsen är det vidare av betydelse,
att den i stadsplanen angivna maximala byggnadsrätten utnyttjas.
Med hänsyn härtill bör även enligt den nya lagstiftningen genom stadsplanebestämmelser
kunna föreskrivas, att byggnad skall uppföras till viss
höjd eller att byggnadsrätten eljest skall utnyttjas. Det kan naturligtvis
ibland möta svårighet att uppföra en byggnad som till såväl yta som höjd
helt överensstämmer med vad planen föreskriver. Om så är förhållandet,
bör byggnadsnämnden liksom för närvarande kunna medgiva sådana mindre
avvikelser från planen, som finnas erforderliga.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag (motiv, se s. 287—-296 i betänkandet). Beträffande förevarande bestämmelser har en av de sakkunniga,
med vilka stadsplaneutredningen haft att överlägga, förre drätseldirektören
Th. Öberg, avgivit särskilt yttrande (se s. 655—656 i betänkandet)
.

Yttrandena.

Stadsplaneutredningens förslag att sådan ändring av stadsplan, som ej
avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut varit gällande, skall kunna antagas av byggnadsnämnden,
där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet, har tillstyrkts av
byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i Borås,
Kristinehamn och Arvika, drätselkammaren i Norrköping, byggnadsnämnderna
i Stockholm, Nyköping, Kristianstad, Hälsingborg, Uddevalla, Alingsås,
Arboga och Örnsköldsvik, svenska teknologföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.
Till stöd för denna mening ha byggnadsstyrelsen och
statens byggnadslånebyrå särskilt framhållit, att den tidsvinst, som kunde
vinnas vid behandlingen av stadsplaneärenden av mindre vikt, i många fall
komme att bli betydande. Byggnadsnämnden i Stockholm framhåller att
från det allmännas synpunkt någon olägenhet av förslagets genomförande
icke kunde befaras, särskilt som byggnadsnämndernas befogenhet skulle
avse allenast ärenden, som kunde karakteriseras såsom varande av mindre
väsentlig betydelse samt stadsfullmäktige alltid skulle ha möjlighet att förbehålla
sig avgörandet även i sådana ärenden, därest så funnes påkallat.
Byggnadsnämnd ägde visserligen redan enligt gällande byggnadsstadga befogenhet
att vid meddelande av byggnadslov medgiva sådana mindre avvikelser
från stadsplans detaljreglering, som funnes ändamålsenliga. Erfaren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

183

heten visade emellertid, att ej sällan sådana mindre avsteg från fastställd
stadsplan kunde vara motiverade, som visserligen liade karaktär av detaljreglering
men det oaktat icke kunde intolkas under byggnadsnämndens berörda
befogenhet att medgiva undantag. Att i sådana fall kräva utverkande
av dispens hos Kungl. Maj:t syntes innebära en onödigt omständlig och tidskrävande
omgång. Drätselkammaren i Norrköping uttalar, att även om tidsvinsten
i realiteten knappast kunde anses såsom avsevärd och även om
stadsplaneändringar, som icke avsåge planens grunddrag, kunde vara av
icke oväsentlig betydelse för en stads utveckling, övervägande skäl talade
för att den föreslagna bestämmelsen — restriktivt tillämpad — kunde väl
försvaras från synpunkten att medgiva en snabb men ändock tillfyllestgörande
handläggning av ärenden av mera obetydlig räckvidd.

Förslaget bär däremot avstyrkts av kammarkollegiet, länsstyrelserna i
Gotlands, Skaraborgs och Norrbottens län, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö, Lidingö
och Trollhättan samt byggnadsnämnderna i Trelleborg och Västerås. Det
framhålles därvid i flera yttranden att förslaget innebure ett icke tillrådligt
avsteg från den kommunala självstyrelsens princip, att beslutanderätten i
anslagskrävande frågor borde tillkomma kommunens representativa organ.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillägger, att det funnes så mycket mindre
skäl till ett dylikt undantagsstadgande som stadsplanenärendena till följd av
den numera stadgade inskränkningen i besvärsrätten handlades betydligt snabbare
än tillförne. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att gränsdragningen
för byggnadsnämndernas kompetens självfallet icke kunde göras så klar, att
delade meningar därom undvekes. Undantagsbestämmelsen syntes vid sådant
förhållande kunna i många fall medföra tidsförlust i stället för den åsyftade
tidsvinsten, om nämligen fastställelsemyndigheten skulle anse att en
av byggnadsnämnd antagen stadsplaneändring rätteligen skolat prövas av
stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige i Stockholm anföra, att fullmäktige, då de
tidigare hade att yttra sig i samma ämne, icke velat motsätta sig en handläggning
av vissa stadsplaneärenden i föreslagen form under förutsättning
att ärendet i fråga alltid skulle underställas stadsfullmäktige, därest så yrkades
av stadsplanenämnd, fastighetsnämnd eller drätselnämnd. Förslaget hade
emellertid då icke vunnit riksdagens bifall. Med hänsyn till de skäl som där
anförts mot den föreslagna ändringen och då densamma, för det fall den
förenades med av stadsfullmäktige tidigare tillstyrkta förbehåll, ändock
torde vara av ringa praktisk betydelse, ansåge fullmäktige sig nu böra avstyrka
det eftersättande av hävdvunna kommunala självstyrelseprinciper,
som förslagets genomförande onekligen skulle innebära.

Överståthdllarämbetet har uttalat att eu överflyttning från stadsfullmäktige
till byggnadsnämnd av en så betydelsefull befogenhet som den varom nu
vore fråga icke borde få ske, utan att stadsfullmäktige efter beredning i sedvanlig
ordning fattat beslut därom. Det föreslagna stadgandet borde därför
jämkas så att befogenheten finge tillkomma byggnadsnämnd, endast om

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

stadsfullmäktige beslutat betro byggnadsnämnden därmed. Stockholms stads
fastighetskontor finner de av utredningen anförda skälen för lagändringen
bärande men anser det föreslagna stadgandet böra jämkas så, att någon rubbning
av den kommunala självstyrelsen icke ägde rum. Stadgandet borde
därför utformas så att fullmäktige finge befogenhet att i den mån så befunnes
lämpligt till byggnadsnämnden överlämna sin beslutanderätt. Av utredningens
motivering framginge, att utredningen befarade, att stadsfullmäktige
icke skulle komma att begagna sig av en dylik delegationsrätt och att den
avsedda lättnaden för byggnadsverksamheten därför skulle utebli. Dessa
farhågor torde emellertid vara överdrivna. Resultatet skulle för övrigt kunna
bli enahanda även med det av utredningen föreslagna förfaringssättet,
som ju icke uteslöte att stadsfullmäktige förbehölle sig prövning av alla
stadsplaneärenden utan undantag. Med hänvisning till vad här anförts finge
kontoret för sin del tillstyrka det framlagda förslaget, dock med sådan
ändring, att stadsfullmäktige bemyndigades att — beträffande stadsplaneärenden
av viss i lagförslaget närmare angiven art — i den mån fullmäktige
så tunne lämpligt till byggnadsnämnden överlämna sin beslutanderätt. Även
socialstyrelsen, stadsfullmäktige i Sundbyberg, Göteborgs stads fastighetskontor,
byggnads- och fastighetsavdelningarna i Norrköping, byggnadsnämnden
i Vänersborg och stadsjuristen i Stockholm ha förordat att förevarande
spörsmål löstes på det sättet, att stadsfullmäktige bemyndigades att delegera
beslutanderätten angående mindre stadsplaneändringar till byggnadsnämnden,
i den mån detta befunnes lämpligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke befogenheten
såväl för byggnadsnämnd att antaga som för länsstyrelse att fastställa
stadsplaneändring borde utvidgas till att även avse sådana mindre utvidgningar
av stadsplanen, som kunde vara önskvärda att få till stånd i samband
med stadsplaneändring, t. ex. att till ett byggnadskvarter lades en
mindre markremsa, som förut legat utanför stadsplanen, för att kvarteret
skulle få en mera lämplig form.

Departementschefen.

Enligt 3 § första stycket stadsplanelagen skall stadsplan antagas av stadsfullmäktige
men för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Vad nu sagts
skall enligt andra stycket i samma paragraf gälla även i fråga om ändring
av stadsplan; dock må ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller
eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande,
fastställas av länsstyrelsen.

Stadsplaneutredningen har tidigare i sitt den 16 april 1942 avgivna betänkande
med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplaneoch
tomtindelningsärenden m. m. (SOU 1942:27) förordat viss ändring av
bestämmelsen i andra stycket av nyssnämnda paragraf. I anledning härav
föreslogs i proposition nr 153 vid 1943 års riksdag, att bestämmelsen om
antagande av ändring av stadsplan skulle jämkas så, att stadsplaneändring,

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

185

som ej avsåge planens grunddrag och ej heller eljest innefattade väsentlig
avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter,
som meddelades av Kungl. Maj:t, finge antagas av byggnadsnämnd, där ej
stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet. Förslaget vann emellertid ej
riksdagens bifall. I andra lagutskottets, av riksdagen godkända utlåtande i
anledning av propositionen framhölls, att även stadsplaneändringar, som
icke avsåge planens grunddrag och ej heller innefattade väsentlig avvikelse
från vad som förut varit gällande, ofta och i skilda hänseenden vore av betydelse
för en stads utveckling. Det tedde sig därför betänkligt att låta annan
myndighet än stadsfullmäktige fatta beslut därom. Det föreslagna stadgandet
om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig avgörandet av visst
ärende syntes icke utgöra ett verksamt korrektiv mot de olägenheter som
följde härav.

Under åberopande särskilt av den tidsbesparing, som skulle vinnas genom
att överflytta beslutanderätten i enklare stadsplaneärenden till byggnadsnämnden,
har utredningen förordat upptagande i byggnadslagen av ett stadgande
av enahanda innehåll som det i nyssnämnda proposition föreslagna.
Till stöd härför har utredningen framhållit, att det av anförandena i riksdagen
vid propositionens behandling syntes kunna dragas den slutsatsen, att
avsikten icke var att definitivt taga avstånd från förslaget utan att man
närmast avsåg att ställa saken på framtiden i avvaktan på ytterligare erfarenhet.

De med utredningens förslag avsedda stadsplaneändringarna innefatta i
allmänhet mindre justeringar av kvartersgränser, gatuhöjder och andra jämkningar
samt sakna därför i regel betydelse för stadens utveckling. Om i något
undantagsfall en dylik stadsplaneändring skulle vara av större betydelse
för stadens utveckling, skulle det vid ett genomförande av förslaget självfallet
åligga byggnadsnämnden att hänskjuta ärendet till fullmäktiges avgörande.
Det torde även kunna hållas för visst, att länsstyrelsen icke skulle fastställa
en för stadens utveckling betydelsefull stadsplaneändring utan att först höra
stadsfullmäktige. Det kan med hänsyn härtill icke anses föreligga något verkligt
behov för städerna att förbehålla fullmäktige antagandet av de med förslaget
avsedda stadsplaneändringarna. Sådan ändring är ofta förutsättning
för byggnads- och galuarbeten och är därför ej sällan av brådskande natur.
Föreskriften om att stadsplaneändring skall antagas av stadsfullmäktige är
ägnad att fördröja ärendets avgörande. Även om den tidsbesparing, som
skulle vinnas vid ett genomförande av förslaget, genomsnittligt sett icke är
så stor, är den dock av väsentlig betydelse, särskilt under sommarmånaderna,
då stadsfullmäktige icke bruka sammanträda. En annan fördel med att låta
byggnadsnämnden i stället för stadsfullmäktige besluta angående nu ifrågakomna
ärenden är, att det i många fall skulle bli möjligt för nämnden att
besluta om tomtindelning, som är beroende av stadsplaneändring, samtidigt
med antagandet av ändringen Fn överflyttning av beslutanderätten från
stadsfullmäktige till byggnadsnämnden påkallas jämväl av strävandena att

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

förenkla och rationalisera administrationen. Det kan icke vara ändamålsenligt
att alltid kräva stadsfullmäktiges medverkan till de ofta förekommande
stadsplaneändringarna av mindre vikt. Bärande skäl kunna sålunda åberopas
till stöd för förslaget.

Riksdagens ställningstagande till det år 1943 framförda förslaget i förevarande
hänseende torde främst ha förestavats av en önskan att slå vakt om
principen om den kommunala självstyrelsen. Gentemot den uttalade meningen,
att det avgörande inflytandet i byggnadsnämnden tillkommer den av magistraten
valde ledamoten och stadsarkitekten, kan visserligen anföras, att de
kommunvalda ledamöterna dock ha majoritet, och det saknas anledning att
antaga, att de icke skulle tillräckligt beakta de kommunala intressena. Det
kan emellertid från principiell synpunkt anses betänkligt att genom föreskrift
i lag måhända mot åtskilliga städers vilja överflytta beslutanderätten
irån stadsfullmäktige till byggnadsnämnden, även om vederbörande stadsfullmäktige
skulle ha rätt att förbehålla sig avgörandet av ifrågakomna ärenden.
Något avsteg från principen om den kommunala självstyrelsen skulle
däremot icke göras, om frågan löstes på det i flera yttranden förordade
sättet, att befogenhet gåves fullmäktige att delegera sin beslutanderätt i förevarande
hänseende till byggnadsnämnd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts aniser jag mig böra förorda, att i den
nya byggnadslagen stadgas befogenhet för stadsfullmäktige att uppdraga åt
byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe besluta om stadsplaneändringar av
mindre vikt. Det bar i ett yttrande föreslagits, att denna befogenhet skulle
omfatta rätt att antaga mindre utvidgningar av stadsplanen. Med hänsyn till
svårigheten att avgränsa byggnadsnämndens befogenhet från ärenden av
större betydelse torde emellertid den beslutanderätt, som skulle kunna överlämnas
till byggnadsnämnd, böra på sätt utredningen förordat begränsas att
avse stadsplaneändringar, som ej avse planens grunddrag och ej heller eljest
innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Enligt utredningens förslag skall nämndens beslutanderätt kunna av fullmäktige
begränsas att avse endast en del av nu nämnda stadsplaneändringar.
Detta synes lämpligt. Sålunda bör befogenheten kunna begränsas att avse
allenast visst område. En sådan begränsning kan vara motiverad av behovet
att förbehålla fullmäktige beslutanderätten i fråga om stadsplaneändringar
inom område, där en mera genomgripande revision av gällande stadsplan anses
böra komma till stånd.

27 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 29 § i utredningens förslag
och 4 § stadsplanelagen (motiv, se s. 296—297 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län anser, att den i utredningens förslag
anvisade ordningen för planläggning i stad påkallade en vidare tillämpning
av förevarande paragraf än hittills skett med motsvarande stadgande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

187

stadsplanelagen, särskilt i det fall att en markägare önskade exploatera sin
mark och staden ej ansåge skäl föreligga för upprättande av stadsplan. Med
hänsyn till att 4 § stadsplanelagen ansetts kunna tillämpas endast i sällsynta
undantagsfall ifrågasattes, huruvida icke en ändring av stadgandet borde företagas.
Länsarkitekten i Uppsala lön framhåller, att det förekommit att samhällen
underlåtit att upprätta stadsplan, då så erfordrats. I vissa städer hade
man till och med nöjt sig med avstyckningsplaner för relativt centrala områden.
Det hade även visat sig svårt att få 4 § stadsplanelagen tillämpad.

Svenska komntunaltekniska föreningen anför, att det brytande av det kommunala
stadsplanemonopolet, som 1931 års stadsplanelag innebar genom att
öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att mot stads önskan förordna om stadsplans
upprättande, under förarbetena förklarades vara ett undantagsstadgande
och alltså icke innebära ett rubbande av principen, att stadsplan i
första hand vore en kommunal angelägenhet. Därjämte lämnades även från
såväl regering som riksdag en uttrycklig utfästelse, att något ingripande i
monopolet icke skulle ske utan att ett av svenska stadsförbundet tillsatt stadsplaneråd
beretts tillfälle att yttra sig. Ett sådant stadsplaneråd hade även
blivit tillsatt men hade hittills icke i något fall blivit anmodat att uttala sig i
något stadsplaneärende. Utredningen hade på intet ställe berört stadsplanerådets
ställning och funktion. Det torde därför kunna förutsättas, att detta
råd liksom hittills skulle fungera såsom rådgivande institution, när Kungl.
Maj:t så påfordrade.

Departementschefen.

Den möjlighet, som stadgandet i 4 § stadsplanelagen bereder Kungl. Maj:t
att under vissa förutsättningar även mot stads önskan fastställa stadsplan
eller ändring av sådan plan, har ännu icke i något fall tagits i anspråk. Detta
innebär dock icke, att stadgandet är att anse såsom obehövligt. Utan att
kunna hänvisa till en dylik möjlighet torde det vara svårt för de statliga
myndigheterna att tillse att erforderliga planreglerande åtgärder i tid vidtagas.
Behovet av stadgandet torde ökas, när den nya lagen trätt i kraft.
Enligt nu gällande lag kan en markägare, som vill exploatera sin mark, låta
upprätta avstyckningsplan för området, om staden underlåter att antaga
stadsplan för detsamma. Denna möjlighet skulle icke finnas enligt den nya
lagstiftningen. Det är med hänsyn härtill av största vikt, att de statliga myndigheterna
tillse, att stadsplaneläggning äger rum då så påkallas från allmän
synpunkt. I ett par yttranden har ifrågasatts att utsträcka möjligheterna för
Kungl. Maj:t att ingripa vid underlåtenhet att upprätta stadsplan. Något behov
av en sådan ändring synes mig dock icke föreligga. Ingripande bör sålunda
icke ske i andra fall än då missbruk av stadsplanemonopolet förekommer.
Nu gällande föreskrifter torde därför böra bibehållas i sak oförändrade.

Vid tillkomsten av stadsplanelagen uttalades från statsmakternas sida, att
ingripande enligt 4 § nämnda lag icke borde ske utan att tillfälle först beretts
ett av svenska stadsförbundet tillsatt stadsplaneråd att yttra sig. Jag förut -

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

sätter, att Kungl. Maj:t icke heller efter den nya lagstiftningens tillkomst
kommer att begagna sig av den befogenhet, varom nu är fråga, utan att först
höra nämnda stadsplaneråd.

Om tomtindelning.

28 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 5 § första stycket stadsplanelagen
och 8 § första stycket i utredningens förslag.

Yttrandena.

Tekniska högskolan i Stockholm bär uttalat, att bestämmelsen om att byggnadskvarter
skall indelas i tomter så att det kan ändamålsenligt bebyggas
visat sig svår att tolka och att olika uppfattningar gjort sig gällande. Det förekomme
sålunda tendenser att godtaga en tomtindelning, där tomterna vore
byggbara men ingalunda genom sin form främjade ett fullgott och rationellt
byggnadssätt. En skärpning av ifrågavarande bestämmelse vore önskvärd.

Departementschefen.

Tomtindelningen bör givetvis främja ett fullgott och rationellt byggnadssätt.
Markens indelning i tomter kan emellertid ske på olika sätt, som vart
och ett för sig äro fullt godtagbara från allmän synpunkt. Att alltid kräva att
indelningen skall ske så, alt kvarteret bebygges på det mest ändamålsenliga
sättet, skulle kunna leda till att endast en byggnad och följaktligen blott en
tomt kan tillåtas inom kvarteret, eftersom den tillåtna byggnadskuben skulle
med hänsyn till lägre byggnads- och förvaltningskostnader kunna utnyttjas
mera rationellt med en enda stor byggnad. Ett så strängt krav på tomtindelningen
kan ej anses påkallat från allmän synpunkt. Om sålunda delar av ett
byggnadskvarter äro i olika ägares hand och tomtindelningen kan ske på ett
sätt, som möjliggör att å varje tomt uppföres en byggnad av ordinär beskaffenhet
och så att stadsplanens byggnadsmöjligheter likväl effektivt utnyttjas,
bör en dylik tomtindelning ej förvägras, därför att det möjligen skulle
vara något mera ändamålsenligt med endast ett enda eller ett mindre antal
hus. Tillräckliga skäl att frångå förslaget i denna del synas mig därför icke
föreligga. Om staden av särskilda skäl önskar att endast visst byggnadssätt
skall komma i fråga eller att stadsplanens byggnadsrätt skall utnyttjas i
hela sin utsträckning, bör stadsplanen ändras i enlighet härmed, i den mån
så kan ske utan åsidosättande av de enskildas behöriga intressen.

29 §.

Paragrafen är lika med 5 § andra stycket stadsplanelagen och 8 § andra
stycket i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

189

Yttrandena.

överlantmätaren i Västmanlands län har anfört, att medgivandet att tomtindelning
finge omfatta endast en del av ett kvarter borde tillämpas med mycket
stor varsamhet. Att till exempel utesluta en del av ett kvarter från tomtindelning
endast därför att denna del genom avsöndring eller avstyckning
redan uppdelats i lämpliga bostadslägenheter borde ej få förekomma. Dessa
fastigheter bleve därigenom aldrig rättsligt bestående tomter, vilket dock
borde vara ett önskemål. Det syntes kunna ifrågasättas, om ej regeln borde
skärpas därhän, att tomtindelning skulle omfatta hela kvarteret. Dispens
skulle dock kunna meddelas, om särskilt starka skäl därför funnes.

Departementschefen.

För åstadkommande av en rationell tomtindelning är det givetvis önskvärt,
att indelningen sker i ett sammanhang för hela kvarteret. Det kan dock i vissa
fall förekomma bärande skäl att begränsa tomtindelningen till endast del av
kvarter. En sådan begränsning har stundom påkallats för att minska samhällets
kostnader för indelningen eller med hänsyn till bristen på mätningsmän.
Om tomtindelning begäres för att möjliggöra nybyggnad å tomt, kan
det för ägaren av återstoden av kvarteret vara önskvärt att uppskjuta indelningen
av detta för att avvakta köpares önskemål beträffande tomts storlek,
särskilt där marken är avsedd för industriändamål. Det är med hänsyn
till nu nämnda förhållanden önskvärt, att tomtindelningen, om så erfordras,
kan begränsas till en del av kvarter. Att göra en dylik begränsning beroende
av dispens synes ej lämpligt och knappast erforderligt för vinnande av önskemålet,
att indelningen i regel omfattar hela kvarteret. Då de skyldigheter,
som enligt lagstiftningen åvila markägare, äro knutna till tomten, är det
givetvis ett intresse för städerna, att tomtindelningen, där så är möjligt, omfattar
helt kvarter. Med hänsyn härtill torde det kunna förutsättas, att byggnadsnämnd
ej antager tomtindelning, som omfattar endast del av kvarter,
om ej särskilda skäl för en sådan begränsning äro för handen. Av nu anförda
skäl anser jag ej någon skärpning av förevarande stadgande påkallad.

30 §.

Stadgandet motsvarar 6 § stadsplanelagen och 30 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 297 och 460—464 i betänkandet).

Yttrandena.

I flera yttranden har förordats sådan jämkning av förevarande stadgande,
att stad erhölle initiativrätt till tomtindelning. Stockholms stads fastighetskontor
har till stöd för ändringsyrkandet framhållit att såväl stadens
skyldighet att upplåta gata som markägares skyldighet att utgiva bidrag
härtill vore knutna till tomtbegreppet. Det kunde ej sällan av sociala skäl
eller i samband med inkorporering av ett redan bebyggt men ej stadsplanelagt
område förekomma, att gata upplätes, innan skyldighet därtill förelåge.
Det inträffade ofta, att på ena sidan av en upplåten gata funnes tomtindel -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ning, under det att den gamla indelningen i stadsägor vore bibehållen i kvarteret
på motsatt sida av gatan. Om sistnämnda kvarter vore fullbyggt före
stadsplaneläggningen, kunde det dröja mycket lång tid, innan någon markägare
inom detta kvarter finge anledning att begära tomtindelning. Ur gatukostnadssynpunkt
bleve resultatet, att tomtägarna på ena sidan av gatan i
mån av tomternas bebyggande hade skyldighet att erlägga sina bidrag,
medan ägarna av de redan förut bebyggda stadsägoma på den andra sidan
finge sin bidragsskyldighet uppskjuten. Med hänsyn härtill vore det ett välmotiverat
önskemål, att staden erhölle rätt att påkalla tomtindelning av
mark, vilken vid stadsplans fastställande vore bebyggd på ett sätt som
vore förenligt med stadsplanebestämmelserna. Stadsplaneutredningen hade
icke ansett sig kunna tillmötesgå detta önskemål. Utredningen avstyrkte initiativrätt
för staden till första tomtindelning bland annat med den motiveringen,
att sådan rätt skulle kunna medföra, att stadsplaneläggningen försummades.
Det borde i detta sammanhang observeras, att utredningen själv
anvisat möjligheten att använda byggnadsplan i stället för stadsplan. Önskemålet
om sådan initiativrätt toge närmast sikte på områden, där stadsmässig
bebyggelse tillkommit, innan staden haft möjlighet alt öva inflytande
på planläggningen. Om byggnadsplan bleve lagstadgad för planläggning i
stad, komme dylika områden även i framtiden att uppstå, utan att staden
kunde inverka därpå. Det syntes ligga i öppen dag, att när den tidpunkt
komme, att staden måste taga hand om och stadsplanelägga sådan redan
befintlig tätbebyggelse, staden borde ha möjlighet att uttaga bidrag till gatukostnad,
om den befintliga bebyggelsen vore förenlig med stadsplanebestämmelserna.
Utredningen befarade även, att det mången gång ur markägarnas
synpunkt skulle verka orättvist, om staden kunde framtvinga tomtindelning.
Först då en fullt stadsmässig bebyggelse börjat komma till stånd
kunde man enligt utredningen förutsätta, att en markägare genom inkomst
av sin fastighet finge möjlighet att utan olägenhet erlägga de i regel ganska
betungande gatukostnadsbidragen. Härtill kunde genmälas, att det endast
vore sådana fall, då en fullt stadsmässig bebyggelse redan kommit till stånd,
som avsåges med önskemålet. Med hänsyn härtill syntes inga berättigade invändningar
kunna anföras mot rätt för staden att i avsedd omfattning påkalla
tomtindelning.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför, att markägare genom byggnadsplan
finge möjlighet alt för tätbebyggelse exploatera sin mark utan att
stadsplan upprättades. I sinom tid tvingades staden att intaga området i
stadsplan. Om ett område därvid tänktes fullbyggt med undantag av en enda
tomtplats invid en viss gatusträcka, tvingade detta så småningom fram tomtindelning
vid ena sidan av gatan. Samtliga dessa tomter bleve måhända enligt
7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen införda i tomtboken och staden —
d. v. s. samtliga skattedragare i staden -— bleve i första hand ansvarig för
att gatan ifråga utlades. Det torde icke vara förenligt med rättvisa och billighet
att fastighetsägarna vid den tomtindelade sidan av gatan skulle utöver
den på dem såsom fastighetsägare kommande andelen i gatukostnaden jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

191

få skattevägen taga sin andel i de kostnader, som staden i detta fall tvingades
förskottera under kanske 10, 20 år för grannarna på andra sidan gatan.
Att fastigheterna inom ett f. d. byggnadsplaneområde eller annat tätbebyggelseområde
efter dettas intagande i stadsplan skulle för lång framtid ställas i någon
favörställning i förhållande till stadens övriga fastighetsägare och skattedragare
kunde icke vara riktigt.

Införande av initiativrätt för stad till första tomtindelning har vidare förordats
av föreningen Sveriges stadsarkitekter, överlantmätarna i Örebro och
Västerbottens lån, kommunalfullmäktige i Tierp samt byggnadsnämnderna
i Västerås, Mariestad och Lidköping. Länsarkitekten i Västerbottens län
uttalar, att om man ville hålla fast vid markägarnas initiativrätt, man åtminstone
kunde tänka sig att Kungl. Maj:t efter framställning av staden förklarade,
att initiativrätt skulle tillkomma staden beträffande viss närmare
angiven del av planen.

Byggnadsstyrelsen har däremot uttalat, att de av utredningen anförda skälen
för att alltjämt endast markägarna skulle äga rätt att taga initiativ till
första tomtindelning syntes övertygande.

Överlantmätaren i Örebro län har uppgivit, att det förekommit fall, då
byggnadsnämnd vägrat att efterkomma begäran om tomtindelning under
hänvisning till att nämnden icke ägt erforderliga medel för ändamålet till
sitt förfogande. I vissa fall hade dispens för bebyggelse utan tomtindelning
förordats av samma anledning, i andra fall hade markägare förorsakats betydande
olägenheter genom dröjsmål med tomtindelning. Det kunde därför
ifrågasättas, om icke lagrummet borde förses med sådana sanktioner, att
garanti vunnes för att tomtindelning på ansökan av markägare komme till
stånd utan dröjsmål.

Departementschefen.

Skyldighet att utgiva ersättning för gatumark och annan gatukostnad åvilar
enligt förslaget med visst undantag endast ägare av tomt. Staden kan följaktligen
icke utfå sådan ersättning förrän tomtindelning skett. Enär initiativrätt
till första tomtindelning enligt utredningens förslag liksom enligt gällande
lag tillkommer endast markägare, kan det, om markägarna underlåta att
begära tomtindelning, i vissa fall dröja länge, innan gatukostnadsersättning
kan uttagas av markägarna.

Stad saknar visserligen icke helt medel mot obehörig underlåtenhet av markägare
att begära tomtindelning. Förbud gäller sålunda mot nybyggnad å ej
tomtindelad mark. Tomtindelning utgör vidare förutsättning för stads skyldighet
att upplåta gata till allmänt begagnande. Frånvaron av initiativrätt
för stad till första tomtindelning kan emellertid vålla staden svårigheter,
särskilt vid stadsplaneläggning av förut bebyggda områden. Om ett kvarter
vid ena sidan av en gata är tomtindelat och tomterna bebyggda till två tredjedelar
av tomterna inom delta kvarter, har staden skyldighet att upplåta hela
gatan, även om kvarteret på motsatta sidan icke är tomtindelat. Ägarna av
fastigheterna i sistnämnda kvarter kunna genom att icke begära tomtindel -

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

ning för lång tid undandraga sig skyldigheten att ersätta staden för gatan,
även om fastigheterna äro bebyggda. Detta förhållande kan knappast anses
förenligt med grunderna för tomtägarnas bidragsplikt. Denna betingas ju av
den värdestegring som gatans framdragande medför, och värdestegringen inträder
redan i och med att gatan upplåtes. Att staden under lång tid nödgas
vänta på bidrag till gatukostnad medför vidare direkta olägenheter. Dröjsmålet
motverkar sålunda en ändamålsenlig utbyggnad av gatunätet. Det förhållandet,
att nybyggnad eller därmed jämförlig åtgärd må ske först sedan
tomtindelning ägt rum, är ägnat att medföra att markägarna i syfte att undgå
bidragsplikt underlåta att bringa befintlig äldre bebyggelse i överensstämmelse
med stadsplanen. Det från städernas sida allmänt omfattade önskemålet
att äga initiativrätt till första tomtindelning saknar sålunda icke fog.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att städerna, för att kunna utfå gatumarksersättning,
med nu gällande ordning hade ett starkt intresse av att
stadsplaneläggning föreginge bebyggelsen. Utredningen befarar, att detta
intresse skulle minskas, om städerna finge initiativrätt till första tomtindelning,
och att detta skulle leda till att stadsplaneläggning försummades. Om,
såsom jag förordat, tätbebyggelse överhuvud taget ej må förekomma utan
föregående planläggning och stadsplanen i regel blir enda detaljplanen i stad,
torde framdeles tätbebyggelse i allmänhet icke uppkomma utan föregående
stadsplaneläggning. Införande av initiativrätt för något stadens organ till
första tomtindelning kan följaktligen icke tänkas påverka stadens intresse av
att på ett tidigt stadium vidtaga åtgärder för upprättande av stadsplan. Icke
heller eljest lärer införandet av sådan initiativrätt kunna medföra några
olägenheter, såvitt fråga är om mark, som redan är bebyggd vid stadsplaneläggningen.
Vad nu sagts torde gälla även mark, som visserligen icke är
bebyggd men som, då fråga om tomtindelning uppkommer, kan förväntas bli
bebyggd under den närmaste tiden.

Därest oinskränkt rätt till första tomtindelning skulle tillerkännas stad, vore
det emellertid icke uteslutet att sådan indelning påkallas innan markägarna
ha för avsikt att bygga. Detta skulle kunna leda till att indelningen senare
måste göras om. Vidare må framhållas, att om staden skulle kunna föranstalta
om tomtindelning och uttaga bidrag till gatukostnad långt innan marken
kan förväntas bli tagen i anspråk för bebyggelse, tomtägama skulle kunna
oskäligt belastas. En begränsning i stadens rätt att påkalla tomtindelning
bör därför föreskrivas.

Befogenheten att begära tomtindelning, när det ur stadens synpunkt är
önskvärt, synes böra tillerkännas byggnadsnämnden. Markägare eller annan
sakägare, som är missnöjd med byggnadsnämndens beslut, äger föra talan
däremot i samband med fastställelseprövningen hos länsstyrelsen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i förevarande paragraf stadgats, att
tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall äga
rum, när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner
nödigt och markägare ej visar särskilt skäl för anstånd.

Det kan möjligen ifrågasättas, om icke undantag från detta stadgande bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

193

föreskrivas med avseende å område, som vid lagens ikraftträdande är bebyggt
men icke tomtindelat. Om sådant undantag ej göres, kan detta medföra, att
staden uttager gatukostnadsbidrag av markägarna tidigare än vad som varit
möjligt enligt nu gällande ordning. Det är emellertid att märka att markägarna
icke heller enligt nu gällande lag alltid kunna förhindra att tomtindelning
kommer till stånd och bidraget förfaller till betalning. Om någon fastighetsägare
inom ett icke tomtindelat kvarter vill verkställa nybyggnad eller därmed
jämförlig åtgärd och därför begär tomtindelning, kommer denna att omfatta
hela kvarteret och alltså även mark, vars ägare icke påkallat indelning. Jag
vill vidare påpeka, att bestämmelserna i 63 § i departementsförslaget medföra
rätt för markägare att erlägga gatukostnadsbidrag genom avbetalningar och
att möjlighet finnes att erhålla anstånd med avbetalning. Fullgörandet av
markägarnas bidragsplikt torde därför i allmänhet icke komma att medföra
några mera kännbara svårigheter för dem. Med hänsyn härtill torde något
sådant undantag som nyss nämnts icke behöva göras från den av mig förordade
bestämmelsen om initiativrätt för byggnadsnämnd till första tomtindelning.

I anledning av vad i ett yttrande anförts om att det förekommit fall, då
byggnadsnämnd vägrat efterkomma begäran om tomtindelning under hänvisning
till att nämnden icke ägt erforderliga medel för ändamålet, vill jag
framhålla, att stad är skyldig att tillhandahålla byggnadsnämnd erforderliga
medel härför. Om stad skulle underlåta att göra detta, kan skyldigheten
framtvingas i domstolsväg. Någon särskild föreskrift härom erfordras givetvis
icke.

31 §.

Första och andra styckena av denna paragraf överensstämma i sak med
motsvarande bestämmelser i 7 § stadsplanelagen och 31 § i utredningens förslag.
Tredje stycket i departementsförslaget motsvarar med viss jämkning
31 § tredje stycket i utredningens förslag. Detta i sin tur avviker i så måtto
från 7 § tredje stycket stadsplanelagen, att där stadgad förutsättning för
ändring av tomtindelning på markägarnas begäran, nämligen att ändringen
skall vara lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande, i utredningens förslag
utbytts mot krav på att ändringen skall främja ett sådant bebyggande (motiv,
se s. 297 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande den av utredningen föreslagna skärpningen av förutsättningarna
för ändring av fastställd tomtindelning bar tekniska högskolan i Stockholm
uttalat, att det syntes onödigt att det allmänna motsatte sig en ändring,
när berörda parter önskade denna och ändringen icke medförde försämring
eller innebure olägenhet från bebyggelsesynpunkt. Kravet att ändringen därutöver
skulle medföra en förbättring från nämnda synpunkt förefölle att
innebära ett omotiverat intrång i den enskildes frihet och ett förbiseende av
att andra faktorer än bebyggelsen kunde ha betydelse för tomtindelningen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr ISI.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Den föreslagna skärpningen syntes överflödig. Även länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län anse tillräckliga skäl ej
föreligga för den föreslagna skärpningen.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför, att redan den gällande förutsättningen
innebure ett överdrivet krav, som borde mildras. Tillämpades
detta villkor efter bokstaven, skulle det vara omöjligt att få en tomtindelning
ändrad av andra skäl än sådana som hänförde sig till själva bebyggandet
av tomterna, alltså ej för t. ex. förbättring av infart till tomt eller utökning
av gräns mot vatten. Redan nu torde emellertid byggnadsnämnderna
i betydande utsträckning taga hänsyn till sådana skäl vid beslut om ändring
av tomtindelning och sålunda bortse från lagens bokstav. Tillfredsställandet
av markägarnas behov bleve emellertid vid föreslagen lydelse av 31 §
beroende av den större eller mindre handlingsfrihet, som byggnadsnämnden
ville tilltro sig. Det syntes därför önskvärt, att det i 31 § tredje stycket angivna
villkoret »främjar ett ändamålsenligt bebyggande» ändrades till »finnes
lämplig för ett ändamålsenligt nyttjande av tomterna». Liknande uttalanden
ha gjorts av lantmåteristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska
stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsarkitekter, Stockholms stads
fastighets- och stadsplanekontor, Göteborgs stads fastiglietsnämnd, stadsfullmäktige
i Norrtälje samt byggnadsnämnderna i Uppsala, Växjö och Örebro.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha uttalat att det kunde ifrågasättas, om
icke allmänna synpunkter borde i högre grad än nu vore fallet få göras
gällande i fråga om den indelning av kvarter i tomter som från bebyggelsesynpunkt
vore lämplig. Avgörande betydelse borde tillmätas synpunkten att
oberoende av ägogränser få fram den för en lämplig bebyggelse mest rationella
indelningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar i anslutning härtill,
att det i praxis visat sig synnerligen svårt att, om vederbörande markägare
hölle på att bestående ägogränser icke finge rubbas, åstadkomma en tomtindelning
som behörigen tillgodosåge synpunkten att tomterna skulle givas
sådan form och storlek att de kunde ändamålsenligt bebyggas. Gällande
bestämmelser innefattade enligt länsstyrelsens mening icke en tillfredsställande
avvägning mellan, å ena sidan, det allmännas intresse av att bebyggelsen
ordnades på ett ändamålsenligt sätt, och, å andra sidan, markägarens
intresse av att rubbning i bestående äganderättsförhållanden ej skedde. Länsstyrelsen
ansåge därför, att reglerna för tomtindelning borde göras till föremål
för omprövning från angiven synpunkt, därvid jämväl borde övervägas,
huruvida icke byggnadsnämndens initiativrätt i fråga om ändring av tomtindelning
borde vidgas. Stadsarkitekten i Karlskrona anför, att erfarenheten
från Karlskronas äldre kvarter med deras ofta mycket trassliga tomtförhållanden
visade, att det från det allmännas synpunkt kunde vara önskvärt
att även mot en tomtägares bestridande kunna framtvinga en ändring av
gällande tomtindelning för att åstadkomma för nybebyggelse bättre lämpade
tomter inom äldre kvarter. Länsarkitekten i Kristianstads län uttalar, att
trängande kvarterssaneringar ofta vore omöjliga att genomföra därför att
en ändring i tomtindelningen tvångsvis icke kunde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

195

Stockholms stads fastighetskontor har förordat en bestämmelse om förbud
mot ändring av tomtindelning under rådande byggnadsförbud. Behovet av
en dylik bestämmelse hade gjort sig gällande för ett område i Stockholm,
beträffande vilket fråga väckts om ändrade stadsplanebestämmelser, avseende
minimiareal å tomterna. Även andra fall kunde uppkomma, då genomförandet
av stadsplaneändring kunde försvåras genom att avstyckning
av tomter skedde under rådande byggnadsförbud.

Lantmäteristgrelsen framhåller, att om ett byggnadskvarter med administrativ
tomtindelning bleve föremål för stadsplaneändring och någon markägare
icke begärde tomtindelning av det nya kvarteret samt byggnadsnämnden
ej heller föranstaltade därom, den gamla tomtindelningen förbleve gällande
till den del den ännu vore belägen inom byggnadskvarter. Detta medförde
emellertid flera olägenheter. I den mån administrativa tomter genom
stadsplaneändringen komme att bliva belägna delvis i gata, delvis i byggnadskvarter,
uppstode stympade administrativa tomter. Om en sådan tomt
varit föremål för tomtmätning men icke rättsligen bildats före stadsplaneändringen,
torde enligt gällande bestämmelser ej föreligga något formellt
hinder mot att lagfart å och sammanläggning av i tomten ingående fastigheter
eller fastighetsdelar. Det syntes vara till fördel ej endast för byggnadsverksamheten
utan även och framför allt från fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringssynpunkt
att i angivet sammanhang få skyndsamt klarlagt,
vilka administrativa tomter som icke kunde och icke borde rättsligen
bildas. Tomtindelning borde därför kunna förklaras i berörda delar upphävd.
Länsstyrelsen borde därför ha rätt att på förslag av byggnadsnämnd
besluta i frågan. Ny tomtindelning borde icke ske förrän behov därav
förelåge.

Departementschefen.

Ändring av fastställd tomtindelning må enligt gällande lag företagas på
begäran av markägare eller — såframt byggnadsnämnden finner det erforderligt
— om fastställd ändring av stadsplan förutsätter ändring av tomtindelning
eller om kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit.
Ny tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens
eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre överensstämmelse
med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas utan avsevärd olägenhet.
1 övrigt må tomtindelning ej ändras, med mindre ägarna av berörda tomter
äro ense därom och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

I några yttranden har förordats att byggnadsnämnds initiativrätt till ändring
av tomt indelning skulle vidgas för att även mot en ägares bestridande
möjliggöra en indelning som främjade ett ändamålsenligt bebyggande. Det
kan naturligtvis synas irrationellt, att eu mindre lämplig tomtindelning, som
vunnit fastställelse, skall för framtiden försvåra möjligheten till ett ändamålsenligt
bebyggande, endast därför att kanske en enda tomtägare inom
kvarteret sätter sig emot ändring av tomtindelningen. Att utvidga möjligbe -

196

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

erna att mot ägares bestridande framtvinga en ändrad tomtindelning är
emellertid ägnat att ingiva betänkligheter med hänsyn till det ständiga osäkerhetstillstånd,
som skulle uppkomma för tomtägarna.

Stadsplaneutredningen har till stöd för den föreslagna skärpningen av villkoren
för ändring av tomtindelning anfört, alt genomförd tomtindelning
icke borde rubbas utan bärande skäl. Det kan dock från allmän synpunkt
icke anses motiverat att hindra en av samtliga berörda tomtägare önskad
ändring som i och för sig är lämplig, även om den icke kan anses främja ett
ändamålsenligt bebyggande. Den föreslagna skärpningen torde därför icke
böra genomföras. Ändring av tomtindelning bör emellertid, såsom i flera
yttranden framhållits, kunna ske även av andra skäl än sådana som hänföra
sig till själva bebyggandet, t. ex. för förbättring av infart till tomt eller eljest
för utvidgning av viss tomt. Lagen synes icke böra hindra sådana ändringar.
Det nu gällande villkoret, att ändring av tomtindelning skall vara lämplig
för ett ändamålsenligt bebyggande av tomterna, torde därför böra jämkas
så, att ändringen skall vara lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av
tomterna.

Har fråga väckts om sådan ändring av stadsplan, som nödvändiggör ändring
av tomtindelning, bör begäran om tomtindelningsändring, som framställts
utan samband med frågan om stadsplaneändring, ej slutligt prövas, förrän
sistnämnda fråga avgjorts. Detta synes så uppenbart, att någon särskild föreskrift
härom, såsom i ett yttrande ifrågasatts, ej erfordras.

Vid längre dröjsmål med sådan ändring av tomtindelning, som påkallas
av fastställd stadsplaneändring, kan den bestående tomtindelningen i vissa
fall, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, medföra olägenheter i fastighetsbildnings-
och fastighetsregistreringshänseende. Styrelsen har med hänsyn
härtill förordat upptagande av bestämmelse om upphävande av administrativ
tomtindelning. Då byggnadsnämnd har initiativrätt till ändring av tomtindelning
i nu berörda fall, torde man emellertid kunna räkna med att
uppkommande fråga om sådan ändring i allmänhet skyndsamt upptages till
behandling. Till förekommande av onödigt dröjsmål torde i byggnadsstadgan,
såsom utredningen föreslagit, böra upptagas föreskrift om att byggnadsnämnd
har att snarast möjligt vidtaga åtgärd för ändring av tomtindelning,
då så påkallas till följd av stadsplaneändring. Omständigheterna kunna
emellertid någon gång vara sådana, att det icke är möjligt att genast bestämma
tomternas storlek och att ändring av tomtindelning därför bör tills vidare
uppskjutas. I sådant fall kan det till undvikande av nyss berörda olägenheter
vara ändamålsenligt att upphäva den gällande administrativa tomtindelningen,
i den mån så erfordras. Detta torde emellertid även utan särskilt stadgande
kunna ske i samma ordning som gäller om ändring av tomtindelning.
Att upptaga en föreskrift om dylika endast mycket sällan förekommande
fall synes ej erforderligt.

32 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande, lag, ersätter 32 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 297—298 i betänkandet).

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

197

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt lämpligheten av att i lag
fastslå, att tomtindelningskostnaderna alltid skulle bestridas av staden, då det
i vissa fall, exempelvis om ändring i fastställd tomtindelning skedde i markägarens
intresse, kunde vara skäligt, att kostnaderna bestredes av denne.
Frågan om kostnaderna för första tomtindelning vore avgjord i praxis på så
sätt, att kostnaderna skulle åvila staden. Jämväl det fall att fråga vore om
kostnaderna för ändring av tomtindelning torde kunna avgöras genom prejudikat.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser gällande ordning angående
kostnaderna för tomtindelning böra bibehållas. Det kunde nämligen
stundom te sig rimligt, att kostnaderna bestredes av eller delades med vederbörande
markägare, vilket hittills skett efter grunder, som angivits i särskilda
överenskommelser mellan samhället och markägarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner utredningens ståndpunkt,
att kostnaderna för tomtindelning eller ändring däri skulle bäras av staden,
principiellt riktig. I motiveringen hade utredningen emellertid uttalat, att
stadgandet icke finge utesluta, att staden, på samma sätt som för närvarande
tillämpades, i vissa fall överenskomme med markägarna, att dessa skulle
svara för de med en tomtindelningsändring förenade kostnaderna. Enär lagtext
och motivering icke syntes stå i överensstämmelse med varandra, vore
det önskvärt att full klarhet gåves angående stadgandets innebörd. Överståthällarämbetet
ifrågasätter, om icke markägare borde stå kostnaderna för
ändring av tomtindelning, när denna ej föranleddes av stadsplaneändring
eller åtgärd från stadens sida. Då fråga vore om tomtindelningsändring, som
icke vore nödvändig från stadsplanesynpunkt, skulle staden enligt vad utredningen
anfört kunna göra sitt samtycke till ändringen beroende av kostnadernas
bestridande av markägaren. Det stode emellertid icke i byggnadsnämndens
skön att motsätta sig en ansökan om en tomtindelningsändring,
vilken vore ur saklig synpunkt grundad, med andra ord ägnad främja ett
ändamålsenligt bebyggande, eller därtill rörande kostnaderna foga villkor,
som strede mot vad byggnadslagen stadgade härom. Skulle nämligen byggnadsnämnden
så göra, skulle markägaren kunna med framgång anföra besvär
över beslutet. Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att staden med
den generella avfattning stadgandet fått saknade möjlighet att, på sätt utredningen
förutsatt, i särskilda fall göra sitt samtycke till ändrad tomtindelning
beroende av att kostnaderna för förfarandet icke kommc att åvila staden
ulan bestredes av de markägare, som begärt ändringen. Alt markägare, som
påkallade ändring av bestående tomtindelning, i vissa fall borde själv svara
för kostnaderna, syntes uppenbart. För att bestämmelserna icke skulle bli
alltför invecklade, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida det ej borde stadgas, att
kostnader för ändring i tomtindelning, som icke föranleddes av stadsplaneändring,
skulle bestridas av markägare, som begärt ändringen.

Stads skyldighet att svara för kostnaderna för den första tomtindelningen
bär icke ifrågasatts i något yttrande. I fråga om stads skyldighet att betala
kostnad för tomtindelningsändring ha, utöver vad som framgår av redan

198

Kungl. Alaj.ts proposition nr 131.

återgivna yttranden, uttalats olika meningar. Lantmåteristyrelsen har anfört,
att i de mätningstaxor, som Kungl. Maj:t numera fastställde, regelbundet
återfunnes bestämmelsen, att stad för upprättande efter markägares begäran
av förslag till ändring i tomtindelning jämlikt 7 § andra och tredje
styckena stadsplanelagen ägde uppbära visst i taxan angivet belopp. Andra
ändringar i tomtindelning ävensom första tomtindelning avsåges skola bekostas
av staden. Om 31 § tredje stycket i utredningens förslag gåves den
avfattningen, att tomtindelning finge ändras, om ändringen funnes lämplig
för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna, syntes staden endast böra vara
skyldig bestrida kostnaden för sådan tomtindelningsändring, som avsåges
i 31 § första stycket i förslaget eller som företoges på stadens eget initiativ
jämlikt andra stycket. Svenska kommunaltekniska föreningen anser staden
ej böra bekosta annan tomtindelningsändring än som föranledes av något
stadens behov, exempelvis stadsplaneändring för vidgning av gata. Stockholms
stads byggnadsnämnd uttalar, att stad icke borde förpliktas att bestrida
kostnaderna för exempelvis en uppdelning av tomter, som skett uteslutande
för att tillgodose markägarens exploateringssyfte, eller överhuvud
taget för en tomtindelningsändring, som begärts av markägaren i dennes eget
intresse. Markägaren, som hade gagn av ändringen och på vars tillskyndan
indelningsändringen kommit till stånd, borde vidkännas de med densamma
förenade kostnaderna. Byggnadsnämnden i Nyköping finner hittillsvarande
praxis, att markägare bekostar de tomtindelningsändringar, som icke föranletts
av på stadens önskan gjord stadsplaneändring, vara riktigast och mest
rättvisande. Liknande mening har uttalats av ett flertal andra byggnadsnämnder.

Departementschefen.

Bestämmelse om vem som skall bestrida kostnad för tomtindelningsändring
har ej upptagits i stadsplanelagen. I en den 15 december 1938 (NJA 1938
s. 646) meddelad dom har emellertid högsta domstolen förklarat, att kostnad
för tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som förut ej varit föremål
för tomtindelning, lagligen icke vore av beskaffenhet att kunna uttagas
av markägaren utan borde åvila staden. Frågan om kostnad för tomtindelningsändring
synes däremot icke ha varit föremål för rättslig prövning i
högsta instans. Då städernas praxis, särskilt i fråga om kostnad för sådan
ändring, synes vara oenhetlig, torde bestämmelser om vem som skall bestrida
kostnaden böra upptagas i byggnadslagen.

Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skulle kostnad för tomtindelning
eller ändring däri bestridas av staden. Utredningen har emellertid
förutsatt att staden i fråga om vissa tomtindelningsändringar skulle kunna
göra sitt samtycke till ändringen beroende av att överenskommelse mellan
staden och markägaren träffades om att kostnaden för ändringen skulle gäldas
av markägaren. Stadens samtycke till ändring av tomtindelningen har
emellertid i lagen icke uppställts såsom någon förutsättning för ändringens
antagande. Staden lärer följaktligen icke kunna göra antagandet av tomtin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

199

delningsändringen beroende av att markägaren åtager sig att bestrida kostnaden
för ändringen. Om markägare i något fall anses böra svara för kostnaden
för tomtindelningsändring, torde det därför vara nödvändigt att angiva
detta direkt i lagen. .

I överensstämmelse med vad nu gäller i fråga om kostnad för stadsplan
torde staden böra i princip svara för kostnad för tomtindelning och ändring
därav. Såsom i yttrandena allmänt framhållits bör dock markägaren bestrida
kostnad för ändring, som han själv påkallat och som ej föranledes
av stadsplaneändring eller annan av staden vidtagen åtgärd. Kostnaden för
tomtindelningsändring i de i 31 § tredje stycket avsedda fall bör sålunda
regelmässigt bestridas av vederbörande markägare. Denne bör vidare bekosta
av honom själv påkallad ändring i anledning av att kvarter helt och
hållet eller till betydande del avbrunnit eller för att vinna bättre överensstämmelse
med bestående äganderättsförhållanden.

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med vad nu anförts.

33 §.

Denna bestämmelse överensstämmer med 8 § stadsplanelagen och 33 § i
utredningens förslag.

Om förbud mot nybyggnad m. m.

34 §.

Stadgandet, som motsvarar vad i 13 § första stycket stadsplanelagen är
föreskrivet rörande stadsplan, överensstämmer i sak med 34 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 298 i betänkandet).

35 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med vad nu gäller angående stadsplan
enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen, motsvarar 35 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 299 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen har förordat upptagande av en
bestämmelse om att — därest fråga om byggnadslov aktualiserade behovet
av stadsplaneändring och föranledde byggnadsnämnd att föreslå stadsfullmäktige
utverkande av byggnadsförbud, eller fråga om byggnadslov uppkomme
efter det att nämnden framställt dylikt förslag men innan frågan om
byggnadsförbud avgjorts — byggnadsnämnden ej skulle vara skyldig att till
slutlig prövning upptaga frågan om byggnadslov, förrän länsstyrelsen fattat
sitt beslut. Föreningen framhåller, att frågans behandling hos stadsfullmäktige
och länsstyrelse toge icke ringa lid. Byggnadsnämnd komme därför ofta
i svår ställning i fråga om begäran om byggnadslov, som inkommit efter det
att framställning gjorts till stadsfullmäktige om utverkande av byggnadsförbud.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Med anledning av föreningens uttalande vill jag framhålla att behandlingen
hos stadsfullmäktige och länsstyrelsen av frågan om byggnadsförbud i allmänhet
icke torde draga längre tid än att byggnadsnämnden kan låta anstå
med prövningen av ansökan om byggnadslov, till dess förbudsfrågan avgjorts
av länsstyrelsen. Särskild föreskrift härom torde ej behöva upptagas i
lagen.

36 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § stadsplanelagen och 36 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 299—300 i betänkandet).

37 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 § stadsplanelagen och 37 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 300—301 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande det enligt 17 § andra stycket stadsplanelagen gällande förbudet
mot nybyggnad å tomt, som beröres av väckt fråga om ändring av
tomtindelning, har byggnadsnämnden i Växjö anmärkt, att förbudet borde
avse av ändringsförslaget direkt berörda tomter men icke angränsande tomter.
För sistnämnda tomter vore byggnadsförbud ej erforderligt. Uttrycket
»tomt som därav beröres» borde därför utbytas mot »tomt vars gränser
avses skola ändras».

Svenska teknologföreningen har uttalat sig för att den i 37 § tredje stycket
i utredningens förslag upptagna dispensmöjligheten kunde för tids vinnande
vid genomförande av ett byggnadsföretag komma till användning
i större utsträckning än vad hittills varit fallet.

Departementschefen.

Jämkning av gräns mellan två tomter kan ej sällan nödvändiggöra jämkning
även av gräns till annan tomt inom kvarteret. Även sistnämnda tomt
bör därför omfattas av förbud mot nybyggnad i anledning av frågan om
tomtindelningsändring. Omständigheterna torde dock i dylika fall i allmänhet
vara sådana att dispens kan beviljas från byggnadsförbudet. Den av
byggnadsnämnden i Växjö föreslagna ändringen i nu gällande bestämmelse
torde med hänsyn till det sagda icke böra genomföras.

Under förarbetena till den år 1943 genomförda ändringen av stadgandet i
17 § tredje stycket stadsplanelagen förklarade föredragande departementschefen
sig förutsätta, att däri omförmälda dispensbefogenhet skulle begagnas
med nödig försiktighet. Tillräckliga skäl att frångå den uppfattning
som ligger till grund för detta uttalande torde ej föreligga.

38 §.

Första och tredje styckena, som motsvara 18 § första, andra och fjärde
styckena stadsplanelagen, ersätta 38 § första och tredje styckena i utredningens
förslag (motiv, se s. 301 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

201

Med avseende å andra stycket må framhållas följande.

Enligt 18 § tredje stycket stadsplanelagen må nybyggnad icke ske, innan
tomtägare fullgjort honom åliggande skyldighet alt utgiva bidrag till gatukostnad
eller därför ställt nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet är
kronan fri. Beträffande gatumarksersättnings förfallodag föreskrives i 47 g
stadsplanelagen, att sådan ersättning skall i mån av gatas upplåtande till
allmänt begagnande erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda
bebygges. Betalningsskyldig anses enligt rättspraxis (NJA 1919 s. 195)
den vara, som är tomtens ägare på förfallodagen.

Stadsplaneutredningen har beträffande de nuvarande reglerna om säkerställande
av stads rätt till bidrag till gatukostnad anmärkt, att staden icke
erhölle tillräcklig trygghet för ersättningens utbekommande, att tomtägarna
i onödan betungades samt att reglerna vore invecklade och oklara i tillämpningen.
Man hade anledning räkna med att tomt kunde byta ägare mellan
ställandet av säkerhet för gatukostnadsbidrag och förfallodagen för sådant
bidrag. Att kronan vore fri från ställandet av säkerhet stämde illa överens
härmed. Enligt gällande regler kunde det även hända, att stadens tvångsmedel
icke kunde tillämpas förrän efter det att bidraget förfallit till betalning.
I samma män som förfallodagen förskötes framåt i tiden bleve det emellertid
svårare att bestämma den erforderliga säkerhetens belopp, vilket medförde
olägenheter både för staden och för tomtägaren. Överlätes tomten sedan
säkerheten ställts, måste hänsyn givetvis tagas till säkerheten vid uppgörelsen
mellan säljaren och köparen. Detta föranledde ofta, att invecklade
avtal måste ingås mellan dem. Fråga uppkomme även, till vem staden skulle
återlämna säkerheten, sedan bidraget betalats. 1 det fall att tomten redan vid
stadsplanens fastställande var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med
stadsplanen och förfallodagen sålunda inträffade vid gatans upplåtande till
allmänt begagnande uppstode frågan huruvida staden kunde tvinga den
som efter förfallodagen förvärvat tomten att betala på tomten belöpande
bidrag, innan nybyggnad medgåves. Lydelsen av 18 § stadsplanelagen tydde
på att den nya tomtägaren icke kunde tvingas att betala. En viss osäkerhet
för staden uppstode även därigenom, att stadens bidragsfordran syntes vara
underkastad vanlig tioårspreskription, räknat från bidragets förfallodag.

För att råda bot på de anmärkta bristfälligheterna måste, enligt vad utredningen
vidare framhåller, tillses att staden för utkrävande av sin bidragsfordran
icke bleve hänvisad endast till den som ägde tomten på förfallodagen.
Ett stadgande, som gåve staden uttrycklig rätt att såsom villkor
för byggnadslov fordra betalning av förfallna gatukostnadsbidrag eller säkerhet
därför, även om dessa rätteligen bort betalas av tidigare ägare av
tomten, vore sålunda tänkbart. Olägenheterna av del nuvarande systemet
skulle dock härigenom endast till ringa del avlägsnas. Utredningen liade därför
funnit sig böra föreslå, alt stadens rätt till gatukostnadsbidrag skulle
utgå ur tomten, även om den komme i annan ägares band, med förmånsrätt
enligt 17 kap. (> § handelsbalken.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Genom detta förslag skulle enligt utredningens mening de anmärkta olägenheterna
i stort sett komma att försvinna. För städerna vore fördelarna
av förslaget uppenbara, och för tomtägama syntes regler om stadens förmånsrätt
icke medföra någon oskälig belastning, i all synnerhet som den
gatuanläggning, som bidraget avsåge, regelmässigt medförde en värdeökning
av tomten, som vore större än bidragets belopp. Olägenheten av en tyst
förmånsrätt i fast egendom ansåges i allmänhet vara, att därigenom försvårades
möjligheterna för den, som önskade köpa eller låna ut pengar mot
säkerhet i en fastighet, att bestämma fastighetens värde. Denna olägenhet
förde emellertid även det nuvarande systemet med sig.

Slutligen framhåller stadsplaneutredningen, att även om skyldigheten att
betala gatukostnadsbidrag redan nu kunde medföra rättsförlust för fastighetens
ägare och inteckningshavare, bleve dock belastningen i viss mån mera
påtaglig än tidigare, om man stadgade att bidragen skulle utgå med förmånsrätt
framför intecknad gäld. Skulle förslaget kunna genomföras utan
vådor för fastighetskrediten, borde därför fordras, att den som köpte eller
medgåve belåning av en tomt skulle kunna utan större svårigheter konstatera,
i vad mån tomtens värde påverkades av bidragsskyldigheten. För att
tillgodose detta önskemål borde staden åläggas viss upplysningsplikt beträffande
gatukostnadsbidragens storlek, varjämte bestämmelser borde införas
som gåve tomtägare möjlighet att under vissa förutsättningar få storleken av
tomten åvilande gatumarksbidrag definitivt fastslagen, fastän bidraget ännu
ej förfallit till betalning.

Stadgande om den föreslagna förmånsrätten för stads fordran för gatukostnadsersättning
har av utredningen upptagits i en särskild lag. Det nuvarande
förbudet enligt 18 § tredje stycket stadsplanelagen mot nybyggnad,
innan betalning fullgjorts eller säkerhet ställts, har av utredningen föreslagits
skola utgå.

Två av de sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen haft att överlägga,
advokaten S. A. Ahlmark och bankdirektören T. F. Wåhlin, ha i ett
särskilt yttrande uttalat, att förslaget syntes vara ägnat att medföra försämring
av inteckningshavarnas ställning. Det vore särskilt betänkligt, att
det icke alltid bleve möjligt för tomtägare att få fastställd storleken av den
fordran å gatukostnadsbidrag, som belastade tomten. Å en exekutiv auktion
skulle staden kunna med förmånsrätt bevaka en fordran, som icke vore
definitivt bestämd, och som därför på samma sätt som förhållandet vore
med förmånsberättigade arbetarlöner kunde vålla inteckningshavare, som
genom inrop önskade skydda sin fordran, svårigheter och rättsförlust. Det
syntes därför olämpligt att införa ytterligare en tyst förmånsrätt.

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen har beträffande det i 38 § första stycket i utredningens
förslag använda uttrycket »rättsligen bestående tomt enligt för området
senast fastställd eller eljest gällande sådan indelning» anmärkt bland
annat, att alla administrativa tomtindelningar torde vara fastställda och ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 203

känt fastställelsedatum. Av ålder bestående administrativ tomtindelning torde
icke finnas.

Förslaget om säkerställande av stads fordran på bidrag för gatukostnad
har avstyrkts av kammarkollegiet, lagberedningen, statens byggnadslånebgrå,
länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, Sveriges fastighetsägareförbund
samt byggnadsnämnderna i Sölvesborg och LeksandNoret.
Tveksamhet om lämpligheten av förslaget i denna del har därjämte
uttalats av länsstyrelserna i Hallands, Västmanlands och Jämtlands län samt
byggnadsnämnden i Laholm.

Lagberedningen, som förklarat sig vilja bestämt motsätta sig förslaget,
liar till stöd för sin mening anfört, att det vid den revision av jordabalken,
som det ankomme på beredningen att söka genomföra, framstode såsom en
viktig uppgift, att det rättstekniska system, på vilket fastighetskrediten vilade,
gjordes så betryggande som möjligt. Skulle inteckningens användbarhet
såsom pantsäkerhet upprätthållas, måste naturligen tillses, att icke de
intecknade fordringarnas prioritetsläge inom fastighetsvärdet försämrades
genom att senare tillkommen fordran erhölle företräde vid exekutiv försäljning
av fastigheten. Till ett rationellt system hörde likaså, att fastighetsboken
utgjorde en tillförlitlig upplysningskälla rörande de i varje fastighet
gällande rättigheterna, så att envar, kreditgivare eller annan, som inläte sig
i ett rättsärende angående fastigheten, tryggt kunde lita på att bokens innehåll
vore uttömmande. Vad sålunda från allmän synpunkt framstode såsom
eftersträvansvärt skulle omintetgöras, därest speciella intressen i märkbar
omfattning skulle få skyddas genom s. k. tysta förmånsrätter. Att en viss
tendens härtill på senare tid yppats i skilda sammanhang och även avsatt
spår i lagstiftningen vore för beredningen känt. Men det stode också klart
för beredningen, att en vidare utveckling i denna riktning vore ägnad att
rasera grunden för ett ordnat fastighetsbokssystem. Beredningen kunde icke
finna, att de av utredningen påtalade olägenheterna med den för närvarande
gällande ordningen vore så betydande, att de skulle ens tillnärmelsevis kunna
uppväga de nackdelar som ur de synpunkter nyss angivits måste följa
med utredningens förslag i denna del. Det finge i och för sig vara ett beaktansvärt
syfte, att större bekvämlighet vunnes i fråga om ställande av
säkerhet för gatukostnadsbidrag och bevakande av fordran därå och att den
stundom framträdande risken av säkerhetens försämring före bidragsfordringens
förfallodag eliminerades. Men dessa speciella önskemål borde ej få
tillgodoses på bekostnad av det centrala och vida viktigare intresset, att fastighetskredit
och fastighetsomsättning tryggades genom ett fullgott inskrivningsväsen,
motsvarande de krav som låge i grundsatsen om fastighetsbokens
offentliga trovärdighet. Även kammarkollegiet framhåller, att förslaget
icke stode i god överensstämmelse med. statsmakternas undan lör undan
realiserade önskan att minska antalet tysta förmånsrätter. Förslaget vore särskilt
betänkligt i betraktande av att storleken av fastighet åliggande gatukostnad
eventuellt icke bleve känd förrän langt tram i tiden, bran tastighetsägares-
och fastighetskreditsynpunkt syntes förslaget innebära avsevärda

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

olägenheter i förhållande till nu gällande rätt, enligt vilken samhällets rätt
tryggades genom en av alla parter känd och godkänd, av fastighetsägaren
ställd säkerhetshandling. Även ur respektive stadsplanesamhälles synpunkt
torde nu gällande regler vara att föredraga, då den ställda säkerhetshandlingen
kvarstode i samhällets hand intill dess samtliga kostnader, för vilka
säkei heten ställts, blivit till beloppet kända och guldna. Den av utredningen
föreslagna förmånsrätten vore däremot tidsbegränsad på helt annat sätt,
och förfallotiden torde otta kunna bliva föremål för en nog så svårbedömlig
tvist, framför allt i fall som avsåges i 59 § i utredningens förslag till byggnadslag.

Statens byggnadslånebyrå har förklarat sig vara medveten om att det hos
städerna vore ett länge närt önskemål, att fordran på gatukostnadsbidrag
måtte erhålla legal förmånsrätt. Starka betänkligheter kunde dock anföras
mot den tysta förmånsrätten särskilt med hänsyn därtill, alt gatukostnadsbidrag
ofta kunde uppgå till så väsentliga belopp, att inteckningshavarnas
säkerhet avsevärt försämrades. Det vore visserligen sant, att genomförande
av en stadsplan kunde påverka en fastighets värde mer än skyldigheten att
utgiva gatukostnadsbidrag. I vissa fall torde emellertid värdestegringen bli
mindre än fastighetens bidragsskyldighet; det torde också kunna inträffa,
att värdestegring helt utebleve. Eftersom värdestegring betingades av möjligheten
att ur fastigheten uttaga ökade hyror kunde — i händelse sådan möjlighet,
med hänsyn till exempelvis gällande hyreslagstiftning, ej förelåge eller
av andra skäl utebleve — stadens fordran på gatukostnadsbidrag komma
att utgöra en kännbar pålaga för fastigheten. Härigenom kunde kreditgivarna
komma i sådant läge, att en rättsförlust för dem icke vore att undvika. Ur
här anförda synpunkter måste den ifrågasatta anordningen te sig särskilt
betänklig för staten, som för närvarande genom byggnadslånet yrån tillhandahölle
krediter upp till i vissa fall 95 procent av fastigheternas värde. Än
större bleve självfallet riskmomentet, därest de statliga stödåtgärderna för
bostadsproduktionens främjande vidgades därhän, att — såsom bostadssociala
utredningen förordat — belåning i vissa fall medgåves intill fastighetens
totala värde. Byggnadslånebyrån måste därför — ur de synpunkter byrån
hade att företräda — förorda, att hittillsvarande bestämmelser angående
säkerställande av stads fordran på gatukostnadsbidrag tills vidare bibehölles.
Under alla omständigheter syntes legal förmånsrätt icke böra införas, innan
det till fullo utrönts, alt andra utvägar ej vore framkomliga. Särskilt syntes
möjligheten att ersätta nuvarande kostnadsbidrag med en speciell värdestegringsskatt
å fastigheter böra utredas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser förslaget belänkligt med
hänsyn särskilt till de fall, där — såsom hos hypoteksföreningar, försäkringsanstalter
m. fl. — för belåning fordrades, att inteckningarna till förmånsrätten
skulle ha visst läge i förhållande till värdet av den intecknade
egendomen, och där inteckningarna under förutsättning att de fyllde sagda
villkor vore avsedda att tjäna som säkerhet för av kreditinstituten utgivna
obligationer eller av dem förvaltade fonder. Genomfördes utredningens för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

205

slag härutinnan kunde det ibland bli omöjligt att fastställa inom vilket värde
en inteckning vore belägen, och ett en gång givet läge kunde försämras. Länsstyrelsen
i Jämtlands län erinrar, att det fortfarande i stor utsträckning förekomme,
att fastighetsaffärer avslutades utan att fastighetsmäklare eller eljest
på området sakkunniga personer medverkade. Man kunde därför icke med
säkerhet förlita sig på, att den som köpte en tomt i stad tänkte på att skaffa
sig upplysning om den bidragsskyldighet i nu ifrågavarande hänseende, som
kunde åvila tomten, därest detta icke framginge av gravationsbevis. Lämpligheten
att tillskapa en ny tyst förmånsrätt kunde därför starkt ifrågasättas,
särskilt som galukostnadsbidragen kunde uppgå till betydande belopp. Särskilt
betänkligt vore, alt det icke alltid vore möjligt för tomtägaren att få
fastställd storleken av den fordran å gatukostnadsbidrag, som belastade tomten.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser nuvarande bestämmelser om ställande
av nöjaktig säkerhet kunna utan olägenhet bibehållas. Sveriges fastighetsägareförbund
har uppgivit, att förslaget inom förbundet uppväckt mycket
starka betänkligheter allra helst som man icke hade någon kännedom om
att kommunerna skulle ha lidit någon skada genom det sätt, på vilket förhållandena
vore ordnade enligt gällande lag. Förslaget skulle medföra, att
redan genom fastställande av en gatuvidgning tomterna vid gatan komme
att bli belastade med en skuld, som skulle försämra förmånsrättsläget för
tidigare beviljade inteckningar i fastigheten. Så länge gatuvidgningen icke
genomfördes — och detta kunde ju komma att dröja kanske årtionden —-hade fastighetsägaren enligt förslaget icke ens möjlighet att framtvinga ett
fastställande av skuldbeloppets storlek.

Svenska stadsförbundet uttalar däremot att införandet i lagstiftningen
av förmånsrätt för fordran på gatukostnadsbidrag vore en från kommunal
synpunkt önskvärd reform. Länsstyrelsen i Gotlands län anser det otvivelaktigt
riktigare och mera praktiskt att ordna ersättningsskyldigheten såsom
ett realonus, vilket åvilade tomten även i senare ägares hand, än att
bibehålla de nuvarande invecklade och svårtillämpliga bestämmelserna. Stockholms
stads byggnadsnämnd framhåller, att förslaget för samhällena medförde
en mycket betydande arbetslättnad. Byggnadsnämnden i Uppsala anför
att bortfallandet av skyldigheten att ställa säkerhet för gatukostnad såsom
förutsättning för erhållande av byggnadslov skulle innebära eu stor
lättnad för de byggnadslovssökande, vilka ofta hade mycket svårt att inom
avsedd lid hinna ordna alla detaljer för sina byggen. Vice stadsjuristen i
Stockholm anser förslaget icke medföra någon oskälig belastning för tomtägarna.
Gatuanläggningen, som bidraget avsåge, föranledde merendels eu
värdeökning, som vore större än bidragets belopp. Också för inteckningshavarna
måste gatans anläggande i stort sett framstå som fördelaktig, även
om bidraget utginge med förmånsrätt, ty säkerheten ökade med större belopp
än som motsvarade bidraget. Bidraget uttoges i verkligheten ur den
uppkomna värdeökningen, innan inteckningshavarna finge draga nytta av
densamma.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Det torde utan särskild bestämmelse vara klart, att förbudet mot nybyggnad
å tomt, som ej är rättsligen bestående, avser tomt enligt gällande (administrativa)
tomtindelning. Första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Ett genomförande av stadsplaneutredningens förslag om förmånsrätt för
stads rätt till gatukostnadsbidrag skulle för städerna otvivelaktigt medföra
fördelar. Städerna skulle sålunda vinna ökad trygghet för ersättningarnas
utbekommande. Då någon säkerhet för tomtägares bidragsskyldighet icke
längre skulle behöva lämnas, skulle svårigheterna att beräkna det belopp, för
vilket säkerhet skulle ställas, och att bedöma pants värde bortfalla, varjämte
förvaltningen av ställda panter skulle upphöra. Städerna skulle härigenom
vinna en betydande lättnad i administrativt hänseende.

Det kan icke heller förbises, att även tomtägare kan i vissa hänseenden
vara betjänt av att en legal förmånsrätt träder i stället för skyldigheten
att ställa säkerhet för stadens fordran. Införandet av sådan förmånsrätt påverkar
icke tomtägarens förmögenhetsställning. Gatukostnadsbidraget är ju
en utgift, varmed ägaren faktiskt är betungad. Hans möjlighet att bygga
kan icke bli sämre därför att bidraget utgår med förmånsrätt. Även för
inteckningshavama skulle införandet av förmånsrätt i de flesta fall icke
medföra någon olägenhet eller försämring av rättsläget. Förbudet mot att
bygga utan att säkerhet ställts för bidraget verkar nämligen i stort sett på
samma sätt som om bidraget vore förenat med en tyst förmånsrätt med
bättre rätt än intecknad fordran. Fastighetens värde ligger ju däri att den
kan bebyggas. För att fastigheten skall kunna ha värde såsom pant måste
därför gatumarksbidraget först betalas, så att fastigheten kan bebyggas.

Införandet av legal tyst förmånsrätt för gatukostnadsbidrag skulle emellertid
innebära ett avsteg från strävandena att i fastighetskreditens intressen
undvika sådana förmånsrätter. Förslaget är därför från principiell synpunkt
ägnat att ingiva betänkligheter. Även med beaktande av att de nuvarande
bestämmelserna i huvudsak verka på samma sätt som en tyst förmånsrätt,
är därjämte uppenbart att ett genomförande av förslaget åtminstone i vissa
fall kan medföra olägenheter för inteckningshavare. Så är fallet, om fastighet
redan är bebyggd, när beslut fattas om att vidga gatan framför fastigheten.
Om å fastigheten finnes uppförd en tämligen modem byggnad, kan
det, även om tomten icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med
den ändrade stadsplanen, dröja många decennier, innan ombyggnad äger
rum och gatumarksbidraget enligt nuvarande bestämmelser förfaller till betalning.
Med nu gällande ordning torde inteckningshavama i sådant fall icke
fästa så stort avseende vid den belastning som skyldigheten att en gång i
framtiden utgiva bidraget innebär. Om detta vore förenat med den föreslagna
förmånsrätten, skulle situationen emellertid bli eu annan. Ehuru genomförandet
av beslutad vidgning av gata måhända avses skola anstå många
år, skulle förmånsrätten enligt förslaget inträda redan vid fattandet av beslutet
om vidgningen. Då på fastigheten belöpande skyldighet att utgiva ersättning
för gatukostnad icke kan till beloppet fastställas förrän vidgningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

207

ägt rum, kan det under lång tid bliva svårt att beräkna intecknings läge.
Denna svårighet skulle bliva till olägenhet särskilt för de kreditgivare, som
utlämna lån mot säkerhet av inteckning, liggande inom visst procenttal av
taxeringsvärdet å fastigheten.

Nu gällande ordning har, såvitt känt är, icke medfört förluster för städerna
i någon nämnvärd utsträckning. Behovet av den föreslagna reformen
torde därför ur risksynpunkt icke vara så stort. Behovet torde bli än mindre,
om skyldigheten att erlägga gatumarksersättning, såsom jag vid behandlingen
av 63 § har för avsikt att föreslå, skall inträda redan i mån av gatas
upplåtande till begagnande.

Med hänsyn till det anförda finner jag övervägande skäl tala mot ett införande
i lagstiftningen av den föreslagna förmånsrätten och för ett bibehållande
av nu gällande ordning i förevarande hänseende. Det i 18 § tredje
stycket stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad, innan skyldigheten
att utgiva bidrag till gatukostnad fullgjorts eller nöjaktig säkerhet därför
ställts, torde fördenskull böra bibehållas i huvudsak oförändrat.

Om tomt försålts efter det å densamma belöpande gatukostnadsersättning
förfallit till betalning, uppstår fråga, huruvida den nye ägaren är pliktig att
betala bidraget, innan nybyggnad å tomten må äga rum. Betalningsskyldig
för gatukostnadsersättning är ju, såsom förut nämnts, den som är tomtens
ägare på förfallodagen. Lydelsen av 18 § stadsplanelagen tyder närmast
på att den nye tomtägaren icke kan tvingas att betala. Såsom stadsplaneutredningen
framhållit torde emellertid avsikten med stadgandet ha varit,
att förbudet mot nybyggnad även skall gälla ny ägare av tomten. Stadgandet
torde med hänsyn härtill böra förtydligas sa, att därav klart fiamgår,
att förbudet gäller även ny ägare av tomten. För att den som köper eller
medgiver belåning av en tomt skall kunna utan svårighet inhämta upplysning
i vad mån tomtens värde påverkas av bidragsskyldigheten, bör stad vara
skyldig att upprätta en mera fullständig förteckning än för närvarande övei
envar fastighetsägare åliggande förpliktelse att utgiva bidrag till gatukostnad.
Föreskrift härom bör såsom utredningen föreslagit upptagas i byggnadsstadgan.

Enligt gällande lag är kronan fri från skyldighet att ställa säkerhet for
gatukostnadsbidrag. Om kronan emellertid uppför byggnad å en fastighet
och därefter säljer densamma innan gatukostnadsersättningen förfaller till
betalning samt den nye ägaren är insolvent, kan staden gå miste om ersättningen.
Undantagsbestämmelsen för kronan bör med hänsyn härtill utgå.
Den säkerhet, som bör avkrävas kronan vid nybyggnad, torde lämpligen
kunna bestå i en förbindelse att svara för å tomt belöpande gatukostnadsersättning
i det fall, alt kronan säljer fastigheten innan ersättningen förfaller
till betalning och den nye ägaren icke förmår gälda densamma.

39 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 19 § stadsplanelagen och
39 § i utredningens förslag (motiv, se s. 303 i betänkandet).

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Yttrandena.

Lagberedningen har vitsordat stadsplaneutredningens uttalande, att behovet
av att utsträcka nu ifragakomna bestämmelser till att avse jämväl landsbygden
icke vore särskilt trängande. Med hänsyn härtill hade beredningen
icke i och för sig något att invända mot att bestämmelserna i enlighet med
förslaget upptoges i byggnadslagen. Emellertid vore beredningen knappast
benägen att betrakta den föreslagna anordningen såsom en definitiv lösning.
Att byggnad uppfördes på sådant sätt att fastighetsgränsen därmed överskredes,
vore naturligtvis en företeelse, som kunde tänkas inträffa på landet
såväl som i stad och även utanför de tomtindelade eller planlagda områdena.
Det syntes därför principiellt riktigast, att den ifrågavarande regleringen erhölle
en motsvarande allmängiltig omfattning. Då byggnadslagen genom sin
av de särskilda planinstituten bestämda formella uppbyggnad knappast syntes
lämpa sig för upptagande av en dylik allmängiltig reglering, torde plats
härför snarare böra beredas inom det kapitel av en blivande jordabalk, där
grannskapsrätten komme att behandlas. Beredningen hade för avsikt att i
sitt blivande förslag till ny jordabalk upptaga allmängiltiga bestämmelser
om byggnad, som uppförts utöver fastighetsgräns. En dylik reglering inom
jordabalken förutsatte tydligen en redaktionell omläggning av ifrågavarande
paragraf i byggnadslagen, en ändring varom beredningen framdeles komme
att avgiva förslag.

Departementschefen.

Såsom lagberedningen funnit torde regleringen av de frågor som sammanhänga
med byggande över fastighetsgräns böra ha en allmängiltig karaktär
och intagas i den blivande jordabalken. Då utarbetandet av denna balk emellertid
torde kunna beräknas taga ganska lång tid i anspråk, böra nu gällande
föreskrifter om byggande över tomtgräns tills vidare bibehållas i sak oförändrade.

40 §.

Paragrafen, som motsvarar 20 § stadsplanelagen, överensstämmer i huvudsak
med 40 § i utredningens förslag (motiv, se s. 303 i betänkandet).

Departementschefen.

Beträffande innebörden av förevarande bestämmelser, vilka utformats i
fullständig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 17 § rörande
generalplan, vill jag hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av sistnämnda
paragraf.

Om avstående av mark.

41 §.

Denna paragraf, som återgiver vad nu finnes stadgat om stadsplan i 21
stadsplanelagen, överensstämmer i sak med 41 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

209

Departementschefen.

På sätt framgår av stadgandet i 136 § i departementsförslaget skola med
avseende å inlösen av mark enligt förevarande paragraf de allmänna bestämmelserna
i expropriationslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättning
för mark som staden löser skall enligt nämnda lag bestämmas till
markens fulla värde. Med avseende å inlösen av mark som enligt stadsplan
är avsedd till gata brukar denna ersättningsregel i allmänhet tillämpas så
att värdet av kringliggande tomtmark lägges till grund för löseskillingens
bestämmande. Det kan med skäl ifrågasättas, om detta står i god överensstämmelse
med regeln i 8 § expropriationslagen, att vid bestämmande av
löseskillingen för fastighet, som exproprieras, hänsyn icke skall tagas till
sådan förändring i värdet därå som uppstår allenast till följd av det avsedda
ändamålets genomförande (d. v. s. i hithörande fall stadsplanens genomförande)
. Om tomtmarken stigit i värde efter det stadsplanen fastställdes, kan denna
praxis i allt fall leda till resultat som icke står i överensstämmelse med
grunderna för den nya lagstiftningen. Såsom jag förut framhållit bör ersättning
ej utgå för att ägaren ej tillätes exploatera sin mark för tätbebyggelse,
och det är i nya lagen en genomgående princip att mark som belägges med
inskränkning i dispositionsrätten skall, när fråga uppkommer om lösen eller
ersättning, uppskattas efter värdet vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom.
Att t. ex. gatumark skall, sedan gatan utlagts, kunna få ett ökat »tomtvärde»
endast därför att kringliggande tomter öka i värde är orimligt. Den
kan ju icke användas till tomt och varken har eller kan få något tomtvärde
så länge stadsplanen är oförändrad. Jag har utgått från att det med hänsyn
till utgångspunkterna för lagen är självfallet, att de grunder för värdering
av gatumark som jag nu kritiserat icke vidare skola tillämpas. Det värde
gatumarken skulle ha, om den finge tagas i anspråk som tomt, bör följaktligen
icke läggas till grund för bestämmande av löseskillingen. Denna bör
i stället bestämmas med utgångspunkt från markens realvärde, när hindret
mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkom. (Jfr motiveringen till 21 §
departementsförslaget.) Att skälig hänsyn bör tagas till gatumarkens värde
vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §. Vad nu
sagts om ersättning för gatumark bör självfallet äga tillämpning även med
avseende å bestämmande av löseskilling för annan mark, som staden enligt
förevarande paragraf äger lösa.

42 §.

Stadgandet motsvarar 22 § stadsplanelagen, såvitt den rör stadsplan, och
42 § i utredningens förslag.

Departementschefen.

I överensstämmelse med vad jag anfört vid behandlingen av 19 § rörande
fastställd generalplan torde i allmän väg ingående mark, som enligt stadsplan
är avsedd till särskilt trafikområde, som skall tillhöra staden, böra tillfalla
denna utan ersättning. Nu förevarande stadgande bär jämkats i enlighet
härmed.

Bihang till riksdagens protokoll 19t7. 1 samt. Nr 131

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

43 §.

Bestämmelsen i denna paragraf är, frånsett en jämkning av redaktionell
natur, likalydande med 43 § i utredningens förslag och motsvarar vad som
enligt 23 § stadsplanelagen nu gäller angående stads nyttjanderätt till mark,
som ingår i vissa enskilda vägar inom stadsplan.

Yttrandena.

Beträffande bestämmelsen om att stads nyttjanderätt till vägmark, varom
nu är fråga, gäller för samma tid, som vägen upplåtits, har lantmäteristyrelsen
anmärkt att lagen icke reglerade de fall, då markens egenskap av
väg upphörde i samband med att vägservitut upphörde eller då vägmark,
som utgjorde samfälld mark, skiftades och fördelades på de andelsberättigade
fastigheterna eller då vägmark genom ägoutbyte flyttades, i vilket sistnämnda
fall stadens nyttjanderätt till vederlagsmarken borde klarläggas.
Om tomtägare med hänsyn till sådan väg ersatt eller ålagts att ersätta gatumark
till lägre belopp än som eljest skolat utgå, syntes staden, om nyttjanderätten
upphörde, komma i en sämre ställning än avsikten varit. Gällande
bestämmelser i fråga om stads rätt att nyttja enskild väg kunde föranleda
andra egendomliga konsekvenser. Låge enskild väg, varom här vore
fråga, inom byggnadskvarter, vore det i vissa fall lämpligt att genom ägoutbyte
flytta den ut i gata. Möjligheten att utnyttja ägoutbyte på detta
sätt vore emellertid begränsad. Medan vägen vore belägen i byggnadskvarter
hade den tomtmarksvärde för markens ägare, men bleve den utflyttad i gata
och i egenskap av gatumark upplåten för allmän trafik, kvarstode knappast
något värde för ägaren eller ägarna utan endast för staden. Även om staden
inlöste marken, syntes ägaren erhålla lägre ersättning än om marken icke
varit föremål för ägoutbyte. Utbytet skulle i angivna fall lända ägaren eller
ägarna till förfång och sålunda icke få ske. Detta skulle emellertid i hög grad
försvåra stadsplans genomförande. Även om i vissa fall stadens nyttjanderätt
till marken i verkligheten kunde anses likvärdig med äganderätt, kunde
ifrågasättas lämpligheten av att marken för all framtid vore lagfaren för
annan än staden, och detta gällde i synnerhet om marken utgjorde en fastighet.
Olägenheter härav kunde förutses uppkomma bland annat vid kallelse
till gränsbestämning eller tomtmätning å angränsande mark.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke förevarande paragraf
borde kompletteras med en föreskrift om att tiden för framställande av ersättningsanspråk
mot stad för förlust, som innehavare av intecknad fordran
eller annan rättighet åsamkades genom stadens nyttjanderätt till vägmark,
skulle räknas från stadsplanens fastställande.

Departementschefen.

De av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålen synas avse sådana undantagsfall,
att de icke behöva regleras i lag.

Genom den i förevarande stadgande gjorda hänvisningen till 20 § i departementsförslaget
torde tydligt framgå, att tiden för framställande av er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

211

sättningsanspråk för förlust, som innehavare av intecknad fordran eller annan
rättighet kan lida genom stads nyttjanderätt till vägmark, skall räknas
från stadsplanens fastställande. Någon komplettering av stadgandet, på sätt
länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt, synes därför ej erforderlig.

44 §.

Denna paragraf, som motsvarar 24 och 25 §§ stadsplanelagen och som
med vissa jämkningar överensstämmer med 44 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 303—311 i betänkandet), reglerar främst stads rätt till s. k. teknisk
och ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. expropriation av sådana markområden
intill en viss anläggning, vilka ej erfordras för anläggningens utförande.
Den tekniska zonexpropriationen avser att underlätta stadsplanens tekniska
genomförande. Den ekonomiska zonexpropriationen har huvudsakligen
finansiellt syfte.

Stadsplaneutredningen har förordat, att de nuvarande bestämmelserna i
24 § första stycket och 25 § stadsplanelagen skulle utbytas mot ett stadgande,
som lämnade större möjligheter till bebyggelsereglerande ingripande från
städernas sida såväl i fråga om redan bebyggd mark, där bebyggelsen ej anslöte
sig till bestämmelserna i stadsplanen, som beträffande obebyggd men
för bebyggelse i planen avsedd mark. Utredningen har sålunda föreslagit, att
ingripande som nyss sagts skulle kunna medgivas så snart mark, som inginge
i byggnadskvarter, icke vore bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen samt planens ändamålsenliga genomförande utan stadens
ingripande antingen överhuvud taget icke kunde äga rum eller ock icke kunde
förväntas inom skälig tid. Stadgandet kunde användas såväl för möjliggörande
av sanering av äldre bebyggelse som för att i stadens ägo överföra
obebyggda markområden, vilka vederbörande markägare själva ej ville eller
kunde på nöjaktigt sätt exploatera. Genom bibehållande av den från 24 §
stadsplanelagen hämtade föreskriften om stadsplanens »ändamålsenliga» genomförande
avsåges att bland annat utesluta sådana fall, då stadsplanen vore
föråldrad och dess genomförande alltså icke kunde anses såsom ändamålsenligt.
Vad nu föreslagits hade upptagits i första stycket av 44 § i utredningens
förslag. De nuvarande bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation
innebure, alt om kostnaden för regleringens genomförande antoges skola
väsentligt överstiga det bidrag till gatukostnad, som staden ägde uttaga av
tomtägare, och det vore uppenbart, att regleringen medförde väsentligt ökat
värde för kringliggande kvartersmark, Kungl. Maj:t finge medgiva staden
rätt att lösa sådan mark, ändå att den icke erfordrades för regleringens genomförande.
Dessa bestämmelser hade icke vunnit någon större tillämpning.
Anledningen härtill vore de villkor, vilka måste uppfyllas för att expropriationsrätt
skulle föreligga, särskilt kravet att det skulle vara uppenbart att
kostnaderna för genomförandet av den i nyssnämnda lagrum avsedda bebyggelseregleringen
medförde väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.
För att förbättra möjligheterna för den ekonomiska zonexpropriationens
tillämpning borde i lagen anges den ordning, i vilken beräkningen

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

av värdestegringen skulle äga rum. Värdestegringen borde bestämmas av expropriationsnämnd.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen har beträffande de föreslagna bestämmelserna
i denna paragraf anmärkt, att stads expropriationsrätt till mark inom stadsplan
i stort sett fått samma begränsning som i gällande lag. Det vore emellertid
uppenbart, att i synnerhet vid ett genomförande av saneringsplaner
nuvarande lagstiftning om lösenrätt till mark vore otillräcklig. Det hade varit
önskvärt, att utredningen kunnat framlägga ett mera ingående förslag till
reglering av de markfrågor, som måste lösas i samband med nybebyggelsen
av äldre kvarter, där befintlig tomtindelning och bebyggelse försvårade tillkomsten
av en rationell nybebyggelse. Stockholms stads stadsplanekontor
framhåller, att städerna under den tid, stadsplanelagen tillämpats, endast i
relativt få fall begagnat sig av den i lagen medgivna rätten till zonexpropriation.
Varken de gällande eller de föreslagna bestämmelserna om zonexpropriation
kunde sägas motsvara behovet. Stad borde därför få större befogenhet
att förvärva den mark inom byggnadskvarter, som erfordrades för
genomförande av en rationell bebyggelse. Stadsfullmäktige i Sundbyberg anföra,
att det för att förhindra spekulation i en prishöjning av marken och
därmed hindra en förhöjning av hyresnivån vore nödvändigt att lämna kommunerna
tillfälle att komma i besittning av tomtmark. De föreslagna bestämmelserna
beskure kommunernas möjligheter i detta hänseende i alltför
stor utsträckning. Nu ifrågakomna bestämmelser borde därför ändras i syfte
att underlätta för kommunerna att komma i besittning av byggnadsmark
och därigenom verka för framskapande av billigare och bättre bostäder.

Beträffande det första av utredningen uppställda villkoret för medgivande
av teknisk zonexpropriation, nämligen att mark som ingår i byggnadskvarter
icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, har svenska
komntunaltekniska föreningen anmärkt, att det av förslaget ej klart framginge,
huruvida med byggnadskvarter i detta sammanhang förstodes all
mark som i stadsplan vore avsedd för enskilt bebyggande eller nyttjande.
Det borde emellertid förutsättas att så vore fallet och att paragrafen sålunda
vore tillämplig ej blott på bostadskvarter utan även på kvartersmark avsedd
för affärs- eller industribebyggelse eller andra speciella ändamål. Ett förtydligande
härav vore önskvärt. Vice stadsjuristen i Stockholm, som förutsätter
att med byggnadskvarter i förslaget avsåges bostads- och icke industritomter,
anför att stadsplanen i allmänhet icke föreskreve, huru ett industrikvarter
skulle bebyggas, utan endast angåve att det skulle användas för industriändamål.
För att avgöra om ett dylikt område kommit till sin i stadsplanen
avsedda användning, måste man således se efter i vilken omfattning
den utnyttjats för sitt ändamål. Den av utredningen föreslagna ändringen
torde därför böra förtydligas, så att det klart framginge, att staden ägde ingripa
för stadsplanens genomförande inom alla områden för enskilt bebyggande
eller användning.

Iiunql. Maj.ts proposition nr 131.

213

Stockholms stads fastighetskontor framhåller svåriglielen att avgöra vad
som förstodes med bebyggelse »i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen».
Klara anvisningar härom syntes önskvärda. Byggnadsnämnden i
Emmaboda förutsätter, att teknisk zonexpropriation i huvudsak vore avsedd
att komma till användning inom städer och samhällen med gammal och
otidsenlig bebyggelse, där sanering behövde komma till stånd, men icke med
avseende å obebyggd mark i privat ägo, som på grund av oskäliga tomtpriser
ej kunde beräknas inom skälig tid bli bebyggd. Lösningsrätten borde utvidgas
att omfatta även sådan mark. Stora områden i samhällenas centra låge
ofta outnyttjade på grund av de markpriser som tillämpades av markägarna,
med påföljd att bebyggelsen tvingades ut till ytterområdena med därav följande
ökade kostnader för gator och avloppsledningar. Sveriges fastighetsägareförbund
uttalar, att förslaget åsyftade att bereda stad medel icke blott
att för reglering förvärva kvartersmark, som upptoges t. ex. av en oregelbunden,
gyttrig, kanske slumartad bebyggelse, som kvarlåge inne i en i övrigt
modern stadsplaneenlig bebyggelse, utan även att förvärva mark av den
anledningen att ägaren underlåtit att bebygga marken. Förbundet kunde för
sin del icke finna att en dylik skärpning av gällande regler hade visat sig
nödvändig. Det måste i och för sig betecknas såsom föga sannolikt att för
bebyggelse lämpad mark lämnades obebyggd, därest erforderliga ekonomiska
förutsättningar för stadsplaneenlig bebyggelse förelåge. Förbundet kunde därför
icke godtaga det av utredningen framställda förslaget att utvidga möjligheterna
för det allmänna att i sin ägo tvångsvis överföra för enskild bebyggelse
avsedd mark. Svenska kommunaltekniska föreningen anför, att ombyggandet
av de äldre kvarteren i enlighet med moderna saneringsplaner icke
borde vara ett självändamål, vars genomförande utan hänsyn till kostnaderna
borde framtvingas på kortast möjliga tid. Även om de gamla byggnadskvarteren
vore bristfälliga ur sanitets- och trevnadssynpunkter, inrymde de
lägenheter, vilka i regel betingade väsentligt lägre hyror än vad som kunde
erhållas i nybyggnader. Den standardförbättring som kunde ernås vid ett
genomförande av saneringsplanerna för de gamla kvarteren måste därför
köpas med en större eller mindre hyresförhöjning. Därvid komme det tempo,
i vilket dessa regleringar lämpligen borde ske, att få ställas i relation till de
allmänna ekonomiska förhållandena inom samhället och den skäliga ombyggnadstiden
borde ur stadens synpunkt bedömas, ej minst med hänsyn
härtill.

Beträffande det andra villkoret för teknisk zonexpropriation, att stadsplanens
ändamålsenliga genomförande icke kan utan stadens ingripande äga
rum eller inom skälig lid förväntas, bar vice stadsjuristen i Stockholm anmärkt,
att det icke vore lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, i villkoret
inlägga en rätt för Kungl. Maj:t att pröva, huruvida en av Kungl. Maj:t
fastställd stadsplan fortfarande vore ändamålsenlig. Om Kungl. Maj:t skulle
ånyo pröva stadsplanens ändamålsenlighet i samband med framställning från
staden om rätt att lösa mark för stadsplanens genomförande, borde detta
klart utsägas. Fn dylik prövning syntes emellertid slå i strid mot stadens

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

stadsplanemonopol och det torde icke finnas skäl för att i detta sammanhang
heskära stadens rätt att ensam bestämma stadsplanens utformning.
Vice stadsjuristen anför vidare, att det rent tekniska genomförandet av en
stadsplan undantagslöst kunde genomföras av den enskilde utan stadens ingripande.
Bestämmelsen om att ett genomförande skulle kunna förväntas
inom skälig tid, vore däremot alltför obestämd för att kunna komma till
större användning som skäl för ett stadens ingripande i en kvartersbebvggelse
och i än högre grad, då det gällde en enskild tomt. Att villkoret fått
denna avfattning torde vara beroende därpå att det avfattats för att möjliggöra
stadens ingripande för gatas framdragande. Skyldigheten att framdraga
gatan vilade på staden, och staden torde lätt kunna visa, om detta icke
kunde ske utan ingripande i kvartersmarken. När det gällde alt genomföra
stadsplanen för ett kvarter eller en tomt, åvilade denna skyldighet den enskilde
tomtägaren. Vad han kunde göra eller förväntas göra vore givetvis
mycket svårt för staden att yttra sig om. Villkoret för stadens ingripande
borde bero på för staden mera lättbedömliga förhållanden, men tillika på
förhållanden, som visade den enskilde tomtägarens möjlighet eller vilja att
genomföra stadsplanen för sin tomt. Ett påtagligt bevis i denna del torde
vara, om han inom skälig tid efter stadsplanens fastställande genomfört
stadsplanen eller ej. Med hänsyn härtill syntes det önskvärt, att den nuvarande
bestämmelsen kompletterades med föreskrift om att staden jämväl
hade rätt att expropriera kvartersmark, därest stadsplanens ändamålsenliga
genomförande icke inom skälig tid efter stadsplanens fastställande ägt rum
inom område, som vore avsett för enskilt bebyggande. Även svenska kommunaltekniska
föreningen understryker svårigheten att avgöra, huruvida
stadsplanen kunde genomföras inom skälig tid utan stadens ingripande, särskilt
då planens genomförande innebure allenast en ändring av befintlig kvartersbebyggelse
eller bebyggandet av obebyggda tomter. Något tekniskt hinder
för planens genomförande av de enskilda markägarna funnes icke. Stadens
lösningsrätt komme därför att bliva helt beroende av huruvida man
kunde anse att regleringen komme att av de enskilda tomtägarna bli genomförd
inom skälig tid. Vad som härvid skulle förstås med skälig tid kunde
givetvis bli föremål för olika uppfattningar. Kvartersaneringen komme enligt
byggnadslagen att liksom nu i första hand bli beroende av de enskilda
tomtägarnas initiativ. Det vore emellertid uppenbart, att man icke rimligen
kunde förvänta att enskilda tomtägare skulle frivilligt riva den befintliga
bebyggelsen för nybyggnad så länge ett sådant företag för dem medförde
ekonomisk förlust. För den enskilde tomtägaren torde därför den skäliga
tiden för stadsplanens genomförande bli den tid, som förflöte till dess förhållandena
så ändrats, att han utan förlust kunde bebygga tomten i enlighet
med den nya stadsplanen. Den tid som för den enskilde kunde vara skälig
kunde dock med hänsyn till det allmännas intressen vara alltför lång. I sådant
fall borde staden givas möjlighet att ingripa genom att förvärva erforderliga
fastigheter och genomföra planen. Den förlust, som härvid kunde
komma att uppstå, finge staden bära. Av nämnda skäl vore det önskvärt

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

215

att 44 § första stycket ändrades på sådant sätt, att staden medgåves rätt att
expropriera kvartersmark för vilken stadsplanens ändamålsenliga genomförande
icke kommit till stånd inom skälig tid efter stadsplanens fastställande.
Det ankomme härvid på staden att bedöma, vid vilken tid stadsplanens
genomförande skäligen borde komma till stånd. Liknande uppfattning
bar uttalats av Stockholms stads fastighetskontor och stadsplanenämnd, Göteborgs
stads fastighetskontor och byggnadsnämnden i Vänersborg.

Vice stadsjuristen i Stockholm påtalar, att stadens lösningsrätt enligt förslaget
begränsats till mark som erfordrades för åstadkommande av nödig
reglering. Uttrycket stode kvar från den tid stadgandet erfordrades för att
lösa mark för framdragande av gata. Då stad nu skulle få rätt att lösa kvartersmark
även för andra ändamål, torde det bättre uttryckas med en föreskrift
om att staden ägde lösa mark i den mån det erfordrades för stadsplanens
genomförande. Liknande mening har uttalats av Göteborgs stads fastighetskontor.

Vad beträffar stadgandet att stads lösningsrätt skall inskränkas till att avse
allenast den å marken befintliga byggnaden, om det avsedda syftet därmed
kan vinnas, har Stockholms stads fastighetskontor uttalat, att detta för tomtägarens
vidkommande skulle innebära, att han först erhölle ersättning av
staden för den gamla bebyggelsen och därefter finge tillgodogöra sig hela
vinsten av nybebyggelsen. Från stadens synpunkt skulle emellertid ett dylikt
förfaringssätt icke vara tillfredsställande, även om ersättningen för byggnaderna
skulle fixeras till ett relativt lågt belopp. Staden skulle ju få bära
vissa utgifter men icke tillgodogöra sig eventuell inkomst av saneringen. Stadgandet
inskränkte högst avsevärt stadens expropriationsrätt och denna skulle
icke kunna bli det instrument i stadens hand för främjande av en ändamålsenlig
bebyggelse, som torde vara avsett. I varje fall borde det av lagtexten
klart framgå, att endast staden och icke den enskilde skulle kunna påkalla
tillämpning av stadgandet. Även svenska kommunaltekniska föreningen, vice
stadsjuristen i Stockholm och Göteborgs stads fastighetskontor anse att det
borde ankomma på staden att avgöra, om expropriationsrätten skulle begränsas
att avse allenast lösen av byggnad för nedrivning.

Vad slutligen angår bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation i 44 §
andra och tredje styckena i utredningens förslag har vice stadsjuristen i
Stockholm anfört, att det med hänsyn till avfattningen av andra stycket i
utredningens förslag kunde ifrågasättas, om icke för stadens lösningsrätt tilllika
fordrades, att staden skulle jämväl ha rätt till teknisk zonexpropriation.
Det torde emellertid icke finnas någon berättigad anledning till att låta ekonomisk
zonexpropriation få förekomma endast när förutsättningarna för
teknisk zonexpropriation förelåge. Fall kunde förvisso förekomma, där staden
allenast med hjälp av 21 § stadsplanelagen kunde genomföra stadsplanen
i avseende å gator och allmänna platser, men där regleringen medförde
ett väsentligt ökat värde å kvartersmarken samtidigt som kostnaderna för gatornas
utläggande väsentligt överstege tomtägarnas bidrag till desamma. Behov
av teknisk zonexpropriation torde, såvitt kunde bedömas av hittills vun -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nen erfarenhet, endast föreligga då nivåförhållandena så väsentligt ändrats
i den nya stadsplanen, att gatan icke kunde eller icke rimligen kunde utläggas
utan temporära ingrepp i k varter smarken. Ändamålet med ekonomisk
zonexpropriation vore ett helt annat än det för teknisk zonexpropriation. Det
torde därför icke finnas något skäl för att ekonomisk zonexpropriation endast
skulle tillåtas i sådana fall, då teknisk zonexpropriation finge ske. Stadgandets
avfattning syntes kunna vålla tveksamhet i nyssnämnt avseende.
Med hänsyn härtill torde det vara önskvärt att det avfattades så att därav
tydligt framginge att teknisk zonexpropriation icke vore något villkor för att
erhålla ekonomisk zonexpropriation. Stockholms stads fastighetskontor anför,
att om det skulle förutsättas, att villkoren beträffande markens bebyggelse
och stadsplanens ändamålsenliga genomförande skulle ha avseende på
just den mark staden enligt andra stycket önskade lösa, skulle lösningsrätt
ej kunna erhållas till mark, som vore bebyggd enligt stadsplanen, och ej heller
till mark, vars utnyttjande för i stadsplanen angivet ändamål vore säkerställt
utan stadens ingripande. Detta vore med hänsyn till syftet med ifrågavarande
bestämmelse uppenbart orimligt. Därigenom skulle staden få ett intresse
av att med åsidosättande av praktiska hänsyn söka utforma stadsplanen
så att nämnda villkor bleve uppfyllda. Om å andra sidan planen icke utformades
med särskild tanke härpå, skulle tomtägaren på den ena sidan om
en gata kunna bli skyldig bidraga till regleringens genomförande utöver vad
gällande regler om bidrag till gatukostnad angåve, medan ägare på den andra
sidan helt skulle kunna tillgodogöra sig den av regleringen orsakade värdestegringen
till den del denna överstege sedvanligt bidrag till gatukostnad.
Formuleringen av bestämmelserna i 44 § syntes sålunda kunna äventyra
tillämpningen av andra stycket för de ändamål, vartill den varit avsedd. Kontoret
ansåge för den skull en omarbetning av lagtexten erforderlig. Av formuleringen
borde klart framgå, att de villkor, som gällde för tillämpning av
första stycket, icke hade avseende på andra stycket. Det borde även vara
klart, att andra stycket skulle vara tillämpligt för såväl bebyggd som obebyggd
mark och vare sig stadsplan förut funnes eller icke. Stockholms stads
stadsplanenämnd anför, att om stadsplan skulle kunna genomföras inom
rimlig tid i enlighet med planförfattarens intentioner, staden måste erhålla
möjligheter att vid behov aktivt genomdriva planen. En stadsplan, som avsåge
sanering av en hel stadsdel medelst vidgade och nya kommunikationsleder,
kunde i stort sett icke genomföras annat än genom en tvångsreglering.
De möjligheter till en teknisk zonexpropriation av fastigheter, som stode
hindrande i vägen för ett genomförande av stadsplan, lämnade visserligen
erforderliga tvångsmedel för trafikledernas tillkomst. I redan bebyggda stadsdelar
kunde emellertid enligt förslaget den betydande värdestegring, som
bleve följden av stadsdelens sanering, komma att helt stanna på fastighetsägarna,
medan bördorna för stadsplaneändringens genomförande åvilade
staden. Denna fördelning av inkomster och utgifter för stadsplans genomförande
vore icke rättvis och måste i längden inverka hämmande på stadens
intresse att revidera en efter en föråldrad stadsplan byggd stadsdel. Om sta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

217

den i stället bereddes möjlighet att förvärva stora delar av det till sanering
ifrågasatta stadsplaneområdet, skapades de ekonomiska förutsättningarna
för ett någorlunda snabbt genomförande av stadsplanen till båtnad för samhället
i dess helhet. Med hänsyn härtill syntes det motiverat, att samhället
erhölle en vidsträckt rätt till ekonomisk zonexpropriation. Det vore icke sannolikt,
att rätten härtill komme att missbrukas, då en fastighetsaffär av denna
omfattning alltid innebure risker och osäkerhetsmoment. Även överståthållarämbetet,
svenska kantmunaltekniska föreningen och Göteborgs stads
fastighetskontor förorda eu sådan jämkning av bestämmelserna att därav tydligt
framginge, att villkoren för teknisk zonexpropriation icke behövde föreligga
för medgivande till ekonomisk zonexpropriation.

Departementschefen.

Genom de föreslagna bestämmelserna i 41—43 §§ få städerna möjlighet att
genomföra stadsplan, såvitt avser trafikleder och andra allmänna platser.
Planens genomförande i fråga om bebyggelsen förutsättes enligt gällande lag
skola i första hand ankomma på mai’kägarna. Främjandet av en ändamålsenlig
bebyggelse är emellertid även en betydelsefull kommunal uppgift. Detta
gäller såväl bostadsbebyggelsen som bebyggelsen för industriella ändamål.
Om markägarna icke vilja eller sakna möjlighet att genomföra planen på förutsatt
sätt, måste städerna, därest planen icke skall stanna på papperet, ha
befogenhet att ingripa. Sådant ingripande kan först och främst vara nödvändigt
för att underlätta stadsplanens tekniska genomförande. Om t. ex. en
gatas höjdläge genom stadsplaneändring sänkes ett flertal meter, kan den
nya gatans iordningställande förhindras eller i hög grad försvåras, om ej
byggnaderna vid sidan av gatan samtidigt rivas. I ett sådant fall bör staden
kunna tvångsvis förvärva fastigheterna utmed gatan, även om det skulle
vara tekniskt möjligt att utföra gatuarbetet utan rivning av befintlig bebyggelse.
Staden bör nämligen ej vara skyldig att utföra skyddsarbeten eller vidtaga
andra åtgärder för bevarande av den befintliga bebyggelsen, om det från
allmän synpunkt framstår såsom mera rationellt att byggnaderna rivas i samband
med gatuarbetet och ny bebyggelse därefter anpassas till gatans nya
höjdläge.

Ett ingripande från stadens sida kan vara påkallat, även om förefintlig
bebyggelse ej hindrar utläggande av gator och andra allmänna platser. Om
befintlig byggnad ej överensstämmer med vad stadsplanen föreskriver i fråga
om husens beskaffenhet och utseende, kan det vara ett allmänt intresse att
fastigheten kan förvärvas för bebyggelse på sätt som avses i stadsplanen. Har
stad ej möjlighet att framtvinga, att bebyggelsen anpassas efter vad stadsplanen
föreskriver, kunna välbehövliga saneringsåtgärder omöjliggöras. Det
är givetvis ett allmänt intresse, att föråldrade och förfallna hus, som kvarstå
i ett kvarter med i övrigt modern bebyggelse, rivas för att ge plats åt mera
ändamålsenlig bebyggelse. Sådana äldre, kvarstående byggnader minska värdet
av de moderna husen och trevnaden för dem som bo i dessa. Om ägarna
i dylika fall icke vilja själva bygga eller för sådant ändamål sälja sina fas -

218

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

tigheter, bör staden kunna tvångsvis förvärva dem, så att bebyggelsen kan
anpassas efter stadsplanen.

Från allmän synpunkt kan det vidare vara av väsentligt intresse att tomt
tages i anspråk för avsett ändamål. Den omständigheten att välbelägna tomter
lämnas obebyggda är nämligen ägnad att tvinga bebyggelsen ut till stadens
utkanter med åtföljande ökade kostnader för gator, avlopp och kommunikationer.
Om markägarna i sådana fall icke vilja eller kunna bebygga
tomterna, bör staden kunna ingripa. Av samma skäl är det av vikt, att byggnadsmöjligheterna
till fullo utnyttjas. Om en tomt, å vilken enligt stadsplanen
höghus må uppföras, är bebyggd allenast med ett tvåvåningshus, bör
staden kunna tvångsvis förvärva tomten, därest den eljest icke kan förväntas
bliva bebyggd i enlighet med planen inom skälig tid.

Förutsättning för teknisk zonexpropriation är enligt gällande lag bland annat,
att förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen. Vidare
kan lösningsrätt medgivas stad, om mark, som ingår i byggnadskvarter,
ej kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggelse och detta förhållande är
till avsevärt hinder för stadens utveckling. Möjligheterna för stad att tvångsvis
genomföra stadsplanen med avseende å bebyggelsen äro sålunda mycket
begränsade. För att möjliggöra för stad att ingripa i önskvärd utsträckning
måste, såsom stadsplaneutredningen funnit, tvångsförvärv av mark som ingår
i byggnadskvarter kunna äga rum, om marken icke är bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen. Med den innebörd, som i lagen
gives uttrycket byggnadskvarter, skulle staden sålunda kunna ingripa både
beträffande mark, avsedd för bostadsbebyggelse, och i fråga om mark för industriellt
ändamål. Det kan naturligtvis stundom vara tveksamt, om en
tomt är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Frågan
härom bör bedömas under hänsynstagande till såväl bebyggelsens art som
dess omfattning. Det torde icke behöva befaras, att tvångsförvärv medgivas i
andra fall än då så erfordras från allmän synpunkt.

Stadsplaneutredningen har såsom ytterligare förutsättning för tvångsförvärv
uppställt det villkoret att stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej
kan utan stadens ingripande äga rum eller inom skälig tid förväntas. Utredningen
har därvid med uttrycket »ändamålsenliga genomförande» avsett
att utesluta sådana fall, då stadsplanen är föråldrad och dess genomförande
alltså icke kan anses ändamålsenligt. Att uppställa ett dylikt krav på planens
ändamålsenlighet synes ej erforderligt och torde kunna ge anledning
till tvister. Det lärer även utan särskild föreskrift kunna förutsättas, att
Kungl. Maj:t ej medger expropriationsrätt i det undantagsfall, att stadsplanens
genomförande ej anses lämpligt från allmän synpunkt.

I några yttranden har förordats den jämkningen av förslaget, att stad skulle
få rätt att expropriera mark beträffande vilken stadsplanens genomförande
ej kommit till stånd inom skälig tid från planens fastställelse. En sådan
skärpning av bestämmelsen kan emellertid ej anses erforderlig. Om man har
anledning räkna med att markägaren inom skälig tid från det fråga om
tvångsförvärv väcktes skall själv genomföra planen, bör något tvångsförvärv

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

219

ej medgivas, även om lång tid förflutit från planens fastställelse. Tillräckliga
skäl att frångå vad utredningen i förevarande hänseende föreslagit synas därför
ej föreligga. Vid bedömande av frågan om markägaren kan förväntas
genomföra planen inom skälig tid bör emellertid synnerligt avseende fästas
vid den tid, som förflutit sedan planen fastställdes och anledningen till markägarens
underlåtenhet att genomföra planen.

Enligt förslaget skall stad under angivna förutsättningar kunna få lösa det
område som erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Med denna
bestämmelse, som är hämtad från gällande lag, avsågs ursprungligen att begränsa
lösningsrätten till område som vore behövligt för att på ett tekniskt
tillfredsställande sätt åstadkomma nödig reglering. Om expropriationsrätt
skall kunna medgivas även av andra skäl än för att möjliggöra ett tekniskt
genomförande av stadsplanen, torde omfattningen av lösningsrätten böra bestämmas
att avse vad som erfordras för stadsplanens genomförande.

Utredningen har i överensstämmelse med gällande lag föreslagit, att om
erforderlig reglering kan åstadkommas blott genom undanskaffande av byggnad,
lösningsrätten må begränsas härtill. I några yttranden bär anmärkts,
att en sådan begränsning skulle kunna leda till att staden finge åtminstone
delvis bekosta regleringen, medan vinsten av densamma skulle helt tillfalla
markägaren. Det är emellertid uppenbart, att lösningsrätten icke mot stadens
önskan får begränsas till att avse byggnad för nedrivning, om detta
skulle medföra att markägaren först erhölle ersättning av staden för den
gamla bebyggelsen och därefter finge tillgodogöra sig hela vinsten av ny
bebyggelse. Någon jämkning av det föreslagna stadgandet synes därför ej
erforderlig.

Mot de av utredningen föreslagna jämkningarna i nu gällande bestämmelser
om ekonomisk zonexpropriation har jag i huvudsak icke funnit anledning
till erinran. I flera yttranden har emellertid anmärkts, att 44 § andra
stycket i utredningens förslag, som såvitt nu är i fråga överensstämmer med
gällande lag, avfattats på sådant sätt, att därav syntes framgå, att ekonomisk
zonexpropriation kunde medgivas endast om jämväl förutsättningarna för
teknisk zonexpropriation förelåge. Omständigheterna kunna ofta, såsom i
yttrandena framhållits, vara sådana, att en av staden genomförd reglering
med avseende å gator och allmänna platser ger ett väsentligt ökat värde åt
kvartersmarken, samtidigt som kostnaderna för regleringen väsentligt överstiga
tomtägarnas bidrag till densamma. Om ekonomisk zonexpropriation i ett
dylikt fall icke skulle kunna medgivas staden utan att förutsättningarna för
lösningsrätt enligt första stycket i paragrafen föreligga, skulle detta kunna
verka hämmande på städernas intresse att sanera föråldrade stadsdelar. Bestämmelserna
om ekonomisk zonexpropriation torde därför böra jämkas så
att därav framgår att dylik expropriation kan medgivas utan att förutsättningarna
för lösningsrätt enligt första stycket av förevarande paragraf föreligga.

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

45 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, är frånsett vissa
jämkningar av redaktionell natur lika med 45 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 311 i betänkandet).

Yttrandena.

Stockholms stacls fastighetskontor har anfört, alt staden hade intresse av
att snabbt genomföra en stadsplan och att man därför kunde utgå från
att staden sa snart ske kunde komme att använda de möjligheter till inlösen
i detta syfte, som lagen anvisade. Genom den föreslagna bestämmelsen skulle
emellertid staden kunna tvingas att samtidigt göra sin lösningsrätt gällande
beträffande ett stort antal objekt, eventuellt så många att inlösningsförfal
andet av tekniska och praktiska skäl skulle bli omöjligt att genomföra på
den medgivna tiden, högst ett år. Visserligen förutsattes att förlängning av
tiden skulle kunna erhållas, men därför fordrades att synnerliga skäl förelåge,
varom många olika uppfattningar skulle kunna råda. Kontoret måste
med den erfarenhet kontoret hade av stadsplaners genomförande yrka, att
den maximala tidsfristen icke begränsades till högst ett år. Ett komplicerat
inlösningsförfarande beträffande ett flertal objekt kunde mången gång kräva
en tid av flera år. Man kunde exempelvis göra det tankeexperimentet, att
stadsplanen för Nedre Norrmalm skulle bli på detta sätt villkorligt fastställd.
Enligt kontorets mening borde befogenhet lämnas Kungl. Maj:t att inom vidare
gränser från början bestämma en för det enskilda fallet rimlig tid. Om
Kungl. Maj :t i detta avseende ej ansåges böra erhålla fria händer, borde i
varje fall den i lagen angivna tiden bli så lång som möjligt, dock minst två
år. Kontoret kunde icke finna, att den enskildes rätt därigenom skulle trädas
för nära. Även svenska stadsförbundet anser den föreslagna tidsfristen alltför
knappt tillmätt.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit bör stadsplan, särskilt då fråga är
om sanering av äldre bebyggelse, kunna fastställas under villkor, att teknisk
zonexpropriation kommer till stånd inom viss tid, som skall kunna förlängas
om synnerliga skäl äro därtill. Utredningen har föreslagit, att den tid, inom
vilken inlösen skall ske, må bestämmas till högst ett år. Det torde kunna förutsättas,
att städerna i dylika fall komma att vidtaga erforderliga förberedelser
för inlösningsförfarandet, innan stadsplanen faslställes av Kungl. Maj:t.
\ id sadant förhallande bör den föreslagna tidsfristen, ett år, regelmässigt
vara tillräcklig för inlösningsförfarandets genomförande. Tillräckliga skäl att
trångå utredningens förslag i förevarande hänseende synas därför icke föreligga.

Mot det av utredningen föreslagna byggnadsförbudet har jag intet att erinra.
Möjlighet bör emellertid finnas att för särskilt fall meddela undantag
från förbudet. Sådan dispensrätt bör lämpligen icke anförtros annan än
Kungl. Maj:t.

Kungl. l\laj:ts proposition nr 131.

221

46 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar av redaktionell natur
26 § stadsplanelagen och 46 § i utredningens förslag.

Departementschefen.

I gällande lag saknas bestämmelser som reglera huruvida lösningsrätt enligt
förevarande paragraf må utövas jämväl efter det beslut fattats om sådan ändring
av stadsplanen, som förutsätter ändring av den med lösningsanspråket
avsedda tomtindelningen. Högsta domstolen har i en den 12 juli 1946 meddelad
dom förklarat att lösningsrätt icke må utövas, sedan sådan stadsplaneändring
fastställts. Icke heller lösningsanspråk, som är föremål för prövning
efter det stadsfullmäktige fattat beslut om dylik stadsplaneändring men
innan beslutet prövats av fastställelsemyndigheten, torde kunna bifallas. Någon
föreskrift härom synes icke behöva upptagas i lagen.

47 §.

Stadgandet är, frånsett vissa formella jämkningar, lika med 27 § stadsplanelagen
och 47 § i utredningens förslag.

48 §.

Denna paragraf motsvarar med viss ändring 48 § i utredningens förslag,
som i sak överensstämmer med vad nu finnes stadgat om stadsplan i 28 §
stadsplanelagen.

Yttrandena.

Överlantmätaren i Blekinge län har uttalat, att ersättning för mark, som
löstes enligt förevarande paragraf, borde bestämmas under hänsynstagande
till det värde, marken hade vid tiden för stadsplanens antagande.

Departementschefen.

Om mark enligt stadsplan är avsedd för annat ändamål än enskilt bebyggande
och markens ägare till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till markens värde, är staden enligt
28 § stadsplanelagen skyldig alt lösa marken. Syftet med denna bestämmelse
är alt skydda jordägare mot direkt förlust på grund av de inskränkningar i
ägares rätt att förfoga över sin mark som följa av stadsplan och tomtindelning.
Bestämmelsen kan emellertid medföra att staden blir skyldig att lösa
mark, även utan att dess avkastningsvärde minskats på grund av sådan inskränkning
i ägarens förfoganderätt. Så kan exempelvis bli fallet, därest område,
som i planen avsetts för annat ändamål än enskilt bebyggande, stiger
i värde till följd av planens genomförande med avseende å närbelägen mark.
I dylikt fall lärer ägaren av området lätt kunna visa, att avkastningen av
detsamma vid t. ex. jordbruksdrift slår i uppenbart missförhållande till det
värde, marken skulle lui, om den finge tagas i anspråk för byggnadsändamål.
Stad kan sålunda enligt nu gällande bestämmelser på grund av en värdesteg -

222

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

ring, som helt eller till huvudsaklig del inträffat till följd av stadens egna
åtgärder, bli skyldig att lösa mark, som staden icke har något behov av förrän
i en framtid och som av ägaren alltjämt kan utnyttjas på samma sätt som
vid stadsplanens antagande eller på annat lika ekonomiskt sätt. Detta kan
icke vara skäligt. Frågan om lösningsskyldighet föreligger synes därför böra
prövas med hänsyn till det värde som marken hade då stadsplanen antogs.
Stadgandet har jämkats i enlighet härmed. Att vid bedömande av fråga om
lösningsskyldighet skälig hänsyn i vissa fall skall tagas till markens värde
vid tiden för lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §.
I enlighet med vad jag anfört vid 21 § avses med markens värde vid tiden
för planens antagande dåvarande realvärdet.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit bör ersättning för mark som
löses bestämmas under hänsynstagande till de inskränkningar i rätten att
nyttja marken som gälla enligt den nya lagen. Ersättningen bör sålunda
lastställas med utgångspunkt från markens realvärde, när hindret mot markens
utnyttjande för bebyggelse uppkom. Att i vissa fall skälig hänsyn därvid
bör tagas till markens värde vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet
i 162 §.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49—55 §§.

Dessa paragrafer motsvara 39—44 a §§ stadsplanelagen och 49—55 §§ i
utredningens förslag (motiv, se s. 312—316 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att numera ställdes stora krav på
huvudtrafikledernas utformning. Detta gällde såväl förbifartsvägar utanför
städernas tätbebyggda delar som starkt trafikerade tillfarter till städernas
centrala delar. I båda dessa fall måste trafiklederna utformas så att de bleve
möjligast trafiksäkra. Detta syfte nåddes bl. a. genom en begränsning av antalet
anslutande gator samt genom förhindrande av tomtutsläpp mot huvudtrafikleder.
Sådana leder komme då att i stadsplanen ligga relativt isolerade
från kringliggande bebyggelse, och av dessa gator ianspråktagna markområden
komme närmast att utgöra motsvarighet till järnvägarnas trafikområden.
Styrelsen utginge ifrån att bl. a. 50 § icke vore tillämplig i avseende
å dylika trafikleder. Ett klargörande vore här önskvärt. Lämpligen borde
därvid en bestämd åtskillnad göras, förslagsvis genom en uppdelning av gatubegreppet
i »huvudgata» och »lokalgata». Bestämmelserna i 50 och 52 §§
skulle då gälla lokalgata, ej huvudgata.

Stadsplanekontoret i Stockholm framhåller, att i 50 § gjordes tidpunkten
för upplåtandet av ny gata avhängig av vidliggande tomters bebyggande. Då
emellertid gata även kunde gränsa till specialområde, borde tiden för gatans
upplåtande göras beroende av ianspråktagandet av vidliggande specialområden
för i stadsplanen avsett ändamål. Samma mening uttalas av länsarkitekten
i Jämtlands län och Stockholms stads fastighetskontor. Byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

223

nämnden i Kumla anser, att 50 § borde förtydligas i vissa hänseenden. Det
syntes sålunda tveksamt om de vägar, som funnes inom ett samhälle men
icke vore allmänna vägar, skulle räknas som gator, därest stadsplan fastställdes
för samhället. Om så icke vore fallet, kunde det inträffa, att staden
icke bleve skyldig att utlägga nya gator vid ny bebyggelse, emedan bebyggelsen
skildes från allmän väg genom redan befintlig bebyggelse på mark,
som icke på länge komme att övergå till rättsligt bestående tomter. Staden
borde således ha skyldighet att upplåta ny gata i den mån bebyggandet fortskrede
från befintlig, allmänt befaren väg. Däremot syntes bestämmelsen,
att gatudel som begränsades av två på varandra följande tvärgators utdragna
mittlinjer skulle upplåtas, då en tredjedel av tomterna vore bebyggda, kunna
mildras därhän, att detta gällde endast då båda tvärgatorna redan vore utlagda.

Beträffande 51 § anför vice stadsjuristen i Stockholm, att den föreslagna
bestämmelsen vore påkallad och önskvärd. Tvekan syntes emellertid kunna
råda, om uttrycket »tagits i anspråk för i stadsplanen angivet ändamål» vore
tillfredsställande. Specialområde liksom industritomt kunde ha ett avsevärt
arealinnehåll och kunde många gånger tagas i anspråk för sitt ändamål successivt.
Vid sådant förhållande syntes det riktigast, att stadens skyldighet att
upplåta vidliggande torg, park eller annan sådan allmän plats inträdde först
sedan industritomten eller specialområdet till övervägande delen tagits i anspråk
för sitt ändamål. En ändring av den föreslagna bestämmelsen av innehåll,
att stadens skyldighet att upplåta ifrågavarande allmänna plats inträdde
först sedan »industritomt eller specialområde i väsentlig omfattning tagits
i anspråk för i stadsplanen angivet ändamål» syntes därför önskvärd.

Vad angår 54 § framhåller Stockholms stads fastighetskontor, att vid tilllämpningen
av detta stadgande tolkningssvårigheter uppkommit. Det vore
icke fullt klart, huruvida skyldigheten att anordna »nödigt avlopp» avsåge
avlopp för både spillvatten och dagvatten. Man hade tänkt sig möjligheten av
att spillvattnet kunde bortföras i slutna kärl. Att förutsätta en sådan lösning
inom område, som vore avsett att förses med avloppsledningar, syntes emellertid
ej vara lämpligt. Ehuru syftet med stadgandet syntes klart, nämligen
att nödigt avlopp för såväl spill- som dagvatten borde anordnas, vore det
önskvärt, att detta komme till klart uttryck i lagtexten.

I fråga om 49, 52, 53 och 55 §§ i förslaget har ingen erinran framställts i
yttrandena.

Departementschefen.

Skyldigheten för stad att upplåta gata är enligt stadsplaneutredningens förslag
liksom enligt gällande lag beroende av i vilken utsträckning tomterna
utmed gatan äro bebyggda enligt stadsplanen. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller, kan det i trafiksäkerhetens intresse vara önskvärt,
att vissa gator, särskilt hnvudtrafikleder, skyddas genom alt utfart
från de enskilda tomterna till gatan förhindras. Trafiken från de vid gatan
belägna tomterna kan i sådant fall lämpligen uppsamlas genom särskilda
»bostadsgator», varifrån den på därför lämpliga platser ledes ut på huvud -

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

trafikleden. I 30 § 1 mom. av utredningens förslag till byggnadsstadga har
erinrats om den möjlighet, som finnes att i stadsplan förbjuda anordnande
av port eller annan utgång mot gata. I sådana fall, då tomterna vid
gatan icke ha rätt att taga utfart till denna, torde det icke vara något berättigat
intresse för tomtägarna att få gatan upplåten till allmänt begagnande
i samma mån som bebyggandet utefter gatan fortskrider. Inskränkning
i stadens skyldighet att upplåta gata synes alltså böra göras i nu angivna
fall. Detta föranleder ändring av 50 och 54 §§ i utredningens förslag.

Utredningens förslag uppställer liksom gällande lag vidare det villkoret
för stads skyldighet att upplåta gata, att bebyggelsen fortskrider från förut
upplåten gata eller allmän väg. Byggnadsnämnden i Kumla anser, att med allmän
väg bör jämställas allmänt befaren, enskild väg. Detta synes dock föra
för långt. Därest den enskilda vägen är av större betydelse för samhället,
torde förklaring böra utverkas, att den skall anses som allmän. Om vägen
åter är av mindre betydelse, synes det kunna bli alltför betungande för staden,
om den jämställes med allmän väg i det hänseende, varom fråga nu är.
Samma byggnadsnämnd har också föreslagit, att skyldighet att upplåta gata,
då viss del av tomterna vid gatudelen bebyggts, icke skulle föreligga om
endast en av de mötande tvärgatorna förut vore upplåten utan att härför
skulle fordras att båda tvärgatorna upplåtits. Ej heller detta förslag, vilket
synes medföra en opåkallad minskning av stadens skyldigheter, förefaller
mig lämpligt.

Skyldigheten att upplåta torg, park eller annan allmän plats har enligt utredningens
förslag till 51 § gjorts beroende av om tomter eller specialområden
utmed den allmänna platsen i viss omfattning bebyggts eller eljest
tagits i ansprak för angivet ändamål. Gällande lag talar i detta sammanhang
endast om angränsande tomter. Att även ianspråktagandet av specialområden,
som gränsa intill allmän plats, på i förslaget angivet sätt påverkar
skyldigheten att upplåta den allmänna platsen synes i och för sig lämpligt,
även om den praktiska betydelsen därav sannolikt icke blir stor. I vissa
yttranden har påyrkats, att hänsyn till ianspråktagandet av intilliggande
specialområden även borde tagas vid bedömandet — enligt 50 § — av stads
skyldighet att upplåta gata. En sådan utsträckning av stadens skyldighet
torde dock kunna bli alltför betungande och synes ej heller motsvara ett
verkligt behov. Någon ändring av 50 § i dylik riktning torde därför ej böra
företagas. Däremot synes det, på skäl som anförts av vice stadsjuristen i
Stockholm, lämpligt att sista satsen i 51 § jämkas så, att skyldigheten att
upplåta allmän plats göres beroende av om tomter eller specialområden vid
platsen bebyggts enligt stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i anspråk
för angivet ändamål. Genom denna ändring markeras, att för att stad skall
ha skyldighet att upplåta allmän plats vid ett specialområde kräves att området
till övervägande del tagits i anspråk för sitt ändamål. Det räcker
sålunda icke, om endast en ringa del av specialområdet iordningställts.

Bebygges tomt, innan gata vid tomten upplåtits till allmänt begagnande,
är enligt förslaget till 54 § tomtägaren skyldig att anordna utfartsväg och

Kungl. Majds proposition nr 131.

225

nödigt avlopp från tomten. Avloppsfrågan skall givetvis ordnas så, att både
spillvatten och dagvatten bortföras.

Utöver vad nu nämnts torde anledning icke föreligga till erinran mot stadsplaneutredningens
förslag i förevarande delar.

Om bidrag till gatukostnad.

Angående tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad finnas
i den gällande stadsplanelagen regler dels i 45—48 §§ såvitt angår kostnad
för gatumark och dels i 49—51 §§ rörande kostnad för iordningställande
av gata jämte avloppsledning. Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits
eller skolat upplåtas till allmänt begagnande före stadsplanelagens ikraftträdande,
d. v. s. före den 1 januari 1932, skall enligt 87 § nämnda lag fråga
om skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark prövas enligt
förut gällande bestämmelser.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag upptagit regler om tomtägares
skyldighet att bidraga till stads kostnad för gatumark samt iordningställande
av gata och avloppsledning under 56—66 och 67—69 §§. Förslaget innebär
åtskilliga ändringar i förhållande till gällande lag. Den mest betydelsefulla
ändringen är, att markersättning skall beräknas till hela värdet av
halva gatubredden i stället för — såsom enligt gällande rätt — halva värdet
av hela bredden. Ett mot nuvarande 87 § stadsplanelagen svarande stadgande
har av utredningen intagits i övergångsbestämmelserna punkt 5, motsvarande
163 § i departementsförslaget.

I motiven har utredningen till en början redogjort för bristerna i gällande
lag samt klargjort sin allmänna inställning till frågan om markägarnas bidragsplikt
(se betänkandet s. 316—332).

Yttrandena.

Dessa uttalanden ha i yttrandena i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats
utan erinran. Sålunda anför svenska landskommunernas förbund, att
förslaget många gånger, såsom beträffande gatumarksersättning vid gatukors,
syntes avgjort överlägset gällande bestämmelser. Svenska kommunaltekniska
föreningen anser, att de föreslagna ändringarna i fråga om uttagande
av gatukostnadsbidrag vore välmotiverade och behovet därav mycket
trängande. Överlantmätaren i Västerbottens län framhåller också, att beräkningsgrunderna
för gatukostnadsersättning blivit förenklade och mera allmängiltiga.

Sveriges fastighetsägareförbund anser däremot, att det vore principiellt
oriktigt att låta tomtägarna såsom särskild medborgargrupp svara ekonomiskt
för anordningar som komme samtliga medborgare till godo. Skyldigheten
i fråga vore en kvarleva från äldre tid, då fastighetsägarna utgjorde
eu grupp medlemmar med speciellt inflytande på kommunens angelägenheter.
Därutinnan hade nu likställighet införts. För allmänheten tillgängliga
gator och allmänna platser komme uppenbarligen medborgarna i allmänhet

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131. 15

226

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

till godo och sålunda icke blott dem som ägde tomter. Därest välordnade
gator medförde stigande fastighetsvärden, så medförde en sådan stegring
också i sin tur en ökad skattskyldighet för tomtägaren. Förbundet kunde
fördenskull icke lämna ulan erinran det förhållandet, att man ånyo sanktionerat
principen att del skulle åligga tomtägarna såsom särskild medborgargrupp
att utöver deltagandet i de allmänna skatterna utgiva särskilda bidrag
till gatuväsendet.

Svenska stadsförbundet anför, att införandet av nya beräkningsmetoder
för gatumarksersättningen skulle få till följd att man under en lång övergångstid
hade att räkna med olika lagstiftningar, vilkas tillämpning vore
beroende av vid vilken tidpunkt gatan upplåtits eller lagligen skolat upplåtas
till allmänt begagnande. Betänkligheter kunde därför hysas mot att nu
vidtaga andra förändringar än sådana som endast innebure ett förtydligande
av gällande bestämmelser. Mot de föreslagna ändringarna i och för sig
funne förbundet dock icke anledning till erinran. Stockholms stads fastighetskontor,
som anser uppenbart att ökad klarhet och reda vunnes genom
de nya reglerna, ifrågasätter, om de fördelar som skulle erhållas, uppvägde
nackdelen av att få en tredje i lag stadgad beräkningsmetod, som skulle tilllämpas
jämsides med de två tidigare. Detta så mycket mer som stadsplaneutredningen
berört frågan om att eventuellt helt avskaffa bidragen i den
form de nu hade. Det kunde enligt kontorets mening övervägas, om icke —
i avvaktan på en eventuell dylik reform — nu gällande beräkningsmetod
borde bibehållas och kompletteras med erforderliga anvisningar angående
tillämpningen. Fastighetskontoret efterlyser därjämte en klarare terminologi.
Man borde i lagtexten skilja mellan gatumarksbidrag och gatubyggnadsbidrag.
Även byggnadsnämnden i Göteborg anser -— under uttalande av
sin respekt för förslagets förtjänster i och för sig — alt fördelen av lagändringen
vore tämligen dubiös, emedan man icke helt konune ifrån att tilllämpa
de äldre reglerna. Huru besvärliga gällande gatukostnadsregler varit,
vore tillräckligt omvittnat. Det vore därför mest rationellt, att alla gatukostnadsbidrag
avskaffades och ersattes exempelvis med en skatt på den värdestegring,
som en genomförd planläggning medförde. I avbidan på en ändring
härutinnan syntes nu gällande regler kunna bibehållas oförändrade.
Göteborgs stads fastighetskontor förordar, att man för gatukostnadsbidrags
beräknande inför ett lättillämpat taxesystem. Liknande mening uttalas av
drätselkammaren i Malmö, stadsarkitekten i Ronneby och stadsingenjören
i Ystad. Slutligen framhåller föreningen Sveriges stadsarkitekter, att i avvaktan
på en utredning om värdestegringsskatt borde nu gällande regler om
bidijpg till iordningställande av gata bibehållas med den omarbetning i förenklande
syfte, som kunde genomföras. I huvudsak samma mening framföres
av byggnadsnämnden i Gävle och stadsarkitekten i Uddevalla.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen framhåller, äro de nuvarande reglerna om
tomtägai‘es skyldighet att bidraga till stads gatukostnad otydliga och leda

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

227

till orättvisa resultat. Det framlagda förslaget innebär, som av yttrandena
torde framgå, avsevärda förbättringar. Väl komma äldre bestämmelser i
ämnet alltjämt att tillämpas i viss utsträckning under en övergångstid, men
detta bör dock icke hindra att reformen genomföres.

I vissa yttranden har berörts den av stadsplaneutredningen väckta frågan,
huruvida tomtägarnas bidragsplikt skulle kunna helt avskaffas i samband
med införandet av en värdestegringsskatt å fastighet. Spörsmålet om införande
av en dylik värdestegringsskatt är, såsom förut nämnts, föremål för
övervägande i annan ordning och kan därför icke behandlas i detta sammanhang.
Att såsom fastighetsägareförbundet föreslår omedelbart slopa markägarebidragen
till gatukostnad torde icke kunna ifrågakomma. Tomtägarna
ha otvivelaktigt sådan nytta av stadens gatuanläggningar att det är skäligt,
att särskilda bidrag till kostnaderna därför uttagas av dem.

I ett yttrande har efterlysts en bättre terminologi. Den nuvarande är icke
helt tillfredsställande. Jag har dock icke ansett tillräcklig anledning föreligga
att föreslå någon ändring härvidlag.

56 och 57 §§.

Dessa paragrafer motsvara 45 § första stycket stadsplanelagen och 56—
57 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 332—344 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande 56 § i förslaget anmärker länsarkitekten i Jämtlands län, att
beräkningen av gatumarksersättningen efter högst fem åttondelar av hushöjden
ej syntes äga saklig grund. Några större orättvisor syntes ej ske, om
ersättningen beräknades efter högst hela hushöjden. Kommunalfullmäktige
i Tierps köping yrka, att ersättningsberäkningen skall ske med utgående
från tre fjärdedelar av hushöjden, medan byggnadsnämnden i Askersund
föreslår, att tomtägarnas bidragsplikt alltid skall avse en gatubredd av minst
7 meter. Överståthållarämbetet anser, att de föreslagna stadgandena i visst
fall vore obilligt betungande för fastighetsägarna. Därvid åsyftar ämbetet
det förhållandet, att bidraget skulle uträknas med utgångspunkt från den
högsta å tomten tillåtna hushöjden, även om tomten sträckte sig fram till
två gator, såsom t. ex. en mellantomt tvärs över ett helt kvarter, och den
tillåtna byggnadshöjden vore högre vid den ena gatan än vid den andra.
Otillfredsställande vore också, att ersättningen kunde ha blivit vida lägre,
om området varit uppdelat i två tomter. Kammarkollegiet ifrågasätter, om
icke definitionen på byggnadshöjd, som enligt förslaget skulle intagas i
byggnadsstadgan, borde införas i lagen, medan Göteborgs stads byggnadsnämnd
påyrkar bestämmelse om befrielse för tomtägare att erlägga gatumarksersättning
för före den 1 januari 1908 utlagd del av gata. Slutligen
anser överlantmätaren i Västerbottens län att, för undvikande av viss godtycklighet
vid bestämmandet av ga tukostnadsersättningen i oregelbundna
gatukors, gatas mittlinje borde definieras såsom orten för de punkter, vilkas
avstånd till närmaste punkt å vardera gatulinjen vore lika.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

I fråga om 57 § i förslaget anmärker drätselkammaren i Malmö, att stad
borde tillerkännas rätt till ersättning av markägarna för mark tillhörande
allmän väg, som inginge i gata, ej blott såsom utredningen föreslagit då fråga
vore om framdeles tillkommande allmänna vägar utan även för redan befintliga
sådana. Vidare borde enligt drätselkammarens mening det föreslagna
stadgandet förtydligas så att därav framginge, att rätten till bidrag omfattade
ej allenast mark i nya allmänna vägar, utan även mark, varmed redan
förefintliga sådana trafikleder vidgades. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har förklarat sig helt biträda stadsplaneutredningens uppfattning därutinnan,
att någon gottgörelse av statsmedel icke borde utgå till städer, som förmenade
sig ha lidit skada i och med att vissa vägar i samband med förstatligandet
av den allmänna väghållningen förklarats som allmänna (jfr betänkandet
s. 343).

Departementschefen.

Mot ifrågavarande regler, vilka tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
yttranden, har jag icke något att erinra. Det må emellertid anmärkas,
att enligt de principer, för vilka förut redogjorts, skall då stad löser gatumark
betalas endast det realvärde, som marken hade då stadsplanen antogs.
Markvärdestegring, som inträtt därefter, äger markägaren icke rätt
att tillgodonjuta. På samma sätt bör beräkningen av gatumarksersättning i
princip verkställas efter markens värde vid tiden för planens antagande
utan hänsyn till därefter uppkommen värdestegring å omgivande tomtmark.
Undantag bör dock göras för värdestegring som redan uppstått vid byggnadslagens
ikraftträdande. Härom stadgas i 162 § i departementsförslaget.
Skulle tomtägares ersättningsskyldighet i visst fall bli oskäligt betungande,
finnes möjlighet till jämkning av ersättningsbeloppet.

Med hänsyn till den betydelse definitionen på byggnads höjd har för ersättningsberäkningen
skulle det kunna vara motiverat att denna definition
infördes i byggnadslagen i stället för i byggnadsstadgan. Detta synes dock
icke erforderligt och kan för övrigt vara mindre lämpligt med hänsyn till
bestämmelsens tekniska natur.

Den av byggnadsnämnden i Göteborg berörda frågan om tomtägares
skyldighet att erlägga gatumarksersättning för del av gata, som utlagts före
den 1 januari 1908, torde icke kräva närmare reglering. Har gatudelen upplåtits
till allmänt begagnande efter nämnda dag, är tomtägaren under vissa
förutsättningar skyldig att utgiva gatumarksersättning, men i annat fall
skall sådan ersättning icke utgå (se 163 § i departementsförslaget, 87 § gällande
stadsplanelag och 1 kap. 36 § fastighetsbildningslagen i dess tidigare
lydelse).

Av drätselkammaren i Malmö framställda anmärkningar mot 57 § torde
icke heller böra föranleda ändring i förslaget. Att såsom stadsplaneutredningen
föreslår begränsa stads rätt till ersättning för mark, tillhörande allmän
väg, till sådana allmänna vägar, som framdeles tillkomma, torde vara
välmotiverat. Stads rätt till bidrag för mark, tillhörande dylik nytillkom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

229

men väg, avser ej blott det fall att vägen blivit anlagd helt ny. Även om det
är fråga om en gammal väg som efter den nya lagens ikraftträdande blivit
vidgad, äger staden rätt till ersättning av tomtägama för vägmärken, dock
givetvis endast såvitt avser den nytillkomna arealen. Något förtydligande
av lagtexten på denna punkt synes icke erforderligt.

58 §.

Paragrafen motsvarar 58 § i utredningens förslag (motiv, se s. 344—346 i
betänkandet).

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter lämpligheten av att till grund för ersättningsberäkningen
lägga medelvärdet av marken inom gatudelen i stället
för såsom hittills av gatumarken framför tomten. Svenska kommunaltekniska
föreningen framhåller, att den sålunda föreslagna regeln om ersättningens bestämmande
skulle få till följd, att ägarna av de mindre värdefulla tomterna
ålades en högre gatumarksersättning än som svarade mot markens verkliga
värde framför tomterna. Ägarna till de värdefullare tomterna skulle däremot
få en motsvarande lägre gatumarksersättning. Detta syntes icke vara skäligt.
Bestämmelserna borde lämpligen ändras på sådant sätt, att bidraget å den
ersättningspliktiga marken för varje tomt beräknades efter värdet å den ersättningspliktiga
marken framför tomten. I sådant fall erfordrades icke något
särskilt stadgande om markvärdet i gatukors, och ersättningens beräknande
för de olika tomterna utmed gatudelen vid skilda tidpunkter bleve i hög grad
underlättad. Även svenska teknologföreningen anser, att det föreslagna beräkningssättet
vore orättvist och att beräkningarna, särskilt vid gatuvidgningar,
skulle bli mycket mer omfattande och vanskliga än enligt gällande
lag. Den nya beräkningsmetoden skulle också i hög grad minska de enskilda
tomtägarnas möjligheter att kontrollera stadens beräkningar och komme att
ge anledning till ett ökat antal tvister. Stockholms stads fastighetskontor uttalar,
att det ej vore lämpligt att utgå från medelvärdet av marken inom gatudelen,
åtminstone icke då det gällde vidgning av gata. Staden syntes icke ha
möjlighet att förvärva mark för gatuvidgning efter dylikt medelpris, överståthållarämbetet
finner, att den föreslagna beräkningsregeln hade värde
med hänsyn till procederet men att den ur materiell synpunkt kunde befaras
visa sig mindre gynnsam. Förevarande förslag avstyrkes därjämte helt —
eller åtminstone såvitt angår uträkningen av gatumarksersättning vid gatuvidgning
—• av stadsplanekontoret i Stockholm, byggnadsnämnden i Uppsala,
byggnads- och fastighetsavdelningarna i Norrköping, drätselkammaren i Vänersborg,
byggnadsnämnden i Borås, drätselkammaren i Malmö och Göteborgs
stads fastighetskontor. Sistnämnda båda myndigheter anmärka tillika
på den i 58 § andra stycket av utredningens förslag upptagna regeln, att
värdet av marken i gatukors skall bestämmas med utgående från det lägsta
medelvärdet bos marken i de båda mötande gatorna. Denna regel föreslås
skola slopas eller ersättas med en bestämmelse av motsatt innebörd, d. v. s.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att ersättningsberäkningen i dylikt fall skall ske med utgående från det högre
medelvärdet. Länsarkitekten i Kronobergs län anmärker slutligen, att det
icke vore klart, huruvida det värde, som skulle ersättas, vore gatumarkens
råmarksvärde eller värdet efter färdigställandet.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har i syfte att avlägsna ojämnheter i ersättningsberäkningen
genom att gatumarken har olika värde per ytenhet föreslagit,
att ersättningsberäkningen skall ske efter markens medelvärde inom gatudelen.
Departementsförslaget vilar visserligen, såsom förut nämnts, på den
principen att hänsyn icke tages till värdestegring å gatumark, som inträtt
efter istadsplanens fastställande. Redan vid denna tidpunkt kan emellertid
gatumarken ha olika värde per ytenhet. Därtill kommer att enligt övergångsbestämmelserna
den angivna principen icke avser värdestegring som redan
inträtt vid byggnadslagens ikraftträdande. Det förslagna beräkningssättet
skulle kunna få till följd, att ägarna av den värdefullaste tomtmarken utmed
en gatudel finge betala lägre gatumarksersättning och ägarna av de mindre
värdefulla tomterna en högre ersättning än som svarar mot värdet av den
ersättningsgilla marken framför tomten. Såväl stadsplanelagen som förslaget
till hyggnadslag åsyftar, att gatumarksersättningens storlek skall motsvara
den fördel som genom den nya gatan eller genom gatuvidgningen beredes
de särskilda tomterna. Denna nytta torde i allmänhet bättre överensstämma
med en gatumarksersättning, beräknad efter medelvärdet av gatumarken
framför tomten. Stadgandet har därför jämkats så att, i nära anslutning
till vad nu gäller, ersättningsberäkningen skall ske efter detta medelvärde.
Har markens värde förändrats genom att staden ställt den i ordning
som gata, skall givetvis avseende icke fästas därå vid ersättningsberäkningen
(jfr 64 § andra stycket).

Vad angår gatukors synes det lämpligt, alt vid ersättningsberäkningen behandla
detta för sig och därvid utgå från medelvärdet av marken i gatukorset.
Vid tillämpningen härav måste i varje särskilt fall klargöras, vilken
mark som ligger i gatukorset. Angående vad som skall anses höra till gatukorset
hänvisas till betänkandet (s. 338 och 341). Mot vad där anföres i detta
ämne har jag, i likhet med de hörda myndigheterna, icke något att erinra.

59—62 §§.

59 § i departementsförslaget saknar motsvarighet i gällande lag. 60—61 §§
i nämnda förslag motsvara 45 § andra och tredje styckena stadsplanelagen,
medan 62 § i samma förslag motsvarar 46 § stadsplanelagen. I utredningens
förslag motsvaras hithörande paragrafer av 59—62 §§ (motiv, se s. 346—354
i betänkandet).

Yttrandena.

Kammarkollegiet framhåller, att de som mest berördes av bestämmelserna
i 59 § och 62 § andra stycket vore givetvis vederbörande fastigheters ägare. Ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

231

blott staden utan även fastighetsägaren syntes därför böra beredas tillfälle att
få prövad framställning om sådan särskild kostnadsfördelning, som där avsåges.
Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att om varje fråga om
fördelning av gatumarksersättning enligt 59 § skulle underställas Kungl.
Maj:ts prövning, komme delta att verka fördröjande på ärendets behandling.
Det syntes därför önskvärt, att länsstyrelsen gåves rätt att besluta om sådan
fördelning. Svenska stadsförbundet anmärker likaledes, att det icke syntes
nödvändigt att beslut om fördelningsgrunden skulle, i olikhet med vad som
gällde om gatuanläggningskostnad, underställas Kungl. Maj:t. Även stadsingenjören
i Kristianstad, byggnadsnämnden i Göteborg och stadsarkitekten i
Skövde anse det oriktigt, att fråga om fördelningsgrund skall hänskjutas till
Kungl. Maj:t. Stadsingenjören i Kristianstad föreslår därvid, att byggnadsnämnden
eller annan stadens myndighet skall äga besluta om fördelningen,
medan byggnadsnämnden i Göteborg påyrkar, att allmänna regler för fördelning
skola intagas i lagen. Stadsarkitekten i Uppsala befarar, att den i och
för sig riktiga metoden med fördelning efter den medgivna bebyggelsen eller
dylik skälig grund med hänsyn till det föreslagna förfarandet icke komme att
få den användning den förtjänade.

I fråga om 60 § anmärker svenska kommunaltekniska föreningen, att en
jämkning av gatumarksersättningens storlek borde komma till stånd ej blott
efter direkt yrkande utan även på stadens eget initiativ. Staden borde sålunda
icke framställa krav på ersättningsbelopp, som stadens vederbörande myndighet
funne vara alltför högt. En omarbetning av 60 § syntes därför önskvärd.

Svenska teknologföreningen gör en liknande anmärkning, varvid föreningen
anför:

Enligt denna paragraf kan tomtägare erhålla jämkning av gatumarksersältning
endast om han kan påvisa, att den fördel, som genom gatan beredes
hans tomt, icke svarar mot det ersättningsbelopp, som staden begär. Konsekvensen
härav torde bliva, att staden alltid kommer att kräva eu maximal
gatumarksersättning, även om stadens vederbörande myndighet anser en
jämkning vara motiverad, och ankommer det sedan på tomtägaren, att genom
en fastighets-ekonomisk utredning bedöma skäligheten av ersättningskravet
i förhållande till de fördelar eller nackdelar, som gatuanläggningen
ger hans fastighet, och att med stöd därav eventuellt påyrka en jämkning
av ersättningen. Detta förfaringssätt kan icke vara rimligt. Staden synes alltid
höra i samband med krav på gatukostnadsbidrag förete en utredning visande
beräkningssättet och skäligheten av ersättningsbeloppet. Finner staden
därvid eu jämkning vara motiverad, bör staden utan framställning från
tomtägaren minska sitt ersättningskrav. Skulle tomtägaren icke kunna godtaga
det på sådant sätt motiverade ersättningskravet och frivillig överenskommelse
icke kunna träffas, skall enligt 64 § ersättningsfrågan hänskjutas
till expropriationsnämnds avgörande. Eu ändring av 60 § i enlighet härmed
synes påkallad. Slutligen må framhållas angelägenheten av att i 60 § tydligt
utsäges att ersättningsbeloppet skall så jämkas, att det i varje fall icke
överstiger den eventuella värdestegring för fastigheten, som beräknas bliva
eu följd av gatuanläggningen. Därav följer sålunda, att om någon sådan värdestegring
icke kan påvisas, bör tomtägaren helt befrias från gatumarksersätlning.

232

Kungl. Maj ds proposition nr 131.

Även stadsplanekontoret i Stockholm anser, att lagen bör så utformas att
staden icke utkräver högre gatumarksersättning än vad stadens vederbörande
myndighet anser skälig. Stockholms stads fastighetskontor framhåller, att
de gällande bestämmelserna om jämkning av gatumarksersättning ofta föranlett
tvister, som i många fall icke kunnat lösas utan rättegångsförfarande.
Genom den föreslagna utformningen av 60 § skulle jämkningsförfarandet
få än vidare tillämpning med ty åtföljande större möjligheter till tvist. Särskilt
betänkligt syntes resultatet kunna bli i sådana fall, då gatumarksersättning
beräknades enligt 59 §. Även om det icke vore möjligt att helt avskaffa
jämkningsförfarandet, syntes det dock ej finnas skäl att utöka dess
tillämpningsområde, i synnerhet som de föreslagna bestämmelserna om gatumarksersättning
icke i något väsentligt innebure skärpning av förut gällande
regler. Fastighetskontoret avstyrker därför den föreslagna ändringen
av gällande föreskrifter angående jämkning.

Departementschefen.

Då det gäller kostnaderna för anläggning av gata finnes enligt ett
år 1935 infört tillägg till 50 § fjärde att-satsen stadsplanelagen möjlighet
att fördela de på tomtägarna inom visst område sammanlagt belöpande anläggningskostnaderna
mellan dem efter omfattningen av den medgivna bebyggelsen,
efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. För att erhålla
möjlighet till rättvis fördelning av kostnaderna för gatumark skall
enligt stadsplaneutredningens förslag en regel införas, som medgiver att även
dessa kostnader fördelas på liknande sätt. Detta förslag, som tillstyrkts i yttrandena,
synes lämpligt. Vilken fördelningsgrund, som i varje särskilt fall
bör komma i tillämpning, blir såsom stadsplaneutredningen närmare utvecklar,
beroende på förhållandena. Medan i vissa fall den medgivna bruttovåningsytan
är lämplig härför, kan det i andra fall vara mera rättvist att använda
t. ex. tomtstorleken såsom grund för fördelningen. Att i lag närmare
angiva, i vilka fall den ena eller den andra grunden bör tillämpas, torde icke
vara möjligt. Fördelningsgrunden bör därför, såsom stadsplaneutredningen
också föreslår, fastställas från fall till fall. Framställning om särskild fördelning
synes, på sätt i förslaget angives, böra göras av staden. Väl är det
sant att även markägarna kunna ha berättigat intresse av att sådan fördelning
beslutas, men markägarnas rätt torde bli tillräckligt tillgodosedd genom
den möjlighet, som står öppen för dem, att hos staden begära beslut i ämnet.
Det synes finnas anledning antaga, att staden icke kommer att motsätta sig
en sådan önskan, om skäl för särskild fördelning föreligga. Avgörandet rörande
fördelningsgrunden skall enligt förslaget tillkomma Kungl. Maj:t. Att,
såsom i vissa yttranden ifrågasatts, låta länsstyrelse eller byggnadsnämnd
förordna härom synes mindre lämpligt.

59 § har, i anslutning till vad sålunda anförts, avfattats i nära överensstämmelse
med 59 § i utredningens förslag.

Vad därefter angår 60 § har stadsplaneutredningen föreslagit borttagandet
av det för jämkning för närvarande uppställda villkoret, att tomten förut har

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

233

utfartsväg. En sådan utökning av möjligheten till jämkning, vilken tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i alla yttranden utom ett, synes lämplig.

I vissa yttranden framhålles, att de föreslagna reglerna kunde befaras
medföra att staden alltid komme att utkräva maximal gatumarksersättning,
även om stadens vederbörande myndighet ansåge en jämkning vara motiverad.
Stadgandet borde utformas så, att stadens myndigheter ej kände sig förpliktade
att utkräva mer än som med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet kunde vara skäligt. Mot vad sålunda anförts kan visserligen
erinras, att det även om jämkningsregeln avfattas enligt stadsplaneutredningens
förslag torde vara tillåtet och lämpligt att vederbörande myndighet, då
anledning till jämkning synes föreligga, icke utkräver full ersättning av tomtägaren
utan själv föreslår skälig nedsättning av ersättningsbeloppet. Men
det kan dock befaras, att den omständigheten, att bevisskyldigheten i utredningens
förslag lagts på tomtägaren, kan föranleda benägenhet att i första
hand utkräva full ersättning även om detta förefaller obilligt. Härtill kommer
att det givetvis är mycket lättare för staden än för en enskild person
att förebringa den utredning som erfordras för bedömande av kravets skälighet.
Även med hänsyn härtill kan det vara mindre lämpligt, att bevisbördan
ligger på tomtägaren.

På grund av vad sålunda anförts synes regeln om ersättningens jämkning
till skäligt belopp böra erhålla en något annan avfattning än stadsplaneutredningen
föreslagit. Det torde böra stadgas, att jämkning skall ske, därest
fördelen av gatan icke svarar mot ersättningsskyldigheten. Härigenom blir
det klart, att staden icke kan eller bör utkräva högre ersättning än som med
hänsyn till omständigheterna kan anses skälig.

I ett yttrande har ytterligare anmärkts, att jämkningsregeln borde utformas
på sådant sätt, att det framginge att ersättningsbeloppet icke finge
överstiga den värdestegring på fastigheten som blivit en följd av gatuanläggningen.
Stadgandet torde förtydligas i enlighet härmed.

Enligt 63 § i utredningens förslag inträder, såsom av det följande framgår,
tomtägarens betalningsskyldighet för gatumarksersättning, så snart gatan
upplåtits till allmänt begagnande. Gällande lag uppställer däremot för att
betalningsskyldighet skall inträda ytterligare det villkoret, att tomten är bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Medan man enligt
gällande lag vid bedömandet av frågan, om och i vad mån jämkning
skall ske, sålunda i viss mån kan utgå från den faktiskt förefintliga bebyggelsen,
måste man vid tillämpning av den nya lagen ej sällan bestämma
betalningsskyldigheten och i samband därmed taga ställning till jämkningsgraden
redan innan tomten är bebyggd. Någon större svårighet torde dock
ej uppkomma härigenom. Klart är, att jämkningsfrågan måste bedömas med
hänsyn till den bebyggelse som kan väntas uppkomma då stadsplanen genomföres.
Endast för den händelse att tomtägaren icke kan antagas, sedan
tomten blivit bebyggd, ha en nytta av gatan, som svarar mot bidragsskyldigheten,
bör jämkning ske. Att tomtägaren på den grund att bebyggelse i
överensstämmelse med stadsplanen saknas ännu ej alls eller icke till fullo

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

utnyttjar gatan, bör icke medföra att bidraget jämkas men kan däremot, såsom
närmare utvecklas i det följande, stundom medföra att anstånd bör
medgivas med betalningens fullgörande.

Mot 61 och 62 §§ har icke någon erinran framställts i yttrandena. Bestämmelserna
synas lämpliga.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § sladsplanelagen och 63 § utredningens
förslag (motiv, se s. 354—363 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet anför, att det enligt gällande lag varit förenat med
betydande svårigheter att avgöra, när den i lagen angivna förutsättningen
för tomtägarens skyldighet att utge ersättningen, nämligen att tomten skulle
vara bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, förelåge.
Av rättspraxis syntes, såsom stadsplaneutredningen framhållit, några tillförlitliga
slutsatser icke kunna dragas. Bestämmelsen hade i förslaget bibehållits
i huvudsak oförändrad, och utredningen hade gjort en längre utläggning
av hur den rätteligen borde förstås. Denna utredning bestyrkte dock
snarast intrycket av det oändamålsenliga i att bestämma tidpunkten för ersättningens
utgivande på det sätt som skett. Att återgå till tidigare gällande
bestämmelser och låta ersättningsskyldigheten inträda vid den tidpunkt, då
efter stadsplanens fastställande byggnad uppförts å tomten, kunde icke
gärna komma i fråga. Spörsmålet vore likväl av den vikt, att enligt förbundets
mening på nytt borde övervägas, om icke en närmare precisering kunde
åstadkommas. Svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen,
länsstyrelsen i Jämtlands län, länsarkitekten i Västerbottens län
och stadsplanekontoret i Stockholm anse också, att det alltjämt bleve svårt
att bedöma, när en fastighet vore bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen. Betydelsen av detta begrepp borde därför, enligt vad som
framhålles i dessa yttranden, närmare klarläggas. Länsarkitekten i Jämtlands
län ifrågasätter, huruvida icke såsom villkor för inträdet av tomtägares betalningsskyldighet
borde stadgas, att bebyggelse förelåge »i överensstämmelse
med stadsplanen och på sätt som motsvarar markens värde».

Svenska landskommunernas förbund anmärker, att den föreslagna regeln,
vilken i stort sett överensstämde med gällande bestämmelser, i varje fall
icke kunde sägas underlätta genomförandet av stadsplaner i de mindre bärkraftiga
samhällena. Understundom och tydligen utan att samhällena av
myndigheterna upplysts om konsekvenserna tilltoges tomterna så stora att
några möjligheter att inom överskådlig framtid utfå gatumarksersättning
icke funnes. Förbundet ville ifrågasätta, om icke huvudregeln borde kompletteras
med ett stadgande, enligt vilket halva gatumarksersättningen skulle utgå,
när tomt till mer än hälften bebyggts i överensstämmelse med stadsplanen.
En sådan hjälpregel, kompletterad med vad utredningen med avseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

235

å industritomt anfört om tolkningen av begreppet bebyggelse i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen, syntes ge ett för samhället rimligare resultat.
En liknande mening uttalas av byggnadsnämnden i Hornsberg. De
föreslagna bestämmelserna syntes, enligt vad byggnadsnämnden framhåller,
komma att medföra, att Hornsbergs samhälle, särskilt beträffande ytterområdena
där full utbyggnad enligt stadsplan till såväl yta som höjd mycket
sällan förekomme, endast i ett fåtal fall kunde utfå gatumarksersättning
inom rimlig tid. Då därjämte gatukostnadsbestämmelser icke kunnat införas,
syntes samhället få vidkännas både gatumarkslösen och kostnad för
byggande av gator. Det borde kunna anses skäligt, att åtminstone viss del
av gatumarksersättning kunde utgå, sedan gatan färdigställts, även om tomten
ej vore till fullo bebyggd. Byggnadsnämnden ville därför ifrågasätta, huruvida
icke paragrafen borde kunna ändras så att skyldighet förelåge för
tomtägaren att erlägga ersättning för gatumark i förhållande till den utbyggnad
som skett å tomten. Byggnadsnämnden i Norrköping befarar, att förslaget
skulle medföra att vissa tomter, huvudsakligen industri- och egnahemstomter,
skulle bli helt fria från bidrag till gatukostnad. Det syntes nämnden
vara med rättvisan mer överensstämmande, om även sådana tomter bidroge
till gatukostnaden, exempelvis i förhållande till den å tomten uppförda byggnadsvolymen.

Även Stockholms stads fastighetskontor framhåller angelägenheten av att
reglerna om betalningsskyldighetens inträde skärpes. Fastighetskontoret anför
bl. a.:

I många fall är det enligt utredningens mening uppenbart, att en tomt icke
är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen av den anledningen,
att viss del av bebyggelsen ligger på mark, som enligt gällande stadsplan
icke får bebyggas, men å andra sidan lika uppenbart att tomten är bebyggd
i lika hög eller högre grad än vad stadsplanen medgiver. I ett dylikt
fall borde givetvis staden ha möjlighet att uttaga ersättning. Kontoret kan
icke finna, att någon orättvisa kan härledas ur det förhållandet, att tomtens
sanering vore aktuell. Skulle genom saneringen — t. ex. i form av borttagande
av gårdsbebyggelse eller dylikt — risk föreligga för en mera avsevärd
värdeminskning, har ju tomtägaren alltid möjlighet att genom nybyggnad
bringa tomten i fullständig överensstämmelse med stadsplanen. Det förhållandet
att gatumarksersättning ej kan uttagas i fall, som det här berörda,
bidrar till att skapa benägenhet för konservering av äldre bebyggelse. Kontoret
anser sig på den grund böra förorda, alt eu tilläggsbestämmelse av
nyss angiven innebörd intages i lagtexten. Den av utredningen uttalade farhågan
för alt en dylik bestämmelse skulle kunna medföra betalningsskyldighet
i ett fall, där bebyggelsen delvis vore belägen på gatumark, synes
obefogad. Den första förutsättningen för betalningsskyldighet är ju att gatan
upplåtits till allmänt begagnande.

Såsom utredningen själv framhåller, erbjuder det också i många fall stora
svårigheter att enligt gällande och även enligt nu föreslagna bestämmelser
bedöma när ersättningsskyldigheten inträder för mycket stora tomter, som
delvis äro bebyggda och för industritomter, beträffande vilka stadsplanebestämmelserna
ofta äro tämligen summariska. Eu mycket stor tomt kan givetvis
bebyggas i etapper på ett sätt, som förskjuter ersättningsskyldighetens
inträdande till en avlägsen framtid. Industritomter kunna i många fall

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vara definitivt utnyttjade utan att den medgivna byggnadsrätten tillnärmelsevis
tagits i anspråk. Det kan till och med inträffa, att en sådan tomt är
slutgiltigt utnyttjad utan att någon egentlig bebyggelse överhuvud taget förekommer,
exempelvis en tomt utnyttjad för upplagsändamål.

Slutligen föreslå stadsfullmäktige i Kristinehamn, att skyldigheten att erlägga
gatumarksersättning skall fullgöras så snart gatan upplåtes till allmänt
begagnande, oavsett när tomterna utmed gatan bebyggas. I annat fall kunde,
såsom stadsfullmäktige framhålla, en stad nödgas att kanske för stora kostnader
framdraga en gata genom ett område utan att tills vidare få någon ersättning
av tomtägarna, varigenom staden således själv skulle få förränta det
för gatuarbetena nedlagda kapitalet. Härigenom skulle även följa, att en ägare
till ett större markområde, innefattande ett flertal tomter, i spekulationssyfte
skulle kunna avvakta försäljning av tomter till en tidpunkt långt efter
det gata framdragits över området och således få möjlighet att tillgodogöra
sig en markvärdestegring utan någon motprestation.

Beträffande det i paragrafens sista stycke intagna stadgandet om beräknandet
av ränta å oguldet bidragsbelopp efter högst fem procent om året anför
överståthållaråmbetet, att enär stadens bidragsfordran skulle äga förmånsrätt
i tomten, borde högre ränta ej utgå än som beräknades för botteninteckningar.
Detta hade dock ej iakttagits vid förslagets avfattande.

Departementschefen.

Såväl enligt gällande lag som enligt stadsplaneutredningens förslag inträder
tomtägares skyldighet att betala gatumarksersättning under förutsättning dels
att gatan är upplåten till allmänt begagnande och dels att tomten är bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. I praktiken har det ofta
visat sig svårt att bedöma om sistnämnda villkor för betalningsskyldighetens
inträde är uppfyllt. Väl har utredningen i motiven till sitt förslag sökt klargöra
den närmare innebörden av stadgandet i fråga, men svårigheten att bedöma,
huruvida bebyggelsen står i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,
torde det oaktat i stort sett kvarstå. Detta har också framhållits i
yttrandena. Härtill kommer att den föreslagna bestämmelsen synes ägnad
att medföra, att betalningsskyldigheten ej sällan inträder på ett alltför sent
stadium. Särskilt kan detta bli förhållandet i sådana fall som då tomterna
äro onormalt stora eller då det är fråga om villabebyggelse eller industribebyggelse.
I dessa fall händer det nämligen ofta, att stadsplanen medgiver
en ganska stor byggnadsrätt, vilken dock endast i begränsad utsträckning
kan väntas bli tagen i anspråk, åtminstone inom överskådlig tid. Att staden
eller samhället sålunda nödgas under lång tid vänta på bidrag till gatukostnad
befrämjar icke en ändamålsenlig utbyggnad av gatunätet. Dessutom
kan det föreslagna stadgandet komma att medföra, alt vissa tomtägare i syfte
att undgå bidragsplikt underlåta att bringa befintlig äldre bebyggelse i överensstämmelse
med stadsplanen. Följden blir då, att den äldre och oftast
olämpliga bebyggelsen blir kvarstående under onödigt lång tid.

Det synes ej nödvändigt att överhuvud anknyta betalningsskyldighetens in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

237

Iräde till bebyggelsens beskaffenhet eller färdigställande. Tomtägarnas bidragsplikt
betingas av den värdestegring å tomtmarken som gatans framdragande
medför. Denna värdestegring inträder redan i och med att gatan
upplåtes. Om vederbörande tomtägare icke omedelbart drager nytta av gatan
på det sätt som stadsplanen förutsätter genom att bringa bebyggelsen i överensstämmelse
med stadsplanen, torde detta, åtminstone i allmänhet, få anses
vara hans ensak. Givetvis kan det dock i vissa fall framstå som obilligt,
om bidragsbeloppet skulle uttagas så snart gatan färdigställts. Det synes
emellertid tillräckligt, att i dylika fall möjlighet föreligger för tomtägaren
att efter särskild ansökan erhålla uppskov med betalningsskyldighetens fullgörande.
Föreligger verkligt skäl för betalningsanstånd, torde sådant icke
komma att vägras. Därjämte är att märka, att stadsplaneutredningen föreslagit,
att tomtägaren skall äga fullgöra sin betalningsskyldighet genom avbetalningar
under ett visst antal år. Detta förslag, som lämnats utan erinran
i yttrandena, medför att tomtägarnas bidragsplikt icke blir så betungande som
om hela bidraget måste betalas på en gång. Rätten att fullgöra bidragsplikten
genom avbetalningar kommer därför, jämte möjligheten i särskilda
fall att erhålla anstånd även med avbetalning, att i viss mån motverka den
skärpning för tomtägarna som följer av borttagandet av bestämmelsen om
viss bebyggelse såsom villkor för betalningsskyldighetens inträde.

I enlighet härmed innehåller första stycket av förevarande paragraf, att
skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas upplåtande
till allmänt begagnande. Beträffande tomtägares betalningsskyldighet
vid gatuvidgning gäller motsvarande regel. Huruvida gatan upplåtits eller ej,
möter ingen svårighet att fastställa. Den nuvarande ovissheten om tidpunkten
för betalningsskyldighetens inträde försvinner alltså, och alla tvister härom
bli onödiga. Detta är en stor fördel. Även om bebyggelsens beskaffenhet
sålunda icke inverkar på betalningsskyldighetens inträde, kommer bebyggelsen
alltjämt att äga betydelse vid bedömandet av stadens skyldighet att upplåta
gata. Denna skyldighet är nämligen, såsom förut anförts (jfr 50 §),
betingad av att viss del av de vid gatan befintliga tomtlinjerna »bebyggts i
enlighet med stadsplanen». Att ett dylikt relativt obestämt villkor bibehållits,
då det gäller skyldigheten att upplåta gatan, synes emellertid icke medföra
samma praktiska olägenheter som om villkoret funnits kvar även i fråga
om betalningsskyldighetens inträde.

Paragrafens andra stycke innehåller föreskrifter om sättet för betalningens
fullgörande. Tomtägarens rätt alt erlägga gatumarksersättningen genom avbetalningar
är enligt departementsförslaget betingad av att tomtägaren ställer
nöjaktig säkerhet för betalningen. Detta beror på att jag, såsom förut
nämnts, icke kunnat godtaga stadsplaneutredningens förslag om att stads
fordran för gatukostnad skall äga förmånsrätt i tomten. Betalningsskyldigheten
vilar sålunda åtminstone i första hand på den, som äger tomten på
förfallodagen, d. v. s. dagen för gatans upplåtande. Skulle tomten byta ägare
efter nämnda dag men innan betalningsskyldigheten fullgjorts, är den nye
ägaren i allmänhet icke betalningsskyldig. Endast för den händelse den

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

nye ägaren själv önskar verkställa nybyggnad å tomten, äger staden fordra
att han betalar å tomten belöpande gatumarksbidrag (jfr 38 §). Staden måste
av dessa skäl kunna kräva säkerhet för att betalningsskyldigheten fullgöres.

Det torde kunna antagas att städerna frivilligt komma att bevilja lomtägama
anstånd med betalning av gatumarksbidrag, då skäl därtill finnas.
Ej sällan torde det visa sig ändamålsenligt att anstånd beviljas tills vidare
— utan angivande av någon viss tidsfrist. Uppkommer oenighet mellan
staden och tomtägaren, om eller i vilken utsträckning anstånd bör beviljas,
torde frågan böra prövas av länsstyrelsen. Denna synes även böra få eftergiva
kravet på säkerhet om detta blir alltför betungande.

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit, torde vidare böra gälla, att å oguldet
bidragsbelopp skall gäldas ränta från den dag då krav på ersättning
framställts. Ränta bör kunna beräknas, även om anstånd med betalningen
medgives. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att ränta skall, för
det fall att beloppet är tvistigt, löpa först från det talan om beloppets utfående
väckes, synes däremot mindre lämplig. Även i detta fall synes skäligt,
att ränta får beräknas från tidpunkten för kravets framställande. I fråga om
räntesatsen torde böra gälla, att räntan skall utgöra högst fem procent. Jag
utgår från, att räntan frivilligt kommer att begränsas så att den motsvarar
den räntefot som staden i genomsnitt betalar på utelöpande kommunala lån.
Emellertid synes det böra öppnas en möjlighet för länsstyrelsen att föreskriva
jämkning beträffande räntan, såväl i fråga om den tidpunkt, då den skall
börja löpa som rörande räntesatsen. Såsom förutsättning bör även här gälla,
att tomtägaren eljest betungas alltför mycket.

Slutligen må anmärkas att skyldigheten att utgiva gatumarksersättning är
betingad av ytterligare ett villkor. Av 155 § framgår nämligen, att för sådan
skyldighet förutsättes att tomten är rättsligen bestående eller eljest i en
ägares hand eller att nybyggnad i annat fall verkställts eller skall verkställas
efter det kvarteret intogs i stadsplanen.

64—66 §§.

Dessa paragrafer motsvara 48 § stadsplanelagen och 64—66 §§ i utredningens
förslag (motiv, se 363—367 i betänkandet).

Yttrandena.

I fråga om 64 § anför svenska stadsförbundet, att den föreslagna rätten i
vissa fall för tomtägare att påkalla ersättningens bestämmande i förskott
skulle med hänsyn till den i regel fortgående markvärdestegringen kunna
bli till nackdel för staden och oskäligt gynna tomtägaren i förhållande till
andra tomtägare. Förbundet kunde därför icke tillstyrka att tomtägaren
erhölle sådan rätt. Liknande mening uttalas av Göteborgs stads fastighetskontor,
Stockholms stads fastighetskontor och byggnadsnämnden i Borås.
Sistnämnda båda myndigheter anse, att den föreslagna rätten för tomtägare
att påkalla ersättningens bestämmande i förtid i varje fall borde åtföljas av
skyldighet för tomtägaren att erlägga ersättningen vid samma tidpunkt som
den bestämmes eller att betala ränta från värderingsdagen. Å andra sidan

Kungl. May.ts proposition nr 131.

239

yrkar Sveriges fastighetsägareförbund, att tomtägare alltid, oberoende av om
gatan upplåtits eller ej, skulle äga påfordra, att ersättningen bestämdes i
förtid. Särskilt om stadens bidragsfordran tillerkändes förmånsrätt i tomten
kunde enligt förbundets mening lätt ett tillstånd av synnerlig osäkerhet
uppkomma, därest fastighetsägaren icke erhölle sådan rätt. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län ifrågasätter likaledes en utvidgning av tomtägarnas
rätt att påfordra bidragets fastställande i förtid. Sådan rätt syntes länsstyrelsen
böra finnas, så snart tomtägaren, efter det att stadsplan fastställts,
företett ritningar till planerat byggnadsföretag eller åtminstone sedan byggnadslov
beviljats eller byggnadsföretaget igångsatts. Stadsplanekontoret i
Stockholm framhåller, att den föreslagna rätten för staden att i motsats till
enskilda tomtägare få gatumarksersättningens belopp bestämt redan innan
gatan framför en tomt upplåtits knappast kunde innebära så stor fördel att
ett stadgande härom behövde intagas i lagen. Byggnadsnämnden i Göteborg
påpekar, att sedan gatumarksersättning blivit på förhand bestämd, kunde
tomtägarens ersättningsskyldighet ändras, t. ex. genom att gatubredden ökades
eller minskades. Det borde då vara möjligt att få förhandsbestämningen
ändrad. Lagtexten borde ändras så att detta tydligt framginge. Liknande mening
uttalas av drätselkammaren i Söderhamn.

65 och 66 §§ ha icke föranlett någon erinran i yttrandena.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har föreslagit en väsentlig utvidgning av de nuvarande
möjligheterna att på förhand bestämma storleken av tomtägare åvilande
skyldighet att betala bidrag till stads kostnad för gatumark. Detta
sammanhänger med utredningens förslag, att gatukostnadsbidrag skulle äga
förmånsrätt framför intecknad gäld. Då sistnämnda förslag, såsom av det
föregående framgår, icke kunnat godtagas, blir behovet av att på förhand
kunna bestämma gatumarksbidragens storlek mindre framträdande. I samma
riktning verkar den under 63 § behandlade framflyttningen av tiden för betalningsskyldighetens
inträde. Emellertid torde det i vissa fall alltjämt kunna
vara praktiskt och lämpligt att gatumarksbidraget fastställes, fastän betalningsskyldighet
ännu ej inträtt. Detta kan t. ex. vara förhållandet, om gatumarksersättning
skall fördelas på tomtägarna inom visst område med tillämpning
av stadgandena i 59 §. Endast staden — och alltså icke tomtägaren —
synes dock, såsom för närvarande är fallet, böra kunna påfordra förhandsprövning.
För tomtägarna torde något motsvarande behov knappast föreligga.

Den angivna rätten för staden att på förhand få bidragsskyldigheten bestämd
torde — såsom stadsplaneutredningen föreslagit utan alt erinran däremot
framställts i yttrandena — böra föreligga, så snart stadsplan fastställts.
Stadgande härom har intagits i 64 § första stycket. I motsats till gällande lag
innebär stadgandet att den på tomten belöpande gatumarksersättningen blir
till beloppet definitivt bestämd. Fastställelsen avser, såsom utredningen anför,
icke blott markvärdet såsom sådant utan även vidden av den mark som
skall ersättas samt i förekommande fall, huruvida och i vilken utsträckning

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämkning av den tomtägaren regelmässigt åliggande ersättningsskyldigheten
skall äga rum. Skulle emellertid de faktiska förutsättningarna för beräkningen
sedermera ändras, innan betalningsskyldighet inträtt, t. ex. genom att gatubredden
eller hushöjden ändras, bör uträkningen av bidragsbeloppet givetvis
ej längre vara gällande. Särskilt stadgande härom lärer ej erfordras.

Andra och tredje styckena i 64 § innehålla regler om den för bidragsbeloppets
fastställande erforderliga markvärderingen. Beräkningen av gatumarksersättning
skall såsom förut anförts verkställas efter markens värde vid tiden
för planens fastställande utan hänsyn till därefter uppkommande värdestegring
å marken, frånsett sådan värdestegring som redan uppstått vid byggnadslagens
ikraftträdande. Detta påkallar en jämkning av andra stycket i
64 §. '' ,.j

De föreslagna reglerna om värderingen avse såväl det fall att bidragsskyldigheten
bestämmes efter det att tomtägarens betalningsskyldighet inträtt
som då uträkningen sker på förhand. Den föreslagna särskilda regeln om kostnaderna
för ersättningens bestämmande, nämligen att staden skall vidkännas
dessa kostnader om ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes
skäligt, avser givetvis endast förfarandet inför expropriationsnämnden. Beträffande
kostnaderna för eventuellt domstolsförfarande gälla vanliga bestämmelser.
För att tydligare utmärka detta torde en jämkning av lagtexten
böra vidtagas.

Stadgandena i 65 och 66 §§ överensstämma, frånsett vissa ändringar av
redaktionell natur, med stadsplaneutredningens förslag.

67 §.

Stadgandet överensstämmer med 49 § stadsplanelagen och 67 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 367—368 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Kristianstads län framhåller, att det vore nödvändigt att
gatukostnadsbestämmelser gällde för alla samhällen, där stadsplan funnes
fastställd, emedan gatukostnaderna eljest icke bleve fördelade på ett riktigt
sätt.

Departementschefen.

Mot förevarande stadgande synes icke vara något att erinra. Skäl torde ej
föreligga att göra gatukostnadsbestämmelser obligatoriska. Det bör alltså alltjämt
vara tillåtet för stad eller samhälle att underlåta att antaga sådana
bestämmelser.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 50 § stadsplanelagen och 68 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 368—378 i betänkandet).

Yttrandena.

Stads planekontoret i Stockholm har, i anslutning till fjärde punkten
uttalat, att kontorets till stadsplaneutredningen framförda önskemål om rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

241

för staden att uttaga bidrag för en genom park gående tillfartsväg till ett
bostadsområde icke vunnit beaktande. Kontoret ansåge dock, att frågan härom
borde upptagas till förnyad prövning. Vidare borde enligt stadsplanekontorets
mening i 68 § införas en ny punkt av innehåll, att om behov uppkomme av
gatas förseende med bättre beläggning än som fanns vid gatans upplåtande,
så skulle tomtägare förpliktas att bidraga till den bättre beläggningen, dock
med iakttagande att å staden skulle stanna så stor del av beläggningskostnaden
som vore skälig med hänsyn till den av den bättre beläggningen följande
minskade underhållskostnaden.

Svenska stadsförbundet anmärker, att det icke vore lämpligt att områden
för fördelning mellan tomtägarna av gatumarksersättning och gatuanläggningskostnad
alltid skulle sammanfalla. Den andra meningen i femte
punkten av utredningens förslag borde därför utgå. Samma yrkande
framställes av svenska kommunaltekniska föreningen, Stockholms stads fastighetskontor,
stadsplanekontoret i Stockholm, Göteborgs stads fastighetskontor
och byggnadsnämnden i Borås. I dessa yttranden framhålles tillika, att
omfattningen av ett fördelningsområde för gatumarksersättning närmast vore
beroende av äganderättsförhållandena, bebyggelsen och stadsplanens utformning
i övrigt, under det att omfattningen av ett fördelningsområde för gatuanläggningskostnad
främst påverkades av tidpunkten för gatuarbetena samt
terrängförhållandena. Även om det sålunda icke alltid vore möjligt att låta
fördelningsområdena sammanfalla, komme staden givetvis av rent praktiska
skäl att koppla samman fördelningarna av kostnad för gatumark och kostnad
för gatuanläggning i den mån så utan olägenhet kunde ske.

Beträffande åttonde punkten i utredningens förslag framhåller
svenska stadsförbundet, att tvekan rått huruvida fastighetsägare kunde utan
stöd i gatukostnadsbestämmelser åläggas att bekosta servisledning från sin
fastighet till allmän avloppsledning. Lagen syntes böra förtydligas så, att
hinder för dylikt åläggande ej mötte.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar angående nionde punkten
i stadsplaneutredningens förslag, att det vore en avsevärd förenkling, jämfört
med vad som nu gällde, alt till grund för uttagande av gatukostnader kunde
läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata eller avloppsledning
under likartade förhållanden betingat i anläggning. I viss mån eliminerades
emellertid denna förenkling genom den jämkning i kostnadsbeloppen,
som förutsattes skola ske om fastighetsägarna påyrkade detta. Styrelsen
yttrar vidare:

Om den verkliga kostnaden befinnes lägre än den beräknade, skall den
förstnämnda läggas (ill grund för beräkningen av bidragsbeloppet. För åt!
emellertid göra det möjligt för staden att någorlunda nöjaktigt redovisa kostnaderna
måste staden förutsättas lägga upp en specialbokföring. Även med
tillgång till en dylik torde det stöta på betydande svårigheter att i efterhand
med någon grad av tillförlitlighet bedöma de redovisade kostnadernas skälighet,
särskilt som det här blir fråga om relativt små enheter. Enligt
7%5 statsbidragsförordningen för släder och samhällen som själva äro väghållare
(SFS 1943 nr 438) utgår statsbidrag med 95 procent av kostnaderna

Iiihang till riksdagens protokoll 1947. i samt. Nr 131. 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

för iordningställande av för aulomobiltrafiken viktiga gator, dock endast i
den mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger
eller — om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits ■— skulle äga
uppbära av tomtägarna. Denna bidragsbestämmelse medför skyldighet för
städerna att redovisa dessa kostnader. Styrelsen bar funnit det erbjuda hart
när oöverstigliga svårigheter, att med ledning enbart av redovisningarna bedöma
kostnadernas skälighet. Det skulle väl kunna tänkas, att ett mera rättvisande
resultat skulle åstadkommas, om -— liksom gäller beträffande underhållskostnaderna
— statsbidragen beviljades å beräknade kostnader i stället
för å verkliga kostnader. En dylik övergång fordrar av naturliga skäl en
intim kännedom om prissättningen i de olika städerna, varför nära kontakt
måste hållas med städerna, om styrelsen skall kunna följa prisutvecklingen.
Styrelsen får dessutom tillgång till prisstatistik från styrelsens egen
byggnadsverksamhet. Med hänsyn till den överblick över prisläget, som på
detta sätt vinnes, låge det måhända nära till hands, att styrelsen finge på
sin lott att bedöma skäligheten av de beräknade gatukostnadsbidragens
storlek i de fall då en omprövning påyrkas från tomtägarnas sida.

Slutligen anför svenska landskairtmunernas förbund, att förbundet förutsatte
att, liksom nu vore fallet, normalförslag till gatukostnadsbestämmelser
komme att upprättas genom byggnadsstyrelsens försorg. Önskvärt vore om
ett särskilt normalförslag med förenklade bestämmelser kunde utarbetas för
stadsliknande samhällen och möjligen också för småstäder.

Departementschefen.

Första, andra och tredje punkterna under förevarande paragraf
i stadsplaneutredningens förslag ha ej föranlett någon erinran i yttrandena
och torde böra godtagas.

I anslutning till fjärde punkten i förslaget har stadsplanekontoret
i Stockholm uttalat, att stad borde få rätt att uttaga bidrag för en genom park
gående tillfartsväg till ett bostadsområde. Stadsplaneutredningen har ansett,
att en sådan utökning av tomtägarnas förpliktelser icke borde komma till
stånd (se betänkandet s. 373). Då en bestämmelse i den av stadsplanekontoret
angivna riktningen skulle kunna verka orättvist i många fall, finner
jag utredningens ståndpunkt böra godtagas. Stadsplanekontoret har vidare
ansett, att om efter en gatas upplåtande behov uppkomme av bättre beläggning
än den som tidigare funnits, tomtägarna skulle belastas med kostnad
härför. Sådan kostnad torde dock lämpligen få betraktas som underhållskostnad
och till följd därav vila å staden. Utredningens förslag synes allts»
böra genomföras.

Beträffande femte punkten av utredningens förslag har i flera yttranden
anmärkts, att omfattningen av område för fördelning enligt 59 § av
gatumarksersättning delvis måste bestämmas från andra synpunkter än omfattningen
av område för fördelning av gatuanläggningskostnad och att det
därför icke alltid vore lämpligt att fördelningsområdenas gränser sammanfölle.
Denna anmärkning torde vara berättigad. Den av utredningen föreslagna
regeln, att särskilt fastställd grund för fördelning av gatumarksersättning
också skall användas för fördelning av gatuanläggningskostnad. bör därför

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

243

utgå. I sådana fall då fördelar stå att vinna genom en dylik sammankoppling
torde städerna i eget intresse komma att tillse, att den kommer till stånd.

Sjätte punkten innehåller enligt stadsplaneutredningens förslag föreskrift
om att gatuanläggningsbidrags belopp skall bestämmas efter kostnadernas
medelvärde inom hela gatudelen framför kvarteret. Stadgandet, som
saknar motsvarighet i gällande lag, är utformat i anslutning tfll 58 § i utredningens
förslag, där samma princip förordats i fråga om beräkningen av
gatumarksbidrag. Såsom förut anförts har jag för sistnämnda fall ansett det
riktigare att man vid beräkningen utgår från medelvärdet av marken framför
tomten. Det kunde då måhända synas riktigt att använda motsvarande
regel även vid beräknandet av gatuanläggningskostnad. Emellertid torde de
skäl, som tala för att beräkningen av gatumarksbidrag skall ske efter medelvärdet
av marken framför tomten, icke vara tillämpliga då fråga är om bidrag
till gatuanläggning. De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha
också utan undantag godtagit det nu förevarande stadgandet. Detta gäller
även dem som anmärkt på det förutnämnda förslaget under 58 §. Skulle anläggningskostnaden
beträffande gatan framför viss tomt vara högre än för
gatan i övrigt, synes anledning knappast föreligga att ägaren av denna tomt
ensam belastas därav. Ett rättvisare resultat torde i regel erhållas, om merkostnaden
fördelas på samtliga tomter vid gatudelen. .lag anser sålunda liksom
stadsplaneutredningen, att bidrag till gatuanläggningskostnad bör beräknas
efter kostnadernas medelvärde inom gatudelen framför kvarteret.

Stadsplaneutredningens förslag innehåller vidare i sjunde punkten en
jämkningsregel för det fall, att tomtägare visar att den fördel som genom
gatan beredes tomten icke svarar mot tomtägaren åvilande bidragsplikt.
Denna bestämmelse torde — i anslutning till den ändring som förordats i
fråga om motsvarande stadgande under 60 § beträffande jämkning av gatumarksbidrag
— böra omformuleras så, att bevisskyldigheten icke lägges på
tomtägaren. Vidare torde stadgandet med en mindre modifikation jämväl i
(ivrigt böra flyttas, lämpligen till 69 §.

Under sjunde punkten i departementsförslaget har i stället upptagits
de i åttonde punkten av utredningens förslag omförmälda bestämmelserna
om fördelning av kostnaderna för avloppsledning. Mot dessa bestämmelser
torde icke finnas anledning till erinran. Den av svenska stadsförbundet
berörda frågan, huruvida fastighetsägare utan stöd av gatukostnadsbestämmelser
kan åläggas att bekosta servisledning från sin fastighet till allmän
avloppsledning, torde ej påkalla särskild reglering. I regel får det anses vara
fastighetsägarens ensak alt bekosta dylik ledning.

Enligt nionde punkten i stadsplaneutredningens förslag — motsvarande
åttonde punkten i departementsförslaget — må till grund för bestämmande
av gatukostnad läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av
vad gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning.
Möjlighet öppnas härigenom att uttaga gatukostnadsbidrag, innan slutliga
uppgifter föreligga angående stadens utgifter för det ifrågavarande gatuarbetet.
Kostnaderna kunna uppskattas enligt eu på förhand uppgjord taxa

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

eller på annat sätt. Delta förslag synes, såsom av yttrandena jämväl framgår,
motsvara ett stort praktiskt behov.

Skulle det efter gatans eller avloppsledningens iordningställande visa sig,
att de verkliga kostnaderna avsevärt understiga vad vid fördelningen beräknats,
skall enligt stadsplaneutredningens förslag jämkning ske i de kostnadsbelopp
som påförts tomtägarna. Motsvarande jämkning förutsättes däremot
icke skola ske, om de verkliga kostnaderna visa sig överstiga de beräknade
och staden sålunda uttagit för låga bidragsbelopp. Emellertid är att märka,
att stadens räkenskaper i fråga om gatuarbetena icke torde föras på sådant
sätt att det blir möjligt att exakt angiva, huru mycket ett visst arbete kostar.
Ovisshet kan också råda om hur stort belopp som bör beräknas för arbetsledning,
administration in. m. Även om beräkningen av gatukostnadsbidragens
storlek uppskjutes till dess att gatuarbetet helt färdigställts och alla
räkenskaper föreligga färdiga, synes det alltså i regel icke vara möjligt att
angiva de »verkliga» kostnaderna såvitt avser viss tomtägare. Den av utredningen
föreslagna bestämmelsen härom synes mig böra utgå.

Jag förordar sålunda, att gatukostnadsbidragets storlek skall kunna definitivt
bestämmas, även om till grund för uträkningen endast ligga beräknade
kostnader. Jämkning efteråt skall icke kunna ske, vare sig på begäran av
markägare eller på framställning av staden. Någon svårighet att med erforderlig
säkerhet beräkna kostnaderna för anläggning av gata eller avlopp torde
icke föreligga. Hos städerna finnas allmänt tillförlitliga uppgifter rörande
kostnaderna för hithörande slag av arbeten. Skulle tvist uppkomma, torde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom framgår av styrelsens yttrande, ofta
kunna tillhandahålla material för frågans bedömande. Styrelsen har nämligen
alt pröva frågor om statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt har
därför ingående kännedom om städernas kostnader för iordningställande
av gator. Detta — jämte den prisstatistik som föreligger från styrelsens egen
byggnadsverksamhet — gör att styrelsen erhåller en god kännedom om prissättningen
på ifrågavarande område.

Mot tionde och elfte punkterna i utredningens förslag — motsvarande
nionde och tionde punkterna i departementsförslaget — synes ej
föreligga anledning till anmärkning.

Förslag till gatukostnadsbestämmelser, avfattade i enlighet med den nya
lagen, torde böra utarbetas av byggnadsstyrelsen. Därvid bör beaktas det av
svenska landskommunernas förbund uttalade-önskemålet om ett särskilt normalförslag
med förenklade bestämmelser för stadsliknande samhällen, eventuellt
också för småstäder.

69 §.

G9 § i stadsplaneutredningens förslag innehåller erinran om att viss förmånsrätt
tillkommer slads fordran å gatukostnad. Då jag ej velat upptaga
utredningens förslag om sådan förmånsrätt, har i förevarande paragraf i
stället införts föreskrift om jämkning av galukostnadsbidrag, vars storlek
icke svarar mot nyttan för tomtägaren av det arbete som bidraget avser. Angående
denna föreskrift hänvisas till vad därom anförts under 68 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

245

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande i vissa fall.

70 §.

Paragrafen motsvarar 52 § första stycket stadsplanelagen och 70 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 379—391 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför, att enligt förslaget skulle mark
kunna avstås även om stadsplan vore fastställd men endast om den vore i
en enda ägares hand. Det kunde dock icke vara rimligt, att frågan om avstående
av mark skulle vara beroende enbart av antalet markägare inom
ett område. En väsentlig ökning av markägarnas skyldighet att avstå mark
borde tillkomma. Drätselkammaren i Malmö ifrågasätter likaledes, om icke
mark borde kunna avstås även inom stadsplanelagt område i flera ägares
hand. Dessa ägare kunde tvingas att bilda en förening för ekonomiska uppgörelser
i samband med markens avstående. Kommunalfullmäktige i Tierps
köping anse, att de nya bestämmelserna vore för vaga och oklara för att
kunna tillämpas i någon större utsträckning, exempelvis på mindre markexploatörer.
Fullmäktige föreslå därför, att bestämmelserna utarbetas så att
ett samhälle efter ansökan hos Kungl. Maj:t kan ålägga viss markexploatör,
stor eller liten, att utan ersättning avstå erforderlig mark till gator och allmänna
platser, dock att om det markområde som borde avstås skulle bli
oskäligt stort i förhållande till den försäljningshara arealen, ersättning skulle
utgå efter av värderingsnämnd fastställt pris, som skulle bestämmas av förhållandet
mellan »gratismark» och försäljningsbar areal, allt i enlighet med
ortens gängse priser. Även byggnadsnämnderna i Bords och Kinna förorda
en utvidgning av markägarnas förpliktelser att avstå mark under framhållande
bl. a., att en tillämpning av bestämmelserna icke finge uteslutas, om
marken exploaterades långsamt eller om markägarens innehav utgjordes av
långsmala ägolotter av ringa bredd men betydande längd.

Kammarkollegiet ställer sig tveksamt till förslaget att borttaga den i gällande
lag stadgade maximeringen av markägares skyldighet att avstå mark
till allmänna ändamål. För den enskilde hade maximeringen inneburit en
viss trygghet gent emot alltför överdrivna anspråk från stadspianesamhällets
sida. Om i vissa fall staden önskat erhålla mera mark än 40 procent, hade
frågan i praktiken lösts så, att genom s. k. stadsplaneavtal markägaren tillmötesgått
stadens önskningar i avseende å överlåtelse av markareal mot
det att markägaren erhållit kompensation i form av större byggnadskroppar
inom området. Det syntes kollegiet vara försiktigast, alt någon maximering
bibehölles eller, om maximeringen borttoges, att uppkommen tvist om
markägares skyldigheter hänskötes till särskild nämnd. Drätselkammaren i
Norrköping ifrågasätter, huruvida det icke vid förhandlingar mellan staden
och markägaren om frivilligt avstående av mark kunde vara av värde för
staden alt äga stöd i en låt vara förhöjd procentgräns, även om svårigheterna
alt här ernå en rätlvis avvägning ingalunda av drätselkammaren underskat -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

tades. Svenska teknologföreningen framhåller däremot, att den gällande 40
procent-gränsen för den markareal, som markexploalör hade att överlåta
till staden, i många fall visat sig vara till hinder för en rationell stadsplaneläggning.
Förslaget tillstyrktes därför. Stadsplanekontoret i Stockholm anför
också, att den föreslagna ändringen vore väl motiverad.

Lantmäteristgrelsen anser, att det i paragrafens andra stycke förekommande
uttrycket »först erhöll kännedom om att fråga väckts» syntes böra
närmare definieras. En tillämpning av bestämmelsen i detta stycke kunde
ha stor ekonomisk betydelse för dem det berörde, understundom väsentligt
större än antagande och fastställelse av stadsplan. Ett stadgande syntes därför
böra införas i byggnadsstadgan därom, att markägaren skulle underrättas
om att frågan väckts, på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan
föreslagits för där angivet fall. Att så skulle ske syntes nämligen
icke följa av 37 § byggnadsstadgan. I förevarande paragraf borde vidare
angivas, var frågan skulle ha väckts. Av 37 § byggnadsstadgan syntes
ej nödvändigtvis framgå, att detta skulle ha skett i stadsfullmäktige. Därjämte
talades i paragrafen om att fråga »väckts» och i 37 § byggnadsstadgan
om att fråga »uppkommer». I 68 § byggnadslagen utsädes direkt,
att där omnämnd fråga skulle ha väckts hos stadsfullmäktige. Svenska
kommunaltekniska föreningen gör samma uttalande samt tillägger, att det
kunde vara praktiskt om stadsfullmäktige gåve drätselkammaren eller annat
lämpligt organ generellt uppdrag att utföra alla förberedande åtgärder
rörande förslag enligt förevarande paragraf. Förslaget syntes icke böra
underställas stadsfullmäktige förrän i samband med ett till detsamma eventuellt
hörande förslag till stadsplan. Föreningen anser vidare böra klarläggas,
i vilka avseenden förändring i äganderätten skulle vara utan verkan.
T. ex. för det fall att viss del av området försålts och viss mark inom denna
del av området, om försäljning icke skett, hade skolat avstås. Det vore
tveksamt, om den nye ägaren skulle avstå denna mark, oberoende av hur
stor procent den utgjorde av delen av området, eller om samma areal skulle
avstås inom annan del av säljarens återstående område. Liknande begäran
om förtydligande av andra stycket i paragrafen har vidare framställts av
länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Stockholms stads fastighetskontor,
stadsplanekontoret i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, stadsarkitekten
i Eslöv och byggnadsnämnden i Borås.

Slutligen ifrågasätter Stockholms stads byggnadsnämnd, om det funnes tillräcklig
garanti mot att ett samhälle, till vilket mark enligt paragrafen avståtts,
icke sedermera behölle denna mark och använde den för bostadsbebyggelse,
medan länsstyrelsen i Norrbottens län finner paragrafens avfattning
mindre lyckad i vad avser förutsättningarna för skyldighet att avstå mark
och föreslår omredigering.

Departementschefen.

Kungl. Maj ds förordnande enligt nuvarande 52 § stadsplanelagen om skyldighet
för markexploalör att utan ersättning avstå mark innebär, att ägande -

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

247

rätten till marken omedelbart övergår till staden. De olägenheter, som detta
medför för markägaren, ha enligt vad stadsplaneutredningen uttalar lett till
att beslut om avstående av mark icke ansetts kunna meddelas, om ej markägaren
omedelbart eller inom en nära framtid får en betydande nytta av
stadsplanen. För att vinna en önskvärd större tillämpning av stadgandet
föreslår utredningen, att beslutet icke skall medföra att äganderätten till
marken omedelbart övergår till staden. Först då markägaren visar sin avsikt
att draga nytta av exploateringsmöjligheterna, vilket sker genom att markägaren
begär tomtindelning, eller staden får behov av marken för att iordningställa
den för avsett ändamål skall äganderätten övergå.

Emot stadsplaneutredningens förslag synes kunna erinras, att det skapar
risk för oreda i fastighetsbildningshänseende. Det kan knappast vara ändamålsenligt
att, sedan stadsplan fastställts och Kungl. Maj:t bestämt att vissa
områden skola avstås, låta anstå med äganderättens övergång och därigenom
möjliggöra att markägaren kan rättsligen förfoga över marken genom överlåtelser
m. m. intill dess den behöver tagas i anspråk. Jag anser fördenskull
att äganderätten liksom enligt gällande lag bör övergå med Kungl. Maj:ts
beslut om att marken skall avstås. Någon särskild överlåtelsehandling erfordras
alltså ej.

Vad nu sagts innebär ej, att marken skall få omedelbart tagas i anspråk
av staden. Därmed bör anstå tills staden verkligen behöver den. Jag vill
också framhålla, att staden ej lämpligen bör avstycka marken förrän det
är aktuellt att taga den i anspråk, enär det ej sällan händer att stadsplanen
behöver jämkas något. Om en sådan jämkning sker och Kungl. Maj:ts beslut
om marks avstående anpassas därefter, lärer utan vidare vara klart att
de först bestämda gränserna förfallit, såframt ej avstyckning mellankommit.
Har avstyckning skett, måste Kungl. Maj:ts beslut föranleda ny förrättning
för att rätta fastighetsgränserna.

Vad angår de närmare villkoren för paragrafens tillämpning torde, såsom
stadsplaneutredningen föreslår, böra fordras att det är fråga om ett område
i en ägares hand och att ägaren har sådan nytta av planens genomförande
att det med hänsyn till detta förhållande och övriga omständigheter kan anses
skäligt att han avstår marken. Om staden skulle erhålla rätt att påfordra avstående
av mark även i sådana fall, då marken är uppdelad i smärre områden
med olika ägare, torde det för ernående av rättvisa delägarna emellan bli
nödvändigt med något slags clearingförfarande. Delägarna skulle t. ex. kunna
ingå i en förening för utjämning av uppkomna orättvisor. Fn sådan anordning
synes dock alltför omständlig och besvärlig och är ej heller nödvändig för
att nå ett rimligt resultat. Att märka är nämligen, att även ägarna av mindre
områden få bära sin skäliga andel av kostnaderna för gator och allmänna
platser genom de galumarksbidrag, som uttagas av tomtägarna, låt vara att
dessa bidrag uttagas på eif senare stadium, sedan tomterna bildats, och i
penningar i stället för genom avstående av mark.

För att ifrågavarande stadgande skall vara tillämpligt kräves icke, att hela
det område, som lägges under stadsplan, tillhör en enda ägare. Planen kan

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

omfatta även åtskillig annan mark. I ett yttrande beröres särskilt det fallet
att markägarens område har formen av en remsa med stor längd och ringa
bredd. I dylikt fall uteslutes ofta tillämpningen av stadgandet därigenom att
markägaren icke kan förväntas sälja ett flertal tomter. Hans nytta av planen
blir därför icke så stor, att det skäligen kan påfordras att han avstår
någon mark.

Stadsplaneutredningen föreslår, att den nuvarande 40-procentregeln i fråga
om omfattningen av den mark, som ägaren skall vara skyldig att avstå,
upphäves. Detta förslag kritiseras av ett par myndigheter, bl. a. kammarkollegiet,
som anser att den angivna maximeringen inneburit en viss trygghet
för de enskilda gent emot överdrivna anspråk från stadens sida. I andra
yttranden framhålles däremot, att förslaget vore lämpligt. Att angiva någon
viss arealgräns, uttryckt i procent av hela områdets areal, intill vilken markägarens
skyldighet att avstå mark skäligen bör sträcka sig, synes på grund
av sakens natur icke vara möjligt. Då den nuvarande 40-procentregeln därjämte
i praktiken visat sig vara till hinder för en rationell stadsplaneläggning,
torde utredningens förslag böra godtagas.

Stadsplaneutredningens förslag innebär i motsats till gällande lag, att förordnande
om avstående av mark skall kunna meddelas även för område,
som redan är stadsplanelagt. Stadsplaner ha tidigare ej sällan fastställts för
mycket stora områden, utan att exploatering kommit till stånd. Det vore,
såsom stadsplaneutredningen framhåller, otillfredsställande om en tillämpning
av paragrafen skulle vara utesluten i dessa fall. Enligt utredningens
förslag skall förordnande om avstående av mark kunna meddelas under
samma förutsättningar, då stadsplan redan finnes, som då område stadsplanelägges
för första gången. För markägarna torde det emellertid medföra
en viss känsla av otrygghet om de, oaktat stadsplan finnes fastställd,
kunna utsättas för krav från stadens sida på avstående av mark. Med hänsyn
härtill och då det även i övrigt synes skäligt att stadens möjligheter att
erhålla fri mark till gator, parker m. m. något begränsas för det fall, då
stadsplan förut upprättats, torde böra för tillämpning av stadgandet i sistnämnda
fall ytterligare fordras, att ägarens markinnehav omfattar åtminstone
ett helt byggnadskvarter.

I ett yttrande har uttalats farhågor för att ett samhälle, som fått mark för
allmänt ändamål överlåten till sig, sedermera kunde använda marken för
vanlig bostadsbebyggelse. En sådan ändrad markdisposition förutsätter emellertid
att ändring av stadsplanen först kommer till stånd. Detta förhållande
torde innebära tillräcklig garanti mot missbruk.

Andra stycket i stadsplaneutredningens förslag innehåller, att om området
var i en ägares hand, då markägaren först erhöll kännedom om att fråga
väckts om tillämpning av bestämmelserna i första stycket, skall därefter
inträffad förändring i äganderätten vara utan verkan. Stadgandet innebär,
att frågan om avstående av mark till staden helt skall bedömas som om
området alltjämt vore i en ägares hand. Detta synes i och för sig lämpligt.

Ett beslut om marköverlåtelse kan stundom drabba en markägare hårt.

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Särskilt kan detta vara förhållandet i fråga om en sådan markägare, som
efter överlåtelse från den ursprunglige markexploatören förvärvat viss del
av exploateringsområdet. Inom denna del kan t. ex. vara beläget ett värdefullt
område, som skall avstås för allmän byggnad. Det är därför av största
betydelse för en spekulant på fastighet inom exploateringsområdet, att han
får kännedom om den skyldighet att avstå mark som åligger eller kan komma
att åläggas honom. Enligt utredningens förslag förutsättes upplysning i
sådant hänseende komma att meddelas den nye ägaren genom den förutvarande
ägarens försorg. Detta synes dock ej innebära tillräcklig garanti
för att den nye ägaren verkligen får kännedom om det krav på avstående
av mark som hotar honom. Åven med hänsyn till fastighetskreditväsendet
torde det vara nödvändigt, att detta klargöres. Detta synes kunna ske genom
att anteckning om förhållandet göres i fastighets- eller inteckningsboken, vilket
i sin tur medför att upplysning i ämnet framgår av gravationsbevis beträffande
fastigheten. Jag föreslår därför, att när fråga väckts om tillämpning
av bestämmelserna i paragrafens första stycke, anmälan därom skall
göras hos inskrivningsdomaren, vilken har att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning om förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.
För att fråga skall ha väckts rörande avstående av mark lärer icke
böra fordras, att stadsfullmäktige tagit ställning i ärendet. Det synes tillräckligt
att byggnadsnämnden upptagit frågan och därvid kommit till den
uppfattningen, att framställning i ämnet bör göras från staden till Kungl.
Maj :t. Med hänsyn härtill är det enligt förslaget byggnadsnämnden, icke
stadsfullmäktige, som skall göra anmälan till inskrivningsdomaren.

Skulle det, sedan anmälan till inskrivningsdomaren gjorts, visa sig att något
beslut om avstående av mark ej kommer till stånd, torde anteckningen
i fastighets- eller inteckningsboken böra avföras. Anmälan därom bör göras
av byggnadsnämnden. Begäran om anteckningens avförande kan givetvis
också framställas av fastighetsägaren.

Paragrafens tredje stycke innehåller i enlighet med stadsplaneutredningens
förslag stadgande om rätt för Kungl. Maj:t i vissa fall att förordna om ändring
i beslut, som avses i första stycket.

71—73 §§.

Dessa paragrafer motsvara 52 § andra och tredje styckena samt 53 § stadsplanelagen
ävensom 71—73 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 391 i belänkandet)
.

Yttrandena.

Den i 71 § tredje slycket av utredningens förslag stadgade skyldigheten alt
betala ersättning för byggnader, stängsel, skog m. in., som finnas på till staden
enligt 70 § överlåten mark, har kritiserats i några yttranden. Sålunda anför
svenska kominunaltekniska föreningen, att byggnader eller andra anläggningar
på marken i regel måste rivas och därför ej hade något verkligt värde
för vare sig markägaren eller staden. Under sådana förhållanden vore det icke

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

motiverat att tillerkänna markexploatören ersättning därför. Därest markägaren
begärde det, borde han dock vara berättigad att vid tid, då marken
toges i besittning av staden, på egen bekostnad bortföra byggnader, stängsel
och andra anordningar ävensom växande träd, som icke kunde behållas med
hänsyn till markens blivande användning. Ersättning borde sålunda icke
utgå under andra förhållanden än om staden toge marken i besittning tidigare
än som erfordrades för områdets exploatering eller om ifrågavarande
värdeobjekt kunde anses ha ett bestående värde för staden även efter stadsplanens
genomförande. Stadsplanekontoret i Stockholm uttalar ungefär samma
mening. Stockholms stads fastighetskontor anser också, att staden icke skäligen
borde åläggas att betala för byggnader, stängsel och dylikt, som vid
stadsplanens genomförande ej längre kunde brukas utan måste borttagas.
Endast för det fall att en befintlig byggnad intagits i stadsplanen för att användas
för något stadens eget ändamål syntes ersättning böra ifrågakomma.
Stadsfullmäktige i Trollhättan framhålla, att stadens ersättningsskyldighet
syntes böra begränsas till att avse blott byggnad. Beträffande på rot stående
träd borde ersättning icke utgå i det fall, att avverkning av träden skulle försvåra
områdets användande för avsett ändamål och förbud mot avverkning
sålunda förelåge. I dylikt fall saknade träden nämligen värde för markägaren.
Övriga träd kunde avverkas av markägaren, innan staden toge området i besittning.
I varje fall borde för undvikande av tolkningssvårigheter stadgandet
avfattas så att det närmare anslöte sig till 2 § i 1895 års lag angående vad till
fast egendom är att hänföra.

Mot bestämmelserna i övrigt i 71 § samt mot 72 § i utredningens förslag
ha de hörda myndigheterna och sammanslutningarna icke haft något att
erinra.

Rörande 73 § påyrkar Stockholms stads fastighetskontor, att hänsyftningen
på gatukostnadsbestämmelser borde uteslutas och sista satsen i paragrafen
sålunda utgå. Då i 70 § den nu gällande begränsningen för avstående av
mark övergivits och det överlåtits åt Kungl. Maj:t att från fall till fall bedöma
den skäliga omfattningen av mark, som skulle avstås, syntes det naturligt
att åt Kungl. Maj:t även överlämnades att bedöma den omfattning, i
vilken bidrag till anläggningskostnader skulle utgå. Göteborgs stads fastighetskontor
anser likaledes, att sista satsen i paragrafen borde utgå, emedan
det knappast kunde föreligga anledning till att markägaren skulle bidraga
till gatuanläggningskostnaden i mindre utsträckning än han hade att avstå
gatumark.

Departementschefen.

Det i 71 § andra stycket i utredningens förslag upptagna stadgandet om
besittningstagande av mark, som markexploatör har att avstå, är icke behövligt
med hänsyn till den avfattning 70 § erhållit i departementsförslaget
och bör därför utgå.

Gällande lag saknar föreskrift om hur det skall förfaras, då byggnad,
stängsel, växande skog eller dylikt finnes på mark, som markexploatör avstår
till staden. Utredningens förslag till 71 g tredje stycket innebär, att mark -

Kungl. Maj.ts proposition, nr 131.

251

ägaren är berättigad till ersättning av staden för sådana tillbehör till marken,
då denna tages i besittning. Skäl kunna visserligen anföras för den i vissa
yttranden framförda ståndpunkten, att dessa tillbehör borde tillfalla staden
utan ersättning. Den av stadsplaneutredningen föreslagna regeln synes emellertid
äga principiella företräden och medför dessutom den praktiska nyttan,
att arealen av den mark, som markexploatören skall avstå, kan bestämmas
utan hänsyn till om å marken eventuellt finnes byggnad, träd, växande gröda
eller dylikt. Värdet av dessa tillbehör till marken minskas, såsom i vissa yttranden
framhålles, ofta därigenom, att de bli onyttiga vid stadsplanens genomförande.
Detta bör även påverka lösenbeloppet. Med hänsyn bl. a. härtill
torde skyldigheten för staden att betala ersättning för dylika tillbehör icke
bli särskilt betungande. Stadsplaneutredningens förslag synes alltså böra godtagas.

I ett yttrande ha uttalats farhågor för att tolkningen av del nyss berörda
stadgandet i 71 § tredje stycket skall möta svårigheter. Av stadgandet framgår,
att det endast är själva marken som tillfaller staden utan ersättning.
För byggnad, stängsel, växande skog, plantering och annat tillbehör till marken
skall däremot betalas ersättning. Innebörden av stadgandet synes mig
knappast kunna föranleda tvekan.

Vad slutligen angår 73 §, innehåller denna paragraf enligt förslaget, att
Kungl. Maj:t i beslut jämlikt 70 § kan föreskriva, alt markexploatören skall
bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom ifrågavarande område,
dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbestämmelser eller eljest
äger uttaga av tomtägarna. Den sistnämnda begränsningen av markexploatörens
skyldigheter torde, såsom i vissa yttranden framhålles, sakna berättigande.
Kungl. Maj:t har enligt förslaget rätt att fritt fastställa arealen av den
mark som markexploatören skäligen skall avstå. Samma frihet lärer då böra
föreligga för Kungl. Maj:t att bestämma omfattningen av den skyldighet som
bör åvila markexploatören att bidraga till kostnaden för gatuanläggning.
Sista punkten i den föreslagna 73 § synes alltså böra utgå.

Om underhåll av gata in. in.

74 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett smärre redaktionella jämkningar, med
54 § sladsplanelagen och 74 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen och länsarkitekten i Kronobergs län framhålla, att av
lagtexten borde framgå att de underjordiska ledningar som avsåges i paragrafen
vore sådana, som nedlagts i gata eller annan allmän plats, d. v. «.
allmänna ledningar.

Departementschefen.

Det torde vara klart, att paragrafen bör avse allmänna avloppsledningar.
I fråga om stadens enskilda ledningar, t. ex. från en viss staden tillhörig anläggning.
erfordras ej något stadgande. Däremot bör även sådan allmän av -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

loppsledning, som till äventyrs korsar byggnadskvarter eller annat enskilt
område, inbegripas. Paragrafen har jämkats i enlighet härmed.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Bortsett från vissa jämkningar av redaktionell natur överensstämmer paragrafen
med 55 § stadsplanelagen och 75 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen anmärker, att gator ofta byggdes i annat höjdläge
än vad stadsplanen angåve, vilket oftast berodde på att gatuprofilerna
icke vore i detalj så genomarbetade som önskvärt vore, när stadsplanen fastställdes.
I detta avseende syntes kravet på stadsplanearbetet böra skärpas.
Om gata anlades i annat höjdläge än stadsplanen angåve, och detta medförde
uppenbar skada för tomtägare, borde staden ersätta denna skada.

Departementschefen.

Om staden vid stadsplans genomförande avviker från denna, lärer tomtägare,
som lider skada därav, enligt allmänna regler kunna påfordra rättelse
eller skälig ersättning. Paragrafen reglerar endast skada genom åtgärder som
stå i överensstämmelse med stadsplanen.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §.

Stadgandet som saknar motsvarighet i gällande lag överensstämmer, efter
vissa jämkningar, med 97 § i utredningens förslag (motiv, se s. 403—404).

Yttrandena.

Överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter, om icke förordnande enligt
förevarande paragraf alltid borde meddelas vid inkorporering av mark,
som, därest inkorporering icke ägt rum, skulle ha reglerats av byggnadsplan
på landet. Frågan borde i varje fall prövas, då markägare begärde del.
Stockholms stads fastighetskontor anser att det borde ankomma på staden
att bedöma, om planläggning av visst område erfordrades för stadens naturliga
utveckling eller icke. Om staden funne att så vore fallet, borde endast
stadsplan kunna ifrågakomma. Skulle staden åter finna det lämpligt, att
låta området behålla sin landsbygdskaraktär, torde det böra ankomma på
staden att göra framställning om tillämpning av förevarande paragraf. Stadgandet
borde alltså jämkas så att förordnande om tillämpning av byggnadsplaneinstitutet
endast finge påkallas av staden. Länsarkitekten i Kristianstads
län framhåller, att besiktning på platsen och kännedom om lokala förhållanden
i de flesta fall vore nödvändiga för avgörande av fråga, huruvida
stadsplan eller byggnadsplan borde upprättas. Förordnande om tillämpning
av byggnadsplan i stad borde därför ankomma på länsstyrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

253

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits böra de för landsbygden
avsedda bestämmelserna angående byggnadsplan kunna i vissa fall göras
tillämpliga även inom städer. Tillämpningen av byggnadsplaneinstitutet i
stad är, såsom förut nämnts, motiverat av att städerna ej sällan omfatta
betydande jordbruks- och skogsområden samt att tätbebyggelse kan uppkomma
inom dylika områden utan samband med stadens egentliga kärna. Behov
kan även eljest någon gång uppkomma i stad av en enklare detaljplan med
mindre skyldigheter för staden än stadsplanen. Det är emellertid av vikt,
att byggnadsplanen icke konnner till användning med avseende å områden
som rätteligen böra stadsplaneläggas. Byggnadsplan bör därför icke få tilllämpas
i stad annat än efter förordnande i varje särskilt fall. För vinnande
av en enhetlig praxis torde meddelande av sådant förordnande böra ankomma
på Kungl. Maj:t. Sådant förordnande bör gälla endast tills vidare och
kunna upphävas.

1 allmänhet torde framställning om förordnande enligt denna paragraf
komma att göras av stad, som ju har det största intresset av att byggnadsplan
och ej stadsplan kommer till användning. Det har i ett yttrande ifrågasatts
att tillämpningen av byggnadsplaneinstitutet skulle göras beroende av
att staden gjorde framställning härom. Uppställande av ett dylikt villkor
skulle emellertid innebära, att stad skulle, om omständigheterna icke äro
sådana att stadsplan kan framtvingas, kunna hindra tätbebyggelse inom ett
landsbygdsområde, även om Kungl. Maj:t skulle finna den böra få komma
till stånd. Detta kan icke vara lämpligt. Då beslutanderätten skulle ankomma
på Kungl. Maj:t, torde icke vara att befara, att byggnadsplanen kommer till
användning i stad annat än då så är motiverat från allmän synpunkt. Det
är emellertid uppenbart, att därest framställning göres om tillämpning av
byggnadsplan i stad, tillfälle bör beredas staden att yttra sig över framställningen.

Om utomplansbestämmelser.

77—80 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna
i 11 och 82—85 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 397—398 i betänkandet)
.

Om förhud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

Under denna rubrik bar stadsplaneutredningen i 137—142 §§ upptagit
vissa för stad och landet gemensamma bestämmelser, vilka bland annat äro
avsedda att ersätta föreskrifterna i den provisoriska lagen den 24 maj 1942
om förbud mot bebyggelse till binder för försvaret.

Enligt 1 § i 1942 års lag må nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten
av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

användning i''ör rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas
försvaret. Vad sålunda stadgats om nybyggnad skall ock gälla väsentlig omeller
tillbyggnad ävensom anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller
materialgård. Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning
eller flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i närheten
av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att
nu angivna bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning. Jämlikt 2 §
åligger det i ort, där byggnadsnämnd finnes, nämnden att vid prövning av
fråga om byggnadslov iakttaga vad i 1 § stadgas eller av länsstyrelsen med
stöd av samma paragraf föreskrivits. För annan ort äger länsstyrelsen enligt
andra stycket av 2 § stadga, att nybyggnad eller väsentlig om- eller
tillbyggnad eller anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård,
som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga rum, med
mindre länsstyrelsen prövat, att hinder som avses i 1 § ej föreligger däremot.
I 3 § föreskrives, att innan beslut meddelas med anledning av ansökan
om byggnadslov eller tillstånd enligt 2 §, byggnadsnämnden eller länsstyrelsen
skall, därest tvekan kan råda huruvida hinder som avses i 1 § föreligger,
inhämta yttrande därom av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att 1942 års lag enligt vad erfarenheten
gåve vid handen visat sig vara från militär synpunkt värdefull samt i huvudsak
ändamålsenligt och lämpligt utformad. Lagen hade i allmänhet icke
medfört något större intrång för markägarna, vilket dock måste ses i belysningen
av att byggnadsverksamheten under krigsåren varit relativt liten.
Utredningen delade den av de militära myndigheterna hävdade meningen,
att en lagstiftning rörande bebyggelsens anpassning med hänsyn till försvarsintressena
erfordrades även under fredsförhållanden. Vid bedömandet av
frågan om lagstiftningen i ämnet borde bibehållas i sin nuvarande form eller
om föreskrifterna borde inarbetas i den allmänna byggnadslagstiftningen,
borde hänsyn tagas till att jämväl bebyggelsen kring civila flygplatser krävde
närmare reglering. För reglering av byggnadsverksamheten kring civila
flygfält nödgades man för närvarande lita till de möjligheter som expropriationslagen
och stadsplanelagen erbjöde. Expropriationsförfarandet vore emellertid
för tungrott och dyrbart. Genom stadsplanelagens regleringsmöjligheter
kunde visserligen mången gång olämplig bebyggelse hindras i närheten av
flygplatser inom städer och samhällen. Begränsningen av byggnadsrätlen
kunde dock med hänsyn till markägarnas berättigade intressen icke sträckas
utöver en viss gräns, enär någon skyldighet för flygplatsens ägare att betala
uppkommande skador icke förelåge. En väsentlig brist vore också, att då
behovet av de för flygplatsen erforderliga byggnadsbestämmelserna avsåge
jämväl angränsande landskommuner, någon möjlighet att få bestämmelserna
fastställda även för landskommunerna endast i undantagsfall förelåge. Del
syntes fördenskull ofrånkomligt att större möjligheter till reglering av bebyggelsen
kring civila flygplatser skapades. Föreskrifter om hänsynstagande

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

255

till den civila luftfarten hade sin givna plats i den allmänna byggnadslagstiftningen.
Det förefölle då ändamålsenligt, att även föreskrifterna om byggnadsverksamhetens
reglering i närheten av befästningar och militära flygplatser
upptoges i nämnda lagstiftning.

Utredningen anför vidare, att 1942 års lag hade avseende endast å bebyggelse
men däremot icke å planläggningen av byggnadsverksamheten. Uppenbarligen
borde den nya lagstiftningen innehålla uttryckliga bestämmelser
om hänsynstagande till försvarets och luftfartens intressen vid planläggning
av olika slag. Vid sidan härav funnes behov av föreskrifter om att försvarets
och luftfartens intressen skulle beaktas även vid byggande. Föreskrifterna
härom borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena
i den nuvarande provisoriska lagen. Ett allmänt förbud borde sålunda
meddelas mot byggande till men för försvaret eller luftfarten. Detta förbud
erhölle betydelse ej blott inom sådana i närheten av befästningar och flygplatser
belägna områden, där planläggning icke skett, utan även inom planlagda
områden, därest planer — exempelvis på den grund att anläggningen
tillkommit först efter planens fastställande — utformats utan erforderligt
beaktande av ifrågavarande intressen.

Yttrandena.

Upptagande i byggnadslagstiftningen av bestämmelser angående reglering
av bebyggelsen kring militära anläggningar och flygplatser har föranlett erinran
endast av överlantmätaren i Stockholms lån, som ifrågasätter om icke
dessa bestämmelser bättre hörde hemma i expropriationslagstiftningen. Det
förefölle i varje fall mindre tilltalande att, på sätt nu föreslagits, på administrativ
väg åstadkomma en mängd ingrepp, vilka egentligen hade karaktär
av expropriation. Man kunde ifrågasätta om icke det enklaste sättet att säkerställa
en kontroll över bebyggelsen kring flygplats vore, att denna försäkrade
sig om så mycket mark antingen med äganderätt eller genom servitut,
att ytterligare regleringar i form av byggnadsförbud icke erfordrades
eller åtminstone nedbringades till ett minimum, överbefälhavaren har däremot
uttalat, att det från militär synpunkt vore av stort värde, att den nuvarande
provisoriska lagstiftningen, som visat sig vara tillfyllest för att förhindra
bebyggelse som kunde försvåra eller omöjliggöra användningen av
befästning eller militärt flygfält, finge en permanent karaktär. Det vore nämligen
nödvändigt att under rådande fredsperiod förhindra, att utnyttjandet
av de försvarsanordningar, som ofta för mycket betydande kostnader blivil
utförda, framdeles äventyrades. Även nya befästningar och flygfält torde i
framtiden komma till utförande. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att nu
gällande bestämmelser angående förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret
icke medfört några större inskränkningar i markägarnas rätt att bebygga
sin mark. De skäl som anförts för bestämmelsernas bibehållande under
normala tidsförhållanden syntes bärande. Även .särskilda regler bil förmån
för civila flygplatser syntes oundgängligen nödvändiga.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Den provisoriska lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret avser att trygga militära flygfälts, befästningars och
andra militära anläggningars användbarhet vid krig. För att icke värdet
av de militära anläggningar, som med stora kostnader redan utförts eller
framdeles kunna komma att utföras, skall gå förlorat genom en bebyggelse,
som minskar anläggningarnas effektivitet, måste anses önskvärt, att nu gällande,
provisoriska bestämmelser i ämnet ersättas av föreskrifter av permanent
karaktär. Såsom stadsplaneutredningen funnit böra dessa föreskrifter
upptagas i byggnadslagstiftningen.

Några författningsbestämmelser som direkt avse reglering av bebyggelsen
kring civila flygplatser ha icke meddelats i vårt land. Det är emellertid
uppenbart att sådana föreskrifter erfordras för att trygga trafiksäkerheten
vid begagnande av flygplatserna. Bestämmelser härom torde därför böra upptagas
i den nya byggnadslagstiftningen.

Hänsynstagande till försvarets och luftfartens intressen bör ske såväl vid
planläggning av olika slag isom vid själva byggandet. Mark bör sålunda vid
planläggning kunna undantagas från tätbebyggelse, om så finnes påkallat av
militära skäl eller med hänsyn till luftfartens intressen. Planläggningen
kan, särskilt då det gäller tillgodoseendet av sistnämnda intressen, avse reglering
av höjd å byggnader, skorstenar in. in. Även i utomplansbestämmelser
böra föreskrifter härom kunna meddelas. Närmare bestämmelser om beaktandet
av försvarets och luftfartens intressen vid planläggning och vid uppgörandet
av utomplansbestämmelser torde böra upptagas i byggnadsstadgan.
Bestämmelserna om hänsynstagande till försvaret och luftfarten vid byggande
torde, såsom utredningen förordat, böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med stadgandena i den nuvarande provisoriska lagen.

Regleringen av förevarande spörsmål har av utredningen ansetts böra ha
sin plats bland de för städerna och landet gemensamma bestämmelserna.
Föreskrifterna om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret och luftfarten
böra emellertid utformas under hänsynstagande till förefintliga olikheter
i administrativt hänseende mellan städerna och landsbygden. Med
hänsyn härtill ha de bestämmelser i nu ifrågakomna hänseende, som gälla
städerna, upptagits i förevarande avdelning av lagen. Motsvarande föreskrifter
för landet ha upptagits i den avdelning, som avser endast landet.

81 §.

Stadgandet, som motsvarar 1 § första stycket i 1942 års lag om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret, återgiver med vissa jämkningar
bestämmelsen i 137 § första stycket i utredningens förslag, i vad detsamma
avser stad (motiv, se s. 441—442 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har ansett önskvärt, att innebörden av begreppet
befästning klargjordes. Från militärt håll hade gjorts gällande, att till

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

257

befästning i lagens mening vore att hänföra även ammunitionsförråd eller
sprängämnesupplag samt skyddsrum av mera permanent beskaffenhet. Luftfartsstyrelsen
anför att det från luftfartssynpunkt vore ett ofrånkomligt säkerhetskrav,
att ljusreklamer eller dylikt, som från luften kunde förväxlas
med signalsystem eller belysningsanläggning på flygplats, icke anordnades
i närheten av sådan plats. Det syntes styrelsen önskvärt, att även dylika anordningar
kunde förbjudas. Länsarkitekten i Stockholms län anser, att därest
i förevarande stadgande avsedd anläggning anordnades, plan eller utomplansbestämmelser
borde ändras så att kollision mellan de olika intressena
ej uppstode. Stadgandet borde därför kompletteras med föreskrift om överarbetning
av plan eller bestämmelse samt om byggnadsförbud i avbidan
härpå. Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en anläggning ofta kunde vara avså
tillfällig natur — den kanske endast komme att få betydelse under krig
eller vid krigsfara — att en revision av planen eller utomplansbestämmelsema
icke vore påkallad. Styrelsen ville därför icke påyrka den ifrågasatta
kompletteringen av paragrafen. Byggnadsnämnden i Vänersborg anser önskvärt,
att närmare anvisning lämnades om de områden inom ett samhälle,
inom vilka hänsyn till försvarsanläggning borde tagas vid bebyggelsen. I
lagtexten borde intagas föreskrift om att anvisning härom skulle lämnas
av vederbörande försvarsmyndighet. Byggnadsnämndens prövning av hithörande
frågor bleve eljest onödigt betungande.

Departementschefen.

Förevarande stadgande har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med
1 § första stycket i 1942 års lag. De anläggningar, som skyddas genom stadgandet,
äro befästningar och flygplatser. Till befästningar räknas, på sätt
framhölls av dåvarande chefen för justitiedepartementet vid tillkomsten av
1942 års lag, även mindre anläggningar såsom bunkers och dylikt. Ammunitionsförråd,
sprängämnesupplag eller skyddsrum torde däremot icke vara
att hänföra till befästning, såvida det icke utgör en del av sådan anläggning
som avses med stadgandet.

Enligt förslaget må nybyggnad ej företagas eller virkes- eller annat varuupplag
eller materialgård anordnas i närheten av befästning eller flygplats,
om genom företaget eller anordningen anläggningens användning för avsett
ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten.

Det är uppenbart alt strålkastarbelysning, ljusreklam eller dylikt, som från
luften kan förväxlas med signalsystem eller belysningsanläggning på flygplats,
icke kan tillåtas i närheten av sådan plats. Förbud häremot torde böra
upptagas i förevarande lagrum.

För att underlätta byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov
med hänsyn till nu berörda förbud torde närmare anvisningar om de områden,
inom vilka hänsyn till försvarsanläggning skall tagas vid bebyggelsen,
böra lämnas nämnden av vederbörande militära myndighet. Föreskrift härom
torde emellertid böra utfärdas i administrativ ordning.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131. 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om mark på grund av anläggning, varom nu är fråga, icke kan bebyggas
i den utsträckning eller på det sätt, som förutsättes i tidigare fastställd plan,
torde denna, om anläggningen är av permanent natur, lämpligen böra ändras
så att planen kommer att ansluta sig till de nya förhållandena. Någon särskild
föreskrift härom synes dock ej erforderlig.

82 §.

Stadgandet, som motsvarar 1 § andra stycket 1942 års lag, överensstämmer
med vad som stadgats angående stad i 138 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 442 i betänkandet) med tillägg, att jämväl strålkastarbelysning eller
liknande ljuskälla må förbjudas.

83—84 §§.

Dessa paragrafer ersätta 139—141 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.
442—445 i betänkandet).

Yttrandena.

överbefälhavaren har uttalat, att ehuru det kunde ifrågasättas, om icke
åtminstone de med hänsyn till försvaret stadgade inskränkningarna i den enskildes
dispositionsrätt över sin mark vore grundade på ett sådant samtliga
medborgares intresse, att vissa modifikationer i ersättningsrätten kunde anses
väl motiverade, han dock, i betraktande av de fördelar från försvarssynpunkt,
som ett genomförande av förslaget i övrigt komme att medföra, icke
ville resa någon principiell invändning mot förslaget i denna del. Länsstyrelsen
i Jämtlands län anför, att de områden, som måste reserveras för flygplatser
och befästningar i allmänhet vore av den omfattning, att inskränkningar
med avseende å rätten att bebygga områdena icke kunde föreskrivas utan
att markägarna tillförsäkrades rätt till ersättning för den skada som de kunde
lida. De regler härom som upptagits i lagförslaget syntes ändamålsenliga.

Drätselkammaren i Malmö erinrar, att stad enligt utredningens förslag vore
skyldig att lösa mark, om den enligt generalplan eller stadsplan ej finge användas
för enskilt bebyggande och ägaren till följd härav kunde nyttja marken
allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till markens värde.
Denna stadens lösenskyldighet vore avsedd att bibehållas även för det fall,
att ifrågavarande stadsplanebestämmelser föranletts av hänsyn till försvarseller
luftfartsanläggning. Utredningen hade framhållit, att om viss mark av
hänsyn till sådan anläggning skulle helt undantagas från enskilt bebyggande,
staden och anläggningens ägare borde, innan stadsplan uppgjordes, överenskomma,
hur de sinsemellan skulle fördela ansvaret för de kostnader, som
härigenom kunde orsakas dem. Enligt utredningen vore det ingalunda givet,
att denna uppgörelse skulle gå ut på att anläggningens ägare slutligen
skulle svara för alla uppkommande kostnader. Den anförda motiveringen
gåve rum för farhågor, att städerna kunde bliva tvingade att i närheten av
befästningar och luftfartsanläggningar lösa mark för parker i större utsträckning
än eljest varit fallet och inom sådana områden, där något behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

259

av dem med hänsyn till den omgivande bebyggelsens art ej förelåge. Drätselkammaren
ansåge, att städernas ställning måste tryggas mot överdrivna
krav på utläggande av parker och dylik mark i närheten av nämnda anläggningar.
Byggnadsnämnden i Borås anför i detta sammanhang, att dylika periferiskt
belägna områden regelmässigt icke kunde vara av större värde för
staden såsom parker, lekplatser eller dylikt. I vilket fall som helst vore det
tydligt, att i övervägande antalet fall endast en mindre del av kostnaden för
platsen komme att belöpa på staden. Det syntes då naturligt, att lösningsskyldigheten
i första hand ålades anläggningens ägare.

Departementschefen.

Kan tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård
på grund av bestämmelserna i 1942 års lag icke meddelas och föranledes
därav, att ägaren under den tid hindret varar får vidkännas kostnad utan
motsvarande nytta av fastigheten eller att han går miste om avkastning å
nedlagt kapital, är han enligt 5 § nyssnämnda lag berättigad till skälig gottgörelse
av kronan, om det intrång som åsamkas honom ej är att anse såsom
ringa. Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att den enligt 1942 års lag gällande
begränsningen av ersättningsrätten i väsentlig mån betingades av lagens tillfälliga
och krisbetonade karaktär. I en lagstiftning av permanent natur borde
enligt utredningens mening rätten till ersättning i viss mån vidgas. Utredningen
har därför föreslagit, att ersättningsrätten skulle anknytas till de i
28 § stadsplanelagen angivna förutsättningarna för stads skyldighet att lösa
mark. Ersättning borde alltså utgå för liden skada, därest byggnadsrätten på
grund av försvarets eller luftfartens intressen inskränkts samt marken till
följd härav kunde av ägaren utnyttjas allenast på sätt som stode i uppenbart
missförhållande till markens värde. Nu angivna grunder för ersättningsskyldighet
borde gälla icke blott i det fall, att rätten att utnyttja marken
begränsats genom plan eller utomplansbestämmelser, vilka fastställts
under hänsynstagande till försvarets eller luftfartens intressen, utan även i
det fall, att inskränkningen i förfoganderätten grundas enbart på lagens förbud
mot nybyggnad eller annan åtgärd till men för försvaret eller luftfarten
eller länsstyrelses förordnande därom.

Vad först angår frågan, om ersättning bör, såsom utredningen föreslagit,
utgå för de inskränkningar i byggnadsrätten som kunna föreskrivas i plan
eller utomplansbestämmelser med hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen,
må till en början erinras, att några bestämmelser om ersättning härför
icke finnas stadgade i nu gällande lag. Att markägarna inom planlagda
områden äro skyldiga att i viss utsträckning tåla en begränsning av byggnadsrätten
för att tillgodose ej blott kommunala ulan även andra allmänna
intressen, t. ex. naturskydd, fornminnesvård och samfärdsel, iir emellertid
tydligt och bar upprepade gånger kommit till uttryck i praktiken. I ett till
regeringsrätten för yttrande bänskjutet ärende rörande fastställelse av stadsidan,
däri byggnadsrätten för vissa fastigheter enligt stadsplanebestämmel -

260

Kungl. Alaj:ts proposition nr 131.

serna avsevärt inskränkts i syfte att säkerställa utnyttjandet av ett utanför
planområdet befintligt allmänt flygfält, uttalade regeringsrätten (RÅ 1944
s. 112), att dylika stadsplanebestämmelser, även om uttryckligt stöd härför
icke kunde hämtas ur gällande stadganden om stadsplan, med hänsyn till ett
flygfälts betydelse för orten, särskilt dess kommunikationer, principiellt
sett finge anses förenliga med stadsplanelagstiftningens grunder. Härvid
måste dock, yttrade regeringsrätten, förutsättas att dylika bestämmelser, i
den mån de ej meddelades efter medgivande från vederbörande markägare,
icke begränsade dessas rådighet över sin mark utöver vad som med hänsyn
till omständigheterna vore skäligt.

Att markägarna sålunda icke ansetts skyldiga att utan ersättning tåla att
byggnadsrätten genom plan avsevärt inskränkes med hänsyn till luftfartens
intressen, torde ha sin grund i att rätten att exploatera mark för tätbebyggelse
enligt nu gällande lag är i princip fri. Enligt de av mig förordade grunderna
för den nya lagstiftningen skulle någon sådan fri exploateringsrätt ej föreligga
utan skulle det helt ankomma på det allmänna att bestämma var sådan
bebyggelse må komma till stånd. Vid prövning av fråga härom bör hänsyn
givetvis tagas även till försvarets och luftfartens intressen. Någon ersättning
skall enligt departementsförslaget icke utgå till markägarna för att de förhindras
utnyttja sin mark för tätbebyggelse. Med dessa grunder synes
frågan, om inskränkningar i byggnadsrätten med hänsyn till försvarets och
luftfartens intressen kunna göras i plan eller utomplansbestämmelser utan
att markägarna tillförsäkras ersättning härför, ha kommit i ett annat läge.
Om fastighetsägarna anses skyldiga att utan rätt till ersättning tåla den inskränkning
i förfoganderätten som föranledes av att de icke tillåtas exploatera
sin mark för tätbebyggelse, synes det knappast befogat att föreskriva ersättningsskyldighet
för den mindre inskränkning i förfoganderätten, som
följer av att byggnadshöjd och våningsantal med hänsyn till nyssnämnda
intressen begränsats i plan eller utomplansbestämmelser för tidigare icke
planlagt område.

Hänsynstagandet till försvarets och luftfartens intressen bör nämligen, i
överensstämmelse med de grunder som kommit till uttryck i 21 och 48 §§
i departementsförslaget, medföra ersättningsskyldighet endast i de fall, då
ägarens möjligheter att utnyttja isin mark minskas i förhållande till vad
förut varit tillåtet. Den omständigheten, att ägaren till äventyrs, om byggnadshöjden
icke begränsas på grund av nämnda intressen, skulle ha kunnat
utnyttja marken på ett ekonomiskt ännu mera givande sätt än han förut
kunnat, bör icke medföra ersättningsskyldighet. Icke heller bör varje minskning
av möjligheterna att utnyttja marken i förhållande till vad som förut
varit tillåtet medföra sådan skyldighet. Såsom jag förut nämnt ha markägarna
alltid ansetts pliktiga att tåla en viss begränsning av förfoganderätten
för att tillgodose allmänna intressen. Ersättningsskyldighet bör därför föreligga
blott om ägaren på grund av föreskrifterna i 81 och 82 §§ kan utnyttja
sin mark allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde
marken hade, då skyldigheten att taga hänsyn till försvars- eller luftfarts -

Kunql. Maj:ts proposition nr 131. 261

anläggning inträdde. Ersättningsskyldigheten bör givetvis åvila ägaren av
sådan anläggning.

Stadsplaneutredningen har i 139 § i sitt förslag upptagit bestämmelser om
ersättningsskyldighet för det fall, att byggnadsrätten av hänsyn till försvarets
eller luftfartens intressen begränsats genom plan eller utomplansbestämmelser.
I 141 § i utredningens förslag har stadgats rätt för sakägare
till ersättning i det fall, att tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd, varom
nu är fråga, på grund av hänsyn till försvars- eller luftfartsanläggning
icke kan medgivas i den omfattning eller på det sätt som eljest kunnat tilllåtas
men denna inskränkning icke har sin grund i plan eller utomplansbestämmelser.
Något behov att särskilja nu berörda fall synes dock icke föreligga.
Båda fallen synas kunna regleras genom att föreskriva rätt för sakägare
till ersättning för den skada han lider, om nybyggnad eller annan åtgärd,
som beskrives i 81 §, med hänsyn till befintlig eller beslutad befästning
eller flygplats ej kan tillåtas i den omfattning eller på det sätt som
eljest kunnat medgivas och marken till följd härav kan nyttjas allenast på
sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, när inskränkningen
i möjligheterna att nyttja marken inträdde. Det ligger i sakens natur,
att om en plan eller utomplansbestämmelser upptaga en inskränkning i
byggnadsrätten, som avser att beakta bestämmelserna i 81 och 82 §§, samma
rätt till ersättning skall föreligga som därest inskränkningen grundas enbart
på någon av sistnämnda paragrafer.

Om hänsynstagandet till försvars- eller luftfartsanläggning medför att mark
överhuvud ej kan användas för enskilt bebyggande och ägaren till följd härav
kan utnyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens värde, bör anläggningens ägare vara skyldig att lösa marken.
Markens ägare kan emellertid, om inskränkningarna i förfoganderätten upptagits
i generalplan eller stadsplan, med stöd av 21 och 48 §§ vända sig
även mot staden med yrkande om åläggande för denna att lösa marken. Den
lösningsskyldighet, som enligt sistnämnda paragrafer under vissa förutsättningar
åvilar stad i det fall, att marken enligt generalplan eller stadsplan ej
får tagas i anspråk för enskilt bebyggande, är sålunda avsedd att gälla även
om begränsningen föranletts av hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen.
Utredningen har förutsatt, att om viss mark av hänsyn till försvarseller
luftfartsanläggning enligt generalplan eller stadsplan skall undantagas
från enskilt bebyggande, överenskommelse skall, innan planen antages, träffas
mellan staden och anläggningens ägare, huru de skola sinsemellan fördela
ansvaret för de kostnader som härigenom kunna orsakas dem. Det kan emellertid
icke vara lämpligt, att planläggningen blir mer eller mindre beroende
av en dylik överenskommelse. Svårighet kan också möta att på förhand
avgöra, om och i vilken utsträckning staden blir lösningsskyldig. Det synes
därför vara lämpligare alt föreskriva, alt staden, om den i ell dylikt fall
nödgats lösa marken, äger rätt till ersättning av anläggningens ägare för den
skada staden härigenom lider. Frågan, om och i vad mån staden lider skada
genom att den nödgas lösa mark, blir beroende av den utsträckning i vilken

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

marken kan nyttiggöras av staden. Såsom utredningen framhållit kan mark,
som förlägges i närheten av befästning eller flygplats, måhända användas
som park, lekplats eller annan öppen plats och på så sätt minska behovet
av utläggande av dylika platser inom planområdet. Det kan då vara skäligt
att viss del av kostnaden stannar på staden. Ofta torde emellertid anläggningar,
om vilka nu är fråga, ligga i utkanten av stadsområdet. I sådana fall torde
nyttan för staden av marken ej sällan bli ringa.

Vid bedömande av fråga om ersättnings- eller lösningsskyldighet skall i
vissa fall, på sätt framgår av stadgandet i 162 §, skälig hänsyn tagas
till markens värde vid tiden för lagens ikraftträdande. I överensstämmelse
med vad jag anfört under 21 § avses med markens värde vid den tidpunkt,
när de i 81 och 82 §§ angivna inskränkningarna i möjligheterna att utnyttja
marken inträdde, markens dåvarande realvärde.

85 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 142 § första stycket i utredningens
förslag (motiv, se s. 445—446 i betänkandet).

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, återgiver med
vissa jämkningar vad 143 § i utredningens förslag stadgar om stad (motiv,
se s. 446—447 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Kronobergs län befarar, att förevarande bestämmelser icke
komma att få någon större effekt, eftersom olämplig bebyggelse skulle kunna
förhindras endast i den utsträckning som detta kunde ske utan att märkligt
men tillskyndades markägare. Överlantmätaren i Stockholms län uttalar,
att syftet med bestämmelserna förvisso vore gott. Trots framhållandet i motiveringen
att utredningen räknade med att dessa föreskrifter komme att
tillämpas med varsamhet och ej i större utsträckning än omständigheterna
påkallade, vore de likväl ägnade att inge verkliga betänkligheter. Vederbörande
bedömare pålades här ett mycket stort ansvar. Här åsyftade spörsmål
vore så känsliga och kunde ses ur så många aspekter, att den personliga
uppfattningen kunde fälla utslaget och inverka avgörande på för markägaren
ibland synnerligen viktiga frågor av stor ekonomisk betydelse. Bestämmelserna
torde därför böra modifieras, helst så att eventuellt erforderliga förbud
grundades på föregången anmälan från sakkunnig minnesvårdande myndighet,
naturskyddsförening eller dylikt. Lantmåteristgrelsen finner vad överlantmätaren
i Stockholms län sålunda anfört riktigt och värt beaktande.

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Riksantikvarieämbetet har förklarat sig med tillfredsställelse ha konstaterat,
att förevarande paragraf lämnade ökade möjligheter att tillvarataga kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och bebyggelsepartier. Det syntes dock
nödvändigt, att paragrafen kompletterades så att även fasta fornlämningar
kunde skyddas. Detta ändringsyrkande har biträtts av byggnadsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen uttalat böra förevarande bestämmelser tilllämpas
med varsamhet. Att begränsa deras tillämpning till sådana fall, då
framställning gjorts av sakkunnig minnesvårdande myndighet, naturskyddsförening
eller liknande, anser jag dock icke lämpligt. Det torde kunna
förutsättas, att förordnande, som avses i denna paragraf, i allmänhet icke
meddelas utan att yttrande först inhämtats av sakkunnig myndighet eller
sammanslutning.

Paragrafen har kompletterats på sätt riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen
förordat.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör tillstånd till nybyggnad
kunna förvägras, även om markägare därigenom åsamkas märkligt men, under
förutsättning dock att markägaren får skälig ersättning för den skada han
lider. De föreslagna bestämmelserna ha jämkats i enlighet härmed.

87 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, ersätter vad i
144 § i utredningens förslag stadgats angående förbud mot tätbebyggelse i
stad (motiv, se s. 447—448 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Örebro uttalar, att det i förslaget använda uttrycket
»olämpligt från kommunikationssynpunkt» vore oklart. Det framginge icke,
om därmed avsåges ej endast områden, där det mötte påtagbara tekniska
eller av tekniska orsaker betingade ekonomiska svårigheter att ordna kommunikationerna,
utan även sådana områden, där en tätbebyggelse med sannolikhet
komme att tvinga samhället att ordna en mer eller mindre förlustbringande
busstrafik.

Departementschefen.

Till förekommande av olämplig tätbebyggelse inom stads område har
stadsplaneutredningen föreslagit, att Kungl. Maj:t i vissa fall skulle kunna
meddela förbud mot sådan bebyggelse. Förbudet, som är avsett att meddelas
endast för begränsade områden, medför enligt förslaget, att byggnadslov
ej kan beviljas företag som är att hänföra till tätbebyggelse. Beträffande
område som ej omfattas av sådant förbud skulle byggnadslov ej kunna
förvägras, även om företaget vore att hänföra till tätbebyggelse. Uppkomsten
av olämplig tätbebyggelse skulle sålunda enligt förslaget kunna förhindras
endast inom områden, beträffande vilka särskilt förbud meddelats.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Detta synes mig utgöra en brist, särskilt med hänsyn till risken för att förbud
meddelas först sedan viss tätbebyggelse redan uppkommit. Meddelandet
av förbud torde därjämte innebära ett onödigt omständligt förfarande. Det
med utredningens förslag avsedda syftet lärer nämligen kunna på ett enklare
och effektivare sätt vinnas enbart genom föreskrift, att byggnadslov ej må
beviljas byggnadsföretag inom område, för vilket detaljplan ej finnes, om
företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Som nybyggnad inom städer och
stadsliknande samhällen ej må företagas utan byggnadslov, skulle man härigenom
få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse. En
dylik föreskrift torde ha sin plats i byggnadsstadgan. I byggnadslagen torde
i förevarande hänseende endast behöva meddelas en bestämmelse, som ger
Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda en sådan generell föreskrift som nyss
nämnts. Kungl. Maj:t bör därjämte äga befogenhet att, om så erfordras med
avseende å visst område, meddela de särskilda bestämmelser, som kunna
vara ägnade att ytterligare säkerställa att olämplig tätbebyggelse förhindras.

Den nyss nämnda generella föreskriften om att byggnadslov ej må beviljas
företag inom område, för vilket detaljplan ej finnes, om företaget är
att hänföra till tätbebyggelse, torde ej böra avse område, för vilket avstyck -ningsplan godkänts. Även godkänd avstyckningsplan får alltså betraktas
som en detaljplan för bebyggelsen. Såsom jag vid behandlingen av 12 §
framhållit kan det emellertid i vissa fall vara önskvärt, att tätbebyggelse
kan förhindras även inom område som omfattas av avstyckningsplan. Kungl.
Maj:t bör därför med stöd av förenämnda befogenhet kunna föreskriva, att
byggnadslov ej må beviljas företag inom dylikt område, om företaget är att
hänföra till tätbebyggelse.

Utöver vad jag anfört i den allmänna motiveringen vill jag i anledning av
byggnadsnämndens i Örebro yttrande framhålla, att tätbebyggelse bör kunna
förvägras icke blott om kostnaderna för vägar skulle bli oskäligt stora utan
även om det skulle möta ekonomiska eller andra svårigheter att anordna
nödiga kommunikationer, exempelvis busstrafik.

88 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer i
sak med vad angående stad är stadgat i 146 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 449 i betänkandet).

Departementschefen.

Beträffande syftet med förevarande stadgande vill jag hänvisa till vad jag
anfört härom i den allmänna motiveringen.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att temporärt förbud mot tätbebyggelse
icke borde få meddelas beträffande område, för vilket avstyckningsplan godkänts.
Såsom jag vid behandlingen av 12 och 87 §§ framhållit kan det i
vissa fall vara önskvärt, att tätbebyggelse kan förhindras även inom sådant
område. Hinder bör därför icke möta mot meddelande av temporärt förbud
mot tätbebyggelse även med avseende å avstyckningsplaneområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

265-

89 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, ersätter de i 145 §
och 146 § sista punkten i utredningens förslag upptagna bestämmelserna, i
vad desamma avse stad (motiv, se s. 448—449 i betänkandet).

Departementschefen.

Av samma skäl som anförts i fråga om generalplan torde föreskrift enligt
87 § och förordnande enligt 88 § icke böra utgöra hinder för bebyggelse för
tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov.

Enligt 13 § kan dispens medgivas från tidsbegränsat förbud mot tätbebyggelse
enligt fastställd generalplan. Samma möjlighet till dispens torde
även böra finnas med avseende å föreskrift enligt 87 § eller förordnande
enligt 88 §. Bestämmelser härom ha upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknancle samhällen.

90—94 §§.

Dessa paragrafer motsvara 56—59 §§ stadsplanelagen och 98—102 §§ i
utredningens förslag (motiv, se s. 405 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande den i 100 § i utredningens förslag upptagna befogenheten för
Kungl. Maj:t att meddela förbud mot nybyggnad i samband med förordnande,
att vad i lagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
för tätare befolkad ort på landet, eller förordnande, att kommun eller del
därav skall utgöra eller ingå i stad eller köping, bär länsarkitekten i Älvsborgs
lån ifrågasatt, om ej ett sådant förbud borde automatiskt träda i kraft. Erfarenheten
visade, att stadsplan vore ytterst svår att få fram. Under tiden
kunde samhället i grund förstöras. I motsats härtill rådde det betydligt större
möjligheter att leda byggnadsverksamheten under övergångstiden för ett byggnadsplaneområde,
där länsstyrelsen ägde att utfärda byggnadsförbud och i
regel gjorde detta.

Departementschefen.

I överensstämmelse med nu gällande lag torde de för stad föreslagna bestämmelserna
böra med de av stadsplaneutredningen angivna undantagen
gälla även köpingar och de municipalsamhällen, där vid den nya lagens
ikraftträdande vad i stadsplanelagen stadgas beträffande stad skall tillämpas.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör även framdeles möjlighet
finnas att förordna, att byggnadslagstiftningens föreskrifter angående stad
skola äga tillämpning med avseende å tätare befolkad ort på landet. Orten

266

Kiingl. Maj:ts proposition nr 131.

kommer då på grund av föreskrifterna i lagen om kommunalstyrelse på landet
att utgöra municipalsamhälle. Behovet av att meddela dylikt förordnande
torde emellertid avsevärt minskas, om stadsplaneinstitutet, såsom jag förordat,
kan komma till användning på landet utan samband med municipalbildning.
Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med sådana samhällsbildningar,
synes önskvärt att stadsplaneläggning på landet sker i så
stor utsträckning som möjligt utan samband med municipalbildning.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga befogenhet
att i samband med förordnande, att kommun eller del därav skall utgöra
eller ingå i stad eller köping, meddela det förbud mot nybyggnad inom området
som föranledes av omständigheterna. Ett sådant förbud kan otvivelaktigt
erfordras i avbidan på upprättande av stadsplan. Enligt 35 § i departementsförslaget
kan länsstyrelsen, då fråga uppkommit om antagande
eller ändring av stadsplan, på framställning av stad eller köping meddela
förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd. Behov av nybyggnadsförbud
kan emellertid föreligga redan innan nyssnämnda beslut om kommunindelningsändring
träder i kraft och fullmäktige kunna göra framställning
därom. Enligt 106 § andra stycket i departementsförslaget skulle emellertid
möjlighet finnas att beträffande område på landet meddela dylikt förbud
även utan framställning av fullmäktige; ett sådant förbud skall enligt
157 § i departementsförslaget gälla även efter ändrad kommunindelning till
dess det eventuellt på framställning av vederbörande samhälle varder upphävt.
Vid sådant förhållande synes något behov ej föreligga av den av utredningen
föreslagna befogenheten.

I samband med förordnande, att vad i byggnadslagen är stadgat för stad
skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet, skall
Kungl. Maj:t enligt utredningens förslag äga meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna. Som fall uppenbarligen kunna
förekomma, då något behov att meddela dylikt förbud ej finnes, torde förbudet
icke böra, såsom i ett yttrande ifrågasatts, inträda automatiskt i samband
med förordnandet.

95 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 74 § andra stycket stadsplanelagen
och 159 § andra stycket i utredningens förslag.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet.

Om generalplan på landet.

96 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 103 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 405—406 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

267

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör generalplan upprättas jämväl för kommun
på landet eller del därav, i den mån så erfordras till ledning för närmare
planläggning av bebyggelsen. Stadgande härom har upptagits i första stycket
av förevarande paragraf.

Enligt utredningens förslag skall generalplanen på landet ha samma uppgifter
som generalplan i stad med den skillnaden, att markreservat, vilka avses
skola undantagas från all annan bebyggelse än för tillgodoseende av jordbrukets
och därmed jämförligt behov, ej få utläggas i generalplan för landet
på samma sätt som i generalplan för stad. Även på landet kan emellertid
föreligga behov av att undantaga mark från annan glesbebyggelse än jordbruksbebyggelse.
Detta torde i all synnerhet komma att bli fallet, om stadsplaneinstitutet
kommer till användning med avseende å tätortsbildningar på
landet utan samband med municipalbildning. Tillräckliga skäl att i förevarande
hänseende göra skillnad mellan generalplan på landet och sådan plan
för stad torde därför icke finnas. Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena
stadgats angående generalplan i stad bör därför äga motsvarande tillämpning
beträffande generalplan på landet.

97 §.

Stadgandet motsvarar 106 § i utredningens förslag (moliv, se s. 408 i betänkandet)
.

Departementschefen.

Generalplan på landet ävensom ändring därav torde, såsom utredningen
föreslagit, böra antagas av kommunalfullmäktige. Såsom jag i annat sammanhang
förordat bör förslag till generalplan på landet, innan det antages av
fullmäktige, granskas av länsarkitekten. Föreskrift härom avses skola upptagas
i byggnadsstadgan. Antagandet av generalplan medför icke, att den
blir bindande i vidare mån än den fastställes av länsstyrelsen. Stadgandet har
kompletterats med en bestämmelse härom. Likaså har införts en hänvisning
till 10 § tredje stycket i departementsförslaget, som angiver vad med fastställd
generalplan skall förstås.

98 §.

Paragrafen återgiver med viss ändring bestämmelserna i 107 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 408 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att statsbidrag enligt
utredningens förslag till kungörelse om förskott och bidrag till vissa plankostnader
skulle kunna utgå till bestridande av kostnaderna för uppgörande
eller ändring av generalplan på landet med högst femtio procent av kostnadsbeloppet.
Emellertid hade utredningen samtidigt föreslagit, att om lands -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

kommunen underläte att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande eller
ändring av generalplan, där så borde ske, planen finge upprättas eller ändringen
genomföras av länsstyrelsen efter kommunens hörande samt att i
dylikt fall kostnaderna för planens upprättande eller ändring skulle gäldas
av staten och kommunen med hälften vardera. Länsstyrelsen, som ej hade
något att erinra emot att statsbidrag lämnades till upprättande eller ändring
av generalplan på landet, kunde icke finna, att dessa bestämmelser stämde
väl överens. De kunde lätt leda till att en kommun, även om den vore medveten
om att generalplan eller ändring i förefintlig sådan plan erfordrades,
underläte att vidtaga erforderliga åtgärder för att framtvinga ett ingripande
från länsstyrelsens sida och på så sätt säkerställa, alt kommunen ej belastades
med mera än halva kostnaden för åtgärden. En tredskande kommun
skulle på så sätt kunna slippa billigare undan än en annan, som lojalt ställde
sig den gällande lagstiftningen till efterrättelse. Detta kunde icke vara riktigt.
Om någon skillnad skulle göras, borde den tredskande kommunen vidkännas
större del av kostnaden än den lojala. En ändring av förevarande
paragraf syntes sålunda påkallad. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen
i Älvsborgs län samt länsarkitekterna i Älvsborgs och Värmlands län.
Byggnadsstyrelsen har däremot uttalat, att några större olägenheter eller
missbruk av nu berörda bestämmelse från kommunernas sida knappast behövde
befaras.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det icke klarlagts, huru länsstyrelse
skulle erhålla medel för upprättande av sådan generalplan, vartill
kostnaderna skulle gäldas av staten och kommunen med hälften vardera.
Möjligheten att åstadkomma generalplan i nu ifrågavarande fall bleve beroende
av huruvida erforderliga medel ställdes till förfogande för ändamålet.
Frågan om generalplan skulle upprättas eller icke bleve således i sista band
beroende av Kungl. Maj:ts beslut. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas
huruvida icke i 107 § lagförslaget borde stadgas, att det — liksom enligt
13 § beträffande stad -— skulle ankomma på Kungl Maj:t att besluta att plan
skulle upprättas. Om så icke ansåges lämpligt, måste till länsstyrelsernas förfogande
städse stå tillräckliga belopp för upprättande av generalplaner i den
omfattning, som länsstyrelserna för sin del funne erforderligt.

Departementschefen.

Med hänsyn till de uppgifter med avseende å planväsendet på landet, som
länsstyrelsen har, torde det, såsom utredningen föreslagit, böra ankomma på
länsstyrelsen att tillse, att generalplan, i den mån så erfordras, upprättas för
landskommun. Om denna underlåter att föranstalta härom, torde planen böra
upprättas genom länsstyrelsens försorg. Erforderliga medel härför torde
böra ställas till länsstyrelsernas förfogande. Såsom jag förut nämnt bör kommunen,
på samma sätt som i fråga om stadsplan, svara för kostnaden för
generalplans upprättande. Kostnaden för en genom länsstyrelsens försorg
upprättad generalplan bör därför slutligen gäldas av kommunen, i den mån
ej bidrag utgår av statsmedel. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

269

99—100 §§.

Dessa paragrafer ersätta 108—111 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.
408—411 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Västerbottens lön anser byggnadsförbud i anslutning till
generalplan böra kunna utfärdas även utan framställning av kommun. Länsarkitekten
i Jämtlands lån befarar, att förordnande om byggnadsförbud komme
att meddelas ytterst sällan, om icke länsstyrelsen ägde befogenhet att taga
initiativet till dylikt förordnande.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön anför, att därest förordnande om förbud
mot nybyggnad i strid mot generalplan meddelades för att bereda skydd
mot tätbebyggelse, prövningen av fråga, huruvida ett byggnadsföretag vore
att hänföra till sådan bebyggelse, skulle enligt utredningens förslag ankomma
på byggnadsnämnd eller, där sådan nämnd ej funnes, på länsstyrelsen.
1 fråga om förordnande om byggnadsförbud av annat innehåll än att tätbebyggelse
inom visst område förbjödes hade utredningen funnit det onödigt
att stadga generell skyldighet att söka tillstånd till nybyggnad inom området.
Såsom skäl för att tillstånd i det senare fallet ej skulle behöva sökas hade
utredningen anfört, att avgörandet huruvida ett byggnadsföretag stode i strid
mot förordnandet icke — då detta avsåge allenast förbud mot bebyggelse på
ett i generalplanen till trafikled eller annat särskilt ändamål avsett område
— torde möta på långt när samma svårigheter för den enskilde markägaren
som då det gällde förbud mot tätbebyggelse. Även om det givetvis vore ett
starkt intresse att generalplanens rättsverkningar inskränktes, där så kunde
ske utan att olämplig byggnadsverksamhet uppkomme, vore länsstyrelsen
tveksam, huruvida icke försiktigheten bjöde att även i sistnämnda fall, d. v. s.
där frågan rörde uppförande av byggnad inom område, som i generalplanen
avsetts till trafikled eller annat särskilt ändamål, byggnadslov borde sökas
hos byggnadsnämnden respektive länsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör även generalplan pa landet kunna förlänas
bindande verkan genom att planen fastställes att lända till efterrättelse. Fastställelsebeslutet
bör därvid, på samma sätt som föreslagits i fråga om generalplan
i stad, medföra förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Av samma skäl,
som anförts i fråga om generalplan i stad, bör fastställelse av generalplan pa
landet kunna omlatla område, för vilket avstyckningsplan godkänts eller
utomplansbestämmelser fastställts, men ej område för vilket stadsplan eller
byggnadsplan fastställts.

I den allmänna motiveringen har jag vidare framhållit, att det med hänsyn
till förhållandena på landsbygden torde vara nödvändigt att giva planmyndiglieterna
befogenhet att även utan framställning av vederbörande kommun
genom fastställelse förläna generalplan vissa rättsverkningar. Förutsätt -

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ning härföi bör dock vara, att fastställelsen icke medför direkta utgifter för
kommunen av någon betydenhet. Generalplan, varigenom mark undantagits
från tätbebyggelse, bör sålunda kunna fastställas även utan framställning
av kommunen. Förbud mot sadan bebyggelse skall ju, frånsett övergångsförhållanden,
ej föranleda ersättningsskyldighet. Fastställelse av generalplan beträffande
område, som enligt planen skall användas för annat ändamål än
enskilt bebyggande, kan däremot ej sällan medföra utgifter för kommunen
av större betydenhet och bör därför icke kunna meddelas utan framställning
av kommunen.

Fastställelse av generalplan beträffande område, som är avsett att tills
vidare undantagas från annan glesbebyggelse än för jordbrukets och därmed
jämförligt behov, skulle visserligen enligt de av mig förordade grunderna
för den nya lagstiftningen kunna i vissa fall medföra ersättningsskyldighet
för kommunen. Sådant tidsbegränsat förbud mot glesbebyggelse torde dock
endast i sällsynta undantagsfall kunna medföra ersättningsskyldighet av någon
större betydenhet. Jag anser därför, att generalplan jämväl beträffande
område, som sålunda temporärt undantagits från viss glesbebyggelse, bör
kunna fastställas utan framställning av kommunen. Om det i något fall vid
fastställelseprövningen kan förutses, att dylikt undantagande från glesbebyggelse
kan medföra ersättningsskyldighet av någon betydenhet, bör dock
vid tillämpningen fastställelse ej meddelas utan medgivande av kommunen.

Förevarande bestämmelser ha i övrigt utformats i överensstämmelse med
motsvarande föreskrifter i 12 och 13 §§ beträffande generalplan i stad allenast
med den skillnad, som föranledes av att det skall ankomma på länsstyrelsen
att fastställa generalplan på landet och att bevilja dispens från förbud
mot nybyggnad i strid mot den fastställda generalplanen.

Förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplan, varigenom
mark undantagits från tätbebyggelse, medför enligt förslaget, att
byggnadslov ej må beviljas företag, som är att hänföra till tätbebyggelse.
Skyldighet att söka byggnadslov föreligger emellertid på den egentliga landsbygden
endast beträffande område, för vilket fastställts stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. Till förekommande av tätbebyggelse
i strid mot bindande generalplan inom andra områden, som omfattas av
planen och där byggnadsnämnd enligt utredningens förslag regelmässigt icke
skulle finnas, har utredningen i 110 § andra stycket i sitt förslag föreskrivit,
att nybyggnad icke må utan tillstånd av länsstyrelsen äga rum i vidare
mån än för tillgodoseende av jordbrukets eller därmed jämförligt behov. I
likhet med utredningen anser jag, att nybyggnad inom område, där förbud
mot tätbebyggelse gäller, icke bör tillåtas utan föregående prövning, huruvida
företaget står i strid mot förbudet. Från sådan förhandsprövning torde
endast nybyggnad för tillgodoseende av jordbrukets eller därmed jämförligt
behov böra undantagas. Om byggnadsnämnd, såsom jag förordat, skall finnas
i varje kommun, synes förhandsprövningen böra ankomma på nämnden.
Då anvisningar avses skola utfärdas om vad som är att anse såsom
tätbebyggelse, torde några betänkligheter icke kunna möta mot att anförtro

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

271

nu ifrågakomna prövning åt byggnadsnämnd. Föreskrift härom bör upptagas
i byggnadsstadgan. Det av utredningen föreslagna stadgandet i 110 §
andra stycket torde följaktligen böra utgå. Däremot bör det ankomma på
länsstyrelsen att medgiva dispens, när det må vara påkallat.

För den enskilde markägaren kan det stundom vara oklart om visst byggnadsföretag
beröres av förbud mot glesbebyggelse enligt fastställd generalplan.
Det kan t. ex. vara svårt att veta var på marken en i fastställd generalplan
upptagen trafikled skall framgå. Med hänsyn härtill har i ett yttrande
förordats, att nybyggnad inom område, som omfattas av sådant förbud, ej
må ske utan särskilt tillstånd. För att vinna det med en dylik förprövning
avsedda syftet måste alla företag inom ett område, som är väsentligt vidsträcktare
än det som omfattas av förbudet, underkastas förprövning. Ett
dylikt koncessionsförfarande skulle emellertid bli alltför betungande och synes
knappast erforderligt för att vinna det med förbudet avsedda syftet.
Markägarna torde nämligen i allmänhet få kännedom om vilka områden som
omfattas av förbudet.

101 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 112 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 411 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Stockholms lön har anfört, att det, med kännedom om
hur pass svårt det vore att få fram en enkel byggnadsplan, ville synas som
om en generalplan endast i undantagsfall skulle kunna komma till stånd
inom en så kort tidsrymd som tre år. Förbudstiden borde därför redan från
början kunna bestämmas till fem år. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser,
att bestämmelserna om förlängning av förbudstiden borde förtydligas så att
därav framginge, att förlängning icke finge äga rum utan framställning
från vederbörande kommunala myndighet, överlantmätaren i Västerbottens
län anser bebyggelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov icke böra hindras genom förbud mot ett i
samband med generalplans upprättande meddelat förbud mot nybyggnad
utan tillstånd av länsstyrelsen. Då ett dylikt förbud kunde gälla i tre år och
i vissa fall betydligt längre tid kunde det medföra stor olägenhet för ifrågavarande
näringsgrenar.

Departementschefen.

Till undvikande av bebyggelse som kan motverka eller omintetgöra syftet
med generalplan bör länsstyrelsen, då fråga väckts om fastställelse av sådan
plan, äga befogenhet att meddela förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant förbud bör kunna meddelas även då fråga väckts om ändring
av fastställd generalplan. Då länsstyrelsen skall kunna fastställa generalplan
även utan framställning av kommun, bör länsstyrelsen också kunna
meddela nu ifrågakomna förbud utan sådan framställning.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, begränsa förbudet att avse allenast
annan bebyggelse än för tillgodoseende av jordbrukets och därmed jämförligt
behov skulle kunna avsevärt försvåra ett framtida genomförande av planen,
särskilt i vad avser mark som enligt planen undantages från all bebyggelse.
En dylik begränsning av förbudet synes därför icke lämplig.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att tiden för förbudet skulle få bestämmas
till högst tre år med möjlighet till förlängning av tiden. Upprättande
av generalplan kan emellertid taga avsevärd tid. Förbudstiden bör därför,
såsom i ett yttrande förordats, kunna bestämmas till högst fem år med
möjlighet för länsstyrelsen att förlänga tiden, dock att beslut härom, därest
det innefattar förlängning av tiden med mer än tre år, skall underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

102 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 113 § i utredningens förslag.

Departementschefen.

Jag har i fråga om generalplan i stad förordat, att fastställelse av sådan
plan skall automatiskt medföra förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning
eller annan därmed jämförlig åtgärd, därest åtgärden kan väsentligt
försvåra områdes användning för avsett ändamål. Behovet av ett sådant förbud
är emellertid väsentligt mindre på landet. Det synes därför tillräckligt,
att möjlighet hålles öppen att meddela dylikt förbud med avseende å område,
för vilket generalplan fastställts eller beträffande vilket förbud meddelats
enligt 101 §.

103 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen.

Enligt 18 § i departementsförslaget äger stad rätt att lösa mark, som enligt
fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Även
annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken ej är
avsedd för enskilt bebyggande, lösas av staden, såframt markens användning
för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställt. I stadsplaneutredningens
förslag har icke upptagits någon motsvarande bestämmelse om rätt för landskommun
att lösa mark, som ingår i fastställd generalplan. Om stadsplaneinstitutet,
såsom jag förordat, kan komma till användning på landet utan samband
med municipalbildning, kan behov uppkomma även för landskommun
att lösa mark som ingår i fastställd generalplan. I förevarande paragraf har
därför upptagits ett stadgande om att mark som enligt fastställd generalplan
är avsedd för annat ändamål än enskilt bebyggande må lösas av kommunen,
såvitt ej markens användning för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt.

104 §.

Denna paragraf ersätter 114 § första och andra styckena i utredningens
förslag (motiv, se s. 412 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

273

Departementschefen.

De av mig förordade bestämmelserna rörande lösningsskyldighet med anledning
av generalplan i stad torde böra äga motsvarande tillämpning beträffande
generalplan på landet.

Såsom jag förut nämnt har stadsplaneutredningen ansett sig ej böra, på
samma sätt som skett beträffande generalplan i stad, upptaga bestämmelser
om möjlighet att i generalplan på landet för viss tid undantaga mark från
all annan bebyggelse än för jordbrukets och därmed jämförligt behov. Om
sådant undantagande av mark, på sätt jag förordat, skall kunna göras även
i generalplan på landet, torde föreskrifter böra meddelas om ersättning för
den skada, markägare härigenom kan lida. I sådant hänseende torde de ersättningsregler,
som jag förordat med avseende å generalplan i stad, böra äga
motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf föreskrivits att vad
i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsskyldighet med anledning av
generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan
på landet.

Om stadsplan på landet.

105—106 §§.

Bestämmelserna i förevarande paragrafer sakna motsvarighet i gällande lag
och i utredningens förslag.

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör stadsplaneinstitutet
kunna komma till användning även på landet utan samband med municipalbildning.
Detaljplanläggning på landet skall sålunda kunna ske genom antingen
stadsplan eller byggnadsplan, därvid sistnämnda plan avses skola tilllämpas
med avseende å smärre samhällsbildningar. Frågan, vilket planinstitut
som i det särskilda fallet skall komma till användning, får avgöras med hänsyn
till ortens utveckling, bebyggelsens karaktär och andra dylika faktorer.
Om byggnadsplanens rättsverkningar och de åtgärder i övrigt som kunna vidtagas
inom ett byggnadsplaneområde icke äro tillräckliga för att trygga eu
ändamålsenlig reglering av tätorten, bör stadsplaneläggning ske. Stadsplan
kan sålunda behöva komma till användning, därest ortens behov av vägar,
andra allmänna platser, avlopp och vattenförsörjning icke kan nöjaktigt tillgodoses
genom fastighetsägarnas och deras sammanslutningars företagsamhet
utan kommunens medverkan erfordras. Stadsplaneläggning kan även
vara påkallad med hänsyn till de expropriationsmöjligheter som nämnda institut
innefattar. Om man kan förutse att viss tätort på landet kommer att
gå en snabb utveckling till mötes, kan det vara lämpligt att stadsplaneläggning
sker på ett tidigare stadium än eljest varit nödvändigt. Det torde främst
böra ankomma på länsstyrelsen att tillse, att stadsplan tillämpas då så påkallas
av omständigheterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Ytterligare förutsättning för tillämpning av stadsplan på landet bör vara,
att stadsplaneläggning med hänsyn till ortens förhållanden finnes böra ske
utan samband med förordnande enligt 91 §. Såsom jag vid behandlingen av
sistnämnda paragraf anfört maste det med hänsyn till de olägenheter, som
äro förenade med municipalbildning, anses önskvärt, att stadsplaneläggning
på landet såvitt möjligt sker utan samband med sådan samhällsbildning.

I enlighet med det anförda har i 105 § föreskrivits, att kommun på landet
skall upprätta stadsplan för tätare befolkad ort inom kommunen, om så erfordras
för närmare reglering av bebyggelsen och förordnande enligt 91 §
med hänsyn till ortens förhållanden finnes ej lämpligen böra meddelas.

Då det är ett allmänt intresse att stadsplaneläggning sker med avseende
å större tätorter på landet och stadsplanen ofta är till direkt nytta allenast för
viss del av kommunen, torde möjlighet böra finnas att lämna statsbidrag
härtill.

I fråga om stadsplan och tomtindelning på landet torde de för stad föreslagna
bestämmelserna i 25—75 §§ böra äga motsvarande tillämpning. Därest
för stad meddelade bestämmelser om iordningställande och upplåtande till allmänt
begagnande av gata eller annan allmän plats skulle finnas vara oskäligt
betungande, bör dock Kungl. Maj:t äga medgiva den lindring som prövas
nödig.

Har i stad fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst
område, äger länsstyrelsen enligt 35 § i departementsförslaget meddela förbud
mot nybyggnad inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant
förbud må dock meddelas endast efter framställning av staden. När det gäller
landet, torde man svårligen kunna undvara initiativrätt för länsstyrelsen
i nämnda hänseende. Eftersom länsstyrelsen på landet äger att fastställa byggnadsplaner
och utomplansbestämmelser utan att kommunen gjort framställning
därom, synes det knappast kunna möta betänkligheter mot att länsstyrelsen
i undantagsfall får på eget initiativ utfärda förbud, varom nu är fråga.

Om byggnadsplan.

107 §.

Paragrafen angiver förutsättningarna för upprättande av byggnadsplan
samt det huvudsakliga innehållet i sådan plan. Paragrafens första stycke
motsvarar 60 § första stycket stadsplanelagen och 104 § första stycket i
stadsplan eu tredningens förslag. Andra och tredje styckena i paragrafen motsvaras
av 61 § stadsplanelagen samt 10 § och 104 § andra stycket i utredningens
förslag (motiv, se s. 275 och 406—407 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att då fråga uppstode om utläggande av
specialområden, erfordrades i regel stadsplaneläggning. Det borde dock icke
vara uteslutet att även i byggnadsplan intaga sådana områden, t. ex. vatten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

275

områden och järnvägsområden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att
föreskriften om höjdangivelser i byggnadsplan borde erhålla samma avfattning
som motsvarande stadgande beträffande stadsplan, nämligen »Jämväl
områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas». Det borde
nämligen vara lika angeläget, att byggnadsplaneförslag försåges med tillräckligt
omfattande höjdangivelser som att stadsplaneförslag försåges med sådana.

Departementschefen.

Avstyckningsplaneinstitutet skall enligt utredningens förslag såvitt angår
landsbygden ersättas av byggnadsplan. Häremot har jag, såsom angivits i
den allmänna motiveringen, icke något att erinra.

Utredningen föreslår, att i lagtexten intages uttrycklig föreskrift om att
byggnadsplan skall upprättas ej blott då tätbebyggelse är att förvänta inom
visst område utan även då tätbebyggelse redan kommit till stånd utan att
planläggning skett. Detta förtydligande synes lämpligt.

I den allmänna motiveringen har vidare framhållits vikten av att tätbebyggelsen
ej tillåtes sprida sig över alltför stora områden. Byggnadsplan bör
ej fastställas för större område än som kan förväntas bli bebyggt inom nära
förestående tid.

Jag har förut framhållit, att enligt min mening stadsplan skall kunna
komma till användning på landsbygden. Detta har föranlett en jämkning av
paragrafens första stycke i utredningens förslag.

Mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna om innehållet av byggnadsplan
har jag ej något att erinra. Dessa ha upptagits i andra och tredje
styckena av paragrafen. Eftersom byggnadsplan skall ersätta avstyckningsplan,
är det av vikt att planen, då omständigheterna föranleda därtill, göres
så enkel som möjligt. Att namnet byggnadsplan bibehålies bör icke föranleda
till att sådan plan alltid göres lika utförlig och invecklad som i regel hittills
varit vanligt i fråga om byggnadsplan. Sådan plan torde mången gång
kunna göras praktiskt taget lika enkel som de nuvarande avstyckningsplanema.
I andra fall åter kan det vara behövligt, att byggnadsplan innehåller
en så ingående reglering av bebyggelsen inom planområdet att planen mera
liknar en stadsplan.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena må slutligen framhållas,
att det icke möter hinder att i byggnadsplan upptaga specialområden. Någon
erinran härom synes dock icke erfordras i lagen. Om och i vad mån
höjdlägen skola angivas i byggnadsplan, torde få bli beroende på omständigheterna
i det särskilda fallet. Detta framgår också av den föreslagna lagtexten.
I regel är behovet av höjdangivelser dock mindre i fråga om byggnadsplan
än stadsplan.

108 §.

Paragrafen motsvarar 64 § första stycket stadsplanelagen och 115 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 412—413 i betänkandet).

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det icke funnes anledning
att motsätta sig den föreslagna begränsningen av byggnadsförbudens
giltighetstid. Länsstyrelsen ville dock samtidigt understryka, att den långsamhet,
som gjort sig gällande i fråga om byggnadsplans fastställande, till
stor del berodde på bristen på kompetenta arbetskrafter för planernas upprättande.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser onödigt att beslut om förlängning
av byggnadsförbud underställes Kungl. Maj:t, eftersom ju förbudet
huvudsakligen innebure att länsstyrelsen genom dispensförfarandet finge
en viss kontroll över bebyggelsen under förbudstiden.

Departementschefen.

Förbud mot nybyggnad i avbidan på upprättande av byggnadsplan kan
enligt nu gällande bestämmelser bli bestående under lång tid. För att dylikt
nybyggnadsförbud icke skall till förfång för byggnadsverksamheten gälla
alltför länge föreslår utredningen, alt förbudet må avse en tid av högst tre
år samt att förbudet icke må förlängas för mer än två år utan Kungl. Maj :ts
tillstånd. Emellertid torde upprättandet av byggnadsplan och dennas fastställande
ej sällan draga ut på tiden. De angivna tidsfristerna synas därför
ej vara tillräckliga. En tid av fem år med möjlighet för länsstyrelsen att utan
Kungl. Maj ds tillstånd förordna om förlängning med högst tre år synes bättre
avpassad till behovet. Det bör dock tillses, att i intet fall förbudstiden göres
längre än nödvändigt.

Även utan särskild föreskrift torde vara klart, att om det är i viss mån
ovisst hur stort område planen skall omfatta, länsstyrelsen kan låta byggnadsförbudet
omfatta all mark som kan komma i fråga.

109 §.

Paragrafen motsvarar 63 § första och fjärde styckena stadsplanelagen samt
116 §, jämförd med 78 §, i utredningens förslag (motiv, se s. 395 och 413—
414 i betänkandet).

Departementschefen.

Såsom anförts i den allmänna motiveringen har jag icke något att erinra
mot den föreslagna befogenheten för länsstyrelsen att, om så finnes påkallat,
förbjuda nybyggnad utan särskilt tillstånd inom område med byggnadsplan,
innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats. Stadgandet
torde dock böra jämkas något för att utmärka, att det bör tillämpas
med varsamhet.

no §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 63 § tredje stycket och 64 § andra
stycket stadsplanelagen samt 117 § enligt utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

277

in §.

Denna paragraf motsvarar 60 § andra stycket stadsplanelagen och 118 § i
utredningens förslag (motiv, se s. 414—416 i betänkandet).

Yttrandena.

Enligt förslaget verkställes länsstyrelsens beslut om fördelning av kostnaderna
för upprättande av byggnadsplan i den ordning, som är stadgad
för dom i tvistemål. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att denna bestämmelse
syntes hänföra sig till 3 kap. utsökningslagen. Olika regler gällde
emellertid i viss mån beträffande särskilda slag av domar. Ett förtydligande
av bestämmelsen erfordrades därför.

Departementschefen.

Såsom förut anförts har jag icke något att erinra mot de föreslagna grunderna
för fördelning av kostnaderna för upprättande av byggnadsplan. Bestämmelserna
härom återfinnas i paragrafens första och andra stycken.

Enligt det av utredningen föreslagna tredje stycket i paragrafen skall beslut
rörande kostnadsfördelningen meddelas av länsstyrelsen, vilkens beslut härutinnan
skall verkställas i den ordning som gäller för dom i tvistemål. Länsstyrelsens
beslut synes böra innebära ett bindande avgörande av plankostnadens
fördelning mellan kommunen å ena sidan och markägarna å den andra
samt mellan olika fastigheter inbördes. Därvid torde det stå länsstyrelsen
fritt att antingen bestämma vissa ideella andelar eller också angiva i bestämda
summor, hur mycket var och en skall betala. Att låta beslutet vara
omedelbart exigibelt, torde däremot knappast vara lämpligt. Vid verkställigheten
kunna möta olika frågor som fordra avgörande ,i annan ordning.
Vägrar markägare att betala belopp som med stöd av länsstyrelsens beslut avkräves
honom, torde hans betalningsskyldighet på grundval av länsstyrelsens
fördelningsbeslut få fastställas av domstol.

112 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § stadsplanelagen och 121 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 421—422 i betänkandet).

Yttrandena.

Överlantmätaren i Stockholms län anser, att rätt att utnyttja ett planområdes
vägnät borde automatiskt tillkomma varje därinom belägen fastighet
oavsett dess härkomst. Överlantmätarcn i Västerbottens lön uttalar liknande
mening. Vidare anför länsarkitekten i Malmöhus län, att mark i byggnadsplan
måhända komme att reserveras för allmän väg, vars genomförande ställdes
på framtiden och som avsåge att upptaga såväl läns- som rikstrafik med
bredd av kanske 20 meter eller därutöver. Det borde då stadgas, hur stor
del av vägen, som finge tagas i anspråk, när nybyggnad skett.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Det av stadsplaneutredningen föreslagna stadgandet torde i sak överensstämma
med 65 § stadsplanelagen. Någon utvidgning av stadgandets tillämpningsområde,
på sätt antydes i ett par yttranden, synes icke erforderlig. Rätt
att taga mark i anspråk för väg eller annan allmän plats föreligger — utom
i sådana fall som förevarande paragraf avser — även enligt 113 §. Vidare
må erinras om den rätt till väg m. m., som kan tillerkännas vägförening eller
enskild fastighetsägare enligt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar.

Paragrafen innehåller, att mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller
annan allmän plats och till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln
inom området, får tagas i anspråk och nyttjas för avsett ändamål, om vissa
ytterligare villkor äro uppfyllda. Meningen är att endast den mark skall upplåtas,
som erfordras för tillgodoseende av det aktuella trafikbehovet inom
området. Är väg i byggnadsplanen upptagen till större bredd än som motsvarar
detta behov, torde hela vägbredden alltså icke behöva upplåtas.

113 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i stadsplanelagen, ersätter 119 § samt
120 § första och andra styckena i utredningens förslag (motiv, se s. 416—421
i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska landskommunernas förbund anför, att införandet av denna motsvarighet
till 52 § stadsplanelagen vore till fördel. Emellertid förhölle det sig
ofta på det sättet, att marken icke befunne sig i blott en ägares hand, och
fråga uppstode då hur man skulle kunna erhålla erforderlig mark till gator,
parker m. in. Förbundet vore icke berett att framlägga något bestämt förslag
härutinnan. Fn möjlighet vore att för tillstånd till tätbebyggelse uppställa
skyldighet för markägare att deponera visst belopp att användas för
inlösen av mark, som utlagts för trafikleder eller allmänna platser. Länsarkitekten
i Stockholms län anser, att vid exploatering av mark i en ägares
hand regeln borde vara, att all erforderlig mark för allmänt ändamål skulle
avstås, dock med möjlighet att medgiva undantag i särskilda fall. överlantmätaren
i Stockholms lön finner, att skyldighet att upplåta mark för allmänna
platser borde åvila samtliga fastighetsägare inom planområdet vid tiden
för planens fastställande, men denna skyldighet borde fördelas dem emellan
i proportion till den areal nyttig byggnadsmark de enligt planen erhölle.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har föreslagit sådan utvidgning av byggnadsplanens
rättsverkningar, att markexploatör skall vara skyldig att i viss utsträckning
utan ersättning upplåta mark, som inom byggnadsplaneområde erfordras till
väg eller annan allmän plats. Detta förslag, som tillstyrkts i yttrandena, torde
vara lämpligt. Inom stadsplanelagt område åligger liknande skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

279

markexploatör enligt 52 § stadsplanelagen och 70 § i departementsförslaget.
Såsom utredningen föreslagit torde emellertid mark för väg m. m. inom byggnadsplaneomrade
icke såsom fallet är inom stadsplanelagt område böra upplåtas
med äganderätt utan endast med nyttjanderätt.

Mot de av utredningen i övrigt föreslagna bestämmelserna angående markexploatörens
skyldigheter i förevarande hänseende har jag i stort sett icke
något att erinra. Paragrafens andra stycke synes emellertid böra ändras på
samma sätt som föreslagits i fråga om motsvarande föreskrift i 70 § andra
stycket.

Har markexploatör förklarats skyldig att tillhandahålla mark för väg eller
annan allmän plats inom byggnadsplaneområde, synes marken böra upplåtas,
när den behöver tagas i anspråk. Stadgande härom har införts såsom
en sista punkt i paragrafens första stycke. Vägar och andra i byggnadsplan
avsatta trafikområden kunna iordningställas av enskilda fastighetsägare, som
ha behov av trafikområdena, eller av särskilt bildad vägförening. Iordningställandet
av andra allmänna platser än sådana, som avses för trafiken,
torde knappast kunna förutsättas ske av enskild person. Endast vägförening
synes därvid kunna komma i fråga.

Vägförenings skyldigheter med avseende å iordningställande och underhåll
av allmän plats framgå närmare av det inom departementet upprättade
förslaget till ändring av lagen om enskilda vägar. Därjämte må nämnas att
enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga (127 §) skall länsstyrelsen,
då byggnadsplan fastställts för visst område, taga i övervägande
fråga om bildande av vägförening för området. Vägförening bör alltid bildas,
då bebyggelsen fortskridit så långt, att behov föreligger av att iordningställa
allmänna platser.

114 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i stadsplanelagen, ersätter 120 §
tredje stycket i utredningens förslag (motiv, se s. 421 i betänkandet).

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag även för andra fall än dem som
regleras i 112 och 113 §§ departementsförslaget upptagit vissa föreskrifter
om ianspråktagandet av mark, som i byggnadsplan avsetts för annan allmän
plats än väg. Förslaget innebär, att länsstyrelsen skall äga bestämma, att marken
må tagas i anspråk. En förutsättning för meddelande av dylikt föxordnande
skulle vara, att vägförening funnes, som kunde taga hand om marken
och ställa den i ordning för avsett ändamål.

I sak har jag ej något att erinra häremot. De föreslagna bestämmelserna
om vägförenings rätt och skyldighet att iordningställa mark, som i byggnadsplan
avses för allmän plats, torde emellertid lämpligen böra meddelas i
lagen om enskilda vägar. I denna lag regleras redan nu vägförenings rättigheter
och skyldigheter i fråga om föreningens vägar, och dessa regler torde
i tillämpliga delar böra gälla i fråga om ianspråktagandet av sådan i byggnadsplan
intagen mark som är avsedd för annan allmän plats än väg.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förevarande paragraf upptager i enlighet härmed endast en hänvisning
till de föreskrifter om rätt att taga i anspråk mark för väg och annan allmän
plats, som innehållas i väglagarna.

115 §.

Detta stadgande, som motsvarar 65 § sista punkten stadsplanelagen, överensstämmer
med 122 § i utredningens förslag.

116 §.

Paragrafen är ny och motsvarar 123 § i utredningens förslag (motiv, se
s. 422—424 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen framhåller, att de markvärdestegringar
som uppkomme genom nytillkommande vägar ofta vore betydande. Det vore
icke uteslutet, att markvärdet för ett samhälle genom tillkomsten av en allmän
väg kunde ökas så att denna ökning mer än väl täckte hela kostnaden
för väganläggningen. Med detta för ögonen syntes lämpligheten av utredningens
förslag om ersättning för det intrång som en markägare lede genom
tillkomsten av en byggnadsplan starkt kunna ifrågasättas. Vägintresset syntes
icke böra åläggas utgiva intrångsersättning annat än i sådana fall, då uppenbar
disproportion rådde mellan båtnaden och intrånget. En sådan disproportion
kunde som regel väntas uppstå vid huvudtrafikleder, till vilka anslutning
av enskild väg icke finge förekomma annat än på vissa långt från
varandra belägna punkter. I andra fall borde ersättning i regel ej komma i
fråga.

Länsarkitekten i Jämtlands län anser, att det ifrågavarande förslaget i
hög grad skulle förhindra upprättande av större byggnadsplaner. En utväg
syntes vara, att mark, som i byggnadsplan utlades för jordbruksändamål eller
dylikt, till viss del av i planen ingående fastighets areal icke skulle vara
underkastad inlösningsskyldighet.

Departementschefen.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan
allmän plats, är markägaren enligt 112 och 113 §§ i vissa fall skyldig att
upplåta marken till begagnande utan ersättning. I andra fall utgår ersättning
för upplåtelsen enligt de allmänna bestämmelserna i väglagarna. Markägaren
kan emellertid också lida skada genom att han, innan den till väg
eller allmän plats avsedda marken tages i anspråk för avsett ändamål, icke
kan bebygga marken eller eljest använda den på tillfredsställande sätt. Eftersom
omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare måste
upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den nytta han
har av planen än andra, torde det vara skäligt, att markägaren i det angivna
fallet berättigas att erhålla skadeersättning under vissa villkor. Om ersättningsrätt
ej infördes, kunde hänsyn till markägarnas berättigade intressen

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

281

försvåra en ändamålsenlig planlösning. Ersättning synes, såsom utredningen
föreslår, böra utgå, om markägaren till följd av bestämmelserna i byggnadsplanen
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess värde. Ersättningsrätten är sålunda mycket begränsad. Det
torde endast i undantagsfall behöva förekomma att i byggnadsplan mark avsättes
till väg eller annan allmän plats på sådant sätt, att markägaren förhindras
att, innan marken ännu tagits i anspråk för sitt ändamål, använda
den på nämnda sätt. Det värde å marken, som skall tagas i betraktande vid
bedömandet av om skadeståndsrätt föreligger, torde — i nära anslutning till
vad jag föreslagit under 48 § — böra vara värdet vid planens fastställande.
Härom hänvisas till vad som anförts i motiveringen till sistnämnda paragraf.
I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot det sakliga innehållet
i förslaget. Att vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn i vissa fall bör
tagas till det värde marken hade vid tiden för lagens ikraftträdande framgår
av övergångsstadgandet i 162 § i departementsförslaget. Med markens värde,
när byggnadsplanen fastställdes, avses, i överensstämmelse med vad jag
anfört vid behandlingen av 21 §, markens dåvarande realvärde.

117 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 124 § i utredningens förslag, skall
tvist rörande ersättning enligt 116 § för intrång avgöras i den i 23 § förut
stadgade ordningen. Ärendet skall sålunda hänskjutas till prövning av domstolen
i den ort där marken är belägen. Överlantmätaren i Västerbottens län
har föreslagit, att dylika ersättningsfrågor såvitt angår byggnadsplan på landet
i stället skola avgöras av ägodelningsrätt. Tillräckliga skäl torde dock ej
föreligga att för landsbygdens vidkommande göra avsteg från de bestämmelser
i förevarande hänseende, som förordats för liknande fall i stad.

118 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer i sak
med 125 § i utredningens förslag (motiv, se s. 424—426 i betänkandet)

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner bestämmelserna i denna paragraf
kunna leda till betydande svårigheter, då det i många fall måste bli ovisst
vem som skulle utställa i paragrafen avsedd förbindelse. Ej heller framginge
huru det ersättningsbelopp, som ägare till fastighet skulle tillförsäkras
därigenom att han till följd av byggnadsplan kunde nyttja viss mark
allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till markens värde,
skulle bestämmas. Länsstyrelsen, som skulle tillse att fastighetsägaren erliölle
förbindelse, berättigande honom att av utställaren uppbära skadeersättning,
koinme fördenskull att ställas inför mycket stora svårigheter. Att prövningen
av säkerhetens beskaffenhet skulle åvila länsstyrelse borde i varje fall angivas
i lagtexten. Länsarkitekten i Älvsborys län anser, att lörslaget icke vore
tillfredsställande, emedan möjligheterna att i byggnadsplan införa andra an -

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vändningssätt än enskilt bebyggande och gatumark alltför mycket beskurits.
Även överlantmätaren i Älvsborgs län kritiserar förslaget i fråga. Skulle prövningen
av den säkerhet som ställts ske först i samband med att planen fastställdes,
kunde detta i fall då säkerheten icke ansåges tillräcklig få väsentliga
omarbetningar till följd. Erforderliga förbindelser borde därför upprättas
under hand genom planförfattarens försorg och bli föremål för godkännande
allteftersom planarbetet fortskrede. I vissa fall kunde tänkas att säkerhet
icke kunde ställas. Det kunde därför ifrågasättas, om icke kommunen
borde vara skyldig att garantera markägaren erforderlig ersättning. Slutligen
framhåller överlantmätaren i Kronobergs län, att ägare till del av tomtplats
inom byggnadsplan borde få rätt att, sedan tomtplatsindelning fastställts
av länsstyrelsen, lösa till sig återstående del av tomtplatsen.

Departementschefen.

Mark kan i plan avses även för annat allmänt ändamål än väg och annan
allmän plats, t. ex. för allmän byggnad, idrottsområde eller begravningsplats.
En sådan ändamålsbestämmelse kan medföra, att en fastighetsägare icke kan
använda marken annat än på sätt som står i uppenbart missförhållande till
dess värde vid planens fastställande. Detta kan t. ex. inträffa, om en markägare,
som inköpt en tomtplats för byggnadsändamål, genom markens avsättande
till idrottsområde helt förbjudes att bebygga tomtplatsen. Om dylika
reservat skola utläggas i planen, synes det skäligt, att markägaren tillförsäkras
ersättning för nämnda intrång.

Till vems gagn marken reserveras kan, såsom utredningen påpekar, vara
ovisst, då byggnadsplanen upprättas. Stundom torde kommunen ha sådant
intresse av att frågan löses, att kommunen ställer erforderliga garantier för
ersättningens betalande. I andra fall åter kan det tänkas, att en idrottsförening
eller annan organisation är villig härtill. Att i lagen angiva vem som
skall svara för intrångsersättningen torde knappast vara möjligt.

Mestadels lärer mark kunna i planen avses för ifrågavarande slag av områden
utan att markägaren lider sådan skada därav, att ersättningsskyldighet
kan uppkomma. Ifrågavarande stadgande torde därför endast sällan
behöva tillämpas. Om och i vad mån ersättningsskyldighet kan komma i
fråga, lärer i praktiken komma att klargöras redan under planarbetets gång.
Skulle ersättning anses böra ifrågakomma, torde frivillig överenskommelse
mellan markägaren och den, som garanterar skadeståndet, oftast kunna träffas.
I sista hand blir det dock länsstyrelsen som skall pröva hithörande
frågor.

Paragrafens första stycke innehåller, i huvudsaklig överensstämmelse med
stadsplaneutredningens förslag, bestämmelser i nu angivna hänseenden. Utredningen
har vidare föreslagit, att markexploatör skall vara skyldig att i
viss utsträckning finna sig i att mark i byggnadsplan avses för allmän byggnad
utan att kunna påfordra ersättning för intrång samt att mark, som i
byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats,
icke skall på denna grund få tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

283

av markens ägare. Detta synes lämpligt. Nämnda bestämmelser återfinnas
i andra och tredje styckena i förevarande paragraf.

I ett yttrande har uttalats att, sedan »tomtplatsindelning» fastställts av
länsstyrelsen, ägare av del av tomtplats borde äga rätt att lösa till sig återstoden
av tomtplatsen. Enär bildandet av lämpliga tomtplatser inom byggnadsplan
liksom hittills torde kunna ordnas på lämpligt sätt utan dylika ingripanden,
synes detta förslag icke böra genomföras.

Om utomplansbestämmelser på landet.

119—120 §§.

Dessa paragrafer ersätta 66 § stadsplanelagen samt 105 och 126 §§ i utredningens
förslag (motiv, se s. 407 och 427—428 i betänkandet).

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör landsbygden likställas
med städerna med avseende å möjligheten att fastställa utomplansbestämmelser.
I enlighet härmed har i 119 § i departementsförslaget, som i sak överensstämmer
med 105 § i utredningens förslag, stadgats, att utomplansbestämmelser
för område, där bestämmelserna i byggnadslagen angående stad icke
äga tillämpning, må fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras. Med hänsyn
till att utomplansbestämmelser må fastställas endast när så erfordras,
torde det vara klart, att sådana bestämmelser icke kunna fastställas för område,
för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts.

Enligt 78 § i departementsförslaget må utomplansbestämmelser för område,
som ingår i fastställd generalplan för stad, ej fastställas i strid mot generalplanen.
Utredningen har ansett att någon liknande föreskrift ej erfordras
beträffande generalplan på landet. Till stöd härför har anförts att det skulle
ankomma på länsstyrelsen såväl att förläna rättsverkan åt generalplan som
att fastställa utomplansbestämmelser samt att det med hänsyn härtill ej borde
möta hinder för länsstyrelsen att i sådana bestämmelser göra avvikelse från
vad länsstyrelsen tidigare föreskrivit genom generalplan. Sistnämnda plan
antages emellertid av kommunalfullmäktige, vilket däremot icke är fallet
beträffande utomplansbestämmelser. Det synes då oegentligt att utomplansbestämmelser
fastställas i strid mot en av fullmäktige antagen, sedermera fastställd
generalplan. Om behov uppkommer av att i utomplansbestämmelser
göra avvikelse från fastställd generalplan, bör denna först ändras. Jag anser
därför att stadgandet i 78 § bör äga motsvarande tillämpning med avseende
å generalplan på landet.

1 övrigt överensstämmer departementsförslaget i denna del i sak med vad
utredningen föreslagit.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om förbud mot bebyggelse på landet till hinder för försvaret eller

luftfarten.

121 §.

Denna paragraf ersätter bestämmelserna i 137—142 §§ i utredningens förslag,
i vad det avser landet (motiv, se s. 440—446 i betänkandet).

Yttrandena.

överlantmätaren i Hallands län liar uttalat, att förordnande om tillämpning
på landet av förbudet mot nybyggnad och anordnande av upplag eller
mateiialgård i närheten av befästning eller flygplats borde avse endast begränsade
områden. 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för
försvaret hade utan inskränkning gjorts tillämplig inom 29 av Hallands läns
86 socknar. Om motsvarande bestämmelser i den nya lagen bleve gällande i
lika stor utsträckning, skulle detta innebära ett allmänt byggnadsförbud, även
där sådant ej vore från försvarssynpunkt påkallat.

I anledning av ett uttalande av utredningen (s. 441 i betänkandet), att förordnande
om förbud, i vad det avsåge flygplats, komme att gälla mycket stora
områden, och att det därför kanske vore lämpligt, att förordnande utfärdades
mera preciserat, exempelvis så, att inom vissa områden tillstånd erfordrades
till byggnad över viss höjd eller dylikt, bär överbefälhavaren anfört, att ett
sådant förfarande vore tänkbart beträffande depåflygplatser och civila flygplatser.
När det däremot gällde de militära flygplatser, vilkas närmare belägenhet
av sekretesshänsyn icke borde meddelas, vore det synnerligen röjande,
att för de närmast flygplatsen liggande områdena meddela fullständigt
förbud men för vissa andra, något längre bort belägna, meddela förbud
mot bebyggelse endast över viss höjd. Ett dylikt förfarande skulle betyda, att
man i förordnandet indirekt talade om, att i det område, för vilket fullständigt
förbud utfärdats, måste ligga en flygplats. Ur försvarets synpunkt vore
det av vikt att krigsflygfältens exakta läge i möjligaste mån hölles hemligt
och de påtalade olägenheterna vore därför ofrånkomliga. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser däremot det av utredningen ifrågasatta förfarandet lämpligt.
Det syntes dock tveksamt, huruvida bestämmelsernas avfattning medgåve
meddelandet av ett på dylikt sätt inskränkt förordnande. Bestämmelserna
borde därför förtydligas i angivet avseende.

Departementschefen.

De i 81—85 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten torde, såsom
stadsplaneutredningen förutsatt, böra äga motsvarande tillämpning inom de
områden på landet, där skyldighet att söka byggnadslov föreligger, d. v. s.
sådana områden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts.

Beträffande de områden på landet, där skyldighet att söka byggnadslov

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

285

icke skulle föreligga, torde det icke vara möjligt att i byggnadslagen föreskriva
generellt förbud mot de åtgärder, om vilka nu är fråga. Det kan nämligen
för den byggande vara svårt att avgöra, om ett visst byggnadsföretag
är till men för försvaret eller luftfarten. Utredningen har därför i stället
föreslagit, att länsstyrelsen skulle beträffande område på landet, där skyldighet
att söka byggnadslov icke förelåge, äga befogenhet att förordna om
förbud mot åtgärd av nyssnämnda slag och föreskriva att, då förordnande
härom meddelats, dylik åtgärd ej finge äga rum utan länsstyrelsens tillstånd.
Mot det föreslagna förfarandet har jag icke funnit anledning till annan erinran
än att det torde böra ankomma på den byggnadsnämnd, som enligt vad
jag förordat skall finnas i varje kommun, att pröva, huruvida hinder möter
mot åtgärden i fråga. Däremot bör det ankomma på länsstyrelsen att medgiva
dispens, om skäl äro därtill. 1 enlighet härmed har i andra stycket av
förevarande paragraf föreskrivits, att länsstyrelsen beträffande område på
landet, för vilket icke fastställts stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
äger föreskriva, att vad i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse,
ävensom meddela sådant förordnande som avses i 82 §. Därjämte bör
i byggnadsstadgan upptagas bestämmelse om alt i sådant fall nybyggnad
eller upplag, materialgård, strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla icke
må utföras eller anordnas utan att byggnadsnämnden prövat att hinder icke
möter. Har beslut som nyss nämnts meddelats beträffande visst område, torde
vad i 83—85 §§ är stadgat böra äga motsvarande tillämpning inom området.

I ett yttrande har befarats, att förordnande om förbud mot åtgärd, varom
nu är fråga, skulle komma att meddelas beträffande alltför stora områden.
Jag vill i anledning härav nämna alt antalet kommuner, inom vilka motsvarande
förordnande enligt 1942 års lag varit gällande, efter krigets slut minskats
med inemot hälften. Det torde kunna förutsättas, att länsstyrelserna icke
meddela dylikt förordnande beträffande större områden än som är oundgängligen
nödvändigt.

För att minska olägenheterna av ett dylikt förordnande bör det, även utan
att detta uttryckligen angivits i lagtexten, i vissa fall kunna närmare preciseras,
exempelvis så att inom vissa områden tillstånd endast erfordras till
byggnad eller annan anläggning över viss höjd eller dylikt. Beträffande militära
flygfält, vilkas närmare belägenhet anses böra hållas hemlig, är självfallet
att förordnandet icke bör begränsas på ett sådant sätt att belägenheten
därigenom avslöjas.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen

på landet.

122—125 §8.

Dessa paragrafer motsvara med vissa jämkningar 143—146 88 i utredningens
förslag, i vad det avser landet (motiv, se s. 446—449 i betänkandet).

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att förordnande om förbud
mot nybyggnad inom område, som funnes böra för framtiden skyddas med
hänsyn till naturförhållanden eller eljest, syntes böra meddelas av Kungl.
Maj:t även med avseende å område på landet. Liknande mening bär uttalats
av överlantmåtaren i Hallands län.

Departementschefen.

De beträffande stad i 86—88 §§ upptagna bestämmelserna om förbud i
vissa fall mot olämplig bebyggelse torde böra äga motsvarande tillämpning
på landet med de avvikelser allenast, som föranledas av skiljaktigheter i administrativt
hänseende mellan städer och landsbygd. Då länsstyrelserna med
avseende å landsbygden i huvudsak ha den befattning med planväsendet, som
beträffande stad tillkommer Kungl. Maj:t, torde det på landet böra ankomma
på länsstyrelserna att meddela de förbud, föreskrifter eller förordnanden som
avses i nämnda paragrafer.

Beträffande de delar av landsbygden, där skyldighet att söka byggnadslov
ej föreligger, bör länsstyrelsen, såsom i den allmänna motiveringen framhållits,
kunna till förekommande av olämplig tätbebyggelse inom område, som
är olämpligt härför från sundhetssynpunkt eller med hänsyn till svårigheter
för samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt,
meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som
för ändamålet må finnas erforderliga. Inom område som omfattas av sådant
förbud bör, i överensstämmelse med vad jag förordat vid behandlingen av
100 och 121 §§, nybyggnad icke få äga rum med mindre byggnadsnämnden
prövat hinder däremot ej föreligga. Däremot torde det böra ankomma på
länsstyrelsen att pröva frågor om dispens. Föreskrift om byggnadsnämndens
befogenhet i fall som nyss nämnts bör intagas i byggnadsstadgan.

I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen torde
förbud eller föreskrift enligt 123 § och förordnande enligt 124 § icke böra
utgöra hinder mot bebyggelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov. I fråga om dispens från förbud, föreskrift
eller förordnande som avses i nämnda paragrafer torde vad i 89 § andra
stycket i departementsförslaget är stadgat böra äga motsvarande tillämpning.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

Om regionplan.

126—131 §§.

Dessa paragrafer motsvara 127—132 §§ i utredningens förslag (motiv, se
s. 428 434 i betänkandet). I gällande lag saknas bestämmelser om region plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

287

Yttrandena.

Mot 127 § i utredningens förslag anmärker svenska teknologföreningen,
att regleringen av vattenförsörjning och i all synnerhet avlopp inom ett regionplaneområde
vore av så stor betydelse, särskilt om planen skulle närmare
angiva områden för tätare bebyggelse, att lagtexten borde kompletteras med
anvisning härom. Bland övriga ändamål för markens användning, vilka förtjänade
att redovisas i regionplanen, kunde nämnas mark för blivande flygplatser.
Svenska kommunaltekniska föreningen och stadsarkitekten i Uppsala
anse, alt bland de uppräknade motiven för regionplan borde införas
även luftfarts- och hamnändamål. Statens byggnadslånebyrå framhåller vikten
av att frågorna om vattenförsörjning och avlopp ägnas nödig uppmärksamhet
i regionplan, även om detta icke nödvändigtvis behövde framgå av
själva lagtexten.

Stadsplanekontoret i Stockholm anför angående 128 § i utredningens förslag,
att det vore en brist att municipalsamhälle icke vore skyldigt att ingå
som medlem i regionplaneförbund.

Beträffande den av utredningen föreslagna 129 § yttrar lantmäteristyrelsen,
att det borde närmare angivas vem som skulle äga rätt att väcka fråga
om bildande av regionplaneförbund. Överståthållarämbetet framhåller, att
både enskilda och kommuner syntes kunna väcka fråga om regionplan. Initiativrätten
syntes emellertid lämpligen böra begränsas till kommun, som avsåge
att ingå i regionplaneförbundet. Vidare anmärker överståthållarämbetet,
att enligt förslaget kunde en kommun såsom medlem i regionplaneförbund
vara representerad av högst tre ledamöter i förbundsdirektionen. Detta
kunde medföra att en stor kommun, exempelvis Stockholm, icke såsom
medlem i regionplaneförbund finge ett inflytande å förbundets verksamhet,
som stode i skäligt förhållande i kommunens anpart i kostnaden för verksamheten.
Samma anmärkning göres av socialstyrelsen, svenska stadsförbundet,
borgarrådsberedningen i Stockholm, Stockholms stads fastighetskontor
och drätselkammaren i Malmö.

Vad angå>- 131 § enligt utredningens förslag framhålla länsstyrelserna i
Kristianstads och Hallands län, att de spörsmål som avsåges skola lösas genom
upprättande av regionplan i allmänhet syntes vara av sådan beskaffenhet
att de borde handläggas av den egna, med lokalförhållandena förtrogna
länsstyrelsen. Detta borde medföra, att regionplanefrågor, som avsåge flera
än ett län, skulle handläggas av de berörda länsstyrelserna gemensamt.

Angående slutligen 132 § i utredningens förslag anser byggnadsnämnden i
Lidingö, att den Kungl. Maj:t medgivna rätten att göra avvikelser från förslag
till regionplan, som antagits av förbundsdirektionen, borde inträda icke
blott om inom direktionen förekommit olika meningar utan även om kommun
eller samhälle, som berördes av förslaget, framställt erinringar däremot,
som icke vunnit beaktande. Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar därjämte,
att förslag till regionplan som antagits av förbundsdirektionen borde genom
länsstyrelsen med dess yttrande överlämnas till Kungl. Maj:t. På grund av
länsstyrelsens befattning med byggnadsväsendet och vägfrågorna vore det av

288

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

vikt att länsstyrelsen finge tillfälle att taga del av och avgiva yttrande över
förslag, som berörde dessa betydelsefulla arbetsuppgifter.

Departementschefen.

126 § i departementslörslaget innehåller i huvudsaklig överensstämmelse
med 127 § i utredningens förslag de grundläggande bestämmelseraa om regionplans
ändamål och innehåll. Bland exemplen på de mera betydelsefulla
ämnen, som kunna regleras genom regionplan, torde i paragrafen böra nämnas
-— utom trafikleder samt områden för tätbebyggelse och fritidsändamål,
vilka angivits i utredningens förslag — även flygplatser samt anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp.

1 regel torde regionplanering av ett område ske ej blott i ett enda hänseende.
Hinder möter dock ej att regionplanen begränsas att avse ett enda
spörsmål. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, i vilka
hänseenden regionplaneläggning skall ske. Såsom anförts i den allmänna motiveringen
anser jag i motsats mot utredningen att regionplan skall kunna
komma till användning, även om planläggningen sker i eu enda kommuns intresse,
t. ex. för att tillgodose denna kommuns behov av fritidsområde inom
annan kommun.

Mot det av utredningen föreslagna förfarandet vid upprättande av regionplan
har jag, såsom redan omnämnts i den allmänna motiveringen, i stort
sett icke något att erinra. Föreskrifterna härom ha upptagits i 127—131 §§.
De städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner som beröras
av regionplan skola enligt 127 § —- motsvarande 128 § i utredningens förslag
-— bilda ett regionplaneförbund. Jämlikt utredningens förslag skall, om
inom kommun, som är skyldig deltaga i regionplaneförbund, finnes municipalsamhälle,
detta icke vara skyldigt att såsom särskild medlem ingå i förbundet.
Enär municipalsamhällena jämte kommunerna ha att svara för den
fortsatta planläggningen i anslutning till regionplanen samt municipalsamhälle
alltså har speciella intressen att bevaka i regionplaneförbundet, torde
emellertid sagda bestämmelse böra utgå.

Fråga om bildande av regionplaneförbund lärer, med tillämpning av 12 §
i lagen om kommunalförbund, kunna upptagas antingen av kommun eller
samhälle eller av länsstyrelsen, vilken sedan frågan sålunda väckts har att
enligt 128 § i departementsförslaget — närmast motsvarande 129 § första
stycket i utredningens förslag —- verkställa erforderlig utredning i ärendet
och därefter överlämna handlingarna till Kungl. Maj:t. En framställning avenskild
person om upprättande av regionplan torde kunna lämnas utan avseende.

Enligt utredningens förslag skall varje medlem av regionplaneförbund vara
representerad i förbundets styrelse av minst eu och högst tre ledamöter. Genom
sistnämnda begränsning skulle emellertid en stor kommun kunna förhindras
att erhålla en representation i förbundsstyrelsen, som svarar mot
kommunens intresse för planen och delaktighet i ansvaret för plankostnaderna.
Det torde därför böra vara tillåtet att en kommun representeras i förbundsstyrelsen
av mer än tre ledamöter. 129 § i departementsförslaget —

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

289

som närmast motsvarar 129 § andra stycket i utredningens förslag — har
avfattats med iakttagande härav.

Om regionplan kan komma att beröra kommuner eller samhällen inom
flera län, torde Kungl. Maj:t böra kunna föreskriva, att länsstyrelsen i ett
av länen skall taga den befattning med regionplanearbetet, som ankommer
på länsstyrelse. Stadgande härom har införts i 130 §, vilken motsvarar 131 §
i utredningens förslag. Hinder möter ej att, om så finnes lämpligt, regionplanefrågorna
handläggas av de berörda länsstyrelserna gemensamt.

Såsom framhålles i ett yttrande torde det vara behövligt, att Kungl. Maj:ts
rätt att göra avvikelse från regionplaneförslag, som antagits av förbundsdirektionen,
inträder ej blott om inom direktionen förekommit olika meningar
utan även om kommun eller samhälle, som beröres av förslaget, i
yttrande över förslaget framställt erinringar mot detsamma. Detta har iakttagits
vid utformningen av 131 § i departementsförslaget —- motsvarande
132 § i utredningens förslag. Det kan ifrågasättas, om icke Kungl. Maj:t
bör äga befogenhet att även i andra fall än nu nämnts avvika från regionplaneförslag
för att tillgodose intressen, som icke beaktats vare sig inom
direktionen eller i yttrande över förslaget. Kungl. Maj:t lärer emellertid genom
att vägra fastställelse av regionplaneförslag kunna framtvinga nödigt
hänsynstagande till sådant intresse. Frågan torde i övrigt böra tagas under
förnyat övervägande i samband med behandlingen av blivande förslag från
1944 års kommitté för kommunal samverkan.

Det torde vara självklart att Kungl. Maj:t icke fastställer av regionplanedirektion
antaget förslag till regionplan utan att höra länsstyrelsen. Någon
föreskrift härom erfordras alltså ej.

132 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 133 § i utredningens förslag (motiv,
se s. 434—437 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar, att om kostnadsfördelningen
skulle ske efter antalet skattekronor enligt senast verkställda taxering
till allmän kommunalskatt, resultatet kunde bli orättvist, eftersom antalet
skattekronor kunde variera högst betydligt från det ena året till det
andra. Fördelningen borde därför ske efter genomsnittsantalet skattekronor
under en viss period, förslagsvis fem år. Byggnadsnämnden i Växjö anser
riktigast att rakt på sak föreskriva att kostnadsfördelningen skall ske i förhållande
till nyttan av åtgärden. Måhända kunde det till ledning för den beslutande
myndigheten därjämte anses behövligt att angiva vissa grunder, som
regelmässigt vore av betydelse vid bestämmande av nyttograden. Därvid
borde särskilt framhållas vikten av att hänsyn toges till medlemmarnas skattekraft.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter däremot, om icke kostnadsfördelningen
alltid borde ske med ledning av antalet skattekronor i respektive
kommuner, enär denna grund syntes vara den vanligaste vid hittills tillskapade
kommunalförbund och säkerligen även vore den lättaste att genomföra.

Bihang till riksdagens protokoll 7.9/(7. 1 samt. Nr 131.

1!)

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Innebörden av stadsplaneutredningens förslag rörande den slutliga för
delningen av kostnaderna för regionplan torde vara, att den skall verkställas
efter vad som med hänsyn till medlemmarnas nytta av planen finnes
skäligt samt, där ej omständigheterna föranleda annat, ske efter skatteunderlag.
Paragrafen synes böra avfattas i enlighet härmed. Med denna formulering
möter det givetvis ej hinder att fördelningen, om så finnes lämpligt,
sker efter det genomsnittliga antalet skattekronor inom de berörda kommunerna
under en följd av år.

133 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 134 § i utredningens förslag, innehåller
bestämmelser, som göra det möjligt för Kungl. Maj:t att i vissa fall
framtvinga upprättande eller ändring av regionplan (motiv, se s. 437—438).

134—135 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser motsvarande 135 och 136 §§ i
utredningens förslag (motiv, se s. 438—440 i betänkandet; jfr vad jag anfört i
den allmänna motiveringen s. 59—60).

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Slutbestämmelser.

Om bestämmande och erläggande av lösen.

136—146 §§.

Dessa paragrafer motsvara 29—38 §§ stadsplanelagen och överensstämma
i sak med 86—96 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 399—403 i betänkandet)
.

Departementschefen.

De av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna om inlösen av
mark innebära liksom gällande lag, att föreskrifterna i expropriationslagen
skola tillämpas med vissa smärre tillägg och ändringar. För det fall att mark
skall lösas av ägaren till befästning eller flygplats — enligt 139 eller 141 §
i utredningens förslag motsvarande 83 respektive 121 § i departementsförslaget
— föreslår utredningen, att expropriationslagens regler skola tillämpas
utan undantag. Det synes emellertid lämpligt att de särskilda bestämmelserna
i fråga om inlösen enligt förevarande lag tillämpas även vid sådan inlösen
som sist nämnts. 136 § har avfattats med iakttagande härav. I övrigt torde
icke annat vara att erinra mot det av utredningen framlagda förslaget än
att 88 § i utredningens förslag, motsvarande 138 § i departementsförslaget,
bör jämkas i anslutning till 17 kap. 5 § nya rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

291

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan in. m.

147—148 §§.

Dessa paragrafer motsvara 68 § stadsplanelagen och överensstämma i sak
med 147—149 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 449—451 i betänkandet)
.

Yttrandena.

I fråga om 147 § i utredningens förslag anför länsarkitekten i Kristianstads
lön, att ehuru utredningen föreslagit höjda straff för olagligt byggande,
torde det fortfarande kunna förekomma att ett straffbart byggnadsföretag
utfördes och till och med fullföljdes under den tid som erfordrades för
att konstatera om brott förelåge. Risk förelåge alltjämt att de byggande komme
att nonchalera byggnadsnämndens eller exekutiva myndigheters föreskrifter
om att upphöra med byggandet. Länsarkitekten i Västerbottens län
anser, att de nuvarande straffbestämmelserna äro otillfredsställande. Flera
byggnadsnämnder hade framhållit att de icke velat åtala begångna förseelser,
emedan straffen ansetts löjeväckande låga. Å andra sidan vore den påföljd,
som bestode i att en olaglig byggnad reves, så sträng, att byggnadsnämnden
ej gärna ville använda den.

Beträffande 148 § anmärker överståtliållarämbetet, att ansökan till överexekutor
om handräckning för rättelse av olagligt byggande kunde göras av
allmän åklagare eller av byggnadsnämnd. Gjordes ansökan av åklagare och
begärde utmätningsman, att kostnad för förrättningen skulle förskjutas,
skulle förskottet utgå av allmänna medel. Detta medförde att byggnadsnämnd
gärna väjde för formellt initiativ och i stället sökte förmå allmän åklagare
att göra framställning om handräckning, varigenom staden undginge att
svara för förskottet. Enligt ämbetets mening vore det icke tillfredsställande
att skyldigheten att lämna förskott skulle vara beroende av om det vore allmän
åklagare eller om det vore byggnadsnämnd, som begärt handräckningen.
Då handräckningen finge anses tillkommen närmast i kommunens intresse,
borde skyldigheten att lämna förskott åvila kommunen, om ej undantag
skulle göras för det fall att handräckningen gällde kommunen själv, en
situation som det väl dock saknades anledning att räkna med.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna straffsatserna för olagligt byggande medföra
i olikhet mot gällande lag möjlighet att ådöma fängelsestraff, om omständigheterna
äro synnerligen försvårande. Häremot har jag icke något
att erinra. Den ökade straffrisken lorde medföra större garanti för alt de
i byggnadslagen stadgade byggnadsförbuden ej åsidosättas. För den som
medvetet nonchalerar hithörande bestämmelser torde, med hänsyn till de
viktiga samhällsintressen som stå på spel, straffet böra utmätas så att det
verkligen blir kännbart.

292

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Handräckning för rättelse av olagligt byggande kan ske ej endast för att
tillgodose kommunens önskningar utan även i statens intresse. Det synes
därför ej vara oriktigt alt, såsom förutsättes både i gällande lag och enligt
utredningens förslag, kostnaden för lrandräckningsåtgärd i vissa fall skall
förskjutas av allmänna medel. Anledning att på sätt föreslagits i ett yttrande
ändra de gällande reglerna härom torde alltså ej finnas. Ej heller i övrigt
synas skäl föreligga till erinran mot de av utredningen föreslagna reglerna
i ämnet.

149—150 §§.

Dessa paragrafer motsvara 75 § stadsplanelagen och överensstämma i
huvudsak med 150—151 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 451—453 i
betänkandet).

Yttrandena.

I fråga om 150 § i utredningens förslag anför drätselkammaren i Norrköping,
att även om ändring i förslaget knappast kunde ifrågasättas vore det
dock angeläget att understryka att den enskildes klagorätt icke borde inskränkas
utan trängande orsak. Vidare anmärker kammarkollegiet, att avfattningen
av nämnda paragraf icke syntes göra klart att där stadgat förbud
mot besvär över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut allenast
gällde positiva beslut. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att då fråga
väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område, ägde länsstyrelsen
enligt 19 och 35 §§ i utredningens förslag (15 och 35 §§ departementsförslaget)
på framställning av staden meddela förbud att verkställa
nybyggnad inom området. Stadsfullmäktiges beslut att hos länsstyrelsen göra
framställning om meddelande av sådant förbud kunde i vanlig ordning överklagas
hos länsstyrelsen. Detta kunde medföra att meddelandet av byggnadsförbudet
komme att fördröjas avsevärd tid. Det kunde därför ifrågasättas
om icke besvärsrätt över stadsfullmäktiges beslut i detta fall borde
vara utesluten.

Beträffande den av utredningen föreslagna 151 § ifrågasätter länsstyrelsen
i Jönköpings lån, om vederbörande sakägares rätt blivit tillräckligt beaktad
genom föreskriften att i paragrafen omförmält förordnande skulle meddelas
efter anslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar tvekan, huruvida
beslut, varigenom fastställelse å stadsplan m. m. vägrades, skulle meddelas
efter anslag. Vidare kunde enligt länsstyrelsens mening stadgandet
latt giva anledning till uppfattningen att stadgandet även avsåge sådana beslut
beträffande byggnadsplan och utomplansbestämmelser, som omförmäldes
i 9 kap. förslaget till byggnadsstadga. Överbefälhavaren framhåller, att
om länsstyrelsen medgivit undantag från stadgat förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret, kunde byggnadsarbetet omedelbart påbörjas. Hade detta
skett, vore det ovisst om föreläggande att riva det byggda komme att givas,
även om Kungl. Maj:t på talan av chefen för försvarsstaben skulle göra ändring
i länsstyrelsens beslut. Härigenom kunde allvarlig skada tillfogas försvaret.
På grund härav borde till 151 § fogas föreskrift, att om länsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

293

medgivit undantag från eljest av hänsyn till försvaret gällande byggnadsförbud,
byggnadsarbetet ej finge påbörjas förrän länsstyrelsens beslut vunnit
laga kraft.

Departementschefen.

Enligt lagändring år 1943 ha i 75 § 1 mom. stadsplanelagen i syfte att
främja ett snabbare förfarande upptagits bestämmelser som förbjuda anförande
av besvär över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut om
antagande av stadsplan, tomtindelning in. m. Detta stadgande torde, i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag, böra kompletteras att
avse även regionplanedirektions beslut om antagande av regionplan samt
framställning av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige om fastställelse
av generalplan. Enligt vad jag förut anfört skall stadsplan kunna upprättas
även inom landskommun. Fullföljdsförbudet torde därvid böra gälla beträffande
kommunalfullmäktiges beslut om stadsplanens antagande.

Därest stadsfullmäktiges framställning om byggnadsförbud i avbidan på
upprättande av stadsplan överklagas, kan såsom länsstyrelsen i Stockholms
län påpekar meddelandet av byggnadsförbudet komma att fördröjas. Då
prövningen av sakägares invändningar mot stadsfullmäktiges beslut synes
kunna utan olägenhet ske i ärendet angående meddelandet av byggnadsförbudet,
torde särskild klagan över stadsfullmäktiges framställning icke böra
tillåtas. Motsvarande gäller beträffande kommunalfullmäktiges framställning
om byggnadsförbud i avbidan på upprättande av stadsplan samt stadsfullmäktiges
eller kommunalfullmäktiges framställning om byggnadsförbud
i avbidan på fastställande av generalplan. Även i andra fall, då enligt
byggnadslagen vidtagandet av viss åtgärd förutsätter framställning av
stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, bör särskild klagan över fullmäktiges
beslut vara utesluten. Såsom exempel på dylika beslut kunna
nämnas ansökan enligt 44 § om tillstånd att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter,
samt framställning enligt 59 § om särskild grund för fördelning
av tomtägama åvilande skyldighet att utgiva ersättning för gatumark
och enligt 70 § om skyldighet för markexploalör att avstå mark.

149 § har avfattats i enlighet med vad sålunda anförts. Fullföljdsförbudet
gäller, såsom av lagtexten torde framgå, endast positiva beslut. Hinder möter
alltså ej att överklaga beslut av den kommunala representationen, varigenom
förslag till plan eller bestämmelser avvisas.

151 § i utredningens förslag innehåller i huvudsak, att länsstyrelses beslut
rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller
tomtindelning skall meddelas efter anslag, att annat beslut av länsstyrelse
överklagas på sätt gäller för vanliga administrativa besvärsmål samt att, om
länsstyrelse till alla delar fastställt av kommunalrepresentation antaget förslag
rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning, klagan mot beslutet må föras allenast av sakägare, som
i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Mot
dessa bestämmelser, vilka innebära elt fullföljande av de ändringar som ge -

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nomfördes år 1943, torde ej heller vara något att erinra. Av lagtexten lärer
framgå, att länsstyrelses beslut rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan,
utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter anslag, även
om beslutet innebär att fastställelse vägras. Däremot fullföljes talan mot länsstyrelses
beslut rörande fördelningen av kostnaderna för byggnadsplan i
den ordning som i allmänhet gäller för administrativa besvärsmål. Dylika
beslut meddelas alltså icke efter anslag. Vid behandlingen av frågor om byggnadsplan
kan länsstyrelsen enligt byggnadsstadgan stundom meddela vissa
förberedande beslut, t. ex. angående byggnadsplaneområdes omfattning (jfr
121 § i utredningens förslag till byggnadsstadga). Detsamma gäller utomplansbestämmelser.
Sådana beslut innefattas ej heller under stadgandet om
anslagsförfarande. I den mån talan mot dessa beslut överhuvud kan föras,
tillämpas alltså den ordning som gäller för vanliga administrativa besvärsmål.

överbefälhavaren har uttalat farhågor för att skada skulle kunna åsamkas
försvaret genom att, om länsstyrelsen i strid mot de militära myndigheternas
mening medgivit undantag från ett i försvarets intresse gällande byggnadsförbud,
byggnadsarbetet genast skulle kunna påbörjas. Då det kan förväntas
att länsstyrelserna skola vederbörligen beakta försvarets intressen, torde
dock den av överfälhavaren påtalade situationen endast mycket sällan inträffa.
Vidare kan erinras att den, som i dylikt fall påbörjar byggnadsarbetet innan
länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft, utsätter sig för risken att senare
förpliktas att riva vad som redan blivit utfört.

151 §.

Denna paragraf, som har viss motsvarighet i 20 § sista stycket stadsplanelagen,
överensstämmer i sak med 152 § i utredningens förslag (motiv, se s.
453—454 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att enligt förslaget skulle länsstyrelses
beslut om fastställelse av utomplansbestämmelser lända till efterrättelse utan
hinder av förd klagan. Då tillsättandet av byggnadsnämnd måste taga en viss
tid i anspråk efter fastställelsen av utomplansbestämmelserna, medförde förslaget
den olägenheten, att en intervall uppkomme, varunder icke funnes någon
myndighet som vore behörig att meddela erforderliga byggnadslov inom
området.

Departementschefen.

Såsom jag förut anfört skall byggnadsnämnd finnas inom varje kommun.
Då utomplansbestämmelser fastställts för visst område, kunna ansökningar
om byggnadslov omedelbart hänskjutas till denna byggnadsnämnds prövning.
Någon olägenhet i det av länsstyrelsen i Älvsborgs län berörda hänsendet
lärer alltså icke uppkomma genom förslaget att beslut om fastställelse
av utomplansbestämmelser omedelbart skall lända till efterrättelse. Jag vill

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

295

alltså biträda förslaget. Även länsstyrelses beslut enligt 82 § eller 121 §
andra stycket i departementsförslaget, vilka lagrum handla om bebyggelse
m. m. som skulle vara till hinder för försvaret eller luftfarten, torde emellertid
böra träda i kraft omedelbart.

Allmänna bestämmelser.

152 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer med
153 § i utredningens förslag (motiv, se s. 454—456 i betänkandet).

Yttrandena.

överlantmätaren i Malmöhus län framhåller, att enligt denna paragraf
finge kart- eller planläggare rätt att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader.
Denna rätt gjordes emellertid beroende av att uppdraget erhållits av
statlig eller kommunal myndighet. Någon möjlighet gåves sålunda icke för
enskild markägare att för upprättande av grundkarta till byggnadsplan erhålla
tillträde till grannfastighet, såvida icke överenskommelse ginge att träffa
med fastighetens ägare. En sådan möjlighet borde skapas, exempelvis genom
att länsstyrelse i varje särskilt fall kunde förordna om rätt till tillträde varom
i paragrafen stadgades. Samma mening uttalas av överlantmätaren i Stockholms
län.

Departementschefen.

önskar enskild markägare för upprättande av grundkarta till byggnadsplan
erhålla tillträde till angränsande fastigheter, kan han hos länsstyrelsen anhålla,
att den av honom anlitade planförfattaren eller mätningsförrättaren
erhåller länsstyrelsens uppdrag att verkställa mätningen i fråga. Hinder
torde icke möta för länsstyrelsen att bifalla en sådan framställning. Länsstyrelsen
har därvid givetvis att pröva, om den föreslagna planförfattaren eller
mätningsförrättaren har sådana egenskaper att uppdraget utan olägenhet
kan anförtros honom samt huruvida omständigheterna i övrigt äro sådana att
ansökningen bör bifallas.

153 §.

Stadgandet är likalydande med 69 § stadsplanelagen och 154 § utredningens
förslag.

154 §.

Paragrafen motsvarar 70 § stadsplanelagen och överensstämmer med 155 §
i utredningens förslag (motiv, se s. 456—460 §§ i betänkandet).

Departementschefen.

Utredningens förevarande förslag innebär, alt om tomt är belägen vid torg,
park eller annan sådan allmän plats, denna skall anses som gata intill en

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den tillåtna högsta hushöjden. Häremot
torde icke vara något att erinra. Paragrafen har betydelse såväl i fråga
om stads skyldighet att till allmänt begagnande upplåta dylik del av allmän
plats — vilken skyldighet enligt stadgandet inträder tidigare än för platsen
i övrigt — som beträffande stadens rätt att av tomtägarna uttaga bidrag till
kostnaderna för förvärv av denna del av den allmänna platsen och för markens
iordningställande för avsett ändamål.

155 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, är lika med
156 § i utredningens förslag (motiv, se s. 460—464 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet anför, att utredningens mening, att skyldighet att
utgiva bidrag till gatukostnad endast ålåge ägare av rättsligen bestående tomt,
aldrig blivit på ett auktoritativt sätt bekräftad och därför skulle kunna dragas
i tvivelsmål. Det kunde synas ligga närmare till hands att fatta ordet tomt
i de olika sammanhang, vari det förekomme i stadsplanelagen, som liktydigt
med administrativt bildad tomt. De av utredningen i förevarande sammanhang
refererade framställningarna syntes emellertid i likhet med utredningen
ha utgått ifrån att rättslig tomtindelning utgjorde en förutsättning för skyldigheten
att erlägga gatukostnadsbidrag och syftade till en lagstiftningsåtgärd,
som undanröjde de hinder vilka vore en följd härav. Utredningen hade föreslagit,
att med rättsligen bestående tomt i förevarande sammanhang skulle
likställas annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad
verkställts eller skulle verkställas efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.
Kvar stode emellertid alltjämt att gatukostnadsbidrag icke skulle kunna utkrävas
av ägare till tomt, å vilken före stadsplanens fastställande uppförts
byggnad i huvudsaklig överensstämmelse med denna, såvida icke ägaren själv
medverkade till att tomten bleve rättsligen bildad. Styrelsen ansåge sig böra
yrka på att även detta hinder för utfående av gatukostnadsbidrag undanröjdes.
Liknande mening uttalas av Stockholms stads fastighetskontor och
länsarkitekten i Västerbottens län. Byggnadsnämnden i Göteborg framhåller,
att beträffande fastighet varå nybyggnad verkställts efter dispens den
föreslagna bestämmelsen syntes böra gälla endast fastighet som bebyggts
efter det byggnadslagen trätt i kraft. Slutligen uttalar byggnadsnämnden i
Borlänge, att stadgandet syntes böra kompletteras så att tvekan icke kunde
uppstå, om lagen då ordet tomt förekomme avsåge rättslig eller endast administrativ
tomtbildning.

Departementschefen.

Ordet »tomt» förekommer i stadsplanelagen i olika betydelse. I vissa fall
avses därmed administrativt bildad tomt och i andra fall tomt som är rättsligen
bestående. Av sammanhanget framgår ofta, vilket tomtbegrepp som
avses, men i några fall är lagens mening ej klar. Detta gäller särskilt de be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

297

stämmelser, som avse å ena sidan stads skyldighet att upplåta gata och annan
allmän plats, då tomter med viss längd utmed gatan eller platsen bebyggts
i enlighet med stadsplanen, och å andra sidan skyldigheten för ägare av tomt
att utgiva bidrag till stads gatukostnad m. m. Bland de statliga och kommunala
myndigheter, som ha uppsikt över byggnadsväsendet, torde den åsikten
vara förhärskande, att såväl stadens som tomtägarnas skyldigheter i angivna
hänseenden betingas av att rättslig tomtbildning skett. Denna uppfattning
har nyligen bekräftats av högsta instans (Högsta domstolens dom den
30 oktober 1946).

Stadsplaneutredningen, som utgått ifrån att stads skyldighet alt upplåta
gata och tomtägarnas skyldighet att betala bidrag till gatukostnad m. m.
enligt gällande lag förutsätter rättsligt bildade tomter, har ansett att en sådan
regel borde gälla även efter byggnadslagens ikraftträdande. Utredningen
har dock föreslagit, att i fråga om skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad
skulle med rättsligt bildad tomt jämställas andra inom byggnadskvarter
belägna fastigheter, varå enligt dispens nybyggnad företagits eller
skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplan. Mot sistnämnda förslag
har ingen erinran framställts i yttrandena. Däremot ha vissa remissinstanser,
däribland svenska stadsförbundet, påyrkat att även återstående hinder
mot utfåendet av gatukostnadsbidrag, som följde av bestämmelserna om
rättslig tomtbildning, skulle undanröjas.

Gällande lagstiftning förutsätter att tomtindelning skall föregå stadsmässigt
bebyggande. Detta yttrar sig bland annat däri att nybyggnad inom byggnadskvarter
icke får ske annat än å rättsligen bestående tomt. Departementsförslaget
medför, lika litet som utredningens förslag, någon ändring härutinnan.
Ur både fastighetsbildnings- och byggnadssynpunkt synes det vara
av vikt att stadens intresse för tomtbildningen icke försvagas. Det vore med
hänsyn härtill betänkligt om, såsom i vissa yttranden påyrkas, tomtägarnas
åliggande att gälda gatukostnadsbidrag skulle inträda oberoende av om
lomtbildning skett. Följden skulle kunna bli att städerna bleve benägna att
tolerera att tätbebyggelse växte fram utan planläggning och tomtindelning.

Det är angeläget att stadens möjligheter att av markägarna uttaga bidrag
till gatukostnad icke godtyckligt inskränkas. Särskilt då stadsplan lägges över
område, som enligt byggnadsplan eller eljest är bebyggt, kan det med nu
gällande bestämmelser inträffa, att markägarnas skyldigheter i angivet hänseende
inträda på ett alltför sent stadium.

Bland annat i sylte att underlätta stadens möjligheter att utfå bidrag till
gatukostnad av markägarna har jag förut föreslagit, alt byggnadsnämnden i
viss utsträckning skall äga rätt att taga initiativ till tomtindelning. Genom
lomtindelning bildad tomt, som motsvarar stadsäga, skall enligt 7 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen omedelbart införas i tomtboken och blir därmed
enligt 1 kap. 2 § samma lag rättsligen bestående. För annan tomt skall
däremot med dess införande i tomtboken anstå, såvitt angår tomt som består
av delar av olika fastigheter till dess att sammanläggning kommit till
stånd och beträffande annan tomt till dess att tomtens ägare gjort framställ -

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ning om införandet. Det synes icke berättigat att uppskov med skyldigheten
att betala ersättning för gatumark skall inträda endast på den grund att
ägare av tomt, som är i en ägares hand, underlåter att vidtaga erforderliga
åtgärder för att tomten skall bli rättsligen bestående. Härigenom kunna betydande
orättvisor uppkomma tomtägarna emellan. Dylik tomt synes fördenskull,
oaktat den endast är administrativt bildad, i nämnda hänseende
böra jämställas med rättsligen bestående tomt.

På grund av dessa överväganden föreslår jag, att vad i 56, 62 och 67 §§
stadgas om tomt skall gälla, förutom rättsligen bestående tomt enligt gällande
tomtindelning, även beträffande administrativt bildad tomt som är i en
ägares hand samt i fråga om annan inom byggnadskvarter belägen fastighet,
varå nybyggnad verkställts eller skall verkställas efter det att kvarteret intogs
i stadsplan. Enligt stadsplaneutredningens förslag uppräknas i den förevarande
paragrafen i förtydligande syfte åtskilliga paragrafer utom dem, som
motsvara de nyssnämnda 56, 62 och 67 §§ i departementsförslaget. Det torde
emeliertid vara tillfyllest att hänvisa till dessa tre paragrafer, som innehålla
de grundläggande bestämmelserna om skyldighet för ägare av tomt att erlägga
bidrag till gatukostnad.

Jämställandet av vissa dispensfaistigheter m. m. med rättsligen bestående
tomter avser enligt departementsförslaget liksom enligt utredningens förslag
endast markägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad men icke
stads skyldighet att upplåta gata. Det torde icke kunna anses att markägarnas
intressen härigenom otillbörligen åsidosättas. Vilja markägarna
framtvinga skyldighet för staden att upplåta gata, står det dem fritt att ombesörja
att rättslig tomtbildning kommer till stånd.

Byggnadsnämnden i Göteborg har ansett, att vad i förevarande paragraf
föreskrives beträffande dispensfastighet icke borde gälla, då nybyggnaden
ägt rum före byggnadslagens ikraftträdande. Redan enligt gällande lag
anses emellertid den, som söker lov till nybyggnad å fastighet som ej är
tomt, vara skyldig att vid ansökningen foga bevis om att sökanden fullgjort
honom åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller ställt
säkerhet därför. Att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd till nybyggnaden enligt 17
eller 18 § stadsplanelagen anses ej medföra befrielse från sådan skyldighet
(jfr prop. 153/1943 s. 36). Då det föreslagna stadgandet sålunda i realiteten
knappast torde innefatta avvikelse från gällande rätt, synes någon övergångsbestämmelse
i antydd riktning icke vara erforderlig.

156—158 §§.

156 § är lika med 72 § stadsplanelagen och 157 § i utredningens förslag.

157 § innehåller med vissa tillägg samma regler som 73 § stadsplanelagen.
Paragrafen överensstämmer med 158 § i utredningens förslag (motiv, se
s. 464) med den ändring som föranledes av att stadsplan skall kunna finnas
i landskommun.

158 § motsvarar utan sakliga ändringar 76 § första stycket stadsplane''agen
och 160 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

299

övergångsbestämmelser.

159—161 §§.

159 och 161 §§ motsvara punkterna 1 och 2 i utredningens förslag till
övergångsbestämmelser (motiv, se s. 465 i betänkandet).

160 § saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen.

Såsom förut anförts bör byggnadsnämnd finnas i varje kommun men
länsstyrelsen bör i särskilda fall kunna förordna, att byggnadsnämnd icke
behöver inrättas förrän den 1 januari 1950. Stadgande härom har införts i
160 §.

161 § har avfattats så att den blir tillämplig även utanför byggnadslagens
område.

162 §.

Stadgandet saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit är det en genomgående princip
i den nya lagen att mark ej må exploateras för tätbebyggelse utan att den
befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav följer att, om
någon hindras att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skall
utgå för det värde marken må ha för sådan användning.

Det har riktats mycken kritik mot att markägaren för närvarande tillgodogör
sig en oförtjänt vinst genom att hans mark stiger i värde när det blir
aktuellt att använda den för tätbebyggelse. Jag instämmer i denna kritik men
har ansett det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde som
redan uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälig hänsyn till det värde
som då ansågs föreligga bör alltså tagas. Om marken i och för sig icke är
lämplig för tätbebyggelse, bör någon ersättning för tätbebyggelsevärde dock
ej utgå. Jag vill vidare erinra att, när fråga uppkommit om att lösa mark,
värdet ofta satts så att det skulle täcka fulla tätbebyggelsevärdet, även då det
varit mer eller mindre ovisst om tätbebyggelse verkligen skulle gå fram över
området. Detta tillvägagångssätt bör icke vidare få tillämpas. Tätbebyggelsevärdet
bör, när ersättning enligt nu ifrågavarande undantagsstadgande skall
utgå, reduceras alltefter sannolikhetsgraden för att tätbebyggelse kommer
att äga rum inom området. Detta kan vara svårt att bedöma, men det ligger
i sakens natur att en exakt värdering av ett spekulationsvärde icke kan göras.
Det förefaller mig motiverat att hålla uppskattningen av ett .spekulationsvärde
snarare i underkant än i överkant.

En faktor som får beaktas vid värderingen är, om marken vid taxering

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

åsatts ett visst tomtvärde. Det synes då i regel knappast skäligt att gå under
taxeringsvärdet, som legat till grund för beskattning av marken.

När stad skolat inlösa mark som i stadsplan utlagts till gata, torde, såsom
jag framhållit under 41 §, värdet av marken ganska allmänt ha beräknats
efter värdet på kringliggande tomtmark. I nya lagen är det enligt vad jag
tillika understrukit en genomgående princip att mark som belägges med inskränkning
i dispositionsrätten skall, när fråga uppkommer om lösen eller
ersättning, uppskattas efter värdet vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom.
Emellertid torde det även här vara nödvändigt att taga skälig hänsyn till
bestående förhållanden. Om gata blivit utlagd i stomplan eller stadsplan före
nya lagens ikraftträdande, bör alltså skälig hänsyn tagas till det värde
marken enligt dittills tillämpade grunder hade vid tiden för ikraftträdandet.

Vad nu sagts om gata gäller jämväl väg och annan allmän plats och omfattar
även det fallet att vägen eller den allmänna platsen utlagts i byggnadsplan.
I fråga om gällande avstvckningsplaner märkes, att de hittills icke
varit byggnadsreglerande men skola bliva det i och med nya lagens ikraftträdande.
I enlighet härmed skall enligt de allmänna grunder, på vilka departementsförslaget
bygger, den ekonomiska betydelsen av inskränkningarna
i markägarens dispositionsrätt bedömas med hänsyn till markvärdet vid
lagens ikraftträdande.

Som framgår av vad jag tidigare anfört är tomtägare enligt förslaget, liksom
enligt gällande lag, under vissa förutsättningar skyldig att ersätta gatumark
framför hans tomt. Enligt gällande lag skall marken uppskattas efter
värdet vid tiden för värderingen. Jag har ansett, att uppskattningen även i
detta fall rätteligen bör ske efter värdet vid tiden för markens utläggande till
gata, men att undantag bör göras med hänsyn till bestående förhållanden.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat
ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav
nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens
värde, är staden enligt 28 § stadsplanelagen skyldig att lösa marken.
Vid bedömande av fråga om lösningsskyldighet brukar man enligt nu gällande
ordning utgå från det värde marken skulle ha, om den finge tagas i anspråk
för tätbebyggelse. Bestämmelserna om skyldighet att lösa mark, som enligt
fastställd generalplan eller stadsplan skall användas för annat ändamål än
enskilt bebyggande, ha i 21 och 48 §§ i departementsförslaget utformats i
överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i stadsplanelagen med den avvikelsen,
att frågan om lösningsskyldighet skall prövas med hänsyn till det
värde marken hade, då planen fastställdes resp. antogs. De föreslagna bestämmelserna
skola tillämpas även i fråga om stomplan. Enligt den princip
som ligger till grund för den nya lagen skall vid bedömande av fråga om
lösningsskyldighet hänsyn ej tagas till det värde marken skulle ha, om den
finge användas för tätbebyggelse. De sålunda föreslagna ändringarna kunna,
om undantag ej göres, i vissa fall medföra att markägare, som enligt gällande
lag ägt påfordra inlösen av mark, icke längre kan göra sådan rätt gällande
enligt de nya bestämmelserna. Undantag bör därför göras för bestående

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

301

förhållanden. Vid prövning av fråga om skyldighet att lösa mark, som enligt
äldre lag ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande, bör följaktligen
skälig hänsyn lagas till det värde marken vid tiden för den nya lagens ikraftträdande
ansågs ha enligt då tillämpade grunder.

163 §.

Denna paragraf motsvarar punkt 5 i de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
(motiv, se s. 465—466 i betänkandet).

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna särskilda regeln om skyldighet för tomtägare
att i vissa fall betala bidrag till gatukostnad eller ställa säkerhet för
sådan betalning, innan byggnadslov medgives, betingas av utredningens förslag
om att stads fordran å sådant bidrag skulle äga förmånsrätt i tomten.
Då sistnämnda förslag såsom förut nämnts icke kunna godtagas, bör nämnda
regel utgå.

Utredningens förslag innehåller i övrigt, att om gata eller gatudel framför
tomt upplåtits eller skolat upplåtas före nya lagens ikraftträdande, skall angående
tomtägarens skyldighet att gälda ersättning för gatumark samt angående
ersättningens bestämmande förut gällande lag äga tillämpning. Anledning
att i angivna fall tillämpa de äldre föreskrifterna angående ersättningens
bestämmande torde — såsom föreskrifterna härom utformats i departementsförslaget
— icke föreligga. I övrigt synes däremot förslaget, vilket
överensstämmer med ett motsvarande övergångsstadgande i 87 § stadsplanelagen,
vara lämpligt. Det har införts i första stycket av förevarande paragraf.

Skyldighet att betala ersättning för gatumark inträder enligt 63 § departementsförslaget
i mån av gatas eller gatuvidgnings upplåtande till allmänt
begagnande. Motsvarande regel i 47 § stadsplanelagen uppställer såsom villkor
för betalningsskyldighetens inträde, utom att gatan eller gatuvidgningen
upplåtits till allmänt begagnande, alt på tomten finnes bebyggelse i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen. Har viss gata upplåtits före den
nya lagstiftningens ikraftträdande och upplåtes efter ikraftträdandet vidgning
av samma gata, skulle det därför kunna inträffa, att betalningsskyldighet
ej förelåge beträffande den ursprungliga gatan men däremot i fråga
om gatuvidgningen. Detta synes ej lämpligt. Skyldighet att betala ersättning
för gatuvidgningen synes i dylikt fall skäligen ej böra inträda, förrän betalning
skall erläggas för den ursprungliga galan. Stadgande härom har upptagits
i paragrafens andra stycke.

164—166 §8.

Dessa paragrafer överensstämma, frånsett vissa ändringar av huvudsakligen
redaktionell natur, med punkterna 6, 8 och 3 i utredningens förslag till
övergångsbestämmelser (motiv, se s. 465—468 i betänkandet).

302

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

167 §.

Stadgandet motsvarar punkt 9 i utredningens övergångsbestämmelser (motiv,
se s. 468—469 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, alt avstyckningsplanerna
ofta utgjort ett besvärande hinder för vägväsendets rationalisering genom den
avsaknad av byggnadsreglerande bestämmelser som kännetecknade dessa
planer. För att begränsa de äldre avslyckningsplanernas verkningar vore det
önskvärt att en övergångstid angåves, under vilken de finge gälla, förslagsvis
tre år, samt att en allmän översyn omedelbart skedde av dylika planer
så att de som befunnes medföra påtagliga olägenheter för vägnätets planmässiga
utbyggnad kunde undanröjas, överlantmätaren i Stockholms lån
befarar, att delade meningar kunde uppkomma om de anvisningar rörande
byggnadsverksamhetens ordnande, som framginge av åtskilliga gällande avstyckningsplaner.
Behov syntes föreligga av närmare föreskrifter om den bebyggelsereglerande
verkan, som genom de föreslagna bestämmelserna skulle
förlänas avstyckningsplanerna, helst som den erforderliga kontrollen över
att bebyggelsen ej skedde i strid mot planen närmast vore avsedd att överlåtas
åt sakägarna själva inom planområdet. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anser det vara en brist att kontroll av efterlevnaden av avstyckningsplanernas
byggnadsreglerande bestämmelser ej föreslagits inom sådana
områden på landet, där ej tillika utomplansbestämmelser gällde.

Byggnadsnämnden i Borås anför, att det förefölle naturligt, att förbud mot
tätbebyggelse icke finge avse område, för vilket byggnadsplan fastställts.
Senast i samband med fråga om fastställelse av byggnadsplan skulle givetvis
prövas, om området i fråga av sanitära eller allmänna ekonomiska och sociala
skäl icke alls eller icke tills vidare borde utnyttjas för tätbebyggelse.
Emellertid hade först genom utredningens förslag utväg tillskapats att avstyra
olämplig detaljplanering. Då fråga varit om godkännande av avstyckningsplan
hade sådan utväg icke funnits. Avstyckningsplaner hade utan tvivel
i avsevärd utsträckning tillkommit för områden, som nu måste bedömas
såsom olämpliga i de avseenden som angåves i 144 och 146 §§ i utredningens
förslag. Föreskriften om att förbud mot tätbebyggelse icke finge avse område,
för vilket avstyckningsplan godkänts, borde därför utgå. Liknande mening
uttalas av drätselkammaren i Malmö samt länsarkitekterna i Hallands
och Örebro län.

Departementschefen.

Det torde kunna förväntas att befintliga avstyckningsplaner efter den nya
lagstiftningens ikraftträdande, i den mån de befinnas olämpliga, komma att
efter hand bli föremål för översyn och att de därvid, därest planerna icke
upphävas, ersättas med byggnadsplan. I avbidan på verkställandet av en
dylik översyn synes det lämpligt att, såsom utredningen föreslår, avstyckningsplan
erhåller den verkan, att bebyggelse i strid mot planen ej med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

303

gives samt att länsstyrelsen erhåller rätt att förordna om nybyggnadsförbud
inom planområdet, intill dess vägar, vattenförsörjning och avlopp för området
anordnats. Sistnämnda befogenhet äger för övrigt länsstyrelsen, såvitt
angår avlopp, redan nu enligt 13 § andra stycket och 63 § fjärde stycket
stadsplanelagen. Avstyckningsplan torde därjämte, på samma sätt som byggnadsplan,
böra medföra befogenhet för länsstyrelsen att, i den utsträckning
som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom det planlagda
området. Stadgandet har kompletterats i enlighet härmed.

Avstyckningsplanens nuvarande uppgift är att till grund för jorddelningen
skilja mellan å ena sidan den mark, som avses för bebyggelse, och å andra
sidan gator och öppna platser. Det angivna förbudet mot bebyggelse i strid
mot planen medför, att byggnad icke får uppföras å mark, som i planen avsetts
för väg eller allmän plats. För efterlevnaden av detta förbud synes
icke fordras, att skyldighet stadgas att söka byggnadslov inom avstyckningsplaneområdet.
I allmänhet torde, såsom utredningen anför, kunna förutsättas
att kontroll över att bebyggelsen icke sker i strid mot planen utövas av
markägarna själva inom planområdet. Skulle denna kontroll icke anses tillräcklig,
kan länsstyrelsen fastställa utomplansbestämmelser, vilket medför
skyldighet för vederbörande att söka byggnadslov.

I åtskilliga nu gällande avstyckningsplaner angivas emellertid, utom gränser
för byggnadskvarter, vägar och allmänna platser, även områden, å vilka
enligt planförfattarnas avsikter byggnad icke får uppföras. Hit hör särskilt
de s. k. förgårdarna. Dylika anvisningar torde emellertid icke innefattas i
godkännandet av avstyckningsplan, och det förutnämnda förbudet mot bebyggelse
i strid mot sådan plan lärer sålunda icke medföra att byggnad icke
kan uppföras å mark som i planen betecknats som exempelvis förgårdsmark.
Anses det erforderligt att närmare reglera rätten till bebyggelse inom den i
avstyckningsplanen angivna kvartersmarken, synes planen böra utbytas mot
byggnadsplan. I vissa fall kan dock erforderlig reglering också ernås genom
utomplansbestämmelser.

Stadsplaneutredningen har vidare föreslagit, att förbud mot tätbebyggelse
icke skall få meddelas beträffande område, för vilket godkänts avstyckningsplan.
Såsom förut nämnts anser jag denna bestämmelse vara olämplig. Den
bör därför utgå.

168 och 169 §§.

Dessa paragrafer överensstämma, frånsett vissa jämkningar av huvudsak
ligen redaktionell natur, med punkterna 7 och 4 i utredningens förslag till
övergångsbestämmelser (motiv, se s. 465 och 467 i betänkandet).

304

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

• •

Övriga lagförslag.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna

vägar.

Stadsplaneutredningen framhåller i sin allmänna motivering till nu ifrågavarande
förslag bl. a., att det låge i sakens natur att de myndigheter, som
omhänderhade det allmänna vägväsendet, beaktade angelägenheten av att
vägar icke utlades så, att de motverkade eller försvårade en ändamålsenlig
planläggning av de områden som vägföretagen berörde. Särskild föreskrift
härom utöver de bestämmelser, som funnes i 1943 års väglag och vägstadga,
syntes ej erforderliga. En ändamålsenlig planlösning kunde emellertid jämväl
hindras eller motverkas dels genom att bebyggelse utmed vägarna skedde
utan erforderligt beaktande av trafikens krav, dels ock genom olämpligt
placerade enskilda utlartsvägar. Bestämmelserna i 33 § lagen om allmänna
vägar angående de minsta avstånd från väg, på vilka byggnad m. m. finge
vara belägen, vore ej tillfyllest för att hindra en olämplig bebyggelse. Huvudregeln
vore, att byggnad ej finge uppföras på mindre avstånd än 12 meter
från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd. Förelåge särskilda skäl
att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka detta avstånd, kunde länsstyrelsen
föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter. Sistnämnda måttbestämmelse
möjliggjorde emellertid icke tillräckligt skydd ur trafiksäkerhetssynpunkt
vid en vägbana av den bredd som numera kunde erfordras för
en huvudtrafikled med dubbla körbanor. Vidare kunde det, i samband
exempelvis med att en regionplan uppgjordes, vara önskvärt att säkerställa
en förutsatt framtida breddning av en bestående väg genom förbud mot bebyggelse
på visst större avstånd från vägbanan. För att tillgodose dessa synpunkter
syntes länsstyrelsen böra få befogenhet att förbjuda bebyggelse dels
inom ett bredare markbälte än det som enligt gällande bestämmelser högst
kunde föreskrivas, dels ock oavsett om trafiksäkerheten å vägen i dennas nuvarande
skick påkallade det. Maximibredden av det område som skulle
kunna omfattas av förbudet ville utredningen föreslå till 30 meter å ömse
sidor om vägbanans milt. För det intrång som härigenom åsamkades markägaren
syntes viss ersättning böra utgå.

Utredningen anför vidare, att frågan om utfartsvägar till allmän väg nu
syntes böra lösas. Något generellt förbud mot tagande av utfart utan länsstyrelsens
tillstånd borde dock ej meddelas. Utfartsförbud vore behövligt
framför allt i fråga om huvudvägarna. I vissa fall kunde det dock finnas fog
för att förbudet utsträcktes att gälla jämväl andra vägar. Med hänsyn härtill
syntes frågan, huruvida allmän väg skulle skyddas mot att utfart till densamma
toges utan tillstånd, böra avgöras från fall till fall. Meddelandet av
förbud mot anslutning av utfartsväg till allmän väg syntes böra ankomma
på länsstyrelsen. Möjlighet att meddela förbud mot utfart till allmän väg
utan länsstyrelsens tillstånd borde finnas, oavsett om fråga vore om en helt ny

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

305

utfart eller om det gällde en redan befintlig utfartsväg, vars anslutning till
den allmänna vägen prövades icke vidare böra medgivas. I det senare fallet
syntes emellertid böra övervägas alt bereda fastighetsägaren viss gottgörelse
för den kostnad och skada som genom förbudet tillskyndades honom. Fråga
om sådan gottgörelse syntes jämväl kunna uppstå, därest genom förbudet
den fastighet, som tillkommit innan den nya lagstiftningen trätt i kraft och
som vid fastighetens tillkomst uppenbarligen förutsatts skola erhålla viss utfart
till allmän väg, hindrades att taga denna, där så för fastigheten lämpligast
kunde ske. — Utredningen föreslår att bestämmelser om enskild vägs
anslutning till allmän väg införes i tre nya paragrafer, 26 a—26 c §§.

I en reservation till betänkandet av ledamoten av riksdagens andra kammare
herr Mattsson yttrar denne, att frågan om att förhindra användandet
av enskild tillfartsväg, som anslöte till allmän väg på för trafiksäkerheten
olämplig plats, eller att ny enskild väg anslötes till allmän väg på dylikt
ställe, borde kunna lösas på ett mera enkelt, praktiskt och billigt sätt än
enligt stadsplaneutredningens förslag. Flera olika möjligheter till förenkling
syntes erbjuda sig. Det syntes emellertid vara tillfyllest att peka på följande
utväg. Där redan befintlig enskild väg borde ändras, skulle väghållaren ha
att genom vägförvaltningens försorg, gärna med anlitande av någon av vägsvnenämndens
ledamöter som biträde och medlare, söka träffa frivillig uppgörelse
med jordägaren. Lyckades ej denna frivilliga uppgörelse, borde väghållaren
få rätt att påkalla förrättning för frågans lösande av vägsynenämnden,
vilken då skulle ha att efter hörande av vägförvaltningen, jordägarna
och övriga berörda parter fastställa den enskilda utfartsvägens nya läge och
sträckning ävensom utgående ersättningsbelopp. När fråga uppstode om att
ny utfartsväg skulle anläggas med anslutning till allmän väg å en för trafiksäkerheten
olämplig plats, komme detta till vägförvaltningens kännedom genom
vägmästarnas försorg så tidigt att uppgörelse kunde sökas innan något
väsentligt arbete utförts på den nya utfartsvägen. Kunde då icke uppgörelse
träffas med jordägaren, borde förbud av vägförvaltningen kunna påkallas,
varjämte väghållaren borde kunna begära förrättning av vägsynenämnd enligt
vad förut sagts. — I reservationen erinras även om utredningens förslag
beträffande 33 §, att länsstyrelsen skulle kunna få föreskriva att det byggnadsfria
avståndet från den allmänna vägens mitt skulle kunna utökas till
högst 30 meter. Enär de föreslagna ändringarna i planinstituten, jämte den
nya väglagens bestämmelser om uppgörande av vägbyggnadsplaner för riksoch
huvudvägarna, komme att medföra bättre möjlighet för vägbyggnadsändamål
inom tätorter och där större bebyggelse kunde påräknas, yrkades
avslag på förslaget i denna del.

Yttrandena.

Styrelsen för landskommunernas förband ansluter sig till de i herr Mattssons
reservation framförda synpunkterna. Tre reservanter i styrelsen anse
dock, att utredningens förslag i förevarande hänseende bort lämnas utan
erinran. Länsstyrelsen i Kopparbergs lön biträder också herr Mattssons re Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131. 20

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

servation. Särskilt vore det enligt länsstyrelsens mening stötande att förbjuda
användningen av enskild tillfartsväg till allmän väg, då vägen redan
funnes, och en sådan åtgärd komme att alltför hårt ingripa i hävdvunna
förhållanden. Det vore vidare föga påkallat att utöka det byggnadsfria utrymmet
utmed allmän väg, enär denna fråga varit föremål för behandling
vid antagandet av 1943 års väglag. Länsstyrelsen i Kronobergs lön finner
förslagets principer vara på det hela taget väl avvägda. Måhända förtjänade
det dock att tagas i övervägande, om icke en något förenklad tilllämpning
av reglerna kunde vinnas. I sådant hänseende syntes det länsstyrelsen
som om de av herr Mattsson anförda synpunkterna vore värda beaktande.
Kommunalnämnden i Stora Kopparbergs socken anser, att bestämmelserna
om enskild vägs anslutning till allmän borde uppmjukas, så att
tillämpningen komme att ske med största urskillning och endast i undantagsfall.

Å andra sidan uttalas i flera yttranden tillfredsställelse med förslaget. Så
anför t. ex. tekniska högskolan i Stockholm, att nu rådande förhållanden,
där bebyggelse tillätes uppstå längs huvudvägarna nära intill dessa och med
utfart till dem, medförde ett ohållbart tillstånd. Därigenom måste antalet trafikolyckor
öka oavbrutet och det allmänna oavlåtligt tvingas att anlägga nya
vägar som undveke bebyggelsen.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningens förslag innebär till en början, att länsstyrelsen
erhåller möjlighet att utöka det avstånd invid allmän väg, inom vilket byggnad
m. m. ej får förekomma, från nu gällande högst 20 meter till högst 30
meter från vägbanans mitt. Samtidigt öppnas emellertid möjlighet för markägarna
att i viss utsträckning erhålla ersättning för skada. En sådan utökning
av det byggnadsfria avståndet synes påkallad av utvecklingen. Förslaget
har också i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta
yttrandena.

Vidare föreslår utredningen, att länsstyrelsen skall få befogenhet att förbjuda
anslutning av enskild väg till allmän väg, om det erfordras för tillgodoseende
av trafiksäkerheten eller av andra skäl. Även i detta fall erhåller
markägare, som lider skada, under vissa förutsättningar ersättning därför
av väghållaren. För det allmänna vägväsendet är det av mycket stor vikt att
denna fråga nu får sin lösning, och för den enskilde markägaren torde förslaget
icke medföra orättvisa eller större olägenhet. Även i denna del har
förslaget, frånsett vissa detaljanmärkningar, lämnats utan erinran i flertalet
yttranden. De i herr Mattssons reservation framförda erinringarna synas
främst avse själva förfarandet för regleringen av mellanhavandena mellan
väghållaren och markägarna. Att såsom i reservationen föreslås låta vägsynenämnden
i stor utsträckning avgöra hithörande frågor synes icke lämpligt
med hänsyn till avgörandets natur och ekonomiska räckvidd. Ej heller
i övrigt torde de i reservationen framförda förslagen innefatta någon framkomlig
utväg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

307

Jag förordar fördenskull, att utredningens hithörande förslag lägges till
grund för lagstiftning i ämnet. De nya reglerna böra tillämpas varsamt och
under iakttagande av att enskild rätt ej åsidosättes. I utredningens förslag
torde vidare, såsom framgår av det följande, böra vidtagas ändringar i fråga
om vissa detaljer. I redaktionellt hänseende synes bl. a. böra göras den jämkningen,
att reglerna om enskild vägs anslutning till allmän upptagas efter
31 § i stället för att införas efter 26 § som utredningen föreslagit.

Enligt 11 § lagen om allmänna vägar äger Kungl. Maj:t på därom gjord
framställning förordna, att köping eller sitadsliknande samhälle skall vara
väghållare. Upprättas enligt det av mig förordade förslaget till byggnadslag
stadsplan inom landskommun, blir kommunen skyldig att svara för gatuhållningen
inom det planlagda området. Det kunde då ifrågasättas om icke kommunen
borde kunna få rätt att även ombesörja den allmänna väghållningen
inom sitt område. Behov av stadgande i sådant syfte torde dock icke föreligga.
Någon ändring i angivet hänseende har därför ej föreslagits.

4 §■

Stadsplaneutredningen har förordat vissa jämkningar i denna paragraf, betingade
av införandet av de nya instituten regionplan och generalplan (motiv,
se s. 598 i betänkandet).

I yttrandena har icke framställts någon anmärkning mot förslaget i denna
del.

Departementschefen.

I andra punkten av paragrafens tredje stycke stadgas för närvarande, att
inom område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
väg ej må läggas så, att planen eller bestämmelserna
motverkas. Stadgandet torde i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag böra utvidgas att avse även område med fastställd generalplan.
Beträffande stomplanelagd mark skall enligt övergångsbestämmelserna till
byggnadslagen tillämpas vad om område med fastställd generalplan i stad
är stadgat. Stomplan torde med hänsyn härtill ej behöva särskilt nämnas i
förevarande paragraf.

Enligt utredningens förslag skall vidare vid byggande av allmän väg inom
område, för vilket fastställts regionplan, tillses att regionplanen ej motverkas,
dock att, för den händelse området ingår i stadsplan eller annan detaljplan,
hänsyn till regionplanen ej behöver tagas. Sistnämnda begränsning torde
vara överflödig. Även om detaljplan finnes, bör allmän väg inom planområdet
byggas så, att regionplanen ej motverkas. I första hand torde den
allmänna vägen böra anpassa sig till detaljplanen, men kan vägen ej framdragas
i huvudsaklig överensstämmelse med denna plan utan att regionplanen
motverkas, torde den förra böra ändras. Förslaget har därför omarbetats
på denna punkt.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

11 och 26 §§.

Det nuvarande stadgandet i 11 § första stycket om befogenhet för Kungl.
Maj:t att förordna, att samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning, skall vara väghållare torde böra jämkas att
avse samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad äga
tillämpning.

I 26 § torde böra vidtagas den jämkning, som betingas av att stomplan enligt
förslaget till byggnadslag ersättes av fastställd generalplan, varjämte
stadgandet torde böra bringas i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna
i 19 och 42 §§ byggnadslagen.

31 a §.

Stadgandet motsvarar 26 a § i utredningens förslag (motiv, se s. 599—601
i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att då det gällde anläggning
av ny väg syntes det naturliga tillvägagångssättet för regleringen av enskild
vägs anslutning till den allmänna vägen komma att bliva, att fordringarna i
detta hänseende angåves redan vid den utredning som länsstyrelsen författningsenligt
skulle företaga, innan arbetsplan för vägföretaget fastställdes. Styrelsen
hade intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Länsarkitekten
i Kronobergs län anser, att anslutandet av enskild väg till huvudväg borde
vara generellt förbjudet utan särskilt tillstånd. Vidare borde klart uttalas,
att förbud mot utfart avsåge även tomtplats, som vore belägen omedelbart
intill den allmänna vägen i fråga. Sistnämnda mening biträdes av överlantmätaren
i Blekinge län. överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter,
om icke förslaget kunde medföra behov av att vid avstyckning lägga servitut
å fastighet, som icke inginge i förrättningen. Överlantmätaren i Västerbottens
län anser, att i samband med vägomläggningar m. m. borde ordnas
med fastighetsbildande åtgärder, såsom ägoutbyten och laga skiften å outnyttjad
vägmark. överlantmätaren i Hallands län anför, att om en fastighet
ägde servitutsrätt till väg, kunde frågan om servitutets förflyttning, avlösning
eller upphörande ej lösas på annat sätt än genom domstols prövning. Åtminstone
gällde detta beträffande ett vid jorddelning tillkommet servitut.
Av lagförslaget ville synas som om länsstyrelsen skulle äga rätt att i administrativ
ordning besluta i frågor av detta slag. Detta syntes olämpligt. De
föreslagna bestämmelserna borde därför ej gälla för väg, vars användande
för viss fastighet säkerställts genom jorddelningsservitut. Länsstyrelsen borde
emellertid få befogenhet att vid domstol föra talan om förflyttning,
avlösning och upphörande av vägservitut. En liknande anmärkning göres av
länsarkitekten i Hallands lön. Länsstyrelsen i samma län anser ytterligare
utredning erforderlig i det av överlantmätaren och länsarkitekten i länet sålunda
anmärkta hänseendet. Länsstyrelsen i Blekinge län finner önskvärt,
att redan vid avstyckning utmed allmän väg hänsyn tages till utfartsfrågans
ordnande. Slutligen framhåller vägförvaltningen i Örebro län, att förrättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

309

för uppgörande av arbetsplan för väg samtidigt borde avse regleringen av
de enskilda tillfarterna till vägen.

Departementschefen.

Förevarande stadgande innebär i huvudsak, att länsstyrelsen skall äga förordna
att ny enskild väg icke får anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens
tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg icke vidare får användas
för ändamålet. Förbud mot utfart lärer komma att erfordras främst i fråga
om huvudvägarna. Att förbudsbestämmelsema generellt skola gälla för alla
huvudvägar synes dock icke nödvändigt eller lämpligt.

Frågan om meddelande av utfartsförbud torde oftast uppkomma i samband
med att väg bygges eller omlägges. Det är då naturligt att förbudsfrågan
utredes jämsides med att arbetsplan utarbetas för vägföretaget.

Meddelas förbud mot utfart, gäller detta givetvis även fastigheter som äro
belägna omedelbart intill vägen. Dessa fastigheters vägfråga får alltså då
ordnas på annat sätt, t. ex. genom utläggandet av en »servisgata» i närheten
av den allmänna vägen och med anslutning till denna på en ur trafiksäkerhets-
och planläggningssynpunkt lämplig plats.

Såsom anföres i vissa yttranden kan utfartsförbud medföra, att vägservitut,
som tillskapats för viss fastighet, blir onyttigt. Ny utfart för fastigheten
lärer dock kunna ordnas på annat sätt, och fastighetsägaren skall enligt
förslaget kunna erhålla ersättning för uppkommen skada. Den i yttrandena
antydda frågan om förflyttning, avlösning eller upphävande av vägservitut
i samband med att vägen ej vidare användes eller får ändrad sträckning
har en vidare innebörd. Den torde därför ej böra lösas nu utan först i
samband med en framtida allmän översyn av hithörande frågor. Detsamma
gäller om de i vissa yttranden berörda frågorna om beredande av möjlighet
att vid avstyckningsförrättning lägga vägservitut på fastighet som ej ingår
i förrättningen och om behovet av fastighetsreglerande åtgärder i samband
med vägomläggningar.

Enligt utredningens förslag får anslutningsförbud icke meddelas beträffande
enskild väg, som överensstämmer med stadsplan, stomplan, generalplan
med rättsverkningar, byggnadsplan eller avstyckningsplan. Utredningen
anför, att om sådan väg anses olämplig, bör frågan rättas till genom ändring
av planen. Detta synes i stort sett vara riktigt. Stomplan torde emellertid på
grund av de skäl som anförts under 4 § icke behöva särskilt nämnas. Beträffande
avstyckningsplan torde vidare gälla särskilda förhållanden. Det
torde såsom i annat sammanhang nämnts kunna förutsättas, att vid den nya
lagstiftningens ikraftträdande kommer att finnas områden, för vilka avstyckningsplan
godkänts men som ännu ej tagits i anspråk för bebyggelse.
Vidare har det förekommit, att sådana planer godkänts för alltför stora områden.
Om anslutningsförbud ej skulle kunna meddelas för nu ifrågakomna
områden, skulle delta kunna försvåra skyddet av huvudvägarna mot olämpliga
utfarter. På grund härav synes anslutningsförbud böra kunna meddelas
även beträffande enskild väg som överensstämmer med avstyckningsplan.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Givetvis bör dock länsstyrelsen iakttaga särskild försiktighet i dylikt fall
så att icke markägarnas berättigade intressen åsidosättas.

I övrigt torde förslaget vara lämpligt.

31 b och 31 c §§.

Dessa paragrafer motsvara 26 b och 26 c §§ i stadsplaneutredningens förslag
(motiv, se s. 601—605 i betänkandet).

Yttrandena.

Statskontoret framhåller, att gottgörelse för vägrad anslutning av enskild
väg till allmän i de i 26 b § angivna fallen tydligen skulle utgå oberoende av
skadornas storlek. Redan på grund härav måste det anses synnerligen tveksamt,
huruvida de föreslagna bestämmelserna borde genomföras. Emellertid
skulle vidare enligt utredningens mening — vilken härutinnan anslöte sig
till gällande rättspraxis — ersättning icke alls utgå i sådana fall, då vid omläggning
av allmän väg i 26 a § avsett förordnande icke meddelades. Även i
dessa fall kunde uppenbarligen skada tillskyndas markägare. De föreslagna
bestämmelserna innebure alltså, att om förordnande utfärdades enligt 26 a §,
ersättning utginge, hur ringa den enskildes skada än kunde vara, men att i
övrigt av kronan vidtagen omläggning av en allmän väg icke grundade skadeståndsrätl,
även om avsevärd skada skulle uppstå. Den sålunda föreslagna
skillnaden i markägarens rättsställning finge anses helt godtycklig. Enär
några skäl icke anförts för att frångå hittillsvarande rättspraxis och då det
uppenbarligen icke kunde ifrågakomma, att varje statlig reglering av enskildas
förhållanden skulle föranleda ersättningsrätt för den enskilde, funné sig
statskontoret böra avstyrka att sådan rätt infördes i här berörda fall. De anförda
skälen gjorde sig i viss mån gällande även i fråga om den föreslagna
bestämmelsen i 26 c § angående skyldighet för kronan (väghållaren) att under
viss förutsättning inlösa den fastighet, till vilken den enskilda vägen
hörde. Statskontoret ville därför föreslå, att även denna bestämmelse skulle
utgå. överlantmätaren i Malmöhus lån föreslår, att ordet »kostnad» i 26 b §
andra stycket första satsen i förtydligande syfte utbytes mot »anläggningskostnad».

Departementschefen.

Enligt gällande rättspraxis torde, såsom stadsplaneutredningen påpekar,
ersättning icke utgå till markägare som lider skada genom att en allmän väg
indrages eller ändras till sin sträckning. Om sålunda t. ex. en omläggning av
en allmän väg medför, att de fastigheter, som tidigare haft utfart till denna,
nödgas bygga ut sina enskilda vägar, så att dessa erhålla anslutning till den
allmänna vägen, torde för närvarande fastighetsägarna själva få vidkännas
kostnaden härför. Någon ändring i denna del föreslår ej utredningen. Saken
torde emellertid ligga väsentligt annorlunda till, därest i samband med
vägomläggningen markägarna på grund av förbud enligt 31 a § förhindras att
taga utfart till den allmänna vägen, där detta för dem finnes vara bäst och
billigast. Skadan vållas i dylikt fall icke genom vägomläggningen i och för
sig utan genom anslutningsförbudet. Starka billighetsskäl tala då för att er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

311

sättning för den uppkomna skadan i viss utsträckning tillerkännes markägarna.
Än tydligare framstår befogenheten av markägarens skadeståndsanspråk
i det fall att anslutningsförbud beträffande befintlig enskild väg
meddelas utan samband med omläggning av den allmänna vägen. Förbudet
kan i dylikt fall medföra att markägaren på grund av den nya lagstiftningen
förbjudes att tillgodonjuta förmånen av en väg, som han anlagt i god
tro och dittills använt utan invändning från vägväsendet. Det skulle vara
obilligt, om markägaren icke erhölle någon ersättning i detta fall. Därest
åter en fastighet förhindras att efter fritt val taga ny utfart till allmän väg,
bör, såsom utredningen anför, fastighetsägaren icke kunna grunda skadeståndsanspråk
härå annat än i vissa fall beträffande fastighet som tillkommit
före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Ersättning till markägare för skada genom att anslutning vägras skall enligt
utredningens förslag omfatta dels den ökade kostnad, som föranledes av
att tillfartsväg måste byggas på annan plats och med längre sträckning än
som eljest varit nödvändig, och dels de skador som till följd av förbudet
uppkomma för fastigheten genom försämrat läge, längre körslor och dylikt.
Mången gång torde det vara vanskligt att avgöra, om och i vad mån skador
av sistnämnda slag uppstått. Skadan är därjämte regelmässigt ringa. Ersättning
för sådana skador torde därför icke böra lämnas. Ej heller torde det
vara erforderligt att skadestånd utgår för ökad underhållskostnad beträffande
ny utfartsväg. Väghållarens ersättningsskyldighet synes sålunda böra avse
endast den genom anslutningsförbudet uppkommande ökningen i anläggningskostnad
för den nya utfartsvägen. Såsom förutsättning för skadeståndsskyldighet
torde vidare böra gälla, att skadan är av någon betydenhet.

I enlighet härmed torde böra stadgas, att om till följd av förordnande enligt
31a § fastighet, som haft utfartsväg till allmän väg, icke kan erhålla
lämplig utfart till den allmänna vägen utan avsevärd kostnad för anläggning
av ny eller ändrad väg, skall fastighetsägaren vara berättigad till ersättning
av väghållaren för nämnda kostnad. Av det föreslagna stadgandet framgår
att ersättning skall utgå endast för sådan anläggningskostnad, som är en
direkt följd av anslutningsförbud. Om sålunda en markägare genom vägornläggning
föranledes att bygga ny utfartsväg men hinder ej möter att ansluta
utfartsvägen till den allmänna vägen i dess nya sträckning, där det är lämpligast
för markägaren och kan ske med minsta kostnad för honom, utgår
ingen ersättning. Ej heller äger markägaren rätt till någon ersättning, om
vid vägomläggning anslutning tillätes där den allmänna vägens nya sträckning
möter den förutvarande allmänna vägen. I detta fall uppkommer nämligen
ingen kostnad för anläggning av ny eller ändrad utfartsväg.

I fråga om sådan ersättning som nu är i fråga torde i övrigt bestämmelserna
i 20—23 §§ böra äga motsvarande tillämpning. Hänvisning till 19 §
synes däremot icke erforderlig.

Nu angivna stadganden ha upptagits i 31 b § första stycket. Såsom andra
stycke i paragrafen torde böra införas bestämmelser i enlighet med vad utredningen
föreslagit under 26 b § andra stycket. Tredje stycket i utredning -

312 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ens förslag torde efter den ändring, jag förordat i fråga om första stycket,
kunna utgå.

Medför förordnande, som avses i 31 a §, synnerligt men vid nyttjandet
av fastighet eller del därav, som haft utfart till den allmänna vägen, bör
ägaren kunna fordra att fastigheten eller fastighetsdelen skall lösas. Föreskrift
härom har, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,
införts i 31 c §.

33 §.

Detta stadgande motsvarar 33 § i utredningens förslag (motiv, se s. 605—
607 i betänkandet).

Yttrandena.

Tekniska högskolan i Stockholm anför, att vid korsningar utmed större
huvudvägar erfordrades ofta med tanke på trafiksäkerheten, att särskilda
trafikplatser ordnades, och kravet på fri sikt kunde ofta ställa stora anspråk
på öppen mark invid korsningen. Ett byggnadsfritt bälte av tillsammans
60 meters bredd kunde därför vara otillräckligt vid korsningarna. Länsstyrelsen
borde av denna anledning äga rätt föreskriva, att på begränsade
sträckor byggnad m. m. icke finge uppföras på mindre avstånd än 50 meter
från vägs mittlinje. Väg förvaltningen i Uppsala lön påyrkar, att alla slag av
upplag skulle — i likhet med byggnader — falla under ifrågavarande förbud,
ej blott sådant upplag, som »hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten
över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten». Vidare borde
enligt vägförvaltningens mening uttrycket »vid korsning i samma plan mellan
allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild allmänneligen befaren
väg» kompletteras att avse alla slag av vägskäl, således jämväl sådana vägskäl,
där en allmän eller enskild allmänneligen befaren väg från ett enda håll
anslöte till en annan allmän väg. Å andra sidan ifrågasätter byggnadsnämnden
i bgggnadsplaneområdet Rutbo—Skogsbo—Högbo, om ej vad i 33 § stadgades
om avstånd till byggnad vid vägkorsning vore alltför strängt, då där
föreskreves 50 meter åt varje håll, medan länsstyrelsen i Hallands län uttalar,
att den länsstyrelserna tillagda rätten att föreskriva ett minsta avstånd mellan
byggnad och väg av ända upp till 30 meter borde tillämpas med största varsamhet.
Länsarkitekten i Kopparbergs län anför slutligen, att människans
obetvingliga och i viss mån förståeliga önskan att bygga utmed kommunikationsviktiga
vägar icke syntes kunna helt oskadliggöras enbart genom att det
byggnadsfria bältet ökades. Det borde vara möjligt att kunna helt förhindra
direkta utfarter från bebyggelsetomter, om utfarterna kunde förväntas få
betänkliga följder för trafiksäkerheten. Med ett dylikt allmänt förbud kunde
måhända det nuvarande bebyggelsefria avståndet 20 meter vara tillfyllest,
varigenom den ersättningsskyldighet, som ansetts följa med 30-metersavståndet,
kunde undvikas.

Departementschefen.

Det förut omförmälda anslutningsförbudet och det i förevarande paragraf
avhandlade förbudet mot uppförande av byggnad inom visst avstånd från

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

313

allmän väg tjäna delvis olika syften. Att möjlighet till anslutningsförbud öppnas,
utesluter icke behovet av att i vissa fall kunna förbjuda uppförande av
byggnad m. m. inom ett bredare markbälte än för närvarande är möjligt.
Byggnadsförbudet kan t. ex. behöva tillgripas för att möjliggöra en framtida
utbyggnad av vägen med dubbla körbanor.

Förslaget synes lämpligt. Det har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i de flesta yttrandena, bl. a. i det som avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Att den utsträckta förbudsmöjligheten bör handhavas med
varsamhet har förut framhållits.

Med anledning av ett yrkande av vägförvaltningen i Uppsala län om viss
omformulering av stadgandet i första stycket sista punkten må framhållas,
att ordet »vägkors» torde få anses liktydigt med »vägskäl». Ett vägkors uppkommer
alltså t. ex. i det fall, då en väg ansluter till en annan utan att fortsätta
på den senare vägens motsatta sida (tre instrålande vägar).

33 a §.

Paragrafen mosvarar 33 a § i utredningens förslag (motiv, se s. 607—610 i
betänkandet).

I den förut omförmälda reservationen av herr Mattsson framhålles, att den
i förevarande paragraf föreslagna ersättningsregeln icke vore tillfredsställande.
Den åtgärd, varom här vore fråga, d. v. s. förbudet mot bebyggelse
inom visst avstånd, innebure ingen fördel för markägaren eller angränsande
fastigheter. Expropriationslagens grunder borde därför tillämpas.

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fäster uppmärksamheten på att de nya
bestämmelserna i fråga om ersättningskraven ginge längre än de nu gällande
bestämmelserna, i det att även inom 20-metersavståndet ersättning förutsattes
kunna utgå. Det vore svårt att i förväg beräkna i vilken utsträckning sådana
ersättningskrav komme att framställas och godtagas. Med den innebörd
styrelsen lade i det i motiveringen gjorda uttalandet, att en förutsättning för
ersättning borde vara »att till följd av förbudsbestämmelserna marken kan
nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde»,
hade styrelsen i sak intet att invända mot bestämmelsen. Styrelsen ville emellertid
ifrågasätta, huruvida det icke vore anledning att inskränka rätten till
ersättning till de fall, då länsstyrelsen föreskreve ökning av skyddsbältets
bredd utöver 12 meter från vägens mitt. Någon rätt till ersättning till följd av
minskad möjlighet att utnyttja marken inom detta område syntes även med
de av utredningen föreslagna bestämmelserna endast mycket sällan kunna
uppkomma. Emellertid syntes anspråk på sådan ersättning kunna väntas bli
framförda i stor omfattning. Med hänsyn till den ringa betydelse, som dylika
intrång kunde beräknas få inom nu angivet område, syntes det styrelsen
till förhindrande av onödiga tvister föreligga skiil bestämma, att ersättning
icke skulle utgå till följd av intrång genom det i lagen generellt stadgade
byggnadsförbudet. Kammarkollegiet anser det tvivelaktigt, om ersättning
borde utgå i alla de fall som avsåges i 33 a §. Man borde enligt kollegiets

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

mening skilja mellan de fall då ingripandet riktade sig mot någon redan bestående
enskild rätt och de fall, då så icke vore förhållandet. I det förra
fallet syntes allmänna rättsgrundsatser bjuda, att ersättning bereddes den
som sålunda avhänts eller lede intrång i sin rätt eller sina intressen. I det
senare fallet tedde sig förhållandena väsentligt annorlunda. Länsstyrelsen i
Kristianstads län anför, att det vore antagligt att krav på ersättning av staten-väghållaren
komme att framställas så snart den ringaste utsikt förelåge
för ersättnings utgående. Detsamma syntes gälla talan om inlösen. Länsstyrelsen
ansåge för sin del, att ersättningsfrågan borde göras till föremål för
ytterligare utredning, varvid borde undersökas i vad mån fastighetsägarens
rätt till ersättning kunde inskränkas att avse endast viss del av skyddsområdet.
Därjämte borde bestämmelser upptagas om jämkning av ersättningsbeloppet,
därest fastighetens värde kunde väntas komma att i mera påtaglig
mån öka till följd av den omläggning och förbättring av vägar, som framkallat
byggnadsförbudet. Våg förvaltningen i Örebro län påpekar, att bestämmelserna
om skyddsområde kring allmän väg även vore till fördel för den
enskilde fastighetsägaren. Det borde nämligen vara ett stort intresse för honom
att icke byggnad låge för nära vägen. En förutsättning för den nya 30-metersregeln borde vara att den tillämpades sparsamt och endast vid vägar
med mycket stor bredd. I så fall syntes den icke behöva medföra att ersättningsbestämmelser
infördes. Vid nyanläggning eller ombyggnad av väg reglerades
lämpligen alla förekommande ersättningskrav som förut i samband
med lösen av vägmärken. Om ersättningsrätt skulle införas, ifrågasattes om
den ej borde omfatta liknande skada orsakad genom bestämmelserna i 34 §,
att länsstyrelsen ägde utfärda byggnadsförbud, då fråga om byggande av
väg väckts. Slutligen uttalar länsarkitekten i Jämtlands lån, att ersättningsmöjligheterna
syntes bli för stora genom den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag är markägare, som lider skada genom ett förbud
jämlikt 33 §, berättigad till ersättning av väghållaren för skadan. Ersättning
utgår under förutsättning, att marken kan nyttjas allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till värdet. Rätten till ersättning är sålunda
starkt begränsad. Skadeståndsskyldighet för väghållaren torde huvudsakligen
kunna komma i fråga, om den fastighet eller fastighetsdel, som beröres
av byggnadsförbudet, är liten. Är fastigheten större, torde i regel ingen
svårighet uppkomma att förlägga byggnader m. m. utanför det byggnadsfria
området. Fastigheten kan då nyttjas på tillfredsställande sätt utan hinder
av förbudet i fråga och ersättningsrätt uppstår ej.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att väghållarens skadeståndsskyldighet
kunde bli alltför betungande, därvid särskilt pekats på det förhållandet,
att skadestånd skulle utgå även på grund av intrång genom det
i lagen generellt stadgade förbudet mot byggande inom 12 meter från vägens
mitt. Dessa farhågor synas emellertid, med hänsyn till vad förut anförts,
knappast vara berättigade. Det i lagen stadgade generella byggnadsförbudet
torde i praktiken ytterst sällan kunna medföra skadeståndsskyldighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

315

väghållaren. Men skulle genom dylikt förbud en fastighetsägare förhindras
att använda fastigheten på ett med hänsyn till markvärdet rimligt sätt, synes
icke finnas anledning att förmena honom ersättning härför. Att ersättning
tidigare icke kunnat utgå i dylikt fall synes, på sätt närmare framgår av
stadsplaneutredningens motivering till lagförslaget, få anses ha varit en brist.
Med hänsyn till vad nu sagts synes det ej heller finnas anledning att såsom
utredningen föreslår i övergångsbestämmelserna begränsa skadeståndsrätten
så, att ersättning icke utgår för skada till följd av förbud som gäller vid lagens
ikraftträdande. En dylik begränsning kan förutom orättvisa, markägarna
emellan, även medföra praktiska olägenheter. Avsaknaden av möjlighet att
lämna ersättning åt markägare, som lider skada genom gällande byggnadsförbud,
skulle nämligen kunna föranleda att med hänsyn till markägarens
berättigade intressen dispens från förbudet komme att medgivas, oaktat detta
vore till betydande skada för vägintresset.

I herr Mattssons reservation förordades en utvidgning av den föreslagna
skadeståndsrätten till att avse genom förbudet eventuellt uppkommande skador,
av vad storlek eller beskaffenhet de vara må. En sådan utvidgning synes
dock ej påkallad, i synnerhet som det i regel är till nytta även för markägaren
att byggnad ej förlägges alltför nära vägen. Friläggandet av området
närmast vägen medför sålunda fördelar bl. a. ur hygienisk synpunkt och
med hänsyn till trafiksäkerheten vid in- och utfart. Det av stadsplaneutredningen
framlagda förslaget synes sålunda i huvudsak böra godtagas.

Ersättningsskyldighet enligt utredningens förslag föreligger såsom förut
nämnts, om marken kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet. Det värde som härvid skall tagas i betraktande torde
— liksom i motsvarande fall då det gäller ersättnings- eller lösningsskyldighet
enligt byggnadslagen — böra vara realvärdet då byggnadsförbudet
blev gällande. Detta påkallar en jämkning av paragrafens första stycke. Enligt
det av utredningen föreslagna andra stycket skola bestämmelserna i 19—
23 §§ äga motsvarande tillämpning på ersättning, varom i paragrafen är
fråga. Hänvisning torde emellertid här, liksom i motsvarande fall enligt 31b§,
enbart böra ske till 20—23 §§.

Ersättningsskyldigheten avser enligt departementsförslaget det fall, då skadan
uppkommer genom förbud enligt 33 § mot byggande intill befintlig allmän
väg. Däremot inträder icke skadeståndsskyldighet för väghållaren, om
markägare lider skada genom sådant byggnadsförbud som enligt 34 § första
stycket råder då arbetsplan för väg blivit fastställd. Att väghållaren ej är
ersättningsskyldig i detta fall torde framgå av att sistnämnda lagrum hänvisar
till 33 § men ej till 33 a §. Ej heller är väghållare ersättningsskyldig
för eventuellt uppkommande skada genom byggnadsförbud som länsstyrelse
meddelat jämlikt 34 § andra stycket sedan fråga väckts om byggande av
väg. Förslaget överensstämmer i denna del med gällande lag. Det synes icke
erforderligt att, då byggnadsförbudet endast är av övergående slag, stadga
ersättningsskyldighet för väghållaren.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35, 51 och 52 §§.

35 § torde, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, böra
kompletteras med anledning av det nya generalplaneinstitutet (motiv, se
s. 610—611 i betänkandet).

De i 51 och 52 §§ intagna hänvisningarna till vissa bestämmelser i stadsplanelagen
torde böra ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser
i byggnadslagen.

53 §.

Utredningen har icke föreslagit någon ändring i denna paragraf. Enligt
departementsförslaget skall stadsplan och tomtindelning kunna upprättas
inom landskommun. Den skyldighet att kostnadsfritt upplåta mark för allmän
väg, som i stad där kronan är väghållare åvilar staden enligt 50 §,
torde för stadsplanelagt område inom landskommun böra åvila kommunen.
Även stadgandena i 51 och 52 §§ om iordningställande och underhåll av väg
i stad, där kronan är väghållare, torde böra äga motsvarande tillämpning
inom stadsplanelagt område i landskommun. 53 § torde därför böra kompletteras
med bestämmelser i dessa hänseenden.

Stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, erhåller för
närvarande enligt en särskild förordning av den 30 juni 1943 (nr 439) statsbidrag
till sina utgifter för tillhandahållande av mark för allmän väg. Denna
förordning lärer böra kompletteras så att statsbidrag i motsvarande fall kan
beviljas även landskommun. Frågan om vidtagande av dylik ändring torde
få upptagas i annat sammanhang.

65 § och övergångsbestämmelserna.

I fråga om 65 § har utredningen allenast föreslagit eu följdändring, övergångsbestämmelserna
innehålla bl. a. vissa ersättningsregler med avseende å
bestående förhållanden. (Motiv, se s. 611 i betänkandet.)

Utredningens förslag i dessa hänseenden har icke mött annan erinran i
yttrandena än att en byggnadsnämnd anser, att i 65 § omförmält beslut om
fastställande av arbetsplan för väg m. m. borde delgivas markägarna genom
rekommenderade brev med mottagningsbevis. Enär ändring i detta hänseende
icke synes påkallad och då förslaget även i övrigt synes lämpligt, torde det
böra genomföras, övergångsbestämmelsernas första stycke torde emellertid
böra ändras på motsvarande sätt som förordats i fråga om 31 b §. Den av
utredningen föreslagna särskilda bestämmelsen för det fall att fastighet ingår
i sammanläggning lärer kunna utgå såsom obehövlig. Andra stycket i övergångsbestämmelserna
torde av skäl som anförts under 33 a § böra helt utgå.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda

vägar.

Stadsplaneutredningen har i 1939 års lag om enskilda vägar föreslagit vissa
ändringar, som påkallas av den nya byggnadslagstiftningen. Ändringarna
avse 4, 25, 71, 73, 76, 81, 86, 87 och 88 §§ nämnda lag (motiv, se s. 611—615
i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

317

Departementschefen.

Stadgandet i 1 § tredje stycket om att lagen med visst undantag icke äger
tillämpning beträffande samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad skola lända till efterrättelse, torde böra jämkas
att avse samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad
skola lända till efterrättelse. En liknande jämkning torde böra vidtagas i
39 § första stycket.

I 4 § har stadsplaneutredningen föreslagit vissa jämkningar, som betingas
av införandet av de nya instituten regionplan och generalplan. Förslaget innebär
bl. a., att vid byggande av enskild väg inom område, för vilket regionplan
finnes fastställd, skall regionplanen tjäna till ledning vid utförande av
vägföretaget. Undantag stadgas dock för det fall, att området ingår i stadsplan
eller annan detaljplan. Sistnämnda undantagsbestämmelse synes emellertid
överflödig. Även om detaljplan finnes, bör alltså väg inom planområdet
byggas så att regionplanen ej motverkas. Genom denna jämkning
vinnes överensstämmelse med de likartade föreskrifterna i 135 § departementsförslaget
till byggnadslag och 4 § förslaget till lag angående ändring i
vissa delar av lagen om allmänna vägar.

Nuvarande 25 § femte stycket, 71 § tredje stycket och 86 § innehålla föreskrifter
om byggnadsnämndens kallande till vägförrättning samt nämndens
hörande i vissa fall. Utredningen föreslår, att dessa stadganden skola omformuleras
så att de komma att avse områden, där skyldighet föreligger att
söka byggnadslov, d. v. s. inom städer och stadsliknande samhällen samt
byggnadsplane- och utomplansområden. Häremot synes icke vara något att
erinra.

Förut har nämnts att det torde böra ankomma på vägförening att ansvara
för iordningställande och underhåll av allmän plats inom område med byggnadsplan.
Vägföreningens skyldigheter härutinnan samt föreningens rätt att
taga marken i anspråk torde böra regleras på motsvarande sätt som enligt
3 kap. i förevarande lag gäller beträffande vägförenings vägar. I 71 § symes
därför såsom ett sista stycke böra införas föreskrift, att därest inom vägförenings
område finnes mark, som i byggnadsplan avsetts till annan allmän
plats än väg, föreningens väghållning skall omfatta iordningställande och
underhåll av dylik plats samt att vad i 3 kap. sägs om väg i tillämpliga
delar skall gälla beträffande sådan allmän plats. De av utredningen förordade
ändringarna i 73, 76, 81, 87 och 88 §§ bli härigenom överflödiga.

Av det föreslagna stadgandet framgår, att bestämmelserna i 76 § om uttagande
av bidrag till vägförenings utgifter skola tillämpas även då det är
fråga om utgifter för iordningställande och underhåll av allmän plats. Såsom
stadsplaneutredningen framhåller, torde den angående vägförenings vägar
stadgade huvudregeln, att fastigheternas taxeringsvärden skola tagas till utgångspunkt
vid utgiftsfördelningen, vara principiellt riktig även då utgifterna
avse sådana allmänna platser, varom här är fråga. Är eu parkanläggning
eller annan allmän plats till större eller mindre nytta för vissa fastigheter
inom vägföreningens område än för de andra, erbjuder paragrafen möjlighet

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

att verkställa skälig jämkning. Vidare kan enligt paragrafen markexploatör
åläggas att lämna det större bidrag till iordningställandet av parker m. m.
som skäligen svarar mot hans nytta av byggnadsplanens genomförande.

Det i 71 § sista stycket sålunda föreslagna stadgandet medför vidare bl. a.,
att det ankommer på länsstyrelsen att i den ordning, som stadgas i 82—85 §§
avgöra, vilka allmänna platser inom vägföreningens område som skola iordningställas
och underhållas av föreningen. Länsstyrelsen har också att meddela
erforderliga föreskrifter angående arbetets utförande. Då det slutligt
blivit avgjort, att allmän plats skall iordningställas eller underhållas av vägförening,
äger föreningen jämlikt 87 § att mot ersättning lösa till sig rätt
att begagna marken i fråga. Av bestämmelserna i 112 och 113 §§ departementsförslaget
till byggnadslag framgår däremot, att i de fall som där avses
någon skyldighet för vägföreningen att betala ersättning för rätt att begagna
marken icke ifrågakommer.

Det må anmärkas, att i 116 § första stycket departementsförslaget till
byggnadslag även intagits en särskild regel om skyldighet för vägförening
att i förekommande fall gälda ersättning till markägare för intrång till följd
av förbudet att bebygga i byggnadsplan till väg eller annan plats avsatt
mark i strid mot planen. Angående fördelningen av vägförenings utgifter för
dylikt ändamål gälla de allmänna bestämmelserna i 76 § förevarande lag.
Vägförening skall däremot icke vara skyldig att svara för vattenförsörjning
och avlopp inom föreningens område. En frivillig samordning av olika åtgärder
för byggnadsplans genomförande synes emellertid kunna genomföras,
om förening för ordnande av avlopp och vattenförsörjning avser i huvudsak
samma område som vägförening. Till styrelseledamöter i de olika föreningarna
kunna då också lämpligen utses samma personer.

Till vägförenings utgifter för genomförande av byggnadsplan torde lämpligen
statsbidrag böra utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen
och förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 §
lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Den av utredningen föreslagna ändringen i 33 § civilförsvarslagen är av
huvudsakligen redaktionell natur.

Förslaget till ändring av 8 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar betingas av att i byggnadslagstiftningen införts
det nya institutet generalplan (motiv, se s. 616—617 i betänkandet).

Dessa förslag, som icke föranlett någon anmärkning i yttrandena, torde
efter vissa redaktionella jämkningar böra godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 319

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vågar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—4)
anmärkta lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Byggnadslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Markens användning för bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i
denna lag föregås av planläggning.

2 §.

Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas
i generalplan.

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan.

Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
regleras genom utomplansbestämmelser.

3 §•

För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning upprättas
regionplan.

4 §■

Vid planläggning skola såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen
beaktas.

5 §.

Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse
underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med
stöd av lagen.

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid
planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för
ändamålet.

6 §.

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131. 321

7 §•

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd.

Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet
inom länet.

Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom
riket tillkommer byggnadsstyrelsen.

8 §.

Närmare föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggande och lov därtill
samt rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

Om generalplan.

9 §■

Generalplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån så erfordras
till ledning för närmare planläggning beträffande stadens ordnande och
bebyggande.

Planen skall angiva grunddragen för markens användning till olika ändamål,
såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt,
att visst område tills vidare undantages från tätbebyggelse eller från viss
annan bebyggelse, oaktat det i och för sig är lämpat därför, skall det ock
angivas i generalplanen. Sådant undantag må icke avse bebyggelse för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande
eller användning i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

10 §.

Generalplan så ock ändring därav antages av stadsfullmäktige.

Planen må på framställning av staden helt eller delvis fastställas av Konungen
och skall, i vad den blivit fastställd, lända till efterrättelse enligt vad
nedan sägs.

Generalplan som blivit föremål för fastställelse benämnes fastställd generalplan.
Därmed avses, om planen är fastställd allenast i vissa hänseenden,
endast de bestämmelser som sålunda skola gälla.

Ändring av fastställd generalplan må, om ändringen ej innefattar väsentlig
avvikelse från vad förut gällt, på framställning av staden fastställas av
länsstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131. 21

322

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

11 §.

Underlåter stad att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan,
där sådan erfordras, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss
tid inom vilken sådan plan skall vara upprättad. Ställa stadsfullmäktige sig
ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av stadsfullmäktige,
låta på stadens bekostnad upprätta generalplan.

12 §.

Beslut om fastställelse av generalplan gäller ej med avseende å område
som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

13 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må
Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som
Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och
generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildals före planens
fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må
ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke
väsentligt motverkas.

14 §.

15 §.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen
på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området
icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande gäller
intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Behöver
denna tid förlängas, äger länsstyrelsen på framställning av staden förordna
härom; dock skall beslutet underställas Konungens prövning.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 131.

323

. 16 §.

Finner Konungen framställning om fastställelse av generalplan icke kunna
bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.

17 §.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts angående
framställning om fastställelse av generalplan eller ändring av fastställd,
generalplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats enligt 16 §, äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga
förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

18 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan
allmän plats må lösas av staden, när staden begär det.

19 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till
trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall
tillhöra staden, skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den
tages i anspråk för avsett ändamål.

20 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt fastställd
generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden
nyttja vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan
äga till marken. Har vägen upplåtits allenast på viss tid, gälle stadens nyttjanderätt
för samma tid.

Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet med bättre rätt än
vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå rättigheten
grundas, ersättning av staden för förlust som uppstått genom stadens
nyttjanderätt. Den som vill framställa ersättningsanspråk skall väcka talan,
om han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från
det planen fastställdes. Sedan marken tagits i anspråk av staden, vare staden
ansvarig för avgäld eller annan förmån som utgår för vägens begagnande.

Är vägen använd för ledning som hindrar eller väsentligt försvårar för
staden att nyttja vägmärken, äger staden få ledningen på sin bekostnad
flyttad till lämplig av staden anvisad plats.

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

21 §.

Skall mark enligt fastställd generalplan användas för annat ändamål än
enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde marken
hade när planen fastställdes, vare staden skyldig att lösa marken.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning
som gällde vid tiden för generalplanens fastställande, med de
ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.

22 §.

Får mark enligt fastställd generalplan icke användas för annan glesbebyggelse
än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov,
och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till markens värde vid tiden för planens
fastställande, vare markens ägare berättigad till ersättning av staden för
den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan planen
fastställdes.

Ersättningen skall, om förbudet är tidsbegränsat, bestämmas att utgå med
visst årligt belopp, med rätt för vardera parten att erhålla omprövning vid
ändrade förhållanden eller vid förlängning av giltighetstiden för bestämmelsen.
Vad i fråga om ersättningen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan staden och markens ägare eller annan sakägare gälle jämväl
mot den som efter planens fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad
i 21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill
framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till rätten i den ort där
marken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt
vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt
ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna.

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadsplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån det genom stadens
utveckling påkallas för den närmare regleringen av bebyggelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

325

25 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden som ingå i planen, nämligen

byggnadskvarter,

gator, torg, parker och andra allmänna platser samt

specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,
skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden,
idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden.

Jämväl höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas
bebyggande eller användning i övrigt som finnas erforderliga.

26 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bliva gällande
fastställas av Konungen.

Stadsfullmäktige äge uppdraga åt byggnadsnämnden att, enligt föreskrifter
som meddelas av Konungen, i fullmäktiges ställe antaga sådan ändring
av stadsplan som må fastställas av länsstyrelsen.

27 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande
allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för visst område, men
underlåter staden att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga
stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd
Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig ej föreläggandet till
efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter
hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa stadsplan
för området.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av
stadsplan.

Om tomtindelning.

28 §.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter så att det kan ändamålsenligt
bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

29 §.

Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.
Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall iakttagas att återstoden
kan indelas till lämpliga tomter.

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

30 §.

31 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan att ändring sker av tomtindelning
eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit,
skall fråga om ändring av tomtindelningen företagas, när ägare av mark
inom kvarteret begär det eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

32 §.

Kostnaden för tomtindelning eller ändring därav skall bestridas av staden.
Markägare skall dock bekosta ändring som han påkallat och som ej
föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av staden vidtagen åtgärd.

33 §.

Tomtindelning så ock ändring därav antages av byggnadsnämnden men
skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Om förbud mot nybyggnad in. m.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och,
enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer
medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

35 §.

36 §.

Finner Konungen att stadsplan icke kan fastställas eller att den bör i viss
del undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud
mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

327

Föreligger fråga om tillämpning av 27 §, äger Konungen ock förordna om
erforderligt nybyggnadsförbud.

37 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark som ej blivit
indelad till tomter.

Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej företagas
å tomt som beröres därav innan frågan slutligt prövats.

38 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som
icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och
avlopp från tomten, som enligt denna lag åligger ägaren, eller att utgiva bidrag
till gatukostnad, som belöper å tomten, blivit fullgjord eller nöjaktig
säkerhet blivit ställd.

När synnerliga skäl äro därtill, må Konungen medgiva undantag från förbudet
i första stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes
tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande
eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren,
vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken förrän byggnaden
rives eller brinner ned, utan så är att den som uppfört byggnaden verkställt
inkräktningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet
och, om fastigheten övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid
förvärvet av fastigheten. Vad nu är sagt gäller ej om trappa som skjuter
över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen medgiva att trappan må kvarstå
under viss tid eller tills vidare. För det intrång granne lider av byggnad som
skjuter in på lians tomt njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå
tomtdelen mot lösen.

I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§
är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring som efter vad Konungen därom
stadgat är att hänföra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas,
med mindre ägaren av den intagna marken medgiver det.

40 §.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats
enligt 36 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes av
omständigheterna, stadga förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

Om avstående av mark.

41 §.

I stadsplan ingående mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats
äger staden lösa, när staden begär det.

Annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande
äger staden lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock
kan anses säkerställd.

42 §.

43 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stadsplan
är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående stadens
rättigheter och skyldigheter med avseende å vägmärken vad i 20 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Är mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förväntas
äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen medgiva
staden att lösa marken i den mån så erfordras. Kan syftet vinnas genom
att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.

Kan kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark antagas
väsentligt överstiga det bidrag till gatukostnad som staden äger uttaga
av tomtägare och medför planens genomförande väsentligt ökat värde för
kringliggande kvartersmark, må ock Konungen medgiva staden att lösa sådan
mark; dock skall ansökan härom göras före planens fastställande. Vill
ägaren hellre till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda kostnad, vare
han berättigad därtill; och bestämme i sådant fall Konungen ett i förhållande
till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp som markägaren skall
erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr att staden eljest må
lösa marken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

329

Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till
omständigheterna annat finnes skäligt.

45 §.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss
i planen ingående mark böra ske enligt 44 § första stycket, må Konungen meddela
fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer
till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro
därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder.

Intill dess inlösen skett eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej
utan Konungens tillstånd företagas å den mark som omfattas av den villkorliga
fastställelsen.

46 §.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare
ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera
lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största värdet.
Åsättas tomtdelar lika värden, skall företräde att lösa tillkomma den
som först väckt talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av annan
tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmälan
därom hos rätten inom tre månader efter det löseskillingen skolat erläggas
och styrker att han nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen
hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera som vilja lösa, bestämmes
företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

47 §.

Har ej inom elt år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel
väckt talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett
till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;
dock må, om ägare av tomtdel före staden väckt talan om inlösen, stadens
anspråk bifallas allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens förenande
i en ägares hand.

48 §.

Skall mark enligt stadsplanen användas för annat ändamål än enskilt bebyggande
och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på
sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde marken hade när
planen antogs, vare staden skyldig att lösa marken.

När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge lösningsplikt
staden jämväl beträffande tomtdel som ägaren kan nyttja allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till markens värde.

330

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49 §

Iordningsställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller
annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankomma på staden.

50 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av
tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter
fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som
i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid
skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande
tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när tomter med en
sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga
tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, om dessförinnan
bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten
gata eller från allmän väg inom område som nyss sagts, gatan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda tomter.

51 §.

52 §.

När gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge
överensstämma med stadsplanen; dock äger länsstyrelsen på framställning
av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, om
den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet
och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för
vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan
skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband
med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess
upplåtande. Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan
vara anordnad vid gatans upplåtande; dock äger länsstyrelsen medgiva anstånd
därmed, om det är förenligt med den allmänna hälsovårdens krav.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 131. 331

Vad nu sagts om gata äger motsvarande tillämpning med avseende å annan
allmän plats.

53 §.

Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde
och kunna staden och den som förfogar över området ej enas om de åtgärder
som böra vidtagas, äger Konungen förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens
anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I
kostnaden inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas
honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten avgöras
av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen
om expropriation föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av
staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten
enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall
han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden
förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd
till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta
marken nyttjas för ändamålet.

55 §.

Om bidrag till gatukostnad.

56 §.

Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken
utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större hredd än fem åttondelar
av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tilllåtna
högsta hushöjden å tomten.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den
del av gatukorset som inneslules av den i första stycket angivna gatumarkens
utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida
eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

57 §.

Ingår i gata allmän väg eller ock väg som staden jämlikt 43 § nyttjar,
skall tomtägarens ersättningsskyldighet begränsas till värdet av marken
utmed tomten intill en bredd, motsvarande hälften av skillnaden mellan
gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst fem
åttondelar av den i 56 § första stycket angivna hushöjden.

Ingår väg som i första stycket sägs i gatukors och finnes den areal gatumark
som återstår i korset efter avdrag av vägens areal vara mindre än den
areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola
sammanlagt ersätta, jämkas ersättningsskyldigheten för tomterna så att den
sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående areal.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet å
all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark som
ingår i gatukorset; dock skall vägmark, för vilken enligt 57 § ersättning ej
skall utgå, icke tagas i beräkning.

59 §.

Därest så finnes lämpligt, ma Konungen på framställning av staden besluta,
att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på
tomtägarna inom visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas
storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslutet
efter vad som prövas skäligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav
som vid beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt
begagnande.

60 §.

Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas ersättningen
med hänsyn därtill.

61 §.

Har markägare utan lösen till staden överlåtit gatumark framför tomt
eller i gatukors, eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och
gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan,
vare tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av
samma mark.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

333

62 §.

Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan
skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp som med
tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock
skall medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatukorset beräknas allenast
efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidgningen, och må
den tomtägama å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt
icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark. Vid
bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga
motsvarande tillämpning.

Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersättning för
gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersättning som
föranledes av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i första stycket,
såvitt ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar.

63 §.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga
ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad
därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en
tiondel årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande ränta gäldas
efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning framställts.
Prövas nu stadgade villkor alltför betungande för tomtägaien, äger
länsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

64 §.

Sedan stadsplan eller ändring därav blivit fastställd, äger staden fordra att
den ersättning som tomtägare skall gälda för gatumark bestämmes, oavsett
om ersättningsskyldighet enligt 63 § ännu inträtt.

Kunna parterna ej enas om det markvärde som skall ligga till grund för
ersättningens beräknande, skall detta bestämmas av nämnd som på endera
partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver.
Nämnden har att efter de grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark
som avstås till staden uppskatta värdet av själva marken utan hänsyn till
kostnad som staden vidkänts för markens iordningställande. Råder tvist om
vidden av den gatumark som tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde
sättas å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för markvärdets
bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes
skäligt.

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

65 §.

Vad i 64 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning
för gatumark invid kvarter som ej undergått tomtindelning. Sedan tomtindelning
skett, skall ersättningsbeloppet fördelas å tomtägarna efter de i
56—62 §§ stadgade grunderna.

66 §.

Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny
ägare av tomt eller kvartersmark, som beröres av åtgärden, bunden i samma
omfattning som förre ägaren.

67 §.

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på tomtägare
lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.

68 §.

Gatukostnadsbestämmelser skola angiva grunderna för beräkning av den
kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens fördelning mellan
dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid grundernas bestämmande
skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller
del därav eller avloppsledning vars anläggning påbörjats framför tomten då
fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika
från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med kostnad för gatas anläggning i större
omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta
gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom
gata eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet som nyss
nämnts icke föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs må vad å tomtägarna inom visst område
skulle sammanlagt belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom området
fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å
tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas storlek eller annan
skälig grund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

335

6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärgators
utdragna mittlinjer, anläggningskostnaden icke överallt densamma, skall
ersättningen beräknas efter kostnadens medelvärde.

7. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet
samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa
på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen
är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av gatukostnad må, i stället för vad under
5—7 sägs, läggas den med stöd av tidigare erfarenhet beräknade anläggningskostnaden
under likartade förhållanden.

9. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av
gata eller avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden enligt galukostnadsbestämmelserna skola
städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

69 §.

Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes tomt icke
mot den skyldighet som enligt gatukostnadsbestämmelser åvilar tomtens
ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande

i vissa fall.

70 §.

Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen på ansökan
av staden besluta, att ägaren skall till staden utan ersättning avstå mark som
för områdets ändamålsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän
plats eller till allmän byggnad, i den män det med hänsyn till den
nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter
prövas skäligt. Samma lag vare med avseende å område i en ägares
hand som redan ingår i stadsplan och som utgör minst ett helt byggnadskvarter.
Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser.
Marken skall avträdas, när staden behöver taga den i anspråk for avsett
ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall byggnadsnämnden
göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att
så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken
om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som
äger rum efter del sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om
markens avstående till staden.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslut
som avses i första stycket efter vad som prövas skäligt.

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

71 §.

Den som har att avstå mark enligt 70 § skall frigöra den från inteckning
och annan särskild rätt, varav den är besvärad. Kan detta icke ske, vare
han pliktig att hålla staden skadeslös.

Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat
som hör till marken, vare staden skyldig att lösa detta, då marken tages i
besittning.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket beslut enligt 70 § meddelats,
vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

73 §.

I beslut som avses i 70 § må Konungen, i den mån så prövas skäligt, på
stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den
ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar
inom området.

Om underhåll av gata m. m.

74 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av allmän avloppsledning
åvilar staden.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän
samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till
sitt höjdläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark
eller byggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden
eller för innehavare av servitut som vilar å marken, är staden pliktig
att ersätta skadan.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är
stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område
som hör till stad.

Kungi. Maj.ts proposition nr 131. 337

Om utomplansbestämmelser.

77 §.

Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige, när så erfordras, men
skola för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring av utomplansbestämmelser.

78 §.

Utomplansbestämmelser för område som ingår i fastställd generalplan må
ej fastställas i strid mot planen.

79 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser, dock må
länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro
därtill och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna.

80 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser
för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad
inom området vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller
ock böra i viss del undantagas från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss
tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

81 §.

I närheten av befästning eller av staten tillhörig eller eljest till allmänt
bruk godkänd flygplats må ej nybyggnad företagas eller virkes- eller annat
varuupplag, materialgård, strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla anordnas,
om genom företaget eller anordningen befästningens eller flygplatsens
användning för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men
åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må länsstyrelsen medgiva undantag
när synnerliga skäl äro därtill.

82 §.

Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller
av statlig eller eljest för allmänt bruk avsedd flygplats, eller kan avsevärt
men åsamkas försvaret genom bebyggelse eller anordnande av upplag, materialgård,
strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla i närheten av militär
anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att vad i 81 § sägs
skall äga motsvarande tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

338

Iiungl. Maj:ts proposition nr 131.

83 §.

Kan med hänsyn till befintlig eller beslutad anläggning, som avses i 81 eller
i förordnande enligt 82 §, nybyggnad eller anordnande av upplag, materialgård,
strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla ej tillåtas i den omfattning
eller på det sätt som eljest kunnat medgivas, och kan markens ägare till följd
härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens värde när nämnda inskränkning i möjligheterna att nyttja
marken inträdde, vare han berättigad till ersättning för den skada han härigenom
lider; kan marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för enskilt
bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på
sätt nyss sagts, vare anläggningens ägare skyldig att lösa marken, om markens
ägare fordrar det.

Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan inskränkningen
i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare
gälle jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt till fastigheten efter det
inskränkningen i möjligheterna alt nyttja marken inträdde.

84 §.

Har i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning,
som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att mark
skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på
grund av bestämmelserna i 21 eller 48 § löst marken, vare staden, såvitt
den kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till den erlagda löseskillingen, berättigad till ersättning av anläggningens
ägare för sin förlust.

85 §.

Kan i fall som avses i 83 eller 84 § överenskommelse i ersättningsfrågan
ej träffas, skola bestämmelserna i 23 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86 §.

Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt
skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden
eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig
synpunkt värdefull bebyggelse, fornminnen eller andra minnesmärken, äger
Konungen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan
länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom
tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

339

87 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som från sundhetssynpunkt,
med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest
från allmän synpunkt ej är lämpat för sådan bebyggelse, äger Konungen
meddela de föreskrifter som för ändamålet må finnas erforderliga. Sådana
föreskrifter må dock ej avse område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

88 §.

Prövas föreliggande behov av mark för tätbebyggelse tills vidare kunna
tillgodoses inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, äger
Konungen beträffande mark utanför sådant område förordna, att den skall
tills vidare undantagas från tätbebyggelse. Sådant förordnande må meddelas
allenast för viss tid, högst fem år varje gång.

89 §.

Utan hinder av föreskrift enligt 87 § eller förordnande enligt 88 § må nybyggnad
ske för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller
därmed jämförligt behov.

Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som
Konungen bestämmer må ock medgiva undantag från föreskrift enligt 87 §
eller förordnande enligt 88 §, när särskilda skäl äro därtill och syftet med
föreskriften eller förordnandet icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats
innan föreskriften eller förordnandet meddelades, på grund därav icke tagas
i anspråk för byggnadsändamål, må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas,
om syftet med föreskriften eller förordnandet icke väsentligt motverkas.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

90 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för
köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande
bestämmelserna för stad i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142) skola tillämpas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark som enligt
57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i
gatumarken ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall att vägen efter den
1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadsplanen.

91 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga
motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Närmare bestäm -

340 Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

raelser rörande behandlingen av fråga om sådant förordnande meddelas av
Konungen.

92 §.

I samband med förordnande som avses i 91 § äger Konungen meddela det
förbud mot nybyggnad inom området som föranledes av omständigheterna.

Har fråga väckts om sådant förordnande, må länsstyrelsen i avbidan på
frågans slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom området
utan länsstyrelsens tillstånd.

Har byggnadsförbud enligt första stycket meddelats eller är fall för handen
som avses i andra stycket, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som
föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

93 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande
till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt
betungande för samhälle som avses i 90 eller 91 §, må Konungen medgiva
den lindring som prövas nödig.

94 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag
är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle som avses
i 90 § andra stycket eller 91 §, må Konungen förordna, att sådan tillämpning
skall upphöra.

95 §.

I samhälle som avses i 90 eller 91 § skall den myndighet som eljest utövar
samhällets beslutanderätt äga den befogenhet som enligt denna lag tillkommer
stadsfullmäktige.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet.

Om generalplan på landet.

96 §.

Till ledning för närmare planläggning av bebyggelsen på landet skall generalplan
upprättas i den mån så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena stadgas angående generalplan
i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

97 §.

Generalplan på landet så ock ändring därav antages av kommunalfullmäktige
och skall, i den mån den blivit fastställd av länsstyrelsen, lända till
efterrättelse enligt vad nedan sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 341

Vad i 10 § tredje stycket stadgas om generalplan i stad skall ock gälla
sådan plan på landet.

98 §.

Kostnaden för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket
skall gäldas av kommunen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara
stadgat utgår av statsmedel.

99 §.

Beträffande område, som är avsett att tills vidare undantagas från tätbebyggelse
eller från viss annan bebyggelse, må fastställelse ej meddelas att gälla
för längre tid än fem år. Länsstyrelsen äger dock förlänga tiden för beslutets
giltighet, varje gång med högst fem år.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å ändring av fastställd generalplan.

100 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må
länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro
därtill och generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats
före planens fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål,
må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke
väsentligt motverkas.

101 §.

Är fråga väckt om fastställelse av generalplan beträffande visst område
eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst
fem år, förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens
tillstånd. Behöver nämnda tid förlängas, äger länsstyrelsen förordna
härom; dock skall beslutet, därest tiden förlänges med mer än tre år, underställas
Konungens prövning.

102 §.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

103 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd för annat ändamål än
enskilt bebyggande må lösas av kommunen, såvitt ej markens användning
för avsett ändamål ändock kan anses säkerställd.

104 §.

Vad i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsskyldighet med anledning
av generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande
generalplan på landet.

Om stadsplan på landet.

105 §.

Erfordras med avseende å tätare befolkad ort inom kommun på landet
att stadsplan upprättas för närmare reglering av bebyggelsen men finnes
med hänsyn till ortens förhållanden förordnande enligt 91 § ej lämpligen
böra meddelas, skall kommunen upprätta stadsplan för orten.

106 §.

Vad i 25—75 §§ är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ort som avses i 105 §; och skall därvid vad för stad stadgas om
stadsfullmäktige i stället gälla kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område,
må länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att nybyggnad
inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd, även om
kommunen ej gjort framställning om sådant förordnande.

Om byggnadsplan.

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom
nära förestående tid uppkomma å ort på landet, och föranleda ej omständigheterna
till upprättande av stadsplan, skall länsstyrelsen för reglering av
bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för orten.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar
och andra allmänna platser. I den mån så erfordras skola jämväl höjdlägen
angivas.

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller
användning i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

343

108 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år,
förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Behöver nämnda tid förlängas, äger länsstyrelsen förordna härom;
dock skall beslutet, därest tiden förlänges med mer än tre år, underställas
Konungens prövning.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill
och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett
ändamål.

no §.

Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket
förbud mot nybyggnad meddelats enligt 108 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning
som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

in §•

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall, till den del bidrag ej
lämnas av allmänna medel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn
till dess intresse av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden
skall fördelas mellan markägarna efter den areal byggnadsmark som
enligt planen tillkommer envar av dem och med hänsyn jämväl till den bebyggelse
som planen medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att
vad som enligt denna fördelningsgrund belöper å viss markägare icke står
i skäligt förhållande till den nytta han har av planen, skall beloppet jämkas
med hänsyn därtill.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ändring av byggnadsplan; dock att, om ändringen vidtages på grund av
omständighet som inträffat efter planens fastställande, kostnaden skall bestridas
av den som föranlett behovet av ändringen. Äro flera ansvariga för
kostnaden, skall den fördelas mellan dem efter vad som prövas skäligt.

Det ankommer på länsstyrelsen att meddela beslut i de hänseenden som
avses i första och andra styckena.

112 §.

Mark som enligt fastställd byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän
plats må, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärd -

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

seln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda
ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande
tillhörde antingen den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från
vilken efter fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan
fastighet som hade samma ägare.

113 §.

Med avseende å område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan och är
i en ägares hand, må länsstyrelsen besluta, att ägaren skall, ändå att 112 §
ej är tillämplig, utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets
ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats, i
den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens
genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som
förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Marken skall upplåtas,
när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall länsstyrelsen
göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart
ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken
om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger
rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens
upplåtande.

Äro synnerliga skäl därtill, äger länsstyrelsen förordna om ändring i beslut
som avses i första stycket efter vad som prövas skäligt.

114 §.

Om rätt att i vissa andra fall än som avses i 112 och 113 §§ taga i anspråk
mark, som enligt fastställd byggnadsplan undantagits till väg eller
annan allmän plats, stadgas i lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda
vägar.

115 §.

Nyttjanderätt till mark enligt 112 eller 113 § gälle framför annan rätt till
marken som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

116 §.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan
allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112
eller 113 §, och kan markens ägare till följd av vad sålunda bestämts nyttja
marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde
marken hade då byggnadsplanen fastställdes, vare han berättigad till ersättning
för den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits
innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för ersättningen åligger
i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande
annan mark vägförening, inom vars område marken är belägen. Fin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

345

nes ej vägförening när fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts,
skall länsstyrelsen förordna om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt
för vardera parten att i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år
förflutit från det ersättningen senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet.
Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan den ersättningsskyldige och markens ägare eller annan sakägare
gälle jämväl mot den som efter byggnadsplanens fastställande förvärvat sakägarens
rätt till marken.

117 §■

Kan i fall som avses i 116 § överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas,
skall vad i 23 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

118 §.

Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas
för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän
plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider
genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren sa fordrar,
skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen ställas
säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet
vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar
och andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom
område som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras
för området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan
förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas
skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan
allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande
av markens ägare.

Om utomplansbestämmelser på landet.

119 §.

Utomplansbestämmelser på landet fastställas av länsstyrelsen, när så
erfordras.

346

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

120 §.

Beträffande utomplansbestämmelser på landet skall vad i 78 och 79 §§ är
stadgat om utomplansbestämmelser i stad äga motsvarande tillämpning.

Om förhud mot bebyggelse på landet till hinder för försvaret

eller luftfarten.

121 §.

Med avseende å område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts, skall vad i 81—85 §§ är stadgat om förbud
mot bebyggelse och vissa andra åtgärder till hinder för försvaret eller
luftfarten äga motsvarande tillämpning.

Beträffande annat område på landet äger länsstyrelsen föreskriva, att vad
i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse, ävensom meddela sådant förordnande
som avses i 82 §; och skall i sådant fall vad i 83—85 §§ är stadgat
äga motsvarande tillämpning inom området.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen

på landet.

122 §.

Finnes område på landet, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda
naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller
konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fornminnen eller andra minnesmärken,
må länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må
företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt
men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför
gives.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område på landet, som från
sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp
eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpat för sådan bebyggelse, äger
länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt
som för ändamålet må finnas erforderliga. Förbud eller föreskrifter som nu
sagts må ej avse område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

124 §.

Prövas föreliggande behov av mark för tätbebyggelse tills vidare kunna
tillgodoses inom område på landet som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
må länsstyrelsen beträffande mark utanför sådant område förordna, att den
skall tills vidare undantagas från tätbebyggelse. Sådant förordnande må meddelas
allenast för viss tid, högst fem år varje gång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

347

125 §.

Utan hinder av beslut, som av länsstyrelse meddelats enligt 123 eller 124 §
må bebyggelse ske för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov.

Länsstyrelsen må ock medgiva undantag från beslutet, när särskilda skäl
äro därtill och syftet med beslutet icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats
innan beslutet meddelades, på grund härav icke tagas i anspråk för
byggnadsändamål, må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om syftet
med beslutet icke väsentligt motverkas.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

Om regionplan.

126 §.

Finnes för två eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen eller landskommuner
gemensam planläggning böra i ett eller flera hänseenden äga rum
beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare
trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv
samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan
upprättas.

Erfordras närmare bestämmelser angående användningen av det område
som omfattas av regionplanen, skall planen innehålla sådana bestämmelser.

Konungen bestämmer, i vilka hänseenden gemensam planläggning skall
äga rum.

127 §.

De städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner som beröras
av planen skola bilda regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund skall,
med de avvikelser som följa av vad nedan stadgas, lagen om kommunalförbund
äga tillämpning.

128 §.

Har fråga väckts om bildande av regionplaneförbund, skall länsstyrelsen
efter erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande
till Konungen som, därest sådant förbund finnes böra komma till stånd,
förordnar härom.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upplösning
av regionplaneförbund och ändring beträffande förbundsmedlemmama.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, skall jämte ersättare
för honom utses av Konungen. Övriga ledamöter i förbundsdirektionen

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal
för varje medlem som bestämmes i förbundsordningen.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länsstyrelsen
besluta därom. På ansökan av förbundsmedlem må länsstyrelsen förordna
om ändring av förbundsordningen, när skäl äro därtill.

130 §.

Kan regionplan komma att beröra kommuner eller samhällen inom två
eller flera län, må Konungen bestämma, att länsstyrelsen i ett av länen skall
taga den befattning med bildande av regionplaneförbund och övriga med
regionplanen sammanhängande frågor som ankommer på länsstyrelse.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen efter förslag av förbundsdirektionen.
Har avvikande mening uttalats inom direktionen eller av kommun eller samhälle
som yttrat sig över förslaget, äger Konungen efter erforderlig utredning
göra den avvikelse från förslaget som med hänsyn till sålunda yppad skiljaktig
mening må anses befogad.

Vad nu sagts gäller ock i fråga om ändring av regionplan.

132 §.

Kostnaderna för uppgörande eller ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds
verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas
av förbundsmedlemmama eller av allmänna medel enligt vad Konungen
på förslag av förbundsdirektionen bestämmer.

Kostnaderna skola, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, slutligen
fördelas mellan förbundsmedlemmama efter vad som med hänsyn till
varje medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleda
till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsdirektionen bestämmas
av Konungen, sedan planen eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
av regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom
vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställer ej direktionen
sig föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på förbundets
bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan
eljest rör, fastställa regionplan.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, om ändring av regionplan
finnes påkallad för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till
främjande av betydande allmänt intresse.

349

Kunal. Maj.ts proposition nr 131.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning vid uppgörande av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock
eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom
planområdet.

Förutsätter genomförandet av fastställd regionplan, att ändring sker av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungen
för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av
omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att meddela förbud mot nybyggnad, när
fråga väckts om ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller
av utomplansbestämmelser i stad, stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och 108 §§.

135 §.

Är nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed
jämförlig åtgärd inom regionplaneområde beroende på prövning av myndighet,
skall iakttagas, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål
icke försvåras. Ej må dock härigenom avsevärt men tillskyndas markens
ägare utan att skälig ersättning därför gives.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Slutbestämmelser.

Om bestämmande och erläggande av lösen.

136 §.

137 §.

I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer
det på honom att göra ansökan om stämning.

138 §.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

139 §.

Har ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten, vare
ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen.

140 §.

Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till
särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen
om expropriation äga tillämpning.

141 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen om expropriation skola ej äga
tillämpning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

Är fråga om inlösen enligt 46, 47 eller 106 § av mark som ingår i tomt,
skall i stället för bestämmelserna i 16 § andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till rätten skall ingivas karta med protokoll rörande mätning av
tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad;
och skall vad i 47 a § lagen om expropriation är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll som nu sagts.

142 §.

Prövas vid inlösen av mark som är avsedd till gata eller annan allmän
plats marken ej överallt hava samma värde, skola de särskilda värdena utsättas.
Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller
annat som hör till marken och skall lösas, bör särskilt värde sättas därå.

143 §.

Vill stad eller annan kommun lösa i enskild väg ingående mark som jämlikt
20, 43 eller 106 § må av staden eller kommunen tagas i anspråk och
nyttjas till trafikled eller annan allmän plats, skall vid expropriationsersättningens
bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad som staden
eller kommunen nedlagt för trafikledens eller platsens iordningställande
föranleda höjning av ersättningsbeloppet.

144 §.

Försummar stad eller annan kommun att, på sätt i 48 § första stycket lagen
om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning
och har ej staden eller kommunen enligt medgivande av markens ägare eller
jämlikt stadgande i samma lag tagit marken i besittning, skall den väckta

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

351

frågan om markens avträdande, om någon till ersättning berättigad yrkar
det, vara förfallen, såvitt på hans rätt inverkar.

145 §.

I fråga om mark som inlösts enligt denna lag skola bestämmelserna i 68—
70 §§ lagen om expropriation icke äga tillämpning.

146 §.

Vad i 136—145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga
delar gälla med avseende å inlösen av byggnad, stängsel, växande skog,
plantering eller annat som hör till marken.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m.

147 §.

Böter tillfalla kronan.

148 §.

I fall som avses i 147 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse
i vad olagligen skett.

Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd.
År ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman
att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.
I övrigt gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fall.

149 §.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut
rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning som enligt
denna lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller länsstyrelsen,
så ock över regionplanedirektions förslag till regionplan må särskild
klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar mot
beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning å beslut av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige
som innefattar framställning om fastställelse av generalplan eller om annan
åtgärd av Konungen eller länsstyrelse enligt denna lag.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av
Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindclning skall meddelas efter anslag. Den som

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den
dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom
besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse till alla delar fastställt av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig ordning handlagt
förslag rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning, må klagan föras allenast av sakägare som i ärendet
framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

151 §.

Länsstyrelses beslut om fastställelse å utomplansbestämmelser eller ändring
därav samt förordnande enligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock
länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller
mot tätbebyggelse eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.

Allmänna bestämmelser.

152 §.

Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta
förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning
eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning till
ledning vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden erhålla
tillträde till fastigheter och byggnader samt övergå ägor och anbringa märken
eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets genomförande,
därvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Vad i första stycket sägs gälle ock den, vilken på grund av föreskrift som
meddelats med stöd av denna lag har att företaga utstakning av byggnads
läge eller besiktning av pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed
likartat arbete.

153 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den
som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt som enligt lag är
att hänföra till fast egendom.

154 §.

År tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall denna
anses som gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den å tomten
enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna
högsta hushöjden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

353

155 §.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen bestående
tomt enligt gällande tomlindelning, allenast sådan administrativt bildad
tomt som är i en ägares hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan
inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller
skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

156 §.

Gatukostnaden skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava av
gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade
grunderna av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till
dess andel i kostnaden som om gatan helt vore belägen inom staden.

157 §.

Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts, skall tillhöra stad eller köping eller meddelas
beträffande sådant område förordnande att vad i denna lag är stadgat
för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, lände planen eller
bestämmelserna fortfarande till efterrättelse.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande,
förbud eller annan föreskrift som meddelats med stöd av 96—125 §§.

158 §.

Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring av
befintlig byggnad som, enligt vad Konungen därom stadgar, är att hänföra
till nybyggnad.

övergångsbestämmelser.

159 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på
landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän
från och med den 1 januari 1950.

161 §.

Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall beträffande
planen tillämpas vad om fastställd generalplan i stad är stadgat.

162 §.

Vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsskyldighet med avseende
å mark, vilken enligt denna lag eller föreskrift, som meddelas med stöd
av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser ej må tagas i anspråk
för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse, skall värdet å marken bestämmas
med skälig hänsyn till det värde, marken vid tiden för lagens ikraftträdande
ansågs hava enligt dittills tillämpade grunder; och må förty jämväl
det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse komma i betraktande.

163 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas
till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående
skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark äldre lag äga
tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet av
denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden värdet av
den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna i äldre
lag ännu icke inträtt vid vidgningen, skall skyldighet för tomtägaren att
enligt denna lag med anledning av vidgningen gälda ersättning för mark
icke inträda förrän ersättningen för mark för gatans upplåtande enligt äldre
lag förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är tillåten
å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas
efter större gatubredd än aderton meter.

165 §.

Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 § andra stycket
lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder
för försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande
stadgande i förevarande lag.

166 §.

Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande av bvggnadsplan,
förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, vare
beslutet ej gällande längre än fem år från lagens ikraftträdande, med mindre
tiden förlänges enligt vad i 108 § stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

355

167 §.

Med avseende å avstyckningsplan som vid denna lags ikraftträdande är
gällande skall vad i 109 och 110 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

168 §.

Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom byggnadsplan,
må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må länsstyrelsen
för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad, när synnerliga skäl
äro därtill. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring
i byggnadsplanen förutsätter ändring av tomtindelningen eller ock ägarna
av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes
lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.

169 §.

Beträffande byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande
skall vad i 116 § stadgas icke äga tillämpning.

356

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar.

Härigenom förordnas, dels att 4, 11, 26, 33, 35, 51, 52, 53 och 65 §§ lagen
den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i
det följande angives, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragrafer,
betecknade 31 a, 31 b, 31 c och 33 a §§, av den lydelse som följer nedan
samt beträffande 31 a, 31 b och 31 c §§ med den överskrift som i det följande
angives.

4 §•

Till byggande — -—- — av väg.

Ny väg---allmännas synpunkt.

11 §•

Finnes stad---eller samhället.

Där någon---stycket avses.

26 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

357

Om enskilda utfartsvägar.

31 a §.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest
av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg ej må anslutas
till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg
ej vidare må användas för ändamålet. Sådant förordnande må dock icke
meddelas beträffande enskild väg, som överensstämmer med fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må länsstyrelsen
föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande
som prövas erforderliga.

Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, meddelas
av Konungen.

31 b §.

Kan till följd av förordnande enligt 31 a § fastighet, som haft utfartsväg
till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad
för anläggning av ny eller ändrad väg för ändamålet, vare fastighetens
ägare berättigad till ersättning av väghållaren för sagda kostnad. Med avseende
å sådan ersättning skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande
tillämpning.

31 c §.

Föranleder förordnande, som i 31 a § sägs, synnerligt men vid nyttjandet
av fastighet eller del därav, som haft utfartsväg till den allmänna vägen,
vare ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende
å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

33 §.

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen
befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg
må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf
avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område,
som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer,
femtio meter från korsningen.

I närheten —--på vägen.

Upplag eller---av vägsynenämnden.

33 a §.

Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 § första stycket, fastighet
eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens värde när förbudet blev gällande, vare ägaren berättigad till ersättning
av väghållaren för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt
till ersättning tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev gällande.
Med avseende å ersättning som nu sagts, skola bestämmelserna i 20—
23 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vill fastighetens ägare hellre fordra att fastigheten eller viss del därav
löses, vare han berättigad därtill. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad
i 24 § stadgas.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

51 §.

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här
avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 55 § byggnadslagen stadgas.

52 §.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, samt å landskommun,
inom vilken finnes stadsplan

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan
för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

359

vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande
enligt 31 a § meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har
att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades,
däröver anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta
femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens---ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kan fastighet, som tillkommit före nämnda dag och som uppenbarligen
förutsatts skola erhålla utfartsväg till allmän väg, till följd av förordnande
enligt 31 a § icke erhålla lämplig utfart till allmän väg utan avsevärt större
anläggningskostnad, skall med avseende å kostnadsökningen vad i 31 b § är
stadgat äga motsvarande tillämpning. Åsamkas fastighet, som nu sagts, eller
viss del därav genom förordnandet synnerligt men, gälle vad i 31 c § är
stadgat.

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 25, 39, 71 och 86 §§ lagen den 3 september
1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Denna lag---eller eljest.

Vad i---till grunden.

Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket byggnadslagens bestämmelser
för stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke tillämpning,
såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med
stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes i laga
ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att vad
tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom området
upphör att gälla.

Denna lag —--annans ägor.

4 §.

Väg skall---för annan.

Vägunderhåll och---ändamål fordrar.

Vid väghållning---särskilt stadgat.

25 §.

Innan förrättning---ortens tidningar.

Härjämte åligge---är belägen.

Kungörelse och -— --vid förrättningen.

Är uppenbart---—- till förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

361

Avser förrättningen väg i ort, varest enligt vad därom är stadgat skyldighet
föreligger att söka byggnadslov, har förrättningsmannen att minst fjorton
dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga---i förrättningen.

39 §.

Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,
skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen,
till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom
fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för
vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden
för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen
vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd
ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har
att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej---— skall förvaras.

Där förrättningen — — — dem båda.

Huru förrättningsman---Konungen förordnar.

71 §.

Beträffande område —- --till efterrättelse.

Jämkning av---skall upplösas.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga
är om stad eller annan ort, varest enligt vad därom är stadgat skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, ävensom bereda ägare och innehavare av fastigheter
inom området tillfälle att å sammanträde inför länsstyrelsen eller
den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Sammanträdet skall minst
fjorton dagar förut kungöras i kyrkan för vederbörande församling eller
församlingar och införas i ortstidning. Kommun, inom vilken området i sin
helhet eller till någon del är beläget, varde av länsstyrelsen kallad att genom
ombud närvara vid sammanträdet. Därest fastighet, som står under allmän
myndighets vård och inseende, ingår eller skall ingå i vägföreningen, tillställe
länsstyrelsen den myndighet särskild underrättelse om sammanträdet.

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till
annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl
iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om
väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är om väg i stad eller annan
ort, varest enligt vad därom är stadgat skyldighet föreligger att söka bygg -

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nadslov, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen eller fastighetsbildningen,
skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden samt, i
viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd i köping eller
municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

363

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

I ort, där enligt vad därom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
ankommer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om
sådant lov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna
i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning
eller byggnad, som avses i 24 § 1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd
meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas länsstyrelsens prövning
i de hänseenden nyss sagts.

Vad i---- till nybyggnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

8 §.

Hos myndighet---handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
generalplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer och
stadsliknande samhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

365

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 februari
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 16 december 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 8 november 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren T. A. Bexelius.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till byggnadslag.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innehåller åtskilliga viktiga nyheter, som sedan
länge allmänt ansetts önskvärda. Hit höra framför allt de redan av stadsplaneutredningen
föreslagna instituten generalplan och regionplan. Vidare bör
hit räknas, alt det allmänna skall ensamt bestämma i vad mån tätbebyggelse
må äga rum och även i övrigt strängare än nu övervaka alt bebyggelsen sker
med vederbörligt iakttagande av allmänna intressen. Slutligen bör nämnas
den i det remitterade förslaget tillkomna möjligheten att utan municipalbildning
upprätta stadsplan för ort inom landskommun. Mot dessa nyheter har
lagrådet icke någon principiell invändning; tvärtom vill det synas, som om

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

de nya reglerna äro väl ägnade att underlätta tillkomsten av en från såväl
allmän som enskild synpunkt mera tillfredsställande bebyggelse.

Vanskligare är att bedöma lämpligheten av de nya bestämmelser, som i det
remitterade förslaget upptagits till förhindrande av att den enskilde till nackdel
för det allmänna får draga fördel av rätt till bebyggelse, som väsentligen
möjliggjorts genom det allmännas åtgärder. De bestämmelser, som här åsyftas,
äro dels 5 §, varigenom indirekt uttryckes regeln, att tätbebyggelsevärde
ej skall få uppkomma i avseende å annan mark än sådan, som vid
planläggning prövats lämpad för ändamålet, och dels vissa stadganden som
gå ut på att hindra, att kommun eller samhälle vid inlösen av eller gottgörande
av intrång å mark, som varit föremål för planläggning, skall få erlägga
ersättning för värdestegring, som föranletts av planläggningen.

Den i 5 § förutsatta värderegeln synes icke kunna godtagas för såvitt den
kommer i strid med ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste öva
inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område är beläget intill
en tätort och övervägande skäl tala för att tätorten kommer att utvidgas
till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del därav
måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, synes det uteslutet att hänsyn
därtill icke tages vid frivilliga försäljningar av till området hörande
mark redan innan frågan om planering av marken är aktuell. Det förefaller
likaså uteslutet att genom lagstiftning fastslå att den värdestegring, som vid
en blivande planering med all säkerhet kommer att konstateras, skall vara
helt reserverad för den, som är ägare till marken vid tidpunkten för planläggningen.
Tvärtom synes uppenbart, att man från det allmännas sida bör
godtaga en värdestegring, som på detta sätt, allt efter den större eller mindre
sannolikheten av att tätbebyggelse skall medgivas, så småningom inträder
i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Just därför att en dylik värdestegring
är att betrakta såsom ett legitimt resultat av den diskontering
av framtidsvärden, som alltid förekommer vid frivilliga försäljningar, skulle
en skyldighet för markägaren att innan planläggningen skett underkasta sig
en nedvärdering av marken vid t. ex. en expropriation framstå såsom i hög
grad obillig och medföra en betänklig osäkerhet på fastighetsmarknaden.
En dylik skyldighet skulle för övrigt vara så mycket olämpligare som det i
praktiken skulle vara svårt att göra skillnad mellan, å ena sidan, den värdestegring,
som alltid uppkommer i avseende å en fastighet av ifrågavarande
art genom förbättrade avsättningsmöjligheter, bättre kommunikationer genom
grannskapet till tätorten, ökad fördel av glesbebyggelse, större möjligheter
att uthyra bostadslägenheter sommartid och dylikt, samt, å andra sidan,
den värdestegring, som föranledes av utsikten att marken skall komma att
bli använd till tätbebyggelse. Omfattningen av sistberörda värdestegring får
för övrigt icke överdrivas. Med de föreslagna bestämmelserna bör någon sådan
värdestegring överhuvud icke kunna uppkomma när det är fråga om
mark, som från sundhetssynpunkt eller eljest från allmän synpunkt måste
antagas aldrig kunna godtagas för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt
bliva relativt blygsam på grund av risken att marken med hänsyn exem -

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

367

pelvis till försvars-, samfärdsels- eller naturskyddsförhållanden ej kommer
att få användas för tätbebyggelse eller att marken kommer att för längre eller
kortare tid undantagas från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att
om vid den första planläggningen marken finnes icke lämpad för tätbebyggelse,
kommer en av utsikten till sådan bebyggelse föranledd värdestegring
att, såsom grundad på oriktig bedömning, falla bort i och med planläggningen.

Den begränsning av värderegelns omfattning, som enligt det anförda måste
göras och som innebär, att någon motsättning icke får uppkomma mellan
det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen bestämda marknadsvärdet
och det värde som skall tillämpas vid tvångsinlösen, lärer näppeligen
stå i strid med den lydelse 5 § erhållit. Och det torde icke kunna undvikas
att i andra liknande sammanhang markvärdering måste ske i överensstämmelse
med det sagda. Om sålunda för en tomt en viss relativt låg hushöjd
är fastställd, lärer den utsikt, som kan föreligga att få en höjning genomförd,
även i framtiden — allt efter den större eller mindre sannolikheten för ändringens
genomförande — öva inverkan på tomtens värde, varför hänsyn
bör tagas därtill vid en eventuell tvångsinlösen, medan den värdestegring,
som inträffar om och då ändringen verkligen genomföres, icke kan dessförinnan
beaktas. Och vid 5 § kommer att beröras en likartad situation,
som har betydelse för paragrafens utformning. Att vid fastighetstaxering nu
berörda värdestegring skall beaktas i den mån den påverkat marknadsvärdet
synes också uppenbart.

Under förutsättning att ifrågavarande värderegel har den innebörd som
här antagits, synes någon principiell invändning mot densamma icke kunna
göras.

De förut berörda bestämmelser som avse att hindra att kommun eller samhälle
vid inlösen av mark skall behöva ersätta värdestegring vilken föranletts
av planläggning återfinnas beträffande fastställd generalplan i 21 § och
beträffande stadsplan i 48 §. Bestämmelserna innebära, att skyldighet att
lösa mark som i följd av planläggningen kan av ägaren nyttjas allenast på
sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde skall bedömas
med hänsyn till dess värde vid den tidpunkt då generalplan fastställdes eller
stadsplan antogs. För närvarande finnas i 28 § stadsplanelagen motsvarande
regler beträffande stomplan och stadsplan, men dessa regler innehålla
icke något om den tidpunkt med hänsyn vartill markens värde skall bestämmas,
och i följd härav blir markens värde vid tidpunkten för expropriationsnämndens
värdering avgörande. Därvid lärer i praxis marken åsättas
samma värde som intilliggande tomtmark. Enligt departementschefens
uttalanden vid 21 och 48 §§ avses nu att begränsa lösningsplikten så att kommunen
eller samhället ej får skyldighet att lösa mark som icke är behövlig
förrän i en framtid och av ägaren alltjämt kan nyttjas på samma sätt som
vid planens antagande eller på annat lika lönande sätt. Om inlösen blir
aktuell först avsevärd tid efter planläggningen förutsättes vidare, såsom av
remissyttrandet framgår, att man jämväl skall beakla ändring i penning -

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

värdet, som föreligger vid den tidpunkt då lösensumman fastställes, vilket
förklaras innebära att med uttrycket markens värde vid tiden för plans fastställande
eller antagande avses det dåvarande realvärdet. Av dessa och andra
uttalanden torde den slutsatsen få dragas, att lösenbeloppet skall motsvara
markens realvärde vid plans fastställande eller antagande.

Mot denna grundläggande princip för bestämmandet av markägarens ersättningsrätt
synes någon erinran icke böra göras. Tvärtom bör understrykas
det riktiga i att markägaren icke för framtiden vid här avsedd inlösen får
åtnjuta en fördel, som helt föranletts av kommunen eller samhället.

Emellertid måste det ifrågasättas, huruvida berörda princip kan genomtöras
på det i förslaget tillämpade sättet och om de föreslagna bestämmelserna
ge tillräcklig klarhet i vad som skall gälla.

Om vid den tidpunkt, då lösningsfrågan blir aktuell, de faktorer, som inverka
på en fastighets värde, icke ändrats i vidare mån än att penningvärdet
fallit eller stigit eller att mark som ligger intill den, som skall lösas, i följd
av att den får användas till tätbebyggelse gått upp i värde, torde de föreslagna
bestämmelserna giva åtminstone i huvudsak det resultat vartill man
vill komma.

Därest åter andra på faslighets värde inverkande faktorer ändrats, synas
de föreslagna reglerna leda till resultat, som näppeligen kunna vara avsedda.
Såsom exempel kan tagas det fall, att jordbruksvärdet — i regel blir det
detta som kommer att ligga till grund för värderingen — sänkts av någon
anledning, såsom långvarig överproduktion, omläggning av jordbrukspolitiken
eller det förhållandet att jordbi-ukspriserna och därmed även jordbruksvärdena
voro onormala vid tiden för planläggningen. Om i dylikt fall
nedgången i jordbrukets avkastning ej åtföljes av en stegring av det allmänna
penningvärdet, synes man väl icke kunna göra gällande att markens ägare i
följd av planläggningen kan nyttja marken allenast på ett sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens värde vid denna. Men då inlösen skall
ske, skall ersättning gäldas för realvärdet vid planläggningen, vilket kan komma
att innebära, att markägaren då kan få kompensation för en förlust, som
hänför sig till ändrade jordbrukskonjunkturer, och intet hindrar att vid
denna tidpunkt intilliggande tomtmark alltjämt har ett lägre värde än vid
tiden för planläggningen. Om, för att taga ett annat exempel, jordbrukets
lönsamhet i följd av tekniska framsteg efter planläggningen kan ökas under
förutsättning att ytterligare kapital tillföres jordbruksdriften, kan en dylik
''ökning i allmänhet ej ske på här avsedd mark därför att ägaren ej har någon
garanti för att det nya driftskapitalet hinner amorteras innan lösningsfrågan
blir aktuell. Men i trots av att planläggningen sålunda föranleder förlust för
markägaren kan han ej fordra inlösen, eftersom markens avkastning i detta
fall såsom regel icke — så länge marken användes för jordbruk — kommer
att stå i uppenbart missförhållande till markens värde vid planläggningen,
och då inlösen slutligen sker kan markägaren icke med säkerhet tillgodogöra
sig det värde, som i allmänhet tillkommer mark, som användes för jordbruk.

Vad här anförts har giltighet jämväl i avseende å den skyldighet att ut -

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

369

giva ersättning för intrång, varom stadgas beträffande fastställd generalplan
i 22 § och i fråga om byggnadsplan i 116 §.

Vidare bör tagas under omprövning, om man på något sätt bör beakta
den tankegång som föranlett, att vid stadsplan antagandet men vid generaloch
byggnadsplan fastställandet tagits till utgångspunkt vid bedömandet av
lösningsplikt och bestämmandet av ersättningens belopp. Denna tankegång
har ej blivit fullt konsekvent utförd. Ingen utgångspunkt har angivits för det
undantagsfall att stadsplan enligt reglerna i 27 § fastställts utan att den
antagits, och skillnaden mellan att stadsplan antagits och att framställning
om generalplans fastställande blivit gjord bör näppeligen föranleda till någon
olikhet i behandlingen. Frånsett detta är att märka att berörda tankegång,
som torde bliva av betydelse endast då genom ny planläggning tidigare rätt
till tätbebyggelse inskränkes, torde förutsätta att tätbebyggelsevärde kan ökas
även sedan den kommunala representationen för sin del uttalat sig för en
framtida inskränkning av tätbebyggelserätten. Detta lärer knappast bliva fallet
i sådan omfattning att i lagstiftningen hänsyn bör tagas därtill.

Det sagda har tillämpning även på de regler om lösningsplikt, som i 83
och 121 §§ meddelas för det fall, att med hänsyn till försvaret eller luftfarten
bebyggelse ej tillätes i den omfattning eller på det sätt som eljest
kunnat medgivas.

De mindre tillfredsställande resultat som enligt vad ovan berörts äro förenade
med de föreslagna bestämmelserna synas lättast kunna undvikas genom
att i 21, 22, 48 och 116 §§ markens värde icke liänföres till tidpunkten
för vederbörande plans antagande eller fastställande men i stället där intages
föreskrift att vid bedömandet av markens värde hänsyn ej må tagas till värdeökning,
som uppkommit i följd av planläggningen, samt att 83 § undergår
jämkning av motsvarande innebörd.

Godtages den ovan förordade värderingsprincipen, lärer densamma bliva
tillämplig även vid bestämmandet av den ersättning som tomtägare skall
erlägga för gatumark.

Beträffande förslagets uppställning synes lämpligt, att femte och sjätte
avdelningarna sammanföras till en avdelning med femte avdelningens rubrik.
Vidare erinras om att de olika avdelningarna, vilkas rubriker äro angivna
med stor fetstil, äro uppdelade i underavdelningar med rubriker i mindre
fetstil samt att vissa av dessa underavdelningar ytterligare äro uppdelade
genom underrubriker med ännu mindre fetstil. Till vinnande av större överskådlighet
synas underavdelningarnas rubriker böra förses med ordningsnununer,
lämpligen bestående av romerska siffror.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Såsom en fråga av allmän principiell betydelse betecknas i det remitterade
förslaget bland annat även att stadsplaneläggning tillätes i landskommun utan
föregående municipalbildning. Syftet har varit att härigenom verka för planläggning
på ett tidigare stadium än om municipalbildning måste föregå den Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

370

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

na. Särskilda anläggningar för de tätbebyggda områdena skulle härigenom
komma att bliva en hela kommunens angelägenhet. Mot detta förslag har jag,
såsom framgår av lagrådets uttalande här ovan, ingen erinran.

Departementschefen uttalar emellertid vissa farhågor att vid denna anordning
tätortens speciella förhållanden ej skola bliva tillräckligt beaktade, där
dess befolkning utgör en kommunal minoritet. Risken förmenas dock icke
vara så stor. Åtskilliga landskommuner anges redan ha funnit anledning att
åtaga sig betydande kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov. Vidare
framhålles att huvudsakliga delen av kostnaderna för planernas genomförande
bör uttagas av tätorternas fastighetsägare enligt föreskrifterna om gatumarksersättning
och gatukostnadsbidrag. Det förefaller emellertid som om
trots sistnämnda förhållanden de uttalade farhågorna måste anses befogade.
Och det kan jämväl anföras, att möjligheten till en rättvis kostnadsfördelning
oftast torde komma att bli sämre beaktad vid stadsplaneläggning utan municipalbildning.
Visserligen öppnar vattenlagstiftningen möjligheter att vid sidan
av stadsplanelagstiftningen överföra kostnader på fastighetsägare. Men
ett förfarande i denna ordning är både tidsödande och dyrbart. Beaktandet
av frågan om den rätta kostnadsfördelningen framstår emellertid alltjämt såsom
det primärt angelägna, och möjligheten av en finansiering i ökad utsträckning
genom speciella bidrag och avgifter erbjuder sig såsom en nära till
hands liggande lösning. Om förslaget i berörda avseende godkännes, synes
angeläget att utredning snarast igångsättes rörande nämnda frågekomplex.

5 §•

Lagrådet:

I den allmänna motiveringen till remissförslaget framhålles såsom en betydelsefull
brist i gällande lagstiftning att den ej förmår att i tillräcklig grad
hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse. För åstadkommande av erforderlig
kontroll härvidlag avses att åt det allmänna inrymma befogenhet att
bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Detta syfte söker man
vinna i första hand genom att uti andra stycket av 5 § upptaga ett stadgande
enligt vilket det, för att mark skall få användas till tätbebyggelse, förutsättes
att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän synpunkt
lämpad för ändamålet. I och för sig skall dock stadgandet ha till uppgift endast
att fastslå det angivna förhållandet såsom en allmän princip. I händelse
byggnad blir uppförd i strid mot stadgandet, skall nämligen någon särskild
påföljd i form av straff eller avlägsnande tvångsvis av byggnaden icke inträda;
till förbud varom i 147 § (jfr 148 §) sägs skall således stadgandet ej
hänföras. I anslutning till detsamma avses emellertid att i den tillämnade nya
byggnadsstadgan giva en kompletterande föreskrift därom att byggnadslov
må vägras beträffande företag som finnes stå i strid med stadgandet i 5 §
andra stycket. Härigenom erhålles i fråga om städer, vissa stadsliknande samhällen
och de områden på landet, varest skyldighet att söka byggnadslov gäller,
möjlighet att hindra en icke önskvärd tätbebyggelse. Däremot skall beträffande
andra områden på landet det ifrågavarande stadgandet verka alle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

371

nast indirekt genom att föranleda vederbörande myndigheter att var å sin
ort övervaka utvecklingen av bebyggelsen och, när med avseende å något område
olämplig tätbebyggelse kan befaras uppkomma, föranstalta om förordnande
att nybyggnad inom området ej må äga rum utan speciellt tillstånd.

Då i stadgandet talas om att vid planläggning enligt den föreslagna lagen

— varmed lärer åsyftas såväl detaljerad planläggning genom stads- eller byggnadsplan
som mera översiktlig planläggning genom general- eller regionplan

— mark prövats från allmän synpunkt lämpad för tätbebyggelse, synes, av
vissa uttalanden i remissen (s. 75 och 78; jfr s. 156 o. f.) att döma, avsikten
ha varit att därunder icke inbegripa mark, som visserligen enligt planläggning
avsetts för dylikt ändamål men tillsvidare, d. v. s. för fem år i sänder,
undantagits från tätbebyggelse (9, 12, 96 och 99 §§). Att med bibehållande av
den föreslagna lydelsen giva stadgandet denna innebörd synes dock svårt;
där angiven förutsättning lärer få anses uppfylld redan då marken enligt
upprättad plan prövats i och för sig lämpad för tätbebyggelse. För att den
mindre vidsträckta tolkningen skall bliva möjlig torde alltså erfordras, att
såsom förutsättning för rätt till tätbebyggelse uttryckligen angives också att
marken icke är tillsvidare undantagen därifrån.

Det kan emellertid ifrågasättas, om ett dylikt tillägg till stadgandet verkligen
är sakligt berättigat. Svaret på detta spörsmål beror på vilket syfte den i
stadgandet innefattade principförklaringen skall fylla. Avsåge den endast att
tjäna till ledning för myndigheter och andra vid avgörande huruvida i ett
visst fall tätbebyggelse skall få ske, vore något tillägg uti ifrågavarande hänseende
överhuvud icke behövligt. Men såsom inledningsvis berörts innefattar
stadgandet också en normering av det värde som skall läggas till grund
för en eventuell tvångsinlösen av marken. Med den innebörd som lagrådet ansett
böra givas åt denna regel, eller att det värde som skall tillämpas vid
tvångsinlösen ej skall avvika från det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen
bestämda marknadsvärdet, synes icke förenligt, att tätbebyggelsevärde
frånkännes mark som vid planläggning prövats lämpad för sådan
bebyggelse men ändock tillsvidare undantagits från tätbebyggelse. Den omständigheten
att i en jämlikt lagen upprättad plan mark blivit avsatt för tätbebyggelse
är naturligen ägnad att i den allmänna marknaden medföra en
faktisk värdestegring. Och att detta förhållande ej uteslutes enbart av det faktum
att marken tillsvidare undantagits från tätbebyggelse synes desto tydligare
som — på sätt i remissen erinrats — bestående hinder mot tätbebyggelse
i stort konnner alt föreligga endast i fråga om mark som ej är lämpad för
sådan bebyggelse och därför icke bör ha något särskilt byggnadsvärde. Därest
stadgandet i 5 § andra stycket erhåller sådan lydelse att därigenom även
omöjliggöres att vid beräknande av expropriationsersättning beakta eu värdestegring
av jiu omförmäld art, torde rättsosäkerhet och risk för förluster
uppstå. Det kunde exempelvis inträffa, att en person förvärvat mark inom
ett enligt upprättad plan för tätbebyggelse avsett område mot eu köpeskilling
vars storlek influerats av alt meddelat förordnande angående områdets
undantagande tillsvidare från sådan bebyggelse inom längre eller kortare tid

372

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

utgår och väntas ej bliva förnyat. I händelse därefter expropriation av en
eller annan anledning komme att ske, skulle han likväl nödgas finna sig i en
gottgörelse understigande den erlagda köpeskillingen. Ett dylikt resultat överensstämmer
näppeligen med rättvisa och billighet. Framhållas må i detta
sammanhang, att enligt förslaget värdestegring, som inträder efter det att undantagsförordnande
av berörda slag upphört att gälla beträffande marken,
lärer skola komma ägaren oavkortad till godo. Och någon principiell skillnad
mellan denna värdestegring och den som föranledes genom ett områdes angivande
såsom tätbebyggelsemark i upprättad plan synes i verkligheten ej
föreligga.

Med hänsyn till vad här sagts torde tillägg av omförmäld innebörd till
andra stycket i 5 § icke böra göras.

Stadganden om hinder mot tätbebyggelse återfinnas även i andra paragrafer
uti departementsförslaget. I samtliga dessa fall föreskrives, att hindret ej
gäller företag för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov. Enahanda undantag lärer vara avsett att tillämpas också beträffande
förevarande stadgande. Uttrycklig föreskrift härom torde böra meddelas.

Vidkommande härefter omförmälda kompletterande föreskrift i byggnadsstadgan
torde meningen i själva verket vara att vad angår städer, stadsliknande
samhällen och de områden å landet där förprövning av byggnadsföretag
skall äga rum byggnadslov eller tillstånd beträffande nybyggnad, som
innefattar tätbebyggelse, icke skall meddelas förrän detaljplanläggning kommit
till stånd genom stadsplan eller byggnadsplan. Den omständigheten att
ett visst område i general- eller regionplan angivits såsom lämpad för tätbebyggelse
skall här ej vara tillfyllest. Under 87—89 §§ blir anledning att
återkomma till hithörande spörsmål.

I fråga åter om de områden å landet där förprövning av byggnadsföretag
ej äger rum är tydligen icke gärna möjligt att utan införande av generell sådan
prövning komma längre än remissförslaget vid strävandet att eliminera
risken för olämplig samhällsbildning. Och ett inom stadsplaneutredningen
framlagt förslag angående generell förprövning har departementschefen på
goda grunder avvisat. Därest myndigheternas övervakning göres effektiv och
sådana särskilda förordnanden, varom remissen talar, i förutsatt omfattning
utfärdas, lärer dock den praktiska följden få antagas bliva att ej heller här
tätbebyggelse kan uppstå förrän detaljplanläggning föreligger. Även vissa
härmed sammanhängande frågor skola i det följande, under 123—125 §§,
beröras.

På grund av det anförda hemställes att det i 5 § andra stycket får heta,
att det för att mark skall få användas till tätbebyggelse annat än för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov förutsättes, att
den vid planläggning varom i denna lag stadgas funnits från allmän synpunkt
lämpad för sådan bebyggelse.

Frågan huruvida befogenhet bör finnas att för särskilt fall medgiva avvikelse
från den sålunda uppställda allmänna principen om vad som förutsättes
för att mark skall få användas till tätbebyggelse skall nedan, likaledes
under 87—89 §§, upptagas till särskild behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

373

17 §.

Lagrådet:

Första stycket av denna paragraf äger direkt motsvarighet i 20 § stadsplanelagen,
varest med avseende å område som ingår i stadsplan eller stomplan
stadgas, att sådan åtgärd varom här är fråga icke må vidtagas, såvida åtgärden
uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets
användande för avsett ändamål. I det till lagrådet remitterade förslaget till
stadsplanelag saknades ordet »uppenbarligen», vilket insattes på hemställan
av lagrådet. I sitt utlåtande över förslaget anförde lagrådet bl. a. följande.
De arbeten å en fastighet, vilka omnämndes i stadgandet, kunde tydligen
vara av synnerligen växlande omfattning och därmed även av olika betydelse
från den synpunkt, som här bleve den bestämmande, nämligen deras inverkan
på stads- eller stomplanens ändamålsenliga genomförande. För markägaren
måste det ej sällan ställa sig tveksamt, huruvida en sådan åtgärd vore
lovlig eller icke, och för hans bedömande torde stadgandet erbjuda ganska
ringa ledning. Då lagrådet emellertid icke funnit nödigt tillstyrka någon mer
väsentlig ändring i paragrafen, hade lagrådet utgått från den tolkning, att
paragrafen över huvud icke ägde avseende å annat förhållande å markägarens
sida än sådant, som innebure ett påtagligt och oursäktligt åsidosättande
av de enligt stads- eller stomplan gällande föreskrifterna. Särskilt med hänsyn
till den föreslagna straffpåföljden hade stadgandets innebörd i nämnda
avseende synts böra komma till ett något tydligare uttryck i lagtexten.

Vad lagrådet sålunda anförde synes alltjämt äga sitt fulla berättigande.
Anmärkas kan, att enligt den nu föreslagna straffbestämmelsen i strafflatituden,
som i stadsplanelagen omfattar endast böter, ingår, vid synnerligen
försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader. Att ordet »uppenbarligen»,
som återfanns i stadsplaneutredningens förslag, strukits i det remitterade
förslaget synes närmast ha föranletts av ett yttrande av Svenska
kommunaltekniska föreningen, att stadgandets användbarhet för att hindra
skadegörelse vore mycket ringa på grund av den begränsning som låge i
orden »uppenbarligen» och »väsentligt». Vad föreningen enligt remissprotokollet
till stöd för sin mening åberopat synes emellertid mera avse åtgärdens
beskaffenhet än markägarens förmåga att inse åtgärdens inverkan på möjligheten
att använda området för avsett ändamål. Lagrådet hemställer, att
paragrafen i förevarande hänseende avfattas i överensstämmelse med gällande
lag.

21 §.

Lagrådet:

I enlighet med vad lagrådet inledningsvis anfört hemställes, att i första
stycket orden »det värde marken hade när planen fastställdes» utbytas mot
uttrycket »markens värde» samt att i slutet av stycket införes ett stadgande
alt vid bedömande av markens värde hänsyn ej må tagas till värdeökning,
som uppkommit i följd av planläggningen.

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

22 §.

Lagrådet:

Av anledning som berörts vid 21 § hemställes, att i första stycket orden
»vid tiden för planens fastställande» få utgå samt att stycket kompletteras
på enahanda sätt som föreslagits beträffande 21 § första stycket.

32 §.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Utöver de i det remitterade förslaget angivna undantagen från markägares
skyldighet att bekosta av honom själv påkallad ändring i tomtindelning torde
fall kunna förekomma, då dylik skyldighet ej skäligen bör föreligga. Sålunda
torde, då tomtindelning jämlikt 30 § tillkommit på byggnadsnämndens
initiativ, omständigheterna kunna vara sådana, att markägare, som måhända
bestritt tomtindelningens företagande men vars skäl till anstånd ej
vunnit avseende, bör kunna få ändring till stånd på stadens bekostnad. Det
synes emellertid svårt att i lagtexten uttömmande angiva de olika förhållanden,
som kunna inverka på ifrågavarande skälighetsbedömning. Tydligt synes
— även med paragrafens föreslagna lydelse -— vara, att markägare ej
bör bekosta annan ändring i tomtindelningen än den som direkt föranledes
av hans egen begäran. Det hemställes att andra punkten av paragrafen jämkas
därhän, att markägare skall efter vad som prövas skäligt bekosta sådan
ändring i tomtindelning som där sägs.

Justitierådet Lawski:

Någon erinran synes ej kunna göras mot att i det remitterade förslaget staden
befriats från skyldighet att bekosta ändring av tomtindelning i fall, då
ändringen påkallats av markägare och den ej föranledes av ändring i stadsplanen
eller annan av staden vidtagen åtgärd. Emellertid bör ej därav dragas
den slutsatsen, att just den markägare som påkallat ändringen skall vidkännas
hela kostnaden därför. Tomtindelning på begäran av en tomtägare
kan medföra ändring av tomtgränserna för alla tomter inom kvarteret, och
denna ändring kan vara till nytta för alla eller åtminstone för vissa av de
övriga tomtägarna. Att ändringen påkallats av en tomtägare, t. ex. på den
grund att han avser att uppföra en nybyggnad, bör därför ej hindra, att även
övriga tomtägare, som få nytta av ändringen, få taga del i kostnaden för förrättningen.
Lämpligt synes därför vara att efter mönster av 17 kap. 1 § första
stycket lagen om delning av jord å landet stadga, att om markägare påkallar
ändring, som ej föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av
staden vidtagen åtgärd, kostnaden därför skall efter vad som prövas skäligt
fördelas mellan de tomtägare, som haft nytta av förrättningen. Av en sådan
avfattning lärer följa, alt kostnad, som icke medfört någon nytta, skall läggas
å sökanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
40 §.

375

Lagrådet:

Under åberopande av vad lagrådet under 17 § anfört hemställes, att förevarande
paragraf får undergå motsvarande jämkning.

48 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet inledningsvis anfört hemställes, att i
första stycket orden »det värde marken hade när planen antogs» utbytas mot
uttrycket »markens värde» samt att stycket kompletteras på enahanda sätt
som föreslagits beträffande 21 § första stycket. Härav torde föranledas en redaktionell
jämkning i andra stycket.

50 §.

Lagrådet:

Enligt 40 § stadsplanelagen är stad skyldig att upplåta gatudel — begränsad
av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer — till allmänt
begagnande, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst
en tredjedel av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med
stadsplanen. Stadsplaneutredningen, som i sitt förslag upptog en med 40 §
likalydande paragraf, anförde att man med tomtlinje torde äga jämställa
kvarterslinje för byggnadskvarter, oavsett att detta icke undergått tomtindelning.
40 § motsvaras i det remitterade förslaget av förevarande paragraf,
som icke undergått annan ändring än den som föranletts av att enligt detta
förslag hänsyn icke skall tagas till bebyggandet av andra tomter än sådana
som enligt stadsplanen hava utgång till gatan. Då även framdeles i förut berörda
hänseende med tomtlinjerna torde böra jämställas gränslinjerna för
byggnadskvarter, förordas att ordet »tomtlinjerna» utbytes mot det sistnämnda
— jämväl i 51 § i det remitterade förslaget förekommande — uttrycket.

Underrubriken före 56 §.

Lagrådet:

I gällande lag stadgas under rubriken »Om bidrag till stads gatukostnad»
i 45—51 §§ om tomtägares skyldighet att till stad utgiva ersättning för gatumark
framför tomten och för iordningställande av gata. I sistnämnda avseende
gäller enligt 49—51 §§, att bestämmelser kunna meddelas av stadsfullmäktige,
vilkas beslut härom i viss omfattning skall underställas Konungens
prövning. Dylika bestämmelser benämnas »gatukostnadsbestämmelser». Det
remitterade förslaget är uppställt på i sak enahanda sätt: rubriken gäller
50—09 §§, av vilka 67—69 §§ behandla »gatukostnadsbestämmelser». Alt på
detta sätt termen gatukostnad kommit att beteckna både samtliga kostnader
för gata och en viss del av dessa kostnader är ägnat alt åstadkomma oklarhet
och missförstånd. Lagrådet hemställer därför alt såsom rubrik till 56—66 §§
användes »Om ersättning för gatumark» och att reglerna i 67—69 §§ rörande

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ersättning för gatas iordningställande få en särskild rubrik »Om ersättning
för gatubyggnadskoslnad».

56 och 57 §§.

Lagrådet:

I 56 § skiljes mellan »gatumarken utmed tomten», beträffande vilken ersättningsskyldigheten
regleras i första stycket, och gatumark ingående i
»gatukors», varom andra stycket handlar. Uppdelningen återkommer i 57 §.
I den föreslagna lagtexten angives ej på annat sätt än genom dessa benämningar
vilken gatumark som skall hänföras till den ena eller den andra kategorien.
Stadsplaneutredningen har i sina motiv för vissa fall exemplifierat,
hut gatukors böra anses avgränsade, men anser några närmare regler härom
knappast kunna givas. Departementschefen har förklarat sig icke ha något
att erinra mot vad utredningen i detta ämne anfört. Lagrådet vitsordar
vanskligheten i att söka lämna exakta definitioner på ifrågavarande begrepp.
Tydligt torde vara — vad ock framgår av utredningens framställning — att
»gatumarken utmed tomten», exempelvis då tomten ligger i hörnet av två
gator med sned korsning, icke alltid behöver begränsas av linjer dragna från
tomtens hörn vinkelrätt mot tomtlinjerna. Vad angår gatumarken utmed
två varandra angränsande tomter torde man i allmänhet finna, att varje
särskild del därav bör anses höra till den av tomterna, till vilken avståndet
är kortast.

I 58, 61, 62 och 68 §§ talas om gata med mera »framför» tomt. Härmed
torde menas ett område, som är att bestämma på samma sätt som de i 56 §
första stycket och 57 § första stycket avsedda områdena, dock så att i de
förstnämnda fyra paragraferna åsyftas gatans hela bredd under det att i 56 §
första stycket skett en begränsning »intill gatans mitt» och i 57 § första stycket
viss annan begränsning. Vid sådant förhållande och då ordet »framför»
synes bättre än ordet »utmed» återspegla meningen, torde det vara lämpligt
att även i 56 och 57 §§ det förra uttrycket användes.

Justitierådet Lawski och regeringsrådet Kuglenstierna:

Enligt 45 § stadsplanelagen skall — frånsett fall som i detta sammanhang
äro utan intresse — då i gata ingår allmän väg eller vägmark, som staden
enligt 23 § samma lag nyttjar, vid bestämmandet av tomtägares ersättningsskyldighet
för gatumark vägen ej inräknas i gatubredden. Såsom av
förarbetena framgar innebär detta, att från arealen av gatumarken framför
tomt skall avdragas arealen av den i gatumarken ingående vägmärken, varefter
tomtägarna å ömse sidor skola ersätta hälften av återstoden intill den
gällande högsta bredden, fem fjärdedelar av hushöjden. Till den del gatubredden
överstiger fem fjärdedelar av hushöjden kommer i enlighet med
det sagda vägmärken ej att tillgodoföras tomtägarna, och om gatans areal
uPPgår till minst summan av vägens areal och den areal, som motsvarar en
bredd av fem fjärdedelar av hushöjden, kommer vägmärken icke alt till någon
del tillgodoföras tomtägarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

377

I utredningens förslag, med vilket 57 § i det remitterade förslaget överensstämmer,
har i omnämnda fall tomtägarens ersättningsskyldighet begränsats
till värdet av marken utmed tomten intill en bredd, motsvarande hälften av
skillnaden mellan gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen,
dock högst fem åttondelar av hushöjden. Av motiveringen framgår icke, att
man avsett att beträffande stadens rätt att vid gata, vars bredd överstiger
fem fjärdedelar av hushöjden, göra någon ändring i gällande rätt, men en i
motiveringen inlagen skiss visar, att den föreslagna bestämmelsen för normalfallet
enklast kan uttryckas så, att tomtägarens ersättningsskyldighet skall
beräknas efter ett lineärt system, enligt vilket på varje punkt vägens halva
bredd, räknat utefter en mot tomtens gatulinje vinkelrät linje, skall avräknas
från halva gatumarksbredden. Detta innebär, att om vägens på nämnda
sätt beräknade bredd på någon punkt överstiger bredden av det gatubälte,
som på bredare gator icke skall ersättas av tomtägare, staden icke får tillgodoräkna
sig mer än den senare bredden, även om på en annan del av gatumarken
vägbredden är mindre än nyssnämnda gatubältes bredd, så att, om
nuvarande system tillämpats, vägarealen kunnat i motsvarande omfattning
tillgodoräknas staden. Det föreslagna systemet överensstämmer såsom regel
med gällande rätt i den mån vägen går i gatans riktning eller icke avviker
därifrån mer än att vägens slutpunkter helt falla på gatans sidobegränsningslinjer,
men minskar stadens rätt att tillgodoräkna sig vägmärken i den mån
vägens slutpunkter träffa tomtlinjerna och vägens riktning avviker från gatans.

Någon anmärkning mot nuvarande system lärer icke ha framkommit och
utredningen har heller icke antytt, att någon sådan föreligger. Under dylika
förhållanden är det svårt att förstå varför utredningen — utan motivering
— velat ersätta det nuvarande systemet med ett nytt, som näppeligen
medför några praktiska fördelar, men delvis berövar städerna den rätt till
gatumarken, som synes böra tillkomma dem emedan vägmärken antingen
lösts av städerna eller tillfallit dem i samfärdselns, ej i tomtägarnas intresse.
Ändringen medför, att olika principer för vägmärkens tillgodoräknande för
staden skola tillämpas beträffande gatumarken framför tomt och beträffande
gatukorsen. I fråga om de senare har nämligen utredningen, likvisst
utan att beröra förhållandet till gällande regler, föreslagit en bestämmelse
som överensstämmer med dessa. Då det i många fall torde erbjuda svårigheter
att bestämma gränserna för gatukors, måste det emellertid anses i hög grad
önskligt att såvitt möjligt likartade normer komma att gälla för gatukors och
annan gatumark.

Det är icke uteslutet att anledningen till utredningens förslag är att detsamma
ansetts medföra en från formell synpunkt mera konsekvent lösning
i vissa undantagsfall, då vägmark av det ifrågavarande slaget ingår i gatumark,
för vilken ersättning skall bestämmas enligt 65 g. Detta spörsmål skall
närmare beröras vid sistnämnda paragraf.

I enlighet med det sagda förordas sådan ändring i 57 § första stycket, alt
tomtägares ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket liksom nu begränsas
till värdet av gatumarken framför tomten intill gatans mitt, minskad med
halva arealen av vägmärken.

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Första stycket i 57 § innefattar en begränsning i den ersättningsskyldighet
för värdet av gatumark utmed tomt, varom 56 § första stycket handlar. Stadgandet
innebär, att om i gatan ingår allmän väg eller ock väg som staden
jämlikt 43 § nyttjar, ersättningsskyldigheten icke får överstiga värdet av
gatumarken utmed tomten fram till en understundom i krökar gående linje,
vars avstånd från tomtlinjen eller dess förlängning vid varje särskild punkt
utgör hälften av skillnaden mellan »gatans hela bredd» och »bredden av den
däri ingående vägen», dock högst fem åttondelar av den i 56 § första stycket
angivna hushöjden. Med »gatans hela bredd» i en viss punkt lärer därvid
avses avståndet till gatans motsatta sida, mätt efter en från punkten vinkelrätt
mot tomtlinjen — eller om denna är krokig dess tangent — dragen linje
samt med »bredden av den däri ingående vägen» längden av den del av sistnämnda
linje, som faller inom vägen, varvid naturligtvis beaktas, att i beräkning
endast tages gatu- och vägmark liggande framför tomten i den
mening vari detta uttryck användes i 56 §. Emellertid torde en gatas bredd
ej alltid vara ett entydigt begrepp och uttrycket »bredden av den däri ingående
vägen» kan alldeles icke sägas motsvara den avsedda innebörden exempelvis
för det fall, åskådliggjort å fig. 9 a i stadsplaneutredningens motiv
till 57 §, att vägens kanter äro parallella men vägen skär gatan under sneda
vinklar. Den regel stadgandet vill ge torde — med beaktande jämväl av vad
lagrådet ovan anfört — kunna uttryckas så, att ingår i gata allmän väg
eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet
enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatumarken
framför tomten intill en bredd som för varje punkt av tomtlinjen eller
dess förlängning motsvarar hälften av skillnaden mellan avståndet till gatans
motsatta sida, mätt efter en mot tomtlinjen eller dess förlängning dragen
normal, och längden av den del av normalen som faller inom vägmärken,
dock högst fem åttondelar av den i 56 § första stycket angivna hushöjden.
Godtages en sådan avfattning av första stycket i 57 §, torde därav föranledas
någon redaktionell jämkning i paragrafens andra stycke.

58 §.

Lagrådet:

När i den föreslagna lagtexten talas om vägmark, för vilken enligt 57 §
ersättning ej skall utgå, är det ej fullt tydligt vad därmed åsyftas. 57 § innehåller
intet direkt uttalande om att ersättning ej skall utgå för viss vägmark.
Tillämpningen av 57 § kan visserligen föranleda minskning av en viss tomts
ersättningsskyldighet på grund av förekomsten av en allmän väg eller av annan
i paragrafens första stycke avsedd vägmark, men minskningen behöver
ej motsvara hela vägmarksarealen även om vägen löper på samma sida av
gatan som den vid vilken tomten ligger. Lagrådet förordar att åt undantagsregeln
i 58 § gives den lydelse, att vägmark som avses i 57 § första styc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

379

ket icke skall tagas i beräkning. Av innehållet i 57 § tredje stycket framgår
utan vidare, att sådan allmän väg som där omnämnes icke avses i första
stycket.

62, 64 och 65 §§.

Lagrådet:

Andra och tredje styckena i 64 § reglera förfarandet vid markvärdering ej
blott vid sådant bestämmande av den ersättning tomtägare skall gälda för
gatumark, som med tillämpning av första stycket sker innan ersättningsskyldigheten
inträtt, utan även i övriga fall av gatumarksersättning. Det
synes vid sådant förhållande lämpligt att bryta ut andra och tredje styckena
till en särskild paragraf, vilken, om till vinnande i möjligaste mån av
oförändrad paragrafnumrering innehållet i förslagets 65 § inrymmes i 64 §.
kunde få bliva 65 §. Omflyttningen torde medföra vissa redaktionella jämkningar
i lydelsen av den nya 65 §, föranledda av att den skulle komma att
direkt åsyfta såväl tomter och tomtägare som kvartersmark och ägare därav.

Justitierådet Lawski och regeringsrådet Kuylenstierna:

Om i 57 § avsedd vägmark vid bestämmandet av gatumarksersättning skall
tagas i beräkning i enlighet med nu gällande regler, såsom vi vid 56 och 57 §§
förordat, kan i undantagsfall — t. ex. om vägmärken eller gatan ej över allt
är lika bred — förekomma, att stad framför viss tomt icke kan tillgodoräkna
sig all där förefintlig vägmark av ifrågavarande slag, medan den framför en
närliggande tomt inom kvarteret kan hava att svara för ett så omfattande
gatubälte att tillgodoräknande av den mark, som staden sålunda fått utan
ersättning tillhandahålla tomtägare, kunnat ske framför den senare tomten.
Då samtliga tomtägare inom ett kvarter som regel torde ha nytta av den
gatudel, som ligger framför detta, skulle det visserligen vara önskvärt att staden
finge tillgodoräkna sig hela vägmärken framför kvarteret i den mån den ej
överstiger arealen av det gatubälte staden har att där bekosta. Som emellertid
gatumarken framför varje tomt i allmänhet skall ersättas för sig, är ett sådant
tillgodoräknande uteslutet. Denna begränsning i stads rätt att tillgodoräkna
sig gatumark blir tydligen desto större, ju större antalet tomter vid gatudelen
är; skulle kvartersmarken på vardera sidan utgöra allenast en tomt, försvinner
begränsningen alldeles.

I ett fall synes enligt gällande rätt någon begränsning icke skola äga rum.
1 48 § andra stycket stadsplanelagen stadgas sålunda att uppskattning kan
ske av värdet av gatumarken invid kvarter som ej undergått tomtindelning.
I sådant fall torde kvarteret böra i sin helhet behandlas såsom en enda
tomt och ersättningsbeloppet, sedan tomtindelning skett, fördelas mellan
tomtägarna efter storleken av den framför varje tomt liggande gatumarken.
Ilär torde emellertid böra anmärkas alt det icke är känt alt berörda stadgande
tillämpats, och förarbetena beröra icke frågan. Därest emellertid
den bär förutsatta, med ordalagen och sakens natur överensstämmande tolkningen
av 48 § andra stycket stadsplanelagen är riktig, synes intet vara att

380

Kung}. Maj:ts proposition nr 131.

erinra mot den där givna lösningen av frågan om ersättningsbeloppets fördelning
i det här berörda fallet. 65 §, som i sak överensstämmer med nyssnämnda
stadgande, skulle alltså ur nu behandlad synpunkt kunna godtagas, ehuru
den ju enligt det remitterade förslaget har en helt annan innebörd. Emellertid
synes paragrafen icke ha erhållit en fullt tillfredsställande avfattning, i det
att enligt dess ordalydelse ersättningsbeloppet i sin helhet skall fördelas
mellan tomtägarna, medan det torde vara avsett att fördelningen sedan tomtindelningen
ägt rum skall ske mellan tomtägarna i förhållande till vad som
vid tillämpning av 56—59 §§ och 62 § första stycket första punkten skolat
belöpa å en var av dem, varefter det på angivet sätt erhållna beloppet eventuellt
bör jämkas i enlighet med 60 eller 61 §. Den överföring av innehållet i
65 § till 64 §, som lagrådet i det föregående förordat, föranleder jämväl vissa
redaktionella jämkningar av det i 65 § upptagna stadgandet. Det torde sålunda
böra uttryckligt angivas, att staden, innan tomtindelning inom visst
hyggnadskvarter skett, må kunna påfordra bestämmande av den ersättningsskyldighet,
som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första stycket första punkten
kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret. Därefter böra
upptagas förut berörda regler om ersättningsskyldighetens fördelning mellan
tomtägarna, varpå, efter mönstret av 48 g andra stycket stadsplanelagen, bör
meddelas ett stadgande om att vad eljest sägs om tomt och tomtägare vid nu
ifragavarande ersättnings bestämmande skall gälla om kvartersmark och
ägare av sådan mark. Till vinnande av förenkling i hänvisningarna till 62 §
kan tillika andra punkten i denna paragrafs första stycke lämpligen utbrytas
till ett särskilt stycke.

Såsom förut antytts innefatta det remitterade förslagets bestämmelser en
från formell synpunkt mera konsekvent lösning än gällande rätt av frågan i
vad mån vägmark skall tillgodoräknas staden. Förslaget innebär nämligen
att tillgodoräknande skall ske i enahanda omfattning vare sig lomtindelning
skett eller icke. Denna formella fördel, vilken såsom förut framhållits
bär betydelse endast för vissa undantagsfall, synes emellertid icke kunna
räcka för att motivera ett nytt system, vilket generellt frånkänner staden en
rätt till ersättning för gatumark, som staden nu äger och som, med hänsyn
till den förut omnämnda grunden till denna rätt, icke skäligen bör berövas
staden.

Skulle det emellertid anses nödvändigt att ersättningsbeloppet blir detsamma
oavsett om tomtindelning skett och gällande regler förty böra ändras,
kan detta lämpligen ske på det sätt, att den av oss föreslagna bestämmelsen
om ersättningens fördelning mellan tomtägarna utbytes mot ett stadgande att
sedan tomtindelning skett skall, ändå att tomtägarnas sammanlagda ersättningsskyldighet
skulle minskas, för varje tomtägare ersättningsskyldigheten
bestämmas efter de i 56—62 §§ stadgade grunderna.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Ett stadgande av det ungefärliga innehåll som givits åt förslagets 65 § erfordras
i första rummet för att, när beslut enligt 59 g meddelats för område

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

381

vari ingår icke lomtindelad mark, ersättningsskyldigheten för en viss tomt
inom området skall kunna fixeras. Denna är ju beroende av den sammanlagda
gatumarksersättning, som enligt 56—58 §§, eventuellt även 62 § första
stycket första punkten, belöper å hela området. Till skillnad från vad som
gäller i det fall som avses i 64 § första stycket kan dylikt bestämmande emellertid
ej alltid bliva slutgiltigt. Jämkning enligt 60 § torde nämligen ej, åtminstone
ej alltid, kunna ske innan tomtindelning ägt rum. Det torde därför
av lagtexten böra framgå att bestämmandet allenast avser den ersättningsskyldighet
för värdet av gatumark, som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första
stycket första punkten kan komma att åligga blivande tomtägare inom kvarteret.
Av samma anledning torde den föreslagna andra punkten i 65 § böra
utgå. Däremot lärer det vara erforderligt att, förslagsvis som ett nytt tredje
stycke i 64 §, intaga en föreskrift, att vid bestämmande enligt andra stycket
i paragrafen skall vad i 56—58 §§ samt 62 § första stycket första punkten
stadgas om tomt och tomtägare äga motsvarande tillämpning å kvartersmark
och ägare av sådan mark. Till vinnande av någon förenkling i nyssberörda
hänvisningar till viss del av 62 § kunde den andra punkten i dennas första
stycke göras till ett särskilt stycke.

67—69 §§.

Lagrådet:

Av skäl som angivits vid rubriken före 56 § bör i 67 § ordet gatukostr.adsbestämmelser
utbytas mot uttrycket gatubgggnadskostnad. Härav föranledas
jämkningar i 68 och 69 §§.

70 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i första stycket första punkten skall stad kunna i
samband med fastställelse av stadsplan få utan ersättning på sig överlåten
mark som enligt planen erfordras till gata eller annan allmän plats eller till
allmän byggnad. Av motiven framgår att ingen ändring avses i gällande
rätts ståndpunkt att äganderätten skall övergå genom Konungens beslut om
avståendet. Detta synes dock svårligen kunna utläsas ur lagtexten, enligt
vilken Konungen må på ansökan av staden besluta att ägaren skall till staden
utan ersättning avstå mark. Ej heller torde det tydligt framgå att fråga är om
beslut i samband med fastställande av stadsplan. Större klarhet synes kunna
ernås, om meningen i stället uttryckes så att i det här avsedda fallet Konungen
må på ansökan av staden vid planens fastställande förordna att marken
skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med hänsyn till i punkten
angivna förhållanden prövas skäligt.

Enligt andra punkten i samma stycke skall — under viss förutsättning —
första punkten i stycket äga motsvarande tillämpning med avseende å område
som redan ingår i stadsplan. Mot ett av stadsplaneutredningen föreslaget
något längre gående stadgande anförde departementschefen att det
■vore ägnat att väcka otrygghet hos markägare. Det remitterade förslaget kan

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

knappast anses ha till fullo undanröjt detta missförhållande. Visserligen begTänsas
städernas rätt genom stadgandet om motsvarande tillämpning av
den i första punkten meddelade föreskriften att mark skall avstås endast i
den mån det av Konungen prövas skäligt med hänsyn till den nvtta ägaren
kan väntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. Vad
detta skall anses innebära i andra punktens fall synes emellertid mindre tydligt.
Till äventyrs kunde däri inläggas den innebörden att hänsyn skall tagas
till nyttan av stadsplanens genomförande för markägaren även i den mån
denna för länge sedan kommit till uttryck genom inträdd värdeökning. Att
åter beröva ägaren denna lärer knappast överensstämma med lagförslagets
mening. Om däremot stadgandet begränsas att avse endast det fall då stadsplan
fastställts före den nya lagens ikraftträdande, torde det framstå såsom
klart att vid bedömande av vad som är skäligt den i 162 § uttryckta
principen att markägaren ej skall gå förlustig värde som tillkommer honom
vid denna tidpunkt skall beaktas. Med denna begränsning av stadgandet
skulle de befarade olägenheterna väsentligen reduceras. Av motiveringen
framgår att förevarande bestämmelse föreslagits huvudsakligen med tanke på
gamla stadsplaner som redan nu fastställts för stora områden men ej genomförts.
Enligt nya lagen förutsättes att stadsplaner hädanefter skola fastställas
endast för områden vilkas bebyggande förväntas inom en snar framtid. Lagrådet
hemställer därför, att stadgandet begränsas att gälla blott områden
som stadsplanelagts före nya lagens ikraftträdande. Vid sådant förhållande
synes bestämmelsen böra överflyttas till övergångsbestämmelserna och lämpligen
intagas i en ny paragraf efter 164 §. Uppenbart torde vara att en sådan
bestämmelse icke skall tillämpas beträffande stadsplan, vid vars fastställande
beslut enligt 52 § stadplanelagen meddelats.

I tredje stycket av 70 § stadgas att, om synnerliga skäl äro därtill, Konungen
äger förordna om ändring i beslut som avses i första stycket efter
vad som prövas skäligt. Detta stadgande är hämtat från stadsplaneutredningens
förslag och torde utan större svårighet ha kunnat genomföras, om på
sätt i detta förslag såsom regel förutsattes äganderätten till den mark Konungens
förordnande avsåg skulle övergå till staden först då marken komme
att tagas i anspråk för sitt ändamål i enlighet med stadsplanen. När äganderätten
såsom enligt det remitterade förslaget tänkes övergå på staden redan
genom Konungens ursprungliga beslut, synes däremot en ändring av detta
beslut ej böra kunna ske. Väl kan genom nytt beslut en ändrad disposition
vidtagas i de förhållanden som reglerats genom det förra beslutet, eventuellt
så att den ursprunglige markägaren åter får äganderätt till mark som avståtts
till staden genom det förra beslutet, medan staden erhåller annan mark. Men
ett återställande av de ursprungliga förhållandena genom det nya beslutet
är i regel ej möjligt beträffande den mark som återföres till markägaren,
bland annat enär tidigare inteckningshavare icke återfå sin säkerhet i denna.
Som den föreslagna lagen innehåller andra bestämmelser genom vilka syftet
med nu ifrågavarande föreskrift torde kunna i allt väsentligt tillgodoses, bör
denna kunna utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

383

Därest det emellertid trots det anförda skulle anses att Konungen vid
ändring av stadsplan bör kunna förordna om markbyten i den mån hinder
ej föreligger, synes följande böra iakttagas. Förutsättning för sådant förordnande
torde böra vara att den mark som skulle beröras därav alltjämt är i
den ursprunglige ägarens hand och att förordnandet ej länder till förfång
för denne. Vid bedömande om så är fallet måste beaktas bland annat den
uppgörelse med inteckningshavare eller andra som markägaren tilläventyrs
måste träffa enligt 71 §, så ock hans skyldighet att hålla staden skadeslös,
om sådan uppgörelse ej kommer till stånd. På sätt i förslaget förutsättes torde
förordnande varom nu är fråga ej böra få meddelas med mindre synnerliga
skäl äro därtill. Sku’le en lösning i denna riktning finnas lämplig, synes
följaktligen stadgandet därom böra få det innehåll, att vid fastställande av
ändring av stadsplan Konungen äger på ansökan av staden, om synnerliga
skäl äro därtill, förordna att mark som avståtts enligt första stycket skall
utbytas mot annan den ursprunglige ägaren tillhörig mark, såvitt det kan
ske utan förfång för honom.

71 §•

Lagrådet:

Har Konungen enligt 70 § beslutat att markägare skall till staden utan
ersättning avstå viss mark, är det enligt det remitterade förslaget tänkt att
äganderätten till marken i och med beslutets meddelande övergår å staden.
Däremot avses icke att byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat
som hör till marken skall tillfalla staden utan ersättning; enligt förevarande
paragraf är staden nämligen skyldig att lösa dylika tillbehör, om de
finnas å marken då denna tages i besittning, och med avseende å inlösen av
tillbehören skola på grund av stadgande i 146 § de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Förslaget
synes alltså förutsätta att äganderätten till tillbehören skall övergå till
staden först genom inlösningen därav. Att äganderätten till tillbehören på
detta sätt under någon tid skiljes från äganderätten till själva marken torde
icke stå i överensstämmelse med hittills vedertagna allmänna grundsatser på
förevarande rättsområde, enligt vilka en överlåtelse av visst tillbehör till fast
egendom medför allenast obligatoriska verkningar under det att äganderätt
till tillbehöret kan uppkomma först genom dess skiljande från fastigheten.
Ett dylikt avsteg från hittills gällande principer, vilka ha sin grund i hänsyn
till den allmänna omsättningen och fastighetskrediten, synes knappast vara
tillrådligt. Om äganderätten övergår å staden i och med att beslutet om
markavträde meddelas, lärer man därför få anse att staden samtidigt förvärvar
även tillbehören; staden bör emellertid åläggas att utgiva ersättning
för dessa. Denna ersättning torde böra avse allt som är av beskaffenhet att
kunna hänföras till den fasta egendomen och som finnes å marken då den
avträdes, således även vad som tillkommit efter det beslutet om markavträde
meddelades. Av förslagets ståndpunkt framgår klart, att enligt detsamma
markägaren om han så ville skulle vara befogad alt, hellre än att avstå till -

384

Kunql. Maj.ts proposition nr 131.

behören till staden, bortföra dem. Lagrådet avser icke att åstadkomma någon
ändring härutinnan; med äganderättens omedelbara övergång lärer en
dylik rätt för markägaren icke vara oförenlig. På grund av vad sålunda anförts
hemställer lagrådet att åt andra stycket i förevarande paragraf gives
ungefärligen den lydelse, att finnes å marken, då den avträdes, byggnad,
stängsel, växande skog, plantering eller annat av beskaffenhet att kunna
hänföras till den fasta egendomen, skall staden vara skyldig att utgiva ersättning
därför.

Ehuru således, därest lagrådets mening godtages, något expropriationsförfarande
icke kan anordnas, synes det lämpligt att ersättningens storlek liksom
då fråga är om ersättning för gatumark bestämmes av särskild nämnd.
Jämväl i fråga om kostnaderna synas reglerna för bestämmande av gatumarksersättning
böra gälla. Lagrådet förordar därför, att i fortsättningen av
förevarande paragraf stadgas, att kunna parterna ej enas om ersättningens
storlek, skall denna bestämmas av nämnd som på endera partens ansökan
tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver samt att staden
skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för bestämmandet, såvitt
ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

82 §.

Lagrådet:

Förordnande som i förevarande paragraf avses skulle enligt den föreslagna
lydelsen kunna givas bland annat om beslut meddelats om anläggande eller
utvidgning av statlig eller eljest för allmänt bruk avsedd flygplats. Såvitt de
statliga flygplatserna angår torde intet vara att erinra mot stadgandet. I övrigt
torde detsamma huvudsakligen kunna få betydelse för kommunala flygplatser.
I kap. 8 § 33 förordningen den 26 maj 1922 om luftfart stadgas att
för anläggning av flygplats till allmänt bruk erfordras, där annan än staten
skall utöva driften, särskilt tillstånd av Konungen. Stadgandet, som tydligen
avser bland andra kommunala flygplatser, torde regelmässigt vara att tilllämpa
även å utvidgning av sådana. Som förty ett av kommunal myndighet
meddelat beslut om anläggning eller utvidgning av flygplats till allmänt bruk
icke kan verkställas innan särskilt tillstånd utverkats, synes beträffande
nu ifrågavarande flygplatser förordnande enligt förevarande paragraf icke
böra få givas med mindre beslut meddelats om sådant tillstånd. Vad slutligen
angår flygplatser i enskild ägo — med avseende å vilka man knappast kan
tala om att beslut om deras anläggande eller utvidgning meddelas — torde
dessa kunna inrymmas under samma regel som kommunala flygplatser. Lagrådet
förordar en jämkning av paragrafen i enlighet med vad här anförts.

83 §.

Lagrådet:

Om i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning, som
avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att marken skall
användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och markens ägare till

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

385

följd härav kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till det värde marken hade när planen fastställdes respektive antogs,
är jämlikt 21 och 48 §§ staden samt jämlikt förevarande paragraf även
anläggningens ägare skyldig att lösa marken. Vänder sig markägaren med
krav på markens inlösning mot den sistnämnde, lärer denne icke sedan under
åberopande av 21 eller 48 § kunna fordra, att staden löser marken, eller
eljest hava något anspråk mot staden. Har åter markägaren riktat sig mot
staden, är denna, sedan den löst marken, på grund av stadgande i 84 § berättigad
att, såvitt staden kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till den erlagda löseskillingen, fordra ersättning av anläggningens
ägare för sin förlust. Som staden kan antagas vanligen få viss
nytta av marken och stadens förlust alltså regelmässigt blir mindre än köpeskillingens
belopp, blir den kostnad som slutligen drabbar anläggningens
ägare mindre än den han får vidkännas, om han själv löser marken, och den
högre kostnaden i det sistnämnda fallet uppväges måhända ej alltid av det
värde marken i hans hand representerar. Det måste anses olämpligt att markägaren
skall kunna på detta sätt efter eget skön avgöra, om staden eller anläggningens
ägare skall inlösa marken, och därigenom inverka på de ekonomiska
följderna av inlösningen. Om lösningsskyldighet åligger staden har
markägaren intet befogat intresse av att sådan skyldighet stadgas även för
anläggningens ägare. Det hemställes förty, att den i förevarande paragraf
stadgade lösningsskyldigheten för anläggningens ägare icke skall föreligga,
därest staden jämlikt 21 eller 48 § är skyldig lösa marken.

Av skäl som inledningsvis berörts hemställes, att i första stycket orden
»när nämnda inskränkning i möjligheterna att nyttja marken inträdde»
måtte få utgå samt att i slutet av stycket införes ett stadgande att vid bedömande
av markens värde hänsyn ej må tagas till värdeminskning, som
föranletts av inskränkningen i möjligheterna att nyttja marken.

86 §.

Justitierddet Lawski:

Genom lagen den 12 juni 1942 om fornminnen hava bestämmelser meddelats
om skydd för fast fornlämning, varunder även inbegripes så stort område
på marken, som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med
hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Bestämmelserna
innefatta bland annat förbud att utan tillstånd genom bebyggelse ändra
eller skada fornlämningen. I samband med berörda lags tillkomst intogos
jämväl i expropriationslagen bestämmelser om rätt till expropriation för att
bevara synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på annat
sätt, eller bereda erforderligt utrymme däromkring. Då mot den avvägning
emellan markägare- och kulturintressena, som sålunda helt nyligen kommit
till stånd, icke såvitt i förevarande lagstiftningsärende blivit upplyst någon
erinran framkommit, synes anledning saknas att redan nu ändra gällande regler
därutinnan — dessa innefatta alt byggnad må ske, om fornlämningen
innefattar hinder eller olägenhet, som ej står i rimligt förhållande till dess

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

betydelse, medan förslaget tillåter byggnadsförbud, om ej avsevärt men därigenom
tillskyndas markägaren — i vidare mån än som i förslaget skett
därigenom att paragrafen gjorts tillämplig å från historisk synpunkt värdefull
bebyggelse, vartill fasta fornminnen i vissa fall kunna hänföras. Iakttages
detta, undvikes också risken för kompetenskonflikter, som på grund av
det föreslagna stadgandet kunna uppkomma mellan länsstyrelse och de myndigheter,
riksantikvarien och byggnadsstyrelsen, vilka enligt lagen om fornminnen
hava att meddela tillstånd till förändring av fast fornlämning. I enlighet
med det anförda hemställes, att uttrycket »fornminnen eller andra minnesmärken»
utbytes mot orden »eller andra minnesmärken än fasta fornlämningar».

87—89 §§.

Lagrådet:

Medan i 5 § såsom en allmän princip fastslås att det för att mark skall
få användas till tätbebyggelse förutsattes, att den vid planläggning prövats
från allmän synpunkt lämpad för ändamålet, är syftet med 87 § att beträffande
områden i städer och — till följd av hänvisningar i 90 och 91 §§ —
även vissa stadsliknande samhällen giva Konungen befogenhet att meddela
till och med längre gående föreskrifter i fråga om regleringen av marks användande
till sådan bebyggelse. Enligt remissen är härvid i första hand avsett,
att Konungen skall använda denna befogenhet på sådant sätt att i
byggnadsstadgan upptages en generell föreskrift att byggnadslov — utan
vilket i städer och berörda stadsliknande samhällen nybyggnad aldrig får
företagas — ej må beviljas för byggnadsföretag inom område för vilket detaljplan
icke finnes, såvida företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Därest
med avseende å visst område härutöver erfordras särskilda bestämmelser för
att hindra ej önskvärd tätbebyggelse, skall, heter det, Konungen meddela
även sådana. I 88 § stadgas vidare att, om föreliggande behov av mark för
tätbebyggelse prövas tills vidare kunna tillgodoses inom område som ingår
i stadsplan eller byggnadsplan, Konungen äger beträffande mark utanför
sådant område förordna, att den skall tills vidare undantagas från tätbebyggelse.
Härjämte finnas i 89 § bestämmelser dels i första stycket om
rätt att utan hinder av föreskrift enligt 87 § eller förordnande enligt 88 §
verkställa nybyggnad för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov dels i andra stycket om rätt för Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer att under närmare angivna
förhållanden medgiva undantag från föreskrift eller förordnande som nyss
sagts.

En för enskilda rättsägare så ingripande befogenhet som den att Konungen
skall äga föreskriva, att å mark, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
nybyggnad som innefattar tätbebyggelse icke må företagas, ändå att den
vid mera översiktlig planläggning funnits lämpad för sådan bebyggelse, torde
böra erhålla formen av en härå riktad uttrycklig bestämmelse i stället för
det föreslagna, helt allmänt hållna stadgandet i 87 §, vilket för övrigt knap -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

387

past genom sin avfattning ger någon tydlig anvisning om att det här också
kan gälla att skärpa de i 5 § angivna förutsättningarna för tätbebyggelse.

Vad härefter beträffar övriga nu ifrågavarande bestämmelser synes den i
88 § upptagna böra utgå. I stadsplaneutredningens förslag, varifrån bestämmelsen
är hämtad och enligt vilket förbud mot tätbebyggelse ej fanns såsom
generell föreskrift utan skulle vara möjligt endast för begränsade områden,
hade densamma sitt givna berättigande. Med föreskriften i 5 § av departementsförslaget
åter, vilken såsom allmän förutsättning uppställer att tätbebyggelse
icke får förekomma inom ett område, med mindre det vid planläggning
prövats vara lämpat för detta ändamål, synes ifrågavarande stadgande
— som avser att temporärt förbud mot tätbebyggelse skulle kunna
meddelas beträffande område där berörda allmänna förutsättning för sådan
bebyggelse icke är uppfylld — principiellt mindre väl förenligt. Och då meningen
angivits vara att med stöd av 87 § införa förbud i byggnadsstadgan
mot att överhuvud giva byggnadslov åt tätbebyggelseföretag inom område
som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, framstår det likaledes såsom
föga naturligt att beträffande sådant område skulle tillika kunna utfärdas
ett allenast tidsbegränsat förordnande om dess undantagande från tätbebyggelse.

Jämväl bestämmelserna i andra stycket av 89 § synas överflödiga. Utan
uttrycklig föreskrift torde Konungen äga dispensera från sina med stöd av
87 § meddelade föreskrifter. Likaså lärer den i sistnämnda paragraf givna
befogenheten kunna begagnas på sådant sätt att Konungen i samband med
utfärdandet av själva föreskrifterna i fråga åt länsstyrelse eller annan myndighet
uppdrager rätt att medgiva undantag. Att genom särskilt stadgande
begränsa Konungens befogenhet i dessa hänseenden synes å andra sidan
icke nödigt.

Av att Konungen sålunda får anses berättigad att dispensera från föreskrifter
som meddelats enligt 87 § följer emellertid icke — lika litet som av de i
departementsförslagets 89 § upptagna bestämmelserna — att Konungen vid
medgivande av dylikt undantag skulle äga att i mildrande riktning avvika''
även från den i lagen uppställda allmänna principen om vad som förutsättes
för att mark skall få användas till tätbebyggelse. Rätt för Konungen att under
speciella förhållanden besluta om sådan avvikelse torde dock böra finnas.
Lämpligt synes i själva verket vara att genom en generell föreskrift överlämna
åt Konungen — och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, åt
myndighet som Konungen bestämmer — att för särskilt fall giva tillstånd till
nybyggnad, som innefattar tätbebyggelse, utan hinder av att förhållande ej
föreligger som enligt lagen förutsättes för rätt att använda mark till sådan
bebyggelse. Eu dylik föreskrift lärer emellertid ha sin plats bland de för stad
och landet gemensamma bestämmelserna, förslagsvis närmast efter stadgandena
om regionplan och under särskild rubrik.

1 anledning av remissuttalandet att Konungen också bör kunna beträffande
visst område meddela särskilda bestämmelser till förhindrande av
olämplig tätbebyggelse må här slutligen ifrågasättas huruvida, sedan i bygg -

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nadsstadgan generellt föreskrivits att byggnadslov skall vägras för tätbebyggelse
inom område utanför stadsplan eller byggnadsplan, något utrymme
för dylika särskilda bestämmelser verkligen finnes. Att sådana skulle kunna
meddelas med avseende å områden som ingå i stadsplan eller byggnadsplan
är icke tänkt. De i remissen angivna exemplen på särskilda bestämmelser
synas ock närmast hänföra sig till de grunder som böra komma i betraktande
vid själva planläggningen. Att Konungen äger meddela föreskrifter
härutinnan följer emellertid redan av stadgandet i 8 §. Till där avsedda
tillämpningsföreskrifter torde likaledes vara att hänföra sådana i övrigt erforderliga
bestämmelser som angå anmälningsskyldighet och dylikt.

På grund av det anförda hemställes, dels att 87—89 §§ måtte utbytas mot
ett enda såsom 87 § betecknat stadgande av innehåll att, ändå att mark enligt
generalplan eller regionplan avsetts för tätbebyggelse, äger Konungen
föreskriva att förrän stadsplan eller byggnadsplan lagts över marken icke
må annat än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov å densamma företagas nybyggnad, vilken skulle innefatta sådan bebyggelse,
dels att efter 135 § under rubriken »Om tillstånd för särskilt fall
till tätbebyggelse» införes en ny paragraf, innehållande att utan hinder av
att förhållande ej föreligger som enligt denna lag förutsättes för att mark
skall få användas till tätbebyggelse äger Konungen och, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer för särskilt
fall giva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar sådan bebyggelse.

90—95 §§.

Lagrådet:

Därest i enlighet med vad lagrådet hemställt 87—89 §§ utbytas mot ett enda
såsom 87 § betecknat stadgande, lärer det av praktiska skäl vara befogat att
söka genom en uppdelning av vissa av de följande paragraferna få numreringen
i möjligaste mån orubbad. Detta synes kunna ske sålunda att de två
första styckena i 90 § få bilda den nya 88 § och sista stycket i 90 § — med
■viss redaktionell jämkning — den nya 89 §, att 91 § betecknas som 90 §
samt att de två första styckena i 92 § utbrytas till en särskild paragraf, betecknad
91 §. Härav skulle föranledas jämkningar även i 92 §, som komme
att bestå endast av paragrafens nuvarande sista stycke, samt i 93—95 och
105 §§.

101 §.

Lagrådet:

I vad mån giltighetstiden för ett med stöd av förevarande paragraf meddelat
förbud må av länsstyrelsen utsträckas utan att underställning sker är
med den föreslagna ordalydelsen av paragrafen ej alldeles klart. Av stadsplaneutredningens
motiv jämte departementschefens uttalanden i remissprotokollet
synes framgå, att underställning skulle behöva ske först då en sammanlagd
giltighetstid av åtta år överskrides. Det torde icke vara lämpligt att låta ett
förlängningsbeslut gälla längre tid än tre år. Paragrafens avsedda innebörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

389

med nämnda jämkning synes lämpligen böra komma till uttryck på det sätt
att i paragrafens andra punkt stadgas, att länsstyrelsen ock må förlänga förbudets
giltighetstid med högst tre år i sänder men att beslut härom skall underställas
Konungens prövning, om sammanlagda giltighetstiden kommer att
överstiga åtta år.

105 §.

Lagrådet:

Angående viss redaktionell jämkning i denna paragraf hänvisas till vad
ovan under 90—95 §§ anförts.

106 §.

Lagrådet:

Enligt 92 § första stycket äger Konungen, i samband med förordnande att
byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga motsvarande tillämpning för
tätare befolkad ort på landet, meddela det förbud mot nybyggnad inom området
som föranledes av omständigheterna. Bestämmelsen, vilken överensstämmer
med gällande rätt, har till syfte att hindra nybyggnad av beskaffenhet
att försvåra genomförandet av den stadsplan som skall bliva gällande
för det nybildade municipalsamhället.

Efter mönstret av nämnda bestämmelse har länsstyrelsen i andra stycket
av förevarande paragraf erhållit befogenhet att på eget initiativ meddela förbud
mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd då fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan för tätare befolkad ort inom kommun på
landet. Det torde vara uppenbart, att i dylika fall motsättningar kunna uppstå
mellan länsstyrelsen och kommunen och att i följd därav här avsett förbud
kan komma att gälla under till och med ännu längre tid än nybyggnadsförbud,
som länsstyrelsen må meddela då fråga väckts om byggnadsplan.
Beträffande olägenheterna av att sådant förbud ej begränsats i avseende å
tiden hänvisas till stadsplaneutredningens motivering till 115 § i utredningens
förslag. På grund av det anförda hemställes, att tiden för förbudet begränsas
på det sätt lagrådet förordat beträffande förbud som länsstyrelsen jämlikt
101 § må meddela mot nybyggnad då fråga väckts om fastställelse av generalplan
eller om ändring av sådan plan. Förbudet kommer härigenom att, om
lagrådets hemställan vid 108 § vinner bifall, bliva tidsbegränsat på samma
sätt som förbud mot nybyggnad i anledning av väckt fråga om byggnadsplan.

107 §.

Lagrådet:

I första stycket föreskrives att, om tätbebyggelse uppkommit eller kan
väntas inom nära förestående tid uppkomma å ort på landet och omständigheterna
ej föranleda till upprättande av stadsplan, länsstyrelsen skall för reglering
av bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för orten. Någon
möjlighet till undantag från denna regel stadgas ej. Emellertid förutsät -

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ter lagförslaget bl. a. att jordbruks- och liknande bebyggelse som innebär
tätbebyggelse skall kunna företagas utan detaljplanläggning. Förevarande
bestämmelse bör därför ej vara ovillkorlig. Enligt stadsplaneutredningens
förslag skulle byggnadsplan fastställas, därest plan funnes erforderlig för
närmare reglering av bebyggelsen. Lagrådet hemställer, att här på motsvarande
sätt stadgas att länsstyrelsen skall, under angivna betingelser i övrigt,
där det finnes erforderligt, upprätta och fastställa byggnadsplan för orten.

108 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet under 101 § anfört äger motsvarande tillämpning å förevarande
paragraf. Lagrådet hemställer därför, att denna får undergå enahanda
jämkning.

in §•

Lagrådet:

I fråga om gäldandet av kostnaderna för byggnadsplans upprättande föreslås
enligt första stycket av paragrafen, att dessa —- efter avdrag av sådant
statsbidrag som ej är avsett att utgå direkt till enskild markägare — till en
början skola efter närmare angiven grund fördelas mellan kommunen, å ena,
samt markägarna, å andra sidan. Sedan härigenom den andel bestämts som
skall bäras av kommunen, sker fördelningen av återstående kostnader mellan
markägarna inbördes. I första hand skall därvid fördelningsgrunden vara
den areal byggnadsmark som enligt planen tillkommer var särskild markägare,
dock att — när bebyggelsen är olikartad inom planområdet — hänsyn
skall tagas jämväl till denna. Ytterligare föreskriver emellertid stadgandet
att, därest särskilda omständigheter föranleda att vad som enligt
denna fördelningsgrund belöper å viss markägare icke står i skäligt förhållande
till den nytta han har av planen, beloppet skall jämkas med hänsyn
därtill. Av stadsplaneutredningens betänkande, som innehöll motsvarande
föreskrift och till vilket remissen i denna del hänvisar, framgår
att meningen är att vid en dylik jämkning den del av kostnaderna från vilken
vederbörande markägare bör befrias skall kunna icke blott läggas på
andra markägare enligt den i stadgandet angivna grunden utan — i den mån
detta icke skäligen låter sig göra — även föranleda ökning av kommunens
bidragsskyldighet. Denna stadgandets innebörd kommer knappast till klart
uttryck genom den föreslagna lagtexten. För vinnande av erforderlig tydlighet
hemställes, att sista punkten uti ifrågavarande stycke måtte erhålla den
lydelsen att, därest särskilda omständigheter föranleda att vad sålunda —
d. v. s. vid tillämpning av det i stadgandets första och andra punkter angivna
förfarandet — belöper å viss markägare icke står i skäligt förhållande till
den nytta han har av planen, skall vid bestämmandet av kommunens och de
säx-skilda markägarnas bidragsskyldighet hänsyn tagas därtill.

Enligt andra stycket i paragrafen skola de uti första stycket givna be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

391

stämmelserna i princip gälla även vid ändring av byggnadsplan. Avvikelse
från denna huvudregel skall emellertid äga rum, om ändringen vidtagits på
grund av förhållande som inträffat efter planens fastställande. För sådant
fall stadgas, att kostnaden skall bestridas av den som föranlett behovet av
ändringen, varvid om flera äro ansvariga för kostnaden denna skall fördelas
mellan dem efter vad som prövas skäligt. Tydligt är, att enligt denna
regel markägare går fri från deltagande i kostnaden när ändringen vidtagits
helt utan hans föranledande. Härjämte framhålles i motiven att, då exempelvis
ändringen är en följd av att ny allmän väg skall dragas över området,
kostnaden skall gäldas av staten, till vilken — i egenskap av väghållare
— anledningen till ändringen är att hänföra. Icke heller å kommun
skall således i nyssnämnda fall någon betalningsskyldighet kunna läggas.
Ä andra sidan lärer av stadgandet följa att, om en markägare genom utövning
av lovlig verksamhet å sin fastighet ger anledning till att byggnadsplanen
ändras, t. ex. i fråga om någon trafikled, han ådrager sig skyldighet att
gälda kostnaden för ändringen, även om han för egen del varken begärt eller
ens önskar den. Att med legitim användning av en fastighet förknippa
påföljd av detta slag — närmast jämförlig med skadestånd — synes icke
lämpligt. Antagandet av en dylik föreskrift skulle innebära, att för ett speciellt
område infördes en regel som till sin principiella grund näppeligen
har någon motsvarighet inom lagstiftningen i övrigt, övervägande skäl synas
i själva verket tala för att bidragsskyldighet överhuvud icke skall kunna
åläggas annan markägare än den som påkallat planändringen. Föreskrift
om undantag härutinnan från huvudregeln torde därför böra meddelas. I
detta sammanhang lärer ock bliva nödvändigt att — i viss överensstämmelse
med remissförslagets föreskrift uti sista punkten av förevarande stycke —
stadga, att den inbördes fördelningen mellan flera markägare, som påkallat
planändring, skall verkställas, icke enligt huvudregelns grunder utan efter
skälighetsprövning. I vidare mån än nu sagts torde emellertid någon avvikelse
från förfarandet enligt huvudregeln icke böra stadgas. Tillräcklig anledning
synes ej föreligga att enbart av den orsak att initiativet till en planändring
utgått från annan än kommunen fritaga denna från skyldigheten
att med hänsyn till sitt intresse av ändringen och eljest relevanta omständigheter
bidraga till kostnaden för densamma. Väl skulle då frågan om gäldande
genom statsmedel av kostnad för planändring här lämnas oreglerad.
Något behov av särskild föreskrift i detta hänseende synes dock ej föreligga;
är i visst fall skäligt att statsmedel ställas till förfogande för ändamålet, lärer
avgörandet därom böra träffas i annan ordning än genom beslut enligt
förevarande lag. På grund av det anförda hemställes, att det i andra stycket
får heta att vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande ändring av byggnadsplan, att bidragsskyldighet dock ej må
åläggas annan markägare än den som påkallat ändringen samt att, om ändringen
påkallats av flera markägare, fördelningen mellan dem skall ske efter
vad som prövas skäligt.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
113 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet förordat beträffande 70 § hemställes dels att
i lagtexten inryckes föreskrift att länsstyrelsens förordnande enligt första
stycket av förevarande paragraf må meddelas endast vid byggnadsplanens
fastställande, dels att det i samma stycke upptagna stadgandet i vad angår
redan fastställd byggnadsplan begränsas att avse det fall, att fastställelsen
skett redan när byggnadsplanen träder i kraft, och överföres till den nya
paragraf i övergångsbestämmelserna som förordats under 70 §.

Vidkommande den i tredje stycket föreslagna möjligheten för länsstyrelsen
att förordna om ändring i beslut som avses i första stycket finner lagrådet
det med hänsyn till rättssäkerheten knappast försvarligt att områdets
ägare skall behöva när som helst riskera ändring till sin nackdel i förhållanden
som han med fog kunnat förutsätta som definitivt reglerade. Däremot
synes anledning föreligga att i samband med ändring av byggnadsplan
låta länsstyrelsen företaga ändring som icke är till förfång för ägaren. Denna
förutsättning bör fattas så, att förfång inträffar, om ej den nytta ändringen
medför är minst så stor som den ytterligare uppoffring som lägges å
markägaren. Även om stadgandet begränsas på detta sätt, synes det, särskilt
med hänsyn till de fall då ändringen innefattar att mark som upplåtits skall
utbytas mot annan, motiverat att bibehålla den i förslaget upptagna bestämmelsen
att ändringen ej bör göras utan synnerliga skäl.

Lagrådet förordar alltså, att första stycket i förevarande paragraf så ändras
att, om byggnadsplan lägges över område i en ägares hand, länsstyrelsen
må vid byggnadsplanens fastställande förordna på sätt i den remitterade
texten föreslås, att tredje stycket i samma paragraf får den lydelse att, om
synnerliga skäl äro därtill, länsstyrelsen må i samband med ändring av
byggnadsplan besluta jämkning i förordnande som avses i första stycket, såvitt
det kan ske utan förfång för ägaren, samt att såsom ett andra stycke i
en ny 165 § upptages en bestämmelse av innehåll att, om i byggnadsplan
som fastställts före den nya lagens ikraftträdande ingår område i en ägares
band, skall vad i 113 § stadgas om upplåtande av mark äga motsvarande
tillämpning.

115 §.

Lagrådet:

Att viss mark i fall som avses i 112 och 113 §§ skall upplåtas med allenast
nyttjanderätt lärer i första hand bero på att vid byggnadsplan icke finnes
något rättssubjekt, till vilket äganderätten kan överlämnas. Bakom stadgandena
i nämnda paragrafer ligger tanken, att markägaren principiellt är skyldig
att avstå marken såsom ersättning för den fördel han vinner genom planens
genomförande. Skulle markexploatör, där stadsplan genomföres, fortfarande
äga mark i sådan omfattning att 70 § blir tillämplig, kan han förpliktas
att avstå äganderätten till den mark som han förut jämlikt 112 eller
113 § fått upplåta med nyttjanderätt. Under sådana förhållanden kan det

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

393

knappast anses befogat, att markägaren i andra fall, då stadsplan kommer
till stånd, skall vara berättigad till ersättning för marken, låt vara att gottgörelsen
enligt förslagets ersättningsregler skall beräknas med hänsyn till
den förefintliga nyttjanderätten. Skulle sedermera marken genom ändring av
stadsplan bliva avsedd för byggnadsändamål och kommunen eller samhället
ha underlåtit att i enlighet med förut gällande stadsplan lösa marken, vill det
för övrigt synas, som om reglerna i 44, 46 och 47 §§ skulle medföra att ersättningen
blir relativt betydande, vilket är så mycket mindre motiverat som
kommunen eller samhället vid stadsplaneändring av nu berörd art kan bliva
nödsakad att på annat håll lösa gatumark enligt förslagets vanliga lösningsregler.

Till de olägenheter som de föreslagna bestämmelserna medföra kommer,
att det då stadsplan genomföres och än mer då stadsplaneändring sker kan
hava förflutit synnerligen lång tid från byggnadsplanens fastställande. Det är
möjligt, att ingen vet vem som dåmera är ägare till marken, eftersom exploatören,
i motsats till de i 43 § avsedda vägmarksägama i allmänhet, sedan
årtionden kan hava avhänt sig all tomtmark inom stadsplanen, och man i
regel icke kan vänta, att fastighetsboken skall giva upplysning om succession
i äganderätten till sådan mark som den ifrågavarande. Det kan då inträffa,
att lösningsförfarandet resulterar i att lösenbeloppet bestämmes och
nedsättes för att därefter, sedan den föreskrivna preskriptionstiden gått till
ända, åter tillfalla kommunen eller samhället.

Till motverkande av de olägenheter och inkonsekvenser de föreslagna reglerna
innebära hemställes att, förslagsvis i ett andra stycke av förevarande
paragraf, intages ett stadgande att, om stadsplan lägges över mark som avses i
112 eller 113 §, Konungen må på ansökan av kommunen eller samhället förordna,
att marken utan ersättning skall tillfalla kommunen eller samhället.
Marken blir då efter stadsplaneläggningen i huvudsak jämställd med mark,
som avstås enligt 70 §, men i förekommande fall skall beträffande gatumarksersättning
61 § tillämpas.

Framhållas må, att på grund av hänvisningar på andra ställen i lagen
den nu föreslagna bestämmelsen blir tillämplig även då område inom kommun
på landet sedan byggnadsplan fastställts överflyttas till stad eller municipalsamhälle.

116 §.

Lagrådet:

Av skäl som inledningsvis berörts hemställes, att i första stycket orden »det
värde marken hade då byggnadsplanen fastställdes» utbytas mot uttrycket
»markens värde» samt att stycket kompletteras på enahanda sätt som föreslagits
beträffande 21 § första stycket.

122 §.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I departementschefens motivering till de i 86 § upptagna bestämmelserna
om byggnadsförbud till skydd för naturskönhet m. m. framhålles vikten av

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att vid meddelande av sådant förbud varsamhet iakttages. Garanti härutinnan
vinnes enligt 86 § bl. a. genom att prövningen lägges i Konungens
hand. Det förutsättes också att Konungen i allmänhet skall inhämta yttrande
från sakkunnig myndighet eller sammanslutning.

När det nu föreslås att beträffande landet motsvarande befogenhet skall
tillkomma länsstyrelsen i stället för Konungen, motiveras detta med att det
på landet är länsstyrelsen som har den huvudsakliga befattningen med planväsendet.
Då det vid förbud av ifrågavarande slag i första hand ej gäller
planfrågor utan allmänna förordnanden, synes nämnda förhållande dock ej
tillräckligt motivera att svagare garanti för en försiktig och enhetlig tillämpning
uppställes än beträffande städerna. Det kan väl antagas att just på
landsbygden skyddsbehovet blir särskilt framträdande och att där synnerligen
svåra avvägningar kunna bliva av nöden. Jag förordar alltså, att förordnande
som i förevarande paragraf avses skall ankomma på Konungen i stället
för på länsstyrelsen.

Justitierädet Lnwski:

Under åberopande av vad jag anfört vid 86 § hemställer jag, att orden
»fornminnen och andra minnesmärken» utbytas mot orden »eller andra minnesmärken
än fasta fornlämningar».

123—125 §§.

Lagrådet:

Stadgandena utgöra för den egentliga landsbygdens del en motsvarighet till
de beträffande stad — och indirekt även samhällen som avses i 90 och 91 §§
— föreslagna bestämmelserna i 87—89 §§. I första hand åsyfta de således
att säkerställa upprätthållandet av den i 5 § angivna allmänna principen i
fråga om vad som förutsättes för att mark skall få användas till tätbebyggelse.
På sätt redan under sistnämnda paragraf påpekats är emellertid avsikten
ytterst att, utan tillgripande av generellt koncessionstvång, tätbebyggelse
skall kunna hindras inom område som ännu icke varit föremål
för detaljplanläggning. Väl bär vad i sistnämnda del tillämnas ej kommit
till uttryck i själva den föreslagna lagtexten. I 123 § anges sålunda det förbud
och de föreskrifter länsstyrelsen skall kunna meddela ha till ändamål endast
att förekomma tätbebyggelse inom område på landet, som från sundhetssynpunkt,
med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest
från allmän synpunkt ej är lämpat för sådan bebyggelse. Av åtskilliga uttalanden
i remissen (se särskilt s. 270 och 286) framgår likväl att, sedan länsstyrelsen
beträffande visst område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
meddelat förbud som nyss sagts, förhandsprövning skall äga rum och därvid
tillstånd vägras till företag som är att hänföra till tätbebyggelse. Kompletterande
föreskrifter i detta hänseende har man tänkt låta inflyta i byggnadsstadgan.
Under hänvisning till vad tidigare anförts rörande avfattningen av
87 § förordar lagrådet, att de uttryck i 123 §, som anknyta till den i 5 § omförmälda
förutsättningen för rätt till tätbebyggelse, uteslutas. Härigenom

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

skulle länsstyrelsens befogenhet att ingripa till förekommande av ej önskvärd
tätbebyggelse vidgas till att omfatta också fall där visserligen nämnda förutsättning
är för handen men detaljplanläggning ännu ej skett. I samband härmed
lärer — av skäl motsvarande dem som i del föregående åberopats beträffande
den tillämnade föreskriften i 88 § — det föreslagna stadgandet i
124 § böra utgå. Till undvikande av rubbning i paragrafföljden torde i stället
undantagsbestämmelsen i 125 § första stycket kunna, efter erforderlig jämkning,
betecknas såsom 124 §. Då det alltjämt synes lämpligt att genom uttrycklig
föreskrift närmare reglera länsstyrelsens rätt att medgiva undantag
från förbud eller föreskrift som utfärdats med stöd av 123 §, torde slutligen
det föreslagna stadgandet i 125 § andra stycket böra, likaledes med vederbörliga
jämkningar, bibehållas.

På grund av det anförda hemställes, dels att det i 123 § får heta, att till
förekommande av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i stadsplan eller
byggnadsplan, äger länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad och de
föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga, dels att såsom
124 § upptages bestämmelsen, att förbud eller föreskrift som i 123 § sägs ej
må avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed
jämförligt behov, dels att i 125 § måtte bibehållas andra stycket av samma
paragraf i förslaget med de jämkningar som föranledas av att i stadgandet
angivna undantag skola avse endast förbud eller föreskrift som meddelats
enligt 123 §.

126—128 §§.

Lagrådet:

Upprättandet av regionplan är enligt det remitterade förslagets innebörd
beroende på beslut av Konungen, som enligt 126 § tredje stycket bestämmer,
i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum, och enligt
128 § förordnar om bildande av regionplaneförbund. Ett bestämmande
av förstnämnda islag förutsätter eller kanske snarare maste innefatta, att regionplan
skall upprättas. Förslagets uppställning inger lätt den uppfattningen,
att det här är fråga om två särskilda åtgärder av Konungen. Detta lärer dock
ej kunna vara meningen. År det bestämt att och i vilka hänseenden regionplan
skall upprättas, måste av beslutet härom utan vidare kunna utläsas
vilka kommuner och samhällen som skola ingå i förbundet, och sådan
utredning som omtalas i 128 § behövs icke för att förordnande om bildande
av förbundet skall kunna meddelas. Denna utredning måste i själva verket
avse frågan huruvida och i vilka hänseenden regionplan skall upprättas.
Det synes därför följdriktigare om i viss anslutning till stadsplaneutredningens
förslag regler motsvarande 126 § sista stycket och 128 § sammanfördes i en
ny 127 g av det innehåll att, om fråga väckts om upprättande av regionplan,
länsstyrelsen skall efter erforderlig utredning överlämna handlingarna i
ärendet jämte eget yttrande till Konungen, att Konungen därefter bestämmer,
huruvida regionplan skall finnas, angående regionplaneområdets omfattning
och i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum samt att

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upphävande
eller ändring av vad sålunda bestämts. I en ny 128 § kunde därefter utan
saklig ändring upptagas att, om Konungen förordnat att regionplan skall
finnas, för handläggning av frågor rörande planen de kommuner och samhällen
som beröras av denna skola bilda regionplaneförbund, varefter skulle
som ett andra stycke följa, med någon redaktionell jämkning, andra punkten
i förslagets 127 §. Sedan Konungen meddelat beslut enligt den nu föreslagna
127 § torde, särskilt om i detta beslut på sätt lagrådet nyss förordat
regionplaneområdets omfattning uttryckligen skall angivas, något ytterligare
förordnande av Konungen om bildande av regionplaneförbund ej vara
erforderligt, utan länsstyrelsen skulle ha att omedelbart med tillämpning av 16
och 17 §§ lagen om kommunalförbund och 129 § byggnadslagen gå i författning
om förbundsordnings upprättande och bestämma tiden, då förbundet
skall träda i verksamhet. På motsvarande sätt skulle, om Konungen enligt
127 § tredje stycket upphävt eller ändrat bestämmelser om regionplan och
till följd därav regionplaneförbund skall upplösas, viss medlem utträda eller
ny medlem intagas, länsstyrelsen utan vidare ha att vidtaga erforderliga åtgärder.

Då någon tvekan kunde uppstå, huruvida den i andra stycket av den av
lagrådet föreslagna 128 § upptagna hänvisningen till lagen om kommunalförbund
komme att få avseende även å utredningen om upprättande av regionplan,
lärer i ett tredje stycke i 128 § böra stadgas, att angående utredning
varom sägs i 127 § skall gälla vad i sistnämnda lag stadgas om där
avsedd utredning. Härigenom skulle jämväl frågan om kostnaden för utredningen
bliva klargjord.

129 §.

Lagrådet:

Som ändring i förbundsordningen liksom enligt lagen om kommunalförbund
lämpligen bör kunna komma till stånd på samma sätt som förbundsordningen
upprättas, torde andra punkten i andra stycket av denna paragraf
fa utga och i stället efter ordet »förbundsordningen» i samma styckes första
punkt insättas orden »eller ändring av denna».

130 §.

Lagrådet:

Därest de av lagrådet förordade ändringarna i 126—128 §§ genomföras,
torde som följd härav i förevarande paragraf orden »bildande av regionplaneförbund»
böra ersättas med orden »upprättande av regionplan».

135 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Medan enligt stadsplaneutredningens förslag åtgärd enligt denna paragraf
skulle kunna företagas endast där märkligt men ej tillskyndas markens ägare,
skall enligt det remitterade förslaget åtgärden kunna vidtagas om därigenom
ej avsevärt men tillskyndas markägaren eller, därest så sker, om skä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

397

lig ersättning gives. Enligt ett uttalande av stadsplaneutredningen utgick
denna ifrån såsom självklart att någon ersättning för det intrång, som kunde
komma att åsamkas markägare, icke behövde ifrågakomma. Det remitterade
förslaget anknyter i viss mån till den form som föreslagits i 86 och
122 §§ rörande förbud mot nybyggnad för att skydda natursköna områden,
historiskt eller konstnärligt värdefull bebyggelse m. m. Den intagna ståndpunkten
har departementschefen motiverat med att fall ej sällan kunde förekomma,
då intresset av att regionplan iakttages vore så stort att kommun eller
annan, exempelvis det organ som företräder vägväsendet, ville ersätta markägaren.
Denna motivering ger i och för sig ingen anledning till erinran. Men
vid bedömande av förslaget härutinnan måste beaktas att fråga ofta är
om prövning i helt andra sammanhang än dem, som regleras i byggnadslagstiftningen,
och av myndigheter — mestadels administrativa — för vilka planfrågor
vanligen äro och ersättningsfrågor kunna vara helt främmande. Det
synes därför rådligt att ej gå så långt som skett i departementsförslaget utan
att nöja sig med en föreskrift att, om nybyggnad eller schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom regionplaneområde
är beroende på prövning av myndighet, denna skall tillse att, i den mån
det kan ske utan men för markens ägare och utan hinder av gällande stadsplan,
byggnadsplan eller fastställd generalplan, åtgärden vidtages på sådant
sätt att icke därigenom markens användning för i regionplanen avsett
ändamål försvåras. Förbehållet i denna formulering beträffande respekterande
av stadsplan, byggnadsplan och fastställd generalplan innefattar
ingen saklig olikhet mot departementsförslaget utan allenast ett förtydligande.

136—138 §§.

Lagrådet:

Om lagrådets under 87—89 §§ gjorda hemställan om införande av en ny
paragraf efter 135 § bifalles, torde lämpligen — jämte det nuvarande 136 §
betecknas som 137 § — nuvarande 137 § få ingå som ett första stycke i
138 §, varav skulle föranledas en jämkning i hänvisningen i den nya 137 §
till vissa följande paragrafer.

141 §.

Lagrådet:

Såsom bestämmelsen i andra stycket avfattats kommer densamma mot vad
som åsyftats icke alt omfatta inlösen av mark inom köping eller municipalsamhälle.
För att bestämmelsen skall erhålla avsedd generell giltighet kan
lämpligen såsom förutsättning för andra styckets tillämplighet angivas, att
fråga är om inlösen, av anledning varom förmäles i 46 eller 47 §, av mark
som ingår i tomt.

142 §.

Lagrådet:

I 35 § stadsplanelagen regleras det fall att stad skall lösa fastighet med
därå befintliga byggnader in. in. För att redan från början få fram ett mark -

398

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 131.

värde, vilket kan i framtiden läggas till grund för beräkning av gatumarksersättning
från tomtägare, skall enligt nämnda stadgande särskilt värde redovisas
för själva marken. Stadsplaneutredningen anför att detta stadgande
uppgives understundom tillämpas på ett sätt som medför att å marken uppförda
byggnader, vilka tillika med marken skola lösas av staden, bliva för
högt värderade, varför staden nödgas för marken jämte byggnader betala
ett lösenbelopp som är oskäligt stort i förhållande till den gatumarksersättning
staden sedermera kan tillerkännas. Förhållandet exemplifieras med att
å fastigheten finnas byggnader vilka visserligen ännu ej äro uttjänta men
dock kunna antagas ha endast en kort återstående livslängd. Det framhålles
att byggnadernas värde ej alltid bör bestämmas med hänsyn till den avkastning
de för det dåvarande lämna.

En tankegång liknande den som sålunda framförts av stadsplaneutredningen
lärer ligga till grund för stadgandet i punkt 5 av anvisningarna till
10 § kommunalskattelagen om redovisning av särskilt byggnadsvärde vid
fastighetstaxering. Detta skall i normala fall utföras, ej med det belopp som
vid uppskattning av allenast byggnaden skall tillkomma denna, utan med
det belopp som utgör skillnaden mellan fastighetens allmänna saluvärde i
dess helhet och markvärdet. Med markvärde förstås enligt samma paragraf
värdet av marken med bortseende från därå befintliga träd och anläggningar.
Rätteligen torde detta värde böra beräknas med hänsyn till framtida avkastning
vid förmånligaste bebyggelse och i övrigt rationell användning.

Det synes emellertid svårt att förstå att en sådan ändring i tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser som stadsplaneutredningen åsyftat skall kunna
vinnas genom den redovisning av olika värden som nu föreslås med särskild
uppskattning av byggnader, stängsel, växande skog, plantering och annat
som hör till marken. Snarare synes kunna befaras att en sådan specifikation
av flera värden leder till en alltför hög värdering av dessa tillgångar,
d. v. s. en sådan alltför låg värdering av marken, som man velat förekomma.
Att angiva hur en fastighets hela värde rätteligen bör fördelas på olika däri
ingående tillgångar torde för övrigt ofta te sig som en tämligen hopplös uppgift.
I varje fall synes nyttan av en sådan redovisning med hänsyn till syftet
därmed icke stå i rimligt förhållande till svårigheterna att genomföra den.
Det förefaller överhuvud ej möjligt att utan rätt detaljerade regler i lagtexten
ange hur man bör förfara för att nå fram till det rätta värdet å marken,
men den gällande lydelsen synes vara att föredraga framför den nu föreslagna.
Lagrådet hemställer därför, att förevarande paragraf avfattas i överensstämmelse
med 35 § stadsplanelagen med allenast den ändring att orden
»växande skog» införas efter ordet »stängsel».

143 och 144 §§.

Lagrådet:

Till klargörande av att bestämmelserna i första punkten av 143 § skola gälla
även samhällen som avses i förslagets 90 och 91 §§ synes åt stadgandet lämpligen
kunna givas den avfattningen att, om kommun eller samhälle vill lösa i

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

399

enskild väg ingående mark som enligt denna lag må tagas i anspråk och
nyttjas till trafikled eller annan allmän plats, vid expropriationsersättningens
bestämmande hänsyn skall tagas till denna rätt. Av enahanda skäl böra
på övriga ställen i paragraferna där det talas om stad eller annan kommun
i stället stadgandena få avse kommun eller samhälle.

146 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragraf skulle enligt det remitterade förslaget få tilllämpning
vid inlösning dels av byggnad enligt 44 § första stycket dels ock
av byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat enligt 71 § andra
stycket. Därest vad lagrådet under sistnämnda paragraf föreslagit vinner beaktande,
kommer 146 § att få avseende endast å inlösen av byggnad i fall
som i 44 § första stycket sägs. Med hänsyn härtill förordas, att vad som i
den föreslagna lagtexten följer efter ordet »byggnad» får utgå, varjämte det
torde böra angivas vad stadgandet sålunda avser. Då vidare föreskrifterna i
de föreslagna 139—143 §§ icke kunna få någon tillämpning i detta fall, hemställes,
med erinran om vad lagrådet under 136—138 §§ förordat, att i inledningen
till paragrafen »136—145 §§» utbytes mot »137, 138, 144 och 145 §§».

149 och 150 §§.

Lagrådet:

Med hänsyn till avfattningen av 95 § torde municipalfullmäktiges beslut i
de i paragraferna avsedda ämnena böra nämnas vid sidan av stadsfullmäktiges
och kommunalfullmäktiges beslut däri.

165—169 §§.

Lagrådet:

Lagrådets under 70 och 113 §§ gjorda hemställan om upptagande av en ny
165 § torde medföra omnumrering av förslagets 165—169 §§.

Hänvisningen i den föreslagna 167 § till stadgandet i 109 § innebär, att avstyckningsplaner,
vilka äro gällande vid lagens ikraftträdande, skola ha samma
bebyggelsereglerande verkan som byggnadsplan. Följaktligen torde det
även vara avsett att inom område, för vilket avstyckningsplan sålunda gäller,
tätbebyggelse skall kunna äga rum utan hinder av att områdets lämplighet för
sådan bebyggelse ej prövats vid planläggning enligt byggnadslagen. Nämnda
förhållande synes böra angivas i paragrafen. Å andra sidan lärer därvid
möjlighet böra hållas öppen för Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer att förordna om undantag. Eftersom icke heller godkännande av
avstyckningsplan innefattat något bedömande av spörsmålet om områdets
lämplighet för tätbebyggelse, skulle nämligen eljest genomförandet av en ändamålsenlig
planering kunna försvåras, t. ex. i fall där avstyckningsplaner
godkänts för alltför stora områden.

Lagrådet hemställer alltså, att såsom ett nytt första stycke i nu ifrågavarande
paragraf införes en bestämmelse därom alt utan binder av vad eljest i

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

denna lag är stadgat må, där ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
annorlunda förordnar, tätbebyggelse äga rum inom område, för vilket
avstyckningsplan gäller vid denna lags ikraftträdande, samt att därefter
får såsom andra stycke i paragrafen följa det i departementsförslaget upptagna
stadgandet att med avseende å sådan plan skall vad i 109 och 110 §§
sägs äga motsvarande tillämpning.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943

om allmänna vägar.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet uttalat i sitt inledande yttrande beträffande
förslaget till byggnadslag hemställes, att i 33 a § första stycket orden »när
förbudet blev gällande» få utgå.

Jämväl i 50 § bör ordet »stadsplanelagen» utbytas mot ordet »byggnadslagen».

Förslaget i 65 § om särskild ordning för meddelande av och besvär över
vissa beslut av länsstyrelse medför att den i 66 § givna allmänna bestämmelsen
rörande besvär över sådan myndighets beslut måste begränsas till att avse
allenast andra fall än de sålunda särskilt reglerade. Lagrådet hemställer därför,
att i 66 § efter ordet »må» införas orden »där ej i 65 § första stycket är
annorledes stadgat».

Av vad här förordats föranledes jämväl ändring i ingressen.

3. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939

om enskilda vägar.

Lagrådet:

Vid avfattningen av 1 § tredje stycket bör iakttagas, att det där stadgade
undantaget från lagens tillämpning måste ha avsetts att gälla varje område,
för vilket stadsplan fastställts. Då sådant område enligt förslaget till byggnadslag
kan finnas ej blott i stad och stadsliknande samhälle som avses i 90
och följande paragrafer i nämnda förslag utan även i vanlig landskommun,
lära några särskilda slag av samhällen icke böra nämnas.

Jämväl i 91 § fjärde stycket bör ordet »stadsplanelagens» utbytas mot ordet
»byggnadslagens», varav föranledes jämkning i ingressen.

4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen

den 15 juli 1944.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

401

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 februari
1947 avgivna utlåtande över den 8 november 1946 till lagrådet remitterade
förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; och

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet är det en genomgående princip
i den nya byggnadslagen, att mark ej må exploateras för tätbebyggelse
utan att den befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav
ansågs följa, att om någon hindrades att använda sin mark för tätbebyggelse,
ersättning ej skulle utgå för det värde marken kunde ha för sådan användning.
Lagrådet har uttalat, att den genom 5 § indirekt uttryckta regeln, att
tätbebyggelsevärde ej skulle få uppkomma i avseende å annan mark än sådan
som vid planläggning prövats lämpad för ändamålet, icke syntes kunna
godtagas för såvitt den komme i strid med ekonomiska normer som övade
inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område vore beläget intill
en tätort och övervägande skäl talade för att tätorten komme att utvidgas
till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del därav
måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, syntes det uteslutet att hänsyn
därtill icke toges vid frivilliga försäljningar av till området hörande mark
redan innan frågan om planering av marken vore aktuell. Det förefölle uteslutet
att genom lagstiftning fastslå, att den värdestegring som vid en blivande
planering med all säkerhet komme att konstateras skulle vara helt reserve Biliang

till riksdagens protokoll 19A7. t samt. Nr 131. 26

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

råd för den som vore ägare till marken vid tidpunkten för planläggningen.
Med de föreslagna bestämmelserna borde någon sådan värdestegring emellertid
icke kunna uppkomma, när det vore fråga om mark som måste antagas
aldrig kunna godtagas för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt bliva
relativt blygsam på grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till
försvars-, samfärdsels- eller naturskyddsförhållanden ej komme att få användas
för tätbebyggelse eller att marken för längre eller kortare tid undantoges
från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att om vid den första
planläggningen marken funnes icke lämpad för tätbebyggelse, en av utsikten
till sådan bebyggelse föranledd värdestegring komme att, såsom grundad
på oriktig bedömning, falla bort. Den begränsning av värderegelns omfattning
som sålunda måste göras och som innebure, att någon motsättning
icke finge uppkomma mellan det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen
bestämda marknadsvärdet och det värde som skulle tillämpas
vid tvångsinlösen, syntes näppeligen stå i strid med den lydelse 5 § erhållit.
Under förutsättning att värderegeln hade den innebörd som här antagits
syntes någon principiell invändning mot densamma icke kunna göras. Med
framhållande, att den omständigheten att mark enligt generalplan avsatts
för tätbebyggelse vore ägnad att i den allmänna marknaden medföra en
värdestegring, även om marken temporärt undantagits från tätbebyggelse,
har lagrådet vidare givit uttryck för den uppfattningen, att en sådan värdestegring
borde beaktas vid beräkning av expropriationsersättning.

Jag ansåg mig vid remissen till lagrådet ej böra framlägga något förslag
till bestämmelser rörande den närmare regleringen av de värderingsspörsmål,
som berörts i lagrådets utlåtande, enär jag förutsatte att dessa frågor skulle
prövas i samband med den revision av expropriationslagstiftningen som enligt
meddelade direktiv ankommer på markutredningen. Lagtexten upptager
också allenast i 162 § en uttrycklig bestämmelse om betydelsen av tätbebyggelsevärde
ur markvärderingssynpunkt. Förslag om närmare värderingsregler
vid expropriation torde enligt vad jag erfarit vara att förvänta
redan innevarande år.

Förutsättning för skyldighet för kommun eller samhälle att lösa mark eller
att utgiva ersättning för intrång på grund av att ägarens förfoganderätt över
marken inskränkts genom planläggning är enligt 21, 22, 48 och 116 §§ i det
remitterade förslaget, att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till markens värde vid tiden för planens
fastställande respektive antagande. En liknande bestämmelse har upptagits i
83 § för det fall att med hänsyn till försvaret eller luftfarten bebyggelse ej
tillåtes i den omfattning eller på det sätt som eljest kunnat medgivas. Mot
dessa bestämmelser har lagrådet anfört erinringar. Lagrådet har därvid
uttalat, att vissa olägenheter som vore förenade med de föreslagna bestämmelserna
lättast syntes kunna undvikas genom att i 21, 22, 48 och 116 §§
markens värde icke hänfördes till tidpunkten för vederbörande plans antagande
eller fastställande utan i stället där intoges föreskrift att vid bedömandet
av markens värde hänsyn ej finge tagas till värdeökning som upp -

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

kommit i följd av planläggningen samt att 83 § underginge jämkning av motsvarande
innebörd.

Enligt lagrådets förslag skulle varje värdeökning som ej föranledes av planläggningen
komma ägaren till godo. Detta synes mig icke kunna godtagas.
Ett sådant resultat skulle ej heller överensstämma med vad lagrådet jämväl
yttrat om det riktiga i att markägaren icke finge åtnjuta en fördel som helt
föranletts av vederbörande kommun eller samhälle. Har värdeökningen t. ex.
föranletts av att bättre kommunikationer anordnats genom det allmännas
försorg, synes detta ej böra medlöra att kommunens eller samhällets lösnings-
och ersättningsskyldighet ökas. Jag vill icke bestrida att vad lagrådet
i sin kritik av förslaget anfört om förändringar i jordbruksvärdet kan ha
sitt teoretiska berättigande. Med hänsyn till att även glesbebyggelsevärde regelmässigt
lär komma i betraktande torde dock förändringarna i jordbruksvärdet
sakna praktisk betydelse i detta sammanhang. Jag anser mig sålunda
böra vidhålla den princip för bestämmande av lösnings- och ersättningsskyldighet
som kommit till uttryck i det remitterade förslaget. Med hänsyn
till vad lagrådet anfört mot att vid stadsplan antagandet men vid generalplan
och byggnadsplan fastställandet tagits till utgångspunkt för bedömandet
av fråga om lösnings- och ersättningsskyldighet torde emellertid bestämmelserna
härom böra jämkas något. I envar av 21, 22, 48 och 116 §§ byggnadslagen
torde därvid böra föreskrivas, att prövningen av fråga, om ägare på
grund av inskränkning i förfoganderätten över mark till följd av planläggning
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens värde, skall ske med hänsyn till markens »tidigare värde».
Härigenom torde med tillräcklig tydlighet angivas, att bedömningen skall
ske med utgångspunkt från markens värde före planläggningen. En förhöjning
i värdet som t. ex. efter det stadsplan antagits men innan den fastställts
inträtt på grund av planläggningen bör ej komma i betraktande. Bestämmelserna
i 83 § byggnadslagen och 33 a § lagen om allmänna vägar
torde böra jämkas på liknande sätt.

Beträffande de i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna om
stadsplaneläggning utan municipalbildning har en av lagrådets ledamöter anfört,
att möjligheten till en rättvis fördelning av kostnaderna för stadsplans
genomförande oftast komme att bli sämre beaktad vid en stadsplaneläggning
utan municipalbildning, samt därför framhållit angelägenheten av att utredning
snarast igångsattes rörande möjligheten av en finansiering i ökad
utsträckning genom speciella bidrag och avgifter. I anledning härav vill jag
framhålla, att möjligheten att vid sidan av bestämmelserna i byggnadslagen
och vattenlagen uttaga bidrag av fastighetsägarna till bestridande av kommuns
kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov torde komma alt utredas
av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga.

Stadgandet i 5 § andra stycket byggnadslagen om att för marks användning
till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt nämnda lag
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamalet, har av lagrådet lörordats
skola jämkas till utmärkande av att bestämmelsen ej gäller bebyg -

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

gelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed
jämförligt behov. Stadgandet synes dock med hänsyn till dess principiella
innebörd böra avse all bebyggelse. Detta torde emellertid icke behöva medföra
onödiga svårigheter för sådan jordbruksbebyggelse, som undantagsvis
står på gränsen till tätbebyggelse eller som eljest ej behöver regleras. Erforderliga
undantagsbestämmelser för jordbruksbebyggelsen ha upptagits i ett
inom departementet utarbetat förslag till ny byggnadsstadga.

Enligt 20 § stadsplanelagen må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas inom område som ingår i stadsplan
eller stomplan, såvida åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att
kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. 117 och
40 §§ i det remitterade förslaget har med avseende å område, som ingår i
fastställd generalplan eller stadsplan, upptagits ett likartat förbud mot dylika
åtgärder med den skillnaden att ordet »uppenbarligen» strukits. Lagrådet har
hemställt, att paragraferna måtte avfattas i överensstämmelse med gällande
lag. Väl kan det för markägaren i vissa fall vara tveksamt, huruvida åtgärd
som avses med förbudet är lovlig eller ej. För straffpåföljd vid överträdelse
av förbudet förutsättes emellertid även enligt det remitterade förslaget
i subjektivt hänseende att ägaren känt till de omständigheter som göra åtgärden
ägnad att väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.
Skillnaden mellan den i remissprotokollet föreslagna och den av lagrådet
förordade lydelsen av förevarande paragrafer är vid sådant förhållande
icke av någon större betydelse. Det synes mig emellertid icke tillräckligt motiverat,
att för straffpåföljd vid överträdelse av förbudet fordra bevisning
om att ägaren insett att åtgärden »uppenbarligen» är av nyssnämnda beskaffenhet.
Den i remissprotokollet förordade lydelsen av nu berörda paragrafer
torde därför böra bibehållas.

Tre av lagrådets ledamöter ha framhållit, att —- utöver de i 32 § i förslaget
angivna undantagen från markägares skyldighet att bekosta av honom
själv påkallad ändring i tomtindelning — fall kunde förekomma, då dylik
skyldighet skäligen ej borde föreligga. Som lagen icke bör utesluta möjligheten
för markägaren att på stadens bekostnad få till stånd tomtindelningsändring,
även om denna icke omedelbart föranletts av någon av staden
vidtagen åtgärd, synes paragrafen böra jämkas på sätt nämnda ledamöter
förordat. En av lagrådets ledamöter har ansett kostnaden för en av markägare
påkallad tomtindelningsändring böra fördelas mellan tomtägare som
ha nytta av förrättningen, införandet av en dylik ganska svårtillämpad regel
om fördelning av kostnaden torde emellertid, då kostnaden för tomtindelningsändring
i regel är mycket liten, icke vara tillräckligt motiverat.

Vad lagrådet anfört vid 50 §, vid underrubriken före 56 § samt vid 56 och
57 §§ torde böra iakttagas.

Om i gata ingår allmän väg eller sådan vägmark, som stad enligt 23 §
stadsplanelagen nyttjar, skall med visst undantag enligt 45 § samma lag vid
bestämmandet av tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark vägen ej
inräknas i gatubredden. I stadsplaneutredningens förslag, med vilket 57 §
första stycket i det remitterade förslaget överensstämmer, har i nämnda fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

405

tomtägarens ersättningsskyldighet begränsats till värdet av marken utmed
tomten intill en bredd, motsvarande hälften av skillnaden mellan gatans hela
bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst fem åttondelar av
hushöjden. Två av lagrådets ledamöter ha framhållit att någon anmärkning
mot den nuvarande bestämmelsen i förevarande hänseende ej framkommit
och att förslaget utan att medföra några praktiska fördelar i vissa fall
kunde beröva städerna den rätt till gatumark som syntes böra tillkomma
dem. Dessa ledamöter ha vidare påpekat att ändringen medförde, att olika
principer för vägmärkens tillgodoräknande för staden skulle tillämpas beträffande
gatumarken framför tomt och beträffande gatukorsen. Dessa ledamöters
hemställan om en återgång till gällande lag på denna punkt torde böra
beaktas.

Vad lagrådet erinrat under 58, 62, 64 och 65 §§ torde böra iakttagas. Vid
den omredigering av bestämmelserna i 65 § i förslaget, som blir en följd härav,
torde böra uttryckligen angivas att stad, innan tomtindelning inom visst
byggnadskvarter skett, må kunna påfordra bestämmande av den ersättningsskyldighet,
som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första stycket första punkten
kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret. I anslutning härtill
bör, i enlighet med vad som är avsett med förslaget och i överensstämmelse
med vad två av lagrådets ledamöter förordat, stadgas att ersättningsbeloppet
skall, sedan tomtindelning skett, fördelas mellan tomtägama jämlikt
56—59 §§ eller 62 § första stycket första punkten, varefter det på angivet
sätt erhållna beloppet eventuellt bör jämkas i enlighet med 60 eller 61 §. Vidare
torde, såsom nyssnämnda ledamöter tillika förordat, särskild föreskrift
böra meddelas om att vad eljest sägs om tomt och tomtägare vid nu ifrågavarande
ersättnings bestämmande skall gälla om kvartersmark och ägare av
sådan mark. Till vinnande av förenkling i hänvisningarna till 62 § bör andra
punkten i denna paragrafs första stycke lämpligen utbrytas till ett särskilt
stycke.

Vad lagrådet påpekat vid 67—69 §§ torde böra beaktas.

Mot det av lagrådet föreslagna förtydligandet av 70 § första stycket första
punkten har jag icke något att erinra. Stadgandet i andra punkten av sistnämnda
paragraf har lagrådet ansett böra begränsas att gälla blott områden
som stadsplanelagts före nya lagens ikraftträdande samt överflyttas till
övergångsbestämmelserna och intagas i en ny paragraf efter 164 §. Syftet
med stadgandet har varit att det skulle kunna komma till användning med
avseende å sådana före den nya lagens ikraftträdande stadsplanelagda områden,
där exploatering ännu icke kommit till stånd. Då avsikten är alt
framdeles fastställa stadsplaner endast för mera begränsade områden, som
under en snar framtid kunna förväntas bli exploaterade, torde beträffande
områden, för vilka stadsplan fastställes efter den nya lagens ikraftträdande,
något behov att meddela förordnande enligt 70 § icke komma att föreligga
annat än i samband med plans fastställande. Med hänsyn härtill vill jag
icke motsätta mig lagrådets hemställan beträffande stadgandet i 70 § första
stycket andra punkten.

Lagrådet har vidare uttalat den uppfattningen att stadgandet i 70 § tredje

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

stycket om jämkning av förordnande enligt paragrafens första stycke borde
utgå. Till stöd härför bär bland annat anförts, att lagen innehölle andra bestämmelser
genom vilka syftet med stadgandet torde kunna i allt väsentligt
tillgodoses, och att ett återställande av de ursprungliga förhållandena genom
det nya beslutet i regel ej vore möjligt beträffande den mark som återfördes
till markägaren, bland annat enär tidigare inteckningshavare icke återfinge
sin säkerhet i denna. Smärre ändringar i stadsplan torde emellertid lätt
kunna påkalla jämkning i de genom förordnandet uppkomna äganderättsförhållandena.
En sådan jämkning synes enklast kunna genomföras genom
en ändring av själva förordnandet. Den omständigheten att inteckningshavarna
icke utan sammanläggning kunna återfå sin säkerhet i den mark,
som återställes, torde ej behöva medföra någon olägenhet. Jag anser därför
att i samband med fastställelse av ändring av stadsplan möjlighet att jämka
det tidigare förordnandet bör finnas. Lagrådet har uttalat, att förutsättning
för en sådan jämkning i allt fall borde vara att den mark som berördes därav
alltjämt vore i den ursprunglige ägarens hand. Det är väl uppenbart, att
en jämkning i regel icke kan ske, om vad som efter förordnandet återstår av
det ursprungliga markinnehavet uppdelats på smärre tomter som försålts till
olika ägare. Har däremot en dylik uppdelning och försäljning ej ägt rum,
lärer den omständigheten att markinnehavet övergått till ny ägare icke hehöva
utgöra något hinder för en jämkning av förordnandet. Förutsättning
härför bör dock, såsom lagrådet jämväl framhållit, vara att jämkningen kan
ske utan förfång för ägaren. Stadgandet torde i enlighet med det anförda
böra få det innehållet att Konungen äger vid fastställande av ändring av
stadsplan på ansökan av staden, om synnerliga skäl äro därtill, förordna
att mark som avståtts enligt första stycket skall utbytas mot annan mark,
såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

Lagrådets erinringar vid 71 och 82 §§ torde böra iakttagas. Såsom lagrådet
funnit bör den i 83 § stadgade lösningsskyldigheten för ägaren av där avsedd
anläggning begränsas till sådana fall, där icke skyldighet jämlikt 21 eller
48 § föreligger för staden att lösa marken.

En av lagrådets ledamöter har vid 86 och 122 §§ hemställt, att uttrycket
»fornminnen eller andra minnesmärken» måtte utbytas mot orden »eller
andra minnesmärken än fasta fornlämningar». Som bestämmelserna i fomminneslagen
icke bereda skydd mot olämplig bebyggelse i närheten av fast
fornlämning på samma sätt som de i förslaget upptagna föreskrifterna, anser
jag mig icke kunna biträda nyssnämnda hemställan.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag vid behandlingen av 87 §, att i
byggnadsstadgan borde till förekommande av olämplig tätbebyggelse upptagas
föreskrift om att byggnadslov icke finge beviljas byggnadsföretag inom
område, för vilket detaljplan ej funnes, om företaget vore att hänföra till
tätbebyggelse. Som nybyggnad inom städer och stadsliknande samhällen ej
finge företagas utan byggnadslov, skulle man härigenom få goda möjligheter
att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse. Jag förordade därför upptagande i
87 § byggnadslagen av en bestämmelse, som gåve Kungl. Maj:t befogenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

407

att utfärda en sådan generell föreskrift som nyss nämnts. Kungl. Maj :t borde
därjämte äga befogenhet att, om så erfordrades med avseende å visst område,
meddela de särskilda bestämmelser, som kunde vara ägnade att ytterligare
säkerställa att olämplig tätbebyggelse förhindrades. Lagrådet bär mot bestämmelsen
i 87 § erinrat, att en för enskilda rättsägare så ingripande befogenhet
som den att Kungl. Maj :t skulle äga föreskriva att å mark, som ej inginge
i stadsplan eller byggnadsplan, nybyggnad som innefattade tätbebyggelse
icke finge företagas, ändå att den vid mera översiktlig planläggning
funnits lämpad för sådan bebyggelse, borde erhålla formen av en härå riktad
uttrycklig bestämmelse i stället för det föreslagna, helt allmänt hållna stadgandet
i 87 §, vilket för övrigt knappast genom sin avfattning gåve någon tydlig
anvisning om att det här också kunde gälla att skärpa de i 5 § angivna förutsättningarna
för tätbebyggelse. Lagrådet hemställde därför, att stadgandet
måtte givas det innehåll att Konungen, ändå att mark enligt generalplan eller
regionplan avsetts för tätbebyggelse, ägde föreskriva, att förrän stadsplan
eller byggnadsplan lagts över marken det icke finge annat än för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov å densamma företagas
nybyggnad, vilken skulle innefatta sådan bebyggelse. Om ett sådant
stadgande upptoges i lagen, erfordrades enligt lagrådets mening icke bestämmelserna
i 88 §. Då Kungl. Maj:t icke utan uttrycklig föreskrift kunde anses
ha befogenhet att dispensera från den i lagen uppställda allmänna principen
om vad som förutsattes för att mark skulle få användas till tätbebyggelse,
hemställde lagrådet om införande av en ny paragraf, innehållande att utan
hinder av att förhållande ej förelåge som enligt byggnadslagen förutsattes
för att mark skulle få användas till tätbebyggelse ägde Kungl. Maj:t och,
enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, myndighet som Kungl. Maj:t
bestämde för särskilt fall medgiva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattade
sådan bebyggelse.

Lagrådet har utgått från att stadgandet i 5 § andra stycket utgör tillräckligt
skydd mot uppkomsten av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i
stadsplan eller byggnadsplan och som ej heller vid mera översiktlig planläggning
förklarats lämpat för sådan bebyggelse. Det stadgande som lagrådet
förordat skola upptagas såsom 87 § avser därför endast område, som i generalplan
eller regionplan förklarats lämpat för tätbebyggelse men för vilket
detaljplan ännu ej fastställts. Då emellertid stadgandet i 5 § kan befaras i
tillämpningen icke utgöra tillräckligt skydd mot uppkomsten av olämplig
tätbebyggelse, och då det kan anses tveksamt, om bestämmelsen i 8 §, såsom
lagrådet föutsatt, ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela erforderliga
kompleterande föreskrifter till förekommande av dylik bebyggelse, synes
uttrycklig föreskrift om sådan befogenhet böra upptagas i lagen. Det i 87 §
i det remitterade förslaget upptagna stadgandet torde dock i anledning av
vad lagrådet anfört böra förtydligas (ill utmärkande av alt befogenheten för
Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter i förevarande hänseende avser jämväl
område, som vid mera översiktlig planläggning funnits lämpat för tätbebyggelse
men för vilket detaljplan ännu icke fastställts. Detta synes bäst kunna

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ske genom att stadgandet får det innehåll att Kungl. Maj :t till förekommande
av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
äger meddela de föreskrifter som för ändamålet må finnas erforderliga.
Jag framhöll vid remissen, att det kunde göras gällande, att något särskilt
förordnande enligt 88 § om undantagande av mark från tätbebyggelse
ej erfordrades, eftersom tillstånd till byggnadsföretag, som vore att hänföra
till tätbebyggelse, ej skulle få lämnas utan att (detalj-)planläggning skett och
att tätbebyggelse sålunda skulle utan meddelande av särskilt förbud kunna
hindras genom att sådan planläggning förvägrades. Jag ansåg dock av vissa
angivna skäl möjlighet böra finnas att förordna om temporärt förbud mot
tätbebyggelse. Med hänsyn till vad lagrådet anfört vill jag dock icke motsätta
mig att stadgandet i 88 § får utgå. Såsom lagrådet funnit torde några
bestämmelser om befogenhet för Kungl. Maj:t att dispensera från föreskrift
som meddelats enligt 87 § ej erfordras. Med hänsyn härtill torde även stadgandet
i 89 § andra stycket kunna utgå. En bestämmelse, motsvarande 89 §
första stycket, synes lämpligen böra upptagas i 87 §. Mot den av lagrådet
föreslagna bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Maj:t att meddela dispens
från stadgandet i 5 § andra stycket har jag icke något att erinra.

Vad lagrådet anfört vid 90—95, 101, 105 och 106 §§ torde böra iakttagas.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 107 § vill jag framhålla, att byggnadsplan
i regel alltid bör upprättas, om tätbebyggelse inom en ort uppkommit
eller kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid. Det är
dock givet, att sådan plan icke nödvändigt behöver upprättas, om tätbebyggelsen
är av mycket ringa omfattning och icke kan förväntas komma att
ökas. I dylika fall kan en reglering av bebyggelsen genom planläggning vara
tämligen överflödig. Stadgandet i 107 § första stycket torde därför böra
jämkas i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet förordat.

Vad lagrådet erinrat vid 108 § torde böra beaktas.

Såsom lagrådet funnit torde stadgandet i 111 § första stycket sista punkten
om fördelning i visst fall av kostnad för upprättande av byggnadsplan böra
förtydligas. I överensstämmelse med vad lagrådet ansett torde stadgandet
böra innehålla, att om särskilda omständigheter föranleda att den kostnad
som vid tillämpning av styckets första och andra punkter belöper å viss
markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av planen,
beloppet skall jämkas samt kommunens och övriga markägares bidrag bestämmas
med hänsyn härtill.

Enligt bestämmelserna i andra stycket av nyssnämnda paragraf skola föreskrifterna
i dennas första stycke äga motsvarande tillämpning beträffande
ändring av byggnadsplan; dock att, om ändring vidtages på grund av omständighet
som inträffat efter planens fastställande kostnaden skall bestridas
av den som föranlett behovet av ändringen. Lagrådet har uttalat, att den
angivna undantagsregeln innebure att på ett speciellt område infördes en
regel som till sin principiella grund icke hade någon motsvarighet inom lagstiftningen
i övrigt samt hemställt att regeln ersattes av en bestämmelse om
att bidragsskyldighet ej finge åläggas annan markägare än den som påkallat

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

409

ändringen. Det kan emellertid icke vara skäligt, att den som påkallat ändringen
alltid skall betungas med hela kostnaden, i den mån densamma icke
skall gäldas av stat eller kommun. Ändring som begäres av en markägare
är ofta till lika stor fördel för andra markägare. Det synes riktigare, att
kostnaden, till den del den ej bör falla å stat eller kommun, bestrides av den
eller de markägare som ha nytta av ändringen, oavsett vem som föranlett
eller påkallat ändringen. Undantagsregeln i andra stycket synes därför böra
utgå. Föreskrifterna i första stycket skola följaktligen utan inskränkning
gälla även ändring av byggnadsplan.

Vad lagrådet yttrat vid 113 § synes böra beaktas. Den ändring som lagrådet
förordat vid 115 § synes ändamålsenlig.

En av lagrådets ledamöter har hemställt, att förordnande som avses i 122 §
skall ankomma på Kungl. Maj:t i stället för på länsstyrelsen. Tillräckliga
skäl att i denna del frångå förslaget synas mig dock icke föreligga.

De ändringar av 123—130 §§, om vilka lagrådet hemställt, torde böra vidtagas.
De erinringar mot bestämmelserna i 135 §, som anförts av en av lagrådets
ledamöter, har jag däremot icke ansett mig kunna biträda.

Den förut omnämnda bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Maj:t att
meddela dispens från stadgandet i 5 § andra stycket torde, såsom lagrådet
förordat, böra upptagas i en ny paragraf efter 135 §. I anledning härav torde
136 § i det remitterade förslaget böra betecknas som 137 § samt 137 §
i nyssnämnda förslag böra ingå såsom ett första stycke i 138 §.

Lydelsen av 141 § andra stycket torde böra jämkas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad lagrådet förordat.

Vad lagrådet yttrat vid 142—144, 146, 149, 150 samt 165—169 §§ torde
böra iakttagas. Likaså synes vad lagrådet uttalat beträffande förslagets uppställning
i allmänhet böra beaktas.

Såsom lagrådet funnit torde ordet »stadsplanelagen» i 50 § lagen om allmänna
vägar böra utbytas mot ordet »byggnadslagen». Den av lagrådet föreslagna
ändringen av 66 § lagen om allmänna vägar torde böra vidtagas.
Därvid synes dock lämpligt, att stadgandet i 65 § andra stycket samma lag
överflyttas till och inarbetas i 66 §. Nu angivna ändringar föranleda även
ändring i ingressen till lagen angående ändring i lagen om allmänna vägar.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen
om enskilda vägar torde böra beaktas.

Jämväl vissa andra redaktionella jämkningar av lagförslagen torde böra
vidtagas.

I enlighet med vad sålunda anförts ha förenämnda lagförslag överarbetats
inom justitiedepartementet.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) byggnadslag;

2) lag angående undring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

410 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 19M (nr
536); ävensom i statsrådsprotokollet för den 8 november 1946 omförmält
förslag till

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2A9) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131. 411

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition ......................................................... 1

Författningsförslag:

Byggnadslag....................................................... 2

Lag angående ändring i lagen om allmänna vägar....................... 32

Lag angående ändring i lagen om enskilda vägar........................ 35

Lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen........................ 37

Lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.................................... 38

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsäremlen för den 8
november 1946..................................................... 39

Inledning............................................................. 40

Allmänna synpunkter på ny byggnadslagstiftning............................ 44

Stadsplaneutredningen............................................... 44

Kommunindelningskommittén........................................ 50

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag.......................... 53

Departementschefen................................................. 72

Regionplan............................................................ 84

Stadsplaneutredningen............................................... 84

Yttrandena........................................................ 89

Departementschefen................................................. 96

Generalplan........................................................... 100

Stadsplaneutredningen............................................... 100

Yttrandena........................................................ 103

Departementschefen................................................. 109

Stadsplan............................................................. 112

Stadsplaneutredningen............................................... 112

Yttrandena........................................................ 113

Departementschefen................................................. 114

Byggnadsplan.......................................................... 115

Stadsplaneutredningen............................................... 115

Yttrandena........................................................ 125

Departementschefen................................................. 138

Utomplansbestämmelser.................................................. 146

Stadsplaneutredningen............................................... 146

Yttrandena........................................................ 147

Departementschefen................................................. 148

Vissa åtgärder till förekommande av olämplig bebyggelse...................... 149

Stadsplaneutredningen............................................... 149

Yttrandena........................................................ 152

Departementschefen................................................. 155

412

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Sid.

Förslaget till byggnadslag............................................... 160

Inledande bestämmelser.................................................. 160

Bestämmelser för stad................................................... 164

Om generalplan..................................................... 164

Om stadsplan...................................................... ISO

Om stadsplans upprättande och antagande................................ 180

Om tomtindelning...................................................... 188

Om förbud mot nybyggnad m. m......................................... 199

Om avstående av mark................................................. 208

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats........................... 222

Om bidrag till gatukostnad.............................................. 225

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande i vissa fall . . 245

Om underhåll av gata m. m.............................................. 251

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande...................... 252

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan............................ 252

Om utomplansbestämmelser.......................................... 253

Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten......... 253

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen............ 262

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen............................. 265

Bestämmelser för landet.................................................. 266

Om generalplan på landet............................................ 266

Om stadsplan på landet.............................................. 273

Om byggnadsplan................................................... 274

Om utomplansbestämmelser på landet................................. 283

Om förbud mot bebyggelse på landet till hinder för försvaret eller luftfarten 284
Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen på landet ... 285

Gemensamma bestämmelser för stad och landet............................... 286

Om regionplan ..................................................... 286

Om bestämmande och erläggande av lösen............................. 290

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m................... 291

Allmänna bestämmelser ............................................. 295

Övergångsbestämmelser.................................................. 299

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna vägar ............. 304

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar .............. 316

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen och förslaget
till lag angående ändrad lydelse av § 8 lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar ................................... 318

Bilaga: De till lagrådet remitterade författningsförslagen......... 320

Lagrådets yttrande.................................................. 365

Utdrag av protokollet för iustitiedepartementsärenden för den 28
februari 1947 ..................................................... 401

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

463088