Kungl. Maj:ts proposition angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Proposition 1972:111

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1972                      Prop. 1972:111

Nr 111

Kungl. Maj:ts proposition angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten; given Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Kungl. Maj;t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikes- och civilärenden för den 29 september 1972 och för denna dag,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen statsministern hemställt,

dels bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad statsministern förordat.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

CARL GUSTAF

OLOF PALME

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet och riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet grundas på länsprogram 1970, som länsstyrelserna har upprättat i samverkan med kommunerna och som lades fram i slutlig form vid årsskiftet 1971-1972. Insatserna för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken som ställdes upp av 1964 och 1970 års riksdagar måste fortsätta för att de regionala obalansproblemen skall få godtagbara lösningar. Propositionens utgångspunkt är därför att arbetet på att tillförsäkra människorna i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsbetingelser måste fullföljas med all kraft.

I propositionen preciseras de regionalpolitiska målen mer än som skett tidigare. Sammanfattningsvis uttalas att våra successivt ökade resurser målmedvetet skall utnyttjas för att i länen bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de i möjlig mån kan ge människorna samtidig tillgäng till yrkesarbete, god service och en positiv yttre miljö. Till ledning för planeringen i länen och för fördelningen av de samhälleliga resurserna mellan dessa föreslås ramar i form av befolkningstal för tiden t. o. m. år 1980. Planeringstalen anger det intervall inom vilket utvecklingen förutsätts ligga. 1 länen inom det allmänna stödområdet, vilka nu har uttalade regionala obalansproblem,

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111

Prop. 1972:111                                                                        2

bör planeringen grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. Utanför stödområdet bör planeringen inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande åtgärder. I fråga om storstadsområdena förutsätts någon dämpning av tillväxttakten.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag som lagts fram i länsprogrammen förordas i propositionen en plan för utveckling av den regionala strukturen. I denna beskrivs vilka funktioner olika orts- och regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang. Följande ortstyper anges: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Vid sidan av de tre storstadsområdena redovisas 22 primära centra och ett sjuttiotal regionala centra. Övriga huvudorter i kommunerna enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Regionalpolitiken arbetar med ett brett register av åtgärder. Åtgärderna berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Regionalpolitiken arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att påverka den regionala utvecklingen - lokaliseringsstöd - utan i lika hög grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala utveckling. En rad konkreta åtgärder inom olika samhällssektorer förutskickas i propositionen för att förverkliga den förordade regionala strukturen. Åtgärderna berör bl. a. reformerad skatteutjämning, utlokali-sering av statlig verksamhet, industripolitiska åtgärder, åtgärder på trafikområdet, förbättrat regionalpolitiskt stöd och särskilda åtgärder i glesbygderna. I fråga om vissa regionala centra och kommuncentra, främst inom inre stödområdet, förutsätts särskilda åtgärder efter hand bli nödvändiga för att människorna där skall få tillgång till en tillfredsställande service.

Övervägandena om hushållningen med mark och vatten innefattar vissa allmänna riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då anspråken på naturresurser från olika verksamhetsområdens sida står i konflikt med varandra. De verksamheter som behandlas är främst de areella näringarna, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård, kulturminnesvärd och sådan industri som har särskilda behov av naturresurser eller förorsakar betydande miljöstörningar. Vidare anges riktlinjer anknutna till geografiska områden, främst kusterna, fjällen och älvdalarna. Genom dessa riktlinjer avgränsas för det första områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värde i riksperspektiv bedöms vara sådant att större miljöstörningar, t. ex. genom lokalisering av miljöstörande industri, inte bör få komma till stånd. Dessa riktlinjer bör bli långsiktigt bestämmande för naturresurshushållningen och inte frångås utan att synnerliga skäl föreligger. För det andra anges vissa riktlinjer för lokalisering av den behandlade industrin. Dessa riktlinjer måste kunna revideras bl. a. med hänsyn tUl den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna skall detaljeras och preciseras i ett fortsatt planeringsarbete inom län och kommuner. Väsentliga avsteg från riktlinjerna bör mte kunna göras utan riksdagens hörande. 1 propositionen anges huvud-

Prop. 1972:111                                                                        3

dragen i organisationen av det fortsatta arbetet med att dels fullfölja planeringsriktlinjerna, dels vidareutveckla den fysiska riksplaneringen inom ramen för en mera integrerad samhällsplanering. Ett fortlöpande samarbete mellan stat och kommun förutsätts.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka markspekulation och opäkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a. generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av planeringen men inte, som f. n. är fallet, for bortfall av förväntningsvärden.

J* Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111

Prop. 1972:111

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenfen på Stockholms slott den 29 september 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLM-QVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Statsministern anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Svenskt näringsliv har under efterkrigstiden genomgått en snabb omvandling. Stora delar av befolkningen har förlorat sin tidigare anknytning till jord- och skogsbruket och gått över till andra näringar. Företagare och löntagare har gemensamt byggt upp en effektiv industri. Ny teknik och nya vetenskapliga rön har möjliggjort en betydande produktionsökning. Utbyggnaden av kraftförsörjning och kommunikationer har också spelat stor roll för den industriella utvecklingen.

Industrins produkter har med framgång kunnat säljas på världsmarknaden. Folkhushållets gemensamma resurser har ökat kraftigt. Därmed har förutsättningar skapats för en välståndsökning som kommit folkflertalet tillgodo. Inkomsterna har höjts och arbetstiden förkortats. Den offentliga sektorn har byggts ut kraftigt. Med hjälp av de gemensamma resurserna har vi kunnat åstadkomma ökad social trygghet, bättre utbildningsmöjligheter och bättre bostadsstandard för alla grupper i samhället. För den enskilde har utvecklingen betytt både ökad trygghet och vidgad frihet.

Men den industriella expansionen har inte bara lagt grunden till välstånd. Den har också ställt människorna inför stora problem. Inom arbetslivet har rationaliseringar och effektivitetssträvanden drivit upp tempot och ökat påfrestningarna på löntagarna. Näringsliv och befolkning har i växande omfattning koncentrerats till vissa tätorter och vissa begränsade delar av landet. Folkomflyttningen har gått från norr till söder, från inland till kuster och från landsbygd till större tätorter. De problem som dessa förändringar har skapat har att göra med sysselsättningen och fördelningen av välfärden mellan olika grupper av befolkningen och olika delar av landet men också med miljön på arbetsplatserna, i bostadsområdena och i naturen.

I de bygder och orter som drabbats av folkminskning är arbetstillfällena färre och inkomsterna i regel lägre än i de delar av landet som gynnats av expansionen. En stor del av dem som i dag saknar arbete gör detta därför att det inte finns sysselsättningsmöjligheter på hemorten eller i närheten av hemorten. På åtskilliga håll har industrin inte kunnat ge arbete åt dem som brutit upp från jord- och skogsbruksnäringarna. 1 många industriorter är arbetsmarknaden så ensidig att den enskilde inte

Prop. 1972:111                                                                        5

har några valmöjligheter. Härtill kommer de risker för sysselsättningen som kan uppstå genom att vissa branscher är starkt koncentrerade till vissa regioner i landet — textilindustrin till Sjuhäradsbygden, glasindustrin till sydöstra Småland, järnbruken till Bergslagen osv. Svårigheter som drabbar en sådan bransch slår hårt mot befolkningen i den landsända där företagen i branschen har sin huvudsakliga produktion. Inte heller storstäderna saknar sysselsättningsproblem. Arbetsmarknaden i storstadsregionerna har fått vissa balansproblem på grund av rationahseringar och vikande sysselsättning inom industrisektorn. Det gäller framför allt Storstockholm där arbetsmarknaden länge dominerats av privat och offentlig service och industrisektorn krymper snabbt.

Bristfälliga arbetsmiljöer och uppskruvade prestationskrav gör att många slås ut ur arbetslivet. Framför allt äldre och handikappade löper risk att bli ställda vid sidan av välfärden. I de större tätorterna är trängseln och köerna ofta besvärande. Många människor känner främlingskap i snabbt framväxande nya bostadsområden.

Industrialiseringsprocessen har också medfört att vi kommit att tära hårt på värdefulla naturresurser. Luft- och vattenföroreningarna har under senare år blivit ett allvarligt problem. Konkurrensen om den mest välbelägna marken har blivit allt hårdare — inte minst vid våra kuster. Den tyngre industrin söker sig till områden där det finns tillgång till djuphamn, kylvatten m. m. Det är ofta samma områden som är särskilt värdefulla för friluftslivet och som också är mycket efterfrågade för fritidsbebyggelse.

De problem som följt i industrialismens spär har gjort sig gällande i större eller mindre omfattning i alla utvecklade länder. Många industriländer upplever nu vikande industrisysselsättning. Inget land har kunnat förhindra att stora grupper av befolkningen står utanför arbetslivet. Knappast något land har gått fritt från regionala balansproblem med bristfälliga miljöer i storstäderna och uttalade sysselsättningssvårigheter i industrifattiga områden. Hotet mot miljön väcker oro i hela världen. Detta kom till klart uttryck vid 1972 års FN-konferens i Stockholm om den mänskliga miljön. Vid en jämförelse med de stora industriländerna ter sig de sociala problemen och miljöproblemen i vårt land trots allt ganska begränsade.

Problem av det slag som vi och åtskilliga andra industriländer brottas med har ett påtagligt samband med marknadskrafterna. Den koncentration av näringslivet som ligger i botten på problemen är ett samlat resultat av en mångfald beslut som fattats i företagen och grundats på bedömningar av utsikterna till avkastning på investerat kapital. Marknadsekonomins förtjänster ligger i dess effektivitet och dess förmåga att stimulera till teknisk förnyelse och till snabb anpassning efter förändringar i efterfrågan. Men marknadsekonomin har inget socialt innehåll. Det företagsekonomiska lönsamhetstänkande som den bygger på utgör inte något värn för människor och miljö. Därtill fordras politiska beslut.

Det    är    lätt    att    måla    den    industriella    utvecklingens    sociala

Prop. 1972:111                                                                        6

skadeverkningar i dystra färger. Men som helhetsbild blir en sådan skildring inte rättvisande. Man får inte glömma att industrialiseringen har öppnat möjligheter till en förbättring av ekonomisk standard och social välfärd som tidigare generationer inte kunde drömma om. Fortsatt produktivitetsökning inom industrin är också både nödvändig och önskvärd. Nödvändig, därför att vi för att bevara den välfärd vi uppnått är helt beroende av att våra företag kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Önskvärd, bl. a. därför att det inte finns någon annan väg att skaffa resurser till förbättringar och reformer inom olika samhällsområden. Industrialismen rymmer fortfarande stora möjligheter.

Strukturförändringarna inom näringslivet kommer att fortsätta. Därmed förstärks visserligen de sociala riskerna. Men slutsatsen kan inte bli att vi i framtiden bör avstå från industriell expansion. Stagnation är i verkligheten liktydig med tillbakagång. Svaret på påpekanden om de sociala riskerna måste i stället bli att vad som behövs är att den tekniska och ekonomiska utvecklingen underordnas människornas behov och önskemål. Därvid står sysselsättningen i förgrunden. Arbete åt alla är ett rättvisekrav. Men det är också ett krav som har att göra med önskemål att utnyttja resurserna i samhället på ett rationellt sätt. Det kan förverkligas endast genom en politik som ger samhället och löntagarna möjligheter att i högre grad än hittills påverka besluten i näringslivet och styra den ekonomiska utvecklingen i stort.

Det är sedan åtskilliga decennier en huvuduppgift för samhällets organ att tränga tillbaka arbetslösheten och öppna arbetsmarknaden för nya grupper. 1930-talets krispohtik var det första försöket i stor skala att korrigera marknadskrafterna och övervinna lågkonjunkturens verkningar genom sysselsättningsskapande och produktionsfrämjande åtgärder. Under efterkrigstiden har arbetsmarknadspolitiken utvecklats till en slagkraftigt organiserad verksamhet med många medel till sitt förfogande för att hjälpa dem som drabbas av arbetslöshet till ny sysselsättning. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har under 1960-talet och början av 1970-talet successivt kompletterats med en aktiv närings- och regionalpohtik. Den offentliga sektorn har vuxit snabbt. Som en följd av allt detta har den totala sysselsättningen ökat. Enbart under de senaste tio åren rör det sig om en ökning med ca 5 % — vilket betyder omkring 200 000 människor fler i arbete.

Arbetet på att bygga upp den nutida regionalpolitiken började är 1959 med en utredning om lokaliseringsstöd. lde'n mötte då hårt motstånd inom näringslivet och betydande grupper i riksdagen. Men i mitten av 1960-talet kunde stödverksamheten inledas. Därefter har den lokalise-ringspohtiska verksamheten snabbt utvidgats och vuxit ut till en regionalpolitik som omfattar både den privata och den offentliga sektorn. Inom de ca 900 företag som hittills fått lokaliseringsstöd hade före utgången av år 1971 skapats inemot 14 000 nya arbetstillfällen. Insatserna har främst koncentrerats till de norra delarna av landet men punktinsatser har gjorts också i södra och mellersta Sverige. Inom stödområdet  har  dessutom  under  åren   1965-71   ca   130  företag  av

Prop. 1972.111                                                                       7

regionalpolitiska skäl fått tillstånd att ta i anspråk investeringsfondsmedel på sammanlagt drygt 600 milj. kr. för investeringar. Den beräknade sysselsättningseffekten av detta uppgår till ca 4 000 arbetstillfällen. Sluthgen får man i detta sammanhang inte glömma de samhällsägda industrierna. Statsföretag AB sysselsatte år 1970 ca 13 000 personer inom stödområdet.

Den offentliga sektorns betydelse i regionalpolitiska sammanhang kan exemplifieras med utvecklingen inom utbildningsväsendet. Utbyggnaden under senare år av gymnasieskolan och den högre utbildningen och forskningen har präglats av en medveten decentraliseringssträvan. Det har betytt ett stort antal nya arbeten i de områden dit utbildningsanstalterna lokaliserats och samtidigt ökat dessa områdens möjligheter att dra till sig annan verksamhet. Men det har framför allt betytt att utbildningsmöjligheterna blivit jämnare fördelade över landet än tidigare och att den regionala fördelningen av utbildad arbetskraft också har blivit jämnare.

De regionalpolitiska insatserna har hittills i första hand siktat till att lösa de akuta problemen i skogslänen. Det har varit en primär uppgift för statsmakterna att medverka till framväxten av en livskraftig industri i dessa län för att därigenom skapa nya bestående sysselsättningstillfällen i stället för dem som gått förlorade inom jord- och skogsbruk. 1 det sammanhanget har Norrlandsfondens insatser betytt mycket vid sidan av andra stödåtgärder. Samtidigt kan konstateras att de statliga företagen i norra Sverige sedan en tid befinner sig i en period av kraftig expansion. LKAB:s, NJA:s och ASSI:s investeringar i Norrbottens län under första hälften av 1970-talet beräknas uppgå tUl över 2 miljarder kr. 1 norra Sverige har de samhällsägda industrierna länge utgjort en bas för sysselsättningen. Allteftersom det nu aktuella investeringsprogrammet genomförs förstärks denna bas ytterligare.

Den från regional jämlikhetssynpunkt viktigaste satsningen torde emellertid vara den som sker via skatteutjämningsbidragen till kommunerna. Dessa bidrag uppgår f. n. till ca 2 miljarder kr. per år. Merparten av bidragen går till kommuner och landsting i de norra delarna av landet. Effekterna för den enskilde kan belysas med några siffror. I genomsnitt för hela landet motsvarar bidragen i år 2:10 kr. per skattekrona medan den sammanlagda medelutdebiteringen utgör 23:79 kr. I t. ex. Jämtlands län motsvarar bidragen i genomsnitt 11:58 kr. per skattekrona. Det betyder för en jämtländsk tvåbarnsfamilj med 30 000 kr. i årsinkomst att deras kommunal- och landstingsskatt blir 2 872 kr. lägre för år 1972 än den annars skulle ha varit.

Inkomstskillnaderna mellan olika delar av landet har minskat under 1960-talet och även de regionala skillnaderna i kvinnornas möjligheter till yrkesverksamhet tenderar sedan flera år att minska.

Som samlat omdöme om den hittills förda regionalpolitiken kan sägas att den har gett goda resultat. Den har bidragit till att bristen på balans i sysselsättning och service mellan olika delar av landet blivit mindre framträdande än tidigare. Den uppbromsning av folkminskningen i stödområdet som har skett under senare år kan visserligen delvis förklaras

Prop. 1972:111                                                                        8

av konjunkturutvecklingen. Men regionalpolitiken har utan tvivel medverkat till att industrin utvecklats positivt i skogslänen under slutet av 1960-talet. Samtidigt som industrisysselsättningen minskat i övriga delar av landet har den inom stödområdet under perioden 1965-69 ökat med 2,5 %.

På det miljöpolitiska området har under senare år gjorts stora satsningar för att komma till rätta med luft- och vattenföroreningar. Den miljöstörande industrin är numera underkastad koncessionstvång och särskild kontroll från naturvårdsmyndigheternas sida. Naturvårdslagen ger möjligheter att slå vakt om särskilt värdefulla mark- och vattentillgångar. När det gäller den fysiska planeringen för boende- och fritidsmiljöer ligger ansvaret väsentligen på kommunerna. Kommunerna har hittills främst planerat för utvecklingen av-tätorterna. Men på senare år har allt fler kommuner påbörjat en översiktlig planering som syftar till att ge riktlinjer för utnyttjandet även av områden utanför tätorterna.

Det kan inte vara något tvivel om att vi är på rätt väg. Men nu gäller det att gå vidare. Vi har uppnått förbättringar. Men de regionala balansproblemen och miljöproblemen är ingalunda lösta. För att kunna gå vidare behöver vi nu främst en bättre planering, en precisering av vissa mål för regional- och miljöpolitiken samt en komplettering av de medel som samhällsorganen förfogar över för att styra utvecklingen. Det utmärkande för samspelet mellan företag och samhälle i näringslivets lokaliseringsfrågor har hittills varit att företagen varit den aktiva och initiativtagande parten. Ibland har länsstyrelser och centrala organ överhuvudtaget inte haft tillfälle att ta ställning till lokaliseringsvalet. Ibland har kommunala och statliga organ kommit in i bilden först på ett relativt sent stadium när vederbörande företag i realiteten redan träffat sitt val och vidtagit förberedelser, t. ex. genom markinköp. Härvidlag måste en ändring ske så att samhällets överväganden kommer in tidigare och utvecklingen redan på planeringsstadiet kan länkas in i banor som stämmer överens med de enskilda människornas krav på sysselsättning, service och god miljö.

Regionalpolitiken måste vidareutvecklas till en välfärdspolitik för alla delar av landet. Hela samhällsverksamheten måste engageras i strävandena att åstadkomma större jämhkhet mellan människorna i olika regioner i fråga om både sysselsättning och service. När det gäller den yttre miljön är en av de angelägnaste uppgifterna att stärka samhällets möjligheter att sörja för en hushållning med mark- och vattentillgångar som tar hänsyn till intressen som är gemensamma för hela folket.

Under senare år har förutsättningar skapats för en effektiv regional-och miljöpolitisk planering. Kommunindelningsreformen, som snart i huvudsak är genomförd, och länsstyrelsernas omorganisation är av avgörande betydelse i detta sammanhang. På central nivå har en förstärkning av planeringsresurserna skett med tillkomsten av statens planverk och statens naturvårdsverk. Samordningen på regeringsnivå av den regional- och miljöpolitiska planeringen med andra former för samhällsplanering - ekonomisk planering, näringspolitisk branschplane-

Prop. 1972:111                                                                       9

ring, trafikplanering, utbildningsplanering osv. - har bl. a. inneburit en kraftigt ökad kontaktverksamhet mellan de i planeringsarbetet engagerade departementen.

På regionalpolitikens område har planeringsverksamheten under senare hälften av 1960-talet byggts upp systematiskt i nära samverkan mellan stat och kommun. Efter en omfattande försöksverksamhet fick samtliga länsstyrelser år 1969 i uppdrag att utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram. Länsprogrammen redovisades till inrikesdepartementet omkring årsskiftet 1971/72.

Parallellt med detta arbete har sedan 1967 bedrivits omfattande förberedelser för en fysisk planering på riksnivå. Förberedelserna har innefattat såväl en inventering av anspråk och tillgångar på mark och vatten som planöverväganden och synpunkter på behov av skydd för naturtillgångar av riksintresse. De har redovisats i en rapport, Hushållning med mark och vatten (SOU 1971:75), som publicerades av civildepartementet ungefär samtidigt som länsprogrammen blev färdiga. I rapporten har också lagts fram förslag till ändringar i plan- och naturvårdslagstiftningen och till organisation för en fortlöpande fysisk riksplanering.

Det finns alltså vid det här laget ett rikt material och en god grund för mer preciserade ställningstaganden än tidigare till målen för regional- och miljöpolitiken. Tiden är också inne för vissa överväganden och beslut beträffande de ytterligare medel som samhället måste ha för att påverka näringslivets regionala utveckling och användningen av särskilt värdefulla naturtillgångar.

En diskussion om målen för samhällets regionala struktur och hushållningen med mark och vatten måste ta sin utgångspunkt i vad jag nyss sagt om betydelsen av industriell expansion. Ett expansivt näringsliv är den säkraste garantin för ökad sysselsättning i de underförsöijda områdena. All erfarenhet visar att det är tillväxten i näringslivet som är lättast att lokalisera. Omlokalisering av redan befintliga driftställen är av flera skäl ofta förenad med stora svårigheter. Detta gäller i princip både industri och annan verksamhet. För att de regionälpolitiska strävandena skall ge varaktiga framgångar är det väsentligaste därför att vi lyckas skapa ett stort antal nya produktiva arbetstillfällen både inom privat och offentlig verksamhet.

I länsprogram 1970 har förts fram långtgående krav på nya arbetstillfällen. Svårigheterna att få fram ett tillräckligt antal nya arbeten som kan lokaliseras till regioner och orter som behöver en förstärkning är visserligen stora på grund av tillbakagången under senare år i den totala industrisysselsättningen. Enligt långtidsutredningens beräkningar kommer denna tillbakagång att fortsätta under 1970-talets första hälft. Men desto angelägnare måste det vara att vi genom målmedvetna näringspolitiska insatser försöker ytterligare stimulera den industriella utvecklingen och hejda nedgången i sysselsättningen. Dessutom är det viktigt att intresset i regionalpolitiken mer än tidigare inriktas pä den enskilda serviceverksamheten. Tillväxten inom den offentliga serviceverksamheten måste också få spela en strategisk roll i ett långsiktigt perspektiv.

Prop. 1972:111                                                                      10

Det kan visserligen sägas att tillgängliga resurser knappast kommer att räcka till för en så kraftig förstärkning av glesbygdens och de minsta orternas arbetsmarknad och service som ett förverkligande av förslagen i länsprogrammen skulle kräva. Men om insatserna samordnas och fördelas rationellt bör det finnas goda möjligheter att nå ett väsentligt stycke på väg mot en rättvis regional fördelning av sysselsättning och service.

Både den regionalpolitiska planeringen och den fysiska planeringen måste bygga på de enskilda människornas behov och önskemål. Det är därför en utomordentligt väsentlig uppgift att försöka få så god kännedom som möjligt om människornas levnadsförhållanden och deras egen inställning till olika faktorer som har betydelse för trivsel och välfärd.

Vi har efter hand fått allt bättre kunskap om dessa ting, inte minst tack vare det omfattande kartläggningsarbete som låginkomstutredningen har utfört. Utredningen har visat hur en rad faktorer var för sig och sammantagna påverkar levnadsvillkoren för det stora flertalet människor: hälsa, sysselsättning, arbetsförhållanden, utbildning, inkomster, bostadsförhållanden samt fritid och rekreation. De viktigaste faktorerna kan sammanfattas i tre begrepp: arbete, service och miljö. Med service avser jag då både social och kommersiell service och med miljö både arbetsmiljö, boendemiljö och yttre miljö.

Kraven på arbetsmarknaden skiftar mellan olika åldersgrupper. Den äldre lokalt bundna arbetskraften har betydligt blygsammare anspråk än de stora grupper av ungdom som under de senaste åren genomgått gymnasial eller annan högre utbildning. Eftersom morgondagens arbetsmarknad kommer att få ett stort inslag av välutbildad ungdom och eftersom de gifta kvinnorna i allt större utsträckning efterfrågar yrkesarbete, finns det starka skäl som talar för att målet bör sättas högt i fråga om kvaliteterna hos den lokala arbetsmarknad som regionalpolitiken bör sikta in sig på. Målet bör vara en arbetsmarknad som erbjuder både välbetald och säker sysselsättning och goda möjligheter för den enskilde att välja arbete efter sin yrkesinriktning och utbildning.

När det gäller kraven på service bör målen utformas med särskild hänsyn till de behov och önskemål som glesbygdsbefolkningen har eftersom det är denna befolkning som har de svåraste problemen. Målsättningen bör vara att människorna även i glesbygder skall ha tillgång till en god dagligservice utan stort besvär och inom rimligt avstånd. Även den mer kvalificerade service som finns på regional nivå bör kunna nås utan alltför stor tidsåtgång. Detta är delvis en fråga om bättre trafikplanering och bättre kommunikationer.

I de senaste årens debatt om miljöfrågorna har utkristalliserats vissa allmänt accepterade uppfattningar. De delar av landet som är mindre tätbefolkade har obestridligen vissa fördelar när det gäller möjligheterna till rekreation. Där finns i allmänhet god tillgång på mark för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv. Samtidigt är vattnet ofta renare och luften bättre där än i regioner med koncentrerad befolkning. Tillgången till en god yttre miljö värdesätts högt.

Prop. 1972:111                                                                      11

Mot denna bakgrund framstår det som ganska givet att det bör vara en ambition både vid regionaipolitisk planering och vid fysisk planering att alla vuxna personer i arbetsför ålder så långt det över huvud taget är möjligt skall kunna få tillgång till yrkesarbete i hemorten eller inom rimhgt avstånd från den och att medborgarna i gemen skall komma i åtnjutande av en god samhällsservice och samtidigt ha möjlighet att leva i en positiv yttre miljö.

Med denna övergripande målsättning som utgångspunkt måste den praktiska politiken utformas. Är 1969 uttalade riksdagen att regionalpolitiken borde syfta till att skapa nya eller utveckla redan existerande tillväxtbetingelser för ett antal utvecklingsbara tätortsregioner i olika delar av landet. För att detta syfte skulle nås borde den starka tillväxten i de tre storstadsregionerna dämpas något. Detta önskemål står kvar. Det är både i storstadsinvånarnas och i andra medborgares intresse. En lugnare tillväxt i storstadsregionerna ökar inte bara utrymmet för ekonomisk tillväxt i andra delar av landet. Den gör det också lättare för storstäderna att klara utbyggnaden av samhällsfunktionerna och bemästra miljöproblemen.

Förhållandena är emellertid inte desamma överallt i storstadsområdena. Jag vill framhålla att det inte kan få bli fråga om att generellt hålla tillbaka utvecklingen av näringslivet i storstadsområdena eller att dämpa tillväxten där på sådant sätt att man inte får en tillräckligt differentierad arbetsmarknad. Inte heller i dessa områden är det önskvärt att industrisysselsättningen fortsätter att gå tillbaka på det sätt som har skett t. ex. i Stockholm under de senaste åren.

Storstadsregionen har otvivelaktigt stora fördelar att erbjuda sina invånare i form av bl. a. en differentierad arbetsmarknad och ett väl kvalificerat serviceutbud. De krav som de enskilda människorna ställer på en arbetsmarknad som skall erbjuda såväl goda inkomster som valmöjligheter förutsätter emellertid inte nödvändigtvis att arbetsmarknaden är mycket stor. Den yttre miljön är i regel bättre på mindre orter med en begränsad arbetsmarknad. Erfarenheten visar dock att mindre orter ofta är sårbara för både strukturförändringar och konjunktursvängningar. Det är också svårt att där upprätthålla en tillräckligt allsidig service. Ambitionerna måste därför inriktas på att det skall finnas ett relativt betydande antal orter som är så pass stora att de ger människorna valmöjligheter och att de tål de påfrestningar som strukturförändringarna för med sig.

En viss koncentration av insatserna är en förutsättning för en decentraliserad ortsstruktur med utsikter att bli bestående. Om de tillgänghga resurserna splittras på ett alltför stort antal orter som var och en får en relativt svag arbetsmarknad och begränsad service kommer konkurrenskraften gentemot de stora tätorterna att gå förlorad. Följden blir då att företagen bryter upp och människorna tvingas flytta från hembygden. Koncentratioiien till de tätast befolkade regionerna kommer då att fortsätta.

I den allmänna debatten förekommer ibland tendenser att söka skapa

Prop. 1972:111                                                                       12

ett motsatsförhållande mellan storstadsregionerna och övriga delar av landet. För min del vill jag kraftigt understryka att regionalpolitiken måste vara en välfärdspolitik för alla medborgare oavsett var de bor i vårt land. Det är visserligen en huvuduppgift för regionalpolitiken att bistå de områden i landet som drabbas av sysselsättningsproblem. Målmedvetna insatser måste göras för att lösa dessa problem. Men det tär inte ske sä att man skapar svårigheter för de människor som har sin sysselsättning och utkomst i storstadsregionerna. En krympning av offentliga investeringar för service eller minskat bostadsbyggande i storstadsregionerna är varken en möjlig eller godtagbar metod att vända befolkningsströmmen och stärka näringslivet i andra delar av landet. Irite heller kan man lösa problemen med bristande balans i sysselsättningen mellan olika delar av landet genom att vägra arbetslösa i avfolkningsbygder rätt till flyttningsbidrag när utkomst och sysselsättning inte kan erbjudas i hemregionen.

För att sådana allmänna synpunkter på regionalpolitiken som jag här har utvecklat skall kunna konkretiseras i ett handlingsprogram fordras ett fast planeringsunderlag. Redan vid 1970 års riksdag uttalade statsmakterna att ett angivande av befolkningsramar för länen kunde tjäna som allmän vägledning för samhällsplaneringen. I själva verket torde det förhålla sig så att vissa bedömningar av befolkningsutvecklingen är ett ofrånkomligt inslag i all samhällsplanering. Befolkningstal kan användas som riktpunkter i sådana sammanhang. Jag avvisar emellertid bestämt tanken att man skulle uppställa befolkningstal som orubbliga mål i den meningen att man försöker låsa utvecklingen vid t. ex. oförändrad befolkningsnivå i varje län eller kommun. En politik med den innebörden är inte genomförbar. Jag vill också understryka att planeringsunderlag i form av befolkningstal måste bestämmas med reservation för att vissa faktorer är svåra att bedöma i utgångsläget, t. ex. takten i den ekonomiska tillväxten och effekten på näringsstrukturen av förändringar i den internationella efterfrågan. För att befolkningsramar skall bli meningsfulla krävs en realistisk syn på utveckhngsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna liksom på de regionalpohtiska medel som kan beräknas stå till samhällets förfogande.

Ingen ansökan om lokaliseringsstöd har hittills avvisats på grund av brist på medel. De sysselsättningseffekter som uppnåtts ger därför ett översiktligt mått på vad som under perioden har kunnat åstadkommas med direkt sysselsättningsskapande lokaliseringspolitiskt stöd. Det finns all anledning att räkna med successivt förbättrade resultat av denna stödverksamhet under de närmaste åren. De överväganden som nu pågår i inrikesdepartementet för att förbättra och bygga ut de lokaliseringspolitiska stödformerna är uttryck för en strävan att ge stödverksamheten största möjliga slagkraft. En utredning har dessutom nyligen tillsatts för att utreda behovet av nya och starkare medel att styra näringslivets regionala utveckling. Enligt sina direktiv skall denna utredning klargöra om etableringskontroll eller annat restriktivt medel som t. ex. avgifter bör införas i främst storstadsområdena. 1 avvaktan på utredningsresulta-

Prop. 1972:111                                                                      13

tet övervägs inom inrikesdepartementet vilka åtgärder som kan vidtas för att göra det nuvarande samrådet till ett bättre instrument för att påverka företagens lokalisering. Den offentliga sektorns utbyggnad kommer naturligtvis också i framtiden att vara ett oumbärligt medel för att påverka näringslivets lokalisering och sysselsättningsstrukturen i landet.

Med tanke på de medel som kommer att stå till förfogande i den fortsatta regionala politiken finns det anledning att räkna med att det skall vara möjligt att vända den negativa utvecklingen i de län som utsatts för stark folkminskning. Det vore emellertid fel att söka inge människorna den föreställningen att tillgängliga resurser också skulle förslå till att åstadkomma en betydande ökning av befolkningen i dessa län. En löftespolitik av detta slag skulle snabbt komma att korrigeras av verkligheten.

1 de förslag som chefen för inrikesdepartementet lägger fram senare i dag är huvudalternativet för planeringen i län som nu har sysselsättningssvårigheter på grund av regional obalans att befolkningen där skall vara i stort sett oförändrad år 1980. Liksom hittills bör huvuddelen av regionalpolitikens sysselsättningsskapande insatser förbehållas de delar av landet som ingår i det allmänna stödområdet. Planeringen för övriga delar av landet bör inriktas på vad en prognos för utvecklingen rimligen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande åtgärder. Det utesluter inte att särskilda åtgärder liksom hittills bör kunna komma i fråga för att lösa akuta sysselsättningsproblem också där. 1 fråga om storstadsområdena utgår förslaget från att bl. a. en något lägre framtida invandring medför att inflyttningen dit i absoluta tal räknat per år under återstoden av 1970-talet blir lägre än genomsnittet för åren 1966-70.

Den regionala planeringen måste beakta att problemen skiftar starkt inom länen. En likartad välståndsutveckling förutsätter därför en betydande differentiering av åtgärderna. Vissa typer av åtgärder måste kunna knytas till särskilda orter eller regioner. Den plan för utveckling av den regionala strukturen som chefen för inrikesdepartementet kommer att anmäla syftar till att möjliggöra detta. Därigenom förstärks också effekterna av den kommunindelningsreform som nu snart är genomförd.

Förverkligande av handlingsprogrammet förutsätter åtgärder som spänner över ett brett register. Det är åtgärder som berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Chefen för inrikesdepartementet kommer att presentera dessa åtgärder i anslutning till en redogörelse för länsprogrammen. För min del nöjer jag mig i detta sammanhang med att erinra om att åtskilliga av åtgärderna har en omedelbar aktualitet. Dels är det fråga om utredningar som nyligen har tillsatts eller inom kort skall tillsättas. Jag har nyss nämnt utredningen om etableringskontroll. Chefen för kommunikationsdepartementet begär i dag bemyndigande att tillkalla en utredning som skall pröva grundläggande trafikpohtiska problem och överväga vilka åtgärder som behövs för att få en samhällsekonomiskt    riktig    utveckling    av    transportsektorn.    I    den

Prop. 1972:111                                                                      14

utredningen blir de regionalpolitiska aspekterna av stor vikt. Dels är det fråga om förslag som kommer att bli föremål för proposition till riksdagen innevarande år eller nästa år. Jag kan sammanfatta de viktigaste förslagen som med säkerhet kommer att kunna föreläggas riksdagen inom ett år i några punkter:

Utbyggnad av samhällsfunktionerna

— förslag till 1973 års riksdag på grundval av skatteutjämningsrevisio-nens förslag.

— förslag till 1973 års riksdag på grundval av förslag från delegationen för utlokalisering av statlig verksamhet.

Industripolitiska åtgärder

— förslag till 1972 års höstriksdag om ett system för vidgat informationsutbyte mellan företag och samhälle.

— förslag till 1972 års höstriksdag om uppförande av ett koksverk i anslutning till Norrbottens Järnverk.

— förslag till 1973 års riksdag om inrättandet av ett industripolitiskt verk samt om ökat statligt stöd till företagareföreningarna.

Regionalpolitiskt stöd

— förslag till 1973 års riksdag om lokaliseringsstöd till vissa slag av serviceverksamhet och turistanläggningar, förhöjt lokaliseringsbidrag i vissa fall i det inre stödområdet, förhöjt sysselsättningsstöd samt ändringar beträffande formerna för det obligatoriska lokaliseringssamrådet.

— förslag till 1973 års riksdag på grundval av industricentrautredningens förslag.

Åtgärder på trafikområdet

— förslag till 1973 års riksdag om system för statsbidrag till icke lönsamma busslinjer.

— förslag till 1973 års riksdag om det fortsatta regionalpolitiska transportstödet.

Glesbygdsåtgärder

— förslag till 1973 års riksdag om särskilda stödåtgärder i glesbygden i
fråga om bl. a. sysselsättningsplanering, utbildning och stöd rill
varuförsörjningen.

Mellan den regionalpolitiska verksamheten och den fysiska planeringen finns ett klart samband. De bör ses som komplement till varandra när det gäller att främja en god regional utveckling. Den fysiska planeringen har

Prop. 1972:111                                                                      15

till uppgift att klarlägga förutsättningarna för och ge anvisningar om användningen av våra naturtillgångar. Därför måste målsättningar och beslut inom andra former för samhällsplanering, bl. a. inom regionalpolitiken, återspeglas i den fysiska planeringen. Men genom att den klarlägger förutsättningarna för användning av befintliga mark- och vattenresurser påverkar den fysiska planeringen i sin tur inriktningen av regionalpolitiska åtgärder

Förberedelsearbetet för en fysisk riksplanering har bekräftat att det föreligger behov av att bättre överblicka naturresurserna och öka möjligheterna att styra hushållningen med dem. Det torde vara en allmän uppfattning att en fortlöpande fysisk riksplanering med denna inriktning är angelägen. En sådan planering bör mynna ut i riktlinjer för hushållningen med värdefulla naturtillgångar om vilka konkurrensen är stor eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan. För att dessa riktlinjer skall få avsedd verkan fordras vissa organisatoriska åtgärder och ändringar i lagstiftningen som jag strax återkommer till.

Det råder redan i dag knapphet på några av våra mest värdefulla naturtillgångar. Trots att vårt land har långsträckta kuster är det bara en mycket begränsad del av dem som är obebyggd och allmänt tillgänglig för bad och rekreation. I fjällvärlden är tillgången på orörda mark- och vattenområden visserligen riklig men där gör sig ändå gällande ett behov av skydd för naturen. I konkurrensen om den mark som det råder knapphet på är industrin och fritidsbebyggelsen de intressen som har lättast att hävda sig. Risken är påtaglig att konkurrensen går ut över det rörliga friluftslivet som för många människor är den enda möjligheten till kontakt med naturen. De riktlinjer som nu bör fastställas för den fysiska riksplaneringen bör ta sikte på sådana naturtillgångar där rikssynpunkterna och den stora allmänhetens intressen har stor tyngd. Det gäller just kusterna, fjällvärlden och vissa vattendrag.

Riktlinjerna bör vara av skilda slag. För det första bör de innehålla allmänna direktiv för avvägningen mellan olika anspråk som riktas mot användningen av naturresurserna. Vidare bör de innefatta en avgränsning av områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värden bedöms vara av sådan art att kraftverk, oljeraffinaderier, massafabriker eller annan särskilt miljöstörande industri inte bör få förläggas dit. Även andra restriktioner kan behöva uppställas i sådana områden främst för att trygga allmänhetens tillgång till rekreationsmöjligheter. Ytterligare måste riktlinjerna ge besked om vart man vill hänvisa sådan industri som jag nyss har nämnt och vilka områden som bör reserveras för detta ändamål.

Dessa riktlinjer bör — efter vederbörlig riksdagsbehandling - bli vägledande för regering, myndigheter och kommuner vid beslut om markanvändningen.

Den fysiska planeringen är av gammalt en samhällelig angelägenhet. Redan genom 1947 års byggnadslagstiftning ersattes markägarens fria exploateringsrätt med en befogenhet för kommunerna att genom planläggning bestämma var och när bebyggelse får komma till stånd. Detta gällde närmast  bebyggelse i  tätorter.  Efter hand har samhällets

Prop. 1972:111                                                                      16

möjligheter att — bl a. i naturvårdens och friluftslivets intressen — verka för en lämplig bebyggelseutveckhng även utanför tätorterna vidgats. När riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen antagits kommer detta emellertid inte att vara tillräckligt. I framtiden bör principen vara att all bebyggelse skall föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. Chefen för civildepartementet lägger nu fram förslag med denna innebörd. Han föreslår i samband därmed också ändringar i byggnads- och naturvårdslagstiftningens ersättningsregler, som kompletterar förra årets reformer på marklagstiftningens område. Syftet med dessa förslag är att ytterligare minska riskerna för markspekulation och opåkallad markvärdestegring och att samtidigt stärka samhällets ställning i miljövårdsplaneringen.

De rikthnjer för den fysiska riksplaneringen som läggs fast under medverkan av riksdagen måste fullföljas i en fortsatt planering. Denna planering bör i väsentliga delar utföras av kommunerna. Härom torde råda en betydande enighet. Med en sådan ordning kan man bygga på den största förtrogenheten med de lokala förhållandena och bäst säkra en medborgerlig förankring av planeringen.

Enligt gällande byggnadslagstiftning har staten redan nu ett visst inflytande över den kommunala planeringen. Hittills har emellertid staten fullföljt denna uppgift huvudsakligen genom formell efterhandsgranskning av kommunala planer. För att säkerställa att de i den fysiska riksplaneringen fastlagda riktlinjerna blir fullföljda måste staten tilldelas en mer aktiv roll i planeringen än tidigare. Det är med andra ord ofrånkomligt med en viss förskjutning av relationerna mellan stat och kommun. Förskjutningen bör emellertid inte ske i riktning mot en stel statlig kontroll eller styrning utan den bör i stället komma till uttryck i ett mer utvecklat samarbete mellan stat och kommun - ett samarbete där den primära uppgiften för staten blir att ge underlagsmaterial för den kommunala planeringen i de delar denna behandlar frågor av riksintresse. I sista hand måste emellertid staten ha lagliga möjligheter att garantera att riksintressen blir tillgodosedda. Även de lagändringar och organisatoriska åtgärder som behövs för detta ändamål ingår i de förslag som chefen för civildepartementet i dag lägger fram.

Vid prövningen av frågor om lokalisering av industri kommer, som jag tidigare har sagt, samhällets organ ofta in först på ett sent stadium i beslutsprocessen. Beträffande den särskilt miljöstörande industrin förändras nu denna situation genom den fysiska riksplaneringen. Ett allsidigt översiktligt material samlas centralt som skall göra det möjligt att från samhällets sida ta ställning till enskilda lokaliseringsönskemål. Det är angeläget att ordningen för den koncessionsprövning som ifrågavarande industri är underkastad anpassas till den nya situationen. Chefen för civildepartementet föreslår i sådant syfte vissa ändringar i prövningsordningen som bl. a. innebär att regeringen övertar avgörandet i nu ifrågavarande lokaliseringsärenden. Därigenom markeras regeringens ansvar för att de riktlinjer som dragits upp i den fysiska riksplaneringen blir fullföljda.

Prop. 1972:111                                                                     

Den regional- och miljöpolitik som jag här har presenterat innebär att samhället får ett väsentligt ökat ansvar för näringslivets utveckling och för hushållningen med vissa mark- och vattentillgångar. Det regionalpolitiska handlingsprogrammet och de åtgärder som ansluter till detta innebär en komplettering av de centrala och regionala statliga organens instrument för att påverka utvecklingen. Den fysiska riksplaneringen och ändringarna i bl. a. byggnadslagstiftningen innebär också nya uppgifter för dessa organ. Men även kommunerna får ökat ansvar och vidgade befogenheter. Kommunerna kommer i fortsättningen att spela en framträdande roll både i den regionala utvecklingsplaneringen och i den fysiska riksplaneringen. Det är en nödvändig garanti för att verksamheten skall få bredast möjliga demokratiska förankring.

I relationerna mellan stat och kommun betyder de förslag som nu läggs fram att centrala och regionala statliga organ på vissa punkter får ett fastare grepp över samhällsverksamheten. Det är emellertid inte här fråga om ett motsatsförhållande mellan stat och kommun utan om en samverkan för gemensamma mål med ett vidgat ansvarsområde för båda parter. Ett inslag av förstärkt inflytande på riksnivå är en ofrånkomlig konsekvens av tanken att välståndet bör fördelas rättvist mellan oUka regioner. En politik som syftar till att ge medborgare i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsförhållanden kan inte förverkligas enbart genom beslut av kommunala organ.

1 relationerna mellan samhället och det privata näringslivet betyder reformerna nya uppgifter och ökade befogenheter för både stat och kommun. Den verkliga innebörden av denna förstärkning av samhällets inflytande är emellertid att de ekonomiska krafter motverkas som strävar mot en koncentration av näringsliv och befolkning. Om man vill ge näringslivet i alla delar av landet utvecklingsmöjligheter och vill utjämna regionala skillnader mellan människorna i fråga om sysselsättning och inkomster är en sådan förstärkning av demokratiska samhälleliga organ den enda framkomliga vägen.

Det långsiktiga arbetet för regional utveckling är ett led i en politik som syftar till att ge alla rätt till arbete, trygghet och god miljö. Det är en politik som ställer stora krav på samhällssolidaritet och förutsätter en effektiv demokrati.

De riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållning med mark och vatten som jag här har redogjort för bör undersfällas riksdagen för godkännande. Frågan om proposition i ämnet bör anmälas när yttrande från lagrådet föreligger över vissa förslag som chefen för civildepartementet i dag kommer att begära remitterade dit. F. n. begränsar jag mig till att hemställa att vad jag här har anfört tas till protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Kron-prinsen-Regenten.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Prop. 1972:111

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen—Regenten på Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Statsministern anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

1 anförande till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 redogjorde jag för riktlinjerna för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångar. Senare samma dag anmälde cheferna för inrikes- och civildepartementen vissa, på dessa riktlinjer grundade förslag, vilka Kungl. Maj:t beslutade skulle föreläggas riksdagen (bilaga 1 och 2). Chefen för civildepartementet anmälde dessutom förslag till ändringar i vissa lagar, bl. a. byggnadslagen (1947:385), över vilka förslag Kungl. Maj:t beslutade att, i vissa delar, inhämta lagrådets yttrande (bilaga 2).

Jag avslutade mitt anförande till protokollet för den 29 september 1972 med att uttala att de riktlinjer för regionalpolitiken och hushållningen med mark och vatten för vilka jag sålunda redogjort, borde underställas riksdagen för godkännande. Frågan om propositionen i ämnet borde emellertid inte anmälas förrän yttrande från lagrådet förelåg över de lagförslag som chefen för civildepartementet senare samma dag skulle komma att begära remitterade dit. Detta yttrande har nu inkommit.

På hemställan av chefen för civildepartementet (bilaga 3) har Kungl. Maj:t tidigare denna dag beslutat dels att föreslå riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med de ändringar som vidtagits i dem och de övriga författningsförslag, för vilka han lämnat en redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972, dels att bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslag till ändringar i vissa andra författningar för vilka han också lämnat en redogörelse till sistnämnda protokoll. Författningsförslagen har fogats som bihang 2 till bilaga 3.

Jag hemställer nu att Kungl. Maj:t

dels föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångarna, för vilka jag lämnat en redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972,

dels föreslår riksdagen

1. att godkänna de förslag till

a. uttalande om de allmänna regionalpolitiska målen,

b. ramar för planeringen av verksamheten i länen och

Prop. 1972:111                                                                      19

c.  plan för utveckling av den regionala strukturen,

om vilka Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 1, punkterna 1-3),

2. att besluta om ett regionalpolitiskt handlingsprogram i enlighet med det av Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattade beslutet (bilaga 1, punkt 4),

dels bereder riksdagen tillfälle

att avge yttrande över det förslag till riktlinjer för hushållningen med mark och vatten, om vilket Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2),

dels föreslår riksdagen

att godkänna det förslag till riktlinjer för organisationen för en fysisk riksplanering, om vilket Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2),

dels föreslår riksdagen

att antaga de på de angivna riktlinjerna grundade lagförslag, om vilka Kungl. Maj:t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag fattat beslut (bilaga 3),

dels bereder riksdagen tillfälle

att avge yttrande över de förslag till

a. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och

b.     kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

om vilka Kungl. Maj:t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag fattat beslut (bilaga 3).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Margit Edström

Go,.bo,g,o»s„„vc..nAB.S,h,„,j„g3

Prop. 1972:11   Bilaga 1   Regionalpolitiskt handlingsprogram m. m. Bihang A   Uppgifter om den regionala strukturen

A UPPGIFTER OM DEN REGIONALA STRUKTUREN

A.l Behov av ett enhetligt bakgrundsmaterial

De ohka länsstyrelsernas förslag till handlingsprogram enligt länsprogram 1970 utgör det material som har den största betydelsen vid utformandet av ett regionalpolitiskt handlingsprogram. Detta gäller både för länsprogrammen som en källa för sakinformation och analys samt för de prioriteringar inom länen som utgör väsentliga underlag vid lösandet av de nödvändiga avvägningsfrågorna på riksnivån. Länsprogrammen är sammanställda mot bakgrund av för alla länsstyrelser gemensamma anvisningar. Trots detta är det i många avseenden svårt att göra direkta jämförelser mellan länsprogrammen, vilket till en del speglar olikheter i angreppssätt vid de skilda länsstyrelserna men också beror på den starkt skiftande verklighet som länen erbjuder. Behovet av enhetliga bakgrundsdata aktualiseras således av flera skäl.

En indelning av kommunblocken i ortstyper efter deras regionala funktioner utgör ett viktigt led i utformningen av ett program. En sådan indelning måste innebära att lika orter bör klassificeras lika. Data som visar orternas placering i förhållande till varandra kan här tjänstgöra som ett underlag samt ge information i vad mån speciella åtgärder kan krävas för att i oUka avseenden bringa upp en ort till en tillfredsställande nivå.

Olika typer av regionala obalansproblem som inte sammanfaller med indelningen i ortstyper kan aktualisera samhällehga åtgärder. Vid bedömningen av vilka orter som främst bör komma ifråga för åtgärder och vilken omfattning dessa åtgärder bör få finns ett uttalat behov av jämförbara mått på hur orter förhåller sig till varandra i fråga om sådana problem. Vidare bör problem som har identifierats och påtalats i ett län kunna identifieras också i andra län varigenom möjligheter skapas att föra en allmän diskussion mot bakgrund av realistiska mått på problemens omfattning.

I ett regionalpoUtiskt handlingsprogram bör de regionala problemen betraktas under bortseende från administrativa indelningar. Det finns även anledning att uppmärksamma behovet av mellan olika län jämförbara data som belyser förhållandena inom de skilda länen, dels för att ge länsstyrelserna och länens invånare möjligheter att se de egna problemen i ett något vidare perspektiv, dels för att kommunblockens ställning inom resp. län skall kunna påverka bedömningen av kommunblockens problem. Den sista synpunkten betyder att förhållanden inom länen bör påverka strävandena efter likartade bedömningar av orter inom en och samma ortstyp. Redovisningen av bakgrundsdata måste av dessa skäl ske inte bara sakområdesvis utan också på sådant sätt att ortens betydelse i länet framgår någorlunda klart.

Minsta planeringsenhet i länsprogrammen utgörs av kommunblock samt i vissa fall av planeringsregioner bestående av flera block. Med några

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    2

få undantag väljs i denna framställning kommunblocket som regional redovisningsnivå.

För invånarna i ett kommunblock kan i många fall förhållandena inom en vidare region än den egna kommunen vara av intresse. Sä kan t. ex. den lokala arbetsmarknad inom vilken pendhng är möjlig omfatta flera kommuner. På samma sätt kan den egna kommunens serviceutbud vara av mindre intresse om ett kvalitativt överlägset utbud finns lätt tillgängligt i en angränsande kommun. Viss redovisning sker därför på lokala arbetsmarknadsområden (approximerade till att omfatta ett område med 30 km radie från centralorten). Vidare har i de tablåer över länen som finns i slutet av detta bihang eftersträvats att redovisa närbelägna kommunblock tillsammans, varvid det bör bli möjhgt att för vissa variabler avläsa sambandet mellan kommunblock.

Det kan således konstateras att det i den följande framställningen finns ett behov att gruppera landets kommunblock efter ortstyp. Länsstyrelserna har i sina förslag till länsprogram lämnat förslag till en sådan klassificering. En utförlig redogörelse för bakgrunden till och resultatet av denna klassificering lämnas i proposition 1972:111 bilaga 1, avsnitt 9.3. Kommunblocken delas i länsstyrelsernas förslag in i storstäder, storstadsalternativ, regionala tillväxtcentra, serviceorter samt övriga orter, alla med skilda kriterier på serviceutbud och arbetsmarknadens storlek. Med några mindre modifieringar kommer länsstyrelsernas indelning att användas i det följande.

Modifieringarna av länsstyrelsernas förslag rör dels terminologin, dels vissa mindre justeringar för att åstadkomma en mera enhethg bedömning.

Nästan alla länsstyrelser har utpekat ett eller flera storstadsaltemativ. De föreslagna storstadsalternativen är samtliga primära centra inom sina resp. län; denna term kommer att användas i fortsättningen. Länsstyrelsernas förslag till regionala tillväxtcentra utgör i de flesta fall länsdels-centra inom länet. I analogi med termen primära centra används i det följande termen regionala centra. Övriga kommunblock i länen har i länsstyrelsernas förslag antingen benämnts serviceorter eller övriga orter. Skillnaden mellan de två typerna av kommunblock ligger närmast på åtgärdssidan varför denna distinktion ej bibehålhts här. Termen kommuncentra används för båda dessa ortstyper.

1 några länsprogram har man vid ortsklassificeringen utpekat två eller flera kommunblock som fått en gemensam klassificering. Vid redovisningen av bakgrundsdata har dessa orter i några sammanhang samredovisats.

A.2 Principer för urvalet av bakgrundsdata

För att möjliggöra överblick av förhållandena i kommunblocken måste de data som presenteras i det följande vara begränsade till sin omfattning och komplexitet. Möjligheter till sådan överblick har erhållits genom att på länstablån presentera regionalpolitiskt intressanta data i s. k. minidiagram. Ambitionen har varit att på ett enda uppslag ge den information som rör

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                 3

ett  län.  Denna överblick har kunnat erhållas endast till priset av en minskad detaljrikedom.

Vid valet av data har eftersträvats en belysning av så många fält som möjligt. Huvudvikten har därvid lagts vid data som belyser förhållandena på arbetsmarknaden men även utbudet av service har kartlagts. Dessutom finns ett behov av att visa allmänna demografiska uppgifter om kommunblocken. Varje variabel som tas med skall på ett meningsfullt sätt belysa regionalpolitiskt intressanta frågeställningar. 1 det följande görs en punktvis genomgång av frågeställningar samt av mätare som kan beskriva situationen i kommunblocken i dessa avseenden. Av de variabler som diskuteras som möjliga mätare kommer endast ett urval att kunna redovisas på länstablåerna. Detta urval presenteras i avsnitt 3.

A.2.1  Den enskildes krav på arbetsmarknaden

Ekonomisk standard

Regionala olikheter i ekonomisk standard har varit föremål för uppmärksamhet i flera regionalpolitiska beslut.

Möjliga mätare. Inkomstnivå per inkomsttagare eller per invånare kan erhållas från inkomststatistiken. Med den senare mätaren beaktas yrkesverksamhetsgradens variationer. Inkomstnivån inom industrin synes ha speciell betydelse på grund av att industrins sammansättning i viss utsträckning påverkas genom statUga åtgärder. Följande mätare är möjliga, nämhgen

—inkomstnivå per sysselsatt

—inkomstnivå per invånare

—skattekronor per invånare

—löneläget inom industrin.

Arbetsmarknadens stabilitet eller robusthet

Arbetsmarknadens stabihtet eller robusthet kan avläsas i dess större eller mindre konjunkturkänslighet och graden av känshghet inför strukturomvandlingar.

Möjliga mätare. Stabilitet kan åstadkommas på olika sätt. Stora lokala arbetsmarknader ger pendlingsmöjligheter som utjämnar slumpvariationer. Stor andel expansiva näringar minskar konjunkturnedgångarnas svårighetsgrad. En stor andel offenthgt anställda ökar arbetsmarknadens stabilitet. Många små industrier i flera olika branscher minskar slumpvariationerna.

Ett eller flera stora väletablerade och välskötta företag kan dock ge mindre variationer. Följande mätare är möjhga, nämligen

-  den lokala arbetsmarknadens storlek

— största industribranschens andel

— största industriarbetsställets andel

-  arbetslöshetens omfattning

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    4

— andel industrier med en förutsedd negativ sysselsättningsutveckling

— andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk

— andel förvaltningspersonal inom industrin

— förädlingsvärde per sysselsatt inom industrin

— andel sysselsatta i offentlig tjänst.

Arbetsmarknadens differentieringsgrad

Härmed avses arbetsmarknadens möjligheter att ge sysselsättning åt individer med olika utbildnings- och yrkesspeciaUsering. Detta påverkar möjligheterna för framför allt kvinnor och mera allmänt för yngre välutbildad arbetskraft att få sysselsättning inom en region.

Möjliga mätare. Den regionala fördelningen på olika typer av utbildning är svår att belysa med offentlig statistik. Andelen sysselsatta inom offenthga tjänster ger ofta en god uppfattning om arbetsmarknadens möjligheter att bereda arbete åt de aktuella grupperna. Även andelen förvaltningspersonal inom industri bidrar till att ge en sådan bild. Ett mera indirekt mått ligger i flyttningsbilden i de lägsta åldersgrupperna ställd i relation till totalflyttningen. Möjligheten för familjemedlemmar med olika yrken till samtidig yrkesverksamhet skulle kunna mätas med specialiseringsindex och den kvinnhga yrkesverksamhetsgraden. Följande mätare är möjliga, nämhgen

— förvärvsintensitet, speciellt för kvinnor

— flyttningsbilden i åldersgruppen 20-29 år ställd i relation till totalflyttningen

— flyttningen uppdelad på svenska och utländska medborgare

— andel förvaltningspersonal inom industri

— andel sysselsatta inom offentlig förvaltning

— specialiseringsindex, för hela näringslivet och för industrin.

Takten på strukturomvandlingen

Framför allt äldre och lokalt låst arbetskraft har intresse av att befinthga arbetsuppgifter bibehålls. En snabb strukturomvandling blir, även när den i och för sig inte medför en minskning av det totala antalet arbetstillfällen, en negativ faktor för dessa människor.

Möjliga mätare. Minskningen av antalet arbetstillfällen är huvudsakligen ett problem förknippat med sysselsättningsutvecklingen inom de areella näringarna. Även strukturellt betonade problem inom industrisektorn kan i framför allt branschmässigt ensidiga regioner leda till friställning av arbetskraft. Följande mätare är möjhga, nämligen

— andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk

— andel  sysselsatta inom industrier med en  förutsedd sysselsättningsminskning

— prognoserad sysselsättningsutveckhng.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen 5

A.2.2  Företagets krav på arbetsmarknaden Arbetsmarknadens elasticitet för företagen

För företaget är det en fördel om arbetsmarknaden utan alltför stora svårigheter kan absorbera enskilda företags expansion och kontraktion.

Möjliga mätare. Antal invånare inom den lokala arbetsmarknaden, dvs. inom 30 km pendlingsavstånd. Antal industrisysselsatta ger möjligen en än bättre bild. Därvid bör det största företagets andel uppmärksammas. För detta företag måste arbetsmarknadens storlek ses i ljuset av den egna andelen. För övriga, mindre företag räcker det med uppgifter om totalarbetsmarknadens storlek. Följande mätare är möjliga, nämligen

— antal invånare inom pendlingsavstånd

— antal industrisysselsatta i kommunblocket

— största företagets andel

— specialiseringsindex.

Förekomst av speciella och generella lokaliseringsfördelar för företagen

Med lokaliseringsfördelar avses de fördelar som följer för företag av att ligga i ett område med andra företag inom samma bransch resp. fördelen av att ligga i ett område med ett differentierat näringshv. Boråsregionen och vissa delar av Bergslagen har sannolikt utpräglade speciella fördelar att erbjuda företag inom textil- resp. stålbranscherna. Stockholm och Malmö erbjuder troligen mera generella fördelar.

Möjliga mätare. Några direkta mätt på skillnaden i lokaliseringsförutsättningar mellan regioner finns inte. Det blir därför nödvändigt att göra indirekta mätningar. Speciella lokaliseringsfördelar erhålls genom branschensidighet. Generella lokaliseringsfördelar genom en omväxlande branschstruktur och genom ett allsidigt utbud av företagsservice. Följande mätare är möjliga, nämhgen

— branschensidighetens omfattning (i vissa fall gynnsamt för företag inom den dominerande branschen)

— arbetsmarknadens storlek, t. ex. antal invånare inom 30 km pendlingsavstånd

— företagens  fördelning  på  storleksgrupper {ett  stort företag kan ge obetydliga lokaliseringsfördelar för övriga mindre företag)

— utbudet av företagsservice

— förekomst  av ett   till  vissa  branscher specialiserat utbildnings- och forskningsutbud.

Lokal rekrytering av arbetskraft med skilda specialiteter

En differentierad arbetsmarknad där olika yrkesspecialiteter är företrädda bör öka rekryteringsmöjlighetema hksom ett utbildningsutbud inom för företagen intressanta områden.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    6

Möjliga mätare. Följande mätare är möjUga, nämligen

— den lokala arbetsmarknadens storlek

— andel förvaltningspersonal inom industri

— specialiseringsindex (hög specialisering kan vara en fördel för företag inom den dominerande branschen)

— företagens fördelning på storleksgrupper

— förekomst av olika typer av utbildning.

Utbud av arbetskraft från tillbakagående näringsgrenar

För värderingen av denna faktor är förekomst av ett rekryteringsuppland, för vilket den aktuella orten representerar en naturhg boende-eller inpendlingsort, av betydelse. Storleken av de tillbakagående näringarna torde också vara av intresse.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjliga, nämligen

— andel inom jord- och skogsbruk inom kommunblocket eller i länet

— andel inom industri med en förutsedd sysselsättningsminskning

— sysselsättningsgapen enligt länsplanering 1967.

A.2.3  Allmänna samhällskrav på de lokala arbetsmarknaderna

1 större eller mindre utsträckning utgör de ohka mål för arbetsmarknaden som har redovisats i det föregående även samhällets mål. Det finns dock vissa allmänna mål som knappast kan formuleras som individ- eller företagsmål. Undvikande av socialt ensidiga miljöer kan vara exempel på sådana mål. En arbetsmarknad som ställer små krav i kvaUfikationsav-seende kan leda till en social segregering på det regionala planet.

Möjliga mätare. Regionalt uppdelade socialgruppsdata finns inte varför indirekta mätmetoder måste tillgripas. Följande mätare är möjliga, nämligen

— andel förvaltningspersonal inom industri

— andel sysselsatta inom offentlig service

— utveckhngen i åldersgruppen 20—29 år i förhållande till totalbefolkningens sammansättning

— proportionen män/kvinnor i vissa åldrar

— andelen utländsk arbetskraft.

A.2.4 Individens krav på service

Individens krav på service kan lämpligen indelas i krav på samhällsservice (inkl. kommunikationer) och på kommersiell service. Utbudets innebörd för individen kan sägas bero av tre egenskaper, nämhgen

1)    nivån (kvaliteten)

2)    tillgängligheten

3)    stabiliteten (risk för förändring).

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                 7

Krav på utbildningsmöjligheter och sjukvård

Dessa serviceslag synes i varje fall för de regionala nivåer som är aktuella i ett handhngsprogram för landet vara av den största betydelsen. Beträffande den mest kvalificerade servicen bör även utbudet utanför det egna kommunblocket uppmärksammas.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjhga, nämligen

—        tillgång till universitet, universitetsfihal, regionsjukhus, länslasarett,
systematiserad decentrahserad undervisning, kombinationsutbildning,
4-ärigt gymnasium, 3-årigt gymnasium, mindre lasarett, läkarstation,
högstadium etc. — rangordnade efter relativ sällsynthet - tillgången
bör uppdelas i sådan service som finns inom eget kommunblock och
inom t. ex. 30 km avstånd.

Krav på kommersiell service

Nivån (kvaliteten) på denna typ av service varierar med antalet serviceslag som är representerade samt med antalet utbudspunkter för varje serviceslag. Hur starkt individerna upplever olikheterna mellan olika servicenivåer är mycket oklart. Vidare skiftar serviceutbudets innebörd med tillgängligheten.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjhga, nämhgen

—        antal serviceslag företrädda inom kommunblocket enligt telefonkata
logen eller företagsregistret

—         tillgång till kompletterande servicenivåer inom visst avstånd

—        antal sysselsatta inom t. ex. detaljhandel enligt 1965 års folk- och
bostadsräkning med nivåindelning i anknytning till någon typ av
ortsklassificering

—        andel sysselsatta inom t. ex. detaljhandel ställt i relation till motsvaran
de andel inom länet vilket skulle kunna ge resp. kommunblocks
"självförsörjningsgrad".

Krav pä persontransportmöjligheter

Transportmöjligheterna har betydelse både för möjligheterna att nå service på olika utbudsnivåer och att nå arbetsställen inom en region. Det är då huvudsakligen frågan om lokala och regionala transporter. Kontaktmöjligheterna med övriga landet bör vara av intresse för främst de sociala kontakterna.

Möjliga mätare. Mätarna bör i princip ge information om hur snabbt, bekvämt och till vilket pris man från ett kommunblock kan nå ett visst antal individer, ett visst serviceutbud eller en arbetsmarknad av en viss strolek. En så ambitiös presentation av data kan inte erhållas i bakgrundsdata. En rimlig ambitionsnivå kan vara att notera förekomst av järnvägsstation och flygfält samt att karakterisera turtätheten pä dessa samt att klartlägga vägsystemets utbyggnad. Följande mätare är möjliga, nämligen

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.    8

-     folkmängd inom 30 och 100 km avstånd

-     förekomst av järnvägsstation (turtäthet)

-     förekomst av flygfält (turtäthet)

-     förekomst av bussförbindelser (turtäthet)

-     vägnätets standard inom kommunblocket

-     antal väglänkar på riks- och länsvägnätet som berör kommunblocket.

A.2.5  Företagens krav på service

Företagens krav på servicenivån sammanfaller i stor utsträckning med individens krav. Speciellt för företag som behöver personal med speciella kvalifikationer kan dessa personalgruppers krav vara av viss betydelse. Krav på mera specifik företagsservice kan indelas i tre delområden, för det första tillgång på service från specialister på företagsservice, för det andra service från företag inom samma bransch eller i produktionstekniskt sammanhängande branscher och för det tredje kommunikations-tekniskt betonad service, både vad beträffar persontransport och gods. Den andra typen av service är närmast att beteckna som lokaliseringsfördelar och har redan behandlats under A.2.2. Persontransporter behandlades under A.2.4.

För specialisttjänster finns det liksom tidigare i fråga om service för individen anledning att varna för uppfattningen att det finns några enkla samband mellan uppmätt servicenivå och upplevd servicenivå. För företagen inträder en ytterligare komplikation i och med att företagens beroende av extern service varierar med deras storlek; det stora företaget kan inom sig självt åstadkomma mycket av den service det Ulla och medelstora företaget måste inköpa utifrån.

Godstransporter bör med undantag för hamntjänster kunna täckas av i stort sett samma variabler som persontransporter.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjliga, nämligen

-  antal typer av företagsservice företrädda enligt företagsregistret (servi
cenivån)

-     servicenivån i angränsande block

-     fördelningen  av  företag  på storleksgrupper, vilket ger ett  mått på behovet av företagsservice

-     offentligt serviceutbud inom vissa delområden

-     förekomst av hamn med viss godsomsättning.

A.2.6 Krav på produktivitet

En stor del av de i det föregående berörda kraven kan formuleras också som krav på hög produktivitet. Detta gäller både för industrin och för övrig verksamhet. På grund av att produktivitetsohkhetef f. n. knappast är mätbara utanför industrins område tenderar diskussionen lätt att enbart uppmärksamma oHkhetema där. Den faktiska variationen i produktivitet per investerad krona och/eller per sysselsatt beror av ett flertal faktorer varav endast några är regionalt intressanta. Branschtillhörighet,

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                 9

kapitalets ålder, anläggningarnas storlek, teknifieringsgraden, exportandel, lokaliseringsortens industriella miljö inkl. de anställdas kunnighet, transportkostnader etc. är några av de faktorer som spelar in.

Anläggningarnas storlek och därmed indirekt teknifieringsgraden bör stå i ett visst samband med ortsstorleken, både för den faktiska situationen i nuläget och för eventuella nyetableringar. Den lokala industrimiljöns betydelse är strängt taget vad som skulle utgöra den egentliga regionala effekten. De flesta undersökningar har visat att denna effekt, efter det man rensat för andra variationer i faktorutrustningen, tenderar att bli relativt liten. Ä andra sidan kan i själva rensningen för dessa faktorers betydelse ligga ett borttagande av faktiska regionala effekter. Låg teknifieringsgrad och omodern kapitalutrustning kan i sig vara konkreta effekter av regionala ohkheter i produktionsförutsättningarna. Det ligger emellertid inte inom ramen för vad som i detta sammanhang är möjligt att åstadkomma, en total analys av produktivitetsfrågorna. Det måste med nödvändighet bli fråga om partiella analyser.

Möjliga mätare. Följande mätare är möjliga, nämligen

— förädlingsvärde per sysselsatt inom industri efter branschnormalisering

— hkr/sysselsatt, förvaltningspersonalandel och företagens storleksstruktur är faktorer som påverkar förädlingsvärdets storlek.

A.3 Använda bakgrundsdata A.3.1   Inledning

På länstablåerna i slutet av detta bihang presenteras uppgifter om kommunblocken i s. k. minidiagram. Innehållet i dessa diagram och de källor som har använts kommenteras i det följande. För de flesta variabler har uppgifterna ställts i relation till ett riksgenomsnitt. För några variabler har det befunnits meningsfullt att med färg markera om kommunblocken hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta resp. lägsta värdet på variabeln i fråga.

I avsnitt A.4 kommenteras länsvis tablåernas uppgifter. Länstablåerna ger främst möjhgheter att jämföra förhållandena i ett kommunblock med övriga block inom länet. För att även ge underlag för jämförelser med kommunblock av samma typ i andra delar av landet ges i samband med kommentarerna för några variabler sammanställningar som anger kommunblockens läge i förhållande till övriga block av samma typ. Därvid har länsstyrelsernas modifierade förslag till ortsklassificering använts. Denna kommenteras i avsnitt A. 1.

För varje län lämnas i kommentarerna sex sådana ortsklassvisa sammanställningar. 1 dessa figurer visas kommunblockens fördelning efter befolkningsutveckling, andel 50 år och äldre, näringsgrenssammansättning, industriutveckling, inkomstnivå och andel arbetslösa. Figurerna förklaras idet följande under kolumnerna 5,7,8, 11, 18 och 19.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

10

A. 3.2 Presentation av använda bakgrundsdata

Kolumn I Folkmängden år 1970 i kommunblockets centralort uttryckt i 1 000-tal

27

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970.

Kolumn 2 Folkmängden år 1970 i kommunblocket uttryckt i 1 000-tal

50

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970.

Kolumn 3 Folkmängden år 1970 inom 30 km från kommunblockscen-trum

Till det lokala befolkningsunderlaget räknas invånare i de församlingar vilkas huvudort ligger inom 30 km fågelvägsavstånd från kommunblockets centralort. Denna avgränsning ger ett omland som endast ungefärligt överensstämmer med ett fågelvägsavstånd på 30 km. Ibland tas personer med som har något längre till centralorten och ibland utesluts personer som har kortare avstånd. För södra och mellersta Sverige samt kommunblocken utefter norrlandskusten är de eventuella felen ganska små. För kommunblocken i de inre delarna av Norrland blir värdet något osäkert genom församlingarnas avsevärda storlek.

Källa: GEDAP (Geografiskt datapaket. Lunds universitet).

Kolumn 4 Folkmängdens fördelning inom 30 km

Figuren visar den andel av folkmängden inom 30 km radie från centralorten som bor i centraltätorten resp. kommunblocket. Den rutade skrafferingen anger centraltätortens andel medan den rutade plus den randade skrafferingen anger kommunens andel.

Källa: Folk- och bostadsräkningen år 1970, samt GEDAP (Geografiskt datapaket. Lunds Universitet).

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                11

Kolumn 5 Folkmängdsutveckling under perioden 1951-1980 7.

■15

TTT////////,

2=Mo

--- '-15

1951-70 65-80

Figuren visar folkmängdsutvecklingen per femårsperiod under perioder 1951-1970 uppdelat i tre perioder 1951-1960, 1961-1965 och 1966-1970. Denna uppdelning ger en uppfattning om den utveckling kommunen upplevt under de sista åren utgör ett trendbrott eller inte. Indirekt ger folkmängdsutvecklingen upplysningar om nettoflyttningens omfattning. En negativ folkmängdsutveckling innebär i de flesta kommunblock en nettoutflyttning och en positiv utveckling en nettoinflyttning.

För utvecklingen fram till år 1980 anges prognos 2 i länsplanering 1967 för samtliga kommunblock. Länens målsättningar anges enbart för kommunblock inom stödområdet. Detta sammanhänger med att statsmakterna i samband med utvärderingen av länsplanering 1967 ej ansåg det motiverat att prioritera kommunblock utanför stödområdet, där länsstyrelserna/planeringsråden ansåg åtgärder nödvändiga för att motverka en förutsedd negativ befolkningsutveckling. Samtliga dessa kommunblock ansågs vara väl belägna i förhållande till större orter som förutsågs få en på längre sikt bestående sysselsättning och service. För de ifrågavarande blocken utanför stödområdet godtogs därför en utveckling i huvudsaklig överensstämmelse med prognos 2.

Bilden färgas röd om folkmängdsutvecklingen för de olika perioderna överstiger +3,8 %. Bilden färgas blå om folkmängdsutvecklingen för de olika perioderna understiger —5,0 %. Därmed utmärks de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva resp. mest negativa folkmängdsutvecklingen under perioden 1951 — 1970.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 1 befolkningsutvecklingen under perioden 1966—1970. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas utvecklingen för primära centra (PC) på den andra regionala centra (RC) och på den tredje kommun-centra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar. För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga utvecklingen markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna ligger anges både utvecklingen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet och har således ingen markering på axlama.

Källa: Folk-och bostadsräkningarna åren 1950, 1960och 1965. Folkmängden 31.12.1970, SOS, SCB, SOU 1969:27 Länsplanering 1967.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

O

-2

Kolumn 6 Netto flyttning under perioden 1968-1970 V.

Wa		m.
	v/z/y/

Tot    Uti    Sv

12

Figuren visar nettoflyttning av svenska och utländska medborgare under perioden 1968-1970 per år i % av befolkningen 31.12.1967. Flyttningen avser ett genomsnitt per år. För flyttningen av svenskar bör begränsningen till 3 år knappast betyda någon större snedvridning då perioden omfatter ett lågkonjunkturår, ett uppsvingsår och ett högkon-junkturår. Variationer vad beträffar immigrationens omfattning utjämnas emellertid inte då immigrationen under åren 1969 och 1970 låg på en mycket hög nivå. Avsikten med diagrammet är främst att ge en bild av flyttningens sammansättning och först i andra hand att ge en uppfattning om dess totala omfattning.

Bilden av den totala nettoinflyttningen färgas röd om värdet överstiger +0,45 %. Bilden färgas blå om den totala nettoutflyttningen överstiger —0,88 %. Därmed utmärks de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva resp. mest negativa nettoflyttning under perioden 1968-1970.

Källa: Folkmängdens förändringaråren 1968, 1969 och 1970 SOS,SCB.

•50

Kolumn 7 Åldersfördelning år 1970
'' .50

0

3

0

6

5

W

20      50

Figuren visar befolkningens fördelning på fem olika åldersklasser O-19, 20—29, 30—49, 50-64 och 65—w. Andelen individer inom varje åldersgrupp har ställts i relation till riksandelen i samma åldersgrupp.

Med utgångspunkt från den andel av totalbefolkningen som finns i åldersgruppen 50—co år färgläggs hela bilden av åldersfördelningen. Med en andel överstigande 40 % i denna åldersgrupp färgas bilden blå. Bilden färgas röd om andelen personer i denna åldersgrupp understiger 32 %. Därmed utmärks de 25 % av landets kommunblock som har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldersgruppen 50-aj år. Den i riket genomsnittliga andelen är 32,5 %.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 2 andel av totalbefolkningen år 1970 i åldern 50-oj år. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas förhållandena i primära centra

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                13

(PC) på den andra regionala centra (RC) och på den tredje kommuncentra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga utveckhngen markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna hgger anges både utvecklingen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet och har således mgen markering på axlarna.

Källa:Folkmängden 1970 del 2 SCB.

Kolumn 8 Näringsgrensfördelning år 1965 V.

100

ssaEzzzza

Jbr  Ind  Serv

Figuren visar den procentuella fördelningen av den totala sysselsättningen på näringsgrenarna jordbruk, industri samt byggnads- och serviceverksamhet år 1965. Folk- och bostadsräkningen år 1970 har inte kunnat användas, då uppgifter för vissa län saknades vid utarbetandet av bakgrundsdata. Den i landet genomsnittliga fördelningen pä näringsgrenar markeras medelst en streckad linje inom varje näringsgren. Andelen sysselsatta inom de olika näringsgrenarna i landet är

jord-och skogsbruk            12%

industri                              34 %

byggnad + serviceverksamhet    54 %

I de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 3 näringsgrensfördelningen år 1965 uppdelad på jordbruk, industri samt byggnads- och serviceverksamhet. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. Det område där de flesta av kommunblocken inom resp. ortsklass faller har utmärkts med olika raster. Inom den mörkt skuggade ytan faller de flesta av primära centra (PC) inom den skrafferade ytan de flesta regionala centra (RC) och inom den ljust skuggade ytan de flesta kommuncentra (KC).

För orter som i länsstyrelsernas klassificering har markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har den för dessa orter genomsnittliga näringsgrenssammansättningen varit vägledande vid markeringen av den för ortsklassen normala sammansättningen. Vid behandlingen av de län där dubbelorterna ligger anges både näringsgrenssammansättningen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet.

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1965.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

14

Kolumn 9 Andel sysselsatta inom offentlig förvaltning år 1965

V.

Figuren anger andelen sysselsatta inom undervisning, offentlig förvaltning och hälso- och sjukvård år 1965. Folk- och bostadsräkningen år 1970 har ej kunnat användas då uppgifter för vissa län saknades vid utarbetandet av bakgrundsdata. Den i landet genomsnittliga andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är ca 12 % och markeras i figuren med en streckad linje.

Källa; Folk- och bostadsräkningen år 1965.

Kolumn 10 Beräknad  sysselsättningsutveckling  under perioden   1966-1980

'''                AO

niiii

O -40

Tot Jbr Ind Serv

Figuren anger den beräknade sysselsättningsutvecklingen under perioden 1966—1980 enligt prognos 2 i länsplanering 1967. Den beräknade sysselsättningsförändringen enligt prognos 2 inom jord- och skogsbruk, industri samt service- och byggnadsverksamhet har ställts i relation till den totala förvärvsarbetande befolkningen år 1965. Figuren ger därför dels en bild av den totala sysselsättningsutvecklingen, dels en bild av hur de olika näringsgrenarna jordbruk, industri och byggnads + serviceverksamhet bidrar till denna utveckling. Bilden färgas röd om den totala beräknade sysselsättningsutvecklingen överstiger +10,1 %. Bilden färgas blå om den totala beräknade sysselsättningsminskningen överstiger — 19,4%. Därmed markeras de 25 % av landets kommunblock som har beräknats få den mest positiva resp. mest negativa sysselsättningsutvecklingen.

Källa:SOU 1969:27 Länsplanering 1967.

industri   under   perioden

Kolumn 11 Sysselsättningsutveckling   inom 1964-1969 index

~—rn,120

100 80

Z min,

Tot    Bs    Ib

Figuren anger sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden   1964-1969 ställd i relation  till sysselsättningsutvecklingen inom

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                15

hela industrin under perioden. 1 den del av figuren som anger den totala sysselsättningsutvecklingen (Tot.) har den faktiska sysselsättningsutvecklingen inom kommunblocket ställts i relation till utvecklingen i hela landet. Härvid erhålls ett index med riket = 100. Den erhållna avvikelsen gentemot den riksgenomsnittliga utvecklingen delas i figurens två övriga delar upp i en del som har med branschsammansättningen att göra (Bs) och en del som sammanhänger med att utvecklingen inom blockets branscher (Ib) har avvikit från det riksgenomsnittligt normala för resp. bransch.

En grov branschindelning i 14 branscher har använts enligt den industrigruppskod uppgjord i december år 195 5 som har tillämpats av statistiska centralbyrån. Den genomsnitthga sysselsättningsutvecklingen i landet under perioden 1964—1969 inom de olika branscherna har applicerats på det faktiska antalet sysselsatta år 1964 inom branscherna. Den "teoretiska" sysselsättningsutveckling som därvid erhålls kan tolkas som branschsammansättningens betydelse (Bs) för den totala sysselsättningsutvecklingen. Den andra delen av totalutvecklingen förklaras med att utvecklingen inom individuella branscher (Ib) i det aktuella kommunblocket avvikit från den riksgenomsnittliga utvecklingsbilden för dessa branscher.

Bilden färgas röd om den totala sysselsättningsutvecklingen överstiger index 116. Bilden färgas blå om den totala sysselsättningsutvecklingen understiger index 95. Därmed markeras de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva resp. mest negativa sysselsättningsutvecklingen inom industri.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 4 industriutvecklingen under perioden 1964-1969. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas utvecklingen för primära centra (PC) på den andra regionala centra (RC) och på den tredje kommuncentra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga utveckhngen markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna ligger anges både utvecklingen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet och har således ingen punktmarkering på axlarna.

Källa:lndustristatistikår 1964ochår 1969, SCB.

Kolumn 12 Andel i största bransch och största företag år 1969 7.

100

Ve

Mp

y777777/>rrr7777

O

Figuren  anger  andelen   av  industrisysselsatta  år  1969 inom största bransch och största företag. En grov branschindelning i åtta branscher har

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   16

gjorts enligt den av statistiska centralbyrån tillämpade indelningen i 1969 års industristatistik, SNl (Svensk näringsgrensindelning).

Använd Branschbeteckning symbol

Gs       Gruvindustri + jord- och stenindustri

Li        Livsmedels-, dryckesvaru- och tobakstillverkning

Tk       Textil —,beklädnads -,läder och lädervarutillverkning

Tr        Trävarutillverkning

Mp Massa -,pappers- och pappersvarutillverkning och grafisk produktion

Ke       Tillverkning av kemiska produkter, petroleumprodukter, gummi-

och plastvaror

Me      Metallframställning

Ve       Verkstadstillverkning -h annan tillverkning

Källa: Industristatistiken år 1969, SCB.

Kolumn 13 Andel inom småindustri år 1969

7.

50

m

Figuren visar andelen sysselsatta inom småindustri år 1969. Med småindustri förstås i detta sammanhang arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta. Med denna avgränsning finns ca 23 % av den svenska industrisysselsättningen inom småindustri. Riksandelen markeras i bilden med en streckad linje.

Källa: Industristatistiken år 1969, SCB.

Kolumn 14 Andel inom minsk. industri år 1969 7.

100

0

Figuren visar den andel av de industrisysselsatta som år 1969 arbetade i industribranschen med en, enligt 1970 års långtidsutrednings bedömning, förutsedd större sysselsättningsminskning. Härvid har sju branscher urskilts, med en beräknad minskning med mer än 1 % per år. Dessa branscher är gruvindustri, varvsindustri, jord- och stenindustri, träindustri, hvsmedelsindustri, dryckesvaru- och tobaksindustri och textil- och konfektionsindustri

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                17

Ar 1969 svarade dessa branscher för 34 % av totala industrisysselsättningen i landet. Denna andel markeras med en streckad linje i figuren.

Källa; Industristatistik år 1969, SCB.

Kolumn 15 Andel förvaltningspersonal inom industri år 1969 7.

50

0

Figuren visar andelen förvaltningspersonal inom industri år 1969. Definitionen på förvaltningspersonal ansluter sig till statistiska centralbyråns indelning. En detaljerad redogörelse för vilka slag av personal som ingår i denna kategori lämnas i Industri 1962 sid. 58 f. Andelen förvaltningspersonal för landet i genomsnitt är ca 27 %. Denna andel markeras i figuren med en streckad linje.

Källa: Industristatistik år 1969, SCB.

►4000

O

•4000

Kolumn 16 Löneläge inom industri år 1968 Kr

Y/////
	VM

Tot   Bs   Ib

Figuren anger hur löneläget inom industri år 1968 avviker från riksgenomsnittet. 1 figuren lämnas tre typer av information.

Tot = Den totala avvikelsen från riksgenomsnittet

Bs   = Den del av avvikelsen som förklaras av branschsammansättningen Ib    = Den del av avvikelsen som förklaras av avvikelser inom branscher från det riksgenomsnittligt normala för branscherna.

En grov branschindelning i 14 branscher har gjorts enligt den industrigruppskod, uppgjord i december 1955, som har tillämpats av statistiska centralbyrån. Den riksgenomsnittliga lönen per anställd i ohka branscher har applicerats på det faktiska antalet sysselsatta i kommunblocket inom varje bransch. Härvid erhålles den lönenivå per anställd, som kommunblocket skulle ha haft om lönen i alla branscher hade varit riksgenomsnittlig. Denna "teoretiska" lönenivås avvikelse från den riksgenomsnittliga lönenivån visar branschsammansättningens betydelse för lönenivån i kommunblocket. Den faktiska lönenivåns avvikelse från den framräknade "teoretiska" lönenivån visar inombranschvariationernas betydelse för löneläget.

2 Riksdagen 1972. I saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   18

Den totala bilden av löneläget färgas röd om den totala avvikelsen (Tot ) från den genomsnittliga lönenivån överstiger ±0. Bilden färgas blå om avvikelse från rikslönenivån överstiger — 3 300 kr. Därmed markeras de ca 25 % av kommunblocken som har det högsta resp. lägsta löneläget inom industri.

Källa: Industristatisriken år 1968, SCB.

Kolumn 1 7 Andel sysselsatta år 1965 (Yv-gradj

riket rioo

UO

100

60 m    gkv. ig kV.

Figuren visar yrkesverksamhetsgraden år 1965 för män (m), gifta kvinnor (gkv) och icke gifta kvinnor (igkv) i åldersgruppen 15-69. 1 figuren anges avvikelsen från den riksgenomsnittliga yrkesverksamhetsgraden varvid riket är lika med 100. Folk- och bostadsräkningen år 1970 fanns ej tillgänglig vid utarbetandet av bakgrundsdata, varför 1965 års folk- och bostadsräkning har använts.

Den riksgenomsnittliga yrkesverksamhetsgraden har applicerats på antalet invånare i varje femårsgrupp. Det så framräknade teoretiska antalet yrkesverksamma har därefter ställts i relation till det faktiska antalet förvärvsarbetande, varvid ett index erhållits där yrkesverksamhetsgraden i riket är hka med 100. I figuren används olika skalor för män och kvinnor.

Yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor och icke gifta kvinnor färgas i figuren. För gifta kvinnor färgas bilden röd om värdet överstiger 100,0. Bilden färgas blå om värdet understiger 77,4. För icke gifta kvinnor färgas bilden röd om värdet överstiger 101,1. Bilden färgas blå om värdet understiger 86,0. Därmed markeras de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade den högsta resp. lägsta yrkesverksamhetsgraden.

Källa: Folk- och bostadsräkningen år 1965 bearbetad av UMDAC(Umeå datacentral).

Kolumn 18 Andel arbetslösa åren 1969-1970 och 1971

V.

\zzmm

69-70    71

Figuren anger den av Arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten under åren 1969—1970 och 1971. Antalet arbetslösa under de båda perioderna har ställts i relation till folkmängden 31.12.1968 resp.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                19

31.12.1970 i åldersgruppen 15—64 år. Den pä detta sätt uträknade riksgenomsnittliga arbetslösheten uppgår för perioden 1969—1970 till 0,6 % och för år 1971 till 1,2 % vilket markeras i figuren med en streckad linje.

Bilden färgas röd för perioden 1969—1970 om värdet understiger 0,4 % och blå om värdet överstiger 1,2 %. För år 1971 färgas bilden röd om värdet understiger 0,9 % och blå om värdet överstiger 1,9 %. På detta sätt markeras de 25 % av kommunblocken som har den lägsta resp. högsta arbetslösheten.

I de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 5 andelen arbetslösa år 1971 i relation till den förvärvsarbetande befolkningen i åldern 15-64 år den 31.12.1970. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas andelen arbetslösa i primära centra (PC) på den andra andelen arbetslösa i regionala centra (RC) och på den tredje andelen arbetslösa i kommuncentra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har endast den för dessa orter genomsnittliga arbetslösheten markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där dessa orter ligger anges både arbetslöshetstalen för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet men har således ingen punktmarkering på axlarna.

De kommunblock som saknar arbetsförmedhng har förts till det närmast hggande kommunblocket. De arbetslöshetstal som därmed redovisas är ställda i relation till den summerade förvärvsarbetande befolkningen i åldern 15-64 år i de berörda .kommunblocken. På länstablåerna markeras ett sådant samband mellan kommunblock med en hake som förbinder de berörda blocken.

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsens arbetslöshetsstatistik (ej publicerat material) Folkmängden 31.12.1968,31.12.1970.

Kolumn 19 Inkomst per inkomsttagare år 1970 (inkomstnivå)

riket=100 120 100 80

Figuren visar inkomst per inkomsttagare år 1970. Inkomsten per inkomsttagare i kommunblocken har ställts i relation till den riksgenomsnittliga inkomstnivån. Därvid har ett index erhålhts där medelinkomsten per inkomsttagare i landet är lika med 100.

Inkomsttagare definieras enligt statistiska centralbyråns definition som skattebefolkningen den 1 november 1969, dvs. samtliga personer som avlämnat självdeklaration eller av taxeringsmyndighet har skönstaxerats.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  20

Inkomstbegreppet är i huvudsak knutet till sammanräknad nettoinkomst enligt huvuddeklarationsblankettens sista sida. Därmed förstås summan av inkomsttagarnas enligt förordning om statlig inkomstskatt, uppskattade inkomster av skilda inkomstslag sedan avdrag gjorts för eventuellt underskott i förvärvskälla.

Bilden färgas röd om värdet överstiger 100,0. Bilden färgas blå om värdet understiger 82,0. Genom denna färgmarkering urskiljs de 25 % av kommunblocken som har den högsta resp. lägsta inkomstnivån.

1 de länsvisa kommentarerna till länstablåerna i avsnitt A.4 visas i figur 6 inkomstnivån år 1970 dvs. inkomst per inkomsttagare. Härvid har kommunblocken delats in i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. På den första axeln i figuren visas inkomstnivån i primära centra (PC) på den andra i regionala centra (RC) och på den tredje i kommuncentra (KC). Storstäderna är markerade på axeln för primära centra med trianglar.

För orter som i länsstyrelsernas klassificering markerats som dubbelorter med gemensam klassificering har endast den genomsnittliga inkomstnivån markerats med en punkt. Vid behandlingen av de län där orterna ligger anges inkomstnivån både för orterna tillsammans och var för sig. De i dubbelorterna ingående kommunblocken markeras i figuren med en ofylld ring efter namnet men har således ingen punktmarkering på axlarna.

Källa: Inkomst och Förmögenhet 1970, SOS, SCB.

Figuren visar kommunblockens utbud av utbildning och sjukvård. Utbildningsutbudet gupperas i fem nivåer

Nivå V   Högstadium

Nivå IV Nivå V + ofullständig gymnasieskola och/eller kommunal vuxenutbildning

Nivå III Nivå IV + gymnasieskola med två- tre- eller fyraårig linje.

Nivå II Nivå III + universitetsfilial, lärarhögskola och/eller socialhögskola

Nivå I Nivå II + eftergymnasial utbildning och forskning vid minst två fakulteter

Klassificeringen har gjorts med utgångspunkt i SÖ:s material om gymnasieskolans organisation läsåret 1971/1972 samt tilläggsbeslut. Beträffande kommunal vuxenutbildning har använts uppgifter sammanställda inom SÖ 31.8.1971 över antalet undervisningstimmar läsåret 1971/1972. Dessutom har använts en förteckning upprättad inom 1968 års utbildnings-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               21

utredning (U 68) över lokahseringen av eftergymnasial utbildning.

Utbudet av sjukvård grupperas i fem nivåer efter antalet vårdplatser för de större sjukhusen medan på de två lägsta nivåerna det odelade sjukhuset skiljs från öppen sjukvård.

Nivå V   Öppen primär sjukvård

Nivå IV Odelat lasarett eller ofullständigt sjukhus, dvs. barnbördsavdel-

ning, allmän avdelning samt avdelning för långvarigt kroppssjuka Nivå III Lasarett med mindre än 500 vårdplatser men med mer än fyra

specialiteter Nivå II   Lasarett med mellan 500 och 999 vårdplatser Nivå 1    Lasarett med mer än 1 000 vårdplatser

Källa: Sjukhusförteckning, Socialstyrelsen 1971.

Kolumn 21 Kommersiell service år 1969

V   IV III  II   I

V7,

Figuren visar kommunblockens utbud av kommersiell service år 1969. Det kommersiella serviceutbudet delas upp i dels service för hushållet, dels service för företaget. Företagsregistrets uppgifter från år 1969 har använts. Ur företagsregistret har plockats vissa serviceslag som har bedömts ingå i ett utbud av kommersiell service för hushållet resp. företaget. Förekomst i kommunblocken av resp. serviceslag har registrerats. Serviceutbudet har grupperats i fem ohka nivåer efter det antal serviceslag som är representerade i kommunblocken.

Antal ingåe	nde service		slag
	Service	föl	■ hushållet	Service för företaget
Nivå V	<25			<15
Nivå IV	26-35			16-20
Nivå 111	36-45			21-30
Nivå 11	46-55			31-40
Nivå I	>56			>41

Den typ av service som ingår i detta utbud framgår av figurerna A:I och A:2 och i dessa figurer har de serviceslag som alltid finns representerade på den aktuella servicenivån skilts från de serviceslag som i 80 % resp. 60 % av fallen finns i kommunblocken på den aktuella nivån. 1 figurerna finns markerat med kryss de serviceslag som kan finnas i ca en femtedel av de kommunblock som ingår i servicenivån. Genom denna nivågruppering kan endast utsägas att kommunblock på olika servicenivåer har olika bredd på utbudet av service. Något försök till en kvalitativ bedömning av skillnaderna i utbudet har ej gjorts.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

22

Figur A:l   Ulbud av kommersiell service för hushållet uppdelat på servicenivåer

Servicenivå

Större rationalisefings-,organisationsbyraer

Större rep.-verkst.för elektr.produkter utom liushAllsapp.

Större skriv-,dupliserings-,kopierin9stryiSer

Veterinärverksamtiet

Rörelse fcr andra finansiella tjänster

Större maskinuttiyrningsrörelse

Annan lagrings-, tnagasineringsrörBlse

Rationaliserings- .organisationsbyrier

Större partihandel med maskiner, verktyg, apparater

Större arkitektkontor, andra byggkonsultljyråer

Drivande av datomntral

Maskinuttiyrningsrörelse

Större andra tekniska tiyråer octi anstalter

Större rep.- verkstad, för maskiner.utom tiushallsapp.

Större städningsrwelse

Instrumentindustri

BevaKningsrorelse

Skriv-, dup(k:erings-,kopieringsbyr4er

Rep .-verkstad, för elektr. produkter utom Inishälsapp.

Resebyråer

Annons - .reklam -, marknadsundetsökningstlvräer Försakringsagwiturer

Annan uppdragsverksamliet htandelsfärTnedling av produktionsvaror Juridisk uppdragsverksamliet Städningsrörefee

Arkitektkontor, andra byggkonsuttbyraer

Partihandet med maskiner, verktyg, apparater

Rep.-verltstäd. för maskiner.utom Inisldllsapp.

Andra tekniska byråer ocli anstalter

Större hotell-och pensionatsrörelse

Speditionsitrelse, mäkleriverksamhet

Andra kredit-.finansieringsinstitut

Kameral uppdragsverteamhet

Försäkringsinstitut

Holell-och pensionatsrörelse

Partihandel med råvaror, halvfabr.,drifts(ömödenhetsr

Rörlednings-.ventilaticnsvertistcider

Tryckerier, dagstidningsföilag

Banker

Lastbilsäkerier

Elektrisk installatnnsentreprenad

>80    60-79 20-59  <20    %

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen         23

Figur A:2   Utbud av kommersiell service för företaget uppdelat på servicenivåer

Servicenivå

tv       III

Annan scen-och esfradverksamhet

Större övrig sädanköpshandel

Veterinärverksamhet

Reparation av andra hushållsvaror

Konsert verksamhet

Teater, operahus

Skönhetssalonger

Trav- och galoppbaneverksamhet

Större resebyräer

Större  varuhushandel

Reparation av elektriska hushällsvaror

övrig sällanköpsharuiet

Museer, konstutställningar, botaniska trädgärdar

Reparation av skor och andra lädervaror

Resebyräer

Försäkringsagenturer

Dans - och andra nöjesetablisemang

Detaljhandel med hushällsapparater.twlysnirtgsart.

Större tx)k-och pappershandel

Juridisk uppdragsverksamhet

Parfym-och sjukvdrdshandel

Reparation av ur, optik och guldsmedsvaror

Fotohandel

Begravningsl>yråer

Musik-och leksakshandel

Reparation av radio och TV

Varuhushandel

Detaljhandel med övrig hemutrustning

Fotografirörelse

Systembolag

Cykel-och sporthandel

Ur-optik-och guldsmedsvaruhandel

Nöiesfält, djurpark

Andra tvätterier och tvättbarer

Moped-och cykelreparationsverkstäder

Kemtvätt

Radio och TV-handel

Bildetatj handel

Kameral uppdragsverksamhet

Bok-och pappershandel

Möbelhandel

Herrfrisersalonger

Apotek

BtomsterharxJel

Sporttävlingsverks.,drivarKte avsport tnrättn.

Skohandel

Hotell-och pensionatsrörelse

Övrig beklädnadsharKM

Färg-och tapethartdel

[)amrrisersak>nger

Järnhandel

Bi Ireparationsver kstäder

Banker

Konfektions-och ekiperingshandel

60-79 20-59 <20

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  24

På nivå I mostsvarar antalet kommunblock i stort sett antalet storstäder, på nivå II antalet primära centra, på nivå III antalet regionala centra och på nivåerna IV och V antalet kommuncentra enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. Jämför avsnitt A. 1.

Källa: Företagsregistret 1969, SCB.

Kolumn 22 Antal väglänkar år 1971 1 2 3 A

Figuren anger antalet väglänkar som utgår från kommunblockscentra år 1971. Varje länk har räknats. En väg som går igenom en ort har därför räknats två gånger. Endast huvudvägsnätet som omfattar europavägar, riksvägar och de viktigaste länsvägarna har medtagits. Dessa vägar har indelats i tre klasser. Indelningen baseras på vägarnas funktion i det totala transportsystemet enligt vägverkets bedömning.

a = Funktionsklass I: Väglänkar som tillgodoser de mest betydelsefulla trafikrelationema mellan storstadsområdena och storstadsalternativen. Med dessa länkar bhr bl. a. de tre storstadsområdena sammanbundna. Vidare ingår i denna funktionsklass några länkar av stor betydelse för den internordiska vägtrafiken.

b = Funktionsklass II: Övriga viktigare väglänkar som förbinder storstadsområden med storstadsalternativen resp. större tillväxtcentra eller storstadsalternativen med varandra.

c = Funktionsklass III: Övriga huvudvägar, vilka förbinder bl. a. storstadsalternativ samt tillväxtcentra å ena sidan med kommunblockscentra och övriga orter å andra sidan.

Källa:   Statens   vägverk:   Plan   över   huvudvägnätet  samt   DsK   1972:4 Regional trafikplanering.

Kolumn 23 Kollektiv fjärrtrafik år 1971

t&g

flyg

Figuren anger turtätheten i järnvägens fjärrtrafik och i inrikesflyget. Den långväga busstrafiken har i detta sammanhang ej medtagits. Antalet förbindelser i genomsnitt per dag har räknats inom varje kommunblock och därefter indelats i fem olika klasser:

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              

förbindelser per dag

Om trafikflygplats finns i kommunblocket men inte reguljär trafik har detta utmärkts med en stjärna i den första rutan i figuren. Detsamma gäller kommunblock som inte har fjärrförbindelse med tåg, men dock har lokaltrafik.

Källa: Sveriges kommunikationer och inrikes flygtidtabell SAS/Linjeflyg år 1971.

Kolumn 24 Hamnar och godsomsättning år 1971 olJQ    sk.pr.

2

n

övr.    st .g.

Figuren visar förekomst av hamnar och godsomsättningens storlek och sammansättning år 1971. Godsomsättningen har fördelats i fyra varuslag:

olja      = oljeprodukter

sk.pr.   = skogsprodukter

övr.     = övrigt massgods

st.g.    = styckegods

Om godsomsättning Överstiger 100 000 ton för ett varuslag skrafferas rutan för detta varuslag. Om godsomsättning för alla varuslag totalt överstiger 100 000 ton men är mindre än 100 000 för ett varuslag markeras detta med en ring i rutan för varuslaget ifråga. Om hamn finns men godsomsättningen totalt sett är mindre än 100 000 ton, markeras detta med en ring mitt i figuren.

Källa: Förteckning över svenska hamnarochlastageplatser upprättad inom sjöfartsverket. SOS Sjöfart 1970.

Kolumn 25 Bostadsbyggande per år under perioden 1966-1970

[6651

Källa: Bostadsbyggandet SOS, SCB.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.tiandlingsprogram m.m.

26

Kolumn 26 Bostadsbyggande per 100 invånare  under perioden 1966-1970

WM

m

tot.-inv.

tät.-inv.

Figuren visar bostadsbyggandet per år och 100 invånare resp. 100 tätortsinvånare under perioden 1966-1970. Det riksgenomsnittliga bostadsbyggandet per 100 invånare uppgår till 1,34. För bostadsbyggandet per 100 tätortsinvånare är motsvarande tal 1,73. Dessa riksgenomsnitt har markerats i figuren med streckade linjer.

Källor: Bostadsbyggandet SOS Folk- och bostadsräkningen år 1965, SCB.

Kolumn 27Hushållens utrymmesstandard år 1970 V.

30

Vy

Figuren anger den andel av hushållen som år 1970 var trångbodda enligt norm 2 i folk- och bostadsräkningen år 1970. Ett hushåll räknas därvid som trångbott om antalet boende i lägenheten överstiger två per bostadsrum, kök och ett rum oräknade. Enpersonshushåll räknas dock aldrig som trångbodda. Andelen trångbodda hushåll enligt norm 2 är i hela landet ca 16%. Detta riksgenomsnitt markeras i figuren med en streckad linje.

Bilden färgas röd om värdet understiger 12,2 %. Bilden färgas blå om värdet överstiger 18,5 %. Därmed utmärkes de ca 25 % av landets kommunblock som har den minsta resp. den största andelen trångbodda hushåll.

Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970, SCB.

Kolumn 28 Kägenhetemas kvalitet år 1970 V.

30

Figuren visar bostadsbeståndets kvalitet mätt i andelen lägenheter som saknar centralvärme år 1970. Andelen lägenheter i landet som saknar centralvärme är 8,6 % vilket har markerats i figuren med en streckad linje.

Bilden färgas röd om andelen lägenheter som saknar centralvärme understiger   7,4 %.   Bilden  färgas  blå  för kommunblock  med  värden

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                27

överstigande  15,1 %. Därigenom utmärks de 25 % av landets kommunblock som  har den  minsta resp. den  största  andelen  lägenheter utan centralvärme. Källa: Folk-och bostadsräkningen år 1970, SCB.

Kolumn 29 Kommunala inkomster år 1971 '    2000

20

Figuren visar primärkommunala inkomster per invånare år 1971 i kronor. Med kommunala inkomster förstås summan av allmän kommunalskatt och skatteutjämningsbidrag. De två inkomstkällorna skiljs åt i figuren genom olika skrafferingar, varvid den nedre skrafferingen visar skatteinkomsterna.

Den för hela landet genomsnittliga inkomstnivån i kommunerna är 1 350 kr. vilket har markerats i figuren med en streckad linje.

Källa: Kommunernas finanser år 1971, SCB.

Kolumn  30 Investeringar med regionalpolitiskt stöd under perioden 1965-1971 Mkr

70 + 8 = 78

Figuren visar omfattningen i milj. kr.av de investeringar som skett med regionalpolitiskt stöd i form av lokaliseringsstöd och regionalpolitiskt motiverade investeringsfondsfrisläpp under perioden 1965—1971. Investeringar gjorda med investeringsfondsmedel har endast medtagits i de kommunblock där även lokaliseringsstöd utgått i form av bidrag eller lån.

Källa: Sammanställningar inom inrikesdepartementet.

Kolumn 31 Lokaliseringsstödets omfattning under perioden 1965—1971 Mkr

12

3Ä

bidr.    l&n.

Figuren visar lokaliseringsstödets omfattning under perioden 1965-1971 i form av bidrag (bidr.) och lån uttryckt i milj. kr. Om investeringar i form av lokaliseringsstöd och investeringsfondsmedel har uppgått till mindre än 0,5 milj. kr. har detta markerats med en nolla (0) i figuren. Om inte några investeringar har gjorts markeras detta med två punkter. Källa:Sammanställningar inom inrikesdepartementet.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   28

Va

Kolumn 32 Beräknad sysselsättningsökning '''    30

m

o

Figuren anger den beräknade sysselsättningsökningen i företag som erhållit lokaliseringsstöd under perioden 1965—1971. Denna sysselsättningsökning har ställts i relation till totalantalet sysselsatta inom industri enligt 1965 års folk- och bostadsräkning vid periodens början.

Källa: Sammanställningar inom inrikesdepartementet, samt folk-och bostadsräkningen år 1965.

Kolumn 33 Faktisk sysselsättningsökning under perioden 1965—1971 i procent av den beräknade sysselsättningsökningen

7.

92

Figuren anger hur stor del av den beräknade sysselsättningsökningen som vid slutet av år 1971 hade förverkligats. Den faktiska sysselsättningsökningen i de företag som erhållit lokaliseringsstöd har ställts i relation till den vid ansökningstillfället beräknade sysselsättningsökningen. Det procenttal som därvid erhålls är ett mått på i vilken utsträckning den beräknade sysselsättningsökningen har uppnåtts.

Om den faktiska sysselsättningsökningen har överträffat den beräknade ökningen markeras detta i figuren med symbolen > 100. Om den faktiska sysselsättningsutvecklingen har varit negativ under perioden markeras detta med symbolen < 0.

Källa: Sammanställningar inom inrikesdepartementet.

A.4 Kommentarer till bakgrundsdata

A.4.1   Inledning

På de sista sidorna av detta bihang redovisas på s. k. länstablåer en stor mängd data för landets kommunblock. 1 detta avsnitt lämnas länsvis kommentarer till uppgifterna på dessa tablåer. En detaljerad beskrivning av använda data lämnas i avsnitt A.3, en mera översiktlig i avsnitt A.6. Kommentarerna kan på grund av datamängdens omfattning inte vara fullständiga och får betraktas närmast som något slag av länsanvisningar. Därvid kan en viss grad av upprepning inte undvikas, varför kommentarerna främst bör användas som ett hjälpmedel vid ett studium av förhållandena i enstaka län. När uppgifterna på länstablåerna för några län genomgåtts bör behovet av kommentarerna därför minska.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                29

Uppgifterna i länstablåerna skall ge information om hur kommunblocken förhåller sig till riksgenomsnittliga förhållanden samt ge en föreställning om hur kommunblocken inom länet förhåller sig till varandra. En väsentlig del av länsstyrelsernas förslag till länsprogram utgörs av förslagen till ortsklassificering. Av skäl som har redovisats i avsnitt A.l används i detta bihang länsstyrelsernas klassificering för redovisning av vissa uppgifter. Därvid har vissa modifieringar gjorts, vilka även kommenteras i avsnitt A.l. I de följande kommentarerna har detta modifierade förslag till ortsklassificering använts för att ortsklassvis redovisa hur kommunblocken för vissa variabler förhåller sig till övriga kommunblock inom resp. ortsklass. Även utformningen av dessa mätare harkommenterats i avsnitt A.3. Där presenteras figur 1 (befolkningsutveckling 1966-1970) under kolumn 5, figur 2 (andel 50-w år) under kolumn 7, figur 3 (näringsgrenar 1965) under kolumn 8, figur 4 (industriutveckling 1964-1969) under kolumn 11, figur 5 (arbetslöshet 1971) under kolumn 18 och figur 6 (inkomstnivå 1970) under kolumn 19.

Länsstyrelsernas modifierade förslag till ortsklassificering har i läns-tablåerna tagits till utgångspunkt för en gruppering av kommuncentra kring primära resp. regionala centra. Grupperingen grundar sig dels på redan förefintliga regionindelningar, t. ex. A-regionindelningen, dels i några fall på bedömningar utförda inom inrikesdepartementet. Grupperingen får närmast ses som en hjälp till läsaren att se sambandet mellan kommunblock på olika regionala nivåer. I några fall har det visat sig att ett kommunblock närmast hör samman med ett centrum i ett angränsande län. Blocket har därvid redovisats dels i det län i vilket det administrativt hör hemma, dels i det län där det primära eller regionala centret redovisas. När ett kommunblock redovisas utanför det egna länet utmärks detta i länstablåerna genom en mörktoning av kommunblockets uppgifter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   30

A.4.2 Länsvisa kommentarer

Regional utveckling och struktur i Stockholms län

Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen har som framgår av kolumn 5 tablå 1 varit mycket positiv i länet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Nynäshamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva befolk-ningsutveckhngen under såväl 1950- som 1960-talet. I Stockholmsregionen har ökningen under senare delen av 1960-talet varit något mindre än i början av perioden. Nettoflyttningen har som framgår av kolumn 6 tablå 1 varit mycket positiv i länet. Inflyttning har varit stor av både utländska och svenska medborgare. Stockholmsregionen, Södertälje och Nynäshamn hör till de 25 % av landets kommunblock som år 1971 har ' den lägsta andelen personer i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur AB:3 i samtliga kommunblock i länet från vad som är | normalt i resp. ortsklass. Alla länets kommunblock har en förhållandevis stor andel sysselsatta inom service medan andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk är mycket hten. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 1 mycket hög i Stockholm. Den i kolumn 10 tablå 1 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för alla kommunblock. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964-1969 har enligt kolumn 11 tablå 1 varit negativ i samtliga kommunblock med undantag för Södertälje som hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. För Södertälje gäller dels att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocket representerade branscherna, dels att branschsammansättningen har varit gynnsam. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 1 stor i Norrtälje. Kolumn 15 tablå 1 visar att andelen förvaltningspersonal inom industri är mycket stor i Stockholmsregionen, Nynäshamn och Södertälje. Löneläget inom industrin är mycket högt i Stockholmsregionen och Södertälje, vilket enligt kolumn 16 tablå 1 förklaras dels av en från lönesynpunkt sett gynnsam branschsammansättning, dels av ett högt löneläge inom de i kommunblocken representerade branscherna. Nynäshamn har totalt sett ett gott löneläge inom industrin. Branschsammansättningen är från lönesynpunkt sett mycket god men löneläget inom de i blocket representerade branscherna ligger på en relativt låg nivå.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 2, överstiger år 1965 både för män och kvinnor riksgenomsnittet. Stockholm, Nynäshamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

AB;I          Befolkningsutveckling 1966-1970.

31

AB:2          Andel 50-w År. 1970. (Index)

140

PC

.10        i

Stockholm

-10

RC                       KC

•Södertälje

iNynäshamn

•JJJNorrlalje

m

•:» ••ns

*ntt

RC

PC

KC

_ f

	••1	•n
	•t	MM
	•t	~s:
120	:	•••
	1	••
	••	-- »«
•	••••• Norrtälje	•MMJ
	—•:	,JX
	•	•
•	"!i	—
•		•mS
••		M«
	•••	•••
100   »S ••i	4	•• n ••
•	t	•
•••		•••
•A
"Siockhoim	t	•

BO

-20

• Södertälje

NHringsgrenar 1965

AB'4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120

_;«SQdertaiie

•«

•••••

mSSC

Jordbruk

100   ••

••«

ÄJsiockholrr

•••a

Ml

•••

Nynäshamn           |jj

••Norrtälje            ••

•••             *st

80

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

32

den högsta yrkesverksamhetsgraden för icke gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Norrtälje. Stockholm, Nynäshamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft de lägsta arbetslöshetstalen under åren 1969-1970 och 1971. Av figur AB:5 framgår att länets kommunblock i detta avseende hgger på en mycket låg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - hgger som framgår av kolumn 19 tablå 2 mycket högt i samtliga kommunblock med undantag för Norrtälje. Den höga lönenivån inom industrin, den stora andelen sysselsatta inom service samt den mycket låga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk kan ses som förklaringar till denna inkomstbild.

Utbudet av service ligger på högsta nivå i Stockholmsregionen. Som framgår av kolumn 20 tablå 2 har Södertälje ett utbud av sjukvård på nivå 11. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 2 har i Södertälje och Norrtälje nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg mycket goda i Stockholm och Södertälje. Trafikflygplats med mycket hög turtäthet finns i Stockholm.

AB5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

AB-å

PC

Inkomstniva1970. (Index)

RC                       KC

120

100.,»

•••

•t

••

»•••Norrtälje

1       MA

•Norrtälje

80

••••SXX

•*Stocktiolm                  •

Nynäshamn ingår

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                33

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig för länet som helhet. Nynäshamn och Södertälje hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter som saknar centralvärme är mycket låg i alla kommunblocken med undantag för Norrtälje.

De primärkommunala inkomsterna i Stockholms län är inte jämförbara med övriga landet på grund av att storlandstinget har övertagit vissa primärkommunala funktioner, och har därför inte redovisats i kolum 29 tablå 2.

3 Riksdagen 1972. I saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogram m.m.  34

Regional utveckling och struktur i Uppsala län Kommentar till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen har som framgår av kolumn 5 tablå 3 varit mer positiv under 1960-talet än under 1950-talet i länet som helhet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling. Uppsala hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950-och 1960-talet har haft de största ökningstalen. Under 1960-talet hör Enköping till de 25 % av landets kommunblock som hade de högsta ökningstalen. Prognos 2 i länsplanering 1967 visar för Enköping en något dämpad ökning fram till år 1980. Av figur C:l framgår att Uppsala och Enköping ligger på den högsta nivån inom sina resp. ortsklasser. Övriga orter har en i stort sett genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Kolumn 6 tablå 3 visar att Uppsala och Enköping har haft en mycket positiv nettoflyttning under perioden 1968-1970. 1 Enköping består större delen av denna inflyttning av utländska medborgare. Inflyttningen till Uppsala domineras däremot av svenska medborgare. Dessa kommunblock har vidare som framgår av figur C:2 år 1970 en mycket låg andel av befolkningen i åldern 1 5—64 år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker i Uppsala enligt figur C:3 från vad som är normalt för primära centra. Andelen sysselsatta inom jord-och skogsbruk ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock i länet med undantag för Uppsala. Uppsala har mer än 70 % av totala sysselsättningen inom service.

Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 3 mycket stor i Uppsala.

Den i kolumn 10 tablå 3 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck-hngen enligt länsplanering 1967 år utpräglat positiv för Uppsala, Enköping och Tierp. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll i Uppsala och Enköping. Tierp väntas få en ökad sysselsättning inom industri.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur C:4 varit utpräglat positiv i Enköping och Östhammar. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 3 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 3 mycket stor i Östhammar och Tierp och uppgår där till närmare 50 % av totala antalet sysselsatta. Andelen förvaltningspersonal ligger över riksgenomsnittet i Uppsala och Enköping. Löneläget inom industri är enligt kolumn 16 tablå 3 högt i länet som helhet.

Andelen yrkesverksamma i länet, som återges i kolumn 17 tablå 4 ligger på en riksgenomsnittlig nivå för både män och kvinnor år 1965. Uppsala hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för kvinnor.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

35

Cl             Befolkningsutveckling 1966-1970.

C:2           Andel 50-W år, 1970. (Index)

♦ 10

-10

PC

RC

KC

tEnkt

•«		••
•:	• •	•
•	•
»•	•a	•• •••
•	•
t	••••	•••
	•••••	•
		u
	: •t::	••••••Älvkarleby JljOsthammar
	•M«	••
•	•«	•:::
	••	••
	•T.erp	stsa
	•	m—
	•»—	•~«KS
	—
		•••
	s	•xuz

PC

120

100   'i

• Uppsala

RC	KC
	••
	•i
	•
	•••
	•
••	•s
	—n
•	•två
	•
•t	~:
••	••••
•t	•as
•	•••
•Tierp	•
	•••>••
•j	••
••	••••••Osthammar
IH:	-s
••	••
••:	•Älvkarleby
:':!	•Hi
:	n
-i	H
t	•
•	•••
•
:	•
•
•	•
•Enköping	t

80

-20

C:3           Näringsgrenar 1965.

Industri

C4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

••Osthammar

120

••••Enköping

100   ••

•••Uppsala

•••

••A

••••••

••

••Tierp ••• ••••

•• •••

•:

••••• ••tm

•••••

•a:

Jordbruk

80

••••••••,

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

36

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i länet som helhet. Uppsala och Östhammar hör till de 25 % av landets kommunblock som under båda perioderna hade de lägsta arbetslöshetstalen. Av figur C:5 framgår att Uppsala ligger på den lägsta nivån bland primära centra. Övriga kommunblock hgger på låg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur C:6 mycket högt i Uppsala. Enköping har en relativt hög nivå vid en jämförelse med övriga regionala centra.

Utbudet av service är i Uppsala mycket fullständigt. Som framgår av kolumn 20 tablå 4 har kommunblocket vad beträffar sjukvård och utbildning ett utbud på nivå 1. Utbildningsutbudet i Enköping och Tierp når nivå III. Det kommersiella serviceutbudet når i Enköping nivå III. Tierp och Östhammar har ett utbud av kommersiell service på de lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Uppsala och Enköping. Tierp har mindre än 5 tågförbindelser per dag medan Östhammar helt saknar fjärrförbindelser med tåg.

Bostadsbyggandet per  100 invånare hgger i Uppsala och Enköping

os             Arbetslöshet 1971.

06            Inkomstnivä1970. (Index)

%

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

100 •••.

1      ••*

•Tierp

Enköping

'Älvkarleby

80

'••SSaSEnki

••••

••■■• ~Tierp

••än»

•■■■jaJAIvkarlebv

••••XttOsthammar

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               3 7

mycket över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig. Uppsala hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta medan Östhammar hör till de kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 3 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger vid eller något över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I Östhammar och Tierp spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  38

Regional utveckling och struktur i Södermanlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 3 varit positiv under såväl 1950- som 1960-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling. Nyköping och Oxelösund hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950- och 1960-talet haft de största ökningstalen. Av figur D:l framgår att Eskilstuna ligger på en genomsnittlig nivå bland primära centra vad beträffar folkmängdsutvecklingen under perioden 1966-1970. Övriga orter har en genomsnittlig placering inom resp. ortsklasser.

Nettoflyttningen i länet har som framgår av kolumn 6 tablå 3 varit mycket positiv under perioden 1968-1970. Eskilstuna och Nyköping hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoflyttningen. Alla länets kommunblock har haft en stor inflyttning av utländska medborgare trots en negativ nettoflyttning i vissa block. Figur D:2 visar bl. a. att andelen personer år 1970 i åldersgruppen 50-w år är mycket låg i Oxelösund.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur D:3 i Nyköping, Strängnäs, Oxelösund och Flen från vad som är normalt i resp. ortsklass. Oxelösund har närmare 60 % av totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk ligger något över riksgenomsnittet i samthga kommunblock med undantag för Oxelösund och Eskilstuna. Strängnäs och Nyköping har en förhållandevis stor andel sysselsatta inom service. Andelen inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 3 mycket stor i Strängnäs.

Den i kolumn 10 tablå 3 återgivna prognoserade sysselsättningsutveck-hngen enligt länsplanering 1967 är positiv för alla länets kommunblock. En ökad sysselsättning inom service spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur D:4 varit mycket positiv i Oxelösund under perioden 1964—1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 3 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocket representerade branscherna. Kolumn 12 tablå 3 visar att Oxelösund är mycket bransch-och företagsensidig med större delen av sysselsättningen inom järn- och metallindustri. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 3 stor i Strängnäs. Övriga kommunblock i länet ligger under riksgenomsnittet. Vingåker har enligt kolumn 14 tablå 4 en stor andel av industrisysselsättningen inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en negativ utveckling.

Av uppgifterna i kolumn 16 tablå 3 framgår att Oxelösund hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri. Enhgt kolumn 16 tablå 3 förklaras detta av dels en gynnsam branschsammansättning och dels ett relativt högt löneläge inom de i kommunblocket representerade branscherna.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

39

D:1           Befolkningsutveckling 1966-1970.

D:2          Andel 50-W år, 1970. (Index)

♦ 10

PC

RC

KC

Oxelösund

•Eskilstuna	:		•
•i
"1	:		•
•n:	.NyköpingOxelös		und,~
1	••ss;'p'"°		•• • •• •
	••••••Strängnäs		::
	•		•
	•		••••MVingäk
	•••		•{•
	••••		•••
	•••••Katrineholm		••
•			•SSSpien
	••		••
	•		•••••
	••		•••••
	•		•••
	••••		•••••
	••	•-aaa

PC

140

120

100   ••

••• •••Eskilstuna

RC

•n

••

•t

■

— •••••

••••Katrineholm ••Strängnäs >••••••

•Nyköping°

KC

••

••• •

•a •a

•

••avingåkei "ÄFIen

:a

-10

• NykopingOxeJosund     •

80

Oxelösund

-20

0.4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120     •

100   ••

•••Eskilstuna

•a

•• ••

••••Nykoping-Oxeliisunä     •

••n
: •

•NykÖDingO             „••

• •••••

••••••Strängnäs          ••SIXS

•• «

60     % Jordbruk

80

•••Katrineholm            •»•

'rop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

40

Andelen yrkesverksamma i länet, som återges i kolumn 17 tablå 4, undertiger år 1965 för gjfta kvinnor riksgenomsnittet. Strängnäs hör till de 25 % IV landets kommunblock som år 1965 har den högsta yrkesverksamhetsgra-len för gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under kren 1969-1970 och 197 1 i det närmaste riksgenomsnittlig för länet som lelhet. Av figur D:5 framgår att Eskilstuna år 1971 har en relativt hög mdel arbetslösa bland primära centra. Flen har en liten andel arbetslösa i lämförelse med övriga kommuncentra i landet.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av kolumn 19 tablå 4 mycket högt i Nyköping och Oxelösund Dch dessa tillhör de 25 % av landets kommunblock som har den högsta inkomstnivån. Det höga löneläget inom industrin kan ses som förklaring till denna inkomstbild. Som framgår av figur D:6 har Eskilstuna en relativt låg inkomstnivå i jämförelse med övriga primära centra i landet. Länets kommuncentra hgger på en genomsnittlig nivå inom ortsklassen.

Utbudet av service hgger i Eskilstuna på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 4 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I. Nyköping, Katrineholm och Strängnäs har ett utbildningsutbud motsvarande nivå III. Det kommersiella serviceutbudet ligger i Nyköping och Katrineholm på nivå III.

D-s

Arbetslöshet 1971.

D:6

Inkomstnivå 1970. (Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

120

100.,

Oxelösund •Nyköping-Oxelösund *Ny köping"

Strängnäs

•••Eskilstuna  ••<

•••Katrineholm

••Eskilstuna

1      ••*

iKalrineholm

lOxelösund

'Strängnäs

'Vmgäker

80

'IlijjjJFIen

'-"iU .■■HHvinoäker

•3

••

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               41

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm. Flen har mellan 10 och 15 fjärrförbindelser med tåg per dag. Oxelösund, Vingåker och Strängnäs saknar helt fjärrförbindelser med tåg.

Bostadsbyggandet per 100 invånare i länet motsvarar riksgenomsnittet under perioden 1966-1970. Oxelösund, Nyköping, Eskilstuna och Strängnäs ligger över riksgenomsnittet medan övriga block ligger under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnitthg medan andelen lägenheter utan centralvärme ligger under riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Vingåker. Eskilstuna, Nyköping och Oxelösund hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 4 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger omkring riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar en viss roll i Flen.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogram m.m.  42

Regional utveckling och struktur i Östergötlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 5 varit mer positiv under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Linköping, Mjölby och Finspång hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva befolkningsutvecklingen under 1960-talet och väntas få den största ökningen enligt prognos 2 i länsplanering 1967 fram till år 1980. Figur E:l visaratt Norrköping har haft en relativt svag befolkningsutveckling i jämförelse med övriga primära centra, medan Linköping ligger på en för primära centra genomsnittlig nivå.

Linköping, Norrköping och Motala hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoinflyttningen under perioden 1968-1970. Inflyttningen till Norrköping och Motala består till största delen av utländska medborgare. Ydre och Ödeshög har haft en mycket stor utflyttning under perioden 1968-197O,som till största delen består av svenska medborgare. Den under lång tid omfattande utflyttningen från dessa kommunblock har som framgår av figur E:2 lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur E:3 i Finspång, Söderköping och Ödeshög från vad som är normalt i resp. ortsklass. 1 Finspång, Åtvidaberg och Boxholm finns ca 50 % av totala antalet förvärvsarbetande i industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk var år 1965 närmare 40 % i Kisa, Ödeshög och Ydre. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 5 liten i samtliga kommunblock med undantag för Linköping som når över riksgenomsnittet.

Den i kolumn 10 tablå 5 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv i Linköping, Norrköping, Åtvidaberg, Mjölby och Finspång. En väntad ökning av sysselsättning inom industri och servicesektorn har därvid stor betydelse. Kisa och Ydre hör till de 25 % av landets kommunblock som i prognosen förutses få den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Den stora andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk spelar här en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt kolumn 11 tablå 5 varit utpräglat positiv under perioden 1964-1969 i alla kommunblock med undantag för Norrköping och Linköping. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 5 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genom-snitthgt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Flera av länets kommunblock är mycket bransch- och företagsensidiga med den största delen av sysselsättningen inom verkstadsindustrin. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 5 mycket stor i Kisa,

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

43

E:l

Befolkningsutveckling 1966-1970.

E:2

Andel 50-w är, 1970.(Index)

%

PC

RC

KC

140

PC

RC

KC

••

•i

»10

-10

t	•	• •••			:	,y||tKisa
•*	•	•			•n	•••Odeshog.Yi
		••			••	•mS
JföWSg-L	,    :	•			•t	•MSSeoxholm
	rnköpincg •KMjölby ,„5Finspanc)	••	120		:	••JValdemars
••Norrköping"		•••				••MM
i		•••Åtvidaberg			2	••
	•nSSMotala	::		•	•••••	•"•n
	A	••••••SO(JerKoping •!a			••••• •	••Jljsoderkaoii
•		•:Jg8desC3,K,sa		• • ••Norrköping''	**aMotala •"••HMiolby	•M aSAtvidaberg
		••• SsJgaldemarsvik		•	t	•J
	••		100	••	nkoping» t •	a
	• •	'na		NoIhOplng_l		••
	•	•a		•••		•
	•				•
		••• •		**LinköDing°	•Finspång	•
	••••	•ÄYdre		t	• •	• t

80

-20

£'3           Näringsgrenar 1965.

Industri

f:4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120

•SSöderltOptnj

•:a

"8

•Finspång

60     % Jordbruk

100   ••

• Not v Köping- Linköping

--•ftSoxholm.Vdre ■••■•Svaidemarsvik Oöeshoy

•••••

•••

••••••

••••••••

•••a •at

80

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

44

Ödeshög och Ydre där småindustrin svarar för mer än 50 % av totala industrisysselsättningen. Övriga block har en låg andel sysselsatta inom småindustri. Löneläget inom industri ligger över riksgenomsnittet i Linköping. Som framgår av kolumn 16 tablå 5 är branschsammansättningen ur lönesynpunkt mycket gynnsam men löneläget inom de individuella branscherna är relativt lågt. Kisa, Mjölby och Ydre hör till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget inom industrin. Detta kan till en del förklaras av branschsammansättningen.

Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30-33 tablå 6 har investeringar uppgående till ca 230 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I Ödeshög och Kisa uppgår den i lokaliseringsstödsföretagen beräknade sysselsättningsökningen till närmare 20 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens börian.

Andelen yrkesverksamma i länet som återges i kolumn 17 tablå 6 understiger år 1965 för gifta kvinnor riksgenomsnittet. Åtvidaberg, Valdemarsvik, Ödeshög och Boxholm hör till de 25 % av landets kommunblock som detta år hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i länet som helhet.

E.5            Arbetslöshet 1971.

£■■6         Inkomstniva1970. (Index)

%

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

•••Finspång

Motala •MiOlby

•Norrkaping°

.a«a«Norr köping.

1   iH'-'"'*

Motala Mjölby

• Finspång

•Odeshög

•Valdemarsvik

'Åtvidaberg

iBoxtiolm Söderköping

Linköping                    •

t ■t(\f\        Norrkopingl.inkOping, '••••

•••

Norrköping

80

•••Åtvidaberg

••SSS8

••■•MKBoxholm •••••••Söderköping

«**XUValdemarsvik.Kisa "[Odes hög I Ydre

Linköping"

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               4 5

Som framgår av figur E:5 ligger Linköping, Finspång och Kisa mycket lågt vad beträffar arbetslösheten år 197 1 inom sina resp. ortsklasser. Övriga kommunblock Hgger på en genomsnittlig nivå.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur E:6 på en hög nivå i Linköping/Norrköping vid en jämförelse med övriga primära centra. Övriga orter har i stort sett ett genomsnittligt läge inom resp. ortsklasser.

Utbudet av service ligger i Linköping på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 6 har kommunblocket vad beträffar både sjukvård och utbildning ett utbud på nivå I. Norrköping har ett sjukvårdsutbud motsvarande nivå II. Länets tre regionala centra når nivå 111 vad beträffar utbudet av utbildning. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 6, har i samtliga kommuncentra de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg mycket goda i Linköping, Norrköping och Mjölby. Motala har mellan 5 och 10 förbindelser per dag. Kisa, Åtvidaberg, Söderköping, Valdemarsvik, Ödeshög, Finspång och Ydre saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Norrköping.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet något under riksgenomsnittet. Dock når Linköping och Norrköping över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i länet i stort sett riksgenomsnittlig. Kisa, Söderköping, Valdemarsvik, Boxholm och Ydre hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 6 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger vid eller något under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en stor roll. Så är fallet framför allt i Kisa, Söderköping, Valdemarsvik, Ödeshög och Ydre.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m. 46

Regional utveckling och struktur i Jönköpings län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 7 varit mera positiv under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv befolkningsutveckling i länet. Jönköping och Värnamo hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950- och 1960-talet hade den största ökningen i landet.

Jönköping, Värnamo, Gnosjö och Gislaved hade under perioden 1968—1970 en stor inflyttning av utländska medborgare. Figur F:2 visar att dessa block år 1970 har en mycket låg andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år. Övriga block ligger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur F:3 i Gnosjö, Gislaved och Vetlanda från vad som är normalt i resp. ortsklass. Gnosjö har mer än 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Aneby till närmare 40 %. Alla länets kommunblock med undantag för Jönköping, Nässjö och Eksjö har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service.

Den i kolumn 10 tablå 7 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv i Jönköping, Tranås, Värnamo, Gislaved och Gnosjö. En förutsedd ökning av sysselsättningen inom industri spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964—1969 har enligt kolumn 11 tablå 7 varit positiv i alla kommunblock med undantag för Jönköping och Sävsjö. Av kolumn 11 tablå 7 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Figur F:4 visar att industriutvecklingen under perioden 1964-1969 i Jönköping hgger på en låg nivå bland primära centra. Övriga orter ligger inom sina resp. ortsklasser på en i stort sett genomsnittlig nivå. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 7 mycket stor i samtliga kommunblock med undantag för Jönköping som har en riksgenomsnittlig nivå. I Vaggeryd, Sävsjö och Gnosjö svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsättningen. Löneläget inom industri är lågt vilket enligt kolumn 16 tablå 7 för en del av kommunblocken kan förklaras av branschsammansättningen.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 8 överstiger år 1965 för män och icke gifta kvinnor riksgenomsnittet. De flesta av länets kommunblock hade dock detta år en låg yrkesverksamhetsgrad för gifta kvinnor. Gislaved hör emellertid till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta kvinnliga yrkesverksamhetsgraden.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

47

f.i

Befolkningsutveckling 1966-1970.

F.-2

Andel 50-w år, 1970.(Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

%

140

♦10

-10

•1		••
•JJönkoprng	:	•
	•varnamo
M  1 •  <	-H	•• •••
!	.~«Tranäs	•••Gnosjo
	••••••Vetlanda	n
	J	••••••
	-xH's'°''s»°
•	•a	•jtjSavsiO •••Vaggeryd
	*• ••	:aa
	•	.Mt
	**II                          •••jjJJjAneby
		•••
	• •	•aa
	•?	•a

120

100   •*

•••

•••Jönköping

t

80

"t

••

•t

•• ••••Eksjö°

•••NäSSlChtkSjO

.„;Nass,oo •I

•JJJTranås t •I

1

•varnamo

•na

••8'

• SäVSlö

**Vaggeryd

-vi

—t at

••

a

•Gnosjö

-20-

F:3

NHringsgrsnar 1965.

F'-4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120     •

60     % Jordbruk

:	•SSJvet landa		•
	••••Värnamo	Gislaved
	• •		GnosjO
•	•Eks;oO		•itu
•	•••••••Tranås
•	••NassiO-Eksiö		•
••	NassjO'3 •s		••»Jrigryd
•••			•.a::asavs.«
•••Jönköping			*"a
			•a:
	••		a
	•••		•a

80

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

48

åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i alla kommunblock med undantag för Vaggeryd, Tranås och Nässjö. Samtliga kommunblock med undantag för de tre sistnämnda hör till de 25 % av landets kommunblock som hade de lägsta arbetslöshetstalen under åren 1969— 1970 och 1971. Av figur F:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Jönköping ligger på en genomsnittlig nivå bland primära centra medan övriga orter har en mycket låg placering inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur F:6 på en i stort sett genomsnittlig nivå för alla orter inom resp. ortsklasser. Aneby hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Blockets höga andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk kan ses som förklaring till denna inkomstbild.

Utbudet av service hgger i Jönköping på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 8 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I. Utbudet av utbildning når i länets fem regionala centra nivå III. Det kommersiella serviceutbudet illustrerat i kolumn 21 tablå 8 har i Nässjö, Värnamo och Gislaved nivå III medan länets kommuncentra ligger på de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna

F:5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

F:6           Inkomstnivå 1970. (Index)

PC

RC

KC

120

100 "•••

•Jönköping

••••••Gislaved

•••SSISS

;S,?s"4l-Eks,ö      nFs"

1     ••»

'Nässio° iNassiö-EksiO

•Vetlanda.. .. varnamijCkSjO Gislaved

Vaggeryd

Savsio

80

Aneby GnosjO

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               49

med järnväg mycket goda i Nässjö. Jönköping och Tranås har mellan 10 och 15 förbindelser per dag med tåg. Vaggeryd, Eksjö, Vetlanda och Gislaved saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Jönköping också i Gislaved.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet något under riksgenomsnittet. Endast Jönköping och Gislaved når upp till riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Med undantag för Jönköping, Tranås, Sävsjö och Gnosjö hör samtliga kommunblock till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger vid riksgenomsnittet i länet som helhet. Sävsjö och Vetlanda hör till de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter. Jönköping och Tranås hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 8 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invan are, ligger vid eller något under riksgenomsnittet i samthga kommunblock. I några kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet i Aneby, Vaggeryd, Sävsjö och Vetlanda.

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111 Bilaga I. Bihang A

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m:  50

Regional utveckling och struktur i Kronobergs län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen har som framgår av kolumn 5 tablå 9 under 1960-talet varit positiv i länet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling. Växjö och Markaryd hör till de 25 % av landets kommunblock som under 1960-talet har haft den mest positiva utvecklingen. Figur G:l visar att Växjö under perioden 1966-1970 har haft en mycket positiv utveckling bland primära centra. Markaryd hgger på en hög nivå bland kommuncentra medan övriga kommunblock har ett genomsnittligt läge inom resp. ortsklasser.

Växjö, Alvesta, Ljungby och Markaryd hade under perioden 1968-1970 en stor inflyttning av utländska medborgare. Uppvidinge hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största utflyttningen under perioden 1968-1970. Den under lång tid pågående utflyttningen har som framgår av figur G:2 lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur G:3 i Lessebo från vad som är normalt i ortsklassen. Lessebo har över 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Samtliga block med undantag för Växjö och Lessebo har en större andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk än riksgenomsnittet. Alla länets kommunblock med undantag för Växjö har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service.

Den i kolumn 10 tablå 9 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för Växjö och Ljungby. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll. Tingsryd, Uppvidinge, Lessebo och Älmhult beräknades enligt prognosen få en negativ utveckling. Den stora sysselsättningen inom jord-och skogsbruk spelar här en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enhgt figur G:4 varit positiv i Alvesta, Ljungby och Markaryd. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 9 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 9 stor i alla länets kommunblock med undantag för Lessebo och Markaryd. Sysselsättningen inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 197 5 väntas få en negativ utveckling är stor i Alvesta, Tingsryd, Uppvidinge, Lessebo och Älmhult. Löneläget inom industri är lågt, vilket enligt kolumn 16 tablå 9 till en del förklaras av en förhållandevis stor andel låglönebranscher.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 10, överstiger år 1965 för män och gifta kvinnor riksgenomsnittet. Växjö, Tingsryd, Alvesta, Uppvidinge och Lessebo hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

51

G:|           Befolkningsutveckling 1966-1970.

G.-2         Andel 50-w år, 1970. (Index)

PC

•VäxjO-Alvesta

.10       i

•<

•n

• »•••

•• •

t

-10

RC

•a

♦•Ljungby

<•• •••• »••»

•a

KC

••Markaryd

••

•a

m

•••••

•••••

•RajpSStfiSge ••••••

•••

•aa •a

PC

140

120

100   •*

.vanjö°

RC

•t

••

•I •J

•••WnihuH '•JSLlungby

!•••

••• t

•I

:

« :

KC

••

•i

__•

•Clingsryd

•

•stn

__•

._•

JJJUppifldinge

••••••Lessebo

•• ••••••

•

-a

••

••8S •••

-4

•••MafVaryd

•

a

80

-20

G.4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120

•a

•	•:«	•
•	••K
Alvesta	•Liungby	•MMarkaryd ••
•	•	••••
	•	•••••
• ,	••••••SAlmnuft	-sm
•Vaxfo-Alvesta	Himiiun	•
••		••
100    ••VäxjflO	•• ••:	••a:
•••	••a	••a::a
—	•••
••4	•1 •a
•J		•lSäS
		Upmidinge

80

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

52

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i länet som helhet. Växjö, Alvesta, Markaryd och Älmhult hör till de 25 % av landets kommunblock som hade den lägsta arbetslösheten under åren 1969-1970 och 1971. Av figur G:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Växjö/ Alvesta hgger mycket lågt bland primära centra. Även länets regionala centra har en mycket låg placering inom sin ortsklass medan kommuncentra ligger på en genomsnittlig nivå bland landets övriga kommuncentra.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av kolumn 19 tablå 10 under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Växjö som har en genomsnittlig nivå. Som framgår av figur G:6 hgger Växjö på en hög nivå bland primära centra, medan övriga orter i det närmaste har en genomsnittlig nivå inom resp. ortsklass.

Utbudet av service ligger i Växjö på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 10 har kommunblocket vad beträffar utbildning och sjukvård ett utbud på nivå II. Länets två regionala centra har ett utbud av utbildning på nivå III. Det kommersiella serviceutbudet för hushållet, illustrerat i

G-S           Arbetslöshet 1971.

GÄ             Inkomstnivä1970. (Index)

%

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

1     «.»

vaxio° ••vaxjo-Alvesla

Alvesta°

Ljungby lAlmhult

Uppvidinge Lessebo

Tingsryd

Markaryd

**a.

••{ ••**an

••*Xfv&        •*«

,JJ}LnJigby - "•••Al"*»"

Alvesta°

80

,,,,«*y«ljessebo

Ksage

•»•re

..•• jijjlilTnosrvd

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                5 3

kolumn 21 tablå 10 uppnår i samtliga kommunblock med undantag för Växjö endast nivå IV eller V.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med järnväg mycket goda i Alvesta. Älmhult har upp till 15 förbindelser per dag. Tingsryd, Uppvidinge och Ljungby saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Växjö också i Ljungby.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet vid riksgenomsnittet. Växjö ligger över riksgenomsnittet medan Alvesta, Tingsryd, Älmhult och Uppvidinge ligger mycket under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Samtliga kommunblock med undantag för Markaryd tillhör de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Växjö. Tingsryd, Uppvidinge och Älmhult tillhör de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 10 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Tingsryd. I några kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet i Alvesta, Tingryd, Uppvidinge, Ljungby och Älmhult.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  54

Regional utveckling och struktur i Kalmar län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har, som framgår av kolumn 5 tablå 11, varit svagt positiv under 1960-talets senare del. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Torsås, Mörbylånga, Borgholm och Högsby hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest negativa befolkningsutvecklingen under 1960-talet. Figur H:l visar att kommunblocken inom resp. ortsklass har en i stort sett genomsnittlig placering vad beträffar folkmängdsutvecklingen under perioden 1966-1970.

Oskarshamn hör till de 25 % av landets kommunblock som under perioden 1968-1970 har haft den största nettoinflyttningen. Av figur H:2 framgår att Torsås, Högsby, Borgholm och Mörbylånga har en mycket stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur H:3 i Borgholm och Torsås från vad som är normalt för kommuncentra. Torsås, Mörbylånga och Borgholm hade år 1965 ca 40 % av totala sysselsättningen inom jord-och skogsbruk. Emmaboda sysselsätter omkring 50 % inom industri. Alla länets kommunblock med undantag för Kalmar och Västervik har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Andelen inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 11 stor i Kalmar och Västervik. Den i kolumn 10 tablå 11 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ i Torsås, Mörbylånga och Borgholm. Den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk spelar här en stor roll. Kalmar hör till de 25 % av landets kommunblock som enligt prognosen väntas få den mest positiva sysselsättningsutvecklingen fram till år 1980. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutveckhngen inom industri har enligt kolumn 11 tablå 11 under perioden 1964—1969 varit utpräglat positiv i Kalmar, Emmaboda, Mönsterås och Torsås. Av uppgifterna framgår att utvecklingen har gått snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Av figur H:4 framgår att Kalmar/ Nybro har haft en snabb utveckling i jämförelse med andra primära centra medan Oskarshamn, Västervik, Borgholm och Mörbylånga ligger mycket lågt inom sina resp. ortsklasser vad beträffar sysselsättningsutvecklingen inom industri. Däremot ligger Emmaboda på en mycket hög nivå bland kommuncentra. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 11 stor i länet. 1 Torsås, Borgholm och Högsby svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsättningen. Löneläget inom industri är lågt, vilket enligt kolumn 16 tablå 11 tiU en del kan förklaras av stor sysselsättning inom låglönebranscher.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

H:l            Befolkningsutveckling 1966-1970.

55

H:2           Andel 50-w år, 1970. (Index)

•••Mönsterås

••• •••••Mörbylånga

••:n

•••••••••

••••••

•••

••••Borgholm.Torsäs •••Högsby

%

»10

PC

JKalmar" • Kalmar-Nybro

Nybro"

RC

KC

•a

•••• Oskarshamn            •••r-       

«•••                                       •E

•••••                                      *■

• ••Västervik JJjHultsfred

»••••

RViTOnerby

140

120

PC

RC

•»Huirsfred '••Västervtk

'•••Vimmerby

■•mmOr'---- '------

•••

•I

KC

••

•Torsäs •MHOgsby Borgholm

_ •

_•

Ttjrbvlång. 'Ht

-a

••

••jjj

•••Emmaboda •JjMönsteräs

-10

•»

80

-20

H:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

jEmmaboda

120     •

Kalmar

•Kalmar-Nybro

Nybro°

100   ••

•••

80

60    % Jordbruk

••Mönsterås Torsås

•:a	•
0  ••a
•	•
•	•••
•
•	••
»Vimmerby	•aa
•••••XJHuitstred	•ja:
	••
•• •	•na
•••
••••	••tasa
••
••;	"•a
•t •••	jaHögsby
••	4
•••
•Oskarshamn ,J Västervik	•

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

56

Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 12 har det regionalpolitiska stödet under perioden 1965—1971 haft en relativt stor Dmfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 125 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. För de flesta kom-mimblock har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts.

Andelen yrkesverksamma kvinnor som återges i kolumn 17 tablå 12, understiger år 1965 riksgenomsnittet. Torsås, Oskarshamn, Högsby och Mönsterås hör till de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten låg i länet under åren 1969-1970 och år 1971 på en i det närmaste riksgenomsnittlig nivå. Av figur H:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Kalmar/Nybro i stort sett sammanfaller med vad som år 1971 var genomsnittligt för primära centra.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur H.6 för Kalmar/Nybro på en låg nivå bland primära centra. Länets regionala centra har en genomsnittlig placering inom denna ortsklass. Mörbylånga, Torsås och Borgholm hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån.

Utbudet av service ligger i Kalmar på hög nivå. Som framgår av kolumn

H-5           Arbatslöshat 1971.

H.6           Inkomstnivä1970. (Index)

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

2             NybroO

••

•

••

«««Kalmapybrö

•A

1      ••AKalmar

100.

80

'ttt>

•••Kalmar-Nvbro»S»|ttto Skars hamn

•••Svaste/vik
__ SjHultsfred

Nybro°

•••Vimmerbv •••••

•SfSEmmaboda **»****Mönsterås

■ inuTT

•>»»ééé

•••••••

_ ••

_ iMorbylånga

••Torsäs

60

••Borgholm

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                5 7

20 tablå 12 har kommunblocket vad beträffar sjukvård och utbildning nivå II. Sjukvårdsutbudet i Västervik når nivå 1. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 12, har i Västervik och Oskarshamn nivå III. Samtliga kommuncentra har de två lägsta nivåerna vad beträffar utbudet av kommersiell service.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg mycket goda i Emmaboda. Kalmar och Nybro har mellan 5 och 10 förbindelser per dag med tåg. Övriga kommunblock saknar fjärrförbindelse med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Kalmar också i Västervik, Hultsfred och Oskarshamn.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet. Samtliga kommunblock ligger under riksgenomsnittet vad beträffar trångboddhet. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i alla kommunblock. Samtliga block med undantag för Kalmar, Västervik, Oskarshamn och Mönsterås hör till de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 12 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger vid eller strax under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera block spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en stor roll. Så är fallet framför allt i Torsås, Mörbylånga och Borgholm.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   58

Regional utveckling och struktur i Gotlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutveckhngen har som framgår av kolumn 5 tablå 1 varit mindre negativ under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt befolkningsminskning. Nettoflyttningen var under perioden 1968-1970 negativ och bestod till övervägande delen av svenska medborgare.

Fördelningen på näringsgrenar 1965 visar enligt kolumn 8 tablå 1 en mycket stor andel sysselsatta inom jordbruk. Andelen sysselsatta inom industri ligger under riksgenomsnittet medan andelen sysselsatta inom service i det närmaste är riksgenomsnittlig. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning låg år 1965 över riksgenomsnittet. Den i kolumn 10 tablå 1 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ. Den stora sysselsättningen inom jord-och skogsbruk spelar här en avgörande roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enhgt kolumn 11 tablå 1 varit positiv under perioden 1964-1969. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 1 mycket stor i länet. Gotland har en stor andel sysselsatta inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en negativ utveckling. Löneläget inom industri lågt vilket enligt kolumn 16 tablå 1 förklaras av en stor andel sysselsatta inom låglönebranscher.

Det regionalpohtiska stödet under perioden 1965—1971 bör ha bidragit till den positiva sysselsättningsutveckhngen inom industrin. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 2 har investeringar uppgående till ca 75 milj. kr. skett med något slag av regionalpoUtiskt stöd.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 2, överstiger för män och gifta kvinnor riksgenomsnittet. Det ganska höga värdet för gifta kvinnor sammanhänger främst med ett stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig.

Inkomstnivån i länet - mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av kolumn 19 tablå 2 mycket lågt. Den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk samt den låga lönenivån inom industrin kan ses som förklaring till denna inkomstbild.

Utbudet av utbildning och sjukvård ligger som framgår av kolumn 20 tablå 2 på nivå III. Det kommersiella serviceutbudet för hushållet illustrerat i kolumn 21 tablå 2 når nivå II.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med flyg goda i länet.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet.  Bostadsstandarden  mätt i utrymme är hög i länet medan andelen

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                5 9

lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 2 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger under riksgenomsnittet. Det kommunala skatteutjämningsbidraget är ganska betydande i länet.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogram m.m. 60

Regional utveckling och struktur i Blekinge län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 13 under 1960-talet varit positiv. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling i länet. Karlskrona har enligt figur K:l den lägsta placeringen bland primära centra vad beträffar befolkningsutveck-hngen under perioden. Olofström, Karlshamn och Ronneby hör till de 25 % av landets kommunblock som hade den mest positiva folkmängdsutvecklingen under 1960-talet. En omfattande inflyttning har under perioden 1968—1970 ägt rum i Karlshamn, Sölvesborg och Olofström. Denna inflyttning består i Karlshamn och Olofström till största delen av utländska medborgare. Karlskrona har som framgår av figur K:2 bland primära centra en mycket hög andel av befolkningen i åldersgruppen 50—w år. Olofström har den yngsta befolkningen bland kommuncentra.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur K:3 i Olof ström och Sölvesborg från vad som är normalt bland kommuncentra. Andelen sysselsatta inom industri uppgår i Olofström till ca 60 % av totala antalet sysselsatta. De flesta kommunblpcken i länet har en i stort sett riksgenomsnittlig andel sysselsatta inom service. Olofström ligger dock i detta avseende mycket under riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 13 stor i Karlskrona. Den i kolumn 10 tablå 13 återgivna prognoserade sysselsättningsutveckhngen enligt länsplanering 1967 är positiv för alla kommunblock. En förutsedd ökning av sysselsättningen inom servicesektorn spelar därvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur K:4 varit positiv i Karlskrona, Ronneby och Sölvesborg under perioden 1964— 1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 13 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Samtliga kommunblock är mycket branschensidiga och domineras av verkstadsindustri. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är låg i alla länets kommunblock med undantag för Sölvesborg. Som framgår av kolumn 16 tablå 13 är löneläget inom industri lågt trots att branschsammansättningen är gynnsam. Löneläget inom de befintliga branscherna ligger således under vad som riksgenomsnittligt är normalt.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 14 understiger år 1965 för gifta kvinnor riksgenomsnittet. Sölvesborg ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta yrkesverksamhetsgraden.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var i länet under åren 1969-1970 och 1971 obetydligt högre än riksgenomsnittet. Av figur K:5 framgår att Karlskrona år 1971 hade en i det närmaste genomsnittlig nivå bland primära centra medan Ronneby har en förhål-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

61

K:l            Befolkningsutveckling 1966-1970.

K;2           Andel 50-w är, 1970. (Index)

PC

RC

KC

140

PC

RC

KC

••

•i

♦ 10        i

•i

•Karlshamn •••Ronneby

•a:

>••••

•••Sölvesborg

a

iH

••sa

•••••••••

••••••

120

100   ••

: ••«

••

•t

•Ronneby

•:

• '••Karlshamn

-i

t

•8

•aa

-a

••

••al

•Sölvesborg

-10

80

•JOlotstrom

-20

K 4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

•Sölvesborg

120     •

•••Ronneby

•••••

••aa

a

•Karlskrona     •••••jj

100   •!            Js

•••••

••• »as

4                                ••

• M                                •••

.•iKarl

••Karlshamn                |jj

60     % Jordbruk

80

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

62

landevis hög arbetslöshet i jämförelse med övriga regionala centra.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av figur K:6 mycket lågt i Karlskrona i jämförelse med landets övriga primära centra. Olof ström och Sölvesborg har en hög placering bland kommuncentra, medan Karlshamn och Ronneby har ett genomsnittligt läge i jämförelse med andra regionala centra.

Utbudet av service hgger i Karlskrona på en hög nivå. Enligt kolumn 20 tablå 14 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Utbildningsutbudet i Ronneby och Karlshamn uppnår nivå III. Det kommerseiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 14 uppnår i Karlskrona, Ronneby och Karlshamn nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med tåg och flyg ganska små i länets kommunblock. Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg har mellan 5 och 10 förbindelser med tåg per dag. Olofström saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Ronneby.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länets kommunblock vid eller något under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i samtliga kommunblock med undantag för Olofström, som hör till de 25 % av landets kommunblock som har den största trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock.

%

K-.5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

K:6

PC

Inkomstnivå 1970. (Index)

RC                        KC

120

100...

'••Karlshamn

•••»fBoiofstrom ■ ■■■ttfl Solv esborg

1      »»AKarlskrona     ••

80

•••••Ronneby

•• •••

••••SS

•••••••

••

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                63

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 14 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, hgger under riksgenomsnittet i alla kommunblock. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar en viss roll i Karlskrona, Ronneby och Sölvesborg.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.   64

Regional utveckling och struktur i Kristianstads län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 15 varit mer positiv under 1960-talet än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en något dämpad folkmängdsutveckhng fram till år 1980. Bromölla, Broby, Perstorp och Åstorp hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva folkmängdsutveckhngen under 1960-talet. Figur L:l visar att Kristianstad/Hässleholm har haft en relativt dämpad utveckling i förhållande till övriga primära centra. Ängelholm ligger på en i det närmaste riksgenomsnittlig nivå bland regionala centra.

Bromölla, Broby, Perstorp, Båstad och Åstorp hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoinflyttningen under perioden 1968-1970. Inflyttningen till Bromölla, Broby och Perstorp består till största delen av utländska medborgare. Av figur L:2 framgår att dessa block år 1970 har en mycket låg andel personer i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur L:3 i samtliga kommunblock med undantag för Broby, Tomelilla och Kristianstad från vad som är normalt i resp. ortsklass. Bromölla och Perstorp har mer än 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Båstad och Tomelilla till mer än 40 %. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 15 liten i alla länets kommunblock med undantag av Kristianstad, Hässelholm, Ängelholm och Klippan som når över riksgenomsnittet. Den i kolumn 10 tablå 15 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är positiv i Hässelholm, Bromölla, Broby, Perstorp, Ängelholm, Klippan och Åstorp. Övriga block väntas få en negativ sysselsättningsutveckling. Den omfattande sysselsättningen inom jord- och skogsbruk spelar här en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt kolumn 11 tablå 15 varit positiv under perioden 1964-1969 i samtliga kommunblock med undantag för Simrishamn och Örkelljunga. Kristianstad, Båstad och Tomelilla hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva sysselsättninsutvecklingen. På grund av industrisysselsättningens obetydliga omfattning i Båstad och Tomelilla har ökningen i absoluta tal ändå varit ganska begränsad. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 15 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Bromölla och Perstorp är som framgår av kolumn 12 tablå 15 mycket bransch- och företag.sensidiga. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 15 stor i samtliga block med undantag för Bromölla och Perstorp. Dessa två block har även en förhållandevis stor andel förvaltningspersonal. Löneläget inom industri är som framgår av kolumn

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

65

1:1

Befolkningsutveckling 1966-1970.

L'2

Andel 50-w är. 1970. (Index)

%

•10

-10

PC

•t •t

ristianstad-Hassletiotm

RC

KC

•a                                    .~Astorp

—:                                     .Orkelliunga

••••• •

••••• ••

•Ängelholm           -.«-2KL'Pp

•S                      SnOsby

•••• •••

• •••••

•• •••••

••• •••*•-

__ . .            •••••••••Tomelilla

••Simrishamn       *•••••

:          •åa

•:           •a

RC

PC

140

••jSimrishamn

•• •Ängelholm

120

••li&H

i

•I

i : i

100   ••

80

KC

••

Å

••• M

•mO

,fflSfcmelilla

__• •

•a:

••SOrtellifiga

d

••JJ Klippan •• aBroby

•••Åstorp |BrDmolta

•Perstorp

-20

1:3          Näringsgrenar 1965.

Industri

L-4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

RC

KC

PC

140

60     % Jordbruk

Kristianstadö        ••

•Tomelina

••

•a

••

120     •                    t

•Hassfehotm       ••!

•u

••Bromoila

•AngeWm               -.•«;-t- .

I                               •rJJJBroby. Åstorp

•Hassteholm°

••

100   ••

••••a                                ••nÖKI.ppan

„•                                            ••*Dsby

••■•                                            ••••••

•Jc         K        ••*5«5SOrkeIljunga

•••Simrishamn              •••••         "

•22                                                      •

80

5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111  Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.pol.handlingsprogram m.m.

66

16 tablå 15 lågt i samtliga kommunblock med undantag för Perstorp, som hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri, vilket förklaras av branschsammansättningen.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 16 översteg för män och kvinnor riksgenomsnittet år 1965. Samtliga kommunblock hör med undantag för Osby och Perstorp till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor. Detta sammanhänger främst med ett stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten låg under åren 1969—1970 och 1971 på en riksgenomsnittlig nivå i länet som helhet. Av figur L:5 framgår att Kristianstad/Hässleholm år 1971 hade en genomsnittlig nivå bland primära centra. Ängelholm är lågt placerad bland regionala centra.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur L:6 i Kristianstad/Hässelholm lågt i förhållande till övriga primära centra. Ängelholm har en i stort sett genomsnittlig placering bland regionala centra. Perstorp har en hög placering bland kommuncentra medan övriga block ligger på en genomsnittlig nivå i ortsklassen.

Utbudet av service är omfattande i Kristianstad. Som framgår av kolumn 20 tablå 16 har kommunblocket både vad beträffar sjukvård och

L:5           Arbetslöshet 1971.

L'6           Inkomstnivå 1970. (Index)

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

100..

• Perstorp

•••••Krtstianstad 1      •••Kristianstad-Hässleholm

••Hässleholm

Osby

80

.Kristianstad'      ....m •..Hassleholm    ..X...2jAngelhölm •••Hassleholm°        •••JJ

••JSgriSfcsby „JJJ5 Bromölla

•■•<>■• Båslaij

••••JJjOr kelljunga

••••••

••»•■•>
_ »•

lllilM Tomelilla

llBromölla ingår

••Ängelholm

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               67

utbildning ett utbud på nivå II. Utbudet av utbildning når nivå III i Hässleholm, Ängelholm och Khppan. Hässleholm, Ängelholm och Simrishamn har ett utbud av sjukvård på nivå III. Det kommersiella serviceutbudet för hushållet, illustrerat i kolumn 21 tablå 16 når i Hässleholm, Ängelholm, Klippan, Simrishamn och Tomehlla nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Hässleholm och Ängelholm. Åstorp har upp till 15 förbindelser per dag. Broby, Örkelljunga, Simrishamn och Tomelilla saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Kristianstad också i Ängelholm.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet något under riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Samtliga kommunblock med undantag för Bromölla, Perstorp och Tomelilla hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen trångbodda. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samthga block med undantag för Perstorp.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 16 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, hgger under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I en del kommunblock spelar därvid det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet framför allt i Broby, Osby, Simrishamn och Tomelilla.

?rop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogram m.m.  68

legional utveckling och struktur i Malmöhus län kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 17 arit mera positiv under 1960-talet än under 1950-talet. Prognos 2 i änsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Malmöregionen, Höganäs, Bjuv och Eslöv hör till de 25 % av andets kommunblock och regioner som under 1960-talet har haft den mest positiva utveckhngen. Hörby, Skurup och Sjöbo hör till de 25 % av landets kommunblock som under perioden 1961 — 1965 har haft den största folkminskningen.

Nettoflyttning har under perioden 1968-1970 för länet som helhet varit positiv. Malmöregionen, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Eslöv och Trelleborg har haft en omfattande inflytting. I Bjuv och Trelleborg domineras inflyttningen av utländska medborgare. Hörby, Ystad, Skurup, Svalöv och Sjöbo hade under perioden en negativ nettoflyttning tiU största delen bestående av svenska medborgare. Den under lång tid omfattande utflyttningen från dessa kommunblock har lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur M:3 i Höganäs och Höör från vad som är normalt i resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom industri ligger över riksgenomsnittet i Bjuv, Landskrona och TreUe-borg. Hörby och Sjöbo har mer än 40 % av det totala antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Malmöregionen, Helsingborg, Ystad, Höör och Höganäs har mer än 50 % av den totala sysselsättningen inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 17 stor i Trelleborg medan länets övriga kommunblock har ganska låga andelstal. Den i kolumn 10 tablå 17 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för länet som helhet. Malmöregionen, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Eslöv och Trelleborg hör till de 25 % av landets kommunblock och regioner som väntas få den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur M:4 varit utpräglat positiv i Höör och Eslöv under perioden 1964-1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 17 framgår att utvecklingen varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Helsingborg och Malmö har en mycket låg placering bland primära centra. Ystad ligger lågt placerat bland regionala centra. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 17 stor i Hörby, Höör, Ystad, Skurup och Sjöbo. Höganäs, Bjuv och Trelleborg är enligt kolumn 12 tablå 17 mycket bransch- och företagsensidiga. Andelen förvaltningspersonal ligger i dessa företagsensidiga block mycket över riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta i industribranscher som enhgt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en sysselsättnings-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

69

M:t           Befolkningsutveckling 1966-1970.

M:2          Andel SO-w är, 1970.(Index)

PC

RC

KC

•Bjuv •••Höganäs

+ 10         .Malmö

•iHelstngborg	:	•• •
M«	•a	•a
t	•••••Landskroria°	a
	:
	•xH
	Svstad -2
•		••jttSkurup
		•JJJJ
	•:	•12

-10

KC

••

J

PC

RC

••■»Hbör

■ WttSbo ••■••öorby -•Skurup

140

•n

••

•lYslad

120

■■■■tSvalöv

-8

••

••JjJHoganas

•Helsingborg              J                                , |

•• ■■»■■••Eslov.Landskrona     gft

100 •:                J              ti

__f                                   "Trelleborg              ••

I

t

.Malmö

•Bjuv

80

-20

Näringsgrenar 1965.

M.4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120    •

ia ••a

60     <3J, Jordbruk

t

••t

100  ••

.•JJTrel teborg
»jelsinbörg              -Jystad

• ••

I

,,j~S,öl»

••atj

..~Bjuv ••ajXaHoganas

a •ai

JjHötby *8Skurup

80

'rop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

70

Tiinskning är som framgår av kolumn 14 tablå 17 mycket stor i Höganäs, Bjuv, Eslöv, Ystad och Sjöbo. Löneläget inom industri ligger för länet iom helhet på en riksgenomsnittlig nivå. Enhgt kolumn 16 tablå 17 hör dock Sjöbo och Hörby till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget inom industri.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 18, överstiger för både män och kvinnor riksgenomsnittet. Samthga länets kommunblock med undantag för Höganäs hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor. De mycket höga värdena för gifta kvinnor sammanhänger i en del block med ett stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknasstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 något lägre än riksgenomsnittet för länet som lielhet. Som framgår av figur M:5 ligger Helsingborg på en mycket låg nivå år 1971 medan Malmö har en i det närmaste genomsnittUg placering bland primära centra. Eslöv har en mycket låg andel arbetslösa i förhållande till övriga regionala centra. Länets kommuncentra ligger med undantag för Höganäs mycket låg inom ortsklassen.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur M:6 på en hög nivå i Malmö. Helsingborg ligger på en bland primära centra genomsnittlig nivå. Hörby och Sjöbo hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Övriga

M:5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

M:6

PC

Inkomstnivå1970. (Index)

RC                        KC

120

100,

AMalmo '•••••Helsingborg

1     ••*

Sjöbo.Landskrona

80

••••••Landskrona

•••••SJSlrelleborg

•••••Eslöv

•••

•••••••Ystad

••••

I Höganas

••••{I

■■ffXXt

•••■mgBjuv. Höör Svalöv

••••SSSSkurup' Hörby ■■■tiSiSjobo

■ Helsingborg

Höör ingår

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                71

orter ligger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Utbudet av service ligger i Malmö på en mycket hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 18 har Helsingborg vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 18, har i samtliga regionala centra nivå III. Länets kommuncentra har ett utbud motsvarande de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Malmö, Helsingborg och Eslöv. Höganäs, Bjuv, Landskrona, Hörby, Ystad, Skurup och Sjöbo saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats med hög turtäthet finns i Malmö.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnittet. Malmöregionen, Helsingborg, Bjuv och Landskrona ligger på en nivå över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är hög i länet. Andelen trångbodda hushåll är enligt uppgifterna i kolumn 27 tablå 18 lägre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger högre än riksgenomsnittet i samtliga block med undantag av Malmö, Helsingborg, Höganäs och Landskrona. Helsingborg och Höganäs hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 18 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Helsingborg. De primärkommunala inkomsterna i Malmö är inte jämförbara med övriga landet och har därför inte redovisats i kolumn 29 tablå 18.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.   72

Regional utveckling och struktur i Hallands län Kommentarer till bakgrundsdata

De lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är mycket stort i Kungsbacka, vilket förklaras av ortens läge i närheten av Göteborg.

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 19 varit mer positiv under 1960- än 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckhng. Halmstad, Varberg och Kungsbacka hör till de 25 % av landets kommunblock som under 1960-talet har haft den mest positiva folkmängsutvecklingen. Figur N:l visar att kommunblocken inom resp. ortsklass har en genomsnittlig placering med undantag för Varberg som hgger mycket högt bland regionala centra.

Länet som helhet har under perioden 1968-1970 haft en stor inflyttning av till största delen svenska medborgare. Så är speciellt fallet i Varberg och Kungsbacka som hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största nettoinflyttningen.

Fördelningen på näringsgrenar överensstämmer enligt figur N:3 helt med vad som är normalt för resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Halmstad. I Laholm var år 1965 ca 40% sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Andelen sysselsatta inom service är liten i Laholm och Hyltebruk. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 19 mycket liten i alla länets kommunblock med undantag för Halmstad. Den i kolumn 10 tablå 19 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplaneringen 1967 är positiv för alla kommunblock utom Hyltebruk. Halmstad, Varberg och Kungsbacka hör tiU de 25 % av landets kommunblock som enligt prognosen väntas få den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. Den ökade sysselsättningen inom servicesektorn spelar därvid en stor roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur N:4 varit mycket positiv i Laholm, Falkenberg och Varberg under perioden 1964-1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 19 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 19 stor i alla länets kommunblock. Löneläget inom industri är lågt i samtliga kommunblock med undantag för Kungsbacka som ligger på en riksgenomsnittlig nivå. Laholm hör till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget i industri.

Andelen yrkesverksamma i länet som helhet, vilket återges i kolumn 17 tablå 20, understiger år 1965 riksgenomsnittet för gifta kvinnor. Kungsbacka hör till de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade de lägsta, medan Laholm och Halmstad tillhörde de kommunblock som hade de högsta yrkesverksamhetsgraderna för gifta kvinnor.

Bihang A    Uppgifter om den regionala strukturen

N.)           Befolkningsutveckling 1966-1970.

73

N:2         Andel 50-W ér, 1970.(lndex)

PC                   RC

Kungsbacka             •

KC

PC

RC

KC

%

140

vIO

-10

• 1		• «		••	•J
	•Varberg	••:		:	•a4
	•	•		•1	**%
		••		••
•jHalmstad	•s	• •• •SS	120	•i •	•••Hyltebruk ••••••Laholm
i		•• •••		t
	••••••Falkenberg	::	•	•• •••••	•"•§
	:	••••••			-8
•	•H • ••	••Hyllebruk     ••Laholm	• • ••	•Rpalkenberg ••••SSvarberg	-å
	• ••••	•«sst	•HaliDslad		t
	••	•••Kttn	100   •* •	•1	H
	• •	•tt»	•M	t
	••	-St			•
	:	•••	•K	t
		••s	AA	1	•

80

•Kungsbacka

-20

Ni4       Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120    .

Kungsbacka*-"

••Falkenberg

t

. »{•Varberg

••a

•••Laholm

•••Hyltebruk •• •••• •••••

•uns

100

•« —•

•••Halmstad              «S2

••K::n •ni

60     % Jordbruk

60

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

74

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 lägre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Halmstad som låg på en riksgenomsnittlig nivå. Av figur N:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Halmstad i stort sett är genomsnittlig för primära centra. Övriga orter ligger på en mycket låg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur N:6 i Halmstad på en mycket låg nivå bland primära centra. Laholm hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk i detta kommunblock kan ses som förklaring till denna inkomstbild.

Utbudet av service ligger i Halmstad på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 20 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Utbildningsutbudet i Falkenberg, Varberg och Kungsbacka uppnår nivå III. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 20, uppnår i samtliga regionala centra nivå III.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Halmstad. Falkenberg och Varberg har mellan 15 och 20 förbindelser per dag med tåg. Hyltebruk saknar helt fjärrtrafik med tåg. Trafikflygplats finns i Halmstad.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet vid riksgenomsnittet.

N-5

Arbetslöshet 1971.

N:ö

Inkomst ni vä 19 70. (Index)

PC

RC t

KC

PC

RC                        KC

120

10O

••Kungsbacka

i

•Halmstad    ••»»»Varberg   ,,;■;;•

,,Falkenberg       

•••••Halmstad 1      ••.

80

•Hyltebruk

"••

•••aa

,,n«««Latiolm

.Kungsbacka"

Varberg Falkenberg

Latiolm Hyltebruk

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               7 5

Kungsbacka ligger mycket över riksgenomsnittet. Samtliga kommunblock tillhör vad beträffar utrymmesstandarden de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen trångbodda hushåll. Ändelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i Laholm och Hyltebruk medan övriga kommunblock ligger vid eller strax under riksgenomsnittet.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 20 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar i flertalet kommunblock en viss roll. Så är fallet i Laholm, Hyltebruk, Falkenberg och Varberg.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.   76

Regional utveckling och struktur i Göteborgs och Bohus län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har, som framgår av kolumn 5 tablå 21 såväl under 1950- som 1960-talet varit mycket positiv. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Göteborgsregionen och Uddevalla hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft de största ökningstalen medan Orust, Tanum och Gravarne hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest negativa folkmängdsutvecklingen. Prognos 2 i länsplanering 1967 visar på en fortsatt negativ utveckling i dessa block. Som framgår av figur 0:1 ligger storstaden Göteborg på en hög nivå i förhållande till primära centra vad beträffar folkmängdsutvecklingen under perioden 1966— 1970. Övriga orter i länet har en i det närmaste genomsnittlig nivå inom resp. ortsklasser.

Enligt kolumn 6 tablå 21 var inflyttningen till Göteborgsregionen mycket stor under perioden 1968-1970. Denna inflyttning bestod till stor del av utländska medborgare. Enligt figur 0:2 har Strömstad, Gravarne, Orust och Tanum år 1970 en stor andel personer i åldersgruppen 50—w år inom sina resp. ortsklasser.

Fördelningen på näringsgrenar överensstämmer enligt figur 0:3 med vad som är normalt i resp. ortsklass. Lysekil har ca 50 % av den totala sysselsättningen inom industri. Orust och Tanum sysselsätter över 40 % inom jord- och skogsbruk. Nästan alla länets kommunblock har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service, med undantag för Göteborgsregionen, som har en hög nivå och Uddevalla som når upp till riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 21 förhållandevis liten i länets kommunblock med undantag för Göteborg och Uddevalla. Den i kolumn 10 tablå 21 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för länet som helhet. Göteborgsregionen och Uddevalla hör till de 25 % av landets kommunblock som har de högsta beräknade sysselsättningsökningarna. En ökad sysselsättning inom service spelar härvid en stor roll. Länets övriga kommunblock väntas få en sysselsättningsminskning framför allt som en följd av den i vissa block stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt uppgifterna i kolumn 11 tablå 21 i länet som helhet varit negativ under perioden 1964-1969. Endast Strömstad och Orust hade under perioden en positiv sysselsättningsutveckling inom industri. På grund av den ringa industrisysselsättningen vid periodens början har ökningen i dessa kommunblock i absoluta tal ändå varit ganska begränsad. Uddevalla, Munkedal och Gravarne hör till de 25 % av landets kommunblock som under perioden hade den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Som framgår av figur 0:4 hgger dessa orter mycket lågt inom sina resp. ortsklasser. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

Oil            Befolkningsutveckling 1966-1970.

77

Or2          Andel SO-W är, 1970. (Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

••Gravarne Tanum

140

•10

-10

Trestad	•ä	•a
	•	••
	—•	•••
	•••••	•
		a
Uddevalla	• jÖLysekil	jgorus
		_ ••
	•JJ	*:a
	•J	•••SS
	••	•••••fcii inltf
	••••Strömstad	•MMtJnk
	••
		•••
	•	•aa
	•:	•a

120

100   •*

•.Trestad **Goteborg „ Uddeyafla°

•S

•Lysekil

t •t

t

t

•SS ■■■IS

__•

•st

-rf

•••

80

-20

0-4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

120     •

•a

•••{Strömstad

•J8:°'"si

60     % Jordbruk

100    ••Trestad •••_ G oteborg

••A

■ A

Uddevalla*

80

•••

t

•••••

••

•a:

•• •• ••• ••

•Munkedal ••Gravarne

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

78

50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 21 stor i alla länets kommunblock med undantag för Göteborg och Uddevalla. Andelen sysselsatta i branscher, som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 väntas få en negativ sysselsättingsutveckling är mycket stor i Uddevalla, Orust, Tanum och Gravarne. Löneläget inom industri är mycket lågt i samtliga kommunblock med undantag för Göteborg och Uddevalla som hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri.

Det regionalpolitiska stödet har som framgår av redovisningen i kolumnerna 30-33 tablå 22 under perioden 1965 — 1971 varit av en ganska hten omfattning i länet varvid dock bör uppmärksammas att endast en mindre del av länet ligger inom det allmänna stödområdet. Totalt har investeringar uppgående till ca 50 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I Uddevalla har den beräknade sysselsättningsökningen vid periodens början uppnåtts.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 22 ligger för länet som helhet på en i stort sett riksgenomsnittlig nivå. Strömstad hör till de 25 % av landets kommunblock som har de högsta yrkesverksamhetsgraderna för kvinnor. Orust, Munkedal, Tanum och Gravarne har låga värden medan Göteborgsregionen i stort sett ligger på en riksgenomsnittlig nivå.

0:5

Arbetslöshet 1971.

0:6

Inkomstnivå 1970. (Index)

PC

RC	KC
t
	•MM
..	••Gravarne
	•
•
•»Strömstad	••

120

PC

RC                        KC

.Goteborg

••

100..

•••

••

•••

■••as

•Mja»

•StSLysekil

1       ••.Göteborg Uddevalla' ••Trestad

80

• •»•»»•"'""'>=

:Stromstad      .jaHorust

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                79

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig i länet som helhet. Strömstad och Gravarne hör dock till de 25 % av landets kommunblock som under båda perioderna hade de högsta arbetslöshetstalen. Av figur 0:5 framgår att "Trestad" har en ganska låg placering bland primära centra. Strömstad har en mycket hög arbetslöshet i jämförelse med övriga regionala centra medan Lysekil har en i det närmaste genomsnittlig placering inom ortsklassen. Bland kommuncentra har Gravarne ett högt värde medan Orust hör till de 25 % av landets kommunblock som hade de lägsta arbetslöshetstalen.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av kolumn 19 tablå 22 över riksgenomsnittet. Göteborg ligger mycket högt medan Strömstad, Orust och Tanum hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån.

Utbudet av service ligger i Göteborg på högsta nivån. Som framgår av kolumn 20 tablå 22 har Uddevalla ett utbud av sjukvård på nivå II. Utbudet av kommersiell service illustrerat i kolumn 21 tablå 22 når i länets regionala centra Lyskekil och Strömstad endast nivå IV. Det kommersiella serviceutbudet har i samtliga kommuncentra den lägsta nivån med undantag för Gravarne som når nivå IV.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Göteborgsregionen. Övriga kommunblock saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Göteborg.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i länet som helhet i stort sett riksgenomsnittlig. Uddevalla hör dock till de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i Orust, Strömstad, Munkedal och Tanum, Göteborg, Uddevalla och Gravarne hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 22 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, i Uddevaha hgger på en riksgenomsnittlig nivå. Övriga kommunblock ligger under riksgenomsnittet. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar i några kommunblock en viss roll. Så är fallet framför allt i Orust, Tanum, Gravarne, Munkedal och Strömstad. De primärkommunala inkomsterna i Göteborg är inte jämförbara med övriga landet och har därför inte redovisats.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m. 80

Regional utveckling och struktur i Älvsborgs län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 23 varit mer positiv under 1960-talet än under 1950-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling i länet fram till år 1980. Trollhättan, Borås och Lerum hör till de 25 % av landets kommunblock som under 1950- och 1960-talet hade de högsta ökningstalen. Enligt figur P:l ligger Trollhättan vad beträffar folkmängdsutvecklingen 1966—1970 mycket högt placerat bland primära centra medan Borås och Vänersborg har haft en mera dämpad utveckling. Övriga kommunblock ligger på en i det närmast genomsnitthg nivå inom resp. ortsklass.

Trollhättan och Lilla Edet hade under perioden 1968—1970 en mycket stor inflyttning till största delen bestående av utländska medborgare. Nettoinflyttningen i Färgelanda och Mellerud var under perioden negativ, till största delen bestående av svenska medborgare. Samma kommunblock har år 1970 en stor andel i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur P:3 i Trollhättan, Borås, Ulricehamn, Lilla Edet och Tranemo från vad som är normalt i resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom industri översteg år 1965 i Trollhättan, Borås, Tranemo och Mark 50 %. 1 Herrljunga, Vårgårda, Mellerud och Färgelanda sysselsattes mer än 30 % inom jord- och skogsbruk. Alla länets kommunblock med undantag för Vänersborg, Lerum och Lilla Edet hade en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning var enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 23 mycket stor i Vänersborg. Den i kolumn 10 tablå 23 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1 967 är utpräglat positiv i Trollhättan, Borås, Ahngsås, Surte och Lerum. En ökad sysselsättning inom servicesektorn spelar härvid en stor roll. Färgelanda förutses i prognosen få en stor sysselsättningsminskning. Den stora andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk påverkar här utfallet av prognosen.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur P:4 under perioden 1964-1969 varit positiv i Trollhättan, Åmål, Vårgårda, Surte och Lerum medan Färgelanda, Mellerud, Svenljunga, Borås och Ahngsås hör till de 25 % av landets kommunblock som har haft den största sysselsättningsminskningen. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är stor i alla länets kommunblock med undantag för Trollhättan, Lilla Edet och Surte. Länet har en stor andel sysselsatta inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 förutses få en negativ sysselsättningsutveckhng. Löneläget inom industri är lågt i länets kommunblock med undantag för Trollhättan och Lerum. Svenljunga, Mark, Vårgårda och Ulricehamn hör till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget inom industri.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 har som fram-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

il

P:7

Befolkningsutveckling 1966-1970.

P:2

Andel 50-w ér, 1970. (Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

%

.10

-10

			140			J
•	t	• •			••	•Färgelanda •8
'Trollhatlan*						e?Pe'ä3
A	• •	•••			:
•	• •	•			••jUlncehamn ••	•••
t		••				•jyärgärda
*l	t	•			•SAmäl	••••»terrljunga
•Tresiad • Boras         n •Vänersborg'-'	• •SSMark •••••Alingsås	••LillaEdet •• ••Tranemo	120	•	• • •JMark •••••Sanie-Amäio	•Svenljunga •• -«3
	• •	••••••			—•s	.4:
	•SSSSattte-Amäl	SSSsvenljunga			i	•• ••jljLilla Edet •••
	••••• Ulricehamn EAmäP •: ••••	••••Värgärda		.Vänersborg	••••Mingsas
•		••• SSSSSnStsfors •••Hernjunga ***SS«SSSMellerud	100	•• •S Boras	•1	•jTranemo
		•••Färgelanda		-:		••
		••••		•	1 :
	i	•SS		*S*Tres(ad		-:
		12		AA	•	•
	••••	••		STrollhattanO	:	• i

80

-20

P:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

••a

!Amä|0

•Trolltiattan°

••aavi

100    ••Trestad ••• •JJVanersborgO

••Mffcehamn

•M

•JSaltle-Amål •JjATingsäs

•••••ÖengsVrs ••Svenljunga

80

.•ijMjFargelanda

6 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111   Bilaga 1. Bihang A

prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.

82

går av kolumnerna 30-33 tablå 24 haft en ganska stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 440 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I Färgelanda och Åmål uppgår den i lokaliseringsstödsföretagen beräknade sysselsättningsökningen till mellan 20 och 30 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens början. I tre kommunblock har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 24 översteg år 1965 både för män och kvinnor riksgenomsnittet. Den mycket höga yrkesverksamhetsgraden för kvinnor i Borås, Tranemo, Svenljunga, Mark och Ulricehamn har samband med den stora andelen sysselsatta inom textilindustri i dessa kommunblock.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig i länet som helhet. Av figuren P:5 framgår att Trestad under år 1971 hade en låg arbetslöshet jämfört med övriga primära centra medan Borås ligger i det närmaste på en genomsnittlig arbetslöshetsnivå. Bland regionala centra ligger Ulricehamn mycket lågt. Övriga orter hgger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom sina resp. ortsklasser.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av figur P:6 i Borås på en mycket låg nivå bland primära centra. Färgelanda, Mellerud, Svenljunga, Bengtsfors och Vårgårda hör till de

P:5           Arbetslöshet 1971.

ftö

Inkomstnivå 1970. (Index)

PC

RC t

KC

PC

RC                        KC

120

SurteO

100..

•••Tr e s; a d. L erumO

••.Trollhättan' ••Trestad

80

•••

••„ •••Boras

•Alingsäs

Satfle-Amäl __Amél9Mark

•••Ulricehamn

••••**•

•••••••LillaEdel

•••'•••Tranemo ••■•JJjMark

•ssssH«''""9

•tSSSvenliunoa ••M ••• Be ngf stors ■•■"••Melferud

•••JjVargardd

• Färgelanda

•AVanersborgO SurteO

Svenljunga ingar Värgärda och Herrljunga ingär

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               83

25 % av landets kommunblock som har den lägsta inkomstnivån. Den stora andelen låglöneindustrier i dessa kommunblock kan ses som förklaring till denna inkomstbild. Den i flera kommunblock höga yrkesverksamhetsgraden bör uppmärksammas vid en bedömning av inkomstnivån.

Utbudet av service hgger i Vänersborg och Borås på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 24 har Borås vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I medan utbudet av utbildning uppnår nivå III. Det kommersiella serviceutbudet illustrerat i kolumn 21 tablå 24 når nivå II i Borås och nivå III i Vänersborg, TroUhättan och Alingsås.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med järnväg goda i Alingsås och Herrljunga. Vänersborg och Trollhättan har mellan 10 och 15 fjärrförbindelser per dag med tåg. Samthga kommuncentra med undantag för Mellerud saknar fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats saknas helt i länet.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet under riksgenomsnittet. Endast Trollhättan, Surte och Lerum når över riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme hgger för länet som helhet på en riksgenomsnittlig nivå. Trollhättan och Färgelanda hör dock till de 25 % av landets kommunblock som har den största trångboddheten. Svenljunga, Herrljunga, Ulricehamn och Lerum hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta trångboddheten. Andelen lägenheter utan centralvärme är mycket hög i Färgelanda och Bengtsfors.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 24 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnittet i samtliga block. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar en viss roll i framför allt komrnunblocken i Dalsland.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol Jiandlingsprogram m.m.  84

Regional utveckling och struktur i Skaraborgs län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutveckhngen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 27 varit positiv under 1960-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder fortsatt positiv utveckling. Skövde och Tibro hör till de 25 % av landets kommunblock som under både 1950- och 1960-talen hade de högsta ökningstalen. Mariestad hör tiU denna grupp under 1960-talet. Figur R:l visar att folkmängdsutveckhngen i Skövde ligger på en genomsnittlig nivå bland primära centra. Mariestad och Lidköping har höga värden bland regionala centra. Länets kommuncentra ligger på en i stort sett genomsnittlig nivå inom ortsklassen.

En omfattande inflyttning har enligt kolumn 6 tablå 27 ägt rum under perioden 1968—1970 i Skövde, Mariestad och Gullspång. Den största delen av inflyttningen består av utländska medborgare. Karlsborg, Töre-boda och Grästorp har haft en stor utflyttning av svenska medborgare. Den under lång tid pågående utflyttningen har i dessa block lett till en stor andel personer i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enligt figur R:3 endast i Töre-boda, Gullspång, Skara och Karlsborg från vad som är normalt i resp. ortsklass. Som framgår av kolumn 8 tablå 27 har länet som helhet en mycket stor andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk. I Vara och Grästorp var år 1965 mer än 40 % sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Alla länets kommunblock har en i det närmaste riksgenomsnitthg andel sysselsatta inom industri, med undantag för Tibro som har närmare 60 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom service ligger under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Skövde som når en riksgenomsnittlig nivå. Karlsborg har en mycket stor andel sysselsatta inom offentlig förvaltning. Även Skövde, Lidköping och Mariestad ligger något över riksgenomsnittet.

Den i kolumn 10 tablå 27 återgivna prognoserade sysselsättningsutveckhngen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för Skövde, Tibro, Lidköping och Götene som hör rill de 25 % av landets kommunblock som har den mest positiva prognoserade sysselsättningsutveckhngen. Förklaringen till denna bild är framför allt den väntade sysselsättningsökningen inom service. Grästorp hör till de 25 % av landets kommunblock som väntas få den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk spelar här en avgörande roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har enligt figur R:4 varit utpräglat positiv i Tibro och Götene under perioden 1964-1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 27 framgår att utveckhngen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 27 stor i alla länets kommunblock. I Vara, Falköping, Grästorp

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

R:)            Befolkningsutveckling 1966-1970.

85

R<2         Andel 50-w är, 1970.(Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

140

*10       i

•	•Mariestad
•••Skövde	: • •••bdkoping
•
5	.:::a

•••I

• ••Falköping

-10

•aiib •as»"

tfiiTidaholm •aHjO

•••Götene

•♦»a

•••••vara

•••••••.

••••••Grästorp

••.aroreboda •»gKarlsborg

•a

120

100    ••

Sskövde

: ••t

••

•i

Falköping

•Lidköping

•t t

•Mariestad

•J<

*ssi

__ gttift

•JjGoti ••Tidi

iG råstorp [Vara

jreboda

Götene

Tidaholm

—'i63fi'lp'ffiä

••SS

••Skara

Habo

•:

a

-VS!

60

-20

P:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

t

•Tibro jGotene

120     •

60     % Jordbruk

• •	•1§ • •	• •j
• :	• •••••jJLidkoping	••taSKarborg
••Skövde 100   -	•Mariestad	»»»Grästorp
••• •	•*:: •••Falköping •a •••	-ajjasKöim •t

80

Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.pol.handlingsprogram m.m.

86

3ch Habo svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsättningen. Löneläget inom industri är mycket lågt i samtliga kommunblock med undantag för Skövde. Detta förklaras enligt uppgifterna i kolumn 16 tablå 27 av lägre löner än vad som är normalt för de i blocken representerade branscherna.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 28 översteg år 1965 för män riksgenomsnittet. Yrkesverksamhetsgraden för gifta cvinnor understeg riksgenomsnittet i samtliga kommunblock, med undan-:ag för Falköping, som hör till de 25 % av landets kommunblock som lade de högsta förvärvsintensiteterna. Detta sammanhänger bl. a. med en itor andel sysselsatta inom textilindustri.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten låg i länet under åren 1969-1970 och 1971 på en riksgenomsnittlig nivå. Hjo, Tibro, Skara och Habo hörde till de 25 % av landets kommunblock som under 1969-1970 hade de lägsta arbetslöshetstalen. Vara, Skara och Habo hörde under år 1971 till de 25 % av landets kommunblock som hade den lägsta andelen arbetslösa.

Inkomstnivån — mätt som uikomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur R:6 i Skövde på en genomsnittlig nivå bland primära centra. Övriga kommunblock ligger under riksgenomsnittet men dock på en  genomsnittlig  nivå  inom  resp.  ortsklass.   Det låga löneläget inom

R-5           Arbetslöshet 1971.

R:6          Inkomstnivä1970. (Index)

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

100..

1     ••*

•Lidköping

Mariestad iFalKGping

80

• •• • • •••

::ateif,'a"å

•••• •••••

•••

••••;;• Falköping

•••

t

•••

sSsKara ••Tibro

•••••Götene

«Hjo

\fara.Habo Grästorp

•••M«Gullspång

••••SgToreboda

'Karlsborg ingAr Götene ingär

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               87

industri samt en i vissa block hög andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk kan ses som förklaringar till denna inkomstbild.

Utbudet av sjukvård och utbildning när i Skövde nivå Hl. Lidköping och Falköping, regionala centra, har vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå II. Det kommersieha serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 28, har i samtliga regionala centra samt Skara nivå III. Samtliga kommuncentra hgger på de två lägsta nivåerna.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Skövde och Falköping. Övriga kommunblock med undantag för Töreboda saknar helt fjärrförbindelser med tåg.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet under riksgenomsnittet. Endast Skövde, Skara, Lidköping och Mariestad når upp till riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är relativt hög i länet. Hjo, Skara, Gullspång, Grästorp och Habo hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta utrymmesstandarden. Skövde, Tibro, Skara, Lidköping och Mariestad hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 28 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

Regional utveckling och struktur i Värmlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 29 varit positiv under 1950-talet för att under 1960-talet bli negativ. Karlstad har både under 1950- och 1960-talet haft en mycket positiv utveckhng. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder fortsatt positiv folkmängdsutveckling. Sunne, Torsby, Storfors, Fihpstad och Årjäng hör tih de 25 % av landets kommunblock som under 1960-talet har haft den mest negativa befolkningsutvecklingen i landet.

Kolumn 6 tablå 29 visar en positiv nettoinflyttning i kommunblocken Karlstad, Hammarö, Kil, Forshaga, Grums och Kristinehamn. Den omfattande och under lång tid pågående utflyttningen från övriga kommunblock i länet har lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enhgt figur S:3 endast i ett fåtal kommunblock från vad som är normalt i resp. ortsklasser. Som framgår av kolumn 8 tablå 29 överstiger andelen sysselsatta inom industri i alla kommunblock riksgenomsnittet med undantag för Karlstad, Kil, Sunne, Torsby och Årjäng. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Årjäng, Sunne och Torsby till mer än 40 %. Alla länets kommunblock med undantag för Karlstad och Kristinehamn har en förhållandevis låg andel sysselsatta inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 29, mycket stor i Kristinehamn och Karlstad. Den i kolumn 10 tablå 29 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är negativ för alla kommunblock utom Karlstad och Kristinehamn. Den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk i vissa kommunblock spelar en avgörande roll för prognosens resultat.

Sysselsättningsutveckhngen inom industri har enligt figur S:4 varit utpräglat positiv i Årjäng, Kil, Eda, Torsby, Säffle och Sunne under perioden 1964-1969, och ligger i dessa block bland de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva sysselsättningsutvecklingen. På grund av den obetydliga industrisysselsättningen vid periodens början har ökningen i absoluta tal i flera kommunblock ändå varit ganska begränsad. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 29 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 29 mycket stor i Sunne, Torsby och Årjäng. Industrisysselsättningens ringa omfattning i dessa block bör uppmärksammas. Löneläget inom industri är lågt med undantag för Hagfors, Munkfors och Hammarö. Detta kan enhgt kolumn 16 tablå 29 till en del förklaras av en lägre lönenivå än vad som är normalt för de i kommunblocken representerade branscherna.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 torde i vissa

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

89

S;l

Befolkningsutveckling 1966-1970.

S:2

Andel 50-w år, 1970.(Index)

PC

PC

140

.rfKl'rllliä°Hi

!•••

• •

t

120

100    •*

%

♦ 10

RC

lammaro     J

•SS

,Säffle°

• ••

••••Saffle-Amål •••Knstmehamn ••

••Arvika Hagfors

•Fihpstad jTorsby

KC

•Kil

•„ •Grums

jJjForshaga

•••#•••••..

••••jjMunktors.Eda

•••••Ar I ang ••••Sunne aJJStorfors

RC

KC

•Torsby

1 Ar, ang •••Sunne

_ •

•SSSSEda

-t	•n
••Arvika	•s*
•1	•MMMunkfors
	••J
•jFilipstad	••••••Forstiaga
••Haglors	••
•••••Saffle-Amäl
•••••	••astortors
**8saffie°	••a!
	•••
•s
	at
*|
•1	a

•*Kat-lstad-Hammaro •

-10

80

-20

NSringsgrenar 1S65.

S4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

"Arjang.Kil Eda

140

••Torsby

120

•JJJSaltleO ••••,,

••Knstinetiamn

100  ••

•••••Grums

••aa

•••f
•••• Filipstad             ••••••

.KHagtors •-KIS

60     % Jordbruk

••Arvika

••Stortors

•JjWunktors

80

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.

90

communblock ha bidragit till den positiva sysselsättningsutvecklingen nom industri. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 30 har stödet haft ganska stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 400 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt itöd. 1 fyra kommunblock uppgår den i lokaliseringsstöd företagen beräknade sysselsättningsökningen till mellan 20 och 30 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens börian. För sju kommunblock har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts eller överträffats.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 30 understiger år 1965 för kvinnor riksgenomsnittet. Torsby, Eda, Hagfors och Munkfors ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Kil och Karistad. Av figur S:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Karlstad/Hammarö i stort sett är genomsnittlig för primära centra. Arvika och Torsby ligger däremot mycket högt bland regionala centra och samma sak gäller för de flesta av länets kommuncentra.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av kolumn 19 tablå 30 under riksgenomsnittet för alla kommunblock utom Karlstad. Enligt figur S:6 är inkomstnivån för Karlstad/Hammarö i stort sett genomsnitthg bland primära centra. Torsby, Sunne, Eda

%

S-.5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

S-é

PC

Inkomstnivå 1970. (Index)

RC                        KC

••Arvika' »Torsby

•Ariang

•Sunne. Storfors • Munkfors

120

•AKaristad-HammarO •••••

1      ••*

»Hagfors

.SältleO

•Pilipstad 'Kristinehamn Saffle-Amål

100.,

80

• Karlbiad°

• Karlstad-Hammaro

• Knstiretiamn

alfle-Atrål

lad

ots

"i

•••Torsby

•t

••

••• •••••

••SSS8S

»..JSJjGrums •»•••••Munkfors •Stortors Forsbaga

••Kli

'Eda mgar

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen 91

och Årjäng ligger mycket lågt inom sina resp. ortsklasser. Den höga andelen sysselsatta inom jord-och skogsbruk och den låga lönenivån inom vissa delar av industrin kan ses som förklaringar till denna inkomstbild.

Utbudet av service hgger i Karlstad på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 30 har kommunblocket ifråga om sjukvård och utbildning ett utbud på nivå II. Kristinehamn, Filipstad och Arvika, regionala centra, når alla ett utbud av kommersiell service på nivå 111. I övriga regionala central och kommuncentra når utbudet av kommersiell service endast nivå IV eller V.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Karlstad och Kristinehamn. Kil har mellan 10 och 15 fjärrförbindelser med tåg per dag. Storfors, Hammarö, Årjäng, Sunne, Torsby, Hagfors och Munkfors saknar fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Karlstad också i Torsby.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet. Endast Karlstad når över riksgenomsnittet.

Bostadsbyggandet räknat per 100 tätortsinvånare hgger över riksgenomsnittet i Arvika och Årjäng. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig, medan andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samtliga block utan Karlstad. Hammarö, Sunne, Torsby, Årjäng och Eda hör tih de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 30 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger vid eller under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en avsevärd roll. Så är fallet framför allt i Årjäng, Eda, Hagfors, Munkfors, Sunne och Torsby.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.  92

Regional utveckling och struktur i Örebro län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 31 varit positiv under 1950-och 1960-talen. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt positiv utveckling för länet fram till år 1980. Laxå hör under 1950-och 1960-talet till de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva utvecklingen. Lindesberg, Ljusnarsberg och Hällefors hade under 1950-talet en positiv befolkningsutveckling som under 1960-talet förbyttes i en negativ utveckling. Prognos 2 i länsplanering 1967 förutser en fortsatt minskning av folkmängden i dessa block.

Enligt kolumn 6 tablå 31 har nettoflyttningen under perioden 1968-1970 för länet som helhet varit positiv. 1 Örebro, Hallsberg, Laxå, Karlskoga, Degerfors och Hällefors har därvid inflyttningen av utländska medborgare haft en avsevärd betydelse. Askersund, Nora och Ljusnarsberg hör till de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen personer i åldern 50-w år.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur T: 3 i nästan alla regionala centra och kommuncentra från vad som är normalt i resp. ortsklass. Som framgår av kolumn 8 tablå 31 ligger andelen sysselsatta inom industri vid eller över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. 1 Karlskoga, Degerfors, Kumla, Hällefors, Laxå och Lindesberg är mer än 50% sysselsatta inom industri. Alla länets kommunblock med undantag för Örebro har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Örebro har en serviceandel motsvarande riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning är låg i samtliga kommunblock i länet. Endast Örebro ligger vid riksgenomsnittet. Den i kolumn 10 tablå 31 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är positiv för Örebro, Kumla, Karlskoga och Laxå. För övriga kommunblock visar prognosen på en negativ sysselsättningsutveckling fram tiU år 1980.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964-1969 har enligt figur T:4 varit utpräglat positiv i Laxå, Hallsberg, Degerfors och Nora. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 31 framgåratt utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Övriga kommunblock i länet har haft en negativ sysselsättningsutveckling. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 31 liten i samtliga kommunblock med undantag för Kumla där över 40 % av industrisysselsättningen finns inom småindustri. Kumla och Askersund har en relativt stor andel sysselsatta inom industribranscher som enhgt långtidsutredningen förutses få en negativ sysselsättningsutveckling fram rill år 1975. Löneläget inom industri är för länet som helhet lågt vilket kan förklaras av en lägre lönenivå än vad som är normalt för de i kommunblocken representerade branscherna.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 som presente-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

93

r-I             Betolkningsutveckling 1966-1970.

T:2

Andel SO-w är. 1970.(Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

140

-10

-10

,Orebr(

•a

•« Karlskog a'

••••••Hallsberg

jJåSrsc'"":!-'
"••i •:?:

-j                     --iiJHalletors

-L,„desöer, ...,:aHflsk.sund

•i     1

• Ljusnarsberg

120

100   •!

•Askersund

•SS

•n

••

•t

•mSSLju snarsberg •ISSNora

Lindesberg               ~

—•*:

**t »•»fKumla

•••• •••Hällefors

»••jjHallsberg "rf

JOegertorsO tt

•i H

jDegerlors-Karlskoga    -
•KarlskogaO        ••£

•Laxå

t

60

-20

T:3

Näringsgrenar 1965.

7:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

Industri

PC

RC

KC

140

{Hallsberg

5y

• Degerfors

•••••I

100   -

•JjjjNora

••aa

„«Degerfors(arlskog'a"SSSAskersund
••••KarlskogaO    ,,"••••
••• •••••

•älHallefors

60     % Jordbruk

•••Lindesberg

t

80

•Ljusnarsberg •••Kumla

Prop. 1972:111    Bilaga]    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

94

ras i kolumnerna 30—33 tablå 32 har haft en relativt hten omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 75 milj. kr. skett med någon form av regionalpolitiskt stöd. I Askersund och Lindesberg har den beräknade sysselsättningsökningen överträffats.

Andelen yrkesverksamma år 1965 som återges i kolumn 17 tablå 32 understiger för gifta kvinnor riksgenomsnittet. Laxå, Degerfors, Ljusnarsberg och Hällefors hgger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 riksgenomsnittlig för länet som helhet. Som framgår av figur T:5 hgger Örebro relativt högt bland primära centra. Övriga orter har en genomsnittlig placering inom sina resp. ortsklasser.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av figur T:6 på en riksgenomsnittlig nivå i Örebro. Karlskoga hgger på en nivå över riksgenomsnittet medan övriga orter hgger under riksgenomsnittet.

Utbudet av service är i Örebro mycket fullständig. Som framgår av kolumn 20 tablå 32 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I medan utbudet av utbildning når nivå II. Utbudet av sjukvård

ri              Arbetslöshet 1971.

T-å           Inkomstnivä1970. (Index)

%

PC

RC i

KC

PC

RC

KC

120

•Degerfors-Karlskoga

Ipegerfors° Lindesberg

[••1'ndesberg 'Hallsberg

••••• 1     ••»

Hallsberg                      Ljusnarsberg

Degerförs4

Kumla

I   „Hooh„,„     -........    Hallrfnrs

Lindesberg    •■••••••■LaxS

Nora Askersund

100.,

80

• ••
••

• ••

•ShaMefors

Laxå

»SSSSlNora

lAskersund

Kumla

;Ljusnarsberg

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen                95

och utbildning har nivå 111 i Karlskoga och Lindesberg. Endast Laxå och Ljusnarsberg har ett kommersiellt serviceutbud på den lägsta nivån.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Örebro, Hallsberg, Degerfors och Lindesberg. Fjärrförbindelse med tåg saknas helt i Askersund, Karlskoga, Hällefors och Nora, liksom reguljära flygförbindelser i länet som helhet.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet. Endast Örebro har ett bostadsbyggande över riksgenomsnittet. Vad beträffar bostadsstandard mätt i utrymme hör Laxå, Karlskoga, Degerfors och Hällefors tiU de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Karlskoga som hör till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 32 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger vid eller under riksgenomsnittet i länets samtliga kommunblock med undantag för Örebro. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar endast en obetydlig roll i de flesta kommunblocken.

'rop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.   96

legional utveckling och struktur i Västmanlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Folkmängdsutveckhngen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 33 änder 1950- och 1960-talen varit mycket positiv. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder på en fortsatt positiv utveckling fram till år 1980. Västerås, Hallstahammar och Köping tillhör de 25% av landets kommunblock som har haft den mest positiva befolkningsutvecklingen under såväl 1950- som 1960-talet. Skinnskatteberg och Norberg hade under 1950-talet en positiv och under 1960-talet en negativ befolkningsutveckling. 1 kommunblocken Sala och Heby minskade befolkningen under hela perioden. Vid en jämförelse med primära centra i hela landet har, som framgår av figur U:l, Västerås haft en mycket positiv befolkningsutveckling under perioden 1966-1970. Detsamma gäller Köping bland regionala centra samt Kungsör och Hallstahammr bland kommuncentra.

En omfattande inflyttning har enligt kolumn 6 tablå 33 ägt rum under perioden 1968-1970 till kommunblocken Västerås och Köping. Den största delen av inflyttningen har utgjorts av utländska medborgare. Surahammar, Arboga, Skinnskatteberg och Norberg har — trots sin totalt sett negativa flyttningsbild — haft en stor inflyttning av utländska medborgare samtidigt som en stor utflyttning av svenska medborgare har ägt rum. Kommunblocken Västerås, Hallstahammar, Surahammar, Köping, Fagersta, Arboga och Kungsör hör, som framgår av kolumn 7 tablå 33 till de 25 % av landets kommunblock som år 1970 har den lägsta andelen personer i åldersgruppen 50—w år.

Fördelningen på näringsgrenar avviker år 1965 enligt figur U:3 endast i Surahammar, Hallstahammar och Fagersta från vad som är normalt i resp. ortsklass. Andelen sysselsatta inom industri överstiger 40 % av det totala antalet sysselsatta i samtliga kommunblock med undantag för Sala och Heby. I Hallstahammar, Surahammar och Fagersta uppgår andelen industrisysselsatta till ca 60 %. 1 Sala och Heby, där andelen sysselsatta inom industri understiger riksgenomsnittet är andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk ca 30 %. Alla länets kommunblock har en förhållandevis liten andel sysselsatta inom service. Endast Västerås har en nivå motsvarande riksgenomsnittet. Andelen inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 33 riksgenomsnitthg i Västerås. Endast Sala når över riksgenomsnittet.

Den i kolumn 10 tablå 33 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat positiv för alla kommunblock utom Skinnskatteberg, Norberg, Sala och Heby. Den negativa sysselsättningsutvecklingen i Sala och Heby förklaras bl. a. av stor andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964-1969 har enligt figur U:4 varit positiv i Västerås, Sala, Fagersta, Köping, Kungsör, Skinnskatteberg och Hallstahammar. Av uppgifterna i kolumn

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

97

U.'l            Befolkningsutveckling 1966-1970.

U:2           Andel 50-W år, 1970.(Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

•Västerås

*10       J

•t

-10

•Köping

• •• •••

• •••

!••• • ••

•Fagersta

•••

!••• «••

•SSsala

•••Kungsör

••Hallstahammar

•••• jZJurf

*ss

■•••••••Skmnskatteberg

•••JJJHeby

•jjjjNofberg

•a

120

100   •*

••	.8
	—a
• •	•
•1
•• •s	••as
•
•
•I	••Heby
••Sala	••..
>•••	........ iNorberg
•• <	•X
•	•JSkinnskattebi
••	-a»
«•	•••
•'	.-1
SS	at
	•• •
•	JJKungsör
	••Arboga
i	•
•	•••
•Fagersta
t	•

•Surahammar

•Kopmg

80

•jHallstahamma

-20

Näringsgrenar 1965.

U:4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

JKungsor

120     •

••Skinnskatteber

•	•:a	•
•	••a
	•Fagersta	-:
	•
	•	••
•	•	••M
	•	*****
•	•»•••S,,
•	••Köping	•
••Västerås 100   -	•• •	_„J»HallsIahamma ••sss
•••	•ss;	••••••
A	••
•••n	•••	•••••Surahammar ••Arboga

60     % Jordbruk

80

• Heby

•Norberg

7 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111  Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.poLhandlingsprogram m.m.

98

11 tablå 33 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Norberg och Heby har haft en mycket negativ utveckling under perioden. Flertalet kommunblock är mycket bransch- och företagsensidiga med verkstadsindustrin som den mest dominerande branschen. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 33 stor i Norberg, Sala och Heby. Övriga kommunblock domineras av enstaka större företag. Förvaltningspersonalen har en stor andel av den totala industrisysselsättningen i Västerås, Arboga och Fagersta, block som också domineras av enstaka större företag. Löneläget inom industri är mycket högt i Västerås, Surahammar, Arboga och Fagersta. Förklaringen till detta ligger i kommunblockens från lönesynpunkt sett gynnsamma branschsammansättning.

Andelen yrkesverksamma som återges i kolumn 17 tablå 34 understeg år 1965 för kvinnor riksgenomsnittet. Vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor hörde Skinnskatteberg, Norberg och Heby till de 25 % av landets kommunblock som år 1965 hade de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i alla kommunblock utom Heby, som år 1971 hörde till de 25 % av landets kommunblock som hade den lägsta arbetslösheten i landet. Av figur U:5

%

u-5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

U:6

PC

Inkomstnivå 1970. (Index)

RC                       KC

120

•••••

1 -A

• Fagersta'

•Kungsör

.Arboga

.Hallslatiammar Sura flammar

•Vaslerä	S                        .|
••	•Fagersta
«	•	•Hallstahammar
°°-:å	• •••	Sura Rammar
••:		••aa:
•• •••	** ••S
	•••MjjSala	•jJNorberg
	•	—TwHeby •aaa
80	•••	*
	•s	-a

Skrnnskaffeberg ocfi Norberg ingår

Heby

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen               99

framgår av arbetslöshetsnivån i Västerås år 1971 ligger högt bland primära centra.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare - ligger som framgår av figur U:6 i Västerås mycket högt bland primära centra. Fagersta har en hög placering bland regionala centra, medan Köping och Sala ligger på en i det närmaste genomsnitthg nivå i samma ortsklass. Hallstahammar, Arboga och Surahammar har en mycket hög inkomstnivå i jämförelse med övriga kommuncentra. I vissa kommunblock kan den stora andelen sysselsatta inom industribranscher med högt löneläge ses som förklaring tih denna bild.

Utbudet av service ligger i Västerås på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 34 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå 1 medan utbudet av utbildning når nivå III. Länets tre regionala centra har ett utbud av utbildning och sjukvård på nivå III. Bland länets kommuncentra har Arboga ett utbud av kommersiell service för hushållet på nivå III. Övriga kommuncentra når nivå IV eller V för utbud av kommersiell service.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med tåg mycket goda i Västerås och Sala. Köping och Fagersta har mellan 10 och 15 förbindelser med tåg per dag. Hallstahammar, Surahammar, Norberg, Kungsör och Heby saknar helt fjärrförbindelser med tåg. Länet har inte reguljära flygförbindelser.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet över riksgenomsnittet. Västerås och Hallstahammar har mycket höga värden medan Fagersta, Skinnskatteberg och Norberg ligger på en nivå under riksgenomsnittet. Hallstahammr, Surahammar, Köping, Fagersta, Skinnskatteberg och Norberg hör tiU de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter utan centralvärme hgger under riksgenomsnittet i samtliga block med undantag för Skinnskatteberg, Norberg, Sala och Heby.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 34 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger vid eller strax under riksgenomsnittet. I en del kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en viss roll. Så är fallet framför allt i Kungsör, Norberg, Sala, Heby och Skinnskatteberg.

'rop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.  100

'Regional utveckling och struktur i Kopparbergs län Kommentarer till bakgrundsdata

Det lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är förhållandevis stort i Falun och Borlänge. I Gagnef, Säter, Hedemora och Smedjebacken utgör kommunblockens folkmängd endast en mindre del äv det lokala befolkningsunderlaget inom 30 km. Kommunblockens läge i närheten av större centra, nämhgen Falun, Borlänge, Avesta och Ludvika inverkar här.

Som framgår av kolumn 5 tablå 35 har folkmängdsutvecklingen i länet under 1950-talet varit positiv för att under 1960-talet bli negativ. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt negativ befolkningsutveckling för länet. Borlänge, Avesta och Ludvika hör till de 25 % av landets kommunblock som hade den mest positiva befolkningsutvecklingen under 1950-talet. Figur W:l visar att befolkningsutvecklingen under perioden 1966-1970 i Avesta och Ludvika varit negativ. Den positiva befolkningsutvecklingen i Borlänge under 1950-talet har däremot fortsatt under 1960-talet. Vansbro, Orsa och Älvdalen hör till de 25 % av Sveriges kommunblock som under 1960-talet har haft den mest negativa befolk-ningsutveckhngen. Den under lång tid omfattande utflyttningen från Vansbro, Rättvik, Hedemora, Orsa och Älvdalen har som framgår av figur W:2 resulterat i en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50—w år i dessa kommunblock.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enhgt figur W:3 endast för länets kommuncentra från vad som är normalt för denna ortsklass. Som framgår av kolumn 8 tablå 35 är andelen sysselsatta inom industri större än riksgenomsnittet i Boriänge, Gagnef, Avesta, Hedemora, Ludvika, Malung och Smedjebacken och utgör mer än 40 % av den totala sysselsättningen. I Vansbro, Orsa och Älvdalen uppgår andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk till ca 30 % av den totala sysselsättningen. Alla länets kommunblock har en i det närmaste riksgenomsnittlig andel sysselsatta inom service, med undantag för Falun som ligger över riksgenomsnittet.

Andelen inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 35 mycket stor i Falun och Säter. Den i kolumn 10 tablå 35 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enhgt länsplanering 1967 är utpräglat negativ i kommunblocken Gagnef, Säter, Vansbro, Leksand, Malung, Orsa och Älvdalen. Den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk i dessa kommunblock spelar här en avgörande roll för prognosens resultat.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har i Boriänge, Mora, Gagnef och Vansbro varit utpräglad positiv under perioden 1964-1969. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 35 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

101

Wil

Befolkningsutveckling 1966-1970.

W:2

Andel 50-w är, 1970.(Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

%

140

•Vansbro »aRattvik

•10

-10

•leorlånge

•t                •

••JJFalun-Borlånge ,jj

• •

iFalurP             ••S5S

••••Mora •••••

•a

••

••Avesta ••••Ludvika

•a

_GagnéT

SSSSSa'lung jJLeksand

"aaa

.».Rattvik

•Hedemora •••Vansbrö,Orsa

••• •••Älvdalen

: ••t

••

•t

120

•••••Mora ••••S Ludvika

•a

•jAi

••••••8

•••

t •!

100   •&

•••Falun-Borlänge

•••

•A

**8orlänge'

s

••••2jS?9"* ••Heöemora

JjAlvdalen •Malung .Sater

••jjS

•••Smedjebaci'

•••S

at

••

8

80

-20

W-3         NSringsgrenar 1965.

Industri

W-4      Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

%	\	\
60	\	\\
40 20	1	SPeT*"   n,    \
	"	\>-\\;	\
		*\\\\	"'N

20

40

60     % Jordbruk

140

120

•MMora

••a

Borlänge                 •

•              mm—wZ

•               ••

•• 100 •••FalurvBorlänge      J

•M                            •SSS

•Falun°

••Avesta •••Ludvika

s

60

••Gagnef

•XX

,jJjy/ansbro

•

••»?Slfs1/n°S' •••••Rättvik ••••••••Malung

,jqSater

••Orsa

•SS

•jjHedemora lAtvdalen

'rop. 1972:111     Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

102

ippgår  enhgt  kolumn   13  tablå 35  tiU mer än  50% av totala indu-trisysselsättningen i  Säter, Vansbro, Leksand,  Rättvik och Älvdalen.

detta sammanhang bör uppmärksammas den i absoluta tal ringa ndustrisysselsättningen i dessa kommunblock. Löneläget inom industri ir lågt i samtliga kommunblock med undantag för Borlänge, Avesta och udvika. Enhgt kolumn 16 tablå 35 kan detta positiva löneläge förklaras IV en stor andel sysselsatta inom höglönebranscher.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965—1971 har som "ramgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 36 haft en relativt itor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 490 Tiilj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I kommunblocken Borlänge, Gagnef, Vansbro, Smedjebacken och Malung har den vid msökningstillfället beräknade sysselsättningsökningen överträffats.

Andelen yrkesverksamma år 1965 i länet, som återges i kolumn 17 tablå 36, understiger för kvinnor riksgenomsnittet. Nästan alla länets iommunblock hgger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta irärdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i så gott som samtliga  kommunblock.  Som  framgår av  kolumn   18  tablå 36 var i

W5           Arbetslöshet 1971.

W:6          Inkomstnivåig70.(Index)

%

PC

RC t

KC

(•■•Älvdalen

PC

RC

KC

120

100.,

•Fa lurrK)r länge FalunO

•Falun. Bor (ange

1      •••

80

••»•SSLudvika •••••Avesta

—•••SSsmediebacken

••■•SSSShjedemo ra
------- »Säter

•Gagnet

•sssS

>•>••»■ueKsana

,a Älvdalen Orsa

'Gagnef ingår 2)Smedjebacken ingär

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              03

Älvdalen mer än 3 % av befolkningen i åldern 15—64 år registrererade som arbetslösa. Av figur W;5 framgår att arbetslöshetsnivån i Falun/Borlänge i stort sett är genomsnittlig för primära centra. Detsamma gäller för Avesta och Mora bland regionala centra.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — hgger som framgår av kolumn 19 tablå 36 under riksgenomsnittet. Enhgt figur W:6 ligger inkomstnivån i länets primära centra på en i det närmaste genomsnittlig nivå. Malung, Leksand, Vansbro, Rättvik, Älvdalen och Orsa ligger på en mycket låg nivå bland kommuncentra. Den låga lönenivån inom vissa delar av industrin och den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk kan ses som förklaringar till denna inkomstbild.

Utbudet av service ligger i Falun/Borlänge på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 36 har Falun ett utbud vad beträffar sjukvård på nivå I. Länets regionala centra Ludvika, Avesta och Mora har ett utbud av utbildning och sjukvård motsvarande nivå III. Det kommersiella serviceutbudet når i Ludvika och Avesta nivå III medan Mora endast ligger på nivå IV. En del av länets kommuncentra når nivå IV vad beträffar det kommersieha serviceutbudet.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med järnväg mycket goda i Borlänge och Avesta. Även Falun, Säter, Hedemora och Ludvika har goda förbindelser med tåg. Vansbro, Malung, Orsa och Älvdalen saknar helt fjärrtrafik med tåg. Trafikflygplats med reguljär trafik finns endast i Falun/Borlänge.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet. Endast Falun och Borlänge når upp till riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i länet låg. Borlänge, Avesta, Ludvika, Smedjebacken, Vansbro, Mora, Orsa och Älvdalen hör tiU de 25 % av landets kommunblock som har den högsta andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i alla kommunblock utom Falun, Boriänge, Avesta och Ludvika.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 36 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare,ligger vid eller strax under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock utgör det kommunala skatteutjämningsbidraget en relativt stor del av de kommunala inkomsterna. Så är speciellt fallet i Malung, Orsa och Älvdalen,

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.   104

Regional utveckling och struktur i Gävleborgs län Kommentarer till bakgrundsdata

Det lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är förhållandevis stort i kommunblocken Gävle och Sandviken. 1 Hofors, Ockelbo och Bergsjö utgörs befolkningen inom 30 km endast till en mindre del av befolkningen inom kommunblocken. Centralorterna i dessa kommunblock är också förhållandevis små.

Som framgår av kolumn 5 tablå 37 har folkmängden i länet under 1950- och 1960-talen i stort sett varit oförändrad. Figur X:l visar att aha kommuncentra i länet har haft en negativ befolkningsutveckling under perioden 1966—1970. Ljusdal har en mycket låg placering bland regionala centra. Gävle/Sandviken ligger lågt placerade i jämförelse med övriga primära centra i landet.

En omfattande utflyttning har ägt rum i kommunblocken Hofors, Ockelbo, Ovanåker, Ljusdal och Bergsjö. Hofors har trots den negativa flyttningsbilden haft en stor inflyttning av utländska medborgare. Den totalt sett positiva nettoflyttningen i Sandviken består till största delen av utländska medborgares inflyttning till kommunblocket. Av figur X:2 framgår att åldersgruppen 50-w år är stor i vissa kommunblock år 1970.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur X:3 i kommunblocken Ljusdal, Hofors och Ockelbo från vad som är normalt i resp. ortsklass. I Hofors och Sandviken är omkring 60 % av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom industri. Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk uppgår i Bergsjö, Ockelbo och Ljusdal till ca 30 %. Nästan alla länets kommunblock har en i det närmaste riksgenomsnittlig andel sysselsatta inom service. Andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning år 1965 är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 37 låg i hela länet, med undantag för Gävle, Söderhamn och Bollnäs som ligger omkring riksgenomsnittet.

Den i kolumn 10 tablå 37 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ för Ockelbo, Ovanåker och Bergsjö. Den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk i dessa block spelar en stor roll för prognosens resultat. För Gävle och Sandviken väntas enligt prognosen en positiv sysselsättningsutveckling fram till år 1980. En ökad sysselsättning inom service spelar härvid en betydande roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964-1969 har som framgår av figur X:4 varit utpräglad positiv i Ockelbo, Hofors och Ovanåker. Av kolumn 11 tablå 37 framgår att utvecklingen i dessa block har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Kommunblocken Sandviken och Hofors är enligt kolumn 12 tablå 37 mycket bransch- och företagsensidiga med större delen av industrisysselsättningen inom järn-och metallverk. Andelen förvaltningspersonal inom industri hgger i Sandviken  över  riksgenomsnittet. Löneläget inom industri är mycket

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

XtT           Befolkningsutveckling 1966-1970-

105

Andel 50-w år, 1970. (Index)

PC

140

120

%

*10

PC

RC

.•|Sandviken°

■••                               ••

•Gavle-Sandviken j

•Gavle'                •••••

••••••Hudiksvall

••••»Söderhamn •JJ Bollnäs

KC

*9* •{•

•••

••

••••

•••

•••••Ovanåker •••••

••• ••••SSSSSUolors ••••••□ergsjo

RC	KC •• •i •U •
••	,,Berg5io •Ockelbo
:	•SSK
•t	•••
•	••-•:
•s
••"SSoderharr.n	JjOvanåke
••Hudiksvall	••
	••••S
•»	•r»

100     ••Gavle-Sandviken       j

80

-20

X'4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

140

Hofors •••Ovanäker

••••

•••_ ••••Bollnäs

•Hudiksvall

Sandviken*

100

•••Gavleandv.ken .JJjSoderhamn

A                                                                  ••

Sf?                               •••

•••JjBergsjo

••••••

••••••••

• ••••

80

'rop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.pol.handlingsprogram m.m.

106

lögt i Sandviken och förklaras till största delen av den stora andelen löglönebranscher i kommunblocket. Gävle har under perioden 1964-1969 haft en negativ sysselsättningsutveckhng inom industri rämst beroende på en ogynnsam branschsammansättning. Sysselsättning-•-n inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, utgör som framgår av kolumn 13 tablå 37 mer än 50% av otala industrisysselsättningen i Ockelbo och Ljusdal. Ockelbo, Ovanåker, Ljusdal och Bergsjö har en stor andel av industrisysselsättningen inom branscher som enligt långtidsutredningens bedömning fram till år 1975 förutses få en negativ sysselsättningsutveckling. Löneläget är lågt inom industri i samtliga kommunblock, med undantag för Gävle, Sandviken och Hofors. Det låga löneläget förklaras till viss del av ett lägre löneläge an vad som är normalt för de i blocket representerade branscherna.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965—1971 torde ha bidragit till den positiva sysselsättningsutvecklingen i en del av länets kommunblock. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30-33 tablå 38 har stödet haft en stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till I 230 milj. kr. skett med något slag av regionalpohtiskt stöd. I Bollnäs, Ovanåker och Ljusdal uppgår den i lokaliseringsstödsföretagen beräknade sysselsättningsökningen till mellan 20 och 30 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens början. I fyra kommunblock

X:5           Arbetslöshet 1971.

X-6           Inkomstnivå 1970. (Index)

%

PC

RC t

KC

PC

RC

KC

120

••Gävle-SandviKen

•••Sandviken

1      •••

«Sodertiainn. Bollnäs

100..UGavle°

••Hofors

•••Gavle-Sandviken     
Sandviken'                  •

••••••••

•SSS                                     -j~-j

••••JJJ Söder hamn             *SSSSSS

••••Hudiksvall                  •■»>••

••••• »•••—

.gBCInas                        .govanKer

80

••S                            ,>»OcKelbo
••**>>éBergs]0

•••Ljusdal                          •••JJ

• •mXX

DOckelbo ingår 2)Bergsjo ingär

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              107

har den beräknade sysselsättningsökningen överträffats.

Andelen yrkesverksamma i länet år 1965, sorh återges i kolumn 17 tablå 38, understiger för kvinnor riksgenomsnittet. Hofors, Ovanåker och Bergsjö hgger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena. Ockelbo, Ljusdal och Bergsjö hör till de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta yrkesverksamhetsgraderna för icke gifta kvinnor.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969-1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i alla kommunblock i länet. Av figur X:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Gävle/Sandviken hgger mycket högt i jämförelse med andra primära centra. Ljusdal har en hög placering bland regionala centra. Övriga orter ligger på en i stort sett genomsnitthg nivå inom resp. ortsklasser.

Inkomstnivån i länet - mätt som inkomst per inkomsttagare - hgger som framgår av kolumn 19 tablå 38 under riksgenomsnittet för länet som helhet. Enhgt figur X:6 ligger Gävle/Sandviken på en i det närmaste genomsnittlig nivå bland primära centra. Hofors ligger mycket högt vid en jämförelse med övriga kommuncentra. Detta förklaras till stor del av den stora andelen sysselsatta inom industri. Övriga kommunblock har en låg placering inom resp. ortsklasser.

Utbudet av service ligger i Gävle på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 38 når utbudet av sjukvård och utbildning nivå II. Länets regionala centra har enligt kolumn 21 tablå 38 ett utbud av kommersieU service motsvarande nivå III. Det kommersiella serviceutbudet har i samtliga kommuncentra nivå IV eller V.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjhghe-terna med järnväg ganska stora i länets kommunblock. Kolumn 23 tablå 38 visar att endast Ovanåker och Bergsjö helt saknar fjärrförbindelser med tåg. Trafikflygplats finns i Gävle/Sandviken.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger för länet som helhet under riksgenomsnittet. Gävle, Sandviken, Söderhamn och HudiksvaU når upp tiU riksgenomsnittet. Utrymmesstandarden är låg i länet. Andelen trångbodda hushåll är enligt uppgifterna i kolumn 27 tablå 38 högre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Andelen lägenheter utan centralvärme hgger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock, med undantag för Gävle, Sandviken och Hofors som hör tih de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 38 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, hgger vid eller något under riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en betydande roU. Så är faUet framför allt i BoUnäs, Ovanåker, Ljusdal, HudiksvaU och Bergsjö.

Prop. 1972:111    Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m. 108

Regional utveckling och struktur i Västernorrlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Som framgår av kolumn 5 tablå 39 har folkmängdsutvecklingen i länet under 1950-talet varit positiv för att under 1960-talet bli svagt negativ. Enligt Figur Y:l, ligger Kramfors, Sollefteå och Ange mycket lågt vad beträffar folkmängdsutveckhngen under perioden 1966-1970, inom sin ortsklass. Övriga kommunblock har en genomsnittlig placering inom resp. ortsklasser.

Nettoflyttningen har under perioden 1968—1970 varit negativ i länet som helhet och domineras av omflyttning av svenska medborgare, vilket framgår av kolumn 6 tablå 39. Nettoflyttningen har varit mycket negativ i Ange, Kramfors och Sollefteå. Dessa kommunblock har en stor andel av befolkningen inom åldersgruppen 50—w år vilket visas i figur Y:2.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur Y:3 i kommunblocken Härnösand, Sollefteå och Ange från vad som är normalt för ortsklassen. Härnösand, Sollefteå och Sundsvall har mer än 60 % av den totala sysselsättningen inom service. Samtliga kommunblock med undantag för Ange och SoUefteå har mindre än 20 % av den totala sysselsättningen inom jord- och skogsbruk. Andelen inom offenthg förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 39 stor i Härnösand, men också Sollefteå har höga värden.

Den i kolumn 10 tablå 39 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enhgt länsplanering 1967 är positiv för Sundsvall, Timrå, Härnösand och Örnsköldsvik. En ökad sysselsättning inom service spelar därvid en stor roll. En negativ sysselsättningsutveckling förväntas enligt prognosen i Ange, Kramfors och Sollefteå till större delen beroende av

en väntad nedgång inom jord- och skogsbruk.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har under perioden 1964— 1969 varit positiv i Sundsvall, Sollefteå, Ange och Örnsköldsvik. Av kolumn 11 tablå 39 framgår att utveckhngen i dessa block har varit snabbare än vad som genomsnittligt varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. 1 kommunblocken Timrå, Härnösand och Kramfors har utvecklingen som framgår av kolumn 11 tablå 39 varit negativ. I kolumn 13 tablå 39 visas att industrisysselsättningen i Sollefteå kommunblock till mer än 50 % utgörs av sysselsatta inom småindustri. Som framgår av kolumn 12 tablå 39 är massa- och pappersindustrin i flertalet kommunblock den största branschen resp. det största företaget. Löneläget inom industrin är relativt högt för länet i dess helhet. Ange, Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965-1971 torde ha bidragit till den positiva sysselsättningsutvecklingen i en del av kommunblocken i länet. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30-33 tablå 40 har stödet haft en ganska stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 700 milj. kr. skett med något slag av

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

109

yri

Befolkningsutveckling 1966-1970.

Andel 50-w år, 1970.(Index)

PC

♦ 10

PC

RC

KC

••SSundsvall°	• •	•
•••jSundsvall-Timrå     jj		•• •••
•	•
s	••••	•••
	•••••	•
TimråO	••••••	SS
	•	•
	•	»•••••
	jSSjOrn skölds v
•	SSHärnösand	•JJJ
	•	•••SS
	••
	• ••••	•-tids
	••
	• •	•ea
	•JKramfors	•n
	,«Sotletteä	in
	Ange	••

120

RC	KC
	••
	-: •
••	•Ji
:	•ns
•2|SSIl,eé ••Kramtors	J

-s

•Härnösand

••••

•»

st

•: s

•••••

•••

SOrnskoldsvik

•I

•Sundsvall-Timrä      •
,Sundsvall°           J

80

-20

Y:3           NHringsgranar 1965.

Industri

Y:4         Industriutveckling 1964-1969. (Index)

RC

KC

PC

140

120     • t

••Sollefleä

•ts

••Ange

•s

••

-t

••ttts

,Sundsvall° „,J0rnsk0lds»ik       'f

»o   %

Jordbruk

100    ••Sundsvall-Timrä       t                 "iS

••}                  ••••                    ••••••

••• .!! ••«••••

•*:            '1               ••••»

•*                          •!      «s

*                  •J•'anosad             ••5*

80

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

110

regionalpolitiskt stöd. I Ange har den beräknade sysselsättningsökningen överträffats.

Andelen yrkesverksamma i länet som återges i kolumn 17 tablå 40 understiger år 1965 både för män och kvinnor riksgenomsnittet. Kommunblocken Timrå, Ange, Kramfors och Sollefteå ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för icke gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Sollefteå hade år 1971 nästan 3 % av befolkningen i åldern 15—64 år registrerade som arbetslösa.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur Y:6 i Sundsvall på en genomsnittlig nivå bland primära centra. Örnsköldsvik, Sollefteå, Kramfors och Ange har en låg inkomstnivå i förhållande tih övriga regionala centra, medan Härnösand närmast ligger på en genomsnittlig nivå inom ortsgruppen.

Utbudet av service ligger i Sundsvall på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 40 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I. Utbildningsutbudet i Härnösand uppnår nivå II. Sjukvårdsutbudet uppnår i såväl Härnösand som Örnsköldsvik nivå II. Det kommersiella serviceutbudet för hushållet illustrerat i kolumn 21 tablå 40 uppnår i Timrå och Ange endast nivå IV.

%

Y:5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC 1

KC

>:6

PC

Inkomstnivä1970. (Index)

RC

KC

120

Ange Kramfors

100..

.Sundsvalp

•••Härnösand

•••Sundsvall.   ••••••••

• •    TimrÄ        ••••

...       limra          •••«•

Timrå°

•Sundsvall-Timrå

1 ••A

Örnsköldsvik

80

••s: -ss:

••••Örnsköldsvik   ••••••••

•Sollefteå SKramfors

jAnge

•••ff! •••••>•

••

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen        111

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg mycket goda i Sundsvall, Ange och Sollefteå. Trafikflygplats finns, förutom i Sundsvall också i Sollefteå och Örnsköldsvik.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet under riksgenomsnittet. Endast Sundsvall och Timrå når upp rill riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnittlig för länet som helhet. Sundsvall och Timrå hör till de 25 % av landets kommunblock som har den största andelen trångbodda hushåll. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i alla block utom Örnsköldsvik.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 40 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare.ligger vid riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock har det kommunala skatteutjämningsbidraget en stor betydelse. Så är fallet framför allt i Timrå, Ange och Kramfors.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.  112

Regional utveckling och struktur i Jämtlands län Kommentarer till bakgrundsdata

Det lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är förhållandevis litet i länets kommunblock. Så är speciellt fallet i länets två regionala centra Sveg och Strömsund, där endast en mindre del av blockens befolkning bor inom 30 km från centralorten. Centralorterna i kommunblocken är också förhåhandevis små.

Som framgår av kolumn 5 tablå 41 har folkmängdsutveckhngen i länet under 1960-talet varit mera negativ än under 1950-talet. Figur Z;l visar att kommunblocken inom resp. ortsklass har en låg placering vad beträffar folkmängdsutvecklingen under perioden 1966-1970. Speciellt framträdande är detta i länets regionala centra och kommuncentra. Den omfattande utflyttningen från länet har lett tih en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50—w år. Detta gäller dock ej Östersund.

Fördelningen på näringsgrenar avviker enhgt figur Z;3 från vad som är normalt i resp. ortsklass. Samtliga kommunblock har mindre än 20 % av den totala sysselsättningen inom industri. Andelen sysselsatta inom jord-och skogsbruk uppgår i Krokom, Berg och Hammarstrand till mer än 40 %. Alla länets kommunblock har en förhållandevis stor andel sysselsatta inom service. Andelen inom offentlig förvaltning är enhgt uppgifterna i kolumn 9 tablå 41 stor i Östersund men också Strömsund har relativt höga värden. Den i kolumn 10 tablå 41 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ för alla kommunblock. Den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk spelar här en avgörande roll.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri under perioden 1964—1969 har enligt figur Z:4 varit utpräglat positiv i Östersund, Sveg och Strömsund. På grund av den obetydliga industrisysselsättningen vid periodens början har ökningen i absoluta tal ändå varit ganska begränsad. Av uppgifterna i kolumn 11 tablå 41 framgår att utvecklingen har varit snabbare än vad som genomsnittligt har varit normalt för de i kommunblocken representerade branscherna. Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta är enligt kolumn 13 tablå 41 stor i alla länets kommunblock. I Hammarstrand, Strömsund, Berg och Sveg svarar småindustrin för mer än 80 % av industrisysselsättningen. Löneläget inom industrin är lågt vilket enligt kolumn 16 tablå 41 endast till en mindre del kan förklaras av branschsammansättningen.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965—1971 torde ha bidragit till den positiva sysselsättningsutvecklingen inom industrin. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30—33 tablå 42, har stödet haft en ganska stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till ca 150 milj. kr. skett med något slag av regionalpohtiskt stöd. I fyra kommunblock uppgår den i lokaliseringsstödsföretagen beräknade sysselsättningsökningen till mellan 20 och 30 % av den totala industri-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

113

Z.-I

Befolkningsutveckling 1966-1970-

Z.7          Andel 50-w är, 1970.(Index)

PC

RC

KC

PC

RC

KC

%

140

•10

•« •t

120

•n

••

•t

•SifaSke ■■■■Jnammarstran ,|HKroknm

-10

•ts •s

••

••

•

••••

••Sveg

• ••

••••Strömsund

tB ••s

•••

•••SS •••••

••SSS

•••••••••

••••••

•••

•tts •s

•KroKom

•Berg

•Hammarstrand

100   ••

•t:

•••

t

•t

•

t !

-s

•• •••

80

-20

13           NBringsgrenar 1965.

Industri

lA         Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

KC

RC

140

•s

60     % Jordbruk

100  ••

•••

ts

ts	•Bracke
•8
:	•J
'•Å	—tttt
	•Hammarstranc
•• 3."	-•H
is	••SSS8SS
i	•••JjKrokom
	•ÄBerg •JJJarpen
•••

80

8 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111  Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.

114

sysselsättningen vid periodens börian. För de flesta kommunblocken har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts eller överträffats.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 42 understiger år 1965 både för män och kvinnor riksgenomsnittet. Nästan alla länets kommunblock ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för icke gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena. De i några kommunblock ganska höga värdena för gifta kvinnor sammanhänger främst med ett relativt stort antal medhjälpande kvinnor i jordbruket.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under åren 1969—1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i alla kommunblock i länet med undantag för Östersund och Bräcke. Som framgår av kolumn 18 tablå 42 var i Strömsund, Berg och Hammarstrand nästan 3 % av befolkningen i åldrarna 15-64 år registrerade som arbetslösa. Av figur Z:5 framgår att arbetslöshetsnivån i Östersund i stort sett är genomsnittlig för primära centra. Strömsund hgger däremot mycket högt bland regionala centra och detsamma gäller för de flesta av länets kommuncentra inom denna ortstyp.

Inkomstnivån i länet — mätt som inkomst per inkomsttagare — är som framgår av figur Z:6 mycket låg. Östersund har ett genomsnittligt läge bland primära centra medan aha övriga kommunblock ligger mycket lågt inom sina resp. ortsklasser. Den höga andelen sysselsatta inom jord- och

%

Z:5

PC

Arbetslöshet 1971.

RC t

KC

Z:Ö

PC

Inkomst ni va 19 70. (Index)

RC                        KC

120

Östersund

• Berg •• Hämma rst rand ••Jarpen ••Krokom

100...,

••••••••

•t

••

•SSS8S

1       •*.

80

Strömsund Sveg

Krokom

•JJarpen

60

•Berg

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              115

skogsbruk, och den låga lönenivån inom industrin kan ses som förklaringar tih denna inkomstbild.

Utbudet av service ligger i Östersund på hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 42 har kommunblocket vad beträffar sjukvård ett utbud på nivå I. Utbildningsutbudet i Strömsund uppnår nivå 111. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 42 har i samtliga kommuncentra endast nivå V.

Räknat i antal förbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg och flyg ganska små i länets kommunblock. Länets två regionala centra har ingen fjärrtrafik med tåg. Trafikflygplats finns, förutom i Östersund också i Sveg och Strömsund.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet. Endast Östersund når upp tih riksgenomsnittet. Bostadsstandarden mätt i utrymme är i stort sett riksgenomsnitthg medan andelen lägenheter utan centralvärme ligger över riksgenomsnittet i alla block utom Östersund.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 42 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, hgger vid eller över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I flera kommunblock spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en avsevärd roll. Så är fallet framför allt i Strömsunds, Svegs, Bergs, Krokoms och Bräcke kommunblock.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.   116

Regional utveckling och struktur i Västerbottens län Kommentarer till bakgrundsdata

Det lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är förhållandevis htet i länets kommunblock. Så är speciellt fallet i två av länets regionala centra Lycksele och Vilhelmina. Centralorterna i kommunblocken är också förhållandevis små.

Folkmängdsutvecklingen i länet har som framgår av kolumn 5 tablå 43 varit positiv under 1950-talet för att under 1960-talet bli negativ. Umeå, har haft en mycket positiv befolkningsutveckling under både 1950- och 1960-talet. Av rigur AC:1 framgår att Umeå har haft den mest positiva befolkningsutvecklingen bland primära centra. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder för länet i dess helhet en positiv befolkningsutveckhng fram tiUår 1980.

Nettoflyttningen är under perioden 1968-1970 i länet som helhet negativ. Endast Umeå uppvisar en positiv nettoflyttning, som helt domineras av svenska medborgare. Den under lång tid pågående omfattande utflyttningen i kommunblocken Robertsfors, Äsele, Nordmaling, Vin-deln, Sorsele och Vilhelmina har lett till en stor andel av befolkningen i åldersgruppen 50-w år. Umeå har en mycket låg andel av befolkningen i denna åldersgrupp vilket även framgår av figur AC:2.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur AC:3 med undantag för Skehefteå från vad som är normalt i resp. ortsklass. Samtliga regionala centra och kommuncentra sysselsätter mer än 20 % av totala sysselsättningen inom jordbruk. Andelen sysselsatta inom industri är mycket låg. Endast Skellefteå har en nivå motsvarande riksgenomsnittet. Robertsfors har endast ca 20 % av den totala sysselsättningen inom service. Andelen inom offentlig förvaltning är enligt uppgifterna i kolumn 9 tablå 43 mycket stor i Umeå.

Den i kolumn 10 tablå 43 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ för alla kommunblock utom Umeå och Skellefteå, som hör till de 25 % av landets befolkning som väntas få den mest positiva sysselsättningsutvecklingen fram till år 1980.

Sysselsättningsutveckhngen inom industri under perioden 1964—1969 har varit positiv i samtliga kommunblock med undantag för Robertsfors, Sorsele och Vännäs vilka hör tiU de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest negativa sysselsättningsutvecklingen. Som framgår av figur AC:4 har dessa orter en mycket låg placering inom sin ortsklass. Vid en bedömning av ökningstalen i vissa kommunblock bör industrisysselsättningens ringa absoluta omfattning observeras.

Andelen sysselsatta inom småindustri, varmed avses arbetsställen med mindre än 50 sysselsatta, är enligt kolumn 13 tablå 43 stor i alla länets kommunblock. I Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Lycksele, Asele, Sorsele och Vilhelmina svarar småindustrin för mer än 50 % av industrisysselsättningen.   Löneläget   inom  industri  ligger  för  länet  som  helhet  på  en

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

117

AC:1       Befolkningsutveckling 1966-1970.

ACi2       Andel 50~w är, 1970.(Index)

•••••Vannas

•••>• ••••••

••••••

'SSSSNordmaling

PC

%

.10        i

«

•t •t

-10

KC

RC

•K

tH

••••

•sn

•••••Skellefteå

•SS

--Lycksele        ,„ •»-

•• ••••••

••••Vilhelmina

•••Stqrumar , •Roberlsfi •JJVindeln

PC

120

100   •!

RC	KC
	••
	J -t •
•• t • 2	•J .JJRobert Stors •JJJ Nordmaling ••gVindeln ••••SSsorsete
•Vilhelmina -t s , Skellelteä	*jS|Vannas IjNorsio
JLycksele	•••Storuman
i	•

•Sorsele ••Asele

80

-20

AC'3       NSringsgrenar 1965.

Industri

AC.4        Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

ä'Asele Storuman

•Norsjö

140

120      »Umeå

•a

60     % Jordbruk

100  ••

•••

ts

80

•StjSkellelteä •5s	•
t 1 -ti	••SNordmaling
•••t •s	•-Ä ••T::»
	1 TiRobensloTs
t ••	• •s •
	.■•!»f;*?Vanna5

Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.pol.handlingsprogram m.m.

118

riksgenomsnittlig nivå. Skellefteå, Storuman och Vilhelmina hör till de 25 % av landets kommunblock som har det högsta löneläget inom industri medan Vindeln, Robertsfors och Asele hör till de 25 % av landets kommunblock som har det lägsta löneläget inom industri.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965 — 1971 torde ha bidragit till den positiva sysselsättningsutveckhngen inom industrin i flertalet kommunblock i länet. Som framgår av redovisningen i kolumnerna 30-33 tablå 44 har stödet haft en relativt stor omfattning i länet. Totalt har investeringar uppgående till 450 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. 1 Storuman och Vilhelmina uppgår den i lokaliseringstödsföretagen beräknade sysselsättningsökningen till mer än 30 % av den totala industrisysselsättningen vid periodens bojan. I kommunblocken Vindeln, Robertsfors, Norsjö, Lycksele, Storuman och Vilhelmina har den beräknade sysselsättningsökningen överträffats. I Umeå, Vännäs och Nordmaling har däremot en sysselsättningsminskning skett i de företag som erhållit lokaliseringsstöd.

Andelen yrkesverksamma år 1965 som återges i kolumn 17 tablå 44 understiger för både män och kvinnor riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. Alla länets kommunblock med undantag för Umeå ligger vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för icke gifta kvinnor bland de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under

A05

AC:6        Inkomstnivå 1970. (Index)

PC                     RC                        KC

PC

KC

Arbetslöshet 1971. RC

ÄViihelmina

120

iSkelledeä Lycksele

•Vindeln • Storuman

100.,

••Umeå

••••< •••••«

'•••Lycksele

Norsjo

1      •••

80

••Vilhelmina

---••storuman

sHåföfllfö

T—jAsele •••Sorsele

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              119

åren 1969-1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I kommunblocken Nordmaling, Asele, Sorsele och Vilhelmina var, som framgår av kolumn 18 tablå 44 mer än 3 % av befolkningen i åldern 15—64 år registrerade som arbetslösa år 1971. Enligt figur AC:5 var den registrerade arbetslösheten i Umeå mycket hög vid jämförelsen med övriga primära centra i landet.

Inkomstnivån - mätt som inkomst per inkomsttagare - som visas i figur AC:6 ligger lågt inom resp. ortsklasser med undantag för Umeå som har en nivå över riksgenomsnittet samt Skellefteå och Lycksele som har en genomsnitthg placering bland regionala centra.

Kolumnerna 20 och 21 tablå 44 visar att utbudet av offentlig och kommersiell service ligger på en mycket hög nivå i Umeå. Även Skellefteå har ett stort utbud av såväl offenthg som kommersiell service. Det kommersiella serviceutbudet har i samtliga kommuncentra med undantag för Asele endast nivå V. Utbildningsutbudet i Lycksele och Vilhelmina uppnår nivå III.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg små i länets kommunblock. Två av länets regionala centra Lycksele och Vilhelmina har ingen fjärrtrafik med tåg. Fjärrförbindelser med tåg saknas vidare i Nordmahng, Robertsfors, Lycksele, Storuman, Sorsele, Vilhelmina och Asele. Trafikflygplats finns förutom i Umeå och Skellefteå också i Lycksele.

Bostadsbyggandet per 100 invånare hgger i länet under riksgenomsnittet. Endast Umeå, hgger över riksgenomsnittet. Bostadsbyggandet per 100 tätortsinvänare som visas i kolumn 26 tablå 44 överstiger riksgenomsnittet i Umeå, Lycksele och Vilhelmina och ligger nära riksgenomsnittet i kommunblocken Skellefteå, Norsjö, Äsele och Storuman. Den stora glesbygdsandelen i flertalet kommunblock utgör förklaringen till skillnaden mellan de två sätten att mäta.

Utrymmesstandarden är låg i länet. Andelen trångbodda hushåll är enligt uppgifterna i kolumn 27 tablå 44 högre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock med undantag för Umeå, Skellefteå, Vindeln och Lycksele. Andelen lägenheter utan centralvärme hgger under riksgenomsnittet i länet som helhet. Som framgår av kolumn 28 tablå 44 hör samtliga kommunblock med undantag för Nordmaling, Storuman, Vilhelmina och Asele till de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta andelen omoderna lägenheter.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 44 framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare ligger vid eller över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. I de flesta kommunblocken spelar det kommunala skatteutjämningsbidraget en stor roll. Så är fallet framför allt i Äsele, Sorsele, Storumans och Vilhelminas kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.  120

Regional utveckling och struktur i Norrbottens län Kommentarer till bakgrundsdata

Det lokala befolkningsunderlaget (inom 30 km från centralorten) är förhållandevis htet i länets kommunblock. Som framgår av kolumn 4 tablå 45 utgörs det lokala befolkningsunderlaget i Luleå, Jokkmokk och Kiruna till mer än 70 % av befolkningen i centralorten. Som primärt centrum har Luleå ett relativt litet lokalt befolkningsunderlag. Detta gäller även länets regionala centra, Kiruna, Kahx, GäUivare, Haparanda och Arvidsjaur.

Av kolumn 5 tablå 45 framgår att folkmängdsutvecklingen i länet under 1950-talet var positiv för att under 1960-talet bh negativ. Prognos 2 i länsplanering 1967 antyder en fortsatt snabb minskning fram till år 1980. Befolkningsutveckhngen i Luleå och Piteå har varit mer positiv under 1960-talet än under 1950-talet. Figur BD:1 visaratt "Fyrkanten" bestående av kommunblocken Luleå, Piteå, Boden och Älvsbyn har haft en positiv befolkningsutveckling vid jämförelse med övriga primära centra. Kommunblocken Boden, Jokkmokk och Gällivare hade under 1950-talet en positiv befolkningsutveckling, som övergått i en negativ utveckling under 1960-talet. Prognos 2 i länsplanering 1967 visar på en fortsatt negativ utveckhng. Kommuncentra i länet har som framgår av figur BD:1 en mycket låg placering inom ortsklassen vad beträffar folkmängdsutvecklingen.

Som framgår av kolumn 6 tablå 45 är nettoflyttningen för hela länet negativ och domineras helt av omflyttning av svenska medborgare. Endast Luleå kommunblock har en positiv nettoflyttning.

Den låga andelen personer i åldersgruppen 50—w år i aha länets kommunblock förklaras av, dels höga födelsetal, dels den relativt nyligen inträffade övergången från positiv tih negativ befolkningsutveckling.

Fördelningen på näringsgrenar år 1965 avviker enligt figur BD:3 från vad som är normalt i resp. ortsklass. Samtliga kommunblock i länet har mer än 50 % av den totala sysselsättningen inom service. Andelen sysselsatta inom industri är mycket låg och svarar för mindre än 20 % av den totala sysselsättningen i alla kommunblock med undantag för Kiruna, Gällivare, Kahx, Luleå och Piteå. Sysselsättningen inom offentlig förvaltning är som framgår av kolumn 9 tablå 45 mycket stor i Boden. Även Piteå och Haparanda har också höga värden. Den i kolumn 10 tablå 45 återgivna prognoserade sysselsättningsutvecklingen enligt länsplanering 1967 är utpräglat negativ för alla kommunblock.

Sysselsättningsutveckhngen inom industrin har under perioden 1964-1969 enligt figur BD:4 och kolumn 11 tablå 45 varit mycket positiv i kommunblocken Älvsbyn, Haparanda, Arvidsjaur, Kahx, Kiruna, Övertorneå, Överkalix och Jokkmokk. I Boden, Gällivare, Pajala och Arjeplog har sysselsättningen minskat. Vid en bedömning av ökningstalen i vissa kommunblock bör industrisysselsättningens ringa absoluta omfattning observeras.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

BDil           Befolkningsutveckling 1966-1970.

121

BD:2         Andel 50-w år, 1970. (Index)

-8

••

~**jQverkalix .jjArjeplog

SSSjokkmokk gOvertorneå Pajala

%

*10

-10

RC

PC

KC

•LuleaO

.«		••
•Pilea° •—•FyrKanten	t •tt	• •• •fS
	•	••
t	•M*	••s
	•••••	•
	••••••Kiruna	JJ
	s	••••••
	•SSS Kal IX	jg
•           n	***s	•••
Boden°	•J	••
	••••	••SSS
	••
Alvsbvn°	•Gällivare	•tMJ
	••Haparanda •	•••
	••••Arvidsiaur	•si

»Arjeplog

PC

140

120

100   •*

•—Boden° •—Alvsbyn°

Pite4° t

RC	KC
	••
	•i
	•
••	•s
	-Jt
t	•ssn
t	•n
•• •t	•3

'•••Arvidsjaur

•S

•••

•t ts

• • ■jHaparanda

s

i

•Fyrkanten

••Övertorneå •Pajala

60

LuieåO

•Kiruna •Gällivare

-20

BO         Industriutveckling 1964-1969. (Index)

PC

RC

KC

•••Dvartorneä

Alvsbyn°

140

120

••ftwidsiaur

tKalix •Kiruna

•ta

•JJ Jokkmokk

\,

•lala

20

,#OverkaUx

•Overtpmeé

40

60    % Jordbruk

PiteäO

•Fyrkanten LuleäO

100   -

80

•ttt

.::

• •• •••

••

•••Gällivare

s

••SSSS

—s

•••

••••••

••••••••

••••• •• .JJJPajata •• •• •jjArjeplog

• ••

• •••••M

prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.pol.handlingsprogram m.m.

122

Som framgår av kolumn 12 tablå 45 är kommunblocken Arjeplog, Gällivare och Kiruna mycket bransch- och företagsensidiga, med större delen av industrisysselsättningen inom gruvindustri. Sysselsättningen inom småindustri är som framgår av kolumn 13 tablå 45 stor i samtliga kommunblock med undantag för de tre tidigare nämnda blocken. Löneläget inom industrin i dessa bransch- och företagsensidiga block är mycket högt vilket enligt kolumn 16 tablå 45 till stor del kan förklaras av branschsammansättningen.

Det regionalpolitiska stödet under perioden 1965—1971 torde ha bidragit till den i många kommunblock positiva utvecklingen inom industrin. Som framgår av kolumnerna 30—33 tablå 46 har stödet haft en stor omfattning i länet. Totalt har under perioden investeringar uppgående till ca 630 milj. kr. skett med något slag av regionalpolitiskt stöd. I sex av de tretton kommunblocken som erhållit lokaliseringsstöd har den beräknade sysselsättningsökningen uppnåtts eller överträffats.

Andelen yrkesverksamma, som återges i kolumn 17 tablå 46 understiger i samtliga kommunblock för både män och kvinnor riksgenomsnittet. Vad beträffar yrkesverksamhetsgraden för icke gifta kvinnor hör alla länets kommunblock med undantag för Luleå och Boden till de 25 % av landets kommunblock som har de lägsta värdena.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen registrerade arbetslösheten var under

S0i5

Arbetslöshet 1971.

BD:6        Inkomstniva1970. (Index)

%

PC	RC	KC
AlvsbynO	i	■■■■■'Paiala.Overtorneé •Overkahx
	••Haparanda.Kalix	••Jokkmokk
	•Arvidsjaur ••	••Arieplog •
	••Kiruna.Gällivare	•
PiteäO • Fyrkanten BodenO		•• ••
LuleäO		,,,,

1 —A

PC                    RC                       KC

120

100..LuleåO	•	• •
•••sodenO	••• •	•s ••
••t	••tttts	•M
• •	••••	•••JJ
•••Fyrkanten	••ÄGallivare	••SSSSS
PiteäO	•• •••«■••
	•••
	••••	••—>•
		•••••••
	•• ,	•JJJokkmokk
	JjKalix	•sss£ -sssS
80         AlvsbynO	•••
	•••Haparanda Arvidsiam	••ijjArjeplog
	•	••••
	••	• •J ••övertorneå
		•Pajala

60

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen              123

åren 1969—1970 och 1971 högre än riksgenomsnittet i samtliga kommunblock i länet. Som framgår av kolumn 18 tablå 46 var år 1971 mer än 3 % av de förvärvsarbetande registrerade som arbetslösa i alla kommunblock med undantag för Luleå, Boden, Piteå, Gällivare och Kiruna. Under perioden 1969—1970 var arbetslösheten 3 % och däröver i kommunblocken Älvsbyn, Overkahx, Övertorneå, Gällivare och Kiruna. Av figur BD:5 framgår att samtliga kommunblock inom sina resp. ortsklasser har bland de högsta arbetslöshetstalen.

Inkomstnivån — mätt som inkomst per inkomsttagare — ligger som framgår av figur BD:6 mycket lågt i länet. Bland ortsklassen primära centra ligger "Fyrkanten" mycket lågt. Kiruna har en hög placering bland regionala centra. Övriga kommunblock ligger lågt inom sina resp. ortsklasser. Den låga andelen industrisysselsatta, kan ses som förklaring tiU denna inkomstbild.

Utbudet av service ligger i Luleå på en hög nivå. Som framgår av kolumn 20 tablå 46 har kommunblocket vad beträffar utbildning och kommersieh service ett utbud på nivå II. Sjukvårdsutbudet uppnår i Boden nivå 11. Piteå, Kalix, Gällivare och Kiruna uppnår alla ett utbud av både utbildning och sjukvård motsvarande nivå III. Det kommersiella serviceutbudet, illustrerat i kolumn 21 tablå 46 har i samtliga kommuncentra endast nivå V.

Räknat i antal fjärrförbindelser per dag är kommunikationsmöjligheterna med järnväg ganska små i länets kommunblock. Förutom Luleå har endast kommunblocken Boden, Älvsbyn, Gähivare och Kiruna fjärrtrafik med tåg. Trafikflygplats finns förutom i Luleå även i Älvsbyn, GälUvare och Kiruna.

Bostadsbyggandet per 100 invånare ligger i länet under riksgenomsnittet. Endast Luleå och Piteå når över riksgenomsnittet. Utrymmesstandarden är låg i länet. Andelen trångbodda hushåll är enligt uppgifterna i kolumn 27 tablå 46 högre än riksgenomsnittet i nästan alla kommunblock. Andelen lägenheter utan centralvärme ligger mycket under riksgenomsnittet i samtliga kommi rblock.

Av uppgifterna i kolumn 29 tablå 4ö framgår att de kommunala inkomsterna mätta i antal kronor per invånare, ligger över riksgenomsnittet i samtliga kommunblock. 1 de flesta kommunblocken spelar därvid det kommunala skatteutjämningsbidraget en avsevärd roll. Så är fallet framför allt i kommunblocken Älvsbyn, Kahx, Överkalix, Övertorneå och Haparanda.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

124

A.5 Använda regionindelningar

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) använder i skilda sammanhang en indelning av kommunblocken i sex stycken s. k. kommunblocksgrupper. Denna indelning används i flera sammanstäUning-ar i bilaga 1 till propositionen, avsnitt 3. Vid indelningen har olika befolkningskriterier använts varvid kommunblock med likvärdigt lokalt befolkningsunderlag och med jämförbara avstånd tih större befolkningskoncentrationer förts till samma regiongrupp. Kommunblocksgruppernas benämningar och avgränsningar framgår av nedanstående sammanställning.

Benämning

1.   Stockholm

2.   Göteborg och Malmö

3.   Större städer

4.   Södra mellanbygden

5. Norra tätbygden

6. Norra glesbygden

Kartan 1 figur A:3 ange munblocksgrupperna

Avgränsning Stockholms A-region

Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner Kommunblock med mer än 90 000 invånare i en cirkel med 30 kilometers radie runt kommunblockscentrum Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie med mer än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie med centrum i samma punkt

Kommunblock med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie runt kom-munblockscentram samt med mindre än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie från kommunblockscentrum

Kommunblock med mindre än 27 000 invånare inom 30 kilometers radie runt kommunblockscentrum r vilka delar av landet som ingär i de olika kom-

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

125

Figur A:3 Indelning av kommunblocken i sex kommunblocksgrupper

Figur A:4 Indelning av länen i rik.somräden.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

126

I flera figurer i avsnitt 3 används länsbokstäverna i stället för länens namn. Länens bokstavsbeteckningar framgår av följande sammanställning.

AB	Stockholms län	0	Göteborgs och Bohus län
C	Uppsala län	P	Älvsborgs län
D	Södermanlands län	R	Skaraborgs län
E	Östergötlands län	S	Värmlands län
F	Jönköpings län	T	Örebro län
G	Kronobergs län	U	Västmanlands län
H	Kalmar län	w	Kopparbergs län
I	Gotlands län	X	Gävleborgs län
K	Blekinge län	Y	Västernorrlands län
L	Kristianstads län	Z	Jämtlands län
M	Malmöhus län	AC	Västerbottens län
N	Hallands län	BD	Norrbottens län

I flera sammanhang bhr en redovisning på län alltför detaljerad och tyngande för framställningen. En indelning på riksområden kommer därför att användas. Riksområdenas sammansättning framgår av följande sammanställning.

Riksomräde

Stockholm

Östra Mellansverige

Sydöstsverige

Sydsverige

Västsverige

Norra Mellansverige

Mellersta Norrland

Övre Norrland

Ingående län Stockholms

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro, Västmanlands'

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands Blekinge, Kristianstads, Malmöhus Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs Västernorrlands, Jämtlands Västerbottens, Norrbottens

Riksområdesindelningen framgår av figur A:4.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

127

A.6 Teckenförklaring

I Kolumn I Folkmängd år 1970 i kommunblockets centralort i 1 000-tal

27

Kolumn 2 Folkmängd år 1970 i kommunblocket i 1 000-tal

50

Kolumn 3 Folkmängd är 1970 inom 30 km från kommunblockscentrum

Kolumn 4 Folkmängdens fördelning Inom 30 km år 1970

Den rutade skrafferingen visar andel inom centralorten och den rutade plus den randade skrafferingen den andel som bor i kommunblocket.

Kolumn 5 Folkmängdsutvecklingen under perloden 1951-1980

yf/f//////7T.

i-Jm

■15

15

1951-70 66-80

Utvecklingen i % per 5-årsperiod 1951-1960, 1961-1965 och 1966-1970 samt prognos 2 och för vissa län målsättningen i länsplanering 1967. Röd färg markerar de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva, blå färg de som har haft den mest negativa folkmängdsutvecklingen.

Kolumn 6 Nettoflyttning under perioden 1968-1970

77.

mzmm

-2

Sv

Tot    Uti

Nettoflyttning per år av svenska och utländska medborgare samt totalt under perioden 1968-1970 i procent av befolkningen 31.12.1967. Med röd färg utmärks de 25 % av landets kommunblock som har haft den största inflyttningen, med blå färg de som har haft den största utflyttningen.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.

128

Kolumn 7 Åldersfördelning år 1970

50

''           50

				—1+ \i
0	3	0	6	5

W

20      50

Åldersfördelning avseende åldersklasserna 0-19, 20-29, 30-49, 50-64 och 65-w. Staplamas höjd anger avvikelsen från den riksgenomsnittliga andelen i procent. Hög andel av totalbefolkningen i åldersgruppen 50-w år markeras med blå färg, låg andel med röd.

Kolumn 8 Näringsgrensfördelning år 1965 V.

100

tisssazzza

Jbr   Ind   Serv

Procentuell fördelning av den totala sysselsättningen pä näringsgrenarna jordbruk, industri samt byggnads- och serviceverksamhet. Den riksgcnomsnittllga fördelningen markeras med streckade hnjer.

Kolumn 9 Andel inom offentlig förvaltning år 1965

V.

30

V/

m

Andelen  sysselsatta inom  undervisning,  offentlig  förvaltning samt hälso- och sjukvård år 1965. Den riksgenomsnittliga andelen markeras med streckad linje.

Kolumn JO Beräknad sysselsättningsutveckling under perloden 1966-1980

V.

AO

rrrm

Tot Jbr Ind Serv

40

Beräknad sy.sselsättningsföiändring enligt prognos 2 I länsplanering 1967 Inom jord- och skogsbruk. Industri samt service- och byggnadsverksamhet i relation till den totala sysselsättningen år 1965. Med röd färg markeras de 25 % av landets kommunblock som har beräknats få den mest positiva, med blå färg de med den mest negativa sysselsättningsutvecklingen.

Kolumn 11 Sysselsättningsutveckling inom industri under perloden 1964-1969 index

ZZZZZZL

Tot     Bs    Ib

4ioo

80

Bihang A.    Uppgifter om den regionala strukturen

129

Index: Riket = 100
Tot       = Total utveckling

Bs        =  Den del av utvecklingen som kan förklaras med branschsammansätt-

ningen
Ib         = Den del som kan förklaras av en Inombranschvarlation

Med röd färg markeras de 25 % av landets kommunblock som har haft den mest positiva, med blå färg de som haft den mest negativa sysselsättningsutvecklingen.

Kolumn 12 Andel i största bransch och största företag år 1969

100

Ve

Mp

W77777>,rrrrrrA

För de använda branschförkortningarna se avsnitt A.3, kolumn 12.

Kolumn 13 Andel Inom småindustri år 1969

V.

50

V/

m

Riksandelen markeras I bilden med en streckad linje.

Kolumn 14 Andel inom minsk. industri år 1969 V.

100

Andel sysselsatta i industribranscher med en enligt långtidsutredningens bedömning förutsedd större sysselsättningsminskning. Riksandelen markeras med en streckad linje.

Kolumn 15 Andel förvaltningspersonal Inom industri år 1969

V.

50

'0

Riksandelen markeras i figuren med en streckad linje.

Kolumn 16 Löneläge inom industri är 1968

,+4000 O 4000

Kr

«o

Tot    Bs   Ib

Lönelägets avvikelse från riksgenomsnittet.

9 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111   Bilaga 1. Bihang A

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.

130

Tot   = Länelägets totala avvikelse frän riksgenomsnittet.

Bs     = Den del av avvikelsen som kan förklaras av branschsammansättnlngcn.

Ib     = Den del av avvikelsen som kan förklaras av en Inombranschvarlation.

Kolumn 17 Andel sysselsatta år 1965 (Yv-grad)

110 100 90

UO 100 60

riket =100

'/////■/

m    gkv. igkv.

Män (m), gifta kvinnor (gkv) och Icke gifta kvinnor (Igkv) i åldersgruppen 15-69 är. Index: Riket = 100. Med röd färg markeras de 25 % av landets kommunblock som har den högsta, med blå färg de med den lägsta kvinnliga yrkesverksamhetsgraden.

Kolumn 18 Andel arbetslösa under åren 1969-1970 och 1971

V.

69-70    71

Antalet arbetslösa i relation till folkmängden I åldersgruppen 15-64 år. Den riksgenomsnittliga arbetslösheten markeras med streckad linje. Med röd färg markeras de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta, med blå färg de med den högsta arbetslösheten.

Kolumn 19 Inkomst per inkomsttagare år 1970

riket=100 120 100 80

Index: Riket = 100. Med röd färg markeras de 25 % av landets kommunblock som har den högsta, med blå färg de med den lägsta Inkomstnivån.

Kolumn 20 Utbud av offentlig service år 1971

V    IV  III    II    I

77777777777771              1    .

utb.

utb.    =    Kommunblockets utbud av utbildning sjv.      =    Kommunblockets utbud av sjukvård

Nivå I utgör det mest omfattande, nivå V det minst omfattande utbudet. För de använda nivågrupperna se avsnitt A.3, kolumn 20.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

131

Kolumn 21  Utbud av kommersiell service år 1969 V   IV III  II   I

hush.       =   Kommunblockets utbud av kommersiell service för hushållet föret.      =   Kommunblockets utbud av kommersiell service för förelaget

Nivå 1 utgör det mest omfattande, nivå V det minst omfattande utbudet. För de använda nivågrupperingarna se avsnitt A.3, kolumn 21.

Kolumn 22 Antal vägar år 1971 12 34

Antalet väglänkar som utgår från kommunblockscentrum. En väg som går Igenom en ort har räknats två gånger. För den använda klassindelningen se avsnitt A.3, kolumn 22.

Kolumn 23 Kollektiv fjärrtrafik år 197! r7

Turtätheten I järnvägens fjärrtrafik och i inrikesflyget. Stjärna markerar förekomst av järnväg med lokaltrafik resp. trafikflygplats utan reguljär trafik. För den använda klassindelningen se avsnitt A.3, kolumn 23.

Kolumn 24 Godsomsättning i hamnar år 1971

olja    sk.pr

Q

0i -V

ovr.    st.g.

Förekomst   av   hamnar   och   godsomsattnlngens   storlek   och  sammansättning. Skraffering markerar mer än 100 000 ton omsättning av

olja      =  oljeprodukter

sk.pr.   =  skogsprodukter

övr.     =  övrigt massgods

st.g.     =  styckegods

Cirkel markerar mindre än 100 000 ton omsättning.

Kolumn 25 Bostadsbyggande per år under perioden 1966-1970

(

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.pol.handlingsprogramm.m.

132

Kolumn 26 Bostadsbyggande per 100 invånare under perloden 1966-1970

3

tot,- tät.

inv. inv.

tot.Inv. =   totalantalet invånare

tät.inv.  =   tätortsinvänare

Riksgenomsnitten har markerats i figuren med streckade linjer. Kolumn 27 Hushällens utrymmesstandard år 1970

30

Andel av hushållen som enligt norm 2 år 1970 var trångbodda. Riksgenomsnittet markeras med en streckad linje. Med röd färg utmärks de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta, med blå färg de som har den högsta andelen trångbodda hushåll.

Kolumn 28 Lägenhetemas kvalitet år 1970

7.

30

MSåQ

Andel lägenheter som saknar centralvärme. Riksgenomsnittet markeras med streckad hnje. Med röd färg utmärks de 25 % av landets kommunblock som har den lägsta, med blå färg de som har den högsta andelen lägenheter utan centralvärme.

Kolumn 29 Primärkommunala Inkomster år 1971     2000

m

Summan av allmän kommunalskatt och skatteutjämningsbidrag. Den nedre skrafferingen visar skatteinkomsterna. Riksgenomsnittet markeras med streckad linje.

Kolumn 30 Investeringar med regionalpolitiskt stöd under perloden 1965-1971

Mkr

70 + 8 = 78

Lokaliseringsstöd och regionalpolitiskt motiverade investeringsfri.släpp i milj. kr.

Bihang A     Uppgifter om den regionala strukturen

133

Kolumn 31 Lokaliseringsstödets omfattning under perioden 1965-1971

Mkr

12

3

bidr.    l&n.

Bidrag och lån i milj. kr. Kolumn 32 Beräknad sysselsättningsökning under perioden 1965-1971

V.

30

%

0

Beräknad sysselsättningsökning i företag som erhållit lokaliseringsstöd i relation till totalantalet sysselsatta inom industri år 1965.

Kolumn 33 Praktisk sysselsättningsökning under perioden 1965-1971 i procent av den beräknade

92

> 100 markerar större faktisk än beräknad ökning <0     markerar en negativ sysselsättningsutveckling

Goteborgi OffjettryckBrt AB, Slhlm 72.2 MO S

Prop. 1972:111 Bilaga 1 Regionalpolitiskt handluigsprogram m. m. Bihang A Uppgifter om den regionala strukturen

Innehållsförteckning

A.l   Behov av ett enhethgt bakgrundsmaterial................ ..... 1

A.2 Principer för urvalet av bakgrundsdata     ................. ..... 2

A.3 Använda bakgrundsdata   ......................................... ..... 9

A.4 Kommentarer rill bakgrundsdata    ............................ ... 28

Stockholms län.......................................................... ... 30

Uppsala län    ...........................................................     34

Södermanlands län    ................................................     38

Östergötlands län    ..................................................     42

Jönköpings län   ........................................................     46

Kronobergs län.......................................................... ... 50

Kalmar län................................................................. ... 54

Gotlands län    .......................................................... ... 58

Blekinge län............................................................... ... 60

Kristianstads län   .................................................... ... 64

Malmöhus län............................................................ ... 68

Hallands län.............................................................. ... 72

Göteborgs- och Bohus län......................................... ... 76

Älvsborgs län    ......................................................... ... 80

Skaraborgs län    ...................................................... ... 84

Värmlands län    ....................................................... ... 88

Örebro län   .............................................................. ... 92

Västmanlands län    .................................................. ... 96

Kopparbergs län    ....................................................   100

Gävleborgs län    ......................................................   104

Västemorrlands län   ................................................   108

Jämtlands län   .........................................................   112

Västerbottens län    .................................................   116

Norrbottens län     .................................................... . 120

Ä.5  Använda regionindelningar   ....................................   124

A.6 Teckenförklaring     ................................................. 127

Tablåer 1 -46

Prop. 1972:111 Bilaga 1 Regionalpolitiskt handlingsprogram m. m. Bihang B Länsvis sammanfattning av länsprogram 1970

B   LÄNSVIS SAMMANFATTNING AV LÄNSPROGRAM 1970

B.l  Inledning

B. 1.1   Kommentar till sammanfattningarna

Länsprogram 1970 i sin slutliga form redovisades av länsstyrelserna till inrikesdepartementet omkring årsskiftet 1971-1972. I det följande lämnas en sammanfattning av länsprogranimen för varje län. Huvudvikten läggs därvid på åtgärdsförslag och problembeskrivningar som i länsprogrammen utgör motiv för insatser. En kort redogörelse lämnas också för investeringsplaneringen.

Kommunerna har i enlighet med anvisningarna beretts tillfälle att till länsstyrelserna framföra synpunkter och förslag i samband med programarbetet. Detta har skett dels i form av enkäter hos kommunerna, dels vid konferenser och överläggningar mellan företrädare för länsstyrelser och kommunala organ. Kommunernas förslag har sedan ingått i det underlagsmaterial som har legat till grund för länsstyrelsens programformulering. 1 en del länsprogram har kommunernas förslag sammanfattningsvis refererats.

En preliminär version av länsprogrammen remitterades av länsstyrelserna till kommunerna, kommunblockens samarbetsnämnder, landstingen och vissa andra organ för yttranden. 1 den utsträckning som sammanfattningar av remissyttrandena och länsstyrelsens kommentar till dessa har redovisats i länsprogrammen återges de i de följande sammanfattningarna.

B. 1.2 Anvisningar för upprättande av länsprogram 1970

Genom beslut den 28 mars 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna att - med utgångspunkt i resultatet av länsplanering 1967 och med beaktande av vad föredragande departementschefen anfört i ämnet vid anmälan av länsplanering 1967 i 1969 års statsverksproposition — försöksvis utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Dessa handlingsprogram har fått benämningen länsprogram 1970. Övriga statliga myndigheter skulle biträda länsstyrelserna i arbetet med länsprogrammen i de delar det berörde deras ämbetsområden.

Enligt anvisningarna för verksamheten skulle länsstyrelsen/planeringsrådet analysera de problem som den regionala utvecklingen aktualiserar samt utarbeta handlingsprogram för lösning av dessa problem. 1 likhet med länsplanering 1967 borde handlingsprogrammen i så stor omfattning som möjligt avse tiden fram till år 1980. Redovisningen skulle grupperas kring tre huvudtyper av åtgärder

- sysselsättningspolitiska åtgärder, avseende dels allmänna åtgärder för att stimulera sysselsättningen i länet, dels selektiva åtgärder, t. ex. sådana som avser att påverka förhållandena i vissa orter,

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 2

— socialpolitiska åtgärder, innefattande åtgärder för att bereda sysselsättning av mer temporär natur och trygga en tillfredsställande serviceförsörjning i områden där enligt gjorda bedömningar en tillbakagång tedde sig ofrånkomlig,

— prioritering mellan kommunblocken av investeringsbehoven inom den offentliga sektorn.

I prop. 1970:75 om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. angavs vissa riktlinjer för utformandet av ett regionalpolitiskt program för hela landet. Ett huvudmoment i ett sådant program skuUe vara en klassificering av orter och regioner med angivande av lämphga åtgärder för att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp.

Genom beslut den 9 juli 1970 anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelserna att i arbetet med länsprogram 1970 beakta vad departementschefen i nämnda proposition samt vad stats- och bankoutskotten i sina utlåtanden därutöver hade anfört och i enlighet därmed göra en klassificering av orterna i länen.

Arbetet med det regionalpohtiska handlingsprogrammet förutsattes i anvisningarna ske i intimt samarbete mellan länsstyrelsen/planeringsrådet och kommunerna i samband med både insamlingen av planeringsunderlaget och utformningen av handlingsprogrammet. Handlingsprogrammet skulle utmynna i en prioritering av insatsbehoven mellan kommunblocken.

Det för planeringen behövliga underlagsmaterialet skulle insamlas av länsstyrelserna genom enkäter till kommunerna, vari dessa fick redogöra för sina sysselsättnings- och serviceproblem samt också lämna förslag till åtgärder för att lösa dessa. Kommunerna skulle dessutom redovisa sina investeringsplaner för tiden fram till år 1975, för större investeringar fram till år 1980. Huvuddelen av dessa investeringsuppgifter kunde hämtas ur kommunernas ekonomiska långtidsplanering (KELP). Investeringsplaner skulle också hämtas från landstingen och vissa statliga organ. Sedan det inkomna materialet ställts samman kommunblocksvis och bedömts sektor för sektor av resp. fackorgan i länet, skulle överläggningar hållas med kommunerna resp. samarbetsnämnderna i kommunblocken, varvid borde bl. a. klarläggas vilka förändringar som skulle uppstå i investeringsbehoven om planeringsnivån anpassades till målsättningen i länsplanering 1967.

Enligt anvisningarna skulle planeringen ha formen av prioritering av investeringsbehoven mellan olika kommunblock. En första prioritering skulle göras sektor för sektor av berörda fackorgan i länen med uppdelning av investeringsbehoven i tre prioriteringsgrupper. Till grupp 1 skulle de mest angelägna projekten föras i en omfattning som svarade mot den investeringsram som gähde för sektorn i länet år 1969. Investeringar som inte rymdes inom denna ram skulle hänföras till två lika stora grupper och de minst angelägna behoven därvid föras till grupp 111. 1 de fall en investeringsram på gnind av brister i statistiken e. d. inte kunde fastställas på detta sätt skulle till prioritetsgrupp 1 hänföras 60 % av det redovisade

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                  3

investeringsbehovet och återstoden fördelas lika på prioritetsgrupperna 11 och 111. Dessa sektoriella prioriteringar skulle därefter prövas av länsstyrelsen/planeringsrådet med hänsyn till de för länets kommunblock uppställda regionalpolitiska målsättningarna samt till kravet på samordning mellan ohka sektorer (regionalpohtisk prioritering).

Länsprogram 1970 skulle först utarbetas i en preliminär version och remitteras till kommunerna och kommunblockens samarbetsnämnder samt landstingen för yttrande. Efter remissbehandlingen skulle länsstyrelserna/planeringsråden utarbeta ett slutligt program och redovisa det till inrikesdepartementet.

Prop. 1972:111 Bilaga 1 Reg. pol. handlingsprogram m. m. 4

B.2 Stockholms län

B.2.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen betonar de värdefulla erfarenheter hela planeringsomgången har givit och att den varit av värde för att ge stadga åt den kommunala långtidsplaneringen. Planeringen har varit av betydelse för länsstyrelsens möjligheter till överblick och samordning.

Med anledning av kraven på att dämpa storstadstillväxten understryker länsstyrelsen vikten av att även Stockholms län kan planera för en långsiktig balanserad utveckling. Länsprogrammet präglas i hög grad av den expansiva utveckling som har ägt rum. Den har bl. a. gett upphov till bekymmersamma obalansproblem. Bakgrunden till länets nuvarande situation och problem är de krav utvecklingen har ställt på kommunernas och landstingens ekonomi. Uttaxeringsbehovet har drivits upp till en sådan nivå att behovet av en andhämtningspaus är uppenbart.

Även för 1970-talet måste man räkna med en expansiv utveckling. De krav programmet redovisar beror till mindre del på nettoinflyttningens storlek.

Länsprogram 1970 ger inte en fullständig bild av behovsläget. Bl. a. är underlagsmaterialet för investeringsplaneringen av skiftande kvalité. En annan orsak är den obalans som f. n. råder mellan behov och resurser. Summering av planer som bygger på begränsad tillgång på resurser ger inte en komplett bild av behoven. Stora investeringsbehov överflyttas av denna anledning till andra hälften av 1970-talet.

Länsstyrelsen betonar att länsprogrammet vilar på osäkra förutsättningar i fråga om länets fortsatta utveckling. Särskilt betonas att länets situation kommer att ytterligare försvåras om inflyttningen blir större än vad programmet antar. 1 fråga om strävandena att dämpa storstädernas tillväxt varnar länsstyrelsen för experiment som kan leda till att den lönsamma och relativt väl fungerande ekonomiska enhet, som Storstockholm utgör, försvagas.

Länsstyrelsen påpekar planeringens karaktär av försöksverksamhet och anser det olyckligt om planeringen i detta skede skulle utgöra underlag för fördelningen av bostadsramar, stadsbidrag, låneutrymme m. m.

Länsprogrammet åskådliggör främst att den nuvarande bristsituationen i länet ställer stora krav på samhällsinsatser även vid försiktiga antaganden om länets fortsatta tillväxt. De krav som kommer att ställas är större än vad kommunerna och landstinget förmår bära utan vidgade statsbidragsramar och större utrymme på kapitalmarknaden.

Remissyttranden. 1 flertalet remissyttranden berörs arbetsfördelningen mellan stat och kommun. Därvid framhålls att länsprogram 1970 inte får försvaga den kommunala självstyrelsen. Principiellt anses det dock vara riktigt att staten anger ramar för den kommunala verksamheten. Fördelningen av de fastställda ramarna måste dock ankomma på kommunerna.  Enligt Stockholms kommun borde länsstyrelsen mer än

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                  5

som har skett anknyta till landstingets planeringsorgan och den interkom-munala planeringsnämnden. Landstinget är berett att tillsammans med andra skapa ett gemensamt planeringsunderlag för både statliga och kommunala verksamheter. Södertälje kommun framhåller svårigheten att bedöma bostadsbyggandets fördelning innan det är klart vilken regionalpolitik som kommer att föras. Vidare att en verklig samplanering med full hänsyn till den kommunala självstyrelsen förutsätter alternativa befolk-ningsramvärden och att kommunerna bereds tillfälle att yttra sig innan målsättningen fastläggs.

B.2.2  Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

1 länsprogrammet erinras om att enligt prognos 2 i länsplanering 1967 beräknades folkmängden uppgå till 1 832 000 personer år 1980. På grund av ändring i länsindelning och nedgång i nativiteten reviderades prognosen i den preliminära versionen av länsprogram 1970. Revideringen innebar en minskning av folkmängden till 1 786 000 personer år 1980. Enhgt den reviderade prognosen skulle befolkningstillväxten öka från 24 000 per år till 33 000 per år i slutet av 1970-talet.

1 det definitiva länsprogrammet har prognos 2 ånyo reviderats med hänsyn till flyttningsantagandena. Länsstyrelsen bedömer det inte vara realistiskt att utgå från en ökande tillväxt. Den reviderade prognosen antar att tillväxten kommer att stabiliseras på 1960-talets tillväxtnivå dvs. 21000-25 000 personer per år. Inflyttningen beräknas till 13 000- 16 000 personer per år.

Som skäl för sänkning av planeringsnivån anges bl. a. den allmänna lokaliseringspolitiken samt de av statsmakterna beslutade åtgärderna för att dämpa utvecklingen i storstadsregionerna. Översynen har gett till resultat att folkmängden år 1980 beräknas uppgå rill 1700 000-1 740 000.

Anpassad till nu gällande gränser för kommunblockslänet (1 januari 1972) ger prognosen följande fördelning inom länet.

Kommun/	Faktisk folkmängd		Prognoserad	folkmängd
kommunblotk
	1965	1970	1975	1975	1980	1980
			lägre nivå	högre nivå	lägre nivå	högre nivå
Norrtälje	36 858	38 181	38 700	38 700	39 000	39 000
Storstockholm	1 258 622	1 345 476	1 437 400	1 457 400	1 532 800	1 567 800
Södertälje	58 628	75 692	87 000	87 000	95 000	99 000
Nynäshamn	15 843	18 227	19 900	19 900	21 200	21 200
Kommunblockslänet	1 369 951	1 477 576	1 583 000	1 603 000	1 687 000	1 727 000

Under planeringsperioden beräknas den inomregionala omflyttningen i länet på grund av utglesning m. m. bli av samma storlek som den totala folkökningen. Länsstyrelsen anser att en befolkningsutveckling enligt den högre nivån - 1 727 000 invånare år 1980 - skall ligga till grund för planeringen i länet.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           6

1 samband med revideringen av prognosen i den slutliga versionen lämnades  kommunerna tillfälle inkomma med synpunkter.

Reservation. En ledamot av länsstyrelsen reserverar sig mot länsstyrelsens förslag till planeringsnivå eftersom denna innebär en planering för ökad storstadstillväxt och således inte är förenlig med den målsättning som riksdagen antagit.

Remissyttranden. De flesta remissinstanserna accepterar prognosen i den preliminära versionen av länsprogram 1970 för länet. I regel yrkar kommunerna på högre planeringsnivå föregen del. Undantag utgör Danderyds, Järfälla och Sollentuna kommuner som föreslår en sänkning. Norrtälje kommun anser att de föreslagna åtgärderna motiverar en högre befolkningsmålsättning. Stockholms kommun varnar för att det kan bli omöjligt att rätta till sociala problem och ojämlikheter av olika slag om strävan att dämpa expansionen blir alltför omfattande. Åtgärderna måste syfta till en ökad balans i den regionala utvecklingen och inte mot välfärdsutvecklingen. Nynäshamns kommunblock menar att dämpningen av Storstockholm inte får drabba blocket. Storstockholms planeringsnämnd anför att revideringen borde ha fått anstå till nästa prognosomgång. Landstinget framhåller att den reviderade prognosen inte minskar det behov av resurser som förehgger.

Länsstyrelsens kommentar. En planeringsnivå uttryckt i en framtida folkmängd ger inte ett rättvisande mått på de resurser som krävs för en nödvändig utbyggnad och förändring av den fysiska strukturen i regionen. Inom så gott som samtliga sektorer av samhällsbyggandet i regionen råder eftersläpningar i förhållande till de krav som i första hand riktas mot kommunerna. Om befolkningstillväxten i Norrtälje kommun blir starkare än den beräknade måste prognoserna successivt omprövas. Prognosen för Nynäshamnsblocket markerar länsstyrelsens inställning att blocket ej skall omfattas av åtgärder för dämpning av Storstockholms tillväxt. Sänkningen av länets planeringsnivå berör endast Storstockholm och Södertälje.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Arbetspendling m.m. Enligt förslag till regionplan 70 kommer 60 % av arbetsplatserna att vara koncentrerade till större arbetsområden. Detta väntas medföra ökad arbetskraftspendling. En fungerande gemensam arbetsmarknad skulle bl. a. öka valfriheten i fråga om dels arbete och dels bostadsort i förhållande till arbete samt verka utjämnande på lönenivån för samma typ av arbete inom regionen. Länsstyrelsen framhåller emellertid att värdet av en gemensam arbetsmarknad med koncentration av arbetsplatserna inte får skymma de positiva sociala effekter en decentrahsering av arbetsplatserna kan medföra.

Bostäder - kommunikationer. Kapaciteten på trafikledarna, främst de kollektiva, måste verka styrande på lokaliseringen av bostads- och arbetsområden. En arbetsgrupp inom förutvarande KSLhar framhålht att ett bostadsbyggande enligt då gällande kommunala bostads-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                  7

byggnadsprogram 1970-1974 skulle kunna medföra en trafikstandard-försämring på vissa infartsleder om inte åtgärder vidtas för att sprida ut arbetstiderna. Det är enligt länsstyrelsens mening angeläget att samhällsutbyggnaden sker i områden som har eller bedöms få en god transportkapacitet. På längre sikt förutsätter fortsatt högt bostadsbyggande en kraftig satsning på kommunikationerna. För att detta skall kunna ske fordras en större medelstilldelning till länet.

Förnyelse och förtätning av äldre bostadsområden. 1 centrala delar av Stockholmsregionen finns äldre villa- och sommarstugeområden vilka är belagda med byggnadsförbud. Enligt länsstyrelsen skulle rent teoretiskt en förnyelse av dessa områden kunna medge ett befolkningstillskott motsvarande 200 000-300 000 människor. En stor del av utbyggnadsresurserna har använts för nybyggnadsområden vilket medfört att äldre områden har blivit eftersatta i olika avseenden, exempelvis beträffande vägar och va-anläggningar. Denna försummelse bör klaras finansiellt genom att äldre områden kompletteras med nya bostäder.

Orts klassificering

Följande sammanställning visar länsstyrelsens klassificering av orter i länet.

Storstadsområde                     Storstockholm (exklusive

skärgårdsområdet)

Regionala tillväxtcentra           Norrtälje

Serviceorter                             Skärgårdsområdet

Övriga orter                             Södertälje, Nynäshamn

Remissyttranden. Remissinstanserna har genomgående ställt sig bakom länsstyrelsens förslag och särskilt understrukit betydelsen av Norrtäljes klassificering. Storstadsområdets avgränsning anses väl avvägd

men flera kommuner pekar på att förhållandena varierar inom regionen och att det samlade begreppet storstad kan leda till en konservering av den nuvarande ojämna strukturen. Norrtälje kommun noterar med tillfredsställelse klassificeringen och anser att målsättningen bör höjas därefter.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen finner att kommunerna i länet står helt eniga bakom strävandena att bereda invånarna i Norrtälje kommun och skärgården bättre villkor genom speciell satsning på dessa områden bl. a. genom stöd från statsmakternas sida. Även om Nynäshamnsblocket inte har kunnat föreslås bli medtaget i en riksomfattande förteckning över kommunblock som behöver stödjas måste samhället följa utvecklingen i blocket med uppmärksamhet.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m.     8

B.2.3  Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

Sysselsättningen inom industrin i länet minskade enhgt 1 ä n s p r o -grammet med drygt 15 000 personer mellan åren 1962 och 1968. Nedgången föll helt på arbetarsidan medan industrins förvaltningspersonal ökade.

Mot bakgrund av denna utveckling av industrins sysselsättning menar länsstyrelsen att det vore olyckUgt om lokaliseringssamrådet skulle påskynda sysselsättningsminskningen inom industrin. Detta skulle motverka de regionalpolitiska strävandena att skapa ökad regional jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende.

1 fråga om Norrtälje kommun anför länsstyrelsen att med hänsyn till ortens funktion som länsdelscentrum är det viktigt att en expansion kommer till stånd. Inom Hallstaviksområdet i kommunen är näringslivet ensidigt och behov av differentiering föreligger bl. a. för att vidga sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor.

Vad gäller sysselsättningsförhällandena i skärgården framhåller länsstyrelsen att 30-40 % av de förvärvsarbetande inte har sysselsättning hela året.

Beträffande Storstockholm anser länsstyrelsen att en i princip enhetlig arbetsmarknad bör eftersträvas så att lika lön erbjuds för samma slag av arbete i hela regionen. Det innebär vidare att från bostaden bör alla nå storstadens alla typer av arbetstillfällen och tillräckligt många arbetsplatser. Förutsättningen för att regionen skall kunna fungera som enhetlig arbetsmarknad är emellertid att trafiksystemet dimensioneras och utformas i linje härmed. Länsstyrelsen betonar att den kollektiva trafiken måste prioriteras. Härför krävs ökad statlig medelstilldelning.

Värdet av en gemensam arbetsmarknad med koncentration av arbetsplatserna bör dock enligt länsstyrelsen vägas mot de fördelar som en decentralisering av arbetsplatserna till bostadsområdena kan medföra i minskade kostnader för stadsbyggandet och positiva sociala effekter för den enskilde. Enligt länsstyrelsen måste också beaktas de grupper av befolkningen som är mindre rörliga.

1 fråga om bostadsbyggnadsbehovet framhåller länsstyrelsen att en granskning av de plantekniska förutsättningarna anger en produktion om ca 98 000 lägenheter i Storstockholm åren 1971 — 1975. 1 de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen för samtliga programkommuner i länet anges för samma period det möjliga byggandet till 136 636 lägenheter.

Länsstyrelsen har i samarbete med andra länsorgan gjort en bedömning av bostadsbyggnadsprojektens regionala lämplighet. Enligt denna bedömning föreligger bristande överenstämmelse mellan utbyggnaden av de tekniska systemen, framför allt mellan vatten- och avloppssystemet och trafiksystemet. Vatten- och avloppsfrågorna är tillfredsställande lösta medan kommunikationerna släpar efter. Kommunikationsnätet och dess planering måste i stor utsträckning bli vägledande för bostädernas lokalisering

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                  9

och dimensionering under en så kort period som det här är fråga om.

Om det bostadsbyggande i Storstockholm som har fått högsta prioritet (98 850 lägenheter) skall kunna genomföras.under perioden 1971-1975 får man acceptera vissa områden med lägre lämplighet. Därvid har hänsyn inte tagits till att vissa projekt är behäftade med låg planeringsberedskap och sannolikt inte kommer till stånd under planeringsperioden av den anledningen.

Vad kommunikationerna beträffar anför länsstyrelsen att en arbetsgrupp med företrädare för bl. a. förutvarande KSL, Stockholms stad och Storstockholms planeringsnämnd har undersökt förutsättningarna för en samordnad investeringsplan för trafikanläggningar inom Storstockholm. Utredningen redovisade år 1968 ett investeringsbehov i trafikanläggningar om ca 5,3 miljarder kr. fram till 1980.

Långtidsplanen för vägbyggandet för perioden 1970-1979 anger som ram för Stockholms län ungefär 1,3 miljarder kr för byggande av riksvägar och primära länsvägar. För samma period har vägverket utarbetat en plan för den del av huvudnätet som faller under det kommunala huvudmannaskapet. Investeringarna anges till 1,2 miljarder kr och i T-banebyggen till ungefär 900 milj. kr.

1 flerårsplanen för väg- och brobyggande för perioden 1970—1974 konstateras att rambeloppen för länet beträffande riksvägar och länsvägar har skurits ned för både år 1970 och år 1971. Länsstyrelsen bedömer de tilldelade ramarna som helt otillräckliga mot bakgrund av det växande trafikarbetet och regionens expansion. Om inte medelsramarna utvidgas kommer sannohkt inte heller det planerade bostadsbyggandet att kunna fullföljas.

Länsstyrelsen understryker med kraft behovet av ytterligare vägmedel bl. a. för att kunna realisera det behövliga bostadsbyggandet.

Utbyggnaden av pendeltågstrafiken betraktas som mycket angelägen med hänsyn till regionens allvarliga underförsörining med kollektiva transporter.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Norrtälje kommun bör komma i fråga för lokaliseringsstöd och beaktas vid utlokalisering av statlig och privat verksamhet. Vidare bör landstinget lokalisera verksamheter till Norrtälje kommun.

Länsstyrelsen framhåller värdet av en samordning av de regionala och kommunala insatserna i norra länsdelen både på utrednings- och verkställighetsstadiet.

1 fråga om skärgården föreslår länsstyrelsen sammanfattningsvis

-  att fler tjänster inrättas för tillsyn av allmän mark,

-  att rationalisering av lots-, fyr- och tullväsendet bör vägas mot
sjösäkerheten, servicen och kommunala skatteunderlaget. Är indrag
ningar nödvändiga av andra orsaker bör undersökas om vård och tillsyn
av fyrar m. m. kan ge ersättande sysselsättningsmöjligheter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            10

— att hemslöjd och konsthantverk bör stimuleras,

— att kommunala markberedskapen bör förstärkas,

— att arbetet med att utforska och stimulera till lämpliga special- och trädgårdsodlingar bör intensifieras,

— att  subventioner  av  godsbefordran  för de i skärgården verksamma näringsidkarna införs,

— att  skärgärdsborna  bör  i  högre  grad  intresseras för investeringar i anläggningar som turister efterfrågar,

— att lån eller bidrag av olika slag bör kunna utgå för kostnader med anledning av byggnadsplaner,

— att hantverks- och servicekatalog angående den service som finns i skärgården sammanställs och distribueras till turister m. fl.,

— att skärgården bör få ta i anspråk de resurser som avsatts i
reservationsanslaget för särskilda stödåtgärder i glesbygden.
Remissyttranden. Flera remissinstanser menar att sysselsätt
ningsfrågorna inte är utpräglade glesbygdsproblem. Brist på arbetsplatser
och dåliga förbindelser i delar av Storstockholm skapar samma problem.
För att få balans mellan länets olika delar måste en utjämning av yrkes
frekvenser och löner ske. Härför krävs spridning av arbetsplatserna, upp
rustning av kommunikationerna, stöd åt glesbygdskommunerna.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen anser att de fördelar som är förknippade med en gemensam arbetsmarknad är så stora att en ur många synpunkter angelägen spridning måste hållas inom ramen för strävandena mot en enhethg arbetsmarknad.

Utbyggnaden av de största arbetsområdena bör enligt länsstyrelsen, bl. a. på grund av nuvarande kommunikationsförhållanden, göras i en sådan takt att utrymme finns för satsningar på mindre och välbelägna arbetsområden.

B.2.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Eftersom förslag till åtgärder skall avse områden med vikande befolkningsunderlag berör länsstyrelsens förslag endast Norrtälje kommun och skärgården. Redan nu spelar arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten en viktig roll i Norrtälje kommun. Med hänsyn till kommunens sysselsättningsstruktur måste arbetsmarknadsmyndigheterna garanteras rillräckliga resurser för att kunna möta utvecklingen. Länsstyrelsen föreslår att en inventering av lämphga objekt för beredskapsarbete i Norrtälje kommun och skärgården utförs. Som lämpliga projekt anges upprustning av vägnätet i Norrtälje och de allmänna bryggorna i skärgården.

Ur miljösynpunkt - framför allt beträffande värdefulla ängsmarker -har naturvårdsverket funnit att ersättning bör kunna utgå till lantbrukare villiga att hålla djur och bedriva slätter. Både miljömässiga och sysselsätt-ningsmässiga skäl talar för att sådana medel kommer Roslagen och skärgården till godo.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 11

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Länsstyrelsens     förslag    till   handlingsprogram.

1 glesbygdsområdena inom Norrtälje kommun bör servicebussar för äldre och handikappade inrättas och en upprustning av de äldres bostäder komma tih stånd. En förbättring av vägnätet bör ske bl. a. av trafiksäkerhetsskäl.

För skärgården föreslås sammanfattningsvis

-     att tendenserna till tätortsbildningar på de större öarna förstärkes. Möjligheterna för butikerna att utöka hemsändningsservice bör undersökas och subventioner övervägas,

-     att skärgårdsborna bör satsa på turistinriktad service,

-     att möjligheterna till utökad satsning på både öppen och sluten åldringsvård bör undersökas,

-     att turismen bör kompletteras med en mer utbyggd och organiserad dagsutflyktsverksamhet baserad på koUektiva transportmedel,

-     att befinthga skolor i största möjliga utsträckning bör bibehållas. I framtiden bör prövas om statsbidrag inte kan utgå fast elevantalet understiger gällande normer t. ex. genom proportionell reducering av bidraget. Vid otillräckhgt elevunderlag bör upptagningsområdena kunna förändras oavsett gällande kommungränser. Dessutom bör samarbetet mellan ö- och moderskola fördjupas,

-     att skärgårdsborna ges ökad möjlighet till vuxenutbildning. Nuvarande regler för gruppstorlek och bidrag försvårar denna typ av utbildning. Skärgården bör i detta avseende jämställas med allmänna stödområdet,

-     att bättre samordning av befintliga kommunikationer kommer till stånd. Det gäller att samordna olika typer av transporter med skilda huvudmän (försvaret, sjöfartsverket, postverket m. fl.) såväl tids- som områdesmässigt med huvudsystemet (vägar, färjor, tåg osv.),

-  att stegrade krav på aUmän service med åtföljande ökade kostnader för
kommunerna bör kunna täckas genom ohka avgifter.
Länsstyrelsen framför slutligen under detta avsnitt några synpunkter

på vissa socialpolitiska frågor i Storstockholm. 1 fråga om bostäderna i regionen framhålls att en stor del av dem har låg standard. Studier av sambandet mellan bostadsstandard och andra förhållanden, såsom de boendes inkomst, ålder m. m., visar att de som bor i områden med hög andel gamla och omoderna lägenheter till stor del är äldre personer med låga inkomster. Även andra typer av sociala problem förekommer i dessa områden.

En ökad saneringsverksamhet är nödvändig och socialt angelägen. Den medför emellertid problem både för den befolkning som berörs och för de kommunala myndigheterna. Förnyelse av bostäder i de tätt bebyggda delarna av regionen sker oftast på så sätt att flera hus eller bostadskvarter rivs samtidigt och bebyggs i ett sammanhang. Detta innebär att de boende ofta måste flytta från en invand miljö. De blir därvid ofta hänvisade till nya bostadsområden med väsentligt högre hyresnivå i andra delar av

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            12

regionen, eftersom svårigheter föreligger att skaffa fram ersättningsbostäder på någorlunda oförändrade villkor. För dem som inte kan få bostadsbidrag är ofta hyran för de lägenheter de erbjuds alltför hög.

Bostadsbyggandet i regionen sker i stor utsträckning i exploateringsområden utan anslutning till äldre bebyggelse. 1 de fall dessa områden innehåller både småhus och flerfamiljshus uppdelas de ofta efter bostadstypen i stora från varandra skilda områden. Genom separation av olika typer av bostäder uppstår skillnader mellan olika bostadsområden i de boendes ålderssammansättning, genomsnittlig inkomstnivå m. m. Förutom de stockningsproblem som uppstår i de nybyggda områdena beträffande barnstugor, skolor m. m., kan dessa skillnader även medföra sociala problem av annan karaktär.

Beträffande frågan om arbetsplatser i anslutning till bostadsområden anför länsstyrelsen att vid bedömning av de fördelar en gemensam arbetsmarknad baserad på koncentration ger måste även konsekvenserna beaktas för de människor som är beroende av eller önskar att arbetsplatsen ligger nära bostaden. Behovet av arbetsplatser i nära anslutning till bostäderna bedöms vara stort. Länsstyrelsen anser det vara rimligt att även dessa grupper får sina krav tillgodosedda.

Remissyttranden. Från flera remissinstanser framhålls att det saknas ett klart målsättningsresonemang i länsprogrammet om vilken miljö som eftersträvas för länets invånare. Denna brist blir särskilt kännbar eftersom en sådan målsättning saknas även i andra regionala planer. Därför borde en mer ingående analys av nuvarande sociala förhållanden ingå i länsprogrammet.

Ett vanligt tema i remissvaren är att sysselsättningspolitiska åtgärder medför att behovet av särskilda socialpolitiska insatser begränsas. En decentraliserad arbetsmarknad bedöms sålunda motverka glesbygdens avfolkning och därigenom bidra till att behålla ett tillräckligt befolkningsunderlag för många servicefunktioner. På samma sätt bidrar förbättrade kommunikationer direkt och indirekt till att bibehålla en önskvärd servicenivå. Dessa synpunkter gäller enligt remissinstanserna såväl de rena glesbygdsområdena i länet som vissa områden inom Storstockholm.

Norrtälje kommun framhåller att den ökade fritidsverksamheten medför ett starkt behov av förbättrade kommunikationer. Vägarna måste upprustas och all kollektiv trafik inom kommunen (även passbåtstrafi-ken) bör samordnas mellan Storstockholms lokaltrafik och Waxholmsbo-laget. Kommunen föreslår dessutom att någon form av skatt på fritidshus bör införas i värdkommunerna, så att de fritidsboende själva får deltaga i kostnaderna för den service de måste tillförsäkras. Stockholms läns företagareförening framhåller att det på grund av rådande äganderättsförhållanden är förenat med mycket stora svårigheter att åstadkomma sådana tätortsbildningar som föreslagits för skärgården.

Flera kommuner varnar för de negativa sociala effekter som blir följden om bostadsbyggandet forceras utöver vad planberedskapen tillåter. Följdinvesteringar av skilda slag måste följa omgående så att nya samhällsbildningar får omedelbar tillgång till nöjaktig social, kommersiell och

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 13

kulturell service. Nybyggda områden uppvisar nu ofta stora sociala brister. Huddinge kommun anför att länsstyrelsen i länsprogrammet pekar på och närmare utvecklar de problem av social och kommunalekonomisk natur som sammanhänger med stor inflyttning av unga personer med relativt låga inkomster i de nyproducerade bostadsområdena inom regionen.

Länsstyrelsens kommentar. Den tyngst vägande invändningen mot länsstyrelsens förslag till socialpolitiska åtgärder riktar sig mot att en socialpolitisk målsättningsdiskussion för Storstockholm saknas. Länsstyrelsen vill understryka att detta är en stor brist som bör uppmärksammas mer än hittills av alla berörda organ. Vidare är det angeläget att anvisningarna för framtida länsprogram kompletteras så att alla ortskategoriers problem systematiskt blir behandlade. Länsstyrelsen delar de framförda synpunkterna på den sociala betydelsen av goda sysselsättningsmöjligheter och kommunikationer.

De ökade sociala kostnader som den snabba utbyggnaden av regionen medför har påtalats av flera remissinstanser. Länsstyrelsen anser att detta är mycket väsentliga problem för kommunerna i regionen, men framhåller att de sociala behoven inte får eftersättas. Länsstyrelsen understryker särskilt de synpunkter som framförts beträffande sanerings- och utbyggnadsproblematiken.

B.2.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/ kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971-1975 ligger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen påpekar att betydande skillnader föreligger mellan kommunerna i fråga om KELP-materialets kvalitet. Bl. a. avtar uppgifternas tillförlitlighet mot planeringsperiodens slut.

Länsstyrelsen anser det betydelsefullt att investeringsplaneringen får en totalekonomisk inriktning. I samband med KELP 70 har länsstyrelsen försöksvis inlett en årlig analys av den kommunalekonomiska långtidsplaneringens antaganden och konsekvenser. Enligt länsstyrelsen är det dock väsentligt att i kommande planeringsomgångar ytterligare analysera sambanden mellan de kommunala drifts- och investeringskostnaderna.

Länsstyrelsen understryker att KELP utgör försöksverksamhet och att den ännu inte kan utgöra ett fast underiag för beslut från statsmakternas sida.

Enligt länsstyrelsen är det ofrånkomligt att en realistisk planering måste styras av resursramarna. En summering av investeringsplanerna kan således komma att avvika väsentligt från vad en behovsanalys för länet som helhet skulle redovisa.

1 tabell B.2:1 redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enligt de kom-

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          14

munala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 redovisningen ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har endast medtagits projekt som har kostnadsberäknats till 100 000 kr. eller mer. Detta innebär att redovisningen endast omfattar primärkommunala investeringar för 6,5 miljarder kr. eller ca 70 % av det totala investeringsbehovet i länets kommuner på ca 9,3 miljarder kr. för den aktuella perioden. De kommunala investeringsbehoven har i vissa fall justerats av berörda länsorgan och beräknas efter dessa korrigeringar uppgå rill ca 8,8 miljarder kr. varav drygt hälften har underställts länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering.

Bostadsbyggnadsbehovet för den aktuella perioden uppgår till 136 636 lägenheter enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.

Av tabell B.2:1 framgår att investeringsbehoven varierar mellan olika huvudtitlar. Enligt planerna faller 64 % av de primärkommunala investeringarna inom huvudtitel 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och huvudtitel 5 (industriell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken redovisar varierande investeringsbehov inom olika huvudtitlar. Exempelvis faller 9 % av Norrtälje kommuns investeringar på huvudtitel 3 och 44 % på huvudtitel 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet) medan motsvarande andelar för Solna/Sundbybergs kommunblock är 48 % resp. 16 %,

Av den del av landstingets redovisade investeringsbehov (exkl. landstingets trafikverksamhet), som har fördelats på kommuner/kommunblock, faller 30% på Stockholms kommun och 46% på Huddinge kommun.

R egionalpolitisk prioritering

Den föreskrivna indelningen av investeringarna i prioritetsgrupper har mte kunnat genomföras helt enligt anvisningarna. Länsstyrelsen pekar härvid på att investeringar som gäller invånarnas primära behov av bostäder, kommunikationer och samhällehg service i sin helhet måste ges högsta prioritet när det gäller att avhjälpa en bristsituation. Följakthgen har på grund av det stora utbyggnadsbehovet i länet 80 % av planerat bostadsbyggande hänförts till prioritetsgrupp 1.

Bostadsbyggandet har prioriterats mot bakgrund av regionala lämphg-hetsaspekter. Härvid har planberedskap, genomförandemöjligheter samt olika kvaliteter bedömts av berörda länsexperter. Även vid prioriteringen av vissa sektorer såsom t. ex. gator och vägar, vatten och avlopp samt skolor har en samordnad bedömning eftersträvats.

Enligt länsstyrelsen är det angeläget att anvisningarna för prioriteringsförfarandet ses över så att jämförbarhet möjliggörs mellan länen.

Länsstyrelsen framhåller att flera svårigheter finns vid fördelningen av

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 15

resurserna i länet. Parallellt med expansionsproblem i de centrala delarna har länet glesbygdsproblem och andra speciella problem i skärgårdsområdet och övriga yttre delar av länet. Dessa förhållanden innebär även stora anspråk på kommuner och landsting samtidigt som ökade krav ställs på statliga bidragsramar.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs med hjälp av cirkeldiagram i figurerna B.2:1, B.2:2 och B.2:3. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Ett flertal remissinstanser understryker att den kommunala självstyrelsen inte får försvagas av den planering som länsprogram 1970 är inledning till. Härvid framhålls att det är principiellt riktigt att statliga ramar ges för den totala kommunala verksamheten. Fördelningen av resurserna inom de fastställda ramarna måste dock ankomma på kommunerna. Vidare pekas på betydelsen av en fördjupad samverkan vid planeringen mellan statliga och kommunala organ. Från många håll framhålls emellertid vikten av att länsprogrammet kompletteras med bedömningar av kommunernas reella möjligheter att genomföra investeringsplanerna, inte minst ur ekonomisk synpunkt och med avvägning mot driftbudgetens behov. Åtskilliga kommuner framhåller dessutom vikten av att de i KELP-materialet lämnade uppgifterna inte okritiskt får användas som underlag för en övergripande statlig planering, eftersom de är av varierande kvalitet och därmed inte direkt jämförbara mellan kommunerna. KELP får på nuvarande stadium endast betraktas som uttryck för ett planeringsalternativ av flera.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

16

*ri                         00000000*00

Tt                     lfN-m-Ow-)00'—I

                  roc*ioo»r)OOoo

w-j                 mo-rr--00       "»o

CN Tf       f in - m      

O O lO w-j lO O (N H H rs o fn ON t o o oo m

0f*mi-)mOO'»DoooolOvooorO(■ Tj-Hroor-m-sOfNoOTtr-irrOOsOioio-ONO aN'00>o'0'>OOfNv£>-oouniO'p-Tj-ooooir)r

i—( (N r (N <

lTJ■TJ-mCT■o'-r-'0'—iooHr»-(r-

o Tt

1 O o CT\ vx> r--

OHOiO'r aol0tO*N'—'rOuoOroomOrl-O
ow->OD-HT3•—(NHr--OfrHoooo\au(N
r-»o0rooosONrnrnoir>oo»r)\DoOTj-a\oO'a\
r-ooTfO-*'"'"'"'**"---------------------------- ,-..«— .  

I     i     I     I     I

I     ]     I     I     I    I

I     I    I    I    I    I     I

OOiorOwOwoOOOinmooor-OtNr-- 00>oCT\>or-o»oio«'ooOooooo—r-'Tt-oo\ooorCT

WfOfSOrOOOtNOtW-itOiOOOOiOOOOOOiO OOOTOOOO«

».ooinoo*/'—|lo»o-0■'—

*ooH-(N■0(NOMOH—H-H

i/IOOOuiOuT)'—"OTtrrOOtnOiOONiOOi/O o oOTJ■■roou--r*ON<*lfS'ÄOOO*oOOw0»-l*-Hr-■<*onoooor—omToooo-oo

(N00mclor-'O'D00(N'-OTJ■0000*mTt■\O

I   I   i   I   I   I

O ID

O OO

O r-

ooooor-rrON—OOnoooo

£1 o rn (N '

CNOOOO-OrwfNOO-O— —• rr *r) OO  T~                   rO

Os —I

O o\ lo  »n  r-- (N r- m r- 00 »—I r- fs ro u-i -

. , .----- . r UO

i/ H T-H m  r

O

O          o 00

o I  r>j w->

r-    r- O

ro         vo O

o      o o o

o    I   (N o ro
            (N UO

  I   I

OO—>00»oOOOO                                     Oroo

|r-r-\£i\OOrvJOOOO                       iOOO

p-fOminrO-HfNtNfSOO                  voo-

          Oio—Hvo      or               o»i*>

OO               OOOOCTnO

I       I       I       I       I

OO                        lOOuoOOrJ

a\ a     ooonovoo

rf (N                          r- 00 ■ ro

:    I-  "i    (/I

I s: Q. C

: -o  o  " >  M   . x:

;   o   ra   "

! -o " 5 S.2

ti o

ra :0 C i3

J3      ra

c  c

E S

H E

o  o

O aa>

•o -o c c

t:  3 a>

_           CL  CL

O   bo (4   n   D. CL

z bo> >;

■          pp

6 "o

c -o  =

OJ 2 rs

■ao " o — J-iS»  o ' >>J5. Htinac/UUt/lZOoaXHIZ:

•O

;.a

5-2 § S

—    CL  Z-    1

00 y .=,

a;  CO 3 on E

2x: 1-5 1-  o  E  u

S  °  o  >

u -a  '.a x:  2  "ä ä

-.2    00   r-    3

 S' S -a ra   > rt   i;

u. oa S £

l««*O(Nfnv\0tC0

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

17

Länet 136 636

Figur B.2:1   Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter

2 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 18

Figur B.2:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas Investeringsbehov för perioden 1971-1975, mlljontalskr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

19

_ '

I           30

rL82—s"'

.-"95

Figur B.2:3 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1971-1975, mlljontalskr.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           20

B. 3 Uppsala län

B. 3.1 Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten.

Vad gäller planeringsunderlaget anser länsstyrelsen det vara oreahstiskt att bedriva en regionalpolitik där man inte har möjlighet att uppställa mål i avsikt att korrigera en utveckling som ur olika synpunkter bedöms som oacceptabel eller mindre önskvärd. Förändringarna i sam-hällsutveckhngen är så snabba att möjligheter ständigt måste finnas att ändra en målsättning om förutsättningarna ändras.

Länsstyrelsen anser att det kan vara värdefullt att göra en ortsklassificering för hela landet. Resp. ortsgrupp inrymmer emellertid orter med olika karaktär och förutsättningar och deras roll i regionala sammanhang måste beaktas. I de fortsatta övervägandena bör ortsklassificeringen ytterligare differentieras. Även bland de orter som inte ingår i ortsklassificeringen finns ett stort antal orter som måste tillförsäkras fortsatt utveckling. Att de inte finns medtagna i programmet innebär inte att de är uteslutna i fråga om lokaliseringar.

De mål som satts upp på det näringspolitiska och socialpolitiska området är relativt allmänna. Även medlen är opreciserade. Skälet till detta är bl. a. att länsstyrelsen inte förfogar över medel som ger möjlighet att nämnvärt påverka utvecklingen.

De flesta problem som finns på samhällsbyggandets område kräver gemensamma överväganden mellan stat, kommun och näringsliv. Enligt länsstyrelsen krävs ytterligare samordnade överväganden innan gemensamma mål kan formuleras och behövliga medel anges. Vidare bör enligt länsstyrelsen ett översiktligt regionalpolitiskt handlingsprogram vara flexibelt och inte innehålla alltför långtgående preciseringar.

De mål som satts upp i länsprogrammet måste även ses som utgångspunkt för den fysiska planeringen.

Genomförandet av det regionalpolitiska handlingsprogrammet förutsätter fortsatta överväganden och samarbete mellan aha parter som påverkar den regionala utvecklingen. Länsstyrelsens avsikt är att följa upp programmet genom överläggningar med olika inblandade parter.

För att kunna genomföra en regional planeringsverksamhet med förankring i länen anser länsstyrelsen det nödvändigt att fördelningsbeslut delegeras till länsorganen. Statsmakten bör därför tilldela länen ramar för olika investeringsverksamheter.

B. 3.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen anför att länet under lång tid har haft en positiv befolkningsutveckhng. I länsplanering 1967 konstaterades en tilltagande ökning under 1960-talet. Utveckhngen varierade emellertid inom länet. Länets södra del (Uppsala och Enköping kommunblock) karakteriserades

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                21

av befolkningsökning medan den norra länsdelen (Tierps kommunblock. Nordöstblocket och Älvkarleby kommun) redovisade en ogynnsam utveckling. Enhgt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle detta mönster i princip komma att bestå.

På grund av omfattande ändringar i läns- och kommunblocksindel-ningen har länsstyrelsen gjort en översyn av befolkningsprognosen i länsplanering 1967. Även skillnaden mellan den faktiska och prognoserade utvecklingen anser länsstyrelsen motivera en korrigering av prognosen. Eftersom nya näringshvs- och befolkningsprognoser senare skall utarbetas har länsstyrelsen inte gjort någon bedömning av utveckhngen längre än tih år 1975.

För länet som helhet överensstämmer den faktiska utvecklingen relativt väl med den prognoserade. I vissa delar av länet föreligger dock markanta skillnader.

Länsstyrelsens översyn av prognos 2 i länsplanering 1967 har resulterat i en folkmängd på 237 600 personer i länet år 1975. Denna bedömning torde förutsätta en årlig nettoinflyttning med ca 2 500 personer. Den reviderade prognosen anges av länsstyrelsen som planeringsnivå.

Hittillsvarande befolkningsutveckling jämte folkmängd enligt prognos 2 och målsättning i länsplanering 1967 samt planeringsnivå för år 1975 framgår av följande tabell.

Kommunblock	Faktisk folkmängd 1965           1970		Prognos 2 1975	Målsättning 1975	Planeringsnivå 1975
Enköping Uppsala Nord östblocket Tierp Älvkarleby	33510 115 420 17 908 21932 10 110	38 069 130 327 18 642 21 321 10 276	36 500 148 800 18 300 21700 9 600	39 300 148 800 18 300 21 700 10 200	41000 144 000 20 000 22 200 10 400
Kommunblockslänet	198 880	218 635	234 900	238 300	237 600

Höjningen av befolkningsantalet för Enköpings kommunblock sammanhänger med att den faktiska utvecklingen redan passerat den prognoserade för år 1975. Orsaken till denna utveckling är bl. a. expansionen i Håbo kommun. Hittillsvarande utvecklingstendenser och det förhållandet att nya verksamheter beräknas tillkomma anses motivera en höjning av planeringsnivån i förhållande till målsättningen i länsplanering 1967.

För Uppsala kommunblock motiveras sänkningen med att prognos 2 ger en alltför optimistisk utvecklingsbild. Nedjusteringen innebär en folkökning mellan åren 1970 och 1975 av ungefär samma omfattning som under perioden 1965-1970.

Planeringsnivån för Nordöstblocket har bedömts på grundval av den väntade utvecklingen bl. a. i befintligt näringsliv och genom lokaliseringen av kärnkraftverk till Forsmark. Höjningen av planeringsnivån för Tierps  och   Älvkarleby  kommunblock  har skett  med  hänsyn till den

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            22

väntade näringshvsutveckhngen och de senaste årens relativt gynnsamma befolkningsutveckling.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser ansluter sig tiU länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer. Enköpings kommun påpekar den osäkerhet i utveckhngen som Håbo utgör. Älvkarleby kommun anser att kommunens planeringsnivå bör höjas med hänsyn till kommunens läge och näringslivets utveckling.

Ortsklassificering

Länsstyrelsen  föreslår följande klassificering av orterna i länet.

Storstadsalternativ         Uppsala

Regionala tillväxtcentra   Enköping, Tierp

Serviceorter                    Nordöstblocket

Övriga orter                     Älvkarleby

Länsstyrelsen betraktar Uppsala som storstadsalternativ när det gäUer verksamheter som bör eUer måste samordnas med den högre utbildningen eller forskningen.

Enköpmg uppfyller de krav som ställs på ett regionalt tiUväxtcentrum. Förslaget om Tierp som regionalt tillväxtcentrum är ett uttryck för länsstyrelsens strävan att länets norra del i vissa sammanhang skall fungera som en gemensam arbets- och serviceregion. Bl. a. har länsdelen i fråga om administrativa och judiciella indelningar sammanförts tih en region med Tierp som huvudort. I Nordöstblocket bor närmare 20 000 människor som har relativt långt tih närmast belägna regionala tillväxtcentrum. Någon gemensam serviceort för mer kvalificerad service finns inte, och enligt länsstyrelsen är det angeläget att en utveckhngsplan för blocket utarbetas som klarlägger var service och näringsliv i framtiden bör lokaliseras.

Remissyttranden. Enköpings och Uppsala kommuner ansluter sig tiU länsstyrelsens förslag. Uppsala kommun erinrar om betydelsen av en mer mångkärnigt betonad utbyggnad av Storstockholm emot en Mälarstad än vad som förutsatts i förslaget tiU regionplan för Stockholmstrakten. I ett sådant perspektiv skulle Uppsala bli ett storstadsalternativ i betydligt vidare bemärkelse. I Nordöstblocket diskuterar kommunerna centTäloTtshågan. Nordöstblockets samarbetsnämnd framhåller att endast Östhammar eller Gimo kan komma i fråga som centralort. Östhammars kommun anser att endast Östhammar uppfyller de krav som kan stäUas på huvudorten medan Olands kommun och handelskammaren anser Gimo vara den mest lämpliga centralorten. Dannemora kommun anser att man måste satsa på alla livskraftiga tätorter i service- och kommunikationshänseende för att människorna skall kunna bo kvar. Älvkarleby kommun framhåller att man bör frångå riktlinjerna för klassificeringen och anger att det i norra länsdelen finns fyra tätorter med tillväxtmöjligheter som kan fungera som centralorter i regionen, nämligen Skutskär, Tierp, Gimo och Östhammar.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 23

B. 3.3 Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

Enligt länsprogrammet minskade under första hälften av 1960-talet sysselsättningen inom jord- och skogsbruk med drygt 2 600 personer. Avgången från dessa näringar beräknas under 1970-talet uppgå till 2 000 personer.

Andelen industrisysselsatta av samtliga förvärvsarbetande är lägre i länet än vad som gäller för riket. I mitten av 1960-talet sysselsatte industrin 27 % av länets samtliga förvärvsarbetande medan riksgenomsnittet var på 34 %. Orsaken härtill är främst den prägel som Uppsalas dominerande serviceverksamheter sätter på länets näringsliv.

Det finns emellertid i länet kommunblock där industrin svarar för 40-60 % av hela sysselsättningen. Största betydelsen har industrin i de norra och nordöstra länsdelarna med tyngdpunkten på cellulosa- och träindustin i Skutskär, stålverket i Söderfors, wallboardindustrin i Karlholm samt metall- och verkstadsindustrin i Tierp, Österbybruk och Gimo. Samtliga dessa orter utom Tierp kan betraktas som ensidiga industriorter, där det dominerande företaget svarar för den helt övervägande delen av sysselsättningen.

Under 1960-talet ökade sysselsättningen förhållandevis kraftigt inom metall- och verkstadsindustri, jord- och stenindustri samt kemisk industri. Svag sysselsättningsökning noteras för gruvindustri, träindustri samt den grafiska industrin medan massa-, pappers- och wallboardindustrin, livsmedelsindustrin, textil- och konfektionsindustrin samt sko-, läder- och gummiindustrin minskade sin sysselsättning. Industrin i länet domineras till antalet av små och medelstora företag. Nära 80 % av företagen hade mindre än 50 anställda.

Sysselsättningen i byggnads- och anläggningsverksamhet ökade med drygt I 700 personer mellan åren 1960 och 1965. Större delen eher 85 % av denna ökning föll på södra länsdelen. Under senare delen av 1960-talet har tendenser till en mindre uppgång i sysselsättningen kunnat förmärkas. Beroende bl. a. på beslutet att bygga ett kärnkraftverk i Forsmark i Nordöstblocket torde efterfråga på byggarbetskraft bh hög under 1970-talet.

Den dominans som undervisning, forskning, sjuk- och hälsovård, handel och offentliga tjänster har i Uppsala ger givetvis också karaktären åt hela länets näringsUvsstruktur. Vid mitten av 1960-talet var således inemot hälften av länets förvärvsarbetande befolkning sysselsatt inom servicesektorn. Motsvarande andel i hela riket var 46 %. Strukturskillnaden som föreligger mellan länet och riket beror på de direkta tjänsteproduce-rande näringarna främst i Uppsala, där bl. a. universitetet, lantbrukshögskolan, akademiska sjukhuset samt miltärförbanden utgör stora och expansiva arbetsplatser. Utvecklingen under den första delen av 1960-talet innebar också en kraftig andelsökning för de offentliga tjänstenäringarna som 1965 sysselsatte ca 30 % av de förvärvsarbetande. Däremot

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            24

har varuhandeln, samfärdsel m. m. en lägre sysselsättningsandel än riksgenomsnittet.

Sysselsättningsutvecklingen under den första delen av 1960-talet innebar ett tillskott på drygt 7 600 personer i länet eller närmare 25 %. Offentliga och andra tjänster svarade därvid för inte mindre än 5 100 av hela ökningen.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Allmänt framförs krav på en förstärkning och differentiering av näringslivet samt ökade sysselsättningsmöj-hgheter för kvinnorna. Någon form av lokaliseringsstöd framförs också som önskvärt. Några kommuner anser att den låga bostadstilldelningen motverkar kommunala ansträngningar att stärka näringslivet. Tihgång på service och kommunikationer framhålls också av några kommuner som betydelsefulla när det gäller lokaliserings- och sysselsättningsfrågor.

Länsstyrelsens  förslag  till handlingsprogram.

De åtgärder länsstyrelsen föreslår för att lösa problemen på arbetsmarknaden torde påverka utvecklingen först på litet längre sikt. De medel som är nödvändiga för att genomföra en del av de åtgärder som föreslås saknas för närvarande.

Flertalet av de åtgärder som föreslås förutsätter också att de utarbetas och genomförs i samarbete mellan statliga och kommunala organ samt näringslivets och arbetsmarknadens parter.

Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis

att större resurser tilldelas länsförvaltningen så att en aktiv regional sysselsättningspolitik kan drivas från länsmyndigheternas sida,

att statens administrationsbidrag och landstingets bidrag tih företagareföreningen höjs så att företagareföreningens rådgivningsverksamhet i bl. a. frågor om ekonomi och administration kan utökas,

att en översyn av den nu gällande områdesindelningen för lokalise-ringstöd bör göras så att stöd skall kunna utgå till den norra länsdelen,

att målsättningen måste vara att verka för att alla kvinnor som önskar förvärvsarbeta kan ges tiUfälle till det och att kommunerna aktivt verkar för att utöka barntillsynsmöjhgheterna,

att omskolnings- och uppskolningsverksamhet decentraliseras så att kvinnorna ges större möjlighet att delta i utbildningen,

att strävan inrikats på att eUminera de risker som finns i arbetsmiljön. De arbetsuppgifter som kan klaras av äldre och handikappad arbetskraft bör förbehållas sådana arbetstagare. Från samhällets sida erfordras bl. a. att skyddad sysselsättning kan erbjudas i tillräcklig utsträckning.

att för att underlätta bl. a. kvinnornas inträde i arbetshvet kollektiva transporter meUan bostad och arbetsplats ordnas. I de fah transporter är nödvändiga för att tillgodose näringslivets behov av arbetskraft är det rimligt att företagen själva står för en del av kostnaderna för sådan trafik,

att arbetsgivaren intar en positiv inställning till deltidsarbete och arbetstidens förläggning.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 25

att i den mån arbetskraftsefterfrågan måste lösas genom inflyttning de anpassningsproblem som uppstår för de inflyttade ägnas stor uppmärksamhet från i första hand företag, kommuner och fackliga organisationer,

att strävan inriktas på en större differentiering av näringslivet i de ensidiga industriorterna. Åtgärderna måste dock koncentreras till ett fåtal orter,

att ytteriigare industri- och hantverkshus byggs och att möjligheter att uppföra dessa med statligt stöd bör finnas,

att kontaktverksamheten mellan de statliga myndigheterna, kommunerna och det enskilda näringshvet utökas.

Länsstyrelsen anför vidare att väg 292 som förenar Söderfors-Tierp-Örbyhus-Österbybruk-Gimo är betydelsfull för den regionala utvecklingen. En tidgareläggning av detta vägprojekt bör prövas i samband med revideringen av vägplanerna. Detsamma gäller länsvägarna 291 och 770 som förbinder Karlholmsbruk med Tierp samt väg 282 som sammanbinder Knutby-Almunge med Uppsala.

Vid revideringen av vägplanerna kan även andra vägar bedömas ha sådan betydelse ur regionaipolitisk synpunkt att de bör ges en annan prioritering än den som gäller.

Då kommunblocksreformen är genomförd kommer de nybildade kommunerna att tillhöra två eller flera riktnummerområden och därigenom taxeområden. Samtalskostnaderna blir därigenom olika i en och samma kommun. Enligt länsstyrelsen kan det finnas anledning att diskutera en ändring av riktnummer- och taxeområden så att respektive kommun så långt möjligt tillhör samma område.

Remissyttranden. Utöver de vägprojekt länsstyrelsen prioriterat redovisar kommunerna ett flertal vägprojekt som bör tidigareläggas.

Selektiva åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Beträffande Enköpings kommunblock bör ett mer differentierat och därmed mindre konjunkturkänsligt näringsliv eftersträvas genom etablering av industri- och serviceföretag såsom regionlager, industriserviceverksamhet, viss statlig verksamhet, serviceinrättningar m. m. För att underlätta etableringar bör övervägas att uppföra ett industri- och hantverkshus i Enköping. Om en gemensam arbetsmarknad med Enköping som huvudort skall kunna fungera tillfredsställande måste barntillsynsmöjligheterna och kommunikationerna i blocket förbättras. Håbo kommuns strävan att utveckla näringslivet och förbättra sysselsättningsmöjligheterna i Bälsta måste stödjas för att minska beroendet av Storstockholmsområdets arbetsmarknad.

1 de orter där inga mer betydande nyetableringar kan väntas bör man sträva efter att skapa så goda utvecklingsbetingelser som möjligt för befintligt näringsliv.

Utlokalisering till Uppsala av olika verksamheter kan förväntas för vissa speciella verksamheter som kan dra fördel av följande faktorer

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          26

— stora utbildnings- och forskningsresurser

— goda vägförbindelser när motorvägen Stockholm-Uppsala byggts ut i sin helhet 1972, snabba och täta kommunikationer till Stockholm och närhet till Arlanda med möjligheter att bl. a. flygtransportera gods

— differentierad arbetsmarknad med tyngdpunkten på servicenäringar

— differentierat utbud på samhällsservice, kommersiell och kultureh service.

För att öka industrisysselsättningen i Uppsala och skapa en mer differentierad arbetsmarknad förordas åtgärder i form av ett mer utvecklat samarbete mellan kommunala myndigheter och företagarna, mark-och planberedskap för industriändamål, tihgång till lokaler i industri- och verkstadshus och en god bostadsförsörining. Om Uppsalablocket skall fungera som en gemensam arbetsmarknad krävs en lämplig utformning av de kollektiva transporterna och en fortsatt utbyggnad av barntiUsynen bl. a. i orterna runt Uppsala. Strävandena att inrätta en forskningsstation i Uppsala som skulle tjäna som förbindelselänk mellan forskning och näringsliv bör stödjas och skulle också kunna ge upphov tiU att ny kvalificerad industriell verksamhet utvecklas och förläggs till Uppsala.

1 Nordöstblocket måste eftersträvas ett mer differentierat näringsliv och ökade arbetsmöjligheter för kvinnorna. Kärnkraftverket i Forsmark kommer att ge ett betydande antal människor sysselsättning. Därutöver behövs emeUertid en komplettering av näringslivet. En utveckling av näringslivet kan dock inte klaras utan ekonomisk medverkan från statens sida. Förutsättningarna för ett industri- och verkstadshus bör undersökas. Barntillsynsfrågan måste lösas, i första hand i Östhammar och Öregrund, där en utbyggd barntillsyn för närvarande saknas. Den fortsatta samhällsutbyggnaden bör koncentreras till något centrum i blocket. I övrigt bör man inrikta sig på att vidmakthålla ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för nuvarande serviceinrättningar. Stora möjligheter finns att utveckla turismen i blocket genom bruksmiljöernas speciella karaktär och tillgång till skärgårdsområde. En utökad turistnäring bör i första hand inriktas på det rörliga friluftsUvet. Förutsättningarna för ett konferenshotell bör undersökas.

Tierp har länsmyndigheterna aktivt verkat för att utveckla till en för norra delen av Uppsala län betydande arbets- och serviceort. Även i framtiden bör utbyggnaden av samhällsservice och arbetstihfällen i blocket i första hand ske i Tierp. Länsstyrelsen anser att norra länsdelen bör bilda domkrets för en tingsrätt med tings- och kansliort i Tierp. För att underlätta nyetablering av industrier krävs bl. a. en god industrimark-beredskpp. Den sysselsättningsökning i Tierp som eftersträvas får inte bli av den omfattningen att arbetskraftsbrist uppstår för befintligt näringsliv.

I de orter där inga mer betydande nyetableringar kan väntas bör man sträva efter att skapa så goda utvecklingsbetingelser som möjligt för det näringsliv som väntas bh bestående.

För att Tierp skall kunna fungera som gemensam arbets- och serviceort måste kommunikationerna till och från Tierp förbättras och barntillsynen i de större orterna i blocket byggas ut.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 27

1 Älvkarleby kommun bör kommunen och länsorganen gemensamt verka för lokahsering av lättare sysselsättning för att åstadkomma ett mer differentierat näringsliv. Genom det nya industriområde som planeras i Skutskär skapas bättre utvecklingsbetingelser för det befintliga näringslivet och bättre möjligheter för nytillkommande verksamheter att etablera sig. Förutsättningarna för att uppföra ett industri-och hantverkshus bör undersökas. Turistattraktionerna i kommunen bör tillvaratas genom en fortsatt satsning på fritidsanläggningar.

Remissyttranden. Kommunernas resmissynpunkter överrens-stämmer till stor del med länsstyrelsens förslag tih allmänna och selektiva åtgärder. Älvkarleby kommun anser dock att länsstyrelsen anlägger en negativ syn på kommunens förutsättningar för nyetableringar. Uppsala kommun framhåller att svårigheterna för kvinnor med akademisk utbildning att fä sysselsättning borde uppmärksammats i länsprogrammet. Vidare att offentliga myndigheter i sin rekrytering bör inta en positiv hållning tih äldre kvinnhg och handikappad arbetskraft. Enköpings kommun framhåller önskvärdheten av att näringsgrenar av kommersieh och administrativ karaktär som kan komplettera nuvarande näringsliv lokaliseras tih Enköping. Håbo kommun anser att kommunen måste få bostadskvoter i tillräcklig omfattning om strävandena att åstadkomma nyetableringar skall bli möjliga. Landstinget delar i stort länsstyrelsens förslag och instämmer i den fortsatta satsningen på Tterp samt uppfattningen att goda utvecklingsbetingelser måste skapas för befinthga industrier i övriga orter i Tierpsblocket och i Skutskär.

B, 3.4 Socialpolitiska åtgärder

Åtgärder för att trygga service försörj ningen.

Länsstyrelsen anser det vara samhällets uppgift att svara för att de människor som drabbas av försämrad service får tillgång till kollektiva transportmedel så att de kan nå en serviceort och/eller att viss distribution av varor och tjänster ombesörjs för dessa människor.

Länsstyrelsen har i sin bedömning av länets nuvarande och framtida serviceförsörining i huvudsak utgått från glesbygdsutredningens resonemang att den regionala serviceförsöriningen bör organiseras efter tre nivåer; närhetsservice, kommuncentrum service och regioncentrumser-vice.

I Uppsala län finns det två orter (Uppsala, Enköping) som uppfyller de krav som ställs på regioncentrumservice. Åtta orter (Bålsta, Knivsta, Alunda, Östhammar, Österbybruk, Örbyhus, Tierp och Skutskär) bedöms ha kommuncentrumservice.

Nästan hela länets befolkning har tillgång till närhetsservice på mindre än 10 km:s avstånd. De som har tillgång till egen bil når kommuncentrum- och regioncentrumservice inom de tidsgränser glesbygdsutredningen räknar med. Detsamma gäller större delen av den befolkning som har tillgång till kollektiva transportmedel. Mer än   20 km till kommun-

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            28

centrumservice har befolkningen i östra delarna av Tierpsblocket, norra delen av Östhammars kommun samt ytterområdena i Uppsalablocket.

Kollektiv busstrafik saknas i vissa delar av länet. Över I O 000 människor berörs härav. Ungefär lika många kan sägas ha dåliga kommunikationer med två enkelturer eller mindre per dag. Gemensamt för de delar av länet som har dåliga kommunikationer är den stora andelen personer Över 65 år. MeUan 20 och 25 % av befolkningen faller över detta äldersstreck.

Den bedömning av serviceförsörjningen år 1975 som kommunerna gjort visar på en ökning av serviceutbudet i några få orter medan många små orter beräknas får en minskning.

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner understryker den kohektiva trafikens betydelse för serviceförsörjningen och riktar krav på statliga trafiksubventioner. Det gäller särskilt för de handikappade och äldre människorna. Även krav på ohka typer av ambulerande service framförs. En del kommuner framhåller angelägenheten av att viss service finns kvar och/eller att serviceförsöriningen kompletteras med post, försäkringskassa, bank, bensinstation etc.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Vid lokalisering och dimensionering av den offentliga servicen måste förutom företagsekonomiska även ingå bl. a. samhällsekonomiska och sociala överväganden. Den kommersiella servicens etablering kan indirekt påverkas genom lokaliseringen av bostadsbyggande och samhällsservice. Den statliga regionala servicen bör i första hand lokaliseras tiU Uppsala, Enköping och Tierp. Viss sådan service bör också kunna lokaliseras till Nordöstblocket. Sjukvården i Nordöstblocket bör byggas ut genom att en vårdcentral förläggs i blocket.

Om inte bildandet av större kommuner skah medföra försämrad kommunal service bör kommunerna eftersträva filialverksamhet för t. ex. social service och biblioteksservice. För att nedbringa investeringskostnaderna bör kommunerna tiUvarata möjligheterna till gemensamt utnyttjande av lokaler och personal för olika verksamheter t. ex. skolornas bespisningslokaler, idrottsanläggningar och samhngslokaler.

Serviceutrustningen bör i första hand förstärkas i orter med kommuncentrumservice. Därtill finns ett antal orter med s. k. närhetsservice där strävan bör vara att upprätthälla underlaget för befintlig service.

Varu- och serviceförsöriningen i glesbygden och i de mindre tätorterna syns endast kunna lösas genom ett ekonomiskt engagemang från samhällets sida. Distributionskanaler som kan utnyttjas i sammanhanget är skolskjutsar och lantbrevbärare.

Länsstyrelsen anser det rimligt att staten svarar för en tillfredsställande trafikförsörjning i glesbygden och att de ekonomiskt sämre ställda kommunerna inte belastas med kostnaderna fördetta. En övervältring av kostnaderna för den kollektiva trafiken pä landsting, kommuner och enskilda kan inte samhällsekonomiskt vara någon riktig lösning.

1963 års trafikpolitiska beslut bör omprövas, då en ren konkurrenssituation mellan ohka trafikgrenar torde vara omöjlig att uppnå så länge

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 29

man inte kan beräkna de verkliga samhällsekonomiska kostnader varje trafikgren orsakar. 1 avvaktan på en omprövning av trafikpolitiken anser länsstyrelsen att följande inriktning av den kollektiva trafiken kan diskuteras. Den kollektiva" trafiken måste för att den skall kunna bli ett alternativ till bilen vid arbets- och serviceresor ha stor turtäthet och snabbhet. Detta kräver subventioner från samhällets sida liksom för att upprätthålla trafiken på vissa nuvarande busslinjer som i framtiden inte kommer att bära sig. För att uppnå ett vittförgrenat kollektivt trafiknät måste också i vissa fall de traditionella formerna för kollektiv trafik överges.

Trafikpolitiken bör ingå som en del av regionalpolitiken och syfta till att utjämna de skihnader i levnadsbetingelserna som finns mellan befolkningen i olika regioner.

Den koUektiva trafiken kan uppdelas i regional trafik, trafik inom kommunblocken och komplementär trafik. Den regionala trafiken bör utgöras av snabbusslinjenät. För det stora antalet pendlare mellan Stockholm och Uppsala måste tågförbindelserna förbättras i första hand genom förkortade restider.

Trafiken inom kommunblocken bör vara utformad så att den sammanbinder de tätast befolkade delarna i blocket med centralorten och eventuella större arbetsorter. Turerna bör vara avpassade så att de kan användas för arbets- och serviceresor. Dessutom bör det finnas ett antal turer kvällstid.

För de områden som idag saknar busstrafik eller genom nedläggning kommer att sakna sådan kan man tänka sig ett trafiksystem där transporterna sker till uppsamlingsplatser vid vägar med busstrafik eller direkt till centralorten eller större arbetsplats. Transporterna kan utföras av skolskjutsarna, genom särskild beställningstrafik eller genom att privatpersoner med egen bil mot ersättning inlemmas i trafikservicen.

Remissyttranden. Uppsala kommun delar inte länsstyrelsens uppfattning att samhället inte kan påverka situationen i fråga om kommersiell service på landsbygden. Kommunen framhåller önskvärdheten av att stadsdelen Sävja och orten Storvreta återfår de tågförbindelser som indragits. Ett återupprättande av en station för pendeltrafik till Stockholm i Uppsalas södra del kan även få stor betydelse för stadsdelen Gottsunda.

Nordöstblockets samarbetsnämnd anser att Östhammar bör bli kansliort för Uppsala läns norra tingsrätt. Inte endast Tierp bör bli gymnasieort för Nordöstblocket utan nuvarande uppdelning av Östhammars kommun på Uppsala och Tierps gymnasiområde bör bestå. Inriktningen mot Uppsala gör att en hälsovårdscentral i Tierp inte kommer att få någon nämnvärd betydelse för Nordöstblocket. Älvkarleby kommun framhåher att en konsekvent satsning på Tierp innebär att befintlig service i Skutskär försämras. Resultatet av en försämrad service kan bli att befolkningen i servicehänseende orienterar sig mot Gävle. Landstinget delar länsstyrelsens uppfattning om den kollektiva trafikens uppbyggnad.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          30

B.3.4  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971-1975 ligger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen anser att försöksverksamheten med KELP har varit av stort värde. Dess syfte är enligt länsstyrelsen att i första hand informera om större planerade offentliga investeringar samt att åstadkomma en bättre samordning mellan kommunernas och statens insatser inom skilda verksamhetsområden. Härutöver erhålls en uppfattning om vad den fastställda befolkningsmålsättningen medför i form av grundläggande investeringar. Eftersom länsstyrelsen på flera sätt påverkar den kommunala investeringsverksamheten är det enligt länsstyrelsen väsentligt att aktuella och tillförlitliga investeringsuppgifter erhåhs från kommunerna.

I tabeU B.3:1 redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enhgt K-planen. Samtliga kommunala investeringar ingår inte i redovisningen. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare ingår endast projekt med en beräknad kostnad av minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar de primärkommunala investeringsbehoven för den aktuella perioden tih ca 553 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges till 21 354 lägenheter.

Huvuddelen eller ca 64 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken redovisar sinsemellan .varierande investeringsbehov. Exempelvis faller ca 44 % av Enköpingsblockets behov på hvudtitel 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet) och 5 % på huvudtitel 7 (socialvård och socialförsäkring) medan motsvarande andelar för Uppsala kommunblock är 20 % resp. 19 %.

Av landstingets planerade investeringar faller 71 milj. kr. eller 59 % på Uppsala kommunblock.

Remissyttranden. Flera kommuner framhåller att investeringsplaneringen befrämjar samordningen mellan olika sektorer. Vidare pekas på att investeringsmaterialet snabbt blir inaktuellt och därför bör aktualiseras. Uppsala kommun anför att de uppgivna investeringsbehoven för vissa sektorer fått karaktären av mindre realistiska önskelistor.//aéo kommun understryker att investeringsramarna i länsprogrammet inte får låsas fast med hänsyn till flexibiliteten i den kommande planeringen.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                31

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har vid de sektoriella prioriteringarna tillämpat regeln att tih prioritetsgrupp 1, 11 och 111 hänföra resp. 60, 20 och 20% av investeringsbehoven. För bostadssektorn har länsbostadsnämnden till prioritetsgrupp I fört det antal lägenheter som motsvarar det möjliga byggandet under den aktuella perioden.

Ett flertal sektorer har endast prioriterats regionalpohtiskt, varvid flera avsteg har gjorts från denna regel. De regionalpolitiska prioritetringarna skall ses som ett uttryck för länsstyrelsens allmänna syn på hur den regionala fördelningen av investeringarna under perioden 1971 — 1975 bör vara för att stå i överensstämmelse med de regionala mål som har uppställts i länsprogrammet.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.3:1 och B.3:2. Cirklamas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- r';sp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Flera remissinstanser anser att en styrning av tillgängliga resurser måste ske regionalt, men att fördelningen av de ramar som har tilldelats kommunblocken kan och måste ske av de organ som kommunerna har för detta ändamål.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

32

		o	o	o	o	o
'	M	m	o	>o	o	>o
■o		-	o	.—1	r.J	CN
c	OO	r	taH	M	r	(N
ra	.5		<		M

3

O 00 ro  (N »O CT\ O Tt* O *0 O O  UO ro 00 —I

 (N o CT0\

OO VD r SO UO

" Tf UO £> - t "sD 00 fN r-- CT\ \.o  TT rs

£,

o 00 o os in

o  Tf   o  S£)  f

(N 00 >n Os 00 >o (N Tt- in

o o

o OO o >n o •n in o -»s- OO Cs 00  r* o

o

O o O »n O

« l~ (N ■* o t o Tf 00 o\  CT\ m o 00

0\

o o o so

\0 rri

t

Os

"a o

vO so o o  O os Os —H

Os o SO »n >n

I   I

G      c

a.

c

o o o o o T I o >n —I 00      so o

:0   3   00 S   O. C

ert y c

; -o o

1

3 ;s

o

O

■O

t)

E E E E o o

o o ■"t

o o o in

OO	JS	2
'B.	"ra	:0
■o	(/)	13
M	D.	11
c	O.	O

U 3 Z P :<:

(u .2 ■■d  a

C

E

*j ra :o u c !a •C  c  ra _

pen : iS o, i 2x I £ °

{ J=   «

E  "  o

ra j:  O "«

1/1     CJ     (/J    >

S   00 " .S,

>   c   o   irt

3 'c 13 -fi

I" i" b y

ra i:

> >

i: •- 00

ed   >.  ra

_ 11 11

Lu CO a i 3 en 1

tO(Nromr-oo

c 3 >n

e2

o   I . o

Irt t

•D Os C —I

■2 c

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

33

Figur B.3:1   Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter.

3 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

34

Figur B.3:2  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1971 -1975, miljontals kr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970 35

B.4 Södermanlands iän

B.4.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen anför att avsaknaden av en konsekvent regionalpohtik har medfört nackdelar för samhällsplaneringen. Det ökade intresset för regionalpohtiska frågor från statsmakternas sida, som har tagit sig uttryck bl. a. i länsplanering 1967 och länsprogram 1970 hälsas därför med tillfredsställelse. Eftersom tillgången på regionalpohtiska medel är begränsad ifrågasätter dock länsstyrelsen om det är meningsfullt att i ett översiktligt regionalpohtiskt handhngsprogram uppställa detaljerade mål för handlandet. Vid utfärdandet av anvisningarna för arbetet med länsprogrammen borde också större hänsyn ha tagits till de skiftande förhållandena i olika delar av landet.

Länsstyrelsen anser vidare att den ridsperiod som valdes för arbetet med de regionalpolitiska handlingsprogrammen var mindre lämplig, då kommunerna med anledning av pågående kommunsammanläggningar har haft begränsade resurser att medverka vid programmens upprättande. Bakgrundsmaterialet brister på många områden i aktuahtet.

Länsstyrelsen framhåller det positiva i att genom arbetet med handhngsprogrammet en överblick har erhållits av investeringsbehoven inom den offenthga sektorn. Särskilt betonas värdet av att det vid förverkhgandet av en stor kommunreform föreligger grundmaterial för kommunalekonomisk långtidsplanering i så gott som samtliga rikets kommuner. Till detta kommer värdet av den förstärkning som har skett av det informeha kontaktsystemet mellan såväl kommuner och statliga organ som mellan länsstyrelsen och övriga länsorgan.

Remissyttranden . Nyköpings kommun framhåher, att utgångspunkten för prioriteringar i nästa planeringsomgång bör utökas med en nulägesinventering, så att ekonomi och tidigare investeringar tillmätes betydelse. Vidare betonas att kommunerna bör få ta del av statliga investeringsplaner på tidigare stadier än som hittills varit fallet. Eskilstuna och Nyköpings kommuner framhåller, att prioriteringen av investeringar inte bör omfatta enskilda projekt utan utformas som ramar.

B.4.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen erinrar om att målsättningen i länsplanering 1967 innebär en ökning av folkmängden med ca 40 000 under 1970-talet. Vid formuleringen av målsättningen beaktades särskilt länets fördelaktiga geografiska läge med anknytning till Storstockholmsområdet. Målsättningen förutsatte vissa stödåtgärder.

Statsmakternas utvärdering av länsplaneringen har föranlett en något reducerad   målsättning   i   länsprogrammet.   Planeringsnivån   för   länet

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            36

överensstämmer  med  prognos 2 i länsplaneringen   1967, som anger en ökning av folkmängden under 1970-talet med ca 30 000 invånare.

Faktisk	Planeringsnivå
folkmängd
1970	1975	1980
46 772	49 300	51400
15 156	17 000	18 600
32 796	34 400	35 200
9 671	10 400	10 600
94 076	99 500	105 500
20 610	22 400	23 300
18 375	19 900	20 600

Kommun/ Konimunblock

Nyköping

Oxelösund

Katrineholm

Vingåker

Eskilstuna

Strängnäs

Flen

Kommunblockslänet	237 456	252 900	265 200
Södertälje, D-länsdelen'	11 201	12 000	13 000
Summa länet	248 657	264 900	278 200

1 Genom beslut av Kungl. Maj:t den 17 december 1971 har kommunerna Daga, Gnesta, Trosa och Vagnhärad överförts från Södertälje kommunblock till Nyköpings kommunblock. Det administrativa länet är numera identiskt med kommunblockslänet.

Under perioden 1966—1970 ökade folkmängden i länet med 11 000 personer. Fördelningen mellan inflyttning och naturlig folkökning är ganska jämn. Invandringen från utlandet har utgjort den dominerande delen av inflyttningen. Nettoinflyttningen från utlandet uppgick under åren 1965 — 1969 till drygt 6 000 personer, medan den inrikes omflyttningen resulterade i en förlust på omkring 500 personer. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan den för länet ogynnsamma befolkningsomflyttningen förklaras av det stora inslaget av rutinarbeten i länets näringsliv.

Länsstyrelsen understryker i detta sammanhang att befolkningsmålsättningarna i länsplanering 1967 utgör endast en av utgångspunkterna vid utarbetandet av länsprogram 1970. Fastän övriga målsättningar till sin natur är svårare att konkretisera har dessa fått en alltmer framskjuten plats vid planeringsdiskussionerna och den aktuella planeringen i länet.

Remissyttranden . Eskilstuna kommun framhåller att be-folkningsramvärdet för länet år 1980 förutsätter en dubbelt så hög ökningstakt som under 1960-talet. Med hänsyn till den socioekonomiska strukturen och tillväxtmöjligheterna i fråga om arbetstillfällen finns anledning att anpassa planeringsinsatserna tiU en något långsammare tihväxttakt och inta en beredskapsattityd gentemot den prognosticerade befolkningsökningen. Katrineholms och Flens kommuner anför att en folkökning i västra Södermanland förutsätter stödåtgärder. Länsarbetsnämnden ställer sig tvivlande till att befolknmgsmälsättningen för 1980 skall kunna uppnås. Svårigheter föreligger såväl när det gäller att få en tillräcklig ökning av antalet arbetstillfällen, som när det gäller att omstrukturera näringslivet tih fler tjänsteproducerande verksamheter.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 37

Ortsklassificering

Det ortsklassificeringssystem som skisserades i anvisningarna anser länsstyrelsen vara föga relevant för ett län av Södermanlands struktur. Hela Södermanland bör genom sitt läge betraktas som ett avlastningsområde tih den egenthga Storstockholmsregionen.

Begreppet "Mälarstad" har blivit en reahtet i den regionalpolitiska debatten, och enligt länsstyrelsens mening är det hög tid för statsmakterna att ange riktlinjerna för den regionala utvecklingsplaneringen i östra Mellansverige. Utformningen av regionplanen för stockholmstrakten bör sättas in i ett större regionalt sammanhang. Dessa förhållanden bör beaktas vid handläggningen på central nivå av länsprogrammen. Länsstyrelsen anser härvidlag att vissa av de överväganden som har varit vägledande i den aktuella regionala planeringen i England (inkluderande de s. k. "new towns"-teorierna) skulle vara fruktbara i detta avseende. Enligt länsstyrelsens uppfattning talar erfarenheter från utlandet för att en lineär utbyggnad enligt bandstads- eller bandland-skapsprincipen är att föredra framför det föreslagna klassificeringssystemet. Denna princip innebär förhållandevis vidsträckta utbyggnadsband längs kommunikationslinjer anknutna tiU större tätorter. Med utgångspunkt i Stockholm är ett flertal sådana utbyggnadsband tänkbara, varav tre "sörmlandsband" via Södertälje.

De möjliga utbyggnadsbanden är följande: Norra bandet (Stockholm-Strängnäs-Eskilstuna) Södra bandet (Stockholm-Nyköping med Oxelösund) Mellersta bandet (Stockholm—Flen—Katrineholm—Vingåker)

Länsstyrelsen anser sålunda att detta förslag till regionstruktur i Mälardalen i första hand bör ingå i statsmakternas bedömning av ett riksomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram.

För att i möjligaste mån ansluta till det av inrikesdepartementet föreslagna klassificeringssystemet föreslår länsstyrelsen i andra hand följande klassificering av länets större orter.

Storstadsalternativ              Eskilstuna

Regionalt tillväxtcentrum med

länsregional betydelse        Nyköping med Oxelösund

Regionala tillväxtcentra med

länsdelsregional betydelse  Katrineholm, Strängnäs, Flen

Övriga orter                         Vingåker

Remissyttranden . Nyköpings och Katrineholms kommuner anser att de bör betecknas som storstadsalternativ. Vingåkers kommun anser att klassificeringen för dess del kan få negativa verkningar. Vingåker har ensam av sju kommuncentra placerats i lägsta gruppen trots en, undantagandes systembolag, jämbördig servicenivå. Kommunen finner en placering   i   gruppen   orter   av   länsdelsregional   betydelse   motiverad.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           38

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att en klassificering kan vara till stor nytta i samband med planering och fördelning av offentliga investeringar, men hyser betänkligheter i andra hänseenden. Om en ort placeras i en lägre klassificeringsgrad än en annan ort kan detta påverka benägenheten hos företagare att satsa på orten i fråga. Handelskammaren ansluter sig till länsstyrelsens förslag till klassificering men påpekar att Vingåkers placering bör ytterligare övervägas.

B.4.3 Sysselsättningspohtiska åtgärder

Länsstyrelsen konstaterar att antalet förvärvsarbetande mellan åren 1960 och 1965 ökade från ca 96 000 till ca 105 000 personer. Med oförändrade yrkesintensiteter hos befolkningen innebär de i länsplanering 1967 angivna befolkningsmålsättningama att ca 8 000 arbetstillfällen måste tillkomma i länet under den närmaste femårsperioden och ytterligare ca 6 000 fram tih år 1980. Härtill kommer att sysselsättningen inom jord- och skogsbruket i länet beräknas sjunka med ungefär 4 000 personer under 1970-talet. Eftersom yrkesintensiteterna för kvinnor dessutom väntas stiga, följer att behovet av nya arbetstillfällen kommer att bh av ännu större omfattning än vad som nyss har angivits.

Jordbrukets andel av antalet sysselsatta i länet överensstämmer i huvudsak med riksgenomsnittet. Att döma av uppgifterna från arbetskraftsundersökningen hösten 1970 har sysselsättningsminskningen inom länets jordbruk inte varit fullt lika omfattande som i riket som helhet.

Andelen industrisysselsatta är högre i länet än vad som gäller för riket. I folkräkningsmaterialet är det ej möjligt att differentiera olika kategorier sysselsatta inom samma verksamhetsställe. Härav följer att det stora inslaget av rutinbetonade arbetsuppgifter inom länets mdustri inte framträder här. En omfattande minskning såväl absolut som relativt av antalet industrisysselsatta i länet har skett sedan år 1965. Den i förhållande till riksmedeltalet låga andelen servicesysselsatta i länet förklaras delvis av servicenäringamas stora omfattning i storstadsområdena. Härtill kommer emellertid att länets läge i förhållande till Storstockholmsområdet hittills har inneburit en underförsörjning av vissa former av kvalificerad service. Under perioden 1965-1970 har antalet servicesysselsatta ökat väsentligt. Dock har andelsökningen i riket varit kraftigare än i länet, varför en ytterligare relativ eftersläpning för länet har ägt rum under den senaste femårsperioden.

Länets industrigrensfördelning är i så måtto positiv att såväl metallverk som verkstadsindustrin, som är överrepresenterade i länet jämfört med riksgenomsnittet, i allmänhet bedöms ha förhållandevis gynnsamma framtidsutsikter. Dock kan strukturförändringarna inom dessa sektorer ge starka regionala utslag inom de närmaste åren. Den särskilt på vissa orter kraftiga dominansen av företag inom vissa branscher innebär risker och nackdelar i form av bl. a. stor konjunkturkänslighet och små möjligheter för befolkningen att välja skilda typer av arbeten.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                39

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Enligt länsstyrelsens uppfattning har länets läge i förhållande till storstadsområdet inneburit nackdelar på olika sätt. Härvid avses bl. a. förhållandevis dålig tihgång på kvalificerad service, t. ex. eftergymnasial utbildning och andra inrättningar med landsdelsregional betydelse. Den relativa närheten rih Stockholm borde i stället ses som en fördel vid en decentralisering av storstadsområdet enligt bandlandskapsprincipen.

Såsom en av de mest angelägna regionalpolitiska åtgärderna framstår en upprustning av vägnätet. Anmärkningsvärt är att inget annat län har så stor andel av E 4 med icke godtagbar standard. Vidare kan framhållas att medan 47 % av den totala våglängden genomgående länsvägar i landet var permanentade år 1968 motsvarande värde för länet var 42 %. Genom att förbättra kommunikationerna uppnås ohka fördelar. Sålunda ökar härigenom bl. a. valmöjligheterna för arbetskraften. Detta gäller särskilt i glesbygdsområdena där kommunikationsförhållandena kan vara helt avgörande för om ett arbete skall kunna antas.

På grund av bristen på mer konkreta regionalpolitiska medel ges olika former av informationsutbyte mellan näringsliv och myndigheter en framträdande roll i länsstyrelsens åtgärdsförslag. Bl. a. pekas på de fördelar som vore att vinna genom ett förverkligande av vissa av de förslag som framfördes i samarbetsutredningens betänkande Företag och samhälle (SOU 1970:41). Länsstyrelsen föreslår vidare en utveckling av företagareföreningarnas verksamhet.

Såsom särskilt problematisk uppfattas den ökande förekomsten av mer rutinbetonade arbetstillfähen samt näringslivets ensidighet i vissa delar av länet.

I strävandena att skapa nya arbetstihfällen gäller det i första hand att söka öka tillgången på kvalificerade arbeten. I alltför stor utsträckning har målsättningsdiskussionen hittills gällt vad man ansett vara det behövliga antalet arbetstillfällen. Men ett minst lika stort - och ständigt växande — problem är "kvalitetsaspekten" på utbudet av arbetstillfällen, dvs. att kunna ge lämplig sysselsättning åt t. ex. den välutbildade ungdomen. Kan inte det problemet lösas inom resp. region blir följden en utflyttning av de högre utbildade. Även om den totala folkmängden samtidigt t.o.m. skulle öka genom t. ex. invandring är utvecklingen inte acceptabel. Under senare år haren ökande andel av de mera kvalificerade arbetsuppgifterna inom industrin kommit att förläggas i storstadsområdena. Kraftfulla åtgärder bör vidtas för att bryta denna utveckling.

Yrkesverksamhetsgraden för kvinnor är förhållandevis låg i länet. Denna arbetskraftsreserv bör riilvaratas. För att underlätta för dem att träda ut på arbetsmarknaden krävs förbättrade möjligheter till barntillsyn samt arbetsmarknadsutbildning.

Den äldre och handikappade arbetskraftens arbetsmöjligheter ökas om arbetsmiljön utformas efter den enskilde individens behov. Behovet av skyddade arbetsplatser uppskattas för år 1975 till 1 500 (i september

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            40

1970 uppgick antalet platser till ca 600).

Den avsevärda invandringen medför vissa problem i form av anpassningssvårigheter samt ökade samhällskostnader. Uppenbart ställer det sig ur kommunalekonomisk synpunkt mera fördelaktigt att i ökad omfattning satsa på den lokala arbetskraftresurs som t. ex. de gifta hemmavarande kvinnorna utgör.

Remissyttranden. Länsstyrelsens förslag om ökad differentiering av näringshvet, upprustning av vägnätet och aktivering av kvinnorna på arbetsmarknaden mottas positivt av flertalet remissinstanser.

Landstinget i länet anser att påståendet att inflyttningen av utländsk arbetskraft skulle vara ofördelaktigt från kommunalekonomisk synpunkt inte är underbyggt av fakta. Landstinget menar att samhällsekonomiska vinster kan förväntas på sikt t. ex. genom att den inflyttade arbetskraften har en gynnsam åldersstruktur samt att en stor del av utbildningskostnaderna för nämnda arbetskraft faher på de inflyttades hemländer. Katrineholms industriförening anför att västra Södermanland inte kan klara sitt arbetskraftsbehov utan invandring samt påpekar värdet av att tillskottet av utländsk arbetskraft har modifierat den förgubbning som har rått särskilt inom den tyngre industrin. Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner det angeläget att åtgärder vidtas för att tillvarata den kvinnhga arbetskraftsreserven men anser den utländska arbetskraften vara en omisthg tillgång. Eskilstuna fabriksförening konstaterar att Eskilstunaindustrin också under perioder av konjunkturnedgång kan erbjuda väl kvalificerade arbetsuppgifter i en omfattning som är större än tillgången pä utbildad arbetskraft. Emellertid påpekas att brist föreligger på arbetstillfällen för personer med postgymnasial utbildning. Södermanlands FCO-distrikt anser att en undersökning av yttre och inre arbetsmiljöproblem kan visa att detta är en faktor att räkna med när det gäher rekrytering av arbetskraft. Oxelösunds kommun framhåller att en utbyggnad av hamnen i Oxelösund skulle förbättra betingelserna för etablering av industriföretag.

B.4.4 Socialpolitiska åtgärder

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

1 Södermanlands län finns enligt vad som framhålls i 1 ä n s p r o -grammet vissa områden med glesbygdsproblem där olika socialpolitiska åtgärder bör vidtas.

Länet har ett relativt tätt nät av serviceorter på olika service-utrustningsnivåer. Den pågående befolkningsomflyttningen från glesbygd och mindre orter riU större tätorter medverkar emellertid rill en koncentration av servicefunktionerna. Det är angeläget att denna koncentration inte medför en alltför långtgående försämring av möjligheterna att nå olika serviceinrättningar.

F. n.    har   samhället   i   ahmänhet   små   möjligheter   att   påverka

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 41

lokahseringen av butiker och annan kommersiell service. Genom förbättringar av vägnätet och åtgärder beträffande den kollektiva trafikens utformning kan man emellertid underlätta för människorna att nå serviceorterna.

I länet finns enligt en kartering av glesbygdsbefolkningen som upprättats på grundval av 1965 års folkräkning uppskattningsvis ca 12 000 personer som saknar möjlighet att med kollektiv trafik resa till kommuncentrum.

Beträffande möjligheterna att företa arbetsresor med kollektiva färdmedel till de större arbetsorterna i länet konstateras att pendlingsmöjligheterna till centralorterna från ytterområdena i kommunerna är jämförelsevis goda.

Kommunernas förslag. Kommunernas synpunkter avser främst vägförhållanden samt den kollektiva trafiken.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan serviceproblemen till stor del hänföras till kommunikationsfrågor, särskilt när det gäller problem av glesbygdskaraktär. Av denna anledning är en upprustning av vägnätet nödvändig för att förbättra servicemöjligheterna för befolkningen i länet. Dessutom finns möjlighet att förbättra de kollektiva kommunikationerna eller göra mer speciella insatser genom exempelvis färdtjänst, subventionerade taxiresor o. d. Ytterligare åtgärder av budskickningska-raktär kan i vissa fall vara lämphga.

Förutsättningen för att mödrar med barn i förskoleåldern skall kunna förvärvsarbeta utanför hemmet är att barntillsynen kan ordnas.

Beträffande serviceproblemen för åldringar framför länsstyrelsen följande allmänna förslag till lösning

— kommunvis inventering i de fall sådan inte redan har företagits av pensionräernas bostads- och sociala förhållanden för att underlätta organisationen av olika vård- eller hjälpinsatser,

— organiserande av färdtjänst i samtliga kommuner, t. ex. subventionerade taxiresor för besök i kommuncentrum eller annan tätort (för åldringar och handikappade i glesbygd),

— organiserande av uppsökande service för budskickning o. d. t. ex. genom lantbrevbärare, för åldringar i glesbygd. Här kan också nämnas möjligheten till distribution av färdiglagad mat,

— utökning av hemsamaritservicen.

Beträffande undervisningssektorn understryker länsstyrelsen vikten av att åtminstone en ort inom länet utrustas med samtliga utbildningsalternativ på gymnasienivå. En ytterligare utvidgning av gymnasiet i Eskilstuna torde härvid ligga närmast till hands. På grund av de f. n. dåliga förbindelserna mellan Eskilstuna och södra länsdelen får även en utvidgning av valmöjligheterna i Nyköping ses som angelägen.

För att sprida tillgången på viss annan statlig och kommunal service anser länsstyrelsen det angeläget att söka utvidga den ambulerande servicen (bokbussar, ambulerande arbetsförmedlingsombud etc.) till även andra servicefunktioner.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           42

Remissyttranden . I remissyttrandena understryks framför allt behovet av att förbättra den kollektiva trafiken, såväl till kommuncentra från kommunens kransområden som mellan kommuncentra. Vingåkers kommun protesterar mot de indragningar av service som har skett inom den offentliga sektorn och önskar i stället statsmakternas stöd för att åstadkomma en förbättring av servicestrukturen i kommunen.

B.4.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsplaner för perioden 1970-1975 ligger i huvudsak KELP 69. Länsstyrelsen framhåller att investeringsprogrammen inom vissa sektorer avsevärt kan ha förändrats när riksdagen ska ta ställning till länsprogrammet. Vissa faktorer har påverkat länsstyrelsens behandhng av materialet. Exempelvis anför länsstyrelsen att förhållandena ännu inte har stabiliserats i de kommuner som har nybildats eller har vidgats samt att kunskaperna om nuläget inom vissa verksamhetsområden är otillräck-hga. Länsstyrelsen anser emellertid att planeringsarbetet har medfört en ökad inblick i den offentliga sektorns investeringsbehov.

I tabell B.4:1 redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enhgt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas behov har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. Under rubriken övrigt ingår gator och vägar (titel 31), hamnförvaltning (titel 41), nykterhetsvård (titel 74) m. m. Gemensamt för dessa investeringsslag är att någon egentlig sektorsplanering i allmänhet inte förekommer varken på det regionala eller centrala planet. Samtliga kommunala investeringar ingår inte i detta sammandrag. Exempelvis upptas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har tagits med endast projekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr.

För kommunblockslänet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven till omkring 702 milj. kr. och de landstingskommunala till ca 270 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram anges till 17 647 lägenheter. Enligt länsbostadsnämndens bedömningar uppgår bostadsbyggnadsbehovet i hela länet till 18 200 lägenheter.

Totalt för kommunblockslänet faller ca 81 % av de primärkommunala investeringsbehoven på huvudritlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu-och parkförvaltning, sport och friluftsliv), 5 (industrieh verksamhet) och 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken redovisar varierande investeringsbehov inom de olika huvudtitlarna. Vingåkers kommunblock har exempelvis angett att knappt 1 % av blockets investeringsbehov faller på huvudtitel 3 medan motsvarande andel för Oxelösunds kommunblock är 42 %.

Landstingets investeringar domineras av den fortsatta utbyggnaden av

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 43

centrallasarettet i Eskilstuna, vilket har kostnadsberäknats till 166 milj. kr.

Remissyttranden. Ett flertal remissinstanser framhåller att det redovisade investeringsmaterialet delvis är föråldrat samt att kommunsammanläggningarna har orsakat en viss osäkerhet beträffande kostnaderna för de planerade investeringarna.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna tillämpat regehi att till prioritetsgrupperna I, 11 och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. Vid prioritering av bostäder och brandförsvar har andra ramar använts. Bostadsbyggnadsbehovet har prioriterats med utgångspunkt från 1969 års ram. Investeringsbehovet inom brandförsvaret har bedömts som mycket angeläget och sålunda har samtliga projekt förts till prioritetsgrupp I.

Till grund för länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering har legat dels de sektoriella prioriteringarna, dels målsättningarna i länsplanering 1967 samt länsprogram 1970. Härvid har resp. länsorgans prioritering accepterats efter vissa korrigeringar av övriga icke sektorsprioriterade investeringar.

Länsstyrelsen betonar att prioriteringarna syftar till att ge den allmänna inriktningen av fördelningsbeslut för perioden 1970—1975.

Vid den regionalpohtiska prioriteringen har länsstyrelsen inte ansett sig kunna utgå från de enskilda projekten. Skälen härför anges vara bl. a. de begränsningar som finns hos nuvarande medel för styrning och samordning samt den kommunala självbestämmanderätten.

Länsstyrelsen har i stället angett en ram för fördelningen av investeringsbehoven (exkl. exploateringsinvesteringar) på regioner och prioritetsgrupper.

Utfallet av den regionalpolitiska prioriteringen åskådliggörs i form av cirkeldiagram i figurerna B.4:l och B.4:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Nyköpings kommun anser att prioriteringarna bör kompletteras med en nulägesinventering. Därutöver bör programmen justeras såtillvida att investeringsramarna inte knyts till speciella projekt, utan till ramar som senare preciseras. Eskilstuna kommun understryker att utvecklingen inte bör försvåras genom byråkratisk bindning av enskilda investeringsobjekt.

Prop. 1972:111     Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

44

■O    W

UO o o       v

T-H o O I    *N -H o o

ro r-- O         " er. O o

*0 ro fvl                  csl  00

Tt         ro                VO »-H

»00'Tj-rorovö'< rooor-uoOo\rooo ro       (N       UO   -H

uouoOr--'o>ooouo rovorOTTONrirjo OfNfN—'ONsorfTt

OOOuor-JOrOuoO rOO*.000"OfNO 'OTfWop-OJO» rotr-HVDrororo

I      I      I      I      I      I      I      I

OOOOOuoO OUOUOP-—(N(N

COHi-H-OuOUO

rorsrN*o*OTj-(Nuo

OOOOOOroOuo TtoOONr-rot-

ro(

oor-rofstvoooo ro       UO       rr (N       -H

c

ooOOuooOuoo •sOOuotNOf-r-

OOUOOOt-tOvO

•

I   I   I   I   I   I   I

o

.o

'c

S

OuouoOOOOO

cor-00(Nrououo Ti-roTj--HOOrTt

ro o -     ro ro

—I H    >t 

§

O 00

9 484 2 000 897

•a

■o S-ä

00 >

I ii

t 73 o

,5  E

00 c	T3 c 3
:0	2
J	13
>.	>i
zo

O UO

%1	ikT
:u
.C	.».4
	!U
«	■«
-i:	C
a
K	.t
3	is
5	*
S	a
o	K
	a
»	t
■»	T3
o;	•a
"S	O -Q
•Q	»
f	i"

1

3 3

E S

E E

o o

o  00 o  o

I r I in O I o m —I  r»

.s ä ts M    t:

S      00:3 .S c ii

SI  SI s

Ud > w un Li. on

	|ip	3 = ä 'C
		3 j2
		C   t
	ng, rätt tning o lanväsE Iinikati amhet	ii.
		x;  0 "S
	iltnii rvali ch p mmi erks	U    cfl   >
		°-s-s
		00 " .=,
	>i2 ° S >	c o W 'c T) j;
	:0  *- _     .7»	vs   1   O
	entralf astlghe yggnad ämnar idustrii	■ - OM   rs
•a		nderv ocialv äiso- (
1	O U. 05"S i	:viX
"S	—.

E*-iOfNrOTj-uoi>-oo

c

3

E E o

I

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

45

Figur B.4:l   Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1970-1975, antal lägenheter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 46

Figur B.4:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perloden 1970-1975, mlljontalskr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970 47

B.5 Östergötlands län

B.5.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsens lokaliseringspolitiska målsättning för länet, som uttrycktes redan i länsplanering 1967, är att expansionsförutsättningarna i samtliga delar av länet skall tihvaratas. Bland annat därför pågår sedan ett antal år, med länsstyrelsen som huvudman, en integrerad regional planering, innehåhande försök att belysa villkor för och konsekvenser av olika lokaliseringspolitiska målsättningar och med ambitioner att åstadkomma en inrimare samverkan mellan den ekonomiska och den fysiska delen av planeringen inom länet.

En av huvudpunkterna i uppdraget att utforma länsprogrammen är en klassificering av kommunblocken i enlighet med i anvisningarna skisserat system. Länsstyrelsen finner att en sådan klassificering är värdefull och övervägande positiv, men anför att klassificeringen inte får bli så fast utformad, att utrymme inte ges för ett agerande med hänsyn till det faktiska händelseförloppet. Ett centralt inslag i klassificeringen är skapandet av regioner, som kan fungera som alternativ till storstadsområden. Härvid framhåller länsstyrelsen betydelsen av att de åtgärder som erfordras för att nå ett sådant resultat ges en klar precisering och konkretisering i ett riksomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram. Den prioritering som måste hgga i en sådan precisering får emellertid inte innebära att kommunblock, som inte inryms i ett aktivt klassificeringssystem undan-dras möjligheten att tillgodogöra sig befintliga expansionsförutsättningar. Sådana kommunblock skall enhgt anvisningarna för länsprogrammens upprättande föras tih kategorin övriga orter. Länsstyrelsen anser att den benämningen är olyckligt vald och föreslår i stället benämningen lokala centra, som bättre anger berörda kommunblocks roll i länens ortssystem.

Länsstyrelsen framhåller vidare att ett storstadsalternativ borde omfatta en större region, innehållande en eller ett par kärnorter, flera omkringliggande till dessa funktionellt anknutna orter för exempelvis den industriella verksamhet, som nödvändigtvis inte behöver vara lokahserad till kärnorten. En alltför stark koncentration av utbyggnaden inom storstadsaltemativen kan leda till "storstadsproblem", om än på en lägre nivå. Denna problematik har sin grund i att planeringen är upplagd med kommunblocket som planeringsenhet. Det har emellertid i praktiken visat sig att kommunblocken inte utgör de mest lämpliga byggstenarna i den regionala planeringen. Mest markerat har detta hittills framstått i storstadsregionerna, där man sedan länge arbetat med planeringsregioner omfattande flera kommunblock. Även i andra delar av landet visar det sig emellertid alltmer behövligt att arbeta med större planeringsregioner än kommunblock eftersom de funktionella sambanden sträcker sig över de nuvarande kommunblocksgränserna.

Mot bakgrund av de erfarenheter som har vunnits genom arbetet med

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            48

lokaliseringsfrågor och genom den pågående integrerade regionala planeringen i länet fäster länsstyrelsen uppmärksamheten på att frågan om samhällets medel för påverkan vid etablering och utbyggnad av skilda aktiviteter bör ägnas ett vidgat intresse. Detta kan exempelvis ske i samband med den mera konkreta diskussion om utformningen av en fysisk riksplanering, som kan förväntas bli aktuell under innevarande höst.

B.5.2  Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Av länsprogrammet framgår att enhgt prognos 2 i länsplanering 1967 folkmängden i länet år 1980 skulle uppgå till ca 426 000 personer, vilket innebär en ökning från år 1965 med 57 000 personer.

Vid länsstyrelsens ställningstagande till lämplig lokaliserings-politisk målsättning för länet ansågs följande förutsättningar skapa underlag för möjligheter till en kraftigare befolkningstillväxt än prognos 2

— den centrala delen av länet utgör landets fjärde stadsregion med två av landets nio största städer.

— länet ligger i ett från landtransportekonomisk synpunkt fördelaktigt läge i vårt land och genom hamnen i Norrköping erbjuds utmärkta sjöförbindelser med andra länder. Under 1970-talet färdigställs fyrfihg motorväg genom den centrala delen av länet.

— under de närmaste åren tillförs länet åtskilhga serviceanläggningar av utomordentligt stor lokaliseringspolitisk betydelse — exempelvis teknisk högskola, universitetsfilial, medicinsk utbildningsenhet vid ett regionsjukhus under stark uppbyggnad samt lärarhögskola.

Länsstyrelsens målsättning för länet uttrycktes i ett befolkningsram-värde år 1980 av 457 700 personer, vilket översteg prognosvärdet med ca 32 000 personer.

Statsmakternas ställningstagande till resultatet av länsplanering 1967 innebär enhgt länsstyrelsens mening för Östergötlands del att en utveckhng enhgt länsplaneringens prognos 2 måste accepteras som målsättning för huvuddelen av länets kommunblock men att en från prognosen avvikande målsättning kan diskuteras dels i områden med karaktär av storstadsalternativ, dels i områden belägna utanför de expansiva orternas omedelbara influensfält.

Länsstyrelsen böjer sig för riksdagens åsikt att denna senare typ av kommunblock i ett riksomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram inte kan prioriteras före vissa block inom stödområdet men anser ändå speciella stödåtgärder vara berättigade även i glesbygdsområden utanför stödområdet. Upprätthållandet av en rimlig befolknings-, sysselsättnings-och servicenivå i denna typ av kommunblock syftar inte endast till att ge

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 49

möjligheter för människor att bo kvar i sin ursprungsmiljö utan är väsentligt även med hänsyn till att ett flertal av dessa orter i en framtid kommer att tjäna som rekreationsområden för befolkningen i länets expansiva delar.

Förutsättningarna för prognos 2 i länsplanering 1967 har förändrats så att länsstyrelsen ansett det motiverat att se över och justera prognosen för vissa kommunblock, vilket dock inte påverkat prognosen för länet som helhet.

Länsstyrelsen anser det vidare motiverat att för två ortskategorier ange en högre planeringsnivå än prognosvärdet. Detta gäller för storstadsalternativet Linköping-Norrköping och för servicebasorterna Kisa och Valdemarsvik. Den högre planeringsnivån för storstadsalternativet motiveras med att de effekter som kan uppnås exempelvis genom inflyttning av statlig verksamhet inte har beaktats i prognosen. Vad gäher Kisa och Valdemarsvik antyder prognosen en utveckling som kommer att leda till svårigheter att upprätthålla ett tillräckligt differentierat utbud av arbetstillfällen och service. Speciella insatser behövs för att stabilisera läget på en nivå som är ungefär densamma som vid mitten av 1960-talet.

Den faktiska folkmängden enligt folkräkningarna åren 1965 och 1970 samt prognosvärden och av länsstyrelsen antagen planeringsnivå för åren 1975 och 1980 redovisas i följande tabeh.

Kommunblock	Faktisk folkmängd		Prognos 2	(justerad)	Planeringsnivå
	1965	1970	1975	1980	1975	1980
Linköping	98 320	104 527	115 800	127 800	119 100	132 600
Norrköping	115 957	120 625	127 300	136 000	130 300	141 700
Motala	47 323	48 764	50 200	51 700	50 200	51 700
Mjölby	23 526	24 569	27 200	28 500	27 200	28 500
Finspång	23 707	24 656	26 300	27 200	26 300	27 200
Kisa	10 806	10 489	9 500	8 700	10 900	10 700
Valdemarsvik	9 562	9 152	8 700	8 300	9 600	9 600
Ödeshög	6 276	6 038	5 700	5 100	5 700	5 100
Boxholm	6 537	6 383	5 900	5 700	5 900	5 700
Österbymo	4 886	4 354	3 800	3 100	3 800	3 100
Åtvidaberg	12 605	13 034	14 500	15 000	14 500	15 000
Söderköping	9515	9 614	9 300	8 900	9 300	8 900
Kommun-
blockslänet	369 020	382 205	404 200	426 000	412 800	439 800

Remissyttranden. De kommuner som i sina remissyttranden kommenterat planeringsnivån för länet som helhet finner den angivna folkökningen vara rimhg. Linköpings kommun anser att satsningen på storstadsaltemativet torde ge positiva spridningseffekter på angränsande kommunblock och att en del av den beräknade folkökningen kommer att tillfaha dessa block. Kisa kommunblock anför att fördelningen av befolkningstillväxten i länet något strider mot uttalanden i länsprogrammet om de olägenheter som uppstår vid en ohämmad utglesning och en

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           50

alltför stark koncentration av utbyggnaden. Norrköpings kommun konstaterar att länsprogrammets planeringsnivå överstiger den prognos som kommunblocket för närvarande arbetar efter men framhåller samtidigt att en planerad översyn med stor sannohkhet kommer att resultera i en höjning av gällande prognos. Ödeshögs och Boxholms kommuner anser att utvecklingsbetingelserna för deras del har underskattats i prognosen. Ydre kommun ifrågasätter om den spontana befolkningsutvecklingen kommer att bh så negativ som förutsätts i länsprogrammet och vänder sig särskht mot uttalandet att denna negativa utveckhng får accepteras. Mjölby, Söderköpings och Valdemarsviks kommuner anför att planeringsnivån för det egna kommunblocket bör sättas högre.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen framhåller att de planeringsnivåer som redovisas i länsprogrammet ger en bild av de utveckhngsmöjligheter som för närvarande kan bedömas finnas i de skilda kommunblocken, samtidigt som de ger uttryck för den inriktning länsstyrelsen vill ge de centralt vidtagna stimulerande insatser som bör komma länet till del. Länsstyrelsen pekar dock på att den expansion som kan väntas främst inom storstadsalternativet i sin helhet redovisats på de två kommunblocken Linköping och Norrköping. Det kan emellertid komma att visa sig att en del av denna tillväxt i praktiken kommer angränsande kommunblock tih del, om inte annat i form av bosättning. Omfattningen och inriktningen av sådana sekundäreffekter är svåra att bedöma i nuläget. De problem - exempelvis vad gäller resursfördelningsfrågor - som kan uppstå som en följd av en sådan utveckhng bör kunna lösas genom omdispositioner inom den ram som anges i länsprogrammet. Reservation. Två ledamöter i länsstyrelsen reserverar sig till förmån för ett förslag om att den beräknade ökningen i storstadsalternativet begränsas och motsvarande del överföres på övriga kommunblocks-kategorier. En ledamot anför i ett särskilt yttrande att länsstyrelsen inte bör acceptera befolkningsminskning i något av de nuvarande kommunblocken.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Servicenivå — pendlingsavstånd. Länsstyrelsen anger som målsättning för länet att kommuncentrumservice i princip tillhandahålls i samtliga kommunblockscentra. Det anses dock befogat att göra en viss gradering av behovet i fråga om serviceutbudets nivå i de mindre blockcentra. Om tillgänglighetsnormen 45 minuters restid accepteras motsvarar detta ca 30 kilometers resväg med buss och ca 45 khometers resväg med bil. Orter som ligger utanför detta avstånd från större expansiva orter måste prioriteras vad gäller insatser för att uppnå eller behålla en hög servicenivå. I dag betraktas allmänt 40—45 kilometer som ett arbetskraftspendlingsavstånd som i normalfallet gärna inte överskrids vid daglig pendhng. Orter på större avstånd från expansiva områden och med en mindre förmånlig utveckling framför sig vad gäller

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 51

deras eget näringshv har därför inte heller möjlighet att uppehålla serviceutbudet för den kvarboende befolkningen med hjälp av arbetskraftspendling. Sysselsättningsproblem och sociala problem i sådana orter kan enligt länsstyrelsen förhindras endast genom direkta insatser i ifrågavarande ort.

Kommunikationer. Möjligheterna till arbetskraftspendling och kraven på spridning av elementära serviceaktiviteter påverkas i hög grad av kommunikationssystemets utseende. Kommunikationssystemets framtida utformning utgör därför en mycket väsentlig del i de allmänna utgångspunkterna vid formulerandet av ett regionalpohtiskt handhngsprogram på den social- och sysselsättningspolitiska sidan. För närvarande förbrukas huvuddelen av de vägbyggnadsanslag som kommer Östergötland till del på utbyggnaden av europaväg 4. Detta kommer att vid 1970-talets slut innebära förstklassiga landsvägsförbindelser genom hela den centrala delen av länet och därifrån ut till angränsande län.

Länsstyrelsen anför vidare att behovet av goda kommunikationer mellan kommunblockscentra i länets ytterområden och de mer centrala delarna av länet accentueras av att befolkningen i ytterområdena i relativt stor utsträckning kommer att få söka sin sysselsättning och kvalificerad service i orter av högre dignitet. Dessa transporter kommer att till största delen beröra länets riksvägnät som idag till stor del är av god standard eher till vissa delar finns med i 1970-talets vägbyggnadsplaner, vilket talar för att denna del av länets transportnät i stort sett kommer att vara acceptabeh vid 1970-talets slut.

Den del av vägnätet som huvudsakhgen fyller lokala behov av social karaktär kräver en viss upprustning.

Den lokala persontrafiken på järnvägen dras in på vissa sträckor och turtätheten minskar. Trots att viss fusionering har skett mellan persontrafikföretagen i länet under senare år anser länsstyrelsen att det inom kollektivtrafiken fortfarande finns en bristande samordning och en dåhg anpassning till ortssystemets funkrionella relationer. Det lokala vägnätets standard utgör ofta ett hinder för busstrafiken.

Strukturproblem inom näringslivet. Länsstyrelsen anför att länet under den senaste femårsperioden har varit utsatt för ungefär samma typ av strukturförändringar som drabbat andra delar av landet. Inom industrin har företagsnedläggningar främst drabbat textil- och träindustrm. Även om prognoserna pekar på en ökning av industrisysselsättningen i länet anser inte länsstyrelsen att aha strukturproblem är övervunna. Några generella förhållanden som visar på inom vilka orter eller typer av orter sådana problem kan komma att uppstå finns emellertid inte. Orter med ett ensidigt näringsliv i form av dominans för ett enda företag anses ofta vara mest sårbara. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om företagsensidigheten som sådan är den mest strategiska faktorn. Mera väsentlig i bedömningen av skilda orters framtidsutsikter är snarare en analys av avvecklingsrisken för de aggregat av näringsgrenar som är företrädda på orten. 1 vissa fall är inte heUer de

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          52

största problemen ett ensidigt näringsliv utan snarare att ortens företag erbjuder endast okvalificerade sysselsättningar med låga löner, vilket i sin tur återverkar på den kommunala ekonomin.

Branschensidighet föreligger i flera av länets tätorter. Ensidigheten kan enhgt länsstyrelsens mening inte avhjälpas genom insatser av sysselsättningspolitiska åtgärder i samtliga dessa orter. Inom ramen för det regionalpohtiska handlingsprogrammet måste de orter prioriteras där "riskbranscher" dominerar och där företagsnedläggningar bedöms få de svåraste negativa effekterna.

Ortsklassificering

I den preliminära versionen av länsprogrammet framhåller länsstyrelsen att i den inom länet bedrivna översiktsplaneringen och i det praktiska arbetet finns som grundtema att länet utgör en sammanhängande region. Detta synsätt uttrycks så att expansionsmöjligheterna i länet skall tillvaratas oavsett i vilken del av länet de finns. En balanserad tillväxt i länets centrala tätortsregioner är ett primärt intresse. Samtidigt kan inte en fortsatt ohämmad utglesning av befolkning och verksamhet i länets perifera delar utan vidare accepteras. I anslutning tih vad i anvisningarna sägs om ortsklassificeringen anför länsstyrelsen att det i länet finns kommunblock, som svarar mot beskrivningen av storstadsalternativ, tillväxtcentra och övriga kommunblock men däremot inte serviceorter i glesbygd. Som ett uttryck för en anpassning av anvisningarnas klassificeringsmodeh till inom länet existerande förhållanden införde länsstyrelsen i det prelimmära förslaget en ny kategori, kallad specieha satsningsorter.

Länsstyrelsen föreslår i det prehminära programmet att Linköping och Norrköpings kommunblock tillsammans klassificeras som storstadsalternativ, att Motala, Mjölby och Finspångs kommunblock klassificeras som regionala tillväxtcentra, vart och ett med likvärdig betydelse inom denna kategori, att Kisa och Valdemarsviks kommunblock klassificeras som speciella satsningsorter samt att Ödeshögs, Boxholms, Österbymo, Åtvidabergs och Söderköpings kommunblock klassificeras som övriga kommunblock. Motiven för klassificeringen är att Linköping och Norrköping redan nu har servicefunktioner av storstadskaraktär, som betjänar områden utanför de båda kommunblocken och i vissa fall utanför länet. Detta gäller högre utbildning, regionsjukvård, transportservice och partihandel. Motala, Mjölby och Finspång uppfyller genom sin prägel av utvecklade industri- och serviceorter bl. a. beträffande gymnasieskolan, de krav, som anvisningarna uppstäher för regionala tillväxtcentra. Kommunblocken Kisa och Valdemarsvik är så belägna i förhållande till rillväxt-centra och spelar en sådan roU med avseende på arbete och service i den södra länsdelen att länsstyrelsen anser det motiverat att särskilt föra fram dessa kommunblock för insatser av stödjande karaktär. Syftet med betoningen av Kisa och Valdemarsvik är att på sikt kunna behålla dessa

Bihang B    Sammanfattning av länsprograiii 1970                 53

kommunblock som stödjepunkter i den södra delen av länet. Huvudsak-hgt motiv för länsstyrelsens klassificering av övriga kommunblock är att dessa är belägna i nära anslutning till regionala tillväxtcentra eller storstadsalternativet, varför särskilda insatser i stimulerande syfte inte anses vara befogade. Länsstyrelsen betonar emellertid att de naturliga tillväxtförutsättningarna betingade av näringshvets expansion måste kunna tillvaratas genom att i anslutning härtill dessa kommunblock tillförs tillräckliga resurser.

Remissyttranden. Söderköpings kommun anser att det i klassificeringstekniken hgger en icke önskvärd styrning till en hårdare koncentration av befolkningen. Handelskammaren anför att klassificeringen kan vara av stort värde i samband med planering och fördelning av offentliga investeringar. Ett lågt klassat kommunblock kan dock hamna i ett psykologiskt underläge genom att näringslivet blir obenäget att satsa på kommunblocket i fråga.

Flertalet remissinstanser accepterar klassificeringen av Linköping-Norrköping som storstadsalternativ. En del instanser framhåller att denna klassificering inte får medföra att övriga delar av länet eftersatts vid tilldelning av resurser. Mjölby kommun anser att den utgör en naturlig del av storstadsalternativet. Kommunen ifrågasätter också om inte Ödeshög borde utses till satsningsort. Norrköpings kommun och handelskammaren delar inte länsstyrelsens uppfattning att den centrala delen av länet utgör ett gemensamt arbetsmarknadsområde, varför det är väsentligt var inom regionen nya verksamheter lokaliseras. Åtvidabergs kommun föreslår att den hänförs till kategorin regionala tillväxtcentra. Ydre kommun anser att Österbymo kommunblock inte utan reservationer bort hänföras tih kategorin övriga kommunblock.

Länsstyrelsens slutliga ställningstagande. Länsstyrelsen vidhåller den klassificering som framlades i det preliminära länsprogrammet. I förhållande till benämningarna I den preliminära versionen görs emellertid de ändringarna att regionala tillväxtcentra ersätts med benämningen länsdelscentra, att speciella satsningsorter ersätts med servicebasorter och att övriga orter benämns lokala centra, vilket anger berörda kommuners roll i länets ortssystem.

Beträffande Åtvidaberg framhålls att det geografiska område för vilket blockets huvudort tjänar som centrum inte i nämnvärd grad sträcker sig utöver kommunblockets gränser. En fortsatt positiv utveckhng i Ätvida-bergsblocket kan dock i framtiden motivera en omprövning av blockets ställning i ortssystemet.

Sammanfattningsvis innebär länsstyrelsens förslag till ortsklassificering följande.

Storstadsalternativ          Linköping/Norrköping

Länsdelscentra                Motala, Mjölby och Finspång

Servicebasorter               Kisa och Valdemarsvik

Lokala centra                  Ödeshög, Boxholm, Österbymo, Åtvidaberg

och Söderköping

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            54

Reservation. En ledamot av länsstyrelsen uttalar i en reservation att Åtvidaberg bör inplaceras bland regionala tillväxtcentra, samt att även Söderköping, Ödeshög, Boxholm och Österbymo hänförs till specieUa satsningsorter.

B.5.3 Sysselsättningspolitiska åtgärder Bakgrund

1 länsprogrammet anförs att sysselsättningsstrukturen i länet ganska väl överensstämmer med rikets vid folkräkningstillfället år 1965. Mellan åren 1960 och 1965 ökade den förvärvsarbetande befolkningen i länet med 7 600 personer. Enhgt prognos 2 i länsplanering 1967 beräknas antalet förvärvsarbetande under 1970-talet öka med omkring 10 000 personer per femårsperiod.

Under åren 1963—1968 minskade antalet industrisysselsatta i länet med 700. Den största sysselsättningsminskningen förelåg inom textil- och konfektionsindustrin. Inom bl. a. transportmedels- och elektroindustrin noterades sysselsättningsökning.

Vissa kommunblock har ett ensidigt näringsliv eller domineras av ett eller ett fåtal företag. Till denna kategori hör främst Boxholm, Åtvidaberg, Motala och Österbymo.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Företagareföreningen bör ges ökade utläningsresurser för finansiering av industri- och hantverkslokaler och bör medverka vid deras planering och uppförande. Dessutom bör föreningen medverka till att småindustri lokaliseras till andra orter än centralorten inom en kommun. Kommunallagarna utgör ett hinder för kommunerna att bedriva en aktiv lokaliseringspolitik. Regler bör därför utforns3s för kommunerna beträffande uppförande av industrifastigheter, borgensåtagande samt flyttningsersättning till företag som lokaliseras från platser utanför länet. Vidare framhålls som önskvärt en utförligare, tätare återkommande och därmed aktuehare arbetsmarknadsstatistik på kom-munblocksnivå.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länet erbjuder goda förutsättningar för ett utvecklingskraftigt näringsliv. På en central punkt är emellertid tillgängliga resurser knappa nämligen tilldelningen till länet av kvot för bostadsbyggande. Länsstyrelsen hävdar med skärpa att om näringslivet skall kunna utvecklas i enlighet med sina marknadsmässiga förutsättningar är det en tvingande nödvändighet att ett i förhållande härthl volymmässigt väl avvägt bostadsbyggande kan genomföras.

En  begränsning av  bostadsbyggandet kan därför inte tillåtas ske i regioner, där näringshvet har naturiiga förutsättningar att expandera.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                55

Länsstyrelsen föreslår vidare att företagareföreningen ges ökade resurser i form av personal och administrationsanslag för att bättre kunna tillgodose det behov som föreligger av råd och samverkan i lokaliseringsfrågor med kommunerna, av konsultativt stöd till företag som är nyetablerade samt av en ökad informationsverksamhet på länsnivå. Vidare föreslås att kommunerna i avsevärt större utsträckning än vad som nu är fallet inrättar befattningar för kontaktarbete i förhållande thl etablerade och potentieht inflyttande företag. Befattningar av denna art bör läggas på hög nivå i förvaltningsorganisationen och verksamheten bör vara direkt understäUd kommunstyrelsen. Länsstyrelsen rekommenderar vidare kommunerna att överväga att, i likhet med vad som sedan länge är ett faktum i Linköping och Norrköping, inrätta befattningar avsedda för utredningsverksamhet inom det översiktligt ekonomiska och demogra-fiskt-geografiska området. Möjligheterna för kommunerna att verka mera öppet och med större säkerhet i lokahseringsfrågor bör ingående prövas. En lämplig inriktning bör i detta fall vara ett etablerat samarbete mellan kommunerna och olika länsorgan. Beträffande det från kommunalt håll framförda förslaget om statistik finns skäl att pröva förutsättningarna för främst ökad aktualitet i materialet.

Länsstyrelsen betonar att ett med framgång prövat medel i lokaliseringsarbetet är tillhandahållande av moderna industrilokaler. I detta avseende bör landsting och kommuner öka sin aktivitet. Länsstyrelsen framhåller även betydelsen av att de enstaka försök med industricentra, som f. n. är aktueha, så snart som möjhgt utvidgas både beträffande antal och geografisk belägenhet. Statliga bidrag till kommuner för uppförande av industrihus bör utgå även när syftet går längre än att bekämpa arbetslöshet. Länsstyrelsen anser det vidare angeläget att länet får tillgång tih en ny primärflygplats, som på sikt svarar för den tyngre trafiken i länet, och utredning bör snarast sättas igång om lämplig lokaliseringsort.

I länet finns en affärsbank med de centrala funktionerna placerade i länet, samt en sparbank som har i det närmaste full länstäckning. För bostadsbyggandets och näringshvets finansiering är detta av stor betydelse och länsstyrelsen betonar vikten av att denna regionala förankring av betydande kreditinstitut kommer att bestå.

Vidare kräver länsstyrelsen att det statliga regionalpolitiska stödet är tillgängligt som stimulansmedel även utanför det allmänna stödområdet.

Vid kommande beslut om ytterligare utlokaliseringar av stathg verksamhet från Stockholmsregionen bör länet vara lokaliseringsregion för sådan verksamhet, i första hand det föreslagna storstadsalternativet.

Den fortsatta och intensifierade lokaliseringspolitiken måste inriktas på att medverka till en ökad differentiering av näringslivet och därmed ökad stabilitet.

Som ett viktigt mål anför länsstyrelsen att ge ökat utrymme för förvärvsarbete åt kvinnor. Detta kräver insatser för att skapa goda former för barntillsyn.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          56

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Från samtliga kommuner krävs åtgärder som ökar den industrieUa sysselsättningen. Andra krav är differentiering av näringslivet och ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. Från flera håll krävs ökade bostadskvoter. Ytterligare förslag som framförs är lokalisering av statlig och landstingskommunal verksamhet samt uppförande av industrilokaler.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Linköping. Industrin är i hög grad beroende av försvarsbeslut. Detta beroende bör minskas och de gynnsamma förutsättningarna för fortsatt balanserad tillväxt bör utnyttjas så att lokaliseringsverksamheten inriktas på industri som dels kan finna en omedelbar anknytning till den högre utbildning och forskning som finns i Linköping, förslagsvis kemiskteknisk, läkemedels- och elektroindustri, dels efterfrågar kvinnlig arbetskraft. Gjorda satsningar inom den offentliga sektorn bör följas upp av ytterligare förläggning av främst statlig verksamhet till regionen. Uppmärksamhet bör riktas mot möjligheter att påverka även den privata servicesektorn att tih regionen förlägga landsdelsinriktade funktioner.

Norrköping. Industrin bör förändras till sin yttre struktur så att andelen företag med hela sin verksamhet förlagd till Norrköping ökar. Den inre strukturen bör förändras så att efterfrågan på kvalificerad arbetskraft ökar utan att för den skull kravet på ökad industriell sysselsättning blir eftersatt. Dessa förändringar bör medverka till att Öka inkomster och skattekraft i kommunblocket. Till Norrköping bör förläggas statlig verksamhet i den omfattning som föreslagits av delegationen för lokahsering av statlig verksamhet. Även vid en fortsatt utlokalisering från storstadsområdena av statlig verksamhet förutsätter länsstyrelsen att Norrköping blir lokaliseringsort.

För Motala, Mjölby och Finspång bedöms utvecklingen bh gynnsam utan särskilda insatser. Om utvecklingen bhr avsevärt sämre än den som bedöms som rimlig mot bakgrund av blockens förutsättningar anser länsstyrelsen att stödjande insatser bör tillgripas. I sådant fall anger länsstyrelsen för Motala lokahsering av statlig verksamhet och industri, för Mjölby industri och regional serviceverksamhet och för Finspång mdustri.

Kisa. Länsstyrelsens målsättning innebär krav på 850 nya arbetstillfällen under 1970-talet, därav 600 inom basnäringarna. För att realisera detta krävs under en övergångstid statligt regionalpolitiskt stöd. En differentiering av industrin är önskvärd och länsstyrelsen rekommenderar nylokaliseringar inom metallsektorn. Postbanken har en stansningsfilial i Kisa och ytterligare överflyttning av verksamhet inom Postbanken bör prövas. Kisa framstår enligt länsstyrelsen som lämplig lokaliseringsort för ett specieht anpassningscentrum för invandrare. Kommunblocket utgör ett viktigt område för fritidsverksamhet och en samordning av aktiviteterna bör ske. Kisa är ett tänkbart lokaliseringsalternativ för ett externt konferenshoteh  och  någon form av idrottscentrum.  Denna fråga bör

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                57

närmare utredas.

Valdemarsvik. Länsstyrelsens målsättning förutsätter att 500 nya arbetstillfällen skapas under 1970-talet, därav 350 inom basnäringar. Ett villkor för detta är att statligt regionalpohtiskt stöd står till förfogande. Till tätorten Valdemarsvik bör lokaliseras lättare metallindustri eller plastbearbetande industri. I den skärgårdsregion för vilken Valdemarsvik tjänar som huvudort kan serviceanordningar av olika slag och kringaktivi-teter för fritidsboendet bidra till att stärka sysselsättningen. Länsstyrelsen anser det angeläget att besked snarast ges om Gryt kommer att bh lokaliseringsort för ett kärnkraftverk.

För de övriga kommunblocken är länsstyrelsen beredd att underlätta och stödja åtgärder som vidtas av kommunerna för att stärka sysselsättningen.

Remissyttranden. Kommunernas remissyttranden visar en övervägande positiv inställning tiU länsstyrelsens förslag. I yttrandena understryks behovet av en differentiering av näringslivet och ökat utbud av arbetstillfällen för kvinnor. Flera kommuner anför att den kommunala rörelsefriheten i fråga om lokaliseringsverksamhet bör ökas. De områden som berörs är kommunal upplåning och borgen samt uppförande av industrilokaler. Sambandet mellan tillgången på bostäder och möjligheterna att skapa sysselsättningstillfällen betonas av flera remissinstanser. Krav framförs dessutom på att den geografiska avgränsningen av det regionalpolitiska stödet tillämpas liberalt och att fler kommuner än de f. n. berörda kommer i fråga vid en fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet.

B.5.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Få kommuner har redovisat förslag till åtgärder. Västra Kinda kommun anser att skyddad verkstad bör uppföras. Norrköpings kommun anser att utbyggnad av skyddad sysselsättning bör ingå i planeringen men att ansträngningarna väsentligen bör inriktas på att placera handikappade vid öppna arbetsplatser. En gemensam anbudsgivning och beställning för samtliga skyddade verkstäder och gemensamma lednings- och försäljningsorgan bör åstadkommas.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsarbetsnämnden har bedömt utbyggnadsbehovet av skyddad verksamhet i länet till närmare 500 platser och angivit att det största behovet finns i Norrköping och Linköping. Länsstyrelsen ansluter sig till detta och till det behov av ytterligare platser som har bedömts för Motala, Mjölby och Söderköping. Som en konsekvens av kommunblocksklassifi-ceringen, där Kisa och Valdemarsvik karakteriseras som servicebasorter, bör den skyddade verksamheten ges större utrymme i nämnda kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            58

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Länsstyrelsen anför att länet har en god arrondering med tanke på invånarnas möjligheter att nå de mest kvalificerade serviceanordningarna.

Kommunernas bedömning av den framtida servicenivån i kommunblockens olika delar visar enligt länsstyrelsen en ganska optimistisk syn på 1970-talets servicesituation. De nuvarande större närserviceorterna väntas i huvudsak komma att fungera även vid 1970-talets mitt. En viss utglesning bedöms som regel ske i de minsta orterna där serviceanläggningarna redan i dag är ytterst få. Många kommuner pekar samtidigt på att någon form av åtgärder är nödvändiga i vissa områden om man vill upprätthålla en rimlig kommersiell servicenivå.

Den offentliga servicen anses av kommunerna vara den del av orternas serviceutbud som står i främsta riskzonen när det gäher indragningar. Samtidigt anges t. ex. skolor, postkontor, försäkringskassa och olika former av sjukvårdsservice vara de funktioner som är mest angelägna att få behålla på orten.

Kommunernas förslag. Flera av de åtgärdsförslag som redovisas är av den karaktären att genomförandet helt och hållet blir beroende av kommunens egen förmåga att via den årliga budgeten kunna anvisa medel för verksamheten. Detta gäller exempelvis olika insatser för att förbättra åldringarnas och de handikappades tillgång på service av olika slag, åtgärder för en förbättrad barntillsyn eller verksamhet med syfte att förbättra ungdomens fritidssituation.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Den kommersiella servicen bedöms av länsstyrelsen möjlig att bibehålla på kommuncentrumnivå i alla kommunblockscentra fram till åtminstone mitten av 1970-talet. Beträffande de åtgärder som kan aktualiseras för att på ohka sätt garantera tillgång på kommersiell service i skilda former för alla invånare anser länsstyrelsen att åtgärderna får diskuteras i första hand mellan kommunerna och de företag som arbetar inom detaljhandeln. Successivt torde kravet på insatser från samhällets sida med avseende på kommersiell service öka och det finns därför enligt länsstyrelsen anledning att redan i nuvarande läge förbereda detta genom att mer ingående än vad som hittills skett söka kartlägga behovet av skilda stödjande insatser och deras utrymme i den kommunala och statliga ekonomin.

Tillgången på offentlig service har av kommunerna bedömts vara av central betydelse. Häri instämmer länsstyrelsen, som noterar det alltmer framträdande kravet på att de statliga verksamhetsgrenarna på serviceområdet var och en bör ge ett tillfredsställande resultat sett från företagsekonomiska utgångspunkter. Länsstyrelsen har förståelse för detta men hävdar att konsekvenserna av en sådan bedömningsgrund bör beaktas pä så sätt att det inom ramen för regionalpohtiken skapas ekonomiska medel att användas för täckande av förluster på offentlig serviceverksamhet i områden där servicebehovet förehgger men där underlaget är aUtför

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 59

begränsat för att ge godtagbara intäkter för verksamheten i fråga. Länsstyrelsen anser även att frågor om indragning av offentlig service före beslut bör prövas mot bakgrund av de bredare bedömningar som görs inom regionalpolitiken. Samråd bör äga rum mellan det statliga organ som svarar för verksamheten i fråga, berörd kommun samt länsstyrelsen. Länsstyrelsen uppmärksammar landstingets verksamhet på sjukvårdsområdet där de största satsningarna görs inom den institutionella sjukvården, som i sina kvalificerade former endast kan finnas tillgängliga på ett fåtal punkter i länet. En väl utbyggd sjukvårdsservice i Kisa ges hög prioritet. Risken för försämrad service i perifera delar av länet måste uppmärksammas och härvid betydelsen av det samband som råder mellan servicenivå och vägförbindelser resp. kollektiva resemöjligheter.

Länsstyrelsen anser beträffande den kollektiva persontrafiken att ett bibehållande av persontrafiken på de f. n. trafikerade järnvägslinjerna är väsentlig främst för anknytning med områden utanför länet. För järnvägstrafiken inom länets centrala tätortsområde bör frågan om ett intensivare och annorlunda utnyttjande av pendeltrafiken ingående prövas.

Utanför den centrala tätortsregionen kommer den kollektiva trafiken även fortsättningsvis huvudsakligen att upprätthållas med landsvägsbussar. Länsstyrelsen anser att nuvarande omfattning på trafiken bör bibehållas och att utökning kan vara befogad. Linjetrafiken bör dock samordnas bättre och en sådan förändring är redan på gång genom ett ökat kommunalt engagemang antingen genom egna trafikföretag eller genom ekonomiskt stöd till privata och statliga trafikföretag i syfte att upprätthålla trafikservice i underlagssvaga områden. Länsstyrelsen anser att staten, inom ramen för en målmedveten regionalpolitik, bör ta ett ökat ansvar för den kollektiva persontrafiken inom glesbygdsområdena.

Under förutsättning att ett särskilt regionalpolitiskt servicestöd av ekonomisk art kommer att inrättas rekommenderar länsstyrelsen att detta tillåts innefatta även kollektiv persontrafik och då såväl den statliga trafikaktiviteten genom statens järnvägar som de privata trafikföretagen och kommunernas verksamhet på detta område.

För serviceförsörjning i glest befolkade områden är det sekundära vägnätets beskaffenhet av central betydelse. Länsstyrelsen framhåller att denna del av det allmänna vägnätet är i behov av en omfattande upprustning. Denna upprustning bör ske huvudsakligen i överensstämmelse med den 1969/1970 upprättade behovsplanen för de sekundära vägarna och att detta äger rum genom att medel i ökad utsträckning ställs till vägsektorns förfogande. Det bedöms nämligen inte lämpligt att tillgodoseende av förbättringsbehovet på de sekundära vägarna sker på bekostnad av medelstilldelningen till riksvägar och primära länsvägar.

Remissyttranden. De flesta remissyttrandena framhåller behovet av en fungerande kollektiv persontrafik. Ydre kommun delar inte uppfattningen att kommunen är välbelägen i förhållande till orter med gott serviceutbud. Om befolkningsminskningen fortsätter uppstår svårigheter att upprätthålla såväl kommersiell som offentlig service. Finspångs

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            60

kommun   anser att en  länsomfattande planering av den kommersiella servicen i kommunernas ytterområden bör komma till stånd.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen har för avsikt att fortsättningsvis på olika sätt arbeta för att underlag skapas för en beräkning av behov och för prioritering av insatser inom serviceförsöri-ningens område. Ett initiativ i den riktningen är den - i samarbete med kommunikationsdepartementet - under innevarande år påböriade utredningen rörande regional trafikplanering.

B.5.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/ kommunblockens investeringsbehov för perioden 1970-1975 ligger KELP 69 och KELP 70. Investeringsplanerna för Norrköpings kommunblock bygger helt på KELP 69.

Länsstyrelsen påpekar att vissa brister vidlåder den kommunala investeringsplaneringen vilket gör att realismen och kvaliteten hos grundmaterialet måste bedömas med försiktighet. Detta gäller specieht uppgifterna i slutet av investeringsperioden.

Tabell B.5:1 innehåller i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet enhgt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I redovisningen ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte bostadsbyggandets exploateringsinvesteringar i sammanställningen. Vidare ingår endast projekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr.

De primärkommunala investeringsbehoven enligt KELP 70 för den aktuella perioden uppgår med dessa begränsningar till drygt 1 257 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram anges till 37 266 lägenheter, exkl. studentbostäder (3 342 lägenheter). Enligt länsbostadsnämndens bedömning uppgår bostadsbyggnadsbehovet i hela länet till 36 600 lägenheter, exkl. studentbostäder (2 400 lägenheter).

Huvuddelen eller 59 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudritlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet).

Kommunblockens redovisade investeringsbehov är varierande. Av Motala kommunblocks investeringsbehov faller ca 39 % på huvudtitel 3 och 22 % på huvudtitel 5 medan motsvarande andelar för Norrköpings kommunblock är 17 % resp. 47 %.

Av landstingets investeringar planeras ca 68 % utföras i Linköpings kommunblock.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 61

Remissyttranden. Ett antal remissinstanser anser att realismen och kvaliteten hos grundmaterialet är av sådan karaktär att försiktighet bör iakttas i fråga om slutsatser och eventueUa åtgärder. Linköpings och Åtvidabergs kommuner påpekar att de reala ekonomiska resurserna inte tillåter en satsning av den typ, som har skisserats i länsprogrammet. Åtvidabergs kommun framhåller dessutom att de ekonomiska resurserna i framför allt de kommuner som av länsstyrelsen har klassificerats som storstadsalternativ bör analyseras med avseende på möjligheterna att genomföra de följdinvesteringar som blir följden av ett utökat bostadsbyggande.

Regionaipolitisk prioritering

Uppgifterna i tabell B.5:1 bygger på KELP 70 medan prioriteringarna baseras på informationen i KELP 69. Enligt länsstyrelsens bedömningar förändrar KELP 70 inte den allmänna fördelningsbild som har erhållits på grundval av KELP 69.

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna sökt tillämpa regeln att till prioritetsgrupperna I, 11 och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. 1 länsbostadsnämndens bedömningar har länets bostadsbyggnadskvot år 1969 bildat ram för prioriteringarna.

De sektoriella prioriteringarna har i huvudsak accepterats vid länsstyrelsens regionalpolitiska bedömning. Flera sektorer har endast prioriterats regionalpolitiskt, varvid de investeringar som uppvisar samband med bostadsbyggandet har getts hög prioritet.

Länsstyrelsen påpekar att prioriteringen av investeringarna bl. a. har utförts med hänsyn till ortsklassificeringen. Enligt länsstyrelsen skall prioriteringen inte tolkas som definitiv i något avseende eller som att länsstyrelsen har tagit ställning till projektens genomförande. I mån av resurser är länsstyrelsen beredd att medverka till att prioriteringsmetoden utvecklas så att den på ett objektivt sätt kan användas för prioriteringar som tar hänsyn tih bl. a. skillnader i standard och ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Enligt länsstyrelsen är det väsentligt att kommuner och statliga organ på olika nivåer i största möjliga utsträckning tar hänsyn till varandras planer och intentioner. 1 detta avseende spelar en utbyggd KELP en betydelsefull roll.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering belyses av cirkeldiagrammen i figurerna B.5:1 och 8.5:2. Cirklarnas ytor är proporitionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Flera remissinstanser är kritiska mot att bostadsbyggandet i Norrköpings och Linköpings kommunblock har fått hög prioritet, främst på bekostnad av kategorin övriga kommunblock. Några kommuner samt kommunförbundets länsavdelning är allmänt negativa till prioriteringarna med hänsyn till kommunernas självbestämmanderätt. Flera kommuner samt handelskammaren framhåller att en låg prioritering av ett kommunblock kan leda till minskad etableringsvilja hos näringslivet och svårigheter med kreditförsörjningen.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

62

UO O

 00

O OO

I  I

o O (N o o o o

I   O 00  0\ ro O O

 OO ro (N o v£> t

(N-5O-*00OO£)OTj-

(Nu0Tt(Nrjo-rja>'O'

■ '   rs

ooOuoroOTtoOrroooro rror- oouo-<'sDfOi—luo 0ro■—O*-*Nu0CT\

ooooooooocsoro

00        »-I   -HCNCOUO—'(Nt-H

I   I   i   I   I   I   I   1   I   I

p--\000        VOOUOOOOOO

rotNTfO    itrouoOO rooouo*        r--(Nuo'a\ro\o

(NtOOOOOOOrotlO
OO-nr-UOoNTtfNOuoO
0OTr*N*N    (N—I

H--O■

as-rouoooCTvoor-rsr~ro Oooro

rr'OrotNr-00—'Ouo
rs fM                 Tt       - -

J3

O

o

I  I  I  I

' I i

o          UO

00     I  

vO(NoouoOv£)OuoOa\uuo OD(NOOOUOrop-aeN- 00U0U0'-Hr>400vCiO'-'U00000

uoTt       ro       PorO"Nuor-Ttri

ro -H o

O  Tt  00

ro Tt rsl

o o O   - O

o (N o  Ch 0 o

00 ro o     O Tt

(N (N    - Tt

ro    Tf

O UO r-- uo r- "H

  (N  —t

I       I

so

O.

o

r*
>	•«
Oj	2 to
"S
*
f3

I

1

e?oo    S'

o E >>

X3

2 s'

SSOmoS-jilz

•ii § ■SS

Ig   ra M >

örNna-insor-oo

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

63

Figur B.5:l   Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1970-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m.m.

64

Figur B.5:2  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1970-1975, miljontals kr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970 65

B.6 Jönköpings län

B.6.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Statsmakternas beslut att dra upp riktlinjerna för en generell regionalpolitik ger enligt länsstyrelsen ett fastare underlag för planeringen än f. n., vilket behövs för att lösa de regionala avvägningsproblemen. Den hittills bedrivna försöksverksamheten - länsplanermg 1967 och länsprogram 1970 - torde kunna ge betydelsefulla erfarenheter för den regionala politikens fortsatta utformning.

1 de kommunala yttranden, där ahmänna aspekter på länsplaneringen berörs, noteras att det behövs ett visst mått av stathg planering med regionala avvägningar och prioriteringar. Det betonas emellertid samtidigt att denna planering måste ges en flexibel utformning, som möjliggör omprioriteringar efter hand som nya faktorer träder in och påverkar utvecklingen.

Länsstyrelsen instämmer häri och erinrar om att länsplaneringen har erhåUit en uppläggning som gör den till en rullande planering. Det är här i hög grad fråga om en anpassningsplanering, men självfallet måste den inrymma även målinriktade stymingsmoment, om det skall vara möjligt att nämnvärt påverka de negativa dragen i landets regionala utveckling.

Svårigheterna att styra utveckhngen enhgt ett uppgjort regionalt mönster berörs i några remissyttranden över det prehminära programmet. Bl. a. framhåller landstingets förvaltningsutskott att nuvarande styrmedel vis å vis näringslivet är starkt begränsade och att de privata investeringarna kan försvåra eher förhindra att planeringens mål uppnås. Länsstyrelsen delar den uppfattningen. Det allmännas möjligheter att styra näringslivets lokalisering är f. n. i första hand indirekta och går via utbyggnaden inom den offentliga sektorn. 1 förhållande thl de indirekta är de nuvarande direkta medlen för styrning av näringslivet — såsom regionalpolitiskt stöd och skyldighet tih lokaliseringssamråd i storstadsregionerna - av mera begränsad räckvidd.

Utbyggnaden av den offenthga sektorn är sålunda enligt länsstyrelsens mening av väsentlig betydelse, och en förutsättning för att de uppställda målen skall nås är att de centralt tilldelade utbyggnadsresurserna bhr tillräckliga.

I flera av de kommunala remissyttrandena uttalas stark oro för att den pågående planeringen skall leda till en ingående central styrning av den regionala utvecklingen. En genereh grund till denna oro utgör det förhåUandet, att den statliga planeringens mål och medel ännu är oklart formulerade.

Länsstyrelsen betonar att den ojämförligt största andelen av de offentliga investeringarna är den kommunala, och kommunernas planer utgör därför en självklar stomme i länsprogrammet. Länsplaneringen förutsätter sålunda en aktiv kommunal planering och är ägnad att stärka denna. Genom länsplaneringen får kommunerna nämligen bättre möjlig-

5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            66

heter att bedöma sin situation och sina utveckhngsmöjligheter i ett större regionalt sammanhang och detta bidrar till att öka realismen i den kommunala planeringen. Jönköpings kommun poängterar detta i sitt yttrande, och mot bakgrund av sitt konstaterande, att riksplaneringen med nödvändighet bygger på primärkommunernas viljeyttringar, anför kommunen att den ej delar de ofta uttalade farhågorna för en övergripande samhähsplanering över huvudet på kommunerna.

Länsstyrelsen instämmer i den kritik som har framförts över att investeringsplaneringen blivit så starkt detaljerad. Detaljeringsgraden är långt större än vad som behövs som underlag för ett riksprogram, där tanken är att länen tillföres resurser genom ett utvidgat ramfördelningssystem. Från planeringssynpunkt är det väsentligt att i de fall sektorsramar kommer att finnas dessa i sin helhet stäUs tih länens förfogande.

B.6.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Utvecklingsbetingelsema för länet bedömer länsstyrelsen vara pä det hela taget gynnsamma. I flera kommunblock finns goda förutsättningar för en starkare expansion än vad den trendmässiga prognos 2 i länsplanering 1967 anger. Planeringsmålsättningen för länet enligt länsplanering 1967 innebär ett befolkningstal för år 1980 som överstiger prognosvärdet med 11 000 personer. Länets folkmängdsutveckling har hittihs anslutit sig närmare till målsättningen än till prognosen. Förhåhandena är emellertid varierande för enskilda kommunblock. I flera block har prognosvärdet överskridits, medan i andra utvecklingen förlöpt långsammare. De kommunala målsättningarna har i en del fall reviderats och såväl sänkningar som höjningar av de tidigare nivåerna har vidtagits.

Innebörden av statsmakternas ställningstagande till länsplanering 1967 uppfattar länsstyrelsen så att den för Jönköping högre målsättningen godtas, men att planeringsramarna för övriga block inte bör överstiga prognos 2 utan särskilda skäl. Vid gjorda överväganden rörande omprövning av målsättningarna har emellertid starka skäl talat för att inte nu vidtaga några ändringar utan avvakta ytterligare informationsunderlag. Positiv avvikelse mehan hittillsvarande utveckling och prognos 2 förehgger i ett flertal kommunblock, vilket motiverar att låta de tidigare uppstäUda målsättningarna ligga tih grund för den fortsatta länsplaneringen.

Befolkningsutvecklingen i länets kommunblock dels enligt prognos 2, dels enligt länsstyrelsens respektive kommunernas planeringsmålsättning redovisas i följande tabell.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

67

		Fo Ikm	äng	d
Kommunblock	Faktis	k	Enligt prognos 2 (P), planeringsmålsättning (M) resp kommunal målsättning (K)
	1960	1970		1970	1975	1980
Jönköping	95 927	107 768	P M K	105 300 107 000	111 500 114 000 114 000	117 800 122 000 122 000
Tranås	17 440	19 097	P M K	18      900 19      700	19  700 20      800 20 800	20 500 22 000 22 000
Aneby	6 867	6 328	P M K	6 300 6 400	6 200 6 200 6 390	6 000 6 000 6 500
Nässjö	32 531	33 586	P M K	33      900 34      600	34  600 35      800 34 600	35 600 37 000 37 000
Eksjö	18 921	18 203	P M K	18 400 18 200	18 300 18 300 18 300	18 400 18 700 18 700
Vetlanda	27 873	28 842	P M K	28 000 28 700	28  100 29      300 29 700	28 200 30 000 31000
Sävsjö	11660	11499	P M K	11 600 11 700	11 700 11 800 11 800	11 800 11 800 11 800
Vaggeryd	10 903	11 046	P M K	11 100 11 500	11 300 11 700 11 350	11        800 12      000 12 000
Värnamo	25 881	29 350	P M K	29      600 30      000	31  700 32      500 31 700	34        400 35      000 35 000
Gnosjö	7 002	7 672	P M K	7 800 7 700	8 200 8 100 8 100	8 700 8 500 8 500
Gislaved	22 305	26 010	P M K	25      300 26      000	26 800 28  000 29  600	28 600 30 000 33 000
Hyltebruk	11 355	10 991	P M K	10      900 11      100	10  900 11      100 11950	11 000 11        200 12        800
Kommunblockslänet	288 665	310 392	P M K	307 100 312 600	319 000 327  600 328  290	332 800 344 200 350 300

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Med hänsyn till näringslivets struktur och geografiska fördelning anser länsstyrelsen att det finns goda förutsättningar för att med rimhga regionalpolitiska insatser befordra en gynnsam ekonomisk utveckling i länets olika delar. En väsentlig förutsättning härför är att resurser för det allmänna samhäUsbyggandet kommer att vara tillgängliga i erforderlig utsträckning, att den kommunala planeringen effektiviseras

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            68

och att samordningen mehan de kommunala åtgärderna och de åtgärder som planeras av stat och landsting fungerar på bästa sätt.

Insatser erfordras som stärker de allmänna betingelserna för näringslivet, såsom förbättrad service på skilda områden, bättre kommunikationer, tillräckligt bostadsbyggande etc. Åtgärder behövs också för att genom en ökad differentiering åstadkomma större motståndskraft i näringslivets långsiktiga omvandlingsprocess. Samhällsinsatser torde erfordras för att underlätta en omställning inom vissa delar av industrin. Detsamma gäller regioner med ensidig sammansättning av industrin där insatserna bör leda till en breddning av arbetsmarknaden. Allmänt bedöms emellertid relativt goda möjligheter föreligga att övervinna uppkommande lokala svårigheter då det gäller sysselsättningen genom pendling till andra orter. Centra för arbete och service kan ofta nås inom någorlunda rimligt pendlingsavstånd.

Den kvinnliga yrkesverksamheten i länet ligger lägre än riksgenomsnittet, särskilt markant i vissa delar av länet, även om en klar höjning skett under 1960-talet. Såväl allmänt sociala skäl som arbetsmarknadsmässiga motiverar åtgärder för att skapa förutsättningar för en ökad kvinnlig yrkesverksamhet. De mål som har uppställts ifråga om fohcmängden år 1980 förutsätter enligt länsstyrelsen att en inte obetydlig del av näringslivets ökade efterfrågan på arbetskraft bhr tillgodosedd genom en höjd kvinnlig yrkesverksamhet. Alternativet är att arbetskraftsbehovet måste täckas genom en avsevärd inflyttning, något som dels är vanskligt att förutsätta med tanke på den regionala arbetskraftskonkurrensen, dels innebär förluster ur samhällsekonomisk synpunkt.

Ortsklassificering

1 fråga om ortsklassificeringen i ett riksomfattande regionalt program anger länsstyrelsen Jönköping som storstadsalternativ.

Jönköpings kommun anses av länsstyrelsen i hög grad motsvara de krav, som i prop. 1970:75 anges för denna kategori. Befolkningsmässigt är kommunen en av landets största. Folkmängden uppgår thl över 107 000 invånare, och ett betydande underlag finns således för en mångsidig service och ett differentierat näringsliv överhuvud. Goda möjligheter finns här att med rimliga insatser skapa en region, som kan erbjuda med storstäderna någorlunda likvärdiga förutsättningar.

Jönköpingsregionen är centralt belägen i förhållande till samtliga tre storstadsområden. Läget är ur kommunikationssynpunkt synnerligen förmånligt, och med hänsyn härtill och till de rådande strukturförhåhan-dena bör regionen kunna erbjuda goda betingelser för en rad olika verksamheter av sådan typ som företrädesvis är storstadsorienterade. Dessa möjligheter bör beaktas i den regionala politiken och utnyttjas för att främja en balanserad näringsekonomisk utveckling i den södra delen av landet.

Tih kategorin regionala tUlväxtcentra har hänförts de kommunblock som i den regionala målsättningen i länsplanering 1967 markerades som

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 69

satsningsorter genom höjda befolkningsramvärden, nämligen Nässjö-Eksjö (i detta sammanhang betraktade som en ort) Värnamo, Vetlanda, Gislaved och Tranås.

Vid remissbehandhngen av det preliminära programmet har förslaget om Jönköping som storstadsalternativ vunnit anslutning från flera håll. Eksjö kommun hävdar i sitt remissyttrande att den bör klassificeras som separat regionalt tillväxtcentrum. Gentemot detta hävdar länsstyrelsen att de specialiserade funktioner som kännetecknar regionala tillväxtcentra ligger på en högre nivå än kommuncentras och därför nu är lokaliserade till endera eller båda tätorterna Nässjö och Eksjö. Så kommer att bli fallet även framdeles.

I de kommunala remissyttrandena är, framhåller länsstyrelsen, uppfattningarna skiftande om ortsklassificeringen som instrument i regionalpolitiken. I vissa fall är inställningen positiv, medan den i andra fall är kritisk. Från de kritiska kommunernas sida anförs att en klassificering eher "etikettering" av orter eher kommuner är betänklig eller förkastlig som metod. Den innebär en nedklassning av en rad kommuner och utgör ett hinder för dessas utveckling i och med att de framstår som oprioriterade. Klassificeringsmetoden anses strida mot strävandena till regional utjämning i landet, och vissa kommuner anser liksom också landstingets förvaltningsutskott att den skulle motverka kommunblocksreformen, vars syfte är att tihskapa mera stabila och utvecklingsbara kommunbildningar med hög självförsöriningsgrad vad gäher arbetsmarknad och service.

Länsstyrelsen ser värdet av en ortsklassificering däri, att ett långsiktigt mål för den regionala utvecklingen utstakas. Den kan ge stadga åt samhällets strävanden att möta den fortsatta strukturomvandlingen, att begränsa storstadsområdenas expansionstakt och bygga upp livskraftiga regioner i områden med stagnerande eller vikande näringsliv. Landet är uppbyggt av orter och regioner av mycket växlande storlek. Detta måste återspegla sig även i kommunindelningen. I servicesammanhang kan centralorterna alltefter skiftande läge och storlek ha högst varierande funktioner och öva inflytande på större eller mindre områden utanför den egna kommunen. Att i ett klassificeringssystem klarlägga orternas varierande funktionsnivåer och definiera långsiktiga mål härvidlag kan därför inte ses som något som står i motsatsförhållande till kommunblocksreformen. Ortsklassificeringen utgår i stor utsträckning från andra kriterier än dem, som kan hänföras till primärkommunal verksamhet. De mera folkrika orterna och regionerna bildar underlag för en rad specialiserade funktioner, som inte kan vara representerade även i övriga regioner. De mindre regionerna kan oavsett detta vara fullt tillfredsställande grundvalar för kommunal verksamhet och för annan verksamhet på motsvarande nivå. De framförda betänkligheterna mot klassificeringssystemet grundar sig enligt länsstyrelsens mening i stor utsträckning på farhågor för att det kan verka hämmande på utveckhngen inom den stora gruppen "övriga orter". Riskerna för en stelbent tihämpning av ortsklassificeringen från myndighetemas och det enskilda näringslivets sida

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            70

måste uppmärksammas, så att inte den flexibhitet i planeringen motverkas som är erforderlig och som den rullande länsplaneringen också medger. Man måste bestämt väria sig mot ett statiskt betraktelsesätt med låsta klassificeringar och beakta att gränslinjen mehan vissa orter (ortsgrupper) som betecknats som regionala tillväxtcentra och övriga kommun- eller kommunblockscentra inom gruppen "övriga orter" inte är klart markerad och kan förskjutas. Ortsklassificeringen får inte innebära sådana betydande skillnader i insatserna som skulle kunna göra den till en inkörsport till en ny kommunindelning. Avgörande för det regionalpolitiska handlandet måste vara en analys av förutsättningarna i det enskilda fallet och en därpå grundad målsättnuig som på bästa sätt tillvaratar dessa förutsättningar. 1 första hand är detta en uppgift för den fortlöpande länsplaneringen, men med hänsyn till kommunernas och länsorganens begränsade resurser måste möjligheter finnas tih insatser även från central nivå.

B.6.3  Sysselsättningspolitiska åtgärder Bakgrund

Jönköpmgs län är enligt länsprogrammet ett av de mest industrialiserade länen i landet. Industrin svarade år 1965 för 44 % av den totala sysselsättningen i länet mot 34 % i hela riket. Servicesektorns andel var i länet 36 % mot 46 % i riket. Jordbruksnäringens andel i länet var endast obetydligt större än riksgenomsnittet.

I stort sett har för länet totalt en positiv sysselsättningsutveckling kunnat noteras under 1960-talet, och arbetsmarknadsorganens uppgift har i hög grad fått inriktas på att anskaffa arbetskraft thl ett expanderande näringsliv. Mehan åren 1962 och 1968 ökade antalet industrisysselsatta med omkring 2 000, varav tre fjärdedelar utgjordes av förvaltningspersonal. Även inom servicenäringarna förefaller en gynnsam utveckling ha förelegat. Antalet sysselsatta inom jordbruksnäringen synes minska i den för landet normala takten.

Enligt länsstyrelsens mening är näringslivet sårbart för starkare konjunkturdämpningar, och den strukturomvandling som pågår inom industrin kan ge upphov till svårbemästrade situationer även under goda konjunkturförhållanden, vilket bl. a. det stora antalet varsel om driftsinskränkningar och företagsnedläggningar de senaste åren har givit exempel på. Länet kan knappast räkna med samma gynnsamma läge under 1970-talet som under 1960-talet. De specieha problem som har gjort sig gällande inom den mindre industrin och inom trämdustrin utgör en latent risk för negativa sysselsättningsförändringar framdeles i samband med strukturrationaliseringar.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen anser det vara angeläget att aktiva åtgärder vidtas för att

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                71

åstadkomma förnyelse inom industrin i länet. Önskvärt är att riskerna för en uttunning av industrisysselsättningen motverkas genom en lokahsering till länet av större enheter inom utveckhngskraftiga branscher. Som ett led i en fortlöpande strukturförnyelse bör genom olika åtgärder en nylokalisering av företag stimuleras inom såväl processindustri som exempelvis inom elektroteknisk, finmekanisk, livsmedels- och kemisk industri.

De från det allmännas sida kanske viktigaste åtgärderna för att främja utvecklingen är ett högt bostadsbyggande, upprustning av vägväsendet med hänsyn thl industrins stora spridning, en effektiv arbetsförmedling och en arbetsmarknadspolitik som underlättar yrkesväxhng och genom utbildnings- och aktiveringsverksamhet bidrar till en höjd kvinnlig yrkesverksamhet. För industrins utveckling är markfrågan av väsentlig betydelse, och fortlöpande kommunala insatser erfordras för att hålla en god beredskap.

För att öka näringslivets differentiering behövs lokahsering av olika slags högre utbildning och forskning samt olika centrala förvaltningsfunktioner. Förslag framförs också om ohka institutioner för industriinriktad forsknings- och utvecklingsverksamhet, särskht med anknytning thl sådana i länet viktiga branscher som trä-, gummi-, plast- och pälsvaru-branschema ävensom tUl skogsbruk. På flera håll i länet har skett och planeras en serviceutbyggnad baserad på en utökad turism och fritidsverksamhet och goda möjligheter bör finnas att ytterligare utveckla dessa aktiviteter.

Den mindre industrin har en viktig roU i länets näringsliv. Sålunda har 86 % av industriföretagen mindre än 50 anställda och de omfattar 35 % av de industrisysselsatta. Speciellt markant är den mindre industrins ställning i länets sydvästra del (blocken Värnamo, Gnosjö, Gislaved) samt inom träindustrin i länets östra del. Den rådande storleksstrukturen bedöms för vissa branscher vara en tillgång och en positiv faktor även för framtiden. Företagen har visat sig ha goda förutsättningar för rationell drift och snabba produktionsomläggningar. På olika sätt måste dock eftersträvas att underlätta de mindre företagens möjligheter att följa med i den allt snabbare utveckhngen. En mängd problem kräver sin lösning, t. ex. kapitalförsörining, långsiktig företagsplanering, marknadsföring, administration och utbildning av företagsledare. De statliga institutioner som lämnar stöd tih utvecklingen behöver betydligt ökade resurser och samordning av dessa. Länsstyrelsen understryker att lösningen av de mindre och medelstora företagens problem brådskar. För länets del är det hvsviktigt att de uppmärksammas på ett helt annat sätt än tidigare. Som en viktig åtgärd framstår en förstärkning av företagareföreningarnas resurser. De bör ges möjligheter att medverka som exempelvis tekniska och ekonomiska konsulter i betydligt större utsträckning än vad nu är fallet.

Speciell uppmärksamhet måste ägnas strukturproblemen beträffande träindustrin. Denna industrigren är den näst största industribranschen i länet och sysselsätter nära en fjärdedel av de industrisysselsatta. De små

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            72

företagen dominerar. TiU stor del är branschen koncentrerad till länets östra delar, där i flera block dess andel ligger över 50 %. Ett flertal orter domineras helt av träindustrin. Vid den koncentration som kan väntas ske torde samhällsinsatser aktualiseras för att klara omstäUningsproble-men.

Jord- och skogsbruk. Inom områden dar de naturliga förutsättningarna för heltidsföretag saknas, bör i betydande utsträckning deltidsjordbruk med olika inriktning av produktionen kunna bibehåhas. Förutsättningarna härför är i länet goda på grund av att arbetstillfähen i skog och industri ligger väl spridda över länets yta och att avstånden tih tätort i allmänhet är måttliga. Möjligheterna att ha kvar deltidsjordbruk har stor betydelse för landskapsvården och för att skapa underlag för servicen i glesbygden. De statliga stimulansåtgärder för jordbruket som beslutats för de nordligare delarna av landet bör modifieras så att de gäller även för deltidsföretag på det småländska höglandet. Det framhål-les även som önskvärt att brukare av mindre jordbruksenheter kunde med hjälp av arbetsmarknadsmedel erhåha arbete med landskapsvårdande åtgärder. De relativt små skogsmarksarealerna per ägare (cirka 50 ha) begränsar möjligheterna att bedriva ett rationellt skogsbruk utan att, såsom redan förekommer, specieUa åtgärder vidtas. Dessa innebär bl. a. en långtgående samverkan skogsägarna emellan för att på ett ekonomiskt sätt kunna tillgodogöra sig fördelarna som ligger i en mekanisering av skogsbruket utan att detta behöver utesluta möjligheter tiU aktiv själwerksamhet för brukarna.

Kommunikationer. Goda landsvägsförbindelser är en väsent-hg förutsättning för att den expansiva utvecklingen i länet skall fortgå. Länets huvudvägnät har en på det hela taget gynnsam utformning med hänsyn till kommunikationsbehovet med andra delar av landet. Den största bristen i det avseendet är avsaknaden av en godtagbar förbindelse mellan sydvästra länsdelen och Göteborg. Det gör det angeläget att utbyggnadsplanema för blivande riksväg 27 (Värnamo—Göteborg) fuh-följs så snabbt som möjligt. Utbyggnaden av denna väg är av stor regionaipolitisk betydelse då den skuUe medföra avsevärt bättre förbindelser mellan industriområdet i länets sydvästra delar och Göteborg med dess speciella hamnresurser.

Om den expansiva utveckhngen i länet skall kunna fortgå måste tiUdelningen av resurser stå i någorlunda överensstämmelse med de behov som gör sig gällande. TiUdelningen av vägmedel gör uppenbariigen icke detta. Den oförändrade tUldelningen av anslag under de senaste fyra åren samtidigt som mdustri-, trafik- och samhällsutvecklingen varit tihtagande har framkallat en påtaglig brist på balans mellan reella behov och tUlgängliga resurser.

Den växande tyngden hos trafiken i länet har givit upphov tih allvarliga problem, särskilt för skogsindustrin. Stora anläggningar i angränsande län (sågverket i Kisa och Väröbackaprojektet) samt satsningen i Hyhebruk har starkt influerat på vägnätet vad det gäher skogstransporter. Om de tUldelade ramarna måste hållas blir i fortsättningen bristen på balans än

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                73

mer påtaglig.

Näringslivets lokalisering präglas av stor spridning. En stor del av industriföretagen finns i mindre tätorter eller i glesbygden och i stor utsträckning är det primära och sekundära länsvägar som skall betjäna dessa företag. Stora behov föreligger i fråga om upprustning av länets vägnät, och det är väsentligt att medel härför i ökad utsträckning ställs thl förfogande. För många företag utgör redan nu en otUlfredsställande vägstandard ett svårt handikapp.

Flertalet kommuner har, framhåller länsstyrelsen, i sina remissvar påtalat den stora betydelse som väginvesteringarna har för näringslivets utveckling.

Beträffande järnvägstrafiken ser länsstyrelsen allvarligt på de planer som finns om nedläggning av trafiken på vissa bandelar. Länsstyrelsen understryker vikten av att järnvägsfrågorna blir bedömda från allmänt regionalpolitiska synpunkter. Inom ramen för SJ.s rationaliseringssträvanden bör en avvägning ske som beaktar de samhällehga målen för regional utveckling. På ett helt annat sätt än hittills bör SJ :s planering samordnas med denna.

Selektiva åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram

Jönköping. För att bredda arbetsmarknaden bör en utbyggnad ske av olika kvalificerade serviceverksamheter. Högre utbUdning bör förläggas till Jönköping, i första hand en socialhögskola men även någon form av institutionell högskoleutbhdning. Särskht understryks värdet av högre teknisk utbUdning. Med beaktande av kommunens höga befolkningspotential och goda kommunikationsläge är Jönköping väl lämpad som lokahseringsort för statliga verk och myndigheter. Dessa insatser tiUmäts hög prioritet och stor regionaipolitisk betydelse.

En ökad industrieh differentiering och expansion bör eftersträvas. Härför kan särskilda åtgärder bli erforderliga. Regionen synes föga ägnad att som skett i något fah få släppa ifrån sig industrier till förmån för stödområdet. Områdets naturliga expansionsförutsättningar bör i främsta rummet tillvaratas via den kommunala planeringen.

Ett område inom kommunen med speciella strukturproblem och behov av direkta sysselsättningsskapande åtgärder är Visingsö. För att vidmakthåha befolkningsunderlaget för lokal service bör vidtagna arbetsmarknadspolitiska insatser fortgå.

Tranås. Nyetableringar är behövliga och från kommunens sida anses en svagströmsindustri vara lämplig. En utbyggnad av den handikappverksamhet som de handikappades riksförbund nu bedriver i staden är lämplig t. ex. en institution för forskning inom rehabilitering. Goda förutsättningar finns för satsning på turism och frhuftsliv.

Aneby. Landstingets förbandsfabrik, kommunens näst största industri, uppför en ny fabrik, och det är angeläget att de gamla lokalerna

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            74

övertas av en ny industri. Orten är lämplig för lokalisering av mindre och medelstor industri.

Nässjö. Behovet av nyetableringar inom industrin framstår som angeläget för att få ökad differentiering (träindustrin svarar för hälften av industrins sysselsättning). Löfte om ersättningsindustri efter nedläggningen av Svenska Tobaks AB:s fabrik har ej infriats och det är angeläget att sådan kommer till stånd. Det är angeläget att de statliga kommunikations- och affärsdrivande verken uppmärksammar Nässjös möjligheter mot bakgrund av att de tillsammans byggt upp delar av den gamla näringsstrukturen i kommunen.

Eksjö. Till Eksjö är förlagda vissa statliga regionala myndigheter och Eksjös förutsättningar för sådan verksamhet bör tillvaratas och prövas även vid framtida lokaliseringsavgöranden. Särskilda insatser behövs för att stärka industrins ställning och öka differentieringen. — Förhållandena i Mariannelund måste uppmärksammas med hänsyn tUl avståndet till större centralorter. Sulfitfabriken där är starkt vattenföro-renande och särskilda åtgärder krävs för att förbättra reningssituationen. Ortens näringsliv är i behov av större differentiering.

Vetlanda. Vetlandablocket har en närings- och bosättningsstruktur som gör vägfrågorna i hög grad aktuella. En väsenthg del av industrin är skogsbaserad och för sin drift beroende av ett vittförgrenat vägnät av god standard. Bebyggelseförhåhandena är också sådana, att stora krav måste StäUas på vägnätet. Tre femtedelar av befolkningen är bosatt utanför centralorten i ett tiotal tätorter och på ren glesbygd.

Det är viktigt att kommunikationerna ej försämras, vilket skulle bh fahet om SJ:s planer på nedläggning av persontrafiken på jämvägshnjen Nässjö—Nybro realiseras. Länsstyrelsen motsätter sig en sådan åtgärd. Förutsättningar finns för satsning inom turism och frhuftsliv.

Sävsjö. På grund av träbranschens dominans framstår en ökad industridifferentiering som angelägen. De besvärliga förhållandena kan komma att påkaha stathgt lokaliseringsstöd. Samtidigt måste möjligheterna tUl en vidareutveckling inom träbranschen beaktas. Från kommunalt håll pekas på de naturliga förutsättningarna för lokahsering av ett storsågverk. En icke obetydlig arbetskraftsreserv torde finnas och möjligheterna att tUlvarata denna bör noga beaktas.

Vaggeryd. Åtgärder kan synas erforderhga för att avhjälpa de strukturella problemen inom möbelbranschen. Från kommunens sida påtalas att statliga insatser är nödvändiga för att underlätta finansieringen av industriföretagens investeringar. Överväganden pågår inom vägverket om depåverkstadsrörelsens organisation, och om behov av större verkstad i regionen föreligger bör utbyggnad av anläggningen i Skillingaryd noga prövas.

Värnamo. De problem som förknippas med de mindre och medelstora företagens utvecklingsbetingelser äger särskild aktualitet i Värnamoområdet. Vissa frågor, bl. a. marknadsföring, har angripits i samverkan mellan företagen i regionen genom bhdande av Swed-Expo i Värnamo.   Värnamo   erbjuder   goda   förutsättningar  för etablering av

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 75

specialiserad industriinriktad service. Detsamma gäller för enskild service i övrigt och skilda slag av offentlig service. 1 anknytning tUl det nylokaliserade skogsinstitutet är det lämpligt att även andra utvecklingsorgan med anknytning tUl skogsområdet lokaliseras tUl Värnamo. Även för industrianknutna institutioner av statlig eller enskild karaktär finns underlag. Ett forsknings- och utvecklingsbolag har nyligen bildats av Forsheda Gummifabrik.

Gn o sj ö. Industrin är mångsidig och drivs i ett stort antal främst små och medelstora företag. De insatser för att främja utvecklingen som träder i förgrunden är de olika slags service- och stödåtgärder för de mindre företagen som generellt anses erforderhga.

Gislaved. Industrin är aUmänt expansiv. Avsevärd utbyggnad pågår av Gislaveds Gummifabrik. Normalt råder stor efterfrågan på arbetskraft och de framtida rekryteringsmöjlighetema kommer att i hög grad bestämma utvecklingstakten. TiU mycket stor del utgörs industrin av små och medelstora företag. Generellt verkande insatser i form av service och stöd för denna kategori har stor betydelse för Gislavedsblockets del. Gummi- och plastindustrin är väl företrädda i blocket och bör kunna ge underlag för forskning och utbildning. Servicefrågorna måste ägnas stor uppmärksamhet så att området på sikt ej förlorar i attraktionskraft. Samarbetsnämnden i blocket understryker vikten av att en utbyggnad sker, bl. a. av hälso- och sjukvård, och hyser oro för att den offentliga servicen försämras om Hyltebruk avskiljs från Jönköpings län. — I blocket finns ett område, Isaberg, som har förutsättningar ätt utvecklas tih ett centrum för rekreation och frUuftsliv med betydelse för hela Götaland.

Hyltebruk. De akuta åtgärdsbehoven sammanhänger med den beslutade utbyggnaden av pappersbruket. Stora ansträngningar måste göras för att lösa sådana problem som rekrytering av arbetskraft, forcering av bostadsbyggandet och förbättring av vägarna samt vattenvårdsproblemet. Speciella fömtsättningar finns (sjöarna Unnen och Bolmen) för satsning inom rekreationssektorn.

B.6.4  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma är närings- och bosättningsförhåUan-dena i länet sådana att sysselsättningsfrågorna normalt bör kunna lösas inom den ordinära arbetsmarknadens ram. Uppkommande lokala svårigheter i strukturförändringens spår torde, om bestående arbetstUlfäUen ej kan skapas på platsen, till större delen kunna lösas genom pendling. Länsarbetsnämnden har fortgående planering av beredskapsarbeten att sätta in i krissituationer.

Utvecklingen har emellertid medfört ökande problem för äldre, handikappad och annan svårplacerad arbetskraft, och trots tillkomsten av

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            76

olika stödåtgärder tenderar arbetslösheten bland dessa grupper att stiga. Behov av sysselsättningsskapande åtgärder för dessa kategorier kommer att föreligga även framdeles. Vid skyddade verkstäder kommer, enligt länsarbetsnämnden, antalet behövliga platser att fördubblas under 1970-talet. Som objekt för beredskapsarbeten pekar länsstyrelsen bl. a. på landskapsvårdande arbeten. De olika formerna för särskUda beredskapsarbeten borde utredas i syfte att höja volymen och förenkla administrationen. En generösare statsbidragsgivning kunde verka stimulerande. De centralt uppgjorda ramarna för arkivarbete bör successivt ökas och möjligheterna till kontorsarbetscentraler vidgas.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Utgångspunkt för kartläggningen av serviceförsöriningen har varit glesbygdsutrednmgens nivåer: närhetsservice, kommuncentmmservice och regioncentrumservice.

Med glesbygdsutredningens norm om en restid av 45 minuter skulle servicen i de två sistnämnda nivåerna ligga inom räckhåll för praktiskt taget hela länets befolkning. Om i stäUet 30 minuter sättes som norm faller en folkmängd på omkring 8—9 000 personer i länets ytterområden utanför detta avstånd.

Dessa beräkningar gäller för färd med privatbU. En kartläggning har gjorts av de kollektiva kommunikationsförhållandena som visar att i områden belägna på längre avstånd än 2 km från järnvägsstation eller väg som trafikeras av busslinje bor 20 000-25 000 personer (6 I 9 % av totalbefolkningen och 20 å 30 % av glesbygdsbefolknmgen). Någon undersökning med hänsyn till ambulerande handel eher kommunal färdtjänst har ej gjorts.

Den pågående strukturomvandlingen kan väntas medföra ytterligare försvagning av underlaget för stationär service i vissa områden. Kommunernas bedömning av serviceförsöriningen år 1975 visar att på de minsta orterna förväntas ett bortfah av viss offentlig service (postanstalter, bibliotek, mindre skolor, ålderdomshem), men endast i liten utsträckning av butiker och enskild service. De förslag till åtgärder som kommunerna framfört i sina remissyttranden över det preliminära programmet har framförallt gällt förbättrade vägförbindelser och trafikservice.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram: Den rådande bosättnings- och näringsstrukturen ger förutsättningar att vidmakthålla en närservice på olika platser i centralorternas omland. Kommunerna bör inrikta planeringen på de stödjepunkter som lämpligen bör fmnas. Den kommunala översiktliga planeringen har i allmänhet inte kommit så långt att underlag finns för konkreta målsättningar på detta område.

Det är angeläget att man satsar mer på koUektiv trafik. En ytterligare försämring av trafikservicen genom indragning av järnvägs- och busslinjer kan inte accepteras. Den principiella aspekten på kommunernas ekonomiska engagemang bör behandlas på central nivå. Utredningen om det

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                77

statliga bidragssystemet bör enligt länsstyrelsens bestämda mening snarast slutföras och fullföljas med beslut om en rimligare fördelning av ansvarsbördan. Det kan inte vara riktigt att denna helt skall bäras av enskilda kommuner. Den nuvarande trafUpolitiken bör revideras och de snäva lönsamhetsbedömningarna avseende begränsade linjesträckningar, exempelvis när det gäher järnvägarna, ersättas av en mera vidsynt helhetsbedömning.

En översiktlig planering av landsbygdskommunikationerna är trängande och bör i första hand ske på kommunblocksnivå. Kommunerna bör utarbeta planer hur de kollektiva kommunikationerna bör vara utformade och vilka avvägningar som bör ske mellan linjetrafik och andra former av trafikservice (skolskjutsar, färdtjänst för handikappade, taxitransport-tjänster). Arbetet med sådana trafikförsörjningsplaner har påbörjats i ett par kommuner. En samordning av linjer för trafik av regional karaktär måste ske i samverkan mehan berörda parter. Staten bör genom sina kommunUcationsverk (SJ och postverket) i större utsträckning beakta glesbygdsproblemen. Planeringen bör samordnas i ett enhetligt program för att upprätthåha en tihfredsställande service.

B.6.5 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/ kommunblockens investeringsplaner för perioden 1971-1975 ligger i huvudsak KELP 70. Enhgt länsstyrelsens bedömning ger KELP 70 en mer realistisk bild av kommunernas ekonomiska långtidsplaner än tidigare kartläggning. Denna utveckling tillskrivs främst kommunernas ökade erfarenhet av denna typ av planering. En annan faktor som har påverkat redovisningen i positiv riktning är att kommunreformen vid upprättandet av KELP 70 hade genomförts i samtliga kommunblock utom tre.

Vissa brister kan dock iakttas i KELP 70. Bl. a. faller de kommunala investeringsbehoven ojämnt i tiden. Detta tar sig uttryck i en anhopning av investeringarna i början av planeringsperioden.

1 tabell B.6:l redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas investeringsbehov har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. Länsprogrammet omfattar inte samtliga investeringsområden. Exempelvis ingår inte exploateringsinvesteringar, investeringar i elverk och värmeverk samt diverse byggnader för kommunala ändamål i sammandraget. Vidare har medtagits endast projekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven för den aktueha perioden till ca 685 milj. kr., och de landstingskommunala rill drygt 277 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram anges till 20 222 lägen-

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           78

(leter. Enligt länsbostadsnämndens bedömning uppgår bostadsbyggnadsbehovet i hela länet till 17 935 lägenheter.

Huvuddelen eller drygt 80 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv), 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kultureh verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken redovisar sinsemellan varierande investeringsbehov. Exempelvis faller ca 70 % av Jönköpings kommun redovisade behov på huvudtitlarna 3 och 5 medan motsvarande behov för Hyltebruks kommunblock uppgår till drygt 20 %.

Av landstingets planerade investeringar på drygt 277 milj. kr. utgör lasarettet i Värnamo det största projektet med en beräknad kostnad av 89 milj. kr.

Remissyttranden. Några kommuner framför kritiska synpunkter av allmän karaktär mot investeringsplaneringens uppläggning i programverksamheten, den höga detaljeringsgraden och det därtill anknutna prioriteringsförfarandet.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna i huvudsak tillämpat regeln att till prioritetsgrupperna 1, Il och 111 hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. Vid prioriteringen av bostäder samt stats-bidragsberättigade gator och vägar har en annan metod tillämpats. För dessa investeringar har till prioritetsgrupp I hänförts investeringar i en omfattning som motsvarar den aktuella ramtilldelningen för länet.

Till grund för länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering har legat dels de sektorieUa prioriteringarna, dels målsättningen i länsplanering 1967 och dels ortsklassificeringen. Dessa utgångspunkter har inneburit en strävan att i prioriteringarna följa upp den förväntade expansionen och utveckhngen.

Den regionalpolitiska prioriteringens uppgift har varit bl. a. att samordna investeringarna mellan olika sektorer.

1 vissa fall har prioriteringen försvårats på grund av att bl. a. projektbeteckningarna har varit vaga och att sambandet mellan planeringsnivå och investeringsbehov har varit mindre uttalat. Dessutom anser länsstyrelsen att den bristande kännedomen om nulägesförhållandena och even-tueh eftersläpning i utbyggnaden har försvårat prioriteringen för vissa sektorer.

Utfallet av länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.6:l och B.6:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven. Huvudtitel 4 (hamnar, kommunkationer och näringsliv) har inte prioriterats och ingår inte i iUustrationen.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

79

O    I      I

OOOOOO    |00

»ninOOO»n      */t v

fNrnOOOOs        in-

OTfoi»n"oooO(NO OooOsoasOmOO'-© onmHHsninTj-—iinTtos

-a

Cl.

oooooooooooo 0>n»no*n»no>nnooo Hin»—sor(N(NostTj-p*os

r-r-0(SOsnso

asTTin-TffN-tT-H

I    I    I    I    I    I    I

I    I    I

oooooooooooo ooooo»nOsnoo>no r--oJoosn»nO-r*(N(Noor H(N      msoso-mosH.-H

O

O O

oooooooooooo *nO»n«n'ninOO>nintnO fnrtoosofn ooinHfntNr      cviinoo-

5

OOOOOOOOOOOO

oooooosnoo»n>no cysHrTt'»npsorinc30

t-v

Os

I    I    I    I

o o

'i '

I   I

t~v

o a

"a

a c

■« c

a 3

S   -

§ 5

•- fe

.Q

t"'        "

3   3

E E

E E

o o

oooooooooooo ininoininininooooin ■oo»nOO-Hinooso(nt--os

m'-»OOHmr—Tr.t

OO lOOOOOO |00

OO                  oinoooo    tn*n

oof*     »-Hooooinaoin   -hos

r                  (NOsHTtPl      rrsi

o I o o o Os      r

00

M     "0    0

■° „ b E :0 5 s

V. 2

.5

rj    3    QJ    c/i    wi' *j    iC

;?HJ?>>oon:

"O

S       00

 I

00 >

ci2 >

•9  S  00 O-.S

o I  .c

00 S

■2 JO

x:

3 JZ

= o

C   t-

«  :0

C i2

1=    M _ rt  .—  'O

x: o •« o  t«  >

°-=-3

Isis

>|    ?

O)   rt   O

c " *- o '™ o v X

U T3   H •-

x;  n  a i; ■SP 5, = "

u. n X .

r ro Tt UO o r-~ OO

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

80

Figur B.6:l  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perloden 1971-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

81

Figur B.6:2  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas Investeringsbehov för perioden 1971-1975, miljontals kr.

6 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           82

B.7 Kronobergs län

B.7.1   Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Utvecklingen i länet fram till år 1970 har, framhåller länsstyrelsen, varit gynnsammare än som förutsattes i länsplanering 1967. Folkmängden i länet beräknades enligt prognos 2 uppgå till 165 041 invånare år 1970 men utgjorde i verkUgheten 166 950 invånare. Den faktiska foUcmängden översteg sålunda prognosvärdet med 1 900 personer. Samtliga kommuner har år 1970 uppnått och i vissa fall väsentligt överskridit den i länsplanering 1967 beräknade folkmängden. Relativt sett är skillnaden mellan prognos och faktisk utveckling störst i kommunerna Markaryd, Älmhult och Alvesta. Länsstyrelsen anser därför att en viss revidering av prognosen i länsplanering 1967 bör ske för dessa kommuner.

För kommunerna Tingsryd, Uppvidinge och Lessebo innebär prognos 2 i länsplanering 1967 en fortsatt icke obetydlig befolkningsminskning. Länsstyrelsen anser att en sådan utveckling skulle medföra allvarliga svårigheter för såväl de enskilda som kommunerna. Även om det med hänsyn till åldersstrukturen synes svårt att förhindra en viss tillbakagång är det enhgt länsstyrelsens uppfattning angeläget att befolkningsunderlaget kan stabiliseras på en sådan nivå att kommunerna ges reella förutsättningar att fortbestå och utvecklas. Med hänsyn thl att befolkningsutvecklingen i kommunerna har varit något gynnsammare än beräknat och att kommunerna har ett relativt fördelaktigt geografiskt läge och goda förutsättningar i övrigt för industriell verksamhet anser länsstyrelsen att planeringsnivån vad gäller kommunerna Tingsryd, Uppvidinge och Lessebo bör sättas högre än prognos 2 i länsplanering 1967. Denna högre målsättning är dock ingen garanti för en gynnsammare befolkningsutveckhng utan beroende av de statliga stödåtgärder som kan sättas in för att motverka den pågående utvecklingen.

Följande tablå visar den faktiska foUtmängden åren 1965 och 1970, folkmängden år 1980 enligt prognos 2 samt av länsstyrelsen föreslagen planeringsnivå.

Kommun               Faktisk             Prognos 2 Reviderad Planeringsnivå

folkmängd                    prognos

1965    1970        1980                        1980        1975       1980

25 206	26 054	27 350	27 350	26 600	27 350
11 005	11 814	12 350	12 700	12 250	12 700
15 186	15 289	14 100	15 500	15 450	15 500
18 844	19 248	18 950	19 900	19 500	19 900
51 885	59 028	76 650	76 650	67 000	76 650
15 625	15 030	13 300	13 300	14 500	14 000
12577	12 020	10 800	10 800	11 600	11 200
8 357	8 467	8 300	8 300	8 400	8 400

Ljungby

Markaryd

Älmhult

Alvesta

Växjö

Tingsryd

Uppvidinge

Lessebo

Länet                     158 685 166 950 181800 184 500 175 300 185 700

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 83

Remissy ttranden. Ljungby, Markaryds, Alvesta och Växjö kommuner accepterar den föreslagna planeringsnivån. Älmhults kommun anser en planeringsnivå för dess del på 15 800 personer vara realistisk. Lessebo kommun anser planeringsnivån bör sättas till 8 600 personer, medan Tingsryds och Uppvidinge kommuner anser att planeringsnivån bör ange oförändrad folkmängd för deras del.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Decentralisering och utlokahsering av stathga och andra verksamheter från storstäderna kan väntas medföra den tillväxtfrämjande stimulans som är angelägen i vissa landsdelar. Länsstyrelsen anser att Norrland särskilt bör beaktas men framhåller samtidigt att den sydöstra landsdelen närmast därefter bör stå i tur för stimulansåtgärder. En viss kvantitativ lokahsering till denna landsdel är på sikt otiUräcklig. Ett tiUskott av kvalificerad arbetskraft med ledningsfunktioner erfordras för att uppnå någorlunda regional balans vad gäUer bl. a. arbetskraftens struktur.

1 Växjö finns utbildning av kvalificerad arbetskraft men i stort sett saknas arbetstillfällen för denna inom landsdelen. Den tvingas i relativt stor utsträckning att flytta till storstäderna. Denna utveckling strider mot målsättningen för regionalpolitiken som syftar till en mer balanserad fördelning av befolkning och näringsliv. Trots stort befolkningsunderlag saknas i sydöstra landsdelen en hel del kvahficerade servicefunktioner. HittUls har med få undantag denna uppbyggnad skett med hänsyn tiU underlaget i varie residensstads omland.

Decentralisering av statlig verksamhet från Stockholm måste kunna ge sådana effekter att en dämpning åstadkommes i övriga storstadsområden — inte minst Malmöregionen. En lokalisering av stathg verksamhet till Växjö skulle ge sådana önskvärda effekter och medföra en positiv utveckling i hela sydöstra landsdelen. Dessutom måste åtgärder vidtas för att stimulera utvecklingen också i andra utvecklingsbara orter i landsdelen.

Ortsklassificering

Länsstyrelsen anför att tyngdpunkten för expansionen i sydöstra Sverige har förskjutits till Växjöområdet, som genom sitt centrala läge i denna landsdel blivit den från kommunikations-, transport-och resekostnadssynpunkt fördelaktigaste lokaliseringsorten. Därigenom synes Växjöområdet alltmer få karaktär av landsdelscentram. Länsstyrelsen anser att goda skäl finns för att klassificera Växjöområdet som storstadsalternativ. Med hänsyn till det ringa avståndet mellan Växjö och Alvesta, ca 10 km, anser länsstyrelsen naturligt att inkludera Alvesta i storstadsalternativet.

Ljungby och Älmhult bör klassificeras som regionala tillväxtcentra med   hänsyn   thl  dessa  orters  differentierade  näringshv,  kvalificerade

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            84

ervice och utvecklingsförutsättningar i övrigt. Övriga kommuner hänför-les i det prehminära programmet thl kategorin övriga orter. Med hänsyn hl i remissyttrandena anförda synpunkter har länsstyrelsen i det lefinitiva programmet klassificerat dem som "övriga regionala tillväxt-;entra". Förslaget thl ortsklassificering innebär således följande.

5torstadsalternativ                 Växjö/Alvesta

Regionala tillväxtcentra av      Ljungby, Älmhult

änsdelsregional betydelse

ävriga regionala tillväxtcentra Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge,

Lessebo

Remissyttranden. I remissyttranden över det preliminära programmet framhåller de mindre kommunerna och landstinget att en satsning på ett storstadsalternativ ej får innebära att mindre resurser tilldelas den övriga delen av länet eller att ortsklassificeringen är bindande för framtida prioriteringar. Planeringsprincipen kan inte godtas av Lessebo kommun som menar att de största insatserna skall ske i de kommuner som har en sviktande industriutveckhng. Klassificeringen av Växjö/Alvesta som storstadsalternativ accepteras av samtliga remissinstanser. Däremot accepterar inte Markaryds, Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo kommuner att de klassificerats som "övriga orter". De önskar alla betraktas som regionala tillväxtcentra. Liknande synpunkter anförs av landstinget. Lessebo kommun framhåller att hela den östra delen av länet inte tilldelats något regionalt tillväxtcentrum.

Länsstyrelsens kommentar. Remissyttrandena ger inte anledning att ändra klassificeringen. Dock anser länsstyrelsen, som framgår av det definitiva förslaget, att alla kommuncentra utöver Växjö/Alvesta, Ljungby och Älmhult lämpligen bör klassificeras som "övriga regionala tillväxtcentra".

B.7.2 Sysselsättningspolitiska problem

Bakgrund

Av länsprogrammet framgår att jord- och skogsbruk från sysselsättningssynpunkt har ett relativt stort inslag i länets näringsliv. År 1965 svarade denna näringsgren för 18 % av den totala sysselsättningen i länet mot 10 % i hela riket. Industrins andel var i länet 38 % mot 34 % i hela riket. Servicenäringamas andel i länet, 35 %, var nio procentenheter lägre än riksgenomsnittet.

Enligt industristaristUcen ökade antalet sysselsatta inom industrin i länet mehan åren 1963-1969 med nära 3 400 personer. Samtliga kommuner utom Uppvidinge och Lessebo kunde notera ökning av varierande storlek. Vissa branscher, såsom jord- och stenindustri samt konfekrionsindustri, hade stagnerande eller vUcande sysselsättning.

Jord- och stenindustrin utgör en från sysselsättningssynpunkt betydande bransch i länet och sysselsatte år 1969 omkring 3 000 personer eller

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                85

12% av samtliga industriarbetande. Inom denna bransch uppvisar glasindustrin en negativ utveckling, som sammanhänger med de strukturproblem denna industri kämpar med. Den manuella glasindustrin består av många och små företag, som var för sig inte har resurser till en effektiv marknadsföring.

Även träindustrin intar en framträdande plats i länets näringsliv och svarade år 1969 för 18% av industrisysselsättningen. För möbel- och snickeriindustrin är framtidsbedömningen oklar. Den förväntade strukturomvandlingen kan medföra svårlösta problem eftersom många av branschens företag är av väsentlig betydelse för näringslivet i åtskilliga mindre och medelstora tätorter.

Inom jord- och skogsbruk beräknas sysselsättningen under 1970-talet minska med 3 600 personer. För att länsstyrelsens målsättning i fråga om befolkningsutveckling skall kunna förverkligas och den kvinnliga förvärvsintensiteten öka till den beräknade genomsnittliga för kvinnor i riket år 1980 måste omkring 14 000 nya arbetstillfällen skapas inom stadsnäringarna under perioden 1971 — 1980.

Ett tillskott av ca 14 000 nya arbetstillfällen i stadsnäringarna kommer att kräva mycket väsenthga investeringar av företag och samhälle men länsstyrelsen anser att det totalt bhr en väsentligt lägre investeringskostnad än om motsvarande arbetstillfällen skulle tillskapas i de överhettade storstadsområdena.

Utvecklingen mot det s. k. efterindustriella samhället innebär att en allt större del av befolkningen sysselsätts inom service, administration och riänster. De kvalificerade lednings- och servicefunktionerna tenderar att koncentreras till storstadsområdena, vilket ökar riskerna för regional obalans och större jämUkhetsklyftor. Länsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att statsmaktema vidtar åtgärder för att åstadkomma tillväxtmöjligheter för hela spektrat av kvahficerade funktioner i alla delar av landet så att dessa ges möjlighet till ett varierat samhällsliv och ökade arbetstillfällen för arbetskraft med högre utbUdning.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag till åtgärder. Statligt stöd till nyetableringar och rekonstruktion av företag, ökad utbyggnad av service,intensifierad informationsverksamhet, ökat bostadsbyggande, förbättrade kommunikationer, ökad satsning på utbildning, ökade resurser till företagareföreningen, uppförande av industrilokaler genom kommunala stiftelser, utveckling av hantverkscentrum samt av turism och friluftsliv.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. För att förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet, den s. k. infrastrukturen, föreslår länsstyrelsen bl. a. följande.

Kommunikationerna bör förbättras genom att den beslutade länsflygplatsen i Öjaby utanför Växjö snarast kommer till stånd. 1 avvaktan på detta är det önskvärt att linjen Stockholm-Växjö utsträckes

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          86

till Malmö—Köpenhamn från den nuvarande flygplatsen.

Beträffande vägarna bör E4 snarast rustas upp och småningom byggas ut till motorvägsstandard. En bekväm vägförbindelse av hög klass från Malmö till Växjö och norrut till Linköping-Norrköping är angelägen. För de interna kommunUtationerna behöver de sekundära vägarna rustas upp och länsstyrelsen anser det nödvändigt att särskilda medel ställs till förfogande härför.

Utbildningsmöjligheterna vid universitetsfilialen i Växjö bör byggas ut med i första hand naturvetenskapliga ämnen samt olika slag av yrkesinriktade kurser för t. ex. sjukvårdsadministratörer och socionomer.

För att utveckla ohka serviceinrättningar i kommunernas centralorter anser länsstyrelsen det vara angeläget med en viss decentralisering av den offentliga servicen.

Utflyttning av statlig verksamhet thl Växjö/ Alvestaregionen för att åstadkomma bättre balans mellan olika landsdelar ifråga om kvahficerade service- och ledningsfunktioner.

De mindre och medelstora företagens utveckling bör främjas genom åtgärder som effektiviserar produktionssamarbete, produktutveckling, marknadsföring och fortutbildning. Som ett led i denna strävan bör ökade resurser stäUas till företagareföreningens förfogande.

Informationsverksamheten om länets lokahseringsför-utsättningar bör öka och en arbetsgrupp med representanter för kommuner, landsting och länsorgan bör thlsättas i detta syfte.

Angeläget är att kommunerna planerar lämpliga industriområden samt uppför hantverks- och industrilokaler som sedan uthyres till företagen. Länsstyrelsen anser vidare att det vore värdefullt om idén med s. k. industricentra prövades i länet.

Glas- och träindustrin och sysselsättningsfrågorna i östra länsdelen, där nämnda industrigrenar har stor omfattning, bör ägnas stor uppmärksamhet. Länsstyrelsen föreslår att en arbetsgrupp tillsätts av Kungl. Maj:t med representanter för staten, glasindustrin och de anställda för att snarast lägga fram förslag thl konkreta åtgärder som underlättar glasindustrins utveckling och tryggar sysselsättningen. Länsstyrelsen anser det vidare angeläget att glasindustrin får del av det s. k. utvecklingsstödet. Beträffande möbel- och snickeriindustrin understryker länsstyrelsen nödvändigheten av att en statlig utredning snarast kommer till stånd i enhghet med av länsstyrelserna i de tre smålandslänen tidigare framfört förslag.

Statligt lokaliseringsstöd bör även i fortsättningen kunna utgå i den östra länsdelen för att skapa ny och varaktig sysselsättning och ytterligare differentiering av näringslivet.

För jord- och skogsbrukets del finner länsstyrelsen det angeläget att aktiva brukares tillköp av mark samt köp av rena skogsfastigheter stödjes genom statlig lånegaranti, samt att stödåtgärder vidtas för upprätthållande av betesdrift i bygder med vikande jordbmks-produktion för bevarande av landskapsbilden.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 87

Turismen bör utvecklas och i detta syfte föreslår länsstyrelsen en förbättrad information om länets sevärdheter och utbyggnad av stugbyar på lämpliga platser.

Ökade resurser för bostadsbyggande krävs så att icke blott det genom expansion uppkommande utan även uppdämt behov blir tillgodosett.

Remissyttranden. Remissinstanserna ansluter sig till länsstyrelsens förslag och från flera håll understrykes behovet av en aktiv medverkan från statliga organ för att förstärka sysselsättningsmöjligheterna. Alvesta och Markaryds kommuner framhåller att företag som etablerar eller bygger ut bör få disponera investeringsfondsmedel. Växjö kommun anför som lämpliga åtgärder lokalisering av statlig förvaltning till Växjö samt dämpning av tillväxten i storstadsområdena och styrning till tillväxtcentra. Landstinget anser det lämpligt att till Växjö förlägga en filial till skogshögskolan. Vidare anser landstinget det vara ologiskt att flytta SJ-distrUctet i Växjö till Malmö. I stället borde malmödistriktet i tillämpliga delar flyttas till Växjö/Alvesta.

Selektiva åtgärder

Kommunernas   förslag   till   åtgärder.   Från kommunerna krävs en förstärkning av sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Utöver de åtgärder som framförts under avsnittet allmänna åtgärder föreslår länsstyrelsen att statlig verksamhet och andra lednings- och servicefuntkioner lokaheras till Växjö. Länsstyrelsen framhåller vidare som angeläget att en ökad differentiering av näringslivet i länets östra delar kommer till stånd. Särskilt vUctigt är att någon form av metall- och verkstadsindustri lokaliseras till Lessebo.

B.7.3  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag till åtgärder. Beredskapsarbeten föreslås, bl. a. inom natur- och miljövård, samt industriellt beredskapsarbete. Vid behov bör skyddade verkstäder utbyggas och omskolningskurser övervägas.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen understryker angelägenheten av en fortlöpande inventering av olika objekt som kan tjäna som underlag för planering av sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur. Det är vidare angeläget att skyddade verkstäder och halvskyddad sysselsättning kan beredas i erforderlig omfattning samt att omskolningskurser kan ordnas vid behov.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            88

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Kommunernas förslag till åtgärder. Från kommunerna redovisas planer och åtgärder beträffande öppen och sluten åldringsvård, sjukvård, barndaghem, skolväsendet, kultur-och fritidsaktiviteter, handikappvård, trafikservice och vamförsörining i glesbygd. För vissa aktiviteter, såsom barnthlsyn, färdtjänst, trafikservice och hemhjälp anför en del kommuner att ökat eher nytt statligt stöd behövs.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Den slutna åldringsvården i kommunerna bör avlastas genom ökad satsning på öppen åldringsvård (hemsamaritverksamhet, färdtjänst, matdistribution m.m.). För att underlätta för åldringar att utnyttja det allmännas service bör en subventionering av telefoner utredas. Länsstyrelsen anser det vidare angeläget att platsbehoven på ålderdomshem tillgodoses.

Tillfredsställande sjukvårdsmöjligheter bör erbjudas befolkningen i länets olika delar. Behovet av alkoholpolikliniker, inackorderingshem och specialbostäder för aUcoholskadade bör beaktas.

Antalet daghemsplatser bör utökas.

De nuvarande utbildningsmöjligheterna i kommunerna bör upprätthållas även om elevunderlaget reduceras.

För de handikappade bör kommunal färdriänst inrättas, handikapplägenheter byggas i tillräcklig omfattning och arbetsmöjligheter beredas genom skyddad och halvskyddad sysselsättning.

En förbättring av de allmänna kommunikationerna bör kunna åstadkommas genom matarlinjer och beställningstrafik som komplement till det befintliga linjenätet. Olika åtgärder bör vidtagas för att förbättra glesbygdens vamförsörining, exempelvis genom utvidgning av befintligt varubussnät, organiserad utkörning av beställda varor eller kommunal färdtjänst för inköpsresor.

Remissyttranden. Remissyttrandena ansluter sig till de av länsstyrelsen framförda förslagen. Flera remissinstanser framhåller behovet av en förbättring av kommunvägarna.

B.7.4 Investeringamas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Tih grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas mvesteringsbehov för perioden 1972-1975 ligger i huvudsak KELP 70. Länsstyrelsen har justerat grundmaterialet efter hand som kommunerna har redovisat nya uppgifter.

I tabell B.7:1 redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 sammandraget ingår inte samthga investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploaterings-mvesteringar i anslutning tih bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 89

har endast projekt medtagits som har kostnadsberäknats tih minst 100 000 kr. Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar de primärkommunala investeringsbehoven för den aktuella perioden tih ca 323 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram anges till 9 298 lägenheter. Enligt länsbostadsnämnden uppgår bostadsbyggnadsbehovet i hela länet till 8 335 lägenheter.

Huvuddelen eher ca 64 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet). Investeringsbehovet inom olika områden varierar mellan kommunerna. Sålunda faller exempelvis 9 % av Ljungby kommuns redovisade behov på huvudtitel 2 (fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning) och 28 % på huvudtitel 7 (socialvård och socialförsäkring) medan motsvarande andelar för Markaryds kommun är 28 % resp. 3 %.

Av landstingets investeringar beräknas drygt 60 milj. kr. eller 83 % falla på Växjö kommun.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har vid de sektoriella prioriteringarna tillämpat flera prioriteringsregler. Exempelvis har länsbostadsnämnden i fråga om bostadsbyggandet tillämpat 1970 års kvot för länet som ram för prioritetsgrupp I.

Vid den sektoriella prioriteringen har målsättningen i länsprogram 1970 beaktats. Någon omprioritering av regionalpolitiska skäl har därför inte behövt vidtagas.

Länsstyrelsen framhåller att tihgång på bostäder är av stor betydelse för den regionala utvecklingen. Det är därför väsentligt att tilldelningen av bostadskvot någorlunda svarar mot behovet. Enligt länsstyrelsen bör länsramar anges för olika investeringsslag.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering illustreras av cirkeldiagrammen i figurerna B.7:l och B.7:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 90

Tabell B. 7:1  Kommunala investeringar perioden 1972-1975 i projekt om 100 000 kr. eller •ner med fördelning på huvudtitlar i tusentals kr., bostäder i antal lägenheter

Kommun	Huvudtitel								Bostä-	Lands-
									der	tinget
	0-1	2	3	4	5	6	7      8	0-8
Ljungby	_	4 000	8 270	_	18 300	600	11900   -	43 070	1 291	5 108
Markaryd	-	5 375	3451	-	8 543	1 520	650   -	19 539	725	-
Älmhult	-	112	8 679	-	12 832	3 500	2 850   -	27 973	824	440
Alvesta	300	600	5 817	—	8 504	1 200	4 750   -	21 171	835	1680
Växjö	575	20 300	51 141	2 100	46 180	31 640	12 750   -	164 686	3 973	60 744
Tingsryd	-	1 900	8 035	-	8 440	1 000	3 400   -	22 775	660	4 300
Uppvidinge	450	900	2 260	-	8 600	690	2 100   -	15 000	570	975
Lessebo	600	500	4 200	-	2 100	700	1 050   -	9 150	420	-
Länet	1 925	33 687	91 853	2 100	113 499	40 850	39 450   -	323 364	9 298	7 3 247

Titelkod

O-1  Centralförvaltning, rätts- och samhällsskydd samt folkbokföring och beskattning

2             Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning

3             Byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftshv

4             Hamnar, kommunikationer och näringsliv

5             IndustrieU verksamhet

6             Undervisning och annan kultureU verksamhet

7             Socialvård och socialförsäkring

8             Hälso- och sjukvård

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

91

Figur B.7:l  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1972-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

92

Figur B.7:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1972-1975, miljontals kr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970 93

B.8 Kahnarlän

B.8.1   Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

I länsplanering 1967 framhöll länsstyrelsen att Kalmar län har goda fömtsättningar för lokalisering av en rad basindustrier som söker sig till kustorter. Vissa förhållanden tyder på att ostkusten i framtiden får ett förbättrat konkurrensläge jämfört med västkusten och i någon mån med Stockholmsområdet.

Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle folkmängden i länet år 1980 uppgå tUl 248 500 personer. Länsstyrelsen/planeringsrådet uttryckte sin lokaliseringspolitiska målsättning i ett befolkningsramvärde år 1980 för länet av 255 450 personer.

Sysselsättnings- och befoUcningsutvecklingen uppvisade emeUertid en betydligt ljusare bild under senare hälften av 1960-talet än under perioden 1960—1965. Flera betydande nylokahseringar och utvidgningar av befintliga företag har skett. Näringslivets expansion har medfört en nettoinflyttning till länet under de senaste åren till skillnad från tidigare års nettoutflyttning. Information tiUkommen efter länsplanering 1967 har motiverat en uppjustering av befolkningsprognoserna för sju av de tolv kommunblocken. TotaU för länet innebär denna justering en öknmg i förhållande till den ursprungliga prognos 2 för år 1980 med 7 100 personer.

Följande tablå visar faktisk folkmängd åren   1965 och  1970 samt av länsstyrelsen antagen planeringsnivå för åren 1975 och 1980.

Faktisk		Planeringsnivå
folkmängd
1965	1970	1975	1980
42 000	42 300	43 900	45 000
17 400	17 100	17 600	18 000
19 500	19 600	20 300	21 000
9 000	8 300	8 300	8 200
24 800	25 700	27 500	28 200
13 500	13 400	14 000	14 300
21 700	22 200	22 300	23 300
11 400	11 800	12 900	14 000
49 700	52 800	55 400	58 400
8 100	7 600	7 000	6 400
10 200	9 900	9 700	10 000
11 200	10 400	9 500	8 800

Kommunblock

Västervik

Vimmerby

Hultsfred

Högsby

Oskarshamn

Mönsterås

Nybro

Emmaboda

Kalmar

Torsås

Mörbylånga

Borgholm

Kommunblockslänet                     238 700   241100   248 300   255 600

Remissyttranden. Den föreslagna planeringsnivån accepteras av flertalet kommuner. Hultsfreds kommun anför att den för är 1975 räknar med en folkmängd på 21 900 personer. Kalmar kommun anser det motiverat  att planeringsnivån  för  1980 höjs rill  59 900 personer och

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           94

Borgholms  kommunblock   anför  att   kommunernas  prognoser  innebär 10 550 personerår 1975.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen slår fast att planeringsnivån inte får betraktas som bindande utan skall kunna justeras äå snart utveckhngen ger entydigt underlag för detta. Den faktiska utvecklingen måste vara styrande vid tilldelning av reella resurser. För Hultsfreds kommun anser länsstyrelsen skäl inte föreligga f. n. att höja planeringsnivån, men om utvecklingen blir mer positiv än som föratses i länsprogrammet kommer omprövning att ske. Beträffande Kalmar saknas ännu konkret underlag som motiverar en höjning, men länsstyrelsen betonar att om personalkrävande enheter lokaliseras till Kalmar även den av kommunen föreslagna planeringsnivån sannolikt kommer att ligga för lågt. 1 fråga om Öland görs stora ansträngningar från berörda myndigheter att förbättra sysselsättningsläget, men osäkerheten om den framtida utvecklingen är betydande och länsstyrelsen kan ej biträda önskemålet om höjd planeringsnivå för Borgholmsblocket.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Den regionala jämlikheten kräver att existerande inkomstklyftor elimineras och att länets befoUcning får väsentligt förbättrade servicebetingelser, framhåller länsstyrelsen. Trots att Kalmar län i dag efter en lång stagnationsperiod befinner sig i ett expansionsskede är den genomsnittliga årsinkomsten väsentligt lägre än riksgenomsnittet. Detta kan illustreras med att skatteunderlaget per invånare ligger 20 % under riksmedeltalet och 40 % under Stockholmsregionens. Strävandena att höja inkomstnivån bör ha hög prioritet. Främsta medlet härför är en långsiktig lokaliseringsverksamhet i syfte att omstrukturera länets näringsliv. Ävenledes anser länsstyrelsen att yrkesverksamhetsgraden för länets invånare bör ligga i nivå med riksgenomsnittet. Angeläget för att nå dithän är att den kvinnliga sysselsättnmgsgraden höjs. Härigenom ökar familjeinkomsten och inkomstklyftan gentemot andra regioner reduceras.

Ortsklassificering

I länsplaneringen 1967 uttalade länsstyrelsen sin avsikt att stödja och förstärka utvecklingen i samtliga länets centralorter, en målsättning som står i linje med den nya kommunhidelnuigen. Länsstyrelsen vidhåller denna målsättning.

Som storstadsalternativ i ett riksomfattande regionalt program anger länsstyrelsen Kalmar-Nybro-Emmaboda-regionen, i vilken ingår även Torsås kommun. Dessa kommuner har gemensamt bildat ett regionplane-förbund och har tillsammans omkring 95 000 invånare. Regionen är centralt belägen i sydöstra Sverige. Genom statsmakternas tidigare underiåtenhet att satsa på sydöstra Sverige har befolkningen i detta område i väsentliga avseenden sämre utgångsmöjligheter än huvuddelen av rikets övriga invånare. Kravet att Kalmar-Nybro-Emmaboda-regionen betraktas som  storstadsalternativ måste  realiseras om invånarna i

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                95

länet skall komma i åtnjutande av regional jämlikhet och är den viktigaste fömtsättnmgen för att den nödvändiga omstruktureringen av näringslivet skall kunna genomföras.

Som regionala tillväxtcentra klassificeras Västervik, Oskarshamn, Vimmerby och Hultsfred. De är alla A-regioncentra och huvudorter för näringsliv och service.

Som serviceorter anges Mönsterås, Högsby, Borgholm och Mörbylånga. Mönsterås intar härvidlag en särställning eftersom orten är en av de fyra skogliga centralorterna i södra Sverige och därigenom kommer att tillförsäkras en betydande industrieh utveckling.

Remissyttranden. Landstinget anser att en kategoriuppdelning av länets tätorter inte rimmar med syftet att skapa så goda levnadsbetingelser som möjligt i de ohka regionerna och ej skapar rättvisa möjhgheter för de oprioriterade orterna att utvecklas positivt. Nyttjandet av den föreslagna klassificeringen bör vara synnerligen restriktiv. Tors-lunda kommun anför att en fastlåsning av ortsklassificeringen inom så snäva ramar som föreslås är olycklig och bör omprövas. Kalmar kommun betraktar däremot ortsklassificeringen som den på längre sikt viktigaste delen av länsprogram 1970.

Kravet på att Kalmar-Nybro-Emmaboda-regionen skall klassificeras som storstadsalternativ möter enhällig uppslutning av länets kommuner. Hultsfreds kommun, som tillstyrker förslaget, anför dock att regionens läge i länets södra del och de dåliga kommunikationerna kan medföra svårigheter för större delen av länets befolkning att utnyttja denna centralort. Förslaget om regionala tiUväxtcentra tillstyrks även överlag av kommunerna. Mönsterås kommunblock och Högsby kommun yrkar på att klassificeras som regionala tillväxtcentra.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen kan inte tillstyrka förslagen från Högsby och Mönsterås.

B.8.2  Sysselsättningspolitika åtgärder

Bakgrund

Enligt länsprogrammet har näringslivs- och befoUcningsutvecklingen i länet under den senaste perioden kännetecknats av hög andel sysselsatta inom jordbruksnäringen, förhållandevis stort antal små företagsenheter inom industrin, låg urbaniseringsgrad med svag utveckling hos servicenäringarna som följd samt jämförelsevis låg inkomstnivå.

Antalet förvärvsarbetande uppgick år 1965 till 101 000 personer mot 98 000 år 1950. Sysselsättningen inom jordbruket har under denna period minskat med 9 000 förvärvsarbetande medan industrin och servicenäringarna har ökat med vardera 6 000. Av den förvärvsarbetande befolkningen år 1965 var i länet nära 20% sysselsatta i jord- och skogsbruk mot 10 % i hela landet. Jordbrukssektorns totala sysselsättning i länet beräknas mellan åren 1965 och 1980 minska med omkring 10 000 personer.

Industrins andel av de förvärvsarbetande i länet år 1965 var 35 % eller

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          96

samma som riksgenomsnittet. MeUan åren 1962 och 1968 ökade antalet industrisysselsatta med 1 800 personer, varav 70% utgjordes av förvaltningspersonal. Under åren 1969 och 1970 torde sysselsättningen ha ökat med ytterligare omkring 2 000 personer.

Inom träindustrin, som är den näst största industribranschen och sysselsätter en fjärdedel av samtliga industriarbetande i länet, har sysselsättningen ökat. En strukturrationahsering inom denna bransch, särskilt vad det gäller möbel- och snickerhndustrin, kan dock förväntas. Svårlösta problem kan uppstå eftersom åtskilliga av branschens företag utgör basen för näringslivet i flera mindre och medelstora tätorter. Även inom den manuella glasindustrin, som sysselsätter 1 300 personer i länet, kan strukturomvandhngen medföra minskning av antalet arbetsplatser och arbetstillfähen.

De mindre företagen'spelar stor roll för sysselsättningen i länet. Företag med mindre än 50 arbetare sysselsätter i länet 33 % av alla industriarbetare mot 26 % i hela landet. I en period med snabba strukturomvandlingar kan detta vara ett svaghetstecken.

Länet har flera ensidiga industriorter med små möjligheter att bereda kvinnorna sysselsättning i önskvärd omfattning. Behov förehgger därför av en differentiering av arbetsmarknaden. Några av de ensidiga orterna ligger dock så nära en centralort eher större ort att pendling kan accepteras. För en rad mindre tätorter med ensidigt näringsliv, exempelvis glasbruksorterna och vissa träindustriorter, är det inte rimligt att tänka sig en differentiering med samhälleligt stöd.

Servicesektorn omfattar i länet 36 % av samtliga sysselsatta mot 45 % i hela riket. Länsstyrelsen anser att en av de viktigaste orsakerna till de negativa dragen i den sociala och ekonomiska strukturen i sydöstra Sverige med bl. a. låg inkomstnivå och svagt skatteunderlag är att denna landsända ej i tillräcklig utsträckning har fått del av servicenäringarnas expansion. För att den regionala jämhkheten skall kunna förverkligas måste klyftan i fråga om andelen sysselsatta inom servicesektorn minska

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Inom flera kommuner anses de uppställda målsättningarna kunna förverkligas utan hjälp av särskilda åtgärder under fömtsättnmg att bostadskvoterna ökar. Bristen på bostäder betraktas allmänt som den faktor som håller tiUbaka länets näringslivsutveckling. Vidare bedöms en ökad satsning på kommunikationerna vara av grundläggande betydelse. Ett flertal kommuner uttalar sig emot ett geografiskt avgränsat område för lokaliseringsstöd och anser att lokaliseringspolitiska åtgärder bör omfatta hela landet. Torsås kommun anser   att   byggandet   av   fabrikslokaler   bör   ingå   i  den   kommunala

kompetensen.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Kalmar län har under de senaste årens högkonjunktur tidvis redovisat brist på arbetskraft även om det lokalt funnits vissa överskott. Däremot fmns brister i den nuvarande företagsstrukturen som kan komma att

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                97

snabbt förändra läget inom vissa delar av länet. De ensidiga industriorterna kan också vålla problem. Vissa kommunblock är svagt industriahse-rade och en förstärkning av näringslivet i deras centralorter är önskvärd. Kravet på en aktiv regionalpohtik där lokaUseringsverksamheten ingår som ett led aktualiseras framför allt av den låga inkomstnivån och näringslivets relativt ensidiga sammansättning, som nu bl. a. medför en betydande nettoutflyttning av den bäst utbildade arbetskraften. För att problemen skall kunna lösas på bästa sätt krävs samtidigt en styrning och begränsning av den okontrollerade storstadsexpansionen. 1 målsättningen för en aktiv regionalpohtik för hela landet bör enligt länsstyrelsens mening ingå att en ytterligare befolkningskoncentration till stocknings-områdena i södra och mellersta Sverige förhindras och att därmed en ökning av problemen i dessa områden också undvUcs. Av samhällsekonomiska skäl torde det vara angeläget att de befoUcningsomflyttningar som f. n. sker i södra och mehersta Sverige kanahseras tih tätorter utanför storstadsområdena. Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis

— att den nuvarande geografiska avgränsningen av ett särskilt stödområde upphävs så att de lokahseringspolitiska åtgärderna i princip skall kunna utsträckas till alla delar av landet där behov föreligger,

— att även lokaliseringsstödet till turistnäringen skaU kunna utgå tUl alla delar av landet där behov av av sådant stöd föreligger och det ur lokaliseringssynpunkt är motiverat,

— att fortsatt centralisering inom statliga förvaltningsorgan och affärsdrivande verk undviks och att möjliga decentrahseringar genomförs,

— att en reguljär statlig utredning snarast tihsätts för att utreda möbel-och snickerhndustrins framtida utvecklingsmöjligheter,

— att åtgärder vidtas så att virkesöverskottet i sydöstra Sverige tillvaratas och att den nödvändiga utbyggnaden av förädlingsindustrin inom Kalmar län kommer tiU stånd,

— att nya stödformer för den mindre och medelstora industrin prövas, varvid bl. a. staten i ökad utsträckning bör få möjligheter att på begäran av resp. företag kunna förvärva minoritetsposter i dessa,

— att de statliga insatserna för teknisk och ekonomisk service tUl de mindre och medelstora företagen förbättras, vilket kan ske bl. a. genom att länets företagareförening får ökade resurser, samt

— att samhället bevakar kvinnornas möjlighet att erhålla arbete och stöder åtgärder i syfte att åstadkomma arbetstillfällen lämpade för kvinnlig arbetskraft.

Länsstyrelsen framhåher vidare att en förutsättning för att de regionalpohtiska satsningar på länets näringsliv, som länsstyrelsen kräver, skall få önskad effekt är en förbättring av infrastrukturen. Särskilt understryks behovet av ett ökat bostadsbyggande och upprustning av kommunikationsledema.

Bristen påbostäderi länet hindrar näringshvets spontana utveckhng. De låga bostadskvoter som länet tilldelas är, enligt länsstyrelsens mening, beräknade mot bakgrund av föråldrade prognoser. Länsstyrelsen

7 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          98

önskar också att reglerna för fördelning av bostadskvoter ändras så att alla kommuner får möjlighet tih långsiktig planering och att omfördelningar av länets bostadskvot skall kunna genomföras under pågående planeringsperiod. Sådana beslut bör kunna fattas regionalt.

Beträffande vägarna anför länsstyrelsen att nuvarande grunder för vägbyggnadsanslagens fördelning är oförmånhga för länet. Större resurser krävs för ombyggnad thl erforderlig standard av vägar som utnytrias för tunga transporter. SärskUt gäUer detta vissa vägar i öst-västlig riktning som har stor betydelse såväl för näringslivets transporter som för övrig trafik. Vidare anser länsstyrelsen att riksväg 15 bör klassificeras som europaväg.

I fråga om järnvägarna framhåller länsstyrelsen att länet har drabbats mycket hårt av järnvägsnedläggningar. Enbart trafikekonomi får enligt länsstyrelsen aldrig vara avgärande vid bedömningen av om ett järnvägsnät skall bevaras. Det samhähsekonomiska värdet av järnvägens fortbestånd kan inte bedömas endast med utgångspunkt i järnvägsrörelsens driftresultat. Länsstyrelsen understryker att järnvägar — liksom andra kommunUcationsleder — är väsentliga delar av samhällets struktur. Länsstyrelsen hävdar bestämt att en förbättring av järnvägskommuni-kationema i länet är samhällsekonomiskt lönsam. För länets utveckhng är det absolut nödvändigt att de senare årens industriexpansion följs upp genom att järnvägsförbindelserna förbättras. Länsstyrelsen yrkar därför att mga ytterligare nedläggningar av järnvägslinjer i länet sker utan i stället nuvarande hnjer uppmstas. Främst krävs en breddning till normalspår av linjen Kalmar-Berga. Vidare anför länsstyrelsen att tillkomsten av en ostkustbana skulle främja en positiv utveckhng av industrin och förbättra lokaliseringsbetingelserna i länet.

Remissyttranden. Remissinstanserna understryker och stödjer aUmänt de i länsprogrammet framförda kraven. Nybro kommun förordar en decentrahsering av arbetsmarknadsmässiga beslutsbefogenheter tih länsorgan.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen anser att avvägningar mellan regioner bör ske på riksnivå och är inte beredd att förorda en sådan decentralisering som förordas av Nybro kommun.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Från kommunalt håh pekas på två problemkomplex, nämligen pågående och förväntade strukturella förändringar inom industrin och undersysselsättningen, framför allt bland kvinnorna. Vimmerby kommun föreslår att förvaltningsenheter på läns-och landstingsplan förläggs till kommunen. Många kommuner påtalar att de har drabbats av mdragningar i samband med centralisering och rationahsering av stathg verksamhet.

Behov av nylokaliseringar görs gällande för Virserum, Högsby och Nybro, exempelvis inom metallsektorn, för att differentiera näringslivet. Kalmar kommun yrkar på att statlig central förvaltning och eftergymna-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                 99

sial utbildning förläggs till kommunen. Kommunblocken på Öland kräver ytterhgare arbetstihfällen inom industri- och turistnäringen. Borgholms kommunblock menar att industriell etablering underlättas om färdiga lokaler kan ställas tih förfogande och har tillstyrkt ett förslag från företagareföreningen att utreda möjligheterna att anordna ett industricentrum i Borgholm.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Till Kalmar bör förläggas såväl statUga verk och förvaltningar som universitetsfilial, socialhögskola och annan högre utbildning. Med hänsyn tiU de nära kontakter som etablerats mellan Gotlands och Kalmar län anser länsstyrelsen att vid utbyggnad av speciaUserad samhällsservice i Kalmar dimensioneringen bör ske med hänsyn även tiU Gotlands behov.

Nybro bör tillföras en metalluidustri eller annan industriell verksamhet så att ytterligare 700 arbetstUlfäUen skapas.

Till Högsby, Virserum och T o r s å s bör företag i lämpliga branscher lokaliseras för att förstärka och differentiera näringslivet.

Öland bör inkluderas bland det fåtal turistiska centralorter thl viUca de sakkurmiga för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. har föreslagit att stödet åt turistnäringen skaU koncentreras. SamhäUeliga åtgärder bör också vidtas för att tih Öland lokalisera företag av lämplig storlek och produktionsinriktning.

Remissyttranden. Remissinstanserna instämmer i huvudsak i länsprogrammets synpunkter på behovet av och förslag tUl selektiva åtgärder i ohka delar av länet. Några inlandskommuner invänder mot att kustområdena särskUt framhåhs som lämpliga lokaliseringsorter för skogsindustrin och pekar på att närheten till råvaran har betydelse som lokaliseringsfaktor. Nybro kommun anför att lokahsering av statliga verk bör ske ej enbart tiU Kalmar utan även tih andra orter i storstadsalternativets räjong. Hultsfreds kommun anför att frågan om universitetsutbhd-ning inte bör vara beroende av att en universitetsfilial förläggs tUl Kalmar, utan ansträngningarna bör inriktas även på att utlägga universitetsutbildning thl länets gymnasieorter.

Länsstyrelsens kommentar. I fråga om utlokahsering av statliga verk kan endast en ort förordas och det måste vara Kalmar. Kravet på att eftergymnasial högre utbildning förläggs tiU Kalmar står fast, men länsstyrelsen stödjer synpunkten att samtliga gymnasieorter bör få möjlighet att arrangera högre utbildning.

B.8.3  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunerna har redovisat få förslag thl åtgärder. Så gott som samtliga kommunblock uppgeratt lämpliga objekt för beredskapsarbeten för äldre och andra svårplacerade har inventerats. Skyddade verkstäder finns i nio av länets tolv kommunblock med tillsammans 500 platser. En utbyggnad planeras med närmare 300 platser.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           100

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Företagen bör på lämpligt sätt stimuleras att anställa äldre och av annat skäl svårplacerad arbetskraft. Förekomsten av en sådan sysselsättning som kan erbjudas de kvinnor på landsbygden som av ohka skäl är lokalt bundna t. ex. möjligheterna till sysselsättning i hemmen, bör utredas. Särskilda satsningar på utbildning av denna kategori bör göras.

Planeringen av beredskapsarbetena bör intensifieras och beredas så att tiUräckligt många kan sättas i gång med mycket kort varsel.

Samhället bör ha möjlighet att påverka avveckhngsperiodens längd vid nedläggnings- och konkursföretag.

Möjligheterna att bereda den öländska arbetskraften en jämn sysselsättning under året bör undersökas och från samhähets sida bör åtgärder vidtas för att lösa detta problem.

Beträffande skyddade verkstäder bör behovet av sådana i Torsås, Mörbylånga och eventuellt Överums tätort utredas.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

Enligt vad länsstyrelsen anför synes godtagbar stationär service på kommuncentrumnivå föreligga i samtliga länets kommunblockscentra samt härutöver i tätorterna Gamleby och Överum och möjligen Ankarsrum i Västerviks kommun samt Virserum i Hultsfreds kommun. Endast omkring 10 000 eller 4 % av länets invånare är bosatta på ett längre avstånd än 30 km från en väl utbyggd serviceort. Länsstyrelsen anser att den stationära servicen på kommuncentrumnivå kan koncentreras till ett relativt begränsat antal orter. Med utgångspunkt i den nuvarande servicestrukturen synes inga problem i detta avseende föreligga inom Kalmar län med undantag för förhåhandena på norra Öland. Länsstyrelsen föreslår därför att den stationära servicen i Löttorps tätort förstärks dels med hänsyn till det stora avståndet tih centralorten Borgholm, dels på grund av servicebehovet sommartid till följd av turisttillströmningen.

De nuvarande serviceorterna är väl etablerade. Länsstyrelsen understryker emellertid att koncentrationen av servicen till ett begränsat antal orter förutsätter en viss standard på de kollektiva förbindelserna tiU dessa. Länsstyrelsen anser att glesbygdens serviceproblem i Kalmar län inte främst är en fråga om att ge stationär service i ytterligare tätorter utan att det i huvudsak är ett kommunikationsproblem. Den kollektiva trafikapparat som tillgodoser de glesbygdsboendes möjligheter att resa till resp. centralorter behöver upprustas. Med en begränsning av restiden tUl 45 minuter med koUektiva trafikmedel tUl tätort med kommuncentrumservice bor mindre än 25 000 eller 10% av invånarna utanför dessa restidsområden. De utredningar som har påbörjats i kommunikationsrådets regi beträffande glesbygdstrafikens utformning bör fuUföljas så att konkreta förslag tiU åtgärder kan läggas fram. Länsstyrelsen betonar också vikten av att den statliga glesbygdsutredningen snarast kommer fram med normer för hur glesbygdstrafiken skah utformas med hänsyn

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               101

tiU linjesträckning, turtäthet och kostnadstäckning.

Eftersom trafikantunderlaget för den koUektiva trafiken är krympande och glesbygdsbefolkningen bor utspridd är det enligt länsstyrelsen svårt att upprätthåUa en företagsekonomiskt lönsam och samtidigt fullgod kommunikationsservice. Det blir sannolikt nödvändigt att samordna linjetrafik, skoltransporter samt gods- och postbefordran. Även möjligheterna att kombinera dessa med hemsändning av varor bör undersökas. Vidare är trafikantunderlaget i vissa delar av länet så litet att bussarna lämpligen kan utbytas mot linjebilar, vUket tUlåter en större grad av flexibhitet när det gäller hnjesträckning och turtäthet. Ekonomiskt stöd kommer dock i de flesta fall att krävas från samhähets sida, såväl genom bidrag tUl olönsamma buss- och bUlinjer som genom upprustning av vägnätet. Då det är de ekonomiskt svaga glesbygdskommunerna som har det största behovet av stöd är det enligt länsstyrelsens mening rimligt att staten lämnar bidrag tUl glesbygdstrafik som är olönsam från företagsekonomisk synpunkt.

Länsstyrelsen understryker också starkt behovet av en förbättring av den kulturella servicen. Särskht nämns behovet av nya byggnader i Kalmar för länsbibliotek, länsmuseum och konstmuseum. Vidare är det angeläget att frågan om en länsteater utreds.

Remissyttranden. Remissinstanserna instämmer i de yrkanden och förslag som framförs i länsprogrammet. Detta gäller i särskilt hög grad kraven på en förbättring av glesbygdens trafikförsörining.

B.8.4 Investeringarnas regionala fördelning

Plan eringsu nderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/ kommunblockens investeringsbehov för perioden 1972-1975 ligger i huvudsak KELP 70. Enligt länsstyrelsens bedöming ger KELP 70 en mer reahstisk bild av kommunernas ekonomiska långtidsplaner än tidigare kartläggning. Detta förhållande tillskrivs främst kommunemas ökade erfarenhet av denna typ av planering. En annan faktor som påverkat redovisningen i positiv riktning är kommunsammanläggningarna som har medfört ökad samordning i planeringen.

Viss brister kan dock iakttas i KELP 70. Bl. a. faller investeringsbehoven ojämnt i tiden, vilket tar sig uttryck i en ansamling av investeringar i början av planeringsperioden.

Länsstyrelsen framhåller att någon bedömning av investeringsprogrammens realism mot bakgmnd av den nuvarande och den budgeterade kommunala ekonomin inte har gjorts.

1 tabell B.8:1 redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 redovisningen ingår inte samtliga investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploaterings-

prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            102

investeringar i anslutning tih bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har endast medtagits sådana projekt som uppgår till minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar de primärkommunala investeringsbehoven för den aktueha perioden till drygt 461 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen till 11 010 lägenheter. Länsbostadsnämnden bedömmer bostadsbyggnadsbehovet för hela länet tUl 11 500 lägenheter.

Huvuddelen eher ca 71 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv), 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kultureU verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken uppvisar sinsemellan varierande investeringsbehov. Exempelvis faller ca 5 % av Nybro kommunblocks redovisade behov på huvudtitel 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet) och 55 % på huvudtitel 5 (industrieh verksamhet) medan motsvarande andelar för Hultsfreds kommunblock är 34 % resp. 22 %.

Av landstingets investeringar om drygt 89 milj. kr. faher ca 67 % på Kalmar kommunblock, varav större delen avser lasarettet i Kalmar.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna i huvudsak följt regeln att till prioritetsgrupperna I, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. I de fah ansvarigt länsorgan har saknats har endast regionaipolitisk prioritering utförts.

Den sektorieha prioriteringen har legat till grund för den regionalpolitiska prioriteringen. Vid prioritering av i synnerhet bostäder anser länsstyrelsen att en ökad flexibihtet samt utjämtung mellan expansiva och icke expansiva orter bör eftersträvas.

UtfaUet av länsstyrelsens prioritering åskådhggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.8:1 och B.8:2. Cirklarnas ytor är proportioneUa mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Några kommuner uttalar farhågor för att länsorganens prioriteringar kommer att medföra ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Därutöver anförs bl. a. att statliga myndigheter omöjligen kan göra en konekt bedömning av kommunala investeringsbehov på grund av att bl. a. den lokala kännedomen är otillräcklig. Kritik riktas också mot den thlämpade prioriteringsregeln. Den anses ge missvisande resultat för de kommuner som har redovisat huvuddelen av investeringsbehoven i slutet av planeringsperioden på grund av att hänsyn har tagits till de reeha möjligheterna att genomföra investeringarna.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

103

		000	1 0	0	m	0
		000		0	c
T3	IU	n-i r- fN	fo	so		"*
i	00	■	cs		0 so

OOOOOoOOuoO»—»oo vooOTtr-r-Tt-cTvOuo

ro'-irorOurS*-'rSfN

3

-k;

Cl

ro»-iOuooooouoOrSuoroso

aworoOOOCTtrorOO

ooootNfovo-tr-uootsror-

O'r*O0     

■Q

5

Tt o UO 00 UO

r- UO Tf

O UO O O O o I o

o o r- r- o *o  r-

i I I I I I I

I I I I

OuoOOOuoOOOOOO

uouooa(STI■roouoo

OrO(Sro*ro,—(\oCl0a r4rorooorsr-Tr

E E o

UO O Os O ro UO

ta

5-

IQ

Os

■"I I

Os

■-

.Si

.<5

JS.

I

1 > fe

oi ■«

. -a

05  t;

■Q

t j«:

3 3

E E

S  S

o  o

ooooooouoo                    I 00

OtNoorooOuorO                               Ouo

\Or-CT\'—ioeNOuor       t,—i
oOTtuorotN-rotNoo

uovOuo—'uotwo 0»o»ooO'-

OuoOfOOvOfOOOvOoJroo

O                      I      I     |000uor--00

O                                       OOuor(NrO

UO                            

H                                 fo                    ro

Ttooonooinoooouo» H(NOOuooooroToor*

«OTtrTtO(Nr-PTt(N

TtfNvo   TttTtuoro

H    cs ■    ro

I  1

I O O I O O o ' O ro O   r-

O O UO O

00 -H

I UO O I

Tt

■o o

XI

I « : E E'

ort _Q

:rt .a 3 :o •S ;     .. _ .. _ _ „ >>ffiSOSzwiHSoa

0
■*
■*
so	c
ts	ffl
so	.M
0		>
0	ii	ert
m	0	<1h 3
	0	na

OrsroTTuoor-oo

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.pol.handlingsprogramm.m. l

04

Figur B.8:1  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1972-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

105

Länet 337

Figur B.8:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas lnvestering.sbehov för perioden 1972-1975, mUjontals kr.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          106

B.9 Gotlands län

B.9.1   Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Gotland har, framhåller länsstyrelsen, glesbygdsproblem i dubbel bemärkelse. Länets isolerade läge gör att de fördelar som ligger i samplanering med andra regioner är begränsade. I fråga om serviceverksamhetens utbyggnad måste Gotland bli självförsörjande i större utsträckning än befolkningsmässigt och strukturellt jämförbara områden på fastlandet.

En fortsatt befolkningsminskning i enlighet med prognos 2 i länsplanering 1967 kan länsstyrelsen inte acceptera med hänsyn till återverkningarna på serviceförsörjningen.

Till stöd för denna uppfattning anför länsstyrelsen departementschefens uttalande vid redovisningen av länsplanering 1967 (prop. 1969:1, bil. 13) att i fråga om Gotland finns risk för att den utveckling som prognos 2 anger kan vålla svårigheter när det gäller serviceförsörjningen på ön. I konsekvens härmed menar länsstyrelsen att målsättningen i länsplanering 1967 skall utgöra planeringsnivå.

Folkmängden åren 1965 och 1970 samt enligt prognos och målsättning framgår av följande sammanstäUning.

1965        1970        1975        1980

Faktisk folkmängd    53 751     53 835

Prognos 2                                                52 160     50 700

Målsättning                                              55 000     56 000

Andra utgångspunkter för programformuleringen

I länsprogrammet refereras en undersökning av flyttningarna till och från Gotland som gjordes år 1968. Av den framgår att in- och utflyttarna var yngre än de kvarboende och att flyttningsförlusten var störst i åldersgruppen 15-24 år. Flyttarna hade vidare högre utbildning än de kvarboende.

De främsta orsakerna till utflyttningen var arbetsförhållandena och utbildningsmöjligheterna. Drygt en tredjedel av utflyttarna uppgav att de skulle ha stannat kvar på Gotland om de hade fått lämpligt arbete. De kvarboende som önskade flytta från Gotland (11 %) angav samma skäL Som de viktigaste inflyttningsorsakerna angavs Gotlands natur och khmat, närhet tih bekanta samt lämpligt arbete.

Drygt hälften av inflyttarna önskade lämna Gotland medan ungefär en tredjedel av utflyttarna hade planer på att återvända.

Både in- och utflyttarna ansåg att det var dyrare att leva på Gotland än på fastlandet. 1 fråga om serviceförsörining ansåg inflyttarna att de hade fått det sämre medan utflyttarna ansåg att de hade fått bättre service. Utflyttarna  såg  de  största förbättringarna i fråga om  utbildning och

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               107

kommunikationer. Inflyttarna ansåg att de hade fått bättre möjligheter till fritidssysselsättning, tillgång till bra bostäder, miljö och natur. Samtliga grupper betraktade kontakterna med fastlandet som betydelse-fuUa. Främst önskade man billigare resor och frakt.

Enhgt en undersökning av serviceförhåhandena på Gotland skulle en befolkningsutveckhng i hnje med prognos 2 i länsplanering 1967 bli särskilt bekymmersam för sjukvården, skolväsendet och detaljhandeln.

Sommaren 1969 gjorde länsstyrelsen en utredning om turismens betydelse för Gotland. Utredningen uppskattade antalet turister till drygt 182 000 personer. Inkomsterna av turismen beräknades tUl 50 mUj. kr. eUer ca 10% av Gotlands ekonomi. Sysselsättningseffekten bedömdes motsvara 2 000 årsarbetare eller 10 % av den totala sysselsättningen. Ca 70 % utgjorde åretruntsysselsatta.

Turismen har avgörande betydelse för vissa serviceområden. Det gäher bl. a. kommunikationerna. En tredjedel av årsomsättningen för busstrafiken tillskrivs turismen. Av Gotlandsbolagets inkomster härrörde 40 % från turismen, och turisternas andel i den reguljära flygtrafiken tih ön uppgick till 25 %. Överskotten under sommaren bidrar till att finansiera busstrafiken under övriga år. Turismen utgör i många fah också grundförutsättning för serviceföretag i rena glesbygden.

Länsstyrelsen pekar på risken för en ny utflyttningsvåg. Tidigare nämnda undersökningar rörande in- resp. utflyttningen från Gotland uppger att 11 % av den infödda befolkningen önskar lämna ön för att få bättre arbete och inkomst. I absoluta tal motsvarar det omkring 6 000 personer.

Gotlands problem är inte bara en arbetsmarknadsfråga. Det gäller också att paralleUt med sysselsättningsskapande insatser söka bryta befolkningens isolering i ohka avseenden och tillgodose kraven på acceptabel samhällsservice. En utökad industrialisering måste t. ex. kombineras med åtgärder som verkar förbUhgande på person- och vamtransporter till och från fastlandet.

Ortsklassificering

Länsstyrelsen klassificerar hela Gotland som regionalt tillväxtcentrum.

B.9.2  Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

Den   förvärvsarbetande   befolkningens   relativa   fördelning   på   olika näringsgrenar år 1965 var enligt länsprogrammet följande

%
jord- och skogsbruk                 30

industri                                    19

byggnadsverksamhet              10

service                                     41

Jordbmket intar en framträdande plats på länets arbetsmarknad. För

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          108

perloden 1965-1980 uppskattar länsstyrelsen nedgången inom de areella näringarna tih 20 % per femårsperiod eUer sammantaget ungefär 3 000 personer.

Trots jordbruksnäringens betydelse utgör Gotland inget utpräglat småbrukarlän. Enligt 1966 års jordbruksräkning var medianstorleken för brukningsenheternas åkerareal 17,3 ha på Gotland mot 9,3 ha i hela riket.

Under perioden 1958-1970 nyetablerades 11 industriföretag med statligt stöd. För närvarande rymmer dessa I 070 arbetstillfällen. TUl vissa delar förtogs dock effekten av dessa nylokaliseringar på grund av sysselsättningsminskning i andra företag. Enligt en undersökning hänför sig sysselsättningsökningen inom industrin i huvudsak till perioden 1960-1965. Efter år 1965 har sysselsättningen inom industrin stagnerat.

För att nå målsättningen 56 000 invånare år 1980 kakylerade länsplanering 1967 med ett tillskott på 2 600 arbetstillfällen. Eftersom industrins sysselsättningsökning avstannat efter år 1965 ställer måluppfyllelsen krav på 3 500 nya arbetstillfällen fram till år 1980, varav 2 200 inom industrin. Uppskattningen av sysselsättningsbehovet bygger på antagandet att utvecklingen inom de areella näringarna och servicenäringarna följer prognosen i länsplanering 1967. En nulägesbedömning ger vid handen att behovet kan vara underskattat.

På norra Gotland utgör de areella näringarna samt cement- och stenindustrin de mest betydelsefulla verksamheterna.

I mehersta Gotland sätter Visby i egenskap av administrativt, kultureUt och merkantilt centrum för hela länet sin prägel på näringslivet. Industrin i Visby under senare år har fått ökad differentiering och därmed större fömtsättningar att ta emot friställd arbetskraft från jordbruket.

Södra Gotland domineras av jord- och skogsbruk med tillhörande serviceverksamhet.

Dominerande industribranscher i länets industri är elektroindustri, jord- och stenindustri samt livsmedelsindustri. 1 nämnd ordning sysselsatte de resp. 25, 17 och 27 % av totala antalet industrisysselsatta.

I norra länsdelen minskade industrisysselsättningen under åren 1963-1969 med drygt 100 personer. I mellersta Gotland ökade den med ca 400 personer. Områdets andel av länets industrisysselsatta uppgick år 1969 till 72 %. På södra Gotland ökade industrisysselsättningen med 70 personer.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens   förslag   till   handlingsprogram.

För att kunna hålla ett önskvärt befolkningsunderlag, kompensera hittillsvarande sysselsättningsminskning och öka näringslivets differentiering krävs ordentliga satsningar främst i fråga om industriell utbyggnad.

Satsningen bör främst inriktas på bearbetning och förädling av gotländska råvaror. Som lämpliga satsningsområden anges trädgårdspro-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               109

dukter, frukt och grönsaker, fiskeprodukter och animalieproduktion. Vidare bör den träföräldlande industrin byggas ut. En satsning av detta slag bör kunna ske vid befintliga företag. Detta förutsätter dock en bättre samordning och ett mera effektivt utnyttjande av befintliga resurser såväl i produktions- som marknadsföringsled. Delegationen för de mindre och medelstora företagen bör särskilt uppmärksamma Gotland i detta avseende.

Ansträngningarna måste inriktas på att tillföra länet högförädlande industriproduktion som motsvarar 1970- och 1980-talens efterfrågan (verktyg, instrument, elektroteknik).

Gotlands kommun bör ange de orter till vilka näringslivets utbyggnad skall koncentreras. En uppföljande kommunal planering omfattande iordningsställande av industriområden och industrilokaler bör komma till stånd. 1 detta arbete bör södra Gotland särskUt uppmärksammas.

Anslaget för särskilda stödåtgärder i glesbygden bör även omfatta Gotland.

Befintliga turistanläggningar bör upprustas men främst bör förutsättningarna att bygga nya anläggningar med bl. a. lokaliseringsstöd prövas.

Länsstyrelsen delar kommitténs för planering av turistanläggningar och frUuftsområden (stencil Jo 1971:7) uppfattning att Gotland betraktas som primärt rekreationsområde och att satsningar på detta område kommer att ge positiva resultat.

1 fråga om jordbmket bör ansträngningarna koncentreras på att påskynda en övergång till mer gynnsamma produktionsformer och produktionsinriktningar såsom specialodlingar och ökad animalieproduktion för att stärka den ekonomiska bärkraften och därmed dämpa nuvarande minskningstakt.

När det gäller sockerbetsodlingen förehgger förutsättningar för utökad odling och vidareförädling. En utökning av verksamheten torde när det gäller betodlingen kunna ge upphov till åtskilliga nya arbetstillfällen främst inom de områden av Gotland där det f. n. är svårt att finna sysselsättningsmöjligheter.

Länsstyrelsen anser det ofrånkomligt att frågan om en sänkning av flygprisema tas upp till prövning.

Bristen på kapital för investeringar på Gotland kan komma att återverka allvarligt på sysselsättningen under 1970-talet. Bl. a. av denna anledning är det angeläget att statliga företag lokaliseras till Gotland för att ge näringslivet ökad stabilitet.

Om målsättningen skall kunna nås torde utöver den ordinära lokaliseringspolitiken särskilda åtgärder behövas för att skapa ca 1 000 arbetstillfällen. Av dessa beräknas omkring 500 avse industriella beredskapsarbeten.

I en utredning om elförsörjningen på Gotland konstateras att det ständigt ökade elbehovet medför att nuvarande fastlandsförbindelse bhr otillräcklig och att kraftbehovet nu måste lösas långsiktigt.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande över utredningen förordat att en utbyggnad   sker  och   anser   det   ytterst   angeläget   -   för att  inte  säga

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          110

nödvändigt - att en ny förbindelse utförs med statsbidrag thl 100% så att kraftprisema på Gotland kan hållas i paritet med fastlandet. Länsstyrelsen framhåher vidare att en snar utbyggnad måste bedömas som närmast ofrånkomUg för en vidareutveckling av det gotländska näringslivet.

B.9.3  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

De årliga inventeringarna av lämphga beredskapsprojekt tillmäts hög angelägenhet. Vidtagna tillfäUiga åtgärder bör tillses få så långt möjligt en positiv långsiktig verkan. Insatserna bör utformas så att de främjar strävandena att utveckla näringshvet på ett sådant sätt att de svarar mot framtida efterfrågeförhållanden.

Länsstyrelsen anser att arbetsmarknadsstyrelsen i ökad utsträckning skah bidraga till finansieringen av den skyddade verksamheten.

Det är av riksintresse att resurser avsätts för att bevara Visby stadsmiljö. Denna säregna mUjö är av fundamental betydelse för turismen. Planverket avser att i samråd med kommunen utarbeta en plan för stadskärnans framtida utformning.

Enligt naturvårdsverket bör ersättning utgå tUl lantbrukare som är vilhga att hålla djur och bedriva slätter. Såväl miljö- som sysselsättningsskäl talar för att Gotland bör tilldelas sådana resurser.

Ett planmässigt utnyttjande av existerande statliga lånemöjhgheter för upprustning av åldringsbostäder bör ske.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Med hänsyn till de specieha förhåhande på Gotland anser länsstyrelsen det vara ofrånkomhgt att viss service på regional nivå, som normalt kräver större invånarantal, måste finnas. Detta gäller t. ex. gymnasieskolan och sjukvården.

Kommunikationernas betydelse framhålls. Om någon överenskommelse inte träffas mellan SJ och Gotlands kommun avser SJ att upphöra med sin verksamhet på Gotland.

År 1970 tillsatte sammanläggningsdelegerade en arbetsgrupp för att se över den kollektiva persontrafiken. Arbetsgruppen har i främsta hand koncentrerat sig på att få tUl stånd en samordning av skolskjutsar, arbetshussar och allmänna kohektiva persontransporter. Trafikförsöri-ningen bör bygga på största möjliga samordning av olika transportbehov. Arbetsgmppen föreslår att ett kommunalt organ t. ex. kommunstyrelsen ska svara för att en samordning erhålls.

Befolkningens successiva föråldring innebär att det redan låga skatteunderiaget ytterligare försämras. Detta kommer att i än högre grad belasta de kommunala resurserna. Vidare kommer det att innebära minskad köpkraft.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                111

En av länsstyrelsen företagen utredning om servicen på Gotland konstaterar att länets väl utbyggda akutsjukvård svårligen kan behålla nuvarande kliniska differentiering vid en folkminskning. Befolkningens föråldring kommer att ställa stora anspråk på långtidsvården. Detsamma gäller behovet av ålderdomshemsplatser.

Förutom Visby anses även Hemse, Klintehamn och Slite ha vissa förutsättningar för en utvecklad detaljhandel. Av utredningen angående flyttningens orsaker till och från Gotland framgår att de kvarboende ansåg att brister i serviceförhållandena vara ett viktigt motiv för eventuell flyttning.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram

Den kollektiva trafiken får inte försämras. Samordningen mellan olika kollektiva huvudlinjer och anslutande linjer måste öka. SJ får inte upphöra eller göra några radikala inskränkningar i sin nuvarande trafik. En indragning av den statliga trafiken på Gotland anses orimlig med hänsyn tih att Gotlands kommun även har landstingskommunala skyldigheter. Vidare bör staten svara för att medborgarna bereds rimliga kontaktmöjligheter med länsstyrelsen och övriga regionala organ i Visby.

Resultat av den regionala trafikplaneringen bör avvaktas innan SJ:s trafikverksamhet avgörs.

Minskningen av befolkning och serviceutbud i glesbygdsområdena påverkar varandra ömsesidigt och inverkar negativt på turismen. Pågående utveckling kan motverkas på ohka sätt. Ett är att befintliga affärer på landsbygden inordnas i ett servicesystem omfattande post, fraktgods, blanketter, apoteksvaror, systembolagsvaror etc. En annan lösning kan vara mobil handel som drivs i samverkan mellan olika företag. En tredje väg anges vara samordning med postverkets lantbrevbärarlinjer. De två sista alternativen löser inte behovet av viss lanthandel för turismens behov. Denna fråga bör uppmärksammas i samband med den regionala trafikplaneringen.

Servicebussar för social hemhjälp bör inrättas i glesbygdsområden.

Distribution av djupfrysta enportionsförpackningar näringsriktig mat tUl äldre människor bör övervägas.

Den öppna åldringsvården måste prioriteras. Som alternativ och komplement till ålderdomshem anges servicebostäder. I anslutning till ålderdomshemmen bör inrättas dagvård för handikappade. Flerläkarsta-tionema bör byggas ut med vårdcentraler. Över huvud måste olika former av åldringsvård samordnas.

Statliga lån för upprustning av åldringsbostäder bör planmässigt utnyttjas.

Alkoholpolikhniken i Visby bör få ökade resurser för eftervård av alkohol- och narkotikaskadade.

På expansiva orter måste investeringar i barnstugor prioriteras. Som alternativ nämns mobil lekskoleverksamhet.

Gotland bör hänföras till högre skattekraftområde alternativt att andra åtgärder   vidtas   som   ger   Gotland   högre   skatteutjämningsbidrag.   En

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            112

extremt hög utdebitering kan annars bl. a. innebära att de lokaliseringspolitiska insatserna motverkas.

Remissyttranden. 1 sitt remissyttrande framhåller Gotlands kommun at många angelägna investeringar måste senareläggas på grund av kommunens brist på resurser. Möjligheterna att realisera investeringarna förutsätter att Gotland blir gynnsammare behandlat i fråga om skatteutjämningsbidragen. Som motiv härför anförs nuvarande höga utdebitering. Det höga skattetrycket orsakas av bl. a. kommunsammanläggningen som har medfört en standardutjämning med åtföljande kostnadsstegringar, kommunens geografiska belägenhet med fördyrande transporter samt befolknings- och näringslivsförhållandena som medför höga driftkostnader.

B.9.4 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Thl gmnd för redovisningen och prioriteringen av kommunens investeringsbehov för perioden 1971-1975 ligger i huvudsak KELP 70. Länsstyrelsen påpekar att i redovisningen ingår projekt som har påbörjats eller redan har avslutats.

I tabell B.9:l redovisas i sammandrag kommunens investerings- och bostadsbyggnadsbehov. Kommunens investeringar har fördelats på huvudtitlar enhgt K-planen. 1 sammandraget ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning thl bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har tagits med endast de projekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr.

Kommunens investeringsbehov för den aktuella perioden uppgår tih ca 150 mUj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges till 2 278 lägenheter.

Ca 60 % av kommunens investeringsbehov faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet).

Regionaipolitisk prioritering

Länsstyrelsen framhåller att syftet med prioriteringen är att försöksvis utarbeta ett underlag för bättre samordning av i första hand de statliga organens verksamhet. Hämtöver erhålls en viss uppfattning om vad utveckligen enligt länsplanering 1967 innebär i form av bl. a. grundläggande kommunala investeringar.

Gotlands kommun har svarat för prioriteringen. Kommunen har därvid sökt följa prioriteringsregeln att till prioriteritetsgrupperna 1, Il och 111 hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. Kommunens prioritering har i huvudsak accepterats av länsstyrelsen.

Vid prioriteringen av bostadsbyggandet har mellersta Gotland ägnats stor uppmärksamhet. Ca 85 % av bostadsbyggandet beräknas ske där.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               113

Länsstyrelsen betonar att bostadsbyggandet på södra Gotland bör ökas om nya arbetstillfällen uppkommer.

UtfaUet av länsstyrelsens prioritering åskådhggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.9:l och B.9:2.

Remissyttranden. Gotlands kommun påpekar att positiva resultat av lokahseringssträvandena för södra Gotland kan leda till en omfördelning av bostadskvoterna till förmån för denna del av kommunen.

Tabell B.9:1 Kommunala investeringar perioden 1971-1975 i projekt om 100 000 kr. eller mer med fördelning på huvudtitlar i tusentals kr., bostäder i antal lägenheter

Kommun	Huvudtitel									Bostäder
	0-	-1        2	3	4	5	6	7	8	0-8
Gotland	-	5 030	26 155	2 750	62 595	23 240	8 300	22 082	150 152	2 278
Länet	-	5 030	26 155	2 750	62 595	23 240	8 300	22 082	150 152	2 278

Titelkod

O-1  Centralförvaltning, rätts- och samhällsskydd samt folkbokföring och beskattning

2             Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning

3             Byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv

4             Hamnar, kommunikationer och näringshv

5             Industriell verksamhet

6             Undervisning och annan kulturell verksamhet

7             Socialvård och socialförsäkring

8             Hälso- och sjukvård

8 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram in. m. 114

Figur B.9:l  Regionaipolitisk prioritering av kommunens bostadsbyggnadsbehov för perloden 1971-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

115

Figur B.9:2 Regionaipolitisk   prioritering  av   kommunens  investeringsbehov  för perloden 1971-1975, mlljontalskr.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            116

B. 10 Blekinge län

B. 10.1  Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

TUl grund för planeringen hgger de målsättningar som   länsstyrelsen  formulerade i länsplanering 1967. De är i sammandrag

— att verka för en fortsatt utveckhng av näringslivet med tUlvaratagande av länets resurser, vilket bl. a. innebär full sysselsättning,

— att den fortsatta samhällsutbyggnaden sker så att invånarnas behov av kultureh och social miljö tillfredsställs,

— att förstärka det stadslandskap som utbildats i anslutning till de öst-västgående kommunikationslederna och hamnarna vilket förhållande starkt medverkat till näringslivets positiva utveckling,

— att all översUctlig planering pä ohka nivåer liksom förverkligandet av utbyggnadsplanerna samordnas så långt det är möjligt,

— att vidareutveckla nuvarande positiva trend, vilket om länsplaneringens intentioner fullföljes bör innebära bl. a. att totalbefolkningen år 1980 uppgår tUl ca 168 000 invånare. Bostadsproduktionen bör dimensioneras härefter så att länets invånare erhåller en boendestandard som minst motsvarar genomsnittet i rUcet.

För kommunerna/kommunblocken angavs följande riktlinjer:

Karlskrona kommunblock. Den stathga och kommunala satsning som har påböriats för att bryta den negativa utvecklingen bör med kraft fullföljas. Karlskrona bör erhålla samma industriella utveck-hngstakt som karakteriserar övriga delar av länet.

Ronneby kommun. Expansionen under 1960-talet fömtsätts bestå. Den industriella utbyggnaden bör i första hand inriktas på att bereda sysselsättning åt den kvinnliga arbetskraften.

Karlshamn kommun. Den positiva utvecklingen beräknas bestå. Karlshamns betydelse för ett vidare område bör beaktas.

Sölvesborgs kommun. Näringslivet bör såväl utökas som differentieras för att bl. a. tUlgodose den kvinnliga arbetskraftens behov av sysselsättning.

Olofströms kommun. Näringslivets ensidighet utsätter kommunen för en betydande konjunkturkänslighet. Det är av största vikt att detta motverkas genom ökad differentiering.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               117

HittUlsvarande befolkningsutveckhng samt prognoser och målsättning enligt länsplanering 1967 framgår av följande tabell.

Kommun/kommunblock    Faktisk folkmängd                   Prognos 2      Målsättning
__________________________________ 1980___ 1980

1965        1970

Karlskrona	60 241	59 324	63 200	65 200
Ronneby	28 418	29 649	31 700	32 200
Karlshamn	29 981	31903	34 900	35 500
Sölvesborg	14 677	15 221	16 000	16 400
Olofström	15 837	17 644	18 900	19 100
Kommu nb lockslä net	149 154	153 741	164 700	168 400

Perioden 1965 — 1970 var den faktiska befolkningsökningen större än den prognoserade för samtliga kommuner utom Karlskrona kommunblock. I Olofström och Karlshamns kommun överträffade utvecklingen också den uppsatta målsättningen. Enligt länsstyrelsen påkallar planeringsnivån i Olofström särskUd observans med hänsyn till den hittUls-varande utvecklingen och föreliggande utbyggnadsplaner inom industrin.

Länsstyrelsen anser att den hittillsvarande utveckhngen ger belägg för att målsättningen är det mest reahstiska planeringsalternativet. Statsmaktens bedömning att prognos 2 bör vara dimensionerande för planeringen har enligt länsstyrelsen bl. a. bidragit thl en minskande bostadstilldelning. Det har i sin tur verkat hämmande på exportindustrins utveckling. Länsstyrelsen anser att det från regionalpolitiska utgångspunkter är väsentligt att lokala och regionala organs bedömningar får gensvar hos centrala instanser.

En annan faktor som länsstyrelsen fäster stort avseende vid är den kvinnliga yrkesverksamheten som i Blekinge är lägre än den riksgenom-snitthga.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser ansluter sig tih länsstyrelsens förslag till målsättning för de skilda kommunerna/kommunblocken. Otofströms kommun anser däremot att både prognosen och målsättningen underskattar kommunens kommande utveckling medan Karlskrona kommunblock och landstinget anser att för Karlskrona utgör prognosen det mest sannolika utveckhngsalternativet.

Länsstyrelsens kommentar. Mot bakgrund av hittillsvarande utveckhng kan det finnas skäl att se över planeringsnivån för Karlskrona och Olofström men att det bl. a. i avvaktan på aktuellare underlagsmaterial bör anstå till nästa planeringsomgång.

Ortsklassificering

Länsplaneringen arbetar med kommunblock som minsta planeringsenhet. Länsstyrelsen anser att denna indelning är naturiig för Blekinge län och överensstämmer med rådande förhållanden. De spontana regioner som utkristalliserats sammanfaller i huvudsak med nuvarande kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m.m.           118

Länsstyrelsen föreslår att hela länet frän lokahseringssynpunkt utpekas till storstadsalternativ.

Huvudmotivet för denna bedömning är följande. Blekinge län har näst efter de tre storstadslänen den högsta folkmängdstätheten (52 inv./km''). Av länets ca 154 000 invånare år 1970 var ca 140 000 bosatta i det stadslandskap som har utbildats längs länets riks- och länsvägar. Avstånden mellan länets huvudorter och större tätorter är korta och medger omfattande pendling. Det senare innebär att länet i stort kan betraktas som ett enhetligt arbetsmarknadsområde.

Länet anses också ligga på betryggande avstånd från de nuvarande storstadsregionernas influens utan att ha alltför långa tidsmässiga reseavstånd. Länets läge ger också närhet till olika marknader. Väl utbyggda kommunUcationer finns, vilka har medverkat tUl ett differentierat näringsliv med starkt inslag av exportindustri. Hamnarna har härvid stor betydelse.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser delar länsstyrelsens mening att hela länet bör betraktas som storstadsalternativ. Länsarkitekten anser däremot inte att länet fyller de krav som anges för storstadsalternativ. Olofströms kommun framhåller att länets klassificering som storstadsalternativ väcker frågan hur samverkan mellan kommunerna skall organiseras. Denna fråga berör länsstyrelsen över huvud taget inte.

Länsstyrelsens kommentar. Den allmänna utvecklingen i länet går mot ökad integration och den regionala planeringen måste därför inrUctas på att öka samordningen mellan primärkommunerna, landstinget och de stathga länsmyndigheterna. De flesta avvägningarna måste göras med hänsyn till hela länets befolkning.

B. 10.2 Sysselsättningspolitiska åtgärder Bakgrund

Av länsprogrammet framgår att år 1965 var drygt 42 % av länets befolkning yrkesverksamma. Motsvarande andel för riket var drygt 43 %. Skillnaden återspeglar främst den lägre yrkesverksamheten bland kvinnorna i Blekinge. Länsstyrelsen räknar med att på grund av en förväntad tidigare pensionering och utbildningens utbyggnad kommer yrkesverksamheten totalt att sjunka i länet. För kvinnorna och då i synnerhet de gifta kvinnorna beräknas däremot yrkesverksamheten öka. Under första hälften av 1960-talet ökade sysselsättningen i länet med närmare 7 % medan ökningen i riket uppgick till 5 %. Enligt prognosen i länsplanering 1967 beräknas sysselsättningen i länet komma att öka med 3 500 personer meUan åren 1965 och 1975.

År 1965 var ca 7 600 personer eher 12 % av länets förvärvsarbetande sysselsatta i jord- och skogsbmk mot  10% i hela landet. Mellan åren

1950 och   1965  minskade sysselsättningen i dessa näringar med drygt 40%.   Enligt prognosen beräknas minskningen mellan åren   1965  och

1980 uppgå thl 4 000 personer.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               119

Industrin har en stark ställning i länets näringsliv. Av de förvärvsarbetande år 1965 var i länet ca 39 % sysselsatta i industri mot 34 % i hela rUcet. Mellan 1960 och 1965 ökade sysselsättningen inom industrin i länet med drygt 10% medan riket totalt fick vidkännas en minskning med ungefär I %.

Enligt prognosen i länsplanering 1967 kommer industrin att bibehålla sin relativa betydelse i länets näringsliv.

Antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningsverksamhet uppgick vid mitten av 1960-talet till ca 6 000 personer. Länsstyrelsen räknar med att sysselsättningen kommer att stabiliseras på denna nivå.

Ca 40 % av de förvärvsarbetande i länet var år 1965 verksamma inom servicenäringarna mot 46 % i hela landet. Under första hälften av 1960-talet var den relativa sysselsättningsökningen i servicenäringarna lägre i länet än i riket. De väntas dock få en ökande betydelse på länets arbetsmarknad.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. En expansiv utveckling bör stimuleras genom nyetablering av industrier och utbyggnad av de befintliga. Några kommuner anser det angeläget att främja den kvinnliga sysselsättningen. Kartshamns kommun menar att den minskade bostadstUldel-ningen verkat hämmande på näringslivets utveckling.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis

-     att en allmän förstärkning av länets näringshv sker genom ytterhgare differentiering av industrin och service i sådana former att länets arbetskraftstillgångar blir fullt utnyttjade, vilket bör ge ökade valmöjligheter för såväl män som kvinnor. Som motiv härför anges bl. a. länets låga skattekraft,

-     att nuvarande urbanisering med koncentration av näringsliv och befoUcning till ett mindre antal regioner i riket inte kan fortgå utan betydande risker av ekonomisk, kulturell och social natur för stora delar av övriga landet. Även inom länet bör en spridning av näringslivet åstadkom ms, främst då av mindre industrier,

-  att länet tilldelas ökad ram för bostadsbyggandet i syfte att främja
exportindustrins utveckling,

-     att kommunernas industrimark bhr fuht utnyttjade,

-     att företagareföreningens resurser förstärks,

-     att den kommunala samverkan i lokahseringsfrågor utvidgas,

-     att länets naturliga resurser, som ger goda förutsättningar för turism, tillvaratas och att ytterligare satsning sker på denna näring. Hamnar.   Den positiva utveckhng som kännetecknar hamnarna i

länet och som avspeglar näringslivets utveckling kan äventyras om hamnutredningens förslag genomförs. Som en ytterligare faktor för sydöstra kustens betydelse framhålls följdverkningarna på Östersjöhandeln av ytterligare internationeh avspänning.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            120

Kommunikationer. Långtidsplanen för byggande av riksvägar och primära länsvägar redovisar högre medelsram än flerårsplanen. Med anledning av vägnätets betydelse för utveckhngen bör länet därför tilldelas ramar minst enligt längtidsplanens förslag.

Medelstilldelningen för förbättringar av det sekundära och primära vägnätet tenderar att minska. Vägar av detta slag som betjänar lokaltra-fUcen inte minst i glesbygderna bör ges ökat utrymme i planerna. Försämring av dessa vägar leder annars till ytterligare isolering av befoUcningen i vissa länsdelar.

Länsstyrelsen anser att SJ:s ersättningstrafik med buss vid järnvägsnedläggningar inte är tUlfredsstäUande. 1 många fall har den reducerats efter hand med försämrad kommunikationsserice som följd. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte SJ:s prispolitik bidrar till denna utveckling.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner betonar behovet av åtgärder för att höja den kvinnliga sysselsättningen. Karlskrona kommunblock framhåher att ett klart behov av sysselsättningsskapande åtgärder föreligger främst för den manliga arbetskraften. Vidare understryks blockets behov av näringshvsdifferentierade åtgärder samt vidgade utbildningsmöjligheter. Karlshamns kommun anser att målsättningen inte ställer krav på några speciella å{gärder. Kommunen tar dock för givet att Karlshamns gynnsamma lokahseringsbetingelser i form av hamnanläggningar m. m. kommer att beaktas. Olofströms kommun framhåller bl. a. att målsättningen är att successivt åstadkomma en ökad differentiering av näringslivet. Ronneby kommun anser att i första hand bör bortfahet av arbetstillfällen genom strukturförändringar kompenseras.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. 1 Karlskrona kommunblock krävs en betydande förstärkning av näringslivet för att återställa den näringspolitiska balansen i denna del av riket. Som ett led i denna strävan anges lokalisering av central stathg förvaltning. Vidare bör eftergymnasial utbildning komma till stånd. Ur rättvisesynpunkt bör inget län undanhållas sådan utbildning.

I Ronneby kommun bör åtgärderna inriktas på att kompensera nedgången i sysselsättningen på grund av stmkturomdaningen. Särskilda arbetsmarknadspohtiska insatser kan aktuahseras för att trygga sysselsättningen. På sikt bör strävan vara att höja sysselsättningsgraden.

I Karlshamns kommun bör åtgärder vidtas för att underlätta näringslivets spontana expansion.

I Sölvesborgs kommun krävs åtgärder för att allmänt förstärka näringslivet i syfte att bl. a. kompensera avgången från de areella näringarna.

I Olofströms kommun krävs en ytterligare differentiering av näringslivet. Vidare att servicenäringarna byggs ut i snabbare takt och att en ytterligare anpassning sker av invandrare t. ex. genom förbättrade utbildningsmöjligheter och ökad produktion av familjebostäder.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               121

B.10.3  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Karlskrona kommunblock samt Ronneby och Olofströms kommuner framhåller behovet av åtgärder för att skapa sysselsättning för svårplacerade. Karlskrona uppger att behovet av särskilda insatser är stort. Vidare föreslås att bidragen till TI-arbeten byggs ut. R o n n e b y har i samarbete med skogsvårdsstyrelsen utarbetat en plan för naturvårdsarbeten.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länets arbetsmarknad utmärks på vissa områden av stor konjunkturkänslighet. Med hänsyn till att länet under en rad är har drabbats av temporära störningar på arbetsmarknaden är det viktigt att beredskapen mot arbetslöshet byggs ut. Behovet av beredskapsarbeten är stort på grund av att utflyttningen från länet gett länets befolkning en skev åldersstruktur. Under budgetåret 1970/71 omfattade beredskapsarbetena 20 195 dagsverken. Behovet uppskattas tUl 25 000-30 000 dagsverken per år. 1 beredskapsprogrammet bör också ingå ett utbildningsprogram som motsvarar arbetsmarknadslägets behov. Särskild uppmärksamhet bör ägnas ungdomsgrupper som inte är i utbildning eller kan få arbete.

Parallellt med de samhälleliga insatserna bör näringslivet stimuleras att behålla och anställa svårplacerad arbetskraft.

Organisationen av hemarbetscentralerna som drivs i landstingets regi förefaller att kräva en översyn. Landstinget finner det f. n. inte aktuellt med utbyggnad på grund av svårigheter att bedöma behovet.

Planeringen av lämphga beredskapsprojekt bör intensifieras. Arbetsvärden bedöms ha en god spridning i länet.

Konstruktionen av TI-arbetena anses inte vara ändamålsenhg. Nuvarande uppläggning med en faststähd dagsverkskostnad försvårar att finna rimhga arbetsuppgifter för den svårplacerade arbetskraften. Som lösning föreslås att avtal ingås mellan länsarbetsnämnd och kommun som innebär att kommunen förbinder sig att sysselsätta ett visst antal s. k. svårplacerade personer mot bidrag enligt faststähda grunder.

Å tgärder för att trygga serviceförsörjningen

TUl gmnd för bedömningarna hgger en utredning om service och kommunikationer i länet som länsstyrelsen gjort. Utredningen konstaterar att kännetecknande för Blekinge är korta avstånd och stark koncentration av befoUcning till ett band längs kusten där de större tätorterna är belägna. Ca 30 000 personer eller 20 % av länets befolkning beräknas för närvarande vara bosatta utanför tätorterna.

Utredningen kommer fram till att serviceproblemen i glesbygdsområdena måste lösas genom en kombination av service- och kommunikationsförbättrande åtgärder.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            122

Länsstyrelsen anser att glesbygdsutredningens uppdelning av serviceförsöriningen i närhetsservice, kommuncentrumservice och regioncentrumservice bör ytterligare differentieras. Bl. a. bör en servicenivå under närhetsservice utvecklas.

Glesbygdsutredningens norm att kommuncentmmservice bör finnas tillgänglig på högst ca 45 minuters resavstånd betraktas som rimlig. Inom den tidsramen har större delen av Blekinges folkmängd tillgång till kommuncentrumservice med allmänna kommunikationer. De områden som faller utanför är länets norra, nordöstra och östra delar samt skärgården.

Kommunernas förslag. Ett flertal kommuner kristiserar SJ.s trafikpolitik och anser att kommunerna bör beredas tillfälle att yttra sig över SJ :s planläggning av linjer och tidtabell.

Ronneby kommun anser att det behövs en ny trafikpolitik som även beaktar socialpoltiska aspekter. Vidare bör vägnätet mellan kust- och skogsbygd rustas upp. Karlshamn kommun efteriyser ett samlat gles-bygdspolitiskt handlingsprogram.

Några kommuner framhåller att skolskjutsar och lantbrevbärarskjutsar bör göras tillgängliga för allmänheten.

Vad gäller olika former av service föreslår Karlskrona kommunblock att stora etablerade affärsföretag bör åläggas att söria för vamdistributio-nen i glesbygdsområdena.

Ronneby kommun anser att samhället bör lämna stöd till glesbygdsservice. Några kommuner framhåller den ambulerande servicens betydelse. Försök borde göras med abonnemang eller förhandsbeställningar.

Länsstyrelsens förslag tillhandlingsprogram. Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis

— att kommunUcationssystemet förbättras, vilket bör kunna ske genom
samverkan mellan respektive huvudmän. Kommunikationsplaneringen
förläggs till länsnivå,

-  att ett tUlräckligt stort befolkningsunderlag bevaras i vissa tätorter för
att därmed säkra rimhg service i orten och dess omland,

— att i de fall där allmänna kommunikationer saknas eller är otillfreds
ställande, en komplettering bör ske varvid taxibilar och skolskjutsar i
ökad omfattning bör kunna tas i ahmänt bruk,

-  att någon form av stöd utgår till befintliga glesbygdsbutiker med
möjlighet till mobil varudistribution, tjänster och kontaktverksamhet,

— att kommunerna bör utarbeta planer för vilka orter som det skall
satsas på i servicehänseende,

-  att en ingående utredning av serviceproblemen görs i de enskilda
kommunerna.

Remissyttranden. Några erinringar mot länsstyrelsens förslag framförs inte i remissyttrandena.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                123

B. 10.4 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

TUl gmnd för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/ kommunblockens investeringsbehov för perioden 1970-1975 ligger i huvudsak KELP 70. Uppgifter om det planerade bostadsbyggandet har hämtats från de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.

Länsstyrelsen framhåller att planeringen är att betrakta som försöksverksamhet och att den fortsatta verksamheten kan väntas ge en mer enhetlig redovisning genom att bl. a. kommunreformen vid nästa planeringsomgång är genomförd.

1 tabell B.10:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I redovisningen ingår endast investeringsprojekt som uppgår tUl minst 100 000 kr. Vidare har inte samtliga investeringar medtagits. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning thl bostadsbyggandet i sammandraget.

De totala primärkommunala investeringsbehoven uppgår med dessa begränsningar thl drygt 413 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet för perioden 1971-1975 anges i bostadsbyggnadsprogrammen till 8 972 lägenheter. Enligt länsbostadsnämndens bedömningar uppgår behovet för hela länet tiU 9 457 lägenheter.

Totalt för länet faUer huvuddelen eller ca 64 % av de primärkommunala investeringsbehoven på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och frUuftsliv) och 5 (industriell verksamhet). Inom de skilda kommunerna/kommunblocken uppvisar huvudtitlarna varierande omfattning. Sålunda svarar i Karlskronablocket huvudtitel 3 för 53 % av investeringsbehovet medan motsvarande andel i Ronneby kommun är ca 18 %.

Av landstingets investeringar om drygt 41 milj. kr. faller 24 milj. kr. eller 60 % på Karlskrona kommunblock.

Regionaipolitisk prioritering

Vid den sektoriella prioriteringen har i huvudsak tUlämpats regeln att tUl prioritetsgrupperna I, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20% av investeringsbehoven. Länsbostadsnämnden anser att bostadsbyggnadsbehovet har underskattats och har därför fört hela det kommunala behovet till prioritetsgrupp I.

Länsstyrelsen har i den regionalpohtiska prioriteringen sökt följa samma regel som i den sektorieha prioriteringen. 1 flera fall har emellertid påbörjade och/eher lång avancerade projekt omöjliggjort en konsekvent thlämpning av detma regel.

Utfallet av den regionalpolitiska prioriteringen åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.10:1 och B.10:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

124

•a	o O UO o o O O o 00 CT UO o
c	Tt r- t--

*o o r O o rs) o ctn UO O

Tt  UO  o t (N

ro H (N        -

r- (N ro O UO

ro \0 ro ■<3- ro

r- - O  O

I   I   I   I   I

•o O ro o »o -H (N C-- UO - Tt O UO 00 r	ro
O o	o
UO O O O O 00 O UO o  r- r  o* r-	O

Tt ro

ro UO vO O O a fS CS UO O

o  os (S 0 Tt ro os ' NO

Tt rs o

00 ro O ro  O

.3

o

o

•c

i2

o .o

•5  Ä 1

C  C

3  3

e H

E E

o o

UO UO os O O

ro os O O 0\

UO  r* r* wo

UO O UO o O rs os r Tt r«-wo r  -H

ro 00

I      I

vi   c   ert   OJ jt

E      S

ra      
«          cs

-a SB

I S .f

E -a o " « n   , .s

5.S ■3 J2

"So

u

; .o   00 ! g S.2

ed	:0
M		1	UO
J3	O		H
o	So	>	1
o	JS	3
00	o		r-
.5 c	o	'v?	a\
	•o	«	-H
	i	O	C
•g	.3 8	å	o 'il

.    O    (rt   .(j ♦-

t   öJQ =to   rt Si

>«

00 c, c ts

u. CO X      ,r

U

D &0 X  cu

■Si

K  otsroTtwovoroo

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

125

Figur B.10:1  Regionaipolitisk   prioritering  av   primärkommunernas  bostadsbyggnadsbehov för perloden 1970-1975, antal lägenheter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 126

Figur B.10:2 Regionaipolitisk   prioritering   av  primärkommunernas   investeringsbehov för perioden 1970-1975, mlljontalskr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                127

B. 11 Kristianstads län

B. 11.1 Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstrelsen framhåher att den enligt riksdagsbeslut har ansvaret för samhällsplaneringen och den regionala utvecklingen inom länet, varför det är ytterst angeläget att länsstyrelsen också får disponera över de resurser som statsmakterna tihdelar länet. F. n. erhåller länsmyndigheterna endast ramar för ett fåtal sektorer medan övriga fördelningsbeslut, som påverkar utveckhngen i länet och dess olika delar, i huvudsak sker på centralt håll. Det är högst otihfredsstähande att länsstyrelsen skall ha ansvaret men ej de huvudsakliga resurserna. På länsnivå upplevs det som ologiskt och inkonsekvent att t. ex. bostadsstyrelsen från länsmyndigheterna har övertagit fördelningen av mer än hälften av länets tihdelade ramar för bostadsbyggande.

B. 11.2 Utgångspunkter från programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen erinrar om att enligt beslut av 1969 års riksdag skall prognos 2 i länsplanering 1967 utgöra befolkningsramvärde för kommunblocken. Ser man tiU totalsiffran för länet stämmer prognos 2 relativt väl med den faktiska utvecklingen.

För de flesta enskilda block pekar emellertid utvecklingstendenserna enligt länsstyrelsen på att länsstyrelsens målsättning i länsplanering 1967 stämmer bättre än prognosen. För att nå en bättre verklighetsanpassning har därför prognossiffrorna justerats inom totalramen för länet. Samtliga kommunblock utom Ängelholms och Klippans får enligt denna metod behålla samma värden som i målsättningen, medan för nämnda kommunblock befolkningstalen minskas. Länsstyrelsen anger följande planeringsnivåer för kommunblocken år 1980.

Faktisk befolkning	Planeringsnivå
1.7.1971	1980
20 374	19 500
12 885	11 500
65 477	67 700
10 685	11 900
14 532	16 100
13 752	14 000
46 806	50 600
7 834	9 700
16 175	18 800
8 727	8 400
10 654	12 000
26 210	29 200
10 457	9 700

Kommunblock

Simrishamn

TomelUla

Kristianstad

Bromölla

Broby

Osby

Hässleholm

Perstorp

Klippan

Örkelljunga

Åstorp

Ängelholm

Båstad

Kommunblockslänet         264 568                           279 100

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            128

Remissyttranden. Remissinstanserna godtar i allmänhet att prognos 2 används som totalram för länet. Ett flertal kommunblock bl. a. Kristianstads, Bromölla, Örkelljunga, Åstorps och Båstads önskar emellertid en uppjustering av det egna blockets befolkningsmålsättning, eftersom den faktiska utvecklingen varit snabbare än den prognoserna anger.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen finner att avvikelserna från prognosen i de flesta fall är obetydliga, och med hänsyn till att arbetet med en noggrann revidering av målsättningarna för kommunblocken snart kommer att inledas finner länsstyrelsen ingen anledning att nu företaga några ändringar.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

1 länsprogrammet föreslår länsstyrelsen en alternativ målsättning för Skåne. Länsstyrelsen påpekar att expansion i Skåne har både med hänsyn till sina historiska och aktuella tendenser varit mycket ojämnt fördelad inom landskapet. Samtidigt som tUlväxten varit utomordentligt stark i Malmö/Lund- och Helsingborgsområdet har stora delar av landskapet i övrigt endast med svårighet kunnat kompensera sysselsättningsminskningen i de areella näringarna. Många områden har även utsatts för kontinuerlig utflyttning och folkminskning. Trots sin karaktär av väl sammanhållen geografisk region med begränsade transportavstånd utgör därför Skåne i dag inte någon ekonomiskt funktionell, samverkande enhet. Tvärtom karakteriseras landskapet av allvarliga balansproblem och av skiljaktigheter mellan olika bygder, vilka icke har någon naturlig tendens att utjämnas.

En skärpning av de regionala skillnaderna och en gradvis allt starkare accentuering av norra och östra Skånes underordning och komplementkaraktär i förhållande tUl Malmöområdet anser sig länsstyrelsen inte kunna godtaga som lämpligt planeringsmål. Ett av de viktigaste målen för regionalpolitiken — att säkra en likvärdig social och ekonomisk standard för människorna i olika regioner — kan inte anses förenligt med den här befarade utvecklingstendensen. Om, som fallet är, den spontana utvecklingen pekar hän mot en skärpning av skihnaderna mellan landskapets olika delar, bör denna utveckling påverkas i annan riktning genom särskilda stimulans- eller styrningsåtgärder.

Remissyttranden. Remissinstanserna instämmer överlag i de synpunkter länsstyrelsen framfört beträffande den mera långsiktiga utvecklingen i Skåne och den skärpning i den regionala obalansen som en fortsatt okontrollerad tillväxt i sydvästra Skåne ofrånkomligen kommer att medföra. Åtskilliga remissinstanser påtalar nödvändigheten av samplanering över längsgränserna främst i nordvästra och sydöstra delarna av Skåne.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen understryker att utarbetandet av länsprogram 70 har skett under intimt samarbete med länsstyrelsen i Malmöhus län. De problemställningar som aktuahseras av remissinstanserna har ägnats intensiva överläggningar mellan länen. Sam-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               129

rådet  mellan de båda Skånelänen i planeringsfrågor kommer att ytterligare fördjupas.

Ortsklassificering

Länsstyrelsens förslag till ortsklassificering, som bl. a skall ses mot bakgrund av föregående beskrivning av utvecklingen i Skåne, innebär följande.

Storstadsalternativ    Kristianstads—Hässleholmsregionen, (i  Malmö-

hus län Helsingborgsregionen) Regionala tillväxtcentra   Ängelholm, Simrishamn

Dessa orter och regioner bör ingå i ett riksomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram. Länet har dessutom ett stort antal orter tillhörande kategorin övriga orter, för vilka insatserna huvudsakligen får utformas på länsplanet.

Remissyttranden. Remissinstanserna har i allmänhet inga mer betydande invändningar mot länsstyrelsens ortsklassificering. Tomelilla kommun anser att sydöstra Skåne med Ystad som huvudort bör klassificeras som storstadsalternativ samt att TomeliUa skall hänföras till gmppen regionala tillväxtcentra. Perstorps och Båstads kommuner samt Klippans, Åstorps och Ängelholms kommunblock är tveksamma thl klassificeringen av Kristianstad/Hässleholm som enda storstadsalternativ och framhåller att också Helsingborg torde utgöra ett storstadsalternativ i Skåne.

B. 11.3 Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

1 länsprogrammet framhålles att om planeringsnivån skall uppnås måste ca 6 000 arbetstillfällen skapas under perioden 1965 — 1980, därav drygt 4 000 mellan åren 1970 och 1980. Utveckhngen väntas följa tendenserna under perioden 1960-1965. Detta innebär bl. a. en fortsatt jordbruksrationalisering. På grund av den fortsatta rationaliseringen och automatiseringen förväntas sysselsättningsnivån för industrin och byggnadsbranschen stagnera vid en oförändrad nivå efter år 1975. 1 stället kommer servicenäringarna att få sysselsättningsökningar.

Inom industrin i länet dominerar verkstadsindustrin som sysselsätter 20 % av antalet industrisysselsatta. Därefter i storleksordning kommer hvsmedels- och träindustri med vardera ca 15%. De två sistnämnda industrigrenarna har ökat sina andelar sedan år 1962. Kemisk industri har drygt 9 % av antalet industrisysselsatta och är jämte livsmedelsindustrin den industri som har expanderat mest. Jord- och stenmdustrin har haft störst sysselsättningsminskningar men även inom textil- och beklädnadsindustrin samt sko- och läderindustrin har antal sysselsatta minskat. Inom

9 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           130

de flesta kommunblock är industrin relativt mångsidig. Bromölla och Perstorp kan dock betraktas som ensidiga orter. Av de industrisysselsatta i Bromölla återfinns 70 % inom jord- och stenindustrin och i Perstorp 88 % inom kemisk industri. 1 båda blocken är en mycket stor andel av de förvärvsarbetande sysselsatta inom industri.

Livsmedelsindustrin har en stor andel av de industrisysselsatta i Simrishamns (31%), i Tomelilla (38%) och i Kristianstads (38%) kommunblock. De två förstnämnda blocken har också en för länet låg industrialiseringsgrad.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Kristianstads läns landstings näringsråd föreslår bl. a. att länsmyndigheterna med anledning av lagen om lokaliseringssamråd söker samarbete med de för samrådet ansvariga myndigheterna i Malmöhus län, att den påböoade informationsverksamheten om lokaliseringsförutsättningar i länet fortsätter, att särskild hänsyn tages tUl kommunikationerna genom att satsa på i första hand den planerade motorvägen mellan Malmö och Kristianstad, nuvarande riksväg 21 mellan Helsingborg/Ängelholm och Kristianstad samt vägför-bindelsen mellan Malmö och Simrishamn, att större ekonomiska resurser ställs till företagareföreningens förfogande, att arbetet med att skapa ett slagkraftigt altemativ till storstadsområden intensifieras genom att utveckla Kristianstad-hässleholmsregionen. Kristianstadsblocket föreslår i anledning av lagen om lokaliseringssamråd att länsstyrelsen i Kristianstads län blir remissinstans i frågor om lokalisering thl Malmö/Lundom-rädet. Samarbetskommittén för sydöstra Skåne föreslår någon form av insyn i fråga om bl. a. nylokalisering av industrier i storstadsregionerna och kraftigare åtstramning av nyproduktion av bostäder i dessa områden. Vidare bör länens företagarföreningar få betydligt större resurser.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Länsstyrelsen ansluter sig i huvudsak till de förslag som framkommit från kommunerna och föreslår

att då ärende har anhängiggjorts enligt 1970 års lag om lokaliseringssamråd som berör Malmöhus län även länsstyrelsen i Kristianstads län blir remissinstans eller på annat sätt får tillfälle att framföra synpunkter i ärendet,

att arbetet för en utvidgad informationsverksamhet om lokaliseringsförutsättningarna i länet fortsätts och förstärks,

att länsmyndigheterna aktivt påverkar statsmakterna i samband med utlokalisering av statliga verk,

att större ekonomiska resurser ställs tiU företagareföreningens förfogande för att möjliggöra ökade insatser för den redan etablerade industrin i länet vad beträffar olika typer av rådgivnings- och utbildningsverksamhet,

att kontakten mellan företag och kommuner utvidgas och fördjupas,

att uppbyggnad av kompletterande industri stimuleras i orter som har

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               131

en ensidig branschinriktnmg, t. ex. industri som har goda fömtsättningar att sysselsätta även kvinnor,

att speciellt nyetableringar av företag med en branschinriktning som enligt långtidsutredningen bedöms som expansiv och som förväntas att öka sin produktion och sysselsättning stimuleras,

att kommunikationerna och vägarna mellan landskapets östra och västra delar byggs ut. Därvid prioriteras den planerade motorvägen mellan Malmö och Kristianstad, nuvarande riksväg 21 mellan Helsingborg/Ängelholm och Kristianstad/Bromölla, vägförbindelsen mellan Malmö och Simrishamn samt en nordgående förbindelse från Kristianstad/Hässleholmsregionen. Oberoende av ovannämnda prioriteringar förutsattes en fortsatt utbyggnad av E6 över HaUandsåsen komma till stånd på grund av den riksomfattande betydelse denna väg har,

att utbyggnaden av daghem stimuleras för att ge förvärvsarbetande föräldrars bam tihfredsställande barntillsyn och därigenom underlätta för gifta kvinnor att böria förvärvsarbeta,

att länet erhåller en sådan tilldelning av kvot för bostadsbyggande att inte, som har varit fahet under 1960-talets andra hälft, näringslivets spontana tillväxt hämmas.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. För Bjämum, Perstorp, Bromölla och Simrishamn framförs önskemål om nyetableringar och differentiering inom industri samt ökade sysselsättningsmöjhgheter för kvinnor.

Landstinget anser att Österlen bör räknas som stödområde och understryker behovet av en kraftig medveten industri- och företagslokalisering till Kristianstad-Hässleholmsregionen. Samarbetskommittén för sydöstra Skåne anser att sydöstra Skåne bör bli ett lokaliseringspohtiskt stödområde.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Länsstyrelsen ansluter sig i huvudsak till kommunernas förslag och föreslär

att i princip nyetableringar stimuleras särskilt i orter med en enda industri eUer bransch för att skapa alternativa sysselsättningar och göra orterna mindre konjunkturkänsliga,

att sydöstra Skåne förklaras ingå i allmänna stödområdet och få del av alla de lokaliseringspolitiska medel som finns tillgängliga.

Vidare anför länstyrelsen att fördelningen av bostäder är av stor betydelse för samhällsplaneringen i länet.

Länet bör självt få disponera över sin ram och fördela allt bostadsbyggande. För att öka möjligheterna att realisera målsättningarna i länsplanen bör fördelningen av bostäder koncentreras till en länsmyndighet, så att fördelningen icke sker utifrån olika målsättningar. Besked om kvoter  bör  meddelas  tidigare än f. n. för att  underlätta planeringen.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            132

Antalet block med s. k. garanterade program för flera år framåt bör ökas. Länsstyrelsen anser även att en samordning av vägplaneringen och den regionalpolitiska planeringen är synnerligen angelägen. Den regionalpolitiska målsättningen beträffande vilka orter och regioner som i första hand bör förbindas med goda kommunikationsleder bör vara avgörande vid vägplaneringen. Ett system av vägförbindelser på skilda nivåer bör vara uppbyggt så, att storstadsalternativen har högklassiga förbindelser med storstadsregionerna. Regionala tUlväxtcentra bör förbindas med storstadsalternativen medels goda vägar. Vidare måste de övriga ortemas och då i första hand kommunblockscentras förbindelser med regionala tihväxtcentra vara tillfredsställande.

Från regionaipolitisk synpunkt är det vidare angeläget att den järnvägstrafik av knutpunktskaraktär som SJ eftersträvar anpassas tiU länsplanens regionala mönster. Under år 1972 kommer persontrafiken på hnjen Kristianstad-Gärsnäs-Köpingebro att läggas ned. Enligt länsstyrelsens mening är det synnerligen angeläget att järnvägsförbindelsen ersätts med fullgod allmän landsvägstrafik så att inte förbindelserna mehan länets centrala och södra delar försämras. För planeringen i länet är det angeläget att ställning snarast möjligt tages tih de fasta förbindelserna över Öresund och att tidsplan snarast fastställes. Frågan om järnvägstrafik via Ystad tih Polen övervägs. Det är därför betydelsefullt att godstrafiken på sträckan Kristianstad—Gärsnäs—Ystad bibehålls med hänsyn till den • betydelse järnvägstrafiken med Östeuropa på bl. a. denna hnje kan komma att få för östra Skåne. Länsstyrelsen förutsätter att persontrafiken på linjen Simrishamn-Ystad-Malmö bibehåhs.

Beträffande telekommunikationerna framhåller länsstyrelsen att den nuvarande indelningen i riktnummer- och taxeområden är helt skhd från den kommunala indelningen. Detta medför att kontakten med huvudorten försvåras för de invånare som är bosatta i annat riktnummerområde än kommunens huvudort. Länsstyrelsen anser det därför önskvärt med en ny indelning av riktnummer- och taxeområdena så att samtliga kommuninvånare så långt tekniskt och ekonomiskt är möjligt får tillhöra samma område. Ett bestämt krav är att kostnaden för samtal inom en kommun blir hka för samtliga invånare.

Remissyttranden. Samarbetskommittén för sydöstra Skåne och Kristianstads kommunblock instämmer i länsstyrelsens synpunkter beträffande fördelningen av bostadslåneramarna.

B. 11.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Antalet elevplatser vid speciellt anordnade kurser inom arbetsmarknadsutbildningen uppgår för närvarande tiU ca 700. Detta platsantal bör utökas att  år 1975 omfatta ca  I 000 elevplatser, förlagda riU följande

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               133

kommuner: Kristianstad, Simrishamn, Klippan, Ängelholm, Hässleholm och Osby.

Antalet skyddade arbetsplatser uppgår för närvarande till omkring 450 men bör ökas betydligt. Ett realistiskt mål för år 1975 bör vara något över I 000 platser enligt följande fördelning:

Skyddade verkstäder     600 platser
Arkivarbete              250 platser

Halvskyddat arbete        200 platser

Behov att nyinrätta skyddade verkstäder föreligger i första hand beträffande Simrishamn, Bromölla och Osby. Vidare är det angeläget att öka platsantalet vid befintliga skyddade verkstäder, framförallt i Kristianstad men även i Hässleholm och Ängelholm.

Inrättande av hemarbetscentraler, knutna tiU de skyddade verkstäderna, skulle ge sysselsättningstillfällen även för människor vilka på grund av handikapp, stora avstånd eller andra orsaker inte kan arbeta i de skyddade verkstäderna. Hemarbetscentralerna skulle ha om hand organiserandet av hemarbetet, utlämning och hämtning av produkter, inköp av eventuella maskiner osv.

Arbetsplatser vid beredskapsarbete för svårplacerad arbetskraft bör inrättas i sådan omfattning att sysselsättning under säsongavmattnings-periodema kan beredas ca 500 personer. Önskvärt är att här ingår industriella beredskapsarbeten av lämplig art.

Åtgärder för att trygga service försörjningen

Länsstyrelsen har vid bedömning av servicestandarden i orter och kommunblock uppstäUt kriterier för vad som kan anses vara tillfredsställande servicenivå i orter på olUca nivåer, godtagbara restidsavstånd till servicefunktioner m. m. De kan emellertid i viss mån sägas vara subjektivt valda. För att få någon mening bör sådana normer vara allmänt vedertagna. Länsstyrelsen anser att den statliga glesbygdsutredningen bör behandla dessa frågor för att komma fram till riksomfattande normer, vilka sedan kan politiskt sanktioneras av olika organ.

Servicestrukturen i länet är sådan att de flesta invånare för närvarande kan anses ha en godtagbar servicestandard. Problem föreligger dock för vissa befolkningskategorier såsom äldre personer och glesbygdsinvånare utan tillgång till bil. En försämring av servicesituationen kommer att äga rum inom de närmaste åren om inga åtgärder vidtages. Särskilt i de kommunblock där folkminskning förutsätts fram till år 1980, dvs. Simrishamns, TomeliUa, Örkelljunga och Båstads kommunblock, men även i de flesta andra block beräknas indragningar av serviceinrättningar i de mindre orterna samt inskränkningar i de allmänna kommunikationerna äga rum.

Statliga och kommunala myndigheter har för närvarande små möjligheter att påverka lokalisering och dimensionering av det kommersiella serviceutbudet. Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram berör därför

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         134

främst den samhälleUiga servicen.

De förslag tih åtgärder som framförs ligger huvudsakligen inom kommunernas verksamhetsområde.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram

Länsstyrelsen föreslår

att samthga kommunblock eller planeringsområden låter utföra utredningar som innehåller konkreta planer för hur den kollektiva trafiken skall utformas för att trygga en tiUfredsställande transportförsörining för invånarna,

att det sekundära vägnätet byggs ut,

att hemsändningsservicen utvidgas och organiseras samt att möjligheterna att använda lantbrevbärarna i denna verksamhet prövas i länet,

att åtgärder vidtas för att säkra en tiUfredsställande serviceförsörjning och goda levnadsförhållanden i övrigt för de äldre invånarna. Exempel på sådana åtgärder är distribution av färdiglagad mat, ökade möjligheter att erhålla statliga förbättringslån till bostäder och intensifierad information angående möjligheterna att erhåha sådana lån, ökad satsning på hemsama-ritverksamheten, färdtjänst, fri instaUation av telefon samt utökad kontaktverksamhet,

att den kommunala åldringsvården i ökad omfattning integreras med landstingets vård av långvarigt sjuka,

att en universitetsfilial lokaliseras riU Kristianstad-Hässleholmsregionen och gymnasieskola inrättas i Sunrishamn.

Remissyttranden. Remissinstanserna ansluter sig tiU länsstyrelsens förslag och understryker behovet bl. a. av förbättrade kommunikationer. Bromölla kommunblock reagerar mot den bortrationalisering av allmän service som sker.

B.ll.S  Investeringamas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Tih gmnd för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/ kommunblockens investeringsplaner för perioden 1970-1975 ligger i huvudsak KELP 70. Länsstyrelsen framhåller att investeringsplaneringen utgör en försöksverksamhet och att gmndmaterialet i KELP 70 uppvisar vissa brister.

Enhgt länsstyrelsen skah kommunemas/kommunblockens investeringsplaner i likhet med länsplanering 1967 endast betraktas som riktlinjer för den fortsatta verksamheten. Däremot kan de inte ligga till gmnd för beslut om åtgärder.

I tabeh B.l 1:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 sammandraget ingår inte samtliga kommunala investeringar. Exempelvis

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               135

innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har tagits med endast projekt som uppgår till minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar de primärkommunala investeringsbehoven för den aktuella perioden till 641 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i kommuner med bostadsbyggnadsprogram anges tih 15 683 lägenheter. Enligt länsbostadsnämndens bedömning uppgår behovet i hela länet till 16 348 lägenheter.

Drygt hälften eher 54 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kultureh verksamhet). Som framgår av tabellen skiftar huvudtitlarnas omfattning i de skilda kommunerna/kommunblocken. Exempelvis faher 60 % av Broby kommuns investeringsbehov på huvudtitel 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet) medan motsvarande andel för Osby är 13 %.

Landstingets största planerade investering utgörs av det nya sjukhuset i Kristianstadsblocket, som har kostnadsberäknats till 191 milj. kr. eller ca 56 % av landstingets redovisade investeringsplaner.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna följt prioriterings-regeln att thl prioritetsgrupperna I, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20% av investeringsbehoven. För bostadsbyggandet har 1970 års ram lagts tih grund för prioritetsgmpp I.

Den tillämpade prioriteringsregeln innebär enligt länsstyrelsen att åtskihiga projekt som har placerats i prioritetsgmpperna II och III är hka angelägna som de som har hänförts till gmpp I. Länsstyrelsen betonar att de redovisade behoven i prioritetsgrupp I inte får ligga tih gmnd för eventueha ramfördelningar mellan länen. Vidare anser länsstyrelsen att det nuvarande fördelningssystemet är otihfredsstähande, eftersom fördelningen av resurserna inom vissa sektorer utförs på central nivå. Länsstyrelsen erinrar om att enligt riksdagens beslut är länsstyrelsen ansvarig för samhällsplaneringen och den regionala utvecklingen inom länet.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering illustreras av cirkeldiagrammen i figurerna B.l 1:1 och B.11:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. De flesta remissinstanserna framhåller beträffande bostadsfördelningen nödvändigheten av att lägenhetskvoten fördelas tidigare och att antalet kommuner med s. k. garanterade program utökas. Kristianstads och Osby kommunblock samt samarbetskommittén för sydöstra Skåne anser att fördelningen av bostadsbyggandet bör koncentreras till en länsmyndighet som ansvarar för hela fördel-rungen inom länet.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

136

J -z:

O O o o o o

 UO so 00 

ro (S

I o O   I o o o   ' o

os o Tf

1   I

o o

o

CQ

OOoOOOOtOuoOuoO ooOro-HTtOrotuo-tNuo

sosop-op-oorooosotror

(NUO-C— OsPP-f-P-OO"—Il/o

(NOstsOuoforS(NvOro\00 ''tt-iOOSOvoosTOOOTtTt

uo■o

\OTf

"-lOfOTtOOOOOUOP-OOfSUO ro»—irorOOs(StO'*«-'OssO[(S Ttuor*-p-fSroOasOOOs

I     I     I    I    I     I    I

uoOOOCOOCSO—*0*oO Otr-fO—iOOrovOOsHuoOOUO OsoOrooOfO(NOssoOTtOsuon* r-rowo       ro(N00csro       uo

ooOcnrrso—HO

osHossDHmminO'-soOf  
ro      (S      m      . (N        so

00(NOSOr.|00OOC0000O

o»nasO'otno-»n »oforaosoroo-ttosoor Hroor-»nOoorncsrotfOO

I o >n

I    I    I    I    I    I    I    I    I    I

omr»nos                   irocnoou

0'-"n»nsoro                 oo»nO

ininrorJOsoo              cso»no\(N

otinor                            r4Tj-«no

OOOO lOOO \ o |000 o>nf- ooso o ooo otfo     inoos     cs     o-t

I   !G    I     I

;	k.
■5
	«..
	Ä
a	s:
c
3	.S?
s	:a

o o o m

 en

I    I    I

o O -H       Si3

 i

—.3 c c

3   3

E E

E E o o

•2 -K ca       -5 „       c      J

iDwS

 O [1, m K

I - u *o t OO

•o o

■C

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

137

Figur B.l 1:1  Regionaipolitisk  prioritering  av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

138

Figur   B.l 1:2 Regionaipolitisk   prioritering av  primärkommunernas  Investeringsbehov för perloden 1970-1975, mlljontalskr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               139

B. 12 Malmöhuslän

B. 12.1   Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Allmän utgångspunkt för länsstyrelsens handlingsprogram är en planeringsnivå som motsvarar målsättningen i länsplanering 1967 och som överensstämmer med prognos 2. Därvid har beaktats möjligheterna att med tillgängliga regionalpolitiska medel åstadkomma en utveckhng i riktning mot länsprogrammets allmänna målsättning. Med hänsyn tUl den faktiska utvecklingen har dock planeringsnivån justerats i förhållande till målsättningen dels för sydvästra Skåne, dels för Höör kommun. Planeringsramarna för sydvästra Skåne anses ligga för högt främst på grund av att nativiteten blivit lägre än vad som antogs i prognos 2. Denna prognos kommer att omprövas då resultatet av 1970 års folk- och bostadsräkning bhr tillgänghgt. Länsstyrelsen anser det emellertid rimligt att redan nu anpassa planeringsramen för sydvästra Skåne till en inom sydvästra Skånes kommunalförbund upprättad prognos. Detta innebär att planeringsramen för år 1980 sänks med 18 000 invånare. Hela sänkningen av planeringsramen har lagts på Malmö kommunblock. Utveckhngen i Höör har under andra hälften av 1960-talet varit något gynnsammare än vad länsstyrelsens prognos utvisar. Länsstyrelsen anser därför att planeringsramen för år 1980 bör höjas med 800 till 9 500 invånare. 1 övriga kommunblock bibehåhes ramarna oförändrade. Av följande tabell framgår folkmängden åren 1965 och 1970 samt planeringsnivån för åren 1975 och 1980.

Folkmängd i 1 000-tal

Kommun/Kommunblock    Faktisk folkmängd Planeringsnivå

1965       1970       1975       1980

17,4	19,0	21,2	22,4
93,9	100,5	108,8	117,6
11,8	13,2	15,2	16,6
36,2	37,7	40,3	42,1
12,2	12,1	12,5	12,8
12,6	14,6	18,2	24,0
65,9	79,9	88,8	100,0
8,7	12,3	17,4	20,0
273,9	288,4	310,7	332,0
9,5	13,2	16,9	20,0
35,0	36,2	38,0	44,0
10,8	10,5	10,7	10,8
24,7	24,1	24,9	25,3
14,0	13,3	12,7	12,3
24,2	26,2	28,1	29,6
12,3	11,7	11,1	11,0
8,8	8,9	9,2	9,5

Höganäs

Helsingborg

Bjuv

Landskrona

Svalöv

Kävlinge

Lund

Lomma

Mahnö

Vellinge

Trelleborg

Skurup

Ystad

Sjöbo

Eslöv

Hörby

Höör

Kommunblockslänet         671,9     721,8      784,7      850,0

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          140

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Den pågående urbaniseringsprocessen och den allt snabbare ekonomiska och tekniska utveckhngen kommer enligt länsstyrelsens mening att stäha allt större krav på en regional planering omfattande hela Skåne. De båda länsstyrelserna i Skåne har vid utarbetandet av länsprogrammen gemensamt utformat målsättning för bebyggelsens fördelning i Skåne.

Länet är, anför länsstyrelsen, en del av Öresundsregionen - Nordens största befolkningskoncentration med ca 3 milj. invånare. De regionalpolitiska strävandena bör inriktas på att minska olägenheterna av att denna region är delad av Öresund och en riksgräns. De båda delarna av regionen bör genom samarbete bygga upp den högt kvahficerade service som det gemensamma stora befolknings- och näringslivsunderlaget möjliggör. Av vitalt intresse är härvid att knyta samman de båda delarna med fasta förbindelser över Öresund. Folkökningen i länet är stor, vilket är en följd av de gynnsamma betingelserna för näringshvet. En kraftig koncentration av bebyggelsen till Malmö/Lund har skett. Detta har medfört uppenbara fördelar. En kraftig koncentration av bebyggelsen kan emellertid också innebära nackdelar. Risken är stor, om utvecklingen sker med otihfredsstähande planering, att det så småningom uppstår en alltför kompakt tätbyggd yta omkring Malmö/Lund med nackdelar i form av trafiksvårigheter, knappa fria ytor och en otillfredsstäUande samhäUsmiljö med brist på utrymmen för nya eller expanderande behov. Därtill kommer obestridligen att sydvästra Skåne har landets bästa åkermark. Det är därför önskvärt att expansionen bUr jämnare fördelad i länet och i hela landskapet Skåne. Såväl Helsingborg som Kristianstad/Hässleholm är på grund av sitt läge och sin välutvecklade service reahstiska alternativ till storstäderna i lokaliseringssammanhang. Flera andra orter i Skåne har emellertid goda utveckhngsmöjhgheter. 1 Malmöhus län gäher detta i första hand övriga regioncentra, dvs. Landskrona, TreUeborg, Ystad och Eslöv. Den geografiska fördelningen av regioncentra i länet är mycket god. Avstånden inom regionerna är inte större än att de möjliggör dagUga arbetspendhngar och serviceresor.

Enligt länsstyrelsen finns det alltså möjlghet att kring regioncentra ordna en bebyggelse som gör det möjligt att bibehålla koncentrationens fördelar men undgå många av den kompakta storstadens nackdelar. Planeringen syftar till att hålla samman länets olika regioncentra med ett välutvecklat nät av trafikleder men skilja de tätbebyggda områdena från varandra med vidsträckta grönområden och jordbruksarealer. En mycket väsentlig regionaipolitisk målsättning är att de sju regionerna har en väl differentierad arbetsmarknad och service. Enligt länsplanen behövs för att fylla denna målsättning ett underlag i regionerna av minst 60 000 invånare. Detta underlag saknar f. n. Landskrona-, Trelleborgs- och Eslövsregionerna. 1 Ystadsregionen minskar folkmängden med risk för att arbetsmarknads- och serviceförhållandena blir otillfredsställande. 1 Landskrona och Trelleborgsregionerna kan den spontana utveckhngen väntas bli så snabb att några särskilda regionalpolitiska insatser inte behövs. De

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                141

regionalpolitiska insatserna bör främst inriktas på att förbättra service-och arbetsmarknadsförhållandena i Ystad-och Eslövsregionerna. Tätortsstrukturen i regionerna är i stort sett tillfredsställande. Förutom regioncentrum har regionerna kommunblockscentra med sysselsättningsmöjhgheter och en relativt väl utvecklad service. En förutsättning för att de skall kunna fylla denna funktion är enhgt länsstyrelsens mening att de har ett befolkningsunderlag av minst IO 000 invånare i blocket. Så stort underlag har samthga kommunblock utom Höörs som har 9 000 invånare. Folkmängden minskar i Sjöbo- och Hörbyblocken och risk föreligger att underlaget i framtiden inte skah räcka till för en tillfredsställande serviceutrustning. Bebyggelsens fördelning inom kommunblocken är en kommunal angelägenhet. Kommunerna bör ta stäUning tih de små orternas funktion och utveckhng. Därvid bör kommunerna särskUt ange de orter som på sikt bedömes få en sådan utveckhng att underlaget i orten och dess omland blir minst 2 000 invånare.

Remissyttranden. Nackdelarna av den kraftiga expansionen i Malmö/Lundområdet och av folkminskningen i sydöstra Skåne understrykes starkt av flertalet kommunala remissinstanser utanför sydvästra Skåne men också av landstinget, Vellinge kommunblock, Trelleborgs kommun samt Kommunförbundets länsavdelning. Handelskammaren, Sydvästra Skånes kommunalförbund och Malmö, Lund och Vellinge kommuner anser däremot att stockningsproblemen i Malmö/Lundområdet inte är av någon större omfattning och att det går att komma till rätta med dessa genom en lämplig planering i sydvästra Skåne.

Mot den föreslagna grupperingen kring regioncentra och kommunblockscentra har endast få remissorgan gjort invändningar. Sydvästra Skånes kommunalförbund vill i stället ha en spridning av bebyggelsen inom sydvästra Skåne kompletterad med radieUa tillväxtstråk från det mest expansiva kärnområdet. Dessa stråk skulle även omfatta delar av Kristianstads län.

Länsstyrelsens kommentar. Enligt länsstyrelsens mening är det synnerligen angeläget att samhället genom en framsynt planering tillser att befolkningen och näringslivet fördelas så inom sydvästra Skåne att stockningsproblem inte uppstår och så att en god miljö bibehåhes. Länsstyrelsen kommer att medverka till att planeringen inom sydvästra Skåne bhr väl samordnad med övrig planering i länet.

Förslaget om radiella tillväxtstråk strider enligt länsstyrelsen inte mot länsprogrammet men är för ospecificerat. Om en tillfredsställande service och arbetsmarknad skall kunna skapas i alla delar av länet är det enligt länsstyrelsens mening nödvändigt med en utbyggnad kring samtliga sju regioncentra.

Ortsklassificering

Länsstyrelsen   anser att dess regionalpolitiska målsättning också   innebär  en   tätortsklassificering.   Anpassad   till de i  prop.   1970:75

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         142

angivna tätortstyperna ser länsstyrelsens ortsklassificering ut på följande sätt.

Storstadsområde             Malmö/Lund

Storstadsalternativ          Helsingborg

Regionala tillväxtcentra   Landskrona, Trelleborg, Ystad

grupp 1                            och Eslöv

Regionala tihväxtcentra  Höganäs, Bjuv, Svalöv, Kävlinge,

grupp 2                           Lomma, Velhnge, Skurup, Sjöbo,

Hörby och Höör

Länsstyrelsen karakteriserar Malmö/Lund som landsdelscentrum och framhåher att det kan diskuteras om Malmö/Lund är en storstad. Enhgt definitionen i prop. 1970:75 betecknas dock Malmöområdet som storstad. Enhgt länsstyrelsens målsättning bör bebyggelsen i länet grupperas kring regioncentra. De fyra regioncentra bör enhgt länsstyrelsens mening föras till en särskild grupp tihväxtcentra, benämnd regionala tUlväxtcentra grupp 1. De av länets kommunblockscentra som inte är regioncentra bör föras till en särskild grupp tillväxtcentra, benämnd regionala tillväxtcentra gmpp 2.

Remissyttranden. Mot denna gruppering har invändningar gjorts endast av Vellinge kommunblock, som anser att Helsingborg ligger för nära Malmö/Lund för att kunna betecknas som storstadsalternativ.

Länsstyrelsens kommentar. Enligt länsstyrelsens mening är avståndet mellan Helsingborg och Malmö/Lund tillräckligt stort för att Helsingborgsregionen skall kunna utvecklas som en i förhållande till Malmö/Lund fristående bebyggelseenhet.

B. 12.2  Sysselsättningspohtiska åtgärder Bakgrund

Länet har, framhåher länsstyrelsen, ett väl differentierat och expansivt näringsliv. Bristen på arbetskraft är det på lång sikt dominerande problemet.

Sysselsättningsutvecklingen under perioden I 966-1970 är på grund av bristande statistiskt underlag svår att exakt ange, men enligt länsstyrelsen visar tillgänligt statistiskt material att sysselsättningen i jordbruket har minskat med 15 å 20 %. 1 industrin var sysselsättningen år 1970 sannolikt mindre än år 1965 medan den i servicenäringarna har ökat mycket kraftigt. Utveckhngen har medfört förskjutningar i näringsstrukturen. Andelen sysselsatta i jordbruket har minskat från 10 till ca 8%. Även industrins sysselsättningsandel har minskat, nämhgen från 43 till ca 41 %. Andelen sysselsatta i servicenäringarna har däremot ökat från 47 till 51 %.

Sysselsättningsminskningen i jordbruket är genomgående i samthga kommunblock. Antalet sysselsatta i industrin har minskat i flertalet kommunblock.  Genomgående  har  sysselsättningen  i servicenäringarna

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               143

ökat kraftigt. Utvecklingen under andra hälften av 1960-talet har medfört relativt stora förskjutningar i sysselsättningsstrukturen i de ohka regionerna och kommunblocken.

Vid bedömning av utvecklingen totalt i näringslivet under 1970-talet torde sysselsättningsprognosen i länsplanering 1967 kunna hgga till grund. Enhgt denna minskar under denna tid den totala sysselsättningen i Ystadsregionen samt i kommunblocken Svalöv, Skurup, Sjöbo, Hörby och Höör. Huvudsakligen beror detta på att jordbruket i dessa kommunblock har stor andel av sysselsättningen. 1 och med att jordbrukets sysselsättningsandel avtar kommer sysselsättningsminskningen totalt i näringslivet att avta. Ett balansläge - innebärande oförändrad eher något ökad sysselsättning — har i huvudsak uppnåtts i Svalövs och Höörs kommuner.

Lågkonjunkturen under år 1971 har inte bara dämpat den tidigare sysselsättningsökningen utan också åstadkommit arbetslöshet, inte minst i Malmö/Lundområdet. Flertalet regioner har ett väl differentierat näringsliv. Endast i Trelleborg är industrin ensidig. Ett enda företag inom gummivaruindustrin svarar där för över 2/3 av industrisysselsättningen. 1 Höganäs svarar ett företag för nästan 2/3 av sysselsättningen. Detta företag bedriver dock verksamhet i flera industribranscher. Låg yrkesverksamhetsgrad för kvinnor har främst Ystads- och Eslövsregionerna samt Höganäs- och Skurupsblocken.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Några allmänna åtgärder för att stimulera sysselsättningsutveckhngen i stort i länet är enhgt länsstyrelsen inte behövhga. Utveckhngen är emellertid inte tillfredsställande i alla delar av länet. 1 de delar av länet som har en otillfredsställande utveckling måste speciella åtgärder vidtagas. Speciell uppmärksamhet måste ägnas sysselsättningsutvecklingen i Ystads- och Eslövsregionerna och där framför allt kommunblocken Sjöbo, Hörby och Höör. Den låga kvinnhga yrkesverksamhetsgraden i Höganäs och Skurup samt den ensidiga industristrukturen i Trelleborg kommer också att uppmärksammas av länsstyrelsen.

De viktigaste medlen för länets del för att uppnå den regionalpohtiska målsättningen och komma till rätta med bristerna i näringshvet är enligt länsstyrelsen

-  att förbättra lokaliseringsförutsättningarna i de orter där näringshvet
behöver förstärkas,

-  att  länsstyrelsens lokaliseringsgrupp lämnar råd och information till
näringslivet och kommunerna i lokaliseringsfrågor,

- att länsstyrelsen verkar för att lokahseringsstöd i form av lån utgår till
företag som nyetablerar eller bygger ut i sydöstra Skånes blockcentra
och i orter med allvarliga rubbningar i näringslivet i andra delar av
länet.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         144

-     att länsstyrelsen verkar för att bidrag utgår för utbildning av nyanställd personal vid sådana företag som nyetablerar i sydöstra Skånes blockcentra eller i andra blockcentra, som enligt länsprogrammet behöver en förstärkning av näringslivet och

-     att länsstyrelsen verkar för en förbättring av kommunikationerna mellan svagare områden och orter med goda sysselsättningsmöjligheter.

För att uppnå regional balans är det viktigt att tihgången på arbetskraft är tillräcklig. För att komma tih rätta med dessa problem ansluter länsstyrelsen sig i huvudsak till ett av länsarbetsnämnden upprättat arbetsmarknadspohtiskt program. Detta omfattar bl. a.

-     att arbetsmarknadsutbildningen ökar,

-     att antalet språkkurser och kurser om svenska samhähsförhåhanden för utländska arbetstagare och deras famUjer ökar,

-     att även i övrigt invandrarnas anpassning underlättas,

-     att kommunerna bygger ut barntillsynen,

-     att samhället och företagen ägnar större uppmärksamhet åt arbetsmiljön, dvs. frågan om arbetsplatsens utformning efter arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar och

-     att företagen undersöker möjligheterna att i ökad omfattning sysselsätta äldre partiellt arbetsföra och kvinnor.

1 fråga om bostäder stryker länsstyrelsen under angelägenheten av att länets resurser till bostadssektorn ökas. Länsstyrelsen anser att aha möjligheter att med långsiktiga besked om ramar förbättra underlaget för kommunernas planering bör tillvaratas. Det nuvarande ramfördelningssystemet kan få viss negativ effekt då det innebär en långsiktig, geografisk låsning av en mycket stor del av länsramen. Det kan tänkas situationer då en smidigare handläggning och en handläggning på regional nivå skulle innebära fördelar. Länsstyrelsen anser det därför vara angeläget att dessa frågor tas upp till förnyat övervägande på central nivå snarast möjhgt.

Beträffande hamnar anser länsstyrelsen att det från regionalpohtisk synpunkt är angeläget

-     att hamnplaneringen på båda sidor av Öresund samordnas,

-     att beslut fattas i den för hamnplaneringen viktiga frågan om de fasta förbindelserna över Öresund och att tidsplan för deras förverkligande upprättas,

-     att industrier som behöver ligga i anslutning till kaj med djupt vatten huvudsakligen lokaliseras till nuvarande hamnorter.

1 fråga om vatten- och avloppsverk anför länsstyrelsen att vattenförsörjningen kan tills Bolmenprojektet har genomförts utgöra ett hinder för lokahsering av vattenkrävande industrier till västra Skåne och särskht Höganäs.

För att inte brister på reningssidan skall lägga hinder i vägen för lokalisering av starkt vattenförorenande industrier till sydöstra och mellersta Skåne är det angeläget

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               145

-  att regionala avloppsanläggningar för Ringsjöområdet och nedre delen
av Kävhngeåns vattensystem snarast möjligt kommer till stånd och

-  att reningsförhållandena i Ystad, Skurup och Sjöbo förbättras.

Vad gäller utbildningen framhåller länsstyrelsen angelägenheten av

-  att samarbetet med  Danmark  i  fråga om universitet och högskolor

utökas och

-  att förutsättningarna för en universitetsfilial i Helsingborg utredes.

Kommunikationer. Väganslagen är enhgt länsstyrelsen klart otillräckhga i förhållande tih de redovisade behoven. Möjligheterna att förverkliga länsprogrammets målsättning för bebyggelsens gruppering är i hög grad beroende av vägrelationer och vägarnas standard. Befolkningen måste snabbt kunna nå sina arbets- och serviceorter samt fritidsområden. Näringshvet behöver vägar av hög standard till sina råvaru- och avsättningsmarknader. Länsstyrelsen kommer vid sin översyn av vägplanerna att studera förutsättningarna för ett tidigareläggande av följande vägprojekt i förhållande till nu gällande tidsplaner.

E 6 Velhnge-Trelleborg

Väg 17 Landskrona—Eslöv

Väg 11 2 Höganäs-Vegeholm

Väg 10 Ystad—Simrishamn

Väg 15 Lund-Eslöv

Beträffande flygplatser föreslår länsstyrelsen

-    att en tidsplan för Saltholmsfältet och för fasta förbindelser tiU Saltholm snarast faststähes,

-    att berörda kommuner snarast möjhgt fattar principbeslut om lokaliseringen av ahmänflygfälten,

-    att inrikesflygfälten i Sturup och Ängelholm får goda vägförbindelser med viktigare centralorter och

-    att endast företag som är direkt flygfältsberoende lokahseras till Sturup.

I fråga om järnvägar betonar länsstyrelsen angelägenheten av

-    att ställning tages snarast möjligt thl de fasta förbindelserna över Öresund och att tidsplan fastställs,

-    att den fasta förbindelsen över Öresund i hnjen Malmö-Köpenhamn får sex körfält och två körfält reserveras för kollektiv trafik vare sig denna bhr spårbunden eller ej,

-    att planeringen för den kollektiva trafiken på båda sidor Öresund samordnas,

-    att frågan om ny personstation och ändrad hnjesträckning i Helsingborg snarast löses,

-    att på bandelen Ystad—Malmö såväl person- som godstrafik bibehålls samt att i avvaktan på länsstyrelsens planerade trafikutredning trafiken på bandelarna Ystad-Eslöv och Landskrona-Kävhnge-Lomma-Ar-löv bibehåhs,

10 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        146

-    att kommunblockscentra får snabba persontransporter till regioncentra vid stambanorna,

-    att järnvägsnedläggningar i sydvästra Skånes planeringsområde inte sker förrän planeringen för den koUektiva trafiken inom planeringsområdet är klar och

-    att vagnslasttrafikens terminalbangårdar i samtliga regioncentra bibehålls och att inte terminalbangårdar i kommunblockscentra nedläggs utan att mycket starka skäl talar därför.

En tågfärieled mehan Ystad och Polen skuUe vidare bh ett önskvärt komplement tiU den färietrafik som redan finns mellan Ystad och Swinoujscie.

Länsstyrelsen anför i fråga om telekommunikationerna att förutsättningarna prövas för en teleplanering på fyra centralortsnivåer. Denna skulle bl. a. medföra förlängda markeringsintervaller för teletrafiken mehan sydöstra Skåne och Malmö/Lund, mellan Malmö/ Lund och Helsingborg/Höganäs, mellan Eslöv/Höör och Hörby samt mellan Ystad och Simrishamn. Taxorna för den internationella teletrafiken behöver granskas. Malmöhus län som hgger vid en nationsgräns med en ökande telefontrafik över gränsen drabbas förutom av de högsta nationella avståndsklasserna i fjärrtrafiken också av höga taxor till den danska delen av Öresundsregionen.

Reservation. En ledamot i länsstyrelsen anför i särskht yttrande att länsprogrammet inte tillräckligt behandlat möjligheterna till regionalpolitiska åtgärder inom Ystadsregionen samt att länsgränserna bör slopas och en länsstyrelse bildas för hela Skåne.

Remissyttranden. Flera remissinstanser betonar behovet av bättre lokaliseringspolitiska medel och åtgärder, bl. a. att företag i sydöstra Skåne bör medgivas rätt att använda investeringsfondsmedel, att områden där lokaliseringspohtiskt stöd kan utgå utvidgas och att företagareföreningen får ökade resurser. FCO accepterar inte att en stor del av arbetskraftsbehovet tillgodoses genom inflyttning av arbetskraft från utlandet.

B. 12.3 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Hörby kommunblock och Skurups kommun föreslår att skyddad verkstad inrättas i resp. orter.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen anser att samhället i första hand bör medverka tih arbetstillfähen inom det ordinarie näringslivet och endast i andra hand genom den skyddade verksamheten. Antalet skyddade arbetsplatser i länet behöver emeUertid öka från 2 000 tih 8 000. Som mål för år 1975 bör enhgt länsstyrelsens mening eftersträvas 4 000 platser.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               147

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Länet har ett tätt nät av serviceorter på olika serviceutrustningsnivåer. Länsstyrelsens målsättning för bebyggelsens gruppering bygger på detta mönster av serviceorter. För att länsplanens regionala system skah kunna fungera på ett tillfredsställande sätt är det nödvändigt att människorna lätt kan nå sina serviceorter på olika nivåer med såväl enskilda som kollektiva trafikmedel. Detta stäUer stora krav på såväl vägnätet som den kollektiva trafikens utformning. Länet har ett omfattande kohektivt trafiknät. Ca 11 300 invånare eher 2 % av länets befolkning har över 25 minuters bilresa till regioncentrum. Detta gäher huvudsakhgen befolkningen i ett område i nordöstra delen av Sjöboblocket och östra delen av Hörbyblocket.

Förutom åtgärder för att underlätta för människorna att nå sina serviceorter måste enligt länsstyrelsens mening också ohka slags socialpo-htiska åtgärder sättas in för att förbättra serviceförsörjningen och bryta den sociala isolering som ofta förekommer inte bara i glesbygden utan också i tätorterna.

Kommunernas förslag. Kommunerna redovisar i sina investeringsprogram betydande utbyggnader av serviceverksamheten i de expansiva orterna. Ett utredningsarbete pågår i flera kommunblock bl. a. för att utröna vilka tätorter som är utvecklingsbara på längre sikt och vilken service dessa bör ha. Flera samarbetsnämnder och kommunstyrelser betonar i sina yttranden över länsprogrammet betydelsen av att åtgärder vidtas för att upprätthålla serviceverksamheten även i orter med vikande befolkningsunderlag. Några konkreta förslag till åtgärder för att hindra nedläggningar redovisas inte.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Om länsprogrammets intentioner skah kunna förverkhgas är det angeläget att de små avstånden i länet inte leder till en onödigt långtgående koncentration av serviceanläggningarna. Risken är annars stor att även befolkning och näringsliv koncentreras mer än som är nödvändigt. De ohka orterna bör få den serviceutrustning de har underlag för. Servicebehovet i de expansiva områdena kan inte eftersättas eftersom det då förehgger risk för förslumning och en otillfredsställande social och kulturell nivå.

Serviceanläggningar som befolkning och näringsliv ofta behöver ha kontakt med bör lokaliseras till centrum i den region de är avsedda att betjäna.

Speciell uppmärksamhet bör ägnas följande områden och orter på de olika servicenivåerna med hänsyn till deras utveckling och tih deras läge i förhållande till andra serviceorter på motsvarande nivå.

Regioncentra                   Ystad och Eslöv samt i viss

mån Treheborg och Landskrona
Kommunblockscentra       Sjöbo, Höör och Hörby

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         148

Beträffande lokalcentra är det viktigt att de kan bibehåha sin service. Serviceproblemen på Ven bör särskUt beaktas. Samhället måste i ökad omfattning svara för att ett tillfredsstäUande kollektivt trafiknät upprätthålls. En utbyggnad av den kollektiva trafiken är också nödvändig för att komma till rätta med trafikstockningar, brister på parkeringsplatser och de mhjömässiga problem i form av buher och avgaser som gör sig alltmer gäUande i större regioncentra. Kommunerna bör söka lösa dessa problem även genom andra åtgärder såsom trafikledsplanering, trafikreglering och differentiering av trafikslagen. En omfattande trafikförsörjningsplanering utförs av kommuner, kommunblock och planeringsförbund. Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget att samordna denna planering för hela länet. Ansvaret för denna planering bör fördelas så

-     att kommunerna (kommunblocken) svarar för planeringen av trafiken i kommunen (kommunblocket) tih kommunblockscentrum och lokalcentra i kommunen,

-     att planeringsförbunden svarar för plarieringen av den regionala trafiken dvs. trafiken tih och mellan region- och blockcentra i planerings-förbundsområdet och för samordning av den kommunala och regionala trafiken och

-     att länsstyrelsen svarar för planeringen av den interregionala trafiken i länet och för samordning av den regionala och interregionala trafiken i samarbete med kommittén för samarbete mehan länsstyrelse och planeringsförbund.

Åldringarnas geografiska och sociala isolering som brukar sammankopplas med glesbygden men som i flera avseenden också finns i tätorterna berörs också av länsstyrelsen, som är beredd att i samarbete med kommunerna verka för

-     utbyggnad av den uppsökande sociala verksamheten,

-     höjd bostadsstandard,

-     distribution av färdiglagad mat,

-  bättre möjligheter för budsändning och

förbättrad samordning av kommunernas åldringsvård och landstingets vård av långvarigt sjuka åldringar.

B. 12.S  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

TiU grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsplaner för perioden 1971 — 1975 ligger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen påpekar att den långsiktiga investeringsplaneringen ännu utgör en försöksverksamhet och framhåller att de redovisade investeringsplanerna endast utgör riktlinjer för fortsatt verksamhet och inte kommer att hgga tih grund för åtgärder. Enligt länsstyrelsen är det önskvärt att en

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               149

årlig aktualisering av investeringsavsnittet i länsprogrammet kommer till stånd.

Tabeh B. 12:1 innehåller i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet enhgt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och den del av landstingets samt primärkommunernas investeringsbehov som har prioriterats av länsstyrelsen. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I redovisningen ingår endast vissa kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte bostadsbyggandets exploateringsinvesteringar i sammanstäUningen. Vidare har endast tagits med projekt som har kostnadsberäknats tih 100 000 kr. eher mer.

För den aktuella perioden uppgår de angivna primärkommunala investeringsbehoven i länet, exkl. Malmö kommuns sjukvårdsinvesteringar, totalt till ca 2,8 miljarder kr. varav ca 1,7 miljarder kr. omfattas av länsstyrelsens prioritering. Landstingets och Malmö kommuns investeringar för sjukvård m. m. uppgår thl ca 1 miljard kronor. Kommunerna i länet anger att de för perioden 1971-1975 behöver färdigställa 59 212 lägenheter. Det av länsstyrelsen beräknade och prioriterade bostadsbyggnadsbehovet för länet uppgår tih 60 400 lägenheter (figur B. 12:1). Drygt hälften eller 58 % av de primärkommunala investeringsbehoven som har prioriterats faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftshv) och 5 (industriell verksamhet). Huvudtitlarnas omfattning varierar mellan kommunerna/kommunblocken. Räknat på endast de prioriterade investeringarna faller exempelvis 49 % av Höganäs kommuns investeringsbehov på huvudritel 5 (industrieh verksamhet) och 7 % på huvudtitel 6 (undervisning och annan kultureU verksamhet), medan motsvarande andelar för Lomma kommun är 3 % resp. 62 %. Av landstingets investeringar (inkl. Malmö kommuns i sjukvård) faller 85 % på de tre kommunerna/kommunblocken Helsingborg, Lund och Malmö.

Remissyttranden. Ett flertal remissinstanser påpekar att grundmaterialet är bristfälligt och inte kan ligga till grund för beslut. Helsingborgs kommun framhåller att en totalekonomisk planering och finansiering bör eftersträvas för nya bostadsområden, så att eftersläpning i fråga om kommunal service på gmnd av brist på kapital inte behöver uppstå.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringar i huvudsak tihämpat regeln att tiU resp. prioritetsgrupper I, Il och 111 hänföra 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven.

Vid prioriteringen av bostadbyggnadsbehovet har den beräknade hushållsökningen varit riktgivande vid fördelningen mellan kommunblocken. Behovet av modernisering av bostäder har kommit i andra hand.

Den sektoriella prioriteringen ligger till grund för den regionalpohtiska prioriteringen. Vid denna har i princip tillämpats samma regler som vid den sektorieUa. Länsstyrelsen har vid den regionalpohtiska prioriteringen

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         150

bl. a. beaktat att målsättningarna i länsprogrammet har följts.

Länsstyrelsen framhåller att länet befinner sig i en besvärlig situation när det gäller resursfördelningen. Större delen av länet är starkt expansivt. Stora investeringar är nödvändiga för att tillgodose den växande befolkningens behov av bostäder och service. Ett eftersättande av dessa mvesteringar skulle leda till aUvarhga problem i form av försämrad miljö för befolkningen. Samtidigt förehgger behov av investeringar för att förbättra lokahseringsförutsättningarna i de mindre expansiva eller tillbakagående delarna av länet och därigenom förverkliga länsprogrammets intentioner om en spridning av expansionen. Fackorganen och länsstyrelsen ställs därför inför svåra avvägningsproblem när det gäller prioriteringen. Det är enhgt länsstyrelsens mening angeläget att statsmakterna vid fördelningen av stathga resurser och ramar på län ger länet de resurser som behövs för att miljöförhållandena och lokaliseringsbetingelserna skah bli tillfredsställande i alla delar av länet.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B. 12:1 och B. 12:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Flera remissinstanser anser bl. a. att prioriteringen saknar betydelse då en totalekonomisk ram saknas för länet. Kommunförbundets länsavdelning och sydvästra Skånes kommunalförbund påpekar att eftersom investeringarnas genomförande helt vilar på kommunerna förefaller prioriteringen meningslös. Lunds kommunen anför att Malmö/Lund- och Helsingborgsregionerna bör få de resurser som svarar mot deras faktiska utveckhng. Höörs kommun menar att det inte kan vara realistiskt att den dominerande delen av de statliga investeringarna skall ligga i sydvästra Skåne. Ett antal remissinstanser, däribland landstinget, kommunförbundets länsavdelning, nordvästra Skånes kommunalförbund och handelskammaren, är kritiska mot det rådande ramfördelningssystemet för bostäder.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

151

ouo loosoo |rO(N ir-ovouooo roo osor- Ttooo osuouoo- uo"0      osi—(U0--       souor       ©"(NOO

fS       — uou--       uoTtTt       TfOsOosrj
r-Tt          ooo

(M                (S    fS

ro O ro vo (S UO so UO Os »o \£) r C\ -H vo

.3

T3 3

■a O, bo

C

O O

■*t

-H o a o 00 O UO ro fN O o UO Tt »sD 00 Os u so

ro0uos0uo00000'—'OstSuoO
TtOfSoorouot'—isoooor-rorosr-
»-lOroruovo-r-iONuoi-HOoO
(SrofSuorOTtrotsrJpsouoruo-ooro
'OrO00Tt ro                     (S      

I     I     I     I     I     I

I     I     I     I     I     1     I     I

-uoOTtOuoTtuoOuoOOOTTrSuoO uoHOsroosOOO\000'P-uoTtO Os»-irOO—ir-so-TtTtrssOfNuo»—100 "ftioroosrssouor-r-uooO(N       hos-uo

o

OOOvOOOroOr-OOOOOOOOO

inooorsooosOvp-r OuououoO
ONOt-OOSOr-OOuoPOS Op-sooosoo
roOsOOOTt'OsOsa>OOsrootSro        (N
Tt *-HU0O\(N (N

o o.

TtnTtuoOP-Orop--fS-

Tt(NoO'-'uorO'Ttr-puoooooooootssooooop-rooop-ro

rOTtOsuososo-Hi—ir-

             H          1—I

O UO p Tt —H ro so

(S                  P-

J3

JS

c

C

.3	«)
a	■s:
c	c
a s
s	'■>».
	a c
	a
•>!	.—
»	t!
	=a
oq
	0
H)	•Q
■Q	..
e5	h: ■ii

I o

c c

3    3

E E

£ E

o o ti4

I        i        I        I

—f    I   ro O        On

I    P- UO (N     1

00 (N ro  -H 00

O      UO

Tt

OO"—iOP*OOssouofSuovr>OsuoOrooO osoorocro—fSrouoroosrsr-tO'—t roioOr-sortssop-sDvO-—ro

H UO       ro       UO       00       r       1—<

O O O 00 O 00

UO O t O P* UO

I 00 wo O 00 O

 O P-

p- o so

I   P    1     I     1     I     I

ro vo ro

0 0   1	1    0    1	1    0
0 00	'    0     '	'    0
—<	0	>n

o  .0

:«    00 3    C

X X

u

00

:§ :§ -o  i 1

„ o

:0    ÖOX»

3 -S -o

IZI > c/3 U I S

3   3

- -o

> :ra   3   o C3 .y   t .iö   wJ ;ii " =0 :0

4)

c n 3 i2 c ~

E  "

o o

1 2

O

o.

o .o

,0

-     .5

■a

00 > .S:B

.5   E

c " .i, :0    id    00

M o-.S

tä -g  :«

3   O

■'•

JS

o

3 J2

_  

5 .2

c   I-

- .5 c

D  c   rt   c

:|x I

I   c   o   t

i£ ° o

)     w    

< B, '='

=" «i

■    M    >.   «

b. « S

u c S3 x; c  _ E  "o

CO Ä   O °rt •   (3   (n   >

•Ä  o JS-" >  g  o 

= c -o j: O)  S  >a  o

'S  £  >  ?

3 "O 's .2

M        C/    X

fs ro  UO so p- 00

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

152

Figur B.12:1  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

153

Figur B. 12:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas Investeringsbehov för perioden 1971-1975, miljontals kr.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           154

B.13   Hallands län

B. 13.1   U tgångspunkter för programformuleringen

Länsstyrelsen anför att Hallands län är beläget inom en av Skandinaviens mest expansiva zoner som sträcker sig från Osloregionen i norr, via Göteborgsregionen, thl Malmö- och Köpenhamnsområdet i söder. En fjärdedel av Nordens befolkning eUer drygt 5 milj. människor bor i dag inom detta område. Om inga regionalpolitiska åtgärder vidtas kommer utvecklingen inom denna s. k. Skandinavaxel att präglas av en fortgående storstadskoncentration, i synnerhet i den södra delen efter tillkomsten av broförbindelsen över Öresund. Om ett av huvudsyftena med den svenska regionalpohtiken skall kunna uppnås — en dämpning av storstadsområdenas expansion — måste därför statsmakterna med en samordnad regionaipolitisk planermg stimulera utbyggnaden av ett antal storstadsalternativ. De regionalpohtiska insatserna kan härvid inte enbart begränsas till att dämpa thlväxten i Stockholmsområdet. Även i sydvästra Sverige erfordras alternativ för att balansera storstadskoncentrationen i Göteborgs- resp. Malmö/Köpenhamnsregionen.

Planeringsnivå

Länsstyrelsen framhåller att Hallands län har under 1960-talet genomgått en positiv befolknings- och näringslivsutveckhng. Folkmängden ökade under perioden 1960—1970 i blocklänet med 25 000 personer, varav 17 000 under de sista fem åren.

Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 förutsågs folkmängden i kommunblockslänet mellan åren 1970 och 1980 öka med 27 600 personer. 1 målsättningen för länet angavs ett befolkningstal för år 1980 som med drygt 5 000 personer.överstiger prognosvärdet.

Den faktiska foUcmängdsökningen fram till år 1970 har varit större än som angavs i prognos 2. SärskUt stor är avvikelsen i Kungsbackablocket, där den faktiska foUcökningen översteg den prognoserade med 3 000 personer. I Halmstadsblocket har däremot folkökningen varit lägre än som förutsades i prognosen. Planeringsnivån för de två nämnda blocken har bestämts på så sätt att den beräknade befoUcningsökningen under 1970-talet enligt prognos 2 adderats till den faktiska folkmängden år 1970. För övriga block ansluter sig planeringsnivån till prognos 2. Tih följd av uppskrivningen av befolkningstalet för Kungsbackablocket överstiger planeringsnivån för kommunblockslänet år 1980 med ca 2 000 personer folkmängden enligt prognos 2

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               I SS

Kommunblock   Faktisk folkmängd    Planeringsnivå         Prognos 2

1965        1970        1975        1980        1980

Halmstad	66 300	70 900	76 200	82 000	83 200
Laholm	19 200	18 700	18 700	18 700	18 700
Falkenberg	31 000	31900	32 500	33 200	33 200
Varberg	35 600	39 000	42 500	44 100	44 100
Kungsbacka	21 000	29 000	34 100	40 100	37 000
Kommunblocks-
länet	173 100	189 500	204 000	218 100	216 200

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Länsstyrelsen framför vissa principieUa synpunkter på regionalpohtiken, vilka tjänat som allmänna utgångspunkter vid länsstyrelsens arbete med länsprogram 1970.

Länsstyrelsen understryker vUcten av att en mer genereU regionalpolitik, som omfattar hela landet, kommer tih stånd. Härvid bör tyngdpunkten inte enbart hgga på det statliga lokaliseringsstödet. Svagheten med det statliga stödet är att det hitthls har begränsats tih arbetslöshets-och avfolkningsområden varför det mte nämnvärt har bidragit till att dämpa storstadsregionernas expansion. Under den femåriga försöksperioden med statligt lokaliseringsstöd har tvärtom de tre storstadsregionernas tUlväxt accelererat. Stödområdet har i stort sett inte fungerat som ett alternativ thl storstäderna.

Länsstyrelsen framhåller att tidsanvändningen är en vUctig faktor som bör beaktas när man diskuterar vUka stads- och regionstorlekar som ger ett optimalt ekonomiskt utbyte för såväl samhället som den enskUde. I storstadsområdena synes den vinst i levnadsstandard som sker genom arbetstidsförkortningen ätas upp genom ökande restider meUan bostad och arbetsplats. I glesbygdsområden sker en motsvarande förlust genom att resorna mehan bostäder och serviceutbud förlängs. De meUanstora regionerna ger en fördel i dessa avseenden genom att de kan erbjuda ett rikhaltigt utbud av bostäder, arbetsplatser, service och fritidsmUjöer och rimhga pendlingsavstånd dem emehan.

Ortsklassificering

Enligt länsstyrelsens mening har Halmstadsregionen gynnsamma förutsättningar att utvecklas till ett storstadsalternativ i Västsverige. Invånarantalet inom 30 minuters restidsavstånd är f. n. drygt 100 000 och ökar kraftigt. Regionen har ett gott kommunikationsläge och erbjuder en attraktiv mUjö både ur boende-, fritids- och näringslivssynpunkt. Efter E 6:ans utbyggnad thl motorväg genom hela länet skapas på sikt förutsättningar för en flerkärnig region tillsammans med Falkenberg och Varberg. Länsstyrelsen föreslår därför Halmstad som storstadsalternativ.  Falkenberg och Varberg klassificeras som regionala

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         156

tiUväxtcentra. TiU kategorin övriga orter förs Laholm och Kungsbacka.

Remissyttranden. Förslaget tiUstyrkes av remissinstanserna med undantag av Kungsbacka kommunblock, som hävdar att blocket, med hänsyn till anknytningen tih Göteborgsregionen, bör hänföras thl kategorin storstadsområden. Landstinget och Falkenbergs kommun erinrar om att i länsplanering 1967 ansågs den trekärniga regionen Halmstad-Falkenberg-Varberg utgöra ett storstadsalternativ.

Länsstyrelsens synpunkter. Länsstyrelsen anför att med hänsyn tiU ovissheten om hur avgränsnuigen av storstadsregionerna kommer att bh i det regionalpolitiska riksprogrammet avstår den ifrån att föreslå även Falkenberg och Varberg som storstadsalternativ. Beträffande Kungsbackablocket anser länsstyrelsen att blockets möjlighet att vidmakthålla en god självförsöriningsgrad bäst thlvaratas om blocket räknas som självständig enhet och inte inlemmas i storstadsområdet.

B.13.2  Sysselsättningspolitiska åtgärder Bakgrund

Av länsprogrammet framgår att länets näringsliv har ett relativt starkt inslag av jordbruk. År 1965 svarade jordbruket för 22 % av de förvärvsarbetande i länet mot 12 % i hela rUcet. Störst var jordbrukets andel i Lahobnsblocket med 41 % och lägst i Halmstadsblocket med 10 %. Industrins andel var i länet 32 % mot 34 % i rUcsgenomsnitt, medan servicenäringarnas andel i länet med åtta procentenheter understeg riksnivån.

Under perioden 1962-1970 ökade antalet sysselsatta inom industrin i länet med nära 3 000 personer och antalet industriföretag med 21. Störst var ökningen i Varberg med ca 1 200, varefter följde Falkenberg med 600, Halmstad med 400, Kungsbacka med 350 och Lahohn med nära 300 sysselsatta.

Jämfört med industrins rUcsgenomsnitt har länet mindre sysselsättningsandelar för metall-, trä-, massa- och kemisk industri och större andelar för textU- och beklädnadsindustri, sko-, läder- och gummhndustri samt livsmedelsindustri.

De mindre och medelstora företagen svarar för huvuddelen av industrms produktion i länet. Av industriföretagen består drygt 85 % av företag med upp till 50 anstähda, vilka har omkring en tredjedel av samtliga industrisysselsatta. Fyra företag med över 500 anställda svarar för omkring 16 % av sysselsättnmgen.

Länsstyrelsen fäster uppmärksamheten på riskerna för en regional segregation av sysselsättningen. Den pågående koncentrationen av befatt-nuigshavare inom företagens administrativa delar tUl storstadsregionerna och inte minst till Stockholmsregionen innebär försämrade möjligheter för övriga delar av landet att kunna erbjuda en differentierad arbetsmarknad. Enligt länsstyrelsens mening bör den administrativa verksamheten i möjhgaste mån förläggas i anslutning tih den tillverkande enheten och/eher i vart fall till något storstadsalternativ.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                157

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen rekommenderar beträffande sysselsättningsskapande åtgärder

— att en förstärkning av länets företagareförening sker så att den i större utsträckning kan informera och handha rådgivande ekonomisk och teknisk verksamhet,

— att ett utvidgat samarbete genom ett permanent kontaktorgan kommer tih stånd mehan statliga och kommunala organ samt näringslivets organisationer,

— att kommunerna analyserar och inventerar mark, vatten och recipient-resurser samt lokaler för näringslivets behov,

— att de mindre och medelstora företagens problem rörande kapitalförsörjning, marknadsföring, teknisk utveckhng, utbildning och administration inventeras och analyseras,

— att områden med ensidig sammansättning på näringslivet får en mer differentierad arbetsmarknad,

— att sysselsättningsstrukturen inom främst industrin bevakas så att man inte enbart får tiUverkande enheter utan även arbetstUlfäUen inom administration och koncernledning, produktutveckling och marknadsföring m.m.,

— att den administrativa verksamheten i möjligaste mån förläggs i anslutning till den tUlverkande enheten eller till något av de storstads-alternativ som statsmaktema framledes kommer att ange.

Bland övriga åtgärder för ökad sysselsättning i länet framhåhs särskilt åtgärder för att förbättra kvinnornas arbetsmöjligheter, exempelvis utökat daghemsbyggande, fler arbetsmöjhgheter för kvinnorna inom metallindustrin samt bättre möjligheter till deltidsanställningar.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Halmstads kommun föreslår bl. a. att olika former av eftergymnasial och annan utbUdning förläggs till Halmstad, att hamnen i Halmstad samt E 6 byggs ut samt att ökad satsning sker på olika turistanläggningar.

Länsstyrelsens   förslag till   handlingsprogram.

Halmstad föreslås som lokaliseringsort för olika former av eftergymnasial utbildning och central statlig förvaltning. Infrastrukturen bör förbättras genom utbyggnad av den kvalificerade servicen så att Halmstads förutsättnuigar att fungera som storstadsalternativ ytterligare förbättras.

Laholms kommunblock har det största behovet av sysselsättningsskapande åtgärder. Länsstyrelsen bedömer förutsättningarna vara goda för etablering av bl. a. livsmedelsindustri samt utveckling av småindustri  och  hantverk.   Länsstyrelsen  föreslår  att arbetsmarknads-

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           158

styrelsen prövar företagares vUlighet att etablera sig i Laholm i samband med förhandlingar om utlokaliseringar från storstadsregionerna, samt att vid etablering av större industrier i Halmstad möjligheterna diskuteras att förlägga underleveranser eller fUialer tih Laholm. Möjligheterna tih specialodlingar och specialiserad animalieproduktion i blocket bör undersökas. Vidare bör vid planering av arbetsmarknadspolitiska åtgärder beaktas den äldre arbetskraftens problem samt att kvinnornas arbetsmöjligheter förbättras.

Falkenberg föreslås som lokaliseringsort för centralförvaltningen vid Vin- och spritcentralen och Systembolaget AB. Länsstyrelsen föreslår vidare lokalisering av metallindustri tUl kommunen, samt att en försöks-Utbildning i automatisk databehandhng förläggs thl Falkenberg. Därjämte bör UUareds tätort bli lokaliseringsort för nya industrier och service-anordningar så orten kan utvecklas till ett centrum för de inre delarna av kommunen.

Beträffande Varbergs kommun framhåller länsstyrelsen att industristrukturen bör differentieras. Vidare bör kommunikationsmöjligheterna mehan inlandet och arbetsplatserna i Varberg—Väröområdet förbättras. Sysselsättningsplaneringen för byggnadsarbetskraften i Varberg-Värö och för motorvägsbygget på E 6 bör samordnas. Motorvägsbygget norr om Varberg bör tidigareläggas med hänsyn till transporterna tiU Värö bruk. Etablering av småindustrier i Kungsäter bör underlättas så att samhället kan fungera som lokal serviceort för kommunens östligaste delar.

För Kungsbackablocket föreslår länsstyrelsen en mer medveten industri- och serviceplanering än hittills, så att redan färdigbyggda bostadsområden förses med nödvändiga komplement. Vidare måste företagsetablering underlättas så att företag i Göteborg, som efterfrågar ökade markresurser, finner det fördelaktigt med en utflyttning till Kungsbackaområdet. Självförsöqningsgraden bör ökas och blocket utvecklas till en relativt självständig arbetsmarknadsmässig enhet. Den kvinnliga arbetskraftens sysselsättningsbehov bör därvid beaktas.

Remissyttranden. Remissinstanserna ansluter sig i huvudsak tih länsstyrelsens förslag. Södra Hallands kommunalförbund anser dock de föreslagna åtgärderna vara otUlräckliga. En större, t. ex. tyngre industri, bör förläggas till Laholmsblocket.

B.13.3 Socialpohtiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Länsstyrelsen anför att i HaUands län är glesbygds- och avfolkningsproblem inte av den omfattning och allvarliga karaktär som präglar andra delar av landet, exempelvis i de nordligaste länen. Även om rationaliseringen inom jord- och skogsbruket fortgår snabbt i mlandet med dess små företagsenheter är avstånden så pass korta att pendling in thl centralorterna i regel är möjlig, i varie faU för den yngre arbetskraften.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               159

Trots detta måste det konstateras att det i de inre delarna av länet finns en dold arbetslöshet, framförallt inom jordbruket och bland kvinnorna.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen föreslår bl. a. åtgärder för att minska resekostnader för arbetslagen vid beredskapsarbeten så att sådana arbeten i större utsträckning kan erbjudas arbetslösa i skogsbygden.

Vissa insatser bör enligt länsstyrelsen göras inom kommunerna Knäred och Hishult i sydöstra delen av länet. Förslag framförs att länets företagareförening inventerar konsthantverks- och hemslöjdsproduktionen i dessa kommuner, lämnar hjälp med bl. a. marknadsföringen av lämpliga objekt samt utreder frågan om att på ett par platser i inlandet starta ett reparationsserviceföretag för antikviteter m. m. S. k. glesbygdsstöd bör - åtminstone som punktinsatser — kunna lämnas för hemslöjds-och hantverksproduktion även utanför stödområdet.

På turismens och frUuftslivets område rekommenderas en inventering av i inlandet befintliga turist- och friluftsanläggningar samt lämpliga objekt för utbyggnad. Informationsmaterial om utflyktsmål i inlandet bör också utarbetas.

Åtgärder för att trygga service försörj ningen

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. För att förbättra transportförsörjningen i länets glesbygdsområden föreslås att kommunerna låter utarbeta transportförsöriningsplaner för busshnjenätet i anslutning eher som komplement till blockplaneringen. SJ bör i högre grad beakta glesbygdens krav på en bättre tihgång tiU kollektiv trafik och ett närmare samarbete bör etableras mellan skolstyrelserna och SJ vid uppläggning av turlistoma för hnjetrafiken.

Pensionärernas möjligheter att bo kvar i sina bostäder bör underlättas. Länsstyrelsen föreslår därför att länets kommuner, i de fall där så ej redan har skett, inventerar pensionärernas bostadsförhåhanden och verkar för en ökad utbUdning av hemsamariter. Installationsavgift för telefon bör få inräknas i belånmgsvärdet för förbättringslån. Med hänsyn tih det konstaterade behovet av höjd bostadsstandard för pensionärer i Laholmsblockets glesbygd rekommenderas länsbostadsnämnden ta initiativ tUl att en flerårsplan utarbetas både för nybyggnationen och förbättringsverksamheten.

Länsstyrelsen föreslår också att samtliga länets kommuner redan under innevarande år låter organisera en färdtjänst för handikappade i enhghet med ett förslag som framlagts av kommunförbundets länsavdelning.

Fritidslokaler i anslutning tih skolor bör få inräknas i statsbidragsansökan för skolbyggnader så att barnen kan få meningsfyUd sysselsättning under håltimmar och väntetider på skolskjutsar.

Slutligen pekas även på möjligheten att bevara en del lågstadieskolor i glesbygden genom att kombinera lågstadium och förskola. Länsstyrelsen föreslår att närmare riktlinjer för en kombinerad för- och lågstadieskola

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         160

utarbetas  snarast   möjligt,  lämpligen  inom  ramen för barnstugeutredningens arbete.

Remissyttranden. De remissinstanser, som i sina yttranden kommenterar länsstyrelsens förslag, tihstyrker detta.

B.13.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971-1975 ligger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen anser det betydelsefullt att länsprogrammet ger möjlighet till bättre samordning bl. a. mellan statliga och kommunala myndigheter. Planeringen bör också kunna medverka thl att fördyrande investeringstoppar kan undvikas.

I tabell B.l 3:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommu nernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enhgt K-planen. I redovisningen ingår inte samthga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har endast medtagits projekt som har kostnadsberäknats tih minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar de primärkommunala investeringsbehoven för den nämnda perioden till ca 469 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram uppgår till 15 190 lägenheter. Länsbostadsnämnden bedömer bostadsbyggnadsbehovet i hela länet tih 13 850 lägenheter.

Ca 58 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet).

Kommunema/kommunblocken uppvisar sinsemellan ett relativt Ukar-tat investeringsbehov. Vissa skillnader förehgger dock. Exempelvis faller ca 28 % av Laholms kommunblocks investeringsbehov på huvudtitel 7 (socialvård och socialförsäkring) medan motsvarande andel för Falkenbergs kommun är ca 5 %.

Huvuddelen eller drygt 60 % av landstingets investeringar planeras i Varbergs kommun.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna följt prioriteringsregeln att till prioritetsgrupperna 1, 11 och 111 hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. Vid prioriteringen av bostadsbyggandet har länets genomsnittliga ramtihdelning för perioden 1969-1971 varit dimensionerande för prioritetsgrupp I.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               161

Den sektorieha prioriteringen har skett med beaktande av planeringsnivån i länsprogram 1970 varför några större regionalpolitiska omprioriteringar inte har gjorts. Länsstyrelsen anser att prioriteringen och satsningen på vissa kommuner/kommunblock inte får drivas på ett sådant sätt att andra orter får en inte godtagbar standardutveckling.

Länsstyrelsen betonar att en totalekonomisk ram för länet på ett avgörande sätt skulle motivera den gjorda prioriteringen mellan de skilda objekten. Länsstyrelsen anser vidare att driftskostnaderna bör redovisas i samband med planerade investeringar.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B. 13:1 och B. 13:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Ett antal remissinstanser anför att en totalekonomisk planering inkl. driftskostnaderna bör påbörjas eftersom driftskostnaderna i vissa fall redan efter ett fåtal år har förbrukat mer kapital än hela grundinvesteringen. Falkenbergs kommun motsätter sig prioriteringen av bostadsbyggandet och anför att den låga bostadskvot, som har rilldelats landsbygden, delvis är orsak till den pågående avflyttningen och undersysselsättningen.

11 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

162

CA  4.J

C öC

tj ■;s

OO o OO OO o

UO OO os 0\ UO

'—t Tj- OO o os

	»T) O UO O O Tf  Os O o rNl OO os ro P-
O	\o        H ro

o	O	o	UO	UO	O
SD	ro			r->	Tf
UO	O	00	00	p-	UO
OS	UO	so	o	UO	00
\D		ro	(N	rNj	so
"-H			H	H	"t

I 1 I I I

UO o o o o

OO            O O       OO

o  Ti- o\ r  UO

r Tt '-' lo so

UO o o UO o -H UO UO " P-

OO p- UO 00 o Tt rs os (N so Tt     rs

o UO o o o o  o 0 UO *—' O os u p

— Ä

c  c

3    3

E E S E

o o

O o

o ro rNl

o UO O O UO rs fS — rs

UO O O O

Os O UO

00   —H   so  Tt

I o o

 O

«-•  t              e   i-i               *J

E o       Jl         g>

«  rt         M   rt        3

X  -J         U. >         X

c   C

3   S

C •/>

E  -

o  o

I    I

i    '5

n-1    OO     >

JS

E

•O  .E ;0    .

a :0 S   OO

=   S D,.C

j; c: •= :«

M M          , j:

c«   *- 3    o

•c o S °

3 J<

o -           " O)

... JS   =   =

r.  V.-

0-5 « a 5 —

- T3 JS o »S

o    in    >  ,

O js-S I

I   > .i JS   c   ra

—■   3   rt

O   C   a> O    O   >

:   I ' o

? e

•S JS   "    =3

lU    eO    >»   "J

O)   nj  T-t c 'i  :S •§

tu PQ X i

Eor

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

163

Fi.ur  B 13-1  Regionaipolitisk prioritering  av  primärkommunernas bostadsbygg-nrbehovf6rperlden%71-1975,antal lägenheter

Prop./972..j,,

Bilaga I

"'»-PO'i.an*.,„„„„

"im.

164

£ur B I3j p„ .

■vr-perio.enlTÄ' "-erln, ,. ,,„..

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               165

B.14 Göteborgs och Bohus län

B. 14.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen ställer sig bakom uppläggningen av planeringen och anför att en uppföljning av målsättningen i länsplanering 1967 är motiverad inte enbart för att belysa konsekvenserna av de nu formulerade målsättningarna utan också för att ge säkrare utgångspunkter för nästa planeringsomgång.

Remissyttranden. Göteborgs kommun anför kritik mot den uppläggning som den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen har fått. Avsikten att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mehan människor i olika regioner finner kommunen angelägen. Ambitionsgraden och den närmare innebörden av den avsedda planeringen är emehertid oklar. Länsplanering 1967 och länsprogram 1970 karaktäriseras tih stora delar av ofullständighet och inaktueha data samt bristande hänsyn tiU särproblem. Dessa brister torde tiU stor del bero på att de anvisningar som länsstyrelsen har haft att följa vid länsplanering 1967 och länsprogram 1970 har varit dåligt anpassade tiU de fömtsättningar och problem som råder i de befolkningsmässigt stora kommunblocken och specieUt då Göteborgsregionen. När det gäller länsprogrammets syfte och uppläggning framhåller kommunen att oklarhet råder beträffande mål- och medelsanalysen. Målformuleringen for ett regionalt handlingsprogram bör utgå från en indelning av samhäUets funktioner i program. Mot bakgrund av en programområdesbeskrivning av nuläge och förväntad utveckling bör mål och riktlinjer formuleras för verksamheten i regionen. Den i länsprogrammet använda sektorsindelningen bör ersättas av programområden som bildar stora naturliga planeringsenheter. 1 sina allmänna kommentarer berör Göteborgs kommun länet som planeringsenhet och framhåller att det är klart olämpligt som utgångspunkt för regional planering. Framför aht gäller detta Göteborgsregionen men även Trestadsområdet. Mot bakgrund av planeringens syfte är tidsperspektivet i planeringen, fem år, allt för kort. Under denna tidsperiod kan endast margineha förändringar komma thl stånd. Landstinget anser att den regionala utvecklingsplaneringen bör omfatta någorlunda näringsgeo-grafiskt sammanhängande regioner. I ortsklassificeringen bör man arbeta med relativt stora geografiska områden som var för sig utgör en typort (region). Göteborgsregionen anförs som ett exempel på en sådan regionindelning. På samma sätt kan man se mellersta Bohuslän såsom en region, genom att Trestadsområdet utökas att omfatta även Lysekil, Gravarne och Munkedal. 1 den nordligaste delen av länet (Tanum och Strömstad) har ett samarbete etablerats med Östfold Fylke i Norge. Detta område representerar en tredje regionkategori. Landstinget understryker emeUertid att tUlskapandet av stora planeringsområden kan medföra problem vid fördelningsbeslut av ohka slag.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         166

J.14.2 Utgångspunkter för programformuleringen

"laneringsnivå

Allmän utgångspunkt för länsstyrelsens handlingsprogram är ;n planeringsnivå som motsvarar den spontana utvecklingen (prognos 2) :nhgt länsplanering 1967, vilken i stort överensstämmer med -nålsättningen. Med hänsyn till den faktiska utvecklingen och synpunkter iom har framförts vid remissbehandlingen har vissa justeringar vidtagits i planeringstalen. Totalt för länet innebär justeringarna en sänkt planeringsnivå om ca 13 000 personer för år 1980.

När det gäller målsättningen för den del av Göteborgsregionen som ligger inom Göteborgs och Bohus län anför remissinstanserna inga erinringar mot den av länsstyrelsen antagna planeringsnivån. Länsstyrel-ien finner det emellertid motiverat att justera den tidigare planeringsni-rån mot bakgmnd av de utveckhngstendenser som gjort sig gällande inom regionen under senare år samt utifrån den sänkning totalt som skett i de kommunala målsättningarna för regionen inom länet.

Beträffande övriga kommuner/kommunblock i länet har Orust och Tanums kommuner samt samarbetsnämnderna i Gravarne och Munkedals kommunblock anfört erinringar mot målsättningen för befolkningsutvecklingen inom respektive område. På grund av de förändringar som äkett i den faktiska utveckhngen anser länsstyrelsen att planeringsnivåerna bör justeras för Orust, Tanum och Uddevalla. Den väntade utvecklingen i Lysekil motiverar likaledes en ny planeringsnivå för denna kommun.

Med nuvarande utvecklingstendenser i Omsts kommun anser länsstyrelsen en uppjustering av planeringsnivån till ca 9 500 invånare år 1980 realistiskt. För Uddevallas vidkommande är länsstyrelsen och kommunen överens om en sänkning av planeringsnivån. Utifrån en bedömning av de utredningar som föreligger beträffande industriexpansionen i Lysekil anser länsstyrelsen att befolkningsmålsättningen för 1975 bör uppjusteras med 1 000 personer till ca 14 700. I avvaktan på mer definitiva etableringsplaner anges för år 1980 planeringsnivån till ca 16 000   personer.    Beträffande   Tanum   anser   Vänsstyrelsen   att   den

hittillsvarande  utvecklingen  pekar på en befolkningsnivå av 9 000 år

1980.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

167

Den planeringsnivå som länsstyrelsen har valt framgår av nedanstående sammanställning.

Kommun/Kommunblock	Faktisk	Planeringsnivå		Avvikelser från
	folkmängd 1970	1975	1980	målsättning 1980 i länsplanering 1967
Göteborgsregionen'	606 000	650 000	694 000	- 14 900
Orust	8 900	9 200	9 500	+   2 300
Uddevalla	47 900	51 500	55 000	-   3 500
Lysekil	13 900	14 700	16 000	+   2 300
Gravame	9 300	9 300	8 900	±          0
Munkedal	9 700	9 300	9 100	+          0
Tanum	10 800	9 900	9 000	+      900
Strömstad	9 600	9 800	9 700	+          0
Kommunblockslänet	716 100	763 700	811 200	- 12 900

' Redovisningen avser den del av regionen som ligger inom Göteborgs och Bohus län och omfattar följande kommuner/kommunblock: Härryda, Partllle, Mölndal, Göteborg, Öckerö, Kungälv, Stenungsund, Tjörn.

Andra utgångspunkter

I samband med målsättningsdiskussionen i länsplanering 1967 väcktes frågan huruvida målsättningar uttryckt i befolkningsramar borde redovisas på kommunblock eller på större regioner. En antydan till en regionindelning gjordes också i länsplaneringen enligt följande: Göteborgsregionen, mellersta länsdelen med Uddevalla som huvudort och norra länsdelen med Strömstad som huvudort. I anslutning till diskussionerna kring större planeringsregioner underströk länsstyrelsen det angelägna i en intensifierad och utökad block- och regionplanering. Ett regionplaneförbund rekommenderades för stadsregionen UddevaUa/ Trollhättan/Vänersborg, där även LysekU borde ingå. I norra Bohuslän är ett utvidgat samarbete med de norska grannkommunerna av stor betydelse. En samarbetskommitté har tillsatts med representanter från länsmyndigheter och kommuner på båda sidor gränsen. Storgöteborgs administrativa sphttring på tre olika län försvårar planeringen i regionen. Frågan aktualiseras också i utredningen om ett samgående mellan Göteborgs stad och länets landsting. I direktiven framhålls att eftersom någon allmän reform för länsindelningen för närvarande inte är aktuell bör arbetet inriktas på sådana partiella ändringar som kan anses angelägna för att lämphga regionala enheter för samhällsplanering m. m. i Storgöteborgsområdet skall kunna åstadkommas.

Ett viktigt underlagsmaterial för länsprogram 1970 utgör vidare den översiktsplanering i fysiskt-ekonomiskt avseende som bedrives av länsstyrelsen. Bakgrunden till detta initiativ från länsstyrelsens sida är den i länet ständigt aktuella frågan att samordna ohka markintressen, i första hand industri- och fritidsintressen. 1 ett kustlän, där fritidsintressena är starka, kolliderar dessa ofta med kommunernas önskemål om bättre sysselsättningsförhållanden.

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        168

Ortsklassificering

Länsstyrelsen föreslår följande ortsklassificering som underlag för ett riksomfattande regionalt program.

Storstadsområde          Storgöteborg   (Härryda,    Partille,    Mölndal,

Öckerö,   Kungälv,  Stenungsund,  Tjörn  och
Göteborg)
Storstadsalternativ       Uddevalla tillsammans med Vänersborg och

Trollhättan i Älvsborgs län
Regionala tillväxt
centra                           Lysekil och Strömstad
Serviceorter i gles
bygdsområde                         Tanum och Gravarne
Övriga orter                  Orust och Munkedal

När det gäller klassificeringen av storstadsområdet stryker länsstyrelsen kraftigt under de strukturella skiljaktigheter som föreligger mellan å ena sidan rikscentrat Stockholm och å andra sidan Göteborg som har karaktären av utpräglat landsdelscentrum. Göteborg bör hänföras till en särskhd ortskategori, skhd från Stockholmsregionen.

Remissyttranden. Göteborgs kommun framhåller att skillnaderna meUan Göteborg och Stockholm motiverar att ytterligare en ortsklass införs mellan Stockholmsregionen och storstadsalternativen med hänsyn till de åtgärder som är nödvändiga för att Göteborgsregionen skah erhålla en balanserad näringslivsstruktur. Stenungsunds kommun framhåller att kommunen genom sitt deltagande i olika samarbetsorgan inom Storgöteborgsområdet felaktigt har kommit att inräknas i storstadsområdet. Kommunerna bör i stället klassificeras som regionalt tillväxtcentrum. Lysekils kommun tolkar besluten om OK-raffinaderiets lokalisering till Brofjorden som skäl för att LysekU bör ingå i storstadsalternativet Uddevalla/Trollhättan/Vänersborg. Landstinget förordar ett storstadsalternativ kring Uddevalla omfattande även Lysekils kommun samt Gravarne och Munkedals kommunblock.

Länsstyrelsens kommentar. Beträffande Stenungsund framhåher länsstyrelsen denna orts karaktär av självständigt regionalt thlväxtcentrum. I vissa sammanhang bör därför Stenungsund tillsammans med Tjörn och Orust redovisas som en självständig region inom Storgöteborg. Detta förhåhande understryks av länsstyrelsens uppfattning att Stenungsund liksom Tjörn inte bör ingå i det område som omfattas av lokaliseringssamråd.

1 fråga om landstingets förslag anför länsstyrelsen att området i översiktligt planeringshänseende bör ses som en region där storstadsalternativet Trestad utgör kärnområdet. Med den relativt kortsiktiga planeringshorisont — 5 å 10 år -, som länsprogrammet omfattar, är länsstyrelsen inte beredd att förorda att även Lysekil uigår i storstadsalternativet.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               169

B.14.3  Sysselsättningspolitiska åtgärder Bakgrund

Länsstyrelsen anför att länets utveckling i stort kännetecknas av att det till stor del ligger inom ett av landets mest expansiva områden med en snabb utbyggnad av arbetsmarknad och serviceinstitutioner. Bhden är långt ifrån entydig. De positiva utvecklingstendenserna gäller i huvudsak förhåhandena i Göteborgsregionen medan utveckhngen i länets mellersta och norra delar kännetecknas av svag expansion eller i vissa kommuner till och med av tillbakagång.

Trots att länets södra del - Göteborgsregionen - är ett av de mest expansiva områdena i landet kännetecknas regionens näringsliv och arbetsmarknad av en djupgående strukturell obalans. En betydande snedfördelning föreligger inom industrisektorn i form av en stor andel verksamheter inom den tunga industrisektorn med en viss arbetskraftsbrist och onormalt hög omsättning på arbetskarft. De lättare industribranscherna (TEKO, hvsmedels- och elektroteknisk industri) är svagt representerade. Därtih hör att servicesektorn har en i förhållande tih övriga storstadsregioner låg sysselsättningsandel. Vidare konstateras att andelen förvärvsarbetande kvinnor är mycket låg jämfört med övriga storstadsregioner. Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden uppgår sålunda i Storstockholm till ca 38 %, i Stormalmö till ca 36 % och i Storgöteborg till 31 %. Om yrkesverksamhetsgraden vore densamma i Storgöteborg som i Storstockholm skulle ytterligare 20 000 kvinnor förvärvsarbeta.

Förhållandena i mehersta och norra Bohuslän karaktäriseras av att området i betydande utsträckning saknar tung industri. Undantag utgör Uddevallavarvet och Munkedals AB. Genom den påböriade industriexpansionen i Lysekil har ett nytt industriområde för tung industri skapats, vilket medför gemensamma utveckhngsmöjligheter för hela mellersta Bohuslän.

Enligt länsstyrelsen visar en analys av industristrukturen att så gott som samtliga orter har ett ensidigt näringsliv.

Länsstyrelsen anför vidare att lokaliseringsstödet har haft en relativt hten effekt i länet. Ett 1 S-tal företag har fått stöd och sysselsättningseffekten härav uppgår tUl ca 300 personer. Länets företagareförening har tillsammans med statens institut för företagsutveckling (SIFU) och företagareföreningarna i Hallands, Skaraborgs och Värmlands län bildat ett gemensamt marknadsföringsbolag. Under 1960-talet har företagareföreningen beviljat 400 lån varav hälften gått till företag inom metall- och verkstadsindustrin samt till mindre varv och båtbyggerier.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Strömstads kommun föreslår att en lokahseringskonsulent avdelas för att hålla kontakt med kommuner och företag och för att sköta samordningen med skilda länsorgan när det gäller  lokaliseringsstödet.  Mölndals  och  Partille kommuner önskar ta

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         nO

aktiv del i de lokahseringssamråd som hålls. Göteborgs kommun anser att strävandena att inom Göteborgsregionen åstadkomma ett mera allsidigt näringsliv samt ökad sysselsättning bland gifta kvinnor kräver att en nyanserad bedömning görs vid tillämpningen av lagen om lokaliseringssamråd. Kommunen anser vidare att ett sysselsättningsprogram bör upprättas för länet och hänvisar till att en näringslivsutredning för Göteborgsregionen startas inom kort. Länsstyrelsen bör överväga att initiera en motsvarande utredning för mellersta och norra Bohuslän.

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis följande åtgärder.

—        Utökad satsning på lokaliseringsstödet i den mellersta och norra delen
av länet för att dagens svårigheter inte skall få långtgående verkningar.

-  Gemensam marknadsföring, särskilt på exportsidan, är av stor
betydelse för företagen inom flera branscher. Företagareföreningens
verksamhet är i detta sammanhang betydelsefull.

—        Kommuner och övriga myndigheter bör medverka till en ökad satsning
på industri- och hantverkshus. En sådan satsning är speciellt viktig med
tanke på att den kan leda till ett ökat samarbete även på
tillverkningssidan inom småbåtsindustrin.

-     Under hösten 1970 antog riksdagen en lag om lokaliseringssamråd. Med tanke på de specieUa förhållanden som råder i Göteborgs och Bohus län är det angeläget att lokala och regionala myndigheter får ta aktiv del vid dessa samråd.

-     Informations- och kontaktverksamheten mellan näringsliv och myndigheter bör förbättras.

—        De arbetsmarknadspohtiska insatserna bör utökas samt i högre grad
inriktas på den kvinnliga och den äldre arbetskraften. Vidgade åtgärder
för att underlätta den utländska arbetskraftens anpassning är också
angelägna. Ungdomens arbetsmarknadsproblem kommer troligen att
öka i framtiden. En förbättrad informationsverksamhet samt större
möjligheter till kompletteringsutbildning kommer därför att krävas.

Kommunernas medverkan vid upprättandet av länsprogram 1970 var relativt begränsad. Länsstyrelsen ställer sig därför positiv till förslaget från Göteborgs kommun om en näringslivsutredning, eftersom detta kan medverka tUl att förbättra underlaget för den fortsatta regionala planeringen och skapa ett värdefullt komplement tiU länsstyrelsens programverksamhet. Utredningar av detta slag bör kunna utgöra ett led i den intensifiering av det kommunala samarbetet som länsstyrelsen förordat.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Uddevalla kommun önskar post-gymnasial utbildning och även fortsättningsvis statliga medel för exploatering av industrimark. Tanums kommun önskar att plutoniumverket i Sannäs kommer thl stånd samt en industri för såväl manlig som kvinnlig

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               171

arbetskraft. Lysekil kommun framhåller behovet av bättre kommunikationsmöjligheter, bl. a. broförbindelser i första hand över Gullmaren. Även Gravarne kommunblock understryker behovet av förbättrade kommunikationer i regionen. En trafikled över Åby- och Brofjordarna skulle förkorta resavstånden i sådan grad att Gravarneblocket och Lysekil kom att utgöra en enhet ur arbetsmarknads- och servicesynpunkt.

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

— En koncentration bör ske av fisket till ett färre antal hamnar, bl. a. på grund av den senaste tidens utveckling mot allt rationehare fiskemetoder.

— De kommuner som saknar kommunomfattande generalplan bör snarast upprätta sådan.

— Fritidsbebyggelsen bör planeras så att markresurserna utnyttjas på bästa sätt och sysselsättningen för berörd arbetskraft blir så jämn som möjligt.

— Kommunblocken Lysekil, Gravarne, Munkedal, Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan bör bilda någon form av planeringsförbund.

— Det påböqade samarbetet mellan Tanum och Strömstad samt de norska grannkommunerna i frågor som berör samhällsplaneringen bör kraftigt understödjas.

— Yrkesverksamheten hos kvmnorna är genomgående låg i länet. Insatser för att höja denna genom bl. a. en utökad barntillsyn är därför mycket angelägna.

— Såväl inom som mellan kommunerna är pendlingen redan idag i allmänhet betydande och den kan väntas få större omfattning i framtiden. Myndigheterna bör därför undersöka möjligheterna att underlätta längre resor mehan bostad och arbete genom t. ex. bidrag till snabbusslinjer.

— Inom åtskilliga av länets kommuner finns det goda möjligheter för en expansion av turistnäringarna och det rörliga frhuftslivet. En utökad satsning härpå från kommunernas sida kan få betydelsefulla sysselsättningseffekter.

— Vid en utlokalisering av statlig verksamhet bör även Trestad och Göteborgsregionen komma ifråga med tanke på de bristande sysselsättningsmöjligheterna inom servicenäringarna. Bl. a. bör sjöfartsstyrelsen vid omlokalisering placeras i Göteborg eller stad i dess närhet.

— Statsbidrag för exploatering av industrimark samt uppförande av industri- och verkstadslokaler har tidigare erhållits av vissa kommuner. Stöd av detta slag bör utgå även i fortsättningen.

— Från såväl sysselsättnings- som servicesynpunkt är det angeläget att Strömstads polisdistrikt får bestå även i fortsättningen.

Vad gäller frågor av infrastruktureh karaktär anför länsstyrelsen beträffande hamnarna att Göteborgs hamn är den viktigaste hamnen i landet och den har goda naturliga förutsättningar att utvecklas ytterligare. Nordtransutredningen (NU 1969:13) föreslog således att en

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            172

koncentration av den nordiska transoceana godstrafiken borde ske till Göteborg. Länsstyrelsen framhåller att det är ett riksintresse att hamnen i Göteborg även i fortsättningen kan hävda sin ställning.

1 fråga om vattenförsörjningen anför länsstyrelsen att grundvattentihgångarna inom länet är mycket begränsade och för den framtida vattenförsörjningen måste därför ytvattentillgångar i huvudsak tas i anspråk. Detta medför stora investeringar i så gott som hela länet på grund av de långa avstånden och besvärliga terrängförhållandena. För Stenungsundsområdet är vattentillgångarna begränsade och det är därför angeläget att den planerade överföringen av råvatten från Göta älv genomföres. Råvattenkvaliteten i Strömstad är ojämn och tidvis undermålig, varför vattenförsörjningen snarast måste förbättras. Likaså bör KvUle - Tanumsregionens vattenförsörjningsanläggning med Bolsjöarna som vattentäkt snarast utföras.

Vad gäller frågan om avloppsverk framhåller länsstyrelsen att praktiskt taget hela Bohusläns kust är av utomordentligt stort värde från naturvårds- och rekreationssynpunkter. Dessa värden är av sådan art att det måste betraktas som en riksangelägenhet att bibehålla eller där så erfordras förbättra vattenkvaliten längs hela kuststräckan. Den kommunala avloppsvattenbehandlingen inom länet är f. n. avsevärt sämre än vad riksgenomsnittet utvisar. De nu redovisade investeringarna i avloppsrening är enligt länsstyrelsen betydande och innebär en avsevärd förbättring.

Av stor betydelse är att Göta älvs vattenkvalitet inte försämras så att dess användning för vattenförsörjningsändamål äventyras. En aktiv vattenvård i Vänern och Göta älv är därför nödvändig för att minska nuvarande föroreningar från framför allt industriavloppsvatten- och oljeutsläpp.

Beträffande de statliga vägplanerna i länet ansluter sig länsstyrelsen till den prioritering som gjorts i dessa vad gäller en koncentration av vägbyggandet till det trafikstarka huvudvägnätet, dvs. E 6 och huvudvägarna i Göteborgsregionen. Länsstyrelsen framhåller också betydelsen av en ökad tilldelning av vägmedel till länet för att "fyrstadsområdet" (Uddevalla, Lysekil, Vänersborg och Trollhättan) skall kunna ges fömtsättningar att fungera som en region. Särskilt framhålles vikten av förbättrade vägförbindelser mellan UddevaUa och Vänersborg/Trollhättan samt mellan Lysekil och Gravarneblocket. På längre sikt bör kommunikationerna förbättras inom hela området Gravarne-Lysekil—Uddevalla, vilket bl. a. kräver en broförbindelse över Gullmarsfjorden. Av övriga vägar i länet betonas särskilt länsväg 164 Strömstad-Åmål. Denna väg kan ur näringslivs- och turistsynpunkt få stor betydelse för norra Bohuslän.

Flyget är en mycket viktig faktor för en regions utveckling. Det är dock svårt, anser länsstyrelsen, att bedöma flygets framtida utveckling då en för landet som helhet klart uttalad målsättning för flyget som kommunikationsmedel saknas. Ej heller finns någon samordnad planering av flygplatslokaliseringarna i Sverige.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               173

Ett modernt flygfält i Göteborgsregionen som tekniskt uppfyller alla krav är en betydelsefull faktor för regionens utvecklingsrriöjligheter. Ett förverkhgande av Härrydafältet är därför enhgt länsstyrelsens mening angeläget. Om en särskild nordisk fraktflygplats kommer till stånd är det med tanke på den ökade transportintegrationen naturligt att den lokaliseras till Härryda.

Del planerade reguljära flygfältet i Trestadsregionen är enligt länsstyrelsens mening angeläget för att området skall kunna fungera som ett storstadsalternativ.

Utvecklingen av järnvägskommunikationerna inom länet är starkt negativ. Bohusbanan norr om Uddevalla är nedläggningsho-tad och ett stort antal stationer på det övriga järnvägsnätet beräknas bli indragna under 1970-talet. Beträffande Bohusbanan norr om Uddevalla är det i hög grad angeläget att trafiken även fortsättningsvis kan bestå eftersom en nedläggning skulle innebära avsevärt försämrade lokaliseringsbetingelser i norra Bohuslän. Den påböriade industriutvecklingen i Lysekil innebär helt nya utvecklingsmöjligheter i denna del av länet, vilket även innebär ändrade förutsättningar för SJ:s planering på längre sikt.

Beträffande telekommunikationerna framhåller länsstyrelsen att televerkets taxepolitik har en styrande effekt och att det därför är angeläget att största möjliga hänsyn tas till de regionalpolitiska målsättningarna. Mot bakgrund av satsningen på Trestad som storstadsalternativ bör därför enligt länsstyrelsens mening en sänkning ske av samtalstaxan mellan Uddevalla och Trollhättan/Vänersborg. Genom den senaste kommunreformen har vidare ett behov av ändrade områdesindelningar och avgifter uppstått. Detta förhållande gäller särskilt den nybhdade Härryda kommun.

B. 14.4  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Tanums kommun föreslår att svårplacerad arbetskraft borde kunna bilda arbetslag för röjningsarbeten vid bl. a. fornlämningar och badplatser samt inom naturreservat.

Länsstyrelsens   förslag  till handlingsprogram.

Länsstyrelsen framhåller att några möjligheter att planera insatserna för beredskapsarbeten eller arbetsmarknadsutbildning för någon längre tidsperiod inte förehgger men understryker vikten av att dessa sektorer även i fortsättningen ges hög prioritet. Huvudmannaskapet för arbetsvärden i länet åvilar Göteborgs kommun och landstinget. Allteftersom den skyddade verksamheten byggts upp har en ytterhgare utökning av kapaciteten visat sig vara behövlig. Undersökningar visar på ett stort investeringsbehov och planerna fram till 1975 innebär en tredubbling jämfört med perioden 1965-1969. De största investeringar-

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         174

na hänför sig till Partille, Mölndal, Strömstad och Göteborg. Länsstyrelsen ansluter sig till det program som redovisas av landstinget och Göteborgs kommun.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Av synpunkter som länsstyrelsen inhämtat från kommunerna framgår att dessa endast i begränsad omfattning uppfattar sig ha problem med att trygga serviceförsörjningen. Endast i norra Bohuslän och i vissa skärgårdsområden föreligger mer utpräglade glesbygdsproblem. Beträffande skärgårdsområdet visar beräkningar att drygt 17 000 personer är beroende av färje- och båtförbindelser för att komma thl fastlandet. Länsstyrelsen framhåher emeUertid att även inom den expansiva Göteborgsregionen finns områden med långa avstånd till serviceorter och med dåhga allmänna kommunikationer. Detta gäller speciellt ö-kommunerna men även i regionens östra delar finns sådana områden.

I den norra länsdelen syns satsningar på turismen vara ett viktigt medel för att bibehålla och förstärka en väl differentierad detaljhandel.

I den östra delen av Tanums kommun och den nordligaste delen av Munkedals kommunblock, som är de mest glesbygdsbetonade områdena i länet är det angeläget att de närservicefunktioner som f. n. finns representerade i Östad och Hedekas kan bibehållas även på längre sikt.

Med hänsyn till de ökade kostnaderna för busstrafiken synes det nuvarande statliga stödet klart otillräckligt. Ett generellt ökat statligt stöd för den olönsamma busstrafiken är därför angeläget. En höjning av den nuvarande mUersättningen kombinerad med en vidgad tolkning av begreppet bidragsberättigad trafik kan därmed övervägas.

Angeläget är vidare att lokala transportförsörjningsplaner upprättas i åtminstone länets nordliga kommuner. Målsättningen för dessa transportsystem bör vara att möjliggöra för alla befolkningskategorier att till rimhga kostnader och tillräckligt ofta resa till serviceorterna och där belägna inrättningar eller att alternativt få varor hemsända.

Åtgärder för att förbättra skärgårdskommunikationerna bör främst inriktas på de öar som saknar reguljära båtförbindelser eftersom kommunikationsstandarden på de statliga eller statsbidragsberättigade färieledema i regel är tillfredsställande.

Från och med år 1970 utgår extra skatteutjämningsbidrag till kommuner som aktivt verkar för att lösa trafikservicen i glesbygden. Enhgt länsstyrelsens uppfattning bör service av detta slag oviUkorhgen innefatta även kommunikationer mellan bebodda öar och fastlandet.

Genom stödet från kommun, landsting och stat bör goda förutsättningar finnas att organisera en tillfredsställande trafikförsörjning i skärgården. En samordning bör ske med busslinjetrafik och andra kollektiva trafikformer till lands så att skärgårdsbefolkningen kan företa resor till centralorterna med en rimhg tidsinsats.

Till de öar eller ögrupper som för närvarande helt saknar reguljär trafik

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               175

ställer det sig svårt att inrätta sådan, eftersom befolkningsunderlaget är för htet. En lösning är att utnyttja de taxibåtar som i allmänhet finns inom ögmppen eller i närheten. De bofasta invånarna skulle t. ex. kunna få en rabatterad resa tur och retur till fastlandet en gång i veckan.

För att säkerställa trafiken till de öar som f. n. har förbindelse med postbåt bör bidrag utgå för passagerartrafik.

Vissa åtgärder beträffande åldringsvården föreslås av länsstyrelsen. Problemen hgger emellertid för kommunernas del inte i första hand på utformningen av åldringsvården utan är en fråga om resurser, personella och ekonomiska. Ett betydande direkt statligt stöd bör därför utgå för genomförande av de olika åtgärderna inom åldringsvården.

Remissyttranden. 1 remissyttrandena understryks kravet på förbättrade kommunikationer. I några yttranden anförs att försämringar kan befaras genom SJ:s planerade inskränkningar.

B. 14.S  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971-1975 hgger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen framhåller att de kommunala investeringsplanerna innehåller vissa brister, t. ex. att planerna delvis är inaktuella och innehåUer redan utförda eller igångsatta projekt. Därutöver påpekar länsstyrelsen att kommunernas flerårsplanering i många fall befinner sig på försöksstadiet varför en relativt stor osäkerhet behäftar grundmaterialet.

1 tabeh B.14:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets (inkl. Göteborgs kommuns investeringar inom sjukvården) och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 redovisningen ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte bostadsbyggandets exploateringsinvesteringar i sammanställningen. Vidare ingår endast projekt som har kostnadsberäknats tUl minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår det primärkommunala investeringsbehovet för den aktuella perioden till 3 993 milj. kr. Äv dessa investeringar har omkring 60% eller investeringar för 2 112 milj. kr. prioriterats av länsstyrelsen. Bostadsbyggnadsbehovet anges enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen tih 57 040 lägenheter.

Merparten eller 64 % av primärkommunernas investeringsbehov faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken uppvisar sinsemellan varierande investeringsbehov inom olika huvudtitlar. Exempelvis faller 45 % av Göteborgs kommuns investeringsbehov på huvudtitel 3 (byggnads- och plan-

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         176

väsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 20 % på huvudtitel 5 (industriell verksamhet) medan motsvarande andelar för Lysekils kommun är 11 % resp. 75 %.

Äv landstingets investeringar faher 96 % på de tre kommunerna Mölndal, Göteborg och Uddevalla.

Remissyttranden. Ett flertal kommuner ifrågasätter investeringsplanernas värde eftersom materialet delvis är inaktuellt. Mölndals kommun anför att planerna bör revideras årligen. Göteborgs kommun anser att en fördelning av investeringsresurserna är ett effektivt styrmedel för en verksamhets omfattning och inriktning. Grundläggande härvid är dock att mål och riktlinjer finns formulerade för verksamheten. Enhgt kommunen saknas detta i länsprogrammet. Kommunen anser vidare att anvisningarna för investeringsverksamheten bör omarbetas. Exempelvis skall inte bara investeringar i byggnads- och anläggningstillgångar beaktas. Hänsyn bör också tas tiU att planeringssituationen varierar inom olika kommuner.

Länsstyrelsens kommentar till remissyttranden. Länsstyrelsen instämmer i remissyttrandet från Göteborgs kommun att en explicit målsättning saknas för de flesta sektorerna. Emellertid grundas länsexperternas bedömning självfallet på en allmän målsättning för verksamheten i fråga.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna tillämpat regeln att tih prioritetsgmpp I hänföra 60 % och tUl prioritetsgrupperna II och III vardera 20 % av investeringsbehoven. Vid prioriteringen har hänsyn tagits till ortsklassificeringen. Kommunernas prioriteringar som har framkommit vid remissbehandhngen har i görligaste mån beaktats. Eftersom målsättningarna i länsprogram 1970 har beaktats vid de sektoriella prioriteringarna har i huvudsak mga regionalpolitiska omprioriteringar behövt göras. Några justeringar av kommunernas investeringsbehov grundade på avvikande uppfattning om den framtida folkmängdens storlek har inte gjorts. Dessa har i stäUet uttryckts vid prioriteringen.

För Göteborgs kommun har på grund av ofullständig redovisning schematiskt framräknats ramar för flertalet sektorer vilka har fördelats enligt 60-20-20 regeln. Vid prioriteringen av bostadsbyggnadsbehovet har Göteborgsregionen behandlats som en helhet.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.14:1 och B.14:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Ett flertal remissinstanser kritiserar prioriteringsförfarandet. Mölndals, Uddevalla och Göteborgs kommuner samt Gravarne kommunblock anser att länsstyrelsens projektvisa prioritering bör ersättas med ett ramvärde för ohka sektorer. Detta motiveras med att kommunerna har en bättre detaljkännedom samt att den kommunala självbestämmanderätten inte skall påverkas. Partille kommun understry-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                177

ker att prioriteringarna inte bör uppfattas som uttryck för en regional prövning då grundmaterialet uppvisar vissa brister. Landstinget anser att prioriteringsförfarandet medför att sektorernas inbördes samband har falht bort och att hänsyn inte har tagits till de ohka sektorernas varierande behov.

Länsstyrelsens kommentar till remissyttrandena. Länsstyrelsen framhåller beträffande kritiken mot en detaljerad projektvis prioritering att denna metod har använts för att fastställa totalramar för de olika sektorerna. 1 den slutgiltiga versionen har i konsekvens härmed endast totalramen för de olika sektorerna och dess fördelning på kommunblock redovisats. I fråga om de av landstinget framförda synpunkterna angående sambanden mellan olika sektorer påpekar länsstyrelsen att förutom de rent tekniska sambanden har även en mer ingående analys gjorts vid den regionalpolitiska prioriteringen.

\2 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. in.

178

OTtO          [Ououo          lOuoOO   |uo

OP~00        OsP-P-           vOOuo   »-*

OOSDTt             co          Ov-sOO      -

(NooOs           io"H  OO—H       rs     ro

vOOOOOuorouououorTtuoP-OO

uooooO\uouo-roruooorsoot~uo

\O>O00Osr0P-OsDTf

rsrotSrouoOOuOroOuoOuor TtoOro-HOOOOtO'«t-Oro(Nuo roOOsroOsO-tOTtOsOOsOvo r»—tosOrOosrotsosOspuofs

TtONeSSOSO-HTtO-H                       (N

I  I  I  I

SDOOrOTtOOuoTtOOuouowoO rOOs)HOOOOOOOOeNUOPO

— rMOO' rooouoroOfNTtuoosr                         -

00\(NCOOOOOOOOOOO P-fSrsroOOOsroOrsuoOrt oooop-r-

roooosP-Ttuououo       TtTtfSrs-H
—< rv» so ro      rs (N     p

fSrOuouoOOOOOOOuouoOro
000S(Nr0000sOOU0'-iO' sDsorSuo—HOOoorotNvO-ttvoO
ossors-HfNO-HroTtoofsoorsoop-
—HfSsouo-rsro          -too

I      I      I   OO     I

o   1	1    1 o o o   1	1 o
o	ooo
00	00 00 »n	o

'C      

o o

il

«;!

  -O »o

o — Ji

c c

3   3

E E E E o o

Tt-HuoOOOOroOw lO- rT-

O

o

ooooooooIooo

OOOOOOOtn       (NO- ncO'na(Noorl      a\in

I    I    I

I    I    I  "   I

T3

C 3

a

o o »n o in in vo O

rt

llltiE

 :0   y   3   1J =0

il

11

00

3 S 15 § S ;0 2 ? g, 2  3  g 2     5   5

E    

V) •o •o	ooS .Si° >		JS E			B
>,	c .ii -JS		ed			o	IM
.	¥lt		i-i				j
j: E S	a   ,  JS S  3  o		3	00 c		rt ClO	oo_ _"
JS o o	o « 2 .E   1-'   3 O 1-2		"3	M		>	oo'o
			.1 c rt	:ed j2		c	OO  OO o  o
:«	bc :w   cd C   «    C iii fc-  o E	a>	C	Urf		3	J3 XI
OÖ C		E	C rt JS o	5 u g	•O •icd >	B B o	—  .5 rt "rt C c 3    3 E E
c		4>	o 00		S	lyj
	?l	>	c	O	x:	o	E E o o
i=		"u		o«	a O	J3 :0 O	•ii-
rt	•= §gE	3 •O C	E •a	.2	o		.B .B
'Q     (U    rt    >,   « o o U, CQ E			c	O c/3	■rt a:	c	32
-«							X    X

t*-.  OrSro-uosop-oo

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

179

Figur B. 14:1  Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perloden 1971-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        180

Länet 2 112

Göteborg   7
1241      

Figur B.14:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perloden 1971-1975, miljontals kr.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               181

B. 15 Älvsborgs län

B. 15.1   Synpunkter pä uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen framhåller att många av bedömningarna och avvägningarna i länsprogrammet är utomordenthgt svåra att göra. Detta gäller huvudsakhgen i de delar som avser ortsklassificeringen och investeringsprogrammet. En prioritering av kommunala och andra samhällehga investeringar kräver bl. a. en hög och jämn kvahtet i det statistiska material, som tihställs länsstyrelsen. I denna första planeringsomgång måste kvaliteten härvid bedömas vara mindre god. En riktig prioritering fömt-sätter vidare en ingående kännedom om förhållanden — såsom nuvarande sektorsplanering, normer, nuläge osv. — inom varje sektor. En sådan kännedom kan förvärvas först efter upprepade prioriteringsdiskussioner mellan berörda myndigheter.

Länsstyrelsen understryker därför att arbetet med länsprogram 1970 skall betraktas som försöksverksamhet i avvaktan på nästa planeringsomgång.

B. 15.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

I länsprogrammet erinras om att enligt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle folkmängden i kommunblockslänet år 1980 uppgå till 427 800 personer. Detta innebär en ökning från år 1965 med ca 49 000 personer. I länsplanering 1967 anges som målsättning ett befolkningsramvärde för år 1980 som överstiger prognosvärdet med 10 800 personer. Målsättningen innebär högre befolkningstal än prognosen för Dalslandsblocken samt för Svenljunga, Trohhättans, Surte och Lemms kommun-block. För Surte och Lerum, som ingår i Storgöteborg, ligger målsättningen sammanlagt 8 600 personer över prognosen. Länsstyrelsen förordade denna målsättning med hänsyn till att den sammanföll med den befolkningsutveckling som hade beräknats av Storgöteborgs samarbetskommitté på grundval av aktuella bedömningar av det framtida bostadsbyggandet i Göteborgsregionen.

I enhghet med anvisningarna för planeringen anger länsstyrelsen som planeringsnivå för de kommunblock inom länet, som tiUhör allmänna stödområdet, den målsättning för dessa som angavs i länsplanering 1967. Beträffande övriga kommunblock, där prognos 2 skall gälla som planeringsnivå, anför länsstyrelsen att för Surte och Lerum är planeringsnivå motsvarande prognos 2 oreahstiskt låg. Den faktiska folkmängden år 1970 översteg prognosvärdet för samma år med drygt 5 000 personer. Länsstyrelsen anser därför en planeringsnivå motsvarande målsättningen i länsplanering 1967 för dessa block vara motiverad. Även för Svenljungas del tyder utvecklingen på att befolkningsramvärdet enligt målsättningen är mer realistiskt än prognosvärdet och bör vara planeringsnivå.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol.handlingsprogram m.m.           182

Den faktiska folkmängden åren 1965 och 1970 samt av länsstyrelsen angiven planeringsnivå för år 1980 redovisas i följande tabell.

Kommun block	Faktisk folki	mängd	Planeringsnivå
			1980
	1965	1970
Ämål	13 800	13 500	14 000
Bengtsfors	18 100	17 500	17 000
Färgelanda	6 700	6 300	6 000
Mellerud	11 200	10 600	10 000
Vänersborg	31 400	32 600	34 000
Trollhättan	43 100	48 200	54 600
Lilla Edet	9 600	10 100	10 000
Surte	14 800	17 700	25 000
Lerum	16 900	23 600	31000
Alingsås	22 300	23 300	27 000
Vårgårda	7 900	7 800	7 800
Herrljunga	9 400	9 000	9 000
Ulricehamn	21 500	21 300	21 500
Tranemo	11 300	11 600	12 800
Svenljunga	9 800	9 700	9 500
Mark	27 700	29 000	30 000
Borås	103 500	107 500	118 000
Kommunblocks-
länet	379 000	399 300	437 200

Remissyttranden. Några remissyttranden över planeringsnivån redovisas inte i länsprogrammet.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Som allmän utgänspunkt för programformuleringen anger länsstyrelsen att den strävar efter dels en ekonomiskt effektiv regionsstruktur, dels en i möjhgaste mån "rättvis" regionstruktur. Den ekonomiskt effektiva strukturen avser att skapa ökade möjligheter rill stordrift, personkontakter, rekrytering, företagsservice, etc. och är nödvändig för att skapa en attraktiv mUjö för näringshvet. Den "rättvisa" regionstmkturen karakteriseras av att den ger lika stor valfrihet för människorna i fråga om arbetsmarknad och service. 1 strävandena att skapa såväl en rättvis som en ekonomiskt effektiv regionsstruktur är det i rikssammanhang de befolkningsmässigt stora orterna som är av intresse. Borås och Trestad (Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla) torde ha förutsättningar att ingå i ett riksomfattande nät av sådana orter. Borås saknar dock en väl differentierad och stabU arbetsmarknad.

Därutöver bör en geografiskt balanserad ortsstruktur upprätthållas. I första hand bör satsnmg ske på Ämål. Därtill bör en satsning på Bengtsfors komma ifråga, liksom man bör förebygga en tillbakagång i Tranemo-och Svenljungaområdena. I programformuleringen fäster länsstyrelsen även uppmärksamheten på de allvariiga näringslivsproblem som förehgger i Dalsland och Boråsregionen.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               183

Ortsklassificering

Länsstyrelsen   föreslår följande klassificering av orterna i länet, utan inbördes rangordning inom de olika ortskategoriema. Storstadsområden (del av)      Surte, Lerum

Storstadsalternativ          Borås, Trollhättan/Vänersborg/Uddevalla

Regionala tUlväxtcentra   Ämål/Säffle, Mark, Ulricehamn

Serviceorter i glesbygds- Bengtsfors/Dals-Ed

områdena

Övriga orter                     Färgelanda, Mellerud, LiUa Edet,

Alingsås, Vårgårda, Herrljunga, Tranemo, Svenljunga

Länsstyrelsen framhåller, med anledning av statsmakternas riktlinje att storstadsalternativen bör ligga på ett betryggande avstånd från storstädernas influensfält, att såväl Borås- som Trestadsregionen kan ses som relativt självständiga regioner. En kraftig tillväxt i dessa regioner kan därför inte sägas leda till ett markerat ökat tryck mot Göteborgsregionen. Snarare förhåUer det sig så att en avlastning av Göteborgsregionen mest effektivt torde åstadkommas genom en satsning på högre utbUdning, kvahficerad offentlig och privat service samt industri främst i Boråsregionen och Trestad. Det torde vara lättare att avlasta storstadsregionerna om även de mera storstadsnära orterna betraktas som storstadsalternativ. Länsstyrelsen framhåller även att Boråsregionen och Trestad har förutsättningar att avlasta en del av den lokahsering av tung industri som kan förväntas tUl västkusten.

Beträffande de föreslagna regionala tillväxtcentra bör enhgt länsstyrelsens mening angelägenhetsordningen vara i första hand Åmål, i andra hand Mark och Ulricehamn, vad gäller långsiktiga regionalpolitiska insatser. Omedelbara insatser bör göras i samtliga tre orter för att åstadkomma ett differentierat näringsliv och en lösning i övrigt av arbetsmarknadsproblemen.

På grund av Bengtsforsblockets storlek utpekas två orter i detta block som serviceorter.

1 det prelimmära länsprogrammet hade Färgelanda, Meherud och Tranemo klassificerats som serviceorter. 1 det sluthga länsprogrammet överfördes de till kategorin övriga orter. Enligt länsstyrelsens mening föreligger i de tre nämnda blocken samt i Svenljunga relativt stora regionalpohtiska problem, även om avstånden till expansiva regionala centra i ett nationellt perspektiv är relativt små. Regionalpohtiska insatser kommer att vara nödvändiga i dessa orter.

En svårighet med den gjorda klassificeringen är, framhåller länsstyrelsen, att precisera vilka åtgärder i form av offenthga investeringar samt socialpolitiska och sysselsättningsskapande insatser, som är erforderhga för att klassificeringen skall få avsedd effekt. Vidare är det osäkert vilken ambitionsgrad, som statsmaktema viU ge åt regionalpohtiken, med de stora resursawägningama mellan storstads- och glesbygdsområden liksom

Prop. 1972:111    BUaga I    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          184

andra områden med likartade problem. Möjhgheter saknas därför att mera konkret ange omfattningen av de insatser, som kommer att göras på de klassificerade orterna.

Ortsklassificeringen, vid vilken länsstyrelsen helt följt anvisningarna, kan i och för sig leda till ökad spontan utveckhng i de som storstadsalternativ resp. regionala tillväxtcentra betecknade orterna, liksom den i någon mån eventuellt kan verka negativt för andra orter i länet. Syftet med ortsklassificeringen är dock inte att hindra den spontana utveckhngen i dessa senare orters näringsliv.

På grund av t. ex. lokala arbetsmarknadsproblem kan dessutom regionalpohtiska insatser i och för sig bli aktuella i samtliga orter i länet. Länsstyrelsen avser att kontinuerligt söka utforma lämpliga regionalpohtiska insatser, anpassade efter de aktueha förhållandena i varje enskilt kommunblock, när så är erforderhgt.

Remissyttranden. Landstinget liksom flertalet kommuner accepterar huvuddragen i förslaget. Bengtsfors kommunblock anser emellertid att benämnmgen serviceort i glesbygd är olyckligt vald och föreslår i stället "utvecklingskommun". Vänersborgs och Trollhättans kommunblock understryker behovet av ökat samarbete mellan dem inbördes och med Uddevalla i det föreslagna storstadsalternativet. Surte kommunblock och Lerums kommun ställer sig positiva till klassificeringen som del av Storgöteborg men motsätter sig en dämpning av befolkningsthlväxten i resp. kommun. Även landstinget ställer sig tveksam tih en dämpning av tillväxten i Surte och Lerum. Alingsås kommunblock framhåller att beteckningen storstadsaltemativ inte bör tillämpas på någon ort inom länet samt att Alingsås bör betraktas som regionalt tillväxtcentrum och orten Sollebmnn betraktas som serviceort i glesbygd. Även Melleruds kommun anser att den bör klassificeras som regionalt tillväxtcentrum. Herrljunga kommunblock vänder sig mot beteckningen övrig ort och anser att ortsklassificeringen i fortsättningen bör få en annan utformning. Även Svenljunga kommun vänder sig mot denna beteckning och hävdar att den självklara klassificeringen är serviceort i glesbygd. Kommunen är vidare orohg för att satsningen på Tranemo som serviceort får negativa effekter på Svenljunga.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen anför att Alingsås är och kommer att vara ett regionalt tillväxtcentrum om man ser tih de faktiska utvecklingstendenserna. Länsstyrelsen anser emellertid att ortsklassificeringen delvis även är en åtgärdsklassificering och att det inte har ansetts nödvändigt att föreslå speciella åtgärder för att upprätthåUa Alingsås nuvarande status. Några möjhgheter att klassificera Sollebrunn som serviceort finns inte. En placering av Meherud som regionalt tillväxtcentrum anser länsstyrelsen vara utesluten. Att klassificera Svenljunga som serviceort i glesbygd har länsstyrelsen inte ansett möjhgt med hänsyn rill kommunens läge mellan de relativt expansiva orterna Borås, Mark och Tranemo.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               185

B. 15.3  Sysselsättnuigspolitiska åtgärder

Bakgrund

Folkmängds- och sysselsättningsutvecklingen i länet under perioden 1965-1970 har enligt länsprogrammet inneburit en fortsatt expansion. Antalet invånare ökade med 20 000 personer, vilket relativt sett var en kraftigare ökning än i riket. Något statistiskt material som belyser sysselsättningsutvecklingen föreligger mte, men antalet förvärvsarbetande uppskattas av länsstyrelsen ha ökat med närmare 7 000 personer. Enligt industristatistiken mmskade antalet industrisysselsatta i länet under perioden 1962-1968 med omkring 2 600 personer. Inom textil- och konfektionsindustrin minskade sysselsättningen med ca 4 400 personer. Denna industrigren, som har sin tyngdpunkt i länets södra delar, svarade år 1968 för 40% av den totala industrisysselsättningen. Inom massa- och pappersindustrin, som har stor betydelse i Dalsland, minskade antalet sysselsatta med drygt 1 200 personer. Metall- och verkstadsindustrin, som svarar för omkring 30 % av totala industrisysselsättningen, ökade under nämnda period med ca 2 000 personer.

Länet kan enhgt länsstyrelsen uppdelas i tre regioner, nämligen Dalsland (kommunblocken Ämål, Bengtsfors, Färgelanda och Mellerud), mel-lanregionen (kommunblocken Vänersborg, Trohhättan, Lilla Edet, Surte, Lemm, Alingsås och Vårgårda) och Boråsregionen (kommunblocken Borås, Mark, Svenljunga, Tranemo, Ulricehamn och Herrljunga).

Dalsland har under en lång tid haft en vikande befolkningsutveckling. På grund av högkonjunkturen åren 1969-1970 i kombination med lokahseringspolitiska insatser har dock en viss avmattning av befolkningsminskningen kunnat skönjas. Den ofördelaktiga befolkningsutvecklingen har sin grund i en ogynnsam näringshvsstruktur med en relativt stor andel tillbakagående eller stagnerande näringsgrenar. Av de förvärvsarbetande år 1965 sysselsattes 26 % inom jord- och skogsbruk och inom industrin, som omfattade 36 % av de förvärvsarbetande, svarade massa- och pappersindustrin för mer än en tredjedel av industrisysselsättningen. Den stora andelen sysselsatta inom massa- och pappersindustrin utgör ett problem med hänsyn till anläggningamas htenhet och kapitalets åldersstmk-tur. Inom nämnda industrigren minskade antalet sysselsatta mellan åren 1962 och 1968 med närmare 1 000 personer. Genom expansion främst inom transportmedels- och kemisk industri stannade sysselsättningsminskningen för hela industrin vid ca 550 personer. Problemen i Dalsland accentueras av, framhåller länsstyrelsen, att ett större expansivt centmm saknas, som skulle kunna bära upp utvecklingen.

Inom mellanregionen ökade folkmängden mellan åren 1965 och 1970 med drygt 17 000 personer. Antalet förvärvsarbetande ökade uppskattningsvis med ca 6 800 personer. Kännetecknande för näringslivsexpansionen är framförallt expansionen inom servicenäringarna. Av den förvärvsarbetande befolkningen i regionen år 1965 var 43% sysselsatta inom industri  och  37%  inom servicenäringar.  Under perioden   1962-1968

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           186

minskade antalet industrisysselsatta med ca 400. Inom textil- och konfektionsindustrin minskade sysselsättningen med omkring 1 400 personer medan inom metall- och verkstadsindustrin, som svarar för omkring 60 % av industrisysselsättningen, antalet sysselsatta under nämnda tid ökade med närmare 1 200 personer. Enligt länsplanering 1967 beräknas näringslivets efterfrågan på arbetskraft öka med ca 12 800 personer under perioden 1965-1980.

1 Boråsregionen ökade folkmängden mellan åren 1965 och 1970 med omkring 5 000 personer. Är 1965 var närmare hälften av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom industri. Industrisysselsättningen är koncentrerad till textil- oxh konfektionsindustrin. Dessa industrigrenar svarade år 1968 för 68 % av den totala industrisysselsättningen. 1 Ulricehamn är företagsstrukturen ovanligt starkt inriktad mot småföretag.

Regionens näringsliv tillhör ett av de minst differentierade i landet. Mellan åren 1962 och 1968 minskade antalet sysselsatta inom textil- och konfektionsindustrin i regionen med ca 2 700 personer och inom industrin totalt med drygt 1 600 personer. Som en följd av näringshvsstmktu-ren har en stark obalans i regionens flyttningsrörelser uppstått med ett stort underskott i den inrikes flyttningen. Detta underskott kompenseras mer än väl av ett utrikes inflyttningsöverskott. Obalansen i flyttningsrörelsen tenderar att skapa sociala anpassningsproblem för stora gmpper.

Låg utbUdningsnivå hos regionens arbetskraft samt en relativt hten andel sysselsatta inom servicenäringarna är ytterligare exempel på förhållanden, vilka tihsammans med andra tenderar att allvarligt hämma regionens utveckling, såväl på kort som lång sikt, samtidigt som bl. a. stora välfärdsproblem uppstår för regionens invånare.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen framhåller att på grund av länets geografiska utsträckning samt de stora skihnader som föreligger i fråga om näringslivsproblemen inom länets olika delar är möjligheterna att föreslå generellt sysselsättningsskapande åtgärder begränsade.

Allmänt fastslås dock att åtgärder av generell natur måste skapa en attraktivare miljö for näringsliv och invånare. Detta åstadkommes genom att samhällsstrukturen stärks i länets olika delar. Länsstyrelsen förordar därvid följande.

-     Fördjupad kommunal samverkan över länsgränsema mellan bl. a. dels Trestad, dels Ämål/Säffle, samt samarbete mellan berörda länsstyrelser. Beträffande Trestadsområdet samt Surte- och Lerumsområdet föreslås åtgärder i syfte att samordna handläggningen av ärenden rörande samhähsplanering inom länsstyrelserna och övriga länsorgan.

-     Ökat samarbete och vidgat informationsutbyte mellan länsorgan, kommuner och företag. Fördelama med en ökad samverkan mellan kommuner mom länet bör tillvaratas.

-     Planer för att förbättra kommunikationsförhållandena i länet bör

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               187

utarbetas.  En satsning på de föreslagna storstadsalternativen kräver en ökad tilldelning till länet av bostäder, väganslag och andra resurser.

— Länets förutsättningar för en expansion av turistnäringen bör tillvaratas.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. 1 kommunblockens yttranden över det preliminära länsprogrammet framfördes synpunkter på förslagen till sysselsättningsskapande åtgärder. Dessa synpunkter har länsstyrelsen i den mån det har ansetts motiverat inarbetat i det sluthga förslaget.

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

Surte och Lerum. Planeringen i Göteborgsregionen bör syfta till att i relativt hög grad integrera bostads- och arbetsplatsområdena.

Borås kommunblock. Lokalisering av statliga verk och eftergymnasial utbildning. Utbyggnad av industri och industriserviceverksamhet med hjälp av lokaliseringsstöd, investeringsfonder, utbildningsstöd och lokaliseringssamråd. Utbyggnad av vägnät och kommunikationer i Boråsregionen samt utarbetande av ett särskilt lokaliseringsprogram för Borås- och Göteborgsregionen.

Trestad. Styrning av industriell verksamhet till Trestadsregionen bl. a. genom ett utbyggt industriområde mellan de tre berörda städerna. Förbättring av kommunikationer och vägnät samt decentralisering av statlig verksamhet och högre undervisning. Vidgad kommunal samverkan mehan Trestadskommunema.

För Åmål, Mark och Ulricehamn föreslås utveckling av industri och industriserviceverksamhet med hjälp av lokaliseringsstöd, investeringsfonder och lokahseringssamråd. Utbyggnad av vissa vägar. Regionalpolitiska synpunkter bör beaktas när nya distriktsindelningar övervägs inom statliga verksamhetsgrenar. För Åmål föreslås uppförande av ett industricenter. Fördjupat samarbete mellan kommunerna Ämål och Säffle.

Bengtsfors. Lokaliseringsstöd, uivesteringsfonder och lokaliseringssamråd bör användas för att främja sysselsättningen. Uppförande av småindustri- och hantverkshus bör stimuleras genom statsbidrag till statskommunala beredskapsarbeten. Förbättring av vissa vägar.

Färgelanda   och   Mellerud   bör stå kvar inom stödområdet.

I Tranemo och Svenljunga är en ökad differentiering av industrin önskvärd och härför bör lokahseringsstöd kunna utgå.

Remissyttranden. Länsstyrelsens förslag accepteras av remissinstanserna. Därutöver föreslår Bengtsfors kommunblock ökad satsning på turistnäringen samt att statligt stöd för skogsvård görs attraktivare än vad som nu är fallet. Herrljunga kommunblock framhåller önskvärdheten av serviceindustrier till kommunblockets tätorter samt att den planerade öppna fångvårdsanstalten kommer till stånd. Lilla Edets kommun

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        188

pekar på  att åtgärder behövs för att etablera nya industribranscher i kommunen.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen instämmer i Herrljungas synpunkter om fångvårdsanstalten. Likaså delar länsstyrelsen Lilla Edets önskemål om differentiering av industrin men anser att detta bör ske spontant utan speciella lokaliseringspolitiska medel.

B. 15.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunerna anför ahmänt i svar på en enkät från länsstyrelsen att platsantalet för den skyddade verksamheten inte är tillräckligt. Några preciserade behov angavs dock inte med ett undantag. Vad angår beredskapsarbetena är förekomsten av kommunala beredskapsplaner för denna verksamhet ringa bland länets kommunblock. 1 de fåtal befintliga planerna är skogsröjning vanligast jämte anläggningsarbeten inom sektorn sport, bad och friluftsliv.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen anser sig sakna tillräcklig erfarenhet för att bedöma om åtgärder av temporär sysselsättningsskapande karaktär krävs i länet utöver de nuvarande och planerade. Situationen torde för länet som helhet inte kunna bedömas som särskUt ofördelaktig, varför uppkommande problem bör kunna lösas direkt genom medverkan av länsarbetsnämnden i länet.

Åtgärder för att trygga serviceförsöriningen

Länsstyrelsen erinrar om den försöksverksamhet som i socialstyrelsens regi bedrivs i Bengtsfors kommunblock i syfte att ordna serviceförsörjningen i glesbygdsområden. Verksamheten omfattar ambulerande hemhjälpsservice, färdriänst, snöröjning, distribution av mat, hälso-och öppenvårdscentrum m. m. Projektet är ägnat att utmynna i standardlösningar för alla glesbygdsområden i landet. Erfarenheterna av verksamheten är, anför länsstyrelsen, huvudsakligen positiva, men det är för tidigt att avge en slutlig utvärdering enär projektet ännu inte är avslutat. Åtgärderna i försöksverksamheten innebär en viss angelägen utjämning av det sociala serviceutbudet mellan glesbygden och större tätorter.

Länsstyrelsen har kartlagt nuvarande serviceförsörjning inom länets kommuner samt restidsomlanden runt olika viktiga orter i syfte att utröna tillgängligheten till berörda orters servicebatterier. Restidsomlanden har därvid avgränsats i tre grupper, 60-, 30- och 20-minutersgränser. För 60-minutersomland kring varie A-regioncentrum (Ämål, Trollhättan/ Vänersborg, Uddevalla, Borås och Göteborg) täcks nästan hela länet. För 30-minutersomland kring varje kommunblockscentrum (Ed har här utgjort en separat utbudspunkt på grund av Bengtsforsblockets ytstorlek) täcks nästan hela länet.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970                189

De största områdena, som i båda angivna omlandsgrupper hgger utanför restidsgränsen, är nordvästra Dalsland och sydligaste länsdelen, huvudsakligen inom Svenljunga kommun. Minskas omlandsgränsen till 20-minuters resa runt blockcentra, tillkommer flera områden, även i länets centrala delar.

Länsstyrelsen anser att med de normer som valts för restidsomlanden framstår närheten till service som tämligen god för länet i sin helhet. Detta utesluter inte att det inom vissa delar av länet kan finnas problem för enskilda människor.

En stor del av glesbygdsbefolkningen måste även i framtiden vara hänvisade tih den kollektiva trafiken, samtidigt som underlaget för densamma kommer att minskas. Då dagens former för stöd till kollektivtrafiken ej visat sig vara tillräckliga, måste nya verksamhetsformer för denna trafikförsörjning skapas. Vidare betyder vägnätets sträckningar och standard mycket för trafikförsöriningen, såväl den privata som kollektiva. Tyvärr saknas ekonomiska resurser att väsentligt förbättra glesbygdsbefolkningens villkor vid resor på korta avstånd.

Kommunernas förslag. Kommunernas synpunkter har inhämtats via enkäter som utsändes tUl kommunerna i samband med remiss av det preliminära länsprogrammet. Äv enkätsvaren framgår att flera kommuner undersöker vilka åtgärder som kan vidtas för den framtida serviceförsörjningens tryggande. 1 flertalet kommunblock krävs förbättringar av kommunikationerna i form av ökad turtäthet, ändrad hnjesträckning, förbättrad vägstandard och andra färdmedel. I flera fah anses subventioner vara nödvändiga för att upprätthålla nuvarande linjenät och enighet råder om att kommunerna helt eller delvis avlastas kostnaderna för den kollektiva trafiken.

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

Sådana åtgärder som ingår i försöksverksamheten i Bengtsfors är tilllämpliga i de flesta områden. Det relativa behovet av dylika åtgärder torde vara störst i Bengtsfors, Färgelanda, Herrljunga, Tranemo och Svenljunga men även i Mellemd, Lilla Edet och Vårgårda.

För de butiksenheter som även i framtiden kommer att finnas kvar bör möjhghetema att utöka sortimentet av varor och tjänster undersökas. Sådana butiksenheter kan tänkas i kombination med en bensinstation med biltvätt- och service och eventuellt matservering. En sådan typ av butik skulle även kunna tjänstgöra som lokalt centrum för vissa närser-viceaktiviteter.

Den kollektiva trafikservicen i länet bör utformas på så sätt att resp. kommunblock såväl formulerar målen som anger åtgärderna för den kollektiva trafikservicen inom kommunblocket i form av trafikplaner i syfte att åstadkomma ett system av huvudlinjer med därtill anknutna matar-hnjer. Länsstyrelsen, som bedriver regionaipolitisk planering, bör å sin sida ange en allmän trafikpolitisk målsättning för länet och därvid arbeta för att nämnda målsättning kan komma till uttryck i konkreta åtgärder

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         190

samt att en samordning av kommunernas trafikplaner kan ske.

Som allmänna riktlinjer för ett system av huvudlinjer och till detta system knutna matarlinjer bör i första hand kommunblockscentra, som saknar regionservice, knytas samman med närmaste ort med utbyggd regionsservice. Därjämte bör vissa orter knytas samman, så att dessa på längre sikt kan upprätthålla nuvarande servicebatterier genom att de kompletterar varandra servicemässigt. Sådana ortspar är bl. a. Bengtsfors—Ed, Vårgårda-Herrljunga och Tranemo—Svenljunga.

Som en naturlig följd av föreslagna trafikpolitiska åtgärder bör länsstyrelsen och kommunerna i samarbete verkställa en detaljerad trafikutredning för hela länet.

Beträffande den ekonomiska ramen för den framtida socialpohtiska stödverksamheten anser länsstyrelsen att kommuner med låg skattekraft kan behöva ytterligar statligt stöd för att genomföra verksamheten.

Remissyttranden : Kommunerna ställer sig positiva till de förslag till socialpolitiska åtgärder som redovisas i länsprogrammet.

B. 15.4 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Tih grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971-1975 hgger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen framhåller att kommunernas erfarenhet av ekonomisk långtidsplanering ännu är otillräckhg och att grundmaterialet bl. a. därför uppvisar en mindre god kvalitet.

I tabell B. 15:1 redovisas i sammandrag bostadbyggnadsbehovet enhgt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 redovisningen ingår inte samtliga kommunala investeringar. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning tUl bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har i huvudsak endast medtagits projekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr. Totalt för länet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven med dessa begränsningar till ca 830 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen till 23 290 lägenheter exkl. Lerums kommun och Surte kommunblock. Enligt länsbostadsnämndens bedömningar uppgår bostadsbyggnadsbehovet i hela länet tih 20 500 lägenheter.

Drygt hälften eller 56 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken uppvisar sinsemellan varierande investeringsbehov. Exempelvis faUer 15 % av Vänersborgs kommunblocks redovisade behov på huvudtitel 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet) medan motsvarande andel för Lerums kommun är 48 %.

Av landstingets investeringar faller drygt hälften på Borås kommunblock.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               191

Remissyttranden. Ett antal kommuner kräver bättre överensstämmelse mehan de senaste kommunala planerna och länsprogrammet. Bl a. framhåller Borås kommunblock vikten av kontinuerliga kontakter meUan kommunala och regionala organ i investeringsfrågor. Bengtsfors och Tranemo kommunblock samt Melleruds kommun kräver att landstinget även skall beakta de mera perifert belägna kommunerna i sina planer.

Regionaipolitisk prioritering

Vid prioriteringarna, såväl den sektoriella som den regionalpolitiska, har tiUämpats regeln att 60 % av investeringsbehovet har hänförts tiU prioritetsgrupp 1 och 20 % tUl vardera prioritetsgrupperna 11 och 111. Undantag gäller för bostadssektorn där 1969 års ram har bildat underlag för prioritetsgrupp 1.

Länsstyrelsen framhåher att de gjorda prioriteringarna tills vidare bör ses som ett diskussionsunderlag inför nästa planeringsomgång. En korrekt prioritering förutsätter enligt länsstyrelsen god kännedom om behovet inom olika sektorer. Detta kan uppnås först efter upprepade prioriteringsdiskussioner mellan berörda myndigheter.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B. 15:1 och B. 15:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven. I fråga om prioriteringen av bostadsbyggnadsbehovet ingår Lerums kommun och Surte kommunblock i sammandraget avseende Göteborgsregionen.

Remissyttranden. Drygt hälften av kommunerna uttrycker otillfredsställelse med prioriteringen av bostadsbyggandet. Bl. a. framhålls att det inte står i överensstämmelse med kommunernas behov eller med den regionalpohtiska målsättningen i övrigt. Vidare påtalar ett antal kommuner risken för att en hten tilldelning av bostadskvot hämmar industriutveckhngen. Lilla Edets kommun framhåller att prioriteringarna i länsprogrammet inte får förhindra en god spontan utveckhng. Hand-Ungsprogrammet måste vara flexibelt och revideras vid behov. Surte kommunblock hävdar att den kommunala självstyrelsen inte bör ifrågasättas genom en detaljerad statlig sektoriell styrning.

Prop. 1972:111     BUaga 1     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

192

ooo ooo —	o o o o	§ o	§
—	Tf   OO	so	UO 1—(

1 I I o I

o o

o o

,-i  OO

O O

o o o o o o UO UO o so UO o o P- so r - Tt p- OO SO r-J ro

OuoOuouoOOO uouosDt-uouoO rorOcouooOsorO

—'                                 »  OO

\OOOUOuorOO(SrSOsOsc>rorr(S

u-rOCT'—'fOTfuooooj-HrTfroruo Ttoosr-ooruir--—|p-roosOrosOT

ooHouorSTtO\OuosDrfs-HasO
(N»-HroH-itu

1     1     I     I     I

I     I     I     I     I

OOOOOOOOP-uoOOOOOOOuo OOsOsOUOUOOOOOuotTtOSDSOsOtP

rsosTtHoor-ooouoosT-iosuoroTtos
souo          -rvlTj-\OTfrovor-J                         rosontO

UO O

Tt   U-1

ro

Tf   Tf

I uouooorssoooTt rjroiOroOsOro rorsl00fsor

os o UO UO Os ro lo UO ro »o UO r ro 00

OsuoOOuotNOuoP-rouoOP-uocTfOs

OsoouoH,-H»-(vc)Ttros-HTfTt uorsosrisosoooooosooHuoro-HrTt-

\H               HfNossoroOPH■—iroHooOsrS

.—I            (Nro-H                                           ,_,—i»o

.o

j:

	1   O
m o	O
(N m	o

I     1      I      I      I      I      I

•       w

OuoOuoO»—'OirroOOOooOOO OP-soOroOsuoOTl-\OTtP-OroOuoOs

uovouooHvoooooorTtsoprooo Oso       uouoso       (SrotNTtTt—'P-       uor--

„       c

E S n jS (/i        rt

•o .E ;0

.>      E

:0   rt   Ot

o so

o l~-

(N CTS

; °

.o

•2 M> 'g 5 -.5 c

00 c   rt   c

.S.5 D.=

■gui

Si   o

I O

 3 c c

3    3

E E E E o o i/: u.

I      I      I      I

O O O

O o    I   in o   I   O O O      so in      o

R   I

ro -       o "        O

O O	in o o	ooo
O o	-1 o o	ooo
in ro	in fo (N	ro Tt in

« «      E? £ S "O _  o S

C   3   rt

.C  UJ

i .. iJ   OJ

ES:S||2=5S|:rt5s;i2|o

1

o .2

3   J

M -a

C   t-,.-   rt  :0

U  C is x:  B  rt _ B ""S

rt JS   o "rt I/i   o   w   

•5f °£-

IU  DB  U  .X,

> C    O    t

—  'c TS —

OJ     EÄ     t-     U

.C   rt   rt 00 C   C

■5  OO c:

ä 'E °l ?

   (U   rt   o .2 "O 'ö .i2

.   O

— S on 3;

(N fO Tt in so t 00

BUiang 6    Sammanfattning av länsprogram 1970

193

Figur  B.15:1 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perloden 1971-1975, antal lägenheter

13 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        194

Figur B. 15:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1971-1975, miljontals kr.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               195

B. 16 Skaraborgs län

B. 16.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen anför att arbetet med länsplanering 1967 och länsprogram 1970 har varit av försökskaraktär. Erfarenheterna från detta arbete bör kunna utnytrias i den förväntade nya planeringsomgången så att denna kan genomföras på ett bättre sätt än tidigare.

De synpunkter och förslag som redovisas i länsprogrammet anser länsstyrelsen vara väl förankrade i länet. Särskilt har ställningstagandena i de blockövergripande frågorna - främst frågan om ortsklassificeringen -framkommit som ett resultat av en långvarig och genomgripande debatt i vilken samtliga kommuner har deltagit.

B. 16.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Folkmängden i kommuner/kommunblocken åren 1965 och 1970 samt länsstyrelsens förslag tUl planeringsnivå för år 1980 redovisas i följande tabeU.

Kommun/Kommunblock    Faktisk folkmängd            Planerings-

nivå
1965            1970            1980

5 598	5 289	4 360
23 946	22 933	20 280
33 429	34 987	39 100
12 177	11 936	13 100
16 222	16 901	17 800
33 270	32 755	36 000
9 379	9 624	10 100
12 767	12 701	12 000
7 367	7 352	7 500
9 746	10213	11 700
9 063	8 438	7 540
40 796	43 625	52 000
10 872	10 214	10 900
22 806	24 794	27 000
6 867	7 032	7 000

Grästorp

Vara

Lidköping

Götene

Skara

Falköping

Habo

Tidaholm

Hjo

Tibro

Karlsborg

Skövde

Töreboda

Mariestad

Gullspång

Kommunblockslänet         254 305       258 794       276 380

Länsstyrelsen har i förslaget tUl planeringsnivå för kommunblocken utgått från prognos 2 i länsplanering 1967. Denna prognos utgör också befolkningsramvärden i målsättningen. Vissa justeringar har företagits med hänsyn tUl ändringar i kommunblocksindelningen. För år 1980 anger prognos 2, efter nämnda justering, en foUcmängd i kommunblockslänet av 273 900 personer. BefoUcningsutvecklingen fram tih år 1970 överensstämmer tämligen väl med den prognoserade för länet som hehiet.

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        196

1 Mariestads kommun har dock en kraftig befolkningsökning ägt rum och folkmängden överstiger redan nu målsättningen för år 1980. På grund därav har länsstyrelsen höjt befolkningsmålsättningen år 1980 för Mariestad med 2 500 personer. Även i en del andra kommunblock har den faktiska utveckhngen hittihs mer eUer mindre starkt avvikit från den utveckhng som anges i prognos 2. Med hänsyn till att en ny planeringsomgång snart påbörjas, varvid nya prognoser kommer att utarbetas, anser länsstyrelsen det inte vara befogat att nu företa justeringar av befolkningsmålsättningen för ytterligare kommuner/kommunblock.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser ansluter sig till. länsstyrelsens förslag tUl planeringsnivå. Hjo kommun föreslår en uppjustering av planeringsnivån för länet med något 10 000-tal personer. Vara kommunblock anser att blockets nuvarande foUcmängd bör vara planeringsnivå. Tidaholms och Habo kommunblock anser en viss uppjustering av planeringsnivån vara motiverad. Skövde kommun anför att kommunen i sm planering räknar med en folkmängd år 1980 på 54 600 personer, och Gullspångs kommun pekar på att i den kommunala planeringen uppgår målsättningen år 1980 thl 8 000 personer.

Ortsklassificering

Länsstyrelsen framhåller att den redan i länsplanering 1967 uttalade att en satsning borde ske på uppbyggnaden av en attraktiv stadsregion i länet med Skövde som centrum. Länsstyrelsen står fast vid detta och föreslår att Skövderegionen klassificeras som storstadsalternativ. I regionen inräknas även Skara, Tidahohn och Tibro, vilka ligger inom en 3-mUsradie från Skövde. Länsstyrelsen anser att Skövderegionens läge vid de stora förbindelseledema mellan Stockholm och Göteborg innebär goda fömtsättningar för expansion. Kommunikationerna — både inom länet och med andra delar av landet - är goda. E 3 och Västra stambanan, som båda genomkorsar länet, medför korta restider både till Stockholm och Göteborg. Ett flygfäh för reguljär hnjetrafik utanför Skara planeras. Det stora befolkningsunderlaget, omkring 120 000 personer inom en 3-milsradie från Skövde, skapar en stor arbetsmarknad och förutsättningar för ett stort utbud av ohka typer av service.

Som regionala tillväxtcentra föreslår länsstyrelsen Lidköping, Mariestad och Falköping. Dessa orter har en väl utvecklad service som utnyttjas även av befolkningen utanför den egna kommunen. Förutom kommersiell service finns gymnasium, sjukhus, distrUctslantmätare och domsaga i var och en av orterna.

Länsstyrelsen har som mål att även Vara pä sUct skall utvecklas till ett

regionalt tillväxtcentrum.

Centralorterna i de kommuner/kommunblock som inte föreslagits som

storstadsalternativ eUer regionala tiUväxtcentra bör kallas kommuncentra.

Med kommuncentrum menar länsstyrelsen detsamma som benämningen

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               197

övrig ort enligt inrikesdepartementets anvisningar.

Sammanfattningsvis innebär länsstyrelsens förslag tih ortsklassificering följande.

Storstadsalternativ          Skövderegionen   (Skövde,   Skara,   Tibro,

Tidaholm)
Regionala tiUväxtcentra   Lidköping, Mariestad, FaUcöpuig, Vara (på

sUct)
Kommuncentra                 centralorterna i övriga

kommuner/kommunblock

Remissyttranden. Landstinget och flertalet kommuner tillstyrker länsstyrelsens förslag till ortsklassificering. Grästorps kommun föreslår som alternativ en satsning på Lidköping, Mariestad och med tyngdpunkten förlagd till Skövde. Skara kommun förordar "bandstads-alternativet Skövde-Skara-Lidköping" som storstadsalternativ. Om inte bandstadsalternativet accepteras bör Skara klassificeras som regionalt tillväxtcentrum. Mariestads kommun hävdar att femstadsalternativet Skövde, Mariestad, Skara, Lidköping och Falköping bör utgöra storstadsalternativ. Några kommuner understryker att klassificeringen inte får medföra omlokaliseringar av redan etablerade verksamheter och att satsningar i Skövde inte får ske på bekostnad av utvecklingen i andra orter i länet.

B. 16.3  Sysselsättningspohtiska åtgärder Bakgrund

Äv länsprogrammets redovisning av näringslivsstrukturen framgår att jord- och skogsbruk har relativt stor betydelse från sysselsättningssynpunkt. Av den förvärvsarbetande befolkningen år 1965 var i länet 22 % sysselsatt i nämnda näringsgren mot 12 % i hela riket. Industrins andel av de förvärvsarbetande var i länet densamma som riksgenomsnittet medan servicenäringarna var underrepresenterade.

Enhgt arbetskraftsundersökningarna (AKU) som refereras i länsprogrammet mmskade antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk i länet under åren 1966—1969 med 6 000 personer. Antalet sysselsatta inom industrin ökade med 800 personer medan för servicenäringarna noteras en minskad sysselsättning. Länsstyrelsen betonar osäkerheten i materialet och framhåller att utveckhngen inom servicenäringarna torde ha underskattats i undersökningen. Enligt industristatistiken ökade antalet industrisysselsatta i länet mehan åren 1962 och 1968 med ca 3 600 personer. Under åren 1969—1970 ökade, enhgt en enkät av länsstyrelsen, antalet sysselsatta ytterhgare.

Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 beräknas antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket under 1970-talet mmska med drygt 8 000 personer, medan antalet sysselsatta inom industri och byggnadsverksam-

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         198

het beräknas öka med ca 5 000 personer och inom servicenäringarna med drygt 7 000 personer.

Länsstyrelsen har gjort vissa beräknmgar över arbetskraftens yrkes- och utbildningsstruktur i länet. Enligt dessa beräkningar karakteriseras utbildningsstrukturen jämfört med rUcsgenomsnittet av relativt stor överrepresentation av personer med enbart folkskole- eller fortsättnmgs-skoleutbhdning. 1 fråga om yrkesstrukturen är yrken inom lantbruk och tiOverkningsindustri överrepresenterade medan serviceyrkena samt natur-och samhällsvetenskapliga yrken är starkt underrepresenterade. Ställes det förväntade utbudet av arbetskraft år 1980, fördelat efter utbUdnings-kategorier, mot efterfrågan under 1970-talet med oförändrad utbhdnings-stmktur erhåhs, enhgt länsstyrelsen, ett närmast "chockartat" överbud på utbildad arbetskraft medan även överefterfrågan på arbetskraft med låg UtbUdning likaledes blir mycket kraftig.

Denna strukturskillnad i utbud och efterfrågan belyser den förvandling av näringslivets arbetskraftsefterfrågan som är på gång och den strukturförändring inom näringshvet som hitthls endast påböqats. De sysselsättningsskapande åtgärderna får, framhåller länsstyrelsen, mot denna bakgrund i hög grad inriktas på åtgärder av kvalitativ och ej enbart kvantitativ natur. Ett tekniskt och administrativt mera avancerat näringshv måste utvecklas. I annat fah kommer en hittihs märkbar tendens till svårigheter att inom länet behåUa kvalificerad arbetskraft och inflyttning av mindre kvalificerad sådan att fortsätta.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens   förslag   till   handlingsprogram.

En angelägen uppgift är att skapa arbetstihfällen för den aUtmer välutbildade arbetskraften. Förslaget tih ett storstadsalternativ i länet tUlmäts därför stor betydelse. Förutom de direkta lokaliseringar av statlig förvaltning, eftergymnasial utbildning etc. som detta bör föra med sig får det även tiU följd att länets attraktivitet ökar för stabsfunktioner inom näringslivet, såsom teknisk utveckhng, marknadsföring m. m. samt konsultverksamhet.

Angelägenheten av att i större utsträckning än hittihs ge kvinnorna ökade möjligheter att komma ut i förvärvslivet stryks under, och vidgade möjligheter tih barntillsyn bör därför tiUskapas.

Länsstyrelsen bedömer att de små orterna är mindre attraktiva för uidustriell verksamhet, utom för sådan verksamhet som kräver tUlgång till närbelägna råvaror. Det anses därför vara mer rationellt och realistiskt att stärka befintligt näringsliv på större orter än att sträva efter att till mindre orter söka lokalisera industriföretag. Pendling thl större industriorter bör underlättas för att göra det möjligt för människor att bo kvar i en hten ort.

Med hänsyn till att länet i hög grad är småföretagsbetonat anser länsstyrelsen att vissa åtgärder bör företas i företagareförenmgens, närmgsrådets   och   länsstyrelsens   regi   för   att   tUlgodose   behovet   av

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970              199

konsulttjänster inom områdena organisation, administration och marknadsföring.

Företagareföreningens låneverksamhet bör successivt byggas ut. Information om länets lokaliseringsförutsättningar bör förstärkas. Även kontakterna mellan näringslivet, kommunerna och regionala organ bör än mer förbättras.

1 konkreta lokaliseringsfrågor kommer länsstyrelsen att verka för att de lokaliseringspolitiska medlen utnyttjas. Lokaliseringsstöd bör därvid kunna utgå tih företag även i Skaraborgs län.

Utbyggnaden av Trollhätte kanal och förstärknmgen av isbrytarbered-skapen i Vänern framhålls som angelägna. Utredningen om utbyggnad av Ranstadsverket bör påskyndas.

Råvarutillgångarna i länet bör undersökas och inventeringarna läggas till grund för ett industristimulerande handlingsprogram. Ansträngningarna att lokalisera livsmedelsindustrier till de västra och sydvästra delarna av länet bör intensifieras.

Åtgärder i syfte att stimulera tih förbättrad kommunal planering och markberedskap bör vidtagas. Den av länsstyrelsen hedrivna fysisk-ekonomiska länsinventeringen riänar syftet att underlätta kommunernas översiktliga planering. Länsstyrelsen föreslår vidare att möjligheterna till samverkan mellan industrier prövas. På sUct bör inom varie kommun etableras industriella centra.

Kommunikationernas betydelse för näringslivets utveckhng framhåUes av länsstyrelsen. En länsflygplats bedöms vara avgörande för vissa verksamheters lokahsering, och därför förordas att en flygplats för reguljär linjetrafUc snarast byggs ut i länet. Vidare slår länsstyrelsen fast att E 3 i sin nuvarande huvudsakliga sträckning bör byggas ut tUl allt högre standard. En utbyggnad av riksväg 44 anses motiverad med hänsyn tiU satsningarna i Brofjorden och i Trestadsområdet. En väg mellan Falköping och Vårgårda anses nödvändig för att förbättra förbindelserna mellan de östra delarna av länet och Göteborgsregionen.

Möjligheterna att utveckla turismen och det röriliga fritidslivet bör tillvaratas bl. a. genom kommunal samplanering. Främst gäller detta områdena kring Tiveden, Kållandsö, Kinnekulle och Hökensås.

Selektiva åtgärder

Länsstyrelsens   förslag   till   handlingsprogram.

Skövde föreslås som lokaliseruigsort för utflyttad central statlig förvaltning samt eftergymnasial utbUdning. Den industriella strukturen behöver differentieras och den industriella miljön förbättras.

Mariestad bör få en bättre differentiering genom lokalisering av mindre och medelstora industrier. Vidare bör delar av huvudkontorsfunktioner förläggas till de stora industrier som finns på orten.

Lidköpings roll som industricentrum i länet bör utvecklas. Särskilt bör funktioner utöver tUlverkningsleden i företagen kunna förläggas till orten i högre grad än som nu är fallet.

Prop. 1972:111     BUaga 1     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.       200

Falköping domineras av textil- och konfektionsindustrin. Särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder måste därför vidtagas, som syftar till en differentiering av näringslivet och förbättrad expansion inom industrin.

TiU Skara bör verksamheter med anknytning till jordbruket även fortsättningsvis lokaliseras.

Vara har en hög andel jordbrukssysselsatta och en negativ befolkningsutveckling. Åtgärder måste därför vidtas för att differentiera näringslivet och öka sysselsättningen inom den industriella sektorn. I vissa fall bör lokaliseringsstöd kunna utgå vid företagsetablering. En översiktlig utvecklingsplanering bör komma till stånd i blocket. Kommunikationerna i blocket bör förbättras för att underlätta pendhng mellan industriorterna i blocket och öka möjligheterna tiU företagssamverkan. Vara äger förutsättningar att utvecklas som centrum för distributionsföretag inom Västsverige.

T i d a h o I m. Åtgärder i syfte att tillföra staden mindre och medelstora företag som komplement till de befintliga större företagen samt ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor bör vidtas.

Karlsborg bör i samband med ny- eher omlokaliseringar av mUitär och civilmUitär verksamhet bh lokaliseringsort för sådan verksamhet. En industrieh utveckhng och differentiering av näringslivet är önskvärd, varvid även sysselsättningsbehovet för kvinnlig arbetskraft bör beaktas. Karlsborgs möjligheter inom turistnäringen bör tillvaratas och orten bör utvecklas tih en basort för denna näring i området.

Tibro bör få olika former av serviceföretag för utvecklingsarbete inom möbeltillverkningen.

Beträffande   Grästorp, Götene, Habo, Hjo, Töreboda och   Gullspång   är länsstyrelsen beredd att stödja den pågående industriella utvecklingen eller lokala initiativ för att  främja en sådan utveckling.

Remissyttranden. Remissinstanserna instämmer i länsstyrelsens förslag.

B. 16.4  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur.

Länsstyrelsens   förslag  till handlingsprogram.

På grund av de korta avstånden mellan tätorterna i länet anser länsstyrelsen att några särskUda åtgärder mte behövs för att övergångsvis skapa arbetstiUfäUen i glesbygdsområdena. Genom förbättrade kommunikationer bör glesbygdsbefoUcningen ges möjligheter att arbeta i tätorterna. Möjhgheter bör prövas att bereda äldre personer sysselsättning vid exempelvis anläggningar för fritidsändamål.

Remissyttranden. Landstinget framhåller att det under år 1972 kommer att ta stäUning till ett förslag om dimensionering av de skyddade  verkstäderna i länet.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               201

Åtgärder för att trygga serviceförsöriningen.

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

Enligt utredningar som länsstyrelsen har företagit kan i stort sett hela länets befolkning nå en ort med minst 1 000 invånare på mindre än 20 mmuter med personbil. Om ett ändamålsenligt kollektivtrafUcsystem utformas gäller restidsavståndet även den del av befolkningen som är beroende av sådana trafikmedel. Länsstyrelsen anser att strävan bör vara att i framtiden behålla den service som fanns i kommunernas centralorter före kommunblockssammanläggningarna. Länsstyrelsen föreslår att åtgärder vidtas för att få till stånd ett integrerat transportsystem för den kollektiva persontrafiken i länet.

Det lokala vägnätet bör förbättras med ledning av de planer för kollektivtrafiken som utarbetas.

Remissyttranden. I remissyttrandena framhålls ytterligare behovet av goda kommunikationer och förbättringar av vägnätet. 1 några kommuner har trafUcförsöriningsplaner upprättats.

B. 16.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Redovisningen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov åren 1971-1975 bygger i huvudsak på KELP 70 medan prioriteringarna har baserats på uppgifterna i KELP 69 avseende perioden 1970-1975. Enligt länsstyrelsen ger KELP 70 en mer realistisk bild av kommunernas investeringsbehov än KELP 69. Detta beror bl. a. på att planeringsperioden är kortare i KELP 70. EmeUertid kvarstår enligt länsstyrelsen alltjämt vissa brister i materialet. Sålunda avtar t. ex. investeringsbehoven mot planeringsperiodens slut. Länsstyrelsen betonar att jämförelser mellan KELP 69 och KELP 70 i vissa fall inte kan göras på gmnd av bl. a. kommunsammanläggningen.

I tabell B. 16:1 redovisas bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. I redovisningen ingår inte samtiiga investeringsslag. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare ingår endast sådana projekt som har kostnadsberäknats tih minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår det primärkommunala investeringsbehovet med dessa begränsningar till ca 583 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram anges till 15 677 lägenheter. Enligt länsbostadsnämndens bedömning uppgår bostadsbyggnads behovet i hela länet till 13 710 lägenheter.

Mer än hälften eller ca 52 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (Industriell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken   uppvisar   sinsemellan   varierande   in-

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.         202

vesteringsbehov. Exempelvis faller 40 % av Falköpings kommunblocks investeringsbehov på huvudtitel 5 (industrieh verksamhet) och 3 % på huvudtitel 6' (undervisning och annan kulturell verksamhet) medan motsvarande andelar för Skara kommun är 16% resp, 40%.

Av  landstingets  investeringar  planeras  ca  85 %  äga  rum   i Skövde kommun.

Regionaipolitisk prioritering

Som nyss har nämnts hgger KELP 69 till grund för prioriteringarna. Länsstyrelsen har inte prioriterat investeringsbehovet i KELP 70 dels för att en omprioritering av tidsskäl inte har ansetts möjlig, dels därför att prioriteringen i så fall inte hade kunnat remissbehandlas av kommunerna.

Länsstyrelsen anser det dock sannohkt att en prioritering på grundval av KELP 70 inte skuUe medföra några väsentligare förändringar av den erhållna fördelningsbilden. Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna följt regeln att till prioritetsgmpperna I, 11 och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringarna, utom för bostadssektorn där investeringsramen för år 1969 har varit utgångspunkt för prioritetsgrupp 1.

Den sektoriella prioriteringen har legat till grund för den regionalpolitiska prioriteringen. Länsstyrelsen har därvid endast gjort mindre omprioriteringar. Vid prioriteringen har beaktats målsättningen i länsplanering 1967 samt den gjorda ortsklassificeringen.

Länsstyrelsen påpekar att flera problem har uppstått vid prioriteringen när det har gällt att bl. a. undersöka om den sektoriella samordningen har varit tillfredsställande. Vidare betonar länsstyrelsen att den genomförda planeringen utgör försöksverksamhet och bl. a. bör ligga till gmnd för rikthnjerna för nästa planeringsomgång. För att investeringsplanerna skall kunna utgöra ett beslutsunderlag för eventueU ramfördelning mellan kommunerna/kommunblocken bör planerna enligt länsstyrelsen kompletteras med en totalekonomisk undersökning av investeringarnas konsekvenser på den kommunala ekonomin.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering illustreras av chkeldiagrammen i figurerna B.16:1 och B.16:2. Cirklarnas ytor är proportioneUa mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Exkl. investeringar planerade av Falbygdens skolförbund.

BUiang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

203

UO o I UO O Tt UO rs 00

I   O

O O UO

ro O OO

rt   C

UO  TT       -

■a

; 2

CL

So •5

uouoOOP-OsOOr-OOsOOOOO
r-oo*ouososoosoosoorsoo(NOs
i-HOOpvisoosrooOoOuvOTtTfuoTt
(S                                         ro       —

OPOOfSOOsruoprorosoO 00—'OOsoop-Tj-OOrosOsOOO rouot—('tTtPOPojOP-rsOoofO p-ooooOOTt'—'sorSTfrououofN Hoo

■a S

I    \    {    I    i

O

o

O

'g

o

o

o

TT

OOsOOOOOmTfmtNTCOOO

OroinOininOcos(Nininooo OTt-o■Tl■lnlroolt--soo rrsj-H      tso—iooinrofNin       rorst

5

I ointooinoooooinino »nlnolnlnsoOlnOroO(NO ccorstrrNin-HforofNsoo o-OHfS-      in      rosoHH

CO                                           TT         (N

2

ininoininOsrsiosinmHinroO

-soinostOsOTtosr-tNtNosiin

oooi—inOCTsOsoO'—lrsölnolnO

ooinsotrmOTj-fNOsocNTfso

-<              rt         -H              rt Tt          rs)

t\

0\

O O

I    I    I    I .

111

Jsi

o

c  c

3   iS

otä     -*    '

E o o.

.o

I

«      Hl

I"

i -I

o a

I O

— .a c; c

i    3

e E g E

o o

OOOinOOininOininsorO(NO o-orosinsososooor-oosoroin

CTsvOOCTssOOOTtsOitrTtsoOs

mirtTtrjrHsomso—HOsrsj

OrooinOOOtNoom-itoo sor-soinininCTsO-HO-TtOCTs r-HOooroincotroasooO(Nvo

ro Tt rN rt

ro CTs os H ro r

I   I 9  I   I

O O    1   O O

O o     o o

O ro        in "

00

,     .3 o. u

00

o

J3 •

' .23   >

00       r;

Q.       o

I :0   o JS

rt

fc-   TO .s -o j; "rt    rt ."H .rtrt    rt   :0    "*    3

"          C

JS

E

rt :0   a    00

E O. C

i2 -g :S •S O = rt    .  

S 2 S

Ort" J3    00  5

■= c" c ö S -2

	fi	:0
	C
Ä	;	!2	T3
E	rt	'o
rt	4=	o	ort
	O		>
M O	0	o	3

o    (fl  

tj£) :rt    Cd

■.S   c:

C    «    C

iE •5 E

O)  S  s  u

■-I ■-«   ort o

" £: .2  .

i£? (U "rt o

rt  "O 'ö —

i; D c/2 a

(*-i    4)  "O    »J-

(U   rt   >s  rt

i2 ° o i" Ji -

•§

u. aa X

lOrro-insor-oo

Prop. 1972:111    BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m.m.

204

Figur   B. 16:1   Regionaipolitisk  prioritering  av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perloden 1970-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

205

Figur B.16:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1970-1975, miljontals kr.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            206

B. 17 Värmlands län

B. 17.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen anser uppdraget att utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram vara en angelägen uppgift och framhåller det värdefuUa i att såväl länsstyrelsen som kommunerna genom länsprogrammet får ett utförligt material som underlag för sitt arbete. Det har dock inte varit möjligt att i denna första planeringsomgång åstadkomma ett detaljerat handlingsprogram som planmässigt anger ett önskat regionalt utvecklingsförlopp. Probleminventeringen och förslagen tih sysselsättningsskapande och socialpolitiska åtgärder samt även kartläggningen av de offenthga investeringarnas regionala fördelning är emellertid ett avpassat underlag för regionalpolitiska ställningstaganden.

Den nuvarande planeringsmodellen bör enligt länsstyrelsens mening kunna utvecklas så att den bättre integrerar verksamhets-, resurs- och miljöplaneringen. Särskilt den ringa anknytningen till den fysiska planeringen är en brist. Länsstyrelsen stryker starkt under behovet av forskning för att förbättra och utveckla planeringssystem och planeringsmetodik.

Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att länsprogram 1970 utgör en värdefull och riktig utveckling av länsplaneringen och att det inom ramen för programarbetet har varit möjligt att i samarbete mellan kommuner och länsmyndigheter få fram och bearbeta ett mycket omfattande material till en samlad bhd av de speciella problem som råder i olika delar av länet och även presentera förslag till åtgärder för en mera balanserad utveckling.

B. 17.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

I länsplanering 1967 delade länsstyrelsen in länets kommunblock i tre grupper

-     naturiiga växtcentra (Karlstad, Kristinehamn, Arvika, Säffle, Filipstad)

-     bruksorter (Hagfors, Munkfors, Storfors, Grums och Forshaga)

-     block där folkminskningen går så hastigt att den inte kan accepteras ur välfärdssynpunkt (Åriäng, Eda, Sunne, Torsby, Sysslebäck och Kyrk-heden).

Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle folkmängden minska från 287 000 personer år 1965 till 285 600 år 1980. 1 målsättningen höjdes befolkningsramvärdena för år 1980 för blocken i den härovan sist nämnda gmppen med sammanlagt 4 100 personer. För Arvika- och Säffleblocken höjdes ramvärdena med vardera 1 000 personer och för FUipstadsblocket med 500. Sammanlagt angavs befolkningstalet år 1980 i målsättningen till 292 200 personer.

Den hittillsvarande utvecklingen visar att Karlstadsregionen har uppen-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               207

bara svårigheter att hålla den optimistiska takten i expansionen enligt prognos 2. Östra Värmland (Kristinehamn, Filipstad, Storfors) har också haft en ogynnsammare utveckling än vad målsättningen gav uttryck åt, medan i västra Värmland (Arvika, Säffle, Åriäng, Eda) befolkningsminskningen har varit lägre än den årliga förändringen som förutsågs i målsättningen i länsplanering 1967. För norra Värmland överensstämmer takten i befolkningsutvecklingen relativt väl med den i målsättningen avgivna. Avvikelserna mellan prognos och faktisk utveckling har inte föranlett någon revidering av prognoserna, men förändringarna har observerats och så långt möjligt beaktats i länsprogrammets olika delar.

Som planeringsnivå har länsstyrelsen därför utgått från den målsättning som formulerades i länsplanering 1967.

1 följande sammanställning visas dels den faktiska folkmängden åren 1965 och 1970, dels folkmängden enligt prognos 2 samt av länsstyrelsen antagen planeringsnivå för år 1980.

Kommunblock	Faktisk foUcmängd		Prognos 2	Planeringsnivå
	1965	1970	1980	1980
Kristinehamn	27 700	27 900	30 500	30 500
Storfors	6 000	5 500	4 900	4 900
Filipstad	17 400	16 300	15 000	15 500
Karlstad/
Skoghall	78 100	83 200	107 900	107 900
Grums	9 900	10 400	10 400	10 400
KU	7 800	8 300	7 900	7 900
Forshaga	9 500	9 500	7 800	7 800
Säffle	20 000	20 200	19 700	20 700
Årjäng	10 600	10 000	6 400	7 100
Eda	10 500	10 000	7 400	8 000
Arvika	28 400	27 400	24 400	25 400
Sunne	15 100	14 100	9 500	10 400
Torsby	11 300	10 400	7 000	7 800
Sysslebäck	5 300	4 400	2 300	2 900
Kyrkheden	7 600	6 900	4 800	5 300
Hagfors	15 400	14 800	14 200	14 200
Munkfors	6 100	5 700	5 500	5 500
Kommunblockslänet	286 700	285 000	285 600	292 200

Remissyttranden. Flertalet kommuner konstaterar att den faktiska folkmängdsutvecklingen något avviker från den prognoserade, men skillnaden bedöms vara så liten att den inte ger anledning tiU krav på omedelbar justering av prognoserna. Forshaga, Årjäng, Eda och Torsby kommuner kräver en höjning av planeringsnivån för deras del.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Utöver prognoser och målsättningar, som är den första utgångspunkten för länsprogrammet, anger länsstyrelsen ytterligare tre utgångspunkter.

prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           208

Den andra utgångspunkten är att sysselsättningen, utöver det kvantitativa behovet som anges av prognoserna, även har en mycket väsentlig kvalitativ sida. Det är i och för sig inte tUlräckligt att skapa ett visst antal arbetstillfällen, utan dessa måste ha en sammansättning som är anpassad tih de olika grupperna i arbetskraften — t. ex. deras ålder och utbildning. Därför behövs en utjämning av yrkesverksamhetsgraderna och en ökad differentiering av näringslivet i länet och dess olika delar.

Den tredje utgångspunkten är att möjligheterna att skapa allsidigt sammansatta arbetsmarknader är begränsade. Det innebär att kraven på valfrihet i yrkesvalet måste tUlgodoses inom ramen för större gemensamma arbetsmarknadsområden med goda pendlingsmöjligheter.

Den fjärde utgångspunkten är kraven på servicestmkturens utformning och uppbyggnad. För länets del innebär detta ett understrykande av behovet av en viss koncentration av servicen på olika nivåer till välutmstade serviceorter för länsservice, regional service och lokal service.

Ortsklassificering

Behovet av en ortsklassificering som underlag för regionalpolitiska beslut har, framhåller länsstyrelsen, i väsentliga delar helt verifierats vid remissbehandhngen av det preliminära förslaget. Länsstyrelsen anser dock att det f. n. finns väsentliga brister i teorin för en ortsklassificering och i möjligheterna att finna tUlräckhgt med relevanta underlagsdata.

Vid klassificeringen har länsstyrelsen utgått från den gruppering och prioritering som gjordes vid arbetet med länsplanering 1967. Vidare Utgångspunkter för klassificeringen har varit att möjligheterna att skapa allsidigt sammansatta arbetsmarknadsområden med goda pendlingsmöjligheter samt behovet av en viss koncentration av servicen på olika nivåer till välutrustade serviceorter för länsservice, regional service och lokal service.

Den av länsstyrelsen föreslagna ortsklassificeringen innebär följande.

Storstadsalternativ      Karlstadsregionen

(Karistad,    Hammarö,    Kil,    Forshaga    och

Gmms) Regionala tillväxtcentra     Arvika (med Eda), Säffle, Kristinehamn (med

Storfors),  Filipstad, Hagfors (med Munkfors

och Kyrkheden)
Serviceorter                 Årjäng, Sunne, Torsby, Sysslebäck

Inom länet uppfyller endast Karlstadsregionen de krav som ställs på ett storstadsalternativ. Regionen utgör en funktionell enhet med en gemensam arbetsmarknad. Området med i dag omkring I 10 000 mvånare har en spontan växtkraft.

1 Karlstad uppfylls kraven på ett brett samhälleligt och kommersiellt serviceutbud, bra kommunikationer och en väldifferentierad arbetsmarknad   -   alltsammans   enhgt   länsstyrelsen   av   väsentlig   betydelse   för

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               209

regionens förmåga att dra till sig verksamheter som traditionellt hör hemma i storstadsområdena.

Kommunerna har gemensamt inventerat lysiska ocn ekonomiska förutsättningar för att åstadkomma en effektivt fungerande region för 135 000 invånare år 1980 och 180 000 år 2000.

Beträffande de regionala tillväxtcentra framhåller länsstyrelsen att i första hand Kristinehamn med Storfors, Arvika med Eda samt Säffle kommer i fråga för denna ortskategori. Vidare klassificeras även Filipstad samt Hagfors med Munkfors och Kyrkheden som regionala tUlväxtcentra i östra respektive norra delen av länet. Hagfors anses med hänsyn till sin befolkningsstorlek och industrisysselsättning vara den dominerande orten i norra Värmlands splittrade tätortsstruktur. 1 fråga om serviceorterna betonar länsstyrelsen att Torsby intar en särställning och att beteckningen servicebasort riktigare beskriver Torsbys speciella stähning.

Remissyttranden. 1 inget fall har remissinstanserna vänt sig mot att en ortsklassificering har utförts. Flera remissinstanser understryker behovet av en ortsindelning. Torsby kommun uttalar emellertid en viss skepsis till uttrycket klassificering, vUket anses innebära en värdering som längre ned på skalan ger uttryck för sämre kvalitet och status. Årjängs kommunblock redovisar liknande invändningar mot det i det preliminära förslaget använda begreppet stödjepunkt, som har en stark negativ klang och därför kan ha en ogynnsam effekt. Torsby kommun anser vidare att det saknas klara kriterier för hur orterna skall klassificeras med påföljd att länsstyrelsemas bedömningar blir avgörande. Bland remissvaren råder fullständig enighet om att Karlstadsregionen bör utpekas som storstadsalternativ. Likaså stöds förslaget om regionala tiUväxtcentra helt av remissinstanserna. Beträffande klassificeringen av Hagfors som regionalt thlväxtcentrum framhåher samarbetsnämnden i Hagfors kommunblock samt Uddeholms AB (UHB) att det inte får råda någon tvekan om målsättningen för Hagfors. Samhället måste enligt UHB med kraft engagera sig i att förbättra strukturen i Hagfors och UHB säger sig vara berett att medverka härtUl. Säffle kommun framhåller liksom Åmåls kommun, i ett likalydande yttrande, den ömsesidiga samhörigheten mehan Ämål och Säffle och hävdar att regionen bör kunna utvecklas och Säffle-Åmål accepteras som ett tvåkärnigt centmm även om länsgränsen bibehålls tUls vidare. Beträffande klassificeringen av serviceorterna har invändningar redovisats från orterna i norra delen av länet. Argumenteringen går härvid ut på att de i stället bör klassificeras som regionala tillväxtcentra. Sunne kommun vänder sig med skärpa mot klassificeringen eftersom den inte anses rättvis. Hagfors, Torsby och Sunne bör klassificeras som likvärdiga. Även Rottneros AB anser att Sunne bör vara regionalt tihväxtmm. De starkaste invändningarna mot klassificeringen framförs av Torsby kommun som hävdar att både Torsby och Hagfors bör betecknas som regionala tUlväxtcentra om hänsyn skall tas tUl det befintliga serviceutbudet. 1 annat fall bör båda orterna klassificeras som serviceorter.

Länsstyrelsens   kommentar. Beträffande Torsby, Sunne

14 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            210

och Årjäng framhåher länsstyrelsen att centralorterna har en begränsad andel av folkmängden i området och att den industriella basen är svag. Torsby intar dock en särställning genom sin allsidiga service. Nylokaliseringar är nödvändiga om dessa serviceorter inom överskådlig tid skall kunna bli självgenererande och orterna på sikt bli klassificerade som regionala tillväxtcentra.

B.l7.3 Sysselsättningspohtiska åtgärder

Bakgrund

Av länsprogrammet framgår att år 1965 sysselsattes inom industrin i länet 43 400 personer, inom servicenäringama 45 700 och inom jord- och skogsbmk ca 20 000 personer.

Inom industrin är verkstadsindustrin den största branschen, men de näst största industrigrenarna, skogsindustri samt järn- och stålverk, är avsevärt starkare representerade i länets industri än genomsnittligt för riket.

Eldigt prognos 2 i länsplanering 1967 beräknas antalet sysselsatta inom jord- och skogsbmk komma att minska med ca 16 000 fram tUl år 1980. För servicenäringarna förutses en fortsatt expansion och även för industrin antas en viss ökning. Totalt beräknas dock antalet sysselsatta mehan åren 1965 och 1980 komma att minska med 8 000 personer. För att realisera den målsättning som angavs i länsplaneringen krävs ytterligare 3 000 arbetstillfähen utöver vad prognosen anger.

Möjligheterna att regionalt åstadkomma en lämplig sysselsättnings-struktur kommer mer än tidigare att påverka flyttningsrörelser och befolkningsutveckling. Den interregionala utjämningen av välfärden fömtsätter bl. a. en utjämning av yrkesverksamhetsgraderna.

Länsstyrelsen berör problemen med de ensidiga bmksorterna (Hagfors, Munkfors, Storfors, Lesjöfors, Forshaga/Deje och Gmms) vilka domineras av ett enda företag. Om en väsentlig differentiering och framförallt ökad kvinnlig sysselsättning inte kan uppnås finns enligt länsstyrelsens mening anledning betvivla att varaktig balans kan åstadkommas på arbetsmarknaden i dessa orter. En del större företag har som mål att på bred front söka göra en kvinnlig inbrytning på traditioneht manliga områden vid de olika bruken. 1 vissa fah kan ökad pendhng bidra till att lösa differentieringsproblemen, men även lokaliseringsåtgärder måste sättas in.

Sysselsättningen har också en kvalitativ dimension. Balans på arbetsmarknaden och i flyttningsrörelserna förutsätter att de nya arbetstUl-fähena har en sammansättning som svarar mot arbetskraftens utbildning och preferenser och som tillgodoser de regionalpolitiska kraven på utjämning i inkomstnivåer och inkomstutveckling.

1 länsprogrammet återges ett räkneexempel som visar en arbetskrafts balans   med   fördelning på  utbildnmgskategorier.   Beräkningarna  avser åldrarna   15-64  år.  Mellan  åren   1969  och   1980 skulle länet  få ett

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               211

överskott eller expansionsutrymme på drygt 3 000 förvärvsarbetande med högre utbildning, men ett underskott på 3 500 med yrkesskole- eher gmndskoleutbildning. Kan näringslivet i länet inte anpassas till utbild-ningsstmkturen finns risk för en utflyttning av 4 000—5 000 personer. Länet skulle alltså få en betydande nettoutflyttning vid sidan av en arbetskraftsbrist.

Balans i sysselsättningen, genom differentiering och ökande yrkesverksamhetsgrader, och med stigande inkomster som resultat, kan inte ske utan en utjämnmg över större geografiska områden. Perfekt fungerande lokala mindre arbetsmarknader är sällsynta och kommer i framtiden att bli ännu sällsyntare. Fullständig valfrihet i ohka hänseenden kan endast i undantagsfall erbjudas arbetskraften på nundre orter. Ett gemensamt arbetsmarknadsområde bör kunna vara en yta med ett genomsnitthgt avstånd från centralorten på 3—4 mh, dvs. en restid på ca 30 minuter exklusive terminaltider. Ett sådant pendlingsområde innebär t. ex. möjligheter oberoende av kommungränser att utjämna näringslivets fordringar och arbetskraftens individuella krav. Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget att de institutionella förutsättningarna för pendlingen - t. ex. kommunikationer och skatteregler — anpassas till en ändamålsenlig regional utveckling.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Ökade samhäheliga ekonomiska insatser för en mera attraktiv industrieU mUjö är enligt samtliga kommuner ett viktigt medel att stimulera sysselsättning. Bl. a. krävs ett ökat bostadsbyggande samt ökade insatser vad det gäher vägarna. Även åtgärder för sjöförbindelsen Vänern-Västerhavet framhålls från flera håll. Krav reses även på ökad aktivitet i den statliga lokaliseringspohtiska verksamheten, ökade resurser tUl företagareföreningen samt att hela länet skall ingå i det aUmänna stödområdet. En del kommuner föreslår statliga industrUokaler för uthyrning.

Länsstyrelsens   förslag   till  handlingsprogram.

De förslag länsstyrelsen för fram berör följande områden.

Samverkan mellan näringsliv och regionala organ. Ett systematiskt informationsutbyte bör ske mehan företag och samhälle. Det aviserade regeringsförslaget, baserat på intentionerna i samarbetsutredningens betänkande "Företag och samhälle" kommer att ge de regionalpolitiska organen ett bättre planeringsunderlag. Från kontaktsynpunkt är det införda systemet med lokahseringssamråd värdefuht. För att goda kontakter skall etableras mellan samrådsmyndigheten och länsorganen/kommunerna bör representanter för de i olika ärenden aktuella länen och kommunerna få delta i vissa av samrådsmyndighetens sammanträden. De regionalpolitiska organen på länsplanet, framförallt länsstyrelsen, företagareföreningen och länsarbetsnämnden, bör få ökade ekonomiska och personella resurser.

Informationsverksamhet. Den informationsverksamhet om länets lokaliseringsfömtsättningar som länets näringsråd — ett organ

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            212

där landsting, statliga länsorgan, kommuner och näringsliv samverkar — bör utvecklas. Näringsrådet har även engagerat sig i de mindre och medelstora företagens problem, bl. a. beträffande produktutveckling, exportmöjligheter och företagsledarutbildning.

Statligt regionalpolitiskt stöd. Länsstyrelsen hävdar som grundprincip att hela länet bör ingå i stödområdet. 1 praktiken har länsstyrelsen vunnit gehör för sina krav på punktvisa insatser utanför stödområdet. Så bör ske även i fortsättningen. En flexibel tillämpning av det regionalpolitiska transportstödet bör även ske så att de snedvridande effekter undvikes som en rigorös användning av stödet endast inom stödområdet innebär. Länsstyrelsen kräver också att lokaliseringsbidrag och ej endast lån skall utgå till turistnäringen.

Länsstyrelsen föreslår vidare att formerna för en regionalpohtiskt motiverad selektiv kreditpohtik närmare prövas och att instilutioneUa regler fastställs. Förslaget från delegationen för de mindre och medelstora företagen om ett särskUt finansieringsinstitut får stöd av länsstyrelsen.

Industrilokaler för uthyrning. Mindre industri- och hantverkshus på olika orter bör hksom hittills kunna uppföras genom beredskapsarbeten. I vUka former större kollektiva industrUokaler kan förläggas tih länet bör närmare prövas.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den arbetsmarknadspohtiska verksamheten bör utvecklas och trappas upp. Bl. a. skuhe enligt länsstyrelsens mening en generösare bidragsgivning inom arbets-marknadsutbUdningen innebära att fler arbetssökande kunde intresseras för UtbUdning inom bristyrken. Beredskapsarbetena kommer framöver att utgöra ett mer permanent inslag i den regionalpolitiska verksamheten och länsstyrelsen framhåller betydelsen av att planeringen av beredskapsarbeten och valet av objekt samordnas med den regionalpohtiska planeringen. Möjligheterna att åstadkomma en tillräcklig projektberedskap skulle förbättras om det statliga projekteringsbidraget kunde beviljas även i de fall kommunerna själva utför det praktiska projekteringsarbetet. För att vidga underlaget för industriella beredskapsarbeten föreslår länsstyrelsen att arbetsmarknadsstyrelsen ges personella resurser för en sådan marknadsbearbetning. Stödet till industriellt hemarbete (inom glesbygdsstödets ram) anser länsstyrelsen vara ett nödvändigt komplement tUl övriga sysselsättningsskapande åtgärder för lokalt bunden arbetskraft och insatserna bör utvidgas.

Industrimark. En god markberedskap i form av planlagda industriområden är ett livsvillkor för den industriella tillväxten. Ett kommunalt förvärv av mark kan i vissa skeden med en ansträngd lånemarknad vara svåra att genomföra. Länsstyrelsen föreslår att förutsättningarna för regionalpolitiskt motiverade åtgärder behandlas vid den pågående översynen av expropriationslagstiftningen. Länsstyrelsen föreslår också att möjhghetema tUl ett särskilt statligt ekonomiskt stöd för punktvisa, regionalpolitiskt motiverade insatser, övervägs.

Kommunikationer. Vägnätet bör utformas i linje med den regionalpolitiska målsättningen som har konkretiserats i ortsklassifisering-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               213

en. För en effektiv regionalpolitik krävs att vägar med godtagbar standard knyter samman länets tätorter i en näringsgeografiskt funktionell region. Ett vägnät med hög bärighets- och framkomlighetsstandard är också ett vihkor för en positiv utveckling av länets skogsindustrier. Då nuvarande medelsramar inte medger en regionalpolitiskt motiverad utbyggnad av vägarna förutsätter länsstyrelsen att en tidigareläggning av projekten skall kunna ske genom beredskapsarbeten

De aviserade nedläggningarna av järnvägstrafiken på Frykdalsbanan samt sträckan Arvika-Koppom-(Ärjäng)-Bengtsfors och Kristinehamn—Filipstad—Lesjöfors måste enligt länsstyrelsen sättas in i sitt regionalpohtiska sammanhang. De trafikekonomiska fördelarna av nedläggningen för SJ:s del bör vägas mot ökade kostnader på vägsidan och regionalpolitiska nackdelar av försämrade kommunikationer i områden med vikande trafikunderlag.

Bättre flygförbindelser Karlstad-Göteborg är enligt länsstyrelsens mening från regionaipolitisk synpunkt en viktig fråga. Olika lösningar kan diskuteras, t. ex. att staten ersätter eventuella driftsförluster under en försöksperiod eller att andra flygföretag ges möjlighet att konkurrera med Linjeflyg.

Den beslutade fördjupningen av Trollhätte kanal och förstärkningen av isbrytarberedskapen i området tillgodoser önskemålen om bättre sjöförbindelser med Västerhavet och är av stor betydelse för länets utveckling.

Bostadsbyggande. En högre tihdelning av bostadslåneramar är enligt länsstyrelsens mening av avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva en effektiv regionalpolitik. Länets andel av bostadsproduktionen i hela riket har förändrats på ett ofördelaktigt sätt. Bostadsstyrelsens fördelning av garanterat bostadsbyggnadsprogram för perioden 1971 — 1973 tiU 27 expansiva regioner i riket anses med hänsyn till folkmängdsutvecklingen ha missgynnat Karlstad. Det låga bostadsbyggandet i länet har sannolikt medfört att utflyttningen från länets glesbygdsområden kanaliserats tUl regioner utanför länet. Ett årligt byggande av 3 000 lägenheter bedöms svara mot behovet och utgör även en rimlig andel för Värmlands del av det nuvarande bostadsbyggandet i riket.

Barntillsyn. En ökad utbyggnad av den koUektiva barntillsynen är en av grundförutsättningarna för en angelägen höjning av den kvinnhga yrkesverksamhetsgraden. Bristema inom denna sektor måste beaktas både i den kommunala planeringen och vid centrala myndigheters ställningstagande till statsbidragens storlek.

Utbildning. Undervisningen vid universitetsfilialen i Karlstad bör byggas ut med nya ämnen. En komplettering med en fullständig lärarhögskola är angelägen.

Malmprospektering. Länsstyrelsen anser att en omfattande malmprospektering är viktig och finner starka motiv för en etablering av ett filialkontor tUl SGU inom länet.

Jord- och skogsbruk. Inom jordbmket är det angeläget att nya driftsformer prövas, särskilt i länets nordligare delar. Särskilda åtgärder behövs för att trygga skogsarbetskraftens behov av service och

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           214

completterande sysselsättning och bl. a. därför har Sysslebäck utpekats iom regional serviceort.

Selektiva åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. De förslag thl generella åtgärder som länsstyrelsen har framfört är tillämpliga i flertalet kommuner. Dämtöver framhåller länsstyrelsen följande.

Karlstad bör tUlföras nya sektorer inom den postgymnasiala utbildningen och olika kulturaktiviteter. Fortsatt utlokalisering av stathg verksamhet tih Karistad är önskvärd. Sjukvården bör byggas ut så den blir hkvärdig med den som erbjuds vid landets regionsjukhus. För att öka den industriella sysselsättningen krävs en större basindustri eller flera medelstora med 500— 1 000 sysselsatta.

Kristinehamn har goda fömtsättningar för lokalisering av ett storregemente. Ytterligare differentiering av arbetsmarknaden behövs, speciellt med hänsyn tUl behovet av sysselsättningsmöjhgheter för kvinnor.

Arvika har, med hänsyn till arbetsmarknadens efterfrågestruktur, ett differentieringsbehov som är större än på flera andra orter.

F i 1 i p s t a d bör få kompletterande mindre och medelstora industrier. Länsstyrelsen stödjer kravet på ökade resurser tUl Bergsskolan. Olika slag av beredskapsarbeten för lokalt bunden arbetskraft bör bedrivas.

Differentieringsbehov föreligger i en rad ensidiga bmksorter. För de som hgger i Karlstadsområdet bör emellertid hela industrikedjan Karl-stad-Vålberg-Grums-Segmon-Värmlandsbro-Säffle betraktas som ett gemensamt arbetsmarknadsområde. Som ett led i detta krävs åtgärder för nyetablering och utvidgningar av industriell verksamhet i Säffle, som också bör tillföras komplett gymnasieskola. Lokaliseringsinsatser även på andra orter i området kan vara erforderliga, särskilt för att öka sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor.

För Hagfors del strävar länsstyrelsen efter att dels åstadkomma en mer differentierad arbetsmarknad, dels så långt möjligt samla expansionen i norra Värmland till ett område med god industrieU bas. Åtgärder krävs också för utveckling av turism och friluftsliv.

Även iMunkfors behövs lokaliseringsinsatser för att differentiera arbetsmarknaden.

För Sunne, Torsby och Årjäng krävs lokalisering av nya företag och utökning av den industrieha verksamheten, samt stöd för utbyggnad av turist- och rekreationsanläggningar. För lokalt bunden arbetskraft erfordras varaktiga beredskapsarbeten och utökad hemarbets-

verksamhet.

Remissyttranden. 1 remissyttrandena understryks kravet på åtgärder för att förbättra infrastrukturen, framföraUt ökade resurser till bostadsbyggande och vägar. Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslagen  i handlingsprogrammet.   Utvidgning  av  stödområdet  tUl att

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               215

omfatta hela länet krävs av landstinget och flertalet kommuner utanför stödområdet. Hagfors kommunblock motsätter sig dock en sådan utvidgning, Årjängs och Torsby kommuner anser det lokaliseringspolitiska stödet vara otillräckligt för att klara sysselsättningen och kräver direkta statliga insatser. Den sistnämnda kommunen vUl också slopa restriktionen att företag inte får disponera investeringsfondsmedel samtidigt med att företaget får lokaliseringsstöd.

B. 17.4 Socialpohtiska åtgärder

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Kommunernas förslag. Kommunerna har i sina enkätsvar tih länsstyrelsen genomgående bedömt de aktuella problemen vara av begränsad omfattning. Samtliga kommuner har också redovisat ambitioner att vidta erforderliga åtgärder för att lösa problemen.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Som utgångspunkt för målsättningsdiskussionen för servicestandarden i länet har länsstyrelsen hänfört servicefunktionerna tih fyra nivåer.

Närservice av vital betydelse och av ambulatorisk karaktär bör nås inom ca 2 km gångavstånd och den stationära närservicen bör finnas inom 30 minuters restid med allmänna kommunikationer.

Kommuncentmmservice bör finnas tillgänglig inom 1 timmes restid (45 km) med allmänna kommunikationsmedel.

Regioncentrumservice bör vara tillgänglig inom 2 timmars restid (90 km).

Länscentmmservice skah nås med ahmänna kommunikationsmedel mellan kl. 7.00—20.00 med 4 timmars uppehåU i Karlstad.

År 1970 kunde inte 47 000 personer eller 17 % av länets invånare inom ramen för de uppställda villkoren nå närhetsservice, 44 000 (15 %) nådde inte kommuncentmmservice, 34 000 (12%) nådde inte region-centmmservice och 18 000 (6 %) nådde inte länscentmmservice.

Om man utgår från att en ort bör ha ca 3 000 invånare år 1980 för att kunna erbjuda ett acceptabelt serviceaggregat är det i Värmland endast Sunne och Torsby (utanför Karlstadsregionen och de regionala tillväxtcentra med dominansområden) som beräknas nå över detta värde. Sydvästra och norra Värmland är de områden där servicesituationen bedöms bli mest kritisk, och redan i dagsläget är detta ett påtaghgt faktum.

Genom att förbättra kommunikationerna löses en stor del av de serviceproblem som finns i länet. De kommunala myndigheterna måste ta initiativ till en samordning av trafikresursema (skolskjutsar, posttransporter, linjetrafik m. m.) och organisera upp en trafikapparat. En rad problem måste utredas på central nivå, t. ex. frågan om huvudmannaskap, kostnadsfördelning, möjligheterna att ta passagerare på postlinjerna m. m. Kommunala och/eller stathga subventioner kommer att bh nödvändiga.

Specialstudier   för   Eda   och   Årjängs   kommunblock   visar   att   en

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m.m.            216

samordning av transportmöjligheterna och organiserande av speciella mköpsresor, vamdistribution och persontransporter med postturer och speciell hemköpsservice genom särskilda distributionscentraler ger en mycket god täckning. Av personer över 50 år var det i Årjängsblocket endast 19 och i Edablocket endast 17 som vid en sådan samordning skulle sakna tillgång thl kommunikationer.

TUlgång tUl telefon bidrar särskilt tUl att öka äldre människors trygghet och det bör därför undersökas om särskilt ekonomiskt stöd kan utverkas för detta ändamål.

För distribution av varor och förmedling av vissa tjänster bör lantbrevbärarna kunna utnyttjas. Social service av olika slag bör också kunna tUlgodoses genom servicebussar.

Med hänsyn thl att förbättringar av glesbygdsinvånarnas servicévillkor kommer att medföra ökade kostnader anser länsstyrelsen beträffande skatteutjämningsbidraget att gränsen för skattekraftsområde 2 bör sammanfalla med stödområdesgränsen.

Remissyttrande. Länsstyrelsens förslag till målsättning och generella serviceförbättrande åtgärder har inte mötts av mvändningar från remissinstanserna.

B. 17.5 Investeringamas regionala fördelning Planeringsunderlag

Redovisningen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov 'ör perioden 1971-1975 bygger i huvudsak på KELP 70 medan änsorganens och länsstyrelsens prioriteringar utgår från KELP 69.

Länsstyrelsen påpekar att grundmaterialet delvis är inaktueht eftersom rissa projekt redan har avslutats. Därutöver framhålls att kommunernas jkonomiska förutsättningar har förändrats sedan KELP upprättades.

I tabell B. 17:1 redovisas i sammandrag primärkommunernas och landstingets investeringsbehov samt bostadsbyggnadsbehovet enligt de tommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I sammandraget ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning tih bostadsbyggandet i redo-risningen.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsingar de primärkommunala investeringsbehoven för den nämnda perioden till 617 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet för perioden 1970-1975 anges tih 20 280 lägenheter.

Drygt hälften eher 53 % av länets investeringsbehov faher på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industrieh verksamhet). Huvudtitlarnas andelar av investeringsbehovet varierar mehan de skilda kommunerna.

I exempelvis Kristinehamns kommun faher 35 % av investeringsbehovet på huvudtitel 5 (industriell verksamhet) och 1 % på huvudtitel 7

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               217

(socialvård  och socialförsäkring) medan  motsvarande andelar för Eda kommun är 8 % resp. 45 %.

Av   landstingets   investeringar  faller  ungefär hälften  eher  51 %  på Karlstads kommun.

Regionaipolitisk prioritering

Prioriteringarna av kommunernas investeringsbehov bygger på KELP 69 och avser således perioden 1970-1975. Skälen tih att KELP 69 och mte KELP 70 har lagts till grund för prioriteringarna anges vara bl. a. tidsbrist och 1971 års länsstyrelsereform som enligt länsstyrelsen anses innebära att det inte längre finns mtresse på central nivå av ett detaljprioriterat material.

Enligt länsstyrelsen ger prioriteringen en ungefärlig uppfattning om den allmänna fördelningsbilden. En prioritering baserad på KELP 70 skulle enhgt länsstyrelsen endast påverka denna bUd marginellt.

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna i huvudsak följt prioriteringsregeln att hänföra 60 % av investeringsbehovet tUl prioritets-grupp I och 20 % tih vardera av prioritetsgrupperna II och III. Vid prioriteringen har påbörjade investeringar genereht givits högsta prioritet medan de projekt som inte finns upptagna i översUctliga länsplaner, för de sektorer där sådana finns, har förts tih lägsta prioritetsgmpp.

Enligt länsstyrelsen har samordningskraven tillgodosetts i den sektoriella prioriteringen. Endast i fråga om bostadsbyggandet har en regionaipolitisk omprioritering gjorts.

Länsstyrelsen framhåller att kommunernas egna investeringsprogram uttrycker en god anpassning till de regionalpolitiska uppfattningar som länsstyrelsen har redovisat i orsklassificeringen. Prioriteringen har mot den bakgrunden fått ett i förhållande till ohka ortstyper relativt neutralt utfah.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B.17:1 och B.17:2. Cirklarnas ytor är proportioneha mot de redovisade bostadsbyggnads- resp investeringsbehoven.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

218

OOOO OOOO UO ro o P-	gg 1 UO o	1  o o o o -   UO
P-          UO UO		OS  CS ro

I   1   I   I   I

o

fiooooovo(NoorssDTtOOOooosooors
rOuoOsroOsp~\OOrop-uosoOOOso\OfSv.O
S000OS0SDOP-00TtTtOvOr0                                                (Ni—I

rlP-OS0'-0000su0U0U   —   inOuouoOOOO

Osr-roos(Nvooot/iooror-iooOoorsossOTt socNHTtOrotOr--osoouos£)soscr--p-uo

p-soooosoosfsooosl— »-irsrs.—(\o       rOTtrsHCNro—H-H                     h

I  I  I

I   I   I  I  I   I

I   I   I   I  I  I  I

- o O O O o

r UO UO o os 1—( OO p- 0\ O P~ oo ro rs \o ro

lOOOOsOOsoO                                    |00

uouo — Ouor--o                               OOs

uoroooosoosooo               ooos
ro UO Os - 00        »o ro

O o O 00 o ro  .-, O so O ro so - •—' Os so H

ro o     O UO o      O

 O        O 00 UO    00

ro OO UO i-H H   (

00 Tt   CS Tt UO 

I o I

pOsuorouosouoOOuovoroOOsOOPO sOfSOsroooNOsp-sop-TtuoroooouoO Ossouo000srosos00uo■ •—lOOSOro

oOsO"—                         <—ih

O    I      I      I      I   O    I

o o

I   I   I

JS

o o

oga- ors äden	J3 C 3
pS	E E
.E 3 >.	0
u-S:	«

c c

3 3

B B

B B

o o

oOOwoOsOSTtsOuoOuorouoOuoO    | OOuoP-uorrOTtO-OssorfSOOp-ro »-ip-(NOsrsrofOoouoHroMroO-rsOf—«ro       rs

OOuo                                                     IP-OOOOOOuoOuoOuouo

vio-                                                       -HOfSfOp-OfSOroio-H-HOs

roso-                   rororofososo*—

(-       H              UO*-*       rsrororvim       roi—i\o

O

o

O O Tt ro Os ro

O O O UO O rs

S E 2 E o 

I/v c  o *-■ "

:rt 53

3    O

3.2 S3 H J2:2,ir:

i£ i4 u. X O iii in U. < ui'< in :i Vi b u.

D

■o o

w          3

E    £

rt        rt

1/3               (

rt    00 >

•o .3 :0   _ >.  C li- .>

S; :0    a    00

SS 2 n..c

x: irt f :rt

T3   O   ■-

rt   rt    ,   JS

b 00

3 c

3i

J«i Si

j; o 'rt

f)    c/1    >

ojs- 00 tJ .rt

c   o   I"

s!> ?

(U   rt   o D C/D X

"30

; 2 « ... >-° M S

JS     rf   3

: g S.2

I    ■*-•

ä   bO :«J   rt   V

:.s S:-E

= fe -c

ils ) rt 10

;

i -s: 2 00 c

P c rt c 5 ■■%

I O

E » o >

Si 00 E .3

rt   >, rt

•O O

u. ffl K £

O(N<"ior-00      —I

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

219

Figur  B.17:1  Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1970-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111     Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

220

Figur B. 17:2  Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1970-1975, miljontals kr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               221

B. 18 Örebro län

B. 18.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen understryker mycket starkt att länsstyrelsen måste få förfoga över hela den ram som tihdelas en viss sektor. Framför allt strider den centrala tilldelningen av bostäder till s. k. expansiva orter mot detta önskemål. Om länsstyrelsen inte får denna kontroll blir det svårt att utarbeta program för och sedan med ledning därav genomföra den regional pohtiken. Dessa synpunkter gäller också särskilt för väg-sektom.

B. 18.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen angav i länsplanering 1967 att målsättnmgen för planeringen i Örebro län skall vara

— att arbeta vidare för Örebro som landsdelscentrum,

— att fortsätta på den redan inslagna vägen med att lokahsera härför lämpliga servicefunktioner tiU centra i planeringsregionerna (Hallsberg, Karlskoga, Lindesberg),

— att särskUt bevaka möjligheterna att stärka Lindesberg som region- och blockcentmm, varvid ingår strävanden att bevara och stärka det nuvarande Lindesbergsblocket,

— att ej acceptera stark nedgång av folkmängden i block med välutrustade servicecentra utan i stället söka till sådana blocks centralorter medverka till lokahsering av industrier och andra verksamheter av primärnäringskaraktär samt

— att i den mån kommunala och regionala resurser inte visar sig tillräckliga, hos statsmakterna begära lokaliseringsbefrämjande stödåtgärder i första hand i Kopparberg, Lindesberg, Askersund och Hällefors.

Enhgt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle folkmängden i länet år 1980 uppgå till 300 000 personer. För fem kommunblock, Hallsberg, Askersund, Hällefors, Lindesberg och Ljusnarsberg, uttryckte länsstyrelsen en lokaliseringspohtisk målsättning i form av höjda befolkningsramvärden, som översteg prognosen med sammanlagt 3 400 personer. Statsmaktemas utvärdering av länsplanering 1967 innebär att som planeringsnivå för länsprogrammet gäller de befolkningstal som anges i prognos 2.

prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            222

Hittillsvarande befolkningsutveckhng samt prognoser och målsättning enligt länsplanering 1967 framgår av följande tabell.

Kommun/	Faktisk folkmängd		Prognos 2			Målsättning
Kommunblock						1980
	1965	1970	1970	1975	1980
Askersund	11 741	11 202	11500	11 000	10 600	11 500
Degerfors	11 787	11885	11 300	11 100	11 200	11 200
Hallsberg	16 512	16 821	17 200	17 500	17 800	17 800
Hällefors	12 268	11 907	11500	11 100	10 700	11500
Karlskoga	38 112	39 687	39 300	41 100	43 200	43 200
Kumla	16 083	16 225	17 000	17 700	18 300	18 300
Laxå	9 144	9 472	9 700	9 850	9 900	9 900
Lindesberg	25 257	24 209	23 900	23 100	22 700	24 000
Ljusnarsberg	8 463	7 432	7 600	7 300	7 100	7 500
Nora	9 467	9 009	9 550	9 500	9 500	9 500
Örebro	109 810	117 644	117 700	127 400	139 000	139 000
Kommunblocks-
länet	268 644	275 493	276 250	286 650	300 000	303 400

För länet som helhet har prognosen visat en mycket god överensstämmelse med den faktiska utvecklingen. För de flesta kommunerna är det inte heller några större avvikelser mellan denna prognos och den faktiska utveckhngen.

I Degerfors har dock förändringar vid Degerfors Jernverk beslutats efter det att prognosen gjordes som medfört att folkmängdstalet under de senaste åren klart överstigit länsplaneringens prognoser. Utveckhngen under 1970-talet är mycket svårbedömbar eftersom effekterna av förändringarna vid den dominerande industrin ännu inte kan överblickas.

I Kumla och Nora har utvecklingen varit mer negativ än vad länsplanering 1967 förutsåg. Under 1970-talet väntas förhållandena för näringshvet i Kumla bli stabiliserade och även i Nora kan man motse en starkare arbetskraftsefterfrågan.

Inte för någon kommun i länet är avvikelserna så stora att de motiverat nya prognoser innan nästa länsplanering genomförs.

Remissyttranden. Landstinget samt Ljusnarsbergs och Lindesbergs kommuner anser att den i länsplanermg 1967 angivna målsättningen bör vara planeringsnivå. Hallsbergs och Hällefors kommuner viU ha en planeringsnivå på 18 000 resp. 12 000 personer. Några remissinstanser anser att undertags- och utgångsmaterialet för prognoserna är föråldrat och att 1970 års folkräkning borde ha avvaktats.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen påpekar att utvecklingen fram tih år 1970 ganska väl överensstämmer med den prognoserade. Skäl att nu göra nya befolkningsprognoser saknas, framför allt på grund av brist på underlagsmaterial. 1970 års folkräknings näringsgrensredovisning kommer att föreligga tidigast i mitten av år 1972.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               223

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsregioner. Länet är av länsstyrelsen indelat i fyra planeringsregioner: Örebro, HaUsberg-Kumla, Karlskoga och Lindesberg. Om dessa regioner konstaterar länsstyrelsen.

-    att en förhåhandevis stor befolkning kommer att vara beroende av ett perifert beläget näringsliv (industri och skogsbmk),

-    att denna befolkning (med några undantag) är hänvisad tih regioncentra för flera slag av bunden service,

-    att det är angeläget att så långt möjligt förkorta restiden för människorna tih den bundna servicen (som ofta finns på samma plats där ett rikare utbud av spontan service finns),

-    att det därför under överskådlig tid inom länet är synnerligen angeläget att behåha de tre regioncentra Hallsberg, Karlskoga och Lindesberg vid sidan om Örebro som länscentmm och

-    att detta står i överensstämmelse med vad som i 1969 års statsverksproposition anges som eftersträvansvärt, nämligen att förena ett effektivare resursutnyttjande och ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen och därigenom skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mellan människor i ohka regioner.

Ensidig näringsstruktur. En differentiering av näringshvet är angelägen i tätorter där en betydande del av de förvärvsarbetande är sysselsatta inom samma näringsgren.

Sysselsättning för kvinnor. Behovet av nya arbetsmöjhgheter för kvinnor bedöms vara stort. För de närmast kommande åren har länsstyrelsen föreslagit en prioritering av de kommuner som domineras av tung industri och som i nuläget har den största bristen på arbetstillfällen för kvinnor.

Samhällelig service. Den nuvarande servicestmkturen i länets tätorter med mer än 1 000 invånare år 1965 bör garanteras även imder 1970-talet. För att lösa serviceproblemen i glesbygden föreslås en kraftig utbyggnad av de kollektiva transportmedlen med statliga bidrag.

Ortsklassificering

Länsstyrelsen anser riktlinjema för ortsklassificeringen mycket knapphändiga och en klassificering enligt den givna indelningen mycket tveksam. Anvisningarna förefaUer närmast vara skrivna för Norrlands ortsstruktur.

Skall anvisningarna tillämpas på samtliga orter i landet torde man få en klassificering som bhr behäftad med stora felaktigheter. För att ehminera de nackdelar detta medför måste emellertid betonas vikten av att den del av det sluthga riksprogrammet som anger ramar för länens verksamhet kommer att omfatta så många sektorer som möjligt. Endast med den fömtsättningen kan den givna uppdelningen i ortskategorier accepteras.

prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m.m. 224

Länsstyrelsens förslag till ortsklassificering är följande.

Storstadsalternativ          Örebro

Regionala tillväxt-            Hallsberg, Karlskoga-Degerfors,

centra                              Lindesberg

Serviceort i glesbygd        Hällefors

Övriga orter                      Askersund, Kumla, Laxå, Ljusnarsberg,

Nora

I enhghet med länsstyrelsens målsättning i länsplanering 1967 anses det givet att inplacera Örebro i kategorin storstadsaltemativ. De krav som ställs på ett sådant uppfyller Örebro redan nu.

De regioncentra, Hallsberg, Karlskoga och Lindesberg, som länge varit utpekade i länet, anses passa väl in på beskrivningen av regionala tillväxtcentra. Karlskoga och Degerfors betraktas som en arbetsmarknad genom närheten till varandra och hkartad näringsstruktur, och anges som ett tvåkärnigt regionalt tillväxtcentrum.

På grund av avståndet till regionalt tihväxtcentmm bör HäUefors garanteras en viss servicenivå och har därför förts till ortskategorin serviceorter i glesbygd.

Remissyttranden. Askersunds kommun framhåller att om ortsklassificeringen skaU kunna tillämpas utan förödande verkan för de orter som inte klassificeras som storstadsalternativ eller regionala tillväxtcentra, måste länsstyrelsen ges betydande möjligheter att tilldela kategorin övriga orter resurser att leva vidare. I annat fall kommer utvecklingsplaneringen att illa rimma med målsättningen att skapa ökad regional jämhkhet. Liknande synpunkter framförs även av landstinget. Skogsvårdsstyrelsen i länet framhåller att det är angeläget att serviceorter i skogsbygden får erforderligt stöd och ifrågasätter om inte också Askersund borde klassificeras som serviceort i glesbygd. De flesta remissinstan-sema ansluter sig till länsstyrelsens klassificeringsförslag. Några kommuner yrkar på ändring. Askersunds kommun anför sålunda att eftersom Kumla och HaUsberg ligger inom Örebros influensområde bör i stället Askersund klassificeras som regionalt tihväxtcentmm i södra Närke. Kumla och Hallsbergs kommuner anser att de två kommunerna tillsammans bör räknas som regionalt tillväxtcentmm. Laxå kommun önskar bli klassificerad som serviceort i glesbygd. Hällefors kommun framhåller att det med hänsyn till Hällefors geografiska läge är nödvändigt att ta särskild hänsyn till orten och förstärka samhällsservicen. Därför bör Hällefors klassificeras som regionalt tillväxtcentrum eher på en nivå näst intih.

Länsstyrelsens kommentar. Gentemot kraven från Askersund och Laxå anför länsstyrelsen att med hänsyn tUl den regionala uppbyggnaden som länet har fått och givna direktiv kan avsteg inte göras från den föreslagna klassificeringen. I och för sig finns motiv att klassificera Laxå som serviceort, men närheten tih Hallsberg möjhggör inte detta.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               225

B. 18.3  Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

Enligt länsprogrammet är länets näringsliv starkt industrialiserat. År 1965 svarade industrin för 43 % av den totala sysselsättningen i länet mot 34 % i hela riket. Servicesektorns andel var i länet 38 % mot 46 % i hela riket. Jordbruksnäringens andel i länet var obetydligt lägre än riksgenomsnittet.

Inom industrin var metall- och verkstadsindustrin den dominerande branschen och omfattade 45 % av de industrisysselsatta. Den näst största branschen var textil- och beklädnadsindustri med 14 %. Under 1960-talet har en kraftig tillbakagång ägt mm framför allt i skoindustrin, konfektionsindustrin och gruvindustrin.

Enligt länsstyrelsens prognos i länsplanering 1967 beräknas antalet arbetstillfällen mehan åren 1965 och 1980 öka med ca 8 000. Ökningen tUlskrivs huvudsakligen servicenäringarna, medan antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin samt jord- och skogsbruket väntas minska. Med en oförändrad planeringsnivå kommer länet att behöva inflyttning av arbetskraft för att kunna täcka näringslivets behov. Inom länet kommer omflyttningar att behöva ske tih Örebro-, Kumla- och Karlskogaområdena från de mera perifera delarna av länet. Örebroregionen beräknas under hela prognostiden ha stor brist på arbetskraft.

Allmänna åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Näringslivet i länets ohka delar har olika struktur, utvecklingstendenser och problem. Frän centralt och regionalt håll måste därför en rad olika regionalpolitiska medel sättas in för att arbetsmarknadsproblemen skah kunna lösas på ett sätt som svarar mot syftet med den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen.

I vissa delar av länet sker en omstrukturering av näringslivet. Detta för med sig ett minskat antal arbetstillfällen och att i första hand yngre personer flyttar ut. Länsmyndigheterna har i olika sammanhang pekat på svårigheterna att uppehålla en tillfredsstäUande service för de kvarvarande invånarna och på riskerna för att värdefullt samhällskapital som investerats i dessa områden bhr dåhgt utnyttjat eller i sämsta fah inte aUs utnyttjat. Länsstyrelsen upprepar därför sitt tidigare framförda krav att kommunerna Nora, Hällefors, Lindesberg och Ljusnarsberg skall ingå i det allmänna stödområdet.

I andra delar av länet orsakar ensidig sammansättning av näringshvet stora problem. Både människor och företag skuhe här vinna betydande fördelar av en mångsidigare arbetsmarknad.

På länsplanet finns inte möjligheter att lösa dessa problem. Det är de

15 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           226

centrala myndigheterna som genom användning av ohka regionapohtiska medel direkt kan påverka näringshvets fömtsättningar.

Detta gäller även t. ex. tilldelningen av bostadskvoter. Bristen på flexibilitet i det nuvarande systemet för tilldelning bromsar ibland industriell tUlväxt. De regionala myndigheterna bör få större ansvar för kvotfördel-rungen än de nu har.

Liknande förhållanden gäller inom vägsektom. Det är nödvändigt att anslagen till länsvägars uppmstning blir så stora att även de industrier som hgger vid sidan av huvudvägarna får ett hela året användbart vägnät. Principen att varje trafikmedel skall bära sina egna kostnader utgör ett hinder för pendling från glesbygd och mindre tätorter. Trafikunderlaget är nämhgen for litet för att göra ett effektivt kollektivt persontrafiksy-sterri ekonomiskt självbärande. Arbetsmöjligheterna för vissa befolkningsgrupper i dessa områden blir därför mer begränsade än i större tätorter och tätare befolkade bygder.

Antalet äldre personer som under den pågående stmkturomvandhngen av näringslivet har mist sina anställningar och haft svårt att få nya arbeten har ökat starkt under de senaste åren. Arbetsmarknadsverket måste därför ges ekonomiska möjligheter att genomföra en utbyggnad av den skyddade sysselsättningen i dess ohka former.

Länsmyndigheterna får i första hand inrikta sig på att ge centrala myndigheter underlag för regionalpolitiska beslut, att ge företagen råd i lokaliseringsfrågor och att hjälpa de enskilda människorna på arbetsmarknaden.

Länsstyrelsens resurser behöver förstärkas så att den kan utvidga sin rådgivningsverksamhet till stöd för företags och myndigheters lokahse-ringsbedömningar.

En effektiv arbetsmarknad förutsätter en väl utbyggd arbetsförmedhng. Förmedlingsorganisationen är viktig inte bara med avseende på förmedling av arbete utan även för insättande av andra arbetsmarknadspohtiska åtgärder. Exempel på sådana är arbetsmarknadsutbhdning, beredskapsarbeten, skyddad sysselsättning och arkivarbete, biträde vid utredningar av olika former av regionalpohtiskt stöd.

Företagareföreningen har fått större möjligheter att ge omfattande och kvahficerad rådgivning till kommuner och företag. Företagen kommer att kunna erbjudas ökade resurser vad gäller tekniska och ekonomiska frågor samt marknadsföring. Föreningen avser att få till stånd utbildning för länets företagare. Det måste ur länets synpunkt anses vara mycket angeläget att föreningen tillförsäkras de ytteriigare ekonomiska resurser som detta program kräver.

Kommunerna har ett stort ansvar för näringslivet och arbetsmarknaden. Det är angeläget att kommuner och företag informerar varandra om utvecklingen och planerna för framtiden. Detta kan ske t. ex. genom att samarbetskommittéer bildas med representanter för företagarna och kommunerna. Kommunerna bör ständigt ha en markreserv för eventuella nytiUkommande företag. Den fysiska översikts- och detaljplaneringen bör ligga så långt framme att det alltid finns tillgäng till omedelbart exploa-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               227

teringsbar mark för industri och bostäder. Kommunerna bör också aktivt medverka till att skapa nya och bättre lokaler för de mindre industriföretagen genom att uppföra kollektiva verkstadsbyggnader för uthyrning tih olika företag. Kommunema bör, för att förbättra kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta, bygga ut barnthlsynen så att den motsvarar efterfrågan.

För att länsmyndigheternas och kommunernas arbete för ett väl fungerande näringshv och en balanserad arbetsmarknad skall nå bästa möjhga resultat måste en samordning komma till stånd. En arbetsgrupp bör därför tillsättas för att kontinuerligt följa näringslivs- och arbetsmarknadsutvecklingen.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. En rad kommuner framställer önskemål om etablering av lämpliga industrier i syfte att få en mer differentierad och mindre konjunkturkänslig arbetsmarknad samt fler arbetstihfällen för kvinnor.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Som bakgrund anför länsstyrelsen synpunkter på vissa problemområden inom arbetsmarknaden.

Länets arbetsmarknad under 1970-talet. Under 1970-talet beräknas efterfrågan på arbetskraft vara större än som kan tillgodoses inom länet. På vissa håh kommer dock arbetskraftsöverskott att finnas.

Under senare år har utbildningsnivån bland ungdomen stigit mycket kraftigt och en mycket stor del av ungdomskuUarna genomgår någon form av gymnasial utbUdning. Den akademiska utbildningen har kommit att omfatta ett snabbt växande antal ungdomar.

De flesta ungdomar vUl ha användning för sin utbildning i sitt yrke. Arbetstillfällen för personer med s. k. hög utbildning finns inom länet framför allt i Örebro. Utanför länet finns de flesta arbetstUlfähena i storstadsområdena.

Det är uppenbart att antalet ungdomar med vad man brukar kalla hög UtbUdning är större än antalet arbetstiUfäUen avsedda för arbetstagare med denna utbildning. Den enskilde kommer därför ofta att föredra ett arbete på annan ort som svarar mot hans utbildning framför ett annat på hemorten.

I unga familjer önskar allt oftare båda makarna förvärvsarbeta. Orter med ett väl differentierat näringsliv och goda arbetsmöjligheter för kvinnor är sannolikt mest lockande för dessa familjer.

Under förutsättning att dessa antaganden är riktiga anser länsstyrelsen att under 1970-talet kommer en viss utflyttning att ske från länet av ungdomar som går ut i förvärvslivet. Inom länet kommer totalt sett flyttning att ske från områden med ensidigt näringsliv till större och mer differentierade centra, i synnerhet till Örebro.

Enligt prognoserna fordras en inflyttning av arbetskraft thl länet under

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            228

1970-talet. Arbetskraftsreservema på andra håll i landet blir dock allt mindre och länsstyrelsen räknar därför med en ökad invandring. Redan nu är denna tendens märkbar i flera av länets kommuner. Stora insatser kommer att fordras av myndigheter och företag för att hjälpa invandrarna och deras familjer i den nya miljön.

De tendenser som här har skisserats kan i en del kommuner ge effekter som ur många synpunkter inte är önskvärda i ekonomiskt och socialt avseende. Regionalpolitiska insatser av de slag som länsstyrelsen förordat krävs därför för att säkerställa länsprogrammets målsättning.

Tätorter med ensidig näringsstruktur. Ett betydande antal orter i länet domineras av en näringsgren eller ett företag. 1 de ensidiga orterna är känsligheten för konjunkturvariationer och strukturförändringar utomordentligt stor. Fömtom otrygghet för människorna orsakar detta svårigheter för planeringsverksamheten, t. ex. ifråga om skolor och bostäder.

Tätorterna med ensidigt näringsliv domineras i regel av tung industri, som har hten andel kvinnliga anställda. De har därigenom ofta underskott av kvinnor i befolkningen. Detta medför svårigheter att till orterna ny-rekrytera arbetstagare, vars hustrur önskar förvärvsarbeta. Det är också svårt att behålla den ogifta manliga arbetskraften i sådana orter. De dominerande företagen har på så sätt ofta problem med alltför stor personalomsättning.

Länsstyrelsen anser det mycket angeläget att orter med ensidig näringsstruktur får en varierande sådan. Det är också angeläget att kvinnor bereds arbete i större utsträckning än nu.

Sysselsättning för kvinnor. För att öka kvinnomas möjligheter att förvärvsarbeta vore det önskvärt att nya verksamheter kunde lokaliseras till de kommuner som har låg kvinnlig sysselsättning. Det är emellertid inte realistiskt att räkna med att detta kan ske på något större antal orter.

Möjhghetema för kvinnorna att förvärvsarbeta måste framför allt förbättras inom det befinthga näringslivet på orterna. Både arbetsgivare och arbetstagare måste därvid acceptera kvinnor i arbetsuppgifter som traditionellt har betraktats som manliga. Det vore värdefullt om de industrier som har en stor andel fysiskt krävande arbetsuppgifter och som dominerar arbetsmarknaden på vissa orter kunde ta upp nya lättare tillverkningar för att bereda arbete även för kvinnor.

På en del håll hindras kvinnomas förvärvsarbete av bristen på barntillsyn. Tihgången på platser i barnstugor och familjedaghem måste bringas att motsvara efterfrågan. Möjhghetema att ordna tillsyn av barn med skiftarbetande föräldrar bör vidgas på orter som domineras av företag med skiftgång.

1 fråga om kommunblocksvisa åtgärder framför länsstyrelsen följande förslag.

Örebro. Statlig central förvaltning bör lokaliseras till Örebro. Universitets- och högskoleutbildningen bör byggas ut. Det är vidare angeläget att nya arbetstillfähen skapas inom industrin. En överföring av verk-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970              229

stadsarbete inom SJ från verkstäderna i storstadsområdena tih centralverkstaden i Örebro bör ske. Kommunikationerna bör förbättras. En utbyggnad av vägen Örebro-Gävle över Lindesberg skulle medföra att norr-landsinriktad partihandels- och serviceverksamhet förs över från Stockholm till Örebro. En stor del av snabbtågstrafiken mellan t. ex. Stockholm och Göteborg-Oslo bör i framtiden ledas via Örebro och Västerås.

Askersund. Länsstyrelsen anser att befolkningsminskningen inte får äventyra befintliga servicefunktioner och utgår därför från att Askersund också i framtiden bör kunna räkna på regionalpohtiskt stöd för industrilokaliseringar.

Hällefors, K a r 1 s k o g a - D e g e r f o r s , Ljusnarsberg och Laxå prioriteras i nämnd ordning beträffande åtgärder för att differentiera näringslivet och vidga möjhghetema tih förvärvsarbete för kvinnor.

Även i andra kommuner, t. ex. i Hallsberg och Lindesberg, förehgger brist på arbetstillfällen för kvinnor, men med hänsyn tiU behovet på andra håll kan länsstyrelsen inte prioritera dessa kommuner.

Med hänsyn tUl näringshvets transportbehov krävs för flera orter en upprustning och utbyggnad av vägarna.

Remissyttranden. Remissinstanserna stöder enhälhgt länsstyrelsens krav på ökade bostadsramar och att hela kvoten fördelas på länsplanet. Även i övrigt accepteras länsstyrelsens program. Vägförvalt-ningen påpekar att förbättring av de sekundära vägarna kräver ökad medelstilldelning. Örebro kommun anser att kommuner skah få bygga och hyra ut industrUokaler även thl annat än småindustri och hantverk. Laxå kommun anser att den bör prioriteras på andra eller tredje plats beträffande åtgärder för ökad differentiering och kvinnlig sysselsättning. Lindesbergs kommun ifrågasätter om den inte bör komma med bland prioriteringsorterna.

B.18.4  Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsarbetsnämnden behöver väsentligt ökade personalresurser för att bättre kunna kartlägga och vidta åtgärder för att lösa den svårplacerade arbetskraftens problem. Det måste vidare skapas starkare fömtsättningar än hittills för att ändra på den hårda attityd som förekommer inom stora delar av näringslivet mot rekrytering av äldre arbetskraft.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Till gmnd för bedömningen av serviceförsöriningen ligger en mvente-ring av serviceutbudet i tätorter med mer än 1 000 invånare, vilken har kompletterats med en undersökning av hur tiUgänglig servicen är. Omkring 20% av totalfolkmängden har mer än 20 km tih regioncentra.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            230

medan mindre än 1 % har 20 km till tätort med över 1 000 invånare. Av glesbygdsbefolkningen har ca 26 000 eller närmare hälften mer än 3 km tih närmaste livsmedelsbutik.

Kommunernas förslag. Den kollektiva persontrafiken måste förbättras och servicestrukturen i kommunernas olika orter bör vara mycket differentierad. Kommunerna kan tänka sig att acceptera en uttunning av servicen i de mindre tätorterna om differentierad service kan erbjudas i centralorterna och större serviceorter och om kommunikatic nema förbättras.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länets invånare har för närvarande samhällelig service inom rimliga avstånd. Utvecklingen under 1970-taIet kan dock beräknas bli allvarlig, såvida man inte med stathga medel kan motverka följdema av att de kollektiva transporterna kommer att reduceras i antal och av att en fortsatt uttunning av den privata servicen sker.

Länsstyrelsen anser det mycket angeläget att arbetet med att lösa frågan om den kollektiva persontrafiken slutförs och att statsmaktema snabbt tar stähning tih de ekonomiska fömtsättningarna. Detta är särskilt nödvändigt då den statliga trafikplaneringsutredningen inte väntas lägga fram några förslag förrän under mitten av 1970-talet.

De olika kollektiva transportmedlen bör samordnas på länsplanet i samarbete med kommuner och landsting för att bl. a. möjliggöra samordning med den verksamhet i form av färdtjänst m. m. som bedrivs av dem.

Det skulle dessutom vara värdefuht om alla hushåll i glesbygd kunde få tillgång till telefon på samhällets bekostnad. I varje fall borde detta komma ifråga för pensionärer och handikappade. En sådan åtgärd skuhe öka lantbrevbärarnas möjligheter att bistå med tjänster. Möjhgen skuhe postanstalterna kunna fungera som beställningscentraler. Sådana åtgärder skulle ge ökade möjligheter att bo kvar i glesbygden.

Slutligen bör den samhälleliga servicen garanteras åtminstone för kommuncentra. Ett differentierat serviceutbud bör som tidigare nämnts vara tillgängligt för alla människor oavsett bostadsort. För att uppnå detta bör ett flexibelt kohektivtrafiknät utformas. Uttunningen av den kommersiella servicen utanför de större tätorterna kan inte hejdas utan stora samhälleliga insatser. Därför bör den kollektiva persontrafiken förbättras.

Avstånden till närhetsservicen (lanthandel eller livsmedelsbutik) kan för många invånare i länet bli stora. Länsstyrelsen föreslår ekonomiska bidrag tiU kommunema så att t. ex. avsides boende människor kan få en mer tillgänghg service. I första hand bör kommunema prioriteras i följande ordning: 1. Hällefors, 2. Lindesberg, 3. Nora.

Länsstyrelsen föreslår vidare att nedan angivna kommuner i nämnd ordning erhåller statliga bidrag för att förbättra invånarnas möjhgheter att nå en service med ett visst mått av valfrihet: 1. Degerfors, 2. Laxå, 3. Hallsberg-Askersund.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970 231

Remissyttranden. Remissinstanserna understryker behovet av snabba åtgärder och ökade statsbidrag för att lösa problemen med den kollektiva persontrafiken. Askersunds kommun anser att frågan om ett gymnasium i kommunen bör prövas på nytt. Örebro läns köpmannaförbund anför att kommunal subvention i någon form för distribution av varor och tjänster bör prövas. Landstinget framhåller att eftersom service-strukturen inte är statisk torde möjligheter inte finnas att under längre tid garantera viss service. Det framstår som en brist att de ekonomiska förutsättningarna för de bidrag som länsstyrelsen räknar med inte närmare har berörts. Lindesbergs kommun anser att förslaget om att alla glesbygdshushåll skuhe få telefon kommer att medföra så betungande kostnader för kommunen att målsättningen inte kan uppnås utan bidrag av staten.

B. 18.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1972-1975 ligger i huvudsak KELP 70.

Länsstyrelsen framhåller att länsprogrammet skall ses som ett första försök att få tUl stånd en samordning mellan i första hand den kommunala och landstingskommunala investeringsplaneringen och den långsiktiga statliga regionala planeringen. I tabell B.18:l redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkom-munemas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enhgt K-planen. I redovisningen ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i anslutning till bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare ingår endast projekt vilka har kostnadsberäknats thl minst 100 000 kr. Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar det primärkommunala investeringsbehovet till 677 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges thl 16 160 lägenheter exkl. studentbostäder (2 040 lägenheter).

Huvuddelen eller ca 73 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet).

Fördelningen av investeringsbehovet på huvudtitlar inom varje kommun skiftar. 1 Degerfors kommun svarar huvudtitel 5 (industrieh verksamhet) för 48 % och huvudtitel 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet) för 5 % av investeringsbehovet medan motsvarande andelar för  Hällefors  kommun  är   10%  resp.  22%.

1 fråga om landstingets investeringar faher sammanlagt 50 % på Karlskoga kommun och Örebro kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            232

Regionaipolitisk prioritering

Vid såväl den sektoriella som regionalpolitiska prioriteringen har i huvudsak tillämpats regeln att tUl prioritetsgrupperna I, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven.

Länsstyrelsen anser att anvisningarna är något oklara när det gäller ramen för prioritetsgrupp I. Beträffande prioritering med utgångspunkt i historiska ramar anser länsstyrelsen att sambandet mellan vad som har kunnat investeras och vad som behöver investeras är i det närmaste obefintligt. Utfallet av länsstyrelsens prioritering belyses av cirkeldiagrammen i figurerna B. 18:1 och B. 18:2. Cirklarnas ytor är proportioneUa mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser anser att större flexibilitet bör eftersträvas för kvotreglerande investeringsområden. Detta anses vara möjligt att uppnå om länsramar erhålls för investeringarna.

Vidare påpekas att nuvarande fördelning av bostäder i ahtför hög grad gynnar de s. k. expansiva orterna. Detta anses motverka nyetablering och expansion av befintliga företag i övriga kommuner. Sannohkt bidrar det också till fortsatt avfolkning.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

233

2

c

C   00

I  o   I

OOOO I o o OOOO o o o  f* I/o        00 0

rt rt (N

OOOOOOOOOOO OOfNTf-fNvOOrOO

rioOint—rSTj-fnTj-OTj-

3

"a

Oo c

OOvnOOIO>/-)Omlr)-

minH—.f/t— O*—'Oin

(NtNr-HTttTtfNiOSOa-

t)

I I I I  I

I  I  I  I  I

i/ioo lO-* looo-a-
HO>n .-Hf* HOOm
vomt o \o OO 0\ r
m                    rs *-H       fn  vö lo

m

<=>

*--i

S o

iV

o"

B.

15

I

t\ O»

C

•2 a.

c

.a c

s

o

00

a;

•<3

I

o

-—o c c

3   3

E E

E E o o

O0ii-)00'0fn0i0*0 .-HioTfOiorioOt--0 ciosD-fN —t m  r-t -* •

rJ      f*fNinir-      (NTf

rt               rt               .q.

Ori/OOOOor-i-iriH orototmH-Tj-Tj-•oo-r-HTfOsoOriOrN

OlortV£)i/OIO<(NfNO
rt         TT (N rt (N Tl-

I      I      I      I

I   O    I     I     I

0'.£)lOQOIO(NOOHtC
OOvomi/000 fNvO*—l«OOt0lO
voiniovo»nf/i\o ■*                                      rt               o

I   I

OOOOOO    I   o

»o fn o lo o o       o

I 2  I

00 u

I-

«   rt            2

S   rt

vo o r m f      o

'C   00

3    O

i: SiO

„ -.Dia JZ J2 (U   ta j   ' JU   c "rt

trt   a>   rt :ra   rt   3   rt .s . O   t-

	ö		rt
	00		i;
	c
			JS 8
	j
	o J		k. o o.
	S		00
			c
	E rt		c
	■a •o	00	>		IJ
		c	t-t £ >
	J4		a 00		rt
		:0
	rt	£3	a c		I-I
	:rt JS	■q	II		(O >
	E	-a			=3
	rt JS u O	rt o	P		V 3	00
			MS Si		"3
	B	o			i	S
	■!'	00	:«    rt	U	C	IfcH
	OÖ	'c	C  rt   C	JS E	rt		1
	c		*TJ    3	rt	X	o
			(	«	CJ		>
	'c	rt >	|i o  o		O		3 'v?
	1			>	s	o
			>,   rt	"u	c	-o	u o 6 ■■pi
-a	•a t-l c	JS .5P i		3 •O	> C	> ]rt 'o o
5	U tu CO S				3	CO	X
(U
	1
'	o		f> ■*	UO	in	r-	CO

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m.m.       234

Figur  B.18:1  Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1972-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

235

Figur   B. 18:2 Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas  investeringsbehov för perloden 1972-1975, miljontals kr.

Prop. 1972:111     BUaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        236

B.19 Västmanlands län

B.19.1   Synpurikter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Beträffande investeringsdelen i länsprogrammet anför länsstyrelse n att den sammanstäUning av kommunernas, landstingets och statliga myndigheters investeringsplaner som gjorts har visat sig värdefuh genom att man över sektorsgränserna har fått möjlighet att överblicka vUka projekt som är aktuella under de närmaste åren. Den eftersträvade samordningen mellan olika slag av regional planering har därmed underlättats, vUket kan betraktas som en omedelbart positiv effekt av arbetet. Dessutom torde den ekonomiska långtidsplaneringen i många kommuner ha stimulerats. Det är emehertid ytterst tveksamt om man genom det material som presenterats i länsprogrammet har fått ett tiUförlitligt underlag för sådana jämförelser mellan olika kommuner eller större geografiska enheter, som skulle kunna ligga till gmnd för statliga fördelningsbeslut av olika slag.

Länsstyrelsen pekar även på betydelsen av en samordning mellan fysisk och ekonomisk planering i den översiktliga planeringen. Fysiska planer förutsätter ofta investeringar vilka inte finns redovisade i den ekonomiska planeringen. Frågan är då om de fysiska planerna inte är avsedda att genomföras under överskådlig tid eller om de ekonomiska planerna saknar verkliglietsunderlag. För att lösa dessa frågor är det viktigt att etappindelningen i de fysiska och ekonomiska planerna överensstämmer.

B.19.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

1 länsprogrammet erinras om att enligt prognos 2 i länsplanering 1967 folkmängden i länet år 1980 skulle uppgå tih 299 000 personer. Det innebär ungefär samma folkökningstakt som under 1960-talet. För Sala, Heby och Norbergs kommunblock ansåg länsstyrelsen specieha åtgärder erforderliga för att motverka en alltför snabb och kraftig folkminskning. Detta medförde att befolkningsramvärdet i målsättningen för dessa block höjdes med sammanlagt ca 2 400 personer.

Den planeringsnivå som länsstyrelsen har beslutat skah gälla för länsprogram 1970 överensstämmer med prognos 2 i länsplanering 1967 utom för kommunerna Sala, Heby och Norberg, där målsättningen utgör planeringsnivå. Motiveringen härför är att utvecklingen hitthls har varit mera positiv än vad som antogs i prognosen, och enligt länsstyrelsens bedömning svarar målsättningen mot vad som nu kan sägas vara den spontana utvecklingen i dessa kommuner.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               237

I   följande   tabell   visas   folkmängden   åren   1965   och   1970   samt planeringsnivån för åren 1975 och 1980.

Kommun/	Faktisk folki	mängd	Planeringsnivå
Kommunblock	1965	1970	1975	1980
Västerås	104 497	116 648	126 100	139 600
Hallstahammar	17 874	19 054	23 700	25 500
Surahammar	11 027	10 993	12 000	12 300
Köping	27 908	29 672	33 300	35 500
Kungsör	7 596	8 235	8 800	9 200
Arboga	14 922	14 881	16 600	17 400
Fagersta	16 704	16 982	18 500	19 100
Skinnskatteberg	5 732	5 488	5 000	4 700
Norberg	7 225	6 809	6 300	6 100
Sala	20 020	19 666	19 500	19 900
Heby	14 077	13 336	12 400	11900
Kommunblockslänet	247 582	261764	282 200	301 200

Befolkningsökningen har under 1960-talet till ungefär hka stora delar berott på födelseöverskott inom länet och på nettoinflyttning. De senaste åren har visat på en nedgång i födelseöverskottet. Samtidigt har flyttningarna ändrat karaktär. Flyttnmgama från andra delar av landet har minskat och i den inhemska flyttningen har länet fått flyttningsförluster gentemot resten av landet. Flyttningsvistema för länet har bestått av invandring från andra länder. Äv folkökningen under 1970-talet beräknas merparten komma att utgöras av inflyttande, till större delen invandrare från utlandet.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Näringslivets ensidighet. Ensidigheten i länets näringsliv och den starka koncentrationen på metall- och verkstadsindustri finner länsstyrelsen allvarlig främst från sysselsättningssynpunkt. Under de senaste åren har de negativa konsekvenserna av detta blivit aUtmer märkbara genom att stora grupper av människor av skUda anledningar är svåra att placera i industriellt arbete. En besvärande restarbetslöshet har kvarstått även under den senaste högkonjunkturen. NyutbUdade ungdomar flyttar ut eftersom de har svårt att få lämpligt arbete på hemorten. Näringsstrukturen begränsar också möjligheterna tih förvärvsarbete för kvinnorna. En annan följd av näringslivets ensidiga sammansättning är den starka konjunkturkänsligheten, som bidrar tih en ryckig befolkningsutveckling med åtföljande planeringsproblem bl. a. för bostadsbyggandet.

Invandringen. Länet är det mest utpräglade invandrarlänet i landet och kommer sannolikt i framtiden att i än högre grad vara beroende av en hög andel invandrare bland arbetskraften. Ökade insatser för att underlätta invandrarnas anpassning är, förutom av allmänna sociala skäl, av största betydelse för att man skall få önskvärd stabUitet på arbetsmarknaden.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           238

Glesbygdens serviceförsörjning. Länet är till ytan förhållandevis htet och har ett relativt väl utbyggt nät av tätorter av olika storlekar och med ohka servicenivåer. Samtliga delar av länet har därför tillgång till basservice och någon generell målsättning för en acceptabel servicestruktur avseende basservice har inte ansetts motiverad.

Bebyggelsens lokalisering. Den ekonomiska utvecklingen synes innebära att en viss sovring även bland välmotiverade kommunala investeringsprojekt kommer att vara nödvändig. Bebyggelseplaneringen inom en kommun är primärt en kommunal angelägenhet men enligt länsstyrelsens mening är det väsentligt att kommunerna tar ställning till olika tätorters framtida utbyggnad och funktion. Vidare anser länsstyrelsen att investeringar av expansionskaraktär i första hand bör reserveras för centralortema i kommunerna.

Remissyttranden . Västerås kommun anför att av kommunen utarbetade prognoser ger högre folkmängdstal än länsprogrammets. Hallstahammars kommun anser att den av länsstyrelsen angivna planeringsnivån ligger i överkant. Skinnskattebergs kommun framhåller att länsstyrelsens prognos grundas på en period som var markant ogynnsam för kommunen och inte bör få betraktas som vägledande, särskilt som utveckhngen under de senaste fem åren har varit betydhgt mindre negativ.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen bekräftar påpekandena från HaUstahammars kommun att prognosen innebär befolkningstillväxt men varnar samtidigt för en ahtför pessimistisk syn på utvecklingen. Vad gäller Skinnskattebergs kommun instämmer länsstyrelsen i att prognosen kan ligga i underkant, men länsstyrelsen ser ingen anledning att nu räkna med en omsvängning till en expansiv befolkningsutveckhng i kommunen.

Ortsklassificering

Indelningen av länet i A-regioner (Västerås-, Köping-, Fagersta- och Salaregionerna) motsvarar enligt länsstyrelsen en naturiig indelning av länet och används vid den regionala planeringen. A-regionerna fungerar som verkliga arbetsmarknadsområden och motsvarar den spontana inriktningen i ohka avseenden mot centralorten. Länsstyrelsen anser det därför självklart att utgå från dessa regioner i ortsklassificeringen. Ett ytteriigare kriterium vid klassificeringen införs genom att acceptabla pendlingsavstånd anses böra inte överstiga 3 mil och den totala restiden i vardera riktningen böra uppgå tih högst 45 minuter.

Länsstyrelsen föreslår följande klassificering av orterna i länet.
Storstadsalternativ              Västerås

Regionala tillväxtcentra       Köping, Fagersta, Sala

Serviceorter                         Östervåla

Övriga orter                         a) kommuncentra:

Arboga, Hallstahammar, Heby, Kungsör, Norberg, Skinnskatteberg, Surahammar, b) övriga tätorter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               239

Västerås anses ha alla förutsättningar att fungera som lämplig lokaliseringsort för verksamheter som är föriagda till storstadsområdena. Befolkningsunderlaget i kommunen och angränsande områden hksom kommunikationer, arbetsmarknad och serviceutrustning visar enligt länsstyrelsen att Västerås måste räknas med bland de orter som verkligen kan fungera som storstadsalternativ. Inom en cirkel med ca 3,5 mils radie finns en sammanlagd befolkning av nära 300 000 personer, en av de efter storstadsområdena största befolkningskoncentrationerna i landet. Ett utökat samarbete i planeringsfrågor, bl. a. mellan kommunerna Västerås och Eskilstuna, motiverar att hela inre Mälardalen ses som en enhet i storregionala sammanhang.

Köping, Fagersta och Sala anses givna som centralorter i sina regioner. Med hänsyn till Salaregionens stora yta ligger dock vissa delar långt från centrum. Det gäller framför allt Östervåladelen. Avståndet från Östervåla till Sala är 60 km och det har därför ansetts motiverat att beteckna Östervåla som serviceort i glesbygd.

Remissyttranden. Samtliga remissinstanser som uttalat sig om ortsklassificeringen accepterar länsstyrelsens förslag. Hallstahammars kommun anför emellertid principiellt att strävan från statsmakterna och i första hand från länsmyndigheterna borde vara att söka utveckla även de mindre tätorterna och tih dem söka lokahsera objekt som inte nödvändigtvis måste förläggas tUl länscentmm eUer centralort för att på detta sätt skapa bättre levnadsbetingelser.

Länsstyrelsens kommentar. Beträffande Hallstahammars förslag om en större satsning på de mindre orterna kan länsstyrelsen "inte till fullo biträda denna tankegång". Länsstyrelsen anser en viss centralisering till varje kommuns centralort resp. thl länscentrum nödvändig och finner en uppsplittring av resurserna tih aUtför många små tätorter inte vara av godo.

B.19.3  Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

1 länsprogrammet framhåhs att Västmanlands län är det mest industrialiserade länet i riket. År 1965 var i länet 47 % av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industrin mot 34 % i hela riket. Servicesektorns andel var i länet 35 % mot 46 % i hela riket. Jordbruksnäringens andel (8 %) i länet var något lägre än riksgenomsnittet.

Länet kan uppdelas i två relativt homogena delar där den södra karakteriseras av hög andel industrisysselsatta medan den nordöstra och vissa delar av den nordvästra länsdelen till stor del är beroende av jord-och skogsbruk med åtföljande minskning av antalet sysselsättningstillfällen och således uppvisar typiska glesbygdsdrag. Skillnaden mellan norra och södra länsdelarna i befolkningsutveckling beräknas fortsätta

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           240

och delvis förstärkas.

I länsplanering 1967 beräknades antalet förvärvsarbetande inom industri- och byggnadsverksamhet i länet öka med 11 000 personer mellan åren 1965 — 1980. Servicenäringarna beräknades under samma period komma att öka med 16 000 personer. Sysselsättningen inom jord-och skogsbruk skulle minska med drygt 4 000 personer. Den beräknade ökningen av arbetstillfällen väntades huvudsakhgen tillfalla de södra delarna av länet.

Den starka industridominansen i länet slår igenom även på orternas näringsstruktur. Av de regionala centra kan endast Sala anses ha ett differentierat näringsliv. Centralorterna i alla kommuner utom Västerås och Sala har mer än 60 % av de förvärvsarbetande inom industri- och byggnadsverksamhet.

Inom industrin finns ett starkt inslag av stora företag. I hela länet fanns mer än 60 % av arbetskraften inom industrin i företag med minst 500 anställda - riksgenomsnittet hgger omkring 30 %. I fem kommuner hade det största företaget ensamt mer än hälften av alla industrisysselsatta. Förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad av näringslivet bedöms som goda. En faktor av stor betydelse är länets gynnsamma geografiska läge i det tätbefolkade Mälardalsområdet. Länsstyrelsen framhåller dock att det finns tydliga tecken på bristande balans i olika avseenden. Dels pekas på skillnaden mellan norra och södra länsdelen, dels ensidigheten i näringshvet och dominansen i många orter av ett enda företag. Det finns vidare en tendens thl bestående sysselsättningsproblem för vissa grupper, framför allt den äldre arbetskraften och kvinnorna. Vissa kategorier bland de yngre har också mött ökade svårigheter. Dessa problem kan delvis lösas genom att arbetsplatserna anpassas till de krav och förväntningar som ställs av såväl dem som redan är sysselsatta som dem som kommer ut på arbetsmarknaden. Det gäller också att forcera psykologiska hinder hos både arbetssökande och företag, t. ex. i fråga om anställning av kvinnor i traditionellt manliga sysselsättningar. En växande motvilja mot industriellt arbete hos yngre människor gör dessutom att arbetskraftsrekryteringen tih industrin möter betydande svårigheter. Med rådande utvecklingstendenser föreligger risker för en situation med relativt hög restarbetslöshet jämsides med stark arbetskraftsefterfrågan.

Länsstyrelsen framhåller att nya arbetstillfällen måste ordnas inom lättare industri och inom servicesektorn i syfte att få en mångsidig arbetsmarknad, som kan ge sysselsättning åt kvinnor, unga nyutbildade, handikappade och andra grupper. Det torde emellertid vara orealistiskt att tänka sig att arbetsmarknaden inom varje tätort eller i samtliga kommuner skulle kunna uppnå en mångsidighet som svarar mot högt ställda krav. Balansen meUan servicenäringar och industri och mellan olika industribranscher torde vara möjlig att upprätthålla endast inom större regioner där olika orter kompletterar varandra. Satsningen på ökad differentiering bör i första hand avse de regionala thlväxtorterna. Med de relativt korta avstånden inom varie region kan tillgången på specialiserade

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               241

sysselsättningsmöjligheter i regioncentmm komma hela regionens befolkning till del.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Från flera kommuner krävs åtgärder för att åstadkomma en differentiering av näringslivet och ökade arbetstillfällen för kvinnor. Större industrikommuner framhåller att satsningen i första hand bör inriktas på servicesektorn. Kommuner i norra länsdelen kräver ökning av industrisysselsättningen och vidare föreslås bl. a. utvidgning av företagareföreningens verksamhet, satsning på fritidsbebyggelse och rekreation, beredskapsarbeten, hemarbeten och skyddad sysselsättning. De medel kommunerna anvisar är i första hand tillhandahållande av industrimark och industrilokaler, olika former av informationsverksamhet om lokaliseringsfrågor, regelbundna kontakter meUan kommuner och näringsliv, utbyggnad av högklassiga kommunikationsleder mellan de större orterna i Mälarregionen, fördjupning av Mälarleden och regional storflygplats. Flera kommuner betonar vikten av aktiva msatser för invandrarnas anpassning.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis följande åtgärder.

Tillskapande av arbetstillfällen för svårplacerad arbetskraft. En kontinuerlig översyn över lämphga arbetsplatser och arbetsuppgifter för äldre och andra personer med sysselsättningssvårigheter bör ske i samarbete mehan arbetsmarknadsmyndigheter och arbetsgivare. En väsentlig breddning av den verksamhet som f. n. bedrivs inom detta område är nödvändig. Detta, kräver större resurser tih arbetsförmedlingen för information och kontaktverksamhet.

En intensifierad satsning bör göras framför allt för anskaffande av platser inom halvskyddad sysselsättning.

Utbyggnad av barntillsyn. För att underlätta för kvinnorna att komma ut i förvärvslivet krävs en snabb utbyggnad av daghem och fritidshem. En fortsatt successiv höjning av statUga anordningsbidrag och driftbidrag bör ske med hänsyn till kostnadsläget.

Åtgärder för att underlätta invandrarnas anpassning. Större resurser bör skapas för information, rådgivning och kurativ verksamhet för invandrare. Informationscentraler med bl. a. tolkservice bör upprättas i orter med större koncentrationer av invandrare. En regional organisation med konsulenter för invandrarfrågor bör tillskapas, t. ex. inom länsstyrelsens ram. Undervisning i svenska språket samt orientering om det svenska samhähet bör beträffande förvärvsarbetande i största möjhga utsträckning ske på dagtid (betald arbetstid). För att möjhggöra en snabb anpassning bör samtliga medlemmar av invandrarnas familjer komma i åtnjutande av kostnadsfri språkundervisning. Särskild vikt bör från kommunemas sida läggas vid att invandrarbarn bereds plats vid förskola för att barnen redan från börian

16 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            242

skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan. Särskilda statsbidrag för speciallärare vid grundskola och inom förskoleverksamhet bör övervägas för kommuner med stort antal invandrare. Bättre kontakter mehan näringslivet och skolmyndigheterna bör etableras för att underlätta skolans planering.

Stöd till småindustri. Företagareföreningen bör få större personella resurser för sin rådgivnings- och utbildningsverksamhet bland småföretagare samt en förstärkning av de disponerade lånefondema.

Övrigt. En fördjupning av Mälarleden för att förbättra sjöfartens villkor är av stor betydelse för länets näringsliv. Länsstyrelsen stöder vidare planerna på en storregional flygplats i Arboga.

Selektiva åtgärder

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. I fråga om selektiva åtgärder föreslår länsstyrelsen följande.

Förstärkning av näringslivet i Sala- och Fa-gerstaregionerna. Länsstyrelsen vill verka för statligt lokaliseringsstöd i form av lån till utbyggnad eller nyetablering av företag under förutsättning att detta bidrar tUl komplettering och differentiering av näringslivet. Utbhdningsstöd bör också kunna komma i fråga. Sala och Fagersta bör vidare komma i åtanke vid lokahsering av statlig verksamhet. Sala föreslås som lämplig ort för ett industricentrum. Vägförbindelserna Gävle-Sala och Avesta-Norberg-Fagersta-Skinnskatteberg—Lindesberg har stor betydelse för näringslivet i norra länsdelen och angränsande län och bör byggas ut till högstandard som en länk i nätet av fjärrtransport-leder.

Utbyggnad av serviceverksamheter i Västerås. Länsstyrelsen anser Västerås vara lämplig lokaliseringort för ohka typer av stathg verksamhet. Vidare bör till Västerås förläggas institutioner för högre undervisning och forskning, exempelvis universitetsfilial eUer motsvarande, institutioner för tekniskt utvecklingsarbete och forskning, yrkesteknisk högskoleutbildning, högre konstnäriig utbildning etc.

Övriga ensidiga orter. Med hänsyn till att många orter i länet präglas av ett starkt ensidigt näringsliv vUl länsstyrelsen verka för tillskapande av sysselsättningstihfällen som bidrar till en mångsidigare arbetsmarknad.

Remissyttranden . Remissinstanserna ansluter sig i stort sett enhälligt till länsstyrelsens förslag. I remissyttrandena understryks olägenheterna med näringslivets ensidighet och angelägenheten av åtgärder som medför större differentiering och fler arbetstillfällen för kvinnor. Köpings kommun anser att statlig verksamhet bör lokaliseras även till Köping. Surahammars kommun framhåller att statligt lokaliseringsstöd bör kunna utgå i Surahammar och Skinnskattebergs kommun anför att kommunen bör ingå i det allmänna stödområdet eller eljest erhålla erforderiigt stöd. Landstinget anser att den svårplacerade arbetskraften bör beredas arbete

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970              243

främst i halvskyddad sysselsättning. Skyddade verkstäder bör utnyttjas restriktivt. Flera remissinstanser yrkar på utbyggnad av vägarna och förbättrade vägförbindelser.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen finner det angeläget med lokaliseringspohtiska insatser i alla regioncentra, dvs. inte bara i Västerås, Sala och Fagersta utan även i Köping, men prioriterar de tre förstnämnda kommunerna vad gäller lokalisering av statiig verksamhet. Beträffande kravet från Surahammar om lokaliseringsstöd anser länsstyrelsen att det inte bör vara uteslutet för lämphga projekt. Till yrkandet från Skinnskatteberg anför länsstyrelsen att den inte finner anledning att yrka på att stödområdet utsträcks till någon del av länet men vih verka för att stöd utgår tiU lämphga projekt.

B. 19.4 Socialpolitiska åtgärder

Åtgärder för att trygga service försörjningen

Länet har enligt vad länsstyrelsen påpekar ett förhåhandevis väl utbyggt nät av små och stora tätorter välutrustade med service och avstånden mellan dem är ringa. Länsstyrelsen anser att detta inte får leda tih en koncentration av serviceutbudet till några få orter, t. ex. regioncentra utan det måste förbli en viss spridning, vUket dock inte behöver betyda att t. ex. närhetsservice skah tillgodoses genom fasta serviceanläggningar överaht.

Länet har hög andel boende i tätorter, drygt 87 % av befolkningen år 1970, medan landet som helhet har ca 81 %. Inom länet har kommunerna Heby, Sala, Norberg och Skinnskatteberg den lägsta urbaniseringsgraden med förhåhandevis stor andel av befolkningen i åldrarna över 65 år men samtidigt den relativt sett största ökningen av andelen tätorts-boende. 1 och med att glesbygden bhr ännu glesare befolkad försvåras serviceförsörjningen för den kvarboende (äldre) befolkningen. Av länets glesbygdsbefolkning år 1965 bodde 18 % på ett avstånd av mer än 2 km tiU busstrafikerad väg.

Kommunernas förslag. Några direkta konkreta förslag till lösning av problemet med det minskade serviceutbudet i glesbygden har inte framlagts av någon kommun. Länsstyrelsen har vid kommunkontakterna konstaterat att kommunerna är väl medvetna om de problem som uppkommer vid serviceuttunningen i glesbygden. En del kommuner är aUvariigt bekymrade över befarade hnjeindragnuigar av den koUektiva trafiken och anser, utan att direkt föreslå det, att samhället i än högre grad än f. n. måste subventionera den koUektiva trafiken, att skolbussar även skall transportera glesbygdsboende och att bussbolagen i större utsträckning borde använda s. k. minibussar på glesbygdshnjerna. I flera kommuner pågår utredningsverksamhet i och kring socialpolitiska frågor (transportapparaten och åldringsvården).

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. För  att   trygga goda levnadsförhållanden i orter och  regioner där en

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            244

långsiktig bedömning ger vid handen att en sviktande utveckling i och för sig är ofrånkomhg framhåller länsstyrelsen att det är av största vikt att kommunerna, länsstyrelsen och andra organ i länet följer utvecklingen inom följande områden.

I fråga om vamdistributionen, både den stationära och den ambulerande, föreslår länsstyrelsen att kommunerna tar kontakt med företrädare för handeln och diskuterar den lämpligaste distributionsformen av hvsmedel i glesbygden. Alternativa lösningar kan innebära att man antingen transporterar varor tih kunderna eller svarar för transport av kunderna thl butikerna.

Kommunerna och trafikföretagen bör noggrant diskutera linjesträck-lungar samt ankomst- och avgångstider till resp. från kommuncentmm. Trafikföretagen bör samordna sina taxor och biljetter så att t. ex. övergången mellan olika trafikföretag underlättas. Kommunerna bör ge ökad information till befolkningen om möjligheterna att utnytria taxi inom den av kommunen och landstingets trafikkommitté överenskomna ramen.

Länsstyrelsen finner det angeläget att intresserade parter, kommun, landsting och trafikföretag, gemensamt utreder och söker genomföra en fullständig trafikplanering av länets totala trafikapparat för att uppnå optimal trafikservice.

Länsstyrelsen rekommenderar de kommuner som i dag inte har färdtjänst att utreda behovet och vidta för de handikappade positiva åtgärder.

Åldringsvården är förhållandevis väl utbyggd i länet. Även om fler ålderdomshem behöver byggas bör i framtiden tyngdpunkten läggas på social hemhjälp och annan uppsökande och förebyggande verksamhet.

Remissyttranden. Beträffande de kohektiva kommunikationerna delar remissinstanserna länsstyrelsens förslag att utreda möjligheterna att genomföra en trafikplanering av länets totala trafikapparat. Landstinget anser att den trafiknämnd, som har tillsatts av landstinget och länsavdelningen av Svenska kommunförbundet för att handha bidragsgivningen tUl den koUektiva persontrafiken, bör handha den översiktliga trafikplaneringen i länet. Förvaltningsutskottet uttalar att de nuvarande koncessionsbestämmelserna torde innebära ett hinder för att i nämnvärd grad få tih stånd en samordning av den kollektiva persontrafiken. Vidare uttrycks förhoppning att pågående stathga utredningar på detta område skall leda thl ändringar av nuvarande bestämmelser så att en ändamålsenligt trafikplan skall kunna skapas.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen konstaterar att kommunerna delar länsstyrelsens uppfattning i berörda frågor. Beträffande transportförsörjningen anser länsstyrelsen att möjligheter torde finnas för samhället att skapa en godtagbar transportförsörining för samtliga människor i länet. Länsstyrelsen konstaterar vidare att frågor angående hvsmedelsdistributionen inte har rönt stort intresse, vilket är förståeligt då samhällets möjligheter att inverka styrande på denna fråga är mycket små.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970              245

B. 19.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Tih grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas investeringsbehov för perioden 1970-1975 ligger i huvudsak KELP 69. Länsstyrelsen framhåller att vissa brister vidlåder grundmaterialet. Exempelvis faller investeringarna ojämnt i tiden. Vidare påpekas att jämförelser mehan kommunerna bör göras med försiktighet eftersom kommunerna bl. a. har använt olika förutsättningar. Enhgt länsstyrelsen bör planeringsmetodiken byggas ut tiU att avse en större del av den kommunala ekonomin än investeringarna och enhetligare förutsättningar anges till vägledning för kommunernas arbete med KELP.

1 tabeU B. 19:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I sammandraget ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringar i samband med bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har endast de projekt tagits med som har kostnadsberäknats tih minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven för perioden till drygt 724 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges thl 19 740 lägenheter. Enligt länsstyrelsen uppgår behovet till 20 140 lägenheter.

Huvuddelen eller 63 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och frUuftsliv) och 6 (undervisning och annan kultureU verksamhet). Huvudtitlarnas andelar av investeringsbehoven varierar mellan kommunerna. Exempelvis faller omkring 35 % av Västerås kommuns redovisade behov på huvudtitel 3 och 6 % på huvudtitel 5 (industriell verksamhet) medan motsvarande andelar för Surahammars kommun är 13 % resp. 49 %.

Äv landstingets investeringsbehov avser 65 % eller drygt 171 milj. kr. investeringar i Västerås.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser understryker länsprogrammets karaktär av försöksverksamhet och att denna planeringsomgång inte kan utgöra underlag för några fördelningsbeslut. Ett antal remissinstanser anser dock att de erfarenheter som har gjorts av denna planeringsomgång har givit ett gott underlag för den fortsatta planeringsverksamheten.

Regionaipolitisk prioritering

Enhgt länsstyrelsen torde de historiska ramarna i princip utgöra en rimlig utgångspunkt för den sektoriella prioriteringen. Det tillgängliga planeringsunderlaget har dock inte kunnat användas för att åstadkomma

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            246

jämförbarhet. Länsorganen har därför i de sektoriella prioriteringarna sökt följa prioriteringsregeln att hänföra 60 % av investeringsbehoven thl prioritetsgrupp I och 20 % tUl vardera av prioritetsgrupperna II och 111. 1 flertalet fall har avsetg fått göras från denna regel. Exempelvis har länsbostadsnämnden vid prioritering av bostadsbyggnadsbehovet till prioritetsgrupp I fört det antal lägenheter som anses vara den sannolika ramtilldelningen för den aktuella perioden.

För de sektorer som omfattar rent kommunala angelägenheter har inte någon sektoriell prioritering ansetts nödvändig. I dessa fall har endast de kommunala långtidsplanerna redovisats.

Vid den regionalpolitiska prioriteringen har länsstyrelsen i huvudsak accepterat de sektoriella prioriteringarna eftersom dessa har beaktat målsättningarna i länsplanering 1967.

I fråga om den föreskrivna prioriteringsmetodiken framhåller länsstyrelsen att tUlämpningen av denna torde fömtsätta kännedom om nuläget i de olika kommunerna, dvs. vUka behov som föreligger och hur dessa behov tillgodoses. I de flesta fall saknas mått eller normer för bedömningar av detta slag, vUket har inneburit att de regionala organen har haft svårigheter att väga investeringsbehoven mot varandra.

En grundläggande faktor vid prioritering på länsnivå är, enligt länsstyrelsen, att klarlägga kommunernas egna prioriteringar. Detta medför dock vissa problem eftersom kommunerna tar slutgUtig ställning tih enskhda investeringsprojekt först vid budgetberedningen för det år projektet aktualiseras.

Länsstyrelsen betonar att länsprogrammet i nuvarande form inte får hgga till grund för centrala fördelningsbeslut. Det bör i stället uppfattas som en försöksvis genomförd prioriteringsdiskussion.

Utfahet av länsstyrelsens prioriteringar illustreras av cirkeldiagrammen i figurema B. 19:1 och B. 19:2. Cirklarnas ytor är proportioneUa mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Hallstahammars kommun anser att prioritetsgrupperingar skall knytas inte bara tUl projektens samhälleliga funktion utan även tUl arbetsmarknadsläget. Västerås kommun förordar prioritering med hjälp av historiska ramar. 60-20-20 regeln kritiseras då prioritetsgrupp I blir helt beroende av kvaliteten hos grundmaterialet.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

247

o o   [  o o

Tt-  o          UO o

r- o        rs o

o  I o o o

rri         CT\ 00  O

           a\ "T  O

             —1  -.  so

OOOOOOOOOOO rOOOOTj-TtOOOOvo Ouor-UOOOfNCOfCNO

■Q

;

•s:

•a o.

bo c

ooOOoOroTuo■ (mo0oor--r--roroo

VCVtNtOOOOOO'-
rOON'—•m-—*                            UOfN

T3

OOOOOOOOOOUO(?N

Ouor-uoOOOOOro

UO»-HU0U1

Tf —                                                 ro

I     I     I     I     I     I     I

lOOOOOOOOOuoO

rTj-oOCT\uoOr--Tj-
Hwoo0ouoooO(Noo
rooOfN-        —no

O

o

15

0\

OOO-hOOOO                             |uo(N

OTj-uofSOOOr-O                           no-H

uo(NOomr*oav

U0U000OtJ-(N\O       tj-oo

CM  —          Tt                                        

OOOOOOOOOOO OOOOOOOOOOO moooaCTor--(NOuo

I   I   I   I

I   I   I   I   I

00
c
'c
t71
M
OJ	>
XI
JS	c
o	3
o
00	1

£       o

»-I c

.o c

o.

I... C

•n*	%)
	k4
	-s:
c;	c
2	u
5	å=
S
0	3
i	c
	a
•>
	•tj
o;
=3
«	..
F	4"

1

o

M

u

_o

- 3 c c

3    3

E B

B B

o o

OOfNuouotOfNfNOOO

rt lo -t

(NOONT•\OuoHooooa mr-ioroc —nroov-OO '-c--'*OTj-ruo

■rt   Tt   o      1	1   O O    1	1    O CM
m O O	in iri	lo a\
o m Tj.	-t r	tN

o o	1 •* o o\ o -< (N
0\

00

ro   . rt   ■" •*

C

E " i E S E 5 2 cK

-   00 ö

..v  .v 3 ....  — IH rt !5 o "rt w

>ItziiÄ

	.o		O. &0
	£		00
			c
	E rt		'B
	Vi		"
	? >»	00 c 'c	12 >		x;
	Jl	'17	•		rt
	_WJ	:0	a a		CO
		c«	Q. C		U4
	irt	i£	11		OJ >
	g	•o			T?
	1/3 o	rt o J5			0 3	.5
		JS o o	S.i		c rt
	=2	00	:rt   rt	4;	C	l*-l
		c	i	Xi	c	rt
			C "	E	rt	.«H	"O
	bO	*E	rt   C			u	M
	C		■-?   M	rt	Ä	o	ort
			cx		o	l«	>
	C rt i.	rt	i	J2 S	O 00	.c	3
			o o	>	c	o ■s ort	U O M ■■a
■	•a G	t rt	rt &E 00 c >, rt	3 T3	> C	> O
0	u u. m X					on	I
	1
K	O	fN	ro Tt	UO	\o	r	CO

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.      248

Figur B.19:l Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1970-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

249

Figur  B. 19:2 Regionaipolitisk   prioritering av  primärkommunernas  Investeringsbehov föt perioden 1970-1975, miljontals kr.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            250

B. 20 Kopparbergs län

B. 20.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen framhåller att den bristande konkretion som präglar flera kommuners förslag till sysselsättningsskapande åtgärder till en del förklaras av tidsbrist men till en del även av oklarheten i det uppdrag som har givits länsstyrelser och kommuner. Av detta framgår inte klart vilka slag av åtgärder som avses. Länsstyrelsen illustrerar kortfattat de svårigheter som denna oklarhet medför på följande sätt.

Man kan anta att den dolda arbetslösheten är stor bland kvinnor i länet. En tänkbar åtgärd för att öka kvinnors möjligheter till förvärvsarbete är att, såsom flera kommuner föreslår, lokalisera s. k. kvinnlig industri till orter med hög, öppen och dold kvinnlig arbetslöshet. Industriell etablering är emellertid ett regionalpolitiskt medel som varken stat eller kommun ensamma förfogar över. Det är därför mindre meningsfullt att föreslå sysselsättningsskapande åtgärder av den karaktären. Uppmärksamheten borde i stället ha inriktats på sådana samhällsområden inom vilka stat och kommuner har möjligheter att vidta direkt verkande åtgärder. Dessa kan i ett senare skede tänkas ge upphov thl industrieUa lokaliseringar och andra åtgärder av mer omedelbar betydelse för sysselsättningen. Såsom exempej på vad stat och kommun kan göra för att avhjälpa den kvinnliga dolda arbetslösheten nämns utbyggnad av barndaghemsverksamheten eller anpassning av denna till verksamheten vid företagen på orten. Samhället kan vidare genom exempelvis författningar och forskning stödja en utveckling av arbetsteknik och arbetsmiljö eller en anpassning av skiftesgången så att dessa betingelser lämpar sig bättre för kvinnhg arbetskraft. Företagarföreningar och samhället kan med olika medel bidra till en regional omfördelning av industrisysselsättningen. Pedagogiska såväl som reglerande åtgärder inom den allmänna liksom den yrkesorienterade skolgången kan betraktas som medel varmed kvinnors förmåga och benägenhet att bryta in på den manliga arbetsmarknaden kan främjas. Här kan även vuxenutbildningen få betydelse. Under alla omständigheter måste emellertid i ett handlingsprogram skiljas mellan åtgärder som ligger inom och utom ramen för statens och kommunernas handlingsmöjligheter. I uppdraget till länsstyrelserna och kommunerna har detta inte gjorts, vilket förklarar att många kommuner ansett sig fria att, föga konkret föreslå att "industrier lokaliseras till orten".

B. 20.2  Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen anför att statsmakternas uttalande vid redovisningen av länsplanering 1967 i 1969 års statsverksproposition innebar att för de kommunblock som tiUhörde det allmänna stödområdet borde målsättningen gälla som planeringsnivå.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               251

För övriga kommunblock i länet - Avesta, Hedemora, Ludvika och Smedjebacken - borde däremot en planeringsnivå i huvudsaklig överensstämmelse med prognos 2 gälla. Mot bakgrund av den negativa utvecklingen i länet har emellertid länsstyrelsen för sin del fimnit det rimhgare att basera planeringen på målsättningens befolkningsramvärde även i dessa fyra kommuner.

Länsstyrelsens målsättning för folkmängden i länet år 1980 är 286 000 mvånare, vilket motsvarar invånarantalet i början av 1960-talet.

1 följande sammanställning redovisas folkmängden i länets kommuner/ kommunblock åren 1960 och 1970 samt prognos och målsättning för år 1980.

Kommun/	Faktisk folkmängd		Prognos 2	Målsätt-
Kommunblock			1980	ning
	1960	1970		1980
Falun	44 922	46 846	50 282	52 000
Borlänge	39 286	43 989	45 402	50 600
Rättvik	9 997	8 962	8 496	8 700
Leksand	13 285	12 339	10417	10 900
Gagnef	8 454	8 199	6 262	8 000
Säter	10 279	9 815	8 105	8 600
Vansbro	10 348	9 028	7 464	8 000
Avesta	29 045	28 249	29 632	31 100
Hedemora	18 923	16 814	14 940	15 700
Ludvika	35 729	33 489	34 174	35 900
Smedjebacken	13 476	13 263	11510	12 100
Mora	17 246	17 131	17 248	18 000
Orsa	10 246	8 815	7 280	7 800
Älvdalen	11470	8 962	7 308	7 800
Malung	13 158	12 289	10 339	10 800
Kommunblockslänet	285 864	278 190	268 859	286 000

Remissyttranden. Flera kommuner anför kritik mot planeringsnivån under hänvisning bl. a. till att den faktiska befolkningsutveckhngen har varit mer gynnsam än den förväntade i länsplanering 1967. Till dessa kommuner hör Säter. Gagnef Leksand, Vansbro, Smedjebacken, Mora och Malung. Ludvika kommun anför för sin del att kommunens folkmängdsprognos pekar på en något svagare utveckhng än vad länsstyrelsen i länsprogrammet har satt upp som mål. Hedemora kommun ansluter sig till länsstyrelsens ståndpunkt att planeringen bör baseras på målsättningens befolkningsramvärden även i kommunerna utanför det allmänna stödområdet. Kommunförbundets länsavdelning påpekar att utvecklingen i länet har varh något mer balanserad under tiden 1965-1970 än vad som förutsattes i länsplanering 1967. Med hänsyn därtUl anser länsavdelningen att prognoserna bör justeras så att resursfördelningen mellan länen anpassas bättre till den faktiska befolkningsutveckhngen.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsern erinrar om att en ny riksomfattande planeringsomgång kommer att sättas igång så snart arbetet med länsprogram 1970 avslutats. I denna nya planeringsom-

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            252

gång kommer länsstyrelsen att beakta utvecklingstendenserna i kommunerna efter det att länsplanering 1967 färdigställdes.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Av erfarenhet efter flera indelningsändringar inom skilda samhällssektorer under senare år gör länsstyrelsen gällande att dessa ändringar tenderar att utformas så att sektoriella intressen tillgodoses i första hand. Den regionala intressegemenskap som kommit till synes bl. a. genom att kommuner inom planeringsregionerna har tillskapat särskilda regionala samverkansorgan har däremot knappast beaktats i önskvärd utsträckning. Resultatet har i realiteten blivit inte bara att väsentliga vinster av kommunreformen och regionalpolitiken uteblivit utan också att en redan etablerad och naturlig samverkan mellan kommuner har begränsats. Länsstyrelsen finner en sådan utveckling olycklig. Sammanfattningsvis framhåller länsstyrelsen att möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt genomföra det nu framlagda handlingsprogrammet till stor del kommer att bli beroende av om en förbättrad samordning mellan olika sektoriella strävanden kan uppnås. Detta gäller vid indehiingsfrågor hkaväl som vid fördelning av investeringsmedel till gator, vägar, bostäder och andra samhällsområden av betydelse för den regionala utvecklingen.

Utöver här angivna synpunkter och ställningstaganden har länsstyrelsen inte uttryckligen angivit några ytterligare utgångspunkter för sitt programarbete. Vissa undersökningar ligger emellertid till grund för en del överväganden bl. a. en undersökning om de förvärvsarbetandes attityd till pendling. Enligt denna undersökning kunde drygt 30 % tänka sig en längre restid än 30 minuter och drygt 80 % en restid som överstiger 20 minuter. Även de ensidiga industriorterna har ägnats viss uppmärksamhet. En beräkning har vidare gjorts som visar att industrisysselsättningen måste öka med 4 000 personer om länsstyrelsens målsättning skall uppnås.

Ortsklassificering

En utbyggnad av ett storstadsalternativ kring länets båda kärncentra Falun/Borlänge har enhgt länsstyrelsen länge framstått som en av de viktigaste regionalpolitiska insatser samhället kan göra för att förbättra länets utveckling. Statsmakterna uttalade i samband med behandlingen av länsplanering 1967 en mycket positiv syn på strävandena att bygga ut sådana alternativ till storstäderna. Delegationen för lokalisering av stathg verksamhet har å sin sida funnit att Falun/Borlänge uppfyller de krav som kan ställas på ett storstadsalternativ.

1 länsplanering 1967 framhöll länsstyrelsen att särskilt intresse borde ägnas åt att utveckla planeringsregionernas centralorter - Mora, Ludvika och Avesta - bl. a. med hänsyn tiU att förstärkning och utbyggnader av dessa orter bidrar mer än insatser i andra delar av länet till att skapa

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               253

mångsidiga och balanserade arbetsmarknader. En klassificering av dessa som regionala centra är därför naturlig.

Hedemora, Smedjebacken, Orsa, Säter och Gagnef förs till ortskategorin övriga orter. Huvudorterna i dessa kommuner är belägna mindre än 20 km från sina resp. regioncentra. De kan därför med viss rätt betraktas som delar av dessa. Man kan också förutsätta att regioncentra och kringliggande övriga orter kommer att utveckla en allt djupare samverkan i framtiden.

Bland kommuner som klassificeras som serviceorter i glesbygdsområden intar i första hand Malung och i andra hand Vansbro en särställning. De industriella förutsättningarna i resp. ort är sådana att en förstärkning av näringslivet bl. a. genom lokaliseringsstöd inte bara är i hög grad försvarbar utan också ytterst nödvändig. Stor omsorg måste emellertid ägnas serviceutbudet. Älvdalens kommun intar på sitt sätt också en särställning så tillvida som att avstånden inom kommunen är mycket betydande. Därav följer att viss del av det mera kvalificerade serviceutbudet måste fördelas även på andra orter i kommunen. Vad gäller Leksands och Rättviks kommuner slutligen kan dessa genom turismens omfattning sägas ha utvecklats till framträdande serviceorter. Sysselsättningsutvecklingen har emellertid varit vikande och en förstärkning av orterna bör därför ske genom fortsatt och vidgat näringspolitiskt stöd.

Sammanfattningsvis innebär länsstyrelsens ortsklassificering följande.
Storstadsalternativ          Falun/Borlänge

Regionala tillväxtcentra   Avesta, Ludvika, Mora

Serviceorter i glesbygd    Malung, Vansbro,

Älvdalen, Leksand,

Rättvik
Övriga orter                     Säter, Gagnef, Hedemora,

Smedjebacken, Orsa

Remissyttranden. Remissinstanserna godtar i huvudsak länsstyrelsens förslag till ortsklassificering. Vansbro och Malungs kommuner anför emellertid kritik mot benämningen serviceort i glesbygd, som de anser kan uppfattas alltför negativt. Malungs kommun föreslår att benämningen ändras till den av inrikesdepartementets grupp för regional utvecklingsplanering föreslagna kommuncentrum. Säter och Hedemora kommuner understryker den av länsstyrelsen redovisade uppfattningen att dessa kommuner bör ses som i huvudsak integrerade delar av närliggande regioncentra.

Kommunförbundets länsavdelning uttrycker viss oro inför de konsekvenser som en ortsindelning kan medföra.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen instämmer i förslaget från Malung att benämningen ändras till kommuncentrum. De i förslaget angivna orterna har dock en funktion som motsvarar den i anvisningarna angivna kategorin serviceorter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            254

B. 20.3 Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

1 länsprogrammet framhålls att folkmängds- och sysselsättningsutvecklingen under perioden 1965-1969 för länets del har inneburit en fortsatt tillbakagång. Antalet invånare i länet minskade sålunda med ca 3 000 under perioden. 1 Falun—Borlängeregionen ökade dock folkmängden mellan åren 1960 och 1970.

Denna ökning var mycket större under 1960-talets senare del än i dess början. Ökningen låg emellertid inte obetydligt lägre än den ökning som fömtsattes i länsstyrelsens målsättning för år 1970. Mest framträdande är emellertid den negativa utvecklingen i länets södra delar. Under femårsperioden 1966-1970 sjönk folkmängden där två till fyra gånger så snabbt som under hela den föregående femårsperioden. Utvecklingen i Moraregionen skiljer sig i detta avseende fördelaktigt från den i länets södra delar. 1 denna region sjönk minskningstakten mot slutet av 1960-talet.

Sysselsättningsminskningen inom industrin under 1960-talet torde utgöra en väsentlig del av förklaringen till den snabba folkminskningen. Under perioden 1962-1968 minskade antalet industrisysselsatta i länet med ca 4 600 personer.

Av de olika industribranscherna var det särskilt gruvindustrin, järn- och metallverken, den elektrotekniska industrin och konfektionsindustrin som redovisade en kraftig sysselsättningsminskning mellan åren 1962 och 1968. De tre förstnämnda branscherna har sin tyngdpunkt i länets södra delar. Av de mer betydande branscherna i länet var det endast två som kunde uppvisa en ökad sysselsättning under perioden, nämligen järn- och metallmanufakturindustrin och träindustrift utom sågverken. Särskilt betydande var den förra branschens expansion i Mora och den senares ökning t. o. m. hösten 1970 i Gagnef. Äv länets samtliga kommuner var det endast tre, nämhgen Gagnef, Vansbro och Mora som kunde tillgodoräkna sig någon nämnvärd ökning i industrisysselsättning mellan åren 1962 och 1968.

De regionala skillnaderna i befolkningens ålders-, utbildnings- och yrkessammansättning samt i näringslivets bransch- och företagsstruktur etc. återspeglas i inkomstnivån i de olika regionerna. Denna skiljer sig markant från den ena kommunen thl den andra. Det kan exempelvis nämnas att skillnaden mellan inkomstnivåerna i Faluns och Älvdalens kommuner, år 1967 uppgick till närmare 30 %. Inkomstnivån var genomgående relativt låg i länets nordvästra delar medan de större kommunerna i länets bergslagsområden hade en jämförelsevis högre inkomst per invånare.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               255

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Flertalet förslag belyser brister i kommunikationsförhållandena eller ensidighet och andra begränsningar i den lokala näringslivsstrukturen. Allmänna önskemål framförs om t. ex. bättre balans mellan sysselsättningstillfällena för manlig och kvinnlig arbetskraft, att åtgärder vidtas för att till kommunen få företag lokaliserade som företrädesvis anställer kvinnlig arbetskraft, och att allt bör göras att förhållandena påverkas så att den ensidiga näringslivsstrukturen ändras, att till kommunen lokaliseras sådan industri som dels kan hålla kvar ungdomen och dels ge arbete åt den stora arbetskraftsreserv som kvinnorna utgör. En kommun framhåller att den riksväg och den länsväg som passerar kommunen måste ges den standard som den ökade trafikintensiteten påfordrar. Även järnvägarna måste få vara kvar och servicen gentemot kunderna förbättras. Fraktkostnaderna på järnvägen måste hållas nere. Flera kommuner för emellertid fram mer konkreta förslag. Som exempel på sådana förslag kan nämnas utlokalisering av stathg verksamhet, utvidgning av stödområdesgränsen, utvidgning av transportstödet, statliga insatser inom turistnäringen, samordning av hemindustrins produktutveckling och marknadsföring, särskilda ränte- och kreditbestämmelser för glesbygdsområdena, ökad tilldelning av bostadsbyggandet till länet och enskilda kommuner. Några kommuner har även angivit behov av mer framskjuten kommunal planering, utökat engagemang från företagarföreningens sida vid lokaliseringen av enskilda företag, samt fortsatt snabb utbyggnad av barnstugeverksamheten.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. I den konkreta redovisningen av ohka åtgärder för att mera stadigvarande påverka sysselsättningsutvecklingen riktar länsstyrelsen uppmärksamheten på bostads- och transportpolitikens område samt på betydelsen av meUankommunal samverkan i olika delar av länet.

Bostäder. Länsstyrelsen hävdar att bostadspolitiken har faktisk och påvisbar regionalpohtisk betydelse. Mot den bakgrunden fäster länsstyrelsen uppmärksamhet på att fördelningen av bostadslåneramarna under de fem senaste åren starkt missgynnat Kopparbergs län. Antalet lägenheter per invånare var i mitten av 1960-talet lägre i länet än i riket som helhet. Utifrån detta utgångsläge vidtog statsmakterna en sådan omfördelning av bostadslåneramarna att det årliga bostadsbyggandet i länet sjönk med över 600 lägenheter eller med ungefär en fjärdedel av det årliga byggandet under den föregående femårsperioden. Denna snäva kvottUldelning vidmakthölls under hela den senare delen av 1960-talet och resulterade i ett otillfredsställt behov av nyproduktion motsvarande ungefär 3 000 lägenheter i slutet av årtiondet. Länsstyrelsen anser att denna kraftiga nedskärning av länets bostadsbyggande på ett kanske avgörande sätt har motverkat de regionalpolitiska strävanden som den stathga lokaliseringspolitiken är ett uttryck för. Till följd av det otillräckliga bostadsbyggandet har länet troligen inte heller, i den omfattning man har rätt att vänta, kunnat tillgodogöra sig flyttningsvinster i en i och för

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            256

sig naturlig omflyttning mellan landsdelar och bebyggelseområden. Länsstyrelsen vänder sig mot den bakgrunden med skärpa mot skevheterna i bostadslånemedlens regionala fördelning och kräver en samordning av bostadspolitiken med samhällets regionalpolitiska målsättningar.

Kommunikationer. Även på trafikpolitikens område kräver länsstyrelsen en samordning med regionalpolitiken. En sådan samordning är nödvändig om det över huvud taget skall bli möjligt att hävda några regionalpolitiska målsättningar. Länsstyrelsen diskuterar i sammanhanget de gällande trafikpolitiska riktlinjerna och pekar på att vissa väsenthga principer alltjämt inte har vunnit praktisk tillämpning. Detta gäller framför allt principen om fullt kostnadsansvar för varje trafikgren m. m. Resultatet har blivit att produktionen av vissa transporttjänster ger hl tryck av att ta i anspråk färre resurser än vad de faktiskt gör. De trafikpolitiska riktlinjerna bör mot denna bakgrund fullföljas snarast möjligt.

Inom transportsektorn finns ett ömsesidigt beroende mellan olika trafikföretag och trafikgrenar. Behovet av samordning och gemensam planering är därför förmodligen större på transportmarknaden än i någon annan del av samhällsekonomin. Mot den bakgrunden fäster länsstyrelsen stor vikt vid den regionala trafikplanering som påbörjats under år 1972. När denna planering är klar bör grunden vara lagd för en trafikpolitik som är konkurrensbefrämjande inom ramen för vad hänsynen till olika övergripande sociala, näringspolitiska och samhällsekonomiska mål medger.

Länsstyrelsen påvisar även vissa begränsningar hos det nyligen införda transportstödet. Dessa sammanhänger i första hand med kravet att godset i de stödberättigade transporterna skall överstiga viss vikt. Genom detta krav blir stödet till gagn framför allt för företag som redan utan stöd befinner sig i en jämförelsevis gynnad transportekonomisk situation. Länsstyrelsen föreslår att kravet på det transporterade godsets vikt sänks. Länsstyrelsen föreslår vidare att ett kortare transportavstånd än det nu gähande skall berättiga till stöd.

Länsstyrelsen har även granskat väginvesteringarnas omfattning och utveckling i länet och i vissa andra riksområden. Vid denna granskning har det framkommit att väginvesteringar under de senaste tjugo åren har omfördelats på ett sådant sätt att en allt större del har koncentrerats till storstadslänen. Länsstyrelsen anser att denna utveckling på det hela taget är ett uttryck för ett trafikekonomiskt tänkande som har isolerats från samhällsekonomiska och regionalpohtiska överväganden. Vissa förhållanden tyder emellertid också på att vägbyggnadsanslagen till storstadslänen inrymmer en kompensation för relativt högre byggkostnader till följd av ogynnsamma produktionsbetingelser. Länsstyrelsen finner en sådan kompensation oberättigad och i strid med principerna för en samhällsekonomiskt effektiv resursfördelning.

Industri. Länsstyrelsen föreslår att resurser görs tillgängliga bl. a. för en rådgivande och uppsökande verksamhet från företagarföreningens sida, samt för åtgärder som syftar till att förbättra den industriella miljön

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               257

i allmänhet. Dessa förslag grundar sig på synpunkter som företagareföreningen fört fram och överensstämmer också väl med den inriktning statsmakterna har angivit för den framtida verksamheten inom Norrlandsfonden. Därvid betonas behovet av ökad utbUdning och rådgivning i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor, hjälp med produktut-veckhng och marknadsföring m. m.

Härutöver önskar länsstyrelsen få ett utvecklingscentrum av det slag, som Norrlandsfonden har utrett förutsättningarn för, förlagt till länet. Länsstyrelsen anser vidare att verksamhet med samma syfte som Norrlandsfonden men med de annorlunda arbetsformer som motiveras av länets särskilda struktur och villkor bör inledas även i de tre sydligaste skogslänen. Som lokaliseringsort föreslås Falun/Borlänge.

Jordbruk. Det särskilda stöd som utgår till jordbruket i norra Sverige har enligt länsstyrelsens mening sin främsta betydelse för lönsamheten inom det mer rationellt drivna jordbruket i vissa av länets södra och mehersta delar. För äldre brukare på små brukningsenheter är åtgärderna sannolikt av begränsad betydelse. Sociala skäl talar för att samhället vidtar åtgärder som gör det möjligt för dessa äldre brukare att bli kvar i sin gamla verksamhet. Hänsyn måste också tas till att en alltför snabb nedläggning innebär risk för att värdefull åkermark växer igen. Länsstyrelsen pekar på att länet tUlhör Storstockholms utrymningsområde och att även vissa beredskapsskäl därför talar för att avgången från jordbruket hålls thlbaka. Länsstyrelsen finner det över huvud taget angeläget att sambands- och beroendeförhållanden mellan jordbruk å ena sidan och turism, landskapsvård och civilförsvar å andra sidan studeras och klarläggs närmare.

Skogsbruk. För att möta nedgången i skogsbmkets sysselsättning föreslår länsstyrelsen vissa åtgärder i syfte att öka skogsavverkningen i länet. Tih de åtgärder länsstyrelsen föreslår hör vissa skogsvårdande insatser. Samverkan mellan olika skogsägare i områden där ägostrukturen är splittrad måste vidare förstärkas. På längre sikt måste ägostmkturen och arronderingsförhållandena genomgå en väsentlig förbättring och vissa långsiktigt syftande skogsvårdande åtgärder måste sättas in. Avsättningsläget för länets skogsbruk kan vidare förbättras avsevärt genom en omfattande upprustning av vägnätet i allmänhet och skogsvägnätet i synnerhet. Till de olika insatser som är ägnade att främja skogsbrukets utveckling räknar länsstyrelsen slutligen även samhällsplaneringen. 1 denna strävar länsstyrelsen efter att trygga goda serviceförhållanden för skogsarbetskraften i glesbygdsområden och efter att med olika medel förbättra avsättningen från den produktiva skogsmarken.

Turism. Länsstyrelsen framhåller att huvuddelen av de olika samhällsinsatser som kan komma i fråga inom länets turistnäring bör riktas mot fjällvärlden där arbetsmarknadsläget ofta är värre än i länet i övrigt och möjligheterna att stödja utvecklingen inom andra näringar än turismen är begränsade. Länsstyrelsen fäster framför allt uppmärksamhet på den mycket ambitiösa planering av vissa delar av länets fjällvärld som bedrivs i Malungs  kommun.  Med hänsyn till näringslivets utveckhng i

17 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111     Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            258

området samt kommunernas egna initiativ och målmedvetna åtgärder förtjänar området enligt länsstyrelsens mening all fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Länsstyrelsen tar också för givet att samhället kommer att medverka till att utveckla turist- och hotellnäringen i Siljansbygden och andra delar av länet. 1 det sammanhanget bör kanske stöd för uppmstning av vissa hotellanläggningar komma ifråga i första hand.

Remissyttranden. Praktiskt taget samtliga remissinstanser instämmer i länsstyrelsens kritik av bostadslåneramamas fördelning mellan länen. Några kommuner, däribland Säter och Avesta, anser att ett system med femåriga ramar vid bostadskvoteringen skulle vara av värde för samtliga kommuner. Sådana ramar bör kunna tilldelas antingen enskilda kommuner eller hela planeringsregioner.

De principiella synpunkter på de gällande trafikpolitiska riktlinjerna som länsstyrelsen framför möter instämmande från länets kommuner. Handelskammaren i Gävle anger emellertid att förnuftig resursplanering på kommunikationernas område fömtsätter en affärsmässig syn på transportverksamheten. Kammaren pekar också på att gällande riktlinjer medger att förluster på trafiksvaga bandelar täcks med öppet redovisade bidrag.

Nästan samtliga kommuner redovisar angelägna vägprojekt av betydelse för den regionala utvecklingen.

Vägförvaltningen i länet hävdar att länsstyrelsen arbetat med alltför kort tidsperspektiv i sin undersökning av väganslagens fördelning för att säkra slutsatser skall kunna dras.

Remissinstanserna instämmer vidare i länsstyrelsens synpunkter på transportstödets utformning, samverkan mellan kommunerna och åtgärder för att förstärka industrins utveckling.

Ett stort antal kommuner framför synpunkter på frågan om skatte-kraftsområdestillhörigheten.Ka«.yöro kommun hävdar att uppflyttning till skattekraftsområde 2 är mer angelägen än något av de förslag som förs fram i länsprogrammet.

I fråga om turismen anföra Ludvika kommun att länsstyrelsen bort diskutera åtgärder för att utveckla turismen även i länets södra delar.

Länsstyrelsens kommentar. Beträffande väganslagens fördelning har länsstyrelsen gjort fördjupade undersökningar, som ger länsstyrelsen anledning att stå fast vid sin kritik. I fråga om skattekraftsområdenas gränser, som f. n. utreds, önskar länsstyrelsen en snabb behandhng från utredningens sida och betonar skatteutjämningsfrågans betydelse framför allt för kommunerna i länets nordliga och västliga delar.

Selektiva åtgärder

Länsstyrelsens   förslag  till handlingsprogram. Länsstyrelsen framhåller bl. a. möjligheterna att bygga ut långtidssjukvården i Hedemora kommun samt förutsättningarna för att där och i Mora

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               259

kommun bygga ut olika följdverksamheter i anslutning till befintliga omskolningsverksamheter. Länsstyrelsen pekar också på möjligheterna att, genom utläggningar av statligt tryck, utnyttja den stora tryckerikapaciteten inom Falun/Boriänges geografiska industri. Vad gäher Mora föreslår länsstyrelsen att den statliga utredning som arbetar med frågan om uppbyggnad av s. k. industricentra i tilläggsdirektiv får i uppdrag att pröva fömtsättningarna även för Mora. Länsstyrelsen är vidare av den bestämda uppfattningen att Malung och Vansbro snarast bör införiivas med det inre stödområdet. Länsstyrelsen trycker slutligen starkt på behovet av att omstrukturera ägoförhållandena inom skogsbruket. 1 vissa kommuner, såsom i Orsa och Rättvik, är detta behov särskilt starkt uttalat och snara och omfattande insatser särskilt angelägna.

Länsstyrelsen betraktar omlokalisering av central statlig förvaltning samt högre utbildning och forskning som mycket angelägna sysselsättningsskapande åtgärder. Länsstyrelsen pekar i det sammanhanget på Falun/Borlänges goda kommunikationsläge i förhållande till övriga delar av landet. Vad gäller den högre utbildningen och forskningen framhåller länsstyrelsen skäl för att knyta dessa verksamheter till den industriella tradition och verksamhet som finns i länet. Bland ohka tänkbara lokaliseringsobjekt inom den statliga förvaltningen ägnar länsstyrelsen särskild uppmärksamhet åt lokaliseringen av det av 1970 års domstolsverksutredning föreslagna domstolsverket samt av verk och myndigheter med skoglig anknytning.

Länsstyrelsen tar vidare upp frågan om inlandslokalisering av ett oljeraffinaderi. För en sådan lokalisering talar i första hand starka regionalpolitiska skäl. Oljeindustrin fyller en allt större del av stålindustrins energibehov och tillgången på raffinaderigas bestämmer numera allt oftare stålindustrins lokalisering. Ett inlandslokaliserat raffinaderi skuhe mot den bakgrunden vara av stor betydelse för den mellansvenska stålindustrins utveckling. Det skulle emellertid också erbjuda goda utvecklingsbetingelser för helt nya industrier såsom exempelvis petrokemisk industri, kraftindustri m. m.

En annan fråga som bör tas upp till en snar prövning är utbyggnaden av en vägförbindelse mehan Söderhamn och Falun/Borlänge. De nuvarande vägförbindelserna mellan norrlandskusten och Vänernområdet medför en föriängning av den kortast möjliga vägsträckan med ungefär 35-40 %. Dessa vägföriängningar hör tUl de största i landet. Det bör därför vara ett starkt samhällsekonomiskt intresse att förkorta vägavstån-den meUan dessa delar av landet.

Förändringarna inom industri och handel har medfört större krav på snabba transporter vilket har lett till en mycket snabb utveckling på flygfrakternas område. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta och behovet av större och ändamålsenliga flygplatser kommer därför att öka. Länsstyrelsen anser att länsflygfältet i Rommehed väl fyller de krav som bör ställas på ett framtida industriflygfält. Förutsättningarna för utbyggnad är goda och en sådan har redan påbörjats. SJ och ASG har vidare väl  utbyggda transportterminaler som vid behov kan integreras

*rop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            260

med ett utökat fraktflyt vid Romme flygplats. Möjligheter till en sådan integrering är av största betydelse eftersom den tidsekonomi en sådan integrering möjliggör är ett av fraktflygets främsta konkurrensmedel. En utbyggnad av Rommeheds flygfält till ett industriflygfält skulle sannolikt bidra till en önskvärd industriell nyetablering i länet. Den skulle därmed komma att bli av stor regionalpoUtisk betydelse.

Arméns fredsorganisation syns framöver komma att genomgå en strukturförändring med innebörden att verksamheten sammanförs till ett färre antal truppförband (storregementen). Dessa väntade förändringar är uttryck för försvarspolitiska strävanden som emeUertid bör vara möjliga att förena med vissa regionalpolitiska målsättningar. Länsstyrelsen pekar mot den bakgrunden på de utomordentligt goda förutsättningarna för en utbyggnad av den mUitära verksamheten i Falun.

Den vikande sysselsättningen i Älvdalens kommun måste åtminstone delvis kompenseras genom statliga insatser exempelvis i form av statlig verksamhet. Vid den artilleriskjutskola som sedan några år tillbaka finns i kommunen har omfattande investeringar redan genomförts. Länsstyrelsen föreslår att en ökad utbUdningsverksamhet inom artilleriet leder till att skjutfältet i Älvdalen byggs ut i första hand.

Länsstyrelsen föreslår förläggning av ett socialmedicinskt centrum till Mora. Inom ett sådant centrum skulle en långtgående samordning av hälso- och sjukvård samt socialvård kunna äga rum. Centrumet skulle således kunna omfatta en rad ohka verksamheter - exempelvis folktandvården, öppenvården med olika terapiformer m. m. — för vilka landstinget och primärkommunen är huvudmän. TUl dessa verksamheter skulle slutligen en socialmedicinsk forsknings- och fältstation kunna knytas.

Till de frågor länsstyrelsen ägnar särskild uppmärksamhet hör också utbyggnaden av en damm i Hälla i Malungs kommun. En sådan utbyggnad har diskuterats under en längre tid. Den motiveras närmast av riskerna för översvämningar i samband med vårfloderna i Västerdalälven. Länsstyrelsen hemställer att frågan om Hälladammens utbyggnad tas upp till snabb och positiv prövning av statsmakterna.

Remissyttranden. Kommunerna instämmer i allt väsentligt i länsstyrelsens uppfattning och understryker behovet av de åtgärder länsstyrelsen föreslår.

B. 20.4 Socialpohtiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner pekar på behovet av att öka antalet platser i skyddade verkstäder och nödvändigheten av att sådana investeringar genomförs att detta behov kan fyllas.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Behovet av beredskapsarbeten ökar inte minst thl följd av svårigheterna för äldre ortsbunden arbetskraft att erhålla arbete på öppna marknaden. Till följd av denna utveckling anser länsstyrelsen det nödvändigt att planera för en ökning av antalet sysselsättningstillfällen i beredskapsar-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               261

beten i tre av länets fyra planeringsregioner. 1 den fjärde, Mora-regionen, är antalet sådana sysselsättningstillfällen redan idag så högt att det inte är nödvändigt att öka antalet fram tiU år 1975.

Vad gäller de skyddade verkstäderna anser länsstyrelsen att antalet platser i dessa måste öka väsentligt i samtliga planeringsregioner. 1 Falun/Borlängeregionen bör antalet fördubblas under 1970-talets första hälft från ca 280 till ca 600. I Avestaregionen är en ökning från ca 39 till 90 och i Ludvikaregionen från 60 tUl 140 platser nödvändig. I Moraregionen måste antalet platser öka från 180 till ca 330.

Remissyttranden. Flera remissinstanser instämmer i länsstyrelsens överväganden ifråga om behovet av att bygga ut de skyddade verkstäderna och öka antalet sysselsättningstillfällen i beredskapsarbeten. Älvdalens och Vansbro kommuner pekar emellertid också på svårigheterna att anskaffa lönsamma tillverkningsobjekt. Älvdalens kommun betraktar en ny lösning av finansieringsfrågan som en förutsättning för att verksamheten vid de skyddade verkstäderna skall kunna byggas ut. En lösning kan vara att vissa verkstäder övertas av AMS och drivs som industrieht beredskapsarbete. Säters kommun anser att beredskapsarbeten för förbättring av vägbeståndet bör prövas i större omfattning. Sådana arbeten har visserligen låg sysselsättningseffekt men ändå stor samhällsekonomisk betydelse. Hedemora och Vansbro kommuner anser att bidragen för beredskapsarbeten bör höjas till 50 %.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Det första steget i länsstyrelsens arbete med servicefrågoma var att avgränsa områden med svårare glesbygdsproblem. För att kunna genomföra denna avgränsning utgick länsstyrelsen från ortsklassificeringen och vidareutvecklade denna med hjälp av glesbygdsutredningens system för klassificering av serviceutbudet i olika nivåer. Med denna klassificering som grund avgränsade länsstyrelsen områden som saknar tillfredsställande tillgång till service.

Länsstyrelsen konstaterar bl. a. att ca 6 500 personer har mer än 10-15 minuters resväg till närmast närserviceort. Många av dessa är äldre människor och flera av dessa är hänvisade till kollektiva transportmöjligheter. Av länets invånare har vidare 14 200 mer än 45 minuters resa till närmaste kommuncentrum. Större delen av dessa människor (9 200 mvånare) återfinns i Mora planeringsregion. Flera närserviceorter, inte minst i Moraregionen, erbjuder dock en kvalificerad närservice som delvis ersätter kommuncentrumservicen. Vad gäher regioncentrumservicen saknar 2 000 invånare i länet, huvudsakligen i före detta Idre kommun, tillfredsställande tillgång till service på denna nivå. Omkring 10 000 personer saknar emellertid möjlighet att nå regioncentrum på kortare tid än 2-3 timmar. Därtill kommer att många av dem som i och för sig når regioncentrum på denna tid inte kan göra ett så långt uppehåll (2-3 timmar) som den långa restiden motiverar.

Frågan om serviceförsörjningen för vissa länsdelar är intimt förknippad

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            262

ned kommunikationssystemets utbyggnad, eftersom goda kommunika-ionsförhållanden, inom vissa gränser, kan ersätta bristen på omedelbart illgängliga serviceanläggningar. Länsstyrelsen har mot denna bakgrund indersökt den kollektiva trafiken för de kommuner vilka förutsatts ha ;lesbygdsproblem av allvarligare art. 1 dessa kommuner saknar drygt 5 000 personer helt kollektiva transportmöjligheter. Av de fyra plane-ingsregionerna framstår Avesta som den som har den bästa tillgången till ierviceorter. 1 västbergslagen har speciellt de västra delarna av Ludvika kommun en otihfredsställande serviceförsörjning. I Mora, som är den till ytvidden största planeringsregionen och har de mest omfattande glesbygdsproblemen, är servicetillgängligheten otillfredsställande för ett stort intal personer.

Åldringsvården och den verksamhet som sammanhänger därmed är en äv de viktigaste socialpohtiska frågorna i glesbygderna. År 1965 var enligt den då företagna folkräkningen 26,0 % av länets befolkning i glesbygd över 60 år. Av folkräkningen framgår att just denna befolkningsgrupp -50m omfattar mehan 15 000-20 000 personer - hade den sämsta bostadsstandarden av länets invånare.

Kommunernas förslag. Så gott som samtliga kommuner framhåller behovet av skilda förbättringar och nödvändigheten av att även i relativt små orter kunna erbjuda människorna i glesbygden en kvalificerad service. 1 den mån detta inte är möjligt bör därvid de kommunikationsmässiga förhållandena förbättras och olika typer av ambulerande service erbjudas.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen anstår tills vidare från att lägga fram ett mer fullständigt program men sammanfattar vissa synpunkter på olika åtgärder.

Kommunala transportförsörjningsplaner. Det har vid de undersökningar av glesbygdsproblemen som länsstyrelsen utfört framkommit att transportförsörjningen i glesbygden är en av de viktigaste frågorna som måste lösas. Ett primärt mål för glesbygdspolitiken bör vara att tillskapa ett kollektivt transportsystem som gör det möjligt för alla befolkningskategorier att till låga kostnader och tillräckligt ofta resa till viktigare serviceinrättningar eller få sina varor hemsända. Som ett led i utbyggnaden av en sådan transporttjänst är det lämpligt att utarbeta kommunala transportförsörjningsplaner. Dessa bör omfatta kommunala målsättningar i fråga om invånarnas transportmöjligheter och riktlinjer för hur dessa målsättningar skall uppnås.

Samverkan mellan kommunala och vissa andra organ. Befolkningsutvecklingen bl. a. i vissa delar av länet har medfört en koncentration av vissa serviceinrättningar till de större centralorterna. Denna utveckling gäller exempelvis offentliga serviceorgan som arbetsförmedlingen och försäkringskassan, samt även, genom den aktuella kommunreformen, de kommunala organen. Detta medför att relativt stora befolkningsgmpper får en avsevärt försämrad service. Mellan försäkringskassan och kommunala sociala organ förekommer sedan lång tid tillbaka ett kontinuerligt samarbete. 1 anslutning till kommunsammanläggningen

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               263

har frågan om ett ökat samarbete även på det administrativa planet aktualiserats i de kommuner där kommunalkontoren försvinner. Exempel på lämphg samverkan är gemensamt utnyttjande av lokaler och anställda. Enligt länsstyrelsens mening bör förutsättningar för ökat samarbete av det slaget finnas på flera områden. Möjligheterna bör exempelvis prövas till ökad samverkan mellan arbetsförmedlingarna och kommunala organ.

Även på andra områden bör samverkan i okonventionella former kunna lösa vissa serviceproblem. 1 Malungs kommun bedrivs f. n. en försöksverksamhet med kombinerad post- och varudistribution. Genom en sådan kombination kan förbättrade serviceförhållanden vad gäller varudistribution åstadkommas samtidigt som lantbrevbärarservice kan upprätthållas trots vikande befolkningsunderlag.

Lekskoleverksamhet i glesbygderna. För att ge barn i glesbygdsområden och mindre tätorter ökade möjligheter till kontakter med jämnåriga föreslår länsstyrelsen att en integrering av lekskoleverksamheten med den på orten befintliga lågstadieskolan prövas. Av samma orsaker bör för glesbygdsbarnen prövas ambulerande lekskoleverksamhet.

Samhällsstöd till ambulerande och ortsbunden handel. Under 1 960-talets fem sista år sjönk antalet livsmedelsaffärer i länet som helhet med en dryg fjärdedel. Inom den ambulerande handeln var nedgången ännu kraftigare. Mellan åren 1963 och 1970 minskade således antalet bussar med hälften. Vad den ambulerande handeln beträffar kan orsaken till denna utveckling sökas i vikande kundunderlag och dålig lönsamhet. Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget att pröva former för stöd tUl såväl den ambulerande som ortsbundna handeln.

Åldringsvården. Länsstyrelsen finner det angeläget dels att ålderdomshemmen byggs ut i den takt som de kommunala investeringsprogrammen anger, dels att möjligheterna att skapa alternativa boendeformer till ålderdomshemmen tillvaratas bättre i framtiden. Beträffande sistnämnda punkt anför länsstyrelsen att pensionärslägenheter och temporära åldringsbostäder ur både social och ekonomisk synpunkt ofta är att föredra framför ålderdomshemmen. Det är därför önskvärt att kommunerna i länets glesbygder utnyttjar de möjligheter att förbättra de äldres boendevillkor som de statliga bidragen till temporära åldringsbostäder ger. För att tillgodose de äldre behov av service även på sikt bör bostäderna lokaliseras tih orter av en viss storlek. Enligt länsstyrelsens mening bör lämpliga orter erbjuda minst den service man finner i s. k. kvalificerade närserviceorter.

Remissyttranden. Ett flertal remissinstanser kommenterar länsstyrelsens förslag till upprättandet av kommunala transportförsöriningsplaner. Säters kommun anser att med de begränsade resurser kommunerna har för att lösa kommunikationsproblemen borde trafikförsöriningen vara en statlig angelägenhetsfråga. Malungs kommun framhåller att reguljär daglig trafikförbindelse bör upprättas tih Mora. Säters kommun anför att mobU butiksservice inte fyller kraven på god service

Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.        264

medan Malungs kommun anser att om kommunen skall ha möjligheter att vidareutveckla för glesbygdens invånare nödvändig service erfordras i stor omfattning statens stöd.

B. 20.4 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971 — 1975 ligger i huvudsak KELP 70. Länsstyrelsen framhåller att kommunernas investeringsplaner innehåller vissa brister. Vidare är grundmaterialet delvis inaktuellt.

1 tabeU B. 20:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enhgt K-planen. Exempelvis har inte exploateringsinvesteringar i samband med bostadsbyggandet tagits med. I redovisningen ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Vidare ingår i huvudsak endast projekt som har kostnadsberäknats tih minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven med dessa begränsningar för den nämnda perioden till ca 620 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet 1971-1975 anges tiU 16 398 lägenheter i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram. Länsstyrelsen bedömer att bostadsbyggnadsbehovet i hela länet uppgår till

19       746 lägenheter. Huvuddelen eller ca 60 % av primärkommunernas
investeringsbehov faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen,
gatu- och parkförvaltning, sport och frUuftsliv) och 5 (industrieh verk
samhet).

Fördelningen på huvudtitlar av investeringsbehoven varierar mellan kommunerna/kommunblocken. Exempelvis faller 51 % av Falu kommuns investeringsbehov på huvudtitel 3 och 2 % på huvudtitel 2 (fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning), medan motsvarande andelar för Malungs kommunblock är 7 % resp. 43 %.

Äv landstingets investeringar faher sammanlagt 64 % på Falu, Säters och Mora kommun.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna beaktat prioriteringsregeln att thl prioritetsgrupperna I, Il och III hänföra resp. 60, 20 och

20      % av investeringsbehoven. Prioriteringen har utförts med hänsyn tUl
kommunernas tidsplacering av investeringsprojekten. Utgångspunkt för
länsbostadsnämndens prioritering av bostadsbyggnadsbehovet har varit
1969 års ram för bostadsbyggandet.

Den regionalpohtiska prioriteringen överensstämmer i huvudsak med ien sektoriella. Länsstyrelsen framhåller att förslaget tUl bostadsbyggan-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               265

dets fördelning i avsevärd grad speglar de intentioner som uttrycks i ortsklassificeringen.

Länsstyrelsen understryker att prioriteringen av det kommunala investeringsbehovet inte helt kan följa bostadsbyggandets fördelning. Vissa för kommunens invånare viktiga investeringar kan av olika skäl vara eftersatta och måste därför tUlgodoses oberoende av vad som mera genereht följer av bostadsbyggandets fördelning.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B. 20:1 och B. 20:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Prop. 1972:111     Bilaga 1     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

266

»OOmOO                     [(NOOO             I      lOOO

fSOrOO                               OOrl                    OnoO

foou-jOri                             r-Tf                  ooooo
OO Tj- ro ro en

                         (N

voOOuouoOrvlOOsuoroOOroO '—tOuo—*r-uo'£>C?vtuo '—ivjrSTj-r-Tj-mvovOTTTtu-jroHT-H

r- — TtOiDrj-ooror-iOOTj-oo OONuofNrvir-voor-oouovorN ro\OTj-0--r-uorf-HuoTt\ouo

HHf1ors■■-0 uofsuo      -roTrfNTt      HH—iri-

I    I     I    I     I    I     I    I    I    I     I    I     I    I    I

OOtJ-                                   IOnOuoOOOOOOUo

0■a                                             —Tt'-HOO'-Omomu

r-rNa\                               uHioooorooNOOfNuo—

rouoro                                              HuoaroomNOH

Tj-CT\OTi-ouorooor-Ti-

0(NtOOuo

Oro\o*'—'--mr*-o>uo-m

mwotoOmoorOOOo— ta- fOrfN'- oooTtOOinoo v£>oomr-ro
H - UO                   H r

I     I     I     I     I     I     I

>    o    ra    rtl>    u    3".ii!5:rt    t:M« —

c .to

s :::

°=i t;

I O

c   c

3      3

E E

E E

o o

yi i4

0[CT\                                    |OOTrroOOO*ouoOO

'OuoO                                        o\oov)-~~trt\DVir

OrvO                         OtfnOOOOOs—"(N*—'1-HUOH

0OO\0O                    T—(Qs—  'O'—'ro—

OOuo                                             lOOOrooOOOuoOO

OOOO                                          0*0

csuo                               uo•woOuoorooo

W1(N                   oormi—

ooo UO o O

On o r-

o O o —

I   I   I   1   I   I

i,              o 13   rt   _„

0      rt   c   C Ji<   ■*

11

1       =   c   <"   5   >    3   rt

J .3  aa-a j,! -o -; 

"      E

OrtrtO/oJ-'™'-

o .o

00

c

£

B ta

I/i

rt

2 C é

JS

E t;       S

•o .3 :0 >.  C

= ■§ S,

3   

S ">  I

IA    rt     -3

o   .S .ti

"E S

o e E

rt    rt   ra :0

«* OJ    c '*-

,-  I/' rt

•g   o   rt

o ■"  00

• - c  u r

3:2

rt -r: 13

S o S!

:rt    00•« -.3   3

°-=   3 00  u -rt

c  o  v '/ Is y

■g "2 ?

OJ "rt   o D c/1 X

J«! SS

il °

rt   i;

B  "S

E =

-r c;

2 M c rt •— 00 c  00 (U   rt   >.

U tu CO

OfSrOTj-wOtOO

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

267

Länet 19 746

FigurB 20:1 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 268

Figur B 20:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1971-1975. miljontals kr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               269

B.21  Gävleborgs län

B.21.1   Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen anför att enligt prognos 2 i länsplanering 1967 beräknas folkmängden i länet mellan åren 1965 och 1980 öka med ca 17 000 personer. Målsättningen i länsplanering 1967 för länets befolkningsutveckling anger ett befolkningsramvärde för år 1980 som med 4 000 personer överstiger prognosvärdet. Målsättningen innebär i stort sett att flyttningsvärdena över länsgränsen balanseras men samtidigt att omflyttningen inom länets ohka regioner och mellan dem underlättas. Höjningen av befolkningstalen i målsättningen avser kommunblocken Ljusdal, Bollnäs, Edsbyn och Bergsjö. Störst är höjningen i Ljusdal, som anges som en strategiskt viktig ort i nordvästra delen av länet.

Folkmängden för åren 1965 och 1970 samt enhgt målsättningen i länsplanering 1967 för åren 1975 och 1980 redovisas i följande tabell.

Kommunblock	Faktisk folkmängd		Målsättning
	1965	1970	1975	1980
Gävle	82 154	84 625	94 640	100 800
Sandviken	40 674	43 663	46 640	48 100
Hofors	16471	15 705	16 530	16 600
Ockelbo	7 449	6 762	6 400	5 800
Söderhamn	32 181	31 896	32 760	32 700
Bollnäs	33 526	33 039	33 770	34 000
Edsbyn	8 095	7 856	7 000	7 000
Ljusdal	24 583	22 524	22 500	22 600
Hudiksvall	35 415	36 367	36 850	36 800
Bergsjö	12 033	11 469	10 000	9 500
Kommunblockslänet	292 581	293 906	307 090	313 900

Den faktiska folkmängden år 1970 understiger med ca 6 400 personer det befolkningstal för år 1970 som angavs i målsättningen.

Den befolkningsmålsättning för år 1975 som kommunema har angivit i sin planering överensstämmer i stort >sett med den målsättning som anges i länsplanering 1967 utom för Gävle kommunblock, där den kommunala målsättningen för år 1975 anges till ca 90 000 personer.

Som planeringsnivå för länets kommunblock håller länsstyrelsen fast vid den målsättning som uttrycks i länsplanering 1967 med undantag för Gävleblocket, där länsstyrelsen för år 1975 ansluter sig till den kommunala målsättningen. Dock torde målsättningen för år 1980 kunna uppnås även om det torde ske några år senare än vad som har fömtsagts.

Remissyttranden. Gävle och Hofors kommuner samt landstinget ansluter sig till den av länsstyrelsen angivna planeringsnivån. Söderhamns, Hudiksvalls och Ovanåkers kommuner samt Bollnäs och Bergsjö kommunblock anser att målsättningen för deras del bör höjas.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            270

Ljusdals kommun framhåller att för att kunna upprätthålla en önskvärd servicenivå får inte folkmängden i framtiden understiga 25 000 invånare. Övriga kommuner har inte kommenterat planeringsnivån.

Länsstyrelsens kommentar. Med hänsyn tUl att en ny länsplaneringsomgång förbereds, varigenom nya prognoser och målsättningar kommer att utarbetas, finner länsstyrelsen för närvarande ingen anledning att ändra befolkningsramvärdena i länsplanering 1967 utom vad beträffar Gävle där differensen meUan planerad och verkhg utveckhng är särskilt påfallande.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Ensidiga kommunblock. Enligt länsstyrelsen kan Sandviken och Hofors betraktas som ensidiga industriblock, där huvudparten av den förvärvsarbetande befolkningen är koncentrerad tih en industribransch, nämligen metallverk. Ensidigheten förstärks av att kommunblocken domineras av var sitt företag.

1 övriga kommunblock förehgger inte på motsvarande sätt någon utpräglad ensidighet mom näringslivet. Ockelbo- och Ljusdalsblocken har dock en förhållandevis hög andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk och ett relativt litet antal sysselsatta inom industri. Även Edsbyn och Bergsjö har höga andelar inom jord- och skogsbmk, men andelen industrisysselsatta är relativt hög. Industrisektorn är dock tämligen odifferentierad med huvudparten förvärvsarbetande inom träindustri.

Pendlingsavstånd. Kommunblocksindelningen i länet ansluter enligt länsstyrelsen ganska väl till rådande spontana näringslivs-och arbetsmarknadsregioner. Arbetskraftspendling över kommunblocks-gräns förekommer i måttlig omfattning. Utpendhng överstigande 10 % av den förvärvsarbetande nattbefolkningen förekommer endast i två kommunblock, nämhgen Ockelbo och Bergsjö. Numerärt sett är naturiigt nog pendlingen störst mellan Gävle och Sandviken. Enligt länsstyrelsens mening torde man kunna räkna med att arbetskraftspend-hngen över kommunblocksgräns ökar i framtiden. Ökat bilinnehav, förbättrade kommunikationsförhållanden och näringslivets struktureha utveckling synes verka i den riktningen. Länsstyrelsen anför att detta inte är en negativ utveckling eftersom medborgarna därmed vinner ökad valfrihet på arbetsmarknaden. Det innebär också att i viss utsträckning sysselsättningsproblem i ett kommunblock skulle kunna lösas i ett angränsande mera expansivt kommunblock.

En schematisk undersökning av pendlingsomlanden inom 3 mil från blockcentra i länet visar att otihfredsstähande pendlingsmöjhgheter tih en livskraftig tätort föreligger framför allt i nordvästra länsdelen.

Or ts klassificering

1 länsplanering 1967 gjorde länsstyrelsen vissa uttalanden som visar   fram   mot   en   ortsklassificering.   Sålunda   anfördes   bl. a.   att

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               271

ansträngningarna bör inriktas på att främja utvecklingen av länets A-regioner med tyngdpunkten föriagd till centralorterna i respektive regioner. Särskilt framhölls betydelsen av för länet som helhet att på olika sätt stödja en positiv utveckhng av Gävle-Sandvikenregionen för att av denna skapa ett fungerande altemativ till storstadsområdena. Denna region har så stort befolkningsunderlag att det enligt länsstyrelsen får anses fullt möjligt att med rimliga insatser skapa fömtsättningar hkvärdiga med storstäderna ifråga om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, kvalificerad service m. m. men ändock kunna undvika de agglomerativa nackdelar som i viss utsträckning belastar storstadsområdena. Gävle-Sandvikenregionen är belägen på ett betryggande avstånd från Storstockholms influensfält, men ändå tillräckhgt nära för att man vid behov snabbt skall nå storstaden.

Länsstyrelsen anser därför att Gävle—Sandviken bör klassificeras som storstadsalternativ.

TUl kategorin regionala tillväxtcentra hänför länsstyrelsen Söderhamn, Bollnäs, Hudiksvall och Ljusdal, vilka genom geografiskt läge och serviceutrustning även framgent kommer att vara av betydelse som regionala centra. Ett bevarande av Ljusdal som regionalt centmm anses som angeläget, eftersom avstånden till alternativa regioncentra är alltför stora för att vara acceptabla. Som regionalt tillväxtcentmm klassificeras också Hofors, varigenom länsstyrelsen vill markera att åtgärder bör vidtagas för att åstadkomma en nödvändig differentiering och breddning av näringslivet.

I de tre övriga kommunblocken i länet, Ockelbo, Edsbyn och Bergsjö, är avstånden till regioncentra i vissa fall stora. Det anses angeläget att servicenivån i dessa block kan hållas tillräckhgt hög, och länsstyrelsen hänför dem till kategorin serviceorter i glesbygdsområden.

Länsstyrelsens förslag tUI ortsklassificering innebär sammanfattningsvis följande.

Storstadsalternativ      Gävle/Sandviken

Regionala tillväxtcentra     Hofors, Söderhamn, Bollnäs, Ljusdal, Hudiksvall Serviceorter i glesbygds-     Ockelbo, Edsbyn, Bergsjö områden

Vissa kommunblock är till ytan mycket stora och rymmer delar med stort avstånd till centralorten. Länsstyrelsen anser det önskvärt att mindre stödjepunkter för serviceförsörjningen upprätthåhes i de mest angelägna områdena. Som exempel anges Hamra, Los, Kårböle och Ramsjö i Ljusdalsregionen, Bjuråker i Hudiksvallsregionen och Österfär-nebo i Sandvikensregionen. Ett närmare ställningstagande till vilka orter som bör betraktas som stödjepunkter torde kunna göras i samband med upprättandet av trafikförsörjningsplaner.

Remissyttranden. 1 remissyttrandena accepteras länsstyrelsens förslag. Handelskammaren påtalar dock vissa nackdelar som är förenade

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            272

med en prioritetsordning av denna art. Ortsklassificeringen är ett styr-instmment som trots uppenbara fördelar när det gäller planering och fördelning av vissa offentliga insatser likväl är behäftat med brister i så måtto att det kan befaras dämpa eller förhindra en i och för sig önskvärd spontan etablerings- och expansionsvilja. Den psykologiska och praktiska effekten av klassificeringen kan befaras bli negativ i orter med en lägre klassificering.

B.21.2 Sysselsättningspohtiska åtgärder Bakgrund

Av länsprogrammets redovisning framgår att enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning (AKU) för år 1970 svarade jord-och skogsbmket i länet för drygt 10% av det totala antalet sysselsatta mot 8 % i hela riket.

Länsstyrelsen fömtsätter att en fortsatt snabb nedgång i antalet jordbruksföretag kommer att ske bl. a. med hänsyn till den nuvarande åldersstrukturen bland bmkarna. Omkring halva antalet brukare kommer inom tio år att ha uppnått pensionsåldern, och flertalet av dessa kan inte räkna med några efterträdare på sina bmkningsenheter.

Antalet sysselsatta inom industri- och byggnadsverksamhet i länet år 1970 utgjorde enligt arbetskraftsundersökningen 48 % av totalantalet förvärvsarbetande mot 40 % i genomsnitt för riket. Av totalantalet sysselsatta inom nämnda sektor i länet fanns 41 % inom metall- och verkstadsindustrin, 24 % inom träindustrin och 23 % inom byggnadssektorn. Enligt industristatistiken minskade antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin mellan åren 1962 och 1969 med omkring 300 personer. Under perioden 1965-1969 uppgick minskningen till 1 300 personer.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Som sysselsättningsfrämjande åtgärder föreslås sammanfattningsvis följande. Ökade statliga insatser i form av exempelvis ökad statlig företagsamhet, fler statliga beställningar tih länets industri, bidrag och lån till utbyggnader av industricentra och uppförande av lokaler för småindustri och hantverk, statligt lokahseringsstöd till turistanläggningar i länet, generösare utbildningsbidrag, större möjligheter att utnyttja investeringsfondsmedel, flyttningsbidrag till personal som följer med företag vid utflyttning från storstadsområdena samt utnyttjande av el-, frakt- och teletaxor som lokaliseringspolitiskt medel. Utbyggnad av företagareföreningens resurser. Kommunallagen ändras så att kommunerna får möjlighet att i större utsträckning än nu lämna ekonomiskt stöd till hantverk, småindustri och under vissa förutsättningar till jordbruk. Generösare bestämmelser för rätt till avdrag för resor. Gemensamma utställningslokaler och gemensam försäljnings- och PR-organisa-tion för de mindre företagen.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               273

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen föreslår följande aUmänna åtgärder som handlingsprogram.

—         El-, tele- och persontaxor som lokaliseringspohtiska medel

-    Ökad stathg företagsamhet

-    Åtgärder för de mindre företagens marknadsföring m. m.

—Förstärkning av företagareföreningens resurser

—Lokaliseringsstöd till turistanläggningar

-  Tillgång på industrimark

El-, tele- och persontaxor som lokaliseringspolitiska medel. Personhga kontakter och telekontakter får en allt större betydelse inom näringslivet och kostnaderna i tid och pengar för dylika kontakter blir för företagen i Norrland, genom de långa avstånden, speciellt betungande, och nödvändiga kontakter försvåras.

En justering av teletaxorna för Norrland och tUlskapandet av ett persontransportstöd anser därför länsstyrelsen vara ett viktigt led i det lokaliseringspolitiska arbetet. Vidare skulle enligt länsstyrelsens uppfattning lokalisering till Norrland av elenergikrävande företag underlättas genom att eltaxorna används som lokahseringspolitiska medel.

Ökad statlig företagsamhet. Den hittillsvarande verksamheten med stathgt lokaliseringsstöd har visat att huvuddelen av stödet har använts för utbyggnad av befintliga företag. 1 vissa fall har företag med expansionsmöjligheter ej ansett sig kunna klara av en större utbyggnad själva, utan erbjudit staten att gå in som delägare i företaget varigenom utbyggnader kunnat finansieras.

Det statliga etableringsbolaget, Svetab, bör enligt länsstyrelsens uppfattning få erforderliga resurser till förfogande för att i större utsträckning än vad som nu är fallet kunna medverka då företag erbjuder dylikt samarbete inför planerade industribyggnader.

Åtgärder för de mindre företagens marknadsföring m.m. Genom samarbete mellan länsstyrelsen, landstinget och handelskammaren i Gävle bildades hösten 1969 Gävleborgs organisation för rationell företagsetablering, GORF. Organisationen skall vara ett samlande kontaktorgan vad gäller kontakter med kommuner, näringsliv och statliga myndigheter. Den skall även ombesörja information och marknadsföring. Organisationen skall också för specieha ändamål kunna anlita konsulter på läns- och riksplanet.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör organisationer bildade enhgt samma principer som GORF vara väl lämpade för att samordna och effektivisera de mindre och medelstora företagens marknadsföring m. m.

Hittills har det huvudsakligen varit landstingen som finansierat åtgärder i näringslivsfrämjande syfte för småföretagen i länen. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det hgga i statens intresse att åtgärder av dylikt slag intensifieras, och länsstyrelsen anser det därför motiverat att också staten, genom ekonomiskt stöd, underlättar sådan verksamhet.

Förstärkning av företagareföreningens resurser. Statliga insatser till förmån för hantverk och småindustri har i olika

18 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilaga!    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            274

hänseenden knutits till företagareföreningarna som genom rådgivande och konsulterande arbete bistår företagen i tekniska, ekonomiska, administrativa och andra frågor. Verksamheten inom dessa områden blir allt mera komplicerad och företagen tvingas anhta experthjälp i allt större utsträckning. Men också kursverksamhet torde vara ett effektivt hjälpmedel för företagareföreningarna i deras strävan att bistå företagens försök till anpassning efter marknadens ständigt stigande krav.

Länsstyrelsen föreslår därför att företagareföreningarnas resurser ökas, så att den rådgivande och konsulterande verksamheten samt kursverksamheten kan utökas i takt med de stigande kraven.

Lokaliseringsstöd till turistanläggningar. Lokaliseringsstöd till turistnäringen bör, enligt länsstyrelsens mening, kunna utgå efter en mera fömtsättningslös prövning än vad som varit fahet under den gångna femårsperioden, då enbart anläggningar i fjällvärlden kunnat påräkna stöd. I hälsingedelen av länet finns områden som med begränsade statliga insatser skulle kunna utvecklas till förstklassiga turist-och frUuftsanläggningar för såväl den lokala befolkningen som för tillresande. Inom Ljusdalsregionen torde turism vara ett väsentligt alternativ till industri när det gäller att skapa nya sysselsättningsobjekt. Järvsö synes vara ett område där man enligt länsstyrelsen med fördel skulle kunna försöka att medelst en aktiv lokaliseringspolitik inom turism- och fritidssektorn utveckla ett livskraftigt näringsliv.

Tillgång på industrimark. Iordningställande av industrimark är i första hand en kommunal angelägenhet. Frågan är på de flesta håll i länet tillfredsställande löst, och länsstyrelsen fömtsätter att kommunema även i fortsättningen skall kunna iordningställa industrimark med hjälp av statligt stöd i form av beredskapsarbete.

Huvudsakligen planeras industrimark i tätbygd och så kommer också att ske i framtiden. Länsstyrelsen fäster emellertid uppmärksamhet på att länet kan erbjuda utmärkta möjhgheter även för sådana industrianläggningar som t. ex. i produktionshänseende eller ur miljövårdssynpunkt bör lokaliseras utanför tätbygd och som ställer stora krav på markbeskaffenhet, vattentillgång, transportmöjligheter osv.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser stödjer länsstyrelsens förslag till handhngsprogram. Gävle kommun framhåller dessutom att även inom Gästrikland finns områden som lämpar sig för turism och fritidsaktiviteter. Söderhamns, Ovanåkers och Hudiksvalls kommuner samt Bollnäs och Bergsjö kommunblock uttalar att den pågående lokaliseringspolitiken måste mtensifieras. Dessutom måste kommunerna på ett avgörande sätt få påverka att lokaliseringen sker till orter enligt kommunernas eget bedömande. Bollnäs kommunblock pekar även på betydelsen av att kommunikationerna förbättras. Landstinget anför att lokaliseringseffekten av specieha el-, tele- och persontaxor för Norrland torde få enbart marginell betydelse. Först och främst måste det traditionella lokaliseringsstödet byggas ut. Landstinget uttalar viss tveksamhet till den sysselsättningsskapande effekt som ett lokahseringsstöd till turistanläggningar skulle få, även om det  kan ha viss effekt  för förstärkning av

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               275

serviceunderlaget. Handelskammaren ställer sig tveksam inför förslaget om ökad statlig företagsamhet, men stöder övriga förslag i handlingsprogrammet.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Utflyttning av statliga verk. Lokaliseringsstöd till hela länet. Transportstöd även till transporter understigande 30 mil. Sysselsättningsstöd även till företag inom det allmänna stödområdet. Kommunema bör medges rätt att bedriva affärsmässig verksamhet i vidare bemärkelse än vad nuvarande lagstiftning medger.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. G ä v 1 e är enhgt länsstyrelsens mening väl lämpad som lokaliseringsort för centrala statliga förvaltningsenheter. Länsstyrelsen understryker lämpligheten i och behovet av att en omlokalisering av statliga verk till Gävle fullföljs enhgt de riktlinjer som har utarbetats av delegationen för lokalisering av statlig verksamhet.

Ljusdal anses av länsstyrelsen vara lämphg lokaliseringsort för utbyggnad av industricentmm enhgt de riktlinjer som 1968 års lokaliseringsutredning har föreslagit.

I Hofors bör åtgärder vidtas för att främja en differentiering av näringslivet. Speciellt för administrativa enheter inom såväl den statliga som privata sektorn torde Hofors vara lämphg lokaliseringsort.

Det allmänna vägnätets standard är en faktor av allra största betydelse när det gäller att med aktiva åtgärder styra den regionala utveckhngen i expansiv riktning. Likväl har inte vägbyggandet på ett mera uttalat sätt använts som ett lokaliseringspolitiskt medel. Länsstyrelsen konstaterar att regionalpolitiska utgångspunkter hittills icke utgjort bedömningsgmnd för prioriteringar i vägbehovsplaner. Länsstyrelsen kan mte fuina det rationeUt att lämna ett så viktigt instmment som vägbyggandet utanför den regionalpolitiska diskussionen. Sannohkt behövs en samordning av alla statliga sektorers resursanvändning om man med rimhga insatser skall kunna fullfölja de regionalpohtiska målsättningarna. Enligt länsstyrelsens mening bör snarast, i samråd med statens vägverk, en inventering genomföras beträffande de vägbyggnadsbehov som lokaliseringspolitiken kan kräva. Den prioritering av vägmedelsbehov som länsstyrelsen och vägverket på detta sätt kan komma fram till bör sedermera kunna ligga till gmnd för ett ökat vägmedelsanslag speciellt inriktat på regionaipolitisk styrning.

Remissyttranden. Samtliga kommuner i Gästrikland samt handelskammaren anser att hela länet bör ingå i stödområdet. Söderhamns och Hudiksvalls kommuner anser sig båda lämpliga som lokaliseringsorter för statliga verk. Hofors, Sandvikens och Ovanåkers kommuner påtalar behovet av en differentiering av näringslivet. Hudiksvalls kommun. Bollnäs kommunblock och handelskammaren anser att transportstöd bör utgå även vid transporter understigande 30 mil. Ljusdals kommun   stöder  länsstyrelsens förslag om industricentmm  men anser

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            276

dessutom att det behövs en basindustri som sysselsätter 400—500 personer. Bollnäs kommunblock anför att det bhr nödvändigt att föriägga en större tung basindustri till Bollnäs om inte de statliga insatserna på lokaliseringspolitikens område förmår skapa erforderliga arbetstillfällen. Länsstyrelsens förslag om vägbyggnader som regionalpolitiskt medel får allmän anslutning och flertalet kommuner redovisar angelägna vägprojekt.

Länsstyrelsens kommentar. Krav på en ändring av stödområdesgränsen så att hela eller eventuellt en del av Gästrikland tillförs stödområdet har vid ett flertal tillfällen framförts genom motioner i riksdagen utan att någon förändring har skett. Länsstyrelsen finner det angeläget att man vid framtida överväganden även beaktar de problem som näringslivet i Gästrikland brottas med.

Länsstyrelsen har noterat kommunemas önskemål beträffande prioritering av vissa vägar i samband med frågan om vägbyggnader som regionalpolitiskt medel. Kommunemas synpunkter kan bli ett värdefullt hjälpmedel vid den planerade inventeringen av de vägbyggnadsbehov lokaliseringspolitiken kan kräva. Även frågan om en sänkning av avståndsgränsen för erhållande av transportstöd hksom övriga i yttrandena framförda påpekanden finner länsstyrelsen värda att beakta.

B.21.3 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Förstärkning av arbetsförmedlingen speciellt inom arbetsvärd och yrkesvägledning. Ökad arbetsmarknadsutbildning inom blocken. Förläggning av utbildning av exempelvis verktygsarbetare till länet. Beredskapsarbeten för utförande av vatten- och avloppsanläggningar, vägar, parker och övriga grönområden, landskapsvårdande åtgärder, skogsröjning m. m. Bidrag tih äldre arbetslösa. Ekonomiskt stöd som möjliggör för äldre jordbmkare att bedriva sin näring till pensionsåldern. Fler halvskyddade platser, inrättande av kontorsarbetscentraler.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Beredskapsarbeten för utförande av vägförbättringar, vatten-och avloppsanläggningar, parker och övriga grönområden liksom landskapsvårdande åtgärder såsom skogsröjning och städningsarbete i naturen är väl lämpade som sysselsättningsobjekt för såväl tillfälhgt arbetslösa som för äldre ortsbunden svårplacerad arbetskraft. Länets resurser på detta område bör väsentligt ökas. För att en önskvärd utökning skall kunna ske krävs en förbättrad och mera långsiktig planering inom kommunerna.

Ekonomiskt stöd till äldre j o r d b r u k a r e inrättas som möjliggör för äldre jordbrukare, främst innehavare av befinthga jordbruk, att bedriva sm näring rih uppnådd pensionsålder. Möjhgheter tih stöd bör även finnas för andra kategorier jordbmkare och då som ett

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               277

alternativ till omskolning och flyttning och därmed sammanhängande omställningssvårigheter.

Kontorsarbetscentraleri länsarbetsnämndens regi inrättas i samtiiga regioncentra i länet.

Halvskyddad verksamhet anses av länsstyrelsen vara en lämplig form för att bereda handikappade meningsfull sysselsättning, och styrelsen finner det angeläget att åtgärder vidtas, bl. a. genom ökad information och högre statsbidrag, för att denna verksamhet skall få större omfattning än f. n.

Tillgången på platser iskyddade verkstäder bör förbättras, och det är angeläget att planerna på utökning av antalet skyddade verkstäder fullföljs.

Remissyttranden. De remissinstanser som uttalar sig i frågan ansluter sig till länsstyrelsens förslag. Bollnäs kommunblock framhåller därutöver vikten av generösare projekteringsbidrag och en snabbare handläggning från myndigheternas sida av bidragsansökningarna.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Utgångspunkt vid bedömningen av serviceförsörjningen har varit de av glesbygdsutredningen föreslagna tre servicenivåerna, närhetsservice, kommuncentrumservice och regioncentmm-ervice. Länsstyrelsen har arbetat med ytterligare en servicenivå, s. k. kvalificerad närhetsservice, som hgger mellan närhets- och kommuncentrumservice.

Länsstyrelsens undersökning baseras på befolkningens fördelning år 1965. Vad gäller tillgång på närhetsservice, med ett krav på högst tre km tih närmaste livsmedelsbutik eller högst en km till varubusslinjes huvudsträckning, visar undersökningen att drygt 9 000 invånare inom länet saknar acceptabel serviceförsörining. Beträffande kvalificerad närhetsservice saknar drygt 22 000 personer tillgång till denna, om villkoret är högst en km tUl närmaste väg med kollektiv linjetrafik som medger en tur- och returresa tih närmaste serviceort under samma dag.

Vikande befolkningsunderlag och högre omkostnader kommer enligt länsstyrelsens bedömning sannohkt att medföra en stark decimering av butiker och övriga servicefunktioner såväl i de mindre tätorterna som i glesbygden.

Kommunernas förslag. Från tre kommuner har framförts förslag som sammanfattningsvis innebär följande. Uppsökande verksamhet genom utbyggd socialförvaltning. Utbyggnad av den sociala hemhjälpen. Öppen verksamhet för åldringar och handikappade. Utbyggnad av vuxenutbildningen. Förbättrade sociala anordningar för skolväsendet. Utbyggd biblioteksverksamhet. Ökad ungdomsverksamhet. Utökade kulturella aktiviteter. Kollektiv mathållning för att förbättra servicen för pensionärer i pensionärslägenheter. Ökat statligt stöd till statsunderstödda trafikföretag med trafiklinjer i glesbygdsområden. Ökad information om de s. k. ADL-redskapen genom bl. a. anordnande av lokala kurser. Tillgång till lämplig bostad för de handikappade. Statsbidrag bör

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            278

kunna utgå till personal som bedriver uppsökande verksamhet, vilken enligt lag skall utföras fr. o. in. 1 juh 1968. Åtminstone statsbidrag för en första inventering bland handikappade och åldringar. Förbättring av den kollektiva trafiken och vägarna i glesbygd så att glesbygdsutredningens förslag angående lösning av glesbygdsservicen genom hemsändning av varor efter förhandsbeställning skall kunna genomföras. Ändrad lagstiftning beträffande kollektivtrafiken. Man bör i stället för trafiklinjer tala om trafikområden. Den trafikutövare, som fått koncession på ett sådant område skulle sedan inte kunna lägga ned trafiken delvis, utan kravet för bibehållande av koncessionen skulle vara att trafiken upprätthöUs inom hela området.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen anser det uppenbart, att det kommer att erfordras samhähehgt stöd till busslinjetrafik även framdeles om glesbygden skall kunna tillförsäkras en acceptabel trafikförsörjning. Det fordras dock troligen ytterligare utredningar beträffande trafiksituationen inom enskilda områden innan man kan ta ställning till stödets utformning i de enskUda fallen.

Även om det kollektivji turiinjenätet medelst stöd skulle kunna upprätthållas och i vissa områden förbättras måste kompletteringstrafik tillskapas i anslutning till det reguljära bussnätet exempelvis i form av beställningstrafik. Kommunen syns lämplig att i ett sådant läge svara för huvudmannaskapet och den administrativa mtinen. Transporter av detta slag torde gå med förlust eftersom full kostnadstäckning troligen inte kan tas ut av trafikanterna. Länsstyrelsen anser det inte orimhgt att staten jämte kommunen svarar för denna kostnadstäckning.

Kundunderlaget för butikerna på landsbygden kommer att minska ytterligare och nedläggningar av dagligvamburiker i glesbygd kommer att ske under nuvarande förutsättningar. Detta måste dock enligt länsstyrelsens uppfattning ovillkoriigen kompenseras genom en utökning av den ambulerande servicen. Dett3 i sm tur torde dock på många håh endast kunna ske genom subventiorier, både från kommunalt och statligt håll.

Glesbygdsutredningen anger att restidsavståndet till sådan service som tUlhandahålls i kommunblockscentrum (kommuncentrumservice) i princip inte bör överstiga 45 niinuter. Los, Hamra, Kårböle och Ramsjö i Ljusdalsblocket och norra delen av Bjuråkers församling i Hudiksvahs-blocket, hgger på ett resavstånd till respektive centralort vilket överstiger 45-minutersgränsen. Det är därför av yttersta vikt att stödjepunkter med kvalificerad stationär service upprätthålls i de här uppräknade områdena. Visserhgen beräknas ingen sérviceförsämring ske i dessa områdens serviceorter fram tiU 1975, men länsstyrelsen framhåller ändå betydelsen av att serviceproblemen i dessa ornråden uppmärksammas, så att befolknmgen även på sikt kan tihförsäkraS tillfredsställande service.

Remissyttranden. Ett flertal kommuner framhåller i sina yttranden att det nuvarande systemet med linjekoncessioner för koUek-tivtrafiken  bör ersättas  med områdeskoncessioner. Vidare krävs ökat

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               279

statligt stöd till glesbygdstrafiken och tUl serviceförsörjningen i glesbygden över huvud.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen anser det angeläget att arbetet med upprättande av trafikförsöriningsplaner snarast påbörjas. Vid detta arbete bör frågor som berör såväl den turlistbundna trafiken som någon form av beställningstrafik behandlas liksom ett eventuellt inordnande av skolskjutsar, postturer, varudistributioner av olika slag osv. En fråga som i detta sammanhang också måste utredas är fördelningen av serviceförsörjningen mellan ambulerande service och vissa stödjepunkter i glesbygd. En annan viktig fråga är problemet att erhåha en tillfredsställande lösning av trafikkostnadernas fördelning.

För att arbetet med upprättandet av trafikförsörjningsplaner skah bli meningsfyllt fordras att de ide'er och intentioner som förs fram skall kunna genomföras utan att den lagstiftning som berör frågor om trafikförsörining, statsbidrag, kravet på SJ:s lönsamhet osv. lägger hinder i vägen. Länsstyrelsen anser därför att en grundlig genomgång av de lagar och bestämmelser som i dag påverkar trafikpolitikens utformning erfordras.

B. 21.4 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971 — 1975 hgger i huvudsak KELP 70.

I tabeU B. 21:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I sammanställningen ingår inte samtliga investeringsslag. Exempelvis innefattas inte exploateringsinvesteringarna för bostadsbyggandet i redovisningen. Vidare har endast de projekt tagits med vilka beräknas uppgå till minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar de primärkommunala investeringsbehoven för den nämnda perioden till drygt 798 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges till 19 375 lägenheter i de kommuner som upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram. Länsbostadsnämndens bedömning av bostadsbyggnadsbehovet i hela länet uppgår till 15 710 lägenheter. Drygt hälften eller ca 52 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu-och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken uppvisar sinsemellan varierande investeringsbehov. Exempelvis faller 6 % av Hofors kommuns redovisade behov på huvudtitel 3 och 53 % på huvudtitel 5 medan motsvarande andelar för Ljusdals kommun är 30 % resp. 16 %. Av landstingets investeringar faller ca 50 % på Gävle kommunblock.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           280

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektorieUa prioriteringarna följt prioriteringsregeln att till prioritetsgrupperna I, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringarna. Vid prioriteringen av bostadsbyggnadsbehovet har emellertid länsbostadsnämnden utgått från behövligt bostadsbyggande under programperioden. 1970 års bostadsbyggnadsram har varit riktgivande för prioritetsgrupp 1.

Enligt länsbostadsnämnden har ramen för byggandet år 1970 och tidigare år legat i nivå med nämndens bedömning av det behövhga byggandet under perioden 1971-1975. Detta har medfört att hela behovet har hänförts till prioritetsgrupp 1.

Länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering överensstämmer i samtliga fah med den sektoriella.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering belyses av cirkeldiagrammen i figurerna B. 21:1 och B. 21:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. mvesteringsbehoven.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

281

a

c

ro    I     I      I

00	000 0/.6
r

t!

t>0

SS

O0?0000uora OOOOOOOuo(N(NOO uoriOuoOrOro-ro

-H

r- (N

Ti-o(NOr-l — uoO o'-Hom-OOo c—uor-c*—''orori—<

OaNfNr--0000M3O(N

[-rHm'-lw-'00'—I

k.

k.

IU

5

I    i    I    I

I    I    I    I    I

Tj-Tj-OOroOuoOO cnr-rOOOTj-Ttooo —uooOOrosoOOOr

OTj-muouoootr-iuo

C) Cl Cl

c> c>

— OOOOvOrnOO

•-ruoouoONONOOoo l0a'-HoouoTl■r-oo

OrvD(Noor--rsvc)
UO r<                 —t              H

ooor-Ovoooo\rooot rOoouoOtNooOro vas-rwoOuoro

o'

O    I      I      I

Xi

JS o o

00

c

T3 .O

£:

o.

c

.3   u >3 -s:

3

ti

I O

C    C

3   3

B B

B B

o o

TTO-OUOOOUOUOtNO

uooQiOOrtNrfNuow

uouoOfNrmuoooooN

oo-'-rooofno•
NO fN                   >—«       ro (N

OuoOOOootNOro 00\OuoOtj-o—'r-o OvoorsoooOTfro

r_4r>)roruo(Nr--
m                           ,-1       r4 rN

I     I

I    oc     I    UO  O

vo       »n UO

VD       r- p-

o  a        ■"        > £: Ä •£ :rt o-S "H  ;0

00

r  ■*/ .3  -

.i-'.i*i-)33rt_,— •«    M    °    "  :0    O   > .2, 3   «

OviXOviaiO~-)Xca

■a o

o

o

Q.

,o

E     £

£ >

rt   00

a 3

1-°

I-  

-g I f °

B   I- rt   :0

c is

£.2

c/)     .      4-1

= 1

rt c c

II

t;    3    ™

n. 3 t« JS |-ii

D    fc    IU

=5 g-H-g 'Eiä ?

IU "ra o

■? '" -3

C    o  :rt

D  M E

:   rt  a          i;

■o c c         ts

00 c    3

00 c ..2

>, ra    

m X £

o  o  > J»! =:

U U.

OCNrTfl/IVOIQO

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 282

FigurB. 21:1   Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

283

FigurB. 21:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas Investeringsbehov för perioden 1971-1975, mlljontalskr.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            284

B.22 Västernorrlands län

B.22.1  Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen finner det värdefullt att inom ramen för den regionalpolitiska planeringen ha fått i uppdrag att försöksvis utarbeta konkreta handlingsprogram, liksom också att dessa länsprogram skall utgöra underlag för ett riksomfattande regionalt program.

1 anvisningarna tUl länsstyrelserna om utarbetandet av länsprogram 1970 diskuteras i huvudsak problem sammanhängande med vikande eher stagnerande utveckling i kommunblocken. Det hade varit värdefuht om de problem som sammanhänger med en alltför snabb tillväxt hade mer utförligt kunnat behandlas i programmet. Länsstyrelsen anser inte att länsprogrammet i denna omgång blir ett verkningsfullt medel att lösa de problem som finns i regioner av olika storlek och i olika utvecklingsfaser.

Länsstyrelsen anser det vara värdefuht att en klassificering av orter/ regioner nu genomförs. Förslaget tiU klassificering av länets tätorter ger emellertid en mycket förenklad bild av verkligheten. SkUlnaden mehan orterna i samma kategori kan vara avsevärd. De åtgärder som kan komma att föreslås för varje ortstyp bör därför utformas så att de enskUda orternas särskUda problem kan beaktas.

Vid den fortsatta planeringen bör erfarenheterna från länsprogram 1970 tillvaratas så att klarare riktlinjer kan lämnas för programverksamheten. Sannolikt kan bristerna i länsprogram 1970 härigenom reduceras avsevärt. Därvid kan den regionala planeringen bli ett än mer verkningsfullt medel att åstadkomma den eftersträvade regionala fördelningen av befolkning och näringsliv.

Remissyttranden. Örnsköldsviks kommun finner det värdefullt att tidigare allmänna uttalanden om regionalpolitikens mål nu kommer att konkretiseras. Länsprogram 1970 anses som ett intressant försök som kan ge impulser till fortsatt arbete mot en bättre samordning av samhällsresursernas användning, vilket krävs för att de lokaliseringspolitiska strävandena ska ge åsyftat resultat. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare värdesätter att myndigheterna sammanfattar sina planer i ett långsiktsprogram så att företagen kan beakta samhällets investeringar. Kritik riktas dock mot att länsmyndigheterna har ansvaret för samhällsplaneringen på länsnivå men saknar ekonomiska och administrativa resurser för att kunna påverka planeringen i den riktning som åsyftas. En prioritering av de offentliga investeringarna anses inte fylla någon praktisk funktion när en ekonomisk totalram för länet saknas. Länets näringsliv välkomnar dock tillkomsten av ett regionalt handlingsprogram som ett värdefullt underiag för dess egen planering.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               285

B.22.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Hittillsvarande befolkningsutveckling samt prognoser och målsättning enligt länsplanering 1967 framgår av följande tabell:

Kommun/	Faktisk		Folkmängd		Målsätt-
Kommunblock	folkmängd		enligt prognos 2		ning
	1965	1970	1970	1980	1980
Ange	16 862	15 052	15 400	13 000	14 000
Sundsvall	85 883	90 896	91700	97 900	100 300
Timrå	17 072	17 811	16 900	18 500	19 200
Härnösand	27 640	27 057	28 000	29 600	31000
Kramfors	31 452	29 106	29 300	26 100	27 500
Sollefteå	30 677	27 554	28 300	24 200	26 200
Örnsköldsvik	60 783	60 521	59 300	60 900	63 000
Kommunblockslänet	270 369	267 997	268 900	270 300	281 200
Fjällsjö	7 116	6 111	5 800	4 400	4 800
Länet	277 485	274 108	274 700	274 700	286 000

Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 beräknas sysselsättningen i länet öka från 116 300 förvärvsarbetande år 1965 till 1 18 000 år 1980. Trots stegringen i arbetskraftsbehovet beräknas länets folkmängd minska från 277 485 personer år 1965 till 274 700 år 1980, beroende på en beräknad ökning av yrkesverksamhetsgraden.

Det av länsstyrelsen uppsatta målet för befolkningsutvecklingen i länet syftar till att uppfylla två krav:

-  Möjliggöra fortsatt expansion i Sundsvall och Örnsköldsvik samt ge
Härnösand/Kramforsregionen en bas för framtida expansion.

—        Motverka   folkminskningen   i   nordvästra  Ångermanland   och  västra
Medelpad genom satsning på centralorterna Sollefteå och Ange.
Målsättningen för länets folkmängd år 1980, 286 000 invånare, mot
svarar folkmängden år 1960. Målsättningen för år 1980 överskrider prog
nos 2 med drygt 11 000 personer.

Länsstyrelsen finner f. n. ingen anledning att revidera den befolknings-poUtiska målsättning som angavs i länsplanering 1967, utan utgår från denna som planeringsnivå.

För att bibehålla länets folkmängd på nuvarande nivå krävs ett åriigt nytillskott på cirka 500 arbetstillfällen. Om den regionalpolitiska målsättningen enligt länsplanering 1967 skall kunna uppnås krävs emellertid att ytterligare 500 arbetstillfällen per år kan tillföras länet. Här kan tilläggas att under den sexåriga försöksverksamheten med statligt lokaliseringsstöd har ett 80-tal företag erhållit sådant stöd för investeringar som beräknas medföra cirka 2 300 nya arbetstillfällen. Därav hade drygt 1 300 realiserats den 30 juni 1971.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          286

Remissyttranden. Örnsköldsviks kommun framhåller som målsättning att under 1970-talet sträva efter ett invånarantal motsvarande 1965 års folkmängd. Ange kommun har ingen erinran mot den angivna målsättningen för kommunen. Kramfors kommunblock hävdar att den befolkningspolitiska målsättningen för blocket bör vara 31 500 personer år 1980. Landstinget finner att länsprogrammet utgör en rimlig grund för den befolkningspolitiska målsättningen i länet på 286 000 personer. Med hänsyn till den faktiska befolkningsutvecklingen har utskottet valt att planera sin utbyggnad efter en lägre nivå än vad målsättningen anger, men skulle utveckhngstendenserna ändras mot den i programmet angivna nivån kommer utskottet att i sin planering ta hänsyn tih denna förändring.

Ortsklassificering

Följande sammanställning visar länsstyrelsens klassificering av orter i länet.

Storstadsalternativ              Sundsvallsregionen (Sundsvalls kommun-

block och Timrå kommun)

Regionala tihväxtcentra       Härnösand, Kramfors, Sollefteå/Långse-

le, Örnsköldsvik, Ange

Serviceorter i glesbygd        Fränsta, Liden, Nordingråvallen, Junse-

le, Ramsele, Bredbyn/MeUansel, Björ-na/Långviksmon, Solberg

Som motiv för förslaget anför länsstyrelsen att Sundsvallsregionen — Sundsvalls kommunblock och Timrå kommun — med sina 109 000 invånare år 1970 är Norrlands största befolkningskoncentration och i särklass mest urbaniserade region och framstår redan nu som ett attraktivt alternativ till storstäderna. Detta illustreras kanske tydligast av näringslivets spontana satsning på Sundsvall, dit ett växande antal företag drar samman sina regionala styrningsorgan för Norrland. Förslaget om regionala tUlväxtcentra står i överensstämmelse med de uttalanden som gjordes i länsplanering 1967.

Remissyttranden. Härnösands kommun hävdar att den är förbunden med Sundsvallsregionen genom en sammanhängande tätbygd från Sundsvall till Härnösand. Genom att Härnösand inte ingår i storstadsalternativet anser man att den väl utbyggda servicen på ohka nivåer i kommunen inte inräknas i det föreslagna storstadsalternativet. Även Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det lämpligt att sammanföra Härnösand med Sundsvall och Timrå tih ett gemensamt storstadsalternativ. Sollefteå kommunblock anser att Ramsele bör klassificeras som regionalt tillväxtcentrum och Näsåker som serviceort. Kramfors- kommunblock anför att även Sundbron och Docksta kan komma ifråga som serviceorter. Valet av Nordingråvallen är ej invänd-ningsfritt. — I övrigt accepterar remissinstanserna den föreslagna ortsklassificeringen.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               287

Länsstyrelsens kommentar: Synpunkterna på ett utvidgat storstadsalternativ omfattande även Härnösand bör uppmärksammas. F. n. utgör Sundsvallsregionen och Härnösands kommun ingen sammanhängande näringsgeografisk region. En framtida förbättring av vägstandar-den mellan Sundsvall och Härnösand och utbyggnad av mellanhggande orter kommer väsentligen att förbättra förutsättningarna att skapa ett gemensamt arbetsmarknads- och bostadsområde. 1 det läget bör regionav-gränsningen i ortsklassificeringen ses över och en plan för orternas funktion i området upprättas.

B.22.3 Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

Enligt länsprogrammet minskade under 1960-talet arbetstUlfähena inom jord- och skogsbmk med cirka 8 000. Den stora avgången väntas fortsätta även under 1970-talet då antalet arbetstiUfäUen inom dessa näringsgrenar beräknas minska med ytterhgare 6 000.

Antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningsverksamhet minskade påtagligt under perioden 1965-1968 men har därefter åter ökat. Totalt sett har därför några större förändringar inte skett under 1960-talets senare hälft.

Industrisysselsättningen påverkades under perioden 1963—1968 påtagligt av den omfattande strukturrationaliseringen inom skogsindustrin som under dessa år minskade antalet sysselsatta med cirka 3 300 personer. Metall- och verkstadsindustrins expansion var därvid inte tihräcklig för att neutralisera dessa verkningar. Följden blev att antalet industrisysselsatta minskade med över 2 000 fram till år 1968. Därefter har emellertid en ökning ägt rum — delvis beroende på högkonjunkturen — så att industrisysselsättningen nu bedöms åter närma sig 1965 års nivå.

Inom servicesektorn har antalet sysselsatta ökat kraftigt, främst beroende på den offentliga sektorns snabba expansion. Det totala antalet arbetstillfällen i länet har emellertid troligen minskat något under 1960-talet vilket har varit den främsta orsaken tih länets stora flyttningsförluster — 21 000 personer - under den gångna tioårsperioden.

Den näringslivsprognos (prognos 2) som utarbetades i länsplanering 1967 visar en ökning av antalet sysselsatta med omkring I 700 personer under prognosperioden 1965 — 1980.

Av de skilda näringsgrenarna beräknas jord- och skogsbruk reducera sitt arbetskraftsbehov till mindre än hälften jämfört med år 1965. Sysselsättningen inom näringsgrenarna industri, byggnads- och anläggningsverksamhet, handel och samfärdsel beräknas år 1980 ligga på ungefär samma nivå som år 1970. Den enda starkt expansiva näringsgrenen är offentliga tjänster. Det är främst planerna för sjuk-, hälso- och socialvårdens utbyggnad som svarar för denna kraftiga ökning.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          288

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Sysselsättningen i Norrland bör stimuleras genom ökade statliga insatser - exempelvis genom etablering av statliga företag samt ökad samhällelig kontroll och styrning av det privata näringslivets lokalisering. Kommunikationerna bör förbättras och den nuvarande taxepolitiken omarbetas. Eftergymnasial utbildning av olika slag bör med fördel kunna förläggas till länet. Behovet av ytterligare sysselsättningsmöjligheter för kvinnor är mycket stort varför arbetstUlfäUen lämpade för kvinnlig arbetskraft bör tillföras länet. Ökade resurser behövs för företagslokalisering liksom en ökad bostadsbyggnadskvot.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Regionalpolitiska medel för att inom stödområdet stimulera enskilda företags utbyggnad eher etablering finns f. n. i ett flertal ohka former. Förekomsten av mer generellt verkande stödåtgärder är däremot fortfarande begränsad. Sådana åtgärder skulle komma hela det befintliga näringslivet tUl del vilket är av stor betydelse då möjligheterna att uppnå de regionalpolitiska målen till stor del kommer att vara avhängiga utvecklingen inom det befintliga näringslivet.

Ett av de största hindren för att uppnå den regionalpohtiska målsättningen är de skillnader i bl.a. produktions- och servicebetingelser som f. n. föreligger mellan stödområdet och övriga delar av landet. En av den framtida regionalpolitikens viktigaste uppgifter måste därför bli att förbättra dessa betingelser (den s. k. infrastmkturen) i stödområdet.

Länsstyrelsen lägger fram förslag som avser att delvis utjämna dessa skillnader. Förslagen, som i första hand berör områdenas kommunUcationer, utbildning och industriell service, innebär sammanfattningsvis följande.

Kommunikationer. 1963 års trafikpolitiska beslut bör omprövas. Trafikpohtiken bör utformas så att den anger en för samhället gynnsam fördelning mellan olika trafikgrenar. Trafikpohtiken bör vidare underordnas regionalpolitiken i syfte att medverka till en mer balanserad regional utveckling.

En fortsatt utjämning av transportkostnaderna för godstransporter på järn- och landsväg måste eftersträvas. Fraktstödet bör utformas så att framtida taxehöjningar inte reducerar stödets avsedda effekt. Fraktstödet bör dessutom omfatta styckegodssändnmgar under 500 kg och utgå även för råvaror som vidareförädlas inom länet. Sjöfartens betydelse för den norriändska industrin gör det väsentligt att genom en god isbrytarbered-skap eftersträva ett öppethållande året runt av de större hamnarna. Isbrytningen bör även framgent vara kostnadsfri.

Åtgärder krävs för att sänka persontransportkostnaderna på järnväg och flyg för resor på längre avstånd. Direkta flygförbindelser meUan länet och ytterligare orter i Sverige och grannländerna skulle förbättra lokaliseringsbetingelserna.

Teletaxorna bör användas som ett regionalpolitiskt instrument. De förslag som 1969 års telefontaxeutredning har lagt fram i betänkandet Regional   utjämning   av   telefonkostnaderna   bör   snarast   genomföras.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               289

Anpassning av riktnummerområdena till de blivande kommunerna samt införande av enhetstaxor i dessa oavsett deras storlek bör övervägas.

Ökat statligt bidrag behövs till länets vägnät för att inhämta den eftersläpning som föreligger i fråga om det aUmänna vägnätets standard År 1970 uppgick medelsförbrukningen för byggande av allmänna vägar thl 65 milj. kr., därav 41 mUj. kr. med ordinarie medel och 25 mUj. kr. i beredskapsmedel. I flerårsplanen sjunker tilldelningen av ordinarie medel tUl 13 mUj. kr. år 1974. För att bibehålla oförändrad nivå på vägbyggandet i länet behövs år 1974 beredskapsmedel med 52 mUj. kr., dvs. mer än dubbelt så mycket som år 1970. Länsstyrelsen uttalar stark oro över nedskärningen av ordinarie medel för perioden 1970—1974 och minskningen av planeringsramarna i långtidsplanen. De negativa konsekvenserna bhr begränsade möjligheter att nåden regionalpolitiska målsättningen för länet, att bortsett från östra Medelpad vägbyggandet med ordinarie medel upphör i länet - med få undantag — samt att underhållet på stora delar av vägnätet kommer att eftersättas med risk för långvarig avstängning vid tjällossning och på sikt allvarlig kapitalförstöring.

Beträffande enskUda vägprojekt framhåller länsstyrelsen särskUt vikten av att E 4 på sträckan Husum — länsgränsen och genom Njumnda kommun skyndsamt byggs om till genomsnittlig standard för vägen i övrigt. Av vikt är vidare att ett kontinuerligt byggande av E 4 genom Timrå kan ske. Ombyggnaden av E 75 genom Stöde kommun ges hög prioritet.

I vissa kommunblock behöver vägnätet förbättras för att befolkningen i ytterområdena skall kunna nå centralorten med rimliga restider.

Utbildning. En fullt utbyggd universitetsfilial med kvahficerad forskning, fyraårig högre teknisk utbildning samt annan forskning och högre utbildning föreslås bli inrättade i länet.

Industri, industriell service, m. m. För att förbättra den industriella mUjön i länet föreslås bl.a. utbyggnad av företagareföreningens resurser och ökad satsning på konsulttjänster inom marknadsföring, ekonomi och administration, inrättande av ett industriellt utvecklingscentrum av samma typ som i Skellefteå, etablering av företag för verktygstillverkning samt ett större järngjuteri. I sistnämnda fall bör förutsättningarna för ett statligt engagemang utredas.

Kreditgivningen tUl företag som bygger ut eller nyetableras i stödområdet bör underlättas. Förutsättningarna för att exempelvis med lokaliseringsstöd stödja etablering av konsultföretag, som tillfredsstäher industrins behov av servicetjänster, bör undersökas. Därutöver bör lokaliseringsstödet utsträckas även till andra än industriföretag, som etablerar filialkontor e.d. i det inre stödområdet. Förvärv av industrilokal bör ingå i underlaget för bidrag. I det inre stödområdet bör vidare bidrag utgå också tUl maskininvesteringar och det sammanlagda lokaliseringsstödet bör kunna uppgå tih 80 % av de totala investeringskostnaderna. Större regionalpolitiska hänsyn bör tas när tillstånd medges företag att använda investeringsfondsmedel. Företag inom stödområdet bör i större omfatt-

19 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111    Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m.m. 290

ning än som sker f. n. prioriteras vid statliga beställningar. Förutsättningarna för rörtransport av olja från norsk västkusthamn tUl länets kust och vidareförädling här av oljeprodukter bör undersökas. Nya enheter för aluminiumframställning bör förläggas till länet.

Turism och friluftsliv. I länet pågår en länsplanering för turism och friluftsliv. I avvaktan på denna föreslår länsstyrelsen att Skule-Nordingrå-Ulvöområdet, Höga Kusten, bygges ut tih ett centralområde för det rörliga friluftshvet och turismen. Likaså bör en fortsatt utbyggnad ske av turist- och fritidsanläggningarna i Sollefteå.

Bostäder. Under 1960-talet har bostadskvoten varit klart för låg i förhållande thl behovet. Bostadskvoten föreslås höjd tiU 3 200 per år från i genomsnitt 2 400 under 1960-talet. Den ordinarie kvoten förslår inte att tiUgodose den efterfrågan som uppstår vid nylokaliseringar och utbyggnader av företag. Under 1970 har exempelvis 600 yrkesarbetare inflyttat tUl länet med hjälp av flyttningsbidrag. Detta skapar ett ytterligare tryck på bostadsmarknaden.

Övrigt. Vid fortsatt utflyttning av statliga verk måste flera orter i länet komma i fråga än i första omgången. Statliga konferenser bör i större utsträckning förläggas tUl stödområdet. Uppbyggandet av rationella och väl arronderade jord- och skogsbruk med hjälp av statligt stöd bör fortsätta. Statens ekonomiska engagemang inom ramen för verksamheten med skyddad sysselsättning bör utökas.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner framhåher behovet av arbetstUlfäUen för kvinnlig arbetskraft. Ett stort antal kommuner understryker vikten av en ytterligare differentiering av den befintliga industrin.

Därutöver föreslås främst ökade resurser för utveckling av turism och fritidsverksamhet.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram: Sundsvallsregionen bör få olika former av högre utbildning och forskning — universitetsfilial, högre teknisk utbildning, en produktin-riktad forsknings- och utvecklingsenhet inom området transportforskning, logistik m.m., vissa ytterligare utbUdningslinjer inom vårdsektorn samt ett industriellt utvecklingscentrum. Den fortsatta utbyggnaden av Sundsvalls/Härnösands flygplats (Midlanda) bör prioriteras och ytterligare direktlinjer till orter i södra och mellersta Sverige, Finland och Norge inrättas. Regionens goda förutsättningar bör beaktas vid en fortsatt utlokalisering av statliga myndigheter. Den i Matfors belägna statliga läkemedelstillverkningen bör utbyggas.

Härnösand föreslås bli huvudort för isbrytarledningen samt utrustning och reparationer av isbrytarflottan. Dit bör även en produktin-riktad forsknings- och utveckhngsenhet inom områdena bygg- och anläggningsverksamhet kunna förläggas. Lärarhögskolan i Härnösand bör byggas ut med en utbildningslinje för förskoUärare. TUl Härnösand bör

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               291

även kunna förläggas ytterligare eftergymnasial musikutbUdning. Den av fångvårdens byggnadskommitté föreslagna lokaliseringen av en sluten sidoanstalt tih Härnösand bör prioriteras. En upprustning av vägnätet i kommunen bör ske för att underlätta pendling mellan centralorten och kommunens ytterområden.

Kramfors bör få ett mera differentierat näringsliv och bl.a. bli lokaliseringsort för ett företag med verktygstillverkning. Ytterligare UtbUdningslinjer torde kunna knytas tih civilförsvarsskolan i Sandö. Hamnfrågan i nedre Ådalen bör lösas på ett tillfredsställande sätt. Regionen bör tillföras arbetsmöjligheter för kvinnhg arbetskraft exempelvis genom att Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst utlokaliseras från Stockholmsområdet tih Kramfors. Det mindre vägnätet bör upprustas så att befolkningen i glesbygden kan utnyttja arbetstihfällen och service i blockets centrala delar.

S o 1 I e f t e å/L å n g s e 1 e anses vara en lämplig lokaliseringsort för ett industricentmm och ett veterinärlaboratorium. Förenade fabriksverken föreslås undersöka möjligheterna att utöka verksamheten i Långsele. Till SoUefteå bör landets utbUdning av arbetskraft för det högmekaniserade skogsbruket kunna förläggas. Om ytterligare en gymnastik- och idrottshögskola inrättas bör denna förläggas till Sollefteå. Realiseras planerna på storregementen bör Sollefteå ges högsta prioritet. Vägnätet i kommunen bör rustas upp så att befolkningen i ytterområdena kan nå centralorten med rimhga restider.

Örnsköldsvik har goda förutsättningar för 1-2-årig högre teknisk utbildning och vuxenutbildning inom de tekniska ämnesområdena. Dit bör även lokaliseras tillverkning av TV-kassetter och AV-läro-medel liksom en central för manuell kontroll och stansning av material från statliga organ, avsett att databehandlas. Örnsköldsvik bör beaktas vid en eventuell utlokalisering av televerkets uppbördscentral. Möjligheterna att tUl Örnsköldsviks kustområde förlägga ett havsforskningsinstitut bör undersökas. Förutsättningarna för en anknytning av Husum och Köpmanholmen till befintligt järnvägsnät bör utredas. Vägförbindelserna mellan centralorten och kommunens ytterområden bör upprustas.

Ange är lämplig lokaliseringsort för ett industricentrum. Verksamheten vid SJ:s lok- och vagnverkstad i Ange bör kunna utökas. Postens adressregister och postverkets giroavdelning föreslås lokaliseras till Ange. Kommunens planer på ett flygfält med reguljärt anslutningsflyg till Midlanda bör stimuleras. Vidare krävs en upprustning av vägen mehan Ange och Haverö.

Remissyttranden: Remissinstanserna stäher sig i allt väsentligt bakom länsstyrelsens förslag. Genomgående framhålles i yttrandena behovet av ökad bostadstilldelning, ökat väganslag och förbättrade kommunikationer. Flera remissinstanser understryker vikten av att trafikpohtiken i högre grad än nu samordnas med regionalpohtiken. I yttrandena framförs ytterligare förslag till åtgärder, bl.a. fler arbetstUlfäUen för kvinnor, differentiering av eltaxor och vissa statliga utlokalise-

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            292

ringsobjekt utöver dem som länsstyrelsen har tagit upp i sitt preliminära förslag. En del av de förslag som har framkommit vid remissbehandlingen har medtagits i det slutliga programmet.

B.22.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Enligt uppgift från kommunerna skulle 2 200 sysselsättningstillfällen behövas i länet för att ge äldre, ortsbunden arbetskraft sysselsättnmg. År 1980 beräknas behovet till 2 700. De åtgärder som föreslås kan sammanfattas på följande sätt.

Skyddade  verkstäder föreslås    av       14       kommuner

Beredskapsarbeten   "         "        8       "

Skogs- och miljö
vårdsarbeten             "         "        7
Statlig företags
etablering eUer an
läggningsarbeten med

statsbidrag                "         "        5

Hemarbete                 "         "        4

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram: Ekonomiskt stöd till äldre jordbrukare på icke bärkraftiga jordbruk bör införas i syfte att dämpa nedläggningstakten. I princip bör det skapas möjlighet för brukare över en viss ålder att fortsätta sitt yrke till pensionsåldern. Däratöver erfordras att driftsstöd av sociala skäl utgår till äldre jordbmkare med otUlräckhga inkomster.

Landskapsvårdande åtgärder bör bedrivas som beredskapsarbeten eller som stöd tUl jord- och skogsbruk.

Socialpolitiskt motiverat stöd bör kunna utgå för att under begränsad tid uppehålla driften vid nedläggningshotade företag. Dessa företag bör företrädesvis sysselsätta arbetskraft som inte kan konkurrera på den öppna arbetsmarknaden.

Olika former av ett socialt motiverat stöd tih mindre industriföretag bör prövas i vissa delar av länet.

Hemindustrien verksamhet bör ordnas som komplement till övrig sysselsättning i glesbygd.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Kommunernas förslag. Den öppna och slutna åldringsvården bör förbättras och den nuvarande rumsliga organisationen av sjukvården bör bestå. Förbättrade allmänna kommunikationer med avlägset belägna delar av kommunerna anses som mycket önskvärt bl.a. för att lösa problemen med varudistributionen i glesbygderna. Även behovet av samhngslokaler,   idrotts-   och   fritidsanläggningar   poängteras   av   flera

kommuner.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Det har visat sig svårt att på länsplanet erhålla tillräckligt detaljerade

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               293

kunskaper om de faktiska förhållandena i glesbygden för att kunna föreslå annat än generella åtgärder. Kommunerna bör stimuleras att ta initiativ till en kartläggning av invånarnas tillgång tiU olika former av service.

I de flesta kommunblocken förefaller servicesituationen kunna förbättras väsentligt om de allmänna kommunUcationerna ordnas tillfredsställande. Kommunerna bör upprätta trafikförsöriningsplaner. Statsbidrag till kommunal kompletteringstrafik bör kunna utgå i större utsträckning än f.n.

Den kommersiella och institutionella servicen i de orter som klassificerats som serviceorter bör bevaras. Möjligheterna att i någon form ge stöd tUl enstaka strategiskt belägna butiker bör undersökas. I anslutning tiU butikerna bör "servicecentraler" (post, mottagningslokal för tandläkare, distriktssköterska etc.) inrättas på ett par ställen i glesbygden.

Socialstyrelsens utvärdering av den pågående försöksverksamheten med uppsökande verksamhet bör avvaktas innan denna verksamhet tihämpas generellt.

Remissyttranden. I remissyttrandena understryks behovet av de åtgärder som föreslås i handhngsprogrammet.

B. 22.5 Investeringarnas regionala fördelning Plan eringsunderlag

TiU grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971 — 1975 ligger i huvudsak KELP 70. Länsstyrelsen framhåher att vissa kommuner har redovisat konkreta investeringsplaner för hela eller större delen av femårsperioden medan andra endast redovisat projekt fram tiU årsskiftet 1972-1973. Detta innebär att jämförelser mellan kommunblockens investeringsplaner bör göras med försiktighet. Dämtöver framhåller länsstyrelsen att av de redovisade primärkommunala projekten över 100 000 kr beräknas de allra flesta vara slutförda under år 1972.

I tabeU B. 22:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringsbehov har fördelats på huvudtitlar enhgt K-planen. I sammanstähningen ingår inte samtliga kommunala investeringsområden. Vidare ingår endast investeringsprojekt som har kostnadsberäknats thl minst 100 000 kr.

Totalt för kommunblockslänet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven för den nämnda perioden tUl 832 mUj. kr. och de landstingskommunala tUl 404 mUj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges tih 16 597 lägenheter.

Huvuddelen eller ca 75 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och frUuftsUv), 5 (industrieU verksamhet) och 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet). Huvudtitlarnas andelar av det totala

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            294

I

mvesteringsbehovet varierar mellan olika kommuner.

Under huvudtitel 3 har exempelvis Ange kommun redovisat 5 % av investeringsbehovet, medan motsvarande andel för Härnösands kommun är 43 %.

Av landstingets planerade investeringar faller ungefär 80 % på Sundsvallsblocket, varav huvuddelen avser det planerade storsjukhuset i Sundsvall.

Remissyttranden. Ett antal remissinstanser framhåller att eventueU statlig påverkan på kommunernas investeringsverksamhet är mindre önskvärd. Samtidigt värdesätter ett flertal remissinstanser den långsiktiga planeringen för att den leder till bl. a. bättre samordning och utnyttjande av samhällets resurser.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen och, i de fah sådana saknas, kommunerna har vid den sektoriella prioriteringen följt prioritetsregeln att tUl prioritetsgrupperna I, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. Länsorganens bedömningar har utförts med hänsyn tih länsbostadsnämndens prioritering av bebyggelseområdena enhgt kommunala bostadsbyggnadsprogrammen för perioden 1971-1975.

TUl grund för länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering har legat dels de sektorieUa prioriteringarna, dels målsättningen i länsplanering 1967. Den regionalpolitiska prioriteringens uppgift har varit att bl. a. samordna investeringarna meUan sektorerna samt att avstämma kommunernas planeringsnivå mot målsättningen enhgt länsplanermg 1967. Några omprioriteringar har dock inte gjorts på grund av olika planeringsnivåer.

Länsstyrelsen anser att om kommunernas investeringsbehov har dimensionerats rätt i förhåhande till planeringsnivån - vilket inte har varit möjligt att kontrollera - borde samtliga projekt under perioden vara nödvändiga för att uppfyha planeringsnivån. Detta innebär enligt länsstyrelsen att samthga projekt bör föras tUl prioritetsgrupp I.

Länsstyrelsen påpekar att samtliga bebyggelseområden i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen 1971-1975 har prioriterats.

Vid prioriteringen av investeringar som har samband med bostadsbyggandet har de prioriterats i enhghet med prioriteringen av bostadsbyggnadsbehovet. Detta har dock enligt länsstyrelsen varit förenat med vissa svårigheter bl. a. som en följd av att sambandet mellan de kommunala investeringarna och bostadsbyggandet i vissa fall har varit mindre uttalat. Det gäher i synnerhet de mindre bebyggelseområdena.

Vid prioriteringen av bostadsbyggandet har länsstyrelsen till prioritetsgrupp 1 fört 90 % av det redovisade behovet. Detta har medfört vissa omprioriteringar av följdinvesteringarna till bostadsbyggandet.

Utfahet av länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering åskådliggörs i form av cirkeldiagram i figurerna B. 22:1 och B. 22:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investermgsbe-hoven.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970         295

Remissyttranden. Kramfors kommunblock framhåller att samtliga bebyggelseområden bör detaljstuderas vid prioriteringen av bostäder eftersom bostadssektorn är styrande för huvuddelen av den övriga investeringsverksamheten. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser att en totalekonomisk ram för länet måste upprättas för att prioriteringen av de offentliga investeringarna skah fylla någon praktisk funktion.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

296

rt   C

1-1 S

O  Ti	O O O O	OO
O  UO	UO o oo UO	ro
O		O
■ O	u ro On	■t
(N	m ro	O
ro		■*

o

3

; S

C

a ft. Uo

o 5

f—t t -H O      r UO vo

 0 r- o             00 o rn

vo 00 (N VO                         O vo ■

t                fsj        (N

,—. —H r UO  O OO  Tf (N ro vo  o UO ro vo ( ( H \o rs (N r* UO O ro O Tj- ro Tj-  O UO Tf

[     1     I     I     I     I     i

UO -H O O vo O  to UO UO 0\ OO O

o fO 00 *o UO fN r

vo r-- m UO ro ov UO

s => s

s a

r UO (N O o  p

Ov vo r-  o vo —H

CTv vo    (N  00  m  UO

o

tu

UO r-- f—I o

o ro r rs a\  ■ Tj- Ov rs ON -H 

'O 3v

0\

C O

C

a	•s:
K	c
a	&>	3
E	■•§'	X
S
o 1	<3
»
	v
fN	1
ttj
"S
•<5
e5	is

c    c

3   3

B B

B £

o    o

1 Ui

lo	O I~    1     1
CT\	■o lO	O
VO	■* ■*	VO

VO        -H rt

CN lO Ov lo O - t

fn - O f O m p H av vo H rs H o rvj (N ov o vo [ vo

00        lO rt          Tt

fs OO W-) o av o <

lO (N -H o CN o t

00 m lo o ov m t—'

I     I

o o   I o

lO lO        o ■■>!■

=a

•O         S

l«  oCfl   lO     U-   J

a> -o »H c t «  M C P S « = C 3   3 .3 :ra   M   O   11

"< un H Ä U! izi O

t3

o

.0     -S
X
U          3
o       SS
OO    lä
1
i2      o
kbok sport
2          00
rt      c
E     'c
t«          cö
		e
Ift		s
SS e n. C		fci;
ing, rätts- och samhä Itning och bostadsföi planväsen, gatu- och lunikationer och näri		>
		3	•c
		3 B
	B	ed C C	"rt o	•H
	ta	.C	o	art
	Vi	u	W)	>
irvaltn sförva ;- och komrr		O 00	-C o	3
	>		o	'vi* -C
:0  rt j-'	li		c	O
entralf astlghe yggnad ämnar			=rt	O i
	3 1	1 1	o
U u. coK		o	c/	X
rti
1 o (N m	>o	vo	r-	00

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

297

FigurB. 22:1   Regionaipolitisk  prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

298

Figur B. 22:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas Investeringsbehov för perioden 1971-1975, miljontals kr.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               299

B. 23 lämtlands län

B. 23.1   Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Länsstyrelsen anför att prognos 2 i länsplanering 1967 anger för länet en stark nedgång i antal sysselsatta och folkmängd.

Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen att en primär målsättning för planeringen måste vara att tillgodose att befolkningen i olika delar av länet erbjuds en tillfredsställande service samt får del av den allmänna standardhöjningen till rimliga kostnader.

Av länets orter kan endast Östersund erbjuda en kvalificerad service. Betingelserna för den kvalificerade servicen avtar dock med minskande befolkning i länet. Kan inte länets folkmängd bära upp denna service måste den sökas på andra håll utanför länet, vilket är liktydigt med att den blir oåtkomlig för större delen av länets befolkning.

En naturlig ambition är att öka länets folkmängd. Som rimlig ökning anger länsstyrelsen en utveckling som innebär ett fullt tillvaratagande av länets egna arbetskraftstillgångar. Denna utveckling uppfattas som maxi-mimål för planeringen i länet och motsvarar ca 144 000 invånare år 1980. Detta altemativ har också antagits som riktmärke för planeringen.

Målsättningen stäher krav på drygt 13 000 nya arbetstillfällen. Lokaliseringen av dessa kan i princip ske var som helst inom länet men omräknat till folkmängd i bemärkelsen konsumtionsunderlag får de större betydelse för servicens upprätthållande ju närmare Östersund de förläggs. Denna koncentrationssyn omfattar även resursfördelningen på lägre regionala nivåer.

En central fråga för planeringen är i vilken utsträckning den prognoserade befolkningsutvecklingen för de ohka kommunblocken kan tänkas ge upphov till bristande serviceförsörjning. Frågeställningen har prövats på grundval av erforderligt elevunderlag för högstadieskola. Denna norm anses även vara representativ för de underlagskrav den kommersiella servicen ställer. Beräkningarna ger vid handen att en tillfredsställande servicenivå kan erbjudas inom ramen för den prognoserade befolkningsutvecklingen år 1980 i samtliga kommunblock utom Järpen, Svenstavik och Sveg.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          300

Hittillsvarande befolkningsutveckling samt prognoser och målsättning enhgt länsplanering 1967 framgår av följande tabell.

Kommun/Kommunbloek	Faktisk folkmängd		Prognos 2	Målsätt-
			"   1980	ning 1980
	1965	1970
Hammarstrand	9 744	8 501	7 300	7 300
Bräcke	10 982	9 950	9 000	11000
Östersund'	47 874	50 062	51000	66 000
Strömsund (Inkl.
Fjällsjö)	20 947	18 476	15 000	19 000
Krokom	14 509	12 990	10 800	12 700
Järpen'	10 124	9 140	7 100	9 000
Berg	10 658	9 456	7 000	7 000
Sveg	13517	12 729	9 800	12 000
Kommunblockslänet	138 355	131 304	117 000	144 000

' Marby församling (474 pers. 1970) som genom beslut 1969 överfördes från Östersunds kommun tih Järpens kommunblock har här tiUförts Östersunds kommun för att jämförbarhet skall erhållas med angivna prognos- och målsättningssiffror.

Remissyttranden. Ett flertal kommuner/kommunblock framför krav på högre planeringsnivå för egen del. Landstinget och ett par kommuner/kommunblock framhåller nödvändigheten av att statsmakterna tar ställning tih målsättningen i länsprogrammet eftersom det är en förutsättning för att kommunerna ska kunna bedriva en meningsfull planering.

Länsstyrelsens kommentar till remissyttrande n a. En omprövning av planeringsmålen bör anstå och göras på grundval av det riksomfattande regionala handhngsprogrammet.

Den främsta utgångspunkten vid målsättningsdiskussionen har varit strävan att åstadkomma en i olika avseenden tillfredsställande serviceförsörjning för länets befolkning och länsstyrelsen bedömer det möjligt att fylla detta grundläggande krav inom de planeringsmål som uppställts.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Nedgången inom jord- och skogsbruk förefaller enligt I ä n s s t y r e 1 -s e n att efter 1965 ha gått i raskare takt än prognosen antyder och har i huvudsak neutraliserat effekterna av stödåtgärderna inom industrin. Det betyder att det behov på ca 5 000 nya arbetstUlfäUen inom basnäringar som länsplanering 1967 redovisade fortfarande står kvar.

En så stor del som möjligt av dessa arbetstillfällen bör tillskapas i börian av planeringsperioden. Samhället dokumenterar då sina strävanden vUket anses vara en förutsättning för att påverka den privata investeringsviljan i länet.

Vid tillskapandet av nya arbetstillfällen bör även den kvalitativa sysselsättningsaspekten beaktas. Vidare bör man eftersträva att samlokalisera verksamheter som funktioneUt hör samman.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               301

Ortsklassificering

Redan i länsplanering 1967 konstaterade länsstyrelsen att starka skäl talar för en koncentration av de resurser i form av arbetstillfällen m. m. som länet kan tillföras till ett begränsat antal orter. Länsstyrelsen gjorde av detta skäl en bedömning av vilka lokaliseringsorter i länet som framstod som de vUctigaste alternativen till den enligt länsstyrelsen primära lokaliseringsorten Östersund.

Som lokaliseringsalternativ till Östersund utpekades därvid Strömsund, Sveg, Bräcke, Hammarstrand, Järpen och SvenstavUc med följande angelägenhetsordning av orterna:

Grupp    1         Östersund med omgivande orter

II                    Strömsund

III                  Sveg, Bräcke, Järpen

"           IV         Hammarstrand, Svenstavik

Länsstyrelsens förslag till ortsklassificering har följande utformning.

Storstadsalternativ          Östersund

Regionala tillväxtcentra   Strömsund, Sveg, Bräcke,

Järpen, Hammarstrand och

SvenstavUc
Serviceorter                     Gäddede, Hoting, Föllinge,

Hede och Funäsdalen

Östersund är länets viktigaste lokaliseringsort och enligt länsstyrelsens mening ett klart storstadsalternativ. Denna mening delades av delegationen för lokalisering av statlig verksamhet. Länsstyrelsen anser sig också i regeringens förslag om utlokalisering av statlig verksamhet ha fått ytterligare stöd för sin uppfattning.

Strömsund anses ligga en nivå över övriga regionala tillväxtcentra. Detta tUl följd av de förutsättningar orten anses ha att fungera som serviceort på en nivå mellan läns- och kommunblocksnivån och sålunda vara centrum i en större region än det egna kommunblocket.

Vid valet av serviceorter har länsstyrelsen ställt kraven att orterna bör väljas så att man utifrån dem täcker så stora delar av de dåligt försörjda områdena som möjligt, att orterna idag bör ha en relativt god service samt att de bör ha en så stor egen kraft som möjligt att upprätthålla denna service.

Reservation. Mot länsstyrelsens ställningstagande i avseende på en ändring av ortsklassificeringen för Svenstavik och Hammarstrand i förhållande till den preliminära klassificeringen där nämnda orter klassificerats som serviceorter, reserverar sig ordföranden, föredraganden samt en ledamot av länsstyrelsen.

Reservanterna anser inte att det finns stöd, vare sig i de planeringsmål som uttryckts i länsplanering 1967 och som länsstyrelsen i arbetet med förehggande program haft att utgå ifrån eller i den diskussion som förts i länsprogrammet i övrigt för att ändra den i det preliminära länsprogram-

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            302

met   föreslagna klassificeringen av Hammarstrand  och  Svenstavik som serviceorter i glesbygdsområden.

Remissyttranden. Landstinget anser att en ortsklassificering utgör ett nödvändigt inslag i en målinriktad regional planeringochanser att den föreslagna ortsklassificeringen är realistisk och väl avvägd. Även Östersunds kommun, Krokom- och Järpenblocket ansluter sig tiU länsstyrelsens förslag. Hammarstrands kommunblock föreslår med hänsyn till resurstUldelningen att endast Östersund och Strömsund ges en särställning bland länets centralorter. Svegs kommunblock anser att Sveg bör jämställas med Strömsund. Enligt Bergs kommun bör i varje kommunblock finnas minst ett regionalt tillväxtcentra som en logisk följd av kommunreformen. Ett antal kommuner framför krav på att fler orter skall utpekas som serviceorter.

B. 23.2 Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

I länsprogrammet framhålls att av arbetskraftsundersökningen (AKU) hösten 1969, vUken bör tolkas med viss försiktighet, framgår att mellan 1965 och 1969 ökade sysselsättningen i länet med ca I 700 personer. Trots detta minskade länets befolkning med 4 800 invånare. Denna skillnad mellan befolknings- och sysselsättningsutveckling måste innebära att yrkesverksamheten i länet ökat och då främst för kvinnorna.

I fråga om näringsgrensutvecklingen antyder AKU en nedgång inom jord- och skogsbruk med 5 000 sysselsatta — en minskning raskare än vad som förutsågs i länsplanering 1967. Det innebär att de areella näringarnas andel av totalantalet sysselsatta i länet har reducerats frän 29 % år 1965 tih 19 %år 1969.

Avvecklingen av jordbruket har främst drabbat de mindre jordbruksenheterna. Antalet brukningsenheter under 10 ha har minskat medan antalet därutöver har ökat.

I fråga om skogsbruket beräknas awerkningsvolymen ha varit oförändrad sedan 1950-talet. Sysselsättningen har dock successivt minskat och en markerad övergång till helårssysselsättning har registrerats.

AKU anger för åren 1965-1969 en ökning av antalet industrisysselsatta i länet med 2 400 personer. Industristatistiken som belyser utvecklingen inom företag med mer än 4 anställda redovisar för perioden 1962— 1968 en uppgång med ungefär 650 nya arbetstUlfäUen. Enhgt industri-statistiken har sysselsättningen ökat i samtliga branscher utom massa-, papper- och wallboardindustri. Den största expansionen uppvisar metall-och verkstadsindustrin, träindustrin samt livsmedelsindustrin.

Statligt lokaliseringsstöd beräknas ha medverkat till att skapa drygt 1 100 nya sysselsättningstiUfällen inom industrin mellan åren 1965 och 1970.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               303

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Kommunerna föreslår bl. a. förbättrade kommunikationer inom länet, ändring av SJ:s och televerkets taxepohtUc, ökade resurser tUl företagareföreningen, universitetsfilial till länet, vidgade exportmöjligheter över Trondheim, extra skattetihskott till kommuner med minskande folkmängd, stöd tUl jordbruket, långsiktigare personalpolitik inom skogsbruket, lokalisering av basindustrier tUl Östersundsregionen och att turistnäringen bör jämställas med industrieU verksamhet vad gäller lokaliseringsstöd.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Jordbruk. Med hänsyn tUl jordbrukets betydelse för länets arbetsmarknad och befolkningsutveckling anser länsstyrelsen det synnerligen angeläget att den nuvarande nedläggningstakten dämpas. Det särskilda stödet thl jordbruket i norra Sverige bör verksamt kunna bidraga till detta.

På grundval av utredningen om stöd tUl jordbruket i norra Sverige uttrycker länsstyrelsen viss osäkerhet i fråga om framtidsutsikterna för länets livsmedelsindustri. Är 1968 var enligt industristatistiken ca 1 000 personer sysselsatta inom denna bransch.

Sysselsättningsfrågorna inom glesbygdsområdena och de sociala problem som följer med omställningen inom jordbruket måste till stor del lösas med kombinationssysselsättning. Vid bedömning av stöd till upprustning av jordbruksföretag med begränsade utvecklingsmöjligheter bör hänsyn även tas tih andra förtjänstmöjligheter såsom skogsbruk, turism och hemarbete.

Även landskapsvårdande skäl talar för ett bibehållande av mindre jordbruk. I detta syfte föreslås avtal med enskilda jordbrukare om betesdrift.

En arbetsgrupp inom naturvårdsverket har föreslagit att staten ska ansvara för landskapsvårdande projekt av riks- och länskaraktär medan primär- och sekundärkommunerna antas svara för lokala och regionala projekt. Kommer denna modell tUl användning förutsätter länsstyrelsen att statsbidrag utgår tiU de senare projekten.

I länet bedrivs en omfattande trädgårdsodling av jordgubbar och svarta vinbär, som enligt lantbruksnämnden har goda möjligheter att utvidgas. En förutsättning för en ökad produktion är dock förbättrade lagringsmöjligheter och då i första hand ett fryshus.

Den statliga rådgivningsverksamheten om det särskilda stödet till jordbruket i norra Sverige bör utökas.

Skogsbruk. Länets skogsbruk bör enligt länsstyrelsen främjas genom en fortsatt rationahsering som på sikt ger ett robust skogsbruk. De krav som den ökade mekaniseringen ställer på goda transportvägar, grova dimensioner och hög avkastning per hektar måste underlättas. Strävan att öka sysselsättningen inom skogsbruket sammanhänger med en höjning av awerkningsvolymen i länet.

I en av norrländska skogsindustrin framlagd utredning, där beräknade

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            304

virkesbalanser för år 1970 och år 1975 i industriområde I (SundsvaU och norrut) pekar på stigande brist på råvara, yrkar skogsindustrin på ökat bidrag till skogsbruket. De föreslagna åtgärderna beräknas kosta 75 miljoner kr per år under en tjugoårsperiod och motsvara ca 3 900 nya årsarbetare, därav ca 700 tih Jämtland. Statsbidraget uppskattas tih 60 % av kostnaderna. Länsstyrelsen bedömer det angeläget att projektet kommer tih stånd och att det omfattar hela länet.

Arbetsbelastningen inom skogsbruket under sommarhalvåret bör dämpas genom ökad användning av skogsmaskiner. För detta krävs statliga insatser för utvecklandet av nya maskiner.

Det skogliga inlandsstödet för äldre ortsbunden arbetskraft tiUmäts stor betydelse för länets skogsbruk.

Ökad upplysningsverksamhet bör bedrivas till det privata skogsbruket. Vidare bör områdesvisa skogsplanläggningar fortsätta.

Fördelningen av väganslagen enligt Vägplan 70 tillsammans med den beslutade fordonsskatteändringen bedöms återverka negativt på skogsbruket och skogsindustrin. Det är därför angeläget att länets sekundära vägnät rustas upp och byggs ut.

Industri. Vad gäller lokaliseringsstödsverksamheten konstateras bl. a. att 23 % av den realiserade sysselsättningseffekten inoni stödföretagen för hela stödområdet härrör från nyetablering. Motsvarande andel för Jämtland är 60 %. Det förhållandet att länets industri har haft mindre inverkan på stödresultatet än som gäller för övriga stödområdet anser länsstyrelsen bero på brister i den industriella miljön. Åtgärder bör i första hand inriktas på att avhjälpa detta.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är lokaliseringsstöd inte tiUräckligt för att skapa en sådan industriell expansion i länet som planeringen ställer krav på.

Stor betydelse för den industriella miljön tillmäts företagens möjligheter att köpa tjänster utifrån (industriell service) och tihgången på välutbildad arbetskraft.

Långtidsutredningen förutser fortsatt expansion inom den mekaniska verkstadsindustrin. Från branschhåll har behovet av verktygstillverkare inom länet påtalats. 1 samarbete med företagareföreningen försöker länsstyrelsen att tillskapa en verktygsindustri.

1 syfte att ta till vara expansionsmöjligheterna i länets industrier har länsstyrelsen och företagareföreningen påbörjat en inventering av utvecklingsbara företag. Enligt företagareföreningens bedömningar finns flera sådana företag. Behövliga utredningsresurser härför bör ställas till företagareföreningens förfogande. Denna verksamhet anses vara ett väsentligt komplement tUl lokaliseringsstödverksamheten.

Även för uppföljning av stödverksamheten bör företagareföreningen förstärkas. Vidare bör föreningen tilldelas resurser för köp av konsulttjänster.

Tidigare förmedlingsverksamhet av legoarbeten som bedrevs i Norrlands Centers regi visade på ett stort behov. Flera företag i länet är beredda att satsa kapacitet förutsatt att de får säkra legoarbeten. I syfie

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               305

att sprida kännedom härom håller länsstyrelsen i samarbete med länsarbetsnämnden och företagareföreningen på att lägga upp ett företagsregister med uppgifter om företagens maskinpark och produktionsområde. En mera aktiv förmedlingsverksamhet skulle kunna byggas upp.

Norrlandsfondens förslag att etablera ett industriellt utveckhngscen-trum i länet bör komma tih stånd.

Frågan om etablering av industricentra bör undersökas även för Järpen och Sveg.

Möjligheterna tih ytterligare fihaletableringar i länet med stöd av investeringsfonderna bör utnytrias.

Statliga företag bör lokaliseras till länet.

Vid nylokalisering av företag bör tillses att länet tillförs kvalificerade verksamheter och beslutsfunktioner. Vidare bör hänsyn tas tiU inpass-ningen av nya verksamheter i den existerande företagsstrukturen i syfte att få lämpliga kombinationer av verksamheten.

Turistnäringen. Turism som basnäring är förknippad med vissa speciella förhållanden såsom säsongbunden verksamhet, ringa helårssysselsättning och med en stor del av de tillfälligt sysselsatta från andra delar av landet.

Trots dessa karakteristika bedöms turistnäringen såväl direkt som indirekt ge ett sådant marginaltillskott i den lokala befolkningens inkomstbUdning att kvarboende möjliggörs. TUl de indirekta effekterna räknas möjlighet tih stuguthyrning, tomtförsäljning m. m.

Turism påverkar också serviceapparatens dimensionering vilket även kommer den lokala befolkningen tiU godo. En undersökning av omsättningsutvecklingen inom livsmedelshandeln visade att mellan 25 och 45 % av omsättningen i de mest utpräglade turistorterna härrörde från turism.

Turistnäringen kan endast i begränsad omfattning fungera som bas för helårssysselsättning och måste därför kombineras med annan verksamhet, främst jord- och skogsbruk. De areella näringarnas framtidsutsikter i turistområdena gör dock att insatser som syftar till att förbättra turistnäringens möjligheter att fungera som ensam basnäring i ett område framstår som angelägna.

Åtgärderna bör inriktas på att förlänga turistsäsongen genom

-     ökad marknadsföring

-     nya attraktioner för att bredda kundunderlaget

-     konferenser, kurser o. d., inte minst statliga, förläggs till turistanläggningar i det inre stödområdet

-     förläggning av motions- och rehabiliterande verksamhet med inslag av sjukvård

En breddning av kundunderlaget kräver investeringar i olika slag av gemensamhetsanläggningar. Denna sida av turistverksamheten är eftersatt och anses sammanhänga med att statligt lokahseringsstöd endast i begränsad utsträckning utgår för dessa ändamål. För närvarande utgår stödet i huvudsak tiU inkvarteringsanläggningar. Länsstyrelsen anser att även gemensamhetsanläggningar i fortsättningen bör omfattas av stödet.

20 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           306

Som ett tungt vägande skäl för bidrag till sådana anläggningar anförs det betydande realkapital som redan finns nedlagt främst i boendeanläggningar.

1 syfte att ge den lokala befolkningen ökat tillträde till olika arbetsuppgifter och samtidigt öka deras intresse för näringen bör turistinriktad utbildning initieras.

Försöksverksamheten med hemarbete i glesbygdsområdena bör med fördel kunna läggas ut i turistområdena som ett komplement till turistarbete. För att åstadkomma eftersträvansvärda yrkeskombinationer erfordras en målmedveten skolning av den lokala arbetskraften.

Åtgärderna inom turistnäringen måste koncentreras till ett fåtal regioner. Fem primära turistområden utpekas

— Tänndalen-Funäsdalen-Ramundsberget i Tännäs kommun

— Vemdalen-Klövsjöområdet i Hede och Övre Ljungadalens kommun

— Bydalen i Hallens kommun

— Äre-Undersåker-Kallområdet i nämnda kommuner

— Storlienområdet i Åre kommun

Som s. k. utvecklingsområden har de västra delarna av Frostvikens och Övre Ljungadalens kommun utsetts. Även Hammarstrandsområdet förordas för investeringar i turistverksamheten. Vidare framhålls Frösöns betydelse för länets turistnäring.

Hälso- och sjukvård. Ett antal s. k. rikssjukvårdsinrättningar finns redan lokaliserade till Jämtland och länsstyrelsen bedömer det realistiskt att planera för ytterligare utbyggnad av sådana verksamheter. Utbyggnaden bör bl. a. inriktas på preoperativ träning, postoperativ konvalecens, träning efter infarkt, vård och rehabilitering av handikappade samt diabetikervård. Diskussioner att förlägga en rehabiliteringsanläggning till Vålådalen pågår.

Även turistanläggningarna bör kunna användas i hälsovårdande syfte. De anses vara lämpliga för förebyggande aktiviteter som motion och träning.

Länsstyrelsen anser att samhället bör stödja investeringarna i förebyggande vårdformer bl. a. som ett led i strävandena att hålla tillbaka ökningen av sjukvårdskostnaderna.

Offentlig förvaltning. Länsstyrelsen anser det angeläget att ytteriigare utlokalisering av statlig förvaltning kommer till stånd. Även möjligheterna att delegera arbetsuppgifter från central till regional nivå bör beaktas.

Bostäder. Länets grundtUldelning av bostäder måste höjas. Det nuvarande systemet med uppvaktningar för att få ytterligare tihdelning anser länsstyrelsen ohållbart. Enhgt länsstyrelsen har vid grundtilldelningen hittills inte tUlräcklig hänsyn tagits tUl Östersunds positiva utveckling.

Kommunal planering. I arbetet med länsprogram 1970 har länsstyrelsen kunnat konstatera att den kommunala planeringen i många faU inte fyller särskilt högt ställda krav. Detsamma gäller den kommunala

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               307

markberedskapen. Länsstyrelsen menar att om berättigade krav ska kunna ställas på statliga insatser måste kommunerna vara i stånd att ta emot dem.

Barntillsyn. Kommunerna bör ägna denna fråga ökad uppmärksamhet bl. a. med hänsyn till dess samband med den kvinnliga yrkesverksamheten. Den statliga bidragsgivningen bör höjas för att stimulera fram ökat byggande.

Kommunikationer. I en gemensam hemställan till kommunikationsdepartementet i december 1969 underströk länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen det stora behovet av en bättre samordning mehan regional- och trafikpolitiken i landet. I denna hemställan diskuteras och exemplifieras transport- och kontaktkostnademas stora betydelse för de norrländska företagen. Därvid understryks att om de regionala problemen skah kunna lösas till rimliga kostnader krävs att insatser inom trafiksektorn accepteras som regionalpolitiskt instrument. Hemställan utmynnar i förslag bl. a. om införandet av lägre taxor för gods- och personbefordran på järnväg, om en utredning rörande flygtrafikens regionalpolitiska betydelse, om att de totala samhällsekonomiska konsekvenserna av väganslagens fördelning bättre skall beaktas samt om att åtgärder vidtas för att göra teletaxorna mindre avståndsberoende.

Åtgärder måste också vidtas för att reducera de norrländska företagens kontaktkostnader för att motverka risken för kontaktisolering. I ovannämnda hemställan krävs lägre kostnader för persontransporter och telekommunikationer. Där redovisas också de allvarliga följderna för det norriändska skogsbruket vid en tänkt nedskärning av de ordinarie väganslagen för perioden 1970-1974.

Det regionala transportstödet bör överses beträffande viktregler för stödberättigad sändning. Stödets verkningar bör följas upp för att säkerställa att dess syfte till alla delar uppnås.

Frågan om ett ökat svenskt utnyttjande av de isfria hamnarna vid Trondheimfjorden anses vara av vital betydelse för det jämtländska näringshvet. Länsstyrelsen förordar ett svenskt initiativ på central nivå i syfte att öka transitotrafiken från Sverige.

Länsstyrelsen anser att lönsamhetsberäkningama för den statliga vägbyggnadsplaneringen vad gäller tidskostnadsberäkningarna måste användas med största försiktighet vid prioritering av skilda vägprojekt och att ökad uppmärksamhet riktas på de svårmätbara sociala, lokaliseringspolitiska, miljö- och försvarseffekterna.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner understryker behovet av en ökad industralisering genom nylokalisering, utbyggnad av befintliga företag och satsning på industriella beredskapsarbeten. Ett antal kommuner anser det angeläget att främja den kvinnliga sysselsättningen genom att bl. a. utveckla hemarbetsverksamheten. Turistnäringen Dch dess förutsättningar bör utvecklas och förbättras. Vad gäller jordbru-

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           308

tet bör bärkraftiga enheter skapas och möjligheterna att driva special-odlingar m. m. utredas.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Östersunds    kommun.   Centralortens   arbetsmarknad   måste förstärkas och differentieras främst genom ökad industriahsering. Därvid bör arbetsmarknadens kvalitativa egenskaper ägnas ökad vikt.

För att nå en erforderlig industriell expansion krävs förutom lokaliseringsstödinsatser ett fortsatt användande av investeringsfonderna. Som ett alternativ eher ett komplement härtiU bör etablering av statlig företagsamhet ske.

Den koncentration av livsmedelsindustri som skett tih Östersund liksom Svenska mejeriers riksförenings beslut att etablera en försöksstation där talar för en förläggning av livsmedelstekniska utbildningsmöjligheter och uppbyggnad av ett livsmedelsteknologiskt bibliotek i Östersund.

Den systematiserade decentraliserade universitetsutbildningen bör byggas ut till en universitetsfilial. Vidare föreslås utvidgning av nuvarande kombinationsutbUdning med socialadministrativ inriktning till att även omfatta turistinriktad utbildning och utbildning av idrotts- och fritidskonsulenter. 1 anslutning tih förslaget att bygga ut ungdomsledarutbildningen till utbildning av fritidsledare föreslås en fritidspedagogutbildning. Beträffande sport- och friluftsliv föreslås en central för akademisk forskning och utbildning tih Östersund. Ett medicinskt forskningscentrum med viss sådan specialisering bör lokaliseras tih Östersund.

Flyttning av mihtär utbildning till Östersund bör diskuteras för infanteriets kadett- och aspirantskola, fallskärmsjägarskolan, arme'ns motorskola, arméns gymnastik- och idrottsskola och militärpolisskolan för mUo NN och mUo ÖN.

Beslutet att förlägga tre skolenheter till Östersund inom ramen för utflyttning av statlig verksamhet bör kompletteras med någon eller några förvaltningsenheter.

Strömsunds kommunblock. Ökad industriell tihväxt krävs för att nå befolkningsmålet. En framskrivning av lokaliseringsstödets hittiUsvarande effekter anses otUlräckliga för att nå den behövliga industriexpansionen.

Huvuddelen av behovet av arbetstillfällen inom industri bör kunna täckas inom det tiUtänkta industricentrat. Förläggning av ett industricentrum tUl Strömsund skulle stärka centralortens ställning också som arbetsort. Viktigt att kommunikationerna från Strömsund under tiden inte försämras.

I de västra och norra delarna av blocket bör malmprospekteringen intensifieras.

Järpens kommunblock. Länsstyrelsen förordar att utbyggnaden av turistnäringen i västra Jämtland som den skisserats av den statliga kommitte'n för planering av turistanläggningar och friluftsområden förverkligas.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970              309

Som ett komplement tUl en satsning av detta slag måste även manliga arbetstihfällen skapas om den planerade utbyggnaden av turistnäringen ska få full effekt. Lämpligt komplement är enligt länsstyrelsen uppbyggnad av ett industricentrum i Järpen.

En expansion av denna omfattning bör även ge underlag för utbyggnad av utbildningsmöjligheterna. Det är viktigt att gymnasiala utbild-ningsmöjhgheter bibehålls i Järpen även i den nya gymnasieorganisationen.

Med hänsyn till turistnäringens betydelse anser länsstyrelsen att persontrafiken på sträckan Storlien-Östersund inte får inskränkas.

Förutsättningar bör föreligga att lokalisera en ersättningsindustri till Mörsil kommun där slipmassefabriken nyligen lagts ned.

Svegs kommunblock. Fortsatt industriexpansion bör understödjas och insatserna främst koncentreras tih centralorten Sveg. Lokalisering av ett industricentrum bör övervägas.

De gymnasiala utbildningsmöjligheterna i Sveg bör bevaras i någon form.

Vemdalen och Funäsdalen betraktar länsstyrelsen som s. k. primära turistområden i länet. Bl. a. genom den ändring av reglerna för lokahseringsstöd till turistnäringen som föreslås bör ytterligare utbyggnad kunna befrämjas.

Röros flygplats i Norge bör ges status av svensk inrikesflygplats i syfte att förbättra kommunikationerna tiU turistområden i västra Häriedalen.

Framställan om nedläggning av persontrafiken på sträckan Brunflo— Sveg-Mora bör prövas i samband med länsstyrelsens kommunikationsplanering.

Bräcke kommunblock. Lokaliseringsstödet har hittills gett ringa effekt varför särskUda åtgärder måste vidtas för att stärka industritillväxten i blocket.

Bräckes attraktiva läge ur kommunikationssynpunkt bör göra det möjligt att lokahsera ett medelstort företag till orten alternativt att staten etablerar sig där. Som exempel nämns utbyggnad av Förenade Fabriksverkens verksamhet i blocket.

För att även bereda kvinnorna sysselsättning anses lättare mekanisk verkstadsindustri som lämpligt lokaliseringsobjekt.

Hammarstrands kommunblock. Länsstyrelsen ifrågasätter Hammarstrands möjligheter att på egen hand upprätthålla s. k. kommuncentrumservice fram till 1975. Denna farhåga motiverar vissa insatser. Åtgärder bör inriktas pä att förstärka blockets centralort ur både service- och arbetsmarknadssynpunkt.

De industrieha insatserna bör kunna klaras med lokaliseringsstöd. Länsstyrelsen säger sig vara beredd att medverka för att åstadkomma företagsetablering. Underiag härför bör skapas genom en intensifierad kommunal sysselsättningsplanering.

Vid utbyggnaden av länets långtidsvård bör landstinget överväga Hammarstrand som lokahseringsort.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handluigsprogram m. m.            310

Bergs kommun. Vissa insatser bör vidtagas för att stärka Sven-staviks förutsättningar att fungera som centralort i blocket.

I glesbygdsutredningens regi bedrivs för närvarande försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering i blocket. Förslag som kan stimulera befintliga företag bör kunna växa fram ur detta försök. I den utsträckning lokahseringsstöd krävs bör det i princip utgå. Länsstyrelsen ställer sig också beredd att medverka för nylokalisering av mindre företag.

Svenstavik bör övervägas som lokaliseringsort vid utbyggnaden av länets långtidsvård.

Remissyttranden. Landstinget anser åtgärder för att förbättra infrastrukturen vUctiga och finner det också angeläget att de föreslagna åtgärderna kommer tih stånd i början av planeringsperioden. Detta är särskilt viktigt i fråga om de statliga åtgärderna. Östersunds kommun framhåller betydelsen av en ökad statlig företagsamhet. Bräcke kommunblock anser att ett mer konkret program borde ha upprättats och framhåller önskvärdheten av att ett industricentrum inrättas i blocket. Krokoms kommunblock och Bergs kommun påpekar att programmets förslag för att bromsa nedgången inom jordbruket inte är tillräckliga. Landstinget och Järpens kommunblock lägger stor vikt vid att det sekundära vägnätet rustas upp. Flertalet kommuner pekar på angelägna vägprojekt. Flera kommuner understryker turistnäringens betydelse. Hammarstrands kommunblock accepterar att fjähvärlden prioriteras i fråga om turism men att länsstyrelsen mera uttalat skulle visa sin vilja att stödja turistnäringen i Hammarstrand. Strömsunds kommunblock anser att Frostviken bör klassificeras som primärt turistområde i stället för utveckhngsområde. Samma synpunkt framför Svegblocket i fråga om Loftdalen.

Länsstyrelsens kommentar. Inget av de ytterhgare turistområden som remissinstanserna har fört fram fyller enhgt länsstyrelsens mening de krav som ställs på de primära turistområdena. De resurser som kan bh tUlgängliga torde bäst kunna utnyttjas inom de redan utvalda områdena. Länsstyrelsen anser det därför inte meningsfuUt att föra fram ytterligare turistområden i länet.

B. 23.3 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner framhåller behovet av skyddade verkstäder och olika slag av beredskapsarbeten såsom naturvårdande verksamhet, upprustning av vägnätet m. m.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

I syfte att kvantifiera behovet av temporära åtgärder har länsstyrelsen gjort en översiktlig beräkning av svårplacerad ortsbunden arbetskraft fram tih år 1975. Beräkningen tar i huvudsak fasta på den uppskattade avgången från jord- och skogsbruk och ger vid handen att utöver de

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               311

arbetstillfällen av aktuellt slag som står till buds i dag behövs ca 110 nya arbetstihfällen per år i länet fram till 1975. Ca 75 av dessa måste ges en sådan säsongsmässig anpassning att de kan kombineras med jord- och skogsbruk. Budgetåret 1970/1971 skars beredskapsmedlen ned för vägarbeten. Länsstyrelsen anser att länet bör tiUföras beredskapsmedel för vägarbeten under planeringsperioden i minst samma utsträckning som tidigare.

Det stegrade behovet av arbetstihfällen för ortsbunden arbetskraft i kombination med minskade väganslag, tendens till nedgång i antal beredskapsprojekt inom vatten och avlopp och svårigheterna att bedriva skogs- och landskapsvårdande projekt m. m. på vintern gör att nedskärningen av beredskapsanslag till vägbyggena ter sig olyckhgt.

1 fråga om skogsvårdande insatser bör statsmakterna vara beredda tih långt gående bidrag såväl tih beredskapsarbeten som tih andra föreslagna åtgärder inom industriområde 1, för att härigenom möjliggöra att sådana arbeten kan bedrivas så stor del av året som möjligt.

För närvarande sysselsätts ca 260 personer i skyddade verkstäder. Kommunernas planer fram till 1975 innebär en ökning av antalet platser tiU ca 580.

1 industriellt beredskapsarbete sysselsätts för närvarande ca 60 personer vid 3 arbetsplatser. Länsarbetsnämnden anser att verksamheten bör byggas ut med minst 1 —2 nya arbetsställen per år.

I hemarbete sysselsätts f. n. 127 personer på heltid och 153 på deltid. Denna verksamhet utgör ett värdefuht komplement till jordbruket. Länsstyrelsen föreslår försöksverksamhet med en utökad regional och lokal organisation för hemarbetena. Organisationen skuhe ha uppgifter som administration, objektsanskaffning, produktutveckling och kontroll.

Länsstyrelsen ifrågasätter om inte den mindre industrins betydelse underskattas när det gäller att skapa arbetstillfällen för den ortsbundna arbetskraften. Någon form av särskilt stöd till den mindre industrin anses vara socialpolitiskt motiverat. Glesbygdsutredningen bör ges i uppdrag att närmare utreda denna fråga.

På grund av befolkningsutvecklingen och strukturomvandlingen försvåras de mindre företagens fortsatta verksamhet. Som försöksverksamhet bör staten lämna bidrag som möjliggör för företagareföreningen att engagera sig i de mindre företagens marknadsföring, objektsanpassning och produktutveckhng.

Den försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering i glesbygdsutredningens regi som skall starta i Bergs kommun bör allmänt komma till stånd. Kommunala initiativ i denna fråga bör följas upp med statliga bidrag.

Trots det breda registret av beredskapsarbeten måste nedgången mom jordbruket dämpas. Beslutet om särskilt stöd till jordbruket i norr ses som ett led i denna strävan. Länsstyrelsen anser att äldre jordbrukare också bör ges tiUfälle tiU beredskapsarbete på den egna gården. Vidare förordas ett särskilt stöd för transporten av jordbruksprodukter från glesbygdsområden.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handluigsprogram m. m.            312

Åtgärder för att trygga service försörj ningen

TiU grund för länsstyrelsens bedömningar av behovet av servicetryggande åtgärder ligger glesbygdsutredningens resonemang.

Enligt länsstyrelsens mening har glesbygdsutredningen angripit arbetsuppgiften principieht riktigt och dess tankegångar med olika servicenivåer (regioncentrumservice, kommuncentrumservice, närhetsservice) med skiftande serviceutbud och varierande krav på åtkomlighet mätt i restid och vistelsetid har tillämpats på Jämtlands län.

Några modifieringar har dock gjorts. Regioncentrumservice har delats upp i en A- och en B-nivå vilket är analogt med det resonemang som förts om Strömsund som en ortsnivå mehan läns- och kommunnivå.

Följande restidsavstånd har använts som ett mått på resp. servicenivås tillgänglighet:

—3 timmar enkel resa till A-regioncentrumservice

—1 timme enkel resa till B-regioncentrumservice

—30-45 minuters enkel resa tiU kommuncentrumservice beroende på tillgången thl närhetsservice.

En annan förutsättning för beräkningen är att det skall finnas tihgång tiU aUmänna kommunikationer tih kommtmcentrumservice minst 3 vardagar/vecka och till regioncentrumservice minst 1 vardag/vecka. Dessutom förutsätts att de allmänna kommunikationerna medger minst 2 timmars vistelse under affärstid i serviceorten.

Bedömningen har gett följande resultat.

—Östersund beräknas erbjuda regioncentrumservice av hög kvalitet fram till 1975. Denna service är enligt gällande förutsättningar tihgänglig för Östersunds, Hammarstrands, Bräcke, Krokoms, Järpens och Svensta-viks kommunblock, vidare för Strömsundsblocket utom Frostvikens kommun och norra delarna av Ströms och Fjällsjö kommuner (ca 4 000 personer) samt Svegblocket utom de sydhgaste och västhgaste delarna (ca 2 800 personer)

—Strömsund bedöms kunna upprätthålla B-regioncentrumservice fram tiU 1975

—Bräcke, Järpen, Sveg och med viss tvekan Hammarstrand beräknas kunna erbjuda kommuncentrumservice fram tih 1975. Däremot fyller inte serviceapparaten i Krokom och Svenstavik de krav som kan ställas. Norra delen av Hammarstrandsblocket (ca 1 000 personer), en stor del av Kälarne kommun i Bräckeblocket, norra och östra delarna av Strömsundsblocket (ca 7 200 personer), en stor del av Krokomblocket (ca 6 200 personer), stora delar av Kalls och Åre kommuner i Järpenblocket, nästan hela Svenstaviksblocket och de västra delarna av Svegblocket (ca 5 200 personer) har inte tillgång rill kommuncentrumservice enligt gällande förutsättningar.

Länsstyrelsen anför

—        att endast genom bättre kommunUcationer kan de delar av Sveg- och

Bihang B    Sammanfattning av länsprograiii 1970               313

Strömsundsblocket som idag inte når regioncentrumservice få tUlgång tUl sådan service

-  att behovet av kommuncentrumservice inte kan fyllas enbart ifrån de
kommunblockscentra som på sikt beräknas kunna upprätthålla sådan
service. Sekundära servicestödjepunkter i oförsörida områden behövs
därutöver. Dessa stödjepunkter bör sökas bland de orter som idag har
relativt god service och som bedöms ha förutsättningar att bära den
även i framtiden. Utifrån detta synsätt bör servicen i första hand
stödjas i Gäddede, Hoting, Föhinge, Svenstavik, Hede och Funäsdalen.
Dessa orters servicenivå bör i huvudsak motsvara kommuncentrumser
vice.

—         att även närhetsserviceförsöriningen i huvudsak bör byggas upp på ett
antal sådana stödjepunkter till vilka goda kommunikationer bör leda.
Att genereht upprätthålla en stationär närhetsservice anses stöta på
oöverkomliga problem.

Kommunernas förslag. Flertalet kommuner understryker vikten av förbättrade kommunikationer och därmed förbättrad vamförsörining samt att det statliga bidraget till de trafiksvaga linjerna höjs. Kommunikationerna bör också kunna förbättras genom samordning av skolskjutsar och person- och godsbefordran. Kommunerna fäster stort avseende vid behovet av åtgärder för att säkerställa en behövlig service för åldringar och handikappade. Vissa kommuner förordar en utbyggd ambulerande handel medan andra kommuner uttrycker viss tveksamhet på denna punkt.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Många av kommunernas förslag berör serviceåtgärder för äldre och handikappade och är också tUl viss del föremål för försöksverksamhet med stöd av socialstyrelsen. Länsstyrelsen har funnit sådana åtgärder i första hand vara en kommunal angelägenhet och anser sig inte ha underlag för några närmare kommentarer av förslagen. Rent allmänt kan dock sägas att en väl utbyggd service för äldre och handikappade för många kommuner kommer att bli ekonomiskt mycket betungande till följd av den alltmer försämrade åldersstrukturen. Stor hänsyn bör därför tas till detta i den översyn av skatteutjämningen som nu pågår.

För att trygga serviceförsöriningen i länet bör samhällets åtgärder i första hand inriktas på att säkerställa att vissa servicefunktioner finns representerade på sikt på strategiska serviceorter samt tillse att dessa orter har ett välutvecklat kommunikationsnät.

I första hand bör åtgärderna ta sikte på att upprätthålla ett visst befolkningsunderlag som kan bära servicen. Även i prioriterade serviceorter under centralortsnivå bör exempelvis lokaliseringsstöd utgå till industriinvesteringar som inte kräver alltför stora samhälleliga följdinvesteringar.

I de fall denna linje inte ger resultat bör staten vara beredd att i de prioriterade orterna genom direkt mot serviceenheterna riktade insatser göra dessa oberoende av underlaget och säkra deras fortbestånd i någon form.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          314

1 anslutning till de bestående serviceorterna bör ett väl fungerande kommunikationssystem byggas upp. Länsstyrelsen avser att upprätta en kommunikationsplan. Sannolikt måste staten tUlskjuta medel för att trafikplanen ska kunna fungera. Vidare måste standarden på det sekundära vägnätet höjas.

Särskild vikt i fråga om serviceförsöriningen tillmäts undervisning och sjukvård.

Lågstadieskolan bör organiseras så att tröttande resor för skolbarnen undviks. Samma krav gäller för mellanstadieskolan.

Beträffande högstadieutbildningen bör strävan vara att bibehålla nuvarande högstadieskolor. Går det inte att klara bör högstadieutbUdningen koncentreras till orter med kommuncentrumservice.

Länsstyrelsen ansluter sig till landstingets riktlinjer för den öppna vårdens organisation. Realiseras dessa kommer 4 000-5 000 av länets invånare att sakna läkare inom 45 minuters restidsavstånd med bil. I första hand bör där sjuktfansportorganisationen förbättras. Det kan också ifrågasättas om inte dessa områden åtminstone bör ha tUlgång tiU distrUctsköterska.

Behovet av särskilda åtgärder för att tUlgodose åldringars och handikappades krav på service måste kontinuerligt bevakas av kommunerna.

Remissyttranden. Landstinget förordar en intensifierad kommunal sysselsättningsplanering. Hammarstrands och Svegs kommunblock understryker betydelsen av att högstadieundervisning under 1970-talet bedrivs där den nu finns. Järpens kommunblock förordar aktiva åtgärder för att bibehålla skolorna.

B. 23.4  Investeringamas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1970-1975 ligger i huvudsak KELP 69. Lillhärdals kommun har inte deltagit i planeringen på grund av bristande ekonomiska resurser.

Länsstyrelsen framhåller att investeringsplanerna måste bedömas med försiktighet. Det beror enligt länsstyrelsen bl. a. på att flertalet kommuner sannolikt saknar genomarbetade planer för en så lång tid som fem år. En annan förklaring af att inte någon nämnvärd kommunblocksomfattan-de investeringsplanering har ägt rum. Länsstyrelsen har inte heller haft möjlighet att inom ramen för länsprogram 1970 analysera de redovisade investeringarnas inverkan på den kommunala ekonomin. Enligt länsstyrelsen framstår det som oundgängligt att påböria en kommunblocksomfat-tande totalekonomisk planläggning om de nybildade kommunema skaU kunna bibehålla någon ekonomisk handlingsfrihet.

I tabell B. 23:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. I sammandraget ingår inte

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               315

samtliga kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte bostadsbyggandets exploateringsinvesteringar i redovisningen. Vidare redovisas i huvudsak endast projekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår med dessa begränsningar det primärkommunala investeringsbehovet till drygt 366 mUj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges enligt kommunala bostadsbyggnadsprogrammen till 9 648 lägenheter. Länsbostadsnämndens bedömning av bostadsbyggnadsbehovet för den aktuella perioden uppgår till 9 624 lägenheter. Huvuddelen eller 72 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv), 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kulturell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken uppvisar sinsemeUan varierande investeringsbehov. Exempelvis faller 12% av Bräcke kommunblocks redovisade behov på huvudtitel 5 (industriell verksamhet) medan motsvarande andel för Krokomblocket är 40 %.

Av landstingets planerade investeringar faller 85 % eher ca 123 milj. kr. på Östersunds kommun.

Remissyttranden. Landstingets förvaltningsutskott framhåller att KELP utgör en försöksverksamhet och att investeringsplaneringen ännu är otillförlitlig. Vidare påpekas att redovisade behov inte förmår uppfylla målsättningarna enligt länsplanering 1967. Påbörjandet av en total ekonomisk investeringsplanering framhålls dock som mycket nödvändig.

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna tUlämpat regeln att till prioritetsgrupperna I, 11 och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringarna. Denna prioritering har också legat tUl gmnd för den regionalpolitiska prioriteringen. Länsstyrelsen framhåher att en konsekvent användning av en entydig prioriteringsregel medför flera fördelar. Huvudorsaken till att 60-20-20 regeln valdes var att länsstyrelsen vUle uttrycka en så klar viljeinriktning som möjligt beträffande olika insatsers fördelning inom länet. Detta syfte anser sig länsstyrelsen ha nått. Den använda prioriteringsregeln har dock medfört att investeringsvolymen i prioritetsgrupp 1 blev mindre än anvisningarna gav utrymme för. Länsstyrelsen betonar att detta under inga omständigheter får uppfattas så att Jämtlands län har en mindre volym angelägna investeringar än andra län som har fört en större andel av investeringsbehoven tUl prioritetsgrupp I. Det innebär bara att prioriteringen i länet har varit hårdare och den bakomliggande viljan mer distinkt.

Vid prioriteringen har beaktats målsättningarna i länsplanering 1967 samt den utförda ortsklassificeringen.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering belyses i figurerna B. 23:1 och B.

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           316

23:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Remissyttranden. Ett par remissinstanser påpekar att det är en primärkommunal angelägenhet att prioritera resurserna inom kommunblocken. Därutöver betonas av flera remissinstanser att eftersom varierande prioriteringsregler har använts i länen skall inte länsprogrammet utnyttjas till fördelning av resurser mellan olika delar av landet.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

317

o o   o o  o o o

o o   o o  o o o

00                r        T}- o                    rt . rt

1   CN         —

T3	•a
3	;eu
;
3	O
j;	CO
°a
a
bo
.C

voO-voO-tvOfN COOvOr--VOi:tOOf

GOiomOfOOvCNOO

r-ovvDr-roovor-

OOVOfNirjTJ-OOrtu-)

I fn o o (N lo CO 1/ (N 1/1 r- vo vo ro       

Cl C)

c> c

ioi/irvloOO»nO Oro-<-«00-r-vo rCNI/lTfiOHCN

u-ivoovioii-fNfnco

ooomiNoo

OOfStOrtOO

rOTttiOi/ior-

-H av ro (N -»i-               T3-

■"t

cu

"O

I Cl

Ov

lOOiCNrt.i/lOO OOVOCNU-iOroioO miror.-w-)u-)io

I   I   I

JS

£       o

3

c

3

e

■a

.2

o.

C

fOO-OOOirjfO —lOfOfNOrOCOTt

-101'rtVOOOTt

tvovOOvoOt'*

OOvnOOOOO OO"*OOii0OO

HU0l--O»NTtOTr

—i'«3-(N

rt          3

E      £

PE;

i    rt    00

' < B

rt      O      rt    .

.3	u
o	■«
c	c
3	S*
s	å'
S
o	"H
s	c
	"a
•
'•n	k.
	="3
05	■k:
	o
"S	J5
rfi
fS	'

_o

--- J3

c e

3   3

B B

B B o o

i i

*o O O O   1  o i~- o o o     o

TT Ov OO ■* O

T3

c

Z -o

&C         00

(U    OJ

rt .1   —  > ;tTJ    >            >

aa .O CO it rt t/)                c/

o    rt

■o o

3   M

c   i«

rt  ;0

C is

3 ™

,   JS   c   =

rt " S .2

".E cs!ä-= 00 c M c c

3   rt -3   3   "* -■ 3 SS    Q, =   v,

C rt _ b J JS 3 k. -3  O g U O > J SS

o

i-2-g ti ?

di   ro  o ■o r.iS

S   i TS   „- .Si

■« JS 2 " i! 2  00 3   p -s

*-. ~    00

3-a c S:3     _;     rt

ca X £ 3 i«x

_       rt       UJ

ocNfOTtinvor-co

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m. 318

FigurB. 23:1  Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1970-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprograiii 1970

319

Figur B. 23:2 Regionalpohtisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perloden 1970-1975, miljontals kr.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          320

B.24 Västerbottens län

B.24.1   Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen stryker under uttalandet i anvisningarna för arbetet med länsprogram 1970 att den regionalpolitiska utveckhngsplane-ringen måste vara en ständigt pågående verksamhet där målsättningen jämförs med den faktiska utveckhngen och revideras med hänsyn tUl denna, men framhåller att det är lika viktigt att ändrade förutsättningar leder till en översyn av de medel som använts för att påverka den regionala utvecklingen.

De målsättningar som angavs i länsplanering 1967 skall vara vägledande för sådana beslut av skilda statliga myndigheter som innebär fördelning av investeringsresurser på regioner och orter. Detta ändamål, anför länsstyrelsen, har hittills uppnåtts högst ofullständigt av den anledningen att statsmakterna varken har accepterat, modifierat eller förkastat de förslag till befolkningsramvärden som länsstyrelsen framförde i länsplanering 1967. Eftersom dessa befolkningsramvärden i många fall fömtsatte energiska lokaliseringspolitiska insatser kan de inte användas som planeringsnivå om inga indikationer förehgger att de åtgärder som ramvärdena förutsätter kommer att vidtas. Länsstyrelsen framhåller att mera preciserade uttalanden från statsmakterna om de regionalpolitiska målen och medlen är nödvändiga som underlag för länsplaneringen.

I anvisningarna uttalas vidare att beslut om fördelning av offentliga investeringar på regioner och orter är ett av de viktigaste medlen att påverka den regionala utvecklingen. Det är emellertid enligt länsstyrelsens mening ett misstag att tro att en god infrastruktur är en tillräcklig fömt-sättning för att garantera en önskvärd utveckling. I län av Västerbottens typ, där det väsentliga problemet är brist på arbetstihfällen, är direkta lokaliseringspolitiska insatser för att öka antalet arbetstillfällen i basnäringarna det enda effektiva styrmedlet.

Länsstyrelsen framhåller också det angelägna i att överensstämmelse åstadkoms mellan planeringsansvar och beslutskompetens. Länsstyrelserna har tilldelats viktiga uppgifter i samband med den regionalpohtiska planeringen men har inte motsvarande kompetens och resurser att genomföra planerna. Länsstyrelsen anser att ett sätt att närma planeringsansvar och beslutskompetens är att länen i större utsträckning tilldelas ramar (för bostadsbyggande m. m.) som länsförvaltningen får fördela inom länet på eget ansvar och i överensstämmelse med en fastställd regionaipolitisk målsättning.

Beträffande ortsklassificeringen anser länsstyrelsen att anvisningarna är vagt utformade och att konsekvenserna av klassificeringen inte klart har angivits. Detta har vållat stor oro i de orter som helt har utelämnats eller enligt egen uppfattning har placerats för lågt vid klassificeringen. Det har anförts — enligt länsstyrelsens mening med visst berättigande - att redan ett förslag thl ortsklassificering kommer att ha en styrande effekt både

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               321

inom den offentliga och enskilda sektorn. Det är därför enligt länsstyrelsens mening nödvändigt att den närmare innebörden av klassificeringen klargöres med största skyndsamhet.

Länsstyrelsen framhåher att länsprogrammet inte kan tjäna som ett tillförlitligt beslutsunderlag för länsförvaltningen eller andra intressenter förrän statsmakterna har accepterat eller modifierat länsplaneringens målsättningar.

Mot denna bakgrund anser länsstyrelsen att anvisningarna i flera fall har föreskrivit alltför detaljerade och konkreta förslag. Detta gäller framför allt investeringsdelen där det på intet sätt har varit klart hur det insamlade materialet skall användas i fortsättningen. 1 fråga om selektiva sysselsättningsskapande åtgärder i de skilda kommunblocken har länsstyrelsen redovisat behovet av arbetstillfällen och i vissa fall om de bör tUlkomma inom någon specieU näringsgren eller för någon speciell kategori av arbetstagare. Att behandla enskilda konkreta projekt har inte ansetts meningsfullt.

Utformningen av regionalpolitiken måste förvisso ske genom en dialog mellan statsförvaltning och kommuner och mellan riksledning och regional förvaltning. Dialogen bör emellertid ske i ett betydligt snabbare tempo om planeringen skall vara vägledande för regionalpohtiken. En stor del av materialet i länsprogrammet kommer att vara föråldrat vid tiden för statsmaktemas beslut. På många håll i Norrlands inland är det nödvändigt med omedelbara insatser för att den regionalpohtiska målsättningen skall kunna uppnås.

I den mån länsstyrelserna skall insamla och bearbeta underlag för den centrala statsförvaltningens övergripande regionalpolitiska beslut bör, anser länsstyrelsen, arbetet grundas på mera preciserade arbetshypoteser än beträffande länsprogram 1970. Länsstyrelsens och kommunernas planeringsresurser bör inte i allt för hög grad bindas av sådana arbetsuppgifter.

B.24.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Av länsprogrammet framgår att enligt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle folkmängden i länet år 1980 uppgå tih 249 100 personer. Som lokaliseringspohtisk målsättning angav länsstyrelsen ett befolkningsramvärde år 1980 av 250 700 personer. För samtliga kommunblock i inlandet sattes högre ramvärden än prognosvärden. Enär näringslivsprognosen ansågs ha överskattat utvecklingen i SkeUefteå och Umeå resp. underskattat den i omkringliggande block angavs lägre ramvärden för de två förstnämnda blocken och högre ramvärden för omkringliggande block.

Länsstyrelsen har utarbetat en ny prognos för utvecklingen fram till är 1980, som tyder på en något långsammare folkminskning i de mindre kommunblocken och en långsammare ökning i Umeå och Skellefteå än

21 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111   Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           322

vad prognosen i länsplanering 1967 visar. Den nya prognosen anger för år 1980 en folkmängd i länet av 230 300 personer, vUket innebär en minskning från år 1970 med ca 3 000 personer.

Mot bakgrund av uppgifter om den faktiska befolkningsutvecklingen under senare delen av 1960-talet och resultaten av den nya prognosen har länsstyrelsen för vissa kommunblock modifierat befolkningsramvärdena i länsplanering 1967 som innebär höjningar för flera av de mindre kommunerna och sänkta värden för Umeå och Skellefteå. Dessa nya befolkningsramvärden, som anges som planeringsnivåer, uttrycker länsstyrelsens bedömning av faktiska förhållanden och önskan att främja länets utveckling, dels genom att stödja och stärka den väntade positiva utvecklingen i Umeå och Skellefteå, dels genom att i största möjliga utsträckning begränsa folkminskningen i övriga delar av länet.

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1975 och 1980 samt de justerade prognosvärdena för motsvarande år framgår av följande tabell. Som jämförelse redovisas även faktisk folkmängd åren 1965 och 1970 samt målsättning för år 1980 enhgt länsplanering 1967.

Kommunblock Faktisk			Justerad		Planeringsnivå		Målsätt-
	folkmängd		prognos				ning
	1965	1970	1975	1980	1975	1980	1980
Umeå	61 296	69 582	75 900	80 000	78 200	87 500	90 000
Nordmahng	8 703	8 159	7 430	7 010	7 860	7 500	7 500
Vindeln	8 492	7 619	7 090	6710	7 300	7 000	6 300
Vännäs	12 404	12 034	10410	10 060	11500	11000	9 500
Robertsfors	8 392	7 571	6 550	6 ISO	7 250	7 000	6 700
Skellefteå	72 201	71 539	70 800	72 400	74 300	77 500	80 000
Norsjö	11 633	10 892	10 060	9 360	10 150	9 400	8 500
Lycksele	15 316	14 619	13 960	13710	15 000	15 000	15 000
Storuman	9 684	8 768	7 200	6 430	8 180	7 500	7 500
Sorsele	5 012	4 316	3 960	3 590	4 170	3 800	3 800
Vilhelmina	9715	8 657	7 540	6 950	8 300	8 000	7 500
Asele	11 026	9 378	8 670	7 910	9 230	8 400	8 400
Kommunblocks-
länet	233 874	233 134	229 570	230 280	241 440	249 600	250 700

Den planeringsnivå som länsstyrelsen anger för hela länet år 1980 sammanfaller i stort sett med den målsättning som anges i länsplanering 1967 och överstiger det nya prognosvärdet med ca 20 000 personer. Planeringsnivåerna innebär att folkminskningen under 1970-talet inte blir större än 1,55 % per år i något kommun block.

I den regionalpolitiska målsättningen ingår dessutom att minska undersysselsättningen bland kvinnor. Fram till år 1980 antas yrkesverksamhetsgraden för kvinnor öka så mycket att skillnaden mellan kommun-blocksvärde och riksgenomsnittet är hälften så stor år 1980 som år 1965.

För att uppnå såväl planeringsnivåerna som de högre yrkesverksamhetsgraderna erfordras ytterligare ca 11 500 arbetstillfällen i basnäringarna, varav 5 400 för att uppnå planeringsnivåerna och 6 100 för att höja

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               323

yrkesverksamhetsgraden.

Remissyttranden. Remissyttrandena avser den planeringsnivå som angavs i länsstyrelsens preliminära version och som överensstämmer med målsättningen i länsplanering 1967. Denna nivå accepteras av Umeå, Skellefteå, Lycksele och Vilhelmina kommuner. Övriga kommuner anser att befolkningstalen för deras del bör höjas.' Landstinget samt Umeå, Nordmaling och Norsjö kommuner ansluter sig till den föreslagna planeringsnivån för länet.

Länsstyrelsens kommentar. Länsstyrelsen anser att planeringsnivån skall vara konstruerad efter enhetliga gmnder och med hkartad grad av reahsm. Att utan vidare acceptera kommunblockens egna förslag synes därför inte vara möjligt. I flera fall är skillnaden mellan länsstyrelsens och kommunernas bedömning så liten att den dels inte kan ha någon betydelse för möjhghetema att erbjuda service på acceptabel nivå, dels att det kan vara en fördel att kommunernas egen planering är mriktad på en något större befolkning för att hålla en viss planberedskap om utveckhngen blir gynnsammare än som har fömtsetts.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Länsstyrelsen konstaterar att den ökning av antalet arbetstillfällen som krävs för att generellt uppnå planeringsnivåerna av statsmakterna inte har ansetts hgga inom det möjligas gräns. En prioritering av insatsbehoven mellan olika block är därför nödvändig. Prioriteringen avser dels länsförvaltningens egna åtgärder, dels en angelägenhetsgradering av de krav som riktas tih de centrala myndigheterna.

Länsstyrelsens prioritering innebär väsentligen en tidsprioritering av insatser i olika delar av länet, i de fall åtgärderna konkurrerar om samma resurser.

Utvecklingsåtgärder i inlandet har högsta prioritet. För skogsbrukets och gruvdriftens del är det önskvärt att man även framdeles kan utnyttja råvarutillgångarna i inlandet. Detta fömtsätter att erforderlig arbetskraft kan rekryteras, vilket i sin tur fömtsätter att det i inlandet finns ett näringsliv och en ortsstmktur som kan garantera invånarna en acceptabel standard i fråga om arbetsmöjligheter och service.

Med hänsyn till den snabba folkminskningen i inlandet och den därmed snabbt krympande basen för konstruktivt samhällsbyggande måste koncentrerade lokaliseringspolitiska insatser här skyndsamt vidtas. Mot slutet av 1970-talet har en stor del av det handlingsutrymme som nu finns försvunnit.

Därnäst prioriteras åtgärder för att differentiera och stärka näringslivet

1 Som tidigare nämnts innebär länsstyrelsens slutliga förslag en minskning av planeringsnivån för Umeå och Skellefteå, och en höjning för flera av de övriga blocken. Den skillnad som kvarstår mellan den planeringsnivå som de block som krävde höjning har angivU och länsstyrelsens slutliga förslag uppgår sammanlagt till knappt 4 000 personer. Största skillnaden härvid, 1 000 personer, föreligger för Asele och Robertsfors kommunblock.

prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          324

i Skellefteåregionen. Av sociala skäl bör åtgärder vidtas för att differentiera näringslivet så det bhr mindre konjunkturkänsligt och erbjuder ett rikare urval av arbetsmöjligheter. Dessa åtgärder är inte mindre viktiga än de som erfordras i inlandet, men möjhghetema att bedriva en konstruktiv regionalpolitik i Skellefteåregionen minskar inte med tiden så som sker i inlandet. I tredje hand prioriteras åtgärder för att förbättra de allmänna utvecklingsbetingelserna för länets näringsliv och satsningar på Umeå. Detta är på lång sikt den viktigaste uppgiften för regionalpolitiken i länet.

De särskilda lokaliseringspolitiska insatser som kan komma i fråga i inlandet bör, för att få den största effekten på lång sikt, användas till att bygga upp orter med en tillräckligt stor och differentierad arbetsmarknad och service för att vara attraktiva bosättningsorter. Målet är således att få på lång sikt bestående orter med ett livskraftigt näringsliv. De orter i inlandet som har de bästa förutsättningarna att bh de hvskraftiga centra som behövs är Lycksele, VUhelmina och Storuman.

Lycksele har en strategisk betydelse som centralort för hela inlandet med de bästa förutsättningarna för industrilokalisering och en väl utbyggd service. Nyetablering av arbetstihfällen, vilket är en fömtsättning för en acceptabel utveckling i inlandet, bör därför i första hand styras till Lycksele i sådan omfattning att folkminskningen i kommunen hejdas. Lokaliseringsobjekt därutöver för länets inland bör styras till Vilhelmina och Stomman så att befolkningsramvärdena för dessa kommuner kan uppnås.

Reservation. I ett särskilt yttrande framhåller två ledamöter av länsstyrelsen att insatsema i inlandet måste vara så stora att de utan nämnvärd tidsförskjutning räcker till för att nå målsättningen inte endast i Lycksele, Vilhelmina och Storuman utan även i övriga kommunblock.

Remissyttranden. Landstinget och flertalet kommuner stöder länsstyrelsens förslag till tidsprioritering. Skellefteå kommunblock framhåller att de åtgärder som föresläs för Skellefteå inte konkurrerar med åtgärder i andra delar av länet och snarast bör vidtas. Nordmalings, Vindelns och Robertsfors kommunblock anser att lokaliseringspohtiska insatser i Umeåregionens randkommuner inte kan vänta tills problem på andra håll blivit lösta.

Beträffande prioriteringen av orter i inlandet accepteras principen att Styra särskilda resurser i första hand thl Lycksele, Vilhelmina och Storuman av de flesta remissinstanser, dock med olika betoning av ordningen mellan de tre orterna. Sorsele kommun kritiserar klassificeringen med förtur för större tätorter och önskar satsningar i första hand på de mindre orterna. Landstinget och några kommuner anser att de av länsstyrelsen nämnda orterna är mest väsentliga men kritiserar tidsprioriteringen mellan dem och kräver att resurser ställs till förfogande så att de räcker tih samtliga kommunblockscentra och även vissa kommundels-centra.

Länsstyrelsens kommentar. Remissinstansemas kritik av länsstyrelsens prioritering av de tre orterna inbördes bygger på uppfattningen att hela målet för Lycksele skulle vara nått innan resurser kan

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               325

styras till Vilhelmina och Storuman, vilket inte är länsstyrelsens avsikt. Vidare kringgår remissinstanserna behovet av prioritering genom att kräva att tillräckliga resurser ställs till förfogande. Länsstyrelsen måste emellertid ha en strategi för hur otillräckUga resurser skall disponeras på ett optimalt sätt.

Ortsklassificering

I den preliminära versionen av länsprogrammet angavs följande ortsklassificering för länet

Storstadsalternativ                          Umeå

Landsdelsregionalt tillväxtcentrum  SkeUefteå

Länsdelsregionala tUlväxtcentra     Lycksele, Vilhelmina och Stor-

uman

I den slutliga versionen har länsstyrelsens klassificermg av orterna -som har skett mot bakgrunden av den lokaliseringspohtiska målsättningen och prioriteringen av de regionalpolitiska åtgärderna - följande utseende.

Primära centra     Umeå och Skellefteå

Länsdelscentmm       Lycksele

Servicebasorter    Vilhelmina och Storuman

Kommuncentra     Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors, Jörn,

Norsjö, Mala, Tärna-Hemavan, Sorsele, Asele och

Dorotea

Som motivering för förslaget framhåller länsstyrelsen att Umeå har en folkmängd på ca 100 000 invånare och erbjuder inom sektorerna undervisning, sjukvård och offentlig administration en service och arbetsmarknad som är lika omfattande som i Linköping och Örebro och klart överlägsen varie annan ort i landet utanför storstadsområdena. Umeå har en differentierad och expansiv arbetsmarknad, goda kommunikationer med resten av landet och uppfyller väl de kriterier som i olika sammanhang ställts upp för val av storstadsalternativ.

Skellefteå är centrum i en av Norrlands större industriregioner och har goda förutsättningar för en ytteriigare industriell expansion. Lokaliseringen av lUC och andra industriserviceorgan samt högre teknisk utbUdning till Skellefteå understryker ytteriigare ortens betydelse för ett område som sträcker sig betydligt utöver den norra länsdelen.

Lycksele har strategisk betydelse som centralort för inlandet. I orten finns väsentliga servicefunktioner, bl. a. gymnasium och lasarett, som betjänar hela inlandet med totalt nära 50 000 invånare. Förutsättningarna för industrietablering är goda och länsstyrelsen prioriterar Lycksele i första hand när det gäher särskilt stöd till nyetableringar i inlandet.

Vilhelmina är servicecentrum för den södra delen av inlandet och Storuman  för den norra delen. Med hänsyn till Vilhelminas och Stor-

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            326

urnans betydelse för upprätthållandet av en acceptabel serviceförsörining i inlandet klassificeras båda orterna som servicebasorter och bör även i framtiden garanteras service på minst nuvarande nivå.

Som kommuncentra klassificeras i första hand centralorterna i övriga kommimblock. Därutöver behövs i vidsträckta kommunblock fler orter med service på samma nivå.

Remissyttranden. Sorsele kommun anser det inte realistiskt med ett storstadsalternativ i Västerbottens län. I övrigt redovisas inga erinringar mot länsstyrelsens förslag.

B.24.3 Sysselsättningspolitiska åtgärder

Bakgrund

Enligt länsstyrelsens prognos beräknas totalantalet sysselsatta under perioden 1965—1980 minska med omkring I 000 personer.

Inom jord- och skogsbruket förutses arbetskraftsbehovet minska från 21 000 till 8 000 personer. Ar 1980 väntas denna sektor sysselsätta ca 9 % av totala antalet förvärvsarbetande mot 23% år 1965. Inom industrin beräknas antalet förvärvsarbetande under nämnda period öka med ca 3 000 personer.

Sysselsättningen inom byggnads- och anläggningsverksamhet beräknas minska obetydligt.

Servicenäringarna väntas genomgå en successiv expansion och antalet sysselsatta under prognosperioden beräknas öka med ca 9 000 personer.

Allmänna åtgärder

Kommunernas förslag. Från ohka kommuner föreslås sammanfattningsvis bl. a. följande allmänna sysselsättningsskapande åtgärder.

Etableringskontroll och investeringsavgifter i överhettade områden. Inom stödområdet bör statliga industrier och förvaltningsorgan etableras, investeringsfonderna utnyttjas som lokaliseringspolitiskt instrument, lokaliseringsstödet utökas, generösare avskrivningsregler samt selektiv ränte- och kreditpohtik tillämpas, fler statliga beställningar utläggas samt elskatten slopas. Ökade resurser bör ges tih företagareföreningen och Norrlandsfonden. Högre teknisk utbildning bör förläggas till övre Norrland. Statsbidrag bör i ökad utsträckning utgå till kommuner för uppförande av industrihus. Kommunallagarna bör ändras så att kommunerna kan stödja industri- och hantverksföretag och själva driva affärsverksamhet. Krav framförs om uppmstning av vägnätet, slopande (eller reducering) av lastbils- och drivmedelsskatten och av zonindehringen i fråga om prissättningen på bensin och oljor samt sänkning av teletaxorna. Ökat stöd tUl jordbruket förordas samt ökad satsning på turistnäringen.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Kommunikationer.  En samordning av trafikplaneringen och regionalplaneringen  är  från  såväl  regionaipolitisk utvecklingssynpunkt

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               327

som från jämhkhetssynpunkt nödvändig. En integrering av trafikpohtiken i samhällets regionalpolitik kan ske på två sätt - dels genom total omprövning av 1963 års riksdagsbeslut, dels genom samhällehga köp av regionalpolitiska tjänster från ohka transportorgan, vilka behåller en företagsekonomisk målsättning för verksamheten.

Det sistnämnda tillvägagångssättet har valts vid utformningen av det regionala stödet för godstransporter. Detta synes vara ett riktigt val, då en samordning mellan regional- och trafikpolitik därigenom kan åstadkommas, samtidigt som de företagsekonomiska effektivitetskraven kan bibehållas och de regionalpolitiska målsättningarna beaktas.

Statens regionalpohtiskt motiverade åtgärder inom trafiksektorn bör enligt länsstyrelsens mening resultera i ett trafiknät som garanterar en acceptabel förbindelsekvalitet i hela landet. Därför erfordras en stathg central planering av trafiknätet så att primära centra garanteras acceptabla förbindelser med varandra och med storstäderna, en regional planering för länsdels- och kommunblockscentra och en kommunal planering av kommunikationerna för övriga serviceorter och glesbygd inom kommunblocken.

För att förbättra kommunikationsförhållandena föreslår länsstyrelsen sänkning av kostnaderna för person- och godstransporter samt telekom-mimikationer — beträffande de senare utöver vad som föreslås av telefontaxeutredningen. Anslagen för isbrytare bör väsentligt utökas. Detsamma gäller - med hänsyn till bl. a. turistnäringens och skogsbrukets intressen - anslag till vägväsendet. För länets del är det angeläget att investeringar i vägar inte baseras på trafikintensiteten, som är svag, utan på regionalpohtiska kriterier, då kvaliteten på länets vägväsende utövar ett inflytande på hela näringslivets utvecklingsmöjligheter.

För länets vidkommande är det angeläget att flyghnjenätet byggs ut, så att de prioriterade inlandsorterna Lycksele och Vilhelmina kan integreras i inrikesflygnätet och därmed upprätthålla goda förbindelser med omvärlden. Från såväl turistnäringens som andra näringars synpunkt är det angeläget att Gunnams flygfält erhåller sådan standard att det kan klassificeras som trafikflygfält. Härigenom skapas även förutsättningar för att orten Storuman skall kunna integreras i inrikesflygnätet.

Förutsättningarna för en förlängning av ostkustbanan skall enligt riksdagsbeslut utredas. Frågan har givetvis stor betydelse för länets kustland och länsstyrelsen förordar att banan förlängs såvida utredningen ger vid handen att en sådan åtgärd från samhällsekonomisk synpunkt är att föredra framför andra norrlandsstödjande åtgärder.

De framtida besluten om fortsatt trafik på inlandsbanan resp. sträckan Hällnäs-Storuman bör enhgt länsstyrelsens mening inte baseras på rent företagsekonomiska värderingar, då en nedlagd persontrafik på dessa bandelar - även om den ersätts med persontrafik med bussförbindelser — bedöms kunna medföra påtagligt negativa effekter i psykologiskt avseende.

Jordbruk. Sysselsättningspolitiska, landskapsvårdande och bered-skapsmässiga   skäl   talar   enligt   länsstyrelsen  för att  stödåtgärder  för

prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            328

jordbmket är motiverade. En av fömtsättningarna för att jordbruksproduktionen skall kunna upprätthållas är en utökning av rationaliseringsverksamheten — antalet SR-jordbmk bör öka och mera begränsade och successiva rationaliseringsåtgärder uppmuntras och stödjas från samhähets sida.

Jordbruk bedrivs ofta i kombination med skogsbruk och turism. Åtgärder som skapar sysselsättning inom sistnämnda näringsgrenar bör därför integreras med strävanden att främja jordbmkets utveckhng. Turistsynpunkter m. m. talar för att deltidsjordbruk i vissa fall bör komma i fråga för statligt stöd.

Skogsbruket kommer, framhåller länsstyrelsen, även i fortsättningen att vara den dominerande basnäringen i inlandet. Råvarusituatio-nen kommer emellertid i framtiden att bh besvärlig, varför intensifierad skogsvård behövs om den norrländska skogsindustrin skall få större delen av sitt råvarubehov tUlgodosett inom Norrland. Länsstyrelsen anför att enligt en inom den norrländska skogsindustrin företagen utredning beräknas de skovårdande insatserna tillsammans med ökade avverkningar ge inemot 4 000 årsarbeten i sysselsättningstillskott i hela Norrland. För detta krävs ett ekonomiskt stöd från samhällets sida på ca 50 milj. kr./år, vilket länsstyrelsen anser vara tämligen måttligt jämfört med övriga regionalpohtiska satsningar. En upprustning av vägnätet är även nödvändig om skogsbrukets transporter skall kunna klaras.

Turism. I vissa områden, speciellt i länets fjällbygder, där de naturliga fömtsättningarna är goda kan en fortsatt positiv utveckling av turismen förväntas. I sådana områden som karakteriseras av vikande sysselsättning inom framför allt jord- och skogsbruk kan turismen bli av stor betydelse som kompletterande sysselsättning och för upprätthållandet av en hög servicenivå. En viss koncentration av insatsema liksom en väsentlig utökning av rekreationsutbudet är nödvändig. Därmed kan områdenas attraktivitet öka och en säsongförlängning möjliggöras, vilket iir av avgörande betydelse för sysselsättningseffekten. Åtgärder som ökar områdenas tillgänglighet tillmäts stor betydelse, exempelvis förbättrade och nya vägförbindelser samt charterresor med buss, tåg och flyg. En samordning av marknadsföringen och försäljningen av länets turistutbud är enligt länsstyrelsens mening nödvändig om kännedom om områdenas kvaliteter skall kunna nä en större publik.

Industri. De mindre och medelstora företagens situation skulle enligt länsstyrelsens mening väsentligt förbättras om samhället stähde medel tUl förfogande för en utökning av företagareföreningarnas konsultverksamhet och kostnadsfri eher kraftigt subventionerad experthjälp ställs thl företagens förfogande. Kontinuerlig produktutveckling måste bedrivas och marknadsföringen effektiviseras om industrins utveckling skall bh gynnsam. Väsentligt större insatser från samhällets sida erfordras för sådan verksamhet. En kraftig subventionering av det industrieUa utveckhngscentret i SkeUefteå (lUC) är nödvändig, då mindre och medelstor industri endast i ringa omfattning synes kunna betala de verkliga kostnaderna för centrets tjänster. För att uppnå bästa möjhga

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               329 ■

resultat av centrets verksamhet är det ytterst angeläget att planerad högre teknisk utbildning kan påbörias.

De befintliga regionalpolitiska stödformema synes ha största effekterna när det gäller att vidmakthålla och utvidga redan etablerade företag. Endast i ringa utsträckning verkar de enligt länsstyrelsen kunna förmå industriföretag att etablera sig i det inre stödområdet. Länsstyrelsen föreslår därför att bestämmelserna om lokaliseringsstöd och sysselsättningsstöd utformas på ett generösare sätt. Investeringsfondsmedel bör i ökad utsträckning användas i regionalpohtiskt syfte. Utnyttjande av fondmedel bör inte som nu utesluta att lokaliserings- och sysselsättningsstöd utgår. Lokalisering av statlig industriell verksamhet är enligt länsstyrelsen det effektivaste regionalpolitiska styrinstrumentet och bör användas i ökad utsträckning.

Lokalisering av statliga företag till strategiskt utvalda orter i inlandet förordas. Länsstyrelsen framhåller vidare angelägenheten av att planerna på uppförande av industricentra i Lycksele och VUhelmina realiseras.

Transportstödet bör omprövas så att även transporter med egna fordon, intransport av råvaror m. m. till stödområdet samt transporter av skrymmande gods med låg vikt kan komma i fråga för stöd. Transportstödet bör vidare kompletteras med ett stöd för persontransporter.

Länsstyrelsen anför vidare att enhgt dess uppfattning bör regionalpohtiken baseras på frivillig samverkan mellan samhälle och enskilt näringsliv. Med hänsyn därtill förordar länsstyrelsen därför intensifierat samarbete -förslagsvis i inrikesdepartementets/industriförbundets regi - framför etableringskontroh. Sådana förhandlingar bör kunna ge bättre resultat än lokaliseringssamråd.

Interkommunala samråd i samband med nyetableringar av industrieh verksamhet kan vara ett hjälpmedel att styra verksamheten till orter som bedöms som lämpliga från regionalpohtisk synpunkt. Vidare kan konkurrens om lokaliseringsprojekt undvikas.

Om de föreslagna åtgärderna inte leder till att länsstyrelsens lokaliseringspolitiska målsättning kan realiseras, bör en kraftig förstärkning av de regionalpolitiska medlen övervägas.

Serviceverksamhet. Offentlig service, vilken är gemensam för hela landet, kan enligt länsstyrelsens mening med fördel lokaliseras till Umeå, som utvecklas till ett storstadsalternativ. Skellefteå, som kan väntas bli ett centrum för industriell forsknings- och produktutvecklingsarbete, bör kunna komma i fråga för verksamhet som avser övre Norrland.

Möjligheterna att utlokalisera delar av serviceföretags verksamhet till länets inland bör undersökas av samhälle och enskilt näringsliv. Bestämmelserna om regionalpolitiskt stöd bör enligt länsstyrelsens mening ändras så att försäkringsbolag, handelsföretag m. fl. som tih det inre stödområdet vill utlokalisera viss del av verksamheten, t. ex. kontors- och stansningsarbete, skall kunna få stöd i samband med sådan utlokalisering.

Rationaliseringssträvanden inom statsverket har i vissa fall negativa effekter, exempelvis i form av indragning av regionala organ och tjänster.

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

330

som strider mot de lokaliseringspolitiska strävandena. Länsstyrelsen finner det därför angeläget att de regionalpolitiska effekterna beaktas, så att den från hela statsverkets synpunkt bästa möjliga resursanvändningen uppnås och så att den regionalpolitiska målsättningen inte motverkas.

Reservation. I en reservation av tre länsstyrelseledamöter förordas att etableringskontroll införs i Stockholm och vissa större städer.

Remissyttranden. Remissinstanserna biträder i huvudsak länsstyrelsens förslag och framför ytteriigare synpunkter på behovet av föreslagna åtgärder. Landstinget samt Åsele och Umeå kommunblock anser att etableringskontroll bör införas i överhettade områden.

Selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Från olika kommuner framförs ett stort antal förslag och önskemål, i huvudsak om förbättrade kommunikationer och vägförbindelser, ökad bostadskvot, lokalisering av industri och statlig verksamhet samt ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, högre teknisk utbildning, förbättring av den industrieha miljön och industriella servicen.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Behov av selektiva sysselsättningsskapande åtgärder föreligger av två skäl - dels kan nuvarande undersysselsättning, vUken är speciellt markerad i fråga om kvinnlig arbetskraft, inte accepteras, dels bör åtgärder vidtas för att i vissa avseenden påverka länets befolkningsutveckling.

I följande tabell redovisas antalet arbetstillfähen som behövs dels för att höja yrkesverksamhetsgraden tih av länsstyrelsen accepterad nivå, dels för att planeringsnivån skall uppnås.

Kommunblock	Behov av arbetstillfällen
	för att höja	för att nå	Totalt
	yrkesverksam-	planerings-
	hetsgraden	nivån
Umeå	1 600	1 790	3 390
Nordmaling	20	190	210
Vindeln	160	100	260
Vännäs	290	460	750
Robertsfors	40	350	390
Skellefteå	1890	1260	3 150
Norsjö	410	30	440
Lycksele	500	290	790
Storuman	200	380	580
Sorsele	290	100	390
Vilhelmina	180	320	500
Äsele	520	180	700
Hela länet	6 100	5 450	11550

Umeås spontana näringslivsutveckling bör förstärkas. För att nå en bättre balans mellan ohka näringsgrenar bör en stor del av de nya arbetstillfällen skapas inom industrin - särskilt teknologitung industri för

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               331

vilken samarbete med universitetet kan vara värdefullt. Umeå är även lämphg lokaliseringsort vid en eventuell fortsatt utlokahsering av statlig verksamhet från Stockholm eller vid förstärkning av regional förvaltning.

Nordmalings näringsliv domineras av ett företag, Masonite AB, vars utveckling spelar en avgörande roll för sysselsättningsmöjligheterna i kommimblocket. Om sysselsättningen vid företaget inte utvecklas gynnsamt bör ytterligare någon industri lokaliseras till orten.

Vindeln. En allmän upprustning av länsväg 363 längs Vindelådalen föreslås av länsstyrelsen som komplement till de av kommitte'n för planering av turistanläggningar och friluftsområden föreslagna naturvårds-och turistprojekten i norra Västerbottens fjällområden. En upprustning av vägen främjar både skogsbrukets och turismens utveckling. Nämnda kommitté' skall även undersöka förutsättningarna för etablering av ett hälsocenter i Vindeln. Utredningen bör bedrivas med största skyndsamhet och om förutsättningar för etablering finns bör projektet snarast realiseras. Nylokalisering av industri är önskvärd och för detta finns en ledig industrilokal.

Vännäs. Planerna på att till Vännäs lokalisera en fångvårdsanstalt bör enligt länsstyrelsens mening realiseras.

Robertsfors. Behovet av nya arbetstillfällen kan delvis tillgodoses vid de befintliga industriföretagen, som har förutsättningar för en gynnsam utveckling, men även nylokaliseringar behövs.

Skellefteå. Offentliga och enskilda serviceorgan, gemensamma för övre Norrland, bör lokahseras till Skellefteå. Härigenom förbättras sysselsättningssituationen för kvinnor. Branschforskningsinstitut bör lokaliseras tUl Skellefteå i anslutning till det industriella utvecklingscentret. Sådan omlokalisering bör finansieras med offentliga medel. Den planerade högre tekniska utbildningen bör startas snarast, och goda förutsättningar finns för etablering av yrkesteknisk högskoleutbildning. Den spontana industrieha utvecklingen bör förstärkas genom nylokalisering av teknologitung industri.

Norsjö. På grund av kommunblockets näringslivsstruktur med övervikt för gruvindustri är det önskvärt att fler sysselsättningstillfällen lämpade för kvinnlig arbetskraft skapas inom lättare industri och service. Detta är av betydelse även för att underlätta rekryteringen av manlig arbetskraft till gruvindustrin.

Lycksele, som är centralort för merparten av inlandet, har av länsstyrelsen prioriterats när det gäller åtgärder för att öka sysselsättningen. Planerna på att etablera ett industricentrum i Lycksele bör snarast realiseras. Länsstyrelsen anser vidare att statliga bidrag bör utgå för att Lyckseles flygförbindelser skall kunna vidmakthållas och vidareutvecklas.

Storuman fyller en viktig funktion som servicecentrum. För att trygga sysselsättningen är åtgärder för att öka industrisektorn angelägna. De planerade vattenkraftsutbyggnaderna i Björkfors och Juktän bör startas snarast möjligt för att åstadkomma åtminstone en tillfällig förbättring av arbetsmarknadsläget. Förslag har väckts om att etablera en

Prop. 1972:111     BUaga 1     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.       332

skogsindustri i Storuman. Såvida det påvisas vara företagsekonomiskt lönsamt bör ifrågavarande projekt realiseras. Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har föreslagit ett flertal projekt som berör blockets fjällturism. Det är angeläget att dessa kommer tih stånd och finansieras med statliga medel. Större investeringar inom turistnäringen bör koncentreras tUl Tärna/Hemavan så att detta område kan erbjuda ett allsidigt utbud av olika aktiviteter. För länets turistnäring är det angeläget att Gunnarns flyrfält erhåher sådan standard att det kan klassificeras som trafikflygfält. En sådan åtgärd innebär även en förstärkning av centralorten Storumans infrastruktur. Statligt bidrag bör utgå för upprätthållande av goda flygförbindelser.

Sorsele. Provbrytning av skiffer har ägt mm i Kraddsele. Såvida det påvisas vara samhällsekonomiskt lönsamt bör medel ställas till förfogande för fortsatt exploatering av fyndigheten. De förslag som kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden presenterar berör blockets fjällturism och det är angeläget att de förverkligas. De bör finansieras med statliga medel.

Vilhelminas betydelse som serviceort motiverar särskilda åtgärder för att åstadkomma fler arbetstillfällen inom basnäringarna. Planerna på att etablera ett industricentrum i Vilhelmina bör snarast realiseras. Ett beslut om gruvbrytning i Stekenjokk bör grundas på samhällsekonomiska kalkyler. Den planerade vattenkraftsutbyggnaden i Vojmån bör påbörias snarast, varigenom en temporär lösning av sysselsättningsproblemen erhålls. Vissa kompletteringsinvesteringar i anslutning till befintliga turistanläggningar bör Utföras. Centralortens flygfält bör utrustas på ett sådant sätt att goda flygförbindelser kan erhållas. För detta bör statliga bidrag utgå.

Åsele. Förutsättningarna för gruvdrift i Bellvik—Lövstrand, skifferbrytning i Storbäck och framställning av kiselgur i Älgsjöås bör undersökas. 1 undersökningen bör ingå en samhällsekonomisk totalkalkyl. Vattenkraftsutbyggnad av Stenkullaforsen i Ångermanälven kan ge en viss temporär sysselsättning. Turismens utveckling bör främjas. I kommunblockets fjälltrakter bör vissa kompletteringsinvesteringar utföras i anslutning till befintliga anläggningar.

Reservation. Två ledamöter i länsstyrelsen vill beträffande frågan om skogsindustri i Storuman ha följande skrivning: "Såvida det påvisas vara försvarbart ur samhällsekonomisk synpunkt och behövligt för att uppnå de regionalpolitiska målen bör ifrågavarande projekt realiseras."

Remissyttranden. De synpunkter som remissinstanserna har framfört i yttranden över det preliminära länsprogrammet har i huvudsak beaktats i det slutliga länsprogrammet.

Utöver de förslag som anges i länsprogrammet anser Vindelns kommun att en revisionsverkstad för bandvagnar bör lokaliseras till Vindeln. Vännäs kommunblock motsätter sig en revidering av SJ:s distriktsindelning. Robertsfors kommunblock anser att en lokalisering av livsmedelsindustri   till  blocket  bör  övervägas.  Norsjö   kommunblock  kräver en

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               333

förläggning till blocket av en förpackningscentral för läkemedel. Lycksele kommun anser att åtskilliga statliga objekt kan utlokahseras från Stockholm till Lycksele. Storumans kommun föreslår lokalisering av underhållstjänst för militära förband till Storuman, järnvägstransport av malm från Stekenjokk via Storuman och fjärrstyrning av vattenkraften i Umeälven från Storuman. Vilhelmina kommun föreslår lokalisering av fältjägarförband samt av utbildningscentmm för turistnäringens service-yrken till Vilhelmina. Åsele kommunblock kräver lokalisering av trä- och metallbearbetande industrier och av stathga förvaltningsenheter till blocket.

B.24.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Kommunernas förslag. Kommunema beräknar att behovet av sysselsättningstillfällen av temporärt slag kommer att öka från 3 000 år 1970 till ca 3 600 år 1980. Från kommunernas sida föreslås utbyggnad av skyddad och halvskyddad sysselsättning samt ökade statliga bidrag till denna verksamhet, utökning av antalet hemarbetscentraler, fler beredskapsarbeten, inrättande i Vilhelmina av sydsamiskt kulturcentrum samt av glesbygdsforskningsstation för sociala och medicinska problem.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram.

Den målsättning som uppställts för hemarbetscentralernas utbyggnad innebär att en central uppförs i varje kommunblock i anslutning till de skyddade verkstädema. En utbyggnad av de skyddade verkstäderna bör ske i enlighet med av länsarbetsnämnden uppgjord plan. Därutöver bör behovet av skyddad verkstad i Vindelns och Vännäs kommunblock tillgodoses. En väsentlig utökning av driftsbidraget till de skyddade verkstäderna är motiverad. Länsstyrelsen föreslår även höjning av statsbidraget till halvskyddad verksamhet. Skogs- och småbrukare bör kunna beredas halvskyddad sysselsättning inom jordbruk. Resurser bör vidare ställas till förfogande för effektivare marknadsföring av hemslöjdsprodukter. Lämpliga sysselsättningsobjekt för beredskapsarbeten finns bland de primärkommunala investeringsobjekten, försvarets anläggningsarbeten samt inom naturvård och skogsvård. Industriella beredskapsarbeten bör även påbörias. Länsstyrelsen anser vidare att försöksverksamhet med kommunal sysselsättningsplanering bör påbörias i samtliga kommunblock i inlandet.

Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

En bedömning av vilka områden i länet som är underförsörida ur servicesynpunkt har gjorts med hjälp av en undersökning utförd vid Umeå  universitet.   Därav  framgår  att   6 % av länets befolkning bor i

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           334

servicemässigt underförsörjda områden. Andelen i Skellefteå och Umeå A-regioner är ca 2 %, medan ca 20 % av befolkningen i Lycksele A-region bor i sådana områden. En fortsatt stmkturomvandling i länet kommer att medföra minskat befolknings- och konsumentunderlag i glesbygden med ytterligare försämrad service som följd.

Kommunernas förslag. Kommunerna redovisar kommunala åtgärder vad gäller transporter och varuförsörjning samt social och annan institutionell service. Inlandskommunerna kräver högre statsbidrag för dessa aktiviteter och att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun överses. För att behålla servicen på skolområdet bör lägre delningstal vara tänkbara på gmndskolenivån.

Länsstyrelsens förslag till  handlingsprogram.

Om en tillfredsställande transportförsörining skall kunna garanteras finner länsstyrelsen det nödvändigt att en regional transportförsörjnings-plan som tar sikte på de mera långsiktiga transportproblemen upprättas för länet. Ett minimikrav för en tihfredsställande transportservice bör där vara att varje hushåll i princip skah ha minst tre reguljära förbindelser per vecka till närmaste ort med livsmedelsbutik och tih kommunens centralort. En samordning av ohka typer av transporter såsom person-och varutransporter synes i framtiden nödvändig.

Upprätthållandet av den nuvarande kollektiva trafiken kan i framtiden enligt länsstyrelsens mening komma att bh ytterst problematisk om ingen ändring i statsbidragsgivningen kommer till stånd.

För att förbättra och vidmakthålla varuförsörjningen kan det inte uteslutas att direkt ekonomiskt stöd blir nödvändigt till enskilda butiker som hotas av nedläggning. Orimhga konsekvenser skuhe annars uppstå i områden med stora avstånd till närmaste butik. Vamförsörjningen bör emellertid i princip kunna lösas genom en väl fungerande hemsändningsservice.

Den institutionella servicen har under senare år i rationaliseringssyfte centraliserats till ett mindre antal orter. De rationaliseringsvinster som därvid uppnåtts uppväger enligt länsstyrelsens mening sällan de effekter av negativ karaktär som uppstår i vissa regioner. Vid framtida förändringar bör därför beaktas inte enbart företags- eller samhällsekonomiska synpunkter utan även sociala aspekter.

Beträffande sjukvården finner länsstyrelsen att den högt specialiserade vården måste koncentreras till ett fåtal platser samt att den allmänna läkarvården och distriktsvården som skall tillgodose närhetsbehovet för landsbygdsbefolkningen kan vara ändamålsenhgt decentraliserad. Vid perifera sjukvårdsinrättningar föreligger behov av visst antal observationsplatser för akut sjuka personer.

I fråga om den institutionella åldringsvården anser länsstyrelsen att en inriktning mot byggande av pensionärshotell bör prövas, där varie pensionär erhåller en service som motsvarar de individuella behoven.

En klar förbättring av den sociala servicen för glesbygdsbefolkningen kan åstadkommas genom att göra sådan service mobil och erbjuda den där människorna bor. Planeringen bör därför ta sikte på att förebygga

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               335

behovet av institutionell vård. I anslutning till t. ex. pensionärshem bör matservering eller särskild hemsändning av mat till pensionärer ordnas. För att tillgodose behoven av fotvård, hårvård, sysselsättnings- och studieverksamhet bör dagcentraler kunna upprättas. Sådana tjänster bör även kunna erbjudas i hemmen genom mobil verksamhet.

De senaste årens strävanden inom skolväsendet att åstadkomma så stora skolenheter att de kan ge goda valmöjligheter mellan olika utbildningsalternativ leder till problem i inlandet där elevunderlaget är litet. Ett sammanförande av alla skolformer tih ett fåtal orter leder till en kvalitetsdifferentiering mellan ortema, som kan motverka de regionalpolitiska ansträngningarna.

För att upprätthålla en acceptabel skolservice bör yrkesskolor i perifert liggande orter bibehållas så länge elevtillströmningen kan anses tillfredsställande. Viss försiktighet bör även iakttas vid indragningar av bygdeskolor med tanke på att en eventuell obhgatorisk förskola kan integreras med grundskolans lågstadium.

För inlandets del är det nödvändigt att gymnasieskolorna i Lycksele och Vilhelmina kvarstår i nuvarande form utan inskränkningar.

B. 24.5  Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

Till grund för redovisningen och prioriteringen av kommunernas/kommunblockens investeringsbehov för perioden 1971-1975 ligger i huvudsak KELP 70.

Primärkommunernas investeringsbehov anses enligt länsstyrelsen i stort sett vara kommunalekonomiskt realistiska. Länsstyrelsen understryker att kommunernas investeringsplaner inte skall betraktas som definitiva handlingsprogram utan bör ses som ett förslag från berörda parter vilket kan omarbetas i den mån nya behov uppstår.

1 tabell B. 24:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen.

Totalt för länet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven för den aktuella perioden till ca 996 milj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges tih 14 502 lägenheter.

Merparten eller drygt 62 % av de primärkommunala investeringsbehoven faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftsliv) och 5 (industriell verksamhet).

Kommunerna/kommunblocken uppvisar sinsemellan ett varierande investeringsbehov. Exempelvis faller omkring hälften av Umeå kommunblocks investeringsbehov på huvudtitel 5 och ca 21 % på huvudtitel 3, medan motsvarande andelar för Norsjö kommunblock är 13% resp. 35%.

Av landstingets investeringar faller 100 milj. kr. eller 60 % på Umeå kommunblock varav drygt hälften på Umeå lasarett.

Prop. 1972:111    Bilaga!    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            336

Regionaipolitisk prioritering

Länsorganen har i de sektoriella prioriteringarna följt prioriteringsregeln att till prioritetsgrupperna 1, II och 111 hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringsbehoven. Underlag för den sektoriella prioriteringen har utgjorts av kommunernas projektvisa bedömningar av investeringarna. Vissa länsorgan har på grund av tidsbrist endast kunnat göra en principiell värdering av planerna.

Den sektoriella prioriteringen har i huvudsak accepterats av länsstyrelsen. Vid länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering har beaktats bl. a. planberedskap, överkapacitet, samordning mellan olika offentliga investeringar och målsättningar i andra delar av länsprogrammet. Beträffande prioritering och fördelning av bostadsbyggandet anser länsstyrelsen att den centrala tilldelningen av låneramar till expansiva orter — Umeå och Skellefteå kommunblock — medför att alltför liten bostadskvot återstår att fördela på övriga kommuner/kommunblock.

Länsstyrelsen framhåller att prioriteringen av investeringsplaneringen utgör en försöksverksamhet. Enligt länsstyrelsen har de olika organens prioriteringsbedömningar förmodligen inte gjorts på samma sätt, då ramar i egentlig bemärkelse har saknats för investeringsverksamheten.

Utfallet av länsstyrelsens prioritering åskådliggörs av cirkeldiagrammen i figurerna B. 24:1 och B. 24:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

337

ooo     |OrNO»/0000
TtOm         OOnOOOOOiT)

t)

3 Sv 3

R. C

0000£>OUO*/C'00 0

0rJ0w--0>n0rv£> (Nror--moO'—'»ooomm

r-rooOi/osfrno

"O

5

I     I     I     I     I     I     I     I     1     I     I     I

OO-OO IOV-jOOOioioO

—'OO -HOOOOOfSO

OO—C30 iroiooow-jrSTttN

O                   c rv) rJ              *o

Cl

Cl Cl

00OOO[OOm0«OO OOOOrsoOTTTffSrSfNl ooooviDnvooorN

OO        *NfNm(NlOOHOr-l

o. •o

Ov

IU
t3
.2
C
!U
R.
">
tj
bo
C
C
*-
ru
;
.C	t-
.2	.1.
a	•e
K	c
3
S	t
S
o	"a
	k:
	a
i-
	■
aq"	2 en
"5	•Q
rfi	..
(5	C

B B B B

o o

m*NrO'-fito<*«DfMroo (NoooTr'-oa\oJoo-Tf ON"—|oo--(Nvooomoo

o

I o o o u (N fN o VO lO (N r- O fS O r

OOir)Ou-H\o
r vOi—irorO-OooOior-'—I
ooooio t--- OO 

vo»/oo»oooooor*n (Nr- om — r-~oowt--oo»-i

«wVDO■VD-40 -aoH O       roor-»ooom»ofS

I   I   I

O O

I     I     I

O rs

.. S    -I ■wj 2 s S .3

O m

OCO	.i
a	o
13
cd	Xi
•a	c B
å	B
	o
u	Jl<

	00
1/-)	'b
■
Tt	M
ro		_>
	x>	■
	JS	£
	o	3
	o
m	00 B	£
CT\	■c	x: o o
	i2
	J
t	o Xi	B
s	£	#

ti    — •q «£

a B

5 c

;0

T3
>»	B
	•n>
	:0
	1/1
a	bl i2
JS
E	•a

•Q

o

rt  o       S

g, rätts- oc ning och be anväsen, ga nikatloner	E	rt  :0 B ä S.2	•o	00 ,E "C IU B
c   rt rt   -1	rt	JS   0	ort
forvaltni etsförval ds- och p r, kommi		g-	> Ja: p	.5
	i)	00 u		I-I
	>	B   O 'c -O	JS u o 6 —	rt O
ntral stigh ggna mna	1	■£:i (U   rt ■a -3
4>   rt   >. «		B   0	:rt
U ti. CQ X		3m	ffi	Jx!

Kl     orNmTtinf-oo

22 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111     Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

338

FigurB. 24:1  Regionaipolitisk  prioritering av  primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1971-1975, antal lägenheter

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

339

Figur B. 24:2 Regionaipolitisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1971-1975, mlljontalskr.

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            340

B.25 Norrbottens län

B.25.1  Synpunkter på uppläggningen av planeringsverksamheten

Länsstyrelsen konstaterar att en länsplanering av nu bedrivet slag kan bilda lämphg utgångspunkt för en mer samordnad regionalpolitik i Sverige. För län av Norrbottens karaktär, med risk för snabbt försämrade levnadsbetingelser, kan dock vissa kritiska synpunkter framföras på den nuvarande planeringsomgångens uppläggning.

I anvisningarna antas att en prioritering av investeringar inom den samhälleliga sektorn är det mest verksamma styrmedlet. För Norrbottens del har detta en mycket liten tillväxtstyrande effekt. Den samhälleliga servicen torde inom flera områden kunna betraktas som helt tillfredsställande och vad som nu i första hand krävs är i stähet offentliga insatser i basnäringar och i industrieh infrastruktur av en helt annan storiek än hittills. Det borde ha varit möjhgt att anvisningsmässigt regionalt differentiera och prioritera arbetsuppgifterna med utgångspunkt från kunskapen om de väsentliga skUlnadema i olika regioners struktur. Genom planeringsomgångens uppläggning har kommunernas och länsstyrelsens utredningsresurser i alltför hög grad inriktats på investeringsplaneringen.

Länsstyrelsen anser vidare att den fömyade diskussion om de regionalpolitiska målsättningarna som förutsätts i anvisningarna inte är meningsfull förrän man från statsmaktemas sida mer klart uttryckt intentionema beträffande de regionalpolitiska insatsemas inriktning och storlek i länet under 1970-talet.

I de anvisningar som berör socialpolitiska frågor synes enligt länsstyrelsen en alltför stark fixering ha skett till servicebegreppet. Inventeringar och analyser riskerar därigenom att gå förbi avsevärt viktigare faktorer än förekomst av samhällehga och kommersiella serviceinstitutioner. Fastställande av normer för t. ex. "god service" och "acceptabla pendlingsavstånd" måste vidare för att få någon mening ytterst gmnda sig på politiska värderingar. De resonemang som förs i dessa frågor sker därför med den reservationen att de normer som används av länsstyrelsen kan komma att utbytas mot andra.

B.25.2 Utgångspunkter för programformuleringen

Planeringsnivå

Vid länsstyrelsens utformning av den regionalpolitiska målsättningen i länsplanering 1967 togs främst hänsyn tUl följande faktorer.

-     Önskvärdheten av att i Norrbottens län skapa en bebyggelseagglome-ration av en storiek och med en serivceutrustning som gör att länet kan konkurrera med andra expansiva områden i riket.

-     Betydelsen av att tUlvarata produktiva resurser som skog och malm inom länet.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               341

-    Kravet på ett socialt hänsynstagande i områden med stark minskning av antalet sysselsatta inom de areella näringarna.

-    Behovet av en levande gränsbygd.

Enligt prognos 2 i länsplanering 1967 skulle folkmängden i länet minska från ca 260 000 invånare år 1965 tUl 194 000 år 1980. Bedömningen av folkmängden år 1980 baserades enbart på det befintliga näringslivets växtkraft utan hänsynstagande tUl åtgärder av skilda slag. Enligt målsättningen uttryckt i befolkningsramar för kommunerna skulle folkmängden uppgå tih 258 500 personer år 1980.

Folkmängden för åren 1965 och 1970 samt för år 1980 enligt prognos 2 och målsättning i länsplanering 1967 framgår av följande sammanställning.

Kommun	Faktisk folkmängd		Prognos 2	Målsättning
	1965	1970	1980	1980
Piteå	31033	32 829	27 767	36 000
Älvsbyn	9 292	8 686	5 196	9 000
Arvidsjaur	9 374	8 400	5 185	8 000
Ageplog	5 063	4 435	2 941	3 500
Luleå	53 181	58 946	50 656	63 000
Boden	28 002	27 149	22 447	30 000
Jokkmokk	10 106	7 998	4 723	6 500
Kalix	18 299	18 199	14 545	20 000
Överkalix	7518	6 023	2719	4 000
Haparanda	9612	8 888	6 210	9 500
Övertorneå	8 685	7 356	3 945	7 000
Pajala	12 818	10 745	4 816	7 000
Gällivare	27 056	25 417	16 755	23 000
Kiruna	29 785	30 623	26 727	32 000
Länet	259 824	255 694	193 632	258 500

Länsstyrelsen ser ingen anledning att gå ifrån den i länsplanering 1967 uppställda målsättningen. Befolkningstalen i målsättningen anses representera de minimivärden som kan tolereras för länets ohka regioner. Uppnås de inte blir risken mycket stor för en utveckling som inte kan kontrolleras. Befolkningsmålsättningen anses även innebära ett krav på en godtagbar åldersstruktur.

En perifer region av Norrbottens karaktär måste kunna erbjuda en miljö som fyUer vissa kvahfikativa och kvantitativa krav. Avståndet till alternativa utbud på länsnivån är alltför stora för att det skall vara möjligt att tillgodose primära mUjökrav utanför länet. Sjunker invånarantalet under målsättningen kommer länet att fångas i en negativ multiphka-tormekanism, där underlaget försvinner för den ena kvalificerade servicefunktionen efter den andra. En sådan utveckling kan enligt länsstyrelsen inte accepteras.

Målsättningen innebär ett behov av mellan 12 000 och 17 000 arbetstillfällen under planeringsperioden. Att kunna erbjuda svenskt näringsliv en arbetskraftsreserv av denna storlek anses ge Norrbotten unika möjligheter när det gäller att öka sysselsättningen. Om reserven av arbetskraft

Prop. 1972:111     Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.           342

tUlåts minska avtar etableringsattraktiviteten. En fortsatt nettoutflyttning på 1 000 invånare per år medför att länet omkring åren 1974 och 1975 förlorar förmågan att med egen tillväxtkraft uppnå målsättningsnivån.

En lång rad tillväxtbefrämjande åtgärder av mera långsiktigt verkande karaktär har från samhällets sida vidtagits i länet. Mycket anses emellertid tala för att effekterna av dessa satsningar inte kommer tillräckligt fort för att möjliggöra ett bibehållande av den egna tillväxtkraften. Man kan därvid komma i den situationen att en långsiktigt ökande efterfrågan på arbetskraft ej kan tillgodoses inom länet. För regioner av en annan karaktär och läge än Norrbottens län, skulle i ett sådant läge arbetskraft kunna rekryteras utifrån, men det är enhgt länsstyrelsen tvivelaktigt om detta skulle visa sig gälla för en perifer region av Norrbottens karaktär. De åtgärder som på kort sikt måste vidtas kan därför endast ha som målsättning att utflyttningen av ung arbetskraft nedbringas eller stoppas på den nivå som motsvaras av inflyttningen i samma åldersklasser. Utifrån denna målsättning ställer länsstyrelsen krav på att ca 2 000 arbetstUlfäUen lämpliga för yngre och välutbildad arbetskraft måste tillskapas under de närmaste åren.

Remissyttranden. Remissinstansema ansluter sig i stort sett till de uppställda planeringsnivåema. Några av de mindre kommunema förnyar dock de krav på högre målsättning som ställdes redan i anslutning tih länsplanering 1967. Flera kommuner framhåller att en meningsfull planering fömtsätter att statsmaktema tar ställning till de uppställda planeringstalen.

Andra utgångspunkter för programformuleringen

Bibehållandet av en normal åldersstruktur uppfattas av länsstyrelsen som den stora planerings- och målsättningsuppgiften. Detta ställer i sin tur krav på sysselsättningstillskottets struktur varvid det måste accepteras att länets näringsliv utvecklas genom en snabb tillväxt inom stadsnä-ringama.

Det nya näringshv som måste lösa länets problem kan inte förväntas vara utspritt på en mängd punkter. Inte heller bedöms det som troligt att den nya generation som nu startat eller är på väg in i sin yrkesverksamma period skulle acceptera en boendemiljö med alltför stort avstånd till, enligt dagens uppfattning, elementära servicefunktioner. Länsstyrelsen hänvisar i detta sammanhang tUl intervjuundersökningar genomförda i samband med länsplanering 1967.

En fundamental utgångspunkt för arbetet med länsprogrammet har enligt länsstyrelsen varit att offentiiga organ genom en mera direkt planering kan skapa bättre levnadsbetingelser. Det gäller då inte bara marginella justeringar utan det måste anses nödvändigt att statsmaktema efter utvärderingen av länsprogram 1970 lägger grunden thl en planeringsmetodik som, inarbetad i statsbudgeten, i större utsträckning beaktar de regionalpohtiska momenten. Arbeten av typen länsplanering 1967 ochlänspro-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970              343

gram 1970 förefaller länsstyrelsen annars mindre meningsfulla.

1 länsprogram 1970 förutsätts länsstyrelsen göra prioriteringar mellan olika orter i länet. Det får då enligt länsstyrelsens mening inte bli så, att statsmakterna bedömer det som lättare att instämma i negativa prioriteringar än att understödja förslag som kräver stora effektiva satsningar. Känslan av att det föreligger en risk för sådana bedömningar måste i vissa avsnitt få negativa konsekvenser för precisionen i länsstyrelsens resonemang.

En viktig utgångspunkt för länsstyrelsens arbete har varit att ett regionalpolitiskt handlinprogram i något avseende berör alla invånare i ett län och för att bli ett initierande, positivt handhngsprogram som öppnar för förändringar bör programmet regionalt samvariera med de värderingar som är betingande av lokal och regional miljö och erfarenhet.

Målsättningen att länets resurser i form av naturrikedomar, arbetskraft och välutrustade samhällen bör utnyttjas effektivare innebär enhgt länsstyrelsen också att staten icke genom kortsiktig riskminimering bör styra näringslivsexpansionen till områden där brist på arbetskraft finnes och samhällskapitalet är mer än fullt utnyttjat utan tUl områden där arbetskraft finnes och jämförelsevis stora kapacitetsreserver i befintiig infrastruktur föreligger. Det är bättre att i Norrbotten mer metodiskt satsa på långsiktiga offensiva investeringar än att tvinga föra en kortsiktig defensiv politik.

Det är vidare väsentligt att ändra vissa institutioneha fömtsättningar för länets utveckling, t. ex. en ny utformning av trafikpolitiken samt satsning på utbildning och forskning etc. Sådana generella satsningar är väsentligare än marginella justeringar i lokaliseringsstödets utformning.

En utgångspunkt för länsstyrelsen har även varit att staten har ett speciellt ansvar som företagare i länet eftersom mer än hälften av de industrisysselsatta finns i statliga företag. Det förefaller naturligt att en breddning och vidareutveckling av den statliga företagssektorn sker i länet.

Områden på mer än 3,5 mUs pendlingsavstånd från befintliga kommunblockscentra betecknas som problemområde från arbetsmarknadssynpunkt. Inom detta område uppgick folkmängden år 1965 till ca 52 000 personer och behovet av extra arbetstillfällen utöver det prognoserade antalet uppskattas tiU 2 000-3 000 under perioden fram till år 1980. Inom de områden där i främsta rummet de offensiva sysselsättningsinsatserna är lämpliga bedöms behovet av sysselsättning uppgå till ca 8 000 nya arbetstUlfäUen.

För utbudet av service på kommuncentranivå anser länsstyrelsen att man bör kunna acceptera 5 mils avstånd. Förutom länets 14 kommuncentra finns det sju orter med en service på denna nivå. Områden utanför ett vägavstånd på 5 mil från dessa orter benämns "det fördjupade problemområdet". Ca 8 % av länets folkmängd, eUer 20 000 personer, bor i denna typ av områden.

prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          344

Ortsklassificering

Länsstyrelsen anser att anvisningarnas intentioner vad gäUer ortsklassificeringen är svåra att applicera på Norrbottens län. Detta beror på att det är i gruppen övriga orter som en stor del av de samhälleliga insatserna måste göras. Efter översiktliga diskussioner med kommunerna har närmare ett femtiotal orter i länet framstått som satsningsorter. Det har dock bedömts som orealistiskt att räkna med ett samhälleligt stöd för att klara ett så stort antal orters problem. Till gruppen övriga orter förs i länsstyrelsens förslag ett antal orter som inte är kommuncentra.

Länsstyrelsens förslag till ortsklassificering är följande.

Storstadsalternativ          Luleå/Piteå/Älvsbyn/Boden

Regionala tihväxtcentra   a) Kalix, Kimna

b) Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda
Serviceorter                     a) Jokkmokk, Övertorneå

b) Arieplog, Överkalix, Pajala

Övriga orter                     a) Härads, Korpilombolo, Vittangi,

Karesuando

b) övriga orter

Det anses självklart att fyrkantsregionen Luleå/Piteå/Älvsbyn/Boden med närmare 130 000 invånare klassificeras som ett storstadsalternativ. Norr om Gästrikland kan, enligt länsstyrelsen, endast Sundsvallsregionen uppvisa ett lika stort invånarantal. De ingående tätorterna ger tillsammans en differentiering som väl lämpar regionen för lokalisering av verksamheter som normalt är förlagda tih storstadsområden.

Av utpekade regioncentra anses Kalix och Kiruna fyUa kraven ur både näringslivs- och servicesynpunkt. Arvidsjaur, Gällivare och Haparanda tillföres denna ortsnivå på gmnd av deras stora servicebetydelse för ett vidsträckt omland. De lokaliseringspolitiska insatserna har hittills inte gett önskvärda resultat. TUl dessa orter speciellt riktade åtgärder måste därför vidtas.

De orter som klassificeras som serviceorter domineras av sina servicefunktioner och saknar nästan helt tillverkningsindustri. Näringslivsaktiviteter måste tillföras dem om de även i fortsättningen skall kunna betjäna sina omland. Speciella åtgärder kommer att behöva vidtas i Överkalix, Jokkmokk och Pajala. Därutöver måste tUl Övertorneå och Jokkmokk i

särskild ordning lokaliseras några företag. För Arieplog anses turistnäringens utbyggnad ge underlag för ett upprätthåUande av servicenivån.

Länets storlek gör att samhällets medverkan torde komma att krävas för att orterna Härads, Korpilombolo, Vittangi och Karesuando under hela 1970-talet åtminstone bibehålls på nuvarande nivå. Samhället anses vidare, i samband med den vattenkraftutbyggnad som skett inom Jokkmokks kommun, ha fått ett särskilt ansvar för invånarna i Vuollerim. Utifrån behovet att tihvarata länets skogsresurser bör också utveckhngen

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               345

i orterna  Långträsk,  Moskosel,  Lansjärv och Junosuando särskilt någa följas liksom också i Svanstein.

Remissyttranden. Arjeplogs och Pajala kommuner önskar bli klassificerade som regionala tillväxtcentra. Övriga kommuner accepterar förslaget.

B.25.3  Sysselsättningspohtiska åtgärder

Bakgrund

Enligt länsprogrammet hade länet år 1960 mer än 30 000 sysselsatta inom jord- och skogsbmk. Detta antal hade minskat till hälften år 1965 för att år 1970 sannolikt understiga 10 000 personer. Samtidigt har antalet personer i åldern 15-64 år växt med ungefär 20 000 personer. Länsstyrelsen konstaterar att den exceptionellt kraftiga expansion av industrin som skulle ha behövts för att uppnå balans på arbetsmarknaden har uteblivit. Av länets 14 kommunblock hade enligt industristatistiken 8 mindre än 400 industriarbetsplatser år 1969.

Allmänna och selektiva åtgärder

Kommunernas förslag. Kommunerna lämnar ett stort antal förslag till sysselsättningsskapande åtgärder. Förslagen spänner över ett vitt fält från direkta krav på sysselsättningstillfällen till olika sätt att förbättra den industriella miljön. Bl. a. krävs förbättringar av transportstödet och det regionalpolitiska stödet, selektivt regionaliserad konjunkturpolitik, decentralisering av statlig verksamhet, utbyggnad av Skehefte-älven, ändring av flygprisema, utläggning lv statliga beställningar samt översyn av lagstiftningen i syfte att klariägga kommunernas kompetens.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Vad beträffar jordbruket konstaterar länsstyrelsen att med nuvarande utbyggnadstakt av SR-företag det mot slutet av 1970-talet kommer att finnas ca 300 dylika företag i länet. Utöver SR-företagen kommer att finnas även andra jordbruk med en omfattande produktion. Den takt med vilken jordbruket omvandlas gör det nödvändigt med intensiva insatser om ett tillräckligt antal jordbmk skall bli kvar på lång sikt.

För att stimulera olika typer av specialodlingar bl. a. bärodling är det angeläget att statliga stödmöjligheter konstrueras. Med smärre förändringar i gällande författningar bör det begränsade investeringsstödet kunna utgå till olika typer av specialodlingar. Handelsträdgårdar bör vidare kunna stödjas med bidrag åtminstone inom det inre stödområdet.

Länsstyrelsen ser i landskapsvårdande insatser en möjlighet till kon-tanttillskott tUl odlare vid jordbruk där full lönsamhet ej kan uppnås. En dylik landskapsvård i odlingsbygd bör kunna administreras av länsstyrelsens naturvårdssektion. Länsstyrelsen hemställer om medel för en försöksverksamhet där redan inventerade projekt utföres.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          346

Tornedalens sysselsättningsproblem anses vara av en sådan dimension att det förefaher tveksamt om det kan lösas med befintiigt regionalpolitiskt stöd. Inom ramen för "Projekt Tornedalen" hemställer länsstyrelsen om medel till en utredningsgrupp med syfte att belysa möjligheterna till vidareförädling och marknadsföring av jordbruksprodukter från speciellt Tornedalen.

För att underlätta strukturrationaliseringen inom fiskerinäring-e n bör utöver garantilån också bidrag kunna diskuteras. Dessa skall kunna utgå också till enskilda fiskare.

Beträffande skogsbruket anför länsstyrelsen att skogsindustrins råvarubehov f. n. ökar inom länet. Virkesbrist kan befaras vid mitten av 1970-talet om inte skyndsamma åtgärder kan vidtagas för intensitetsökning i råvaruledet. Länsstyrelsen beräknar att de i länsprogrammet kartlagda åtgärderna kommer att öka arbetskraftsbehovet i skogsbruket med omkring 2 000 man under i första hand en tioårsperiod. Inom ramen för samarbetet mellan länsorganen bör det vara möjligt att åstadkomma en omedelbar ökning av de traditionella skogsvårdsinsatserna och en relativt snabb utbyggnad av skogsdiknings- och skogsgödslingsverksamheten. Länsstyrelsen hemställer att statsmakterna snabbt stäUer resurser tiU förfogande för att genomföra detta program.

Malmer och mineraler. Sveriges geologiska undersökning (SGU) kommer under den närmaste tiden att slutföra järnmalmsinventeringen i länet. Inventeringens slutförande får inte innebära att statsmakterna skär ner anslaget till malmprospektering i länet. Motsvarande resurser bör föras över till annan malmprospektering inom framför aUt Arjeplogs och Jokkmokks kommuner.

I länet har inom ramen för Norrlandsfonden skett en omfattande mineraljakt med hjälp av amatörer. Den utbildning av amatörgeologer som funnits bör fortsättas varvid arbetsmarknadsstyrelsen ansvarar för verksamhetens upprätthållande. Inom Norrlandsfonden pågår vidare en utredning om ett utvecklingscentrum för industrimineraler. Länsstyrelsen ser det som självklart att detta utvecklingscentrum lokaliseras till Luleå i anslutning till NJA, Metallurgiska forskningsstationen och den tekniska högskoleenheten som är under uppbyggnad. För bl. a. grafitfyndigheter i Vittangi och skUda kalkstensfyndigheter i bl. a. Jokkmokks kommun begärs åtgärder för ett fastställande av brytvärdigheten.

Tillverkningsindustri. Länsstyrelsen stryker under att lokaliseringsstöd endast undantagsvis bör utgå utanför stödområdet. Likaså bör stödet tillämpas generösare i övre Norriand där behovet av insatser är störst. Länsstyrelsen yrkar därvid att lokaliseringsbidrag bör utgå till maskininvesteringar i vissa nyckelindustrier, att bidrag till investering i byggnader bör utgå med minst 50 % samt att det sammanlagda lokaliseringsstödet bör kunna uppgå till 80 % av den totala investeringskostnaden.

Utöver dessa förändringar bör övervägas en utredning av olika slag av skattetekniska medels användning i regionalpohtiskt syfte, t. ex. skattefri avsättning till regionalpohtiska investeringsfonder och speciella avskriv-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               347

ningsregler för i första hand investeringar inom inre stödområdet. Vidare hemställs att länsstyrelserna i stödområdet, inom ramen för lokaliseringssamrådet, engageras i det direkta kontaktarbetet mellan expanderande storföretag och statliga myndigheter. Visar sig lokaliseringssamrådet ha svag effekt bör någon form av etableringskontroll övervägas. 1 detta sammanhang bedöms det också som angeläget att söka styra tillväxten av kvalificerade verksamheter inom industri- och tjänstesektorn ut till främst storstadsalternativen. Utlokalisering av statlig verksamhet kan därvid användas som pionjärprojekt.

Företagareföreningen i länet beräknar att de mindre företagen i länet behöver ökade tekniska, ekonomiskt/administrativa och marknadstekniska insatser. Länsstyrelsen hemställer att statsmakterna aktivt medverkar tUl att företagareföreningen tillförs erforderliga resurser. För att förstärka det arbete som föreningen redan utför i Tornedalen föreslås att medels-tUldelningen ökar från för närvarande 100 000 kr. per år tiU 300 000 kr. per år.

Den statliga upphandlingen uppmärksammas som ett medel att ge ökad sysselsättning i länets företag. Inom statens civila verksamhet borde möjligheterna undersökas att upphandla t. ex. produkter för sjukvård, undervisning och förvaltning. Även den militära upphandlingen borde ytterligare undersökas.

Förutsättningarna för att etablera ett större statligt tryckeriföretag i länet bör likaledes undersökas. Statliga industricentra bör uppföras i Haparanda och Gällivare.

Framtida etableringar bör ske inom tillväxande branscher, bl. a. verksamheter inom datateknik, undervisning och information, hälso- och sjukvård samt kemisk industri. De krav som en kemisk processindustri kan ställa anses till stor del kunna tillgodoses inom länet.

Turism. Länets förutsättningar inom turism anses vara mycket goda. Nordkalottområdet bör därvid ses som en helhet i marknadsföringssammanhang. De tillkommande mellanriksvägarnas betydelse framhålls. De nuvarande restriktiva charterbestämmelserna kritiseras, samtidigt som det stryks under att flygfältsfrågan i sydvästra länsdelen måste finna en positiv lösning i samband med tillkomsten av fredsförbandet i Arvidsjaur och de turistiska satsningarna inom Arieplogs kommun.

Som primära turistområden utpekas Graddisområdet, Gällivare-Jokkmokk-området samt Torneträsk-området. För Graddisområdet har den översiktliga planeringen redan kommit ganska långt. Redan innan mellan-riksvägen Kimna-Nordnorge färdigställts bör på samma sätt som för Graddis-området en översiktlig inventering/planläggning komma till utförande för Torneträsk-området.

Länsstyrelsen konstaterar att turistprojekt i fjällregionen enligt gällande praxis har kunnat erhålla statliga lånemedel. Även vissa angelägna projekt utanför fjällregionen bör dock kunna erhålla lokaliseringsstöd. I särskilda fall bör stödet kunna utgå i form av bidrag inom framför allt fjällregionen. I den mån statsmakterna tvekar inför föreslagna stödformer bör Nordkalott-området inom ramen för det nordiska samarbetet kunna

Prop. 1972:111     Bilagal     Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          348

ges en undantagsställning.

Den turistiska utbUdningen inom länet är för närvarande av liten omfattning och av OtUlfredsställande kvalitet. En kvalitativt någorlunda högstående utbildningslinje bör med statsmakternas stöd byggas upp i länet och förläggas till Gällivare.

Byggnads- och anläggningsverksamhet. Länsstyrelsens relativt restriktiva inställning tUl fortsatt utbyggnad av länets älvar har redovisats i samband med diskussionerna kring eventuell utbyggnad av Vindelälven samt Pite, Kalix och Torne älvar och innebär att de sysselsättningspolitiska och näringspolitiska motiven för en utbyggnad måste vara utomordentligt starka för att länsstyrelsen skall vara beredd att förorda ett sådant alternativ. Däremot anses kompletterande utbyggnader kring Lule älvs vattensystem motiverade av arbetsmarknads- och kraftpolitiska skäl.

J..änsstyrelsen framhåher vidare att det utifrån många aspekter torde vara realistiskt att överväga möjligheterna att inom Nordkalotten samarbeta kring t. ex. byggandet av kärnkraftverk, eventuell utvinning av gas och olja i Nordnorge m. m.

Undervisning och forskning. Utbyggnaden av utbildningssektorn anses vara starkt styrande för det framtida bebyggelsemönstret i riket. I en långsiktig planering för länet bör ingå utbyggnad av en universitetsregion med, fömtom en universitetsfilial, en relativt allsidig teknisk högskola i Luelå, högre konstnärhg utbildning, högre musikutbUdning i Framnäs samt annan högskoleutbildning. Den tekniska utbildningen bör breddas med utbildning inom naturproduktion, främst geoteknik. En elteknisk linje bör vidare inrättas i Luleå. Det bör slutligen undersökas i vilken utsträckning verksamheten vid Kiruna geofysiska observatorium kan repliera på den tekniska högskoleenheten i Luleå.

1 anslutning till det arbete som bedrivs inom 1968 års utbildningsutredning framhålls det angelägna i att regionens utbud av högre utbildning breddas liksom att viss högre utbildning skall kunna bedrivas även i andra orter i länet. Länsstyrelsen förutsätter vidare att statsmakterna vid beslut om utbyggnad av landets idrottshögskolor beaktar förutsättningarna för en lokalisering till ort inom länets storstadsalternativ.

Länsstyrelsen stöder en omlokalisering av Kommittén för Television och Radio i Undervisningen (TRU) tUl Umeå men hemställer samtidigt att TRU och statsmakterna prövar möjligheterna att föriägga projektgrupper inom TRU tUl Luleå.

Företagsservice. Brister i den industriella miljön t. ex. vad avser maskin- och verktygsservice samt gjuterikapacitet inom länet uppmärksammas. En konstruktiv utvecklingspolitik innebär bl. a. att det är nödvändigt att staten bidrager till att förbättra den industriella miljön genom konkreta lösningar av nyckelproblem genom att skapa vissa resurser även om dessa i etableringsskedet ej kan utnyttjas till sin fulla kapacitet. Länsstyrelsen hemställer om statsmakternas bistånd att lösa sådana klariagda nyckelfrågor för en ökad industriell aktivitet.

Kommunikationer.   Länsstyrelsen anser att en regionalpoli-

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               349

tisk  målsättning utgör en i förhållande till trafikpolitiken överordnad samhällsmälsättning. Kommunikationsplaneringen bör följaktligen anpassas tih den regionalpohtiska grundsynen. Utifrån denna utgångspunkt anses att landets alla framtida storstäder utanför huvudstaden ur kommunikationssynpunkt bör betraktas som likvärdiga.

Länsstyrelsen anser att det nya fraktstödet kan bli av stort värde för den industriella expansionen i landsändan. De successiva taxehöjningar som kan förväntas för framtiden ses emellertid som ett hot mot fraktstödets reella innehåll. Genom att bibehålla den absoluta skillnaden i kostnader mellan lång- och kortdistanta transporter skulle en försämring kunna undvikas. Länsstyrelsen hemställer därför att nuvarande system för taxehöjningar inom Statens Järnvägar blir föremål för åtgärder syftande till ett eliminerande av det försämrade konkurrensläget för övre Norrland som blir följd av varje ny taxehöjning. Möjligheterna bör vidare undersökas att utvidga transportstödet till att gälla även intransporter av råvaror som bevisligen inte kan komma från stödområdet.

Med hänsyn till SAS/LIN:s monopolställning inom linjetrafiken hemställer länsstyrelsen att statsmakterna och SAS/LIN radikalt omprövar flygpriserna på Norrland. Inrikesflyget bör primärt betraktas som ett led i regionalpolitiken och frågor om flygpriser och eventuella utbyggnader av flygplatser bör ses inom denna ram. En utbyggnad av flygförbindelserna på Nordkalotten kan aktualisera ett flygfält i övre Tornedalen.

Vägbyggandet i länet har under de senaste tio åren genom tilldelningen av beredskapsmedel kunnat hållas på en hög nivå. Beredskapsmedeln har under 1960-talet svarat för ca 75 % av de totala väginvesteringarna. Länsstyrelsen finner det emellertid anmärkningsvärt att Vägverket vid beräkningen av efterfrågan på vägtjänster utgår ifrån folkmängdsutvecklingen enligt O-prognosen i länsplanering 1967. Om målsättningen istället beaktats skulle troligen fler projekt i länet ha uppfyllt kraven på lönsamhet.

Tjänsteproduktion. Betydelsen av en snabb lokalisering av ett fredsförband till Arvidsjaur stryks starkt under. Länsstyrelsen hemställer vidare att statsmakterna i högre grad beaktar Norrbottens behov av nya arbetstillfällen när en andra etapp av decentralisering av statlig verksamhet blir aktuell. Decentralisering av statlig verksamhet kan även ske genom omfördelning av arbetsuppgifter mellan regionala organ och central förvaltning.

Det uppskattas att ca hälften av den kvalificerade tekniska uppdragsverksamheten för närvarande utförs av länets egna konsulter. En höjning till 90 % skulle ge ytterhgare ca 250 personer sysselsättning inom konsultsektorn. På samma sätt skulle en sysselsättningseffekt erhållas om staten mera metodiskt undersökte möjligheterna att placera flera uppdrag i länet.

En omvandling av en del av de för ekonomivärnpliktiga avsedda befattningarna till civila riänster bör undersökas. På detta sätt skulle något hundratal nya arbetstillfällen kunna beredas för i huvudsak kvinnor.

Resurser för regionala organs fortsatta arbe-t e .   Länsstyrelsen anser att regionala organ i så stor utsträckning som

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            350

möjligt bör engageras inte bara i materialinsamlingen utan i den direkta uppläggningen av undersökningar som berör för länet vitala frågeställningar. Det innebär samtidigt möjhgheter för länets invånare att engageras i och själva påverka utvecklingsplaneringen, något som är av avgörande betydelse för om satsningarna skall lyckas. Genom den nya länsstyrelsens utvidgade befogenheter underlättas en här antydd ordning liksom av det förhållandet att man i många län under lång tid samlat allsidiga erfarenheter från försök med utvecklingsplanering. Så är fallet t. ex. inom de areella näringarna, mineralfrågor, industriutveckling, naturvård, turism och fjällplanering.

Med hänsyn härtill hemställer länsstyrelsen om

—särskilda medel för att belysa möjligheterna till mineralutvinning,

—medel till en utredning som skall belysa möjligheterna att öka spridningseffekterna kring den statliga verksamheten i länet,

—att statsmakterna ger Norrlandsfonden i uppdrag att i en framtidsstudie utreda konsekvenserna för den norrländska industristrukturen av de allmänna långsiktiga utvecklingstendenserna,

—att statsmakterna ställer medel till förfogande för en utredningsgrupp med uppgift att utveckla en regionalt förankrad fjällplanering.

De statliga resursernas inriktning. Med en hög arbetslöshet följer att de inkomster som skapas inom en region blir låga. Staten utger för närvarande betydande belopp till kommuner och enskilda för att minska verkningarna av detta förhållande. De åtgärder som vidtas är huvudsakligen av defensiv karaktär. Länsstyrelsen anser det vara av stort intresse att diskutera om motsvarande resultat skulle kunna uppnås tUl en lägre kostnad vid en successiv omfördelning från defensiva till offensiva åtgärder.

Olika slag av defensiva åtgärder drar i nuläget stora kostnader i Norrbottens län. Skatteuriämningsbidragen uppgick år 1970 till 208 milj. kr. Statsbidrag till beredskapsarbeten utgick med 167 milj. kr. budgetåret 1969/70. I kontant stöd vid arbetslöshet utbetalades uppskattningsvis 25 milj. kr. samma budgetår. Kostnaderna för skatteutjämningsbidrag och beredskapsarbeten i länet uppgick under perioden 1965-1970 till sammanlagt 1 600 milj. kr. medan statens kostnader för bidrag, ränteeftergifter och låneförluster inom ramen för lokaliseringsstödsverksamheten för samma period uppgick till ca 50 milj. kr.

Länsstyrelsen lämnar ett räkneexempel på hur de statliga utgifterna och inkomsterna skulle utvecklas om man via ett massivt statligt stöd lyckades åstadkomma 3 000 nya arbetstiUfäUen i länet. Minskat behov av skatteutjämningsbidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt ökade skatteinkomster skuher enligt räkneexemplet mer än väl kompensera statliga initialutgifter på 1 50 000 kr. per arbetsplats.

Alternativet tUl sysselsättning inom länet är att den skapas på annat håll i landet. Genom att länet kan absorbera en omfattande industriell expansion utan samtidig folkökning kan det fömtsättas att inbesparingarna av samhällets följdinvesteringar kan komma att uppgå till ansenliga belopp.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               351

Länsstyrelsen hemställer om att statsmakterna omprövar inriktningen av en del av de totala resurser som under alla förhållanden måste tillföras Norrbottens län. Målsättningen måste bli att en större del av dessa resurser successivt förs över till projekt som kan ge långsiktiga lösningar. Bakom denna målsättning ligger enligt länsstyrelsens uppfattning det förhållandet att det genom den hittillsvarande och förutseende satsningen från arbetsmarknadsmyndigheternas sida skapats en mycket högkvalitativ boende- och industrimUjö som det ur ett totalt perspektiv måste vara ett riksintresse att utnytria. Sålunda är länets centralorter väl utbyggda till stor del beroende på finansieringen via beredskapsmedel.

Länsstyrelsen finner avvägningar mellan regional- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder nödvändiga också vid lösandet av tihfälliga kriser inom de områden av landet som normalt sett har en expanderande arbetsmarknad. Flera av statsmakternas tyngre lokaliseringspolitiska insatser har kanaliserats tUl områden där en självgenerande tillväxt har kunnat förväntas inom en relativt snar framtid. Därigenom har betydelsefulla möjligheter att lösa norrlandsproblemet förspillts. Parallellt med en expansionsförstärkande regionalpolitik i redan expansiva regioner har man enligt länsstyrelsens uppfattning tvingats att i huvudsak tillgripa kortsiktiga lösningar på de mera djupgående problemen i norr. Temporära sysselsättningsproblem av företags- och/eller branschkaraktär borde konsekvent lösas med arbetsmarknadspolitiska medel av typ beredskapsarbeten, medan en hårdare styrd lokaliseringspolitik borde tillgripas vid mera djupgående näringslivsproblem.

B.25.4 Socialpolitiska åtgärder

Sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur

Undersysselsättningen har lokalt en stor omfattning i länet. Inom vissa delar av länet är mer än 40 % av männen i åldern 20-66 år arbetslösa, i beredskapsarbete eller arbetsmarknadsutbildning. För hela länet utgjorde i maj 1970 antalet arbetslösa, i beredskapsarbete och i arbetsmarknadsutbildning 12 % av männen och 7 % av kvinnorna i åldern 20-66 år.

Kommunernas förslag. Kommunerna lämnar en stor mängd förslag av både allmän och selektiv karaktär för att komma till rätta med sysselsättningssvårigheterna i de perifera delarna av länet samt för individer med svårigheter till anpassning på den öppna arbetsmarknaden. En stor del av åtgärdsförslagen syftar tUl att bereda ytteriigare sysselsättning inom jord- och skogsbruk genom förbättrad lönsamhet inom ordinarie verksamhetsgrenar samt genom landskaps- och naturvårdande åtgärder. Dessutom lämnas ett stort antal förslag inriktade på att stödja turismens utveckling. Utbyggnad av skyddad verksamhet ges hög prioritet i flera kommuner liksom detaljerade synpunkter på behovet av industri i speciella delar av kommunerna.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Länsstyrelsen framlägger sammanfattningsvis följande förslag.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.          352

Kombinationssysselsättning byggd på i huvudsak areella näringar. Länsstyrelsen konstaterar att det gamla mönstret för kombinationssysselsättning byggd på jordbmk och skogsbruk tUl stor del har brutits sönder. Trots krympande areeUa näringar finns det emellertid fortfarande ett stort behov av kombinerade sysselsättningar i glesbygderna. Kostnaderna för att bereda kompletterande förvärvsmöjligheter bör därtill bli avsevärt lägre än för helt nyskapade arbetstillfällen.

Utgångspunkten för länsstyrelsens förslag är att personer över 40-45 år erbjuds arbetsmöjligheter i glesbygden. Såsom sista åtgärd skall kon-tantunderstöd kunna utgå såsom erforderlig kompletterande inkomstförstärkning. I övrigt diskuteras flera alternativa utkomstmöjligheter. Det till 25 % uppgående statsbidraget till investeringar i jordbruksföretag med begränsade utvecklingsmöjligheter bör om man finner formerna för en generös thlämpning kunna ge länets småbrukare ett visst stöd. Arbetsmarknadsverkets möjligheter att ge s k. näringshjälp med högst 1 5 000 kronor bör likaså kunna utnyttjas. Det fullständiga skogsvårdsprogram som länsstyrelsen har lämnat bör i viss utsträckning möjliggöra delårssys-selsättning. Vidare bör Domänverket under vissa fömtsättningar kunna sälja skog till småbrukare.

Det speciella glesbygdsstödet. Idén med ett speciellt glesbygdsstöd anser länsstyrelsen vara både nödvändigt och konstruktivt. De praktiska resultaten av den hittillsvarande försöksverksamheten har dock varit små. Intresset för glesbygdsstödet har från företag utanför länet varit mycket svagt. Länsstyrelsen föreslår därför, dels att det skall bh möjligt att kombinera det befinthga glesbygdsstödet med sysselsättningsstödet, dels att det för den nödvändiga kontakten mehan industriföretag och hemarbetare tillskapas en mellanhand eller "distribunal". I en översiktlig skiss tankes sådana distribunaler placerade i Överkalix, Jokkmokk och Pajala. I centralorten placeras distribunalens tekniker och administratörer och därifrån utgår material och riänster tUl arbetsplatserna.

Arbetsmarknadsutbildning samt beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsutbildningen har under de senaste åren uppgått tiU mellan 2 500 och 4 000 arbetssökande. Planeringen bör syfta en utbildningskapacitet av maximalt ca 4 000 personer.

Beredskapsarbetena har i Norrbottens län i första hand haft betydelse som en form av skyddad sysselsättning för den äldre lokalt bundna arbetskraften. Detta har bl. a. visat sig i det relativt stora antalet sysselsatta under sommartid. IndustrieUa beredskapsarbeten har startat på två ställen i länet och ytterligare tre arbetsplatser är planerade i vardera orterna Överkalix, Övertorneå och Pajala. Länsstyrelsen anser att dessa arbetsplatser till sin omfattning och utformning bör ges en offensiv inriktning i den meningen att de skall motverka en ensidig uttunning av befolkningen i de yngre åldrarna. En sådan rekryteringsstrategi ses som nödvändig om inte hela övre Tornedalen skall drabbas av en total katastrof ur ålderssyn-punkt.

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               353

1 sammanhanget framhålls att möjligheterna att tidigarelägga kommunala och samhälleliga investeringar inom ramen för beredskapsarbeten snabbt avtar. Länets infrastrukturella uppbyggnad synes inte fortsättningsvis kunna ske i den omfattning som har varit fallet de senaste åren.

Åtgärder för att trygga service försörjningen

Kommunernas förslag. Från kommunerna redovisas ett mycket stort antal förslag. Huvudriktningen är kommunikationsfrågor, skolfrågor och olika metoder för att trygga varuförsöriningen i glesbygd.

Länsstyrelsens förslag till handlingsprogram. Bostadsförhållanden. 1 stort sett har all nybyggnad upphört på den egentliga landsbygden. För att trygga bostadsförsöriningen för äldre personer i glesbygden föreslår länsstyrelsen en höjning av förbättringslånen samt att förbättringslån skall kunna utgå i Norrlands glesbygder till personer som uppnått 50 års ålder.

Utbildning på grundskolenivå. Länsstyrelsen har inventerat planeringsläget för låg-, mellan- och högstadieskolorna i länet. 1 de fall elevunderiaget blir för litet rekommenderas lämpliga sammanläggningsalternativ. I vissa fall visar sig avståndsrelationerna bli sådana att det befinns nödvändigt att acceptera mycket små elevunderlag.

För kommunernas centralorter anses det nödvändigt att behålla ett välutrustat högstadium. Länsstyrelsen föreslår att statsmakterna under 1970-talet accepterar en sänkning av antalet elever per klass i sådana kommuner där centralorter inte har underlag för ett treparahelligt högstadium. Även för vissa enparallelliga skolor kan det vid svåra avståndsrelationer bli aktuellt att acceptera ett lägre elevantal per klass än vad som f. n. gäller.

Allmän och kommersiell service. Utbudet av allmän och kommersiell service diskuteras på nivåerna regioncentraservice, kom-muncentraservice, kommundelsservice och närservice.

På grund av långa avstånd till närmaste regioncentrum anses det angeläget att höja serviceutbudet i Arvidsjaur till regioncentrumnivån. Förutom en ordinär gymnasieskola skuhe läkarstationen behöva omorganiseras till vårdcentral av den typ som planeras i Haparanda.

Ett avstånd på högst 50 km anses som acceptabelt till kommuncentrumservice. Med hänsyn till orternas läge är det specieht angeläget att denna servicenivå under planeringsperioden 1971-1980 upprätthålls i Härads, Korpilombolo och Vittangi. Beträffande samhällelig service får övervägas att acceptera ökade kostnader i form av driftsunderskott, extra lönekompensation, etc.

Länet har för närvarande 33 orter med kommundelsservice. Sju av dessa — Abisko, Karesuando, Muodoslompolo, Jonosuando, Hakkas, Kåbdalis och Seskarö - ligger mer än 50 km från ort med kommuncentrumservice. För dessa aktualiseras olika typer av åtgärder till stor del bestående i att samhället accepterar låga befolkningsunderiag för service-

23 Riksdagen 1972. I saml. Nr 111 Bilaga 1. Bihang B

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.            354

utbudet. För Junosuando förordas inrättandet av en läkarstationsfilial.

Beträffande närserviceutbudet uppmärksammas den snabba nedläggningen av livsmedelsbutiker. Medelåldern bland ägare tUl befintliga butiker är dessutom hög. Stationär service måste därför förmodligen ersättas med bättre inköpsplanering, goda kommunikationer samt ambulerande service. Stödjepunkter med fundamental stationär service måste dock förekomma med viss täthet även i glesbygden. Som en möjlig väg att klara utbudet av närservice ses också uppbyggandet av ett s. k. serviceaggregat där allmän och kommersiell service samt kultur- och fritidsservice samordnat skulle kunna erbjudas inom områden med mycket svagt serviceunderlag. Om närserviceenheterna får utvidgade funktioner och staten står för investeringskostnaderna torde de ekonomiska möjligheterna avsevärt förbättras. Om full lönsamhet ändock inte kan erbjudas bör enhetligt länsstyrelsens uppfattning offentlig subventioner prövas.

Kommunikationer. Inom ramen för det arbete som bedrivs inom trafikplaneringsutredningen har Norrbottens län utsetts till försöksområde. Länsstyrelsen har inte för avsikt att föregripa utredningen men framhåller att det är angeläget att utvärderingen av försöksplaneringen i länet snarast kommer till stånd.

Behov av ytterligare kunskaper. Länsstyrelsen framhåller att det vid utarbetandet av handlingsprogrammet inte har varit möjligt att bygga analyser och slutsatser på ett allmänt vedertaget sätt att se på socialpolitiska problem. En ökad satsning på forskning måste ses som mycket angelägen liksom att resurser tillföres regionala organ för att inför nästa länsplaneringsomgång bättre täcka in socialpolitiska frågeställningar.

B. 25.4 Investeringarnas regionala fördelning

Planeringsunderlag

TUl grund för redovisningen och prioriteringen av kommunemas investeringsbehov för perioden 1970-1975 ligger i huvudsak KELP 69. Länsstyrelsen framhåller att investeringsprogrammet delvis är inaktueht på grund av att en relativt lång tidsperiod har förflutit sedan investeringsplanerna upprättades. Länsstyrelsen anser det mindre väsentligt att aktualisera materialet då investeringsplaneringen är en försöksverksamhet. Därutöver anför länsstyrelsen att samtliga kommuner inte hade redovisat KELP 70 vid länsprogrammets upprättande. Programmet har vidare inte ändrats med avseende till kommunernas remissynpunkter utan skah betraktas vara av mer principiell karaktär.

I tabeh B. 25:1 redovisas i sammandrag bostadsbyggnadsbehovet samt landstingets och primärkommunernas investeringsbehov. Primärkommunernas investeringar har fördelats på huvudtitlar enligt K-planen. 1 sammanstäUningen ingår inte alla kommunala investeringsområden. Exempelvis innefattas inte bostadsbyggandets exploateringsinvesteringar i redovisningen.    1   fråga   om   vatten-   och   avloppsverk,   huvudtitel   5

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970               355

(industriell verksamhet), har endast investeringar i vattenreservoarer, pumpstationer och reningsverk medtagits. Vidare ingår i redovisningen endast investeringsprojekt som har kostnadsberäknats till minst 100 000 kr.

Totalt för länet uppgår de primärkommunala investeringsbehoven för den aktuella perioden till 595 mUj. kr. och de landstingskommunala tUl drygt 199 mUj. kr. Bostadsbyggnadsbehovet anges till 14 383 lägenheter.

Huvuddelen eller drygt 71 % av de primärkommunala investeringarna faller på huvudtitlarna 3 (byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning, sport och friluftshv), 5 (industriell verksamhet) och 6 (undervisning och annan kultureh verksamhet).

Fördelningen på huvudtitlar varierar mellan kommunerna. Exempelvis faher 37 % av Overkahx kommuns investeringsbehov på huvudtitel 5 och 6 % på huvudtitel 6 medan motsvarande andelar för Kiruna kommun är 6 % resp. 42 %.

Av landstingets planerade investeringar kommer ca 60 % att äga rum i Gällivare och Piteå kommuner.

Remissyttranden. Kalix kommun riktar kritik mot uppläggningen av investeringsplaneringen och anser att faktainsamlandet har varit alltför arbetskrävande samt att alltför lång tid har förflutit från det att planerna upprättades till det att materialet presenterades.

Regionaipolitisk prioritering

Vid prioriteringen har eftersträvats en fördelning enligt regeln att till prioritetsgrupperna 1, II och III hänföra resp. 60, 20 och 20 % av investeringarna. Målsättningen i länsplanering 1967 har därvid beaktats.

Utfallet av länsstyrelsens regionalpolitiska prioritering belyses av cirkeldiagrammen i figurerna B. 25:1 och B. 25:2. Cirklarnas ytor är proportionella mot de redovisade bostadsbyggnads- resp. investeringsbehoven. Titlarna 33 (icke statsbidragsberättigade gator och vägar), 73 (fritidsverksamhet för bam och ungdom) samt 77 (åldringsvård) har inte prioriterats och ingår således inte i figurerna.

Remissyttranden. Ett antal remissinstanser anför att fler projekt borde ha hänförts till prioritetsgrupp 1.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Reg.-pol. handlingsprogram m. m.

356

OOOO OOOO m  a\	§	ooo vo U-) o rt  r4  V£)
o rt ve vö rj rt      fi-i	—'	OO   rt

OVO>00

rso—

3

3 -C

ft, bo C

ooooin-iOfntOioiomor rvovooH-rOONr'—t(Ni CN<1VOOmOr*lnvoOOs

0.—ihh00»O                (Ni—  (Nh,-hV0

I   I   I   I   I   I

I   I   1   I   I   I

O    lOuofU-jioOOOOOOO

O      tOiooor-OtnTfOOvoO

o           VOOOOOVD        00'-HOvO«O00m

Cl Cl

rOOu-irOootOOOOO-

OOrrir-iOf-iUOOOO»—lOvoo

O »- ( — *N vo r

S

rrOOO-OOrsOOOOO' V0OOV00OO

>ravouow.-Hr0rt

»O tv.

Os •--I I C5 IV 0\

mOOOOOOOOOOOOtNfN

rOOr-)u-jOOO'-Hr-rnvo< fs r rs -H (N

vo

(N rr u

O bo c;

o

o

OOOlo

(N-ioo-'—iOooCTsooa\omrnvo*o rir)

E      5

O

o o

c

	«)
o	«
c	c
3	«
S	=
s	".-4
o	a
Kj
<	c
	a
*;-i
"O	fk.
	•§
	'tJ
aj	to
•--.	O
"S
	_
(5

I O

3

B

B

o 1

ooooooocooo                 |0

liooauo*orO'0                 O

OOiOVOtNr-        Or-»—

ror-r-tN       -"S-Tt                      oo

I     I

t   O    I

O

o

vo

I   I   1

u-1 O tn o

o

:ä|1 n   n

>,-K'.2      cE     J22o„52... .„ j3 -o a°rt S5x-£rtt: — .S    "

 xi  C  Z? zi  o -p.  a  >  "m"- .    :« D::<;<

u u-i

■Q

T) .!S i., B

a 00

Q. .c

JS B

M -C 1/1 -o

"-I      hH

JS 1-

O O ,    JS

°

El/1 - "O

3 J J :ra

 s

t:	.£	> C
OÖ	C	tn	'c
B		-4	3
			E E
C	rt
	t	o
rt	c/3	o	o j<:
■O		wi
	(l>	-O	1.*
rt	t	rt C	in B
■*j		bo	B

rt   rt :0 JS C n _, E « -5  rt j: o ■« t/1 f> 1/1 "*

5   00 u .S, >   c   o   1/1

= '2 "S -S

«  »  !s  y

'£ > i °

.2

03 X

[2  a>  rt  o •o   c   g ;rt

£ 3 t/3 S

OfSn-tl/tOO

Bihang B    Sammanfattning av länsprogram 1970

357

Ix       Haparanda

FigurB. 25:1  Regionaipolitisk  prioritering av primärkommunernas bostadsbyggnadsbehov för perioden 1970-1975, antal lägenheter

Prop. 1972:111    Bilagal    Reg.-pol. handlingsprogram m.m. 358

FigurB. 25:2 Regionalpohtisk prioritering av primärkommunernas investeringsbehov för perioden 1970-1975, miljontals kr.

Göteborgs OffsettryckBn AS, Sthlrn 72.2 040 S

Prop. 1972:111 Bilaga 1 Regionalpolitiskt handlingsprogram m. m.
Bihang B Länsvis sammanfattning av länsprogram 1970

Innehållsförteckning

B.l    Inledning   ............................................................... ...... 1

B.2   Stockholms län   ....................................................... ...... 4

B.3   Uppsala län    ........................................................... .... 20

B.4   Södermanlands län................................................... .... 35

B.5   Östergötiands län..................................................... .... 47

B.6  Jönköpings län    ...................................................... .... 65

B.7   Kronobergs län   ...................................................... .... 82

B.8  Kalmar län   ..............................................................      93

B.9  Gotlands län   ...........................................................    106

B. 10................................................................................. Blekinge län                       116

B. 11................................................................................. Kristianstads län                            127

B. 12................................................................................. Malmöhus län                     139

B.13                                                                                   Hallands län                       154

B. 14................................................................................. Göteborgs- och Bohus län                          165

B. 15................................................................................. Älvsborgs län                     181

B. 16................................................................................. Skaraborgs län                   195

B. 17................................................................................. Värmlands län                    206

B.18                                                                                   Örebro län                         221

B. 19................................................................................. Västmanlands län                          236

B.20................................................................................. Kopparbergs län                            250

B.21                                                                                   Gävleborgs län                   269

B.22                                                                                   Västernorrlands län                       284

B.23                                                                                   Jämtlands län                     299

B.24................................................................................. Västerbottens län                          320

B.25................................................................................. Norrbottens län                 340

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1972 Prop. 1972:111

Bilaga 1

Inrikesdepartementet

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, håUet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 29 september 1972.

Närvarande: statsminister PALME, ministern för utrUces ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLM-QVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om regionalpolitiskt handlingsprogram m. m. och anför.

1    Inledning

Genom beslut den 28 mars 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna att försöksvis utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram -länsprogram 1970. Länsprogram 1970 redovisades i slutgiltigt skick till inrikesdepartementet omkring årsskiftet 1971 — 1972. Ett intimt samarbete har skett mellan länsstyrelser och kommuner i samband med både insamhngen av planeringsunderlaget och utformningen av handhngspro-grammen. Kommunerna har också avgett yttranden över de prehminära program som upprättades innan länsstyrelserna sluthgt tog stäUnmg tUl länsprogrammen.

Jämsides med arbetet i länen har ett omfattande arbete pågått inom inrikesdepartementet med analyser av den regionala utvecklingen och problem som är förknippade med denna. Inom departementet gjorda sammanfattningar av uppgifter om utvecklingen och strukturen i kommunerna torde få fogas som bihang A tiU detta protokoU. Länsvisa sammanfattningar av länsprogrammen torde få fogas som bihang B till protokollet.

Forskningsresultat av regionalpohtiskt intresse har presenterats av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) dels i rapporten (Ds In 1972;14) Regional forskning och stödverksamhet 1965-1971, dels i skriften Regioner att leva i.

Under ärendets beredning i inrikesdepartementet har lokaliseringsberedningens synpunkter inhämtats på olika frågeställningar som berörs i länsprogrammen.

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                   2

1 anslutning till min redogörelse för förslagen i länsprogram 1970 skall jag kortfattat redovisa vissa utredningsförslag som har nära samband med frågor rörande den regionala utvecklingen. Det gäller förslag som har framförts av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden (Ds Jo 1971:7), glesbygdsutredningen (SOU 1972:56 m. fl.) och industricentrautredningen (Ds In 1972:13).

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet 3

2   Målen för regionalpolitiken

Den nuvarande regionalpolitiken har sin utgångspunkt i riksdagens beslut år 1964 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408).

Målen för den aktiva lokaliseringspolitiken angavs i detta beslut på följande sätt.

Lokaliseringspolitiken bör syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Samhället bör emellertid också söka styra utvecklingen i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service. De försvarspohtiska synpunkterna får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Slutligen bör betonas att samhället har ett ansvar för att strukturomvandhngen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas. Det finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidta åtgärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokahseringspolitiken bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat av omfattande strukturrationaliseringar inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning.

På grundval av bl. a. forskningsresultat som presenterades av ERU, resultaten av den regionala utvecklingsplanering som då förelåg och 1968 års lokaliseringsutrednings förslag (SOU 1969:49) byggdes de regionalpohtiska medlen ut år 1970. 1 riksdagsbeslutet (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304) om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten gjorde föredragande departementschefen ytterligare uttalanden om de regionalpohtiska målen och anförde följande.

Med de utgångspunkter som jag har angett vill jag till regionalpolitiken hänföra sädana strävanden som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande på kortare och längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utveckhngen. Härigenom skall regionalpolitiken skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i olika regioner. Detta mål innefattar också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. Beredskapspolitiska synpunkter bör också beaktas i det regionalpolitiska arbetet.

1 nyssnämnda proposition framhölls att målen för regionalpohtiken har fått en vid innebörd och att sådana allmänna mål är av stort värde som en anvisning om viljeinriktningen för det fortsatta regionalpolitiska arbetet. Vidare erinrades om att vissa av riksdagen biträdda preciseringar av de regionalpolitiska målen hade gjorts år 1969 genom ställningstagandena till resultatet av länsplanering 1967 (prop. 1969:1, bil. 13, SU 1969:57, BaU 1969:30, rskr 1969:188 och 309). Dessa ställnmgstagan-den sammanfattade departementschefen i prop. 1970:75 på föhande sätt.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                   4

1.    Tillväxten i storstadsområdena bör dämpas och avlänkas till andra delar av landet. En strävan bör vara att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till storstadsområdena.

2.    Länsstyrelsernas och planeringsrådens strävan att i planeringen för de skilda länen satsa på områden med god spontan tillväxtkraft bör stödjas. Jag kan i anslutning härtill erinra om uttalandet i årets finansplan att regionalpolitiken i första hand måste inriktas på orter och områden som bedöms kunna få en differentierad företagsstruktur och arbetsmarknad. De regionalpolitiska insatserna bör därför syfta till att skapa nya eller utveckla redan existerande tillväxtbetingelser för ett antal sådana tätortsregioner i olika delar av vårt land utanför storstäderna.

3.    Man bör söka få till stånd en utveckling som innebär att det i varie län finns minst en stadsregion med framtida spontan tillväxtkraft, till vilken en betydande del av de ofrånkomUga flyttningarna inom länen kan ske.

4.    De prioriteringar och rangordningar av kommunblock som planeringsråden och länsstyrelserna har gjort när det gäller behovet av insatser föranleder inte några erinringar såvitt angår förhållandena inom stödområdet.

5.  Kommunblocken utanför stödområdet är i allmänhet väl belägna i
förhållande till orter med sysselsättning och service som kan antas bestå
på längre sikt. Som utgångspunkt för det regionalpohtiska handlandet
kan man därför i huvudsak acceptera de prognoser som länsstyrelserna
har gjort och som bygger på en framskrivning av de nuvarande utveck
hngstendenserna. Detta innebär att man inte godtar sådana prioriteringar
eller andra åtgärder i vissa län utanför stödområdet som skulle få en ökad
spridning av insatserna till följd.

1 prop. 1970:75 framhölls att en ytterligare konkretisering av de regionalpohtiska målen var önskvärd samt att underlag härför skuhe erhållas genom de länsprogram som då höll på att utarbetas av länsstyrelserna i samverkan med kommunerna. Olägenheten av att en ytterhgare konkretisering av målen inte kunde göras i dåvarande läge uppvägdes enligt departementschefens uppfattning av att ställningstaganden som grundades på länsprogrammen skulle få lokal och regional förankring. Som stöd för det planerings- och programarbete som pågick gavs vissa allmänna riktlinjer för utformandet av ett regionalt program för hela landet. Departementschefen fortsatte.

Ett viktigt krav är att ett sådant program är så konkret att det kan tjäna till vägledning för den regionala pohtiken. A andra sidan får programmet inte vara så detaljerat att det utesluter handhngsfrihet på regional och kommunal nivå. Båda dessa krav kan enligt min mening förenas om det regionala programmet anger de ramar, inom vilka länsorganen har att arbeta samtidigt som det innehåller så mycket preciseringar, att förutsättningar skapas för en enhetlig regionalpolitik i hela landet.

Med denna utgångspunkt är det två huvudmoment som får särskild betydelse i ett riksomfattande regionalt program. Det första är att statsmakterna anger ramar för länens och de regionala statUga organens verksamhet. Det andra huvudmomentet är en klassificering av orter eller regioner med angivande av den typ av åtgärder som behövs för att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                   S

I propositionen skisserades fem skilda ortstyper, som benämndes storstäder, storstadsalternativ, regionala tillväxtcentra, serviceorter och övriga orter. De av departementschefen sålunda gjorda uttalandena godtogs av riksdagen.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

3   Regional obalans

1 länsprogram 1970 analyserar länsstyrelserna en rad regionala obalansproblem i form av regionala skillnader i t. ex. inkomster, möjligheter tih arbete och tUlgång på service. De ohka länen lägger tonvikten vid skilda frågor. En kortfattad redovisning av innehållet i länsprogrammen lämnas i avsnitt 9, en mera utförlig i bihang B. För att det skall bli möjligt att göra rättvisande jämförelser mellan olika län och kommuner har det befunnits nödvändigt att lämna en mera systematisk redovisning av information om regionala obalanser m. m. En sammanställning härav har gjorts inom inrikesdepartementet och redovisas i det följande med data för i huvudsak län och större områden. Detaljerade uppgifter om kommunerna redovisas i bihand A. Tyngdpunkten läggs vid en analys av arbetsmarknadens sätt att fungera samt vid serviceförsörjningens omfattning i skUda regiontyper.

Kähor för framstäUningen har främst varit ERU:s (Expertgruppen för regional utredningsverksamhet) olika betänkanden och rapporter, 1970 års långtidsutredning, glesbygdsutredningens betänkanden samt sammanställningar på grundval av offenthg statistik utförda inom inrUcesdeparte-mentet.

För att kunna belysa förhållanden mom skUda bebyggelsetyper och samtidigt behålla anknytningen tUl länsprogrammen har det befunnits fördelaktigt att presentera data för de olika ortstyperna i länsstyrelsernas förslag tiU länsprogram. Härvid har vissa modifieringar gjorts vad beträffar terminologin och vissa mindre justeringar i klassificeringen har också ansetts behövliga för att åstadkomma jämförbarhet mellan län.

De av länsstyrelserna föreslagna storstadsalternativen är samtliga primära centra inom sina respektive län. Denna benämning kommer att användas i fortsättningen. Länsstyrelsernas förslag tih regionala tiUväxtcentra kallas i det följande regionala centra. Övriga kommunblock i länen har i länsstyrelsernas förslag antingen benämnts serviceorter eller övriga orter. Termen kommuncentra används här för båda dessa ortstyper. De justeringar som gjorts för att åstadkomma bättre jämförbarhet mellan länen berör sju län och redovisas närmare i bihang A. Länsstyrelsernas förslag thl ortsklassificering presenteras utföriigt i avsnitt 9.3.

3.1 Det internationella och historiska perspektivet

3.1.1 Stor yta — liten folkmängd

Alla utvecklade industriländer har under 1900-talet upplevt mer eller niindre uttalade regionala obalansproblem. Regionala ojämnheter i inkomstnivån, anstäUnuigstryggheten och i möjhghetema att få arbete i hembygden efter fuUbordad utbUdning är aUtså inte specifikt svenska

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                   7

eUer nordiska problem. TiUsammans med Norge och Finland uppvisar emellertid Sverige en efter europeiska förhåhanden mycket låg befolkningstäthet. Med mindre än 20 invånare per kvadratkilometer ligger dessa tre länder betydligt under befolkningstätheten i de flesta europeiska länder; så har t. ex. Frankrike 90, Itahen 170 och Nederländerna 370 invånare per kvadratkUometer.

En bildmässig iUustration av olikheterna i befolkningstätheten erhålls genom de två schematiserade europakartorna i figur 3:1. På den ytproportionella bUden av Europa intar Sverige sin sedvanhga plats på kartbilden, medan landet tiUsammans med Norge och Finland avsevärt reduceras i omfång när man i stäUet låter ytorna vara proportioneUa mot folkmängden.

Figur 3:1 Två EuropabUder

A. Den ytproportionella bilden

B. Den befolkningsproportionella bilden

D

	1       -
1—	1=		11
		1		1. i '
r-			4 .

I den vänstra kartbilden har ländernas yta återgetts med rektanglar, där ländernas ungefärliga utsträckning i nord-sydlig och öst-västlig riktning har bibehållits. I den högra bilden har den totala kartytan fördelats I direkt proportion tUl folkmängden. Därvid har ländernas utsträckning I nord-sydlig riktning genomgående behållits, vilket för Sveriges del ger en mycket smal bild medan t. ex. bilden av Holland och England blir mycket bred.

Den ojämna befolkningstätheten på det internationeha planet har sin motsvarighet även inom Sverige. Spännvidden är här minst lika stor som mehan Europas länder. Malmöhus och Stockholms län med över 150 och Norrbottens län med mindre än 3 invånare per kvadratkUometer representerar här ytterlighetsfallen. De svenska befolkningskoncentrationernas relativa litenhet belyses av att de två tätast befolkade länen i Sverige inte har större täthet än som gäher genomsnittligt för hela Västeuropa. I figur 3:2 har på samma sätt som vid den europeiska jämförelsen förhåhandena inom Sverige Ulustrerats med en yt-resp. befolkningsproportionell karta.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

Figur 3:2 Tvä SverigebUder

A. Den ytproportionella bilden

B. Den befolkningsproportionella bUden

i

N M

BD

AC

W

u c|~n

L -K

AB

			3D
	AC		'
	Z		Y
	i		X u
	s    -		u 1 C		A 6
			T       D
0	p		R      E
		N-	T'	'§
	1				3
M		1   "■		K

Den vänstra kartan är ytproportionell, den högra proportionell mot folkmängdens storlek Varie läns längd från söder till norr har bibehållits I den befolknmgspropor-tionella bilden, medan bredden varierar. Denna metodik har frångåtts vad beträffar AB län som annars hade sprängt bildens ram i östlig nktning.

Befolkningstätheten har indirekt betydelse för hur en region fungerar för mdividen som arbetsmarknad och som servicegivare. Av följande avsnitt fiamgår att valmöjhgheterna på arbetsmarknaden blir större ju fler arbetstUlfäUen som finns inom pendhngsavstånd och att serviceutbudet tryggas vid ett stort befolkningsunderlag. Det ringa befolkningsunderlag som präglar stora delar av Sverige medför, att de problem som är förknippade med tUlbakagående näringar ofta är kombinerade med ett totalt sett bristande utbud av arbetstUlfäUen och service. Små tätorter och glesbygd finns naturhgtvis också i andra europeiska länder men det är i stort sett endast i de nordiska länderna som detta är kombinerat med direkta svårigheter att behålla en viss minsta servicenivå och med att avstånden till aUernativa arbetsmarknader är sa stort att de för de flesta arbetstagare ej kan överbryggas.

Även företagets mUjö kan variera med regionernas befolknmgstäthet. Glesheten i det svenska bebyggelsemönstret kan ge försämrade produk-tionsförutsättnmgar. Det genomsnittliga avståndet mellan ekonomiskt samverkande enheter tenderar att bh stort. Hägerstrand formulerar detta i 1965 års långtidsutredning på följande sätt.

Att Sverige hgger bland de främsta bland vaddens länder i fråga om sådana anläggningar som jämvägar, vägar och kraftledningar per capita

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet                 9

räknat är naturligtvis ett tecken på en högt utvecklad ekonomi. Samtidigt är det också ett mått på den betydande ekonomiska belastning som avstånden utgör. Lyckhgtvis har framstegen på transportteknikens område lett till att distansfriktioner kunnat i hög grad övervinnas. För den del av kontaktverksamheten som på ett eller annat sätt är beroende av personkontakter kvarstår dock avsevärda "distansfrUctioner".

På samma sätt som Sveriges låga befolkningstäthet avspeglar sig i för industrUänder relativt unika glesbygdsproblem, ger landets låga befolkningstal inte underlag för några internationeUt sett stora städer. Det har ifrågasatts om stockholmsregionen vid en internationell jämförelse kan karakteriseras som en storstadsregion. 1 svensk regionalpohtik utgör den emellertid en betydande tyngdpunkt. 1 regionen bor ungefär lika många människor som i de 30 minsta s. k. A-regionerna sammantagna. Även s. k. rank-sizeundersöknmgar har visat att Stockholm, Göteborg och Malmö i ett internationeUt perspektiv är förhållandevis stora i jämförelse med de orter som kommer närmast i storlek.

3.1.2 Jordbrukssamhälle blir industrisamhälle

Vid mitten av 1800-talet var Sverige i stort sett opåverkat av den industriella revolutionen. Först omkring år 1870 visade sig de första tecknen till en mera omfattande industrialisering. Den med industrialiseringen förknippade urbaniseringen böriade således ganska sent i Sverige, men har å andra sidan därefter gått mycket fort. Omstruktureringen av näringshvet och därmed den regionala omfördelningen av befolkningen har varit mycket omfattande.

TUl stor del kan de under 1900-talet registrerade regionala obalansproblemen direkt härledas ur övergången från areella näringar tih stadsnäringar. Den totala skiftning av tyngdpunkten som har skett under de sista 70 åren framgår av tabell 3:1. Andelen sysselsatta inom jord-och skogsbruk har gått tillbaka från ca 50 % år 1900 tih 8 % år 1970 medan industriandelen samtidigt har ökat från ca 30 % tUl 40 %. Om industri och jord- och skogsbruk tUlmäts betydelsen av att vara s. k. primära näringar  som  således  tiUsammans  betingar befolkningens lokalisermg.

Tabell 3:1 Näringsgrensutveckling   under    1900-talet

Näringsgren                                    1900    1930    1960    1970

Jord-och skogsbruk                         51,1     35,0      13,9      7,6
Industri- och

byggnadsverksamhet                   29,0     35,0      42,0    40,4

Handel                                            13,5     23,7      31,5    31,9

Offentliga tjänster                             6,4       6,3      12,6    20,1

Totalt_______________________ 100,0       100,0       100,0       100,0

Uppgifterna för åren 1900 och 1930 som har anpassats till de folkräkningsdefinitioner som nu används är något osäkra. 1 Industri har byggnadsverksamhet inräknats. Är 1970 hade denna näringsgren ca 10% av den totala sysselsättningen.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

10

framstår jord- och skogsbrukets radikalt ändrade betydelse än tydligare. Ar 1900 svarade jord- och skogsbruket för ca 65 % av de sysselsatta inom primära näringar. Är 1930 hade denna andel minskat tih 50 % för att år 1970 uppgå tUl endast något mer än 15 %.

Ännu under 1960-talet spelade den sedan hundra år pågående övergången från agrarsamhälle tUl industrisamhäUe en huvudroll som drivkraft i den regionala befolkningsutvecklingen. Det nära sambandet mellan folkmängdsutvecklingen i länen och andelen sysselsatta inom jord-och skogsbruk belyses i figur 3:3.

Några undantag från detta samband finns. Hallands län har i förhållande till den höga andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk vid periodens böqan haft en utpräglat positiv folkmängdsutveckling under perioden 1961—1970. Liknande är förhållandet för de två storstadsnära länen Uppsala och Södermanland. Västernorrlands och Kopparbergs län slutligen har haft en negativ folkmängdsutveckling trots en relativt måttlig andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk.

Figur 3:3 Sambandet mellan andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk år 1960 och folkmängdsutvecklingen under perioden 1961-1970.

andel inom jord- och skogsbruk 1960

%

30'

• Z

25

20'

• AC

• S

• BO

• R

• H

• L

• G

15

10

»Y • W   »X

• E • T

• P

»•M U

• C

•          D

• AB

O L

-10

—I— +5

—I— +15

%

—I— +10

folkmängdsutveckling 1961-70

Är 1970 utgjorde de som var sysselsatta inom jord- och skogsbruk endast ca 8 % av alla sysselsatta. Detta innebär en minskning med nära hälften sedan år 1960. Även om det blh samma takt i den agrara rationahseringen under de närmaste tio åren, kommer denna utveckling att spela en förhållandevis mindre roU under 1970-talet. För folkmängds-mässigt mindre men tiU ytan stora områden kommer emellertid av allt att

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

11

döma minskningen inom jord- och skogsbruk att spela en avgörande roll även under 1970-talet. Av Sveriges 272 kommunblock hade 114 ännu år 1965 mer än 20 % av sin totala sysselsättning inom jord- och skogsbruk. Eftersom det i huvudsak är kommunblock med ganska liten folkmängd som präglas av de areella näringarna bodde år 1965 mindre än 20% av Sveriges befolkning i denna typ av kommunblock. Av tabell 3:2 framgår att dessa kommunblock dominerar inom inre stödområdet och utgör ett betydande inslag inom resten av det allmänna stödområdet. Det förriänar dock uppmärksammas att mer än hälften av det totala antalet invånare i jord- och skogsbruksbetonade block bor i kommunblock utanför stödområdet.

Tabell 3:2 De jord- och skogsbrukspräglade kommunblocken år 1965

Område

Antal kommunblock

Antal invånare

Totalt	därav med	Totalt	därav 1
	mer än 20 %		block med
	inom jord-		mer än 20 %
	och skogs-		inom jord- och
	bruk		skogsbruk

Antal       Antal

Antal       Antal 1 000-tal

Andel

Inre stödområdet	31	25
Allm. stödområdet	46	24
(exkl. det inre)
Övriga landet (exkl.
storstad som råd ena)	160	62
Storstad som rådena	35	3
Hela riket	272	114

450 1 050

4 050 2 200

7 750

300 325

66,6 30,8

900 15

22,1 0,7

1 540       19,8

Mycket talar för att 1970-talet kommer att vara den sista period under vUken den hundraåriga omvandlingen från agrart tUl industriellt samhälle kommer att spela någon nämndvärd roll för den regionala utvecklingen. Enligt den s. k. prognos O i länsplanering 1967 skulle antalet sysselsatta inom dessa näringar komma att minska från ca 350 000 år 1965 tUl ca 130 000 år 1980. Om jord- och skogsbruksberoende kommunblock definieras på samma sätt som nyss angavs för år 1965 - mer än 20 % sysselsatta inom dessa näringar — skuhe antalet sådana block minska från 114 år 1970 tUl endast 1 8 år 1980. Vad beträffar antalet invånare i denna typ av kommunblock skulle en ännu snabbare förändring kunna ske, från 20% tih något mer än 1 % av totalfolkmängden. Av de totalt 100 000 invånarna i de 18 blocken kan hälften beräknas bo i block inom stödområdet.

Utveckhngen inom jord- och skogsbruk tas upp mera i detalj i avsnitt 3.3,1.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

12

3.1.3 Glesbygds- och tätortsutveckling

De förändringar inom näringslivet som har kortfattat beskrivits i det föregående har bl. a. lett tih en omfattande omflyttning från glesbygd tUl tätorter och mellan regioner av olika storlek. Tihsammans med denna omflyttning — delvis som orsak till denna men delvis också som en följd därav — påverkar näringslivets omvandling människornas liv även på andra sätt. I detta och närmast följande avsnitt kommer emellertid endast omflyttningens omfattning och riktning att uppmärksammas. De socio-ekonomiskt mera betydelsefulla faktorerna kommer att uppmärksammas i avsnitten 3.2 och 3.4.

I detta avsnitt används folk- och bostadsräkningarnas definition på glesbygd och tätorter, dvs. orter med mer än 200 invånare räknas som tätorter, allt övrigt som glesbygd. Inom den glesbygd som på detta sätt avgränsas finns stora variationer i tUlgång på t. ex. arbete och service. Vissa mindre tätorter har vidare flera drag gemensamma med delar av glesbygden.   Glesbygdsutrednmgen   avgränsar   i sitt   betänkande  (SOU

1972:56) Glesbygder och glesbygdspolitik områden med speciellt svåra avståndsrelationer och små lokala befolkningsunderlag. De bakomliggande principerna för dessa avgränsningar redovisas bl. a. i avsnitten 3.4 och

12.

Figur 3:4 Lokalt befolkningsunderlag år 1970

Av kartan i figur 3:4 framgår lokaliseringen av de områden som har mycket små lokala befolkningsunderlag. Områden med mindre än 10 000 invånare inom 30 km:s radie täcker i stort sett hela Norrlands inland, de nordliga delarna av Kopparbergs och Värmlands län samt vissa delar av Öland och Gotland. Områden med ett befolkningsunderlag på mellan 10 000 och 50 000 personer täcker med undantag för vissa punkter utefter norrlandskusten resten av Norrland och stora delar av Kopparbergs och Värmlands län. Dessutom visar sig stora delar av smålandslänen ha detta lokala befolkningsunderlag.

Kartan är utförd inom ERU (Expertgruppen för regional utredningsverksamhet) och anger del antal individer som kan näs inom 30 km:s avstånd från mätpunkter utplacerade med 10 km:s avstånd.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

13

Den regionala omflyttningen har medfört tendenser till koncentration inom alla typer av regioner. Tendensen har varit, att de regioner som i ett visst utveckhngsstadium har haft det största inslaget av tätorter har ökat mest medan redan glest bebodda regioner har fått sin andel av landets befolknmg minskad. Andelen boende på glesbygd har oavbrutet minskat. Från år 1860 tUl år 1970 har proportionen mehan glesbygds- och tätortsandel i stort sett helt förbytts. Vid periodens början bodde ca 15 % av Sveriges befolkning i tätorter medan år 1970 glesbygdsandelen börjar närma sig denna nivå (figur 3:5).

Under de senaste 20 åren har tätorterna vuxit och glesbygden minskat med ungefär samma hastighet i hela landet. Genom att fördelningen på glesbygd och tätorter har varit ohka har ändå den totala befolkningsutvecklingen varierat kraftigt. 1 figur 3:6 demonstreras detta förhåUande för de skilda länen. Den genomsnitthga tätorts- och glesbygdsutvecklingen har applicerats på länens folkmängd år 1950, uppdelad på tätorter och glesbygd. Den "efterhandsprognos" som på detta sätt kan konstrueras visar sig för de flesta län överensstämma mycket väl med den faktiska utvecklingen. De storstadsnära länen Uppsala, Västmanland och Halland, uppvisar dock en överproportionell tillväxt.

Figur 3:5 FoUcmängden i Sverige åren 1860-1970 fördelad på tätorter och glesbygd.

KäUa:SOU 1970:14 samt 1970 års folkräkningsmaterial.

and€l av totalbafolkningan

Glesbygd

Figur 3:6 Länens folkmängdsutveckling perloden 1951-1970. Faktisk och teoretisk utveckling, teoretisk utveckling

%			fAB
♦30-			/o
+20-
+10-0-	• Y	X .»G AC    R	•U
-10-	yz
-20-	1        1

-20       -10     o        +10      +20      +30     %

faktisk utveckling

På länens tätorts- resp. glesbygdsfolkmängd år 1950 har applicerats den riksgenomsnittliga utvecklingen under perioden 1951-1970 för resp. bebyggelsetyp. Den resulterande folkmängden år 1970 utgör den teoretiska folkmängden.

Även mellan tätorter av ohka storlek har utvecklingen - i varje faU under 1960-talet — varit relativt utjämnad. Undantas tätorter med mindre än 500 och med mer än 100 000 invånare ligger tUlväxten för alla storleksgrupper på mellan 10 och 14% per 5-årsperiod. Av tabeU 3:3 framgår att utveckhngen har varit i stort sett hkartad under 1960-talets

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                 14

båda femårsperioder. Det finns en tendens tih accelererad utveckling i tätorter med muidre än 5 000 invånare, medan det i orter större än 10 000 invånare har skett en viss dämpning under senare hälften av 1960-talet.

Tabell 3:3 Folkmängdsutvecklingen under perioderna 1961-1965 och 1966-1970 i storleksgrupperade tätorter. Identiska tätorter.

Tätortsstorlek                                       Folkmängdsutveckling

1961-65	1966-70
%	%
-   0,4	+   1,1
+   6,6	+   9,6
+ 11,7	+ 13,4
+ 11,6	+ 12,9
+ 12,6	+ 12,5
+ 13,5	+   8,4
+ 12,5	+ 10,3
+   9,4	+ 10,4
+   8,9	+   7,6

200-     499 500-     999

1  000-  1 999

2  000- 4 999 5 000- 9 999

10 000-19 999
20 000-49 999
50 000-99 999
100 000-___________________

TotaU                                                +10,2           +   9,4

Mindre tätorter i omedelbar närhet av stöne har ansetts ingå i den större tätorten. För båda perioderna har identiska tätorter följts upp, vilket innebär att folkmängden i de tätorter som under en period går från en storleksgrupp till en annan, har tillgodräknats den storleksgrupp som tätorten låg i vid periodens börian. För perioden 1961-1965 har sammanställningar inom arbetsmarknadsstyrelsen utnyttjats, och för perioden 1966-1970 sammanställningar inom Inrikesdepartementet.

Den relativt sett dämpade utvecklingen i storleksgruppen över 100 000 invånare innebär inte att dessa tätorters roU i folkmängdsutvecklingen är obetydlig. Uppemot en tredjedel av den totala tätortstUlväxten är lokaliserad till denna typ av orter. De stora orternas dominans visas av att det stora antalet orter med mindre än 5 000 invånare, trots den delvis mycket positiva befolkningsutvecklingen får mindre än en femtedel av tUlväxten i tätortsfolkmängden.

De problem som är förknippade med bl. a. glesbygdsbefolkningens tillbakagång har rönt ökad uppmärksamhet under 1960-talet. Om man ser tih utvecklingen under de sista 20 åren visar det sig att glesbygdsbefolkningen minskat kraftigare under 1960-talet än under 1950-talet. Av tabell 3:4 framgår emellertid att takten i tätortstillväxten inte uppvisar någon motsvarande förändring. En viss uppgång skedde mellan 1950-talet och början av 1960-talet, medan det under de sista fem åren skett en viss dämpning i tillväxttakten.

Den under lång tid pågående flyttnmgen från glesbygd tUl tätorter har huvudsakligen varit koncentrerad tUl de yngre åldrarna. Detta har medfört en så ogynnsam åldersfördelning i de flesta glesbygdsområden att dessa nu inte längre har någon naturlig folköknmg. På många håh är födelsetalen betydligt lägre än dödstalen. För perioden 1966-1970 kan dödsöverskottet för glesbygd beräknas till ca 50 000. Befolkningspyramiderna i figur 3:7 iUustrerar de kraftiga skevheterna i glesbygdens ålders-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

15

Tabell 3:4 Glesbygds- och tätortsfolkmängdens utveckling under perioden 1951-1970

	Per femårsperiod
	1951- %	60	1961-65 %	1966-70 %
Tätortsfolkmängd Glesbygdsfolkmängd	+ 8,3 -7,5		+ 10,2 -14,1	+   9,4 -14,4
TotaU	+ 3,0		+   3,6	+   4,0

fördelning. Glesbygden har i åldrarna 0-9 och 20-39 en kraftig underrepresentation som i åldersgrupperna över 50 förbyts i en motsvarande överrepresentation.

Figur 3:7 Befolkningens åldersfördelning I glesbygd och tätorter år 1970

Ålder		Män				Kvinnor			Ålder
100-W									100-W
90-94				,-	Vi	1. i		....	90-94
80-64					n"				80-84
				r
70-74		\	J			K	L.		70-74
60-64		f—							60-64
50-54	"\	.._l					\	v*	50-54
40-44		1				.*•	.IT	..:	40-44
30-34			...			...: •••".	'—1_		30-34
	r-							1
20-24		L							]     20-24
10-14							I	"T*	10-14
0-4	, ,r							1	0-4
	%   8	6	4	2                 (	1     1 )                 2	T----- 1---- T" 4	6	—i"----- r B	--- 1 %
	Titorler						andel	av totalfolkmängden
	Glesbygd

Figuren visar de olika åldersgruppernas andel av den totala glesbygds- resp. tätortsfolkmängden. Glesbygd markeras med streckade och tätorter med heldragna linjer. Rikets åldersfördelning är Inte angiven men ligger på grund av tätortemas stora andel av befolkningen ganska nära tätortsfolkmängdens.

3.1.4 Koncentration på skilda regionala nivåer

Sett  i ett långt tidsperspektiv har folkmängdens fördelning mehan riksområden genomgått stora förändringar. Stockholms län har sedan år

Prop. 1972:1 II     Bilagal    Inrikesdepartementet

16

1870 stadigt tagit en aUt större del av landets totala befolkning, från ca 7 % år 1870 tiU nästan 20 % vid 1970-talets börian.

Som framgår av figur 3:8 kan övriga riksområden delas in i tre grupper med skilda utvecklingsbilder.' Länen i Västsverige, Östra MeUansverige och Sydsverige uppvisar en relativt sett uriämnad utveckling. För dessa riksområden är det klara trendbrottet i positiv riktning under 1960-talet anmärkningsvärt. Norra MeUansverige och Sydöstsverige har under hela den långa perioden genomgående minskat sin andel av landets befolkning. De två norra riksområdena MeUersta Norrland och Övre Norrland visar båda en bUd av hastig tihväxt vid periodens början följd av en relativt sent inträdande snabb tUlbakagång. För MeUersta Norrland uppnåddes den största andelen av Sveriges befolkning under perioden 1900-1930, medan för Övre Norrland detta inträffade så sent som vid 1 960-talets börian.

Figur 3:8 Folkmängdens fördelning på riksområden     Figur 3:9 Andel Invånare 65 år och äldre år 1970 perioden 1870-1970

andel av totalfolkmängden

%

20-

1870

1920

1970

MtK       1300      UOO

\600            ITQO

Den historiska befolkningsutvecklingen ger flera väsentliga hällpunkter för bedömningen av den framtida regionala utvecklingen. En region som under lång tid har haft en negativ befolkningsutveckluig får t. ex. en genomsnittligt sett äldre befolkning med små eller negativa födelseöverskott. Dessa regioner möter också andra problem, viU

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                 17

det följande. Sammanfattande uppgifter om befolkningens åldersfördelning i skhda riksområden samt om naturlig folkökning redovisas i tabeh 3:5. Norra Mellansverige och Mellersta Norrland har den lägsta andelen i åldersgruppen 20-29 år och den högsta i gruppen 67-w år. Dessa riksområden har ej heher någon nämnvärd naturlig folkökning. Den negativa folkmängdsutveckhngen under 1960-talet i Övre Norrland har ej hunnit slå igenom i åldersfördelningen. Bidragande till den positiva åldersfördelningen har också varit den höga nativiteten. Under senare år har dock nativiteten i Övre Norrland börjat närma sig riksgenomsnittet.

Tabell 3:5 Åldersfördelning och naturlig folkökning inom riksområden

Riksområde	Andel av	befolk	;ningen 1970	Naturlig folk-
	i åldersgrupperna:			ökning 1970
	20-29		67-w
	%		%	%o
Stockholm	18,5		9,8	5,1
Östra MeUansverige	16,4		11,6	4,6
Sydöst Sverige	14,6		12,8	4,3
Sydsverige	15,8		12,4	3,6
Västsverige	15,9		11,8	4,4
Norra MeUansverige	14,1		13,2	0,1
Mellersta Noiiland	13,8		13,4	0,3
Övre Norrland	15,2		9,8	5,1
Hela riket	16,0		11,7	3,7

En mera detaljerad bild av ålderstmkturen i landet erhålls i figur 3:9. På kartan, som hämtats från ERU:s lägesrapport (Ds In 1972:14), anges hur stor andel av befolkningen som är över 65 år och äldre. Med den större detaljrikedom en karta kan erbjuda framgår att andelen i åldrarna 65 år och äldre är hög inom ett sammanhängande område från gränsen mehan Västerbottens och Västernorrlands län ner tUl gränsen för det aUmänna stödområdet. Mindre områden med höga andelar finns också i Stockholms och Uppsala län, i delar av Sydöstsverige och i ett smalt bälte från sydöstra Skåne tih gränsen mellan HaUands och Älvsborgs län.

Sett i ett hundraårigt perspektiv har alltså befolkningens omfördelning mellan riksområden varit betydande; områden med de förhåhandevis största tätortskärnorna vid periodens början har fått den mest positiva utveckhngen, medan glesbygdsbetonade områden har fått den största minskningen. Även inom riksområden och län kan samma koncentrationsprocess iakttas liksom på nästa regionala nivå, t. ex. inom ett kommunblock med en klart urskUjbar tätortskärna och omgivande glesbygd. Denna process har haft i stort sett samma utseende över hela landet. För att i korthet Ulustrera dessa förhåhanden redovisas några exempel från Värmlands län.

2 Riksdagen 1972. I saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

18

Figur 3:10 Folkmängdsutveckling i Värmlands län perioden 1850-1970 andel av totatfolkmängden %

Figur 3:11 Folkmängdsutveckling i Filipstads kommunblock perioden 1850-1970 andel av totalfolkmängden

Filipstad

Rämmen

Kroppa varmlandsberg

1850

1910

1970

1850

1910

1970

Centrala Värmland omfattar Karlstads, Hammarö, Forshaga, Grums och Kil kommunblock. Östra Värmland omfattar Kristinehamns, Storfors och Filipstads kommunblock. Norra Värmland omfattar Hagfors, Munkfors, Kyrkhedens, Sysslebäcks, Sunne och Torsby kommunblock. Västra Värmland omfattar Arvika, Eda, Åriängs och Säffle kommunblock. Figuren grundar sig på sammanställningar utförda vid länsstyrelsen i Värmlands län.

Kommunblocket är indelat i fyra kommundelar motsvarande de kommuner som år 1971 tillsammans bildade den nya kommunen.

Omfördelningen mellan länets ohka delar har som framgår av figur 3:10 varit omfattande. Centrala Värmlands län med länshuvudorten Karlstad har under de senaste hundra åren i stort sett fördubblat sin andel av länets befolkning. Denna process synes ha haft sin största omfattning under de senaste 20 åren. Denna bild av en betydande koncentration tUl en eUer ett fåtal regioner återkommer i de flesta län. Figur 3:11 ger en motsvarande bUd för ett enstaka kommunblock. Huvudorten inom blocket har ökat sin betydelse från att ha varit en av de mindre kommundelarna tiU att bh den helt dominerande.

Den koncentration av befolkningen som har skett inom olika typer av regioner och som har beskrivits i det föregående har tih en del sm grund i det nära sambandet meUan orters regionala funktioner och deras befoUc-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  19

ningsutveckling. Orter med mer än lokal betydelse har i genomsnitt haft en positiv utveckling medan orter med lokal betydelse och med ett ofta betydande glesbygdsinslag, inte har kunnat nå en motsvarande utveckling. De ortsklassificeringar som närmare beskrivs i avsnitt 9.3 återspeglar dessa förhåhanden. 1 tabell 3:6 redovisas folkmängdsutvecklingen åren 1966—1970 i olika ortstyper enhgt länsstyrelsernas modifierade förslag. (Jämför bihang A och 9.3.2). För samma indelning ges i tabeUen också den enhgt länsplanering 1967 prognoserade utvecklingen perioden 1966—1980. Det föreligger som framgår av tabellen ett nära samband mellan en orts placering i en viss ortsklass och den faktiska och prognoserade befolkningsutvecklingen.

1 tabell 3:3 i det föregående, visades att folkmängden i tätorter av olika storlek med få undantag utvecklats på ett tämligen hkartat sätt under 1960-talet. Den skUlnad i utveckUngen mellan ortsklasser som påvisas i tabell 3:6 hänger därför tih stor del samman med att glesbygdsandelen är hten i storstäder och primära centra och relativt stor i de flesta regionala centra och kommuncentra.

Tabell 3:6 Befolkningsutveckling perioden 1966-1970 och den prognoserade utvecklingen perioden 1966-1980 i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

Antal	Befolk	ningsutveckling
invånare	per 5-ärsperiod
1965	1966-	70	1966-80
1 000-tal	%		%
2 200	+ 8,7		+ 9,6
2 200	+ 6,9		+ 6,7
2 000	+ 0,9		+ 1,8
1500	-1,2		-4,8

Orisklass

Storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra

Totah                                         7 700       +4,2         + 4,8

Vissa modifieringar i länsstyrelsernas förslag har gjorts. (Jämför avsnitt 9.3 och inledningen tiU avsnitt 3.)

Det måste starkt understrykas att utvecklingen i de skUda kommunblocken inom de olika ortsklasserna inte är enhetlig. I bihang A diskuteras befolkningsutveckhngen i ortsklasser mera i detalj. Där framgår bl. a. att spridningen inom ortsklassema är betydande.

3.1.5 Flyttningens omfattning, inriktning och struktur

Den utrikes omflyttningen har under 1960-talet fått en successivt allt större omfattning. När flyttningama analyseras närmare behandlas därför den utrikes flyttningen i särskild ordning. Först tas den inrikes flyttningen upp till diskussion.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

Inrikes flyttning

20

Den andel av befolkningen som under ett år flyttar över församlingsgräns har håUit sig relativt konstant under en lång följd av år. På 1930-talet flyttade ca 525 000 personer per år över församlingsgräns. Är 1970 var motsvarande siffra 740 000 personer, vUket på den då större befolkningen i stort sett ger samma andel.'

Den övervägande delen av flyttningen i Sverige är kortdistant. Endast ca 65 % av flyttningarna över församlingsgräns innebär en utflyttning från kommunblocket, och av dessa flyttnmgar går i sin tur något mer än hälften ut ur det egna länet. Dessa steg i flyttnmgen återges i figur 3:12 för år 1970. Underlaget för figuren utgörs av sammanstähningar mom inrikesdepartementet. Här redovisas också flyttningen tUl angränsande län och en rest av flyttnmgar av verkhgt långdistant karaktär samt emigration.

Figur 3:12 De flyttandes fördelning på kort- och långdistant flyttning år 1970

Total flyttning över församlingsgräns

280 000	inom samma kommunblock
200 000	inom samma           ._ „ län                             2 *■
80 000	till angränsande   .   län
180 000	till avlägsna            län
30 000	emigration               4 %

100%

Det bör observeras att en del av flyttningarna över länsgräns går över kortare avstånd än flyttningar mellan kommunblock inom samma län. 1 extremfallen kan t. o. m. inomlänsflyttningarna bli längre än flyttningar till andra län; en flyttning från Kiruna till Piteå är således längre än en flyttning från t. ex. Karlskrona till Malmö.

För en bedömning av de inrikes flyttningarnas betydelse för individen är de flyttandes åldersfördelning av avgörande betydelse. I den totala inrikes omflyttningen spelar åldersgrupperna under 30 år en dominerande roU. Av flyttarna över församlingsgräns utgjorde år 1970 gruppen 20-29 1  Är 1971 omfattade denna flyttning 660 000 personer.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

21

år ca 40 %. De yngre åldersgruppernas andel av flyttningen synes vidare öka med ökande flyttningsdistans. Den bearbetning av flyttningsstatistiken som återges i tabeh 3:7 ger på ett indirekt sätt en bild av detta förhåUande. Åldersgruppen 20-29 år utgör vid flyttning inom län 38,8 % mot ca 40,3 % vid de i genomsnitt något längre flyttningama över länsgräns.

Tabell 3:7 Flyttarnas åldersfördelning år 1970 vid flyttning inom län, över länsgräns samt totalt

Ålder	Flyttning	Flyttning	Total
	inom län	över	inrikes
		länsgräns	flyttning
	%	%	%
0-19	28,1	30,5	28,8
19-29	38,8	40,3	39,2
30-49	20,8	21,1	20,8
50-64	7,6	5,6	7,0
65-w	4,7	2,5	4,2
Totalt	100,0	100,0	100,0

Som visades i figur 3:12 flyttade år 1970 ca 260 000 personer över länsgräns. Av dessa utgjorde personer i åldersgruppen 20-29 år mer än 100 000 mot ca 50 000 personer i åldersgruppen 30-49 år. I åldrarna över 50 år har den långdistanta flyttningen minskat till knappt 25 000 personer per år.

Vad som nu har diskuterats är bruttoflyttningens omfattning. Nettoeffekten av flyttningarna är normalt sett mycket mindre. Den summerade nettoflyttningen mellan länen uppgick år 1970 tih endast 14 000 personer mot en total flyttnmg mellan länen på 250 000. Den del av flyttningen som kan sägas ha att göra med en totalt sett bristande sysselsättningsmässig balans inom skilda län är således relativt hten. Flyttningar i samband med yrkesval, karriärflyttningar och konjunktu-reUt betingade flyttningar synes spela en större roU. Även på kommunblocksnivå visar sig den summerade nettoflyttningen vara obetydlig i jämförelse med den totala rörelsen över kommunblocksgränserna. Nettoeffekten i form av befolkningsomfördelnmgar av flyttningar uppgår till 40 000 mot en total flyttning över kommunblocksgränser på 460 000 personer.

1 det föregående har endast flyttningar över administrativa gränser redovisats. I det följande görs ett försök att belysa även omflyttningen mehan glesbygd och tätorter. Denna måste vara av stor omfattnmg på grund av den redan redovisade omfattande befolkningsförskjutnmgen från glesbygd tiU tätorter. Det är av speciellt intresse att få kartlagt i vad mån den snabba tiUbakagången i glesbygderna leder tiU en awUcande flyttningsbUd med höga flyttningstal också i högre åldrar. Enhgt tabeh 3:8 pekar de beräkningar som gjorts på en koncentration av flyttningen tiU lägre åldrar. I åldersgruppen 15-29 år är andelen flyttande mer än dubbelt så hög som för hela glesbygdsbefoUcningen.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  22

Tabell 3:8 Flyttning från glesbygd i olika åldrar perioderna 1961—1965 och 1966-1970

Ålder vid            Förändring genom flyttning i % av

periodens          folkmängden vid periodens början

början               1961-1965        1966-1970

0-14	- 12,4	- 9,4
15-29	-29,3	-29,3
30-49	- 9,2	- 7,0
50-64	- 7,2	- 6,4
65-w	- 7,3	- 5,6

TotaU                -12,8                 -11,2

TabeUen grundar sig på sammanställningar utförda Inom inrikesdepartementet. Därvid har tekniskt förfarits så att folkmängden i glesbygd vid en periods början framskrivs med dödlighetsantaganden i 5-årsgrupper, varefter en jämförelse göts med den faktiska folkmängden vid periodens slut. Två felkällor bör beaktas: dels behöver den Tiksgenomsnittliga dödligheten ej helt gälla för glesbygden, dels Inkluderas och ev även exkluderas vid tätortsavgränsningarna områden som tidigare har betraktats som glesbygd resp. tätort, utan att detta kan betraktas som en egentlig befolkningsändring inom resp. bebyggelsetyp.

Trots den stora utflyttningen i de yngre åldersgrupperna är det snarast den omfattande utflyttningen av äldre som är mest iögonfaUande. Så mycket som 6,4 % av dem som år 1965 var 50-64 år kan bedömas ha flyttat från glesbygden under femårsperioden 1966-1970. Även i åldrarna över 65 år sker som synes en stor flyttning från glesbygdsområdena. Eftersom den registrerade flyttningen över administrativa gränser visar upp en helt arman åldersfördelning finns det skäl anta att denna flyttning i huvudsak är av kortdistant karaktär (jfr tabell 3:7). Detta förhåhande kan också belysas med uppgifter från några enstaka kommun block. Av tabeU 3:9 kan utläsas att det i Årjängs och Torsby kommunblock finns en ganska god överensstämmelse mellan utflyttningens och inflyttningens omfattning i åldersgrupperna 50-64 år och 65 år och äldre. 1 lägre åldrar söker sig förhåhandevis fler av flyttarna i de som exempel valda kommunblocken utanför det egna blocket vid flyttning från glesbygden. Sammanfattningsvis synes en inte obetydhg del av flyttningen från glesbygd bestå av äldre personer som söker sig tiU närbelägna tätorter, ofta tiU bättre bostäder och närmare tUl service.

Tabell 3:9 Flyttning från glesbygd och till tätorter i Årjängs och Torsby kommunblock i Värmlands län perioden 1966-1970

Ålder vid                     Årjängs kommunblock  Torsby kommun

periodens                   Flyttning från/hU          Flyttning från/till

början                        Glesbygd      Tätorter   Glesbygd      Tätorter

- 135	+ 108	- 202	+ 74
- 375	+ 98	- 489	+ 77
- 159	+ 92	- 195	+ 79
- 38	+ 40	- 139	+ 91
- 79	+ 67	-  84	+ 79

0-14
15-29
30-49
50-64
65-w                                                                     ________

TiT                              -786         405              TT09        + 400

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

23

För den typ av kommunblock som här valts som exempel - dvs. med små servicebetonade centralorter i en befolkningsmässigt dominerande glesbygd - synes den tiUväxt man kan inregistrera i centralorterna till en stor del bestå av inflyttning av personer i åldrarna över 50 år från den omkringliggande glesbygden. Det finns anledning anta att den befolk-ningstUlväxt i mmdre tätorter som redovisades i tabeU 3:3 till en del är av denna karaktär.

Utrikes flyttning

Den långdistanta inrikes omflyttnmgen under 1960-talet har i allmänhet varit endast en del av den totala långdistanta flyttningen. Nettoimmigrationen tih Sverige har under denna tid uppgått tih något mer än 20 000 personer per år och är därmed större än den summerade nettoflyttningen mellan län, vUken under 1960-talet har uppgått tUl i genomsnitt ca 15 000 personer per år. Under år med stor immigration till Sverige överskrider det utrikes nettoflödet kraftigt den summerade nettoflyttningen mellan län. Så uppgick t. ex. nettoimmigrationen år 1970 tih 48 000 personer medan nettoresultat av den inrikes flyttnmgen meUan län uppgick tUl endast 14 000. Äv figur 3:13 framgår även immigrationens starka konjunkturberoende.

Figur 3:13 Den summerade nettoflyttningen mellan län och nettoimmigrationen åren 1961-1971

antal flyttande

inrikes

utrikes

50 000 -			i        \
			1    \ 1      \
30000-
			/            \               1              \
	v	7
10000-	--	_y	\
0		—\	I            —1---------- ■■ ■ 1------------------------ r

1961      1963

1967

1965

1969     1971 år

Den omfattande immigrationen har fått en avsevärd betydelse för tätortstUlväxten under 1960-talet. Som framgår av tabeh 3:10 synes födelseöverskottet under hela 1960-talet ha svarat för ca 40% av tillväxten i tätorterna. Flyttningen från glesbygd svarade för i stort sett hka mycket perioden 1961-1965, men något mindre perioden 1966-1970.   Immigrationens   betydelse   har   däremot   ökat.   Den   beräknas

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet                24

perioden 1961 — 1965 ha utgjort mindre än 20 % av tiUväxten mot 25 % under perioden 1966—1970.

Tabell 3:10 Tätortstillväxtens beståndsdelar perioden 1961-1970. Räkneexempel.

1961-1965	1966-1970
560 000	560 000
230 000	220 000
240 000	200 000
90 000	140 000

Total tätortstillväxt

Födelseöverskott

Inflyttning

därav frän glesbygd

därav från utlandet

TabeUen utgår ifrån sammanställningar utförda inom inrikesdepartementet. Beräkningarna bygger på ett antagande om att all inflyttning från utlandet går till tätorter, vilket endast är approximativt riktigt.

Eftersom Sveriges födelseöverskott enligt tUlgängliga prognoser sannolikt kommer att minska och inflyttningen från glesbygd, bl.a.tiU följd av befolkningens åldersfördelning, troligen kommer att gå ner, synes en omfattande immigration utgöra en fömtsättning för en fortsatt tätortstillväxt på 1960-talets nivå.

Immigrationen fördelar sig ojämnt över landet. I vissa län och i vissa kommunblock spelar den en dominerande roU för utveckhngen medan i andra områden den utrikes omflyttningen är mycket obetydhg. För att få en rättvisande bild av immigrationens regionala betydelse kan det emellertid vara lämpligt att istället för att diskutera den utrikes nettoflyttningen, visa omflyttningen av svenska och utländska medborgare. Orsaken härtUI är den avsevärda regionala rörhghet immigranten uppvisar omedelbart efter inflyttningen. En stor del av den registrerade inrikes omflyttningen består sålunda av omflyttning av relativt nyinflyttade utländska medborgare. Detta kan iUustreras med flyttningsbUden för Olofströms kommun. Olofström hade åren 1968—1970 en inrikes flyttningsförlust på 285 personer per år samtidigt som den utrikes omflyttningen visade en vinst på 570 per år, alltså ett nettotUlskott på 285 personer. Den inrikes nettoförlusten visar sig emellertid vid närmare analys bestå av 80 svenska och 205- utländska medborgare. Olofström fungerar aUtså som transitort för utländsk arbetskraft. Eftersom det förekommer fler orter med samma funktion förefaller det riktigast att diskutera omflyttning av utländska och svenska medborgare oberoende av varifrån flyttningen i första mmmet kommer.

Under åren 1968-1970 uppgick den genomsnittliga nettoimmigrationen tUl 35 000 personer per år,_alltså över genomsnittet för 1960-talet. Med reservation för immigrationens ovanligt stora omfattning under perioden ger figur 3:14 en god bUd av vUka län som mottar den största delen av den utländska omflyttningen. Av figuren framgår att vissa län med ett stort positivt totalt flyttningsnetto, t.ex.Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, har i stort sett balans mellan inflyttning av svenska och utländska medborgare. I vissa andra län, t.ex, Söderman-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

25

lands. Älvsborgs och Västmanlands län, är det utländska flyttningsnettot dominerande. För de flesta Norrlandslänen slutligen kombineras en stor utflyttning av svenska medborgare med en blygsam nettoinflyttning av utländska medborgare.

Figur 3:14  Flyttning av svenska och utländska medborgare länsvis åren 1968-1970

svenska medborgare

+1,6

+0,8 -.,

•*°o-

-0,8

+0,8      +1,6%

utländska medborgare

För individuella kommuner finns flyttningsbUden kartlagd i bihang A. I tabeU 3:11 lämnas en sammanfattning härav i vUken kommunblocken har grupperats enhgt länsstyrelsernas modifierade förslag tih ortsklassificering (jfr avsnitt 9.3 och inledningen tih avsnitt 3). Endast storstäder och primära centra hade under den aktuella perioden en positiv nettoflyttning av svenska medborgare. För regionala centra är det endast tack vare inflyttnmgen av utländska medborgare som man kan uppvisa en totalt

Tabell 3:11 Nettoflyttning av utländska och svenska medborgare i genomsnitt per år perioden 1968-1970 i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag.

Ortsklass	Nettoinflyttning	loo	av folkmängden:
	Svenska medborgare %o		Utländska medborgare %0	TotaU
Storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra	+ 3,6 + 2,8 -    2,8 -    8,1		+ 6,1 + 4,5 + 4,4 + 2,9	+ 9,7 + 7,3 + 1,6 -5,2

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet                26

sett positiv flyttningsbUd. Kommuncentra slutligen har - trots en totalt sett negativ flyttningsbUd - ganska stor inflyttning av utländska medborgare.

Flyttningens omfattning och sammansättning varierar naturligtvis mehan kommunblock inom en och samma ortsklass. Det är dock möjligt att utskilja vissa genomgående tendenser i det material som presenteras i bihang A. Den utländska omflyttningen betyder sålunda relativt sett mindre i större orter än i mindre. 1 orter av samma storlek och med samma totala befoUcningsutveckhng betyder den mindre i orter med en relativt väl differentierad arbetsmarknad än i orter med ensidig arbetsmarknad. Rent allmänt synes det förhålla sig så att lokala arbetsmarknader med liten differentiering inte kan expandera snabbt utan att stöta på svårigheter att rekrytera svenska medborgare. Orter i norrlandslänen med stort omland av glesbygd avviker något från detta mönster på grund av de stora rekryteringsmöjhgheterna inom detta omland.

En stor del av den utländska nettoflyttnmgen har under 1960-talet kommit från Finland. Denna invandring faller under de bestämmelser som gäller för den fria nordiska arbetsmarknaden och är därigenom ej reglerad.

3.2 Möjligheter till arbete - regionala variationer

Viktiga faktorer i en väl fungerande arbetsmarknad är bl. a. lönenivå, stabihtet och valmöjligheter. De lokala arbetsmarknaderna visar i dessa avseenden stora regionala oUkheter. Detta avsnitt kommer i sin helhet att ägnas en redovisning av dessa variationer. En mera utförlig analys av orsakerna tiU de regionala ohkheterna i arbetsmarknadens sätt att fungera lämnas i avsnitt 3.3.

3.2.1 Variationer i inkomstläget

1 den redovisning av inkomstolikheter som lämnas i det följande bör uppmärksammas att de i mkomststatistiken registrerade mkomsterna endast utgör en del av individens totala inkomster. OlUca typer av inkomstöverföringar som t. ex. folkpensioner, barnbidrag och sjukpen-nmgar ligger helt eller delvis utanför. Eftersom flera av dessa förmåner utgår med lika belopp per individ verkar de närmast utjämnande på de regionala inkomstohkheterna.

Låginkomstutrednmgen, ERU och andra offenthga utredningar har i olika betänkanden diskuterat hur den registrerade inkomstnivån samt de löneuppgifter som kan hämtas ur industristatistiken skUjer sig åt mellan ohka regioner, varvid de uppfattas som indikatorer på den materiella levnadsstandarden och som en av många möjliga mätare på arbetsmarknadens funktionsduglighet. Det bör då uppmärksammas att mkomststatistiken ej omfattar enbart inkomst av riänst. Eftersom andra typer av

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

27

inkomster är relativt små bör dock statistiken kunna användas som en ungefärlig mätare på arbetsmarknadens välfärdsskapande förmåga. TUl denna reservation brukar läggas att den genomsnitthga inkomst- resp. lönenivån kan dölja olikheter i fördelningen inom regionerna som kan leda tUl skiljaktiga välfärdseffekter. HärtUl kommer att kostnadsläget varierar regionalt. Äldre kartläggningar härav finns men är relativt inaktuella och har ofuUständig täckning. Någon korrigering görs inte i det följande för variationerna i kostnadsläget. 1 stort sett torde dock olikheter mehan genomsnittliga inkomstnivåer avspegla olikheter mellan regioner vad beträffar den privatekonomiska standarden.

1 figur 3:15 visas hur inkomsten per inkomsttagare har utvecklats under perioden 1960—1970. Perioden har präglats av en tendens tiU minskade avvikelser i förhåUande tiU riksgenomsnittet. Stockholms län låg år 1960 ca 25 % över riksgenomsnittet mot ca 20 % år 1970. Länet behåller emellertid under hela perioden sitt mycket positiva läge. Är 1970 hade länet i det närmaste 50 % högre inkomstnivå än Gotlands län, vilket hade den lägsta inkomsten per capita. Av figuren framgår vidare att endast storstadsregionerna år 1970 ligger över riksgenomsnittet.

Figur 3:15 Inkomst per inkomsttagare åren 1960, 1965 och 1970. Index: Riket = 100.

index 130

1960

1965

1970

120

110-

100-

90-

80

u

T

M,Y

C,E

D.BD

F.X

VK

AC

S <

K.N

•••♦g.h.l.r

P

z

M U

c

•   E.T

Y

• D.BD F ••   R.X.AC ,J

• •   G,H,L,N,W S

K.P Z

CM U

T

E

D

F

R.W

G.L.N.Y

H.K.P.X.AC

S.BD

70.

Vid tolknmgen av utveckhngen åren 1960-1970 bör den minskande jordbruksandelens  betydelse uppmärksammas. Den förhåhandevis låga

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                 28

beskattade inkomsten inom jordbruket betydde proportionsvis mer vid periodens början än mot slutet. De län där jordbrukssysselsättrungen spelar en stor roll har år 1970 den lägsta inkomsten per capita.

Den beskrivna utvecklingen under 1960-talet anknyter tUl en utveckhng som pågått under lång tid. Professor Ä. Andersson redovisar i (SOU 1970:15) Regionalekonomisk utveckhng att de regionala inkomst-skUlnaderna successivt har minskat under hela perioden 1920-1960. Internationeha jämförelser som redovisas i utredningen tyder på att Sverige tillsammans med ett antal andra länder med hög levnadsstandard har relativt sett små regionala inkomstskillnader.

Länssiffrorna ger naturligtvis en utjämnad bUd av de regionala variationerna i inkomstläget. I bihang A finns uppgifter om inkomstläget i individuella kommunblock. Spridningen mehan kommunblock av ohka typ är avsevärd. Från tabeU 3:12 kan utläsas bl.a. att inkomstnivån i storstäderna ligger ca 35 % över den i kommuncentra och att stödområdesgränsen för regionala centra och kommuncentra innebär också en inkomstgräns. Det förtjänar dock uppmärksammas att några sådana inkomstolikheter inte finns vad beträffar primära centra.

Tabell  3:12  Inkomst  per inkomsttagare  år  1970  i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag.

Ortsklass                           Inom                Utanför            Hela

stödområdet    stödområdet    landet

-	23 200	23 200
-	20 400	20 400
-	22 000	22 000
18 900	18 800	18 800
16 400	18 100	17 500
14 800	16 700	16 200

Stockholm Övriga storstäder S:a storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra

Totalt________________ 16 700______ 19 500______ 19 000

Inom de olika ortsgrupperna är spridningen avsevärd mellan de kommunblock som har den högsta resp. lägsta inkomsten. Som framgår av bihang A är detta speciellt fallet med gruppen kommuncentra.

1 det nyss berörda materialet har endast mkomst per inkomsttagare diskuterats. Detta ger inte någon omedelbart rättvisande bUd av konsumtionsmöjligheterna i hushållen. Yrkesverksamhetsgraderna i de normalt yrkesverksamma åldrarna och storleken på de icke yrkesverksamma åldersgrupperna påverkar den genomsnitthga inkomstnivån per invånare. Med några undantag visar sig ett beaktande av dessa förhåhanden leda tUl ökade både positiva och negativa avvikelser gentemot riksgenomsnittet. Regioner med låga inkomster per inkomsttagare har också låga yrkesverksamhetsgrader och stora beroende åldersgrupper, medan regioner med höga inkomster visar det motsatta mönstret. Undantag finns. Sålunda har t. ex. Älvsborgs län på grund av höga yrkesverksamhetsgrader relativt sett högre inkomst per capita än inkomst per mkomsttagare. En motsatt bUd ger vissa delar av Bergslagen med en stor andel sysselsatta inom tyngre mdustri där löneläget är högt men där

prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  29

samtidigt sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är små. Det höga inkomstläget för dem som har arbete motverkas av att det är relativt få som har möjlighet tUl yrkesarbete. Variationerna i yrkesverksamhetsgraderna behandlas mera ingående i avsnitt 3.2.2.

Genomsnittliga löneohkheter mellan regioner kan sammanhänga med olika lön för samma arbete eller med att branschsammansättningen ger ett överskott på branscher med högt eller lågt genomsnitthgt löneläge. En utjämning på riksnivån av skillnaderna mellan branscher med olika löneläge skulle leda till minskade regionala olikheter i det genomsnittliga löneläget. Det är av stort intresse för en rättvisande bedömning av de nyss berörda inkomstolikheterna, att konstatera i vad mån de kan förklaras av näringslivets lokala sammansättning eller av att inkomstläget i förekommande branscher avviker från resp. riksgenomsnitt.

Beträffande industrisysselsättningen finns i industristatistiken relativt detaljerade uppgifter om löneläget. 1 bihang A redovisas lönelägets avvikelser i förhåUande tih riksgenomsnittet uppdelat på en del som är betingad av branschsammansättningen och en del som är beroende av att löneläget i de befinthga branschema avviker från det för dessa branscher normala (inombranschvariationer). För de flesta kommunblock visar sig inombranschvariationerna betyda mest för avvikelserna från riksgenomsnittet, dvs. orsaken tUl att de industrisysselsatta i ett kommunblock har låg genomsnittslön skulle i normalfaUet vara att löneläget i de befintliga branscherna ligger relativt lågt, medan branschsammansättningen spelar mindre roU. Det bör härvid uppmärksammas att detta resultat erhåhs när man använder en ganska grov branschindelning, där t.ex.den omfattande verkstadsindustrin har kunnat delas upp endast obetydhgt. Vid en finare branschindelning skuhe den del av variationen som förklaras med branschsammansättningen troligen öka något.

Löneolikheterna mellan län är mindre framträdande än mellan kommunblock. Endast Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ligger mer än 10 % över riksgenomsnittet och Kronobergs, Gotlands och Kristianstads län mer än 10 % under riksgenomsnittet. I figur 3:16 analyseras orsakerna till avvikelserna. De i figuren indragna diagonala linjerna utmärker det totala löneläget i förhåhande till riksgenomsnittet. På figurens axlar utmärks branschsammansättningens resp. inombranschvariationens betydelse för det totala löneläget. Stockholms läns höga löneläge förklaras enligt figuren av att länet har en stor del höglönebranscher men också ett ovanligt högt löneläge inom dessa. 1 Kronobergs, Kristianstads och Skaraborgs län är branschsammansättningen inte speciellt ogynnsam, varför länens låga genomsnittslön til) största delen förklaras av inombranschvariationerna. För Älvsborgs län är förhållandet i stort sett det motsatta. Större delen av det låga löneläget förklaras av branschsammansättningen.

Det mått på lön per industrisysselsatt som används i figur 3:16 utgörs av genomsnittslönen oberoende av sysselsättningsform. Arbetar- och förvaltningspersonal har ej skiljts åt. Lönevariationerna återspeglar därför tUl en del variationer i andelen förvaltningspersonal. Äv figur 3:17 kan

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

30

Figur   3:16   Löneläget   Inom   Industri  är   1969.  Branschsammansättningens  och inombranschvariationens betydelse.

branschsammansättning +4000

+ 2000

• AB

-2000-

-4000 ______ I_____

-4000 -2000         O       +2000+4000

inombranschvarlationen

De diagonala linjerna anger löneläget i förhåUande till riksgenomsnittet. Branschsammansättningens betydelse för detta löneläge anges på den vertikala axeln. Om löneläget avviker från vad som kunde förväntas med tanke på branschsammansättningen, noteras detta som en avvikelse från noll på den horisontella skalan.

utläsas att de branscher som har det högsta löneläget ofta har höga andelar förvaltningspersonal.

Figur 3:17 Löneläge och andel förvaltningspersonal inom olika industribranscher år 1969

andel förvaltningspersonal

V.

35

• El >Ke

30-

25

• Liv

• Mask

• Trsp

• MP

• Met

20-

TK

• • Mek
JoS              •Gru

• Trä

22000    24000     26000     2BOO0     30000

kr

lön per anställd

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

31

3.2.2 Variationer i yrkesverksamhetsgrad och arbetslöshet

Yrkesverksamhetsgraden

Yrkesverksamhetsgraden, dvs. andelen förvärvsarbetande i olika åldrar, har under 1960-talet präglats av snabba förändringar. För både män och kvinnor har andelen sysselsatta i den lägsta åldersgruppen minskat (se figur 3:18). Detta återspeglar de ahmänt ökade utbUdningsfrekvenserna. Även för de äldsta åldersgrupperna, över 65 år, har för män skett en påtaglig sänkning av förvärvsfrekvensen. Förbättrade pensionsförhållanden och tiUbakagången inom jordbruket - där man traditionellt fortsatt yrkesverksamheten upp i höga åldrar - synes ha bidragit till denna utveckhng. 1 mellanåldersgrupperna har utvecklingen gått i skilda riktningar för män och kvinnor. För män har en mindre sänkning av andelen förvärvsarbetande skett i dessa åldrar, medan för kvinnor en mycket kraftig ökning har kunnat inregistreras.

Figur 3:18 Andel yrkesverksamma åren 1960, 1965 och 1970 för män och kvinnor i skilda åldrar

Män

Kvinnor

%    196019651970     196019651970     %

1001	åldersklass 25-64			100
75	20-24			75
50	20-24 15-19		-	■50
25 0.	15-19 25-64 65-W 65-W	>		25
			'	.0

Båda de senaste långtidsutredningarna förutser att 1960-talets tendenser kommer att fortsätta under 1970-talet. En aht större del av de yrkesverksamma kommer under dessa förutsättningar att utgöras av kvinnor. Är 1960 var 33 % av den svenska arbetskraften kvinnor, år 1970 hade denna andel ökat tih 39 % för att enligt 1970 års långtidsutredning nå 42 % vid slutet av 1970-talet (se tabeh 3:13).

De regionala variationerna i yrkesverksamhetstalen för män är ganska obetydliga. Endast Stockholms län och några Norrlandslän har mera påtagligt lägre tal än övriga län. För Stockholmsregionen är orsaken till detta de mycket höga utbildnmgsfrekvenserna medan för Norrlandslänen en faktisk undersysselsättnmg troligen återspeglas i siffrorna. De små regionala variationerna i yrkesverksamhetsgraden för män har präglat hela 1960-talet varför uppmärksamheten i det följande helt inriktas på den kvinnliga yrkesverksamheten.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet 32

Tabell 3:13 Sysselsättningens fördelning på män och kvinnor åren 1960, 1970 och 1980

	1960 Andel %	1970 Andel %	1980 Andel %
Män Kvinnor därav gifta kvinnor Icke gifta kvinnor	67 33 17 16	61 39 24 15	58 42 29 13
Totalt	100	100	100

Det är aV statistiska skäl svårt att visa hur yrkesverksamhetsgraden för kvinnor utvecklats mot slutet av 1960-talet. För en beskrivning av förhållandena år 1970 är endast SCB:s arbetskraftsundersökningar tUlgängliga. Eftersom dessa bygger på urvalsundersökningar försvårar slumpvariationer jämförelser med 1965 års värden. Av figur 3:19 framgår att de län som år 1965 hade de högsta förvärvsfrekvenserna fram tiU år 1970 har något minskat avståndet till riksgenomsnittet. Även vissa län som år 1965 låg under riksgenomsnittet — bl a Norrbottens och Västerbottens län - har förbättrat sin relativa position. Samtidigt avviker dock några län år 1970 mer från riksgenomsnittet än de gjorde år 1965. Denna regionala utveckling bör ses i ljuset av att antalet förvärvsarbetande kvinnor under slutet av 1960-talet ökat. Yrkesverksamhets-talen har höjts i alla län, dock i genomsnitt något mer i de län som hade de lägsta värdena år 1965.

Uppgifterna i det föregående över andelen förvärvsarbetande år 1970 är hämtade från 1970 års AKU-undersökning. Eftersom denna baseras på ett urval kan värdena knappast användas under länsnivån. 1 väntan på 1970 års foUcräkningsmaterial måste för kommunblock värden från år 1965 användas. Så har skett i bihang A.

Låga yrkesverksamhetstal för kvinnor i en region kan mte omedelbart tas tUl intäkt för att en motsvarande undersysselsättning förekommer. Man kan således inte i och för sig förutsätta att icke-yrkesverksamma kvinnor från en region med låg förvärvsfrekvens skulle bh yrkesverksamma om de skulle erbjudas en större valfrihet mehan olika slag av arbeten. Med denna reservation för användnmgen av begreppet undersysselsättning kan det vara av mtresse att se hur många fler f. n. icke sysselsatta som skulle behöva beredas arbete om alla s. k. riksområden skulle anta samma yrkesverksamhetsgrader som Stockholms län. Enhgt kalkylen redovisad i tabeh 3:14 skulle ca 200 000 kvinnor behöva beredas sysselsättning. Den ökning som skulle behövas är relativt störst i Norra Mellansverige och Övre Norriand.

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet                33

Tabell 3:14 Behövlig sysselsättningsökning bland kvinnorom yrkesverksamhetsgraden för Stockholms län år 1971 skulle gälla i samtliga riksområden

Riksområde                                Faktiskt antal     Behövlig

sysselsatta  sysselsättningsökning

kvinnor         antal            %

Stockholm och

Östra Mellansverige                     610 000      45 000        +   7,3

140 000	23 000	+ 16,3
230 000	29 000	+ 12,8
310 000	40 000	+ 13,0
150 000	37 000	+ 25,0
70 000	13 000	+ 17,8
90 000	19 000	+ 22,3
1 500 000	206 000	+ 12,9

Sydöstsverige

Sydsverige

Västsverige

Norra Mellansverige

Mellersta Norrland

Övre Norrland

Hela riket

Uppgifterna i tabellen grundar sig på en bearbetning inom inrikesdepartementet av AKU-material för år 1971. Beträffande riksområdenas omfattning se bihang A.

Arbetslöshet

Den registrerade arbetslösheten i Sverige uppvisar liksom yrkesverksamhetsgraderna för kvinnor stora regionala variationer. Medan variationerna i yrkesverksamheten närmast är beroende av struktureha drag hos arbetsmarknaderna, avspeglar arbetslösheten också tUlfälliga variationer i sysselsättningsläget, beroende på det ahmänna konjunkturläget och på orts- eUer regionsvis uppträdande tiUfälliga störningar i sysselsättningsläget. Det finns emellertid en del av arbetslösheten som endast långsamt förändras och som avspeglar strukturproblem på arbetsmarknaden av samma långsiktiga slag som låga yrkesverksamhetsgrader. Framför allt visar sig den arbetslöshet som finns kvar under högkonjunkturer ha en stabil regional fördelning över landet, en fördelning som tih stor del överensstämmer med den som gäller för låga förvärvsfrekvenser. 1 bihang A redovisas den registrerade arbetslösheten kommunblocksvis för högkonjunkturperioden 1969-1970 och för lågkonjunkturåret 1971. Relativt sett uppvisar områden med de lägsta arbetslöshetstalen åren 1969-1970 den största ökningen under år 1971, å andra sidan var utgångsläget lågt. Den länsvisa bilden i figur 3:20 av arbetslöshetssituationen under de två perioderna ger samma resultat som för de individuella kommunblocken. För år 1971 sker en samling av värdena kring riksgenomsnittet. Detta innebär i stort sett att arbetslösheten under år 1971 ökade mest i län med låga arbetslöshetstal under åren 1969-1970, medan arbetslösheten i Norra Mellansverige och i Norrlandslänen har beskrivit en lugnare utveckling.

Ordningsföljden mellan länen är i stort sett opåverkad av konjunkturförändringarna. De län som helt eller tih stor del ligger inom det ahmänna stödområdet har utan undantag de högsta värdena under båda perioderna. Under högkonjunkturår har dessa län mellan två tih tre gånger så hög

3 Riksdagen 19 72. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

34

-igur3:19 Länsvisa variationer I yrkes-'erk sam hetsgraden för kvinnor åren 1965 och 1970. Index: Riket = 100.

Figur 3:20 Arbetslöshet i länen åren 1969-1970 och 1971. Index: Riket = 100.

index 130

1965

1970

index 300 n

1969-70

BD (392)

1971

hAB

AC

BD

M

i'P

200-

AC

00-

• nC,L

iiS

»•iiE,F,K

•"N,U

'G

II

•"R,X •fS,Y W

z

H

• "AC,BD

G,S

D

F

C,U K,T E,0

112

>W,AC •iiR,X

iBD • iiH.I

100-

T . i>U

I

B

E,L,P N,0

F M C

H G AB

US 11 Y

z

w

P

M,P,G

F L E C

I AB

70 J

0 J

Värdena i figuren är för år 1965 hämtade från en datakörning vid Umeå datacentral (UMDAC) och har framta-gits genom en jämförelse med normaliserade värden för länen. För år 1970 har AKU-undersökningen hösten 1970 använts, i vilken skett en anpassning till folk- och bostadsräkningens definitioner. För år 1970 är värden osäkra.

Figuren grundar sig på bearbetningar av primärstatistik från arbetsmarknadsstyrelsen utförda inom inrikesdepartementet. Den årsgenomsnittliga arbetslösheten enligt arbetsmarknadsstyrelsens registrering har ställts i relation till totala antalet invånare I åldern 15-64 år vid utgången av är 1968 resp. 1970. Beträffande länsbokstävernas innebörd se bihang A.

arbetslöshet som i riket i dess helhet. Närmast dessa län ligger Örebro och Västmanlands län. Under högkonjunkturåren 1969-1970 har Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Uppsala, Malmöhus och Jönköpings län de lägsta arbetslöshetstalen. Under lågkonjunkturåret 1971 påverkas den relativa positionen för Stockholms och Uppsala län endast obetydligt, medan Smålandslänen får en närmast riksgenomsnittlig arbetslöshetsnivå. Göteborgs- och Bohus län hgger under båda perioderna nära riksgenomsnittet.

Den   ordningsföljd   mehan   län   som   iUustreras   i   figur   3:20,   med

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

35

norrlandslänens höga och storstadslänens låga arbetslöshetstal, har gäUt under hela 1960-talet. Av figur 3:21, som är hämtad från glesbygdsutredningens betänkande (SOU 1972:56) Glesbygder och glesbygdspolitik, framgår den relativa arbetslösheten i skogslänen, storstadslänen samt totalt för hela riket. För kvinnor har under slutet av perioden skogslänens arbetslöshetstal påtagligt närmat sig riksgenomsnittet.

Figur 3:21 Relativa arbetslöshetstal för män och kvinnor i storstadslänen, skogslänen och riket åren 1963-1967

4 3

2

1 O

				é	-V.
				i 1		\		/
***	"x,	sko(	slä.>	1 f     r	iket		'%.>	/
-	::	-x.	_-■'	'	•••—■..	■■•-..	!nr>	r. /
	s	orst	idslä	"
19(	>3	1965		1967		i96d	1	971

kvinnor

1963     1965

1967

1969       1971

Bilden bygger på material från (SOU 1971:43) Arbetskraftens struktur och dimensioner samt arbetskraftsundersökningarna. Dessa material har för glesbygdsutredningen bearbetats av ERU.

Av redovisningen i bihang A framgår att arbetslöshetstalen är ganska väl sammanhållna för ohka ortstyper. Den största spridningen visar som vanligt kommuncentra. De länstal som redovisas i figur 3:20 döljer en stor spridning inom län. Även län med låga arbetslöshetstal totalt kan för enstaka kommunblock uppvisa ganska höga värden. Äv redovisningen på ortstyper i tabell 3:15 framgår att ohkheterna mellan samma ortstyper inom och utom stödområdet är mycket större än skUlnaderna mehan skilda ortstyper inom resp. utom stödområdet. Skillnaden mehan ortstyper är störst inom stödområdet, där primära centra har en betydligt lägre arbetslöshet än både regionala centra och kommuncentra.

Tabell 3:15 Arbetslöshet åren 1969-1970 och 1971 i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag. Index: Riket = 100.

Ortsklass	1969-1970 Inom stödområdet	Övriga landet	1971 Inom             Övriga stödområdet landet
Storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra	171 235 271	46 88 90 99	65 140                  93 176                  97 207                103
Totalt	223	74	171                  84

Jämför kommentarer vid figur 3:20.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  36

Arbetslöshetssiffrorna återspeglar konjunkturläget och näringslivets struktur men också arbetsmarknadens grad av stabilitet. Med stabihtet menas härvid risken för att en individ skah ställas utan arbete på grund av punktvisa mera omfattande förändringar i sysselsättningen. Den registrerade arbetslösheten ger emellertid endast delvis en rättvisande bUd av friställningarnas omfattning. SkUda arbetsmarknader synes nämligen ha olUca förmåga att suga upp den inträffade arbetslösheten. En jämförelse mellan antalet lämnade varsel och den registrerade arbetslösheten ger en viss uppfattning om hur väl arbetsmarknaden kan absorbera fristähd arbetskraft. Man finner därvid att höga tal på antalet varslade personer inte nödvändigtvis behöver vara kombinerade med höga arbetslöshetstal. Av figur 3:22 framgår att Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads och Älvsborgs län har höga värden på antalet varslade sysselsatta kombinerat med låga arbetslöshetstal, medan så gott som samtliga norrlandslän kombinerar låga varselsiffror med höga arbetslöshetstal. För Norrlandslänen ligger tyngdpunkten i arbetslösheten snarast vid friställningar från jord- och skogsbruk samt ungdomens initialarbetslöshet. De arbetsmarknadspohtiska åtgärderna redovisas närmare i avsnitt 6.

Figur 3:22 Sambandet meUan andelen varslade sysselsatta och den registrerade arbetslösheten perioden 1969-1971.

andel varslade
%
1,0-
	•h'"	• T
	•E
rm-	• N	• s
U/O	•M ,0,1	•'Jz
	•._*c	V"     .X         '     »AC
	AB	l?»'3»>
0
	0              0,5	1,0             1,5           2,0% andel arbetslösa
Jäm	för kommentarer vid figur 3:20

3.2.3   Differentierad utbUdning   och  de   ensidiga   arbetsmarknadernas problem

Alltsedan industriahseringsprocessens börian i Sverige har stigande utbildningsfrekvenser och en specialiserad yrkesuppdelning lett tih en alltmera detaljerad uppdelning av arbetsmarknaden i olUca delarbetsmarknader. Utvecklingen har gått från en situation, där ett i utbildningsavseende i stort sett homogent utbud av arbetskraft mötte en nästan hka homogen efterfrågan, tiU dagens situation, där utbudet av framför allt yngre arbetskraft är speciaUserat och där även efterfrågan är i motsvarande grad uppdelad. Att denna utveckhng kan leda till obalans på arbetsmarknaden sammanhänger med att efterfrågan på arbetskraft på de

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

37

flesta mindre och medelstora lokala arbetsmarknader ofta är tämligen ensidigt inriktad på ett fåtal yrken. Detta medför att även regioner där utbud och efterfrågan på arbetskraft totalt sett befinner sig i balans kan ha en obalans på delar av arbetsmarknaden. Överskott på arbetskraft med viss yrkesinriktning kan då uppstå samtidigt som det kan finnas stor efterfrågan på arbetskraft med annan yrkesinriktning. Detta förhåUande Ulustreras schematiskt i figur 3:23, där ett differentierat utbud av arbetskraft förutsätts möta en ensidig lokal arbetsmarknad. Bilden är konstruerad utan faktaunderlag men iUustrerar troligen ganska väl den situation som möter inom de mindre och medelstora arbetsmarknaderna. Figurens fiktiva arbetsmarknad förutsätts vara i total balans. Personer med yrkesinriktningen C och E har ett stort antal arbetstUlfäUen att välja på, medan aUa övriga grupper finner aUtför få arbetstihfällen inom sina resp. yrken. Om inga yrkesbyten sker innebär den skisserade situationen att arbetskraft av typen C och E måste rekryteras från andra regioner medan stora delar av utbudet av arbetskraft inom övriga yrken måste söka sig arbete utanför den egna lokala arbetsmarknaden.

Figur 3:23 Idéskiss över sambandet mellan differentierat utbud av arbetskraft och ensidig lokal arbetsmarknad

Yrke/Utbildning

utbud av nytillkommande egen arbetskraft

lokal

efterfrågan på ny arbetskraft

A		B	C	D	E   1	F
//Xmi
A	B	C				E

En lokal arbetsmarknads sammansättning betingas av hur många arbetsställen som finns, deras storlek och branschtUlhörighet. Stordriftsfördelar inom privat och offentlig verksamhet, vUka avspeglas t.ex. i behovet av underlag för service, sätter därvid gränser för hur många arbetsställen som kan finnas på en ort och därmed också för hur många branscher och yrken som kan vara företrädda. Dessa synpunkter utvecklas ytterligare i avsnitt 3.3.

Utbudet av nyutbildade med speciaUserad yrkesinriktning återspeglar i stort sett ett modernt samhäUes hela behov av specialister. En central princip inom svensk utbUdningspolitik har sedan länge varit individens

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

38

rätt att fritt välja utbUdning mom ramen för de resurser samhähet kan stäha tiU förfogande. Av detta följer att i de flesta regioner och lokala arbetsmarknader utbildningen inte är direkt anpassad till den lokala eller regionala arbetsmarknadens efterfrågan.

UtbUdningsfrekvenserna i Sverige har ökat snabbt under 1950- och 1960-talen. Den andel av en ungdomsgeneration som går vidare till längre utbildning kan tas som ett ungefärligt mått på det nytUlkommande arbetskraftsutbudets yrkesspecialisering. Även de som har utbUdats mom yrken med mindre utpräglade utbUdningskrav får snabbt en specialiserad yrkesinriktning. Genom att denna typ av yrkesspeciaUsering anknyter tUl den lokala arbetsmarknadens mriktning utgör den emellertid ett problem endast vid akuta sysselsättningskriser.

I figur 3:24 visas examinationen vid gymnasier och inskrivningen vid universitet och högskolor under perioden 1955-1970. Examinationen vid gymnasier har under denna period ökat från 7 500 tih 40 000 personer. Inskrivningen vid universitet och högskolor har beskrivit en hknande utveckling men med någon fördröjning. Räknad som andel av antalet 18-åringar ökade gymnasieexaminationen från ca 8 % år 1955 till ca 30% år 1969. Gymnasieskolan ersatte år 1971 de tre skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Intagningskapaciteten motsvarar ca 90% av en årskull 16-åringar. Vid tolkningen, av dessa sifferserier måste uppmärksammas att det under 1950- och 1960-talen har skett en förändring i utbildningens innebörd på både utbUdnings- och arbetsmarknadssidan. I stort sett torde denna förändring ha medfört att

Figur 3:24 Antal med studentexamen åren 1955-1968 och inskrivna vid universitet och högskolor åren 1955-1970

antal 40000'

antal examinerade   f från gymnasier       /

30000-

20000

antal inskrivna vid universitet

10000-

1955

1960

1965

1970

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

39

de utbUdade använder sin utbUdning över större fält än tidigare. Parallellt med spridningen av längre utbUdning till allt större grupper har de regionala olUcheterna i utbUdningsfrekvensen minskat. Denna fråga behandlas mera ingående i avsnitt 3.4.

Den radikala förändring av utbUdningssituationen som har inträffat under 1960-talet berör främst de yngre generationerna. Den slår emellertid endast långsamt igenom i totalbefolkningen. Trots att f. n. ca 90 % går vidare till gymnasial och ca 30 % tih eftersymnasial utbUdning har nära 70 % av alla individer i åldern 15-64 år endast sjuårig folkskola eller mindre, och mindre än 10% studentexamen eller högre utbildning. Svårigheterna att få användning för en specialiserad utbildning på ensidiga arbetsmarknader är således i dagsläget till större delen koncentrerade till de yngre generationerna. Eftersom samhället på lång sikt i sin helhet kan väntas bli präglat av långvarig och specialiserad utbildning ger

Figur 3:25   Andel  av  antal   sysselsatta   med   längre   utbildning åren   1960 och 1970-1971

Andel med mer än studentexamen

Andel med studentexamen eUer motsvarande

1970/71

1960

1970/71

200

180

160

140

120

100

80

Ad

'°*

40

index: rlket=100

Bilden bygger för år 1960 på folkräkningen detta år och för år 1970 på SCB:s arbetskraftsundersökningar. Sammanställningen är gjord Inom inrikesdepartementet.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                40

Jessa yngre generationers situation på arbetsmarknaden en antydan om lur olika lokala arbetsmarknader kan komma att fungera i framtiden.

Den statistiska informationen om hur individer med olika utbUdning fördelar sig på skilda lokala arbetsmarknader är ofuUständig och delvis inaktueU.

Folkräkningen för år 1960 innehåller fullständiga uppgifter om antalet högutbildade, medan data för senare perioder måste hämtas från arbetskraftsundersökningarnas (AKU) på urval baserade material. Det senare underlaget ger, när det gäller regional uppdelning, ganska stora slumpvariationer. Med denna reservation redovisas för länen i figur 3:25 dels andelen sysselsatta med mer än studentexamen, dels andelen med studentexamen eller motsvarande för åren 1960 och 1970. För båda utbUdningsnivåerna är det endast några län som ligger över riksgenomsnittet. Under perioden 1961-1970 synes en viss utjämning av olikheterna mellan länen skett. Utvecklingen för enstaka län kan på grund av materialets osäkerhet åren 1970-1971 inte rillmätas aUtför stor betydelse. På grund av Stockholms läns storlek bör dock utvecklingen mot en minskad avvikelse från riksgenomsnittet där vara korrekt.

En sammanfattande bUd av de regionala skiUnaderna i arbetskraften utbUdning lämnas i tabell 3:16. Av tabellen framgåratt storstadslänen år 1970 har en nästan dubbelt så hög frekvens högutbUdade som övriga län, medan skillnaden mellan skogslänen och övriga län är liten. På den gymnasiala utbildningsnivån är skUlnaderna mellan storstadslänen och de övriga länen mindre än skillnaderna i fråga om de högutbildade.

Tabell 3:16 Andel av arbetskraften med olika typer av utbildning år 1970

Typ av utbildning                 Storstads-      Skogs-               Övriga      Hela

länen       länen       län           riket

Eftergymnasial

utbildning

längre än 2 år                        7,2           4,4           3,7           5,2

Eftergymnasial

utbildning 2 år

eller kortare                           3,9           2,1           2,6           3,0

Gymnasial

utbildning 2 år

eller längre                            11,5          8,7           8,1           9,5

Övrig utbildning__________ IJA_____ 848_____ 85,6         82,3

Totah                                   \mS>        100,0       10Ö,0       100,0

Jämför kommentarer vid figur 3:25.

Variationerna i andelen sysselsatta med högre utbUdning kan förutsättas vara större inom än mellan län. Detta kan emellertid beläggas endast mdirekt. 1 tabell 3:17 visas hur andelen förvaltningspersonal inom industri och andelen sysselsatta inom offenthg förvaltning skiftar mellan ohka ortstyper enligt länsstyrelsernas modifierade förslag Gämför avsnitt 9.3 och inledningen till avsnitt 3). Båda dessa sysselsättningstyper kan antas ha en stor andel sysselsatta med längre utbUdning.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

41

Tabell 3:1 7 Andel förvaltningspersonal av de sysselsatta Inom industri år 1969 och andel inom offentlig förvaltning av totalantalet sysselsatta år 1965. Ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag.

Ortsklass

Förvaltnings-      Sysselsatta inom personal inom     offentlig förindustri 1969      valtning 1965

Andel

Andel

Stockholm Övriga storstäder Storstäder totalt Primära centra Regionala centra Kommuncentra

39	16
33	13
36	14
27	15
21	11
15	7

Hela riket

25

13

Uppgifterna för år 1969 är hämtade från SCB:s industristatistik och för år 1965 från folkräkningen detta år. Sammanställningen är gjord inom inrikesdepartementet.

Variationen mellan län och kommunblock i andelen sysselsatta med längre utbildnhig hänger tih stor del samman med att andelen med sådan utbildning skiftar mellan olika näringsgrenar. Fördelningen på näringsgrenar varierar i sin tur mellan stora och små orter och mellan olika delar av landet. Redan vid en grov näringsgrensfördelning framstår dessa ohkheter tydligt. Av tabell 3:18 framgår att offentlig förvaltning och uppdragsverksamhet har de högsta andelarna sysselsatta med längre utbildning, medan jord- och skogsbruk har de lägsta. Inom varie näringsgren kan dock variationerna vara avsevärda. TextUindustrin har t.ex. endast 19 % med någon typ av gymnasieutbUdning eller mer, medan grafisk industri har mer än 35 % och maskin- och elektroindustri nästan 40%.

Tabell 3:18 Andel sysselsatta med olika typer av utbildning i näringsgrenar år 1970

Näringsgren	Andel sysselsatta med
	mindre än	gymn.utb.	mer än	S:a
	gymn.utb.	0. likn.	gymn.utb.
	%	%	%	%
Jord- och skogsbruk	83,2	15,0	1,2	100
Industri	71,7	25,0	3,7	100
Byggnadsverksamhet	69,7	29,4	0,9	100
Varuhandel	64,4	30,8	4,8	100
Samfärdsel	69,6	26,1	4,3	100
Uppdragsverksamhet	42,8	47,4	9,8	100
Offentlig förvaltning	37,3	28,5	34,2	100
Övrigt	68,0	28,4	3,6	100
Totalt	63,9	28,0	8,1	100

Uppgifterna ar hämtade från SCB:s arbetskraftsundersökning år 1970. Definitionen på gymnasieutbildning och liknande inkluderar utbildningar som oftast ej brukar karakteriseras som gymnasiala.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  42

Den begränsade förekomsten av ohka yrken inom de mindre och medelstora arbetsmarknaderna leder till att individer som skaffar sig utbildning tih ett yrke som är sällsynt inom den egna regionen kan behöva söka arbete i andra regioner. Svårigheterna att få utbud och efterfrågan på arbetskraft att stämma överens på en mindre arbetsmarknad förstärks ytterligare av att den takt med vUken arbetssökande kommer ut på arbetsmarknaden inte behöver sammanfaha med den takt i vilken de befintliga arbetsuppgifterna blh lediga genom t.ex.pensionering eller avancemang, s. k. friktionsarbetslöshet. Denna ojämnhet i utbudets och efterfrågans tidsplacering, samt det förhållandet att förekomsten av ett arbete inte nödvändigtvis leder tih en anställning, gör att en betydande omsättning av yngre, nyutbUdad arbetskraft måste ske också mellan lokala arbetsmarknader av avsevärd storlek och i total sysselsättningsmässig balans.

Denna typ av problem uppmärksammas i ERU:s pågående forskning. 1 rapporten (Ds In 1972:14) Regionalpohtisk forskning och stödverksamhet beskrivs forsknmgsarbetets nuvarande inriktning. Bl.a. behandlas den i det föregående uppmärksammade friktionsarbetslösheten, dvs. den arbetslöshet som beror på slumpmässiga skillnader i tiden för uppkomsten av nya arbeten och ledig arbetskraft. ERU drar av de preliminära resultaten den slutsatsen, att individen i regioner med liten befolkning tvingas flytta från hemorten i större utsträckning än i övriga regioner, även om det på den egna arbetsmarknaden på lång sikt finns lika många arbetsplatser som det finns personer som viU ha arbete.

Skilda undersökningar både i Sverige och utomlands visar att högutbUdade individer är mera rörliga regionalt och flyttar över längre distanser än flyttande i genomsnitt. TiU en stor del synes dessa anpassnings- eller karriärflyttnmgar vara koncentrerade tih lägre åldersgrupper. Dessa frågor belyses mera ingående i det följande under rubriken De flyttandes inkomstbild.

Skillnader mellan lokala arbetsmarknader i deras förmåga att ge, framför aUt den yngre och välutbildade arbetskraften sysselsättning, bör slå igenom i orternas flyttningsbUd. Sålunda bör proportionsvis fler yngre flytta från regioner med en svag differentiering på utbudet av arbetstUlfäUen. Som tidigare har påvisats dominerar yngre personer bland de flyttande i Sverige. Det går emeUertid mte att dra några slutsatser om utbildningens betydelse för flyttningsfrekvensen enbart utifrån detta förhåUande. Däremot varierar andelen yngre flyttande systematiskt mellan arbetsmarknader av olika storlek. Figur 3:26 ger för skUda ortsklasser enhgt länsstyrelsernas modifierade förslag (jämför avsnitt 9.3 och inledningen av avsnitt 3) relationen mellan den totala omflyttningen av svenska medborgare och flyttnmgen av svenskar i åldersgruppen 20-29 år. Orsaken tih att endast svenska medborgare har medtagits i sammanställningen är att de utländska flyttarna har en annorlunda utbildnmgsbakgrund. Vidare har hela åldersgruppen 20-29 år valts för att neutralisera betydelsen av flyttning tih studieorter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

43

Figur 3:26 Relationen mellan total flyttning och flyttningen i åldersgruppen 20-29 år för perioden 1968-1970. Svenska medborgare.

flyttning I     +30
gruppen     %,

20-29 är

primära cent/a

storstäder

regionala centra

O-

kommuncentra

primära centra

regionalacentra

kommuncenl

primära cenira

-30

regionala centra kommuncentra

-60

regionala centra

-90

kommuncen ra
■ —'

-15,1     -15,0--5,1     -5,0-+4,9     +5,0-   %o total flyttning

Oberoende av den totala flyttningens omfattning har de i genomsnitt större orterna den förhåhandevis mest positiva flyttningen i åldersgruppen 20—29 år. När den totala flyttningen varierar mellan — 5 °/oo och + 5 "/oo per år har storstäder ( i detta faU Stockholm) en inflyttning i åldersgruppen 20—29 år på 23 °/oo, primära centra en svag utflyttning medan regionala centra och kommuncentra har en utflyttning på mellan 10 och 20 "/oo per år. Samma rangordning mellan centra finns bland kommunblock vars folkmängd har minskat med mellan 5 och 15 °loo per år. Eftersom orterna i varie kolumn i figuren har en i stort sett jämförbar total flyttningsbild bör variationerna i flyttningen av yngre kunna ses som ett utslag av de lokala arbetsmarknadernas förmåga att ge sysselsättning åt yngre och därmed ofta välutbUdad arbetskraft.

Man kan erhålla en antydan om en motsvarande uppdelning av flyttningen efter utbUdningens längd om man utnyttjar flyttningsstatistikens uppgifter om flyttning av svenska resp. utländska medborgare. Här är uppdelningen i hög- och lågutbUdade trohgen än mera uttalad än inom den svenska flyttningsgruppen. Av figur 3:27 framgår att flyttningens sammansättning på svenska och utländska medborgare varierar vid samma totalflyttning. Den totala flyttningen är avsatt på den diagonala skalan. Sä har t. ex. Perstorps och Sundsvalls kommunblock både en nettoflytt-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

44

ning på något mer än 5 °/oo, men i Perstorp är detta följden av en utflyttning av svenska och inflyttning av utländska medborgare, medan i Sundsvall svenska medborgare svarar för nästan hela inflyttningen.

Figur  3:27  Relationen  mellan  total  nettoflyttning och  flyttning av utländska medborgare, perioden 1968-1970

_l°° SVENSKA MEDBORGARE

UPPSALA

+ 10

O              -►S             +10

UTLANDSKA   MEDBORGARE

3.2.4 De flyttandes inkomstbUd

I det föregående har de regionala inkomstdifferenserna och flyttnings-rörelserna behandlats ganska ingående. De flyttandes inkomstförhållanden har däremot inte berörts. Inrikesdepartementet har vid Statistiska centralbyrån låtit utföra en samköming av flyttningsstatistiken för år 1969 med inkomststatisrikens uppgifter om inkomsterna år 1968 och 1970, dvs. året före resp. efter flyttningen. Bearbetningen av materialet är ej klar varför de i det följande redovisade resultaten är att betrakta som preliminära. Tills vidare har analyserats endast flyttningar för män.

Endast inrikes flyttningar över kommunblocksgränser har medtagits. Vidare har endast flyttningar av svenska medborgare beaktats. Orsaken till detta senare är närmast av statistisk natur. Den inrikes flyttningen av utländska medborgare består nämligen till mycket stor del av personer

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

45

som flyttar ganska snart efter invandringstidpunkten. Den inkomst som registreras för år 1968 täcker därför ofta endast en del av inkomståret. Den omfattande återflyttningen av utländska medborgare kan medföra att också inkomster för år 1970 ej täcker hela inkomståret.

De flyttande som grupp synes enligt de nu tillgängliga resultaten ha i genomsnitt ett högre löneläge än vad som gäller för alla inkomsttagare. Tabell 3:19 visar för män i åldersgrupperna 30-39 och 40-49 hur de flyttande fördelar sig på inkomstgrupper. Denna fördelning jämförs med den riksgenomsnittliga fördelningen i samma åldersgrupper varvid den positiva resp. negativa avvikelsen beräknas. Material finns också tillgängligt för åldersgruppen 20-29 år men här är röriigheten i inkomsten med stigande ålder så stor att det är svårt att tolka resultaten.

Tabell 3:19 Män som flyttat över kommunblocksgräns år 1969 fördelade på inkomstgrupper åren 1968 och 1970

Inkomst 1 000 kr.	Fördelning på inkomstgrupper
	Män 30-39 år		Män 40-49 år
	1968	1970	1968	1970
	Andel Jämfört	Andel Jämfört	Andel Jämfört	Andel Jämfört
	%        med	%        med	%       med	%       med
	rlksför-	rlksför-	riksför-	riksför-
	del-	del-	del-	del-
	n Ingen	n Ingen	ningen	ningen
>0- 4	1,1 +0,6	0,6 + 0,1	0,8 + 0,2	0,5 ±0
5- 9	4,8 +0,9	2,5 - 0,5	4,7 +0,2	3,6 +0,1
10-14	6,4 +0,2	4,2 - 0,3	7,3 +0,7	5,3 +0,4
15-19	10,1 -2,9	6,4 - 1,4	11,0- 1,6	7,5 - 0,1
20-24	15,8- 7,3	11,1 -4,5	13,7 - 7,5	11,6 - 2,8
25-29	16,8-3,8	14,1 - 7,6	14,4 - 5,0	14,3 -5,7
30-34	14,1 + 1,9	14,7 - 2,6	10,9 - 0,9	12,8 - 3,8
35-39	10,4 + 3,3	12,9 + 2,3	8,4 + 1,7	10,0 - 0,2
40-49	11,8 +4,6	17,4 +7,0	11,9 +4,6	13,2 +2,9
50-	8,7 + 2,5	16,1 +7,5	16,9 +7,6	21,2 +9,2
Totalt	100,0 ±0	100,0 ±0	100,0 ±0	100,0 ±0

Plustecken I kolumnen för jämförelse med riksfördelningen innebär att de flyttande är överrepresenterade I Inkomstgruppen, minustecken att de är underrepresenterade.

Män i de aktuella åldrarna som flyttade under år 1969, hade enligt tabellen en i genomsnitt mera positiv inkomstbild än som gällde för alla inkomsttagare i dessa åldrar. Detta gäller både år 1968 och år 1970. Upp till inkomstnivån 15 000 kr. per år förehgger en svag överrepresentation bland flyttarna, som i inkomstläget 15 000-30 000 kr. förbyts i en underrepresentation. 1 inkomstlägena över 30 000—35 000 kr. är flyttarna sluthgen kraftigt överrepresenterade, både året innan och efter flyttningen. För åldersgruppen 30—39 år synes flyttningen ha medfört en något ökad positiv avvikelse från riksgenomsnittet.

Den föregående tabellen (3:19) visar inkomstfördelning för alla män

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

46

som under år 1969 flyttade i de aktuella åldrarna. 1 tabell 3:20 anges hur de flyttande tUl storstadsområden i åldersgruppen 30-39 år fördelar sig på inkomstgrupper. Det visar sig att de som flyttade tUl Stockholm, Göteborg och Malmö både i utflyttnings- och inflyttningsområdet hade en mera positiv inkomstbild än genomsnittet för flyttande. De flyttande var i förhåUande tUl den riksgenomsnitthga fördelningen kraftigt underrepresenterade i mellaninkomstgrupperna och lika mycket överrepresenterade i de högsta inkomstgrupperna. Denna skevhet i inkomstbilden var större år 1970 än år 1968. 1 tabellen görs även en jämförelse med inkomstfördelningen i Stockholms län. Flyttarna visar sig även vid denna jämförelse ha en något högre genomsnittsinkomst. Eftersom löneläget i Stockholms län är högre än genomsnitthgt för alla storstadsområdena awUcer de inflyttande något mera från genomsnittet i inflyttningsområdena än som anges av sista kolumnen i"tabell 3:20. Dessa resultat gäller också för män i åldern 40-49 år.

Tabell 3:20 Män 30-39 år som flyttat till storstadsområden år 1969 fördelade på inkomstgrupper åren 1968 och 1970

Inkomst 1 000 kr.	Fördelning på inkomstgrupper
	1968		1970
	Andel	Jämfört	Andel	Jämfört	Jämfört
	%	med	%	med	med
		riksför-		riksför-	fördel-
		delningen		delningen	ningen i AB län
>0- 4	0,9	+ 0,4	0,3	-   0,2	-0,1
5- 9	4,9	+ 1,0	2,5	-   0,5	+ 0,1
10-14	5,6	-0,6	3,7	-   0,8	+ 0,2
15-19	8,0	-5,0	5,1	-   2,7	+ 0,3
20-24	13,5	-9,6	9,0	-   6,6	+ 0,6
25-29	15,0	- 5,6	12,3	-   9,4	- 1,9
30-34	15,4	+ 3,1	13,8	-   3,5	-3,4
35-39	11,0	+ 3,9	13,4	+   2,8	- 1,4
40-49	13,8	+ 6,6	20,4	+ 10,0	+ 2,5
50-	11,9	+ 5,7	19,5	+ 10,9	+ 3,1
Totalt	100,0	±0	100,0	±0	±0

Jämför tabell 3:19.

Den bild av de flyttandes fördelning på inkomster som erhållits i de två föregående tabellerna synes i stort sett gäUa också för de flyttande från län med utpräglade sysselsättningssvårigheter. Tabell 3:21 ger fördelningen på inkomst av dem som år 1969 flyttade från Norrbottens län. Både i förhållande tUl den rUcsgenomsnittliga fördelningen och i förhållande till fördelningen inom Norrbottens län hade fler flyttande låga resp. höga inkomster före flyttningen. Aret efter flyttningen har överrepresentationen i de lägsta inkomstgrupperna försvunnit vilket slår igenom i något större andelstal i mellaninkomstgrupperna.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

47

Tabell 3:21 Män 30-39 år som flyttat från Norrbottens län år 1969 fördelade på inkomstgrupper åren 1968 och 1970

Inkomst 1 000 kr	Fördeln	ing på Inkomstgrupper
	1968			1970
	Andel	Jämfört	Jämfört	Andel	Jämfört
	%	med	med	%	med
		riksför-	fördelningen		riksför-
		dehiingen	i BD-län		delningen
>0- 4	3,1	+ 2,6	+ 2,4	1,3	+ 0,8
5- 9	8,0	+ 4,1	+ 1,7	1,9	- 1,1
10-14	7,1	+ 0.9	+ 0,7	3,5	- 1,0
15-19	8,7	-4,3	- 3,3	7,7	-0,1
20-24	15,2	-7,9	-6,8	9,3	-6,3
25-29	15,9	-4,7	- 6,1	18,3	- 3,4
30-34	12,3	+ 0,1	- 1,5	18,5	+ 1,2
35-39	10,5	+ 3,4	+ 3,8	14,0	+ 3,4
40-49	10,6	+ 3,4	+ 4,7	14,8	+ 4,4
50-	8,6	+ 2,4	+ 4,4	10,7	+ 2,1
Totalt	100,0	±0	±0	100,0	±0

Jämför tabeU 3:19

Utflyttningen från Norrbottens län har i grundmaterialet ytterligare delats upp efter vilken typ av ort man flyttat thl. I analysen används därvid länsstyrelsernas modifierade förslag till ortsklassificering. Det visar sig att de som flyttade tih storstäder och primära centra både år 1968 och år 1970 hade en mera positiv inkomstbild än de som flyttade till regionala centra. De som flyttade inom Norrbottens län hade en i stort sett riksgenomsnitthg fördelning både år 1968 och år 1970. Bland dem som flyttade enbart inom Norrbottens län fanns en viss underrepresentation i de högsta inkomstgrupperna, vilket är ett motsatt mönster mot det som gäller för dem som flyttat ut ur länet.

3.3 Arbetsmarknaden

3.3.1  Sysselsättningsutveckling

1 detta avsnitt behandlas sysselsättningens utveckling inom olika näringsgrenar under i huvudsak 1960-talet. Dessutom lämnas uppgifter om den regionala sysselsättningsstrukturen. Orsakerna till den illustrerade utvecklingen behandlas endast översUctligt och tas upp till närmare analys först i avsnitt 3.3.3. Till största delen bygger framställningen i avsnittet på bearbetningar av folkräkningsmaterial och arbetskraftsundersökningarna.

Under 1960-talet har antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk snabbt gått starkt tillbaka, medan sysselsättningen inom främst samhällehg service har ökat. Sysselsättningen inom industrin har under samma period varit i stort sett oförändrad. Denna utveckling återspeglar skiljaktigheter i produktionens utveckling inom de olika näringsgrenarna. Av

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

48

tabell 3:22 framgår att produktionen inom jord- och skogsbruk har varit i stort sett oförändrad under 1960-talet medan industriproduktionen har nästan fördubblats. Inom alla näringsgrenar utom samhällelig service, där mättekniska problem i stort sett omöjliggör produktivitetsmätningar, har produktivitetsförbättringar minskat det relativa behovet av arbetskraft. Uppgifterna i tabell 3:22 om produktionens utveckling i de skilda näringsgrenarna är hämtade från 1970 års långtidsutredning. Från denna är också beräkningarna över utvecklingen under perioden 1971 — 1975 tagna. Med undantag för utvecklingen i samhällelig service överensstämmer den beräknade utvecklingen - både vad beträffar sysselsättning och produktion — nära med utvecklingen under föregående femårsperiod. För den samhälleliga servicen beräknas en mindre dämpning av expansionen.

Tabell 3:22 Produktions- och sysselsättningsutveckling i näringsgrenar perioden 1961-1975

Näringsgren	Sysselsättningsutveckling			Produktionsutveckling
	per femårsperiod			per femårsperiod
			Beräkn.			Beräkn.
	1961-	1966-	1971-	1961-	1966-	1971-
	1965	1970	1975	1965	1970	1975
	%	%	%	%	%	%
Jord-och
skogsbruk	-23,4	-23,9	-26,7	- 0,5	+ 2,5	+ 0,5
Industri	+   4,2	- 2,7	- 4,7	+ 46,9	+30,7	+29,5
Byggnads-
verksamhet	+ 17,2	+   1,9	+   1,1	+ 41,6	+ 9,9	+ 13,1
Kommersiell
service	+   4,6	+   3,7	+   3,7	+ 27,6	+20,5	+21,1
Samhällelig
service	+ 26,9	+ 33,4	+ 24,5	+ 19,3	+25,2	+ 19,3
Totalt	+   3,7	+   2,6	+   2,2	+ 33,2	+23,4	+22,3

Produktionsförändringarna är mätta i volym. Sysselsättningen anges enhgt arbetskraftsundersökningarnas definition.

Sysselsättningens fördelning på /läringsgrenar varierar mellan länen. Andelen sysselsatta inom det sysselsättningsmässigt tillbakagående jord-och skogsbmket var år 1965 nästan 30% i Jämtlands län, ca 23% i Skaraborgs och Västerbottens län mot endast 2 resp. 5 % i Stockholms resp. Göteborgs och Bohus län. Också inom samhällelig service, som är den näringsgren som uppvisat den snabbaste sysselsättningsökningen, varierar andelen sysselsatta mellan länen. Stockholms och Uppsala län har med ca 30% de högsta andelstalen, varefler Jämtlands och Norrbottens län följer med nästan 25 %. Malmöhus och Göteborgs och Bohus län ligger tiUsammans med flera andra län strax över 20 %, medan Älvsborgs län med 15 % har den lägsta andelen sysselsatta inom samhällelig service. Eftersom sysselsättningsutvecklingen i länen inom skilda näringsgrenar i

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

49

de flesta fall överensstämmer ganska nära med riksutvecklingen, slår olikheten i näringsgrenssammansättningen igenom i den totala sysselsättningsutvecklingen. I figur 3:28 redovisas sysselsättningsutvecklingen i länen under perioden 1961-1965 och 1966-1970.

För år 1970 har det varit nödvändigt att använda den folkräknings-anpassade arbetskraftsundersökningen, vilket medför att enskilda länsvärden för perioden 1966-1970 är något osäkra.

De storstadsnära länen Uppsala och Hallands län redovisar under båda femårsperioderna en ökning av sysselsättningen på mer än 10%. Stockholms, Malmöhus, Kronobergs och Västmanlands län har också höga värden under båda perioderna. Göteborgs och Bohus, Blekinge, Södermanlands, Skaraborgs och Kristianstads län har enligt figuren en märkbart lägre tiUväxt under den senare perioden än under den förra medan Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har en något positivare utveckling under den senare perioden.

Under perioden 1961 — 1965 hade länen som helt eller till större delen ligger inom stödområdet den mest negativa sysselsättningsutveckhngen. Under den följande femårsperioden förändrades denna bild. Endast Kopparbergs och Västernorrlands län hade då anmärkningsvärt låga utveckhngstal. Osäkerheten i 1970 års värden bör uppmärksammmas. Figur 3:28 Sysselsättningsutvecklingen i länen perioderna 1961-1965 och 1966-1970

1961-65 1966-70

%

>N

'•C

♦10

u

eei AB. K,o

•   D.M

• I   F.P
iR

I.L

U AB

G,M

F

+ 5

0-

I T H

i V

I W

• i S.AC

E S P H

1;°

X,BO

AC

Z T D R

■5-

Y K,L

-10 J

Sysselsättningsuppgifter på kommunblocksnivån är ännu ej tillgängliga för år 1970. Det är därför inte möjligt att illustrera sysselsättningsutvecklingen för olika ortstyper åren 1966-1970. 1 stäUet redovisas i tabeU

'Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

50

3:23 den i länsplanering 1967 (alternativ 2) prognoserade utvecklingen för perioden 1966-1980. Vid indelningen i ortstyper används länsstyrelsernas modifierade klassificering. SkUlnaden mellan olika ortstyper i fråga om den totala sysselsättningsutveckhngen är stor. Storstäderna förutses i prognosen öka sysselsättningen med 9 % per femårsperiod, medan kommuncentra som helhet skulle få en svagt negativ utveckling. För sysselsättningen inom jordbruk och industri var för sig finns knappast några variationer meUan skilda ortstyper. De mellan ortstyper mycket skiftande proportionerna mellan dessa båda näringar leder emellertid tUl att den totala utvecklingen inom de s. k. basnäringarna varierar mellan ortsklasserna. Huvudsakhgast som en följd av den ohkartade sysselsättningsutvecklingen inom basnäringarna erhålls större variationer i fråga om sysselsättningsutvecklingen inom service- och byggnadsverksamhet.

Tabell 3:23 Beräknad sysselsättningsutveckling åren 1966-1980 i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

Ortsklass	Utveckling per femårsperiod
	Jord-	Industri	S:a	Bygg-	Service	Totalt
	och		bas-	nad s-
	skogs-		näringar	verk-
	bruk			samhet
	%	%	%	%	%	%
Storstäder	-22,8	+2,9	+ 1,2	+ 9,1	+ 12,4	+ 9,0
Primära centra	-24,0	+3,1	-0,6	+ 5,8	+11,6	+ 6,1
Regionala centra	-23,4	+4,2	-2,1	+ 2,4	+ 7,9	+ 2,2
Kommuncentra	-24,3	+2,9	-5,1	-0,9	+ 5,2	-1,7
Totalt	-23,8	+3,3	-1,9	+ 4,8	+10,5	+ 4,8

Sysselsättningsutvecklingen inom areella näringar

Sett i ett något längre tidsperspektiv har sysselsättningsutvecklingen inom jordbruk och skogsbruk inte varit helt parallella. Under 1950-talet höll sig sysselsättningen inom skogsbruk, bl. a. under påverkan av ökade awerkningsvolymer och en moderat rationaliseringstakt, i stort sett oförändrad för att under 1960-talet anknyta till jordbmkets nedåtgående

trend.

Äldersstmkturen för de inom jord- och skogsbruket sysselsatta har på grund av den långvariga minskningen av antalet sysselsatta blivit mycket sned. Något mer än 35 % i dessa näringsgrenar var år 1970 över 5 5 år mot mindre än 20 % bland totalantalet sysselsatta. Den omfattande tillbakagången av antalet sysselsatta under 1960-talet har därför tUl hälften utgjorts av en naturiig avgång på grund av pensionering och dödlighet. För 1970-talet kan förutses en fortsatt naturlig avgång av minst samma omfattning som under 1960-talet, vilket medför att yrkesbytena inte behöver få samma omfattning som den förutsedda tillbakagången av totalantalet sysselsatta. De areella näringarnas successivt minskande betydelse för den regionala sysselsättningsutvecklingen har belysts mera i detalj i avsnitt 3.1.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  51

Tabell 3:24 Sysselsättningsutvecklingen inom jordbruk och skogsbruk perioden 1951-1970

Sysselsatta Utveckl.   Syssels. Utveckl.   Syssels. Utveckl.

1950     1960     1951-      1965     1961-      1970     1966-
1960              1965              1970

(per femårsperiod)

	1000-	1000-	%	1000-	%	1000-	%
	tal	tal		tal		tal
Jordbruk
(exkl. medhj.)	540	355	-19,1	280	-21,2
Jordbruk
(inkl. medhj.)				330		245	-26,7
Skogsbruk	75	85	+ 7,7	65	-19,5	60	-10,2
Totalt
(exkl. medhj.)	615	440	-15,9	345	-21,0
Totalt
(inkl. medhj.)				395		305	-23,9

För åren 1950, 1960 och 1965 är uppgifterna hämtade från folkräkningarna dessa år. För år 1970 ftån folkräkningsanpassade aibetskraftsundersökningen detta år.

Flera olika faktorer bidrar till minskningen av sysselsättningen i jord-och skogsbmk. Den förda jordbrukspolitiken har varit inriktad på att skapa ökad lönsamhet inom jordbmkssektorn, vilket bl. a. inneburit att stöd tUl sammanslagningar av jordbruk utgått. Samtidigt har en ökad mekanisering ägt rum. Detta har lett till att antalet bmkningsenheter minskat, samtidigt som den genomsnittliga arealen per enhet ökat. I vissa delar av landet har också den totala åkerarealen minskat i snabb takt. Inom skogsbmket har under 1960-talet skett en mycket snabb minskning av den erforderliga arbetsinsatsen per skogskubikmeter från, ca 0,50 dagsverken år 1960 tih ca 0,20 dagsverken år 1970. Fram rih år 1975 fömtser 1970 års långtidsutredning en fortsatt minskning tUl 0,13 dagsverken per skogskubikmeter. 1 kombination med en måttlig ökning av avverkningen resulterar detta i en förutsedd minskning av arbetskraftsbehovet med ca 6 % per år.

Den snabbt minskande sysselsättningen inom skogsbruket uppmärksammas i ERU:s rapport Regioner att leva i, vars innehåll närmare redovisas i avsnitt 10. I rapporten diskuterar professor Erik Bylund bl. a. olika möjligheter att bibehålla skogsbruket i Norriands inland. Han konstaterar därvid att endast en del av den potentiella skogsavverkningen hgger inom pendlingsavstånd från orter med mer än 2 200 invånare. 1 Norrbottens län täcker sådana pendhngsområden 30 %, i Västerbottens län 46 %, i Jämtlands län 18 % och i Västernorrlands län 74 % av den potentiella avverkningen.

Rationaliseringen inom skogsbruket innebär enligt rapporten att sam-hähsapparaten inom Norriands inland inte kan bäras upp av enbart skogsbruket, frånsett på ett mycket ringa antal punkter. Utgångspunkten

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet               S2

är härvid att storieksgränsen 2 200 invånare i överensstämmelse med tidigare överväganden av Bylund (SOU 1970:14) utgör ett närmevärde på en tätortsstorlek, där serviceutbudet är acceptabelt för de flesta konsumenter.

1 samband med utvärderingen i inrikesdepartementet av länsplanering 1967 gjordes en beräkning av sysselsättningsutvecklingen inom jord-och skogsbruk under perioden 1966-1980. Trots de mellan länen varierande fömtsättningarna befanns att de flesta länen låg väl samlade mellan 25 och 30 % minskning per 5-årsperiod. Kristianstads och Skaraborgs län med en minskning av 24 % per femårsperiod skulle enligt beräkningarna få den minst negativa utvecklingen, medan i Värmlands och Kopparbergs län sysselsättningen beräknades minska med 34 % per femårsperiod. På kommunblocksnivån är spridningen i den beräknade utvecklingen större. Av tabell 3:25 kan utläsas att Sydsverige och Västsverige har en förhållandevis stor andel kommunblock med en beräknat låg minsknings-takt, medan Norra Mellansverige har en stor andel med hög minsknings-takt.

Tabell 3:25 Beräknad sysselsättnings minsk ning inom jord- och skogsbruk perioden 1966-1980 i kommunblock. Riksområden.

Riksområde	Fördelning av kommunblock efter beräknad sysselsätt-
	ningsminskning per femårsperiod
	-19       20-	24   25-	29	30-31	35-	34	40-       S:a
	%           %	%		%	%		%           %
Östra Mellansverige
inkl. Sthlms län	8          27	43		14	8		100
Sydöstsverige	9            9	27		31	15		9          100
Sydsverige	16          32	27		13	6		6          100
Västsverige	20          24	24		17	13		2          100
Norra Mellansverige	7	23		29	20		21          100
Mellersta Norrland	-            -	22		62	16		100
Övre Norrland	4            4	39		34	15		4          100
Hela riket	9          17	29		25	13		7          100

Tabellen grundar sig på material redovisat i SOU 1969:27. För definitionen på riksomräden se bihang A.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri

Sysselsättningen inom industrin sådan den registreras i industristatistiken har under 1960-talet inte visat några bestämda tendenser till vare sig minskning eher ökning. De klara konjunkturtopparna åren 1965 och 1970 avtecknar sig i den bUd av industrisysselsättningen som lämnas i figur 3:29. Mera omfattande definitionsändringar gjordes i statistiken åren 1964 och 1967, varför approximativa beräkningar har fått göras för att erhålla jämförbarhet. I figuren är också förvaltningspersonalens utveckling medtagen. Även om konjunktursvängningarna är märkbara också för denna grupp har den under hela perioden tagit en successivt

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

53

större del av sysselsättningen. Är 1960 var andelen förvaltningspersonal ca 21 % mot ca 26 % år 1970.

Figur 3.29 Industrl.sysselsättningens utveckling under åren 1960-1970

antal 1000000

" ,*•       arbetarpersonal   

** *       —•* "

500 000

förvaltningspersonal

1960       1962

1964

1966

1968

1970

Figuren bygger på en bearbetning av SCB:s industristatistik utförd inom inrikesdepartementet.

Den i industristatistiken registrerade sysselsättningsutvecklingen beaktar inte den utbrytning av vissa funktioner som samtidigt har skett. Den mycket snabba utveckling som präglat sysselsättningen inom uppdragsverksamhet under 1960-talet beror till en del på att vissa av de funktioner som tidigare tillgodosågs inom industrin i ökad utsträckning utförs av speciella servicegivare. Är 1960 var ca 35 000 personer sysselsatta inom uppdragsverksamhet mot ca 80 000 år 1970, alltså mer än en fördubb-Ung. Även om större delen av denna tillväxt skulle bero på en utbrytning av vissa arbetsuppgifter från industrin, kvarstår dock iakttagelsen om uidustrisysselsättningens stagnation under 1960-talet. 1 relativa tal är tiUbakagången klar. Är 1960 utgjorde sysselsättningen inom industri ca 34 % av totalantalet sysselsatta enligt folkräkningen mot ca 30 % år 1970 enligt den folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningen.

I bihang A behandlas sysselsättningsutvecklingen inom industrin i kommunblocken länsvis för perioden 1965-1969. I den fortsatta framställningen diskuteras samma period.

Inom ramen för en under perioden 1965-1969 svagt minskande totalsysselsättning finns en avsevärd variation mellan branscher. Så har t. ex. transportmedelsindustrin ökat sysselsättningen med 18 %, samtidigt

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

54

som sysselsättningen har minskat inom konfektions-, läder- och gummiindustrin med mer än 25 %. Eftersom branschsammansättningen varierar regionalt slår den olikartade branschutvecklingen igenom i den totala sysselsättningen i ohka regioner. I bihang Ä delas industriutvecklingen inom varje enskilt kommunblock under perioden 1965—1969 upp i två skUda komponenter. En del av utvecklingen förklaras med blockets branschsammansättning, medan återstoden förklaras med inombransch-variationen, vilken uppstår på grund av att utvecklingen inom skilda branscher i blocket inte överensstämmer med riksutvecklingen inom motsvarande branscher. Figur 3:30 ger samma typ av information för länen. För flera av länen föreligger god överensstämmelse mehan den branschbetingade och den faktiska utvecklingen. Så är fallet t. ex. för Örebro, Malmöhus och Västernorrlands län, där en faktisk sysselsättningsminskning sammanfaller med en stor andel sysselsatta i tillbakagående branscher. Några markanta undantag finns dock. Jämtlands, Västerbottens, Kristianstads och Norrbottens län har under perioden haft en avsevärt   bättre   sysselsättningsutveckling   än   vad   branschsammansätt-

Figur 3:30 Faktisk och branschbetlngad sysselsättningsutveckling inom industri perioden 1965-1969 i länen

Figur 3:31 Andel sysselsatta i länen inom byggnadsverksamhet åren 1965 och 197aindex: Riket = 100.

faktisk utveckling

% +20

• AC

index 1965

t BD

140

1970

+10

• L

• BD

• N

•           C

120

iW D

AC iC

T.X K.L D

• eS   »U G

• D   »E

100-

Ab!l.L G,H M E

,H 'W iF,N AB.U iG.S

M

-10

-10

• AB

o                   +10%

branschbetlngad utveckling

80J

Figuren bygger på en bearbetning inom inrikesdepartementet av SCB:s industristatistik. De bakomliggande beräkningarna beskrivs mera utförligt i bihang A.

Värdena är hämtade för år 1965 från folkräkningen och för år 1970 från den folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningen.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

55

rungen talar för. Samma förhållande präglar utvecklingen i Skaraborgs och Hahands län medan den faktiska utvecklingen i framför allt Stockholms och Göteborgs och Bohus län ligger under den som enligt branschsammansättningen kunde förväntas. 1 Älvsborgs län har den faktiska sysselsättningen mmskat men inte så mycket som branschsammansättningen skulle ge anledning att förmoda.

1 tabell 3:26 har kommunblocken inom och utom stödområdet gmpperats efter länsstyrelsernas modifierade förslag till ortsklassificering. Totalt visar sig kommunblocken inom stödområdet ha haft den bästa sysselsättningsutvecklingen, detta trots att branschsammansättningen där har varit mindre gynnsam än i resten av landet. Totalt har sysselsättningen inom stödområdet ökat med 2,5 % mot en minskning med 3,8 % utom stödområdet. Samtidigt har branschsammansättningen talat för en minskning med 5,0 % inom stödområdet mot endast 2,7 % utom stödområdet. För de ortstyper som är representerade inom stödområdet gäller genomgående att sysselsättningsutvecklingen under åren 1965-1969 har varit mera positiv än i motsvarande ortstyp utanför stödområdet. Speciellt stor är skillnaden i utvecklingen för primära centra inom och utom stödområdet.

Tabell 3:26 Faktisk och branschbetlngad sysselsättningsutveckling inom industri perioden 1965-1969 i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

Ortsklass	Inom stödområdet		Utanför	stödområdet
	Faktisk	Bransch-	Faktisk	Bransch-
	utveckl.	betingad utveckl.	utveckl.	betingad utveckl.
	%	%	%	%
Stockholm			-10,1	-2,2
Övriga storstäder			- 7,8	-0,2
S:a storstäder			- 8,8	-1,2
Primära centra	+3,7	-4,0	- 5,9	-5,3
Regionala centra	+2,2	-5,4	+   1,0	-4,0
Kommuncentra	+ 1,9	-5,2	+   1,3	-3,0
Totalt	+2,5	-5,0	- 3,8	-2,7

Tabellen bygger på en bearbetning inom inrikesdepartementet av SCB:s industristatistik. De bakomliggande beräkningarna beskrivs mera utförligt i bihang A. Den använda ortsklassiTiceringen behandlas i avsnitt 9.3 och i inledningen av avsnitt 3.

Sysselsättningsutvecklingen inom industri har varit negativ i storstadsområdena. TUlbakagången har skett trots att den beräknade bransch-betingade utvecklingen talar för en ganska tillväxtbetonad branschsammansättning. Branscher med en positiv riksutveckling har emellertid i storstadsområdena haft en mindre positiv utveckling och branscher med en negativ riksutveckling har haft en än mera negativ utveckling än i riket i dess helhet. Orsakerna till denna utveckling kan endast antydas. Så torde t. ex. de höga löne- och markkostnaderna i storstadsområdena ha

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  56

inneburit att industrins konkurrensförmåga reducerats. När det gäller stödområdet har regionalpolitiskt stöd i olika former utgått samtidigt som arbetskraftsresurser har ställts till förfogande genom friställningar inom jord- och skogsbmket.

Sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsverksamhet

Sysselsättningen inom byggnadsverksamhet har ökat från ca 295 000 år 1960 tih ca 365 000 år 1970. Detta har inneburit en från 9 tih 10 % höjd andel av den totala sysselsättningen i landet. De regionala variationerna i denna andel är inte specieUt framträdande. Av figur 3:31 kan utläsas att framför allt några Norriandslän har relativt höga andelstal.

Mellan åren 1965 och 1970 har spridningen kring riksgenomsnittet minskat, varvid de höga värdena i bl. a. Norrbottens och Jämtlands län har reducerats något. Samtidigt ökade andelstalen i Västernorrlands, Västerbottens och Uppsala län. De relativt låga värdena i Stockholms och Malmöhus län förtjänar uppmärksammas.

Bostadsbyggandet och därmed sammanhängande investeringar utgör en betydande del av den totala byggnadsverksamheten i Sverige. Det finns emeUertid inte något klart samband mellan bostadsbyggandets omfång i länen och andelen sysselsatta inom byggnadsverksamhet. En del av det bristande sambandet förklaras av den stora roll anläggningsverksamheten spelar i vissa län. För några av norrlandslänen har t. ex. de stora kraftverksinvesteringarna gett sysselsättning åt en stor byggnadsarbetar-kår. Dessutom får man räkna med en viss, om än begränsad, utpendhng över länsgräns samt med en viss undersysselsättning, som slår igenom bl. a. i arbetslöshetstalen.

Sysselsättningsutvecklingen inom serviceverksamhet

Ett markant drag i näringshvets utveckling är att serviceverksamheterna sysselsätter en ökad andel av arbetskraften. Detta innebär bl. a. att sådana verksamheter tillväxer som traditionellt varit bundna tiU relativt stora befolkningscentra. Det innebär också att en allt större del av arbetskraften sysselsätts i näringar med relativt sett små produktivitetsförbättringar vilket bl. a. sammanhänger med att möjligheterna tiU rationahseringar inom sektorer som producerar personhga tjänster i aUmänhet är små. En fortsatt snabb teknisk utveckhng och ökning av kapitahntensiteten inom de agrara näringarna och tiUverkningsindustrin torde leda tih att allt större del av arbetskraften även i framtiden sysselsätts inom servicesektorerna. De framtida regionala utveckhngsför-loppen torde därmed präglas av att sysselsättningen inom s. k. primära och sekundära näringar tiUväxer i ohka takt. Detta förstärks även av att vissa funktioner inom tiUverknmgsindustrin bryts ut och tillgodoses av företag som anses tiUhöra serviceverksamhet. Bland sådana aktiviteter märks viss konsultverksamhet.

Sysselsättningen inom den stora och heterogena grupp som går under

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet             57

mbriken service har under 1960-talet expanderat i snabb takt. Expansionstakten skiftar dock mellan olika branscher. Äv tabell 3:27 framgår att samhällelig service tillsammans med uppdragsverksamhet har haft den snabbaste expansionen, medan sysselsättningen i stort sett har varit oförändrad i t. ex. samfärdsel.

Tabell 3:27 Sysselsättningsutveckling perioden 1961-1970 inom olika servicebranscher

Bransch	Antal sysselsatta			Utveckling
	1960	1965	1970	1961-1965 %	1966-1970 %
Handel Samfärdsel Samhällelig service Uppdragsverksamhet Övrig service	478 000 242 000 393 000 34 000 271 000	5 34 000 247 000 503 000 60 000 251 000	534 000 251 000 696 000 81 000 279 000	+ 11,7 +   2,1 + 27,9 + 76,4 -   8,3	+ 0,0 + 1,6 + 38,3 + 35,0 + 10,0
Totalt	1 418 000	1 595 000	1 841 000	+ 13,2	+ 15,4

Underlaget   för   tabeUen   är   folkräkningarna  åren   1960  och   1965   samt   den folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningen år 1970

Den snabba öknmgen av antalet sysselsatta inom service har höjt serviceandelen från 43% år 1960 tih 51 % år 1970. MeUan länen är spännvidden i serviceandelen ganska stor. Stockholms län hade år 1970 mer än 65 % sysselsatta inom service, medan Kalmar och Älvsborgs län hade mindre än 40 %. Som framgår av figur 3:32 har det under 1960-talet funnits en tendens tih minskad spridning i serviceandelen mellan länen. Med få undantag har länstalen närmat sig riksgenomsnittet. Ar 1970 var serviceandelen relativt låg i en grupp syd- och meUansvenska län under det att Jämtlands och Norrbottens län tillsammans med Malmöhus och Göteborgs och Bohus län hade värden över riksgenomsnittet.

Det är främst den snabba ökningen av antalet sysselsatta inom samhällelig service som betingat servicesektorns ökande betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Av sektorns totala ökning med ca 400 000 sysselsatta under 1960-talet svarar sjukvården för ca 95 000, utbildningsväsendet för ca 70 000, den offentliga förvaltningen för ca 50 000 och övrig samhällehg service för ca 90 000. Tillsammans representerar detta ca 300 000 sysselsatta eller tre fjärdedelar av den totala ökningen.

Både från sysselsättningssynpunkt och med hänsyn tiU krav på ett jämnare utbud av samhäUelig service är det av intresse att faststäha hur sysselsättningsökningen inom denna servicegrupp har fördelat sig på regioner. På grund av att sysselsättnmgsuppgifter för år 1970 är tillgängliga endast genom arbetskraftsundersökningarna kan data för så detaljerade näringsgrensuppdelningar som det här är frågan om endast lämnas för rUcsområden och större län. 1 tabell 3:28 anges för perioderna 1961 — 1965 och 1966—1970 hur sysselsättningen har utvecklats i grupperna förvaltning, undervisning och sjukvård. Det bör vid toUcningen

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet

58

Figur 3:32 Andel sysselsatta inom serviceverksamhet åren 1960, 1965 och 1970. Index: Rikets andel = 100.

1960

1965

I AB

1970

index 140-

120-

100-

80-

c

M

I .BO

K

AC

X

E N L H.S

'Y.Z AC

I

E K

P..S

•115..

•e< ' e< I

o

z Bd

N

AC N

G.S

L.F.K R.U.X

P

H

Underiaget   för   tabeUen   är   folkräkningarna  åren   1960  och   1965   samt   den folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningen år 1970.

av  tabehen  uppmärksammas att  andelen sysselsatta inom samhäUehg

service varierar mehan riksområden och län, varför samma procentueha

ökning kan ha skiftande innebörd i absoluta tal.

Tabell 3:28 Sysselsättningsutvecklingen inom förvaltning, undervisning

och    sjukvård    under    perioderna    1961-1965    och    1966-1970    i

riksområden

Riksområde	Förvaltning		Undervisning		Sjukvård
	1961-	1966-	1961-	1966-	1961-	1966-
	1965	1970	1965	1970	1965	1970
	%	%	%	%	%	%
Stockholms län	+ 13,9	+ 11,2	+ 32,2	+ 31,1	+ 23,4	+ 37,0
Östra Mellansverige	+ 19,9	+   9,9	+ 31,8	+ 28,0	+ 28,1	+ 45,7
Sydöstsverige	+ 24,3	+ 26,2	+ 28,3	+ 30,8	+ 24,6	+ 34,8
Sydsverige	+ 25,2	+ 12,3	+ 29,6	+ 28,3	+ 26,2	+ 30,6
därav Malmöhus
län	+ 21,5	+ 13,7	+ 32,9	+ 27,5	+ 26,0	+ 39,8
Västsverige	+ 21,1	+ 23,4	+ 30,4	+ 34,3	+ 33,8	+ 45,7
därav Göteborgs
och Bohus län	+ 12,0	+   8,8	+ 32.6	+ 28,2	+ 31,0	+ 42,7
Norra Mellansverige	+ 24,8	+ 27,9	+ 33,7	+   8,8	+ 28,7	+ 28,6
Mellersta Norriand	+ 19,3	+ 39,1	+ 16,7	+ 17,5	+ 24,5	+ 39,7
Övre Norrland	+ 29,3	+ 23,6	+ 24,6	+   9,6	+ 31,7	+ 44,0
Hela riket	+ 19,9	+ 17,1	+ 29,6	+ 25,3	+ 28,6	+ 40,4

Uppgifterna I tabellen grundar sig på folkräkningarna åren 1960 och 1965 samt den folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningen år 1970. Denna är grundad på en urvalsundersökning vilket gör Individuella värden något osäkra. För en definition av riksområden, se bihang A.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

59

Under senare delen av 1960-talet har sysselsättningsutvecklingen inom sjukvård varit avsevärt snabbare än inom förvaltning och undervisning. Lägst har sysselsättningsökningen varit inom förvaltning under båda periodema. Ökningen av antalet sysselsatta inom sjukvård uppvisar de mmsta variationerna mehan rU

I fråga om sysselsättningen inom förvaltning ligger den procentueUa ökningen i storstadslänen, med undantag för Malmöhus län under perioden 1961-1965, under riksgenomsnittet vilket får ses i ljuset av den redan tidigare starka utbyggnaden av förvaltning i dessa län. Sydöstsverige, Norra Mellansverige och Övre Norrland har under båda perioderna ökningstal över riksgenomsnittet.

Med undantag för Norrlandslänen och Norra Mellansverige ansluter utveckhngen inom undervisning i de olika riksområdena väl thl riksgenomsnittet. Som framgår av avsnitt 3.4 har en regional utjämning i utbudet av utbUdning skett under 1960-talet. För de nyss angivna riksområdena har den under hela 1960-talet pågående uttunningen i de yngre åldersgrupperna motverkat denna tendens.

Data om servicesysselsättningen saknas för år 1970 på kommunblocksnivån. För perioden 1961-1965 har i (SOU 1970:3) Balanserad regional utveckhng gjorts en kartläggning av sysselsättningsutveckhngen inom den offentliga sektorn i storleksgrupperade kommunblock. Gränserna mellan kommunblocksgrupperna har valts så att varie grupp har fått cirka en sjättedel av totalbefolkningen.

Av tabell 3:29 framgår att sysselsättningen inom samhällelig service år 1965 var ojämnt fördelad på stora och små kommunblock.

Tabell 3:29 Andel sysselsatta inom samhällelig service av totalantalet sysselsatta år 1965 i storleksgrupperade kommunblock. Rikets andel = 100.

Storleksgrupp	Under-	Sjukvård	Kommunal	Statlig	Total
Antal invånare	visning		förvalt-	förvalt-	samhällelig
			ning	nmg	service
Storstockholm	121	112	156	263	146
107 000-615 000	120	132	109	84	112
54 000-107 000	95	115	103	98	105
29 000- 54 000	94	110	90	83	98
14 000- 29 000	89	83	78	48	81
-  14 000	82	46	64	28	59

Av de redovisade serviceslagen ger undervisning den jämnaste fördelningsbuden. Den starkaste koncentrationen uppvisar den statliga förvaltningen.   Den  omfattande  sjukvårdssektorn  har,  utom  i  de  två

Prop. 1972:1 II     Bilagal     Inrikesdepartementet

60

minsta storleksgrupperna, en relativt jämn fördelning på storleksgrupper. Beträffande den totala sysselsättningen inom samhällelig service hgger endast Storstockholm mera markerat över riksgenomsnittet. Av övriga kommunblock uppvisar endast de minsta, med lägre befolkning än 14 000 invånare, någon större avvikelse från riksgenomsnittet.

Av tabell 3:30 framgår hur sysselsättningen utvecklats inom de berörda serviceslagen under perioden 1961 — 1965.

Tabell 3:30 Sysselsättningsutveckling under perioden 1961-1965 inom samhällelig service i storleksgrupperade kommunblock.

Storleksgrupp	Sysselsäl	:tnlngsförändrlng 1961-1965
antal invånare	Under-	Sjukvård	Kommunal	Statlig	Total
	visning		förvalt-	förvalt-	samhällelig
			ning	ning	service
	%	%	%	%	%
Storstockholm	+ 32,2	+ 22,0	+ 23.5	+ 31,4	+ 23,4
107 000-615 000	+ 38,1	+ 29,5	+ 25,9	+ 30,9	+ 28,3
54 000-107 000	+ 31,0	+ 29,5	+ 27,6	+ 44,3	+ 30,2
29 000- 54 000	+ 29,0	+ 34,1	+ 28,6	+ 40,7	+ 37,1
14 000- 29 000	+ 22,8	+ 30,2	+ 34,7	+ 34,2	+ 26,3
•   -  14 000	+ 14,6	+ 24,6	+ 38,9	+ 20,6	+ 22,8
Totalt	+ 28,5	+ 28,6	+ 28,3	+ 34,2	+ 28,1

För hela den samhällehga servicesektorn visar sig tyngdpunkten i ökningen av sysselsättnmgen hgga bland kommunblock i storieksgruppen 29 000-54 000 invånare. Storstockholm och de minsta kommunblocken har den lägsta procentuella ökningen. Av de exemplifierade delsektorerna överensstämmer utvecklingen inom sjukvård och statlig förvaltning närmast med den totala bilden. Tyngdpunkten ligger i båda fallen i mitten av storleksskalan.

För undervisning och kommunal förvaltning är bUderna helt olika. Den största relativa ökningen inom undervisning skedde under perioden i de större kommunblocken, medan den kommunala förvaltnmgen expanderade snabbast i de minsta kommunblocken. Vad angår undervisningssektorn kan sysselsättningsförändringen sägas återspegla tre tendenser. För det första slår den allmänna befolknmgsutveckhngen relativt snabbt igenom i ett ökat eller minskat antal barn. För det andra har expansionen inom undervisningen varit specieUt stark i fråga om längre utbildnhig. För det tredje har en regional utjämning av utbildnmgsfrekvenserna skett. De tvä första tendenserna har lett tih en snabbare expansion i de större kommunblocken, medan den tredje faktorn bör ha verkat i riktning mot en snabbare utveckling i de minsta kommunblocken.

Inom ERU har på grundval av lönestatistUc för statstjänstemän bearbetats uppgifter om antalet statsriänstemän uppdelade på s. k. kommunblocksgrupper. För avgränsningen av dessa hänvisas till bihang A. Delvis överensstämmer denna indelning med den i tabellerna 3:29 och 3:30 använda storieksgrupperingen.

Som framgår av tabeh 3 :3 1 har antalet statsriänstemän under perioden

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet               61

1966—1970 ökat snabbast i de befolkningsmässigt största regionerna. Storstadsregionerna och Större städer har ökningstal över riksgenomsnittet medan Norra glesbygden med 6 % ökning har endast hälften av rikets ökningstakt.

Tabell 3:31 Antal statstjänstemän åren 1966 och 1970 i kommunblocksgrupper enligt ERU.s indelning

Kommunblocksgrupp	Antal statstjänstemän 1966                      1970		Utveckling 1966-1970 %
Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra Mellansverige Norra tätbygden Norra glesbygden	93 000 44 000 93 000 50 000 31 000 15 000	107 000 51 000 106 000 55 000 34 000 16 000	+ 15,6 + 17,8 + 13,4 + 11,5 +   9,9 +   6,3
Totalt	326 000	369 000	+ 12,7

Det I tabellen använda begreppet statstjänsteman innefattar flertalet anställda vid de affärsdrivande verken. Eftersom detta är en vidare definition än den i tabellerna 3:29 och 3:30 använda, kan ingen direkt jämförelse göras med de där redovisade värdena. Kommunblocksgruppernas sammansättning presenteras i bihang A.

Lönestatistiken för statstjänstemän medger en uppdelning efter lönegrad. Av ERU 3 material framgår att lönegradsgruppernas fördelning på kommunblocksgrupper är ojämn. 1 tabell 3:32 redovisas antalet statstjänstemän år 1970 uppdelade på tre inkomstgrupper. Endast Stockholmsregionen har genomgående en större andel statstjänstemän än som motsvarar befoUcningsandelen. SpecieUt stark är denna överrepresentation för tjänstemän på B- och C-löneplanerna.

Tabell 3:32 Statstjänstemännens fördelning på kommunblocksgrupper år 1970 enligt ERU.s indelning

Kommunblocksgrupp	Lönegrad/löneplan
	A1-A16	A17-	-A30	B och C	Andel av befolkningen
	%	%		%	%
Stockholm	28	28		53	18
Göteborg och Malmö	14	14		14	14
Större städer	29	29		19	32
Södra Mellansverige	15	16		6	23
Norra tätbygden	9	9		7	7
Norra glesbygden	5	4		1	6

Totalt                       100             100              100           100

För konimunblocksgruppens avgränsning jämför bihang A. Jämför även kommentar tiUtabeU3:31.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                 62

De lokala arbetsmarknadernas näringsgrensfördelning år 1970

1 avvaktan på resultaten från 1970 års folkräkning har i det föregående de folkräkningsanpassade arbetskraftsundersökningarna för år 1970 använts för att ge en aktuell bild av näringsgrenarnas regionala fördelning. Möjligheterna att utifrån dessa undersökningar illustrera sysselsättningsförhållandena i olika ortstyper är begränsade, eftersom de baseras på stickprov.

Vissa bearbetningar har nu kunnat utföras på grundval av 1970 års folkräkning. Sålunda har ERU med utgångspunkt i detta material kartlagt näringsgrensfördelningen på lokala arbetsmarknader. Därmed avses arbetsområden där vägavstånden mellan bostad och arbetsplats är högst omkring 35 km. 1 avsnitt 3.3.2 i det följande diskuteras avgränsningen av lokala arbetsmarknader närmare. Fig. 3:32 a—d visar dessas näringsgrensfördelning är 1970. Fig. 3:32 a anger andelen sysselsatta inom jord- och skogsbruk av det totala antalet sysselsatta, medan fig. 3:32 b visar motsvarande andel mom industrin. Fig. 3:32 c och d ger en bild av andelen sysselsatta inom byggnadsverksamhet resp. offenthg förvaltning och tjänster.

Som framgår av fig. 3:32 a uppvisade Norrlands mland år 1970 ahtjämt en mycket hög sysselsättningsandel för jord- och skogsbruk. Mer än 20 % av de förvärvsarbetande ägnade sig i detta område åt de areella näringarna. Storstäderna, det norrländska kustlandet och betydande områden i Mellansverige hade lägre andel sysselsatta inom jord- och skogsbmk än riksgenomsnittet, som år 1970 var ca 8 %.

Industrisysselsättningen i större delen av södra och mellersta Sverige översteg 36 % av totala antalet förvärvsarbetande år 1970 (se fig. 3:32 b). Även för stora delar av Norrlands kustland gällde att industrins andel översteg detta värde. 1 Stockholm med kringliggande bygder liksom i Norrlands inland låg industriandelen under 22 %. Boråsregionen och vissa delar av Bergslagen hade med mer än 50 % de högsta värdena.

Som har konstaterats i tidigare avsnitt var skillnaderna mellan olika län i byggnadsverksamhetens sysselsättningsandel år 1970 inte specieht framträdande. De inre delarna av norrlandslänen uppvisade dock höga värden. Detta illustreras i fig. 3:32 c. En orsak till att dessa områden hade höga andelar för byggnadsverksamheten - överstigande 17% - är det starka inslaget av kraftverks- och vägbyggande. Stockholms- och MalmÖ-områdena liksom Bergslagen och Småland hade alla relativt låga värden för byggnadsverksamheten.

Offentlig förvaltning och riänster utgjorde med drygt 840 000 sysselsatta en viktig del inom servicesektorn. Mellan åren 1965 och 1970 ökade denna sysselsättning med ca 65 000 personer. Stockholm och vissa orter i Norrland med mUitärförband uppvisade år 1970, som framgår av fig. 3:32 d, stora andelar sysselsatta inom den offentliga verksamheten - mer än 36 %. Norrlands inland och stora delar av södra Sverige hade i allmänhet sysselsättnmgsandelar för offentlig förvaltning och tjänster som låg under riksgenomsnittets 24 %.

7100

7000

6900

6800

6700

6600

4-

•6500

6400

::i

' *?—

6300

6200

K:m:'%,.:' i/-

JliiS

1200

1300

UOO

1500

1600

1700

Figur 3:32 a Andel förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk är 1970. Näringsgrenens procentuella.andel av totala sysselsättningen på lokala arbetsmarknader.

E

7100

7000

6S00

6800

6700

irrdl:}

6S00

' '"ym

6500

6400

5300

S200

1200     1300      1i00      1500      1800     1700

Figur 3:32 b      Andel förvärvsarbetande inom byggnadsindustrin är 1970. Näringsgrenens procentuella andel av totala sysselsättningen pä lokala arbetsmarknader.

7100

7000

6900

6800

6700

6600

6500

6400

6300

6200

1200    1300    1400    1500

1600       1700

Figur  3:32 c      Andel  förvärvsarbetande  inom industrin år 1970. Näringsgrenens procentuella andel av totala sysselsättningen på lokala arbetsmarknader.

7100

7000

6900

6800

6700

6600

6500

6400

6300

6200

1200      1300      1400      1500      1600      1700

Figur 3:32 d Andel förvärvsarbetande inom offentlig förvaltning och andra tjänster är 1970. Näringsgrenens procentueUa andel av totala sysselsättningen på lokala arbetsmarknader.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  63

3.3.2 De lokala arbetsmarknadernas stabilitet och differentiering

Av de ohka faktorer som är av betydelse när det gäller att bedöma arbetsmarknadens funktioner har mkomstnivån och dess regionala variationer behandlats utförligt i avsnitt 3.2.1. 1 avsnitten 3.2.2 och 3.2.3 har de regionala variationerna i anställningstrygghet och valmöjligheter belysts. 1 det följande redovisas vissa inom inrikesdepartementet utförda analyser av några med anställningstrygghet och valmöjlighet förbundna egenskaper hos arbetsmarknaden. Större delen av detta material redovisas också i bihang A på kommunblocksnivån.

Med anstäUningstrygghet avses här graden av säkerhet för den anställde att kunna behålla sitt arbete och hans möjhgheter att få ett annat jämförbart arbete utan att behöva flytta. 1 avsnitt 3.2.2 användes bl. a. arbetslöshets- och varselstatistik för att belysa de regionala variationerna i dessa avseenden.

Med valmöjligheter avses den enskildes möjligheter att välja en sysselsättning inom de yrken tiU vilka hans utbUdning eUer övriga kvahfikationer normalt leder. Valmöjligheterna på en lokal arbetsmarknad ökar med en ökande bredd på urvalet av yrken. Yrkesverksamhetsgradens variationer och - för den yngre generationen - flyttnmgens omfattning har i avsnitten 3.2.3 och 3.2.4 setts som symptom på regionala olikheter i individens möjligheter att få arbete inom önskat yrkesområde.

Anställningstryggheten ökar med den lokala arbetsmarknadens stabihtet och valmöjligheterna med dess differentieringsgrad. 1 varierande utsträckning beror både stabihteten och differentieringsgraden på arbetsmarknadens storlek och på dess grad av ensidigt beroende av en enda bransch eller ett enda företag. Vidare' torde förekomsten av tiUbakagående branscher och andelen sysselsatta inom småindustri vara av betydelse. De regionala variationerna hos dessa fyra faktorer kommer att belysas i det följande. Vad speciellt gäller arbetsmarknadens differentiering hänger den samman också med bl. a. den teknik som utnyttjas inom närmgslivets och servicesysselsättningens storlek, kanske specieht sysselsättningen inom samhällelig service. Näringslivets behov av högutbUdad arbetskraft kan ungefärligt mätas med andelen förvaltningspersonal, vilket uppmärksammades i avsnitt 3.2.3, samt med den samhäheliga servicesysselsättningens omfattning som diskuterades i avsnitt 3.3.1.

De lokala arbetsmarknadernas storlek

Med ökande storlek hos den lokala arbetsmarknaden följer i de flesta fall att antalet arbetsställen ökar. Undantag från detta mönster förekommer dock. Så har t. ex. Gnosjö en mindre lokal arbetsmarknad än Karlskoga men samtidigt avsevärt många fler arbetsställen. Förekomsten av många arbetsställen ger arbetstagaren ökad tillgång till

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  64

alternativa sysselsättningsmöjligheter inom pendlingsavstånd. Samtidigt ökar också individens valmöjligheter på grund av att urvalet av yrken som står tih förfogande ökar.

Den lokala arbetsmarknadens geografiska omfattning varierar över landet, beroende på främst kommunikationernas skiftande utbyggnadsgrad men också skiftande bedömningar mellan regioner av vad som kan betraktas vara ett rimhgt pendlingsavstånd. Detta skiftar mellan olUta bebyggelsetyper och mehan olika kategorier av människor. I avsnitt 3.5, tas dessa frågor upp tih en mera ingående behandhng. I olika sammanhang har 35 km vägavstånd motsvarande ca 30 km fågelvägsavstånd bedömts vara ett rimligt pendlinKsavstånd. I bihang A återges för landets kommunblock folkmängden inom detta avstånd räknat från blockens centralorter. Eftersom intresset här närmast är inrUctat på skillnaderna mellan regioner i fråga om den lokala arbetsmarknadens storlek, torde folkmängdsuppgifterna kunna användas som ett ungefärligt mått på variationerna i de lokala arbetsmarknadernas storlek. Det bör uppmärksammas att det inom ramen för en och samma totalfolkmängd — och därmed i stort sett hka många sysselsatta — i många fall finns avsevärda skihnader vad beträffar både stabihtet och differentieringsgrad. Dessa reservationer utvecklas närmare i de följande avsnitten.

Förekomsten av kommunblock med små befoUtningsunderlag skiftar mellan olika delar av landet. I tabell 3:33 anges riksområdesvis hur stor del av totalfolkmängden som bor i kommunblock med olika stora lokala befolkningsunderlag. För att i någon mån iUustrera sambandet med arbetsmarknadens stabihtet anges för varje riksområde hur arbetslösheten under perioden 1969—1971 fördelade sig pä kommunblock med olika befolkningsunderlag.

Vad först angår förhållandet mellan befolkningens och arbetslöshetens fördelning kan för de flesta riksområden ett visst omvänt samband konstateras mellan det lokala befolkningsunderlagets storiek och arbetslöshetens fördelning. 1 Östra MeUansverige har kommunblocken med det största befolkningsunderlaget (mer än 250 000) en märkbart lägre andel av arbetslösheten än av befolkningen. Även för kommunblocken i Övre Norrland finns ett markerat omvänt samband mellan befolkningsunderlagets och arbetslöshetens omfattning. Totalt för hela landet visar de kommunblock som har ett lokalt befolkningsunderlag på mindre än 50 000 invånare har en högre andel av arbetslösheten än vad som motsvarar deras andel av totalfolkmängden. Förklaringen till sambandet mellan arbetslöshet och det lokala befolkningsunderlagets storlek måste tUl en del sökas i olikheter i det lokala näringslivets sammansättning med en större andel tillbakagående näringar i kommunblocken med små befolkningsunderiag. Över huvud taget är det angeläget att starkt betona de svårigheter som föreligger att urskilja de regionala stabilitets- och differentieringsbristernas betydelse för bl. a. flyttningsrörelsernas omfattning och inriktning.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

65

Tabell 3:33 Folkmängden år 1970 och arbetslösheten perioden 1969-1971 i riksområden fördelad efter kommunblockens lokala befolkningsunderlag (< 30 km)

Riksområde	Antal	invånare ocl	1 antal arbetslösa i kommunblock med
	olika	lokala befolkningsunderlag.
	Lokalt befolkningsunderlag
	-20 000 20 000-		50 000-	- 100 000-	250 000-	S;a
		50 000	100 000	250 000
	%	%	%	%	%	%
Östra MeUansverige
inkl. Stockholms län
Folkmängd	0,7	6,7	13,4	29,6	49,6	100,0
Arbetslöshet	0,7	8,8	17,8	40,6	32,1	100,0
Sydöst Sverige
Folkmängd	-	45,9	40,1	14,0	-	100,0
Arbetslöshet	-	48,5	36,6	14,9	-	100,0
Sydsverige
Folkmängd	-	1,8	11,8	43,1	43,3	100,0
Arbetslöshet	-	2,3	11,1	38,3	48,2	100,0
Västsverige
Folkmängd	0,6	6,3	21,4	28,7	42,9	100,0
Arbetslöshet	1,6	7,0	23,2	27,4	40,8	100,0
Norra MeUansverige
Folkmängd	7,2	35,5	22,5	34,7	-	100,0
Arbetslöshet	10,7	39,4	19,0	31,0	-	100,0
MeUersta Norrland
Folkmängd	21,1	36,1	15,7	27,1	-	100,0
Arbetslöshet	-	-	-	_	-	-
Övre Norrland
Folkmängd	32,9	23,7	43,5	-	-	100,0
Arbetslöshet	43,9	47,0	9,1	-	- ■	100,0
Hela riket
Folkmängd	4,2	15,3	20,2	28,5	31,9	100,0
Arbetslöshet	9,7	23,8	17,2	27,8	21,5	100,0

Uppgifterna om befolkningsunderlaget inom 30 km:s avstånd är hämtade frän GEDAP (Geografiskt datapaket i Lund). En närmare beskrivning av detta material lämnas i bihang A där också riksområden definieras. För riksområdet Mellersta Norrland har det ej gått att fördela arbetslösheten på befolkningsunderlagsgrupper.

Det är endast i de nordliga riksområdena som någon mera avsevärd del av befolkningen bor i kommunblock med mycket små lokala befolkningsunderlag (mindre än 20 000 invånare). Vart och ett av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län har mellan 70 000 och 80 000 invånare i denna typ av block. 1 nästa storieksgrupp, 20 000-50 000 invånare, har speciellt länen i Sydöstsverige en stor andel av sin befolkning. Så har t. ex. Kalmar län 156 000 invånare eller ca 60 % av totalbefolkningen i denna typ av kommunblock. Även riksområdena Norra Mellansverige och Mehersta Norrland har en stor del av befolkningen i kommunblock med ett befolkningsunderlag 20 000-50 000 invånare. Gävleborgs och Västernorrlands län har vardera nästan 150 000 invånare i denna storleksgmpp. 1 storleksgruppen 100 000-250 000 invånare är endast Övre Norrland orepresenterat. Den relativt låga andelen inom denna grupp i Sydöstsverige förtjänar att uppmärksammas.

5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  66

1 figur 3:33 visas för ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag hur kommunblocken ortsklassvis fördelar sig på lokalt befolkningsunderlag. För att kommunblocken inom stödområdet skall kunna urskiljas har dessa i figuren markerats med ofyllda punkter. 1 figuren har endast ett fåtal kommunnamn som exempel kunnat sättas ut.

De orter som enhgt länsstyrelsernas modifierade klassificering har förts till gmppen primära centra, uppvisar en avsevärd spännvidd mellan minsta och största orten. Östersund har endast ca 50 000 invånare inom 30 km:s radie mot mer än 200 000 invånare inom motsvarande avstånd i Helsingborg, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Halmstad i södra Sverige har mindre än 100 000 invånare, vUket även Borlänge, Östersund, Umeå och Luleå har i norra Sverige.

De flesta regionala centra har mellan 30 000 och 100 000 invånare i det lokala befolkningsunderlaget. Regionala centra med ett större invånarantal tar mestadels en del av sitt underlag från närbelägna primära centra, så är t. ex. fallet i fråga om de i figuren utmärkta kommun-Figur 3:33 Lokalt befolkningsunderlag år 1970 i kommunblock uppdelade efter ortsklass enhgt länsstyrelsernas modifierade förslag

folkm.       PC                      RC                       KC

1000-tal

200        ** Helsingborg    •••• Landskrona        •••• Bjuv

150

•s

* Finspéng
• Boras                                              * Söderköping

ivle

|Gli'

o» „             ,                  •• Ronneby     «

100          ° Sundsvall                    •                  *

• • •

•• Motala                o«

m                                     ••          SS Vara

iKalmar                                              J

o

oSS Skellefte«           "J

7

50 i .A

o Östersund                    t            •".Vaggeryd

o«9«*

ooei ooel

-SS* it

o

°i

OOOOOO

'SSS Västervik

ooo

)••• Tingsryd

) strömsund    ooooooo Pajala

PC står i figuren för primära centra, RC för regionala centra och KC för kommuncentra. Orter inom det aUmänna stödområdet har utmärkts med ofyUda punkter. Jämför för övrigt med kommentar till tabell 3:33.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                67

blocken Landskrona och Finspång. Inom stödområdet har, med undantag för Skellefteå, inget regionalt centrum mer än 50 000 invånare inom 30 kilometer. Det glesa bebyggelsemönstret inom stödområdet avspeglar sig i att regionala centra med mindre än 25 000 invånare endast återfinns där och att samtliga regionala centra i Norrbottens, Västerbottens (med undantag för Skellefteå) och Jämtlands län har mindre än 25 000 invånare inom det aktuella avståndet.

För kommuncentra gäller i de flesta fall att det lokala befolkningsunderlaget innefattar också delar av befolkningen inom närbelägna primära och regionala centra. Åtskilliga kommuncentra inom stödområdet ligger dock så långt från större centra att befolkningsunderlaget blir mycket litet. Av ca 30 kommuncentra inom stödområdet har endast sju mer än 30 000 invånare och så många som 18 har mindre än 10 000 invånare som lokalt befolkningsunderlag. Även utanför stödområdet finns ett antal orter med ett htet befolkningsunderlag, så har t. ex. Tingsryds kommunblock 30 000 invånare inom 30 km.

Branschensidighet

1 det följande behandlas branschensidighet endast inom industri. Ensidigt beroende av sysselsättning inom jord- och skogsbruk har behandlats redan i avsnitt 3.1 och 3.3.1. Det bör vidare uppmärksammas att för vissa kommunblock med relativt liten industriandel en viss branschensidighet spelar en obetydlig roll för blockets arbetsmarknad.

Ett ensidigt beroende av en enstaka industribransch har ingen entydig betydelse för stabiliteten på en lokal arbetsmarknad. A ena sidan innebär lokal branschensidighet vid en mera allmän minskning av sysselsättningen i branschen att alternativa arbeten för de friställda inte står att få på den lokala arbetsmarknaden. Branschensidigheten kan å andra sidan ge företag ett konkurrensmässigt försteg i förhållande till konkurrenter i andra delar av landet bl. a. i form av tillgång på kunnig arbetskraft och specialiserad service samt genom ett gynnsamt företagsklimat. Ett exempel på detta utgör TEKO-företagens utveckhng under 1960-talet i Boråsregionen, där sysselsättningen har kunnat hållas ganska stabil samtidigt som den totala sysselsättningen i riket inom TEKO-branschen har minskat snabbt.

Branschensidighet kan i det fall en bransch genomgår en struktur-omvandhng eller är utsatt för starka konjunkturvariationer inverka negativt på en arbetsmarknads stabilitet. Större delen av kommunblockets produktionsställen kan samtidigt utsättas för driftsinskränkningar, vilket försvårar för den friställde att få nytt arbete.

Det finns stora skillnader mellan och inom branscher i fråga om den stabilitet och yrkesdifferentiering som erbjuds. Sålunda har ett ensidigt beroende av textilindustri under 1960-talet gett helt andra resultat än motsvarande beroende av exempelvis elektroteknisk industri, både vad angår stabilitet och differentiering. Detta hindrar dock inte att ett större filialföretag inom den elektrotekniska branschen kan erbjuda sämre differentiering än ett större moderföretag inom textilbranschen.

I   tabell  3:34   anges  hur stor del  av  länens befolkning som bor i

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

68

branschensidiga kommunblock. Kriteriet på branschensidighet har satts ohka högt för skilda branscher. För verkstadsindustrin ställs krav på att minst 60 %, för övriga branscher minst 40 % av den totala industrisysselsättningen finns inoni den aktuella branschen.

Tabell 3:34 Antal invånare i länen som år 1970 bodde i kommunblock med branschensidighet inom industri

Län	Antal invånare i 1 000-tal		1 i kommunblock med branschensidighet inom skilda
	industribranscher
	Verkstads-	Metall-	Skogs-	Textil-,	Övriga	Summa invånare
	industri	industri	industri	konfektions-industri	branscher	Antal	Andel av tot.bef. %
Stockholm	18		38			56	3,8
Uppsala	57	21	10			88	40,3
Södermanlands	109			10		119	47,8
Östergötlands	179	15	14			208	54,3
Jönköpings	8		109			117	37,8
Kronobergs			12			12	7,2
Kalmar	26		45		20	91	37,8
Gotlands						-
Blekinge	107					107	69,5
Kristianstads					19	19	7,2
Malmöhus	10				106	116	16,1
Hallands	-					-	-
Göteborgs och
Bohus	48		10		9	67	9,4
Älvsborgs	61		39	185		285	70,6
Skaraborgs	7		17		30	54	20,9
Värmlands	27	32	47			106	37,9
Örebro	40	24		16	20	100	36,2
Västmanlands	140	28	5			173	66,0
Kopparbergs	50	102	38	12		202	72,7
Gävleborgs	7	60	31			98	33,3
Västernorrlands			18		15	33	12,3
Jämtlands			32			32	24,4
Västerbottens			47		15	62	26,6
Norrbottens		59	109		60	228	89,0
Hela landet	891	341	621	223	294	2 370	29,2

Tabellen grundar sig på sammanstälhiingar utförda Inom inrikesdepartementet. KäUor är 1969 års industristatistik och folkmängdsuppgifter för år 1970. En närmare beskrivning av materialet lämnas i bihang A.

1 Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län bor mer än två tredjedelar av befolkningen i kommunblock som domineras av en bransch. SpecieUt stor är branschensidigheten i Norrbottens län med nästan 90 % av länets folkmängd i branschensidiga kommunblock. Storstadslänen samt Kronobergs, Gotlands, HaUands och Västernorriands län har samtliga mindre än 25 % av befolkningen i branschensidiga block. Totalt i landet skuUe med den använda definirionen på branschensidighet ca 30 % av befolkningen bo i branschensidiga kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet               69

Verkstadsindustrin har ett dominerande inflytande i Södermanlands, Örebro, Västmanlands och Blekinge län. På grund av verkstadsindustrins varierande struktur och stora andel av den totala sysselsättningen i landet måste ensidighet i denna bransch tolkas med försiktighet. Metallindustrin har stor betydelse i Kopparbergs och Gävleborgs län men spelar ganska hten roh för övriga län. Skogsindustrin har ett dominerande inflytande i kommunblock över hela landet med undantag för Syd- och Västsverige och spelar, inom olika delbranscher, avgörande roll i framför allt Norrbottens och Jönköpings län. Textil- och konfektionsindustrin har ett dominerande inflytande i Älvsborgs län. Inom övriga branscher har endast Malmöhus och Norrbottens län något större antal boende i block med sådan dominans. 1 Malmöhus län rör det sig huvudsakligen om block med stor andel sysselsatta inom livsmedelsindustrin. 1 Norrbottens län är det gruvindustrin som dominerar inom ca 25 % av länet.

Sysselsättning i industribranscher med en förutsedd sysselsättningsminskning

Uppskattningar som gjorts i 1970 års långtidsutredning av sysselsättningsutvecklingen inom skUda industribranscher under perioden 1971-1975 har i bihang A använts för att för varie kommunblock beräkna hur stor del av industrisysselsättningen som finns inom branscher med en förutsedd sysselsättningsminskning. Härvid har sju branscher som beräknas minska med mer än I % per år särskiljts nämligen gruv-, varvs-, jord-och sten-, trä-, livsmedels-, dryckesvam- och tobaks- samt textil- och konfektionsindustri. Dessa branscher svarade år 1969 för ca 30 % av den totala industrisysselsättningen i landet.

Långtidsutredningens beräkningar gäller den riksgenomsnittliga sysselsättningsutveckhngen. Som framgått av avsnitt 3.3.1 har en ofördelaktig branschsammansättning i varje fall under slutet av 1960-talet inte nödvändigtvis inneburit en negativ faktisk sysselsättningsutveckhng för länen. Regionala variationer i de sysselsättningsmässigt Uhbakagående branschernas utveckhng måste förutsättas inträffa också under perioden 1971-1975. Detta torde framför aht bh faUet i de branscher där sysselsättningsminskningen är förenad med utpräglade strukturförändringar, dvs. där sysselsättningsminskningen sker genom nedläggning av hela arbetsställen. En hög andel sysselsatta inom branscher med en fömtsedd sysselsättningsminskning kan således inte omedelbart tas som en prognos om sysselsättningsminskning. Härför talar också att långtidsutredningens uppskattningar måste betraktas som ungefärliga.

I tabell 3:35 redovisas länsvis den andel av befoUtningen som bor i kommunblock med hög andel sysselsatta inom industribranscher med fömtsedd sysselsättningsminskning. Sammanställningen avser kommunblock med mer än 50 % av de industrisysselsatta inom sysselsättningsminskande branscher. Dessa kommunblock utgör ca 35 % av samtliga men de har endast ca 17 % av landets befoUcning. Kommunblock med hög andel sysselsatta inom ifrågavarande branscher är således i genomsnitt ganska små.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

70

Tabell 3:35 Antal invånare i länen som år 1970 bodde i kommunblock med mer än 50 % av de industrisysselsatta inom branscher med förutsedd svag sysselsättningsutveckling

Län	Antal	Andel av	Län	Antal	Andel av
	inv.	tot.bef		inv.	tot.bef
	1 000-tal	%		1 000-tal	%
Stockholms	_	_	Göteborgs och
Uppsala	-	-	Bohus	91	12,6
Södermanlands	10	4,0	Älvsborgs	226	55,9
Östergötlands	14	3,7	Skaraborgs	80	30,9
Jönköpings	99	31,9	Värmlands	24	8,4
Kronorbergs	54	32,3	Örebro	27	9,8
Kalmar	107	44,7	Västmanlands	12	4,6
Gotlands	54	100,0	Kopparbergs	61	21,9
Blekinge	15	9,7	Gävleborgs	31	10,5
Kristianstads	109	41,3	Västernorrlands	-	-
Malmöhus	116	16,1	Jämtlands	41	31,3
HaUands	19	9,5	Västerbottens	68	29,2
			Norrbottens	118	46,1
			Hela riket	1376	17,0

Tabellen grundar sig på sammanställningar utförda inom inrikesdepartementet. Källor är 1969 års industristatistik och folkmängdsuppgifter för år 1970. En närmare beskrivning av materialet lämnas i bihang A.

Älvsborgs län har med 56 % den största andelen av befolkningen i kommunblock som domineras av sysselsättningsminskande branscher. Gotland har 100%, men här rör det sig om endast ett kommunblock. Norrbottens, Kalmar och Kristianstads län har samtliga mer än 40 % av befolkningen i denna typ av kommunblock. Det är i Norrbottens län gruvindustrins stora omfattning som föranleder länets höga andelstal. Äv långtidsutredningen förutsedd sysselsättningsminskning inom gruvindustrin behöver emellertid inte beröra just detta län.

Länen i Östra Mellansverige har samtliga mindre än 10% av befolkningen i block som domineras av sysselsättningsminskande industribranscher. Blekinge, Hallands, Värmlands och Västernorrlands län har också låga andelstal.

Företagsensidighet

Liksom för branschensidigheten kan även det ensidiga beroendet av ett enda företag på ohka sätt påverka en arbetsmarknads stabilitet och differentieringsgrad. Om ett lokalt dominerande företag råkar i svårigheter och måste inskränka verksamheten får detta allvarliga konsekvenser för arbetsmarknadens stabilitet. Ä andra sidan ger i många fall just företagets storlek en stabilitet som inte skulle finnas om den totala sysselsättningen inom branschen hade varit fördelad på ett flertal mindre företag. Exempel på detta kan hämtas från strukturrationaliseringen inom sågverksindustrin, där produktionen till stor del har koncentrerats till redan stora sågverk. Ett större företag har också ofta en större del av

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  71

produktutveckhngs-, marknadsförings- och ekonomifunktionerna inom det egna företaget, vilket ger utrymme för fler anställda med mera kvalificerad utbildning. Företagsensidighet kan sålunda i många fall vara kombinerad med relativt hög andel förvaltningspersonal.

1 tabell 3:36 redovisas hur stor del av länens befolkning som bor i kommunblock, där industrisysselsättning domineras av ett enstaka företag. Det finns inget omedelbart tillgängligt kriterium för vad som skall karakteriseras som företagsensidighet. Här har valts att benämna kommunblock med mer än 40 % av de industrisysselsatta i ett och samma företag som företagsensidiga. Med en sådan gränsdragning hör ca en fjärdedel av landets kommunblock till denna grupp. Eftersom dessa block är i genomsnitt ganska små, bor endast ca 15 % av landets befolkning i dessa företagsensidiga block.

Tabell 3:36 Antal invånare i länen som år 1970 bodde i företagsensidiga kommunblock

Län	Antal	Andel av	Län	Antal	Andel av
	inv.	tot.bef		Inv.	tot.bef
	1 000-tal	%		1 000-tal	%
Stockholms	56	3,8	Göteborgs och
Uppsala	10	4,6	Bohus	60	9,5
Södermanlands	15	6,0	Älvsborgs	45	11,1
Östergötlands	133	34,7	Skaraborgs	44	17,0
Jönköpings	6	1,9	Värmlands	63	22,1
Kronobergs	-	-	Örebro	83	30,1
Kalmar	-	-	Västmanlands	172	68,6
Gotlands	-	-	Kopparbergs	126	45,3
Blekinge	18	11,7	Gävleborgs	71	24,1
Kristianstads	19	7,2	Västernorrlands	33	12,3
Malmöhus	80	11,1	Jämtlands	-	_
Hallands	-	-	Västerbottens	27	11,6
			Norrbottens	160	62,5
			Hela riket	1 229	15,1

Tabellen grundar sig på sammanställningar utförda inom Inrikesdepartementet. Källor är 1969 åis industristatistik och folkmängdsuppgifter för år 1970. En närmare beskrivning av materialet lämnas i bihang A.

Länen i riksområdet Norra Mellansverige samt Örebro och Västmanlands län bildar tillsammans det största sammanhängande området med företagsensidiga kommunblock. Detta område utgör samtidigt en del av Sverige där branschensidighet koncentrerad till metall- och verkstadsindustri är speciellt vanlig. SärskUt påtagligt är beroendet av stora företag i Västmanlands och Kopparbergs län. Även i Norrbottens län bor en stor del av befolkningen i block dominerade av ett enstaka företag. 1 södra Sverige uppvisar endast Östergötlands län en större andel sådana block.

Sysselsättning inom småindustri

Någon entydig definition på vad som utgör småindustri finns inte utan begreppets innebörd skiftar beroende på syftet med redovisningen. I det

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                 72

följande används storleksgränsen 50 sysselsatta. Med denna definition är ca 23 % av den svenska industrisysselsättningen förlagd till småindustri. 1 avsnittet 3.3.3 i det följande behandlas ohka faktorer som påverkar företagens produktivitet. Som där närmare utvecklas har produktionsenheternas storlek i de flesta branscher betydelse för förädlingsvärdets storlek och lönenivån per sysselsatt. Av samma avsnitt framgår också att nedläggning av produktionsställen drabbar främst de små enheterna. Småindustrin präglas även av en relativt låg andel förvaltningspersonal vilket påverkar dess bidrag till arbetsmarknadens differentiering. Samtidigt bör emellertid också småföretagens tUlväxtpotential beaktas.

I tabell 3:37 redovisas den andel av länens befolkning som bor i kommunblock där företag inom småindustrisektorn svarar för en mera betydande del av industrisysselsättningen. Gränsen för vad som kan betraktas vara en stor andel sysselsatta in,om småindustri har satts vid 40 % av den totala industrisysselsättningen. Med denna avgränsning kan ca 30 % av landets kommunblock karakteriseras som småindustridomi-nerande. Dessa kommunblock är dock i genomsnitt ganska små och har endast ca IO % av Sveriges befolkning.

Tabell 3:37 Antal invånare i länen som år 1970 bodde i småindustri-dominerade kommunblock

Län	Antal	Andel av	Län	Antal	Andel av
	inv.	tot.bef		inv.	tot.bef.
	1 000-tal	%		1 000-tal	%
Stockholms	_	_	Göteborgs och
Uppsala	40	18,3	Bohus	39	5,4
Södermanlands	-	-	Älvsborgs	51	12,6
Östergötlands	20	5,2	Skaraborgs	71	27,6
Jönköpings	59	19,0	Värmlands	30	10,5
Kronobergs	15	9,0	Örebro	16	5,8
Kalmar	43	17,8	Västmanlands
Gotlands	-	-	Kopparbergs	87	31,3
Blekinge	-	-	Gävleborgs	30	10,2
Kristianstads	33	12,5	Västemorrlands	28	10,4
Malmöhus	80	11,1	Jämtlands	63	48,1
HaUands	59	29,4	Västerbottens	65	27,9
			Norrbottens	79	30,7
			Hela riket	908	11,2

TabeUen  grundar sig på sammanställningar utförda  Inom  Inrikesdepartementet. Källor är  1969  års industristatistik och foUcmängdsuppgifter för år 1970. En närmare beskrivning av materialet lämnas I bihang A.

Jämtlands län har med 48 % av befolkningen i småföretagsdominerade kommunblock det högsta andelstalet. Äv övriga norrlandslän har även Norrbottens och Västerbottens län höga andelar. Dessa höga andelstal förklaras tih stor del av att i flera glesbefolkade kommunblock i Norrlands inland, där sysselsättningen inom jord- och skogsbruk är dominerande, den totala industrisysselsättningen ofta är mycket liten, vilket gör det naturligt att småföretagen dominerar bland industrierna.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

73

I södra och mellersta Sverige kan endast Kopparbergs, Skaraborgs och Hallands län uppvisa lika höga tal som de nyss nämnda nordandslänen. Sydöstsverige har en ganska liten del av sin befolkning i den aktueha typen av kommunblock, trots en traditionell prägel av småindustriregion.

Sammanfattning av industrins storleks- och branschstruktur

De redovisade mätarna på industrins storleks- och branschstruktur ger som redan har påpekats, långt ifrån entydiga utslag när det gäher att bedöma olika faktorers betydelse för industrins bidrag till arbetsmarknadens stabilitet och differentieringsförmåga. De reservationer som har gjorts fömt i fråga om materialets brister gäher även sammanställningen i tabell 3:38, där de fyra mätarna redovisas samtidigt. Länen har där rangordnats efter stigande dominans av en enstaka bransch, av industribranscher med en förutsedd sysselsättningsminskning, av enstaka större företag och av små företag. Det lägsta ordningsnumret har sålunda åsatts det län där resp. faktor är minst dominerande.

Tabell 3:38 Industrins bransch- och storleksstruktur i länen

Län	Rangordning	frän minst till mest vad beträffar:
	Bransch-	Sysselsätt-	Företags-	Småindustri-
	ensidighet	ningsminskande branscher	ensidighet	dominans
Stockholm	3	1	7	1
Uppsala	17	2	8	17
Södermanlands	18	3	9	2
Östergötlands	19	4	21	6
Jönköpings	14	17	6	18
Kronobergs	5	19	1	9
Kalmar	15	21	2	16
Gotlands	1	24	3	3
Blekinge	21	9	15	4
Kristianstads	4	20	10	14
Malmöhus	8	13	12	13
Hallands	2	8	4	21
Göteborgs- och
Bohus	6	12	11	7
Älvsborgs	22	23	13	15
Skaraborgs	9	16	17	19
Värmlands	16	7	18	12
Örebro	13	10	20	8
Västmanlands	20	6	24	5
Kopparbergs	23	14	22	23
Gävleborgs	12	11	19	10
Västernorrlands	7	3	16	11
Jämtlands	10	17	5	24
Västerbottens	11	15	14	20
Norrbottens	24	22	23	22

Jämför kommentarerna tiU tabeUerna 3:34-3:37

De flesta län med en stor del av befolkningen i antingen företagsensidiga eller småindustridominerade kommunblock har, som kunde förväntas.

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet                74

höga värden i enbart ettdera av dessa avseenden. Kopparbergs och Norrbottens län utgör här undantag, vUket innebär att i stort sett den del av dessa läns kommunblock som inte är företagsensidiga är dominerade av småindustri.

1 Älvsborgs och Norrbottens län är hög branschensidighet kombinerad med en stor andel i sysselsättningsminskande branscher. 1 de branschensidiga länen Blekinge, Västmanlands och Kopparbergs län finns inte denna koppling. För de två sistnämnda länen är branschensidigheten samtidigt förbunden med stor företagsensidighet. Samma förhållande föreligger i Norrbottens län, som för alla fyra variablerna har en hög placering i rangordningen. Kopparbergs län visar en i stort sett likartad bild.

Endast Stockholms län har genomgående låga värden. De två övriga storstadslänen uppvisar också ganska låga värden utan några större avvikelser för några enskilda mätare.

3.3.3  Arbetsplatsemas lokalisering

Styrfunktionernas lokalisering

Större industriföretag har nästan undantagslöst produktion och administration uppdelad på flera enheter, som ofta är lokaliserade på skilda orter. Detta är ibland resultatet av en medveten decentralisering från företagets sida. Ofta är det dock ett resultat av upprepade företagsfusioner. Företag med flera arbetsställen har vanligen stora delar av administration och utvecklingsavdelningar - de s. k. styrfunktionerna - koncentrerade till en ort. Orsakerna till denna funktionsuppdelning diskuteras utförligt i ERU:s betänkande (SOU 1970:14) Urbaniseringen i Sverige samt i dess rapport Regioner att leva i (Publica 1972).

1 en uppsats i nämnda rapport gör professor G Törnqvist en uppdelning av all produktion i fyra arbetsfunktioner: insamhngs-, tihverknings-och servicefunktioner samt administrativa funktioner. Markanta förskjutningar av tyngdpunkten i sysselsättningen konstateras ha skett från förvärvsarbete inom insamlingsfunktioner (i huvudsak jord- och skogsbruk och gruvdrift) och tillverkningsfunktioner till servicefunktioner och administrativa funktioner. Tömqvist gör bedömningen att serviceverksamheter som kräver personlig omvårdnad med direkta personkontakter kommer att engagera en allt större del av arbetskraften samt att sysselsättningen kommer att öka kraftigt inom de administrativa funktioner som karakteriseras av komplicerad informationsbehandling, beslutsfattande, planläggning, forskning och produktutveckling.

Styrfunktionernas starkt utåtriktade, kontaktsökande uppgifter gör att det är en fördel för dem att vara lokaliserade till platser där flera andra styrfunktioner redan finns eller till platser varifrån dessa lätt kan nås. Detta utgör enligt Tömqvist en av orsakerna till att storstadsområdena väljs för lokalisering av sådana funktioner och därigenom kan erbjuda mer sysselsättning än genomsnittligt åt arbetskraft med längre utbildning. Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län hade år 1969 ca

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  75

31 % av industrisysselsättningen mot ca 42 % av industrins förvaltningspersonal.

Den teletekniska utvecklingen har enligt Törnqvist inte minskat behovet av direkta personkontakter. Det förefaller t. o. m. som om de direkta personkontakterna - för vUka fysiska avstånd innebär en väsentlig restriktion - ökat i betydelse under senare år och kanske kommer att öka ännu mer i betydelse under överskådlig framtid på grund av samhällets allt större komplexitet. Han finner det rimligt att vid ett tidsperspektiv på 10 å 20 år anta att den teletekniska utveckhngen inte på ett genomgripande sätt kommer att minska kontaktberoende befattningshavares behov av direkta personkontakter.

Material från bilagan till ERU:s nyss nämnda betänkande (SOU 1970: 14) belyser den betydande koncentrationen till storstadsregionerna, i första hand Stockholmsregionen, av företagens administrativa delar. 1 tabell 3:39 anges storstadsregionernas andel av den totala sysselsättningen inom tillverknings- och byggnadsindustri samt partihandel år 1965 tillsammans med dessa regioners andel av tjänstemän på två kvalifikationsnivåer.

Tabell 3:39 Storstadsregionernas andel av antalet sysselsatta inom tillverknings- och byggnadsindustri samt partihandel, totalt samt av olika tjänstemannagrupper år 1965

Område	Kontaktberoende tjänstemän	Övriga tjänstemän	Totalantalet sysselsatta
	%	%	%
Stockhohns A-region Göteborgs A-region Malmö A-region övriga riket	27 11 8 54	23 11 8 58	17 9 6 68
Hela riket	100	100	100

Tabellen är hämtad från SOU 1970:14

Antalet kontaktberoende befattningshavare har enligt Törnqvist ökat från 150 000 år 1960, rih 200 000 år 1965 för att år 1970 uppgå rill ca 250 000. Detta är endast ca 7 % av den totala sysselsättningen, men det är en från regionaipolitisk synpunkt väsentlig gmpp eftersom minst hälften av ifrågavarande befattningshavare f. n. finns i storstadsregionerna och där har en betydande multiplikativ sysselsättningseffekt. För det första knyter de kontaktintensiva befattningshavarna till sig knippen av personal för service, registrering och bearbetning av information inom den egna organisationen. För det andra drar styrenheter i storstadsregionerna till sig administrativa underleverantörer och andra former av företagsservice. De kontaktintensiva befattningshavarnas genomsnittligt höga inkomster som är mer än fyra gånger större än genomsnittsinkomsten för alla yrkesverksamma i landet ger också sekundära effekter inom speciellt servicenäringarna.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

76

Företagens styrfunktioner är till stor del förlagda till deras huvudkontor. 1 figur 3:34 anges lokaliseruigen i riksområden för Sveriges 564 största industriföretag resp. 274 största handelsföretag. Uppgifterna är hämtade från publikationen Sveriges 500 största företag 1971. BUden bygger pä fördelningen av antalet huvudkontor, inte antalet sysselsatta vid dessa eller antalet sysselsatta som leds från dessa kontor. Eftersom de större företagen i stor utsträckning har sina huvudkontor i storstadsområdena ger bilden ett intryck av en större spridning än vad som motsvarar antalet sysselsatta med styrfunktionsuppgifter. Industrins huvudkontor har med undantag för Norrlandslänen i stort sett samma fördelning som befolkningen. Handelsföretagen är däremot kraftigt koncentrerade till Östra Mellansverige och med ganska höga andelstal i Syd- och Västsverige. Övriga riksområden har bara en mindre del av handelsföretagens huvudkontor. Av enskilda län har speciellt Jämtlands och Norrbottens län mycket få huvudkontor. I Jämtlands län har endast två större industriföretag sina huvudkontor. Detsamma gäller Norrbottens län där dessutom ett huvudkontor för ett större handelsföretag är förlagt.

Figur 3:34 Huvudkontorens lokalisering år 1971. Fördelning på riksområden.

andel av befolkningen 1.11 1970

andel av industrins huvudkontor

andel av handelsföretagens huvudkontor

lih Ih Ih

7 riksomräden

Underiaget för figuren är hämtat frän publikationen Sveriges 500 största företag. Bearbetningen av materialet äi utförd inom Inrikesdepartementet. Riksomrädena är följande: 1 Östra Mellansverige Inkl. Stockholms län, 2 Sydöstsverige, 3 Sydsverige, 4 Västsverige, 5 Norra MeUansverige, 6 Mellersta Norrland och 7 Övre Norrland. Riksområdenas definition finns I bihang A.

Av tabell 3:40 framgår huvudkontorens lokahsering fördelade på ortsklasser enligt  länsstyrelsernas modifierade   förslag.  Stockholm har en

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                 77

dominerande ställning. Mot en andel av totalbefolkningen på 17 % står 22 % av industrins huvudkontor och 45 % av handelsföretagens. Primära centra har i stort sett samma andel av huvudkontoren som av befolkningen, medan regionala centra och i än högre grad kommuncentra har en mycket lägre andel. Framför allt gäller detta handelsföretag, som är ytterst sporadiskt företrädda i regionala centra och kommuncentra.

Tabell 3:40 Huvudkontorens lokalisering år 1971. Fördelning på ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag.

Ortsklass	Andel av totalbef år 1970 %	Huvu	dkontor
		Industriföretag Antal      Andel %		Hände Antal	; Isföretag Andel %
Storstockholm Storgöteborg Stormalmö S:a storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra	16,6 8,4 5,0 30,0 26,7 24,8 18,5	124 48 42 214 163 95 92	21,8 8,5 7,4 37,7 29,0 16,9 16,4	124 38 25 187 70 13 4	45,2 13,8 9,1 68,1 25,6 4,8 1,5
Totalt	100,0	564	100,0	274	100,0

Jämför figur 3:34

Antalet fusioner inom svenskt näringsliv har under 1960-talets senare del uppgått tUl i genomsnitt mellan 250 och 300 per år. Siffrorna i tabell 3:41, som är hämtade från pris- och kartellnämndens kartläggning av fusionernas omfattning under åren 1969 och 1970, tyder på att fusionerna medfört en ytterligare koncentration av huvudkontorsfunktionerna tUl de större orterna, framför allt rill Stockholm. I tabellen innebär "vinst" att företag i regionen har skaffat sig kontroll över företag i en annan region medan "förlust" innebär att ett företag sålts till företag i annan region. Fusioner inom en och samma ortsklass har inte medtagits.

Fusionerna ger till resultat en vinst för Stockholmsregionen och förluster för regionala centra och kommuncentra. För de två övriga storstadsområdena tar vinster och förluster i stort sett ut varandra. Detsamma gäller primära centra där ett stort antal fusioner i båda riktningarna ger en nettoförlust av endast fem företag.

Dessa transaktioner kan innebära mer eller mindre genomgripande förändringar i de fusionerande företagen. 1 vissa fall kan det vara frågan om en enbart finansiell operation, i andra fall kan fusionen bli inledningen tih en period av produktbyten och specialiseringar och i åter andra fall kan mer eller mindre omfattande funktionsspecialiseringar bli följden. Totaleffekten från sysselsättningssynpunkt behöver inte vara negativ för de köpta företagen, men det förefaller troligt att en proportionsvis större del av de kvalificerade, kontaktberoende befattningshavarna kommer att finnas i de köpande företagen.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  78

Tabell 3:41 Ändringar i styrfunktionernas lokalisering. Fusionernas riktning åren 1969 och 1970 mellan ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag.

Ortsklass	"Vinst'		"Förlusl	1"	Nettoförändring
	Antal	Andel %	Antal	Andel %	Antal
Storstockholm	130	36,6	44	12,4	+86
Storgöteborg	32	9,0	41	11,5	+ 9
Stormalmö	30	8,5	26	7,3	- 4
S:a storstäder	192	54,1	111	31,2	+91
Primära centra	84	23,7	79	22,3	- 5
Regionala centra	33	9,3	100	28,2	-67
Kommuncentra	21	5,9	65	18,3	-44
(Utlandet)	25	7,0	-	-	+25
Totalt    355		100,0	355	100,0	0

Utlandets vinst innebär att 25 svenska företag har övertagits av utländska företag. Bearbetningen av pris- och kartellnämndens material har utförts inom inrikesdepartementet.

Professor S. Godlund behandlar i rapporten Regioner att leva i denna koncentrationsprocess utifrån Norrköpings synvinkel. Under den kartlagda perioden har en ökande del av industriföretagen i Norrköping kommit att bli styrda från andra regioner. Av tabell 3:42 framgår att nästan alla som år 1914 var sysselsatta inom industri i Norrköping, arbetade i företag som styrdes - hade sitt huvudkontor - i staden. Är 1967 hade denna andel minskat till ca hälften, varvid koncerner med Storstockholm som huvudort styr företag med ca 20% av totalantalet sysselsatta och utländska koncerner uppnår en nästan lika stor andel.

Tabell 3:42 Antalet sysselsatta i industri i Norrköping åren 1914, 1930, 1950 och 1967, fördelade efter resp. huvudkontors lokalisering

Lokalisering                                            1914      1930      1950      1967

95	91	77	49
5	9	23	51
1	4	8	21
-	-	3	13
4	5	12	17
100	100	100	100
10	11	16	14

Lokalt styrda företag

Utifrån styrda företag varav svenska koncerner etc. med huvudkontor eUer motsvarande i Storstockholm dito i andra svenska orter än i Storstockholm utländska koncerner

Totalt, procent

Totalt, tusental sysselsatta

Kontaktbehov och resmöjligheter

Törnqvists förutnämnda uppsats i rapporten Regioner att leva i behandlar också de regionala olikheterna i personkontaktmöjligheter och hur dessa påverkas av persontransportsystemets utformning samt av olika hypotetiska ändringar i den regionala fördelningen av den kontaktberoende personalen. Studien mäter hur stor del av de  tidigare omnämnda

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  79

250 000 kontaktberoende befattningshavarna som teoretiskt kan nås från en ort under en dag, varvid resan fömtsätts påbörjad och avslutad mellan kl. 06.00 och 23.00 och besöket dessutom med ett visst antal timmar måste infalla under normal kontorstid.

1 figur 3:35 återges en bild av det svenska kontaktlandskapet år 1970 hämtad från rapporten. Kontaktmöjligheterna mäts endast från landets 70 A-regioncentra. Indextalen i figuren anger antalet kontaktmöjligheter med utgångspunkt i resp. ort i relation till antalet kontaktmöjligheter med Stockholm som utgångspunkt. Om det är i princip möjligt att nå 200 000 kontaktberoende befattningshavare från Stockholm och man kan nå 150 000 från en annan ort får denna ort indextalet 75.

Endast ett antal regioncentra i Östra Mellansverige når upp till 80% eller mer av Stockholms värde. Ytteriigare ett antal centra utefter en linje Stockholm — Malmö når tillsammans med Göteborg och Borås upp till 70 % av Stockholms kontaktpotenrial. 1 Sydostsverige finns några centra utefter Östersjökusten med värden strax över 50. 1 Norrlandslänen når inte något centmm upp över indextalet 50.

Under perioden 1961-1970 har utbyggnaden av flygförbindelser inneburit förbättrade kontaktmöjligheter för orterna i riksområdet Övre Norriand. Är 1960 kunde man enligt den använda beräkningsmetoden från t. ex. Luleå uppnå endast 5 % av Stockholms potential jämfört med 48 % år 1970. I övriga landet har under 1960-talet inte skett några större förändringar i vare sig positiv eller negativ riktning.

1 Törnqvists studie har undersökts hur en ändrad regional fördelning av de kontaktberoende befattningshavarna påverkar kontaktmöjlighetema i olika regioner. Bl. a. prövas konsekvenserna av tre olika typer av decentralisering. I en modell läggs tyngdpunkten i en antagen ökad sysselsättning av kontaktberoende befattningshavare i primära centra enligt GRUP:s förslag till ortsklassificering Ofr avsnitt 9.3). En andra modell förutsätter i stort sett stopp för ytterligare tillväxt i Stockholmsregionen samt en spridning av sysselsättningsökningen till ett avsevärt antal mindre A-centra i olika delar av landet. Den tredje hypotetiska modellen illustrerar en målsättning där man genom massiva insatser vill bygga upp betydande s. k. storstadsalternativ i Norrland. Mer än hälften av den förväntade sysselsättningsexpansionen skulle härvid förläggas till Umeå, Luleå och Sundsvall.

Med 1970 års transportsystem ökar de regionala olikheterna i kontaktpotentialen vid en decentralisering till primära centra enligt den förstnämnda modellen. Endast tre stadsregioner — Uddevalla, Mora och Lycksele, som kan sägas vara dåligt integrerade i det nuvarande mellanregio-nala transportsystemet — får sina kontaktmöjligheter förbättrade. Den långtgående decentraliseringen enligt den andra modellen leder till en ytterligare försämring av kontaktmöjligheterna på de flesta orter i landet. Den hypotetiska satsningen på ett fåtal norriandsorter ökar kontaktmöjligheterna endast för några orter i Norrland men innebär minskade möjligheter i övriga landet.

Det finns enligt studien anledning förmoda att dessa följder av en

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  80

spridning av kontaktberoende befattningshavare hänger samman med strukturen på det nätverk som binder samman olika stadsregioner. Detta nätverk är f, n. starkt centrerat tUl storstadsregionerna och särskilt Stockholm, vilket medför svårigheter att resa "på tvären" mellan exempelvis primära centra.

Effekterna av förändringar i transportsystemet diskuteras slutligen. Om flygförbindelser morgon och kväll antas komma till stånd mellan de tolv största primära centra förbättras kontaktmöjligheterna avsevärt vid en decentralisering till primära centra. Den antagna utbyggnaden av transportsystemet leder till en avsevärd utjämning av de regionala ohkheterna i kontaktmöjligheterna. SkUlnaderna mellan olika orter i särskUt de södra och mellersta delarna av landet blir små. Stockholm har inte längre landets högsta kontaktpotential. Orter som Norrköping, Örebro, Karlstad, Uppsala och Jönköping har högre eller lika höga lägespoäng i ett riksomfattande kontaktsystem. Fortfarande har Norrland de lägsta värdena. Luleå, Umeå och Sundsvall får dock avsevärt höjda indextal -dock inte i nivå med Stockholm - men övriga centra i Norrland ligger fortfarande på en låg nivå.

Regionala skillnader i produktiviteten

I betänkandet (SOU 1970:3) Balanserad regional utveckling diskuterades bl. a. företagsekonomiska produktionskostnadsförhållanden inom framför allt tillverkningsindustrin. En rad branschstudier ansågs tyda på att produktiviteten med ett företagsekonomiskt betraktelsesätt är högre i regioner med stort befolkningsunderlag än i regioner med liten befolkning. Materialet visade enligt ERU:s bedömning att storstadsregionerna i vissa branscher har ett klart produktivitetsövertag gentemot övriga regioner. Även produktivitetsskillnadema mellan små och stora företag befanns vara betydande för de flesta av de studerade branscherna. Dessa skillnader förklarades i stor utsträckning med att företagen i olika utsträckning kan tillgodogöra sig skalekonomiska och agglomerativa fördelar. Flera reservationer fogades dock till dessa slutsatser. Hög produktivitet kan bero på t. ex. en stor andel nytt realkapital. I en totalekonomisk kalkyl måste vidare även de externa kostnaderna beaktas, t. ex. sådana som uppstår till följd av utbyggnad av samhällets infrastmktur. En samhällsekonomisk produktivitetskalkyl kunde därför enligt ERU ge annat resultat än en företagsekonomisk.

ERU:s belysning av sambandet mellan å ena sidan region- och företagsstorlek och å andra sidan förädlingsvärde per sysselsatt återges i tabell 3:43 för några branscher. Som regional enhet används för större delen av landet A-regioner. Ett försök har därvid gjorts att föra samman regioner som bedömts vara likartade beträffande folkmängd och geografiskt läge. Den använda grupperingen framgår av följande sammanställning.

90-80-89 70-79 60-69 50-59 40-49 -39

Figur  3:35.   Det   svenska   kontaktlandskapet   1970.   Siffrorna anger  Indextal  för olika  stadsregioners konlaktpotentialer (Stockholm = 100).

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

81

Grupper av A-regioner och kommunblock

Ingående A-regioner och kommunblock

1                                             Stockholm/Södertälje A-region

2                                             Göteborg, Malmö/Lund, Helsingborg/Landskrona A-region

3                                             Samtliga A-regioner i Götaland, Svealand utom Kopparbergs och Värmlands län med en folkmängd meUan 95 000 och 190 000

4                                             Samtliga A-regioner i Götaland och Svealand utom I Kopparbergs och Värmlands län med en folkmängd understigande 95 000

5                                             SamUiga kommunblock I Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län utom de 41 kommunblock som har lägst folkmängd

6                                             De 41 från grupp 5 undantagna kommunblocken I Norrland, Dalarna och Värmland

Företagen har indelats i följande storlekar.

Nr

Antal anställda

5- 20 21-100 101-500 500-

Tabell 3:43 Förädlingsvärde per sysselsatta år 1966 inom metall- och verkstadsindustri och träindustri. Index: Riksgenomsnittet inom resp. bransch = 100.

Grupper av A-regioner    Metall- och verkstadsind. och kommunblock

Företagsstorlek
1      2       3

Träindustri

Företagsstorlek
1        2    3

100	111	97	120
82	87	96	95
81	90	84	92
90	99	98	107
83	85	89	86
87	91	79	_

97	141	-
79	96	122
75	96	103
84	96	130
79	89	106
78	89	107

114

Maskinparkens och anläggningarnas modernitet och omfattning per sysselsatt har inte beaktats i denna studie. Beträffande metall- och verkstadsindustrin framträder särskilt tydligt det höga förädlingsvärdet i Stockholmsregionen. Någon entydig tendens till minskande förädlingsvärde med minskande regionstorlek framträder därefter ej. De mindre A-regionerna i Götaland och Svealand har något högre värden i förhållande till de övriga grupperna. Inom träindustrin stiger förädlingsvärdet snabbt med stigande storlek på arbetsstället. Detta gäller samtliga regionsgrupper. En något oenhetlig tendens till minskande förädlingsvärde med minskande regionstorlek kan också utläsas.

I en av ERU under sommaren   1972 framlagd lägesrapport (Ds In

6Riksdagen 1972, 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  82

1972:14) lämnas ytterligare uppgifter om produktivitetsförhållandena inom industrin. En till kommunblocksindelningen anpassad regionindelning har därvid använts och dessutom har det varit möjligt att schablonmässigt ta hänsyn till skillnader i kapitalutrustningens storlek. Studien har gjorts i samarbete med Industrins utredningsinstitut (lUl).

Av resultaten från denna undersökning framgår att produktiviteten, dvs. förädhngsvärdet per sysselsatt, för industrins del är högre i folkrika områden än i glesbygderna. Så är fallet inte bara för industrin i dess helhet utan i allmänhet också för enskilda branscher inom industrin. Detta tyder enligt vad som uttalas av ERU på att de regionala produktivitetsskillnadema inte beror enbart på produktionsinriktningen eller prissättningen i de olika regionerna. Andra faktorer måste förehgga som gör att produktiviteten skiljer sig regionerna emellan. Mängden realkapital per sysselsatt kan antas utgöra en dylik faktor, likaså företagsstorleken. Sambandet mellan dessa båda faktorer och produktiviteten har beräknats med hjälp av regressionsteknik. Med utgångspunkt i dessa beräkningar har produktiviteten i de olika regionerna korrigerats för variationer i kapitalutmstning och företagsstorlek. Av tabell 3:44 framgåratt ohkheterna i produktiviteten mellan regionerna reduceras vid de successiva korrigeringarna. Produktiviteten efter korrigering för kapitalintensitet och företagsstorlek är dock fortfarande högre i Stockholmsregionen än i övriga regioner.

Tabell 3:44 Olikheter i produktiviteten inom industri år 1968 mellan kommunblocksgrupper, när hänsyn tas till olikheter i kapitalintensitet och företagsstorlek. Hela riket = 100.

Kom munblocksgrupper

Stock- Göte-    Större  Södra    Norra   Norra   Hela

holm    borg     städer MeUan- tät-       gles-     rUcet

och            Sverige bygden bygden

Malmö

Fakrisk produktivitet    109,6    104,1    102,9   97,0      104,9     93,1    100,0

Produktivitet efter standardi
sering för kapitalintensitet       108,7    101,7    100,3   98,3       99,3     97,5    100,0
Produktivitet efter standardi
sering för kapitalintensitet
och företagsstoriek      108,3    101,0     99,3   97,8       99,7    100,6    100,0

Landet är indelat i ERU:s kommunblocksgrupper. Denna indelning presenteras i bihang A.

ERU framhåller att en del av den låga produktivheten per sysselsatt i Norra glesbygden synes bero på en relativt hten kapitalutrustning. Också den omständigheten att företagen i genomsnitt är relativt små spelar enligt beräkningarna en viss roll. För Norra tätbygden ligger den huvudsakliga förklaringen tih det höga faktiska förädlingsvärdet i en omfattande kapitalutrustning. Detsamma gäller Göteborg och Malmö. Den faktiska produktiviteten i Stockholm ligger ca 17 % över produktiviteten i Norra   glesbygden   som   har   det   lägsta   värdet.   Efter  korrigering  för

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

83

kapitalintensitet och företagsstorlek minskar denna skiUnad tiU ca 10%, vilket antas motsvara någon typ av verklig produktivitetsskUlnad.

De skillnader som återstår efter korrigeringarna anser ERU till en del förklaras av skUlnader i branschsammansättning. 1 tabell 3:45 återges regionala skillnader inom olika branscher.

Tabell 3:45 Genomsnittlig produktivitet i vissa branscher under åren 1965-1968 i kommunblocksgrupper. Hela riket = 100.

Kommunblocksgrupp	Verkstads-	Trä-,	Livsmedels	- Textil-,	Repara-
	industri	massa- o.	o. dryckes-	läder- o.	tions-
		pappers-	varu-	gummlvaru	- verk-
		industri	industrl	industri	städer
Stockholm	109,1	108,5	109,4	117,8	110,9
Göteborg och Malmö	105,2	100,6	90,9	118,0	108,8
Större städer	102,4	102,9	105,3	97,5	97,6
Södra mellanbygden	99,1	98,6	97,8	96,4	98,4
Norra tätbygden	96,8	107,0	104,1	98,0	99,3
Norra glesbygden	90,7	91,5	94,2	98,6	98,7

Jämför kommentarer tUI tabell 3:44.

Resultatet tyder enhgt ERU på vissa genomgående produktivitetsskillnader meUan regionsgrupperna, korrigering för kapitalintensitet och företagsstorlek har emellertid då inte gjorts. Materialet kommer att analyseras vidare inom ERU och dess produktionskostnadsgrupp. Bl. a. avser ERU att diskutera betydelsen av regionala skillnader i arbetskraftens och kapitalets ålderssammansättning.

De genomsnittliga produktivitetsskUlnaderna mellan regioner döljer avsevärda olikheter i produktivitetsavseende mehan företag inom en och samma region. I en region med låg genomsnitthg produktivitet finns flera företag med hög produktivitet, och hög genomsnittlig produktivitet utesluter inte förekomsten av lågproduktiva företag. Figur 3:36 visar de hög- resp. lågproduktiva företagens fördelning på A-regioner år 1969. ERU konstaterar att företag med höga resp. låga värden på förädlingsvärdet per sysselsatt återfinns i alla delar av landet.

Som framgår av den vänstra kartbilden I figuren har den alldeles övervägande delen av landet i stort sett en riksgenomsnittlig andel (24-36 %) av högproduktiva företag, dvs. företag med mer än 46 000 kr. i förädlingsvärde per sysselsatt. Högre andel än 36 % har endast Stockholms och Nyköpings A-regioner samt ytterhgare tre områden, bl. a. Kimna och Luleå A-regioner. Lägre andel än 24 % finns i ett större sammanhängande område i Sydöstsverige samt i t. ex. Borås, Arvika, EskUstuna och Mora A-regioner.

BUden är något mera splittrad vad beträffar andelen företag med lågt förädlingsvärde. Regioner med en förhåhandevis stor andel lågproduktiva företag finns spridda över hela landet. Endast Stockholms A-region och ytterligare fem A-regioner i MeUansverige samt Skellefteå A-region har en låg andel industriföretag med lågt förädlingsvärde.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

84

Figur 3:36 Förekomst av hög- resp. lågproduktiva industriföretag i A-regloner år 1969.

Andel av industriföretagen i A-regioner som ingår bland de 30 % av landets industriföretag som har det högsta förädlingsvärdet per sysselsatt, dvs. mer än 46 000 kr.

Andel av industriföretagen i A-regioner som ingår bland de 30 % av landets industriföretag som har det lägsta förädlingsvärdet per sysselsatt, dvs. mindre än 28 000 kr.

Kartorna är hämtade från ERU:s lägesrapport (Ds In 1972:14) och bygger på en bearbetning av industristatisriken för år 1969.

Stordrifts fördelar inom industriproduktionen

Koncentrationsutredningen behandlar i delbetänkande VII (SOU 1970:30) Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. Följande utdrag ur utredningen bygger på ett sammandrag i Statens vägverks utredning (TÖ 116) Interregionala beroenden i Sverige.

Det svenska näringshvet har enhgt utredningen under 1960-talet genomgått en snabb omvandlingsprocess. En drivkraft i denna omvand-Ung har varit att öka effektiviteten genom att ta tillvara stordriftsfördelar samt lägga ned lågavkastande verksamheter. Förloppet anses på intet sätt vara avslutat utan kan förväntas bli än mer accentuerat i framtiden. Omställningarna innebär stora förändringar bland annat för den berörda

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  85

arbetskraften beroende på att strukturrationaliseringar ofta medför en geografisk förflyttning av arbetskrafl och kapital. Så länge en produk-tionstihväxt eftersträvas torde enligt utredningen regionala omfördelningar ej gå att undvika. Det bör emellertid betonas att regionalpohtiska målsättningar kan förändra eher förhindra fullföljandet av ett extremt stordriftssystem.

De flesta stordriftsfördelar anses vara knutna till förändringar i kapitalutrustning och organisationsstruktur, och det ställer sig vanligen fördelaktigt att successivt utnyttja stordriftsfördelarna. Det vore mindre rationellt att riva ned ah existerande produktionsutrustning och all organisationsstruktur och bygga upp en helt ny struktur varie gång en teknisk eller organisatorisk förbättring introduceras. Strukturomvandlingen kan således ses som en rörelse från den existerande anläggningsstrukturen i riktning mot en optimal.

Motiven för en fördröjning av stordriftsfördelarnas utnyttjande är så gott som genomgående av resursbesparande natur. Det skulle kräva större total resursinsats att höja takten i strukturomvandlingen. Men det finns också faktorer av annan karaktär som påverkar takten i strukturomvandlingen — oftast i uppbromsande riktning. Institutionella trögheter, brist på information och finansiella problem kan bromsa takten. En splittrad företagsstruktur tenderar av olika skäl att fördröja en koncentrationsprocess.

I vissa branscher sker en successiv modernisering inom ramen för existerande anläggningar. Delar av den totala kapitalutmstningen skrotas, byts ut och kompletteringar görs. Det kan i sådana fall enligt utredningen ställa sig fördelaktigt att göra successiva nyinvesteringar inom ramen för existerande anläggningsstorlek, trots att man därigenom går miste om kanske betydande stordriftsfördelar. En snabb koncentration av produktionsstrukturen skulle emellertid kunna leda tiU större nackdelar i form av kapitalförstöring. Detta är i synnerhet fallet om det gäller en kapitalintensiv verksamhet och den fysiska förslitningen är liten. Stålindustrin utgör ett exempel på en sådan bransch.

Då möjhgheter finns att variera sortimentet sker ofta i stället för en anpassning av den existerande anläggnings- och företagsstrukturen tih den optimala, en anpassning av sortimentet tih den existerande anläggnings-och företagsstrukturen. En sådan anpassning kan enligt utredningen noteras i flera branscher. Pappers- och stålbranschen samt stora delar av den elektroniska branschen ger exempel på denna utveckling.

Lokaliseringsförändringar inom industrin perioden 1963-1968

Nyetableringar, nedläggningar och flyttningar av industriföretag påverkar den regionala sysselsättningsutvecklingen och är dessutom av särskilt intresse genom att det regional politiska stödet har koncentrerats till industrisektorn. En bearbetning av industristatistiken utförd inom inrikesdepartementet visar att etablering och nedläggning av företag förekommer  i   stort   antal,   medan   flyttningar   över   länsgräns  är  ganska

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet                86

sällsynta. Av tabell 3:46 framgåratt antalet nedläggningar något översteg antalet nyetableringar under åren 1963 — 1968.

Tabell 3:46  Totala lokaliseringsförändringar inom industri åren 1963-1968

Antal Antal arbets- syssel-ställen    satta

18 400	980 000
-3 100	- 60 000	(vid nedläggningstUlfället)
+ 2 450	+ 45 000	(vid periodens slut)

ArbetsstäUen år 1962

Nedläggningar 1963-1968

Nyetableringar 1963-1968

Förändringar vid arbetsställen som

fanns både 1962 och 1968              20 000

Arbetsställen år 1968           17 750   945 000

Nettoförändring 1963-1968    -    650 - 35 000

Uppgifterna i tabellen grundar sig på bearbetningar av industristatistiken utförda inom inrikesdepartementet i samarbete med de regionalekonomiska enheterna vid länsstyrelserna.

Av arbetsställen som fanns år 1962 lades ca 17 % ner under de följande sex åren. Antalet anstähda vid nedläggningstillfället utgjorde ca 6 % av de industrisysselsatta i landet. I genomsnitt var 20 sysselsatta per företag vid de nerlagda arbetsstäUena mot ca 50 per företag i samtliga företag. Vidare hade ca 13 % av de arbetsstäUen som fanns år 1968 etablerats under de föregående sex åren, men endast ca 4 % av de industrisysselsatta i landet arbetade vid dessa arbetsstäUen.

Under perioden 1963-1968 flyttade 96 företag med 2 700 sysselsatta över länsgräns. Dessa flyttningar är i förhällande till nedläggningarna och nyetableringarna av ringa omfattning. Eftersom filialetablering i sammanställningen räknas som nyetablering innebär de i tabellen återgivna talen troligen en underskattning av industrisysselsättningens rörlighet över länsgränserna. En filialutläggning tUl ett län kan sålunda innebära en sysselsättningsminskning eller utebliven ökning i ett annat län.

Vid genomgående arbetsställen, som fanns både år 1962 och 1968, skulle enligt de använda definitionerna sysselsättningsutvecklingen ha varit svagt negativ. Eftersom nedlagda arbetsställen redovisas i statistiken med antalet sysselsatta vid nedläggningstUlfället, har den minskning som de eventueht haft åren före nedläggningen definitionsmässigt räknats som en minskning hos arbetsställen som fanns under hela den ifrågavarande perioden. Eftersom sysselsättningsminskningen åren före en nedläggnmg vid de flesta arbetsställen sannolikt är avsevärd, kan utvecklingen hos genomgående arbetsställen mycket väl ha varit positiv.

Lokaliseringsförändringama länsvis återges i tabell 3:47. Räknat i antal arbetsställen är variationema mellan län avsevärda. Sålunda hade ca 25 % av de år 1968 befintliga arbetsställena i HaUands län etablerats under den föregående sexårsperioden mot endast ca 7 % i Gävleborgs län. Spännvidden är något mindre ifråga om nedläggningar. I Örebro och Norrbottens län hade 23% av de år 1962 befintliga företagen lagts ner under

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

87

sexårsperioden mot ca 11 % i Västerbottens län. I flera län synes hög resp. låg takt ifråga om nyetableringar och nedläggningar uppträda samtidigt. 1 Norrbottens, Örebro och Östergötlands län är således både nyetablering och nedläggning omfattande medan t. ex. Västerbottens, Jämtlands, Värmlands och Stockholms län hade låga värden i båda avseendena. En rad län har haft flera nedläggningar än nyetableringar. Så har varit fallet i Västernorrlands, Kopparbergs, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Uppsala län. Endast i Kronobergs, Hallands och Jämtlands län har nyetableringarna varit fler än nedläggningarna.

Tabell 3:47 Lokaliseringsförändringar inom industri åren 1963-1968 i länen. Antal arbetsställen och antal sysselsatta

Län	Antal arbetsställen				Antal sysselsatta
	Ny-		Ned-		Ny-		Ned-
	etabler	ingar	läggningar		etableringar		läggningar
	Antal	Andel av länets arbetsställen %	Antal	Andel av länets arbetsställen %	Antal	Andel av länets sysselsatta %	/ Antal	Andel av länets sysselsatta %
Stockholms	289	11,2	344	13,3	5 216	3,6	7516	5,2
Uppsala	39	11,3	76	22,1	700	3,8	1 611	8,7
Södermanlands	78	14,4	88	16,3	919	2,4	1 633	4,2
Östergötlands	153	21,6	155	21,9	2 902	5,3	2 991	5,5
Jönköpings	166	11,9	196	14,0	2 607	5,5	3 009	6,4
Kronobergs	97	15,3	84	13,2	1727	8,0	1351	6,3
Kalmar	109	14,6	141	18,9	2613	8,6	3 238	10,7
Gotlands	10	9,4	13	12,3	109	4,0	186	6,8
Blekinge	31	9,4	54	16,4	395	1,8	776	3,6
Kristianstads	109	12,6	168	19,4	2 038	6,9	2 190	7,4
Malmöhus	180	10,4	270	16,1	3 485	3,8	5 314	5,6
Hallands	134	25,1	76	17,3	1 780	10,0	1 693	9,5
Göteborgs- o. Bohus	180	13,2	272	20,0	3 040	3,5	4 536	5,2
Älvsborgs	155	11,1	243	17,4	2 815	4,1	5 679	8,2
Skaraborgs	155	18,9	131	16,0	2713	8,4	1 657	5,1
Värmlands	55	10,0	69	12,5	1 632	4,2	1 075	2,8
Örebro	114	18,9	140	23,2	2 295	5,3	3 116	7,9
VästmaiUands	54	11,7	71	15,4	1 099	2,4	1 155	2,5
Kopparbergs	91	12,6	159	21,9	1 337	3,3	2 586	6,4
Gävleborgs	41	7,1	77	13.3	1 135	2,9	1 288	3,3
Västernorrlands	61	13,5	99	21,9	746	2,7	2 349	8,7
Jämtlands	29	15,3	24	12,6	660	15,0	381	8,6
Västerbottens	44	9,2	51	10,6	758	4,6	513	3,1
Norrbottens	82	23,3	81	23,0	2 061	11,1	1 075	5,8
Hela riket	2 456	13,3	3 082	16,7	44 782	4,6	57 218	5,8

Jämför tabeh 3:46

Storstadslänen har räknat i antal sysselsatta tihsammans förlorat något mer än 5 000 arbetstUlfäUen netto genom nedläggning av arbetsställen. Andra län med en hkartad utveckling är Uppsala, Älvsborgs, Kopparbergs och Västemorrlands län. Mindre ökningar i antalet sysselsatta registreras i

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                 88

Kronobergs, Hahands och Västerbottens län medan större ökningar skett i Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län.

Av tabell 3:48 framgår hur den registrerade flyttningen över länsgräns fördelar sig på län. Stockholms län har under perioden förlorat netto 34 arbetsställen genom utflyttning. Flera län visar flyttningsvinst men bara Värmlands, Älvsborgs, Kalmar och Östergötlands län har netto vunnit mer än fem arbetsstähen. Som påpekats i det föregående räknas inte fihaletableringar som flyttning över länsgräns.

Tabell 3:48 Flyttning av industriarbetsställen över länsgräns åren 1963-1968

Län	Antal arbetsställen
	In-	Ut-	Netto	Län	In-	Ut-	Netto
	flyt-	flyt-			flyt-	flyt-
	tade	tade			tade	tade
Stockholms	3	37	-34	Göteborgs o.
Uppsala	6	5	+  1	Bohus	3	5	-2
Södermanlands	4	3	+  1	Älvsborgs	8	2	+6
Östergötlands	11	5	+ 6	Skaraborgs	2	7	-5
Jönköpings	4	6	- 2	Värmlands	8	-	+8
Kronobergs	1	3	- 2	Örebro	4	1	+3
Kalmar	9	2	+ 7	Västmanlands	2	2	±0
Gotlands	-	-	-	Kopparbergs	5	2	+3
Blekinge	5	2	+ 3	Gävleborgs	5	1	+4
Kristianstads	7	4	+ 3	Västernorrlands	1	1	±0
Malmöhus	4	6	- 2	Jämtlands	2	_	+2
Hallands	1	1	± 0	Västerbottens	1	_	+ 1
				Norrbottens	-	-	-
				Hela riket	96	95	+ 1

Ett företag har flyttat in från utlandet vilket förklarar att nettot för riket ej går jämnt ut. Jämför i övrigt kommentarerna till tabell 3:46.

3.4 Serviceförsöijningen

3.4.1  Inledning

I detta avsnitt diskuteras de regionala variationerna i utbudet av samhällelig och kommersieU service. Redogörelsen syftar i första hand tiU att ge en uppfattning om serviceutbudets utseende inom länen samt analyser av hur serviceutbudet varierar mellan olika typer av orter. Inom inrikesdepartementet har gjorts sammanställningar över servicenivån i kommunblock. Detta material, som redovisas länsvis i bihang A, utnyttjas i den följande framstäUningen. Glesbygdsutredningens ohka betänkanden, som innehåller en analys av serviceutbudet inom områden med ett mycket htet serviceunderlag, utgör ett andra vUctigt underlag.

Av den samhälleliga servicen redovisas i det följande endast utbudet av UtbUdning och sjukvård. Det kommersiella utbudet av service delas upp i två delar, inriktade på den enskUdes resp. företagets behov av service. Genomgående grupperas serviceutbudet i fem grupper, s. k. servicenivåer.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

89

En svårighet vid redovisningen på servicenivåer är att kunskapema är bristfälliga om hur människor och företag upplever variationer i serviceutbudet. Indelningen i servicenivåer kan mot denna bakgrund inte ges en tolkning som t. ex. säger att serviceutbudet på en nivå "är dubbelt så bra" som på en annan. Det enda påstående som kan göras är att utbudet i vissa block är "mera omfattande" än i andra. Tolkningen av olikheterna mellan servicenivåer behandlas översiktligt vid genomgången av de olika serviceslagen i det följande.

Serviceutbudets omfattning bestäms främst av befolkningsunderiaget och av de olika serviceslagens krav på underlag. I stället för befolkningsunderlag kan det i vissa sammanhang vara mera rättvisande att räkna med köpkraftsunderiag. Befolknings- eller köpkraftsunderiaget i en region påverkas av den regionala omflyttningen men också av ändrade kommunikationsförhållanden. Förbättrade kommunikationer kan öka underiaget för viss typ av service i vissa orter men samtidigt också reducera underlaget för framför aht det närbelägna serviceutbudet. Den ökade tUlgången till bil har för många människor inneburit en radikal ökning av möjligheterna att bekvämt nå kvalificerad service på längre avstånd från bostaden. Figur 3:37, som är hämtad från ERU:s lägesrapport 1972, redovisar låginkomstutredningens uppgifter om biltillgång. Som framgår av figuren har en ganska stor del av befolkningen alltjämt inte tillgång till bil. Kommunikationsfrågorna behandlas mera detaljerat i avsnitt 3.5.

Figur 3:37 Andel av befolkningen som år 1968 inte hade tillgång till bil inom hushållet.

Procent av befolkningen i fiidersklasserna

100

RIKET

15-24

25-49

50-64     65-75 Ålder

Materialet är hämtat från låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning 1968. Uppgifterna i figuren avser socialgrupp II och 111.

Vad angår befolknings- och köpkraftsunderlagets betydelse för serviceutbudets omfattning betyder i många fall förändringar i kravet på underiag mer för serviceutbudets täthet än minskningar eller ökningar i befolkningsunderiaget. Kraven på underlag har för olika serviceslag gått i olika riktningar. Sålunda har i fråga om utbildning på gymnasienivå de höjda utbildningsfrekvenserna möjhggjort en spridning av utbUdningsut-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                 90

budet under de senaste 20 åren till fler orter, medan inom t. ex. handel, kostnadsutvecklingen har gett en klar tendens till färre utbudsställen.

3.4.2  Utbildnhig

1 samband med grundskolans och gymnasieskolans utbyggnad har antalet utbildningsorter ökat avsevärt. Är 1946 fanns 62 gymnasieorter mot 93 år 1956 och 124 år 1961; under 1960-talet har en måttlig utbyggnad skett. Om det nuvarande antalet högstadieorter jämförs med det antal realskoleorter som fanns före grundskolereformens genomförande erhålles en lika markant utveckling. Är 1945 fanns 240 realskoleorter mot 499 högstadieorter år 1972. Även på högskolenivån har beslut fattats, vUka inneburit en spridning av utbildningsmöjligheterna till fler orter.

Utbildningsutbudet i kommunblocken grupperas i följande fem nivåer. En mera detaljerad presentation av indelningen lämnas i bihang A.

Utbildningsutbudets nivåer

•     Nivå V      Högstadium.

•     Nivå IV    Nivå V + ofuUständig gymnasieskola och/eller kommunal vuxenut-

bildning. ■    Nivå III    Nivå IV + gymnasieskola med två-, tre- eller fyraårig linje

•     Nivå II     Nivå III + universitetsfilial, lärarhögskola och/eller socialhögskola.

•     Nivå I       Nivå  II  + eftergymnasial  utbildning och  forskning vid  minst två

fakulteter.

Skillnaderna ifråga om utbildningsutbudet mellan ohka nivåer upplevs troligen olika starkt på grund av att en successivt minskande andel av en årskull fortsätter till den typ av utbildning som erbjuds på högre nivåer. F. n. går mellan 80 och 90 % av en årskull vidare tUl gymnasieskolan. Steget mehan nivå III å ena sidan och nivåerna V och IV å den andra torde därför uppfattas som väsentligt. Eftersom den typ av utbildning som erbjuds på nivå IV används endast av en ganska liten del av befolkningen är troligen skillnaden mellan nivåerna V och IV obetydlig. Högskoleutbildning av den typ som erbjuds på nivå 1 utnytrias av ca 30 % av en årskull. Nivå II tillgodoser som mest i stort sett hälften av utbUdningsbehovet hos dem som fortsätter i eftergymnasial utbildning.

1 den följande sammanställningen, tabell 3:49, förutsätts att en person har någorlunda bekväm tUlgång till den utbildning som erbjuds inom det kommunblock där han bor. Om kommunblocket är stort är emellertid så inte alltid fahet. Vidare antas att individen har bekväm tillgång endast till det egna kommunblockets utbud, vUket inte heller ahtid är förhållandet när kommunblocket är litet. Dessa svagheter medför att län med ytmässigt stora kommunblock kan få en alltför gynnsam bild medan län med små kommunblock kan ha en större åtkomlighet än vad som redovisas. Äv dessa skäl grupperas i figur 3:38 kommunblocken i de olika länen på servicenivåer efter tillgången på utbildning inom 30 km avstånd, vilket   i  varie   fall   för   gymnasieskolorna   ger  underlag  för en  mera

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                  91

realistisk bedömning av den fakriska tillgången på utbildning. En mera nyanserad bUd av sambandet mellan utbildningsutbudet i angränsande kommunblock erhålls i bihang A.

Tabell 3:49 ger för ortsklasser enligt länsstyrelsernas förut berörda modifierade förslag kommunblockens fördelning på utbudsnivåer. Huvudintrycket blir att nivån på utbildningsutbudet är ganska homogent inom de olika ortsklassema. Primära centra ligger med endast tre undantag på utbudsnivåerna II och III. Regionala centra uppvisar en koncentration till nivån 111, dvs. gymnasieskolutbildning på två-, tre- eher fyraåriga linjer, medan kommuncentra med endast några undantag ligger på utbudsnivåerna IV och V. Inom stödområdet uppnår flertalet kommuncentra nivå IV medan tyngdpunkten utanför stödområdet ligger på

nivå V.

Tabell 3:49 Utbudet av utbildning i kommunblock fördelade pa ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

	Antal kommunblock
Ortsklass	Inom stödområdet Nivå					Utanför stöd Nivå		området
	V	IV	III	II	I	V	IV	III	II	I
Storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra	15 15	4 24 28	1 22	3 1	1	2 44	3 35	8 43 3	7	3 2
Totalt			23	4	1	46	38	54	7	5

De modifieringar som gjorts i länsstyrelsernas förslag behandlas I Inledningen till avsnitt 3. Länsstyrelsemas förslag redovisas i avsnitt 9.3. Sammanställningen är utförd inom inrikesdepartementet.

I figur 3:38 redovisas länens folkmängd fördelad på utbudsnivåer. För att ge en så verklighetstrogen bild som möjligt av de faktiska variationerna i utbildningsutbudet har kommunblockens befolkning hänförts till den högsta tillgängliga servicenivån inom 30 km fågelvägsavstånd från resp. kommunblocks centrum. Speciellt i södra och mellersta Sverige leder användandet av 30 km avstånd till att de flesta kommunblock hänförs till en högre nivå än som motsvarar utbudet inom det egna blocket. I norra Sverige påverkas befolkningens fördelning på servicenivåer däremot knappast.

Som framgår av det redovisade materialet har i flera län en stor del av befolkningen ej tUlgång tiU fullständig gymnasieutbildning inom 30 km fågelvägsavstånd. I Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län bor mer än 20 % av befolkningen i kommunblock på mer än 30 km avstånd från gymnasieorter. Även Värmlands, Örebro och Kristianstads län har en ganska stor del av befolkningen i denna typ av kommunblock.

Ett mindre antal län saknar helt tillgång på undervisning på nivåerna I och II. De utgörs av Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs och Västmanlands län. I sex län, nämligen Stockholms, Uppsala, Kristian-

Prop. 1972:111     BUaga 1     Inrikesdepartementet

92

Figur    3;38  Länens   folkmängd   fördelad   på   utbudsnivåer   ifråga   om utbildning.

AB I C

F

y/////////////Å

\                                     1

1

m/////,y//////////////////////Å

o           20          40          60

nivå V  nivä IV nivå III nivä II   nivå I

100%

De olika kommunblockens folkmängd har förts till den högsta nivå som kan nås inom 30 km avstånd från resp. kommunblocks centrum. Sammanställningen är utförd Inom Inrikesdepartementet.

stads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Örebro län kan mer än hälften av befolkningen nå ett utbud på nivåerna I och 11 inom 30 km avstånd.

1 betänkandet (Ds In 1972:1) Utbildning i glesbygder, konstaterar glesbygdsutredningen att riktmärket för planeringen av grundskolans högstadium har varit att varie skolenhet skall ha minst tre paralleller, vUket innebär att elevantalet bör vara mer än 60 elever. Även mindre högstadieenheter har enligt utredningen visat sig fullt funktionsdugliga, även om de medför i viss mån begränsade valmöjligheter i  fråga om

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

93

studievägar. Med nuvarande spridning av högstadieskolor har endast ett fåtal elever inom huvudsakligen de norriändska fjällkommunerna längre avstånd än 30 km rill närmaste skola. Av figur 3:39 framgår hur stor del av landet som ligger på längre avstånd än 30 km från högstadieort.

Figur 3:39 Områden på längre avstånd än 30 km från högstadieort

Figur 3:40 Avstånd till gymnasieorter år 1971

*> fc"   Mfl«ivao   till   hbgX

£nh»t  Bcd •lavundarlaa «i  1V71                     " —

Kartorna   är   hämtade   från  glesbygdsutredningens   betänkande  (Ds  In   1972:1) Utbildning I glesbygder.

Skolöverstyrelsens beräkningar av elevunderlaget under 1970-talet visar enligt vad glesbygdsutredningen framhåller att antalet små högstadieskolor - med mindre än 60 elever per årskull - är särskilt stort i Norriandslänen samt att antalet sådana skolor kan öka från 66 år 1971 till 89 år 1980. Som framgår av tabell 3:50 beräknas antalet små högstadieskolor bli särskilt stort i Norrbottens län men även för Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län räknas med relativt många små enheter.

Även på grundskolans låg- och mellanstadium förutser utredningen vissa problem i glesbygdsområden. Samundervisning i s. k. B- och b-skolor anses utgöra lösningen vid ett bristande elevunderlag. Den procentuella andelen klasser av B- och b-typ är speciellt hög i de nordliga länen. 1 Värmlands län är 18,3 % av klasserna av denna typ, i Kopparbergs län

30.100 k* figel-»»t  till  j-orl

••r tin   100 ka  ffi- Oalvag   till   g-ort

Blcibypdlgyanoiiui korrctpontlantaxB-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

94

Tabell 3:50 Antalet små högstadieskolor åren 1971, 1975 och 1980

Län	1971			1975			1980
	elevunderiag			elevunderlag			elevunderlag
	-30	31-	46-	-30	31-	46-	-30	31-	46-
		45	60		45	60		45	60
Uppsala			1			1		1	2
Östergötlands						1		1
Kalmar			1			1			3
Gotlands		1					1		1
Kristianstads			1						1
Värmlands	1	2	2	1			2	2	2
Västmanlands		1	2			1		3
Kopparbergs	3		2	3		1	3	1	1
Gävleborgs	2		1	2		4	2	2
Västernorrlands	1	1	6	1	5	2	4	2	3
Jämtlands	5	6	3	7	5	3	8	4	4
Västerbottens	1	1	3	1	4	4	1	6	2
Norrbottens	7	6	6	14	6	8	19	4	4
Hela riket	20	18	28	29	32	26	40	26	23

Jämför figur 3:39. De län som ej är medtagna i tabellen har inga högstadieskolor med de aktuella elevunderlagen.

16,5%,   i   Jämtlands   län   31,4%,  i  Västerbottens län  22,9%  och i Norrbottens län 18,8%.

Glesbygdsutredningen berör i betänkandet också utbildningen på gymnasienivån. Det konstateras att antalet gymnasieregioner med htet elevunderlag kan beräknas öka rill ca 20 mot slutet av 1970-talet. Några regioner beräknas då ha ett underiag på totalt mindre än 200 sextonåringar inom sitt upptagningsområde. Med undantag för två regioner i Jönköpings län — Eksjö och Tranås - samt Lysekil i Göteborgs och Bohus län, ligger dessa små regioner i eller i anslutning till det allmänna stödområdet.

Tabell 3:51 Gymnasieregioner med beräknat knappt elevunderlag år 1980

Län

Gymnasieregion

Jönköpings

Göteborgs och Bohus

Värmlands

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

Eksjö, Tranås

Lysekil

Filipstad, Hagfors, Torsby

Sala

Hedemora

Ljusdal

Kramfors, Sollefteå, Ange

Strömsund

Lycksele, Vilhelmina

Boden, Haparanda, Kalix, Gällivare

Utredningen redovisar gymnasieorternas lokalisering på en kartbUd, som återges i figur 3:40 och konstaterar att gymnasieskolorna i landets sydligare delar ger så god täckning att inackordering i princip inte skall behöva tillgripas. Inom framför allt norriandslänen och Kopparbergs län

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

95

är detta inte möjligt att undvika. De områden kartan redovisar som mindre väl försörida med gymnasial utbildning ger dock enhgt utredningen en överdriven uppfattning om storleken på de problem som avstånden till utbildning på gymnasial nivå kan innebära. Enligt en utredning inom skolöverstyrelsen år 1967 var endast ca 375 000 personer bosatta inom gymnasiernas inackorderingszoner. Man har därvid räknat med att reszonen sträckte sig omkring 50 km från gymnasieorten. Den faktiska inackorderingen har i förhållande härtill en betydande omfattning — totalt skulle inackorderingen f. n. beröra ca 35 000 elever — vilket sammanhänger bl. a. med att den önskade studievägen inte alltid finns på den egna gymnasieorten.

I rapporten (SOU 1972:23) Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler har 1968 års utbUdningsutredning (U 68) analyserat de studerandes val av utbildningsort, studerandefrekvensens regionala utveckling och universitetsfilialernas rekryteringseffekt. Rapporten omfattar högskoleutbildning vid universitetens olika fakulteter, vid samtliga högskolor samt vid sjukgymnastinstituten.

Den riksgenomsnittliga studerandefrekvensen - dvs. andelen studeran-

Flgur 3:41 Studerandefrekvensen för vissa eftergymnasiala utbildningar läsåret 1969-1970

Figuren är hämtad från (SOU 1972:23) Högre utbildning samhällsekonomiska kalkyler

regional rekrytering och

Prop. 1972:1 II     Bilagal     Inrikesdepartementet                96

de av en åldersklass - har ökat från 10% läsåret 1962-1963 till 22% läsåret 1969—1970. Den relativa skillnaden mellan gymnasieregionernas studerandefrekvens beräknas av utredningen under samma period ha minskat med ca en tredjedel. Läsåret 1969-1970 återfanns en fjärdedel av åldersgruppen 15—24 år i regioner med lägre studerandefrekvens än 16 % medan en fjärdedel fanns i områden med högre frekvens än 27 %. Av figur 3:41 framgår att bl.a. norra Kopparbergs och Gävleborgs län hade låga andelstal. Samma sak gällde gymnasieregionerna i ett bälte från Boråsregionen till mellersta Kalmar län. Frekvenstal över 20 % fanns i närheten av samtliga universitets- och filialorter med undantag för Växjö. Dessutom hade regionerna kring Kalmar och Jönköping samt stora delar av Norrbottens län höga tal. 1 rapporten anges de två viktigaste orsakerna till dessa regionala variationer i studerandefrekvensen vara avståndet till studieorten och befolkningens sociala sammansättning i regionerna.

Etableringen av universitetsfilialer har enligt rapporten bidragit riU en regional utjämning i rekryteringsbilden. Inom ett område med ca fem mils radie från filialorterna rekryterades efter etableringen 15-20% fler studerande än som skulle ha kommit från området utan dessa fihaletableringar. Inom sina närzoner (inom 5-7 mil) rekryterar fUialerna ca 60% av de nyinskrivna studerandena om man ser till alla ämneskombinationer. För sådana utbildningar som finns vid såväl universitet som filialer utgör motsvarande värden 65-75 %.

3.4.3 Sjukvård

1 det följande behandlas huvudsakhgen utbudet av sjukvård. Dessutom lämnas några uppgifter om förhållandena inom tandvården. I bihang A delas utbudet av sjukvård in i fem grupper, varvid de större lasaretten har grupperats efter storlekskriterier och i övrigt odelade lasarettet och öppen sjukvård har hänförts till var sin grupp.

Nivågruppering av sjukvårdsutbudet

Nivå V     Öppen sjukvård.

Nivä IV    Odelat lasarett eUer ofullständigt sjukhus. (AUmän avd., barnsbördsavdel-

ning och avdelning för långvärdssjukvård.) Nivå III    Lasarett med mindre än 500 vårdplatser men mer än fyra specialiteter. Nivå 11     Lasarett med mellan 500-999 vårdplatser. Nivå 1       Lasarett med mer än 1 000 vårdplatser.

Vid tolkningen av de i det följande redovisade uppgifterna om nivån på kommunblockens sjukvårdsutbud gäller samma reservationer som fömt anförts i fråga om utbildningen. Förekomsten av viss typ av sjukvård i ett kommunblocks huvudort behöver i ett stort kommunblock ej innebära att alla invånare har bekväm rihgång till sjukvård på den angivna nivån medan avsaknad av sjukvård på en viss nivå i ett mindre kommunblock kan kompenseras genom rihgång rih sådan vård i angränsande block. För att komma tihrätta med dessa svagheter redovisas i figur 3:42 schematiska uppgifter om sjukvårdsutbudet inom 30 km radie.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                 97

Liksom i fråga om utbildningsutbudet finns ett nära samband mellan kommunblockens ortsklass enligt det modifierade länsstyrelseförslaget och nivån på sjukvårdsutbudet. I förhållande till utbudet av utbildning ger emellertid sjukvården i tabell 3:52 en något mindre sammanhållen bUd. Primära centra har med två undantag sjukvård pä någon av nivåerna I och II. Regionala centra återfinns på alla fem nivåerna. En viss tyngdpunkt ligger på nivå 111, men flera centra har endast nivå V. 1 kommuncentra förekommer i stort sett sjukvårdsutbud endast på någon av nivåerna IV och V.

Tabell 3:52 Utbudet av sjukvård i kommunblock fördelade på ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

	Antal kommunblock
Ortsklass	Inom Nivå	stödområdet				Utanför stöc Nivå		lområdet
	V	IV	III	II	I	V	IV	III	II	1
Storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra	9 32	3 5	1 12 2	1 3	3	11 72	4 10	1 28	8 4	3 8 1
Totalt	41	8	15	4	3	83	14	29	12	12

Jämför tabeU 3:49

Det finns stora olikheter mellan län framför allt i fråga om befolkningens möjligheter att lätt nå mera kvalificerad sluten sjukvård. I figur 3:42 lämnas uppgifter om länens folkmängd uppdelad på servicenivå när kravet ställs pä att serviceutbudet skall finnas inom 30 km fågelvägsavstånd från det egna kommunblockscentret.

Sjukvård på nivå I finns inte rillgänglig i alla län. I Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län har mer än 50 % av befolkningen tUlgång till denna servicenivå. TUlgången till sjukvård på minst nivå III, dvs. lasarett med mer än fyra speciahteter, är god i de flesta län. I de tre storstadslänen samt ytterligare nio län bor nästan 100% av befolkningen i kommunblock med minst denna servicenivå.

1 flera län har emellertid stora delar av befolkningen inom 30 km tUlgång enbart till öppen vård. Jämtlands län med ca 40 % och Gävleborgs län med ca 30 % har de högsta andelstalen. Även Norrbottens och Kronobergs län har mer än 20 % av befolkningen i denna typ av kommunblock, och endast sex län saknar helt kommunblock med denna tillgångssituation.

Förekomst av sjukvård på en viss nivå är endast ett av flera möjliga mått på sjukvårdens standard. Också antalet läkare som står till sjukvårdens förfogande påverkar utbudets standard och möjligheterna att få adekvat vård. 1 tabell 3:53 redovisas lakar- och tandläkartätheten länsvis. SkiUnaderna mellan länen vad beträffar läkartätheten är stora, vUket rill

7 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

98

Figur 3:42 Länens folkmängd fördelad på utbudsnivåer i fråga om sjukvård

abP---                                           —

cl

Dl

ymm.

Yim

M

II........... I

Ni

om2L

pBP

o 20 40 60

nivä V nivå tV nivä 111 nivä II  nivå I

80       100%

Jämför figur 3:38.

viss del synes kunna tillskrivas förekomsten av regionsjukvård och i vissa fall medicinsk utbUdning i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå. 1 län utan regionsjukvård varierar läkartätheten, när rikets täthet sätts rill 100, endast mellan 50 i Norrbottens län och 65 i Gotiands län

Tandläkartätheten uppvisar mindre regionala skihnader än läkartätheten. Endast storstadslänen och Västerbottens län ligger över riksgenomsnittet. Västmanlands och Jämtiands län har de lägsta värdena.

Figur 3:43 ger en mer detaljerad bild av läkartäthetens regionala variationer. På kartan anges läkartätheten i kommunblocksanpassade A-regioner. Inom Västerbottens län finns dels en mycket läkartät region

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet

99

Tabell 3:53 Läkare och tandläkare per 1 000 invånare år 1970. Riket = 100

Län	Läkare	Tandläkare	Län	Läkare	Tandläkare
Stockholms	153	143	Götebojgs och
Uppsala	197	90	Bohus	136	108
Södermanlands	63	81	Älvsborgs	61	76
Östergötlands	82	82	Skaraborgs	53	71
Jönköpings	57	77	Värmlands	62	81
Kronobergs	61	73	Örebro	74	83
Kalmar	53	72	Västmanlands	59	66
GoUands	65	74	Kopparbergs	53	74
Blekinge	59	87	Gävleborgs	55	71
Kristianstads	63	92	Västernorriands	61	77
Malmöhus	137	132	Jämtlands	64	66
HaUands	62	89	Västerbottens	100	101
			Norrbottens	50	77

Underlaget  för tabellen är hämtat från Läkarkåren  1970, tandläkarkåren  1970 utgiven av Socialstyrelsen. Sammanställningen är utförd inom inrikesdepartementet.

(Umeå   A-region),  dels  en  läkargles  region  (Lycksele  A-region).   Den läkartäta Örebro A-region gränsar till Lindesbergs A-region, som aren av landets regioner med den lägsta läkartätheten. Figur 3:43 Den svenska läkarkårens geografiska fördelning år 1970

Kartdfrariak   redovtan: ■» ahtalat   ln../lak.

Kartan är hämtad från Den svenska läkarkårens geografiska fördelning. Prehminärt meddelande från anatomiska institutionen i Lund.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               100

Glesbygdsutredningen har i sitt betänkande (Ds In 1972:6) Hälso- och sjukvård i glesbygder belyst bl. a. åtkomligheten av sjukvård på normallasarett. För normallasarettsfunktionen, dvs. nivå III och högre i de föregående sammanställningarna gör utredningen en avgränsning av områden som ligger på mer än 100 kUometers avstånd från sådana lasarett. Vissa delar av norra Kopparbergs län, södra och norra delen av Jämtlands län samt fjällkommunerna inom Västerbottens och Norrbottens län (med undantag för de områden som täcks av Kimna lasarett) faller utanför denna zon. Områdena uppskattas totalt ha ca 60 000 invånare. Jämtiands och Norrbottens län har ca 10% av sin befolkning på längre avstånd än 100 km från normallasarett.

För ett urval av län, omfattande Jämtiands, Västerbottens, Norrbottens och Kronobergs län, försöker utredningen ge en uppfattning om hur stor del av befolkningen som har mer än 50 km fågelvägen till närmaste sjukvårdsinrättning med en vård som minst motsvarar den som erhålls i ett perifert sjukhem med observationsplatser. Jämtiands län visar sig ha ca 13 000 invånare eller ca 10 % av totalbefolkningen utanför detta avstånd. 1 Norrbottens och Västerbottens län är motsvarande andelstal ca 2-3 %, medan hela befolkningen i Kronobergs län bor inom 50 kilometers avstånd från denna typ av sjukvård.

Utredningen diskuterar svårigheterna att åstadkomma ett tillräckligt utbud av sjukvård inom glesbygdsområden från tre olika synpunkter: kapacitetsproblemet, kvalitetsfrågorna och åtkomligheten. Sjukvårdens kapacitetsfrågor framstår enligt utredningen inte som särskilt uttalade i glesbygderna. Dessa frågor är sålunda hka aktuella i tätbygderna. Kraven på sjukvårdsutbudets kvalitet ökar fortlöpande och anses utgöra en viktig orsak till att fömtsättningarna för ohka sjukvårdsverksamheter i glesbygderna försämras. Även utan någon befolkningsminskning i glesbygdema skulle enligt utredningens bedömning möjligheterna att driva ohka sjukvårdsverksamheter successivt försämras. För den enskilde individen bestäms emellertid sjukvårdsstandarden inte enbart av kvaliteten i sjukvårdsutbudet utan i hög grad av dess åtkomlighet. Man kan enhgt utredningen t. o. m. ifrågasätta om inte denna faktor ofta framstår som mer betydelsefull för befolkningens trygghetskänsla än de inte sähan mindre påtagliga kvalitetsvariationema i sjukvårdsutbudet.

ERU har bearbetat delar av låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning för att få underlag för att belysa hushållens levnadsvillkor i olika regiontyper. Därvid har använts den indelning i kommunblocksgrupper som presenteras i bihang A. Av tabell 3:54 framgår att den andel av den vuxna befolkningen i landet som har gjort ett eller flera läkarbesök under ett år varierar endast obetydligt mellan kommunblocksgrupperna. Det är dock osäkert om detta kan tolkas så, att de genomsnittligt långa avstånden i framför aht Norra glesbygden inte innebär några egentliga hinder för att utnyttja sjukvården. Den högre genomsnittsåldern i Södra mellanbygden och Norra glesbygden talar för att högre besöksfrekvenser i dessa regiongrupper hade kunnat förväntas.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                101

Tabell 3:54 Fördelning av befolkningen efter antalet läkarbesök under ett år samt den andel av befolkningen som sökt tandläkare under ett år

Kommunblocksgrupper	Antal läkarbesöl		: under	Totalt	Andel som sökt
	ett år				tandläkare under ett
	0	1-3	4-		ar
	%	%	%	%	%
Stockholm	50,9	32,7	16,4	100,0	61,5
Göteborg, Malmö	53,0	28,8	18,2	100,0	59,3
Större städer	51,7	32,4	16,0	100,0	52,7
Södra mellanbygden	51,0	33,1	15,9	100,0	53,4
Norra tätbygden	50,8	33,3	15,9	100,0	47,6
Norra glesbygden	49,6	35,9	14,5	100,0	37,4
Totalt	51,4	32,4	16,2	100,0	53,8

Tabellen är hämtad från Bearbetningar av levnadsnivåundersökningen - tabellsamling, Urbaniserlngsproces.sen, rapport nr 50

Besök hos tandläkare visar i motsats tUl läkarbesöken en tydlig regional variation. Sambandet med den tandstatus som också redovisas i ERU:s bearbetning är här tydlig. 1 Stockholmsregionen anser sig 40 % av befolkningen ha egna bra tänder mot endast 23 % i Norra glesbygden.

3.4.4.  Kommersiell service för hushållen

Med kommersiell service för hushållen avses i det följande sådan service, som inte tillhandahålls i första hand av offentliga myndigheter och inte är inriktad på att betjäna företag.

Utbudet av kommersiell service behandlas ingående i glesbygdsutredningens betänkande (SOU 1972:13) Kommersiell service i glesbygder. För de flesta serviceslag som ingår i utbudet av kommersiell service för individen gäller enligt vad utredningen konstaterar att kraven på befolknings- eller köpkraftsunderlag har ökat under 1960-talet. Så har varit fallet med livsmedelshandeln, där butiksantalet har minskat snabbt från ca 21 000 butiker år 1963 tih ca 14 000 år 1969. Den snabbaste nettominskningen av antalet livsmedelsbutiker skedde under perioden 1962-1966, dä mer än 1 000 butiker lades ner per år. Under de sista åren av 1960-talet minskade takten i nedläggningarna något. Av tabeh 3:55 framgår att nedläggning drabbat främst små butiker.

Inom fackhandeln, dvs, all butikshandel utöver livsmedelshandeln och varuhusen, har minskningen under 1960-talet varit relativt måttlig i jämförelse med utvecklingen inom livsmedelssektorn. Genomsnittligt för alla branscher har antalet butiker minskat med ca 6 % under perioden 1963-1969. En viktig orsak till denna skillnad i utveckling torde enligt utredningen vara att efterfrågan på de varor, som säljs inom fackhandeln, har ökat snabbare än efterfrågan på livsmedel. Antalet varuhus har ökat kraftigt. Är 1961 fanns ca 175 varuhus mot ca 350 år 1969 och takten i omsättningshöjningen har varit mycket snabb.

Utredningen framhåller vidare att antalet apotek under 1960-talet har ökat något. Av de ca 600 apoteken i landet finns ungefär en fjärdedel

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                102

Tabell  3:55  Under  år   1970   nedlagda livsmedelsbutiker inom  enskild handel

Försäljning i	1 000-tal	Fördelning pä storleksgrupper
kr. år 1969		SamUiga butiker åt              Nedlagda butiker under år 1970                               är 1970 %                                          %
-499 500-999 1000-		41,5                                     74,5 25.7                             17,1 32.8                              8,4
Totalt		100,0                                   100,0

Glesbygdsutredningen har som underlag för tabellen använt material från Handelns utredningsinstitut.

inom skogslänen, vilket är något mer än dessa läns andel av totalbefolkningen. Utöver de fullständiga apoteken finns ca 700 läkemedelsförråd, varav omkring hälften ligger inom skogslänen. Systembolagets butiksnät har också ökat något i omfattning under 1960-talet. Av de nära 300 butikerna år 1969 låg ca 50 i skogslänen, vUka dessutom hade mer än hälften av de ca 400 s. k. utlämningsställena.

Den framtida utvecklingen av antalet butiksenheter påverkas av två faktorer. Dels finns i nuläget inom framför allt den enskilda vamhandeln många enheter som inte uppfyller dagens krav på underlag och lönsamhet och där genomsnittsåldern på innehavaren ofta är ganska hög. Dels förutses i olika sammanhang ökade krav på större och rationellare butiksenheter och därmed krav på större underlag.

Lönsamheten i många mindre butiker är enligt utredningen låg. Bland konsumentkooperativa livsmedelsbutiker gav år 1969 endast butiker med större omsättning än 1,5 milj. kr. ett positivt nettoresultat. Eftersom ca 75 % av alla livsmedelsbutiker - både enskUda och konsumentkooperativa - år 1969 hade mindre omsättning än nämnda belopp kan en stor del av livsmedelshandeln bedömas ha en på längre sikt alltför låg lönsamhet.

Olika inventeringar - bl. a. vid länsstyrelsen i Norrbottens län i samband med länsplanering 1967 och vid länsstyrelsen i Värmlands län i samband med länsprogram 1970 - har visat att branschorganens bedömningar av det för framtiden erforderiiga befolkningsunderlaget för de flesta detaljhandelsbranscher nästan undantagslöst pekar mot ökade krav. Även branschorganens synpunkter på vad som kan bedömas vara rationella butiksstorlekar i utgångsläget, visar sig i de flesta fall ligga över vad som genomsnittligt är normalt inom resp. bransch. 1 1970 års långtidsutredning beräknades försäljningsvolymen inom egentlig detaljhandel stiga med 3-4 % per år. Antalet butiker bedömdes minska med omkring 20 % under perioden 1968-1975.

Inom inrikesdepartementet har stäUts samman uppgifter rörande det kommersieha serviceutbudet i samtiiga kommunblock. Härvid har företagsregistrets uppgifter använts. En utföriig redovisning av materialet och

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

103

den använda metodiken lämnas i bihang A. Vid bearbetningen av materialet har kommunblocken delats in i fem grupper allt efter serviceutrustningens nivå. Det element av osäkerhet som vidlåder gränsdragningen mellan servicenivåer måste uppmärksammas. Det finns för det första vid varie klassindelning alltid kommunblock som skiljer sig åt endast obetydligt i serviceutrustning men som ändå hamnar på olika servicenivåer. Man kan vidare inte på grundval av grupperingen på servicenivåer dra några slutsatser om hur starkt de enskilda människorna upplever olikheterna i serviceutmstningen. Några på individens värderingar grundade kriterier för en gränsdragning finns inte. Vad som kan utläsas om kommunblock på olika servicenivåer är därför endast att de har olika bredd på utbudet av service. 1 den följande sammanställningen redovisas exempel på typer av service som alltid resp. oftast ingår i utbudet på de olUca nivåerna. Kommunblocken har placerats in på resp. servicenivå efter antalet serviceslag som är representerade inom resp. block.

Nivågruppering av kommersiell service för hushållet Nivå Exempel på:

AUtId ingående serviceslag

Oftast ingående serviceslag

Antal ingående serviceslag

Livsmedelshandel, bank, bilreparationsverkstad

IV

Möbelhandel, bildetaljhandel, damfrisersalong, skohandel

III Radio- och TV-handel, ur- och optik, systembolag, varuhushandel

II Detaljhandel med hushållsapparater, försäkringsagenturer, reseby-

Jämhandel, färghandel, sko-    -25

handel, blomsterhandel, apotek, herrfrisersalong

Mindre bok- och pappershan-       26-35 del, radio- och TV-handel, cykel- och sporthandel, systembolag

Reparation av radio och TV,     36-45

fotohandel, parfym- och sjukvårdshandel, juridisk uppdragsverksamhet

Reparation av elektriska hus-        46-55 hållsvaror, övrig säUanköps-handel, större resebyrå

Reparation av elektriska hushållsvaror, större varuhushandel, skönhetssalonger, veterinärverksamhet, större övrig sällanköpshandel

56-

1 tabeh 3:56 anges hur kommunblocken ortsklassvis fördelar sig på servicenivåer. Primära centra faller med tre undantag på servicenivå 11. Dessa tre centra ligger alla utanför stödområdet. Två regionala centra faller på nivå 11 och två på nivå V, alla övriga ligger på någon av nivåerna 111 och IV. Regionala centra inom stödområdet har en genomsnittligt något lägre nivå på serviceutbudet än centra utom stödområdet. Med

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               104

endast fem undantag ligger samtliga kommuncentra på någon av nivåerna IV och V.

Tabell 3:56  Utbudet av kommersiell service för hushållet i kommunblock fördelade på ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

Ortsklass	Antal kommunblock
	Inom Nivå	stöd<	området		Utanför stöd Nivå		området
	V	IV	III	II      1	1       V	IV	III	II	I
Storstäder Primära centra Regionala centra Kommuncentra	2 26	12 13	12	5 2	48	16 29	3 32 5	14	3
Totalt	28	25	12	7	48	45	40	14	3

Jämför tabeh 3:49

En viss övertäckning finns mellan ohka ortsklasser. Två regionala centra inom stödområdet har ett serviceutbud på samma nivå som de flesta prunära centra. Fem primära centra utanför stödområdet har ett serviceutbud på en nivå där flertalet regionala centra återfinns. Flera regionala centra både inom och utom stödområdet har ett serviceutbud på samma nivå som de flesta kommuncentra. Fem kommuncentra utom stödområdet slutligen uppnår nivå III, dvs. samma som de flesta regionala centra.

Inrikesdepartementets material används i figur 3:44 för att visa hur länens befolkning fördelar sig efter den servicenivå som kan nås inom 30 km fågelvägsavstånd. Figuren är uppbyggd efter samma principer som de tidigare redovisade figurema 3:38 och 3:42. Storstadslänen har enligt figuren mer än 80 % av sin befolkning boende inom 30 km från servicenivå I eller II. Av övriga län har endast Uppsala, Östergötlands, Gotlands och Västerbottens län mer än hälften av befolkningen i kommunblock från vUka man inom 30 km kan nå dessa nivåer. De lägsta andelarna uppvisar Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län som alla har mindre än en tredjedel av befolkningen i denna typ av kommunblock.

Inrikesdepartementets material visar att ungefär 80% av Sveriges befolkning bor i kommunblock på servicenivåerna III, II och I vilket i stort sett omfattar den service som erbjuds i regionala och primära centra samt i storstadsområdena. I storstadslänen uppgår denna andel tih nästan 100% och i Hallands, Gävleborgs och Västernorriands län tUl över 80% av länens totalbefolkning. Mindre än 50 % i denna typ av kommunblock har Jämtlands, Värmlands och Kronobergs län. Ändelen boende inom räckhåll för de aktuella servicenivåerna ökar om serviceutbudet inom 30 km radie beaktas. Som framgår av figur 3:44 får i det stora flertalet län

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

105

Figur 3:44  Länens folkmängd fördelad på utbudsnivåer i fråga om kommersiell service för hushållet

AB Wyj-fÅ

WMmM

1 I

F

Äyyyyyyyyy/y/yy/

\vyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy/Å

M

yyyyy

20

40

60

80        100%

nivÅ V  nivä IV nivä ill nivä II   nivä I

Jämför figur 3:38.

därvid mer än 80 % av befolkningen tillgång till service på minst nivå III. Jämtiands och Kronobergs län får dock mindre än 50 % och Norrbottens, Västerbottens och Kalmar län ca 65 % på dessa nivåer. Värmlands, Örebro och Kopparbergs län bildar en grupp län med andelstal mellan 70 och 75 %.

Jämtiands, Västerbottens och Norrbottens län har som framgår av figur 3.44 ca 20 % av befolkningen i kommunblock där man inte har tillgång till mer än servicenivå V inom 30 km. Inget annat län har mer än 5 % av befolkningen i kommunblock av denna typ.

En    översiktlig   bedömning   av   serviceutbudet   i   kommunblocken

prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              106

återspeglar inte de ofta mycket väsentliga servicevariationerna inom kommunblocken, speciellt i de glesbygdsbetonade områdena. Tabell 3:57, som är hämtad från ERU;s bearbetning av låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning, visar befolkningens fördelning efter avstånd till närmaste livsmedelsbutik. Nästan 20 % av befolkningen i hela landet har mer än 1 km tUl denna typ av service. Mer än 5 km har ca 3,5 % av befolkningen.

Tabell 3:57 Fördelning av befolkningen efter avstånd till närmaste livsmedelsbutik

Kommunblocksgrupp	Avstånd	1 km tiU närmaste livsmede		;lsbutlk
	-1	1-4	5-10	Il-	TotaU
	%	%	%	ro	%
Stockholm	92,2	6,7	1,1	0,0	100,0
Göteborg och Malmö	88,9	10,8	0,3	0,0	100,0
Större städer	80,9	15,7	2,7	0,7	100,0
Södra mellanbygden	77,1	18,1	3,7	1,1	100,0
Norra tätbygden	78,1	16,4	3,8	1,6	100,0
Norra glesbygden	75,4	17,2	3,0	4,5	100,0

Totalt                         82,3       14,4       2,5          0,9        100,0

Tabellen är hämtad från Bearbetningar av levnadsnivåundersökningen - tabellsamling. Urbaniseringsprocessen, rapport nr 50

1 alla kommunblocksgrupper med undantag för storstadsregionerna har mer än 3 % av befolkning mer än 5 km avstånd tUl närmaste Uvsmedelsbutik, varför svårigheter i fråga om serviceförsöriningen inte kan sägas föreligga enbart i den Norra glesbygden. Endast i Norra glesbygden har emellertid en större andel av befolkningen mer än 10 km avstånd tih närmaste utbud.

Glesbygdsutredningen redogör i sitt tidigare berörda betänkande (SOU 1972:13) Kommersiell service i glesbygderna för några intensivundersökningar av detaljhandel och övrig kommersiell service i vissa glesbygdsområden. 1 de studerade kommunerna och församlingarna har antalet hvsmedelsförsähande enheter minskat snabbt under perioden 1962-1969. Enligt bedömningar av utredningen kan denna utveckhng komma att fortsätta under 1970-talet. 1 tabell 3:58 återges även utredningens bedömning av hur antalet utbudspunkter i berörda glesbygdsområden kan komma att utvecklas fram rih år 1980. Av tabellen framgår att i t. ex. Övertorneå antalet orter med livsmedelshandel skulle minska från 13 år 1969 till 4 år 1980.

För att ge en allmän bild av hur hushållen upplever sin servicesituation har glesbygdsutredningen låtit utföra en särskild intervjuundersökning i Sorsele kommun. Härvid har hushållens bedömning av åtkomstmöjhghe-terna för olUca typer av service efterfrågats. 1 figur 3:45 återges resultatet av undersökningen, utvisande hur stor del av hushåUen som anser sig ha svårigheter att få ohka servicebehov tillgodosedda. Det är framför allt service .som utnyttjas ganska sällan som bedöms vara besväriig att nå. Utredningen framhåUer att resultaten bör tolkas försiktigt eftersom jämförbara data saknas lör tätorter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

107

Tabell 3:58 Livsmedelsförsörining i några glesbygdsbetonade kommuner och församlingar

Kommun/församl	ing	Antal livsmedelsförsälja		mde	Antal
		enheter			utbudspunkter
		1962	1969	1980	1969	1980
Finnskoga-Dalby		45	30	7	13	4
Berg		65	43	14	17	5
Sorsele		35	20	7	10	3
Övertorneå		73	39	9	13	4
Högsby		77	39
Ljusterö		16	11

Tabellen är hämtad från SOU 1972:13. Med antal utbudspunkter avses det antal platser pä vilka det finns en s. k. livsmedelsförsäljande enhet.

Figur   3:45  Andel  av hushållen  i  Sorsele  som  anser det ganska  eller mycket besväriigt att få olika servicebehov tillgodosedda.

uträtta postärenden      ll*r
köpa livsmedel           k'--'

tå bilen reparerad        t"
åka till Sorsele          \ti

uträtta apoteksärenden f» uträtta bankärenden köpa kläder åka till Lycksele klara snöröjningen få hjälp vid sjukdom »å läkarvård åka till Umeå få tandläkarvård

20      40      60      80   100%

Figuren är hämtad från SOU 1972:13

Utredningen har inte funnit att nedläggningstakten har varit markant högre i de studerade glesbygdskommunerna än för hela riket i genomsnitt. Pä grund av bl. a. hög medelålder har föga mer än hälften av hushållen tillgång tih egen bil. Trots att samtransporter med t. ex. grannar har stor omfattning och lagringsmöjligheterna i form av exempelvis frys och kylskåp i genomsnitt är ganska goda, anser sig utredningen kunna konstatera att vissa befolkningsgrupper har betydande svårigheter att nå lokala serviceinrättningar, t. ex. livsmedelsbutiker. 1 absoluta tal torde antalet hushåll med stora service problem emellertid vara förhållandevis begränsat. Genom den fortgående koncentrationen av serviceutbudet kan dock problemen i framtiden komma att förvärras för de kvarboende i glesbygderna.

3.4.5  Kommersieh service för företagen

Företagens produktionskostnader och allmänna möjligheter att utvecklas beror till en del på deras möjligheter att få behovet av råvaror, halvfabrikat samt teknisk, administrativ och transportteknisk service tiUgodosett      inom     bekvämt      avstånd.      1      ERU:s     lägesrapport

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

108

(Ds In 1972:14) görs iakttagelsen att beroendet av lokala marknader för inköp av råvaror och halvfabrikat stiger med avtagande företagsstorlek. Detsamma gäller sannolikt i fråga om de mindre företagens behov av allmän företagsservice. Stora företag kan i betydande utsträckning göra sig oberoende av extern företagsservice genom att tihskapa motsvarande funktioner inom företaget.

På grundval av företagsregistret har inom inrikesdepartementet, på motsvarande sätt som för utbudet av kommersiell service för hushållen, gjorts en gruppering på fem nivåer av det serviceutbud som i första hand riktar sig till företagen inom näringsUvet. Gränsdragningen mellan nivåer har utförts efter samma principer som angetts i det föregående och samma reservationer för tolkningen av resultaten gäller. 1 bihang A till detta protokoll lämnas en mera fyllig redovisning av metodiken och av resultaten för enskilda kommunblock. Följande sammanställning ger i urval en beskrivning av viUcen typ av service som finns på de olUca nivåerna, där nivå V har det minsta utbudet och nivå 1 det största.

Nivågruppering av kommersiell service för företaget
Nivå    Exempel pA:___ ____        _______

Alltid Ingående serviceslag

Oftast ingående serviceslag

Antal ingående serviceslag

V        Bank, lastbilsåkerier, elektrisk instaUations-entreprenad

IV       Mindre hotell, försak-ringsinstltut, partihandel med råvaror

III       Kameral uppdragsverksamhet, spedltlonsrörelse, större hoteU

Arkitektkontor, juridisk uppdragsverksamhet, repa-ration.sverkstad för maskiner, skriv- och kopierings-byråer, maskinuthyrnings-rörelse, drivande av datorcentral

Större arkitektkontor, större partihandel med maskiner, verktyg och apparater, instrumentin-dustri, rationaliserings-och organisationsbyråer, större reparationsverkstäder för elektriska produkter

Tryckeri, mindre hotell,    -15

rörledningsverkstad

Kameral uppdragsverk-           16-20

samhet, större hoteU, andra tekniska byråer och anstalter

Reparationsverkstad för          21-30

maskiner, partihandel med maskiner och apparater, arkitektkontor, städningsrörelse

Annons-och reklambyråer,      31-40 resebyråer, bevakningsrörelse. Instrumentindustri, större reparationsverkstad för maskiner

Större rationaliserings-           41-

och organisationsbyråer

1 tabeU 3:59 redovisas hur kommunblocken ort.sklassvis enligt det modifierade länsstyrelseförslaget fördelar sig på servicenivåer. En jämförelse med motsvarande tabell för hushållens service - tabell 3:56 -

Prop. 1972:1 II     Bilagal    Inrikesdepartementet               109

visar att fördelningen inom ortsklasser är i stort sett jämförbar. Regionala centra visar i båda fahen ganska stor spridning på servicenivåer. Ett antal centra både inom och utom stödområdet har en servicenivå som snarast motsvarar den som är vanlig i kommuncentra. Sammanlagt sju primära centra har ett utbud av företagsservice som motsvarar den som erbjuds i de flesta regionala centra.

Tabell 3:59 Utbudet av kommersiell service för företagen i kommunblock indelade i ortsklasser enligt länsstyrelsernas modifierade förslag

Ortsklass	Antal kommunblock Inom				Utanför stöd om			rådet
	stödområde!
	Nivå				Nivå
	V	IV	III	II      I	V	IV	III	II	1
Storstäder									3
Primära centra				5			3	13	1
Regionala centra	6	8	11	2	2	10	35	1
Kommuncentra	34	5			53	28	1
Totalt	40	13	II	7	55	38	39	14	4

Jämför tabell 3:49

Den fördelning av länens befolkning efter kommunblockens utbud av företagsservice som återges i figur 3:46 visar också stora hkheter med motsvarande figur för hushållens servicebehov. Eftersom företagen utgör en ganska lättrörlig grupp servicekonsumenter, synes det vara mest relevant att uppmärksamma serviceutbudet inom 30 km radie. Mer än 75 % av befolkningen i storstadslänen och i Östergötlands län bor i kommunblock där service på nivåema 1 och II kan nås inom 30 km radie. Uppsala, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län har mer än hälften av befolkningen på dessa servicenivåer. I Gotlands, Blekinge och Skaraborgs län finns inget utbud på nämnda nivåer.

Flertalet län har mer än 80 % av sin befolkning i kommunblock med tiUgång tiU servicenivåerna 1, 11 eller 111 inom 30 km, dvs. motsvarande serviceutbudet i storstäder samt i de flesta primära och regionala centra. Mindre än 65 % av befolkningen i kommunblock med dessa serviceförhållanden har Västerbottens, Jämtlands och Kronobergs län. Motsvarande andel i Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län uppgår tih 70—75 %.

1 en studie som år 1969 genomfördes i Skellefteå A-region (Industriell miljö och mdustriell service, Byström och Johannisson, SkeUefteå 1970) diskuterades företagens krav på industriservice och lokalisering av utbudet. De flesta företagen upprätthöU enligt studien tämligen omfattande kontakter med specialister av olika slag, men det förekom en stor grupp av företag som mycket sällan utnyttjade industriell service. 1 materialet kom tendensen fram att de minsta företagen önskade bättre tiUgång på specialisttjänster. De mindre företagen behöver enligt studien ofta   service   i   mycket   små  portioner.   Deras  samlade  efterfrågan  är

Prop. 1972:111     Bilagal     InrUesdepartementet

10

Figur 3:46 Länens folkmängd  fördelad på utbudsnivåer i fråga om kommersiell service för företagen

1 ■ <

77

-mm/y/yyyyyyyyy/yyyyyyyyy/yyyyyyyyyyyyyyyA

M

9m.

R S

T U W X

• •    1

■mmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy/xyWAyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy/yyy.yTA

o           20          40          60

nivä V  nivä IV nivä III nivä II nivä I

80        100%

Jämför figur 3:38.

därigenom inte så lätt identifierbar som de större företagens, och presumtiva serviceleverantörer tenderar att först så småningom bli medvetna om efterfrågan.

I studien konstaterades att eftersom behovet av hjälp av utomstående specialister inte alltid kan förutses i detalj, blir företagen beroende av snabbt tillgängliga resurser utifrån. Kravet på servicens lokalisering varierar med typ av behov samt andra företagskarakteristika, t. ex. företagsstoriek. Tid att upprätta kontakt, restid, bristande vetskap om lämpliga specialister befanns vara faktorer som mycket ofta anges som hämmande för utnyttjandet. Enligt studien föreligger en tendens rih att företag helt eller delvis vUl lämna ifrån sig en funktion, t. ex. kamerala

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet

1

funktioner men också lager- och försäljnuigsfunktionerna, på ett speciellt organ. Vid en sådan funktionsöverlåtelse krävs ofta att serviceutbudet lokaliseras relativt nära det enskUda företaget.

Det lokala och regionala utbudet av företagsservice svarar endast för en del av det lokala inköpet av sådan service. 1 ERU:s lägesrapport (Ds In 1972:14) lämnas för de företag som erhållit lokaliseringsstöd den regionala fördelningen av dessa inköp. Av tabell 3:60 framgår att totalt för aUa dessa företag mmdre än 25 % av företagsservicen erhålls mom det egna länet.

Vidare har Stockholmsregionen inte någon särskilt dominerande StäUning som servicekäUa för dessa företag.

Tabell 3:60 Den regionala fördelningen av stödföretagens inköp av företagsservice. Enbart företag inom skogslänen.

Inköp	Egna	Egna	Skogs-	Stock-	Landet i	Ut-	Ospeci-	Summa
från	kommun-	länet i	länen i	holmsre-	övrigt	landet	ficerat	%	tusental
bransch	blocket	övrigt	övrigt	gionen					kronor
	%	%	%	%	%	%	%
Träindustri	11	8	8	18	35	0	20	100	11 600
Verkstads-
industri	6	8	1	10	8	51	16	100	54 600
Samthga
branscher	15	7	5	13	16	24	20	100	124 500

3.5 Kommunikationer

Vissa kommunikationsfrågor har berörts tidigare vid behandlingen i avsnitt 3.4 av serviceutbudets tUlgänglighet och i avsnitt 3.3.3 av kontaktbehov och resmöjligheter i olika delar av landet. 1 det följande läggs först tonvikten vid kommunikationsmöjligheterna inom kommunblock och mindre regioner. Därefter tas kommunikationerna mellan regioner upp till översiktlig behandling. Först lämnas dock vissa allmänna uppgifter om kommunikationssektorns utveckling.

3.5.1  Transportarbetets fördelning på transportmedel

Trafikplaneringsutredningen har i en översiktlig faktasammanställning (DS K 1972:4) Regional trafikplanering, lämnat vissa uppgifterom transportarbetets fördelning på trafikmedel. Det konstateras att persontransportarbetet har ökat snabbt frän 43 miljarder personkm år 1960 till 78 miljarder personkm år 1970. Den årliga ökningen uppgår således till ca 6 %. För år 1980 tyder utredningens beräkningar på ett persontransportarbete uppgående till 95 miljarder personkm, vilket skulle innebära en viss dämpning av tillväxttakten. Personbilen svarar f. n. — som framgår av tabell 3:61 — för ca 84% av transportarbetet, en andel som förutses minska   något   fram   till  år   1980.  Buss, spårväg och T-bana  beräknas

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                 112

däremot öka sin andel något liksom luftfarten medan järnvägen, med en i stort sett oförändrad transportvolym, skulle något minska sin andel.

Tabell 3:61 Det inrikes persontransportarbetet åren 1970 och 1980 med fördelning på olika transportmedel

Transportmedel	1970		Prognos 1980 Miljarder
	Miljarder
	personkm	%	personkm	%
Personbil	65,2	83,8	78,5	82,9
Buss	6,0	7,7	8,0	8,4
Spårväg och T-bana	1,2	1,5	2,0	2,1
Järnväg	4,7	6,0	4,6	4,9
Sjöfart	0,1	0,1	0,1	0,1
Luftfart	0,6	0,8	1,5	1,6
Totalt	77,8	100	94,7	100

Vad angår de inrikes godstransportema hade lastbilen nästan 50 % av det totala transportarbetet år 1970. 1 en prognos för år 1980 (tabell 3:62) förutses denna andel öka något medan järnvägens andel sjunker.

Tabell 3:62 Det inrikes godstransportarbetet år 1970 och prognos för år 1980

Transportmedel	1970		Prognos 1980 Miljarder tonkm
	Miljarder tonkm	%		%
Järnväg Lastbil Sjöfart, inkl. flottning	17 21 6	38,6 47,7 13,6	25 40-42 13-15	ca 31 ca51 ca 18
Totalt	44	100	78-82	100

Av fjärrtrafiken svarar järnvägen för en större del av transportarbetet. På distanser längre än 100 km har järnvägen ca 17 miljarder tonkm mot 12,2 miljarder tonkm som transporteras med lastbil.

3.5.2 Kortväga persontrafik

En stor del av den kortdistanta persontrafiken inom kommunblock och på distanser inom län utförs med personbil. Professor T. Hägerstrand konstaterar i ERU:s rapport Regioner att leva i att bilen i den svenska bebyggelsestmkturen är oumbäriig för bl. a. arbetstryggheten. Möjligheterna tih transport med kollektiva trafikmedel varierar mellan regiontyper. I storstadsområdena och större städer har den kollektiva trafiken ofta hög turtäthet, medan i mindre tätorter turtätheten bhr lägre liksom i glesbygdsbetonade områden.

Hägerstrand redovisar i ERU:s betänkande (SOU 1970:14) Urbanise-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               113

ringen i Sverige en undersökning av möjligheterna att inom Stockholm med hjälp av kohektiva trafikmedel nå arbetsställen inom regionen, varvid en jämförelse görs med motsvarande möjligheter i Västeråsområdet. Studien är begränsad till att omfatta Stockholms, Solna och Sundbybergs kommuner - alltså i stort sett den inre delen av Stockholmsregionen. Vid en restid på 40 minuter visar sig det så avgränsade Stockholmsområdet vara långt ifrån uppnåeligt i sin helhet. Från de yttre bostadslägena, vilka dock inom Storstockholmsregionen ligger ganska centralt, når man dock hela eller stora delar av innerstaden. Men i studien konstateras att de perifera områdena inbördes kommer att ligga tidsmässigt oåtkomliga från varandra. 1 Västerås täcker däremot ett tidsavstånd på 40 minuter tämligen väl alla målpunkter inom tätbebyggelsen. Först vid 60 minuters restid har varje bostadsläge inom Stockholm, Solna och Sundbyberg alla punkter inom området inom räckhåll med kollektiva transporter.

Utbudet av arbetsplatser i Stockholmsområdet, vilka är tillgänghga från ytterstadslägen, är vid 20 minuters restid mindre i Stockholm än i centrala lägen i Västerås. Ä andra sidan ger ett ytterläge i Stockholm ett mycket större utbud än ett motsvarande läge i Västerås. Vid 40 minuters restid kan ingen medelstor stad konkurrera med bostadslägen i Stockholmsområdet på 6—8 km avstånd från centmm i fråga om antalet med kollektiva trafikmedel tillgängliga arbetsställen. Däremot finner Hägerstrand det helt klart att en inte ringa del av utbudet inom Stockholmsområdet redan befinner sig på ett längre restidsavstånd än 60 minuter och att man således inte längre ens med en mycket generöst tihtagen pendlingsnorm kan påstå att Stockholmsområdet är en enhetlig arbetsmarknad. För ännu mera perifert belägna bostadslägen i Stockholmsområdet uppnås först vid en restid av 40—60 minuter hka många arbetsplatser som i Västerås nås på mindre än 40 minuter.

1 rapporten Regioner att leva i redovisar Hägerstrand också en studie av arbetstillfällenas åtkomlighet i Hässleholms kommunblock samt i Falun-Borlängeregionen. Det konstateras att dessa områden i stort sett för bilisten bildar en homogen arbetsmarknad. Den som är beroende av kollektivtransporter är i en sämre situation. Vid en antagen restid av en timme får de som bor i områdenas centralorter tillgång till arbetsmarknaden där, men de får endast under speciellt gynnsamma förhållanden tillgång till vissa delar av kranstätortemas arbetstillfällen. Inom båda områdena är normalt endast ca hälften av arbetstillfällena tUlgängliga ens vid de gynnsammaste lägena. I de flesta av områdenas mindre tätorter finns det inga möjligheter att med kollektiva trafikmedel nå några andra arbetstillfällen än dem som finns i den egna orten. Som framgår av tabell 3:63 är detta fallet speciellt vid arbetstider som avviker från kontorsarbetstider. I Hässleholms kommunblock får dock vid arbetstiden kl. 08.00-17.00 invånama i nästan alla tätorter tillgång tiU ca hälften av kommunblockets arbetstillfällen. Så är däremot inte fallet vid andra arbetstider, i Falun-Borlängeregionen inte vid någon undersökt arbetstid.

S Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

114

Tabell 3:63 Arbetsutbud i Hässleholms kommunblock och i Falun-Borlängeregionen som kan nås inom en timmes restidsavstånd med kollektiva trafikmedel

Hässleholms k(	ammunblock						Falun-Borlänge	regionen
Ort	Arbetstider						Ort	Arbetstider
	07.00-	16.30	08.00-	17.00	14.30-	18.30		08.00-17.00
	Antal	%	Antal	%	Antal	%		Antal	%
Hässleholm	9 800	72	7 900	58	7 000	51	Borlänge	14 000	41
Tyringe	1 700	12	8 900	65	1 700	12	Falun	12 000	35
Bjärnum	1 200	9	8 100	59	1 200	9	Säter	1 350	4
Vinslöv	9 600	70	7 900	58	1000	7	Gryksbo	13 300	39
Sösdala	700	5	7 600	56	700	5	Mockfjärd	1050	3
Vittsjö	600	4	8 600	60	1 700	12	Bjursås	800	2
Hästveda	700	5	7 700	56	500	4	Gustafs	14 900	44
FInja	200	2	7 200	52	200	2	Sågmyra	400	1
Tormcstorp	200	2	7 800	57	200	2	Linghed	650	2
Emmaljunga	200	2	200	1	200	2	Djursås	150	1
Ballingslöv	7 100	52	7 200	53	200	2	Svärdsjö	400	1
V. Torup	100	1	100	1	100	1	Enviken	400	I
Röke	100	1	100	1	100	1	Idkerberget	100	1
Stoby	7 500	56	7 000	51	100	1	Gagnef Bengtsheden	200 100	I 1

Det är enligt vad Hägerstrand avslutningsvis anför inte något tvivel om att den ortsstruktur vi har ärvt från en tidigare näringsgeografisk situation reser många barriärer mellan mål, som hushåh och politiker eftersträvar, och förverkligandet av dessa. Barriärerna är därvid högst bland de smärre enheterna i tätortssystemet. Om man vill söka sänka dem finns det, menar Hägerstrand, skäl att uppmärksamma de två nyckelområden som egenthgen hänger ihop i ett - nämhgen transportorganisationen och tidsläggningen av arbete och tjänsteutbud under dagen och veckan.

Glesbygdsutredningen refererar i sitt betänkande (Ds In 1972:9) Kommunikationer i glesbygder ett flertal undersökningar om möjhghetema att från glesbygder med kollektiva trafikmedel nå skUda typer av service. Ingen av dessa undersökningar berör frågan om möjligheterna att med kollektiva trafikmedel företa arbetsresor. Indirekt framgår dock av undersökningarna att möjligheterna härtUl i de flesta fah är mycket små.

Utredningen konstaterar att den ökade biltätheten i förening med urbaniseringen har minskat trafikunderlaget, vilket har inneburit försämrad lönsamhet för trafikföretagen. Tih följd härav har dessa nödgats reducera antalet turer och i vissa fall lägga ner trafiken, något som kan tänkas ha stimulerat till ett ökat bilinnehav och en snabbare avflyttning.

Enligt en intervjuundersökning i fem glesbygdsområden i Norrland och norra Svealand, redovisat i det fömtnämnda betänkandet (SOU 1970:14) Urbaniseringen i Sverige, ansåg sig 90 % av de tillfrågade kunna utnyttja tur och returförbindelser med buss eller tåg minst fem dagar per vecka för resor till en sådan ort, som de själva ansåg som servicemässigt mycket god. Det faktiska utnyttjandet av de kollektiva transportmedlen var dock lågt. Andelen personer som uppgav att de aldrig eller högst en gång per månad reste med kollektiva transportmedel var sålunda 83 %.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

15

Trafikstandard och bebyggelseformer varierar mellan och inom glesbygdsområden. Mot det förut relaterade exemplet från fem glesbygdsområden belägna inom skogslänen kan ställas en undersökning vid länsstyrelsen i Hallands län, vilken visar att endast ca 60 % av länets glesbygdsbefolkning hade tUlgång till bussförbindelser. Avståndet mellan boendeplats och busshnje hade därvid satts till högst 1 km.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i en utredning mätt hur stor del av glesbygdsbefolkningen i länet som med kollektiva trafikmedel har tillgång till det serviceutbud som erbjuds i kommunblockscentmm om följande krav uppställs:

-    högst 75 min. restid för enkel resa

-    minst 1,5 tim. uppehåll i kommunblockscentrum mellan kl. 9 och 18

-    minst 2 tur- och returmöjligheter per vecka

-    en total tidsanvändning av högst 8 tim.

Undersökningen visar att endast ca 50 % av glesbygdsbefolkningen bor i områden där dessa krav kan uppfyllas. Variationerna mellan kommunblock är stora. I Söderhamns och Sandvikens kommunblock bor ca 65 % av glesbygdsbefolkningen i områden där kraven uppfylls mot endast ca 35 % i Bergsjö och Hofors kommunblock.

En undersökning utförd vid länsstyrelsen i Jämtlands län visar vUka möjligheter befolkningen i länet har att besöka sitt regioncentmm dvs. Östersund, om endast kollektiva transportmedel utnyttjas. Undersökningen baseras på följande fömtsättningar:

-    högst 2 km avstånd mehan bostad och trafikmedel

-    mer än 4 tim. uppehåll i regioncentrum mellan kl. 9 och 18 måndag-fredag

-    resan skall kunna göras minst tre dagar i veckan.

Tabell   3:64 Möjligheterna  för   befolkningen   i Jämtlands  län   att   nå regioncentrum med kollektiva kommunikationer

Kommunblock	Befolkningen fördelad på 1			tillgänglighetsgrupper	Summa
	Andel som har tillgång till			Andel som saknar
	kollektivtrafik med restid			hUgång till
				kollektiv trafik
	mindre	60-	mer än
	än 60	120	120
	min.	min.	min.
	%	%	%	%	%
Strömsund	0	28	1	71	100
Krokom	43	27	11	19	100
Järpen	0	47	17	36	100
Östersund	91	1	0	8	100
Hammarstrand	8	12	42	38	100
Bräcke	15	42	27	16	100
Svenstavik	14	38	26	22	100
Sveg	0	0	46	54	100

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                116

Under dessa fömtsättningar saknar ca 30 % av länets befolkning utanför Östersunds kommunblock möjligheter att för besök i Östersund använda kollektiva färdmedel. Av tabell 3:64 framgår att i två kommunblock - Strömsund och Sveg - mer än 50 % av befolkningen saknar möjUghet att med kollektiva färdmedel nå Östersund under en dag. Även i själva Östersunds kommunblock är nästan 10% av befolkningen i samma situation. 1 flera kommunblock kan stora delar av befolkningen endast vid en restid av mer än två rimmar nå serviceutbudet i Östersunds tätort.

3.5.3 Långväga trafik

På uppdrag av statens vägverk har en arbetsgrupp vid kulturgeografiska institutionen i Göteborg gjort en utredning om interregionala beroenden i Sverige (statens vägverk TÖ 116). 1 denna framförs bl. a. synpunkter på sambandet mellan tätortssystem och transportsystem. Så anses de interregionala kontaktmöjlighetema sannolikt ha avgörande betydelse när det gäller den regionala ekonomiska tillväxten. Dessutom är ett fungerande transportsystem mellan tillväxande urbana regioner en nödvändighet för en orts tUlväxtmöjligheter. Vid transporter mellan tätorter blir vidare avståndet i kilometer räknat av allt mindre betydelse. Det blir i stället tid, bekvämlighet, turtäthet och pris som blir de viktigaste faktorerna när man bedömer en förflyttning mellan två punkter.

Sambandet mellan transportsystemets och tätortssystemets utveckling går inte ensidigt i riktning från transportsystem till tätortssystem. Utredningen påpekar att ny teknik har skapat möjligheter till snabba och effektiva person- och godstransporter, varvid man täcker en avsevärt större yta på kortare tid än tidigare. Trots detta har bosättningsmönstret blivit allt mera koncentrerat och transporterna tenderar att bli antingen långdistanta eller kortdistanta av karaktären förstad - centralort. Detta förhållande tyder enligt utredningen på att transportsystemet inte i första hand styr urbaniseringsprocessen utan till stor del är en utvecklingsfaktor som kan härledas ur denna process.

Den långdistanta persontrafikens utformning har enligt utredningen betydelse dels för de kontaktberoende funktionerna inom företag och offentlig administration, dels för den enskilda människans sociala kontakter. De kontaktberoende befattningshavarnas resor utgör endast en mindre del av det totala resebehovet. 1 den refererade utredningen anförs dock att, även om det rör sig om ett relativt fåtal långväga resenärer, så har dessa personer i sina egenskaper av "ledningsmänniskor" sådana funktioner att de genom sin verksamhet ger, säkrar eller förbättrar sysselsättning och andra levnadsvUlkor för ett stort antal personer. Utredningen citerar i detta sammanhang följande uttalande av professor Hägerstrand i betänkandet Urbaniseringen i Sverige.

Man kan utgå ifrån att denna röriiga verksamhet har en mycket stor multiplikatoreffekt  beträffande  personal  i  bakgrunden.   Det krävs en

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

17

myckenhet administrativt arbete i förväg för att bringa tillsammans ohka uppsättningar personer till sammanträden. I den mån beslut skaU fattas i en viss produktionsordning innebär passningssvårigheterna också att beslutstider kan bli ganska långa sammanlagt. De strävanden, som finns att bredda medinflytande vid beslutsförberedelse och beslutsfattande, kommer att öka behovet av samordnande personal och naturhgtvis också stäha ökade krav på transportapparaten, allt i en omfattning som hittills inte kan överblickas.

Det sagda anses enligt utredningen innebära att man vid trafikplanering inte får fästa avseende vid enbart trafikkvantiteterna. Även de egenskaper hos trafikanterna måste beaktas som tar sig uttryck i beredvilligheten att betala för en snabb och bekväm förflyttning.

I bihang A lämnas översiktliga data rörande kommunikationsläget i kommunblocken. Här skall endast sammanfattas uppgifter om fjärrförbindelser med tåg resp. flyg. De i vissa delar av landet relativt omfattande kommunUcationerna med snabbuss tas således inte med. Av tabell 3:65 framgår att ca 13 % av Sveriges befolkning bor i kommunblock som inom 30 km radie helt saknar järvägsförbindelser eller anknyter till fjärrtrafiknätet genom lokaltrafik. Ungefär 55 % bor i block med mer än 20 fjärrförbindelser per dag inom samma avstånd.

Tabell 3:65  Tillgång på fjärrförbindelser med tåg i länen är 1971
Län                             Andel av befolkningen

som saknar tågförb.     med nedanst. ant.

eller har enb. lokaltraf.      förbindelser/dag

1-19

20-

S:a

Stockholms	4
Uppsala	9
Södermanlands	0
Östergötlands	10
Jönköpings	22
Kronobergs	32
Kalmai	64
Gotlands	100
Blekinge	0
Kristianstads	13
Malmöhus	7
Hallands	6
Göteborgs o. Bohus	9
Älvsborgs	9
Skaraborgs	33
Värmlands	23
Örebro	4
Västmanlands	0
Kopparbergs	11
Gävleborgs	0
Västernorriands	0
Jämtlands	31
Västerbottens	26
Norrbottens	41
Hela riket	13

0	96	100
9	82	100
75	25	100
3	87	100
55	23	100
21	47	100
36	0	100
0	0	100
100	0	100
31	56	100
6	87	100
35	59	100
6	85	100
70	21	100
19	48	100
77	0	100
38	58	100
31	69	100
34	55	100
56	44	100
100	0	100
69	0	100
74	0	100
59	0	100

32

55

100

Tabellen grundar sig på sammanställningar utförda inom inrikesdepartementet

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                118

I åtskilliga län saknar en förhållandevis stor del av befolkningen direkt tillgång till fjärrförbindelser med tåg inom 30 km avstånd. Mer än 30 % av befolkningen i kommunblock med denna trafiksituation har Kalmar, Kronobergs, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Äv dessa län har Kalmar och Jämtlands län snabbusslinjer som ger en förbättrad trafikförsörining i vissa delar av länen. Storstadslänen och Östergötlands län har mer än 80 % av befolkningen i kommunblock med tillgång till mer än 20 fjärrförbindelser per dag. Andra län med en relativt stor del av befolkningen i sådana kommunblock är Kristiandstads, Hallands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Helt utan järnvägsförbindelser med denna höga frekvens är Kalmar, Blekinge och Värmlands län samt norrlandslänen med undantag för Gävleborgs län.

Samtliga län på något större avstånd från storstadsregionerna har tillgång till inrikes flygförbindelser. För Östergötlands, Kronobergs och Kopparbergs län är trafiken dock av en ganska ringa omfattning.

1 den förutnämnda faktasammanställningen (Ds K 1972:4) Regional trafikplanering lämnas uppgifter om hur persontrafiken med långväga regelbunden busstrafik, järnväg och flyg fördelar sig på län samt trafikens omfattning inom och mellan län.

Järnvägstrafiken redovisas uppdelad på resor i 1 och II klass. Resor med I klass järnväg uppvisar en avsevärd koncentration tUl storstadslänen och däribland främst Stockholms län. Av totalt ca 1,4 milj. resor tar ca 80 % sin utgångspunkt eller slutar i dessa län. Stockholms län svarar för ca tre fjärdedelar av den storstadsinriktade trafiken. Denna koncentration avspeglar I-klassresornas funktion som företagens och myndigheternas regionala kontaktnät. Resor med inrikesflyget har i ännu större utsträckning denna funktion. Antalet flygresor uppgick år 1971 till 1,4 milj., vilket är i stort sett lUca mycket som I klass järnväg. Närmare 80 % av de inrikes flygresorna börjar eller slutar i Stockholm. För de fyra nordhgaste norrlandslänen är antalet flygresor mycket större än antalet resor med I klass järnväg. 1 t. ex. Norrbottens län har flyget sålunda nästan fem gånger så många passagerare som 1 klass kommunikationerna med järnväg. En liknande bild i södra Sverige erbjuder Kalmar och Blekinge län. För Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län väger resor med I klass järnväg och flyg i stort sett jämnt.

Resor med II klass järnväg är ca 15 gånger vanligare än I-klassresorna. Även denna typ av resor uppvisar en viss koncentration till storstäderna men ej så kraftig som för 1-klassresorna. Nästan 60 % berör dock storstadslänen och ca 25 % enbart Stockhohns län. PendeUågsresorna i Stockholmsregionen är därvid inte medräknade. Den regelbundna långväga busstrafUcen har beräknats omfatta ca 1,5 milj. resor per år. Denna trafUc kan enhgt utredningen närmast jämföras med II klass järnvägsresor men är på ett helt annat sätt inrUctad på storstadsområdena. Ungefär 85 % av trafUcen berör dessa områden.

1 jämförelse med persontrafiken har den inrikes godstrafiken - med lastbil, järnväg och båt - inte samma inriktning på storstadslänen. Vid en indelning  av landet  i  rio  länsgmpper,  där de   tre storstadslänen har

Prop. 1972:111    Bilagal     Inrikesdepartementet               119

sammanförts med Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, områden som tUlsammantagna representerar något mer än hälften av Sveriges folkmängd, berör ca 60 % av den totala godstrafiken mellan längsgrupper de tre storstadsgrupperna och ca 50 % av godstrafiken inom länsgrupperna finns inom dessa tre regioner, vilket således motsvarar deras andel av befolkningen. Malmtransporterna i Norrbottens län har då inte medräknats.

Företagens utpräglade behov av goda personkommunikationer har i det föregående berörts i avsnitten 3.3.3 och 3.4.5. Under lång rid har godstansportkostnademas andel av företagens kostnader minskat. Professor G. Törnqvist skUdrar denna utveckling i ERU:s nyss nämnda betänkande (SOU 1970:14). Där anförs att tunga basindustrier, varav många i Norriand, är kostnadsmässigt starkt bundna till sina råvarukähor. Andra industrier är av transportkostnadsskäl knutna till regionalt avgränsade marknadsområden. En tydlig tendens bland dessa båda gmpper av industrier - den råvaruorienterade och den marknadsorienterade - har enligt Törnqvist varit att stordriftens fördelar har blivit allt större samtidigt som transportkostnaderna har relativt sett minskat i betydelse. De industrier som främst har ökat sysselsättningsmässigt efter andra världskriget är av en annan typ, där de färdiga produkterna har högt handelsvärde i förhållande till sin vikt. För produktionsenheter inom denna grupp av industrier anses transportkostnaderna vara av underordnad betydelse för expansionen och valet av lokaliseringsort.

Beträffande de interregionala vamtransporterna, som i regel är mycket omfattande i ett industriföretag, redovisar ERU i sin lägesrapport (Ds In 1972:14) hur de företag som fått lokaliseringsstöd regionalt fördelar inköp och försäljning. Som framgår av tabell 3:66 fördelar sig inköpen ganska jämnt på den använda regionala grupperingen. Mer än 30 % kommer dock från det egna länet. När det gäller försäljningen visar sig utlandet ta mer än en tredjedel medan det egna kommunblocket och länet tillsammantagna tar endast ca 10 %.

Tabell 3:66 Regional fördelning av stödföretagens i skogslänen försäljning av färdigvaror och inköp av råvaror, halvfabrikat och företagsservice

Till/från	Inköp		Försäljning
	Mkr	%	Mkr	%
Eget kommunblock	422	21,0	228	5,7
Eget län	257	12,8	160	4,0
Övriga skogslän	172	8,5	263	6,6
Stockholmsregionen	191	9,5	406	10,2
Riket i övrigt	339	16,8	772	19,3
Utlandet	318	15,8	1514	37,9
Ej angivet	314	15,6	649	16,3
Totalt	2013	100,0	3 992	100,0

Prop. 1972:111     Bilaga 1    Inrikesdepartementet             120

4 Regional utveckliiigsplaneriiig

4.1  Planeringens roll i regionalpolitiken

När 1964 års riksdag fattade beslut om en aktiv lokaliseringspolitik (prop 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408), angavs en aktivare samhällsplanermg vara ett vUctigt medel i denna verksamhet. Planermgen skulle bl. a. omfatta sammanställning och analys av befolknings- och näringslivsförhållanden samt upprättande av prognoser tUl ledning för handlandet. Arbetet skulle utmynna i planer rörande sådana åtgärder som kan påverka betingelserna för näringslivets lokaliseiing i enlighet med lokaliseringspolitikens mål. SärskUt borde därvid beaktas den kommunala planeringen och kommunala åtgärder i övrigt som påverkar förutsättningarna för näringslivets utveckling. En avvägning borde vidare eftersträvas mellan ohka regionala intressen i frågor om samhäheliga serviceanord-nhigar och andra offentliga verksamheter. Planeringen skulle ständigt hållas aktuell och borde utmytma i konkreta förslag och handhngsprogram. I propositionen påpekades vidare att planeringen borde ske i nära samverkan mehan samhälle och näringsliv så att gemensamma och samordnade insatser kommer till stånd på orter och i områden som har goda utvecklingsmöjligheter.

I prop, 1969:1, bil. 13 karakteriserades begreppet regionalpohtik som en sammanfattning av olika strävanden med det gemensamma syftet att förena ett effektivare resursutnytriande och ökad ekonomisk tUlväxt med förbättad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen och därigenom skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mellan människor i olika regioner. Mot denna bakgrund angavs den regionalpohtiska utvecklingsplaneringens syfte vara att klarlägga utvecklingstendenserna i skilda regioner och söka ange behovet av åtgärder för att korrigera den spontana utvecklingen så att levnadsbetingelserna i de skilda regionerna bhr så goda som möjligt. Planeringens betydelse för genomförandet av den regionala pohtiken underströks även i 1970 års riksdagsbeslut angående den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1970:75, BaU 1970:40, rskr 1970:304, SU 1970:103, rskr 1970:270).

Tyngdpunkten i planeringsarbetet skulle enhgt riksdagens beslut ligga på länsstyrelserna. Till varje länsstyrelse knöts under år 1965 ett planeringsråd, vars uppgift var att ta del i ärenden av lokaliseringspolitisk betydelse. Rådet fick endast rådgivande funktioner men dess mening skulle tiUmätas särskild vikt. Länsstyrelserna förstärktes också med särskild personal som skulle svara för utredningsarbetet. I samband med den partiella omorganisationen av länsstyrelserna den 1 juli 1971 ersattes planeringsrådet med en lekmannastyrelse med beslutsbefogenheter främst i planeringsfrågor.

På grundval av 1964 års riksdagsbeslut har länsstyrelserna enligt Kungl. Maj:ts uppdrag genomfört en försöksplanering med lokaliseringspolitisk inriktning.   Denna  har  bedrivits i två etapper.  Den första etappen  -

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                121

länsplanering 1967 - hade till huvudsyfte att, med en tidshorisont på 15-20 år, ange orter och kommuner till vilka de regionalpolitiska insatserna i första hand bör koncentreras. Med utgångspunkt i länsplanering 1967 fick länsstyrelserna sedermera i uppdrag att som en andra etapp - länsprogram 1970 - utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Länsprogrammen, som har en planeringsperiod på 5 — 10 år, har till huvudsyfte att anvisa konkreta vägar för att lösa de problem den långsiktiga planeringen har pekat på.

Som ett komplement till den regionala utvecklingsplaneringen har sedan år 1969 bedrivits försöksverksamhet med en årlig kartläggning av den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP). Denna kartläggning, som omfattar flertalet större kommuner, syftar till att bl. a. ge ett förbättrat beslutsunderlag vid fattande av resursfördelande beslut av skilda slag.

4.2 Länsplanering 1967

1 februari 1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna och planeringsråden att genomföra en försöksplanering med lokaliseringspolitisk inriktning i enlighet med anvisningar som hade utarbetats inom inrikesdepartementet. Planeringen var avsedd att lägga grunden till en bättre samordning av de statliga myndigheternas beslut om fördelning av utbyggnadsresurser mellan olika orter och regioner samt av lokaliseringsstödet till näringshvet. 1 anvisningarna angavs att planeringen skulle ges en kvantitativ och konkret innebörd. För de olika kommunblocken skulle en lokaliseringspolitisk målsättning formuleras i form av befolkningsvärden. Dessa skulle betraktas som grova riktvärden för planeringen och justeras efter hand som förutsättningarna ändrades. Befolkningsramvärdena skulle i kombination med normer och målsättningar för skilda samhällssektorer bUda underlag för beslut om geografisk fördelning av investeringar av skilda slag. Fördelningen inom kommunblocken skulle inte beröras eftersom denna i första hand är en kommunal angelägenhet.

1 anvisningarna underströks vikten av att planeringsrådet i resp. län fortlöpande deltog i planeringsarbetet. Kommunerna samt näringslivets och arbetstagarnas organisationer skulle genom remisser och genom frågornas behandling i planeringsrådet beredas möjligheter att medverka vid utformningen av de regionalpolitiska riktlinjerna för länets kommunblock.

Underlag för planeringen skulle vara dels information om kommunernas utbyggnadsplaner så som de kommer fram i bostadsbyggnadsprogram och annan översiktlig planering, dels av resp. länsstyrelse upprättade prognoser. För varje kommunblock skulle länsstyrelserna upprätta två alternativa prognoser. Den ena, betecknad prognos I, skulle räknas fram på grundval av vissa för hela landet fixerade antaganden om befolknings-och näringslivsutvecklingen. Syftet med detta prognosalternativ var främst att ge stadga åt redovisningssystemet och underlätta jämförelser

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              122

mellan länen. Med hänsyn till sin uppbyggnad skulle prognos 1 betraktas endast som ett räkneexempel. Det andra prognosalternativet, betecknat prognos 2, skulle redovisa länsstyrelsens uppfattning om innebörden av rådande utvecklingstendenser i fråga om framtida befolkning, sysselsättningsutveckling m. m. Varje länsstyrelse fick använda den metodik som i varje enskilt fall syntes lämplig och några anvisningar om metoder för arbetet lämnades inte. Krav ställdes dock på att befolkningsutveckling, sysselsättning, arbetskraftsbalans och bostadsbyggnadsbehov skulle belysas fram thl år 1980.

Utrednings- och prognosarbetet avslutades under år 1967, varefter länsstyrelserna/planeringsråden formulerade preliminära lokaliseringspolitiska målsättningar i form av befolkningsramvärden för kommunblocken. Materialet remitterades därefter till kommunerna, samarbetsnämnderna i kommunblocken, landstingen m. fl. Efter deras hörande utformade länsstyrelserna/planeringsråden definitiva regionalpolitiska målsättningar, som i juni 1968 redovisades till inrikesdepartementet. Materialet sammanställdes och analyserades inom inrikesdepartementet, varefter en utvärdering av planeringen gjordes. Resultatet av länsplanering 1967 anmäldes för 1969 års riksdag och föranledde inte någon erinran från riksdagens sida (prop. 1969:1, bU. 13, SU 1969:57, BaU 1969:30, rskr 1969:188).

I länsplanering 1967 redovisades länsstyrelsernas/planeringsrådens bedömningar av och målsättningar för befolkningsutvecklingen i länens kommuner/kommunblock liksom behoven av sysselsättningsökningar i basnäringarna för att uppnå de uppställda målen. 1 flera län prioriterade länsstyrelsen/planeringsrådet i anslutning till målsättningsdiskussionen vissa orter när det gäller fördelningen av regionalpolitiska insatser.

En framskrivning av de befolkningsmässiga utvecklingstendenser som rådde i länen i börian av 1960-talet skulle enligt prognos 1 i länsplanering 1967 resultera i en total folkmängd i riket år 1980 om ca 8,7 milj. Statistiska centralbyråns senaste befolkningsprognos för riket (SCB:s information i prognosfrågor IPF 1972:5) anger 8,5 milj. som trolig folkmängd för nämnda år. Skillnaden beror på antaganden om en lägre fruktsamhet och en mindre nettoinvandring. Summan av länsstyrelsernas huvudalternativ, prognos 2, som i flertalet fall utgick från bedömningar av den troliga framtida utveckhngen inom näringslivet slutade på 9,0 milj. invånare. Summerade för hela landet uppgick de befolkningsramvärden som länsstyrelserna/planeringsråden föreslog som riktvärden för planeringen i länen till 9,2 mUj.

Vid sin anmälan av länsplanering 1967 i prop. 1969:1 fann departementschefen skillnaderna mellan de olika prognosalternativen liksom mellan prognoserna och de uppställda målsättningstalen acceptabla med hänsyn tih länsplaneringens syfte och över.siktliga karaktär. Även om dessa skillnader för hela riket var begränsade var de dock relativt stora i en del län. De befolkningsramvärden som länsstyrelserna/planeringsråden hade angivit för kommunblocken låg i flertalet fall mycket nära prognosalternativ 2. Markant över låg Jämtlands och Norrbottens län men även

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               123

Östergötlands, Gotlands och Kopparbergs län. De i länsplanering 1967 uppställda målsättningarna innebar indirekt anspråk på ytterligare 59 000 arbetstillfällen inom basnäringarna utöver vad den spontana utvecklingen enligt prognos 2 förutsågs ge.

I propositionen framhölls att planeringen hade varit framgångsrik och att den trots sina brister var väl ägnad att tjäna sitt syfte som vägledning för olika resursfördelningsbeslut. Den kunde betraktas som en första omgång i en rullande utvecklingsplanering. Vidare uttalades att tillväxten i storstadsområdena borde dämpas och avlänkas till andra delar av landet och att en strävan därvid borde vara att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till storstadsområdena. Samtliga de kommunblock utanför stödområdet, för vilka länsstyrelserna/planeringsråden hade ansett regionalpolitiska insatser nödvändiga, var enligt vad som vidare framhölls i allmänhet väl belägna i förhållande till orter med sysselsättning och service som kunde antas bestå på längre sikt, varför de vid fördelning av sådant stöd inte kunde prioriteras framför blocken inom stödområdet. 1 kommunblocken utanför stödområdet borde därför i stort den utveckling prognos 2 antyder läggas till grund för planeringen. Länsstyrelsernas/planeringsrådens strävan att i planeringen för de skilda länen satsa på områden med god spontan tillväxtkraft fick departementschefens stöd. Därvid accepterades de prioriteringar och rangordningar av kommunblocken som länsstyrelserna/planeringsråden hade gjort beträffande fördelningen av stöd. Det framhölls att i glesbygdsområdena alla problem inte kunde lösas med lokaliseringspolitiska åtgärder utan att även andra åtgärder måste till, exempelvis för att upprätthålla en tiUfredsställande service i sådana områden. Slutligen betonades att de olika länen inte kunde garanteras en sådan sysselsättningsnivå att någon nettoutflyttning inte skulle behöva ske men att det i varje län borde finnas minst en stadsregion med framtida spontan tillväxtkraft, till vilken en betydande del av de ofrånkomliga flyttningarna inom länet kunde ske.

Efter riksdagsbehandlingen av länsplanering 1967 anbefallde Kungl. Maj:t i cirkulär (SFS 1969:438) samtliga statsmyndigheter att vid beslut som rör lokalisering av offentliga investeringar eller på annat sätt har betydelse för den regionala utvecklingen beakta det prognosmaterial som utarbetats inom länsplanering 1967 samt vad Kungl. Maj:t och riksdagen i anslutning därtill uttalat.

4.3 Länsprogram 1970

1 riksdagens beslut om en aktiv lokaliseringspolitUc år 1964 uttalades att planeringen skulle mynna ut i konkreta planer och handlingsprogram. Länsplanering 1967 uppfyllde endast till en del dessa krav. 1 mars 1969 uppdrog Kungl. Maj;t därför åt länsstyrelserna att med utgångspunkt i länsplanering 1967 och med beaktande av den gjorda utvärderingen försöksvis utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen   -  länsprogram   1970. Övriga statliga myndigheter skulle biträda

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                124

länsstyrelserna i detta arbete i de delar det berörde deras ämbetsområden. Enligt anvisningarna för länsprogramarbetet skulle handlingsprogrammen i likhet med länsplanering 1967 i så stor omfattning som möjligt avse tiden fram tUl år 1980. Efter en kort inledande sammanfattning av resultaten i länsplanering 1967 skulle erforderliga åtgärder m. m. redovisas med uppdelning på

-  långsiktiga sysselsättningspolitiska åtgärder av generell eller selektiv
natur,

-     åtgärder för att bereda sysselsättning av mer temporär natur och trygga en tillfredsställande serviceförsörjning i områden där enligt gjorda bedömningar en tillbakagång tedde sig ofrånkomlig,

-     prioritering av investeringsbehoven inom den offentliga sektorn mellan kommunblocken.

Arbetet med det regionalpolitiska handlingsprogrammet förutsattes ske i intimt samarbete mellan länsstyrelsen/planeringsrådet och kommunerna i samband med både insamligen av planeringsunderlaget och utformningen av handlingsprogrammet. Handlingsprogrammet skulle utmynna i en prioritering av insatsbehoven mellan kommunblocken.

1 prop. 1970:75 om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. angavs vissa riktlinjer för utformandet av ett regionalpolitiskt program för hela landet. Ett huvudmoment i ett sådant program skulle vara en klassificering av orter och regioner med angivande av lämpliga åtgärder för att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp. Sedan riksdagen hade antagit förslagen i nämnda proposition anbefallde Kungl. Maj:t sommaren 1970 samtliga länsstyrelser att i arbetet med länsprogram 1970 beakta uttalandena i propositionen och göra en klassificering av orter i enlighet med vad som däri hade förordats.

Det för planeringen behövliga underlagsmaterialet insamlades av länsstyrelserna genom enkäter till kommunerna, vari dessa fick redogöra för sina sysselsättnings- och serviceproblem samt också lämna förslag till åtgärder för att lösa dessa. Kommunerna skulle därtill redovisa sina investeringsplaner för tiden fram till år 1975, för större investeringar fram till år 1980. Huvuddelen av dessa investeruigsuppgifter kunde hämtas ur kommunernas ekonomiska långtidsplanering (KELP). Investeringsplaner inhämtades också från landstingen och vissa statliga organ. Det inkomna materialet ställdes samman kommunblocksvis och bedömdes sektor för sektor av resp. fackorgan i länet. Överläggningar hölls därefter med kommunerna resp. samarbetsnämnderna i kommunblocken, varvid bl. a. klarlades vilka förändringar som skulle uppstå i investeringsbehoven om planeringsnivån anpassades till målsättningen i länsplanering 1967.

Själva planeringsmomentet i länsprogram 1970 har haft formen av prioriteringar mellan kommunblocken i resp. län i fråga om behovet av olika slags insatser. Investeringsbehoven har först varit föremål för en sektoriell prioritering och härvid delats upp i tre prioritetsgrupper. Till grupp 1 har de mest angelägna projekten förts i en omfattning som enligt anvisningarna skulle vara  lika med den investeringsram som gällde för

Prop. 1972:111     Bilaga 1    Inrikesdepartementet             125

sektorn i länet år 1969. Investeringar som inte har rymts inom denna prioritetsgrupp har hänförts till två lika stora grupper allt efter angelägenhetsgraden. Dessa sektoriella prioriteringar har därefter setts över av länsstyrelsen/planeringsrådet med hänsyn till de för länets kommunblock uppställda regionalpolitiska målsättningarna (regionaipolitisk prioritering). En utförligare redogörelse för detta prioriteringsförfarande lämnas i avsnitt 9.10.

Länsprogram 1970 utarbetades först i en preliminär version, vilken i början av år 1971 remitterades till kommunerna och kommunblockens samarbetsnämnder, landstingen samt vissa andra organ för yttrande. Efter remissbehandlingen har länsstyrelserna/planeringsråden utarbetat slutliga program, vilka redovisades till inrikesdepartementet omkring årsskiftet 1971-1972. Under hela den tid länsprogramarbetet har pågått har verksamheten noggrant följts inom inrikesdepartementet och ett omfattande sammanställnings- och analysarbete bedrivits i departementet.

I syfte att bl. a. stimulera den offentliga debatten kring ortsklassificeringen publicerades i juni 1971 en inom inrikesdepartementet utarbetad promemoria (Ds In 1971:7) med skiss till ortsklassificeringssystem. En utförligare redogörelse för denna lämnas i avsnitt 9.3.3.

En sammanfattning av varie länsprogram återfinns i bihang B, medan en ämnesvis redovisning av materialet lämnas i avsnitt 9. Som ett komplement till detta material har inom departementet ställts samman en för landets samtliga kommunblock enhetlig information om arbetsmarknad, service, kommunikationer etc. Denna bakgrundsinformation redovisas i avsnitt 3 och bihang A. Från andra departement har vidare inhämtats information om samhällsfunktionernas regionala fördelning och om planeringen inom resp. sektor (avsnitt 6).

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                126

5. Långsiktiga sysselsättningsskapande åtgärder

5.1 Statlig verksamhet

5.1.1   Omlokahsering av central statlig förvaltning

Bakgrund

Frågan om att flytta ut statlig verksamhet från Stockholmsområdet har varit föremål för diskussion under snart tre decennier. Redan i börian av 1940-talet uppmärksammade riksdagens revisorer frågan utan att den föranledde något riksdagens uttalande. Ar 1948 beslöt statsmakterna att den nya fiskeristyrelsen skulle lokaliseras till Göteborg. Motivet härför var, fömtom att västkustfiskets dominerande betydelse inom fiskerinäringen talade för Göteborg som lokaliseringsort, att genom en sådan lokalisering få erfarenhet av en placering av centrala ämbetsverk utanför Stockholm.

Under 1950-talet behandlades frågan om den centrala statliga förvaltningens lokalisering av flera utredningar mot bakgrund av den starka tUlväxten av Stockholm. Utredningarna ledde dock inte till några statsmakternas beslut.

Är 1963 lade lokaliseringsutredningen rörande stathg verksamhet, fram sitt huvudförslag (SOU 1963:69). Dessförinnan hade utredningen i ett antal delbetänkanden föreslagit att ett tiotal statliga myndigheter och bolag skulle omlokahseras utanför Stockholmsområdet. Sammantagna var de förslag till utflyttning som lokaliseringsutredningen lade fram mycket omfattande. Utredningen ansåg att i princip all central statlig verksamhet skulle vara möjlig att flytta ut från Stockholmsområdet. Antalet statliga verksamhetsgrenar som berördes av utredningens förslag uppgick till ca 120 med närmare 30 000 anställda. Större delen av dessa föreslogs bilda en stor utflyttningsgrupp på grundval av inbördes samarbetsbehov och de borde enhgt förslaget hållas samman inom ett område med goda kommunikationer både inbördes och med landet i övrigt. En utflyttning av en så stor grupp skulle emellertid ställa mycket stora krav på samhällsekonomin och komma att sträcka sig över en tidsperiod av 10-15 år. Utredningen lade därför fram även förslag om en mindre utflyttningsgmpp och om viss separat utflyttning.

Med anledning av lokaliseringsutredningens delförslag beslutade statsmaktema år 1960 att dels statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt, dels vissa militära enheter - dåvarande fjärde militär-befälsstaben, dåvarande ledningsorganet för marinkommando ost, arméns intendenturförråd och signalverkstaden i Sundbyberg - skulle flyttas från Stockholmsområdet. Beträffande de båda förstnämnda, civila myndigheterna har någon utflyttning ännu inte kommit till stånd. 1961 års riksdag beslutade i enhghet med vad utredningen föreslagit att dåvarande försvarets fabriksstyrelse - numera förenade fabriksverkens huvudkontor

Prop. 1972:1 II     Bilagal     Inrikesdepartementet              127

- skulle flyttas från Stockholm till Eskilstuna. 1 övrigt har lokaliserings-utredningens förslag inte föranlett något beslut av statsmakterna om utflyttning från Stockholmsområdet. Däremot uppdrog Kungl. Maj:t under våren 1968 åt byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvalningen att vid den fortlöpande planeringen av lokalförsöriningen för den statliga verksamheten i samråd med berörda myndigheter överväga lämpligheten av lokalisering utanför Stockholmsområdet och komma in till Kungl. Maj:t med härav föranledda förslag.

1 anslutning till den redovisning som lämnades i 1969 års statsverksproposition (prop. 1969:1, bil. 13, s. 141) av arbetet med en regional utvecklingsplanering, länsplanering 1967, fastslogs att lokaliseringen av offentlig verksamhet är ett viktigt medel genom vilket samhället kan påverka den regionala utvecklingen. 1 propositionen framhölls också beträffande den statliga centralförvaltningen att en väsentligt ökad lokalisering utanför huvudstadsregionen borde övervägas i anslutning till framtida beslut som innebär tillväxt av denna verksamhet. Riksdagen delade denna uppfattning.

1 juni 1969 tillkallades sakkunniga med uppdrag att inkomma med förslag om vUken statlig verksamhet som borde flyttas från Storstockholmsområdet och till vilka orter lokalisering borde ske. De sakkunniga, som antog benämningen delegationen för lokalisering av statlig verksamhet, avgav år 1970 betänkandet Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken (SOU 1970:29). På grundval av förslagen har statsmakterna beslutat om omlokalisering av statlig verksamhet i en första etapp (prop. 1971:29, InU 1971:15, rskr 1971:196). Våren 1972 avlämnade delegationen en slutrapport med samma rubrik, vUken f. n. remissbehandlas. Närmare redogörelse för delegationens förslag och statsmakternas nyssnämnda beslut lämnas i det följande.

Nuläget

Det totala antalet anställda i statlig verksamhet hösten 1969' uppgick till i runt tal 345 000. Den sektoriella fördelningen framgår av följande tabell.

Tabell5:l  Anställda i statlig verksamhet år 1969

Sektor	Antal anställda		(av-	Andel
	rundat till	närmaste		%
	1 000-tal)
Civila myndigheter och Institutioner	83 000			24
Stadiga civila utbildningsanstalter	24 000			7
Försvarssektorn	50 000			15
Statens affärsverk	149 000			43
Statliga bolag	39 000			11
Totalt	345 000			100

' Enligt lokaliseringsdelegationens för lokalisering av statlig verksamhet betänkande SOU 1970:29

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet

128

Av totalsumman 345 000 var ca 250 000 personer eller drygt 70 % av de anställda i statlig verksamhet bosatta utanför Storstockholmsområdet. Ca 95 000 personer eller knappt 30 % riänstgjorde således vid myndigheter, institutioner och statliga bolag som var lokaliserade till Storstockholmsområdet. Fördelningen av anställda i Storstockholmsområdet resp. landet i övrigt varierar starkt mellan sektorerna, vilket framgår av följande tabell.

Tabell 5:2 Anställda i statlig verksamhet, fördelade på Storstockholmsområdet resp. övriga landet år 1969

Sektor	Antal anställda i
	Storstockholmsområdet	övriga landet
Civila myndigheter och Institutioner Statliga civila utbildningsanstalter Försvarssektom Statens affärsverk Statliga bolag	31 200 7 200 14 200 35 000 6 800	51600 17 100 35 700 114 100 31900
Totalt	94 400	250 400

Den statliga verksamheten i Storstockholmsområdet kan delas upp i å ena sidan central, å andra sidan regional och lokal verksamhet. Med central verksamhet avses därvid central förvaltning, samt utbildnings-, forsknings- och kulturella institutioner, som har hela landet som upptagningsområde, försvarets centrala instanser, affärsverkens centralförvaltningar samt de statliga bolagens huvudkontor. Till regionalt och lokalt inriktad verksamhet förs annan verksamhet.

Mer än hälften eller ca 50 000 av de anställda i statlig verksamhet inom Storstockholmsområdet kan hänföras till regional och lokal verksamhet. I central verksamhet riänstgör ca 44 000 personer. Av dessa sysselsätts ungefär lika många i civila myndigheter och institutioner som i affärsverken. De anställda i försvarets centrala institutioner motsvarar något mer än hälften av de anställda i civila centrala myndigheter. Fördelningen framgår av följande tabell.

Tabell 5:3 Anställda i statlig verksamhet i Storstockholmsområdet, fördelade på central resp. regional och lokal verksamhet

Sektor	Antal anställda i
	central verksamhet	regional och lokal verksamhet
Civila myndigheter och Institutioner Statliga civila utbildningsanstalter Försvarssektorn Statens affärsverk Ställiga bolag	16 700 1 100 8 400 14 400 3 500	14 500 6 100 5 800 20 600 3 300
Totalt	44 100	50 300

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              129

Den centrala statliga verksamheten är i huvudsak lokaliserad till Storstockholmsområdet. Endast ett centralt ämbetsverk, fiskeristyrelsen, och ett affärsverk, förenade fabriksverken, har hittills flyttats ut från denna region, nämligen till Göteborg resp. Eskilstuna. Vidare har statistiska centralbyrån förlagt en produktionsfilial till Örebro. Vissa militära institutioner, bl. a. Svea artilleriregemente, arméns stridsskola och militärbefälsstaben i östra militärområdet, har flyttats ut från området under 1960-talet. Härigenom har civil och militär verksamhet med sammanlagt ca 1 200 anställda under denna period flyttats från Storstockholmsområdet. I några fall har statsmakterna beslutat att statlig verksamhet skall flyttas från Storstockholmsområdet men utflyttningen har ännu inte kommit tUl stånd. Som tidigare framhållits skall enligt riksdagsbeslut år 1961 statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt flyttas rill ännu ej bestämd ort. Enligt beslut av 1965 års riksdag skall farmaceutiska fakulteten vid universitetet i Uppsala flyttas från Stockholm till Uppsala när lokaler har färdigställts där. Sedan några år pågår en koncentration av AB Atomenergis verksamhet till Studsvik. 1970 års riksdag fattade beslut om flyttning av veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt till Uppsala. Vidare skall den nya kontrollorganisationen för läkemedel lokaliseras till Uppsala. De här nämnda institutionerna har sammanlagt drygt 1 000 anställda. Dessutom kan nämnas att flera pågående utredningar enligt sina direktiv skall undersöka möjligheterna att förlägga statlig verksamhet utanför Storstockholmsområdet.

Omlokalisering, etapp 1

I sitt fömtnämnda betänkande (SOU 1970:29) framhöll delegationen för lokalisering av statlig verksamhet att frågan om omlokalisering av central stathg verksamhet måste bedömas ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och inte gmndas enbart på företagsekonomiska bedömningar eher statsfinansiella förändringar. Omlokalisering av statlig verksamhet måste anses vara ett betydelsefullt medel i samhällets regionalpolitik. Delegationen hade som utgångspunkt för sina förslag att statsmakterna, dvs. regering och riksdag, fortfarande skuhe vara lokaliserade till Stockholm, varför vissa statliga verksamheter med mycket nära samband med statsmakterna också borde vara lokaliserade till samma region. För vissa andra verksamheter utgjorde främst arten av kontakt med andra institutioner skäl för en fortsatt lokalisering till Stockholmsområdet. Övriga statliga verksamheter ansågs böra kunna omlokaliseras.

När det gäller principema för val av lokaliseringsorter, konstaterade delegationen att ortema måste vara så stora att de med så små störningar som möjligt kunde ta emot de statliga verksamheterna. De mottagande orterna borde således ha en kvalificerad och differentierad service samt en differentierad arbetsmarknad. Vidare borde lokaliseringsorterna ha goda kommunikationer med såväl Stockholm som övriga delar av landet.

Delegationen   konstaterade  att  den  fortsatta  omstruktureringen  av

9 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               130

statsförvaltningen talade för att man inte borde sprida ut myndigheterna på alltför många orter. I så stor utsträckning som möjligt borde flera verksamheter lokaliseras till samma ort, varvid myndigheter med uppgifter som gränsade till varandra borde förläggas till samma ort. Mot denna bakgrund förordade delegationen att omlokalisering huvudsakligen borde ske till orter med förutsättningar att kunna utvecklas tih storstadsalternativ. De av delegationen föreslagna lokaliseringsorterna och förslaget till omlokalisering av olika myndigheter innebar sammanfattningsvis att 27 statliga myndigheter med totalt ca 5 500 anställda skulle omlokahseras till Norrköping, Linköping, Karistad, Gävle, Falun/Borlänge, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Härutöver föreslog delegationen i remissyttranden över 1970 års socio-nomutbildningsberednings betänkande (Ds U 1970:19) Vidgad socionomutbildning och transportforskningsgruppens betänkande (Ds K 1970:4) Samordnad transportforskning att en ny socialhögskola skulle förläggas tih Östersund och ett transportforskningsinstitut till Linköping. Delegationen föreslog vidare i yttrande till försvarets materielanskaffningsutred-ning att vissa delar av försvarets materielverk skulle förläggas till bl. a. Karlstad och Linköping.

Det förhållandet att vissa verksamheter inte borde omlokaliseras uteslöt enligt delegationen inte att delar av berörda myndigheter efter närmare utredning kunde bh föremål för omlokalisering. Delegationen förklarade sig inte ha prövat fömtsättningarna att omlokalisera myndigheter med mindre antal anställda än 50 eller statliga bolag. För ytterligare vissa verksamheter ansåg sig delegationen inte ha tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Detta gällde olika affärsdrivande verk samt vissa andra myndigheter, såsom bostadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens jordbruksnämnd och överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

I enlighet med förslag i prop. 1971:29 antog riksdagen (InU 1971:15, rskr 1971:196) i huvudsak de av delegationen förordade ahmänna riktlinjema för omlokalisering av central statlig verksamhet, innebärande en omlokalisering av statlig verksamhet i regionalpolitiskt syfte. Inrikesutskottet uttalade att ifrågavarande insatser borde koncentreras till ett begränsat antal regionala tillväxtcentra, i första hand till sådana som kan tänkas få betydelse som storstadsalternativ. ViUe man uppnå i ohka avseenden attraktiva alternativ till storstäderna i syfte att avlasta dem, ansåg utskottet det vara nödvändigt att koncentrera de resurser som kunde stå till buds. Detta borde enligt utskottet innebära att statliga verksamheter flyttades gmppvis. Därigenom skulle man uppnå den väsentliga regionalpolitiska effekt på inflyttningsorten som avsågs.

I fråga om valet av myndigheter innebar statsmakternas beslut vissa omdisponeringar i delegationens förslag. Härjämte beslöts att ytterligare vissa verksamheter skulle inrättas utanför Stockholm. Också när det gäller valet av lokaliseringsorter innebar beslutet en vidgning i förhållande tih vad delegationen hade förordat. Sålunda beslöts att - utöver de orter delegationen hade föreslagit - EskUstuna, Jönköping, Borås och Uppsala

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               131

skulle utgöra lokaliseringsorter. Riksdagens beslut framgår av tabell 5:4. I delegationens förslag ingick att kommittén för television och radio i utbildningen (TRU) skulle föriäggas tih Umeå. Delegationen framhöll vidare att om Sveriges Radios utbildningsenhet organisatoriskt samordnades med TRU båda enheterna borde förläggas till Umeå. Kungl. Maj:ts förslag innebar att TRU-kommitténs produktionsenhet och de delar av Sveriges Radios utbUdningsenhet som svarar för skolprogramverksamheten skulle förläggas till Norrköping. Inrikesutskottet anförde i denna fråga att de regionalpolitiska skälen otvivelaktigt var tyngre för lokalisering till Umeå än tUl Norrköping. Eftersom ett betänkande med förslag tUl ny organisation för de berörda verksamheterna (SOU 1971:36) nyligen hade lagts fram kunde detta ge nya aspekter på lokaliseringsfrågan. Frågan om möjligheten att förlägga verksamheterna tih Umeå borde därför enhgt utskottet bh föremål för ytterhgare utredning.

Omlokalisering, etapp 2

Statsmaktemas beslut vid 1971 års riksdag och godkännande av de allmänna riktlinjerna för omlokalisering av statlig verksamhet har varit utgångspunkt för förslagen i lokaliseringsdelegationens slutrapport (SOU 1972:55),som f. n. remissbehandlas.

Delegationen föreslår att en andra etapp av omlokahseringen av central statlig verksamhet skall omfatta tolv hela myndigheter och delar av ytterligare fyra myndigheter. Härtill kommer en partiell omlokalisering av Kungl. tekniska högskolan i Stockholm, varom beslut redan fattats av riksdagen (prop. 1972:37, UbU 1972:23, rskr 1972:173).

TUlsammans med tidigare beslut om omlokalisering innebär delegationens förslag att ca 11 300 anställda i central statlig verksamhet förläggs utanför Stockholm. Återstående centrala myndigheter (delar av myndigheter) med ca 32 000 anställda bör enligt delegationen även i framtiden vara förlagda till Stockholmsområdet, vUket innebär att ca 3/4 av de anställda i central statlig förvaltning kommer att vara stationerade i detta område. Av samtliga statsanställda i Stockholmsområdet skulle 12 % komma att omlokaliseras och 88 % förbh i Stockholmsområdet. Vid val av lokaliseringsorter i denna etapp har delegationen haft stöd dels i 1971 års riksdagsbeslut om att endast ett fåtal orter kunde väljas för lokalisering av statlig central förvaltning, dels i riksdagens uttalande (InU 1971:15, rskr 1971:196) att delegationen i sitt fortsatta utredningsarbete skulle beakta de förbättringar av de fyra nordligaste länens näringsstmk-tur som en fortsatt utflyttning till dessa län av statlig verksamhet skulle hinebära samt att möjligheterna till omlokalisering av statlig verksamhet till sydöstra Sverige särskUt borde prövas.

De verksamheter som delegationen föreslår för omlokalisering har starkt inbördes beroende eller nära anknytning till verksamheter som flyttades ut redan i den första etappen. Med hänsyn härtill har delegatio-

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet

132

nen funnit att ytterligare lokaliseringsorter i princip inte bör införas. Delegationen har ansett sin kunna göra undantag härifrån i endast ett fall med hänsyn till de regionalpohtiska problemen i Kalmarområdet. Större delen av de omlokaliserade verksamheterna föreslås bli föriagda till de s. k. skogslänen.

Delegationens förslag till omlokaliseringar framgår av tabell 5:4. Där redovisas också tidigare beslut om omlokaliseringar.

Tabell 5:4  Beslutad  och föreslagen omlokalisering med fördelning på orter

Ort	Myndighet	Antal an< Beslutad omlok.	ställda (avrundat) Förslag, etapp 2, till omlok.	Summa anställda
Luleå	Sveriges geologiska undersökning (del av) Högskoleenheten i Luleå (teknisk utbUdning och	100
	forskning)	400	-	500

Umeå	Skogshögskolan Arbetsmedicinska institutet	330
	(filial)	40
	Försvarets forskningsanstalt
	(del av)		350
	Statens bakteriologiska
	laborstorium		550
Östersund	Försvarets förvaltningsskola	50
	Arméns tekniska skola	200
	Socialhögskola	40	-
SundsvaU	Statens personalpensionsvetk	245
	Centrala studiehjälpsnämnden	90
	Riksförsäkringsverket
	(del av)	200
	Kammarrätten, två avdel-
	ningar	25
	Domstolsverket		75
	Skolöverstyrelsen (del av)		50
	Patent- och registrerings-
	verket (del av)		120
Gävle	Lantmäteristyrelsen	170
	Rikets allmänna kartverk	520
	Centralnämnden för fastig-
	hetsdata	70
	Statens Institut för bygg-
	nadsforskning	160	-
Falun/	Domänverket	400
Borlänge	Statens vägverk		700
	Statens trafiksäkerhetsverk		95

1 270

290

805

920

1 195

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

133

Tabell 5:4 forts.
Ort	Myndighet	Antal anstäUda (avrundat) Beslutad     Förslag, omlok.        etapp 2, tUl omlok.		iumma anställda
Karistad	Värnpliklsverket Militärpsykologiska Institutet Försvarets sjukvårdsstyrelse Försvarets materielverk (del av) Försvarets civilförvaltning Civilförsvarsstyrelsen	75 40 110 400	285 200	1 110
Örebro'	Statistiska centralbyrån (del av) Bilregistret Körkortsregistret	700 70		770
Eskilstuna	Mynt- och justeringsverket (del av) Fortinkationsförvaltningen	50	600	650
Uppsala	Statens livsmedelsverk Sveriges geologiska undersökning (del av)	185 160		345
Norrköping	Statens invandrarverk	210

Sveriges meteorologiska och

hydrologiska Institut         400

Luftfartsverket                 305

Sjöfartsverket                 290

1505

Kriminalvårdsstyrelsen     300

Linköping      Statens kriminaltekniska

laboratorium                      60

400 150

120 35

250

875

Statens rättskemiska labora
torium                               85
Statens geotekniska institut 80
Statens väg- och trafik
institut                                         150
Försvarets materielverk
(del av)                                         100
Försvarets forskningsanstalt
(del av)

Jönköping       Lantbmksstyrelsen        185

Skogsstyrelsen                  95

430

Statens jordbruksnämnd

Borås         Statens provningsanstalt   220

BIbUotekshögskolan          40

415 250

Statens institut för företagsutveckling Statens brandinspektion Statens brandskola Spiängämnesinspekuonen

Kalmar       Televerket (del av)

Totalt

7 350

3 980

11 330

' Enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut I särskild ordning.

* Därav 10 925 omlokalisering och 390 nyetablering i Luleå och Östersund.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                134

Som framgår av tabellen tillförs ca 54 % (i etapp 2 ca 62 %) av de omlokaliserade sysselsättningstUlfällena skogslänen. Det kan erinras om att dessa län har något mer än 20 % av landets befolkning. De sysselsätt-ningstUlfähen som omlokaliseras till övriga delar av Sverige koncentreras i huvudsak till orter och regioner där särskilda regionalpolitiska insatser har ansetts motiverade.

Beträffande TRU och Sveriges Radios utbildningsprogramenhet föreslår delegationen att lokaliseringsfrågan prövas av den nyligen tillkallade kommittén för den fortsatta verksamheten med radio och televison inom utbildningsväsendet. Delegationen anser att förutsättningarna att omlokalisera publikationsverksamheten m. m. vid försvarets centrala staber och förvaltningar samt försvarets brevskola bör närmare kartläggas i anslutning till en pågående utredning om försvarets publikationstjänst. I anslutning till förslagen förordar delegationen även att delar av försvarets forskningsanstalt med minst ca 60 anställda lokaliseras till Grindsjön i Nynäshamns kommunblock och att luftvärnsskjutskolan och luftvärnets kadett- och aspirantskola med sammanlagt ca 35 anställda föriäggs till Norrtälje.

För Stockholmsregionens del innebär den föreslagna omlokahseringen att expansionen under 1970-talet av statsförvaltningen i regionen, som tidigare har växt med i genomsnitt ca 4 % per år, kommer att dämpas. Regionen kommer dock fortfarande att vara den överlägset största lokaliseringsorten för statsförvaltningen och en fortsatt expansion av i Storstockholm kvarvarande förvaltningar kan emotses. Dämpningen torde enligt delegationen få karaktär mera av minskad ökning av antalet anstäUda än av en i absoluta tal minskad sysselsättning.

Delegationen beräknar att utgifterna för den nu föreslagna omlokahseringen uppgår tih ca 100 milj. kr. eUer i genomsnitt ca 25 000 kr. per anställd. Härtill kommer vissa kapitalförluster som kan uppstå i enstaka fall vid utflyttning från lokaler i Stockholm eller för extra avskrivning för de nya lokalerna i vissa fall. Härifrån kan å andra sidan eventueht avräknas vissa möjliga kapitalvinster. Som jämförelse till de nyss angivna utgifterna nämner delegationen att det lokaliseringsstöd som skuUe ha utgått i form av skilda bidrag om reglerna för dessa stödformer hade tillämpats skulle uppgått tih ca 115 milj. kr. Den av delegationen föreslagna omlokahseringen beräknas initialt öka myndigheternas driftkostnader med ca 15 milj. kr. per år eller ca 3 500 kr. per anstäUd. Den angivna kostnadsökningen kan sättas i relation till de sammanlagda driftkostnaderna vid dessa myndigheter som f. n. uppgår tiU ca 300 milj. kr. per år. Investeringsbehovet, inkl. markförvärv, för de föreslagna omlokaliseringarna beräknas till i storleksordningen 420 milj. kr. Huvuddelen av de angivna investeringarna kan anses ersätta investeringar som annars skulle behöva göras i Stockholmsområdet. De friställda lokalerna kommer att möjliggöra en rationalisering av statens lokalinnehav i Stockholmsområdet och viss fristähning av kontoriserade bostadslägenheter.

Den första omlokaliseringsetappen avses enligt gällande planer skola

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                135

genomföras åren 1972—1976. Den nu föreslagna andra etappen bör enligt delegationen i huvudsak kunna genomföras under åren 1976-1980.

5.1.2  Lokalisering av mUitära fredsförband

Är 1967 tillkallades en sakkunnig, försvarets fredorganisationsutredning för att utreda om ändringar i krigsmaktens fredsorganisation. 1 direktiven angavs bl. a. att en strukturrationahsering av krigsmaktens fredsorganisation i många fall medför ömtåliga avvägningar mellan militära och allmänt samhälleliga intressen. Vid sidan av rent militära effektivitetssynpunkter borde utredningen särskUt uppmärksamma förbands- och utbildningsanstalters betydelse såväl från allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter, som med hänsyn tih tätorters behov av mark för trafik-, industri- och bostadsändamål etc. samt problemen med flygbuherstör-ningar. Vid kostnadskalkyler borde om möjligt de totala samhällsekonomiska kostnaderna bedömas.

I sex delbetänkanden (Ds Fö 1967:4, 16, 1968:5, 1969:5, 1970:6 och 1971:1) har utredningen, dels lagt fram förslag om indragning av vissa flottiljadministrationer m. m., dels utrett förutsättningarna för en lokalisering av ett nytt förband till Arvidsjaur.

På grundval av utredningens förslag har riksdagen beslutat att Göta flygflottilj skah dras in m.m. (prop. 1968:109, SU 1968:124, rskr 1968:282). Vidare har riksdagen beslutat att Roslagens och Svea flygkär skah läggas ner, att Hallands flygkår och Södertörns flygflottilj skall ombildas till skolförband för främst bastjänst resp. strilutbildning, att Svea flygkårs uppgifter som sektorflottilj skall övertas av Västmanlands flygflottilj, att Svea flygkärs flygtransportdivision och flygtransportgrup-pen vid Skaraborgs flygflottilj skaU sammanföras och lokaliseras till Västmanlands flygflottilj i Västerås eUer riU Arlanda (prop. 1970:96, SU 1970:202 rskr 1970:419) samt att Östgöta flygflottiljs flottiljadministration i Malmslätt skaU dras in (prop. 1971:110, FöU 1971:9, rskr 1971:140).

1 en promemoria om arbetsläget m. m. inom utredningen (Ds Fö 1971:8) sammanfattar utredningen på följande sätt sin grundsyn på de faktorer som påverkar utredningsarbetet. Övergången till en ny och mera rationell mUitär utbildningsorganisation bör ske över en lång tidsperiod. Förändringar bör i första hand genomföras när omlokahsering eller nedläggning av förband bhr ofrånkomlig på grund av det civila samhäUets utveckhng, t. ex. genom tätorters expansion eller utbyggnad av kommunikationsleder. Förändringar kan vidare behöva genomföras som följd av omstruktureringar inom krigsorganisationen eftersom dessa direkt påverkar utbildningens inriktning och därmed fredsorganisationens utformning. Förändringarna bör genomföras så att på sikt erforderlig utbildningseffekt uppnås samtidigt som driftkostnaderna håUs nere. Detta mål kan enligt utredningen nås bl. a. genom att större och färre truppförband (regementen) än i dag tillskapas. Detta medför på sikt indragning av vissa och utökning av andra nu existerande förband.

1  promemorian   framhåhs vidare att behovet av investeringar inom

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                136

försvaret enligt nuvarande planer är stort. Utredningen bedömer det därför inte möjligt att inom investeringsramen för försvaret inrymma kostnader för de investeringar som föranleds enbart av att mark eller etabhssement helt eller delvis måste frånträdas för att tillgodose andra samhällsfunktioner. 1 dessa situationer måste enligt utredningen medel anvisas vid sidan om den ordinarie medelstilldelningen till försvaret. Så har också regelmässigt skett när ifrågavarande frågor tidigare har lösts, t. ex. vid utflyttningen av 1 I och Ing 1 från Järvafältet.

Utredningen framhåller vidare att möjligheterna att rekrytera och behålla personal är en av de viktigaste faktorerna till vilka hänsyn måste tas vid omstrukturering av fredsorganisationen, t. ex. vid nedläggning eller omlokalisering av förband. Omlokahsering av förband bör därför ske endast då detta är nödvändigt med hänsyn till bl. a. samhäUsekonomi eller samhähsplanering eller för att på sikt nå betydande rationaliseringsvinster inom utbildningsorganisationen. Beträffande den direkta konkurrensen om mark främst i och omkring expansiva tätorter framhålls att erfarenheterna från senare år pekar mot allt större svårigheter när det gäller att anskaffa nödvändig mark för olika övningsändamål. Detta beror bl. a. på att en rationellt bedriven utbildning av alltmer lättrörhga förbandsenheter tenderar att öka behovet av övningsmark på resp. utbildningsort. 1 promemorian understryks vidare vikten av att det i fortsättningen i ökad utsträckning klarläggs, vilken inverkan lokahserings-och arbetsmarknadspolitiken kan få på försvarets skilda garnisonsorter. 1 promemorian redogörs särskilt för den knapphetssituation som föreligger i fråga om mark i Malmö, Göteborg och Uppsala. Enhgt utredningen torde de ställningstaganden som görs beträffande de militära förbanden pä dessa orter kunna uppfattas som ett första steg till fredsorganisatoriska förändringar inom ramen för en samlad långsiktig plan.

När det gäller Malmö framhåller utredningen att utbildning med nuvarande inriktning vid Skånska luftvärnsregementet (Lv 4) bör vara möjlig åtminstone under 1970-talet. Dock ifrågasätts om godtagbara utbildningsbetingelser kan på sikt säkerstäUas för Lv 4 inom nuvarande område. Enhgt utredningens uppfattning är det under alla förhållanden inte framsynt att utöka regementets kontingent.

I fråga om Göteborg har utredningen studerat förhållandena beträffande Göta luftvärnsregemente (Lv 6), Luftvärnets kadett- och aspirantskola (LvKAS), Västra inskrivningscentralen (ICV) och hehkopterdetachemen-tet ur marinen. Enligt utredningen bör som utgångspunkt för planeringen förutsättas att Kvibergs-området, till vUket bl. a. Lv 6 är lokaliserat, skah vara utrymt år 1978. Västra inskrivningscentralen bör flyttas från Säve tiU Nya varvet medan helikopterdetachementet tills vidare bör vara lokahserat tiU Säve-basen i avvaktan på att frågan om flygplats för aUmänflyget i Göteborg bhr löst.

Beträffande Uppsala finner utredningen det ofrånkomligt att det område som arméns underofficersskola (AUS) nu nyttjar kommer att behöva   tas  i  anspråk   för  utbyggnad  av  Akademiska sjukhuset.  Med

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                137

hänsyn till den tid som krävs för att projektera och uppföra ersättningsbyggnader för AUS liksom för andra organisationsenheter, som har lokaler inom AUS område, bör planeringen inriktas på att successivt utrymma AUS-områdets norra del under senare delen av 1970-talet. Som riktpunkt för planläggningen bör gälla att flyttning av AUS genomförs under år 1977. Utredningen anser vidare när det gäller AUS framtida lokalisering att det fortfatta utredningsarbetet bör koncentreras till alternativen Linköping, Örebro, Skövde och Enköping.

Möjligheten att använda de etabhssement som Upplands signalregemente (S 1) f.n. nyttjar påverkas dels av föreliggande planer på vägdragningar i anslutning till kasernområdet — den s. k. Kungsängsleden - dels av frågan vUken övningsterräng som kan disponeras. Utredningen anser för sin del efter att ha gjort en avvägning mellan militära och civila intressen att en rationell samhällsutveckling torde kräva att stora delar av S 1 :s nuvarande mark behöver disponeras för andra ändamål än militära. Det innebär enligt utredningen att S 1 med anslutna skolor måste omlokaliseras. Som riktpunkt anges att en flyttning bör kunna genomföras omkring år 1980 och att en omlokalisering inom Mellansverige i första hand bör utredas.

Förslag beträffande arméns organisationsenheter i Göteborg, Malmö och Uppsala m. m. väntas från utredningen under hösten 1972.

5.1.3  Statliga företag

I den proposition som låg till grund för bildandet av Statsföretag AB den 1 januari 1970 (prop. 1969:121, SU 168, rskr 381) angavs som en övergripande målsättning för förvaltningsbolaget, att den statliga företagsgruppen under krav på lönsamhet borde uppnå största möjliga expansion. De statliga företagen borde dessutom ha ett särskilt ansvar genom att ta hänsyn till samhällsintresset vid val mellan olika produktions- och lokaliseringsalternativ.

Är 1971 uppgick antalet dotterbolag inom Statsföretag-gruppen till 31. Till gruppen räknas också de sju dotterbolag, varav fyra belagda som ingår i Svensk Industrietablerings AB (Svetab). Lokaliseringen av företagsenheterna framgår av figurerna 5:1 och 5:2.

Statsföretags dotterbolag sysselsatte under räkenskapsåret 1970 ca 7 400 personer inom det inre stödområdet. Inom det allmänna stödområdet i övrigt var motsvarande siffra 6 000. Det innebär att drygt 13 000 (38 %) av Statsföretagsgruppens ca 34 000 anställda arbetar inom det allmänna stödområdet. Det är också i Norrland som Statsföretag har sina stora, råvarubaserade företag, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), AB Statens Skogsindustrier (Assi) och Norrbottens Järnverk AB (NJA). Dessa tre bolag kommer under första delen av 1970-talet att investera över 2 miljarder kr. i Norrbottens län.

1 åtskihiga fall har regionalpolitiska skäl haft starkt inflytande på etablering och lokalisering av statliga företag. En redogörelse lämnas i det följande för de företag där detta kan anses ha varit fallet. (Jämför figur

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

138

Figur 5:1   Lokalisering av industriföretag inom  Statsföretag-gruppen, där etableringar kan anses vara föranledda av regionalpolitiska skäl.

Kärlsborg ieskarö

NJA

AB Sonab Vilhelmina Plast AB

Svetab

Staros AB

Stigtex AB

Uddevallavarvet AB

Kalmar Verkstad AB

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

139

Figur 5:2   Lokalisering av industriföretag inom  Statsföretag-gruppen, där etableringen har föranletts av andra än regionalpolitiska skäl.

LKAB

AB Statsgruvor

Svenska Tobaks AB

Linson Instrument AB

Ceaverken AB AB Kabi

itockholm

SMT Machine CompanyAB /Uddcomb Sweden AB

AB Svensk Torvförädling>i Yxenhuit /

) Hästveda/

____     l__JLSKarlskrona

W     ]   /"    Ronneby

Karlskronavarvet AB

5:1). För detaljerade uppgifter om samtliga statliga företag hänvisas till publikationerna Statliga företag och Statsföretags årsredovisningar.

AB   Statens   Skogsindustrier   (Assi).  Under  1930-talet köpte staten upp krisdrabbade sågverk i Norrland för att rädda sysselsätt-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                140

ningen. Dessa sågverk sammanfördes till ett bolag, Assi, år 1941. Bolaget producerar i dag sågade trävaror, cellulosa och kemiska produkter, papper och wallboard. Produktionen är huvudsakligen koncentrerad till Piteå (Lövholmen) och Karlsborg i Norrbottens län.

Assi hade år 1971 en omsättning på 583 milj. kr. Rörelseresultatet före bokslutsdispositioner och skatter var 21 mUj. kr. Antal anställda var drygt 4 300.

Under åren 1965-1969 investerade Assi i anläggningar totalt 180 milj. kr. Finansieringen har skett främst med egna medel samt till en mindre del genom ökning av långfristiga skulder. Något ägartillskott har inte skett under denna period.

Assi genomför f. n. ett investeringsprogram, som bl. a. innebär ökning av kapaciteten i kraftlinertiUverkningen vid Lövholmens pappersbruk i Piteå från 180 000 till 350 000 ton. Antalet anställda ökar härvid med ca 120. Vid cellulosafabriken i Karlsborg vidtas en omfattande modernisering för att möjliggöra fortsatt drift. Investeringsprogrammet, som beräknas vara genomfört under år 1972, har kostnadsberäknats till totalt 315 milj. kr. Finansieringen sker med egna medel, lokaliseringslån, koncernbidrag samt andra krediter.

Norrbottens Järnverk AB (NJA). NJA i Luleå bildades efter beslut av 1939 års urtima riksdag. Motivet till järnverkets tillkomst var önskan att öka sysselsättningsmöjligheterna för befolkningen i Norrbotten och trygga den inhemska försörjningen av tackjärn i samband med kriget. NJA:s produktion har sedan dess vidgats från produkter med låg förädlingsgrad till att omfatta manufakturerade produkter, av vilka fartygsprofiler intar en framträdande plats. Under år 1971 levererade NJA 478 000 ton stål till ett värde av 378 mUj. kr. Trots anpassning till marknaden har företaget uppvisat betydande förluster som till stora delar har täckts genom aktieägartillskott.

Under år 1971 påbörjades ett investeringsprogram, som beräknas vara genomfört år 1974. Programmet innebär en betydande effektivisering av företagets metallurgiska produktion. Bl. a. kommer råjärnskapaciteten att bli tre gånger större samtidigt som råstålskapaciteten fördubblas. En fördubbling kommer också att ske av kapaciteten för manufakturering av fartygsmaterial. Investeringsprogrammet har — inklusive ökning av rörelsekapitalet med 125 milj. kr. - kostnadsberäknats till 555 milj. kr. Regeringen har beslutat lägga fram en proposition till höstriksdagen 1972 om finansiell medverkan vid uppförande av ett koksverk vid NJA i Luleå. Verket kommer att svara för NJÄ:s koksförsörining.

Investeringsprogrammet väntas medföra en ökning i antalet anställda med 400 personer tiU ca 3 900. Koksverket medför sysselsättning för ytterligare 140 personer. Lönsamheten väntas bli förbättrad och inom några år komma i nivå med vad som är normalt inom branschen i takt med att investeringarna får effekt.

Uddevallavarvet AB. Uddevallavarvet övertogs år 1963 av staten för att rädda sysselsättningen i UddevaUa. Samtidigt inleddes ett samarbete med  Eriksbergs  Mekaniska  Verkstads AB.  Varvet  har visat

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               141

dålig lönsamhet och förlusterna har måst täckas genom aktieägartillskott från staten. Verksamheten vid varvet utvecklas emellertid mot en bättre lönsamhet och den inneliggande orderstocken beräknas framdeles ge överskott.

Riksdagen beviljade våren 1971 Statsföretag AB ett kapitaltillskott på 105 mUj. kr. för nyteckning av aktier i Uddevallavarvet (prop. 1971:117, NU 1971:27, rskr 1971:229). Aktiekapitalet höjdes därvid med 60 milj. kr. till 100 milj. kr. Resten av kapitaltillskottet, 45 milj. kr., tillfördes reservfonden, i syfte att göra det möjligt för varvet att täcka delar av beräknade kommande förluster fram till år 1973. Ett under hösten 1970 beslutat investeringsprogram om 35 milj. kr. beräknades bh avslutat under innevarande år. Nuvarande order medger full sysselsättning fram till år 1975. Under år 1971 har antalet anställda ökat med 100 personer till ca 3 000.

Under år 1971 beslutades att samarbetsavtalet med Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB skulle upphöra. Staten förvärvade i samband därmed Eriksbergs aktier i Uddevallavarvet och överlät dem på Statsföretag AB.

Kalmar Verkstads AB (KVAB). KVAB bildades år 1902. Bolaget kom under 1930-talet i statens ägo i samband med Statens Järnvägars (SJ) förvärv av vissa småländska järnvägsbolag. Huvudparten av SJ:s aktier i företaget överfördes år 1968 till fonden för statens aktier och den I januari 1970 övertog Statsföretag AB aktierna.

1 slutet av 1960-talet råkade KVAB i svårigheter på grund av överkapacitet inom huvudprodukten spårbunden materiel. För att upprätthålla sysselsättningen gjordes flera satsningar på nya produkter. Satsningarna för att bredda produktionen visade sig emellertid vara förlustbringande. 1 juni 1971 beslöt KVAB:s styrelse om successiv avveckling av verksamheten. För att underlätta omställningen för personalen har en aweck-lingsplan upprättats. Bl. a. kommer Volvo efter en överenskommelse med Statsföretag AB att uppföra en monteringsfabrik i Kalmar. Fabriken kommer är 1975 i full drift att sysselsätta ca 650 personer.

AB Sonab. Sonab startade sin verksamhet år 1966 för att tillverka och sälja patentskyddade högtalarsystem. Bolaget är sedan år 1969 helt statsägt. Sonab med dotterbolag har ca 150 anställda. Bolagets fabrik i Lövånger i Västerbottens län sysselsätter f. n. 35 personer och beräknas ge sysselsättning åt ca 200 personer sedan nu pågående utbyggnad har genomförts.

Stigtex AB. Vid ärskiflet 1970-1971 bildades Stigtex AB av AB Eiser och Statsföretag AB. Stigtex bedriver spinnerirörelse i Stigen i Dalsland. Engagemanget föranleddes av önskemål att säkra dels sysselsättningen i Dalsland, dels spinnerikapaciteten för kardgarn, när Saxylle-Kilsund AB beslutade lägga ned sitt spinneri i Dalsland. Ca 150 personer sysselsätts vid fabriken.

Vilhelmina Plast AB och Staros AB. 1 februari 1971 träffade Statsföretag AB och Coronaverken AB ett avtal om att bilda två, till lika delar ägda, bolag. Det ena, Vilhelmina Plast AB, lokaliserades till Vilhelmina och skall tillverka plastprodukter. Det andra.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                142

Staros AB, lokaliserades till Nykroppa i Värmland och skall bl. a. tillverka ståldörrar. Sysselsättningsskäl har varit avgörande för etableringen till dessa båda orter. Bolaget i Vilhelmina beräknas sysselsätta ca 125 personer och bolaget i Nykroppa ca 200 personer. Produktionen i nya anläggningar på resp. ort beräknas komma i gång under år 1972.

Svensk Industrietablerings AB (Svetab). Svetab bildades den 1 juli 1969 och övertog därvid den år 1968 tUlkallade industrietableringsdelegationens arbetsuppgifter. Bolaget har tih uppgift att skapa nya arbetstillfällen inom olika stödområden. Detta sker genom att Svetab engagerar sig som ägare i nystartade företag eUer går in i befintliga företag och medverkar till expansion. Den investeringsverksamhet som Svetab bedriver skall vara lönsam. Underskott i samband med startandet av nya företag är emellertid oundvikliga och lönsamhetskravet måste därför ses i ett mera långsiktigt perspektiv. Svetabs framtida överskott avses att användas för ytterligare investeringar i utbyggnader och nyetableringar.

Tillströmningen av projekt har varit omfattande och endast en liten del av de aktualiserade projekten har hittihs lett tih engagemang. Ett antal projekt på olika utredningsstadier bedöms successivt leda till nya engagemang. Vid årsskiftet 1971-1972 bestod Svetab-gruppen av fyra dotterbolag och tre bolag där Svetab har en minoritetsandel av aktiekapitalet. Antalet sysselsatta inom gruppen var ca 685 personer, varav en betydande del i Norrlandslänen.

5.2 Påvetkan av det enskilda näringslivets lokalisering 5.2.1  Industripolitiska insatser

Inledning

De senaste årens utbyggnad inom närings- och industripolitiken baseras på de riktlinjer som utformades år 1968 (prop. 1968:165, SU 1968:198, rskr 1968:407) för att stärka svensk industris konkurrenskraft och att skapa möjligheter för att lösa angelägna samhällsproblem. Därvid framhölls att en målmedveten inriktning av näringspolitiken förutsätter en översyn och fortsatt utveckhng av hittillsvarande riktlinjer för näringspolitiken. Inom ramen för den övergripande näringspolitiken pågår f. n. en utbyggnad och effektivering av industripolitikens olika delar. Genom en successiv förstärkning av informationen rörande branscher och företag genom särskilda branschutredningar förbättras planeringsunderlaget. Samtidigt pågår en utbyggnad av samhällets resurser för att direkt initiera och stödja en önskvärd industriell utveckling. Stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete ingår bl. a. också som ett viktigt led i närings- och industripolitiken.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                143

Branschpolitiken

Allmänt

Branschpolitik i meningen selektiva åtgärder gentemot vissa branscher eller grupper av företag är inte någonting nytt. Som exempel kan nämnas åtgärder som har vidtagits av regionalpolitiska skäl t. ex. selektiva frisläpp av investeringsfonder. De branschmässiga aspekterna har dock tidigare ägnats relativt litet intresse. Redan existensen av en sysselsättnings- och regionalpolitik som arbetar med selektiva åtgärder nödvändiggör formulerandet av en långsiktig branschpolitik. Ett annat motiv för en sådan branschpohtik är att problem och centrala frågeställningar i tämligen hög grad är branschspecifika. Problemlösningarna skiher sig ofta mellan ohka branscher.

Branschpolitiska åtgärder har regelmässigt regionala effekter och har ofta ett klart regionalpolitiskt syfte. 1 själva verket är risker för sysselsättningssvårigheter inom särskilt utsatta regioner ofta ett av de huvudsakliga skälen tUl att branschvissa åtgärder sätts in. Beträffande utvecklingen inom olika branscher hänvisas till avsnitt 3.3.1.

Åtgärder   inom   ramen   för   b r a n s c h p o 1 i t i k e n

Varvsindustri. Den svenska produktionen av fartyg uppgår tUl närmare 10 % av världsproduktionen och den sysselsätter ca 30 000 människor, vilket motsvarar ca 3 % av det totala antalet sysselsatta inom industrin. Varvsindustrins betydelse är emellertid större eftersom den är en utpräglad monteringsindustri med betydande underleveranser från övrig svensk industri. Varven beräknas indirekt sysselsätta ca 15 000 anställda hos svenska underleverantörer. Varvsindustrins exportvärde år 1970 uppgick tUl inemot 2 mUjarder kr., motsvarande ca 5 % av den totala exporten.

Under senare år har riksdagen vid flera tillfällen fattat beslut avsedda att främja den svenska varvsindustrin. Är 1958 ställdes vissa statliga garantier tUl förfogande för Uddevallavarvet AB och fem år senare beviljade riksdagen medel för statlig teckning av aktier i nämnda varv. Aren 1965 och 1967 erhöll Uddevallavarvet kapkaltillskott för täckande av förluster. Riksdagen beviljade särskilda statliga kreditgarantier för den svenska varvsindustrin första gången år 1963. Är 1970 beviljade riksdagen ytteriigare statliga fartygskreditgarantier och ett särskilt forsknings- och utveckhngsstöd för varvsindustrin. Efter statlig medverkan övervanns den kris som AB Götaverken råkade i år 1971.

På statligt initiativ har ett ökat samarbete inletts mellan de fyra storvarven i syfte att stärka företagens konkurrenskraft, lönsamhet och utvecklingsmöjligheter. För att genomföra detta samarbete, som regleras i ett särskilt avtal, har en styrande kommitté tillsatts, i vilken ingår företrädare för staten och varvsindustrin. Ytterligare kreditgarantier har också ställts till varvens förfogande. En garantiram på 3 900 milj. kr. har

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               144

beviljats för kreditgivning i samband med fartygsproduktion under åren 1973-1977.

TEKO-industri.     TEKO-industrierna     (textil-     och     konfektionsindustrierna)  har  75 000 anställda och svarar för ca  5 % av industrins förädlingsvärde. Under efterkrigstiden har branscherna utsatts för kraftigt ökande importkonkurrens. Produktionen har stagnerat och en omfattande minskning i sysselsättning och nedläggning av företag har ägt rum. Karakteristisk för dessa branscher är bl. a. den starka geografiska koncentrationen, framför allt till Älvsborgs län. TEKO-industriernas problem var åren 1968-1970 föremål för utredning (Ds I 1969:6, SOU 1970:59 och 60) och de slutsatser och rekommendationer som därvid kom fram har legat till grund för det stimulansprogram som antogs av  1970 och 1971  års riksdagar (prop.  1970.41, SU 1970:60 och 62, rskr 1970:164 och 166, prop. 1971:1, NU 1971:13, rskr 1971:120). Programmet består av   tre  delar,  nämligen  exportstimulans i  form  av direkta bidrag och kreditgarantier för tröskelkostnader i samband med upparbetande av nya marknader, utbildningsinsatser för att höja branschens kunskapsnivå samt statligt stöd till konsulthjälp för organisationsundersökningar och fusio-neringsundersökningar.  Under den aktuella fyraårsperioden (1970/71-1973/74) innebär det statliga TEKO-programmet utgifter på mellan 40 och 45 milj. kr. Vid sidan av dessa åtgärder verkar Sveriges investeringsbank aktivt  för att förbättra företagsstrukturen inom dessa branscher. Förslag rörande särskUda statliga åtgärder för att trygga  försörjningsberedskapen inom TEKO/sko-området har nyligen lagts fram av försörjningsberedskapsutredningen (DsH 1972:3).

Manuell glasindustri. Samtidigt som stimulansprogrammet beslutades för TEKO-industrin infördes ett liknande program för den manuella glasindustrin. Branschen är utomordentligt starkt geografiskt koncentrerad med flertalet företag belägna inom ett begränsat område i sydöstra Småland.

Träarbetande industri. Inom den träarbetande industrin, exkl. sågverk, sysselsätts ca 50 000 personer. Branschen, som i huvudsak utgörs av möbelindustri, snickeriindustri och trähusindustri, svarar för ca 6 % av den totala sysselsättningen inom industrin. Inslaget av småföretagsamhet är starkt inom framför allt möbel- och snickeriindustri. Den träbearbetan-de industrin är delvis koncentrerad till vissa regioner, bl. a. Smålandslänen samt Skaraborgs och Östergötlands län. På många mindre och medelstora orter spelar denna industri en dominerande roll för sysselsättningen. De svårigheter som har uppstått för den träbearbetande industrin hänger samman med flera faktorer, främst en stabiliserad utveckling inom byggnadsverksamheten, konkurrens från nya materialtyper och - för möbelindustrin — en växande importkonkurrens. Möbelindustrins problem har analyserats av en särskild utredning (SOU 1972:2). Andra utredningsaktiviteter som berört andra delar av den träbearbetande industrin har också genomförts. Förslag till åtgärder (prop. 1972:47) har förelagts 1972 års riksdag och godkänts av riksdagen (NU 1972:33, rskr 1972:196). Åtgärderna är framför allt inriktade på möbelindustrin, men

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               145

även övriga delar av den träbearbetande industrin omfattas av förslagen. Åtgärderna är av samma slag som omfattas av TEKO-programmet och består i huvudsak av ett utbildningsprogram och av exportfrämjande åtgärder som är begränsade tih fyra år (1972/73-1975/76). För utbildningsprogrammet har för denna period bestämts en ram av 6 milj. kr. och för teknisk konsulentverksamhet 600 000 kr. För det exportfrämjande programmet utgår 3,2 mUj. kr.

Åtgärder för att påverka strukturomvandlingen inom vissa branscher. Den svenska industrins branschstruktur har förändrats kraftigt sedan mitten av 1950-talet. Mätt i sysselsättning har textil-, konfektions-, sko-och läderindustriernas relativa andelar muiskat mest. EnUgt långtidsutredningen kan för perioden 1970-1975 en fortsatt kraftig tillbakagång väntas för nämnda branscher. Också för vissa delar av träindustrin är en tUlbakagång att vänta. Antalet av varslade nedläggningar berörda arbetstagare varierar från år till år, men under de senaste åren har branschstrukturen förändrats påtagligt. Av de varselberörda arbetstagarna var år 1968 33 % verksamma inom TEKO-industrierna, läder-, hår- och gummi-vamindustrierna samt träindustrin. Är 1970 var andelen 66%. Dessa industrigrenar svarade år 1969 för 18 % av industrisysselsättningen.

1972 års riksdag beslöt (prop. 1972:46,NU 1972:32, rskr 1972:195) att åtgärder skall vidtas från statens sida med huvudsyfte att reducera kunskapsmässiga och finansiella hinder för en mer planmässig strukturanpassning inom TEKO-industrierna, skoindustrin, den manuella glasindustrin samt möbehndustrin. Härigenom kan man tillvarata en upparbetad bransch- och yrkesskicklighet samt undvika att kapitalvärden går tUl spUlo. Åtgärderna, som är tidsbegränsade till en försöksperiod på tre år (1972/73—1974/75), skah inriktas på att stimulera och underlätta för lönsamma företag med goda framtidsutsikter att expandera genom förvärv av hela företag eUer driftenheter. För att åstadkomma en mer planmässig strukturanpassning sker en förstärkning och utvidgning av det nu löpande omställningsprogrammet för TEKO-industrierna och den manueha glasindustrin samtidigt som ett system med statliga lånegarantier (stmkturgarantier) inrättas. Det av 1971 års riksdag beslutade programmet för omställningsfrämjande åtgärder i form av statliga bidrag tUl konsulttjänster på 2,5 milj. kr. per år under perioden 1971/72-1973/74 har sålunda förlängts till att omfatta även år 1974/75 och anslaget för budgetåret 1972/73 har höjts till 5 milj. kr. Som dotterbolag tUl investeringsbanken har vidare ett särskilt bolag (AB Strukturgaranti) bUdats med uppgift att genom strukturgarantier finansiellt underlätta den planmässiga strukturomvandhngen inom nämnda branscher. En garantiram byggs upp successivt under loppet av tre år med börian den 1 juli 1972 för att vid försöksperiodens slut omfatta 100 milj. kr. Garantiramen omfattar 40 milj. kr. under det första budgetåret.

Branschutredningar

De åtgärder som har vidtagits för att lösa bl. a. varvsindustrins, TEKO-industriernas och möbelindustrins problem har utformats på basis

\0 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                146

av speciella branschutredningar. Syftet med utredningarna har varit, förutom att närmare analysera branschens specifika problem och utveckling, att lägga fram förslag tUl åtgärder. Utrednuigsaktiviteten rörande flertalet övriga branscher är relativt betydande och har f. n. följande omfattrung.

Skogsindustrin har ca 80 000 anställda och svarar för 1 5 % av industrins förädlingsvärde. Utredningar som berör skogsindustrin har under senare år pågått på flera håll, bl. a. inom den av chefen för jordbruksdepartementet tillsatta skogspolitiska utredningen. 1 syfte att förbättra kunskapsunderlaget för en branschpohtik för skogsindustrin arbetar en av chefen för industridepartementet tiUsatt samarbetsgrupp för staten och skogsnäringarna.

Inom petrokemisk industri väntas en betydande expansion som kommer att kräva stora investeringar från både företagens och samhällets sida och få långsiktiga och betydande verkningar såväl för landets energiför-sörining som för dess industristmktur, sysselsättning och miljö. Från branschorganisationernas sida har framförts att utbyggnaden i första hand bör lokaliseras tih Västkusten. 1 rapporten Hushållning med mark och vatten (SOU 1971:75) framhålls att en utbyggnad av raffinaderikapaciteten på Västkusten innebär att möjhghetema att förlägga raffinaderier och petrokemisk industri tUl andra delar av landet begränsas. Chefen för industridepartementet tillsatte våren 1972 en utredning, vars uppgift är att klarlägga utformningen av från samhällssynpunkt bästa möjliga struktur och utbyggnad av transport, raffinering och förädling av olja och naturgas. EnUgt direktiven bör arbetet bl. a. inriktas på en analys av de samhälleliga konsekvenserna av olika utbyggnadsalternativ.

Järn- och metallmanufakturindustrin har ca 50 000 anställda och svarar för ca 5 % av industrins förädlingsvärde. Den traditionella tiUverk-ningen inom branschen omfattar produkter som verktyg och redskap av ohka slag samt hushållsartiklar. Plastprodukter samt lågprisimport av handverktyg och köksredskap har skapat problem som sannolikt medför att den traditioneUa delen av järn- och metallmanufakturindustrin står inför en accelererande omställningsprocess. Denna kan komma att innebära problem främst för de många mindre företagen. Den starka koncentrationen av manufakturföretag tiU vissa regioner såsom Eskilstunaregionen och några orter i Småland, kan leda tih regionala problem. Mot denna bakgrund har en utrednmg med uppdrag att allsidigt belysa branschens situation tiUkallats av chefen för industridepartementet. Utrednmgens analys och slutsatser skall bilda underlag för industripolitiska, regionalpolitiska och företagspolitiska överväganden.

Bygginstallationsbranschen omfattar installationer för värme, ventilation och sanitet samt elektricitet. Husbyggnadskostnaderna uppgick år 1969 tUl 20 miljarder kr. varav instaUationskostnaderna beräknas till mmst 30 %. Chefen för industridepartementet har tillkallat en utredning med uppgift att allsidigt kartlägga och analysera hela sektorns struktur och sätt att fungera samt att föreslå åtgärder för att komma tih rätta med eventuella brister. 1 direktiven för utredningen nämns särskilt önskvärd-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               147

heten av att främja en utveckling mot ökad systemutveckhng och förtiUverkning.

Den grafiska industrin har 45-50 000 anställda och svarar för ca 5 % av industrins förädUngsvärde. Den tekniska utveckhngen på det grafiska området går f. n. mycket snabbt, vilket medför konsekvenser för branschens arbetskraftsbehov. Efter ett förberedande utredningsarbete inom industridepartementet har sakkunniga tillkallats med uppgift att analysera produktivitetsförhållandena och lägga fram en arbetskraftsprognos för 1970-talet samt föreslå härav påkallade samhälleliga åtgärder.

Gjuteriindustrin sysselsätter ca 14 000 personer. 1 samarbete mellan industridepartementet och Svenska gjuteriföreningen har en gemensam undersökning av branschen genomförts. 1 arbetet ingår en kartläggning av branschens nuläge och utvecklingstendenser. Arbetsmiljöproblematiken, som är av stor betydelse för gjuterierna, har särskilt uppmärksammats. Sålunda har i anslutning till nämnda utredning specialstudier beträffande arbetsmiljöproblemen genomförts av arbetarskyddsverket resp. styrelsen för teknisk utveckhng (STU).

Livsmedelsindustrin har 70 000 anställda och svarar för ca 8 % av industrins förädlingsvärde. I syfte att kartlägga väsentligare utvecklingsdrag och problemställningar för livsmedelsindustrin och dess olika delbranscher har inom industridepartementet en s. k. förstudie utarbetats. Rapporten, som inte innehåller något förslag tiU handlingsprogram för livsmedelsindustrin, har sänts ut på remiss för att ge berörda instanser tUlfälle att framlägga synpunkter såväl på rapporten som beträffande eventuella åtgärder från statens sida.

Utredningsaktiviteter pågår även inom det datatekniska området. En offentlig utredning som tUlkallades år 1971 skall undersöka behovet av åtgärder som syftar till att främja dels den svenska dataindustrins konkurrenskraft och dels det övriga näringslivets konkurrenskraft i form av ett bättre ianspråktagande av datatekniska hjälpmedel.

Företagsservice

Allmänt

Många områden i landet har av olika skäl brister i fråga om den industrieha miljön. En väsentligt mål för samhällets insatser är att förbättra denna miljö så att goda betingelser skapas för en positiv utveckhng av näringslivet. De medel som kommer till använding brukar sammanfattas under benämningen företags- eller industriservice. Denna omfattar tre huvudgrupper.

1.    Utbildning (fortbildning) av företagsledare och arbetsledande personal i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor inklusive marknadsfrågor.

2.    Rådgivning (konsulttjänster) i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor.

3.    Produktutveckling, prototyptihverkning och provning samt andra

prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               148

åtgärder för produktionsinriktat forsknings- och utveckhngsarbete.

Den industriella miljöns betydelse för företagens utveckling har i ökad omfattning uppmärksammats från samhällets sida och intresset har främst knutits till de mindre och medelstora företagens utveckhngsmöjhgheter. Åtgärderna har vidtagits t. ex. genom stöd till utbildning (statens institut för företagsutveckling, SIFU) samt konsultverksamhet och kreditgivning (Norrlandsfonden, företagareföreningarna).

För att få ökade kunskaper om hur företagen fungerar i den omgivning där de verkar och hur relationerna mehan olika företag ser ut initierade delegationen för de mindre och medelstora företagen under hösten 1971 studier som syftade tUl att inom vissa regioner kartlägga den industriella mUjön samt den service som företagen utnyttjar. Ett av de mest påfallande resultaten i de regionala studierna var att de mindre företagen utnyttjar service i relativt liten utsträckning. Ju mindre företagen är desto mindre utnyttjar man den service som finns att tiUgå. Av studierna kan Utläsas att det finns ett entydigt positivt samband mellan företagsstorlek och den kostnad företagen lägger ned på service av olika slag. Samtidigt framgår det att utbudet av service inte är särskUt väl anpassat för de mindre och medelstora företagens behov. Det framgår vidare att starka skäl talar för att ett bättre serviceutnyttjande bland mindre och medelstora företag skulle kunna öka effektiviteten i såväl enskilda företag som näringslivet i stort. Utvecklingen ställer sålunda ökade krav på företagen att vidga sina marknader även beträffande exporten. Produkternas livslängd tenderar att bli kortare vilket i sin tur ställer krav på ökad produktutvecklingsverksamhet och större uppfinningsrikedom vid produktval. Specialister kommer i allt högre grad att behövas.

Industriellt   utvecklingscentrum   (lUC)

1 prop. 1970:85 framhöll chefen för industridepartementet att en samordning och effektivering av samhäUets insatser för näringslivets utvecklmg regionalt och lokalt är nödvändig och mest aktuell i Norrland. Den regionala industriservicen borde därför snarast byggas ut i denna del av landet. Vidare anfördes att försöksverksamhet med en utbyggd industriservice borde kunna ge underiag för framtida verksamhet av rnotsvarande slag i andra delar av landet. I en utbyggd regional industri-service borde SIFU, statens provningsanstalt och STU medverka.

Sedan riksdagen (SU 1970:106, rskr 1970:272) bifaUit förslagen i nyss nämnda proposition fick Norrlandsfonden i uppdrag att pröva frågan om ett industriellt utvecklingscentrum (lUC) föriagt till Skellefteå. Ett sådant har sedermera organiserats i form av en stiftelse med Norriandsfonden, statens provnmgsanstalt, SIFU, STU samt landstingen i Västerbottens och Norrbottens län som stiftare. Kostnaderna för lUC har för den första femårsperioden beräknats till drygt 14 milj. kr. Uppbyggnaden av IUC:s verksamhet mleddes på hösten 1971.

IUC:s huvudsyfte är att bistå industrin i produktutveckhngsarbetet. I ett utbyggt skede avses sålunda lUC ha resurser för att kunna biträda

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            '49

företagen i arbetet att föra fram en produkt från idé tih produktionsstart. Verksamheten skall främst inriktas på att betjäna mindre och medelstor industri. lUC skall ha fem huvudfunktioner nämligen en marknadsfunktion, en produktutvecklingsfunktion, en provnings- och kontrollfunktion, en utbildningsfunktion och ett så kallat kontaktsekretariat. Verksamheten skall bedrivas i nära kontakt med berörda landsting och företagareföreningar. Ett samarbete avses även komma till stånd mellan lUC och den organisation för högre teknisk utbildning och forskning som skall upprättas i övre Norrland.

Norrlandsfonden

Norrlandsfonden, som inrättades år 1961 är en stiftelse med uppgift att verka för en gynnsam utveckling av näringslivet i de fyra nordligaste länen. 1 detta syfte skah fonden ta initiativ till och stödja sådant forsknings-och utvecklingsarbete som syftar till en vidare förädling av norrländska råvarutillgångar eller som på annat sätt är av betydelse för norrländskt näringsliv. Vidare skall Norrlandsfonden medverka till utveckhng och differentiering av industri som arbetar med norrländska råvaror men även sådan industriell produktions- och serviceverksamhet i övrigt som är stöd-berättigad enligt normerna för det statliga lokaliseringsstödet. Fonden skah även främja samordning av regional industrieU service i Norrland. Det industriella utvecklingscentrumet (lUC) i Skellefteå kan ses som ett exempel på detta.

De medel, som Norrlandsfonden disponerar, består av dels ett årligt tillskott från LKAB på 15 milj. kr., dels ett anslag över statsbudgeten på 5 mih. kr. för vart och ett av budgetåren 1970/71-1972/73 och dels de medel, som inflyter i form av räntor och amorteringar på tidigare beviljade lån. TiUsammans innebär detta att Norrlandsfonden f. n. årligen kan disponera ca 35 milj. kr.

Totalt har fonden fram tih år 1972 utbetalat ca 240 mih. kr. Under perioden 1965 — 1971 har beslutats om lån till industriell utbyggnad med ett sammanlagt belopp av 116 mUj. kr. Drygt hälften av dessa medel faller på Norrbottens län, en fjärdedel på Västerbottens län och återstoden på Västemorrlands och Jämtlands län. Tih de utbyggnadsprojekt som Norrlandsfonden har engagerat sig i har AMS i de allra flesta fah bevUjat lokaliseringsstöd. De sysselsättningseffekter som Norrlandsfondens stöd tih uidustrieh utbyggnad har haft ingår därför till övervägande del i de uppgifter som i det följande kommer att redovisas beträffande lokaliseringsstödets sysselsättningseffekter.

Norrlandsfonden ger stöd också tiU industriellt utvecklingsarbete. Under perioden 1965-1971 uppgick detta stöd till närmare 30 milj. kr.

Kredit politiska insatser

Normalt tillgodoses industrins externa kreditbehov av bankerna vad gäller korta lån och av kapitalmarknaden i fråga om långsiktiga krediter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                150

Det har emellertid visat sig att bankerna dels på grund av säkerhetskrav, dels med hänsyn thl lönsamheLs- och riskkriterier inte kan tillfredsställa företagens efterfrågan på krediter i alla avseenden. Detta gäller särskilt företag som vill ha medelfristiga krediter och/eller sådana som har svaga säkerheter. För mindre och medelstora företag gäller dessutom att de normalt inte kan utnyttja kapitalmarknaden för långfristig upplåning, utan detta kreditbehov måste fyllas på annat sätt. Det är mot denna bakgrund man får se bildandet av en rad finansieringsinstitut på statligt initiativ. Syftet är att dessa skah utgöra komplement till de institut som finns på kreditmarknaden i övrigt. Det lånesökande företagets geografiska läge inverkar i princip inte på kreditbeslutet, vilket givetvis inte hindrar att den statliga kreditgivningen kan få positiva regionalpohtiska effekter. Följande institut har på näringspolitiska grunder bildats.

Sveriges  Investeringsbank AB

Bakgrunden till investeringsbankens bildande den 1 januari 1968 var att det inte fanns något institut på den existerande kreditmarknaden som kunde tUlgodose företagens önskemål om lång- eller medelfristiga lån med lägre säkerhetskrav än dem bankerna krävde. Bankens huvuduppgift är att bidra tUl finansiering av investeringsprojekt inom näringslivet som inriktas på rationalisering, strukturanpassning och utveckling. Särskilt gäller detta större, långsiktiga och mer riskbetonade projekt. Insatserna skall dock inte förbehållas stora företag utan banken skall medverka även tih lösningar av projekt inom mmdre och medelstora företag. Är 1971 utvidgades bankens verksamhet till att omfatta också exportfinansiering. Även här skall banken i första hand koncentrera sig på större och mera riskfyllda projekt som inte kan finansieras av övriga banker eller av AB Svensk Exportkredit.

De av investeringsbanken beviljade krediterna uppgick i slutet av år 1971 till 2 100 mUj. kr., varav den övervägande delen (30 %) avsåg massa-och pappersindustrin. Äv krediterna hänförde sig inemot 200 milj. kr. till svenska dotterbolag utomlands. Den regionala fördelningen av återstående belopp framgår av tabell 5:5.

Tabell 5:5   Av   Sveriges   Investeringsbank   AB   beviljade   krediter åren 1968-1971.

Län                                 Milj. kr.               %

124,6	6,7
10,0	0,5
10,7	0,6
35,3	1,9
27,6	1,5
11,6	0,6
33,6	1,8
0,9	0

Stockhohns

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Gotlands

Blekinge

Kristianstads                   20,0                 1,1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                151

Tabell 5:5 Fortsättning

Mahnöhus	221,3	11,9
HaUands	308,2	16,5
Göteborgs och Bohus	418,5	22,5
Älvsborgs	28,0	1,5
Skaraborgs	7,0	0,4
Värmlands	244,4	13,1
Örebro	-	-
Västmanlands	181,9	9,8
Kopparbergs	10,0	0,5
Gävleborgs	2,0	0,1
Västernorrlands	54,4	2,9
Jämtlands	11,5	0,6
Västerbottens	1,5	0,1
Norrbottens	100,0	5,4

Riket                             1 863,0            100,0

AB Industrikredit och  AB  Företagskredit

Som har berörts i det föregående möter de små och medelstora företagen svårigheter att utnyttja den reguljära kapitalmarknaden fobligationer, förlagslån) för att täcka ett långfristigt upplåningsbehov. Dessa företag kan i stället anlita AB Industrikredit och AB Företagskredit, som har till uppgift att lämna långfristiga krediter till i första hand små och medelstora företag inom industri-, handels- och servicenäringarna. Lånen lämnas oberoende av låntagarens företagsform eller lokalisering. Instituten ägs tiU lika delar av staten och affärsbankerna och skiljer sig inbördes huvudsakhgen när det gäller säkerhetskrav och räntesättning. Industrikredit tar som säkerhet inteckningar upp till 60 % av belåningsvärdet, och Företagskredit mellan 60 och 75-80% av belåningsvärdet.

Institutens totala utlåning uppgick vid utgången av år 1971 till drygt 2,1 miljarder kr., varav ca 10 % föll på de fem norrlandslänen.

Företagskapital  AB

Som ett komplement tih AB Industrikredit och AB Företagskredit skah enligt förslag i prop. 1972:101, vilken av riksdagen har hänskjutits tih behandling vid årets höstsession, den 1 januari 1973 inrättas ett särskUt institut. Företagskapital AB, med uppgift att gå in med riskvilligt kapital i små och medelstora företag. Bakgrunden tUl förslaget är att dessa företag, oftast familjeföretag, många gånger har svårt att genom fond- och nyemissioner utöka aktiekapitalet i sådan omfattning att en tiUfredsställande expansion och utveckling inom företaget kan upprätthållas. Avsikten är att det nya finansieringsinstitutet genom övertagande av minoritetsposter skall bli i tihfälle att tillskjuta riskvihigt kapital i företagen. Engagemangen i företagen är dock avsedda att bli kortvariga och aktieposterna skall snarast säljas tihbaka till de förra ägarna eller andra intressenter. Företagskapital AB bhr hälftenägt av staten resp. affärsbankerna och meningen är att institutet delvis skah utnyttja AB

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               152

Industrikredits och AB Företagskredits personal och administration. Aktiekapitalet föreslås i inledningsskedet uppgå tiU 20 milj. kr. Dock skall garantier för insatser upp till sju gånger detta belopp kunna lämnas.

Företagareföreningarna

Inom varie län finns en företagareförening med uppgift att på olika sätt stödja småindustri och hantverk inom länet. Detta sker dels genom rådgivning och konsultverksamhet, dels genom långivning. Den sistnämnda verksamheten har formen av antingen av föreningarna lämnade direktlån ur statens hantverks- och industrilånefond, som i nuvarande form inrättades år 1960, eller förmedling av statliga industrilånegarantier som beviljas av kommerskollegium eller, i vissa fall, av Kungl. Maj t. Syftet med lånegarantierna och den direkta långivningen är att de skall utgöra ett komplement till kreditinstitutens verksamhet och stöd skall därför inte lämnas när lån kan erhållas på den allmänna kreditmarknaden. Stödet har emellertid en regionaipolitisk inriktning med ofta högre risktagande vid kreditgivningen än de ordinära kreditinstitutens.

Hantverks- och industrilånen skaU användas för att täcka hastigt påkomna behov av mindre kapital. Fr. o. m. budgetåret 1970/71 har det högsta lånebeloppet som får beviljas varje enskilt företag bestämts till 200 000 kr. Av hittUls beviljade lån har endast ca 10% lämnats till företag med fler än 25 anställda.

Sedan industrilånegarantiernas tillkomst år 1954 har ca 2 100 garantier lämnats tih ett värde av ca 600 mUj. kr. Under år 1971 förmedlade företagareföreningarna industrigarantilån på tillsammans 43 milj. kr., medan summan av beviljade direktlån uppgick tUl 77 milj. kr. Omkring en fjärdedel av beviljade garantier och direktlån berörde de fem nordligaste länen.

Bland övriga kreditinstitutioner som tjänar industripolitiska syften kan nämnas exportkreditnämnden, som lämnar garantier för krediter förbundna med export av varor och tjänster och som förutom kommersiella risker täcker även politiska sädana, och Svensk Företags Garanti AB som ställer garantier för krediter som avser finansiering av investeringar inriktade på rationalisering, strukturanpassning och utveckling för vilka bankmässiga säkerheter inte kan ställas. Slutligen planerar och fördelar STU statligt stöd till teknisk forskning, industriellt utveckhngsarbete och uppfinnarverksamhet. Stödet kan lämnas antingen som lån eher som bidrag med vihkorhg återbetalningsskyldighet.

5.2.2  Regionalpohtiskt stöd

Genom statsmakternas beslut år 1964 (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) infördes statligt lokahsermgsstöd som ett medel att påverka företagens lokalisering tih orter och regioner där en förstärkning

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                153

av näringsliv och sysselsättning är önskvärd. Ar 1970 beslöt statsmakterna att förstärka och vidareutveckla de regionalpolitiska medlen. Det lokahseringspolitiska investeringsstödet och utbildningsstödet byggdes ut. Vidare infördes regionalpolitiskt sysselsättningsstöd och transportstöd (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40,rskr 1970:270 och 304, prop. 1970:84, SU 1970:105, rskr 1970:271). Det regionalpolitiska stödet utgår f. n. i följande former;

—lokaliseringsstöd

—investeringsstöd vid utflyttning av privat förvaltning från storstadsområdena

—utbildningsstöd

—sysselsättningsstöd

—flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning.

För stödverksamheten finns ett allmänt stödområde, vars gränser fastställs av riksdagen, och ett inre stödområde, vars gränser bestäms av Kungl. Maj:t.

Det allmänna stödområdet omfattar numera enligt riksdagens beslut åren 1970 (SU 1970:103, rskr 1970:270), 1971 (InU 1971:7, rskr 1971:121) och 1972 (InU 1972:7, rskr 1972:188) följande delar av landet:

—Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län,

—av Gävleborgs län HudiksvaUs, Ljusdals, Ovanåkers och Söderhamns kommuner samt Bergsjö och Bollnäs kommunblock,

—av Kopparbergs län Borlänge, Falu, Gagnefs, Malungs, Mora, Rättviks, Säters, Vansbro och Älvdalens kommuner samt Leksands och Orsa kommunblock,

—av Värmlands län Arvika, Eda, Filipstads, Finnskoga-Dalby, Munkfors, Sunne, Säffle och Torsby kommuner samt Hagfors, Kyrkhedens och Årjängs kommunblock,

—av Älvsborgs län Melleruds och Åmåls kommuner samt Bengtsfors och Färgelanda kommunblock,

—av Göteborgs och Bohus län Strömstads och Tanums kommuner samt Munkedals kommunblock,

—av Kalmar län Borgholms och Mörbylånga kommunblock.

Det inre stödområdet har enligt Kungl. Maj:ts beslut (SFS 1970:180) följande omfattning:

—Norrbottens län utom Piteå, Älvsbyns, Luleå och Bodens kommunblock,

—Västerbottens län utom Umeå, Nordmalings, Vännäs, Robertsfors och Skellefteå kommun block,

—Jämtlands län,

—av Västernorrlands län Ange och Sollefteå kommunblock samt den inom länet belägna delen av Strömsunds kommunblock,

—av Gävleborgs län Ljusdals kommunblock,

—av Kopparbergs län Mora, Orsa och Älvdalens kommunblock.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                154

Lokaliseringsstöd

Lokaliseringsstöd utgår i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån, lånegaranti och ersättning vid flyttning av företag. Stöd utgår i första hand inom det allmänna stödområdet. 1 särskilda fall kan stöd lämnas i övriga delar av landet, dock endast i sådant fall som när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrhiedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eher av liknande orsak eller när särskilda skäl talar för att område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri. Som allmänna förutsättningar för stöd gäller bl. a. att verksamheten skall bedömas medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften, få tillfredsställande lönsamhet och utövas i ort där goda förutsättningar finns för verksamheten.

Stöd kan inom det allmänna stödområdet lämnas till industri, industriliknande verksamhet och industriserviceverksamhet. Företag som flyttar sin verksamhet till ort inom det allmänna stödområdet kan erhålla ersättning för kostnader för flyttning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Utanför stödområdet kan stöd utges endast till företag med industriell eUer industrihknande verksamhet.

Inom det allmänna stödområdet kan lokaliseringsstöd — lån och i undantagsfall bidrag - utgå till investeringar i anläggningar inom turistnäringen. 1 statsmaktemas beslut år 1964 motiverades stödet med att turistnäringen erbjuder möjligheter att upprätthålla enskild och samhällelig service åt glesbygdsbefolkningen. Vidare framhölls att den lokaliseringspolitiska bedömningen av vilka orter som kan komma i fråga för detta särskilda stöd givetvis blir en annan än den som ligger till grund vid industrilokalisering. Det uttalades vidare att, i den mån lokaliseringsstöd lämnas tUl turistanläggningar, det bör komma glesbygdsområdena i stödområdet till godo.

I särskilda fall kan lokaliseringsstöd lämnas vid investering i industriell eller industriliknande verksamhet som sker i rationaliseringssyfte, även om investeringen inte medför ökad sysselsättning. Speciella krav är uppställda för stöd i sådana fall.

Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån utgår vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliseringslån kan dessutom erhållas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg samt, om särskilda skäl föreligger, vid förvärv av fabriksbyggnad. För anskaffning av omsättningstillgångar i inledningsskedet av verksamhet, för vilken lokaliseringsstöd har utgått, kan, om särskilda skäl förehgger, lånegaranti beviljas industriföretag och företag med industriliknande verksamhet inom det allmänna stödområdet.

Stödtagare kan beviljas tidsbegränsad ränte- och amorteringsfrihet beträffande lokaliseringslån. Vidare kan lämnas lånegaranti för byggnadskreditiv, då stöd har beviljats för ny-, till- eller ombyggnad.

Lokaliseringsbidrag och avskrivningslån får uppgå till sammanlagt högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, 50 % av stödunderiaget.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               155

Bidrag, avskrivningslån och lokahseringslån får, såvida inte särskUda skäl föranleder annat, uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Lånegaranti utgår med högst 50 % av det rörelsekapital som behövs under verksamhetens inledningsskede. Ersättning vid flyttning av företag lämnas med belopp som motsvarar skälig kostnad för nedmontering, transport och uppmontering av maskiner, arbetsredskap och verktyg.

Ärenden om lokaliseringsstöd prövas av AMS. När stödet avser verksamhet utanför det allmänna stödområdet eller när den sammanlagda kostnaden för de investeringar och omsättningstillgångar stödet avser uppgår till minst 3 milj. kr., skall styrelsen hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t.

Ifråga om omfattning och regional fördelning av beviljat lokaliseringsstöd har följande uppgifter sammanställts inom inrikesdepartementet. Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån härunder tiden den 1 juli 1965-den 31 december 1971 beviljats 804 företag med sammanlagt 1 654 milj. kr. Stödet fördelar sig med 324 milj. kr. i bidrag och 1 330 milj. kr. i lån. Enligt preliminära uppgifter har under tiden den 1 januari-den 30 juni 1972 stöd härutöver beviljats 116 företag med sammanlagt 196 mUj. kr. Från de här lämnade uppgifterna för första halvåret 1972 bortses i den fortsatta analysen av stödets omfattning och fördelning.

Antalet lokaliseringssatsningar som har misslyckats i den meningen att företagen trots lokaliseringsstöd inte har kunnat bestå har varit relativt ringa. Av de företag som intih utgången av år 1971 hade beviljats stöd har 43 gått i konkurs eUer lagt ned verksamheten. Dessa företag hade beviljats stöd med sammanlagt 28 mUj. kr., vilket motsvarar 1,7 % av det totalt beviljade stödet.

Vidare kan nämnas, att 22 av de företag som beviljades stöd före år 1970 ännu inte har börjat utnyttja stödet. I detta sammanhang kan erinras om att år 1970 som villkor för lokaliseringsstöd infördes att investeringarna skall påbörias i regel inom ett år från beslutet om stöd.

Bortses från de nyssnämnda företagen som har upphört eller ännu inte utnyttjat stödet, kvarstår 739 företag som vid utgången av år 1971 hade beviljats stöd under nämnda period. Av dessa är 709 företag inom industrisektom, därav sex industriserviceföretag, och 30 turisthotellan-läggningar. Stödet till turistanläggningarna har beviljats i form av lokaliseringslän med sammanlagt 31 mUj. kr. för beräknade investeringar på ca 50 milj. kr. Sysselsättningsökningen vid dessa anläggningar beräknades tUl drygt 200 personer. Närmare tre fjärdedelar av stödet mom turistnäringen har utgått tiU 17 företag i Jämtlands län.

De nyssnämnda 709 företagen inom industrisektorn har beviljats lokaliseringsstöd med sammanlagt 1 574 milj. kr., varav 314 milj. kr. i lokaliseruigsbidrag och I 260 milj. kr. i lokaliseringslån. Huvudparten av stödet har avsett utbyggnad av verksamhet vid redan existerande företag. Antalet nyetablerade företag är 139. Stödet till dessa uppgår till 487 milj. kr., vilket motsvarar 31 % av det totala stödbeloppet. Av de nylokaliserade    företagen    ligger    109   inom    allmänna   stödområdet.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

156

.5 Is

U. öro

T-l                (N

00 00 CO o

73   -   OJ    t-i

ooOo\\o>o   |tn'or-r(Nc-ro      r>o

Op-*iom0(N(NO>i■0*OCCTCT\        5CTn

:e 5

tu  c

«t (S rn r- ( o\ O  CN "„ 00  oq_ r oo (N r u- rs oo, » 0\  "o O *t" O o ri o" " O o' —'" O r-" cn o o oC ( oC cn oo' lo -' r" o'

a < TT

fnOTtoOOmunt*--ooOOOO(c-,\£)'Ot--00(NO u-iOonfNOOvorirjcO-firivo-t-HooOooooO

C»00

P> ro Tt 00 ro o
\0        m       ro

>o 1	1 1 o
lO	■*
lO vo	so

r—oorotNfnrnmcooooio-OOooo

o t 1 00 " oo »	1 o 00 —* ve m  o OO vo	1 vo  o M 00 ■"t UO o ro O ro (N CT *0 vo
fO	a - O	( ro »O fO \0 ■ -

CTv	ro re m
VO	vo 5
VO O	p

OrsoOO-OoocNrorscoTfTtovOrorooooo roOrorJ-omoOOro'0■Orloo ro0orO'*Oa'(Nooooo-afNr»/0-0'-oo

II.

	c O
>	.

ro O ro in

■ef  vo »o 

fO     t--  

(N\oC00-rOiO-Hio*OTTtvor0-«tOTj-\o TttNfoov''!:     iooofMC--fN'*'-r;

\0 H ro Tt a

V} ro

O C30 O 00

)£ " Os vo \o

	bo
	03
cd
	0)
C	S
<	s

-«1-

»-H Tt   o  (N

lOOO-fNiOON "pvo

ir->p-\oooooo      ON-t

•a

I-s

:6S

Ui i>!! O 05 i S O

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               157

Omfattningen och fördelningen på län av lokaliseringsstödet till industriföretag redovisas i tabell 5:6.

Som framgår av tabell 5:7 ökade antalet företag som beviljades stöd under år 1971 mycket starkt trots det dämpade konjunkturläget.

Den totala investeringskostnaden för de projekt till vilka lokaliseringsstöd har utgått t.o.m. år 1971 har beräknats till 2 962 milj. kr. Investeringarna är tämligen jämnt fördelade på byggnader och maskiner. Som jämförelse kan nämnas att de totala industrhnvesteringarna i landet under åren 1965-1971 uppskattas tUl 50 miljarder kr. De investeringar som lokaliseringsstödet har medverkat till motsvarar således 6 % av landets totala investeringar i industri under dessa år.

Vad angår stödets fördelning på mdustribranscher avser 31 % metall-och verkstadsindustri, 25 % massa- och pappersindustri samt 22 % träindustri.

Som framgår av tabell 5:6 har huvuddelen av stödet beviljats företag inom det allmänna stödområdet. Äv de 709 industriföretag som har fått stöd ligger 593 inom stödområdet. Dessa beviljades 306 milj. kr. i bidrag och 917 milj. kr. i lån eller sammanlagt 1 223 milj. kr., vUket utgör 78 % av det totalt beviljade stödet. Stödområdet svarar också för samma andel av investeringarna. De 109 nyetablerade företagen i stödområdet beviljades lokaliseringsstöd med 344 mUj. kr., vUket motsvarar 28 % av stödet inom stödområdet.

Tabell 5:7  Sysselsättningsförändring i industriföretag som har erhållit lokaliseringsstöd 1.7.1965-31.12.1971.

Stöd beviljat  Antal      Antal sysselsatta   Faktisk ökning   Ökning i   Planerad ökning Faktisk ökning

år                  företag   vid ansökn.tiUf.     fram tiU         %      enUgt ansökan    i % av planerad

31.12.71

1965               82       4 926             2 625          53          3 248           81

1966	109	9 395	2 508	27	4 989	50
1967	60	5 029	2413	48	2 940	82
1968	80	6 376	1557	24	1 523	102
1969	107	4713	2 947	63	3 306	89
1965-1969	438	30 439	12 050	40	16 006	75
1970	118	8 686	934	11	2 445	38
1971	153	6 056	490'	8	3 042

Summa          709     45 181           13 474         30        21493

' För företag som har beviyats stöd efter 30.6.1971 har sysselsättningsförändringen inte noterats.

Av intresse är att jämföra antalet stödföretag och antalet sysselsatta vid dessa med motsvarande uppgifter för hela industrin inom stödområdet. De senast tillgängtiga uppgifterna från industristatistiken avser år 1969. Detta år hade de företag inom det dåvarande stödområdet, som dittUls hade beviljats stöd, omkring 30 000 anställda. Enhgt industristatistiken för nämnda år fanns i samma område omkring 2 000 företag med ca 100 000 sysselsatta. Stödverksamheten har således berört en betydande andel av industrin inom stödområdet. Det bör emellertid observeras   att    industristatistiken    inte   omfattar   alla   företag   inom

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                158

industrisektorn. Det faktiska antalet sysselsatta inom denna sektor är därför högre än 100 000. Ävenledes bör beaktas att aha stödföretag inte ingår i industristatistiken.

Sedan år 1969 har såväl antalet stödföretag som antalet sysselsatta i dessa ökat. 1 slutet av år 1971 hade stödföretagen inom det nuvarande allmänna stödområdet ca 43 000 anställda, medan totalantalet industrisysselsatta i detta område enligt industristatisriken år 1969 uppgick tUl ca 125 000 personer. Av en jämförelse meUan de anförda uppgifterna kan den slutsatsen dras att närmare en tredjedel av de industrisysselsatta inom stödområdet är anställda i företag som har fått lokaliseringsstöd.

Som framgår av tabeh 5:6 har omkring 300 milj. kr. eller 18% av stödet beviljats företag i Västernorriands län och närmare 200 milj. kr. eher 12 % vart och ett av Norrbottens, Västerbottens och Värmlands län, medan i Jämtiands län stödet uppgår tUl 92 milj. kr. eller 6 %.

Stödets regionala fördelning illustreras ytteriigare i figur 5:3 där cirklarna anger stödets storlek i de orter där stödföretagen är belägna. Figuren visar en viss koncentration av stödet till kustområdena och stödområdets södra gräns samt till centrala Jämtland. Denna fördelning torde sammanhänga med att, som tidigare har nämnts, huvudparten av stödet har beviljats företag i samband med utbyggnad av befintlig verksamhet. De nämnda områdena är befolkningsrika och har ett mera utvecklat näringshv än övriga delar av stödområdet.

Företagen har i ansökningshandlingama beräknat att den utbyggnad som stödet har initierat kommer att medföra en ökning av antalet sysselsatta med 21 500 personer, därav 15 000 inom det allmänna stödområdet. Av den beräknade ökningen svarar de nyetablerade företagen för 7 900 personer, varav 4 500 inom stödområdet.

EnUgt en undersökning som har utförts i inrikesdepartementet med biträde av länsstyrelserna har antalet sysselsatta inom stödföretagen från ansökningstillfället fram till årsskiftet 1971-1972 ökat med sammanlagt 13 500 personer. Äv ökningen faller 55 % på metall- och verkstadsindustrin, 20% på träindustrin och 10% på kemisk industri. Inom stödområdet har ökningen uppgått till 9 400 personer. Den faktiska ökningen i de skilda länen framgår av tabell 5:6. Den största ökningen redovisas i Värmlands län. 1 norrlandslänen med undantag av Norrbottens län håller sig ökningen 1 200-1 400 personer. Ökningen i Jämtlands län är anmärkningsvärt hög med hänsyn till länets relativt låga andel av stödet. Den regionala fördelningen belyses vidare i figur 5:4.

De redovisade siffrorna visar att närmare två tredjedelar av den planerade ökningen hade inträffat vid utgången av år 1971. Vid jämförelse mellan planerad och faktisk sysselsättningsökning bör uppmärksammas att investeringarna inte får påbörias förrän stödet har beviljats och att personalökningen givetvis inte kan genomföras förrän den nya eller utbyggda anläggningen har tagits i bruk. Ett betydande antal företag hade vid nyssnämnda tidpunkt ännu inte hunnit genomföra de planerade investeringarna.  Detta gäller framför allt de företag som

Figur5:3 Statligt lokahseringsstöd 1.7.1965-31.12.1971.

Cirklarna är proportionella mot summan av de lån och bidrag som beviljats företag

på resp. ort.

7100

7000

6900

6600

6700

6600

6500

600

6300

6200

1200        1300        UOO        1500        1600        1700

Figur 5:4 Faktisk syssclsättningsförändring per 31.12.1971 i företag som erhålht lokahseringsstöd (inklusive stöd tiU turistanläggningar) 1.7.1965-31.12.1971. Cirklarna är proportionella mot antalet nyanstäUda på resp. ort.

7100

■•<»-.
	"■■-.
0	o  * -----
O- Q
V

7000

6900

6800

6700

6600

6500

6iOO

6300

6200

ANTALET   NVANSTALLDA

-1100 •    750

-   »76 ■   210

-   100

-      IS

1200       1300       UOO       1500       1600       1700

JStrcckld cirbtl ing«r mintk-

ning tv intalat lytialiatta

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                161

beviljades stöd under år 1971  men torde i hög grad också avse företag som beviljades stöd under år 1970.

Planerad och faktisk sysselsättningsökning med fördelning av företagen efter det år då stöd beviljades belyses i tabeh 5:7.

I de företag som beviljades stöd under åren 1965-1969 torde de planerade investeringarna helt eller till allra största delen ha genomförts. Som framgår av tabellen har i dessa företag totalt sett 75 % av den planerade ökningen realiserats. Fram till årsskiftet 1971 — 1972 har i de företag som fick stöd under år 1965 och under åren 1967—1969 sammanlagt över 80 % av den planerade sysselsättningsökningen förverk-hgats. Ett markant undantag från denna höga nivå utgör det totala utfallet för de företag som beviljades stöd år 1966. Någon entydig förklaring till detta kan inte ges. Differensen är givetvis inte genomgående för alla företag. Mer än halva skUlnaden mellan planerad och faktisk sysselsättningsökning hänför sig till ett fåtal större företag beträffande vilka fömtsättningama för expansionen mbbades kraftigt efter det beslutet om stöd hade meddelats. En bidragande orsak torde vara konjunkturnedgången åren 1966—1967 som drabbade en del företag hårt och ändrade möjligheterna att sedermera genomföra den planerade sysselsättningsökningen. Ett enda företag svarade för en differens på 500 personer beroende på att utbyggnadsplanerna genom omdisponering sköts framåt i tiden.

Den faktiska sysselsättningsökningen bör emellertid jämföras inte enbart med den planerade ökningen. Äv intresse är också att jämföra stödföretagens utveckling med förändringen inom hela industrin. Liksom i de flesta industriländer minskade sysselsättningen inom industrin i Sverige under 1960-talets senare del. ERU har på grundval av industristatistiken sammanställt material, som belyser resultaten av den lokahse-ringspoUtiska stödverksamheten (Ds In 1972:14.) Det bör här anmärkas att endast 502 av de 709 företag inom industrin som har bevUjats lokaliseringsstöd ingår i industristatistiken.

Sysselsättningsförändringen i stödföretagen enligt ERU:s material redovisas i tabell 5:8. Denna visar den relativa sysselsättningsutveckhngen sedan år 1963 i såväl stödföretagen som i samtliga industriföretag i skogslänen och i hela riket. Basåret är valt med hänsyn till att stödverksamheten till enskilda företag böriade detta år i form av att industrilokaler uppfördes som statskommunala beredskapsarbeten. En del företag som erhöll stöd i denna form har senare beviljats lokahseringsstöd.

Av tabellen framgår att stödföretagen tillhör en från sysselsättningssynpunkt expansiv gmpp inom näringslivet. I regel har en kraftig sysselsättningsökning inträffat i samband med att stödet har utnyttjats.

ERU har vidare undersökt stödföretagens hkviditets-, räntabilitets- och finansieringsförhållanden och jämfört dem med företag i ett stickprov från industrin som helhet. Jämförelsen gäller åren 1966-1970. Enligt ERU är räntabiliteten relativt likartad för de båda företagsgrupperna. En svag försämring konstateras ha inträffat för båda grupperna under de två senaste   åren.   Försämringen i stödföretagen beror till stor del på att

11 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              162

Tabell 5:8 Sysselsättningsförändring i stödföretagen åren 1963—1970 med år 1963 som basår (index 1963 = 100).

Är då stöd

beviljades        1963 1964 1965 1966 1967          1968 1969  1970

1965                                        100  110  125  135  133          137   150    157

1966                                        100  111  124  143  133          135   146    150

1967                                        100  107  113  119  120          137   160    177

1968                                        100  107  110  108  110          122   130    139

1969	100	102	106	110	105	108	121	131
1970	100	110	112	111	117	118	117	130
Samtliga
stödföretag	100	109	117	125	124	127	137	147
Samthga
industriförelag
1 skogslänen	100	107	109	109	106 (96)	100 (94)	(97)	~
Industrin
som helhet	100	104	105	104	99	98	-	-

Anm. \ redovisningen av industristatistiken fr. o. m. år 1968 har näringslivsindelningen ändrats från tidigare använda industrigruppskoder till standard för svensk näringsgrenindelning (SNI). Indelningarna är Inte helt jämförbara. För år 1967 finns emehertid statistiken redovisad både enligt den gamla indelningen och enligt SNI, vilket möjhggör jämförelser även efter detta år. Siffrorna inom parentes avser uppgifter enligt SNI.

betydande avskrivningar har gjorts. Vidare har skillnader i likviditeten, vilken hela tiden har varit sämre i stödföretagen, jämnats ut något. Lönenivån i stödföretagen ligger lägre än riksgenomsnittet, men den utvecklas i takt med lönestegringen inom hela industrin.

Lånegaranti för anskaffning av omsättningstillgångar har under perioden den 1 juh 1970 — den 31 december 1971 i samband med beslut om lokaliseringsstöd beviljats 38 företag för sammanlagt 9,5 milj. kr. för anskaffning av omsättningstillgångar.

Ersättning för kostnader för flyttning av maskiner m.m. Till företag som har flyttat sin verksamhet till ort inom det allmänna stödområdet har ersättning för kostnader för flyttning av maskiner m.m. under tiden den 1 juli 1970 — den 31 december 1971 beviljats i 33 fall med sammanlagt 4,6 milj. kr. Av dessa beviljades 21 företag samtidigt lokaliseringsstöd. Endast i 12 fall har enbart flyttnings-ersättning utgått med sammanlagt 2,2 milj. kr. Den planerade sysselsättningsökningen i dessa företag uppgår till 350 personer.

Investeringsstöd vid utflyttning av central förvaltning från storstadsområden

Är 1970 beslöt statsmakterna att statligt stöd skulle kunna utgå för att stimulera utflyttning av centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn från storstadsområdena. Detta stöd riktar sig till sådana företag som försäkringsbolag, koncemer, riksorganisationer m. fl. Kungl. Maj:t kan bevilja företag som flyttar ut sin centrala administration stöd vid

prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                163

investeringar i byggnader efter motsvarande grunder som gäller för lokaliseringsstödet. Stöd får inte lämnas till investeringar för att öppna filialkontor eller starta annan lokal verksamhet.

Någon ansökan om stöd i detta syfte har ännu inte aktualiserats.

Utbildningsstöd

Utbildningsstöd utgår antingen som s. k. schablonstöd eller som individuellt stöd till mer kvalificerad utbildning. Stödet lämnas företag som nyanställer personal i samband med nyetablering eller utvidgning av verksamhet under fömtsättning att verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet i ort, där goda fömtsättningar för företagets verksamhet föreligger.

Schablonstödet utgår med 5 kr. för varie nyanställd och arbetstimme under högst sex månader. Det utges endast till företag inom det allmänna stödområdet.

Den andra formen av utbildningsstöd är ett individuellt bestämt stöd vid egentlig yrkesutbildning och utgår i första hand inom stödområdet för en tid av högst ett år. Stödbeloppet per elev och arbetstimme bestäms från fall tUl fall med hänsyn till utbildningskostnaderna och utbildningstiden.

Ärenden angående utbildningsstöd för verksamhet inom det allmänna stödområdet avgörs av AMS eller såvitt gäller schabionstöd, efter styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden. Fråga om utbildningsstöd för verksamhet utanför stödområdet prövas av Kungl. Maj:t.

Utbildningsstöd har under budgetåren 1966/67-1969/70 beviljats företag för utbildning av omkring 15 000 personer. Efter det att stödet till lokaliseringsutbildning förstärktes fr. o. m. den 1 juli 1970 har

Tabell 5:9 Utbildningsstöd 1.7.1970-31.12.1971.

Län	Antal	Stöd	Antal
	företag	(tusental kr.)	elever
Norrbottens	112	9 960	1 588
Västerbottens	101	8 667	1 301
Järnhands	65	15 885	1 913
Västernorrlands	44	9 490	1 045
Gävleborgs	47	6 896	904
Kopparbergs	74	6 115	929
Värmlands	44	7 781	1 366
Skaraborgs	1	43	10
Älvsborgs	11	4731	761
Göteborgs och Bohus	6	1 147	210
Kristianstads	1	608	100
Gotlands	9	429	69
Kronobergs	3	640	105
Östergötlands	11	5 396	950
Södermanlands	1	27	10
Uppsala	1	483	100
Hela riket	531	78 298	11 361

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               164

utbildningsvolymen ökat märkbart. Från nämnda datum t. o. m. den 31 december 1971 beviljades 531 företag utbildningsstöd för sammanlagt 11 400 elever, därav 9 200 inom det allmänna stödområdet. Drygt 60 % av eleverna var anställda hos företag inom metall- och verkstadsindustrin och 10 % inom vardera träindustri samt textil- och beklädnadsindustrin. Beviljat stöd uppgick rill sammanlagt 78 milj. kr. Något mer än hälften av utbildningsstödet beviljades i form av schablonstöd. Det bör observeras att det stöd som slutligt utnyttjas av hittillsvarande erfarenheter att döma avsevärt understiger det beviljade. 1 tabeh 5:9 redovisas det beviljade utbildningsstödet med fördelning på län.

Sysselsättningsstöd

Är 1970 beslöt statsmakterna att på försök införa sysselsättningsstöd i de delar av norra Sverige, där sysselsättningssvårighetema hade varit mest framträdande och övriga lokaliseringspolitiska åtgärder hade visat sig ge otillräckliga effekter.

Sysselsättningsstöd utgår endast till företag med industriell verksamhet i det inre stödområdet. Stödet omfattar enbart ökningar av arbetskraften och utgår under begränsad tid, tre år. Stöd utgår till såväl företag som nyetablerar verksamhet i området som befintliga företag som utökar sin arbetsstyrka. Som förutsättning gäller bl. a. att företaget i fråga utger löneförmåner till de anställda enligt tillämpligt kollektivavtal.

För varie kalenderår, under vilket sysselsättningen i ett företags verksamhet har ökat i förhållande till närmast föregående kalenderår, utgår sysselsätthingsstöd i form av förstaårsstöd. Har förstaårsstöd utgått, erhåller företaget stöd i ytterligare högst två år i den mån sysselsättningsökningen har kvarstått, s. k. fortsatt stöd.

Förstaårsstödet är 5 000 kr. för varje årsarbetskraft varmed sysselsättningen har ökat. Ändra året utgår ytterligare 5 000 kr. och tredje året 2 500 kr. Har investeringsfond för konjunkturutjämning tagits i anspråk för investering i verksamheten utgår förstaårsstöd inte för det år då investeringen avslutas och inte heller för året närmast efter.

Sysselsättningsstöd utgick första gången för den ökning av antalet årsarbetare som inträffade under år 1970. Sysselsättningsstöd beviljades därvid 172 företag, som sammanlagt ökade med 1 508 årsarbetskrafter. Totalt uppgick det beviljade stödet till 7,5 milj. kr.

För sysselsättningsökning under år 1971 och kvarstående sysselsättningsökning från år 1970 har fram till utgången av september 1972 sysselsättningsstöd beviljats till 303 företag med sammanlagt 10,1 milj. kr. Äv stödet har 5,9 milj. kr. utgått för en ökning av antalet årsarbetskrafter under år 1971 med 1 180 (förstaårsstöd) medan 4,2 milj. kr. avser 846 årsarbetskrafter som kvarstår från ökningen under år 1970 (andraårs-stöd).

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               165

Flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning

Fr. o. m. den 1 juli 1970 utgår flyttningsbidrag i form av respenning, bortavistelsebidrag och starthjälp till den som har kvalificerad yrkesutbildning och har fått stadigvarande anställning vid sådant nyetablerat eller utvidgat företag i ort inom det allmänna stödområdet som bedriver industrieh eller industriliknande verksamhet. Som förutsättning gäller dock att arbetskraft med den behövliga utbildningen inte kan erhållas i orten. Stöd får vägras eller nedsättas under vad som eljest hade kunnat utgå om sökanden nyligen har flyttat och därvid har fått flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen eller flyttningsstöd.

Ärenden om flyttningsstöd prövas av AMS eller, efter styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden.

5.2.3  Regionalpolitiskt transportstöd

För att främja de regionalpolitiska strävandena att utveckla näringslivet i Norrland och övriga delar av det allmänna stödområdet inrättades den 1 januari 1971 ett transportstöd i syfte att minska de kostnadsmässiga olägenhetema som följer med de långa transportavstånden. (SFS 1970:592, ändrad senast 1971:929). Detta transportstöd utgår inom det allmänna stödområdet med undantag av Gotlands län, för vilket särskilt transportstöd utgår, samt Borgholms och Mörbylånga kommunblock. Genom stödet avses näringslivet i dessa delar av landet få möjlighet att driva sin verksamhet under förutsättningar som är mer likartade dem som gäller för näringslivet i andra delar av landet.

Transportstödet omfattar järnvägs- och lastbilstransporter från orter inom det allmänna stödområdet på sträckor överstigande 300 km. Vid internationella transporter är endast den svenska transportsträckan bidragsberättigad. Av regional- och näringspolitiska skäl har stödet inriktats på hel- och mer bearbetade halvfabrikat. En förutsättning för att stödet skall utgå är att varan har genomgått viss vidare förädling inom stödområdet. Bland produkter som är bidragsberättigade kan nämnas jordbruksprodukter och livsmedel, sågade trävaror, snickerier, papper och andra träprodukter, förädlade varor från verkstads-, plast-, textil-, läder-och den kemiska industrin. Transporter av malmer, metaller, mera obearbetade halvfabrikat inom jäm- och stålsektorn, träråvaror, pappersmassa, oljor och bensin har undantagits från stödet.

Endast sändningar vilkas bmttovikt överstiger 500 kg berättigar till bidrag. Vidare skall transporten ha skett i yrkesmässig trafik.

Transportstödets storlek varierar mellan 15 och 35 % av erlagd frakt beroende på transportavstånd och avsändningsortens geografiska belägenhet. Stödets storlek illustreras av figur 5:5. Det högsta stödet -35 % - utgår för transporter från Norrbottens och Västerbottens län som överstiger 500 km. För Jämtlands och Västernorriands län är motsvarande stöd 25 % samt för övriga delar av stödområdet 15 %. Vid kortare avstånd — ned till 300 km - sänks nivån successivt till l5 % för samtliga delar av stödområdet.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

Figur 5:5  Transportstöd. Fraktrabatternas storiek.

166

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               167

Stödet administreras av en särskild myndighet - fraktbidragsnämnden. För budgetåret 1971/1972 uppgick det totah utbetalade fraktbidraget tih 40 milj. kr.

För godstransporterna från Gotlands län finns ett speciellt stöd (prop. 1971:154, TU 1971:28, rskr 1971:350) enligt föreskrifter meddelade av Kungl. Maj:t den 21 januari 1972. Stödet innebär att färiavgiften för last-bUar (längdmetertaxan för godsfordon) har reducerats med 50 %. För att gynna turism och förbilliga den gotländska allmänhetens fastlandsresor finns dessutom ett stöd som medger en reducering av personbilstaxan.

5.2.4  Investeringsfondernas användning i regionalpolitiskt syfte

Systemet med investeringsfonder (SFS 1955 :256, 1963:21 5) innebär att aktiebolag, sparbank eller ekonomisk förening äger rätt att avsätta högst 40 % av sin årsvinst till investeringsfond. För avsättningen medges avdrag vid inkomsttaxeringen. Avdrag får dock ske endast om en viss del av avsättningen (40-46 %) inbetalas till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken.

Investeringsfonderna skall primärt användas i konjunkturpolitiskt syfte. För att fondmedel skall få tas i anspråk fordras särskilt tillstånd. Regeln är att generellt medgivande lämnas när konjunkturläget gör det önskvärt att investeringsverksamheten ökas. Om sådant medgivande lämnas får företaget från riksbanken ta ut 40-46 % av det belopp av fonden, som får tas i anspråk, men samtidigt skall investeringsprojektet anses ha avskrivits med ett belopp som motsvarar det ianspråktagna fondbeloppet. Härigenom minskas således underlaget för framtida årliga avskrivningar. Vid taxeringen får företaget ett extra avdrag (investeringsavdrag) som utgör 10% av ianspråktagna fondmedel. Sedan fem år har förflutit efter avsättningen till investeringsfond har företaget rätt att utan tihstånd använda upp till 30 % av investeringsfonden.

Under åren 1963-1965 bemyndigades arbetsmarknadsstyrelsen att av regionalpolitiska skäl medge tillstånd att använda investeringsfondsmedel för industrhnvesteringar i ett område omfattande de fyra nordligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och norra Bohuslän. Området var identiskt med det i statsmakternas beslut »r 1964 (prop. 1964:185) angivna norra stödområdet för lokaliseringsstöd. Under nämnda period fick 119 företag tillstånd att använda fondmedel för investeringar på sammanlagt 656 milj. kr. Antalet sysselsatta i dessa företag hade fram tUl slutet av år 1970 ökat med drygt 8 000 personer.

Även efter år 1965 har investeringsfonderna i praktiken utnyttjats i regionalpohtiskt syfte. Denna inriktning grundas på bestämmelsen i 9 § 3 mom. förordningen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning enligt vilken Kungl. Maj:t har möjlighet att oavsett det allmänna konjunkturläget medge företag, efter prövning i varje enskilt fall, att ta i anspråk investeringsfond. Fömtsättningen för medgivande härtill är att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              168

förekommande omständigheter är av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering görs. Härmed avses exempelvis investeringar i export- och basindustrier eller andra långsiktiga investeringar av betydelse för samhällsekonomin.

Under åren 1965-1970 har i enhghet med nyssnämnda bestämmelser medgivanden att använda investeringsfondsmedel lämnats i ett betydande antal fall, varvid även regionalpolitiska synpunkter har beaktats. Härigenom har från lokaliseringssynpunkt viktiga investeringar kunnat komma tUl stånd inom stödområdet. 1 vissa fall har besluten inneburit att fondmedel har fått användas för utbyggnad av befintliga anläggningar även inom expansiva områden samtidigt som filialer har etablerats eller byggts ut i orter inom stödområdet. Investeringsfondsmedel har fått användas även på andra håll inom landet där betydande sysselsättningssvårigheter har förelegat. Sålunda medgavs år 1966 att investeringsfondsmedel fick användas i Boråsregionen med hänsyn till förhållandena inom textil- och konfektionsindustrin.

Vid medgivande att ta i anspråk investeringsfondsmedel enligt 9 § 3 mom. investeringsfondsförordningen gäller att högst 75 % av investeringarna får finansieras med fondmedel och högst 75 % av investeringsfonderna får användas. Företagen får heller inte åtnjuta det särskUda investeringsavdraget.

Det bör vidare uppmärksammas att under senare år investeringsfonderna i realiteten har varit fria för investeringar inom stödområdet, även om kravet på ansökan formellt har kvarstått. Under år 1971 släpptes investeringsfonderna i praktiken fria i hela landet.

Äv följande sammanställning framgår de medgivanden som enligt 9 § 3 mom. investeringsfondsförordningen har lämnats industriföretag att ta i anspråk investeringsfondsmedel med uppdelning på investeringar inom stödområdet och utom stödområdet.

1965-1970                     1971

Antal     Invest.	Bevllj.	Antal     Invest.	Bevilj.
företag   (milj.kr.)	ianspråk-	företag, (milj.kr.)	ianspråk-
	tagande		tagande
	(milj.kr.)		(milj.kr.)

Inom stödområdet    71            563'       423       65        59    44

Utom stödområdet 184        3 443        2 582               672        1077            808

' Av dessa investeringar svarade s. k. paketlösningar, innebärande att medgivande har lämnats i ett sammanhang att ta i anspråk fondmedel för investeringar både inom och utom stödområdet, för 342 milj. kr.

Äv under åren 1965-1970 beviljade ianspråktaganden av investeringsfondsmedel avsåg således 14% investeringar inom stödområdet. Som jämförelse kan nämnas att omkring 11 % av totalantalet sysselsatta inom industrin finns inom stödområdet. De med fondmedel tillkomna investeringarna inom stödområdet beräknas medföra en sysselsättningsökning inom företagen med omkring 4 000 personer.

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              169

5.2.5 Lokahseringssamråd

Frågan om lokaliseringstillstånd (etableringskontroll) som ett medel att påverka den regionala utveckhngen uppmärksammades av ohka utredningar redan under 1940- och 1950-talen. Några förslag om att införa tillståndstvång framlades dock inte av dessa utredningar. Statsmakterna ställde sig också avvisande till sådana medel. Frågan togs sedermera upp av kommittéen för näringslivets lokahsering i dess betänkande (SOU 1963:58) Aktiv lokahseringspolitik. Kommittén fann med hänsyn till den organisatoriska upprustning av lokaliseringsverksamheten och den förstärkning av de lokaliseringspohtiska medlen som kommittén förordade samt övriga föreslagna åtgärder för att underlätta en utspridning av företag från storstadsområden inte påkallat med en lagstiftning om tillståndstvång. Vid anmälan av kommitténs förslag i prop. 1964:185 avvisades också tanken på en sådan lagstiftning med hänsyn till den förstärkning av rådgivnings- och upplysningsverksamheten som föreslogs skola genomföras. Vidare framhölls att man borde söka påverka näringslivets lokahsering i första hand genom stimulerande åtgärder. Riksdagen (BaU 1964:48, rskr. 1964:408) anslöt sig tUl uttalandena i propositionen med understrykande av att arbetsmarknadsorganens kontakter borde utsträckas till att omfatta även andra organisationer inom näringslivet vilka sysslade med lokaliseringsfrågor.

Genom överenskommelser med företrädare för näringslivet utökades samrådsverksamheten under senare delen av 1960-talet. 1 cirkulär i februari 1965 rekommenderade SAF och Sveriges industriförbund efter överläggningar med AMS sina delägare resp. medlemmar att varsla arbetsmarknadsmyndigheterna om planerade väsentliga utökningar av arbetsstyrkan. 1 cirkuläret betonades särskilt att det kunde finnas behov att med anledning av sådant varsel överväga alternativa lokaliseringar av den erforderliga kapacitetsutvidgningen. Är 1969 inleddes vidare mehan regeringen och Sveriges industriförbund ett samarbete för att intensifiera den lokahseringspolitiska verksamheten genom kontakter med industriföretag för att kartlägga de konkreta möjligheterna att åstadkomma ökad industriell företagsamhet i regioner som hade underskott på arbetstillfällen, främst i Norrland. En redogörelse för lokaliseringsförutsättningarna i vissa orter inom stödområdet i norra Sverige utarbetades samma år. Detta material kompletteras efter hand med ny information.

1968 års lokahseringsutredning behandlade i sitt betänkande (SOU 1969:49) Lokaliserings- och regionalpolitik bl.a. frågan om etableringskontroh och anförde att ett system med etableringsanmälan inom storstadsområdena borde få till stånd en diskussion mellan företag och samhälle i lokaliseringsfrågor. Utredningen ville dock inte lägga fram något förslag i frågan i avvaktan på resultatet av det samarbete som inletts mehan inrikesdepartementet och Sveriges industriförbund i lokahseringsfrågor.

1 prop. 1970:75 om den fortsatta regionalpolitiska verksamheten m.m.,  som  bifölls  av  riksdagen  (SU  1970:103, rskr  1970:270, BaU

prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                170

1970:40, rskr 1970:304), uttalades att om balansen mellan landets ohka delar skall förbättras, såväl offenthg som enskUd verksamhet måste omfördelas meUan olika regioner. Medlen härför kunde inriktas dels på att stimulera utvecklingen i stagnerande områden och dels på att dämpa tillväxten i expansiva regioner. Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet som hade utvecklats under senare år på såväl central som regional nivå genom länsstyrelsernas, länsarbetsnämndernas och företagareföreningarnas verksamhet bedömdes behöva få mer allmängiltiga och organiserade former än dittills. Frågan om etableringstillstånd avvisades i propositionen medan frågan om ett anmälningssystem ansågs böra vidareutvecklas.

Efter utredning inom inrikesdepartementet framlades under våren 1970 i tre departementspromemorior (Ds In 1970:2, 1970:6, 1970:7) förslag i fråga om ett obhgatoriskt anmälningsförfarande vid lokahserings-tillfäUen. Det väsentliga syftet med förfarandet skulle vara att förmå företagare m. fl. att verkligen ta emot tillgänglig information om förutsättningarna vid ohka lokahseringsalternativ och på grundval härav seriöst Överväga skUda lokaliseringsalternativ. Efter beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970:154, BaU 1970:69, rskr 1970:446) infördes lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd, vilken trädde i kraft den 1 april 1971 i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna.

Det sålunda införda lokaliseringsamrådet har till syfte att garantera att företag, som överväger att etablera eller utvidga viss verksamhet i de mest expansiva regionerna, får ingående information om samhällets regionala politik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Härigenom skah företagen få underlag för en nyanserad bedömning av lokaliseringsfrågan. Meningen är att de skaU få denna information innan de fattar definitivt beslut om lokaliseringen av den nya eller utvidgade verksamheten. Avsikten är att företagen genom samrådsförfarandet skah förmås att frivilligt gå med på en lokahsering utanför berörda regioner.

Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden medför ett lokaltillskott av minst 500 m våningsyta och lokalerna är avsedda att helt eller till huvudsakhg del användas för verksamhet inom någon av de näringsgrenar som anges i bilaga till kungörelsen (1971:51) om lokahseringssamråd. Staten, kommun och landstingskommun är inte samrådsskyldiga.

Den som planerar byggnadsåtgärd som nyss sagts skall snarast möjligt anmäla sina planer hos AMS. En inom styrelsen inrättad lokaliseringsdelegation tar då upp överläggningar i lokaliseringsfrågan med anmälaren. Sedan samråd har ägt rum utfärdar delegationen bevis om att samrådsskyldigheten har fullgjorts. Sådant bevis skall utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes, om den anmälningsskyldige begär det. Delegationen får dock förlänga denna tid med högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar att lämna nödvändiga uppgifter eller på annat sätt uppenbarligen undandrar sig att medverka i samrådet. Den anmälningsskyldige kan inte erhålla byggnadslov för byggnadsåtgärden utan att

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            171

förete samrådsbevis (56 § 3 mom, byggnadsstadgan, 1959:612).

Antalet slutbehandlade samrådsärenden under perioden 1 april 1971 till 30 juni 1972 var 278 medan fem ärenden hade bordlagts. Frånräknas de ärenden, där sanirådsbevis utfärdades på grund av att medgivande hade lämnats företagen i fråga att ta i anspråk investeringsfondsmedel för utbyggnaden, samt de fah där samrådsskyldighet konstaterades inte föreligga eller undantag från sådan skyldighet medgavs, återstår 210 ärenden. Endast i tre av dessa ärenden ledde samrådet till att företaget beslöt lokaUsera verksamheten utanför samrådsregionerna. Samma resultat uppnåddes efter diskussioner med ytteriigare två företag, vilka inte hade gett in formeh anmälan om samråd. Bland de 207 ärenden, avseende företag som efter samråd planerade att genomföra byggnation i storstadsregionerna var 33 sådana där byggherren byggde för annans räkning. 1 dessa fall saknades tillförlitliga uppgifter om vUket slag av verksamhet som skulle komma att bedrivas i de nya lokalerna och om vilken personalstyrka som skulle arbeta där. Följande sammanställning visar hur återstående 174 ärenden fördelar sig.

Region	IndustrieU verksamhet		Övrig verksamhet		Totalt
	antal företag	antal anställda f. n.        ber. ökn.	antal företag	antal anställda f. n      ber. ökn.	antal företag	antal anställd: f.n.	i ber. ökn.
Stockholm Göteborg Malmö	42 24 27	8 246      586 10 260      278 13318     411	35 28 18	6 273   654 2 136   102 1 169     93	77 52 45	14519 12 396 14 487	I 240 380 504
Summa	93	31 824   1 275	81	9 578   849	174	41402	2 124

Tih de angivna siffrorna kan fogas anmärkningen att ett betydande antal företag räknade med oförändrat personalantal och att några få beräknade att minska antalet anställda. Osäkerheten i lämnade uppgifter angående personalökning torde vara stor. Den direkta, påvisbara effekten av samrådet har alltså hittills varit begränsad.

Med utgångspunkt i strävandena att skapa bättre balans i den regionala näringshvs- och befolkningsutveckhngen mellan landets sydligare och nordhgare delar och dämpa tillväxten i storstadsområdena har i augusti 1972 sakkunniga tillkallats för utredning rörande användning av starkare styrmedel i regionalpolitiskt syfte m. m. Utredningsarbetet skall bedrivas med utgångspunkt i de allmänna mål för regionalpohtiken som statsmakterna faststäUde år 1970 samt i de konkretiseringar härav som redovisas i det nu framlagda förslaget till regionalpolitiskt handlingsprogram m. m.

De sakkunniga skall enligt direktiven söka klarlägga de direkta och indirekta effekterna av tillämpningen av styrmedel som syftar tih att begränsa expansionen i vissa regioner och ta stäUning till frågan om sådana medel bör införas. Olika alternativ i fråga om nya styrmedel bör övervägas. I direktiven anges som exempel tillståndstvång, dvs. någon form av etableringskontroll, investerings- och sysselsättningsavgifter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                172

5.2.6  Jord- och skogsbrukspolitiska insatser

Jordbruk

De riktlinjer som nu gäller för jordbrukspolitiken fastställdes av 1967 års riksdag (prop. 1967:95, JoU 1967:25,rskr 1967:280). Enligt de mål för jordbrukspolitiken som uppställdes skall jordbruket åstadkomma en produktion av önskad storlek till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad samtidigt som det skall vara möjligt för dem som är sysselsatta inom jordbruket att få del av den allmänna standardstegringen. Från konsumentsynpunkt innebär riktlinjerna att kostnaderna för den jordbruksproduktion, som främst av hänsyn till försörjningsberedskapen måste upprätthållas inom landet, blir så låga som möjligt och att goda valmöjligheter finns mellan livsmedel av ohka slag. Under de två senaste decennierna har gällt överproduktion av flera viktiga jordbruksprodukter. 1 1967 års proposition bedömdes det angeläget att produktionen i snabb takt anpassades så att kostsam överproduktion undveks. Jordbrukets rationalisering angavs vara en väsentlig del av jordbrukspolitiken. Enligt 1967 års riksdagsbeslut skall en fortsatt snabb rationalisering främjas. Det betonades att rationaliseringen är till gagn för jordbmkarna själva genom att den leder till ökad lönsamhet och därigenom till högre inkomster. Samtidigt ansågs en fortsatt rationalisering ur konsumentsynpunkt vara den bästa garantin för att priserna på jordbrukets produkter blir så låga som möjligt. Även från samhällsekonomisk synpunkt är rationaliseringen av stor vikt.

1 1967 års riksdagsbeslut pekades på betydelsen av att en geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion upprätthölls. I detta sammanhang framhölls att en betydande jordbruksproduktion även i fortsättningen bör upprätthållas i de norra delarna av landet. Sedan många är utgår särskilt prisstöd till mjölkproduktion i norra Sverige. Vidare stöds rationaliseringen i denna del av landet inom ramen för den särskUda rationaliseringsverksamheten. 1971 års riksdag (prop. 1971:74, JoU 1971:33, rskr 1971:149) beslutade om ett väsentligt ökat och utbyggt prisstöd till jordbruket i norra Sverige. Samtidigt infördes rationaliseringsstöd till vissa jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Efter beslut av årets riksdag (prop. 1972:79, JoU 1972:34, rskr 1972:219) kan investeringsstöd utgå till mjölkproduktion vid vissa begränsat utvecklingsbara jordbruk även i övriga delar av landet.

Stöd som utgår likformigt i hela landet

Prisnivån på jordbruksprodukter fastställs av riksdagen. Den svenska prisnivån är högre än prisnivån på väridsmarknaden, som till stor del är en marknad, där länderna säljer sina överskott av jordbruksprodukter utan hänsyn tih produktionskostnaderna. Mot dessa överskott skyddar Sverige på samma sätt som de flesta länder sin jordbruksproduktion med ett gränsskydd i form av importavgifter. Många länder skyddar sig dessutom med   kvantitativa  importrestriktioner  eller  direkta  importförbud.  Till

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet

173

Sverige får jordbmksprodukter i huvudsak införas fritt. Importörerna måste därvid betala importavgifter, som medför att de utländska produkterna här i landet kommer att kosta ungefär lika mycket som de svenska produkterna.

Statligt ekonomiskt stöd lämnas till rationaliseringsåtgärder som bedöms höja jordbruksföretagets effektivitet samt i vissa fall för att underlätta förvärv och drift av effektiva företag. När det gäller inre rationaliseringsåtgärd avseende t. ex. ekonomibyggnader, dikning eller jordbruksvägar, kan bidrag utgå med högst 25 % av kostnaden. Det mest omfattande stödet lämnas som lånegaranti, medan bidrag i princip utgår endast till åtgärder som är av väsentlig betydelse för strukturrationaliseringen. Riksdagen fastställer årligen den totala ramen, medan lantbruksstyrelsen beslutar om fördelningen mellan olika län. Beviljade lånegarantier och bidrag under senare år framgår av tabell 5:10.

Tabell 5:10 Beviljade  lånegarantier  och   bidrag,  budgetåren   1965/66-1970/71, tusental kr

Län	Summa lånegarantier'		Summa bidraga
	1965/66-	1970/71	1965/66-	-1970/71
		% fördeln.		% fördeln.
Stockholms	21 670	2,3	1033	1,1
Uppsala	27 876	2,9	2 798	2,9
Södermanlands	46 711	4,9	1 391	1,5
Östergötlands	62 387	6,5	2 171	2,3
Jönköpings	18 563	1,9	1471	1,6
Kronobergs	20 329	2,1	1429	1,5
Kalmar	38 113	4,0	1878	2,0
Gotlands	39 137	4,1	3 419	3,6
Blekinge	13471	1,4	592	0,6
Kristianstads	81 365	8,5	2 771	2,9
Malmöhus	107 555	11,3	3 116	3,3
Hallands	53 079	5,5	2 243	2,4
Göteborgs och Bohus	18 072	1,9	3 165	3,3
Älvsborgs	38 049	4,0	7 215	7,6
Skaraborgs	86 111	9,1	6 220	6,6
Värmlands	43 174	4,5	6 461	6,8
Örebro	24 143	2,5	5 993	6,3
Västmanlands	31 897	3,3	1 678	1,8
Kopparbergs	27 003	2,8	8 484	9,0
Gävleborgs	26 322	2,7	4 633	4,9
Västernorrlands	28 330	3,0	6518	6,9
Jämtlands	22 464	2,3	4 092	4,3
Västerbottens	29 328	3,1	6 666	7,0
Norrbottens	52 067	5,4	9 298	9,8
Riket	957 216	100	94 735	100

' Yttre rationalisering, inre rationalisering, jordförvärvslån, driftslån, maskinlån och lagerhus.

2 Yttre och inre rationalisering samt för budgetåren 1965/66 och 1966/67 beviljade utfästelser om bidrag vid återbetalning av maskinlån.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                174

Särskilt  stöd  till jordbrukare i norra  Sverige

Prisstöd. 1 syfte att förbättra inkomsterna för jordbrukare i Norrland och delar av mellersta Sverige utgår regionalt jordbruksstöd i form av pristillägg på mjölk samt kött av nötkreatur, får och svin. Mjölkpristillägg utgår f. n. med mellan 16 Öre och 3 öre per kg mjölk. Tillägg för kött utgår med mellan 1 kr. och 15 öre per kg. Stödet minskar stegvis från norr tiU söder. Det totala mjölkpristillägget uppgick under budgetåret 1970/71 tUl ca 34,5 mUj. kr. Under perioden 1966/67-1970/71 utbetalades ca 185 mUj. kr. i mjölkpristillägg.

Kostnaden för prisstödet till norra Sverige beräknas för budgetåret 1971/72 uppgå till ca 63,5 milj. kr., vilket innebär en ökning med ca 29 milj. kr. från föregående budgetår.

Sedan år 1960 utgår särskilt rationaliseringsstöd till jordbrukets rationalisering i norra Sverige. Detta särskilda stöd avsåg till en början endast Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Genom beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965:1, bil. 1 1, s. 37 JoU 1965:1, rskr 1965:9) utvidgades det till att omfatta även Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland.

Syftet med den särskilda rationaliseringsverksamheten (SR) är att inom vissa områden stödja en snabb och helst fullständig uppbyggnad av bärkraftiga brukningsenheter. Det ekonomiska stödet ges i första hand som kreditgaranti och bidrag enligt samma grunder som gäller vid den vanliga jordbruksrationaliseringen. Vid SR utgår dock högre bidragsbelopp för inre rationaliseringsåtgärd. Vid sådan åtgärd kan bidrag sålunda utgå med ända upp till 40 % av kostnaden. För driftsrationalise-ringsåtgärd kan dessutom utgå särskilt bidrag.

Riksdagen fastställer årligen den totala ramen för statsbidrag tih särskild rationalisering. Lantbruksstyrelsen fastställer efter samråd med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen de områden inom resp. län där SR-verksamhet får bedrivas. Inom tUldelad ram lämnar sedan lantbruksnämnderna bidrag tih SR-företagare. IntUl den I juli 1971 har 171 områden godkänts för särskilda rationaliseringsåtgärder. Inom dessa har verksamheten påböriats vid sammanlagt 462 brukningsenheter. Mer än en tredjedel av enheterna eller 174 ligger i Norrbottens län.

Sedan den I juli 1971 kan bidrag och lånegarantier utgå även till jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Detta stöd utgår enligt särskilda bestämmelser.

Beviljade SR-bidrag framgår av tabell 5:11.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               175

Tabell 5:11 Beviljade bidrag till SR-verksamheten budgetåren 1965/66- 1970/71, tusental kr.

Län	Summa bidrag		%
	1965/66-	-1970/71	förde hl ing
Älvsborgs	175		0,5
Värmlands	796		2,0
Kopparbergs	2 486		6,3
Gävleborgs	1 827		4,6
Västernorriands	6 854		17,4
Jämtlands	6 510		16,5
Västerbottens	6 669		16,9
Norrbottens	14 100		35,8
Riket	39 417		100

Skogsbruk

Statens stöd till skogsbruket har inte lika stor omfattning som stödet till jordbruket. Stödet till skogsbruket avser i regel hela landet. Grundprincipen är att stöd skall lämnas endast till sådana områden där förbättrade ekonomiska förutsättningar är nödvändiga för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Förutom indirekt stöd via skogsvårdsstyrelserna ger staten bidrag för att täcka kostnader i samband med skogsförbättringar och vägbyggnader på skogar i enskild ägo. Vidare finns ett särskUt anslag för åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland. Skogsbruket tUlförs också statliga medel via arbetsmarknadspolitiken. Genom kreditgivning underlättas finansieringen av vägbyggnadsprojekt på enskilda skogar och den yttre rationaliseringen av skogsbruket.

Hela skogspolitiken och statens framtida stöd till skogsbruket övervägs f. n. av skogspolitiska utredningen. Utredningen behandlar frågor om ändringar av principerna för de statliga stödformerna, i vilket sammanhang norrlandsfrågorna särskilt uppmärksammas.

Bidrag till skogsförbättringar

Enligt kungörelsen (1948:239) om bidrag och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder m. m. lämnas statligt stöd för att främja skogsproduktionen på mark som lyder under skogsvård slagen. Huvuddelen av anslaget Bidrag till skogsförbättringar utnyttjas för bidrag tUl skogsplantering på sämre jordbruksmark. I övrigt lämnas stöd till iståndsättning av skogar med otillfredsställande skogstUlstånd, bl. a. vissa restskogar, till skogsdikning, till åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter m. m.

Av de anvisade rambeloppen under de sex budgetåren 1965/66-1970/71 har ca 30% tagits i anspråk av de sju nordhgaste länen. De största beloppen har använts för skogsodling på sämre jordbruksmark i södra Sverige och för skogsodling på icke jordbruksmark i norra Sverige. Under perioden har ca 65 000 ha sämre åkermark planterats med hjälp av bidrag från detta anslag.

Beviljade statsbidrag till skogsförbättringar framgår av tabell 5:12.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

176

Tabell 5:12  Statsbidrag till skogsförbättringar 1965/66-1970/71 tusental kr.

Län	Av skogsstyrelsen anvisade rarr		ibelopp 1965/66-	1970/71
	Skogsodling pä	sämre jord-	Övrigt'
	bruksmark
	Absolut	%	Absolut	%
Stockholms	984	3,1	122	1,0
Uppsala	1 471	4,7	83	0,6
Södermanlands	1 581	5,1	56	0,4
Östergötlands	2 445	7,8	22	0,2
Jönköpings	1 898	6,0	238	1,9
Kronobergs	2 113	6,7	340	2,7
Kalmar	2 312	7,4	342	2,7
Gotlands	47	0,1	425	3,3
Blekinge	1 323	4,2	259	2,0
Kristianstads	3 081	9,8	798	6,3
Malmöhus	847	2,7	338	2,6
Hallands	921	2,9	480	3,8
Göteborgs och Bohus	598	1,9	82	0,6
Älvsborgs	1963	6,3	1022	8,0
Skaraborgs	2 199	7,0	767	6,0
Värmlands	2 264	7,2	257	2,0
Örebro	1 234	3,9	134	1,1
Västmanlands	570	1,8	132	1,0
Kopparbergs	867	2,8	281	2,2
Gävleborgs	1 872	6,0	520	4,1
Västernorrlands	272	0,9	67	0,5
Jämtlands	124	0,4	929	7,3
Västerbottens	270	0,9	1 160	9,1
Norrbottens	138	0,4	3 907	30,6
Summa2	31 394	100,0	12761	100,0
Utbetalat	29 172		10 358

' Skogsodling på icke jordbruksmark och skogsdikning

2      Exkl. bidrag tUl skogshögskolan

3      Exkl. bidrag för bekämpning av skogsinsekter

Bidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland

Statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion utgår till enskilda markägare i de fyra nordhgaste länen enhgt kungörelsen (1940:599) om villkor för statsbidrag från anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Huvuddelan av anslaget för ändamålet utnyttjas för bidragsgivning inom s. k. samverkansområden, medan en mindre del utgår för att fullgöra tidigare planerade åtgärder inom s. k. skogsvårdsområden i lappmarken. För samverkansområdena gäller att investeringar med stöd av bidrag bör ingå som led i större samlade aktioner för upprustning av den skogliga delen av näringslivet i övre Norrland. Markägarna i ett samverkansområde förbinder sig att samverka vid utförande av bidragskvalifi-cerade åtgärder. Från verksamhetens början år 1960 t.o.m. budgetåret 1970/71 har samverkansområden med en anslutningsareal av 1 800 000

Prop. 197 2:111     Bilaga 1    Inrikesdepartementet

177

ha fastställts. Detta utgör 55 % av den privatskogsmark som har bedömts lämplig för områdesbildning. Med bidrag ur anslaget har sedan år 1941 sammanlagt 650 km skogsbilsvägar anlagts.

Tabell 5:13 Statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. budgetåren 1965/66-1970/71, tusental kr.

Län	Av skogsstyrelsen anvisade 1965/66-1970/71		rambelopp
	Samverkansområden		Skogsvårdsområden
	Absolut	%	Absolut	%
Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens	8 606 7 758 13 705 18 484	177 16,0 28,2 38,1	293 3 361 3 328	4,2 48,1 47,7
Summa' Utbetalat	48 553 27 784	100,0	6 982 8 692	100,0

' Inklusive planläggning, uppföljning, fritt skogsodlingsmaterial och förvaltning.

Bidrag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

För att främja skogsbruket på mark som lyder under skogsvårdslagen kan bidrag lämnas till byggande av skogsbilvägar enligt kungörelsen (1943: 530) om statsbidrag tUl vissa väg- och fiottledsbyggnader m. m. Endast vägföretag som kan passas in i skogsvårdsstyrelsens vägplaner kan komma i fråga för bidrag. Av anvisade rambelopp för de sex budgetåren 1965/66-1970/71 har ca 70 % tagits i anspråk av de sju nordligaste länen (tabell 5:14). Störst har satsningen varit i Jämtlands, Kopparbergs och Värmlands län. Totalt har sedan budgetåret 1933/34 anlagts ca 20 000 km skogsbilvägar med bidrag från anslaget Vägbyggnader på skogar i enskild ägo. Sammanlagt har ca 185 milj. kr. utgått i bidrag. Vägbyggnadsverksamheten med stöd av anslaget har ökat under de senaste åren.

Tabell 5:15 Statsbidrag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo budgetåren 1965/66-1970/71, tusental kr.

	1965/66	Av skogsstyrelsen anvisade rami			belopp
Län		1966/67	1967/68	1968/69	1969/70	1970/71
Stockholms	112	86	181	50	350	118
Uppsala	75	166	370	285	350	324
Södermanlands	106	108	350	257	250	208
Östergötlands	117	191	150	279	225	245
Jönköpings	359	570	580	700	800	1033
Kronobergs	148	150	225	148	145	209
Kalmar	106	200	229	140	230	254
Gotlands	-	3	24	7	35	-
Blekinge	27	180	39	46	95	95
Kristianstads	50	30	17	46	110	48

\2 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

178

Tabell 5:14 Fortsättning.

Av skogsstyrelsen anvisade rambelopp

Län		1965/66		1966/67		1967/68		1968/69		1969/70		1970/71
Mahnöhus HaUands		191		180		70		220		275		157
Göteborgs och		120		150		100		60		205		94
Bohus
Älvsborgs		524		800		550		500		990		342
Skaraborgs		51		200		153		200		115		52
Värmlands		2 100		1 500		793		650		1 500		1 218
Örebro		200		180		450		325		380		230
Västmanlands		260		231		167		400		200		68
Kopparbergs		1 912		1 900		2 200		2 650		2 740		3 789
Gävleborgs		1 050		817		1 215		1 250		1 150		1427
Västernorrlands		587		400		324		300		150		90
Jämtlands		I 042		2 960		3 050		3 327		2 350		2 303
Västerbottens		1490		1 400		962		650		1 200		495
Norrbottens		I 373		600		800		510		500		831
Summa' Av riksd.anv. Utbetalat	12 000 12 500 9 897		13 002 13  500 14  302		12  999 13  500 12 487		13 000 13  500 14  814		14  345 15      000 13 114		13 630 15 000 17 000

' Exklusive ökade bidrag till fritidsvägar, ca 300 000 kr. per år.

Skogliga beredskapsarbeten

Under vissa förutsättningar utgår bidrag av arbetsmarknadsmedel tih skogliga arbeten som utförs som beredskapsarbete. De skogliga beredskapsarbetena utförs i huvudsak i skogsvårdsstyrelsernas och domänverkets regi. Arbetena består främst av skogsvägbyggnad och röjning. 1 mindre omfattning har avverkningar och hyggesrensning bedrivits som beredskapsarbeten. Sedan budgetåret 1966/67 har totalt utbetalats över 170 mUj. kr. i bidrag tih skogliga beredskapsarbeten.

Skogsvårdsarbeten. I tabell 5:15 och 16 redovisas de statsbidrag som har betalats ut tih privata skogsägare för röjning och till domänverket för skogsvårdsarbeten. En uppskattning av merkostnader på grund av att arbetena har utförts som beredskapsarbeten har gjorts för domänverkets del. Sådana merkostnader ingår inte i de värden som har redovisats för skogsvårdsstyrelserna.

Totalt har under budgetåren 1966/67-1970/71 220 000 ha skogsmark röjts i skogsvårdsstyrelsernas regi. Vidare har framför aht hyggesrensningar utförts i Norrbottens och Västerbottens län. 1 bidrag har varie år 600 000-750 000 kr. utbetalats för dessa åtgärder.

1 domänverkets regi har under budgetåren 1967/68-1970/71 53 000 ha röjts, 8 000 ha hyggesrensats och 7 100 ha stamkvistats.

Skogsvägbyggnad. För skogsvägbyggnader på skogar där skogsvårdslagen är tihämplig (främst enskilda skogar) utgår statsbidrag enhgt nyss nämnda kungörelse med mellan 40 % och 85 % av den godkända kostnaden. Sedan budgetåret 1971/72 utgår genereht enligt ämbetsskrivelse den 16 juni 1972 förhöjt bidrag med 75 % för skogsvägbyggnader i Norrlands inland och vissa delar av Kopparbergs län.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

179

Tabell 5:15 Statsbidrag till skogsvårdsarbeten i domänverkets regi budgetåren 1967/68-1970/71, tusental kr.

Län	Totalt bidrag	Fördelning
	1967/68-1970/71	%
Stockholms	134	0,5
Södermanlands	219	0,8
Östergötlands	209	0,7
Kalmar	73	0,3
Älvsborgs	85	0,3
Skaraborgs	64	0,2
Värmlands	41	0,1
Örebro	224	0,8
Västmanlands	307	1,1
Kopparbergs	400	1,4
Gävleborgs	799	2,8
Västernorrlands	2012	7,0
Jämtlands	3 493	12,2
Västerbottens	8312	29,1
Nonbottens	12 178	42,7
Summa	28 550	100,0
Därav merkostnader	9 500

Tabell 5:16 Statsbidrag till röjning i skogsvårdsstyrelsernas regi budgetåren 1966/67-1970/71, tusental kr.

	1966/67	Bidrag till	markägare
Län		1967/68	1968/69	1969/70	1970/71
Stockholms	6	14	39	4	5
Uppsala	36	41	64	3	20
Södermanlands	-	-	31	2	3
Östergötlands	16	54	63	10	16
Jönköpings	29	42	34	I	23
Kronobergs	18	9	22	3	11
Kalmar	61	90	67	6	35
Gotlands	3	7	5	7	6
Blekinge	52	36	67	6	19
Kristianstads	53	85	70	12	44
Malmöhus	3	2	67	28	31
Hallands	3	4	15	-	_
Göteborgs och
Bohus	27	33	61	19	67
Älvsborgs	53	70	174	23	46
Skaraborgs	-	31	62	12	28
Värmlands	59	84	208	62	70
Örebro	14	33	91	19	11
Västmanlands	33	61	93	22	39
Kopparbergs	64	156	219	86	53
Gävleborgs	63	184	188	129	129
Västernorrlands	44	—	142	144	116
Jämtlands	13	80	286	131	74
Västerbottens	325	533	641	439	249
Norrbottens	110	337	343	?96	348
Summa'	998	1 893	2 940	1460	1443

' Exkl. merkostnad.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

180

Till skogsvägbyggnader på domänverkets skogar utgår statsbidrag med varierande procentsats beroende på årstid och vägens allmänna nytta. 1 bidragen ingår merkostnad på grund av att arbetet utförs som beredskapsarbete.

Sammanlagt har i skogsvårdsstyrelsernas regi byggts 1 060 km skogsbilvägar och i domänverkets regi ca 2 900 km under de sex budgetåren 1965/66-1970/71.

Av tabeh 5:17 framgår den regionala fördelningen av bidragen.

Tabell 5:17 Statsbidrag   till  skogsvägbyggnader  budgetåren   1965/66-1970/71, tusental kr.

Län	Skogsvårdssty-relsemas regi	Domänverkets	Totalt
		regi
			Absolut	%
Stockholms	—	937	937	0,7
Uppsala	118	70	188	0,1
Södermanlands	8	752	760	0,6
Östergötlands	18	576	594	0,5
Jönköpings	-	13	13	0
Kronobergs	-	336	336	0,3
Kalmar	77	1 309	1 386	1,1
Gotlands	-	-	-	_
Blekinge	49	-	49	0
Kristianstads	-	328	328	0,3
Malmöhus	-	202	202	0,2
Hallands	16	491	507	0,4
Göteborgs och Bohus	-	-	-	-
Älvsborgs	-	634	634	0,5
Skaraborgs	53	25	78	0,1
Värmlands	884	90	974	0,7
Örebro	258	3 403	3 661	2,8
Västmanlands	77	2 179	2 256	1,7
Kopparbergs	709	4418	5 127	3,9
Gävleborgs	220	5 216	5 436	4,1
Västernorriands	244	6 236	6 480	4,9
Jämtlands	-	13 161	13 161	10,0
Västerbottens	9 144	22 524	31 668	24,2
Norrbottens	11 189	45 061	56 250	42,9
Riket	23 064	108 051'	131 025	100,0

' Av totalsumman  108 051000 kr utgör mellan 20 milj. kr. och 30 milj. kr. ersättning för merkostnad på grund av att arbetena utförts som beredskapsarbeten.

Skogligt inlandsstöd. För att tillskapa fler arbetstillfällen åt äldre, lokalt bundna skogsarbetare och för att stimulera tUl ökade virkesuttag i Norrlands inland och i vissa delar av Kopparbergs län utgår statsbidrag sedan år 1969 till fullständiga återväxtåtgärder efter avverkning som utförs på viss svårföryngrad mark. Såväl avverkningen som de efterföljande skogsvårdsåtgärderna skall utföras som beredskapsarbete. Domänverket avverkade under budgetåren 1969/70-1970/71 ca 115 000 m skog med anlitande av detta stöd, varav hälften i Norrbottens län, och utförde återväxtåtgärder till en total kostnad av ca 740 000 kr. Under budgetåret 1970/71 avverkades i skogsvårdsstyrelsernas regi 108 000 m skog.

Prop. 1972:111

Fiske

Bilaga 1    Inrikesdepartementet

181

Statens stöd till fisket lämnas framför allt genom prisreglerande åtgärder. Dessutom utgår lån ur fiskerilånefonden, huvudsakligen till västkustfisket. Statiig kreditgaranti lämnas vidare för lån tih investeringar i fiskets berednings- och konservindustri. Också för fiskare som råkat ut för ekonomiska svårigheter kan statlig kreditgaranti ställas. Särskilda bidrag och lån utgår som stöd till fiskare som drabbas av visst förbud mot sillfiske i Nordsjön och Skagerack. Härjämte kan omställningsstöd utgå till fiskare som har behov av särskilt stöd vid övergång till annan yrkesverksamhet. Detta stöd utgår som engångsbidrag med högst 12 000 kr. En viss del av skatten på bensin som förbrukas i yrkesmässigt fiske restitueras årligen till fiskerinäringen.

Av tabell 5:18 framgår den regionala fördelningen av tillgängliga medel under budgetåren 1968/69-1970/71.

Tabell 5:18 Regional fördelning av statens stöd till fisket budgetåren 1968/69-1970/71

Län	Bensinskattemedel		Fiskerllån		Omställnings-
			Rationaliserings-		stöd
			lån,
			Konsolideringslån
	Absolut	%	Absolut	%	Absolut	%
Stockholms	191	8,3	234	0,8	_	_
Uppsala	100	4,3	440	1,5	-	-
Södermanlands	48	2,1	440	1,5	-	_
Östergötlands	108	4,7	1 137	3,8	-	_
Jönköpings	53	2,3	41	0,1	-	-
Kronobergs	10	0,4	-	-	-	-
Kalmar	184	8,0	739	2,4	-	-
GoUands	66	2,9	698	2,3	6	0,6
Blekinge	87	3,8	2 778	9,2	42	3,9
Kristianstads	48	2,1	2 529	8,4	36	3,3
Malmöhus	94	4,1	193	0,6	25	2,3
Hallands	23	1,0	1 110	3,7	-	-
Göteborgs och Bohus	438	19,0	18 083	60,0	952	88,1
Älvsborgs	7	0,3	-	-	-	-
Skaraborgs	12	0,5	—	-	-	_
Värmlands	42	1,8	52	0,2	-	—
Örebro	16	0,7	—	-	-	_
Västmanlands	17	0,7	_	_	_	—
Kopparbergs	43	1,9	-	-	-	-
Gävleborgs	144	6,2	759	2,5	-	-
Västemorrlands	151	6,5	386	1,3	20	1,8
Jämtlands	45	1,9	_	-	-	_
Västerbottens	142	6,2	4	0,0	-	-
Norrbottens	237	10,3	533	1,7	-	-
Summa	2 306	100,0	30 156	100,0	1081	100,0

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               182

6 Utbyggnad av samhällsfunktionerna

6.1 Samhällsfunktionernas utbyggnad som medel i den regionala politiken

Som framgår av avsnitt 3 finns regionala skillnader på samhällsbyggandets område i fråga om tihgången på bostäder, kommunikationer, undervisning etc. Med samhällsbyggandet avses här hela registret av samhälleliga investeringar och verksamheter, vilka tiUsammans i hög grad präglar människornas levnadsmiljö och skapar förutsättningar för näringshvets produktion. 1 den fortsatta framställningen kommer begreppet infrastruktur att användas i samma bemärkelse.

I samband med 1964 års beslut om den aktiva lokaliseringspolitiken (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) betonades samhällsfunktionernas betydelse för den regionala utvecklingen. Därvid pekades på det ömsesidiga beroendeförhållande som råder mellan å ena sidan ställningstaganden rörande näringslivets lokalisering och å andra sidan åtgärder med lokaliserande effekt i fråga om bebyggelse, kommunikationer, utbildning, sjukvård och annan serviceverksamhet. Genom fördelningen av samhällsfunktionernas utbyggnad i form av bl. a. bostäder, skolor, gator och vägar samt samhällsservice i vid bemärkelse påverkas enhgt vad som uttalades förutsättningarna för näringslivets lokaliseringar. Utbyggnaden av samhällsfunktionerna kunde härigenom bli ett viktigt medel i regionalpohtiken.

Lokaliseringen av samhällsfunktionerna påverkar inte bara en orts eller regions allmänna lokaliseringsförutsättningar. Den medför i och för sig också en inte obetydlig sysselsättningseffekt. Exempel på samhällehga verksamheter som sålunda har både en infrastrukturen och en sysselsättningsskapande effekt är de flesta administrativa organ, såsom länsstyrelser, arbetsförmedlingar, domstolar och högre utbildningsanstalter av olika slag. För fullgörandet av skilda samhällsfunktioner är landet administrativt indelat i olika regioner såsom län, polisdistrikt, domkretsar, gymnasieregioner m.m.

På grund av skillnader i bl. a. den regionala bebyggelsestrukturen får befoUcning och företag i skilda regioner varierande avstånd till olika samhällsfunktioner. Dessa visar också olika lokaliseringsmönster på grund av bl. a. skiftande efterfråge- och kostnadsförhåUanden. Funktioner med låg utnyttjandegrad är vanligtvis lokaliserade till ett begränsat antal platser i landet. Detsamma gäller anläggningar och verksamheter vilkas tjänster är förenade med höga produktionskostnader. Funktioner som har stor efterfrågan uppvisar, särskilt om de också är förenade med låga produktionskostnader, i ahmänhet en mer spridd lokalisering.

Förändringar i de samhällehga ambitionema har medfört ändrade efterfrågeförhållanden inom olUca samhällssektorer. I vissa fall har ökad efterfrågan lett tih en utbyggnad, som har fått en ökad regional spridning av samhällsfunktionerna tih följd. Detta har varit fahet på utbUdningens

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                183

område. På andra områden har förändruigar i de yttre förutsättningarna, bL a. rationalisermgssträvanden, medfört en utveckhng i motsatt riktning. Polis, domstolar och arbetsförmedlingsverksamheter är exempel på samhällsorgan som har fått en mer koncentrerad lokalisering. Samtidigt med dessa omläggningar har arbetsuppgifter ofta delegerats från riks- till regionalnivå.

I fråga om en rad samhällsinvesteringar, såsom bostäder, skolor, gator och vägar, fastställs utbyggnadstakten av statsmakterna. För en del sektorer sker det i form av investeringsramar och byggnadskvoter, för andra genom statsbidragsramar eller andra ekonomiska medel. Vissa investeringar är föremål för tillståndsprövning enligt lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m. m.

F. n. är bara ett fåtal investeringssektorer undantagna från någon form av statliga fördelningsbeslut. Bland dessa märks vägar som behövs för visst bostadsbyggande och investeringar i vatten och avlopp. Omfattningen av dessa investeringar påverkas indirekt genom fördelningen av bostadsbyggnadskvoterna.

På ohka sätt fördelas de sektoriella utbyggnadsresursema från central nivå via länsplanet till kommunema. Länsstyrelsen har ansvar för att fördelningen inom länen sker i överensstämmelse med de regionalpolitiska målen. I vissa fall, såsom i fråga om bostadsbyggandet, fattar länsstyrelsen själv beslut i viss omfattning. I andra fah kan länsstyrelsens uppgift bestå i att göra regionalpohtiska prioriteringar mellan kommunerna eller lämna synpunkter till vägledning för andra myndigheters beslut.

TiU grund för fördelnmgsbesluten inhämtas uppgifter från kommunerna om bostadsbyggnadsbehov och föreliggande investeringsplaner. Det sker bl. a. genom de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen (KBP) och insamhng av uppgifter om kommunalekonomisk långtidsplanermg (KELP).

För att utbyggnaden av samhällsfunktionema skall kunna ske enhgt målen för regionalpolitiken krävs att de olika resursfördelande sektorsorganen till grund för sina beslut har en enhetlig syn på den regionala utveckhngen. I samband med både 1964 års beslut om den aktiva lokaliseringspohtiken (prop. 1964:185) och 1970 års beslut om den fortsatta regionalpohtiska stödverksamheten (prop. 1970:75) underströk departementschefen behovet av att en sådan grundsyn utvecklas till vägledning för de olika samhällssektoremas fördelningsbeslut i syfte att få tiU stånd en samordning av de olika samhäUsinvesteringarna och därmed åstadkomma samlade insatser på lämpliga orter. 1 detta sammanhang spelar enligt vad departementschefen framhöll den regionala utvecklingsplaneringen en betydelsefull roU. En närmare redogörelse för denna verksamhet har lämnats i avsnitt 4.

Tyngdpunkten i den regionala utvecklingsplaneringen har förlagts till länen. RUisdagens beslut år 1970 om riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen innebar en förstärkning av länsstyrelserna för att åstadkomma en förbättrad samordning av den statUga planeringen i länen.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               184

Vid riksdagsbehandlingen år 1970 av frågan om fortsatt regionalpohtiskt stöd erinrades om att resursawägningen mellan kommunblocken är en statlig uppgift medan frågor som gäller lokalisering av olika anläggningar inom en kommun är en kommunal uppgift. Det framhölls att vissa avsteg från denna arbetsfördelning kan bh aktuell när det gäller planering av socialpolitiska åtgärder i till ytvidden stora och glest befolkade kommuner.

1 båda de nyss nämnda besluten om regionalpolitiken betonas kommunernas centrala ställning i utbyggnaden av samhällsfunktionerna. En stor del av dessa uppgifter har ålagts kommunema genom lagstiftning. Exempelvis skall kommunerna enhgt 3 § lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande svara för att bostadsbyggandet förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Det innebär att kommunerna utgör både den första och sista länken i planerings- och byggnadsprocessen. Det åligger sålunda kommunema att ta initiativ tUl investeringarna och att i olika former medverka i verkställigheten och driften av projekten. Genom att kommunerna har att svara för dessa uppgifter får den kommunala bebyggelseplaneringen återverkningar på de regionalpolitiska resursawägningama.

Kommunernas befogenheter och skyldigheter i samhällsutbyggnaden regleras genom kommunallagarna och en rad specieUa lagar och författningar som gäller särskilda förvaltningsgrenar. Kommunalrättskommitte'n uppskattar i sitt betänkande (SOU 1971:84) Kommunal kompetens att ca 70 % av kommunernas utgifter är en följd av sådana författningsmäss iga åligganden.

6.2 Statligt stöd till utbyggnad av samhällsfunktionema

På en rad områden stöds kommunemas utbyggnad av samhällsfunktionerna och driften av dem med speciella statliga bidrag. Dessa redovisas sektorsvis i det följande. Dämtöver utgör de kommunala skatteutjämningsbidragen enligt förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag ett viktigt stöd tih kommunernas ekonomi. Skatteutjämningsbidraget syftar tiU att jämna ut de kostnadsvariationer som råder mellan ohka delar av landet och därmed begränsa skiUnaderna i den kommunala utdebiteringen. Enhgt sammanställningar som har gjorts av skatteutjäm-ningsrevisionen i betänkandet (SOU 1972:44) Reformerad skatteutjämning representerade de statliga bidragen år 1970 — såväl de specieUa som de aUmänna - 22 % av kommunernas inkomster. Huvuddelen av dessa eller drygt 85 % bestod av specieha bidrag.

Skatteutjämningsbidrag utgår till kommuner vid brist på skattekraft och hög utdebitermg. Det kan också efter särskild prövning av Kungl. Maj:t utgå i form av ett extra skatteutjämningsbidrag. Den sistnämnda formen av bidrag utbetalas huvudsakligen tiU hårt skattebelastade kommuner med stark befolkningsminskning och med höga skolskjutskostnader. Utjämningsbidrag vid brist på skattekraft utgår tiU primärkommuner.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

185

landsting och kyrkliga samhähigheter med beskattningsrätt. Denna del av bidraget syftar tih att tiUförsäkra kommunerna ett visst skatteunderiag i förhållande tih medelskattekraften i riket. För detta ändamål är riket indelat i tre skattekraftsområden där det garanterade skatteunderiaget varierar mellan 90 % och 125 % av medelskattekraften i riket.

TiU skattekraftsområde 1, där kommunerna tillförsäkras ett skatteunderlag motsvarande 90 % av medelskattekraften i riket, hänförs hela riket med undantag av de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, vilka tillhör skattekraftsområde 11. I skattekraftsområde II, som därutöver omfattar Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland, garanteras kommunerna ett skatteunderlag av 110 % av medelskattekraften i riket. 1 skattekraftsområde 111 med en garanterad skattekraft av 125 % av medelskattekraften i riket ingär Norrbottens län och lapplandsdelen av Västerbottens län.

Skatteutjämningsbidrag på grund av hög utdebitering utgår endast till primärkommuner.

År 1972 omfördelas via det kommunala skatteutjämningsbidraget drygt 1,9 mUjarder kr. Av detta belopp tiUfaller drygt 1,1 miljarder kr. eUer 58 % primärkommunerna, 683 milj. kr. eller 35 % landstingen och ca 90 mUj. kr. eller 7 % kyrkliga samfälligheter.

Den dominerande delen av det kommunala skatteutjämningsbidraget utgår på grimd av brist på skattekraft. Är 1972 utbetalas över den statliga budgeten drygt 1 670 milj. kr. eller 86 % av det totala skatteutjämningsbidraget av detta skäl. Som framgår av följande tabell är det kommunerna i skogslänen och Gotlands län som får de högsta bidragen. Av tabellen framgår också att bidrag vid hög utdebitering fördelar sig jämnare över landet.

Tabell 6:1  Skatteutjämningsbidrag år 1972 till kommunerna länsvis, kr. ,1

per invånare
Län	Skatteutjämningsbidrag per		invånare (kr.)
	P. g- a.	hög	extra	totalt
	brist	utdeb.	bidrag
Stockhohns	5	5	3	13
Uppsala	61	6	26	94
Södermanlands	14	18	56	88
Östergötlands	71	39	35	145
Jönköpings	75	17	40	131
Kronobergs	110	20	41	171
Kalmar	153	51	18	222
Gotlands	618	136	24	778
Blekinge	135	12	-	146
Kristianstads	75	0	15	90
Malmöhus	17	0	4	22
HaUands	93	11	-	105
Göteborgs och Bohus	37	4	10	51
Älvsborgs	85	6	8	99
Skaraborgs	95	2	35	132
Värmlands	140	19	46	205

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               186

Tabell 6:1 Fortsättning

Län	Skatteutjämn	ingsbidrag per Invånare (kr.)
	p.g. a.	hög	extra	totalt
	brist	utdeb.	bidrag
Örebro	32	45	58	134
Västmanlands	31	7	34	72
Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands	114 255 368	14 3 14	32 28 11	160 286 394
Jämtlands	538	67	19	624
Västerbottens	467	15	14	496
Norrbottens	556	21	23	599
Hela riket	111	13	19	143

' KäUa. Reformerad skatteutjämning (SOU 1972:44).

6.3 Utbyggnaden inom olika samhällssektorer 6.3.1  Rättsväsendet m. m.

Polisväsendet

Polisväsendet fick sin nuvarande organisation genom beslut vid 1962 och 1964 års riksdagar i samband med förstathgandet av bl. a. pohs- och åklagarväsendet. Reformen, som genomfördes den 1 januari 1965, innebar bl. a. genomgripande ändring av distriktsindelningen. Antalet pohs-distrikt minskades då från 554 tUl 119. Antalet orter där pohspersonal är stationerad  minskades  samtidigt från omkring 980 till 520. Utgångspunkten för arbetet med distriktsindelningen var att vaqe polisdistrikt i princip skulle ha så stor befolkning och sådan stmktur, att polisarbetet inom distriktet kunde bereda sysselsättning för en poliskår om minst 20 man och helst upp emot 50 man. Huvuddelen av personalen i ett distrikt skulle föriäggas tiU en centralort. Föratom den i centralorten placerade huvudstyrkan skulle pohskåren bestå av arbetsgrupper av växlande antal och   struktur.  Centraliseringen  skulle  inte   drivas  längre  än  vad  som betingades av kravet på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Av de nya polisdistrikten fick 20 distrikt 10-25 polismän och 46 distrikt 26-50 pohsmän. Distriktsindelningen fastställdes av Kungl. Maj:t. Varie distrikt kom  i  princip  att  bestå  av ett eller flera kommunblock.  Distrikten indelades i vaktområden.  1 varje  vaktområde  stationerades minst en arbetsgrupp. Valet av centralort för distrikten skedde i direkt samband med distriktsmdelningen med utgångspunkt i den av riksdagen fastiagda principen att distrikten skulle byggas upp kring en välbelägen huvudort. Nuvarande kansliorter i distrikten framgår av figur 6:1. Bedömningen av var arbetsgrupper inom ett distrikt lämpligen skulle vara stationerade skedde   huvudsakligen   utifrån   en  bedömning  av  behovet  av  polisiär bevakning och service på skilda orter och inom ohka områden. 1 första hand togs hänsyn till befolkningens storlek. Förekomsten av industrier, nöjeslokaler, mUitära anläggningar och anstalter av olika slag var också faktorer som påverkade bedömningen, hksom avståndet till centralorten och andra stationeringsorter. Det framhölls att en ändamålsenhg fördel-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                187

ning av distriktens personal var av grundläggande betydelse för effektiviteten i pohsverksamheten och att det därför var angeläget att anpassa stationeringen tih framtida förändringar. En översyn av den nya organisationen fömtsattes ske sedan erfarenheter vunnits av dess ändamålsenUg-het. Det ankommer enligt pohsinstruktionen på rikspolisstyrelsen att besluta i fråga om distriktens indelning i vaktområden.

Polisdistriktsindelningen har inte ändrats efter år 1965 om man bortser från vissa smärre justeringar av distriktens omfattning. Antalet stationeringsorter för polispersonal har däremot minskat ytterligare och uppgick den 30 juni 1971 till 440. Det är i regel små och ur polisverksamhetssynpunkt orationella enheter som har dragits in. 1 praktiken har det främst inneburit att den polisiära övervakningen på orten sköts från annan närbelägen ort. I vissa fall hålls polisstationen öppen under vissa tider varje vecka för att kunna tillgodose allmänhetens behov av pohsiär service, pass- och tUlståndsärenden m. m.

Trots att antalet polisdistrikt minskade väsentligt när polisväsendet förstatligades uttalades redan då farhågor för att många polisdistrikt var alltför små och att arbetsorganisatoriska skäl troligen skulle tvinga fram en översyn av polisdistriktsindelningen ganska snart. Efter framställning av rikspolisstyrelsen i anslagsframställningen 1967 tillsattesen utredning, 1967 års polisutredning, med uppgift att se över indelningen i polis-och åklagardistrikt och den regionala polisorganisationen. 1 sitt betänkande (SOU 1970:32) Polisen i samhället föreslog utredningen bl. a. att antalet polisdistrikt skulle minskas från 119 tUl 90. Frågan har anmälts för riksdagen (prop. 1971:173, JuU 1972:1, rskr 1972:19). Riksdagens beslut innebär att Kungl. Maj:t har bemyndigats att genomföra en distriktsindelningsreform med utgångspunkt i de i propositionen och utskottsutlåtandet angivna riktlinjerna.

Åklagarväsendet

Även åklagarväsendet förstatligades den I januari 1965 och fick då en ny organisation. Antalet åklagardistrikt minskades väsentligt och kom att uppgå till 90. Varie åklagardistrikt utgjordes av ett eller flera polisdistrikt. Bestod åklagardistriktet av mer än ett polisdistrikt stationerades minst en åklagare i varie polisdistrikt.

Antalet åklagardistrikt är oförändrat sedan år 1965. Vissa smärre justeringar av distriktens omfattning har dock vidtagits. Vidare har i åklagardistrikt, som består av mer än ett polisdistrikt, åklagare som tidigare var stationerade i annan ort än distriktets centralort i ett antal fall dragits in och förlagts tiU distriktets centralort. TUlgängliga personalresurser i distriktet har därmed kunnat utnytrias mer effektivt. Nuvarande kanshorter i åklagar-distrikten framgår av figur 6:1.

1967 års polisutredning föreslog att antalet åklagardistrikt skulle minskas från 90 till 81. Frågan anmäldes för riksdagen samtidigt med motsvarande fråga rörande polisdistrikten (prop. 1971:173, JuU 1972:1, rskr  1972:19). Riksdagens beslut innebär att Kungl. Maj:t har bemyndi-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               188

gats   att   ändra   åklagardistriktsindelningen   med   utgångspunkt  i  de  i propositionen och utskottsutlåtandet angivna riktlinjer.

Domstolsväsendet

Vid flera tillfällen har de allmänna underrätternas organisation varit föremål för uppmärksamhet och överväganden. Frågan om domkretsarnas omfattning har diskuterats vid ett flertal tillfällen under en längre tid, dock utan att några mer omfattande reformer har skett.

Sedan kommunindelningsreformen antogs år 1962 har sammanläggning av kommuner skett successivt, med inriktning på att samtliga kommuner skall vara färdigbUdade den I januari 1974. Gällande lagstiftning utgår från att den judiciella indelningen anpassas till indelningen i kommuner, så att judiciella områden sammanfaller med kommungräns. En översyn av domkretsindelningen ansågs bl. a. därför nödvändigt. Med domstolskommitténs betänkande (SOU 1967:4) som grund förelades riksdagen år 1969 en proposition angående de allmänna underrätternas organisation m. m. (prop. 1969:44) innehållande bl. a. allmänna riktlinjer för en domkretsindelning. Rikdagens beslut (ILU 1969:38,rskr 1969:283) innebär att domkretsarna skall göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst två domare, att de skah byggas upp på grundval av de kommuner som bildas efter hand som planerna för en ny kommunindelning förverkligas, att domsagokansli i centralort så långt möjligt bör bibehållas samt att det om möjligt bör undvikas att åklagardistrikt uppdelas på flera olika domkretsar. Den nya domkretsindelningen skulle genomföras successivt och vara slutförd huvudsakligen år 1975. Ändringarna i domkretsindelningen skulle dock i några fall ta längre tid. Beträffande arbetet med indelningens utformning beslutades att särskilda utredningar liksom tidigare, skulle göras i fråga om de lokala förhållandena inom de domkretsar som berördes av en ändring. Dessa undersökningar skulle klargöra om indelningsändringen svarade mot det aktuella områdets struktur och behov. Hänsyn skulle tas till avstånden och kommunikationsmöjligheterna mellan bygder och orter, som skulle komma i fråga som kansliort eller tingsställe så att olägenheter inte uppstår för den rättssökande allmänheten.

Antalet domkretsar den 1 januari 1969 var 137. Efter riksdagens beslut om domkretsindelningsreformen har beslut fattats om den judiciella indelningen av de flesta områdena i landet. Kungl. Maj:ts beslut har i varje särskilt fall grundats på särskilda utredningar. Antalet tingsrätter uppgår fr. o. m. den 1 januari 1972 till 104. Enligt redan fattade beslut skah ytterligare tio upphöra under de närmaste fem åren. Under år 1972 torde beslut komma att fattas om den judiciella indelningen av ytteriigare tre områden i landet. Därefter har i huvudsak hela landets indelning i domkretsar behandlats. Nuvarande kansliorter för tingsrätter och tingsstähen framgår av figur 6:1.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

189

Figur 6:1   Kansliorter I polis- och åklagardistrikt samt kansliorter för tingsrätter och tingsställen

1    Kansliort i polis- och åklagardistrikt

2    Kansliort i polisdistrikt

3    Kansliort  för tingsrätt(er)  och tingsstäl-le(n)

4  Särskilt tingsställe
1 och 3
1 och 4

SI   2 och 3 B   2 och 4

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                190

Rättshjälpsorganisationen

Förslag till reform av samhäUets rättshjälp har lagts fram i proposition 1972:4. Denna proposition bygger i huvudsak på en tidigare utarbetad promemoria (Ds Ju 1970:14) med förslag till rättshjälpslag m. m. Propositionen utgår från att var och en i princip skall ha möjlighet att fritt välja biträde eher offentlig försvarare bland privatpraktiserande jurister och tjänstemän på allmän advokatbyrå. Allmänna advokatbyråer föreslås skola inrättas i varje län. 1 första hand skall de nuvarande 16 rättshjälpsanstalterna omorganiseras till allmänna advokatbyråer. 1 övrigt skall enligt rikthnjerna i promemorian allmänna advokatbyråer inrättas på tolv platser. Departementschefen ansluter sig i princip till förslaget. Vid de närmare organisationsundersökningar som skall föregå inrättandet av byråerna kan emeUertid vissa ändringar visa sig erforderhga. Vid dessa organisationsundersökningar skall också behovet av mottagningar utanför byråernas stationeringsorter närmare kartläggas.

Departementschefen framhåller i propositionen att det finns skäl att iaktta en viss försiktighet vid utbyggnaden av de allmänna advokatbyråerna. Utbyggnaden får inte leda tUl att förutsättningarna för en fristående advokatkår i väsentlig mån rubbas. De allmänna advokatbyråerna bör inte ha någon monopolställning eher några fördelar på annat sätt utan bör konkurrera med de privatpraktiserande advokaterna på hka villkor. Dessa synpunkter bör medföra att utbyggnaden sker successivt, vUket också torde vara nödvändigt för att kunna rekrytera kvalificerad juristpersonal.

De administrativa funktionerna inom rättshjälpssystemet skall regionalt skötas av sex rättshjälpsnämnder. Dessa rättshjälpsnämnder skall kanslimässigt anknytas till hovrätterna och deras områden skall sammanfalla med hovrättsområdena.

För tihsyn och samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet skall finnas en centralmyndighet. AvsUcten är att centralmyndighetsfunktionerna skall förläggas till den centrala myndighet för domstolsväsendet som kommer att inrättas. Lokahseringsfrågan för denna myndighet är ännu inte avgjord.

Kriminalvården

De äldre fångvårdsanstalterna har huvudsakligen varit föriagda till residensstädernas centrala delar. Efter hand som dessa anstalter har befunnits vara föråldrade har nya anstalter uppförts. Vid valet av lokaliseringsort för dessa har regional politiska hänsyn ofta spelat en betydande roll. De positiva konsekvenserna av lokaliseringen har i huvudsak begränsats till det sysselsättningstillskott som anstalten har skapat på orten. Eftersom öppnandet av nya anstalter ofta har varit förknippat med en motsvarande stängning av äldre anstalter, har omflyttningen av vård- och arbetsledarpersonalen fått lov att ske. Detta har medfört att tillskottet av arbetstillfällen på lokaliseringsorten har blivit mindre än vad som eljest skuhe ha blivit fallet. Den dominerande negativa följden av lokaliseringen har varit svårigheten att rekrytera kvalificerad

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               191

vårdpersonal (läkare, psykologer och socialarbetare). Tjänsterna som överläkare och biträdande överläkare vid fångvårdsanstaiten Kumla har sålunda under flera år inte kunnat tillsättas med kompetent innehavare. En annan negativ konsekvens har varit svårigheten att stärka och utveckla de intagnas ohka sociala kontakter. Besök, såväl av anhöriga som av företrädare för olika organisationer, utgör tiUsammans med permissionerna viktiga led i dessa strävanden men har i stor utsträckning försvårats eller omöjliggjorts. Möjligheterna att bereda den intagne tillfälle att under verkställighetstiden bedriva studier eller utföra annat arbete utom anstalt på dagtid - som är ett viktigt led i övergången från. anstaltsvård till frivård — har visat sig vara små på de orter som har valts för lokalisering av nya anstalter.

Vid valet av lokaliseringsort för frivårdshotell och expedition för skyddskonsulenten är klientelets bostadsort och frivårdspersonalens möjhgheter att samarbeta med andra organ av avgörande betydelse.

Kriminalvårdsberedningen (Ju 1971:9) har nyligen lagt fram ett betänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård. Beredningen föreslår bl. a. att ett mindre antal riksanstalter och fler lokalanstalter inrättas. Behovet av platser på riksanstalter är enligt beredningen i huvudsak täckt inom ramen för nuvarande anstaltsbestånd. Däremot föreligger behov att uppföra nya lokalanstalter. Dessa bör enhgt beredningen ha en storlek av omkring 40 platser. De bör med hänsyn till sina arbetsformer lokaliseras så att de intagna dels får möjlighet att uppehålla sociala och personliga kontakter, dels under vistelsen på anstalten ha möjlighet att påböria en frigångsanställning som de kan behålla efter frigivningen. Förslaget bereds f. n. inom justitiedepartementet.

Kronofogdemyndigheterna

För den exekutiva verksamheten, innefattande bl. a. det allmännas fordringar för skatter, böter och allmänna avgifter, är landet indelat i 81 kronofogdedistrikt. Exekutionsväsendet fick sin nuvarande organisation genom beslut vid 1962 och 1964 års riksdag i samband med förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Organisationen trädde i kraft 1 januari 1965. Något samordnande fast centralorgan inrättades inte. En nämnd, exekutionsväsendets organsiationsnämnd (EON), tillsattes för att fullgöra dessa samordnande uppgifter i samband med förstatligandet.

År 1969 tUlsattes en utredning med uppgift att utreda frågan om centralorgan för exekutionsväsendet. Uppdraget utvidgades senare till att omfatta även en översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt.

På grundval av utredningens betänkande (Ds C 1971:2) har frågan anmälts för riksdagen (prop. 1972:1 bil. 14, Cu 1972:7, rskr. 1972:70). Riksdagens beslut innebär att centralmyndighetsuppgifterna från 1 juli 1973 kommer att handhas av riksskatteverket. Beträffande indelningen i kronofogdedistrikt fattades ett principbeslut om att antalet distrikt skall reduceras bl. a. för att skapa underlag för en bättre arbetsorganisation.

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              192

Vid översynen av distriktsindelningen skall hänsyn tas till andra administrativa indelningar såsom läns-, kommungränser och judiciella indelningar. För att förändringar i distriktsindelningen inte skall medföra försämrad service gentemot allmänheten beslutades att den exekutiva fältverksamheten pä ort som genom distriktsindelningsändring upphör att vara centralort i kronofogdedistrikt bedrivs med i huvudsak samma personalstyrka som f. n. på orten i fråga. Tidpunkten för genomförande av en ändrad distriktsindelning bestäms först sedan tillräckliga erfarenheter har vunnits av försöksverksamhet med ADB inom exekutionsväsendet. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om indelningen i kronofogdedistrikt.

6.3.2 Hälso- och sjukvård och annan social service Den allmänna försäkringen

För den lokala administrationen av den allmänna försäkringen finns en allmän försäkringskassa för varie landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun. Försäkringskassorna står under tihsyn av riksförsäkringsverket.

För prövning av frågor om förtidspension m. m. finns för varje försäkringskassa en eller flera pensionsdelegationer, som har att pröva frågor om kommunalt bostadstillägg och andra inkomstprövade pensionsförmåner samt tillhandagå försäkringskassan med upplysningar angående lokala angelägenheter. Vidare finns för varie kommun en försäkringsnämnd.

Varje försäkringskassa har ett centralkontor och ett antal lokala enheter. Antalet lokalkontor uppgår till sammanlagt ca 500, vartih kommer ett antal service- och filialkontor. Utbyggnaden av den allmänna försäkringen har medfört att personalen vid försäkringskassorna har ökat från drygt 8 300 personer år 1965 tih ca 10 000 personer år 1972. Av denna tjänstgör omkring hälften på centralkontoren och hälften ute på lokala enheter.

Är 1967 uppdrog Kungl. Maj.t åt statskontoret och riksförsäkringsverket att i samråd med de allmänna försäkringskassoma utreda möjligheterna att genom ADB-teknikens användning och på annat sätt rationalisera administrationen inom den allmänna försäkringen (den s. k. RAFA-utredningen). En successiv utbyggnad av en ny ADB-anläggning hos riksförsäkringsverket har påböriats liksom försöksverksamhet med överföring till denna dataanläggning av manuella register och viss ärendebehandling inom sjukförsäkringens område. Avsikten är att försäkringskassoma genom särskild terminalutmstning skall kunna kommunicera med den centrala dataanläggningen.

Genom sådan omläggning av administrationen beräknas försäkringskassornas personalbehov minska med ca 1 800 årsanställda.

Nya arbetsuppgifter för försäkringskassoma kan dock komma att påverka personalbehovet i motsatt riktning. 1 anslutning till förutnämnda

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               193

utredning skall statskontoret och riksförsäkringsverket utreda även frågan om överföring av administrationen av allmänna barnbidrag till försäkringskassoma. Därvid skaU beaktas möjhghetema att senare överföra administrationen av också andra bidragsformer för barnfamiljer till försäkringskassoma.

Enligt beslut av 1971 års riksdag skall riksförsäkringsverkets centrala ADB-enhet omlokaliseras från Stockholm till Sundsvall. Denna enhet omfattar f. n. ca 200 personer. Flyttningen till Sundsvall beräknas i huvudsak ske under år 1973.

Försäkringskassornas personalbehov kommer att påverkas även av resultatet av yrkesskadeförsäkringsutredningens uppdrag att lägga fram förslag om decentrahsering av behandlingen av yrkesskadeärendena i första instans från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna. Detta arbete berör ca 200 årsanställda.

Vidare har riksförsäkringsverket fått Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med statskontoret och riksskatteverket utreda och lägga fram förslag om överflyttning från riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna av debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till den allmänna försäkringen m. m. Dessa arbetsuppgifter berör ca 200 årsanställda.

Socialvård

Socialvård omfattar bl. a. individuell hjälp och förebyggande sociala åtgärder, social omvårdnad och annan social omsorg, t. ex. daghem för barnfamiljer och social hemhjälp för barnfamiljer, åldringar, sjuka och handikappade. Socialvården omfattar även andra viktiga uppgifter som sociala miljöfrågor och samhähsplanering.

Nuvarande sociahagstiftning rörande den primärkommunala socialvården återfinns i lagen (1956:2, ändrad senast 1971:898) om socialhjälp, barnavårdslagen (1960:97, ändrad senast 1971:885) och lagen (1954:579, ändrad senast 1971:307) om nykterhetsvård. Enhgt dessa bestämmelser skall i varje kommun för vart och ett av de tre vårdområdena finnas en särskild nämnd som skall vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan för vårdområdet — socialnämnd, barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd.

Fr. o. m. den 1 juli 1970 kan kommunerna ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd med en för dessa områden gemensam nämnd (social centralnämnd). Därmed har vissa grundläggande organisatoriska fömtsättningar skapats för tillämpning av helhetsprincipen, som innebär att socialvården inte skall arbeta med enstaka symtom utan se den hjälpsökandes svårighet och problem som en helhet. Mer än hälften av samtliga 464 kommuner införde social centralnämnd vid årsskiftet 1970—1971. Kommunerna kan också på grund av befolkningskoncentration eller särskilda geografiska förhållanden inrätta sociala distriktsnämnder, vUket hittihs har utnyttjats av endast 22 kommuner.

F. n. är hela socialvården och dess målsättning och organisation under utredning. Den pågående socialutredningen har fått som uppgift att göra

13 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                194

en allmän översyn av de tre sociala vårdlagarna. Socialutredningen har att ta ställning till den framtida utformningen av socialvården i vid mening. Frågeställningarna omfattar socialvårdens hela organisation och inriktning i avseende på social planering, allmänt förebyggande arbete, uppsökande verksamhet, samverkan med andra samhällsorgan m. m.

Åldrings- och handikappvård. Enligt socialhjälpslagen ankommer det på varie kommun att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta bhr tihgodosett. Den uppsökande verksamheten skall även ge underlag för kommunemas planering på lång sikt av insatser för åldringar och handikappade, t. ex. hemservice, färdtjänst, särskilda bostäder och ålderdomshem.

Det åligger kommunema att anordna och driva ålderdomshem. F. n. uppgår antalet ålderdomshem till ca 1 200 med omkring 63 000 platser. Socialstyrelsens prognos för tiden 1968-1975 anger en ökning av platsantalet under perioden med ca 30 % tih ca 68 500 platser år 1975. Relativt sett synes ålderdomshemsplatserna öka mest i medelstora kommuner, mindre i de största kommunerna och minst i de små. Att ökningen i de största kommunerna inte är särskilt stor kan bero på att dessa satsar mer på olika serviceåtgärder och på andra bostadsformer. Över huvud taget synes det vara en allmän tendens att de anläggningar som nu uppförs får en öppen karaktär där gränsen mellan ålderdomshem och servicehus är svår att dra.

På åtskihiga orter har en rad ohka verksamhetsgrenar samlats i s. k. dagcentraler, som i många faU är anslutna tUl ålderdomshem och pensionärshem. Vid dessa "dagcentra" kan pensionärer och handikappade få fotvård, hårvård, mat, badservice, sysselsättning, underhållning etc. Är 1968 fanns "dagcentra" i 46 kommuner. Ytterligare ca 100 kommuner uppgav sig räkna med att ha sådana år 1975.

Den kommunala sociala hemhjälpen beräknas nu omfatta ca 300 000 åldringar och handikappade. Verksamheten, som fortfarande expanderar, syftar till att göra det möjhgt för åldringar och handikappade att så länge som möjligt bo kvar i sina hem, varigenom också trycket på institutionsplatser hålls tihbaka.

För handikappade kan utgå invaliditetsbostadsbidrag thl särskilt ut-mstade s. k. invahdlägenheter eller till ändringar eller installationer i befintliga bostäder.

Omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda vilar enligt lag på landstingen, som har att upprätta plan för vårdinsatsema. I planen skall upptas de skolor och institutioner som landstinget har eller avser att inrätta. Nya särskolor integreras lokalmässigt med det allmänna skolväsendet. I planerna upptas vidare specialsjukhus, vårdhem för barn och vuxna, inackorderingshem och sysselsättningshem. Särskola och vårdhem finns i varje landstingsområde. För de närmaste åren planeras byggen av detta slag för ca 15 milj. kr. om året. Utvecklingen går alltmer mot inrättande av små inackorderingshem (för 5—6 personer) i vanlig hyreshus- eller småhusbebyggelse.

Barnstugeverksamhet.  Bamstugor är den gemensamma be-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                195

teckningen för daghem, fritidshem och lekskolor. 1 daghem och fritidshem tas barnen om hand under den tid föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar utanför hemmet. Daghemmen tar emot bam i förskoleåldern, medan fritidshemmen är avsedda för barn i de lägre skolåldrarna. Lekskolorna, som i regel tar emot bam i åldrarna 4-6 år, är avsedda att ge barn tillfälle till gmppsamvaro under pedagogisk ledning, vanligen under ca 3 timmar per dag.

Kommunema svarar för inrättande och driften av barnstugor. StatUga bidrag utgår till daghems- och fritidsverksamheten, dels som anordnings-bidrag med 5 000 kr. per plats, dels som driftbidrag med för daghemmen 4 000 kr. per plats och år och för fritidshemmen 2 000 kr. per plats och år.

Vid sidan av bamstugorna finns i flertalet kommuner en organiserad familjedaghemsverksamhet med kommunalt anstähda dagbarnvårdare. Dessa tar i sina hem emot ett eller flera barn för vård och tillsyn under den tid föräldrarna förvärvsarbetar. Statsbidrag utgår till verksamheten med 35 % av kommunens nettokostnader.

Byggandet av nya barnstugor och familjedaghemsverksamheten har kraftigt expanderat under senare delen av 1960-talet. Antalet daghemsplatser har sålunda ökat från ca 12 000 år 1965 tiU ca 53 000 år 1972, medan antalet kommunala familjedaghemsplatser under samma tid har ökat från ca 8 000 till ca 42 000. En fortsatt kraftig utbyggnad av framför allt den institutionella barnthlsynen planeras av kommunema.

1968 års barnstugeutredning har i sitt betänkande om förskolan (SOU 1972:26-27) lämnat förslag om en aUmän förskola för i första hand aha 6-åringar, olika åtgärder för att påverka utbyggnaden av daghemmen för barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar samt åtgärder för att hjälpa de barn som har någon form av handikapp. Utredningen konstaterar att de utbyggnadsbehov som återstår för att genomföra en allmän förskola för 6-åringar i huvudsak hänför sig till barn i glesbygderna. Dessa barn har f. n. i betydligt mindre utsträckning än barn i tätorter tillgång tUl någon form av organiserad förskoleverksamhet. Samtidigt är dessa barn på grund av sin egen och familjens isolering i särskUt stort behov av att genom förskola tidigt få kontakt med andra vuxna och med kamrater. Utredningen framhåher därför behovet av särskUda statliga stödåtgärder för att underlätta en snabb utbyggnad av förskoleverksamheten i glesbygderna. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Hälso- och sjukvård

Enligt sjukvårdslagen (1962:242, ändrad senast 1971:667) skall varje landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun utgöra ett sjukvårdsområde. Det åligger sådan kommun att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barns-börd, om inte annan svarar härför. Samma skyldighet föreligger gentemot personer som tillfälligt vistas inom sjukvårdsområdet vid behov av omedelbar vård. Det åligger också sjukvårdshuvudmannen att tillse, att

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                196

det inom sjukvårdsområdet finns en tillfredsställande ambulansorganisation.

Den snabba medicinska utvecklingen har medfört att den enskilde läkaren kan följa utveckhngen endast inom begränsade områden av medicinen. En specialisering har därför blivit nödvändig. Odelade lasarett har byggts ut till normallasarett med medicinsk klinik, kimrgisk klinik, röntgenavdelning och kliniskt kemiskt laboratorium. En del lasarett har därutöver byggts ut till centrallasarett med en rad andra specialkliniker samt medicinska serviceavdelningar av olika slag. För den högspecialisera-de sjukvården, såsom neurokirurgi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, urologi och radioterapi har tillskapats särskilda regionkliniker i första hand vid vissa undervisningssjukhus. Denna specialisering kom av lättförklarliga skäl först i gång inom kirurgin men under de senaste decennierna har även invärtesmedicinen berörts därav. Inom huvudspecialiteterna har sålunda på många håll en subspecialisering vuxit fram, t. ex. allergolo-giska, reumatologiska och njurmedicinska avdelningar inom medicinska kliniker.

För den högspecialiserade regionsjukvården har landet indelats i sju regioner med i princip ett regionsjukhus i varie region.

En specialiserad verksamhet kräver regelmässigt ett större befolkningsunderlag än en odifferentierad verksamhet. Den specialiserade sjukvården har också blivit mycket dyrbar sjukvård med höga krav på lokaler, utmstning, specialutbildad personal och service av olika slag. Detta har nödvändiggjort en centralisering av den specialiserade sjukvården. De s. k. länsspecialitetema, t.ex. ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ortopedi, gynekologi och bammedicin är i regel representerade endast vid ett eller ett par centrallasarett i varje landstingsområde. De gamla sjukstugorna har i regel byggts ut till normallasarett, byggts om till sjukhem inom långtidssjukvården eller lagts ned.

Den långtgående speciahsering som har beskrivits i det föregående har medfört behov av ökat samarbete mellan ohka specialister. Sådana specialsjukhus som sanatorier och epidemisjukhus har ersatts av särskilda thoraxavdelningar och infektionskliniker vid lasaretten. Den ökade förståelsen för orsakerna till somatiska och psykiska sjukdomstillstånd har också gjort ett nära samarbete mellan somatisk och psykiatrisk sjukvård alltmer nödvändigt. Det kan här nämnas att samtliga psykiatriska akutvårdenheter, som nu byggs eller planeras i landet, kommer att hgga i direkt anslutning till lasarett.

I vissa fall torde behovet av samordning och samarbete mellan olika verksamhetsgrenar vara så stort, att en integration av näriiggande specialiteter inom större vårdenheter skulle vara fördelaktig från sjukvårds-mässiga synpunkter. Detta kan också ofta vara ekonomiskt fördelaktigt, emedan en större flexibilitet i fråga om utnyttjandet av vårdresursema kan möjliggöra ett bättre utnyttjande av dessa resurser.

I syfte att motverka en alltför långtgående uppsphttring av verksamheten i småkhniker har sjukvårdslagen fr. o. m. den 1 januari 1971 ändrats så att det numera är möjligt att ha flera överiäkare anställda vid

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                197

en klinik och att sammanföra flera kliniker i stora vårdblock.

En fömtsättning för den hittillsvarande utvecklingen inom sjukvården har varit en kraftig utbyggnad av resursema främst inom den slutna sjukvården. Investeringarna har därvid avsett både en kvantitativ och en kvalitativ upprustning. Detta har i sin tur medfört starkt ökade driftkostnader. Här kan nämnas att samhällets totala kostnader för hälso- och sjukvård enbart under femårsperioden 1965-1970 ökade från knappt 5 miljarder kr. till drygt 11 miljarder kr. De sammanlagda kostnadema under år 1972 beräknas till ca 15 miljarder kr. Antalet yrkesverksamma personer inom hälso- och sjukvården har under nämnda period trots rationaliseringar ökat från 130 000 till inemot 170 000. Antalet läkare har därvid ökat från 8 500 tUl 11 000.

Under de senaste åren har frågan aktuahserats om sjukvårdsresurserna är lämpligt dimensionerade och sammansatta. Orsakema härtill är många. Utbyggnaden av långtidssjukvård och öppen vård utanför sjukhusen har släpat efter och allmänheten har därför i stället i ökad omfattning vänt sig tUl sjukhusens kliniker och polikliniker. Organisatoriska svårigheter har ofta mött att utan köproblem och andra irritationsmoment kunna tillgodose denna ökande efterfrågan. Ett annat skäl till att försöka ändra sjukvårdens struktur utgör de snabbt stigande kostnadema för den slutna sjukvården. I sådana fall då den stora efterfrågan på specialistvård inte kan anses medicinskt sakligt motiverad har det ingått som ett viktigt led i den sjukvårdspolitiska målsättningen att få till stånd en bättre balans mellan sluten och öppen vård samt mehan akutsjukvård och långtidssjukvård. Målet är att patientema skall vårdas på den nivå och den form, som fordras på gmnd av vederbörandes vårdbehov.

I konsekvens med det anförda har bl. a. den öppna sjukvården prioriterats i investeringshänseende och för läkartilldelning. Härvid har den mindre kostnadskrävande decentraliserade sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare. Basen i sjukvårdsorganisationen kommer framdeles sannolikt att utgöras av sådana enheter med i regel flera läkare. Vid sidan härav torde det dock i vissa trakter även i fortsättningen komma att finnas enläkar-mottagningar. Av särskilt intresse i detta sammanhang är socialstyrelsens år 1968 framlagda principprogram för öppen vård. I principprogrammet markeras behovet av en utbyggnad av den öppna sjukvården utanför sjukhusen så att människor vid behov lätt skall kunna få vård.

Socialstyrelsens förslag innebär, att de sociala och medicinska organen lokalmässigt samordnas i en vårdcentral. Där bör finnas socialbyrå, läkarmottagning, distriktssköterskemottagning, åldringsvårds- och hem-sjukvårdscentral, apotek, arbetsförmedhng, folktandvårdspoliklinik m. m. Det blir sålunda här fråga om ett socialt centmm i vidsträckt bemärkelse. Inom sjukvården bör enligt socialstyrelsens förslag den minsta läkaren-heten vara en mottagning med minst 3 läkare. För att täcka en så stor del som möjligt av det alldagliga sjukvårdsarbetet bör dessa läkare ha olika medicinsk inriktning, t. ex. invärtes medicin, barnmedicin, kimrgi, kvinnosjukdomar eller psykiatri. Socialstyrelsen anser det lämpligt att vård-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                198

centralerna, där lokala fömtsättningar finns, förenas med sjukhem med tillgång till observationsplatser. Det kan här nämnas att man i en nyligen publicerad utredning angående öppen sjukvård i Göteborg räknat med att allmänläkare skall svara för 40-50 % av besöken, specialist utanför sjukhus för 30—40 % och sjukhusläkare för 15 %. Detta innebär bl. a. att en stor andel av specialistsjukvården vid sjukhus skulle kunna decentraliseras till vårdcentraler utanför sjukhusen. Därigenom skulle patienter även utanför sjukhusorter kunna erhålla närhetsservice i fråga om specialistvård, vilket hittUls i regel inte har varit möjligt. Här kan erinras om att det fr. o. m. år 1971 genom ändring i sjukvårdslagen är möjhgt att anställa läkare vid sjukhus med skyldighet att helt eller delvis ha sin tjänstgöring förlagd utanför sjukhuset.

Förslag till ytterligare betydelsefulla åtgärder för en utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi har presenterats i prop. 1972:104 till årets höstriksdag. För att understryka betydelsen av en närhetsservice i sjukvårdsorganisationen föreslås att sjukvårdslagen även i fortsättningen skall föreskriva att varje sjukvårdsområde, dvs. i regel ett län, liksom hittills skaU vara indelat i läkardistrikt för den öppna sjukvården utanför sjukhus. Det skall ankomma på huvudmannen att bestämma om den lämpliga storleken på distrikten. De i propositionen förordade åtgärderna omfattar både en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården så att denna i viss utsträckning blir tillgänglig även ute i läkardistrikten. Avsikten är att därigenom skapa möjligheter tUl en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. Det kan nämnas, att vårdcentraler av det slag som har beskrivits här, nu byggs eller planeras på flera håll i landet.

Landstingens utbyggnadsplaner, som de framkommer i RUPRO 71, innefattar en ökning av det totala antalet vårdplatser inom den slutna sjukvården från 136 000 år 1971 tih 152 000 år 1976 eller med 12 %. Den akuta kroppsvården kommer enligt dessa planer att öka sitt platsantal obetydhgt medan långvården och instutitoner för psykiskt utvecklingsstöda får stora ökningar. Inom den öppna vården antas under perioden antalet besök vid sjukhus/vårdcentraler öka från 10 milj. tih 14 milj. eher med 38 %.TiU detta kommer en kraftig utbyggnad av hemsjukvården samt läkarstationer, distriktssköterskemottagningar och annan öppen vård.

I fråga om upphandling och distribution av läkemedel kan erinras om att dessa funktioner fr. o. m. den I januari 1971 sker genom det nyinrättade Apoteksbolaget AB, i vilket staten har aktiemajoriteten. Bolagets främsta uppgift är att upprätthålla en god läkemedelsförsöri-ning. Detta sker i första hand genom de 635 apotek som finns mnt om i landet. För att tillgodose även glesbygdens krav pä rimhg service finns därjämte ca 720 enklare utlämningsstähen (affärer osv.) samt drygt 1 300 medicinlådor och kommissionärer. Fömtom tillhandahållandet av läkemedel säljer apoteken nu liksom tidigare även förbandsartiklar, hudvårds-preparat och andra varor som naturligen kompletterar läkemedelssortimentet.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                199

Arbetarskydd

Tillsynen av efterlevnaden av arbetarskydds- och arbetstidslagstift-rungen utövas under arbetarskyddsstyrelsens ledning av den allmänna yrkesinspektionen, speciaUnspektioner och kommunala tillsynsmän.

Den allmänna yrkesinspektionen svarar för arbetarskyddstillsynen på arbetsplatser med minst tio anställda. Yrkesinspektionen är organiserad på elva distrikt. Personalresurserna har ökat betydligt under de senaste åren och omfattar sammanlagt ca 300 tjänster för budgetåret 1972/73. Personalen är stationerad vid resp. distriktskontor som ligger i någon av distriktets residensstäder. Inspektionens tillsynsuppgifter utövas i huvudsak genom besök ute på arbetsplatsema.

Specialinspektionema svarar för arbetarskyddstillsynen på vissa områden, nämligen skogsbmket, gruvindustrin, trafikområdet, sprängämnesområdet och elanläggningar. För tillsynen på de två förstnämnda områdena är landet indelat i två resp. fyra distrikt, medan tiUsynen för övriga områden utövas från berörda centrala ämbetsverk.

För arbetsplatser med mindre än tio anställda är det kommunala tUlsynsmän, vanligen hälsovårdsinspektörer, som svarar för arbetar-skyddstiUsynen.

En genomgripande översyn av arbetarskyddslagstiftningen pågår inom arbetsmiljöutredningen. Ett delbetänkande angående utformningen av det lokala arbetarskyddet på arbetsplatserna, yrkesinspektionens organisation och arbetsformer samt frågan om en arbetsmedicinsk fihal i Umeå väntas från utredningen i slutet av år 1972.

6.3.3 Kommunikationer

Allmänt

Strävan är att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till samhähsekonomiskt lägsta kostnader och i driftmässigt och trafiktekniskt rationella former. Målsättningen är ett uttryck för samhällets ansvar att tillhandahålla olika delar av landet en med hänsyn till förhållandena anpassad och rimlig minimitrafikservice.

Denna målsättning skall förverkligas i ett samhälle som i hög grad präglas av omställningar och förändringar. Befolkningens lokalisering påverkas av urbaniseringsprocessen, industrin genomgår en omfattande utbyggnad och stmkturrationalisering, servicesektorn växer etc. Härmed följer ökade, ändrade och nya transportbehov vad avser såväl person- som godstransporter, och dessa behov skah tillgodoses på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt. Vid de angivna förändringama av samhället och därmed också av försutsättningarna för transportsektorn krävs att denna successivt kan anpassa sig till behovsbilden såväl i kvantitativt hänseende som med hänsyn till transportbehovens art och inriktning.

De former i vilka transportsektorn utvecklas är av väsentlig betydelse för samhällsutvecklingen i stort. Samspelet med andra delar av samhällsekonomin  innebär härvidlag  en  ömsesidig  påverkan.   Sålunda

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              200

påverkas stmkturförändringarna inom näringslivet och förändringarna i samhället som helhet direkt av utvecklingen inom transportområdet samtidigt som dessa förändringar i sin tur skapar successivt ändrade utvecklings- och marknadsbetingelser för olika former av transporter. Dessa samband har uppmärksammats i avsnitt 3.5.

1 den samhällsekonomiska målsättningen för statens handlande på trafikområdet ligger att de statliga insatserna inom transportsektorn skall planeras i nära kontakt med samhällsplaneringen i stort. De regional- och näringspolitiska liksom de arbetsmarknadspolitiska målsättningarna skall sålunda beaktas. Tillbörhg hänsyn skall också tas till exempelvis miljö-, trafiksäkerhets- och arbetarskyddsaspekter.

För att skapa bättre fömtsättningar för en samhällsekonomiskt riktig utformning av transportsektorn och samtidigt bättre betingelser för trafiksektorns samordning med andra samhällssektorer och med samhällsplaneringen i stort har i anslutning till trafikplaneringsutredningens arbete länsstyrelsema fått i uppdrag att till den I oktober 1974 utarbeta förslag till regionala trafikplaner.

Allmänt anges syftet med den regionala trafikplaneringen - som omfattar både land-, sjö- och flygtransporter — vara att med utgångspunkt i nuvarande och förväntad bebyggelsestruktur, näringslivs-förhållanden etc. och med hänsyn tUl troliga förändringar av efterfrågan på transporttjänster ge underlag för bedömningar av hur en regions behov av person- och godstransporter lämpligen kan tillgodoses.

Genom en sådan fortlöpande, länsvis bedriven trafikplanering skapas fömtsättningar för en samplanering med övriga samhällssektorer, vilket underlättar bedömningen av regionens transportförsörjningsfrågor och prioriteringen av statliga och kommunala investeringsplaner etc. Även i övrigt får länsstyrelsema bättre underlag för sina myndighetsfunktioner. 1 sammanhanget erinras om länsstyrelsemas uppgifter enligt väglagstift-ningen, vidare om deras uppgifter enligt yrkestrafikförordningen som allmänt ålägger länsstyrelsema att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Den reponala trafikplaneringen kan ge kommunema bättre utgångspunkter för deras planering av den lokala trafikförsörjningen inom resp. kommuner och kommunblock. De statliga kommunikationsverken får bättre underlag för sin investerings- och trafikplanering och sin prioritering av olika handlingsaltemativ. Detsamma gäller de i övrigt på transportmarknaden verksamma trafikföretagen. För näringslivet överhuvud avses den regionala trafikplaneringen ge företagen bättre utgångspunkter för deras transportplanering.

Trafikplaneringsutredningen som tillkallades hösten 1970 har bedrivit försöksplanering i Norrbottens och Östergötlands län. Planeringsarbetet vid länsstyrelsema i övriga län skall bedrivas i nära kontakt med utredningen och genomföras enligt de anvisningar som successivt utfärdas med stöd av erfarenhetema av försöksplaneringen. Målet är att det hösten 1974 skall förehgga förslag om hur trafiknätet och transportapparaten inom   respektive   län   bör  vara   utformad   både   för   person-  och  för

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                201

godstransporter.

Om kommunikationssektorn kan i övrigt allmänt konstateras att mvesteringar och underhåU, inberäknat post- och teletjänster, under år 1970 uppgick till ca 8,3 miljarder kr. 1 detta belopp ingår inte privat konsumtion och till firmabiltrafik hänföriiga fordonsinvesteringar. Äv samtliga nyinvesteringar i landet svarade samfärdselsektorn för ca 15 %.

Det inrikes persontransportarbetet har under perioden 1960-1970 ökat med ca 6 % per år till närmare 78 miljarder personkm. År 1980 beräknas persontransportarbetet uppgå till ca 95 miljarder personkm, vilket innebär en betydligt lägre ökningstakt än tidigare. Det totala inrikes godstransportarbetet uppgick år 1970 till ca 44 miljarder tonkm. Prognosen för år 1980 visar på ett godstransportarbete av ca 78 å 82 miljarder tonkm, vilket innebären ökning med ca 80 % från år 1970.

Vägar

Statens vägverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden rörande allmänna vägar och gator samt statsbidrag m. m. till den kommunala och enskilda väghållningen. 1 sin ämbetsutövning har verket omfattande samråd och kontakter med bl. a. planerande, naturvårdande och trafiksäkerhetsfrämjande myndigheter och organ på såväl central som regional nivå.

Inom vägverket har under senare år utvecklats en metodik för långtidsplanläggning av den allmänna väghållningen. Planläggningen kan indelas i två faser, dels inventering av behov, dels prioritering i tiden mellan olika projekt som syftar tih att tillgodose dessa behov. Behoven sammanställs i s. k. behovsplaner och långtidsplaner.

1 behovsplanema konkretiseras omfattningen av väginvesteringarna under en 10-15-årsperiod då dels riksvägar och primära länsvägar — som tillsammans bildar huvudvägnätet — dels sekundära och tertiära vägar. Planerna grundar sig dels på bedömningar av framtida efterfrågan på vägtjänster — trafik prognoser — dels på uppgifter om vägarnas nuvarande standard jämförd med uppställda standardkriterier. 1 långtidsplanen angelägenhetsgraderas de projekt som anses böra utföras inom den närmaste tioårsperioden. Projekten är därvid ordnade i tidsföljd. Parallellt med långtidsplanen för investeringar upprättas flerårsplaner som omfattar fem år. För upprättande av dessa finns föreskrifter i vägkungörelsen (1971:954). Som hjälpmedel vid angelägenhetsgradering-en - rangordningen - av vägprojekten i långtidsplaner och flerårsplaner används en lönsamhetsmodell som har utvecklats inom vägverket.

Lönsamhetstalen bildar tihsammans med övriga värderingsfaktorer — sociala och regionalpolitiska aspekter samt miljö-, markanvändnings- och försvarsaspekter — underlag för prioriteringen. Även andra faktorer spelar in vid prioriteringen bland vilka kan nämnas trafiksäkerhetskrav och krav på kontinuitet i fråga om den geometriska standarden samt bärighetsstandarden, vidare byggnadstekniska synpunkter såsom möjligheterna  tih  etapputbyggnad  och slutligen önskvärdheten av vissa ka-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                202

naliseringseffekter, t. ex. styrning av vissa transporter till ett stom-vägnät för att undvika utbyggnad av bl. a. parallella vägar. Rangordningen av vägprojekten i långtidsplanen sker oberoende av deras geografiska belägenhet. Härigenom skapas fömtsättningar för ett vägnät med kontinueriig standard över hela landet.

1 årets statsverksproposition behandlades vägplaneutredningens betänkande (SOU 1969:56, 57) Vägplan 1970. I betänkandet förordade vägplaneutredningen en metodik för den långsiktiga vägplaneringen som anslöt till den inom vägverket tillämpade metodik som har beskrivits i det föregående. Föredragande departementschefen uttalade att den av utredningen förordade kalkylmodellen syftar till att inom en viktig sektor underiätta en optimal resursanvändning och att den därför även fortsättningsvis bör kunna användas som hjälpmedel bl. a. vid prioritering av vägprojekten inom flerårs- och långtidsplanerna. Ett fortsatt utvecklingsarbete bör emellertid bedrivas för att på ett bättre sätt än hittills bestämma den vikt, som rimligen bör ges vissa av de i kalkylmodellen ingående komponenterna. Detta gäller framför allt tidsvärderingen, värdering av oiyckskostnaderna och val av kalkylränta. Utvecklingsarbetet bör emellertid enligt departementschefen också vidgas. Det finns ett behov av att man i den fortsatta mera långsiktiga planeringen eftersträvar att väga in olika samhähsekonomiska effekter, som inte ryms inom den nuvarande modellen. De vidgade regional- och näringspolitiska aspekter, som läggs på samhällets investeringar i ohka hänseenden, ökar behovet av ett sådant utvecklingsarbete. Vinsterna av väginvesteringarna anses sålunda inte enbart böra bestämmas med hänsyn till trafikantema - även om dessa givetvis måste tillmätas stor betydelse - utan bör även härledas ur bebyggelse- och näringslivsutvecklingen.

Sammanfattningsvis anges syftet med det vidgade utvecklingsarbetet vara att ta fram ett underlag, som gör det möjligt att klarlägga och värdera de grundläggande sambanden mellan väginvesteringar och vägnätets standard å ena samt bebyggelse- och näringslivsutveckling å andra sidan.

Med stöd av Kungl. Maj.ts beslut den 5 maj 1972 har en särskild arbetsgrupp tillsatts för att utreda planeringsmetodiken i enhghet härmed. 1 sammanhanget kan vidare nämnas att ett utvecklings- och utredningsarbete pågår inom vägverket som syftar till att åstadkomma en klassindelning av huvudvägnätet som utgår från vägförbindelsernas funktion i det totala transportsystemet. Även beträffande de sekundära och tertiära vägarna eftersträvas ett funktionellt synsätt.

Under innevarande år reviderar vägverket behovs- och långtidsplanerna. Författningsenligt sker även en revidering av flerårsplanerna. Arbetet med revideringen sker inom vägverket och länsstyrelserna med utgångspunkt i vad som anförts om vägplaneringen i statsverkspropositionen.

Vägnätet utgör genom sin längd och stmktur det mest förgrenade transportnätet. Trafikarbetet på det allmänna vägnätet är koncentrerat till i första hand huvudvägnätet (riksvägar och primära länsvägar). På dessa, som utgör ca 25 % av det allmänna vägnätet (riksvägarna 13 %),

Prop. 1972:111    Bilaga I    Inrikesdepartementet

203

utförs ca 75 % (60 %) av det totala trafikarbetet. Vägtrafiken har -räknat i fordonskm - under 1960-talet ökat med ca 7 % per år. Persontrafiken har ökat från 33 miljarder personkm år 1960 tUl 65 miljarder år 1970 och väntas öka tih ca 79 miljarder år 1980. Prognosema innebär att antalet personbilar växer till ca 3,3 mUj. år 1980. Lastbilarnas godstransportarbete har under 1960-talet ökat med 7,5% per år, vilket innebär att lastbilarnas andel av det totala godstransportarbetet har ökat till närmare 50 %.

De statliga insatserna i fråga om byggande och drift av vägar och gator har under hela 1960-talet hållits på en hög nivå för att tillgodose de krav som den ökande trafiken ställer. Vägnätets utbyggnad har i första hand inriktats på en anpassning av de allmänna trafiklederna till trafikarbetets ökning samt på sådana vägföretag som har särskild betydelse för näringslivets transporter. På det allmänna vägnätet där staten är väghållare, uppgick sålunda investeringarna till 4,8 miljarder kr. under perioden 1966-1970. Detta belopp inkluderar en omfattande vägbyggnadsverksamhet som har utförts i form av beredskapsarbeten eller totalt 1,2 miljarder kr. under perioden. Vid val av vägprojekt som kommer till utförande med beredskapsmedel söker man i första hand välja projekt som har sådan angelägenhet att de redan är upptagna i gällande flerårsplaner och i vägverkets långtidsplaner. Dessa projekt kan därmed tidigareläggas ett eller flera år. Fördelningen av beredskapsmedel på skilda vägprojekt och på län beslutas av arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna i samråd med statens vägverk.

Bidrag till byggande av kommunala vägar och gator samt bidrag till byggande av enskilda vägar har under samma period utgått med 1,4 miljarder kr. resp. 100 milj. kr. I tabell 6:2 redovisas den regionala fördelningen av väginvesteringama under perioden 1966 — 1970.

Tabell 6:2 Statliga investeringar i vägar under perioden 1966-1970, miljontal kr.

Län	Investe-	Stats-	Statsbi-	Summa	%
	ringar 1	bidrag tui	drag till
	det stat-	kommu-	enskild
	liga väg-	ner	väghåll-
	nätet'		ning
Stockholms	445.8	433,5	6,2	885,5	14,6
Uppsala	132,7	15,5	2,8	151,0	2,5
Södermanlands	133,4	19,7	3,6	156,7	2,6
Östergötlands	187,2	25,9	3,6	216,7	3,6
Jönköpings	159,6	25,7	5.2	190,5	3,1
Kronobergs	138,3	3,1	3,6	145,0	2,4
Kalmar	192,3	3,3	5,6	201,2	3,3
Gotlands	17,8	-	1,6	19,4	0,3
Blekinge	98,5	23,7	3,1	125,3	2,0
Kristianstads	142,7	3,3	1,5	147,5	2,4
Malmöhus	186,5	83,2	1,3	271,0	4,5
Hallands	120,6	10,4	1,2	132.2	2.2

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

Tabell 6:2 Fortsättning

204

Län	Investe-	Stats-	Statsbi-	Summa	%
	ringar i	bidrag tiU	drag tiU
	det stat-	kommu-	enskild
	liga väg-	ner	väghåU-
	nätet'		ning
Göteborgs och Bohus	238,5	385,1	6,6	630,2	10,4
Älvsborgs	230,6	81,2	5,0	316,8	5,2
Skaraborgs	127,9	7,7	4,3	139,9	2,3
Värmlands	205,2	37,9	5,8	248,9	4,1
Örebro	133,5	41,6	2,1	177,2	2,9
Västmanlands	111,8	33,8	3,5	149,1	2,5
Kopparbergs	215,6	5,8	2,7	224,1	3,7
Gävleborgs	145,2	9,3	5,7	160,2	2,6
Västernorrlands	323,5	H,3	4,3	339,1	5,6
Jämtlands	251,6	1,4	6,6	259,6	4.3
Västerbottens	305,0	24,3	7,9	337,2	5,6
Norrbottens	438,4	4,9	7,7	451,0	7,4
	4 682,2	I 291,6	101,5	6 075,3	100,0
ofördelat	128,1	88,1	-	216,2
Summa	4 810,3	1 379,7	101,5	6 291,5

' Investeringar från ordinarie byggnadsanslag, investeringar inom driftanslagen samt beredskapsarbeten.

Järnvägar

Statens järnvägar (SJ), som är ett affärsdrivande verk, svarar för 94 % av landets järnvägstrafik. Under den centrala ledningen är verksamheten uppdelad på bl. a. regionala drift- och bandistrikt.

I fråga om trafikplaneringen vid SJ kan skiljas mellan den löpande produktionsplaneringen, som går ut på att sammanföra företagets tillgängliga resurser i ettåriga trafikprogram (utarbetande av tidtabeller), och den mer långsiktiga trafik- eller driftplaneringen, som syftar till att utveckla järnvägen som transportmedel och anpassa företagets resurser till transportefterfrågans långsiktiga förändringar.

Beslut om investeringar och reinvesteringar vid SJ sker centralt. Investeringsplaneringen sammanhålls genom en femårsplan för investeringsverksamheten där ingående långtidsplaner successivt revideras. Omprioritering för olika objekt kan därvid förekomma i anledning av förslag om nya investeringsobjekt, ändrad rambedömning och ändrade kostnadsrelationer.

1 fråga om järnvägsnätet har - mot bakgrund av den regionala trafikplanering som pågår vid länsstyrelserna - regeringen uttalat att återhållsamhet tills vidare kommer att iakttas i fråga om beslut rörande nedläggnmg av ytteriigare järnvägslinjer.

Järnvägsnätet omfattar fin. ca 12 700 km, varav ca 11500 km huvudspår. Under senare år har godstransportarbetet visat en successiv ökning. Under perioden 1967-1970 var sålunda den åriiga ökningen av transportarbetet 9 % mätt i tonkm, varav en stor del är en följd av nedläggning av timmerflottning. År 1970 uppgick antalet tonkm till ca 17 miljarder. Persontrafiken däremot har varit vikande under 1950- och

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

205

1960-talen. Under de senaste åren redovisas dock en viss ökning på grund av den växande pendeltrafiken i Stockholmsområdet. Trafikutvecklingen under perioden 1950-1970 framgår av figur 6:2. Är 1980 förväntas persontransportarbetet uppgå till 4,6 miljarder personkm mot 4,7 miljarder år 1970.

För budgetåret 1972/73 uppgår investeringsramen för SJ - efter viss höjning under våren 1972 - till 352 milj. kr. Härav avser 145 milj. kr. fasta anläggningar. Ersättningen för drift av trafiksvaga jämvägslinjer uppgår till 322 milj. kr.

Figur 6:2 SJ:s trafikutveckling under perioden 1950-1970.

milioner resor och ton

miljarder personkm och tonkm

16

14

12

10

18

180
160 140				i\
				/
	\ \			/
			tonkiiometery	ps/
120 100	\		/
	"-.		_/
	A>V         /	' \y
80	/
			»esor
		personkilometer                     4		V
60				v
		ton		-:-
			S''	'•c___
40
	""" ~
20 0

1960

1965 1970

1950 1955

(Källa: Prop. 1972:1, bil. 8)

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              206

Under femårsperioden 1966/67-1970/71 uppgick investeringarna i fasta anläggningar vid SJ till 897 milj. kr. med följande fördelning.

Investeringar som ökar banans kapacitet

125	milj.	kr.
65
30
210
125
342
897	milj.	kr.

—  förstärkningar av spåröverbyggnader

—  fjärrblockering

-      signalsäkerhetsaniäggningar

-      Övrigt kapacitetsökande Investeringar i terminaler övriga fasta anläggningar

Summa

Den totala investeringssumman för milande materiel inkl. ombyggnadsarbeten uppgick under perioden 1966-1970 till 815 milj. kr. Dessutom har tUl SJ under samma period levererats två tågfärjor för ett investeringsbelopp av 29 milj. kr. för vardera.

Ersättningen till SJ för drift av trafiksvaga järnvägslinjer har under perioden 1966/67-1970/71 uppgått till totalt ca 1 miljard kr. 1 figur 6:3

1 figur 6:3 redovisas transportarbetet på de svenska järnvägarna år 1970.

Sjöfart

Sjöfartsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör sjöfarten och har en regional organisation som består av fem lotsdistrikt. Verkets uppgifter är i första hand knutna till kraven på framkomlighet och säkerhet pä inre vattenvägar och till Sverige angränsande havsområden. Bl. a. de statiiga isbrytarinsatserna har därvid stor betydelse för handelssjöfarten under vinterperioden. Hamnama och lastageplatserna är i regel i kommunal eller enskild ägo. Hamnutredningen har i sitt betänkande (SOU 1969:22, 23) De svenska hamnarna under-stmkit vikten av att en bättre samplanering av hamnverksamheten kommer till stånd. Genom en ändring i sjöfartsverkets instruktion skall verket numera kunna tUlhandahålla råd och anvisningar vid investeringar i hamnar samt ta initiativ till samråd när det gäller utbyggnader som berör flera hamnar.

1 syfte att anpassa farlederna till behovsutvecklingen pågår inom sjöfartsverket ett långsiktigt utrednings- och planeringsarbete med femårsperspektiv. Härvid görs en ingående inventering och analys av landets sjövägar och dess utrustning. För varje kustavsnitt utarbetas förslag till åtgärder syftande till lämplig anpassning av farledernas utmstning till sjöfartens behov.

1 inrikes sjöfart transporterades år 1970 ca 14,2 milj. ton, vilket motsvarar ett transportarbete av ca 5,3 miljarder tonkm. Därtill skall föras ca 0,8 miljarder tonkm genom älvflottning. Fram till år 1980 beräknas den inrikesgäende sjöfarten ha ökat till 13 å 15 miljarder tonkm - framför allt beroende pä en kraftig ökning av oljetransporterna.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

207

Figur 6:3 Transportarbetet på de svenska järnvägarna i bruttotonkm per dag och bankm

TECKENFÖRKLARING

5)015 202530   40    50                    100    TUSEN

BRUTTOTONKM   PER   DAG  OCH    BANKM

GODSTAG PERSONTÅG

LINJER   MED  MINDRE   ÄN   5000 BRUTTOTONKM   PER   DAG OCH BANKM

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                208

Av de utrikes sjötransporterna med lastfartyg som år 1970 omfattade

74 mUj. ton hänför sig 24% till norrlandskusten, 29% tUl övriga
ostkusten och 47 % tUl syd- och västkusten.

Under perioden 1966/67-1970/71 uppgick de statliga investeringarna

för sjöfartsändamål till 126,4 milj. kr. De regionalt fördelade medlen har

i   huvudsak   använts   till   att   förenkla   och   rationalisera driften   av

sjöfartsverkets anläggningar och till förbättrad sjösäkerhet i farlederna
framför allt för de oljelastade fartygen.

I tabell 6:3 redovisas den regionala fördelningen av investeringar gjorda under femårsperioden 1966/67-1970/71.

Tabell 6:3 Statliga investeringar för sjöfartsändamål under perioden 1966/67-1970/71, miljontal kr.

Län                                                                         Absolut %

Stockholms                                                          10,4           8,4

Uppsala                                                                  0,0          0,0

Södermanlands                                                      2,9          5,1

Östergötlands                                                         0,1         0,2

Jönköpings                                                               -                -

Kronobergs                                                                   -           -

Kalmar                                                                   4,6           8,1

Gotlands                                                                2,8           4,9

Blekinge                                                                 1,5           2,7

Kristianstads                                                          1,8          3,2

Malmöhus                                                              5,7         10,1

Hallands                                                                 5,6          9,9

Göteborgs och Bohus                                            5,6           9,9

Älvsborgs                                                                  -               -

Skaraborgs                                                                -              -

Värmlands                                                                    -            -

Örebro                                                                          -           -

Västmanlands                                                        0,2          0,4

Kopparbergs                                                                 -           -

Gävleborgs                                                                 6,3    11,1

Västemorrlands                                                         0,9       1,6

Jämtlands                                                                 -               -

Västerbottens                                                            6,4    11,3

Norrbottens                                                           1,7          3,0

56,6                            100,0

ofördeladt                                        69,8'

Summa                                           126,4

' Avser investeringar i isbrytare, sjömätningsutrustning, muddermateriel, fyr- och teleteknisk utrustning m. m.

Luftfart

Luftfartsverket är ett affärsdrivande verk som svarar bl. a. för drifl och förvaltning av statens flygplatser, för civil luftfart och övrig markorganisation för den civila luftfarten. Under den centrala ledningen är verksamheten uppdelad på bl. a. fem regionala flygplatsförvaltningar och besiktningskontor.

Antalet trafikflygplatser totalt i landet uppgår tih 45. Vid 24 av dessa

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               209

bedrivs inrikes linjefart, varav på sju även utrikes linjefart. Vid 26 trafikflygplatser bedrivs chartertrafik.

Staten är huvudman för 34 trafikflygplatser antingen genom luftfartsverket (19) eller genom försvaret (15). För tio trafikflygplatser är kommun huvudman. Dessutom finns en enskild trafikflygplats. För åtta av de militära flygplatsema finns särskilda upplåtelseavtal, som innebär att flygplatsen drivs av kommun eller enskild. Flygförbindelserna framgår av figur 6:4.

Under år 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt luftfartsverket att utarbeta tekniska, operativa samt ekonomiska normer och anvisningar, som kan ge i första hand kommunema förbättrade möjligheter att bedöma och ta ställning till frågor om anläggning och utbyggnad av flygplatser. Luftfartsverket skall bedriva arbetet i nära samarbete med trafikplaneringsutredningen, som syftar till att få fram riktlinjer för en övergripande regional trafikplanering. 1 den övergripande trafikplaneringen kommer flygplatsema i deras egenskap av trafikterminaler in i bilden, och deras lokalisering och dimensionering kan därvid prövas utifrån en samlad bedömning av transportförsöriningen.

I fråga om ansvarsfördelningen har staten ett huvudansvar för de s. k. primärflygplatsema, medan i första hand kommunerna har ett ansvar för utbyggnaden av de s. k. sekundärflygplatsema.

Utvecklingen inom flyget har varit mycket snabb. Under 1960-talet tredubblades antalet ankommande och avgående passagerare på de statliga flygplatserna för att år 1970 uppgå till ca 5,7 milj. passagerare.

Som underlag för luftfartsverkets ekonomiska planering i form av drift- och investeringsbudget utarbetas översiktiiga prognoser för de närmaste fem—tio åren. Dessa prognoser baseras på ekonomiska modeller och avvägs med hänsyn till flygföretagens egen trafikplanering.

Luftfartens andel av den inrikes persontrafiken varar 1970 knappt 1 % eller ca 0,6 miljarder personkm. År 1980 beräknas denna andel ha ökat till ca 1,6 %, motsvarande ett transportarbete av 1,5 miljarder personkm.

De statliga investeringama för luftfartsändamål under perioden 1966/67 — 1970/71 uppgick till ca 115 milj. kr. Dessa investeringar, som har ökat kraftigt under senare år, betingas i stor utsträckning av trafikutvecklingen på landets flygplatser och därmed sammanhängande krav på kapacitet och operativ standard. Arbetena på Malmö-Stump flygplats och utbyggnad och förbättring av Arlanda flygplats har varit stora kostnadsposter under perioden.

Den regionala fördelningen av luftfartsinvesteringar under perioden 1966/67-1970/71 framgår av tabell 6:4.

lRiksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet

210

Figur 6:4 De inrikes flygförbindelsema våren 1972

FLYGFÖRBINDELSER VÅREN 1972

-(S\. ANTAL FLYGFÖRBINDELSER SAMMANLAGT I BÅDA RIKTNINGARNA  TISDAGAR I   MARS   1972

ÄNGELHOLM - HEL5IN0B0BG

Prop. 1972:111 Bilagal    Inrikesdepartementet                   211

Tabell  6:4 Statliga  investeringar för luftfartsändamål under perioden 1966/67-1970/71, miljontal kr

Län Absolut %

Stockholms                                      26,1                             32,8
Uppsala

Södermanlands                                 0,0                               0,0

Östergötlands                                   1,5                               1,9

Jönköpings                                        3,6                               4,5

Kronobergs                                           -                                   -

Kalmar                                               0,6                               0,8

Gotiands                                           2,9                               3,6

Blekinge                                            1,1                               1,4

Kristianstads                                     0,1                               0,1

Malmöhus                                        22,9                             28,8

Hallands                                            0,6                               0,8

Göteborgs och Bohus                      11,6                             14,6

Älvsborgs                                              -                                   -

Skaraborgs                                           -                                   -

Värmlands                                         1,5                               1,9

Örebro                                                  -                                   -

Västmanlands                                       -                                   -

Kopparbergs                                     0,0                               0,0

Gävleborgs                                           -                                   -

Västernorrlands                                1,4                               1,8

Jämtlands                                          0,2                               0,3

Västerbottens                                   0,8                               1,0

Norrbottens                                      4,7                               5,9

79,5                          100,0

ofördelat                                        35,8'

Summa                                          115,3

Avser investeringar för flygtrafikledning m. m.

Post

Postverkets huvuduppgifter är meddelande- och paketdistriburion samt betalningsförmedling och annan bankverksamhet. Postverket driver vidare bl. a. busstrafik i de inre delama av Norrland (postverkets diligenstrafik). Postverket har ett finförgrenat servicenät över hela landet som fortlöpande anpassas efter kundernas servicebehov och till utvecklingen i samhälle och näringshv.

Inom tätort med minst 200 hushåll inom den sammanhängande bebyggelsen finns normalt en eller flera postanstalter. På landsbygd och inom mindre tätorter, där underlag för postanstalt eller stadsbrevbäring saknas, betjänas kunderna i regel genom lantbrevbäring. Vid behov kan utmed lantbrevbäringslinje inrättas postombud som stödjepunkt. I glesbygdsområde, där kundunderlaget inte är tillräckhgt för att lantbrevbäring skall kunna inrättas, betjänas kunderna av postombud eller genom postväskor. Post till och från postombud samt postväskor befordras i allmänhet med linjetrafik eller andra reguljära trafikmedel.

Frågan om vilka möjligheter det finns att kombinera postservice med annan samhällsservice har tagits upp till undersökning inom postverket i

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                212

samarbete med glesbygdsutredningen, socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Undersökningen avser dels frågan om införande av vamdistribution och annan samhällsservice som kompletterande arbetsuppgifter för lantbrevbärare och postombud och dels frågan om kombination av lantbrevbäring och hnjetrafik. (Se vidare avsnitt 12.2.3).

Tele

Televerkets dominerande rörelsegren är telefonrörelsen. Datakommunikation över telenätet expanderar starkt och beräknas på sikt bli televerkets nästa stora rörelsegren vid sidan av telefonrörelsen. 97 % av antalet hushåll har telefon.

Landet är indelat i ca 200 telefontaxeområden med var sin taxestation och bestående av ett eller flera riktnummerområden. Totalt finns i hela landet ca 270 riktnummerområden. Den minsta enheten från taxesynpunkt men också med hänsyn till telefonnätets uppbyggnad är stationsområdet. För samtal inom varie stationsområde — lokalsamtal - utgår endast en samtalsmarkering oberoende av samtalets längd, lokaltaxa. Vid samtal mellan två abonnenter anslutna till skilda stationer inom ett taxeområde sker debitering med en samtalsmarkering var nionde minut, närtaxa. För telefontrafik mellan två skilda taxeområden sker debitering efter rikstaxa.

Genom kommunsammanslagningarna har kommunernas ytområden förstoras. Eftersom telefontaxoma är avståndsberoende har följden blivit att rikstaxa numera förekommer i flera kommuner. Televerket har i anslutning härtill nyligen beslutat om taxelättnader för telefonsamtal med centralorten i egen kommun. Beslutet innebär i princip att abonnenterna kommer att erhålla en högsta taxa motsvarande tre minuters markeringsintervall vid samtal med centralorten i egen kommun.

Hösten 1969 tUlsatte televerket en utredning med uppgift att se över hela telefontaxesystemet. Högsta prioritet gavs därvid åt frågorna om en ytterligare regional utjämning av telefonkostnaderna. Utredningen har avlämnat ett första delbetänkande Regional utjämning av telefonkostnaderna.

Efter remissbehandhng har televerket nyligen inkommit till Kungl. Maj.t med förslag thl sådan regional utjämning. Frågan bereds f. n. inom kommunikationsdepartementet.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                213

6.3.4 UtbUdnmg och forsknmg

Allmänna utvecklingsdrag

UtbUdningsväsendet har under senare år genomgått kraftiga förändringar. Många genomgripande reformer på skolans område har genomförts. En sammanhållen nioårig grundskola har införts. Gymnasieskolan startade höstterminen 1971. 1 vuxenutbUdningen har deltagarantalet stadigt ökat. Den högre utbildningen har expanderat väsentligt. På en rad orter har universitetsfihaler och nya högskolor etablerats.

1 och med befolkningsuttunningen i glesbygderna har emellertid underiaget för ohka utbUdningsenheter där försämrats. Minskningen av elevunderlaget har i viss utsträckning kunnat mötas med organisatoriska förändringar så att bortfahet av utbildningsenheter har kunnat håUas nere. Att åstadkomma största möjliga rättvisa mellan olika landsdelar i fråga om utbUdningens standard är ett viktigt mål för utbildningspoUti-ken.

Skolväsendet

1950 års rUcsdag fattade beslut om försöksverksamhet med nioårig enhetsskola. Mot slutet av försöksperioden, dvs. vid utgången av läsåret 1961/62 hade så många av landets kommuner övergått tih försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, att de folkmängdsmässigt motsvarade 53 % av landets invånarantal.

Den obligatoriska, nioåriga grundskolan fastställdes av 1962 års riksdag (prop. 1962:54,SäU 1962:1, rskr 1962:328). Gmndskolan ersatte folkskolan, realskolan och flickskolan. Från lokaliseringssynpunkt innebar grundskolans genomförande att ett mycket större antal orter än de som tidigare hade realskola har fått grundskolans högstadium. Bam från glesbygd kan således numera i stor utsträckning erbjudas grundutbildningsmöjligheter som är likvärdiga dem som barn från tätorter har haft sedan länge.

Grundskolans högstadium finns i samtliga kommunblock. Skolöverstyrelsen har på uppdrag av Kungl. Maj:t inkommit med förslag till åtgärder för att upprätthålla undervisningen vid små högstadier. De små högstadierna är koncentrerade till norrlandslänen och tih Kopparbergs och Värmlands län. Antalet små enheter kommer enligt skolöverstyrelsens beräkningar att öka väsenthgt under 1970-talet. Problem för de små högstadierna är framför allt elevernas valmöjligheter och rekryteringen av behöriga lärare. Skolöverstyrelsen föreslår bl. a. att samläsning mehan klasser tillhörande olika årskurser skah tihämpas genereht. För att underlätta samläsning mellan klasser som tUlhör olika årskurser bör jämknmgar i timplanen så långt möjligt genomföras. Vidare anser överstyrelsen att inbesparingar på det statliga driftbidraget generellt bör få användas på det för den aktuella skolenheten mest rationeha sättet. Lärartjänster bör få ledigförklaras i tre alternativt två ämnen och företräde få ges åt sökande med behörighet i tre ämnen. Överstyrelsen föreslår också att lärare skah

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               214

äga rätt att åtnjuta tjänstledighet från motsvarande statligt reglerad, ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst i annan kommun för att tjänstgöra vid en mindre enhet så länge den består och har tillräckligt underiag för tjänsten.

Även glesbygdsutredningen har i sitt betänkande (Ds In 1972:1) UtbUdning i glesbygder behandlat högstadiesektorn. En sammanfattande redogörelse för betänkandets huvuddrag lämnas i det följande i avsnitt 12.2. Både skolöverstyrelsens och glesbygdsutredningens förslag har remissbe-handlats och beredning av ärendena pågår f. n. i utbildningsdepartementet.

Det statliga bidraget tUl grundskolan har ökat från 1,8 miljarder kr., budgetåret 1966/67 tih 3,1 miljarder kr., budgetåret 1970/71.

Utbyggnaden av det nya gymnasiet och fackskolan under 1960-talets senare hälft har gynnat främst Norrland. Detta gäller särskilt i fråga om fackskolan. En orsak till detta är att grundskolan har genomförts tidigare i Norrland än i övriga delar av landet.

Gymnasieskolan ersatte den I juli 1971 fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan. Vid införandet av gymnasieskolan har man sökt begränsa de ur lokaliseringssynpunkt negativa verkningarna av samordningen av gymnasium, fackskola och yrkesskola. Den sistnämnda skolformen har av tradition haft stor spridning. Hänsyn har tagits tih detta och yrkesutbildning äger f. n. rum på ett stort antal orter utanför gymnasieskolorterna.

Fr. o. m. läsåret 1969/70 bedrivs på tre orter försöksverksamhet med särskUd gymnasial undervisning i glesbygder. Korrespondensgymnasium finns f. n. på fem orter.

Det ahmänna studiesociala stödet har möjliggjort för allt fler ungdomar att genomgå gymnasial utbUdning. Inackorderingstillägget inom det studiesociala systemet har positiv verkan för ungdomar från glesbygdsområdena.

Genom beslut den 30 juni 1971 gav Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen i uppdrag att vid den fortsatta planeringen av gymnasieskolan pröva vissa särskilda planeringsfrågor. Med skrivelse den 7 juni 1972 har skolöverstyrelsen redovisat en första etapp av utredningsarbetet. Överstyrelsen konstaterar att elevunderlaget för en gymnasieskola som skall kunna erbjuda ett någoriunda tUlfredsstäUande urval av såväl två- som tre- och fyraåriga hnjer måste utgöra minst 400-500 16-åringar. Är underiaget mindre kan den lokalmässiga och pedagogiska integrationen försvåras eller rentav omöjliggöras.

F.n. finns det 16 gymnasieregioner i landet där antalet 16-åringar understiger 400. Skolöverstyrelsen beräknar att motsvarande siffra år 1980 skah vara 21. Medelstorleken av elevunderlaget i dessa regioner beräknas sjunka mellan åren 1972 och 1980 från 388 tih 287 16-åringar. Enligt skolöverstyrelsen aktualiserar denna utveckling frågan hur dessa gymnasieorters fortbestånd skall kunna tryggas. Samtidigt måste hänsyn tas tih att det finns orter som kan diskuteras som gymnasieorter i nya gymnasieregioner med samma elevunderlag som de nämnda svagaste av nuvarande gymnasieregioner. Antalet gymnasieregioner av detta slag är

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                215

fi n. 5-10.

Skolöverstyrelsen har i sitt utredningsarbete studerat olika organisationsmodeller av gymnasieskolan från såväl ekonomisk som pedagogisk synpunkt. Överstyrelsen har därvid funnit att den fortsatta planeringen bör inriktas på en särskUd organisation av gymnasieskolan i sådana gymnasieregioner där elevunderlaget understiger 400 16-åringar. Organisationen skall kunna erbjuda ett relativt allsidigt urval studievägar. Detta skall kunna genomföras inom rimliga ekonomiska ramar genom att olika förenklingar av nu gällande studieorganisation görs och genom att samläsning av ämnen över linjegränserna ökar.

Skolöverstyrelsen föreslår att en försöksverksamhet med en dylik organisation av gymnasieskolan startas på ett antal orter i landet. Sedan erfarenheter har vunnits av försöksverksamheten kan den slutliga utformningen göras av gymnasieskolorganisationen i regioner där elevunderlaget är litet eller där en fördelning på flera orter i regionen är motiverad.

De statliga utgifterna för gymnasiala skolor har fr. o. m. budgetåret 1966/67 t. o. m. 1970/71 ökat med 300 milj. kr. tih I 050 milj. kr.

Lärarutbildning

1967 års lärarutbUdningsreform (prop. 1967:4, SU 1967:51, rskr 1967:143) medförde viss förändring av lärarutbUdningsorganisationen. Två större lärarhögskolor inrättades i Umeå och Linköping. De dåvarande seminarierna i Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö omvandlades tUl lärarhögskolor för enbart klassläramtbildning. Reformen innebar en betydligt mer decentraliserad läramtbUdning än vad som ursprungligen hade föreslagits.

FörskohärarutbUdningen har under de senaste åren genomgått in kraftig expansion. Utbildningen har därvid spritts tUl nya orter, bl. a. Borås, Kalmar och Kristianstad. Enligt nuvarande planering för fortsatt utbyggnad av förskollärarutbUdningen kommer förskoUärarlinje att inrättas vid lärarhögskolan i Karlstad fr. o. m. budgetåret 1973/74 och vid lärarhögskolan i Linköping fr. o. m. budgetåret 1975/76.

Högre utbildning och forskning

Utbyggnaden av den högre utbildningen fram till slutet av 1950-talet ägde huvudsakligen rum på de äldre universitets- och högskoleorterna.

Under 1960-talet har utbyggnaden till stor del ägt rum genom att utbildningsenheter har kommit till stånd på andra orter. Sålunda har en rad högre utbUdningsanstalter föriagts till framför allt Norriand. Uppbyggnaden av Umeå universitet startade under 1950-talet. Universitetet inrättades år 1963 och har humanistisk, samhällsvetenskaplig, medicinsk, odontologisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Socialhögskolan i Umeå tUlkom år 1962, lärarhögskolan med såväl klass- som ämnesläramtbUdning år 1967.

Universitetsfilialer med utbildning inom filosofisk fakultet inrättades är 1967 i Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping. Den sistnämnda utgör

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               216

nu tillsammans med enheterna för medicinsk och teknisk utbUdning och forskning en självständig enhet - högskolan i Linköping.

Riksdagens beslut år 1971 om högre teknisk utbildning och forskning i Luleå och om en bibliotekshögskola i Borås är också uttyck förde regionalpolitiska frågornas ökade betydelse.

I Örebro har inrättats socialhögskola och gymnastik- och idrottshögskola. Är 1971 startade ytterligare en socialhögskola förlagd till Östersund. Hösten 1969 startade försöksverksamhet med utbildning som kombinerar universitetsstudier inom vissa ämnesområden med yrkesinriktade kurser vid gymnasieskola. Varje utbUdningskombination omfattar tre eller fyra terminer. För närvarande finns denna s. k. kombinationsutbildning på 15 orter.

Ett av huvudproblemen för 1968 års utbildningsutredning (U 68) utgör den eftergymnasiala utbUdningens lokalisering. U 68 har redan presenterat en rad orter utanför storstadsområdena, som man anser bör komma i fråga vid fortsatt utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen. Som en följd av förslag från U 68 har inletts försök med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning på tre orter i Norrland, nämligen Luleå, Sundsvall och Östersund. Inom ramen för denna försöksverksamhet är det möjligt för de studerande att på samma ort bedriva studier inom första och andra avdelningen av vissa utbildnings-hnjer vid fUosofisk fakultet.

U 68 väntas lägga fram sina förslag under innevarande budgetår.

Vuxenutbildning

De senaste årens vuxenutbUdningsreformer har i första hand syftat till att underlätta för personer med kort och bristfällig skolgång att höja sin bUdningsnivå.

Vuxenutbildningen har numera nått betydande omfattning. Antalet deltagare i studiecirkelverksamheten uppgick budgetåret 1970/71 till ca 1,7 milj. Inom den kommunala och stathga vuxenutbildningen studerade läsåret 1971/72 över 150 000 elever. Över 100 000 elever genomgick arbetsmarknadsutbhdning och närmare 11 000 löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet. Det totala antalet deltagare iden samhällsstöd-da vuxenutbildningen uppgick således till närmare 2 milj.

Vid slutet av läsåret 1971/72 anordnades kommunal vuxenutbUdning i 335 av landets 464 kommuner.

Trots de omfattande satsningarna på vuxenutbildningen har det visat sig svårt att nå dem som har den mest bristfälliga utbUdningen. Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) har tUl uppgift att utreda hur de vuxna lättast skall kunna nås, som av sociala, psykologiska och geografiska skäl nu inte deltar i vuxenutbUdning.

En annan viktig fråga för de vuxenstuderande är studiefinansieringen. Denna fråga utreds f. n. av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX).

Av stor betydelse när det gäUer att nå vuxenstuderande i glesbygder är även radio och TV. Inom detta område har antalet vuxenutbUdningspro-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                217

gram producerade av kommittén för TV och radio i utbUdningen ökat väsentligt under senare år.

6.3.5   Kulturell verksamhet

Kultumtgifterna utgör en liten del av de totala statliga driftutgifterna. Under 1960-talet har dock statens utgifter för kulturändamål ökat både absolut och relativt sett. År 1970 svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % av de offentliga driftutgifterna för kultur.

Kommunerna är huvudmän för folkbiblioteken och som regel även för musikskolorna. De har i allt större utsträckning fått det ekonomiska ansvaret för teater-, konsert-, musei- och utställningsverksamhet. Därvid stöder de alltmer publikrekryterande och uppsökande verksamhet.

Den verksamhet som organisatoriskt och ekonomiskt bygger på regionala enheter har förhållandevis blygsam omfattning. Länsbiblioteken har sedan lång tid haft en regional funktion, bl. a. genom vandringsbiblioteksverksamhet och intemrban utlåning, medan länsmuseerna i viktiga delar av sin verksamhet har varit främst lokalt förankrade. Sedan senare delen av 1960-talet har emellertid en viss ökning av den regionala verksamheten ägt rum. Här kan nämnas tillkomsten av den statliga regionmusikorganisationen, etableringen av Norrbottensteatern, regionteatern i Västernorrlands län och Riksteaterns landsortbaserade ensembler. Dessutom finns ett ökat intresse för regional verksamhet inom vissa länsmuseer, stadsteatrar och yrkesorkestrar.

Staten svarar för centrala organ inom arkiv- och museiområdena, kulturminnesvården samt för producerande och distribuerande institutioner med uppgift att bl. a. stödja kulturaktiviteter på olika håh i landet. Staten svarar även för den yrkesinriktade utbildningen inom kultursektorn samt för bidragsgivning till lokal och regional verksamhet. Statsbidragen utgår främst till vissa kommunala eller kommunalt anknutna institutioner inom biblioteks-, teater- och musikområdena. Bidrag utgår vidare till olika organisationer, bl. a. inom folkbildningen och till ickeinstitutionell verksamhet. Ersättningar utgår också i olika former tih kulturarbetarna.

Inrättandet av teater- och musikrådet och styrelsen för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv är exempel på hur statsmakterna sökt skapa mera övergripande organ. Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar har på sina områden verkat för ett utvidgat samarbete såväl lokalt som regionalt.

Frågan om den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet utreds av kulturrådet, vars huvudbetänkande väntas hösten 1972. Kulturrådet behandlar bl.a. kulturpohtikens mål, den regionala och lokala kulturorganisationen samt kulturstödets fördelning på olika ändamål.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               218

6.3.6  Avloppsreningsverk och reningsanläggningar inom industrin

Utbyggnaden av kommunala avloppsreningsverk har under senare år alltmer uitensifierats till följd av skärpt lagstiftning och höjda statsbidrag. Avloppsvatten från ca 6 milj. tätortsbor renas f. n. i drygt I 500 reningsverk. AUt fler reningsverk byggs nu också för kemisk rening, det s. k. tredje steget. Ca 150 sådana reningsverk finns nu utbyggda och ca 200 är under byggnad eller projektering. Ansträngningama att få tiU stånd ytterligare renmgsverk måste fortsätta eftersom en del avloppsvatten fortfarande går ut i vattendragen helt orenat. Senast år 1975 bör alla svenska tätorter ha en tillfredsställande avloppsrening.

Utbyggnaden av reningsverk måste kompletteras med åtgärder för att sanera förorenade vattenområden. Sedan år 1969 har restaurering av ett 25-tal sjöar och vattendrag påböqats och till detta har statsbidrag med ca 4 mUj. kr. beviljats.

Särskilda statsbidrag med 25 % utgår sedan år 1969 under en femårsperiod till den äldre industrin för att göra det möjligt att snabbt bygga ut erforderliga reningsanordningar. Bidragen beräknas under perioden resultera i mUjövårdsinvesteringar inom dessa industrier i storleksordningen 1 mUjard kr. Avskrivningsmöjligheterna för mUjövårdsanordningar inom industrin har vidare förbättrats. Med stöd bl. a. av de ekonomiska stimulansåtgärderna och tih följd av miljöskyddslagstiftningens krav görs nu betydande satsningar när det gäller vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin.

Under hösten 1971 beslutades, som en sysselsättningsstimulerande åtgärd, att statsbidragen till kommunala avloppsreningsverk och tiU vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin skulle höjas till högst 75 % under tiden den I november 1971-den 30 juni 1972. Förhöjda bidrag tiU kommuner och industrier har under nämnda tid beviljats med totah 760 milj. kr.

6.3.7  Bostadsbyggande

Bostadsbyggandets planering

För genomförandet av samhällets bostadspolitik är ansvaret fördelat mellan stat och kommun. Statsmakterna anger de allmänna rikthnjerna för bostadsbyggandet, bl.a. bostadsbyggandets totala omfattning,och svarar i huvudsak för de ekonomiska insatserna i form av lån och bidrag. Kommunema svarar bl. a. för att bebyggelseplaner upprättas samt för att det erforderiiga bostadsbyggandet kommer tih stånd.

Statsmakternas riktlinjer för bostadsbyggandets regionala fördelning har sedan mitten av 1960-talet präglats av angelägenheten av att tUlgodose behovet av byggande i storstadsområdena, där bristen på bostäder under lång tid har varit starkt framträdande, samt i orter med expansivt näringsliv. Också betydelsen av att den regionala fördelningen sker med beaktande av de näringspohtiska betingelserna och samhällets lokalise-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                219

ringspolitiska mål har understrukits. I prop. 1972:1, bil. 13, framhöll departementschefen att den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen hör tUl de faktorer som skall beaktas vid den bedömning av bostadsbyggnadsbehovet som skall ligga till grund för beslut om fördelning av bostadsbyggandet. Vidare erinrades om att Kungl. Maj:t i enlighet med lagen (1971: 1204) om byggnadstillstånd har möjligheter att styra bostadsbyggandet utan statliga lån regionalt.

Enligt 1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och bestämmelser som har utfärdats med stöd av lagen skall flertalet kommuner upprätta kommunala bostadsbyggnadsprogram. Programmen skall upprättas årligen och avse de närmaste fem åren. Syftet med dem är att bostadsbyggandet skall kunna förberedas och genomföras på ett ändamålsenligt sätt.

1 programmet skall kommunen klarlägga behovet av bostadsbyggande under programperioden och det byggande som med hänsyn till kommunens resurser och betingelser i övrigt är möjligt att genomföra. Även inriktningen av bostadsbyggandet på hustyper, lägenhetstyper och upplåtelseformer skall anges. Bostadsbyggnadsprogrammet utgör därigenom ett kommunalt handlingsprogram på bostadsområdet.

Programmen skall årligen redovisas thl länsbostadsnämnderna, vUka har att informera andra berörda länsmyndigheter om programmen. Läns-bostadsnämndema skall inhämta länsstyrelsernas yttranden över bostadsbyggnadsprogrammen och därefter med eget yttrande överlämna dessa till bostadsstyrelsen.

Med ledning av bl. a. de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen föreslår bostadsstyrelsen i sin årliga anslagsframställning tUl Kungl. Maj:t bostadsbyggnadsplaner för de närmaste fem kalenderåren. På gmndval härav framlägger Kungl. Maj:t i samband med anslagsäskandena tih riksdagen förslag till bostadsbyggnadsplan.

Bostadsbyggnadsplanen har enligt beslut av 1969 års riksdag ett fem-årigt perspektiv. Planen innehåller för varje år ett garanterat program för det statsbelånade bostadsbyggandet. För vart och ett av de två första åren upptar planen dessutom ett beräknat byggande utan statliga lån. För de två första åren har Kungl. Maj:t riksdagens bemyndigande att ta i anspråk en projektreserv som avser både det statsbelånade och det inte statligt belånade byggandet. För det tredje året fastställs en projektreserv som avser endast det statsbelånade byggandet.

Bostadsbyggnadsplanen omfattar för de två första åren hela landet, medan den för de tre senare åren i princip avser endast orter med klart expansivt näringsliv och långsiktigt positiv befolkningsutveckhng, i vUka behov av ett kontinuerligt byggande föreligger. Kravet att behov av kontinuerligt byggande av viss omfattning skall föreligga leder till att mindre orter som i och för sig är expansiva utesluts från den långsiktiga fördelningen. Beträffande planperiodens tredje år är dock delar av det garanterade programmet och projektreserven avsedda att tiUgodose behoven av ett treårigt planeringsperspektiv även i orter som inte är klart expansiva men där behovet av ramtUldelning är klart dokumenterat genom konkreta

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                220

projekt.

Det garanterade programmet skall något understiga den nivå på bostadsbyggandet som anses möjlig att uppnå med hänsyn till den aktuella konjunkturbedömningen. Projektreserven bör vara så stor att den ger utrymme för att öka bostadsbyggandet upp till nyss nämnda nivå men också därutöver, om konjunktumtvecklingen blir svagare än som antogs när planen förelades riksdagen.

Under senare år har bostadsbyggnadsplanen för de två första åren i planperioden omfattat 87 000 statsbelånade lägenheter - med en yta som motsvarar genomsnittsytan för de lägenheter som fick preliminärt beslut om bostadslån under åren 1967 och 1968 - samt 8 000 lägenheter utan statliga lån och en förde båda ramarna gemensam projektreserv om 10 000 lägenheter.

Fördelningen av bostadsbyggnadsramarna på kommuner och län

För de tre sista åren i planperioden fördelar bostadsstyrelsen, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, låneramarna på orter och regioner med klart expansivt näringsliv och långsiktigt positiv befolkningsutveckhng. För det tredje året i planperioden fördelar bostadsstyrelsen också projektreserven på sådana orter och regioner. Vidare får bostadsstyrelsen för sistberört år fördela den del av den garanterade låneramen, vUken avser orter som inte är klart expansiva men där behovet av ramtilldelning är klart dokumenterat genom konkreta projekt. Den del av projektreserven som står till förfogande för sådana orter får fördelas av bostadsstyrelsen i den omfattning som Kungl. Maj:t bestämmer.

Vid fördelningen av låneramarna år 1972 hänfördes till de expansiva områdena de tre storstadsområdena samt följande 45 kommunblock.

Län                                          Kommunblock

Stockholms                              Södertälje

Uppsala                                   Uppsala, Enköping

Södermanlands                       Eskilstuna, Nyköping, Katrineholm

Östergötlands                         Linköping, Norrköping, Motala

Jönköpings                              Jönköping, Värnamo, Gislaved

Kronobergs                             Växjö

Kalmar                                     Kalmar, Västervik, Oskarshamn

Gotlands                                 Visby

Blekinge                                  Karlskrona

Kristianstads                           Kristianstad, Hässleholm

Malmöhus                                Helsingborg, Landskrona

Hallands                                  Halmstad, Varberg

Göteborgs och Bohus              Uddevalla

Älvsborgs                                Borås, Trollhättan, Vänersborg

Skaraborgs                             Skövde, Lidköping

Värmlands                               Karistad

Örebro                                    Örebro, Karlskoga

Västmanlands                         Västerås

Kopparbergs                           Falun, Borlänge

Gävleborgs                             Gävle, Sandviken

Västemorrlands                       Sundsvall, Örnsköldsvik, Härnösand

Jämtlands                                Östersund

Västerbottens                         Umeå, Skellefieå

Norrbottens                            Luleå

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                221

För de två första åren i planperioden fördelar bostadsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen låneramarna på län och de tre storstadsområdena. Fördelningen avser den del av låneramarna som inte redan tidigare år har fördelats direkt på kommuner och storstadsområden. Bostadsstyrelsen fördelar sedan år 1972 också ramen för bostadsbyggandet utan statliga lån på län och storstadsområden.

Bostadsstyrelsen planerar vidare i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen fördelningen av den för de båda ramarna gemensamma projektreserven för de två första åren i planperioden.

De ramar som tUldelas länen fördelas sedan av länsstyrelserna på kommunblock och kommuner som inte ingår i sädana block. 1 de tre storstadsområdena fördelar dock de kommunala samarbetsorganen ramarna i området. Innan länsstyrelse fattar sitt fördelningsbeslut skall länsbostadsnämnden beträffande det statligt belånade bostadsbyggandet inkomma med förslag till fördelning inom län resp. storstadsområden. Om länsstyrelsen i sitt beslut i fördelningsfrågan går emot den mening som har uttalats av bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden, skall länsstyrelsen genast underrätta bostadsstyrelsen om beslutet. Styrelsen får därefter inom fem veckor påkalla att Kungl. Maj:t omprövar beslutet.

Bostadsbyggandets omfattning och geografiska fördelning

Sedan mitten av 1960-talet har bostadsbyggandets omfattning ökat kraftigt. Mätt i antalet inflyttningsfärdiga lägenheter har den åriiga nivån stigit från omkring 95 000 lägenheter tih inemot 110 000 år 1970. Geografiskt har byggande till avsevärd del koncentrerats till de tre storstadsområdena. I tabell 6:5 visas antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i genomsnitt för varje tvåårsperiod under åren 1966—1971 fördelade på län och storstadsområden. Av tabellen framgår att storstadsområdenas andel av byggandet har ökat från ca 34 % i genomsnitt för åren 1966-1967 till ca 39 % i genomsnitt för åren 1970-1971. Mätt i antalet lägenheter har produktionen i dessa områden stigit från något över 32 000 lägenheter i genomsnitt per år tUl drygt 42 000. Även Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, HaUands, Älvsborgs, Skaraborgs och Västerbottens län har ökat sina andelar av byggandet från åren 1966-1967 till 1970-1971.

Regionala skillnader i byggnadskostnader

Variationer i byggnadskostnaderna mellan skilda regioner kommer till uttryck i bostadsstyrelsens ortskoefficienter. Dessa har till uppgift att anpassa bostadslånemyndigheternas lånevärden (låneunderlag och pantvärde) till byggkostnadsskillnader mellan olika regioner och orter. Koefficienten 1,00 avser medelnivån för byggnadskostnader i ett område som består av Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län. Ortskoefficientema är lägst i Malmöhus, Kristianstads och större delen av Hallands län,0,96,och högst i vissa delar av Norrbottens län där ortskoefficienten i många kommuner är 1,20. Spännvidden mellan om-

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet

222

Tabell 6:5 Inflyttningsfärdiga lägenheter

Län	Genomsnitt	per är		Relativ fördci	In ing 1 %
	1966-1967	1968-1969	1970-1971	1966-1967	1968-1969	1970-1971
Stockholms	18 224	24 664	23 857	19,2	22,9	22,0
Uppsala	3 983	3 807	4 298	4,2	3,7	4,0
Södermanlands	3 395	3 207	3 130	3,6	3,0	2,9
Östergötlands	4 577	5 530	5 484	4,8	5,1	5,1
Jönköpings	3 005	3 554	3 813	3,2	3,3	3,5
Kronobergs	2 103	1 913	2 113	2.2	1,8	1,9
Kalmar	2 261	2 349	2 769	2,4	2,2	2,6
Gotiands	502	444	337	0,5	0,4	0,3
Blekinge	1 790	1 478	1 748	1,9	1,4	1,6
Kristianstads	2 540	2 363	2 638	2,7	2,2	2,4
Malmöhus	10713	11 239	10612	11,3	10,4	9,8
Hallands	2 142	2617	2 869	2.3	2,4	2,6
Göteborgs och Bohus	9 537	12 396	12 805	10,0	11,5	11,8
Älvsborgs	4 140	4 400	5 038	4,4	4,1	4,6
Skaraborgs	2 200	2 554	2 737	2,3	2,4	2,5
Värmlands	2 854	2 632	3 015	3,0	2,4	2,8
Örebro	3 095	3 528	3 458	3,3	3,3	3,2
Västmanlands	3 650	3 698	2 960	3,8	3,4	2,7
Kopparbergs	2 261	2 260	2 607	2,4	2,1	2,4
Gävleborgs	3 063	3 528	3 442	3,2	3,3	3,2
Västernorriands	2 525	2918	2 392	2,7	2,7	2,2
JämUands	1 152	I 250	1 234	1,2	1,2	1,1
Västerbottens	2 506	2615	3 018	2,6	2,4	2,8
Norrbottens	2 584	2712	2 142	2,7	2,5	2,0
Totalt	94 902	107 656	108 516	100,0	100,0	100,0
Därav storstads-
områdena	32 604	42 677	42 594	34,4	39,6	39,3

råden dar byggnadskostnaderna är högst och där de är lägst uppgår således till 25 %. Ortskoefficienterna i landet framgår av figur 6:6.

TiU SkUlnaderna i byggkostnader mellan olika regioner och orter kommer skUlnadema i kostnader för marken och dess exploatering. Mark- och exploateringskostnaderna är genomgående högre i större tätorter an i mindre orter. Störst är de i Stockholms- och Göteborgsområdena.

Regionala skillnader i hyresnivån

Inom inrikesdepartementet har gjorts en undersökning som belyser hyresutvecklingen i statligt belånade flerfamiljshus uppförda under åren 1959_1968 av enskUda byggherrar. Materialet har uppdelats på dels de tre storstadsområdena, dels sex. länsregioner. Länsregion I omfattar länen i östra Mellansverige exklusive Storstockholm, länsregion 11 Smålandslänen samt Östergötlands och Gotlands län, länsregion 111 Blekinge och Skånelänen exklusive Stormalmö, länsregion IV länen i Västsverige exklusive Storgöteborg, länsregion V länen i norra MeUansverige och länsregion VI Norrlandslänen. Undersökningen rörande hyresskUlnaderna ger ungefär samma bild som produktionskostnadsskiUnaderna. Hyresnivån ligger genomgående högst i Storstockholm, Storgöteborg och Norrland. De lägsta

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

Figur 6:6  Bostadsstyrelsens ortskoefficienter.

223

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

224

hyrorna finns i Skånelänen och Blekinge samt i Stormalmö. Skillnaderna mellan Storstockholm och södra Sverige varierar för olika år mellan 10 och 20 kr. per m .

1 figur 6:7 visas medelhyran (kallhyrorna) i kr. per m bostadslägenhetsyta i nyproduktionen efter färdigställandeår för Storstockholm samt länsregionerna 11, III, V och VI. Hyresutvecklingen i Storgöteborg ligger närmast hyresnivån för Storstockholm. För Stormalmö ligger hyresnivån, med undantag för tre år, något under nivån för länsregion 111. Länsregio-nema 1 och IV har en nivå som nära ansluter till länsregion II.

Figur 6:7 Medelhyra i kr. per m bostadslägenhetsyta vid inflyttningen i nyproducerade lägenheter efter färdigställandeår

Medelhyra kr/m' 85

Storstockholm

Länsregion VI Länsregion V Länsregion 11

Länsregion III

Färdigställande Ar

1959   1960   1961    1962    1963   196i    1965   1966    1967   1968

Regionala skillnader i utrustnings- och utrymmesstandard

I figur 6:8 belyses lägenheternas utrustningsstandard i länen enhgt folk- och bostadsräkningarna åren 1965 och 1970. Som mått på utrustningsstandarden har därvid valts förekomsten av centralvärme i lägenheterna. Figuren visar hur stor andel av det totala antalet lägenheter som saknar centralvärme. Som framgår av figuren har en förbättring av lägenheternas utrustningsstandard ägt rum i samtliga län mellan åren 1965 och 1970. För Gotlands, Kalmar och Jämtlands län, som år 1965 hade det största inslaget av lägenheter med låg kvalitet, har andelen lägenheter utan centralvärme mellan nämnda år minskat från omkring 30% till ca 16%.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

225

Figur 6:8 Andel lägenheter utan centralvärme

/o

1965

1970

30-

I

H fZ

G K

L S.X.Y

••<

20

10-

W E CF.T R M N D,0

P U

AC BD AB

•fi.Z

K G

•fi-.s

•« • W,Y •(iT.X

••|e,f,r

C,M,N,P

AB

U,AC

BD

0 J

Utrymmesstandarden i länen belyses i figur 6:9, som visar trångbodda hushåll i % av samtliga hushåll. Med trångboddhet avses därvid när antalet boende i lägenheten överstiger två per bostadsrum, kök och ett rum oräknade. Även i fråga om utrymmesstandard har en förbättring skett i samtliga län mellan åren 1965 och 1970.

Som framgår av figurerna har skillnaderna mellan länen i utrustnings-och utrymmesstandard minskat sedan år 1965 och är numera förhållandevis obetydliga.

15 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

Figur 6:9 Andel trångbodda hushåU.

% 1965

1970

226

•<

•<

•••<

30-

20-

BD

0,U

D,E

AB,W,X,Z

•(

Y,AC

T

C

••(

M,P,S

R

K

F

H

••••I.N •HG,L

•••

BD

E,U,W,X

AB,D,T,Y,Z

0,P,S,AC

C

K,M,R

F,H

10-

•< >I,L •nG,N

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               227

Finansieringsförhållanden

Beträffande finansieringsförhållandena för bostadsbyggandet föreligger vissa olikheter mellan regionerna. Enligt 25 och 26 §§ bostadslånekungörelsen (1967:552) får bostadslånet fördjupas när lånsökanden inte har kunnat erhålla underliggande kredit i viss omfattning. Bostadsstyrelsen har redovisat den länsvisa förekomsten av fördjupning i samband med beslut om bostadslån under åren 1967-1969. Av uppgifterna framgår att fördjupning är vanligast förekommande i glesbygdslänen, särskilt de fyra nordligaste länen. Enligt bostadsstyrelsens anvisningar har länsbostadsnämnderna möjlighet att, utan medgivande som annars erfordras, fördjupa bostadslånet vid nybyggnad och vissa ombyggnader av småhus inom dessa län.

De fyra nordligaste länens dominans framgår av följande tablå som visar de fördjupade lånebeloppens storlek för de olika berörda låneformerna under år 1969.

Totalt beviljat           Därav i %

belopp i för-             i de fyra

djupning, milj.          nordligaste

kr.                            länen

Lån till:

flerfamiljshus                                 2,6                          85

småhus med två beslut                 8,3                          86

småhus med ett beslut

nybyggnad                                 13,1                         77

ombyggnad                                18,7                         59

42,7

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               228

7  Arbetsmarknadspolitiska insatser

De åtgärder som vidtas inom arbetsmarknadspohtikens ram, framför allt de som har till syfte att stimulera och underlätta yrkesmässig och geografisk rörhghet samt de olika formerna av beredskapsarbeten och andra sysselsättningsskapande åtgärder, har ofta betydande regionalpolitiska effekter. Detta samband mellan arbetsmarknadspohtik och regionalpohtik poängterades såväl i 1964 års som i 1970 års regionalpohtiska beslut. Även vid riksdagsbehandlingen år 1966 av frågan om riktlinjer för arbetsmarknadspohtiken (prop. 1966:52) fästes uppmärksamheten på detta samband.

Arbetsmarknadspohtikens regionalpolitiska effekter kan närmare beskrivas på följande sätt. Regionalpolitiken ställer krav på arbetsmarknadsutbildning för att yrkesmässig överensstämmelse skah åstadkommas med lokaliseringsföretagens efterfrågan på arbetskraft. Den förutsätter också rörlighetsfrämjande åtgärder för att arbetskraftens geografiska anpassning tih de regionalpolitiska insatserna skall underlättas. Rekryteringen av arbetskraft spänner i_många faU över ett större område än det som närmast omger själva lokaliseringsorten. Även de arbetsmarknadspolitiska insatsema i form av beredskapsarbeten påverkar regionalpohtikens förutsättningar. Genom dessa arbeten vilka till stor del består av olika byggnadsprojekt som tidigareläggs underlättas utbyggnaden av de samhällsfunktioner som utgör viktiga lokaliseringsbetingelser för näringslivet i ohka orter och regioner. I vissa fall är sambandet mellan beredskapsarbeten och näringslivets produktion klart uttalade. Det gäller bl. a. skogsvårdande åtgärder av olika slag för att trygga skogsnäringens råvarutillgångar och byggande av skogsbUvägar som gör vissa skogstillgångar åtkomhga. Vid sidan av dessa regionalpohtiska effekter skapar beredskapsarbetena sysselsättning för äldre och annan ortsbunden arbetskraft.

7.1  Rörlighetsstimulerande medel

För att underlätta för arbetslösa att flytta från områden med brist på sysselsättning till regioner där arbete finns utgår flyttningsbidrag. Bidraget består av starthjälp, respenning, bortavistelsebidrag och utrustningsbidrag. TiUämpningen av dessa bidrag regleras i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1972:300). Dessa bidrag syfiar främst till att kompensera den enskilde för de ekonomiska uppoffringar som uppstår i samband med själva flyttningen.

I tabellerna 7:1 och 7:2 lämnas en översikt över flyttningsbidragets omfattning i form av beviljad starthjälp per år och de därpå grundade flyttnmgsrörelserna under perioden 1965-1970. År 1970 utgick flyrt-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               229

ningsbidrag i form av starthjälp till ca 3 % av den totala befolkningsomflyttningen i landet. Tabell 7:1  Antal personer som har beviljats starthjälp åren 1965-1970

Totalt                 därav i skogslänen

1965	21 144	16 697
1966	18 078	13 850
1967	18 677	12 742
1968	26 205	16 789
1969	28818	21 186
1970	23 5552	16 374

Tabell 7:2 Flyttningsrörelser varvid starthjälp beviljats åren 1965-1970

	Flyttning inom		Flyttni	mg inom	Från skogslän		Från skogslän
	hemlär	11 skogs-	hemlär	1 1 övriga	till storstads-		tiU angränsan-
	länen	(%)	län	(%)	län	(%)	de län3 (%)
1965	4 745	(28,4)	1 032	(23,2)	3 729	(22,3)	2 210   (13,2)
1966	4 673	(33,7)	871	(20,6)	3 451	(24,9)	1 839   (13,3)
1967	3 943	(30,9)	1 314	(22,1)	3513	(27,6)	1534   (12,0)
1968	5 326	(31,7)	I 875	(19,9)	6419	(38,2)	1988   (11,8)
1969	6 268	(29,6)	1 690	(22,1)	7 425	(35,0)	2 193   (10,4)
1970	5 846	(35,7)	1 395	(19,4)	5 078	(31,0)	1978   (12,1)

' Nära 90 % av dem som beviljas någon form av flyttningsbidrag har erhållit starthjälp.

2       Härav 109 personer enligt bestämmelserna om tiyttningsstöd.

3 Avser antalet personer I skogslänen som har erhållit starthjälp och flyttat till
angränsande skogslän, I vissa fall även till angränsande annat län (Uppsala, Älvs-,
borgs, Örebro samt Västmanlands län).

Som framgår av tabellerna varierar det antal personer som beviljats starthjälp från år till år. De höga värdena under perioder med ekonomisk uppgång och de låga värdena under perioder med ekonomisk avmattning tyder på att ett visst konjunkturberoende föreligger. Vidare kan utläsas att större delen av den beviljade starthjälpen under den aktueha perioden har utgått till personer i skogslänen. För den aktueha perioden kan emellertid en viss relativ förskjutning i fördelningen av beviljade starthjälper mot övriga landet iakttas.

Vad gäller ålderssammansättningen hos dem som har fått starthjälp rör det sig i stor utsträckning om yngre personer. Är 1969 var 75 % av dem som flyttade med hjälp av startbidrag under 34 år. Motsvarande andel år 1971 var drygt 78 %. Är 1971 utgjorde männen drygt 72 %.

Omkring 30 % av dem som har erhållit starthjälp i skogslänen flyttade inom det egna länet. Denna andel var genomgående högre i skogslänen än för övriga län. Drygt 10 % av dem som beviljades starthjälp i skogslänen flyttade till ett angränsande län. För år 1970 innebar det att nära hälften av de i skogslänen som beviljades starthjälp flyttade inom det egna länet eller tih ett angränsande län. Samma år flyttade 31 % från skogslänen tih storstadslänen.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               230

7.2 Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningens främsta syfte är att underlätta övergången för arbetslösa och personer som löper risk att bli arbetslösa tih nya verksamheter. I anslutning till utbildningen utgår ekonomisk hjälp till kursdeltagarna i form av grundbidrag, hyresbidrag, traktamente, barntillägg och särskilt bidrag.

En översiktlig redogörelse för arbetsmarknadsutbildningens omfattning och utveckling under perioden 1966-1970 lämnas i tabeh 7:3. 1 tabeh 7:4 redovisas för de två sista åren av perioden vissa uppföljningsuppgifter om dem som har genomgått arbetsmarknadsutbhdning.

Tabell 7:3 Antal personer  som påbörjat arbetsmarknadsutbildning fördelade efter regional hemvist

	1966	1967	1968	1969	1970
Storstadslänen Skogslänen Övriga län	7 386 13  391 14  735	11 047 16 824 20 617	17612 23 394 27 762	16531 23 492 28 174	19 291 26 781 33 444
Totalt	35 512	48 488	68 768	68 197	79512

' En person kan ha påböqat flera utbildningar varför viss dubbelräkning sker (ca -4 % påböriar mer än en utbildning).

Under den aktuella perioden har antalet personer i arbetsmarknadsutbildning mer än fördubblats. Ökningen var något större i storstadslänen och övriga län än i skogslänen. 1 förhållande till folkmängden har arbetsmarknadsutbildningen större betydelse för skogslänen än storstadslänen och övriga län.

25 % av dem som påböriade arbetsmarknadsutbildning åren 1969— 1970 saknade tidigare förvärvsarbete. Huvuddelen av detta "nytihskott" på arbetsmarknaden består av tidigare hemarbetande kvinnor.

Äv dem som viss tid efter avslutad kurs har lämnat uppgift om sina anställningsförhållanden - år 1969 lämnade 79,5 % och år 1970 90% sådan uppgift - hade omkring 60 % erhålht sysselsättning. För att förtydliga innebörden av denna andel kan nämnas att ca 30 % av de arbetsmarknadsutbildade genomgår icke yrkesinriktade kurser och sålunda normalt fortsätter i utbildningen. För år 1970 gällde att av dem som genomgick yrkesinriktad utbUdning erhöll 73 % arbete inom tre månader, och av återstående 27 % uppgav inte fullt 5 % brist på arbete som orsak. Av dem som fick arbete efter avslutad utbildning fick 94% arbete i hemlänet. En något högre andel kan registreras för storstadsområdena.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

231

-C

O Ov

a -

> H

2    u s

:a  .Q c

liO vO t

\o o"oo"

bo

a\ t OO 00 m CO Tf m r

bo

c

  O  \D os Os \0 u~)

.c

o •a

■c

sS:

I-    3

o 2

a, 00

3   C

1- Tt O

CM O r-.

On (N 0

»-H r r- O to rf m Os Tt

S.

■Q

■Q

c

0 fN r--r- t-- ON

-   liO   Tj-

S

o

sa.

3

C   

'c > T3 :rt "    >

■£;0

—   Cd   "

o rNi »n o fN m O -H Tj-

■ tx

i2 tio.ou

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               232

7.3  Beredskapsarbeten

Beredskapsarbetena används för att jämna ut svängningar i sysselsätt-rungen orsakade av säsongs- och konjunkturväxlingar. De kan aktualiseras med kort varsel och bedrivas under en kortare period. Inom arbetsmarknadsverket bedrivs en särskild planering för detta ändamål.

Beredskapsarbetena syftar tih att åstadkomma sysselsättning för arbetslösa som inte kan få lämpligt arbete på öppna marknaden. Detta innebär att omfattningen och lokaliseringen av beredskapsarbetena bestäms av arbetslöshetens storlek och regionala fördelning. I 1966 års arbetsmarknadsbeslut betonades att dessa arbeten i utpräglade sysselsättningssvaga regioner skall i första hand reserveras för äldre och annan lokalt bunden arbetskraft.

Beredskapsarbetena utförs i form av allmänna och särskUda arbeten. De allmänna arbetena är främst avsedda för säsongs- coh konjunkturarbetslösa samt för arbetslösa i samband med företagsnedläggningar och .-ndra större omstähningar i näringslivet. De särskilda arbetena syftar till att bereda handikappade samt lokalt bunden eller av andra orsaker svårplacerad arbetskraft sysselsättning. Dessa arbeten bedrivs bl. a. som industriella beredskapsarbeten.

En redogörelse för beredskapsarbetenas omfattning och länsvisa fördelning uttryckt i antal årsarbetare och investeringskostnader lämnas i tabellerna 7:5 och 7:6. Sysselsättningen i industrieUa beredskapsarbeten framgår av tabeh 7:7.

Tabell 7.5 Antal sysselsatta årsarbetare i allmänna och särskilda beredskapsarbeten per år perioden 1966/67-1970/71

Län	1966/67	1967/68	1968/69	1969/70	1970/71
Stockholms	765	1 100	1 179	868	847
Uppsala	263	415	312	190	225
Södermanlands	148	275	359	279	282
Östergötlands	329	628	537	421	480
Jönköpings	239	266	206	165	247
Kronobergs	189	296	250	156	228
Kalmar	450	752	684	320	422
Gotlands	102	133	102	115	175
Blekinge	336	472	376	325	328
Kristianstads	192	356	301	192	171
Malmöhus	166	356	348	294	398
Hallands	83	146	157	167	187
Göteborgs och Bohus	474	630	640	508	704
Älvsborgs	468	806	695	460	545
Skaraborgs	387	580	433	238	385
Värmlands	556	951	1 236	713	773
Örebro	328	635	577	512	401
Västmanlands	318	618	484	293	395
Kopparbergs	692	1 072	971	680	794
Gävleborgs	663	1 108	1 145	702	843
Västernorrlands	862	1400	1 364	1 269	1 489
Jämtlands	615	1 029	1 257	1 117	I 058
Västerbottens	1 654	2 402	2 652	2 358	2 164
Norrbottens	3 175	3 516	3 707	3 236	3 341
Totalt	13 454	19 942	19 972	15 578	16 882

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

233

Tabell 7:6  Totala kostnader för investeringar i beredskapsarbeten, tusentals kr.

Län	1966/67      1967/68		1968/69	1969/70	1970/71
Stockholms	37 823	43 779	55 531	45 155	45 786
Uppsala	II 784	18 009	11073	4 930	6 943
Södermanlands	6 531	7 651	15 502	16 250	8 426
Östergötlands	19 546	28 341	25 767	23 029	20 169
Jönköpings	11535	10 392	9 824	7 676	11 928
Kronobergs	9 544	12 898	I68I6	9 508	12 088
Kalmar	24 683	37 376	40 909	16 533	25 119
Gotlands	4 622	5 045	7 823	5 398	7 573
Blekinge	18 627	25 792	25 415	21 921	17 782
Kristianstads	7 151	17 559	I64I0	10611	9 231
Malmöhus	3 387	9 077	8 907	11 886	14715
Hallands	3 559	6211	9 600	11 596	14 645
Göteborgs och Bohus	17 307	26 524	25 524	25 857	27 472
Älvsborgs	19 729	24 067	26 621	20 708	16913
Skaraborgs	16517	25 963	19 394	9 640	13410
Värmlands	22 375	40 543	69 485	52 222	44 462
Örebro	10 209	21 797	27 115	15 525	12861
Västmanlands	12 997	28 263	19 275	10 397	13 849
Kopparbergs	36 323	43 780	49 038	36 693	34 081
Gävleborgs	31407	47 747	50 746	45 358	38 266
Västernorrlands	74 514	77 227	79 652	85 437	99 018
Jämtlands	41292	63 157	76 971	80 200	75 439
Västerbottens	103 852	135 505	162 161	127 492	146 663
Norrbottens	229 225	220 865	245 672	234 030	246 240
Summa	788 034      1 001 173		1 113 309	952 880	993 946
Tabell 7:7 Den   genomsnittliga		sysselsä	ttningen   i	industriella   bered-
skapsarbeten budgetåret 1971/72
Län	Antal	sysselsatta
Stockholms
Uppsala	-
Södermanlands	-
Östergötlands	100
Jönköpings	-
Kronobergs	-
Kalmar	-
Gotlands	10
Blekinge	-
Kristianstads	-
Malmöhus	-
HaUands	-
Göteborgs och Bohus	-
Älvsborgs	155
Skaraborgs	50
Värmlands	40
Örebro	155
Västmanlands	-
Kopparbergs	65
Gävleborgs	50
Västernorrlands	115
Jämtlands	60
Västerbottens	_
Norrbottens	85
Totalt	885

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              234

Av de två första tabellerna framgår att volymen på beredskapsarbetena varierar med det allmänna konjunkturläget. Betydande skillnader i insatsemas regionala fördelning kan också avläsas. Under den aktuella perioden, som omfattar budgetåren 1966/67 - 1970/71, har drygt hälften av de årliga insatserna varit lokaliserade till Norrlandslänen. På senare år har i stor utsträckning äldre och lokalt bunden arbetskraft varit engagerad i beredskapsarbeten. Budgetåret 1970/71 var ca 25 % av de sysselsatta över 60 år och det stora flertalet över 50 år. Bland de sektorer som är föremål för beredskapsarbeten märks vägar, vatten- och avloppsanläggningar samt skogsvårdande arbeten. Särskilt den sistnämnda typen av projekt har ökat kraftigt under senare år. Mellan budgetåren 1965/66 och 1970/71 har kostnaderna för skogsvårdsarbetena mer än fördubblats. För vägarbeten kan för samma period en viss nedgång iakttas. Bakom denna förskjutning ligger en medveten strävan (se prop. 1971:1, bil. 13 s. 68) att nedbringa volymen av beredskapsarbeten på kostnadskrävande områden till förmån för sektorer med lägre dagsverkskostnader. Under budgetåret 1969/70 var dagsverkskostnaden för vägar nästan tre gånger högre än för skogsvårdsarbeten.

Prop. 1972:111     BUaga I    Inrikesdepartementet            235

8 Särskilda stödåtgärder i glesbygderna

1 prop. 1964:185 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik framhöhs att samhället måste bära ansvaret för att befolkningen tiUför-säkras en godtagbar servicestandard även i områden där lokaliseringspolitiska insatser inte är möjhga. För att ge människor i alla delar av landet en rimlig del av välståndsutvecklingen måste man finna vägar för att skapa acceptabla levnadsviUkor för befolkningen också i sådana orter och regioner, där man måste räkna med ett fortsatt krympande näringsliv och successiv befolkningsminskning och därmed otillräckligt underlag för lokal service och vUctiga gemensamhetsanordningar. För att finna lämpliga former för samhällsinsatser av detta slag har utredningsarbete och försöksverksamhet med stathgt stöd bedrivits i stegrad omfattning sedan slutet av 1960-talet.

Hösten 1966 inrättades inom Kungl. Maj:ts kansh en särskild arbetsgrupp för glesbygdsfrågor med uppgift att pröva och successivt lägga fram förslag tih åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygderna, främst i fråga om samhällelig service. Gruppen, som var sammansatt av företrädare för olUca departement och centrala verk samt kommun- och landstingsförbunden, inriktade sitt arbete på att genomföra åtgärder av olika slag av direkt betydelse för glesbygdsområdenas befolkning. Efter tiUkallande av glesbygdsutredningen år 1969 har arbetsgruppens uppgifter övertagits av utredningen.

En av de första frågor glesbygdsgruppen intresserade sig för var åldringarnas situation i glesbygden. Gruppen konstaterade att åtskilhga hjälpmedel som samhället redan hade ställt tiU förfogande inte utnytria-des tillräckhgt. Broschyrer utarbetades och distribuerades för att sprida upplysnuig om dessa medel och aktivera kommunerna att angripa glesbygdsproblemen.

För att bistå glesbygdskommunerna i deras ansträngningar att förbättra den sociala servicen inrättades år 1968 två särskilda konsulenttjänster hos socialstyrelsen. Konsultenterna är stationerade i Mora och Umeå. I syfte att stimulera kommunema tih insatser för att lösa de lokala kommunikationsfrågorna utarbetades vidare inom kommunikationsdepartementet en modellplan för transportförsörjningen i ett kommunblock av glesbygdskaraktär, den s. k. Vilhelminaplanen (SOU 1968:33). 1 denna plan redovisades bl. a. hur det befintliga trafiknätet kan kompletteras med matartrafik så att alla kommundelar kan nås av kollektiv trafUc åtminstone ett par gånger per vecka.

Inom handelsdepartementet granskade en särskild arbetsgrupp förhållandena i fråga om varuförsöriningen i glesbygderna och övervägde vilka åtgärder som kunde vidtas för att minska svårigheterna inom detta område. Med kompletteringstrafik enligt den nyssnämnda modellplanen borde   det   enligt   arbetsgruppen   vara   möjligt   att  åstadkomma  sådan

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                236

hemsändingsservice som komplement till glesbygdsbefolkningens butikbesök att en godtagbar varuförsörjning kunde uppnås.

Fr. o. m. budgetåret 1968/69 ställdes två särskilda anslag på 5 milj. kr. vartdera tiU förfogande för stathgt stöd tih försöksverksamhet, dels avseende förbättrad social service i glesbygder — anslaget för detta ändamål höjdes tiU 10 milj. kr. per år — dels inom sysselsättningsområdet, företrädesvis i form av stöd tiU hemarbete, hemslöjd m. m. i glesbygdskommuner inom skogslänen.

Försöksverksamheten med förbättrad social service i glesbygder har främst haft tiU syfte att finna lösningar på de speciella glesbygdsproblemen inom åldrings- och handikappvården. Försöksverksamheten har sedan utökats tih att omfatta också fritidsaktiviteter för barn och ungdom i glesbygdsområdena.

Under de tre år som den statligt stödda försöksverksamheten har pågått har ca 16 milj. kr. satsats i en mycket variationsrik verksamhet. 1 fem kommunblock - Vilhelmina, Jokkmokk, Sveg, Mora och Bengtsfors - har en rad olika verksamhetsformer prövats samtidigt. 1 övrigt deltar ett sextiotal kommuner och två landsting i försöksverksamheten, som omfattar ett trettiotal olika aktiviteter med över 200 projekt. Bl. a. har verksamheten inriktats på att få tiU stånd prioriterade verksamhetsformer inom Tornedalskommuner, norra delen av Västerbottens lappmark, västra Ångermanlands samt Strömsunds kommunblock. Älvdalsblocket och Torsbyområdet. Bidrag har utgått tUl kartläggning av målgmppemas situation och servicebehov, distribution av djupfryst portionsförpackad mat, snöröjning, ambulant hemhjälpsservice, institutionsbundna trivsel-och serviceanordningar, lekskoleverksamhet, kulturell service, färdtjänst för rörelsehindrade samt ambulant reumatikervård och tandvård m. m.

Inom sysselsättningsområdet har försöksverksamhet bedrivits sedan budgetåret 1968/69 företrädesvis i form av stöd tih hemarbete och hemslöjd m. m. i glesbygdskommuner i skogslänen. Företagareföreningarna i dessa län har genom kontakter med företag, branschorganisationer, hemslöjdsföreningar och andra organisationer anskaffat lämpliga objekt för hemarbete och medverkat att för hemarbete lämpade personer har fått erforderlig instruktion och utbildning.

Sammanlagt beräknas fram tih februari 1972 ca 2 200 personer ha beretts bestående hel- eller deltidssysselsättning. Omkring en tredjedel är lieltidsarbetande. Endast en obetydlig del av de sysselsatta har någon form av medicinskt handikapp.

Statligt stöd har utgått för att täcka vissa merkostnader för företag som har lagt ut legoarbete hos hemarbetare. Äv praktiska skäl har inte sähan flera hemarbetare samlats i en särskild arbetslokal. Dessutom har stöd utgått tih självständiga slöjdare och tiU småföretag. Under försöksperioden har 837 ansökningar beviljats med ett totah bidrag av ca 8,1 milj. kr. Den genomsnitthga bidragssumman per ärende har således varit ca 9 700 kr. 1 genomsnitt har 26 % av stödet använts för att få till stånd legoarbete i hemmen och 32 % för legoarbete i grupp. Stora variationer förehgger dock mellan länen. I Västernorrlands län har drygt 50 % av

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               237

stödet lämnats till småföretag i samband med nyetablering.

På initiativ av glesbygdsutredningen har under de två senaste åren bedrivits försöksverksamhet med intensifierad sysselsättningsplanering i några kommuner i Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län. Närmare redogörelse härför lämnas i avsnitt 12.2.

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              238

9 Länsprogram 1970 — problem och åtgärdsförslag

9.1  Synpunkter på utredningsuppdraget och den regionala utvecklingsplaneringens uppläggning

De länsstyrelser som kommenterar uppläggningen av arbe-t e t med länsprogrammen redovisar i allmänhet positiva synpunkter. Flera länsstyrelser finner det värdefullt att de inom ramen för den regionalpolitiska planeringen har fått i uppdrag att utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram. Några länsstyrelser framhåller emellertid att både länsplanering 1967 och länsprogram 1970 måste betraktas som försöksverksamhet. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller t. ex. att det inte har varit möjligt att i denna första planeringsomgång åstadkomma ett detaljerat handlingsprogram som planmässigt anger ett önskat regionalt utvecklingsförlopp. Problem har mött i samband med inventeringen av förslag till sysselsättnmgsskapande och socialpolitiska åtgärder samt även vid kartläggningen av de offentliga investeringarnas regionala fördelning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att den hittills bedrivna försöksverksamheten torde kunna ge betydelsefulla erfarenheter för den regionala politikens fortsatta utformning. Åtskilliga länsstyrelser stryker under betydelsen av att det i programarbetet varit möjhgt att i samarbete mellan kommuner och länsstyrelser få fram och bearbeta ett mycket omfattande material till vägledning för åtgärder som syftar till en mera balanserad utveckling. Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att en förutsättning för att de erfarenheter som har gjorts i samband med länsprogram 1970 skall tas till vara är att arbetet med regionalpohtiska handlingsprogram bhr en rullande planering, där man har möjlighet att göra historiska jämförelser och att följa upp utvecklingen inom kommunema. Med hänsyn till svårigheterna på kommunal och regional nivå att till alla delar följa anvisningar och blankettformulär vore det även värdefullt med en intensifierad kontakt mellan de centrala organen och länsstyrelserna/kommunerna. Vid dessa kontakter bör man diskutera t. ex. hur jämförbarheten kan förbättras i grundmaterialet beträffande såväl kommunala planer som länsstyrelsernas program.

Även kritiska synpunkter mot planeringsarbetets uppläggning framförs. Sålunda hävdar länsstyrelsen i Södermanlands län att tidpunkten för arbetet har varit mindre lämpUg eftersom kommunerna på grund av de pågående kommunsammanslagningarna har haft begränsade resurser att medverka i arbetet. Liknande synpunkter anlägger ett stort antal länsstyrelser. I detta sammanhang påpekar några länsstyrelser att bakgrundsmaterialet och källmaterialet för planeringen har bristande aktualitet, och att de befolkningstal som enligt anvisningarna för länsprogrammen skall tas som utgångspunkt för planeringen i vissa fall är föråldrade beroende på att relativt lång tid har förflutit sedan prognoserna gjordes. Från några håll betonas mer eller mindre starkt att länsstyrelserna måste

Prop. 1972:111     BUaga 1     Inrikesdepartementet           239

ha möjlighet att ändra en målsättning om förutsättningarna därför ändras. Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker att planläget såväl i kommunerna som inom den statliga förvaltningen har varit otUlfredsställande. Underlag för de behövliga preciseringarna och konkretiseringarna har därför i stor utsträckning saknats. Länsstyrelsen har därför inlett arbete med en s. k. fysisk och ekonomisk länsinventering.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att varken länsplanering 1967 eller länsprogram 1970 kan utgöra ett tillförlitUgt beslutsunderlag förrän statsmakterna har sanktionerat eher modifierat länsplaneringens målsättningar. Mot denna bakgrund anser länsstyrelsen att anvisningarna för länsprogram 1970 i flera avseenden har föreskrivit en alltför hög detaljeringsgrad och konkretionsnivå. Detta gäller främst investeringsdelen. Vad beträffar t. ex. avsnittet om selektiva sysselsättningsskapande åtgärder har länsstyrelsen funnit det svårt och föga meningsfullt att gå utöver en redovisning av behovet av ytterligare arbetstillfällen samt ett angivande av om dessa bör tillskapas inom någon speciell näringsgren eller avse någon speciell kategori av arbetstagare. Det har inte ansetts meningsfullt att i detta sammanhang ange konkreta projekt. Vidare anförs att regionalpolitiken visserligen måste utformas genom en dialog mellan statsförvaltningen och kommuner och mellan riksledning och regional förvaltning. Denna dialog bör dock enligt länsstyrelsens mening ske under en kortare tidsperiod än f. n. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör insamling och bearbetning av underlag för den centrala statsförvaltningens övergripande regionalpolitiska beslut i fortsättningen gmndas på mera preciserade arbetshypoteser än beträffande länsprogram 1970. Dessutom framhålls vikten av att länsstyrelsens och kommunernas planeringsresurser inte i alltför stor utsträckning binds i detta slag av arbetsuppgifter.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län borde det i anvisningarna till länsprogrammen ha varit möjligt att regionalt differentiera och prioritera arbetsuppgifterna med utgångspunkt i kunskapen om de väsentliga skUlnader som förehgger i ohka regioners struktur. Länsstyrelsen anser att anvisningarna har utgått från att en prioritering av investeringar inom samhällsservicen är det mest verksamma regionala styrmedlet. Dessa bedöms dock ha en obetydhg tUlväxtfrämjande effekt i Norrbottens län, som i stället behöver betydande offentliga insatser i basnäringarna. Enligt länsstyrelsens uppfattning har med nuvarande uppläggning kommunernas och länsstyrelsens utredningsresurser i alltför hög grad fått inriktas på investeringsplaneringen. Beträffande det avsnitt i länsprogrammen som berör socialpolitiska frågor uttalar länsstyrelsen att faststähandet av normer för t. ex. vad som skall anses vara god service måste ytterst grundas på pohtiska värderingar.

Praktiskt taget samtliga länsstyrelser kommenterar redovisningen i länsprogrammen av de offentliga investeringarna (statliga, landstingskommunala och kommunala). Kommunernas investeringsplaner baseras i länsprogrammen till största delen på den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP). Länsstyrelserna diskuterar upplägg-

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              240

ningen, användningen och tillförlitligheten i KELP-materialet. Vidare förs diskussioner omkring prioriteringsförfarandet. Flera länsstyrelser understryker att det redovisade investeringsmaterialet är behäftat med många brister och därför inte får läggas tUl grund för centrala fördelningsbeslut. 1 fråga om investeringsdelen i länsprogrammet anför länsstyrelsen i Västmanlands län att den sammanställning av kommunernas, landstingets och stathga myndigheters investeringsplaner som gjorts har visat sig värdefull genom att man över sektorsgränserna har fått möjlighet att överblicka vUka projekt som är aktuella under de närmaste åren. Den eftersträvade samordnmgen mellan ohka slag av regional planering har därmed underlättats, vUket kan betraktas som en omedelbar positiv effekt av arbetet. Dessutom torde den ekonomiska långtidsplaneringen i många kommuner ha stimulerats. Det är emellertid ytterst tveksamt om man genom det material som presenteras i länsprogrammet har fått ett tillförlitligt underlag för sådana jämförelser mellan olU

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till den av många remissinstanser framförda uppfattningen att KELP-materialet är bristfälligt men menar att en årlig förnyelse av informationen kommer att ge bättre kvalitet. Liknande synpunkter framförs av många andra länsstyrelser. Bl. a. tror sig länsstyrelsen i Kalmar län kunna notera en förbättring i KELP 70 i jämförelse med KELP 69 men understryker att materialets politiska förankring i kommunerna kan vara osäkert. Länsstyrelsen pekar vidare, i likhet med andra länsstyrelser, på svårigheterna för länsmyndigheterna att bedöma hur kommunernas investeringsplaner stämmer med de ekonomiska möjligheterna i kommunerna. Några länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs län, uppehåller sig vid de svårigheter som följer av att inte alla kommuner i länet har redovisat en KELP för år 1970 och att den kompletteringsundersökning som gjordes för mindre kommuner år 1969 inte upprepades är 1970.

Från några håll lämnas i anledning av planeringsuppdraget vissa allmänna synpunkter på regionalpolitikens uppläggning. Sålunda anför länsstyrelsen i Norrbottens län att, så snart erfarenheterna av länsprogram 1970 har utvärderats av statsmakterna, grunden måste läggas till en planeringsmetodUc som innebär att regionalpolitiska moment i större utsträckning än hittills beaktas och inarbetas i statsbudgeten. Arbeten av typen länsplanering 1967 och länsprogram 1970 förefaller annars mindre meningsfulla. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kopparbergs län, som dessutom tillägger att det vUttigaste momentet i en regional utveckhngsplanering är en medveten anpassning av mfrastrukturens utbyggnad efter de regionalpolitiska målen. Det är därför angeläget att den regionalpolitiska verksamheten inordnas under en långsiktig samhäUsekonomisk planering som omfattar åtmuistone en samordnad och planmässig utbyggnad av hela den offenthga sektorns struktur.

Länsstyrelsen i Västerbottens län berör samspelet mellan den regionala

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               241

och centrala nivån och stryker under, att länsstyrelsens antagande av programmet inte innebär att definitivt beslut därmed har fattats om de mål och åtgärder som innefattas i länsprogrammet. Först sedan Kungl. Maj:t och riksdagen har tagit ställning till länsprogrammen kan en direkt verkstähighetsplanering påbörjas. Länsstyrelsen framhåller också det angelägna i att överensstämmelse åstadkomms mellan planeringsansvar och beslutskompetens. Ett sätt att åstadkomma detta är.enligt länsstyrelsen, att i ökad utsträckning tilldela länen ramar, som länsförvaltningen får fördela inom länet på eget ansvar och i överensstämmelse med en fastställd regionalpohtisk målsättning. (1 många länsprogram tas liknande synpunkter upp, se avsnitt 9.2.2). En planering som inte är förenad med ansvar för planernas genomförande kommer i längden att minska tilltron till värdet av denna planering, anser länsstyrelsen.

1 många länsprogram understryks vikten av att en regionalpolitik förs som omfattar hela landet. Så framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att den i och för sig berättigade prioritering av de lokaliseringspohtiska insatserna till förmån för vissa kommunblock inom stödområdet som riksdagen har uttalat sig för inte får innebära en strypning av tillväxtbetingelserna i övriga delar av landet. Enligt länsstyrelsens mening kan det heller inte vara riktigt att fastslå att samtliga tillbakagående områden utanför stödområdet är så väl belägna i förhållande till expansiva regioner, att deras problem saknar intresse i ett riksomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram. Ett realiserande av målsättningen för regionalpolitiken kan, anser länsstyrelsen vidare, komma att kräva centralt vidtagna åtgärder även i glesbygdsregioner utanför stödområdet.

1 flera länsprogram kommenteras också sambanden mellan den regionalpolitiska planeringen och den fysiska planeringen. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala län att de mål som har satts upp för den regionala pohtiken måste bli utgångspunkt också för den fysiska planeringen. Länsstyrelsen i Östergötlands län åberopar att den i länsplanering 1967 redovisade lokahseringspolitiska målsättningen har som riktlinje, att expansionsförutsättningarna i samthga delar av länet skall tillvaratas. Bl. a. därför pågår sedan ett antal år en integrerad regional planering, innefattande försök att belysa vilU

16 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:1 II     Bilagal    Inrikesdepartementet               242

framhåller att det är en brist i det nuvarande planeringsförfarandet att det finns en så ringa anknytning tUl den fysiska planeringen. Detta bör kunna ehmineras till nästa planeringsomgång.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län pekar på betydelsen av en samordning mellan fysisk och ekonomisk planering i den översiktliga planeringen. Fysiska planer förutsätter ofta mvesteringar vilka inte finns redovisade i den ekonomiska planeringen. Frågan är då om de fysiska planerna inte är avsedda att genomföras under överskådhg tid eller om de ekonomiska planerna saknar verkUghetsunderlag. För att lösa dessa frågor är det enligt länsstyrelsen vUctigt att etappindelningen i de fysiska och ekonomiska planerna överensstämmer.

Några delade meningar om att kommunblocket i enlighet med anvisnmgarna för länsplanering 1967 och länsprogram 1970 skall vara minsta planeringsenhet framförs inte. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller dock, mot bakgrund av ortsklassificeringen och specieht tUlskapandet av storstadsalternativ, att det även i andra delar av landet än storstadsområdena visar sig alltmer behövhgt att arbeta med större planeringsregioner än kommunblock på grund av att de funktionella sambanden sträcker sig över de nuvarande kommunblocksgränserna. Däremot påpekar länsstyrelsen i Stockholms län att en regionalt avstämd befolkningsprognos, uppdelad på kommuner och eventuellt på mindre enheter, är ett vUctigt gemensamt planeringsunderlag och en förutsättning för en väl samordnad utbyggnad av hela regionen. Vissa andra länsstyrelser framhåller behovet av samordning mellan kommuner i större regioner eher mellan länsstyrelserna i skUda län. Sålunda erinrar länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län om att det har varit möjligt att utarbeta gemensamma målsättningar för bebyggelse- och näringslivsfördelning i Skåne. Detsamma gäher förslaget till tätortsklassificering.

Ett antal länsstyrelser berör samarbetet mellan stat och kommun när det gäller den regionala planeringen. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län att det bhr en huvuduppgift för länsplaneringen att utifrån rimhga regionala avvägningar främja en samordnad utbyggnad av ohka samhäUsområden och därmed främja en samordning av statlig och kommunal planering. Eftersom den ojämförligt största delen av de offentliga investeringarna är kommunala, utgör kommunernas planer en självklar stomme i länsprogrammet. Länsplaneringen förutsätter sålunda en aktiv kommunal planering och är ägnad att stärka denna. Flera kommuner har enhgt länsstyrelsen i länet uttryckt farhågor för en övergripande samhällsplanering över huvudet på kommunerna. Länsstyrelsen anser att i den mån farhågorna sammanhänger med investeringsplaneringen torde dessa bero på de oklarheter som denna ännu är behäftad med. De principer som nu tillämpas för prioriteringen av olika investeringsbehov är oklar och bör bh föremål för grundhgt studium i den centrala utvärderingen av föreliggande försöksetapp. Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller betydelsen av den kommunala planeringen för förverkligandet av länsprogrammet men konstaterar att de kommunala planerna i många faU inte fyller särskUt högt ställda krav när det t. ex.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdeparternehtet              243

gäller markberedskap. Om berättigade krav skall kunna ställas på statliga insatser måste kommunema vara i stånd att ta emot dessa.

9.2 Allmänna utgångspunkter

9.2.1    Prognoser och planeringsnivåer

Allmänt

Länsstyrelserna utarbetade i länsplanering 1967 bl. a. prognoser över sysselsättnmgs- och befolkningsutveckhngen fram tUl år 1980. Med dessa som utgångspunkt uppställdes därefter målsättnings- eller planeringstal för kommunblocken vUka skuUe utgöra gmnd för planeringen. Resultatet av länsplanering 1967 redovisades för riksdagen år 1969 (prop. 1969:1 bU. 13, s. 92, BaU 1969:30, SU 1969:57 rskr 1969:188), varvid uttalades att man för kommuner utanför stödområdet kunde som utgångspunkt för planeringen acceptera en utveckhng i huvudsakhg överensstämmelse med de uppgjorda prognosema. Planeringsnivåerna för kommunblock inom stödområdet berördes inte i riksdagsuttalandet. Det poängterades att regionalpolitiska målsättningar i form av befoUcningstal inte kunde få bindande verkningar utan endast borde tjäna som allmänt vägledande underlag för avvägningar och beslut om fördelning av lånemedel, statsbidrag m. m. Dessa uttalanden biträddes av en enhällig riksdag.

Enligt anvisningama för länsprogram 1970 skall länsstyrelserna i sina bedömningar av åtgärdsbehovet utgå från målen enhgt länsplanering 1967 med de modifieringar som följer av riksdagens uttalande år 1969. Länsstyrelserna har i varierande grad modifierat planeringsnivån för resp. län med hänsyn till detta uttalande och inträffade förändringar i utveckhngstendenserna.

De skilda länsstyrelsernas förslag till planeringsnivåer uttryckta i befolkningstal för länen framgår av tabeh 9:1. Uppgifterna avser s. k. kommunblockslän (summan för kommunblocken i resp. län enhgt indelningen den 1 juni 1972). Summan av dessa tal för år 1980 uppgår till ca 9 milj. personer. Statistiska centralbyråns senaste befolkningsframräk-ning för riket (Statistiska Meddelanden Be 1971:6) anger en folkmängd om 8 560 000 som trohg för år 1980. Summan av de föreslagna planeringsnivåerna överstiger alltså med ca 5 % den sannohka folkmängden i riket detta år.

1 det följande redovisas av länsstyrelserna i länsprogram 1970 angivna planeringsnivåer samt vissa sammanfattande uppgifter om den aktuella befolkningsutveckhngen samt prognoser (alternativ 2) och målsättning enligt länsplanering 1967. DärtUl lämnas en sammanfattning av kommunernas remissyttranden över förslagen tUl planeringsnivåer i de preliminära länsprogrammen. Endast i ett fåtal fall har remissyttrandena föranlett några ändringar av planeringsnivåema i de definitiva länsprogrammen. Synpunkterna och kraven är därför i stor utsträckning tUlämpliga också

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

244

Tabell 9:1   Länsstyrelsernas prognos och förslag till planeringsnivå för år 1980 i länsprogram 1970. Uppgifterna avser kommunblockslän

Län	Invånare 1970		Planeringsnivå		Prognos. Län	spl 1967
			Invånare 1980		Invånare 1980
	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Stockholms	1 477 600	18,3	1 727 000	19,2	1 836 600'	20,5
Uppsala	218 600	2,7	256 2002	2,9	272 300'	3,0
Söderman-
lands	248 700	3,1	278 200'	3,1	278 200'	3,1
Östergötlands	383 300	4,7	439 800	4,9	425 800	4,7
Jönköpings	299 400	3,7	333 000'	3,7	321 800'	3,6
Kronobergs	167 000	2,1	185 700	2,1	181800	2,0
Kalmar	241 100	3,0	255 600	2,8	248 500	2,8
Gotlands	53 800	0,7	56 000	0,6	50 700	0,6
Blekinge	153 700	1,9	168 400	1,9	164 700	1,8
Kristianstads	264 700	3,3	279 100	3,1	279 100	3,1
Malmöhus	721 800	8,9	850 000	9,4	867 300	9,7
HaUands	200 500	2,5	229 300'	2,5	227 200'	2,5
Göteborgs ocl	[
Bohus	717 300	8,8	811 200	9,0	823 800	9,2
Älvsborgs	402 800	5,0	439 900'	4,9	430 500'	4,8
Skaraborgs	258 800	3,2	276 400	3,0	273 900	3,0
Värmlands	285 000	3,5	292 200	3,2	285 600	3,2
Örebro	275 500	3,4	300 000	3,3	299 600	3,3
Västmanlands	261 800	3,2	301 200	3,3	298 800	3,3
Kopparbergs	278 200	3,4	286 000	3,2	268 900	3,0
Gävleborgs	293 900	3,6	313 900	3,5	309 800	3,5
Västemon-
lands	268 000	3,3	281 200	3,1	270 300	3,0
Jämtlands	131400	1,6	144 000	1,6	117 000	1,3
Västerbottens	233 100	2,9	249 600	2,8	249 100	2,8
Norrbottens	255 700	3,2	258 500	2,9	193 500	2,2
Riket	8 091 700	100,0	9 012 400	100,0	8 974 800	100,0

' Värdena justerade med hänsyn tlU sådana ändringar i kommunblocksindelningen som innebär ändring i kommunblockslänets omfattning.

2 Länsstyrelsen anger planeringsnivå endast för år 1975. Vid bearbetningen i inrikesdepartementet har för jämförelsen med andra län antagits en planeringsnivå för år 1980 som förutsätter samma tillvä.xt åren 1975-1980 som länsstyrelsen har antagit för perioden 1970-1975.

på dessa. I de fall länsstyrelserna kommenterar remissynpunkterna redovisas detta. En utföriigare redovisning återfinns i sammanfattningarna av länsprogrammen i bihang B.

Stockholms län

Folkmängd

1975

1980

Länsplanering 1967'

Prognos

Målsättning Länsprogram 1970

Justerad prognos

Planeringsnivå

1 643 400 1 643 400

1 603 000 1 603 000

I 836 600 1 836 600

1 727 000 1 727 000

' Värdena justerade  med  hänsyn till sådana ändringar i kommunblocksindelningen som innebär ändringar i kommunblockslänets omfattning.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               245

Länet hade 1 477 600 invånare år 1970 och ökade sin folkmängd under perioden 1965-1970 med 107 600 personer eller med ca 8 %. Den prognos i länsprogram 1970 över den troliga utvecklingen som länsstyrelsen tillika föreslår som planeringsnivå innebär en ökning fram till år 1980 med drygt 249 000 personer eUer 17 %. Detta förutsätter en ökning som är något större än under 1960-talets senare hälft. Huvuddelen av ökningen faher på Storstockholmsregionen. Också för Södertälje kommun väntas en fortsatt kraftig expansion.

Den i länsprogram 1970 angivna planeringsnivån för år 1980 understiger med ca 110 000 invånare den i länsplanering 1967 prognoserade. Nedjusteringarna hänför sig till Storstockholmsregionen och Södertälje kommun och motiveras av att folkmängdsökningen hittills har varit mindre än vad som antogs i länsplanering 1967. Såväl födelseöverskottet som flyttningsöverskottet har varit lägre. Som ett ytterligare skäl för sänkningen framförs de regionalpolitiska strävandena att dämpa storstadstillväxten. Länsstyrelsen understryker vikten av att planeringen i Stockholms län inrättas för en mer balanserad utveckling men varnar också för experiment som kan leda tUl att den lönsamma och relativt väl fungerande ekonomiska enheten Storstockholm försvagas.

En ledamot av länsstyrelsen reserverar sig mot länsstyrelsens förslag till planeringsnivå eftersom denna innebär en planering för ökad storstadstillväxt och således inte är förenlig med den målsättning som riksdagen har antagit.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till länsstyrelsens bedömning av befolkningsutvecklingen i länet. Landstinget påpekar att befolkningsprognoserna är osäkra. Bl. a. är invandringen svår att bedöma. Den gjorda justeringen minskar inte investeringsbehoven i regionen. Storstockholms planeringsnämnd menar att revideringen av befolkningstalen borde ha fått anstå tUl nästa planeringsomgång. Stockholms kommun framhåller att det kan bli omöjligt att rätta tUl sociala problem, ojämhkheter, brister och köer av olika slag om åtgärderna för dämpning av storstadstillväxten bhr alltför omfattande. De regionalpohtiska medlen måste utformas så att de verkligen åstadkommer en balanserad regional utveckhng och inte ensidigt slår mot välfärdsutvecklingen i storstadsregionerna.

Uppsala län

FoUcmängd         ~                                       1975

Länsplanering 1967
Prognos                                                     234 900

Målsättning                                                238 300

Länsprogram 1970
Justerad prognos                                       237 600

Planeringsnivå    ___________________ 237 600_______

Länet hade 218 600 invånare år 1970, vilket innebär att folkmängden ökade med ca 20 000 personer eller 10% under perioden 1965-1970. På gmnd av omfattande länsgränsändringar och de senaste årens   utveckling  har   länsstyrelsen   funnit   det   motiverat   att   justera

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                246

prognoserna i länsplanering 1967. Denna justerade prognos anger en befolkning av ca 238 000 invånare som trolig år 1975.

Detta prognosvärde har valts som planeringsnivå och överensstämmer också med målsättningen i länsplanering 1967. Den angivna planeringsnivån förär 1975 innebär att ökningen under tiden 1970-1975 skulle bh densamma som under 1960-talets senare hälft. Folkmängden antas öka i samthga länets kommuner. Den största ökningen fömtses för Uppsala kommun men också Enköping antas få en fortsatt kraftig expansion.

I förhåUande tUl målsättningen i länsplanering 1967 har planeringsnivån sänkts något för Uppsala men höjts för övriga kommuner.

Som fömt har nämnts har länsstyrelsen inte angett någon planeringsnivå för år 1980.

Remissinstanserna ansluter sig i stort sett tUl länsstyrelsens bedömning av befolkningsutvecklingen i länet. Uppsala kommun påpekar att utvecklingen kan bli snabbare än som fömtses i länsprogrammet främst under senare delen av 1970-talet bl. a. som en följd av omlokahsering av statlig verksamhet till kommunen. Enköpings kommun anför osäkerhet i fråga om utveckhngen i Håbo kommun.

Södermanlands län

FoUcmängd_________________________ 1975______ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                     266 200       278 200

Målsättning                                                        -           290 800

Länsprogram 1970
Planeringsnivå_____________________ 264 900___ 278 200

' Värdena justerade med hänsyn tiU sådana ändringar i kommunblocksindelningen som innebär ändring i kommunblockslänets omfattning.

Länet hade 248 700 invånare år 1970. Detta innebär en ökning sedan år 1965 med 8 500 personer eher 4 %. Enhgt prognosen i länsplanering 1967 skuhe folkmängden i länet uppgå tUl 278 200 personer år 1980. Utveckhngen hittUls ansluter tiU den prognoserade. Prognosen som väljs tUl planeringsnivå anger en ökning fram tUl år 1980 med 30 000 personer eUer med 12 %. TiUväxten antas därmed bli högre än under 1960-talets senare hälft. Samtliga länets kommuner väntas öka sin folkmängd. Den största ökningen fömtses för EskUstuna och Nyköping/Oxelösundsregionen.

Remissyttranden.   Flertalet av länets kommuner accepterar i stort sett de föreslagna planeringsnivåerna. Eskilstuna kommun anser att det finns anledning att anpassa planeringsinsatserna till en något långsammare tillväxttakt än vad som anges i länsprogrammet. Östergötlands län

Folkmängd_________________________ 1975_____ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                     404 200       425 800

Målsättning                                                420 200       457 700

Prop. 1972:111     BUaga I    Inrikesdepartementet             247

FoUcmängd                                                  1975            1980

Länsprogram 1970
Justerad prognos                                                              404 200   425 800

Planeringsnivå_____________________ 412 800       439 800

Folkmängden i länet uppgick tUl 383 300 invånare år 1970. Länet ökade sitt invånarantal under åren 1965-1970 med 14 300 personer eller ca 4 %. Den föreslagna planeringsnivån fömtsätter en tillväxt fram tUl år 1980 med 56 500 personer eUer med 15 %. Ökningen antas därmed bh högre än under 1960-talets senare hälft. Folkmängden skulle minska något i kommunerna Ödeshög, Boxholm, Ydre, Söderköping medan övriga antas öka sina befolkningstal. De största ökningarna redovisas för Linköping och Norrköping. För länet som helhet stämmer den i länsplanering 1967 prognoserade utvecklingen väl med den faktiska. Med hänsyn tiU utvecklingen under de senaste åren har en revidering av prognoserna för vissa kommuner ansetts vara nödvändig, vUken dock inte påverkar länssiffran. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste ortsklassificeringen få återverkningar på planeringsnivån. För de kommuner som av länsstyrelsen klassificeras som storstadsalternativ eller servicebasorter, dvs. Norrköping, Linköping, Kisa och Valdemarsvik, har planeringsnivån lagts högre än vad prognosvärdena anger. Detta innebär att planeringsnivån för länet överstiger prognosen för år 1980 med 14 000 personer.

De kommuner som i sina remissvar har kommenterat planeringsnivån för länet som helhet anser det rimhgt att räkna med en något högre befolkningstillväxt än som tidigare har antagits. Några kommuner anser att de egna utvecklingsbetingelserna har bedömts alltför negativt i prognosema. Länsstyrelsen anför i sin kommentar till remissvaren att de planeringsnivåer som redovisas i länsprogrammet ger en bild av de utvecklingsmöjligheter som bedöms finnas i de skilda kommunblocken samtidigt som de ger uttryck för den inriktning som länsstyrelsen vill ge de centralt vidtagna stimulerande insatserna. Två ledamöter i länsstyrelsen reserverar sig till förmån för ett förslag om att den beräknade ökningen i storstadsalternativet begränsas och motsvarande del överförs på övriga block. I ett särskUt yttrande anför en ledamot i länsstyrelsen att denna inte bör acceptera en befolkningsminskning i något av de nuvarande kommunblocken.

Jönköpings län

Folkmängd                                                   1975            1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                     308 100       321 800

Målsättning                                                316 500       333 000

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                           316 500       333 000

' Värdena justerade  med  hänsyn till sådana ändringar I kommunblocksindelningen som innebär ändring i kommunblockslänets omfattning.

Länet   ökade  sitt   invånarantal   under  åren   1965-1970   med   drygt 11600   personer   eller   4%   och   hade   299 400   invånare   år   1970.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                248

Folkmängdsökningen i länet har hittills varit något större än vad som förutsågs i prognosen i länsplanering 1967. Länsstyrelsen anser därför att målsättningen i länsplanering 1967 och inte prognosen bör utgöra planeringsnivå. Målsättningen överstiger prognosen för år 1980 med 11 200 personer. Den föreslagna planeringsnivån förutsätter en ökning per femårsperiod till år 1980 som är något högre än under 1960-talets senare hälft. Befolkningsökning föratses för samtliga kommuner med undantag för Aneby. Hälften av länets hela ökning faller på Jönköping. Stora folkmängdsökningar redovisas också för Nässjö, Värnamo och Gislaved.

Kommunerna ansluter sig i sina remissyttranden i stort sett tUl de av länsstyrelsen föreslagna planeringsnivåerna. Från några kommuner framförs krav på något högre värden. Länsstyrelsen anför i sin kommentar att en allmän översyn av prognoser och planeringsnivåer bör anstå till dess nytt underlagsmaterial föreligger,

Kronobergs län

FoUcmängd                                                   1975            1980

Länsplaneting 1967

Prognos                                                     172 800        181800

Målsättning                                               172 800        181800

Länsprogram 1970

Justerad prognos                                      174 700        184 500

Planeringsnivå_________________ ___ 175 300___ 185 700

Länet hade 167 000 invånare år 1970. Detta innebär en ökning sedan år 1965 med 8 300 personer eller 5 %. Utvecklingen i länet har under de senaste åren varit mer expansiv än som antogs i prognosen i länsplanering 1967. Prognosen har med hänsyn härtill reviderats för vissa kommuner. För kommunerna Tingsryd, Uppvidinge och Lessebo anger länsstyrelsen en planeringsnivå år 1980 som överstiger prognosen för samma år med 1 200 personer. Planeringsnivån fömtsätter en tillväxt fram till år 1980 med 18 700 personer eller med 11 %. Ökningen skulle därmed bli densamma som under 1960-talets senare hälft. Folkmängden väntas minska i Tingsryds och Uppvidinge kommuner, bh i stort sett oförändrad i Lessebo kommun och öka i övriga. Huvuddelen av ökningen faller på Växjö.

I remissyttrandena kräver Älmhults och Lessebo kommuner en något högre planeringsnivå medan Tingsryds och Uppvidinge kommuner framhåher att planeringsnivån bör ange oförändrad folkmängd för deras del. Som framgår av länsstyrelsens definitiva förslag till planeringsnivån har kraven från de tre sistnämnda kommunerna delvis tillgodosetts.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               249

Kalmar län

1975            1980

Folkmängd______________________

Länsplanering 1967

Prognos                                                     244 800       248 500

Målsättning                                               249 200       255 500

Länsprogram 1970

Justerad prognos                                      248 300       255 600

Planeringsnivå                                           248 300       255 600

Länets folkmängd uppgick tUl 241 100 invånare år 1970 och ökade åren 1965-1970 med drygt 2 000 personer eher I %. Eftersom utvecklingen i länet nu är gynnsammare än när länsplanering 1967 genomfördes har länsstyrelsen funnit anledning justera den i det sammanhanget upprättade prognosen. Enligt länsstyrelsens justerade prognos skulle befolkningen öka till 255 600 personer år 1980. Denna prognos, som i det närmaste sammanfaller med målsättningen i länsplanering 1967 har valts som planeringsnivå för år 1980. Den förutsätter en ökning fram tUl detta år med 14 500 personer eller med 6 %. TUlväxten per femårsperiod under 1970-talet antas därmed bli betydligt högre än under 1960-talets senare hälft. FoDcmängdsminskningar förutses för Torsås och Borgholm medan övriga kommuner väntas få oförändrad eher ökad foUcmängd. De största ökningarna hänför sig till VästervUc, Oskarshamn samt Kalmar-Nybroregionen.

Remissinstanserna har i stort sett samma uppfattning som länsstyrelsen om befoUcningsutvecklingen i länet. Yrkanden om högre planeringstal framförs från ett fåtal kommuner. Länsstyrelsen anser att det f. n. inte finns skäl att biträda dessa yrkanden.

Gotlands län

Folkmängd                                                    1975            1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                       52 200         50 700

Målsättning                                                 55 000         56 000

Länsprogram 1970
Planering.snivå                                            55 000         56 000

Länet hade 53 800 invånare år 1970. Befolkningens storlek har under senare delen av 1960-talet legat på oförändrad nivå. Enligt prognosen i länsplanering 1967 skulle foUcmängden minska något under 1970-talet. En sådan utveckhng kan enligt länsstyrelsens uppfattning inte accepteras med hänsyn tUl återverkningarna på bl.a. serviceförsörjningen. Med stöd av vad som anfördes beträffande Gotland vid statsmakternas utvärdering av länsplanering 1967 menar länsstyrelsen att den i denna planering uppställda målsättningssiffran, 56 000 invånare år 1980, skah vara utgångspunkt för den fortsatta planeringen. Detta förutsätter en ökning framtUlår 1980 med 4%.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                250

Blekinge län

Folkmängd_________________________ 1975______ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                      159 500       164 700

Målsättning                                                 161500        168 400

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                            161500        168 400

Länet hade 153 700 invånare år 1970. Folkmängden ökade med 4 500 personer eller med 3 % under perioden 1965-1970. BefoUcningsutvecklingen i länet har hittihs varit mer positiv än vad som förutsågs i länsplanermg 1967 utom i Karlskrona kommunblock. Beslutade nylokaliseringar beräknas ge en mer positiv utveckhng under 1970-talet i detta block. Mot denna bakgrund anser länsstyrelsen att målsättningen i länsplanering 1967 anger den mest trohga utvecklingen för länet och därför bör bibehållas som planeringsnivå. Den överstiger prognosen med 3 700 personer och förutsätter en ökning fram tUl år 1980 med 14 700 personer eUer med 10%. TUlväxten antas därmed bh betydligt högre än under 1960-talets senare hälft. Samtliga kommuner/kommunblock skulle få befolkningsökning.

Flertalet remissinstanser ansluter sig tUl länsstyrelsens förslag till planermgsnivåer för skUda kommuner. Olofströms kommun framför krav på högre planeringstal för den egna kommunen medan landstinget och Karlskrona kommun anser att planeringen för Karlskrona kommunblock bör utgå från de högre befolkningstal som angavs i prognosen i länsplanermg 1967. Länsstyrelsen anför i kommentar över yttrandena att en översyn av planeringsnivåerna för Olofström och Karlskrona bör anstå till nästa planeringsomgång.

Kristianstads län

Folkmängd______          _______________ 1975______ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                      276 400       279 100

Målsättning                                                276 700       281300

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                                               279 100

Folkmängden i länet uppgick till 264 700 invånare år 1970 och ökade med 5 700 personer eller drygt 2% under åren 1965-1970. För länet som helhet ansluter sig den faktiska utveckhngen väl tUl den i länsplanering 1967 prognoserade. Denna prognos utgör planeringsnivå för länet i länsprogram 1970. De i länsprogrammet föreslagna planeringsnivåerna innebär emellertid vissa omfördelningar meUan kommunerna i förhåUande tUl länsplanering 1967. Länet förutsätts öka sin foUcmängd med 15 100 personer fram tUl år 1980 eller med 6 %. TUlväxten skuUe bh högre än under 1960-talets senare hälft. FoUcminsknuigar väntas i Simrishamn, Tomelilla, Örkelljunga och Båstad medan övriga kommu-ner/konmiunblock antas få oförändrad eller ökad foUcmängd.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               251

Remissyttranden. Landstinget och kommunerna ansluter sig i stor sett tUl länsstyrelsens bedömning av den framtida folkmängdsutveckhngen för länet som helhet. Flera kommuner framstäUer dock krav på högre planeringstal. Länsstyrelsen finner f. n. inga skäl att revidera prognoserna eftersom avvikelserna från angivna prognoser är obetydliga enligt länsstyrelsens uppfattning, och med hänsyn till den nära förestående nya planeringsomgången.

Malmöhus län

Folkmängd_________________________ 1975______ 1980

Länsplanering 1967

Prognos                                                     794 100        867 300

Målsättning                                               794 100        867 300

Länsprogram 1970

Planeringsnivå____________ _________ 784 700___ 850 000

FoUcmängden i länet ökade under perioden 1965-1970 med ca 50 000 personer eller drygt 7% och uppgick år 1970 tih 721800 invånare. På grund av att folkökningen har varh något lägre än prognosen i länsplanering 1967, bl. a. beroende på en lägre nativitet, har planeringsnivån för länet år 1980 nedjusterats med 17 000 personer i förhållande till prognosen. Den planeringsnivå som valts - 850 000 invånare år 1980 - fömtsätter en ökning som är högre än under 1960-talets senare hälft. Huvuddelen av befolkningsökningen skuhe ske i Malmö/Lundregionen men kraftig tUlväxt förutses också i Helsingborgsområdet. Sjunkande befolkningstal väntas i länets östra delar.

Nackdelarna med den kraftiga expansionen i Malmö/Lundområdet och folkminskningen i sydöstra Skåne understryks starkt i remissyttrandena från flera kommuner utanför sydvästra Skåne och från landstinget. Sydvästra Skånes kommunalförbund samt Malmö, Lund och Vellinge kommuner anser att stockningsproblemen i Malmö/Lundområdet inte är av större omfattning och går att lösa genom lämplig planering.

Hallands län

Folkmängd_________________________ 1975______ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                      213 300       227 200

Målsättning                                                216 200       232 600

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                            215 100       229 300

' Värdena justerade  med  hänsyn till sådana ändringar i kommunblocksindelningen som innebär ändringar i kommunblockslänets omfattning.

Länets foUcmängd uppgick tih 200 500 invånare år 1970. Den ökade med 16 200 personer eller ca 9 % under perioden 1965-1970. Utveckhngen har varit mera gynnsam än som förutsades i prognosen i länsplanering 1967. Planeringsnivån för åren 1975 och 1980 har därför

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               252

höjts med drygt 2 000 personer över prognosvärdena för resp. år. Den valda planeringsnivån förutsätter en öknmg fram tih år 1980 med 26 700 personer eUer med 13 %. Öknmgen per femårsperiod skuUe därmed bh något lägre under 1970-talet än under 1960-talets senare hälft. Samthga länets kommuner väntas få oförändrad eller ökad foUcmängd. De största ökningarna förutses för Halmstad, Kungsbacka och Varberg.

Remissinstanserna ansluter sig i stort sett till de av länsstyrelsen uppställda planeringstalen.

Gåteborgs och Bohus län

Folkmängd________________________      1975            1980

Länsplanering 1967

Prognos                                                  780 400       823 800

Målsättning                                             780 500       824 100

Länsprogram 1970

Planeringsnivå                                        763 700        811200

Länet hade 717 300 invånare år 1970 och ökade folkmängden åren 1965-1970 med 43 700 personer eller drygt 6 %. Befolkningsökningen i Storgöteborg och Uddevalla har hittills varit lägre än vad som antogs i länsplanering 1967 medan i övriga kommuner utvecklingen har legat på samma nivå som eller något över prognosen. Detta har motiverat en ned-justering av planeringsnivån för länet med drygt 12 600 personer för år 1980. Denna planeringsnivå fömtsätter en ökning fram tih år 1980 med 93 900 personer eller med 13 %. Ökningen antas därmed bli något högre än under senare delen av 1960-talet. Göteborgsregionen svarar ensam för 90 % av ökningen. Gravarne, Munkedal och Tanum antas få folkminskning medan övriga kommuner skulle få oförändrad eller ökad foUcmängd.

Kommunerna i Göteborgsregionen ansluter sig i sina remissyttranden över det preliminära förslaget till planeringsnivå, vilken överensstämmer med målsättningen i länsplanering 1967. En del kommuner anger dock att de sänkt den kommunala målsättningen för år 1975 i förhållande till tidigare nivå. Landstinget understryker vikten av att statsmakternas uttalande om en dämpning av storstadstillväxten kommer tih uttryck i länsprogram 1970. Bland övriga kommuner i länet har några framställt krav på högre planeringstal. 1 det slutliga förslaget till planeringsnivå har länsstyrelsen med hänsyn till remissyttrandena och de senaste årens utveckling justerat planeringsnivån.

Älvsborgs län'

FoUcmängd                                                                      1980

Länsplanering 1967

Prognos                                                                          430 500

Målsättning                                                                    441 300

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                                                439 900

1 Värdena justerade med hänsyn tiU sådana ändringar i kommunblocksindelningen som innebär ändring i kommunblockslänets omfattning.

Prop. 1972:1 II    Bilagal    Inrikesdepartementet                253

Är 1970 hade länet 403 000 invånare. I förhållande till år 1965 innebär detta en ökning med 20 000 invånare. De faktiska folkmängdssiffrorna överensstämmer för flertalet kommuner väl med de i länsplanering 1967 prognoserade. Planeringsnivån, som totalt för länet överstiger prognosen med 9 400 personer, förutsätter en ökning fram till år 1980 med 36 900 personer eller med 9 %. Ökningen skulle därmed bli lägre än under senare delen av 1960-talet. Expansion väntas i Boråsregionen, Vänersborg/Trollhättan samt förortskommunerna till Göteborg. Länsstyrelsen anför att i Surte och Lerums kommunblock som båda tUlhör Storgöteborg samt i Svenljunga kommun en planeringsnivå motsvarande prognosen i länsplanering 1967 är orealistiskt låg. Länsstyrelsen anser en uppjustering med ca 8 600 personer för Surte och Lerum samt med 700 personer för Svenljunga motiverad. Även i Trestadsregionen kan expansionen bh större än vad som har antagits om planerna på en kraftig industriutbyggnad förverkligas.

Skaraborgs län

Folkmängd___________________________________ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                                         273 900

Målsättning                                                                    273 900

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                                               276 400

Länet hade 258 800 invånare år 1970. Folkmängden ökade med 4 500 personer eller ca 2 % under perioden 1965-1970. Den hittUlsvarande befoUcningsutvecklingen överensstämmer i huvudsak med den prognoserade i länet som helhet. Prognosvärdena väljs som planeringstal för tiden fram till år 1980 med undantag för Mariestad där planeringsnivån höjts. Planeringsnivån överstiger prognosen med 2 500 personer och fömtsätter en ökning fram till år 1980 med 17 600 personer eller med 7 %. Ökningen antas därmed bli högre än under senare delen av 1960-talet. Befolkningsminskningar eller relativt oförändrade befolkningstal förutses för drygt en tredjedel av länets kommuner. De kommuner som beräknas öka mest är Skövde, Lidköping och Falköping.

Några kommuner har i sina remissyttranden framfört krav på högre planeringstal. Med hänsyn till att en ny planeringsomgång snart påbörjas, varvid nya prognoser kommer att utarbetas, anser länsstyrelsen det inte vara befogat att nu företa ytterligare justeringar av planeringsnivån.

Prop. 1972:111    Bilagal     Inrikesdepartementet               254

Värmlands län

Folkmängd                                                                        1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                                         285 600

Målsättning                                                                    292 200

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                                               292 200

Under åren 1965-1970 minskade länets foUcmängd med 1 500 personer eller med 0,5% och uppgick år 1970 tih 285 600 invånare. Totalt för länet har foUcminskningen hittUls varit mindre än vad som fömtsades i prognosen i länsplanering 1967. AwUcelserna motiverar enligt länsstyrelsens mening inte att någon revidering görs av de tidigare uppställda planeringstalen, viUca totah för länet år 1980 överskrider de prognoserade med 6 600 personer. Den föreslagna planeringsnivån förutsätter en ökning fram tih år 1980 med 6 600 personer eller med 2 %. Karistadsområdet och kommunblocken i östra delen av länet antas öka sin folkmängd under perioden medan en folkminskning förutses i de västra och norra Jänsdelarna.

Remissyttranden. Flertalet kommuner anser att utvecklingen under de senaste åren inte behöver föranleda någon omedelbar justering av planeringsnivåerna. Fem av länets kommuner framför dock krav på höjningar redan nu av planeringsnivån.

Örebro län

Folkmängd_____________________ 1975__________ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                     286 650       299 600

Målsättning                                                289 150       303 500

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                           286 650       300 000

Folkmängden i länet uppgick år 1970 tUl 275 500 invånare och ökade med 7 000 personer eUer 3 % under perioden 1965-1970. Den faktiska foUcmängden i länet år 1970 överensstämmer med den enhgt länsplanering 1967 prognoserade. Länsstyrelsen har valt att lägga prognosvärdena tUl grund för planeringen. Planeringsnivån, 300 000 invånare år 1980, fömtsätter en ökning av foUcmängden fram tUl detta år med 24 500 personer eller med 9 %. TUlväxten antas därmed bh högre under 1970-talet än under senare delen av 1960-talet. Huvuddelen av ökningen väntas inträffa främst i Örebro, men också i Kariskoga, Hallsberg och Kumla   förutses   betydande   ökningar.

Av de kommuner som i sina remissyttranden berör planeringsnivån anser ett par kommuner att planeringsnivån för deras del bör höjas något. Några remissinstanser påtalar att underlagsmaterialet för prognoserna är föråldrat. Länsstyrelsen anför i kommentar till remissyttrandena att det f. n. saknas möjligheter att göra en översyn av prognoserna innan resultaten från 1970 års folkräkning förehgger.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                255

Västmanlands län

Folkmängd_________________________ 1975_____ 1980

Länsplanertng 1967
Prognos                                                     280 400       298 800

Målsättning                                                282 200       301 200

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                           282 200       301 200

Länets invånarantal uppgick till 261 800 år 1970 och ökade med 14 200 personer eller ca 6 % under åren 1965-1970. Planeringsnivån överensstämmer med prognos 2 i länsplanering 1967 utom för kommunerna Norberg, Sala och Heby där målsättningen utgör planeringsnivå. Länsstyrelsen anser att målsättningen bättre svarar mot utveckhngen i dessa kommuner. Planeringsnivån innebär att folkmängden i länet fram tUl år 1980 kommer att öka med 39 400 personer eUer med 15 %. Ökningen antas därmed bli högre än under senare delen av 1960-talet. Folkmängden fömtses öka kraftigt i länets södra delar och minska något i vissa kommuner i den norra länsdelen.

Remissyttranden. Hallstahammars kommun anser att det av länsstyrelsen angivna befolkningstalet för år 1975 ligger alltför högt. Skinnskattebergs kommun anför att länsstyrelsens prognos gmndas på en för kommunen ogynnsam period och bör därför inte betraktas som vägledning. Västerås kommun räknar för egen del med en något snabbare befolkningsökning än länsstyrelsen. I stort sett ansluter sig dock länets kommuner och landsting till länsstyrelsens bedömning av den framtida befolkningsutvecklingen. Länsstyrelsen delar visserligen Hallstahammars uppfattning men varnar samtidigt för en alltför pessimistisk syn på utvecklingen. Beträffande Skinnskatteberg delar länsstyrelsen uppfattningen att prognosen kan ligga i underkant men anser att det f. n. inte finns anledning att räkna med en befolkningsökning.

Kopparbergs län

Folkmängd                                                   1975            1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                     272 200       268 900

Målsättning                                                284 800       286 000

Länsprogram 1970
Planeringsnivå_____________________ 284 800___ 286 000

Länet hade 278 200 invånare år 1970. Folkmängden minskade under perioden 1965-1970 med 3 900 personer eller med drygt I %. Länsstyrelsen har med hänsyn till att större delen av länet tillhör det allmänna stödområdet föreslagit en planeringsnivå som motsvarar målsättningen i länsplanering 1967. Länsstyrelsen bedömer utsikterna goda för en stabilisering och positiv utveckling. Planeringsnivån för år 1980 överskrider prognosen i länsplanering 1967 med 17 000 personer och förutsätter en folkökning fram till år 1980 med 7 800 personer eller med 3 %. Utveck-hngsbilden skulle därmed förändras påtagligt jämfört med 1960-talet då

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               256

folkmängden sjönk med ungefär samma siffra. De valda planeringsnivåerna innebär folkökning i Falun/Borlängeregionen saml Avesta, Ludvika och Mora kommuner. Övriga kommuner antas få en folkminskning.

Flera kommuner anför i sina remissyttranden kritik mot de av länsstyrelsen uppställda planeringsnivåerna bl. a. mot bakgrund av att den faktiska befolkningsutvecklingen har varit mera gynnsam än vad som antogs i länsplanering 1967. Ludvika kommun anför emellertid att den faktiska utvecklingen pekar på en något mindre expansion än som följer av den valda planeringsnivån. Länsstyrelsen framför som kommentar härtill att en allmän översyn av planeringsnivåerna får anstå till den nya nu förestående planeringsomgången.

Gävleborgs län

Folkmängd____ _____________________ 1975            1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                     306 300       309 800

Målsättning                                                307 000       313 900

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                           302 500       313 900

Länet hade 293 900 invånare år 1970 och ökade sin folkmängd med 1 300 personer under åren 1965-1970. Även om befolkningstillväxten hittihs har varit lägre än både prognos och målsättning enligt länsplanering 1967 har länsstyrelsen inte funnit anledning frångå målsättningen för år 1980. För år 1975 har länsstyrelsen däremot angivit en planeringsnivå på ca 90 000 personer för Gävle kommun, vilket ansluter sig till den kommunala målsättningen. Planeringsnivån i länet vilken med 4 000 personer överskrider den prognoserade folkmängden förutsätter att folkmängden ökar fram till år 1980 med 20 000 personer eller med 7 %. Utvecklingen i länet skulle därmed bli annorlunda än under 1960-talet då folkmängden låg på i stort sett oförändrad nivå.

Remissyttranden. Krav på högre planeringsnivåer framförs från sex av länets tio kommunblock. Såväl Gävle kommun som landstinget ansluter sig till länsstyrelsens bedömning att ökningen i börian av

1970-talet för Gävle blir lägre vilket dock väntas bli kompenserat under decenniets senare del så att planeringsnivån kan nås omkring år 1980.

Länsstyrelsen anför som kommentar till remissyttrandena att eftersom en ny länsplaneringsomgång förbereds, varigenom nya prognoser och målsättningar kommer att utarbetas finns fi n. ingen anledning att ändra de angivna planeringsnivåerna.

Västernorrlands län

Folkmängd

1975            1980

Länsplanering 1967

Prognos                                          269 500               270 300

Målsättning                                       276 100              281200

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                              ______ 276 100___ 281 200

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                257

FoUcmängden i länet minskade med 2 400 personer eher knappt 1 % under perioden 1965-1970 och uppgick tUl 268 000 invånare år 1970. Utveckhngen hittUls ansluter väl tUl prognosen i länsplanering 1967. Länsstyrelsen har valt att behålla de i anslutning tih denna planering uppställda planeringstalen för kommunerna vilka totalt för länet överskrider prognosen för år 1980 med 11 000 personer. Denna planeringsnivå förutsätter en ökning av folkmängden fram till år 1980 med 13 200 personer eller 5 %. Detta kan jämföras med att länet under 1960-talet hade en betydande foUcminskning. FoUcmängden förutsätts öka i SundsvaU, Tunrå, Härnösand och Örnsköldsvik men minska i länets övriga kommuner.

Remissyttranden. Kommunerna ansluter sig i stort sett tUl de av länsstyrelsen uppställda planeringstalen. Sundsvalls kommun påpekar att åtgärder måste vidtas om planeringsnivån för kommunen skah nås. Kramfors kräver en högre nivå medan Örnsköldsviks kommun anför att den har målsättningen att under 1970-talet behåUa den nuvarande foUcmängden. Landstinget finner att länsprogrammets planeringsnivå är rimhg som befoUcningspolitisk målsättning men har med hänsyn tUl den faktiska befoUcningsutveckhngen valt att planera sin utbyggnad efter en lägre nivå.

Jämtlands län

Folkmängd___________________________________ 1980

Länsplanering 1967
Prognos                                                                         117 000

Målsättning                                                                    144 000

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                                               144 000

Länet hade 131 300 invånare år 1970 och minskade sin befolkning under perioden 1965—1970 med 7 000 personer eller ca 5 %. Enligt prognosen i länsplanering 1967 skuUe foUcmängden fortsätta att minska i samma omfattning per femårsperiod under 1970-talet. FoUcminskningen har hittUls varit mindre än vad som fömtsades i prognosen. Den uppställda planeringsnivån, som för år 1980 överstiger prognosen med 26 500 personer, fömtsätter en ökning av folkmängden fram till år 1980 med 12 700 personer eUer med 10%. Flertalet av länets kommuner/ kommunblock kommer att få vidkännas en fortsatt folkminskning om än inte i samma omfattning som tidigare. För Östersund beräknas en expansion som mer än väl uppväger nedgången på andra håll. Länsstyrelsen framhåller att av länets orter kan endast Östersund erbjuda en kvalificerad service. Betingelserna för den kvalificerade servicen avtar dock med minskande befolkningsunderlag i länet. Om inte länets folkmängd kan bära upp denna service måste den sökas på andra håll utanför länet, vilket betyder att den inte kan nås av större delen av länets befolkning. En viktig förutsättrung för länets utveckling anser länsstyrelsen därför vara att serviceutbudet upprätthåhs i Östersund fram tih år 1980.

17 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               258

Remissyttranden. Flera kommuner framför för egen del krav }å högre planeringsnivåer. Landstinget och ett antal kommuner under-tryker nödvändigheten av att statsmakterna tar ställning tih de i länspro-srammet angivna planeringsnivåerna då detta är en fömtsättning för att communema skall kunna bedriva en meningsfull planering. Länsstyrelsen anför i sin kommentar tUl remissyttrandena att en omprövning 3Ör anstå och göras på grundval av det riksomfattande regionala hand-ingsprogrammet.

Västerbottens län

FoUcmängd_________________________ 1975______ 1980

Länsplanertng 1967

Prognos                                                   242 300         249 100

Målsättning                                                         -         250 700

Länsprogram 1970

Justerad prognos                                    229 600         230 300

Planeringsnivå                                        241 400         249 600

Antalet invånare i länet år 1970 var 233 100. Sedan år 1965 har folkmängden varit tämhgen oförändrad. Med hänsyn tih bl. a. att prognosen i länsplanering 1967 utgick från 1960 års folkräkning och för vissa kommunblock och näringsgrenar ledde tUl relativt stora avvikelser redan jämfört med 1965 års folkräkning har länsstyrelsen utarbetat en ny prognos för utveckhngen fram tiU år 1980, som tihsammans med nya planeringsnivåer redovisas i den slutliga versionen av länsprogrammet. Den nya prognosen tyder på en långsammare folkminskning i de mindre kommunblocken och en svagare ökning i Umeå och Skellefteå än vad prognosen i länsplanering 1967 visar. För länet totalt anger den nya prognosen en folkminskning under 1970-talet med ca 3 000 personer. Den planeringsnivå som länsstyrelsen anger för hela länet sammanfaher i stort sett med målsättningen i länsplanering 1967 och överstiger det nya prognosvärdet med 19 300 personer. De planeringsnivåer som länsstyrelsen har valt mnebär höjningar för flera av de mindre kommunerna och sänkta värden för Umeå och Skellefteå i förhållande till målsättningarna i länsplanering 1967. Planeringsnivån förutsätter att folkmängden i länet ökar fram till år 1980 med 16 500 personer eller med 7 %. Befolkningsökningar förutses för Umeå, SkeUefteå och Lycksele medan övriga kommuner antas få fortsatt minskning.

Som förut har nämnts har länsstyrelsen i sitt slutliga länsprogram redovisat ny befolkningsprognos och planeringsnivå för länet. I remissyttrandena som avser de prehminära förslagen till planeringsnivåer accepteras de av länsstyrelsen föreslagna planeringsnivåerna av Umeå, Skellefteå, Lycksele och Vilhelmina kommuner medan övriga kommuner anser att befolkningstalen bör höjas för den egna kommunen. Remissinstansema ansluter sig tUl den föreslagna planeringsnivån för länet som helhet. I sin kommentar till remissyttrandena framför länsstyrelsen att skihnaderna mehan länsstyrelsens och kommunernas bedömning i flertalet fall är så liten att den knappast kan ha någon betydelse för

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                259

möjligheten att erbjuda service på acceptabel nivå. Länsstyrelsen menar också att det kan vara en fördel att kommunernas egen planering är inriktad på en något större befolkning. Härigenom erhålls en viss planberedskap om utvecklingen blir gynnsammare än vad som har förutsetts.

Norrbottens län

Folkmängd                                                    1975            1930

Länsplanering 1967
Prognos                                                     215 600       193 500

Målsättning                                                                    258 500

Länsprogram 1970
Planeringsnivå                                                               258 500

Länet hade 255 700 invånare år 1970. Under perioden 1965-1970 har folkmängden minskat med 3 700 invånare eller drygt 1 %. Prognosen i länsplanering 1967 antyder en mycket negativ utveckling innebärande en minskning med mer än 60 000 personer från 1970 års nivå. Prognosen har emeUertid upprättats utan hänsynstagande tUl regionalpohtiska insatser av olUca slag och utvecklingen hittUls har varit betydhgt mindre negativ än prognosen. 1 länsplanering 1967 uppställdes som mål en i förhåUande till år 1968 oförändrad folkmängd fram tUl år 1980, dvs. 258 500 invånare. Den faktiska folkmängden understiger f. n. detta värde med 2 800 personer. Länsstyrelsen finner ingen anledning att f. n. revidera den målsätttung som tidigare har ställts upp för länet. Ett uppnående av målsättningen anser länsstyrelsen vara en förutsättning för länets möjligheter att behålla flera kvalificerade servicefunktioner. En fortsatt utflyttning på 1960-talets nivå kommer redan i början av 1970-talet att undergräva möjligheterna att med naturlig folkökning nå målsättningen för år 1980. Bibehållande av en "normal åldersstruktur" uppfattas dessutom som ett viktigt mål i sig.

Kommunema ansluter sigiremissyttrandenai stort sett tUl de av länsstyrelsen uppställda planeringsnivåerna. Några av de mindre kommunerna fömyar dock de krav på högre siffror som stähdes redan i anslutnmg tUl länsplanermg 1967. Flera kommuner framhåller att en menmgsfuU planermg förutsätter att statsmakterna tar ställnmg tUl de uppstäUda planeringstalen.

9.2.2  Övriga utgångspimkter

Under en särskild punkt i länsprogrammen har länsstyrelserna i aUmänhet utöver prognoser och planeringsnivåer redovisat andra utgångspunkter för programformuleringen. Som exempel på sådana utgångspunkter kan nämnas allmänna redogörelser för expansionsfömtsättningar och brister inom näringslivet, pendlingsavstånd, service- och kommunUca-tionsförhåhanden samt bebyggelsestruktur. De problem, krav och synpunkter som framkommer i länsprogrammen vid redovisningen av dessa utgångspunkter har länsstyrelserna utvecklat i samband med förslagen tiU

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               260

handlingsprogram på olika områden. Nämnda utgångspunkter tas därför upp i sitt sammanhang under skilda punkter i avsnitt 9.

I det följande kommer dock några synpunkter och förslag som har angetts i länsprogrammen att beröras. Beträffande pendlingsavstånd har exempelvis flera länsstyrelser ansett att detta mehan bostad och arbetsplats i ahmänhet inte bör överstiga 30-45 km och i några fall anges att resan inte bör ta mer än ca 45 min, enkel resa, i anspråk. Vidare påtalar några länsstyrelser behov av samarbete över länsgräns. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att Storgöteborgs administrativa splittring på tre olika län i hög grad försvårar planeringen i regionen. Eftersom någon allmän reform för länsindelningen inte f. n. är aktueh bör arbetet inriktas på sådana partiella ändringar som kan anses angelägna för att lämpliga regionala enheter för samhällsplanering m. m. i Storgöteborgsområdet skall kunna åstadkommas. Samma länsstyrelse påpekar behovet av samarbete inom den s. k. Trestadsregionen (Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan) samt mellan den norra länsdelen och de norska grannkommunerna. Behovet av samarbete över länsgränsema framhålls även av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Som exempel nämns Ämål/Säffle, Trestad och Göteborg/Surte/Lerum. Beträffande Göteborgsområdet föreslås att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden och skogsvårdsstyrelsen i samma län får i uppdrag att i kommunblocken Lerum och Surte fatta beslut i frågor som är av betydelse från samhällsplaneringssynpunkt. Även i Trestadsområdet bör frågor av detta slag handläggas och beslutas av länsorganen i ett län.

Flera länsstyrelser framhåller önskvärdheten av att ramar för olika sektorer får länskaraktär. Därvid nämns särskilt bostadssektorn. Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att länsramar finns för ett fåtal sektorer, men åtskilliga fördelningsbeslut som påverkar utvecklingen i länet fattas centralt. Länsstyrelsen har enligt riksdagens beslut ansvaret för den regionala utveckhngen och samhällsplaneringen i länet. Det är därför väsenthgt att länsstyrelsen får möjlighet att disponera och fördela de resurser som statsmakterna tUldelar länet. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kristianstads, Örebro och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Kristianstads län finner det angeläget att länsprogram 1970 kan medverka till ökade möjligheter att erhålla länsvisa ramar för ohka investeringsslag i enlighet med vad som anfördes i prop. 1970:75 angående den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

Länsstyrelsen i Uppsala län kräver att större resurser tUldelas länsförvaltningen så att en aktiv sysselsättningspolitik kan drivas.

För Stockholms läns del anser länsstyrelsen i länet att länsprogrammet åskådliggör att den nuvarande bristsituationen i länet ställer stora krav på samhähsinsatser även vid försiktiga antaganden om länets fortsatta tillväxt. Enligt länsstyrelsens mening kommer större ekonomiska krav att ställas på kommuner och landsting än vad dessa förmår bära utan vidgade statsbidragsramar och större utrymme på kapitalmarknaden.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                261

9.3 Ortsklassificering 9.3.1   Inledning

Tidigare ställningstaganden

1 rUcsdagens beslut år 1964 om en aktiv lokahseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) konstaterades att de regionala obalansproblemen inte överallt kan lösas med långsUctiga lokahseringspolitiska åtgärder. Insatserna måste koncentreras till ett antal omsorgsfullt valda orter. Samma synsätt kom till uttryck vid utvärderingen år 1969 (prop. 1969:1 bU 13, SU 1969:57, BaU 1969:30, rskr 1969:188) av det första försöket med regional utveckhngsplanering, länsplanering 1967, och i beslutet år 1970 om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:304). Genom dessa beslut slogs fast att ett av den regionala utvecklingsplaneringens huvudsyften är att ange de orter till vilka huvuddelen av de regionalpohtiska insatserna bör koncentreras. Konturerna tUl ett ortsklassificeringssystem med detta syfte framträdde i flera län redan som ett resultat av länsplanering 1967. De prioriteringar mellan olika kommunblock som då gjordes i skUda län i fråga om behovet av insatser fick stöd av en enhällig riksdag år 1969.

1 1968 års lokaUseringsutrednings betänkande (SOU 1969:49), Lokaliserings- och regionalpohtUc, diskuterades hur en bättre styrning skulle åstadkommas av lokaliseringsstödet tUl vissa problemområden. Utredningen föreslog att vissa orter i Norrlands inland och Norrbottens kustland skulle utses till specieUa stödorter, prioriteringsorter. Utredningen ansåg sig inte böra föreslå någon minunigräns i fråga om befoUcnings-underlagets storlek men framhöll att stödet borde inrUctas på de större tätorterna och att deras antal borde vara relativt begränsat. Urvalet av orter borde bygga på de prioriteringar som länsstyrelserna redovisade i länsplanering 1967. Utredningen anförde också att det för att bästa möjliga effekt av prioriteringen skaU nås är nödvändigt med klara uttalanden från statsmakterna att prioriteringsorterna även på längre sUct kommer att stödjas i sådan omfattning att en tillfredsställande samhällsservice kan garanteras. 1 prop. 1970:75 framhölls att ett ställningstagande tUl dessa prioriteringsorter borde anstå tills ytterligare preciseringar av länens ortsprioriteringar erhålls i länsprogram 1970.

Vidare betonades i den nyss nämnda propositionen att ett rUcsomfat-tande regionalt handhngsprogram bör ges en så konkret form att man kan få tUl stånd en enhetlig regionalpoUtik i hela landet. A andra sidan påpekades att programmet inte får vara så detaljerat att det utesluter handlingsfrihet på regional och kommunal nivå. Med dessa utgångspunkter framhöhs två huvudmoment som särskilt betydelsefulla i ett riksomfattande regionalt program, nämhgen att statsmakterna anger ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet samt att en klassificering av olika orter genomförs som anger vilken funktion orterna bör fullgöra i regionala sammanhang och vilka åtgärder som behöver vidtas

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                262

för att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp. Dessa uttalanden fick stöd av riksdagen som anförde (BaU 1970:40, rskr 1970:304) att förslaget tUl klassificering av orter och regioner gav uttryck för en strävan att genom stimulans av olika slags tillväxtcentra och serviceorter effektivt motarbeta befoUcningskoncentrationen till storstadsregionerna och ge människorna i landets skilda delar tillgång tUl en social och kultureU service som tillfredsstäUer vår tids krav på jämUkhet mellan medborgarna.

I prop. 1970:75 anges fem huvudtyper av orter och regioner i viUca klassificeringen bör ske. Begreppet ort används i detta sammanhang synonymt med kommunblock. Den första orts- eller regionkategorin utgör storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö. För dessa regioner uttalade riksdagen i anslutning till behandlingen av länsplanering 1967 att expansionen borde dämpas.

Den andra ortskategorin benämns storstadsalternativ, dvs. orter och regioner lämpade för lokahsering av verksamheter som normalt är förlagda tUl storstadsområdena. Denna ortstyp bör enligt propositionen sökas bland regioner på ett betryggande avstånd från de nuvarande storstadsområdenas influensfält och med ett så stort befolkningsunderlag att de med runliga insatser kan få förutsättningar likvärdiga med storstädernas i fråga om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, kvalificerad service m.m. Eftersom de resurser som står tUl förfogande för att utveckla alternativa storstadsregioner är begränsade kan endast ett relativt litet antal orter utväljas om åtgärderna skall bli framgångsrika.

Den tredje ortskategorin enligt prop. 1970:75 betecknas regionala tillväxtcentra. Dessa orter jämte storstadsalternativen skall fungera som huvudorter för näringsliv och kvahficerad service. Till dem bör huvuddelen av de offentliga investeringarna och de lokahseringspolitiska insatserna koncentreras. 1 länsplanering 1967 pekade flera länsstyrelser ut orter av detta slag. I propositionen framhöhs att en mångfald orter och regioner med skiftande utgångsläge i fråga om storlek, näringsstruktur, regional influens m. m. innefattas i denna ortstyp. Olika nivåer av tUlväxtcentra måste därför troligen urskiljas. I en promemoria som bifogades tilläggsanvisningama den 9 juli 1970 till länsstyrelserna för arbetet med länsprogram 1970 antyds att de olika nivåer som kan behöva särskiljas vid prioriteringarna kan utgå från olika orters regionala betydelse. Vissa orter kan ha landsdelsregional, andra länsregional eller endast länsdelsregional betydelse.

Den fjärde ortstypen benämns i propositionen serviceorter i glesbygdsområdena. Orter hänförbara till denna grupp bör vara belägna på sådant avstånd från regionala tillväxtcentra att den service sorti erbjuds i dessa mte fanns inom acceptabelt räckhåU för befoUcningen i berörda områden. Två typer av serviceorter urskiljs. TUl den ena gruppen förs orter där hittillsvarande erfarenheter tyder på att lokahseringsstöd till näringslivet är ett verksamt medel när det gäller att skapa förutsättningar för en tihfredsställande service. TUl den andra gruppen förs orter där de lokaliseringspolitiska medlen bedöms ha otillräcklig effekt i detta hänse-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

263

ende. 1 dessa orter krävs också andra slag av samhällsinsatser om en acceptabel servicenivå skall kunna tUlhandahähas.

1 fråga om den stora gruppen övriga orter torde enligt prop. 1970:75 några speciella åtgärder inte behöva tas upp i ett rUcsomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram. De insatser som behöver vidtas i dessa orter får utformas huvudsakhgen på länsplanet. Det är här fråga om orter som är välbelägna i förhållande tUl regionala tiUväxtcentra och som kan anses ingå i en gemensam arbetsmarknad med dessa orter.

Genom de förut berörda tilläggsanvisningarna för arbetet med länsprogram 1970 fick länsstyrelserna i uppdrag att i planeringen beakta vad som hade anförts i prop. 1970:75 och vad riksdagen i anslutning därtUl uttalat (SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:304). Den ortsklassificering som länsstyrelserna med utgångspunkt häri har utarbetat framgår av avsnitt 9.3.2.

I syfte att skapa underlag för att vid ortsklassificeringen behandla olika delar av landet på likartat sätt överarbetades länsstyrelsernas preliminära förslag tUl ortsklassificering inom utrikesdepartementet av gruppen för regional utveckUngsplanering (GRUP). Resultatet av detta arbete redovisas i avsnitt 9.3.3.

9.3.2 Länsstyrelsernas förslag tUl ortsklassificering

Allmänna synpunkter

Länsstyrelsemas prelimmära förslag till ortsklassificering framgår av tabell 9:2. I tabellen redovisas ortskategorierna storstadsalternativ, regionala tillväxtcentra och serviceorter. Gmppen storstäder, vari inräknas Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna, samt gmppen övriga orter redovisas inte i tabellen.

Det övervägande antalet länsstyrelser ställer sig positiva tUl ett ortsklassificeringssystem. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län att värdet av en ortsklassificering ligger i att ett långsiktigt mål utstakas för den regionala utveckhngen. Ett klarläggande av orternas varierande funktionsnivåer står inte i motsatsförhåhande till kommunblocksreformen. Samtidigt påtalar länsstyrelsen riskerna för en stelbent tillämpning av ortsklassificeringen från myndigheternas och näringslivets sida. Det poängteras att planeringen måste vara flexibel och rullande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att ett centralt inslag i klassificeringen är skapandet av regioner, som kan fungera som alternativ till storstadsområdena. Det är härvid av utomordentlig betydelse att de åtgärder som erfordras för att nå ett sådant resultat får en klar precisering och konkretisering i ett rUcsomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram. Den prioritering som måste ligga i en sådan precisering får emehertid inte innebära att kommunblock, som inte inryms i klassificeringssystemet, undandras möjligheten att tillgodogöra sig befintliga expansionsfömtsättningar.

Tre länsstyrelser - länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Väster-

*rop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

264

. x: S " i2 o

c :rt rt

S Bo: •o — o. > S-J c = 5

u c

I-I rt> -.5 i P » 2 («   00 ?•

C .S   M

t: 0	c		I-I 0
'C	4J		0 -r*
> :0			T3 ■°
	"rt		3   "!
t/)	'O		uh   ed
rt	v		u   C
C			t5 -
Jtd	C		u   0
	3		S 2i
u	s		. u
			ca x>
XI	x:		•g  0
	u
0	0 Ert	0 .SP	.5 E £? S
•g	2	1
-j	0		[I- H

ä
B	1	c
	s	Vi .0
£	ä	bot :0 :0
:0	e	= s
	2	■2 .g
0	>	!U     0
0	s	:0   S
b	2	Sm

.0

c

3

B B o j

Ea BD w

•S   S  SP

«  a --o

--i

«    u •a S

•-t

O T3

"B H

§ 2

l>0

o

X3

O.

1/1

13 c o

hl =- .S

u

•o"

c

3

V]

S c

3

rs    v,

:0    C

M  -.a

>s  H

z 55

•a   „

o  .

O

£  :ii,.a   B

S    2

x>

5    2

=, ■"

•3   -SS  3     2P   S  E

>>   >

cl     -rr,

C

O

c 3

- >  M       bo

'         :0    "-I

' E *■    Ja

> c >,    >
' o x>

 .:-.

■-'■SS?

o

> ä= I

■> :§ =!ä

M   3 S 3

J4

sa u

.r

I  s >

•S .5

o.   Q.

s -a

U tL.

a c

•a

Ih O

H

c

		0.
		:0
		M
		C
		J
		—.
		M
	ed	C	tio
	C	'E,	.5
ed	3	■■o	D.
"rt		.it	:0
0. 0.	na	0	1
P	tu	z

O

x>

• z

:2,   E

:cd      ed >     «

U)

•a

    " 

I .l I"

"ö!   'S "ö!

X   X

	•0	rt
	a
	3	"03 /-*.
	V.H'	■ö  g	C
	>	•0" S	v
	ed	2  :«	c
	4>	« 5	.2
-o	•0	£ °	Sf
rt		H ,•-'	1
ii	TJ	.H	1)
VI	ed		•a
B	V)	oed   b£	>
H	Ih	Ih     Ih 0    0	■O
X	H	«   UD	to

c a

<   U   Q

OX       _   i«l   J   S

Z   O

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet

265

X X,

		•>	<;>
1		s	1
			f)
u	■9f	c	(/)
bn	'c		cy
		o	C
Q	■■f	>;	-5
4= o o	i	> 3	X)
rt	Vi
	in c	c	1
rt		o ■g»
lid	-o	11	K

	X
C	■.a >	s
>	3	E	hfl
c/		5	(U
x:	_2	o	o
o	rt
O	C	CO	OJ
-o c	O	o	E

> Z

c -a ~

cd   . -

UH

O

H

IU

3 J<

2

I     II

3

o

X)

Jo;

» »     ed      U

ed   OJ

■3 S

O.Ä-3

■5 10 ° E g

- ed 13  03 X I2II2E

-o

o a

1? s

s

;ed 1/1

o

■1

1' 1

.5 t;   X) u

Ca      ed ,S

J2      ed cd      o

rt

VI

-Ö

£

Q. :0

ort

il

O OQ

B ■o S   -a-o

"I -  Sij'

£   E S o .2,  2"«

oa

DO

en

■o'

c

■2 B-55S

-al

ocd*"   C

cd

>

go .§5-3

v? cd

x-ts !3

cd    c    cd

U

n   CM

cd X>

t  00 CN   (N

	B
	0
	.-H
	en
	IH
	1
0	Vi
ÖH	i
<>1	u
O
•Q
CJ
K	en

O

	C	C
v	u	0
bo
C i2	'>
	•0	bH
0 CQ	5 C/5	(rt

—• •a

O

>   tu

3 >

E I

<

a.

"c u

■B

Q □O

(U    «

c   c

	B	ra B
	B	B
!2		i7i
c
3	ta	frs
E i
	>	>
	c	C
	12	'3.
	a>
UJ	en	V5

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                266

bottens län — redovisar en något mer negativ attityd gentemot ortsklassificeringssystemets principer. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför sålunda att en klassificering av orter är problematisk. Som beskrivande teknik leder den till våld på verkligheten och som underlag för beslut är den alltför grov och onyanserad.

Länsstyrelsemas prehminära förslag till ortsklassificering har under år 1971 remissbehandlats av kommunerna och vissa regionala organ. 1 det följande redovisas en sammanfattning av remissynpunkterna sådana de framträder i länsprogram 1970.

När det gäller principiella synpunkter på ortsklassificeringen redovisas positiva kommentarer företrädesvis från handelskamrarna och vissa landsting, vilka framhåller ortsklassificeringens betydelse för myndigheters och företags långsUctiga planering. Samtidigt varnar några handelskamrar och landsting för vissa negativa konsekvenser av klassificeringen. Bl. a. befaras att en i och för sig önskvärd spontan etablering eller expansion på vissa orter kan komma att dämpas eller förhindras. En fortlöpande revidering anses nödvändig. I kommunernas remissyttranden redovisas i allmänhet inga principiella synpunkter på klassificeringssystemet utom när det är av negativ art. 1 drygt en tredjedel av länen redovisar några enstaka kommuner kritiska synpunkter på ortsklassificeringen som princip. Härvid framhålls att klassificeringen har en negativ innebörd för många kommuner och att klassificeringsystemet allvarligt kan påverka deras spontana utveckhng. Klassificeringsmetoden anses strida mot strävandena tih regional utjämning i landet. Lessebo kommun i Kronobergs län anför att planeringsprincipen bakom ortsklassificeringen inte kan godtas och framhåller att de största insatserna bör ske i de kommuner som har en sviktande industriutveckhng. Bergs kommun i Jämtlands län framhåller att i varie kommunblock och nybildad kommun bör som en följd av kommunblocksindelningen finnas en ort som minst svarar mot beteckningen regionalt tillväxtcentrum.

Beträffande synpunkter pä länsstyrelsernas konkreta förslag till ortsklassificering kan genomgående konstateras att de olika förslagen tUl klassificering stöds eher accepteras av en stor eller mycket stor majoritet av kommunerna/kommunblocken i resp. län. De erinringar som anförs går i allmänhet ut på att någon enstaka ort bör klassificeras på en högre nivå är den länsstyrelsen har föreslagit. Beträffande förslagen tih storstadsaltemativ sluter remissinstanserna nära nog genomgående upp kring dem. Dock anförs i några län att avgränsningen av storstadsaltemativen bör ändras. Dessutom framhålls att satsningen på storstadsalternativ inte får innebära att mindre resurser avdelas till övriga kommuner i länet. Vad gäUer den stora gmppen regionala tillväxtcentra och serviceorter i glesbygden framförs i remissyttrandena krav dels på att vissa som serviceorter klassificerade kommuner skall betraktas som regionala tillväxtcentra och dels på att vissa ytterligare orter skall införas i klassificeringssystemet. De kommuner vilkas centralort har betecknats som serviceort eller övrig ort finner detta anmärkningsvärt och ifrågasätter om en ny kommunindelningsreform planeras.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                267

Länsstyrelsernas slutliga förslag tUl ortsklassificering avviker endast i begränsad omfattning från de preliminära förslagen. Följande förändringar i klassificeringen har gjorts.

Hallands län                         Laholm betecknas övrig ort i stället för

serviceort.

Göteborgs och Bohus län     Orust och Munkedal betecknas övrig ort

i stället för serviceorter.

Älvsborgs län                       Färgelanda,  Mellerud och Tranemo be-

tecknas som övriga orter i stället för serviceorter.

Örebro län                           Karlskoga-Degerfors betecknas tvåkär-

nigt regionalt tillväxtcentrum och Hällefors betecknas serviceort i stället för övrig ort.

Jämtlands län                       Hammarstrand  och  Svenstavik beteck-

nas regionala tillväxtcentra i stället för serviceorter.

Västerbottens län                Vilhelmina och Stomman betecknas ser-

viceorter i stället för regionala tillväxtcentra.

Länsstyrelsernas slutiiga förslag till ortsklassificering framgår av figurerna 9:1 och 9:2. På kartan i figur 9:1 redovisas orterna/kommunblocken på fyra ohka kategorier, storstäder, storstadsalternativ, regionala tillväxtcentra och serviceorter. Kartan i figur 9:2, visar de områden av landet som ligger inom tre mU från storstadsalternativ, regionalt tillväxtcentrum och serviceort.

Länsvisa sammanfattningar

Stockholms län. Länsstyrelsen utgår i det preliminära förslaget tih ortsklassificering ifrån att samthga kommuner som ingår i Storstockholmsområdet skall föras till kategorin storstadsområde. Undantag görs för delar av kommunblocken Österåker/Vaxholm, Gustavsberg och Haninge, i vilka ingår betydande skärgårdsområden med sysselsättningsproblem. Skärgården klassificeras därför som serviceort. Området norr om Storstockholm består av en kommun, Norrtälje, med tre vUctiga centra, Norrtälje, HallstavUc/Herräng och Rimbo. Dessa sam-hähen har ett väl utvecklat serviceutbud vUket är nödvändigt med tanke på de stora glesbygdsområden, inte minst i skärgården som ingår i kommunen. Länsstyrelsen finner Norrtäljes tillväxt vara så viktig att kommunen bör tillhöra gruppen regionala tillväxtcentra. Södra länsdelen består av kommunblocken Södertälje och Nynäshamn. Centralorterna i dessa kommunblock har en stark industriell tradition och ett väl utbyggt näringsliv. Både Södertälje och Nynäshamn förs av länsstyrelsen tUl gruppen övriga orter.

*rop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

.r 9:1.  Länsstyrelsernas slutliga förslag tiU ortsklassificering

268

Storstäder

Storstadsalternativ •    Regionala tUlväxtcentra ■*■    Serviceort

Prop .1972:111     Bilaga 1     Inrikesdepartementet

269

Figur 9:2. Områden inom  tre mil från olika slag av orter enligt länsstyrelsernas klassificering

Område inom 3 mil från

storstadsalternativ/regionalt

tillväxtcentrum

Område inom 3 mil från serviceort

rop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               270

torstadsområde                 Storstockholm, exkl. skärgården (Stock-

holm, Botkyrka, Danderyd, Ekerö, Gustavsberg, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Sigtuna, SoUen-tuna, Solna/Sundbyberg, Tyresö, Täby, Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna, Vaxholm/Österåker)

torstadsaltemativ               -

egionala tUlväxtcentra       Norrtälje

erviceorter                          Skärgården

)vriga orter                         Södertälje, Nynäshamn

Remissinstanserna ställer sig genomgående bakom länssty-ilsens förslag och understryker särskilt vikten av att Norrtälje klassifice-is som regionalt tillväxtcentrum. Flera kommuner framhåller även att Drhållandena varierar starkt inom det avgränsade storstadsområdet och tt det samlade begreppet storstad kan leda till en konservering av den jämna stmkturen. Inplaceringen av Södertälje och Nynäshamn i katego-n övriga orter föranleder inga närmare kommentarer. Länsstyrel-e n finner att remissorganen genomgående ställer sig bakom klassifice-ngsförslaget och vidhåller därför sitt urspmngliga förslag.

Uppsala län. Länsstyrelsen konstaterar i det p r e 1 i m i n ä -a förslaget till ortsklassificering att Uppsala och Enköpings kom-lunblock var för sig utgör väl sammanhängande regioner från arbets-larknads- och servicesynpunkt. 1 norra länsdelen uppfyller de enskilda ommunblocken emellertid inte sådana krav. Länsstyrelsens strävan är tt länets norra del skah kunna fungera som en gemensam arbets- och rviceregion, vilket har tagit sig uttryck i bl. a. att norra länsdelen i fråga ■m administrativa och judiciella indelningar har sammanförts till en ;gion med Tierp som huvudort. Vidare framförs att Uppsala bör etraktas som storstadsalternativ när det gäller verksamheter som bör amordnas med högre utbildning eller forskning.

torstadsaltemativ              Uppsala

'.egionala tUlväxtcentra     Enköping, Tierp

Ierviceorter                        Östhammar och/eller Gimo

ivriga orter                         Älvkarleby

I sitt remissyttrande erinrar Uppsala kommun om betydel-sn av en mer spridd utbyggnad av Storstockholm mot en Mälarstad, där Jppsala skulle bh storstadsaltemativ i en mer vidsträckt betydelse än som u avses. Älvkarleby kommun framhåller att anvisningarna för klassifice-ingen inte är tillämpbara på norra Uppland och föreslår att länsstyrelsen kaU påpeka att i norra länsdelen finns fyra tätorter med tillväxtmöjlig-eter, nämligen Skutskär, Tierp, Gimo eller Östhammar. 1 yttranden från Jordöstblocket framhålls att valet av centralort i blocket, Gimo eller )sthammar, måste avgöras av kommunerna själva. Länsstyrel-e n   vidhållet sitt ursprungliga förslag. Beträffande Nbrdöstblocket un-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               271

derstryks emellertid angelägenheten av att det snarast klarläggs vilken ort som bör fungera som centralort. För de norra delarna av länet uttalar länsstyrelsen att befolkningen i Skutskär i Älvkarieby kommun bör känvisas till Tierp när det gäUer regional statlig service. 1 övriga avseenden torde närheten tUl Gävle påverka befoUcningens inriktning.

Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget till ortsklassificering att ortsklassificeringssystemet inte är avpassat för Södermanlands län, som genom sitt läge bör betraktas som ett avlastningsområde för Storstockholmsregionen. Erfarenheter från utlandet talar för att en hneär utbyggnad enligt bandstads- eher bandlandskapsprincipen är att föredra, vilket skulle kunna innebära förhåhandevis vidsträckta utbyggnadsband längs kommunikationslinjer anknutna till större tätortscentra. Med utgångspunkt i Stockholm är ett flertal sådana utbyggnadsband tänkbara, varav tre genom Södermanland via Södertälje, nämhgen norra bandet (Stockholm/Södertälje—Strängnäs-Eskilstuna), södra bandet (Stockholm/Södertälje-Nyköping med Oxelösund) och mellersta bandet (Stockholm/Södertälje— Flen-Katrineholm—Vingåker). Länsstyrelsen anser att detta förslag till regional stmktur i Mälardalen i första hand bör ingå i statsmakternas bedömning av ett riksomfattande regionalpolitiskt handlingsprogram. För att i möjligaste mån ansluta till det av statsmakterna föreslagna klassificeringssystemet förordar länsstyrelsen i andra hand följande preliminära förslag till klassificering.

Storstadsalternativ              Eskilstuna

Regionala tillväxtcentra       Nyköping/Oxelösund, Katrineholm,

Strängnäs, Flen
Serviceorter                         —

Övriga orter                         Vingåker

Av remissinstanserna ansluter sig Östergötlands och Södermanlands handelskammare tUl länsstyrelsens klassificering men anser att Vingåkers klassificering bör ytterligare övervägas. Nyköpings och Katrineholms kommuner anser att de bör betecknas som storstads-alternativ medan Vingåkers kommun önskar en klassificering som regionalt thlväxtcentrum med länsregional betydelse. Länsstyrelsen vidhåller sina i det prehminära förslaget framförda synpunkter.

Östergötlands län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget till ortsklassificering att länet i den omfattande ÖversUctliga planering som har bedrivits i länet under senare år har betraktats som en region som bör behandlas i ett sammanhang. Även om utgångspunkten har varit att huvuddelen av näringslivsexpansionen kommer att ske inom den centrala tätortsregionen har det för den skuh inte ansetts acceptabelt att länets ytterområden avfoUcas. Bland kategorin övriga orter anser länsstyrelsen att särskilda åtgärder är nödvändiga i ortema Kisa och Valdemarsvik, varför dessa, har benämnts speciella satsningsorter. Länsstyrelsen föreslår följande preliminära klassificering.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               272

Storstadsalternativ              Norrköping/Linköping

Regionala tUlväxtcentra       Motala, Mjölby, Finspång

Serviceorter (Speciella         Kisa, Valdemarsvik

satsningsorter)

Övriga orter                         Ödeshög, Boxholm, Österbymo, Åtvida-

berg, Söderköping

Flertalet remissinstanser accepterar klassificeringen av Linköping/Norrköping som storstadsalternativ samtidigt som de framhåller att övriga delar av länet inte får eftersättas vid resurstilldelningen. Förändringar i klassificeringen föreslås av Mjölby kommun, som hävdar att kommunen utgör en naturlig del av storstadsalternativet. Norrköpings kommun samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare delar inte länsstyrelsens uppfattning att den centrala delen av länet utgör ett gemensamt arbetsmarknadsområde, varför det är väsentligt var inom regionen nya verksamheter lokahseras. Åtvidabergs kommun föreslår att kommunen klassificeras som regionalt tillväxtcentrum. Handelskammaren föreslår vidare en ny ortskategori, nämligen "storstadsberoende kommunblock", som skulle bestå av de föreslagna regionala tillväxtcentra samt Åtvidaberg och Söderköping. Länsstyrelsen vidhåller den klassificering som lades fram i det preliminära länsprogrammet. 1 förhållande till benämningarna i den preliminära versionen görs emellertid de ändringarna att regionala tillväxtcentra ersätts med benämningen länsdelscentra, att speciella satsningsorter ersätts med servicebasorter och att övriga orter ersätts med lokala centra, vilket anger berörda kommuners roll i länets ortssystem. En ledamot av länsstyrelsen uttalar i en reservation att Åtvidaberg bör betecknas regionalt tillväxtcentrum samt att även Söderköping, Ödeshög, BoxhoLm och Österbymo hänförs till kategorin speciella satsningsorter.

Jönköpings län. Länsstyrelsen framhåUer i det preliminära förslaget till ortsklassificering att Jönköpingsregionen är centralt belägen i förhållande till samtliga tre storstadsområden och har naturliga förutsättningar för vidareutveckhng och nyetablering såväl inom industri som inom servicenäringar av skilda slag. Läget är från kommunikationssynpunkt förmånligt. Med hänsyn härtill och tUl de rådande strukturförhållandena bör regionen kunna erbjuda goda betingelser för en rad verksamheter av sådan typ som företrädesvis är storstadsorienterade. Dessa möjligheter bör beaktas i den regionala politiken och utnyttjas för att främja en balanserad utveckling i den södra delen av landet. Till kategorin regionala tillväxtcentra har hänförts de block som i målsättningen i länsplanering 1967 markerats som satsningsorter. 1 detta sammanhang betraktas Nässjö och Eksjö (på två mils avstånd från varandra) som en ort.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               273

Storstadsalternativ              Jönköping

Regionala tUlväxtcentra       Nässjö/Eksjö, Värnamo, Vetianda, Gisla-

ved, Tranås
Serviceorter                         —

Övriga orter                         Aneby, Gnosjö, Hyltebmk, Sävsjö, Vag-

geryd Förslaget att satsa på Jönköping som storstadsalternativ möter inga erinringar utan stöds av flertalet remissinstanser. Klassificeringen av Nässjö/Eksjö som ett gemensamt regionalt tillväxtcentmm möter kritik från Eksjö kommun som anser sig böra bli klassificerad som etteget regionalt centmm. 1 övrigt redovisas inga väsentliga erinringar mot länsstyrelsens förslag. Länsstyrelsen vidhåller sitt preliminära förslag och anför beträffande klassificeringen av Nässjö/Eksjö att de mer specialiserade funktioner som kännetecknar regionala tillväxtcentra ligger på en högre nivå än kommuncentras och därför är lokahserade till endera av eller båda orterna och att så torde bli fallet även i framtiden.

Kronobergs län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget tUl ortsklassificering att det vid stadsnäringarnas utbyggnad har visat sig att länet kunnat konkurrera med storstadsregionerna i fråga om lokahseringsobjekt och arbetskraft. Tyngdpunkten för expansionen i sydöstra Sverige har förskjutits till Växjöområdet, som genom sitt centrala läge i denna landsdel har blivit den från kommunikations-, transport- och resekostnadssynpunkt fördelaktigaste lokaliseringsorten. Med rimliga insatser bör därför Växjö—Alvestaområdet kunna utvecklas till storstadsalternativ till gagn för landets sydöstra del. Beträffande regionala tUlväxtcentra anförs att såväl Ljungby som Älmhult är kvalificerade serviceorter och har ett väldifferentierat näringsliv.

Storstadsalternativ              Växjö/Alvesta

Regionala tillväxtcentra        Ljungby, Älmhult

Serviceorter                         —

Övriga orter                         Markaryd, Tingsryd, Aseda, Lenhovda,

Lessebo I remissyttrandena accepteras klassificeringen av Växjö/ Alvesta som storstadsalternativ av samtliga remissinstanser. Däremot accepterai inte Markaryds, Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo kommuner samt landsting att nämnda kommuner klassificeras som övriga orter. De önskar aha betraktas som regionala tUlväxtcentra. Lessebo kommun anför dock att även beteckningen serviceort i glesbygden kan accepteras. Bl. a. framhåUs att hela den östra delen av länet ej tUldelats något regionalt tillväxtcentrum, viUcet toUcas som att denna länsdel i stort sett lämnas utanför diskussionen om statligt stöd och att den spontana utveckhngen accepteras. Enligt länsstyrelsens uppfattning har remissyttrandena inte givit någon anledning att ändra den prehminära ortsklassificeringen. Dock benämner länsstyrelsen övriga orter "övriga regionala tillväxtcentra"

18 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                274

Kalmar län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget tUl ortsklassificering att länets konkurrensläge torde komma att förstärkas med hänsyn till det ökade intresse näringslivet visar kustregionerna. En starkare utveckhng av Kalmarregionen skulle ha en positiv inverkan på hela sydöstra Sverige, varför Kalmar-Nybro-Emma-bodaregionen framförs som ett lämpligt storstadsalternativ. Invånarantalet i regionen uppgår i det närmaste tUl 100 000, varför landsdelen har rätt att kräva en förbättrad tillgång på kvalificerad service och en mer differentierad arbetsmarknad. VästervUc, Oskarshamn, Vimmerby och Hultsfred utses till regionala tUlväxtcentra därför att de alla är huvudorter för näringsliv och service. Aha orterna befinner sig i stark utveckling och förväntas öka sina befoUcningstal under planeringsperioden. På grund av befoUcningsminskningen i många kommunblock föreslår länsstyrelsen även ett antal serviceorter.

Storstadsalternativ              Kalmar/Nybro/Emmaboda/Torsås

Regionala tillväxtcentra       Västervik, Oskarshamn, Vimmerby,

Hultsfred

Service orter                        Mönsterås, Högsby, Borgholm, Mörby-

långa

Övriga orter                         —

I remissyttrandena framhåUer Kalmar kommun att man betraktar ortsklassificeringen som den viktigaste delen av länsprogram 1970. Storstadsalternativet stöds av samthga kommuner i länet. Hultsfreds kommun pekar dock på de dåhga kommunikationerna till detta område. Förslaget om regionala tillväxtcentra tUlstyrks över lag av kommunerna. Hämtöver yrkar även Mönsterås och Högsby kommuner på att klassificeras på detta sätt. Länsstyrelsen har inte funnit anledning att i sitt slutliga ställningstagande avvika från det preliminära förslaget.

Gotlands län. Länsstyrelsen betonar i det preliminära förslaget länets isolerade läge vUket gör att man inte kan utnyttja de fördelar som ligger i samplanering med andra regioner. Gotland måste därför ligga på en högre servicenivå än jämförbara områden på fastlandet. Länsstyrelsen klassificerar hela Gotland som regionalt tillväxtcentrum. I sitt remissyttrande diskuterar fcommMMen inte klassificeringen, varför länsstyrelsen inte finner anledning att behandla frågan ytterligare.

Blekinge län. Länsstyrelsen föreslår i det preliminära förslaget till ortsklassificering att hela länet utpekas som storstadsalternativ. Huvudmotiv härför är att Blekinge län näst efter de tre storstadslänen har den högsta folktätheten (52 inv./km). Av länets ca 154 000 invånare är ca 140 000 bosatta i det stadslandskap som utbUdats längs länets rUcs- och länsvägar. Avstånden mellan länets huvudorter och

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                275

större tätorter är korta och medger omfattande pendling, varför länet i stort sett kan betraktas som ett enhetligt arbetsmarknadsområde. Länet anses också hgga på betryggande avstånd från nuvarande storstadsregioners influens utan att ha aUtför långa tidsmässiga reseavstånd. Länets läge ger också närhet tUl ohka marknader. Väl utbyggda kommunikationer finns, viUca har medverkat tUl ett differentierat näringsliv med starka inslag av exportindustri.

I remissyttrandena stöds länsstyrelsens förslag, att länet i sin helhet skall betecknas som storstadsalternativ, av Ronneby och Karlshamns kommuner samt av samarbetsnämnden för Karlskrona kommunblock, Sölvesborgs och Olofströms kommuner tar inte ställning men Olofströms kommun anför att en eventuell tillämpning av länsstyrelsens förslag skulle kräva en mer långtgående samverkan mellan kommunerna i länet än pä något annat håll i landet utanför storstadsområdena. Länsstyrelsen framhåher att remissvaren med något undantag stöder länsstyrelsens förslag. Med hänsyn tUl att den aUmänna utvecklingen inom länet går mot en ökad integration vidhåller länsstyrelsen sin klassificering av hela länet som storstadsalternativ.

Kristianstads län. Länsstyrelsen förklarar sig i det preliminära förslaget till ortsklassificering ha utgått från att de gmndläggande frågorna för landskapet Skånes ekonomiska och fysiska planering inte kan lösas genom den spontana utvecklingen i resp. län. Skånes specieUa karaktär motiverar en särbehandling inom den större regionalpohtiska ramen. Expansionen i Skåne är ojämnt fördelad. Trots begränsade transportavstånd utgör Skåne f. n. inte en ekonomisk futUctio-nellt samverkande enhet. Landskapet består av tre skUda delar: Öresundsregionen med stark expansionskraft, Kristianstad/Hässleholmregionen med svag spontan tillväxt samt Ystad/Simrishamnregionen med negativ befolkningsutveckling. En skärpning av de regionala skUlnaderna och en gradvis aht starkare accentuering av att norra och östra Skåne får komplementkaraktär i förhållande tUl storstadsområdet anser sig länsstyrelsen inte kunna acceptera. Den spontana utvecklingen pekar mot en skärpning av skillnaderna meUan Skånes olika delar. Denna utveckling påverkas i annan riktning genom särskilda stimulans- eller styrningsåtgärder. Länsstyrelsens förslag till Kristianstad/Hässleholrnregionen hänförs tUl kategorin storstadsalternativ skall ses mot bakgmnd av bl. a. detta. Dämpning av expansionen i storstadsområdena bör ske så att den länkas tUl alternativa storstadsregioner inom de nuvarande storstadsområdenas omland. Vid en indelning av riket i tre dylika områden framhålls att Malmö/Lundregionen torde omfatta Skåne och Blekinge samt södra delama av Halland och Småland. Enligt länsstyrelsens mening synes endast Kristianstad/Hässleholmregionen kunna komma i fråga som storstadsalternativ i denna del av landet.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              276

Storstadsalternativ              Kristianstad/Hässleholm

Regionala tUlväxtcentra       Ängelholm, Simrishamn

Serviceorter                         —

Övriga orter                         Broby, Bromölla, Båstad, Klippan, Os-

by, Perstorp, Tomelilla, Åstorp, Örkelljunga

1 remissyttrandena anser Tomelilla kommun att sydöstra Skåne med Ystad som huvudort bör klassificeras som storstadsalternativ samt att Tomehlla skall hänföras tiU gruppen regionala tillväxtcentra. Perstorps och Båstads kommuner samt Klippans, Åstorps och Ängelholms kommunblock är tveksamma till klassificeringen av Kristianstad/ Hässleholm som enda storstadsalternativ och framhåller att också Helsingborg torde utgöra ett storstadsalternativ i Skåne. Då flertalet remissinstanser accepterar länsstyrelsens förslag föreslås inte någon ändring i den slutliga klassificeringen med ett undantag. Länsstyrelsen ansluter sig nämligen till förslaget att Helsingborg bör klassificeras som storstadsalternativ.

Malmöhus län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget till ortsklassificering att länet är en del av Öresundsregionen, Nordens största befoUcningskoncentration med ca 3 mUj. invånare. Malmö/Lund utgör här ett landsdelscentrum. Enligt länsstyrelsen är det önskvärt att övriga delar av länet får del av den expansion som hittills främst har varit koncentrerad till Malmö/Lundområdet. Det är emellertid också angeläget att expansionen och bebyggelsen blir jämnare fördelad i hela landskapet. Helsingborg och Kristianstad/Hässleholm utgör goda altemativ till storstäderna i lokaliseringssammanhang. Bebyggelsen inom länet bör grupperas kring sju regioncentra (tillväxtcentra gmpp 1), nämhgen Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona, Trelleborg, Ystad och Eslöv. De olika regioncentra bör håhas samman med ett nät av trafUcleder men skUjas av vidsträckta grönområden, vatten- och jord-bmksarealer. Målsättningen är att de sju regionerna skall ha en väl differentierad arbetsmarknad och service. Övriga kommunblockscentra har enligt länsstyrelsen goda förutsättningar för industrilokalisering och betecknas som tUlväxtcentra grupp 2.

Storstadsområde                 Malmö/Lund

Storstadsalternativ              Helsingborg

Regionala tillväxtcentra       Grupp 1) Landskrona, Trelleborg, Ystad,

Eslöv

Gmpp 2) Höganäs, Bjuv, Svalöv, Kävlinge, Lomma, Vellinge, Skump, Sjöbo, Hörby, Höör.

Serviceorter                         -

Övriga orter                         —

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               277

Mot den av länsstyrelsen föreslagna klassificeringen av kommunerna har endast ett fåtal remissinstanser gjort invändningar. Skånes handelskammare anser att insatserna bör koncentreras tUl regioncentra medan Vellinge kommunblock framför att Helsingborg ligger för nära Malmö/Lund för att klassificeras som storstadsalternativ. Länsstyrelsen vidhåher sitt preliminära förslag till klassificering.

Hallands län. Länsstyrelsen anför i det preliminära förslaget till ortsklassificering att Hallands län är beläget inom ett av Skandinaviens mest expansiva områden som sträcker sig från Osloregionen i norr via Göteborgsregionen tUl Malmö- och Köpenhamnsregionerna i söder. En fiärdedel av Nordens befolkning eller drygt 5 mUj. invånare bor i dag inom detta område. Om inga regionalpolitiska åtgärder vidtas kommer utveckhngen inom denna s. k. skandinavienaxel att präglas av en fortgående storstadskoncentration, i synnerhet i den södra delen efter tillkomsten av en broförbindelse över Öresund. Om ett av huvudsyftena med regionalpolitUcen skall kunna uppnås — att dämpa storstadsområdenas expansion - måste statsmakterna med en samordnad regionaipolitisk planering stimulera utbyggnaden av ett antal storstadsalternativ. De regionalpolitiska insatserna kan härvid inte begränsas enbart till att dämpa tillväxten i Stockholmsområdet. Även i sydvästra Sverige erfordras ett alternativ för att balansera storstadskoncentrationen i Göteborgs-resp. Malmö/Köpenhamnsregionerna. Halmstadsregionen anses vara ett lämpligt storstadsaltemativ. Invånarantalet är f. n. drygt 100 000 och ökar kraftigt. Regionen har ett gott kommunikationsläge och erbjuder en attraktiv miljö både från boende-, fritids- och näringshvssyn-punkt. Varberg och Falkenberg är som regionala tillväxtcentra båda starkt expanderande vad avser industrin, Varberg också i fråga om sjukvård och annan regional service. Båda fungerar som centralorter för näringsliv och service.

Storstadsalternativ             Halmstad

Regionala tillväxtcentra       Varberg, Falkenberg

Serviceorter                         Laholm '

Övriga orter                         Kungsbacka (del av Göteborgsregionen)

' Ändring i länsstyrelsens slutliga förslag

1 remissyttrandena tUlstyrks förslaget i huvudsak av länets kommuner/kommunblock med undantag för Kungsbacka kommunblock, som anser att kommunblocket med hänsyn till anknytningen tUl Göteborgsregionen bör hänföras till kategorin storstadsområden. Även landstinget och Skånes handelskammare tihstyrker förslaget. Länsstyrelsens sluthga förslag till ortsklassificering överensstämmer med det preliminära förslaget med den skihnaden att Laholms kommunblock har hänförts tUl gruppen övriga orter i stället för serviceorter.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                278

Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen erinrar i det preliminära förslaget till ortsklassificering om att en antydan till regiondelning gjordes i länsplanering 1967 enligt följande: Göteborgsregionen, mellersta länsdelen med Uddevalla som huvudort och norra länsdelen med Strömstad som huvudort. Enligt anvisningarna tih länsprogram 1970 klassificeras Göteborgsregionen, som storstad. Eftersom Göteborg fungerat som överordnat centrum för hela Västsverige är det ett riksintresse att regionen utvecklas i enhghet härmed. Trestadsområdet dvs. Uddevalla-Vänersborg-Trollhättan, bör klassificeras som storstadsaltemativ. Till området skulle också kunna föras Lysekil och Munkedal. Trestad är f. n. inte någon funktionell enhet men en mer integrerad arbetsmarknad skulle kunna uppnås t. ex. genom ett förbättrat vägnät. LysekU och Strömstad klassificeras som regionala tillväxtcentra. För Lysekils del har fömtsättningama ändrats i och med beslutet om lokaliseringen av OK:s oljeraffinaderi till Brofjorden, varför klassificeringen som tillväxtcentmm anses motiverad. Strömstad som har ett relativt isolerat läge utgör huvudort för hela norra Bohuslän och i viss utsträckning även för angränsande delar av Norge.

Storstadsområde                 Göteborgsregionen inom Göteborgs och

Bohus län (Göteborg, Mölndal, Härryda, PartUle, Öckerö, Kungälv, Stenungsund och Tjöm)

Storstadsalternativ              Trestad (Uddevalla-delen)

Regionala tillväxtcentra       Lysekil, Strömstad

Serviceorter                         Gravarne, Munkedal, ' Omst, ' Tanum

Övriga orter                         -

' Ändringar i länsstyrelsens slutiiga förslag

I sitt remissyttrande framhåller Göteborgs kommun att skillnaderna mehan Göteborg och Stockholm motiverar att ytterhgare en ortsklass införs mellan Stockholmsregionen och storstadsalternativen med hänsyn tih de åtgärder som är nödvändiga för att Göteborgsregionen skall erhålla en balanserad näringslivsstmktur. Styrsö kommun, som ingår i Göteborgs kommunblock, påpekar att kommunen har karaktär av glesbygdskommun. Stenungsunds kommun framhåller att kommunen genom sitt deltagande i olika samarbetsorgan inom Storgöteborgsområdet felaktigt kommit att inräknas i storstadsområdet. Kommunen bör i stället klassificeras som regionalt thlväxtcentrum. Lysekils kommun toUcar beslutet om OK-raffinaderiets lokahsering till Brofjorden som skäl för att LysekU bör ingå i storstadsalternativet UddevaUa/Trollhättan/ Vänersborg, Samarbetsnämnden i Munkedals kommunblock framhåller att blocket som helhet mte kan betraktas som glesbygd eftersom avståndet till Uddevalla är endast 2-3 mil. Landstinget förordar ett storstadsalternativ kring Uddevalla omfattande även Lysekils kommun

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               279

samt Gravarne och Munkedals kommunblock. Länsstyrelsen föreslår mot bakgrund av remissyttrandena och övrig information som tilUcommit att klassificeringen för Omst och Munkedal ändras till övrig ort. Dessutom erinrar länsstyrelsen om de strukturella skillnader som finns mellan Stockholm å ena sidan och Göteborg och Malmö å den andra sidan, vilka båda har karaktär av landsdelscentra. Beträffande Stenungsund framhåller länsstyrelsen att denna ort är ett självständigt regionalt thlväxtcentrum, trots att det inräknas i Storgöteborgsområdet.

Älvsborgs län. Länsstyrelsen anför i det preliminära förslaget till ortsklassificering att statsmakterna i högre grad än hittUls måste beakta Boråsregionens allvarliga näringslivsproblem genom att upprätta en utveckhngsplan för regionen. Länsstyrelsen klassificerar Borås som storstadsalternativ med motiveringen att det borde vara lättare att avlasta Göteborgsregionen om även storstadsnära orter betraktas som storstadsalternativ. Länsstyrelsen erinrar vidare om att regeringen i samband med fastställandet av stadsplan för industriområde vid Brofjorden i Lysekil framhöll, att det är önskvärt att främja utvecklingen av en samplanerad industriregion omfattande Vänersborg, Trollhättan, Uddevalla och LysekU och föreslår därför Trestad som storstadsalternativ. Med hänsyn tUl förhåhandena i Dalsland och i södra länsdelen föreslår länsstyrelsen Åmål, Mark och Ulricehamn som regionala tUlväxtcentra. Inom Bengtsfors kommunblock utpekas två serviceorter, Bengtsfors och Ed.

Storstadsområde                 Göteborgsregionen (delen Surte och Le-

mm)

Storstadsalternativ              Borås, Trestad, Trollhättan/Väners-

borgs-delen)

Regionala tillväxtcentra        Ämål/Säffle, Mark, Ulricehamn

Serviceorter                         Bengtsfors, Ed, Färgelanda,' Mellerud,'

Tranemo'

Övriga orter                         Alingsås, Herrljunga, Lilla Edet, Sven-

ljunga, Vårgårda

'  Ändringar i länsstyrelsens slutliga förslag

Av remissyttrandena framgår att landstinget liksom flertalet kommuner accepterar huvuddragen i förslaget. Bengtsfors kommunblock anser emellertid att benämningen serviceort i glesbygd är olyckligt vald och föreslår i stäUet beteckningen utveckhngskommun. Alingsås kommunblock framhåller att beteckningen storstadsalternativ ej bör tillämpas på någon ort inom länet samt att Alingsås bör betraktas som regionalt tillväxtcentrum och orten Sollebmnn betraktas som serviceort i glesbygd. Herrljunga kommunblock finner det otillfredsställande att ha klassificerats som övrig ort. Även Svenljunga kommun vänder sig mot denna beteckning och hävdar att den självklara klassificeringen är serviceort i glesbygd.  Man  är vidare  orolig för att  satsningen  på  Tranemo som

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              280

serviceort får negativa effekter på Svenlunga. Länsstyrelsen har som en följd av remissynpunkterna vidtagit den förändringen i den preliminära klassificeringen, att Färgelanda, Mellerud och Tranemo överförts från gruppen serviceort i glesbygd till gruppen övrig ort. 1 övrigt vidhåller länsstyrelsen sitt klassificeringsförslag.

Skaraborgs län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget till ortsklassificering att länet är beläget på den expansiva axeln mellan Stockholm och Göteborg med goda förbindelser via västra stambanan och europaväg 3. Inom en fyramUsradie från Skövde finns en befolkningskoncentration med få motsvarigheter utanför storstadsområdena. Skövderegionen, i vUken även Skara, Tidaholm och Tibro inräknas, klassificeras som storstadsalternativ. Som regionala tillväxtcentra föreslår länsstyrelsen Lidköping, Mariestad och Falköping med väl utvecklad service som betjänar ett större omland. Länsstyrelsen har som mål att även Vara på sUct skall utvecklas till regionalt tillväxtcentrum. Centralorterna i övriga kommunblock benämner länsstyrelsen kommuncentra, som motsvarar benämningen övrig ort i inrUcesdepartementets anvisningar.

Storstadsalternativ              Skövderegionen (Skövde, Skara, Tibro,

Tidaholm)
Regionala tillväxtcentra       Lidköping,  Mariestad,  Falköping samt

Vara på sikt Övriga orter (kommuncentra)      Grästorp,    Gullspång,    Götene,    Habo,

Hjo, Karlsborg, Töreboda

1 allt väsentligt godtar remissinstanserna länsstyrelsens förslag. Några kommuner redovisar dock andra förslag tUl avgränsningar av storstadsaltemativet. Flera kommuner anför även att satsningen på Skövde som storstadsaltemativ inte får ske på övriga orters bekostnad. Skara kommun anser att kommunen bör klassificeras som regionalt tillväxtcentmm. Länsstyrelsen vidhåller det preliminära förslaget till ortsklassificeringen mot bakgrund av att remissinstanserna i allt väsentligt synes godta förslaget.

Värmlands län. Länsstyrelsen utgår i det preliminära förslaget till ortsklassificering från den gruppering av kommunblocken, som gjordes vid arbetet med länsplanering 1967. Kommunblocken indelades därvid i tre grupper nämhgen naturhga växtcentra (Karlstad, Kristinehamn, Arvika, Säffle och Filipstad), bmksorter (Hagfors, Munkfors, Storfors, Gmms och Forshaga) samt folkminsknmgskom-muner (Åriäng, Eda, Sunne, Torsby, Sysslebäck och Kyrkheden). Ytterhgare utgångspunkter är möjligheterna att skapa allsidigt sammansatta arbetsmarknadsområden med goda pendlingsmöjligheter samt behovet av en viss koncentration av servicen på ohka nivåer till välutmstade serviceorter. Karlstadsområdet klassificeras som storstadsalternativ och beträffande regionala tillväxtcentra framhåller länsstyrelsen att i första

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               281

hand Kristinehamn, Arvika samt Säffle kommer i fråga för denna ortskategori. Vidare klassificeras även FUipstad och Hagfors som regionala tillväxtcentra i östra resp. norra delen av länet. Hagfors anses vara den dominerande orten i norra Värmlands splittrade tätortsstruktur men utvecklingen under 1970-talet får visa om den kan jämställas med övriga tUlväxtcentra i länet. Länsstyrelsen har hänfört Storfors till Kristinehamn, Eda till Arvika och Munkfors samt Kyrkheden till Hagfors med hänsyn till att resp. orter tillsammans med angivna regionala tillväxtcentra ingår i gemensamma arbetsmarknadsområden.

Storstadsahernativ              Karlstadsregionen   (Karlstad,   Skoghall,

Kil, Forshaga, Gmms)
Regionala tillväxtcentra       Arvika, Säffle, Kristinehamn, Filipstad,

Hagfors
Serviceorter (stödjepunkter)        Åriäng, Sunne, Torsby, Sysslebäck
Övriga orter                         -

Bland remissinstanserna råder enighet om att Karlstadsregionen bör utpekas som storstadsalternativ. Likaså stöds förslaget om regionala tUlväxtcentra. Beträffande klassificeringen av Hagfors som regionalt tillväxtcentrum framhåller samarbetsnämnden i Hagfors kommunblock att det inte får råda någon tvekan om målsättningen för Hagfors. Uddeholms AB säger sig vara berett att medverka till att förbättra näringsstmkturen i Hagfors. Säffle och Åmåls kommuner framhåller i likalydande yttranden den ömsesidiga samhörigheten mellan Ämål och Säffle samt hävdar att regionen bör kunna utvecklas och av statsmakterna accepteras som ett tvåkärnigt centrum även om kommunerna skUjs åt genom en länsgräns. Klassificeringen av serviceorterna (stödjepunkterna) kritiseras av kommunerna i norra delen av länet. Sunne kommun framhåller att Hagfors, Torsby och Sunne bör klassificeras på samma sätt. Torsby kommun hävdar att både Torsby och Hagfors bör betecknas som regionala tillväxtcentra om hänsyn skall tas till det befintliga serviceutbudet. 1 annat fall bör båda orterna klassificeras som serviceorter. Länsstyrelsen finner att det ytterligare material som framkommit samt remissinstansernas synpunkter i huvudsak styrker länsstyrelsens klassificering. Länsstyrelsen vidhåller sitt preliminära förslag. Beträffande serviceorterna ansluter sig länsstyrelsen emellertid till beteckningen regionala serviceorter i stället för benämningen stödjepunkter som mött kritUc. Det framhålls också att Torsby intar en särställning bland de föreslagna serviceorterna.

Örebro län. Länsstyrelsen utgår i det preliminära förslaget till ortsklassificering från den prioritering av kommunblocken som gjordes i länsplanering 1967. Eftersom Örebro redan nu måste anses uppfylla kraven på storstadsalternativ erhålls följande ortsklassificering.

Prop. 1972:111    Bilaga 1    Inrikesdepartementet              282

Storstadsalternativ              Örebro

Regionala tUlväxtcentra      HaUsberg, Karlskoga, Lindesberg

Serviceorter                         -

Övriga orter                         Askersund,      Degerfors,'       Hällefors,'

Kumla, Laxå, Ljusnarsberg, Nora

' Ändringar i länsstyrelsens slutliga förslag

Flertalet remissinstanser ansluter sig till länsstyrelsens klassificeringsförslag. Endast fyra kommuner redovisar negativa synpunkter. Askersunds kommun anför att eftersom Kumla och Hallsberg ligger inom Örebros influensområde bör Askersund i stället klassificeras som regionalt tillväxtcentrum i södra Närke. Laxå kommun önskar bh klassificerad som serviceort i glesbygd. Kumla och Hallsbergs kommuner framhåher att Kumla och Hallsberg tillsammans kan bilda ett tvåkärnigt centrum i södra Närke. Degerfors kommun anför att Möckelnbygden—Karlskoga-Degerfors bör ses som ett regionalt tillväxtcentrum. Hällefors kommun framhåller att det med hänsyn tUl det geografiska läget är nödvändigt att förstärka samhällsservicen i kommunen. Därför bör Hällefors klassificeras som regionalt tillväxtcentrum eller pä en nivå näst intill. Efter remissbehandlingen har länsstyrelsen tUlmötesgått några kommuners önskemål. Sålunda betecknas Karlskoga-Degerfors som ett tväkämigt regionalt tUlväxtcentmm och Hällefors som serviceort.

Västmanlands län. Länsstyrelsen utgår i det preliminära förslaget tUl ortsklassificering från en indelning av länet i fyra planeringsregioner, nämligen Västerås, Köping, Fagersta och Sala. Västerås anses av länsstyrelsen vara lämplig som storstadsalternativ, varvid den relativa närheten till Stockholm bör ses som en positiv faktor när det gäller att avlasta storstadsregionen. Med hänsyn till Salaregionens stora yta klassificeras Östervåla som serviceort.

Storstadsaltemativ               Västerås

Regionala tUlväxtcentra       Köping, Fagersta, Sala

Serviceorter                         Östervåla

Övriga orter                         Arboga, Hallstahammar, Heby, Kungsör,

Norberg, Skinnskatteberg, Surahammar

Samtiiga remissinstanser accepterar länsstyrelsens förslag. Hallstahammars kommun anför emellertid rent principiellt att strävan från statsmakterna borde vara att skapa bättre levnadsbetingelser genom att utveckla även de mindre tätorterna. Länsstyrelsen vidhåller sitt preliminära förslag.

Kopparbergs län. Länsstyrelsen anför i det preliminära förslaget   tih ortsklassificering att rUcsdagens uttalande vid behand-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               283

lingen av länsplanering 1967 toUcas som ett stöd för länets målsättning att i första hand utveckla och förstärka centralregionen Falun/Borlänge samt regionala tUlväxtcentra i de övriga planeringsregionerna. Falun/Borlänge klassificeras som storstadsalternativ. Sedan lång tid har detta framstått som en av de vUctigaste regionalpolitiska satsningarna i länet. Säter och Mockfjärd betraktas som förortsblock. Centralorterna i de övriga planeringsregionerna, Avesta, Ludvika och Mora, klassificeras som regionala tUlväxtcentra. Hedemora, Smedjebacken och Orsa är samtliga belägna mindre än 20 km från regioncentra och betraktas därför som delar av dessa. Bland de kommuner som klassificeras som serviceorter i glesbygd uppmärksammas i första hand Malung och i andra hand Vansbro. De är belägna långt från regioncentra och fungerar som service-och sysselsättningsorter i betydande glesbygdsområden. 1 Älvdalens kommun är det framför allt de stora avstånden inom kommunen som ger centralorten en särställning. För Leksands och Rättviks del gäller att de genom turismens ställning är framträdande serviceorter.

Storstadsahernativ              Falun/Borlänge

Regionala tillväxtcentra       Avesta, Ludvika, Mora

Serviceorter                         Malung,   Vansbro,   Älvdalen,   Leksand,

Rättvik
Övriga orter                         Hedemora,   Mockfjärd,   Orsa,   Smedje-

backen, Säter

Remissinstanserna godtar i huvudsak länsstyrelsens förslag. Vansbro och Malungs kommuner anför emellertid kritik mot benämningen serviceort i glesbygd som de anser kan uppfattas ahtför negativt. Malungs kommun föreslår benämningen kommuncentmm. Länsstyrelsen instämmer i förslaget från Malungs kommun och vidhåller i övrigt sitt förslag.

Gävleborgs län. Länsstyrelsen erinrar i det preliminära förslaget till ortsklassificering om att den i länsplanering 1967 gjorde vissa uttalanden som visade fram mot en ortsklassificering. Härvid framhölls att ansträngningarna bör inrUctas främst pä att utveckla centralorterna i resp. A-regioner. Gävle/Sandvikenregionen framhölls som särskUt betydelsefull för länet. Länsstyrelsen vidhåller detta och klassificerar Gävle/Sandviken som storstadsalternativ. Som regionala tUlväxtcentra klassificeras Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall, vilka hittills i allt väsentligt har haft en positiv utveckling. TUl denna gmpp hänför länsstyrelsen också Ljusdal, som är en strategiskt viktig ort med hänsyn till de stora avstånden till alternativa regioncentra. Den negativa trenden i Ljusdal måste brytas för att nuvarande servicenivå inte skall hotas. Som regionalt tillväxtcentrum klassificeras även Hofors som har ett ensidigt näringshv med ett stort behov även bättre differentiering. I de tre övriga kommunblocken är avstånden tUl regioncentra stora, varför de klassificeras som serviceorter. Länsstyrelsen anser det vidare önskvärt att upprätt-

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet               284

hålla stödjepunkter för serviceförsöriningen i de mest utsatta glesbygdsområdena. Som exempel på sådana orter anförs Hamra, Los, Kårböle, Ramsjö, Bjuråker samt Österfärnebo.

Storstadsalternativ              Gävle/Sandviken

Regionala tiUväxtcentra       Söderhamn,   Bollnäs,   Hudiksvall,   Ljus-

dal, Hofors
Serviceorter                         Ockelbo, Edsbyn, Bergsjö

Övriga orter                         -

Samtliga remissinstanser accepterar länsstyrelsens förslag och med anledning härav finner länsstyrelsen ingen orsak att ändra på förslaget.

Västernorrlands län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget tiU ortsklassificering att i länsplanering 1967 fastslogs att målsättningen för länet är att söka möjliggöra fortsatt expansion i Sundsvall och Örnsköldsvik samt ge Härnösand/Kramforsregionen en bas för framtida expansion. Dessutom skulle folkminskningen i nordvästra Ångermanland och västra Medelpad motverkas genom att centralorterna SoUefteå och Ange utvecklades. Mot bakgrund härav klassificerar länsstyrelsen Sundsvah som storstadsalternativ. Enligt länsstyrelsen framstår Sundsvallsregionen redan i dag som ett attraktivt alternativ till storstäderna. De fem orter som föreslås som regionala tillväxtcentra fungerar redan nu som centra för service och näringsliv inom resp. regioner. TUl dessa orter - jämte Sundsvall - bör huvuddelen av de offentliga investeringarna och de lokahseringspolitiska insatserna koncentreras. I de serviceorter i glesbygdsområdena som föreslås bör man enligt länsstyrelsen söka bevara väsentliga delar av befintlig service för att underlätta för människorna att bo kvar i områden som ligger långt från storstadsaltemativ eller regionala tillväxtcentra.

Storstadsalternativ              Sundsvallsregionen   (Sundsvall,   Timrå)

Regionala tillväxtcentra       Härnösand,   Kramfors,   SoUefteå/Lång-

sele, Örnsköldsvik, Ange
Serviceorter                         Fränsta, Liden, Nordingråvallen, Junsele,

Ramsele,    Bredbyn/MeUansel,    Björna/

Långviksmon, Solberg
Övriga orter                         —

1 allt väsenthgt accepterar remissinstanserna länsstyrelsens klassificering. Timrå kommun anför dock att storstadsalternativet bör benämnas Sundsvall/Timrå eftersom Timrå ingår i regionen. Härnösands kommun samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare hävdar att Härnösand är förbunden med Sundsvah genom en sammanhängande tätbygd och att kommunen med tanke på en framtida förbättrad vägstandard därför bör klassificeras som ingående i storstads-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                285

alternativet. Sollefteå kommunblock framhåller att även Ramsele bör klassificeras som regionalt tillväxtcentrum. Beträffande serviceorterna framför Kramfors kommunblock erinringar mot att Nordingråvallen klassats som serviceort i östra delen av blocket. Även Docksta och Sundbron kan komma i fråga. Sollefteå kommunblock framhåller att även Näsåker bör betraktas som en serviceort. Länsstyrelsen vidhåller sitt förslag men beaktar synpunkterna från Timrå kommun såtillvida att det föreslagna storstadsalternativet benämns Sundsvallsregionen med angivande av att Sundsvall och Timrå ingår. Förslaget att räkna in även Hämösand i storstadsalternativet bör uppmärksammas men ett färdigställande av den nya vägsträckningen av E 4 mellan Sundsvall och Härnösand bör avvaktas. Beträffande de framförda synpunkterna på serviceorterna anser länsstyrelsen att Näsåker på grund av sin relativa närhet tih Sollefteå ej bör klassificeras som serviceort samt att det är angeläget att stärka servicen i NordingråvaUen. En undersökning av de aktuella orterna i området borde kunna ge ytterligare underlag för ett ställningstagande.

Jämtlands län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget tUl ortsklassificering att en rangordning av kommunblocken i länet genomfördes redan i länsplanering 1967. Som lokaliseringsaltemativ tiU den primära lokaliseringsorten Östersund utpekades Strömsund, Sveg, Järpen och Bräcke. Länsstyrelsen framhåller att av länets orter endast Östersund kan erbjuda en kvalificerad service. Med hänsyn tUl sin avgörande betydelse för hela länets utveckling klassificeras Östersund som storstadsalternativ. 1 Östersund inräknas även centralorten Krokom. Bland de regionala tUlväxtcentra klassificerar länsstyrelsen Strömsund en nivå över de andra.

Storstadsalternativ              Östersund/Krokom

Regionala tUlväxtcentra      Strömsund, Sveg, Bräcke, Järpen

Serviceorter                         Hammarstrand,'  Svenstavik,' Gäddede,

Hoting, Föhinge, Hede, Funäsdalen
Övriga orter                         -

' Ändringar i länsstyrelsens slutliga förslag

Enligt remissyttrandena delar Östersunds kommun. Krokoms och Järpens kommunblock länsstyrelsens klassificeringsförslag. Hammarstrands kommunblock framför att endast Östersund och Strömsund bör ges en särställning bland länets centralorter och övriga centralorter sammanföras i en enda grupp. Svegs kommunblock anför att Sveg i prioriteringshänseende bör jämstähas med Strömsund. Landstinget föreslår att Hammarstrand och Svenstavik klassificeras som regionala tihväxtcentra. Från flera kommuner framförs även krav på att flera orter skah klassificeras som serviceorter i glesbygd, nämligen Hammerdal, Backe/Rossön, Åre, Hahens kyrkby och Ytterhogdal. Mot bakgrund bl. a. av remissynpunkterna har länsstyrelsen ändrat klassificeringen av  Hammarstrand och Svenstavik till  regionala tiUväxtcentra från att

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                286

preliminärt ha varit klassificerade som serviceorter. Mot den ändrade klassificeringen har landshövdingen, en ledamot i styrelsen samt föredraganden reserverat sig.

Västerbottens län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget till ortsklassificering att Umeå uppfyller alla krav på ett storstadsalternativ. Skellefteå utgör enhgt länsstyrelsens bedömning ett landsdelsregionalt tillväxtcentmm, med hänsyn till statsmakternas beslut att dit föriägga såväl högre teknisk utbUdning som ett industriellt utvecklmgscentmm för övre Norrland. Lycksele har en strategisk betydelse som centralort för inlandet. Näst Lycksele är VUhelmina den största orten i länets inland och den ledande centralorten i södra lappmarken medan Storuman fungerar som centralort i den norra lappmarken. Länsstyrelsens klassificering får följande utseende.

Storstadsalternativ              Umeå

Regionala tUlväxtcentra       Skellefteå, Lycksele, Vilhelmina,' Stor-

uman'

Serviceorter                         Nordmahng,   Norsjö,  Robertsfors, Sor-

sele, Vindeln, Åsele, Dorotea, Jörn, Mala, Bjurholm, Tärna-Hemavan

Övriga orter                         Vännäs

' Ändringar i länsstyrelsens slutUga förslag

I remissyttrandena redovisas erinringar mot klassificeringen av Umeå som storstadsalternativ av Sorsele kommun som inte anser det realistiskt med ett storstadsalternativ i Västerbottens län. I övrigt accepteras länsstyrelsens förslag av remissinstanserna. I den sluthga klassificeringen av orterna har länsstyrelsen gjort den ändringen att Umeå och Skellefteå betecknas primära centra (3 a resp. 3 b), Lycksele länsdelscentmm samt Vilhelmina och Stomman som servicebasorter. Dessutom understryker länsstyrelsen att Sorsele, Asele, Vindeln, Nordmaling, Robertsfors, Norsjö, Mala, Dorotea, Bjurholm, Jörn och Tärna-Hemavan bör betraktas som serviceorter på kommuncentrumnivå.

Norrbottens län. Länsstyrelsen framhåller i det preliminära förslaget tih ortsklassificering att man redan i länsplanering 1967 önskade satsa på Luelå, Piteå, Boden, Älvsbyn och Kahx och utveckla dessa kommunblock till en tätortsregion av sådan storlek och struktur att den kunde få samma spontana tihväxtkraft som observerats i SundsvaUsområdet och i Gävle/Sandviken. Även Kiruna, GäUivare och Arvidsjaur prioriterades. Enligt länsstyrelsen är anvisningamas intentioner beträffande ortsklassificeringen relativt svåra att applicera på Norrbottens län. De stora avstånden gör att behovet av satsningsorter känns mycket stort. Länsstyrelsen framhåller också att det är i gruppen övriga orter som en stor del av de samhälleliga insatserna skulle behöva göras. Länsstyrelsens avsikter med  övriga orter överensstämmer mte med de

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                287

givna anvisningarna, eftersom specieha stödformer för upprätthållande av viss service måste komma i fråga om orternas underiag skulle svikta. Regionala tiUväxtcentra indelas i två grupper. 1 den första gruppen placeras de orter där utvecklingen förefaUer kunna fortsätta utan insättande av extraordinära åtgärder. För de orter som placeras i den andra gruppen finns ett behov av speciella insatser. Även serviceorterna indelas i två grupper enligt likartade kriterier. Länsstyrelsen anför vidare att om underlaget för servicen skulle svikta i Härads, KorpUombolo, Vittangi och Karesuando torde det bli nödvändigt att i dessa orter vidta speciella stödåtgärder.

Storstadsaltemativ              Luleå/Boden/Piteå/Älvsbyn

Regionala tUlväxtcentra       a) Kahx, Kimna

b) Arvidsjaur, GäUivare, Haparanda
Serviceorter                         a) Jokkmokk, Övertorneå

b) Arjeplog, Overkahx, Pajala
Övriga orter                         a) Härads, Korpilombolo, Vittangi, Kare-

suando

b) övriga orter i länet I remissyttrandena framförs från flera kommuner att satsningen på storstadsaltemativet fyrkanten, dvs. Luleå/Boden/Piteå/ Älvsbyn, inte får innebära en försämring vad gäher resurstihdelningen tih inlandet. Samtliga kommuner utom Arjeplog och Pajala kommuner, som önskar bh klassificerade som regionala tiUväxtcentra i stähet för serviceorter, accepterar länsstyrelsens förslag. Från Kiruna kommun framhålls att den speciella situationen för orterna i malmfältsområdet måste beaktas vid resurstilldelningen i olika sammanhang. Länsstyrelsen vidhåher sin preliminära klassificering.

9.3.3 GRUP:s skiss till klassificeringssystem

GR UP:s förslag

Ett ortsklassificeringssystem som skah gäUa för hela landet måste grundas på en enhetlig bedömning för samthga län så att orter med hkartade egenskaper och utvecklmgsbetingelser i skUda delar av landet får en likartad behandling. I detta syfte överarbetade gruppen för regional utvecklingsplanering (GRUP) inom inrikesdepartementet de förslag tih ortsklassificering, som länsstyrelsema lade fram i samband med de prehminära länsprogrammen. Resultatet av detta arbete presenterades i departementspromemorian (Ds In 1971:7) Ortsklassificering i ett regionalpohtiskt handlingsprogram, skiss tUl klassificeringssystem. Avsikten med denna överarbetning var att den bl. a. skulle ge länsstyrelserna ytteriigare underiag inför de sluthga stähningstagandena tiU ortsklassificeringen i länsprogram 1970. Ett annat motiv för redovisningen var att det bedömdes som nödvändigt att ge olika departement och ämbetsverk en gemensam utgångspunkt för den centrala bearbetningen av länsprogrammen. Tidigare ställningstaganden i fråga om den regionala utvecklingspla-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                288

neringen avsåg främst avvägningar inom de olika länen, medan avvägningar mellan län i stort sett saknades. En centralt utarbetad ortsklassificering ansågs här kunna ge vägledning. Ett ytterligare motiv var att få tih stånd en debatt i dessa frågor även utanför den krets av kommuner och regionala organ där huvuddelen av diskussionerna dittUls hade förts.

Vid arbetet med att samordna ohka bedömningar för att ge skUda delar av landet en likartad behandling fann GRUP att ett mer utbyggt klassificeringssystem var nödvändigt, med fler ortskategorier än dem som redovisades i prop. 1970:75 och som länsstyrelserna anbefalldes att använda som klassificeringsgrund. Enligt GRUP:s mening måste ett mera utbyggt klassificeringssystem baseras på, förutom de regionalpolitiska ställningstaganden som dittUls har gjorts av statsmakterna, samhällsservice etc. i olika ortstyper. VUka krav som människorna ställer i dessa avseenden är inte uttömmande undersökt. Ett begränsat antal undersökningar finns men deras representativitet är delvis osäker. Inom ramen för ERU:s vidare arbete bedrivs forskning kring dessa frågor.

När det gäller befolkningens krav pä service förefaller det enligt GRUP möjligt att trots underlagsmaterialets svagheter utskilja åtminstone två intressanta nivåer. Storstadsområdena kan tillfredsställa de högsta kraven på service. Av undersökningar som redovisades i ERU:s betänkande (SOU 1970:3, 14 och 15) Balanserad regional utveckling med tillhörande bilagor framgår att det i stort sett är i regioner med ett lokalt befolkningsunderlag om ca 100 000 människor som en med storstadsområdena jämförbar service står att finna. Undersökningar som gjordes i anslutning till länsplanering 1967 för Norrbottens län (BD 80) antyder en annan intressant gräns. Man fann nämligen att regioner med ett lokalt befolkningsunderlag på ca 30 000 invånare i huvudsak kunde ge service av en omfattning och kvahtet som motsvarade önskemålen från flertalet intervjuade personer. När det gäUer befolkningens krav på arbetsmarknaden är situationen också svårbestämbar, bl. a. på grund av de olika bedömningar som måste göras med hänsyn tUl tidsperspektivet i planeringen. De krav som den äldre, lokalt bundna arbetskraften på kort sikt ställer t. ex. på differentiering av arbetsmarknaden torde i regel vara så blygsamma att de normalt bör kunna tillfredsställas på en arbetsmarknad där det lokala befolkningsunderlaget är betydligt mindre än 30 000 invånare. GRUP framhåller att det om man ser problemet på längre sUct är sannolikt att den mera välutbildade arbetskraften efterfrågar arbeten som kan erbjudas endast inom en ganska stor arbetsmarknad. Med de utbildningsfrekvenser som f. n. är aktuella i hela landet när det gäller t. ex. gymnasial och högre utbildning kan man konstatera att den arbetsmarknad som erbjuds vid ett befolkningsunderlag av 30 000 invånare normalt blir intressant endast för en begränsad del av arbetskraften (jfr. avsrutt 3.2.3). Om man emellertid ser till den högre gräns som betecknades som intressant när det gäller serviceutbudet (100 000 invånare) finner GRUP det sannolikt att tätortsregioner av den storieken med rimliga insatser kan få en arbetsmarknad som tih sin sammansättning förefaller kunna bli lika attraktiv som storstadsområdenas.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              289

Hur företagens krav på service och arbetsmarknad i skiftande grad tUlgodoses i regioner av olika storlek kan avläsas bl. a. i de variationer som de s. k. agglomerativa fördelama uppvisar. Till de agglomerativa fördelarna bmkar räknas tUlgång till den typ av riänster som ett företag inte ensamt kan håUa sig med men som det kan utnytria tihsammans med andra. Det kan gäUa specialutbildad arbetskraft, kvalificerade kommunikations- och serviceanläggningar, konsulter o. d. Hit räknas också arbetsmarknadens storlek och kvalitativa sammansättning. Av nyligen framlagda undersökningar' framgår att mera ahmänna agglomerativa fördelar normalt står att finna i regioner med minst 25 000-30 000 invånare men att de i vissa faU kan uppträda även i regioner med lägre befolkningstal. Tillgång till mera specifUca agglomerativa fördelar (närhet tih information, myndigheter, organisationer, kunder etc.) finns i regel bara i de tre storstadsområdena. EnUgt den tidigare refererade undersök-nmgen har emellertid ett ökat antal företag som kräver specifika agglomerativa fördelar under 1960-talet lokaliserats tUl och utvecklats i regioner med 60 000-150 000 invånare.

Befolkningströsklar av det slag som nu har berörts ger enligt vad GRUP framhåller endast ett sammanfattande mått på de fördelar olika regioner erbjuder. Sannolikt är t. ex. i orter med samma lokala befolkningsunderlag variationerna på arbetsmarknaden större än variationer inom servicen. Ett betydelsefullt förhållande tycks vara att den servicetillgång som befolkningen uppfattar som acceptabel i allmänhet återfinns i regioner med ett mindre befolkningsunderlag än som är nödvändigt för att man skall få en arbetsmarknad av den storlek och differentieringsgrad som i varje fall ungdomen finner intressant.

Det förslag till ortsklassificeringssystem som GRUP mot den här angivna bakgrunden lade fram innebar som förut har antytts en utbyggnad av det system som förordades i prop. 1970:75. Förslaget redovisas i tabell 9:3. Förändringen i förhållande tih det system som redovisades i prop. 1970:75 består främst i att flera ortsnivåer särskiljs bland regionala centra och serviceorter. I tabellen sammanfattas den i det föregående förda diskussionen av befolkningströsklar. Dessutom ges vissa exemplifieringar av viktigare servicefunktioner som normalt förekommer i de olika ortstyperna.

Med utgångspunkt i detta utbyggda klassificeringssystem redovisade GRUP närmast som en exemplifiering en skiss till ortsklassificering. Tillvägagångssättet vid upprättandet av skissen var följande. Mot bakgrund av riksdagens uttalande år 1969, att man bör försöka få till stånd en sådan utveckling att det i varie län finns minst en stadsregion med framtida spontan tillväxtkraft, till vilken en betydande del av flyttningsströmmarna kan gå, urskiljde GRUP först den grupp av orter som länsstyrelserna redan i länsplanering 1967 prioriterade i detta syfte. Denna   grupp  av  regionala centra  benämns  i  skissen  primära  centra

■ Back, R. m, fl,. Lokalisering och ekonomisk strukturutveckling, Stockholm 1970.

19 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                290

(beteckning 3 a och 3 b i tabell 9:3). Ur denna grupp urskUjdes de tätortsregioner som har ett större lokalt befolkningsunderlag än 100 000 invånare och som ligger på ett relativt stort avstånd från nuvarande storstadsområden. Ur denna grupp av orter (beteckning 3 a i tabeh 9:3) förutsattes eventuella storstadsalternativ bli valda. Några storstadsalternativ (betecknmg 2 i tabell 9:3) utpekades dock inte av GRUP. Nästa steg var att ange övriga regionala centra - länsdelscentra (beteckning 3 c i tabell 9:3). Därvid beaktades länsstyrelsernas prioriteringar i länsplanering 1967, det lokala befolkningsunderlagets storlek, ortens serviceutrustning m. m.

Kring samtliga regionala centra avgränsades lokala arbetsmarknadsområden, varvid gränsen för normalt pendlingsavstånd sattes tUl 30 km fågelvägen. I storstadsområdena och i vissa delar av Norrland hänfördes på grund av erfarenheterna av pendlingens nuvarande omfattning och inriktning boende inom en något större yta tUl det lokala befolkningsunderlaget. 1 södra delarna av landet ligger endast mycket begränsade ytor utanför pendlingsavstånd tih regionala centra medan i Norrland, speciellt i inlandet, detta förhållande gäller för stora områden. Enligt prop. 1970:75 skall serviceorter utses i sådana regioner. Därvid utvalde GRUP först de orter (servicebasorter) som nu tUlhandahåher en service som i väsentliga avseenden motsvarar utbudet i regionala centra eher de orter som med hänsyn tih avstånden har ett speciellt strategiskt läge för serviceförsörjningen (beteckning 4 a i tabell 9:3). Som serviceorter på en lägre nivå (kommuncentra, beteckning 4 b i tabell 9:3) betecknades övriga kommunblockscentra inom nyssnämnda områden. Kommunblockscentrum som ligger inom ett regionalt centrums lokala arbetsmarknadsområde klassificerades som övrig ort (beteckning 5 i tabell 9:3). Härvid fömtses att orter av detta slag kommer att erbjuda en service som motsvarar minst den service som finns i kommuncentrum (beteckning 4 b i tabeh 9:3) utan att särskUda regionalpolitiska åtgärder behöver vidtas.

En särskild klassificering föreslog GRUP för vissa större orter utanför storstadsområdenas lokala arbetsmarknadsområden. Utmärkande för dessa är att de är belägna så nära de nuvarande storstadsområdena att de enligt anvisningarna för ortsklassificeringen knappast kan väljas som storstadsalternativ men trots detta kan få betydelse som lokaliseringsorter om en mera omfattande avlastning av storstadsområdena skulle eftersträvas. (Beteckning s i tabell 9.4 efter ortsnamnet).

Vissa regionala centra kan enligt GRUP i och för sig hänföras tUl mer än en av de berörda klassema. Detta motiverade att ytterligare två ortstyper utskiljdes. Tih den ena gruppen (beteckning 3 c/5 i tabeU 9:4) fördes ort som nu fullgör funktioner som regionalt centrum (beteckning 3 c i tabeh 9:3) men som är belägen nära större regionalt centrum - ofta inom dettas lokala arbetsmarknadsområde. Vid förändrade förhåhanden bör orter av detta slag föras tih gruppen övriga orter. Till den andra gruppen (beteckning 3c/4a i tabeU 9:4) fördes orter där GRUP uppfattat plansträvandena att utveckla ett regionalt centrum (beteckning 3 c i tabeh 9:3) men där utvecklingen kan medföra att även åtgärder som för-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementetj-

Figur 9:3. GRUP:s förslag tiU ortsklassificering

291

Storstäder

3 a      Primära centra

över 100 000 inv. 3 a(s) D:o nära storstäderna

•	3b	Övriga primära centra
•	3c	Länsdelscentra
o	3c/5
o	3c/4a
•	4a	Servicebasorter
•ir	4b	Kommunblockscentra

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               292

utsätts bli vidtagna i servicebasorter (beteckning 4 a i tabell 9:3) kan bli aktuella.

GRUP:s skiss kan sägas främst beakta orternas nuvarande egenskaper men innefattar i huvudsak de planeringssträvanden som fick statsmakternas stöd vid ställningstagandet tih länsplanering 1967. De ytterligare planeringssträvanden som framförts i de preliminära länsprogrammen har däremot inte beaktats.

GRUP:s exemplifiering av klassificeringssystemet framgår av tabell 9:4 och figur 9:3. 1 tabellen är orterna/kommunblocken redovisade på ortskategorierna regionala centra och serviceorter. Ortskategorierna storstäder och övriga orter redovisas ej i tabellen. På kartan redovisas samthga ortskategorier utom övriga orter.

Till inrikesdepartementet inkomna kommentarer till GRUP.s skiss till ortsklassificering

GRUP:s skiss tUl klassificeringssystem har inte remissbehandlats i vanlig ordning. Som framhöhs i det föregående var ett väsentligt syfte med förslaget att stimulera tUl debatt för att ett så allsidigt underlag som möjligt skulle erhåhas inför den slutliga bedömningen. Kommentarer har också inkommit från flera kommuner och landsting samt från praktiskt taget samtliga länsstyrelser. Dessutom har olika intresseorganisationer och centrala statliga verk redovisat sina synpunkter i lokaliseringsberedningen inom inrikesdepartementet.

Kommunernas kommentarer är i allmänhet mer negativa till GRUP:s klassificeringsskiss än till länsstyrelsernas preliminära förslag. Detta gäller såväl i fråga om systemets allmänna uppbyggnad som den konkreta klassificeringen.

Länsstyrelserna ställer sig i allmänhet positiva till det utvidgade och nyanserade klassificeringssystemet. Däremot avvisas ofta de konkreta ortsklassificeringarna. En tredjedel av länsstyrelsema - länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län - redovisar dock principiella reaktioner mot klassificeringssystemet eller den använda metodiken. Negativ reaktion till klassificeringssystemet framför också Svenska kommunförbundet och Lantbrukarnas Riksförbund medan LO, SAF och Sveriges Industriförbund ställer sig positiva tiU systemet.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

293

sdels-nnerli gister.		•5 S T3  t;
		ra -iS
		X)   W)
T3     w	1>	t-  w
S" s	.o	S ö
.    ij    u		-fcrf   u
och ionei servi	c 3	2 S
	d	•u w
RUcs-funk brett	:rt	■|£
	nJDco

J3 E

— XI

E-.£

rt "O ■'-

O

H     =             n

u;    OJ —     H

p- c  i2  »

c/)       *      n  -

c IU _u 2 ?

 s g: =

«i =3 r;

c x; £i

P   3   c3

5 b =

>»  rt   rt

o > -J

O)

■o

5 öb 2 «

> S -o

1é E g"

c/] ., .n T3 o c gro ra

I   E<2

— O a* _   Co x>

!= .2 S T3 _ -a

x: 5 S g-a.S

o         Ih

iJ   M E

o 'C i> ts .5> .o cd  "ii   c3

= £ — '5.3.

B .2 •o

ed

00 :0

x:

c/1

c jd I.

Cd    o    o 3    wi    5

•3   1

■2,,'; o

ViO CL,

E-o (u "

u   . •"   t/1

£: S

:0      «

x: wi_ *_r -a   rt

'C ::: _o

ert   '3   J2

ego 2 _o o

. ed c>3 2 c T) Oi   O   cd

iH B o < ax3

E XI E

Sr,   ■"

,5      *H

c -o i,

>.  3   «

cd *H      _,

>   ed    •—

•■I T?       3

VI       '

Ih    OJ   bo

O J3   C OT   Cd   S  .

.is

 -o

di  ocd

t;   ed ■g   M

ii E

" c

il O

ll>   (4H

k-      „,      ÖO

(O   U   cd

75  •::

S Cd .g 55

S-a

a> X} o „-t; "-

c   ed ed J

60 O

C-ed

2,s   .as

> £ S .S §>

—

£-2

ga

(U  rt

"å 2

il

c

1

OJ) o

ftt

=S IH      .;£

o  1)         

ti T3          E

u c     v

oa 3 fo

00 t«   3

•a c

O X5

c 3 i: o *-' c

&-S

r 2 « S -

s a |g|ö g- s i . .ap «>

_   •-     .   rt T-* 2 o al £?

C/3   ed -O   O   C    3

O

o o o o

A

2   c" :0 en i    C

o „    ed

i  ls

rt   t- ■—» £2

" S E.S Ä-2S E

t/5 "rt

.2   iH   "   ed

•a u i2 Cd  *H  a> **-•

3  Cd  u .- ö

O 2 ;l,i2

bo ed 3-5

o o

o o

A

-1   5.

a

c

EJJUSD EJBUOläay

6„     S

rl   c O u

ra T3 .

w   IU       ,ed                         ed

S E -g -ä

•£ 'S " 2

tn  o c     3

2 ro  00   E

	a>	u,   q —
	c      1	Ih ei;
1	mmu trum nmu trum	o _ ro
'>   O		SE ö
o    rt	SlSil	g ro <~
rt	X5
-	■*         1»	lO
J3JJ03DIAI3S

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

294

E

v, o

c

	'r>		.§         w
	60		3 "So "2 »0 x:   c   S :ed
u	E
			o —' 5 c
:cd	'5.		c   0<.S   M
C S	.-o	i"	•c -o a S ed   >, ><   H
z	U H		:«:zom

.a ä"" o;2,.S

c		UI	s~
— >. S		C	B
•a Xi a .K		•5 c
ultsfre immer skatsh ästervi	>.		"o	»o ■2'>'
	.o ert	i§		2 :0 t; -K
x>o>	>	oi	:<	>-w

5: C-"

.i   IU ro

:0

-       13

c o

6

•a s

0;	BS			'ca'	--S.
O ■9:	imära cen er än 100 a)		rt 1 a o.	i 3 ra	00 si	60 c ö. :o -.§ »—I
Os	Ä B		3	u	ZU
w
rf» f5	c :ed	<	U	a	u	u.

O

-   «

lO    r-         60

ed  E          iH

C 2 -D

.2 IU c

>iX   X

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet 295

    60  ..                              § »"ii      -O

m                        >,t73                                edjdJ

E S

% 5

Si'r'S = c,s     -oas           'sisg.i-asc

li|ll|l|ltllllsll|-''

$ 'i '|S                                          i

o,"-£—'-'oj.i            ed                                 ä:?           13           -S                3

HHoac/2            ii                                   :0>             u.             o                  VI
"S

•Q

-lOo,               öitzi li-Oix!               :>.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

296

g E t;; >-, X t/i

c

3

E

E o

tSr

c   ed

a     :s .5

o .5 S S s 5 s

h      O

.Si, S

1 =

ed

Cd   C

V		-O
y		C
W5		3
"u		(«
TS		1
C	u	:0

II

S1?

ed   13  S

.a a i

•o    Ä

o

•o
c
3
e/1	oed
0)	v
t;	E
O	D

	•o	>
	a>	C
	E	—M
	?>	Q
	kH	O
ua	C u	o
		o
O	rt
»ii;	*m	c
	•.':i	■ta
"	B	M	ed
		u
<>	£	E	ro
-—
	c
e5	3

N

<

Q

Prop. 1972:111     BUaga I    Inrikesdepartementet             297

1 det följande lämnas en sammanfattande redovisning av kommentarer som mkommit från kommuner, landsting och länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län har den invändningen mot GRUP:s skiss att Södertälje bör klassificeras som regionalt centrum och Nynäshamn som serviceort.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är differentieringen i flera ortstyper användbar även om lokala avsteg kan bli nödvändiga. Det är emellertid otillfredsställande att man endast vagt antytt de medel som kan komma att användas i olika ortstyper. Vad gäller den konkreta klassificeringen framhålls att Enköping klart bör betecknas som länscentrum samt att Nordöstblocket bör inplaceras som servicebasort. Även kommundels-centra fhins det orsak att utse i vissa kommunblock, varför länsstyrelsen önskar få återkomma med förslag härtill.

Södermanlands läns landsting accepterar inte klassificeringen av Eskilstuna som primärt centrum beläget så nära storstadsområdet att det mte skulle kunna väljas som storstadsalternativ. Denna klassificering strider mot länsstyrelsens preliminära klassificering i länsprogram 1970 och kan leda tUl att verkstadsindustrins dominans inom näringslivet i Eskilstuna blir än mer markant. Regionalpolitiken bör inriktas på att skapa en mer differentierad arbetsmarknad i Eskilstuna. Ej heller accepteras klassificeringen av Nyköping/Oxelösund som länsdelscentrum. Beteckningen bör med hänsyn tiU serviceutbudet i stället vara primärt centrum. Klassificeringen av Flen bör enligt landstinget vara centralort med länsdelsregional betydelse vilket bättre överensstämmer med klassificeringen i det preliminära länsprogrammet. Avslutningsvis framhåller landstinget att det föreslagna klassificeringssystemet är för stelt och att det ej går att använda i Södermanlands län. Angreppssättet bör i stället vara en utbyggnad längs tre stråk som länsstyrelsen framhåller i länsprogrammet. Länsstyrelsen instämmer i de av landstinget framförda åsikterna.

Överarbetningen av klassificeringssystemet enligt GRUP:s förslag finner länsstyrelsen i Östergötlands län ge en något mer differentierad bild av de framtida funktionerna för gmppen regionala tillväxtcentra. Finspång och Mjölby anser länsstyrelsen böra klassificeras som fullvärdiga länsdelscentra och vid en hotande tillbakagång erhålla centrala stödåtgärder. När det gäller serviceorterna anförs att arbetsgmppen genom att förutsätta att glesbygdsproblem inte existerar i södra delama av landet kommit i konflikt med sina egna kriterier. Länsstyrelsen framhåller att en thlämpning av dessa bör leda till att Kisa och Valdemarsvik klassificeras som servicebasorter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att GRUP:s förslag i stort sett sammanfaller med länsstyrelsens eget. Ett undantag föreligger dock, nämligen Vetlanda. Eftersom Vetlanda utgör basort för länets sydöstra delar bör klassificeringen vara regionalt centrum. Sävsjö kommun ställer sig avvisande tUl ortsklassificeringen som begrepp i regionalpolitiken och tih en klassificering som mte utvecklmgsbar som enligt kommunen åsatts många orter, bl. a. Sävsjö. Kommunen hemställer att ortsklassificeringen

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                298

snarast avförs från regionalpolitiken.

Skillnaden mellan olika typer av primära centra kan komma att elimineras yttrar länsstyrelsen i Kronobergs län, som ställer sig kritisk till tanken att skapa växtkraftiga stora orter kring Storstockholm. Detta skulle medföra ökad koncentration av resurser tUl Mälar-Hjälmarregionen på andra landsdelars bekostnad. Vid en målmedveten regionaipolitisk satsning får inte avgörande vikt läggas vid huruvida en tätortsregion i nuläget råkar ha något över eller under 100 000 invånare. Alternativ tUl storstäderna måste väljas bland orter som har påvisbara förutsättrungar att med rimhga insatser kunna fungera som alternativ. Enligt bedömningar av ERU har Växjö en servicestandard likvärdig med storstädernas. Den naturligaste orten att satsa på i sydöstra Sverige anser länsstyrelsen därför vara Växjö/Alvesta.

Också länsstyrelsen i Kalmar län riktar kraftiga invändningar mot GRUP:s förslag. Vid avgränsning av lokala arbetsmarknader bör det faktiska pendlingsomlandet användas och inte schematiska cirkelzoner som missgynnar kustorter. Dessutom bör alla delar av riket bli tUlgodo-sedda med storstadsalternativ. EnUgt länsstyrelsens beräkningar får ca 425 000 personer i sydöstra Sverige inte tUlgång till något storstadsalternativ om GRUP:s förslag följs. Det är ett krav från länet att statsmakterna genomför en kraftig regionalpohtisk satsning på sydöstra Sverige. Länsstyrelsen hemställer därför att samtliga orter som betecknats som primära centra betraktas som likvärdiga alternativ vid statsmakternas ställningstaganden i denna fråga samt att Kalmar—Nybro—Emmabodare-gionen upptas som storstadsalternativ.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att kommunreformen, som innebar bl. a. att klassificeringen i städer, köpingar och landskommuner försvann, nu återuppstår i form av en ortsklassificering utan att någon redogörelse lämnas för hur detta kommer att påverka samhähets eller den enskildes förhållanden och miljö. Klassificeringen torde motverka de regionalpolitiska syftena att skapa ökad likställighet mellan de olika kommunerna och regionerna i skilda avseenden. Länsstyrelsen hänvisar tih länsprogrammet där man framhåller att hela Blekinge län bör kunna betraktas som ett alternativ i lokaliseringshänseende. Landstinget finner inte skäl föreligga att frångå vad som föreslagits i länsprogram 1970. Karlskrona kommun vidhåller i princip den i länsprogrammet redovisade uppfattningen att hela länet bör klassificeras som storstadsaltemativ, men detta utesluter inte ett mer nyanserat betraktelsesätt som klarare redogör för orternas skUda förutsättningar. Också Ronneby kommun vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning att hela länet bör betraktas som ett storstadsalternativ. Karlshamns kommun finner det värdefullt att en samlad och enhetlig bedöming har presenterats. Även om detta kan innebära en statlig styrning och låsning av kommunernas utveckhngsmöjhgheter måste man acceptera att det regionala handlingsprogrammet tar sin konkreta och fasta uttryck i olika former, varav ortsklassificeringen är en. Den av GRUP föreslagna klassificeringen med Karlskrona som primärt centrum och Karishamn som länsdelscentrum godtar kommunen. Sölves-

Prop. 1972:111    BUaga I    Inrikesdepartementet             299

borgs kommun accepterar inte den föreslagna klassificeringen, som försvårar de mindre kommunernas möjligheter att överleva och i det längre perspektivet expandera, vUket strider mot målet för den pågående kommunindelningsreformen. Om inte förslaget att klassificera hela länet som storstadsalternativ vinner gehör bör kommunen klassificeras som regionalt tillväxtcentrum, framhåher Olofströms kommun.

Länsstyrelsen i Hallands län finner GRUP:s förslag oacceptabelt frän regional synpunkt. Den föreslagna klassificeringen kan fä vittgående konsekvenser för länet, eftersom det i princip innebär att större delen av länet ej kommer att bli föremål för statliga insatser med expansiv inriktning. Länsstyrelsen kan inte godta kriteriet för storstadsalternativ, eftersom det inte tillgodoser de näringsgeografiska förhållandena eller tätorternas och bebyggelsens läge. SärskUt olämplig finner man avgränsningen av lokala arbetsmarknader med schematiska tremUsradier vara för kustorter. En mer realistisk avgränsningsmetodUc utgör de interna kommunikationerna i regionen samt det externa kommunUcationsläget. Halmstad har sålunda 100 000 invånare inom en restidszon på 30 min. Även utbyggnadskostnader samt fritids- och boendemUjöer bör beaktas. GRUP:s förslag till primära centra rillgodoser dåligt målet om regional balans inom landet. Länsstyrelsen vidhåher sitt klassificeringsförslag i länsprogrammet och påpekar att goda förutsättningar finns att utveckla en flerkärnig region utefter Europaväg 6 i vUken ingår bl. a. Halmstad Falkenberg och Varberg.

Göteborgs och Bohus läns landsting och Tanums kommun menar att norra Bohuslän ligger utanför acceptabelt pendlingsavstånd från regionalt centrum. Schematiska beräkningar av fågelvägsavstånd i Bohuslän med dess djupt inträngande fjordar ger ej en rättvisande bUd av pendlmgsom-landen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer i dessa synpunkter och anför att Tanums kommun och Gravarne kommunblock därför bör klassificeras som serviceorter och Strömstad som regionalt tiUväxtcentrum.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör även Borås och Trestad klassificeras som storstadsalternativ, trots sin relativa närhet till Göteborg. Klassificeringen av Ämål/Säffle, Ulricehamn och Ahngsås som länsdelscentra accepteras med undantag för Alingsås, där länsstyrelsen inte anser det nödvändigt att vidta insatser av den art att de bör upptas i ett landsomfattande regionalt handluigsprogram. Däremot bör Marks kommun rillföras gruppen länsdelscentra. Klassificeringen av Bengtsfors som serviceort accepteras, men även Dals-Ed borde på grund av avstånden mom kommunen klassificeras som serviceort. Länsstyrelsen anser att olika primära centra och länsdelscentra bör indelas i två undergmpper. Den ena gruppen bör för varje kategori omfatta orter i vUka speciella regionalpolitiska insatser f. n. bör företas. I den andra gruppen kan orter upptas, vilka f. n. inte företer några regionalpolitiska problem.

Faran i att basera klassificeringen enbart på orternas relationer i nuläget påpekas av länsstyrelsen i Skaraborgs län. Även deras utvecklingsförutsättningar bör studeras. Länsstyrelsen vänder sig mot att Falköping ej klassificerats som ett rent regionalt centmm samt att Vara betecknats

prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               300

som övrig ort. Den senare orten borde klassificeras som regionalt centrum alternativt serviceort.

Länsstyrelsen i Värmlands län instämmer i de synpunkter GRUP har anlagt och konstaterar att GRUP:s förslag inte avviker på någon punkt från länsstyrelsens uppfattningar,

Enhgt länsstyrelsen i Örebro län har man sedan ett par decennier fört en planmässig lokaliseringspolitik för den offentliga servicen och härvid prioriterat Örebro, Hallsberg, Karlskoga och Lindesberg. Länsstyrelsen stöder klassificeringen av Örebro och utgår från att Örebro i riksprogrammet klassificeras som storstadsalternativ. Däremot bör klassificeringen av Lindesberg och Hallsberg ändras eftersom den inte överensstämmer vare sig med orternas nuvarande regionala funktioner eller med de kriterier som ställts upp. Beträffande Hallsberg gäller visserligen att orten ligger inom pendlingsavstånd från Örebro, men befolkningen i Laxå och Askersunds kommuner skuhe få ytterligare ca 30 km till regioncentrum om Hallsberg bortfaller som länsdelscentrum, vilket strider mot regionalpolitikens jämlUchetsprinciper. Hällefors bör - som skett i den sluthga versionen av länsprogram 1970 — klassificeras som servicebasort på grund av det isolerade läget och den ensidiga näringslivsstrukturen. Liknande synpunkter framförs av landstinget. Askersunds, Hallsbergs, Kumla och Laxå kommuner framhåller kraftigt att HaUsberg måste klassificeras som länsdelscentrum. Även Lindesbergs kommun erinrar om regionindelningen i länet som medfört att Lindesberg har en faktisk ställning som regioncentrum. Hällefors kommun påpekar att inga naturliga förbindelser finns med något regioncentrum, varför Hällefors bör klassificeras som servicebasort.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anmärker att Fagersta och Sala är belägna utanför Västerås lokala arbetsmarknadsområde, varför de bör klassificeras som regionala centra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar synpunkterna att den regionala utvecklingsplaneringen skall ange de orter mot vilka huvuddelen av de regionalpolitiska insatserna bör inriktas samt att en enhetlig bedömning för hela landet måste göras vid klassificeringen. Med hänsyn tih att såväl länsplanering 1967 som länsprogram 1970 betecknats som försöksplanering bör emellertid ett utbyggt klassificeringssystem enligt GRUP.s förslag anstå tUl nästa planeringsomgång. I avvaktan härpå bör en klassificering enligt systemet i länsprogram 1970 försöksvis få gäha. Med hänsyn thl den starka förankring länsstyrelsens förslag till ortsklassificering i länsprogrammet erhållit hos kommuner och landstmg vidhåller länsstyrelsen detta förslag. Gävle, Sandvikens, Hudiksvalls och Gnarps kommuner gör inga erinringar mot den egna klassificeringen. Hofors kommun anför att Hofors om kommunen inte klassificeras som regionalt centrum kan få ökade svårigheter att värva industrier och därigenom differentiera näringslivet. Kommunen ansluter sig därför tih länsstyrelsens förslag. Ovanåkers kommun finner det märkligt att skissen färdig-stähts i detta ridiga skede innan synpunkter på länsprogram 1970 redovisats. Det framhålls vidare att ytteriigare orter bör klassificeras som

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                301

kommuncentra, bl. a. Edsbyn, vilket skett i länsstyrelsens förslag. Ljusdals kommun anför att Ljusdal som är ett naturiigt centrum för nordvästra Hälsingland måste fä utvecklas pä samma villkor som Hudiksvall och Söderhamn och därför bör klassificeras som länsdelscentmm. Bollnäs kommunblock finner alternativklassificeringen av Bollnäs märklig. Efter en jämförelse med Söderhamn framhåhs att Bollnäs redan i dag är ett regionalt centmm och täcker in ett större omland än Söderhamn, varför klassificeringen bör vara regionalt centrum. Dessutom framhålls att Edsbyn bör utpekas som kommuncentrum. Handelskammaren i Gävle framhåUer behovet av en långsUctig och konsekvent planering men varnar samtidigt för att ohka beslut i framtiden alltför kraftigt binds tih den en gång föreslagna prioriteringen. En rullande planering är nödvändig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig till uppfattningen att ett mer utbyggt klassificeringssystem är nödvändigt och framhåller att skissen inte innebär några större förändringar jämfört med länsstyrelsens förslag till klassificering i länsprogram 1970. Länsstyrelsen understryker emellertid att även kommundelscentra bör utpekas i ett riksprogram, eftersom dessa orter har mycket stor betydelse för den befolkning som bor på stora avstånd från kommunernas centralorter. De orter som länsstyrelsen föreslagit i länsprogram 1970 bör härvid ingå i riksprogrammet.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län måste Östersund utvecklas tih ett attraktivt alternativ rill storstäderna, om de uppstäUda planeringsmålen för länet och Östersundsregionen skaU kunna nås. Länsstyrelsen anser det möjhgt att inom ramen för det planeringsmål som angetts för Östersundsblocket åstadkomma såväl erforderligt serviceutbud som tUlräckUgt differentierad arbetsmarknad. Landstinget opponerar med eftertryck mot att Östersund förts rill gruppen övriga primära centra och framhåller nödvändigheten av ett storstadsalternativ i Norrlands inland. Dessutom framhålls att Hammarstrand och SvenstavUc bör klassificeras som regionala tillväxtcentra. Järpens kommunblock anför att man inte kan acceptera att endast Sveg hänförs rill gruppen servicebasorter och tar bestämt avstånd från skissen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner de metoder och tankegångar som ligger till grund för klassificeringen ofullständigt redovisade. Utförligare information om krav på service, arbetsmarknad, agglomerationsför-delar, tröskelvärden, strukturella förhåhanden etc. bör ligga till grund för en slutlig klassificering. Landstinget anför att de olika ortstyperna måste vara relaterade till vissa åtgärder för att klassificeringssystemet skall bli meningsfullt. Dessutom bör inte folkmängden i vissa lägen vara helt avgörande för en orts klassificering. Skellefteå, Umeå och Lycksele kommuner framhåUer att skissen tUl ortsklassificering är klart oförmånlig för Västerbottens län. Lyckseles ställning som strategisk ort för inlandet påverkas, varför klassificeringen bör vara länsregionalt tiUväxtcentrum. Skellefteå som är den största och bäst differentierade industriregionen i övre   Norrland bör klassificeras högre  än som länsdelscentrum.  Umeå

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               302

framhålls som den enda ort i Norrland vars serviceutrustning f. n. uppfyller kraven för storstadsaltemativ. Slutligen framhålls att - om inte Umeå kan tilldelas roUen som storstadsalternativ - det bör prövas att i Västerbottens län göra undantag av motsvarande art som gjorts för den s. k. fyrkanten i Norrbotten eller för Sundsvall-Timråkonstruktionen i Västernorrlands län, dvs. Umeå-Skellefteå, bör gemensamt räknas som storstadsalternativ.

9.3.4  Synpunkter framförda i lokaliseringsberedningen

1 anslutning rill diskussioner i lokahseringsberedningen har följande organisationer redovisat synpunkter på att genom en ortsklassificering ange hur de regionalpolitiska insatserna bör fördelas,

LO har inte direkt tagit ställning tih GRUP:s klassificeringsskiss utan redovisar synpunkter som LO framfört tidigare i regionalpolitiska sammanhang. LO har sålunda stäUt krav på en effektivare regionalpohtik med en viss koncentration av insatser till olika prioriteringsorter. Den redovisade skissen till klassificeringssystem ligger därför i linje med LO:s tidigare framförda ståndpunkter. LO finner det dämtöver inte meningsfullt att diskutera en konkret klassificering utan att samtidigt diskutera vUka medel som skall användas. Effektivare styrmedel i regionalpohtiken har LO efterlyst i andra sammanhang, vilket innebär att LO har en högre ambitionsnivå än vad hittilsvarande utveckling av orter och regioner ger uttryck för. Avslutningsvis framhåller LO att principen om ortsklassificering synes hgga i hnje med kravet på en fastare och mer differentierad regionaipolitisk målsättning.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller i ett gemensamt yttrande att ett ortsklassificeringssystem bör fylla en funktion inom regionalpolitiken under fömtsättning att klassificeringen bhr vägledande för samhällsplaneringen och olika samhällsinvesteringar såväl i statlig som i kommunal regi. Beträffande GRUP:s klassificeringsskiss påpekas att man inte får överskatta möjligheterna att få en positiv utveckling i alla orter som betecknas som tillväxtcentra, bl. a. av det skälet att sysselsättningen inom industrin kommer att rninska under 1970-talet. En alltför stark koncentration till de tre storstadsregionerna är inte önskvärd. Om attraktiva alternativ tih storstadsområdena skall skapas måste ett fåtal tätortsregioner med en service- och kommunikationsmässigt högt utvecklad centralort främjas. Storstadsalternativ bör därför anges bland de primära centra. Det är svårt att bedöma urvalet av länsdelscentra innan det är klarlagt vilka åtgärder som kan bli aktuella. Dessa centra visar betydande olikheter i befolkningsunderiag och utvecklingsmöjligheter. En prioritering kan behövas. Organisationerna delar uppfattningen att kommunblockscentra som ligger inom ett regionalt centrums lokala arbetsmarknadsregion inte behöver särskilt beaktas i ett centralt ortsklassificeringssystem. Mot de i GRUP:s skiss föreslagna serviceorterna framförs inga erinringar. För den arbetskraft som sysselsätts inom skogsbruket behövs emellertid även mindre orter som tillhandahåller närservice av ohka slag.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                303

Avslutningsvis framhålls att det i de orter på olika klassificeringsnivåer som har ett ensidigt näringsliv är önskvärt att en mer differentierad arbetsmarknad skapas så att både befolkning och näringsliv kan erbjudas en god miljö.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) är starkt kritiskt till ortsklassificeringen. Konsekvenserna av en klassificering måste enligt LRF klargöras för både satsningsorter och övriga delar av landet. Med anledning av att riksdagen vid flera tillfällen uttalat att storstädemas tiUväxt skah begränsas finner LRF det vara fel att så betona storstadsaltemativen som skett. Detta innebär risk för en utarmning av övriga tätorter inom regionerna och framför allt av de som ej medtagits. Länsstyrelsemas förslag och GRUP:s skiss tiU ortsklassificering tillgodoser enligt LRF inte målsättningen för regionalpolitiken utan verkar mot en fortsatt koncentration.

Svenska kommunförbundet befarar att kommunindelningsreformen motverkas genom ortsklassificeringen och att olika negativa effekter för kommunerna kan få till följd att en ny kommunindelningsreform aktuahseras. Kommunförbundet deklarerar sin anslutning tUl regionalpolitikens huvudsyften men finner det inte godtagbart att samhällsresurserna och näringslivets investeringar styrs till särskilt utvalda kommuner samtidigt som den omfattande kommunindelningsreformen genomförs. Tillgodoses länsstyrelsernas förslag om 22 storstadsalternativ befarar kommunförbundet att detta innebär en koncentration av resurserna till förfång för övriga kommuner. En allvarlig brist i GRUP.s skiss till klassificeringssystem finner kommunförbundet vara att man icke diskuterar de ekonomiska och administrativa följderna av ortsklassificeringen. Det ifrågasätts också om inte ortsklassificeringen från rättssäkerhetssynpunkt måste ägnas stor uppmärksamhet och eventuellt även bli författ-ningsmässigt reglerad. Den styrning som ortsklassificeringen innebär befaras även kunna få en negativ effekt på den kommunala självstyrelsens innehåU. En aktiv regionalpohtik bör genomföras med andra metoder som bättre anknyter riU den nya kommunindelningen. Förbundsstyrelsen i kommunförbundet avstyrker att GRUP:s förslag till kommunklassificering genomförs.

9.3.5  Övriga synpunkter

Systemet att använda en ortsklassificering i regionalpolitiken behandlades vid en konferens i SundsvaU i juni år 1971 med företrädare för länsstyrelserna samt arbetstagare och arbetsgivare inom skogsnäringen i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. En ortsklassificering accepterades härvid som ett väsentligt inslag i regionalpolitiken. 1 huvudsak innebar de framförda synpunkterna en anslutning till länsstyrelsernas förslag i de preliminära länsprogrammen. Diskussionen kom främst att röra sig kring behovet  av  serviceorter inom  glesbygdskommunerna.  Företrädare  för

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              304

skogsstyrelsen och domänverket framhöll att skogsbruket inte ensamt kan svara för den sysselsättning som erfordras för att skapa ett tillräckligt finmaskigt nät av tätorter med en storlek och struktur, som medger rillfredsställande samhällsservice. Av naturgjvna orsaker accentueras dessa skogsbrukets bristande möjligheter i de områden av inlandet som redan i dag har den mest extrema glesbygdsprägeln.

Representanter för Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, redovisade bl. a. ett kalkylexempel enligt vilket antalet skogsarbetare per bosättningsort på grund av avverkning, transportavstånd etc. skulle komma att variera mellan 100 och 400. Detta visar att skogsarbetskraften ensam aldrig kan ge underlag för en tUlfredsstäUande samhällsservice. Skogsbruket kommer dock att lämna ett betydelsefullt bidrag tUl uppbyggandet av utvecklingsdugliga samhällen i landets glesbygder. Problemet blir att finna ett sådant antal serviceorter att huvudparten av skogsmarken kan nås, i synnerhet i inlandet. Ett antal regionala centra måste här utväljas. Som exempel på sådana orter nämndes Hagfors, Mora, Ljusdal, Sveg, Strömsund, Lycksele och Arvidsjaur. När det gäller valet av serviceorter anfördes att om skogsbmket skulle stäha kravet att aU skogsmark skall vara tiUgänglig från sådana orter med dagliga transporter antalet kommer att bli så stort och orterna så små att programmet svårligen går att reahsera inom den fjällnära zonen. Vissa skogsområden måste i en framtid försörias med arbetskraft från orter på sådana avstånd att förläggning i camps eller liknande anläggningar blir nödvändig. Med hänsyn till svårigheterna att över huvud taget skapa förutsättningar för en tillfredsställande samhällsservice i inlandet är det mest realistiskt att satsa på ett begränsat antal orter med ett större befolkningsunderlag.

Företrädare för Svenska skogsarbetareförbundet ansåg att det var hög tid att nu mera konkret prioritera det samhälleliga stödet inom skogslänen. Det går inte att helt allmänt ställa krav på att staten och företagen skall satsa stora resurser på tätorter som saknar förutsättningar att bli de centra, där skogsarbetarna kan bo och få den service som de har rätt att kräva i det moderna samhället. Allt efter som den enskUdes krav på service ökar kräver han själv att få bosätta sig på en ort inom arbetsområdet där han kan bli delaktig av den service som många andra redan har i tätorterna.

9.4 Arbetsmarknad 9.4.1  Problem och krav

Allmänna krav på ökad sysselsättning

Flertalet länsstyrelser ställer krav på utökad industriell verksamhet. En sådan utbyggnad betraktas som nödvändig för att de regionalpolitiska målen skall nås. Vissa norrlandslän framhåller att en ökning av de lokaliseringspoliriska insatserna måste vidtas skyndsamt. Det handluigsutrymme som nu finns försvinner mot slutet av 1970-talet bl. a. tiU följd av utflyttningen av yngre arbetskraft. Med hänsyn till detta

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                305

anser länsstyrelsen i Västerbottens län att utveckhngsåtgärder i länets inland främst i Lycksele, Vilhelmhia och Storuman bör ges högsta prioritet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att samhället för den mer långsiktiga utveckhngen redan har genom ett flertal nya regionalpolitiska åtgärder skapat fömtsättningar för en kommande näringshvsexpansion i länet. För att kunna behålla ett tiUräckhgt befolkningsunderlag i väntan på att dessa åtgärder skall ge effekt behövs enligt länsstyrelsen 8-10 fihalenheter med en initialstorlek på 150-200 anställda under de närmaste två—fyra åren (se även avsnitt 9.4.6). I den mån detta ej kan åstadkommas bör även yngre och välutbildade arbetstagare kunna ges sysselsättning inom arbetsmarknadspohtikens ram. Detta för att i möjligaste mån kunna behålla denna arbetskraft i avvaktan på effekten av de på längre sikt verkande insatserna.

Ett antal län gör uttalanden angående inriktningen av denna ahmänna industrieUa utbyggnad. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller t. ex. att utbyggnaden bör mriktas på bearbetning och förädhng av gotländska råvaror men också på utbyggnad av industrier som motsvarar 1970- och 1980-talets efterfrågan. Man nämner särskilt verktygs-, instrument- och elektronisk industri. Länsstyrelsen i Västernorrlands län önskar få undersökt förutsättningama för rörtransport av olja från norska västkusten och vidareförädling av oljeprodukter i länet. Dessutom bör nya enheter för aluminiumframställning, företag för verktygstillverkning samt ett större järngjuteri kunna förläggas tiU länet. Länsstyrelsen i Jämtlands län framför behovet av verktygstihverkning inom länet och uttalar att man i samarbete med företagareföreningen försöker tillskapa en industri härför.

Flertalet länsstyrelser anser att en allmän förstärkning av näringslivet i resp. län är önskvärd samt att aUa möjhgheter tiU en positiv utveckhng bör tillvaratas. I allmänhet framhålls dock en utökning av sysselsättningen som mest angelägen i vissa orter. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda att en differentiering och expansion av näringslivet bör komma tiU stånd i Norrtälje med tanke på ortens funktion som centrum i en del av länet. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller Tierps stora betydelse för den norra delen av länet. Vidare framhålls att industri- och serviceföretag bör lokahseras tiU Enköping. Beträffande inriktningen av utbyggnaden av näringshvet anför länsstyrelsen i Östgötlands län att tiUskottet av arbetstillfähen i Valdemarsvik bör avse metaUmdustri eUer plastbearbetande industri främst för att tillgodose arbetsriUfällen för kvinnor. I Kisa bör arbetstiUfäUen skapas främst inom metaUsektorn, som f. n. är svagt representerad. Den under 1960-ta-let labila industrieUa sysselsättningen i Norrköping har stabiliserats. Industrin i blocket bör förändras så att även ledningsfunktioner förläggs tih blocket och så att andelen kvalificerad arbetskraft ökar. 1 Linköpings kommun bör en breddning av industrin komma tih stånd genom lokahsering av exempelvis kemisk-teknisk, läkemedels- och elektroindustri.

20 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                306

Länsstyrelsen i Jönköpings län beskriver den industriella utveckhngen i flertalet kommunblock som ganska tillfredsställande. Det är dock enligt länsstyrelsens mening angeläget att åtgärder vidtas för att fömya industrin i länet. Riskema för en uttunning av industrisysselsättningen bör motverkas genom lokalisering tih länet av större enheter inom utvecklingskraftiga branscher. Länsstyrelsen påpekar att en ersättningsindustri för Svenska tobaksaktiebolagets nedlagda fabrik bör lokaliseras till Nässjö. Vidare bör en industriell utbyggnad ske i Tranås, Eksjö, Sävsjö samt i viss mån i Vaggeryd för att öka industridifferentieringen.

En förstärkning av närmgslivet bör enligt länsstyrelsen i Kronobergs län komma tiU stånd i östra delen av länet. Bl. a. framhålls betydelsen av att någon form av metaU- och verkstadsindustri lokahseras tih Lessebo.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller vikten av att industrin och servicenäringarna byggs ut inom det föreslagna storstadsalternativet och i de fyra regionala tiUväxtcentra som har föreslagits samt i övriga centralorter i länet. Man påpekar därvid bl a. att det är nödvändigt att vidta samhäheUga insatser för att erhålla en utbyggnad av metaUindustri eller annan industrieU verksamhet i Nybro i sådan omfattning att ytterligare ca 700 nya arbetstUlfäUen tiUskapas samt att företag i lämpliga branscher lokaliseras till Torsås, Högsby och Virserum. I de,båda senare fallen är syftet att kompensera en befarad sysselsättningsminskning inom träindustrin. Samhälleliga insatser bör också vidtas för att tUl Öland lokalisera företag med en för ön lämplig storlek och produktionsinriktning. Länsstyrelsen framhåller dessutom att möjhghetema att bereda den öländska arbetskraften jämn sysselsättning under året bör undersökas.

I fråga om Blekinge län krävs enligt länsstyrelsen en betydande förstärkning av näringslivet i Karlskrona för att återställa den näringspolitiska balansen i denna del av landet.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har vid utarbetandet av länsprogrammen utformat en gemensam målsättning för bebyggelsens fördelning i Skåne. Enligt länsstyrelsernas mening är det önskvärt att expansionen och därmed bebyggelsen blir jämnare fördelad i landskapet. Därmed skulle exploateringstrycket i Malmö/Lundomrädet dämpas samt service- och arbetsmarknadsförhållandena avsevärt förbättras i stora delar av landskapet, särskilt i den sydöstra delen. Alternativa sysselsättningsmöjligheter måste enligt länsstyrelsen i Kristianstads län stimuleras främst i orter i länet med ensidigt näringsliv och låg industriahseringsgrad. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att speciell uppmärksamhet bör ägnas sysselsättningsutvecklingen i Ystads- och Eslövsregionerna.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att det är väsentligt att företag inom Storgöteborgsområdet lokaliseras tih de mera perifera delarna av regionen med snabb befolkningsriUväxt som t. ex. Kungsbackaregionen, så att en bättre näringsgeografisk balans kan uppnås där. Det föreslås vidare att lokaliseringen bör underiättas av metallindustri till Falkenberg och  livsmedelsindustri tih  Laholmsblocket.   Vidare  bör etablermg av

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                307

småindustri komma tih stånd i Kungsäter i Varbergs kommun och UUared i Falkenbergs kommun så att nämnda orter kan utvecklas tUl lokala serviceorter. Det framhålls också att större industrier i Halmstad bör kunna utnyttja underleverantörer eher förlägga filialtiUverkning i Laholm eUer Hyltebruk/Torup.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att en ökad industrieh satsning bör ske i de meUersta och norra delama av länet. Tung industri bör sålimda lokaliseras tih Strömstad för att ersätta den avtagande sysselsättningen inom jord- och stenindustrin.

När det gäller Skaraborgs län uttalar sig länsstyrelsen för en differentiering av den industrieUa strukturen i de större ortema i länet men är även beredd att stödja industrieU tiUväxt i samtliga länets kommunblock. Livsmedelsindustri bör lokahseras tiU de västra och sydvästra delama av länet och utredningen rörande en eventueh utbyggnad av Ranstadsverket påskyndas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framför behov av utbyggnad av mindre och medelstor industri! flera orter, bL a. Sunne, Torsby, Fihpstad, Säffle och Årjäng. En större industri bör lokaliseras tih Karlstad. Med hänsyn tiU arbetsmarknadens efterfrågestruktur förehgger i Arvika ett stort behov av differentiering.

I Örebro län bör enligt länsstyrelsen lokaUseringsfrämjande insatser vidtas i första hand i Ljusnarsberg, Lindesberg, Askersund och Hällefors kommuner.

En förstärkning bör ske av näringslivet i Salaregionen genom utökad industriell verksamhet, framhåUer länsstyrelsen i Västmanlands län.

Beträffande Kopparbergs län prioriterar länsstyrelsen en utbyggnad av näringslivet i Falun/Borlängeregionen samt i föreslagna tiUväxtcentra nämhgen Avesta, Ludvika och Mora.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det angeläget att fler arbetstillfähen skapas bl. a. i Ljusdalsområdet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår förstärkning av näringslivet i SundsvaU, Härnösand, Kramfors, SoUefteå, Ömsköldsvik och Ange.

I fråga om Jämtlands län uttalar sig länsstyrelsen för en ahmän förstärkning av näringslivet i samtliga kommunblock. Beträffande Östersund påtalas behov av arbetstUlfäUen för främst manlig arbetskraft. 1 Svegsblocket bör insatsema koncentreras främst tiU centralorten Sveg. Bräckes attraktiva kommunikationsläge borde göra det möjhgt att lokalisera ett medelstort företag tiU orten. Som alternativ föreslås statlig etablermg, t. ex. genom utbyggnad av Förenade FabrUcsverken. Härutöver anser länsstyrelsen att förutsättningar bör förehgga att lokalisera en ersättningsindustri tih MörsU i Järpens kommunblock där en shpmasse-fabrik nyligen lagts ned.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att näst efter utvecklingsåtgärder i inlandet bör åtgärder sättas in för att differentiera och stärka näringshvet i Skellefteäregionen. Dessa åtgärder är inte mindre viktiga än dem som erfordras i inlandet, men möjhghetema att bedriva en konstmk-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               308

tiv regionalpolitik i Skellefteåregionen minskar inte med tiden så som sker i inlandet. Den på lång sikt viktigaste uppgiften för regionalpohtiken i länet är att förbättra de allmänna utvecklingsbetingelserna för länets näringshv samt satsningar på Umeå. Därutöver framhåller länsstyrelsen att industrier som ger sysselsättning åt kvinnlig arbetskraft bör lokahseras tih Norsjöblocket. Det är också motiverat att förstärka sysselsättningen i bl. a. kommunblocken Vindeln och Asele. Förslaget att etablera en skogsindustri i Storuman bör reahseras om projektet är företagsekonomiskt lönsamt. Det erinras vidare om att tjänste- och förvaltningssektorn är överrepresenterad i förhållande tih industrisektorn i Umeåregionen samt att industrieUa sysselsättningsmöjUgheter bör tillföras så att bättre balans nås mehan de olika sektorerna. Så borde t. ex. en teknologi-tungindustri kunna etableras i anslutning till Umeå universitet.

Jord- och skogsbruk

Jordbruk. Flera län berör tillbakagången av sysselsättningen inom jordbruket, bl. a. med utgångspunkt i att näringsgrenen intar en framträdande plats i delar av länets näringsliv. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåUer t. ex. att arbetsvolymen i jordbruket minskar snabbare än vad som framgår av minskningen i antalet brukningsenheter. Detta beror bl. a. på en tämligen omfattande övergång tiU deltidsföretag och därmed omläggning av driften tih en mera extensiv form. En bidragande orsak tiU minskningen av sysselsättningen inom näringen är också nyetableringarnas obetydhga omfattning, något som beror bl. a. på det ringa utbudet av jordbriUc som uppfyUer rationaliseringskungörelsens krav. Det framhålls vidare att den nuvarande utvecklingen inom jordbruksnäringen medför risk för att underlaget för mejerihanteringen och slakteriindustrin försämras och på sikt kan bli otillräckligt. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att i länets jordbruksområden föreligger i stort sett goda förutsättningar för bildande av rationella jordbruksenheter. Brukarnas intresse att genom olika rationaliseringsåtgärder förstärka företagen är stort, men tillgången på mark lämpad för rationaliseringsändamål är i många faU för liten, vilket försvårar rationaliseringssträvandena. Samtidigt framhålls angelägenheten av att rationeha jordbruk får en tiUfredsställande lönsamhet samt animalieproduktionens viktiga roU för att bibehåha och utveckla jordbruket. När det gäUer Jämtlands län framhåller länsstyrelsen att nedläggningstakten i jordbruket bör dämpas och att det särskilda stödet tiU jordbruket i norra Sverige bör verksamt kunna bidra tiU detta. Rådgivningsverksamheten kring detta stöd bör utökas. Länsstyrelsen föreslår vidare att ett särskilt transportstöd för jordbruksprodukter från glesbygdsområden bör prövas.

Som en metod att mmska tihbakagången inom jordbruket och kompensera sysselsättningsnedgången diskuterar några av länsstyrelserna möjligheter tih s. k. kombinationssysselsättning. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller sålunda att inom områden där de naturliga förutsättningar-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               309

na för heltidsföretag saknas deltidsjordbruk med ohka inriktning av produktionen bör kunna bibehållas. Förutsättningama för det är goda i Jönköpings län, eftersom arbetstiUfällena i skog och industri ligger väl spridda över länets yta och avstånden tih tätorterna i aUmänhet är måtthga. Man erinrar också om att möjhghetema att ha kvar sådana jordbruksföretag är av stor betydelse för landskapsvården och finner det angeläget att de statliga åtgärderna inom ramen för jordbrukspohtiken modifieras så att det blir möjhgt att lämna stimulans även åt deltidsföretag. Även länsstyrelsen i Norrbettens län diskuterar kombinationssysselsättning som en arbetsmarknadspohtisk åtgärd i syfte att under en övergångstid bereda sysselsättning för de äldre eller lokalt bundna jordbrukarna i länet. Ett stort antal exempel på tänkbara komplement tiU sysselsätttungen inom de areeUa näringarna framförs (se vidare avsnitt 9.4.7). Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län berör specieht möjligheterna tiU kombinationssysselsättning meUan jord- och skogsbruk. Någon länsstyrelse framhåller i anslutning tih sådana resonemang att jordbrukarna bör ges stöd för kompletteringsinköp av skog.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att ansträngningama måste inriktas på att påskynda en övergång tiU mera gynnsamma produktionsformer, framför aUt specialodUngar och ökad animalieproduktion. I anslutning därtiU påpekas att det föreligger goda förutsättningar att utöka sockerbetsodhngen i länet. Möjligheterna tUl specialodUngar påpekas även av länsstyrelsen i Hallands län främst vad gäher Laholmsblocket samt av länsstyrelsen i Jönköpings län beträffande Visingsö. Länsstyrelsen i Värmlands län anser det angeläget att nya driftsformer för jordbruket prövas, särskilt i de norra delarna av länet.

Några länsstyrelser berör problem i anslutning tiU trädgårdsodlingen varvid länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att det begränsade investeringsstödet tiU jordbruket i övre Norrland bör kunna utgå även tiU trädgårdsodlingar åtminstone inom det inre stödområdet. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att en förutsättning för ökad produktion inom trädgårdsodlingen i länet är att förbättrade lagringsmöjhgheter, i första hand i form av fryshus, tiUhandahålls.

Flera länsstyrelser berör problem som hänger samman med de äldre jordbrukarna. Sålunda erinrar länsstyrelsen i Kopparbergs län om att det beslutade särskilda stödet tUl jordbruket i norra Sverige inte synes ha tUlräcklig effekt på de små brukningsenheterna med äldre brukare. Sociala skäl talar för att samhähet vidtar åtgärder som motverkar en aUför snabb takt i nedläggningen av brukningsenheter av detta slag och gör det möjhgt för äldre brukare att stanna kvar i sin gamla verksamhet. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att äldre jordbrukare ges tillfälle till beredskapsarbete på den egna gården, medan länsstyrelsen i Västerbottens län anser att skogs- och småbrukare bör kunna beredas möjhghet tUl halvskyddad sysselsättning inom jordbruket.

Bland förslagen att aUmänt förbättra förutsättningarna för jordbruket i de ohka länen kan nämnas följande.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                310

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att man inom ramen för "projekt Tornedalen" får medel tUl en utredning med uppgift att belysa möjhghetema att utifrån länets naturliga förutsättningar med specieh inriktning på Tornedalen vidareförädla och marknadsföra jordbruksprodukter.

Flera länsstyrelser anger som motiv för stöd tiU jordbruket eUer specieUa delar av jordbruket näringens betydelse med hänsyn tiU lan d-skapsvården. Länsstyrelsen i Gotlands län anser t. ex att ersättnmg bör utgå tiU lantbrukare som är viUiga att håUa djur och bedriva slätter som är motiverad med hänsyn tih mUjö och sysselsättrung. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kronobergs län beträffande bygder med vikande jorbruksproduktion. Även länsstyrelsen i Jämtlands län tar upp denna fråga och föreslår att avtal om betesdrift görs med enskilda brukare. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att ett naturvårdsbidrag tiU kompletterande verksamhet på egen jordbruksmark kan innebära att ett större antal jordbruk lyfts ovanför lönsamhetsgränsen. LUcnande synpunkter framförs även av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Några länsstyrelser berör också insatser inom naturvården som sysselsättningsobjekt. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län att när det gäUer vård och förvaltning av natur-skyddade områden kan en ökning av arbetstihfällena i form av beredskapsarbeten åstadkommas. Även länsstyrelsen i Västerbottens län berör möjligheten att skapa sysselsättning inom landskapsvården m. m. och uppskattar att den sammanlagda sysselsättningseffekten av naturvårdsarbeten i statlig regi torde kunna uppgå tih mehan 150 och 200 årsarbetare.

Skogsbruket. Förhållandena inom skogsbruket berörs främst av länen i Norrland. SpecieUt erinras om att i stora delar av inlandet skogsbruket även i framtiden bhr den dominerande basnäringen. Det påpekas också att den kraftiga minskning av arbetsåtgången per producerad enhet inom skogsbriUcet beror på mekanisering och rationalisering. Ett stort antal specialiserade verksamheter är numera knutna tiU skogsbruket t. ex. inom transportsektorn och delar av verkstadsindustrin. Ett betydhgt större antal människor är beroende av utveckhngen av skogsnäringen än det direkta antalet skogsarbetare.

Flera länsstyrelser berör skogsindustrins råvaruförsörjning. Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar t. ex. att nyligen publicerade utredningar om den norrländska skogsindustrin antyder att virkesbehovet vid fullt kapacitetsutnyttjande väsentligt överstiger de virkestillgångar som förefaller bli tillgängliga. Industriföretagen tvingas därför att vidga sina awerkningsområden. En fortsatt avverkning i inlandet framhålls vara av avgörande betydelse för de norrländska skogsindustrierna. Såväl länsstyrelsen i Västerbottens som i Jämtlands och Norrbottens län föreslår att skogsvårdande insatser sätts in i sådan omfattning att den norrländska skogsindustrin kan få sina råvambehov tillgodosedda inom Norrlands gränser. Krav på skogsvårdande åtgärder framförs även av ett antal länsstyrelser i södra Sverige.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                311

Länsstyrelsen i Norrbottens län redovisar ett detaljerat förslag tih skogsvårdande insatser och beräknar att dessa i nuläget skuhe kunna skapa sysselsättning åt ca 2 000 personer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län berör ägosplittringen inom skogsbruket och framhåller att om man skall kunna öka avkastningen erfordras skogsvårdande insatser och åtgärder som syftar tiU en snabb förbättring av de nu rådande arronderingsförhållandena. Länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län berör de problem som hänger samman med de relativt små skogsarealerna per ägare vilket begränsar möjligheterna att bedriva ett rationellt skogsbruk. Det påpekas i anslutning därtiU att en förutsättning för rationell samverkan är en fortsättning av den områdesvisa skogsbruksplanläggning som prövats.

Några länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, föreslår, att de aktiva brukarna skall stödjas genom stahg lånegaranti vid tillköp av skogsmark eher köp av rena skogsfastigheter.

För att klara skogsbrukets transportbehov ställer flera länsstyrelser krav på en upprustning av vägarna, speciellt det sekundära vägnätet. När det gäller strävandena att upprätthålla en hög avverkning inom det privatägda skogsbruket framhåller länsstyrelsema i Jönköpings och Jämtlands län behovet av fortbildning och upplysningsverksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår statUga åtgärder för utveckling av nya skogsmaskiner och hknande i syfte att dämpa arbetsbelastningen under sommarmånaderna.

Industribranschproblem

Några länsstyrelser har tagit upp problem som hänger samman med att industrin är koncentrerad till branscher med en negativ utveckhng, ofta bestående av många små företag.

Träindustrin. Smålandslänen anser att strukturproblemen inom träindustrin måste ägnas speciell uppmärksamhet. Denna industrigren intar en förhållandevis framträdande plats i de ifrågavarande länens näringsliv och består dessutom av många små och medelstora företag. Den väntade strukturomvandlingen kan medföra svårlösta problem från både sysselsättnings- och samhällsplaneringssynpunkt.

Träindustrin är främst koncentrerad tiU östra delarna av Jönköpings och Kronobergs län samt västra delen av Kalmar län.

Beträffande framtidsutsikterna för olika branscher inom träindustrin anför länsstyrelsen i Kronobergs län att förutsättningarna för sågverksindustrin förefaher goda. För de mindre enheterna är det dock angeläget att en produktspecialisering och samordning av marknadsföringen kan komma tUl stånd. Framtidsbedömningen är oklar för andra delar av träindustrin däribland möbel- och snickerhdustrin. Liknande synpunkter framförs från bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län.

Några länsstyrelser tar upp problem som kan uppstå i specieha orter på grund av den negativa utvecklingen inom träindustrin. Länsstyrelsen i Jönköpings län nämner bl. a. kommunerna Vaggeryd, Vetlanda, Nässjö

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                312

och Sävsjö,  1 Kalmar län påpekar länsstyrelsen träindustridominansen i Nybro kommun.

De tre smålandslänen föreslår att en statlig kommitté tUlsätts för att utreda möbel- och snickerudustrins framtida utveckhngsmöjligheter. Med tillfredsställelse noteras att industridepartementet avser att medverka till en sådan utredning.

1 en del länsprogram berörs frågan om var i landet som trämdustrin skah byggas ut. Med utgångspunkt i en diskussion om virkestiUgångarna i södra Sverige anser länsstyrelsen i Kalmar län det angeläget att nu planerade utbyggnader kommer tiU stånd i länet. Kommande utbyggnader får mte ensidigt koncentreras tiU de västra och sydvästra delarna av södra Sverige. Massa- och pappersindustrin har betydande fördelar av ett kustläge men några särskilda lokaliseringskrav bör inte ställas för övrig träbearbetande industri. Åtgärder bör vidtas, anser länsstyrelsen, för att det stora virkesöverskottet i sydöstra Sverige skah tas tih vara och en nödvändig utbyggnad av förädlingsindustrin i anslutning därtih komma tUl stånd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län tar upp frågan om var i länet en utbyggnad av skogsindustrm, främst sågverksindustrin, bör ske med hänsyn tiU den begränsade råvarutiUgången. Det kan bh fråga om endast en måtthg utbyggnad, i stort sett enbart en kapacitetsförändring i befintliga företag. Två tredjedelar av sågverksproduktionen är förlagd tiU mmdre verk främst i Hälsinglands inland. En bibehållen eher ökande produktion i verken i det inre av Hälsingland skulle vara välkommen från sysselsättningssynpunkt. Detta skulle emehertid medföra en krympning av råvarutiUgången för kustsågverken.

Jord- och stenindustrin. Inslaget av jord- och stenindustri och då främst glasindustri är relativt stort i Kronobergs län. År 1969 sysselsattes ca 12% (3 000 personer) av de industrisysselsatta inom denna bransch. Länsstyrelsen påpekar att de delar av jord- och stenindustrin, som har en negativ utveckling, nämligen den manuella glasindustrin, återfinns främst i kommunerna Uppvidinge och Lessebo, som i börian av år 1971 hade 12 av länets 14 glasbruk. Totalt i landet finns 34 glasbruk. Problem som länsstyrelsen nämner i samband med denna bransch är avvägningen mellan modern teknik och traditionella hantverksmetoder samt höga lönekostnader. Vidare påpekas att den manueUa glasindustrin består av många och små företag som var för sig saknar resurser för en effektiv marknadsföring.

Även länsstyrelsen i Kalmar län berör svårigheterna i den manueUa glasindustrin som i detta län är starkt företrädd i Nybro kommun.

I fråga om åtgärder kräver länsstyrelsen i Kronobergs län att Kungl. Maj:t skyndsamt tUlsätter en arbetsgrupp med uppgift att så snabbt som möjligt lägga fram förslag tih konkreta åtgärder, som syftar tUl att underlätta den manueUa glasuidustrins utveckling och rationalisering samt trygga sysselsättnmgen på längre sikt. Arbetsgruppen bör bestå av företrädare för staten, glasindustrin och anställda inom denna.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               313

Textil- och konfektionsindustrin. Flera länsstyrelser nämner orter där den negativa utvecklingen inom textil- och konfektionsindustrin medfört problem. 1 fråga om Älvsborgs län uppmärksammas situationen i Borås kommunblock där TEKO-industrin är mycket dominerande. Länsstyrelsen önskar att statsmakterna beaktar Boråsregionens allvarliga näringslivsproblem och upprättar en utvecklingsplan för regionen i syfte att bl. a. dämpa utvecklingen i Göteborgsområdet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län kräver att problemen med textil- och konfektionsindustrin i Falköpings kommunblock uppmärksammas av statsmakterna.

Livsmedelsindustrin. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttrycker på grundval av utredningen om stöd till jordbruket i norra Sverige viss osäkerhet i fråga om framtidsutsikterna för länets livsmedelsindustri. Liknande synpunkter framförs även från andra län.

Flertalet län behandlar problem som sammanhänger med att ett län eller en kommun har stort inslag av små och medelstora industriföretag. Exempel på problem som nämns är konsekvenserna vid strukturrationaliseringar och svårigheter för företagen att hävda sig i konkurrensen. Som redovisats tidigare uppfattas problemen inom glas- och träindustrin sammanhänga delvis med att branschema består av många relativt små företag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det finns anledning att anta att länet framdeles kommer att få betydande sysselsättningsproblem i samband med strukturrationaliseringar. Vid de s. k. familjeföretagen som är rikt företrädda i länet har speciella problem gjort sig gällande. ÅtskUliga äldre småföretag har redan svårt att hävda sig i konkurrensen. OtiUräcklig lönsamhet gör att kapitalsvårigheter uppstår när såväl lokaler som maskinutrustning måste förnyas. Stort inslag av små och medelstora företag påtalas som ett problem även av länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län.

I Dalsland återfinns en stor andel av de sysselsatta inom massa- och pappersfabrUcer som oftast är relativt små och nerslitna, vUket länsstyrelsen i Älvsborgs län ser som problematiskt. Länsstyrelsen påpekar vidare att vid sidan om kommunblocken Mark och Borås,Ulricehamns kommunblock har en hög andel sysselsatta inom tUlbakagående näringsgrenar. 1 det senare blocket finns dessutom ovanligt många små industrier.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län kräver att olUca former prövas för ett socialt motiverat stöd tUl mindre industriföretag i vissa delar av länet. LUcnande synpunkter framför länsstyrelsen i Jämtlands län, som dessutom anser att glesbygdsutredningen bör få i uppdrag att närmare utreda denna fråga. Vidare ifrågasätts om inte den mindre industrins betydelse underskattats när det gäUer att skapa arbetstUlfäUen för den ortsbundna arbetskraften.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               314

Ensidigt näringsliv

De allra flesta länsstyrelser redovisar ensidiga industriorter och diskuterar problem i dessa. En vanlig definition av ett kommunblock med ensidigt näringsliv är att mer än 50 % av de industrisysselsatta återfinns inom en bransch eller ett enda företag.

Som ett särskUt problem med ensidiga industriorter anförs känshghet för konjunktursvängnmgar, vilket är specieht uttalat i orter med exportindustri. Kommuner av detta slag får ofta en ryckig befolkningsutveckling, viUcet medför problem i synnerhet vad gäller bostadsbyggandet. Vidare påtalas att det oftast föreligger undersysselsättning eller arbetslöshet bland kvinnor och välutbUdade ungdomar samtidigt som det fmns en brist på industriarbetskraft.

Med hänvisning tih bl. a. resp. länsstyrelses ortsklassificering anser en del länsstyrelser att en differentiering av näringslivet bör komma tih stånd. Sådana synpunkter framför bl. a. länsstyrelsen i Värmlands och Västerbottens län beträffande Arvika resp. Umeå kommunblock.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att ett mindre konjunkturkänsligt och mer differentierat näringsliv bör eftersträvas i Enköping. Krav på differentiering anförs även för Tierp, Nordöstblocket och Älvkarleby kommun. För att tUlgodose arbetskraftsbehovet i Uppsala och samtidigt uppväga ensidigheten i näringshvet i industriorterna omkring Uppsala måste blocket fungera som en gemensam arbetsmarknad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att det vid bedömningen av orters framtidsutsUcter kan ifrågasättas om företagsensidighet som sådan är det största problemet. Mera väsentligt är snarare "awecklingsrisken" för de branscher som är företrädda. 1 vissa faU är problemet att befintliga företag erbjuder endast okvalificerad sysselsättning med låga löner, vilket i sin tur återverkar på den kommunala ekonomin. En skev branschstruktur (mer än 50 % av de sysselsatta inom tillverkningsindustrin återfinns inom en bransch) uppvisar kommunblocken Motala, Boxholm, Åtvidaberg och Österbymo, medan förutom Åtvidaberg och Boxholm även Linköping domineras av ett arbetsstähe. Vidare påtalas metallsektorns starka dominans i Finspång. Länsstyrelsen finner en breddning av näringslivet nödvändig i Linköping och Åtvidaberg. Beträffande Motala, Finspång och även Mjölby anser länsstyrelsen att inga särskilda åtgärder är motiverade i nuläget utan endast om utvecklingen avviker negativt från den i länsprogrammet angivna.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län domineras många industriorter i länet av en bransch eller ett företag. En differentiering måste tiU för att orterna skaU bh attraktiva på längre sikt. Detta kan dock mte påräknas i de rUctigt små orterna. 1 vissa ensidiga enföretagsorter, t. ex. i Ankarsrum och Överum, bör en differentiering kunna ske inom företagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer krav på breddning av näringslivet i Ronneby, Olofström och Sölvesborg medan länsstyrelsen i Kristianstads län påtalar ensidigheten i kommunblocken BromöUa och Perstorp med 70 % av de industrisysselsatta inom jord- och stenindustri resp. 88 % inom kemisk industri. Även länsstyrelsen i Malmöhus län redovisar ett

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                315

antal kommunblock med ensidigt näringshv, bl. a. Trelleborg, Lomma, Bjuv och Höganäs.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län framför att flera orter i länet har en ensidig industri. Det anförs att Stenungsund genom utbyggnaden av den kemiska industrin under 1960-talet varit den mest expansiva kommunen. Samtidigt har näringsstrukturen genom denna tUlväxt bhvit markerat ensidig.

Boråsregionens ensidighet påtalas av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Regionen domineras av textil- och konfektionsindustri och tillhör enhgt länsstyrelsen de minst differentierade i landet. Om ifrågavarande industribransch hade följt utveckhngen i riket skulle regionen ha förlorat ca 10 000 arbetstUlfäUen under åren 1950-1965. Utvecklingen i dessa branscher i regionen har emeUertid varit bättre än genomsnittligt i rUcet. Länsstyrelsen kräver att åtgärder sätts m i Boråsområdet för att skapa en mUjö, som är produktionsbefrämjande för företagen och attraktiv för de anstäUda. Som ett led i denna strävan krävs stöd tiU utbildning inom branscher, som bedöms vara expansiva, exempelvis transportmedels-, elektro-, maskin, kemisk och kemisk-teknisk industri. 1 fråga om Skaraborgs län anför länsstyrelsen att industrin bör differentieras i vissa orter bl. a. Karlsborg, Tidaholm, Vara och Tibro.

Beträffande Värmlands län berör länsstyrelsen problemen med de ensidiga bruksorterna (stålindustri- och skogsindustriorter) Hagfors, Munkfors, Storfors, Lesjöfors, Forshaga/Deje och Gmms. Om en väsentlig differentiering och framför allt ökad kvinnhg sysselsättning inte kan uppnås finns enligt länsstyrelsen anledning betvivla att varaktig balans på arbetsmarknaden kan åstadkommas i dessa orter. Vad gäUer de fyra sistnämnda orterna anför länsstyrelsen dock att en ökad pendling tUl Kristinehamn och Karlstad kan bidra thl att lösa differentieringsproblemen. Detta utesluter dock inte att vissa lokahseringsåtgärder måste vidtas. En del större företag i de olika bruksorterna har som mål att åstadkomma en kvinnlig inbrytnmg på traditioneht manliga yrkesområden. För Hagfors och Munkfors del är pendlingsmöjligheterna begränsade, varför behovet av lokaliseringsinsatser är större här än i andra bmksorter. Länsstyrelsen stäher sig positiv thl en mera expansiv utveckling i Hagfors i syfte att åstadkomma en större differentiering av arbetsmarknaden och i möjligaste mån samla expansionen i norra Värmland thl områden med en god industrieU bas.

Länsstyrelsen i Örebro län påpekar att det i länet finns ett betydande antal ensidiga industriorter men att det på länsplanet inte finns några möjligheter att påverka näringshvets sammansättning. Insatser för att förbättra den ensidiga strukturen bör göras i HäUefors, Karlskoga, Degerfors, Ljusnarsberg och Laxå i nu nämnd ordning. Därvid bör sysselsättningsmöjligheter för kvinnor tUlskapas. Det föreslås att industriföretag som helt dominerar en ort bör ta upp nya tUlverkningar bl. a. för att bereda kvinnor sysselsättning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län pekar på den ensidiga industriinriktningen i Västerås-, Köpings- och Fagerstaregionerna och framhåUer att

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                316

balansen mellan servicenäringar och industri och mellan olika industribranscher torde vara möjhg att upprätthålla endast inom större regioner där olika orter kan komplettera varandra. Satsningen på en ökad differentiering bör enhgt länsstyrelsens mening avse centralorterna Västerås, Köping och Fagersta. Detta förutsätter nödvändigtvis inte ett brett register av företag och institutioner inom olUca verksamhetsområden. Mångsidigheten kan även erhåhas inom det befinthga näringslivet om arbetstiUfäUen skapas inom detta för personer med olika slag av utbildning och om ålder och kön tUlmäts mindre betydelse. I Fagersta kommun är näringslivet synnerligen ensidigt och domineras av ett enda företag. Här behövs särskUda åtgärder för att åstadkomma en differentiering av näringshvet. Eftersom efterfrågan på arbetskraft i Fagersta är tämhgen god, har kommunen ett mindre gott utgångsläge i konkurrensen om lokaliseringsobjekt. Även närheten tih det aUmänna stödområdet bidrar tUl att minska möjligheterna tih nylokalisering av industriföretag. Insatserna bör göras med särskUt beaktande av arbetsmöjligheter för kvinnorna.

I fråga om Kopparbergs län redovisas ett relativt stort antal orter med ensidig branschsammansättning. För att öka näringshvets mångsidighet krävs åtgärder för att främja etablering och utbyggnad av mindre och medelstora företag. I vissa fall ingår de ensidiga orterna i större arbetsmarknadsområden varför differentieringsproblemen kan lösas genom pendling.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåUer att Hofors- och SandvUcen-blocken har ensidigt näringshv. Hofors ligger tUl skillnad från Sandviken inte inom pendlingsavstånd från orter med ett differentierat näringsliv. I Hofors kommunblock var 90 % av de industrisysselsatta år 1965 (61 % av totala antalet sysselsatta) verksamma inom ett enda företag. Det framstår som särskUt angeläget att skapa sysselsättning för kvinnor. Undersökningar visar att 300—400 kvinnor behöver sysselsättas f. n. Dessa kvinnor är i aUmänhet välutbUdade. Bristen på arbetstUlfäUen för kvinnor anses försvåra rekryteringen av manhg arbetskraft. Näringslivet i övriga kommunblock är inte lika ensidigt. Det påpekas emellertid att Ockelbo-och Ljusdalsblocken har förhållandevis stort inslag av jord- och skogsbruk. Detta gäUer även Edsbyn och Bergsjö, men där är också andelen sysselsatta inom industrin relativt hög. Industrin är dock tämhgen odifferentierad och består främst av träindustri.

Undersysselsättning bland kvinnor

Praktiskt taget samtliga länsstyrelser betonar behovet av en ökad kvinnlig yrkesverksamhet. Flera länsstyrelser påpekar att de mål som ställts upp för befolkningsutveckhngen thl år 1980 förutsätter bl. a. att en inte obetydlig del av näringshvets efterfrågan på arbetskraft tillgodoses genom en höjd kvinnlig yrkesverksamhet. 1 annat faU måste arbetskraftsbehovet täckas genom inflyttning, vilket kan medföra förluster från samhällsekonomisk synpunkt. En del länsstyrelser framhåller att såväl

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                317

aUmänt sociala skäl som behovet av ökad skattekraft för kommunerna motiverar åtgärder för att skapa förutsättningar som syftar tih en ökning av den kvinnliga yrkesverksamheten. Flera länsstyrelser nämner att brist på arbetstillfällen för kvinnor ofta försvårar rekrytering av manlig arbetskraft i de ensidiga industriorterna.

De    orsaker    till    låg    yrkesverksamhet    bland kvinnorna som oftast anges av länsstyrelserna är följande. Näringslivet domineras av tung industri, (gäher speciellt ensidiga industriorter) eller baseras på jord- och skogsbruk. Svårigheter med barntillsyn.

OtUlfredsställande kommunikationer, främst i mindre orter i närheten av större arbetsmarknader. Avsaknad avyrkesutbUdning.

Fördomar mot att rekrytera kvmnor till traditionellt manliga yrken men även traditioneht yrkesval från kvinnornas sida.

Flera länsstyrelser påpekar att näringslivet genom den aUtmer uttalade knappheten på arbetskraft inom vissa delar av tUlverkningsindustrin har gjort ökade ansträngningar att intressera kvinnorna för industrieUt verkstadsarbete. Ytterligare åtgärder måste dock vidtas från både näringslivets och samhällets sida.

Flera län föreslår att samhället skall bevaka kvinnornas möjligheter att erhåUa arbete och stödja åtgärder i syfte att åstadkomma arbetstiUfäUen lämpade för kvinnlig arbetskraft. Vidare föreslås att information lämnas tiU arbetsgivarna i syfte att ändra attityderna tUl kvinnhg arbetskraft. Några länsstyrelser anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör informera kommunerna om behovet av barntillsyn för att underlätta för gifta kvinnor att gå ut i förvärvslivet. TiU kvinnor som söker sig ut på arbetsmarknaden bör arbetsmarknadsstyrelsen lämna information om möjligheterna tUl utbUdning och anstäUning inom tidigare traditioneht manliga yrkesområden. Undersökningar bör göras av möjligheterna att erbjuda kvinnor på landsbygden och kvinnor som av ohka skäl är lokalt bundna sysselsättning liksom av förutsättningarna tUl sysselsättning i hemmen.

Vidare krävs ytterligare satsningar från näringslivets sida för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö, mer stimulerande arbetsuppgifter, så att industriarbetet och de utbUdningsvägar som leder tiU industrin blh mer attraktiva. Detta anser flera länsstyrelser vara en fömtsättning för att kvinnor och även ungdomar skall kunna rekryteras tUl den av brist på arbetskraft hotade industrisektorn.

Dessutom krävs utökad deltidstjänstgöring och en positiv instäUning till detta inom såväl den stathga och kommunala som den privata sektorn.

Invandringen

En väsentlig del av efterfrågan på arbetskraft främst inom industrisektorn   och   vissa   delar   av   servicesektorn   har   under   en   följd   av   år

prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                318

tillgodosetts med inflyttad utländsk arbetskraft. I exempelvis Västmanlands län påpekas det att under de senaste åren har inte endast sysselsättningsökningen inom industrin tUlgodosetts genom invandring utan denna har även fått kompensera ett visst nettoutflöde av inhemsk arbetskraft inom industrin. Flera län framhåUer att förutom en ökad rekrytering av kvuinhg arbetskraft, kommer industrin även i fortsättningen att vara beroende av den utländska arbetskraften. Några län framhåUer att en avsevärd invandring medför problem i form av anpassningssvårigheter och ökade samhällskostnader. Det vore därför, framhåUs det, ur kommunalekonomisk synpunkt mera fördelaktigt att i ökad omfattning satsa på att ta i anspråk den arbetskraftsreserv som t. ex. de gifta hemmavarande kvinnorna utgör. 1 detta sammanhang uttalas även att arbetsplatserna och arbetsuppgifterna i större utsträckning bör anpassas rill befintlig arbetskraft så att även äldre och handUcappade kan erhålla sysselsättning.

Näringslivet kommer även under 1970-talet att vara beroende av invandrad arbetskraft. Ett stort antal länsstyrelser däribland länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län anser att större insatser måste göras för att underlätta invandrarnas anpassning. Förutom av allmänna sociala skäl anses sådana åtgärder vara av största betydelse för att åstadkomma en önskvärd stabUitet på arbetsmarknaden. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Västmanlands län ökade resurser för information, rådgivning och kurativ verksamhet för invandrare. Informationscentraler med bl. a. tolkservice bör upprättas i orter med större koncentration av invandrare. En utbyggnad av sådana centraler bör ske i samarbete mehan invandrarnas intresseorganisationer, kommun och arbetsförmedling. Vidare bör en regional organisation med konsulenter för invandrarfrågor tillskapas t. ex. inom länsstyrelsen. Undervisning i svenska språket och orientering om det svenska samhället bör, enhgt länsstyrelsen, ges i så effektiva former som möjligt. För förvärvsarbetande bör därför undervisningen i så stor utsträckning som möjligt ske på dagtid. Samtliga medlemmar i invandrarfamiljerna bör beredas tillfälle till kostnadsfri språkundervisning. Därvid föreslås att den stödundervisning i svenska som ges skolbarn även kan omfatta andra famUjemedlemmar. Länsstyrelsen anser vidare att kommunerna bör lägga stor vikt vid att bereda invandrarbarn plats vid förskolor. Detta för att underlätta för barnen att senare kunna tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan. Särskilda statsbidrag för speciallärare vid grundskola och inom förskoleverksamheten bör övervägas för kommuner med stort antal invandrare.

Strukturella skillnader mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft

Flera länsstyrelser har uppmärksammat svårigheterna för den välutbUdade arbetskraften att erhåUa sysselsättning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att utvecklingen mot det s. k. efterindustriella samhället innebär att en allt större del av befolkningen

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              319

sysselsätts inom service, administration och tjänster. De kvahficerade lednings- och servicefunktionerna tenderar att koncentreras till storstadsområdena. Detta ökar riskerna för regional obalans och större jämlikhetsklyftor. Det är därför synnerligen angeläget att statsmakterna vidtar åtgärder i syfte att åstadkomma tihväxtmöjligheter för hela spektmmet av kvalificerade servicefunktioner i aha delar av landet. Därmed tUlskapas arbetstUlfäUen för arbetskraft med högre utbUdning. Liknande synpunkter framförs från flera länsstyrelser, däribland länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Örebro län.

I flera länsprogram framhåUs att balans på arbetsmarknaden och i flyttningsrörelserna förutsätter att nya arbetstihfällen har en sammansättning som svarar mot arbetskraftens utbildning och preferenser.

Länsstyrelsen i Värmlands län redovisar ett räkneexempel som visar arbetskraftsbalansen med fördelning på utbildningskategorier för åldrarna 15—64 år. Dessa beräknmgar ger vid handen att länet mellan åren 1969 och 1980 skulle få ett överskott på drygt 3 000 förvärvsarbetande med högre UtbUdning och samtidigt ett underskott på 3 500 med yrkesskole-eller grundskoleutbUdning. Om inte länets näringsliv kan anpassas tUl denna utbUdningsstruktur finns det risk för en utflyttning av 4 000 -5 000 personer.

LUcnande beräknmgar har redovisats av länsstyrelsen i Skaraborgs län. Därvid framkommer att länet jämfört med landet i övrigt har en lägre andel sysselsatta inom bl. a. tekniska, administrativa, kamerala, kontorstekniska samt kommersiella serviceyrken. Däremot är andelen sysselsatta inom jordbmk och tihverknmgsindustri högre än genomsnittet i landet. En arbetskraftsbalans med fördelning på utbildningskategorier visar att ett kraftigt underskott på arbetskraft med lägre teoretisk utbUdning kommer att föreligga under 1970-talet och ett kraftigt överskott på högre utbUdad arbetskraft. Länsstyrelsen anser att dessa problem bör utredas närmare i samarbete med länsskol- och länsarbetsnämnder.

Flera länsstyrelser konstaterar att arbetslösheten tenderar att öka bland ungdomar, främst med längre utbUdning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kräver med anledning av detta att en bättre information om arbetsmarknaden lämnas direkt på undervisningsanstalterna. Det är också nödvändigt att genom information åstadkomma en attitydförändring hos såväl arbetssökande, t. ex. akademiker, som arbetsgivare så att arbetsplatser kan besättas med akademiskt utbUdade där sådana tidigare inte funnits. Vidare bör ohka slag av kompletteringsutbildning komma tih stånd för att bredda möjligheterna att erhålla arbete.

Löne- och inkomstläge

Många länsstyrelser har belyst inkomstförhåUandena i länen. De regionala skUlnaderna i fråga om näringslivets sammansättning, yrkesverksamhetsgrad och befoUcningens åldersstruktur återspeglas oftast rätt väl i inkomstförhåUandena.  Uppfattningen om vad som anses vara ett lågt

prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                320

löne- eher inkomstläge varierar liksom orsakerna tUl detta. Längst ner på skalan återfinns oftast de kommuner som har en stor jordbrukssektor, låg yrkesverksamhetsgrad och stor andel av befolkningen i höga åldrar. Dessa förhållanden medför en låg skattekraft, som i sin tur påverkar den kommunala ekonomin och försvårar möjligheterna att upprätthålla service av olika slag.

För att bl. a. olika slag av service skah kunna upprätthållas stähs i några länsprogram krav på ändring av de områden som utgör underlag för skatteutjämningsbidrag. Länsstyrelsen i Gotlands län åberopar att de högre åldersklasserna blir successivt allt större, vilket leder till försämring av skatteunderlaget. Länsstyrelsen förordar därför att Gotland hänförs till ett högre skattekraftsområde eller att andra åtgärder vidtas som resulterar i högre skatteutjämningsbidrag. Om så inte blir fallet finns risker för att en rimUg servicestandard inte kan upprätthållas. En extremt hög utdebitering kan leda tiU att de lokaliseringspolitiska insatserna motverkas. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att skattekraftsområde två bör sammanfalla med stödområdesgränsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län hoppas att den statliga utredning som handhar frågan om avgränsningen av skattekraftsområden skall nå ett snabbt och från regionaipolitisk synpunkt positivt resultat.

Beträffande inkomstförhållandena och därmed sammanhängande frågor redogör några länsstyrelser för uppkomna problem och yrkar på åtgärder för att lösa dessa. Länsstyrelsen i Kalmar län kräver att de regionala inkomstohkheterna elimineras och att länets befolkning får väsentligt förbättrade servicebetingelser. Trots att länet befinner sig i ett expansionsskede är den genomsnitthga årsinkomsten väsenthgt lägre än riksgenomsnittet. Detta beror på den långa stagnationsperiod som inleddes i slutet av 1800-talet och varade in på 1950-talet. Inkomstnivån iUustreras även av att skatteunderlaget per invånare ligger 20 % under riksmedeltalet och 40 % under Stockholmsregionens. Främsta medlet för att höja inkomstnivån är en långsiktig lokaliseringsverksamhet i syfte att omstrukturera länets näringsliv.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåher den regionala obalans som i olika avseenden förehgger i Skåne mellan Malmöhus län och främst de östra delarna av Kristianstads län. Detta återspeglas tydligt i löneskiU-naderna. Den låga lönenivån i länet anges bero på en stor jordbrukssektor och en större andel sysselsatta i låglönebranscher än genomsnittet i landet. Härav följer att även skattekraften per invånare ligger betydligt lägre än i Malmöhus län. En jämförelse mehan de båda skånelänen under perioden 1963-1967 antyder att någon tendens tUl löneutjämning inte kan spåras.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är problemen i Bengtsfors kommunblock stora med minskande folkmängd och mycket låg inkomstnivå. Länets lägsta inkomst per invånare och synnerligen ogynnsam åldersstruktur har Färgelanda kommunblock. Beträffande Ulricehamns kommunblock påpekar länsstyrelsen att timlönerna för män inom industrin är de lägsta i länet.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               321

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att Storstockholm f. n. inte fungerar som en enhetlig arbetsmarknad. Om en sådan kan tUlskapas bör därav följa att en utjämning av lönenivån för samma typ av arbete erhålls inom regionen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåUer att sydöstra Götaland har en lägre standard än genomsnittet för riket i fråga om utbildningsnivå, boendestandard och inkomstnivå. Detta bör föranleda att en allmän förstärkning och ytterhgare differentiering av länets näringsliv åstadkommes.

9.4.2  Regionalpolitiska åtgärder

Lokaliseringsstöd

När det gäher strävandena att åstadkomma ökad sysselsättning berör flertalet länsstyrelser de regionalpohtiska medlen. 1 fråga om lokaliseringsstödets effekter påpekar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att effekten härav i länet hittills varit hten medan länsstyrelsen i Västerbottens län noterar att det regionalpolitiska stödet synes ha den största effekten när det gäller att vidmakthåha och utvidga redan befintliga företag. Nyetableringen av industriföretag särskilt i inre stödområdet har varit ringa. Länsstyrelsen framhåller vidare att en kraftig förstärkning bör övervägas om de nuvarande medlen inte visar sig tUlräckliga för att nå de uppstäUda målen för den regionala politiken i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att lokaliseringsstöd bör tUlämpas generöst i övre Norrland där behovet av insatser är störst.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att lokaliseringsstödet har haft mindre betydelse för industriföretagen i länet jämfört med övriga delar av stödområdet. Detta förhåUande antas bero på brister i den industrieUa mUjön. Vidare framhåUs att lokaliseringsstödet inte är tiUräckligt för att skapa en sådan industriell utveckhng som planeringen ställer krav på.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att de medel som används för att stimulera företag till utbyggnad eller etablering har individueh karaktär. Mera genereht verkande stödåtgärder skulle komma hela det befinthga näringslivet tih del vUket är av stor betydelse eftersom möjligheterna att uppnå de regionalpolitiska målen till mycket stor del kommer att bero på utveckhngen inom det befintliga näringslivet.

Några länsstyrelser berör också lokaliseringsstödets utformning och tiUämpning. Sålunda anför länsstyrelsen i Västerbottens län att f. n. endast industriell service kan komma i fråga för regionalpohtiskt stöd. En ändring av bestämmelserna föreslås så att t. ex. försäkringsbolag, handelsföretag m. fl. kan erhålla stöd vid lokalisering av viss del av sin verksamhet, t. ex. kontors- och stansningsarbeten, tiU det inre stödområdet. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår att lokaliseringsstöd skall kunna utgå tiU annat än industriföretag, exempelvis vid etablering av filialkontor e. d. i det inre stödområdet. Dessutom föreslås att förvärv av industrUokal, som tidigare inte har erhållit stöd, bör ingå i stödunderlaget för bidrag samt att förutsättningarna för att exempelvis

21 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              322

med lokaliseringsstöd stödja etablering av konsultföretag bör undersökas. I det inre stödområdet bör bidrag utgå även till maskininvesteringar och det sammanlagda lokaliseringsstödet bör kunna uppgå tUl 80 % av de totala mvesteringskostnaderna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att lokaliseringsstödet när det gäller övre Norrland bör ändras på följande sätt. Bidrag bör utgå med minst 50 % för byggnadsinvestering. Vidare bör bidrag kunna utgå även tUl maskirunvesteringar för vissa nyckelindustrier. Lokaliseringslånets andel av totalinvesteringen bör vidare öka så att det totala stödet kan uppgå tiU 80 % av totalinvesteringarna.

Nya stödformer bör enligt länsstyrelsen i Kalmar län tillskapas för den mindre och medelstora uidustrin, varvid staten skah ges möjlighet att på begäran av berörda företag förvärva minoritetsposter i företagen.

Industricentra

Några länsstyrelser tar upp utbyggnaden av s. k. industricentra som ett medel i den regionala pohtiken. Länsstyrelsen i Kronobergs län gör allmänna uttalanden om behovet av sådana centra medan övriga länsstyrelser som tar upp denna fråga anger orter inom resp. län tUl vilka industricentra föreslås lokaliserade. Sålunda föreslås lokalisering av industricentra tiU Åmål i Älvsborgs län, Sala i Västmanlands län, Mora och Malung i Kopparbergs län. Ljusdal i Gävleborgs län. Ange och Sollefteå i Västemorrlands län. Strömsund, Sveg och Järpen i Jämtlands län, Lycksele och Vilhelmina i Västerbottens län samt Gällivare och Haparanda i Norrbottens län.

Stödområdets avgränsning

När det gäher stödområdets avgränsning framhåller länsstyrelsen i Kalmar län att stödpohtikens begränsning till ett särskilt stödområde bör upphävas och att stöd skah kunna utgå tih alla de delar av landet där behov förehgger. Ä andra sidan menar länsstyrelsen {Norrbottens län att lokahseringsstöd bara i undantagsfall bör utgå utanför stödområdet för att attraktiviteten hos de norra delarna av landet vid nyetablering inte skall minska.

Några länsstyrelser föreslår en utvidgning av det allmänna stödområdet. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Uppsala län att den norra länsdelen skah ingå i stödområdet, länsstyrelsen i Kristianstads län att sydöstra Skåne och länsstyrelsen i Örebro län att Lindesbergsregionen skaU ingå i nämnda område. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att hela länet bör tihhöra aUmänna stödområdet. Samma länsstyrelse diskuterar även omfattnmgen av det inre stödområdet och uttalar att Malungs och Vansbro kommuner bör ingå i detta område. Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker att Dalsland fortfarande bör ingå i allmänna stödområdet.

Några länsstyrelser berör återverkningarna utanför stödområdet av lokaliseringspolitikens inriktning på stödområdet. Länsstyrelsen i Söder-

Prop. 1972:1 II     Bilagal    Inrikesdepartementet               323

manlands län påpekar t. ex. att den nuvarande lokaliseringspohtiken inte har haft effekt bara i stödområdet och i storstadsområdena. Återverkningar har också märkts på områden utanför storstäderna och även i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att Jönköpingsregionen är föga ägnad att som skett i något fah släppa ifrån sig industrier till förmån för stödområdet.

En del länsstyrelser påtalar nödvändigheten av att använda lokaliseringsstöd utanför stödområdet. Sådana uttalanden gör länsstyrelsen i Stockholms län till förmån för Norrtälje och länsstyrelsen i Östergötlands län när det gäher Kisa och Valdemarsvik. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att den östra länsdelen bör få sådant stöd främst med tanke på sysselsättningsproblemen inom glas- och träindustrin. När det gäller Malmöhus län anför länsstyrelsen i länet att den vih verka för att lokahseringsstöd i form av lån skaU utgå tiU företag i sydöstra Skånes blockcentra. Länsstyrelsen i Älvsborgs län yrkar att lokaliseringsstöd skall kunna utgå i Boråsregionen med hänsyn tUl det ensidiga näringshvet.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar att stathgt lokaliseringsstöd bör utgå även i de delar av länet som f. n. inte ingår i aUmänna stödområdet medan länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att lokaliseringsstöd bör kunna utgå tih företag i hela länet. I Örebro län gör länsstyrelsen uttalanden tUl förmån för Askersundsblocket medan länsstyrelsen i Västmanlands län vill verka för att stathgt lokaliseringsstöd i form av lån utgår tih företag som etablerar sig eller i väsentlig grad bygger ut verksamheten i Sala- eher Fagerstaregionerna under förutsättning att detta bidrar tiU komplettering och differentiering av arbetsmarknad och näringshv.

Investeringsfondsmedel

Några länsstyrelser tar upp användningen av investeringsfonderna i den regionala pohtiken. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att frisläppandet av investeringsfondsmedel utgör ett synneriigen vUctigt regionalpohtiskt medel. 1 Älvsborgs län anser länsstyrelsen att investermgs-fondsmedel bör få användas för att främja sysselsättningen i Boråsregionen och Dalsland. Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län menar att större regionalpohtiska hänsyn bör tas när tUlstånd ges att använda investermgsfondsmedel. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser dessutom att utnyttjande av mvesteringsfondsmedel mte bör utesluta att lokahsermgsstöd utgår. Enhgt länsstyrelsen i Norrbottens län bör förnyade överväganden göras beträffande använd-nmg av olika slag av skattetekniska medel i regionalpolitiskt syfte, t. ex. skattefri avsättning tih regionalpolitiska investeringsfonder och specieUa avskrivningsregler för i första hand investeringar inom det inre stödområdet.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               324

Lokaliseringssamråd

När det gäller det obligatoriska lokaliseringssamrådet för företag som vUl etablera inom storstadsområdena framhåller länsstyrelsen i Stockholms län att samrådet inte bör användas i syfte att påskynda industrins avveckling i Stockholmsregionen medan länsstyrelsen i Kristianstads län framför att den bör vara remissinstans beträffande ärenden som berör Malmöhus län. Länsstyrelsen i Hallands län anser att Laholmsblockets behov av arbetstillfällen bör beaktas i samband med etableringssamrådet i storstadsregionerna. I fråga om Göteborgs och Bohus län framhåller länsstyrelsen att lokala och regionala myndigheter bör få ta aktiv del i lokaliseringssamrådet.

Betydelsen av goda kontakter mellan den centrala samrådsmyndigheten och länsorganen/kommunerna understryks också av länsstyrelsen i Värmlands län, som anser det rimligt att låta representanter för de i olika ärenden aktuella länen och kommunerna delta i vissa av samrådsmyndighetens sammanträden. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att länsstyrelserna i stödområdet engageras i det direkta kontaktarbetet med expanderande storstadsföretag som omfattas av lokaliseringssamråd samt att om samrådet inte visar sig ha tillräcklig effekt etableringskontroll övervägs. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att enligt dess uppfattning bör regionalpohtiken baseras på frivillig samverkan mellan samhälle och enskilt näringsliv. Med hänsyn därtill förordar länsstyrelsen därför intensifierat samarbete - förslagsvis i inrikesdepartementets/Sveriges industriförbunds regi - framför etableringskontroll. Sådana förhandlingar bör enligt länsstyrelsens mening kunna ge bättre resultat än lokaliseringssamråd.

Före tagarefören ingarna

Företagareföreningarna fullgör både regionalpolitiska och allmänt industripolitiska uppgifter. Förslag rörande företagareföreningarna behandlas här i sin helhet under regionalpolitiska åtgärder.

Huvuddelen av länsstyrelserna betonar den mindre och medelstora industrins betydelse för utvecklingen och redovisar de problem som måste lösas, t. ex. kapitalförsörining, långsiktig företagsplanering, tillgång till konsulter, produktutveckling, marknadsföring, administration och utbildning av företagsledare. De statliga institutioner som lämnar stöd i sådana utvecklingsfrågor behöver ökade resurser. Framför allt gäller detta företagareföreningarna. Synpunkter av detta slag framförs av en majoritet av länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Södermanlands län menar att det är tiUräckligt att staten anvisar anslag till företagareföreningarna som motsvarar endast 20 eller 25 % av de belopp som för närvarande utgår till lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelsen. Som motiv för en förstärkning av företagareföreningarna anför länsstyrelsen i Jämtlands län uppföljningen av lokaliseringsstödverksamheten.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län måste företagareföreningarna bryta sig loss från sina nuvarande huvudsakligen defensiva uppgifter och i

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              325

StäUet hjälpa till vid de mindre och medelstora företagens expansion. Det föreslås också att företagareföreningen i länet skall få ökat anslag för arbete speciellt i Tornedalen.

Kommunala åtgärder

Beträffande de kommunala insatserna för att förbättra förutsättningarna för näringslivets lokalisering berör länsstyrelserna främst två frågor, nämligen färdigställandet av industrimark och utbyggnaden av industri-och hantverkshus. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att aktiviteten från kommunalt och landstingskommunalt håll bör ökas i fråga om att snabbt ställa industrUokaler till förfogande. Därvid rekommenderas samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Hallands län påpekar att det är väsentligt att kommunerna analyserar och inventerar behovet av mark för näringslivet. Enligt länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län bör statligt stöd i form av beredskapsarbeten utgå för iordningsställande av industrimark. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår att statligt stöd för förvärv av industrimark övervägs.

I likhet med ett flertal andra länsstyrelser framhåller länsstyrelsen i Stockholms län behovet av en ahmän förstärkning av den kommunala markberedskapen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att i arbetet med länsprogram 1970 har konstaterats att den kommunala planeringen och markberedskapen i många fall inte fyller särskUt högt ställda krav. Länsstyrelsen menar att om berättigade krav på statliga insatser skall kunna stäUas måste kommunerna vara i stånd att ta emot dem.

Några länsstyrelser gör allmänna uttalanden om att kommunerna bör bygga ut industri- och hantverkshus på vissa speciella orter i syfte att påverka utvecklingen eller underlätta rarionaliseringen inom en viss del av industrin. Sådana påpekanden gör t. ex. länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län föreslår att industri- och hantverkshus uppförs i form av beredskapsarbeten. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att kommunerna skah få statligt bidrag för att uppföra industri- och hantverkshus även då det inte gäller att bekämpa akut arbetslöshet. Liknande synpunkter framförs från bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

9.4.3 Industripolitiska åtgärder

Kapitalförsörjning

Några länsstyrelser berör kapitalförsöriningen speciellt för de mindre och medelstora företagen. Länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län föreslår t. ex. att ett finanseringsinstitut med syfte att tillhandahålla riskvUligt kapital tUl de mindre och medelstora företagen realiseras i

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            326

enlighet med förslagen från delegationen för de mindre och medelstora företagen. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen i Värmlands län berör frågan om en regionalpolitiskt motiverad selektiv kreditpohtik. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att den manuella glasindustrin borde ha tillgång tUl någon form av finansieringsinstitut med möjlighet att genomföra angelägna rationaliserings- och samordningsåtgärder. Ett sådant institut borde också kunna medverka vid bildandet av grupper för samverkan beträffande t.ex. produktionssamarbete eller samordnad marknadsföring. Länsstyrelsen framhåller vidare att det är angeläget att den manuella glasindustrin får del av det s. k. utveckhngsstödet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att resurser motsvarande Norrlandsfondens verksamhet bör göras tillgängliga även för de tre sydligaste skogslänen.

Industriservice

Ett betydande antal länsstyrelser berör frågan om service för industriell verksamhet. Som tidigare redovisats föreslås bl. a. att lokaliseringsstöd skall utgå för utbyggnad av dylik verksamhet. Några länsstyrelser berör även frågan om inrättandet av s. k. industriella utvecklingscentra enligt den modell som prövats i Skellefteå (lUC). Förslag härom framförs av länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåUer att en kraftig subventionering av Skellefteå industrieUa utveckhngscentrum är nödvändig eftersom de mindre och medelstora företagen endast i ringa omfattning förefaller kunna betala de verkhga kostnaderna för de tjänster som tillhandahålls. Några länsstyrelser erinrar om att delegationen för de mindre och medelstora företagen har påbörjat en omfattande utredningsverksamhet för att utröna behovet av och tillgång på olika slag av service för företagen. De frågor som behandlas är bl. a. företagsledareutbildning, den tekniska utveckhngen, industricentra och arbetsmiljö m. m. Flertalet länsstyrelser berör som tidigare redovisats också de mindre och medelstora företagens behov av service m. m. i anslutning tUI förslag som rör företagareföreningarnas resurser.

Några länsstyrelser påtalar mera konkret brister i den industriella servicen. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller sålunda att man bör verka för etablering av industriserviceverksamhet, regionlager etc. i Enköping.

Ett antal länsstyrelser, speciellt inom stödområdet, påpekar att ett av de största hindren för att uppnå de regionalpolitiska målsättningarna är de skihnader i produktionsbetingelser som finns mellan olika delar av landet. En av den framtida regionalpolitikens viktigaste uppgifter måste därför bh att förbättra den industriella miljön framför allt i stödområdet. Sådana synpunkter framförs t. ex. av länsstyrelserna i Värmlands, Västernorrlands och Jäm tlands län.

Några   länsstyrelser   framför   synpunkter   på konkreta  åtgärder för

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            327

förbättring av den industriella mUjön i vissa orter. Det kan t. ex. gäUa förslag till speciell utbildning för näringslivets behov men också inrättandet av forsknings- och utveckhngsorgan för speciella branscher. Sådant förslag avseende trä-, gummi-, plast- och pälsvaruindustri lämnas av länsstyrelsen i Jönköpings län. EnUgt länsstyrelsen i Uppsala län bör strävandena att mrätta en forskningsstation i Uppsala stödjas. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att man skall förlägga branschforskningsinstitut i anslutning till det industriella utveckhngscentret i Skellefteå. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att den koncentration av livsmedelsindustri som skett tUl Östersund samt Svenska mejeriernas riksförenings beslut att förlägga en försöksstation dit talar för en förläggning av livsmedelstekniska utbUdningsmöjligheter och uppbyggnad av ett hvs-medelsteknologiskt bibliotek. Vidare framhåhs att en samlokalisering bör ske av företag som funktionellt hör samman, för att berika den industriella mUjön. En mer aktiv förmedlingsverksamhet för utläggning av legoarbete bör byggas upp.

1 Falköping i Skaraborgs län finns, påpekar länsstyrelsen, ett för flera mindre företag gemensamt serviceföretag som drivs i bolagsform. Länsstyrelsen anser det önskvärt att även Tibro och Vara erhåher dyhk verksamhet.

Samarbete mellan samhälle och näringsliv

Flertalet län anser att även om det ofta är en väsentlig uppgift att åstadkomma nyetableringar på skilda håll i länen är det nödvändigt att slå vakt om den befintliga industrin. När det gäller samarbetet mehan samhälle och näringsliv med sådant syfte framhålls t. ex. betydelsen av att mera permanenta kontakter kommer till stånd mellan statliga och kommunala organ och näringslivets organisationer. Sådana synpunkter framförs t. ex. av länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands, Älvsborgs och Värmlands län. Vissa länsstyrelser som t. ex. i Skaraborgs och Gävleborgs län framhåller att de har tillskapat särskilda kontaktorgan för sådant samarbete. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att dylika samarbetsorgan bör tillskapas för att effektivisera de mindre och medelstora företagens marknadsföring och att staten genom ekonomiskt stöd bör underlätta detta. LUcnande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Skaraborgs län. Inventeringar beträffande företagens produktionsinriktning, maskinpark, servicebehov, marknadsföring m. m. anses ofta vara en viktig utgångspunkt för ett sådant samarbete. Sådana inventeringar rapporteras vara på gång i Värmlands. Jämtlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Örebro län anför att en särskild arbetsgrupp bör tillsättas på länsnivå för att kontinuerligt följa näringslivs- och arbetsmarknadsutvecklingen. Även på kommunnivå anses samarbetskommittéer väsentliga. 1 Kronobergs län föreslår länsstyrelsen att en arbetsgrupp tillsätts för att pröva behovet av och formerna för en utökad informationsverksamhet om länets lokahseringsförutsättningar.

Befattningar avsedda för en aktiv lokaliserings- och kontaktverksamhet

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            328

bör i större utsträckning inrättas i kommunerna anser länsstyrelsen i Östergötlands län. Vidare anses det betydelsefuUt att kommunernas kapacitet byggs ut för utredningsverksamhet avseende näringslivets förhållanden. Enligt länsstyrelsen bör ingående prövning ske av kommunernas möjligheter att agera i lokaliseringssammanhang.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att dess resurser behöver förstärkas för att möjliggöra en utvidgning av rådgivningsverksamheten till stöd för företags och myndigheters lokaliseringsbedömningar.

I Värmlands län anser länsstyrelsen att den av näringsrådet i länet bedrivna informationsverksamheten bör utvecklas.

Statliga företag

Länsstyrelsen i Gotlands län framför att bristen på kapital för investeringar på Gotland kan komma att återverka allvarligt på sysselsättningen under 1970-talet. Länsstyrelsen anser det därför angeläget att statliga företag lokaliseras till Gotland för att ge näringslivet ökad stabihtet. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län kräver lokalisering av stathga industrier tih resp. län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att det statliga etableringsbolaget (Svetab) bör få resurser för att i större utsträckning än nu medverka då företag som inte själva kan klara av en utbyggnad erbjuder samarbete. Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller behovet av att statliga företag med kvalificerad verksamhet och beslutsfunktioner lokahseras till länet. Hänsyn bör därvid tas tUl den existerande företagsstrukturen så att lämpliga kombinationer av verksamhet erhålles. När det gäller Västerbottens län förordar länsstyrelsen lokalisering av statliga företag tih strategiskt utvalda orter i inlandet i syfte att bromsa befolkningsutflyttningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län begär att statsmakterna snabbt undersöker förutsättningarna att etablera ett statligt tryckeriföretag i länet. Vidare anför länsstyrelsen att tUlverkningsindustrins struktur i länet bör studeras ingående och att arbetet på att etablera enheter i expansiva branscher intensifieras. De branscher som nämns är datateknik, undervisnhig och information, hälso-och sjukvård samt kemisk industri.

Utnyttjande av malmfyndigheter m. m.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att råvarutillgångarna i länet bör undersökas ytterligare och ställer i anslutning därtill frågan om hur de i dag outnyttjade urantillgängarna skall disponeras i framtiden. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår att ett filialkontor tih Sveriges geologiska undersökning (SGU) förläggs till länet.

Nödvändigheten av större resurser för malmprospektering påtalas av länsstyrelsen [Norrbottens län. De inventeringar avjärnmalmsfyndigheter som SGU utför kommer under den närmaste tiden att slutföras i länet. Länsstyrelsen hemställer om att motsvarande resurser tas i anspråk för annan malmprospektering. Dessa resurser bör främst utnyttjas i Arjeplogs

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             329

och Jokkmokks kommuner. Vidare bör resurser anslås för teknisk bedömning av brytningsförutsättningar och brytningsteknik samt för en ekonomisk bedömning av brytningsmöjligheterna. En utvärdering av grafitfyndigheterna i Vittangi-Masungsbyn i Kimna bör ske utan dröjsmål. Länsstyrelsen begär vidare särskilda medel för att bl. a. belysa möjligheterna att snarast komma igång med mineralutvinning.

Brytning av skifferfyndigheter i Kraddsele i Sorsele kommunblock bör enligt länsstyrelsen i Västerbottens län påbörias om brytning visar sig samhällsekonomiskt lönsam. Nu pågående undersökningar av malmförekomsten i Stekenjokk i Vilhelmina kommunblock bör även innefatta en samhällsekonomisk bedömning. Vidare bör förutsättningarna att utnyttja vissa fyndigheter i Åsele kommun undersökas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att malmprospekteringen i Strömsundsblocket intensifieras.

9.4.4   Stöd till turistnäringen

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att lokaliseringsstöd till turistnäringen skah kunna utgå tih aha delar av landet, där behov föreligger och är motiverat ur lokaliseringssynpunkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att lokaliseringsstöd till turistnäringen bör kunna utgå efter en mera förutsättningslös prövning än under den gångna femårsperioden då endast anläggningar i fjällvärlden har kunnat påräkna stöd. I fråga om Värmlands län framför länsstyrelsen att länet med framgång bör kunna göra anspråk på en del av de resurser, inte minst i form av lokaliseringsstöd, som inom regionalpohtikens ram kommer att ställas till förfogande för investeringar i friluftsliv och turism. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att en översyn görs av reglerna för stöd till turistnäringen så att även andra gemensamhetsanläggningar än hittills omfattas av stödet. Ett tungt vägande skäl för denna omprövning anser länsstyrelsen vara det betydande realkapital som redan finns nedlagt i turismen. Länsstyrelsen [Norrbottens län föreslår att lokaliseringsstöd till turistanläggningar skall utgå även utanför fjällregionen. 1 särskilda faU skaU stöd i form av bidrag kunna utgå inom framför allt fjällregionen.

Vissa län ställer krav på statligt stöd till turistnäringen i speciella områden medan andra endast utpekar områden lämpliga för turistverksamhet utan att stöd direkt krävs. Öland bör enligt länsstyrelsen i Kalmar län inkluderas bland de orter till vilka det stöd till turistnäringen skall koncentreras som utreds av de sakkunniga för planering av turistanläggningar och frUuftsområden m. m. För Gotlands del delar länsstyrelsen i länet den statliga turistutredningens uppfattning att Gotland är ett primärt rekreationsområde. Länsstyrelsen anser att turistanläggningarna bör upprustas men i första hand bör fömtsättningarna att bl. a. med hjälp av lokaliseringsstöd bygga nya anläggningar prövas. Länsstyrelsen i Hallands län hemställer om särskilda medel för inventering av befinthga turist- och friluftsanläggningar samt av lämpliga objekt för utbyggnad och upprustning. Inventeringen bör i första hand

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet          330

avse Laholmsblockets östra del. Länsstyrelsen i Skaraborgs län pekar på det speciella ansvar som staten har för Karlsborg som militärort och anser att ett sätt att delvis lösa problemen är att utveckla orten tiU en basort för turistverksamhet vid Vättern. När det gäller Värmlands län uttalar sig länsstyrelsen för en utbyggnad av turistanläggningar i bl. a. Sunne, Torsby. Kyrkhedens, Sysslebäcks och Årjängs kommuner. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att de åtgärder som den statliga turistutredningen ämnar föreslå för fjällvärlden även bör komma landets sydligaste fjällvärld tUl del t. ex. Malung- och Älvdalenområdena. Förutom i fjällvärlden bör en utbyggnad av turismen främst ske i SUjansbygden. 1 fråga om Gävleborgs län framhåller länsstyrelsen att det i Hälsingland finns områden, bl. a. Järvsö i Ljusdalsregionen, som med begränsade stathga insatser skulle kunna utvecklas tiU turistområden med förstklassiga turist-och frUuftsanläggningar. En länsplanering för turism och friluftsliv pågår i Västernorrlands län. Länsstyrelsen anser att en fortsatt utbyggnad av turist- och friluftsanläggningar bör ske i Sohefteå och i området Skule-Nordingrå-Ulvön, som bör byggas ut till centrum för rörligt friluftsliv och turism.

Åtgärder inom turistnäringen måste koncentreras till ett fåtal regioner anser länsstyrelsen i Jämtlands län. Fem primära turistområden pekas ut nämligen Tänndalen-Funäsdalen-Ramundsberget och Vemdalen-Klövsjöområdet i Svegs och Svenstaviks kommunblock, samt Bydalen, Åre-Undersåker—Kallområdet och Storlienområdet i Järpens kommunblock. Genom att ändra reglerna för lokaliseringsstöd till turistnäringen bör ytterligare utbyggnader kunna befrämjas i de utpekade områdena. Som s. k. utvecklingsområden för turism har utsetts västra delarna av Frostviken i Strömsunds kommunblock och västra delarna av Övre Ljungadalen i Svenstaviks kommunblock. Även Hammarstrandsområdet förordas för investeringar i turistverksamhet samt Frösön i Östersunds kommunblock. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför beträffande Vindelns kommunblock att en stathg utredning för närvarande undersöker förutsättningarna för utbyggnad av turistaktiviteter i anslutning tUl Vindelälven. Utredningen har i ett delbetänkande presenterat naturvårds-och turistprojekt, som främst berör de norra och södra fjällområdena i Västerbotten. Arbetskraftsbehovet uppgår tih ca 900 årsverken, varav ca 200 tih 300 avser Västerbottens skogsland. Länsstyrelsen ser det som angeläget att föreslagna projekt kan realiseras. Vidare framhålls att större investeringar inom turistnäringen bör koncentreras tUl Tärna-Hemavan-området för att där skapa ett aUsidigt utbud av olika aktiviteter. Dessutom bör en vägförbindelse mellan Fjällnäs och Ammarnäs tUlskapas. 1 Norrbottens län utpekas tre turistområden nämligen Graddis, Gällivare-Jokkmokk och Torneträsk. 1 fråga om Graddisområdet föreslås att en del av de medel, som den statliga turistutredningen förutsätter skall användas för utredningsändamål i Tärna-Graddisregionen, avsätts för att undersöka intresset för investeringar i detta område. Länsstyrelsen anför vidare att inom det av arbetsministrarna i Sverige, Norge och Finland  tillsatta  ekonomiska samarbetsorganet för nordkalottområdet

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            331

har turistnäringen getts en framträdande roU. Länsstyrelsen anser att i den händelse statsmakterna tvekar inför de föreslagna stödformerna för turismen i allmänhet nordkalottområdet bör ges en undantagsställning.

Många länsstyrelser ser satsning på turistnäringen i framför allt glesbygdsområden som en möjlighet att skapa sysselsättningstillfällen, i vissa fah som komplement tih de sysselsatta inom jord-och skogsbruk. För att under året behålla ett så jämnt underlag som möjligt för olika slag av service anses det ofta angeläget att satsa på verksamheter som ger sysselsättning året runt. Ett dylikt resonemang för länsstyrelsen i Uppsala län beträffande i Nordostblocket och Älvkarleby kommun och länsstyrelsen i Östergötlands län angående kommunerna Kisa och Valdemarsvik. Länsstyrelsen i Hallands län anser att Hallandskusten är en riksangelägenhet ur turistsynpunkt och uttalar sig vidare till förmån för Laholmsblockets östra del. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller Marstrands, Lysekils och Strömstads betydelse som turistorter. Särskild vikt fästs vid den betydelse som turismen har i norra Bohuslän.

1 syfte att ge den lokala befolkningen tillträde till nya arbetsuppgifter och samtidigt öka deras intresse för turistnäringen anser länsstyrelsen i Jämtlands /än att en turistinriktad utbildning bör initieras. Länsstyrelsen i Norrbottens län framför att en dylik utbildning bör förläggas till Gällivare. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför vidare att försöksverksamheten med hemarbete i glesbygdsområdena även bör komma ifråga inom de särskilt utpekade turistområdena. Detta för att åstadkomma helårssysselsättning. De turistfrämjande insatserna bör i övrigt inriktas på att förlänga turistsäsongen, förbättra marknadsföringen och skapa nya attraktioner för breddning av kundunderlaget. Konferenser, kurser och dylikt bör förläggas till turistanläggningar i det inre stödområdet. En förläggning av motions- och rehabiliterande verksamhet med inslag av sjukvård bör också kunna ske. Länsstyrelsen i Västerbottens län betonar att åtgärder som ökar turistområdenas tillgänglighet är av stor betydelse. Dessutom krävs en samordning av marknadsföringen och försäljningen av länets turistutbud.

Flera länsstyrelser framhåller att de förutsättningar som finns för turism och friluftsliv bör tillvaratas genom bl. a. förbättrad information om sevärdheter och utbyggnad av stugbyar. Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen [Jönköpings län till förmån för vissa kommunblock samt länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Skaraborgs län.

9.4.5   Statlig verksamhet

Områdesindelningar för statlig verksamhet

Länsstyrelsen i Södermanlands län fäster uppmärksamheten på att länet i distrikts- och liknande indelningar förs till olika områden. Ett mera konsekvent ställningstagande efterlyses därför i indelningsfrågor. 1 Älvsborgs län  anser länsstyrelsen  att  regionalpolitiska synpunkter bör

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              332

beaktas  vid   nya  områdesindelningar  inom olika statliga verksamhetsgrenar.

Effekterna av rationaliseringar inom statsverket

Några länsstyrelser berör de regionalpolitiska effekterna av rationaliseringssträvanden inom statsverket. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att de vinster som kan uppnås genom centraliseringar orsakade av enskilda sektorers rationaliseringssträvanden tillsammantagna inte alltid uppväger de negativa effekter som uppstår i vissa regioner. Det företagsekonomiska tänkandet i offentliga utredningar kritiseras. Som exempel nämns utredningar som behandlat hamnfrågorna, vägväsendet, telekostnaderna och vintersjöfarten.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att många kommuner i länet har drabbats i samband med centralisering av statlig verksamhet. En fortsatt centralisering inom statliga förvaltningsorgan och affärsdrivande verk bör undvikas samtidigt som en fortsatt decentralisering bör komma till stånd. För vissa servicefunktioner anser länsstyrelsen att Gotland bör räknas in i befolkningsunderlaget. (Se även avsnitt 9.5.1).

Vid ytterligare personalinskränkningar inom SJ i Melleruds kommun anser länsstyrelsen i Älvsborgs län att motsvarande nya arbetstillfällen bör tillskapas inom andra områden.

Statliga uppdrag

Länsstyrelsen i Norrbottens län begär särskilda medel för att belysa möjligheterna att öka spridningseffekterna kring den statliga verksamheten i länet. Vidare påpekas att staten mera metodiskt borde undersöka möjligheterna att placera flera uppdrags- och konsultarbeten till länets företag samt även undersöka möjhghetema att upphandla produkter för t. ex. sjukvård, undervisning och förvaltning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att företag inom stödområdet bör i större omfattning än r n. prioriteras vid statliga bestäUningar. Den grafiska industrin i Falun/Borlängeregionen bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län tas i anspråk för utläggning av statligt tryck.

Krav på statlig verksamhet och förvaltning

De allra flesta länsstyrelser redovisar önskemål om statlig verksamhet varvid inte alltid anges om därmed avses statlig förvaltning eller industriell verksamhet. 1 flertalet fall anges dock de orter till vUka statlig verksamhet bör lokaliseras, vilket framgår av följande sammanställning.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet

333

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län

Kronobergs län

Kalmar län

Blekinge län Hallands län

Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län

Gävleborgs län

Västernorrlands län

Jämtlands län Västerbottens län

Norrbottens län

Statlig verksamhet

Statlig verksamhet

Statlig verksamhet

Statlig verksamhet

Statliga verk

Statliga regionala myndigheter

Statlig förvaltning och andra

kvalificerade lednings- och

servicefunktioner

Statlig verksamhet till östra Sverige;

central statlig verksamhet

Om en decentralisering aktualiseras

av statlig länsförvaltning - förordas

Central statlig förvaltning

Central statlig förvaltning

Statlig verksamhet

Statlig verksamhet

Statliga verk

Statlig verksamhet

Statlig verksamhet

Central statlig förvaltning

Statlig verksamhet

Statlig och halvstatlig verksamhet

Central statlig förvaltning

Statliga verk

Administrativa enheter inom

statlig förvaltning

Statliga myndigheter

Fler orter i länet bör komma ifråga

däribland Kramfors (vid förnyade

utflyttningar)

Förvaltningsenheter

Statlig verksamhet och

offentliga serviceorgan

Vid en andra etapp av utlokalisering

av statlig verksamhet bör länets behov

av arbetstillfällen uppmärksammas.

Norrtälje

Enköping

Eskilstuna, Nyköping

Linköping/Norrköping

Jönköping

Eksjö

Växjö/Alvesta

Kalmar

Hultsfred/Vimmerby och

Öland

Karlskrona

Halmstad

Falkenberg

Trestad, Göteborgsreg.

Borås, Trestad

Skövderegionen

Karlstadsregionen

Örebroblocket

Västerås, Sala, Fagersta

Älvdalens kommun

Falun/Borlänge

Till länet främst Gävle.

Hofors Sundsvallsreg.

Östersund Umeå, Skellefteå

Luleå/Boden/Piteå/Älvsbyn

Flera länsstyrelser däribland länsstyrelsen i Jämtlands län anser det angeläget att ytterligare utlokalisering av statlig förvaltning kommer till stånd. Möjligheter att delegera arbetsuppgifter från central till regional nivå bör även beaktas.

Flera länsstyrelser ställer krav på att viss typ av statlig verksamhet skall lokaliseras till speciella orter eller kräver utredning av möjligheterna för en lokalisering. Länsstyrelsen i Hallands län anser att Halmstad är lämplig lokaliseringsort för bl. a. statens naturvårdsverk och statens planverk. Vidare föreslår länsstyrelsen att en lokalisering av Vin- och spritcentralen samt Systembolaget AB till Falkenbergs kommun prövas. Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län föreslår att sjöfartsstyrelsen vid en omlokalisering placeras i Göteborg eller i en stad i dess närhet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att domstolsverket lokaliseras till Falun/Borlänge medan länsstyrelsen i Västernorrlands län anger Sundsvall som lämplig lokaliseringsort för samma verk. För att tillföra Kramforsområdet arbetsmöjligheter för kvinnor föreslår den senare länsstyrelsen en lokalisering av Svenska Penninglotteriet AB och

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          334

AB Tipsriänst dit. Vidare föreslås att ett veterinärmedicinskt laboratorium förläggs till Sollefteå.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att verksamheter som kan dra fördel av en samlokalisering med AB Atomenergi är lämpliga att lokalisera tih Nyköping. Kopparbergs län bör enligt länsstyrelsen där vid den fortsatta utlokaliseringen göras till centrum för den statliga skogliga utbildnings-, forsknings- och förvaltningsverksamheten i landet.

Postbanken har f. n. en stansningsfilial i Kisa. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det önskvärt att överläggningar tas upp för att klargöra förutsättningarna för överflyttning av ytterligare verksamhet till Kisa. I olika omgångar har anpassningsträning av invandrargrupper skett i Kisa. Olika sätt att anpassa den invandrade arbetskraften till det svenska samhället diskuteras f. n. Behov kan komma att uppstå av speciella anpassningscentra. Med tanke på den tidigare bedrivna verksamheten i Kisa och på att invandrarverket skall lokaliseras till Norrköping anser länsstyrelsen att Kisa är en lämplig lokaliseringsort för ett sådant centrum. Länsstyrelsen erinrar om att i vattenfallsverkets utredning år 1969 om framtida lokahsering av kärnkraftstationer på ostkusten framförs Gryt i Valdemarsviks kommun som tänkbart alternativ. Länsstyrelsen anser det angeläget att man snarast söker klarlägga när en eventuell byggnation kan komma tih stånd. En utbyggnad under 1970-talet skuUe ersätta en stor del av de redovisade kraven på nylokalisering i kommunen. Om utbyggnaden sker efter år 1980 är det angeläget att åtgärder vidtas för att bibehålla servicen i Valdemarsvik så att sådan kan erbjudas det framtida kärnkraftverkets personal.

Länsstyrelsen i Uppsala län kommenterar beslutet om att Uppsala läns norra tingsrätt senast vid årsskiftet 1974/1975 skall sammanföras med domkretsen för Uppsala tingsrätt. Länsstyrelsen anser att domkretsen i fråga bör bestå och att Tierp blir tings- och kansliort i denna. Förutsättningarna att därvid bibehålla tingsstället i Östhammar bör prövas.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör den planerade öppna fångvårdsanstalten i Herrljunga komma tUl stånd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att statiiga konferenser i större utsträckning bör förläggas till orter inom stödområdet. Vidare föreslås att ytterligare utbildningslinjer knyts till civilförsvarsskoian i Sandö. Härnösand framförs som lämplig huvudort för isbrytarledning samt för utrustning och reparationer av isbrytarflottan. Den av fångvårdens byggnadskommitté föreslagna lokaliseringen av en sidoanstalt tih Härnösand bör enligt länsstyrelsen prioriteras. Vidare framhålls att utvidgning bör ske av SJ.s lok- och vagnverkstad i Ange, som även föreslås som lokaliseringsort för postens adressregister och postverkets giroavdelning. Till Ömsköldsvik bör lokaliseras tillverkning av TV-kassetter och AV-läromedel samt en central för manuell kontroll och stansning av material avsett att databehandlas. Vid en eventueh utlokahsermg av televerkets uppbördscentral bör Ömsköldsvik beaktas.

Den fångvårdsanstalt i Vännäs, som föreslagits av fångvårdens bygg-

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           335

nadskommitté bör enligt länsstyrelsen i Västerbottens län förverkligas. Länsstyrelsen anser vidare att vättehkraftsutbyggnaderna vid Vojmån i VUhelmina kommunblock och vid Stenkullaforsen i Ångermanälven i Åsele kommunblock snarast bör påbörias. Dessutom bör de diskuterade vattenkraftsutbyggnaderna vid Björkfors och Juktån i Storumans kommunblock påbörias inom en snar framtid.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåUer önskvärdheten av att skolöverstyrelsen även i fortsättningen förlägger viss läromedelsutveckling thl länet. Länsstyrelsen uttalar sitt fuUa stöd för omlokalisering av kommittén för television och radio i utbildningen (TRU) till Umeå, men hemställer samtidigt att en ingående prövning görs av möjligheterna att förlägga särskUda projektgrupper tUl Luleå.

Frågor med anknytning till det militära området

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar nackdelarna med att Linköpings näringsliv blir alltför beroende av militärpolitiska beslut. Detta löses enligt länsstyrelsens mening bäst genom att näringshvet som helhet breddas med förslagsvis kemisk-teknisk-, läkemedels- och elektroindustri. Därvid bör sysselsättning för kvinnor skapas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att staten har ett speciellt ansvar för orten Karlsborg genom det dominerande inslaget av militära verksamheter. En garanti bör lämnas för ortens bestånd som militärort. Samtidigt bör orten utvecklas till basort för turistverksamhet.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att Kristinehamn har fömtsättningar som lokaliseringsort för ett storregemente. Frågan om utbyggnad av infanteriregementet i Falun thl storregemente bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län tas upp tiU positiv prövning och avgöras snarast. Vidare framhåller länsstyrelsen att en utvidgad mUitär utbildnmg i anslutning tiU Älvdalens skjutfält bör komma tiU stånd hksom följdverksamheter tih detta. Länsstyrelsen anser att goda förutsättningar finns för att i länet skapa ett centrum för mihtär förvaltning och utbildning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att om planerna på storregementen reaUseras bör SoUefteå ges hög prioritet.

En förflyttning av militär utbildning avseende infanteriets kadett- och aspirantskola, fallskärmsjägarskolan, arméns motorskola, arméns gymnastik- och idrottsskola samt militärpolisskolan för milo NN och milo ÖN till Östersund bör enligt länsstyrelsen i Jämtlands län tas upp till diskussion.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att en omvandling av en del av de för ekonomivärnpliktiga avsedda befattningarna till civila tjänster bör undersökas. Därvid skulle något hundratal arbetstillfällen för främst kvinnor kunna tillskapas. Krav framförs vidare på att ett fredsförband snarast förläggs till Arvidsjaur.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           336

9.4.6   Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Allmänt

Några länsstyrelser berör frågan om avvägning mellan arbetsmarknads-och regionalpolitiska insatser. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåUer sålunda att i avvaktan på att de lokaliseringspolitiska insatserna skall ge tUlräcklig effekt bör olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtas. Dessa insatser bör i möjligaste mån utformas så att de främjar de långsiktiga strävandena att bygga upp öns näringsliv. Länsstyrelsen [Norrbottens län anser att statsmakterna bör tillämpa en annan grundsyn än den som under de senaste åren präglat de regional- och lokaliseringspolitiska insatserna. Temporära sysselsättningsproblem bör konsekvent lösas med arbetsmarknadspohtiska medel, medan djupgående näringslivsproblem bör lösas genom en hårdare styrd lokahseringspolitik. Flera av statsmakternas större lokaliseringspolitiska insatser har emellertid under senare år satts in i områden med egen inneboende tillväxtkraft. Parallellt med denna ytterligare expansionsförstärkande regionalpolitik i redan expansiva regioner har man tvingats tillgripa kortsiktiga lösningar på de mera djupgående problemen i norr. Mot bakgrunden av detta resonemang föreslår länsstyrelsen att statsmakterna omprövar inriktningen av en del av de resurser som tUlförs länet för att minska verkningarna av undersysselsättningen. HittUls har de omfattande åtgärderna främst varit av defensiv karaktär. 1 stället bör mera offensiva msatser göras för att åstadkomma mera långsiktiga lösningar. Härvid betonas att länet kan ta emot en omfattande industrieh utbyggnad utan att folkmängden samtidigt behöver öka. Samhälleliga följdinvesteringar behöver därför inte vidtas, vilket medför avsevärda inbesparingar.

I flera länsprogram betonas att samhället och företagen bör ägna större uppmärksamhet åt arbetsmUjön dvs. frågan om arbetsplatsens utformning efter arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar.

Flertalet länsstyrelser framhåller att trots stora ansträngningar för att öka tillgången på arbetstillfällen för olika kategorier av arbetssökanden överstiger utbudet av arbetskrafl totalt sett efterfrågan. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att de stigande kraven på rörlighet hos arbetskraften till följd av urbanisering samt strukturförändringar inom industrin och annan verksamhet har medfört starkt ökande problem för äldre, handikappad och av annan anledning svårplacerad arbetskraft. Trots tillkomsten av stödåtgärder i form av ekonomiska bidrag och växande insatser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken tenderar arbetslösheten bland dessa grupper av människor att stiga för varie år. Svårigheterna blir särskilt stora under dämpade konjunkturer, vUket visade sig under hösten 1971. Liknande synpunkter redovisas från många län.

Flera länsstyrelser föreslär åtgärder för att lösa dessa problem. Sålunda anför länsstyrelsen i Skaraborgs län att en större beredskap inför företagsnedläggningar bör tillskapas i kommunerna genom samarbete med länsarbetsnämnden. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att samhället måste ges möjlighet att påverka avveckhngsperiodens längd vid

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           337

företagsnedläggning samt vid konkurser. För att under begränsad tid uppehålla driften vid nedläggningshotade företag som främst sysselsätter arbetskraft som inte kan konkurrera på den öppna marknaden anser länsstyrelsen i Västernorrlands län att ett socialpohtiskt motiverat stöd bör utgå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att en tidig kontakt mellan arbetsförmedling och företag bör tas vid strukturrationaliseringar och företagsnedläggningar för att underlätta omställning till nya arbeten för de berörda arbetstagarna som ofta är äldre. Störte förutsättningar än hittills måste skapas för att ändra på den hårda attityd mot rekrytering av äldre arbetskraft som förekommer inom stora delar av näringslivet framhåller länsstyrelsen i Örebro län.

Flera länsstyrelser kräver en ökning av arbetstillfällen för handikappade. Detta kommer även till uttryck i kraven på utbyggnad av den skyddade sysselsättningen och olika slag av beredskapsarbeten.

Arbetsförmedlingen

Ett antal länsstyrelser berör frågan om arbetsförmedlingens organisation och resurser. Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län att målsättningen är att tillförsäkra kommunerna i länet en servicestandard som är någorlunda hkvärdig. Därför motsätter sig länsstyrelsen med bestämdhet att arbetsförmedlingskontoren i tätorterna Lessebo och Åseda dras in, vilket arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit.

För att möta ökande krav på utredningar och åtgärder av olika slag anser länsstyrelsen i Jönköpings län, att en utbyggnad erfordras av arbetsförmedlingens resurser i minst den takt som angivits i samband med övergång till ny kontorsorganisation för arbetsförmedlingen i länet.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att ett av medlen för att åstadkomma en effektivt fungerande arbetsmarknad är en väl utbyggd arbetsförmedling.

En kontinuerlig översyn över lämpliga arbetsplatser och arbetsuppgifter för äldre och andra personer med syselsättningssvårigheter bör ske i samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheter och arbetsgivare anser länsstyrelsen i Västmanlands län. För att åstadkomma en nödvändig breddning av den verksamheten krävs att arbetsförmedlingen får större resurser för information och kontaktverksamhet.

Beredskapsarbeten

Flertalet länsstyrelser betonar vikten av att en fortlöpande inventering och planering av lämpliga beredskapsobjekt görs så att projekten kan sättas i gång med kort varsel. Några länsstyrelser däribland länsstyrelsen i Värmlands län framför behov av att samordna samhällsutbyggnaden med beredskapsarbeten och regionalpolitiska insatser.

Ett antal länsstyrelser ger exempel på lämpliga beredskapsarbeten främst i form av vägarbeten, vatten- och avloppsanläggningar samt olika

22 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          338

typer av landskapsvårdande åtgärder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att nedskärningen budgetåret 1970/71 av beredskapsanslaget till vägarbeten ter sig olycklig eftersom det finns ett ökat behov av arbetstillfällen för ortsbunden arbetskraft. Länet bör därför tillföras beredskapsmedel för vägarbeten under planeringsperioden i minst samma utsträckning som tidigare. Statsmakterna måste också vara beredda att lämna långtgående bidrag tUl skogsvårdande insatser såväl i form av beredskapsarbeten som på annat sätt. Frågor med anknytning till skogsbruket behandlas i avsnitt 9.4.1.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser beträffande beredskapsarbeten i form av landskapsvårdande insatser att det ur naturvårdssynpunkt är angeläget att arbetena inte helt görs avhängiga konjunkturförhållandena utan kan uppehållas fortlöpande i någorlunda omfattning. Det vore också önskvärt att brukare av mindre jordbruksenheter, som inte ger full sysselsättning, med hjälp av arbetsmarknadsmedel kunde erhålla arbete med olika landskapsvårdsobjekt. Frågor med anknytning till detta tas vidare upp i avsnittet 9.4.1.

Arbetsmarknaden i Blekinge län utmärks på vissa områden av stor konjunkturkänslighet. Länets arbetsmarknad har under en rad år drabbats av temporära störningar varför länsstyrelsen framhåller vikten av att beredskapen mot arbetslöshet byggs ut. Befolkningens allt sämre ålderssammansättning är också ett motiv för ökade insatser. Behovet uppskattas tUl 25 000-30 000 dagsverken per år jämfört med drygt 20 000 dagsverken under budgetåret 1970/71.

Flera länsstyrelser redovisar behov av beredskapsarbeten i speciella orter.

Industriella beredskapsarbeten. Länsstyrelsen i Värmlands län anför beträffande industriella beredskapsarbeten att arbetsmarknadsstyrelsen bör ges personella resurser för marknadsbearbetning. För att kunna erbjuda äldre ortsbunden och handikappad arbetskraft ett mer differentierat utbud av sysselsättningsmöjligheter, anser länsstyrelsen i Västerbottens län att industriella beredskapsarbeten bör påbörjas i länet. Härvid bör valet av tillverkningsobjekt ske med försiktighet så att inte konkurrensen påverkas pä ett inte önskvärt sätt. De industriella beredskapsarbetena i statlig regi bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län ges en offensiv inriktning i den meningen att de skall motverka en ensidig uttunning av befolkningen i de yngre åldrarna. Länsstyrelsen anser vidare att eftersom verksamheten medför oundvikliga kostnader för samhället är det av utomordentlig betydelse att statsmakterna vid utvärderingen lägger samhällsekonomiska synpunkter på detta slag av verksamhet. Flera länsstyrelser däribland länsstyrelsen [Jämtlands län ställer krav på en utökning av antalet industriella beredskapsarbeten.

Åtgärder för svårplacerade

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de olika formerna för särskilda   beredskapsarbeten   bör utredas i syfte att höja

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           339

volymen och förenkla administrationen. En generösare statsbidragsgivning till kommuner, landsting och enskilda skulle verka stimulerande. Behovet av arkivarbeten kan för närvarande inte tillgodoses. De centralt uppgjorda ramarna bör därför successivt ökas. Gruppsysselsättning i form av kontorsarbetscentraler bör tillskapas. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anser att kontorsarbetscentraler bör inrättas i samtliga regioncentra i länet.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåUer att nuvarande system för ersättning till kommunala arbeten för svårplacerade med en fastställd dagsverkskostnad försvårar möjligheterna att finna rimliga arbetsuppgifter. Länsstyrelsen anser att avtal bör ingås mellan länsarbetsnämnd och kommun som innebär att kommunen förbinder sig att sysselsätta ett visst antal svårplacerade personer mot bidrag enligt fastställda grunder.

Skyddad sysselsättning. Flertalet länsstyrelser påtalar allmänt behovet av ökad skyddad sysselsättning. I vissa fall hänför sig detta behov till speciella kommuner.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att bidrag i ökad utsträckning bör utgå till finansieringen av den skyddade verksamheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att större driftsbidrag bör utgå till de skyddade verkstäderna samt att viss försiktighet av konkurrensskäl bör iakttas vid val av tillverkningsobjekt.

Utredning om ökning av antalet skyddade verkstäder föreslås av bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Västmanlands län påtalar behov av fler platser i skyddade verkstäder och föreslår att dessa platser förbehålls personer som inte kan placeras inom halvskyddad sysselsättning. Behov av fler platser i skyddade verkstäder redovisas dessutom av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Halvskyddad verksamhet. Krav på höjning av statsbidragen för den halvskyddade verksamheten framförs av länsstyrelserna i Jönköpings, Gävleborgs och Västerbottens län. En höjning av statsbidragen anser länsstyrelsen i Västerbottens län behövlig för att i högre grad stimulera företagen, specieUt inom det inre stödområdet, till nyanställning av handikappad arbetskraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att arbetsgivarna bör informeras om behovet av halvskyddad sysselsättning och om nödvändigheten av att anpassa arbetsplatsen till arbetstagaren så att bl. a. äldre arbetskraft kan få anställning.

En ökning av antalet platser inom halvskyddad sysselsättning framförs som behövlig av länsstyrelsema i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           340

Arbetsmarknadsutbildning - omskolning

En ökad omskolning och arbetsmarknadsutbildning kräver länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län samt i Örebro län där länsstyrelsen framhåller att utbildning är det mest effektiva arbetsmarknadspolitiska medlet för att åstadkomma sysselsättning även då det gäller äldre personer och individer med arbetshinder.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att omskolning- och uppskolningsverksamhet bör decentraliseras så att kvinnorna ges större möjligheter att delta i utbildningen.

Olika slag av följdverksamheter bör förläggas i anslutning till de i Mora och Hedemora belägna omskolningsverkstäderna, anser länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län skulle en generösare bidragsgivning inom arbetsmarknadsutbildningen innebära att fler arbetssökande kunde intresseras för utbildning inom bristyrken.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår att landets utbildning av arbetskraft för det högmekaniserade skogsbruket förläggs till Sollefteå.

9.4.7   Särskilda glesbygdsåtgärder

Ett av regionalpolitikens huvudsyften är att öka graden av jämlikhet i olika avseenden. Regionalpolitiken måste därför även innefatta åtgärder för att skapa goda levnadsförhållanden i områden där en vikande utveckhng ter sig ofrånkomlig. 1 ett särskilt avsnitt i länsprogrammen klarläggs var och i vilken omfattning speciella åtgärder behöver sättas in dels för att åstadkomma en tillfredsställande serviceförsörjnuig och dels för att skapa sysselsättning för i första hand svårplacerad eller av andra skäl ortsbunden arbetskraft. Den sistnämnda typen av åtgärder tas upp i detta avsnitt. Vissa glesbygdsåtgärder har behandlats i avsnitt 9.4.6. Frågor beträffande serviceförsöriningen i glesbygden tas upp i avsnitt 9.5.5.

Länsstyrelsen i Stockholms län för fram förslag till åtgärder i skärgården som redovisats i särskild skärgårdsutredning och som i sammanfattning omfattar följande. Fler tjänster bör inrättas för tillsyn av allmän mark. Rationaliseringar inom lots-, fyr- och tullväsendet bör vägas mot sjösäkerheten, minskat underlag för befintlig service samt minskat skatteunderlag för berörda kommuner. Om sådana rationaliseringar eller indragningar äger rum bör det undersökas om vård och tillsyn av fyrar m. m. kan ge kompletterande sysselsättningsmöjligheter. Hemslöjd och konsthantverk bör stimuleras på olika sätt. Den kommunala markberedskapen bör förstärkas. Detta för att de höga markpriserna inte skall utgöra ett hinder för utveckling av lovande projekt. Arbetet med att stimulera lämpliga special- och trädgårdsodlingar bör intensifieras. Skärgårdsborna bör i större utsträckning intresseras för sådana investeringar som turister efterfrågar t. ex. serveringar, motions- och rekreationsanläggningar. I syfte att underiätta detta bör lån eller bidrag utgå till upprättande av byggnadsplaner. Den hantverks- och servicekatalog som

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet              341

har sammanstähts och distribuerats tiU turister m. fi. och som upptar den service som erbjuds bör utvidgas till att omfatta ytterligare delar av skärgården. Länsstyrelsen anser dessutom att skärgården bör få medel från reservationsanslaget för särskilda stödåtgärder i glesbygder. Detta bör även gälla Gotlands län anser länsstyrelsen där.

När det gäller Hallands län konstaterar länsstyrelsen att det finns en dold arbetslöshet bland den äldre och ortsbundna glesbygdsbefolkningen inom jordbmket samt bland kvinnoma i den östra delen av länet. Länsstyrelsen föreslår att fler beredskapsarbeten erbjuds arbetslösa i glesbygden och att åtgärder som sänker resekostnaderna för arbetslagen vidtas. Vidare för länsstyrelsen fram förslag om att glesbygdsstöd bör utgå som punktinsatser i glesbygdsområden även utanför stödområdet för tillverkning av hemslöjds-och konsthantverksobjekt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län kräver en prövning av att i glesbygdsområdena tillämpa en särskild ränte- och kreditpolitik.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det speciella glesbygdsstödet är både nödvändigt och konstruktivt. Större effekter bör dock kunna erhållas. Om hemindustriverksamheten kan ges en bättre organisation kan den outnytriade arbetskraftsreserven tas till vara. Länsstyrelsen föreslår ett "distribunalsysteni" för hemindustriverksamhet. Förslaget innebär att en "meUanhand" (distribunal) skah organiseras, som tar ansvar för den hemindustriella verksamheten gentemot arbetsutläggande företag. Kostnaderna för de resurser som distribunalen måste erhålla för att ta detta ansvar behöver inte överstiga de redan tillgängliga stödformerna med undantag för initialskedet då igångsättningsbidrag torde bli nödvändigt. Distribunaler med tekniker och administratörer placeras i ett antal centralorter i länet förslagsvis så att inte avståndet meUan arbetsplatsen (hemindustri- eller byarbetsplats) och distribunalen överstiger sex till sju mU. I vissa fall kan det vara lämpligt att lyfta ut en mindre tillverkningslinje och organisera en byarbetsplats i nedlagd skola eller liknande. Från distribunalema utgår material och tjänster till arbetsplatserna. De färdiga produkterna transporteras (på sikt kan samordning ske med andra transporter) sedan tillbaka tiU distribunalen i centralorten. Den organisatoriska uppläggningen av distribunalsystemet föreslås ske i samarbete med industriorganisarioner. Länsstyrelsen föreslår att distribunaler i första hand inrättas i Överkalix, Jokkmokk och Pajala. Därvid skulle, om man räknar med distribunalregioner med sex tiU sju mils radie en betydande del av de områden täckas där specieUa åtgärder måste komma ifråga. En försöksverksamhet förordas baserad på ca 50 anställda vid hemarbets- och byarbetsplatser med distribunal i tätorten Överkalix. Utgångspunkten är därvid att 2 000-3 000 personer i områden på mer än 3,5 mils avstånd från kommunblockscentra, måste sysselsättas under 1970-talet. En betydande satsning på hemindustrieli verksamhet framstår, enligt länsstyrelsens uppfattning som ett realistiskt alternativ till beredskapsarbeten av stor omfattning. Detta förutsätter dock en genomtänkt administration av marknadsföring, uppläming och distribution.

Länsstyrelsen i Norrbottens län redovisar också exempel på möjlighe-

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet

342

ter att åstadkomma kompletterande sysselsättning för befolkningen på landsbygden främst med syfte att bereda den kvarboende glesbygdsbefolkningen i åldrarna över 40-45 år sysselsättning. Vissa av dessa förslag för att åstadkomma en kombinationssysselsättning har också redovisats i de avsnitt som behandlar respektive ämnesområde. En rad näringsgrenskomponenter bör enligt länsstyrelsens uppfattning kunna kombineras för att åstadkomma kompletterande sysselsättning. Åtgärder som underlättar detta bör vidtas.

Tänkbara näringsgrenskomponenter

Exempel på åtgärder

Jordbruk Renskötsel

Trädgårdsodling

Bär- och svampplockning

Fiske

Skogsbruk

Minera lletning Hemindustri

Hemslöjd, inkl. sameslöjd

Turism

Naturvård

Byggnads- och anläggningsverksamhet

Socialvård

Utbildning/ungdomsvård

Privata tjänster

Investerings- och produktionsstöd Åtgärder i enlighet med den nyligen antagna rennäringslagen Produktions- och avsättningsstöd Avsattningshjälp

Fraktstöd, fiskevård och inplantering av fisk.

Deltids- och säsongsysselsätining genom intensifierad skogsvård. Småjordbrukare bör, i vissa fall med hjälp av statsbidrag beredas tillfälle att köpa skog av domänverket

Utökande penningbidrag för verksamheten

Industriföretag lägger ut kortare eller längre delar av en produktionslinje till små enheter administrerade av ett särskilt företag

Förbättrad marknadsföring, ordnade råvaruleveranser, utbildning och produktionsstöd

Lokaliseringsbidrag, förbättrad marknadsföring, utbildning och uppförande av drifts- och infrastrukturanläggningar Återställande av naturen t.ex. nedlagda flottleder. Statliga bidrag bör täcka iständ-sättningskostnaderna för att hålla nedlagd jordbruksmark öppen Beredskapsarbeten dirigeras efter sysselsättningspolitiska behov och turistiska ändamål

Åldringsvården bör inordnas i det glesbygd skollektiva mönstret. Tvä eller flera personer kan t. ex. hjälpa en åldring Statsunderstöd till ungdoms- och studieverksamhet i glesbygden. Äldre personer kan t. ex. anställas som ledare Uthyrningsförmedling av bostäder för turistiska ändamål m. m.

Om utkomstmöjligheterna trots dessa insatser visar sig otillräckliga bör, anser länsstyrelsen, kontantunderstöd kunna utgå som kompletterande inkomstförstärkning. Detta kontantunderstöd bör därvid som regel kunna utgå med maximalt belopp enligt gällande bestämmelser i avvaktan på de nya regler, som har föreslagits av utredningen om försäkring och

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             343

annat kontant stöd vid arbetslöshet (SOU 197 1:42 och 43).

Länsstyrelserna i såväl Västernorrlands som Jämtlands län tar upp den hemindustriella verksamheten och ser den som ett komplement rill jordbruket. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en försöksverksamhet med en utökad regional och lokal organisation av hemarbetsverksamheten. Organisationen skulle handha uppgifter som administration, objektsanskaffning, produktutveckling, kontroh samt skolning av den lokala arbetskraften.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att en översyn bör göras av hemarbetscentralernas organisation medan länsstyrelsen i Kristanstads län framför att hemarbetscentraler knutna till de skyddade verkstäderna bör inrättas i länet. Dessa hemarbetscentraler skulle bl. a. handha organiserandet av hemarbeten, lämna ut och samla in produkterna samt göra inköp av maskiner, redskap och dylikt. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör hemarbetscentraler inrättas i varje kommunblock i länet

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet till hemarbete är ett nödvändigt komplement till övriga sysselsättningsskapande åtgärder för den lokalt bundna och svårplacerade arbetskraften i länet.

Nya typer av arbetstillfällen för den ortsbundna arbetskraften bör tihskapas anser länsstyrelsen [Jämtlands län. Den försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering i glesbygdsutredningens regi som har bedrivits i Bergs kommun bör allmänt komma tUl stånd. Kommunala initiativ i denna fråga bör följas upp med statliga bidrag. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att försöksverksamhet med kommunal sysselsättningsplanering bör påbörias i samtliga kommunblock i länets inland. Försöksverksamheten i Åsele har visat att positiva sysselsättningseffekter kan uppnås.

9.5 Serviceförsörjning 9.5.1   Allmänt

Utgångspunkten för länsstyrelsernas bedömning av serviceförsörjningen i länen och de krav som stäUs på komplettering av denna har varit främst en promemoria från glesbygdsutredningen som bifogades anvisningarna den 16 mars 1970 för upprättande av länsprogram 1970. I denna promemoria diskuteras befolkningens servicestandard utifrån kvaliteten på serviceutbudet och dess tillgänglighet. Tre servicenivåer behandlas i promemorian nämhgen närhetsservice, kommuncentrumservice och regioncentrumservice.

Avgörande för länsstyrelsernas behandhng av servicefrågorna är det mål för samhähets regionalpohtik, som syftar till att åstadkomma en sådan fördelning av välståndet att människorna i olika delar av landet får en tUlfredsstäUande social och kultureh service.

Även den av länsstyrelserna upprättade ortsklassificeringen har haft stor betydelse framför allt vid bedömningen av serviceförsörjningen i de utpekade  storstadsalternativen.   Den  servicenivå  det  här  är  fråga om

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet               344

behandlas inte i glesbygdsutredningens promemoria. De krav på kompletteringar av skilda verksamheter som ställs syftar i många fall till att skapa ett utbud av serviceverksamheter som är hkvärdigt med de nuvarande storstädemas (detta framgår även i avsnitt 9.3). Krav på exempelvis högre UtbUdning ställs för flertalet av de utpekade storstadsalternativen. TUlgång på sådan utbildnmg ses också som en betydelsefull faktor för att åstadkomma utveckhng av näringslivet.

Några länsstyrelser redovisar allmänna synpunkter på serviceförsörjning. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåher att vid dimensionering och lokalisering av offentlig service fömtom företagsekonomiska även samhähsekonomiska och sociala överväganden måste ingå. Liknande synpunkter framförs från flera länsstyrelser. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att vid risk för nedläggning av offentlig service obligatoriskt samråd införs mellan berörda serviceinstitutioner och de myndigheter som svarar för regionalpolitiken. Samtidigt bör då speciella regionalpolitiska medel ställas tUl förfogande på varje berört område att tas i anspråk för täckning av de förluster som uppkommer vid bibehållande av verksamheten. Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att den institutionella servicen under senare år i rationaliseringssyfte har centraliserats till ett mindre antal orter. De i många fall tämligen magra rationaliseringsvinster som härvid har uppnåtts uppväger sällan de effekter av negativ art som har uppstått i vissa regioner. Även länsstyrelsen i Kronobergs län diskuterar detta spörsmål och menar att utveckhngen i kommunema är beroende av vilka serviceinrättningar, offentliga och privata, som kan erbjudas i kommunernas centralorter. Enligt länsstyrelsens mening är den offentliga servicens lokalisering i regel anpassad till befolkningens fördelning och den ekonomiska utvecklingen men endast i obetydlig utsträckning använd som regionalpoUtiskt medel. För närvarande pågår centralisering av ohka verksamheter inom såväl den privata som offentliga sektorn med indragningar som följd. En viss decentralisering av den offentliga servicen är enhgt länsstyrelsen nödvändig för att i kommunernas centralorter kunna tillhandahåha den service som krävs av företag och enskilda.

OlUca orter bör få den serviceutrustning de har underlag för, anser länsstyrelsen i Malmöhus län, som vidare framhåller att servicebehovet i de expansiva områdena inte får eftersättas. Likartade tankegångar framför länsstyrelsen i Hallands län, som betonar att utbyggnaden av serviceanordningar måste följa industritillväxten. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län måste alla garanteras en viss minuniservicenivå inom rimligt avstånd och tUl rimhga kostnader. Normer härför bör fastställas centralt. Länsstyrelsen i Örebro län anför lUcnande synpunkter och uttalar att den nuvarande servicestrukturen i tätorter med mer än I 000 invånare bör garanteras under 1970-talet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att i de fall serviceförsöriningen på sUct inte kan säkerstäUas i strategiska serviceorter bör staten vara beredd att vidta direkta servicestödjande åtgärder oberoende av befoUcningsunderlaget för att säkra servicens fortbestånd.

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              345

9.5.2  UtbUdning

Eftergymnasial utbildning

Krav på nyetablering eller utbyggnad av skUda former av eftergymnasial utbildning, oUka typer av högskoleutbildning eller universitetsfilialer framförs av 18 länsstyrelser. Som lokaliseringsorter för sådan utbildning föreslås Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad/Hässleholm, Helsingborg, Halmstad, Borås, Trestad (UddevaUa-Trollhättan-Väners-borg), Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun/Borlänge, Sundsvall/ Härnösand, Östersund, Skellefteå och Luleå.

Med hänsyn till Södermanlands läns gynnsamma läge i förhållande till storstadsregionen bör ohka typer av eftergymnasial utbildning kunna lokaliseras till länet, anser länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför att av rättviseskäl inget län bör undanhållas dylUc utbUdning. Speciellt missgynnat beträffande den högre utbildningen anser länsstyrelsen i Kalmar län att den sydöstra delen av landet är. Universitetsfilialen i Växjö har t. ex. inte verkat märkbart höjande på den låga högskolefrekvensen i denna del av landet. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att statsmakternas intentioner att bygga upp ett storstadsalternativ i Luleå inte bör urholkas genom att viktiga delar av den högre utbildning som lokaliseras till bottenviksregionen onödigt splittras. Länsstyrelsen i Malmöhus län stryker under det angelägna i ett utökat samarbete med Danmark beträffande den högre utbildningens och universitetens utbyggnad.

1 anslutning thl de allmänna önskemålen om högre utbildning till en viss ort framförs också vissa specieUa önskemål. Sålunda begär länsstyrelsen i Kronobergs län en utbyggnad inom den naturvetenskapliga sektorn vid universitetsfilialen i Växjö samt ohka yrkesinriktade kurser för t. ex. sjukvårdsadmmistratörer och socionomer.

Länsstyrelsen i Hallands län åberopar en undersökning av flyttnings-rörelserna för ungdomar i åldrarna 20-24 år, enligt viUcen Halmstad visar en negativ bild, och stöder ett yrkande av Halmstads kommun om eftergymnasial utbildning för teknUcer och samhällsvetare, konstnärhg och musikalisk utbildning samt idrotts- och fritidsledarutbildning.

Universitetsfilialen i Karlstad bör enhgt länsstyrelsen i Värmlands län byggas ut med naturvetenskapliga ämnen samt en fullständig lärarhögskola.

Västerås har med hänsyn tUl sin storlek och funktion en svag servicesektor och speciellt saknas högre undervisningsanstalter, påpekar länsstyrelsen i Västmanlands län. Regionen är expansiv och har en jämförelsevis hög andel ungdomar. Enligt länsstyrelsen föreligger behov av universitetsfilial eUer institut för integrerad högskoleutbildning. Mot bakgrund av den starka koncentrationen av tekniskt högkvalificerad industri bör det därför vara angeläget att utveckla institutioner för tekniskt utvecklingsarbete och forskning. Staten och näringslivet bör i samverkan bygga upp ett centrum för teknisk utveckling med undervisning,  forskning och produktion. Dessutom bör tiU Västerås lokaliseras

■"rop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet        346

bl. a. en vidareutbildningsanstalt för fackskole- och gymnasieingenjörer med inriktning på försäljning och export, yrkesteknisk högskoleutbildning, andra anstalter för teknisk och merkantil utbildning samt högre konstnärlig utbildning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att Falun/Borlänge är en lämplig ort för högre utbUdning som har anknytning till näringslivet i regionen. Sålunda bör ett centrum för statlig skoglig utbildning, forskning och förvaltning lokaliseras dit liksom teknisk metallurgisk forskning med hänsyn till att stålindustrin är koncentrerad till dessa delar av landet. Även högre utbildning inom sport- och idrottsliv bör kunna lokaliseras till Falun/Boriänge,

När det gäller Västernorrlands län anför länsstyrelsen i länet att i Sundsvallsregionen finns goda förutsättningar för högre teknisk utbildning, som bör vara fyraårig. Denna utbildning bör kompletteras med en produktinriktad forsknings- och utvecklingsenhet inom transport, forskning, logistUc m. m. 1 SundsvaU finns vidare goda förutsättningar för att förlägga en av yrkesutbUdningsberedningen föreslagen ettårig vidareutbildningen av medicinska laboratorieassistenter. Länsstyrelsen föreslår att statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor prövar möjligheterna att i Sundsvall bedriva lärarutbildning och kursverksamhet. Även utbildning av arbetsterapeuter föreslås av länsstyrelsen ske i Sundsvall. TUl Härnösand bör en produktinriktad forsknings- och utveckhngsenhet inom bygg- och anläggningsverksamhet förläggas och lärarhögskolan bör byggas ut med en linje för förskollärare. Vidare bör förläggning av ytteriigare eftergymnasial musikutbildning till Härnösand övervägas. Enligt länsstyrelsen finns goda förutsättningar för att förlägga högre teknisk utbildning till Örnsköldsvik. Om ytterligare en idrottshögskola inrättas inom landet bör den lokaliseras till Sollefteå. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en central för akademisk forskning och utbildning av idrotts- och fritidskonsulenter samt fritidspedagoger i Östersund. Ett medicinskt forskningscentrum med viss specialinriktning samt en livsmedelsteknisk utbildning med ett livsmedelsteknologiskt bibliotek föreslås också lokaliserade till Östersund.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar att det på grund av det industriella utvecklingscentrum (lUC) som har förlagts till Skellefteå är angeläget att yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs tUl denna ort.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att verksamhetsfältet för den nya tekniska högskolan i Luleå bör breddas, i första hand genom utbildning inom naturproduktion, främst geoteknik, samt genom ett utökat samarbete med geofysiska observatoriet i Kiruna. Även en utökad humanistisk utbUdning efterlyses samt en idrottshögskola och högre konstnärhg utbildning.

Gymnasial utbildning

Länsstyrelsen i Västerbottens län redovisar några allmänna synpunkter på skolplaneringen och anför att de skolreformer som har genomförts

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             347

under de senaste decennierna har haft som primärt syfte att för de enskUda eleverna utjämna skillnaderna i fråga om utbUdningsmöjligheter. Syftet har varit inte minst att undanröja de geografiska hindren och utjämna förhållandena mellan landsbygd och tätort samt mellan landets olika delar. Länsstyrelsen anser emellertid att det råder en motsatsstäU-ning i skolans målsättning att dels få en skola som når aUa och att dels få ett elevunderlag stort nog att erbjuda någorlunda acceptabla valmöjligheter för eleverna. De hittillsvarande besluten inom skolans område -baserade på nuvarande pedagogiska och skolpohtiska målsättningar - har enligt länsstyrelsens mening lett till en centralisering av skolväsendet och medverkat tUl en skärpt differentiering av olika orters attraktivitet och servicemässiga betydelse. De negativa följder som detta får för ett stort antal orter med omland kan inte anses bli kompenserade av de förbättrade förhållanden som uppstår i ett fåtal större tätorter. Vid framtida utformning av skolans lokalisering måste därför de regionalpohtiska aspektema beaktas i högre grad än hittUls. 1 detta sammanhang framhåller länsstyrelsen att kommande forskning och planering borde kunna inriktas på en utveckling av pedagogiska och tekniska metoder, vilka ger möjligheter till avancerade studier även utanför gymnasieorterna.

Gymnasieorternas upptagningsområden behöver revideras, anser länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att minst en ort i länet bör utrustas med samtliga gymnasiala utbildningsalternativ. I västra delen av Blekinge län föreligger enhgt länsstyrelsen i länet behov av ytterligare gymnasiala utbildningsenheter. Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar att gymnasieskola inrättas i Simrishamn, och länsstyrelsen i Hallands län uttalar sig för en försöksutbildning inom automatisk databehandling vid gymnasieskolan i Falkenberg. Den pågående försöksverksamheten med glesbygdsgymnasiet i Strömstad bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stödjas av statliga och kommunala myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att Säffle bör erhålla komplett gymnasieskola. Ökad samverkan meUan gymnasieskolor, t. ex. mellan Avesta och Hedemora, är nödvändigt för att större differentiering skall kunna erbjudas, påpekar länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att gymnasiala utbildningsmöjligheter bör bibehållas i Järpen. Dessutom bör korrespondensgymnasiet i Sveg bevaras i någon form. För att upprätthålla en acceptabel skolservice i inlandet anser länsstyrelsen i Västerbottens län det nödvändigt att gymnasieskolorna i Lycksele och Vilhelmina kvarstår i nuvarande form utan inskränkningar. Länsstyrelsen framhåller vidare att, om gymnasieskola inrättas i Arvidsjaur, upptagningsområdet och därmed elevunderlaget inte får minskas för gymnasieskolorna i Lyckseleområdet. En gymnasieskola i Arvidsjaur efterlyses av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Prop. 1972:111     BUaga I    Inrikesdepartementet             348

Övriga synpunkter

Länsstyrelsen i Norrbottens län för en ingående diskussion kring elevunderlagets utveckhng inom grundskolan. Kraftiga modifikationer i kravet på elevunderlag anses nödvändiga så att inom varie kommunblock en treparallellig högstadieskola kan upprätthållas. Detta gäller enligt länsstyrelsen också vissa enparallelliga skolor. Även andra länsstyrelser, t.ex. länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, framför liknande synpunkter för områden med negativ befolkningsutveckling och menar att nuvarande utbildningsmöjligheter i kommunerna måste bibehållas.

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att fritidslokaler i anslutning till skolor bör få inräknas i statsbidragsunderlaget för skolbyggnader och påpekar att det ur pedagogisk synvinkel skulle vara värdefullt med en integrering av lekskola och lågstadieskola.

Vissa utbUdningsfrågor med särskild anknytning till glesbygdsområdena behandlas i avsnitt 9.5.5.

9.5.3  Sjukvård och social service

Sjukvård

Nuvarande planeringsteknik att med utgångspunkt i folkmängden bestämma vårdbehovet finner länsstyrelsen i Gotlands län vara missvisande för Gotlands del med hänsyn till turismens omfattning. Bedömningen bör i stähet utgå från antalet konsumtionsenheter.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län erinrar om att en sjukvårdsplan för hela Skåne presenterades i november 1970. Genom att Malmö f. n. står utanför landstinget avviker sjukvärdens gränser för upptagnings- och betjäningsområden från de regionala gränserna. Detta får enligt länsstyrelsen i .Malmöhus län inte leda till en försämring av sjukvården. Länsstyrelsen erinrar om att förslag förehgger om Malmös återinträde i landstinget den 1 januari 1977. Även i Göteborgsregionen ger de admmistrativa gränserna upphov till problem för sjukvården enligt vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför. Länsstyrelsen erinrar om att en statlig kommitté f n. utreder frågan om sammanläggning av landstingskommunen och Göteborgs kommun och att ett avtal beträffande samplanering av verksamheterna mehan de västsvenska landstingen och Göteborg finns sedan år 1968.

Några länsstyrelser framhåUer att sjukvårdsservice bör byggas ut eller bibehåhas i vissa orter eller områden. Sålunda anser länsstyrelsen i Uppsala län att en vårdcentral bör inrättas i Nordöstblocket i länet. 1 Östergötlands län måste enligt länsstyrelsen i länet en väl utbyggd sjukvårdsservice skapas i Kisa. Dessutom bör mindre orter på visst avstånd från större expanderande orter få behålla den sjukvärdsservice de redan har, t, ex. Ödeshög och Österbymo. En liknande diskussion förs av länsstyrelsen i Kronobergs län, som finner det angeläget att tillfredsställande sjukvård kan meddelas i samtliga kommuner. Speciellt framhålls angelägenheten härav för tätorten Aseda i Uppvidinge kommun. Länssty-

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             349

relserna i Malmöhus och Värmlands län finner det ur regionaipolitisk synvinkel angeläget att Eslöv får öppen sjukvård med specialistvård resp. att Hagfors erhåller nytt lasarett. Länsstyrelsen i Värmlands län anför vidare att sjukvården i Karistad bör byggas ut så den blir likvärdig med den som erbjuds vid landets regionsjukhus, 1 fråga om Kopparbergs län erinrar länsstyrelsen i länet om att Kungl, Maj:t har anvisat medel för en utredning om ett socialmedicinskt centrum i Mora och finner det angeläget att projektet snarast fuUföljs. Vidare anförs att utbyggnaden av långtidssjukvärden i Hedemora bör fortsätta med tanke på de goda klimatförhållandena. 1 händelse av att beslut i framtiden fattas om att avlasta storstadsregionerna denna form av sjukvård bör av länets kommuner främst Hedemora komma i fråga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att ett antal s. k. rikssjukvårdsinrättningar redan finns i länet och anser det realistiskt att planera för en ytterligare utbyggnad av sådana inrättningar, t. ex. preoperativ träning, postoperativ konvalecens, träning efter infarkt, vård och rehabUitering av handikappade samt diabetikervård. Även turistanläggningar bör kunna ses som en förebyggande aktivitet. Samhället bör stödja investeringar i sådana förebyggande vårdformer. Vad gäller länets egen sjukvård bör Svenstavik och Hammarstrand övervägas som lokahseringsorter för anläggningar inom långtidsvården. Landstinget har utarbetat riktlinjer för den öppna vården i länet, vUka länsstyrelsen ansluter sig till. Om dessa riktlinjer realiseras innebär det att 4 000-5 000 invånare saknar läkare inom 45 minuters resa med bil. Befolkningen i dessa områden bör därför ha tillgång till distriktssköterska och en förbättrad transportorganisation. Länsstyrelsen i Västerbottens län betonar att den allmänna läkarvården och distriktsvården skall vara ändamålsenligt decentraliserad och att vid perifert belägna sjukvårdsinrättningar förehgger behov av observationsplatser för akut sjuka. Länsstyrelsen anser vidare att förslaget om förläggning av ett hälsocentrum i Vindeln - ett projekt som kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har fått till uppgift att undersöka - snarast bör realiseras om förutsättningar finns härför.

Beträffande vissa mindre orter i Norrbottens län framhåller länsstyrelsen i länet att den sociala servicen på grund av de stora avstånden bör upprätthållas, speciellt i Muodoslompolo och Karesuando, och att en läkarstation bör byggas i Junosuando. Den öppna sjukvården måste vidare bibehållas i Vittangi. För regioncentrumservicen i Arvidsjaur efterlyses kvalificerade sjukvårdsmöjligheter.

Behovet av alkoholpolikhniker, inackorderingshem och specialbostäder för alkoholskadade måste tillgodoses, hävdar länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Gotlands län pekar på behovet av ökade resurser till aUcoholpolikliniken i Visby och anser dessutom att rehabiliteringsvården för alkoholmissbrukare bör byggas ut på södra Gotland.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          350

Åldrings- och handikappvård

Flera länsstyrelser konstaterar beträffande åldringsvården att gränsen mellan vad som skall betraktas som sådan vård och som sjukvård och mellan vård och service är flytande. Sålunda påpekas att ålderdomshemmens standard successivt har förbättrats så att det i många fall är svårt att avgöra vad som bör benämnas ålderdomshem och vad som är att hänföra till vanhga bostäder med väl utvecklad kollektiv service.

Ett antal länsstyrelser anför att den slutna åldringsvården är förhållandevis väl utbyggd. Planeringen bör därför inriktas på att avlasta den slutna vården tUl förmån för den öppna. Ett antal länsstyrelser framhåller dock att, i och med att människorna uppnår allt högre åldrar behovet av platser inom långtidsvården kommer att öka. Vidare förordas en bättre samordning mellan olika former av åldringsvård och sjukvård. Flerläkar-stationer kan exempelvis byggas ut med vårdcentraler.

För att underlätta tillvaron för åldringar och handikappade och samtidigt åstadkomma en avlastning av den slutna åldringsvården föreslås en ökad satsning på hemsamariter, färdtjänst, matdistribution, uppsökande verksamhet (exempelvis servicebussar), daglig telefonkontakt, subventionering av telefonabonnemang etc. 1 anslutning till ålderdomshem bör även inrättas dagcentraler för åldringar samt möjligheter till dagvård för handikappade. Flera länsstyrelser anser att statliga lån (bostadsförbättringslån behandlas i övrigt under avsnitt 9.7) bör i större utsträckning ställas till förfogande för upprustning av åldringsbostäder. Därvid föreslås bl. a. att kostnaden för installation av telefon skall kunna inräknas i låneunderlaget för bostadsförbättringslån.

Barnstugor

Ett flertal länsstyrelser, såsom länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands samt Jämtlands län, diskuterar sambanden mellan ökad kvinnlig förvärvsfrekvens och möjligheterna till en förbättrad och utökad barntillsyn.

En redogörelse för det nuvarande platsantalet samt det planerade byggandet av barnstugor lämnas av flertalet länsstyrelser. Härvid konstateras genomgående att trots en kraftig satsning på byggande av barnstugor endast ett htet fåtal kommuner kommer att år 1975 kunna bereda 50% av förskolebarn med förvärvsarbetande mödrar barnstugeplats. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att utbyggnaden bör ske i snabbare takt än kommunerna har planerat och att denna sektor bör prioriteras på andra sektorers bekostnad. Enligt länsstyrelsen [Malmöhus län bör barndaghem ingå i den normala boendeservicen och uppföras samtidigt med bostäder.

Kostnaderna och de ekonomiska vilUcoren för byggande av barndaghem berörs också. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att en utbyggnad av daghemsverksamheten inte får bli beroende av de enskilda kommunernas ekonomiska möjligheter. Ett finansieringssystem bör tillskapas som

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          351

ger möjlighet till en likvärdig utveckling över hela landet. Länsstyrelsen i Västmanlands län pläderar för en successiv höjning av de statliga anordnmgs- och driftbidragen med hänsyn tUl kostnadsfördyringarna. Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar att den statliga bidragsgivningen höjs för att pä så sätt stimulera ett ökat byggande.

9.5.4   Övrig offentlig service

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att den kulturella sektorn måste uppmstas genom att nya lokaler ställs tiU förfogande för länsbibliotek, länsmuseum och länskonstmuseum samt att frågan om inrättande av en länsteater utreds. Länsstyrelsen i Hallands län önskar att det statliga kulturrådet omarbetar förslaget om regionteaterverksamhet så att även Halmstad omfattas av en regionteater.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det angeläget att såväl ur sysselsättningssynpunkt som servicesynpunkt Strömstads polisdistrikt får bestå även i fortsättningen.

1 fråga om Älvsborgs län påpekar länsstyrelsen i länet att avsevärda förbättringar i serviceutbudet är nödvändiga i såväl Trestad som Borås om man skall åstadkomma ett serviceutbud som är jämförbart med storstadsområdenas. Även i Åmål, Ulricehamn och Kinna/Skene är åtgärder troligen erforderliga för att dessa orter skall kunna fullgöra sina servicefunktioner enhgt klassificeringen. Som närmare framgår av bl. a. avsnitt 9.3 anförs liknande synpunkter av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län hävdar att kommunerna bör eftersträva en filialverksamhet för den kommunala servicen och att möjligheterna bör tUlvaratas att gemensamt utnyttja lokaler och personal för olika verksamheter.

9.5.5   Glesbygdsservice

De förslag rörande service försörj ningen i glesbygdsområden som glesbygdsutredningen har lagt fram behandlas relativt ingående i avsnitt 12.2. 1 betydande omfattning anknyter de önskemål och förslag till socialpolitiska åtgärder som har förts fram i länsprogrammen tUl vad utredningen har förordat. 1 fråga om åtgärder i glesbygderna redovisas därför länsprogrammen relativt summariskt i förevarande avsnitt.

Problembeskrivning

Också vid kartläggningen av serviceförsöriningen i glesbygderna har det övervägande antalet länsstyrelser grundat sina bedömningar på den förutnämnda promemorian från glesbygdsutredningen angående serviceförsöriningen i glesbygd. Som tidigare har berörts hänför glesbygdsutredningen i promemorian servicefunktionerna och deras tUlgänglighet tUl tre servicenivåer. Med närhetsservice avser utredningen service som bör finnas tillgänglig inom fem minuters avstånd (lågstadieskola, livsmedels-

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           352

butik, bensinstation o. d.). Som kommuncentmmservice betecknas service som bör kunna nås genom maximalt 45 minuters enkelresa med kollekliva trarikmedel (kommunalhus, högstadieskola, dagligvarubutiker etc). Till regioncentrumservice slutligen hänförs service som bör kunna nås genom maximalt 2-3 timmars enkelresa med kollektiva trafikmedel (gymnasium, varuhus, lasarett etc).

I allmänhet har länsstyrelserna gjort serviceinventeringar och någon form av kartläggning av de kollektiva kommunikationsförhållandena samt applicerat glesbygdsutredningens restidsnormer på de olika servicenivåerna.

Flertalet länsstyrelser i södra Sverige, bl, a. länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län, framhåller att man har ett tätt nät av serviceorter och saknar glesbygd i egentlig mening, varför det inte erbjuder några större problem att uppfylla servicekraven. Andra länsstyrelser, bl. a. Södermanlands, Östergötlands och Örebro län, finner serviceutbudet i utgångsläget tillfredsställande men ser i spåren av glesbygdens uttunning svårigheter att i framtiden bibehålla nuvarande nivå.

Med några få undantag pekar länsstyrelserna på större eller mindre områden, inom vilka åtgärder bedöms nödvändiga för att ge människorna tillgång till behövlig service.

1 Stockholms län föreligger, enligt länsstyrelsen, problem med serviceförsörjningen i Norrtäljeblocket och skärgården. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är det framför allt de norra och nordöstra delama av länet som kan sägas ha vissa glesbygdsproblem på grund av avstånden till kommuncentmmservice. 1 Jönköpings län kan enligt länsstyrelsen praktiskt taget hela länsbefolkningen nå såväl kommun- som regioncentrumservice med en restidsnorm på 45 minuter. Om normen i stället sätts till 30 minuter kan inte 8 000-9 000 personer nå nämnda service. Den pågående strukturomvandlingen väntas medföra ett ytterligare bortfall av offentlig service i de mindre orterna. 1 Kronobergs län anges de största sammanhängande områdena med otillfredsställande serviceförsörjning i fråga om närhetsservice finnas i länets östra del samt i västra delen av Ljungby kommun. Ca 90 % av befolkningen i Kalmar län bor inom 30 km från blockcentra, påpekar länsstyrelsen i länet, som anser att den stationära servicen i Löttorp på Öland måste förstärkas med hänsyn till det stora avståndet till Borgholm och turisttillströmningen sommartid. Länsstyrelsen i Gotlands län pekar på de svårigheter länets isolerade läge medför för serviceförsörjningen och anser därför att länet i fråga om olika serviceverksamheter måste bli självförsöriande i större utsträckning än befolkningsmässigt och strukturellt jämförbara områden på fastlandet. Dessutom föreligger, enligt länsstyrelsen, glesbygdsproblem inom länet med minskande befolkningsunderiag för olika serviceverksamheter. Länsstyrelsen erinrar om en undersökning angående serviceförhållandena på Gotland, Enligt denna skulle en befolkningsutveckling i linje med prognos 2 i länsplanering 1967 äventyra underlaget för sjukvården, skolväsendet   och   detaljhandeln.   1   Blekinge   län   är   det   enligt   vad

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           353

länsstyrelsen i länet anför egentligen endast skärgården samt vissa områden i länets norra och östra delar som har glesbygdsproblem. Även i Kristianstads län kan de flesta invånare anses ha en god servicestandard enligt länsstyrelsen där. Problem föreligger dock för äldre och glesbygdsbor utan egen bil.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pekar på de direkta glesbygdsproblemen i skärgården och i de inre delarna av norra länsdelen. Länsstyrelsen framhåller att drygt 17 000 personer är beroende av färje-eller båtförbindelser för att komma till fastlandet och att denna befolkningsgrupp har ökat under 1960-talet. Länsstyrelsen anför att skärgårdstrafiken, som stöds av staten via skatteutjämningsbidrag, bör samordnas med busslinjetrafiken samt att bidrag bör kunna utgå till resor med postbåt. Vidare anförs att en rad åtgärder ar nödvändiga för att förbättra servicesituationen, vilket kommer att kräva ett betydande direkt statligt stöd till kommunerna. Enligt länsstyrelsen måste närservicen bibehållas i Östad i Tanums kommun och i Hedekas i Munkedals kommunblock. Länsstyrelsen i Älvsborgs län konstaterar med utgångspunkt i professor Hägerstrands kartläggning av det svenska välfärd.sland-skapet att länet inom sig hyser glesbygdsproblem av lika hög svårighetsgrad som vissa delar av Norrland. Ca 10 % av länets befolkning har mer än 20 minuters bilresa till en centralort. Motsvarande andel är 40 % i Bengtsfors och 36 % i Svenljunga. Utbudet av service anses successivt komma att försämras om inte specieUa åtgärder vidtas för att förbättra kommunikationema och öka den rörliga servicen. I anslutning härtill redovisas positiva resultat från försöksverksamheten med glesbygdsservice i Bengtsfors kommunblock. Länsstyrelsen framhåller att serviceinsatser är angelägna i Bengtsfors, Färgelanda, Mellerud, Lilla Edet, Vårgårda, Herrljunga, Tranemo och Svenljunga.

Enligt en av länsstyrelsen i Värmlands län utförd inventering kan inte ca 47 000 personer nå närhetsservice inom 2 km gångavstånd. Ca 44 000 personer har mer än 45 km (1 timmes restid med kollektiva trafikmedel) till kommuncentrumservice och ca 34 000 personer har mer än 90 km (2 timmars resa) till regioncentrumservice. Länsstyrelsen bedömer servicesituationen som mest kritisk i de sydvästra och norra delarna av länet. Ca 50 % av glesbygdsfolkmängden i Örebro län har enligt länsstyrelsen i länet mer än 3 km till livsmedelsservice (närhetsservice). 1 Laxå kommun är andelen 65 %. Enligt länsstyrelsen bör åtgärder sättas in i första hand för att förstärka närhetsservicen i kommunema Hällefors, Lindesberg och Nora, vilka prioriteras i nämnd ordning. För att öka människornas möjligheter att nå ett större utbud av service bör, enligt länsstyrelsen, statsbidrag till förbättring av kommunikationerna utgå i första hand i kommunerna Degerfors, Laxå samt i Hallsberg och Askersund i nu nämnd ordning. 1 Västmanlands län har samtliga delar av länet tillgång till basservice, anför länsstyrelsen i länet, men serviceförsörjningen för på landsbygden kvarboende äldre personer försvåras ständigt. Kommunema Skinnskatteberg, Norberg, Sala och Heby beräknas drabbas av den första serviceförsämringen. Omkring 3 % av länets invånare har mer än 2 km till

23 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          354

kollektiv busstrafik.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län vill införa ytterligare en ortsnivå utöver glesbygdsutredningens tre vid bedömningen av servicestrukturen, nämligen kvalificerat närcentrum. Ett minimikrav för denna servicenivå är låg- och mellanstadieskola. Ca 6 500 personer i länet har mer än 10-15 mmuters resväg till närmaste närserviceort och drygt 14 000 har mer än 45 minuters resa tUl kommuncentrum. Av dessa finns fler än 9 000 inom Mora planeringsregion. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län använder begreppet kvalificerad närhetsservice, en servicenivå mellan närhets- och kommuncentrumservice. Denna service återfinns främst i de gamla kommunernas centralorter, benämnda mindre serviceorter. En utförd undersökning angående glesbygdens serviceförsörjning ger enligt länsstyrelsen vid handen att ca 9 000 invånare - varav hälften finns i kommunblocken Ljusdal, Bollnäs och Bergsjö och ca 1 600 tillhör åldersgruppen över 65 år - inte har acceptabel tillgång till närhetsservice, vUket betyder att de har mer än 3 km till närmaste livsmedelsbutik eller mer än 1 km till varubusslinje. Ca 22 000 personer - varav hälften finns i kommunblocken Ljusdal, Bollnäs och Hudiksvall och 4 000 är i åldersgruppen över 65 år - har inte acceptabel tUlgång tUl kvalificerad närhetsservice, dvs. de har mer än I km till väg med kollektiv linjetrafik som medger en tur- och returresa til! närmaste s. k. mindre serviceort under samma dag. Ca 37 000-63 000 personer, beroende på hur stränga restriktioner som uppställs beträffande tidsåtgång och turtäthet etc, saknar tillgång till kommunblockscentrumservice. Kommunerna i länet har antagit att ett 30-tal butiker kommer att läggas ned i glesbygdsområdena fram tUl år 1975. Länsstyrelsen finner denna bedömning ahtför optimistisk pä grund av vikande befolkningsunderlag och stigande omkostnader. Beträffande Ljusdalsblocket anförs att åtgärder bör vidtas för att möjliggöra bibehållande av regioncentrumservicen. Dessutom bör servicestödjepunkter upprätthållas i Ljusdals- och Hudiksvallsområdena. Även i Västerbottens län, anger länsstyrelsen, har undersökningar gjorts av serviceförhållandena bl. a. servicens tillgänglighet och tidsåtgång vid användande av allmänna kommunikationer. Enligt länsstyrelsen har denna undersökning givit vid handen att serviceproblem i olika avseenden föreligger i delar av kommunblocken Ange, Sollefteå och Örnsköldsvik. 1 övriga kommunblock skuUe, anger länsstyrelsen serviceförsörjningen på det hela taget vara tillfredsställande om alla invånare hade tillgång till allmänna kommunikationer.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att en minimimålsättning för länet är att serviceutbudet i Östersund kan upprätthållas fram till år 1980. Länsstyrelsen har modifierat begreppet regioncentmmservice och infört en A- och en B-nivå med hänsyn till att Strömsund anses ligga på en ortsnivå mellan läns- och kommunnivå. På B-nivå fömtsätts gymnasieskola ingå. Enligt länsstyrelsens bedömningar har ca 7 000 personer i Strömsunds och Svegs kommunblock inte tillgång tiU regioncentrumservice. 1 hela länet bedöms ca 20 000 personer inte ha tUlgång tUl kommuncentrumservice under perioden fram till år 1975. Bräcke, Jär-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                355

pen, Sveg och Hammarstrand med viss tvekan bedöms kunna erbjuda kommuncentrumservicen till sistnämnda år. Behovet av kommuncentrumservice kan dock inte tillgodoses endast från nämnda orter. Därför anser länsstyrelsen att servicen bör stödjas i Gäddede, Hoting, FöUinge, Svenstavik, Hede och Funäsdalen. Närhetsservicen bör byggas upp kring ett antal stödjepunkter med goda kommunikationsförhållanden.

1 Västerbottens län är enligt vad länsstyrelsen framhåller utflyttningsområdena underförsörjda ur servicesynpunkt, vilket medför problem för äldre och handikappade. En undersökning som har gjorts vid Umeå universitet visar att 14 000 personer eller 6 % av befolkningen bor i områden som är underförsörjda med service, i Lycksele A-region är andelen 20 %. Länsstyrelsen i Norrbottens län räknar med att områdena på mer än 5 mils avstånd frän ort med kommuncentmmservice är särskilt underförsörjda. Enligt detta beräkningssätt blir antalet personer utanför omlanden, de s. k. fördjupade problemområdena, ca 20 000. Enhgt länsstyrelsen bör nämnda slag av service bibehållas, eventuellt med driftssubventioner, i Härads, Korpilombolo och Vittangi. Dessutom anser länsstyrelsen att kommundelsservice (en servicenivå mellan kommuncentmm- och närhetsservice) är speciellt viktig att bibehålla i följande sju orter, nämligen Muodoslompolo, Junosuando, Karesuando, Hakkas, Kåbdalis, Abisko och Seskarö.

Utbildning

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att befintliga skolor i största möjliga utsträckning bör bibehållas i skärgården. Härvid bör bl. a. statsbidrag kunna utgå även om elevantalet understiger nu gällande normer. Ett alternativt sätt att lösa problemet är att ändra upptagningsområden och fördjupa samarbetet mellan ö- och moderskola. Skärgårdsborna bör beredas förbättrad möjlighet till vuxenutbildning. Nu gällande regler för gmppstorlek och bidrag försvårar verksamheten. Skärgården bör i detta avseende jämställas med aUmänna stödområdet och behandlas enligt de regler som gäller där. Länsstyrelsen i Kronobergs län efterlyser en ökad satsning på bokbussar. Länsstyrelsen i Hallands län anför att riktlinjer snarast bör utarbetas för en kombinerad för- och lågstadieskola i glesbygdsområdena. Liknande tankegångar framförs även av länsstyrelserna i Gotlands och Kopparbergs län, som önskar ambulerande lekskoleverksamhet i glesbygden och integrering av lekskola och lågstadieskola. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att indragningen av bygdeskolor bör ske med försiktighet med tanke på att en eventuell obligatorisk förskola kan komma att integreras med lågstadieskolan. Även de yrkesskolor som i samband med gymnasiereformen blir överflödiga i perifert liggande orter bör bibehållas så länge elevunderiaget är tillfredsställande.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           356

Kommersiell och social service

Förslagen i fråga om kommersiell och social service avser både stationär och mobil service. Många länsstyrelser redovisar olika sätt att förse befolkning i glesbygden med service. Bland de förslag som har lagts fram kan nämnas en utökad hemsändningsservice. 1 några fall krävs att samhället skall stå för kostnaderna härför. Från många håll begärs en utökad mobil handel, varvid även någon form av ekonomiskt stöd anses nödvändigt. Vidare föreslås en samordning av olika serviceaktiviteter, uppbyggnad av fasta servicecentraler eher nya former av diversehandel. Om dylika servicecentraler inte kan drivas med tUlfredsstäUande lönsamhet krävs offentliga subventioner. Postanstalterna bör enligt några länsstyrelser kunna fungera som beställningscentraler, varvid lantbrevbärare skulle kunna åta sig tjänster som varuinköp och transporter. Möjligheterna att kombinera postens service med budsändning av olika slag bör utredas framförs från några håll. Dessutom föreslås att alla glesbygdshushåll skah få tUlgång tUl telefon bekostad av samhället och att statligt stöd till befintlig handel i glesbygderna införs.

Ett utökat samarbete på det administrativa planet föreslås meUan försäkringskassan, arbetsförmedlingen samt vissa kommunala organ för att motverka följdverkningarna av ett uttunnat befolkningsunderlag. Vidare yrkas att ett renodlat socialpolitiskt skatteutjämningsbidrag införs. Flera länsstyrelser betonar undervisningens och sjukvårdens stora betydelse i glesbygdema, varvid någon länsstyrelse framhåller att tUlgången till provinsialläkare bör säkras i ifrågavarande områden.

De allt större kraven på service i skärgården vilken medför ökade kostnader för kommunerna, bör täckas genom avgifter, anser länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hemställer om särskUda medel för att skissera en lösning på problemen med serviceförsörjningen i avfolkningsområden. Länsstyrelsen anser att de socialpolitiskt präglade bostadsproblemen i länets glesbygder till stor del skulle kunna lösas genom vissa marginella ändringar i redan gällande låneformer (bostadsförbättringslån behandlas i övrigt i avsnitt 9.7). Bl. a. föreslås att statliga förbättringslån skall utgå med högre belopp än för närvarande samt att åldersgränsen sänks tUl 50 år i Norrlands glesbygder.

Kommunikationer

Synpunkter och förslag beträffande kommunikationsfrågor i allmänhet behandlas mera utföriigt i avsnitt 9.6. Här berörs kortfattat endast sådana förslag som tar mera direkt sikte på kommunikationsproblemen i glesbygdsområdena.

De flesta länsstyrelserna framhåller att serviceproblemen i glesbygderna ofta kan lösas genom att kommunikationsförhållandena förbättras. Härvid krävs en samordning av trafikresurserna.

Mot bakgrund av de utredningar som har utförts i skilda län för att klarlägga  hur  många  människor som  inte   har  tUlgång  till kollektiva

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             357

transportmedel framhålls från några håll att det är ett rimligt krav att staten svarar för en tUlfredsstäUande trafikförsörining i glesbygderna och att de ekonomiskt sämst ställda kommunerna inte belastas med kostnader härför. Någon länsstyrelse hävdar i detta sammanhang att, om ett generellt servicebidrag tUl glesbygden blir aktuellt, stödet tUl linjetrafiken bör inordnas i detta bidrag.

I länsprogrammen skisseras olika sätt att antingen transportera varor och tjänster tih glesbygdsbefolkningen eller underlätta dennas resor tUl serviceorterna. Flera länsstyrelser framhåller att, oavsett vilket altemativ som väljs, förbättrade vägar utgör den gmndläggande förutsättningen för att lösa serviceproblemen i många områden. 1 anslutning därtill påpekas att en utökning av medelsramen för vägförbättringsåtgärder med detta syfte utgör ett verkningsfullt socialpolitiskt medel och att större hänsyn bör tas till de regionalpolitiska synpunkterna vid bestämningen av medelsramens storlek.

Flertalet länsstyrelser stryker under nödvändigheten av att trafikförsöriningsplaner upprättas för kommunblocken för att en samordning av de olika insatserna skall åstadkommas. Härvid hänvisas i många fall till planeringen enligt Vilhelminamodellen (SOU 1968:33). Några länsstyrelser erinrar om att utredningar på trafikförsörjningsområdet har utförts.

Bland åtgärder som i övrigt förs fram i länsprogrammen kan pekas på att glesbygdsutredningen förutsätts lägga fram förslag till riksomfattande normer för hur glesbygdstrafiken skall utformas. Vidare krävs en genomgång av de lagar och förordningar som för närvarande påverkar trafikpolitiken, så att dessa inte lägger hinder i vägen för genomförandet av nya trafiklösningar etc.

Beträffande kollektivtrafiken framhåhs i de flesta länsprogram angelägenheten av att berörda parter diskuterar linjesträckningar, turtäthet, avgångs- och ankomsttider och samordnar taxor och biljett så att övergång mellan olika trafikföretag underlättas. 1 länsprogrammen framkommer vidare förslag om att i områden som i dag saknar busstrafik exempelvis skolskjutsar genom särskild beställningstrafik eller privatpersoner med egen bil mot ersättning skulle kunna transportera passagerare till uppsamlingsplatser vid vägar med busstrafik eller direkt till centralorten eller större arbetsplatser. Olika lösningar diskuteras i fråga om matarlinjer och beställningstrafik (skolskjutsar och taxibilar) som ett komplement till den ordinarie linjetrafiken. Några länsstyrelser anser att staten eller kommunen bör svara för kostnaderna för sådan transportservice.

9.6 Kommunikationer

9.6.1  Allmänt

1 åtskilliga av länsprogrammen betonas att kommunikationerna är av största betydelse såväl för den allmänna utvecklingen som för vissa orters utveckling och för glesbygdens serviceförsörjning. Från flera håh framförs

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            358

också att serviceproblemen, främst i glesbygd och mindre tätorter, tiU stor del är en fråga om att förbättra kommunikationsmöjligheterna. 1 anslutning till sådana uttalanden riktar flera länsstyrelser kritik mot trafikpolitikens utformning och förordar en omprövning av trafikpolitiken med sikte på bl. a. ökad samordning av trafikpolitiken och regionalpohtiken. Uttalanden med denna innebörd görs av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kristianstads, Örebro, Kopparbergs och flera norrlandslän.

Flera länsstyrelser lämnar synpunkter på utformningen av kommunikationssystemet. Sålunda uttalas att kommunikationerna bör utformas efter orternas funktion och sättas i relation tUl ortsklassificeringssystemet. Vidare framhålls att kommunikationssystemet utgör en mycket väsentlig del av utgångspunkterna vid formulering av handlingsprogram både vad gäller sysselsättning och serviceförsörjning. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är regionalpolitiskt motiverat att utveckla ett trafiknät som garanterar acceptabla förbindelser mellan storstäder, storstadsalternativ och lands-delsregionala utvecklingscentra. Liknande synpunkter anlägger länsstyrelsen i Älvsborgs län, som vidare framhåller att en allmän riktlinje för trafikplaneringen bör vara att främst knyta samman kommunblockscentra som saknar fullständig regionservice så att dessa kan komplettera varandra och därmed även på sikt möjliggöra upprätthållande av nuvarande service. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att länets olika regioncentra måste hållas samman av ett väl utvecklat trafiknät. Ett system av kommunikationsleder bör tillskapas på olika nivåer, anser länsstyrelsen i Kristianstads län. Vidare bör kommunikationerna mellan Skånes östra och västra delar byggas ut.

De större orterna inom den inre Mälarregionen bör knytas samman med högklassiga kommunikationsleder för att förbättra dessa områdens förutsättningar att fungera som en motvikt tUl Stockholmsområdet, framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelserna stryker allmänt under att den kollektiva trafiken måste byggas ut inom och mellan tätorterna och från landsbygden och mindre tätorter till de större tätorterna. Som skäl för en sådan utbyggnad åberopar länsstyrelsen i Malmöhus län nödvändigheten av att komma tUl rätta med trafikstockningar, brister på parkeringsplatser och de alltmer tilltagande miljömässiga problemen i form av buller och avgaser.

Ett antal länsstyrelser betonar också att de kollektiva transporterna mellan arbetsplatser och bostad måste ordnas, bl. a. för att underlätta för kvinnoma att gå ut i förvärvslivet. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att målsättningen bör vara att invånarna skall kunna nå de viktigaste arbets- och serviceorterna med kollektiv trafik. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ser en ökning av möjligheterna till pendling angelägen. Därmed skuUe flera regionalpolitiska målsättningar lättare kunna uppnås, t. ex. valfrihet i fråga om bostads- och arbetsplats, snabbare regional inkomstutjämning   och   likartade  möjligheter  tUl  ett   tUlfredsstäUande

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          359

serviceutbud. Liknande synpunkter framförs av åtskilliga andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i detta sammanhang att i de fall transporter är nödvändiga för att tiUgodose näringslivets behov av arbetskraft det är rimligt att företagen själva står för en del av kostnaderna  för  sådan   trafik.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar att ett verkställande organ tillskapas inom varje planeringsområde (kommunblock eller större) med uppgift att svara för all transportplanering. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör den kollektiva trafiken samordnas på regional och kommunal nivå.

Betydelsen av att en samordning kommer till stånd mellan olika typer av transporter, t. ex. mellan linjetrafik och skoltransporter samt mellan gods- och persontransporter, framhålls i ett stort antal länsprogram, bl. a. av länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Blekinge och Västmanlands län. Några länsstyrelser anser att de allmänna kommunikationerna bör kompletteras med t. ex. matarlinjer, beställningstrafik, taxibilar och skolskjutsar.

Angelägenheten av att kommunala trafikförsöriningsplaner upprättas stryks under i de flesta länsprogrammen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att dessa planer snabbt bör leda fram till kommunala ställningstaganden i trafikförsöriningsfrågan.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att resp. kommuner/block bör upprätta trafikplaner, vari såväl mål som åtgärder för den kollektiva trafikservicen anges. Länsstyrelsen bör å sin sida ange en allmän trafikpolitisk målsättning för länet.

Begreppet tillfredsställande trafikförsörjning bör definieras, hävdar länsstyrelsen i Västerbottens län, som understryker betydelsen av att en regional trafikförsöriningsplan upprättas. I den regionala trafikplaneringen bör samtliga led i distributionskedjan mellan producent och konsument beaktas och inte enbart detaljledet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län konstaterar att bättre betingelser bör skapa.s för en övergripande trafikplanering på det regionala planet.

Flera länsstyrelser anser att samhället i större utsträckning bör lämna stöd åt den kollektiva trafiken. Yrkandena härom framförs av bl. a. länsstyrelsena i Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar att persontaxor används som lokaliseringspolitiskt medel,

9.6.2 Transportstöd

Flera länsstyrelser, framför allt inom det allmänna stödområdet, begär en vidare utveckling av det transportstöd som infördes år 1970 (SFS 1970:592) för järnvägs- och lastbUstransporter från orter inom det allmänna stödområdet på sträckor överstigande 300 km. 1 första hand krävs en sänkning av nuvarande minimiviktgräns (500 kg per sändning), utvidgning av  stödet   till  att   omfatta  även  transport av råvaror som

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              360

förädlas inom stödområdet samt transporter med egna fordon. Sålunda gör länsstyrelsen i Kopparbergs län gällande att viktrestriktionema missgynnar vissa företag på ett sätt som inte kan vara avsikten. Viktgränsen bör sänkas betydligt eller göras mera villkorlig. Vidare bör gränsen mellan de stödberättigade och inte stödberättigade delama av landet göras mindre markerad genom en mer långtgående gradering av transportstödet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att fraktstödet bör utformas så att framtida taxehöjningar inte reducerar stödets avsedda effekt. Fraktstödet bör utvidgas tUl att omfatta styckegodsssändningar understigande 500 kg och även råvaror som förädlas inom länet. Transportstödets verkningar bör enligt länsstyrelsen i Jämtlands län följas upp för att därigenom säkerstäUa att dess syfte uppnås till alla delar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län håher för sannolikt att transportstödet kommer att visa sig vara ett effektivt regionalpolitiskt medel. Frågan om stödets utformning bör dock bh föremål för en omprövning. Sålunda bör bl. a. transporter med egna fordon och transporter in till stödområdet av råvaror m. m. komma i fråga för stöd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar sig nöjd med det regionalt differentierade fraktstödet men framhåller att detta vid taxehöjningar inte får urholkas. Länsstyrelsen hemställer att stödet får omfatta även transporter tih stödområdet av råvaror som bevisligen inte kommer från stödområdet.

9.6.3 Vägar

Synpunkter på vägplaneringen lämnas av flertalet länsstyrelser. Vidare berör ett stort antal länsstyrelser vägnätets betydelse ur regionaipolitisk synvinkel. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Östergötlands län att större hänsyn tas tUl regionalpohtiska synpunkter vid bestämning av ramen för vägförbättringsåtgärder. I likhet med flertalet andra länsstyrelser framhåller länsstyrelsen i Södermanlands län att en upprustning av vägnätet framstår som en av de mest angelägna regionalpolitiska åtgärderna. Länsstyrelsen erinrar om att den i sitt yttrande över vägplaneutredningens betänkande (SOU 1969:56, 57) Vägplan 1970 påvisade tänkbara konsekvenser för utbyggnaden av det sekundära vägnätet i län med förhållandevis stort huvudvägnät.

Av Vägplan 1970 framgår också enhgt länsstyrelsen i Kronobergs län att länet har det sämsta allmänna vägnätet i södra Sverige vad gäller de sekundära vägama. Kommunindelningsreformen är helt genomförd i länet. Denna har dock inte följts upp med behövliga förbättringar av de s. k. kommunvägarna. Länsstyrelsen bedömer det därför nödvändigt att särskilda medel stäUs tUl förfogande för en snabb utbyggnad av de mest angelägna kommunvägarna. Vidare är en uppmstning av det sekundära vägnätet angelägen och en viktig gmndförutsättning för näringslivets utveckling inom länets olika delar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker bl. a. att vägplaneringen

Prop. 1972:111    BUaga I    Inrikesdepartementet              361

måste samordnas med samhällets regionalpolitiska målsättningar. Angelägenheten av att en samordning sker av vägplanering och den regionalpolitiska planeringen framhålls också av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Vägutbyggnader bör användas som regionalpolitiskt medel, anför länsstyrelsen i Gävleborgs län. En inventering bör snarast göras i samråd med statens vägverk av de vägutbyggnader som lokaliseringspolitiken kan kräva. De prioriteringar som därvid kan komma fram bör ligga till grund för ett ökat vägmedelsanslag speciellt inriktat på regionaipolitisk styrning. Länsstyrelsen förklarar sig vidare dela uppfattningen att den samhähsekonomiska lönsamheten av väginvesteringar skall tillmätas stor betydelse vid prioriteringen mellan vägföretag. Stor vikt bör vidare enligt länsstyrelsens mening läggas vid tidsmässig samordning mellan byggande av trafikleder och samhällsutbyggandet i övrigt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att vid den statliga vägbyggnadsplaneringen större uppmärksamhet bör riktas på de svårmätbara sociala, lokaliseringspolitiska, miljö- och försvarseffektema. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför liknande synpunkter.

Åtskilliga länsstyrelser uttrycker önskemål om större medelstilldelning för vägbyggande. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att de i flerårsplanen för perioden 1970-1974 meddelade ramama är otillräckliga med hänsyn tih det växande trafikarbetet och regionens expansion. Även länsstyrelsen i Jönköpings län påtalar bristen på balans mellan verkliga behov och tillgängliga resurser för vägbyggande. Med hänsyn till vägnätets betydelse för utvecklingen anser länsstyrelsen i Blekinge län att länet för byggande av riksvägar och primära länsvägar bör tilldelas minst den medelsram som redovisas i långtidsplanen. Medelstilldelningen för förbättringar av det sekundära och primära vägnätet bör också öka. Främst måste ökat utrymme i planerna skapas för vägar som betjänar lokaltrafiken, inte minst i glesbygderna. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör anslagen till upprustning av länsvägar bli så stora att det finns möjligheter att tillgodose de krav som ställs av de delar av näringslivet som ligger vid sidan av huvudvägarna.

Ett väl utvecklat vägnät och hög standard i fråga om bärighet och framkomlighet framförs av länsstyrelsen i Värmlands län som ett villkor för en gynnsam utveckling av länets skogsindustrier. En väsentlig ökning av länets ram för utbyggnad av statliga vägar i enlighet med behovsplanen är en grundläggande förutsättning för en effektiv regionalpohtik och för möjligheterna att knyta samman tätorterna i länet i en näringsgeografiskt funktionell struktur. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län.

Flertalet länsstyrelser behandlar i sina länsprogram en rad konkreta vägprojekt, som bedöms ha särskild betydelse för resp. län. Ofta anges de angivna vägprojekten vara av stor vikt för näringslivet och serviceförsörjningen samt för att sammanbinda orter på olika nivåer.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            362

9.6.4 Järnvägs- och busstrafik

1 flera länsprogram framförs synpunkter på den kollektiva trafiken och framhålls angelägenheten av att denna inte försämras. Det betonas att regionalpolitiska hänsyn bör tas vid beslut om nedläggning eller uidrag-nmg av kommunikationer. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län att regionalpohtiskt betingade insatser bör användas i större utsträckning då verksamheter inom transportsektorn hotas av nedläggning av företagsekonomiska skäl. Länsstyrelsen i Gotlands län anför att statens järnvägar inte bör lägga ned eller göra radikala inskränkningar i sin nuvarande trafik.

Åtskilliga länsstyrelser motsätter sig ytterligare nedläggningar av järnvägslinjer. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, som ser allvarligt på den planerade nedläggningen av gods- eller persontrafiken på vissa bandelar, att de samhälleliga målen för regional utveckling bör beaktas i SJ.s rationaliseringssträvanden. Vidare betonas angelägenheten av att en satsning görs på kollektiv trafik och att utredningen om statligt bidrag till kollektiv trafik snarast slutförs.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Värmlands län betonar vikten av att trafiken på de s. k. trafiksvaga järnvägslinjerna upprätthålls. Enligt sistnämnda länsstyrelse måste aviserade nedläggningar av järnvägstrafiken sättas in i sitt regionalpolitiska sammanhang. De ekonomiska fördelarna för SJ:s del måste vägas mot ökade vägkostnader och regionalpolitiska nackdelar av försämrade kommunikationer i berörda områden.

Länsstyrelserna i Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län tar upp vissa speciella trafikförsöriningsfrågor i anslutning till järnvägsnätet och förutsätter bl. a., att dessa prövas i samband med den pågående läns-och kommunvisa trafikplaneringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför att den framtida utformningen av järnvägsnätet är av avgörande betydelse för att länet och sydöstra Sverige skall kunna tillvarata befintliga utvecklingsmöjligheter och skapa en levnadsstandard som är likvärdig med övriga delar av landet. Länets järnvägsnät företer brister, som i olika angivna hänseenden bör rättas till.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att statsmakterna som ett led i en mer konsekvent regionalpolitik avstår från järnvägsnedläggningar som inte är samhällsekonomiskt motiverade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att inga järnvägsnedläggningar bör ske medan planeringen av den kollektiva trafiken i sydvästra Skåne pågår.

Flera länsstyrelser understryker betydelsen av en utbyggnad av pendlingsmöjligheterna för såväl arbets- som serviceresor. Yrkanden i fråga om utbyggnad av pendeltågstrafik på vissa angivna sträckor görs av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands och Malmöhus

län.

Länsstyrelsen i Örebro län betonar den stora betydelse de framtida snabbgående tågen kan få. 1 framtiden bör snabbtågstrafiken mehan Stockholm och Göteborg (-Oslo) ledas via Västerås och Örebro med tanke på det stora befolkningsunderiaget i dessa områden.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          363

Flera länsstyrelser, däribland länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län, uttalar sig för en sänkning av kostnaderna för persontransporter. Myndigheterna bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län undersöka möjhghetema att underlätta längre resor mellan bostad och arbete genom exempelvis bidrag tUl snabbusslinjer.

Beträffande busstrafik påtalar länsstyrelsen i Blekinge län att SJ:s ersättningstrafik med bussar vid järnvägsnedläggningar inte är tUlfredsstäUande. 1 många fall har efter hand skett en försämring av kommunikationsservicen. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det nuvarande bidragssystemet till olönsam busstrafik bör ersättas med ett system som täcker kostnaderna för upprätthållande av en trafik som kan anses vara tillfredsställande.

Några länsstyrelser däribland länsstyrelserna i Hallands, Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län tar upp frågor med anknytning till godstrafiken och framhåller dennas betydelse för den regionala utvecklingen. Uttalanden görs bl. a. om att godstrafiken bör upprätthållas till kommunblockscentra och att SJ:s knutpunktstrafik anpassas till länsplaneringen.

Bland åtgärder som i övrigt föreslås i syfte att förbättra möjligheterna att upprätthålla goda järnvägsförbindelser kan pekas på förslag av länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län att en tidsplan upprättas för byggande av de fasta förbindelserna över Öresund mellan Helsingborg och Helsingör samt mellan Malmö och Köpenhamn. En samordning av den kollektiva trafikplaneringen i Öresundsområdet anses angelägen. Vidare bör enligt länsstyrelserna järnvägstrafik via Ystad till Polen komma tUl stånd.

9.6.5  Flygtrafik

Flera länsstyrelser framhåller betydelsen av en ut- eller nybyggnad av vissa flygplatser och ställer krav på fler och mer direkta flyglinjer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län begär en utredning om lokahseringsort för en ny primär flygplats i länet avsedd för tyngre trafik. Det är i hög grad angeläget anser länsstyrelsen i Kronobergs län att den på regional/kommunal nivå beslutade länsflygplatsen vid Öjaby utanför Växjö snarast kommer till stånd. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att upprustningen av Kalmarflygfältet är mycket angelägen och att flygfälten i Västervik och Oskarshamn är av stor lokaliseringspolirisk betydelse. I fråga om Malmöhus län efterlyser länsstyrelsen i länet en tidsplan för utbyggnaden av såväl flygplatsen på Saltholm som de fasta förbindelserna till ön. Vidare framhålls att det med hänsyn till det enhgt luftfartsverket mycket begränsade utrymmet för allmänflyget i de skånska luftrummen är nödvändigt med ett regionalt samarbete i fråga om småflygfältens lokalisering. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt i Älvsborgs län finner det angeläget att det s. k. Trestadsområdet får en flygplats med reguljär trafik. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län   anför   vidare   att  ett   modernt   flygfält   i  Göteborgsregionen  som

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               364

tekniskt uppfyller alla krav är en betydelsefull faktor för regionens utvecklingsmöjligheter. Enligt länsstyrelsens mening är därför förverkligandet av Härrydafältet betydelsefullt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar att ett länsflygfält med reguljär hnjetrafik snarast byggs vid Viglunda nordost om Skara. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar sig för en regional storflygplats i det inre Mälarområdet, 1 fråga om Kopparbergs län framhålls betydelsen av att Rommeheds flygplats i Boriänge byggs ut tUlett s, k. industriflygfält. En fortsatt utbyggnad av Sundsvalls/Härnösands flygfält (Midlanda) förordas av länsstyrelsen i Västemorrlands län som också menar att de kommunala planerna på ett flygfält i Ange med reguljärt anslutningsflyg till Midlanda bör realiseras. Länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkar en förbättring av Gunnarns llygfält så att detta kan klassificeras som trafikflygfält. Dessutom framhålls betydelsen av att flygplatserna i Vilhelmina, Lycksele och Hemavan upprustas.

Krav på en utökning av flygförbindelserna framförs av bl.a. länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hallands, Värmlands och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker flygprisernas betydelse för Norrland och påpekar att inrikesflyget primärt bör betraktas som ett led i regionalpolitiken. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Gotlands län och Västernorrlands.

9.6.6  Hamnar och vattenleder m. m.

I länsprogrammen tas i olika avseenden upp frågor med anknytning till hamnapoch vattenleder. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län betydelsen av att Norrköpings hamn utvecklas vidare samt att fiskehamnen vid Fyrudden i Valdemarsviks kommun kombineras med fritidsbåtshamn.

En samordning av hamnplaneringen i Skåne och Danmark efterlyses av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att det är ett riksintresse att Göteborgs hamn även i fortsättningen kan hävda sin ställning som den viktigaste hamnen i landet. Vidare förordar länsstyrelsen en koncentration av fisket till ett färre antal hamnar, bl. a. med hänsyn till utvecklingen mot aht rationellare fiskemetoder. Lösningen av hamnfrågan i nedre Ådalen är av stor regionaipolitisk betydelse, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län och tillägger att de små och orationella lastageplatserna bör ersättas av en centralt belägen hamn i Kramforsområdet med möjligheter till modern och effektiv godshantering. Frågan om ett ökat svenskt utnyttjande av de isfria hamnama vid Trondheimsfjorden är av vital betydelse för näringshvet i Jämtland enligt länsstyrelsen i länet. Trots de många problem som är förknippade med frågan förordar länsstyrelsen ett svenskt initiativ i syfte alt öka transitotrafiken från Sverige.

Några länsstyrelser diskuterar hamnutredningens förslag i betänkandet De svenska hamnarna (SOU 1969: 22). Sålunda motsätter sig länsstyrel-

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            365

sen i Kalmar län planerna på en koncentration av haninrörelsen till ett tiotal regionhamnar i riket, baserade på rent företagsekonomiska skäl. Hamnpolitiken måste underordnas de allmänna samhällsekonomiska målsättningarna och först i andra hand bör företagsekonomiska synpunkter få göra sig gällande. En viss specialisering mellan länets hamnar skuhe kunna ske inom ramen för ett hamnförbund. Genom specialisering kommer enligt länsstyrelsen såväl samhälls- som företagsekonomiska synpunkter att kunna tillgodoses. Länsstyrelsen erinrar vidare om att hamnutredningen har ansett det påkallat att särskilt utreda betingelserna för lokalisering av en specialhamn för utskeppning av skogsprodukter från smålandslänen och finner det naturligt att en sådan anläggning lokaliseras till Kalmar län. Eftersom en ökad östhandel kommer att medföra att produkter i allt högre utsträckning utskeppas från ostkusthamnarna, är det enligt länsstyrelsens uppfattning nödvändigt att upprusta, underhålla och utvidga länets hamnanläggningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att den positiva utveckling som kännetecknar hamnarna i länet och som avspeglar näringslivets utveckling kan äventyras om hamnutredningens förslag genomförs. Ytterligare en faktor som talar för sydöstra kustens betydelse ur hamnsynpunkt är att man troligtvis kan räkna med att en internationell avspänning kommer att medföra väsentligt utökade kontakter med östersjöländerna. Länsstyrelsen i Hallands län kan inte acceptera hamnutredningens förslag att länets hamnar skulle vara underordnade Göteborgs hamn, med vilken de i stället kan konkurtera. Länsstyrelsen i Gävleborgs län stöder hamnutredningens förslag att Gävle skall bh en av regionhamnarna i landet. Vid en eventuell överflyttning av vissa hamnfunktioner från hamnarna i Söderhamn och Hudiksvall till Gävle måste emellertid hänsyn tas tiU de konsekvenser detta kan medföra i ett vidare regionalpolitiskt perspektiv.

Beträffande vattenleder åberopar länsstyrelsen i Skaraborgs län att en utbyggnad av Trollhätte kanal bör vara fördelaktig ur transportsynpunkt för tillförsel av olja till länet och kräver en förstärkning av isbrytarberedskapen i Vänern. Även länsstyrelsen i Värmlands län påpekar betydelsen för länets näringsliv av en utbyggnad av Trollhätte kanal. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som erinrar om att väl utbyggda kommunikationers betydelse för länets näringsliv betonades redan i länsplanering 1967, finner en fördjupning av Mälarleden vara av största vikt för näringslivet i Västerås- och Köpingsregionerna,

Länsstyrelsen i Västernorrlands län begär en utökning av isbrytarflottan samt kostnadsfri isbrytning och länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar sig för att anslagen till isbrytarväsendet ökas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att Norrlandsfonden har beviljat medel för en undersökning rörande konsekvenserna av en utvidgad isbrytarverksamhet, vilken bor vara av intresse för statsmakterna vid bedömningen av hamnutredningens förslag angående vintersjöfart på bottenvikshamnarna.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                366

9.6.7  Post och tele

En del länsstyrelser kräver ändringar av områdesindelningar inom post-och televäsendet. 1 anslutning tUl detta anför länsstyrelsen [ Hallands län att postanstaltområdena bör sammanfalla med kommunblocksgränserna. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller önskvärdheten av att länsstyrelsen, postverket och berörda kommunala planeringsförbund närmare studerar och gör möjliga justeringar av de avvikelser i gränsdragningar som finns mellan postens förvaltningsområden och adressområden å ena sidan och regionerna och kommunblocken å den andra. Länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län önskar beträffande telekommunikationerna att riktnummerområdena och därmed taxeområdena sammanfaller med kommungränserna, vilket bedöms angeläget med hänsyn till den nya kommunindelningen, Enhgt länsstyrelsen i Hallands län är det önskvärt att hela länet tillhör samma teledistrikt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att möjhghetema att förlänga telefonperioderna mehan vissa områden bör undersökas och erinrar om att den i sitt yttrande över 1969 års telefontaxeutredning (Regional utjämning av telefonkostnaderna' ) framförde önskemålet att teleplane-ringen skulle utgå från fyra olika centralortsnivåer, nämligen rikscentrum, landsdelscentrum, länscentrum och lokal telehuvudort. Enligt länsstyrelsens mening skulle detta förbättra samordningen av teleplaneringen med övrig samhällsplanering. Länsstyrelsen anser vidare att taxorna för den internationella teletrafiken bör granskas, speciellt de inom Norden.

Länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen betonar betydelsen av lägre kostnader för telekommunikationer och en ändrad teletaxepolitik. Flera länsstyrelser, däribland länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, menar att teletaxorna bör användas som regionalpolitiskt medel. Sistnämnda länsstyrelse uttalar att de förslag som 1969 års telefontaxeutredning har lagt fram bör genomföras snarast.

1 flera länsprogram understryks postservicens betydelse från regionaipolitisk synpunkt. Länsstyrelsen i Malmöhus län motsätter sig att några postanstalter läggs ned i kommunblocks- och lokala centra under perioden 1971-1975. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att postservicen inte får försämras i områden utanför de orter som av länsstyrelsen har utpekats som regionala centra eller storstadsalternativ.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att postverkets planering bör uppmärksammas i större utsträckning och samordnas med den kommunala planeringen.

'   Televerkets författningssamling Serie A:23

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            367

9.7 Bostäder

Nästan genomgående understryks i länsprogrammen att tillgång på moderna bostäder i tillräckUgt antal är en förutsättning för en gynnsam utveckling av näringslivet och för ett framgångsrikt fullföljande av den regionala politiken. 1 anslutning härtill ställer praktiskt taget alla länsstyrelser krav på vidgad ram för bostadsbyggandet. Vissa länsstyrelser redovisar ytterligare motiv för att öka bostadsbyggandet. Sålunda pekar bl. a. länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län på ett stort inslag av omodema lägenheter i resp. läns bostadsbestånd. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att trångboddheten i länet är ganska stor. Vidare åberopar exempelvis länsstyrelserna i Kalmar och Kronobergs län ett uppdämt behov av bostäder. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län utgör bristen på bostäder ett akut hinder för fortsatt tillväxt i Östersundsområdet. Länsstyrelserna i t. ex. Blekinge, Hallands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län framhåller att den stora omflyttning som sker inom vissa kommuner medför tätortstillväxt och behov av fortsatt bostadsbyggande, trots att många av dessa kommuner har minskande totalbefolkning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i detta sammanhang att möjligheterna till en fortsatt omflyttning inom länet torde vara en förutsättning för uppbyggnad av s. k. servicestödjepunkter i glesbygdsområdena. 1 Värmlands län påpekar länsstyrelsen att det låga bostadsbyggandet i länet sannolikt har medfört att utflyttningen från länets glesbygdsområden har kanahserats till regioner utanför länet. 1 likhet med andra länsstyrelser hävdar länsstyrelsen i Kalmar län att bostadskvoten som länet tilldelas är baserad på föråldrade prognoser. Från flera håh görs också gällande att ett ökat bostadsbyggande är en förutsättning för att sådana satsningar skall kunna göras som behövs för att utveckla storstadsalternativ utan att resp. län blir lidande härav. Beträffande olika behovsfaktorers vikt anför länsstyrelsen i Kristianstads län att vid den prioritering som för närvarande görs av bostadsbyggnadsbehovet förekommer ingen uttalad gradering av de olika behovsfaktorerna. Saneringsbehov i folkminsknings- och/eller glesbygdsblock likställs i princip med hushållsökning i starkt expanderande block. Länsstyrelsen anser det angeläget att en målsättningsdiskussion snarast kommer till stånd så att en klar prioritering erhålls beträffande de ohka behovsfaktorernas tyngd.

Ett fåtal länsstyrelser anser sig kunna avstå från att begära omedelbar ökning av bostadsbyggandets omfattning. Sålunda förklarar länsstyrelsen i Södermanlands län att, med hänsyn till den osäkra efterfrågan på bostäder, den nedskärning av ramen för bostadsbyggandet tUl länet som har skett för åren 1971 och 1 972 i förhåhande tiU ramen för år 1970 tills vidare inte framstår som helt omotiverad. Nedgången i efterfrågan på bostäder antas dock vara av övergående karaktär. Om länet erhåller en ram av 1971 och 1972 års storlek ytterhgare några år blir följden att de långsiktiga befolkningsmålsättningarna svårligen kan uppnås.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län visar en granskning av de plantekniska fömtsättningarna för bostadsbyggandet att en produktion av    ca    98 000   lägenheter   är   möjlig   i   Storstockholm   under   åren

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet               368

1971 — 1975. Det av kommunerna i bostadsbyggnadsprogrammen angivna möjliga byggandet uppgår till drygt 136 000 lägenheter under samma period. Länsstyrelsen har försöki göra en bedömning av de skilda bebyggelseområdenas lämplighet med hänsyn till kommunikationsläge, vatten- och avloppsförhåUanden, hur resp, bebyggelseområde passar in i sektorsvisa och mer övergripande långsiktiga planer för regionens utbyggnad, störningar såsom trafikbuller samt positiv påverkan på omgivande bebyggelse. Vid denna bedömning har bl. a. framkommit att i framtida bostadsbyggnadsområden vatten- och avloppsfrågorna kommer att bli tillfredsställande lösta medan utbyggnaden av kommunikationerna släpar efter. Även vid ett bostadsbyggande om ca 98 000 lägenheter anser länsstyrelsen att vissa områden som är mindre lämpliga måste tas i anspråk.

1 flertalet länsprogram framhålls önskvärdheten av att länen tilldelas ramar för olika slag av investeringar eftersom länsstyrelserna enligt riksdagens beslut har ansvaret för den regionala utvecklingen och samhällsplaneringen i länen. Framför allt gäller detta yrkande i fråga om fördelningen av bostadsbyggnadsramarna. De i länsprogrammen framförda kraven på länsramar för olika sektorer har redovisats i avsnitt 9.2,2,

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ser fördelningen av bostadsbyggandet som det viktigaste styrmedlet inom den regionala politiken. Den knappa tilldelningen till länet sedan år 1965 har enligt länsstyrelsens mening motverkat de regionalpolitiska strävandena. Länsstyrelsen kräver en samordning av bostadspohtiken med regionalpolitiken.

Flera länsstyrelser framhåller betydelsen av att kommunerna får möjligheter till en mer långsiktig planering. Systemet med en över flera år garanterad tilldelning av bostäder bedöms därför vara ett steg i rätt riktning. Om nuvarande fördelningssystem med central tilldelning bibehålls bör dock antalet block med flerårsramar utökas. Från några håll påpekas att ett garanterat program visserligen medger möjligheter till en bättre planering för kommunerna men att en långsiktig geografisk låsning av en stor del av länsramen samtidigt försvårar ett genomförande av de regionalpolitiska intentionerna. Enhgt flera länsstyrelsers uppfattning bör också av denna anledning fördelningen av hela länsramen ske på länsnivå.

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår att besked om bostadskvoter meddelas tidigare för att underlätta planeringen.

Förbättringslåneverksamheten för bostäder har hittills varit omfattande men det finns ytterligare behov att tillfredsställa, konstaterar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen ansluter sig till framlagda förslag om att kommunernas tekniska personal skall svara för bl. a. upprättandet av ansökningshandlingar och ritningar i låneärenden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att möjligheterna till en meningsfull försörining har stegvis försämrats på den egenthga landsbygden, vilket har medfört att i stort sett all nybyggnad av bostäder där har upphört. Bostadsproblemen i länets glesbygder anses kunna lösas

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           369

genom bostadsförbättringslån om vissa ändringar i nu gällande bestämmelser vidtas. Länsstyrelsen föreslår bl. a. att maximibeloppet för lånen höjs tiU 30 000 kr. samt att förbättringslån i Norriands glesbygder skaU kunna utgå tiU personer som uppnått 50 års ålder.

9.8 Vatten och avlopp

Endast ett begränsat antal länsstyrelser tar upp problem beträffande vattenförsörjningen i länen. Enligt vad som upplyses i länsprogrammet för Kristianstads län baseras den kommunala vattenförsörjningen i länet för närvarande huvudsakhgen på befinthga grundvattentillgångar. 1 många orter anses behovet tryggat för överskådhg tid, men i flera större orter särskilt i de västra delarna av länet bedöms de lokala vattentihgångarna som otillräckliga. Länsstyrelsen räknar med att dessa problem eventuellt kommer att lösas under 1980-talet genom en anläggning för överföring av vatten från sjön Bolmen tih Skåne. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att, tihs Bolmenprojektet har genomförts, vattenförsöriningen kan utgöra ett hinder för lokalisering av vattenkrävande industrier till västra Skåne. Vidare anförs att industrin bör inrikta sig på vattenbesparande åtgärder. Under 1970-talet kan vattenbrist uppkomma särskilt i Höganäsområdet. Detta kan påverka utvecklingen i synnerhet i fråga om sötvattenkrävande industrier. Ystadsregionen torde ha tillräckligt med vatten under överskådlig tid. Länsstyrelsen anser dock angeläget att berörda kommuner klarlägger den utnyttjade grundvattentäktens storlek.

Beträffande Hallands län framhåller länsstyrelsen att en samordning i fråga om vattenförsöriningen i länets kommuner måste komma tiU stånd vid slutet av 1970-talet i syfte att åstadkomma ett bättre utnytriande av befintliga vattentäkter. Vattenförsöriningen är f. n. väl tillgodosedd i länets kommunblock med undantag för Falkenbergs och Laholms kommunblock. 1 dessa områden måste vattenfrågan lösas inom den närmaste framtiden.

I Jönköpings län har enligt länsstyrelsen de nuvarande vattentäkterna och vattenverken i ett flertal tätorter inte tillräcklig kapacitet för befintlig och planerad bebyggelse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att länet har stora sötvattentillgångar av lokahseringsbefrämjande betydelse och därigenom goda möjligheter att tillgodose en växande befolkning och näringslivets ökade vattenbehov utan stora kostnadskrävande investeringar och miljömässiga olägenheter.

Flera länsstyrelser framhåller att avloppsreningen är ur regional synpunkt mycket betydelsefull och att möjligheterna till rening av bl. a. industriellt avloppsvatten kan vara en avgörande faktor vid industrUokahsering, Länsstyrelsen i Kristianstads län anför att länets sjöar, vattendrag och vissa kustavsnitt är i stor utsträckning hårt belastade med föroreningar och kan i många fall anses vara påtagligt överbelastade.

24 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           370

För att undvika en ökad förslitning och skapa fömtsättningar för den fortsatta utvecklingen föreslås att föroreningarna från tätorter, industrier och jordbmk begränsas, regionala avskärande ledningar byggs, lågvatten-föringen ökas genom ändrad vattenhushållning och att vattensystem underhålls och restaureras. Länsstyrelsen påpekar vidare att vattenförsöri-nings- och recipientfrågorna har kommit att spela en allt mera grundläggande roU för länets utveckhng. De utgör basförutsättningarna för industrieUa aktiviteter och befolkningstillväxten. I vissa orter måste snara lösningar komma tiU stånd för att inte lägga hinder i vägen för en så förutsättningslös lokahseringspolitik som möjligt.

Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Malmöhus län, som stryker under att frågan om avloppsrening har stor betydelse för att förverkhga målsättningen om bebyggelsens fördelning i länet, Enhgt denna målsättning är det önskvärt med ökad mdustrUokalisering till bl. a. Ystad och Eslöv liksom till övriga kommunblockscentra i sydvästra och mehersta Skåne, De nuvarande avloppsförhållandena i dessa områden begränsar möjligheterna till lokalisering av starkt vattenförorenande mdustrier. För att kunna upprätthålla tillfredsstäUande vattenkvahtet måste omfattande reningsåtgärder genomföras. Länsstyrelsen förklarar sig ha uppstäUt en målsättning för behandling av kommunalt avloppsvatten under 1970-talet som innebär generellt genomförande av biologisk och kemisk rening, regionala avloppsledningar i de västra delarna av länet och i Ringsjöbygden för överledande av avloppsvatten till annat vattenområde samt separation av olika slag av avloppsvatten. För att förbättra vattenförhållandena i Öresund anser länsstyrelsen det angeläget att reningsanläggningar byggs ut på den danska sidan av Öresund i samma grad som på den svenska.

Länsstyrelsen i Hallands län stryker under angelägenheten av en samordning av slambehandlingen mellan reningsverken i kommunblocken. Vidare framhålls betydelsen av att den omfattande fritidsbebyggelsen inom kustområdena ansluts till vatten- och avloppsverk.

Med hänsyn till Mälarens stora betydelse som vattentäkt för ett stort antal människor finner länsstyrelsen i Västmanlands län att investeringar i vattenrening måste ges mycket hög prioritet.

9.9 Övriga problem och åtgärder

1 en utredning om elförsöriningen på Gotland konstateras enligt vad länsstyrelsen i länet erinrar om att det ständigt ökande elbehovet medför att nuvarande fastlandsförbmdelse bhr otillräcklig och att kraftbehovet nu måste lösas långsiktigt. Länsstyrelsen upplyser att den i sitt yttrande över utredningen har förordat en utbyggnad och betonar nödvändigheten av att en ny förbindelse utförs med 100 % statsbidrag så att kraftpriserna på Gotland kan hållas i paritet med den på fastlandet. Länsstyrelsen bedömer en snar utbyggnad som angelägen för en vidareutveckhng av det gotländska näringslivet.

Länsstyrelsen   i   Gävleborgs   län   anför   att   de   för   Norrland   mest

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           371

betydelsefuha industribranscherna, exempelvis gruvor, järn- och metallverk, träindustri, massa och pappersindustri, är industrins mest elenergi-krävande branscher. Genom att använda eltaxorna som lokaliseringspolitiskt medel anser länsstyrelsen att lokalisering av företag inom dessa branscher till Norrland skulle underlättas.

I fråga om åtgärder i övrigt erinrar länsstyrelsen i Kopparbergs län om att en utbyggnad av en damm i Dalälven vid Hälla i Malungs kommun har diskuterats länge på grund av riskerna för översvämningar i samband med vårfloden. Frågan har utretts av statens vattenfallsverk, varvid statliga bidrag befanns nödvändiga. Länsstyrelsen hemställer att denna fråga tas upp till snabb och positiv prövning. Projektet föreslås skola genomföras som beredskapsarbete.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför vidare att oljeindustrin fyller en aUt större del av stålindustrins energibehov och tUlgången på raffinaderigas bestämmer numera aUt oftare stålindustrins lokalisering. Ett inlands-lokaliserat raffinaderi skulle därför, enligt länsstyrelsens mening, vara av stor betydelse för den mellansvenska stålindustrins utveckling och erbjuda goda utvecklingsmöjligheter för helt nya industrier såsom petrokemisk industri och kraftindustri. Länsstyrelsen anser att goda förutsättningar för lokalisering av ett sådant raffinaderi finns i mellersta och södra delarna av Kopparbergs län.

9.10 De offentliga investeringsbehovens regionala fördelning

I 1964 och 1970 års regionalpohtiska beslut framhölls att lokahseringen av sådana samhähsinvesteringar som utgör förutsättningar för näringshvets lokahsering är ett viktigt medel i denna politik.

I ett huvudavsnitt av länsprogram 1970 diskuteras hur sådana investeringar bör fördelas mellan kommunblocken. TiU följd av brister i den information som länsprogrammen innehåller i fråga om vissa stathga och landstingskommunala investeringsplaner behandlas i det följande enbart de primärkommunala investeringarna.

Uppgiftema i länsprogrammen om primärkommunernas investeringsplaner för perioden 1970-1975 har inhämtats genom en enkät tih kommunerna i vilken dessa anmodades att redovisa sin kommunalekonomiska långtidsplanering (KELP). Enkäten utarbetades i samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet. Försök med KELP inleddes i begränsad skala år 1966. Ett störte försök med ett fyrriotal kommuner gjordes under år 1968. 1 den första riksomfattande KELP-undersökningen - KELP 69, avseende perioden 1968-1975 - deltog 454 kommuner respresenterande 88 % av antalet invånare i landet år 1969 samt 93 % av de totala kommunala utgifterna år 1967. Från de kommuner som inte omfattades av KELP-undersökningen inhämtade länsstyrelserna uppgifter genom en förenklad enkät.

KELP innehåller fömtom kommunernas investeringsplaner även uppgifter om beräknad driftkostnadsutveckling och finansiering av uppgivna

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           372

investeringar. I fråga om redovisningen av kommunemas investeringsplaner skiljer KELP på investeringar under 100 000 kr. och investeringar som uppgår tih eller överstiger detta belopp. Investeringar om 100 000 kr. eUer mer skall enhgt enkäten redovisas projektvis, medan projekt imder denna nivå skall anges summerade på huvudtitlar. Dessa senare projekt är inte medtagna i följande sammanställning. Av bostadsstyrelsens och statistiska centralbyråns redogörelse för KELP 69 framgår att ca 96 % av de kommunala investeringsbehov som omfattas av materialet avsåg projekt över 100 000 kr.

Informationen i länsprogrammen om bostadsbyggnadsbehovet under första hälften av 1970-talet bygger på de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen (KBP). 1 KELP har kommunerna angett sambandet mellan bostadsbyggandet och andra investeringar. Av bearbetningar som har utförts i anslutning tih 1970 års långtidsutredning framgår att 33% av samtliga investeringar i KELP 69 av kommunerna har betecknats som s. k. följdinvesteringar eller förinvesteringar till bostadsbyggandet. Inte fullt hälften (47 %) av dessa bostadsbyggnadsberoende investeringar var s. k. exploateringsinvesteringar.

Av undersökningen framgår vidare att sambandet mellan bostadsbyggandet och de kommunala investeringarna varierar efter kommunstorlek. I kommuner med mer än 50 000 invånare utgjorde de s. k. följdinveste-ringama 28 % av hela behovet. I kommuner med mindre än 50 000 invånare var detta samband betydhgt starkare. Omkring 40 % av de totala investeringsbehoven i dessa kommuner anges ha anknytning tUl bostadsbyggandet. Sambanden mellan bostadsbyggandet och kommunala investeringar har studerats även utifrån kommunernas befolkningsutveckling under perioden 1964—1968. Av denna analys framgår att i kommuner som hade en befolkningsökning på 10 % eller mer under den aktuella perioden 45 % av investeringarna anges vara anhängiga bostadsbyggandet. För tillbakagående kommuner var motsvarande samband 21 %.

I grova drag har länsstyrelsernas bearbetning av informationen skett på följande sätt. Efter kommunernas redovisning av KELP tih länsstyrelserna lämnade de ohka länsorganen synpunkter på och gjorde eventueUa kompletteringar av materialet. Härefter inleddes överläggningar med samarbetsnämnderna i kommunblocken resp. kommunstyrelsen i redan färdigbildade kommuner. Dessa överiäggningar syftade tih att bl. a. klarlägga vilken planeringsnivå kommunerna hade utgått från vid upprättandet av KELP och vhka ändringar i kommunernas investeringsbehov som skuUe uppstå om planeringen anpassades till länsplaneringens nivå. Vidare skuUe klargöras i vilken omfattning hinder förelåg för investeringsplanernas genomförande. På grundval av bl. a. dessa genomgångar gjorde de berörda länsorganen en första prioritering sektor för sektor mellan de ohka kommunblocken. Vid denna sektorieUa prioritering delades investeringsbehoven upp i tre prioritetsgrupper. TiU prioritetsgrupp I hänfördes de mest angelägna projekten i en omfattning som i genomsnitt per år motsvarade den ram som gäUde för sektorn i fråga år 1969. Behov som inte rymdes inom denna ram delades upp i två lika stora grupper, varvid den del av

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet

373

behoven som bedömdes som minst angelägna hänfördes tUl grupp III. I de fall någon investeringsram inte gällde för verksamheten i fråga skuUe enhgt anvisningarna storleken på prioritetsgrupp I motsvara dessa investeringars omfattning i länet i genomsnitt per år för perioden 1965-1969. I de fall en investeringsram inte kunde fastställas på detta sätt på grund av brister i statistiken e. d. skuhe tUl prioritetsgrupp I hänföras 60 % av det redovisade investeringsbehovet åren 1970—1975 och återstoden delas upp i två hka stora grupper. Samma grund för prioriteringarna skuhe tillämpas om den ram som kunde räknas fram på grundval av investeringamas omfattning åren 1965-1969 eUer den ram som gäUde för år

1969    blev så vid att hela investeringsbehovet kunde hänföras tih priori
tetsgmpp I. Efter hand som arbetet fortskred visade det sig nödvändigt
att i allt större omfattning tillämpa detta senare prioritetsförfarande.

Efter den här beskrivna bearbetningen av KELP behandlades materialet i planeringsrådet. Vid dessa överläggningar skulle klarläggas om den sektorieUa prioriteringen hade beaktat målsättningen i länsplaneringen samt om den innebar en tihfredsställande samordning mellan de olika sektorema. I den mån den sektorieUa prioriteringen avvek från den regionalpohtiska målsättningen och/eUer inte beaktade sambanden mellan de ohka sektorema skulle länsstyrelsen göra en omprioritering, benämnd regionalpohtisk prioritering. Vid remissbehandhngen av det prehminära länsprogrammet anpassades remisstiden så att kommunerna tUl sina yttranden kunde foga 1970 års KELP (KELP 70). I de slutliga länsprogrammen har material från KELP 70 använts av flertalet länsstyrelser.

En översikt över de kommunala bostadsbyggnads- och investeringsbehoven enligt länsprogram 1970 lämnas i tabell 9:5. Redovisningen omfattar inte projekt vars kostnad understiger 100 000 kr., inte heher bostadsbyggandets exploateringsinvesteringar.

Tabell 9:5 Bostadsbyggnads-  och   investeringsbehov enligt länsprogram

1970 i antal lägenheter resp. tusental kr.

Län

Bostadsbyggnadsbehov perioden 1971-1975 i genomsnitt per år

Investeringsbehov perioden 1971-1975 i genomsnitt per år

Stockholms	27 327
Uppsala	4 332
Södermanlands	3 0331
Östergötlands	6 lOQi
Jönköpings	3 587
Kronobergs	2 0832
Kalmar	2 8752
Gotlands	455
Blekinge	1 909
Kristiandstads	3 269
Malmöhus	12 080
HaUands	2 770
Göteborgs och Bohus	11408
Älvsborgs	4 100
Skaraborgs	3 150'
Värmlands	3 3681
Örebro	4 0402

1 273 952 110 569 118913' 209 8571 136 860 62 3502 98 9302 30 084 68 9011 95 7822 341414 93 708 423 040 165 984 92 6641 116 696' 182 9012

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          374

Tabell 9:5 forts.

Bostadsbyggnadsbehov perioden 1971-1975 i genomsnitt per år

Investeringsbehov perioden 1971-1975 i genomsnitt per år

Västmanlands	3 290'
Kopparbergs	3 949
Gävleborgs	3 142
Västemorrlands	3 319
Jämtlands	1 604'
Västerbottens	2 876
Norrbottens	2 2751

120735' 124 021 159 677 166 385

60 3221 199 1403

99 2341

Riket

116 341

4 552 119

1  Perioden 1970-1975

2  Perioden 1972-1975

3       Inklusive kostnader för exploateringsinvesteringar

Uppgifterna för de skilda länen är inte helt jämförbara. 1 vissa län har KELP 69 legat till grund för bedömningarna, i andra KELP 70. Eftersom dessa program har upprättats vid ohka tidpunkter varierar aktuahteten i uppgiftema. Flertalet länsstyrelser har pekat på ohka brister i materialet och har starkt understrukit att det bör tolkas med försUcrighet. Materialet ger inte underlag för centrala myndigheters och organs avvägningar mellan länen. Länsstyrelsernas synpunkter på planeringsunderlaget i övrigt har redovisats i avsnitt 9.1.

En länsvis redovisning av de kommunala investeringsbehovens relativa fördelning på olika sektorer lämnas i tabell 9:6. Nyss nämnda reservationer i fråga om materialets jämförbarhet gäller även denna tabeh. Som framgår av tabellen förehgger betydande skUlnader i de kommunala investeringsbehovens struktur mehan länen. Vissa gemensamma drag kan dock iakttas. Ett sådant är att behoven i fråga om grundskolor (titel 64) samt gator och vägar (titel 32 och 33) är ganska tunga investeringsområden i samtliga län. Förhållandena varierar dock något. Sålunda upptar för Blekinge län gator och vägar en tredjedel av kommunernas investeringsplaner, medan motsvarande andel för Jämtlands län är ca 9 %. I vissa län utgör investeringar i vattenverk (titel 54) en tung post i den kommunala verksamheten. Det gäller bl. a. kommunerna i Skåne och på västkusten samt i Jönköpings, Skaraborgs och Kopparbergs län. Motsvarande investeringar i Norrlandslänen beräknas ta i anspråk en mindre del av kommunernas resurser. I några län anges betydande investeringar i värmeverk (titel 50). Andra sektorer som kommunerna har avsatt ett förhållandevis stort utrymme för i sina investeringsplaner är sport-, bad- och friluftslivsanlägg-ningar (titel 37 och 38) samt åldringsvård (titel 77). Värt att notera är att det är i synnerhet kommunerna i skogslänen som har redovisat investeringar i fråga om arbetsvärd (titel 78).

Länsstyrelsemas prioriteringar av kommunernas bostadsbyggnads- och investeringsbehov är starkt skiftande. 1 tabell 9:7 exemphfieras med några sektorer hur stor andel av behoven i resp. län som har hänförts till prioritetsgrupp I. Som framgår har en varierande andel av behoven i de olika

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet

375

o p_ o o_ o. o o o o o o_ o o o o_ o o o o o o o o o o" o" o" o" o' o' o" o" o" o* o" o" o' o" o" o' o" o" o" o" o" o' o' o' oooooooooooooooooooooooo

-H     I       I       I    lO  „ —1  " t •■
o'                    o' '-'" f                                   o' o'  cr                       m fs" cT Tt o" (n"

r-Ti-»o\D-'-*oo\D»/r*rsrO—ivn

VP	(U	=1
7)	a	oed
		C
■|"J	c		„
)M	,1	«>   *-	VO
W		•O —•
<		il :rt	s
			•—

oo o r*T ON m     I   * f,  <  t oo ■ 1   1     I   O --H  'rt' r~;

o"  o' o" o' o' o'     ö" o" '- o" o' o' o" o' o'       o' o'  o" o'

I  (N \n

o" o"

\o lo »-H so o »o_ Tt   I    ■ o 00 oo vo  "-o *>o m P- fN

so »o rs 00 , .s ■"! '_ „   I  , "  ®„ "  '—I   "    utrnrTtorAnOs-i       p-' *W \0 vo c" m' o ■<* f lo' p* p-' —*

00 rt rs xTi r\ Os - in o tj- - m oo rs r m »iT r- o O m ■ Tf o Tt rt t Ttf*tTtO\rrOsut— fNtN-ovomr-"

p-   'H " *- "**!.

O rs" o o' o'

I   r-- » "<,  v\     1   os_ ii O o" m r* O cT O         »—I o" O

OO H P P, »O VT. 0\ P '-  Os  ■ v£> C\ O -»t ( —t O O 0

UO »o* Tt' VO oT aC 00* O Tt o' os p-" p-' oo' p-T  Tt' vo Tt' p-" oo' »o' oo' HriT-4r>i

I  ,,   I    I

I  .

Ov

I     I     !     1   „

x; 60 ea

cg   (U   .,

> oi O

•a

I S

C    DO

O    C

o S £i2|

" t-t   rt TJ

c   (U    wj 

g d  oEg -O

_   o   "    :>   '-'

•3; -2   u   5 "rt

ed -   >    öO >

C   3 ±2   C  i2

E -2 -S ' u >' I -S 2 •£

ro (N

-h'o"

p-»o

(N O

VO fO »-H P  P-_ (N (N U\ 00    I    Tt_

(N* P-' O \o ri u o' O o'      rn'

I   0\_

o"-T

OO 

o'

Ttvo-orsmp-oo w->*ovovopp--p-p-

60 C

CN ®* *H "  **i. ' * - " * * -

000voP00•TtP-~mvoo

oo os 00 - o >o r 00 »o_  ri os vo —H r a\ " rs o ro P-- oo »o tN oo-Hfn*rp-»op**>roOHooP-opo

 O H CO vo rn 00 i-T o o Tt rvf rl o'

a;       -o

*-    :rt <   71   "

,« -SJ  o

!IH

I ■« :§ S

; & C 2

I tL VI CO

vo m -» »O m 00 O O o' '  o" o' (n"

5

2!

O

■c

 "'I "I   I  " f *  I  ' *   I  (N   I    I  r-
o' o o* cT       rn o' ro"       cn' o'       o'   rn

ooo*ovo(»-*rn-Hu\OOvofn   |   *ooo rv)t-Hi-H-(Nrr—(Tfr-Trrirrnsooo'      rnoo'

I  (N (N Orn 00  rs Tt WT vo *o Tt 00 ON

 O*  o' o' o"  o' -h'  T ö" o' o' -h'

x: Sr

0)

> 

' rt

s -o a -i

■o „-'c  "

2? O E ■J' 2 Q, ' ™ •a c/1 E O

I-.*

C

3

	4j    bO  rj    c«   w    (U
C
	ai E g-e Q
u	opp ävle aste mtl aste orrh
>	:a> i>z

I I r—  .-H m "er in

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet              376

sektorerna bedömts ha högsta angelägenhet. 1 fråga om bostadsbyggnadsbehovet har samtliga län utom Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län hänfört 75 % eUer mer av behovet tUl prioritetsgmpp I. Det finns flera förklaringar till dessa skillnader i prioriteringarna. En är att skilda prioriteringsregler har tillämpats. En annan förklaring är att en sektor kan kostnadsmässigt domineras av ett eller ett fåtal projekt som har bedömts ha högsta prioritet. 1 dessa fall leder tillämpningen av prioriteringsreglerna automatiskt till att en stor andel av behoven placeras i grupp 1. Ytterligare en anledning är att vissa länsstyrelser genom att hänföra hela eher en större andel av behoven tiU prioritetsgrupp I har velat markera att sektorn i fråga bedöms som särskUt viktig. Detta har gällt bl. a. utbyggnaden av institutioner för barna- och ungdomsvård i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län.

Tabell 9:7 Andel (%) av de redovisade behoven för vissa sektorer som länsstyrelserna har hänfört till prioritetsgrupp 1.

Län	Bostäder	Vattenverk	Grundskola	Institutioner för barna-och ungdomsvård
Stockholms	80	80	60	100
Uppsala	75	66	59	74
Södermanlands	90	-	66	84
Östergötlands	83	52	64	60
Jönköpings	87	69	61	64
Kronobergs	83	50	55	62
Kalmar	94	75	64	59
Gotlands	84	87	86	-
Blekinge	94	100	61	53
Kristianstads	76	60	68	61
Malmöhus	86	78	88	93
Hallands	80	79	65	81
Göteborgs och
Bohus	83	78	62	100
Älvsborgs	73	62	59	61
Skaraborgs	85	48	48	60
Värmlands	70	63	60	62
Örebro	79	85	60	48
Västmanlands	92	49	66	94
Kopparbergs	50	55	53	59
Gävleborgs	100	60	60	66
Västernorriands	90	-	68	92
Jämtlands	63	60	55	61
Västerbottens	70	73	58	62
Norrbottens	88	69	55	100

1 figurema 9:4-9:7 iUustreras inriktningen av den resursfördelning som resp. länsstyrelse har gett uttryck för i prioriteringarna av investeringarna i förhållande tih länsstyrelsernas förslag till ortsklassificering. I figuren jämförs de totala investeringsbehovens relativa fördelning efter ortsgrupp med motsvarande relativa fördelning av de investeringar som har hänförts tiU prioritetsgrupp I. Figurerna är konstruerade så att först resp. ortsgrupps andel av länets hela investeringsbehov har angetts med en stapel. Denna andel benämns i den fortsatta framställningen behovsandel. Därefter har på denna stapel lagts ytterhgare en som anger resp. ortsgrupps

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet           377

andel av investeringarna i prioritetsgrupp 1. Som har nämnts i det föregående anger prioritetsgrupp 1 de investeringar som länsstyrelsen i resp. län har bedömt som mest angelägna. Denna andel benämns i den fortsatta redogörelsen prioriteringsandel. Föreligger inga skillnader mellan dessa två andelar sammanfaller staplarna. Om prioriteringsandelen är större än behovsandelen har denna skillnad markerats med en helsvart yta. 1 det omvända fallet, dvs. då behovsandelen är större än prioritetsandelen, har skillnaden utmärkts med streckade linjer. Hela stapeln anger i dessa fall behovsandelen och den öppna delen av stapeln prioriteringsandelen. Under varje ortsgrupp har angetts den andel av länets befolkning som resp. ortskategori beräknas ha enligt de prognoser som ligger tiU grund för länsprogram 1970. 1 ortskategorin storstadsalternativ innefattas de tre storstadsregionerna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Ortsgrupperna serviceorter och övriga orter har slagits samman till en grupp benämnd övriga kommuner. Bostadsbyggandet samt de sektorer som i övrigt upptar en stor del av den kommunala verksamheten och/eller har starkt samband med bostadsbyggandet har illustrerats på detta sätt. Det gäller gator och vägar, vatten- och avlopp samt grundskolor och gymnasier.

Den i figuren använda tekniken innebär att, om prioriteringsandelen är större än behovsandelen för en viss ortsgrupp, detta återspeglas i att den i en annan ortsgrupp måste bh lägre. För att med ett exempel belysa detta samband mehan ortsgrupperna hänvisas tih staplarna för Östergötlands län i fråga om bostadsbyggandet. Som framgår av figuren har ortsgruppen storstadsalternativ i Östergötlands län erhållit en större prioriteringsandel än behovsandelen. Detta har markerats med en helsvart yta. Denna differens återkommer i de två övriga ortstyperna i form av streckade ytor viUcet anger det omvända förhållandet mellan prioritering och behov.

Skillnaderna i prioritering av bostadsbyggnadsbehoven mellan olika ortstyper är i allmänhet inte särskilt markant. Det framgår att länsstyrelsema i följande län har hänfört en större andel av de mest angelägna projekten till ortsgruppen storstadsalternativ än vad som motsvarar dessa orters behov, nämligen Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Denna inriktning av prioriteringarna kan tolkas så att länsstyrelserna eftersträvar en viss koncentration av det kommande bostadsbyggandet tUl denna ortstyp. Denna prioritering av storstadsalternativen har lett till en lägre prioritering av regionala tillväxtcentra i Jönköpings, Kronobergs, Västernorrlands och Jämtlands län, medan den i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Gävleborgs län har medfört en lägre prioritering även av övriga kommuner. 1 Värmlands län har bostadsbyggnadsbehovet bedömts ha lägre angelägenhet endast i ortsgruppen serviceorter/övriga orter.

I Stockholms, Uppsala, Hallands, Skaraborgs och Norrbottens län antyder länsstyrelsemas prioritering en mera spridd fördelningspolitik.

För Södermanlands, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län kan inga prioriteringar av någon speciell ortstyp utläsas. Detsamma gäher Gotlands

378

och Blekinge län pä grund av att dessa län i sin helhet har tihförts en enda ortsgnipp. 1 Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län har bostadsbyggandet prioriterats i regionala tillväxtcentra.

Prioriteringen inom de tre övriga sektorerna är mera markerad men har samma ahmänna inriktning som den regionala prioriteringen av bostadsbyggandet. Detta gäller t. ex. i Östergötlands, Gävleborgs och Västerbottens län. I Västernorrlands län skiljer sig den regionala prioriteringen av bostadsbyggandet från prioriteringen av de tre redovisade investeringssektorerna. Prioriteringen av de sist berörda sektorema uppvisar här en mer spridd fördelningsbild än vad som gäller för bostadsbyggandet.

Denna kortfattade redovisning av tendenser i länsstyrelsernas fördel-ningspohtik ger ingen fullständig bild av deras regionalpolitiska strävanden. Övriga investeringsbehov inom de redovisade sektorema har i aUmänhet fördelats mellan de båda återstående prioriteringsgrupperna (Il och III) på ett sätt som i vissa fall motverkar, i andra fall förstärker de tendenser som nyss har beskrivits.

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet

380

Figur 9.4  Bostadsbyggnadsbehovets   relativa   fördelning   på   ortsgrupper,   länsvis. Andelen investeringar i prioritetsgrupp 1 särskilt utmärkta (se texten)

storstadsalternativ

% 100	pm
80-
				■Hl
60					f		—]
40-						----- 1
20-
0   -
	91        61        38      60       35       49      39                  100      42       65       37
ABCDEPGHIKLMN
regionala  tillväxtcentra
100
80
60-
40-
20							""			1            1
0	___
	2        27       54       25       50       24       44      100                  17        35       37
ABCDEFGH         1         KLMN
övriga  kommuner
100'
80
60-
40
20-	1      1      __													—
0	r-n  n n P
	7        12        8        15       15       27      17                             41                  26
	AB	C	D	E		F	G	H	1		K	L	M	N

Prop. 197 2-.1 U    Bilaga 1    Inrikesdepartementet

Figur 9.4 Fons.

381

storstadsaltemativ

00-1
80-								p—■
6o4 40-	I     1		r"	f		pn	n			p
20-1
0		....		1__ .	L			_	L

52

Z

32      52 AC      BD

47 P

92 O

33  43  44  4S  34  46  41 R   S   T   U   W   X   V

regionala tiUväxtcentra

100 80 60 40 20 O

n

nnnn

3

o

IS      36      40      33      25      29      46      59      48      37      36 PRSTUWXYZACBD

övriga kommuner

100 60 60 40 20 O

-L

J_ ]   F°?t,

5	38	31	17	23	30	37	8			31	12
0	P	R	S	T	U	W	X	Y	Z	AC	BD

Prop. 1972:111     BUaga I    Inrikesdepartementet

382

Figur 9:5 Den relativa fördelningen av investeringsbehovet i gator och vägar (titel 32 och 33)1 på ortsgrupper, länsvis. Andelen investeringar i prioritetsgrupp I särskilt utmärkta (se texten)

storstadsalternativ

38 D

00-80		~	--	é.		■
60-40					"
20-
0	_j

49 G

61 C

60

E

35

F

91 AB

39 H

100  42 K   L

65 M

37 N

regionala tillväxtcentra

% 100

vzsz.

80 60 40

n

_n.

m.

20 i O

Wi

	2	27	54	25	50      24      44     100		17	35	37
	AB	C	D	E	F        G        H         1	K	L	M	N
% 100-					övriga  kommuner
80

60-40

20-1

r°°i

rn.

7	12	8	15	15	27	17
AB	C	D	E	F	G	H

41

L

M

26 N

1 För län D, G, L, M, R, S, U, W, X och BD avses endast titel 32

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet

Figur 9:5   Forts.

383

% 100

80 60 40 20-

m

storstadsalternativ

92 O

47

P

33	43	44	45	34	46	41	52	32	52
R	S	T	U	W	X	Y	Z	AC	BD

100 80 60 40 20

3 O

15

P

36      40
R S

regionala tiUväxtcentra

rzzzzi

29 W

I

46 X

33      25 T        U

WA

59      48 Y        Z

37      36 AC      BD

övriga kommuner

31 AC

12 BD

100]
80
60
40-
20 0		rn				m rn				m
5	38		31	17	23		30	37	8
0	P		R	S	T		U	W	X

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet

384

Figur 9:6 Den relativa fördelningen av investeringsbehovet i vatten- och avloppsverk (titel 54 och 55)1 pä ortsgrupper, länsvis. Andelen investeringar i prioritets-grupp I särskilt utmärkta (se texten)

storstadsalternativ

61 C

49 G

00" 80-	-1
60			77!/
40 n		W/.		7,m	■■
20
0

38 D

39 H

60

E

35

F

91 AB

100  42  65 K   L   M

37 N

regionala tillväxtcentra

% 100

80-

60

40

20

O

	2        27       54 AB       C         D	25 E	50 F	24 G	44 H	100 1
% 100"			övriga kommuner
80-
60-
40-
20-0	n n n		1     1	—	'/.W.
	7        12        8 AB       C         D	15 E	15 F	27 G	17 H	I

17

L

EZZI

41

L

35 M

M

37 N

26 N

• För D-län av.ses endast titel 55.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet

Figur 9:6 Forts.

385

100 80-60-40-20-0

33 R

34 W

32 AC

52 BD

43 S

44

T

52

Z

storstadsalternativ

V//A

n

n

n

■

47 P

45 U

92 O

46  41 X   Y

%

3 O

100 80 60 40 20 O

nn

15 P

36      40 R        S

regionala tillväxtcentra

ma

25 U

29

W

33

T

46 X

59 Y

48      37 Z        AC

36 BD

% 100

80

60

40

20

O

övriga kommuner

=

.O.

5	38	31	17	23	30	37	8			31	12
0	P	R	S	T	U	W	X	Y	Z	AC	BD

25 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet

386

Figur 9:7 Den relativa fördelningen av investeringsbehovet i grund- och gymnasieskolor (titel 64 och 66) på ortsgrupper, länsvis. Andelen investeringar i prioritets-grupp I särskUt utmärka (se texten)

% 100

80-

60-

40-

20

O

91 AB

61 C

38 D

60

E

storstadsalternativ

39 H

35

F

49 G

100  42  65 K   L   M

37

N

regionala tillväxtcentra

100 80 60 40 20

n

	2	27	54	25	50      24       44     100		17	35	37
	AB	C	D	E	F        G        H          1	K	L	M	N
X »0-1					övriga kommuner

 n

80 60-40-20-

,-. f m m

7	12	8	15	15	27	17		41		26
AB	C	D	E	F	G	H         i	K	L	M	N

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet

Figur 9.7 Forts.

387

% 100

80-60 40 20

storstadsalternativ

vm m

w

	92	47	33	43	44      45       34       46	41	52	32	52
	0	P	R	S	T         U        W        X	Y	Z	AC	BD
%					regionala tillväxtcentra
1001

WZ,

m.

80 60 40 20

VZZA

3 O

15 P

36      40 R        S

33

T

25      29 U        W

46 X

59      48
Y      Z

37 AC

36 BD

% 100

BO

60-

40-

20

övriga kommuner

vzzzz

n

5	38	31	17	23	30	37	8
O	P	R	S	T	U	W	X

31 AC

12 BD

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            388

10 Regionaipolitisk forskning

Betydande forskningsinsatser ägnas f. n. åt analysen av den regionala utveckhngen. Bl. a. inom de forskningsprojekt som har knutits till expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) har urbanise-rmgsprocessens orsaker och verkningar tagits upp. ResuUat från denna forskning har redovisats i betänkandet (SOU 1970:3) Balanserad regional utveckling med bilagedelar (SOU 1970:14 och 15). Under sommaren 1972 har en lägesrapport benämnd Regionaipolitisk forskning och stödverksamhet 1965-1971 (Ds In 1972:14) publicerats. Viss redovisning från ERU:s verksamhet har också i bilageform lämnats i anslutning till 1970 års långtidsutredning' och glesbygdsutredningen.

ERU eftersträvar att så snabbt som möjligt föra ut forsknings- och utredningsresultat för att på detta sätt lämna bidrag tih den information som krävs för debatten kring den regionala pohtiken och för regionalpolitiska beslut. Därför redovisar ERU i lägesrapporten material från olika forskningsprojekt och från bearbetningar, som har utförts inom ERU:s kansli, i den form som de hade vid publiceringstihfähet. Tonvikten i materialredovisningen har lagts på ERU:s undersökningar av den regionalpolitiska stödverksamheten. ERU kommer under det närmaste åren att analysera materialet, komplettera det med resultat från de utvärderingar som f. n. pågår inom ERU:s tre arbetsgrupper och sammanfoga detta i en kommande rapport år 1973.

ERU:s produktionskostnadsgrupp arbetar med att belysa regionala skillnader i produktionskostnader. Såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska aspekter på produktionskostnadsbegreppet beaktas därvid. I lägesrapporten redovisas preliminära resultat från gruppens arbete och från vissa av de forskningsprojekt som har knutits till gruppen. Inom arbetsgruppens ram pågår exempelvis en kartering av varu- och tjänsteströmmar mehan företag och regioner, vilken redan har utnyttjats för att belysa det regionalpohtiska stödets indirekta effekter.

En andra arbetsgrupp inom ERU studerar hushåhens levnadsvUlkor i oliki legioner. Bland de forskningsprojekt som redovisas i lägesrapporten kan nämnas "Tidsanvändning och omgivningsstruktur" vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi i Lund. Eftersom de mänskliga sidorna av de regionala frågoma tidigare har ägnats ett förhållandevis htet utrymme i regionalpolitiska utredningar, har det bedömts som angeläget att forskningen om individemas vihkor i olika samhällen och omgivningar intensifieras. Det gäller härvid att inte se ensidigt på exempelvis skillnader i förvärvsinkomst meUan ohka regioner. Alla komponenter som bygger upp hushållens levnadsvillkor bör beaktas.

Ett annat exempel på forskningsprojekt med anknytning tiU ERU.s andra arbetsgrupp är en analys av attityder tiU flyttningar och kommunal

1        Regional utveckhng och planering (SOU 1971:16).

2        Samhällsutvecklingen i glesbygderna (bilaga 1 till SOU 1972:56).

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           389

service m. m., vilken ingår som en del i ERU:s samarbete med den s. k. kommunalforskningsgruppen.' Analysen omfattar drygt 2 000 intervju-formulär. Den första attitydundersökningen genomfördes år 1966, varefter de faktiska flyttningarna hos de intervjuade registrerades fram tih år 1970. Omfattningen av flyttningarna varierar kraftigt mehan enskilda kommuner. Exempelvis hade i Gävle mehan åren 1966 och 1970 endast drygt 5 % av de intervjuade flyttat ut, medan motsvarande siffra i Mörsils kommun var närmare 37 %.

Vid attitydmätningar måste man hela tiden komma ihåg att enskUda medborgares attityder ofta är starkt beroende av de nuvarande levnadsvillkoren. Befolkningen i olika regioner utsätts för olUca informationsflöden, vilket skapar skilda attityder och preferenser för olika förhållanden. All erfarenhet från attitydmätningar visar dessutom att det är svårt att få fram svar på vad människor innerst inne tycker. Trots dessa svårigheter kan hävdas att attityder tih hur människor har det är ett av de viktigaste måtten på om invånarna i ett samhälle trivs eller ej. Det finns därför anledning att redovisa några av undersökningsresultaten.

I tabell 10:1 redovisas procentuella andelar i olika åldersgrupper som säger sig vilja flytta från hemorten år 1966. Frågan tih de intervjuade stäUdes på följande sätt: "Hur skulle ni stäUa er tiU att flytta till en annan kommun, om ni fick samma slags bostad och likadana försörjningsmöjligheter som ni nu har? Skulle ni ändå helst vilja stanna kvar här, eller skuUe ni hehre vilja bo i någon annan kommun, eller spelar detta ingen roU?"

Frågan har således ställts så att två faktorer som uppenbarligen är väsentliga för de intervjuade har hållits konstanta, nämligen tillgången till arbete och tillgången tiU bostad. Med denna utgångspunkt är som framgår av tabellen, i storstäderna förhållandevis fler i den mellersta åldersgruppen villiga att flytta från kommunen, medan utanför storstädema gäller att den yngsta åldersgruppen innehåller större andel flyttningsvilliga.

Tabell 10:1  Andelar i procent av olika åldersgrupper som vill flytta från hemorten (år 1966)

Regiongrupp	Äldi	ersgrupp
	21-	26 år	27-	-46 år	47-w år
Stockholm	22		29		18
Göteborg och Malmö	4		13		5
Större städer	15		11		6
Södra meUanbygden	18		11		7
Norra tätbygden	-		-		-
Norra glesbygden	27		13		10

Källa: Claes Örtendahl, Regionstorlek och kommunal service, stencU, ERU 1972.

1 Ett gemensamt  forskningsprogram  vid  de statsvetensikapUga institutionerna under ledning av professor Jörgen Westerståhl.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             390

Av tabeU 10:2 framgår den samlade attityden tiU flyttningar och hur många som faktiskt har flyttat under fyraårsperioden 1966-1970. Förutom de som säger sig vilja flytta har även här de inräknats som anser att det inte spelar någon roU om de bor kvar i nuvarande kommun. I den region som har den lägsta andelen som säger sig kunna flytta återfinns den största andelen som faktiskt har flyttat. Av andelen som kan tänka sig flytta i norra glesbygden tillhör påfaUande många den yngsta åldersgruppen (64 %).

Tabell 10:2 Andelar av befolkningen i olika regioner som flyttade åren 1966-1970 (beteende) och andelar som år 1966 säger sig antingen vilja flytta eller att det inte spelar någon roll att de flyttar (attityd)

Regiongrupp	Flyttare	procent	Ej flyttningsoviUiga
	(beteende)		procent (attityd)
Stockholm	11		41
Göteborg och Mahnö	11		36
Större städer	14		36
Södra meUanbygden	14		41
Norra tätbygden	-		-
Norra glesbygden	20		34

En närmare granskning av dem som faktiskt har flyttat ger samma resultat som är vanligt vid flyttningsstudier. Ur materialet kan sålunda avläsas att det är de högutbUdade som i första hand flyttar. Bland flyttarna återfinns fler män än kvinnor. Först i mehanåldrarna böqar flyttningarna ske parvis. I forskningsprojektet har även studerats hur socialt etablerade flyttarna är i förhållande till dem som inte har flyttat. De socialt etablerade, mätt bl. a. efter medlemstiUhörighet i pohtiska partier och andra organisationer, flyttar i mindre utsträckning än andra utom i Stocholm där den motsatta tendensen gäller.

Vad angår frågan vilka ortstyper man säger sig vilja flytta tiU tihåter materialet inte en uppdelning på de regiongrupper som används i tabellerna. De flesta som sedan faktiskt har flyttat tycks föredra stad eller samhälle. En mindre andel vih flytta inom eller tih storstad. Mycket få säger sig vilja flytta tiU landsbygd. Det råder dock viss osäkerhet om vilka ortstyper som egentligen avses med beteckningarna "stad", "samhälle" och "landsbygd".

Vad slutligen angår uppfattningen om ohka former av kommunal service visar attitydundersöknmgen (tabell 10:3) att missnöjet med servicen är vanligare i regioner med större befoUcningsunderiag. Undantag härifrån gäller i fråga om tUlgången tiU arbete, som i undersökningen behandlas som ett serviceområde. I tabeUen redovisas fördelat på regiongrupper de prioriteringar som görs mellan tolv olika serviceområden. De fyra områden vUka de intervjuade har förklarat sig mest nöjda resp. mest missnöjda med anges i faUande ordning. Med reservation för den osäkerhet som alltid vidlåder attitydundersökningar av förevarande slag kan utläsas exempelvis att befolkningen i större städer i Sverige önskar en

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet

391

större  kommunal  satsning  på barndaghem  och  lekskolor framför en satsning på bibliotek och kultur.

Tabell 10:3 Befolkningens  attityder   till   vissa  serviceområden   i olika regioner år 1970

Regiongrupp

"Mindre bra områden"

"Bra områden"

Stockholm

Göteborg och Malmö i

Större städer

Södra meUanbygden

Norra tätbygden Norra glesbygden

TiUgången på bostäder Barndaghem och lekskolor Vatten och avlopp Vägar, gator och trafik

Vägar, gator och trafik Barndaghem och lekskolor Socialhjälp Idrott och fritid 1

Barndaghem och lekskolor Vägar, gator och trafik Vatten och avlopp Socialhjälp

Barndaghem och lekskolor Vägar, gator och trafik Tillgången på arbete Vatten och avlopp

(Uppgifter saknas)

Barndaghem och lekskolor TiUgången på arbete Vägar, gator och trafUc Tillgången pä bostäder

Bibliotek och kultur

TiUgången på arbete

Skolan

Vägar, gator och trafik

Bibliotek och kultur Tillgången på arbete Vatten och avlopp Skolani

BibUotek och kuhur

Skolan

TiUgången pä bostäder

Tillgången på arbete

BibUotek och kultur

Skolan

Tillgången på bostäder

Vatten och avlopp

(Uppgifter saknas)

Åldringsvård Vatten och avlopp Bibliotek och kultur Skolan

Källa: Claes Örtendahl: Regionstorlek och kommunal service, stencU, ERU 1972.

Två serviceområden där servicen uppfattas som mindre god återkommer i samtliga fem regiongrupper. Det gäller "bamdaghem och lekskolor" resp. "vägar, gator och trafik". Bland "bra områden" återfinns "skolan" och "bibliotek och kultur" i alla regiontyper.

ERU:s tredje arbetsgrupp studerar regionala prognoser, ett område som pä senare tid har fått förnyad aktualitet. Arbetet har hittiUs koncentrerats tUl att utveckla de regionala perspektiven i samband med långtidsutredningens arbete. Redan tiU 1970 års långtidsutredning presenterade ERU, som tidigare har nämnts, en bilaga med regionala utveckhngs-perspektiv för befolkning och näringshv.

ERU:s arbete syftar sålunda tih att på ett tidigt stadium informera om forskningsresultat och utredningsmaterial av intresse för regionalpolitiken. Det har också bedömts lämpligt att bereda forskarna själva tUlfälle att utvärdera hittiUs framkomna forskningsresultat. I detta syfte och för att i god tid före riksdagens behandling av de regionalpolitiska handlmgs-programmen sprida kännedom om de senaste forskningsresultaten har ERU under våren 1972 utgivit den förut i avsnitt 3 åberopade rapporten Regioner att leva i, i vilken elva forskare diskuterar regionalpolitik och välstånd.

■ Intervjumaterialet för kommungruppen Göteborg och Malmö bestod år 1970 av endast en kommun, Alingsås, varför värdena från denna grupp bör tolkas med stor försiktighet.

prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            392

Utöver den belysning av den regionala strukturen som har återgivits ur rapporten i avsnitt 3 ger denna också i andra avseenden nya aspekter på välfärdsfördelningen. Sålunda hävdar t. ex. professorn Hägerstrand att levnadsstandarden i framtiden bör mätas förutom i penningmått även i olika mUjövärdesmått och i vad som kan kallas tidsmått. Tiden används därvid som måttstock på hur befolknmgen i olUca regiontyper kan genomföra sina dagsprogram, vUka omfattar vistelser i hemmet och på arbetsplatsen samt uppsökande av för välfärden viktig service. Det konstateras vidare att åtskilliga förändringar inom såväl den privata som den offenthga sektorn har inneburit att stora grupper av människor har fått sämre möjligheter än tidigare att genomföra dagsprogram som innebär en god levnadsstandard. Andra grupper har samtidigt fått förbättringar. 1 många fall har de regionala utfallen av förändringarna varit okända förut.

Professorn Ragnar Bentzel diskuterar i sitt inlägg i forskarrapporten målen för den regionala politiken. Bentzel framhåller att regionalpolitiken kan betraktas som fördelningspolitik, där inkomstfördelningen intar en central plats. Enligt Bentzel kan primära mål vad gäher välfärdens regionala fördelning motiveras av tre olika skäl, nämligen förekomsten av regionala kostnadsskiUnader, regionala hopningseffekter i form av t. ex. hög arbetslöshet och låga inkomster samt regionala handikapp i form av klimat, regionala kontaktmöjligheter etc. En utjämning av inkomstfördelningen i landet har sedan lång tid framstått som ett av den ekonomiska politikens mest centrala nationella mål. Eftersom inkomsten är endast ett medel att erhålla konsumtion och konsumtion i sin tur är ett medel att erhålla välfärd måste inkomstfördelningsmålet uppfattas som ett sekundärt mål uppställt endast i syfte att åstadkomma en jämnare välfärdsfördelning. Det måste i sista hand vara denna som är föremål för den ekonomiska pohtiken. Slutsatsen av Bentzels analys är att uppställandet av mål beträffande välfärdsfördelningen mellan olika regioner — av typ landsdelar, län och kommunblock — inte kan rationellt motiveras utifrån tidigare angivna skäl. Därav följer att det saknas rationella grunder för att uppstäUa regionala mål beträffande inkomstfördelningen. Vad jämlikhetsideologin ahtid har varit knuten tih är den vertikala inkomstfördelningen. Bentzel hävdar att det är ett synnerUgen ineffektivt medel att åstadkomma en vertikal inkomstutjämning genom utjämning av regionala genomsnittsinkomster.

Inte heher bör enligt Bentzel regionala befolkningsmål ges karaktären av primära mål. Om befoUcningsmål sätts upp måste de samhähsekonomiska kostnaderna beaktas. Förutsättningar saknas att mera exakt ange sambandet mehan den totala produktionen i landet och befolkningens geografiska fördelning. Uppenbarhgen gäUer att den geografiska befolkningsfördelning som från produktionssynpunkt ter sig förmånligast inte är identisk med den som ter sig förmånhgast från människornas välfärdssynpunkt. Problemet med att ange befolkningsmål försvåras dessutom av att den befolkningsfördelning som i dag skulle kunna tänkas vara optimal av aUt att döma är inte optimal i morgon. Med förändrad produktions-

Prop. 1972:111     Bilaga I     InrUcesdepartementet           393

teknik följer också förändringar i rådande regionala differenser i produktionsbetingelserna. Produktionens geografiska fördelning är, betonar Bentzel, av utomordentlig betydelse för det totala produktionsresultatet och inte minst för de potentioneha tillväxtmöjligheterna. En fastlåsning av nuvarande befolkningsfördelning skulle medföra en fastfrysning även av näringslivets struktur och därmed motverka den stmkturomvandhng som utgör tihväxtens starkaste drivkraft.

Docenten Kurt Samuelsson tar också upp produktionens fördelning och framhåller att den svenska industrialiseringsprocessen hade en stor fördel framför motsvarande process i flertalet länder i och med att Sveriges industrialisering skedde mer decentraliserat. Den geografiska spridningen på råvaror och kraft, bl. a. skog, järnmalm och vattenvägar gav Sverige en spridd och jämn regional fördelning. Under de första stora industrialiseringsårtiondena var tendensen till regional spridning, framför allt genom Norrlands industrialisering, till och med starkare än tendensen till regional koncentration.

I huvudsak bestod denna fördelning till en bit in på 1950-talet, konstaterar Samuelsson. Undantaget var egentligen endast Stockholmsområdets ökade andel av totalbefolkningen. Urbaniseringen innebar med andra ord inga mer betydande förskjutningar i den regionala fördelningen. Tätortsbildningen skedde i stor utsträckning inom länen. 1 hög grad innebar den att de små och medelstora tätorterna blev fler, samtidigt som deras befolkningstal ökade.

Även om utvecklingen har inneburit en tillväxt för landets tätorter, kvarstår enligt Samuelsson att många tätorter är för små för att ge underlag för viktig service. Detta här också lett fram till flera kommun-indelningsreformer. 1 professorn Jörgen Westerståhls inlägg diskuteras de effekter på den kommunala självstyrelsen som dessa reformer har givit upphov tih.

Ett grundläggande motiv för staten att lägga samhälleliga funktioner på kommunema har enligt vad Westerståhl påpekar alltid varit, att man därigenom garanterar en anpassning och avvägning av funktionema till de specieUa förhållandena i olika orter. Just den förutsatta starka varationen mellan olika slag av samhällen utgör en rationell gmnd för kommunal självstyrelse. Med tanke härpå ligger det nära till hands att betrakta kommunblocksreformen som ett hot mot den kommunala självstyrelsen, helt enkelt därför att denna reform kraftigt minskar skihnaden mellan ohka typer av kommuner.

Kommunblocksreformen innebär ju inte bara att de små kommunema försvinner, forsätter Westerståhl, utan de särpräglade stadskommunerna resp. landskommunerna slås också samman och bildar mera heterogena enheter. Man kan aUtså räkna med att, samtidigt som skillnaderna meUan de framtida kommunerna kommer att vara väsentligt mindre än mellan de äldre kommunerna, skUlnaderna inom de framtida kommunema kommer att bh större. Detta måste då också innebära att den lokala anpassningen och avvägningen av de samhälleliga funktionerna inte kan

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              394

bli lika speciell som tidigare och att alltså behovet av avvägningar från rikssynpunkt minskar.

Från andra synpunkter räknar Westerståhl med att kommunblocksreformen kommer att stärka förutsättningarna för kommunal självstyrelse. Många iakttagelser som har gjorts både inom det av Westerståhl ledda kommunalforskningsprojektet och på andra håh tyder nämligen på att de små kommunerna just på grund av sina mindre resurser, sin brist på kvalificerade tjänstemän etc. också bhr mindre självständiga i förhållande till staten och dess organ.

1 flera av uppsatserna diskuteras ortsstrukturens utveckling. Serviceorternas situation analyseras sålunda av professorn Erik Bylund, som framhåller att diskussionen om ortsstorlekar rör sig på tre nivåer: 1) minsta storstadsstorlek med tillräckliga storstadsfördelar och med ett minimum av mUjönackdelar, 2) minsta ortsstorlek för en företags- och arbetsmarknadsmiljö som tillåter en självgenererande ekonomisk utveckling, 3) minsta ortsstorlek som underiagsgaranti för minimiuppsättning av service. Det betyder enligt Bylund att man i tur och ordning talar om orter, som har ca 100 000-200 000 invånare, 30 000-50 000 invånare och 2 000—5 000 invånare. De regionala variationerna i ortemas storleks-stmktur kan sägas Ulustrera och uttrycka den regionala obalansen i ekonomin. För skogslänen gäller sålimda bl. a. att de har 22 % av landets befolkning samtidigt som deras andel av den befolkning som bor i orter med minst 30 000 invånare är endast 10 %.

Mot bakgrund av att södra och mellersta Sverige har 90 % av de 3,4 milj. invånare som bor i orter med vad som ofta uppfattas som gynnsamma ekonomiska miljöer stäUer Bylund frågan hur man skaU kunna skapa sådana miljöer i Norrland att de kan konkurrera med befolkningsagglo-merationerna i södra och mellersta Sverige och då främst storstadsområdena som är de som dommerar. SkUlnaden mellan tätortsstrukturen i skogslänen och övriga Sverige exkl. storstadslänen är inte så stor. SkUlnaden bhr dock mer utpräglad i större ortsstorlekar.

Bylund föreslår att ytterligare insatser sätts in framför allt i Sundsvall/ Härnösandområdet och Piteå/Luleå/Bodenområdet för att skapa bättre konkurrenskraft för norrlandslänen. Inom dessa områden torde underiag finnas för snabba kollektiva transportmedel som kan skapa enhethga arbets- och serviceregioner trots att avstånden kan komma att uppgå tih 4-6 mU.

För Norrlands inland är pendlingsfömtsättningama enligt vad Bylund betonar starkt begränsade. Detta iUustreras genom cirklar med 3 mils radie runt tätorter med minst 2 000 invånare år 1965. Traktiskt taget hela Sverige utanför skogslänen eller stödområdet täcks av cirkelytorna. I Norrlands inland är täckningen långtifrån fullständig. Glesbygdsproblemen där kan sålunda inte lösas med pendling till orter med mer än 2 000 invånare, dvs. i huvudsak till kommuncentra.

Avslutnmgsvis framhåller Bylund att många orter i södra och meUersta Sverige ligger nära varandra och stjäl resurser från varandra, som skulle kunna frigöras och som Norrlands inland saknar. För en sådan omfördel-

Prop. 1972:111     BUaga I     InrUcesdepartementet           395

ning krävs emellertid starka styrmedel och som det bästa medlet för att skapa en förbättrad, regionalt mer välbalanserad tätortsstruktur betecknas en förändring av kommunikationsmöjligheterna. I professorn Gunnar Törnqvists inlägg diskuteras effekterna av sådana förändringar.

Är 1960 fanns enligt Törnqvist i Sverige ca 150 000 kontaktberoende befattningshavare. Ar 1965 hade antalet ökat rih närmare 200 000 och år 1970 till ca 250 000. Mot bakgrund av att antalet kontaktberoende befattningshavare sålunda har ökat med omkring 65 % under 1960-talet antas att en ytterligare ökning med åtminstone 50 % kommer att inträffa under de närmaste 10 a 20 åren. Under 1960-talet tillföh sysselsättningsökningen i första hand de tre storstadsregionema. Hur den antagna sysselsättningsökningen på 50 % kommer att fördelas mellan ohka stadsregioner torde tih viss del bero på den regionalpolitik som kommer att föras i Sverige under de närmaste åren. Även den intemationeha utvecklingen kan tänkas påverka fördelningen inom landet.

I Törnqvists uppsats visas hur kontaktmöjligheterna för olUca A-regioncentra har utvecklats i Sverige under 1960-talet. Dessa redovisningar av det svenska kontaktlandskapets utveckhng bildar bakgrund för en rad modehförsök där effekterna på kontaktmöjligheterna av olUca regionala fördelningar av de kontaktberoende befattningshavarna studeras. Modellförsöken visar att regional koncentration av kontaktberoende verksamheter medför ökad effektivitet i det nationeha kontaktsystemet. Koncentrationen av kontaktintensiva befattningshavare till i första hand Stockholm leder tih ökade kontaktmöjligheter inte bara för dem som arbetar i huvudstaden utan också för de befattningshavare som finns i andra stadsregioner runt om i landet. Decentralisering av kontaktberoende verksamheter, t. ex. utflyttning av centrala ämbetsverk, måste ske till priset av starkt försämrade möjligheter att upprätthåha direkta personkontakter. Med några få undantag får alla studerade orter försämrade kontaktmöjhg-heter, även sådana orter dit kontaktberoende verksamheter utlokaliseras från huvudstaden.

Orsaken tUl de beskrivna effektema av ändrad regional fördelning av kontaktbehovet i landet är enligt Tömqvist att de mehanregionala transportsystemen i Sverige liksom i många andra länder är anpassade efter behoven i ett starkt centrahserat samhälle. Transportsystemen kan beskrivas som ett hierarkiskt uppbyggdt nätverk med A-regioncentra som noder. Några noder — storstädema och särskilt huvudstaden - har stor tillgänglighet eller åtkomhghet i detta nätverk. De befattningshavare som befinner sig i dessa noder kan lätt nå varandra och de kolleger som befinner sig i andra noder i systemet.

På grundval av modellförsöken visar Tömqvist att en utbyggnad av den mehanregionala transportapparaten genom tvärförbindelser mellan större centra utanför storstadsregionerna leder till en avsevärd utjämning av skillnaderna mellan storstadsregionema och andra regioner i landet. Decentralisering av kontaktberoende verksamheter från Stockholm till ett begränsat antal större centra i olika delar av landet kan enligt Törnqvist genomföras utan försämringar av kontaktmöjligheterna under förutsätt-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                396

ning att det nuvarande mehanregionala transportsystemet samtidigt förändras.

Professorn Torsten Hägerstrand tar i sin artikel upp de mindre tätorternas problem. Han framhåller att Sveriges glesa bebyggelsestruktur inte är särskilt väl ägnad åt ett industri- och tjänstesamhälle. En förändring i riktning mot viss koncentration synes vara ofrånkomlig.

Bland de medel som enligt Hägerstrand bör komma i fråga för att skapa en ny centrumstruktur återfinns en översyn av vad som kallas den förändringsabsorberande förmågan hos de miljöer som foUc redan leveri och antagligen inte vill överge utan tvingande skäl. Denna förmåga är god i stora orter. Det kritiska området i dag och under kommande årtionden ligger enligt Hägerstrand i storleksskalans nedre del, i den gränszon där de mindre tätorterna möter glesbygden. Om det ena steget i en politik för balanserad regional utveckhng är att bygga upp ett skelett av i viss mening storstadsmässiga (i de flesta hänseenden utom storlek) stödjepunkter i landsdelarna, är rimhgen det andra att sätta in åtgärder i de "halvtäta" zoner som stödjepunkterna är tih för att stödja.

1 den "halvtäta" zonen är det framför allt de personer som saknar tiUgång tiU bil som har problem, menar Hägerstrand. Mycket skulle kunna vinnas både i effektivitet och ekonomi om man mer medvetet än hittills analyserade hur transportutbudet bäst bör läggas ut i förhåUande tiU ortens och regionens verksamhetssystem som helhet. Persontransportresurser med vissa tids- och räckviddsegenskaper bör kunna vara ett givet attribut tih vaqe bebodd ort. En uppbyggnad av transportsystemet efter en sådan linje skulle tillgodose det sociala målet att uriämna skillnader mellan grupper som nu har olika tillgång till fortskaffningsmedel.

Hägerstrand erinrar om att enligt en allmän uppfattning tjänstesektorn kommer att vidgas. Mer rådgivning, mer vård, mer utbUdning och information, mer kontroll, mer kollegialt deltagande i beslut väntar medborgaren framåt i tiden, vilket innebär att vi blir mer beroende av att komma i kontakt med varandra. Det är därför nödvändigt att införa en delvis ny tidsorganisation för att klara dessa kontakter och samtidigt behåUa de mindre orterna. Det kan bl. a. vara motiverat att frångå dagsrytmen för utbudet av vissa typer av tjänster. Veckan skuUe kunna vara en lagom lång period för en uppdelning, så att några funktioner skötte sitt utåtriktade program vissa dagar och övriga vissa andra dagar. En kollektiv fordonspark skulle kunna användas till koncentrerade centralortsresor under vissa dagar och mer spridda arbetsresor under andra.

Storstädernas roll för utvecklingen av landets ortsstruktur har ägnats speciell uppmärksamhet inom ERU:s verksamhet. 1 rapporten Regioner att leva i tar tre författare upp storstadsproblematiken. Professorn Erik Dahmén hävdar sålunda att en orsak tiU den snabba befolkningsökningen i Stockholmsregionen är att de som har flyttat in dh har haft en ofullständig information om de verkliga kostnadema för inflyttningen. Till en del sammanhänger detta med att kommunerna har lånefinansierat en stor del av sina investeringar. På längre sikt tenderar detta att öka de kommunala skatterna. De inflyttande har inte sällan kommit att grunda sina

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          397

beslut på en överskattning av fördelarna av inflyttning, etablering och utvidgning. Vad som från analytisk synpunkt är det väsentliga i detta omdöme kan enhgt Dahmén illustreras av följande tankeexperiment.

Antag att Stockholmsregionen hade varit ett enda företag under enhetlig ledning med en överblick som de individuella beslutsfattarna nu saknar. Klart är då att inte bara de positiva faktorerna utan också både de negativa externa effekterna och kostnaderna för de offentliga investeringarna på ett annat sätt än som nu har varit fallet skulle ha tagits med i de kalkyler som har påverkat "företagets", dvs. regionens tillväxttakt. Inte minst lånefinansieringens långsiktiga följder på kostnadssidan skulle ha kommit med i bilden. De mera kostnadsrealistiska kalkylerna skuUe i sin tur ha inneburit en viss hämsko på tillväxttakten, som därmed med all sannolikhet skulle ha blivit samhällsekonomiskt mera rationell. Med hänsyn tih de nyss belysta sammanhangens art är det enligt Dahmén en halvsanning att säga, såsom ofta sker, att tiUväxten inte har varit följden av centrala beslut eller målsättningar. Man kommer sanningen närmare genom att säga att myndigheterna åstadkommh att Stockholmsregionen blivit oekonomiskt dimensionerad såsom tätort genom sin underiåtenhet att korrigera marknadsmekanismen på de förut berörda punkterna.

Också professorn Folke Kristensson diskuterar medel för styrning av storstädernas tillväxt. Kristensson framhåller att striden inte gäher huruvida storstädernas tUlväxt skall dämpas utan medlen och möjhghetema att göra detta. Ofullständiga kunskaper om de regionalpohtiska medlens effekter har bidragit tiU att skilda uppfattningar har förts fram om möjhghetema att dämpa storstädernas tillväxt.

Statistik över betalrungsströmmarna mellan regioner för att bättre kunna överblicka totaleffektema av olUca selektiva åtgärder är enhgt Kristensson ett nödvändigt hjälpmedel för att få fram effektiva styrmedel. Ohka undersökningar i utlandet tyder på att effektema på köpkraft, sysselsättning etc. av finansiella transfereringar till exempelvis låginkomstregioner är mycket små. Orsakerna härtiU är att en förhållandevis stor andel av dessa medel "spiller över" till andra regioner.

För att möjliggöra effektiv styrning av regional utveckling krävs vidare mer detaljerad statistik över antalet sysselsatta efter funktion. En sådan statistik skuhe göra det möjligt att bättre kunna beskriva regionala strukturförändringar och deras innebörd.

Sammanfattningsvis hävdar Kristensson att erfarenheter såväl i Sverige som i utlandet tyder på att styrnmg av den regionala utvecklingen med hjälp av bostadsbyggandetiUdelning, andra infrastrukturtiUdelnmgar och betalningsströmmar inte är tillfyllest. Dessa är ofta ett villkor för en utveckling men skapar inte denna. För att nå regionalpohtiska effekter som dels verkar snabbt, dels har förhållandevis små icke önskvärda bieffekter rekommenderar Kristensson insatser av olUca selektiva åtgärder. Som exempel på sådana åtgärder anger han kraftigt stöd till personliga transporter i glesbygder, "paketöverenskommelser" med industriföretag, utlokalisering av driftsenheter inom multiregionala företag m. m.

Även professorn Roland Artle diskuterar problemet med städers ut-

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet              398

veckling över tiden. Han framhåher att regionemas utveckhng och tUlväxt bl. a. tar sig uttryck i en uppbyggnad dels av realkapitalstockar, som avger strömmar av kohektivriänster, gator, broar och andra infrastrukturtjänster, dels av kunskapsstockar samt komplicerade informationssystem. Önskan att tiU låg eUer ingen omedelbar kostnad få ta del av dessa stockar, som har finansierats av både tidigare och nuvarande generationer, blir då ett starkt incitament för immigration till städer med stora sådana stockar i förhållande till efterfrågan för de tjänster de presterar. Dessa kapitalstockar har begränsad kapacitet, men kapacitetsgränserna är ofta diffusa speciellt ur potentieha inflyttares synvinkel. För individen kan det trots kapacitetsgränserna vara rationeUt att flytta. Nettoinflyttning till regionerna medför ökat kapacitetsutnyttjande och köbildning om inte stockarna byggs ut. Artle menar mot denna bakgrund att det är mera meningsfullt att tala om optimal stadstiUväxt än om optimal stadsstorlek.

Allt större vikt bör enhgt flera av författarna läggas vid samhähsekonomiska kalkyler som möjhggör en bedömning av förutsättningarna för en decentraliseringspohtik. Speciellt bör därvid de medelstora städernas roll vid utvecklingen av landets ortsstruktur studeras. I professorn Sven God-lunds avsnitt diskuteras dessa regioners utveckhng och behovet av en ny modellteknik när det gäller regional samhällsplanering. Godlund framhåller att den allt starkare exogena stymmgen av eller bindningen inom såväl den privata som den offentliga sektorn medför bl. a. att näringshvs- och befolkningsprognoser som helt eller till övervägande del bygger på demografiska data eller framskrivningar av trender, såsom dessa kan avläsas regionalt eller lokalt, förlorar i betydelse. 1 stället gör sig troUgen behovet alltmer gällande av en metodik som innehåher bl. a. ett betydande mått av sannolikhets- och riskbedömningar i fråga om beslut och strukturförändringar — t. ex. inom industrisektom och den statliga eher landstingskommunala förvaltningen — och de därav orsakade effektema på de regionala och lokala nivåerna.

Godlund anför att man, trots komplexitet, viktnings- och summeringsproblem, skulle kunna utarbeta ett slags system av säkerhets- eller riskindex (eller styrke/svaghetsindex) för olika orter och lokala arbetsmarknadsområden. Värdefull hjälp kan därvid troligen bli simuleringstekniken. Denna innebär i korthet att man i nuläget med hjälp av tiUgänghga data, sannolikhetsbedömningar och vissa regler söker skaffa sig en uppfattning om hur en framtida situation kan gestalta sig.

Det råder enligt Godlund ingen tvekan om värdet av de stora insatser som myndigheterna har gjort och gör när det gäller att möta följdema av strukturomställningarna i samhället. Detta gäller även för den stad -Norrköping - vars utveckling särskilt diskuteras i uppsatsen. En metodutveckling i fråga om prognos- och planeringsmodeller som förut antytts anknyter till den s. k. selektiva arbetsmarknadspolitiken och förutses bli av betydelse när det gäher att söka bygga upp en förebyggande verksamhet, "signalanordning" eller handlingsberedskap på det regionala och lokala planet inför emotsebara strukturförändringar, som kan komma att slå hårt i vissa orter.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           399

Behovet av samhällsekonomiska kalkyler vid utvärderingar av möjhghetema att omlokalisera företag tas upp också av generaldirektören Lennart Holm, som i sin uppsats behandlar den fysiska riksplaneringen som samordningsinstrument. Holm framhåller att vissa områden kräver mindre investeringar i infrastruktur i form av vägar, järnvägar, pipehnes, vattenöverföring, kraftförsörinmg etc. än andra. Det är ingen oöverstiglig uppgift att konstruera ett datorprogram som kan sätta index för sådana investeringsbehov på vaqe ekoruta och ta fram en Sverigekarta över investeringslandskapet. Programmet kan ta hänsyn till existerande infrastruktur och utbyggnadsbehov med olika teknologier, såväl kända som presumtiva. Det är sannolikt att de kustlägen som har pekats ut i promemorian (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten får det lägsta investeringsbehovet, men det är också sannolikt att det uppstår flera punkter med lågt sådant behov, både vid kusten och i inlandet, där intressekoUisioner inträffar. Några kommer att kollidera med skyddsintressen av natur- och kulturvårdskaraktär. Andra kommer att koUidera med centralortens anspråk på inomregionala markresurser för friluftsliv och fritidsbebyggelse — den koUisionen förmodas bh systematisk. Ytterligare andra kohiderar inte med några etablerade intressen, inte ens med regionalpohtUcens behov av sysselsättnmgsförstärkning. Kartorna över sysselsättningsbehov och lägen som är förmånliga från investeringssynpunkt lär knappast komma att likna varandra. Ändå blir det till slut dessa båda som måste jämkas ihop.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          400

11  Regionalpolitikens   förutsättningar   enligt   långtidsutredningen

Långtidsutredningarna (LU), som utarbetas inom finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering, är numera ett regelbundet återkommande inslag i den ekonomisk-politiska planeringen. De upprättas vart femte år och avstäms efter halva planeringsperioden mot den faktiska utvecklingen. Huvudsyftet med LU är att ange de krav på den ekonomiska politiken som olika målsättningar ställer samt att konfrontera dessa krav med de restriktioner i form av exempelvis arbetskraftstillgång och investeringsutrymme som kommer att göra sig gällande under planeringsperiodcn. En väsentlig uppgift för utredningarna är sålunda att ange grunddragen i den ekonomiska politik som krävs för att uppnå eller vidmakthålla samhällsekonomisk balans. Ett andra syfte är att söka tUlgodose det behov av information om en helhetsbild för den ekonomiska utveckhngen på längre sikt som föreligger och som exempelvis enskilda kommuner eller företag svåriigen själva kan åstadkomma. Denna uppgift att fungera som ett informationsinstrument för övriga sektorer i samhället har blivit mer och mer betydande, vilket bl. a. kommer till uttryck genom de successivt utvidgade sektorsstudier som numera görs för t. ex. den offentliga sektorn och industrin.

För att kunna bedöma de krav som ohka sektorer ställer på samhällets totala resursutrymme krävs att LU tar del av den planering som kontinuerligt sker på olika områden. Detta sker bl. a. genom enkäter till industrin och olika offentliga sektorer rörande produktions-, investerings-och sysselsättningsplaner. De informationer som har erhållits via enkäterna bildar en första utgångspunkt för prognosarbetet. Därefter diskuteras vilka eventueUa justeringar som behöver göras för att bringa planerna i överensstämmelse med den förväntade totala resurstillväxten inom samhällsekonomin.

Den senaste långtidsutredningen framlades hösten 1970 i en rapport (SOU 1970:71) benämnd Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990. Regeringens syn på LU:s resultat presenterades i den till prop. 1971:1 fogade finansplanen. 1 1970 års LU har den metodiska uppläggningen i stort följt samma mönster som tidigare utredningar. En nyhet var dock den ekonometriska modell som presenterades och med vars hjälp det ömsesidiga beroendet mellan ekonomins olika delar har kunnat studeras. Även möjligheterna att studera det årsvisa förloppet under perioden 1971-1975 kom härigenom att öka. Vidare har de av utredningen täckta ämnesområdena utvidgats. Sålunda har speciellt miljövårdsfrågor, inkomstfördelningsfrågor och regionala frågor blivit föremål för en utökad analys.

För att få underlag för sina bedömningar har LU ägnat stort utrymme åt struktureha förskjutningar i samhällsekonomin. Utredningen konstaterar bl. a. att tillväxttakten i den svenska ekonomin var betydligt lägre

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            401

under den senare hälften av 1960-talet än under den första. Bruttonationalprodukten (BNP) steg volymmässigt med omkring 4 % per år under perioden 1965-1970 mot 5,4 % per år under första delen av 1960-talet. Enligt utredningen var det i huvudsak tre faktorer som medförde ändrade förutsättningar för den ekonomiska tiUväxten under den andra hälften av 1960-talet, nämhgen vikande tillgång på arbetskraft, mera påtaghga och svårbemästrade internationeha konjunktursvängningar samt ett betydande underskott i bytesbalansen.

Även om hänsyn tas tUl genomförda förkortningar av arbetstiden har tihgången på arbetskraft vuxit - om än i stundtals relativt långsam takt — under större delen av efterkrigstiden. Arbetskraftsutveckhngen har således normalt bidragit tiU produktionsökningen. Under andra hälften av 1960-talet ägde däremot en inte obetydhg minskning av antalet arbetade timmar rum. Minskningen har uppskattsts tih 0,9 % per år.

Av stor betydelse för den gynnsamma ekonomiska utveckhngen i vårt land har varit att exporten och importen länge varierade relativt samstämmigt över tiden. Därigenom har mer betydande underskott i bytesbalansen kunnat undvikas och resultatet har blivit ett tillfredsställande utrymme för ekonomisk expansion inom landet. Situationen ändrades härvidlag under 1960-talets senare hälft. Visserligen visade handelsbalansen knappast någon påtaglig trendmässig försvagning, men utveckUngen av tjänste- och transfereringsnettot verkade i en ogynnsam riktning. Det bytesbalansunderskott som uppstod år 1965 har följts av varierande underskott samtliga år fram till 1971.

Med den vikande arbetskraftstiUgång som kännetecknade perioden 1965 — 1970 var det endast tack vare betydande produktivitetsförbättringar som produktionen kunde öka som den gjorde. Den genomsnitthga produktiviteten — produktionsvolym per utförd arbetstimme - växte under denna tid med drygt 5 % per år, vilket är en snabb ökning, både historiskt sett och jämfört med andra länder. TiU höjningen av produktiviteten bidrog bl. a. investeringar i realkapital, tiUämpande av ny teknik och förbättrad utbildning av arbetskraften. Ett betydande bidrag tUl produktivitetsstegringen torde ha uppkommit genom omfördelningen av arbetskraft och kapital från lågproduktiva tiU högproduktiva företag, dvs. genom den s. k. strukturomvandhngen. Några av de mest uppmärksammade inslagen i denna process har varit företagsnedläggningama samt fusionerna och samarbetsavtalen. Däri har också ingått kapacitetsutbyggnad och nyetablering inom expansiva branscher.

Omvandhngen av produktionsstrukturen har enligt 1970 års LU gått olika snabbt inom skilda delar av ekonomin. Den har i mindre grad berört exempelvis den offentliga tjänstesektorn, bankema och de privata tjänsterna. Inom handeln och jordbruket har förändringarna fortsatt i ungefär oförändrad hög takt. Inom industrin har omvandlingen gått påtaghgt snabbare än tidigare. I vissa fah har strukturomvandhngen skapat problem inom den svenska ekonomin. Med omstruktureringen har följt en koncentration av näringsliv och befolkning tiU expansiva regioner vilken, som senare kommer att beröras, har varit kraftigare än vad som varit

26 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet          402

förenligt med de regionalpohtiska målen.

Mot bakgrunden av dels utveckhngen under 1960-talet, dels de beräkningar som har kunnat göras för de närmast framförliggande åren har målet om balans i utrikesbetalningarna intagit en dommerande ställning i långtidsutredningens diskussion om resursemas fördelning under perioden 1971 — 1975. LU har främst laborerat med två huvudalternativ. Det ena utgick från att bytesbalansmålet skuhe vara uppfyUt år 1975, det andra från att denna tidpunkt sattes till år 1973, varefter en viss ytterligare förbättring av bytesbalansen skulle äga rum år 1974 och år 1975. 1 tabeh 11:1 redovisas försörjningsbalansens utveckling enligt det förstnämnda alternativet, som också benämns grundkalkyl. Statsmakterna har valt att stäha sig bakom detta altemativ. En hög investeringstakt måste enhgt LU upprätthållas för att bytesbalansmålet skall kunna uppfyUas år 1975. För att erhålla en högre investeringstakt är det enligt grundkalkylen nödvändigt att tUlväxttakten för den offenthga och privata konsumtionen dämpas något under första hälften av 1970-talet. Den offentliga konsumtionen antas öka med 4,5 % per år medan den privata konsumtionens tiUväxt måste begränsas tiU 3,5 % per år.

I LU konstateras att vid sidan av den ekonomiska politikens mål andra mål har fått ökad prioritet. Det gäller bl. a. den regionalpolitiska utvecklingen och mUjövården. De ökade ambitionema på regionalpohtikens område uppfattar LU som en skärpning av kraven på full sysselsättning och jämnare inkomstfördelning.

I sin genomgång av sambanden mehan de regionala och nationella målen tar LU fasta på de krav på en mera bunden planering av ohka regioners utveckhng i form av vissa ramar för befolkningstihväxt, investeringar etc. som har rests i den regionalpolitiska debatten. Dessa krav måste enhgt utredningen ses mot bakgrund av de principer som gäller för den nationella pohtiken — såväl stabiliserings- som tillväxtpolitiken — vilka för att bli framgångsrika, kräver en flexibilitet som till stora delar är oförenlig med aUtför starka bindningar av resurstiUdelningen på längre sikt thl regioner eller sektorer. Behovet av flexibhitet i den ekonomiska politiken förstärks av den svenska ekonomins stora utlandsberoende. Sverige kan inte helt fritt bestämma en tillväxttakt som mera påtaghgt avviker från andra länders. En annan orsak tiU att den ekonomiska politiken inte kan bindas alltför starkt till någon bestämd framtida sektorieU och regional resursfördelning anges vara att osäkerheten i prognoser och beräkningar ökar när de förs ned på regional nivå. Denna senare synpunkt har i LUs uppläggning kommit till uttryck genom dels att inga försök har gjorts att konsekvent bygga upp en nationell prognos utifrån regionala data, dels att nationella data endast bryts ned till ett fåtal större regioner.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet            403

Tabell 11:1 Försörjningsbalansens utveckling perioden 1950-1975. Förändring i volym, procent per år.

		1950-	1960-	1965-	1968-	1965-	1970-
		1960	1965	1968	1970	1970	1975
1.	Privat konsumtion	2,5	5,0	3,1	3,8	3,4	3,3
2.	Offentlig konsumtion	4,5	4,8	5,0	5,4	5,2	4,5
	Statiig	4,0	5,0	0,5	2,6	1,3	3,5
	Kommimal	5,0	4,7	8,9	7,4	8,3	5,2
3.	Total konsumtion (l-2)	2,9	5,0	3,6	4,2	3,8	3,6
4.	Bruttoinvestering
	TotaU	5,2	6,5	3,4	3,4	3,4	3,5
	Bostäder	4,0	7,6	4.7	-0,4	2,6	-2,0
	Offentlig	6,4	6,8	6,6	5,5	6,2	3,4
	Stat	6,0	2,4	1,6	2,6	2,0	3,5
	Kommun	6,7	11,1	10,1	7,2	8,9	3,3
	Privat	5,0	5,8	0,2	3,7	1,6	6,2
	Industri	2,7	5,2	1,2	5,7	3,0	6,5
5.	Inhemsk resursförbrukning (3-4-lagerför-
	ändring)	3,7	5,4	2,6	5,2	3.7	3,4
6.	Summa kapitalbildning (4-Hagerfbrändring-
	bytesbalans)	5,0	6,4	2,3	6,6	4,0	4,3
7.	Export av varor och
	tjänster	5,4	6,6	7,3	11,1	8,8	7,3
	därav: export av varor	5,3	7,7	7,4	11,5	9,0	7,6
8.	Import av varor och
	tjänster	6,9	6,8	5,0	12,8	8,0	6,2
	därav: import av varor	6,8	7,0	4,5	12,0	7,4	6,1
9.	BNP	3,4	5,4	3,2	4,8	3.9	3,8

Av speciellt intresse enhgt LU är att vissa regionalpohtiska mål kan medföra en regional fördelning som är mindre gynnsam ur tiUväxtsyn-punkt. Sålunda skuhe tendenserna mot en ökning av företagsstorleken kunna försvåras av en jämnare regional spridnmg av arbetsplatserna. 1 utredningen pekas på ytterligare några fall där en målkonflikt föreligger mehan kraven pä hög tiUväxt och skilda regionala mål.

En sådan konflikt kan uppstå mellan å ena sidan ambitionen att genom lokala åtgärder häva undersysselsättningen i vissa regioner och å andra sidan kravet på en snabb ekonomisk tiUväxt för landet som helhet. Det senare kräver en hög rörlighet hos arbetskraft och kapital. FuU sysselsättning kombinerad med en mmskad utflyttningstakt förutsätter däremot att arbetskraften kan stanna kvar i även icke utveckhngsbara regioner.

En annan konflikt kan uppstå mellan den regionala politikens inkomstmål och det nationella tiUväxtmålet. För att jämna ut inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället kan bl. a. krävas ohka slag av inkomstöverföringar mellan regionerna. Sådana överföringar kan emeUertid minska flyttningsincitamenten, vilket i sin tur bromsar tiUväxten, förutsatt att inkomstskillnadema återspeglar produktivitetsskillnader. Om en utjämning däremot genomförs i form av stora löneförbättringar för låglönegrupper, kan den medföra att lågproduktiva företag måste läggas ned i större utsträcknmg. Som en konsekvens kan man få en snabbare omflyttning från lågproduktiva tiU högproduktiva regiontyper.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             404

En ytterligare konflikt utgör enligt LU det motsatsförhållande som ibland råder mellan tillväxtmålet och strävandena att uppnå en differentierad yrkes- och utbildningsstruktur i olika regioner. För en snabb tiUväxt kan krävas en relativt långtgående regional specialisering, så att t. ex. de enbart varuproducerande enheterna av företagen förläggs till viss typ av region, medan styrande, försäljande och utredande funktioner koncentreras tih ett fåtal tätbefolkade regioner. Uppenbart strider en sådan utveckhng mot det nämnda differentieringsmålet. Samtidigt innebär dock även kravet på en differentierad yrkes- och utbUdningsstruktur i sig en ökad koncentration.

Slutligen kan en konflikt uppstå mehan målet om en hög tillväxttakt och kravet på full sysselsättning och stabila priser inom regionerna. Genom att storstadsregionerna har en mera vittomfattande ekonomisk aktivitet sprider sig efterfrågeökningar där i mindre utsträckning tih andra regioner. Åtgärder som sätts in, t. ex. i form av ökade offenthga utgifter, får sålunda en snabbare och starkare effekt i storstadsregionema än i de mindre regionerna. TUl detta kan läggas att storstadsregionema lätt utvecklar egna och av den nationeha pohtiken oberoende konjunktursvängningar. Det finns därför anledning att från statsmakternas sida föra en regionalt selektiv konjunkturpolitik. Under överhettningsperioder kan emeUertid ett motsatsförhållande tUl tillväxtmålet uppstå om storstadsregionerna har högre produktivitet.

Enhgt LU skulle en dylik genomgång av olika målkonflikter vara av värde som ett underlag för en diskussion av det regionalpolitiska manövreringsutrym met.

I fråga om regionalpolitikens framtida inriktning föreligger enligt utredningen inte oväsentliga risker för att nuvarande regionala obalanser kan komma att skärpas under 1970-talet. En orsak till detta anges vara att den tid synes vara förbi, när strukturomvandhngen kännetecknades främst av sammanslagningar och nedläggningar av jordbruk och rationaliseringar av skogsbruket med en åtföljande förskjutning mehan glesbygd och tätare befolkade regioner. I stället synes den svenska ekonomin vara i en utveckhngsfas där koncentrationen av industri- och handelsföretag medför en utslagning av mmdre och medelstora orter — en process i vilken det offentliga delvis medverkar genom koncentration av sina lokala och regionala organ. Denna situation kompliceras dessutom av den förutsedda minskningen av industrins sysselsättning. Om målet är att snabbt höja välfärden förutsätts tillväxtindustrier, dvs. företag med expansionsmöjligheter och hög lönebetalningsförmåga. Dessa företag visar en tendens att koncentreras tiU ett ganska htet antal orter. Detta förmodas i än högre grad gälla den ur sysselsättningssynpunkt snabbast expanderande sektorn, dvs. förvaltnings- och tjänstesektorn.

En allmänt accepterad förklaring tiU koncentrationstendensema av produktionsapparaten är enligt utredningen vad som vanligtvis brukar kallas tiUväxtmiljön. Härmed avses bl. a. att den geografiska närheten ger upphov tiU en differentierad företagsstmktur, där företagen kan utbyta varor och tjänster, samt bildar underlag för en lokal arbetsmarknad med

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           405

stora valmöjligheter för arbetstagare och arbetsgivare. De mera exakta kvantitativa produktivitetsfördelar som följer med en större ortstorlek uppges emeUertid vara svåra att uppskatta.

Den regionala utveckling som dessa tendenser ger pekar enligt LU mot att någon lösning av problemet med regionala obalanser knappast är i sUcte under 1970-talet, speciellt med tanke på de krav en nationeU stabiUserings- och tUlväxtpolitik ställer. På sikt bör det dock vara möjligt att bättre än hittUls motverka dessa obalanser genom att söka skapa tUlväxtbetmgelser i ett antal områden utanför de tre storstadsområdena. I utredningen erinras om att denna åsikt under senare år i aUt högre grad har kommit tUl uttryck också från statsmakternas sida. Därav följer enhgt utredningen att det på längre sikt kan visa sig nödvändigt att successivt minska stödet tiU områden och tätorter som saknar tiUväxtmöjligheter. De regionalpolitiska målsättnmgama under 1970-talet har av bl. a. ERU sammanfattats i termerna balanserad expansion resp. balanserad kontraktion. En sådan regional poUtik kräver enligt LU koncentrerade insatser från statens och kommunernas sida för att dels förbättra näringslivets tillväxtbetingelser inom de utvalda regionerna, dels påverka näringshvets val av lokaliseringsorter i högre grad än vad som sker f. n. Ur nationell synvinkel skulle detta kunna ge ett brett register att spela på i den ekonomiska pohtiken. En förutsättning därvidlag är att insatserna tidsmässigt inte låses i aUtför hög grad.

Helt aUmänt framhålls i utredningen att vid rådande regionalpohtiska värderingar förändrmgarna knappast kan ske i den form och med den styrka som strukturomvandhngen spontant motiverar. Takten och inriktningen hos strukturomvandhngen speglar i första hand en strävan att minska de företagsekonomiska kostnaderna. De optimala strukturer inom resp. näringsgrenar, där enbart företagsekonomiska kostnader inräknas, kan emellertid skilja sig från motsvarande näringsstmktur, där även samhällsekonomiska kostnader är inkluderade.

Lokaliseringsstödet bedöms även framöver spela en viktig roh för att möta de problem som en balanserad kontraktion ställer. För expansiva orter kan det däremot på längre sikt tänkas att själva sysselsättningsaspekten vid individueha företag inte tiUmäts samma vikt som under 1960-talet. I stället kan intresset komma att i ökad grad förskjutas mot berörda företags aUmänna roU i ortemas industriella miljö. Detta lär emellertid bli aktueUt i första hand mot senare delen av 1970-talet.

I fråga om den offentUga servicen i s. k. avfolkningsorter anses i utredningen en koncentration tiU vissa specieUt understödda serviceorter som trohg. För att uppnå vad ERU kallar balanserad kontraktion krävs att det aUmännas socialpohtiska organ inte koncentreras i den takt som befolknmgsunderlaget rent effektivitetsmässigt kan komma att motivera.

Utredningen tar också upp frågan om vilka medel som i framtiden kan komma att tillgripas för att bromsa den s. k. storstadstUlväxten. En väsentlig fråga i en mera begränsad tillväxtanalys anses vara hur produktiviteten förändras vid en omlokahsering från storstadsområdena tih alternativa tillväxtcentra. En omlokalisering som sker tih priset av t. ex.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           406

sämre utnyttjande av stordriftsfördelar kan få sådana effekter på landets totala tillväxttakt att kostnaderna för utflyttningen blir oacceptabelt höga. Faran för en sådan utveckhng ökar om en omlokalisering sker tih ett stort antal orter. Enbart ett fåtal större orter kan erbjuda de produktions- och administrationsmässiga fördelar av olika slag som har motiverat den tidigare lokaliseringen tiU storstadsregionerna. En sådan satsning på ett begränsat antal alternativ tiU storstäder bedöms inte få mera drastiska produktivitetssänkande effekter. Det senare gäller i än högre grad om även poster som bostadskostnader och andra investermgar i samhällskapital m.m. urkluderas i kalkylen. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang anges vara i vilken takt och med vilken styrka en eventueU begränsning av storstadsexpansionen genomförs. Effekten bhr helt annorlunda vid en framtvingad drastisk bromsning än vid ett mera mjukt förlopp.

En väsenthg faktor för möjhghetema att styra storstädernas utveckling är enligt LU utformningen av organisationssystemen, särskilt med avseende på det spelrum de ger för decentralisering resp. centralisering av enheter och beslut. Den starka befolkningskoncentrationen tih storstädema har främst berört administrativ personal med behov av den kontakt som den geografiska närheten ger. Alternativa organisationssystem kan tänkas reducera detta behov. En väsentlig fråga är därför enligt utredningen i vilken utsträckning en decentrahsering av vissa administrativa funktioner från storstädema kan underlättas av de administrativa styrmedlens utveckling, t. ex. förbättringar av data- och telesystem m. m. En decentralisering av administrativa enheter kan i sig ske paraUeUt med en centralisering av "väsentliga" beslut.

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             407

12 Utredningar om nya medel i den regionala politiken

Jämsides med länsprogramarbetet har inom olika utredningar behandlats frågor av vikt för utformningen av den regionala politiken. Sålunda har industricentrautredningen utrett frågor om anordnande av s. k. industricentra i vissa orter inom det allmänna stödområdet. Kommittén för planermg av turistanläggningar och frUuftsområden har övervägt frågan om lokaliseringsstöd tUl turistnäringen. Slutligen har glesbygdsutredningen inventerat problemen i glesbygderna och föreslagit åtgärder för att komma till rätta med dessa problem.

De nämnda utredningarna har numera slutförts, 1 några fall har remissbehandlingen av förslagen nyligen avslutats. 1 det följande skall sammanfattande redogörelser för förslagen och remissyttranden över dessa lämnas i de delar förslagen har mera omedelbart samband med stähningstagandena till länsprogrammen och utformningen av ett regionalpohtiskt handlingsprogram för hela landet.

I övrigt torde kommitte'förslagen få tas upp tih mera utförlig behandling i samband med den översyn av de regionalpohtiska medlen som förutsätts ske under våren 1973,

12.1 Turistnäringen inom regionalpolitUcen 12.1.1  Bakgrund

Är 1970 fick den av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden' enligt tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda frågan om utformningen m. m. av det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen. I direktiven uttalades att kommittén borde särskilt undersöka om stöd bör lämnas till enklare och billigare anläggningar av typ storbyar o. dyl., som bättre motsvarade efterfrågan från bredare befolkningsgrupper, samt gemensamhetsanläggningar av positiv betydelse för turismens utveckling i här avsedda områden. De borde vidare pröva om skäl förelåg att i särskilda fall medge lokaliseringsstöd även till turistanläggningar utanför det allmänna stödområdet.

Kommittén har i september 1971 lagt fram betänkandet (Ds Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd till rekreationsanläggningar.

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Över kommitte'be-

1 Riksdagsman S, Arne Pettersson, ordförande, numera utredningssekreteraren W. Bernt Carlsson, utredningssekreteraren Sven M. Dahlin (t. o. m. den 18 juni 1971), riksdagsman Thorbjöm Fälldin (t. o. m. den 12 november 1970), redaktören Göran K. Holmberg, departementssekreteraren Ulf R. Lönnqvist och numera byråchefen Hans Åkerlund. Följande har såsom experter biträtt koinmittén: byråchefen G. BertU Burman, avdelningsdirektören Erik Gasten Carlberg, numera avdelningsdirektören E. Gerhard H. Ericsson, direktören J. Arne Fladvad, direktören Erland Freden, numera byråchefen Sven Rune Frid, direktören B. E. Gert Karlsson, lektorn E. Anders Nordlund samt renägaren Per Henrik Ömma.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           408

tankandet har samtliga länsstyrelser, efter hörande av kommuner och turistorganisationer i länen, huvudorganisationerna inom turist- och hotellnäringen samt statliga myndigheter m. fl. yttrat sig.

12.1.2 Kommitténs förslag

Enligt kommitténs mening intar turismen en oklar roll i regionalpolitiken. Av vissa länsstyrelsers remissyttranden över 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande framgår att det råder en viss osäkerhet om betydelsen och nyttan av regionalpolitiska insatser i turism och rekreation. TUl väsentlig del bottnar osäkerheten om turismens roh i klart otillräckliga kunskaper om dess sätt att fungera, hur den påverkas av den allmänna ekonomiska pohtiken, socialpolitiken och kulturpolitiken, och hur den skah byggas upp för att bidra tih regionalekonomisk stabilitet. Kommittén framhåller att en uttömmande analys av turismens betydelse från allmänekonomisk och från regionaipolitisk synpunkt skulle förutsätta en väsentligt bredare turistisk statistik än som nu existerar - punktvisa undersökningar bl. a. av sysselsättningseffekter och konsekvenser för det lokala serviceunderlaget.

Kommittén pekar på, förutom de direkta sysselsättningseffekterna av investeringar i rekreationsanläggningar, en rad indirekta positiva verkningar, såsom ökade arbetstillfähen för kvinnlig arbetskraft som traditioneht har saknat möjligheter tUl förvärvsarbete i glesbygdsområdena, turistanläggningarnas betydelse för förbättringen av servicemiljön, ortens ökade attraktivitet för lokalisering av annan verksamhet m. m. Vad som enligt kommittén gör det motiverat att på detta sätt vidga perspektivet är den allmänt utbredda uppfattningen om turismen (fjärrekreation) som en marginell sektor i regionalpohtiken. Ansatsen skulle möjligen bh en annan om man kunde avgränsa ett näringsgeografiskt enhetligt område, där rekreationsverksamheten (med en rationellare utformning) blev ett huvud-sakhgt och stabUt underlag för sysselsättningen.

Kommittén anför att turismen - genom varornas och tjänsternas mångfald, genom deras heterogena karaktär och genom att turisternas efterfrågan i regel är marginell i förhållande till den permanenta befolkningens efterfrågan — inte kan definieras från produktionssidan. Enligt kommitténs mening kan diskussionen om det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringar lika gärna föras med utgångspunkt i turismen som social faktor, sett från rekreativ synpunkt för den enskilde individen, som med utgångspunkt i turismens näringspolitiska och regionalpolitiska roll.

Kommittén utgår i sina ställningstaganden från att de rekreativa behoven och det sätt på vilket individernas fritid kan kanaliseras till olika aktiviteter skall vara en huvudlinje i samhällets engagemang i fritids- och rekreationsfrågorna under 1970-talet. En annan huvudlinje i samhällets ambitioner måste vara att så långt möjligt lokalisera de nya anordningarna för fjärrekreation tUl områden med behov av ökad sysselsättning enligt den regionalpolitiska målsättningen.

De rekreationsskapande åtgärderna har enligt kommittén från regional-

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet               409

politisk synpunkt två dimensioner, som framträder med växlande styrka i olika regioner, dels den direkta sysselsättningsskapande effekten genom anläggningsarbetena och driften av företagen, dels den indirekta miljö-skapande betydelse som utbyggnaden av friluftslivets alla anordningar har och som påverkar en regions allmänna attraktivitet i förhållande till den rörliga delen av landets befolkning, arbetskraften och arbetsställena.

Kommittén har sett som sin uppgift att skissera lösningar när det gäller utformning och lokalisering av turist- och friluftsanläggningar som tillgodoser allt större rekreationsbehov för den svenska befolkningen och samtidigt tillgodoser ett stigande behov av sysselsättningsskapande åtgärder i vissa delar av landet. Det tar sig uttryck i kommitténs i andra sammanhang redovisade förslag till konkreta utbyggnadsprojekt men också i förslaget till riktlinjer för finansiering av anläggningsarbetena.

Resultaten av genomförda undersökningar om den framtida rekreationsefterfrågans volym och inriktning, tyder enligt kommittén på att den enskilde under sin fritid önskar rekreation och motion, gärna i samband med resor och miljöbyte. En väsentlig del av befolkningen saknar emellertid dessa möjligheter.

Kommittén anser det vara samhällets uppgift att sörja för ett från olika sociala synpunkter väl avvägt utbud av fritidssysselsättningar. Närrekreationen kompletterar fjärrekreationen - man kan bara under vissa fömtsättningar tala om en konkurrens. För att tillgodose de lokala rekreationsbehoven har samhället på det statliga och kommunala planet funnit en form för praktiska åtgärder som i stort sett har gett de resultat man haft anledning att ställa krav på.

Ett av problemen är emellertid nu - och kommittén ser detta som sin uppgift - att klargöra hur samhället skall utnyttja de naturliga resurserna och skapa förutsättningar för en allt större del av befolkningen att kunna utnytria perioder av längre sammanhängande ledighet under året för den fjärrekreation inom landet som svarar mot individernas varierande rekreationsbehov.

Nuvarande utrustning i områden för fjärrekreation i landet har enligt kommittén egenskaper som försvårar ett ur olika synpunkter angeläget utnyttjande. Bristerna sammanfattas med viss grad av generalisering i följande punkter.

a)    Höga inkvarteringskostnader i relativt bekväma, kollektiva anläggningar.

b)    Brist på kapacitet och valmöjligheter när det gäller anordningar för självhushåll.

c)    OtUlräckliga förströelsemöjligheter genom brist på anordningar för olika slag av s. k. aktiviteter.

d) Höga transportkostnader till nuvarande områden lämpliga för
vinter- och sommarrekreation inom landet.

e) Brist på information om resmål som underlag för rekreation och
miljöbyte.

Kommittén hävdar att ett massivt men ändå väl avvägt samhälleligt engagemang bör göra det möjligt att komma till rätta med bristerna. Det

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              410

förutsätter en helhetssyn på riksnivå och en konkret verklighetsplanering men också ett finansiellt stöd till utbyggnad och etablering i områden lämphga från rekreationssynpunkt, samtidigt som man genom dessa åtgärder söker åstadkomma varaktiga regionalpolitiska effekter både för att så långt möjligt garantera en kompletterande bassysselsättning och för att stabilisera serviceunderlaget i extremt glesbygdsberoende centralorter. Kommittén förklarar sig senare i sitt huvudbetänkande ämna mer utförligt redovisa sin syn på rekreationsfrågans utveckling i framtiden.

Kommittén uttalar sig för en koncentrerad utbyggnad av rekreationsanläggningarna. Rekreationspohtiska, lokalekonomiska och regionalpolitiska skäl talar för en sådan lösning. Kommittén utgår frän att en mer selektiv utbyggnad än hittills är nödvändig och att minst 4 000 bäddar skall krävas som underlag för ett attraktivt, allsidigt utrustat fjärrekrea-tionsområde. Kommittén kallar dessa primära rekreationsområden och säger sig avse att längre fram på basis av pågående inventeringar föreslå lokalisering av ett antal områden'. Dämtöver finns det i olika delar av landet med alldeles speciella förutsättningar för rekreation utrymme för och behov av sekundära rekreationsområden.

Beträffande avvägningen mellan regionalpolitiska och rekreativa motiv anför kommittén att riktpunkten måste vara att så långt möjligt finna en kombination av motiv. 1 varje fall måste det i regionalpolitiskt knäsatta objekt — om man då utgår från valet av lokaliseringsort — jämsides finnas ett socialt rekreativt syfte, som innebär att anläggningarna skall kunna tUlgodose också väsentliga rekreationsbehov. Saknas å andra sidan i det enskilda fallet det regionalpolitiska motivet skall anläggningen självfallet utformas och lokaliseras så att den renodlat tillgodoser ett maximalt antal individers rekreationsbehov. Utformningen av reglerna för stödgiv-ningen bör ske med beaktande av den avvägning som fordras.

Kommitténs förslag innebär att det statliga stödet till turism och friluftsliv liksom hittills skall lämnas som anläggningsstöd. Nuvarande sex stödformer, anläggningsstöd till idrotten, vari bidrag till fritidsbåttrafiken ingår, vattenregleringsmedel, hotellånegarantier, statligt lokaliseringsstöd, statliga och statskommunala beredskapsarbeten samt förhöjda bidrag till skogshuvudvägar föreslås skola bibehållas, men en mer accentuerad samordning och ökad specialisering av stödgivningen förordas.

Kommittén föreslår en vidgad användning av lokaliseringsstöd till turistanläggningar. Principiella överväganden i början av lokaliseringsverksamhetens försöksperiod 1965/1966-1969/1970 resulterade enhgt vad kommittén erinrar om i en rekommendation till de stödbeviljade organen att stödet borde koncentreras tUl hotellanläggningar belägna i första hand inom landets fjällkommuner. Det var på ett sätt naturligt med hänsyn till det norra stödområdets omfattning. En geografisk avgränsning, med ett utpekat enhetligt stödområde skulle naturligtvis kunna tjäna som ett lokaliseringsområde även i fortsättningen. Enligt kommittén erfordras emellertid av rekreationspolitiska skäl ett utbud av fritidsservice i olika

1 Kommittén föreslår i ett särskilt betänkande riktlinjer för utbyggnad av ett primärt område i västra Jämtland (Ds Jo 1971:5).

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet               411

delar av landet vilka har lika goda förutsättningar för rekreationsaktiviteter som fjällområdena - inte minst i andra områden med en från regionalpolitiska synpunkter mindre väl balanserad befolknings- och sysselsättningsutveckling, t. ex. Öland och Gotland'. Kommittén anser att det nu för rekreationsanläggningarna finns goda förutsättningar för en stödgiv-ning i lämpliga former även utanför det allmänna stödområdet. Sålunda kommer möjligheterna till alternativa regionalpolitiska insatser inom ett område att kunna fastställas genom de länsvisa regionalpolitiska handlingsprogrammen. En annan, mer avgörande förutsättning för en utvidgning av lokaliseringsstödgivningen genom punktvisa insatser till orter utanför det allmänna stödområdet är enligt kommittén att den tidigare bristen på en riksomfattande helhetssyn av investeringarna inom fritidssektorn nu undanröjs genom kommitténs och andra stathga organs samlade planeringsöverväganden.

Kommittén föreslår sålunda en vidgad användning geografiskt sett av lokaliseringsstödet - eftersom insatserna i ökad utsträckning kommer att kunna motiveras från allmänt sysselsättningspolitiska synpunkter (det gäller bl. a. sydöstra Sverige) och en sådan utvidgning också skulle vara i linje med en bredare användning av lokaliseringsstödet i framtiden. Kommittén framhåller att det för rekreationsändamål liksom ifråga om industriella projekt för åtgärder utanför det allmänna stödområdet måste bli fråga om ett nyanserat utnyttjande av lokaliseringsstödet. Det innebär enligt kommitte'n bl. a. att stödet för de kommersiella projekten begränsas till de särskilt utpekade rekreationsområdena.

Vidare föreslår kommittén att nuvarande praxis att inte bidrag utan endast lån beviljas för investeringar i turistanläggningar skaU ändras. Bidrag bör därvid - i särskilda fall — kunna lämnas också för investeringar i kommersiella boendeanläggningar. Kommuner bör kunna erhålla lokaliseringsstöd. Statlig lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital bör vidare införas.

Utbildningsstöd till särskilt organiserad utbildning föreslås kunna lämnas rekreationsföretag. Däremot bör s. k. schablonstöd och sysselsättningsstöd tihs vidare inte utgå till sådana företag.

12.1.3   Reservation

En ledamot av kommittén (Åkerlund) har anmält skiljaktig mening beträffande lokaliseringsstödets användningsområde och anför att, enligt den uppfattning som kommitténs majoritet företräder, diskussionen om det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen lika gärna kan föras med utgångspunkt i turismen som social faktor som med utgångspunkt i dess näringspolitiska och regionalekonomiska roll. Detta kan enligt reservantens mening hävdas såsom en allmän utgångspunkt för samhällets stödinsatser för rekreationslivet men inte i fråga om det statliga lokaliserings-

1 Numera ingår både Öland och Gotland i stödområdet.

Prop. 1972:111     Bilaga 1     InrUcesdepartementet          412

stödet. Detta måste även fortsättningsvis behålla sin primära karaktär av regionalpolitiskt stöd för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna och förstärka serviceunderlaget i vissa delar av landet där behovet av sådana insatser är särskUt stort.

Reservanten har samma uppfattning som kommittén i övrigt om behovet av ökade samhällehga insatser för rekreationslivets utveckling i landet. Det statliga stöd som erfordras för en önskvärd utveckling av turism i vissa för turismen mycket betydelsefuha områden i landets sydligare delar, där det av regionalpolitiska skäl inte är motiverat att göra insatser med lokaliseringsstöd, bör emellertid i huvudsak lämnas på annat sätt, exempelvis med hjälp av anläggningsstöd till idrotten.

Reservanten förordar stödinsatser för att bygga upp infrastrukturen i de primära rekreationsområdena framför att ge bidrag till kommersiellt drivna företag. Endast i undantagsfall bör bidrag lämnas sådana företag.

12.1.4  Remissyttranden

De av kommittén anförda sociala och rekreationspolitiska motiven för fortsatta och ökade samhäheliga stödinsatser för en utbyggnad av rekreationsanläggningar lämnas nästan undantagslöst utan erinran bland remissinstanserna. Kommitténs uttalanden om turistnäringens allmänna ekonomiska och regionalpolitiska betydelse har däremot fått ett blandat mottagande.

LO konstaterar att meningarna är delade rörande turistnäringens betydelse. LO finner det inte uteslutet att turistnäringen på lång sikt bhr ett betydelsefullt inslag i näringspolitiken i allmänhet och regionalpolitiken i synnerhet. Även ur social synpunkt kan det visa sig nödvändigt att förekomma en privat exploatering på det sätt som har ägt rum vid de svenska kuststräckorna. Länsstyrelsen I Norrbottens län påpekar att den betydelse turismen har för sysselsättningen i särskilt fjällkommunerna har betonats i länsprogram 1970. Länsstyrelsen i Gotlands län förordar att turismen betraktas som en med övriga näringsgrenar likvärdig verksamhet och ägnas ökat beaktande i den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen.

Kommittén borde i högre grad ha beaktat betydelsen av den utländska turismen i Sverige, anser länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län samt flera landsting och turist trafik förbunden i flera län. Dalslands turistförening anser, att inga övertygande skäl för en omvärdering av turismens roll har lagts fram. Föreningen är helt främmande för att betrakta turismen ensidigt som en socialpohtisk

faktor.

Många remissinstanser ifrågasätter om vidgat lokaliseringsstöd tih turistnäringen skall diskuteras utifrån andra aspekter än närings- och regionalpolitiska och invänder mot att rekreationspolitiska motiv anläggs. Bland dessa märks statskontoret, riksrevisionsverket, ERU, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Jämtlands län samt LO. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. LO, anser att regionalpolitiska och turistpolitiska motiv mte bör blandas samman, utan det stöd som motiveras utifrån turistpolitiska   målsättningar  bör lämnas med de stödformer som har

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           413

inrättats för detta ändamål, exempelvis i fråga om anläggningar i landets sydligare delar.

Ett anläggnhigsstöd med förmånliga villkor som gäller hela landet blir enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län nödvändigt om samhället skall kunna bedriva en verksam "rekreationspolitik". Ett sådant stöd kan göras likvärdigt med lokaliseringsstödet men bör betecknas som ett "rekrea-tionspolitiskt" medel.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det vore olyckligt om sammankopplingen av rekreationspolitiska och sysselsättningspolitiska motiv skulle påverka kommitténs arbete så att den utarbetade en plan för turistanläggningar och friluftsområden enbart för de sysselsättningssvaga delarna av landet eller så att man, innan man har sett till behoven och fömtsättningarna i landets olika delar, binder sig för en rad konkreta utbyggnadsprojekt i de lokaliseringspolitiskt sett mest aktuella områdena. Länsstyrelsen anser att det inte finns några principiella motiv för att knyta friluftslivs- och turistsektorn som näring betraktad hårdare till lokaliseringspolitiken än andra näringar. Detta kan ge negativa konsekvenser sett såväl från rekreationspolitisk som lokaliseringspolitisk synpunkt.

Kommitténs förslag att nuvarande bidragsformer bibehålls men att fortsatt samordning mellan dessa eftersträvas får instämmande av flertalet remissinstanser. Den nuvarande stödstrukturen är dock komplex och svår att överblicka, anser statskontoret. Fortsatt rationalisering och förenkling av bidragsstrukturen är nödvändig enligt vad bl. a. fiskeristyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Det övervägande antalet remissinstanser menar att ytterligare stödformer inte bör tUlskapas. Samtidigt understryks från flera håll nödvändigheten av samhällehga insatser med avseende på infrastrukturen, åtgärder för att sänka persontransportkostnaderna för att vidga möjligheterna till fjärrekreation etc.

Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget att lokaliseringsstöd till turistnäringen bibehålls och utvidgas. AMS -dnser att lokaliseringsstöd i form av bidrag bör kunna lämnas i flera situationer än utredningen har tänkt sig. LO, TCO, SAF, riksrevisionsverket och Svenska turisthotellens riksförbund hyser uppfattningen att den vidgade användningen av lokaliseringsstödet är ett steg i rätt riktning. SAF betonar dock att sysselsättningseffekten inte bör överskattas.

Enligt kommerskollegiets uppfattning ligger inte möjligheterna att nå de mål, dit utredningens förslag syftar, i att vidga användningen av lokaliseringsstödet utan snarare i att förbättra de företagsekonomiska betingelserna för befintliga turistanläggningar. Detta skulle kunna ske genom exempelvis generella räntesubventioner, stöd för uppbyggnad av den s. k. infrastrukturen, bidrag till intensifierad marknadsföring utomlands, bidrag till förbättrad utbildning samt koncentration och samordning av de statliga resurserna.

Kommitténs uppfattning att det krävs en koncentrerad uppbyggnad av turistanläggningar  delas  av   flertalet   remissinstanser.   Några  - domän-

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           414

verket, SJ, luftfartsverket, vägverket, LO och länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län — uttalar sig för en selektiv utbyggnad av primära och sekundära rekreationsanläggningar enligt förslaget. Riksrevisionsverket, kommerskollegium och länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län är dock kritiska mot kommitténs förslag som sägs vara grundat på ett alltför knapphändigt underlag. Det hade varit önskvärt att kommittén gjort en total inventering av områden i landet som är lämpliga som primär- resp. sekundärområden med hänsyn till bl. a. resursfördelningen, hävdar Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska turistföreningen samt länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Kopparbergs län.

Statens naturvårdsverk finner det, om tyngdpunkten läggs på ett relativt begränsat antal primära rekreationsområden, från verkets synpunkt angeläget att dessa i betydande omfattning förläggs utanför stödområdet.

SAF, länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Skaraborgs län ifrågasätter principerna för primära rekreationsområden.

Behovet av en utbyggnad av anläggningar närmare befolkningskoncentrationerna understryks av AMS, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar att det finns endast nio semesterbyar inom Stockholms, Uppsala och Södermanlands län, medan det i landets tre nordligaste län finns ca 80 stycken.

Praktiskt taget samtliga länsstyrelser anger — i allmänhet under hänvisning till sina länsprogram — områden inom det egna länet som är lämpade som primära resp. sekundära rekreationsområden.

Skid- och friluftsfrämjandet delar inte kommitténs uppfattning, att närrekreationen kompletterar fjärrekreationen utan anser att den omvända ordningen gäller.

Kommerskollegium ifrågasätter kommitténs påstående att det råder brist på prisbUliga anläggningar och anser att någon sådan inte kommer att föreligga under de närmaste åren. Riksrevisionsverket anmärker att kommittén inte har gjort någon undersökning av den framtida efterfråge-utvecklingen på rekreationsanläggningar.

En begränsning av lokaliseringsstödet tUl projekt inom aUmänna stödområdet förordas av statskontoret, riksrevisionsverket, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, glesbygdsutredningen. Kommunförbundet, LO och TCO. ERU viU begränsa stödet till det inre stödområdet. Länsstyrelserna i de län som hör till stödområdet uttalar sig så gott som samtliga för en begränsning till detta område, medan länsstyrelserna utanför stödområdet förordar en utvidgning.

En vidgning av stödet även tUl projekt utanför stödområdet godtas av AMS, naturvårdsverket. Kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet. Kooperativa förbundet, SAF, Svenska turistföreningen och Svenska turisttrafikförbundet.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att restriktivitet bör iakttas vid prövning av lokaliseringsstöd till turistanläggningar i fjällen.

Prop. 1972:111     Bilagal     InrUcesdepartementet             415

12.2 Glesbygdsutredningen

12.2.1 Bakgrund

I juni 1969 tillkallade chefen för inrikesdepartementet glesbygdsutredningen' för att inventera problemen i glesbygderna och föreslå åtgärder till deras lösande. Utredningen har avlämnat betänkandena (SOU 1972:13) KommersieU service i glesbygder, (Ds In 1972:1) Utbildning i glesbygder, (Ds In 1972:6) Hälso- och sjukvård i glesbygder, (Ds In 1972:7) Kommunal social service i glesbygder, (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder samt (Ds In 1972:9) Kommunikationer i glesbygder. Dessutom har utredningen lämnat ett betänkande med redovisning av utgångs-punktema för utredningens arbete och en sammanfattning av dess förslag, (SOU 1972:56) Glesbygder och glesbygdspolitik. Betänkandena har remissbehandlats.

12.2.2  Utredningens förslag
Allmänt

Utredningen diskuterar glesbygdsproblemen med utgångspunkt i befolkningens, de enskilda individernas och hushållens förhållanden, medan näringslivets vihkor i glesbygder förutsätts bh behandlade i annan ordning. Speciellt läggs tonvikten på tillgång på förnödenheter och hjälp, vård, utbildning och meningsfull sysselsättning.

Glesbygdernas problem är enligt vad utredningen framhåller framför aUt en konsekvens av den spridda bosättningen. Underlaget för koUektiva verksamheter blir svagt och avstånden till service, arbetsplatser och sociala kontakter stora för betydande delar av befolkningen. Den vikande sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen medför ofta arbetslöshet eller undersysselsättning för de delar av befolkningen, som inte kan eller vill flytta. Låga genomsnittsinkomster och en fortlöpande förskjutning av befolkningens åldersstruktur mot en högre andel åldringar ger minskade skatteintäkter och ekonomiska svårigheter för glesbygdskommunerna.

Utredningen konstaterar att glesbygdsproblem förekommer i många delar av landet men att de är mest framträdande i de inre delarna av norra Sverige. Dessa är de primära problemområdena. 1 konsekvens härmed knyts utredningens förslag tUl åtgärder till dessa delar av landet. 1 särskUda faU finner utredningen det dock motiverat att låta visst statligt stöd utgå även utanför de angivna områdena efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskUt faU.

1 fråga om samhällsutvecklingen i glesbygderna, vilken har närmare belysts av utredningen, hänvisas till redovisningen i avsnitt 3.

Utredningens arbete skulle enhgt direktiven i första hand inriktas på att finna långsiktigare lösningar på glesbygdernas serviceproblem. Enligt utredningens mening innebär detta att ett system för serviceförsörjningen bör utformas som är tillämpligt i glesbygdsområden med relativt olikar-1 Landshövdingen Hans Gustafsson, ordförande, ledamöterna av riksdagen Frida Berglund, Bertil Jonasson, Carl-WUhelm Lothigius och Bertil Öhvall, f. d. ledamoten av riksdagen Thore Sörlin, kansliråden Åke Fors och Olof Petersson samt direktören Lars Ågren.

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              416

tade   förhållanden   och   användbart   i   områden   med   starkt   skiftande utveckhng.

Befolkningens servicestandard bestäms av kapaciteten och kvaliteten på serviceutbudet och dessutom av hur tillgängligt utbudet är. Kapaciteten utgör i allmänhet inget problem, medan tillgängligheten i geografisk mening är ett centralt glesbygdsproblem. 1 samband med befolkningsav-tappningen och de ökade kraven på underlag för olika serviceverksamheter måste man godta att den stationära serviceapparaten kan upprätthållas endast på ett begränsat antal platser, om man skall ha kvalitativt tUlfredsstäUande service. Det är därför ofrånkomligt att befolkningen i glesbygderna ofta får stora avstånd tiU fasta serviceinrättningar av ohka slag.

Det blir därför, anför utredningen, ett primärt mål för glesbygdspolitiken att medverka till ett upprätthållande av kollektiva transportsystem som gör det möjligt för aUa dem som är beroende därav att till låga kostnader och tillräckligt ofta resa till viktigare serviceinrättningar resp. få varor och riänster till hemmen. Sambandet mellan serviceenheternas antal och kvaliteten på det serviceutbud som erbjuds på varje punkt innebär att begränsningar av antalet serviceinrättningar kan vara till fördel för befolkningen om en högre kvalitet på serviceutbudet därvid erhålls. Det finns enligt utredningens mening inte skäl att tro att glesbygdsbefolkningen generellt är betjänt av att man genom samhällsinsatser försöker konservera en servicestruktur som har etablerats under andra ekonomiska förutsättningar och med lägre anspråk på servicens omfattning och inriktning. En viss omstrukturering får anses vara till glesbygdsbefolkningens nytta.

Omstruktureringen får emellertid inte leda till en alltför långtgående koncentration av serviceutbudet, eftersom det kan medföra att servicebehoven inte kan tillgodoses inom en rimlig tidsrymd. Praktiska skäl talar för att också för utsändning av varor och ambulerande service från serviceorterna behövs geografiskt avgränsade arbetsfält. Transportavstånden kan ställa sig förhållandevis dyrbara.

Utredningen finner det vara en godtagbar servicestandard att viktigare service förekommer i stationär form med viss spridning även i de glesbefolkade delarna av landet. Befolkningens servicebehov grupperas efter hur ofta eher lätt de normalt bör kunna tUlgodoses för att servicestandarden skall kunna betecknas som tillfredsställande. Det uppstår olika "behovsnivåer" och mot dessa svarande servicefunktioner.

Närhetsservice, som generellt kan tillhandahållas inom bekvämt räckhåll från befolkningens bosättning i glesbygder, kan enligt utredningen i allmänhet ha formen endast av ambulerande service. Det bör finnas en grundläggande lokal servicenivå som avser ofta återkommande eller på annat sätt angelägna behov vilka bör kunna tillgodoses i alla hushåll utan stort besvär och inom rimligt avstånd för dagliga resor. Till denna servicenivå hör bl. a. hvsmedelsbutik, apotek, vissa reparationsverksamheter, postanstalt, grundskola inklusive högstadium, läkare och tandläkare.   Restidsavståndet bör inte överstiga  30-45 minuter enkel resa.

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            417

Mindre frekventa behov bör tUlfredsstähas på regional nivå. Dessa behov motsvaras av ett mera kvalificerat serviceutbud som det kan vara acceptabelt att ha mindre lätt tillgängligt men likväl inte längre bort än att befolkningen under en och samma dag kan förflytta sig till och från resp. serviceinrättning och ändå ha rimlig uppehållstid där. Ett rimligt krav är att praktiskt taget alla glesbygdshushåll kan nå denna service på ett par timmars restid enkel resa. Hit hör varuhus, advokatkontor, lasarett och gymnasiala skolor.

Utredningen anser det vara ett planeringsmål att som minimum tUlhandahålla grupper av serviceverksamheter — servicebatterier — på i princip nämnda nivåer och med angivna restidsavstånd i alla glesbygder. Utöver de nämnda lokala och regionala servicebatterierna bör vissa fasta serviceinrättningar om möjligt vidmakthållas i områden med en något så när samlad bebyggelse framför aUt på längre avstånd från de egentliga serviceorterna. Genom en medveten strävan till kombination av serviceverksamheter, exempelvis i anslutning till en lanthandel, kan det i vissa fall vara möjhgt att åstadkomma ett mindre servicecentrum för försörining med dagligvaror, utlämning av beställda varor, post m. m.

Samhällets sysselsättningspolitik i glesbygderna bör enligt vad utredningen anför i princip överensstämma med de arbetsmarknadspolitiska mål som gäher för landet i övrigt. Alla som önskar arbete bör kunna erbjudas någon form av sysselsättning, avpassad till vederbörandes behov och förutsättningar. Sysselsättningsfrågorna bör enligt utredningens mening avse inte endast den äldre ortsbundna arbetskraften utan hela den lokalt bosatta befolkningen i yrkesverksam ålder. Sysselsättningsåtgärderna måste kunna lätt anpassas efter hur behoven och förutsättningarna ändras. De bör också i första hand inriktas på att förbättra förutsättningarna för det befintliga näringslivet. I vissa områden bör industriell verksamhet för den ortsbundna arbetskraften etableras på samhälleligt initiativ.

Svårigheter kan uppstå att upprätthålla en del tidigare servicecentra, där verksamheter har etablerats under andra ekonomiska villkor och med lägre krav från befolkningens sida på serviceutbudets kvahtet. Samhällets åtgärder bör i detta sammanhang inriktas på att vidmakthålla ett tillräckligt stort antal serviceorters funktion trots koncentrationstendenserna. VUka orter som skall utgöra primära stödjepunkter måste avgöras inom ramen för lokal och regional planering. Genom en samverkan mellan stat och kommuner bör samhället kunna göra utfästelser av den innebörden att lokala resp. regionala servicefunktioner skall vidmakthållas åtminstone i vissa orter under en viss angiven tidsperiod.

Utredningen anser att de primära stödjepunkterna för försöriningen med lokal service i första hand måste utgöras av de nya kommunernas huvudorter. Endast i enstaka fall torde åtgärder från samhähets sida bli aktuella under 1970-talet.

Inom det norrländska inlandet med ytmässigt stora kommuner och spridd befolkning torde ytterligare lokala serviceorter behövas med utrustning i princip motsvarande kommuncentrums. De lokala service-

27 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet          418

orterna kan också utgöra naturliga lokaliseringsorter för särskilda samhällsinsatser inom sysselsättningsområdet i form av bl. a. samhällsägda verksamheter.

Med utgångspunkt i sådana självklara huvudorter för den regionala serviceförsörjningen som under överskådlig tid kan tillhandahåha en betryggande regional service utan samhällsstöd bör behovet av ytterligare regionala stödjepunkter kunna analyseras med tillämpande av det restidsavstånd som utredningen har angivit. Utredningen anser att de nuvarande gymnasieorterna kan ge en ungefärlig anvisning om behovet av regionala servicecentra.

Utredningen anser det angeläget att man i det regionalpolitiska planeringsarbetet snarast klargör vilka serviceorter som med hänsyn till sitt läge m. m. skall anses vara viktiga regionala servicecentra. Detta måste innebära ett ställningstagande framför allt i fråga om regionala servicestödjepunkter i marginella lägen med stor betydelse för serviceförsöriningen i de perifera delarna av glesbygdsområdet. Enligt utredningens mening kan särskUda stödinsatser från statens sida visa sig nödvändiga i ett mindre antal regionala stödjepunkter för att möjliggöra ett vidmakt-håUande av en tillfredsställande regional serviceapparat.

Beträffande den framtida utformningen av glesbygdspolitiken framhåUer utredningen att stödet även fortsättningsvis huvudsakligen bör utgöras av det årliga skatteutjämningsbidraget. Detta bidrag kan dock inte tillräckligt ta hänsyn tUl de varierande behoven av särskUda insatser i olika glesbygdskommuner. Utredningen förordar därför särskilda bidrag.

Organisatoriskt bör verksamheten i väsentlig utsträckning åvila kommunerna. Ett långtgående kommunalt engagemang är en nödvändig förutsättning för glesbygdspolitiska åtgärder av det slag som utredningen förordar, vilket medför att vissa kommunala funktioner måste förstärkas. Den statliga medverkan måste innebära ett intimt samspel med kommunerna och bör därför åhgga länsstyrelserna.

Sysselsättning

Glesbygdsutredningen erinrar om att den enligt direktiven inte skulle behandla lokahseringspolitiska frågor eller jordbrukspolitiken i stort. Utredningen har därför diskuterat mera kortsiktiga, kompletterande sysselsättningsåtgärder vUka bedöms ge goda möjligheter till anpassning tiU förändrade förhållanden. Åtgärderna bör avse verksamheter som är lokalt förankrade. Fortsatt drift för redan befintliga verksamheter eller i vissa fall tillkomsten av nya för lokalt bunden befolkning bör underlättas. Utgångspunkten för att främja sysselsättningen i glesbygderna bör enligt utredningen vara att i första hand främja det enskhda näringslivets utveckling. Åtgärderna bör i största möjliga utsträckning inriktas på att lösa de befinthga företagens problem. Även fortsättningsvis torde dock aUmänna arbeten behövas.

För jordbruket syftar förslagen till att komplettera det utökade stödet till jordbruket i norra Sverige. Det är i första hand jordbrukaren och

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdeparteinentet             419

hans villkor och inte jordbruket som sådant som utredningen intresserar sig för. Det gäller sålunda inte bara åtgärder som kan förbättra jordbrukarens utkomst av sitt jordbruk utan också åtgärder som kan underlätta för honom att finna lämplig kompletterande sysselsättning. 1 första hand avses den nuvarande brukaren och hans problem.

Bland de förslag som förs fram av utredningen kan nämnas rådgivning för att underlätta kombination av sysselsättning på eget jordbruk med annan verksamhet, kostnadsreducering av veterinärhjälp, statligt stöd för upprätthållande av mjölktransporter samt stöd för investeringar på mindre jordbruk, bl. a. i form av beredskapsarbete eller kommunalt organiserade sysselsättningsinsatser.

Vad angår glesbygdsjordbrukarens behov av kompletterande sysselsättning pekar glesbygdsutredningen på de möjligheter som insatser inom landskapsvården ger. Enligt vad utredningen anför har en arbetsgrupp inom naturvårdsverket hävdat att staten genom avtal med enskUda brukare bör garantera vissa bygders öppethållande. Härvid bör hänsyn tas också till de sysselsättningseffekter som härigenom kan åstadkommas.

Utredningen pekar på ytterhgare en rad bisysslor som kan bidra till den enskildes utkomst. Det kan gälla verksamheter som har med turism, jakt, fiske, pälsdjursuppfödning, viltvård m. m. att göra. Sådan verksamhet bör enligt utredningen kunna stödjas inom ramen för den kommunala sysselsättningsplanering som berörs i det följande.

Inom skogsbruket anser utredningen skogsvårdande åtgärder i första hand vara av intresse. Utredningen pekar på att företrädare för skogsbruket i olika sammanhang har presenterat skogsvårdsprogram och fäster uppmärksamheten på den betydande volym av arbetstillfällen som ligger i själva genomförandet av sådana program. 1 övrigt erinras om de omfattande statliga insatser i form av beredskapsarbeten som görs inom skogsbruket i glesbygdsområdena.

Även om industrins andel av den totala sysselsättningen i glesbygdsområden i allmänhet inte når upp till mer än hälften av motsvarande andel för riket som helhet, spelar den enligt utredningen ändå en betydande roll för glesbygdens arbetsmarknad. Inte minst gäUer detta de små företagsenheterna som dominerar i dessa områden. Utöver den betydelse sådana företag har för sysselsättningen fyller de ofta en viktig lokal servicefunktion. Samtidigt har koncentrationstendensema inom industrin och en till följd av befolkningsuttunningen krympande lokal marknad gjort det svårt för många av företagen att fortsätta sin verksamhet. De instrument som finns för att från samhäUets sida hjälpa företagen att lösa problem som sammanhänger med deras marknadsföring, produktutveckling, produktion, administration m. m. är mindre väl utvecklade. Ytterhgare samhällsinsatser av sådant slag skulle enhgt utredningen kunna hjälpa mindre företag i glesbygdsområdena att fortsätta sin verksamhet. Företagareföreningarna i skogslänen bör få ökade möjligheter till kostnadsfri eller i det närmaste kostnadsfri service och rådgivning till enskUda mindre företag. Mot denna bakgrund förordas att statens bidrag till företagareföreningarna i skogslänen höjs. Verksamheten

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet              420

bör bedrivas som försöksverksamhet under förslagsvis fem år.

Utredningen erinrar om den försöksverksamhet med stöd till hemarbete m. m. i glesbygderna som har bedrivits under de senaste åren och som har redovisats i avsnitt 8. Utredningen hävdar att försöksverksamheten har påvisat möjligheter att till relativt låga kostnader per arbetstUl-fälle bereda den lokalt bundna arbetskraften sysselsättning. En fortsatt försöksverksamhet efter i huvudsak samma rikthnjer som hittUls förordas därför. Stöd i denna form bör enhgt utredningen främst avse befintliga småföretag men i vissa fah bör också nyetablering kunna stödjas. Restriktivitet bör dock iakttas i fråga om tUlskapande av fasta anläggningar.

Huvuddelen av stödmedlen har använts för att möjliggöra legoarbete. Med anledning av de problem som har visat sig föreligga att anskaffa lämpliga legoarbeten har företagareföreningarna hävdat att en expansion av verksamheten kräver ökade möjligheter att söka och utveckla produkter, lämpliga att tUlverka som hemarbete liksom resurser att marknadsföra dessa. Utredningen anser att företagareföreningarna i särskild ordning bör kunna söka medel för sådana åtgärder.

Det är emellertid enligt utredningens mening oreahstiskt att räkna med att alla sysselsättningsproblem i glesbygderna skall kunna lösas genom att det enskilda näringslivets utveckling stimuleras. Som komplement härtiU kommer även fortsättningsvis insatser i form av ahmänna arbeten att behövas.

Av de olika arbetsmarknadspohtiska instrument som används för att möta sysselsättningsproblemen i glesbygdsområdena är beredskapsarbetena det viktigaste. Dessa har hittills i stor utsträckning varit inriktade på anläggningsarbeten av olika slag. En stark inriktning av beredskapsarbetena på anläggningsarbeten har emellertid visat sig medföra att urvalet av arbetsuppgifter anpassade tUl de arbetssökande med avseende på ålder, yrkeskunskaper och kön begränsas. Som försök att motverka beredskapsarbetenas ensidiga inriktning och höga kostnader vill utredningen se de senaste årens expansion av skogs- och naturvårdsarbeten liksom den ökade inriktningen på s. k. industriella beredskapsarbeten och beredskapsarbeten inom kontor och förvaltning (arkivarbeten). Även beredskapsarbeten inom vårdyrken har prövats. Utredningen anser det viktigt att denna strävan mot mindre kostnadskrävande och mer differentierade objekt fortsätter.

De nämnda begränsningarna hos de mera traditionella beredskapsarbetena har föranlett glesbygdsutredningen att initiera försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsättnlngsplanering i Älvdalens och Bergs kommuner samt kommunerna i Åsele kommunblock. Syftet med försöksverksamheten har varit att undersöka i vilken utsträckning det är möjhgt att genom ingående inventering, förberedelse och tidsplanering på kommunal nivå av lokalt tillgängliga arbetsuppgifter av olika slag förbättra förutsättningarna för arbetsmarknadspohtiska åtgärder i avsikt att öka sysselsättningen för den lokaU bundna arbetskraften.

Inventeringsarbetet   har   utföits   av  kommunerna   i  samarbete  med

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             421

glesbygdsutredningen och resp. länsarbetsnämnd. Inventeringen av arbetskraftstillgångarna påvisade behov av ytterligare arbetstillfällen i olika delar av de berörda kommunerna. Inventeringen av arbetsobjekt visade att betydande sysselsättningsmöjligheter kan skaffas fram. Som exempel på arbeten nämns iordningsställande av rågångar och vandringsleder, uthyrningsstugor, kiosker och mindre serveringsbyggnader m. m. för turister samt upprustning av kulturhistoriska byggnader. Dessutom presenterades bl. a. betydande skogsvårdsprojekt. Kostnaderna för att genomföra de föreslagna projekten beräknades överstiga 100 milj. kr.

Utredningen erinrar om att Kungl. Maj:t, sedan inventeringsarbetet hade genomförts, i januari 1972 medgav att statsbidrag fick utgå till försökskommunerna för att praktiskt pröva de föreslagna sysselsättningarna t. o. m. den 30 juni 1972. Statsbidraget knöts helt till lönekostnaderna, som ersattes till 100%. Objekt som utgjorde en del av normal kommunal verksamhet och för vilka statsbidrag utgår i annan ordning fick inte medtas i försöksverksamheten.

Utredningen, som erinrar om att försöksverksamheten enhgt Kungl. Maj:ts medgivande under sommaren 1972 har utvidgats till ytterligare tre kommuner, finner det motiverat att fortsätta försöksverksamheten på det sätt den hittills har bedrivits och att utvidga den till att omfatta alla kommuner i det inre stödområdet. Den bör omfatta en relativt lång tidsperiod, förslagsvis fem år.

På vissa håll i skogslänen har under senare år arbetsmarknadsstyrelsen etablerat s. k. industriella beredskapsarbeten i sysselsättningsskapande syfte. 1 dessa områden har enhgt vad utredningen anför de hittUlsvarande erfarenheterna visat att de lokahseringspolitiska stödmedlen inte förmår locka fram tihräckligt många initiativ från den privata industrins sida. Sysselsättningsproblemen har heller inte visat sig kunna klaras genom traditionella beredskapsarbetsinsatser. Utredningen anser att etablering av verkstäder som ägs av samhället är det enda sättet att i vissa områden kunna erbjuda arbete under industriella former och finner det klart att staten bör svara för sådan verksamhet. Det finns i detta sammanhang en rad tänkbara drift- och ägandeformer. Frågan om utformningen av ett system med samhällsägda verkstäder av ifrågavarande slag bör därför bh föremål för särskild utredning, vilken bör omfatta även frågan om den fortsatta driften av de industriella beredskapsarbeten som har etablerats i glesbygdsområdena.

Kommunikationer

En av glesbygdsutredningen utförd intervjuundersökning inom vissa glesbygdsområden i Sorsele kommun visar att en betydande del av glesbygdshushållen saknar tillgång till bil. För de transportbehov som inte tillgodoses med individuella transportmedel och som är alltför ringa som underlag för en självbärande aUmän transporttjänst, är det enligt vad glesbygdsutredningen   anför   (Ds   In   1972:9)   ytterst  angeläget  och i

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             422

grunden en rättvisefråga att transportmedel står till förfogande i rimlig omfattning.

1 fråga om vägnätet framhåher utredningen att indragning av allmänna vägar i glesbygdsområden vanhgen sker som en följd av att vägarna har bedömts som obehövliga för det aUmänna. Minskande befolkning hksom nedläggning av olika allmänna inrättningar betraktas ofta som skäl för indragning av allmän väg.

1 glesbygder med stora avstånd tiU serviceorter är vägstandarden av mycket stor betydelse och avgörande för reshastigheten och därmed restiden. Det är sålunda särskUt angeläget att vägarnas kvahtet kan förbättras eller bevaras i glesbygder. Utredningen anser att största restriktivitet bör iakttas i fråga om indragning av allmänna vägar pä grund av minskande befolkning i glesbygder. Indragning bör i princip inte ske i sådana fall när den kan medföra kostnader eller svårigheter för den enskUde.

Utredningen har inte funnit anledning att förorda en höjning av nu gällande procentsatser för statsbidraget tih enskilda vägar. För att samtliga statsbidragsberättigade enskilda vägar skall kunna beviljas bidrag anser utredningen det emellertid nödvändigt att ytterligare medel ställs till förfogande för det enskUda vägnätet. Det är också av stor vikt att kommunerna ordnar snöröjning m. m. för de äldre och handikappade, som bor utefter enskilda vägar för vilka statsbidrag inte utgår.

Den reguljära kollektiva trafikförsörjningen inom områden av glesbygdskaraktär upprätthåhs enligt vad utredningen framhåller i första hand av landsvägsbussar. På grund av urbaniseringen och den ökade bUtätheten har trafikunderlaget påverkats med försämrad lönsamhet för trafikföretagen och nedläggningar som följd. Fortfarande finns dock i många glesbygdskommuner ett stort antal stationeringsorter för taxi.

Lhnyttjandet av de befintliga kommunikationsmöjlighetema i glesbygderna synes vara mycket lågt till följd av privatbihsmen, den ofta låga bekvämhgheten vid utnyttjandet av de kollektiva transportmedlen och de höga reskostnaderna. Det ringa transportunderlaget innebär betydande svårigheter att i sådana områden bedriva koUektiv trafik med krav på företagsekonomisk lönsamhet. Utredningen erinrar om att staten därför genom direkta och indirekta ekonomiska insatser har sökt främja upp-rätthåUandet av koUektiva kommunikationer i glesbygder och att stathga initiativ har tagits tUl utredningar för samordnad transportförsörining och till organisatoriska förändringar av transportapparaten. Exempel härpå är den modellplanering rörande lokal trafikservice i glesbygder som är 1968 utfördes inom kommunUcationsdepartementet och den regionala trafikplanering som f. n. pågår.

I fråga om transportförsöriningen i glesbygdema diskuterar utredningen i första hand möjhghetema att bevara en lokal kollektiv trafikservice, dvs. förbindelserna med lokala serviceorter inom kommunblocken. Skolskjutsarna svarar i de flesta glesbygdskommunerna för huvuddelen av den totala lokala kollektiva persontransportvolymen. Det är sålunda enhgt utredningens mening naturhgt att skolskjutsarna ofta

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             423

utgör basen i det lokala kollektiva trafiksystemet i glesbygder.

Utredningen anser att i princip samtliga hushåU bör ha tillgång till kollektiva kommunikationer. Av kostnadsskäl bör den kollektiva trafiken i glesbygder till viss del kunna bedrivas med utnyttjande av taxibilar efter förhandsbeställning. Genom att i ökad utsträckning utnyttja taxibilar för såväl linje- som beställningstrafik skapas bättre förutsättningar för att bevara en avsevärd del av de f. n. relativt väl spridda stationeringsorterna för taxi i glesbygderna.

ÅtskUhga glesbygdskommuner som har organiserat lokal trafikservice har funnit att en rimhg turtäthet kan innebära resmöjligheter till kommuncentra eller andra lokala serviceorter minst två gånger i veckan. Utredningen an.ser att en sådan turtäthet bör ses som en minimiservice. Vidare bör regionala servicecentra kunna nås varie vecka. När transportförsöriningen organiseras i glesbygder, bör tillses att turerna tidsmässigt förläggs så att fram- och återresor kan företas inom loppet av en dag och med rimliga uppehållstider i serviceorterna.

Utredningen framhåller att många kommuner sedan lång tid på ohka sätt har engagerat sig i frågan om den lokala koUektiva trafikförsöriningen. Det har därmed börjat framstå som en kommunal angelägenhet att organisera och ansvara för den lokala koUektiva trafiken, medan den regionala trafiken ses som en statlig angelägenhet.

1 ytstora glesbygdskommuner kan den enskildes kostnader för resor med kollektiva kommunikationer tiU kommuncentrum eller andra lokala serviceorter bli mycket höga. Utredningen har mot denna bakgrund diskuterat frågan om en sänkning av bussbiljettaxan i glesbygderna och funnit det vara särskilt angeläget att en sådan reduktion äger rum i de mest perifera glesbygderna, t. ex. utanför normala pendhngsavstånd från lokala serviceorter. Motsvarande resonemang kan, säger utredningen, föras beträffande styckegodstransporterna till perifera delar av glesbygderna.

Frågan om en reduktion av res- och styckegodstransporttaxorna bör enligt utredningens mening avgöras av resp. kommun och vägas mot alternativa åtgärder, t. ex. möjligheterna att bevara ett stationärt utbud av samhällelig och kommersiell service. Utredningen anser att glesbygdskommunerna bör få statsbidrag till sina merkostnader för lokal kollektiv trafik. För att göra det möjligt att beakta lokala variationer i bidragsbehov förordas att ett särskilt statsbidrag tUlskapas för lokal trafikservice utöver de generella bidragen till olönsam busstrafik. En förutsättning för stödet till den lokala trafikservicen bör vara att kommunerna upprättar trafikförsöriningsplaner. Vid denna planering är det angeläget att de olika var för sig ofta små transportbehoven i glesbygderna samordnas. Vidare bör kommunerna ta ställning till vilken trafikstandard som bör upprätthållas.

Vad angår den regionala trafikservicen utgår glesbygdsutredningen från att staten helt har det ekonomiska ansvaret för att en tillfredsställande kollektiv trafikförsörining upprätthåhs. Hänsyn måste tas till de speciella glesbygdsproblemen vid den regionala trafikplanering, som i anslutning

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             424

till trafikplaneringsutredningens arbete bedrivs inom de olika länen.

1 fråga om teletrafiken konstaterar utredningen att 97 % av landets hushåU har egen telefon. Utredningens förutnämnda undersökning inom Sorsele kommun visar att telefontätheten där är i stort sett lika stor som medeltalet för landet.

Samtalsautomater har inte en sådan spridning i glesbygder att de i aUmänhet kan ersätta avsaknad av telefon i hushållen. Utredningen finner det angeläget att televerkets krav på bruttoinkomst från samtalsautomater sänks i orter där andra telefoneringsmöjhgheter saknas så att saintalsautomat kan bevaras. Enhgt vad utredningen påpekar har televerket nyhgen beslutat om taxelättnader för telefonsamtal med centralorten i egen kommun. Vidare har en av televerket tillsatt utredning lagt fram förslag till en regional utjämning av telefonkostnaderna. Glesbygdsutredningen anser att dessa förslag snarast bör genomföras som ett första steg mot en regional utjämning av telefontaxorna. Målet bör dock vara att närsamtalstaxa införs generellt för samtal inom kommunerna.

Vad angår postväsendet erinrar utredningen om att postverket driver busstrafik i Norrland och därvid ansvarar för den statliga yrkesmässiga kollektiva trafiken norr om en linje Östersund-Sollefteå.

1 glesbygder sker postdistributionen vanhgen genom lantbrevbäring, postombud eller postväskbefordran. Lantbrevbäring förekommer huvudsakhgen i södra Sveriges glesbygder och i Norrlands kustområden. Lantbrevbäringsnätet har sålunda en mycket begränsad utbredning i de glesast befolkade delarna av landet. 1 sådana områden sker postdistributionen i regel genom postombud eller postväskor.

Praktiskt taget samtliga hushåU som betjänas av lantbrevbärare har postgäng varje vardag. För hushåU med postdistribution via postombud är motsvarande andel drygt 90 % och för postväskbefordran omkring 80 %. Antalet postanstalter har enligt var utredningen framhåller minskat i betydande utsträckning under 1960-talet. Enhgt utredningens mening bör postanstalter finnas tillgängliga med en viss geografisk spridning även i glesbygder. Förutom i de kommunala huvudorterna kan postanstalter sålunda behöva bibehåhas i andra lokala serviceorter inom särskilt ytstora kommuner.

Lantbrevbäring är enligt utredningens mening den form av postdistribution som från glesbygdshushållens synpunkt kan anses mest tUlfredsstäUande. Utredningen finner det väsentligt att nuvarande lantbrevbäring så långt möjhgt bibehåhs och att en ytterhgare utbyggnad av linjenätet i vissa fall sker. Genom att kombinera postservicen i glesbygder med andra typer av samhällelig och kommersiell service på sätt som f. n. prövas försöksvis i några glesbygdskommuner kan ohka slag av transportbehov samordnas. Därmed bör möjligheterna öka att i framtiden bevara och förbättra nuvarande postservice i glesbygder. Vad gäller turtätheten vid postbefordran bör målet vara att i princip samthga hushåU får tUlgång till postservice varie vardag.

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet              425

Kommersiell service

Taklen i strukturomvandlingen inom detaljhandel och övrig kommersiell service har, framhåller utredningen, varit snabb under 1960-talet. SärskUt inom livsmedelshandeln har en betydande nettominskning av antalet enheter ägt rum. Sålunda har antalet daghgvarubutiker reducerats fiån ca 25 000 till knappt 14 000 under 1960-talet. Nedläggninstakten har emellertid inte varit högre inom skogslänen än i övriga delar av landet. Även den ambulerande handeln, som ökade i omfattning under de första åren av 1960-talet, har i allt större utsträckning böriat beröras av nedläggningar.

Utredningen har funnit att standarden i fråga om kommersiell service för stora delar av glesbygdsbefolkningen i fiera avseenden är relativt god. Avlägset belägna hushåll utan egna transportmedel har emellertid av allt att döma betydande svårigheter när det gäller försöriningen med vissa typer av service. Genom den fortgående koncentrationen av serviceutbudet kan problemen komma att avsevärt förvärras för de kvarboende i glesbygderna. Utredningen finner det därför nödvändigt att åtgärder vidtas för att vidmakthålla och förbättra serviceförsörjningen i glesbygdsområdena. Med hänsyn tih befintliga data om utnyttjandefrekvenser m. m. anser utredningen följande servicefunktioner vara mest grundläggande och av sådan betydelse för glesbygdsbefolkningen att de i stationär form bör finnas företrädda i glesbygdskommuner.

Livsmedelsbutik

Järnhandelssortiment

Färghandelssortiment

Textil varusortiment

Apotek

Möjhgheter att bestäha vin och spritdrycker

Bensinförsäljning

Bilreparationer

Annan reparationsservice, huvudsakligen i form av god serviceberedskap

för i första hand rörledningsservice, ehnstallationer och reparationer av

hushåhskapitalvaror, t. ex. radio- och TV-service

Herr- och damfrisör

Servering

Banktjänster

Alltför stora avstånd tih viktigare kommersiell service medför att befolkningens servicebehov inte kan tillgodoses med rimliga uppoffringar i tid och kostnader. Utredningen anger som principiellt riktmärke att restiderna till grundläggande servicefunktioner inte bör överstiga 30-45 minuter vid enkel resa. En förutsättning för att befolkningens servicestandard inte skall allvarligt försämras som en följd av en koncentration av servicerutbudet är att en fungerande kollektiv transportapparat upprätthålls även i glesbygder. 1 områden, där på grund av stora avstånd serviceförsöriningen inte kan ordnas på ett godtagbart sätt från de lokala huvudorterna, måste samhället vidta särskilda åtgärder.

Vid sina överväganden om olika möjligheter att förbättra glesbygds-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               426

befolkningens tillgång till kommersiell service diskuterar utredningen två principieht skilda huvudtyper av åtgärder nämligen förbättring av servicens tiUgänglighet genom transportinsatser och vidmakthållande av servicefunktioner på strategiskt belägna orter. Utredningen föreslår att följande åtgärder vidtas.

Hemsändning av dagligvaror och apoteksvaror efter telefonorder bör organiseras i glesbygder med utnyttjande av befintliga kommunikationsmedel. Härvid bör glesbygdshushållens fraktkostnader reduceras. Fraktreduktionens storlek och omfattning bör avgöras av resp. kommun i samband med en kommunal planläggning av verksamheten.

För att underlätta för hushållen i glesbygder att ta emot beställda varor vid hemsändning bör i vissa fall funktioner som varuombud inrättas. Behoven av varuombud bör avgöras i samband med den kommunala planläggningen av hemsändningsverksamheten.

Kommuner som i sina glesbygdsdelar reducerar hushållens fraktkostnader vid hemsändning av daghgvaror eller inrättar funktioner som varuombud bör fä statligt bidrag till kostnaderna för denna verksamhet.

Glesbygdsutredningen har övervägt ohka möjligheter att genom samhällsstöd vidmakthålla sådana servicefunktioner som inte kan drivas på helt kommersiella grunder. Eftersom åtgärder av detta slag har en direkt konkurrenspåverkande innebörd, anser utredningen det lämpligt att ett samhällsstöd begränsas till sådana enheter som med hänsyn till serviceförsöriningen i ett glesbygdsområde är av särskUt stor vikt. Vid stödgivning skall hänsyn tas till bl. a. befolkningsunderlagets storlek i aktuella områden.

Beträffande samhäUsstödets inriktning avvisar glesbygdsutredningen direkta driftstöd. 1 stället förordar utredningen ett investeringsstöd, i vissa fall tiUsammans med statlig kreditgaranti för rörelsemedel, för att förbättra funktionsmöjligheterna för serviceenheter i glesbygder. Detta stöd bör efter särskUd prövning utgå till näringsidkare som bedriver verksamhet inom kommersiell service av mer grundläggande betydelse i glesbygdskommuner inom det allmänna stödområdet. 1 särskilda faU bör investeringsstöd kunna utgå även i glesbygdsområden utanför det allmänna stödområdet. Investeringsstödet föreslås utgå i form av lån eller avskrivningslån för finansiering av ny-, till- eller ombyggnad av affärslokal eller för anskaffning av inventarier och utrustning.

Stathgt bidrag för förvärv och upprustning av butiksfastigheter bör i vissa faU kunna utgå till glesbygdskommuner inom det aUmänna stödområdet och i särskUda faU tiU andra glesbygdskommuner.

1 särskilda faU bör stathg kreditgaranti kunna lämnas näringsidkare som får investeringsstöd för att finansiera anskaffning av varulager.

Beslut i här avsedda stödärenden bör enhgt utredningen fattas av länsstyrelsen. 1 frågor rörande statligt stöd eller kreditgaranti utanför det aUmänna stödområdet bör beslut fattas av Kungl. Maj:t.

Utredningen rekommenderar kommunerna att utarbeta översiktliga planer för serviceförsöriningen. Av planeringen bör framgå bl. a. på vilka serviceorter en  bestående  stationär service  är särskilt  angelägen.  Ett

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             427

kontinuerhgt samråd i strukturfrågor och informationsutbyte föreslås vidare äga rum mellan länsstyrelse, kommuner och handelns organisationer. 1 detta sammanhang förordar utredningen att samhällsorganen träffar överenskommelser med serviceföretagen i glesbygder om varsel vid planerad nedläggning.

Enhgt utredningen bör erfarenheterna av de föreslagna åtgärderna systematiskt samlas in och bearbetas av länsstyrelserna. De föreslagna åtgärderna bör få karaktären av försöksverksamhet och omprövas efter en femårsperiod.

Kommunal social service

Utredningen framhåller att den kommunala sociala servicen i viss utsträckning grundas på lagstiftning. 1 övrigt är den beroende av kommunernas ambitioner och ekonomiska möjligheter. Förhållandevis större anspråk ställs på de kommunala serviceinsatserna i glesbygdskommuner som en följd av att förutsättningarna för kommersieha serviceverksamheter och andra enskilda kollektiva aktiviteter är sämre där än i tätare befolkade regioner. Det ekonomiska stöd staten ger till vissa delar av verksamheten - eher genereht genom skatteutjämning - är av särskild betydelse för dessa kommuner.

Utredningen har inriktat sitt arbete på den äldre befolkningens situation och tyngdpunkten i förslagen ligger på den öppna åldringsvårdens område.

Målsättningen för de sociala serviceinsatserna i glesbygder måste enligt utredningen vara densamma som gäller generellt i kommunerna. De särskUda förhållandena i glesbygderna kan emellertid ställa krav på extraordinära insatser av social service och därigenom motivera speciella statliga stödåtgärder till glesbygdskommunerna.

Samhället bör bereda människorna sådana villkor att de så långt möjligt på ett godtagbart sätt kan leva i sin vanhga miljö. För äldre och handikappade innebär det bl. a. att behövhg social service i första hand bör lämnas i deras hem. Det är också viktigt att i glesbygdema skapa bättre möjligheter för de perifert boende tih sociala kontakter och förutsättningar att delta i skilda aktiviteter i tätorterna. Samhällets insatser måste därför till stor del inriktas på att sörja för en kvahtativt och kvantitativt lämplig transportservice. Som komplement härtill erfordras även åtgärder för att underlätta vissa ambulerande serviceverksamheter.

Ålderdomshemmen - särskilt om dessa är centra även för öppenvårdsfunktioner — måste betraktas som viktiga inslag i den lokala servicen. De bör, menar utredningen, finnas företrädda i första hand i de nya kommunernas huvudorter och i kommundelscentra. Den slutna vården på ålderdomshem anser utredningen däremot inte erbjuda för glesbygden specifika problem.

Den sociala hemhjälpen genom hemsamariter är den dominerande formen av öppen verksamhet för äldre och handikappade i kommunerna.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet              428

För glesbygdskommunernas vidkommande har hemhjälpsverksamheten särskild betydelse genom stora avstånd till serviceanordningar av olika slag. Utredningen föreslär därför att statsbidraget för social hemhjälp, som nu utgår ined 35 % av kommunens nettokostnad för personal inom verksamheten, skall höjas till 50 %. Bidragsunderlaget bör beräknas på i stort sett .samma sätt som enligt nuvarande bestämmelser. Bidragsrätten bör inte begränsas till henisamaritverksamheten utan omfatta också hjälp åt barnfamiljer.

De föreslagna bidragen bör utgå till kommuner inom det inre stödområdet samt efter beslut av Kungl. Maj:t även till kommun utanför detta stödområde. Utredningen nämner i detta sammanhang särskilt kommuner i norra Kopparbergs och Värmlands län.

De nya verksamhetsformer som har prövats bl. a. inom försöksverksamheten med servicebussar bedömer utredningen kunna vara en form för hemhjälpsinsatser i glesbygder. S. k. dagcentraler inom vilka kommuner har sammanfört olika former av öppen verksamhet för äldre och handikappade förekommer i ringa utsträckning inom glesbygdskommunerna. Det är enligt utredningen angeläget att sådana inrättas. En sådan utveckling bör i vissa fall kunna främjas genom statsbidrag. Inom ramen för den sociala hemhjälpsverksamheten bör statsbidrag utgå även tiU maskinell snöröjning.

Bostadsförbättringsverksamhet som med stathga lån och bidrag har pågått under ett antal år bör fortsätta. Stathga lån för temporära bostäder bör utgå även fortsättningsvis och bestämmelserna därom sålunda permanentas.

Den i avsnitt 8 berörda försöksverksamheten i fråga om social service, vilken har pågått fr. o. m. budgetåret 1968/69, har enhgt utredningens mening givit värdefulla praktiska erfarenheter. Utredningen som anser att verksamheten efter det att försöken har pågått i fem år bör minska eller upphöra, föreslår att medel fortsättningsvis ställs till länsstyrelsernas förfogande för att främja sociala insatser i glesbygder.

Hälso- och sjukvård

Glesbygdsutredningen anger som en självklar utgångspunkt att befolkningen i glesbygderna skall ha samma rätt att erhålla adekvat sjukvård som andra medborgare i landet. Glesbygdernas problem inom sjukvårdsområdet beror på den fortgående befolkningsminskningen, men förutsättningarna för olika sjukvårdsfunktioner i glesbygder påverkas också av de successivt ökande kraven på kvalitet i sjukvårdsutbudet.

Mycket talar för att den fortgående omstruktureringen av sjukvården i huvudsak är till befolkningens nytta även i glesbygder trots att den ofta leder till en koncentration av vården till ett mindre antal orter. Servicestandarden för stora delar av glesbygdsbefolkningen är enhgt utredningen i flera avseenden relativt god.

Åtgärder för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningen tillfredsstäUande kvahtativ service  inom häl.so- och sjukvårdsområdet måste tih stor del

Prop. 1972:111     Bilagal     Inrikesdepartementet             429

inriktas pä att göra ohka sjukvårdsfunktioner lättillgängliga genom insatser som underiättar transporter av vårdbehövande resp. vårdpersonal samt kontakter på annat sätt med kvalificerad sjukvårdspersonal. Utredningen anser det emellertid nödvändigt, framför aUt från befolkningens trygghetssynpunkt, att åtgärder vidtas också för att vidmakthålla tillräck-Ug geografisk spridning av vissa grundläggande sjukvårdsverksamheter, såsom provinsialläkare och distriktssköterskor.

Den slutna akutsjukvården tenderar att koncentreras till följd av en ökad speciahsering. Redan nu har befolkningen i vissa delar av skogslänen alltför långa restidsavstånd till lasarett för att dess servicestandard i detta avseende skah anses tillfiedsställande. En ytterhgare koncentration av den slutna akutsjukvården måste därför anses olyckhg. Normallasarett med stora glesbygder inom sina upptagningsområden bör bibehålla sin nuvarande beredskapsgrad även i framtiden.

På grund av de långa avstånden i utpräglade glesbygdsområden finner utredningen det angeläget att en eventuell centralisering av förlossningsvården sker med försiktighet. Nedläggning av förlossningsavdelningar bör under aJla omständigheter begränsas till indragning av förlossningsplatser vid sjukhem, sjukstugor och odelade lasarett.

1 princip bör enligt utredningens uppfattning varje kommun (kommunblock) med relativt stora glesbygdsområden ha tillgång till sjukhem med observationsplatser i första hand i kommunens huvudort. För att stimulera en ytterhgare decentralisering av långtidssjukvården och den mindre kvalificerade slutna akutsjukvården föreslår utredningen ett statligt investeringsstöd för ny-, till- och ombyggnad och medicinsk utrustning av perifera sjukhem med observationsplatser i kommuner med betydande inslag av glesbygd inom det allmänna stödområdet. Ett motsvarande investeringsstöd vid utbyggnad av den öppna läkarvården i glesbygd förordas också.

Befolkningen i glesbygdsområden antas anlita distriktssköterskan i relativt högre grad än som sker i tätare befolkade delar, bl. a. på grund av att vissa vårduppgifter, för vilka patienter i tätbygd normalt anlitar läkare, i glesbygder utförs av distriktssköterskan. Även om man kan räkna med att en successivt förbättrad tillgång på läkare under 1970-talet i viss mån kommer att påverka denna situation anser utredningen det motiverat att genom vidareutbildning av distriktssköterskor inom typiska glesbygdsområden göra dem bättre skickade att fullgöra sina faktiska arbetsuppgifter. Dessa frågor föreslås skola utredas. Vidare förordar utredningen investeringsstöd för nybyggnad, tillbyggnad eller upprustning av distriktssköterskemottagningar. Också i fråga om distriktssjukgymnastik och distriktsarbetsterapi uttalar sig utredningen för en förstärkning av de nuvarande resurserna i glesbygderna.

Utredningen betonar kraftigt nödvändigheten av att utbyggnaden av folktandvården sker snabbt så att tandvårdsförsäkringen, när den genomförs, får full genomslagskraft i glesbygderna. Statligt investeringsstöd bör utgå till folktandvården. Sådant stöd föreslås utgå även till tandvårdsbussar.

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet                430

1 fråga om ambulansflyget föreslår utredningen att rikspohsstyrelsen åläggs ansvaret för planläggning och iordningställande av helikopterlandningsplatser vid sjukhus som bedöms vara i behov härav inom i första hand skogslänen. Styrelsen föreslås få motsvarande ansvar för de skärgårdsområden som f. n. saknar helikopterlandningsplatser och som har helårsbosatt befolkning. Erforderliga helikopterlandningsplatser föreslås bekostade av statsmedel.

Riktlinjer för den framtida/our-oc/i beredskapsorganisationen i första hand inom skogslänens glesbygdsområden bör enhgt utredningen utarbetas som underlag för landstingens konkreta planering. 1 anslutning härtUl förordar utredningen ett statligt stöd för utbyggnad eller komplettering av länsomfattande radiokommunikationssystem inom skogslänen.

Utbildning

Glesbygdsutredningen uppfattar glesbygdernas problem inom utbUd-ningsområdet i huvudsak som en fråga om i vilken utsträckning det skall vara möjligt att möta de koncentrationstendenser inom grundskolan och gymnasieskolan som följer av att befolkningsunderlaget i många bygder successivt reduceras. En viktig målsättning för utbildningspolitiken i landet måste vara att åstadkomma största möjliga rättvisa mellan olika landsdelar i fråga om utbUdningens standard. Detta behöver inte innebära krav på en hkadant utformad och dimensionerad utbildningsapparat i alla regioner.

Som naturlig utgångspunkt tar utredningen att största möjliga geografiska spridning av utbildningsenheterna är till fördel för glesbygdsbefolkningen. Utredningen anser sig emellertid inte kunna fororda en sådan organisation om det finns skäl att tro att den medför en kvalitativ försämring av utbildningssituationen för eleverna. Enligt utredningen kan särskUt för elever i glesbygder studiesituationen totalt sett bli sämre med en koncentrerad skollokalisering.

De grundläggande delarna av utbildningsväsendet ingår som betydelsefulla delar i de lokala och regionala "servicepaket" som utredningen diskuterar. Sålunda bör grundskolan inklusive högstadiet anses tUlhöra de viktigare lokala serviceverksamheterna liksom förskolan och vissa delar av vuxenundervisningen, medan gymnasieskolan anses utgöra en betydelsefull del av den regionala servicen.

Utredningen har utgått från att det normalt inte kan bli fråga om att inrätta nya högstadie- eller gymnasieenheter i glesbygderna och att problemet i huvudsak består i att bibehålla så många bland de befintliga enheterna att tihräcklig geografisk spridning upprätthålls. Högstadie- eller gymnasieskolor i dessa områden behöver inte nödvändigtvis förekomma i traditionell form. Det viktiga är att resp. funktioner på lämpligt sätt finns företrädda på ett tillräckligt stort antal orter. Enligt utredningens mening måste de organisatoriska förändringar vidtas som erfordras för att resp. funktioner skall kunna upprätthållas även om underiaget för att bedriva verksamheten i traditionell form sviktar.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             431

Ett av de största värdena med förskolan ligger i de möjligheter till sociala kontakter med andra barn som skapas. Det måste därför vara lika angeläget för glesbygdernas barn att få tiUgång tiU förskola som för andra barn. Barn i förskoleåldrarna kan inte utan stora olägenheter resa långa sträckor tiU förskolor. För glesbygdemas del är det angeläget att söka finna former för förskoleverksamheten som lämpar sig för glesbygdernas speciella förhållanden.

En organisationsform som har prövats och som från utredningens synpunkt ter sig mest intressant, är den som syftar till integration med grundskolans lågstadium. Utredningen anser det sannolikt att de sociala mål som förskolan har kan uppnås genom en sådan integration. Det förefaller särskilt lämpligt att organisationsformen prövas på de orter där elevantalet är så lågt att risk för indragning av lågstadieenheter föreligger.

För att förbättra möjligheterna tiU en integration mellan förskola och lågstadium föreslår utredningen att skolöverstyrelsen får i uppdrag att föranstalta om utbildningskomplettering för berörda lågstadielärare. Vidare bör socialstyrelsen få i uppdrag att se över gällande krav på lokaler och utrustning för förskolor.

Små skolenheter på grundskolans låg- och mellanstadium kan inte genereht anses medföra sämre studieresultat för eleverna än större skolor. En övergång från klasser av a-typ tiU b-typ behöver i och för sig inte innebära någon försämring av skolans arbetsförutsättningar. När det gäller skolindragningar i glesbefolkade områden, där avståndsförhållanden kan medföra påtagliga problem för de elever som berörs, bör staten enligt utredningens mening för sin del avstå från att lägga ekonomiska synpunkter på frågan.

Utredningen anser att inackordering av elever på grundskolans låg- och mellanstadium inte är lämplig. En koncentration av skolväsendet på låg-och meUanstadiet bör kunna tolereras intiU den gräns då i princip alla elever kan nå resp. skolenhet med maximalt 30—45 minuters restid enkel resa.

Glesbygdsbefolkningens servicestandard i avseende på tihgången till grundläggande utbUdning anses inte tUlfredsstäUande om restidsavståndet tiU närmaste högstadieskola överstiger 45 minuter. Inackordering av elever på detta skolstadium måste betraktas som en nödlösning som bör förekomma endast i undantagsfaU. Det är enligt utredningens mening felaktigt att vid överväganden om den framtida högstadieorganisationen i glesbygderna utgå från att antalet små högstadieenheter bör nedbringas så långt som möjligt. Utgångspunkten bör i stället vara att man skall söka sådana organisatoriska lösningar att man kan upprätthålla så många befintliga skolenheter som möjligt. Nedläggningama av högstadieenheter i glesbygder bör inskränkas tih ett mmimum och ytteriigare ansträngningar bör göras för att skapa bättre förutsättnuigar för högstadieskolans funktion i glesbygderna.

Glesbygdsutredningens principiella mening är ahtså att högstadieutbildning som en integrerande funktion i det lokala servicebatteriet under överskådlig tid bör bibehållas i alla kommuncentra (nya kommuner) och

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           432

vissa andra erforderliga sekundära stödjepunkter. 1 takt med att elevunderlaget för högstadieundervisningen krymper bör inre funktionsförändringar successivt vidtas.

För de elever som är i behov av särskilda insatser från skolans sida meddelas inom det vanliga skolväsendets ram specialundervisning dels inom specialklasser av olika slag, dels i s. k. samordnad specialundervisning. Under senare år har utvecklingen gått mot en ökad inriktning på samordnad specialundervisning som komplement till och i viss mån i stället för undervisning i specialklass. Därmed har skUlnaderna i standard mellan glesbygder och tätbygder blivit aht mindre. De problem som föreligger beträffande specialundervisningen i glesbygderna sammanhänger främst med svårigheterna att rekrytera behöriga lärare för dessa arbetsuppgifter.

På nuvarande gymnasieorter inom stödområdet bör enligt utredningen en integrerad gymnasial utbildning bibehållas. Det bör klarläggas vilka inre organisatoriska åtgärder som erfordras för att det skall bli möjligt att vidmakthålla en i rimlig mån differentierad gymnasial utbildning trots minskande elevunderiag.

Försöksverksamhet med glesbygdsgymnasier bör fortsätta och eventueht vidgas tih att omfatta ytterligare orter. Möjligheterna att inrätta s. k. filialgymnasier bör också prövas. Kontakterna mellan glesbygdsgymnasier och modergymnasier bör förbättras. Ökade insatser bör göras för utveckling av läromedel för glesbygds- och korrespondensgymnasiernas behov.

Antalet elever som deltar i olika former av vuxenutbildning har under senare år ökat starkt. Flera typer av vuxenutbildning är av en sådan art att de inte kan anses representera särskilda problem i glesbygder. De delar av vuxenundervisningen där glesbygderna riskerar att komma i ett sämre läge omfattar främst den kommunala vuxenutbUdningen och studieförbundens studiecirkelverksamhet.

Vissa vuxenutbildningsformer har sådan karaktär att deltagandet däri i princip är oberoende av elevernas bostadsort. Utredningen framhåller särskilt radio- och televisionsundervisningens stora betydelse för befolkningen i de utpräglade glesbygderna. Insatserna inom denna del av vuxenutbildningen bör ökas.

1 fråga om skolskjutsar och inackordering anser utredningen, som förut har nämnts, att en godtagbar utbildningsstandard i den obligatoriska skolan i princip förutsätter att inackordering av elever inte behöver förekomma annat än i rena undantagsfall samt att de maximala restidsavstånden inte överstiger 45 minuter enkel resa. När det gäller den gymnasiala utbUdningen måste inackordering accepteras. En god utbildningsservice fömtsätter emellertid att de elever som studerar vid sitt hemortsgymnasium i princip kan nå sin bostadsort inom restidsavståndet ett par timmar. Utredningen finner vidare att ytterligare åtgärder av skolsocial karaktär bör vidtas vid skolor som tar emot ett större antal skjutsade eller inackorderade elever. Statligt bidrag bör utgå för sådana åtgärder.

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               433

Inackorderade elever på gymnasial nivå bör — liksom elever i grundskolan — genom kommunens försorg beredas möjligheter att resa tiU hemmet varje veckoslut om de går i den egna regionens gymnasieskola. Kostnaderna för dessa hemresor bör bestridas helt av det allmänna.

Det statliga studiestödet har enhgt vad utredningen framhåller haft stor betydelse för glesbygdseleverna, men det torde ändock inte helt täcka de verkhga kostnader som sammanhänger med studierna. Utredningen anser att en ingående undersökning av dessa kostnadsfrågor bör göras.

12.2.3  Remissyttranden

Över glesbygdsutredningens betänkande har remissyttranden avgetts av ett antal länsstyrelser och kommuner, ohka berörda intresseorganisationer, de politiska kvinnoförbunden, statliga myndigheter m. fl. I förevarande sammanhang lämnas endast en kortfattad redogörelse för remissyttrandena i de delar där de har mera direkt betydelse för stähningstagandena tih länsprogrammen.

Det övervägande antalet remissinstanser delar i allt väsentligt glesbygdsutredningens principiella synpunkter på mål och medel i glesbygdsverksamheten. I vissa frågor framförs dock avvikande åsikter eller kompletterande förslag. Sålunda anser länsstyrelsen i Kopparbergs län, att utredningen borde ha belyst frågan hur mycket av effektivitet och tillväxt samhället bör avstå tUl förmån för glesbygdsbefolkningens berättigade krav på en välfärdsnivå i paritet med övriga befolkningsgruppers. ERU instämmer i utredningens ståndpunkt att glesbygdens behov av sådana nyttigheter som kommersieh service, utbildning, social service och sysselsättrung är dåligt tillgodosedda men framhåller att man vid bedömandet av glesbygdshushållens levnadsstandard bör beakta samthga de komponenter som konstituerar de enskilda hushållens levnadsstandard eller välfärd, således även vissa icke prissatta nyttigheter som tillgång tUl natur för fritidsaktiviteter samt frihet från buller och avgaser. ERU anser vidare att, om mer konkreta mål skah sättas upp, dessa bör gälla ortsstrukturens form. En översyn av serviceortemas antal och utseende är därför viktig. De långsiktiga målen för glesbygden bör gälla skapande av stödjepunkter. Socialstyrelsen framhåller att styrelsen inte ser utredningens glesbygdsprogram som ett förslag på längre sikt. I fortsättningen bör ett vidare utvecklingsarbete ske. Det regionalpohtiska arbetet på alla nivåer bör ske under medverkan och inflytande av den sociala planeringen.

Avgränsningen av glesbygden samt den därav betingade geografiska inriktningen av glesbygdsstödet berörs av åtskilhga remissinstanser. Ingen ifrågasätter att de områden som har föreslagits av utredningen bör komma i fråga för glesbygdsstöd. Flera remissinstanser anser emellertid att de skäl som har åberopats för stöd i de  av  utredningen  avgränsade  områdena  gäller  även andra områden.

28 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             434

Speciellt betonas från länsstyrelserna i Gotlands och Stockholms län att Gotland resp. Stockholms skärgård bör jämställas med det av utredningen avgränsade området i fråga om rätt till glesbygdsstöd. Hultsfreds kommun framhåller att det på det mehan- och sydsvenska fastlandet finns "glesbygdsöar". Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar att norra glesbygden är det mest framträdande problemområdet. Av de tio kommuner i landet som väntas få den största folkminskningen tih år 1975 (i genomsnitt 22 %) hgger fem enbart i Norrbottens län.

I frågan om behovet av att upprätthålla ett systern av lokala och regionala serviceorter som bas för de glesbygdspolitiska insatserna lämnar vissa remissinstanser kompletterande synpunkter. Sålunda betonar bl. a. Svenska kommunförbundet att det är angeläget för en planmässig samordning av ohka samhällsaktiviteter att serviceorterna uttryckhgen redovisas i kommunah och stathgt planeringsmaterial, som fortlöpande ses över och då så erfordras revideras. Förbundet anser vidare att utseendet av lokala serviceorter inom kommunerna bör ankomma på dessa såsom en primärkommunal angelägenhet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att glesbygdsutredningen borde ha diskuterat vilka regionala serviceorter,  som  sett  i  ett  större perspektiv bör prioriteras.

Planerandet och genomförandet av de glesbygdspolitiska insatserna har berörts av många remissinstanser. Landsorganisationen i Sverige (LO) betonar att det kommunala engagemanget i glesbygdspolitiken bör vara omfattande både vid probleminventering och planering av åtgärderna. Men det förutsätter också en effektiv samordning mellan kommunernas planering och den regionala utvecklingsplaneringen på länsnivå. Länsstyrelserna måste därvid få möjhgheter att tUlse att kommunemas glesbygdspolitiska åtgärder hgger i hnje med det regionala planeringsarbetet. Detta ställer stora krav på kommunerna av både administrativ och ekonomisk art, varför kommunema bör få ekonomiskt stöd till planeringsarbetet. Liknande synpunkter framför bl. a. de båda kommunförbunden. Socialstyrelsen anser att arbetet på den regionala nivån har speciell betydelse och förordar att samverkan där sker med styrelsens regionala socialkonsulentorganisation.

Glesbygdspolitikens kostnader berörs av bl. a. LO, som menar att en angelägenhetsgradering av förslagen skulle ha underlättat bedömningen av utredningens förslag. En ytterligare förbättring skuhe ha nåtts om de kostnader som på detta stadium kan bedömas hade kopplats tih denna angelägenhetsgradering. £"7?{/anmärker att utredningen inte har gjort någon analys av effekter resp. kostnader för olika typer av glesbygdspolitiska handlingsprogram. Expertgruppen anser att det skulle ha varit av värde att genomföra samhällsekonomiska mål-och medelanalyser för alternativa glesbygdspolitiska åtgärder. Vidare påpekar ERU att det skuUe ha varit värdefuht med en angelägenhetsgradering av åtgärder inom en totalram för hur mycket av samhällets totala resurser   som   utredningen   anser   böra  avsättas  för  glesbygdspolitiska

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             435

åtgärder. Beträffande investeringar i glesbygder bör restriktivitet iakttas. Dessa investeringar bör också inordnas i en utvecklingsplan.

Svenska kommunförbundet framhåller att statens stöd till glesbygdskommuner bör inarbetas i skatteutjämningsbidragen tUl kommunerna. Förbundet delar inte utredningens uppfattning att det beträffande vissa statliga stödinsatser kan erfordras en statlig prövning av angelägenheten i varie enskilt faU.

Utredningens förslag att under en försöksperiod genom ohka former av stathgt stöd söka trygga glesbygdernas behov av kommersiell service får ett positivt mottagande av praktiskt taget samthga remissinstanser. En del remissinstanser anser dock att stödet borde vara mera generöst än enhgt utredningens förslag. Åtskihiga remissinstanser förordar, i motsats till utredningen, att vid sidan av investeringsstöd också driftsstöd i någon form skaU utgå. Den enda remissinstans som uttalar sig beträffande former för ett sådant stöd är länsstyrelsen i Norrbottens län som föreslår att det skah utformas på samma sätt som omstäUrungsbidraget, dvs. med ett fast belopp per månad.

Betänkandet om hälso- och sjukvård får ett positivt mottagande av remissinstanserna. Socialstyrelsen framhåller dock att en geografisk spridning av sjukvårdsenheter inte får ske på bekostnad av vård-kvahtet. Endast i undantagsfaU bör enläkarstationer behållas.

I betänkandet om kommunal social service föreslås att försöksverksamheten skall avbrytas och att i stället länsstyrelserna skall få medel för särskilda sociala insatser. Detta tiUstyrkes av flera remissorgan, bl. a. Svenska kommunförbundet, medan andra remissinstanser bl. a. socialstyrelsen och socialutredningen avstyrker. Förslaget att höja statsbidraget tUl social hemhjälp för kommunerna i de inre delama av skogslänen tUlstyrkes i aUmänhet. Från flera håll yrkas dock att det skall finnas möjhgheter att höja bidraget även i andra delar av landet.

De av utredningen framlagda förslagen om sysselsättning i glesbygder har i stort sett bemötts positivt vid remissbehandlingen. En del remissinstanser understryker vikten av att stödåtgärderna inom jordbrukssektorn utformas så att jordbrukets rationahsering inte motverkas. Skogsnäringen har enligt ett par remissinstanser behandlats alltför kortfattat och skogsvårdens betydelse för sysselsättningen betonas. Utredningens förslag att ge företagareföreningarna möjhgheter att intensifiera sin rådgivning och serviceverksamhet tiU mindre företag beträffande marknadsföring m. m. stöds över lag, och från flera håll framhålls att företagareföreningarnas insatser för småföretagen är av stort värde. Även förslaget om fortsatt försöksverksamhet med stöd tih hemarbete tiUstyrks i regel.

ÅtskiUiga remissinstanser delar utredningens åsikt att beredskapsarbeten måste bibehållas i betydande omfattning och understryker att man bör sträva efter mer differentierade och mindre kostsamma objekt. Förslaget om en utvidgad kommunal sysselsättningsplanering tillstyrks i huvudsak eUer lämnas utan erinran av en stor majoritet remissinstanser. Från något håh framhålls i detta sammanhang särskUt att den föreslagna

Prop. 1972:111     BUaga 1     Inrikesdepartementet          436

formen för organisation av verksamheten och medelstilldelningen är att föredra med hänsyn till kommunernas kännedom om de lokala förhållandena, medan från annat håll betonas vikten av att länsstyrelserna och länsarbetsnämndema ges stora möjligheter att medverka i arbetet.

En rad remissinstanser stöder förslaget om en utredning angående drifts- och ägandeformerna för ett system med samhällsägda verkstäder. AMS delar utredningens uppfattning att sådana verkstäder är det enda sättet att i vissa områden kunna erbjuda arbete under industrieha former. Det är dock enligt styrelsens mening viktigt att de sysselsättningspohtiska insatserna på detta fält kan samordnas med övriga arbetsmarknads- och lokahseringspolitiska insatser i det inre stödområdet. I något remissyttrande ifrågasätts lämpligheten av att bygga upp ett system med samhällsägda verkstäder för fysiskt och psykiskt handikappade och ett annat system för människor som av andra skäl — t. ex. ålder, lokal bundenhet etc. — är handikappade på arbetsmarknaden.

12.3 Industricentrautredningen 12.3.1  Bakgrund

Enhgt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades i juni 1970 en sakkunnig för utredning av frågan om försöksverksamhet med koncentrerad utbyggnad av industrilokaler för uthyrning tUl industriföretag, s. k. industricentra, inom det allmänna stödområdet. Enligt direktiven begränsades uppdraget geografiskt till i första hand de delar av det inre stödområdet, vilka är belägna inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Den sakkunnige, som för utredningen antog benämningen uidustri-centrautredningen, avlämnade i juli 1972 betänkandet (Ds In 1972:13) Industricentra.

Över betänkandet har yttranden angetts av centrala statliga myndigheter, länsstyrelserna i de sju skogslänen efter hörande av kommuner, vissa företagareföreningar, näringslivs- och intresseorganisationer m. n.

12.3.2 Utredningens förslag

Enligt utredningen menas i internationella sammanhang med industricentrum ett markområde, som utväljs, planläggs och kontrolleras av ett utvecklingsorgan, vars uppgift är att självt uppföra eller låta uppföra industribyggnader och tihhandahålla de servicetjänster, vUka är nödvändiga eller önskvärda för centrets utveckhng. Med de i utredningsdirektiven angivna fömtsättningarna föreslår utredningen försöksverksamhet i industricentra som en kompletterande regionalpoli-

1 Riksdagsmannen    Rune   B.   Johansson   (t.o.m.   den   31    augusti   1971), riksdagsmannen Ivar Högström (fr. o. m den 1 september 1971).

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             437

tisk stödform för det inre stödområdet. 1 ett senare skede och på modifierade vihkor skulle möjligen statliga industricentra kunna tiUskapas med regionalpohtiskt stöd även inom det allmänna stödområdet i övrigt. Beträffande den geografiska avgränsningen har utredningsarbetet begränsats tih de delar av det inre stödområdet som är belägna inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Målet har varit att i första hand anordna ett industricentrum i ettvart av de angivna länen.

Med utgångspunkt i den ortsprioritering, vUken dels föreslogs av 1968 års lokalisermgsutredning (SOU 1969:49), dels utarbetades i länsplanering 1967 för de regionalpohtiska insatserna, förordar utredningen som lämpliga orter för försöksverksamhet med industricentraanläggningar Strömsund i Jämtlands län, Lycksele och Vilhelmina i Västerbottens län och Kahx i Norrbottens län.

De angivna orterna motsvarar enligt utredningens mening väl de krav i fråga om industriell mUjö samt kommersieU och samhällelig service, som rimligen kan ställas från företagens och de anställdas sida. Från regionalpoUtisk synpunkt får de aktuella orterna dessutom betraktas som vitala stödjepunkter för såväl sysselsättning som service inom en större region.

Rekryteringsunderlaget för arbetskraft i de redovisade orterna bedöms vara tUlfredsstäUande vid en utbyggnad av den industriella verksamheten i planerad omfattning. Följande sammanställning visar befolkningsförhållandena i de fyra kommunema resp. tätorterna år 1970. Dessutom redovisas befolkningstalet inom en radie av 30 km från tätorten, vilket normalt anges som ett acceptabelt pendlingsavstånd mehan bostad och arbetsplats.

Befolkningar 1970

	Kommunhlock	Tätorten	Inom 30 km radie (uppskattat)
Strömsund	18551	3 578	7 768
ViUielmina	8 737	3 632	6 669
Lycksele	14 787	7 879	11 161
KaUx	18 149	6 539	18 964

Industricentraanläggningarna bör enligt utredningens mening planeras för cirka 300 arbetsplatser i vaqe enhet. Även i denna begränsade omfattning anses en påtaglig regionalpohtisk effekt kunna påräknas i de aktueha områdena, om hänsyn tas tiU de följdinvesteringar inom servicesektorn som normalt aktualiseras vid en sådan industrietablering. Utredningen håller för sin del troligt att betydande svårigheter förehgger, att i det inre stödområdet skapa stora industricentraenheter (ca 1 000 arbetsplatser) under en försöksverksamhet. Anläggningar i denna storleksordning kan möjligen komma tiU stånd på mycket lång sikt och om specieUa fömtsättningar föreligger i det enskilda fallet.

För att utröna industriföretagens intresse att etablera verksamhet i de nämnda    orterna    har    utredningen    gjort    en   enkät    hos   ca   5 000

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             438

industriföretag i Sverige genom medverkan av branschorganisationer. Svar infordrades enbart av de företag, vUka antingen hade direkt intresse av verksamhet i industricentra i de angivna orterna eller hade synpunkter på utformningen av industricentraanläggningar. Tih utredningen inkom drygt 300 svar, i vilka 36 företag lämnade uppgifter om prioriteringen av de fyra orterna. Genom enkäten kunde konstateras att industriföretagen med stor majoritet uttalade sitt intresse för i första hand Strömsund som etableringsort för ett industricentrum och i andra hand Lycksele.

Utredningen framhåller att utfallet av enkätundersökningen blev något sämre än väntat, men med hänsyn tih det under år 1971 påfallande svala intresset från företagens sida för nyinvestering och utökad verksamhet bedöms resultatet dock som godtagbart. En viss försiktighet vid utbyggnad av industricentraanläggningar anser utredningen dock motiverad och föreslår, att försöksverksamheten i ett första skede begränsas tUl Strömsund och Lycksele. Vid positiva erfarenheter av den begränsade försöksverksamheten torde enhgt utredningens bedömande fömtsättningar förefinnas att i en senare utbyggnadsetapp förlägga industricentra tiU Kalix och Vilhelmina.

Uppförandet av industrianläggnmgar i de två orterna Strömsund och Lycksele bör enligt utredningens förslag ske i etapper, vilkas omfattning kan varieras med hänsyn tUl den aktuella efterfrågan på industrilokaler. I en första etapp föreslås byggnation av aUmänt användbara mdustrilokaler i storleksordningen 6 250 m i såväl Strömsund som Lycksele. Härigenom skapas arbetsplatser för 150-175 personer i vardera orten. Skulle intresset från företagens sida under det fortsatta planeringsarbetet visa sig vara stort, kan fuU utbyggnad redan i första etappen övervägas.

Beträffande servicefunktioner avsedda för den industrieUa verksamheten inom industricentret förklarar sig utredningen ha blivit övertygad om att företagens individueha behov av och krav på externa servicetjänster av varierande slag tiU stor del är mycket svåra att på ett ekonomiskt försvarbart sätt tihfredsstäha inom ramen för ett industricentrum. Företagsenkäten, vUken presenterade ett register över företagsservice aUt från enklare funktioner såsom maskinskrivning och kopiering tih resurskrävande funktioner såsom produktutveckhng, marknadsföring samt dataservice, utvisade att ett begränsat antal servicefunktioner torde komma att nyttjas av de tUlfrågade företagen.

För vissa servicefunktioner har enkätföretagen dock uttalat starkt intresse. Utredningen föreslår med stöd härav att i första hand sådana funktioner som lunchlokal alt. cafeteria, bokföring och revision, samordning av transporter samt företagshälsovård bereds utrymme redan i delutbyggda industricentraanläggnmgar, medan andra, mera perifera funktioner reserveras för fuUt utbyggda mdustricentraanläggningar. Företagens behov av specialinriktad företagsservice tillgodoses enligt utredningens mening bäst genom ett direkt samarbete med organisationer, institutioner och konsulter som är inriktade på att erbjuda kvahficerad rådgivnmg tUl mindre och medelstora företag.

I fråga om huvudmannaskapet för den planerade försöksverksamheten

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             439

har utredningen haft överläggningar med Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet samt med de berörda kommunerna. Som en genomgående uppfattning har härvid framförts att industricentraverksamheten bör ses som ett lokahseringspohtiskt styrmedel och som sådant vara en statlig angelägenhet. Ett intimt samarbete med de kommunala organen fömtsätts dock.

Även utredningen finner övervägande skäl tala för att huvudmannaskapet för industricentraverksamheten såsom ett regionalpohtiskt instrument skah helt åvUa ett statligt organ. Den direkta förvaltningen av industricentraverksamheten bör omhänderhas av ett fristående förvaltningsbolag. På grundval av erfarenheter från hkartade statliga verksamhetsformer i Skottland och Norge föreslås att den verkstähande ledningen inom industricentraverksamheten tihförsäkras en fristående stähning med möjligheter att på ett snabbt och smidigt sätt ta kontakter med och träffa bindande avtal med näringslivets företrädare. Utrednmgen finner att aktiebolagsformen lämpar sig bäst för den planerade verksamheten. Bolaget föreslås få ett aktiekapital av 3 milj. kr., vilket helt tillskjuts av staten.

De regionalpolitiska bedömandena rörande industricentra bör förbehållas Kungl. Maj:t, som bör fatta beslut om vidareutbyggnad av industricentra tiU ytterhgare orter samt fastställa de ekonomiska ramarna för verksamheten.

De preliminära investeringskostnaderna för fuUt utbyggda industricentra med 300 arbetsplatser i vardera Strömsund och Lycksele beräknas tUl totalt 20 mUj. kr. TiU finansieringen av investeringarna fömtsätts bl. a. lokaliseringsstöd utgå efter särskilt förmånhga grunder.

12.3.3  Remissyttranden'

Praktiskt taget samtliga remissinstanser är positiva till utredningens förslag om en försöksverksamhet med byggande av industricentra. Flertalet grundar sina ställningstaganden på uppfattningen att en utbyggnad av sådana centra är ett lämphgt regionalpohtiskt medel och som sådant ett värdefullt komplement till de nuvarande medlen. Från flera håll, bl. a. skogslänen, framhålls den stora betydelsen för befolknings- och näringshvsutveckhngen som en koncentrerad industrieh verksamhet kan beräknas få i det inre stödområdet. LO anför att förutsättningarna för koncentrerade och målmedvetna insatser i ett relativt begränsat antal orter i Norrlands inland har avsevärt förbättrats i takt med att den regionala utvecklingsplaneringen på länsnivå har byggts upp. Härigenom kan de orter i vilka denna typ av satsning bör göras urskiljas. Den form av lokahseringsstöd som industricentraidén innebär har den fördelen att möjligheterna ökar att styra insatserna i enhghet med nyssnämnda rikthnjer. En annan viktig fördel med satsningar av typ industricentra är enhgt LO att de aht högre kraven på en god industriell miljö med olika former av företagsservice snabbare kan tillgodoses vid en samlad satsning med fler företag jämfört med att enstaka företag lokaliseras i spridda • Avser remissyttranden som har inkommit före den 23 september 1972.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           440

orter. Detta faktum har särskild relevans i det inre stödområdet. Det är i detta område som idén om industricentra förefaUer mest tillämplig, anser LO.

Statskontoret tillstyrker i princip användandet av statligt stöd till industricentra i det inre stödområdet men understryker samtidigt nödvändigheten av att åtgärder av detta slag integreras i en regionaipolitisk paketlösning för berörda orter. De regionalpolitiska insatsema måste nödvändigtvis koncentreras till ett fåtal orter, varför ortsprioriteringen blir ytterst viktig. Med tanke på att det endast genom praktiska försök går att klarlägga vilken betydelse industricentra kan få som lokahserings-faktor tillstyrker kommerskollegium en försöksverksamhet med industricentra med ungefär den omfattning och utformning som utredningen föreslår.

Några remissinstanser, bl. a. Svenska kommunförbundet, framhåUer att nyetablering av företag i första hand bör eftersträvas för att inte endast en omflyttning av företag inom stödområdet skall åstadkommas.

Den bristande balansen i fördelningen av näringsverksamheten över landet har enhgt Lantbrukarnas riksförbund (LRF) på ett markerat sätt förstärkts genom den nu förda näringspohtiken. Förslaget till försöksverksamhet i industricentra uppfattas som ett tecken på en förestående omsvängning i statsmakternas inställning i fråga om befolkningens och sysselsättningstillfällenas spridning över landet, vilket LRF hälsar med tillfredsställelse. Betraktad som försök med en ny typ av lokaliseringspolitiskt medel bör verksamheten välkomnas, även om experimentet bara kan väntas leda till marginella effekter.

En mindre positiv syn på att använda utbyggnad av industricentra som ett medel i regionalpolitiken har Kooperativa förbundet (KF), Svensk industriförening och Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO). KF anser nu, liksom i sitt yttrande över 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande (SOU 1969:49) Lokahserings- och regionalpohtik, att tUlräckhgt starka motiv inte föreligger för en utbyggnad av industricentra. Trots att KF således tidigare har ställt sig avvisande till uppbyggandet av industricentra, anser förbundet att en hög grad av reahsm präglar utredningens förslag "att planering bör ske för en mer begränsad volym". Av dessa skäl vih KF inte ställa sig helt avvisande till den försöksverksamhet i begränsad omfattning som utredningen föreslår. Svensk industriförening och SHIO anser att med hänsyn tUl de svårlösta konkurrensfrågorna i första hand generellt verkande medel bör utnyttjas i stödområdet och i andra hand selektiva regionalpolitiska medel, såsom byggande av industricentra.

Utredningens val av orter för industricentra i försöksverksamheten mottas positivt av flertalet remissinstanser. Några av dessa framhåller som väsentligt att de orter som kommer i fråga för industricentra har goda kommunikationer, särskilt järnvägsförbindelser. Från några håll framförs kritiska synpunkter på ortsvalet. Sålunda anser länsstyrelsen i Värmlands län att något krav på att industricentraanläggningar skah vara lokahserade tiU enbart det inre stödområdet rimUgtvis inte kan uppställas. Länsstyrel-

Prop. 1972:111     Bilagal    Inrikesdepartementet               441

sen framhåller, att Torsby kommunblock i norra Värmland fyller de krav på befintlig företagsservice inom skilda sektorer, som i detta sammanhang kan resas. Torsby torde vidare som ett av landets mest utpräglade glesbygdsområden vara i minst lika stort behov av statliga industriverksamheter som av utredningen omnämnda norrlandskommuner.

Några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den verkställda företagsenkäten har haft en alltför låg svarsfrekvens för att ge någon hållbar vägledning vid ortsvalet. En mer utförlig presentation av orterna från bi. a. servicesynpunkt skulle enligt länsstyrelsens mening ha kunnat ge helt andra enkätsvar. I länsprogram 1970 har orterna Gällivare och Haparanda angetts som lämpliga för industricentraanläggningar. Utredningen har för länets del valt Kahx som lämplig lokaliseringsort. Även om valet således inte kan anses sammanfalla med länsstyrelsens förslag framhåller länsstyrelsen att Kahx ur industriservicesynpunkt är minst lika välutrustat som övriga av utredningen föreslagna orter. Kalix är bättre rustat än t. ex. Strömsund i fråga om arbetsmarknadsutbildning, antalet representerade branscher, befolkningsunderlag och utbud av arbetskraft.

Enhgt Sveriges industriförbunds och Svenska arbetsgivareföreningens mening borde en försöksverksamhet med industricentra från principiella utgångspunkter lämpligen startas i någon eller några större tätorter inom stödområdet, där förutsättningarna för industriell utbyggnad kan bedömas med viss säkerhet. Positiva erfarenheter från sådana orter skuhe därefter kunna nyttiggöras vid fortsatt etablering av liknande anläggningar i andra delar av stödområdet. Mot bakgrund av de välkända svårig-hetema att åstadkomma industriella företagsetableringar i Norrlands inland tillstyrker emellertid organisationerna utredningens förslag om att bygga industricentra i Strömsund och Lycksele.

Flera remissinstanser i länen föreslår ytterligare lokaliseringsorter för industricentra vid den fortsatta planeringen. Sålunda hemställs att Sollefteå och Ange i Västernorrlands län, Järpen och Sveg i Jämtlands län, Storuman i Västerbottens län samt GäUivare och Haparanda i Norrbottens län utses tUl orter där industricentra skall byggas.

Utredningens förslag att industricentraanläggningarna skall planeras för ca 300 arbetsplatser godtas av nästan alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska företagares riksförbund anser att 300 arbetsplatser för ett sådant centrum är en alltför blygsam omfattning, särskilt om man jämför med förhållandena i Norge, där den nedre gränsen av en utredning har angetts tiU 1 000 arbetsplatser för att påtagliga regionalpolitiska effekter skall kunna erhåhas.

Det övervägande antalet remissinstanser är positiva tUl förslaget om en utbyggnad av industricentra i två etapper. Svenska kommunförbundet, länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län samt företagareföreningen i Norrbottens län förordar en utbyggnad till 300 arbetsplatser per centrum på en gång. Företagareföreningen anser att ett centrum skall byggas också i Kalix i den första etappen. Enligt AMS och LO bör det

Prop. 1972:111    BUaga I    Inrikesdepartementet             442

finnas förutsättningar att redan i en första etapp bygga upp ett industricentrum också i det inre stödområdet inom Norrbottens län. Norrlandsfonden ifrågasätter om inte Gällivare bör komma i fråga för byggande av industricentrum i första omgången.

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            443

13 Departementschefen

13.1   Bakgmnd och erfarenheter

Genom 1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokahseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) lades grunden för en målmedveten regionalpolitik i vårt land. I en sammanfattande formulering angavs målen för denna politik vara att främja en sådan lokalisering av näringshvet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fuht utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas, att det stigande välståndet fördelas så, att människorna i olika delar av landet erbjuds en tihfredsställande social och kultureh serice, att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former att de enskUda individernas trygghet värnas och att rikets försvar underlättas.

Med ledning av erfarenheterna från de första fem årens lokaliseringspolitiska verksamhet vidareutvecklades de regionalpolitiska målen vid 1970 års riksdag. Den vidgade målsättningen gav uttryck för starkt ökade ambitioner på detta område. Målen lades fast genom beslutet om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304). TiU regionalpolitUcen hänfördes nu sådana strävanden som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande på kortare, och längre sikt samt ökad ekonomisk tUlväxt med förbättrad jämvUct i den näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom skulle regionalpolitiken skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i skilda regioner. Detta mål förklarades innefatta också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tUlväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. I rUcsdagsbeslutet erinrades vidare om att den ökade insikten om miljöns betydelse har tillfört välståndsbegreppet ytterligare en viktig dimension.

De mål för regionalpolitiken som jag nu har redovisat är allmänt formulerade. De har likväl haft ett betydande värde som vägvisare i det omfattande arbete som har lagts ned under de senaste åren inom skilda samhällsområden för att skapa en bättre regional balans.

Jag vill samtidigt erinra om att de allmänna målen successivt har preciserats i viktiga avseenden. En förutsättning härför har varit den systematiska uppbyggnad av den regionalpolitiska planeringsverksamheten som har skett i intim samverkan mellan stat och kommun under senare hälften av 1960-talet. Planeringen inleddes med en försöksverksamhet, länsplanering 1967, vars främsta syfte var att ange till vilka kommunblock i de olika länen som de regionalpolitiska insatserna i första hand borde koncentreras. När resultaten av länsplanering 1967 anmäldes för 1969 års riksdag gjorde statsmakterna vissa uttalanden som i betydelsefulla avseenden innebar en konkretisering av regionalpolitikens mål (prop. 1969:1, bU. 13, SU 1969:57, BaU 1969:30, rskr 1969:188).

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             444

Dessa uttalanden innebar bl. a. att regionalpolitiken borde syfta tUl att skapa nya eller utveckla redan existerande tillväxtbetingelser för ett antal utvecklingsbara tätortsregioner i olika delar av landet. För att detta syfte skulle kunna nås borde den starka tUlväxten i de tre storstadsregionerna dämpas något och en del av expansionen fördelas på nämnda tätortsregioner. Härigenom skulle också stockningsproblemen i storstadsområdena komma att lättas. Som utgångspunkt för det regionalpolitiska handlandet i övrigt utanför stödområdet kunde man i huvudsak acceptera länsstyrelsernas prognoser som byggde på en framskrivning av dittills-varande utvecklingstendenser. Inom stödområdet godtogs länsstyrelsernas prioriteringar och rangordningar av kommunblock när det gällde behovet av insatser.

1 1970 års proposition underströk jag att en ytterligare konkretisering av   de  regionalpolitiska  målen var önskvärd.  Förutsättningarna  för en riksomfattande regionalpolitik skulle komma att förbättras av.sevärt när de handlingsprogram — länsprogram 1970 - förelåg som länsstyrelserna i samverkan  med   kommunerna då höll på att utarbeta.  Jag angav  två väsentliga krav på ett regionalt handlingsprogram för hela landet. Å ena sidan måste programmet få så konkret form att man kunde få till stånd en enhetlig regionalpolitik i hela landet. Ä andra sidan fick programmet inte vara så detaljerat att det uteslöt handlingsfrihet på regional och kommunal nivå. Med dessa utgångspunkter betonade jag två element i programmet som speciellt betydelsefulla. Det ena var att statsmakterna anger ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet. Det andra elementet var en klassificering av olika orter. Klassificeringen skulle ange den funktion orterna bör fullgöra i regionala sammanhang och de åtgärder som behöver vidtas för att problem som är förknippade med resp.  ortstyp  skall kunna lösas. I propositionen skisserades en sådan klassificering med angivande av fem skUda ortstyper, nämligen storstäder, storstadsalternativ, regionala tillväxtcentra, serviceorter och övriga orter. RUcsdagen biträdde dessa uttalanden (BaU  1970:40, rskr 1970:304). Bankoutskottet underströk i sitt utlåtande att förslaget till klassificering av orter och regioner gav uttryck för en strävan att genom stimulans av olika slags tillväxtcentra och serviceorter effektivt motarbeta koncentration  till storstadsregionerna och ge befolkningen i landets skUda delar tillgång till en social och kulturell service som tillfredsställer vår tids krav på jämlikhet mellan medborgarna.

Uppdraget till länsstyrelserna att utarbeta regional politiska handlingsprogram lämnades i mars 1969. Länsprogrammen har utformats i nära kontakt med kommunerna som har lämnat bl. a. en stor del av den för planeringen behövliga informationen. Kommunerna har även i övrigt tagit del i programmens utformning, dels vid överiäggningar med länsstyrelserna, dels genom yttranden över de prehminära program som upprättades innan länsstyrelserna slutligt tog ställning till programmen.

Länsprogram 1970, som i slutligt skick redovisades till inrikesdepartementet omkring årsskiftet 1971-1972, innehåller tre huvudmoment. Det första innefattar förslag till långsiktiga sysselsättningsskapande åtgärder.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           445

Det andra huvudmomentet avser förslag till åtgärder av annan art för att trygga goda levnadsförhållanden i områden där de lokaliseringspolitiska medlen har visat sig otillräckliga, I det tredje huvudmomentet anges hur de offentliga investeringarna bör fördelas mellan kommunerna. Det egentliga planeringsmomentet i länsprogrammen består av prioriteringar mellan kommunerna i fråga om behovet av insatser.

Jag vUl i detta sammanhang ge mitt fuUa erkännande åt det omfattande och mycket värdefulla arbete som har lagts ned på länsprogrammen av länsstyrelser, kommuner och andra medverkande. Av materialet framgår att länsprogrammen har en bred förankring i de skilda länen. På några håll har man visserligen pekat på brister i det underlag som f. n. föreligger för planeringen. Dessa brister är enligt min uppfattning inte större än att programmen är väl ägnade att läggas thl grund för statsmakternas ställningstagande till den framtida regionalpolitiken.

Genom de regionalpolitiska handlingsprogrammen, som jag har lämnat en utförlig redogörelse för i det föregående, har nu en fast grund lagts för en regionalpolitik som omfattar alla delar av landet. Regionalpolitiken spelar i dag över ett brett register. Praktiskt taget alla former av samhällelig verksamhet är i större eller mindre utsträckning engagerade i det regionalpolitiska arbetet.

Av väsentlig betydelse för våra möjligheter att nå de regionalpolitiska målen är utbyggnaden av skilda samhällsfunktioner. Denna utbyggnad har gått snabbt särskilt det senaste decenniet och i hög grad bidragit till att skapa förutsättningar för en bättre regional balans.

För att främja en god samhäUsmiljö, inte minst i de norra delarna av landet, har det kommunala skatteutjämningsbidraget varit ett betydelsefullt instrument. För budgetåret 1972/73 beräknas de totala skatteutjämningsbidragen till 1,9 miljarder kr. Ca 55 % av detta belopp beräknas utgå till kommuner och landstingskommuner i de s. k. skogslänen. Skatteut-jämningsbidragens stora betydelse kan illustreras med att den genomsnitt-Uga utdebiteringen utan bidrag i år skulle ha uppgått till resp. 38:07, 33:62 och 35:46 kr. per skattekrona i resp. Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län mot en faktisk utdebitering av resp. 28:08, 24:81 och 25:27 kr.

Decentraliseringssträvandena på utbildningsområdet är ett belysande exempel på den offentliga sektorns väsentliga betydelse för den regionala utvecklingen. Grundskolans genomförande har spelat avgörande roll i detta sammanhang, liksom utbyggnaden av gymnasieskolan. 1 samband med reformen av lärarutbildningen år 1967 inrättades fullständiga lärarhögskolor i Umeå och Linköping och seminarier i Falun, Gävle, Härnösand, Jonköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö omvandlades till lärarhögskolor för klasslärarutbildning. Samma år fick Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping universitetsfUialer. Försök med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning har inletts i Luleå, Sundsvall och Östersund. År 1971 fattades beslut om högre teknisk utbildning och forskning i Luleå och om en bibliotekshögskola i Borås. Socialhögskola   samt   gymnastik-   och   idrottshögskola   har   inrättats  i

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            446

Örebro, och år 1971 startades en socialhögskola i Östersund, Genom denna omfattande decentralisering har utbUdningsmöjligheterna blivit avsevärt jämnare fördelade över landet. Dessutom har betydande sysselsättning skapats för kvalificerad arbetskraft i de orter dit utbUdningsan-stalterna har lokaliserats.

Jag vill vidare nämna de initiativ som har tagits för att utveckla den industriella miljön, särskilt i Norrland. Förläggningen av ett industriellt utvecklingscentrum till Skellefteå är ett exempel på detta. Även de statsägda företagen spelar en betydande roll för den industriella utvecklingen i norr. Av de totalt ca 34 000 anställda hos Statsföretag AB år 1970 sysselsattes 13 000 (38%) i det allmänna stödområdet. 7 400 (57 %) av dessa fanns i det inre stödområdet. De statliga företagen i norra Sverige befinner sig f. n. i en period av stark uppbyggnad. Redan genomförda och planerade investeringar inom LKAB, NJA och ASSI beräknas under första delen av 1970-talet uppgå till över 2 miljarder kr. i Norrbottens län.

Även på en rad andra områden har insatserna varit betydande. Sålunda har jordbmket i norra Sverige sedan länge varit föremål för särskUda stödåtgärder, som successivt har förstärkts. Jag vill fästa uppmärksamheten vid prisstödet tUl mjölk-, kött- och fläskproduktionen samt stödet tUl jordbrukets rationalisering. Också åtgärderna för att främja skogsbruket har varit omfattande.

Beslutet vid 1971 års rUcsdag att omlokalisera central statlig förvaltning från Stockholm tih 13 orter i andra delar av landet ger betydande regionalpolitiska effekter. Omlokahseringen berör 30 myndigheter och institutioner samt väsentliga delar av ytterligare sex myndigheter med sammanlagt omkring 6 000 anställda.

I fråga om åtgärder som omedelbart syftar till att skapa sysselsättning intar den lokaliseringspolitiska stödverksamheten en framträdande plats. Genom 1970 års riksdagsbeslut förstärktes och vidareutvecklades de regionalpolitiska medlen. Investeringsstödet och utbildningsstödet byggdes ut. Vidare infördes sysselsättningsstöd och transportstöd.

Bland de olika stödformerna vUl jag främst nämna lokaliseringsstödet till industrhnvesteringar. Under perioden den 1 juli 1965—den 30 juni 1972 har lokaliseringsstöd i form av bidrag och lån beviljats 920 företag med sammanlagt 1 850 milj. kr. Stödet har utgått till företag i hela landet. 1 södra Sverige har punktinsatser gjorts i områden som har drabbats av allvarliga sysselsättningsstörningar. Insatserna har emellertid varit koncentrerade till norra Sverige, där vi allmänt sett har haft de mest akuta problemen. Drygt 75 % av stödet har sålunda utgått till företag inom det allmänna stödområdet. Under de två sista åren av perioden har en kraftig expansion av lokaliseringsstödets omfattning skett trots att den allmänna konjunkturen har varit dämpad. Efterfrågan på lokaliseringsstöd visar en stigande tendens, vilket tyder på att stödet har den stimulerande effekt som statsmakterna eftersträvar.

De totala investeringarna för vilka lokaliseringsstöd har beviljats under nämnda period har i ansökningarna om stöd angetts till ca 3,5 miljarder

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             447

kr. Företagen själva har beräknat att investeringarna skall ge upphov till omkring 23 500 nya arbetstillfällen, när investeringarna har kommit till stånd.

Genom inrikesdepartementets försorg har en undersökning gjorts om sysselsättningsförändringen inom de industriföretag som fick lokaliseringsstöd under perioden den 1 juli 1965—den 30 juni 1971. Undersökningen visar att antalet sysselsatta i stödföretagen hade ökat från ansök-ningstUlfäUet fram tUl årsskiftet 1971-1972 med sammanlagt 13 500 personer, varav 9 400 inom det allmänna stödområdet. I företag som beviljades stöd under åren 1965-1969 kan man räkna med att investeringarna helt eller tUl aUra största delen var genomförda vid undersök-ningstUlfället. I dessa företag ökade antalet sysselsatta enligt undersökningen med 12 000 personer medan den i ansökningarna planerade ökningen var 16 000 personer. Det innebär att 75 % av den planerade ökningen hade realiserats. Resultatet påverkas av att en del investeringar inte var slutförda. Det har givetvis också förekommit att företags förväntningar om sysselsättningsökning inte har kunnat infrias tiU följd av bl. a. ändrade marknadsförutsättningar. Antalet rena misslyckanden i den meningen att företagen trots lokahseringsstöd inte har kunnat bestå har emeUertid varit relativt litet. Mindre än 2 % av det totala stödet har utgått tUl företag som sedermera har gått i konkurs eller avvecklats. Det sysselsättningstillskott som stödföretagen hittills har svarat för är betydande och jag vUl beteckna sysselsättningseffekterna av stödet som goda. Närmare en tredjedel av totalantalet sysselsatta inom industrin i stödområdet är enligt beräkningar som har gjorts på grundval av industristatistiken anställda i företag som har fått lokaliseringsstöd.

De vidgade möjligheter som infördes år 1970 att ge utbhdningsstöd har lett till en kraftig ökning av utbildningsvolymen. Under budgetåren 1970/71-1971/72 beviljades 732 företag sådant stöd för utbUdning av sammanlagt 15 000 personer, därav 12 000 inom det allmänna stödområdet.

Sysselsättningsstöd, som är begränsat till det inre stödområdet, har för år 1970 utgått med 7,5 milj. kr., vilket motsvarar en sysselsättningsökning med I 500 årsarbetskrafter. För år 1971 har sysselsättningsstöd hittills beviljats med 10,1 milj. kr. Stödet avser sysselsättningsökning med 1 180 årsarbetskrafter år 1971 och kvarstående sysselsättningsökning från år 1970 med 846 årsarbetskrafter.

Företagsutvecklingen inom stödområdet främjas vidare genom flyttningsstöd, som skall underlätta flyttning av kvahficerad arbetskraft till företag inom stödområdet. Vidare kan företag som flyttar sin verksamhet tUl ort inom stödområdet få ersättning för flyttning av maskiner. Sådan ersättning har under budgetåret 1970/71 utgått i närmare femtiotalet fall.

Information om lokaliseringsförutsättningarna har använts som ett medel i regionalpolitiken sedan mitten av 1940-talet. Genom 1970 års riksdagsbeslut om obligatoriskt lokaliseringssamråd har denna upplysningsverksamhet formaliserats i storstadsområdena. Samrådet har under

prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           448

tiden den 1 april 1971—den 30 juni 1972 omfattat 210 företag av vilka dock endast tre har förklarat sig avstå från planerad utbyggnad för att i stället etablera sig utanför de områden som omfattas av samrådet.

Genom beslut av 1970 års riksdag infördes den 1 januari 1971 ett särskilt regionalt transportstöd, som utgår för järnvägs- och landsvägstransporter av helfabrikat och mera bearbetade halvfabrikat inom stödområdet eller ut från stödområdet, om transportsträckan överstiger 300 km. Stödet utgör mellan 15 och 35 % av erlagd frakt beroende på var avsänd-ningsorten ligger inom stödområdet. Under budgetåret 1971/72 uppgick det totalt utbetalade transportstödet till 40 milj. kr. För Gotland har ett speciellt transportstöd införts den 1 februari 1972.

I detta sammanhang bör också nämnas att de möjligheter som gällande bestämmelser öppnar att utnyttja investeringsfonderna i regionalpolitiskt syfte har tagits till vara i inte oväsentlig omfattning. Härigenom har från lokaliseringssynpunkt viktiga projekt kommit till stånd inom stödområdet. Under åren 1965-1971 har 136 företag fått tUlstånd att ta i anspråk investeringsfondsmedel för investeringar inom stödområdet på sammanlagt 620 milj. kr. Den beräknade sysselsättningseffekten härav uppgår till omkring 4 000 personer. Även Norrlandsfondens verksamhet har varit omfattande. Under perioden 1965—1971 har fondens styrelse beviljat lån till industriell utbyggnad med sammanlagt 116 milj. kr. Under samma period har Norrlandsfonden lämnat stöd med närmare 30 milj. kr. till industriellt utvecklingsarbete.

1 anslutning till den redogörelse jag nu har lämnat för de långsiktiga åtgärder som har vidtagits för att stimulera utvecklingen i de problem-drabbade regionerna vill jag erinra om att arbetsmarknadspolitiken utgör ett värdefullt komplement till regionalpolitiken när det gäller att lösa mera kortsiktiga sysselsättningsproblem. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har varit betydande framför allt i skogslänen. Detta gäller inte minst arbetsmarknadsutbildningen. 1 arbetsmarknadsutbildning deltog under budgetåren 1966/67-1970/71 sammanlagt 430 000 personer. Av dem var omkring 130 000 bosatta i skogslänen. Det är i detta sammanhang värt att notera att omkring 90 % av dem som efter arbetsmarknadsutbildning börjar ett nytt arbete gör det i sitt hemlän. För skogslänen var andelen närmare 93 % år 1970. 1 dessa län har också den skyddade verksamheten och de industriella beredskapsarbetena haft stort sysselsätt-ningspolitiskt värde.

Störst betydelse har emellertid de traditionella beredskapsarbetena haft. Av de närmare 5 miljarder kr. som togs i anspråk för beredskapsarbeten under budgetåren 1966/67-1970/71 tillfördes över 3 miljarder kr. skogslänen, där i genomsnitt 9 000 personer sysselsattes på detta sätt. Samtidigt har beredskapsarbetena i hög grad bidragit till att förbättra samhällsmiljön i skogslänen. Härigenom har man på många håll kunnat bygga upp en servicestandard som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Närmare 150 mil allmänna vägar och inemot 300 mil skogsbUvägar har byggts som beredskapsarbeten där. Arbetsmarknadspolitiken har slutligen fyllt en viktig uppgift genom att bereda den arbetskraft som inte har

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             449

kunnat få sysselsättning på hemorten möjlighet till tryggad utkomst på annan ort inom eller utom hemlänet.

Det finns områden i vårt land - de egentliga glesbygderna — där de regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatserna inte har förmått trygga godtagbara levnadsförhållanden för dem som bor där. SärskUda åtgärder har vidtagits under senare år för att stödja glesbygdsbefolkningen. Fr. o. m. budgetåret 1968/69 har under femte huvudtiteln anvisats medel för försöksverksamhet med social service i glesbygder. Verksamheten, som omfattar ett sextiotal kommuner och två landsting, syftar främst tUl att lösa problem inom barna-, åldrings- och handikappvården. Under de tre år verksamheten har pågått har i olika aktiviteter satsats ca 16 milj. kr. Bidrag har utgått tUl bl. a. uppsökande verksamhet, varudistribution, distribution av färdiglagad mat, snöröjning, ambulerande hemhjälpsservice, tandvård och reumatikervård, institutionella service-och trivselanordningar, lekskoleverksamhet, färdriänst för rörelsehindrade m. m.

För att stimulera till nya sysselsättningsmöjligheter har försöksverksamhet sedan budgetåret 1968/69 bedrivits i form av stöd till hemarbete och hemslöjd m. m. i glesbygdskommuner inom skogslänen. Under försöksperioden har bidrag beviljats till verksamheten med ca 8 milj. kr. Fram tUl febmari 1972 beräknas sammanlagt 2 200 personer ha beretts bestående hel- eller deltidssysselsättning. Efter förslag av glesbygdsutredningen har vidare under senare år en intensifierad kommunal sysselsättningsplanering bedrivits i några kommuner. Inventeringen av tUlgången på arbetsobjekt visar att relativt betydande sysselsättningsmöjligheter kan skaffas fram på detta sätt. 1 de tre kommuner där verksamheten har nått längst har 500 personer under första halvåret 1972 beretts längre eller kortare tids sysselsättning.

Behovet att på det sätt jag har beskrivit ge olika samhällsaktiviteter en regionaipolitisk inriktning har sin grund i de regionala obalansproblem som utvecklingen har fört med sig. Den företeelse som i ett historiskt perspektiv har haft den största betydelsen för uppkomsten av dessa problem har varit övergången från ett samhälle där jord- och skogsbruket spelade den allt överskuggande rollen till dagens industri- och servicedominerade samhälle, där jord- och skogsbruket svarar för endast en liten del av den totala sysselsättningen. Orsakerna tUl denna utveckling är väl kända. Rationaliseringen inom både jordbruket och skogsbruket har lett till ett minskande arbetskraftsbehov. Denna utveckling har varit den enda möjliga vägen till en förbättrad inkomstsituation för dem som har sin utkomst inom dessa näringar.

Man får räkna med att strukturförändringarna inom jord- och skogsbruket kommer att fortsätta. Ännu år 1965 bodde ca 1,5 milj. människor i kommunblock där mer än 20 % av sysselsättningen hänförde sig tUl jord- och skogsbruket. Sysselsättningen inom dessa näringar kan beräknas sjunka från ca 350 000 sysselsatta år 1965 tUl ca 110 000 år 1980. En sådan utveckling skulle innebära att endast ca 100 000 människor skulle komma att bo i kommuner med minst 20 % sysselsatta

29 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. BH. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           450

inom jord- och skogsbrukssektorn.

Allt talar för att övergängen från jordbruks- till industrisamhälle kommer att sakna nämnvärd betydelse för den regionala utvecklingen i landet efter 1970-talets slut. Samtidigt befinner vi oss i ett skede där de faktorer som dominerar framtidens regionala utveckling förändras. Industrin måste med hänsyn till bl. a. den internationella konkurrensen specialisera produktionen och utnyttja tillgängliga slordriftsfördelar. Motsvarande tendenser visar sig nu också inom servicenäringarna.

Denna utveckling leder till ökad ensidighet i arbetskraftsefterfrågan, särskilt på de små lokala arbetsmarknaderna. Samtidigt ställer den tekniskt allt mer komplicerade produktionen av varor och tjänster krav på arbetskraft med god utbildning, en utbildning som i dagens Sverige också ställs tUl förfogande. En situation har skapats där det är långt ifrån självklart att en lokal arbetsmarknad, trots att den kan ha lika många arbetstiUfäUen som arbetssökande, erbjuder arbete inom det yrke för vUket den arbetssökande har utbUdat sig. Utvecklingen efter dessa linjer har pågått under lång tid men har genom den snabba och omfattande utbyggnaden av utbildningsväsendet accentuerats speciellt under de senaste decennierna. De faktorer som ligger bakom denna utveckling kommer jag att beröra närmare i det följande.

En konsekvens av de genomgripande förändringarna i näringslivet har blivit en koncentration av befolkningen på alla regionala nivåer, inom kommunerna till centralorterna, inom länen till större centra och inom hela landet tih storstadsområdena. Den mest expansiva utvecklingen har de områden fått som redan vid periodens början hade den största delen av sin befolkning boende i tätorter och sysselsatt inom industri och service. I varie fall under 1960-talet har emellertid de största tätorterna inte vuxit speciellt snabbt utan den starkaste utvecklingen, procentuellt sett, har skett i tätorter av måttlig storlek.

Ett karakteristiskt drag i befolkningsutvecklingen under 1960-talet har varit att storstadslänen jämte angränsande län har ökat sin folkmängd, medan skogslänen och Gotlands län har haft den kraftigaste folkmängdsminskningen. Med undantag för Jämtlands län har dock minskningen inte i något län varit större än 5 %. Till stor del kan skillnaderna i utveckling mehan länen förklaras med att jord- och skogsbruket har haft olika utbredning och omfattning i olika län.

Av de län som under 1960-talet hade en totalt sett minskande folkmängd uppvisar flertalet en något mindre negativ utveckling under senare delen av perioden. Av skogslänen hade endast Norrbottens och Kopparbergs län en mera negativ utveckling under den senare delen av perioden än under den förra. De större norrländska kuststäderna och Östersund hade en klart positiv utveckling under 1960-talet. Dessa tendenser har förstärkts under de senaste åren.

Det är naturligtvis svårt att entydigt ange orsakerna till denna uppbromsning av omflyttningen. Till en del torde den kunna förklaras med konjunkturutvecklingen, men en bidragande orsak har också varit den positiva industriutvecklingen inom stödomrädeslänen under slutet av

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdeparteinentet          451

1960-talet. Inom stödområdet har industrisysselsättningen under perioden 1965-1969 ökat med 2,5% mot en minskning med 3,8% utanför stödområdet och med 10% i Stockholmsregionen, Det är ingen tvekan om att det regionalpolitiska stödet har haft stor betydelse i detta sammanhang. Under perioden 1963-1970 ökade sysselsättningen inom stödföretagen med närmare 50 %.

Möjligheterna att få arbete varierar starkt mellan olika regioner. Detta gäller speciellt för kvinnor. De regionala skillnaderna i kvinnornas möjligheter till yrkesverksamhet har visserligen tenderat att minska. Samtidigt har antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökat i snabb takt. Ännu år 1970 var spännvidden mellan länen när det gäller kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete mycket stora.

För män är skillnaderna i andelen sysselsatta inte lika stora som för kvinnor. Ändå finns det delar av landet där man kan tala om en klar undersysselsättning också för män. Det rör sig främst om delar av länen i övre Norrland.

Vissa delar av landet har under hela 1960-talet präglats av relativt höga arbetslöshetstal. Det har varit fallet inom skogslänen som under både hög- och lågkonjunkturer har haft en högre arbetslöshet än landet i dess helhet. Jag vill också fästa uppmärksamheten på att variationerna i arbetslöshetstalen mellan orter med olika regionala funktioner är avsevärda. Under de två högkonjunkturåren 1969 och 1970, då den rent konjunkturbetingade arbetslösheten var ganska liten, var arbetslösheten i storstadsområdena bara hälften av den genomsnittliga för riket, medan t. ex. mindre kommuner inom stödområdet hade nästan tre gånger så hög arbetslöshet som riksgenomsnittet. Inom hela stödområdet var arbetslöshetsnivån under de två åren mer än dubbelt så hög som i riket i dess helhet.

De regionala variationerna i inkomstläget är fortfarande mycket stora trots en påtaglig minskning under 1960-talet. Räknat i inkomst per inkomsttagare ligger Stockholms län ungefär 20 % över riksgenomsnittet. Inga andra län än storstadslänen ligger över huvud taget över riksgenomsnittet. Stockholms län har nästan 50 % högre inkomstnivå än länen med de lägsta inkomstnivåerna. Även ortstyper sinsemellan förehgger betydande variationer i inkomstläget. I mindre kommuner inom stödområdet utgör medelinkomsten ca 60 %, i större orter inom stödområdet ca 70 %, i motsvarande orter utanför stödområdet nästan 80 % och i länshuvudorterna drygt 80 % av medelinkomsten i Stockholm.

Minskningen av de regionala inkomstskillnaderna under 1960-talet belyses i följande figur. Av denna framgår att storstadslänens försprång i förhållande till riket i övrigt har reducerats under hela perioden. De stora skillnader som kvarstår är naturligtvis långt ifrån tUlfredsstäUande, men de senaste årens erfarenheter inger förhoppningar om att det på grundval av en fortsatt välståndsutveckling skall bli möjligt att ytterligare uriämna skillnaderna i inkomst mellan olika delar av landet.

452

u

T

M.Y

C.E

D.BD

F,X

W

AC

S           (

K.N • ••|G,H,L.R

P

Z

M

U

c

E.T

Y

D,BD

F

R.X.AC ,;

G,H,L,N,W S

K.P

Z

C,M U

T E D

F

B,W G,L,N,Y H,K,P,X.AC S,BD

Inkomst per inkomsttagare åren 1960,1965 och 1970. Index: Riket = 100

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet
index       1960 1965 1970

130
120-
110-
100-
	• •
	• •
90
	• J
	***1
80-
70.

Årligen flyttar ett stort antal människor kortare eller längre sträckor inom landet. Endast en förhållandevis liten del av dessa flyttningar resulterar emeUertid i en nettoomflyttning mellan regioner. Den totala flyttningen över länsgräns uppgick år 1970 till ca 250 000 personer. Nettoeffekten innebar emellertid en vinst i inflyttningslänen på endast ca 15 000 personer. Detta antal kan sägas utgöra ett mått på den totala regionala obalansen mellan länen. Siffrorna antyder att en stor del av flyttningarna över längre distanser inte har samband främst med totalt sett bristande sysselsättningsmöjligheter i utflyttningsregionen. För en sådan tolkning talar bl. a. de kartläggningar av de flyttandes inkomstsituation som har gjorts inom inrikesdepartementet och som är redovisade i det föregående. Dessa kartläggningar visar att inkomsten före flyttningen oftast har varit ganska god och att den har förbättrats på inflyttningsorten. Även flyttningar som inte i första rummet beror på akuta svårigheter att få sysselsättning kan emellertid ändå genom uppbrottet från en välbekant miljö innebära avsevärda uppoffringar för den enskUde.

Med det jag nu har anfört har jag velat klargöra att den målmedvetna regionalpolitik som har utvecklats under senare år har medfört att de regionala obalansproblemen har blivit mindre framträdande än tidigare. De positiva effekterna av den förda regionalpolitiken visar att vi är på rätt

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           453

väg. Samtidigt vUl jag starkt understryka att de hittUls uppnådda resultaten representerar endast en första etapp för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken som har ställts upp. Vi måste konstatera att insatserna hittiUs inte i önskvärd utsträckning har åstadkornmit bättre regional balans. Arbetet på att tUlförsäkra människorna i olika delar av vårt land likvärdiga levnadsbetingelser måste fullföljas med all kraft.

Det är i detta sammanhang värt att hålla i minnet att de regionalpolitiska målen inte kan uppnås en gång för alla. Vårt näringsliv kommer också i fortsättningen att befinna sig i en oavbmten omvandling. De krafter som den tekniska och ekonomiska utvecklingen representerar medför ständigt risker för nya regionala balansproblem. En fortsatt industriell expansion är en nödvändig förutsättning för den framtida välståndsutvecklingen. För att en sådan expansion skall bli möjlig måste industrisektorn också i fortsättningen underkasta sig stora strukturella förändringar och anpassa sig till ny teknik och ändringar i efterfrågan. Samtidigt kommer den redan påbörjade utvecklingen mot ett samhälle där servicenäringarna svarar för en aht större del av sysselsättningen att innebära en genomgripande förändring av hela näringslivets struktur. Det krävs en fortlöpande och intensiv bevakning från samhällets sida, om utvecklingen skaU kunna länkas i sådana banor att de regionalpolitiska målen säkras. Vi måste därför vara beredda att även på lång sUct driva en energisk regionalpolitik för att människor i olika delar av landet inte skaU ställas vid sidan av den välfärd som vår allmänna politik syftar tUl.

13.2 De regionalpolitia målens innebörd

Grunden för den fortsatta regionalpolitiken är de allmänna mål för denna som fastställdes av 1970 års riksdag. De utgör enligt min mening en god plattform för det framtida handlandet. När dessa allmänna mål nu skall läggas till grund för ett sammanhållet regionalt handlingsprogram finns det emellertid anledning att närmare utveckla målens innebörd.

Vår politik på alla områden syftar tih att tillgodose de enskilda människornas behov och önskningar. Såväl den ekonomiska politiken och stabiliseringspolitiken som den sociala välfärdspolitiken har detta syfte. Inte heller regionalpolitikens mål utgör ett självändamål. Det är förbättringar av de enskilda människornas villkor som skall stå i centrum för den praktiska regionalpolitiken. Människorna i alla delar av landet bör få del av den materiella, sociala och kultureUa välfärden så långt detta är möjligt.

Med denna utgångspunkt är det en primär uppgift att söka klarlägga människornas krav och önskemål i sädana avseenden som är väsentliga för dem när de bedömer sin allmänna livssituation.

Som både ERU:s och glesbygdsutredningens undersökningar visar bestäms levnadsförhållandena av en rad olika faktorer. Det finns emellertid vissa inslag i levnadsstandarden som är av mera fundamental

Prop. 1972:1 II    BUaga I    InrUcesdepartementet             454

betydelse än andra för det stora flertalet människor. Vi har efter hand fått allt bättre kunskap om vilka dessa faktorer är, inte minst tack vare det omfattande kartläggningsarbete som låginkomstutredningen har utfört. Utredningen har visat på en rad faktorer som tillsammantagna formar det stora flertalet människors välfärd. Hit hör sådana faktorer som hälsa, sysselsättning, arbetsförhåUanden, utbUdning, ekonomiska resurser, bostadsförhållanden, fritid och rekreation. Dessa forsknings- och utredningsresultat har i hög grad förbättrat våra möjligheter att uppstäUa realistiska mål för den allmänna välfärdspolitiken på olika samhällsområden.

När det gäller den del av den allmänna välfärdspolitiken som regionalpolitiken utgör finns fortfarande stora luckor i våra kunskaper om de enskilda människornas värderingar. Våra samlade erfarenheter ger emellertid vid handen att det är tre faktorer som dominerar den enskildes värdering av bostadsorten, nämligen tillgången till arbete, till social, kommersieU och kulturell service samt tiU god boendemiljö och yttre miljö.

Under de senare åren har ett omfattande utrednings- och forskningsarbete på detta område påbörjats. Sålunda har tUlgången tih arbete och service i olika delar av landet kartlagts. En stor del av länsprogrammen upptar redovisningar av detta slag. Det forskningsarbete som här är av specieht intresse är koncentrerat framför allt till ERU. ERU bedriver ett forskningsprojekt angående hushållens levnadsvUlkor i olika regioner. Vissa delresultat har redovisats i ERU:s lägesrapport (Ds In 1972:14) Regionaipolitisk forskning och stödverksamhet 1965-1971 och i publikationen Regioner att leva i. 1 rapporten konstateras bl. a. att enskilda medborgares attityder ofta är alltför beroende av nuvarande levnadsvUlkor för att kunna ge ett säkert underlag för samhällsbyggandet.

För den som länge har saknat arbete och utkomst är kravet på sysselsättning sålunda helt dominerande, medan han för stunden är nöjd med en relativt begränsad service. Om sysselsättningsmöjligheterna förbättras, ökar också anspråken på service liksom kravet på större valmöjligheter mellan olika arbeten. Svårigheterna att klarlägga människornas värderingar hänger också samman med att befolkningen i skilda regioner utsätts för olika informationsflöden, vilket skapar varierande attityder till och preferenser för t. ex. olika regioner. Av en undersökning som utfördes i anslutning till länsplanering 1967 för Norrbottens län (BD 80) framgår i fråga om människornas krav på service att flertalet tUlfrågade personer önskade en service som i nivå motsvarade varuhus, lasarett, gymnasium och biograf. 1 en annan undersökning, som har genomförts inom ramen för ERU.s glesbygdsforskning, konstateras att ca tre fjärdedelar av de tillfrågade i fem glesbygdsområden bedömde servicestandarden som mycket god även när den ligger på en något lägre nivå än vad de tihfrågade enligt norrbottensundersökningen krävde. Skillnaderna i resultat kan bero på bl. a. att man i den första undersökningen tillfrågade främst ungdomar och i den andra ett genomsnitt av befolkningen.

Prop. 1972:111     BUaga I     Inrikesdepartementet           455

Även kunskaperna om hur de olika välfärdskomponenterna värderas inbördes är osäkra. Av BD 80 kan utläsas bl. a. att god inkomst och olika faktorer som bidrar till en sådan - arbetsmarknad och utbUdning -värderas mycket högt i förhållande till olika typer av service, närhet till släkt och vänner o. d. 1 intervjuundersökningen inom ERU:s glesbygdsforskning visas däremot att tillgången tiU trivsam bostad och billiga levnadskostnader värderades högst. Därefter följde arbete, tillgången till vacker natur, närhet tUl affärer och service m. m.

Det är enligt min mening angeläget att forsknings- och utredningsarbetet på detta område fullföljs så att vi efter hand kan lägga förbättrade kunskaper om de enskilda människornas behov och önskemål till grund för utformningen av regionalpolitiken. 1 nuläget måste vi i stor utsträckning bygga på de relativt sparsamma forskningsresultat som föreligger samt på de allmänna erfarenheter som har vunnits under senare år.

1 fråga om de krav som den enskilde ställer på arbetsmarknaden vill jag peka på framför allt två erfarenheter som jag bedömer som väsentliga. Den ena tyder på att den något äldre, lokalt bundna arbetskraften i glesbygdsområden ställer krav på differentiering av arbetsmarknaden som i regel är så blygsamma att de normalt kan tillfredsställas på en relativt liten arbetsmarknad. Å andra sidan har glesbygdsutredningen funnit att kravet på att sysselsättningen skall vara meningsfull bör prioriteras. Jag delar utredningens uppfattning att samhällets ambitioner och ansträngningar inom regionalpolitikens ram måste inriktas på att alla som önskar arbeta också kan få ett arbete som ligger i linje med vars och ens personliga förutsättningar.

Den andra och lika viktiga erfarenheten pekar i en annan riktning. Ungdomens yrkesval i förening med att stora andelar av ungdomskullarna under de senaste åren har valt gymnasial och högre utbildning ger anledning att anta att ungdomen stäUer väsentligt högre krav på arbetsmarknadens differentiering än den äldre, lokalt bundna arbetskraften.

Mellan dessa båda motpoler finns självfallet ett brett spektrum av intressen och önskemål när det gäller arbetsmarknadens kvalitet. Jag vUl i detta sammanhang betona att den välutbildade ungdom som nu i allt större skaror går ut i arbetslivet kommer att utgöra ett betydande inslag på morgondagens arbetsmarknad. Samtidigt kommer de gifta kvinnorna att i ökad utsträckning efterfråga yrkesarbete. Med hänsyn till dessa omständigheter är det enhgt mm mening motiverat att sätta målet högt i fråga om kvaliteterna hos den lokala arbetsmarknad som den regionala politiken bör söka förverkliga. Man bör härvid komma ihåg att en arbetsmarknad som erbjuder inte bara väl betald och säker sysselsättning utan också valmöjligheter med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning förutsätter ett befoUcningsunderiag som är tillräckligt stort för att bära upp ett aUsidigt näringsliv.

De regionalpolitiska forskningsresultat som föreligger rörande de krav människorna  ställer  pä  serviceförsörjningen   omfattar  bara en relativt

Prop. 1972:111    BUaga I    Inrikesdepartementet              456

begränsad befolkningsgrupp, nämligen glesbygdsbefolkningen. Detta är naturligt med hänsyn till att vi i den hittillsvarande regionalpolitiken har gett hög prioritet åt problemen i de tillbakagående bygderna och åt människorna där som löper den största risken att ställas vid sidan av välfärdssamhället.

Också glesbygdsutredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt att söka fastställa vUka krav på service som prioriteras av de enskilda människorna. Utredningen anser sig kunna konstatera att uppfattningen om vad som uppfattas som god servicestandard varierar regionalt och att det därför inte kan vara rimligt att man bedömer den nuvarande serviceförsöriningen med utgångspunkt i olika värderingar i skilda landsändar. Enligt utredningens mening är det nödvändigt att vid en bedömning av om servicen är tillfredsställande eller inte utgå från en mera allmängiltig norm. Jag delar utredningens uppfattning att det är nödvändigt att ge målsättningen för serviceförsörjningen en relativt vid och allmän formulering. Som allmänt riktmärke bör gälla att alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåh från hemorten.

Inom ramen för denna allmänna formulering kan vissa preciseringar göras. Glesbygdsutredningen särskiljer två olika nivåer av service, nämligen lokal och regional. Tih lokal service hänförs behov som bör tihgodoses dagligen utan stort besvär och inom rimligt avstånd. Dit räknas i fråga om kommersiell service bl. a. livsmedelsbutik, apotek och vissa reparationsverksamheter och när det gäller samhällsservice postanstalt, grundskola med högstadium, läkare, tandläkare m. m. Till regional service hänför glesbygdsutredningen bl. a. varuhus, advokatkontor, lasarett och gymnasiala skolor. För att serviceförsöriningen skall anses tillfredsställande bör enligt utredningen lokal service kunna nås med 30—45 min. enkel resa och regional service med ett par timmars enkel resa. Jag delar utredningens synpunkter på servicenivåer. De restider som utredningen betecknar som acceptabla har ahmänt godtagits vid remissbehandlingen. Sådana restidsavstånd kan f. n. upprätthållas för den helt övervägande delen av befolkningen. Med hänsyn till att vissa människor sannolikt under relativt lång tid framöver kommer att vara bosatta i utpräglade glesbygdsområden framstår dock vissa avsteg från dessa restidsavstånd som ofrånkomliga vid en realistisk bedömning. Jag anser dock att vad utredningen har anfört i aUt väsentligt kan ligga till grund för den fortsatta planeringen.

En regionalpolitik som utgår från de grundläggande krav som människorna ställer måste ha anknytning också till miljöfrågorna. Detta betonades redan vid 1970 års riksdag. Under de senaste åren har intresset oavbmtet vuxit för såväl boendemiljö och arbetsmiljö som rekreationsmiljö. För samtliga dessa delområden har också mål preciserats och omfattande åtgärder har vidtagits för att tUlgodose miljöaspekterna.

Även när det gäller miljöfrågornas betydelse för utformningen av den framtida bebyggelsestmkturen har de senaste årens omfattande debatt format vissa uppfattningar som nu torde vara allmänt accepterade. Det

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          457

är sålunda obestridligt att många företeelser som betraktas som negativa miljöinslag, t.ex. buller och luftföroreningar, är mer besvärande i stora tätorter än i muidre. Rekreationsmöjligheterna i form av rörligt friluftsliv m. m. är ofta också sämre i och omkring stora befolkningskoncentrationer med hänsyn till bl, a. den hårda konkurrensen som råder om tUlgängliga markutrymmen. Av samma skäl är det ofta lättare att tillgodose kravet på en god boendemiljö på mindre orter.

Mycket talar för att en mera spridd ortsstruktur är att föredra från miljösynpunkt framför mycket stora befolkningskoncentrationer. Det är därför enligt min mening en viktig uppgift för den fortsatta regionalpolitiken att medverka till att bebyggelsestrukturen blir så utformad att människornas krav på en god miljö kan tillgodoses.

Samtidigt vill jag starkt betona att samtliga de välfärdskomponenter som jag nu har uppehållit mig vid — arbete, service och miljö - hör intimt samman. Det är en illusion att föreställa sig att t. ex. enbart miljöfrågorna skulle kunna läggas till grund för en regionalpolitik som tjänar medborgarnas intressen. Ett konsekvent fullföljande av en sådan politik skulle utan tvekan leda till större regionala skillnader i välfärden än vi har i dag. Det är inte heller möjligt att utforma en regional politik på ett sådant sätt att de starkt varierande åsikter som finns om vilka faktorer som bör väga tyngst vid utformningen av bebyggelsestrukturen helt kan tillgodoses. Som jag redan har framhållit skiftar uppfattningen härom mellan såväl enskilda människor som befolkningsgrupper i olika delar av landet och från tid till annan. Enligt min mening är det nödvändigt att väga samman de olika välfärdskomponenterna till en syntes. Jag vill uttrycka målet så att våra successivt ökade resurser målmedvetet skall utnyttjas för att i de näringsgeografiska regioner som i huvudsak motsvaras av de nuvarande länen bygga upp orter av ohka karaktär som inbördes kompletterar varandra så att samtliga de nämnda tre välfärdsfaktorerna - arbete, service och miljö - skall bli tillgängliga inom räckhåh för alla människor.

Det är självfallet inte möjligt att fuUt ut förverkliga en sä ambitiös målsättning för alla de människor som i dag bor i våra glesbygder och i de minsta tätorterna. Som framgår av det följande räcker inte folkhushållets gemensamma resurser till för en så kraftig förstärkning av glesbygdens och de mindre orternas arbetsmarknad och service som detta skulle kräva.

Jag vill i detta sammanhang erinra om kommunindelningsreformens stora betydelse för genomförandet av en sådan regionalpolitik som den jag nu har förordat. Reformens största värde hgger enligt min mening i att den har skapat förutsättningar för en helhetssyn på glesbygd och tätort. De nya kommunema, som i huvudsak torde bh färdigbildade i hela landet den 1 januari 1974, har i princip byggts upp av en centralort och dess naturliga kringliggande omland. De har också fått en befolkningsstorlek som ger underlag för en god närarbetsmarknad och den service som människorna dagligen efterfrågar. Den grundtanke som kommunindelningsreformen bygger på är enligt min mening bärkraftig

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             458

också i ett större regionalt sammanhang. Huvudprincipen bör härvidlag vara att kvalificerad arbetsmarknad och service skall ställas till förfogande så nära människorna som möjligt. Om en flyttning ändå blir nödvändig för att den enskildes anspråk på sysselsättning och service skall kunna tillgodoses bör strävan vara att flyttningen kan ske inom den region som den enskilde känner en naturlig samhörighet med.

Sammanfattningsvis vill jag upprepa att regionalpolitiken bör syfta till en sådan geografisk spridning av de tillgängliga resurserna att människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en hkvärdig tillgäng till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö. Inom de olika regionerna bör resurserna koncentreras i den utsträckning det är nödvändigt för att skapa så differentierade arbetsmarknader och sådan servicekvalitet som motsvarar medborgarens önskemål och behov.

13.3 Fömtsättningarna för den regionala politiken

Centrala mål för den ekonomiska politiken är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, bättre regional balans, rimhg prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. Det förehgger ett oupplösligt samband mellan dessa olika mål. Regionalpolitiken är sålunda en viktig förutsättning för att det skall bli möjligt att upprätthålla full sysselsättning och åstadkomma en jämnare inkomstfördelning. Å andra sidan kan de regionalpolitiska målen inte realiseras utan att också andra mål uppnås, framför allt ekonomisk tillväxt och balans i utrikeshandeln. Det är därför av stor vikt att närmare klarlägga hur den regionala politiken påverkar eller påverkas av övriga mål för den nationella politiken.

Huvudsyftet för vår allmänna politik är ökad välfärd. Ekonomisk tillväxt har sedan länge — och med all rätt - framstått som en av de viktigaste förutsättningarna för att tillgodose välfärdskraven. Det är ökningen av våra ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella framstegen och den ökade sociala välfärden. Efter hand har emellertid välfärdsbegreppet tihförts nya kvahteter. Kravet på full sysselsättning ser vi numera inte bara som en fråga om att tillförsäkra arbetstagarna goda inkomster utan i lika hög grad som en fråga om människans värde. På samma sätt har det växt fram en allt starkare insikt om att förstörelse av den yttre mUjön är ett aUtför högt pris att betala för en snabb ekonomisk tillväxt. De stora insatser som har gjorts för att förbättra miljön är i hög grad ägnade att öka vår välfärd även om de inte medverkar tiU ekonomisk tillväxt i traditionell mening.

Ekonomisk tUlväxt bör således ses som ett medel att nå aUmänna välfärdsmål. Det är uppenbart att det inte kommer att bh möjligt att angripa stora och angelägna trygghets- och jämlikhetsproblem på olika samhäUsområden som återstår att lösa utan fortsatt ökning av de materieUa resurserna. Den ibland framförda uppfattningen att det skulle vara möjligt att skapa ett bättre välfärdssamhälle för människorna genom

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            459

att avstå från fortsatt ekonomisk tillväxt innefattar inte en realistisk syn på de problem som möter i det moderna samhället och på detta samhälles sätt att fungera.

Även för regionalpolitiken är fortsatt ekonomisk tillväxt av avgörande betydelse. Som jag fömt har utvecklat finns i värt land stora skillnader i välfärden mellan olika delar av landet, olikheter som hänger samman med så vitt skilda faktorer som klimat, avstånd, befolkningsfördelning och näringslivets utveckling. Näringslivets utveckling har avgörande betydelse för sysselsättningen som enligt vad jag har belyst i det föregående är grundläggande för välståndsutvecklingen. Endast en ekonomi som befinner sig i expansion kan ge utrymme för en ökning av sysselsättningen i underförsörida områden. Möjligheterna att omlokalisera företag från södra till norra Sverige är begränsade om man vill undvika att skapa nya sysselsättningsproblem i orter som nu har en positiv utveckling. Äll erfarenhet visar att det är tillväxten i näringslivet som är lättast att omlokalisera.

Samtidigt innebär den ekonomiska utvecklingen risker för den regionala balansen. Med ekonomisk tillväxt, speciellt i ett land som Sverige med stort utlandsberoende, följer som jag redan har nämnt en fortsatt omvandling av samhället, där huvuddragen i utvecklingen kännetecknas av en rad välkända företeelser som fortsatt specialisering, utnyttjande av stordriftsfördelar, ökad användning av teknisk utrustning i företagen m. m.

Specialiseringen kommer liksom hittills att medföra att företag eller branscher som har särskilda fömtsättningar att utvecklas i en viss del av landet växer, medan andra branscher och företag med sämre fömtsättningar går tillbaka eller försvinner. Det är ett av regionalpolitikens mål att söria för att de enskilda människornas trygghet värnas i denna omvandlingsprocess. Jag vill här erinra om de betydande regionalpolitiska insatser som under de gångna åren har gjorts för att ge sysselsättning och trygghet ät människorna i orter och områden, där stmkturförändringarna inom näringslivet har medfört företagsnedläggningar eller problem av annan art. Inom arbetsmarknadspolitiken haren serie åtgärder vidtagits de senaste åren för att hindra utslagning av äldre arbetskraft och för att ge ökad materiell trygghet åt de människor som drabbas av strukturförändringarna. Införandet av omställningsbidrag, lönegaranti vid konkurs, vidgade regler för förtidspension och lagstiftning tUl skydd för den äldre arbetskraften har varit viktiga inslag i detta reformarbete.

Även den pågående utveckhngen mot större anläggningar skapar regionala problem. Stordriften lämnar utrymme för färre produktionsenheter och ger därmed också färre lokaliseringsbara företag. Å andra sidan talar flera skäl för att en stor del av den produktiva verksamheten i vårt land också i fortsättningen kommer att bedrivas av mindre företag. De större produktionsenheterna har sålunda i växande utsträckning funnit det organisatoriskt och ekonomiskt fördelaktigt att etablera direkt samarbete med mindre företag, som i egenskap av underleverantörer har

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           460

kommit att spela en allt viktigare roll i produktionsprocessen. Den pågående liberaliseringen av den internationella handeln medför vidare att nya vägar öppnas mot en stor och köpkraftig marknad, där kvalitetsprodukter och unika varor har stora möjligheter att finna avnämare. Den starka specialiseringen och den i allmänhet högtstående maskineha utrustningen hos svensk småindustri ger den förutsättningar att göra sig gällande på denna marknad. För en gynnsam utveckhng talar också den förmåga att anpassa sig tUl ny teknik, nya marknadsförutsättningar och förändringar i konjunkturen som utmärker den mindre företagsamheten. Det finns därför anledning att räkna med att de mindre och medelstora företagen även framdeles kommer att spela en viktig roll i vårt produktiva liv. Detta har stor betydelse från regionalpohtisk synpunkt.

Man måste emellertid räkna med att stordrift och ökad specialisering kommer att vara viktiga inslag i vårt framtida näringsliv. Denna utveckling kan otvivelaktigt leda till ett ensidigt och konjunkturkänsligt näringsliv på mindre arbetsmarknader. Sådana arbetsmarknader måste accepteras också framdeles men som jag skall utveckla i det följande är det angeläget att arbetsmarknader av detta slag anknyts till större, differentierade arbetsmarknader.

Den starka ekonomiska tillväxt som vi har haft i Sverige under efterkrigstiden har i hög grad kunnat åstadkommas endast genom en snabb strukturomvandling av näringslivet, där företagens produktionsapparat och produktionsinriktning smidigt har anpassats till förändringar i den internationella efterfrågan. Även bortsett från de aktuella handelspolitiska integrationssträvandena kommer det svenska näringslivet även i fortsättningen att delta i en faktisk ekonomisk integration med andra länders näringsliv. Skälet härför är den växande betydelse som exporten och importkonkurrensen har för näringslivet i Sverige. De krav på konkurrenskraft som reses i detta sammanhang innebär ett tryck på företagen att välja sin lokalisering så att produktionsbetingelserna blir de bästa möjliga.

Denna strukturomvandling har i sin tur i många fall fört med sig betydande befolkningsomflyttningar i och med att produktionen har kommU att förskjutas till områden med bättre produktionsförutsättningar. Omflyttningarna får därför inte ses enbart som något negativt utan som ett nödvändigt inslag i den fortgående standardstegrmgen.

På detta sätt kan aUtså spänningar uppstå mellan önskemålen om fortsatt hög framstegstakt och en bättre regional balans. På längre sikt kan dessa motsättningar tUl en del reduceras genom förbättrade produktionsförutsättningar även i tidigare tiUbakagående regioner. 1 många faU kvarstår dock det svåra avvägningsproblemet att å ena sidan skapa en regional struktur som innebär så effektiva produktionsbetingelser som möjligt och å andra sidan främja en bättre regional balans.

Företagens krav på arbetsmarknad och service har varit föremål för åtskilliga undersökningar. Kraven kan sammanfattningsvis avläsas bl. a. i de variationer som  de s. k.  agglomerativa fördelarna uppvisar. Till de

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdeparteinentet          461

agglomerativa fördelarna brukar räknas tillgången till den typ av tjänster som ett företag inte ensamt kan hålla sig med men som det kan utnyttja tUlsammans med andra. Det kan gälla specialutbildad arbetskraft, kvalificerade kommunikations- och serviceanläggningar, konsulter o. d. Hit räknas också arbetsmarknadens storlek och sammansättning. Av nyligen genomförda undersökningar vid handelshögskolan i Stockholm har dragits slutsatsen, att mera allmänna fördelar i nu nämnda avseenden normalt står att finna i regioner med minst 25 000-30 000 invånare men att de i vissa fall kan finnas även i mindre orter. Tillgång till mera specifika agglomerativa fördelar anses regelmässigt finnas bara i de tre storstadsområdena. Enligt min mening är det emellertid ytterst vanskligt att betrakta sådana slutsatser som avgörande för regionalpolitikens utformning. Jag kan i detta sammanhang nämna att ett inte oväsentligt antal företag, som har ansetts kräva så specifika fördelar som i regel finns bara i storstäderna, under 1960-talet har lokaliserats till regioner med ett befolkningsunderlag på 60 000-150 000 invånare och utvecklats positivt där. Det tyder på att fömtsättningama att förlägga verksamhet av kvalificerat slag utanför de största regionerna troligen är större än vad en bedömning med utgångspunkt i hittillsvarande uppfattningar ger intryck av.

Som jag tidigare har framhållit är det inte möjligt att nå de regionalpolitiska målen utan att också andra mål uppnås samtidigt, framför allt fortsatt ekonomisk tillväxt. Å andra sidan utgör regionalpolitiken också en viktig fömtsättning för att andra centrala politi.ska mål skall kunna realiseras. Regionalpolitiken spelar sålunda en viktig roll för att upprätthålla full sysselsättning. För att lösa de mera kortsiktiga sysselsättningsproblemen har som nämnts en kraftig utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken skett under en följd av år, inte minst för att trygga den äldre och handikappade arbetskraftens ställning i arbetslivet. Efter hand har det emellertid stått klart att också mera långsiktiga insatser krävs från samhällets sida för att på ett bestående sätt lösa sysselsättningsfrågorna i de områden av landet som har drabbats av allvarliga obalansproblem. Det är regionalpohtikens uppgift att medverka till utformningen av en sådan ortsstruktur att människorna får tillgång till en differentierad arbetsmarknad och en god samhäUsmiljö.

Under 1960-talet har målet jämnare inkomstfördelning fått ökad vikt i den politiska diskussionen. Uppmärksamheten har i första hand riktats mot det angelägna i att förbättra situationen för låginkomsttagare och i olika avseenden handikappade minoriteter. Som den av regeringen tillsatta låginkomstgruppen framhållit har möjligheterna till sysselsättning stor betydelse för en ökad inkomstutjämning. Regionalpolitiken kan verksamt bidra härtill genom att skapa sysselsättnings- och utkomstmöjligheter för de undersysselsatta och genom att förbättra den regionala näringsstmkturen. Huvudansvaret för att en jämnare inkomstfördelning nås ligger emellertid inte hos regionalpolitiken. Å andra sidan får vissa strävanden till jämnare inkomstfördelning konsekvenser för den regionala sysselsättningen, vilka det är regionalpolitikens och arbetsmarknadspoli-

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          462

tikens uppgift att komma tUl rätta med. Jag syftar här på den ökade takt i strukturomvandlingen inom låglöneverksamheter som den solidariska lönepolitiken kan medföra.

Innan jag går närmare in på frågan vilken regional struktur som bör eftersträvas med hänsyn till de centrala politiska målen, skall jag nämna ytteriigare ett par faktorer som är viktiga utgångspunkter för regionalpolitiken. Jag vill först erinra om att det existerande samhället med dess fördelning av arbetsplatser, bostadsområden, skolor, kommunikationsleder m. m. representerar stora värden. Regionalpolitiken bör syfta till att detta samhällskapital utnyttjas på ett så ekonomiskt fördelaktigt sätt som möjligt. En realistisk uppgift för regionalpohtiken kan inte vara att i ett någorlunda rimhgt tidsperspektiv skapa ett helt nytt samhähe med en radikal ändring av den nuvarande regionala strukturen. Sådana lösningar ger ringa hjälp åt de människor som nu bor i de problemdrabbade regionerna.

En annan väsentlig begränsning i handlingsfriheten inom regionalpolitiken utgör vårt lands stora yta och den i relation därtill ringa folkmängden. Även de tätast befolkade länen i vårt land har en lägre befolkningstäthet än genomsnittet för hela länder som Italien och Storbritannien. Den ringa folktätheten gör att det är orealistiskt att söka skapa ett samhälle där det alltid är möjligt att övergå till ett annat yrke utan att behöva flytta till annan ort.

Jag vUl understryka att även en mycket stark ekonomisk tillväxt ger begränsade resurser för att tillgodose vart och ett av de samhällsmål vi ställer upp. Våra ambitioner är långtgående när det gäller sådana områden som t. ex. miljövård, u-landshjälp och familjepolitik. 1 viss utsträckning kan de insatser som görs pä sådana områden samtidigt tillgodose regionalpolitiska syften men konkurrensen om resurser inom ett begränsat totalt utrymme kan leda till målkonflikter som får lösas från tid tih annan.

Som ett huvudproblem inom regionalpolitiken framstår möjligheterna att inom överskådlig tid åstadkomma de önskvärda sysselsättningseffekterna. Detta belyses av mina förut lämnade uppgifter att de hittills gjorda lokaliseringspolitiska insatserna beräknas ge ca 23 000 nya arbetstillfällen, av vilka ca 14 000 hade kommit till stånd vid utgången av år 1971, och att utnyttjandet av investeringsfonderna i regionalpolitiskt syfte beräknas medföra ca 4 000 nya sysselsättningstillfällen inom stödområdet. Enligt min uppfattning ger detta resultat ett översiktligt mätt på vad som under den aktuella perioden över huvud taget har kunnat åstadkommas med direkt sysselsättningsskapande investeringsstöd. Jag kan upplysa om att inte någon seriös ansökan om lokaliseringsstöd har avvisats under perioden i brist på medel.

Det är sålunda tillgången på lokaliseringsbara sysselsättningstillfällen som är huvudproblemet. Detta problem har ökat genom de senaste årens tillbakagång av den totala industrisysselsättningen. Man kan inte räkna med någon radikal förändring i industrisysselsättningen under de närmaste åren.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          463

Mot den bakgrund som jag här har skisserat går de krav som framförs bl. a. i länsprogrammen på att genom sysselsättningsökning lösa olika regional politiska problem längre än våra resurser medger. Flertalet länsstyrelser begär en allmän förstärkning av näringslivet för att t. ex. ge bättre underlag för service och kräver ökning av antalet sysselsättningstillfällen för att förbättra differentieringen inom näringslivet och sysselsättningsmöjligheterna för kvinnorna. Vidare påpekar länsstyrelserna att de strukturella skUlnader som finns mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, särskilt i fråga om utbildning, utgör ett problem även i relativt stora orter i länen. Självfallet är det angeläget att sådana brister avhjälps genom att sysselsättningstUlfällena ökar så långt detta är möjligt. Men också andra utvägar måste prövas. Jag vill särskilt nämna arbetsmarknadsutbUdningens stora betydelse när det gäller att överbrygga klyftan mellan den utbildning som arbetskraften har och den som arbetsmarknaden efterfrågar. Det är också nödvändigt att företagen, bl. a. genom en förbättrad arbetsmiljö, kan bredda sin rekrytering så att kvinnor kan beredas sysselsättning i tidigare traditionellt manliga yrken.

Svårigheterna att på kort sikt tillgodose behovet av regionalpolitiska insatser kan också illustreras med ett räkneexempel som belyser vilket arbetskraftsutbud vi skulle få om yrkesverksamhetsgraden, dvs. andelen yrkesverksamma i ohka åldrar, skulle ligga ungefär lika högt överallt i riket som genomsnittet för Stockholmsregionen. Enligt ERU:s beräkningar (SOU 1971:16, s. 23) skulle då ytterligare ca 130 000 personer behöva sysselsättas. Eftersom dessa siffror har beräknats på grundval av uppgifter i folkräkningen, där de arbetslösa räknas som förvärvsarbetande, bör tih nyssnämnda siffra läggas den registrerade arbetslösheten, som i medeltal för de senaste fem åren uppgick till ca 40 000 personer. Tillsammans ger detta ett utbud på ca 170 000 personer.

Sysselsättningsbristen är ojämnt fördelad över landet. Mellan 40 och 50% av arbetslösheten återfinns i allmänhet i skogslänen. Också låg yrkesintensitet är särskilt framträdande i glesbygdsområdena. Det senare är särskilt allvarligt eftersom människorna i dessa områden f. n. har sin huvudsysselsättning inom jord- och skogsbruket, som enligt långtidsutredningen beräknas minska sin sysselsättning med ca 1 3 000 per år under börian av 1970-talet. Undersamma tid beräknas industrisysselsättningen minska med ca 11 000 personer per år, medan sysselsättningen inom servicesektorn beräknas öka med 46 000 personer per år.

Genom regionalpolitiska och arbetsmarknadspohtiska åtgärder bör den redovisade bristen på sysselsättningstillfällen kunna elimineras i många orter och regioner. 1 glesbygderna är emellertid den nuvarande och väntade bristen på arbetstillfällen så stor att det inte är realistiskt att räkna med att bristen kan hävas genom en ökning av industrisysselsättningen under 1970-talet. Dessutom är det inte möjligt att omlokalisera ett så betydande antal arbetstillfällen från andra områden, vilka själva väl behöver nuvarande sysselsättningstillfällen.

Inte heller kan servicenäringarnas lokalisering påverkas i den utsträckning som behövs för att täcka den föreliggande sysselsättnings-

Prop. 1972:111     BUaga I    Inrikesdepartementet             464

bristen. Visserligen växer sysselsättningen snabbt inom dessa näringar, i synnerhet i de större tätorterna. Det är emellertid endast sådan serviceverksamhet som inte har anknytning till dessa orters lokala serviceförsörjning som kan omlokaliseras. Denna typ av service, som främst är av riks- och landsdelskaraktär, behöver ett stort befolkningsunderlag och goda kommunikationer med det område som skall försörjas. Dessa fömtsättningar föreligger endast på ett begränsat antal orter.

Mot bakgrund av den bild jag har tecknat i det föregående är det väsentligt att genom näringspohtiska insatser och genom att systematiskt bevaka möjligheterna att utnyttja tUlväxten inom den offentliga sektorn främja utvecklingen av en ändamålsenhg ortsstruktur.

Jag övergår så till frågan hur den regionala struktur bör vara utformad som står i överensstämmelse med de centrala ekonomiska målen och samtidigt svarar mot de krav som de enskilda människorna ställer på arbetsmarknad, service och miljö.

En god lokal arbetsmarknad vill jag i anslutning till vad jag tidigare har anfört helt allmänt karakterisera så, att den bör kunna erbjuda människorna goda sysselsättningsmöjligheter som ger utrymme för ett val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning och som ger goda inkomster. Erfarenheter visar att de mindre arbetsmarknaderna härvidlag kan ge vissa problem, i synnerhet om de domineras av ett enda stort företag. Det stora företaget kan visserligen i allmänhet bereda arbete åt människor med skiftande yrkesinriktning och utbildning, men det ger en arbetsmarknad som är känslig för både konjunktursvängningar och strukturförändringar. Ofta minskar känsligheten hos en sådan arbetsmarknad genom att den ingår i en större arbetsmarknad inom pendlingsavstånd. Om en liten arbetsmarknad domineras av många smärre företag i olika branscher, förbättras motståndskraften mot konjunkturförändringar, eftersom dessa oftast drabbar branscherna olika i tid och styrka. Däremot bhr inslaget av styrande, informationsbehandlande och annan kvalificerad verksamhet oftast liten. Härtill kommer att småföretag ofta har en mycket lokal avsättning för sina produkter och därför är känsliga för ett vikande befolkningsunderlag. Därför är en småföretagsdominerad liten arbetsmarknad i ett tillbakagående område — trots att den i och för sig kan innehåha många företag - känslig för stmktureUa förändruigar. De omständigheter som jag här har redogjort för visar att den lilla arbetsmarknaden, om den inte har anknytning till en större arbetsmarknad, har dåhga fömtsättningar att möta flera av de krav som bör ställas på en god arbetsmarknad.

En något större arbetsmarknad har otvivelaktigt fördelar i viktiga avseenden. Med hänsyn till att den pågående omvandlingen inom näringslivet medför betydande risker för den enskildes anställningstrygghet är det uppenbart att kraven på en god arbetsmarknad lättast kan tillgodoses på en arbetsmarknad som är så stor att byte av arbetsplats eller yrke kan ske utan flyttning till annan ort. En sådan arbetsmarknad ger också större valfrihet med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning. Inslaget av välbetalda arbeten är vidare i regel stort.

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            465

Av detta skäl bör vi sträva efter att så nära de mindre arbetsmarknaderna som möjligt och därmed också nära de enskilda människornas nuvarande bostadsorter utveckla ett antal mera robusta arbetsmarknader som ger valmöjligheter och som tål de påfrestningar som strukturförändringarna för med sig. Människorna får ökade möjligheter att stanna kvar i sin hemtrakt och om befolkningsomflyttningar blir nödvändiga, kan de ske över kortare avstånd. En sådan inriktning av regionalpolitiken ligger i linje med riksdagens uttalande år 1969 att man i varie län bör få till stånd i varie fall minst en stadsregion med framtida spontan tillväxtkraft.

Många större arbetsmarknader är väl ägnade att ta emot sådan verksamhet som f. n. är lokaliserad till storstadsområdena. Härför krävs dock ett ökat inflytande över företagens lokalisering, eftersom den nuvarande spontana utvecklingen inom näringslivet antyder alt antalet goda arbetsmarknader med stabilitet och valmöjligheter utanför storstadsområdena annars skulle komma att bli relativt litet. För att vi skall kunna driva en sådan politik krävs att tillväxttakten i storstadsregionerna dämpas så att utrymme bereds för expansion också på andra håll. Det är angeläget att kontaktberoende, informationsbehandlande, styrande och annan kvalificerad verksamhet vinner insteg också på andra arbetsmarknader än storstadsområdenas. Att åstadkomma en sedan utveckling var det främsta syftet med beslutet att omlokalisera central statlig verksamhet från Stockholm. Vad jag nu har sagt innebär inte att syftet är att tillskapa nya storstäder med de problem av skiftande slag som förekommer där. Större orter ute i landet har i allmänhet visat sig attraktiva ur företagens synvinkel. Denna värdering från företagens sida bör utnyttjas när det gäller att bygga upp de mera robusta arbetsmarknader som jag har nämnt i det föregående. Självklart kan emellertid inte all expansion inom näringslivet ske till denna typ av orter. Det finns många företag som har sådan karaktär att de med fördel kan lokaliseras till eller utvecklas i mindre orter.

I fråga om serviceförsörjningen är situationen i dag att serviceutbudet är knutet främst till tätorter av olika slag. Dessa är ojämnt fördelade över landet. Befolkningsunderlagets storlek är grundläggande för serviceutbudets omfattning. Det gäller i synnerhet den kommersiella servicen. Vissa servicefunktioner behöver särskilt stort befolkningsunderlag på grund av att de utnyttjas ganska sällan eller har höga kostnader för sin produktion. De inventeringar av serviceutbudet i kommunerna som jag har redovisat i del föregående visar att dagligvaruservice, som behöver förhållandevis litet befolkningsunderlag, ligger tätt och service som utnytrias mera sällan förekommer glest, 1 fråga om serviceutbudet är tätorterna grupperade på olika nivåer och kompletterar varandra.

Det är en självklarhet att de människor som bor på en ort med många servicefunktioner får bekvämare tillgång till service än andra. Dessa skillnader kan minskas genom att goda kommunikationer anordnas till de orter som har service. Olikheterna kan emellertid aldrig utiämnas helt. 1 större   delen   av landet  ligger den  behövliga servicen inom acceptabla

30 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           466

avstånd för konsumenterna, vilket framgår av länsprogrammen och glesbygd.sutredningens inventeringar. Det finns emellertid områden som har en klart otillfredsställande serviceförsörjning. Med nuvarande utvecklingstendenser ökar risken för att dessa områden får större geografisk utbredning.

Enstaka servicefunktioner kan i framtiden möjligen få mera spridd lokalisering än hittiUs. Som jag skall återkomma till gäller det t, ex. delar av sjukvården. Men i fråga om flertalet servicefunktioner medför ökade kostnader, större kvalitetskrav och stordriftsfördelar att det befolkningsunderiag som behövs för att service av olika slag skall kunna tillhandahållas ökar successivt. Detta kan antas leda till ökad geografisk koncentration vilken förstärks i många områden av att befolkningsunderlaget minskar. Möjligheterna att genom ändrad befolkningsutveckling förbättra underlaget för serviceaktiviteter av skilda slag i sådana områden är begränsade. Från samhällets sida har betydande insatser redan gjorts för att förse människorna där med en tillfredsställande social och kulturell service. Jag ser det emellertid som nödvändigt att ytterligare åtgärder vidtas för att människorna i sådana områden skall få tillgång till en rimhg service. Jag återkommer till denna fråga.

Av vad jag nu anfört framgår att ett mycket glest boende inte bör vara riktmärkte för den långsiktiga politiken. Samtidigt visar emellertid bl. a. den nyss nämnda inventeringen att viss grundläggande service finns att tillgå på betydligt mindre orter än som kan utgöra underlag för en arbetsmarknad som fyller kraven på stabilitet och valmöjligheter.

Å andra sidan har områden med god arbetsmarknad ofta problem med serviceförsörjningen främst inom den offentliga sektorn. En snabb befolkningstillväxt har särskilt i storstadsområdena medfört köproblem och otillräcklig kapacitet i förhållande till efterfrågan när det gäller viktiga funktioner som sjukvård och social omvårdnad. En mera dämpad utveckling skulle ge de områden som nu har otillräcklig kapacitet i fråga om service- och kommunikationsanordningar möjlighet att lösa sina stockningsproblem.

I de förarbeten som har gjorts till den fysiska riksplaneringen har tillgången och efterfrågan på väsentliga miljökvaliteter kartlagts. De slutsatser i fråga om hushållningen med mark och vatten som redovisas på gmndval härav ligger i linje med det regionalpolitiska målet att åstadkomma bättre balans i utvecklingen mellan norra och södra Sverige, Den koncentration av vissa industrityper till västkusten som skymtar i näringslivets planer kan inte accepteras ur regionaipolitisk synvinkel. En sådan utveckling måste avvisas också av miljöpolitiska skäl, vilket chefen för civildepartementet kommer att utveckla närmare senare denna dag i samband med anmälan av frågan om fysisk riksplanering.

Även med den regionala struktur som jag har förordat kommer befolkningsomflyttningar att utgöra ett naturiigt inslag i samhällsutvecklingen i framtiden. Sett över en längre tidsperiod har befolkningsomflyttningen varit relativt konstant i förhållande till totalbefolkningen. Under ett    normalt   år   är   det   enligt    befolkningsstatistiken   över   700 000

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           467

människor i Sverige som flyttar, dvs. byter försanilingstillhörighet. Inom församUngarna sker ytterligare ett antal bo.stadsbyten som inte registreras som flyttning i statistiken. Av den där registrerade flyttningen stannar ca 70 % inom den egna kommunen eller länet. Denna flyttning är därför uttryck för en lokal och regional anpassning till ändrade familje-, arbets-, bostads- och utbildningsförhåhanden. Till samma kategori hör också en stor del av mellanlänsflyttningarna, nämhgen flyttningar som sker mellan kommuner på ömse sidor om länsgräns.

De långväga flyttningarna över länsgräns omfattar mellan 10 och 15 % av de flyttande. Större delen av dessa flyttningar sker mellan områden, där arbetsmarknaden är i balans eller där överefterfrågan råder, bl. a. mellan storstadsområdena. Ca 2 % av den totala långväga omflyttninger av personer över 30 år sker från län med brist på sysselsättning. Det är framför allt denna typ av flyttnmg som bör nedbringas genom regionalpolitiska insatser.

Ett typiskt drag i befolkningsomflyttningen är att de som flyttar är unga människor, 80 ä 85 % är yngre än 35—40 år. Speciellt i de långväga flyttningarna är inslaget av unga människor stort. Detta är ett allvarligt problem därför att en fortlöpande försämring sker av åldersfördelningen i områden med stort utflyttningsöverskott. Det är å andra sidan en fördel i den meningen att unga människor i många fall har lättare än äldre att anpassa sig till ändrade förhållanden.

Som jag kortfattat har nämnt i det föregående har undersökningar gjorts inom inrikesdepartementet om förändringar i inkomstförhållandena mellan åren 1968 och 1970 för dem som flyttade under år 1969. Av undersökningarna framgår att de som flyttade i allmänhet hade relativt goda inkomstförhållanden redan i hemlänet. Sålunda hade i fråga om flyttningarna från Norrbottens län ca 42 % av männen i åldern 30-39 år mer än 30 000 kr. i inkomst per år mot riksgenomsnittligt ca 33 % år 1968. Efter flyttningen hade närmare 60 % denna inkomst mot ca 50 % i hela landet år 1970. Motsvarande förhållande gällde åldersgruppen 40-49 år. Det framgår vidare att de som flyttade tUl storstadsområdena fick större inkomstförbättring än genomsnittet av de flyttande. De som flyttade inom Norrbottens län visade en riksgenomsnittlig inkomstbUd både före och efter flyttningen.

Bland det totala antalet flyttande män enligt norrboltensundersök-ningen fanns en grupp, ca 11 %, som före flyttningen helt saknade eller hade mycket låg inkomst. Efter flyttningen hade endast 4 % av hela antalet flyttande sådana inkomstförhållanden. För denna gmpp har flyttningen i många fall troligen varit framtvingad. Inkomstförbättringarna för det stora flertalet flyttande antyder emellertid att flyttningen i stor utsträckning var ett fritt val som personer med relativt goda inkomster träffade för att få det bättre. Denna slutsats sammanfaller i huvudsak med forskningsresultat som har lagts fram i ERU:s skrift Regioner att leva i. Resultaten ger vid handen att nära två tredjedelar av dem som flyttade från de tre nordligaste länen år 1968 flyttade spontant trots att de hade arbete.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            468

De uppgifter jag nu har redovisat om befolkningsomflyttningarna motiverar enligt min mening en mera nyanserad inställning till frågan om den enskildes uppoffringar i samband med flyttning än som i allmänhet har kommit till uttryck i den offentliga debatten. Det kommer även i framtiden att finnas ett betydande antal människor som har hela landet som arbetsmarknad. Vår politik måste ge utrymme för dessa människors flyttningar. Å andra sidan bör de nackdelar som långväga flyttning utan tvivel innebär även för dem som flyttar frivilligt begränsas genom uppbyggnad av en regional struktur i enlighet med vad jag har förordat.

13.4 Den regionala stmkturen

Bakgrund

Inom alla samhällssektorer söker vi i dag komma till rätta med sådana regionala jämlikhetsbrister som för bara några årtionden sedan betraktades som normala regionala variationer. Som jag har påpekat i det föregående är teknisk och ekonomisk utveckhng ett medel att förbättra levnadsförhållandena för medborgarna även i framtiden. Samtidigt som den ekonomiska tillväxten ger samhället möjligheter till ökade insatser på olika områden, skärps de krav vi har pä att förändra samhället. Det uppstår då lätt målkonflikter som tvingar fram prioriteringar mellan olika i och för sig betydelsefulla önskemål om samhällsförbättringar.

Ett karakteristiskt drag i utvecklingen är att samhällsåtgärder vidtas som berör allt större grupper av människor. Ett annat typiskt drag är att besluten får allt vidare geografiska konsekvenser. De anläggningar i form av t. ex. skolor och sjukhu.s som skulle tillfredsställa de lägre standardkrav man tidigare hade var ofta små och varie anläggning påverkade befolkningen endast inom ett mindre område. De högre krav pä standard som ställs i dag och nödvändigheten att hålla nere kostnaderna för att tillfredsställa dem har lett till en koncentration av resurserna till större anläggningar, som skall befiäna befolkningen inom relativt stora områden. Denna koncentration har ofta skett sektorsvis utan närmare beaktande av behovet av samordning mellan sektorerna och de regionala konsekvenserna.

Brist på resurser och de samhälleliga investeringsbeslutens långtgående och långsiktiga konsekvenser både sektoriellt och regionalt har ökat behovet av insatser inom samhällsplaneringen. Som exempel härpå kan nämnas den efter hand alltmer utbyggda långtidsutredningen, den regionala utvecklingsplaneringen, den kommunalekononiiska långtidsplaneringen (KELP) och den fysiska riksplaneringen.

Den regionala utvecklingsplaneringen - länsplanering 1967 och länsprogram 1970 - har haft som främsta syfie att klarlägga behovet av insatser för att nå en mera balanserad regional utveckling. Planeringen syftar vidare till att ange hur insatser i form av utbyggnad av samhällsfunktionema och stimulans till näringslivets utbyggnad bör fördelas mellan olika kommuner. Som riksdagen uttalade redan år 1964

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           469

bör tyngdpunkten i detta planeringsarbete ligga i länen. En viktig fråga är härvid hur planeringen skall utformas för att man i de olika länen skall välja planeringsnivåer som motsvarar de resurser som totalt står till buds. En annan fråga gäller att skapa enhetliga värderingar för fördelningen av resurserna inom de skilda länen. Som medel i planeringen för att lösa dessa frågor har statsmakterna anvisat dels ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet, dels en klassificering av orter eller regioner.

Ramar för länens verksamhet

Inom samhällsbyggandet är det ingen nyhet att utnyttja sektorsramar som fördelas på län. Sålunda finns sedan flera år investeringsramar för t. ex. bostadsbyggandet. För att regionalpolitiska hänsyn skall kunna tas i denna fördelningsprocess har länsstyrelserna under senare år fått ökat ansvar VÖt fördelningen av utbyggnadsresurserna inom länen. Ramar av detta sliig omfattar f.n. perioder av upp till fem år. För att kunna användas i konjunkturpolitiskt syfte har de för de sista åren av planeringsperioden i allmänhet karaktär av preliminära planeringsramar. Det är en allmän uppfattning att mera långsiktiga ramar av detta slag inte kan ges, bl. a. med hänsyn tUl konjunkturvariationerna.

Svårigheterna att fömtsäga utvecklingen i framtiden gör prognoser och långsiktiga planeringstal osäkra. Så är t. ex. den tekniska utvecklingen och invandringens omfattning faktorer som är svårbestämbara vid en framtidsbedömning. Utvecklingen i vårt land påverkas dessutom mer eller mindre Kraftigt av faktorer som hänger samman med att vår samhällsekonomi har blivit allt mer integrerad i världsekonomin. Dessa förhållanden medför   att   det   måste   finnas   utrymme   för ett   betydande   mätt  av flexibilitet i den ekonomiska och regionala planeringen. Det är därför inte möjligt att låsa den framtida utvecklingen i några fasta planer bl. a. i fråga oni befolkningens fördelning. Man bör i detta sammanhang också uppmärksamma   att   länen   ofta   inte   är   naturiiga   näringsgeografiska enheter. 1 vissa fall kan det vara tillfälligheter som avgör på vilken sida om  en   länsgräns  som  en  utveckling sker.   Jag  är medveten om den osäkerhet som sålunda vidlåter långsiktiga ramar för länens verksamhet. Men jag vill påpeka att riskerna för att kommuner och län planerar för en med hänsyn till våra samlade resurser osannolik utveckling blir, med den planeringsteknik som nu tillämpas på skilda nivåer, större om resp. enhet själv skall ta hela ansvaret för framtidsbedömningarna än om statsmakterna, bl. a. som vägledning för samhällsfunktionernas utbyggnad och lokalisering, lämnar sin syn på vad som kan vara en rimlig regional utveckling. Vid övervägandet av ramar för den mera långsiktiga planeringen i länen har befolkningstal aktualiserats. Långt innan arbetet med den regionala utvecklingsplaneringen påböriades var det normalt att planering av olika slag mer eller mindre uttalat hade prognoser för den framtida befolkningsutvecklingen som grund. Planeringstal i form av befolkningssiffror är

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           470

fortfarande normala inslag i den kommunala planeringen. Detta gäller bl. a. de delar av denna planering som har direkt anknytning till den statliga planeringen, t. ex. de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.

Länsplanering 1967 var avsedd att lägga grunden tiU en bättre samordning av de statliga myndigheternas beslut om fördelning av utbyggnadsresurser mellan olika kommunblock. För att tjäna detta syfte måste planeringen ha en kvantitativ och konkret innebörd. Detta krav skulle tillgodoses genom planeringsunderlag i form av befolkningstal för kommunblocken. 1 planeringen angav länsstyrelserna enligt givna anvisningar befolkningsramar för kommunblocken. Ramarna grundades på befolknings- och näringslivsprognoser och avsåg befolkningstalen år 1980. Talen fick betraktas som grova riktvärden för planeringen och borde justeras efter hand som förutsättningarna ändrades. Vid anmälan av länsplanering 1967 till 1969 års riksdag betonades att befolkningstal av detta slag inte kunde få bindande effekt. De skulle vara endast vägledande för samhällsplaneringen. Eftersom insatsbehoven var störst inom stödområdet, skulle åtgärder som syftade till att påverka utvecklingen i positiv riktning i förhållande tUl prognoserna förbehållas i första hand detta område. Planeringen utanför stödområdet kunde som utgångspunkt ha en utveckling som i huvudsak stämde överens med de uppgjorda prognoserna. En enhällig riksdag anslöt sig till detta uttalande.

Från bl. a. vetenskapligt håh har gjorts gällande att befolkningstal som underlag för planeringen försvårar en smidig samhällsutveckling och därmed den strukturomvandling som är en förutsättning för fortsatt välståndsutveckling. Denna mvändning är självfallet riktig om befolkningstalen innebär en låsning av utvecklingen, t.ex. till oförändrad befolkningsnivå i kommunerna. Jag kan inte förorda en politik med den innebörden. Bortsett från att den inte kan förenas med strävan till fortsatt ekonomisk tillväxt, skulle den förutsätta en hård central styrning av ekonomin. En så kraftig fastlåsning av den regionala strukturen skulle dessutom bli så resurskrävande att utrymmet för andra väsentliga pohtiska strävanden skulle reduceras avsevärt.

Samlade insatser med regionalpolitiskt syfte förutsätter att man inom skilda samhällssektorer har ett gemensamt underlag för bedömningar vid lokaliserings- och dimensioneringsbeslut. 1 den översiktliga planeringen på både kommunal och statlig nivå är fortfarande befolkningsutvecklingen en naturlig och viktig utgångspunkt. Men självklart beror levnadsnivån i en bygd inte endast på det antal människor som bor där. Det finns visserligen många undersökningar som visar starka samband mellan invånarantalet i en region och positiva värden på inkomst, sysselsättning, servicenivå etc. Men ibland betyder förändringar i befolkningsunderlaget mindre för möjligheten att upprätthålla och utvidga t. ex. serviceverksamhet än förändringar i människornas standardkrav. Glesbygdsutredningen konstaterar bl. a. att stigande krav på kvalitet i fråga om service och behov av ökat underlag för serviceverksamhet kan påverka möjligheterna att upprätthålla service i glesbygderna mer än vad befolkningsminskningen i dessa områden gör. Det kan också noteras att t. ex. förändringar i

Prop. 1972:111     BUaga I     Inrikesdepartementet            471

hushållsbildning och i bostadssaneringens omfattning kan betyda mer än befolkningsomflyttningar för omfattningen av bostadsbyggandet.

Av vad jag har sagt framgår att befolkningstal som vägledning för samhällsplaneringen är ett grovt och ofullständigt instrument, som måste kompletteras med många andra bedömningar, vilket också sker inom den regionala utvecklingsplaneringen. Något annat underlag för den långsiktiga planeringen finns emellertid inte f. n.

Det är önskvärt att planeringen i samhället kan baseras på en så klar uppfattning som möjligt om den framtida utvecklingen. Samtidigt är det angeläget att planeringen utformas så att möjligheter finns att i framtiden välja en annan utveckling av den regionala strukturen än den som på grundval av nuvarande beslutsunderlag ter sig rationell och ändamålsenlig. Vi bör därför försöka utveckla den regionala strukturen så att den kan vara lämplig också i ett framtida samhälle där värderingar och prioriteringar kan vara andra än dem vi gör i dag. En förbättrad planeringsmetodik och ökade kunskaper om framtiden kan leda till att de mål vi nu ställer upp måste modifieras. En utvecklad framtidsforskning är härvid betydelsefull. Jag vill erinra om det diskussionsunderlag om framtidsstudier, (SOU 1972:59) Att välja framtid, som nyligen har lagts fram.

På gmnd av osäkerheten i framtidsbedömningarna på regional nivå bör de problem som kan uppkomma till följd av en felaktigt vald planeringsnivå uppmärksammas. Jag har nyss framhållit att servicefunktionernas dimensionering endast delvis beror av befolkningsunderlaget samt att förändringar i standardkraven kan spela stor roll. En något för hög planeringsnivå kan leda till en snabbare standardökning än som har varit förutsedd i planeringen, medan en för låg planeringsnivå kan leda till köproblem eller liknande svårigheter. Måttliga sådana avvikelser mellan planeringsnivå och verklig utveckling torde ganska lätt kunna korrigeras inom en acceptabel tidsrymd. Svårigheter uppstår emellertid vid stora differenser mellan planeringsnivå och verklig utveckling. Detta gör det angeläget att man på olika administrativa nivåer haren planeringsberedskap för att möta sådana problem.

En särskild osäkerhetsfaktor när befolkningsramar skall anges är sysselsättningsutvecklingen. Planeringsunderlag i form av befolkningstal kan med hänsyn till de samhällsförändringar som kan väntas i framtiden inte innebära garantier för att en viss sysselsättningsnivå skall kunna upprätthållas. Jag vill i anslutning härtill betona att jag bedömer tillgång till sysselsättning som något så primärt att lokala och regionala sysselsättningsproblem liksom hittills måste lösas med både långsiktiga regionalpolitiska och kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska insatser. Omsorgen om den enskilde medborgaren gör att det i sådana fall kan bli nödvändigt att godta flyttning, även om den i vissa fall måste ske ut från det egna länet. Självklart kan befolkningstalen i en region inte hållas uppe genom att människor hålls kvar där arbetslösa eller undersysselsatta.

Planeringsramar i form av befolkningstal måste givetvis utformas med utgångspunkt i de förutsättningar som den nationella politiken ger, bl. a.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          472

den ekonomiska tillväxten. För att befolkningsramar skall bli meningsfulla krävs dessutom att de utformas med realistiskt beaktande av utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel. Att inrikta samhällsplaneringen på en utveckling som det saknas medei att förverkliga är samhällsekonomiskt oförsvarligt. Det är också vilseledande för enskildas, konimuners och företags beslut rörande dispositioner för framtiden.

Som jag redan har angett är ett primärt mål för den regionala utvecklingsplaneringen att skapa förutsättningar för en utveckling som leder till mera likvärdiga förhållanden i skilda delar av landet. 1 det följande skall jag skissera en plan för utvecklingen av en regional struktur som har detta syfte. Denna struktur måste återspeglas i de befolkningsramar som skall vara vägledande för samhällsplaneringen och bör kunna leda till att de ofrånkomliga befolkningsomflyttningarna i större utsträckning än f. n. sker inom länen. Drastiska förändringar i befolkningsutveckhngen bör därigenom kunna undvikas under den planeringsperiod som nu kan överblickas.

1 detta sammanhang är emellertid de rent demografiska faktorerna i utvecklingen svårbedömbara. Födelsetalen varierar både över tiden och regionalt på ett sätt som är svårt att förutse. En annan svårprognostiserad demografisk faktor är invandringen från utlandet. För många län med befolkningsökning har invandringen från utlandet betytt mer än den inrikes omflyttningen. Detta gäller t. ex. Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, vUka under åren 1966-1970 hade utflyttningsöverskott av svenskar men en så stor invandring att totalutvecklingen för dessa län ändå blev positiv. Invandringen till Stockholms län var under samma tid nästan lika stor som det inrikes inflyttningsöverskottet, medan invandringen till Göteborgs och Bohus län var tre gånger större än det inrikes flyttningsnettot. Även skogslänen hade invandringsöverskott under den aktuella perioden. 1 ett räkneexempel som statistiska centralbyrån i sina befolkningsprojektioner har gjort över uivandringen fram till år 1985 antas en invandring om ca 20 000 personer per år, vilket är lägre än genomsnittet för perioden 1960-1970, En invandring av denna omfattning ger, om hänsyn tas även till övriga förändringsfaktorer, en totalbefolkning om ca 8,5 milj. personer år 1980 och ca 8,7 milj. år 1985. Det finns emellertid anledning att anta att invandringen blir lägre än som sålunda antagits och att de framräknade folkmängdstalen därför bör betraktas som maximivärden. Jag vill i anslutning härtill erinra om uttalandet i prop. 1968:142 angående riktlinjer för utlänningspolitiken m. m., att vi i första hand måste ägna omsorg åt den arbetskraft som finns i landet. Bl. a. framhålls att möjligheterna att bereda sysselsättning åt de äldre, de handikappade, de gifta kvinnoma och andra undersysselsatta gmpper i samhället måste ha prövats, innan arbetstillfällen ställs till förfogande för nyinvandrande utländsk arbetskraft. 1 fråga om utomnor-diska medborgare regleras invandringen genom krav på arbetstillstånd.

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet             473

Med hänsyn till den långsiktiga arbetsmarknadsutvecklingen måste tillståndsgivningen bli restriktiv. Samtidigt begränsar den gemensamma nordiska arbetsmarknaden möjligheterna att i övrigt styra invandringen.

Länsstyrelserna har i länsprogram 1970 angett planeringsnivåer för länen i form av befolkningstal, som har utgjort utgångspunkten för deras problemanalyser och åtgärdsförslag. Dessa befolkningstal tar i allmänhet sikte på utvecklingen fram t. o, m. år 1980, i något enstaka fall t. o, m. år 1975, Med vissa justeringar bygger planeringsnivåerna på resultatet av länsplanering 1967, Summerade för hela landet uppgår länsstyrelsernas planeringstal för år 1980 till ca 9 milj, invånare och överstiger alltså det nyss nämnda maximivärdet för landet med 0,5 milj. invånare. Denna skillnad mellan summan av länsstyrelsernas föreslagna planeringsnivåer och riksutvecklingen är med hänsyn till det relativt korta tidsperspektivet så stor att talen måste räknas ner om inte planeringen skall komma att ligga på en orealistiskt hög nivå i vissa län.

Länsplanering 1967 och länsprogram 1970 har varit olika inslag i en första omgång av regional utvecklingsplanering som har tagit ansenlig tid i anspråk. Planeringsperioden har med hänsyn till den tid som redan har förflutit minskat till åtta år. Eftersom ett genomarbetat material i länsprogrammen saknas för tiden efter år 1980, finns f, n. mte förutsättningar att ange planeringstal för en senare tidpunkt. Med hänsyn till osäkerheten i planeringstalen bör, som jag har utvecklat i det föregående, på skilda nivåer finnas en planeringsberedskap för att möta de problem som uppstår om utvecklingen tar andra vägar än talen visar. Detta motiverar att planeringstalen anger det intervall, inom vilket den troliga utvecklingen kan väntas ligga och som alltså bör täckas in i planeringen.

De regionalpolitiska insatser som kan väntas bli möjliga medger enligt min uppfattning, att huvudalternativet för planeringen i län som nu har uttalade regionala obalansproblem kan grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. Detta är med hänsyn till rådande utvecklingstendenser en hög planeringsambition. Liksom hittills bör huvuddelen av de regionalpolitiska insatserna förbehållas de delar av landet som omfattas av det allmänna stödområdet. Planeringen i länen utanför dessa delar bör inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande åtgärder. Det utesluter inte att särskilda åtgärder liksom hittills bör kunna komma i fråga för att lösa akuta sysselsättningsproblem också i dessa delar. 1 fråga om storstadsområdena utgår jag från att dämpningen av tillväxttakten i dessa områden och en något lägre framtida invandring medför att inflyttningen dit i absoluta tal räknat per år under återstoden av 1970-talet blir lägre än genomsnittet för åren 1966-1970. Som underlag för bedömningarna i övrigt ligger analyser och beräkningar som har gjorts inom inrikesdepartementet.

På grundval av det material och de synpunkter som jag nu har redovisat förordar jag att de befolkningsramar som anges i följande tabell läggs som underlag för planeringen i länen, 1 tabellen har medtagits även

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet

474

s, k. befolkningsframräkning utan flyttningsantaganden, vilken har gjorts inom inrikesdepartementet med användande av i stort sett samma antaganden om dödlighet och nativitet som statistiska centralbyrån har tillämpat i den förut nämnda riksprojektionen. Vidare redovisas länsstyrelsernas prognoser och förslag till planeringstal enligt länsprogram 1970. För att något undanröja nackdelarna med den korta planeringsperioden vill jag tillägga, att de utvecklingstendenser som de i tabellen angivna talen visar för resten av 1970-talet tills vidare bör vara vägledande för planeringen även för början av 1980-talet. Som jag återkommer till avses en ny länsplaneringsomgång pågå under åren 1973-1974. En översyn av de här redovisade planeringstalen blir ett naturligt inslag i denna planering.

Befolkningsramar för planeringen i länen. ■ Invånare i tusental

Län	Folk-	Folk-	Fram skr.	Framskr.	Prognos	Plan.-	Departe-
	mängd	mängd	folkm.	folkm.	2 i länspl	, nivå	mentschefens
	1965	1970	1980	1980	1967	enl. läns-	förslag tUl
			utan	med		progr.	befolknings-
			flyttn.	flyttn. 1966-1970		1970	ramar för planeringen 1980
	(1)	(2)	(3)	(4)	(5)	(6)	(7)
A+B	1 370	1 478	1 529	1 685	1 836	1 727	1 600-1675
C	199	219	227	250	272	256	225-   235
D	238	249	259	270	278	279	250-   260
E	369	383	395	408	426	440	390-   410
F	288	299	313	322	322	333	305-   320
G	159	167	171	181	182	186	170-   180
H	239	241	244	244	249	256	245-   255
1	54	54	55	53	51	56	52-     55
K	149	154	158	161	165	168	155-   165
L	258	265	269	273	279	279	265-   275
M	672	722	735	805	867	850	760-   790
N	184	201	205	230	227	229	210-   220
0	674	715	741	788	824	811	760-   790
P	383	403	416	440	431	440	410-   430
R	254	259	266	266	274	276	260-   270
S	287	285	286	279	286	292	280-   290
T	269	276	281	288	300	300	280-   290
U	248	262	277	288	299	301	270-   280
w	282	278	281	267	269	286	270-   280
X	293	294	297	293	310	314	290-   300
Y	270	268	271	259	270	281	260-   270
Z	138	131	130	115	117	144	125-   135
AC	233	233	243	229	249	250	230-   240
BD	259	256	272	242	194	259	250-   260
Riket	7 769	8 092	8 323	8 636	8 977	9 013	8312-8675

' S. k. kommunblockslän

Plan för utveckling av den regionala strukturen

Ett samhälle vars mål är att ge medborgarna mera likvärdiga levnadsförhållanden i skilda delar av landet kan inte godta att planeringen inom de olika regionerna återspeglar vitt skilda värderingar i fråga om

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          475

utvecklingen av den regionala strukturen. Fördelningen av resurser i form av t. ex. samhällsservice har därför i Sverige i stor omfattning skett efter enhetliga normer över hela riket. Såväl av länsprogrammen som av de analyser som har redovisats i det föregående framgår att problemen varierar både mellan och inom länen. En likartad välståndsutveckling i de skilda länen förutsätter därför en avsevärd differentiering av åtgärderna även inom resp. län. Den regionala planeringen bör därför inte grundas enbart på ramar för länen. En regional utjämning förutsätter att vissa typer av åtgärder kan knytas till särskilda orter eller regioner. Det är vidare uppenbart att statens kostnader för t, ex, arbetsmarknadspolitiken och för utbyggnad av samhällsfunktionema varierar kraftigt beroende på vilken regional struktur som väljs. Utformningen av den regionala strukturen är med hänsyn härtill inte en fråga som det ankommer uteslutande på regionala och lokala myndigheter att avgöra. Den måste formas genom ett samarbete mellan kommuner, länsmyndigheter och centrala myndigheter. Slutresultatet bör sedan värderas politiskt av statsmakterna.

Som uttalades i prop. 1970:75 skall vi söka nå en planeringsteknik som i sig förenar så vidsträckt regional och lokal handlingsfrihet som möjligt med sådan överblick på central nivå som behövs för att en enhetlig regionalpolitik skall kunna bedrivas i hela landet. Med denna utgångspunkt förordades en planering där statsmakterna anger vilka funktioner olika orts- och regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang från servicesynpunkt och med hänsyn till sysselsättningsmöjligheterna. 1 planeringen borde härutöver ingå bedömningar av vilka åtgärder som behöver vidtas för att de problem som är förknippade med resp. ortstyp skall kunna lösas. Erfarenheterna av länsprogram 1970 har bekräftat det berättigade i denna uppläggning av planeringen.

Prioriteringar i fråga om behovet av insatser mellan de olika kommunblocken redovisades första gången av länsstyrelserna i länsplanering 1967. Dessa prioriteringar fick stöd av en enhällig riksdagar 1969. Med utnyttjande av bl, a. de preciseringar av de regionalpolitiska målen som då redovisades samt forskningsresultat från ERU m. m, angav jag i prop. 1970:75 följande riktlinjer för utvecklingssträvandena när det gäller den svenska tätortsstrukturen.

En naturlig orts- och regionkategori var storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö. Den starka tillväxten i dessa områden borde dämpas något. En del av expansionen där borde fördelas på växtkraftiga stadsregioner på skilda håll i landet. En näriiggande ortstyp var s. k. storstadsaltemativ, dvs. orter och regioner lämpade för lokalisering av verksamheter som hittihs har brukat vara förlagda till storstadsområdena. Orter av denna typ borde ligga på betryggande avstånd från de nuvarande storstadsområdenas influensfält och ha så stort befolkningsunderlag att de har eller med rimliga insatser kan få fömtsättningar som är något så när likvärdiga med storstädernas i fråga om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, kvalificerad service m. m. På grund av de begränsade resurser som står till förfogande kunde bara ett relativt litet antal orter tänkas bli utvecklade till alternativa storstadsregioner.

Prop. 1972:111     Bilagal     InrUcesdepartementet            476

En ortstyp betecknades regionala tillväxtcentra. Dessa orter borde jämte storstadsalternativen fungera som huvudorter för näringsliv och kvalificerad service. Till dem skulle huvuddelen av de offentliga investeringarna och de lokaliseringspolitiska insatserna koncentreras. Flera länsstyrelser angav i länsplanering 1967 orter av detta slag. Dessa prioriteringar fick med vissa modifieringar stöd av statsmakterna år 1969.

Som en ytterligare orts- och regiontyp angavs i propositionen orter som borde fungera som serviceorter i glesbygdsområdena. Sådana orter skulle utvecklas i områden där avstånden till regionala tillväxtcentra är så stora att den service som erbjuds där inte finns inom acceptabelt räckhåll för befolkningen.

För övriga typer av orter förutsattes inga speciella åtgärder behöva anges i ett riksomfattande regionalt handlingsprogram. Insatserna borde i fråga om dessa orter utformas huvudsakligen på länsplanet. Det påpekades att de orter som det här var fråga om i regel är välbelägna i förhållande till regionala tillväxtcentra eller andra större orter.

Sedan dessa uttalanden i propositionen hade godkänts av riksdagen ålades länsstyrelserna att i länsprogramarbetet beakta dessa jämte vad riksdagen yttrade i anslutning därtill. Det innebar bl. a. att länsstyrelserna fick i uppdrag att utarbeta förslag till ortsklassificering enligt de nämnda riktlinjerna. Förslagen ingår i de i det föregående redovisade länsprogram-inen.

1 syfte att förbättra underlaget för länsstyrelsernas, slutliga förslag gjorde en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet förra året en överarbetning av länsstyrelsernas då föreliggande preliminära förslag till ortsklassificering (Ds In 1971:7). Den i departementet utarbetade skissen till ortsklassificering utgick frän ett något mera utbyggt system än 1970 års riksdagsbeslut förutsatte. Sålunda diskuterades som ortstyp s. k. primära centra, bland vilka eventuella storstadsalternativ borde väljas. Vidare särskildes tre olika typer av regionala centra, beroende av läge och åtgärdsbehov, samt två skilda nivåer av serviceorter.

Nästan alla länsstyrelser har i länsprogranimen ställt sig positiva till en ortsklassificering som underlag för regionalpolitiska prioriteringar. Denna metod har fått ett huvudsakligen positivt bemötande från de flesta håll också vid frågans behandling i lokaliseringsberedningen. Jag kan i anslutning härtill nämna att ca 75 % av de omkring 800 grupper som deltog i ett rådslag, som socialdemokratiska partiet anordnade om bl. a. regionalpolitiken, var positiva till att huvudinriktningen av regionalpolitiken anges genom någon form av ortsklassificering.

Vissa länsstyrelser har dock haft kritiska synpunkter. Bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en ortsklassificering representerar en alltför grov planeringsteknik. Det är emellertid karakteristiskt för all översiktlig planering att den bara i grova drag anger förutsättningar och ramar. En mer förfinad teknik skulle enligt min uppfattning innebära avsevärt intrång i handlingsmöjligheterna i såväl län som kommuner.

Kommunerna lämnar i sina yttranden över såväl länsstyrelsernas preliminära förslag till  länsprogram som departementsskissen  endast i

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdeparteinentet               477

enstaka fall principiella synpunkter på den valda metoden att prioritera. Den vanligaste invändningen bland de kritiska kommunerna är att ortsklassificeringen kan uppfattas negativt och allvarligt påverka den spontana utvecklingen. Risker härför bör enligt min mening beaktas vid utformningen av en ortsklassificering. Samtidigt är det uppenbart att den funktionsbeskrivning som en ortsklassificering innebär och de brister som i anslutning därtill kan konstateras i en ort eller region måste redovisas öppet, om lämpliga åtgärder skall kunna vidtas från statsmakternas sida. En i debatten framförd åsikt, att en differentiering av kommunerna med hänsyn till funktioner och åtgärdsbehov skulle få till följd att en ny kommunindelningsreform aktualiseras bygger på en missuppfattning. Enligt min mening innebär en mer differentierad regionalpolitik än den vi hittills har haft att planering och åtgärder kan utformas så att förutsättningar skapas att behålla den nu snart genomförda kommunala indelningen.

Jag vill i detta sammanhang betona att regionalpolitiken inte kan få ta formen av en fri tävlan mellan kommunerna om lokaliseringsobjekten. Det måste vara en statlig uppgift att på olika sätt främja en lokalisering till de områden där behoven är störst. En sådan arbetsfördelning mellan stat och kommun i fråga om regionalpolitiken beslutades av riksdagen år 1964.

Länsstyrelsernas preliminära förslag till ortsklassificering fick, i samband med att de remitterades till kommunerna före det slutliga ställningstagandet till klassificeringen, stöd av en majoritet av kommunerna, i en del län av en stor majoritet, 1 viss omfattning har länsstyrelserna i sina slutliga förslag tillmötesgått kritiska remissynpunkter. Under förutsättning av vissa modifikationer är länsstyrelsernas förslag till ortsklassificering enligt min bedömning väl ägnade att ligga till grund för den plan för utveckling av den regionala strukturen som förutsattes i prop. 1970:75 och som jag nu skall redovisa.

Det är naturligt att i en sådan plan böa med storstadsområdena. Ca en tredjedel av rikets folkmängd bor i dessa områden. Härtill kommer att dessa regioner i vissa avseenden är centra för hela eller stora delar av landet. Storstadsområdena omfattar Stockholms- Göteborgs- och Malmöregionerna, Till resp, område bör hänföras inte endast storstadskommunen i regionen utan även de kommuner i övrigt som kan anses ingå i områdets lokala arbetsmarknad.

Arbetsmarknaden i storstadsområdena har många positiva drag. För de flesta invånarna finns ett stort antal arbetstillfällen inom pendlingsavstånd. På grund av sin storlek blir storstadsområdenas arbetsmarknader J allmänhet mycket motståndskraftiga mot störningar. De motstår i normala fall störningar på grund av företagsnedläggningar eller andra sysselsättningsproblem. Möjligheterna för människorna att välja mellan olika yrken är mycket goda, i synnerhet i Stockholm, Också sysseisäri-ningsmöjligheterna för kvinnor är goda. 1 Göteborg är sysselsättningsgraden för kvinnor visserligen lägre än i de andra storstadsområdena men ändå högre än på de flesta håll i landet i övrigt. Samtidigt framgår bl. a.

Prop. 1972:111     BUaga I     InrUcesdepartementet          478

av ERU:s redovisningar att kommunikationssvärigheter och länga restider minskar möjligheterna för många människor att välja arbete var som helst i resp. region. Arbetsmarknaden i t, ex. Stockholm är sålunda inte längre gemensam för alla invånare i regionen även om de centrala delarnas utbud av arbetstillfällen är tillgängligt för i stort sett hela regionens befolkning. Också serviceutbudet i storstadsområdena fyller i allmänhet högt ställda krav. Det finns ett brett och högt kvalificerat utbud i fråga om utbildning, sjukvård och annan samhällsservice. .Även den kommersiella servicen är väl utbyggd. Kommunikationerna såväl inom regionen som med övriga delar av landet och med utlandet är välutvecklade, i synnerhet i fråga om Stockholmsregionen.

Storstadsområdena brottas emellertid även med svårbemästrade problem. Den snabba befolkningstillväxten där har medfört köproblem inom vissa servicesektorer, särskUt inom sjukvårds- och kommunikationssektorerna. För stora delar av befolkningen blir arbets- och serviceresorna påfrestande på grund av ökade resavstånd, köbildning m. m. Olägenheter från miljösynpunkt i form av avgaser, buller o. d. har blivit alltmer uttalade. Under hela 1960-talet har det rått betydande bostadsbrist. Den höga takten i samhällsbyggandet har lett till storexploatering med risk för segregation i boendet. 1 vissa fall har mindre lämpliga markområden byggts ut. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar i sitt länsprogram att det finns risk, också vid ett något minskat bostadsbyggande i Stockholmsregionen, att mindre lämpliga bostadsbyggnadsområden måste exploateras även under den närmaste femårsperioden.

Grunden för expansionen inom storstadsområdena har under efterkrigstiden varit huvudsakligen den starka tillväxten inom servicenäringarna. Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin minskar däremot sedan flera år. Kontaktberoende, informationsbehandlande och styrande verksamhet inom såväl privat som offentlig verksamhet är koncentrerade tiU storstadsområdena. Förhållandena är emellertid något olika i områdena sinsemellan. 1 Stockholmsområdet har nedgången i industrisysselsättningen varit så stor att den fortsatta utvecklingen måste ägnas särskild uppmärksamhet. 1 fråga om Göteborgsregionen präglas sysselsättningsexpansionen av i första hand utvecklingen inom den tunga industrin. Däremot är den administrativa sektorn och den lätta industrin underrepresenterade där.

Storstadsområdenas höga tillväxttakt under en lång följd av år har minskat möjligheterna att åstadkomma en balanserad utveckling i andra delar av landet. TUlväxttakten i storstadsområdena bör därför dämpas. En enhällig riksdag har gjort upprepade uttalanden i denna riktning och har också beslutat om åtgärder för att åstadkomma en dämpning. Det finns som jag nyss har framhållit också miljöpolitiska motiv härför. Däremot är det enligt min mening inte realistiskt att räkna med en uppbromsning av expansionen i så hög grad att en fortsatt befolkningsökning i dessa områden skulle helt förhindras. Om en sådan utveckling lades till grund  för planeringen, skulle detta  med  största sannolikhet

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          479

endast leda tUl att planeringen fjärmade sig från den verkliga utvecklingen så att köproblemen skärptes ytterligare.

Det bör nämligen håUas i minnet att storstadsområdena fyller en viktig funktion även i vår framtida regionala struktur. Stockholm kommer alltjämt att vara huvudstad med de funktioner som följer därav. Alla de nuvarande storstadsområdena kommer givetvis också framdeles att vara betydande landsdelscentra i fråga om mycket kvalificerad service. Man får därför räkna med att de tre storstadsområdena även fortsättningsvis blir lokaliseringsorter för mycket specialiserade verksamheter.

En dämpning av tiUväxttakten i storstadsområdena får, som berörda länsstyrelser och kommuner har påpekat, inte leda till att de sociala förhållandena och servicen i storstadsområdena försämras. Stora delar av befolkningen kommer vilken politik som än förs att leva och verka i dessa områden. Ett fortsatt högt bostadsbyggande är därför nödvändigt och det är angeläget att förbättra servicen, framför allt inom sektorer där köproblem finns i dag.

Näringslivets tUlväxt i storstadsregionerna har medfört en betydande befolkningsökning där under en följd av år. Under år 1971 skedde emellertid en markant omsvängning. I Stockholms län ökade befolkningen mycket litet detta år. Tillgängliga uppgifter tyder på att ökningen också under första halvåret 1972 har varit svag. Ett samband mellan befolkningsomflyttningar och konjunkturförändringar har observerats för en lång följd av år och nuvarande utveckling har troligen samband med konjunkturnedgången. 1 en konjunkturuppgång kan befolkningsthlväxten åter skjuta fart. Åtgärder behöver därför vidtas även i fortsättningen för att dämpa tUlväxttakten i storstadsregionerna. Sådana åtgärder bör dock användas med försUctighet i dämpade konjunkturlägen.

Med hänsyn tUl den skiftande näringshvsutveckhngen i storstadsområdena bör inriktningen av dämpningsåtgärder vara något olika i de skilda områdena. I Stockholmsregionen bör dämpningen avse framför allt service och administrativ verksamhet, medan det i Göteborgsregionen är önskvärt att tUlväxten begränsas framför allt inom den tunga industrin. Expansionstendenserna i Malmöregionen har så allmän karaktär att dämpningsåtgärder där bör ha mera genereU inriktning.

Jag har i det föregående utvecklat skälen för att vi bör söka bygga ut ett antal väl differentierade arbetsmarknader i skilda delar av landet. För att åstadkomma stödjepunkter för utvecklingen även i befolkningsmässigt svaga regioner och för att ge dem, som blir nödsakade att flytta, så korta flyttningsvägar som möjligt bör vi sprida sådana stödjepunkter så jämnt som möjligt över landet. Orter av detta slag, som bör fungera som huvudorter för service och näringsliv utanför storstadsområdena, angavs av flertalet länsstyrelser redan i länsplanering 1967. Statsmakterna uttalade år 1970 att sådana orter borde kunna fungera som alternativ till storstäderna.

På grundval av bl. a. undersökningar inom ERU, vilka har bearbetats inom inrikesdepartementet, synes de regioner som bäst uppfyller kraven på storstadsalternativ vara sådana som f. n. har minst 100 000 invånare i

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet          480

lokalt befolkningsunderlag, dvs. inom pendhngsavstånd från huvudorten. Det är uppenbart att regioner av detta slag fyller högt ställda krav i fråga om arbetsmarknad och serviceutbud. Som bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län påpekar i sina länsprogram finns det emellertid flera orter med lägre befolkningsunderlag som fyller lika höga eller högre krav i fråga om serviceutbud och arbetsmarknad. Att som storstadsalternativ välja enbart de tätast befolkade regionerna skulle enligt min uppfattning leda till en olämplig geografisk fördelning. Jag anser mig därför inte böra förorda att en storleksgräns av detta slag läggs till grund för angivande av huvudorter för service och näringsliv utanför storstadsområdena.

Länsstyrelserna har i länsprogrammen föreslagit att inte mindre än 22 orter anges som storstadsalternativ och har fått stöd härför av en betydande majoritet av kommunerna i resp, län. Jag kan ansluta mig till länsstyrelsernas uppfattning, att det är nödvändigt att näringslivet i de angivna ortema utvecklas för att kvalificerad arbetsmarknad och service skall kunna erbjudas i de skilda länen. Det är emellertid enligt min åsikt inte möjligt att utveckla alla dessa orter så att de blir verkliga alternativ till storstäderna. Den troliga framtida befolkningen kommer inte att räcka till för detta, inte heller behövliga resurser av annat slag. Slutsatsen härav blir enligt min uppfattning att några egentliga storstadsalternativ inte bör utses. Den grupp av orter som det här är fråga om vill jag beteckna primära centra.

Flertalet primära centra karakteriseras i nuläget av att de är centralorter för hela län, i några fall centra åtminstone inom någon samhällssektor även för en hel landsdel. Deras arbetsmarknad är i regel förhållandevis väl differentierad men motsvarar ofta inte utbudet av kvalificerad arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. Serviceutbudet är i allmänhet brett och den erbjudna servicen av hög kvalitet. Orterna är centra för kommunikationerna i län eller landsdelar. Normalt är miljöproblemen mindre än i storstadsregionerna.

Om de primära centra skall kunna utvecklas så att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar kan gå till dessa orter i stället för till storstadsområdena, måste näringslivet byggas ut så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre utbildning får ökade sysselsättningsmöjligheter. En första åtgärd i denna riktning är beslutet om omlokalisering av central statlig förvaltning från Stockholm till främst sådana orter. Även enskild central förvaltning bör genom lokaliseringsstöd påverkas att flytta till orter av detta slag. 1 övrigt bör medlen för att utveckla dessa primära centra bestå huvudsakligen i en utbyggnad av mera kvalificerade samhällsfunktioner i fråga om bl. a. kommunikationer, utbildning och sjukvård. Kommunikationsmöjligheterna är i delta sammanhang särskilt viktiga. De primära centra inom stödområdet är relativt små i förhällande till omlandens storlek och sysselsättningsproblemen där. Särskilda krav ställs därför på utbyggnaden av dessa orter. För att stimulera till utveckling av näringslivet där bör liksom hittills lokaliseringsstöd komma i fråga.

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             481

Primära centra bör i allmänhet kunna erbjuda i stort sett likartad service som storstäderna. Däremot kommer arbetsmarknaden i flera av dem inte att kunna byggas ut så att den får samma rika differentiering som storstadsområdenas.

Utvecklingen i ohka primära centra måste självfallet ske efter olika mönster allt efter de skilda orternas näringsgeografiska och andra förutsättningar. Det blir en huvuduppgift för samhällsplaneringen under de närmaste åren att närmare klarlägga dessa förutsättningar med hänsynstagande tUl såväl regionalpolitiska som miljövårdspolitiska och andra strävanden. Speciellt angeläget finner jag det vara att skUda utvecklingsmöjligheter belyses på ett mera allsidigt sätt än hittiUs i fråga om fördelningen av befolkning och näringsliv m. m. mellan storstäderna och storstadsnära primära centra.

Utanför storstäder och primära centra kan särskiljas två huvudtyper av orter som jag betecknar regionala centra och kommuncentra.

Med regionala centra avser jag orter som har betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommunen utan också för en eher flera omgivande kommuner. Hur stort omland en sådan ort skall betjäna beror bl. a. på vUket underlag som behövs för skilda serviceaktiviteter. I vissa fall är redan den egna kommunen så stor att den bildar tillräckligt underlag för ett regionalt centmm. Det är fallet t. ex. beträffande Örnsköldsvik. 1 vissa glesbygdskommuner kan avståndet tUl andra regionala centra motivera att ett regionalt centrum utvecklas inom kommunen. Som exempel kan nämnas Strömsunds kommun. I det system för ortsklassificering som behandlades av 1970 års riksdag kallades dessa orter regionala tillväxtcentra. Prioriteringar av sådana orter har länsstyrelserna redovisat i länsprogram 1970.

Förutsättningarna för näringslivets utveckling är tämligen goda i flertalet av de regionala centra som anges i länsprogrammen. Sysselsättningen inom både industri och servicenäringar visar positiv utveckling, men de servicegrenar som expanderar kraftigast i landet som helhet förekommer i allmänhet i ganska liten omfattning. Ofta har orternas omland en negativ utveckling inom jord- och skogsbruk. I allmänhet innebär den nuvarande utvecklingen emellertid inte risker för deras möjligheter att fullgöra funktionen som regionalt centrum.

Variationerna mehan de angivna regionala centra är stora i fråga om arbetsmarknaden. I regel är arbetsmarknaden så relativt liten att den är känslig för störningar. En viss differentiering förekommer, men utbudet av sysselsättning för kvalificerad arbetskraft är ofta otillräckligt. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är inte sällan otillfredsställande. Regionalpohtiska insatser i fråga om dessa orter bör syfta till att så långt möjligt bygga ut arbetsmarknaden och öka dess differentiering. Behovet av sådana insatser är enligt min uppfattning störst i regionala centra inom det inre stödområdet. Särskilda åtgärder i form av t. ex. förhöjt lokaliseringsstöd kan övervägas för regionala centra inom detta område,   och   de   industricentra   som   kan  komma  att upprättas bör

31  Riksdagen 1972. 1 saml. 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            482

lokaliseras dit. Som jag skall beröra senare kan stödjande åtgärder vara motiverade i vissa regionala centra även utanför allmänna stödområdet. Trots de förbättringar av arbetsmarknaden som kan åstadkommas härigenom blir arbetsmarknaden i flertalet regionala centra emellertid även i framtiden relativt liten och utrymmet för yrkesval i allmänhet snävare än i primära centra.

1 fråga om serviceförsörjningen finns det enligt min uppfattning större förutsättningar än i fråga om arbetsmarknaden att åstadkomma likartade förhållanden i de orter som bör fungera som regionala centra. Den typ av service som enligt min uppfattning kan vara aktuell i sådana centra motsvarar i huvudsak vad glesbygdsutredningen har definierat som regional service. Som exempel på servicefunktioner av detta slag har utredningen nämnt varuhus, gymnasiala skolor, lasarett och advokatkontor. En utbyggnad av samtliga funktioner som är hänförliga till regional service i alla regionala centra ter sig dock inte möjlig under den nu aktueha planeringsperioden.

Flertalet regionala centra som anges i länsprogrammen kan bl. a. genom den offentliga sektorns expansion och genom det stöd tUl näringslivet som jag nyss har berört väntas utvecklas så att de kan upprätthålla en god service i framtiden utan särskUda servicestödjande åtgärder. 1 enstaka fall kan särskilda åtgärder emellertid bli nödvändiga. För vissa orter bör samhället enligt min mening tUlhandahålla regional offentlig service i rimlig omfattning, även om utvecklingen blir sådan att underlag härför saknas enligt genereht godtagna normer. De åtgärder som kan bh aktuella bör fortlöpande omprövas i den rullande planeringen med hänsyn tiU utvecklingen.

Med hänsyn tih möjligheterna att utveckla regionala centra i enlighet med vad jag nu har anfört kan jag biträda länsstyrelsernas förslag till urval av sådana orter, dock med några undantag som jag skaU beröra i det följande.

TUl gruppen kommuncentra hänför jag i detta sammanhang kommuner med sådana centralorter vUkas funktioner är begränsade huvudsakligen till invånarna i den egna kommunen. Ett stort antal av dessa orter, i synnerhet i södra Sverige, ligger nära sådana centra som jag har behandlat i det föregående och ingår då i dessas arbetsmarknader. Bedömningen av vUka åtgärder som behöver vidtas inom sådana arbetsmarknader skall enligt min mening inte vara en uppgift för den regionalpolitiska riksplaneringen. Den bör ske på länsplanet.

Det finns anledning att speciellt uppmärksamma vissa kommuncentra med mer isolerade lägen i glest befolkade delar av landet, främst inom skogslänen. Invånarna där får i stor omfattning lita till den service och arbetsmarknad som erbjuds i den egna kommunen. Arbetsmarknaden är ofta hten. Jord- och skogsbmk spelar i allmänhet fortfarande stor roll för sysselsättningen. Efterfrågan på utbildad arbetskraft är starkt begränsad. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är klart otillräckliga och undersysselsättning förekommer även i övrigt.

Sysselsättningsmöjligheterna i kommuncentra i glesbygderna bör i viss

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet         483

utsträckning kunna förbättras genom regionalpolitiskt stöd. I en del fah torde det härutöver bli nödvändigt med särskilda åtgärder för att bereda lokalt bunden arbetskraft sysselsättning. Trots sådana åtgärder torde arbetsmarknaden i sådana kommuncentra under överskådlig tid vara så begränsad att den ger små möjligheter för människorna att välja sysselsättning.

Alla kommuncentra av detta slag har grundskolans högstadium och enligt vad glesbygdsutredningen har konstaterat en väl utbyggd dagligvaruservice och kommunal service. I flertalet fall ökar sysselsättningen i själva centralorten i kommunen, men tillväxten är oftast avsevärt mindre än minskningen inom omlandet. Ett antal av dessa orter kommer därför troligen att i ett längre perspektiv få alltför litet befolkningsunderlag för flera väsentliga servicefunktioner. Frånvaron av sådana servicefunktioner skulle bli mycket kännbar för befolkningen på grund av att avstånden till alternativa serviceorter i allmänhet är stora.

Viss förbättring av serviceunderlaget i dessa kommuner uppnås genom den stimulans till näringslivet som insatser i form av bl. a. lokaliseringsstöd och sysselsättningstöd kan ge. Men i vissa fall kan direkt servicestödjande åtgärder i framtiden bli nödvändiga, om nuvarande servicefunktioner skall kunna upprätthållas. 1 såväl länsprogrammen som glesbygdsutredningens betänkanden förordas sådana åtgärder. Enligt min mening bör åtgärderna utformas så, att invånarna i dessa kommuner får en rimlig service även i framtiden, dvs. i huvudsak den service som glesbygdsutredningen har betecknat som lokal.

Utöver de ortstyper som jag har behandlat i det föregående finns givetvis ett stort antal andra orter inom kommunerna som fyher viktiga funktioner för invånarna. Eftersom den övergripande statliga regionala planeringen har de nya kommunerna som minsta planeringsenheter, finns det emellertid i allmänhet inte anledning att innefatta dessa orter i denna planering. Undantag härifrän kan emellertid behöva göras i fråga om vissa till ytan stora och glest befolkade kommuner framför allt i det inre stödområdet, där åtgärder liknande dem som jag nyss har berört kan behöva knytas till vad som kan betecknas som kommundelscentra. För urvalet av sådana centra krävs enligt min mening fortsatt planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser.

I prop. 1970:75 uttalade jag att huvuddelen av de offentliga investeringarna och i stor utsträckning även de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna borde koncentreras till de ortstyper som jag här har betecknat primära centra och regionala centra. Detta innebär inte, vilket har framgått av den beskrivning av den framtida regionala strukturen som jag har lämnat, att näringslivets utveckling i övriga ortstyper inte skah beaktas. Tvärtom vill jag starkt betona att initiativ tUl utveckling av näringslivet där bör understödjas med lokaliseringsstöd och andra samhälleliga åtgärder, om utbyggnaden svarar mot ortens storlek, serviceutrustning och förutsättningar i övrigt.

1 den regionala struktur jag har förordat kompletterar de olika orterna varandra.  Det innebär att positiva åtgärder i en ort i många fall får

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            484

positiva effekter också på andra håll. Avgörande härför är att det finns goda kommunikationer mellan orterna. Eventuella brister i detta hänseende klarläggs i den pågående regionala trafikplaneringen.

Jag kommer i det följande att behandla frågan om åtgärder till stöd för den förordade ortsstrukturen. För stora delar av landet ger emellertid ortsstrukturen uttryck för ett ställningstagande endast i fråga om inriktningen av samhällsutbyggandet och den översiktliga planeringen härför. Givetvis måste liksom hittUls särskUda överväganden föregå varje enskUt investerings- och lokaliseringsbeslut även i framtiden.

Sammanfattningsvis vill jag på nytt erinra om att de förslag tUl regional struktur i länen som har redovisats i länsprogrammen bygger på de allmänna riktlinjer för den framtida ortsstrukturen som drogs upp i prop. 1970:75. Jag vUl i detta sammanhang gärna uttala att länsstyrelserna i allmänhet på ett förtjänstfullt sätt har tUlämpat dessa riktlinjer vid planeringen i länen. Länsstyrelsernas förslag har fått stöd av en betydande majoritet av kommunerna. Förslagen är enligt min mening på det hela taget väl ägnade att läggas till grund för en konkret plan för utveckling av den regionala strukturen. Vissa justeringar bör dock göras med hänsyn tih vad jag har anfört i det föregående. Sålunda bör de orter som enligt länsprogrammen betecknas storstadsalternativ i stället hänföras tUl primära centra. I länsprogrammet för Västerbottens län har - vid sidan av Umeå som storstadsalternativ — Skellefteå betecknats som primärt centrum. Med hänsyn tUl de funktioner jag knyter tUl gruppen primära centra bör Skellefteå betraktas som regionalt centrum. 1 gruppen regionala centra innefattar jag det stora flertalet av de i länsprogrammen angivna regionala tUlväxtcentra jämte ett par serviceorter med regional betydelse.

I fråga om primära centra omfattar förslagen i länsprogrammen ofta flera kommuner. Det gäller den ortsgrupp som i programmen betecknas storstadsalternativ. 1 Kalmar län föreslås sålunda hela södra delen av länet och i Blekinge län hela länet utgöra storstadsalternativ. Stora skillnader föreligger inom de olika delarna av ettvart av dessa stora områden. För de mest avlägsna kommunblocken finns inte möjligheter att pendla till huvudorten. I fråga om Blekinge framstår vissa orter som relativt självständiga centra i förhållande till den största orten. Jag anser att ett sådant sammanförande av kommuner inom en relativt stor yta inte ger tUlräcklig vägledning för inrUctningen av samhällsbyggandet i dessa delar av landet. Inom den föreslagna Kalmarregionen bör Emmaboda och Torsås kommuner betraktas som självständiga planeringsenheter och deras huvudorter hänföras tUl kommuncentra, medan Kalmar/Nybro blir primärt centrum. I Blekinge län bör Karlskrona betraktas som primärt centrum. I fråga om övriga sådana primära centra som enligt länsprogrammen består av flera kommuner vUl jag framhålla vikten av att en rimlig funktionsuppdelning mellan olika delcentra i sådana regioner görs i planeringen på länsnivå. Därvid bör speciellt förutsättningarna att utveckla kommunikationerna beaktas. I trestadsregionen ligger huvudorterna  Vänersborg, Trollhättan  och Uddevalla i skilda län, de båda

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           485

förstnämnda i Älvsborgs län och den sistnämnda i Göteborgs och Bohus län. Jag delar de båda länsstyrelsernas uppfattning att en samordnad regional planering bör komma tUl stånd inom denna region. Vid denna planering bör även beaktas sambandet meUan dessa tre orter och LysekUsregionen, vUket har kommit till uttryck bl. a. vid ställningstagandet tUl en industriell utbyggnad i LysekU.

Beträffande regionala centra är det enligt min mening nödvändigt med vissa justeringar av länsprogrammen för att planeringen i de skilda länen skall grundas pä enhetliga förutsättningar. I vissa län har en del orter klassificerats annorlunda än jämförbara orter i andra län. 1 den mån dessa orter saknar regionala funktioner bör de betraktas som kommuncentra. Det gäller Flen i Södermanlands län. Vara i Skaraborgs län, Hofors i Gävleborgs län samt Bräcke, Hammarstrand, Berg och Järpen i Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län skiljer mellan två nivåer av regionala tillväxtcentra. Sålunda har tUl en nivå 2 hänförts några kommunblock vUkas huvudorter är av en typ som i de flesta övriga län betecknas kommuncentra. För att få jämförbarhet med andra län bör enligt min mening endast tillväxtcentra som enligt länsprogrammet hänförs tih nivå 1 betraktas som regionala centra.

Om de principer som har väglett övriga länsstyrelser tillämpas på den regionala strukturen i Blekinge län bör, vid sidan av Karlskrona som utgör primärt centrum, Karlshamn och Ronneby utgöra regionala centra.

Enligt länsprogrammet för Älvsborgs län utgör kommunerna Ämål/ Säffle, Mark och Ulricehamn regionala tUlväxtcentra. Även Alingsås förutsätts fungera som regionalt tillväxtcentrum. Enligt min bedömning bör, förutom de övriga nyss nämnda kommunerna i länet, Alingsås hänföras tUl gruppen regionala centra.

I några fall hänförs i länsprogrammen orter som har regionala funktioner tUl serviceorter. Orter av det slaget bör enligt min uppfattning räknas thl regionala centra. Det gäller Torsby i Värmlands län och VUhelmina i Västerbottens län.

Vissa regionala centra, som kompletterar varandra, ligger i skUda län, t. ex. Simrishamn och Ystad samt Åmål och Säffle. Det är en uppgift för länsstyrelserna att i sådana fall samordna övervägandena i den fortsatta planeringen.

1 en del regionala centra blir det enligt min mening nödvändigt att samhället vid behov gör särskilda insatser för att sådan service som jag i det föregående har betecknat regional service skall vara tillgänglig. Insatser av detta slag kan f. n. bedömas komma att bli aktueha beträffande ett antal regionala centra inom eller i anslutning till det inre stödområdet, nämligen Haparanda, Kalix, Gällivare, Arvidsjaur, Lycksele, Vilhelmina, Strömsund, Sveg, SoUefteå, Ange, Ljusdal, Mora och Torsby. Det ankommer på länsstyrelserna att följa utvecklingen i regionala centra och i anslutning tih den fortsatta regionala utvecklingsplaneringen bedöma behovet av sådana insatser.

Också  i  en  del  kommuncentra främst inom det inre stödområdet

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            486

kan enligt min mening särskUda insatser i framtiden behövas för att vad glesbygdsutredningen har betecknat som lokal service skaU kunna upprätthållas. I huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i länsprogrammen anser jag att sådana insatser kan behöva övervägas i följande kommuner: Jokkmokk, Arjeplog, Övertorneå, Överkalix och Pajala i Norrbottens län, Storuman, Sorsele, Åsele, Vindeln och Norsjö i Västerbottens län, Bräcke, Svenstavik, Järpen och Hammarstrand i Jämtlands län. Malung, Vansbro och Älvdalen i Kopparbergs län samt Åriäng i Värmlands län.

Åtskilliga länsstyrelser har pekat på problem med serviceförsörjningen även utanför de områden som jag nu har berört. Jag anser det väsentligt att länsstyrelserna noga följer förändringarna i bl. a. servicetUlgången i sådana problemområden. Särskilt vill jag nämna nordöstra delarna av Uppsala län, södra delarna av Östergötlands län, Öland, delar av Dalsland och de nordöstligaste delarna av Västmanlands län. Eftersom avståndsförhållandena i dessa områden emellertid är relativt gynnsamma bör tUlgängliga resurser för särskilda servicestödjande åtgärder tills vidare förbehåUas skogslänen.

En typ av orter som särskilt har uppmärksammats i flera länsprogram är orter med ensidig lokal arbetsmarknad. Sådana orter finns inom alla de orts- och regiontyper som jag har beskrivit i det föregående. I vissa fall bUdar en ensidig ort tUlsammans med en eller flera näriiggande orter och regioner en relativt väl differentierad arbetsmarknad. I andra fall kan förbättrade kommunikationer bidra tiU sådana kompletteringar. Men som jag har sagt i det föregående kan ett ensidigt näringsliv inte avhjälpas överallt genom sysselsättningsökning. Det är särskilt i sådana fall som företag på orten har ett ansvar för att rekryteringsunderlaget för verksamheten kan breddas, bl. a. genom förbättring av arbetsmiljön.

Vad jag har anfört i fråga om ortsstrukturen innebär att tiU gruppen storstäder hänförs Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/Lund-regionerna. TUl primära centra, regionala centra och kommuncentra hänförs enligt mitt förslag de orter som anges i följande sammanstäUning. Härvid bör uppmärksammas att förslaget grundar sig på de kommunindelningsplaner som f. n. gäller och att namnen på kommun centra i de nya kommuner som ännu inte har färdigbUdats är endast arbetsnamn. Mitt förslag innebär således inte ett ställningstagande tih frågan om namnen på de nya kommunerna eller till vilken ort inom resp. kommun den kommunala förvaltningen skall förläggas.

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet

487

•O

■O

>

S  =  £P

1) t3

.a  c

>.  rt

t -

1 3 3

CO      -

1   2

2   OQ

UJ

3 aj=

rt   J) t'! H

J   äO >, "rt : 00 H >

•■

:0 •g O

z

C

>

u	r-	">	:0
2 'cd	;0	a a	s
>	ä	D	>l
	:rt		J3
bO	cn	•a
C		>.
	.		:0
O. ;0	3	c	X
M	Ä		rt"
0)   hn	a>	H	•O
•O :o :0 .C	X	•o'	O J3
V>		>.	rt
.i O	;0 o	rt	E E
	c	s	..
e|	O		E
		o"	"3
o   rt	>,	XI
X   >	x> v
o -C	c	(U	o o
«"<	<	-1	CQH

	C	*>
	rt   rt	:
	O.   00 D. C
	■x: 3	u.*
	i 3"	:0
	. u	:0
	■a J	X K,
	rt   i	00
E? 0	•rt    -	.o ä
lo	ca D. rt'S :0=<	>-     OJ .- > !£ ;0
OO	iä	:rt .
		rt   >
B	Jr	OOOO
:0	"•3  E	■■o    ,
		= g-
O O	2| aa H	.11 ffl  00

o

> c

o>

•a

c

3

p.     2

00  VI

O.

>. a

Z 00

o

5

ort   >>

as

o

E     

f	£ >		>.
			XI >
é	u	•a c
00	v>	5>	n
c	*

3   :« S  >

O

O

u      .=,

c c o a:

c B

o

XJ

o

5

00	c
c	o
:<	.i4
c	•O
	C
	fi
x;	J
.v, 'C E	> "2 2 -2

tu ><

a

Q.

D

o Z

o.

:0

.S

o		iE
>.	CQ	1
Z	C O	C
rt	JKJ	.2
.g Rl	1	1
;	tx!	U

c

13

O. :0 .ii

J3

o O

-    '=5 n    :2

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet

488

					Vi			J		•o"
		[Ä			1		rt	c		E
		s			o		O			OO
		o "rt	S	|l.	00 o		Z 00	on E? XI o		> ;rt
		C:0	1—)   ort	. rt :o -a	c; c 3		XI >->			OC
			E.rt	;i5			rt c	Z		S
		rtO	2>	1 £	S		3	:0		O
		■S   £ 3 P			2'		'3	00 C 3 1		OÖ c 3 =1 «:< "  2	(U ort
		II	S c rt-å.		E e		.3	XI (1>			C ci > O
		:rt   C		2    H 3    2	rt		"e 3				o" XI
	E	«   3 Bl	■g S		E		»T	E		-l|	1
C Q> O c 3 E E o	"5 u		rt   > 13 w »T t/5	oCO        - o. Pl jOO	2 O ed IX	:rt	a 13 C	i x; rt X	E E	rt" c i> a>   1 •a «i I CO	O .2 o a:
	x> v\ 00 c 3	1" oc2	Si	Si Ii	o tt. rt' •O bJ	i c 3 t/J	IU <	rt' 00 o •e <	3 CO S? X)	II 6	■.o ■v? 00 a> B9

u	ca
I-I	«    (D
<	o<
•o"	oi   .

:2;=   «,

o E

°-3"

rt -o

S ,S o£>

i

o S Z 00

ö

I

OC

I -

•S " J2 -a

■« ,S X -J

E

rt

■s

o

3

= :2

o.

:0

ii •O

O.

Z B

a-<

Q

rt   u

ii

Ii

iZ.S

rt   C   5>

551-S £■= S

J2 "rt OO

OÖ

c

O

>>

J

rt'

C

I O)

>

3      Ä

I =

.|5

i.a

Eirt

cd		a>	:rt -
C		•O	5 "
			—    00
o	■O	_rt	2 S
1	2	■«	-■s		■O rt
	Vi	?; rt	..- S   rt	T3
c	rt	(U   -t	oråi äne rest	>	« ä
CL,	S	3t-	PO > f-	00	:

o

m

"c

3

O

■g

3

g
o
o		£
1-4 ■g		T3
c		ås
■::	ort	otd
QJ	i>	0)   w
	B	3-ä
ö	D	2\:<

■§

oa

6

	g?	•ö
£?	O	c cd
o	x>
x>	tn
VI
å	å	-

o

•o	Vi
c	SP OJ	tf
"c ti	x>	11 O
B	rt	X3
	Cu	S
	O.	*>
1	O	:«

•O     o

c      XI

.3    :rt

;;? >

o

Z

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          489

Fortsatt regional utveckluigsplanering

Länsplanering 1967 och länsprogram 1970 har haft karaktär av försöksverksamhet. Jag konstaterade i anslutning tih 1970 års regionalpolitiska beslut, att erfarenheterna av den dittills bedrivna planeringen hade varit goda och att en planering med i huvudsak den uppläggning som kännetecknar länsplanering 1967 och länsprogram 1970 borde bli ett bestående inslag i den framtida samhähsplaneringen. Det finns nu anledning att summera de vunna erfarenheterna och lägga dem tiU grund för den fortsatta regionala utvecklingsplanering som avses skola genomförasåren 1973 — 1974.

Enligt riksdagens beslut skah arbetet med den regionala utvecklingsplaneringen ha sin tyngdpunkt i länen. Erfarenheterna av den genomförda planeringen bekräftar att kravet på överblick och detaljkunskap bäst tillgodoses genom en sådan ordning.

Kommunernas medverkan som ide'givare, informationskällor och remissinstanser har varit en viktig förutsättning för resultatet av planeringen. Detta har understrukits av åtskilliga länsstyrelser, som också har betonat den kommunala planeringens stora roll för genomförandet av en regionalpolitik som stämmer överens med länsprogrammen. Jag vill poängtera att kommunerna även i den framtida regionala utvecklingsplaneringen bör spela en framträdande roll. Det samarbete som skedde mellan kommunal och statlig planering inom ramen för arbetet med länsprogram 1970 bör föras vidare i den fortsatta länsplaneringen.

Med hänsyn tih de skiftande utvecklingstendenserna och problemen i kommunerna krävs en övergripande planering för att de regionala jämlikhetsbristerna skall kunna motverkas effektivt. I enhghet härmed har kommunerna enligt den beslutade nya kommunindelningen utgjort de minsta planeringsenheterna i den regionala utvecklingsplaneringen. Planeringen har sålunda syftat tih att göra avvägningar mellan kommunema, medan lokaliseringsöverväganden inom kommunerna har betraktats som en kommunal angelägenhet. Avsteg från denna princip har enligt anvisningarna för länsprogram 1970 kunnat göras endast i till ytan stora kommuner i glesbygdema, när det har gäUt att bedöma behovet av särskilda åtgärder i sådana områden. Mot denna bakgrund anser jag att planeringen inte - som på sina håll har gjorts gäUande - utgör ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten. Erfarenheterna av den genomförda planeringsomgången bekräftar min uppfattning i detta avseende.

Det är angeläget att den regionala utvecklingsplaneringen och planeringens resultat omfattas med intresse av allmänheten och upplevs som en gemensam angelägenhet. Försök har gjorts att sprida information om länsprogrammen genom en populärupplaga av länsprogrammen. Underlag har härigenom skapats för en allmän diskussion inom organisationer, bildningsförbund m. fl. om regionalpohtiken i länen. Denna typ av informationsverksamhet är värdefuh. Den bör enligt min mening i nästa planeringsomgång byggas ut med information direkt thl

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            490

allmänheten på ett tidigare stadium av planeringsarbetet, lämpligen när kommunerna är direkt engagerade i detta.

När det gäller uppläggningen av den nu avslutade planeringen redovisar länsstyrelserna i allmänhet positiva erfarenheter. Men även kritiska synpunkter förs fram, främst i fråga om investeringarnas behandling i länsprogrammen. På denna punkt är också en del kommuner kritiska. En väsentlig svaghet i denna del av planeringen anges vara bristande tillförlitlighet i grundmaterialet, dvs. den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP). Ä andra sidan påpekar bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands län att den samlade redovisning av olika kommuners och myndigheters investeringsplaner som med utgångspunkt i KELP har gjorts i länsprogrammen har underlättat samordningen mellan ohka slag av planering på länsnivå. En fortsatt användning av KELP i detta syfte i länen anser jag vara viktig. KELP har redan under de få år den har förekommit förbättrats och jag räknar med att denna planering efter hand skall förbättras ytterligare. Jag ställer mig emellertid tveksam tiU om ett så detaljerat material som har lagts fram i länsprogrammen i fortsättningen skall redovisas i den del av länsplaneringen som statsmakterna tar ställning tiU. KELP bör användas främst som beslutsunderlag i länen.

Behovet av samordning mellan den regionalpolitiska planeringen och den fysiska planeringen har betonats från flera håll. Jag vih erinra om att den regionala utvecklingsplaneringen ger viktiga utgångspunkter för den fysiska planeringen på kommunal nivå. I många fall gmndas de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och den fysiska planering som dessa förutsätter och därmed också KELP på prognoser m. m. i länsplaneringen. Det har alltså funnits förutsättningar redan i den genomförda planeringen att i kommunerna samordna bedömningar som har anknytning till både regionaipolitisk och fysisk planering. Chefen för civildepartementet kommer senare i dag att föreslå att länsstyrelserna får vidgade funktioner för samordning inom den fysiska planeringen och för samverkan på detta område. Eftersom tyngdpunkten i den regionala utvecklingsplaneringen redan ligger i länen, bör förutsättningar föreligga att även på länsnivå samordna regionalpolitiska bedömningar med fysisk planering.

Som jag tidigare har berört har den ekonomiska politiken stor betydelse för den regionala politiken. Det finns därför ett naturligt samband mellan de långsiktiga ekonomiska bedömnmgar som görs i långtidsutredningarna och den planering som bedrivs inom ramen för den regionala politiken. En planeringsmodell som i sig förenar de bedömningar som görs både inom långtidsutredningarna och i den regionala utvecklingsplaneringen skulle bli mycket svårhanterlig. Dessutom saknas i dag informationsunderlag för en sådan integrerad planering. Ä andra sidan bör de bägge planeringsaktiviteterna samordnas tidsmässigt så att avstämning och informationsutbyte kan ske vid lämpliga tidpunkter. De tidsplaner som f. n. gäller för nästa långtidsutredning och nästa länsplanering medger detta. Jag viU i detta sammanhang

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           491

erinra om att ett forskningsprojekt inom ERU syftar till att belysa med vUka metoder en sammanvägning av långtidsutredningarnas och den regionala utvecklingsplaneringens resultat lämpligen kan ske.

13.5 Regionalpolitiskt handlingsprogram

Regionalpolitiken spänner över ett brett register av åtgärder. Praktiskt taget alla yttringar av samhällsaktivitet har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning i samhället. Regionalpolitiken arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att påverka den regionala utveckhngen — lokaliseringsstöd o. d. - utan i lika hög grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala utveckling. Både generella ekonomisk-politiska åtgärder och insatser som är avsedda att påverka speciella branscher eller befolkningskategorier får olikartade regionala konsekvenser därför att produktionsförutsättningar, branschstruktur, befolkningssammansättning m. m. är olika i skilda regioner. Det är därför naturligt att de förslag till åtgärder som länsstyrelserna för fram i länsprogrammen är av mycket skiftande slag inom de skilda samhällssektorerna.

I enlighet med anvisningarna för programarbetet är åtgärdsförslagen uppdelade på tre grupper. Den första omfattar sysselsättningsskapande åtgärder som behövs för att utvecklingen skall påverkas så att de mål som ställs upp i programmen skah nås. Därvid inriktas intresset i stigande grad på servicenäringarnas betydelse för sysselsättningsutvecklingen, bl. a. på grund av industrins minskande behov av arbetskraft. I en andra grupp ingår åtgärder främst av socialpolitisk art inom regioner där en vikande utveckling ter sig ofrånkomlig vid en långsiktig bedömning. 1 den tredje gruppen anges behovet av investeringar inom den offentliga sektorn samt mvesteringarnas regionala fördelning. Jag skall i det följande i förekommande fall efter samråd med resp. departementschef, redovisa mina ståndpunkter i fråga om de mer väsentliga förslagen i länsprogrammen och i fråga om andra åtgärder som enligt min bedömning behöver vidtas för att vi skall kunna förverkliga den regionala struktur som jag har beskrivit i det föregående. 1 vissa fall har åtgärder av detta slag redan kommit tih stånd eller i varje fall satts igång, i andra kan förslag väntas bli framlagda inom kort. På flera områden måste ställningstaganden föregås av utredningar och detaljplanering som inte föreligger i dag. Behandlingen av skilda åtgärder får därför i detta sammanhang skiftande innebörd och på flera punkter kan endast principiella synpunkter anläggas på förslagen. Det finns vidare anledning att betona att genomförandet av nya åtgärder liksom takten i genomförandet beror av faktorer som f. n. i stor utsträckning kan överblickas endast ofullständigt, t. ex. tillgången i framtiden på resurser för genomförandet.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           492

Långsiktiga sysselsättningsskapande åtgärder

Lokalisering av statlig verksamhet

Det stora flertalet länsstyrelser lämnar i länsprogrammen förslag till och synpunkter på lokalisering av statlig verksamhet.

Vad först gäller lokaliseringen av central statlig förvaltning vill jag erinra om att frågan har undersökts av delegationen för lokalisering av statlig verksamhet. Delegationen har i två betänkanden lagt fram förslag thl utflyttning av myndigheter (SOU 1970:29 och 1972:55).

1971 års riksdag beslutade om en första utflyttningsetapp som innebär att 30 myndigheter och institutioner samt väsentliga delar av ytterligare fyra myndigheter skall omlokaliseras från stockholmsområdet till 13 orter i olika delar av landet (prop. 1971:29, InU 1971:15, rskr 1971: 196). Sammanlagt har dessa myndigheter ca 6 100 anställda. Vid riksdagsbehandlingen uttalade inrikesutskottet att ifrågavarande insatser borde koncentreras till ett begränsat antal regionala tihväxtcentra, i första hand tih sådana som kan tänkas få betydelse som storstadsalternativ. Vihe man uppnå i olika avseenden attraktiva alternativ till storstädema i syfte att avlasta dem, fann utskottet det nödvändigt att koncentrera de resurser som kunde stå till buds. Detta borde enligt utskottet leda tih att statliga verksamheter flyttades gruppvis. Därigenom skuhe man uppnå den väsentliga regionalpohtiska effekt på inflyttningsorten som avsågs.

Delegationens andra betänkande, som f. n. remissbehandlas, innehåUer förslag om en andra utflyttningsetapp, omfattande tolv hela myndigheter och delar av ytterligare fyra myndigheter med totalt i runt tal 4 000 anställda. Delegationen föreslår i denna andra etapp endast en ny lokaliseringsort, nämligen Kalmar. 1 övrigt skall omlokahseringen enligt förslaget ske till samma orter som omfattades av 1971 års riksdagsbeslut. Förslaget bereds f. n. inom finansdepartementet med sikte på att proposition i ämnet skall föreläggas 1973 års riksdag.

Skulle statsmakterna besluta om omlokalisering av statlig verksamhet i enlighet med delegationens förslag innebär detta att omlokaliseringarna i samtliga fall kommer att ske till den typ av orter som jag i det föregående har betecknat primära centra.

Efter ett genomförande av en andra utflyttningsetapp torde ytterligare omlokalisering av central statlig förvaltning av någon större omfattning inte bli aktuell under överskådlig tid. 1 den mån nya statliga aktiviteter aktualiseras, bör emellertid förutsättningarna att förlägga dem utanför storstadsområdena prövas.

Åtskilliga länsstyrelser för fram förslag rörande lokalisering eller utbyggnad av anläggningar inom försvaret. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet har jag överlämnat de önskemål och frågor som har anknytning till det militära området till försvarets fredsorganisationsutredning att beaktas i utredningens fortsatta arbete.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            493

Jordbruks- och skogspolitiska åtgärder

De riktlinjer som nu gäller för jordbrukspolitiken fastställdes av 1967 års riksdag (prop. 1967:95, JoU 1967:25, rskr 1967:280). Enligt de mål som därvid uppställdes skall jordbruket åstadkomma en produktion av önskad storiek till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad samtidigt som det skall vara möjligt för dem som är sysselsatta inom jordbruket att få del av den allmänna standardstegringen. Enligt 1967 års riksdagsbeslut skall därför en fortsatt, snabb rationalisering av jordbruket främjas. Rationaliseringen är till gagn för jordbrukarna själva genom att den leder till ökad lönsamhet och därigenom tUl högre inkomster. 1 propositionen framhölls att det var angeläget att vissa frågor inom jordbrukspolitiken ånyo prövades efter en tid. Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för jordbruksdepartementet sommaren 1972 tihkallat sakkunniga med uppdrag att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken. De nuvarande ahmänna målen för jordbrukspolitiken skall liksom principerna för jordbrukets rationalisering gälla även i fortsättningen, medan bl. a. frågan om valet av metod, prislinje, för att finansiera kostnaderna för stödet till jordbruket kommer att prövas av utredningen.

I länsprogrammen har flertalet länsstyrelser i norra Sverige berört tihbakagången i sysselsättningen inom jordbruket. Bl. a. framhålls att utveckhngen inom jordbruksnäringen medför risk för att underlaget för mejerihanteringen och slakterhndustrin försämras och på längre sikt kan bli otUlräckligt. En del länsstyrelser lämnar synpunkter på hur tillbakagången inom jordbruket skall kunna minskas. Därvid diskuteras bl. a. möjligheterna tUl s. k. kombinationssysselsättning och stöd tUl deltidsföretag. Även problem som gäller de äldre jordbrukarna berörs.

I samband med att principerna för prissättningen fastställdes år 1967 var det inte möjligt att helt ta hänsyn tUl de särskilda förhållandena i norra Sverige. Av flera skäl ansågs en betydande jordbruksproduktion även i fortsättningen böra upprätthållas i dessa delar av landet. Med hänsyn därtill borde även i framtiden jordbruket där få särskUt stöd. Sedan många år har särskilt prisstöd till mjölkproduktion utgått i norra Sverige. Vidare har rationaliseringen i denna del av landet stötts inom ramen för den särskilda rationaliseringen. Jag vill erinra om att 1971 års riksdag beslutade om ett väsentligt ökat prisstöd till mjölkproduktion och om prisstöd till kött- och fläskproduktion i norra Sverige. Förutsättningar för uppbyggnad av rationella jordbruk i denna del av landet har därigenom ökats. InvesteringsvUjan inom jordbruket i norra Sverige tycks också ha ökat även om det är för tidigt att i dag bedöma effekterna av det utökade stödet.

I avvaktan på resultaten av den fortsatta uppbyggnaden av fullt rationella jordbruk utgår i norra Sverige sedan den 1 juli 1971 visst investeringsstöd till jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Stödet utgår till företag som inte bedöms kunna uppnå fullt rationell drift men likväl beräknas ge nuvarande brukare tillfredsställande försörjning under hans återstående yrkesverksamma tid. Som villkor för stöd gäller bl. a. att brukningsenheten inte inom överskådlig tid behövs för

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           494

rationaliseringsändamål, att brukarens inkomst huvudsakligen kommer från jord- och skogsbruket på brukningsenheten samt att brukningsenheten ensam eller tillsammans med annan bestående förtjänstmöjlighet på orten utgör tillfredsställande försörjningsunderlag för brukaren och hans familj. Stödet utgår i form av lånegaranti och bidrag. 1 likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län anser jag att det förbättrade stödet till jordbruket i norra Sverige bör kunna verksamt bidra till att dämpa nedläggningstakten i jordbruket i områden, där näringen fortfarande har stor relativ betydelse för sysselsättningen och därmed också för befolkningsutvecklingen.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att ansträngningarna måste inriktas på att påskynda en övergång till mera gynnsamma produktionsformer, framför allt specialodUngar och ökad animalieproduktion, samt påpekar att goda förutsättningar finns att utöka sockerbetsodhngen i länet. Med anledning härav får jag erinra om möjligheten att vid driftomläggningen få stöd enligt bestämmelserna i kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m. Jag vill också peka på den betydande rådgivningsverksamhet på detta område som bedrivs av lantbruksnämnderna. Beträffande sockerbetsodhngen får jag erinra om att Kungl. Maj:t medgett att sockerbetsarealen på Gotland och Öland ökas med 700 resp. 500 ha fr. o. m. i år.

Några av länsstyrelserna har berört stödet till trädgårdsodling. Statligt stöd till rationalisering av trädgårdsföretag kan utgå enligt kungörelsen (1968:377) om statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering. Trädgårdsproduktion som kompletterande produktionsgren vid ett jordbruksföretag kan inräknas i begreppet jordbruksproduktion och således få stöd enligt de för jordbrukets rationalisering gällande bestämmelserna.

Förslag med anknytning till skogsbruket framförs främst av länsstyrelserna i Norrlandslänen. Dessa betonar att skogsbruket kommer att vara den dominerande basnäringen även i framtiden. Skogsbruket är av betydelse också för flera andra verksamheter, t. ex. transport- och verkstadssektorn. Vidare är skogsbruket självfallet en förutsättning för skogsindustrin. Ett betydligt större antal människor än vad som framgår av statistiken över antalet sysselsatta i skogsbruket är alltså för sin sysselsättning beroende av skogsbrukets utveckling.

Vissa länsstyrelser hänvisar tUl bl. a. en utredning som har gjorts av virkesmarknadens parter inom det s. k. industriområde 1 (Ljungan och norrut). 1 utredningen framhålls att utbyggnad av skogsindustrin i andra delar av landet samt ett fullt kapacitetsutnytriande av befinthg industri kommer att medföra svårigheter för den norriändska skogsindustrin att få råvarubehovet tillgodosett inom Norriands gränser. Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län föreslår därför att bl. a. skogsvården intensifieras med hjälp av utvidgat statligt stöd. Länsstyrelsen i Norrbottens län redovisar ett detaljerat program härför som i princip överensstämmer med en framställning till chefen för finansdepartementet från virkesmarknadens parter inom industriområde 1. Denna framstäUning har remissbehandlats.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            495

För att öka virkesproduktionen föreslås i framställningen vissa åtgärder, nämhgen gödshng av fastmark, gödsling och dikning av torvmark, intensifierade röjningar och skogsodling, igenplantering av nedlagd åkermark samt snabbare avveckling av gammal skog med låg tUlväxt.

I framställningen redovisas vidare hur det föreslagna skogsvårdsprogrammet skulle komma att påverka sysselsättningen inom området. Själva skogsvårdsprogrammet bedöms kräva ca 1 400 personer årligen och den ökade möjligheten tUl avverkning ca 2 500 personer eller sammanlagt nära 4 000 årsarbetare. Vidare skulle den på längre sikt ökade cellulosaproduktionen ge upphov tUl en exportökning motsvarande ett värde av 1 miljard kr. årligen.

Några remissinstanser verifierar beräkningarna av det ökade arbetskraftsbehovet. Skogsstyrelsen framför dock farhågor för att det kan bli svårt att erhålla arbetskraft för att hela skogsvårdsprogrammet skall kunna genomföras. Svenska skogsarbetareförbundet påpekar dock att den fortgående rationaliseringen torde medföra att den totala arbetskraften inom skogsbruket i här berörda områden inte kommer att öka med 4 000 personer.

Remissinstanserna är i princip positiva tUl ökat statligt stöd men anser att bl. a. stödets effekter och närmare utformning bör bli föremål för närmare utredning.

De investeringar som görs i skogsbruket i form av återväxtåtgärder och skogsvårdande röjningar ger inte markägaren någon utdelning förrän efter mycket lång tid. I norra Sverige är tiden mellan plantering och avverkning inte sällan över 100 år. Enhgt skogsvårdslagen är skogsägaren skyldig att efter avverkningen tillse att nöjaktig återväxt inom skälig tid kommer att finnas på det avverkade området. Kraven på återväxten är olika beroende på markens produktionsförmåga. Inom vissa områden lämnas statliga bidrag till återväxtåtgärder. Dessa synes dock inte ha utgjort tUlräckUg stimulans.

Jag vill här framhålla att det vid sidan av det statliga stöd som utgår i hela landet anvisas särskilda medel för åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland. Skogsbruket i Norrland tillförs även stathga medel via arbetsmarknadspolitiken.

Det är mot angivna bakgrund angeläget att genom fortsatt statligt stöd förbättra möjligheterna för en intensivare skogsvård i form av t. ex. återväxtåtgärder, röjningar och gahringar i de fyra nordligaste länen. Chefen för jordbruksdepartementet ämnar återkomma i ärendet i anslutning tih prövning av skogspolitiska utredningens förslag. Effekterna av de åtgärder som övervägs kan bedömas innebära en i stort sett oförändrad eller i vissa fall ökad sysselsättning inom skogsbruket i de regionalpolitiskt mest känsliga områdena av vårt land.

Några länsstyrelser har föreslagit att statlig lånegaranti skall lämnas vid tillköp av skogsmark eller vid köp av rena skogsfastigheter. Frågan om sådant stöd har behandlats av riksdagen en följd av år men avvisats med hänvisning till den skogspolitiska utredningen.  Denna fråga kan, med

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          496

hänsyn till skogspolitiska utredningens arbete, inte behandlas nu.

Flera länsstyrelser har föreslagit upprustning av det sekundära vägnätet för att rationella virkestransporter skall kunna utföras. Bidrag har under en lång följd av år beviljats till byggande av skogsbilvägar. 1972 års riksdag har anvisat 15 milj. kr. för denna verksamhet. Vidare byggs skogsbilvägar i betydande omfattning inom ramen för anslagen till beredskapsarbeten. Sedan budgetåret 1971/72 utgår därvid förhöjt bidrag med 75 % av kostnaden för skogsvägbyggnad i Norrlands inland och vissa delar av Kopparbergs län.

Länsstyrelsema i Jönköpings och Jämtlands län har påpekat att en av förutsättningarna för att upprätthålla en hög awerkningsvolym inom det enskilda skogsbruket är en intensiv fortbildnings- och upplysningsverksamhet. Statsbidrag tUl sådan verksamhet utgår dels via anslag till skogsvårdsstyrelsens allmänna verksamhet, dels via ett särskilt anslag till kursverksamhet för skogsbrukets rationalisering.

1 länsprogrammet för Jämtiands län berörs de kraftiga variationer i arbetskraftsbehovet som orsakas av den korta säsongen för skogsvårdsarbeten. Länsstyrelsen föreslår statliga åtgärder för utveckhng av skogsvårdsmaskiner för att utjämna dessa variationer. Jag vill erinra om att 1972 års riksdag har anvisat medel för kollektiv skogsteknisk forskning. I det ramprogram som ligger till grund för denna verksamhet ingår utveckling av skogsvårdsmaskiner som en väsentlig del.

Vidare har länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslagit att utbUdning av arbetskraft för det högmekaniserade skogsbruket skall förläggas tih Sohefteå. Denna utbildning sker f. n. framför allt hos maskintillverkarna och skogsbolagen. Enligt vad jag har inhämtat av chefen för jordbmks-departementet finns det inte anledning att föreslå en centralisering till en ort av denna utbildning.

I fråga om sambandet mellan jordbruk och landskapsvård förs i länsprogrammen olika förslag fram med syfte att bibehålla ett öppet odlingslandskap och samtidigt minska nedläggningstakten i jordbruket. Det kan erinras om att 1972 års riksdag har beslutat om en försöksverksamhet på landskapsvårdsområdet under en treårsperiod. Under perioden skall praktiska försök med olika metoder bedrivas inom ett begränsat antal områden som representerar olika typer av odlingslandskapet. Efter treårsperioden skall naturvårdsverket redovisa erfarenhetema och därefter kommer ställning att tas till verksamhetens fortsättning. För första verksamhetsåret ställs från statens sida ett anslag på 1 milj. kr. till förfogande. Den arbetskraft som behövs för de statsbidragsberättigande arbetena anvisas efter samråd med länsarbetsnämnderna.

Landskapsvårdande arbeten utförs också i stor omfattning genom arbetsmarknadsverkets försorg. Budgetåret 1970/71 utfördes röjningar m. m. för nära 22 milj. kr. i form av beredskapsarbeten. Ett omfattande mventerings- och planeringsarbete har utförts under de senaste åren i samarbete mellan naturvårds- och arbetsmarknadsmyndigheter. Härigenom har möjligheterna förbättrats att sätta in åtgärder inom de områden där de kan göra den största nyttan från landskapsvårdssynpunkt.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           497

Industripolitiska åtgärder m. m.

Det självklara sambandet mehan regionalpolitiska och industripolitiska åtgärder stäher särskilda krav på samordning. Sålunda bör överväganden om regionalpohtiska åtgärder, som berör ett eller flera industriföretag, innefatta även en bedömning av åtgärdernas inverkan på situationen i stort inom den berörda industrisektom, t. ex. i vad avser sektorns totala kapacitet. Därvid kan behöva beaktas såväl förhållandena inom en viss huvudbransch som situationen inom en mindre del av branschen.

För att en samstämd utformning av åtgärderna skah vara möjlig måste de beslutande instanserna förfoga över ett tillräckligt beslutsunderlag med aktueh information om bl. a. industrins förhållanden i ohka avseenden. En förbättring av de branschpolitiska bedömningarna har möjliggjorts genom bl. a. den industripolitiska utredningsverksamhet som har initierats på olika nivåer.

Av särskilt intresse att nämna i detta sammanhang är det arbete som bedrivs för att få mera detaljerade kunskaper om förhåhandena inom olika industribranscher. Undersökningar har genomförts rörande bl. a. varvsindustrin, TEKO-industrierna, möbelindustrin och livsmedelsindustrin. Inom flera andra branschområden pågår utredningar f. n. Detta arbete, som utgör ett viktigt underlag även för regionalpolitiska beslut, bör i framtiden byggas ut och intensifieras. Bl. a. kommer resurser att disponeras för att följa utvecklingen inom olika branscher i mer kontinuerliga former än f. n., genom inrättandet av ett nytt industripolitiskt verk. Förslag härom avses skola läggas fram för 1973 års riksdag.

De industripolitiska åtgärderna med ahmänt branschstimulerande syfte kan i sina praktiska konsekvenser väntas få avsevärd regionalpohtisk betydelse. Detta hänger samman främst med den starka geografiska koncentrationen av de branscher som hittills har kommit i fråga för särskilda åtgärder, nämhgen varvsindustrin (västkustområdet), TEKO-in-dustriema (västgötaregionen), den manuella glasindustrin (Småland) och den träbearbetande industrin (Småland, Skaraborgs län, Norrlands inland).

Några länsstyrelser har i länsprogrammen berört särskilda industribranschproblem i resp. län. Dessa påpekanden har med få undantag berört de nyss uppräknade branscherna. Det kan noteras att de av 1972 års riksdag beslutade åtgärderna för att stimulera den träbearbetande mdustrin (prop. 1972:47) liksom det nyinrättade systemet med statliga strukturgarantier (prop. 1972:46) har utformats efter det att länsstyrelserna lämnade sina program. De framförda synpunkterna har därvid i flera fall kunnat beaktas.

Även några av de branscher som nu utreds har en marknad geografisk koncentration. Det gäller t. ex. järn- och ståhndustrin och metaUmanu-fakturindustrin.

32 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           498

Samtidigt som den centrala utredningsverksamheten har byggts ut har ökat intresse knutits tih möjligheterna att stärka kunskapsunderiaget genom ett organiserat informationssamarbete mellan näringsliv och samhälle.

Samarbete och kontakt mellan näringsliv och samhälle såväl på det kommunala planet som på läns- och riksplanet är en väsentlig förutsättning för både regionalpolitiska och industripolitiska åtgärder. Olika organisatoriska former för samarbete och kontakter har prövats.

F. n. övervägs inom industridepartementet de förslag som samarbets-utredningen har lagt fram i betänkandet (SOU 1970:41-42) Företag och samhähe rörande bl. a. ett informationssystem för vidgat informationsutbyte mellan företag och samhälle. En proposition i denna fråga avses, enligt vad jag har inhämtat från chefen för industridepartementet, bli avlämnad till riksdagen under innevarande höst.

Som jag redan har nämnt räknar chefen för industridepartementet med att under våren 1973 anmäla förslag om ett industripohtiskt verk för bl. a. utrednings- och informationsverksamhet av den typ som jag här har berört. Det är önskvärt att den sålunda planerade verksamheten nära samordnas med den regionalpolitiska utrednings- och planeringsverksamheten som bedrivs inom bl. a. inrikesdepartementet.

Den industriella miljöns betydelse för näringslivets utveckhng har på senare år uppmärksammats alltmer. Ett av de medel som bör prövas för att främja uppbyggandet av en stimulerande industrieU miljö är att förbättra servicen tiU i första hand mindre och medelstora företag. Frågan om en förstärkt service för den industriella verksamheten i landet har tagits upp tUl behandhng i åtskilhga av länsprogrammen. Bl. a. föreslår länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län att s. k. industriella utvecklingscentra (lUC) enligt den modell som har prövats i Skellefteå skall inrättas. I övrigt anför flertalet länsstyrelser helt allmänt att de mindre och medelstora företagens behov av service bör tillgodoses genom en förstärkning av företagareföreningarnas resurser.

Frågan om en förstärkt företagsservice har varit föremål för utredning inom delegationen för de mindre och medelstora företagen. För att bl. a. utveckla och stärka den regionala industriservicen avser chefen för industridepartementet att anmäla förslag våren 1973 om förstärkning av statens stöd till företagareföreningarnas rådgivning tUl de mindre och medelstora företagen.

När det gäller frågan om industriella utvecklingscentra vill jag erinra om att näringsutskottet (NU 1972:13) har uttalat att erfarenheterna från lUC i Skellefteå bör avvaktas innan ställning tas tih vilka regioner och orter som bör komma i fråga för nya centra. På hemställan av riksdagen har Kungl. Maj:t överlämnat frågan om industriella utvecklingscentra till delegationen för de mmdre och medelstora företagen för att beaktas i dess arbete. Efter samråd med chefen för industridepartementet vUl jag därför uttala att nya centra av ifrågavarande slag f. n. inte bör inrättas.

Några länsstyrelser har berört frågan om kapitalförsöriningen speciellt

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           499

för de mindre och medelstora företagen. Jag vUl i anslutning härtill erinra om att förslag har lagts fram för riksdagen, på föredragning av chefen för finansdepartementet, att ett särskilt finansieringsinstitut - ägt till hälften av staten och till hälften av bankerna - inrättas fr. o. m. den 1 januari 1973 för att förbättra tillgången på riskbärande kapital för de mindre och medelstora företagen (prop. 1972:101). Härigenom öppnas en ny möjlighet för dessa företag att få tillgång till riskbärande kapital på Ukartat sätt som större företag i dag redan har genom bl. a. aktiemarknaden. Detta kan få tUl effekt dels att de strukturella omstäUningar som mindre företag i ökad omfattning ställs inför underlättas, dels att den utvecklingspotential som kan finnas hos sådana företag utnyttjas i ökad utsträckning.

1 detta sammanhang vUl jag också erinra om den verksamhet Norrlandsfonden bedriver för att underlätta kapitalförsörjningen för det norrländska näringslivet. Fonden disponerar under innevarande år sammanlagt 20 milj. kr. i nytUlskjutna medel för sin verksamhet.

Åtgärder inom energiområdet och i fråga om bergshantering och mineralutvinning har ofta klart regionalpolitiska effekter. Detta återspeglas i förslagen och synpunkterna i länsprogrammen.

Vad först angår energiområdet kan erinras om de direkta regionalpohtiska effekter som statens vattenfallsverks verksamhet ger. Den betydelse som vattenkraftutbyggnaderna i Norrland har haft i detta avseende bör inte underskattas. Även sedan vattenkraftsutbyggnaden i huvudsak har upphört kan vattenfallsverkets investeringsbeslut väntas ha stor regionaipolitisk betydelse, nu genom produktionsanläggningarnas storlek och art.

1 fråga om de konkreta förslag till kraftproduktionsutbyggnader som tas upp i länsprogram 1970 vill jag, efter samråd med chefen för industridepartementet, framhålla att de får prövas efter hand som vattenfallsverket aktualiserar dem. Lokaliseringen av kärnkraftstationer blir beroende av de riktlinjer som ges för hushållningen med mark och vatten. Som kommer att framgå av den anmälan som chefen för civildepartementet senare gör rörande den fysiska riksplaneringen bör utbyggnader under 1970-talet koncentreras tUl redan etablerade stationsområden.

I några länsprogram berörs särskilt frågor om malmprospektering och mineralutvinning. Betydande statliga resurser har på senare år ägnats åt malmprospektering i Norrbottens och Västerbottens län. Dels har Sverige geologiska undersökning (SGU) haft ett tioårigt program för järnmalmsinventering i Norrbottens län, där nu malmgeologisk genomgång och bearbetning görs av framkomna resultat. Dels har SGU fortsättningsvis bedrivit sulfidmalmsprospektering i Västerbottens län. Under budgetåret 1972/73 förfogar SGU över sammanlagt drygt 20 milj. kr. för malmprospektering, vilket motsvarar ca två tredjedelar av SGU:s hela verksamhet.

Omfattningen m. m. av den statliga malmprospekteringen de närmaste

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           500

åren   är   en   av   de   frågor   som   f. n.   övervägs   på  grundval  av  bl. a. geologiutredningens betänkande (SOU 1971:17).

Beträffande frågan om utnyttjande av malmtillgångarna i Stekenjokk vill jag efter samråd med chefen för industridepartementet peka på att enhgt en rapport som nyhgen har avlämnats (Ds I 1972:5) förutsättningar finns för viss företagsekonomisk lönsamhet, beroende på främst möjligheterna till selektiv brytning och kopparprisets utveckling. TiU rapporten är fogad en särskUd undersökning av det samhällsekonomiska värdet av projektet, vilken utvisar ett betydande nettotillskott tiU den företagsekonomiska kalkylens resultat.

Ett beslut om projektstart måste föregås av förhandhngar och en uppgörelse om de ekonomiska villkoren för brytning. Ett första steg har tagits i och med att tre gruvföretag har erbjudits att med hänvisning till utredningsresultatet komma in med konkreta förslag som en utgångspunkt för förhandling.

1 sammanhanget kan tilläggas att eventuella ytterhgare prospekterings-insatser i Stekenjokkområdet, en fråga som har tagits upp av länsstyrelsen i Jämtlands län, får övervägas i samband med att ställning tas till gruvprojektet.

Ett annat malmutvinningsprojekt som tas upp i länsprogram 1970 är uranutvinningen i Ranstad. Jag får beträffande detta spörsmål erinra om de beslut som 1972 års riksdag (prop. 1972:57, NU 1972:39, rskr 1972:200) har fattat angående fortsatt utvecklingsarbete under budgetåren 1972/73-1974/75 i syfte att skapa underlag för ett beslut om ev. utbyggnad av uranverket i Ranstad.

Ett flertal länsstyrelser tar upp etablering av statliga företag i regionalpohtiskt syfte. Som jag redan tidigare har framhållit har sysselsättningen i de statliga företagen stor betydelse för den industrieha utvecklingen i Norrland. Ytterligare utbyggnadsplaner för ohka enheter inom Statsföretag AB torde komma att realiseras under de närmaste åren. Jag vih i sammanhanget erinra om att SVETAB har gjort insatser inom regioner med sysselsättningsproblem. Ytterligare insatser kan bli aktuella i framtiden. Vidare ämnar chefen för industridepartementet redan i höst föreslå att proposition läggs fram om uppförande av ett koksverk vid NJA.

När det gäller den principiella frågan om de statUga företagens roll i regionalpohtiken kan erinras om att i den proposition som låg tih grund för bildandet av Statsföretag AB (prop. 1969:121) uttalades att förvaltningsbolaget skuUe ta särskild hänsyn thl samhällsintresset, bl. a. vid val meUan ohka produktions- och lokaliseringsalternativ. I samma proposition berördes också förvaltningsbolagets skyldighet att lämna offert när statsmakterna överväger att ålägga företaget att fullgöra näringspolitiska eher andra uppgifter.

Frågan utvecklades vidare i prop. 1971:139 om fmansiering m.m. rörande vissa statliga företag. 1 propositionen anförde chefen för industridepartementet bl. a. att frågan hur Statsföretag i praktiken bäst skall

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           501

kunna fuUgöra de näringspohtiska och andra uppgifter som statsmakterna ålägger företaget var föremål för överväganden inom industridepartementet.

Ett närmare fastläggande av omfattning och inriktning av Statsföretags regionalpolitiska sysselsättningsinsatser kan inte göras förrän detta arbete har slutförts. Bl. a. måste insatserna bh beroende av företagsgruppens framtida branschinriktning.

Regionalpolitiskt stöd m. m.

När den aktiva lokaliseringspolitiken inleddes år 1964 inriktade man sig i hög grad på selektiva medel, såsom investeringsstöd, särskilda utbildningsbidrag och flyttningsbidrag till arbetskraft med kvaUficerad yrkesutbUdning. I prop. 1970:75 gav jag uttryck för uppfattningen att generella medel i ökad utsträckning borde användas i den regionala poUtiken. Genom beslut år 1970 infördes också betydelsefuUa sådana medel, nämligen sysselsättningsstöd och schabloniserat utbhdningsstöd (prop. 1970:75, SU 1970:103, rskr 1970:270), transportstöd (prop. 1970:84, SU 1970:105, rskr 1970:271) och lokaliseringssamråd (prop. 1970:154, BaU 1970:69, rskr 1970:446). Också systemet med skatteutjämningsbidrag till kommunerna utgör ett generellt verkande medel för att utjämna regionala skillnader. Jag skaU i det följande närmare beröra de förslag till nya regler beträffande skatteutjämningsbidrag som nyligen har avgetts av skatteutjämningsrevisionen i betänkandet (SOU 1972:44) Reformerad skatteutjämning. Förslag föreligger vidare från bussbidragsut-redningen i betänkandet (Ds K 1972:3) Busstrafiken i Sverige om att införa ytterligare genereha medel, nämligen ett ändrat system för statsbidrag till drift av icke lönsamma busslinjer. Efter avslutad remissbehandling avser chefen för kommunikationsdepartementet att anmäla denna fråga. Dessutom föreligger förslag i fråga om en regional utjämning av telefonkostnaderna (betänkande avgivit av 1969 års telefontaxeutredning, se Televerkets författningssamling, A:23. 1971).

Frågan att utnyttja andra generella medel behandlas av den utredning rörande användning av starkare styrmedel i regionalpohtiken som jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande nyligen har tiUkahat.

Förslag att använda skatteinstrumentet i regionalpolitiskt syfte har motionsvägen väckts i riksdagen flera gånger under de senaste åren, bl. a. åren 1970 och 1971. Motionsyrkandena har avslagits av rUcsdagen. Efter samråd med chefen för finansdepartementet vUl jag i denna fråga hänvisa till de uttalanden som vid nämnda tiUfällen gjordes av vederbörande riksdagsutskott (BeU 1970:36 och SkU 1971:53). Motsvarande gäller den i riksdagen och något länsprogram väckta frågan att initiera en selektiv kreditmarknadspolitik i regionalpolitiskt syfte (BaU 1970:41, FiU 1971:41).

Som jag anförde i prop. 1970:75 måste regionalpohtiken spela över ett

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            502

brett register av medel för att bh verkningsfull. Jag räknar med att man också i fortsättningen kommer att behöva utnyttja både selektiva och genereha medel för att nå de uppställda målen.

De regionalpolitiska medlen och de resultat de ger analyseras fortlöpande inom Kungl. Maj:ts kansh. Bl. a. på grundval av detta arbete och de förslag som har förts fram i länsprogrammen skall jag i det följande beröra vissa ändringar i de regionalpolitiska medlen som med hänsyn tih de gångna årens erfarenheter framstår som motiverade. Förslag i dessa avseenden räknar jag med skah läggas fram för 1973 års riksdag. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang erinra om vad jag tidigare har framhålht, nämligen att det inte är de finansiella ramarna för lokaliseringsstödet som har varit en begränsande faktor i stödverksamheten utan snarare bristen på stödprojekt. Det är mm bedömning att den regionalpohtik som jag har förordat i det föregående bör kunna genomföras med i huvudsak de regionalpolitiska medel som vi nu har. Om de regionalpohtiska insatserna skah ökas måste detta enligt min uppfattning ske på andra vägar än genom en omfattande utbyggnad av nu existerande regionalpohtiska stödformer.

I länsprogrammaterialet redovisas önskemål från kommunalt håh att kommunerna skall få möjligheter att ta mer aktiv del i regionalpohtiken än hittills. I anslutning härtill vUl jag erinra om att kommunalrättskom-mittén år 1965 fick i uppdrag att se över reglerna om den kommunala kompetensen. I direktiven tUl kommittén (1966 års riksdagsberättelse In:5) anförs att kommunalt stöd åt enskilda företag i princip inte bör förekomma, något som statsmakterna hade beslutat i samband med behandlingen av prop. 1964:185 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. Kommittén borde därför försöka skapa ett regelsystem som hindrar att kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskUda företags lokahsering eller utvidgning. Däremot bör det enhgt direktiven fortfarande vara en kommunal angelägenhet att aUmänt främja näringslivets utveckling inom kommunen.

I sitt slutbetänkande (SOU 1971:84) Kommunal kompetens föreslår kommittén att kommunerna genom en särskUd lag får befogenhet att vidta åtgärder för att tillhandahålla enskilda företag lokaler, om det sker mot ett med hänsyn tih kostnaderna skäligt vederlag. I fråga om vissa åtgärder för lokalhållning skall enhgt förslaget samråd med arbetsmarknadsstyrelsen äga rum om åtgärdens lämplighet från regionalpohtisk synpunkt. Kommittén anser att kommunerna ahtjämt bör få lämna enskilda företag sysselsättningspohtiskt betingat stöd. En förutsättning för sådant stöd skall emeUertid enhgt kommitténs förslag vara att det lämnas i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Betänkandet har remissbehandlats. Avsikten är att proposition med förslag på grundval av betänkandet skall föreläggas riksdagen under våren 1973 samtidigt med proposition om medlen för den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten.

Några  länsstyrelser diskuterar i länsprogrammen det nuvarande all-

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           503

manna stödområdet. Ytterståndpunkterna i denna fråga representeras av länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåUer att stödpohtikens begränsning tih ett särskUt stödområde bör upphävas. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar däremot att lokaliseringsstöd bara i undantagsfaU bör utgå utanför stödområdet för att attraktiviteten hos de norra delarna av landet inte skall minska. Frågan har tagits upp också i motioner till riksdagen. Som motiv för att slopa stödområdet har anförts bl. a. att behov av stödinsatser finns på många håll också utanför det nuvarande stödområdet. Nu gäUande regler ger visserligen möjlighet att lämna stöd utanför stödområdet, men ett borttagande av gränsen anses skapa fömtsättningar för en mer flexibel användning av lokahseringsstödet. Detta stöd borde ses som ett medel i en allmän regionalpohtik och kunna utnyttjas för att lösa regionala problem var de än aktualiseras.

I anslutning tih dessa synpunkter vUl jag framhåUa, att sysselsättningsproblemen och obalansfenomenen fortfarande är störst inom stödområdet, trots den förbättring av den befolkningsmässiga och industriella utvecklingen som har ägt rum där under senare år. De näringsgeografiska förhållandena i detta område medför att de regionala problemen där är mer svårlösta än på andra håh. HärtiU kommer att den fortgående strukturomvandlingen inom näringslivet kan medföra en ytterhgare skärpning av obalansen mellan skogslänen och övriga delar av landet. Dessa omständigheter motiverar enhgt min uppfattning att det lokaliseringspohtiska investeringsstödet hksom hittUls inriktas i första hand mot Norrland och delar av norra Svealand samt Gotland och Öland. Som också ströks under vid riksdagsbehandlingen både år 1969 och år 1970 är såväl de aUmänna resurserna som tillgången på lokahseringsbara företagsenheter begränsade. En koncentration av stödinsatserna är därför nödvändig.

Om stödområdet avskaffades, skulle möjligheterna minska att styra lokahseringsstödet till de områden som bäst behöver det. En spridning av stödet över hela landet skuhe förstärka tendenserna tUl en förskjutning av näringshv och befolkning tUl de södra och meUersta delarna av landet. Åtgärden skulle dessutom kunna uppfattas som ett minskat intresse för strävandena att åstadkomma en positiv utveckhng i norrlandslänen.

I detta sammanhang finns det anledning att påpeka att den ortsstruktur som jag har uttalat mig för i det föregående inte kan ge entydiga besked när det gäller att i enskilda faU ta ställning till vilka regionalpohtiska medel som skall användas eller i fråga om valet av lokaliseringsorter. Kravet på att koncentrera de begränsade resurserna tih de mest behövande delarna av landet motiverar därför att ett särskUt stödområde bibehålls.

Lokaliseringspolitiska insatser är emellertid motiverade i särskilda fah också i orter i mellersta och södra Sverige, vilket flera länsstyrelser har påpekat. Gällande bestämmelser medger lokaliseringsstöd i form av punktinsatser i orter och regioner utanför stödområdet, nämligen när

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            504

avsevärda svårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggningar eller när särskilda skäl talar för att ett område med ensidigt näringshv eUer isolerat läge bör tiUföras ytterhgare industri. Sådana ingripanden har, som jag tidigare har redovisat, förekommit i många faU och de har medverkat tih en positiv lösning av uppkomna problem.

Stödinsatser av det slag som enligt gähande bestämmelser kan göras utanför stödområdet tar i första hand sikte på att lösa akuta sysselsättningsproblem. I vissa områden utanför stödområdet, där den regionala UtveckUngen aUmänt sett är svag, kan emellertid sådana stödåtgärder behöva få en något mer långsiktig karaktär.

Det finns som hittills anledning att uppmärksamma i synnerhet problemen i gränstrakterna till stödområdet. Flera av de regioner som hgger i anslutning tiU stödområdet har liksom regionerna inom området problem i form av ensidigt näringsliv eller vikande folkmängd. Frågan om lokaliseringsstöd till företag i dessa gränsområden bör prövas med hänsyn härtih. Till sådana gränsområden vill jag, bl. a. mot bakgrund av länsstyrelsemas förslag, i dagens läge hänföra de delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län som nu inte ingår i det ahmänna stödområdet samt de nordligaste delarna av Uppsala län, Sala- och Fagerstaregionerna i Västmanlands län och Lindesbergsregionen i Örebro län. Lokaliseringsstöd har i ett stort antal fall bevUjats företag där och bör komma i fråga även i fortsättningen. Som betonades redan i 1964 års beslut och bekräftades år 1970 får stödområdesgränsen inte uppfattas som en klart fixerad hnje. Det finns skäl att i gränsområdena tillämpa stödbestämmelserna på ett smidigt sätt. Också vissa andra områden i södra och meUersta Sverige har f. n. problem som medför att de kräver särskUd uppmärksamhet vid prövning av insatser med lokaliseringsstöd.

Jag viU i anslutning till det anförda tiUägga att det, hur stödområdesgränsen än dras, är ofrånkomhgt att vissa tröskelproblem uppstår. En ändring av gränsen skulle endast förskjuta dessa problem tih nya gränsområden med påföljd att krav skulle uppstå på ytterligare flyttning av gränsen. Ett inlemmande i stödområdet av aha de områden i gränstrakterna som i ett eUer annat avseende och under vissa tidsperioder har en negativ utveckhng skulle innebära en avsevärd utvidgning av stödområdet. Vid en sådan utvidgning uppstår risk för att stödområdet kommer att anknyta direkt till de starkt expansiva regionerna i mellersta Sverige.

Jag finner det lämpligt att i detta sammanhang beröra sambandet mellan den regionalpohtiska stödverksamheten och den fysiska riksplaneringen.

Behovet av positiva medel för att förverkliga intentioner inom den fysiska riksplaneringen kan redan nu i viss utsträckning tillgodoses genom lokahserinstöd. Inom stödområdet kan sålunda lokaliseringsstöd utgå tUl sådan industrieU eller industrUiknande verksamhet eller industriserviceverksamhet som är av intresse från den fysiska riksplaneringens synpunkter.  Vid  bedömningen  av lämphg lokaliseringsort för sådana

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            505

typer av verksamhet bör de riktlmjer som ges i den fysiska riksplaneringen tUlmätas avgörande betydelse.

Utanför det aUmänna stödområdet kan lokahseringsstöd beviljas företag med industriell eUer industriliknande verksamhet endast när starka regionalpohtiska skäl förehgger härför. 1 sådana fah kan också företag, som är särskUt resurskrävande och/eUer miljöstörande och därför av mtresse i den fysiska riksplaneringen, komma i fråga för lokahseringsstöd. Som en ytterligare förutsättning för stöd måste då gälla att den avsedda lokaliseringen överensstämmer med ställningstaganden inom den fysiska riksplaneringen, dvs. att lokaliseringsorten ligger inom område som har reserverats för .sådan typ av verksamhet eller att områdets användning för verksamheten kan godtas. Däremot bör enligt min mening lokaliseringsstöd inte användas utanför stödområdet för att styra industrier tiU områden som från den fysiska riksplaneringens synpunkter är önskvärda, såvida inte också regionalpohtiska skäl förehgger härför.

Det finns ytterligare en aspekt på användningen av lokaliseringsstöd för att tUlgodose önskemål som har samband med den fysiska riksplaneringen. Chefen för civildepartementet kommer senare i dag att föreslå sådana riktlinjer för hushållningen med naturresurserna som innebär att vissa områden bL a. i södra och mellersta Sverige inte bör komma i fråga för lokalisering av särskilt resurskrävande och/eller miljöstörande verksamhet. Vid remissbehandlingen av rapporten Hushållning med mark och vatten har man - som framgår närmare av vad chefen för civUdepartementet anför — uppmärksammat konsekvenserna av denna form av reglering. Från kommunalt håll har man krävt kompensation för att sådan industri inte kan lokaliseras till vissa områden. Efter att ha samrått med chefen för civildepartementet vih jag understryka att den åsyftade regleringen avser bara ett ringa antal anläggningar. Det bör också framhållas att dessa områden inte är undantagna från etablering av annan industri. Dessutom finns, som har framgått av det föregående, möjligheter tih regionalpolitiskt motiverade punktinsatser med lokaliseringsstöd i sådana områden. Vid bedömningen i enskUda fall huruvida sådant punktstöd kan anses motiverat bör hänsyn kunna tas också till att viss typ av industrin inte får lokahseras till området i fråga.

I fråga om stödberättigad verksamhet gäller enUgt nuvarande bestämmelser att lokaliseringsstöd utgår tUl industriföregag, företag med industriliknande verksamhet, industriserviceföretag, centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn, dock bara vid utflyttning från storstadsområdena, samt anläggningar inom turistnäringen.

En analys av erfarenheterna av tillämpningen av de nuvarande regionalpohtiska medlen som har utförts inom inrikesdepartementet visar, att någon genomgripande förändring i avgränsningen av stödberättigad verksamhet inte kan anses vara motiverad. Som har påpekats i några länsprogram bör emellertid viss utvidgning övervägas, främst för att ytterligare förbättra förutsättningarna för näringslivets utveckling i primära och regionala centra. Jag tänker främst på vissa typer av serviceverksamhet. Sålunda anser jag att det bör närmare övervägas att

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           506

öppna möjlighet att lämna stöd till viss partihandel och uppdragsverksamhet som är väsentlig för näringshvets lokalisering och har mer än regional betydelse.

Det sammanlagda statliga lokaliseringsstödets storlek i form av lokali-seringsbidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån kan enhgt gällande bestämmelser i regel uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Om särskilda skäl föreligger kan dock denna gräns överskridas. Lokaliseringsbidrag utgår med högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget. 1 prop. 1964:185 framhölls att det sammanlagda stödet i form av lån och bidrag inte borde vara större än som behövs med hänsyn tih övriga finansieringsmöjligheter och för att den åsyftade lokaliseringen skah kunna komma tUl stånd. Finansieringsfrågan måste således bedömas från fall till fall med beaktande av de skilda omständigheter som har betydelse för statens insatser, såsom investeringarnas omfattning och inriktning, företagets egna resurser och finansieringsmöjligheter samt inte minst angelägenheten från samhällssynpunkt av att investeringarna görs på viss plats.

EnUgt erfarenheterna hittills har nuvarande bestämmelser visat sig i huvudsak lämpliga. Inom deras ram har det i regel varit möjligt att göra sådana avvägningar av lokahseringsstödets storlek i de enskilda fallen att åsyftade lokaliseringar har kunnat komma till stånd.

1 det inre stödområdet har lokaliseringsstödets stimulanseffekt dock varit begränsad. Flera omständigheter har bidragit härtill. Från företagshåll har man pekat på bl. a. de merkostnader som är förknippade med en etablering i Norrlands inland och hävdat att merkostnaderna inte kompenseras i tillräcklig utsträckning på grund av maximigränsen för lokaliseringsbidrag. Liknande påpekanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Det finns skäl som talar för att en större statlig subvention än som nuvarande bestämmelser medger kan vara motiverad i vissa fall för att angelägna industrilokaliseringar skall kunna förverkligas. En generell höjning av maximigränsen för lokaliseringsbidrag torde dock inte vara befogad. Tillämpningen av nuvarande bestämmelser har visat att ett inte obetydligt antal utbyggnader och nyetableringar av industriföretag har kunnat komma till stånd också i inlandet. Den positiva utveckhngen i Östersundsregionen utgör ett exempel på att goda resultat kan nås. Även i fortsättningen torde det lokahseringsstöd som kan utgå f. n. i de flesta faU vara tiUräckligt för att stimulera den industriella utveckhngen i inlandet. Med hänsyn till framför allt det större risktagande som en etablering eher utbyggnad i vissa inlandsregioner innebär bör emellertid enligt min mening övervägas att öppna en möjlighet att i specieha fah erbjuda ett kraftigare lokaliseringsstöd, nämligen i fall dä ett sådant stöd utgör en oundgänglig förutsättning för att en från samhällets synpunkt angelägen industrietablering i det inre stödområdet skall komma tih stånd.

Övriga förslag i länsprogrammen rörande lokaliseringsstödets utformning m.m. har inte sådan betydelse för utvecklingen av den regionala

Prop. 1972:111     BUaga 1    Inrikesdepartementet            507

strukturen att det finns anledning att beröra dem närmare i detta sammanhang. Förslagen kommer att behandlas i samband med att jag våren 1973 anmäler frågan om medlen i den fortsatta regionalpohtiska stödverksamheten.

Åtskilliga länsstyrelser kommenterar användning av investeringsfonderna i regionalpolitiskt syfte. Förslag förs fram om ökad användning av dessa fonder och i vissa fall ställs krav på att en hårdare prioritering skall ske av stödområdet.

Investeringsfonderna har med framgång använts i regionalpolitiken. Ett betydande antal nyetableringar i form av fihaler till stora företag i södra och mellersta Sverige har tillkommit inom stödområdet med hjälp av investeringsfondsmedel. Även om investeringsfondernas syfte primärt är konjunkturpolitiskt, utgår jag från att fondmedlen liksom hittills behöver användas för regionalpolitiskt angelägna investeringar i stödområdet. Lagstiftningen om investeringsfonderna utreds f. n. av företagsskatteberedningen. De förslag som har förts fram i länsprogrammen i fråga om fondernas användning har överlämnats till beredningen.

När det gäller utbildningsstödet innehåller länsprogrammen inga förslag tiU ändringar. De hittiUsvarande erfarenheterna av detta stöd motiverar inte heller några mera väsentliga ändringar av bestämmelserna.

Sysselsättningsstöd utgår till företag som bedriver industriell verksamhet inom det inre stödområdet. Allmänna rikthnjer för avgränsningen av detta område angavs i prop. 1970:75. För att undvika en skarp övergång mellan det inre stödområdet och de delar av landet där stöd i princip inte utgår, borde gränsen för detta område inte dras för långt söderut. Området borde omfatta de fyra nordhgaste länen, utom kommunblocken utmed kusten fr. o. m. Luleå kommunblock och söderut, samt nordvästra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län. Avgränsningen motiverades med att sysselsättningsproblemen inom de inre delarna av skogslänen är så stora att särskilda insatser är påkallade där.

Enligt analyser av den regionala utvecklingen och det regionalpohtiska stödets effekter m. m. som har gjorts inom inrikesdepartementet är ändringar av de principiella riktlinjerna för avgränsningen av det inre stödområdet inte befogade. De inre delarna av skogslänen bör alltjämt prioriteras genom att sysselsättningsstödet reserveras för dessa områden. Endast margineha förändringar i det inre stödområdets omfattning kan enligt min mening övervägas.

Sysselsättningsstöd utgör som tidigare har nämnts 5 000 kr. för varje årsarbetskraft varmed sysselsättningen har ökat i förhållande tUl året innan. För den ökning som kvarstår utgår 5 000 kr. per årsarbetskraft under andra året och 2 500 kr under tredje året. Storleken av dessa belopp bör prövas på nytt inför den fortsatta stödverksamheten efter den löpande stödperiodens utgång.

Många länsstyrelser ger i länsprogrammen synpunkter på handläggning och tillämpning av lokaliseringssamrådet. Från några håll framhålls att regionala myndigheter bör fä ta aktiv del i samrådet. Enligt länsstyrelsen i Stockholms  län bör lokaliseringssamråd inte användas i syfte att  på-

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            508

skynda industrins avveckling i Storstockholmsområdet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot att etableringskontroll bör övervägas om lokaliseringssamrådet visar sig inte ha tillräcklig effekt.

Som framgår av min redogörelse i det föregående har den direkta, påvisbara effekten av samrådet hittills varit begränsad. Jag vUl emellertid betona att samrådet i samtliga behandlade ärenden har avsett ersättningsbyggnader eller tUl- och ombyggnader av befintliga anläggningar. Inte i något fall har nyetablering av verksamhet bhvit föremål för samråd.

Hur effektivt lokaliseringssamrådet är som omfördelningsfaktor kan inte avgöras enbart med ledning av resultaten av de samrådsärenden som har handlagts hos lokaliseringsmyndigheten. Blotta förekomsten av samrådsskyldigheten kan ha föranlett företag att välja annan lokalisering utan föregående samråd. Det förtjänar sålunda att nämnas att antalet ansökningar om lokaliseringsstöd för projekt både inom och utom stödområdet under det senaste året har varit osedvanligt stort. Material saknas dock för att bedöma i vilken utsträckning dessa ansökningar kommer från företag som har bedrivit verksamhet i samrådsregionerna eller från företag som har haft dessa regioner som lokaliseringsalternativ. En omständighet som troligen har haft betydelse för det blygsamma resultatet av lokaliseringssamrådet är vidare den konjunkturdämpning som har rått under hela den tid samrådsförfarandet har varit i bruk.

Jag vill emellertid inte bestrida att effekterna av lokaliseringssamrådet trots vad jag nu har sagt är mindre än väntat. Jag har därför tillkahat särskilda sakkunniga för att som ett led i utbyggnaden av regionalpohtiken utreda frågan om vi behöver starkare styrmedel i regionalpohtiskt syfte. Enligt sina direktiv skall de sakkunniga klargöra om etableringskontroll eller annat restriktivt medel som t. ex. avgifter bör införas i främst storstadsområdena. Utredningsarbetet kan väntas bli både omfattande och tidskrävande. 1 avvaktan på resultatet av denna utredning övervägs inom inrikesdepartementet vilka åtgärder som inom ramen för den nuvarande principiella konstmktionen kan vidtas för att göra samrådet tih ett bättre instrument att påverka företagslokaliseringar.

Chefen för civUdepartementet kommer senare i dag att föreslå att mark i vissa områden reserveras för sådan industriell eller annan verksamhet som behöver speciella natur- eller transportförutsättningar eUer åstadkommer betydande miljöstörning. Vid angivandet av sådana områden har tagits även regionalpolitiska hänsyn. Det är angeläget att dessa områden inte tas i anspråk för annan verksamhet än sådan som har påtagligt behov eller betydande fördelar av lokalisering tUl områdena på gmnd av deras naturresurser eUer läge. De medel som avses bh utnyttjade direkt för den fysiska riksplaneringens syften ger emellertid inte tiUräckhga möjhgheter att hindra annan industri eller verksamhet från etablering i dessa områden. Efter samråd med chefen för civildepartementet har jag kommit till uppfattningen att lokahseringssamrådet bör omfatta nu åsyftade områden och användas för att avråda industri, som inte är särskilt resurskrävande eher mUjöstörande, från att etablera sig eller bygga ut där. Förslag i detta avseende kommer jag att anmäla i annat

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdeparteinentet            509

sammanhang. Jag vill tillägga att områdena har så begränsad yta att de täcker endast en del av resp. kommuns markområde. Företag som avråds från att lokalisera sig till reserverat område har alltså kvar möjligheterna att lokahsera verksamheten till annan del av samma kommun.

I fråga om tihämpningen av samrådet i storstadsområdena vih jag som kommentar tih vad länsstyrelsen i Stockholms län har anfört erinra om mitt tidigare påpekande att det finns skillnader mellan dessa områden i fråga om näringslivets struktur m. m. samt att hänsyn måste tas till aktueUa utveckhngstendenser inom framför allt industri. Jag har också redan betonat att samrådet måste tihämpas med försiktighet i pressade konjunkturlägen, så att inte eventueUa arbetsmarknadsproblem förvärras.

I åtskilhga av länsprogrammen har stöd tiU utbyggnad av anläggningar av ohka slag inom turistnäringen förklarats vara ett lämphgt medel att främja utvecklingen i framför aht glesbygdsområden. Denna fråga har övervägts av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden. Den primära uppgiften för kommittén har varit att utarbeta och successivt lägga fram förslag rörande lokalisering och utformning av anläggningar för turism och friluftshv i syfte att öka möjligheterna tih turism, frUuftsliv och rekreation i Sverige.

Jag har inga erinringar mot kommitténs bedömning att kraven på rekreationsservice kommer att växa under 1970-talet. Kommittén hävdar att det statliga lokaliseringsstödet tUl turistnäringen kan diskuteras hka gärna med utgångspunkt i turismen som social faktor som med utgångspunkt i turismens näringspolitiska och regionalpolitiska roU. Åtskilliga remissinstanser har med eftertryck vänt sig mot detta synsätt och framhålht att de turistiska och regionalpohtiska motiven måste håhas isär. Jag delar uppfattningen i dessa remissyttranden. Lokaliseringsstödet är ett regionalpohtiskt medel och bör därför liksom vad det gäUer annan stödberättigad verksamhet utgå för investeringar i rekreationsanläggningar endast när regionalpohtiska motiv föreligger för statligt stöd. Kan lokahseringsstöd inte anses motiverat från regionalpohtisk synpunkt, bör andra stödformer utnyttjas. Å andra sidan anser jag att turistnäringen så tiU vida bör jämställas med andra stödberättigade näringar i fråga om möjligheterna att få lokaliseringsstöd att utöver lån ett visst bidrag bör kunna utgå.

Förutsättningarna för en utbyggnad av turistanläggningar i skogslänen är inte närmare belysta i kommitténs betänkande. De väl kända ekonomiska svårigheterna för företag inom turistnäringen i ahmänhet och den svaga lönsamheten för hotellanläggningarna i fjällområdena i synnerhet tyder på att det inte finns något större utrymme för en expansion av befintliga hotellanläggningar. Med hänsyn härtih bör försiktighet iakttas vid prövningen av ansökningar om lokahseringsstöd. Det kan dock tänkas att regionalpolitiskt stöd i vissa situationer kan bidra till att eliminera akuta ekonomiska problem för turistföretag i samband med en utbyggnad eller omläggning av verksamheten.

Av remissyttrandena framgår att meningarna är delade om på vilka delar av rekreationssektom som statliga stödinsatser bör komma i fråga.

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           510

Kommitte'n har skjutit fjärrekreation, dvs. det som egentligen brukar avses med turism, i förgrunden. Närrekreation kompletterar enligt kommitténs mening fjärrekreation. Riktigheten av denna ståndpunkt häri flera remissyttranden satts i fråga. Man menar att en satsning på anläggningar för närrekreation är bäst ägnad att tiUgodose kraven på social och geografisk tiUgänglighet och på förbättrad miljö i de befolkningstäta områdena.

Ett väsentligt målområde för regionalpolitiken är de relativt sett mera glesbefolkade regionema. En satsning på rekreationssektorn från regionaipolitisk utgångspunkt bör därför i huvudsak inriktas på anläggningar för fjärrekreation. Enligt min mening bör lokaliseringsstödet liksom hittills syfta till att främja sysselsättningen i första hand i områden där det inte finns fömtsättningar för industriell expansion men väl för turism, dvs. i mer utpräglade glesbygdsområden. Detta gäller främst fjällregionerna, men situationen kan i undantagsfall vara hkartad i andra delar av landet. Utanför de nordligare delarna bör stöd lämnas i form av punktinsatser i särskUda fall. Från aUmän regionaipolitisk synpunkt och från resurssynpunkt finner jag i likhet med kommittén att det regionalpohtiska stödet tih turistnäringen bör koncentreras tih ett begränsat antal orter.

Mina närmare bedömningar av kommitténs betänkande kommer jag att redovisa i anslutning till att jag nästa vår anmäler mina slutliga stähnings-taganden tUl medlen i den regionalpohtiska stödverksamheten. ,

Industricentrautredningen föreslår i sitt i somras avlämnade betänkande (Ds In 1972:13) att industricentra skall uppföras i fyra orter inom det inre stödområdet, nämhgen Kalix, Lycksele, Strömsund och Vilhelmina. Uppbyggnaden av industricentra föreslås till en början ske i form av försöksverksamhet och genomförs i två etapper. 1 den första etappen skall industricentra enligt förslaget byggas i Strömsund och Lycksele. Förslaget har i sina huvuddrag tillstyrkts av en nära nog enhällig remissopinion.

Enligt min mening är en försöksverksamhet med industricentra värd att prövas i regionalpolitiskt syfte. En utbyggnad av centra efter i huvudsak de rikthnjer som utredningen förordar bör sålunda övervägas. Med hänsyn till att det här är fråga om ett tidigare oprövat medel i regionalpolitiken finner jag det i likhet med utredningen motiverat att försiktighet iakttas i fråga om utbyggnadstakten. Jag ansluter mig därför till förslaget om en utbyggnad i etapper.

Strömsund och Lycksele är enhgt min mening lämpliga som lokaliseringsorter för de industricentra som bör komma i fråga i en första etapp. Ställning tih frågan i vUka orter en eventuell fortsatt utbyggnad skall ske bör tas först sedan erfarenheter av den första utbyggnadsetappen föreligger.

Det är min avsikt att föreslå att proposition rörande uppförande och drift av industricentra i en första etapp läggs fram för riksdagen under vårsessionen 1973. Med hänsyn till vikten av att centra dimensioneras så att de motsvarar den efterfrågan som kan påräknas från företagens sida att hyra lokaler där, håller industricentrautredningen f. n. kontakt med

Prop. 1972:111     BUaga I    InrUcesdepartementet           511

de företag som tichgare har uttalat intresse för att driva verksamhet i sådana centra.

Utbyggnad av samhällsfunktionerna

Inledning

Som jag har betonat i olika sammanhang i det föregående har tUlgången av bostäder, skolor, kommunikationer etc. stor betydelse för den regionala utveckhngen. Huvudansvaret för planering och utbyggnad av anordningar av detta slag åvilar i väsenthga avseenden kommunerna. 1 vissa fah utgår statligt stöd till både uppförande och drift av sådana anläggningar. Ett av de främsta medlen för att skapa i möjhgaste mån hkvärdig kommunal service i olika delar av landet är emellertid som betonas i åtskilliga länsprogram skatteutjämningsbidraget tUl kommunerna.

Bidragen är av väsentlig betydelse inte minst för norrlandskommunerna och för glesbygdskommuner i andra delar av landet. Anslaget till skatteutjämningsbidrag uppgår nu till drygt 2 miljarder kr. Nuvarande system beslutades år 1965 och bygger i första hand på att staten garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag. Detta underlag utgör för flertalet primärkommuner och församlingar 90 % av medelskattekraften i riket, för flertalet landstingskommuner 95 %. I större delen av Norrland och vissa delar av Värmlands och Kopparbergs län garanteras 110%, medan Norrbottens län och några närliggande områden har 125 %. När den totala utdebiteringen i en kommun överstiger den s. k. utdebiteringsgränsen, dvs. medelutdebiteringen i hela riket, utgår ett särskilt progressivt utformat bidrag vid hög utdebitering. Systemet kompletteras med extra bidrag, som utgår efter behovsprövning. De extra bidragen har företrädesvis använts för att kompensera avfolkningskommuner samt kommuner med särskilt stora skolskjutskostnader. Extra bidrag har använts övergångsvis också för att stimulera till kommunsammanläggningar.

Ett mycket stort antal kommuner uppbär skatteutjämningsbidrag. Av landets 464 borgerliga primärkommuner får 413 skatteutjämningsbidrag i en eller flera former år 1972. Bidrag utgår också tih samtliga landstingskommuner.

Effekterna i fråga om skatteutjämning och standardutjämning belyses bl. a. av att skatteutjämningsbidragen i genomsnitt för hela landet år 1972 motsvarar 2:10 kr. per skattekrona, under det att den sammanlagda medelutdebiteringen utgör 23:79 kr. Högsta länsgenomsnittet i fråga om bidrag har Jämtlands län med 11:58 kr. per skattekrona.

Även om vissa skillnader kvarstår i fråga om utdebiteringen har nuvarande system haft en betydande skatteutjämnande effekt kommunerna emehan. År 1972 låg 86 % av kommunernas utdebiteringar mindre än 2 kr. över eller under medelutdebiteringen.

En översyn av skatteutjämningssystemet har som jag förut har berört

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            512

gjorts av skatteutjämningsrevisionen, vars förslag redovisas i betänkandet (SOU 1972:44) Reformerad skatteutjämning. Förslaget remissbehandlas f. n. Av betänkandet framgår att 1965 års skatteutjämningssystem i det stora hela har väl fyllt sin uppgift. Skihnaderna i de kommunala utdebiteringarna har krympt väsentligt.

Kommuner med låg skattekraft har fått möjlighet att bygga ut sin service. Huruvida också olikheterna i standard har minskat är svårt att avgöra med hänsyn till de förändringar som den kommunala verksamheten har undergått sedan år 1965. Det kan emellertid konstateras att den kraftiga utbyggnad av den kommunala verksamheten som har ägt mm sedan år 1965 över huvud taget inte skulle ha varit möjlig, ominte de sämre ställda kommunema hade fått hjälp genom skatteutjämningssystemet. Enbart kommunsammanläggningarna torde inte ha varit tih-räckliga för att ge kommunerna erforderliga resurser.

Utredningsförslaget innebär att grunddragen i det nuvarande systemet bibehålls. Bidragen föreslås dock i det framtida systemet bli mer differentierade. I stället för den nuvarande grova indelningen i tre skattekraftsområden föreslås att ett skäUgt procenttal skaU bestämmas för varje kommun efter individuell prövning. Dessa procenttal föreslås bh bestämda med ledning av en allmän bedömning av bl. a. kommunernas relativa konstnadsläge.

Vid beskrivningen av bakgmnden tUl förslaget förklarar sig skatteutjämningsrevisionen ha uppfattat den nuvarande indelningen i skattekraftsområden så, att den åtminstone till en del betingas av regionalpolitiska synpunkter. När särskilda åtgärder har behövt tillgripas för att stimulera näringslivet i stödområdet, är det naturligt att man tillser att dessa strävanden inte motverkas av bristande kommunal service eller extremt höga kommunala utdebiteringar. Enligt skatteutjämningsrevi-sionens mening bör sådana synpunkter vara vägledande också för det framtida skatteutjämningssystemet och komma till uttryck i något högre grad än f. n. Förslaget innebär i enhghet härmed en inte oväsentlig förskjutning av det stöd som lämnas vid skatteutjämningen från söder tih norr. Av samma skäl föreslås att de av större städer dominerade kommunerna längs kusten i Norrland skaU få en jämförelsevis gynnsam behandling.

Chefen för finansdepartementet kommer att föreslå att proposition läggs fram till 1973 års vårriksdag på grundval av betänkandet.

Utbildningsväsendet och kulturområdet

Stora förändringar har under det senaste decenniet präglat skolväsendet. De mest genomgripande reformerna var beslutet vid 1962 års riksdag om den obhgatoriska, nioåriga grundskolan och beslutet år 1968 om ersättande av fackskola, gymnasium och yrkesskola med en organisatoriskt sammanhållen skolform, gymnasieskolan.

Genom sin spridning över hela landet är grundskolan en av de viktigaste basservicefunktionerna i samhället. Grundskolereformen har

Prop .1972:111    B ilaga 1    InrUcesdepartementet           513

medfört att ett stort antal orter har utmstats med högstadium. Sålunda finns högstadium f. n. på ca 500 orter i landet, medan motsvarande utbildning är 1945 fanns på endast ca 240 orter. Den spridda lokaliseringen innebär att det i alla delar av landet erbjuds en tillfredsställande grundskoleutbildning. Befolkningsuttunningen i glesbygderna har emellertid medfört att elevunderiaget sviktar för vissa högstadieenheter. Jag återkommer till de problem som detta aktualiserar i glesbygderna vid behandhngen i det följande av glesbygdsutredningens förslag.

Gymnasieskolan har under senare år kvantitativt genomgått en betydande utveckhng. Praktiskt taget aha ungdomar kommer på sikt att få möjhghet att fortsätta sin utbUdning efter grundskolan. Är 1945 fanns gymnasium på endast ca 60 orter i landet medan det dubbla antalet orter har motsvarande utbildning i dag.

1 åtskihiga av länspgroammen begärs inrättande av gymnasieskolor på ytterligare ett antal orter eUer utbyggnad av befintliga gymnasieskolor. Sådana förslag förs fram av bl. a. länsstyrelserna i Södermardands, Blekinge, Kristianstads, Jämtlands och Norrbottens län. Det stora antalet gymnasieskolor som har tiUkommit under de senaste decennierna innebär att gymnasieskolan i större delen av landet måste betraktas som färdigutbyggd. Frågan om den fortsatta planeringen av gynmasieskolans organisation har på uppdrag av Kungl. Maj:t utretts av skolöverstyrelsen. Härvid har särskild hänsyn tagits tUl de mer glest bebyggda delarna av landet. Överstyrelsens förslag bereds f. n. i utbUdningsdepartementet.

Praktiskt taget alla länsstyrelser framför krav på lokahsering eller utbyggnad av eftergymnasial utbildning. Denna utbUdning har under 1960-talets snabba expansion spritts på en rad orter utanför de äldre universitetsorterna. Under senare år har tillväxten i studerandeantalet stannat av och man räknar f. n. inte med någon mera betydande ökning under det närmaste årtiondet. Efter samråd med chefen för utbUdningsdepartementet viU jag stryka under att den utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen som kan komma att ske under 1970-talet bör äga rum i första hand utanför de äldre universitetsorterna. Det finns anledning att utgå från att valet av sådana orter kommer att ske bland den typ av orter som jag i det föregående har benämnt primära centra. Samtidigt är det angeläget att betona att alla orter av detta slag inte kan påräkna lokalisering av eftergymnasial utbUdrung. Forskningsresurserna bör även i fortsättningen vara koncentrerade tiU ett mindre antal orter, i huvudsak de som redan nu har permanenta resurser för forskning och forskarutbildning. 1968 års utbUdningsutredningen (U 68) behandlar bl.a. den eftergymnasiala utbUdningens lokalisering. U 68 väntas lägga fram sina förslag under innevarande budgetår. Länsstyrelsernas synpunkter i frågan har överlämnats tih utredningen för beaktande.

Ett viktigt inslag i de kulturpolitiska insatserna under 1960-talet har

varit strävan att åstadkomma bättre tUlgång tUl kultureUa aktiviteter i aUa

delar av landet.

Kulturrådet, som har i uppdrag att utreda den långsiktiga inriktningen

av de stathga åtgärderna på kulturområdet, kommer enligt vad jag har

33 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            514

inhämtat att i dagarna lägga fram ett betänkande (SOU 1972:66-67) Ny kulturpolitik, med förslag och synpunkter rörande kulturpohtikens mål, organisation och finansiering. Rådet kommer där att starkt betona behovet av decentralisering.

På gmndval av bl. a. kulturrådets förslag och remissbehandlingen av detta bör det bli möjhgt för statsmakterna att ta ställning tih de gmndläggande principerna för i första hand statens insatser på kulturområdet. Indirekt bör sådana riktlinjer kunna få betydelse också för kommunernas och landstingens insatser. Härigenom skulle de nuvarande stora skillnaderna mellan olika regioner och delar av regioner i fråga om möjligheten till kulturell aktivitet kunna minskas.

Åldringsvård samt hälso- och sjukvård m. m.

I några länsprogram berörs den öppna och slutna åldringsvårdens organisation. Sålunda framhåller ett antal länsstyrelser att den slutna åldringsvården i kommunerna i största möjliga utsträckning bör avlastas genom en utbyggnad av den sociala hemhjälpsverksamheten. Vid sidan av den sociala hemhjälpen förordas ohka insatser för uppsökande verksamhet bland åldringar som bor i glesbygdsområden. I flera av länsprogrammen framhålls vikten av att färdtjänst organiseras i kommunerna för att lösa de äldres och de handikappades serviceproblem.

Angelägenheten av att ohka bostadssociala åtgärder vidtas hksom att långtidsvården för de äldre byggs ut betonas av en del länsstyrelser.

De anförda önskemålen ger vid handen att de riktlinjer för utbyggnaden inom åldringsvården, som drogs upp i det reformprogram som statsmakterna antog år 1964 (prop. 1964:85, SU 1964:108, rskr 1964: 245) och som har varit vägledande för den kraftiga utveckhngen på området under senare år, fortfarande har stor aktualitet. Detta program syftar framför allt till en kraftig utbyggnad av den öppna åldringsvården. För att de gamla så länge som möjligt skall kunna bo kvar i sin invanda miljö har en omfattande uppmstning av åldringarnas bostäder genomförts med hjälp av särskilt förmånhga statliga förbättringslån. Samtidigt har den sociala hemhjälpsverksamheten för åldringar och handikappade byggts ut kraftigt. Ett 35-procentigt statsbidrag har införts för denna verksamhet. Åldringsvårdsprogrammet har innefattat åtgärder också för utbyggnad av den institutionsbundna långtidsvården, främst genom statliga lån tih utbyggnad av sjukhemsvården.

Jämsides med utbyggnaden av samhällets insatser för vård och service har åldringarnas ekonomiska vUlkor successivt förbättrats genom höjda folkpensionsförmåner och kommunala bostadstillägg.

1964 års åldringsvårdsprogram har utan tvivel varit av stor betydelse inte minst för gamla och handikappade inom landets glesbefolkade områden. Hämtöver har under de senaste tre budgetåren pågått en omfattande försöksverksamhet med särskilda stathga insatser för vård och service i glesbygder. Denna verksamhet lUcsom förslag av glesbygdsutredningen om social service i glesbygder skall jag återkomma till i det

Prop. 1972:111     Bilagal     InrUcesdepartementet             515

följande  vid behandlingen av behovet av stödåtgärder i glesbygdsområden.

Förslag om införande av ett statligt stimulansbidrag till den av kommunerna anordnade färdtjänsten för handikappade har lämnats av handikapputredningen (SOU 1970:64), Då frågan om statliga stimulansbidrag som berör kommunernas ekonomiska engagemang kommer att tas upp till behandling av utredningen om kommunernas ekonomi, har betänkandet överlämnats till denna utredning för prövning.

Hälso- och sjukvården har i ringa omfattning behandlats i de olika länsprogrammen. Några länsstyrelser berör frågan om den framtida organisationen av den öppna sjukvården. I samband därmed framhålls bl. a. angelägenheten av att tillgången till provinsialläkare säkras för glesbygden. Behovet av en utbyggnad av långtidsvården betonas av några länsstyrelser. Nödvändigheten av att samhället handhar investeringar av ohka förebyggande vårdformer, bl. a. som ett led i strävandena att hålla tillbaka ökningen av sjukvårdskostnaderna, betonas av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Jag vill erinra om att den sjukvårdspolitiska målsättningen under de senaste åren har alltmer inriktats på att prioritera utbyggnaden av den öppna sjukvården utanför sjukhusen. Olika åtgärder har vidtagits för att i första hand ställa de ökade sjukvårdsresurserna till förfogande för en utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler. I detta sammanhang kan nämnas den reformering av läkarutbildningen som beslutades vid 1969 års riksdag och som innebar bl. a. att den öppna sjukvården utanför sjukhusen starkt prioriterades vid fördelningen av de ökande läkarresurserna. => Förslag till ytterligare betydelsefulla åtgärder för en utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi har lagts fram i prop. 1972:104, som kommer att behandlas av riksdagen vid årets höstsession. För att betydelsen av närhetsservice i sjukvårdsorganisationen skall komma till klart uttryck föreslås i propositionen att sjukvårdslagen även i fortsättningen skall föreskriva att varje sjukvårdsområde, dvs. i regel ett län, liksom hittills skall vara indelat i läkardistrikt för den öppna sjukvården utanför sjukhus. Det skall ankomma på huvudmannen att bestämma om den lämpliga storleken på distrikten. De i propositionen förordade åtgärderna omfattar både en förstärkning av ahmänläkar-vården och en decentralisering av specialistvården så att denna i viss utsträckning bhr tillgänglig även ute i läkardistrikten. Avsikten är att därigenom förbättra möjligheterna tih närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården.

Den av landstingen bedrivna öppna sjukvården finansieras till väsentlig del av ersättningar till landstingen från sjukförsäkringen. På gmndval av överiäggningar mellan företrädare för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen läggs i propositionen fram förslag även beträffande vissa finansieringsfrågor för hälso- och sjukvården, främst avseende den till sjukförsäkringen knutna läkarvårdsersättningen för den offentliga öppna sjukvården. Genomförandet av dessa förslag kommer att fä stor betydelse

33* Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           516

för landstingens möjligheter att genomföra en önskvärd utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården.

Den reglering av igångsättningen av nya byggnadsarbeten som har tillämpats inom sjukvårdssektorn under senare år har begränsat utbyggnaden av bl. a. den lasarettsanknutna sjukvården och därmed skapat utrymme för en kraftig utbyggnad av vårdresurserna för långtidssjukvården, framför allt för det ökande antalet åldringar, samt för utbyggnaden av den öppna sjukvården.

1 detta sammanhang vill jag erinra om att frågor som rör sjukvårdsplaneringen behandlas i socialdepartementets sjukvårdsdelegation. 1 delegationen ingår företrädare för bl. a. sjukvårdshuvudmännen. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), socialstyrelsen samt social-, finans- och inrikesdepartementen. Sjukvårdsdelegationen har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresursema i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. I enhghet härmed ger delegationen årligen riktlinjer för prioritering av nya byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektom. Delegationen har därvid uttalat sig starkt för en prioritering av öppen sjukvård, långtidsvård och psykiatri. Inom ramen för denna prioritering har socialstyrelsen att ta ställning till de enskilda investeringsobjekten. Denna prioritering av den öppna sjukvården utanför sjukhusen har väckt starkt intresse hos sjukvårdshuvudmännen för att satsa på större eller mindre vårdcentraler för öppen allmänläkarvård och ibland även specialistvård. Sådana vårdcentraler, i vissa fall kompletterade med andra sociala funktioner, byggs eller planeras nu i de flesta landstingskommunerna.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har också tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppdrag att, på grundval av en analys rörande de faktorer som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen, i samråd med sjukvårdens huvudmän arbeta fram ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. En viktig uppgift för arbetsgmppen är att verka för samordning av sjukvårdsplaneringen med övrig samhällsplanering, framför allt länsplaneringen. En fömtsättning för ett framgångsrikt planeringsarbete av detta slag är att man centralt kan tillhandahålla huvudmännen allmänt planeringsunderlag och riktlinjer när det gäller sådana frågor som befolkningsutveckling, personalbehov, nivåstrukturering och förändringar i sjukdomspanoramat.

Med tUlgång till sådant planeringsunderlag bör det finnas goda fömtsättningar att ge sjukvården en lämphg struktur. I detta viktiga arbete är det enligt min uppfattning särskilt betydelsefuht att planeringen samordnas med den övriga länsplaneringen. Jag utgår från att landstingen i sin planering beaktar vad jag i det föregående har anfört i fråga om utvecklingen av den regionala stmkturen.

Verksamhet för barn i förskoleåldrarna

En rad länsstyrelser har i sina program understrukit behovet av en utbyggnad av barntillsynsverksamheten. En väl fungerande barntillsyn - i

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          517

barnstugor eller familjedaghem - är en väsenthg faktori det förebyggande arbete bland barn och ungdom som åvUar kommunerna enligt barnavårdslagen. Den är också ofta en avgörande fömtsättning för att föräldrar till barn i förskoleåldern skall kunna ta förvärvsarbete utanför hemmet.

Ansvaret för barntillsynsverksamheten hgger i första hand på primärkommunerna. För att underlätta för kommunerna att åstadkomma en snabb utbyggnad av barnstugorna lämnar staten särskilda statsbidrag tih denna verksamhet. Bidragen har höjts flera gånger under senare år, senast fr. o. m. den 1 januari 1972. Det totala statliga stödet till anordnande och drift av barnstugor och famUjedaghem har ökat från 21 milj. kr. under budgetåret 1964/65 till 344 milj. kr. under innevarande budgetår. Antalet platser i daghem och fritidshem har samtidigt ökat från ca 15 000 år 1965 tUl ca 62 000 år 1972. En fortsatt snabb utbyggnad pågår. MeUan 12 000 och 15 000 nya daghems- och fritidshemsplatser beräknas bh påbörjade årligen.

1968 års barnstugeutredning har i sitt betänkande om förskolan (SOU 1972:26-27) lämnat förslag om en allmän förskola för i första hand alla sexåringar. Utredningen föreslår också olika åtgärder för att påverka utbyggnaden av daghemmen för barn i förskoleåldrarna med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar samt åtgärder för att hjälpa de barn som har någon form av handikapp. Utredningen konstaterar att de utbyggnadsbehov som återstår för genomförande av en allmän förskola för sexåringar hänför sig i huvudsak tih barn i glesbygderna. Dessa barn har f. n. i betydligt mindre utsträckning än barn i tätorter tihgång tih någon form av organiserad förskoleverksamhet. Samtidigt är dessa barn på gmnd av sina och famUjens begränsade kontaktmöjligheter i särskUt stort behov av att genom förskola tidigt få kontakt med andra vuxna och med kamrater. Utredningen framhåUer därför behovet av särskUda stathga stödåtgärder för att underlätta en utbyggnad av förskoleverksamheten i glesbygderna.

Inom ramen för den tidigare nämnda försöksverksamheten med särskilda insatser för vård och service i glesbygder har försöksvis anordnad lekskoleverksamhet startats i ett antal glesbygdskommuner. Avsikten är att denna försöksverksamhet skall ge praktiska erfarenheter av hur förskoleverksamheten i landets glesbygdsområden lämphgen bör utformas. Den brett upplagda försöksverksamheten har samtidigt gjort det möjligt för många barn i glesbygdema att redan nu få delta i förskoleverksamhet.

Hela frågan om förskoleverksamhetens omfattning och utformning kommer att prövas inom socialdepartementet sedan remissbehandlingen av barnstugeutredningens betänkande har avslutats. Därvid kommer också frågan om särskilda stödåtgärder för förskoleverksamheten i glesbygdsområdena att behandlas.

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              518

Rättsväsendet m. m.

Efter förstatligandet av polisväsendet år 1965 uppgår antalet polisdistrikt till 119. 1 sitt betänkande (SOU 1970:32) Polisen i samhället föreslog 1967 års polisutredning att antalet polisdistrikt skulle minskas tiU 90. Frågan behandlades vid 1972 års riksdag (prop. 1971:173, JuU 1972:1, rskr 1972:19). Riksdagens beslut i frågan innebar att Kungl. Maj:t bemyndigades genomföra en distriktsindelningsreform med utgångspunkt i de riktlinjer som angavs i propositionen och utskottsutJåtan-det. Beträffande genomförandet av indelningsreformen innebär riksdagens beslut bl. a. att förnyad utredning skall göras angående de lokala förhållandena i samtliga fall där en indragning av polisdistrikt övervägs.

Dessa utredningar har nyligen påbörjats. Det är därför inte möjligt att nu ta ställning till det förslag som har förts fram i länsprogrammet för Göteborgs och Bohus län att Strömstads polisdistrikt skall bestå även i fortsättningen. Jag vill här endast betona att en distriktsindelningsändring - i enlighet med riksdagens beslut - inte får leda till att aUmänheten i vissa områden får sämre pohsiär service än f. n.

Vad angår domstolsväsendet antog 1969 års riksdag allmänna riktlinjer för en framtida ändrad domkretsindelning för tingsrätterna i syfte att anpassa den judiciella indelningen till den kommunindelning som skah gäUa fr. o. m. den 1 januari 1974. Riksdagens beslut innebar att domkretsarna skall göras sä stora att de ger arbetsunderlag för minst två domare. Beträffande arbetet med indelningens utformning beslutades att särskilda utredningar, liksom tidigare, skall göras i frågan om de lokala förhållandena inom de domkretsar som berörs av en ändring.

I länsprogrammet för Uppsala län har föreslagits att Uppsala läns norra tingsrätt skall finnas kvar, att tingslokaler och tingsrättens kansli skall förläggas till Tierp samt att tingsstället i Östhammar skah behållas. Med anledning härav vill jag framhålla att Kungl. Maj:t redan den 27 maj 1970 beslöt att nämnda tingsrätt skall upphöra den 1 januari 1975 eller vid den tidigare tidpunkt Kungl. Maj:t kan komma att bestämma, varvid tingsrätten skall förenas med domkretsen för Uppsala tingsrätt. 1 samband därmed kommer Kungl. Maj:t att besluta humvida denna tingsrätt skall ha tingsställe även på annan ort än kansliorten. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet vill jag framhålla att tillräckligt starka skäl att frångå den tidigare bedömningen i vad avser domkretsindelningen inte har framkommit.

Riksdagen fattade våren 1972 beslut om inrättande av en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet. Avsikten är att denna myndighet skall svara för tillsyn och samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet. Frågan om lokaliseringen av denna myndighet har enligt beslut av 1972 års riksdag vid dess vårsession uppskjutits tUl höstsessionen.

1 fråga om kriminalvården gäller att de äldre fångvårdsanstalterna har varit förlagda huvudsakligen till residensstädernas centrala delar. När dessa anstalter har blivit föråldrade och behövt ersättas, har lokaliseringsorten för nya anstalter i regel valts under hänsynstagande till regionalpolitiska   synpunkter.   1   länsprogrammet   för  Västernorriands  län  har

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             519

föreslagits att lokaliseringen av en sidoanstalt till Hämösand skall prioriteras. Länsstyrelsen i Västerbottens län hemställer att den av fångvårdens byggnadskommitté' föreslagna centralanstalten för norra räjongen i Vännäs förverkligas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att den planerade öppna fångvårdsanstaiten i Herrljunga bör komma till stånd.

Kriminalvårdsberedningen föreslår i sitt i september 1972 avlämnade betänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård, att bL a. de nyss redovisade förslagen inte skall komma till utförande, eftersom de strider mot beredrungens grundtanke att de stora, slutna anstalterna i så stor utsträckning som möjligt skah ersättas med smärre, mer öppna lokalanstalter. Beredningen framhåller dock, att en omprövning av dess ställningstagande kan bh aktuell om den fortsatta utvecklingen går mot ett alltmer svårbehandlat khentel, inte minst mot bakgrund av att det nuvarande anstaltsbeståndet är gammalt och nedslitet. Om lokaliseringssynpunkter därvid skall beaktas, anser beredrungen att det kan komma i fråga att överföra det mera belastade khentelet på Härnösandsanstalten — som då kan användas som lokalanstalt — till en ny slutenanstalt med 60 platser i Vännäs och att där dessutom inrätta en narkomanvårdsavdelning.

Med hänsyn till att några förslag till riksdagen med anledning av kriminalvårdsberedningens förslag inte torde komma att läggas fram förrän under år 1973 anser jag mig — efter samråd med chefen för justitiedepartementet — inte nu böra redovisa något stäUrungstagande till dessa frågor.

Kommunikationer

Kommunikationernas betydelse för den närings- och regionalpolitiska utvecklingen har allmänt betonats av länsstyrelsema i länsprogrammen. Likaså har understrukits behovet av en övergripande trafikplanering och dennas samordning med annan samhällsplanering.

Jag vUl i anslutning härtill framhålla, att det statliga handlandet på trafikområdet på olika sätt beaktar de avgörande samband som finns mellan transportsektorns utveckling och en balanserad utveckling av befolknings- och näringslivsstmkturen i landets ohka delar. 1 enhghet härmed gäller som en allmän fömtsättning att de statliga insatserna på transportområdet skall planeras i nära kontakt med samhähsplaneringen i stort och med särskilt beaktande av de regionalpolitiska arbetsmarknads-och aUmänt näringspolitiska målen. Även andra hänsyn av exempelvis miljö- och trafiksäkerhetsmässig art tas i det trafikpohtiska handlandet.

Den utveckling som kännetecknar samhähet, de förändringar denna innefattar i bebyggelse, näringslivs- och servicehänseende samt de ökade och ändrade transportbehov som därmed i sin tur skapas inskärper vikten av att samhällets handlande på transportområdet sker på ett planmässigt sätt. Detta förutsätter överbhck över transportsektorn och dess samband med andra samhällssektorer och möjligheter att på ett samordnat och samhällsekonomiskt riktigt sätt ta tillvara de servicemöjligheter som de olika trafikmedlen erbjuder.

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           520

Det är mot denna bakgrund som Kungl. Maj:t — i anslutning till den 5. k, trafikplaneringsutredningens arbete - har gett länsstyrelserna i uppdrag att till senare delen av år 1974 genomföra en övergripande 'egional trafikplanering. Planeringen syftar enligt de anvisningar som chefen för kommunikationsdepartementet har utfärdat till att - mot bakgrund av bebyggelsestmktur, näringslivsförhållanden samt nuvarande och väntad efterfrågan på transporttjänster — anvisa lösningar på hur de regionala transportbehoven och kraven på en tihfredsställande transport-försörjning bäst skall tUlgodoses. Genom trafikplaneringen skapas underlag för beslut på ohka nivåer om en samhällsekonomiskt lämplig fördelning av transportarbetet på olika transportgrenar. Samtidigt som planeringen ger ett bättre underlag för en samlad bedömning och avvägning av väg-, järnvägs-, sjö- och flygtransportsystemen bör den leda tih att bättre samordning uppnås mellan trafiksektorn och övriga samhällssektorer. Den ökar möjligheterna att prioritera de samhälleliga investeringarna och åtagandena i övrigt på sådant sätt att insatserna blir effektivt utnyttjade och slutligen - vUket är särskUt betydelsefuUt i detta sammanhang - ger den regionala trafikplaneringen bättre möjligheter att i olika av länsstyrelserna påtalade hänseenden beakta de närings- och regionalpolitiska målsättningarna.

Behovet av trafikplanering gör sig gähande också på det lokala planet. I flertalet länsprogram understryks angelägenheten av att kommunala trafikförsörjningsplaner upprättas. Sådana är av särskUd betydelse för att åstadkomma en ändamålsenlig utformning av den kohektiva persontrafiken. Därvid bör sambanden mellan den regionala och lokala trafikplaneringen beaktas. Dessa samband följer av sådana förhållanden som att de regionala trafiknäten upptar och avger trafik till de lokala trafiknäten och att regionala linjesträckningar på delsträckor kan fylla en lokal trafikfunktion. Med hänsyn härtih förutsätts i de nyssnämnda anvisningarna för den regionala trafikplaneringen att ett samarbete och åsiktsutbyte äger mm i lämpliga former mehan länsstyrelser och komuner i resp. region.

1 länsprogrammen ägnas uppmärksamhet också åt de olika trafikgrenarna och de särskUda problem som är förknippade med dem. Sålunda betonar oUka länsstyrelser vägnätets betydelse i regionalpohtiskt hänseende och anlägger i anslutning härtih synpunkter på vägplaneringen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller exempelvis att vid den statliga vägbyggnadsplaneringen större uppmärksamhet bör ägnas de svårmätbara sociala, lokaliseringspohtiska, miljö- och försvarseffekterna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är representativ för åtskUliga länsstyrelser, när den anför att den samhähsekonomiska lönsamheten av väginvesteringar bör tUlmätas stor betydelse vid prioriteringen mellan vägföretag. I flertalet länsprogram framförs synpunkter på angelägenheten av att olika konkreta vägprojekt kommer tUl utförande.

Jag vUl i anslutning härtih erinra om att vägplaneutredningens betänkande behandlades i prop. 1972:1 (biL 8) och att riksdagen vid behandlingen av förslaget godtog de av chefen för kommunikationsdepartementet förordade riktlinjerna för den fortsatta vägplaneringen. Riktlin-

Prop. 1972:111     BUaga 1     InrUcesdepartementet          521

jerna innebar bl. a. att den kalkyl- och planeringsmetodik som används vid prioritering av vägbyggnadsbehov etc. skah utvecklas ytterligare. Tanken är att man på ett bättre sätt än tidigare skall kunna väga in ohka samhällsekonomiska effekter. Chefen för kommunikationsdepartementet underströk vid sin anmälan av förslagen, att behovet härav ökar med de vidgade regional- och näringspolitiska perspektiv som läggs på samhähets investeringar i ohka hänseenden. 1 sammanhanget konstaterade han vidare att man i avvaktan på den arbets- och tidskrävande utvecklingen av en sådan mera generellt tillämplig planeringsmetodUc borde även på kortare sikt bereda ökat utrymme för regionalpolitiska hänsyn vid överväganden beträffande väginvesteringar och andra åtgärder på vägområdet. Som exempel nämndes sådana vägar i mindre tätt befolkade områden, som har stor betydelse för arbetskraftspendlingen tih industrier och för transporter av servicekaraktär. För vissa områden som är speciellt attraktiva från turistsynpunkt kunde det också vara motiverat att i särskilda faU avvika från en rent trafikekonomisk kalkyl etc. Jag viU också nämna, att chefen för kommunikationsdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande numera har tiUkaUat särskUda sakkunniga med uppch-ag att — utifrån de angivna rikthnjerna — medverka i utformningen av den fortsatta planeringsmetodiken.

Olika länsstyrelser behandlar järnvägarnas roll i den regionala trafiken. Bl. a. framhålls att de samhäheliga motiven för regional utveckhng bör beaktas i SJ:s rationaliseringssträvanden. I vissa länsprogram tas konkreta trafikförsörjningsfrågor upp som rör järnvägsnätet, och det förutsätts att dessa kommer att prövas i samband med den pågående läns- och kommunvisa trafikplaneringen.

Av vad jag nyss har anfört om den regionala trafikplaneringen framgår att järnvägstrafikens roll kommer att ingående behandlas inom ramen härför i vad avser såväl person- som godstransportsystemen. 1 anslutning härtill vUl jag erinra om det bemyndigande som har lämnats chefen för kommunikationsdepartementet att tiUkalla särskUda sakkunruga med uppdrag att utreda ohka trafikpohtiska frågor. Utredningsarbetet kommer i särskUd grad att inriktas på utveckling av handlingsnormer och övervägande av åtgärder, som på ett mera verksamt sätt kan bidra tih en samhällsekonomiskt riktig utveckling av transportsektorn. 1 uppdraget ingår bl. a. en översyn av SJ:s taxor så att dessa kan bidra tih ett effektivare utnyttjande av SJ:s resurser och tih ett bättre stöd från SJ:s sida åt de regionalpohtiska strävandena. 1 uppdraget ingår vidare att behandla frågan om SJ.s trafiksvaga bandelar och SJ:s separatredovisning av dessa. 1 sammanhanget avses omprövning ske av den nuvarande beräkningsmetodiken vid avgränsning av det trafiksvaga nätet. Därvid bör perspektivet vidgas så att man får en handläggningsordning, som även innefattar en realistisk prövning av ifrågavarande nät med hänsyn tiU de alternativa transportmöjligheter som kan stå till buds.

Utbyggnaden av flygnätet och flygets roll i den regionala utveckhngen berörs i flertalet länsprogram. Allmänt kan konstateras att flyget har en betydelsefull och växande uppgift i vårt lands transportsystem och att

Prop. 1972:111     Bilagal    InrUcesdepartementet              522

det kan spela en särskild roll i regionalpohtiken, när det gäller att minska de olägenheter som i kontakthänseende följer med långa avstånd. Samtidigt måste - med hänsyn tih begränsningarna i trafikunderlaget -utbyggnaden av flyget övervägas med hänsyn bl. a. till dess återverkningar för andra trafikmedel, främst järnvägen. Även härvidlag kan förutsättas att den övergripande trafikplaneringen skall ge ett bättre beslutsunderlag. Jag vill här också erinra om det uppdrag som Kungl. Maj:t på förslag av chefen för kommunikationsdepartementet har gett luftfartsverket att — tih vägledning för kommunerna i deras flygplatsplanering — utarbeta ekonomiska och tekniska normer och anvisningar för planering, anläggning och drift av flygplatserna.

Några länsstyrelser understryker flygprisernas regionalpohtiska betydelse. Som chefen för kommunikationsdepartementet har gett till känna i annat sammanhang har inom Linjeflyg under det senaste året bedrivits ett utredningsarbete, som syftar tih en genomgripande revision av transportsystemet. Resultatet av detta utredningsarbete föreligger inom kort och kan förväntas öppna möjligheter för en prissättnmg som ligger i linje med de regionalpohtiska strävandena.

Hamnstrukturen har uppmärksammats i många av länsprogrammen. Jag vUl i anslutning härtill allmänt framhålla, att en successiv anpassning av hamnväsendet till efter hand ändrade förutsättningar i transportmönster och hanteringsformer etc. är en grundläggande förutsättning för att hamnarna på ett ändamålsenhgt sätt skall kunna fullgöra sina terminalfunktioner. 1 sitt år 1969 avlämnade delbetänkande (SOU 1969:22) De svenska hamnarna påvisade hamnutredningen klart behovet av ökad interkommunal samplanering och samordning i frågor rörande hamnarnas lokalisering och utbyggnad. Vid sin redovisning av betänkandet uttalade chefen för kommunikationsdepartementet, att det borde vara en uppgift för sjöfartsverket att följa utvecklingen och vid behov stå tUl förfogande för samråd och konsultation beträffande den lämpliga hanteringen och bedömningen från mera regionala synpunkter av aktuella lokaUserings-och utbyggnadsprojekt på hamnområdet. Verket borde också kunna ta initiativ till sådant samråd. Dess instruktion har ändrats i enlighet härmed.

Hämtöver kan understrykas vikten av att frågor som hänger samman med hamnväsendets utveckling och anpassning bedöms inom ramen för en övergripande trafikplanering. Sett i ett större perspektiv är hamnarna ett slags omlastningsterminaler, varmed följer att deras lokalisering och dimensionering såvitt möjligt bör prövas utifrån en samlad bedömning av transportförsörjningen inom den berörda regionen. Så kommer också att ske inom ramen för den regionala trafikplaneringen.

Ett naturiigt inslag i det trafikpohtiska utvecklingsarbetet har varit att vid behov göra särskilda regionalpolitiskt betingade stödinsatser. Exempel härpå är de årliga anslagen till det omfattande trafiksvaga järnvägsnätet. Dessa anslag har under senare år ökat kraftigt och uppgår f. n. till ca 320 milj. kr.

Bidragen tih det trafiksvaga bussnätet fyher på samma sätt en viktig

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           523

uppgift, när det gäller att upprätthålla en tillfredsställande trafikservice pä landsbygden, särskilt i de mera glesbebyggda delarna av landet. Chefen för kommunikationsdepartementet avser att på grundval av bussbidrags-utredningens betänkande anmäla förslag i fråga om ett reviderat bussbidragssystem som är ägnat att stödja angelägen lokal och regional trafik, att föreläggas riksdagen senast våren 1973.

För att främja de regionalpohtiska strävandena att utveckla näringslivet i Norrland och angränsande delar av det allmänna stödområdet har fr. o. m. år 1971 ett transportstöd införts i syfte att minska de kostnadsmässiga olägenheter som följer med de långa avstånden i dessa delar av landet. Stödet — som för innevarande budgetår uppgår till ca 40 milj. kr. - syftar till att ge näringslivet i berörda områden möjligheter att driva sin verksamhet under förutsättningar som är mer likartade dem som gäller för näringslivet i andra delar av landet. Olika länsstyrelser har uttalat att transportstödet är ett effektivt regionalpolitiskt medel och uttryckt önskemål om stödets utveckling i olika hänseenden.

Jag vill i anslutning härtih erinra om att transportstödet i första hand utgår för en treårig försöksperiod. Under denna sker inom kommunikationsdepartementet en successiv utvärdering och uppföljning av bidragsgivningen. Med utgångspunkt häri och med beaktande av de aUmänna erfarenheterna av stödet avses förslag i ämnet bli förelagt riksdagen våren 1973.

För att skapa gynnsammare betingelser för den näringsgeografiska utveckhngen på Gotland har efter proposition tUl 1971 års riksdag beslutats om ett fraktstöd avseende de från Gotland utgående färjetransporterna till fastlandet.

I olika länsprogram behandlas mera allmänt post- och teleservicen. Vissa länsstyrelser i Norrland understryker betydelsen från regionaipolitisk synpunkt av en taxemässig anpassning med sikte på lägre teleavgifter för berörda delar av landet.

Jag vill med anledning härav framhålla, att en rad olika åtgärder redan har vidtagits för att utjämna telefonkostnaderna mellan olika delar av landet. Televerket har nyhgen redovisat resultatet av en utredning inom verket, som syftar till en ytteriigare regional utjämning i olika hänseenden. Beredning av ärendet pågår inom kommunikationsdepartementet. Chefen för nämnda departement avser att föreslå Kungl. Maj:t att ta ställning till de av televerket framförda förslagen under våren 1973.

Bostäder

Som framhålls i flertalet länsprogram är ett tillräckligt omfattande bostadsbyggande en förutsättning för en gynnsam utveckling av näringshvet. I prop. 1968:1 (bil. 13, s. 153) uttalades att områden med påtaglig bostadsbrist bör få så stor andel av bostadsbyggandet att utvecklingen på bostadsmarknaden i mera avgörande grad kan vändas tih det bättre. En avsevärd del av bostadsbyggandet borde tUlkomma orter som visserhgen inte har påtaglig bostadsbrist men där näringslivet expanderar och en

Prop. 1972:1 II     Bilagal    InrUcesdepartementet              524

ökning av bostadstillgången är nödvändig för en sådan utveckling.

Enligt vad som betonas i prop. 1972:1 (bU. 13, s. 248) hör den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen till de faktorer som skall beaktas vid den bedömning av bostadsbyggnadsbehovet som skall ligga tUl grund för beslut om fördelning av bostadsbyggandet. Av de garanterade programmen bör en viss del liksom hittills hållas inne för att tillgodose behov, som uppkommer på orter där näringslivet expanderar snabbt, och andra behov som inte kan förutses vid första tilldelningen. Vidare har Kungl. Maj:t för vart och ett av åren 1972 och 1973 avsatt en särskild del av låneramen för särskUt brådskande bostadsbyggnadsbehov i samband med statligt lokaliseringspolitiskt beslut eller annan snabb expansion inom näringslivet.

Boendeutredningen, som tillsattes år 1970, har till uppgift att dra upp riktlinjer för det framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning. I direktiven för utredningen sägs bl. a. att den med utgångspunkt främst i resultaten från den regionala utvecklingsplaneringen bör bedöma befolk-ningsomfiyttningarnas inverkan på bostadsbyggnadsbehovet. Utredningen skall vidare överväga frågor om metoder att fastställa låneramar och fördela dem. Enligt min mening bör de synpunkter i fråga om bostadsbyggnadsbehov som anläggs i länsprogrammen vara av värde för boende-utredningen i dess arbete. Programmen i dessa delar har därför överlämnats tUl utredningen.

Bostadsbyggnadsplanens konstruktion har uppmärksammats i en rad länsprogram. Planen är f. n. femårig och omfattar för de två första åren hela landet, medan den för de tre senare åren i princip avser endast orter med klart expansivt näringsliv och långsiktigt positiv befolkningsutveckling. För de tre sista åren i planperioden fördelar bostadsstyrelsen efter samråd med AMS låneramarna direkt på kommunblock och de tre storstadsområdena. Antalet kommunblock som får del av dessa ramar är 45. Låneramarna för de två första åren i planperioden fördelas sedan — med undantag av de delar som redan tidigare har fördelats direkt på kommun — på län och de tre storstadsområdena. De ramar som härvid tUldelas länen fördelas inom länen av länsstyrelserna. I de tre storstadsområdena fördelar de kommunala samarbetsorganen ramarna i området. Dessa fördelningsprinciper innebär att endast en mindre del av det statsbelånade bostadsbyggandet fördelas på kommuner av länsstyrelserna. Vidare är planeringsperspektivet längre för s. k. expansiva kommuner än för andra kommuner. Många länsstyrelser anser att antalet kommunblock med det längre planeringsperspektivet bör utökas om nuvarande fördelningssystem skaU behållas. Enligt flera länsstyrelser bör fördelningen av hela länsramen ske på länsnivå. I vissa länsprogram hävdas att den centrala tilldelningen tiU vissa orter medför en geografisk låsning av en stor del av länsramen, vilket försvårar genomförandet av de regionalpolitiska intentionerna.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 har bostadsstyrelsen föreslagit vissa ändringar i bostadsbyggnadsplanens konstruktion. Ramsystemet inom bostadsbyggnadsplanen har enligt styrelsen visat sig vara

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            525

administrativt svårhanterligt och syftet att främja en långsiktig planering torde inte ha uppnåtts i någon högre grad. Styrelsen påpekar att också de nya uppgifter som länsstyrelserna har fått inom samhähsplaneringen och regionalpolitiken på länsplanet bör beaktas. Dessa omständigheter bör enhgt styrelsens mening föranleda att planens konstruktion och hantering omprövas. Härvid sätter styrelsen i fråga om de garanterade ramarna för de sista åren har något värde bl. a. med hänsyn till att de kommuner som får del av dessa ramar under alla förhållanden har en långsiktig planering, vars omfattning inte torde ha styrts av de förhållandevis små ramarna för de sista två åren av planperioden.

Av dessa skäl föreslår bostadsstyrelsen att bostadsbyggnadsplanen begränsas till tre år och att den skall avse hela landet. ErUigt förslaget skaU planen för de två första åren omfatta ett garanterat program för det statsbelånade byggandet, ett beräknat byggande utan statliga lån samt en projektreserv som avser både det statsbelånade och det inte statligt belånade byggandet.

Bostadsstyrelsens förslag bereds i vanlig ordning i höstens budgetarbete. Jag kommer därför att anmäla förslaget på nytt i ett senare sammanhang. Redan nu vih jag emellertid anlägga några principiella synpunkter på förslaget vUka har intresse från regionalpolitiska synpunkter.

Jag delar bostadsstyrelsens uppfattning att nuvarande ordning med central fördelnuig av låneramar på kommuner och kommunblock inte är förenUg med länsstyrelsemas uppgifter inom samhähsplaneringen och regionalpolitiken. Det synes vidare önskvärt att alla kommuner och kommunblock om möjligt har samma planeringsperspektiv för bostadsbyggandet, något som bör vara ägnat att på såväl kommun- som länsnivå underlätta en aktiv planering av bostadsbyggandet. Den regionala utveckhngsplaneringen bör härvid ge bättre förutsättningar för den kommunala planeringen i allmänhet och särskUt för de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Bostadsstyrelsens förslag tUl ändringar av bostadsbyggnadsplanens konstruktion hgger väl i linje med dessa synpunkter.

Det finns enhgt min mening skäl för att bostadsbyggandet inom skogslänen bör kunna vidgas utöver vad en fördelning inom bostadsbyggnadsplanens ram medger, om det behövs för att möta bostadsbyggnadsbehov och främja den regionala utvecklingen eher sysselsättningen där. Man kan i första hand överväga att öppna en möjhghet att öka bostadsbyggandet i dessa områden utan att ändra bostadsbyggnadsplanen. Det skulle kunna ske genom att projektreserven får tas i anspråk inte bara för konjunkturbetingade vidgningar av bostadsbyggandet i aUmänhet utan också för sådan ökning av bostadsbyggandet som jag här avser.

Jag är angelägen att betona att en ordning som den nu antydda bör, om den kommer tih stånd, ha formen av försöksverksamhet, som kan ge erfarenheter tUl stöd för boendeutredningens överväganden och förslag i fråga om metoder för att fastställa låneramar och fördela dem.

Vad jag här har sagt om det statsbelånade bostadsbyggandet bör i tiUämphga delar kunna gälla även bostadsbyggandet utan stathga lån. Jag

34 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 111. Bil. 1

Prop, 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            526

viU tUlägga att den lag om byggnadstUlstånd som riksdagen antog förra året och som reglerar igångsättningen av bl. a. detta bostadsbyggande ger Kungl. Maj:t möjligheter att styra detta byggande regionalt.

Erfarenheterna har visat att det i fråga om bostadsbyggandet i vissa kommuner, särskUt i glesbygdslänen, föreligger vissa svårigheter att få krediter tiU följd av att kreditinstituten inte anser sig kunna lämna bottenlån i normal omfattning. I syfte att säkerstäUa kreditgivningen tiU bostadsbyggandet i sådana faU finns enligt gähande bestämmelser möjlighet för bostadslånemyndigheterna att medge att bostadslånet fördjupas, dvs. att bostadslån lämnas för att täcka lånebehov också under 70 % av låneunderlaget. Sådan fördjupning sker i fråga om småhus i betydande omfattning i de fyra nordligaste länen. Fördjupningsmöjligheten är emellertid begränsad tUl den del av kreditbehovet som belöper på låneunderlaget. Skillnaden mellan pantvärde och låneunderlag måste däremot finansieras på annat sätt, vanligen genom ökad egen insats. Jag viU erinra om att Kungl. Maj:t med anledning av detta problem har gett bostadsstyrelsen i uppdrag att överväga vUka åtgärder som kan vidtas i syfte att undanröja de svårigheter som uppstår för låntagare i orter där behovet av lån med bättre förmånsrätt än statslånet inte kan tillgodoses.

Vatten- och avloppsfrågor

Några länsstyrelser har betonat att en lösning av vatten- och avloppsproblem är en viktig förutsättning för den regionala utveckhngen i många orter. Jag kan ansluta mig tih denna uppfattning och viU erinra om att betydande stathga bidrag utgår tih kommuner och industriföretag för utbyggnad av reningsanläggningar. Framför aht i Norrland har kommunala reningsverk i stor omfattning byggts som statskommunala beredskapsarbeten. Under hösten 1971 beslutade statsmakterna i sysselsättningsstimulerande syfte att statsbidragen tiU kommunala avloppsreningsverk och tUl vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin temporärt skulle höjas tUl högst 75 % av kostnaden. I förhöjda bidrag har under tiden den 1 november 1971—den 30 juni 1972 beviljats totalt ca 760 mUj. kr. Förslag kommer att läggas fram för riksdagen om höjning av ifrågavarande bidrag också under den kommande vintern. Enhgt förslaget skall förhöjda bidrag utgå tUl sådana investeringar som påbörjas under tiden den 1 september 1972-den 30 aprU 1973. Bidragen föreslås utgå med högst 75 % av kostnaden för kommunala anläggningar och högst 50 % i fråga om reningsåtgärder inom industrin. Medelsbehovet för de förhöjda bidragen under nämnda tid kan beräknas tUl ca 200 milj. kr.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att föra samman utbud och efterfrågan på arbetskraft och att skaffa eller anordna lämpliga arbetstillfällen för arbetssökande som inte kan få arbete i öppna marknaden. För sistnämnda verksamhet är det grundläggande kriteriet att åtgärderna skall

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet          527

vara av temporär art. Strävan skall alltid vara att söka bereda dem som får sysselsättning på detta sätt utkomst genom arbete på den öppna marknaden. I ett program som har tUl syfte att utjämna regionala ohkheter i näringsstruktur, serviceutbud etc. måste tonvikten läggas på andra åtgärder än sådana som f. n. ryms inom arbetsmarknadspohtiken. Även om arbetsmarknadspohtiken ahtså inte är ett självständigt instrument i regionalpohtiken kan den ändå få stor betydelse vid genomförandet av denna pohtik.

1 länsprogrammet för Norrbottens län har man hemställt, att inriktningen av en del av de totala resurser som under aUa förhållanden måste tUlföras länet omprövas med målsättningen att en större del av dessa resurser, bl. a. sådana som nu används för arbetsmarknadspolitiska insatser, successivt förs över tUl projekt som kan ge långsiktiga lösningar. Jag viU påstå att vi redan nu har denna målsättning. Det är emellertid uppenbart att arbetsmarknadspohtiska åtgärder måste vidtas för att lösa akuta sysselsättningsproblem i avvaktan på att långsiktiga lösningar kan åstadkommas eller ge resultat. I viss mån torde för övrigt arbetsmarknadspohtiska insatser kunna bidra tiU långsiktiga lösningar av sysselsättningsfrågorna. Jag skall strax återkomma till detta i samband med att jag berör beredskapsarbetena.

Nästan alla länsstyrelser tar i sina länsprogram upp frågor som avser vidgning eUer ändrad inriktning av åtgärder som faller inom arbetsmarknadspohtikens ram, dvs. arbetsförmedling, beredskapsarbeten, arbets-marknadsutbUdning, flyttningsstöd och åtgärder för handikappade och annan svårplacerad arbetskraft. Jag skall kortfattat ange några principiella synpunkter på vissa förslag som kan vara av särskilt intresse i detta sammanhang.

En primär uppgift för arbetsmarknadspolitiken är arbetsförmedling. Att underlätta den rörlighet i ohka hänseenden som krävs av arbetskraften i ett expansivt samhälle ankommer praktiskt taget helt på arbetsförmedlingen. Härför krävs en rationell och väl förgrenad kontorsorganisation, tihräckhg personal med god utbildning och ett hela landet täckande informationssystem i fråga om lediga arbetstillfällen och arbetssökande. 1 anslutning till vad några länsstyrelser har anfört i dessa avseenden vUl jag påminna om den betydande utbyggnad och effektivering av arbetsförmedlingen som har genomförts under senare år. Ett betydande antal nya tjänster har tihförts arbetsförmedhngskontoren. Frågan om ytterhgare personalförstärkningar får avvägas mot andra medelsanspråk på statsbudgeten. En genomgripande omorganisation av arbetsförmedhngen har gjorts efter beslut av 1971 års riksdag. Den innebar att ett antal välutrustade distriktskontor inrättades jämte lokalkontor och ambulerande förmedling. Omorganisationen hade till syfte att göra arbetsförmedlingen bättre mstad att möta kraven från en alltmer komphcerad arbetsmarknad. I samma syfte ser arbetsmarknadsstyrelsen kontinuerligt över metoder och rutiner i förmedlingsarbetet. Principieht viktig är den utrednings- och försöksverksamhet med utnyttjande av ADB i arbetsförmedlingsarbetet som har satts igång.

Prop. 1972:111    Bilagal    InrUcesdepartementet               528

I det föregående har jag berört arbetsmarknadsutbildningens stora roh också i det regionalpolitiska arbetet. Denna fråga har länsstyrelserna i bl. a. Kopparbergs och Västernorrlands län behandlat i sina länsprogram. 1 anslutning därtill vUl jag på nytt framhålla att arbetsmarknadsutbildning meddelas primärt av sysselsättningspolitiska skäl och att den är avsedd att underlätta den yrkesmässiga rörhgheten. Den har alltså stor betydelse som ett medel att främja en kontinuerlig anpassning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft i strukturomvandlingen och har från denna synpunkt en viktig funktion att fylla när det gäher att nå de regionalpohtiska målen.

I en del länsprogram berörs också andra åtgärder för att mildra verkningarna av problem som följer av strukturomvandlingen, bl. a. åtgärder som kan förlänga awecklingsperioden vid beslutade företagsnedläggningar. Jag viU i anslutning härtill erinra om att frågan om stathgt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag har behandlats vid årets riksdag (prop. 1972:64, InU 1972:12, rskr 1972:222). De åtgärder som riksdagen beslutade fick formen av försöksverksamhet. Erfarenheterna därav får utgöra en grundval för bedömning av möjligheterna att gå vidare på den valda vägen eller om andra åtgärder måste övervägas.

Flera länsstyrelser anmäler behov av ytterligare beredskapsarbeten och behandlar planeringen och inriktningen av sådana arbeten. Beredskapsarbeten är avsedda att överbrygga brist på arbetstillfällen i öppna marknaden, framför allt under lågkonjunkturer. Som beredskapsarbeten skall väljas huvudsakhgen sådana arbeten som kan påbörias och avbrytas med kort varsel. Även om planeringen av arbetena skall inriktas bl. a. med denna utgångspunkt kan arbetena få stor regionalpohtisk betydelse. Sålunda visar erfarenheterna hittUls, som jag har berört i det föregående, att beredskapsarbetena har varit ett verksamt medel för att utveckla den regionala strukturen. Genom att hantverkshus och liknande projekt har utförts som beredskapsarbeten har arbetena spelat stor roll också för utvecklingen av hantverket och industrin särskilt i de inre delarna av skogslänen. Även framdeles bör beredskapsarbeten planeras och utnyttjas på detta sätt så att de kan tjäna inte bara rent arbetsmarknadspohtiska utan också regionalpohtiska ändamål. Gränsen mot omedelbart lokahse-ringspohtiska insatser bör emellertid hållas klar, vilket inte aUtid har varit fallet hittiUs.

Praktiskt taget samthga länsstyrelser har berört också behovet av sådana åtgärder som har tih syfte att främja sysselsättningen av handikappade och annan svårplacerad arbetskraft. Jag vih i sammanhanget endast nämna att utredningen om den skyddade verksamheten nyligen i betänkandet (SOU 1972:54) Skyddat arbete har lagt fram förslag beträffande organisationen av och huvudmannaskapet för denna verksamhet. I samband med de fortsatta övervägandena med anledning av detta förslag bhr det tUlfälle att ta upp sådana särskUda frågor inom den skyddade verksamheten som har berörts i vissa länsprogram, t. ex. hur tUlverkningsobjekt skaU anskaffas och hur tillverkningen skall inriktas för

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            529

att   inte   otiUbörligt   påverka  konkurrensförhåhandena  på   den  öppna marknaden.

Särskilda glesbygdsåtgärder

Utglesningen av landsbygdsbefolkningen har medfört stora problem i vissa landsdelar. 1 en del områden har det blivit svårt att upprätthåUa tUlfredsstäUande kommersieh och samhällelig service. Kostnaderna för kommunernas verksamhet i de perifera delarna av resp. kommun har ökat efter hand. Risker finns att ålders- och könsfördelningen snedvrids. Många invånare i glesbygderna som tidigare kombinerade olika slags sysselsättningar har inte längre denna möjlighet. Av bl. a. denna anledning är behovet av nya sysselsättningstUlfällen stort. För den enskilde har utveckhngen medfört också andra påfrestningar i form av minskad grannkontakt m. m.

Mot denna bakgmnd är det naturligt att glesbygdsfrågorna tUlmäts stor betydelse i den regionalpolitiska verksamheten. Glesbygdsfrågorna intar en framskjuten plats i planerings- och utredningsarbetet. Samtidigt bedrivs en omfattande praktisk verksamhet med statligt stöd.

Redan år 1966 tUlsattes en särskUd arbetsgrupp med uppgift att behandla glesbygdsfrågorna. På dess initiativ har försöksverksamhet med olika åtgärder kommit tiU stånd i ett stort antal kommuner, huvudsakhgen beträffande social service. År 1969 övertog den då tillsatta glesbygdsutredningen bl. a. glesbygdsgruppens uppgifter. Utredningen tog initiativ tUl bl. a. en ny försöksverksamhet i form av intensifierad kommunal sysselsättningsplanering. Sedermera har utredningen avgett sju ohka betänkanden, som jag har redovisat kortfattat i det föregående.

Glesbygdsutredningen påpekar att det finns glesbygdsproblem i hela landet men att de är mest utpräglade i skogslänens inre delar. I stort sett delas denna uppfattning av remissinstanserna. SärskUt understryks i en del remissyttranden att det finns besvärhga glesbygdsproblem utanför skolänens inre delar, inte minst i skärgårdarna och på Gotland. Det finns, som en sydsvensk kommun framhåller, "glesbygdsöar" även på det syd- och mellansvenska fastlandet.

Utan tvivel är glesbygdsproblemen mest påträngande i skogslänens inre delar. 1 vissa kommuner där har befolkningen redan nu en extremt hög medelålder, något som man får räkna med kan komma att prägla också andra delar av skogslänens inland. Avstånden inom kommunerna är mycket stora. Speciella stödåtgärder bör därför övervägas för dessa områden. Jag är emellertid väl medveten om att glesbygdsproblem finns även i andra landsdelar. Många av de glesbygdsåtgärder som glesbygdsutredningen har aktualiserat är av sådan karaktär att de lämphgen kan tUlämpas även där. Men särskilda statsunderstödda glesbygdsinsatser anser jag böra koncentreras tUl skogslänens glesbygdskommuner.

De åtgärder med speciell inriktning på glesbygden som har behandlats av glesbygdsutredningen eller tagits upp i länsprogrammen spänner över flera  departements  ansvarsområden. När jag i det följande gör några

Prop. 1972:111    BUaga I    InrUcesdepartementet            530

principieUa uttalanden om de förslag tUl glesbygdsåtgärder som har förts fram, gör jag det efter samråd i förekommande faU med chefen för det departement inom vars ansvarsområde frågan faUer.

Enhgt den regionala struktur som jag har förordat skall kommuncentra vara primära stödjepunkter för försöriningen med lokal service. Glesbygdsutredningen befarar att inte aUa kommuncentra i skogslänens inland kommer att kunna fylla denna funktion under 1970-talet utan särskUt samhällsstöd. Jag vill inte bestrida att dessa farhågor är grundade. För dagen synes emellertid alla kommuncentra kunna erbjuda en service som tUlgodoser ganska högt ställda anspråk. Utgångsläget är alltså från den synpunkten gott. Situationen kan dock på en del känsliga punkter komma att försämras, om motåtgärder inte vidtas. I första hand bhr kommuncentras möjligheter att fylla sin funktion som servicebas beroende av vUken effekt vanhga regionalpolitiska stödinsatser ger.

Det bör enligt min mening vara möjligt att med sådana åtgärder skapa underlag för en tihfredsställande service i flertalet fah. I en del fall kan dock särskilt samhällsstöd för att upprätthålla tillfredsställande lokal service i kommuncentra behövas.

Som jag nyss har sagt är avstånden mycket stora i en del kommuner. Där kan kommuncentra ensamma inte svara för en service med rimlig åtkomhghet. Som utredningen framhåller får man därför räkna med att upprätthålla sekundära serviceorter. I princip bör dessa orter kunna erbjuda samma service som kommuncentra, men formerna måste anpassas tUl förhåhandena i det enskUda faUet. TiU en del bör behoven kunna tUlgodoses t. ex. genom rörlig service. Statligt glesbygdsstöd bör kunna avse även sådana sekundära servicecentra.

Utbildningen i glesbygden behandlas såväl i särskUda framstäUningar av skolöverstyrelsen som av glesbygdsutredningen och i länsprogrammen. TUlgången på en skola, särskUt för de mindre barnen, ej alltför avlägsen från hemmet, är av stor betydelse för hvet ute i bygderna. Naturligtvis motiveras detta främst av omsorgen om barnen, men skolan kan också ha betydelse som ett kulturcentrum för den vuxna befolkningen. Nedlägg-rung av skola påskyndar utflyttningen av unga familjer även nar utflyttning inte tvingas fram av ekonomiska förändringar. Även från regionalpohtisk synpunkt är det önskvärt att så vitt möjligt undvika ytterligare skolindragningar. Glesbygdsutredningen har anvisat vägar som enligt dess mening bör göra det möjhgt att behåUa även små skolenheter utan att detta negativt påverkar undervisningsresultaten. Dessa förslag kommer att prövas i särskild ordning Vägledande vid denna prövning bör vara att det skah föreligga starka skäl, innan en fungerande skola läggs ned. För den regionalpohtiska verksamheten har det visat sig vara mycket värdefullt att även gymnasieskola finns inom räckhåU.

I fråga om den kommersiella servicen påpekar glesbygdsutredningen att minskat befoUcningsunderiag i glesbygdskommunerna och ökade anspråk från kundernas sida på ett rikhaltigt varusortiment har föranlett en omfattande nedläggning av mindre butUcsenheter i dessa kommuner. Denna utveckling kan väntas fortsätta och skapar i en del fah svårigheter

Prop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet           531

beträffande försörjningen med i första hand daghgvaror. De förslag som glesbygdsutrednmgen har lagt fram syftar dels tih att genom bl. a. samhäUsstöd för investeringar upprätthåUa nedläggningshotade butiker av grundläggande betydelse, dels tih att genom samhäUssubventionerade hemsändningar underlätta varuförsöriningen.

Direkta statliga subventioner tUl enskild handel har inte förekommit hittills. Samhället har emellertid ett ansvar för att medborgarna i landets olika delar har tiUgång tiU tillfredsställande kommersieh service. Om den nuvarande takten i nedläggning av butiker fortsätter kommer stora problem att uppstå för befolkningen i glesbygdskommunerna. Frågan om vUka samhäheliga åtgärder som kan vara lämphga för att möta denna utveckling övervägs därför inom handelsdepartementet på grundval av glesbygdsutredningens förslag och remissyttranden däröver. Förslag i dessa frågor kommer senare att föreläggas riksdagen.

Den kommunala sociala servicen är i allmänhet ganska väl utbyggd i glesbygdema. Med den åldersfördelning som råder och kan väntas råda i framtiden bhr dock särskUt vården om de gamla ekonomiskt betungande för glesbygdskommunerna. Det gäller bl. a. den sociala hemhjälpen till äldre och handikappade, som har särskild betydelse på grund av stora avstånd tiU serviceanordningar av ohka slag. Enhgt glesbygdsutredningen bör samhället bereda människorna sådana villkor att de så långt möjligt på ett godtagbart sätt kan leva i sin vanhga miljö. Samtidigt finns det emellertid många som om möjlighet finns föredrar att flytta in tUl en tätort med dess nära tillgång tiU service.

Glesbygdsutredningen har behandlat en rad olika aktiviteter inom den kommunala sociala servicen. Dessa frågor bereds f. n. i socialdepartementet.

Inom hälso- och sjukvårdsområdet har glesbygdsutredningen inriktat sig på i första hand de öppna vårdformer som provinsialläkare, distriktssköterska och folktandvård representerar. Förslagen på detta område, vilka övervägs inom socialdepartementet, syftar dels till att göra olika sjukvårdsfunktioner lättihgänghga genom transportinsatser, dels tih att vidmakthålla tiUräckhg geografisk spridning av vissa grundläggande sjukvårdsverksamheter.

I detta sammanhang kan erinras om ett uttalande i den fömt nämnda prop. 1972:104 med förslag tiU ändring i sjukvårdslagstiftningen m. m. i fråga om den decentraliserade öppna sjukvården. I propositionen sägs bL a. att det med den utveckling som har skett och aUtjämt fortgår blir så mycket angelägnare än hittiUs att öppen sjukvård kan beredas så nära de vårdbehövande som möjligt. Detta uttalande ligger helt i hnje med de allmänna riktlinjerna för regionalpohtiken och har särskild betydelse för glesbygdernas försörjning med öppen hälso- och sjukvård.

För flertalet människor i glesbygden har kommunikationerna under de båda senaste decennierna förbättrats, främst genom bilismen. Samtidigt har emellertid underlaget för den koUektiva trafiken försvagats markant. Linjetrafiken har därför fått aht mindre omfattning. För människor som inte har tiUgång till egen bU har utvecklingen lett tiU att deras trafikför-

Prop. 1972:111     BUaga 1    InrUcesdepartementet           532

sörining har försämrats. Glesbygdsutredningen har i sina överväganden och förslag sökt finna vägar att tiUgodose dessa människors behov. Enhgt vad utredningen föreslår skah särskUda statsbidrag utgå för åtgärder som kommunerna vidtar i syfte att upprätthåUa en lokal trafikapparat av tihfredsställande omfattning.

Utredningen betonar att kollektiv trafik härvid inte får uppfattas enbart som linjetrafik. Det kan gälla även beställningstrafik med taxi, resa med skolskjutsar osv. Aha befinthga resemöjligheter bör samordnas. Därför anser utredningen det nödvändigt att lokala trafikförsöriningsplaner utarbetas, i vilka sambandet meUan den regionala och den lokala trafikplaneringen beaktas.

Utredningens förslag i dessa avseenden, som har nära samband med bussbidragsutredningens förslag, kommer att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet i annat sammanhang.

Vid behandhngen av sysselsättningen i glesbygder har utredningen riktat in sig i första hand på åtgärder för att främja det enskilda näringslivet. Förslagen gäller jord- och skogsbruk, turism, industri och hemarbete. Jag vUl framhålla att jag tillmäter åtgärder som syftar tUl att skapa bättre förutsättningar för de företag som redan finns i skogslänens inland mycket stor betydelse för sysselsättningen i dessa områden. Utredningens förslag tiU åtgärder kommer jag att anmäla senare. Avsikten är att förslagen skah kunna föreläggas nästa års vårriksdag.

Försök med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering pågår på glesbygdsutredningens mitiativ i Älvdalens och Bergs kommuner samt Asele kommunblock. I verksamheten bereds sysselsättning åt ortsbunden arbetskraft som anvisas av den offentliga arbetsförmedhngen. Vidare har sysselsättningsplanering i ytterligare tre kommuner beslutats.

Den kommunala sysselsättningsplaneringen bör enligt utredningens mening vidgas tiU att gälla aha glesbygdskommuner i skogslänens inland. Samthga remissinstanser delar uppfattningen att sysselsättningsplaneringen bör fortsätta. Även enligt min mening är erfarenheterna så goda att en ytterligare vidgning av verksamheten på i huvudsak samma villkor som hittiUs bör komma till stånd. Inom inrikesdepartementet prövas f. n. vidare utredningens förslag att formerna skaU utredas för att driva samhällsägda verkstäder på vissa orter som har särskUd betydelse för den sociala servicen och där andra lokahseringspolitiska medel inte har gett tillfredsstäUande effekt. Utöver ett initialstöd bör verksamheter med hänsyn till konkurrensförhållanden inte uppehållas med permanenta subventioner.

Glesbygdsutredningen har utgått från att ansvaret för att en tillfredsställande service upprätthålls primärt skall åvila kommunerna, medan statens insatser skaU inriktas på att ge kommunerna ekonomiska möjligheter att driva en sådan aktiv glesbygdspohtik. Som ansvariga för planeringen av åtgärderna och som bidragsgivande organ fömtsätts dock länsstyrelserna få ett betydande inflytande på verksamhetens inriktning och lokalisering. Jag ansluter mig tUl glesbygdsutredningens uppfattning. I realiteten har detta synsätt också präglat arbetet med de regionalpolitis-

Prop. 1972:111    Bilagal    Inrikesdepartementet               533

ka handlingsprogrammen i länen. Länsstyrelserna har där på grundval av material från kommunerna angett preliminära ståndpunkter i frågan vilka orter som skaU utöva olika funktioner. Planeringsfrågan kommer framdeles att få allt större betydelse. Kommuner och länsstyrelser har ett gemensamt intresse av att samarbeta i dessa frågor.

Organisationen av glesbygdsverksamheten bör alltså enligt min mening bygga på att kommunerna självständigt skall svara för att en tUlfredsstäl-lande service upprätthålls i de ohka kommundelarna. Länsstyrelserna skall biträda kommunerna i deras planeringsverksamhet när det gäller frågor av regionaipolitisk betydelse. Principen bör vara att de skaU förfoga över eller vara mellanhand för det särskilda glesbygdsstödet.

De olika former av stöd som redan nu existerar handhas på det centrala planet av olika organ. Stödet tUl hemarbete m. m. i glesbygderna handläggs sålunda av kommerskollegium med anslag under elfte huvudtiteln och stödet till sociala insatser av socialstyrelsen med anslag under femte huvudtiteln, medan bidrag tiU lokal trafikplanering utgår i form av extra skatteutjämning och bidrag tih vissa icke lönsamma busshnjer med anslag under sjätte huvudtiteln. Utredningen föreslår nu att stöd skaU utgå bl. a. tih vissa ytterligare insatser på transportområdet och tiU kommersiell service. Genom att sådana ärenden handläggs av eller passerar länsstyrelserna kan dessa välja meUan ohka alternativa insatser, t. ex. alternativt insatser på transportområdet eller upprätthållande av en mer decentraliserad stationär service.

Genom åtgärder i de former som jag här har behandlat skapas bättre förutsättningar än hittills att bedriva en aktiv glesbygdspohtik. Glesbygdsproblemen löses dock, hka htet, som övriga regionalpohtiska problem inte en gång för alla. Det kommer att krävas att olika samhälleliga organ fortlöpande bevakar glesbygdsproblemen.

Avslutande synpunkter

De åtgärder jag har skisserat i det föregående som komponenter i ett regionalpolitiskt handlingsprogram utgör som jag redan fömt har antytt inte en fullständig katalog över åtgärder som behöver vidtas för att vi i hela landet skall nå de uppställda regionalpolitiska målen som jag har förordat. I den årliga budgetprocessen får kompletterande åtgärder successivt prövas. ÅtskUliga av de förslag som har förts fram i länsprogrammen är vidare av den karaktären att de bör behandlas av statliga myndigheter, kommuner m. fl. i deras löpande verksamhet.

Varken behoven eller ambitionerna att förbättra människomas livsmU-jö är tih sitt materiella innehåll en gång för alla givna. Ändrade förhållanden inom olika sektorer av samhälle och näringshv, ökade kunskaper genom forskning och tekniska landvinningar, skiftande värderingar och nya krav kommer jämte många andra faktorer att leda till nya mtiativ av statsmakterna, myndigheter och utredningar. Dessa skall självfallet beaktas i den fortsatta planeringen. Inom ramen för våra ekonomiska och övriga resurser kommer som hittills att pågå en refor-

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             534

meringsprocess som kommer att fortlöpande komplettera det regionalpolitiska handhngsprogrammet. Redan de förslag som jag har berört i det föregående visar emellertid enligt min mening att en regional struktur av den innebörd och med de mål som har stähts upp är möjlig att förverkliga.

14   Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1.  godkänna vad jag har uttalat i fråga om de allmänna regionalpohtiska målen,

2.  godkänna vad jag har förordat i fråga om ramar för planering av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1980,

3.  godkänna att den plan för utveckling av den regionala strukturen som jag har förordat tills vidare läggs till gmnd för planeringen av samhällsutbyggnaden,

4.  besluta att ett regionalpolitiskt handlingsprogram av det huvudsakliga innehåh som jag har förordat tills vidare läggs tUl grund för utveckling av den regionala strukturen.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokohet:

Britta Gyllensten

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet            535

Innehåll

Sid.

1       Inledning    ................................................................. ...... 1

2       Målen för regionalpolitUcen     .................................... ...... 3

3       Regional obalans    .................................................... ...... 6

3.1   Det internationeUa och historiska perspektivet   ........          6

3.1.1          Storyta - hten folkmängd    ..................... ...... 6

3.1.2          Jordbmkssamhälle blir industrisamhäUe   ...... 9

3.1.3          Glesbygds-och tätortsutveckling    ..........      12

3.1.4          Koncentration på skUda regionala nivåer.      15

3.1.5          Flyttningens omfattning, inriktning och struktur 19

3.2   Möjligheter till arbete — regionala variationer   .. .... 26

3.2.1          Variationer i inkomstläget   ..................... .... 26

3.2.2          Variationer i yrkesverksamhetsgrad och arbetslöshet                        31

3.2.3          Differentierad utbUdning och de ensidiga arbetsmarknadernas problem                    36

3.2.4          De flyttandes inkomstbUd   ..................... .... 44

3.3   Arbetsmarknaden   ............................................. .... 47

3.3.1          Sysselsättningsutveckling    .................... .... 47

3.3.2          De lokala arbetsmarknadernas stabUitet och differentiering                          63

3.3.3          Arbetsplatsernas lokalisering    ...............      74

3.4   Serviceförsörjningen    ........................................ .... 88

3.4.1           Inledning   ............................................... .... 88

3.4.2           UtbUdning   .............................................      90

3.4.3           Sjukvård     ..............................................      96

3.4.4           Kommersiell service för hushåhen   .........    101

3.4.5           Kommersieh service för företagen   .........    107

3.5   KommunUcationer    ............................................    111

3.5.1           Transportarbetets fördelning på transportmedel   .    111

3.5.2           Kortväga persontrafik..............................    112

3.5.3           Långväga trafUc   .................................... .. 116

4   Regional utveckhngsplanering.....................................    120

4.1        Planeringens roll i regionalpolitiken    ................. .. 120

4.2        Länsplanering 1967   ..........................................    121

4.3        Länsprogram 1970    ..........................................    123

5   Långsiktiga sysselsättningsskapande åtgärder   ......    126

5.1   Statlig verksamhet    ..........................................   126

5.1.1          Omlokalisering av central statlig förvaltning    ...        126

5.1.2          Lokalisering av mUitära fredsförband...... .. 135

5.1.3          Statliga företag   .....................................   137

5.2   Påverkan av det enskUda näringslivets lokalisering              142

'rop. 1972:111    BUaga 1    InrUcesdepartementet            536

Sid.

5.2.1           Industripolitiska insatser......................... ... 142

5.2.2           Regionalpohtiskt stöd     ......................... ... 152

5.2.3           Regionalpolitiskt transportstöd    ............ ... 165

5.2.4           Investeringsfondernas användning i regionalpolitiskt syfte                 167

5.2.5           Lokaliseringssamråd   ............................. ... 169

5.2.6           Jord-och skogsbmkspolitiska insatster    .     172

)    Utbyggnad av samhällsfunktionema........................... ... 182

6.1        Samhällsfunktionernas utbyggnad som medel i den regionala poUtiken                    182

6.2        Statligt stöd tUl utbyggnad av samhällsfunktionerna    ...       184

6.3        Utbyggnaden inom olika samhällssektorer   ....... ... 186

6.3.1          Rättsväsendet m. m..................................    186

6.3.2          Hälso- och sjukvård och annan social service   ...         192

6.3.3          Kommunikationer   ................................... ... 199

6.3.4          UtbUdning och forskning    .......................    213

6.3.5          KultureU verksamhet    ............................ .. 217

6.3.6          Avloppsreningsverk och reningsanläggningar inom industrin                           218

6.3.7          Bostadsbyggande   .................................. .. 218

7     Arbetsmarknadspolitiska insatser.............................    228

7.1        Röriighetsstimulerande medel   ..........................    228

7.2        Arbetsmarknadsutbildning   ................................    230

7.3        Beredskapsarbeten    .........................................    232

i    Särskilda stödåtgärder i glesbygderna   .................... .. 235

)     Länsprogram 1970 — problem och åtgärdsförslag   . .. 238

9.1        Synpunkter  på  utredningsuppdraget  och den regionala utvecklingsplaneringens uppläggning                  238

9.2        Allmänna utgångspunkter....................................    243

9.2.1          Prognoser och planeringsnivåer............... .. 243

9.2.2          Övriga utgångspunkter    ........................ .. 259

9.3   Ortsklassificering    ............................................. .. 261

9.3.1           Inledning   ............................................... .. 261

9.3.2           Länsstyrelsemas förslag tUl ortsklassificering  ...        263

9.3.3           GRUP:s skiss tUl klassificeringssystem    . .. 287

9.3.4           Synpunkter framförda i lokaliseringsberedningen       302

9.3.5           Övriga synpunkter   .................................    303

9.4   Arbetsmarknad     ...............................................    304

9.4.1           Problem och krav    .................................. .. 304

9.4.2           Regionalpolitiska åtgärder.......................    321

9.4.3           Industripolitiska åtgärder    ..................... .. 325

9.4.4           Stöd tih turistnäringen   ..........................   329

9.4.5           Statiig verksamhet   ................................   331

9.4.6           Arbetsmarknadspolitiska åtgärder...........   336

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             537

Sid.

9.4.7      Särskilda glesbygdsåtgärder    ............ ... 340

9.5   Serviceförsörjning   ............................................ ... 343

9.5.1          Allmänt   ..................................................     343

9.5.2          UtbUdning   ............................................. ... 345

9.5.3          Sjukvård och social service     ..................     348

9.5.4          Övrig offentlig service...............................     351

9.5.5          Glesbygdsservice   .................................. ... 351

9.6   Kommunikationer    ............................................ ... 357

9.6.1          AUmänt   ................................................. ... 357

9.6.2          Transportstöd   ....................................... ... 359

9.6.3          Vägar    ................................................... ... 360

9.6.4          Jämvägs- och busstrafik    .......................    362

9.6.5          FlygtrafUc     ............................................    363

9.6.6          Hamnar och vattenleder m.m...................    364

9.6.7          Post och tele............................................ .. 366

9.7        Bostäder   ........................................................... .. 367

9.8        Vatten och avlopp    ........................................... .. 369

9.9        Övriga problem och åtgärder............................... .. 370

9.10     De offentliga investeringsbehovens regionala fördelning       371

10    Regionaipolitisk forskning   ........................................ .. 388

11    Regionalpolitikens fömtsättningar enligt långtidsutredningen       400

12    Utrednmgar om nya medel i den regionala politiken                      407

12.1                                                                             Turistnäringen inom regionalpohtiken                    407

12.1.1       Bakgmnd   ...............................................    407

12.1.2       Kommitténs förslag   ............................... .. 408

12.1.3       Reservation    ..........................................    411

12.1.4       Remissyttranden   ................................... .. 412

12.2                                                                             Glesbygdsutredningen                   415

12.2.1       Bakgmnd   ............................................... .. 415

12.2.2       Utredningens förslag     .......................... .. 415

12.2.3       Remissyttranden   ............. ,.................... .. 433

12.3                                                                             Industricentrautredningen             436

12.3.1       Bakgmnd   ............................................... .. 436

12.3.2       Utredningens förslag    ............................    436

12.3.3       Remissyttranden   ...................................    439

13 Departementschefen   ...............................................    443

13.1    Bakgrund och erfarenheter   ..............................    443

13.2    De regionalpolitiska målens innebörd    ............. .. 453

13.3    Fömtsättningarna för den regionala pohtiken..... .. 458

13.4    Den regionala stmkturen    .................................    468

Bakgmnd    .........................................................    468

Ramar för länens verksamhet    ......................... .. 469

Plan för utveckling av den regionala strukturen..    474

Prop. 1972:111    BUaga 1    Inrikesdepartementet             538

Sid.

Fortsatt regional utvecklingsplanering................ ... 489

13.5  Regionalpohtiskt handlingsprogram   ............... ... 491

Långsiktiga sysselsättningsskapande åtgärder                     492

Lokalisering av statlig verksamhet...................     492

Jordbmks- och skogspolitiska åtgärder     .......     493

Industripohtiska åtgärder m.m.........................    497

Regionaipolitisk stöd m. m................................    501

Utbyggnad av samhällsfunktionerna   ................    511

Inledning   ....................................................... .. 511

Utbildningsväsendet och kulturområdet...........    512

Åldringsvård samt hälso- och sjukvård m. m....    514

Verksamhet för barn i förskoleåldrarna   .........    516

Rättsväsendet m. m.........................................    518

Kommunkationer    .......................................... .. 519

Bostäder    .......................................................    523

Vatten- och avloppsfrågor................................    526

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder    ...................    526

Särskilda glesbygdsåtgärder............................... .. 529

Avslutande synpunkter    .................................... .. 533

14 Hemställan    ..............................................................    534

Bihang A. Uppgifter om den regionala strukturen Bihang B. Länsvis sammanfattning av länsprogram 1970