Kungl. Maj:ts proposition nr 212

Proposition 1947:212

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den
11 april 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om statlig inkomstskatt;

3) förordning om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

5) förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44)
om kupongskatt;

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

7) förordning om kvarlåtenskapsskatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 212. 2:a uppl.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 19 § och 46 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 29 § samma lag1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:

vad som vid---mottagarens

utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt
tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, under året haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete,
må hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 200
kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:

vad som vid---mottagarens

utbildning;

allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt
tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, under året haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete,
må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med
300 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 29 §.

3. a. Kostnaden för---dess

anskaffande.

Anvisningar

till 29 §.

3. a. Kostnaden för---dess

anskaffande.

1 Senaste lydelse se beträffande 19 § 1945: 408 och beträffande punkt 3 av anvisningarna till
29 § 1938:368.

Kungi. Mai ds proposition nr 212.

3

Nuvarande lydelse:

b. Genom värdeminskningsavdrag
---finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må — —
— är behörigt.

Vid bestämmande---blir ut sliten.

Såsom tillgångs---mån jäm kas.

c. Värdeminskningsavdrag med —
--särskilda bestämmelser.

Jämkning av---i räkenska perna.

Har skattskyldigs rörelse för visst
år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen ej
kunnat utnyttja det på året enligt avskrivningsplan
belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna
sig det resterande avdraget för senare
år genom utsträckning i erforderlig
mån av avskrivningsplanen efter den
antagna varaktighetstidens slut eller,
enligt beskattningsnämnds särskilda
beprövande, dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Skattskyldig skall
anses hava kunnat vid beräkning av
nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån
underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt under
allmänna avdrag, innan avdrag skett
för underskott å övriga förvärvskällor
samt för utskylder. I andra fall än i
detta stycke sägs må på ett år i beskattningsavseende
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige
ej kunnat utnyttja vid beräkning
av sin nettointäkt av rörelse, icke göres
ett följande år.

Ådagalägger skattskyldig —--

bokförda värdet.

Föreslagen lydelse:

b. Genom värdeminskningsavdrag

— --finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må — —

— är behörigt.

Vid bestämmande---blir ut

sliten.

Såsom tillgångs — ---mån jäm kas.

c. Värdeminskningsavdrag med —
--särskilda bestämmelser.

Jämkning av---i räkenska perna.

Har skattskyldigs rörelse för visst
år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen ej
kunnat utnyttja det på året enligt avskrivningsplan
belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna
sig det resterande avdraget för senare
år genom utsträckning i erforderlig
mån av avskrivningsplanen efter den
antagna varaktighetstidens slut eller,
enligt beskattningsnämnds särskilda
beprövande, dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Skattskyldig skall
anses hava kunnat vid beräkning av
nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån
underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig
inkomstskatt under allmänna avdrag,
innan avdrag skett för underskott å
övriga förvärvskällor samt för utskylder.
I andra fall än i detta stycke sägs
må på ett år i beskattningsavseende
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige ej kunnat utnyttja
vid beräkning av sin nettointäkt
av rörelse, icke göras ett följande
år.

Ådagalägger skattskyldig---

bokförda värdet.

4

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Har ett--- — återstående belop pet.

d. Då tillgång---till 28 §.

Har ett---återstående belop pet.

d. Då tillgång---till 28 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1948 eller tidigare år.

Kunffl. Maj:ts proposition nr 212.

5

Förslag

till

förordning om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Till staten skall årligen erläggas inkomstskatt enligt i denna förordning
givna bestämmelser.

Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie
i svenskt aktiebolag är särskilt stadgat.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig
inkomstskatt stadgas i taxeringsförordningen.

Skattepliktig inkomst.

2 §.

Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning
av inkomst från olika förvärvskällor skall gälla vad i 17—44 §§ kommunalskattelagen
är stadgat, dock med följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande
skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag
därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;

vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet
eller inkomst av rörelse får icke frånräknas det inkomstbelopp, som skall
anses beskattat genom fastighetsskatt, och skall i följd härav såsom inkomst
av förvärvskälla som nu sagts anses den enligt de i kommunalskattelagen
meddelade bestämmelser beräknade nettointäkten.

3 §.

Bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje stycket samt 64—66 §§ kommunalskattelagen
skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt.

Likaledes skola, i den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller
genom denna förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen
likartade bestämmelser skola tillämpas vid taxeringen till statlig inkomstskatt,
anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till
efterrättelse. Därvid skall dock iakttagas, att familjeavdrag för barn icke
åtnjutes vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från
olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag ske
för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för
realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret påförts skattskyldig
här i riket, till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring, allt i den omfattning som i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen sägs.

2 mom. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, äger därutöver, om
hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, åtnjuta avdrag
med ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst med
1 000 kronor.

5 §■

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas,
utgör taxerad inkomst, vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande
belopp som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller.

Skattskyldighet för inkomst.

6 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat
föreskrives i denna förordning eller i särskilda bestämmelser, meddelade på
grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 §§ sägs:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare
års taxeringar; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

7

för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar;

b) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning
äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser,
verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna
ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

c) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxeringar;
samt

för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier
taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst
med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets
inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare
taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet
inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den
avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet, och
skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna
förordning skolat gälla för den avlidne.

7 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

b) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller
medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande
vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma förordning
åtnjutits;

c) staten:

för all inkomst;

d) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap: för

all inkomst;

e) akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, sådana
sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,
sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets
vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar
utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt
lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser
för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana
ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla
utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom
sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att
under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar
eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer,
främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för berer
dande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande
eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka,
utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;

g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 5 §
1 mom. kommunalskattelagen:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i samma mom.
avsedda ändamål;

h) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;

i) här i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt
frånfälle icke var här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet
skall utgöra statlig inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 18 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet
för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

Beräkning av statlig inkomstskatt.

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å
den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag, vars storlek bestämmes
med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

9

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750
kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som
i föregående stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor,

1 ortsgrupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V

2 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han,
därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag
efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt
tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

För annan skattskyldig än i andra, tredje och fjärde styckena sagts (ensamstående)
bestämmes det statliga ortsavdraget på sätt framgår av en vid
denna förordning fogad tabell. Då den taxerade inkomsten uppgår till i ortsgrupp
I minst 10 660 kronor, i ortsgrupp II minst 10 700 kronor, i ortsgrupp
III minst 10 800 kronor, i ortsgrupp IV minst 10 900 kronor och i ortsgrupp
V minst 11 000 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta
statligt ortsavdrag med belopp, utgörande för varje kalendermånad eller del
därav, varunder han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna
i 1 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles,
avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen stadgas angående grundavdrag
skall äga motsvarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

9 §•

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av
vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2, 3 och 4 mom. angivna
grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket och som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten av
den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom
med statligt ortsavdrag, med ytterligare ett belopp av högst 2 000 kronor.
Vad härefter återstår avjämnas nedåt till jämnt tiotal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar inkomst
upptagas den taxerade inkomsten minskad i förekommande fall med statligt
ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds
beprövande med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor.

4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 och 3 mom. avses utgör den
taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

5 mom. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade inkomst icke uppgår
till 600 kronor, skall icke utgöra statlig inkomstskatt.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om statlig inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 10 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade taxerade inkomsten uppgår till
minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av i nästföljande
stycke angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

1000	men	icke	2 000	kr.	100 kr. för	1 000 kr. och 11	%	av återstoden
2 000	i	»	3 000	»	210			2 000	»	>	12	‘A		»
3 000	>	>	4 000	>	330		>	3 000		1	14	%		Tf
4 000	»	»	6 000	»	470			4 000	»	>	16	%	»
6 000	>	»	8 000	»	790		»	6 000			18	%		»
8 000	»	»	10 000	>	1 150	»		8 000	>		20	%	>	>
10 000			12 000		1550	»		10 000			24	%	>
12 000		»	14 000	>	2 030	»	»	12 000			28	%	»
14 000	»	>	16 000		2 590	»		14 000	»		32	%	)	»
16 000	1	>	20 000	>	3 230	»		16 000	1		36	%	Tf	»
20 000	>	>	30 000		4 670	1	1	20 000	»	}	40	%	»	»
30 000	>	I	40 000	»	8 670	»	>	30 000	»	»	45	%	»	>

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

40000 men icke 60 000 kr.: 13 170 kr. för 40 OOOkr.och 50 % av återstoden;
60 000 » » 100 000 »: 23 170 > » 60 000 » » 55 % » »

100 000 » » 200 000 » : 45 170 » » 100 000 » » 60 % » » ;

200 000 kr. : 105 170 » » 200 000 » » 70 % » »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av
grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten
belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 70 procent
av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse avses i denna förordning stiftelse, som enligt de för
densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter
som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar
samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt
1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt b) här nedan;

b) för försäkringsanstalter, i den mån de driva livförsäkringsrörelse:

tjugufem procent av den beskattningsbara inkomsten; samt

c) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a) eller

b) här ovan:

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och b) härovan skall iakttagas
att, därest försäkringsanstalt driver jämväl annan försäkringsrörelse
än livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas enligt b), såvitt angår svensk
anstalt, allenast beträffande den del av anstaltens beskattningsbara inkomst
som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamheten
hänförliga nettointäkten och anstaltens sammanlagda
nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen och, såvitt angår utländsk anstalt,
allenast i fråga om den del av nämnda inkomst som efter förhållandet
mellan den skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelsen och anstaltens
sammanlagda skattepliktiga nettointäkt av försäkringsrörelse belöper å
livförsäkringsrörelsen.

11 §•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis
ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst, ma
bristen avräknas å den andra makens inkomst. Frågan om skatteplikt enligt
9 § 5 mom. bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda beräknade
taxerade inkomster. Ortsavdrag beräknas för makarna gemensamt

12

Kungl. Maj.-ts proposition nr 212.

till belopp som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs. Den beskattningsbara inkomsten
beräknas likaledes för makarna gemensamt och skall skatt beräknas
efter den sålunda bestämda beskattningsbara inkomsten samt fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga
om taxering till statlig inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende
skattskyldiga.

12 §.

Varje år bestämmes med vilka procenttal av de i 10 § 1 mom. omförmälda
grundbelopp statlig inkomstskatt skall ingå i preliminär skatt dels för nästkommande
budgetårs förra hälft dels ock för detta budgetårs senare hälft;
därvid iakttages att procenttalet för nästkommande budgetårs förra hälft
skall vara lika med procenttalet för det löpande budgetårets senare hälft. Slutlig
skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter det procenttal av grundbeloppen,
som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret.

Eftertaxering.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att han icke blivit taxerad till statlig inkomstskatt eller att han blivit
för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till inkomstskatt att
utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen
bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige
avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke
må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning
efter honom blivit ingiven för registrering.

Beskattningsort.

14 §.

1 mom. Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i hemortskommunen.
Saknar skattskyldig hemortskommun, skall han taxeras i Stockholm.

2 mom. Eftertaxering, som i 13 § omförmäles, skall ske i den kommun,
varest taxeringen bort verkställas, om den skett i rätt tid.

Allmänna bestämmelser.

15 §.

1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare,
som vid hans frånfälle var beroende av honom för sin försörjning,
och har dödsboet att på grund av taxering för inkomst enligt denna förord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

13

ning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin,
som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där
ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från dödsboet
medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt.
Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt
angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter
honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering
och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum
före dödsfallet.

Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra
kalenderåret efter dödsåret.

2 mom. För statlig inkomstskatt, som påförts avliden person eller, såvitt
angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter
honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat,
svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke
i något fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även statlig inkomstskatt, som på grund av eftertaxering
påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

16 §.

1 mom. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket
bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande
vistats utan att vara härstädes bosatt.

2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i
denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäkringsanstalt
och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk
person.

17 §.

Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i
denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år,
därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

18 §.

1 mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som
icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit
här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkning i skattskyldigheten
som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för
inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar. Skatt
skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där
han under beskattningsåret först haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan
att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

14

Kunffl. Maj:ts proposition nr 212.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och
enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhört främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning,
är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den
främmande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller utländsk
medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund av
tjänst hos den främmande makten.

19 §.

Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller föreskrifter
utöver vad den vid förordningen fogade tabellen innehåller, äger
Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall.

20 §.

1 mom. Är inkomst, för vilken statlig inkomstskatt skall utgöras, tillika
underkastad motsvarande beskattning i annan stat och har, till förekommande
av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats om
uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige eller förordnande
meddelats, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller
delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning, som äger rum
med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, anses
hava ägt rum enligt denna förordning.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning
som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskommelse,
såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda
stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller ock,
under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna att
viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning
här i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig inkomstskatt
skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestämmelser
eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till
större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen
eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten än skatten
skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava fastställts,
om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.

överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta
mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller
närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

15

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas
erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom
i denna paragraf stadgas.

21 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för inkomst av främmande stat tillhörig, för dess beskickning
eller konsulat härstädes avsedd fastighet.

22 §.

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 20 § eller 21 §
sägs, inkomst som enligt denna förordning är skattepliktig ej här i riket beskattas,
får därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen sådant
underskott icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall tagas till beskattning
härstädes.

23 §.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad
för samma inkomst såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen
på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande kunna, därest
ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till undvikande
av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efterskänkande
av statlig inkomstskatt. Har skatten redan erlagts, återbekommes den i den
ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken
dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skall upphöra att gälla, såvitt angår skatt för inkomst.

I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas:

1) Äldre bestämmelser skola fortfarande tillämpas vid 1948 års taxering,
så ock i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.

2) I fråga om skatt, som erlagts eller erlägges på grund av 1946 eller tidigare
års taxeringar, skola i stället för bestämmelserna i 2, 4 och 6 §§ motsvarande
stadganden i den äldre förordningen alltjämt äga tillämpning.

3) Såvida icke eljest meddelade föreskrifter till annat föranleda, skall efter
denna förordnings ikraftträdande vad i lag eller annan allmän författning
sägs

angående förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i stället
avse, där fråga är om inkomst, förordningen om statlig inkomstskatt,

angående till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp i stället
avse till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, samt

angående till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp
i stället avse till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212,

Tabell

utvisande för ensamstående skattskyldig taxerad inkomst minskad med ortsavdrag.
Utom i iall då sådant avdrag som avses i 9 § 2 mom. andra stycket (s. k.
avdrag för ömmande omständigheter) åtnjutes, är den angivna
återstående inkomsten jämväl beskattningsbar inkomst.

Ortsavdrag vid viss taxerad inkomst erhålles följaktligen genom att från denna inkomst
avdraga det tal, som enligt tabellen svarar mot inkomsten.

Ortsgrupp I.

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
1600		10	20	30	40	50	60	70	80	90
1700	100	no	120	130	140	150	160	170	180	190
1800	200	210	220	230	240	250	260	270	280	290
1900	300	310	320	330	340	350	360	370	380	390
2 000	400	410	420	430	440	450	460	470	480	490
2100	500	510	520	530	540	550	560	570	580	590
2 200	600	610	620	630	640	650	660	670	680	690
2 300	700	710	720	730	740	750	760	770	780	790
2 400	800	810	820	830	840	850	860	870	880	890
2500	900	910	920	930	940	950	960	970	980	990
2 600	1000	1010	1020	1030	1040	1060	1070	1080	1090	1100
2 700	1120	1130	1140	1150	1160	1180	1190	1200	1210	1220
2 800	1240	1250	1260	1270	1280	1300	1310	1320	1330	1340
2 900	1360	1370	1380	1390	1400	1420	1430	1440	1450	1460
3 000	1480	1490	1500	1510	1520	1540	1550	1560	1570	1580
3100	1600	1610	1620	1630	1640	1660	1670	1680	1690	1700
3 200	1720	1730	1740	1750	1760	1780	1790	1800	1810	1820
3 300	1840	1850	1860	1870	1880	1900	1910	1920	1930	1940
3400	1960	1970	1980	1990	2 000	2 020	2 030	2 040	2 050	2 060
3500	2 080	2 090	2100	2110	2120	2140	2150	2160	2170	2180
3 600	2 200	2 210	2 220	2 230	2 240	2 260	2 270	2 280	2 290	2 300
3 700	2 320	2 330	2 340	2 350	2 360	2 380	2 390	2 400	2 410	2 420
3 800	2 440	2 450	2 460	2 470	2 480	2500	2 510	2520	2 530	2540
3 900	2 560	2 570	2 580	2590	2 600	2 620	2 630	2 640	2 650	2 660
4 000	2 680	2 690	2 700	2 710	2 720	2 740	2 750	2 760	2 770	2 780
4100	2 800	2 810	2 820	2 830	2 840	2 860	2 870	2 880	2 890	2 900
4 200	2 920	2 930	2 940	2 950	2 960	2 980	2 990	3 000	3010	3 020
4 300	3040	3050	3060	3 070	3080	3100	3110	3120	3130	3140
4 400	3160	3170	3180	3190	3 200	3220	3230	3 240	3250	3 260
4 500	3 280	3 290	3 300	3 310	3 320	3 340	3 350	3 360	3 370	3380
4 600	3400	3 410	3 420	3430	3 440	3460	3470	3 480	3 490	3500
4 700	3520	3530	3540	3550	3560	3580	3590	3600	3 610	3620
4 800	3 640	3650	3 660	3670	3 680	3 700	3 710	3 720	3 730	3740
4 900	3760	3 770	3 780	3 790	3 800	3 820	3 830	3 840	3 850	3 860
5 000	3 880	3 890	3 900	3910	3 920	3 940	3 950	3960	3 970	3 980
5100	4 000	4 010	4 020	4 030	4 040	4 060	4 070	4 080	4 090	4100
5 200	4120	4130	4140	4150	4160	4180	4190	4 200	4 210	4 220
5 300	4 240	4 250	4 260	4 270	4 280	4 300	4 310	4 320	4 330	4 340
5 400	4 360	4 370	4 380	4 390	4 400	4 420	4 430	4 440	4 450	4 460
5 500	4 480	4 490	4500	4510	4 520	4540	4 550	4560	4570	4 580
6 600	4 600	4 610	4 620	4 630	4 640	4 660	4 670	4 680	4 690	4 700
5 700	4 720	4 730	4 740	4 750	4 760	4 780	4 790	4 800	4 810	4 820
6 800	4 840	4 850	4 860	4 870	4 880	4 900	4 910	4 920	4 930	4 940
5 900	4 960	4 970	4 980	4 990	5 000	5 020	5 030	5 040	5 050	5 060

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabell (forts.). Ortsgrupp I.

17

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
6 000	5 080	5 090	5 100	5110	5 120	5 140	5150	5160	5170	5180
6 100	5 200	5 210	5 220	5 230	5 240	5 260	5 270	5 280	5 290	5 300
6 200	5 320	5 330	5 340	5 350	5 360	5 380	5 390	5 400	5 410	5 420
6 300	5 440	5 450	5 460	5 470	5 480	5 500	5 510	5 520	5 530	5 540
6 400	5 560	5 570	5 580	5.,90	5 600	5 620	5 630	5 640	5 650	5 660
6 500	5 680	5 690	5 700	5 710	5 720	5 740	5 750	5 760	5 770	5 780
6 600	5 800	5 810	5 820	5 830	5 840	5 860	5 870	5 880	5 890	5 900
6 700	5 920	5 930	5 940	5 950	5 960	5 980	5 990	6 000	6 010	6 020
6 800	6 040	6 050	6 060	6 070	6 080	6100	6110	6120	6130	6140
6 900	6160	6170	6180	6190	6 200	6 220	6 230	6 240	6 250	6 260
7 000	6 280	6 290	6 300	6 310	6 320	6 340	6 350	6 360	6 370	6 380
7100	6 400	6 410	6 420	6 430	6 440	6 460	6 470	6 480	6 490	6 500
7 200	6 520	6 530	6540	6 550	6 560	6 580	6 590	6 600	6 610	6 620
7 300	6 640	6 650	6 660	6 670	6 680	6 700	6 710	6 720	6 730	6 740
7 400	6 760	6 770	6 780	6 790	6 800	6 820	6 830	6 840	6 850	6 860
7 500	6 880	6 890	6 900	6 910	6 920	6 940	6 950	6 960	6 970	6 980
7 600	7 000	7 010	7 020	7 030	7 040	7 060	7 070	7 080	7 090	7 100
7 700	7120	7130	7 140	7150	7160	7180	7190	7 200	7 210	7 220
7 800	7 240	7 250	7 260	7 270	7 280	7 300	7 310	7 320	7 330	7 340
7 900	7 360	7 370	7 380	7 390	7 400	7 420	7 430	7 440	7 450	7 460
8 000	7 480	7 490	7 500	7 510	7 520	7 540	7 550	7 560	7 570	7 580
8100	7 600	7 610	7 620	7 630	7 640	7 660	7 670	7 680	7 690	7 700
8 200	7 720	7 730	7 740	7 750	7 760	7 780	7 790	7 800	7 810	7 820
8 300	7 840	7 850	7 860	7 870	7 880	7 900	7 910	7 920	7 930	7 940
8 400	7 960	7 970	7 980	7 990	8 000	8 020	8 030	8 040	8 050	8 060
8500	8 080	8 090	8100	8110	8120	8140	8150	8160	8170	8180
8 600	8 200	8 210	8 220	8 230	8 240	8 260	8 270	8 280	8 290	8 300
8 700	8 320	8 330	8 340	8 350	8 360	8 380	8 390	8 400	8 410	8 420
8 800	8 440	8 450	8 460	8 470	8 480	8500	8510	8 520	8530	8540
8 900	8560	8 570	8580	8590	8 600	8620	8 630	8 640	8 650	8 660
9 000	8 680	8 690	8 700	8 710	8 720	8 740	8 750	8 760	8 770	8 780
9100	8 800	8 810	8 820	8 830	8 840	8 860	8 870	8 880	8 890	8 900
9 200	8 920	8 930	8 940	8 950	8 960	8 980	8 990	9 000	9 010	9 020
9 300	9 040	9 050	9 060	9 070	9 080	9100	9110	9120	9130	9140
9 400	9160	9170	9180	9190	9 200	9 220	9 230	9 240	9 250	9 260
9 500	9 280	9 290	9 300	9 310	9 320	9 340	9 350	9 360	9 370	9 380
9 600	9 400	9 410	9 420	9 430	9 440	9 460	9 470	9 480	9 490	9 500
9 700	9 520	9 530	9 540	9550	9560	9 580	9 590	9 600	9 610	9 620
9 800	9 640	9 650	9 660	9 670	9 680	9 700	9 710	9 720	9 730	9 740
9 900	9 760	9 770	9 780	9 790	9 800	9 820	9 830	9 840	9 850	9 860
10 000	9 880	9 890	9 900	9 910	9 920	9 940	9 950	9 960	9 970	9 980
10100	10 000	10 010	10 020	10 030	10 040	10 060	10 070	10 080	10 090	10100
10 200	10 120	10 130	10140	10 150	10 160	10 180	10190	10 200	10 210	10 220
10 300	10 240	10 250	10 260	10 270	10 280	10 300	10 310	10 320	10 330	10 340
10 400	10 360	10 370	10 380	10 390	10 400	10 420	10 430	10 440	10 450	10 460
10 500	10 480	10 490	10 500	10 510	10520	10 540	10550	10560	10 570	10 580

När den taxerade inkomsten uppgår till 10 600 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212.

■i

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabell (forts.)- Orlsgrupp II.

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
1700		10	20	30	40	50	60	70	80	90
1800	100	no	120	130	140	150	160	170	180	190
1900	200	210	220	230	240	250	260	270	280	290
2 000	300	310	320	330	340	350	360	370	380	390
2100	400	410	420	430	440	450	460	470	480	490
2 200	500	510	520	530	540	550	560	570	580	590
2 300	600	610	620	630	640	650	660	670	680	690
2 400	700	710	720	730	740	750	760	770	780	790
2 B00	800	810	820	830	840	850	860	870	880	890
2 600	900	910	920	930	940	950	960	970	980	990
2 700	1000	1010	1020	1030	1040	1060	1070	1080	1090	1100
2 800	1120	1130	1140	1150	1160	1180	1190	1200	1210	1220
2 900	1240	1250	1260	1270	1280	1300	1310	1320	1330	1340
3 000	1360	1370	1380	1390	1400	1420	1430	1440	1450	1460
3100	1480	1490	1500	1520	1530	1540	1550	1570	1580	1590
3 200	1610	1620	1630	1640	1650	1670	1680	1690	1700	1710
3 300	1730	1740	1750	1760	1770	1790	1800	1810	1820	1830
3400	1850	1860	1870	1880	1890	1910	1920	1930	1940	1950
3500	1970	1980	1990	2 000	2 010	2 030	2 040	2 050	2 060	2 070
3 600	2 090	2100	2110	2120	2130	2150	2160	2170	2180	2 190
3 700	2 210	2 220	2 230	2 240	2 250	2 270	2 280	2 290	2 300	2 310
3 800	2 330	2 340	2 350	2 360	2 370	2 390	2 400	2 410	2 420	2 430
3 900	2 450	2 460	2 470	2 490	2 500	2 510	2 520	2 540	2550	2 560
4 000	2 580	2 590	2 600	2 610	2 620	2 640	2 650	2 660	2 670	2 680
4100	2 700	2 710	2 720	2 730	2 740	2 760	2 770	2 780	2 790	2 800
4 200	2 820	2 830	2 840	2 850	2 860	2 880	2 890	2 900	2 910	2 920
4 300	2 940	2 950	2 960	2 970	2 980	3 000	3 010	3 020	3 030	3 040
4 400	3 060	3 070	3 080	3090	3100	3120	3130	3140	3150	3160
4500	3180	3190	3 200	3 210	3 220	3 240	3250	3 260	3 270	3 280
4 600	3 300	3 310	3 320	3 330	3 340	3 360	3 370	3 380	3 390	3 400
4 700	3 420	3430	3440	3460	3 470	3 480	3 490	3510	3520	3530
4 800	3550	3560	3570	3580	3 590	3 610	3620	3 630	3 640	3 650
4 900	3670	3680	3690	3 700	3 710	3 730	3 740	3 750	3 760	3 770
5 000	3 790	3 800	3 810	3 820	3 830	3 850	3 860	3 870	3 880	3 890
. 5100	3910	3920	3930	3 940	3 950	3 970	3 980	3 990	4 000	4 010
5 200	4 030	4 040	4 050	4 060	4 070	4 090	4100	4110	4120	4130
5 300	4150	4160	4170	4180	4190	4 210	4 220	4 230	4 240	4 250
5 400	4 270	4 280	4 290	4 300	4 310	4 330	4 340	4 350	4 360	4 370
5 500	4 390	4 400	4 410	4 430	4 440	4 450	4 460	4 480	4 490	4 500
5 600	4 520	4 530	4 540	4 550	4 560	4 580	4 590	4 600	4 610	4 620
5 700	4 640	4 650	4 660	4 670	4 680	4 700	4 710	4 720	4 730	4 740
5 800	4 760	4 770	4 780	4 790	4 800	4 820	4 830	4 840	4 850	4 860
5 900	4 880	4 890	4 900	4 910	4 920	4 940	4 950	4 960	4 970	4 980
6 000	5 000	5 010	5 020	5 030	5 040	5 060	5 070	5 080	5 090	5100
6100	5 120	5130	5 140	5150	5 160	5 180	5 190	5 200	5 210	5 220
i 6 200	5 240	5 250	5 260	5 270	5 280	5 300	5 310	5 320	5 330	5 340
6 300	5 360	5 370	5 380	5 400	5 410	5 420	5 430	5 450	5 460	5 470
| 6 400	5 490	5 500	5 510	5 520	5 530	5 550	5 560	5 570	5 580	5 590

Kungl. AJaj.ts proposition nr 212.

Tabell (forts.). Ortsgrupp II.

19

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	• 90
6 500	5 610	5 620	5 630	5 640	5 650	5 670	5 680	5 690	5 700	5 710
6 600	5 730	5 740	5 750	5 760	5 770	5 790	5 800	5 810	5 820	5 830
6 700	5 850	5 860	5 870	5 880	5 890	5 910	5 920	5 930	5 940	5 950
6 800	5 970	5 980	5 990	6 000	6 010	6 030	6 040	6 050	6 060	6 070
6 900	6 090	6100	6110	6120	6130	6150	6160	6170	6180	6190
7 000	6 210	6 220	6 230	6 240	6 250	6 270	6 280	6 290	6 300	6 310
7 100	6 330	6 340	6 350	6 370	6 380	6 390	6 400	6 420	6 430	6 440
7 200	6 460	6 470	6 480	6 490	6 500	6 520	6 530	6 540	6 550	6 560
7 300	6 580	6 590	6 600	6 610	6 620	6 640	6 650	6 660	6 670	6 680
7 400	6 700	6 710	6 720	6 730	6 740	6 760	6 770	6 780	6 790	6 800
7 500	6 820	6 830	6 840	6 850	6 860	6 880	6 890	6 900	6 910	6 920
7 600	6 940	6 950	6 960	6 970	6 980	7 000	7 010	7 020	7 030	7 040
7 700	7 060	7 070	7 080	7 090	7 100	7120	7 130	7140	7150	7160
7 800	7 180	7190	7 200	7 210	7 220	7 240	7 250	7 260	7 270	7 280
7 900	7 300	7 310	7 320	7 340	7 350	7 360	7 370	7 390	7 400	7 410
8 000	7 430	7 440	7 450	7 460	7 470	7 490	7 500	7 510	7 520	7 530
8100	7 550	7 560	7 570	7 580	7 590	7 610	7 620	7 630	7 640	7 650
8 200	7 670	7 680	7 690	7 700	7 710	7 730	7 740	7 750	7 760	7 770
8 300	7 790	7 800	7 810	7 820	7 830	7 850	7 860	7 870	7 880	7 890
8 400	7 910	7 920	7 930	7 940	7 950	7 970	7 980	7 990	8 000	8 010
8500	8 030	8 040	8 050	8 060	8 070	8 090	8100	8110	8120	8130
8 600	8150	8160	8170	8180	8190	8 210	8 220	8 230	8 240	8 250
8 700	8 270	8 280	8 290	8 310	8 320	8 330	8 340	8 360	8 370	8 380
8 800	8 400	8 410	8 420	8 430	8 440	8 460	8 470	8 480	8 490	8500
8 900	8520	8530	8 540	8550	8 560	8 580	8 590	8 600	8 610	8 620
9 000	8 640	8 650	8 660	8 670	8 680	8 700	8 710	8 720	8 730	8 740
9100	8 760	8 770	8 780	8 790	8 800	8 820	8 830	8 840	8 850	8 860
9 200	8 880	8 890	8 900	8 910	8 920	8 940	8 950	8 960	8 970	8 980
9 300	9 000	9 010	9 020	9 030	9 040	9 060	9 070	9 080	9 090	9100
9 400	9120	9130	9140	9150	9160	9180	9190	9 200	9 210	9 220
9 500	9 240	9 250	9 260	9 280	9 290	9 300	9 310	9 330	9 340	9 350
9 600	9 370	9 380	9 390	9 400	9 410	9 430	9 440	9 450	9 460	9 470
9 700	9 490	9500	9 510	9 520	9530	9 550	9560	9570	9 580	9 590
9 800	9 610	9 620	9 630	9 640	9 650	''9 670	9 680	9 690	9 700	9 710
9 900	9 730	9 740	9 750	9 760	9 770	9 790	9 800	9 810	9 820	9 830
10 000	9 850	9 860	9 870	9 880	9 890	9 910	9 920	9 930	9 940	9 950
10100	9 970	9 980	9 990	10 000	10 010	10 030	10 040	10 050	10 060	10 070
10 200	10 090	10100	10110	10120	10 130	10 150	10 160	10170	10 180	10190
10 300	10 210	10 220	10 230	10 250	10 260	10 270	10 280	10 300	10 310	10 320
10 400	10 340	10 350	10 360	10 370	10 380	10 400	10 410	10 420	10 430	10 440
10 500	10 460	10 470	10 480	10 490	10 500	10520	10530	10 540	10 550	10560
10 600	10580	10 590	10 600	10 610	10 620	10 640	10 650	10 660	10 670	10 680

När den taxerade inkomsten uppgår till 10 700 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Tabell (forts.). Ortsgrupp III.

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
1800		10	20	30	40	50	60	70	80	90
1900	100	no	120	130	140	150	160	170	180	190
2 000	200	210	220	230	240	250	260	270	280	290
2100	300	310	320	330	340	350	360	370	380	390
2 200	400	410	420	430	440	450	460	470	480	490
2 300	500	510	520	530	540	550	560	570	580	590
2 400	600	610	620	630	640	650	660	670	680	690
2500	700	710	720	730	740	750	760	770	780	790
2 600	800	810	820	830	840	850	860	870	880	890
2 700	900	910	920	930	940	950	960	970	980	990
2 800	1000	1010	1020	1030	1040	1060	1070	1080	1090	1100
2 900	1120	1130	1140	1150	1160	1180	1190	1200	1210	1220
3 000	1240	1250	1260	1280	1290	1300	1310	1330	1340	1350
3100	1370	1380	1390	1400	1410	1430	1440	1450	1460	1470
3 200	1490	1500	1510	1520	1530	1550	1560	1570	1580	1590
3 300	1610	1620	1630	1640	1650	1670	1680	1690	1700	1710
3400	1730	1740	1750	1770	1780	1790	1800	1820	1830	1840
3500	1860	1870	1880	1890	1900	1920	1930	1940	1950	1960
3600	1980	1990	2 000	2 010	2 020	2 040	2 050	2 060	2 070	2 080
3 700	2100	2110	2120	2130	2140	2160	2170	2180	2190	2 200
3800	2 220	2 230	2 240	2 260	2 270	2 280	2 290	2 310	2 320	2 330
3900	2 350	2 360	2 370	2 380	2 390	2 410	2 420	2 430	2 440	2 450
4 000	2 470	2 480	2 490	2 500	2 510	2 530	2 540	2 550	2 560	2 570
4100	2590	2 600	2 610	2 620	2 630	2 650	2 660	2 670	2 680	2 690
4 200	2 710	2 720	2 730	2 750	2 760	2 770	2 780	2 800	2 810	2 820
4 300	2 840	2 850	2 860	2 870	2 880	2 900	2 910	2 920	2 930	2 940
4 400	2 960	2 970	2 980	2 990	3 000	3 020	3 030	3 040	3 050	3 060
4 500	3080	3 090	3100	3110	3120	3140	3150	3160	3170	3180
4 600	3 200	3 210	3220	3 240	3250	3 260	3270	3 290	3 300	3310
4 700	3 330	3 340	3 350	3 360	3 370	3 390	3 400	3 410	3 420	3 430
4 800	3 450	3 460	3470	3 480	3 490	3510	3520	3530	3540	3550
4 900	3570	3580	3590	3 600	3610	3 630	3 640	3 650	3 660	3670
5 000	3 690	3 700	3 710	3730	3 740	3 750	3 760	3 780	3 790	3 800
5100	3 820	3 830	3 840	3850	3 860	3 880	3 890	3 900	3910	3 920
5 200	3 940	3 950	3960	3 970	3 980	4 000	4 010	4 020	4 030	4 040
5 300	4 060	4 070	4 080	4 090	4100	4120	4130	4140	4150	4160
5 400	4180	4190	4 200	4 220	4 230	4 240	4 250	4 270	4 280	4 290
5 500	4 310	4 320	4 330	4 340	4 350	4 370	4 380	4 390	4 400	4 410
5 600	4 430	4 440	4 450	4 460	4 470	4 490	4 500	4 510	4 520	4530
5 700	4 550	4 560	4570	4 580	4 590	4 610	4 620	4 630	4 640	4 650
5 800	4 670	4 680	4 690	4 710	4 720	4 730	4 740	4 760	4 770	4 780
5 900	4 800	4 810	4 820	4 830	4 840	4 860	4 870	4 880	4 890	4 900
6 000	4 920	4 930	4 940	4 950	4 960	4 980	4 990	5 000	5 010	5 020
6100	5 040	5 050	5 060	5 070	5 080	5100	5110	5120	5130	5140
6 200	5160	5 170	5180	5 200	5 210	5 220	5 230	5 250	5 260	5 270
6 300	5 290	5 300	5 310	5 320	5 330	5 350	5 360	5 370	5 380	5 390
6 400	5 410	5 420	5 430	5 440	5 450	5 470	5 480	5 490	5 500	5 510

Kunyl. Maj:ts proposition nr 212.

Tabell (forts.). Ortsgrupp III.

21

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
6 500	5 530	5 540	5 550	5 560	5 570	5 590	5 600	5 610	5 620	5 630
6 600	5 650	5 660	5 670	5 690	5 700	5 710	5 720	5 740	5 750	5 760
6 700	5 780	5 790	5 800	5 810	5 820	5 840	5 850	5 860	5 870	5 880
6 800	5 900	5 910	5 920	5 930	5 940	5 960	5 970	5 980	5 990	6 000
6 900	6 020	6 030	6 040	6 050	6 060	6 080	6 090	6100	6110	6120
7 000	6140	6150	6160	6180	6190	6 200	6 210	6 230	6 240	6 250
7 100	6 270	6 280	6 290	6 300	6 310	6 330	6 340	6 350	6 360	6 370
7 200	6 390	6 400	6 410	6 420	6 430	6 450	6 460	6 470	6 480	6 490
7 300	6 510	6 520	6 530	6 540	6 550	6 570	6 580	6 590	6 600	6 610
7 400	6 630	6 640	6 650	6 670	6 680	6 690	6 700	6 720	6 730	6 740
7 500	6 760	6 770	6 780	6 790	6 800	6 820	6 830	6 840	6 850	6 860
7 600	6 880	6 890	6 900	6 910	6 920	6 940	6 950	6 960	6 970	6 980
7 700	7 000	7 010	7 020	7 030	7 040	7 060	7 070	7 080	7 090	7100
7 800	7120	7 130	7140	7160	7170	7180	7 190	7 210	7 220	7 230
7 900	7 250	7 260	7 270	7 280	7 290	7 310	7 320	7 330	7 340	7 350
8 000	7 370	7 380	7 390	7 400	7 410	7 430	7 440	7 450	7 460	7 470
8100	7 490	7 500	7 510	7 520	7 530	7550	7 560	7 570	7 580	7 590
8 200	7 610	7 620	7 630	7 650	7 660	7 670	7 680	7 700	7 710	7 720
8 300	7 740	7 750	7 760	7 770	7 780	7 800	7 810	7 820	7 830	7 840
8 400	7 860	7 870	7 880	7 890	7 900	7 920	7 930	7 940	7 950	7 960
8500	7 980	7 990	8 000	8 010	8 020	8 040	8 050	8 060	8 070	8 080
8 600	8100	8110	8120	8140	8150	8160	8170	8190	8 200	8 210
8 700	8 230	8 240	8 250	8 260	8 270	8 290	8 300	8 310	8 320	8 330
8 800	8 350	8 360	8 370	8 380	8 390	8 410	8 420	8 430	8 440	8 450
8 900	8 470	8 480	8 490	8500	8510	8 530	8 540	8 550	8560	8570
9 000	8 590	8 600	8 610	8 630	8 640	8 650	8 660	8 680	8690	8 700
9100	8 720	8 730	8 740	8 750	8 760	8 780	8 790	8 800	8 810	8 820
9 200	8 840	8 850	8 860	8 870	8 880	8 900	8 910	8 920	8 930	8 940
9 300	8 960	8 970	8 980	8 990	9 000	9 020	9 030	9 040	9 050	9 060
9 400	9 080	9 090	9100	9120	9130	9140	9150	9170	9180	9190
9500	9 210	9 220	9 230	9 240	9 250	9 270	9 280	9 290	9 300	9 310
9 600	9 330	9 340	9 350	9 360	9 370	9 390	9 400	9 410	9 420	9 430
9 700	9 450	9 460	9 470	9 480	9 490	9 510	9 520	9 530	9 540	9550
9 800	9 570	9 580	9 590	9 610	9 620	9 630	9 640	9 660	9 670	9 680
9 900	9 700	9 710	9 720	9 730	9 740	9 760	9 770	9 780	9 790	9 800
10 000	9 820	9 830	9 840	9 850	9 860	9 880	9 890	9 900	9 910	9 920
10100	9 940	9 950	9 960	9 970	9 980	10 000	10 010	10 020	10 030	10 040
10 200	10 060	10 070	10 080	10100	10110	10120	10 130	10150	10160	10170
10 300	10190	10 200	10 210	10 220	10 230	10 250	10 260	10 270	10 280	10 290
10 400	10 310	10 320	10 330	10 340	10 350	10 370	10 380	10 390	10 400	10 410
10 500	10 430	10 440	10 450	10 460	10 470	10 490	10 500	10 510	10 520	10 530
10 600	10 550	10 560	10 570	10 590	10 600	10 610	10 620	10 640	10 650	10 660
10 700	10 680	10 690	10 700	10 710	10 720	10 740	10 750	10 760	10 770	10 780

När den taxerade inkomsten uppgår till 10 800 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Tabell (torts.)- Orisgrupp IV.

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
1900	—	10	20	30	40	50	60	70	80	90
2 000	100	Ilo	120	130	140	150	160	170	180	190
2100	200	210	220	230	240	250	260	270	280	290
2 200	300	310	320	330	340	350	360	370	380	390
2 300	400	410	420	430	440	450	460	470	480	490
2 400	500	510	520	530	540	550	560	570	580	590
2 500	600	610	620	630	640	650	660	670	680	690
2 600	700	710	720	730	740	750	760	770	780	790
2 700	800	810	820	830	840	850	860	870	880	890
2 800	900	910	920	930	940	950	960	970	980	990
2 900	1000	1010	1020	1030	1040	1060	1070	1080	1090	1100
3 000	1120	1130	1140	1160	1170	1180	1190	1210	1220	1230
3100	1250	1260	1270	1280	1290	1310	1320	1330	1340	1350
3 200	1370	1380	1390	1400	1410	1430	1440	1450	1460	1470
3 300	1490	1500	1510	1530	1540	1550	1560	1580	1590	1600
3 400	1620	1630	1640	1650	1660	1680	1690	1700	1710	1720
3500	1740	1750	1760	1780	1790	1800	1810	1830	1840	ia50
3600	1870	1880	1890	1900	1910	1930	1940	1950	1960	1970
3 700	1990	2 000	2 010	2 020	2 030	2 050	2 060	2 070	2 080	2 090
3 800	2110	2120	2130	2150	2160	2170	2180	2 200	2 210	2 220
3 900	2 240	2 250	2 260	2 270	2 280	2 300	2 310	2 320	2 330	2 340
4 000	2 360	2 370	2 380	2 390	2 400	2 420	2 430	2 440	2 450	2 460
4100	2 480	2 490	2 500	2 520	2 530	2 540	2 550	2 570	2 580	2 590
4 200	2 610	2 620	2 630	2 640	2 650	2 670	2 680	2 690	2 700	2 710
4 300	2 730	2 740	2 750	2 770	2 780	2 790	2 800	2 820	2 830	2 840
4 400	2 860	2 870	2 880	2 890	2 900	2 920	2 930	2 940	2 950	2 960
4 500	2 980	2 990	3 000	3 010	3 020	3 040	3050	3 060	3 070	3 080
4 600	3100	3110	3120	3140	3150	3160	3170	3190	3 200	3210
4 700	3 230	3 240	3250	3 260	3 270	3 290	3 300	3 310	3 320	3 330
4 800	3 350	3 360	3 370	3 380	3 390	3410	3 420	3 430	3 440	3 450
4 900	3470	3 480	3 490	3510	3520	3530	3540	3560	3570	3580
5 000	3 600	3 610	3 620	3 630	3 640	3660	3 670	3680	3 690	3 700
5100	3 720	3 730	3 740	3 760	3 770	3 780	3 790	3 810	3 820	3 830
5 200	3 850	3 860	3 870	3880	3 890	3 910	3 920	3930	3940	3 950
5 300	3 970	3 980	3 990	4 000	4 010	4 030	4 040	4 050	4 060	4 070
5 400	4 090	4100	4110	4130	4140	4150	4160	4180	4190	4 200
5 500	4 220	4 230	4 240	4 250	4 260	4 280	4 290	4 300	4 310	4 320
5 600	4 340	4 350	4 360	4 370	4 380	4 400	4 410	4420	4 430	4 440
5 700	4 460	4 470	4 480	4 500	4 510	4520	4 530	4550	4560	4570
5 800	4 590	4 600	4 610	4 620	4 630	4 650	4 660	4 670	4 680	4 690
5 900	4 710	4 720	4 730	4 750	4 760	4 770	4 780	4 800	4 810	4 820
6 000	4 840	4 850	4 860	4 870	4 880	4 900	4 910	4 920	4 930	4 940
6100	4 960	4 970	4 980	4 990	5 000	5 020	5 030	5 040	5 050	5 060
6 200	5 080	5 090	5 100	5120	5 130	5140	5 150	5170	5 180	5 190
6 300	5 210	5 220	5 230	5 240	5 250	5 270	5 280	5 290	5 300	5 310
6 400	5 330	5 340	5 350	5 360	5 370	5 390	5 400	5 410	5 420	5 430
6 500	5 450	5 460	5 470	5 490	5 500	5 510	5 520	5 540	5 550	5 560
6 600	5 580	5 590	5 600	5 610	5 620	5 640	5 650	5 660	5 670	5 680
6 700	5 700	5 710	5 720	5 740	5 750	5 760	5 770	5 790	5 800	5 810
6 800	5 830	5 840	5 850	5 860	5 870	5 890	5 900	5 910	5 920	5 930
6 900	5 950	5 960	5 970	5 980	5 990	6 010	6 020	6 030	6 040	6 050

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabell (forts.)- Ortsgrupp IV.

23

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
7 000	6 070	6 080	6 090	6110	6120	6130	6140	6160	6170	6180
7100	6 200	6 210	6 220	6 230	6 240	6 260	6 270	6 280	6 290	6 300
7 200	6 320	6 330	6 340	6 350	6 360	6 380	6 390	6 400	6 410	6 420
7 300	6 440	6 450	6 460	6 480	6 490	6 500	6 510	6 530	6 540	6 550
7 400	6570	6 580	6 590	6 600	6 610	6 630	6 640	6 650	6 660	6 670
7 B00	6 690	6 700	6 710	6 730	6 740	6 750	6 760	6 780	6 790	6 800
7 600	6 820	6 830	6 840	6 850	6 860	6 880	6 890	6 900	6 910	6 920
7 700	6 940	6 950	6 960	6 970	6 980	7 000	7 010	7 020	7 030	7 040
7 800	7 060	7 070	7 080	7100	7 110	7 120	7130	7150	7160	7170
7 900	7190	7 200	7 210	7 220	7 230	7 250	7 260	7 270	7 280	7 290
8 000	7 310	7 320	7 330	7 340	7 350	7 370	7 380	7 390	7 400	7 410
8100	7 430	7 440	7 450	7 470	7 480	7 490	7 500	7520	7530	7 540
8 200	7 560	7 570	7 580	7 590	7 600	7 620	7 630	7 640	7 650	7 660
8 300	7 680	7 690	7 700	7 720	7 730	7 740	7 750	7 770	7 780	7 790
8 400	7 810	7 820	7 830	7 840	7 850	7 870	7 880	7 890	7 900	7 910
8500	7 930	7 940	7 950	7 960	7 970	7 990	8 000	8 010	8 020	8 030
8 600	8 050	8 060	8 070	8 090	8100	8110	8120	8140	8150	8160
8 700	8180	8190	8 200	8 210	8 220	8 240	8 250	8 260	8 270	8 280
8 800	8 300	8 310	8 320	8 330	8 340	8 360	8 370	8 380	8 390	8 400
8 900	8 420	8 430	8 440	8 460	8 470	8 480	8 490	8 510	8520	8530
9 000	8550	8560	8570	8580	8590	8 610	8 620	8 630	8 640	8 650
9100	8 670	8 680	8 690	8 710	8 720	8 730	8 740	8 760	8 770	8 780
9 200	8 800	8 810	8 820	8 830	8 840	8 860	8 870	8 880	8 890	8 900
9 300	8 920	8 930	8 940	8950	8 960	8 980	8 990	9 000	9 010	9 020
9 400	9 040	9 050	9 060	9 080	9 090	9100	9110	9130	9140	9150
9 500	9170	9180	9190	9 200	9 210	9 230	9 240	9 250	9 260	9 270
9 600	9 290	9 300	9 310	9 320	9 330	9 350	9 360	9 370	9 380	9 390
9 700	9 410	9 420	9 430	9 450	9 460	9 470	9 480	9 500	9510	9 520
9 800	9540	9550	9 560	9570	9 580	9 600	9 610	9 620	9 630	9 640
9 900	9 660	9 670	9 680	9 700	9 710	9 720	9 730	9 750	9 760	9 770
10 000	9 790	9 800	9 810	9 820	9 830	9 850	9 860	9 870	9 880	9 890
10 100	9 910	9 920	9 930	9 940	9 950	9 970	9 980	9 990	10 000	10 010
10 200	10 030	10 040	10 050	10 070	10 080	10 090	10100	10120	10130	10140
10 300	10160	10170	10180	10190	10 200	10 220	10 230	10 240	10 250	10 260
10 400	10 280	10 290	10 300	10 310	10 320	10 340	10 350	10 360	10 370	10 380
10 500	10 400	10 410	10 420	10 440	10 450	10 460	10 470	10 490	10500	10510
10 600	10530	10540	10550	10560	10 570	10 590	10 600	10 610	10 620	10 630
10 700	10 650	10 660	10 670	10 690	10 700	10 710	10 720	10 740	10 750	10 760
10 800	10 780	10 790	10 800	10 810	10 820	10 840	10 850	10 860	10 870	10 880

När den taxerade inkomsten uppgår till 10 900 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke ortsavdrag.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabell (forts.). Ortsgrupp V.

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
2 000		10	20	30	40	50	60	70	80	90
2100	100	no	120	130	140	150	160	170	180	190
2 200	200	210	220	230	240	250	260	270	280	290
2 300	300	310	320	330	340	350	360	370	380	390
2 400	400	410	420	430	440	450	460	470	480	490
2 500	500	510	520	530	540	550	560	570	580	590
2 600	600	610	620	630	640	650	660	670	680	690
2 700	700	710	720	730	740	750	760	770	780	790
2 800	800	810	820	830	840	850	860	870	880	890
2 900	900	910	920	930	940	950	960	970	980	990
3 000	1000	1010	1020	1030	1050	1060	1070	1080	1100	1 no
3100	1120	1130	1150	1160	1170	1180	1200	1210	1220	1230
3 200	1250	1260	1270	1280	1300	1310	1320	1330	1350	1360
3 300	1370	1380	1400	1410	1420	1430	1450	1460	1470	1480
3 400	1500	1510	1520	1530	1550	1560	1570	1580	1600	1610
3500	1620	1630	1650	1660	1670	1680	1700	1710	1720	1730
3600	1750	1760	1770	1780	1800	1810	1820	1830	1850	1860
3700	1870	1880	1900	1910	1920	1930	1950	1960	1970	1980
3 800	2 000	2 010	2 020	2 030	2 050	2 060	2 070	2 080	2100	2110
3 900	2120	2130	2150	2160	2170	2180	2 200	2 210	2 220	2 230
4 000	2 250	2 260	2 270	2 280	2 300	2 310	2 320	2 330	2 350	2 360
4100	2 370	2 380	2 400	2 410	2 420	2 430	2 450	2 460	2 470	2 480
4 200	2500	2 510	2 520	2 530	2 550	2 560	2 570	2580	2 600	2 610
4 300	2 620	2 630	2 650	2 660	2 670	2 680	2 700	2 710	2 720	2 730
4 400	2 750	2 760	2 770	2 780	2 800	2 810	2 820	2 830	2 850	2 860
4500	2 870	2 880	2 900	2 910	2 920	2 930	2 950	2 960	2 970	2 980
4 600	3 000	3 010	3 020	3 030	3 050	3 060	3 070	3 080	3100	3110
4 700	3120	3130	3150	3160	3170	3180	3 200	3 210	3 220	3 230
4 800	3 250	3 260	3 270	3 280	3 300	3 310	3 320	3 330	3 350	3 360
4 900	3 370	3 380	3 400	3 410	3420	3 430	3 450	3460	3 470	3 480
5 000	3500	3510	3520	3530	3550	3560	3570	3580	3 600	3 610
6100	3620	3 630	3 650	3 660	3 670	3 680	3 700	3 710	3 720	3 730
5 200	3 750	3 760	3 770	3 780	3 800	3 810	3 820	3 830	3 850	3 860
5 300	3 870	3 880	3 900	3 910	3 920	3 930	3 950	3960	3 970	3 980
5 400	4 000	4 010	4 020	4 030	4 050	4 060	4 070	4 080	4100	4110
5 500	4120	4130	4150	4160	4170	4180	4 200	4 210	4 220	4 230
5 600	4 250	4 260	4 270	4 280	4 300	4 310	4 320	4 330	4 350	4 360
5 700	4 370	4 380	4 400	4 410	4 420	4 430	4 450	4 460	4 470	4 480
5 800	4 500	4 510	4 520	4 530	4 550	4 560	4 570	4 580	4 600	4 610
5 900	4 620	4 630	4 650	4 660	4 670	4 680	4 700	4 710	4 720	4 730
6 000	4 750	4 760	4 770	4 780	4 800	4 810	4 820	4 830	4 850	4 860
6100	4 870	4 880	4 900	4 910	4 920	4 930	4 950	4 960	4 970	4 980
6 200	5 000	5 010	5 020	5 030	5 050	5 060	5 070	5 080	5100	5 no
6 300	5120	5130	5150	5160	5 170	5180	5 200	5 210	5 220	5 230
6 400	5 250	5 260	5 270	5 280	5 300	5 310	5 320	5 330	5 350	5 360
6 500	5 370	5 380	5 400	5 410	5 420	5 430	5 450	5 460	5 470	5 480
6 600	5 500	5 510	5 520	5 530	5 550	5 560	5 570	5 580	5 600	5 610
6 700	5 620	5 630	5 650	5 660	5 670	5 680	5 700	5 710	5 720	5 730
6 800	5 750	5 760	5 770	5 780	5 800	5 810	5 820	5 830	5 850	5 860
6 900	5 870	5 880	5 900	5 910	5 920	5 930	5 950	5 960	5 970	5 980

Kung!. Maj.ts proposition nr 212

Tabell (forts). Ortsgrupp V.

25

Taxerad inkomst kr.	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
7 000	6 000	6 010	6 020	6 030	6 050	6 060	6 070	6 080	6100	6110
7100	6120	6 130	6150	6160	6170	6 180	6 200	6 210	6 220	6 230
7 200	6 250	6 260	6 270	6 280	6 300	6 310	6 320	6 330	6 350	6 360
7 300	6 370	6 380	6 400	6 410	6 420	6 430	6 450	6 460	6 470	6 480
7 400	6 500	6 510	6 520	6530	6 550	6560	6 570	6 580	6 600	6 610
7 500	6 620	6 630	6 650	6 660	6 670	6 680	6 700	6 710	6 720	6 730
7 600	6 750	6 760	6 770	6 780	6 800	6 810	6 820	6 830	6 850	6 860
7 700	6 870	6 880	6 900	6 910	6 920	6 930	6 950	6 960	6 970	6 980
7 800	7 000	7 010	7 020	7 030	7 050	7 060	7 070	7 080	7100	7110
7 900	7 120	7130	7150	7160	7 170	7 180	7 200	7 210	7 220	7 230
8 000	7 250	7 260	7 270	7 280	7 300	7 310	7 320	7 330	7 350	7 360
8100	7 370	7 380	7 400	7 410	7 420	7 430	7 450	7 460	7 470	7 480
8 200	7 500	7 510	7 520	7 530	7 550	7560	7 570	7 580	7 600	7 610
8 300	7 620	7 630	7 650	7 660	7 670	7 680	7 700	7 710	7 720	7 730
8 400	7 750	7 760	7 770	7 780	7 800	7 810	7 820	7 830	7 850	7 860
8 500	7 870	7 880	7 900	7 910	7 920	7 930	7 950	7 960	7 970	7 980
8 600	8 000	8 010	8 020	8 030	8 050	8 060	8 070	8 080	8100	8110
8 700	8120	8130	8150	8160	8170	8180	8 200	8 210	8 220	8 230
8 800	8 250	8 260	8 270	8 280	8 300	8 310	8 320	8 330	8 350	8 360
8 900	8 370	8 380	8 400	8 410	8 420	8 430	8 450	8 460	8 470	8 480
9 000	8500	8510	8520	8530	8550	8560	8570	8580	8 600	8 610
9100	8 620	8 630	8650	8 660	8 670	8 680	8 700	8 710	8 720	8 730
9 200	8 750	8 760	8 770	8 780	8 800	8 810	8 820	8 830	8 850	8 860
9 300	8 870	8 880	8 900	8 910	8 920	8 930	8 950	8 960	8 970	8 980
9 400	9 000	9 010	9 020	9 030	9 050	9 060	9 070	9 080	9100	9110
9500	9120	9130	9150	9160	9170	9180	9 200	9 210	9 220	9 230
9 600	9 250	9 260	9 270	9 280	9 300	9 310	9 320	9 330	9 350	9 360
9 700	9 370	9 380	9 400	9 410	9 420	9 430	9 450	9 460	9 470	9 480
9 800	9500	9 510	9 520	9 530	9 550	9560	9570	9580	9 600	9 610
9 900	9 620	9 630	9 650	9 660	9 670	9 680	9 700	9 710	9 720	9 730
10 000	9 750	9 760	9 770	9 780	9 800	9 810	9 820	9 830	9 850	9 860
10 100	9 870	9 880	9 900	9 910	9 920	9 930	9 950	9 960	9 970	9 980
10 200	10 000	10 010	10 020	10 030	10 050	10 060	10 070	10 080	10100	10110
10 300	10120	10130	10 150	10160	10 170	10180	10 200	10 210	10 220	10 230
10 400	10 250	10 260	10 270	10 280	10 300	10 310	10 320	10 330	10 350	10 360
10500	10 370	10 380	10 400	10 410	10 420	10 430	10 450	10 460	10 470	10 480
10 600	10500	10 510	10 520	10530	10550	10560	10570	10580	10 600	10 610
10 700	10 620	10 630	10 650	10 660	10 670	10 680	10 700	10 710	10 720	10 730
10 800	10 750	10 760	10 770	10 780	10 800	10 810	10 820	10 830	10 850	10 860
10 900	10 870	10 880	10 900	10 910	10 920	10 930	10 950	10 960	10 970	10 980

När den taxerade inkomsten uppgår till 11000 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående
skattskyldig icke orlsavdrag.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Förslag

till

förordning om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Till staten skall årligen erläggas förmögenhetsskatt enligt i denna förordning
givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig
förmögenhetsskatt stadgas i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje
stycket och 64 § 2 mom. kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
Likaledes skola, i den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen
eller i denna förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen
likartade bestämmelser skola tillämpas vid taxeringen till förmögenhetsskatt,
anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efterrättelse.

Skattepliktig förmögenhet.

2 §•

Skattepliktig förmögenhet utgör kapitalvärdet av den skattskyldiges nedan
i 3 § 1 mom. angivna tillgångar, i den mån samma värde överstiger kapitalvärdet
av hans skulder.

3 §.

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår
av 2 mom. här nedan, såsom tillgångar upptagas:

a) fastighet, frälseränta inbegripen;

b) tomträtt, vattenfallsrätt;

c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i skattskyldigs förvärvsverksamhet
eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och
döda inventarier, råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor,
patent- och förlagsrätter, rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt
till stenbrott och dylikt;

d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i
obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra ford -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

27

ringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller
rederier, i den män samma kapital icke är att hänföra till i c) här ovan
nämnd egendom;

e) lös egendom, som är avsedd för ägarens och hans familjs personliga
bruk och bekvämlighet och av beskaffenhet att böra hänföras till yttre inventarier,
såsom ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter,
motorbåtar och dylikt, så ock smycken;

f) besittningsrätt till fastighet, där innehavaren ej enligt 7 § skall likställas
med ägare, såvida rättigheten är utan vederlag eller mot visst belopp en gång
för alla upplåten för innehavarens livstid eller för tid, som icke kommer att
utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång;

g) rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån,
som icke avses i f) här ovan, såvida rättigheten är förhandenvarande och bestämd
att tillgodonjutas för den berättigades livstid eller för tid, som icke
kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång.

2 mom. Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke:

a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring;

b) rätt till undantagsförmåner samt till pension och annan förmån, som
åtnjutes på grund av förutvarande tjänsteförhållande, ävensom till sådan livränta,
varom förmäles i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen;

c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma
är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt värdet
av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000
kronor;

d) rätt till förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkastningen; e)

möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skattskyldiges
och hans familjs personliga bruk;

f) konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såframt ej
ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten
tillgängliga;

g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda
värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor;

h) patent- och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt
till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt;

i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro avsedda för den
skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa
eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter avsedd
kassa.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Värdesättning av tillgångar, som i 3 § 1 mom. omförmälas, skall ske med
hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång och med iakttagande
av här nedan meddelade bestämmelser.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Fastighet, frälseränta inbegripen, upptages till det taxeringsvärde, som vid
nämnda tidpunkt var för densamma gällande. Var sådant värde då ej åsatt
eller har under beskattningsåret omständighet inträffat, som kan under taxeringsperioden
påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten till det taxeringsvärde,
som för taxeringsåret bliver densamma åsatt.

Tomträtt eller valtenfallsrätt skall upptagas till det värde, som rättigheten
med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår,
kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhållanden.

Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binäringar,
i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget
affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd.

Fordran, som löper med ränta, skall, därest den icke är tillgång i rörelse,
upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret
upplupen men ej förfallen ränta.

Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden
före förfallodagen, uppskattas till belopp, som efter en räntefot av fem procent
utgör fordringens förhandenvarande värde enligt vid denna förordning
fogad tabell I. Osäker fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas
inflyta. Värdelös fordran upptages icke.

Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages till det
noterade värdet, såframt antagas kan, att detta motsvarar vad som må hava
varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden.

Annan för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller förmån än frälseränta
uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den uppgått under beskattningsåret.

Kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller
förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat under beskattningsåret,
och en räntefot av fem för hundra om året enligt de vid denna förordning
fogade tabellerna II, III och IV.

Rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock
är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och IV,
såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio
gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.

Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda, att
rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens
kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten
oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes
ålder.

Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast
delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde
motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen
därest föreningen trätt i likvidation.

övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat
vid försäljning under normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
5 §•

29

Vid förmögenhetsberäkningen skola den skattskyldiges skulder upptagas
till sitt kapitalvärde, sådant detta var vid beskattningsårets utgång.

Skuld, som löper med ränta och icke är att hänföra till rörelse, skall upptagas
till sitt kapitalbelopp utan tillägg av under året upplupen men ej förfallen
ränta.

Angående beräkningen av kapitalvärdet av skuld, som ej är förfallen och
därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, ävensom av kapitalvärdet
av förpliktelse, vilken innefattar skyldighet att till annan utgiva undantagsförmåner,
pension, annan livränta eller därmed jämförlig avgift, skall
vad i 4 § stadgas angående beräkningen av kapitalvärdet av fordran eller av
ränta, avkomst, förmån eller annan rättighet äga motsvarande tillämpning.

Borgensförbindelse, för vilken betalningsskyldighet ännu ej inträtt, så ock
annan villkorlig skuld får ej avdragas vid beräkningen, liksom ej heller vid
beskattningsårets utgång oreglerade hushållsskulder och därmed jämförliga
skulder.

Under avdragsgilla skulder inbegripas även den skattskyldiges oguldna,
på grund av taxering under beskattningsåret eller något föregående år utgående
skatter.

Skattskyldighet för förmögenhet.

6 §•

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, såframt ej
annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse
eller beslut, varom i 20 och 21 §§ sägs:

a) fysiska personer, vilka voro här i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, och oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet voro här i
riket bosatta, ävensom i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmälda familjestiftelser:

för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här
i riket eller å utländsk ort;

b) föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet
äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för
gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning, ävensom andra stiftelser än familjestiftelser, samtliga
dock endast om och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst:

för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket
eller å utländsk ort;

c) fysiska personer, vilka icke voro här i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke voro här i
riket bosatta, samt utländska bolag:

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket nedlagd,
till den del den icke utgjorts av svenska aktier, dock att skattskyldighet
föreligger för sådana aktier, som äro nedlagda i rörelse här i riket.

Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av skatt för förmögenhet.

För skattskyldiga, om vilka i 18 § förmäles, bestämmes skyldigheten att
erlägga skatt för förmögenhet efter de i samma paragraf meddelade föreskrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor
äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

2 mom. Med här i riket nedlagd förmögenhet avses:

a) tillgångar, som omförmälas i 3 § 1 mom. a) och b), försåvitt desamma
finnas här i riket;

b) tillgångar, som omförmälas i 3 § 1 mom. c) och d), försåvitt desamma
finnas här i riket och äro avsedda för företag, som av skattskyldig härstädes
bedrives; samt

c) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och
rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom.

När skattskyldighet för förmögenhet är begränsad enligt vad i 1 mom.
stadgas, får vid förmögenhetsberäkningen avdrag ske allenast för skuld, som
häftar vid den förmögenhet skattskyldigheten avser.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med
ägare:

a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så kallad
ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig
besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till
bergshanteringens understöd;

c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av
förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;

d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns
avkomling;

e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs
eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen;

f) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger, att han
finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens
ägare.

Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att förmögenheten
beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som avkastningen
av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattningsår.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

31

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst före
taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor, den
skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

Beräkning av statlig förmögenhetsskatt.

9 §.

Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i förhållande till den på nedan angivet
sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar förmögenhet upptages, utom i fall som avses i tredje
och fjärde styckena här nedan, den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet
vid beskattningsårets utgång.

Därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten
överstiger trettio gånger ett belopp, motsvarande summan av de för
den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om
statlig inkomstskatt fastställda inkomsterna av olika förvärvskällor, minskad
med enligt samma förordning medgivna avdrag för underskott å förvärvskälla
(sammanräknad nettoinkomst) samt den skattepliktiga förmögenheten ej
överstiger 100 000 kronor, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett
belopp, motsvarande trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten,
dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Överstiger den skattepliktiga förmögenheten för skattskyldig, som i föregående
stycke avses, 100 000 kronor och motsvarar trettio gånger den sammanräknade
nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skattepliktiga
förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100 000 kronor och vad som
motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten eller, om trettio
gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50 000 kronor, med
sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbar förmögenhet.

Har vid uppskattning av förmögenhet den värdesättning av tillgångar i
rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper och som godkänts vid inkomstberäkningen,
frångåtts, skall till grund för tillämpning av de i tredje och fjärde
styckena meddelade bestämmelserna läggas den sammanräknade nettoinkomst
som skulle hava fastställts, om den vid förmögenhetsuppskattningen
gjorda värdesättningen av tillgångarna tillämpats även vid inkomstberäkningen.
Vid beräkning av den i föregående punkt avsedda inkomsten skall
iakttagas, att värdesättning av tillgångarna vid utgången av närmast föregående
beskattningsår skall ske enligt grunder motsvarande dem, vilka tilllämpats
vid förmögenhetsuppskattningen för det beskattningsår varom fråga
är.

Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 30 000 kronor.

Ej heller föreligger skatteplikt till statlig förmögenhetsskatt för juridisk
person som avses i 6 § 1 mom. b) denna förordning, därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger 5 000 kronor.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
sex promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 420 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden;

150 000 > » 200 000 » : 920 » > 150 000 * » 12 o/oo; » » ;

200 000 > » 300 000 » : 1 520 > » 200 000 » » 15 °/oo » » ;

300 000 kr. : 3 020 » * 300 000 » » 18 °/oo » »

2 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för juridisk person, som avses i
6 § 1 mom. b) denna förordning, utgöra:

en och en halv promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 5 000 kronor, dock lägst en krona.

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen
därav levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna
var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens
skattepliktiga förmögenhet. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet,
må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara
förmögenheten beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande,
vid tillämpning av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas
sammanlagda nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med
hänsyn till makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt
beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter
deras skattepliktiga förmögenheter.

2 mom. Äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen
därav levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt
anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

33

Eftertaxering.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att han icke blivit taxerad till statlig förmögenhetsskatt eller att han
blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till statlig
förmögenhetsskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits statsverket. Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är
stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomstskatt äga motsvarande tilllämpning.

Beskattningsort.

14 §.

Skattskyldig taxeras till statlig förmögenhetsskatt i den kommun, där han
skall taxeras till statlig inkomstskatt.

Allmänna bestämmelser.

15 §.

1 inom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare,
som vid hans frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och
har dödsboet att på grund av taxering för förmögenhet enligt denna förordning
erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som
äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande
omständigheter äro för handen, att efter framställning från dödsboet
medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse
som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det
beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom.
Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering
och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum
före dödsfallet.

Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra
kalenderåret efter dödsåret.

2 mom. För statlig förmögenhetsskatt, som påförts avliden person eller,
såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo
efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet
skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper
och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även statlig förmögenhetsskatt, som på grund
av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 212.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

16 §.

1 mom. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket
bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande
vistats utan att vara härstädes bosatt.

2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i
denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försök -ringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juridisk
person.

17 §.

Ä svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt
eller löna! svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i
denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad in sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år,
därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

18 §.

Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade
konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit
svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i
riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkning i skattskyldigheten
som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för förmögenhet,
som utgöres av andelar i svenska ekonomiska föreningar. Skatt skall
av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han
under beskattningsåret först haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att
sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och
enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

19 §.

Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller föreskrifter
utöver vad de vid förordningen fogade tabellerna och anvisningarna
innehålla, äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall.

20 §.

1 mom. Är förmögenhet, för vilken statlig förmögenhetsskatt skall utgöras,
tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till förekommande
av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats
om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige
eller förordnande meddelats, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst
slag skai! helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

35

ning. som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande,
varom nu sagts, anses hava ägt rum enligt denna förordning.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning,
som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskommelse,
såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat
och Sverige av förmögenhet, som är underkastad dubbelbeskattning, eller ock,
under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att
viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara
fri '' rån beskattning här i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig
förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande
bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att
uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen
eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten än skatten
skuile utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts,
om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta
mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller
närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas
erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i
denna paragraf stadgas.

21 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för förmögenhet, bestående av främmande stat tillhörig,
för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet.

22 §.

Skuld, som häftar vid förmögenhet, vilken jämlikt överenskommelse eller
beslut varom i 20 § eller 21 § sägs ej skall här i riket beskattas, får icke vid
taxering till statlig förmögenhetsskatt avräknas från förmögenhet, som skall
tagar till beskattning härstädes.

23 §.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad
för samma förmögenhet såväl här i riket som i utländsk stat, må
Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande
kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga,
till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efterskänkande
av statlig förmögenhetsskatt. Har skatten redan erlagts, återbekommes
den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen
stadgas.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken
dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt samt förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild
skatt å förmögenhet, förstnämnda förordning såvitt angår skatt för förmögenhet,
skola upphöra att gälla. I samband med denna förordnings ikraftträdande
skall följande iakttagas:

1) Äldre bestämmelser skola fortfarande äga tillämpning vid 1948 års
taxering, så ock i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.

2) Såvida icke eljest meddelade föreskrifter till annat föranleda, skall efter
denna förordnings ikraftträdande vad i lag eller annan allmän författning
sägs

angående förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i stället
avse, där fråga är om förmögenhet, förordningen om statlig förmögenhetsskatt,

angående förordningen om särskild skatt å förmögenhet i stället avse förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, samt

angående den enligt förordningen om särskild skatt d förmögenhet beskattningsbara
förmögenheten i stället avse den enligt förordningen om
statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenheten.

Anvisningar

till 3 och 4 §§.

1. Tillgång, som efter ty i dessa paragrafer sägs skall ingå i förmögenhetsberäkningen,
skall därvid upptagas, även om den under beskattningsåret icke
lämnat avkastning. Oanvända tomter samt aktier och andra värdehandlingar
skola alltså medtagas, även om någon inkomst därav ej influtit under året.

2. Såsom affärsbruk i rörelse får anses gälla, att tillgångar, som äro avr
sedda till stadigvarande bruk i rörelsen, upptagas till anskaffningsvärdet,
därå årl''ga avskrivningar göras för utrangering, slitning och annan värdeminskning.
Emellertid förekommer understundom, att avskrivningar å tillgångar
till stadigvarande bruk i rörelsen icke verkställas eller göras i större
omfattning än som varit av förhållandena påkallad. Härtill skall hänsyn
tagas vid värdesättningen av tillgångarna, så att vederbörliga avskrivningar
alltid beräknas men tillika hållas inom skäliga belopp.

Lager av råämnen eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till påräknelig
vinst vid försäljning i detalj.

Den omständigheten, att vid inkomstberäkning viss värdesättning varom
ovan sagts blivit godkänd, medför ej att denna skall anses bindande jämväl
för förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar inom jordbruk med binäringar samt
skogsbruk gäller, att levande inventarier sättas till sitt värde i allmänna marknaden,
och att vid värdesättning av döda inventarier samma förfarande följes,
som ovan är för rörelse angivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

37

3. Är fordran för sin tillkomst gjord beroende av ett villkor, som är ovisst,
antingen i den meningen att det är osäkert, om den såsom villkor bestämda
tilldragelsen kommer att inträffa, eller i den meningen att det visserligen är
säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men ovisst när, skall fordringen icke
medräknas. Däremot har den omständigheten, att fordran, som löper utan
ränta, ännu ej är förfallen till betalning, betydelse endast för beräkningen av
dess förhandenvarande värde (4 §).

4. Rättighet skall anses vara bestämd att tillgodonjutas för tid, som icke
kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång, även för det
fall att viss tid icke blivit bestämd, men anledning icke förefinnes att antaga,
att rättigheten kommer att upphöra tidigare än efter det femte årets utgång.

till 6 §.

Såsom här i riket nedlagd förmögenhet anses icke vad någon placerar i
svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fastighet eller vad han
har innestående på bankräkning här i riket eller eljest har att här fordra, där
fordringen icke grundar sig på affärsverksamhet, som han, ensam eller jämte
annan, här i riket utövat. Ej heller föranleder den omständigheten, att utom
riket bosatt person under vistelse här i riket medfört värdehandlingar eller
annan lös egendom eller att han anförtrott dylik egendom i vård hos annan
härstädes, att egendomen blir att anse såsom här i riket nedlagd förmögenhet.

till 7 §.

Förhållande som avses i 7 § f) kan tänkas föreligga, då det är sannolikt
att förmögenheten eller dess värde och rätten till avkastningen därav komma
att i framtiden åter förenas hos den som har rätt till avkastningen eller denne
närstående person. Den omständigheten, att äganderätten skilts från rätten
till avkastningen, kan i dylikt fall vara att betrakta mera som en, exempelvis
för att vinna lättnad i beskattning, tillämpad yttre form än som en anordning
åsyftande att åstadkomma en verklig överflyttning av de förmåner, innehavet
av förmögenheten kan anses medföra.

38

Kungl. Maj.ts proposition, nr 212.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en efter förloppet av
nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor,
därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde j
i	95-24	26	28-12	51	8-31	76	2-45
2	90-70	27	26-78	52	7-91	77	2-34
3	86-38	28	25-51	53	7-53	78	2-22
4	82-27	29	24-29	54	7-17	79	2-12
5	78-35	30	23-14	55	6-83	80	2-02
6	74-62	31	22-04	56	6-51	81	1-92
7	71-07	32	20-99	57	6-20	82	1-83
8	67-68	33	19-99	58	5-90	83	1-74
9	64-46	34	19-04	59	5-62	84	1-66
10	61-39	35	18-13	60	5-35	85	1-58
11	58-47	36	17-27	61	5-10	86	1-51
12	55-68	37	16-44	62	4-86	87	1-43
13	53-03	38	15-66	63	4-62	88	1-37
14	50-51	39	14-91	64	4-40	89	1-30
15	48-10	40	14-20	65	4-19	90	1-24
16	45-81	41	13-53	66	3-99	91	1-18
17	43-63	42	12-88	67	3-80	92	1-12
18	41-55	43	12-27	68	3-62	93	1-07
19	39-57	44	11-69	69	3-45	94	1-02
20	37-69	. 45	11-13	70	3-29	95	0-97
21	35-89	46	10-60	71	3-13	96	0-92
22	34-18	47	10-09	72	2-98	97	0-88
23	32-56	48	9-61	73	2-84	98	0-84
24	31-01	49	9-16	74	2-70	99	0-80
25	29-53	50	8-72	75	2-58	100	0-76

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

39

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående
antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta
(avkomst, förmån) å 1 krona.

Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde
i	0-95	26	14*38	51	18*34	76	19*51
2	1-86	27	14*64	52	18*42	77	19*53
3	2-72	28	14*90	53	18*49	78	19*56
4	3-55	29	15*14	54	18*57	79	19*58
5	4-33	30	15*37	55	18*63	80	19*60
6	5-08	31	15*59	56	18*70	81	19*62
7	5-79	32	15*80	57	18*76	82	19*63
8	6*46	33	16*00	58	18*82	83	19*65
9	7*11	34	16*19	59	18*88	84	19*67
10	7*72	35	16*37	60	18*93	85	19*68
11	8*31	36	16*55	61	18*98	86	19*70
12	8*86	37	16*71	62	19*03	87	19*71
13	9*39	38	16*87	63	19*08	88	19*73
14	9*90	39	17*02	64	19*12	89	19*74
15	10*38	40	17*16	65	19*16	90	19*75
16	10*84	41	17*29	66	19*20	91	19*76
17	11*27	42	17*42	67	19*24	92	19*78
18	11*69	43	17*55	68	19*28	93	19*79
19	12*09	44	17*66	69	19*31	94	19*80
20	12*46	45	17*77	70	19*34	95	19*81
21	12*82	46	17*88	71	19*37	96	19*82
22	13*16	47	17*98	72	19*40	97	19*82
23	13*49	48	18*08	73	19*43	98	19*83
24	13*80	49	18*17	74	19*46	99	19*84
25	14*09	50	18*26	75	19*48	100	19*85

Utgår beloppet 1 stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka närmast
föregående tal med 1.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabell III

utvisande kapitalvfirdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan
förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår
med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
0	15-76	30	15-76	60	9-85	90	1-85
1	17-24	31	15-65	61	9-56	91	1-72
2	17-52	32	15-53	62	9-27	92	1-59
3	17-60	33	15-41	63	8-96	93	1-48
4	17-63	34	15-27	64	8-67	94	1-35
5	17-62	35	15-13	65	8-36	95	1-25
6	17-60	36	14-99	66	8-05	96	1-17
7	17-56	37	14-84	67	7-73	97	1-12
8	17-51	38	14-69	68	7-43	98	1-03
9	17-45	39	14-53	69	7-11	99	0-90
10	17-38	40	14-36	70	6-80	100	0-81
11	17-31	41	14-20	71	6-48	101	0-69
12	17-23	42	14-02	72	6-17	102	0-55
13	17-14	43	13-85	73	5-86	103	0-40
14	17-05	44	13-66	74	5-55	104	0-23
15	16-95	45	13-47	75	5-25
16	16-86	46	13-27	76	4-95
17	16-77	47	13-07	77	4-66
18	16-69	48	12-86	78	4-38
19	16-62	49	12-64	79	4-11
20	16-55	50	12-41	80	3-85
21	16-49	51	12-18	81	3-60
22	16-43	52	11-95	82	3-35
23	16-37	53	11-71	83	3-12
24	16-30	54	11-46	84	2-89
25	16-22	55	11-21	85	2-69
26	16-14	56	10-96	86	2-50
27	16-05	57	10-69	87	2-32
28	15-96	58	10-41	88	2-14
29	15-86	59	10-13	89	1-98

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0''25. Utgår den
vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0''375. Utgår den vid början av varje år, ökas det
med 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

41

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan
förmån, som vid slutet av varje år under en persons avkvinnkön livstid utgår
med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
0	16-13	30	16-00	60	10-36	90	2-10
1	17-33	31	15-90	61	10-06	91	1-95
2	17-59	32	15-80	62	9-76	92	1-80
3	17-66	33	15-69	63	9-45	93	1-67
4	17-69	34	15-58	64	9-13	94	1-55
5	17-68	35	15-46	65	8-81	95	1-42
6	17-66	36	15-34	66	8-49	96	1-34
7	17-63	37	15-21	67	8-16	97	1-29
8	17-58	38	15-08	68	7-83	98	1-22
9	17-53	39	14-94	69	7-51	99	1-12
10	17-47	40	14-80	70	7-18	100	1-02
11	17-40	41	14-65	71	6-85	101	0-91
12	17-33	42	14-49	72	6-52	102	0-80
13	17-25	43	14-33	73	6-21	103	0-64
14	17-18	44	14-16	74	5-89	104	0-47
15	17-11	45	13-98	75	5-57	105	0-26
16	17-04	46	13-79	76	5*27
17	16-97	47	13-59	77	4-97
18	16-91	48	13-39	78	4-70
19	16-84	49	13-18	79	4-41
20	16-77	50	12-96	80	4-14
21	16-71	51	12-74	81	3-88
22	16-64	52	12-50	82	3-63
23	16-57	53	12-26	83	3-39
24	16-50	54	12-01	84	3-16
25	16-42	55	11-75	85	2-96
26	16-34	56	11-49	86	2-76
27	16-27	57	11-22	87	2-58
28	16-18	58	10-94	88	2-41
29	16-09	59	10-66	89	2-25

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0''25. Utgår den
vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0''375. Utgår den vid början av varje år, ökas det
med 1.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 1 mom., 26 § 1 och 3 mom., 28 § 2 och
3 mom., 29 § 1 mom., 34 §, 36 § 1 mom., 77 § 2 och 4 mom., 78 §, 80 §, 84 §
2 mom., 86 §, 90 § 3 mom., 92 §, 93 §, 96 § 2 mom., 97 a §, 98 §, 100 § 1
mom., 104 a §, 105 §, 119 §, 123 § 2 mom., 124 a § 1 mom., 128 § 1 mom.,
130 §, 137 §, 144 § 1 mom. samt 145 § 4 mom. taxeringsförordningen den 28
september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att

141 § 3 mom. samma förordning skall
angives.

Nuvarande lydelse:

1 §•

Taxering till beskattning enligt
kommunalskattelagen, enligt förordningarna
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och om särskild skatt
å förmögenhet samt enligt lagen om
skogsaccis verkställes av särskilda beskattningsnämnder
i den ordning här
nedan angives.

erhålla den lydelse som i det följande

Föreslagen lydelse:

1 §•

Taxering till beskattning enligt
kommunalskattelagen, enligt förordningarna
om statlig inkomstskatt och
om statlig förmögenhetsskatt samt enligt
lagen om skogsaccis verkställes av
särskilda beskattningsnämnder i den
ordning här nedan angives.

2 §•

2 §•

1 mom. I denna förordning förstås
med

allmän fastighetstaxering:
sådan taxering av fastighet,
som skall verkställas år 1933 och därefter
vart femte år;

särskild fastighetstaxering:
sådan taxering av fastighet,

som skall verkställas de år, då allmän
fastighetstaxering icke äger rum;

1 mom. I denna förordning förstås
med

allmän fastighetstaxering:
sådan taxering av fastighet,
som skall verkställas år 1933 och därefter
vart femte år;

särskild fastighetstaxering:
sådan taxering av fastighet,
som skall verkställas de år, då allmän
fastighetstaxering icke äger rum;

1 Senaste lydelse av 1 §, 2 § 1 mom., 26 § 1 mom., 84 § 2 mom., 90 § 3 mom. och 130 §
se 1938:374, av 128 § 1 mom. se 1940:141, av 144 § 1 mom. se 1943:314, av 28 § 2 mom.,
29 § 1 mom., 34 §, 36 § 1 mom., 77 § 2 och 4 mom., 80 §, 92 § 1 mom., 93 §, 97 a §, 98 §,
100 § 1 mom., 104 a §, 105 §, 119 §, 123 § 2 mom. och 124 a § 1 mom. se 1943:855 samt av
28 § 3 mom., 78 §, 86 § och 145 § 4 mom. se 1945:901.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

43

Nuvarande lydelse:

taxering för inkomst eller
förmögenhet: taxering till

kommunal inkomstskatt, till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt och till
särskild skatt å förmögenhet; samt

virkestaxering: taxering till
skogsaccis.

Särskild fastighetstaxering---

årlig taxering.

26 §.

1 in o m. Nedannämnda skattskyldiga
äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan anmaning
till ledning för egen taxering
för inkomst eller förmögenhet avlämna
deklaration (självdeklaration),
nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller står
under offentlig kontroll, samt ekonomisk
förening, så ock annan juridisk
person, som antingen under beskattningsåret
haft förvärvskälla av
beskaffenhet, att skattskyldighet för
därav härflytande inkomst åligger honom
enligt kommunalskattelagen eller
förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, eller enligt 12 §
nämnda förordning är skattskyldig för
förmögenhet;

2) fysisk person, därest han antingen a)

nästföregående år varit taxerad
till kommunal inkomstskatt eller statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt eller
särskild skatt å förmögenhet;

b) under beskattningsåret haft inkomst
av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt
kommunalskattelagen eller förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
eller vid samma års ut -

Föreslagen lydelse:

taxering för inkomst eller
förmögenhet: taxering till
kommunal inkomstskatt, till statlig inkomstskatt
och till statlig förmögenhetsskatt;
samt

virkestaxering: taxering till
skogsaccis.

Särskild fastighetstaxering---

årlig taxering.

26 §.

1 m o m. Nedannämnda skattskyldiga
äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan anmaning
till ledning för egen taxering
för inkomst eller förmögenhet avlämna
deklaration (självdeklaration),
nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller står
under offentlig kontroll, samt ekonomisk
förening, så ock annan juridisk
person, som antingen under beskattningsåret
haft förvärvskälla av
beskaffenhet, att skattskyldighet för
därav härflytande inkomst åligger honom
enligt kommunalskattelagen eller
förordningen om statlig inkomstskatt,
eller enligt G § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt är skattskyldig
för förmögenhet;

2) fysisk person, därest han antingen a)

nästföregående år varit taxerad
till kommunal inkomstskatt eller statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt; b)

under beskattningsåret haft inkomst
av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt
kommunalskattelagen eller förordningen
om statlig inkomstskatt, och i
sådant fall tillika hans enligt kommu

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

gång ägt förmögenhet, för vilken han
är skattskyldig enligt nämnda förordning,
och i sådant fall tillika hans enligt
kommunalskattelagen beräknade
taxerade inkomst i någon kommun eller
hans enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt
beräknade taxerade inkomst jämte en
etthundradedel av förmögenheten
uppgått, i fråga om sådan person som
varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, till
minst 600 kionor och, i fråga om annan
person, till minst 100 kronor; eller

c) vid beskattningsårets utgång ägt
förmögenhet, uppgående till minst
20 000 kronor, för vilken han är skattskyldig
enligt föimrdningen om särskild
skatt å förmögenhet.

Vid bedömandet av fysisk persons
deklarationsskyldighet skall, om han
under beskattningsåret varit gift och
under större delen av året levt tillsammans
med deix andra maken, hänsyn
tagas, fönxtom till hans egen inkomst
och förmögenhet, även till boets
och den andi''a makens inkomst och
förmögenhet. Har skattskyldig barn,
skall hänsyn tagas jämväl till barnets
förmögenhet, därest han enligt föroi^dningen
om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt eller förordningen
om särskild skatt å förmögenhet skall
taxeras därför.

Vid tillämpning---- riket bo satta.

Avlider skattskyldig----den

avlidne.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva
deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd
förmögenhet, och skall förty vid tilllämpning
av bestämmelsen i 1 mom.
första stycket under 2) b) så anses,

Föreslagen lydelse:

nalskattelagen beräknade taxerade inkomst
i någon kommun eller hans enligt
förordningen om statlig inkomstskatt
beräknade taxerade inkomst
uppgått, i fråga om sådan person som
varit här i låket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, till
minst 600 kronor och, i fråga om annan
person, till minst 100 kronor; eller

c) vid beskattningsårets utgång ägt
förmögenhet, uppgående till minst
30 000 kronor, för vilken han är
skattskyldig enligt förordningen om
statlig förmögenhetsskatt.

Vid bedömandet av fysisk persons
deklarationsskyldighet skall, om han
under beskattningsåret varit gift och
under större delen av året levt tillsammans
med den andra maken, hänsyn
tagas, förutom till hans egen inkomst
och förmögenhet, även till boets
och den andra makens inkomst och
förmögenhet. Har skattskyldig barn,
skall hänsyn tagas jämväl till barnets
förmögenhet, därest han enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
skall taxei-as därför.

Vid tillämpning---riket bo satta.

Avlider skattskyldig---den

avlidne.

3 m o m. Lapp är ej skyldig avgiva
deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd
förmögenhet, och skall förty vid tilllämpning
av bestämmelserna i 1
mom. första stycket under 2) b) och

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

45

Nuvarande lydelse:

som om dylik inkomst eller förmögenhet
ej vore underkastad beskattning.
önskar lapp avgiva uppgift om
inkomst eller förmögenhet, som nu
sagts, må uppgift härom lämnas i
självdeklaration, vilken avlämnas i
vanlig ordning, eller ock särskild uppgift
angående renskötsel avgivas på
sätt i 41 § stadgas.

28 §.

2 in o in. Deklarationsskyldig, som
icke är fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse, skall avgiva
allmän självdeklaration
inom det län, där han är skattskyldig
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet.
Sådan deklarationsskyldig
skall därjämte avgiva särskild
självdeklaration i varje annat
län, inom vilket han är skattskyldig
till kommunal inkomstskatt. Här
avsedd deklarationsskyldig, som icke
är skattskyldig till statlig inkomstocli
förmögenhetsskatt eller särskild
skatt å förmögenhet, skall avgiva
särskild självdeklaration i varje län,
inom vilket han är skattskyldig till
kommunal inkomstskatt.

Särskild självdeklaration---

flera exemplar.

Självdeklaration, som —--- eller

bolaget.

3 m o in. Deklarationsskyldig, som
är fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse och som är skattskyldig
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt ä
förmögenhet, skall avgiva dels i den
kommun, där lian var mantalsskriven
för året näst före taxeringsåret eller,
utan att hava varit mantalsskriven,

Föreslagen lydelse:

c) så anses, som om dylik inkomst
eller förmögenhet ej vore underkastad
beskattning. Önskar lapp avgiva uppgift
om inkomst eller förmögenhet,
som nu sagts, må uppgift härom
lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas
i vanlig ordning, eller ock
särskild uppgift angående renskötsel
avgivas på sätt i 41 § stadgas.

28 §.

2 mom. Deklarationsskyldig, som
icke är fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse, skall avgiva allmän
självdeklaration inom
det län, där han är skattskyldig till
statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt.
Sådan deklarationsskyldig
skall därjämte avgiva särskild
självdeklaration i
varje annat län, inom vilket han är
skattskyldig till kommunal inkomstskatt.
Här avsedd deklarationsskyldig,
som icke är skattskyldig till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt,
skall avgiva särskild
självdeklaration i varje län, inom vilket
han är skattskvldig till kommunal
inkomstskatt.

Särskild självdeklaration---

flera exemplar.

Självdeklaration, som---eller

bolaget.

3 in o in. Deklarationsskyldig, som
är fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse och som är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt, skall avgiva
dels i den kommun, där han var mantalsskriven
för året näst före taxeringsåret
eller, utan alt hava varit
mantalsskriven, är skattskyldig till

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

är skattskyldig till sådan skatt, a 1 1-män självdeklaration till
ledning vid taxering till nämnda skatter
och till kommunal inkomstskatt i
samma kommun, dels i varje annan
kommun, där han är skattskyldig till
kommunal inkomstskatt, särskild
självdeklaration till ledning
vid taxering till sådan skatt. Här avsedd
deklarationsskyldig, som icke är
skattskyldig till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt eller särskild skatt
å förmögenhet, skall avgiva särskild
självdeklaration i
varje kommun, där han är skattskyldig
till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom-----särskild kom mun.

29 §.

1 m o m. Allmän självdeklaration
---område; ävensom

6) den skattskyldiges tillgångar och
skulder vid slutet av beskattningsåret,
om och i den mån skattskyldighet för
förmögenhet åligger honom.

Har skattskyldig---— och skul der.

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening, som haft inläkt genom
utdelning, för vilken jämlikt
7 § h) förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt skatteplikt
icke föreligger, skall tillika
lämna uppgift om utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt —---

30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt----

av försäkring.

Belopp, som--— öretal bort falla.

Föreslagen lydelse:

sådan skatt, allmän självdeklaration
till ledning vid taxering
till nämnda skatter och till kommunal
inkomstskatt i samma kommun,
dels i varje annan kommun,
där han är skattskyldig till kommunal
inkomstskatt, särskild
självdeklaration till ledning
vid taxering till sådan skatt. Här avsedd
deklarationsskyldig, som icke
är skattskyldig till statlig inkomstskatt
eller statlig förmögenhetsskatt, skall
avgiva särskild självdeklaration
i varje kommun, där
han är skattskyldig till kommunal
inkomstskatt.

Finnes inom---särskild kom mun.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration
--— område; ävensom

6) den skattskyldiges tillgångar och
skulder vid slutet av beskattningsåret,
ändå att förmögenheten icke
uppgår till skattepliktigt belopp, dock
endast om och i den mån skattskyldighet
för förmögenhet åligger honom.

Har skattskyldig---och skul der.

Svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening, som haft intäkt
genom utdelning, för vilken jämlikt
7 § h) förordningen om statlig inkomstskatt
skatteplikt icke föreligger,
skall tillika lämna uppgift om
utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt----

30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt —---

av försäkring.

Belopp, som---öretal bort falla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

47

Nuvarande lydelse:

34 §.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag
så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall varje år till ledning
för delägares taxering utan anmaning
avlämna följande uppgifter
angående bolaget eller rederiet, nämligen a)

för varje kommun, där delägare
är skattskyldig till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt
för varje sådan delägare, vilken
uppgift skall avfattas enligt reglerna
för allmän självdeklaration och tilllika
innehålla upplysning om den delägaren
tillkommande andelen av bolagets
eller rederiets inkomst och värdet
av hans andel eller lott i bolaget
eller rederiet; samt

b) för varje —- —- — delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga
delägare skattskyldiga till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt i
samma kommun eller samma distrikt,
skall dock uppgift, som i b) avses,
icke lämnas för den kommunen eller
det distriktet.

Vid uppgift---där förmäles.

36 §.

1 m o in. Självdeklaration, som
— — — under taxeringsåret.

Staten, landsting--- — 31 mars.

Verk eller -— --före taxerings året.

På ansökan av deklarationsskyldig,
som visar alt i följd av hans förvärvskällors
särskilda beskaffenhet eller
verksamhetens mera betydande omfattning
eller annan omständighet av
säregen beskaffenhet hinder möter
att avlämna självdeklaration inom
ovan stadgad lid, må, om den dekla -

Föreslagen lydelse:

34 §.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag
så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall varje år till ledning
för delägares taxering utan anmaning
avlämna följande uppgifter
angående bolaget eller rederiet, nämligen a)

för varje kommun, där delägare
är skattskyldig till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt:
uppgift, särskilt för varje sådan delägare,
vilken uppgift skall avfattas
enligt reglerna för allmän självdeklaration
och tillika innehålla upplysning
om den delägaren tillkommande andelen
av bolagets eller rederiets inkomst
och värdet av hans andel eller
lott i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje —--delägare be löper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga
delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt
i samma kommun eller samma
distrikt, skall dock uppgift, som i b)
avses, icke lämnas för den kommunen
eller det distriktet.

Vid uppgift---där förmäles.

36 §.

1 in o in. Självdeklaration, som
— — — under taxeringsåret.

Staten, landsting — — — 31 mars.

Verk eller--— före taxerings året.

På ansökan av deklarationsskyldig,
som visar att i följd av hans förvärvskällors
särskilda beskaffenhet eller
verksamhetens mera betydande
omfattning eller annan omständighet
av säregen beskaffenhet hinder möter
att avlämna självdeklaration inom
ovan stadgad tid, må, om den dekla -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

rationsskyldige är skattskyldig till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
taxeringsintendenten i det län,
där den deklarationsskyldige har att
avgiva allmän självdeklaration, och,
om den deklarationsskyldige icke är
skattskyldig till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten
i det län, där den deklaration, ansökningen
avser, skall avgivas, utsätta
särskild tid för avlämnandet.

Vad i---- eller rederi.

77 §.

2 mom. Särskild taxeringsnämnd
verkställer, utom i fall som i 4 mom.
sägs, taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt särskild skatt å förmögenhet
av sådana skattskyldiga
inom nämndens taxeringsdistrikt, som
icke äro fysiska personer, oskifta
dödsbon eller familjestiftelser.

4 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden
har att verkställa dels
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt ä
förmögenhet av skattskyldiga, som
sakna hemortskommun i riket, ävensom
av sådana i 26 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
omförmälda skattskyldiga, som
jämlikt § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen
skola mantalsskrivas
inom Stockholms stad och S:t Nikolai
församling, dels ock taxering till kommunal
inkomstskatt av skattskyldiga,
då sådan taxering skall ske för gemensamt
kommunalt ändamål.

Taxering, som — — — särskilt
taxeringsdistrikt.

Föreslagen lydelse:

rationsskyldige är skattskyldig till
statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt,
taxeringsintendenten
i det län, där den deklarationsskyldige
har att avgiva allmän självdeklaration,
och, om den deklarationsskyldige
icke är skattskyldig till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt,
taxeringsintendenten i det
län, där den deklaration, ansökningen
avser, skall avgivas, utsätta särskild
tid för avlämnandet.

Vad i---eller rederi.

77 §.

2 m o in. Särskild taxeringsnämnd
verkställer, utom i fall som i 4 mom.
sägs, taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt och statlig
förmögenhetsskatt av sådana skattskyldiga
inom nämndens taxeringsdistrikt,
som icke äro fysiska personer,
oskifta dödsbon eller familjestiftelser.

4 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden
har att verkställa dels
taxering till statlig inkomstskatt och
statlig förmögenhetsskatt av skattskyldiga,
som sakna hemortskommun
i riket, ävensom av sådana i
17 § förordningen om statlig inkomstskatt
och 17 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt omförmälda
skattskyldiga, som jämlikt 14 § 2
mom. och 36 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
skola mantalsskrivas
i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm,
dels ock taxering till kommunal
inkomstskatt av skattskyldiga, då
sådan taxering skall ske för gemensamt
kommunalt ändamål.

Taxering, som — — — särskilt
taxeringsdistrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

49

Nuvarande lydelse:

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —
•— — vederbörande taxeringsnämndsordförande; g)

att när fråga uppkommer att beträffande
barn, vilkas föräldrar icke
varit under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra,
levt åtskilda, tillerkänna en av
föräldrarna helt familjeavdrag för
barnet, i fall, då den andre av föräldrarna
ej skall taxeras inom distriktet,
lämna vederbörande taxeringsnämnds
ordförande meddelande om förhållandet; h)

att även —---vinnande be hövligt.

Det åligger —---nämnden kunna

lämnas.

På begäran---ordföranden

kunna lämnas.

80 §.

Kronoombudet har — — — av
denne;

b) att vid granskningen tillse, att
kronans intresse vid taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt å förmögenhet
varder behörigen iakttaget; samt

c) att, i — — — och verkställa
förekommande längdföring.

Med avseende---samt verk ställa

förekommande längdföring.

84 §.

2 m o in. Varje år beslutar taxeringsnämnden,
i den mån icke annat
i 85 § stadgas, för envar skattskyldig,
huruvida och till vilket belopp taxering
till kommunal inkomstskatt samt
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt d förmögenhet
skall honom åsättas.

Föreslagen lydelse:

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

--vederbörande taxeringsnämnds ordförande; g)

att när fråga uppkommer att beträffande
barn, vilkas föräldrar icke
varit under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra,
levt åtskilda, vid taxeringen till
kommunal inkomstskatt tillerkänna en
av föräldrarna helt familjeavdrag för
barnet, i fall, då den andre av föräldrarna
ej skall taxeras inom distriktet,
lämna vederbörande taxeringsnämnds
ordförande meddelande om förhållandet; h)

att även---vinnande be hövligt.

Det åligger — —- — nämnden kunna
lämnas.

På begäran —--ordföranden

kunna lämnas.

80 §.

Kronoombudet har — — — av
denne;

b) att vid granskningen tillse, att
kronans intresse vid taxeringen till
statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
varder behörigen iakttaget;
samt

c) att, i — — — och verkställa
förekommande längdföring.

Med avseende---samt verk ställa

förekommande längdföring.

84 §.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden,
i den mån icke annat
i 85 § stadgas, för envar skattskyldig,
huruvida och till vilket belopp taxering
till kommunal inkomstskatt samt
till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
skall honom åsättas.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 212.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

Så snart ske kan skall nämnden
företaga taxering till kommunal inkomstskatt
beträffande sådana inom
taxeringsdistriktet skattskyldiga, som
skola taxeras till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd.
För envar, som därvid taxerats,
skall underrättelse, huru taxeringen
utfallit, med uppgift jämväl
om nettointäkt och uppskattad inkomst
för varje förvärvskälla, ofördröjligen
avlåtas till omförmälda taxeringsnämnd.

Har taxeringsnämnd i fråga om
skattskyldighet för förmögenhet med
ägare likställt den som åtnjuter avkastningen
av förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer stiftelse,
skall, där stiftelsen skall taxeras till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
av annan taxeringsnämnd, underrättelse
om berörda taxeringsåtgärd
ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda
taxeringsnämnd.

86 §.

För varje lokalt taxeringsdistrikt
eller, om sådant distrikt består av mer
än en kommun, för varje kommun
skola föras särskilda taxeringslängder,
nämligen två längder över taxeringen
av fastigheter (fastighetslängd
e r), av vilka den ena skall upptaga
fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller
5 mom. kommunalskattelagen äro undantagna
från skatteplikt, och den
andra skall upptaga övriga fastigheter,
med undantag för sådana, som
avses i 5 § 2 mom. nämnda lag, en
längd över taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt och till
kommunal inkomstskatt (inkomst1
ä n g d), en längd över taxeringen till

Föreslagen lydelse:

Så snart ske kan skall nämnden
företaga taxering till kommunal inkomstskatt
beträffande sådana inom
taxeringsdistriktet skattskyldiga, som
skola taxeras till statlig inkomstskatt
av annan taxeringsnämnd. För envar,
som därvid taxerats, skall underrättelse,
huru taxeringen utfallit, med
uppgift jämväl om nettointäkt och
uppskattad inkomst för varje förvärvskälla,
ofördröjligen avlåtas till
omförmälda taxeringsnämnd.

Har taxeringsnämnd i fråga om
skattskyldighet för förmögenhet med
ägare likställt den som åtnjuter avkastningen
av förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer stiftelse,
skall, där stiftelsen skall taxeras till
statlig förmögenhetsskatt av annan
taxeringsnämnd, underrättelse om berörda
taxeringsåtgärd ofördröjligen
avlåtas till sist omförmälda taxeringsnämnd.

86 §.

För varje lokalt taxeringsdistrikt
eller, om sådant distrikt består av mer
än en kommun, för varje kommun
skola föras särskilda taxeringslängder,
nämligen två längder över taxeringen
av fastigheter (fastighetslängd
e r), av vilka den ena skall upptaga
fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller
5 mom. kommunalskattelagen äro undantagna
från skatteplikt, och den
andra skall upptaga övriga fastigheter,
med undantag för sådana, som
avses i 5 § 2 mom. nämnda lag, en
längd över taxeringen till statlig inkomstskatt
och till kommunal inkomstskatt
(inkomstlängd), en
längd över taxeringen till statlig för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

51

Nuvarande lydelse:

särskild skatt å förmögenhet (f ö rmögenhetslängd)
ävensom en
längd över taxeringen till skogsaccis
(skogsaccislängd). Hos den gemensamma
taxeringsnämnden skola
föras särskild inkomstlängd och särskild
förmögenhetslängd över taxering
för inkomst eller förmögenhet av
skattskyldiga, som omförmälas i 77 §
4 mom.

Hos särskild — — — egen uppbördsförvaltning.

De beslutade---skattskyldi ges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt yrkesbeteckning
för den skattskyldige, uppskattad
inkomst av olika förvärvskällor, medgivet
avdrag för underskott å förvärvskälla,
sammanräknad nettoinkomst,
medgivna allmänna avdrag
som icke avse underskott å förvärvskälla,
taxerat belopp, beloppet av
medgivna ortsa vdrag, dock ej såvitt
angår ensamstående skattskyldig,
samt beskattningsbart belopp med angivande
tillika, där det ej framgår
av längdens uppställning, av den
punkt i 18 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
enligt vilken grundbeloppet för
däri ingående bottenskatt skall beräknas; dels

i--— beskattningsbar

inkomst;

dels ock, till ledning för påföring
av pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering, för envar, som
vid taxeringsårets början uppnått
sjutton men ej sextiofem års ålder,
beräknat taxerat belopp enligt förordningen
om statlig inkomst- och

Föreslagen lydelse:

mögenhetsskatt (förmögenhetslängd)
ävensom en längd över taxeringen
till skogsaccis (skogsaccislängd).
Hos den gemensamma
taxeringsnämnden skola föras särskild
inkomstlängd och särskild förmögenhetslängd
över taxering för inkomst
eller förmögenhet av skattskyldiga,
som omförmälas i 77 § 4
mom.

Hos särskild — — — egen uppbördsförvaltning.

De beslutade---skattskyldi ges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt
yrkesbeteckning för den skattskyldige,
uppskattad inkomst av olika
förvärvskällor, medgivet avdrag för
underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst, medgivna allmänna
avdrag som icke avse underskott
å förvärvskälla, taxerad inkomst,
beloppet av medgivna ortsavdrag,
dock ej såvitt angår ensamstående
skattskyldig, samt beskattningsbar inkomst
med angivande tillika, där det
ej framgår av längdens uppställning,
av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, enligt
vilken skatten skall beräknas;

d e 1 s i — — — beskattningsbar
inkomst;

dels ock, till ledning för påföring
av pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering, för envar, som
vid taxeringsårets början uppnått
sjutton men ej sextiosex års ålder,
beräknad taxerad inkomst enligt förordningen
om statlig inkomstskatt,

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

förmögenhetsskatt, därest detsamma
icke införts på grund av föreskriften
här ovan.

I förmögenhetslängden angives den
till särskild skatt d förmögenhet beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter-----Kungl.

Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas
---och ledamöter.

90 §.

3 m o in. Skall i fråga om stiftelse
grundbelopp för den i statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten ingående
bottenskatten beräknas enligt
18 § 2 mom. a) förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt,
åligger det taxeringsnämndens ordförande
att ofördröjligen i rekommenderat
brev med allmänna posten tillsända
stiftelsen underrättelse därom.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft
förvärvskälla, som enligt komunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort
är att hänföra till skilda
prövningsdistrikt, skola genom vederbörande
taxeringsintendents försorg,
så snart ske kan efter det inkomstoch
förmögenhetslängderna för året
med tillhörande handlingar inkommit
till länsstyrelsen och senast den 31
juli, till den mellankommunala prövningsnämnden
översändas de självdeklarationer
och andra handlingar,
som avgivits till ledning vid den skattskyldiges
taxering för inkomst eller
förmögenhet dels i kommun, till vilken
dylik förvärvskälla är att hänföra,
dels ock, därest han inom an -

Föreslagen lydelse:

därest denna inkomst icke införts på
grund av föreskriften här ovan.

I förmögenhetslängden angives den
till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter — -— —

Kungl. Maj:t.

T axeringslängderna underskrivas
---och ledamöter.

90 §.

3 mom. Skall i fråga om stiftelse
den statliga inkomstskatten beräknas
enligt 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt eller
den statliga förmögenhetsskatten beräknas
enligt 11 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt,
åligger det taxeringsnämndens ordförande
att ofördröjligen i rekommenderat
brev med allmänna posten tillsända
stiftelsen underrättelse därom.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft
förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort
är att hänföra till
skilda prövningsdistrikt, skola genom
vederbörande taxeringsintendents försorg,
så snart ske kan efter det inkomst-
och förmögenhetslängderna
för året med tillhörande handlingar
inkommit till länsstyrelsen och senast
den 31 juli, till den mellankommunala
prövningsnämnden översändas
de självdeklarationer och andra handlingar,
som avgivits till ledning vid
den skattskyldiges taxering för inkomst
eller förmögenhet dels i kommun,
till vilken dylik förvärvskälla
är att hänföra, dels ock, därest han

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

53

Nuvarande lydelse:

nan kommun är skattskyldig till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
i denna kommun. Har den
skattskyldige under beskattningsåret
varit gift, skola till den mellankommunala
prövningsnämnden jämväl
översändas de självdeklarationer och
andra handlingar, som avgivits till
ledning vid den andra makens taxering
för inkomst eller förmögenhet i
nämnda kommuner, därest 52 §

1 mom. kommunalskattelagen eller
19 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt är
tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt
härmed skola överlämnas utdrag
av inkomst- och förmögenhetslängderna
samt taxeringsnämndernas
protokoll, såvitt angår ifrågavarande
taxeringar.

2 mom. Föreligger beträffande
annan skattskyldig än i ! mom.
nämnts fråga, i vilket prövningsdistrikt
han skall taxeras till kommunal
inkomstskatt för viss inkomst eller
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skola handlingarna rörande
dylik skattskyldigs taxering för
inkomst eller förmögenhet på enahanda
sätt avskiljas, fullständigas och
översändas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

93 §.

Taxeringsintendenten har----

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten — —
— 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i — — —- föranstalta
därom.

Finner taxeringsintendenten--

—- taxeringsnämndens ordförande.

Föreslagen lydelse:

inom annan kommun är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt, i denna kommun.
Har den skattskyldige under
beskattningsåret varit gift, skola till
den mellankommunala prövningsnämnden
jämväl översändas de självdeklarationer
och andra handlingar,
som avgivits till ledning vid den andra
makens taxering för inkomst eller
förmögenhet i nämnda kommuner,
därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
eller 11 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt eller
12 § 1 mom. förordningen om statlig
förmögenhetsskatt är tillämplig å
makarnas taxering. Samtidigt härmed
skola överlämnas utdrag av inkomst-
och förmögenhetslängderna
samt taxeringsnämndernas protokoll,
såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

2 m o m. Föreligger beträffande annan
skattskyldig än i 1 mom. nämnts
fråga, i vilket prövningsdistrikt han
skall taxeras till kommunal inkomstskatt
för viss inkomst eller till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt,
skola handlingarna rörande
dylik skattskyldigs taxering för
inkomst eller förmögenhet på enahanda
sätt avskiljas, fullständigas och
översändas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

93 §.

Taxeringsintendenten har---

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten —■ —
—■ 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i — — — föranstalta
därom.

Finner taxeringsintendenten —- —
— taxeringsnämndens ordförande.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

Landskamreraren har--— er forderlig

utredning.

1 fråga om sådana skattskyldiga,
vilka skola taxeras till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt inom
visst prövningsdistrikt och därjämte
till kommunal inkomstskatt inom annat
prövningsdistrikt, utan alt dock
sådant fall föreligger, som i 96 §
2 mom. avses, böra taxeringsintendentema
i de olika distrikten samråda
för åvägabringande av likformig
taxering.

96 §.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla,
som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort
är att hänföra till skilda
prövningsdistrikt, skall den mellankommunala
prövningsnämnden taga
befattning med den skattskyldiges
taxering för inkomst eller förmögenhet
i de kommuner, till vilka dylik
förvärvskälla är att hänföra, samt,
om han i annan kommun är skattskyldig
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
i denna kommun. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift, skall den mellankommunala
prövningsnämnden taga befattning
jämväl med den andra makens
taxering för inkomst eller förmögenhet
i nämnda kommuner, därest
52 § 1 mom. kommunalskattelagen
eller 19 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är tillämplig å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu
nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt
skattskyldig skall taxeras till kommunal
inkomstskatt för viss inkomst

Föreslagen lydelse:

Landskamreraren har---er forderlig

utredning.

1 fråga om sådana skattskyldiga,
vilka skola taxeras till statlig inkomstskatt
inom vi&st prövningsdistrikt
och därjämte till kommunal
inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt,
utan att dock sådant fall
föreligger, som i 96 § 2 mom. avses,
böra taxeringsintendentema i de olika
distrikten samråda för åvägabringande
av likformig taxering.

96 §.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla,
som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort
är att hänföra till skilda
prövningsdistrikt, skall den mellankommunala
prövningsnämnden taga
befattning med den skattskyldiges
taxering för inkomst eller förmögenhet
i de kommuner, till vilka dylik
förvärvskälla är att hänföra, samt,
om han i annan kommun är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller
statlig fömög enhetsskatt, i denna
kommun. Har den skattskyldige under
beskattningsåret varit gift, skall
den mellankommunala prövningsnämnden
taga befattning jämväl med
den andra makens taxering för inkomst
eller förmögenhet i nämnda
kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
eller 11 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
eller 12 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt är tilllämplig
å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu
nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt
skattskyldig skall taxeras till kommunal
inkomstskatt för viss inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

55

Nuvarande lydelse:

eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
tillkominer det likaledes
den mellankommunala prövningsnämnden
att taga befattning med de
taxeringar, tvisten avser.

97 a §.

Efter taxeringsårets utgång må
taxeringsintendent eller medlem av
länsprövningsnämnd icke hos nämnden
framställa yrkande, som avser
samma års taxering, där ej fall föreligger,
som avses i 123 §, 124 a §,
128 § 2 mom., 129 § eller 130 § denna
förordning, 75 § 1 eller 2 mom.
kommunalskattelagen, 24- § 1 mom.
förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, 7 § förordningen
om särskild skatt å förmögenhet eller
16 § andra stycket lagen om folkpensionering;
vederbörande dock obetaget
att efter taxeringsårets utgång
närmare angiva omfattningen av yrkande,
som dessförinnan framställts.

Hava besvär---nyssnämnda

besvär.

Mål och —--efter taxerings året.

98 §.

Alla beslut---bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens
beslut tillkommit eller
blivit fastställd annorlunda än
taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas
i vederbörlig taxeringslängd
och jämväl upptagas i särskild längd
(ä n d r i n g s 1 ä n g d), som upplägges
i skilda avdelningar dels för särskild
fastighetstaxering, dels för taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt kommunal inkomstskatt,
dels för taxering till särskild skatt å
förmögenhet och dels för virkestaxe -

Föreslagen lydelse:

eller till statlig inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt, tillkommer det
likaledes den mellankommunala prövningsnämnden
att taga befattning med
de taxeringar, tvisten avser.

97 a §.

Efter taxeringsårets utgång må
taxeringsintendent eller medlem av
länsprövningsnämnd icke hos nämnden
framställa yrkande, som avser
samma års taxering, där ej fall föreligger,
som avses i 123 §, 124 a §,
128 § 2 mom., 129 § eller 130 § denna
förordning, 75 § 1 eller 2 mom.
kommunalskattelagen, 15 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
eller 15 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt; vederbörande
dock obetaget att efter taxeringsårets
utgång närmare angiva
omfattningen av yrkande, som dessförinnan
framställts.

Hava besvär----nyssnämnda

besvär.

Mål och---efter taxerings året.

98 §.

Alla beslut--— bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens
beslut tillkommit eller
blivit fastställd annorlunda än
taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas
i vederbörlig taxeringslängd
och jämväl upptagas i särskild längd
(ändringslängd), som upplägges
i skilda avdelningar dels för .särskild
fastighetstaxering, dels för taxering
till statlig inkomstskatt samt kommunal
inkomstskatt, dels för taxering till
statlig förmögenhetsskatt och dels för
virkestaxering. Närmare föreskrifter

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

ring. Närmare föreskrifter om längd -föringen meddelas av Kungl. Maj:t.

Justering av —--justeringen

utsättes.

Vederbörande protokollförare —
--gjorda tillägg.

Vad i---året därpå.

100 §.

1 mom. Det åligger protokollföraren
hos länsprövningsnämnden att senast
å fjortonde dagen efter den, då
protokollet justerats, i rekommenderat
brev med mottagningsbevis med
allmänna posten tillsända dels ägare
eller därmed likställd innehavare av
varje sådan fastighet, vilkens taxering
varit föremål för nämndens efter särskild
prövning meddelade beslut, dels
ock varje skattskyldig, vilkens taxering
för inkomst eller förmögenhet eller
för avverkat virke varit föremål
för nämndens efter särskild prövning
meddelade beslut, underrättelse om
beslutet medelst utdrag av nämndens
protokoll. Vad nu sagts äger icke tilllämpning,
då beslutet inneburit allenast,
att taxering för inkomst eller
förmögenhet efter yrkande av annan
än den skattskyldige rättats i avseende
å felaktighet vid beräkningen eller införingen
i inkomstlängden av ortsavdragen.

Har i — —--jämväl klaganden.

Vad ovan---fråga är.

104 a §.

Efter taxeringsårets utgång må allmänna
ombudet hos eller medlem av
den mellankommunala prövningsnämnden
icke hos nämnden framställa
yrkande, som avser samma års
taxering, där ej fall föreligger, som
avses i 123 §, 124 a §, 128 § 2 mom.

Föreslagen lydelse:

om längdföringen meddelas av Kungl.
Maj :t.

Justering av —--justeringen

utsättes.

Vederbörande protokollförare —
--gjorda tillägg.

Vad i —--året därpå.

100 §.

1 mom. Det åligger protokollföraren
hos länsprövningsnämnden att senast
å fjortonde dagen efter den, då
protokollet justerats, i rekommenderat
brev med mottagningsbevis med
allmänna posten tillsända dels ägare
eller därmed likställd innehavare av
varje sådan fastighet, vilkens taxering
varit föremål för nämndens efter särskild
prövning meddelade beslut, dels
ock varje skattskyldig, vilkens taxering
för inkomst eller förmögenhet eller
för avverkat virke varit föremål
för nämndens efter särskild prövning
meddelade beslut, underrättelse om
beslutet medelst utdrag av nämndens
protokoll. Vad nu sagts äger icke tilllämpning,
då beslutet inneburit allenast,
att taxering för inkomst efter yrkande
av annan än den skattskyldige
rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen
eller införingen i inkomstlängden
av ortsavdragen.

Har i —--jämväl klaganden.

Vad ovan---fråga är.

104 a §.

Efter taxeringsårets utgång må allmänna
ombudet hos eller medlem av
den mellankommunala prövningsnämnden
icke hos nämnden framställa
yrkande, som avser samma års
taxering, där ej fall föreligger, som
avses i 123 §, 124 a §, 128 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

57

Nuvarande lydelse:

eller 130 § denna förordning, 75 § 1
eller 2 mom. kommunalskattelagen,
24 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, 7 §
förordningen om särskild skatt å förmögenhet
eller 16 § andra stycket lagen
om folkpensionering; vederbörande
dock obetaget att efter taxeringsårets
utgång närmare angiva omfattningen
av yrkande, som dessförinnan
framställts.

Hava besvär---nyssnämnda

besvär.

Mål och —--efter taxerings året.

105 §.

Alla beslut — — — bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens
beslut tillkommit eller som blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnd
bestämt, skall upptagas i särskild
längd (ä n d r i n g s 1 ä n g d).
En sådan längd föres för varje län,
och skall i densamma uppläggas särskild
avdelning för taxering till särskild
skatt å förmögenhet. Vad i detta
stycke stadgas skall icke gälla i fråga
om sådana beslut rörande visst års
taxering, som meddelas senare än
den 30 juni året därpå.

Justering av — — — justeringen
utsättes.

Vederbörande protokollförare--

— deras riktighet.

no §•

Besvär enligt---nedan avses.

Ilar skattskyldig haft förvärvskälla,
som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är
att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt,
skola besvär enligt

Föreslagen lydelse:

eller 130 § denna förordning, 75 § 1
eller 2 mom. kommunalskattelagen,
15 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt eller 15 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt;
vederbörande dock obetaget att
efter taxeringsårets utgång närmare
angiva omfattningen av yrkande, som
dessförinnan framställts.

Hava besvär — — — nyssnämnda
besvär.

Mål och--— efter taxerings*

året.

105 §.

Alla beslut —--bör ske.

Taxering, som till följd av nämn*
dens beslut tillkommit eller som bli*
vit fastställd annorlunda än taxeringsnämnd
bestämt, skall upptagas i särskild
längd (ändringslängd).
En sådan längd föres för varje län,,
och skall i densamma uppläggas särskild
avdelning för taxering till statlig
förmögenhetsskatt. Vad i detta stycke
stadgas skall icke gälla i fråga om sådana
beslut rörande visst års taxering,
som meddelas senare än den 30 juni
året därpå.

Justering av--— justeringen

utsättes.

Vederbörande protokollförare — -—
— deras riktighet.

119 §.

Besvär enligt--— nedan av ses.

Har skattskyldig haft förvärvskälla,
som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är
att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt,
skola besvär enligt

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

118 §, för såvitt de avse den skattskyldiges
taxering för inkomst eller
förmögenhet i den kommun, där han
taxerats eller bort taxeras till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt eller
särskild skatt å förmögenhet, eller i
sådan annan komun, dit förvärvskällan
är att hänföra, skriftligen avfattade,
ingivas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

Besvären skola--- — samma år.

Hava besvär, som skolat ingivas
till den mellankommunala prövningsnämnden,
i stället före den stadgade
besvärstidens utgång ingivits till länsstyrelsen
i något av de län, inom vilka
klaganden taxerats eller bort taxeras
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt ä förmögenhet
eller dit av klaganden innehavd
förvärvskälla är att hänföra,
skall hinder icke på grund därav
föreligga för besvärens upptagande till
prövning. Länsstyrelsen har att omedelbart
överlämna besvären till den
mellankommunala prövningsnämnden.

123 §.

2 m o m. Den som taxerats till
kommunal inkomstskatt eller till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt
för intäkt, vilken icke skall räknas
till skattepliktig inkomst, eller som
taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt d
förmögenhet för förmögenhetstillgång
av sådant slag, som icke skall
upptagas vid beräkning av skattepliktig
förmögenhet,

den som---en ort,

den som taxerats till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, ehuru
han ej är skyldig utgöra sådan skatt

Föreslagen lydelse:

118 §, för såvitt de avse den skattskyldiges
taxering för inkomst eller
förmögenhet i den kommun, där han
taxerats eller bort taxeras till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt,
eller i sådan annan kommun,
dit förvärvskällan är att hänföra,
skriftligen avfattade, ingivas till
den mellankommunala prövningsnämnden.

Besvären skola---— samma år.

Hava besvär, som skolat ingivas
till den mellankommunala prövningsnämnden,
i stället före den stadgade
besvärstidens utgång ingivits till länsstyrelsen
i något av de län, inom vilka
klaganden taxerats eller bort taxeras
till statlig inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt eller dit av klaganden
innehavd förvärvskälla är att
hänföra, skall hinder icke på grund
därav föreligga för besvärens upptagande
till prövning. Länsstyrelsen har
att omedelbart överlämna besvären
till den mellankommunala prövningsnämnden.

123 §.

2 mom. Den som taxerats till
kommunal inkomstskatt eller till statlig
inkomstskatt för intäkt, vilken icke
skall räknas till skattepliktig inkomst,
eller som taxerats till statlig förmögenhetsskatt
för förmögenhetstillgång
av sådant slag, som icke skall
upptagas vid beräkning av skattepliktig
förmögenhet,

den som---— en ort,

den som taxerats till statlig inkomstskatt,
ehuru han ej är skyldig
utgöra sådan skatt för något slag av

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

59

Nuvarande lydelse:

för något slag av inkomst eller förmögenhet,
eller som taxerats till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt
för inkomst eller förmögenhetstillgång
av sådant slag, för vilket han ej är
skattskyldig,

den som taxerats till särskild skatt
å förmögenhet, ehuru han enligt 1 §
förordningen om dylik skatt ej är
skyldig utgöra sådan skatt,

den som taxerats till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt eller
till särskild skatt å förmögenhet å
ort, där han icke är skattskyldig till
sådan skatt,

den som---avgiva självde klaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat
behörig självdeklaration och
ej gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet,
som enligt 39 § 1 mom. andra
punkten föranleder förlust av talan,
men som blivit av taxeringsnämnd
taxerad för inkomst eller förmögenhet
med avvikelse från deklarationen
och icke erhållit föreskriven
underrättelse därom senast den 30
juni,

den som — -—- — hos kammarrätten.

Skall i fråga om stiftelse, för vilken
uti stadgad ordning avlämnats
behörig självdeklaration och för vilkens
vidkommande ej sådan underlåtenhet
förekommit, som enligt 39 §

Föreslagen lydelse:

inkomst, eller som taxerats till statlig
inkomstskatt för inkomst av sådant
slag, för vilket han ej är skattskyldig,

den som taxerats till statlig förmögenhetsskatt,
ehuru han ej är skyldig
utgöra sådan skatt för något slag
av förmögenhet, eller som taxerats
till statlig förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång
av sådant slag, för
vilket han ej år skattskyldig,

den som taxerats till statlig förmögenhetsskatt,
ehuru han enligt
10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
ej är skyldig utgöra sådan
skatt,

den som taxerats till statlig inkomstskatt
eller till statlig förmögenhetsskatt
å ort, där han icke är
skattskyldig till sådan skatt,

den som---avgiva självde klaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat
behörig självdeklaration och
ej gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet,
som enligt 39 § 1 mom.
första stycket andra punkten föranleder
förlust av talan, men som blivit
av taxeringsnämnd taxerad för
inkomst eller förmögenhet med avvikelse
från deklarationen och icke erhållit
föreskriven underrättelse därom
senast den 30 juni,

den som — — — hos kammarrätten.

Skall i fråga om stiftelse, för vilken
uti stadgad ordning avlämnats
behörig självdeklaration och för vilkens
vidkommande ej sådan underlåtenhet
förekommit, som enligt 39 §

60

Kungl. Mcij:ts proposition nr 212

Nuvarande lydelse:

1 mom. andra punkten föranleder
förlust av talan, grundbelopp för den
i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
ingående bottenskatten enligt
beslut av taxeringsnämnd beräknas
enligt 18 § 2 mom. a) förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall besvärsrätt,
som nyss sagts, såvitt angår denna
taxeringsåtgärd, tillkomma stiftelsen
för det fall att stiftelsen ej erhållit
föreskriven underrättelse rörande
taxeringsåtgärden senast den 30 juni.

124 a §.

1 mom. Har skattskyldig vid
taxering till kommunal inkomstskatt
åtnjutit avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen
eller har förmögenhet
vid skattskyldigs taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt eller
till särskild skatt å förmögenhet beräknats
med hänsyn till fastighets
taxeringsvärde, och sker genom utslag
av Kungl. Maj:t eller kammarrätten
eller beslut jämlikt 123 § 1
eller 4 mom. eller 129 § av länsprövningsnämnd
sådan ändring beträffande
fastighetstaxeringen, att avdraget
eller förmögenheten bör beräknas till
annat belopp än som skett, må besvär
med yrkande om härav föranledd
ändring i taxeringen av inkomst eller
förmögenhet anföras hos prövningsnämnden
eller, om denna taxering redan
varit föremål för beslut av kammarrätten,
vilket ej överklagats, eller
av Kungl. Maj:t, hos den som meddelat
beslutet. Är sagda taxering i annan
ordning föremål för prövning av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t,
skola besvären anföras hos kammar -

Föreslagen lydelse:

1 mom. första stycket andra punkten
föranleder förlust av talan, enligt beslut
av taxeringsnämnd den statliga
inkomstskatten beräknas enligt 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
eller den statliga förmögenhetsskatten
beräknas enligt 11 §
1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
skall besvärsrätt,
som nyss sagts, såvitt angår denna
taxeringsåtgärd, tillkomma stiftelsen
för det fall att stiftelsen ej erhållit
föreskriven underrättelse rörande
taxeringsåtgärden senast den 30 juni.

124 a §.

1 mom. Har skattskyldig vid
taxering till kommunal inkomstskatt
åtnjutit avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen
eller har förmögenhet
vid skattskyldigs taxering till statlig
förmögenhetsskatt beräknats med
hänsyn till fastighets taxeringsvärde,
och sker genom utslag av Kungl.
Maj:t eller kammarrätten eller beslut
jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller
129 § av länsprövningsnämnd sådan
ändring beträffande fastighetstaxeringen,
att avdraget eller förmögenheten
bör beräknas till annat belopp
än som skett, må besvär med yrkande
om härav föranledd ändring i
taxeringen av inkomst eller förmögenhet
anföras hos prövningsnämnden
eller, om denna taxering redan varit
föremål för beslut av kammarrätten,
vilket ej överklagats, eller av Kungl.
Maj:t, hos den som meddelat beslutet.
År sagda taxering i annan ordning
föremål för prövning av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t, skola besvären
anföras hos kammarrätten eller
Kungl. Maj:t för att prövas i sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

61

Nuvarande lydelse:

rätten eller Kungl. Maj:t för att prövas
i sammanhang med prövning av
målet i övrigt.

Rätt att — — — inkomstskatt,
kommun.

Besvären skola---fastighets taxeringen

meddelades.

Försummas något---motsva rande

tillämpning.

Besvär enligt---slutligen av gjort.

Vid besvär — — — motsvarande
tillämpning.

128 §.

1 mom. Om kammarrätten — —
— å denne.

Äro makar var för sig taxerade,
äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t,
där ändring göres i den enes taxering,
även i den andres taxering vidtaga
av ändringen påkallad rättelse, såvitt
angår tillämpning av 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen eller 19 § 1
mom. förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller
Kungl. Maj:t anförts rörande taxering
av skattskyldig, som avlidit, eller
dödsbo efter sådan skattskyldig, och
har jämlikt 75 § 1 eller 2 mom. kommunalskaltelagen,
24 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller 7 § förordningen
om särskild skatt å förmögenhet beskattningsnämnd
medgivit dödsboet
efter den avlidne befrielse från erläggande
av skatt på grund av taxeringen,
skall vid ändring av taxeringen
i anledning av besvären jämväl beslutet
om sådan skattebefrielse i erforderlig
mån ändras.

Föreslagen lydelse:

manhang med prövning av målet i
övrigt.

Rätt att — — — inkomstskatt,
kommun.

Besvären skola---fastighets taxeringen

meddelades.

Försummas något---motsva rande

tillämpning.

Besvär enligt---slutligen av gjort.

Vid besvär —--motsvarande

tillämpning.

128 §.

1 mom. Om kammarrätten---

— å denne.

Äro makar var för sig taxerade,
äger kammarrätten eller Kungl. Maj :t,
där ändring göres i den enes taxering,
även i den andres taxering vidtaga
av ändringen påkallad rättelse, såvitt
angår tillämpning av 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen eller 11 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt
eller 12 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller
Kungl. Maj:t anförts rörande taxering
av skattskyldig, som avlidit, eller
dödsbo efter sådan skattskyldig, och
har jämlikt 75 § 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen,
15 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt
eller 15 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt beskattningsnämnd
medgivit dödsboet efter
den avlidne befrielse från erläggande
av skatt på grund av taxeringen, skall
vid ändring av taxeringen i anledning
av besvären jämväl beslutet om
sådan skattebefrielse i erforderlig
mån ändras.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

130 §.

Därest efter anförda besvär eller
eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt ändras eller bliver
någon påförd, skall samtidigt vidtagas
den ändring i taxering till särskild
skatt å förmögenhet, som därav
må föranledas.

137 §.

Konungen äger meddela de närmare
föreskrifter med avseende å taxeringsförfarandet,
som finnas erforderliga
för tillämpning av överenskommelser
och förordnanden, varom sägs
i 72 § kommunalskattelagen och 29 §
förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §,
141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 §
omförmäles, åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4
mom. skall, då den deklarations- eller
uppgiftsskyldige här i riket har
hemortskommun, anhängiggöras vid
den allmänna underrätt, inom vars
domvärjo hemortskommunen är belägen,
och eljest vid allmänna under -

Föreslagen lydelse:

130 §.

Därest efter anförda besvär eller
eljest taxering till statlig inkomstskatt
ändras eller bliver någon påförd, skall
samtidigt vidtagas den ändring i taxering
till statlig förmögenhetsskatt,
som därav må föranledas.

137 §.

Konungen äger meddela de närmare
föreskrifter med avseende å taxeringsförfarandet,
som finnas erforderliga
för tillämpning av överenskommelser
och förordnanden, varom sägs
i 72 § kommunalskattelagen, 20 §
förordningen om statlig inkomstskatt
och 20 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

141 §.

3 mom. Den som i allmän självdeklaration
eller i annan uppgift till
ledning för taxering uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift rörande förmögenhet, vilken
skolat i deklaration upptagas, vare,
dår han ej för sin förseelse är underkastad
ansvar enligt skattestrcifflagen,
straffad med dagsböter.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §,
141 § 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 §
omförmäles, åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2, 3 eller 4
mom. skall, då den deklarations- eller
uppgiftsskyldige här i riket har
hemortskommun, anhängiggöras vid
den allmänna underrätt, inom vars
domvärjo hemortskommunen är belägen,
och eljest vid allmänna under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

63

Nuvarande lydelse:

rätten i den ort, där den taxering
skall äga rum, för vilken deklarationen,
uppgiften eller upplysningen
skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller
4 mom. eller 142 § sägs, är föremål
för allmänt åtal. Förseelse, som i
140 § omförmäles, må, där den ej
innefattar tjänstefel, av allmän åklagare
åtalas endast där målsägande angivit
densamma till åtal.

145 §.

4 mom. Efter prövning---

kommun utanordnas.

Därvid må---fastighetstaxe ringsnämndernas

beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas
förfogande för ersättning åt ordförandena
och kronoombuden i taxeringsnämnderna
samt åt taxeringskonsulentema
ävensom för det i samband
med den årliga taxeringen jämlikt
15 § 2 mom. av städernas tjänstemän
lämnade biträde jämte vad som
utanordnas till kommuner må sammanlagt
utgöra högst ett belopp motsvarande
tre procent av grundbeloppet
för hela riket av den i den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten
ingående bottenskatten, sådant
grundbeloppet beräknats enligt taxeringsnämndernas
beslut.

Vid fördelningen —■ — — av länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse:

rätten i den ort, där den taxering
skall äga rum, för vilken deklarationen,
uppgiften eller upplysningen
skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2, 3 eller
4 mom. eller 142 § sägs, är föremål
för allmänt åtal. Förseelse, som i
140 § omförmäles, må, där den ej
innefattar tjänstefel, av allmän åklagare
åtalas endast där målsägande angivit
densamma till åtal.

145 §.

4 mom. Efter prövning---

kommun utanordnas.

Därvid må —--fastighetstaxe ringsnämndernas

beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas
förfogande för ersättning åt ordförandena
och kronoombuden i taxeringsnämnderna
samt åt taxeringskonsulentema
ävensom för det i samband
med den årliga taxeringen jämlikt
15 § 2 mom. av städernas tjänstemän
lämnade biträde jämte vad som
utanordnas till kommuner må sammanlagt
utgöra högst ett belopp motsvarande
en procent av dels grundbeloppet
för hela riket av den statliga
inkomstskatten för i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt
avsedda skattskyldiga dels ock den
statliga inkomstskatten för hela riket
beträffande i 10 § 2 mom. samma förordning
avsedda skattskyldiga, allt
beräknat i enlighet med taxeringsnämndernas
beslut.

Vid fördelningen---av läns styrelsen.

€4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948, såvitt angår påföring
av pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering. I övrigt träder förordningen
i kraft den 1 januari 1949; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år
1948 eller tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

65

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943

Härigenom förordna®, att 1 §, It § och 12 § 1 inom. förordningen den 12
februari 1943 om kupongskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angiv es.

Skyldighet att utgöra inkomst- och Skyldighet alt utgöra statlig införmögenhetsskatt
till staten i form komstskatt i form av kupongskatt
av kupongskatt för utdelning å ak- för utdelning å aktie i svenskt aktietie
i svenskt aktiebolag åligger den bolag åligger den som, när utdelningsom,
när utdelningen blir tillgänglig en blir tillgänglig för lyftning, i egenför
lyftning, i egenskap av ägare av skap av ägare av den till aktien höden
till aktien hörande kupongen el- rande kupongen eller eljest är berätler
eljest är berättigad lyfta utdel- tigad lyfta utdelningen, därest
ningen, därest

den utdelningsberättigade är fy- den utdelningsberättigade är fysisk

sisk person, vilken ej är bosatt eller person, vilken ej är bosatt eller stastadigvarande
vistas här i riket, eller digvarande vistas här i riket, eller
oskift dödsbo efter sådan person eller oskift dödsbo efter sådan person eller
utländskt bolag eller juridisk person, utländskt bolag eller juridisk person,
som enligt 25 § 2 mom. förordningen som enligt 16 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögen- om statlig inkomstskatt skall likstälhetsskatt
skall likställas med ut- las med utländskt bolag, och utdelländskt
bolag, och utdelningen ej är ningen ej är hänförlig till inkomst
hänförlig till inkomst av rörelse som av rörelse som här bedrivits; eller
här bedrivits; eller

den utdelningsberättigade genom den utdelningsberättigade genom
annat fång än arv eller testamente annat fång än arv eller testamente
förvärvat rätt till utdelningen utan förvärvat rätt till utdelningen utan
att också hava förvärvat aktien. att också hava förvärvat aktien.

Skyldighet att utgöra kupongskatt Skyldighet att utgöra kupongskatt
skall ock åligga utdelningsberättigad, skall ock åligga utdelningsberättigad,
som uppträder såsom bulvan för an- som uppträder såsom bulvan för annan,
i det att han huvudsakligen för nan, i det att han huvudsakligen för
dennes räkning framträder såsom dennes räkning framträder såsom

Ilihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 212. 5

(nr 44) om kupongskatt.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

1 §■

1 §•

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

ägare till aktie, å vilken utdelningen
belöper, försåvitt bulvanförhållandet
är i strid med ett enligt lag gällande
förbud eller det avser att bereda obehörig
förmån vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt eller
kommunal inkomstskatt.

I den —---erforderligt belopp.

11 §■

Åligger skyldighet--— följan de

bestämmelser.

Hava till taxeringsnämnd inkommit
uppgifter om aktieutdelning beträffande
fysiska eller juridiska personer,
som ej äro i taxeringsdistriktet
skattskyldiga till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för i uppgifterna
avsedda utdelningar, och skola
ej dessa uppgifter enligt 78 § e) taxeringsförordningen
avsändas till ordföranden
i annan taxeringsnämnd,
åligger det taxeringsnämndens ordförande
att snarast möjligt och senast
när årets självdeklarationer till länsstyrelsen
överlämnas, i särskilt konvolut
överlämna uppgifterna med angivande
av sådana för ordföranden
kända förhållanden, som kunna tjäna
till ledning vid bedömande huruvida
skyldighet att utgöra kupongskatt
föreligger. Sådana uppgifter
som befinnas böra föranleda ytterligare
åtgärder enligt taxeringsförordningen
disponeras av länsstyrelsen
för detta ändamål. Övriga uppgifter
skola av länsstyrelsen tillställas kupongskattekontoret
tillika med ordförandens
i taxeringsnämnden utredning
i vad den avser dessa uppgifter,

Föreslagen lydelse:

ägare till aktie, å vilken utdelningen
belöper, försåvitt bulvanförhållandet
är i strid med ett enligt Jag gällande
förbud eller det avser att bereda obehörig
förmån vid taxering till statlig
inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt.

Skyldighet att utgöra kupongskatt
föreligger icke för person, som avses
i 17 § eller 18 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt.

I den---erforderligt belopp.

11 §•

Åligger skyldighet — ---följan de

bestämmelser.

Hava till taxeringsnämnd inkommit
uppgifter om aktieutdelning beträffande
fysiska eller juridiska personer,
som ej äro i taxeringsdistriktet
skattskyldiga till statlig inkomstskatt
för i uppgifterna avsedda utdelningar,
och skola ej dessa uppgifter
enligt 78 § e) taxeringsförordningen
avsändas till ordföranden i
annan taxeringsnämnd, åligger det
taxeringsnämndens ordförande att
snarast möjligt och senast när årets
självdeklarationer till länsstyrelsen
överlämnas, i särskilt konvolut överlämna
uppgifterna med angivande av
sådana för ordföranden kända förhållanden,
som kunna tjäna till ledning
vid bedömande huruvida skyldighet
att utgöra kupongskatt föreligger.
Sådana uppgifter som befinnas
böra föranleda ytterligare åtgärder
enligt taxeringsförordningen disponeras
av länsstyrelsen för detta
ändamål. Övriga uppgifter skola av
länsstyrelsen tillställas kupongskattekontoret
tillika med ordförandens i
taxeringsnämnden utredning i vad
den avser dessa uppgifter, fullstän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

67

Nuvarande lydelse:

fullständigad med upplysningar rörande
för länsstyrelsen kända förhållanden.

Kupongskattekontoret skall — -—■
— inbetala skatten.

Kupongskatt, som---finnes

stadgat.

12 §.

1 m o in. Har vid — — — innehållna
beloppet.

Ansökan om restitution av kupongskatt
som nu sagts skall före utgången
av kalenderåret efter det då utdelningen
uppburits, dock senast under
tredje kalenderåret efter det då
utdelningen blivit tillgänglig för lyftning,
ingivas till länsstyrelsen i det
län, där den utdelningsberättigade
enligt kommunalskattelagen har sin
hemortskommun. Vid ansökningen
skall sökanden foga det honom tillställda
erkännandet rörande innehållen
kupongskatt eller annan utredning
till ådagaläggande att sådant innehållande
skett, så ock utredning till
styrkande av att kupongskatt ej skall
utgöras. Länsstyrelsen översänder
ansökningen till kupongskattekontoret
med det yttrande vartill förhållandena
föranleda. Kupongskattenämnden
är ej pliktig meddela beslut
i anledning av ansökning om restitution,
förrän fråga om skattskyldighet
för utdelningen jämlikt förordningen
om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt blivit slutligen
prövad.

Föreslagen lydelse:

digad med upplysningar rörande för
länsstyrelsen kända förhållanden.

Kupongskattekontoret skall — —
— inbetala skatten.

Kupongskatt, som---— finnes

stadgat.

12 §.

1 m o in. liar vid---inne hållna

beloppet.

Ansökan om restitution av kupongskatt
som nu sagts skall före utgången
av kalenderåret efter det då utdelningen
uppburits, dock senast under
tredje kalenderåret efter det då
utdelningen blivit tillgänglig för lyftning,
ingivas till länsstyrelsen i det
län, där den utdelningsberättigade
enligt kommunalskattelagen har sin
hemortskommun. Vid ansökningen
skall sökanden foga det honom tillställda
erkännandet rörande innehållen
kupongskatt eller annan utredning
till ådagaläggande att sådant innehållande
skett, så ock utredning till styrkande
av att kupongskatt ej skall utgöras.
Länsstyrelsen översänder ansökningen
till kupongskattekontoret
med det yttrande vartill förhållandena
föranleda. Kupongskattenämnden
är ej pliktig meddela beslut i anledning
av ansökning om restitution,
förrän fråga om skattskyldighet för
utdelningen jämlikt förordningen om
statlig inkomstskatt blivit slutligen
prövad.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948, dock att dels 11 § i
dess äldre lydelse fortfarande skall gälla i fråga om 1948 års taxering, dels
ock 12 § 1 mom. i dess äldre lydelse alltjämt skall äga tillämpning beträffande
1948 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1948 eller
tidigare år.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

17 §.

Till myndighet---uppgiftens

datum.

Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds
ändringslängd beträffande
taxering till särskild skatt å
förmögenhet må ej utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter längdens
datum.

17 §.

Till myndighet--- — uppgiftens

datum.

Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds
ändringslängd beträffande
taxering till statlig förmögenhetsskatt
må ej utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter längdens
datum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949, dock att äldre lag alltjämt
skall äga tillämpning beträffande förmögenhetslängd och prövningsnämnds
ändringslängd, som avser taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering
för nämnda år.

1 Senaste lydelse se 1938:378.

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

69

Förslag

till

förordning om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Till staten skall enligt bestämmelserna i denna förordning erläggas kvarlåtenskapsskatt
för egendom, för vilken arvsskatt skall utgå enligt 4 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen)
.

Skatt såsom för kvarlåtenskap skall enligt bestämmelserna i denna förordning
jämväl erläggas dels för sådan gåva av fysisk person, för vilken skyldighet
att erlägga gåvoskatt föreligger enligt bestämmelserna i 35 § eller 37 §
1 mom. arvsskatteförordningen, dels ock för livförsäkring, till vilken förmånstagare
insatts.

Medlem av konungahuset samt dödsbo efter sådan person äro frikallade
från utgörande av kvarlåtenskapsskatt.

2 §•

Skattskyldighet åligger beträffande kvarlåtenskap dödsboet, beträffande
gåva gåvogivaren och beträffande livförsäkring försäkringens ägare eller, om
skattskyldighet inträder först vid dennes död, lians dödsbo.

Om skatt för kvarlåtenskap.

3 §•

Skattskyldighet för avliden persons kvarlåtenskap inträder vid dödsfallet.

4 §•

Skattepliktig egendom i dödsbo uppskattas med hänsyn till förhållandena
vid tiden för skattskyldighetens inträde och med tillämpning av bestämmelserna
i 13, 20 samt 22—27 §§ arvsskatteförordningen. Bland boets skulder
må icke inräknas belopp, som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt.

5 §•

Har den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit egendom genom arv,
testamente, gåva eller sådant förvärv, som enligt 37 § 1 mom. arvsskatteförordningen
är att jämställa med gåva, skall, om dödsboet före skatteärendets

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

avgörande därom framställer yrkande, från behållningen i boet avdrag ske
med belopp, motsvarande värdet av nämnda egendom. Vad nu sagts skall
gälla jämväl i fråga om förvärv på grund av förmånstagareförordnande, som
i 20 eller 21 § avses, dock att avdrag härvid må ske högst med sammanlagda
beloppet av erlagda premier.

Vad i första stycket stadgas skall, såvitt angår egendom som den avlidne
erhållit genom testamente av sin make, gälla med avseende å egendom erhållen
inom tio år före dödsfallet.

Egendom, varom i första eller andra stycket förmäles, uppskattas till sitt
värde vid tiden för förvärvet, såvida den icke därefter nedgått i värde, i
vilket fall till grund för uppskattningen skall läggas värdet vid tiden för
dödsfallet. Har den avlidne dessförinnan avhänt sig egendomen, må avdrag
icke ske med högre belopp än som motsvarar vederlagets värde vid tiden
för dödsfallet.

6 §•

Var den avlidne gift, skall från den efter tillämpning av 5 § återstående
behållningen i boet avräknas den andel därav, som jämlikt 15 § 1 mom.
arvsskatteförordningen beräknas tillfalla efterlevande maken fri från arvsskatt.

Från behållningen skall vidare avräknas lott, som på grund av arv eller
testamente tillfaller juridisk person som enligt 3 eller 38 § arvsskatteförordningen
är befriad från arvsskatt eller gåvoskatt. Lika med lott som nyss
sagts skall anses sådan därtill hänförlig skattelott, varom förmäles i 11 §
2 mom. arvsskatteförordningen.

7 §■

Såsom kvarlåtenskap anses enligt denna förordning den skattepliktiga egendomen
i boet efter avdrag, varom i 5 och 6 §§ sägs.

8 §•

Angående sammanläggning i vissa fall av kvarlåtenskap och premier, som
erlagts för livförsäkring, stadgas i 21 §.

9 §•

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av
kvarlåtenskapen icke överstiger 30 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 50 000 kronor: 5 procent av det belopp
varmed kvarlåtenskapen överstiger 30 000 kronor; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

71

när kvarlåtenskapen överstiger

50 000 men icke 100 000 kr.: 1000 kr. för 50 000 kr. och 10% av återstoden;

100 000

2>

200 000 *

: 6 000

T>

2»

100 000

2>

15%

»

>

2

200 000

>

1

300 000 »

: 21000

>

200 000

»

20%

)

>

1

300 000

2>

»

500 000 »

: 41000

2>

>

300 000

»

»

25%

>

■»

7

500 000

>

1 000 000 »

: 91000

500000

2>

2>

30%

»

>

1

1 000 000

>

2 000 000 >

: 241000

1000000

2>

»

35%

>

2 000 000

2>

2>

5 000 000 »

: 591 000

2 000 000

>

2*

40%

2>

»

7

5 000 000 kr.

:

1 791 000

2>

5 000 000

>

50 %

>

Vid tillämpning av denna paragraf skall värdet å kvarlåtenskapen jämnas
till närmast lägre fulla hundratal kronor.

10 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar
Konungen erforderliga tabeller.

11 g.

Därest de kontanter, därmed jämförliga fordringar och lätt realiserbara
värdehandlingar, som ingå bland tillgångarna i bouppteckning eller deklaration
varom i 23 § förmäles, sammanlagt icke uppgå till dubbla beloppet
av den kvarlåtenskapsskatt som skall erläggas, må beskattningsmyndigheten
på ansökan av dödsboet medgiva, att kvarlåtenskapsskatten erlägges genom
högst fem årliga inbetalningar. Därvid skola i tillämpliga delar lända till
efterrättelse bestämmelserna i 55 § 2—6 mom. arvsskatteförordningen, dock
att i 55 § 3 mom. nämnda förordning föreskriven skyldighet att ställa säkerhet
skall gälla i samtliga fall, då anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande
beviljas.

12 §.

Har, efter det anstånd med skattens erläggande medgivits, den skattepliktiga
egendomen genom oförutsedd händelse avsevärt nedgått i värde eller
föreligga eljest särskilda skäl därtill, äger Konungen på ansökan av dödsboet
medgiva befrielse från eller nedsättning av återstående del av skatten.

13 §.

Var den avlidne vid sin död i konkurs eller avträdes dödsboet till konkurs,
gälle beträffande kvarlåtenskapsskatten i tillämpliga delar vad i 33 § arvsskatteförordningen
är för motsvarande fall stadgat; och skall den i 2 mom.
samma paragraf förekommande hänvisningen till 32 § arvsskalteförordningen
i stället avse 34 § denna förordning.

14 8-

Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken den avlidne
skolat svara i mål, som rörde hans person. Finnes ej behörig beskattningsmyndighet
efter vad nu sagts upptages skatteärendet av Stockholms rådhusrätt.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Om skatt för gåva.

15 §.

1 mom. Skattskyldighet inträder, då gåva blivit fullbordad eller handling,
innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till
mottagaren.

2 mom. Skattskyldighet enligt denna förordning föreligger icke för sådan
gåva till i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk person,
för vilken befrielse från gåvoskatt åtnjutes, ej heller för gåva av beskaffenhet
som avses i 39 § a)—c) sistnämnda förordning.

16 §.

Värdet av gåva uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för
skattskyldighetens inträde och med tillämpning av bestämmelserna i 20 samt
22—27 §§ arvsskatteförordningen.

Där jämlikt 18 § denna förordning skatt skall beräknas efter sammanlagda
värdet av flera gåvor, uppskattas den tidigare gåvan med hänsyn till förhållandena
vid den tidpunkt, då skattskyldighet för densamma inträtt, eller,
om den tidigare gåvan icke i och för sig uppgått till skattepliktigt belopp,
med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet skulle
hava inträtt, om gåvan varit skattepliktig.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger
30 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,
så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten
beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn
tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknad, vid tiden för
gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde
överstiger 30 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat
tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda
belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var gift, skall
vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den del av
makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas
vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens förmögenhet
icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan gåva än i nästföregående stycke avses beräknas kvarlåtenskapsskatt
enligt den i 9 § intagna tariffen såsom om gåvan utgjort kvarlåtenskap
efter givaren.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket uppgår till
skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande gåvan
och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,
förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum

73

Kungl. Mcij.ts proposition nr 212.

avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller gåvor
som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 30 000 kronor anses
såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda belopp
bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas med hänsyn till
givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet eller hans
andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan.

Vid beräknande huruvida gåva som avses i 17 § sista stycket uppgår till
skattepliktigt belopp, så ock eljest vid beräkning av skatt för sådan gåva
skall gåvan sammanläggas med alla av samme givare inom loppet av fyra
år dessförinnan bortgivna gåvor av det slag som i sistnämnda författningsrum
avses; och skall vid skattens bestämmande gåvornas sammanlagda belopp
behandlas som en gåva. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava enbgt
denna förordning erlagts för de tidigare gåvorna eller, om före nyss angivna
tid förekommit ytterligare sådana gåvor som i 17 § sista stycket avses, för
vad av erlagd skatt belöper på de gåvor som skola sammanläggas med den
ifrågavarande gåvan; dock må skatten icke beräknas till lägre belopp än
som skulle, utan avseende å de tidigare gåvorna, hava utgått för den gåva om
vars beskattning är fråga.

Vid sammanläggning av gåvor enligt denna paragraf skall, beträffande
gåvor som avses i 39 § d) arvsskatteförordningen, hänsyn tagas allenast till sådana
gåvor för vilka jämlikt 41 § 1 mom. samma förordning gåvoskatt skall
utgå.

19 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där gåvogivaren var
mantalsskriven när skattskyldigheten inträdde eller, om han då ej var mantalsskriven
inom riket, där han vid nämnda tid var bosatt eller stadigvarande
vistades.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages
skatteärendet av överståthållarämbetet.

Om skatt för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för
vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens
ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder
under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för
gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,
dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp
överstigande 30 000 kronor.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

I nu avsett fall skall skatt erläggas för summan av de erlagda premierna,
dock icke i något fall för högre belopp än som tillfallit förmånstagaren; och
skola i övrigt bestämmelserna i 17—19 §§ äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt
här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke
enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,
om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts
inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till
sammanlagt belopp överstigande 30 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att
för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den avlidne flera försäkringar av i första stycket angivet slag,
skall vid bedömandet av huruvida skattskyldighet föreligger hänsyn tagas
till sammanlagda beloppet av de för försäkringarna erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premierna,
i den mån detsamma överstiger 30 000 kronor, läggas till den i 7 §
angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen
å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;
skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda
ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av
försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående
delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger
icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar den
återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 30 000 kronor.

Är efterlevande make insatt såsom förmånstagare till belopp, som eljest
skulle hava utgjort giftorättsgods eller gemensam egendom, skall vad i denna
paragraf sägs angående skattskyldighet för erlagda premier icke gälla beträffande
den del av premiebeloppet, varmed makens jämlikt 6 § första stycket
skattefria andel i boet skolat ökas, därest premiebeloppet ingått i boets
behållning.

22 §.

Vid tillämpning av 20 och 21 §§ skall hänsyn icke tagas till pensionsförsäkring,
för vilken premier på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller
den anställde.

I fråga om insättningar i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skall gälla
vad därom är i 12 § tredje stycket arvsskatteförordningen stadgat.

Gemensamma bestämmelser.

23 §.

Deklaration till ledning för beräknande av kvarlåtenskapsskatt skall av den
som är skattskyldig avgivas angående

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall då skyldighet ej inträtt
att här i riket förrätta bouppteckning efter honom enligt svensk lag,

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist
i riket,

3) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där jämlikt 13 §
kvarlåtenskapsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 § 1 mom. arvsskatteförordningen,

4) omständighet som jämlikt 13 eller 34 § föranleder efterbeskattning, såvida
icke efterbeskattningen verkställes med ledning av upprättad handling,
som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte,

5) gåva eller vad som enligt 37 § 1 mom. arvsskatteförordningen är att
jämställa med gåva, samt

6) premieinbetalning, som avses i 20 §.

Skall enligt vad nu stadgats deklaration avgivas angående egendom i dödsbo
efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och finnes här icke någon,
som äger att tala och svara i mål som röra boet, åligger det den som
omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

24 §.

Deklaration skall avlämnas till vederbörande beskattningsmyndighet.

I fall som avses i 23 § 5) skall dock deklaration avlämnas till den myndighet
som har att fastställa gåvoskatt enligt arvsskatteförordningen. Nämnda
myndighet har att, sedan gåvoskatten blivit fastställd, översända deklarationen
till den i 19 § angivna beskattningsmyndigheten, därvid uppgift samtidigt
skall lämnas om gåvans uppskattade värde. Därest sådana omständigheter
föreligga, att skattskyldighet för gåvotagaren enligt arvsskatteförordningen
inträder först framdeles, skall deklarationen ofördröjligen översändas till
nyssnämnda myndighet.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom
kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och
till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

25 §.

Deklaration skall vara avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som angivas
i 23 §

under 1), 2), 5) och 6) från det skattskyldighet inträdde,

under 3) från det överskott i konkursen överlämnades till den skattskyldige,

under 4) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som föranleder
efterbeskattningen.

26 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete.

Deklaration, som avser egendom i dödsbo, skall innehålla uppgift om den
avlidnes fullständiga namn, hemvist och medborgarskap samt dödsdag, den
skattepliktiga egendomen med angivande av värdet därav samt de skulder,
för vilka avdrag må ske, ävensom, om den avlidne var gift, storleken av den
andel som beräknas tillkomma efterlevande maken samt de grunder, enligt
vilka denna andel beräknats.

76

Kungl, Maj:ts proposition nr 212.

Deklaration, som avser gåva eller vad som enligt 37 § 1 mom. arvsskatteförordningen
skall behandlas såsom gåva, skall innehålla uppgift om givarens
och mottagarens fullständiga namn och hemvist, tidpunkten för skattskyldighetens
inträde, skyldskapsförhållandet mellan givaren och mottagaren samt
egendomens beskaffenhet och värde. Avser deklarationen gåva, varom i 17 §
andra stycket förmäles, skall deklarationen vidare innehålla uppgift dels
rörande storleken av givarens förmögenhet och, om givaren är gift, storleken
av den andel som beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla maken med
angivande av de grunder, enligt vilka sagda andel beräknats, dels ock om
sådana tidigare gåvor, som avses i 18 § första stycket. Gäller deklarationen
annan gåva, skall deklarationen innehålla uppgift om sådana tidigare gåvor
som avses i 18 § andra stycket.

Vad i föregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om deklaration rörande premieinbetalning, som i 20 § avses; och skall därvid
tillika lämnas uppgift angående försäkringsavtalets innehåll och förmånstagareförordnandets
beskaffenhet.

Bestämmelserna i 47 § sista stycket och 48 § arvsskatteförordningen skola
äga motsvarande tillämpning beträffande deklaration eller annan uppgift
enligt denna förordning, dock att den i 48 § tredje stycket gjorda hänvisningen
till 62 § andra stycket arvsskatteförordningen i stället skall avse 39 §
andra stycket denna förordning.

27 §.

I samband med ingivandet till beskattningsmyndiglieten av bouppteckning
eller sådan deklaration rörande egendom i dödsbo, som skall ligga till
grund för skattens bestämmande, skall tillika lämnas skriftlig uppgift å
erlagda försäkringspremier, som avses i 21 §. Uppgiften skall på heder och
samvete avgivas av den som uppgivit boet i övrigt.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet
och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av
Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens
bestämmande; dock skail nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan
av de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma
erlagda premierna ej överstiger 30 000 kronor.

29 §.

Ärende rörande fastställande av kvarlåtenskapsskalt, som ej skall uttagas
efter deklaration, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning
eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och
arvskifte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

77

30 §.

Medgives i fall, där kvarlåtenskapsskatten skall fastställas med ledning av
bouppteckning, jämlikt 17 § arvsskatteförordningen anstånd med arvsskatts
fastställande äge beskattningsmyndigheten i samband med beviljande av sådant
anstånd förordna om anstånd under samma tid jämväl med fastställande
av kvarlåtenskapsskatten. Därvid skall vad i nyssnämnda paragraf stadgas
angående ställande av säkerhet för arvsskatt äga motsvarande tillämpning
beträffande kvarlåtenskapsskatt.

Förklaras beviljat anstånd med fastställandet av arvsskatt ej vidare gälla,
skall i samband därmed förordnas, att jämväl beviljat anstånd med kvarlåtenskapsskattens
fastställande skall upphöra att gälla.

Har anstånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande beviljats, skola i
fråga om tiden för ärendets avgörande bestämmelserna i 51 § arvsskatteförordningen
äga motsvarande tillämpning.

Det åligger dödsboet att i fall då anstånd åtnjutits gälda ränta enligt samma
grunder, som i 17 § och 52 § andra stycket arvsskatteförordningen är för
där avsett fall stadgat.

31 §.

I fråga om kvarlåtenskapsskattens erläggande skola i tillämpliga delar bestämmelserna
i 52 § första, tredje, fjärde och femte styckena samt 53 § arvsskatteförordningen
lända till efterrättelse, dock att den i 52 § första stycket
gjorda hänvisningen till 55 § arvsskatteförordningen i stället skall avse 11 §
denna förordning.

32 §.

Vid erläggande av skatt för kvarlåtenskap i dödsbo må intill ett belopp,
motsvarande högst hälften av den fastställda skatten, såsom betalningsmedel
gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket, jämlikt gällande bestämmelser angående
inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jordbruksinventarier
eller förlagsegendom, inteckning meddelats i boet tillhörig egendom,
eller ock skuldförbindelse med säkerhet av sådant skuldebrev.

Sålunda intecknat skuldebrev vare gällande såsom betalningsmedel eller
säkerhet endast i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till
vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet angående kvarlåtenskapsskattens
fastställande, och därjämte endast under förutsättning, att inteckningen
omfattar jämväl ränta efter minst fem procent.

Å skuld, som avses i första stycket, skall gäldas ränta efter den procent,
som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år
i december att gälla för det påföljande året.

överstiger skatt för kvarlåtenskap i dödsbo 20 000 kronor, må därjämte
intill skattens halva belopp aktier, som ingå bland dödsboets tillgångar, gälla
såsom betalningsmedel i enlighet med de föreskrifter Konungen meddelar.

33 §.

Vad i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte stadgas angående dödsbodelägares
ansvar för gäld skall, såvitt angår kvarlåtenskapsskatt eller ränta

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

därå, icke gälla beträffande efterlevande make, som av boet allenast erhållit
vad som vid bodelning enligt lag tillkommer honom.

Har vid beräknande av skatten hänsyn tagits till premiebelopp, som erlagts
för förmånstagarförsäkring, åligge förmånstagaren samma ansvarighet
som om premiebeloppet tillfallit honom såsom legat.

Saknar gåvogivare eller, i fall som i 20 § sägs, ägare av livförsäkring tillgång
till gäldande av den för gåvan eller premiebeloppet utgående skatten,
svare gåvomottagaren eller förmånstagaren för vad som brister.

34 §.

Har efter fastställande av kvarlåtenskapsskatt

a) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.
10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller
rättelse av bouppteckning;

b) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde
föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration upptagen egendom
eller skuld bort upptagas annorledes än som skett;

c) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 18 §;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, skatt skolat

gäldas med högre belopp än som fastställts, skall efterbeskattning ske med
sålunda felande belopp.

35 §.

Hade, om hänsyn tagits till omständighet, som i 34 § a) eller b) avses, skatt
skolat utgå med lägre belopp än som fastställts, skall på ansökan av skattskyldig
påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och
upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet.

36 §.

1 mom. I fall, som avses i 57 § arvsskatteförordningen, äger Konungen
medgiva befrielse från eller nedsättning av kvarlåtenskapsskatt.

2 mom. Har egendom, för vilken skatt fastställts enligt denna förordning,
blivit i utlandet beskattad genom kvarlåtenskapsskatt eller därmed jämförlig
skatt, må Konungen till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen,
när skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller nedsättning av den
här i riket fastställda skatten.

37 §.

I fråga om fullföljd av talan mot beslut i skatteärende enligt denna förordning
skall i tillämpliga delar gälla vad därom är i 60 § arvsskatteförordningen
stadgat.

över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 30 § första och
andra styckena, må klagan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

79

38 §.

Är skattskyldig berättigad att återfå erlagd kvarlåtenskapsskatt, skall i
den ordning, som i fråga om restitution av skatt i uppbördsförordningen är
föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till
grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt
eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Skattskyldig äge ock, utom i fall som
avses i 36 § 1 och 2 mom., att å återbetalat belopp erhålla ränta efter fem
procent om året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om
skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes;
dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit
efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas,
och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt eller
länsstyrelse först meddelat beslut om skattens fastställande.

I fall som avses i 36 § 1 och 2 mom. ankommer det på Konungen att förordna,
i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må
ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket
är stadgat.

Har jämlikt 11 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid befrielse
från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldförbindelse
återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola
de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

39 §.

Underrätts beslut i ärende rörande kvarlåtenskapsskatt skall, efter vad
därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut
fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: den avlidnes fullständiga
namn (för gift kvinna jämväl hennes namn som ogift), födelsetid, hemvist och
dödsdag, behållningen i boet eller i kvarlåtenskap som avses i 4 § 1 mom. 2)
arvsskatteförordningen, avdrag enligt 5 §, efterlevande makes andel i boets
behållning eller i sådan kvarlåtenskap som nyss sagts, lott som avses i 6 §
andra stycket, den i enlighet med bestämmelserna i denna förordning uppskattade
kvarlåtenskapen, premiebelopp som jämlikt 21 § skall sammanläggas
med kvarlåtenskapen, övriga å skattens bestämmande inverkande omständigheter
ävensom skattens belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari antecknas
den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp; men må
om deklarationens innehåll vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av inbetalad
skatt samt dagen för inbetalningen. I underrätts protokoll skall därjämte,
då anmälan till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, antecknas
dagen för sådan anmälan.

Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under
längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i samband
med beslutet om skattens fastställande.

Föreskrifterna i 64 § arvsskatteförordningen skola gälla jämväl beträffande
kvarlåtenskapsskatt.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

40 §.

I 65—69 §§ arvsskatteförordningen meddelade ansvarsbestämmelser m. m.
skola äga motsvarande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatt.

41 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms
stad gälla överståtliållarämbetet.

42 §.

1 mom. Slutes beträffande kvarlåtenskapsskatt eller därmed jämförlig
skatt avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning, äger
Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna
förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas
erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet
må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag
innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skulle
hava erlagts av personer bosatta i viss annan stat eller av dödsbo efter sådana
personer.

Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall
upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

43 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrifterna
i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning
beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av kvarlåtenskapsskatt.

44 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Förordningen skall icke äga tillämpning beträffande kvarlåtenskap efter
den, som avlidit före nyssnämnda dag, eller beträffande gåva, därest före
nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse
om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Ej heller skall
förordningen äga tillämpning beträffande livförsäkring, på grund av vilken
utbetalning till förmånstagaren skett före ovannämnda dag, eller beträffande
livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

81

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 inom., 16 §, 19 § 1 mom. samt 32, 52 och
59 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

11 §•

1 m o in. Såsom arvinges eller testamentstagares
lott anses vad enligt
lag och testamente å honom belöper
av behållningen i dödsboet eller i sådan
kvarlåtenskap, varom förmäles i
i § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri
gjorda fördelningen efter vad i 16 §
stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas — — — av
denna.

16 §.

Föreligger i---angiven grund.

Ilar sammanlagda värdet av arvingars
och universella testamentstagares
sålunda bestämda lotter i skilteshandlingen
upptagits lägre än vad som
återstår av behållningen i dödsboet,
beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27

11 §•

1 m o in. Innan arvingars och testamentstagares
lotter beräknas, skall
från behållningen i dödsboet eller i
sådan kvarlåtenskap, varom förmäles
i 4- § 1 mom. 2), eller, om den avlidne
var gift, från hans andel av behållning,
som nu sagts, avdrag ske för belopp,
som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt.
Såsom arvinges eller testamentstagares
lott anses vad enligt lag och
testamente å honom belöper av den
därefter återstående behållningen eller,
om den avlidne var gift, av återstoden
av den avlidnes andel av behållningen;
dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri
gjorda fördelningen efter vad i 16 §
stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas---av

denna.

16 §.

Föreligger i---angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars
och universella testamentstagares
sålunda bestämda lotter i skilteshandlingen
upptagits lägre än vad som
återstår av behållningen i dödsboet,
beräknad på sätt i 13, 20—23 och

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Nuvarande lydelse:

§§ stadgas, sedan därifrån avräknats
dels efterlevande makes jämlikt 15 §
skattefria andel, dels legat, dels i 11 §
2 mom. omförmäld skattelott och dels
värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först
framdeles beskattningsbar egendom,
skola lotterna bestämmas såsom om
det belopp, varmed deras sammanlagda
värde understiger dödsbobehållningen
efter nu nämnd avräkning,
uppdelats å lotterna i förhållande till
deras storlek.

Skifteshandling skall---hos

beskattningsmyndigheten.

19 §.

1 m o m. Arvs- eller testamentslott,
för vilken inträde av skattskyldighet
är att hänföra till dödsfallet,
skall vid skattens beräkning sammanläggas
med gåva, som arvingen eller
testamentstagaren erhållit av den avlidne,
under förutsättning att skattskyldighet
för gåvan inträtt vid dödsfallet
eller inom fyra år dessförinnan.
Avdrag skall ske för skatt, som visas
hava erlagts för gåvan, eller, om ytterligare
gåva förekommit före ovan
angivna tid, för vad av erlagd skatt
belöper å den gåva, som skall sammanläggas
med lotten; dock må arvsskatten
icke beräknas till lägre belopp
än som skulle, utan avseende å gåvan,
hava utgått för lotten.

Lott, för ----- stadgade grun derna.

32 §.

Har efter--- — av 19 §;

Föreslagen lydelse:

27 §§ stadgas, sedan därifrån avräknats
dels efterlevande makes jämlikt
15 § skattefria andel, dels fastställd
kvarlåtenskapsskatt, dels legat, dels i
It § 2 mom. omförmäld skattelott
och dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§
först framdeles beskattningsbar egendom,
skola lotterna bestämmas såsom
om det belopp, varmed deras sammanlagda
värde understiger dödsbobehållningen
efter nu nämnd avräkning,
uppdelats å lotterna i förhållande
till deras storlek.

Skifteshandling skall —--hos

beskattningsmyndigheten.

19 §.

1 mom. Arvs- eller testamentslott,
för vilken inträde av skattskyldighet
är att hänföra till dödsfallet,
skall vid skattens beräkning sammanläggas
med gåva, som arvingen eller
testamentstagaren erhållit av den avlidne,
under förutsättning att skattskyldighet
för gåvan inträtt vid dödsfallet
eller inom fyra år dessförinnan.
Avdrag skall ske för skatt, som visas
hava enligt denna förordning erlagls
för gåvan, eller, om ytterligare gåva
förekommit före ovan angivna tid, för
vad av erlagd skatt belöper å den
gåva, som skall sammanläggas med
lotten; dock må arvsskatten icke beräknas
till lägre belopp än som skulle,
utan avseende å gåvan, hava utgått
för lotten.

Lott, för---stadgade grun derna.

32 §.

Har efter---av 19 §;

g) kvarlåtenskapsskatt genom lagakraftvunnet
beslut nedsatts under det
belopp, vartill skatten först blivit
fastställd;

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

83

Nuvarande lydelse:

och hade, om hänsyn tagits till omständighet
som nu avses, för någon
lott skatt skolat gäldas utöver vad
för lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall,
i den mån ej jämlikt 55 § anstånd
medgivits, erläggas inom tre veckor
efter det beskattningsmyndigheten
meddelat beslut om skatten fastställande.

Har jämlikt---krontal bort faller.

Skatten jämte —- — — angående
testamentsbevaknin g.

Den som — — — skattens fastställande.

Har jämlikt--- — utlämnad bo uppteckning.

59 §.

Har efter---deklarationen av givits; -

och hade, om hänsyn tagits till omständighet
som nu avses, någon skattskyldig
haft att gälda mindre skatt än
vad beräknats, skall honom påförd
skatt nedsättas med sålunda för högt
beräknat belopp.

Ansökan om---i skatteären det.

Föreslagen lydelse:

och hade, om hänsyn tagits till omständighet
som nu avses, för någon
lott skatt skolat gäldas utöver vad för
lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall,
i den mån ej jämlikt 55 § anstånd
medgivits, erläggas inom sex veckor
efter det beskattningsmyndighet med
delat beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt---krontal bort faller.

Skatten jämte — —- — angående
testamentsbevakningen.

Den som — — — skattens fastställande.

Har jämlikt---utlämnad bo uppteckning.

59 §.

Har efter---deklarationen av givits; f)

kvarlåtenskapsskatt genom lagakraftvunnet
beslut bestämts till högre
belopp än det, vartill skatten först blivit
fastställd;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet
som nu avses, någon skattskyldig
haft att gälda mindre skatt än
vad beräknats, skall honom påförd
skatt nedsättas med sålunda för högt
beräknat belopp.

Ansökan om---i skatteären det.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 11 april 19U7.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående omläggning
av den direkta statsbeskattningen ävensom införande av kvarlåtenskapsskatt
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Krigsutbrottet hösten 1939 medförde en kraftig stegring av statens utgifter,
i främsta rummet för upprustningen och den militära beredskapen. I anledning
härav beslötos redan vid 1939 års urtima riksdag betydande höjningar
av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Därefter ha ytterligare stora
skattehöjningar företagits.

Med hänsyn till ovissheten beträffande den framtida utvecklingen av statens
inkomster och utgifter ansågos vissa av de företagna höjningarna av de
direkta skatterna tills vidare icke böra inarbetas i gällande skattesystem. Statsmakterna
uppsköto också att taga ståndpunkt till vissa andra spörsmål på
beskattningsomxådet.

Sedan kriget avslutats och därmed förutsättningar förelågo för en överarbetning
av grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter,
tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 12 oktober
1945 ledamöterna av riksdagens första kammare J. Elon Andersson, A.
J. Bärg och H. L. E. Sjödahl, ledamöterna av riksdagens andra kammare
E. R. Brandt, G. Adolv Olsson och A. L. Rubbestad, redaktören C. Hermansson
samt direktören O. R. Sundén med uppdrag att såsom sakkunniga inom
finansdepartementet biträda med utredning av frågan om grunderna för den
statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter. Beträffande direktiven
för utredningen torde jag få hänvisa till de sakkunnigas nedan omnämnda
betänkande (s. 72—73).

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

85

De sakkunniga, vilka bedrivit sitt arbete under mitt eget ordförandeskap
och som antagit benämningen 1945 års statsskatteberedning, avgåvo den
19 november 1946 betänkande med förslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m. (SOU 1946: 79).

över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits, såvitt angår frågan
om kvarlåtenskapsskatt, av samtliga hovrätter — därvid Svea hovrätt jämväl
överlämnat yttrande från advokatfiskalen vid hovrätten — rådhusrätterna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg samt styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, såvitt angår föreslagna bestämmelser rörande kvarlåtenskapsskattens
fastställande och erläggande, av generalpoststyrelsen, såvitt
angår andra spörsmål än frågan om kvarlåtenskapsskatt, av kammarrätten och
taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, såvitt angår frågor av betydelse
ur statistisk synpunkt, av statistiska centralbyrån samt, såvitt angår samtliga
i betänkandet berörda frågor, av riksräkenskapsverket, statskontoret, socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, kommerskollegium — med överlämnande av
yttranden från samtliga handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation (från de
två sistnämnda gemensamt yttrande), Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening,
styrelsen för kooperativa förbundet samt delegerade för industriförbundet,
Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och svenska
försäkringsbolags riksförbund (näringslivets skattedelegation) — lantbruksstyrelsen
— med överlämnande av yttranden från förvaltningsutskotten
i Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands
läns samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskap ävensom Sveriges lantbruksförbund
— försäkringsinspektionen — med överlämnande av yttrande
från svenska försäkringsbolags riksförbund — överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, sambeskattningssakkunniga, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. Dessutom ha skrifter i ärendet inkommit
från svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete samt handelskammarnas nämnd m. fl.

Av nämnda yttranden torde yttrandet av statistiska centralbyrån i vad det
innehåller vissa uppgifter om inkomst- och förmögenhetsfördelningen mellan
olika skattskyldigegrupper samt ett yttrande av handelskammarnas nämnd
in. fl. organisationer — vilket i huvudsak innehåller jämförande uppgifter
angående skattetrycket i Sverige och vissa andra länder — få intagas som
bihang (1 och 2) till detta protokoll. För övriga yttranden kommer redogörelse
att lämnas under de särskilda avsnitten i protokollet.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

II. Allmänna synpunkter.

Huvuddragen av beredningens förslag oeli däremot anförda

reservationer.

Beträffande familjebeskattningen föreslår beredningen avskaffande
vid den statliga beskattningen av familjeavdragen för barn, utgörande
i ortsgrupperna I—V vid utnyttjande av full s. k. bankning (d. v. s. med 50
procents förhöjning) för vartdera av de två första barnen respektive 690, 750,
810, 870 och 930 kronor samt för ett vart av de övriga barnen respektive

1 050, 1 140, 1 230, 1 320 och 1 410 kronor. Därvid förutsätter beredningen,
att ett system med direkta skattefria barnbidrag å 200 kronor per barn införes.
Bortfallet av barnavdragen har med hänsyn till taxeringsunderlaget
vid 1945 års taxering beräknats medföra en ökad skatteintäkt av 110 å 120
milj. kronor. Häremot böra ställas årliga kostnader för barnbidragen, som
uppskattats till 270 milj. kronor.

Den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag
skall upphöra. Likaså skall bankningen försvinna.

Dyrortsgrupperingen av ortsavdragen har bibehållits, men spännvidden
mellan högsta och lägsta ortsgrupp har minskats för gift skattskyldig till
omkring 16 procent samt för ensamstående skattskyldig till 20 procent mot
för närvarande omkring 21 procent i båda fallen.

Ortsavdraget för gift skattskyldig har höjts till i ortsgrupperna I—V respektive
2 500, 2 625, 2 750, 2 875 och 3 000 kronor mot det nuvarande vid
fullt utnyttjad bankning av respektive 1 800, 1 920, 2 040, 2 160 och 2 280
kronor.

Ortsavdraget för ensamstående skattskyldig har med utgångspunkt från
att levnadskostnadsminimum för sådan skattskyldig får anses utgöra ungefär
2/s av levnadskostnadsminimum för makar föreslagits i de fem ortsgrupperna
till respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor mot nu i
princip 900, 960, 1 020, 1 080 och 1 140 kronor. Reduktionen av ensamståendes
ortsavdrag skall emellertid börja redan då det beskattningsbara beloppet
överstiger 1 000 kronor i stället för nu 4 100—4 260 kronor. Detta innebär
att reduktionen börjar, då taxerade beloppet överstiger respektive 2 600.

2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor mot nu respektive 5 000, 5 100, 5 200.
5 300 och 5 400 kronor. Reduktionen sker därefter med 12,5 procent av det
ursprungliga avdraget för 1 000 kronor ökning av det taxerade beloppet, vilket
innebär att reduktionen är avslutad d. v. s. avdraget upphör vid taxerat
belopp av respektive 10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och 11 000 kronor. Enligt
gällande regler reduceras avdraget med cirka 10—11 procent av det ursprungliga
avdraget för 1 000 kronor ökning av det taxerade beloppet och
upphör vid taxerade belopp av respektive 14 000. 14 300. 14 600, 14 900 och
15 200 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

87

Ogift skattskyldig (eller änkling, änka eller frånskild) samt gift men med
hustrun icke samlevande skattskyldig med minderårigt barn, vilken nu erhåller
enkelt grundavdrag (= hälften av ortsavdraget för gift) samt barnavdrag,
skall enligt förslaget erhålla ortsavdrag med samma belopp som
ensamstående men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Rätt
att åtnjuta oreducerat avdrag skall därvid tillkomma endast den av barnets
föräldrar som har vårdnaden om barnet och någon delning av avdraget
som nu sker beträffande barnavdraget, om båda föräldrarna bidraga
till barnets underhåll, skall sålunda icke längre förekomma. Ogift skattskyldig
med hemmavarande minderårigt barn, som haft husföreståndarinna
hos sig anställd, skall erhålla samma avdrag som gift skattskyldig (mot enligt
nuvarande bestämmelser enkelt grundavdrag och halvt familjeavdrag för
hustru).

Vad angår skattesystemet och skatteskalan för inkomstbeskattningen
av fysiska personer föreslås, att den
nuvarande kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
skall upphöra. Den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet skall
sålunda ske genom två från varandra fristående skatter, en inkomstskatt och
eu förmögenhetsskatt.

Den nuvarande anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt
(den senare för beskattningsbara belopp över 8 000 kronor) skall upphävas.
Den statliga inkomstskatten skall sålunda utgå efter en enda progressiv
skiktskala och vara i sin helhet rörlig, dock med maximering så att skatten
icke får i något skikt överstiga 70 procent.

Inkomstskatteskalan i det nya systemet har konstruerats så att detta tilllämpat
å skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till
de föreslagna ändringarna i fråga om ortsavdragen vid grundbeloppsnivå avkastar
omkring 260 milj. kronor mindre än det nu gällande skattesystemet.
Då detta med hänsyn till nyssnämnda skatteunderlag beräknats ha givit en
på inkomst belöpande skatt av 868 milj. kronor eller om man bortser från
intäktsbortfallet genom bamavdragen (110 milj. kronor) 978 milj. kronor,
kan det nya inkomstskattesystemet vid grundbeloppsnivå beräknas avkasta
(978 — 260) 718 milj. kronor. Eftersom beredningen antager, att grundbeloppet
redan vid det nya systemets trädande i tillämpning skall uttagas med
110 procent, komma emellertid de sammanlagda skatteintäkterna att uppgå
till (718 -r 71) 789 milj. kronor, d. v. s. i runt tal 190 milj. kronor mindre än
nuvarande system.

Den föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer i kombination
med de föreslagna ortsavdragen innebär även viss förskjutning av skattebelastningen
från lägre till högre inkomster. Avvägningen är gjord så, att
skatten vid en uttagningsprocent av 110 i individuella fall motsvarar nuvarande
skatt vid taxerat belopp av för ensamstående omkring 7 000 kronor och
för makar omkring 15 000 kronor. Vid mindre inkomst blir skatten med
nämnda uttagningsprocent lägre och vid större inkomst högre än nu. Be -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

träffande makar är dock skatteökningen för större inkomster till en början
obetydlig (vid 20 000 kronor taxerat belopp cirka 200 kronor) och först vid
mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt förslaget mera avsevärd.

Även i fråga om inkomstbeskattningen av juridiska
personer föreslås ändringar. För svenska aktiebolag, svenska ekonomiska
föreningar och vissa därmed jämställda, som för närvarande erlägga statlig
skatt med 32 procent av det beskattningsbara beloppet (inkomstskatt efter
10 procents grundbelopp, därå skatt uttages med 200 procent, samt värnskatt
efter 12 procent), skall skatten utgöra 40 procent av den beskattningsbara
inkomsten. Den nuvarande sammanlagda skattesatsen för dessa skattskyldiga
skall sålunda höjas med 8 enheter (25 procent). Beskattningen,
som i motsats till nu icke till någon del skall vara underkastad rörlighet,
bär med denna skattesats och på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års
taxering beräknats lämna en i förhållande till den tidigare beskattningen förhöjd
skatteintäkt av omkring 80 milj. kronor.

För livförsäkringsanstalter skall skattesatsen, som för närvarande utgör 27
procent (inkomstskatt efter 10 procents grundbelopp, därå skatt uttages med
150 procent, samt värnskatt efter 12 procent), enligt förslaget bestämmas till
25 procent.

För övriga juridiska personer (stiftelser, ideella föreningar in. fl.) skall
skattesatsen, som för närvarande utgör 13,5 procent (inkomst- och förmögenhetsskatt
efter 5 procents grundbelopp, därå skatt uttages med 150 procent,
samt värnskatt efter 6 procent) utgöra 15 procent.

Ej heller för de sist angivna kategorierna skall beskattningen vara underkastad
rörlighet. De föreslagna skattesatserna ha beräknats medföra ett
intäktsbortfall å 0,5 milj. kronor beträffande livförsäkringsanstalterna och en
lika stor merintäkt beträffande de övriga.

Sammanlagt har inkomstbeskattningen av juridiska personer, vilken med
hänsyn till skatteunderlaget vid 1945 års taxering lämnade en skatteintäkt
av 335 milj. kronor, enligt förslaget beräknats giva en skatteintäkt av 415
milj. kronor.

Förmögenhetsskatten, som skall utgå som en enda enhetlig
skatt och vara helt fristående från inkomstskatten, skall uttagas efter skattesatser,
som på grundval av skatteunderlaget vid 1944 års taxering beräknats
giva en skatteintäkt av 108 milj. kronor eller omkring 30 milj. kronor mer
än den nu utgående förmögenhetsskatten.

För fysiska personer skall skatteplikten inträda då den beskattningsbara
förmögenheten överstiger 20 000 kronor och för överskjutande del uttagas efter
en progressiv skiktskala med 6—18 promille. Därvid skall emellertid tilliämpas
en spärr, som i huvudsak innebär att reduktion sker, om förmögenheten
ej överstiger 100 000 kronor och den sammanräknade nettoinkomsten
understiger 373 procent av förmögenheten. Reduktionsregeln i de nya bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

89

melserna har sålunda fått en mera inskränkt omfattning än den nuvarande
för särskild förmögenhetsskatt gällande reduktionsregeln, som innebär, att
reduktion alltid sker om det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet understiger 4 procent av förmögenheten.

För de juridiska personer, vilka nu äro underkastade förmögenhetsskatt
genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten men icke särskild
förmögenhetsskatt, skall utgå en proportionell förmögenhetsskatt av
1,5 promille av beskattningsbar förmögenhet över 5 000 kronor. Ekonomiska
föreningar skola icke i något fall vara underkastade förmögenhetsbeskattning.

Beträffande arvs- och gå v obeskattningen föreslås införande
av en kvarlåtenskapsskatt, som beräknats giva omkring 40 milj. kronor i
årliga skatteintäkter. Skatten skall beräknas å behållningen i dödsboet efter
avdrag för makes giftorättsandel. Den skall utgå för den del av kvarlåtenskapens
värde som överstiger 25 000 kronor enligt en progressiv skiktskala med
5—60 procent. Skatten är konstruerad som en förmögenhetsskatt, avsedd
att träffa den avlidnes förmögenhet. Skattskyldigheten skall därför åligga
dödsboet och vid den skattepliktiga kvarlåtenskapens beräkning skall avräknas
vad den avlidne genom arv, testamente eller gåva bekommit endast
en kortare tid (5 år) före dödsfallet.

För erhållande av erforderligt samband mellan gåvobeskattningen och
kvarlåtenskapsskatten har föreslagits, att kvarlåtenskapsskatt skall utgå även
vid gåva. Skattskyldigheten skall därvid åligga givaren.

Den nuvarande arvs- och gåvoskatten — som skall utgå jämsides med
kvarlåtenskapsskatten -— skall i princip vara oförändrad. Vid beräkning av
arvsskatt skall emellertid hänsyn tagas till vad dödsboet har att utgiva i
kvarlåtenskapsskatt.

För underlättande av kvarlåtenskapsskattens betalning innehåller förslaget
regler om rätt till anstånd och möjlighet att intill viss del betala skatten
med intecknade skuldebrev och börsnoterade aktier.

Reservationer mot beredningens förslag har anförts i olika avseenden.
Sålunda föreslå herrar Andersson och Sundén, att ortsavdraget för
ensamstående skall bestämmas till 200 kronor lägre belopp än beredningens
majoritet förordat, att inkomst- och förmögenhetsskatteskalorna för fysiska
personer skola jämkas nedåt så att i förhållande till nuvarande beskattning
skärpning av inkomstskatten undvikes för familjer i de högre inkomstskikten
och det sammanlagda uttaget av skatt å förmögenheter icke ökas, att någon
höjning av inkomstbeskattningen för aktiebolag och därmed jämställda ej
skall företagas samt att kvarlåtenskapsskatt ej skall införas. Sundén, som
anser, att barnbidrag bör utgå först från och med andra barnet (utom för
ensamstående mödrar) och att skattskyldig med barn skall kunna välja mellan
att erhålla barnbidrag eller barnavdrag, föreslår, att barnavdrag enligt nuva -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

rande grunder (dock utan dyrortsgradering) fortfarande skall lä åtnjutas i de
fall då barnbidrag icke utgår. Herr Rubbestad föreslår avskaffande av dyrortsgraderingen
beträffande ortsavdragen och instämmer beträffande förmögenhetsbeskattningen
samt arvs- och gåvobeskattningen i Anderssons och Sundéns
reservation. Slutligen föreslår herr Hermansson uttagande av engångsskatt
å förmögenhet, varjämte herr Sjödahl föreslår vissa särskilda ändringar
i reglerna om gåvobeskattningen.

Remissyttrandena över beredningens förslag.

I de avgivna yttrandena har beredningens förslag tillstyrkts i huvudsak av
landsorganisationen samt av länsstyrelserna i Västmanlands län (reservation
av föredragande landskamreraren) och Västerbottens län (reservation av
landskamreraren beträffande kvarlåtenskapsskatten). Länsstyrelsen i Skaraborgs
län har tillstyrkt förslaget i vad det avser inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
(reservation av landskamreraren) men ställt sig avvisande till
den ifrågasatta kvarlåtenskapsskatten. 1 övriga yttranden har förslaget i sin
helhet eller i huvudsakligaste delen avstyrkts.

Landsorganisationen erinrar om, att skatteuttaget i framtiden måste hållas
på en i förhållande till nationalinkomsten högre nivå än före kriget framför
allt för att möjliggöra de höjda folkpensionerna och andra sociala reformer
jämte ökade utgifter för försvaret in. in., samt anför vidare:

Avvägningen av en skatteskala — vare sig för inkomster, förmögenhet eller
arv — måste givetvis betingas både av rättvisesynpunkter, alltså politiska
värderingar, och av praktiska hänsyn till beskattningens indirekta verkningar
på det totala produktionsresultatet och nationalförmögenheten. Landsorganisationen
företräder den meningen att ur rättvisesynpunkt även en mycket
långtgående progressivitet i beskattningen är befogad. Uppkomsten av
stora inkomster och förmögenheter kan visserligen av den enskilde uppfattas
som resultatet av enbart hans egna ansträngningar och insatser. Dessa
har dock blivit fruktbringande endast i ett samhälle, vars produktionsförmåga
i väsentlig grad är ett resultat av andra människors och inte minst
gångna generationers arbete. Hans egna möjligheter att inom detta samhälle
göra en för honom själv ekonomiskt givande insats är dessutom till stor del
bestämd av den uppfostran och utbildning han erhållit och av den sociala
miljö han från början hamnat i. Ur rättvisesynpunkt finns ingen anledning
att respektera de på så sätt uppkomna inkomstolikheterna. Påtagligast orättfärdiga
är de förmögenhets- och därmed de inkomstolikheter, som uppstår
genom arv. Det är därför enligt landsorganisationens mening starkt berättigat
att låta största möjliga del av landets produktiva tillgångar, bildade genom
tidigare släktleds insatser, utgöra gemensam egendom, men också att
låta en väsentlig del av de årliga inkomsterna inflyta till samhället på ett
sådant sätt att största möjliga inkomstutjämning erhålles. Från denna utgångspunkt
framstår de av statsskatteberedningen framförda förslagen såsom
tämligen moderata. Denna moderation kan måhända vara befogad med hänsyn
till befarade negativa verkningar, som skulle kunna uppstå vid en ännu
högre beskattning. Landsorganisationen vill emellertid uttala, att den anser

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 212

de i den allmänna diskussionen ofta framhållna riskerna i detta avseende
betydligt överdrivna.

Landsorganisationen finner med största tillfredsställelse att beredningen ansett
sig kunna föreslå en sänkning av den statliga beskattningen på mindre
och medelstora inkomster. Särskilt välkommen är härvid den skattelindring,
som kommer att uppstå genom ökning av de skattefria ortsavdragen i anslutning
till den under kriget inträdda höjningen av den allmänna levnadskostnadsnivån.
De sedan förkrigstiden stegrade penninginkomsterna, vilka icke
alls eller endast i obetydlig grad inneburit böjda realinkomster, har tillsammans
med de under kriget böjda skattesatserna medfört en mycket kännbar
skärpning av skattetrycket även i de låga inkomstskikt, som man tidigare
icke ansåg sig kunna belasta med någon som helst statlig beskattning. Det är
därför en angelägenhet av största vikt att det nu framförda förslaget genomföres
snarast möjligt och att beslut härom således fattas redan vid detta års
riksdag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar liknande synpunkter beträffande
behovet av ökade skatteintäkter för framtiden och har i stort sett intet att
erinra mot den av beredningen föreslagna avvägningen av skatteuttaget mellan
olika grupper skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som också understryker behovet av ökade
skatteintäkter till de beslutade statliga utgifterna, anser, att det föreslagna
skattesystemet i sina principer innebure en mera rättvis fördelning av skatterna
medborgarna emellan än det nuvarande och att det även hade fördelar
ur taxeringsteknisk synpunkt. Dock måste enligt länsstyrelsen beklagas, att
det icke varit möjligt att mera sänka skatterna för de mindre och medelstora
inkomsttagarna utan att över hövan betunga övriga inkomsttagare, och om
det skulle visa sig, att inkomstutvecklingen bleve gynnsammare än beredningens
majoritet räknat med eller utgifterna mot förmodan kunde nedbringas,
vore det rimligt, att därav betingade justeringar företoges i skattegrunderna,
därvid dock övervältring av en ökad skattebörda på de mindre
inkomsttagarna icke borde komma i fråga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Med antagande att för de statliga uppgifterna behov framåt i tiden finnes
av skatteintäkter, som sannolikt ej understiga de nuvarande och i allt fall
äro av betydande storlek, gäller det tillse att skattebördan rättvist och lämpligt
fördelas. Vid detta avvägande är det tilltalande och önskvärt att skattebördan
fördelas efter förmågan, och att alltså de större inkomsterna och de
större förmögenheterna få bära proportionsvis mera med lättnad för de lägre
inkomsterna. Huru långt i denna riktning man kan och bör gå, utan att individernas
drift all spänna sina krafter för alt ekonomiskt komma framåt så
avtrubbas, att sparviljan lamslås och energien dämpas, är ett avvägningsproblem
av svårbedömligt slag. Länsstyrelsen är härvid böjd för antagande!,
att man ännu ej nått gränsen för det möjliga och för nationen i dess helhet
lämpliga härutännan. Länsstyrelsen håller alltså för antagligt, att man — i
syfte att dels uppehålla skatteintäkterna, dels fördela skattebördan efter förmågan,
dels främja välståndets spridande på ett allt större antal medborgare
— kan taga ytterligare något steg mot skärpt beskattning av högre inkomster
och större förmögenheter jämsides med någon lindring i skattehänseende för

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, beräknad på grundval av 1945 och 1948 års taxeringar,
enligt gällande skattesystem, enligt majoritetens i statsskatteberedningen förslag

och enligt reservanternas förslag.

		Förmögenhetsbeskattning		Därav	Fördelning	Fördelning
	O	Löpande för-mögenhets-skatt	/N < P	o > a £	in % 3	|| Sfi	O: *Ö P 3	in ?r p	av summa inkomstskatt och förmö-genhets-	av summa inkomstskatt och förmö-genhets
Taxering	Ce'' ce	PT C			ro 3	OQ g-SB* O	o » ce S	P 3 3 s ro o	ce er		beskattning	beskattning
	P	3 3 e-	’7?- r* O O	ce ad o	s ce ce ?r p	O ce ce ce ?T PT P »	3- 2 3- 3: - CfQ 5 1	5* § 3 3? S-s CD ce T so	ce p 0Q	O: C- ce ST	Lö- pande skatt	Skatt vid döds- fall	In- komst- skatt	För-mö-gen-hets- j skatt |
	Miljoner kronor						Procenttal
1945 års taxering. Gällande system.
Fysiska personer m. fl...	874	48	33	81	—	44	125	999	955	44	95-6	4-4	87-5	125
Svenska aktiebolag m. fl.	330	—	—	—	—	—	—	330	330	—	100-0	—	100-0	—
Summa	1204	4S	33	81	_	44	125	1329	1285	44	96-7	3-3	90-0	9-4
Majoritetens förslag.
Fysiska personer m. fl...	796	—	115	115	40	44	199	995	911	84	91-6	8-4	80-0	20-0
Svenska aktiebolag m. fl.	413	—	—	—	—	_	—	413	413	—	100-0	—	100-0	—
Summa	1209	—	115	115	40	44	199	1408	1324	84	940	6-0	S5’9	14 1
Reservanternas förslag.														j
Fysiska personer m. fl...	792	—	86	86	—	44	130	922	878	44	95-2	4-8	85-9	14 1
Svenska aktiebolag m. fl.	330	—	—	—	—	-	—	330	330	—	100-0	—	100-0	—
Summa	1122	—	SO	SO	—	44	130	1 252	1208	44	96-5	3-5	89a;	104
1948 års taxering. Gällande system.
Fysiska personer m. fl...	1206	67	46	113	—	45	158	1364	1319	45	96-7	3-3	88-4	11-6
Svenska aktiebolag m. fl.	430	—	—	—	—	—	—	430	430	—	100-0	—	1000	—
Summa	1036	67	46	113	—	45	158	1794	1749	45	97-5	2-5	91-2	8-8
Majoritetens förslag. Fysiska personer m. fl...	1097		150	150	40	45	235	1332	1247	85	93-6	6*4	82-4	17-6
Svenska aktiebolag m. fl.	540		—	—		—	—	540	540	—	100-0	_	100-0	—
Summa	1637		150	150	40	45	235	1S72	1787	85	95''5	4-5	87-4	12-6
Reservanternas förslag. Fysiska personer m. fl...	1092		112	112		45	157	1249	1204	45	96-4	3-6	87-4	12-6
Svenska aktiebolag m. il.	430	—	—		—	—	—	430	430	—	100-0	—	100-0	—
Summa	1522	—	112	112	—	45	157	1679	1 6114	45	97-3	0*7	90-6	9-4

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

93

de svagast ställda. Med denna uppfattning vill länsstyrelsen ej motsätta sig
förslaget i vad det avser inkomst- och förmögenhetsskatt. Därvid vill länsstyrelsen
dock ifrågasätta, om icke större hänsyn bör tagas till intresset av att
för familjer, särskilt barnrika sådana, lätta ekonomien icke blott genom barnbidrag
utan även medelst väsentlig skattelindring efter stegrat barnantal.

När det så gäller förslaget om kvarlåtenskapsskatt hyser länsstyrelsen betänkligheter
häremot av skilda skäl. De skatteintäkter, som härav skulle inflyta,
äro jämförelsevis så begränsade, att de för statens ekonomi knappast
spela nämnvärd roll. Principiellt är förslaget dessutom svagt motiverat, och
dess genomförande kan befaras avtrubba sparviljan och arbetskraften på
samma gång som svårigheter antagligen uppstå vid t. ex. jordbruks övergång
till en ny generation bondsöner.

Av dem som avstyrkt förslaget har en del framhållit, att någon kompensation
för skattelindringen för de lägre inkomsttagarna genom höjning av
skatten för andra med hänsyn till det statsfinansiella läget icke vore erforderlig.
Vidare har åberopats, att förslaget i vissa delar skulle åsyfta icke beskattning
i rättslig mening utan konfiskation av egendom och att den ifrågasatta
lagstiftningen därför vore grundlagsstridig eller i varje fall icke borde
genomföras som skattelagstiftning. Se härom närmare i avsnittet angående
arvs- och gåvobeskattningen. I övrigt har anmärkts, att beredningen icke
verkställt tillfredsställande undersökningar angående verkningarna av den
föreslagna beskattningen m. m., att redan den nuvarande skattebelastningen
vore att anse som en av de tillfälliga utomordentliga förhållandena under
kriget föranledd toppbelastning, som rimligen icke borde vid den nu ifrågavarande
permanenta skatteavvägningen ytterligare höjas för vissa skattskyldigegrupper,
samt att en sådan höjning komme att inverka menligt på landets
ekonomiska liv i olika avseenden ävensom på deklarationsmoralen.
En särskild grupp bildas slutligen av invändningar, som gå ut på att ett
genomförande av förslaget skulle vara ur penningpolitisk synpunkt olämpligt
under rådande konjunkturförhållanden. Ur yttrandena må här följande återgivas.

Riksräkenskapsverket har för belysande av förslagets omfattning ur statsfinansiell
synpunkt gjort en jämförelse mellan skatteintäkterna enligt gällande
system, enligt förslaget och enligt reservationen (uttagningsprocent 110; reservanternas
inkomstskatteskala alt. I). Ämbetsverket, som sammanfattat resul:
tatet härav i tabellen å föregående sida, anför härom:

Av den totala skattesumman för fysiska personer m. fl. kommo vid 1945 års
taxering, som omfattade en skattesumma av 999 milj. kr., på löpande skatt

95.6 % och på skatt vid dödsfall 4,4 %. Vid 1948 års taxering skulle på löpande
skatt falla 96,7 °/o och på skatt vid dödsfall 3,3 % av den då motsedda
totala skattesumman om 1 364 milj. kr. Det av beredningen framlagda förslaget,
här betecknat majoritetsförslaget, förändrar denna proportion sålunda,
att enligt 1945 års taxering skulle på löpande beskattning falla 91,6% och
på skatt vid dödsfall 8,4%; vid 1948 års taxering bliva motsvarande siffror

93.6 % och 6,4 %. Det av reservanterna herrar Elon Andersson och Sundén
framlagda förslaget (i tabellen betecknat reservanternas förslag) ligger däremot
till sitt resultat i närheten av det gällande systemet.

94

Kungl. Mctj:ts proposition nr 212.

Går man härefter till en jämförelse ur synpunkten av den totala beskattningens
fördelning på inkomstskatt och förmögenhetsskatt, utläses ur tabellen,
att vid 1945 års taxering 87,5 % av skattesumman falla på inkomstskatt och
12,5% på förmögenhetsskatt. Vid 1948 års taxering bliva motsvarande siffror
88,4% på inkomstskatt och 11,6% på förmögenhetsskatt av en total
skattesumma om 1 364 milj. kr. Denna förskjutning till en stegrad andel av
inkomstbeskattningen har ägt rum trots att under tiden mellan 1945 och 1948
års taxeringar förmögenhetsvärdena stegrats till följd av den senaste allmänna
fastighetstaxeringen. I relationen mellan inkomstskatt och förmögenhetsskatt
gör majoritetens förslag en väsentlig förändring. Enligt majoritetens förslag
falla sålunda på inkomstskatt 80 % och på förmögenhetsskatt 20 % av den
totala skattesumman vid 1945 års taxering; vid 1948 års taxering bliva motsvarande
tal 82,4 % och 17,6 %. Enligt reservanternas förslag skulle på inkomstskatt
komma att falla 85,9 % och på förmögenhetsskatt 14,1 % av den
totala skattesumman vid 1945 års taxering samt 87,4 % resp. 12,6 % vid 1948
års taxering.

Den nu gjorda jämförelsen, som avser skatten för fysiska personer m. fl.,
modifieras, om i jämförelsen medtages beskattningen av svenska aktiebolag,
då denna beskattning endast avser vad här kallats för löpande skatt och endast
inkomstskatt. I jämförelsen mellan majoritetens och reservanternas förslag
modifieras också resultatet av att reservanterna avvisat majoritetens förslag
om höjningen av inkomstskatten för svenska aktiebolag.

I fråga om den löpande beskattningen av fysiska personer ligger majoritetens
förslag ungefär 5 % under gällande skattesystem och reservanternas förslag
ungefär 8 % under samma nivå. Skatten vid dödsfall ligger enligt majoritetens
förslag ungefär 90 % över avkastningen enligt gällande system, medan
reservanternas förslag överensstämmer med detta sistnämnda. Inkomstskatten
för fysiska personer ligger såväl enligt majoritetens förslag som enligt
reservanternas förslag 9 å 10 % under avkastningen enligt gällande
system. Däremot visar förmögenhetsbeskattningen enligt majoritetens förslag
en stegring på 50 å 60 % över avkastningen av gällande system, medan reservanternas
förslag ansluter sig nära till detta sistnämnda.

Om man i jämförelsen intager den totala inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
som här gjorts till föremål för undersökning, erhålles följande sammanställning.

Sammanlagd inkomst- och förmögenhetsbeskattning enligt i945 resp.

1948 års taxering.

	1945	1948
	Summa milj. kr.	Index	Summa milj. kr.	Index
	1 329	100	1794	100
	1408	105s	1872	104-3
Reservanternas förslag.................	1252	94-2 |	1679	93-6

Den svenska statsbudgeten har under hela krigsperioden varit underbalanserad.
Det nu framlagda riksstatsförslaget för budgetåret 1947/48 visar ett
överskott på 334 milj. kr. Därvid bör emellertid märkas, att kostnaderna för
vissa stora reformer (folkpensionerna och barnbidragen) beräknats endast för

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

95

halvl år. Om dessa reformer trätt i kraft den 1 juli 1947, hade kostnadsökningen
stigit så mycket, att det nu beräknade överskottet praktiskt taget försvunnit.
Budgeten hade då varit jämnt balanserad. I denna balanserade budget
hade den allmänna omsättningsskatten varit avskaffad. Om denna skatt hade
bibehållits under nästa budgetår, skulle riksstatsförslaget hava visat en överbalanserad
budget med ett överskott på omkring 450 milj. kr. Riksräkenskapsverket
håller emellertid för troligt, att, sedan den allmänna omsättningsskatten
numera i huvudsak avskaffats och nya indirekta skatter icke ifrågasatts,
avkastningen av inkomstskatten, förmögenhetsskatten och arvsbeskattningen
måste för att i framtiden balans skall ernås på lång sikt mellan budgetens inkomster
och dess utgifter sannolikt hållas i närheten av den nivå, som åsyftas
med det nya skatteförslaget. Sådana beskattningsregler, som medföra lägre
avkastning än det nya skatteförslaget (majoritetsförslaget), skulle sannolikt
framtvinga, att vissa påtänkta sociala välfärdsanordningar måste uppskjutas
tills den fortgående automatiska stegringen av statens inkomster lämnar rum
för de högre sooialvårdsutgifterna.

Beträffande förslagets utformning anmärker ämbetsverket, att de föreslagna
skatteskalorna för fysiska personer endast såvitt anginge inkomstbeskattningen
men icke såvitt anginge förmögenhetsbeskattningen och icke heller såvitt
anginge båda dessa skatters sammanlagda effekt fyllde det ur skatteteknisk
synpunkt oeftergivliga kravet, att vid normal förmögenhetsavkastning
den efter skattebetalningen kvarstående inkomsten successivt ökades — i
varje fall icke sjönke — när den skattskyldiges inkomst eller förmögenhet
stege. En motsatt ordning måste enligt ämbetsverket verka nedbrytande på
sparviljan närmast hos de skattskyldiga inom berörda inkomst- och förmögenhetsskikt.
Vidare framhåller ämbetsverket, att de med förslaget förbundna
skadeverkningarna måste bliva särskilt framträdande, därest den årliga
beskattningen kombinerades med en hög beskattning av vid dödsfall föreliggande
kvarlåtenskap, vilken beskattning självfallet borde träffa själva förmögenheten.
Om det vore nödvändigt att taga ut ytterligare skatt i samband
med dödsfall vore en arvslottsbeskattning att föredraga. Förslaget till beskattning
av aktiebolag kunde i huvudsak godtagas, men bolag som icke
hunnit fullgöra föreskriven avsättning till reservfond, borde beredas någon
skattelättnad.

Statskontoret anser det vara en angelägenhet av vikt att det nuvarande
höga skattetrycket snarast möjligt och i görligaste mån lättades. Värnskattens
karaktär av en tillfällig, av kriget direkt föranledd extra pålaga kunde
vid bedömande av skattetryckets höjd under normala förhållanden svårligen
lämnas obeaktad. Även för staten vore den ekonomiska grundsatsen tillämplig,
att alltför riklig inkomsttillgång motverkade nödig försiktighet och sparsamhet
av medelstilldelningen för nya utgiftsändamål. — Vid skattesystemets
utformning borde beaktas, att arbets- och kapitalinkomsten icke blott försloge
till den årliga skattens gäldande utan också i skälig utsträckning lämnades
fri för inkomsttagarens egen disposition. Ett skattetryck, som förutsatte
anlitande av förmögenhetstillgångar för bestridande av löpande skatteutgifter,
syntes icke böra ifrågakomma, och skatterna borde avvägas på så -

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

dant sätt, att de icke gåve upphov till samhällsekonomiska verkningar i form
av minskat sparande, minskad arbetsvilja, inskränkt företagsamhet, kapitalflykt
eller försämrad skattemoral. Därför borde fastställas en övre skattegräns
och det vore viktigt att spärregeln gåves en sådan räckvidd, att den
täckte såväl de statliga inkomst- och förmögenhetsskatterna som samtliga
kommunalutskylder.

Slutligen framhåller statskontoret, att tiden för det nödvändiga tekniska
förberedelsearbetet,, om ikraftträdandet bestämdes till den 1 januari 1948,
bleve så knapp att belastningen på skattemyndigheter och övriga berörda
organ bleve mycket stor, samt anför vidare härom:

Man har nyligen haft att bemästra de mycket betydande vanskligheter,
som varit förenade med den vid senaste årsskifte genomförda källskattereformen,
vanskligheter, som ännu äro långt ifrån övervunna. Att redan inom ett
år skrida till ytterligare en genomgripande skatteomläggning kan, särskilt
med nuvarande brist på arbetskraft samt begränsad leveranskapacitet för
pappersbruk, tryckerier och maskinfirmor, befaras möta allvarliga svårigheter.
Det bör ej heller förbises, att alla för källskatten erforderliga skattetabeller
måste helt omräknas och nytryckas. Ur praktisk-administrativa synpunkter
torde fördenskull vägande skäl föreligga att icke forcera skatteomläggningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar ett uppskov med skattefrågan. Det
statsfinansiella läget vore icke sådant, att en skatteskärpning för närvarande
vore nödvändig. Statsverkets behov av ökade inkomster skulle för övrigt delvis
kunna tillgodoses genom förstärkning av taxeringsorganisationen, vilken
i varje fall syntes oundviklig, därest förslaget bleve genomfört. Genom en
grundlig överarbetning av förslaget, som hade en oerhörd räckvidd, med beaktande
av de skattskyldigas berättigade intressen skulle möjligen en lösning
kunna nås, som utan att drabba hårt och orättvist tillfredsställde det allmänna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt förslaget om införande
av kvarlåtenskapsskatt och hemställer om kompletterande utredning och
förnyat övervägande av förslaget till förmögenhetsskatt. Länsstyrelsen anför:

En allmän regel för beskattningssystemet har väl allmänt ansetts böra
vara, att det bör på ett för de enskilda medborgarna och näringslivet så litet
som möjligt kännbart sätt täcka statsverkets behov av inkomster till visst
belopp. På några punkter av betänkandet vill det visserligen synas, som om
man faslhölle vid denna utgångspunkt, såsom när en höjning av skattesatserna
för vissa grupper av skattebetalare motiveras med behovet att kompensera
föreslagen skatteminskning för andra inkomsttagare. Sådana synpunkter äro
dock ingalunda konsekvent genomförda. Utredning saknas sålunda om huruvida
och i vad mån för tillgodoseende av statsverkets behov för framtiden
kräves en sammanlagd skattesumma av den föreslagna storleken, det vill säga
till och med högre än skatterna under de exceptionella krigs- och krisförhållandena.
Även om detta skulle anses styrkt, måste det förefalla egendomligt
att man — i en tid med ett budgetöverskott mångdubbelt större än det
belopp skattehöjningarna skulle inbringa — icke anser sig ha tid att avvakta
den utredning man själv rekommenderar rörande åtgärder för effektivare ut -

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

97

krävande av redan gällande förmögenhetsskatt; kvarlåtenskapsskatten motiveras
ju, åtminstone delvis, med förmenta otillfredsställande förhållanden i
detta avseende för närvarande. Ett stadfästande för framtiden av en ytterligare
höjd direkt beskattning borde för övrigt tydligen hava föregåtts av en
avvägning i förhållande till behovstäckningen genom indirekta skatter. Vidare
förutsättes visserligen, att inkomstskatteskalan skall vara i viss mån
rörlig, så att olika år skall kunna uttagas viss procentsats över eller under
skattens grundbelopp. Några större variationer lär det dock därvidlag icke
kunna bliva fråga om utan att orimliga konsekvenser inträda i den ena eller
andra riktningen. Den frågan kvarstår för övrigt fullkomligt obesvarad, varför
icke höjningen av förmögenhetsskatten och införandet av en ny skatteform
kunnat med fördel ersättas genom en mycket obetydlig höjning av
skatteskalans grundbelopp; kvarlåtenskapsskatten beräknas ju sålunda inbringa
endast cirka 2 procent av den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten.
Denna invändning framställer sig så mycket mera, som kritiken mot
ifrågavarande skatteförslag ofta avfärdas med en hänvisning till de förment
obetydliga belopp, som nu avses att därigenom uttagas.

Därefter framhåller länsstyrelsen, att oklarheten i uppläggningen torde
hänföra sig till det förhållandet att förslaget syftade till en kanalisering av
viss del av nationalinkomsten från de mera välställda till de mera behövande
men att det då vore anmärkningsvärt att varje försök till utredning saknades
om i vad mån förslaget innebure en lämplig väg för sådan utjämning och
huruvida i så fall fördelarna därav kunde i nuvarande läge, om man bortsåge
från politiska och teoretiskt ekonomiska synpunkter, väntas bli större
än skadeverkningarna därav. Även om till försvar för förslaget kunde sägas
att det nu endast gällde att uttaga en ökad förmögenhetsskatt om ca 70 milj.
kronor årligen, måste sakens principiella sida beaktas. Hade denna en gång
sanktionerats, uppkomme redan därigenom en otrygghet för blivande betydande
skattehöjningar som för kapitalbildning och sparande komme att ha
nära nog lika menliga verkningar som ett betydligt större men för längre
framtid fixerat skattebelopp. Redan de nuvarande skattesatserna hade i
många avseenden verkat menligt såväl i fråga om minskat sparande som i
fråga om minskat produktivt arbete. Verkan av den föreslagna beskattningen
å förmögenheter skulle bli dubbel. Dels skulle skatten, i den mån den icke
kunde erläggas med löpande avkastning, innebära, att kapital lösgjordes för
löpande statsutgifter antingen utöver vad eljest varit möjligt eller i utbyte
mot inkomstskatt från andra grupper, och dels skulle det sammanlagda sparandet
minskas. I och för sig behövde visserligen en inkomstutjämning icke
innebära en minskning av det totala sparandet, men det vore ganska troligt
att den endast i ringa utsträckning komme att leda till ökad kapitalbildning
bland de bredare lagren.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön. som förordar barnavdragens bibehållande
och omarbetning av förslaget i övrigt i huvudsak i enlighet med den av
Andersson och Sundén anförda reservationen, framhåller, att en sådan omarbetning
skulle medföra att statens intäkt av skatterna komme att understiga
skatteintäkten enligt förslaget med ett belopp som icke torde behöva

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt Nr 212.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

överstiga 1 1/2 procent av driftbudgetens beräknade inkomster. Länsstyrelsen
anser sig icke böra ingå på frågan i vad mån denna inkomstminskning
borde täckas genom utgiftsbeskärningar, genom ökade intäkter i form av
skärpta skatter å lyxvaror och andra umbärliga ting eller på annat sätt,
men understryker, att en framdeles möjligen erforderlig budgetutjämning
borde kunna åstadkommas på ett sätt som icke finge så förödande verkningar
för samhällslivet och enskilda medborgare som ett genomförande av beredningens
förslag i obeskuret skick otvivelaktigt skulle åstadkomma.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att det egentliga syftet med förslaget
torde vara att påverka inkomstfördelningen och inskränka egendomsrätten
samt att dess genomförande på lång sikt måste antagas komma att medföra
en fullständig samhällelig omvälvning. Vidare anför länsstyrelsen:

Ur nyss angivna synpunkter framstår förslaget för stora medborgarkategorier
som ett försök från andra befolkningsgruppers sida att genom flagrant
missbruk av demokratiska verksamhets- och beslutsformer tillskansa sig vad
dugligheten och förmågan åstadkommit genom målmedvetet uppbyggande
arbete till allas fromma och den ekonomiska och andliga kulturens utveckling
— helt enkelt som ett försök att beröva vissa medborgare deras egendom.
Länsstyrelsen kan för sin del ej förstå annat, än att detta betraktelsesätt
har åtskilligt fog för sig. Därvid förbises ingalunda, att skatt, enligt vad
allmänt anses, skall utgå efter förmåga; det ges dock en bestämd gräns även
för giltigheten av denna grundsats.

Genomförande av en s. k. »ekonomisk demokrati» är en ganska förskönande
omskrivning av vad det här i realiteten rör sig om. Det må från en
politiskt neutral ämbetsmyndighet i detta sammanhang klart uttalas, att så
snart beskattningsmakten utnyttjas för annat än till täckande av direkta
samhällsbehov, har man — alla mer eller mindre vackra fraser till trots —
definitivt lämnat rättssamhällets råmärken bakom sig och befinner sig på
glid ut i anarkin. Det på allmän och lika rösträtt grundade folkväldet har
då visat sig icke ha infriat de förhoppningar, som vid den stora rösträttsreformens
genomförande knötos till detsamma, och genom kortsynt, kulturoch
utvecklingshämmande politik gett sina motståndare de bästa tänkbara
vapen i händerna.

Länsstyrelsen uttalar till slut, att under de kritiska år, som nyligen förflutit,
kunde av olika bl. a. psykologiska skäl ett abnormt skattetryck belasta
produktionen utan större skadeverkningar men att i nuvarande läge förhållandet
vore ett annat. En ogynnsam verkan av förslaget vore, att en nu startande
mindre företagare knappast någonsin skulle bli i stånd att genom arbetsamhet
och förtänksamhet låta sin rörelse utvecklas till ett större företag.
Däremot torde de redan färdigbildade storföretagen ha lättare att uthärda det
ökade skattetrycket, vilket vore ett påfallande odemokratiskt drag hos förslaget.
Detta toge överhuvud taget för liten hänsyn till näringslivets behov
av kapitalbildning och avskure därigenom själva livsnerven för det privata
initiativet, vilket i sin tur undanryckte grunden för en ur såväl samhällets
som alla medborgargruppers synpunkt högeligen önskvärd välståndsfrämjande
ulveckling.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller bl. a., att införande av kvarlåtenskapsskatten
samt skärpning av gåvo- och förmögenhetsskatten aktualise -

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

99

rade en del redan förefintliga värderingsproblem, vilka kunde väntas vålle
skattemyndigheterna svårigheter. Med den höjd skatten finge bleve det nödvändigt
att verkställa en mer ingående och på saklig prövning grundad
granskning av värdesättningen av olika tillgångar. Taxeringsmyndigheterna
finge också ägna den årliga förmögenhetstaxeringen skärpt uppmärksamhet
och såväl fysiska som juridiska personer finge åläggas att i sina deklarationer
redogöra för dolda reserver i olika slags tillgångar, verkställa viss skuldspecifikation
m. m.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser starka skäl tala för att förslaget icke
förelädes årets riksdag. Vissa för förslagets genomförande viktiga detaljer,
såsom förbättring av förmögenhetstaxeringen, utformningen av de kommunala
ortsavdragen, sambeskattning av äkta makar m. in., hade icke upptagits
till avgörande utan hänvisats till annan utredning. Införande av den
föreslagna beskattningen borde vidare föregås av en ytterligare utredning
angående statsutgifterna för kommande år ävensom angående nuvarande
och föreslagna skatters inverkan på näringslivet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att från en viss icke så hög gräns
och uppåt skulle det paradoxala förhållandet gälla, att det för skattskyldiga
med inkomst av kapital eller av saväl kapital som arbete i regel vore en god
affär att vid lägre kapitalintäkter delvis och vid högre kapitalintäkter helt
skänka bort eller förslösa sitt kapital, vilket sistnämnda ur samhällelig synpunkt
dock icke kunde anses gagneligt. Länsstyrelsen anför vidare:

En så beskaffad lagstiftning skulle innebära en kränkning av rättskänslan
bos de befolkningsgrupper, som komme att drabbas av förslagets rigorösa
bestämmelser, och finge för de hardast drabbade anses hava överskridit
gränsen emellan beskattning och konfiskation. Den uppluckring av skattemoralen,
som kunde befaras bli en följd härav, synes också förtjäna uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar den meningen att förslagets genomförande
skulle hämma och till slut lamslå företagsamhet och utveckling, försvåra
eller omöjliggöra uppkomsten av nya företag, förtaga sparvilja och
sparkraft och genom allt delta astadkomma en i andligt och materiellt hänseende
sänkt levnadsstandard för hela folket samt minskade intäkter för
det allmänna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län instämmer i fråga om såväl avvägningen
av inkomst- och förmögenhetsskatterna som kvarlåtenskapsskatten och gåvoskatten
i Anderssons och Sundéns reservation samt gör därjämte erinran mot
att frågan om den statliga beskattningen nu handlades utan att något förslag
till ordnande av den kommunala beskattningen samtidigt kunde prövas. Länsstyrelsen
anför härom.

. Uppenbart är alt man far eu ofullständig bild av beskattningens verkan
inom olika grupper, när icke de statliga och kommunala skattesystemen prövas
sida vid sida. Trots stigande skatteunderlag visa de kommunala skatter^
ingen nämnvärd tendens alt nedgå. I betraktande av de många nya uppgifter
som påläggas kommuner och landsting är det tydligt, att de kommu -

100

Kungl. Mcij.ts proposition nr 212.

nala skattebehoven komma att öka. En eventuellt fallande konjunktur med
sjunkande skatteunderlag kommer att hastigt avspegla sig i ökad belastning
på det kommunala skatteunderlaget. Om — som skatteberedningen föreslår
— en så väsentligt stegrad del av skattekraften hos de bättre situerade tages
i anspråk för statliga behov, måste detta komma att inverka på de framtida
möjligheterna att ordna den kommunala beskattningen på ett nöjaktigt sätt.

I den mån som de större och mera bärkraftiga skatteobjekten försvagas,
komma nämligen de kommunala skattebördorna att i större omfattning få
bäras av de breda folklagren. Inom en kommun måste de kommunala utgifterna
i allt väsentligt fördelas mellan de därstädes boende, vare sig dessa
räknas till den ena eller andra kategorien i inkomst- och förmögenhetshänseende.

Länsstyrelsen i Västcrnorrlcmds län framhåller, att en nu företagen skärpning
av beskattningen icke torde komma att stödjas av det allmänna rättsmedvetandet
och att den därför kunde befaras medföra sådana åtgärder
från de skattskyldigas sida att någon skattevinst för det allmänna alls icke
uppkomme. I varje fall torde det bli nödvändigt att förbinda skärpningen med
en avsevärd utökning av taxeringsorganisationen och skärpning av deklarationskontrollen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att förslaget borde bliva föremål för
omarbetning men att under tiden skattskyldiga i de lägre inkomstskikten
borde beredas skattelättnader genom en provisorisk lagstiftning gällande för
ett eller annat år. Länsstyrelsen, som även föreslår uttagande av engångsskatt
å förmögenhet och vissa åtgärder för en förbättrad förmögenhetskontroll vid
taxeringen, framhåller, att en förbättrad förmögenhetskontroll torde framtvinga
betydande, tidigare för skattemyndigheterna icke kända inkomster
och förmögenheter och att det vore oundgängligen nödvändigt, att effektiva
åtgärder vidtoges, som skapade ökad noggrannhet vid avgivandet av deklarationer
och beredde det allmänna möjlighet att beskatta alla skattepliktiga
inkomster och förmögenheter.

I ett vid överståthållarämbetets yttrande fogat särskilt yttrande av skattedirektören
vid ämbetet framhåller denne, att statsfinansiellt behov av ökade
tillskott från någon grupp av skattskyldiga enligt hans mening saknades.
Den av beredningen angivna utgångspunkten för bedömande av behovet av
skattemedel syntes nämligen klart och ovedersägligt ge vid handen, att icke
obetydliga skattelindringar för närvarande kunde genomföras utan att rubba
täckningen av statsutgifterna och utan att genomföra några skatteökningar
i samband därmed. — Innan en ytterligare skatteskärpning genomfördes borde
i första hand tillses att beskattningen drabbade alla skattskyldiga lika. Så
vore emellertid för närvarande icke fallet. De stora rörelseidkarna ägde på
grund av nuvarande skattelagstiftning och rättspraxis betydande möjligheter
genom den fria lagervärderingen och den fria avskrivningen i vissa fall å
inventarier m. m. att själva reglera den till beskattning framtagna vinsten,
varjämte de ägde stora möjligheter att såsom omkostnader avföra vad som
i sak utgjorde rena levnadskostnader. Statsskatteberedningen hade accepterat
detta förhållande och funne däri ett försvar för skatteskärpningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

101

Denna konnne i verkligheten icke att drabba vare sig de lägre inkomsttagarna
eller i nämnvärd grad de stora företagen och de högst avlönade funktionärerna
i dylika företag. Däremot komme den att med hela sin styrka
drabba mellanskikten av löntagare (från 10 000 till 30 000 kronor) samt dem,
som nödgades leva på avkastningen av kapital, placerat i bank eller värdepapper.

Härefter framhåller skattedirektören, att beredningens förslag uppenbarligen
åsyftade jämte anskaffande av medel till statsutgifternas bestridande
åstadkommande av jämnare förmögenhetsfördelning inom landet genom indragning
av egendom från de större förmögenhetema. Om ett sådant indragningsinstilut
skulle införas — vilket borde föregås av en utredning angående
de skäl som kunde motivera dylika åtgärder — borde detsamma emellertid
organiseras fristående från beskattningsmyndighetema och dess verksamhet
regleras i särskilda författningar av allmän lags natur. Våra beskattningsorgan
vore icke tillskapade för att handhava så utomordentligt krävande
och ingripande uppgifter.

I fortsättningen erinrar skattedirektören om följande uttalande av den
tyske nationalekonomen Bruno Moll angående beskattningen i Tyskland efter
första världskrigets slut och efter den därå följande revolutionen:

»Efter revolutionen och under inflationstiden var för den tyske skattelagstiftaren
icke vidare tal om att skona förmögenheten. Riksnödoffret hade
skattesatser, vid sidan av vilka satsen om förmögenhetens skonande framstod
som ett hån; detta gäller också arvsskatten av 1919 o. f. samt andra skatter.
Här må i korthet uppräknas några gränsfall av konfiskatorisk skattelagstiftning:
Upp till 90 %>, senare 60 % vid arvsskatten; upp till 60 °/o för sista
skiktet vid den statliga inkomstskatten; upp till 65 % per skikt vid nödoffret;
upp till 95 % å aktieutdelning (dubbelbeskattning genom inkomstskatt
och bolagsskatt).»

I anslutning härtill anför skattedirektören:

Som jämförelse må nämnas, att enligt föreliggande förslag kvarlåtenskapsskatt
och arvsskatt kan. uppgå till mer än 70 °/o av hela den efterlämnade
kvarlåtenskapen, att den statliga inkomstskatten uppgår till 70 % i inkomstskiktet
över 200 000 kronor, att skatten å förmögenhet, kombinerad med inkomstskatten,
föranleder en inkomstindragning, som kan överstiga 100 %
av inkomsten, samt att skatten å aktieutdelning kan stiga upp mot 82 %
(om hänsyn tages till dubbelbeskattningen). Förslaget innehåller alltså skattesatser,
vilka delvis överstiga och i annat fall ligga nära dem, som man i
Tyskland tillämpade i dess nödläge efter första världkriget och den därefter
följande revolution.

Vad Moll vidare uttalar om verkningarna av denna konfiskation må även
återgivas:

»Skattelagstiftningen blev — bortsett från enstaka kortare perioder -—
ruinerande närmast på papperet. Dess verkan blev till stor del förfelad:
1) genom penningvärdets fall, som gjorde taxeringen, särskilt också de stora
företagens, fullständigt oöverskådlig; 2) genom kapitalflykten och 3) genom
förseningen av och bristerna i taxeringen samt liknande faktorer. Det är icke
allmänt bekant, men säkert, att många större och medelstora företag gjorde
jättevinster, i det att de innehöllo personalens löneavdrag för skatt och avlämnade
dem några veckor för sent i pengar, som fallit i viirde. Detta var

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

hårt för personalen, ruinerande för staten men mycket inbringande för rörelseidkaren.
— Men framför allt måste uppmärksammas: Ju större ett företag
är, desto svårare är det för myndigheterna att kontrollera dess taxering, desto
mera kan sparas, gömmas och undandragas. Det går ofta icke utan vidare
att avgöra om ett varulager har ett värde av 1 miljon mark eller 2 miljoner
mark, av 10 miljoner mark eller 20 miljoner mark, enär det finnes något
fiktivt i varje värdering. Många företag kunde på detta sätt i huvudsak —
naturligtvis icke över allt och icke i lika grad — rädda och ofta förstora
sin behållning. Ruinerande var lagstiftningen och penningvärdets fall för
många små och medelstora företag (bortsett från jordbruken) och för privatpersoner,
för dem, som tidigare levat av ränteavkastning, för tjänstemän
och pensionärer, för alla, som placerat sina tillgångar i inteckningar och
värdepapper och icke mera kunde omplacera dem. De stora hava ofta gjort
sig nytta av penningvärdets fall, de hava dragit fördel därav, bl. a. utnyttjat
detsamma för att kompensera verkningarna av skattelagstiftningen. Hos småfolket
(de som levde av räntor o. s. v.), som icke hade någon möjlighet till
undandöljande, har inflationen ytterligare skärpt verkningen av skattelagstiftningen.
— Det föreligger alltså ingen motsägelse, när man å ena sidan
talar om de på papperet och i många fall även i verkligheten, d. v. s. gentemot
de ekonomiskt svagare, tryckande och omåttligt höga skattesatserna,
men å andra sidan ofta framhåller, att det tyska jordbruket, storindustrien
med inbegrepp av gruvindustrien, ävensom de stora företagen inom handelns
och bankväsendets område, i allmänhet under inflationsåren (trots alla åtgärder
av skattemyndigheterna) de facto betalat mycket för litet i skatt,
mycket för litet i jämförelse med medelklassen, som är försvunnen, ekonomiskt
tillintetgjord.»

I övrigt framhåller skattedirektören, att det om man verkligen ville utforma
ett skattesystem, som i någon män tillgodosåge rättvisa och billighet,
torde vara ofrånkomligt att införa en spärregel som omfattade även förmögenhetsskatten;
icke som den av beredningen föreslagna 70-procentsspärren
endast inkomstskatten. Vidare finner han det önskvärt att för medhinnande
av erforderliga förberedelser tiden för ikraftträdandet av den ifrågasatta lagstiftningen
uppskötes och framför därvid ungefär samma synpunkter som
statskontoret.

Tctxeringsniimndsordförandenas riksförbund påpekar, att höga skatter stimulerade
till onödiga utgifter — vilket ideligen kunnat konstateras under
krigsåren — samt minskad omsorg vid en närings bedrivande.

Lnntbruksstyrelsen, som förordar en allmän lättnad av skattetrycket och
som anser att vid oundgängligt behov av ökade statsinkomster detta borde
tillgodoses genom den höjning av uttagningsprocenten, vilken i vart fall kunde
bli nödvändig, åberopar för alt visa den starka skattestegring som skett
följande uppställning över socialstyrelsens indexserie för de senare åren:

År Livsmedel Bostad Skatter Totalt

1914 ............... 100 100 100 100

1939 ............... 147 198 198 169

1941 ............... 192 203 258 219

1943 ............... 207 202 299 239

1945 ............... 202 203 361 241

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

103

Lantbruksstyrelsen framhåller, att en ytterligare skattebelastning måste te
sig ganska skrämmande redan under en högkonjunktur såsom den nu rådande
och att följdverkningarna under en lågkonjunktur bleve ännu mera påfrestande
för skattebetalaren även om de på grund av källskatten ej bleve så
besvärliga som eljest varit fallet. För näringslivets fortsatta utveckling vore
därför en måttlig beskattning att föredraga och bleve även i längden förmånligare
för det allmänna.

Näringslivets skattedelegation påpekar, att den sista höjningen av de direkta
skatterna (år 1942) beslutats vid en tidpunkt, då en akut krigsfara förelegat
för landet och en utomordentligt skärpt krigsberedskap ansetts nödvändig.
Om den då uppnådda, av katastrofala händelser föranledda toppbelastningen
med en till ytterlighet skärpt progression överhuvud taget skulle kunna
tjäna som utgångspunkt vid en skatteavvägning, avsedd att tillämpas under
normala förhållanden, måste denna avvägning självfallet resultera i en
betydande genomgående sänkning av nämnda toppbelastning. Emellertid
skulle förslaget medföra en skärpning av denna toppbelastning för vissa
skattskyldiga. Det vore anmärkningsvärt att beredningen ansett sig kunna
framlägga ett dylikt förslag utan att verkställa en sammanfattande undersökning
rörande de verkningar det nya skattesystemet kunde väntas medföra i
olika avseenden för de skattskyldiga, för näringslivet samt för den ekonomiska,
sociala och kommunala utvecklingen.

Delegationen erinrar därefter om att man vid bedömande av den föreslagna
skattebelastningens verkningar för den ekonomiska utvecklingen även
finge taga hänsyn till den fara som låge däri, att en allt för hög beskattning
kunde föranleda emigration av den tekniskt och ekonomiskt utbildade personal
som i främsta rummet toges i anspråk för kvalificerade arbetsuppgifter
inom näringslivet, samt anför vidare:

Uppenbart är, att den förmögenhets- och arvsbeskattning, som i betänkandet
föreslås — säkerligen om man beaktar alla därmed sammanhängande
faktorer den tyngsta i världen — skulle nödvändiggöra särskilda åtgärder för
förhindrande av kapitalflykt. Vilka bestämmelser, som i detta syfte än komme
att meddelas, skulle överföring till utlandet likväl icke kunna förhindras
av det kapital, som ligger i överlägsen teknisk och organisatorisk skicklighet
och på uppfinningsförmåga och lång erfarenhet grundade värdefulla tillverkningsmetoder.
-— —- —

Det stora flertalet skattskyldiga beredes enligt förslaget skattelindring. Vi
finna ären för vår del denna skattelättnad väl motiverad. Vi vilja emellertid
understryka, att någon förmån för det stora flertalet icke kan vinnas genom
ytterligare skärpning av krigsårens rigorösa skattebelastning å de fåtaliga inkomsttagarna
i medelstora och högre inkomstskikt och de än mera fåtaliga
ägarna av större förmögenheter. En dylik bestående skatteskärpning komme
att försämra den grund — produktionsvilja och sparande — varå vårt näringsliv
vilar. För det stora flertalet medborgare, som för sin utkomst direkt
eller indirekt är beroende av detta näringsliv, komme det föreliggande förslaget
därför att i varje fall i längden obetingat medföra försämrade förutsättningar
för en successivt stegrad allmän levnadsstandard. Det skulle sålunda
i realiteten lända jämväl dem, som man därmed velat gynna, till för -

104

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

fång. De av riksräkenskapsverket verkställda beräkningarna av statsinkomsterna
för budgetåret 1947/48 giva dessbättre vid handen, att denna behjärtansvärda
strävan att lätta skattebördan för det stora flertalet kan realiseras
utan någon övervältring av inkomstbortfallet på ett fåtal skattedragare.

Härtiu kommer, att hela det av beredningen föreslagna skattesystemet är
så uppbyggt, att det med nödvändighet måste på relativt kort sikt förlora sina
möjligheter att tjäna det fiskaliska syfte, för vilket det tillkommit. Om man,
såsom enligt förslaget skett, belägger alla större arbetsinkomster med skatter,
som verka rent konfiskatoriskt, komma dessa givetvis att relativt snabbt i
huvudsak försvinna och därmed också skatterna å desamma.

Om man vidare konfiskerar samtliga större förmögenhetsinkomster och
sålunda tvingar förmögenhetsägarna att leva upp sitt kapital — och mot
bakgrunden av den hotande kvarlåtenskaps- och arvsbeskattningen skulle ju
ingen ha någon anledning att begränsa sin konsumtion — så minskades skatteunderlaget
och därmed skatten i accelererad takt samtidigt som staten icke
begagnade de inflytande medlen för annat än löpande budgetändamål.

Om man slutligen på toppen av denna förmögenhetsätande förmögenhetsskatt
dessutom lägger en starkt konfiskatorisk kvarlåtenskaps- och arvsbeskattning,
går det uppenbarligen än fortare att undergräva grunden för det
allmänna välståndet. Och även i detta fall skulle staten icke spoliera privatförmögenheten
för att förstora sin egen utan för att förbruka den för sina
löpande utgifter.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar den uppfattningen att skatteförslaget
vore av så genomgripande betydelse för svenskt näringsliv och
kunde beräknas medföra så betänkliga verkningar å företagsamhet, konkurrenskraft
och välståndsökning att det bestämt måste avstyrkas. I vart fall
borde det icke få framläggas för riksdagen utan att svenska folket fått tillfälle
att vid val taga ställning till detsamma. Om förslagets verkliga innebörd
gjordes klar för svenska folket, borde det icke vara förmätet att tro
att det knappast ville medverka till detsamma och dess oundvikliga följd
ett av eu alltmera växande centralbyråkrati dirigerat näringsliv. Det vore sannolikt,
att de uttalade farhågorna ej omedelbart komme att materialiseras på
grund av ännu rådande varubrist och högkonjunktur, men då varubristen
fyllts och konjunkturomslaget inträffade samt konkurrensen från nu industriellt
lamslagna och krigshärjade nationer åter satte in, komme de med säkerhet
afl besannas.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare beklagar skattefrågans
forcering, vilket uteslöte en grundlig utredning av ärendet, och framhåller,
att det säkerligen varit tillräckligt om den förevarande frågan vunnit
behandling vid 1948 års riksdag. Det allmänna ekonomiska läget vore
därjämte ännu så labilt, att även av denna anledning skäl måste anses föreligga
att uppskjuta frågans behandling. Med hänsyn till dennas stora vikt
vore det för övrigt måhända ännu riktigare om densamma förelädes riksdagen
först efter det andrakammarval förrättats. — Tydligt vore att förslagets
realiserande måste leda till en successiv försvagning av det kommunala skatteunderlaget,
vilket i sin tur ledde till minskade möjligheter för kommunerna
att fullgöra på dem ankommande uppgifter. Detta komme återigen att gyn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

105

na en centralisering av samhällsuppgifterna, som på många håll bedömdes
som olycklig.

Handelskammaren i Göteborg anser det aktuella budgetläget icke motivera
något krav på ett bibehållande av nuvarande skattebelastning eller en ökning
av skatteintäkten från högre inkomsttagare eller förmögenhetsägare därest
skattelättnaden genomfördes för skattskyldiga i de lägre inkomstskikten.
Handelskammaren, som anser, att hela frågan skulle vinna på att få vila
åtminstone till 1948 års riksdag, hemställer, att densamma måtte upptagas
till förnyad utredning, därvid särskild uppmärksamhet borde ägnas förslagets
nationalekonomiska verkningar. Skulle man önska omedelbart genomföra
de föreslagna lättnaderna för mindre inkomsttagare, kunde detta ske
utan att de övriga delarna av förslaget samtidigt behövde bli föremål för
lagstiftning.

Handelskammaren i Gävle anser, att möjligheter att tillfredsställa rimliga
krav på skattelättnader för smärre inkomsttagare och förmögenhetsägare redan
funnes vid nuvarande skattesystem och inom ramen för en icke överansträngd
budget. Tvingande skäl att på sätt som skett forcera frågan förelåge
sålunda icke. Förslaget, som innebure socialisering i den meningen att samhället
successivt övertoge huvudsakligen medelstora företag utan ersättning,
kunde bliva avgörande för hela den framtida strukturen av samhället och
näringslivet samt för den privata företagsamhetens fortlevnad. Handlingsviljan
komme att i långt högre grad än nu förlamas av skattetänkande, i det
varje beslut måste komma att föregås av noggranna överväganden beträffande
konsekvenserna i skattehänseende.

Sveriges redareförening hemställer, att en ny fullständig utredning angående
såväl den statliga som den kommunala beskattningen måtte företagas.
Föreningen framhåller, att beredningen vid bestämmande av ramen för det
nya skattesystemet utginge från skatteunderlaget vid taxeringarna 1944 (förmögenhetsskatten)
och 1945 (inkomstskatten) och att beräkningarna alltså
grundades på skatteunderlag under högkonjunktur. Föreningen fortsätter:

Man ställer sig helt naturligt frågan, huruvida denna ram är hållbar, därest
skatteunderlaget vid en försämrad konjunktur avsevärt skulle minskas.
Då förslaget innebär en betydande skärpning av beskattningen för de medelstora
och större inkomstklasserna samt förmögenhetsinnehavarna, har deras
skatteförmåga redan utnyttjats i en sådan grad, att desamma icke torde utan

allvarliga skadeverkningar--— kunna åläggas ytterligare skärpning av

beskattningen. I ett sådant läge torde ej kunna undvikas att skärpa beskattningen
för det stora flertalet skattskyldiga d. v. s. de mindre inkomsttagarna.
En sådan skärpning skulle helt naturligt drabba sistnämnda skattskyldiga
mycket hårt i all synnerhet som denna ökade skattebelastning för dem
måste tillgripas vid en tidpunkt, då deras inkomster på grund av konjunkturläget
försämras. ----

Enligt föreningens mening borde, sedan man nedbringat statsutgifterna
till en rimlig nivå och överblick erhållits över huru stora belopp som måste
uttagas i form av skatter, den första åtgärden vara att uppdraga riktlinjerna
för vårt framtida skattesystem. En avvägning bör därefter ske mellan direk -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ta och indirekta skatter. Vad beträffar den indirekta beskattningen synes
numera inom allt vidare kretsar den uppfattningen göra sig gällande, att
borttagandet av den femprocentiga omsättningsskatten var en föga välbetänkt
åtgärd. Innan denna skatt slopades, borde först hava utretts, huruvida icke
densamma bort ersättas med en verkligt allmän men lågprocentig omsättningsskatt.
Intäkten härav skulle kunna bliva minst lika stor som av den
nu upphävda skatten. Även om en indirekt skatt av nämnda natur är behäftad
med vissa brister, har denna skatteform dock den fördelen, att densamma
utgör en verklig källskatt, att uppbörden därav förenklas samt att kostnaderna
för taxeringsförfarandet in. m. bliva relativt små. En omsättningsskatt
av angiven natur utgör ett lämpligt komplement till en direkt inkomstskatt,
i det att stora grupper av inkomsttagare, som sakna förmåga att erlägga mera
skatt till staten än omsättningsskatten för dem utgör, kunna undantagas från
den direkta beskattningen. Härigenom kan en betydande förenkling av skattesystemet
vinnas och stora besparingar av administrationskostnader m. m.
göras. Ett uppbyggande av den progressiva beskattningen av inkomst underlättas
även, om hänsyn till omsättningsskatten tages genom en lämplig avvägning
av de skattefria avdragen. Sedan avvägning mellan direkta och indirekta^
skatter gjorts, blir vid uppbyggandet av ett rationellt skattesystem
nästa åtgärd att bestämma avgränsningen av de direkta skatterna mellan
stat och kommun, mellan inkomst och förmögenhet av olika storlek, mellan
familjeförsörjare och ensamstående skattskyldiga respektive mellan dessa
grupper inbördes efter storleken av deras inkomster. En ovillkorlig förutsättning
för, att en sådan avvägning skall bliva så rättvis som möjligt är, att
noggranna utredningar verkställas, huru skatterna verka på inkomster från
olika förvärvskällor och på förmögenhet samt vid olika kombinationer
därav.

Svenska bankföreningen, som också anser, att hela ifrågavarande frågekomplex
borde göras till föremål för en förnyad utredning, framhåller, att
förslaget i vad det avsåge förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt i många
fall måste medföra att förutsättningen för företagens framtida soliditet väsentligen
rubbades, särskilt såvitt anginge sådana företag som icke dreves i
aktiebolagsform. Om förslaget i denna del förverkligades, bleve de kreditbeviljande
institutionerna uppenbarligen tvingade till att vid prövningen av
krediter taga hänsyn till den allvarliga risk för soliditetens äventyrande som
därav skulle följa.

Föreningen framhåller därefter, att den angivna ökade försiktigheten i
kreditgivningen icke kunde vara annat än till nackdel för den ekonomiska
utvecklingen i landet, samt anför vidare:

Därvid är särskilt att märka, att de företag som skulle få känning därav
utgöra en mycket värdefull del av vårt näringsliv, omfattande bl. a. många
medelstora industrier samt större handelsföretag. Dessa företag hava icke sällan
sin verksamhet förlagd till landsbygden eller landsorten, där de merendels
spela en betydande roll i bygdens ekonomiska liv. Till den direkta minskning
i sådana företags soliditet som skulle bli följden av den föreslagna hårda
beskattningen kommer den reducering i företagens utvecklingsmöjligheter
och förutsättningar för framtida bestånd, som den därigenom minskade
kreditmöjligheten rent allmänt måste föra med sig. Då vårt näringslivs ekonomiska
utveckling så väsentligen varit och alltjämt är baserad på krediter,

Kuivjl. Maj:ts proposition nr 212.

107

skulle sålunda förslagets genomförande i dubbel bemärkelse lända sådana
företag som här avses till förfång. Detta är en följdföreteelse av förslaget,
som beredningen såvitt av betänkandet framgår helt har bortsett ifrån. Bankföreningen
kan för sin del icke annat än uttryckligen varna för att så lättvindigt
genomföra så äventyrliga projekt.

Svenska sparbanksföreningen uttalar sin tillfredsställelse över att sparkapital
upp till 20 000 kronor skulle befrias från förmögenhetsskatt, men framför
betänkligheter mot andra delar av förslaget, vars syn på förmögenhetsbildningen
hade en principiell innebörd, som hos medborgaren i gemen lätt
nog skapade det intrycket att den för landet ändock så viktiga kapitalbildningen,
sparandet, överhuvud taget ej såges med blida ögon. Föreningen
framhåller, att den föreslagna reduktionsregeln vid låg avkastning gåve exempel
på hur även en ganska måttlig förmögenhet med föga bärkraft kunde
beskattas, samt anför vidare:

Exempelvis en egnahemsägare, som velat i möjligaste mån själv sörja för
sin ålderdom och lyckats skaffa sig ett eget hem och ett måttligt sparkapital
och som har jämförelsevis blygsamma inkomster, synes enligt denna nya
regel kunna få betala höjd förmögenhetsskatt, ehuru hans inkomst tydligen
kan ligga under vad som på många håll anses vara ett existensminimum.
Dessutom träffas hans förmögenhet, som måste antagas vara mer än 25 000
kronor, efter hans dödsfall både av kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt. Med
den jämförelsevis begränsade avkastning, som numera och kanske än mera
framdeles kan erhållas vid en säker kapitalplacering, spelar förmögenhetsbeskattningen
även i de lägre skikten en större roll än beredningen synes vilja
medgiva.

Styrelsen för kooperativa förbundet tillstyrker den föreslagna inkomstskatteskalan
för fysiska personer men avstyrker förslaget i övrigt. Styrelsen,
som i stor utsträckning anlägger pen ning politisk a synpunkter
på frågan om beskattningens utformning, förklarar sig av sociala skäl
vilja biträda förslaget om inkomstskattens sänkning, men förordar, att skattelindringen
gåves formen av ett tillgodohavande för inkomsttagarna i fråga,
som kunde användas till efterfrågan av varor först vid en tidpunkt, då varutillgången
vare tillräcklig, mot vilket förfarande med det nu tillämpade förfarandet
vid källskatteuppbörden några avgörande tekniska hinder icke syntes
behöva möta. Enligt styrelsen finge nämligen skattepolitiken tillsammans
med någon form av tvångssparande anses som de kanske i sista hand avgörande
botemedlen mot fortsatt penningvärdeförsämring under de närmaste
åren. Styrelsen anför:

Med de höjningar av penninginkomsterna genom bl. a. lönestegringar, som
kunna förväntas som ett resultat av pågående avtalsrörelser, tillsammans
med den köpkraftsökning, som omsättningsskattens bortfallande innebär,
föreligger, enligt styrelsens bestämda mening, risker för alt en icke obetydlig
del av de breda medborgarlagrens köpkraftsökning kommer att neutraliseras
genom varuprisstegringar. Enda möjligheten att undvika en sådan
utveckling synes vara att »ö versko t tsköpkraf ten» så att säga magasineras till
en tidpunkt, då en fullt tillräcklig varuförsörjning genom ökad inhemsk produktion
och nettoimport står till förfogande. Utifrån dessa utgångspunkter

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

vill styrelsen framföra det förslaget, att en form sökes för en tvångsupplåning,
varigenom de belopp, varmed inkomstskatten enligt förslaget från
statsskatteberedningen nu skulle minskas, kunna för tillfället steriliseras. Enligt
styrelsens mening skulle detta kunna ske på det sättet, att skattesänkningen
gives i någon form av tillgodohavande hos statskassan, vilket icke
skulle vara omvandlingsbart i pengar och sålunda icke kunna efterfråga
varor förr än om förslagsvis fem år, eller, därest en konjunkturförsämring
dessförinnan skulle inträda, enligt beslut av statsmakterna vid behövlig tidigare
tidpunkt.

Styrelsen är på det klara med, att det ej är nödvändigt, att denna tvångsupplåning
exakt avpassas till skattelindringens storlek. Innebörden härav
bleve nämligen, att de lägre inkomsterna, som komma att erhålla en proportionsvis
större skattelättnad än inkomsterna i närheten av 7 000 resp. 15 000
kronors-gränsen, skulle få bidraga med större belopp och de högre inkomsterna
med mycket blygsamma belopp. En viss jämkning synes därför i och för
sig och även av praktiska skäl i övrigt böra ske i fråga om de tilltänkta
tvångslånens storlek i olika inkomstgrupper.

Vidare framhåller styrelsen, att det tekniska frigörandet av förmögenhetsskatten
från inkomstskatten självfallet icke medförde, att man vid ett studium
av skattetrycket för olika medborgargrupper kunde bortse från exempelvis
förmögenhetsskatten. För att överhuvud vinna en rättvisande bild
av de direkta skatternas tyngd för olika kategorier måste såväl statsskatterna
som kommunalutskyldema tagas i betraktande. Ett »skattetak», som
förhindrade den samlade beskattningen att överskrida en skälig anpart av inkomsten
borde därför tillföras skatteförslaget, om detta skulle genomföras.
I befintligt skick måste förslaget komma att medföra en försvagning av sparviljan
för medelstora och större inkomsttagare och förmögenhetsägare. Ur
penningpolitiska synpunkter vore det uppenbart, att en köpkraftsminskning
åvägabragtes för de berörda medborgarkategorierna, men denna köpkraftsbegränsning
vore av mycket begränsat omfång.

Beträffande förslagen till förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt framhåller
styrelsen, att ett ståndpuiiktstagande till nämnda förslag finge ske med
hänsyn till dels de sannolika långtidsverkningarna och dels de mer kortsiktiga
verkningarna ur penningpolitisk synpunkt. Styrelsen anför angående de
förra:

Utgår man från som högst sannolikt, att en minskning av nysparandet
kommer att inträda för större inkomst- och förmögenhetsägare, aktualiseras
frågan om en ersättning härför. Det »kompenserande» nysparandet kan till
någon del tänkas komma att härröra från mindre inkomsttagare och ägare
av små förmögenheter, vilkas beskattning minskas. De väsentliga bidragen
torde emellertid komma att bli beroende av, att betingelser skapas för ett ökat
företagssparande och att staten svarar för en ökad andel av nettosparandet.
Data, som skulle möjliggöra en kvantitativ analys av problemet, föreligga icke
i betänkandet. Den första förutsättningen för att en egendomsöverföring med
förmögenhetsbeskattningen som instrument från större och medelstora förmögenhetsägare
till staten skall kunna äga rum utan en minskad total sparvolym
i samhället är givetvis, att skattemedel, som innebära sådan kapitalöverflyttning,
av staten icke användas för att bestrida ökade löpande utgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

109

på driftsbudgeten utan investeras produktivt. I förbigående må framhållas,
att om detta sker, så är innebörden, såvitt styrelsen kan finna, liktydig med
socialisering, d. v. s. en relativ expansion av den statliga sektorn i det svenska
näringslivet. I den mån staten därvid övertar aktier och liknande förmögenhetsobjekt,
sker en partiell socialisering, väl att märka utan att en prövning
från fall till fall äger rum av socialiseringens lämplighet på sätt som sker
exempelvis då staten mot ersättning inlöser en näringsverksamhet.

Det icke-statliga nysparandet kommer vid en minskad individuell sparbenägenhet
i de medelstora och stora inkomsterna, som nyss sagts, väsentligen
att få formen av ett företagssparande, d. v. s. fondbildningar och avskrivningar
inom aktiebolag och ekonomiska föreningar. Det torde vara ostridigt,
att företagssparandets relativa betydelse starkt tilltagit i vårt land under de
senaste årtiondena. Om statsmakterna skulle besluta skatteformer, som komme
att starkt reducera betydelsen av större enskilda förmögenhetsägare såsom
kapitalbildare, blir det av synnerlig vikt, att företagssparandet icke begränsas.
Det behöver i dylikt fall tvärtom intensifieras.---

En annan konsekvens på längre sikt av statsskatteberedningens förslag,
som enligt styrelsens mening är ägnad att väcka allvarliga betänkligheter, är
de försämrade betingelser för nyföretagsamhet, som kunna befaras inträda.
Såvitt styrelsen kunnat finna, måste den samlade effekten av beredningens
olika förslag, om dessa genomföras i oförändrat skick, bli att grundandet
av nya företag — vilket i regel förutsätter tagande av ekonomiska risker —
på grund av skattelagstiftningens utformning i växande utsträckning blir en
angelägenhet för redan existerande, väl konsoliderade företag. En utveckling
i denna riktning har redan tidigare framträtt på storindustrins område, främst
betingad av de stora kapitalinvesteringar, som industriella nyanläggningar
kräva. Det synes styrelsen sannolikt, att de skatteskärpningar (inklusive höjningen
av aktiebolagsskatten och införandet av kvarlåtenskapsskatten), som
nu föreslås, komma att medföra eu relativ minskning av antalet nyföretagare,
som äro beredda att satsa riskvilligt kapital.

Det kan nu visserligen med all rätt betonas, att det ligger en viss trygghet
i om nyföretagandet i ökad utsträckning koncentreras till stabila, vid
konsoliderade företag. Risk finns för, att ett misslyckande för ett helt nytt
företag skall få ogynnsammare konsekvenser för de anställda än om ett gammalt
solitt företag står för expansionen på ett nytt område. Man får å andra
sidan icke förbise de stora olägenheter, som en större koncentration av nyföretagandet
till äldre företag innebär ur samhällelig synpunkt. Styrelsen tänker
härvidlag mindre på byråkratiseringstendensema och den bristande förmågan
av initiativ och obenägenheten alt följa med i utvecklingen, vilka kunna
karakterisera äldre företag. En större risk ligger i, att frånvaron av nybildade
företag på många områden kunna kraftigt förstärka privatmonopolismen.
Tendensen till monopolisliskt samarbete mellan bestående företag

är redan nu ett allvarligt problem.---Man skulle göra sig skyldig till

ett verklighetsfrämmande önsketänkande, om man föreställde sig, att en väsentlig
koncentration av nyföretagandet till de redan existerande företagen
icke skulle medföra en förstärkning av de krafter, som arbetade på en utbyggnad
av det privatmonopolistiska organisationsväsendet och en ökning
av monopolföretagens maktställning i det svenska samhället.

Beträffande de penningpoliliska verkningarna av de nu ifrågavarande skatterna
anför förbundet härefter:

Ur de mer kortsiktiga penningpolitiska synpunkter, som styrelsen i främsta
rummet anser sig böra anlägga på statsskatteberedningens förslag, kunna

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

inga starkare motiv anföras för skärpningen av den årliga förmögenhetsskatten
och införandet av en kvarlåtenskapsskatt. Den köpkraftsminskning,
som drabbar dessa skattebetalarkategorier, är i relation till den totala köpkraften
av en ganska begränsad storleksordning. I den mån beskattningen
ifråga minskar sparbenägenheten inom dessa grupper, tenderar detta å andra
sidan att öka inflationstrycket, vilket motväger dessa skatters köpkraftsminskande
verkningar.

Sammanfattningsvis uttalar styrelsen, som förordar uttagande av engångsskatt
å förmögenhet i stället för den föreslagna skärpningen av den årliga
förmögenhetsskatten och införandet av kvarlåtenskapsskatt, att det icke förelåge
en så klarläggande utredning av verkningarna av förslaget i denna
del som tedde sig erforderlig, varför möjligheter saknades att överblicka de
samhällsekonomiska återverkningarna av detsamma. De penningpolitiska
»nettofördelarna» av de föreslagna beskattningsåtgärderna vore emellertid
små och uppvägde vid en totalbedömning icke de sannolika samhällsekonomiska
olägenheterna på längre sikt.

Skattefrågans penningpolitiska sida beröres även i några andra yttranden.

Sålunda anser Skånes handelskammare, att skattereformens genomförande
vore i olika avseenden beroende av den rådande inflationssituationen, vilken
kunde taga sådan karaktär, att skattepolitiken måste inordnas som ett led i
åtgärderna för inflationens bekämpande. En inflationsbekämpande politik
måste i första hand syfta till å ena sidan att begränsa den nu starkt stegrade
nominella ökningen av den privata konsumtionen och å den andra att stimulera
företagsamheten och den på löpande konsumtion inställda produktionen
samt öka sparandet. Med ett sådant program för inflationens bekämpande
och penningvärdets återställande hade emellertid de tendenser, som
komme till synes i den föreslagna skattereformen, intet som helst gemensamt,
utan de ginge snarast i motsatt riktning. Innan förslaget upptoges till avgörande
syntes sålunda den större frågan om den ekonomiska politiken tarva
ett allsidigt sakligt klarläggande. Så länge inflationen icke hejdats måste
för övrigt väsentliga svårigheter föreligga att fastställa skatteunderlaget samt
de statsutgifter som skulle täckas med skatter.

Kommerskollegium ansluter sig till Skånes handelskammares uttalande,
att den ekonomiska politiken och speciellt dess förhållande till skattepolitiken
tarvade ett klarläggande, innan förslaget upptoges till avgörande, och anser
sig därför icke böra nu ingå på de av kooperativa förbundet framförda
förslagen. I övrigt understryker ämbetsverket de menliga konsekvenser, som
efter allt att döma skulle följa genomförandet av de föreslagna skatteökningarna
i fråga om ökat skattetänkande, minskad sparvilja och undergrävande
av skattemoralen, samt anför vidare:

Enligt kollegii förmenande skulle i själva verket en lättnad i skattebördan
över hela linjen vara vad som främst borde eftersträvas i och för befrämjande
av gynnsammast möjliga utveckling av näringsliv och företagsamhet
och därmed för en ökning av produktionen, av sparandet och av skatteunder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

in

laget med de för välståndsutvecklingen lyckliga konsekvenser, som därav
skulle bli en följd. Om eu sådan allmän sänkning av skattebörden av statsfinansiella
skäl ej nu kan vara genomförbar, anser sig kollegium i varje fall
ej kunna medverka till en ökning av det redan nu hårda skattetrycket.

I nuvarande statsfinansiella läge vill det synas kollegium som om det ej
vore för optimistiskt att räkna med att möjligheter förefinnas eller kunna
åstadkommas för beredande av den skattelättnad för de mindre inkomstlagarna,
som av skatteberedningen föreslagits, utan någon ökning av skattebördan
för övriga inkomsttagare.

Lantbruksförbundet anför:

De breda lagren av inkomsttagare komma att få en större behållen inkomst
på grund av skattelindringen för små och vissa medelstora inkomster. De
stora i och för sig önskvärda sociala reformerna, bl. a. sjukförsäkringen och
folkpensioneringen, kunna vidare väntas medföra ett minskat behov hos allmänheten
att genom sparsamhet och förtänksamhet sörja för framtiden. En
icke obetydlig ökning av köpkraften hos de mindre inkomsttagarna kan
alltså väntas uppstå med därav följande ökad efterfrågan på varaktiga konsumtionsvaror.
Hos de större och medelstora inkomsttagarna kommer köpviljan
beträffande varaktiga konsumtionsvaror att öka på grund av bristande
intresse för nyinvesteringar och en i följd av skattetrycket naturlig motvilja
mot sparande. Att en sådan utveckling kommer att skärpa inflationstrycket i
hög grad förefaller oundvikligt. Den minskade sparvilja inom hela folket,
som synes komma att bli en följd av förslagets genomförande, utgör ett av
de allvarligaste perspektiven. Sparandet har hittills ansetts såsom värdefullt,
ja nödvändigt för en sund utveckling av landets ekonomiska liv. De
rubbningar, som en avsevärd nedgång i sparandets omfattning kan komma
att medföra, torde vara så allvarliga, att balansen i hela det ekonomiska
livet äventyras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län å andra sidan anser, att frågan om och i
vad mån beskattningsinstrumentet skulle användas som inflationsbroms borde
bedömas för sig och eventuellt medföra åtgärder av tillfällig karaktär
men icke bestämma det framtida skattesystemets utformning. Därest statsmakterna
för den akuta situationen accepterade beskattningens användning
för sterilisering av köpkraft, kunde detta visserligen inverka på tidpunkten
för skatteomläggningens ikraftträdande, med tanke på den skattelättnad för
flertalet inkomsttagare förslaget medförde. Med hänsyn till att skatten vore
rörlig och uttagningsprocenten sålunda kunde, om så av detta skäl vore nödvändigt,
sättas högre för första tillämpningsåret, förelåge knappast ur denna
speciella synpunkt avgörande hinder att besluta den föreslagna skatteomläggningen.

I övrigt framhåller länsstyrelsen, som anser förslaget, särskilt i vad det
innefattade avstående av förmögenhet, böra underkastas ytterligare prövning,
att så länge gängse föreställningssätt innebure att skatten normalt
skulle utgå av löpande inkomst, vissa konsekvenser av att uttaga inkomstskatt
och förmögenhetsskatt oberoende av varandra komme att framstå som
stötande oegentligheter i skattesystemet, som icke kunde undvikas enbart
genom beredningens 70-procentsspärregel vilken hade tillämpning endast på

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

inkomsten. Undvikandet krävde en generell spärregel, som innefattade statlig
inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt, av ungefärlig
innebörd att samtliga dessa skatter icke finge överstiga exempelvis förslagsvis
80 procent av beskattningsbara inkomsten. Självfallet kunde en
skatt av kvarlåtenskapsskattens natur icke inrymmas under en dylik reduktionsregel
och knappast heller en förmögenhetsskatt, som väsentligt överstege
den av beredningen föreslagna. Därest det med hänsyn till den allmänna
skatteramen läte sig göra att nu begränsa skattesystemets omläggning
till genomförande av förslaget till beskattning av inkomst och förmögenhet,
borde en praktiskt hanterbar generell reduktionsregel konstrueras.

Departementschefen.

Den starka stegring av statens utgifter, som under de förflutna krigsåren
icke kunnat undvikas, har haft till följd att en rad nya skatter blivit införda
och att gamla skatter blivit väsentligt höjda. Denna skärpning av beskattningen
har genomförts steg för steg och hänsyn har utan tvivel tagits till
vad som vid de olika tidpunkterna synts både skäligt och lämpligt, men förskjutningarna
ha inte ägt rum efter nägon i förväg uppgjord plan, där olika
skatteformer vägts mot varandra under närmare prövning av deras förhållande
till den enskildes bärkraft eller deras sannolika inverkan på betydelsefulla
faktorer inom näringslivet.

En sådan brist i avvägningen har varit ofrånkomlig under en tid, då behovet
av skatteinkomster icke gärna kunde i förväg överblickas. Att svårigheterna
i detta hänseende nu skulle ha försvunnit, torde ingen föreställa sig.
Men våra statsfinansiella beslut komma likväl under freden att vara mindre
beroende av oberäkneliga utrikespolitiska förhållanden. Ramen för statens
utgifter kan bestämmas med väsentligt större frihet, och fastare utgångspunkter
äro därmed skapade både för att bedöma behovet av skatteinkomster
och att göra en avvägning mellan de olika skatterna inbördes.

Då de skattesänkningar som redan genomförts i och med avskaffandet av
lcrigskonjunkturskatten och omsättningsskatten och de som nu övervägas i
fråga om inkomstskatten, visserligen äro av betydande omfattning, men likväl
innebära, att en större del av de under kriget företagna skattehöjningarna
komma att äga bestånd, och att alltså hela beskattningen kommer att ligga
kvar på en nivå väsentligt över förkrigstidens, finns det skäl att här börja
med en redogörelse för de faktorer, som göra en sådan högre skattenivå
ofrånkomlig under den närmare framtid som nu överhuvud taget kan bli
föremål för antaganden.

Driftbudgeten för budgetåret 1938/39 utvisade inkomster på 1 442 milj.
kronor och utgifter på 1 349 milj. kronor. I förslaget till riksstat för budgetåret
1947/48, som framlades i statsverkspropositionen, uppgingo utgifterna
till 3 701 milj. kronor, varemot svarade beräknade inkomster på 4 035 milj.
kronor. En mycket betydande utgiftsökning föreligger sålunda mellan dessa
båda år och det är nödvändigt att klargöra, varpå den beror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

113

Utgifterna kunna delas upp å följande poster:

1938/39 1947/48

milj. kr. milj. kr.

försvarsdepartementet............................ 234 798

socialdepartementet ............................ 314 1083

kommunikationsdepartementet .................. 138 302

ecklesiastikdepartementet ........................ 231 445

jordbruksdepartementet ......................... 109 241

pensionsväsendet ................................ 59 127

räntor på statsskulden .......................... 91 311

övriga utgifter .................................. 173 394

En del av den stegring i utgifterna, som sålunda försiggått, hänger tydligen
samman med den allmänna prisstegringen. Olika slag av kostnader ha stigit,
utan att detta inneburit någon utvidgning av statens verksamhet eller någon
reell höjning av standarden inom denna verksamhet. Även den starka ökningen
av lönekostnaderna får väsentligen anses vara en anpassning efter ett
förändrat penningvärde. I den mån stegringen av statsutgifterna har denna
grund, bör den motsvaras av liknande stegring på inkomstsidan och kan icke
vara anledning till en skärpt beskattning genom nya skatter och höjda skattesatser.
En utgiftsstegring svarande mot prisstegringen skulle emellertid endast
ha fört upp budgeten i en storleksordning på omkring 2 000 milj. kronor,
och den väsentligaste delen av stegringen är alltså uttryck för en utvidgning
och standardhöjning.

Direkt samband med kriget och beredskapskostnaderna har därvid den
starka ökningen i räntorna på statsskulden, medan den kraftiga utbyggnaden
av försvarsanstalterna kan anses indirekt ha samma grund. I övrigt beror
utgiftsstegringen på den ökade omfattningen av åtgärderna på det socialpolitiska
området, inom jordbrukspolitiken, liksom för utvecklingen av undervisningsväsendet
och den vetenskapliga forskningen. Den kraftiga stegringen
av pensionshuvuatiteln innebär delvis en standardhöjning. Ansvällningen
av bilskattemedlen och de ökade utgifterna för vägväsendet intaga i
viss mån en särställning.

Betydelsen av nu omnämnda utgiftsstegringar för frågan om skatternas
höjd belyses bäst genom ett exempel. Den beslutade höjningen av folkpensionerna
och de planerade barnbidragen representera för ett helt budgetår
tillsammans en utgiftsökning på omkring 700 milj. Räntorna på lånen för beredskapsändamål
kunna beräknas till ytterligare 200 milj. Hade försvarsutgifterna
stigit endast i takt med prisstegringen skulle de ha legat omkring
450 milj. lägre. Sammanlagt betyda de nämnda posterna en utgiftsökning på
över 1 300 milj. kronor. Hade den uteblivit skulle alla skatter på konsumtionen
eller tre fjärdedelar av all skatt på inkomst och förmögenhet ha kunnat
undvaras.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 212.

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Budgelens omfattning under den närmaste framtiden är sålunda i stor utsträckning
beroende av våra egna överväganden och våra frivilliga beslut.
Men det hindrar inte, att sedan dessa beslut väl äro fattade, utgiftsramen
tvingar fram en motsvarande höjd hos statsinkomsterna, alldeles på samma
sätt som om utgifterna påtvungits oss av mera ofrånkomliga yttre omständigheter.
Denna erinran är behövlig för att klarhet skall vinnas över betydelsen
av vissa jämförelser mellan skattetrycket i Sverige och i en del av de
länder som deltagit i kriget. Dessa jämförelser göras vanligen för att påpeka,
att den starka höjningen av beskattningen i vårt eget land inte är något
egendomligt och avvikande från utvecklingen i andra länder. Häremot kan
invändas att dessa länder tagit del i kriget och därför tvingats att finna sig
i ett hårt skattetryck men att samma motivering icke kan anföras för de
svenska skatternas höjd. Vid detta resonemang förbiser man det faktum, att
behovet av skatteinkomster beror på statsutgifternas omfattning, men är
oberoende av de orsaker eller de motiv, som varit bestämmande för utgifternas
omfattning och att de svenska statsutgifterna såsom nyss framhållits till
sin väsentliga del fastställts genom redan fattade beslut. Det tvång som sålunda
inom olika länder i lika mån föreligger att med skattemedel skaffa
täckning för beslutade utgifter innebär inte, att man förbiser den gynnade
ställning som följt med att vårt land hållits utanför kriget och som tar sig
uttryck i att de ökade skatteinkomsterna i väsentlig omfattning tagas i bruk
för höjning av olika medborgaregruppers levnadsstandard och för direkt eller
indirekt produktiva utgifter.

Då jag sålunda förutsätter att skatterna skola avvägas så att de täcka
utgifterna, innebär detta att i någon mån strängare krav tillämpas i fråga om
budgetens balansering än som ansågs nödvändigt då en finansieringsplan för
de närmaste åren lades fram på våren 1946 i samband med förslaget om
upphävandet av omsättningsskatten. Läget ansågs vara sådant, att vissa utgifter
utan nämnvärd risk kunde läggas utanför den balanserade budgeten
och att en kortvarig underbalansering av icke obetydlig omfattning vore försvarbar
i väntan på småningom stigande statsinkomster. Den brist på samhällsekonomisk
balans som vid framläggandet på våren 1946 av förslaget att
avskaffa omsättningsskatten icke tillräckligt beaktades, men som nu är föremål
för så mycket större uppmärksamhet, leder på det statsfinansiella området
till krav på en överbalanserad eller åtminstone väl balanserad budget.

För året 1947/48 kan på grund av särskilda omständigheter förutses ett
överskott i budgeten. Både de beslutade högre folkpensionerna och de planerade
barnbidragen beräknas inte belasta utgiftssidan förrän från och med
januari 1948, och ett halvt års besparingar på dessa båda utgiftsposter svara
just mot det i statsverkspropositionen beräknade överskottet. Under ett följande
budgetår, alltså 1948/49 skulle sålunda vid i övrigt i förhållande till
statsverkspropositionen för 1947/48 oförändrade inkomster och utgifter budgeten
vara endast ungefär jämnt balanserad. En skatteavvägning och en
eventuell skattesänkning, byggande på en tillfällig utgiftsbesparing under

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

115

senare halvåret 1947, måste rimligtvis anses uteslutna. Jag går ut ifrån att
den sänkning av inkomstskatten, som kan bli resultat av beslut vid årets
riksdag, är avsedd att äga bestånd och bör uppfattas som uttryck för en allmän
strävan att komma ner till en lägre skattenivå än den som kriget framtvungit.

Innan jag går in på dessa frågor om avvägning av beskattningens höjd
under den närmaste framtiden, vill jag till jämförelse med den starka ansvällningen
av statsutgifterna sedan tiden före kriget också erinra, om den
kraftiga stegringen av inkomsterna. Den fördelar sig på följande sätt på olika
slag av statsintäkter.

Intäkt
1938/39
milj. kr.

Skatter å inkomst och förmögenhet in. in....... 361

Stämpelmedel .............................. 69

Automobilskattemedel ...................... 130

Tullmedel ................................ 207

Varuskatt .................................. —

Tobaksskatt ................................ 103

Skatter å sprit, vin och maltdrycker............ 198

Övriga skatter .............................. 37

Uppbörd i statens verksamhet................ 68

Folkpensionsavgifter ........................ 56

Tips- och lotterimedel m. m................... 26

Inkomster från affärsverken.................. 132

Övriga inkomster av statens kapitalfonder...... 55

S:a 1 442

Beräknad
intäkt
1947/48
milj kr.

1 765

no

255

230

100

370

528

103

67

100

90

170

147

4 035

Trots att mycket betydande skattehöjningar vidtagits under krigsåren har
det som bekant varit nödvändigt att även för utgifter å driftbudgeten anlita
upplåning i betydande omfattning. Under budgetåren 1939/40—1944/45 utvisade
sålunda driftbudgeten underskott å tillhopa drygt 6 500 miljoner kronor.
Bortfallet av beredskapskostnaderna ledde givetvis i främsta rummet till
att denna upplåning kunde nedbringas men lämnade i och för sig inget utrymme
för en skattesänkning. Genom den senaste tidens utveckling har en
betydande ökning av statsintäkterna kommit till stånd. Denna ökning skulle
i och för sig ha möjliggjort en betydande sänkning av skattetrycket, om icke
samtidigt såsom redan blivit nämnt betydande nya utgifter beslutats eller
tagits i sikte.

Här bör även erinras om att föregående års riksdag beslöt att slopa den
allmänna omsättningsskatten från den 1 januari innevarande år, vilket innebar
ett intäktsbortfall för statsverket om cirka 400 miljoner kronor. Även
om hänsyn tages till att i samband härmed vissa subventioner och rabatter
kunna avskaffas måste givetvis detta skattebortfall i hög grad begränsa möjligheterna
att mera avsevärt reducera den direkta statsbeskattningen.

116

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

Omsättningsskattens borttagande kan ju anses ha varit ett föregripande
av den allmänna avvägning mellan beskattningens olika former, varom jag
förut talat. Då emellertid enligt en alldeles övervägande mening omsättningsskatten
borde — vid sidan av krigskonjunkturskatten — ifrågakomma till
borttagande före alla andra jämkningar i skattesystemet, torde någon ändring
i förutsättningarna för den nya avvägningen icke ha inträtt, genom att
omsättningsskatten nu faller utanför jämförelsen.

Det synes för övrigt inte möta någon svårighet att ytterligare begränsa
området för den nya avvägningen. Konsumtionsskatterna framför allt på
tobak och alkoholhaltiga drycker ha blivit starkt höjda och nya skatter på
mer eller mindre umbärliga varor ha införts. Jag går ut ifrån att planer inte
föreligga på att avsevärt höja dessa skatter, och att eventuella sänkningar
måste bli av så blygsam storleksordning, att de här kunna lämnas ur räkningen.
Den avvägning av olika skatteformer inbördes som förestår, begränsas
sålunda till en avvägning mellan olika skatter på inkomst och förmögenhet,
visserligen den del av beskattningen, som ger staten mer än hälften av
alla skatteinkomster.

De fyra olika formerna för beskattning av inkomst och förmögenhet äro
inkomstskatten på enskilda, inkomstskatten på bolag och andra juridiska
personer, den årliga förmögenhetsskatten och förmögenhetsbeskattningen genom
arvsskatt. Fördelningen av skattebeloppen på dessa fyra inkomstkällor
var enligt av riksräkenskapsverket gjorda beräkningar på grundval av 1945
års taxering följande:

Inkomstskatten på enskilda............................. 874 milj. kr.

Bolagsskatten.......................................... 830

Årlig förmögenhetsskatt (båda formerna) ................. 81 »

Arvsskatt (och gåvoskatt) .............................. 44

S:a 1 329 milj. kr.

Med de antaganden som gjorts av riksräkenskapsverket om inkomstutvecklingen
fram till år 1948 skulle intäkterna under detta år vid oförändrat
skattesystem och nuvarande skattesatser kunna beräknas till följande belopp:

Inkomstskatt på enskilda............. ................. 1 255 milj. kr.

Bolagsskatt............................................ 474 »

Årlig förmögenhetsskatt ................................ 118 »

Arvsskatt (och gåvoskatt) ............................... 45 »

S:a 1 892 milj. kr.

Att den del av skatterna som faller på förmögenheter, utgör en relativt
liten del av det samlade skattebeloppet, visar i och för sig ingenting om det
berättigade i kravet på en annan och för inkomsterna mera gynnsam fördelning.
Någon allmänt erkänd norm för en rimlig fördelning av skattebördan
mellan inkomster och förmögenheter torde inte kunna uppställas. Det av

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

117

skatteberedningen påpekade förhållandet, att man vid förarbetena till 1938
års skattereform sökte uppställa en viss fördelning — 80 % av inkomster
och 20 °/o av förmögenheter — såsom riktlinje för avvägningen, har sitt intresse
såsom vittnesbörd om vad man vid den tiden uppfattade som skäligt,
men någon verklig ledning ger oss detta förhållande knappast vid nu förestående
avvägning. Inkomsternas och förmögenheternas utveckling har inte
ägt rum i alldeles samma takt, och uppfattningen om det skäliga i den före
kriget företagna avvägningen torde väl mera ha haft sin grund i ett gillande
av det konkreta resultatet än i anslutning till en bestämd procentuell fördelning
såsom generellt riktig.

Mera betydelsefullt är att riksdagen vid början av kriget gav uttryck åt
uppfattningen att de då vidtagna höjningarna av inkomstskatten förutsatte
en senare komplettering i form av höjd förmögenhetsbeskattning. Även i
detta fall torde det emellertid inte vara möjligt att finna en utgångspunkt,
från vilken något större mått av enighet i avvägningsfrågan självklart måste
framgå. Vare sig man anlägger de synpunkter, som taga sig uttryck i principen
om skatt efter bärkraft, eller de som hänvisa till skatternas inverkan
på näringslivet, kommer avgörandet att spegla ett betydande mått av subjektivt
omdöme.

Enligt min mening är en avsevärd lättnad i skattetrycket på inkomsttagarna
och naturligtvis i främsta rummet inkomsttagarna med små och måttliga
inkomster så önskvärd, att lättnaden bör beredas icke endast i den utsträckning
som en sänkning av det samlade skattetrycket medger, utan också
genom en förskjutning av någon del av skattebördan från inkomsterna
till förmögenheter över en viss storleksordning.

Den lättnad, som skulle beredas inkomsttagarna genom en förskjutning av
skattebördan över på förmögenhetsägama i ungefär den omfattning skatteberedningen
föreslagit, är av blygsamma mått, och i likhet med beredningen
finner jag det skäligt att den göres större även genom ökning av skatteinkomsterna
från bolag och andra juridiska personer. Inte heller här torde
några allmänt erkända normer för skattebördans fördelning kunna uppletas,
och då 1946 års riksdag uttalade sig för att en sänkning av inkomstskatten
på enskilda personer borde möjliggöras också genom höjda bidrag från aktiebolagen,
torde motiveringen inte vara att söka i någon allmän regel utan i en
förhärskande mening om en i nuvarande läge skälig avvägning.

Bakom alla dylika överväganden om vad som är skäligt i fråga om skattebördans
fördelning, ligger tydligen föreställningar om avvägning efter olika
skattskyldigas bärkraft eller om rättvisa i beskattningen, Att dessa synpunkter
inte kunna bli ensamt avgörande utan måste jämkas samman med hänsyn
till skatternas sannolika verkningar i andra avseenden är uppenbart.
Det gäller inte minst skatternas inverkan på det ekonomiska livet, på produktionens
utveckling och därmed på de inkomster och den förmögenhet,
varur skatterna skola betalas.

Till denna fråga skall jag i del följande återkomma. Men kravet på skä -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

lighet och rättvisa i skatternas fördelning mellan olika medborgaregrupper
är så väsentligt, att det förefallit vara motiverat att taga det till utgångspunkt
vid behandlingen av skattefrågan. Ingen torde föreställa sig att man i detta
hänseende kan finna hållpunkter för en noggrann kvantitativ precisering.
Vad som skall anses för skäligt måste inom vida gränser bli beroende av
subjektiva omdömen, och andra faktorer göra omedelbart sitt inflytande
gällande. Så kunde det naturligtvis hävdas, att en riktig avvägning alltid
måste gälla ett visst skattebelopp och att växlingar i skatteinkomsterna därför
skulle kräva ständigt nya avvägningar med alla skaiteformer rörliga.
Olägenheterna av en sådan ordning äro påtagliga, och tendensen att begränsa
rörligheten till någon eller några av skatteformema är naturlig. Den förmögenhetsskatt
som uttages genom arvsskatt är uppenbarligen föga lämplig
som budgetregulator, medan knappast några vägande invändningar kunna
göras mot en sådan rörlighet hos inkomstskatten. Denna fråga har betydelse
vid nu förestående avvägning, därför att enligt min mening eu lättnad i beskattningen
av flertalet inkomster vore önskvärd, ntöver vad som omedelbart
synes vara möjligt att genomföra med hänsyn till budgetläget.

Detta innebär att den ytterligare lättnad i beskattningen, som vid arbetet
med de kommande årens utgifts- och inkomststater eftersträvas, i främsta
rummet bör ta sig uttryck i en sänkning av inkomstskatten, vare sig detta
skall ske inom den statliga beskattningens ram eller under statlig medverkan
för lindring i den kommunala beskattningen. Avvägningen av de höjda bidragen
från årlig förmögenhetsskatt, arvsskatt och bolagsskatt har sålunda
ägt rum under förutsättningen att de föreslagna skattesatserna icke böra bli
föremål för täta växlingar, medan inkomstskatten i princip uppfattas som
en rörlig budgetregulator. Bolagsskatten intar en särställning såtillvida, som
inte heller den synes lämplig som årlig budgetregulator, varemot ändringar
med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget kunna övervägas.

Beslut om budgeten för 1947/48 får tydligen anstå till den vanliga sammanknytningen
av riksstatens utgifter och inkomster. Men för bedömningen
av skatteförslagen är det önskvärt att bilda sig en allmän föreställning om
budgetläget både under nästa budgetår och det därpå följande, alltså 1948/49.
Såsom jag tidigare uttalat synes det nämligen olämpligt att avväga skatteuttagen
för år 1947/48 på ett sådant sätt att efter en skattesänkning vid årets
riksdag en återgång till högre skatt skulle behöva företagas vid riksdagen
1948.

Såvitt nu kan bedömas komma de slutliga utgifterna för år 1947/48 att
ligga icke oväsentligt över de i riksstatsförslaget beräknade. Sålunda torde
kostnaderna för barnbidragen komma att stiga med omkring 75 milj. kronor,
såsom framgår av en samtidigt med skatteförslagen framlagd proposition.
Höjningen av de äldre pensionerna beräknas draga en kostnad utöver
den i statsverkspropositionen beräknade på 15 milj. kronor. Jordbruksregleringama
synas kräva omkring 50 milj. kronor ytterligare. En motsedd höjning
av de rörliga lönetilläggen jämte en rad mindre poster kommer att öka
utgiftssumman med belopp, som ännu icke kunna närmare fixeras. Försäm -

Kungi. Mai:ts proposition nr 212.

119

ringen i förhållande till beräkningarna i riksstatsförslaget torde alltså få antagas
uppgå till inemot 200 milj. kronor och med inkomstsidan oförändrad
skulle överskottet nedgå från 334 milj. kronor till under 150 milj. kronor.

Rörande utgifterna under året 1948/49 får först erinras om den ökning,
som blir följden av att folkpensioner och barnbidrag för ett helt år måste
upptagas i budgeten. Det innebär ett tillägg på mer än 400 milj. kronor. Det
till 150 milj. kronor reducerade överskottet för 1947/48 skulle på detta sätt
förbytas i ett underskott för 1948/49 på närmare 250 milj. kronor. Vissa ökningar
utöver de för folkpensioner och barnbidrag upptagna bli säkerligen
för 1948/49 oundvikliga, och möjligheterna att åstadkomma en sänkning av
inkomstskatten bero uppenbarligen dels på de antaganden man vågar göra
om hela inkomstutvecklingen och om storleken av bidragen från bolag och
förmögenheter, dels på den nedpressning av utgifterna i övrigt, som kan genomföras.

I fråga om skatterna på inkomst och förmögenhet har i riksräkenskapsverket
gjorts vissa beräkningar, som finnas upptagna i en härvid fogad bilaga
(bihang 3), och vilkas resultat kunna sammanfattas sålunda. För 1947/48
har summan av inkomstskatt på enskilda och bolag samt årlig förmögenhetsskatt
antagits uppgå till 1 748 milj. kronor enligt nu gällande beskattningsregler.
Under förutsättning att statsskatteberedningens förslag vore genomfört
från och med januari 1948 och uttagningsprocenten för inkomstskatten
satt till 100, framkommer i stället ett skattebelopp på 1 733 milj.
kronor. Med de jämkningar i förslaget, som förutsattes i nu föreliggande
proposition med avseende på den årliga förmögenhetsskatten, torde en sänkning
av detta belopp till omkring 1 720 milj. kronor vara befogad. Till detta
bör läggas inkomsten av kvarlåtenskapsskatten för ett halvt år med kanske
20 milj. kronor, varefter det samlade beloppet för skatt å inkomst, förmögenhet
och rörelse skulle nedgå från i statsverkspropositionen angivna 1 881
milj. till omkring 1 870 milj. kronor. Om detta inkomstbortfall inte kompenseras
av uppräkningar på andra inkomsttitlar skulle överskottet i budgeten
1947/48 nedgå ytterligare under de förut angivna 150 milj. kronor.

För frågan om den möjliga sänkningen av inkomstskatten är det emellertid
av väsentlig betydelse vilka antaganden man vågar göra om inkomst- och
förmögenhetsskatterna budgetåret 1948/49, eller t. o. m. kalenderåret 1949,
eftersom det vid 1948 års riksdag beslutade uttaget av inkomstskatten gäller
hela året 1949.

Riksräkenskapsverket antager för kalenderåret 1948 följande inkomster,
återigen under förutsättning att den nya inkomstskatten tages ut vid grund -

beloppet.

Inkomstskatt av enskilda................ 1 039 milj. kr.

» » bolag .................. 593 » »

Ärlig förmögenhetsskatt................. 168 » »

S:a 1 800 milj. kr.

120

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

Såsom nyss blivit nämnt bör siffran för den årliga förmögenhetsskatten
reduceras till omkring 155 milj. och summan sålunda minskas från 1 800
milj. till 1 787 milj., vilket är 37 milj. mera än de 1 750 milj. kronor, som i
statsverkspropositionen för 1947/48 upptagas under rubriken preliminär skatt
å inkomst och förmögenhet. Lägges härtill närmare 40 milj. i kvarlåtenskapsskatt
blir ökningen för 1948 omkring 75 milj. kronor. Den sålunda beräknade
skattesumman torde för budgetåret 1948/49 kunna ytterligare något jämkas
uppåt, och ett liknande antagande bör man kunna våga också för vissa andra
inkomstposter. Emellertid torde härigenom icke en utjämning kunna ske av
det förut framräknade underskottet för 1948/49. Balans kan endast uppnås,
om vissa i 1947/48 års budget upptagna poster minskas eller bortfalla och
nya utgiftsökningar hållas tillbaka. Det är under dessa förutsättningar jag
anser det möjligt att räkna med en uttagning av den nya inkomstskatten vid
grundbeloppet.

Att en sådan sänkning av inkomstskatten endast blir möjlig, om ökade bidrag
tagas ut av bolag och förmögenheter, torde framgå av de anförda siffrorna.
Dessa bidrag antagas uppgå till närmare 200 milj. kronor, och då inkomstskatten
vid grundbeloppet beräknas inbringa något över 1 000 milj.
kronor, skulle en uttagning med 20 % förhöjning vara behövlig för att ersätta
nämnda bidrag.

En sådan förhöjd uttagning skulle betyda, att skattelättnaden för gifta förbyttes
i skattestegring vid inkomster över 10 000 kronor och för ensamstående
vid 6 000 kronor. Med den av reservanter i skatteberedningen föreslagna
skatteskalan skulle skattehöjningarna börja vid samma inkomst för gifta —
alltså något över 10 000 kronor — och för ensamstående redan något under
6 000 kronor.

Den slutliga diskussionen om uttagningsprocenten får tydligen äga rum i
samband med de definitiva besluten om budgeten för 1947/48, då ytterligare
hållpunkter för ett avgörande torde föreligga. Vad som redan nu kan anses
känt och som i det föregående anförts är nog för att motivera förslagen om
höjning av bolagsskatt, årlig förmögenhetsskatt och arvsskatt såsom förutsättning
för att det skall bli möjligt att genomföra skattelindringen för mindre
och medelstora inkomsttagare.

Såsom jag förut understrukit är den sänkning av inkomstskatten, som inträder
även vid ett uttag med grundbeloppet, synnerligen blygsam. En
lättnad är så önskvärd, att den bör åstadkommas även genom en omfördelning
av skattebördan till fördel för enskilda inkomstskattebetalare. Endast
om starka skäl av allmänt ekonomisk natur skulle kunna andragas mot
en sådan förskjutning, funnes anledning att tveka om dess genomförande.
En granskning av de argument, som anförts mot förskjutningen och som
gå ut på att den vore till skada för sparsamhet, företagsamhet och andra
välståndsskapande krafter, visar enligt min mening att farhågorna icke blott
äro överdrivna utan i allt väsentligt sakna grund. Det är här inte fråga om
den hämmande inverkan som ett högt skattetryck överhuvud taget kan
utöva och som ju snarast bör bli svagare, när skattenivån något sänkes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

121

Diskussionen gäller en förskjutning i skattetrycket av mycket måttlig storleksordning,
och goda skäl kunna anföras för uppfattningen att en förskjutning
av skattetrycket till lättnad för enskilda inkomsttagare är ägnad att påverka
det ekonomiska livet i gynnsam riktning.

En närmare motivering för den sålunda uttalade uppfattningen anknytes
lämpligen till en granskning av de väsentliga kritiska invändningar mot
skatteberedningens förslag, som framförts i de till antalet alldeles övervägande
remissyttrandena. Granskningen i detalj och av speciella punkter får ske
vid behandlingen av de särskilda skatteformerna, men vissa allmänna synpunkter
av betydelse för hela skattefrågan kunna bättre belysas om de tagas
upp i ett sammanhang.

Frågorna om beskattningens inverkan på näringslivet höra till våra ständiga
följeslagare. Nya synpunkter äro sällsynta men de konkreta förhållanden,
på vilka de tillämpas, äro växlande och ge därför anledning till alltjämt
nya överväganden. Vissa utgångspunkter äro ofta för alla gemensamma, vad
som med skatterna bör eftersträvas råder till en viss grad enighet om, men
den inverkan som ett visst samlat skattetryck eller olika skatteformer öva på
människomas handlande i det ekonomiska livet är svår att fastställa och ger
upphov till oförenliga slutsatser om den bästa skattepolitiken. Vad man åtminstone,
även i nuvarande läge i vårt land, bör kunna eftersträva är att
klarare få fram, var skiljaktigheten i meningar verkligen börjar och hur betydelsefulla
de områden av det ekonomiska livet äro, inom vilka de omstridda
skatteformerna ha praktisk betydelse.

En god del av kritiken mot skatteförslagen såsom skadliga för såväl sparsamhet
som företagsamhet riktar sig mot det höga skattetrycket i och för sig,
alltså egentligen mot omfattningen av de statliga utgifterna. Då kommittéförslaget
inte innebär någon ökning av den samlade skattebördan utan i stället
någon sänkning, måste den kritik mot kommittéförslaget som vilar på denna
grund i lika mån träffa den nu rådande beskattningen.

Den här nämnda utgångspunkten för kritiken är företrädd i åtskilliga yttranden.
Man ger uttryck åt oron över att ett skattetryck, som förorsakats
av de särskilda förhållandena under kriget och som under dessa förhållanden
kunnat för en övergående tidsperiod bäras, nu kommer att bli bestående
och alltmer öva sin återhållande inverkan på den enskildes lust och förmåga
att genom sparsamhet och företagsamhet förbättra sin egen ekonomiska
ställning och stärka underlaget för hela folkets välstånd.

I den mån eu viss höjd hos den samlade beskattningen har de ofta antagna
ogynnsamma konsekvenserna, betyder det uppenbarligen att det ekonomiska
framåtskridandet i betydelse av ökad tillgång på produktiva hjälpmedel försiggår
långsammare än som hade blivit fallet vid en lägre skattenivå. Om
den enskilda kapitalbildningen har hållit sig lägre genom att skatterna tagits
från inkomster, som annars skulle ha sparats, och om dessa skatter
av det allmänna ha använts till att öka konsumtionen bland ålderstigna,
arbetslösa, inom familjer med barn etc., så har skattepolitiken uppenbar -

122

Kungl. Mcij.ts proposition nr 212.

barligen lett till en annan fördelning av det årliga arbetets avkastning mellan
konsumtion och kapitalbildning. Huruvida detta skall ses med gillande eller
inte, beror på värderingar av subjektiv karaktär, eftersom det är svårt
att vinna enighet om hur man bör uppskatta en förbättrad levnadsstandard
i framtiden gentemot en höjning av standarden nu.

Om en dylik avvägning företages av en enskild eller av ett helt folkhushåll
under fullt beaktande av alla för omdömet betydelsefulla omständigheter,
synes ingenting mer vara att säga än att konstatera förhandenvaron av en
sådan värdering av nutida och framtida behovstillfredsställelse. Vad som
ligger bakom kritiken av en skattenivå, som anses vara alltför hög, är säkerligen
övertygelsen att avvägningen mellan nutid och framtid icke kommit
till stånd efter en sådan allsidig prövning. Kritiken förutsätter tydligen, att
en lägre skattenivå så påtagligt skulle förbättra den framtida försörjningen,
att endast obekantskap med dessa utsikter har lett statsmakterna till att
föredra en relativt liten nutidsfördel framför en ojämförligt större förbättring
senare. Och en av de faktorer som förklara en sådan felbedömning
anses vara, att avgörandet om beskattningen och därmed om denna fördelning
av tillgångarna mellan nutid och framtid i stor utsträckning vilar hos
folklager, som på grund av sina knappare ekonomiska villkor ha en tendens
att uppskatta nutidskonsumtionen högre än som för ett mera allsidigt bedömande
är riktigt. Denna tendens anses få ökad styrka därigenom, att den
omtvistade beskattningen i högre grad drabbar ett mindretal av befolkningen
än den beslutande majoriteten.

Vill man söka översätta denna abstrakta kritik i konkreta termer, hämtade
från det nuvarande läget i vårt land, betyder det att en icke oväsentlig del
av de beslutade eller planerade statsutgifterna skulle vara av en sådan art, att
välståndet blir mindre i framtiden än som vid en annan höjd hos statsutgifterna
och därmed hos beskattningen vore möjligt. Man har rätt att grovt
taget dela upp föremålen för denna kritik i tre typiska grupper, som tillsammans
täcka den väsentliga delen av statsutgifterna. Den första är militärutgifterna.
Den andra är civila utgifter, som kunna anses för kapitalinvesteringar
i mera vidsträckt bemärkelse, därför att de mer eller mindre direkt
höja produktionsförmågan. Den tredje gruppen slutligen omfattar utgifter,
som delvis endast indirekt och på lång sikt, delvis inte alls kunna
anses bidraga till en höjning av den materiella produktionen, utan främst
motiveras med önskan att höja konsumtionsstandarden hos vissa grupper.
Typexempel för sistnämnda grupp är ålderdomspensioner, pensioner åt statsanställda,
delvis också deras löner i den mån de inte anses nödvändiga för
att uppehålla effektiviteten, »kulturella» utgifter utan synbart sammanhang
med framställningen av nyttigheter eller tjänster inom »näringslivet». Hit
höra mycket av de mänskliga värden, som — vid högtidliga tillfällen — den
bättre materiella bärgningen säges vara till för att tjäna, men som inte ge
några påtagliga bidrag till ökningen av denna bärgning.

Vilket inflytande kunna de sålunda redovisade synpunkterna tänkas få på
vårt praktiska handlande i nuvarande läge? I fråga om den första gruppen

Kungl, Maj:ts proposition nr 212.

123

av orsaker till en hög beskattning dela vi öde med resten av världen, och den
återhållande verkan som de militära utgifterna kunna utöva på det ekonomiska
livet får vägas mot uppfattningen om dessa utgifters ofrånkomlighet.
Att en minskning i och för sig vore önskvärd och borde leda till en motsvarande
sänkning av beskattningen, är lika uppenbart som att för ögonblicket
ingen plan för väsentlig minskning av skattetrycket kan byggas på någon
enig strävan att starkt reducera de militära utgifterna.

Vad den andra gruppen av orsaker beträffar, torde alla vara ense om att
såväl de näringspolitiska åtgärderna som hälso- och sjukvård, förbättringarna
i skolväsendet och anstalterna för vetenskaplig forskning äro former
av kapitalinvesteringar med i längden gynnsamma verkningar för produktionen
och för folkets välstånd. Liksom vid alla investeringar på längre sikt
kunna naturligtvis olika meningar finnas om den rätta avvägningen i förhållande
till våra samlade resurser. En påskyndad takt i dessa investeringar
innebär ett krav på minskning av den omedelbara konsumtionen och av utrymmet
för enskilda investeringar, vilket tar sig uttryck i högre anspråk på
skattemedel.

Mera omstridda ha åtminstone tidigare de s. k. socialpolitiska åtgärderna
varit, och då de vid sidan av sin egenskap att även de i betydande utsträckning
vara på längre sikt produktionsfrämjande också innebära en omedelbar
höjning av vissa folkgruppers konsumtionsstandard med hjälp av bidrag som
minska andra gruppers förmåga inte bara att konsumera utan också att investera,
är det naturligt att en icke obetydlig del av diskussionerna om beskattningens
ogynnsamma verkningar samlat sig kring frågan om en riktig
avvägning av de socialpolitiska utgifterna och de därför nödvändiga skatteinkomsterna.
Också här blir det sålunda avgörande, vilken tyngd man tillmäter
strävan efter social utjämning utifrån de värdeskalor man tillämpar
vid sin bedömning av samhällsföreteelserna. Svårigheterna att här komma
till enhälliga ståndpunkter bottnar inte endast i olika värderingar. De kunna
också såsom förut blivit nämnt trots enighet om det önskvärda ha sin grund
i olika meningar om effekten av samhällets åtgärder, särskilt den olika effekten
på längre och kortare sikt. Den avvägning i dessa frågor, som tagit sig uttryck
i beslutade eller planerade åtgärder på olika samhällsområden, har
regeringen icke funnit anledning att frångå, och den lättnad i beskattningen
som enligt min mening både nu omedelbart och i fortsättningen bör eftersträvas,
får jämkas samman med arbetet på att förverkliga det uppställda
reformprogrammet. Då rörande detta reformprogram icke synas föreligga
några meningsmotsättningar av sådan art, att de skulle leda till väsentligt
olika uppfattningar om utgiftsbelopp och därmed av skattebehov, synes det
vara ett gemensamt intresse att hålla de övriga statsutgifterna inom en ram,
som ökar utsikterna för en längre gående sänkning av beskattningen än som
nu omedelbart ligger inom räckhåll.

Då kritiken mot skatteförslaget i grunden riktar sig redan mot den nuvarande
höjden på beskattningen har den helt naturligt närmast tagit sig uttryck
i kritik mot den skärpning av vissa skatteformer som i kommittéför -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

slaget framlagts. Något genomfört försök att besvara frågan, vilken avvägning
mellan de olika skatteformerna man skulle finna lämpligast eller i alla
händelser minst skadlig för näringslivet, om det nu förutsatta skattebehovet
uppfattas såsom ofrånkomligt och en annan lägre nivå för hela beskattningen
inte kunde övervägas, finner man icke i de framlagda yttrandena. Men det
är denna avvägning det nu är fråga om, och det är endast från denna utgångspunkt
som en diskussion kan bli i någon mån fruktbärande.

Den avvägning, som kommiltéförslaget innehåller och som i det väsentliga
förordas i föreliggande proposition, får sin prägel av uppfattningen, att
det i främsta rummet är inkomstskatten på enskilda, särskilt på de låga och
måttliga inkomsterna, som kan göra anspråk på att bli lättad, om de finansiella
möjligheterna skulle förefinnas. Men avvägningen bygger också på att
denna inkomstskatt blivit jämförelsevis hårdare anlitad än skatten på förmögenheter
och bolag, och att en lättnad för enskilda inkomsttagare därför
hör ske också med hjälp av en förskjutning i skattetrycket över på bolag
och större förmögenheter. Att arvsskatten förblivit orubbad under hela kriget
medan upprepade höjningar ägt rum för övriga skatteformer behöver endast
påpekas, och den uppfattning som riksdagen vid krigets början gav uttryck
åt, och om vilken jag förut erinrat, att ytterligare bidrag från förmögenheterna
senare borde uttagas, visar i samma riktning. De invändningar mot denna
uppfattning som kommit till synes i kritiken av kommittéförslaget bygger i
stor utsträckning på en icke bevisad och icke ens redovisad förutsättning,
nämligen att en skatt lagd på sparade medel och kapital överhuvud skulle
vara skadligare för sparvilja och sparförmåga än motsvarande skatt på inkomster.
Hållpunkter saknas så vitt jag vet för ett grundat omdöme i vad
män inkomsttagare utan avsevärd förmögenhet och förmögenhetsägare med
inkomster av växlande storleksordning bidraga till nybildningen av kapital.
De argument, som bruka anföras till förmån för en relativt hård beskattning
av lägre inkomstskikt, därför att detta väsentligen inkräktar på konsumtionen
och icke på kapitalbildningen, gälla ju också måttliga inkomster
av förmögenhet. Även vid större inkomster av förmögenhet finns ingen anledning
att antaga en större benägenhet att spara än vid motsvarande arbetsinkomster.
Motsatsen är mera sannolik.

Det är den återhållande effekten på sparviljan av en väntad förmögenhetsbeskattning,
som intager det största rummet i kritiken av förmögenhetsskattens
utformning. Då denna kritik endast svagt låtit höra sig gentemot ett av
reservanter inom beredningen framlagt förslag, som först vid förmögenheter
över 100 000 kronor nämnvärt skiljer sig från kommittéförslaget, är det tydligen
beskattningen av dessa större förmögenheter, som givit anledning till
oron. Redan denna begränsning av problemets omfattning till att gälla endast
35 000 förmögenhetsägare är av betydelse vid bedömning av kritikens räckvidd.
Men även närmast ovanför 100 000-kronorsgränsen är skillnaden mellan
de båda skatteskalorna obetydlig. Om skatten på 150 000 kronor sättes
till 980 kronor såsom i kommittéförslaget eller till 800 kronor som i reservationen,
eller om vid 300 000 kronor skillnaden är den mellan 3 080 kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

125

och 2 000 kronor kan visserligen för en ägare utan annan inkomst än den
som härflyter av detta kapital vara väsentligt nog och föranleda olika omdömen
om vad som ur skälighetssynpunkt bör föredragas. Men betydelsen för
produktionen av att den ena linjen genomföres och inte den andra kan inte
vara stor, då förmögenhetsägare av denna typ väl icke kunna räknas till de
aktivt verksamma företagarna och knappast heller — på grund av sitt ringa
antal —- lämna avsevärda bidrag till kapitalbildningen. Frågan om den årliga
förmögenhetsskattens inverkan på det svenska näringslivet skulle alltså närmast
vara frågan om dess betydelse för 7 000 ägare med över 300 000 kronor
i förmögenhet.

Inom denna grupp har vi antagligen att söka ett icke obetydligt antal ledande
företagare inom olika näringsgrenar. Deras betydelse för utvecklingen
av vår produktion kan fullt uppskattas, samtidigt med att man sätter ett stort
frågetecken vid påståendet, att deras insatser skulle avsevärt påverkas av den
föreslagna utökningen av förmögenhetsbeskattningen. Deras bidrag till kapitalbildningen
har väl oftast karaktär av oundvikliga överskott på en betydande
inkomst, värdestegringar etc., och sambandet med den lille spararens
begränsning av en måttlig eller knapp konsumtion är föga framträdande.

Man får erinra sig att den föreslagna förmögenhetsbeskattningen måste
ses i jämförelse med den nu utgående eller andra praktiskt möjliga alternativ.
I fråga om företagsledare med förmögenheter över 300 000 kronor och
vid sidan därav en betydande inkomst av anställning eller rörelse blir skillnaden
mot den nuvarande förmögenhetsbeskattningen knappast så väsentlig,
att den kan öva något inflytande på de ekonomiska dispositionerna. Om med
en förmögenhet på 500 000 kronor och en inkomst varierande mellan 40 000
kronor och över 200 000 kronor följer en förmögenhetsskatt på 6 620 kronor
enligt det nya förslaget eller som nu en skatt varierande från 4 250 kronor
till 5 350 kronor, eller slutligen enligt en reservation i beredningen 4 600 kronor,
så fordras alldeles speciella och föga sannolika antaganden rörande
dessa företagares reaktioner för att av dessa skiljaktigheter i skattebeloppen
göra en fråga av stor betydelse för näringslivets utveckling.

Bilden förändras inte av en hänvisning till den samtidiga höjningen av inkomstskatten.
Vid inkomster på 40 000 kronor skulle ökningen uppgå till
omkring 400 kronor och vid inkomster på 200 000 kronor till omkring 350
kronor, under antagande att skatten tages ut vid grundbeloppet. Såsom i annat
sammanhang närmare utvecklas, är detta en lägre skatt på dessa inkomster
än den som skulle uttagas enligt det alternativa förslaget i den förut
nämnda reservationen, om jämförelsen göres vid samma behov av skatteinkomster.
Mot propositionens linje med förhöjd beskatlning av bolag och
större förmögenheter ställes nämligen för reservanterna behovet att taga ut
inkomstskatten med en förhöjning av omkring 20 procent.

Vid kritiken av den föreslagna förmögenhetsbeskattningen har det emellertid
spelat en roll, att mycket stora förmögenheter i förening med en relativt
låg inkomst bos ägaren i extrema fall skulle komma att belastas med
skatt, överstigande inkomsten. Såsom vid den särskilda behandlingen av för -

126

Kung''. Maj:ts proposition nr 212.

mögenhetsskatten erinras, är det en naturlig följd av en ren förmögenhetsbeskattning,
att sådana fall inträffa, och utgångspunkten för beredningen
har varit, att det vid betydande förmögenheter inte borde framkalla invändningar,
om någon del av skatten erlades ur själva förmögenheten. Den
omfattning i vilken en sådan konsekvens skulle inställa sig, kan inte vara
betydande, och i avvaktan på en närmare utredning av de olika sidorna hos
detta problem, föreslås i propositionen, all regeln om maximering av skatten
till 80 procent av den verkliga inkomsten bibehålies, men modifierad på så
sätt, att inom de 80 procenten rymmes också den kommunala beskattningen.

Med denna begränsning av den årliga förmögenhetsskatten blir arvsskatten
den enda form av förmögenlietsindragning i vårt skattesystem. Utbyggnaden
genom en kvarlåtenskapsskatt ändrar ingenting i denna karaktär hos arvsbeskattningen,
men ger den en något ökad betydelse. Då kvarlåtenskapsskatten
kritiseras på den grund att den skulle väsentligt påverka näringslivets
struktur, äro överdrifterna i denna kritik så uppenbara, att de knappast
kräva någon belysning. Redan skattebeloppets storlek — en beräknad
ökning på 40 milj. kronor om året, mot en förmodad årlig ökning av nationalförmögenheten
på minst 1 500 milj. kronor — visar att verkningarna på
enskild egendom och privat företagsamhet måste vara mycket begränsade.
Även om man — vilket får göras under stora reservationer — gör en jämförelse
mellan dessa 40 milj. kronor och den under beräkningsåren arvfallna
kvarlåtenskapen på inemot 400 milj. kronor, ändras inte väsentligen denna
slutsats. Endast om man skiljer upp beloppen med hänsyn till storleken av
de förmögenheter, som drabbas, kommer man fram till en verkan av den
höjda beskattningen, som är av en viss principiell betydelse, inom ett avgränsat
område.

Såsom av en till kommittébetänkandet fogad utredning framgår, skulle
nämligen av de beräknade 40 milj. något över hälften belöpa på kvarlåtenskaper
över 500 000 kronor och av dessa ta i anspråk nära 33 procent. Däremot
skulle på kvarlåtenskaper mellan 100 000 kronor och 500 000 kronor
omkring 14 procent avgå i skatt, och på kvarlåtenskaper mellan 25 000 och
100 000 kronor endast 2,5 procent. Inverkan på de verkliga storförmögenhetema
är lika påtaglig som den i fråga om mellangruppen får kallas måttlig
och för den stora huvudmassan relativt betydelselös. Av 11 000—12 000
förmögenheter under vart och ett av åren 1943 och 1944 var det omkring 60,
som lågo över 500 000 kronor och som sålunda av skatten skulle påverkas
pa sadant sätt, att anhopningen av allt större förmögenheter inom vissa familjer
skulle försvåras. Denna inverkan från en arvsbeskattning med höga
skattesatser för de största förmögenheterna har ingalunda varit fördold för
de lagstiftare i anglosaxiska länder, som där utvecklat denna beskattningsform.
Den har tvärtom ofta framhållits som en fördel, och har framför allt
inte ansetts vara till skada för det ekonomiska framåtskridandet.

Återigen är det nödvändigt att framhålla, att en viss skatteform alltid utgör
alternativ till en annan, och att det är de olika ekonomiska verkningarna
av de olika skatteformema, som få vägas mot varandra. Det som brukar

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

127

anföras som stöd för att arvsbeskaltningen anlitas i betydande omfattning,
är dels en hänvisning till det skäliga i stora bidrag från rikedomen, dels
uppfattningen att arvsskatterna på grund av sin avlägsenhet i tiden för de
flesta skattebetalare i mindre grad än andra skatter påverkar deras lust att
göra insatser i det ekonomiska livet. Denna realistiska uppfattning om skattskyldigas
psykologi kommer fram i så många sammanhang och från så olika
håll, att man frestas att tala om en alldeles övervägande mening hos sakkunniga
och omdömesgilla kretsar i de anglosaxiska länderna. Att en allmän
syn på stora ärvda förmögenheter såsom mindre nödvändiga för ekonomiskt
framåtskridande och såsom i viss mån ett socialt oroselement i
demokratiska samhällen spelar en roll för tillvaron av sådana uppfattningar
i kretsar av ekonomer och skattesakkunniga och alltså ger åt dessa uppfattningar
en i viss mån politisk karaktär, vågar jag icke bestrida. Alla omdömen
om skatters ekonomiska verkningar färgas så starkt av den allmänna
inställningen till samhällsproblemen, att varje försök att leta fram bedömare,
som av alla skulle godtagas som objektiva, måste misslyckas.

De anförda skälen för att en arvsbeskattning i mindre grad än en inkomstskatt
övar inflytande på människornas lust både att arbeta, göra insatser som
företagare och att spara, synas emellertid väga så tungt, att kritiken mot
kvarlåtenskapsskatten endast kan upprätthållas, så länge denna skatt icke
väges mot de alternativ för beredande av statsinkomster, som i praktiken
erbjuda sig. Att taga ut de åsyftade miljonerna av små och måttliga inkomster
i stället för av större arv vore så oförenligt med vad som nu måste anses
rimligt och rättvist, att det icke synes kunna övervägas. Att taga ut samma
belopp från större inkomster är en utväg, som väl inte av billighetsskäl skulle
kunna avvisas. Inverkan på näringslivet skulle emellertid enligt min mening
vara mera ogynnsam vid en sådan fördelning av skattetrycket än vid den
här föreslagna.

Departeinentsförslaget.

Från nu angivna utgångspunkter i fråga om skattebördans fördelning på
olika skatteformer och olika skattskyldiga har inom finansdepartementet förslag
till omläggning av skatterna på inkomst och förmögenhet blivit utarbetat.
Dess närmare utformning behandlas ingående under de olika huvudrubrikerna.
Huvuddragen kunna emellertid i korthet angivas genom följande sammanfattning.

Inkomstskatten för fysiska personer. Förslaget ansluter
sig i denna del -— såväl vad avser skatteskala som ortsavdrag in. m. —-till det av beredningens majoritet framlagda. Proposition rörande det procenttal,
med vilket skatten skall uttas under nästa år, kommer att föreläggas
riksdagen under maj månad i samband med slutliga beräkningar rörande
statsutgifterna och intäktsbehovet under budgetåret 1947/48. Såvitt nu kan
bedömas synes troligt att uttagsprocenten kan fastställas till 100, detta under
förutsättning att ökat uttag av övriga direkta skatter i enlighet med här förordade
förslag kommer till stånd. Om ökade intäkter icke erhållas från bo -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

lagsbeskattningen samt förmögenhets- och arvsbeskattningen skulle en väsentligt
högre uttagsprocent bli nödvändig.

Enligt förslaget skulle inkomstskatten — vid en antagen uttagsprocent om
100 — komma att innebära skattelättnader för gifta med intill ca 25 000
kronors inkomst och för ensamstående med högst ca 10 000 kronors inkomst
(ändringarna med avseende å barnfamiljernas beskattning behandlas i det
följande). Skillnaderna mellan den föreslagna inkomstskatten och den nuvarande
för olika inkomstlägen kan lämpligen belysas genom några exempel
(avser ortsgrupp III, kommunalskatteavdraget beräknat efter en utdebitering
om 10 kr.).

		Gifta	E n	s a m s t å	ende
	Nuv. statsskatt	Skatt enligt prop.	Ökning ( + ) eller minskning (—) av skatten i förhållande till nuv. skatt	Nuv. statsskatt	Skatt enligt prop.	Ökning ( + ) eller minskning (—) av skatten i förhållande till nuv. skatt
2 000	28		- 28	82		- 82
3 000	85	—	- 85	210	87	- 123
5 000	314	182	- 132	451	336	- 115
8 000	712	542	- 170	900	853	- 47
10 000	1010	835	- 175	1258	1260	+ 2
15 000	1957	17*0	- 227	2 418	2 442	+ 24
25 000	4 661	4580	- 81	5319	5 658	+ 339
50 000	13 644	14 295	+ 651	14 583	15 655	+ 1 072
100000	36 938	38157	+ 1219	38 019	39 653	+ 1634
200 000	91160	91520	+ 360	92 392	93 152	+ 760
500 000	275 132	278 245	+ 3 113	276 514	280149	4- 3 635

De nuvarande barnavdragen vid statsbeskattningen föreslås ersatta
med kontanta barnbidrag på 260 kr., som skola vara skattefria. Den totala
förbättringen respektive försämringen för barnfamiljer genom de föreslagna
barnbidragen samt den nya inkomstskatteskalan framgår av följande sammanställning
(där »+» anger förbättringen, i kronor, för familjen i förhållande
till nuvarande system medan »—» innebär en försämring.)

(Beräkningarna avse ortsgrupp III med en antagen kommunal utdebitering
om 10 kr.)

			Familjer	med
Inkomst	1	barn	2 barn	3 barn	4 barn
2 000	+	260	+ 520	+ 780	+ 1040
5 000	+	288	+ 466	+ 673	+ 880
10 000	+	291	+ 423	+ 495	+ 567
15 000	+	294	+ 364	+ 362	+ 389
25 000	+	75	+ 68	- 76	- 219
50 000	—	771	- 890	-1 206	-1 481
100 000	—	1394	-1 570	-1 971	-2 373

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

129

Beskattningen av juridiska personer. Bolagsskatten föreslås
höjd från 32 till 40 procent, i samband varmed vissa justeringar avses
av skattesatserna även för övriga juridiska personer.

Förmögenhetsbeskattningen. I stället för nuvarande system med
en del av förmögenhetsbeskattningen anknuten till inkomstbeskattningen föreslås
att hela förmögenhetsskatten skall uttas i form av en fristående skatt å
förmögenheter. Alla förmögenheter intill 30 000 kronor skulle fritas från varje
förmögenhetsskatt. Den föreslagna skatten i jämförelse med nuvarande
förmögenhetsbeskattning, som till sin storlek är beroende icke endast av förmögenhetsbeloppet
utan även av inkomsten, belyses av följande exempel:

Nuvarande skatt i kr vid en inkomst av

Föreslagen skatt	3 000	15 000	100 000
30 000	—	47	81	171
50 000	120	102	159	309
100 000	420	263	409	697
300 000	3 020	685	1 684	2 522
1 000 000	15 620	2 678	5 379	9 785
5 000 000	87 620	23 493	28 673	49 132

För förmögenheter intill 100 000 kronor som äro förbundna med små inkomster
föreslås särskilda reduktionsregler, som innebära en sänkning av
förmögenhetsskatten. Vidare förordas en spärregel av innehåll att stats- och
kommunalskatterna maximeras till 80 procent av inkomsten.

Arvs- och gåvobeskattningen. En särskild kvarlåtenskapsskatt
föreslås utgå vid sidan av nuvarande arvslottsbeskattning. Endast kvarlåtenskaper
över 30 000 kronor skulle bli skattepliktiga. Efterlevande makes
giftorättsandel inräknas ej i kvarlåtenskapen. Den föreslagna kvarlåtenskapsskattens
storlek utgör: I

Behållen	Kvarlåtenskaps-	Kvarlåtenskapsskatt om den avlidne
förmögenhet,	skatt, om giftorätt	efterlämnat make
kr.	ej föreligger	och giftorätt
30 000	_	föreligger
50 000	1 000	—
100 000	6 000	1 000
300 000	41 000	13 500
500 000	91 000	31 000
1 000 000	241 000	91 000

I samband härmed föreslås vissa ändringar av nuvarande bestämmelser
rörande beskattningen av gåvor.

Skattesänkningens omfattning.

De föreslagna skattelindringarnas och skatteskärpningarnas totala belopp
belysas kanske lättast med utgångspunkt från de tidigare anförda, av riksräkenskapsverket
gjorda kalkylerna rörande de beräknade intäkterna under
år 1948 dels enligt nuvarande skattesystem, dels enligt det nu föreslagna.

Ilihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212.

9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.2.

Förutom de redan omnämnda justeringar, som böra vidtagas med avseende
å riksräkenskapsverkets siffror, måste observeras konsekvenserna av bamavdragens
ersättande med kontanta barnbidrag. För att erhålla beloppet för
skattelindringama enligt det nya skattesystemet bör sålunda den beräknade
skatteintäkten enligt nu gällande system justeras så, att den utvisar det
skattebelopp som skulle erhållas med nuvarande skattebestämmelser men
utan bamavdrag. Intäktsbortfallet år 1948 på grund av barnavdragen är
svårt att beräkna men torde kunna uppskattas till omkring 145 milj. kronor.
Jämförelsen mellan intäkterna enligt nuvarande och de föreslagna skatteskalorna
skulle då ge följande resultat (milj. kr.):

Beräknade intäkter år 1948 Skattelindring

( —) resp.

Inkomstskatt på enskilda ...	Nuvarande skatter ... 1400	Propositionens förslag 1 039	(—) resp. skatteskärp-ning ( + ) - 361
Bolagsskatt ...............	474	593	+ 119
Årlig förmögenhetsskatt ....	118	155	+ 37
Arvsskatt (och gåvoskatt) ...	45	85	+ 40
	2 037	1 872	- 165

Minskningen av inkomstskatten för enskilda skulle sålunda uppgå till omkring
360 milj. kr. Detta skattebortfall kompenseras till ett belopp av nära
200 milj. kr. genom de föreslagna skärpningarna av bolagsskatten samt förmögenhets-
och arvsbeskattningen. Den totala intäktsminskningen skulle sålunda
kunna uppskattas till cirka 165 milj. kr. Den minskning som skulle framträda
på budgetens inkomstsida skulle dock begränsas till något tiotal miljoner
kronor, vilket sammanhänger med de kontanta barnbidragens införande och
det samtidiga slopandet av nu utgående barnavdrag. Det kanske kan finnas
anledning att något närmare beröra beräkningssättet på denna punkt.

Barnavdragens slopande och införandet av kontanta barnbidrag kunde givetvis
ha ägt rum utan att i övrigt någon förändring av beskattningen vidtagits.
Detta skulle ha inneburit att statsintäkterna ökats med ett mot barnavdragen
svarande belopp, beräknat till cirka 145 milj. kr. för år 1948, och att
staten i stället utbetalat barnbidrag om sammanlagt 420 milj. kr. Barnfamiljerna
skulle alltså ha erhållit netto (420 — 145 =) 275 milj. kr. När man
önskar belysa skatteskärpningama resp. skattelindringama enligt del nya
förslaget, bör denna omläggning av statens stöd till barnfamiljerna behandlas
särskilt och intäkterna vid nuvarande skattesystem justeras, som om de
nya barnbidragen först hade genomförts. Det är så beräkningarna här skett.
Resultatet blir då, som redan nämnts, att skattelindringen för enskilda kan
beräknas till 360 milj. kr., varjämte nettotillskottet till barnfamiljerna genom
barnbidragen kan uppskattas till 275 milj. kr.

Rungl. Maj:ts proposition nr 212.

131

III. Familjebeskattningen.

1. Historik, det nya ortsavdragssystemets verkningar å skatteunderlaget

m. in.

Redogörelse för tidigare framlagda förslag och genomförda reformer ävensom
för nu gällande bestämmelser på familjebeskattningens område lämnas
dels i själva betänkandet (s. 89—97) och dels i bilagor till detsamma (s. 326—
355). Vidare lämnas i betänkandet (s. 138—139) vissa uppgifter om verkningarna
å skatteunderlaget av beredningens förslag rörande familjebeskattningen.
Som en sammanfattning av dessa redogörelser, vartill i övrigt hänvisas,
skal) här endast anföras följande.

Ortsavdragen vid den statliga beskattningen infördes år 1919 för att
hänsyn till de skattskyldigas sinsemellan olika skatteförmåga skulle kunna tagas
i högre grad än som tidigare skett. Utgångspunkten var den att en person
saknade skatteförmåga för den del av sin inkomst som motsvarade existensminimum
för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängligen erfordrades
för hans och familjens uppehälle. En skattskyldigs skatteförmåga ansågs
alltså representeras endast av den existensminimum överstigande delen
av inkomsten, den s. k. fria inkomsten, och enbart efter denna ansågs skatten
böra utmätas. I enlighet härmed togs vid ortsavdragens bestämmande hänsyn
till de olika orternas dyrhet samt till den med olika familjetyper växlande försörjningsbördan.
Bestämmande av skatteskala (progressivitet m. m.) skedde
med tanke endast på den efter ortsavdragen kvarstående d. v. s. den fria
inkomsten.

Bankningen, som innebär att vid taxeringen förutom ortsavdraget
avräknas, om det taxerade beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets
dubbla summa, ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om
det taxerade beloppet är lägre än nu sagts men ändock överskjuter ortsavdraget,
ett belopp motsvarande hälften av den överskjutande delen, är också motiverad
av hänsyn till skatteförmågan. Det ansågs nämligen, när ortsavdragen
infördes, att de omständigheter som förorsakade undantagande från beskattningen
av ett mot existensminimum svarande belopp, föranledde en nedsättning
även i den av resterande inkomst betingade skatteförmågan. Denna skillnad
i skatteförmåga ansågs dock mindre ju större den fria inkomsten var, och
skillnaden ansågs ha sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten,
som närmast översteg existensminimum. Därför infördes en bestämmelse,
som åstadkom, att den del av det taxerade beloppet som överstiger ortsavdraget
men icke dess dubbla belopp, får bära endast halv skatt.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Den särskilda anordningen för beräkning av ortsavdrag för ensamstående
(med tabell, däri inlagts ortsavdrag, som reduceras med stigande
inkomst) föreslogs av 1936 års skattekommitté därför att kommitténs
förslag eljest skulle för ensamstående med mycket låga inkomster medfört
skatteskärpningar, som voro relativt stora i förhållande till den förutvarande
beskattningen och som icke kunde anses motiverade med hänsyn till skattekraften.
Det i ortsavdraget för familj ingående grundavdraget — som enligt
äldre bestämmelser jämväl tillkom ensamstående —- hade nämligen sänkts
i förhållande till det tidigare grundavdraget, mot det att familjeavdraget för
husiru höjts så att detta skulle komma att uppgå till samma belopp som
grundavdraget. Vidare hade ensamstående skattskyldiga i det lägsta inkomstskiktet
fått vidkännas så ökad skattebörda, att den icke kunnat uppvägas av
lindringen för familjeförsörjarna inom skiktet, varför konsekvensen krävde,
att även de ensamstående i de högre inkomstskikten finge vidkännas ökad
skattebelastning. Det hade därför enligt kommittén gällt att finna en tekniskt
acceptabel metod, som med bibehållande av det ifrågasatta systemet i övrigt
lättade skattebördan för ifrågavarande skattskyldiga, i vad avsåge de lägsta
inkomstskikten, men skärpte densamma i fråga om de högre inkomstskikten.
Visserligen innebure de föreslagna bestämmelserna om ortsavdrag för ensamstående
ett avsteg från principen om att ett mot existensminimum svarande
belopp alltid skulle undantagas från beskattning, men frågan om existensminimum
borde ses mot beskattningens utformning i övrigt, och huvudsaken
hade varit att åstadkomma en lämplig avvägning av skattebördan mellan ensamstående
och familjeförsörjare. Samma effekt i fråga om skatteskärpning
hade kunnat nås genom en särskild skatt eller progressionsskärpning av den
vanliga skatten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare.

Avdrag för husföreståndarinna, som — om sådan finnes anställd
— tillkommer ogift skattskyldig med hemmavarande minderårigt barn,
åtnjöts före 1938 års ändringar med samma belopp som familjeavdrag för
hustru. Anledningen till att avdraget vid omläggningen bestämdes till Va
hustruavdrag var den, att husföreståndarinna själv erhöll grundavdrag vid
sin taxering samt att det särskilda husföreståndarinneavdraget med hänsyn
till den företagna icke obetydliga höjningen av barnavdragen ansågs snarare
böra sänkas än höjas (hustruavdraget höjdes med nära 100 procent).

Föreskrifterna om särskilt förhöjt familjeavdrag för barn
utöver de två första, som också tillkommo på förslag av 1936 års skattekommitté,
motiverades med att det visat sig att det framför allt vore familjer med
tre eller flera barn, vilkas levnadsstandard hårt pressades av barnens behov i
olika hänseenden. Det kunde väl icke med bestämdhet påstås, att just tillkomsten
av ett tredje barn medförde en mera markerad påfrestning för familjernas
ekonomi än vad de föregående barnen gjort, men ville man söka uppnå
eu effektiv lindring åt dem av de barnrikare familjerna, som överhuvud

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

133

taget kunde hjälpas avdragsvägen, utan att göra systemet för invecklat kunde
denna lösning anses tillfredsställande.

Införande av direkta barnbidrag ifrågasattes först av familjebeskattningssakkunniga
(1943), som dock av statsfinansiella skäl icke ansågo
sig kunna framlägga förslag härom. Motiveringen för införande av barnbidrag
skulle enligt de sakkunniga vara, att den övervägande delen av familjeförsörjarna
med barn betalade ingen eller så ringa skatt till staten, att skattens
eftergivande icke medförde någon nämnvärd lindring i deras försörjningsbörda.
önskemålet om en jämnare fördelning av bamförsörjningsbördan
kunde därför endast i ringa utsträckning tillgodoses genom en ändring
av grunderna för den statliga inkomstbeskattningen.

För den närmare utformningen av systemet med barnbidrag övervägde
familjebeskattningssakkunniga två metoder. Enligt den ena metoden, som förutsatte
bibehållande av systemet med skattefria avdrag, skulle de familjeförsörjare,
vilkas inkomster vore tillräckligt stora för att medgiva ett fullt utnyttjande
av avdragen, erhålla åsyftad lindring i försörjningsbördan uteslutande
genom skattelättnad och andra lämnas erforderlig utfyllnad genom bidrag
Enligt den andra metoden, som de sakkunniga gåvo företräde, skulle
de skattefria avdragen helt slopas och utjämningen av barnförsörjningsbördan
åstadkommas genom ett för alla barn lika bidrag (å 200 kronor). För den
med inkomsten stigande bamkostnaden skulle kompensation erhållas genom
avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet för varje
barn (1 procent å taxerat belopp till och med 10 000 kronor och 1/2 procent å
taxerat belopp däröver till och med 50 000 kronor).

Därefter har 1941 års befolkningsutredning i januari 1946 framlagt förslag
om införande av barnbidrag. Enligt detta förslag skola barnbidragen, som
skola vara skattefria, utgå med 200 kronor för barn och år från och med kalenderåret
efter barnets födelse tills det fyllt 16 år (eventuellt om barnet även
därefter är ur stånd att bidraga till sitt uppehälle, efter särskild framställning,
tills det fyllt 18 år). Bidraget skall vara enhetligt och sålunda utgå med
nämnda belopp oavsett barnets ålder, familjens storlek och inkomstförhållanden
ävensom levnadskostnaderna å dess bosättningsort. I samband med införande
av barnbidragen — som enligt befolkningsutredningen vore att betrakta
som ett led i en politik, som avsåge att åstadkomma en rättvisare fördelning
av barnkostnaderna, beräknade med hänsyn till 1933 års prisnivå för
familjer med 3—5 000 kronors inkomst i städer och industriorter genomsnittligt
till 7 å 800 kronor per barn och år — skulle bamavdragen vid beskattningen
slopas.

Vad slopandet av barnavdragen skattemässigt innebär i ortsgrupperna I och
V framgår av följande tabell, som för dessa ortsgrupper utvisar skattelättnaden
genom barnavdragen beträffande statsskatt enligt nu gällande grunder
särskilt för varje barn till och med det fjärde.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Taxerat	Skattelättnad i kronor för makars barn
belopp, kronor	Ortsgrupp I	Ortsgrupp v
l:a	2:a	3:e	4:e	l:a	2:a	3:e	4:e
1000		_			_	_	_	_
2 000	29	22	—	—	31	—	—	—
3 000	68	29	45	n	40	39	15	—
5 000	93	88	93	45	118	86	60	61
8 000	no	106	160	153	142	141	202	98
10 000	127	122	181	160	165	161	215	215
12 000	154	147	203	186	198	181	2.>0	226
13 000	164	160	224	202	217	199	268	250
15 000	181	177	249	244	239	221	324	287
17 000	194	181	276	269	244	244	357	335
18 000	226	214	276	276	291	244	370	346
20 000	226	226	344	326	304	305	426	370
25 000	226	226	344	344	304	305	462	461
50 000	323	323	490	490	435	434	660	659
no ooo	423	423	643	643	570	570	863	864
210 000	475	475	722	722	640	639	969	970

Såsom av tabellen framgår medför bamavdragens slopande mot införande
av fasta barnbidrag å 200 kronor för de skattskyldiga i vissa inkomstlägen en
förbättring och i vissa andra en försämring. Sålunda erhåller en familj med
fyra barn och 3 000 kronors inkomst i ortsgrupp V en skattelättnad å endast
94 kronor med nuvarande bamavdrag mot 800 kronors bidrag enligt förslaget,
därvid förbättringen alltså utgör 706 kronor. För en familj med 18 000
kronors inkomst och 4 barn i samma ortsgrupp utgör skattelättnaden genom
bamavdragen däremot 1 251 kronor mot 800 kronors bidrag, varför i detta
fall en försämring å 451 kronor uppstår. I stort sett kan sägas, att den av
befolkningsutredningen föreslagna omläggningen icke nämnvärt förändrar
läget för barnfamiljer i inkomstlägena 10—15 000 kronor samt att den medför
en förbättring för lägre och en försämring för högre inkomsttagare än de
sålunda angivna.

Befolkningsutredningen har även framlagt två andra alternativa förslag
till bambidragssystem, vilka dock icke förordats av utredningen. Enligt det
ena av dessa förslag skulle barnbidrag utgå och bamavdrag bortfalla först
från och med andra barnet. Enligt det andra skulle ett barnbidrag å 200 kronor
oavkortat utgå endast till familjer, för vilka bamavdragen icke innebure
några fördelar. Vid högre inkomster skulle barnbidraget minskas med den
skattelättnad, som bamavdragen medförde, för att helt upphöra vid inkomstlägen
där skattelättnaden uppginge till barnbidragets belopp. Enligt utredningen
skulle denna metod tekniskt kunna genomföras på det sätt att man
bestämde att barnbidraget skulle utgå med 200 kronor per barn, dock högst
2 procent av skillnaden mellan 10 000 kronor och vederbörandes till statsskatt
fastställda beskattningsbara belopp.

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

135

Verkningarna å skatteunderlaget av föxslaget angående
familjebeskattningen blir enligt av beredningen verkställda undersökningar,
att såväl antalet skattskyldiga som det sammanlagda beskattningsbara beloppet
kommer att minska. Antalet skattskyldiga fysiska personer komma
enligt beräkningar, som skett på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års
taxering, att minska från 2 770 000 till 1 800 000 d. v. s. med 970 000 personer.
Den sammanlagda beskattningsbara inkomsten kan med utgångspunkt
från samma skatteunderlag (10 513 milj. kronor) beräknas nedgå så att den
motsvarar endast 45 procent av det sammanlagda taxerade beloppet mot enligt
nu gällande bestämmelser 53 procent av samma belopp.

2. Barnavdragens avskaffande.

Statsskatteberedningen föreslår, som förut angivits, att bamavdragen vid
den statliga (ej vid den kommunala) taxeringen skola avskaffas mot det att
direkta skattefria barnbidrag enligt de riktlinjer, som befolkningsutredningen
angivit, införas. Beträffande motiveringen härför hänvisas till beredningens
betänkande (s. 97—121).

I ett särskilt yttrande (betänkandet s. 292—294) förordar beredningens ledamot
herr Sundén, att barnbidrag skall utgå först från och med det andra
barnet men att samtidigt rätt skall föreligga att efter därom i deklarationen
framställt yrkande med avstående av bidraget erhålla bamavdrag. För ensamstående
mödrar skall dock rätten till barnbidrag respektive barnavdrag
inträda redan från och med det första barnet. I de fall, där barnbidrag i enlighet
härmed icke skall utgå, skall bamavdrag fortfarande åtnjutas. Bamavdraget,
som icke skall vara föremål för bankning, skall bestämmas till enhetligt,
icke dyrortsgraderat belopp av 800 kronor för vartdera av de två
första barnen samt 1 200 kronor för ett vart av de följande. Åldersgränsen
för åtnjutande av barnbidrag respektive barnavdrag skall bibehållas vid nuvarande
18 år.

Beredningens förslag om barnavdragens avskaffande har berörts i de
flesta remissyttrandena. Föi-slaget har därvid tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs, Västemorrlands och
Västerbottens län (såvitt angår förstnämnda länsstyrelse dock med reservation
av föredragande landskamreraren) samt av landsorganisationen. Länsstyrelsen
i Stockholms län, som i yttrande över hefolkningsutredningens förslag
förordat eu provisorisk lösning av barnbidragsfrågan utan samtidig
rubbning av skattesystemet, framhåller, att det skäl, varpå länsstyrelsen grundat
detta ställningstagande, icke syntes göra sig gällande med samma styrka,
därest ortsavdragen underginge den höjning, som beredningen föresloge. I
direkt avstyrkande riktning uttaia sig kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,
socialstyrelsen (reservation av två ledamöter), kommerskollegium,
lanbruksstyrelsen, pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristian -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

stads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro och Norrbottens län, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, näringslivets
skattedelegation, samtliga handelskammare, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund,
Sveriges redareförening samt hushållningssällskapen i Kronobergs
och Malmöhus län.

Av dem, som tillstyrkt förslaget, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands
län, att förslagets genomförande visserligen föranledde en viss
skatteskärpning för vissa inkomsttagare men att denna icke syntes vara av
den betydelse att den borde hindra den förenkling som förslaget innebure.

Landsorganisationen framhåller det otillfredsställande i att den subventionering
av barnkostnaderna, som de hittills tillämpade barnavdragen inneburit,
varit praktiskt taget betydelselös i de lägre inkomstskikten men däremot
betytt en större skattelindring i de högre, samt anför vidare:

Det föreliggande förslaget att helt slopa bamavdragen då barnbidragen införes
kan å andra sidan mötas av invändningen, att det i inkomstskikten över
ca 12 000 kronor innebär en orättvisa mot barnfamiljerna, eftersom det innebär
en relativ försämring i förhållandena till de barnlösa familjerna och
detta i högre grad ju fler barn som finnas i familjen. Både med hänsyn härtill
och med tanke på sakens värde för familjer i lägre inkomstskikt vill
landsorganisationen förorda en höjning av barnbidragen. Åtminstone delvis
kunde denna finansieras med ett högre skatteuttag än vad beredningen föreslagit
för grupperna närmast över 12 000 kronor. Det må visserligen vara
sant att mycket höga marginalskattesatser, alltså den skatteökning, som inträder
vid en viss ökning av inkomsten, i vissa fall skulle kunna medföra ett
minskat intresse för att genom ökade arbetsinsatser skaffa ökade inkomster.
Vid 12 000 kronors inkomst blir emellertid denna marginalskatt enligt beredningens
förslag 28 procent vid en kommunalskatt på 10 procent och 110
procents uttag av statsskattens grundbelopp. Det förefaller knappast troligt,
att någon på grund av en skattesats av denna storleksordning skulle avstå
från någon inkomst genom att icke utnyttja sin arbetskapacitet till fullo.
I varje fall om det blir möjligt att begränsa statsskatteuttaget till 100 procent
av grundbeloppet och under förutsättning att barnfamiljerna kompenseras
genom högre barnbidrag än de 200 kronor, som man hittills räknat med,
synes inkomstgrupperna mellan exempelvis 12 000 och 25 000 kunna bära
något högre skattesatser än vad beredningen föreslagit. Detta skulle i stort
sett inte behöva betyda någon skärpning av skattetrycket i förhållande till
nu utgående skatter för dessa grupper annat än där detta redan föreslagits
av beredningen.

Även efter en dylik omskiftning av skattebelastningen i de högre mellanskikten
skulle i vissa fali barnfamiljerna i dessa och högre skikt komma att
få sin ställning försämrad i förhållande till barnlösa i samma inkomstklass.
Detta kunde i och för sig betraktas som ett mindre tilltalande drag i ifrågavarande
omläggning av skattesystemet. Saken måste emellertid ses i sitt sammanhang
med den tendens i den moderna svenska socialpolitiken, som går
ut på att låta även familjerna i de mellersta och högsta inkomstklasserna få
del i samhällets åtgärder till barnens och ungdomens förmån, detta närmast
för att avskaffa behovsprövningen med åtföljande fattigvårdsstämpel på
dessa åtgärder. Att å ena sidan slopa barnavdragen vid beskattningen och å
andra sidan också slopa behovsprövningen i den familjestödjande socialpolitiken
innebär en både administrativt och socialt värdefull förenkling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

137

I de yttranden, däri förslaget om barnavdragens avskaffande avstyrkts,
ha åberopats argument av samma slag som de vilka förekomma i vissa yttranden
över befolkningsutredningens förslag (se betänkandet s. 345—355).
Därjämte ha vissa ytterligare skäl anförts. Av innehållet i dessa yttranden
skall här omnämnas följande.

Kammarrätten framhåller, att förslaget om bamavdragens ersättande med
barnbidrag om 200 kronor icke utjämnade skillnaden i skatteförmåga, såvitt
anginge skattskyldiga i vissa inkomstlägen. Därigenom uppstode bland dessa
skattskyldiga en bristande jämlikhet i beskattningen, i det att skattebördan
komme att bliva tyngre för barnfamiljerna än för de barnlösa. Denna ökade
belastning bleve så mycket mera kännbar som den skulle träffa skattskyldiga
inom samma inkomstskikt som enligt förslaget skulle få den redan förut
höga beskattningen ytterligare skärpt. Att nu helt borttaga barnavdragen
syntes vara desto mera betänkligt som den år 1938 införda höjningen av
dessa avdrag i viss mån torde hava förestavats av en avsikt att motverka begränsningen
av barnantalet eller i alla händelser ha verkat i sadan riktning.
Borttagandet av barnavdragen måste under sådana förhållanden av dem
som träffades därav utan att genom barnbidragen erhålla motsvarande kompensation
kännas som en orättvisa. Visserligen skulle det föreslagna systemet
som beredningen framhållit vara till fördel för det stora flertalet skattskyldiga,
men en förbättring för vissa grupper medborgare borde icke genomföras
på det sätt, att en i och för sig obefogad försämring skapades för andra
medborgargrupper. Kammarrätten ville ifrågasätta om icke en tillfredsställande
utjämning av skillnaden i skatteförmåga enklast skulle kunna vinnas
genom bibehållande av de nuvarande bamavdragen, minskade med 200
kronor, jämte borttagande av bankningen.

Statskontoret anser, att skatten i de högre inkomstlägena enligt förslaget
ej komme att avvägas så att den drabbade likformigt och rättvist efter
skatteförmåga. En förutsättning för barnavdragens ersättande med särskilda
barnbidrag borde vara, att den nya skatteskalan utformades på ett sätt som
i skälig mån beaktade försörjningsbördans omfattning. Det föreslagna barnbidragssystemet
kunde i princip godtagas endast under förutsättning, att gällande
regler för såväl den statliga som den kommunala beskattningen i samband
med dess genomförande underkastades en grundlig översyn. Redan av
den anledningen att i del föreliggande förslaget spörsmålet om barnavdragen
vid den kommunala beskattningen lämnats helt å sido syntes förevarande
problem böra bliva föremål för ytterligare övervägande.

Riksräkenskapsverket anför, att barnavdragens ersättande med barnbidrag
skulle lösa frågan om de löpande skatternas differentiering efter försörjningsbörda
synnerligen tillfredsställande i låga inkomstlägen, men att den
nya ordningen vid höga inkomstlägen medförde eu otillfredsställande skatledifferentiering
och att vid särskilt höga inkomstlägen skattedifferentieringen
till och med skulle bliva lägre än den gällande, uppenbart otillfredsställande.
Med utgångspunkt från eu given progressiv skatteskala vore det möjligt
alt konstruera särskilda skatteskalor för skattskyldiga med olika tamilje -

138

Kurtgl. j\laj:ts proposition nr 212.

förhållanden, vilka skalor för skattskyldiga inom varje inkomstskikt skulle
giva i stort sett samma uppbördsresultat som den i förväg givna gemensamma
skatteskalan samtidigt som skattedifferentieringen efter försörjningsbörda
kunde göras verkligt tillfredsställande. Det vore här icke fråga om en
förskjutning i skattebörda från högre till lägre inkomstklasser, utan frågan
gällde en fördelning av skattebördan inom en och samma inkomstklass alltefter
den skattskyldiges försörjningsbörda. Den förebragta utredningen borde
därför kompletteras med en utredning angående möjligheterna till en rättvisare
fördelning av den faktiska skattebördan i olika inkomstlägen mellan
barnfamiljer och andra skattskyldiga. Det reservationsvis framlagda förslaget
om valfri användning av barnavdrag eller barnbidrag syntes ur skatteteknisk
synpunkt böra avböjas. Vid den ifrågasatta utredningen borde jämväl
barnförsörjningens beaktande vid kommunalbeskattningen ägnas uppmärksamhet.

Socialstyrelsen anför betänkligheter mot att barnfamiljer redan vid inkomster
på 10—15 000 kronor skulle få sin ställning försämrad med det
nya systemet, vilket förhållande i vissa fall bleve så mycket mera märkbart
som barnbidragen icke skulle dvrortsgraderas. Syftet med de på detta område
gällande bestämmelserna vore till väsentlig del just att åstadkomma
en mera rättvis differentiering av beskattningen i fråga om skattskyldiga
inom samma inkomstläge men med olika familjeförhållanden, och detta
syfte borde icke få komma i skymundan vid utformande av nya bestämmelser.
Ett hänsynstagande såväl till nödvändigheten att lätta barnförsörjningsbördan
för lägre inkomsttagare mera effektivt än som skedde med det nuvarande
barnavdragssystemet som till önskemålet om en rättvis avvägning av
skattebördan med hänsyn till olika familjeförhållanden torde kunna ske genom
en lämplig kombination av barnbidrag och skattefria barnavdrag, ungefärligen
efter riktlinjerna i det ena av befolkningsutredningens alternativa
förslag.

Därefter framhåller socialstyrelsen, att förslaget i förevarande del också
borde ses i samband med de föreslagna skattehöjningarna, samt anför vidare:

Ur socialstyrelsens synpunkt är intet att erinra mot att, om en skärpt beskattning
erfordras, den uttages i relativt större mån från de högre inkomsterna
än från de lägre. Enligt styrelsens mening är sålunda en ganska långt
gående utjämning av bestående inkomstförhållanden inom skattesystemets
ram berättigad. Med hänsyn till att förslaget innebär avsevärda skattestegringar
för större inkomsttagare och att progressionen går så högt som av
hänsyn till skatteförmågan är tänkbart, blir det emellertid också ett rimligt
krav, att skattesystemet inom varje inkomstgrupp får en rättvis avvägning
med hänsyn till större skillnader i skatteförmågan, d. v. s. främst hänsyn
till varierande familjeförhållanden och försörjningsbörda. I detta sammanhang
må särskilt erinras om att de föreslagna allmänna barnbidragen icke
kunna täcka mer än en mindre del av kostnaden för barnen. Styrelsen förmenar,
att man vid bedömandet av denna fråga har anledning att se mera
till förhållandet inom varje inkomstgrupp än till förhållandet mellan skilda
inkomstklasser.

I ett särskilt yttrande anser sig byråchefen Eriksson icke kunna dela den
av socialstyrelsen anförda kritiken mot förevarande del av förslaget. I sina

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

139

konsekvenser innebure detta, att alla barnfamiljer i landet skulle göras delaktiga
av lika stora barnbidrag, en princip som för övrigt också slagit igenom
i de socialpolitiska åtgärder till barnfamiljernas nytta som beslutats eller
planerades, t. ex. skolluncherna och den kostnadsfria skolutbildningen. En
annorlunda konstruerad skattepolitik, medgivande i praktiken högre barnbidrag
till de ekonomiskt välställda medborgarna, förefölle direkt motbjudande.

Jämväl byråchefen Richert anser sig böra förorda beredningens förslag i
förevarande avseende. Det kunde vara sant att barnfamiljer i högre inkomstlagen
skulle få sin ställning försämrad, men det vore ingalunda givet, att
det nuvarande systemet vore att anse som rättvist, utan snarare syntes motsatsen
vara fallet. Ju mindre inkomsten vore ju svagare vore den som skatteobjekt
och desto större bleve behovet av en lättnad, medan däremot skatteförmågan
stege och behovet av lättnad bleve mindre vid stigande inkomster.
Det vore otvivelaktigt riktigt, att två skattskyldiga i samma inkomstläge men
med olika antal minderåriga barn icke hade samma förmåga att erlägga den
å inkomsten belöpande skatten, men ingenting sade, att en differentiering
efter försörjningsförmåga och familjeförhållanden måste ske i samma proportioner
som med det nuvarande systemet.

Richert framhåller, att det nu föreslagna barnbidragssystemet i själva
verket skulle få just samma ekonomiska innebörd som ett av 1921 års kommunalskattekommitté
diskuterat system med skattefria barnavdrag, vilka
minskades med stigande inkomster, samt anför vidare:

Såvitt jag kan finna, skulle även här hänsyn tagas till familjeförhållanden
och försörjningsbörda, fastän efter en annan skala än i det nuvarande
systemet. Att ett system med allmänna barnbidrag, sådant det av beredningen
föreslagna, skulle bli orättvist mot de högre inkomsttagarna kan enligt min
mening endast hävdas, om man finge utgå från att dessa högre inkomsttagare
kunde göra anspråk på statsbidrag för att giva sina barn en mera dyrbar uppfostran.
Gentemot en sådan ståndpunkt kan emellertid göras gällande, att den
icke överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet.

Att beskattningen skärpes förhållandevis mera för de högre inkomsttagarna
än för de lägre kan efter min mening icke på något sätt ändra giltigheten
av ovanstående resonemang, eftersom behovet av bidrag till kostnaden för
ett barns uppfostran ju icke därför kan bli större för högre inkomsttagare än
för lägre.

Lantbruks styr ds en framhåller, alt den föreslagna anordningen — som
ledde till en viss ekonomisk lättnad för barnfamiljer i de lägre inkomstskikten
och även vore till fördel ur taxeringsteknisk synpunkt — bleve påtagligen
till nackdel för de intellektuella befolkningsgrupperna, som ofta med egna
studieskulder ändock plägade underhålla sina barn i högre utbildningsanstalter
med därav föranledda höga utbildningskostnader. Denna grupp skattebetalare
finge icke samma förmån av barnbidraget som de rent kroppsarbetande
befolkningsgrupperna, vilket komme att ytterligare pressa förstnämnda
befolkningsgrupp och leda till ökade svårigheter för barnens uppfostran
•— särskilt för de på landsbygden boende. Sannolikt komme detta förhållande
att leda till ökade krav på det allmänna att underlätta eller understödja

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

högre studier. Huruvida denna utveckling vore önskvärd eller ej, torde böra
ytterligare övervägas, innan omläggningen företoges.

Pensionsstyrelsen framhåller, att den försämring, som förslaget medförde
för inkomsttagare med inkomster över 15 000 kronor — frånsett de mycket
höga inkomstlägena, där försämringen icke vore av större betydelse — kunde
få ogynnsamma konsekvenser ur befolkningspolitisk synpunkt samt påverka
möjligheterna av att ge barnen den utbildning som under nuvarande förhållanden
vore möjlig, en ur samhällets synpunkt mycket beklaglig utveckling.
Skatleskärpningarna komme att på grund av bristerna i taxeringsförfarandet
med särskild tyngd drabba löntagarna, särskilt i högre inkomstlägen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i princip intet att erinra mot införande
av barnbidrag men förklarar sig bestämt reagera mot den egendomliga konsekvensen
av barnavdragens avskaffande, att en familj med barn i de medelstora
och högre inkomstskikten skulle få skatten väsentligt mera höjd
än en familj utan barn i samma inkomstskikt. Länsstyrelsen anser de av 1936
års skattekommitté och 1941 års familjeheskattningssakkunniga anförda skälen
för skattedifferentiering genom barnavdrag (se betänkandet s. 331—337)
fortfarande äga full giltighet och förklarar sig alltjämt hysa den åsikten att
ett belopp motsvarande existensminimum alltid — oavsett inkomstens storlek
— borde undantagas från beskattning. Härefter anför länsstyrelsen:

Länsstyrelsen ifrågasätter fördenskull, huruvida icke ett system med barnbidrag
bör kombineras med rätt till barnavdrag, vilket synes vara enda utvägen
för att kunna undvika ovan framhållna ogynnsamma konsekvenser
för familjer med barn. Man kan då tänka sig olika lösningar. Antingen skulle
alla skattskyldiga oberoende av inkomstens storlek äga rätt till barnavdrag,
eventuellt i samband med beskattning av barnbidragen, eller också skulle
skattskyldig beviljas rätt att med avstående av barnbidrag i stället få åtnjuta
bamavdrag. Länsstyrelsen anser förstnämnda alternativ vara att föredraga,
då härigenom skapas större reda och enhetlighet vid tillämpningen. En beskattning
av barnbidragen skulle för samtliga skattskyldiga, för vilka beskattningsbar
inkomst uppkommer, medföra skatteskärpning, vilken med
hänsyn till skatteskalans progressivitet blir störst i de högre inkomstskikten.
Då skatteskärpningen även, fast i mindre grad, drabbar lägre inkomster, synes
det dock mindre lämpligt att upptaga barnbidragen till beskattning.

Bamavdragen anser länsstyrelsen böra dyrortsgraderas i likhet med vad
beredningen föreslagit beträffande ortsavdragen. I fråga om avdragens storlek
synas de böra utgå med belopp, som i de olika ortsgruppema nu utgå
efter bankning med lämplig avrundning samt minskade med barnbidraget
200 kronor. Länsstyrelsen föreslår fördenskull, att bamavdragen skola utgöra:
i ortsgrupp I för de två första barnen 500 kronor, för övriga barn 850
kronor, i ortsgrupp II respektive 550 och 950 kronor, i ortsgrupp III respektive
600 och 1 050 kronor, i ortsgrupp IV respektive 650 och 1 150 kronor
samt i ortsgrupp V respektive 700 och 1 250 kronor.

Inkomstbortfallet genom bamavdragen för statsverket blir visserligen rätt
betydande, men synes likväl icke böra hindra ett genomförande av länsstyrelsens
förslag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser också principen om ett skattefritt
existensminimum, som borde täcka de oundgängliga kostnaderna även för
den skattskyldiges minderåriga barns försörjning, fortfarande bärande. Vis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

141

serligen kunde det sägas, att eu skaltskyldig med större inkomster kunde bestrida
kostnaderna för barnens försörjning utan att han därför orsakades sådan
nedsättning i skattebärkraften, att ett avdrag för kostnaderna kunde
anses nödvändigt påkallat, men därmed vore principens giltighet icke vederlagd.
Den stegring i skatteavdraget, som barnavdragen föranledde i högre inkomstklasser,
vore en given konsekvens av progressionen och torde vid en
närmare analys av spörsmålet knappast framstå som stötande.

Därefter framhåller länsstyrelsen, att barnavdragens bortfallande vid. den
statliga taxeringen icke komme att för skattemyndigheterna innebära någon
arbetslättnad eller teknisk förenkling av betydelse, under det att de nya barnbidragen
däremot skulle draga med sig en vidlyftig förvaltningsapparat, samt
anför vidare:

Det får väl anses ligga i sakens natur, att bestämmelserna i fråga om beskattningen
äro underkastade snabbare växlingar än de som gälla andra
rättsområden. I fråga om sådana regler, som vid sin tillkomst byggts på
grundsatser av mera principiell innebörd, torde det dock kunna förväntas
en viss beständighet. Man kan härutinnan peka på en sådan detalj som den
för endast några år sedan av befolkningspolitiska motiv stadgade rätten till
avdrag för barn i åldern 16—18 år. Det är visserligen avsett, att barnbidi-ag
under vissa betingelser skola kunna utgå för denna ålderskategori. Härvid
förutsättes emellertid ett omständligt ansöknings- och prövningsförfarande.
Det mest betänkliga är härvid, att den nya metoden med ganska stor sannolikhet
icke kan antagas leda till ett jämlikt och rättvist resultat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att förslagets verkan för skattskyldiga
i högre inkomstlägen med barn ur befolkningspolitisk synpunkt icke
kunde anses vara förenlig med allmän uppfattning. En jämförelse mellan
skatterna enligt förslaget och de skatter som med nu gällande avdragssystem
skulle uppkommit vid höjning även av bamavdrag med hänsyn till stegringen
i levnadskostnaderna visade ännu tydligare att skattskyldig med
många barn missgynnats genom förslaget på ett icke önskvärt sätt. Någon
framkomlig väg borde därför utfinnas, varigenom skattskyldiga med flera
barn icke belastades hårdare än övriga skattskyldiga. Detta syntes kunna
ske genom lämplig avvägning av skatteprocenten för dessa. Då det här gällde
en relativt liten grupp av skattskyldiga, komme en lindring för dem icke
vare sig att få någon egentlig betydelse ur statsfinansiell synpunkt eller föranleda
något väsentligt merarbete vid skattens debitering.

Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om alt enligt undersökningar av
befolkningsutredningen en betydande del av en barnfamiljs utgifter belöpte
å barnen samt att bamkostnaderna siffermässigt stege med familjens inkomster.
Sålunda krävde med utgång från 1933 års prisnivå tillkomsten av
ett barn en inkomstökning av 460 kronor för att bibehålla en familj utan
barn och med en inkomst av 2 000 kronor vid oförändrad levnadsstandard.
När barnets ålder uppginge till 4 år stege beloppet till 580 kronor och när
barnet fyllt 16 år till 1 060 kronor. Motsvarande belopp utgjorde vid ett inkomstläge
av 4 000, 6 000 och 8 000 kronor respektive 850, 1 040 och 1 960
kronor, 1 260, 1 530 och 2 850 kronor samt 1 690, 2 010 och 3 740 kronor.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tillkomsten av 4 barn i ålder 7, 10, 13 och 16 år krävde en inkomstökning
vid en inkomst av 2 000, 4 000, 6 000 och 8 000 kronor av respektive 3 135,
5 570, 7 960 och 10 380 kronor.

Länsstyrelsen framhåller, att de belopp som genom barnavdragen undantoges
från beskattning alltså redan vid ett inkomstläge av 8 000 kronor icke
ens efter 1933 års prisnivå tillnärmelsevis motsvarade de verkliga barnkostnaderna,
samt anför i övrigt bl. a.:

Barnavdragens uppgift är endast att åstadkomma en rättvis avvägning av
skatterna mellan skattskyldiga inom samma inkomstskikt med hänsyn till
försörjningsbördan för barnen. Även om barnkostnaderna, som från visst
håll gjorts gällande, icke kunna jämställas med de utgifter, som får avdragas
vid taxeringen före nettointäktens fastställande, är det uppenbart, att en riktig
avvägning av skattetrycket ur rättvisesynpunkt icke kan ernås utan att
vederbörlig hänsyn tages till kostnaderna för barnen. Avsikten med barnavdragen
är icke att åstadkomma en rättvis fördelning av skattebördan mellan
inkomsttagare i olika inkomstlägen, vilket bör regleras genom skatteskalan,
och långt mindre att söka ernå en allmän utjämning av barnförsörjningsbördan.
Sistnämnda fråga är av social natur och bör icke sammanblandas
med frågan om skattetryckets fördelning men väl samordnas med denna.
Först sedan skatteproblemet lösts, finnas emellertid reella förutsättningar
för att sakligt kunna bedöma frågan om barnbidragens utformning. Enligt
länsstyrelsens uppfattning böra de barnfamiljer, som äro i behov av statlig
hjälp, också kunna beredas sådan hjälp utan att därför kränkning skall behöva
ske av övriga barnfamiljers rätt till skälig beskattning.

Länsstyrelsen, som anser redan den nuvarande skattedifferentieringen med
hänsyn till barnkostnaderna otillräcklig, särskilt för familjer med högre inkomster,
finner såväl psykologiska som taxeringstekniska skäl tala för att
differentieringen icke verkställdes vid taxeringen utan först vid fastställande
av skatten. Detta skulle kunna ske genom att särskilda skattetabeller upprättades
för ensamstående, för familjer med barn etc., i vilka skatten angåves
direkt med ledning av taxerade beloppet och familjens storlek. Om tillräcklig
differentiering skedde på detta sätt vore intet att erinra mot barnavdragens
slopande, men förslaget om avdragens ersättande med bidrag kunde så
mycket mindre godtagas som samtidigt föresloges skärpt progressiv beskattning,
varigenom barnfamiljernas ställning ytterligare försämrades.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att barnavdrag efter nuvarande metod
men med förhöjda belopp borde bibehållas. Familjeförsörjare under
visst inkomstläge, vilka icke i beskattningsväg kunde erhålla kompensation
för den ökning av levnadskostnaderna, som uppfostran och utbildning av
barn innebure, borde erhålla kontanta bidrag. Länsstyrelsen anför dessutom
bl. a.:

Självfallet förekomma jämväl vid den kommunala beskattningen många
fall, då skattskyldig på grund av låg inkomst icke kan få utnyttja sina barnavdrag.
Ett analogt bedömande av denna beskattningssituation hade givetvis
bort äga rum. Att slopa barnavdragen vid den statliga men bibehålla dem
vid den kommunala taxeringen kan icke anses tillfredsställande vare sig
från principiell eller praktisk synpunkt. Då beredningen framhåller den lättna-d
rent taxeringsmässigt som ett borttagande av barnavdragen skulle innebära,
må erinras om att utbetalande av allmänna barnbidrag torde föran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212. 145

leda mycket arbete för de myndigheter, som skola omhiinderhava denna arbetsuppgift.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön förordar också barnavdragens bibehållande
och framhåller att om någon justering av dessa — eller eventuellt av barnbidragen
-— borde äga rum, denna justering borde ske så, att någon skärpning
av barnfamiljernas skattebördor icke inträdde i förhållande till gällande
skattesystem. Länsstyrelsen anför bl. a.:

Länsstyrelsen anser uppenbart, att ett levnadskostnadsminimum bör bibehållas
skattefritt för den, som icke har högre inkomst än detta minimum,
men att det för en skattskyldig, som har högre inkomst, är praktiskt sett
skäligen likgiltigt, efter vilka teoretiska grundsatser hans skatter beräknas,
blott dessa — och detta är det under alla förhållanden väsentliga — framstå
såsom skäliga i förhållande till vad andra skattskyldiga ha att erlägga.
Huruvida utskylderna för en person med högre inkomst än levnadskostnadsminimum
beräknats med utgångspunkt från ett fast grundavdrag motsvarande
levnadskostnadsminimum eller icke är alltså betydelselöst, enär
samma slutsumma i uträknad skatt kan ernås i det ena fallet som i det andra,
t. ex. genom utformningen av skatteskalorna. Länsstyrelsen anser för sin
del icke, att beredningen genom sitt förslag ernår en rättvis fördelning av
skattebördorna mellan barnfamiljer i olika inkomstlägen inbördes eller i
förhållande till skattskyldiga utan barn. Vad först angår barnfamiljer i lägre
inkomstklasser, är det gentemot dessa en i hög grad rättvisande åtgärd, att
barnbidragen införas såsom en kompensation för det förhållandet, att i
dessa inkomstklasser de nuvarande ortsavdragen icke alls eller endast i
ringa mån kunna utnyttjas vid beskattningen. Man frågar sig emellertid, hur
dessa inkomstklasser komma att uppfatta avskaffandet av barnavdragen.
Viss del av de såsom barnbidrag utgivna beloppen kommer ju att återkrävas
i skatt, där sådan kanske förut icke alls uttagits, eller i form av ökad skatt.
En dylik anordning kommer säkert icke att omfattas av det allmänna rättsmedvetandet.
Utbetalningen av barnbidragen kommer sannolikt att för många
framstå som en social hjälpåtgärd, som icke har något samband med avskaffandet
av barnavdragen. Nämnda egendomliga verkan har det föreslagna
systemet inom alla inkomstklasser; över vissa inkomstgränser inträder en
än mera anmärkningsvärd verkan av systemet, i det att skatteskärpningen på
grund av barnavdragens avskaffande blir i uträknad skatt högre än barnbidraget.
De inkomstgränser, där sistnämnda verkan inträder, ligga lägre i en
högre dyrortsgrupp än i en lägre, och ligga inom en och samma ortsgrupp
lägre, ju större antalet barn är. Detta förhållande måste betecknas såsom
direkt anstötligt för rättskänslan. Länsstyrelsen anser för sin del, att verkningarna
av en skattereform böra bedömas med utgångspunkt från gällande
skattesystem och att de skatteökningar, som eventuellt genomföras, böra
framstå såsom moraliskt berättigade i förhållande till detta. Så är emellertid
icke förhållandet beträffande de skatteskärpningar, som enligt förslaget
skulle inträda för barnfamiljer. Sådana skärpningar inträda enligt förslaget
redan i inkomstklasser, som visst icke kunna betraktas som höga. Ur befolkningspolitiska
synpunkter måste varje ökning av barnfamiljernas skattebörda
avvisas. Ett genomsnittligt antal barn av minst 3 per familj lärer vara nödvändigt
för att rikets folkmängd icke skall minskas, men redan vid en inkomst
å 12 000 kronor i ortsgrupp V och 15 000 kronor i ortsgrupp I skulle
enligt förslaget eu ökning av skattebördan överstigande barnbidragen för eu
familj av denna storlek inträda. Ett mycket stort antal barnfamiljer i arbetsledares,
tjänstemäns och mindre affärsidkares inkomstklasser, särskilt i st ii -derna, skulle drabbas av de föreslagna skatteskärpningarna.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att de nuvarande barnavdragen, lastställda
till bestämda belopp (ulan bankning), borde bibehållas samt att barnbidragen
borde underkastas skatteplikt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att om samhället av befolkningspolitiska
eller familjesociala skäl ansåge sig böra träda hjälpande emellan i fall
då ingen inkomst funnes eller denna vore så låg att den konsumerades av
barnavdragen, så vore detta ett spörsmål som låge utanför beskattningsväsendets
område enligt hittillsvarande betraktelsesätt. Det angivna förhållandet
kunde icke berättiga till att rubba skatteförmågeprincipen genom uppgivande
av de skattefria barnavdragen men väl till att tänka sig en negativ skatteförmåga
och, om man så ville, en negativ beskattning. Vad anginge det i
betänkandet gjorda påståendet om det otillfredsställande i att genom barnavdragen
i de lägsta inkomstskikten erhölles ringa eller ingen förmån, medan
genom desamma i de högre inkomstskikten erhölles en betydande skattelindring
— i ortsgrupp V vore »skattelättnaden» för första barnet för en
skattskyldig med 2 000 kronor taxerat belopp 31 kronor och för en skattskyldig
med 210 000 kronor taxerat belopp 640 kronor — kunde man lika
gärna kasta om framställningssättet och säga att om samhället ansåge, att
skatt skulle betalas även för den del av inkomsten, som konsumerades av
barnkostnaden, så skulle »skattepålägget» för de nämnda båda skattskyldiga
för samma merinkomst bliva 31 kronor för den ene och 640 kronor för den
andre, d. v. s. »skattepålägget» skulle på grund av progressionen drabba
den skattskyldige så mycket tyngre i den högre inkomstklassen. Med vår
på skatteförmågeprincipen vilande lagstiftning hade den skattskyldige med
barn i det ena som det andra fallet en skattebärande inkomst, som vore
lika mycket som barnavdraget mindre än vad den barnlöse hade. Man kunde
med lika litet berättigande i detta sammanhang tala om vare sig »skattelättnad»
eller »skattepålägg». I båda fallen vore det endast fråga om likformig
och rättvis beskattning.

Länsstyrelsen framhåller därefter, att alla intentioner på förevarande område
tidigare gått ut på att tillgodose de barnrika familjerna i förhållande
till de barnfattiga i samma bruttoinkomstställning men att förslaget skulle
för barnrika familjer i mellanskikten och de högre inkomstlägena medföra en
försämring mot vad som vore fallet enligt nu gällande ordning, samt anför
vidare:

Ett skäl, som särskilt bjärt framhäver nödvändigheten av att i skattelagstiftningen
bibehålla de skattefria barnavdragen, finner länsstyrelsen ligga
i följande förhållande. Beredningen har själv — betänkandet s. 127 — i fråga
om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga och för makar riktigt funnit,
att ortsavdragen icke borde sättas för låga med hänsyn till stadgandena
om vad som vid införsel i den skattskyldiges avlöning eller vid jämkning
av löneavdrag för källskatt av avlöningen skall förbehållas den skattskyldige
till bestridande av honom åliggande underhållsskyldighet. Men beredningen
har icke fullföljt tankegången i fråga om barnavdragen. Enligt såväl införsellagen
som motsvarande bestämmelse i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen
kan vid indrivningen icke tagas i anspråk belopp, motsvarande vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

145

barn. I sakens natur ligger, att ändring av dessa sistnämnda stadganden varken
kan eller bör ske. Då frågar man sig, vilket förnuftigt ändamål det tjänar,
att skattelagstiftningen stadgar en skatteplikt, som icke lagligen kan
effektueras. Av tabellen å s. 110 i betänkandet synes framgå, att vad nu
sagts gäller bortåt 90 % av landets hela befolkning. Det betyder, att dessa
90 % av alla skattskyldiga i landet skulle komma att få anledning att begära
jämkning och därtill ha lagligt fog för att få sådan. Oavsett att uppbördsorganisationen
på långt när icke skulle tåla en sådan påfrestning, torde det
av lättförstådda skäl böra undvikas att på detta sätt låta de lokala skattemyndigheterna
och indrivningsmyndighetema korrigera lagstiftningen.---

Länsstyrelsen är alltså av den uppfattningen, att barnförsörjningskostnadema
böra beaktas i första hand genom skattedifferentiering så, att på lämpligt
sätt avvägda skattefria barnavdrag tillåtas. Att medgiva kontanta barnbidrag,
där sådant icke behövs, anser länsstyrelsen icke påkallat. Men där
skattedifferentiering icke räcker, alltså i fall då inkomsterna äro mindre än
de skattefria barnavdragen, finner länsstyrelsen det riktigt, att kontanta
barnbidrag skola utgå. Med upprätthållandet av skatteförmågeprincipen äro
dessa barnbidrag teoretiskt skattebärande inkomst. Praktiskt synes det icke
tilltalande att beskatta bidragen. Genom att i det enskilda fallet bestämma
bidragen till just de belopp, varmed bamavdragen icke kunnat »utnyttjas»,
och låta detta avgöras genom taxering, kommer man fram till en regel, som
förutom att den på ett betryggande sätt medgiver individuell, likformig och
rättvis prövning icke nödgas dagtinga med skatteförmågeprincipen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar, att barnavdraget bibehölles för
första barnet och att alltså först från och med andra barnet barnavdraget på
sätt beredningen föreslagit ersattes med barnbidrag.

Länsstyrelsen i Norbottens län yttrar bl. a.:

Då barnbidragen icke bliva dyrortsgrupperade, blir följden den, att i jämförelse
med nuvarande beskattning skatteskärpning inträder vid en lägre inkomstnivå
för familjeförsörjare med barn i en högre dvrortsgrupp än vad
fallet är för familjeförsörjare i en lägre dyrortsgrupp. Tillika kommer för
skattskyldiga i samma inkomstläge skatteskärpningen att bliva större för
familjer med många barn än för familjer med lägre barnantal. Länsstyrelsen
kan icke undgå finna, att dessa resultat ur rättvisesynpunkt icke äro tillfredsställande.

Tillika vill länsstyrelsen framhålla, att vid förhöjning av uttagningsprocenten
blir skatteökningen proportionsvis större för familjeförsörjare med
barn än för makar utan barn i samma inkomstläge och dyrortsgrupp än vad
fallet är vid förhöjning av uttagningsprocenten enligt nu gällande bestämmelser.
Denna försämring i skattehänseende, som förslaget i jämförelse med
nuvarande bestämmelser medför för familjeförsörjare med barn, ökar vid
stigande barnantal.

Länsstyrelsen åberopar slutligen en vid dess yttrande fogad tabell, utvisande
skatten i ortsgrupp V för familjeförsörjare i vissa inkomstlägen och
med olika antal barn enligt nuvarande skattesatser samt enligt beredningens
förslag vid en ultagningsprocent av 130. Av tabellen framgår bl. a., att vid
ett laxerat belopp av 12 000 kronor skatteskärpningen enligt förslaget blir
för äkta makar utan barn 205: 90 kronor och för äkta makar med fem
barn 270:43 kronor. Vid ett taxerat belopp av 18 000 kronor uppgår skatteökningen
till 674: 70 kronor för makar utan barn och till 1 253: 48 kronor
för makar med fem barn (barnbidragen i varje fall frånräknade).

Bihant) till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 212.

10

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar den meningen, att vad
som kunde utgöra en persons eller en familjs existensminimum icke borde
drabbas av skatt samt att ortsavdrag därför borde bibehållas såväl för ensamstående
som för gift person utan barn och gift person med barn. Förbundet
anför vidare:

Givetvis kunna berättigade invändningar resas mot ortsavdragens nuvarande
utformning, vilken ju ger till sina verkningar olika stora avdrag åt
personer i olika inkomstlägen, d. v. s. skatteminskningen blir olika. Detta
synes emellertid med lätthet kunna undvikas genom att lägga avdragen i botten
i stället för i toppen. Det tekniska tillvägagångssättet blir då, att skatt
beräknas dels på totala inkomsten och dels på ett skikt i botten, som svarar
mot de ortsavdrag, grund- och familjeavdrag, som en skattskyldig är
berättigad till. Skillnaden påföres i skatt.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att den försämring i ekonomiskt
hänseende, som enligt förslaget i vissa fall skulle uppkomma redan vid en
taxerad inkomst av 10 000 kronor, komme att leda till att yrkesutbildade
gifta kvinnor, då makarnas sammanlagda inkomst överstege denna inkomstgräns,
i större utsträckning än vad redan vore fallet skulle avstå från förvärvsarbete
utom hemmet, vilket med nuvarande och i framtiden växande
brist på yrkeskunnig kvinnlig arbetskraft vore en ur samhällssynpunkt
olycklig utveckling. Vidare anför delegationen:

Risken för att utvecklingen kommer att gå i denna riktning synes vara
desto mer överhängande som den under utredning varande frågan om sambeskattning
av äkta makar enligt vad beredningen framhållit ännu icke
blivit löst. Det krav på ändrade grunder för äkta makars beskattning, som
föranlett nämnda utredning, har främst sin grund i den oskäliga skattebelastning,
vilken uppkommer för familjen, då båda makarna hava förvärvsarbete
och därigenom komma i åtnjutande av en sammanlagd inkomst, hänförlig
till de medelstora och högre inkomstlägena. Det framstår, icke minst
med hänsyn till den alltmer ökade vikten av att de gifta kvinnornas arbetskraft
blir utnyttjad, under dylika förhållanden såsom föga konsekvent att
genom omläggning av familjebeskattningen och skärpt progression ytterligare
öka skattebelastningen för dessa familjer med påföljd att deras ekonomiska
ställning icke förbättras utan än oftare än vad för närvarande är
fallet försämras genom hustruns förvärvsarbete utom hemmet.

Den enda tillfredsställande lösningen av barnfamiljernas beskattning är
enligt vår mening att en genomgående differentiering av skattebördan efter
familjeförhållandena kommer till stånd. En sådan differentiering synes bäst
kunna vinnas genom en kombination av systemet med barnbidrag och skattefria
bamavdrag. En dylik kombination synes kunna åstadkommas utan
nämnvärda tekniska svårigheter, vare sig barnbidrag på sätt ledamoten Sundén
ifrågasatt icke utgår för det första barnet eller de utgå för samtliga
barn. ----

Vi vilja emellertid understryka att även om barnbidrag medgivas för
samtliga barn, systemet för att därmed avsedda fördelar helt skola vinnas
bör kombineras med en bestämmeise, enligt vilken den skattskyldige beviljas
rätt att mot avstående av barnbidrag i stället få åtnjuta barnavdrag vid taxeringen.
I likhet med ledamoten Sundén finna vi skäligt alt barnavdragen bestämmas
enhetligt för hela landet och anse de av honom föreslagna avdragen
å 800 kronor för vartdera av de två första barnen och 1 200 kronor för
vart och ett av de följande väl avvägda.

147

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 212.

Skånes handelskammare ansluter sig helt till Sundéns förslag. Även om
barnbidragssystemet accepterades därför att barnavdragen som beredningen
angivit i det allmänna medvetandet alltmer fått en socialpolitisk och befolkningspolitisk
innebörd och uppfattats som ett medel att lätta barnfamiljernas
försörjningsbörda, borde därmed icke följa, att barnavdragen, vilka utgjorde
ett väsentligt led i skattesystemet, avskaffades. Huru den progressiva beskattningen
än motiverades, måste ett allmängiltigt motiv därför dock till sist
sökas i den på rättvisa och billighet grundade förmågeprincipen. Vidare anför
handelskammaren:

Alltsedan progressivbeskattningens tillkomst har ansetts självfallet att
rattvisa vid skatteavvägningen mellan å ena sidan familjeförsörjare med ett
eller tlera barn och a den andra makar och ensamstående skattskyldiga
uppenbart fordrar, att familjeförsörjare med sin alltefter barnantalet större
torsorjmngsborda i beskattningsbar inkomst först måste ställas på lika bas
med de Övriga, innan en rättvis progressivbeskattning överhuvud är möjlig.
Denna rättvisa skipas med barnavdragen. Först därigenom skapas ett efter
skatteförmaga rätt grundat underlag för en progressiv beskattning. Enligt
sakens natur blir en sadan justering av skatteunderlaget de skattskyldiga
emellan icke mindre utan större ju mer progressivbeskattningen skärpes. Ur
dessa synpunkter ha de nuvarande barnavdragen vid nuvarande skattetryck
icke en mindre utan en större uppgift att fylla än tidigare samt borde rätteligen
också liksom ortsavdragen göras till föremål för en riktigare anpassning
efter levnadskostnadernas stegring. Sett ur denna synpunkt vore därför
påkallat, att, om barnavdragen nu skola avskaffas, barnbidragen i stället
gjordes så stora och differentierades så, att de i de bottenlägen, där progressionen
börjar verka motsvara den med ett ökat barnantal ökade försörjningsbördan.
Som känt är fyller likväl det föreslagna barnbidragssystemet
icke pa langt när sadana fordringar. Därest det av beredningen framförda
förslaget för avdragens samordning därför oförändrat genomföres
kommer detta icke att skapa rättvisa mellan inkomsttagare i samma inkomstskikt.
Vad förslaget innebär är däremot, att en skatteövervältring sker
från barnfattiga familjer i lägre skikt till barnrikare familjer i mellanskikt.
Med särskild styrka framträder detta för familjeförsörjare med flera barn
och med en inkomst över 12 000 kronor. I dessa liksom i andra skikt äro
barnavdragen redan i och för sig otillräckliga. Men de skulle nu, samtidigt
som skatteprogressionen just i samma skikt ytterligare skärpes, därtill få
denna stigande belastning lagd på ett avsiktligt tillrättalagt, ej med rättvisa
förenligt inkomstunderlag. Och än mera stötande blir en sådan avvägning,
då den enligt beredningens sätt att se skulle vara försvarbar därmed att det
här endast är fråga om en till antalet relativt fåtalig socialgrupp, vars billiga
anspråk kunna negligeras. Ett sådant betraktelsesätt bar ingenting att göra
med en skatteavvägning efter skatteförmåga grundad på rättvisa och billighet.
Och då beredningen just i delta sammanhang funnit anledning peka på
att familjeförsörjaren i gengäld mot eu högre skatt bar alt räkna med de
genom denna beskattning möjliggjorda vidgade sociala stödanordningarna,
må endast än en gång erinras om att dessa förmåner äro till sin art och omfattning
lika för alla men sedda ur beskattningssynpunkt för de inkomsttagaregrupper
varom här iir fråga icke ha mer utan mindre värde iin för
de inkomsttagare till vilkas förman en skatteövervältring skulle komma att
ske.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare framhåller, att bestämmande
av åldersgränsen för åtnjutande av barnbidrag till 10 år i stället

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

för till 18 år som nu gällde för erhållande av barnavdrag innebure en ytterligare
skärpning av beskattningen av barnfamiljerna samt att barnbidragen
för att få samma verkan som barnavdragen borde ökas med stigande barnantal.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län påpekar, att en
gift person utan barn med 15 000 kronors inkomst finge enligt förslaget betala
2 233 kronor i skatt och behålla 12 767 kronor för konsumtion medan
en gift person med 4 barn och samma inkomst finge, inklusive barnbidrag,
behålla endast 800 kronor mera. Om man utginge från att kostnaden för
barn vore hälften av kostnaden för vuxen person finge i första fallet varje
person 6 400 kronor att leva på, medan i andra fallet motsvarande siffra
bleve i runt tal 3 200 kronor för vuxen person. Förslaget medförde i första
fallet en skattesänkning och i andra fallet en skattehöjning, vilket icke vore
rättvist. Det kunde i och för sig betraktas som orimligt, att skattehöjningen
faktiskt bleve större ju större antal barn en skattskyldig hade.

Handelskammaren i Karlstad, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation framhålla, att bambidragssystemet
ur social synpunkt innebure en förtjänstfull välfärdsanordning, varför detta
system icke borde på sätt Sundén ifrågasatt begränsas att avse endast familjer
med mera än ett barn. Därest statsfinansiella skäl icke tilläte dels införande
av ett fullständigt barnbidragssystem och dels undvarande av inkomsttillskottet
genom barnavdragens avskaffande borde emellertid barnavdragens
slopande icke i några inkomstlägen få medföra skatteskärpningar.

Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening och kommerskollegium
anse den ändamålsenligaste lösningen av frågan om differentiering av skattebördan
efter familjeförhållanden vara, att de skattskyldiga finge möjlighet
att välja mellan barnbidrag och bamavdrag.

Departementschefen.

Utbytandet av nuvarande barnavdrag vid beskattningen mot kontanta barnbidrag,
skattefria och lika stora i alla inkomstlägen, utgör den betydelsefullaste
nyheten i fråga om familjebeskattningen i skatteberedningens förslag. I
låga inkomstklasser skapar detta en starkt ökad differentiering till barnfamiljernas
förmån; i de högre inkomstklasserna blir i stället differentieringen
mindre än f. n. Detta sammanhänger givetvis med skattens progressivitet;
vid den skattesats, som gäller inom skiktet 20 000—30 000 kronor beskattningsbart
belopp, nämligen 36 procent, är förmånen av ett bamavdrag på
810 kronor, d. v. s. nuvarande bankade avdraget för första barn i mellersta
ortsgrupp, tydligen 292 kronor, vilket är mera än såväl det barnbidrag på
200 kronor, som skatteberedningen räknade med, som det i proposition nr
220 senare föreslagna bidragsbeloppet 260 kronor. I låga inkomstklasser har
däremot av motsvarande skäl bamavdragsförmånen varit av mycket litet
värde. Detta har motiverat övergången till kontanta barnbidrag som ge lika
belopp såsom lättnad i barnförsörjningskostnaden i alla inkomstklasser. Det

149

Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.

bör dock observeras att systemet med avdrag från den taxerade inkomsten
alltjämt bibehålies såsom generell differentieringsmetod mellan å ena sidan
ensamstående och a andra sidan alla inkomsttagare med försörjningsplikt
mot maka eller barn eller bådadera, i det att sistnämnda grupper erhålla
ortsavdrag, som icke avvecklas vid stigande inkomst. Gentemot de ensamstående
komma alltså de försörjningspliktiga att fortfarande erhålla en skattelättnad,
vars belopp stiger vid stigande inkomst och skattesats.

De invändningar, som i ett stort antal remissyttranden gjorts mot förslaget
om bamavdragens utbytande mot kontanta barnbidrag, ha främst riktat
sig mot den försämring, som omläggningen innebär för barnfamiljer i högre
inkomstklasser jämfört med nuvarande ordning. Flera alternativa förslag
ha framlagts, dels i reservationen av herr Sundén, dels av olika remissinstanser.
Dessa ha i olika former åsyftat sådana anordningar, att den nya
förmån, som barnbidragen utgör i de lägre inkomstklasserna, helt eller delvis
skulle utgå på det sätt som beredningens majoritet föreslagit, men att
familjer i högre inkomstklasser skulle bibehållas vid den större förmån, som
barnavdragen för deras del innebär, eller i annan form erhålla en skattelättnad
av liknande slag, växande med stigande inkomstnivå. Man har härvid
ansett att beskattningens differentiering endast innebure en omfördelning av
skattebördan inom varje inkomstklass för sig och att denna omfördelning icke
hade nagot att göra med skattebördans fördelning på olika inkomstklasser.
Klarast framträder denna uppfattning i riksräkenskapsverkets förslag, som
gar ut pa att en särskild skatteskala skulle upprättas för varje familjetyp.
Dessa skatteskalor skulle ges en sådan inbördes avvägning, att den totala
debiteringen på samtliga skattskyldiga i varje särskilt inkomstskikt bleve lika
stor som vid en i förväg given skatteskala, vilken icke differentierats på
angivet sätt. Ur rättvisesynpunkt borde icke finnas något att invända mot
en sådan differentiering även om den från en viss synpunkt sett såge ut att
innebära en större subventionering av barnen i större inkomsttagares familjer
än den som genom barnbidrag eller barnavdrag samtidigt gåves åt barnfamiljer
i lägre inkomstklasser.

Tankegångens hållbarhet betingas till en början av svaret på frågan: är
det i praktiken möjligt att av ensamstående och av barnlösa familjer i de
liogre inkomstklasserna ta ut den ytterligare skattehöjning i förhållande till
föreliggande konkreta förslag, vilken skulle erfordras för att finansiera den
åsyftade särskilda skattelättnaden för barnfamiljer i samma inkomstklasser?
Om svaret är nekande måste tydligen skattelättnaden för barnfamiljer
i högie inkomstklasser i stället finansieras genom skatteskärpningar i lägre
inkomstklasser. Antagandet att det endast gällde en omfördelning av skattebördan
mellan skattebetalare med olika antal barn men med lika stora inkomster
går då icke längre åt! upprätthålla. Icke ens om den anförda frågan
kunde ges ett jakande svar hade man emellertid undsluppit ett samband mellan
beskattningens differentiering efter familjestorlek och dess fördelning på
högre och lägre inkomstklasser; det återstodc nämligen fortfarande att besvara
Irågan variör det ökade skatteuttag, som man sålunda ansåge det möj -

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

ligt att ta ut av skattebetalare i högre inkomstlagen, skulle användas för beredande
av skattelättnad för barnfamiljer i samma inkomstklasser och varför
icke hellre i lägre inkomstklasser.

Det må här påpekas, att reservanten Sundén i motsats till riksräkenskapsverket
icke vågat förutsätta, att den av honom föreslagna större skattelättnaden
för familjer i högre inkomstlägen skulle kunna finansieras genom skärpt
beskattning på barnlösa i samma inkomstklasser. Enligt hans förslag skulle
utrymme härför i stället skapas genom borttagande av barnbidraget för första
barnet i varje barnfamilj. För dessa skulle således lättnaden i förhållande
till barnlösa familjer även i framtiden utgöra den i de lägre inkomstklasserna
blygsamma men i högre klasser stigande skattereduktion, som uppstår genom
bamavdraget. Enligt reservantens beräkning skulle hans förslag i jämförelse
med majoritetsförslaget innebära en utgiftsminskning på 50 milj. kr. för
statsverket, detta trots att han även föreslagit att barnavdrag respektive barnbidrag
skulle utgå upp till 18 års ålder och icke endast till 16 år, som föreslagits
av majoriteten. Dessa 50 milj. kronor plus vad som åtgått för att bevilja
barnfamiljerna i högre inkomstklasser större förmåner än enligt majoritetens
förslag utgör tydligen en försämring för barnfamiljer i lägre inkomstklasser.
I detta fall är det således icke möjligt att upprätthålla tanken, att
barnavdragssystemet icke har något att göra med fördelningen på olika inkomstklasser
utan endast gäller en omfördelning efter barnantal inom varje
klass.

Oavsett vad som nu anförts kan något bestämt och oomtvistligt svar givetvis
icke ges på den nyss uppställda frågan, huruvida det skulle vara lämpligt
eller möjligt att genomföra en skatteskärpning för barnlösa i högre inkomstlägen
för att därmed möjliggöra en sänkning för barnfamiljer i samma inkomstklasser.
I annat sammanhang (s. 213) påpekas att i högre inkomstskikt
principen om skatt efter bärkraft förlorar varje konkret innebörd och blir
obrukbar som bedömningsgrund vid fastställandet av skattesatserna i detalj.
Vad som begränsar genomförandet av en på rättvisesynpunkter baserad önskan
att i största möjliga grad lägga beskattningen på högre inkomstklasser,
där den icke behöver inkräkta på elementära livsbehov, är således endast
hänsynen till de befarade ekonomiska återverkningarna av en hög beskattning.
En bedömning från dessa utgångspunkter, vilket dess resultat än blir,
måste tydligen främst betingas av andra faktorer än antalet barn i inkomsttagarens
familj. Rent sakligt sett skulle man väl t. o. m. få räkna med att
en hög skattesats skulle med avseende på sina negativa återverkningar på
skattebetalarens ekonomiska insatser i samhället vara mindre farlig, om det
gäller en familjeförsörjare med många barn, än om det gäller en ensamstående
person; det kunde ju förmodas att den förre reagerade genom ökade
ekonomiska ansträngningar, ett reaktionssätt som vore mera osäkert då det
gäller en ensamstående person. Ett sådant betraktelsesätt har beröringspunkter
med en argumentering som stundom mer eller mindre klart utvecklas i
fråga om beskattning och kapitalbildning: eftersom det är lättare att spara
av eu stor inkomst än av en liten, vinnes det bästa resultatet för kapitalbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

151

ningen, om skatterna läggas på mindre inkomsttagare där de främst begränsa
konsumtionen men icke spai''andet. Med samma argumentering kunde man
komma till att förorda en högre beskattning av barnrika familjer än av ensamstående
i de högre inkomstklasserna. Ett sådant från rent mänskliga synpunkter
frigjort betraktelsesätt tillämpas givetvis icke här, men resonemanget
torde visa, att man icke utifrån rent samhällsekonomiska hänsynstaganden
ledes till att bibehålla barnavdragen och den därav följande stigande
skattereduktionen vid stigande inkomst för barnfamiljerna.

Vilken förmån som barnfamiljerna i olika inkomstlägen skola ha i förhållande
till ensamstående personer och barnlösa familjer är således en fråga
som måste avgöras genom en bedömning av annan art än den, varigenom
skattesatsen på en viss inkomst fastställes till en viss storlek. I anslutning
till befolkningsutredningens förslag har skatteberedningen funnit det riktigt
och rättvist att, sedan skatteskalan utifrån en ekonomisk och skatteteknisk
bedömning fixerats, låta barnbidrag utgå med lika belopp i alla inkomstlägen
i stället för skatteavdrag med stigande belopp vid stigande inkomst.
Även detta är givetvis ett subjektivt avgörande, innehållande ett stort mått
av godtycke. I vissa remissuttalanden har anförts, att skatteberedningens förslag
genom sin konsekvens att medföra en försämring för bamrika familjer
i högre inkomstlägen — i vissa fall från och med 12 000 kronors årsinkomst
och uppåt — vore ur rättvisesynpunkt direkt anstötligt. Från andra håll
har samma omdöme uttalats om det system, som genom detta förslag skulle
avskaffas; det kunde sålunda enligt en reservant i socialstyrelsen försvaras
endast om man ansåge det riktigt att ge högre inkomsttagare ett särskilt statsbidrag
till sina barns utbildning. Det väsentliga sakargumentet för den förra
ståndpunkten torde få anses vara att utgifterna för barnen stiga vid stigande
inkomst och att därför också skattelindringen i förhållande till barnlösa i
samma inkomstskikt borde vara större. För den motsatta ståndpunkten kan
å andra sidan anföras, att trots den progressiva skattebelastningen förmågan
att bära de större bamkostnadema likaledes är större i de högre inkomstklasserna.
Tydligt är att subjektiva värderingar här stå oförmedlade mot varandra.
Det är dock sannolikt att majoriteten av vårt folk, efter ett fullständigt
klargörande av innebörden i skatteberedningens förslag, skulle ansluta sig
till detsamma. Att någon starkare opinion icke rests mot hittillsvarande
system torde sammanhänga med att dess faktiska funktionssätt icke så lätt
uppfattas. Skatteberedningens förslag har f. ö. även den fördelen att det är
enkelt att klargöra till sin innebörd och att administrativt tillämpa. Motsatsen
gäller om reservantens förslag att den skattskyldige själv skulle välja huruvida
han skulle erhålla skatteavdrag eller kontant bidrag.

Det är i och för sig förståeligt att övergången till ett aldrig så välmotiverat
system uppväcker gensagor, om det innebär en försämring på vissa punkter,
så som nu skulle ske för barnfamiljer i högre inkomstklasser. Ifall en viss
rättsregel innebär en förändring utifrån en viss tidigare gällande ordning,
kräver den rent psykologiskt en starkare motivering än som skulle erfordrats
om den gällt redan tidigare. Dessutom måste det erkännas, att ännu i

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

inkomstklasserna kring 12 000 kronor bärkraftssynpunkten måste tillmätas
vikt vid skatteavvägningen, och att det vore förståeligt om en barnrik familj
i detta inkomstskikt funne det obilligt att erhålla en försämring i sitt ekonomiska
läge genom en skatteomläggning, som samtidigt gåve lindring i beskattningen
för barnlösa familjer med upp till 15 000 kronors inkomst. Vid
ett genomförande av skatteberedningens förslag med en ultagningsprocent av
110 på inkomstskattens grundbelopp och med barnbidragen fastställda till
200 kronor skulle detta bli fallet. Då barnbidragen förutsättas höjda till 260
kronor, och inkomstskatten synes kunna uttagas vid grundbeloppsnivå bortfaller
denna invändning. Den gräns, vid vilken barnbidragssystemet medför
en försämring för tre-barnfamiljer i förhållande till nuvarande läge flyttas
praktiskt taget upp till 20 000-kronorsnivån, där behovet av differentiering
får anses ha långt mindre betydelse. Ett gott stycke över denna nivå — ännu
vid inkomster på omkring 40 000 kronor — blir dessutom differentieringen
mellan barnfamiljer och ensamstående större än för närvarande.

Härtill kommer en annan omständighet. De kontanta barnbidragen äro icke
den enda sociala förmån, som avses skola utgå till barnfamiljerna utan behovsprövning.
Detta gäller även sådana ting som fria skolmåltider och fri
skolmateriel, borttagande av terminsavgifter, barntillägg till sjukpenningen i
den obligatoriska sjukförsäkringen m. m. Överhuvud taget eftersträvas behovsprövningens
borttagande i största möjliga utsträckning inom det system
av familjestödjande sociala anordningar, som genomföres i vårt land. Ifrågavarande
förmåner komma alltså även barnfamiljerna i högre inkomstklasser
till godo. Det finns ingen anledning att ställa slopandet av barnavdragen
emot enbart det kontanta barnbidraget. Att sociala förmåner tilldelas större
inkomsttagares barn, kritiseras ibland med hänvisning till att samhället inte
borde göra utgifter för dem som inte ha något behov därav; häremot kan nu
påpekas att de familjer i högre inkomstlägen, som det här gäller, erhållit
en skatteskärpning i förhållande till barnlösa i samma skikt vilken uppväger
de sociala förmåner, som utgå till dem tack vare beliovsprövningens slopande
inom dessa delar av socialpolitiken.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har påpekat en speciell komplikation, som
skulle uppkomma genom barnavdragens utbytande mot barnbidrag. Formellt
kommer nämligen härigenom skatt att i alla familjer utgå på inkomster
från 2 500—3 000 kronor och uppåt. För familjer med barn kommer
denna skattedebitering visserligen att uppvägas och vida övervägas av samtidigt
erhållna barnbidrag. Men vid en eventuell utmätning skulle det befinnas
att skatt blivit påförd på inkomster som vida underskrida existensminimum,
vilket för familjer med flera barn måste anses ligga långt över ortsavdragens
nivå på 2 500—3 000 kronor. Skatteplikten skulle således icke lagligen
kunna effektueras, trots att samhället samtidigt skänkte familjen kontanta
belopp i form av barnbidrag. Det må härtill endast påpekas, att en anordning,
som innebär en faktisk förbättring, icke rimligen kan få förhindras av
de formella omständigheter, som i detta sammanhang antytts. Komplikationer
av exakt samma typ men i praktiken av betydligt allvarligare beskaffenhet
föreligga ständigt i fråga om den kommunala beskattningen, där familje -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

avdragen inklusive barnavdragen i allmänhet betydligt underskrida indrivningsfritt
existensminimum, utan att de lokala skattemyndigheterna fördenskull
yrkat på någon ändring. Liksom hittills får det här bli fråga om smidig
tillämpning från dessa myndigheters sida.

3. Bankningens avskaffande.

Den särskilda förhöjning av det skattefria ortsavdraget, som sker genom
bankningen — vilken redan vid 1938 års författningsändringar avskaffades
för ensamstående — skall enligt beredningens förslag avskaffas även för
andra skattskyldiga. I stället skall ett belopp motsvarande helt utnyttjad
bankningsdel inräknas i ortsavdraget som dessutom skall ytterligare höjas.
Beträffande beredningens motivering för avskaffande av bankningen vid den
statliga beskattningen — vid den kommunala beskattningen skall den fortfarande
finnas — hänvisas till betänkandet (s. 121—123).

Förslaget om bankningens avskaffande har i samtliga remissyttranden lämnats
utan erinran. I flera yttranden har anförts, att bankningens avskaffande
skulle innebära en betydande lättnad i det praktiska taxeringsarbetet. Länsstyrelserna
i Malmöhus och Hallands län ha i samband härmed framhållit
lämpligheten av att genomföra motsvarande ändring även beträffande kommunalbeskattningen.

Mot förslaget i nu förevarande del har jag intet att erinra. Frågan om Departenusntsbankningens
avskaffande vid den kommunala beskattningen anser jag mig chetmicke
kunna i detta sammanhang upptaga till prövning.

4. Ortsavdrag för gift skattskyldig.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru är enligt gällande bestämmelser —- om man bortser från eventuella
barn — berättigad till grundavdrag och familjeavdrag för hustru. Ett
▼art av dessa avdrag, som alltsedan 1938 års författningsändringar äro lika
stora, utgör vid den statliga taxeringen i ortsgrupperna I—V respektive 600,

640, 680, 720 och 760 kronor. Sammanlagda samt ökade med helt utnyttjad
bankningsdel uppgå de sålunda till respektive 1 800, 1 920, 2 040, 2 160 och
2 280 kronor.

Beredningens förslag innebär, alt de angivna särskilda avdragen läggas
samman till ett, att detta sammanlagda avdrag höjes med fullt utnyttjad
bankningsdel, att den sålunda erhållna summan till följd av inträdd levnadskostnadsökning
höjes med ytterligare 30—40 procent samt att spännvidden
mellan avdraget i högsta och lägsta ortsgrupp minskas från nuvarande
21 procent till 16 procent. De statliga ortsavdragen för makar komma efter
dessa ändringar att utgöra respektive 2 500, 2 625, 2 750, 2 875 och 3 000 kronor.
Angående motiveringen för förslaget i denna del hänvisas till betänkandet
(s. 123—129).

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I ett särskilt yttrande (betänkandet s. 301—303) föreslår beredningens ledamot
herr Rubbestad, alt dyrortsgrupperingen skall avskaffas samt att ortsavdraget
för gift skall bestämmas till ett för alla makar enhetligt belopp av
2 750 kronor.

Förslaget i vad det avser ortsavdraget för gift skattskyldig har i flertalet
remissyttranden icke mött några invändningar. Ett par länsstyrelser ha emellertid
uttalat betänkligheter mot den föreslagna höjningen av ortsavdraget.
Vidare ha i vissa yttranden framställts yrkanden om dyrortsgrupperingens avskaffande,
varjämte i några yttranden ifrågasatts mindre jämkningar beträffande
avdragsbeloppen. Slutligen har i ett par yttranden framhållits, att samordning
borde ske av ortsavdragen vid den statliga och den kommunala
beskattningen.

Socialstyrelsen anser bestämningen av ortsavdragens storlek i olika ortsgrupper
baserad på skäliga uppskattningar av levnadskostnadsminimum och
har i övrigt intet att erinra mot förslaget i förevarande del.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser förslaget om höjning av ortsavdragen
väl motiverat med hänsyn till den stegring i levnadskostnaderna, som skett
sedan 1938, då gällande ortsavdrag fastställdes.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser visserligen att beredningen anfört
godtagbara skäl för den föreslagna höjningen av ortsavdragen, men framhåller,
att bortfallet av skattskyldiga vid den statliga taxeringen skulle bliva
ganska stort och att vid stigande penningvärde verkningarna härav kunde
bliva mindre önskvärda. Med hänsyn till den försiktiga värderingen av naturaförmåner
torde särskilt på landsbygden många skattskyldiga med ganska
god levnadsstandard hålla sig vid en deklarerad inkomst som icke överstege
de föreslagna avdragen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att den avsevärda förhöjningen
av ortsavdragen som föreslagits medförde ett mycket betydande intäktsbortfall
som kunde inge vissa betänkligheter även om man icke vore
blind för att ett syfte med skattereformen vore att betydligt lindra skattebördan
för de lågt betalade.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån hyser stor tvekan om lämpligheten
av att genomföra förslaget i denna del innan dess verkningar blivit
ytterligare utredda. Länsstyrelsen framhåller, att höjningen av ortsavdragen
vid statsskattetaxeringen komme att få sin största betydelse genom dess återverkan
på skatteunderlaget och antalet skattebetalare samt anför vidare:

Vad beredningen härom anfört å s. 138—139 visar dock, att denna fråga
näppeligen blivit så beaktad, som sakens vikt tarvar. Beredningen har indirekt
givit belägg för erinring härom genom sitt uttalande och ställningstagande
till den samtidigt uppkommande frågan om ändring av ortsavdragen

även vid kommunalbeskattningen (s. 117).---Länsstyrelsen anser, att

redan den föreslagna ändringen i fråga om ortsavdragen vid statsbeskattningen
bort giva beredningen anledning till tvekan och att verkställa undersökning
om verkningarna. Ortsavdragens hittillsvarande teoretiska grund har otvivelaktigt
varit att från beskattning skulle undantagas viss del av den skattskyldiges
inkomst såsom svarande mot existensminimum för hans familj. Det har

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

155

synts naturligt, att sådant avdrag för existensminimum, av hänsyn till dess
betydelse för det kommunala skatteunderlaget, icke kunnat hittills beredas de
skattskyldiga till större belopp än ungefär hälften, och för barn än mindre
del, av de statliga ortsavdragen. Men det torde vara lika uppenbart, att den
nu föreslagna uppjusteringen av de statliga ortsavdragen efter det nu försämrade
penningvärdet till ett väsentligt förhöjt belopp måste mötas med invändningen,
att hänsyn även härvidlag måste tagas till om och på vad sätt
skattetrycket därigenom förskjutes mer än rimligt. Man kan redan av den
förebragta utredningen konstatera, hur antalet skattebetalare därav skulle
ändrats från omkring 2 770 000 enligt 1945 års taxering ned till endast
1 800 000, om ändringen då varit genomförd (s. 138). Genom ortsavdragens
omläggning skulle sålunda frikallas från skattebetalning 970 000 personer.
Antalet inkomsttagare med inkomst över 600 kronor utgjorde 3 003 973 (enligt
SOS Skattetaxeringarna 1946 s. 37). Av dessa torde hittills endast omkring
230 000 genom ortsavdragen hava sluppit skattebetalning, ökningen genom
förslaget till 1 200 000 är betydande.

I vida kretsar har väl hittills varit ett talesätt, att taxeringarna å landsbygden
icke varit effektiva ulan berett möjlighet för landsortsbefolkningen
att^slippa lindrigare från .skatter än vad stadsbefolkningen kunnat göra. Det
har nog även förmenats, att det varit svårare att få inkomster av jordbruk
och rörelse riktigt taxerade, medan däremot särskilt löntagare blivit till fulla
beloppet uppskattade. Om och i den mån sakligt fog för sådan erinring funnits,
lärer emellertid eu följd av beredningens förslag närmast bliva, att anspråk
på skattebetalning måste uppgivas i förhållande till stora kategorier
inkomsttagare. Den förskjutning i skattebördan, som de angivna siffrorna giva
anvisning om, torde bliva en allvarlig konsekvens av förslaget, som näppeligen
bör med tystnad förbigås.

Här må erinras om att när värnskatten under krigsåren av statsmakterna
måste påläggas, det befanns angeläget att stadga betalningsskyldighet med
minst fem kronor för taxerat inkomstbelopp av 1 000 kronor, även om beskattningsbart
belopp ej fastställts. Den betalningsförmåga, som sålunda då
presumerats vara förefintlig och säkerligen även av psykologiska skäl med
fullt fog togs i anspråk, har förvisso haft avsedd verkan, att giva alla en
erinran om delaktighet i ansvar för det allmännas utgifter. Denna synpunkt
torde icke böra så radikalt förbytas i sin motsatta ytterlighet, som det nu
förevarande förslaget synes sikta till, att 40 procent av landets invånare med
inkomst över 600 kronor hädanefter skulle kunna känna sig fria från varje
omsorg och ansvar för det allmännas utgifter och hushållning. Detta må
anses vara olyckligt särskilt i betraktande av de tyngande, nya utgifterna för
sociala reformer, vilka gagna alla medborgare i landet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Genom den föreslagna höjningen av de skattefria avdragen kommer ett
mycket stort antal medborgare att helt befrias från direkt skatt till staten.
Anordningen motiveras med önskemålet att lämna ett belopp, som motsvarar
ett nutida existensminimum, obeskattat. Det kan dock ifrågasättas, om det
icke vore lämpligare att draga gränsen för skattskyldigheten något lägre och
för dessa inkomstgrupper tillämpa en mycket lag skatteskala, för att genom
skattskyldigheten giva vederbörande en klar föreställning om, att samhällsgemenskapen
också kräver gemenskap i bärandet av skattebördorna. Vidare
synas avdragen vara beräknade med hänsyn till dagens penningvärde. Uteslutet
är väl dock icke, att penningvärdet till någon del kan komma att framdeles
återställas, vid vilket förhållande avdragsbeloppen kunna komma att
te sig för höga.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Beträffande frågan om dyrortsgrupperingen ansluter sig länsstyrelsen
till den av Rubbestad avgivna reservationen. Länsstyrelsen anför
härom:

Då olikheterna i levnadskostnader i viss utsträckning kompenseras genom
de högre inkomster, som flertalet skattskyldiga åtnjuta på de dyrare orterna,
kan det icke vara behövligt att lämna en dylik kompensation också genom
ett högre statligt skatteavdrag. Spännvidden mellan dyra och billiga orter
krymper för övrigt successivt, och denna tendens torde komma att fortfara.
Under den relativt långa tid som en skatteförordning får beräknas komma
att gälla är det sannolikt, att skillnaden i levnadskostnader olika ortsgrupper
emellan kommer att ytterligare utjämnas. Även med hänsyn härtill synes det
lämpligt att borttaga dyrortsgraderingen av skatteavdragen vid det tillfälle,
som nu föreligger.

För dyrortsgrupperingens slopande uttala sig ytterligare ett par myndigheter.

Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda, att förslaget om slopande av ortsgrupperingar
och införande av ett för hela landet skattefritt avdrag numera
syntes ha starka skäl för sig. Kompensation för eventuell dyrortsskillnad torde
böra lämnas endast på en väg och då lämpligen över lönesättningen. Att
även beskattningsvägen kompensera denna skillnad, som vore mycket svårberäknelig
och därför alltid högst diskutabel, syntes vara en onödig omgång.
Denna väg vore också till påtaglig nackdel för landsbygden. Ej minst i avsikt
att åtminstone i någon mån bidraga till ett fördröjande av landsbygdens
avfolkning torde därför en omläggning i sådan riktning böra vidtagas. Frågan
vore ur statsfinansiell synpunkt tämligen betydelselös, då den beräknade
skatteminskningen endast rörde sig om ett par miljoner kronor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån anför, att även om dyrortsgrupperingen
i och för sig vore motiverad borde dock övervägas huruvida densamma icke
kunde slopas med hänsyn till de stora praktiska fördelar detta skulle innebära.
Ett enhetligt ortsavdrag liggande vid medeltalet av de föreslagna skulle
medföra en ganska betydelselös försämring för skattskyldiga i de båda högre
ortsgrupperna men medföra avsevärd lättnad i taxerings- och debiteringsarbetet
samt därmed besparingar för det allmänna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att den dagliga erfarenheten om priserna
å olika orter och sådana fall då en familj måste göra sina uppköp eller
ha sina barn i skola å ort av högre ortsgruppering än bostadsorten gjorde
länsstyrelsen tveksam beträffande dyrortsgrupperingen, så mycket mera som
dess slopande skulle medföra en högst betydande lättnad särskilt vid handhavande
av den s. k. tabellskatten.

Beträffande storleken av ortsavdragen — liksom av de av länsstyrelsen
förordade bibehållna barnavdragen — förklarar sig länsstyrelsen icke
kunna på nu föreliggande utredning bilda sig något omdöme, samt anför
vidare:

Enligt länsstyrelsens uppfattning kunna dessa frågor nämligen icke avgöras
annat än i samband med dels frågan om motsvarande avdrag på kommunalbeskattningens
område och dels frågan om hur sambeskattningen av äkta

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

makar slutligen kommer att ordnas. Samtliga dessa frågor böra lösas på en
gång, då de alla gripa in i varandra. Genom en isolerad lagstiftning på det
ena området binder man lagstiftningen på det andra, det blir tvära kast och
oformligheter än på det ena, än på det andra området. Man skulle exempelvis
vilja ha reda på varför de skattefria avdragen på kommunalbeskattningj
ens område hittills varit så mycket mindre än vid statsbeskattningen. Att så
bör vara förhållandet, torde icke vara å priori givet. Man uppgiver detta vara
nödvändigt med hänsyn till de kommunala finanserna. Det är inget skäl.
Antingen har man förmåga att bära skatt, vare sig det är till staten eller
kommunen, eller också har man det icke. Avdragens olika storlek tyda på,
att kommunerna skulle ha haft företrädesrätt vid beskattningen framför
staten. Men vid exekutionen hava kommunerna enligt förmånsrättsordningen
kommit sist. Införandet av källskatten, som skapat en ny ordning i sistnämnda
hänseende, kan också tänkas aktualisera frågan, om den kommunala
skatteutjämningen. Av intresse vore att veta, i vilken utsträckning sådan
utjämning komme att ske. Till dessa och andra i samband med den kommunala
beskattningen stående frågor synes man böra taga ställning samtidigt
med att härmed sammanhängande spörsmål vid statsbeskattningen avgöras.
Vid beslut i lagstiftningshänseende i fråga om de skattefria avdragen bör
---vidare tillses, att kongruens såvitt möjligt kommer att råda med motsvarande
stadganden beträffande indrivningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län — som i princip biträder förslaget i denna
del — framhåller också lämpligheten av att de belopp som ansåges motsvara
existensminimum vore gemensamma vid all taxering, varigenom undvekes
taxeringar utan reell innebörd och från början irrationellt indrivningsförfarande.
Dessa synpunkter ägde ökad tyngd genom källskattens införande.
Efter hand torde detta system medföra att »skatten» mer än förut framstode
som en odelbar tribut till det allmänna utan aktgivande å vad som därav
fölle å stat eller kommun. Alt olika regler skulle gälla i fråga om t. ex.
skattepliktsgränsen och ortsavdragen för statlig och kommunal skatt torde
då närmast framstå som utslag av en onaturlig skattebyråkrati.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att skiljaktighetema mellan
den statliga och den kommunala skattelagstiftningen borde bortarbetas i stället
för att ytterligare förstoras.

Kammarrätten samt länsstyrelsen i Jönköpings län påpeka, att ortsavdragen
i ortsgrupperna II och IV i verkligheten bleve 2 630 respektive 2 880
kronor i stället för föreslagna 2 625 och 2 875 kronor, samt ifrågasätta därför,
att avdragen redan i författningstexten bestämdes till de angivna avjämnade
beloppen. Länsstyrelsen framhåller, att vid ortsavdragens fastställande
till jämna tiotal kronor den fördelen ernåddes att en kontroll av taxeringslängdens
kolumner för taxerad inkomst, statligt ortsavdrag och beskattningsbar
inkomst kunde ske vid summeringen, samt anför dessutom:

De föreslagna ortsavdragen äro grundade på de nuvarande ortsavdragen
för äkta makar med tillägg av 50 %, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel,
varefter de sålunda erhållna beloppen, ytterligare höjts på grund av sedan
år 1938 inträdd stegring i levnadskostnaderna. Sistnämnda höjning
varierar mellan 39 °/o i ortsgrupp I och 31,6 °/o i ortsgrupp V. Det ligger sålunda
icke något enhetligt system till grund för de föreslagna ortsavdragen.
Spännvidden mellan ortsavdragen i lägsta och högsta ortsgruppen är enligt

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

I>ep*jriem,ents chefen.

förslaget 500 kronor mot för närvarande 320 kronor, d. v. s. efter Jämkning
480 kronor. Med hänsyn till vad ovan anförts och då spännvidden mellan
ortsgruppema i föreslagen ny löneplan väsentligt minskats samt föranlett
höjning inom lägsta ortsgruppen och sänkning i den högsta, synes det i ortsgrupp
I efter en prisstegring av 40 %> framräknade beloppet 2 520 kronor icke
böra sänkas utan i konsekvens med principen vid ortsgrupperingen i löneavseende
höjas. I ortsgrupp V har däremot det efter ovannämnda prisstegringsprocent
framräknade beloppet, 3 192 kronor, föreslagits nedsatt till 3 000
kronor, vilket överensstämmer med principen i den nya löneplanen. Spännvidden
mellan ortsavdrag synes därför böra minskas till 400 kronor och
ortsavdragen bestämmas till i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp II 2 700
kronor, i ortsgrupp III 2 800 kronor, i ortsgrupp IV 2 900 kronor och i ortsgrupp
V 3 000 kronor. Detta innebär, att ortsavdaget för äkta makar i samtliga
ortsgrupper blir 1 000 kronor större än för ensamstående. Ur taxeringsteknisk
synpunkt skulle ortsavdrag i jämna 100-tal kronor för såväl äkta makar
som ensamstående innebära en ytterligare och synnerligen välbetänkt förenkling
vid bestämmande av beskattningsbara inkomster samt möjliggöra
en effektiv kontroll av dessa vid taxeringslängdemas summering.

Länsstyrelsen i VÖsterbottens län förordar också avdragens avjämning till
respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor. Spännvidden mellan
ortsavdragen skulle då uppgå till allenast 13,33 procent mot föreslagna 16,67
procent. Med hänsyn till den fortgående sammanpressningen av skillnaderna
i levnadskostnaderna mellan ortsgruppema, syntes denna ned pressning
redan nu av spännvidden vara att föredraga framför möjligheten att relativt
snart behöva företaga ändring i den av beredningen föreslagna spännvidden.

Länsstyrelsen i Hallands län förordar ortsavdragens avrundning till jämna
10-tal samt ifrågasätter för att skillnaden mellan avdragen i de olika ortsgruppema
skulle bliva lika stor i jämna tiotal kronor, att spännvidden mellan
högsta och lägsta ortsgruppen beräknades till precis 16 procent av högsta
ortsavdraget 3 000 kronor, d. v. s. till 480 kronor, därvid ortsavdragen skulle
bliva respektive 2 520, 2 640, 2 760, 2 880 och 3 000 kronor.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som ansluter sig
till förslaget om dyrortsgrupperingens slopande, vill lämna frågan, till vilka
belopp de för alla orter lika avdragen borde bestämmas, öppen för fortsatt
utredning, därvid också spörsmålet om äkta makars beskattning borde närmare
prövas. Uppfattningen alt levnadskostnaderna för makar vore blott 50
procent högre för ensamstående syntes bottna i en undervärdering av hustruns
arbetsinsats i hemmet. Om en gift kvinna icke skulle hänvisas till lägre
levnadsstandard än en anställd tjänarinna borde hon få åtnjuta samma ortsavdrag
som ensamstående. Därigenom skulle de ofta påtalade olägenheterna
av sambeskattning av äkta makar något minskas, särskilt för mindre inkomsttagare.

Till frågan om ortsavdraget för gift skattskyldig liksom den särskilda därmed
sammanknippade frågan om dyrortsgrupperingen torde jag få återkomma
samtidigt med behandlingen av ortsavdraget för ensamstående (se nästa
avsnitt).

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

159

5. Ortsavdrag för ensamstående skattskyldig.

Det statliga ortsavdraget för ensamstående skattskyldig är sedan 1938 års
ändringar beträffande den statliga beskattningen inlagd i en vid statsskatteförordningen
fogad tabell, som för särskilda taxerade belopp och ortsgrupper
utvisar det beskattningsbara beloppet. Innebörden i denna tabell är i stort
sett att ensamstående erhåller grundavdrag (= halva avdraget för gift) med
tillägg av bankningsdel d. v. s. han får avdrag i respektive ortsgrupper med
900, 960, 1 020, 1 080 och 1 140 kronor. Då det taxerade beloppet överstiger i
de olika ortsgruppema respektive 5 000, 5 100, 5 200, 5 300 och 5 400 kronor,
börjar emellertid avdraget reduceras. Denna reduktion sker därefter kontinuerligt
med i stort sett 10 kronor för varje 100-tal kronors ökning av det taxerade
beloppet så att ortsavdraget helt bortfaller, då det taxerade beloppet
uppgår till respektive 14 000, 14 300, 14 600, 14 900 och 15 200 kronor.

Enligt förslaget skall ortsavdraget för ensamstående bestämmas till belopp,
som för de lägsta inkomstskikten motsvarar 2U av ortsavdraget för gift skattskyldig.
Avdraget skall alltså utgöra respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och
2 000 kronor. Reduktionen börjar emellertid redan vid taxerad inkomst
av respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och 3 000 kronor. Reduktionen
sker med 12,5 procent av det ursprungliga avdraget per 1 000 kronors
ökning av den taxerade inkomsten och avslutas vid taxerad inkomst av
respektive 10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och 11 000 kronor. Reduktionen börjar
alltså tidigare och sker i hastigare tempo än enligt nuvarande bestämmelser.
Spännvidden mellan avdragen i högsta och lägsta ortsgrupp är däremot
enligt förslaget nästan lika stor som nu, nämligen 20 procent mot nuvarande
21 procent.

Jämväl beträffande denna fråga hänvisas i övrigt till beredningens betänkande
(s. 129—135).

I ett särskilt yttrande (s. 274—281) föreslå beredningens ledamöter herrar
Andersson och Sundén, att ortsavdraget för ensamstående skall bestämmas
till belopp, som med 200 kronor understiger det av majoriteten förordade,
nämligen i respektive ortsgrupper till 1 400, 1 500, 1 600, 1 700 och 1 800
kronor.

I ett annat särskilt yttrande av beredningens ledamot herr Rubbestad (s.
301—303) föreslås, att ortsavdraget för ensamstående skall med avskaffande
av dyrortsgrupperingen bestämmas till ett för alla skattskyldiga av denna
kategori enhetligt belopp av 1 800 kronor.

Förslaget har i förevarande del lämnats utan erinran i flertalet remissjjtt~
ramlen. I några har emellertid förordats, att ensamståendes ortsavdrag skall
bestämmas enligt den av Andersson och Sundén anförda reservationen eller
till ännu lägre belopp. I ett par yttranden ha slutligen principiella invändningar
mot det såväl enligt nuvarande som enligt föreslagna bestämmelser
gällande systemet med fallande avdrag vid stigande inkomst framförts.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Riksråkenskapsverket framhåller, att ett ställningstagande till förslaget i
förevarande del försvårades av att utredningen rörande sambeskattningen av
äkta makar icke förelåge avslutad. Lösning av sambeskattningsfrågan kunde
föranleda en omarbetning av skatteskalorna för inkomstskatten och det vore
en allvarlig brist i förslaget att denna viktiga fråga där icke bragts till lösning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det ägnat att förvåna, att beredningen
icke kunnat framkomma med annat förslag än ett som hjälpte till att ytterligare
skärpa missförhållandena mellan å ena sidan äkta makars och å andra
sidan ensamståendes taxeringar, samt anför vidare:

Redan med nuvarande system, där ju dock ortsavdraget för äkta makar
är dubbelt så stort som det för enskilda skattskyldiga, har ju framkommit
påtagbara olägenheter, vilka man på allt sätt strävat att råda bot emot. Skulle
det av beredningen framlagda förslaget, enligt vilket ortsavdraget för ogift
skattskyldig höjts till 2/3 av det för äkta makar, nu vinna godkännande, komme
detta att innebära, att påtalade olägenheter bleve än mera markanta och
skulle i än högre grad än för närvarande är fallet främja de lösa förbindelserna.
Detta kan omöjligen vara förenligt med det allmännas intressen, och
länsstyrelsen måste för sin del bestämt reagera häremot. Under inga förhållanden
bör avdraget för ogift bestämmas till högre belopp än hälften av det
för gift fastställda. Då vad beredningen i sistnämnda avseende föreslagit redan
i och för sig förefaller i högsta laget, torde emellertid rättelse icke böra
ske på det sätt, att ortsavdraget för gifta höjes, utan snarare så att det för
ogifta sänkes. Det måste också ur samhällsmoralisk synpunkt anses mindre
välbetänkt att låta en alltför stor grupp yngre inkomsttagare, om vilka det här
ju nästan uteslutande är fråga, bliva helt fritagen från en välavvägd andel i
de allmänna förpliktelserna.

Länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
och Jämtlands län ifrågasätta, att ortsavdragen för ensamstående bestämdes i
enlighet med den av Andersson och Sundén inom beredningen anförda reservationen.
Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att i den kategori av skattskyldiga
som med de av beredningen föreslagna ortsavdragen skulle befrias från
skatt, kunde inrymmas hemmasöner, hemmadöttrar och hembiträden med
»allt fritt» och dessutom kontant lön å 1 000—1 200 kronor. Dessa måste emellertid,
även om man räknade med att de hade kommunalskatt att erlägga,
anses i regel ha minst lika stor förmåga att betala skatt till staten som gifta
skattskyldiga med eller till och med utan barn, som, sedan mat och bostad
med värme, lyse, tvätt m. m. och samtliga skatter betalts hade endast 1 000—
1 200 kronor att disponera över.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det ur rättvisesynpunkt icke oskäligt
att ensamstående i jämförelse med nuvarande skatt erhölle något mindre
skattelättnad än som föreslagits, om därigenom skatteskärpningen för familjeförsörjare
med barn i vissa inkomstskikt kunde undvikas. Länsstyrelsen
åberopar en av länsstyrelsen utarbetad tabell, utvisande skatten för ensamstående
i olika inkomstskikt enligt beredningens majoritet, enligt reservanterna
och enligt nu gällande bestämmelser samt anför i anslutning härtill:

Av tabellen framgår, att i ortsgrupp II skatten för ensamstående med ett
taxerat belopp av 2 500 kronor blir 196 kronor 35 öre enligt gällande bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

161

melser, 110 kronor enligt minoritetsförslaget och 88 kronor enligt majoritetsförslaget
samt med ett taxerat belopp av 6 500 kronor 791 kronor 20 öre enligt
gällande bestämmelser, 826 kronor 76 öre enligt minoritetsförslaget och
800 kronor 36 öre enligt majoritetsförslaget. 1 orlsgrupp V blir skatten för ensamstående
med ett taxerat belopp av 2 500 kronor 161 kronor 92 öre enligt
gällande bestämmelser, 77 kronor enligt minoritetsförslaget och 55 kronor
enligt majoritetsförslaget samt med ett taxerat belopp av 6 500 kronor 759
kronor 17 öre enligt gällande bestämmelser, 786 kronor 28 öre enligt minoritetsförslaget
och 758 kronor 12 öre enligt majoritetsförslaget. Även minoritetsförslaget
medför i jämförelse med nuvarande beskattning en icke oväsentlig
skattelättnad för ensamstående i lägre inkomstskikt. Sistnämnda förslag
medför i jämförelse med majoritetsförslaget för ensamstående i inkomstskikt
under 5 500 kronor en minskad skattelättnad å högst 34 kronor.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sig icke kunna tillstyrka förslaget i
förevarande del, enär reduceringen och bortfallet av ortsavdrag för ensamstående
vid högre inkomst strede mot grundprincipen, att skatt icke borde
utgå å belopp som erfordrades för bestridande av nödiga levnadskostnader.
Vad man velat vinna med reducering av ortsavdraget syntes i stället kunna
ernås genom skärpning av skatteskalan, vilket av flera skäl vore att föredraga.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser att ortsavdrag motsvarande
existensminimum för ensamstående borde återinföras. Att ortsavdragen
varierade i olika inkomstlägen och måste sökas i en ofta icke tillgänglig tabell
försvårade för de skattskyldiga kontrollen av skatteberäkningen och kunde
även ur denna synpunkt icke försvaras.

Departementschefen.

Genom antagande av beredningens förslag skulle skattepliktsgränsen för
äkta makar i mellersta ortsgrupp böjas från nuvarande 1 360 kronor —■
hankat 2 040 — till 2 750 kronor utan bankning. För ensamstående är ortsavdraget
minst 810 kronor och i princip 1 020 kronor; här liöjes nu skattepliktsgränsen
till 1 800 kronor. Ett stöd för beredningens förslag på denna
punkt har utgjorts av de nedan (s. 211) refererade uppgifterna om tillämpade
normer för indrivningsfritt existensminimum.

Stor enighet har bland remissinstanserna rått om behovet av en skattesänkning
i de allra lägsta inkomstklasserna. Sålunda ha inga starkare invändningar
rests mot de föreslagna ortsavdragen för äkta makar (bortsett
från frågan om dyrortsgrupperingen). Ej heller ha några invändningar riktats
mot avskaffandet av bankningen.

Från några håll ha dock farhågor framförts med tanke på att alltför många
personer genom att helt befrias från statlig skatt skulle förlora varje känsla
av medansvar i det allmännas angelägenheter.

Någon bestämd norm för det skattefria avdragets storlek är givetvis icke
möjlig att uppställa. Man har ofta talat om alt existensminimum borde vara
skattefritt. Även existensminimum är emellertid ett obestämt begrepp. Godtyckligheten
i varje avgörande i detta hänseende demonstreras bl. a. av det

Bihting till riksdagens protokoll li)M. 1 snml. Nr 212.

11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

förhållandet att olika avdragsbelopp tillämpas vid kommunal och statlig beskattning.
Icke minst på grund av den kommunala beskattningens höjd måste
det anses befogat att — oavsett vilket belopp man eventuellt skulle kunna
fastställa såsom existensminimum — befria de lägsta inkomstskikten från
statlig inkomstskatt. Det är icke sannolikt att de inkomsttagare — ca 1 milj.
— för vilka detta bleve resultatet av beredningens förslag, fördenskull komma
att känna sig fria från omsorg och ansvar för det allmännas utgifter och
hushållning, helst som övergången till källskattesystemet gör det ganska
svårt för den enskilde att hålla någon skillnad på statlig och kommunal beskattning.
Det må dessutom påpekas, att de nu föreslagna avdragen i stort
sett betingas av penningvärdets fall och att antalet skattskyldiga enligt beredningens
beräkningar skulle komma att bli betydligt större än vid mitten
av 1930-talet. I stort sett gäller det dock endast ett återställande av före
kriget rådande förhållanden på detta område.

Även beträffande ensamstående har enighet rått om att en skattesänkning
borde genomföras i de lägsta inkomstklasserna genom höjning av ortsavdraget.
Här föreligger dock oenighet om hur mycket avdragen borde höjas.
Såsom tidigare nämnts ha reservanterna i beredningen föreslagit 200 kronor
lägre ortsavdrag för ensamstående, vilket skulle resultera i 20 å 30 kronor
högre skattebelopp i inkomstlägena upp till 10 000 kronor, detta för att
möjliggöra skattesänkning i stället för skattehöjning i de högsta inkomstklasserna.
Några remissinstanser ha likaledes förordat lägre ortsavdrag för
ensamstående under det att de flesta lämnat majoritetsförslaget utan invändning.
Det må här erinras därom, att de ensamstående skattskyldiga ej
endast utgöras av ungdomar med en förhållandevis god standard utan även
till stor del av förut gifta åldringar och sannolikt åtskilliga som på grund av
nedsatt arbetsförmåga ej haft ekonomiska möjligheter att ingå äktenskap och
bilda familj. Det är riktigt att en stor del av de ogifta inkomsttagarna kunna
ha uppnått en relativt hög inkomstslandard redan vid unga år. Till den särskilda
skrattekraft, som föreligger hos denna grupp, kan viss hänsyn anses
ha tagits genom den snabbare avveckling av ortsavdragen för ensamstående
vid stigande inkomst, vilken föreslagits av beredningen.

Otvivelaktigt är det riktigt, såsom påpekats av någon länsstyrelse, att de
ensamståendes kategori särskilt på landsbygden innefattar åtskilliga hemmasöner
och andra inkomsttagare med naturainkomster i hemmet, vilka icke
bli utsatta för taxering till fulla värdet. Det är dock icke möjligt att med
tanke på dessa speciella kategorier förorda lägre ortsavdrag för samtliga
ensamstående skattskyldiga.

Det av beredningens majoritet föreslagna ortsavdraget för ensamstående
motsvarar två tredjedelar av ortsavdraget för gifta skattskyldiga. Enligt nu
gällande bestämmelser har skillnaden varit större, 40—50 procent av avdraget
för barnlös familj. Fastställandet av en minskad olikhet mellan avdragsbeloppen
för familjer och ensamstående motiveras av skatteberedningens
majoritet med en hänvisning till praxis i sådana fall där socialvårdande
myndigheter med hänsyn till praktiska behov haft att fastställa

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

163

understöd, avsedda att ge en nödtorftig försörjning vid inkomstbortfall. I
dessa fall har, såsom närmare redovisats i betänkandet (s. 130), behovet av
understöd för ensamstående befunnits utgöra omkring två tredjedelar av
behovet för samboende äkta makar. Praxis i fråga om existensminimum vid
indrivning har genomgående utvisat en ännu mindre differens. Skulle denna
användas såsom norm för bestämmandet av skattefritt existensminimum för
ensamstående i förhållande till samboende äkta makar bleve resultatet en än
större reduktion av den nuvarande olikheten i avdragsbeloppen. Avdraget
för ensamstående finge då fastställas till tre fjärdedelar eller fyra femtedelar
av avdraget för barnlösa familjer.

Vid fastställandet av en lämplig relation mellan avdragsbeloppen för ensamstående
och gifta bör dessutom observeras, att denna relation indirekt
även påverkar relationen mellan skattebeloppen för ensamstående i förhållande
till familjer med barn. Ifall barnbidragen räknas såsom negativ skatt
kommer i framtiden, efter genomförande av skatteberedningens majoritetsförslag,
förhållandet mellan skatterna för ensamstående och barnfamiljer
att ha förskjutits mycket avsevärt till de senares fördel i alla de inkomstgrupper
där ortsavdrag för ensamstående f. n. utgår, detta trots den större
höjning som föreslås i ortsavdragen för ensamstående.

Föreliggande förslag kan sägas innebära en relativ reduktion i den del av
det nya ortsavdraget, vilken motsvarar nuvarande hustruavdrag. Detta utgör
icke ett uttryck för låg värdering av det kvinnliga hemarbetet, såsom en remissinstans
anfört. Den motsatta slutsatsen skulle vara mera befogad. Ju
högre man uppskattar värdet av det kvinnliga hemarbetet och alltså av den
naturainkomst, som genom detta arbete tillföres familjen, desto mindre anledning
finnes att utöver den automatiska skattebefrielsen för denna naturainkomst
också ge en ytterligare skattebefrielse för en del av familjens taxerade
inkomst. Förhållandet blir ett annat när hustrun har förvärvsarbete
utom hemmet och vissa merkostnader härigenom uppstå för hemmets skötsel.
Föreliggande föislag till avvägning mellan avdragen för ensamstående
och gifta skattskyldiga, vilket i och för sig ökar samtaxeringens effekt
att medföra skattehöjning när båda makarna ha beskattningsbar inkomst över
en viss nivå, måste därför ses mot bakgrunden av det i förslaget införda särskilda
avdraget för förvärvsarbetande hustru. (Se s. 170.)

Den skattefria naturainkomst, som erhålles genom en hemarbetande hustrus
arbetsinsats, kan icke beräknas växa vid stigande inkomst för maken.
Relativt taget spelar den alltså största rollen i de lägsta inkomstskikten såsom
utjämnande faktor mellan levnadsstandarden för familjer och för ensamstående
med samma kontantinkomst. Skatteförmågan för en familj kan
därför icke anses stiga lika snabbt med stigande taxerad inkomst som skatteförmågan
för ensamstående. Till detta har hänsyn tagits i och med den
successiva reduktionen av ortsavdragen för ensamstående vid stigande inkomstnivå.
Skatteberedningen har ansett att denna avveckling av avdragen
för ensamstående skulle kunna göras snabbare än enligt nuvarande system.
Härigenom förbytes skattesänkningen i höjning för de ensamstående redan

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

vid omkring 10 000 kronors inkomst under det att familjer utan barn erhålla
sänkning ända upp i inkomstläget närmast över 25 000 kronor. Detta
innebär att de ensamståendes större skattekraft utnyttjas utan att de högsta
marginalskattesatsema, med åtföljande risker för negativa återverkningar,
för deras del bli högre än för familjeförsörjarna.

I fråga om dyrortsgrupperingen av ortsavdragen har skatteberedningen
i anslutning till 1943 års dyrortskommittés betänkande förordat en
viss minskning av spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp. Denna
skulle enligt förslaget komma att uppgå till omkring 16 procent för gift och
20 procent för ogift skattskyldig. Häremot har reservation avgivits av herr
Rubbestad, vilken förordat ortsavdragens fastställande till lika belopp för
hela landet. De flesta remissinstanser ha lämnat majoritetsförslaget utan erinran.
Några ha emellertid förordat reservationen. Några nya synpunkter utöver
vad som anförts i reservationen ha härvid knappast framkommit.

Otvivelaktigt kvarstår, trots den prisutjämning, som försiggått under senare
år, olikhet i levnadskostnader mellan olika orter såsom påvisats av 1943
års dyrortskommitté. Vid beskattningen tillkommer dessutom det förhållandet
att taxeringarna på landsbygden till stor del avse naturainkomster, vilka
i allmänhet värderas i underkant. Landsbygdsbefolkningen skulle säkerligen
icke ha någon förståelse för en taxering, vid vilken naturainkomsterna upptoges
till samma värde som kostnaderna för samma förmåner i Stockholm
eller annan högre dyrort. Argumentet att lönerna i allmänhet äro högre på de
högre dyrortema och att detta är tillräckligt såsom kompensation för olikheten
i levnadskostnader synes icke heller hållbart. För full jämlikhet måste
såväl löner som avdrag ha samma realvärde på de olika orterna och således,
uttryckta i pengar, vara större på de dyrare än på de billigare orterna.
I annat fall blir skatten, reellt och icke endast i pengar räknat, större på den
dyrare orten än på den billigare. I den mån lönerna på högre dyrorter ge
mer än full kompensation för de höga levnadskostnaderna resulterar delta
givetvis i högre skatt även om ortsavdragen dyrortsgrupperats. Att genom ett
skatteavdragssystem, som skulle speciellt gynna de lägre dyrorterna bidraga
till att motverka landsbygdens avfolkning synes principiellt mindre tilltalande.
I den mån åtgärder i sådant syfte skola vidtagas är detta en fråga
som faller under jordbrukspolitiken och icke under skattepolitiken.

Såsom några remissinstanser påpekat skulle ett slopande av dyrortsgrupperingen
medföra en i och för sig värdefull administrativ förenkling. Det
synes emellertid icke försvarligt att fördenskull genomföra en omläggning
som för en enskild skattskyldig i högsta dyrort skulle innebära en ökning
av hans skattebörda med ett belopp, som motsvarar marginalskattesatsen på
de 250 kronor, varmed hans beskattningsbara inkomst skulle komma att ökas
genom en dylik utjämning av ortsavdragen.

Under åberopande av de ytterligare synpunkter, som här anförts, får jag
förorda ett antagande av skatteberedningens förslag på förevarande punkter
i oförändrat skick.

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

165

6. Ortsavdrag för ogift (och jämställd) skattskyldig med barn.

Då ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild)
eller gift skattskyldig, som icke sammanlever med sin hustru, har hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18
år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst, är den skattskyldige enligt
nuvarande bestämmelser berättigad åtnjuta såväl grundavdrag som familjeavdrag
för barnet. Någon reduktion av grundavdraget vid högre inkomster
äger därvid ej rum. Därest båda föräldrarna till visst barn på grund av vad nu
sagts skulle vara berättigade till avdrag för barnet, skall envar av föräldrarna
erhålla halvt avdrag. Ogift skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna och därjämte hemmavarande barn, för vilket h^n
varit berättigad erhålla lamiljeavdrag, äger dessutom åtnjuta familjeavdrag
för husföreståndarinnan med hälften av det belopp som tillkommer skattskyklig
för hustru.

Enligt beredningens förslag skall ogift skattskyldig samt gift skattskyldig
som ej sammanlever med sin hustru med hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till barnbidrag förelegat,
äga åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som ensamstående skattskyldig
men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Avdraget skall
sålunda utgöra för respektive ortsgrupper 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och

2 000 kronor oavsett inkomstens storlek. Förutsättningen för rätten att åtnjuta
ortsavdrag i detta fall skall emellertid vara, att den skattskyldige har
vårdnaden om barnet. Det skall sålunda endast kunna tillkomma den ene av
föräldrarna.

Därest ogift skattskyldig med hemmavarande barn anställer husföreståndarinna,
skall han enligt förslaget äga åtnjuta ortsavdrag med samma belopp
som om han varit gift, d. v. s. med respektive 2 500, 2 625, 2 750, 2 875 och

3 000 kronor. Han skall sålunda enligt förslaget komma i samma ställning
som om han levt tillsammans med hustru och icke som nu få nöja sig med
halvt hustruavdrag i dylikt fall.

Angående motiveringen för beredningens förslag hänvisas till betänkandet
(s. 135—138).

Förevarande del av förslaget har endast berörts i ett fåtal remissyttranden.
I dessa yttranden ha vissa erinringar framförts, därvid särskilt framhållits,
att jämväl ensamstående, som vore underhållspliktig mot barn utan alt ha
vårdnaden om detsamma, borde komma i åtnjutande av skattelättnad.

Kammarrätten påpekar, att beredningen på en punkt bibehållit en anordning,
som i själva verket innebure ett barnavdrag, nämligen för ogifta och
med dem likställda skattskyldiga med taxerad inkomst överstigande ett belopp,
som inom olika ortsgrupper uppginge till 2 600—3 000 kronor, eftersom
den reduktion av ortsavdraget som vid högre inkomster än de nyss angivna
inträdde och som avslutades med ortsavdragens bortfallande vid eu
taxerad inkomst av 10 600—11 000 kronor för ifrågavarande skattskyldiga
med barn icke skulle äga rum. Kammarrätten anför vidare:

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 212

Denna skattelättnad skall enligt förslaget, då det gäller makar som icke
levt tillsammans, tillkomma den av föräldrarna som haft vårdnaden om
barnet. Därest skattesystemet skall avpassas efter skatteförmågan, torde
emellertid skattelättnaden på sätt nu gäller böra tillkomma den av föräldrarna
som av sin inkomst bekostar barnets uppehälle. Tanken på någon
sorts kompensation för ett personligt besvär, vars värde icke taxeras såsom
inkomst, synes icke böra vinna beaktande i detta sammanhang. Skattelättnaden
synes fastmera böra utgöra en kompensation för den minskning i
skatteförmågan, som uppkommer genom att en del av en persons skattepliktiga
inkomst åtgår till underhåll av barnet, i synnerhet som denne make
ofta icke erhåller barnbidrag. Att den make som har vårdnaden om barnet
skulle hava kunnat förvärva större inkomst, om barnet icke funnits, torde
ej heller kunna anföras som skäl, då ett avdrag från en icke taxerad inkomst
lärer vara principiellt oriktigt. Särskilt påtagligt blir förhållandet, då den
ena av makarna, vanligen modern, har vårdnaden om flera barn och för
äem uppbär så stort underhållsbidrag, att hon själv har sitt uppehälle av
detsamma. Skattelättnaden blir då meningslös.

Med beredningens ståndpunkt, att hänsyn till försörjningsbördan vad beträffar
barn icke skall tagas inom beskattningens ram, blir den ifrågavarande
bestämmelsen mera förklarlig men synes dock otillfredsställande. Äkta makar
erhålla vid beskattningen icke någon skattelättnad för de ökade besvär
och kostnader som uppkomma genom födelsen av barn. För ensamstående
skulle däremot införas en skattelättnad, oberoende av om han bekostade barnets
underhåll. Denna skattelättnad skulle icke alls beröra de allra lägsta
inkomstgrupperna utan får sin huvudsakliga betydelse först inom högre inkomstklasser,
men där skulle den motsvara ett avdrag på 1 600—2 000 kronor,
och minskningen av statsskatten alltså maximalt kunna uppgå till 1 400
kronor, vilken minskning skulle tillkomma den skattskyldige vid sidan av
barnbidraget.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter med hänsyn till den obillighet,
vartill förslaget skulle leda därigenom att den av föräldrarna som hade vårdnaden
om barnet ensam skulle såväl åtnjuta barnbidraget som få behålla ortsavdraget
oavsett inkomstens storlek, om icke möjlighet borde beredas den som
erlade barnuppfostringsbidrag för barn, över vilket vårdnaden tillkomme annan,
att, där hans skatteförmåga till följd av underhållsskyldighetens fullgörande
väsentligt nedsattes, komma i åtnjutande av särskilt avdrag vid sidan
av ortsavdraget.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker, att skillnaden i skattebelastning
mellan ogift skattskyldig med barn i sin vårdnad och annan ogift skattskyldig
med barn bleve påtaglig, samt anför vidare:

Den, som har barnet i sin vårdnad, får ett ortsavdrag, även om han är ogift,
samt hela barnbidraget (huruvida här en uppdelning av bidraget är avsedd
är ej känt för länsstyrelsen, och i varje fall torde en sådan uppdelning vara
svår att genomföra i praktiken), medan den andre icke får någon lättnad i
sin börda även om han ordentligt fullgör sin underhållsplikt. Han får ju
jämlikt 20 § kommunalskattelagen icke göra avdrag för sina utbetalningar för
barnet. Särskilt om en skattskyldig är frånskild och omgift samt har försörjningsskyldighet
i det nya äktenskapet — vilket torde vara ett icke ovanligt
fall i alla inkomstlägen — kan det icke vara riktigt att beröva honom den
lättnad i beskattningen, som för närvarande beredes honom för barnen i det
tidigare äktenskapet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

167

EU annat fall, där tveksamhet om de föreslagna bestämmelsernas innebörd
kan komma att yppa sig, föreligger där barnens föräldrar leva tillsammans
men icke ingått äktenskap. Här kan man måhända icke utgå ifrån att skattskyldig
»haft husföreståndarinna hos sig anställd», och under alla förhållanden
är det antagligt, att åtskilliga beskattningsnämnder icke anse sig kunna
hänföra dylika fall under stycket 3 i 8 § 1 mom. av den föreslagna förordningen
om statlig inkomstskatt. Huruvida för dylikt fall nästa stycke i samma
lagrum skall tillämpas, kan också vara tveksamt. Enligt gällande lag tillkommer
för barn utom äktenskap vårdnaden modern, och det kan tänkas
olämpligt att enbart av skattetekniska skäl överflytta vårdnaden på fadern,
som måhända icke heller bör uppbära barnbidraget. Enligt länsstyrelsens förmenande
borde skattskyldig, som sammanbor med modern till deras gemensamma
barn i skattehänseende behandlas såsom om parterna vore gifta, och
detta borde direkt bestämmas i vederbörande författning.

Visserligen har beskattningsnämnd i här antydda fall möjlighet att bevilja
ett extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Då detta emellertid blir beroende
på beskattningsnämnds beprövande, kan det ej väntas, att de påvisade olägenheterna
av beredningens förslag härigenom komma att undanröjas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att bestämmelserna om barnbidrag och
skatteavdrag borde samarbetas så att föräldrarna till barn, varom här vore
fråga, kompenserades för underhållskostnaderna i stort sett i förhållande till
deras andel i samma kostnader.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det förhållandet att rätten
till oreducerat avdrag för barn knutits till vårdnaden vid den praktiska tilllämpningen
kunde i en del fall giva anledning till tvekan om vem av föräldrarna,
som skulle tillgodoräknas nämnda förmån. Särskilt kunde så bliva
fallet om barnet vore utackorderat som fosterbarn eller omhändertaget för
samhällsvård. Bättre syntes vara att göra förmånen beroende av om någon
av föräldrarna hade barnet i sin vård.

Sambcskattningssakkunniga anföra:

Mot förslaget att bryta med nu gällande bestämmelser, att skattskyldig,
så snart han blott i någon mån fullgör underhållsplikt mot barn, skall erhålla
grundavdrag såsom familjeförsörjare, är intet att i princip erinra. I
visisa fall kunna dock de föreslagna reglerna leda till obilliga konsekvenser.
Beträffande t. ex. barn utom äktenskap eller barn i upplösta äktenskap,
för vilket modern såsom vårdnadshavare är bidragsberättigad, vilket lärer
vara förhållandet i de ojämförligt flesta av dessa fall, blir följden av beredningens
förslag, att modem erhåller 1) oreducerat ortsavdrag vid sin taxering;
2) statligt barnbidrag (skattefritt) å 200 kronor per barn; 3) det kontanta
underhållsbidraget från fadern (skattefritt), medan fadern taxeras såsom
ensamstående och icke i någon form får lindring i sin beskattning på
grund av det utbetalade underhållsbidraget. Skillnaden mot gällande regler
kan framstå såsom viil stor, .särskilt för sådana fall, då faderns bidrag är av
den storleksordning, all han enligt gällande rättspraxis ansetts berättigad till
hela barnavdraget. Beredningens förslag kan sålunda anses väl mycket gynna
modern i .sådana fall, då faderns underhållsbidrag är av den storlek, att barnet
därav bär full försörjning och modern jämväl kan bekosta biträde för
den direkta vården av barnet. Därest det i sådant fall visas, att den som haft
barnet i sin vård ej alls eller endast i ringa mån bidragit bil barnets underhåll
— en fråga, vars prövning efter yrkande hör ankomma på beskattningsnämnd
— bör rätten iill oreducerat ortsavdrag tillkomma den andra maken.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Det förtjänar framhållas, att ett genomförande av de av beredningen föreslagna
ändringarna med all sannolikhet skulle medföra, att storleken av de
frivilligt utfästa underhållsbidragen komme att utvisa en sjunkande tendens.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som finner förslaget i nu ifrågavarande
del icke godtagbart, åberopar följande tabell över skattetrycket i olika inkomstlägen
för å ena sidan äkta makar utan barn och å andra sidan ensamstående,
som på grund av försörjningsplikt mot ett barn skall erhålla
oreducerat ortsavdrag dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt förslaget
(uttagningsprocent 110; hänsyn ej tagen till barnbidrag):

	Ortsgrupp II	Ortsgrupp V
Taxerat	Äkta makar utan	Ogift med 1 barn	Äkta makar utan	Ogift med 1 barn
belopp
	Gällande	Bered-	Gällande	Bered-	Gällande	Bered-	Gällande	Bered- [
	bestäm-	ningens	bestäm-	ningens	bestäm-	ningens	bestäm-	ningens {
	melser	förslag	melser	förslag	melser	förslag	melser	föi slag |
2 000	45:90		86:70	33:-	30:60			59:92
3 000	137: 70	40: 70	214: 20	146: 30	94: 35			179: 77	no	—
4 000	265: 20	154:77	341: 70	270: 60	219: 30	no	—	307:27	231	—
5 000	394: 70	279: 84	486: 20	409: 20	346: 80	231	—	445: 02	363	—
6 000	547: 20	419: 98	638: 70	569: 80	492: 30	363	—	597: 52	517	—
8000	854: 20	758:12	960:70	928: 40	797: 30	693	—	912: 77	869	—
10 000	1210:80	1 140:26	1 329:30	1331: —	1145: 30	1067	—	1 275: 97	1265	—
12 000	1 629: —	1 566: 40	1771:50	1 784: 20	1 549:10	1485	—	1 707: 37	1705	—
14 000	2 106: -	2 066: 68	2 263: 50	2 325:40	2 018: 50	1 969	—	2 192: 62	2 233	—
16 000	2 631: —	2 654: 96	2 788: 50	2 954:60	2 536: 50	2 541	—	2 717: 62	2 849	—
18 000	3 226: 20	3 331: 24	3 422: 70	3 671: 80	3 108: 30	3 201	—	3 334: 27	3 553	—
25 000	5 518: 70	6 179: 80	5 715: 20	6 589: —	5 400: 80	6 017	—	5 626: 77	6 457	—
40 000	11 439: 20	13 185: 15	11 695: 70	13 645: 50	11 285: 30	13 002	—	11580: 27	13 497	—

Länsstyrelsen anför:

Av tabellen framgår, att enligt förslaget utgör skatten i ortsgrupp II vid
ett taxerat belopp av 3 000 kronor 40 kronor 70 öre för makar och 146 kronor
30 öre för den ensamstående och vid ett taxerat belopp av 6 000 kronor
419 kronor 98 öre för makar och 569 kronor 80 öre för den ensamstående
samt i ortsgrupp V vid ett taxerat belopp av 4 000 kronor 110 kronor för
makar och 231 kronor för den ensamstående och vid ett taxerat belopp av
8 000 kronor 693 kronor för makar och 869 kronor för den ensamstående.
Vid dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till barnbidraget. Därest så
sker, vilket förefaller länsstyrelsen naturligt, kommer den ensamstående i
inkomstskikten upp till cirka 10 000 kronor under ovan angiven förutsättning
att i skattehänseende intaga en förmånligare ställning än äkta makar
utan barn. Länsstyrelsen anser detta resultat ur rättvisesynpunkt otillfredsställande
och vill i detta sammanhang tillika framhålla, att den ensamstående
i regel torde för barnet åtnjuta uppfostringsbidrag, som icke utgör skattepliktig
inkomst.

Vidare åberopar länsstyrelsen följande tabell över den statliga skatt som
enligt förslaget samt enligt nu gällande bestämmelser drabbar ensamstående
som bär försörjningsplikt mot barn utan att ha vårdnaden om barnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

169

Taxerat belopp	Ortsgrupp	II	Ortsgrupp	V
Uträknad	statsskatt	Förslaget innebär höjning + minskn. —	Uträknad	statsskatt	Förslaget innebär höjning + minskn. —
Gällande bestäm- melser	Beredningens förslag	Gällande bestäm- melser	Beredningens förslag
Ett barn
3 000	214: 20	153: 56	- 60:64	179: 77	no	—	- 69:77
4 000	341: 70	307: 56	- 34:14	307: 27	264	—	- 43:27
5 000	486: 20	484: 66	- 1:54	445: 02	440	—	- 5:02
6 000	638: 70	693:	—	+ 54:30	597: 52	649	—	+ 51:48
8 000	960: 70	1152:	14	+191: 44	912:77	1116	50	+ 203: 73
10 000	1 329: 30	1 672:	—	+ 342: 70	1 275: 97	1650	—	+ 374:03
12 000	1 771: 50	2 233:	—	+461: 50	1 707: 37	2 233	—	+ 525:63
14 000	2 263:50	2 849:	—	+ 585: 50	2 192: 62	2 849	—	+656: 38
Två barn
3 000	164: 47	153	56	- 10:91	118: 57	no	—	- 8:57
4 000	291: 97	307	56	+ 15:59	246: 07	264	—	+ 17:93
6 000	579: 22	693	—	+ 113:78	524: 32	649	—	+ 124:68
8 000	891: 47	1152	14	+ 260: 67	829: 32	1116	50	+ 287:18
10 000	1 252: 27	1672	—	+419:43	1 182: 57	1650	—	+467: 43
12 000	1 678:87	2 233	—	+ 554:13	1 594: 77	2 233	—	+ 638:23
14 000	2161:12	2 849	—	+ 687: 88	2 068: 37	2 849	—	+780: 63
Tre barn
3 000	94:35	153	56	+ 59:21	73: 95	ilo	—	+ 36:05
4 000	219: 30	307	56	+ 88:26	158:10	264	—	+105: 90
6 000	492:30	693	—	+ 200: 70	419:10	649	—	+229:90
8000	797:30	1152	14	+ 354: 84	724: 10	1116	50	+392:40
10 000	1145:30	1672	_	+ 526: 70	1 060:10	1650	—	+ 589:90
12 000	1 549:10	2 233	—	+ 683: 90	1 444: 70	2 233	—	+ 788:30
14 000	2 018: 50	2 849	—	+ 830: 50	1 904: 50	2 849	—	+ 944: 50
Fyra barn
3 000	68: 85	153	56	+ 84:71	43:35	no	—	+ 66:65
4 000	146: 62	307	56	+ 160: 94	107:10	264	—	+ 156: 90
6 000	405:37	693	—	+ 287: 63	321: 30	649	—	+ 327:70
8 000	710:37	1152	14	+ 441:77	614:30	1116	50	+ 502: 20
10 OCO	1 044:12	1672	—	+ 627: 88	932: SO	1 650		+717: 70
12 000	1 425:12	2 233	—	+807: 88	1 297: 70	2 233		+935:30
14 000	1 883:12	2 849	—	+ 965: 88	1 733: 50	2 849		+1115:50

I anslutning till denna tabell anföres:

Av tabellen framgår, att sådan skattskyldig i vissa lägre inkomstlägen
kommer att i skattehänseende intaga en oförmånligare ställning enligt förslaget
än enligt nuvarande bestämmelser och skattesatser. Vid försörjningsplikt
mot två barn utgör skatten vid ett taxerat belopp av 4 000 kronor i ortsgrupp
II 291 kronor 97 öre enligt gällande bestämmelser och 307 kronor
56 öre enligt förslaget samt i ortsgrupp V 246 kronor 07 öre enligt gällande
bestämmelser och 264 kronor enligt förslaget. Därest försörjningsplikt fullgöres
mot tre barn, blir skatten vid ett taxerat belopp av 4 000 kronor i ortsgrupp
II 219 kronor 30 öre enligt gällande bestämmelser och 307 kronor 56
öre enligt förslaget samt i ortsgrupp V 158 kronor 10 öre enligt gällande
bestämmelser och 264 kronor enligt förslaget.

Av tabellen framgår således, att nu berörda skattskyldiga även i de lägre
inkomstskikten komma att enligt förslaget drabbas av en skatteskärpning,
som blir väsentlig i sådana fall, där försörjningsplikt föreligger mot flera

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

Departement 8-chefen.

barn. I detta sammanhang vill länsstyrelsen upplysa, att vid taxeringarna här
i länet uppmärksammats, att antalet skattskyldiga, varom nu är fråga, är
stort.

Nackdelarna för dessa skattskyldiga framstå än tydligare, då man beaktar,
att dessa skattskyldiga såsom ovan framhållits, icke bliva berättigade till
någon del av barnbidraget och ej heller vid taxeringen kunna komma i åtnjutande
av avdrag för utbetalade uppfostringsbidrag, som ofta uppgå till ett
i förhållande till inkomsten betydande belopp.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
framhålla, att skattskyldig, som erlade barnuppfostringsbidrag för
barn men icke hade vårdnaden om barnet, icke borde avkrävas samma skatt
som ensamstående utan dylik försörjningsplikt. De påpeka vidare, att med
den avfattning reglerna om avdrag för nedsatt skatteförmåga erhållit sådan
skattskyldig icke ens kunde beviljas denna förmån.

De anmärkningar, som riktats mot förslaget att ensamstående med underhållsplikt
mot barn icke skulle erhålla någon skattelättnad gentemot andra
ensamstående, synas mig bärande. Uppenbarligen föreligga här stora svårigheter
att skapa en lösning, som är ur alla synpunkter tillfredsställande.
Den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan den sannolikt större delen
av alla nu utgående uppfostringsbidrag fastställts, har inneburit en förmån
för den betalande parten, vilken kunde göra det överflödigt att nu skydda
honom för den försämring som borttagandet av avdragsrätten för honom
skulle innebära. Å andra sidan måste hänsyn tagas till de fall där bidragsbeloppen
bestämts i det penningvärde som rått under de senaste åren. För
dessas del skulle resultatet av beredningens förslag i de flesta fall verka obilligt.
Vid övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter har jag
funnit det riktigast att på denna punkt tillämpa en mera generös bestämmelse
än beredningen föreslagit och förordar att rätten till oreducerat avdrag
skall tillämpas icke endast för den av föräldrarna, som har den rättsliga vårdnaden
om barnet, utan även för den andra i den mån han enligt avtal eller
dom bidrager till barnets försörjning.

7. Särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru.

Fastställandet av ett ortsavdrag för äkta makar, vilket med endast 50 procent
överstiger ortsavdraget för ensamstående (före reduktion) medför såsom
ett i och för sig icke åsyftat resultat, att sambeskattningens skattestegrande
effekt skärpes, där båda makarna ha inkomst utöver en viss storlek. Detta
har påpekats i en del remissyttranden över statsskatteberedningens förslag.
Det har därför befunnits lämpligt att i avvaktan på definitivt förslag från
sambeskattningssakkunniga genom en provisorisk anordning motverka denna
effekt. Efter erhållet uppdrag ha sambeskattningssakkunniga den 20 februari
1947 inkommit med en promemoria innehållande ett dylikt förslag (Bihangi).

Sambeskattningssakkunnigas provisoriska förslag innebär följande. Gift
kvinna, som taxeras för inkomst av rörelse eller eget arbete, erhåller ett av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

171

drag på 600 kronor vid den statliga beskattningen och åtminstone 300 kronor
vid den kommunala beskattningen i den mån inkomsten därtill förslår. Avdrag
skall dock endast åtnjutas med 1h-> av angivna maximibelopp för varje kalendermånad
under vilken hustrun, medan hon i äktenskap sammanlevt med
mannen, drivit rörelse eller utfört .förvärvsarbete.

De sakkunnigas huvudmotivering är att genomförandet av statsskatteberedningens
förslag till avvägning mellan ortsavdragen för ensamstående och
äkta makar skulle kräva ett avdrag på 700—1 000 kronor för att neutralisera
den därigenom åstadkomna förändringen i ortsavdragsrelationen. Man har
dock icke ansett sig kunna föreslå ett så högt belopp som sistnämnda siffror
ange, då detta skulle kunna tänkas innebära större förmåner än de sakkunniga
i ett mera definitivt förslag komme att förorda. Vissa beräkningar framläggas
dock i promemorian med utgångspunkt från ett maximiavdrag på
900 kronor vid den statliga beskattningen. I två avseenden innebär förslagets
konstruktion avvikelser från det avdrag på högst 200 kronor, som f. n. medges
förvärvsarbetande gift kvinna vid den kommunala beskattningen. Avdraget
skall medges endast för sådan månad då rörelse drivits eller förvärvsarbete
utförts och endast om kvinnan därvid varit gift och sammanlevt med
mannen, således ej för månaderna före äktenskapets ingående även om inkomst
då förvärvats. De sakkunniga anföra att en differentiering av avdraget
kunde vara önskvärd efter såväl arbetsmarknadspolitiska som befolkningspolitiska
och familjesociala synpunkter. Avdragets förstahandsfunktion
att motverka den skärpta sambeskattningseffekten samt dess karaktär av
provisorium talade dock för ett enhetligt fixerat belopp av i huvudsak samma
typ som nuvarande 200-kronorsavdrag.

De sakkunniga påpeka vissa brister som måste vidlåda ett dylikt avdrag.
Sålunda bli de hustrur missgynnade, vilka utföra förvärvsarbete i mannens
rörelse eller jordbruk, så att deras inkomst taxeras hos honom.

Några statistiska undersökningar över förekomsten av hustruinkomster ha
de sakkunniga icke hunnit utföra. Sådana undersökningar försvåras även
av att hustrur med egen inkomst ofta låta denna inflyta i mannens deklarerade
inkomst. Några beräkningar över förslagets statsfinansiella konsekvenser
ha därför ej heller utförts.

De sakkunniga påpeka att behovet av åtgärder för att lindra sambeskattningens
skatteskärpande verkningar är minst lika stort vid den kommunala
som vid den statliga beskattningen. Den lösning, som låge närmast till hands
och som även av riksdagen ifrågasatts, vore en höjning av familjeavdraget
för hustru till samma höjd som grundavdraget. Återverkningarna på det
kommunala skatteunderlaget bli dock sådana, att en dylik lösning ej kan rekommenderas.
Ett rent bibehållande av 200-kronorsavdraget samtidigt med
att ett avdrag på 600 kronor införes vid den statliga beskattningen skulle å
andra sidan vålla taxeringstekniska olägenheter. För att den föreslagna lolftedelsregeln
skall kunna lättare tillämpas bör avdraget bli 300 kronor, vilket
även ger en viss skattelindring.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande
från taxeringsinlendenten vid ämbetet), länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Det föreliggande provisoriska förslagets huvudgrunder ha tillstyrkts i de
tlesta remissyttrandena. Helt avstyrkande är endast kammarrätten, som anser
att man utan olägenhet kan avvakta ett mera i detalj utarbetat förslag
till nästa års riksdag. Kammarrätten framhåller att källskattetabellerna i
varje fall icke lämpligen kunna utarbetas under hänsynstagande till de nu
föreslagna särskilda sambeskattningsavdragen och att något riksdagens beslut
-— såsom i promemorian förutsatts — icke behöver föreligga före upprättandet
av de källskattetabeller, som skola tillämpas under 1948. Kammarrätten
understryker i och för sig behovet av en lättnad i den skattebörda som
åvilar äkta makar. Detta behov anses dock icke föreligga endast för den speciella
grupp där hustrun har egen inkomst; även den merbelastning som ett
antagande av skatteberedningens förslag generellt skulle medföra i högre inkomstklasser
borde lättas. Det föreslagna provisoriet är enligt kammarrättens
mening en lösning som föga passar in i det nuvarande skattesystemet, saknar
fasta principer, är behäftat med påtagliga brister samt otillfredsställande till
sina verkningar. I övrigt anför kammarrätten bl. a.:

Besvarandet av spörsmålet, huruvida en viss grupp skattskyldiga bör genom
ett särskilt avdrag vid beskattningen beredas en gynnsammare ställning
än för närvarande, blir enligt kammarrättens mening beroende av huruvida
frågan om den föreslagna avdragsrätten skall bedömas ur allmänna skatterättsliga
synpunkter eller om andra omständigheter såsom till exempel förhållandena
på arbetsmarknaden jämväl böra beaktas. Det synes kammarrätten,
att av principiella skäl skattelagstiftningen icke skall anpassas efter beskattningen
ovidkommande synpunkter, och får kammarrätten till stöd för
denna sin ståndpunkt erinra därom, att riksdagen intagit en mycket restriktiv
inställning till frågan om beredande av skatteförmåner åt viss grupp
skattskyldiga.

För den händelse i allt fall kammarrättens nu berörda synpunkt icke tillmötes
avgörande betydelse, får kammarrätten ytterligare anföra följande.

Rätten till avdrag från hustrus arbetsinkomst har tillskapats och under
växlande former fortlevat i lagstiftningen under den tid, då familjeavdraget
för hustru väsentligen understigit grundavdraget för familjeförsörjare. Sedan
familjeavdraget för hustru genom 1938 års ändringar i statsskatteförordningen
höjts till belopp motsvarande grundavdraget, har därmed en mycket väsentlig
förutsättning för hustruns särskilda avdrag från arbetsinkomst bortfallit.
Kostnaderna för avlöning av biträde i förvärvsarbetande hustrus hem
liksom utgifter för utlämnande av barn till vård utom hemmet och dylikt
kunna väl vara en nödvändig förutsättning för gift kvinnas förvärvsarbete
utom hemmet. Ur denna synpunkt kunna dylika utgifter i viss mån vara att
likställa med omkostnader för inkomstens förvärvande. Men om förvärvsarbetande
hustru icke åsamkats några direkta merkostnader för biträde i
hemmet och dylikt, torde icke förefinnas någon verklig anledning att ur be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

173

skattningssynpunkt beräkna hennes levnadskostnader högre än för förvärvsarbetande
ogift kvinna, snarare lägre. Ett införande av särskilt avdrag för
gift kvinna skalle därjämte såsom de sakkunniga med rätta framhållit ytterligare
skärpa den orättvisa, som redan vid avdragets tillkomst påpekats och
som föreligger i det avseende, att dylikt avdrag icke kan komma sådan hustru
till godo, vilken biträder mannen i hans verksamhet, denna må utgöras av
jordbruksdrift, tjänst, rörelse, yrke eller vad eljest må förekomma. De sakkunniga
hava själva påvisat andra brister, som i olika avseenden vidlåda
det nuvarande 200-kronorsavdraget. Den kritik, de därvid själva riktat mot
ifrågavarande avdragsrätt, är lika hård som träffande. Icke förty hava de
sakkunniga vid utformande av sitt förslag till provisoriska bestämmelser ansett
övervägande skäl tala för sitt beträdande av denna avdragslinje.

Kammarrätten håller väl i likhet med de sakkunniga för sannolikt, att ett
medgivande av generösare avdragsregler för förvärvsarbetande hustru skulle
— för såvitt skattelättnaden icke framstår som alltför ringa — komma att
stimulera intresset för tagande av förvärvsarbete. Den skattelindring, som
genom införande av det förordade avdraget ställes i utsikt för gift kvinna,
förefaller emellertid knappast vara så betydande, att den kan antagas komma
alt utgöra någon verklig lockelse för henne till yrkesarbete. Den i promemorian
angivna siffermässiga skatteminskningen avser nämligen väl att märka
icke hustru ensam utan båda makarna. Men även om en viss, om ock
ringa skattelättnad skulle verka uppmuntrande på intresset för yrkesarbete,
kan dock ifrågasättas, huruvida med nuvarande brist på hemhjälp någon
större anslutning kan vaia att förvänta åtminstone från mödrar, som hava
att taga vård om sina minderåriga barn. Det kan för övrigt starkt sättas i
fråga, om det ur familjesociala synpunkter kan vara önskvärt att genom
skattelättnader locka mcdrar med minderåriga barn ut i arbetsmarknaden.
Införande av en dylik avdragsrätt synes därjämte komma att få ojämna, rent
av slumpartade verkningar samt leda till, att makars totala statliga inkomstskatt
åtminstone i åtskilliga fall blir lägre än den skatt, de skolat utgöra,
därest de beskattats som ensamstående.

Stor tveksamhet uttalas av länsstyrelsen i Kristianstads län, som framhåller
att sambeskattningsproblemet bort slutligt regleras innan statsmakterna
tagit ställning till frågan om det nya skattesystemet i övrigt. Ett utbrytande
av en del av de med sambeskattning förenade problemen och införande av en
provisorisk lagstiftning medförde stora olägenheter och borde principiellt
ske endast, därest visshet förelåge, att därigenom icke föregrepes blivande
slutlig lagstiftning i ämnet. I förevarande promemoria hade länsstyrelsen icke
funnit tydliga belägg för att provisoriet komme att ingå som ett led i de sakkunnigas
slutliga förslag. Vid sådant förhållande vore det tveksamt om provisorisk
lagstiftning borde införas. — Bestämmelserna om provisoriska avdragsregler
borde icke inrymmas som tillägg till eller ändring av vissa paragrafer
i gällande skattelagstiftning utan upptagas i särskild författning, varigenom
även bestämmelsernas karaktär av provisorisk lagstiftning ytterligare
markerades. Det kunde erinras om att kommunalskatteberedningen ansett det
i princip oriktigt att utvälja en viss kategori skattskyldiga, t. ex. gifta kvinnor,
för att inom denna söka åstadkomma jämlikhet i beskattningen. Vidare
kunde framhållas den orättvisa som uppstode därigenom att jordbrukares
och rörelseidkares hustrur icke åtnjöte avdrag för sitt deltagande i mannens
arbete. Länsstyrelsen anför slutligen:

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Såsom ovan framhållits kan de sakkunnigas förslag enligt länsstyrelsens
uppfattning icke i alla fall anses erbjuda en tillfredsställande lösning av föreliggande
problem. Med hänsyn till nödvändigheten av att vid ett antagande
av den föreslagna nya statsskatteförordningen skapa ett komplement i syfte
att mildra sambeskattningens skatteskärpande verkningar och då fråga är
om ett provisorium, som 1''örutsättes kommer att inom kort avlösas av en
mera rationell ordning, vill länsstyrelsen emellertid tillstyrka de sakkunnigas
förslag till ändrade bestämmelser angående avdragsrätt för gift kvinna.

Även i flera andra yttranden understrykes, att tillstyrkandet ges endast med
tanke på att det gäller ett provisorium. Riksrcikenskapsverket understryker,
att förslaget icke löste sambeskattningsfrågan för de hustrur, som icke taxerades
för egen inkomst, emedan deras arbete bestode i medverkan i mannens
rörelse, men anser att förslaget i sin måttfulla utformning t. v. kunde godtagas.
Ämbetsverket framhåller också att underlag ännu saknades för sambeskattningsproblemets
allsidiga bedömande. Till frågans belysning bidrager
verket genom överlämnande av en statistisk undersökning av antalet samtaxerade
med en sammanlagd inkomst överstigande 10 000 kronor vid 1945
års taxering (Bihang 5). Av denna undersökning framgår bl. a. att antalet
samtaxeringar nämnda år uppgick till 25 027 eller 28 procent av det to-''
tala antalet taxeringsfall där det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet överskred 10 000 kronor, nämligen 89 990 fall. I Stockholms
stad uppgingo samtaxeringarna inom de studerade inkomstskikten till 36 procent,
i Stockholms län till 33 procent, i städerna (inom övriga län) till 26 procent
och på landsbygden i övriga län till 17 procent. De lägsta landsbygdssiffrorna
— 11 och 13 procent — erhöllos från Kalmar och Malmöhus län,
under det att de tre nordligaste länen visade omkring 25 procent. Av männen
hade 17 322 en egen inkomst överstigande 10 000 kronor och bland dessas
hustrur var inkomsten under 1 000 kronor i 36 procent av fallen, 1 000—2 000
kronor i 16 procent, 2 000—4 000 kronor i 19 procent och över 4 000 kronor
i 29 procent av fallen. Där mannen haft lägre inkomst än 10 000 kronor är
det en större andel av kvinnorna som haft högre inkomstbelopp, men detta
är en rent teknisk följd av urvalsmetoden. Enligt nuvarande beskattningsregler
skulle praktiskt taget samma skattebelopp — 117 milj. kronor — erhållas
vare sig samtaxering eller särtaxering tillämpades, eftersom samtaxering
ger skattelindring i de många fall då endera av makarnas inkomst är
låg, såsom närmare redovisas i bihang 5 tab. B. Hur resultatet skulle bli vid
iillämpning av det nya förslaget finnes icke uträknat.

Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund anför, att sambeskattning enligt
förbundets uppfattning vore det principiellt riktiga, enär skatteförmågan
rättvisast mättes genom familjens samlade inkomst. Dock borde därvid sådana
utgifter få avdragas, som kunde anses ha varit nödvändiga för inkomstens
förvärvande, exempelvis i nu ifrågavarande fall arbetshjälp i hemmet.
Förbundet anför vidare:

Principiellt sett skulle förbundet därför vara närmast böjt för att avstyrka
det framlagda förslaget, men då andra och främst arbetsmarknadspolitiska
skäl kunna tala för att en viss uppmjukning av sambeskattningen sker, vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

175

förbundet icke motsätta sig, att en provisorisk lättnad ges i den form, som av
de sakkunniga föreslagits. Det får dock endast avse ett kortvarigt provisorium,
enär en lösning på längre sikt torde få sökas efter andra linjer.

Länsstyrelsen i Stockholms lön tillstyrker förslaget beträffande statsbeskattningen,
dock under framhållande av orättvisan mot hustru, som medverkade
i mannens rörelse eller jordbruk. Beträffande den föreslagna höjningen
av 200-kronorsavdraget vid kommunal taxering anför länsstyrelsen:

Beträffande den kommunala taxeringen ha de sakkunniga övervägt att redan
nu föreslå en förhöjning av familjeavdraget för hustru. Kunde detta ske,
skulle nämligen eu önskvärd generell uppmjukning av sambeskattningsreglerna
uppnås utan missgynnande av förvärvsarbetande hustru, som deltager i
makens jordbruk eller rörelse. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig
kunna förorda denna lösning med hänsyn till befarade verkningar därav å
det kommunala skatteunderlaget. I stället föreslås en förhöjning av det nuvarande
särskilda avdraget för gift kvinna från 200 till 300 kronor. Enligt länsstyrelsens
uppfattning kan till stöd därför främst åberopas taxeringstekniska
skäl. Däremot torde knappast kunna förväntas att denna obetydliga utvidgning
skulle vara av väsentlig betydelse ur skattelättnadssynpunkt. Det synes
därför kunna ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligga att provisoriskt höja
det s. k. särskilda avdraget för gift kvinna. Under alla förhållanden bör enligt
länsstyrelsens mening ytterligare prövas huruvida icke familjeavdraget
för hustru provisoriskt kan höjas vid den kommunala taxeringen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påvisar, att även efter genomförande av
statsskatteberedningens förslag sambeskattningen i vissa fall medförde skattelindring.
Om hustruns inkomst understege skillnaden mellan ortsavdrag
för äkta makar och ortsavdraget för mannen, om han taxerades som ensamstående,
skulle fortfarande skattelindring erhållas genom samtaxering. I vissa
fall skulle inkomsttillskott ovanför nu antydda gräns ej heller föranleda någon
skatteskärpning. Länsstyrelsen framför därför, såsom framgår av följande
citat, ett särskilt förslag.

Den här skisserade gränslinjen företer betydliga variationer för olika inkomstlägen
men har ett nära överensstämmande utseende för skilda ortsgrupper
och utvisar, att sambeskattningens skatteskärpande verkningar inträda
först när tilläggsinkomsten är minst 910 kronor i ortsgrupp I. Denna
gräns företer sedan genom olika ortsgrupper en jämn stigning upp till 1 010
kronor för ortsgrupp V. Bilagda tabell kan tjäna till belysning av vad sålunda
anförts.

I underdånigt utlåtande över 1945 års statsskatteberednings betänkande
med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående
kvarlåtenskapsskatt in. m. har länsstyrelsen förordat, att ortsavdragen för
gift skattskyldig, som levt tillsammans med sin hustru bestämmes till i ortsgrupp
I 2 600 kronor, i ortsgrupp II 2 700 kronor, i ortsgrupp III 2 800 kronor,
i ortsgrupp IV 2 900 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Med tilllämpning
av sålunda föreslagna belopp blir förcnämnda minimigräns 1 010
kronor för alla ortsgrupper. Länsstyrelsen kan därför ej finna skäl föreligga
att genom införande av särskilt avdrag giva ytterligare skattelindring åt gifta
kvinnor i den mån deras inkomster icke överstiga 1 000 kronor. Förenämnda
avdrag å 600 kronor och 300 kronor böra därför få tillgodonjutas allenast
för inkomst utöver 1 000 kronor i den mån inkomsten förslår därtill.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt synes det dessutom vara betydelsefullt,
att avdragsreglerna erhålla en sådan utformning, att rätten till avdrag
inträder först i den mån kvinnans arbete kan antagas vara av nämnvärd betydelse.
Det kan knappast vara psykologiskt välbetänkt att låta avdragsreglerna
gynna mer eller mindre sporadiskt återkommande ströinkomster upp
till ett sammanlagt belopp av 600 kronor, medan den särskilda stimulans i
beskattningshänseende, som säkerligen behöves för att locka de gifta kvinnorna
att antaga mera välavlönade heltids- eller halvtidstjänster, saknas.

Skattelindring genom samtaxering.

Taxerad inkomst	Statlig skatt enl. statsskattebered-ningens förslag (ut-tagning 110 %) vid	Skatte-lindring på grund av sam-taxering	Taxerad inkomst	Statlig skatt enl. statsskattebered-ningens förslag (ut-tagning 110 %) vid	Skatte-lindring på grund av sam-taxering
man	hustru	sär- taxering	sam- taxering	man	hustru	sär- taxering	sam- taxering
		K r o n	o r				K r o n	o r
Ortsgrupp I	Ortsgrupp V
1000	800				1000	800			_
2 000	800	44	33	11	2 000	800	—	—	—
3 000	900	168	158	10	3 000	900	no	99	11
4 000	1000	321	297	24	4 000	1000	264	231	33
5 000	1200	499	471	28	5000	1 200	440	394	46
6 000	1400	707	675	32	6 000	1400	649	587	62
8 000	2 200	1228	1206	22	8 000	2 200	1139	1107	32
10 000	3 000	1847	1837	10	10 000	3 000	1760	1705	55
12 000	2 900	2 387	2 356	31	12 000	2 900	2 332	2 207	125
14 000	2 900	3 003	2 990	13	14 000	2 900	2 948	2 818	130
16 000	2 800	3 692	3 672	20	16 000	2 800	3 641	3 483	158
20 000	2 800	5 276	5 269	7	20 000	2 800	5 225	5 058	167
24 000	2 800	7 036	7 029	7	24 000	2 800	6 985	6 809	176

Tjänstemännens centralorganisation anser det angeläget, att man vid den
fortsatta utredningen ingående prövade, om icke möjlighet funnes att helt
upphäva sambeskattningen för äkta makar. Organisationen betraktar förslaget
som synnerligen otillfredsställande och skulle bl. a. ha önskat högre belopp,
men godtar det dock som ett provisorium i avvaktan på en definitiv
lösning efter andra linjer.

Utan allvarligare erinringar ha förslagets huvudgrunder lämnats av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund. Detsamma gäller återstående remissyttranden
i vilka dock längre gående yrkanden framställts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker angelägenheten av att de
mest markerade olägenheterna och orättvisorna med förvärvsarbetande hustrus
sambeskattning undanröjdes. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke avdragen
borde höjas. Vid kommunaltaxering borde avdragsbeloppet bli 360 kronor
för gift kvinna utan barn och 600 kronor om hemmavarande barn funnes.
Vid statlig taxering borde motsvarande belopp vara 600 resp. 900 kronor.
Länsstyrelsen uttalar vidare att de provisoriska bestämmelserna borde tilllämpas
redan vid 1948 års taxering, så att en välbehövlig lättnad i de för -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

värvsarbetande gifta kvinnornas skattebörda kunde vinnas utan onödig
tidsspillan.

Även taxeringsintendenten hos överståthållarämbetet föreslår, att provisoriet
tillämpades redan vid 1948 års taxering, alltså på de nu förvärvade inkomsterna.
Särskilt med hänsyn till vad de sakkunniga själva anfört angående
generösare avdragsreglers inverkan på arbetsmarknadsproblemen syntes
invändningarna mot denna tanke icke övertygande. I taxeringsintendentens
yttrande instämmer överståthållarämbetet.

Landsorganisationen påvisar de omkostnader och olägenheter, som förvärvsarbetet
medförde för den gifta kvinnan. Organisationen framhåller, att
själva tillskapandet av generösare beskattningsregler skulle utgöra en psykologiskt
verkande faktor, som kunde bidraga till upphävande av den irritation,
som kunnat förmärkas bland förvärvsarbetande gifta kvinnor. Med tanke
på arbetsmarknadsförhållandenas utveckling bleve en ökad kvinnlig yrkesverksamhet
av största vikt för bevarandet av progressiviteten i samhällsutvecklingen.
Såväl de arbetsmarknadspolitiska som rättvisesynpunkterna talade
för att sambeskattningens verkningar borde upphävas. Landsorganisationen
anför vidare:

Olika risker är emellertid förknippade med en sådan lösning att sambeskattningens
verkningar upphäves genom en strikt genomförd särbeskattning.
Inkomsttagare med förmögenhet skulle kunna bli benägna att överflytta
kapital till endera maken i sådan proportion som i beskattningshänseende
vore mest förmånlig för inkomsttagarna. Vissa rörelseidkare skulle
kunna fördela inkomsterna på ett liknande sätt och härigenom komma undan
en skattebelastning som motsvarade det verkliga inkomstläget. Dessa skäl
är för landsorganisationen tillräckligt avgörande för att tillstyrka de sambeskattningssakkunnigas
förslag om ett generellt avdrag vid beskattningen av
förvärvsarbetande gift kvinna. Ett dylikt avdrag synes utgöra den rättvisaste
grunden, efter vilken sambeskattningens verkningar skall kunna upphävas.
Dessutom undviker man att de höga och de mycket höga inkomsterna avsevärt
mera gynnas än de lägre och medelstora inkomsterna, vilket skulle ske
vid en strikt genomförd särbeskattning.

Beträffande avdragsbeloppets storlek synes det landsorganisationen av
förut anförda arbetsmarknadspolitiska skäl vara framsynt, om beloppet redan
vid nu ifrågasatta provisoriska ändring sattes så högt att sambeskattningens
verkningar så långt möjligt upphävdes för lägre och medelstora gemensamma
inkomster. Landsorganisationen kan icke dela de sakkunnigas
uppfattning att ett avdrag om 600 kronor vid statlig taxering och 300 vid
kommunal taxering kan anses skäligt utan vill föreslå att avdraget fixeras vid
900 kronor respektive 600 kronor. Ett avdrag om 900 kronor skulle innebära
alt sådana inkomstrelationer som 3 000 å 4 000 för man resp. 1 500 å 2 000
för hustru skulle erhålla lägre skatt än vid särbeskattning medan ett avdrag
om 600 kronor för mindre inkomsttagare skulle medföra en viss fortsatt sambeskattning.
Då det stora flertalet sambeskattade återfinnes bland de lägre
inkomstgrupperna och då det arbetsmarknadspolitisk! sett skulle ha störst
betydelse om yrkesverksamheten för gift kvinna bevarades eller förstärktes
inom dessa inkomstklasser är detta ytterligare skäl för alt avdraget fixeras
vid det högre beloppet. Landsorganisationen finner samma skäl som förut
anförts böra vara avgörande även för fastställande av avdragets storlek vid
den kommunala beskattningen. Då kommunalskatten är mest tyngande för

Biliang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212. 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

de mindre inkomsttagarna bör avdraget fixeras även med hänsyn härtill.
Landsorganisationen vill därför föreslå att avdraget höjes från nuvarande
200 kronor till 600 kronor. Farhågorna för att denna skattelindring skulle
medföra nämnvärda vådor för det kommunala skatteunderlaget är säkerligen
överdrivna. Detta skulle möjligtvis vara fallet i mycket små jordbrukskommuner,
men där är antalet sambeskattningisfall som regel så få att lindringen
ej synes kunna få några egentliga konsekvenser.

Ordföranden i taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför i särskilt
yttrande att avdragen borde utmätas med 600 kronor, lika vid statlig och
kommunal beskattning, i varje fall vid ett kortvarigt provisorium. Ett sådant
borde vara så enkelt och schablonmässigt som möjligt, vilket gåve friare
händer vid den definitiva utformningen. Visserligen kunde man f. n. inte med
någon säkerhet bedöma återverkningarna på kommunernas skatteunderlag.
Teoretiskt syntes det emellertid kunna antagas, att en höjning av avdraget
till 600 kronor näppeligen kunde tänkas medföra några vådor. Ordföranden
fortsätter:

De kommunala ortsavdragen ha icke höjts och äro alltså reellt nu avsevärt
mycket lägre än då penningvärdet var högre. Kommunerna ha med
andra ord ett större skatteunderlag än de rättvisligen borde ha, om reglerna
antagas från början ha varit skäliga och riktiga. Vidare torde i flertalet av
de mest känsliga kommunerna de gifta kvinnornas kommunalskatt spela en
förhållandevis underordnad roll. Detta gör att man av hänsyn till skatteunderlaget
knappast bör känna sig hindrad att medge ett avdrag, som för
den enskilda praktiskt dock skulle ha något att betyda, vilket höjningen med
100 kronor icke har.

Vid sidan av huvudfrågan om införandet av den föreslagna avdragsrätten
och om beloppens storlek ha en del av remissinstanserna uttalat sig beträffande
frågan om behandlingen av sådana fall, där hustruns förvärvsarbete
endast omfattar en del av taxeringsåret eller där makarna ingått
äktenskap under årets första hälft (varvid samtaxering sker för hela
året) och kvinnan dessförinnan haft inkomst av förvärvsarbete. Sambeskattningssakkunniga
ha som förut nämnts föreslagit att rätten till avdrag skulle
begränsas till en tolftedel av angivna maximibelopp för varje månad under
vilken kvinnan varit gift och sammanbott med maken samt utfört förvärvsarbete
eller drivit rörelse. Emot detta framföres invändningar i åtskilliga remissyttranden.

Kammarrätten anser att —- om förslaget överhuvud taget skall genomföras
— ändring på dessa punkter borde göras. Den föreslagna anordningen syntes
enligt ämbetsverkets mening föga överensstämma med avdragets angivna
syfte att i förhållande till ensamstående skattskyldig utjämna förvärvsarbetande
hustrus skattebörda. Den förefölle även motverka syftet att genom
generösa avdragsregler stimulera utbudet av kvinnlig arbetskraft. En reduktion
av avdraget i anledning av att hustruns inkomst erhållits under endast
en viss del av taxeringsåret torde i åtskilliga fall få ringa effekt i taxeringshänseende
men vara ägnad att skapa missnöje och irritation. Vidare anför
kammarrätten på denna punkt:

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 212.

179

Om till exempel eu gift kvinna under ett helt år liaft halvtidstjänstgöring,
skall fullt avdrag tillkomma henne. Om däremot en hennes arbetskamrat arbetat
allenast under ett halvår men med heltidstjänstgöring, kommer en sådan
hustru, som under ett beskattningsår måhända åtnjutit större arbetsinkomst
än sin arbetskamrat och som kanske i motsats till denna nödgats anlita hemhjälp,
att erhålla endast hälften så stort avdrag. För det fall att rörelse drivits
av hustru, skall helt avdrag tillgodokomma henne utan vidare prövning,
även om hon till exempel till följd av mannens anställning i rörelsen endast
tidvis eller kanske icke alls utfört något arbete i rörelsen under ett visst beskattningsår.
Reduktion av avdraget beträffande rörelseidkande hustru skall
nämligen såsom föreslagits ske endast för det fall, alt rörelse allenast drivits
under en del av beskattningsåret. Endast i sistnämnda fall är sådan hustru
i avdragshänseende likställd med tjänsteanställd hustru. Bedömandet av fråga,
huruvida avdrag bör reduceras eller ej, kan understundom möta vissa
svårigheter. Detta gäller särskilt för det fall, alt uppburen ersättning icke
avser bestämd tidsperiod utan utgör vederlag för eu viss arbetsprestation
såsom arvoden för styrelse- och revisorsuppdrag. Såsom exempel kan även
anföras det fall, att hustru utför hemarbete för vissa industrier inom t. ex.
textil- och beklädnadsbranschen, i vilket fall inkomsten som regel torde beskattas
som inkomst av tjänst (ackordsarbete). Därest här ifrågavarande avdragsrätt
införes, bör avdrag sålunda, om det skall få någon effekt i skatteutjämnande
syfte och tillika i angivet syfte verka stimulerande på gifta kvinnors
intresse för yrkesarbete, medgivas med ett fixt belopp utan begränsning
med avseende å den tid, varunder förvärvsarbete utförts eller rörelse bedrivits
samt av skäl, de sakkunniga anfört vid statsbeskattningen sättas till
högst 600 kronor. I överensstämmelse härmed bör hustru, som ingått äktenskap
under sådan tid av beskattningsåret, att hon skall taxeras såsom gift,
erhålla oreducerat avdrag, oberoende av om arbetsinkomsten intjänats endast
före eller endast efter giftermålet eller under hela beskattningsåret.

Ej heller länsstyrelsen i Västerbottens län kan biträda förslaget att avdragen
skola proportioneras i förhållande till det antal månader, under vilka
inkomsten förvärvats. Motiveringen är av liknande art som kammarrättens.
Därjämte omnämnes det till synes onödiga merarbete, som skulle bli följden
vid taxeringen. Vidare anför länsstyrelsen beträffande avdragsrätten vid nyingånget
äktenskap:

Den föreslagna begränsningen av avdragen till att avse allenast sådan tid,
under vilken hustrun i äktenskap sammanlevt med mannen, är enligt länsstyrelsens
mening icke tillräckligt motiverad. Det är ju dock här fråga om
att söka begränsa sambeskattningens skatteskärpande verkningar. Då sambeskattningen
omfattar hustruns samtliga inkomster, torde nämnda begränsning
av dess verkningar böra avse all inkomst som sambeskattas, oavsett
om denna förvärvats före eller under äktenskapet.

Samma ståndpunkt intages av riksräkenskapsverket.

överståthållarämbetet anser det visserligen vara riktigt att låta avdragen
utgå i förhållande till antalet månader, under vilka förvärvsarbete utförts,
men anför vidare:

Däremot synes den föreslagna begränsningen av avdragsrätten till att avse
endast inkomst, som förvärvats av hustrun, medan hon i äktenskap sammanlevde
med mannen, knappast vara tillfredsställande. Skall på grund av bestämmelsen
i 65 § kommunalskattelagen sambeskattning av äkta makar ske,

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

oaktat de endast en del av beskattningsåret sammanlevt i äktenskap, synes
det skäligt att avdragsrätten skall gälla även den del av hustruns inkomst,
som förvärvats under den tid makarna icke sammanlevde. Detta synes så
mycket mer motiverat som de omständigheter, vilka i princip kunna åberopas
till stöd för en sambeskattning av äkta makar — minskade levnadskostnader
och därmed ökad skattekraft på grund av det gemensamma hushållet
-— under berörda tid icke alls varit förhanden.

Enbart mot bestämmelsen om avdragsrätt i proportion till antalet månader
med förvärvsarbete uttala sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt
Kristianstads län. Den senare anför:

Det är självfallet att vissa olägenheter äro förenade med till beloppet fixerade
av dragsbelopp. Då de sakkunniga föreslå en regel med avdrag med V12
för varje kalendermånad, blir icke heller denna anordning — som även de
sakkunniga framhålla — helt teoretiskt hållbar, i det att avdrag kommer
att medgivas från inkomst under kalendermånad, då förvärvsarbete utförts
under kort tid. Avdrag bör självfallet utgå även för tid, då semester eller
motsvarande ledighet åtnjutes. En dylik anordning med månadsbelopp förutsätter
att i deklarationerna och löneuppgifterna lämnas uppgift om de kalendermånader,
under vilka förvärvsarbete utförts. Åtskilligt brister i detta
avseende. För taxeringsmyndigheterna blir kontrollen av dessa uppgifter ett
synnerligen tidsödande arbete. Då här är fråga om ett provisorium, synes skäl
tala för att som hittills fastställt avdrag beviljas upp till förvärvad inkomst.

Positivt för tolftedelsregelns införande uttala sig däremot landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Övriga remissinstanser ha icke uttalat sig på denna punkt.

Departementschefen.

Motiven för införandet av ett särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru
äro dels att förvärvsarbetet måste förutsättas åsamka den gifta kvinnan och
hennes familj åtskilliga merkostnader, dels att samhället behöver utnyttja
den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden och vill uppmuntra därtill
genom att göra beskattningen på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande.
Om hustrun arbetar i hemmet tillföres familjen en naturainkomst,
som icke taxeras eller beskattas. Om hon har förvärvsarbete bortfaller helt
eller delvis denna naturainkomst och ersättes med en penninginkomst som
beskattas. I och för sig är denna skillnad i beskattning rimlig ur den synpunkten
att en kontantinkomst måste anses representera en större skatteförmåga
än en naturainkomst av den typ som erhålles genom hustruns arbete i
hemmet. Man måste emellertid av rena jämlikhetsskäl eftersträva att beskattningen
inte träffar större del av den genom förvärvsarbetet erhållna inkomsten
än som kan anses utgöra en verklig nettoinkomst. Vid hustruns förvärvsarbete
utanför hemmet uppstår ej endast ett bortfall av en del av det värde
som hennes hemarbete representerar utan också en ökning av levnadskostnaderna,
vilken måste betraktas som omkostnad för inkomstens förvärvande.
Full hänsyn kan i allmänhet icke tagas till dessa kostnader vid taxeringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

181

Det har därför synts rimligt att införa en ökad avdragsrätt för förvärvsarbetande
gift kvinna. Behovet härav har blivit större än tidigare genom den avvägning
mellan ortsavdrag för ensamstående och äkta makar, som nu föreslås
införd vid den statliga beskattningen, eftersom den del av det nya ortsavdraget,
som kan anses motsvara det tidigare hustruavdraget, vid genomförande
av detta förslag skulle komma att minskas. Sambeskattningssakkunniga
konstatera, att full kompensation för denna förskjutning i avdragsrelationen
i allmänhet skulle kräva ett särskilt ytterligare avdrag på 700—1 000
kronor.

Det förslag som sambeskattningssakkunniga framlagt om införande av ett
avdrag på högst 600 kronor för förvärvsarbetande hustru är närmast tänkt
som en direkt kompensation för nyssnämnda förskjutning i ortsavdragsrelationen.
I sådana fall där mannen har en icke alltför låg inkomst men där
hustruns inkomst är så låg att den faller inom gränserna för den ökning av
ortsavdraget, som mannen erhåller då han gifter sig, uppstår givetvis en
skattelindring genom sambeskattningen även efter genomförande av ska t teberedningens
förslag. Denna verkan skulle i dessa fall ytterligare ökas vid
genomförande av de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Västerbottens län
har med tanke härpå föreslagit att avdraget skulle få åtnjutas först i den mån
hustruns inkomst utöver 1 000 kronor därtill försloge. Detta förslag kan jag
icke biträda, då även de kvinnor som förvärva lägre inkomst än 1 000 kronor
otvivelaktigt måste anses ha omkostnader för sitt förvärvsarbete, vilka sakna
motsvarighet för de helt hemarbetande. I viss grad bli dock de av länsstyrelsen
anförda synpunkterna beaktade genom det från de sakkunnigas avvikande
förslag, som i denna proposition framföres.

Jag har sålunda funnit skäligt att föreslå införande av en bestämmelse av
följande innehåll. Gift kvinna, som sammanlever med sin man, erhåller vid
taxering till statlig inkomstskatt ett särskilt avdrag uppgående till 50 procent
av hennes inkomst av rörelse eller eget arbete, dock högst 1 000 kronor.

Uttryckt i motsvarande form innebär de sakkunnigas förslag att avdraget
uppgår till 100 procent av hustruns inkomst, dock högst 600 kronor. Det synes
emellertid icke helt konsekvent att låta ett avdrag, som avser att — på
ett visserligen summariskt sätt — innebära hänsynstagande till omkostnader
för inkomstens förvärvande, uppgå till inkomstens hela belopp, såsom vid
antagande av de sakkunnigas förslag skulle ske vid hustruinkomster under
600 kronor. Det är dessutom önskvärt att låta den förmån, som avdraget
skulle innebära, utgå även vid hustruinkomster utöver de allra minsta beloppen.
Om man vill stimulera de gifta kvinnorna alt trots därmed förknippade
besvär söka sig ut på arbetsmarknaden förefaller det knappast ändamålsenligt
att låta ifrågavarande förmån praktiskt taget upphöra för inkomsttillskott,
som hon förvärvar utöver de till skattefrihet föreslagna 600 kronorna.
För inkomster utöver detta belopp uppstår endast den skattelindring som
beror på att progressivitetens skatteskärpande verkan blir mindre tack vare
600-kronorsavdraget. Förslaget i denna proposition innebär att en skattelindring
medges på inkomster, som hustrun förvärvar upp till 2 000 kronor. (I

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Danmark har nyligen antagits en bestämmelse, som på samma sätt som här
föreslås medger avdrag med 50 procent på hustruns inkomst, dock högst
upp till 2 000 kronor, alltså intill 4 000 kronors inkomst.)

Sambeskattningssakkunniga ha, enligt vad jag under hand erfarit, diskuterat
en liknande metod vid utarbetandet av sitt definitiva förslag, dock utan
att fatta ståndpunkt till densamma. Då det, såsom de sakkunniga själva framhålla,
med hänsyn till de invändningar, som kunna riktas mot ett mera schablonmässigt
förslag av den innebörd som de sakkunniga föreslagit, är tydligt
att det icke skulle kunna läggas till grund för mera permanenta bestämmelser,
har det synts riktigast att redan från början tillämpa en metod som åtminstone
kan tänkas likna ett senare definitivt förslag. Jag vill dock understryka,
att vad som nu genomföres under alla omständigheter endast är ett
provisorium, som icke får verka prejudicerande på sambeskattningsfrågans
definitiva avgörande.

Genom denna metod minskas behovet av regeln, att avdraget endast skulle
få åtnjutas med en tolftedel av maximibeloppet för varje månad under
vilken förvärvsarbetet utförts. Denna bestämmelse, mot vilken flera remissinstanser
framfört invändningar, har alltså icke upptagits i förevarande
förslag. Ej heller har jag funnit nödigt att föreslå reducering av avdraget för
den tid av taxeringsåret, som föregått ett nyingånget äktenskap. Då sambeskatlningen
gäller även den inkomst som förvärvats under denna tid före
äktenskapet, bör även avdragsrätten gälla för samma tid. Under dessa omständigheter
bortfaller även behovet av att sätta avdraget till ett belopp som
är jämnt delbart med tolv och det har då synts lämpligt att höja maximigränsen
till 1 000 kronor.

Mot den av mig föreslagna regeln om avdrag med 50 procent av inkomsten
kan måhända invändas, att den i jämförelse med de sakkunnigas förslag verkar
oförmånligt för de minsta inkomsttagarna till förmån för personer med
något större inkomster. Detta vore emellertid att missförstå innebörden i och
meningen med ett särskilt sambeskattningsavdrag. Den med hänsyn till rättvise-
och bärkraftssynpunkter lämpliga skatteavvägningen skall åstadkommas
genom ortsavdragen och den skiktskala för skattesatserna, vilken tilllämpas
på de beskattningsbara inkomsterna. Sambeskattningsavdragets uppgift
är att justera den taxerade inkomsten till en i förhållande till familjens
verkliga nettoinkomst riktigare siffra. Man kan exempelvis jämföra två familjer
med vardera sammanlagt 6 000 kronors taxerad inkomst. Ifall denna
i det ena fallet är sammansatt av 5 400 + 600 kronors inkomst av mannens
resp. hustruns arbete, i det andra fallet av 4 000 + 2 000 kronors inkomst,
torde man kunna räkna med att den verkliga nettoinkomstnivån och därmed
bärkraften är lägre i det senare fallet än i det förra. Inkomsten på 600
kronor i det första fallet torde i allmänhet inte i alltför hög grad behöva
inkräkta på hustruns arbete i hemmet eller skapa extra omkostnader. Betydligt
större sådana avbränningar måste förutsättas i det senare fallet. Vid
ren sambeskattning, alltså utan särskilt hustruavdrag, blir den statliga skatten
med tillämpning av i departementsförslaget upptagna regler 365 kronor.
Med tillämpning av sambeskattningssakkunnigas förslag nedsättes den stat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

183

ligt taxerade inkomsten i båda fallen till 5 400 kronor och skatten till 288
kronor. Enligt det av mig förordade förslaget kommer i första fallet (5 400
+ 600 kronor) den taxerade inkomsten att bli 5 700 kronor och skatten 324
kronor, under det att i andra fallet (4 000 + 2 000 kronor) den taxerade
inkomsten nedsättes till 5 000 kronor och skatten till 240 kronor. Skattelindringen
i förhållande till ren sambeskattning blir alltså enligt detta förslag
41 kronor om familjeinkomsten består av 5 400 + 600 kronor men 125
kronor om den består av 4 000 + 2 000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag
bleve lindringen i båda fallen 77 kronor. Det kan givetvis icke bli frågan
om att låta slcattelindringen täcka de med förvärvsarbetet förenade omkostnaderna,
endast att se till att dessa omkostnader icke så som för närvarande
få ingå i den taxerade inkomsten. Härvid synes 50-procentsmetoden ge en
mera acceptabel avvägning än de sakkunnigas provisoriska förslag och den
bär dessutom den fördelen att utan alltför starka statsfinansiella konsekvenser
eller risk för överskridande av de sannolikt mera individuellt differentierade
avdragsbelopp, som kunna fastställas i en mera definitiv metod,
medge en höjning av maximibeloppet.

I det föregående har frågan om tillämpandet av ett särskilt sambeskattningsavdrag
vid kommunalbeskattningen icke vidrörts. De sakkunniga ha
här föreslagit det nuvarande 200-kronors avdragets höjande till 300 kronor,
detta närmast av taxeringstekniska skäl. Någon mera substantiell höjning av
avdraget har man icke ansett sig kunna föreslå av hänsyn till det kommunala
skatteunderlaget och risken att tvingas återtaga en del av den provisoriskt
givna förmånen, ehuru man uttalat sympatier för ett större belopp.

Jag ansluter mig på denna punkt till de sakkunnigas förslag och vill alltså
förorda den jämkning av det hittills gällande maximibeloppets storlek, vilken
förordats av de sakkunniga. Någon sådan 50-procentsregel, som föreslagits
beträffande den statliga taxeringen synes dock icke böra tillämpas. Dels
skulle detta i vissa fall medföra en om också obetydlig försämring i förhållande
till nuvarande bestämmelser, dels skulle de belopp det rör sig om i
varje fall bli så obetydliga att det förefaller föga ändamålsenligt att komplicera
detta provisorium därmed. I övrigt böra bestämmelserna vara lika med
vad som i propositionen föreslås beträffande den statliga taxeringen.

Beträffande förslagets statsfinansiella konsekvenser är några exakta beräkningar
icke möjliga. En överslagsberäkning med utgångspunkt från att
antalet fall, där ifrågavarande avdrag skulle komma att tillämpas, skulle
komma att uppgå till 200 000 å 250 000 tyder på alt skattebortfallet skulle
få storleksordningen 20 milj. kronor pr år. De sakkunnigas förslag skulle komma
att betyda omkr. 5 milj. kronor mindre. Någon hänsyn till införandet av
detta avdrag har icke kunnat tagas vid utförandet av de statsfinansiella
beräkningar som redovisats tidigare. Siffran måste f. ö. anses falla inom felmarginalerna
för det beräknade skatteutfallet redan för närmast följande
budgetår. — Det höjda kommunala avdraget skulle medföra en minskning
i skatteinkomst på endast omkring 2 milj. kronor.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

IV. Skattesystem och skatteskala för inkomstbeskattningen

av fysiska personer.

1. Gällande bestämmelser.

Den direkta statliga skatten i Sverige uttages i form av dels inkomst- och
förmögenhetsskatt, dels värnskatt och dels särskild skatt å förmögenhet. Den
senare skall närmare behandlas först i ett senare sammanhang.

Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, som
fick sin nuvarande utformning år 1938, är beträffande fysiska personer en
kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. I det taxerade beloppet, därå
efter ortsavdrag skatten påföres, mgår nämligen dels den för den skattskyldige
beräknade skattepliktiga inkomsten och dels Vioo av hans beräknade
skattepliktiga förmögenhet.

Den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt, som uttages av fysiska
personer och därmed likställda (oskifta dödsbon och familjestiftelser), består
av dels bottenskatt och dels tilläggsskatt. Bottenskatten utgår för alla skattskyldiga
av ifrågavarande kategori så snart inkomsten jämte Vioo av förmögenheten
uppgår till beskattningsbart belopp. Den är rörlig såtillvida att i
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (18 §) endast regleras
hur dess s. k. grundbelopp skall beräknas, varemot förutsättes (se 20 §)
att varje år skall i samband med riksstatens fastställande bestämmas med
vilket procenttal av grundbeloppet bottenskatten skall för det året utgå. Sålunda
har skatten alltifrån år 1940 (1939 års inkomst) uttagits med 150 procent
av grundbeloppet.

Bottenskatten är progressiv i det grundbeloppet beräknas till olika procenttal
av det beskattningsbara beloppet för olika skikt av detta. Grundbeloppet
utgör sålunda 4,5 procent av det beskattningsbara beloppet, då det
icke överstiger 3 000 kronor, 5,5 procent då det överstiger 3 000 men icke
6 000 kronor och 6,5 procent då det överstiger 6 000 kronor. Då såsom nämnts
skatten de senare åren uttagits med 150 procent av grundbeloppet betyder
detta att skatten under dessa år uttagits med respektive 6,75, 8,25 och 9,25
procent av det beskattningsbara beloppet i de angivna skikten.

Tilläggsskatten däremot är fast och skattesatserna för olika skikt av det
beskattningsbara beloppet angivas direkt i författningen. Skatten börjar utgå
först då det beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kronor. Den utgår
med 2 procent för den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger
8 000 men icke 10 000 kronor och stiger sedan efter en progressiv skala till
28 procent för den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger
200 000 kronor.

Värnskatten har uttagits alltsedan budgetåret 1939/40. Den utgick
först med belopp som motsvarade hälften av den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som påförts på grund av 1939 års taxering, men har sedan höjts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

185

Den beräknas sedan budgetåret 1942/43 för fysiska personer och jämställda
— frånsett visst mindre belopp å de lägsta inkomsterna — å det till inkomstoch
förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet efter eu särskild
progressiv skiktskala, vilken stiger från 6 procent för belopp som icke överstiger
3 000 kronor till 31 procent för belopp som överstiger 200 000 kronor.
Värnskatten är icke underkastad rörlighet.

2. Skattens rörlighet.1

Före 1938 års skattereform var den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
i sin helhet rörlig. Anledningen till uppdelningen 1938 i en rörlig
och en fast skatt var den att man ville få skattesystemet mera elastiskt. Progressiviteten
i den statliga skatteskalan medför nämligen att det procenttal,
med vilket grandbeloppet uttages, vid helt rörlig skatt icke kan ökas i obegränsad
utsträckning. En stark höjning av uttagningsprocenten kan ju, om
skatten är i sin helhet rörlig, vid större inkomster föranleda, att skatten kommer
att uppgå till eller rent av överstiga inkomsten.

Statsskatteberedningen föreslår (se betänkandet s. 142—146) avskaffande
av anordningen med en fast tilläggsskatt. Skatten skall sålunda i sin helhet
vara rörlig. För att undvika att skatten vid höjning av uttagningsprocenten
tager i anspråk alltför stor andel av inkomsten i de högre inkomstskikten,
är skatten emellertid maximerad så att den icke får i något skikt överstiga
70 procent. Spärregeln har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten.

I ett särskilt yttrande framlägger beredningens ledamöter herrar Andersson
och Sundén (se betänkandet s. 278) två alternativa förslag till skatteskala, av
vilka det ena (alt. II) innebär att skatten uppdelas i en rörlig bottenskatt och
en fast tilläggsskatt (jfr s. 189).

Förslaget, att inkomstbeskattningen av fysiska personer skall göras i sin
helhet rörlig, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.
I ett par yttranden har emellertid yrkats bibehållande av det nuvarande
systemet med delvis fast och delvis rörlig skatt. Riksräkenskapsverket
slutligen har yrkat, att skatten måtte göras helt fast.

1 De tekniska termerna fast skatt resp. rörlig skatt äro i någon mån vilseledande. Med rörlig
skatt avses att skatteskalan innehåller fasta relationer mellan skattesatserna för olika inkomstskikt
och att en ändring av skatteuttaget sker genom att hela skatteskalan förskjutes uppåt eller
nedåt med ett visst procenttal. Med fast skatt avses att någon sådan generell förskjutning av
skatteuttaget icke förutsattes ske. Vid sådant förhållande måste ett ändrat totalt skatteuttag i
stället åstadkommas genom en på annat sätt företagen förändring av skattesatserna. Om hela
skatten göres till en »fast skatt», innebär detta således i praktiken att ett ändrat behov av
inkomst skulle leda till en omprövning av hela skatteskalan. Att skatteskalan hittills varit uppdelad
på en fast och en rörlig del har dock även praktiskt inneburit att den såsom fast betecknade
delen hållits oförändrad — om man bortser från värnskatten som kan anses som ett
tillägg till den fasta skatten — under det att den rörliga delen uttagits med olika procent på
grundbeloppet.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kammarrätten avstyrker bestämt, att skatteskalan inom de högre inkomstskikten
gjordes rörlig. Riskerna av en skatteskala, enligt vilken en person
inom de högre inkomstklasserna som lyckades öka sin inkomst finge behålla
endast en mindre del av inkomstökningen, framträdde i ännu tydligare dager
än hittills genom att skatteskalan i sin helhet gjorts rörlig. En ökning av
skatteprocenten på grundbeloppen komme enligt kammarrättens mening att
medföra en alltför stark belastning av de högre inkomsterna. Allt större delar
av befolkningen skulle genom höjning av skatteprocenten komma att
överföras till dem som finge betala skatt på inkomstökning efter 70 procent.
Vid uttagning av skatt med 100 procent av grundbeloppet skulle detta inträffa
först vid en inkomst av 200 000 kronor, men om skatten uttoges med
150 procent av grundbeloppet, skulle samma förhållande inträffa vid en inkomst
av 40 000 kronor och, om skatten bestämdes till 200 procent, redan
vid en inkomst av 16 000 kronor. En sådan beskattning skulle komma att
inverka menligt på hela landets förvärvsverksamhet och i hög grad vara
ägnat att skapa ett berättigat missnöje hos de skattskyldiga.

Näringslivets skattedelegation anser, att en fast tilläggsskatt fortfarande
borde finnas. Vad beredningen anfört som skäl för underkännande av det
nuvarande systemet vore icke bärande. Tvärtom gällde enligt delegationens
mening alltjämt med oförminskad styrka de skäl, som anförts vid tillkomsten
av sistnämnda system, vilket då av statsmakterna utan meningsskiljaktigheter
tillerkänts företräde före ett i sin helhet rörligt system.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Det är enligt länsstyrelsens mening en god sak, att den föreslagna inkomstskatteskalan
med viss begränsning i sin helhet gjorts rörlig. Men olägenheterna
i gällande ordning synas dock icke hava övervunnits helt, såvitt
angår de högre inkomstskikten, som fastlåsts i en relativt fast skatteprocent.
Detta belyses närmare av nedanstående tabell vid en uttagningsprocent av 130.

Beskattnings-bart belopp i kronor	Statsskatt i kronor enligt bered-ningens förslag vid en uttag-ningsprocent av	Skattehöjning i procent vid uttag-ningsprocent av 130
100	130
10-60 000			30
75 000	31 420	40 621	29-28
100 000	45 170	58121	28’67
200 000	105 170	128121	21-82
500 000	315170	338121	7-28
1000 000	665170	688121	3-45

Vid en uttagningsprocent av 130 komma skattskyldiga med beskattningsbara
belopp å 10 kr.—60 000 kr. att få bära skatteökning å 30 %, medan
skattskyldiga med beskattningsbara belopp å 60 010 kr. och därutöver få en
allt mindre procentuell skatteökning allt eftersom inkomsten stiger. Ju högre
uttagningsprocenten är, desto mer ogynnsamt blir det i förevarande avseende
för de lägre inkomsterna. Länsstyrelsen vill därför understryka beredningens
mening att en förnyad avvägning av skattebördan äger rum, när en mer avsevärd
ändring i ramen för skattesystemet inträder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

187

It i ksrä ke n s kapsvcrket, som förordur, att inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
i sin helhet utformades som en fast skatt, anför:

Systemet med en rörlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilket infördes år
1919, motiverades med hehovet av att under olika år kunna uttaga större
eller mindre belopp av inkomst- och förmögenhetsskatten utan att behöva
vidtaga ändring i själva skatteskalan. Rörligheten i inkomst- och förmögenhetsskatten
får ses mot bakgrunden av grundlagens regel om bevillningen
såsom en slutlig utfyllnad av riksstaten, liksom man ock får beakta, att riksstaten
på den tiden uppgjordes såsom för varje år jämnt balanserad. Vid
tiden för rörlighetens införande voro skatteskalans procentsatser relativt låga.
Ett större uttag av inkomst- och förmögenhetsskatt, motsvarande exempelvis
110 % av grundbeloppet, skulle medfört ojämna belopp för skatteskalans
skiktprocent. Skatteskalan för aktiebolagen var komplicerad, då den var
uppbyggd efter förhållandet mellan bolagens inkomst och kapital. Genom den
utformning, som givits åt bestämmelserna om skattens rörlighet, undgick
man sålunda de tekniska svårigheter, som skulle mött för omarbetande av
skatteskalorna till alt nära motsvara det aktuella behovet vid statsregleringen.

De skäl, som sålunda framförts för ett system med rörlig inkomst- och
förmögenhetsskatt i den år 1919 angivna formen, hava genom den senare
utvecklingen starkt försvagats. Genom 1937 års budgetreform har kravet på
jämn balansering av budgeten för varje budgetår uppgivits och i stället införts
principen om långtidsbalansering av budgeten. Det belopp, som skall
uttagas i inkomst- och förmögenhetsskatt, blir sålunda icke bestämt enbart
av behovet att balansera budgeten. Frågan om en överbalansering eller underbalansering
knytes icke blott till inkomst- och förmögenhetsskatten utan
till utformandet av även andra skatter och inkomster samt av riksstatens
utgiftssida. De tekniska svårigheter vid utarbetande av skatteskalor, vilka
tidigare kunnat motivera systemet med rörlighet i inkomst- och förmögenhetsskatten,
synas icke föreligga med samma styrka. De för aktiebolagen
gällande bestämmelserna hava högst väsentligt förenklats genom övergång
från progressivskala, förlöpande efter förhållandet mellan inkomst och kapital,
till en proportionell skatt. En sådan skatteform gäller även beträffande
flertalet övriga juridiska personer. I fråga om skatteskalan för fysiska personer
synas icke heller några större svårigheter möta att snabbt konstruera
nya skatteskalor, vilkas avkastning skall motsvara ett givet aktuellt skattebehov.

I förslaget har förutsatts utan anförande av närmare motivering, att, då
det nya systemet träder i tillämpning, skatten till en början kommer att uttagas
med 110 °/o av grundbeloppet. Betänkandet innehåller icke något uttalande
om bärigheten av skatteskalan för inkomstskatt för fysiska personer,
d. v. s. med hur stor procentsats av grundbeloppet som inkomstskatten för
fysiska personer högst må få uttagas, innan det läge inträder, att eu omprövning
av skattebördans fördelning bör ske.

Till belysande av denna fråga har riksräkenskapsverket undersökt, hur de
.skatteskalor ungefär skulle te sig, vilka i stort sett skulle täcka de behov av
skattemedel, som motsvara en ut tagning av 110,120, 130, 140 eller 150 °/o
av grundbeloppet. Vid utformandet av dessa skatteskalor har den förutsättningen
fasthållits, att den högsta .skiktprocenten alltid skall utgöra 70. Vid
högre uttagningstal för skattesumman kommer denna högsta skiktprocent
att tillämpas för allt lägre inkomslskikt. Vid en uttagning av inkomstskatten
för fysiska personer m. fl. med 150 °/o av grundbeloppet når skiktprocentcn
talet 70 redan för det inkomstskikt som börjar vid 40 000 kronor. I
detta läge har skatteskalan blivit väsentligt sammanpressad.

188

Iiungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departements chefen.

Riksräkenskapsverkets undersökning ger en bestämd antydan om att bärigheten
i den föreslagna skatteskalan är högst begränsad. Med hänsyn till
skattenivåns höjd är den av beredningen föreslagna rörligheten hos inkomstskatten
förenad med stora risker för den skattskyldige. Ur budgetteknisk
synpunkt är rörligheten också onödig. Beredningen uttalar, att
beskattningen av juridiska personer -— utom de som beskattas i enlighet
med den för fysiska personer gällande skatteskalan — icke skall vara underkastad
rörlighet. I belysning av vad här förut sagts framstår värdet av
ett sådant uttalande såsom synnerligen problematiskt. Det möter inga tekniska
svårigheter att när som helst ändra de procentsatser, efter vilka juridiska
personer skola beskattas.

Mot förslaget att göra inkomstskatteskalan i sin helhet rörlig men med en
spärregel, som utesluter skatteuttag på mer än 70 procent i något skikt har
några remissinstanser riktat invändningar, som i och för sig äro obestridliga.
En höjning av uttagningsprocenten leder relativt snabbt till att den maximala
skattesatsen kommer att tillämpas redan vid relativt måttliga inkomster. Å
andra sidan kommer en sänkning av uttagningsprocenten att bli av mycket
stor betydelse för de största inkomsterna men av obetydligt värde för de
mindre; skatteskalan finge därför omprövas vid en mera påtaglig ändring av
skattebehovet.

Riksräkenskapsverket har förordat att skalan i sin helhet skulle konstrueras
som fast och att någon varierande uttagningsprocent på grundbeloppet
icke skulle förutsättas. I stället finge skatteskalan i sin helhet omprövas
så snart behov av ändrat skatteuttag visade sig. Näringslivets skattedelegation
har däremot förordat skalans utformning med en fast och en
rörlig del. Detta skulle innebära att eventuella förändringar uppåt eller nedåt
finge sin största betydelse i de lägre inkomstskikten på samma sätt som
enligt hittills gällande ordning.

Det är uppenbart att den föreslagna skalans rörlighet är mycket begränsad.
Detta är emellertid av föga betydelse, då den när som helst kan omprövas
genom ett beslut i samma former som ett beslut om ändrad uttagningsprocent.
Det synes därför trots de gjorda invändningarna lämpligt att bibehålla
konstruktionen med en viss grundbeloppsskala, på vilken en högre eller
lägre uttagningsprocent skall kunna tillämpas. Någon annan betydelse har
icke detta än att diskussionen om ett högre eller lägre skatteuttag kan få
vissa konkreta belopp att anknyta till. Skulle förändringen bli mera avsevärd
får man vara medveten om att en ändrad grundskala behöver införas.

3. Skatteskalan.

För den i enlighet med vad förut angivits helt fristående och rörliga statliga
inkomstskatten föreslår beredningen, såvitt angår fysiska personer och
jämställda, en skatteskala som utgöres av en progressiv skiktskala, där lägsta
skattesatsen — för beskattningsbar inkomst upp till och med 1 000 kronor —
är 10 procent och högsta skattesatsen — för beskattningsbar inkomst över

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

189

200 000 kronor — 70 procent. Angående den närmare utformningen av
skalan, dess innebörd i förhållande till nuvarande skatteskalor samt beredningens
motivering för densamma hänvisas till betänkandet (s. 156—165).

I ett särskilt yttrande (s. 274—281) framlägga beredningens ledamöter
herrar Andersson och Sundén två alternativa förslag till skatteskalor, av vilka
det ena (alt. I) avser helt rörlig skatt och det andra (alt. II) innebär bibehållande
av det nuvarande systemet med en rörlig bottenskatt och en fast
tilläggsskatt. Även dessa skalor äro progressiva skiktskalor och skatten i
varje skikt maximerad till 70 procent. De nu berörda skatteskalorna, i jämförelse
med den av beredningens majoritet föreslagna, framgå av följande
uppställning:

Beredningen	R e	servation	e n
Beskattningsbart	%	Beskattningsbart	Alt. I	Alt. II (*)
belopp	belopp	{%)	rörlig	fast	summa
0- 1000	10	0— 1000	10	10	_	10
1- 2 000	11	1— 2 000	11	11	—	11
2— 3 000	12	2— 3 000	12	12	—	12
3— 4 000	14	3- 4 000	14	14	—	14
4— 6 000	16	4— 6 000	16	16	—	16
6— 8 000	18	6— 8 000	18	18	—	18
8— 10 000	20	8— 10 000	20	20	—	20
10- 12 000	24	10— 14 000	24	24	—	24
12— 14 000	28	14— 18 000	28	24	4	28
14— 16 000	32	18— 24 000	32	24	8	32
16- 20 000	36	24- 30 000	34	24	10	34
20- 30 000	40	30- 40 000	40	24	16	40
30— 40 000	45	40— 60 000	45	24	21	45
40— 60 000	50	60-100 000	50	24	26	50
60—100 000	55	100-200 000	60	24	36	60
100-200 000	60	200—	66	24	42	66
200—	70

Den föreslagna skalan för inkomstbeskattningen av fysiska personer har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vissa remissyttranden, men blivit starkt
kritiserad i åtskilliga andra. Ur yttrandena må här återgivas följande.

Av dem som tillstyrkt förslaget i denna del anför kooperativa förbundet: Skatteskalans

konstruktion innebär i och för sig för de inkomsttagare, som
drabbas av ökad statlig inkomstskatt (vid en för de närmaste åren förutsedd
uttagningsprocent av 110) måttliga höjningar för inkomster av storleksordningen
20 till 75 tusen medan för högre inkomster stegringen blir något starkare.

Om mot varandra vägas angelägenheten av skattelindringar för de mindre
inkomsttagarna och den större bärkraften hos de högre inkomsterna framstår
— mot bakgrunden av de av statsmakterna redan fastställda stora inkomstbehoven
för de närmaste fem åren — denna lösning av själva inkomst -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

skatteskalans utformning enligt styrelsens mening som rimlig. Ur penning politiska

synpunkter---innebär denna höjning av statsskatten på de

medelstora och högsta arbetsinkomsterna utöver den under kriget uppnådda
höga nivån, att en i detta konjunkturläge önskvärd köpkraftsminskning inträder
för berörda inkomsttagare, vilken genom källskatten gör sig omedelbart
påmind.

Landsorganisationen framhåller, att vid givet skattebehov förutsatte en
sänkning av skatterna i lägre inkomstskikt att skatterna höjdes på andra
punkter, och ansluter sig i huvudsak till den av beredningen föreslagna
inkomstskatteskalan, som innebure en förskjutning av skattetrycket mot de
högre inkomsterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser icke den föreslagna skatteskärpningen
för inkomsttagare med 20 000 kronor taxerat belopp eller däröver
inge några betänkligheter, sett mot bakgrunden av de större inkomsttagarnas
proportionellt större skatteförmåga och statens oavvisliga behov av ökade
intäkter.

Länsstyrelsen i Hallands län har intet att erinra mot inkomstskatteskalans
utformning men påpekar, att vid bibehållande av barnavdragen och nedsättning
av ortsavdragen för ensamstående — som länsstyrelsen förordat — vissa
ändringar av skalan torde bli erforderliga.

Av dem som gjort invändningar mot beredningens förslag till inkomstskatteskala
ha några förordat endera av de alternativa skalor, som
reservanterna inom beredningen föreslagit, men de flesta icke framlagt något
positivt förslag i fråga om skalans utformning.

Kammarrätten anför:

Den av beredningen föreslagna skatteskalan innebär för mindre inkomsttagare
en lättnad i beskattningen. I denna del måste förslaget hälsas med stor
tillfredsställelse, i synnerhet som skatterna för de mindre inkomsttagarna under
krigstiden blivit, delvis på grund av penningvärdets fall, i alltför stor
omfattning höjda. Denna höjning har emellertid otvivelaktigt i verkligheten
drabbat ganska ojämnt inom olika yrken. För löntagare med fasta inkomster
motsvara taxeringarna i regel deras faktiska, av respektive arbetsgivares
löneuppgifter bestyrkta inkomster. Annat är förhållandet bland jordbrukare,
rörelseidkare och utövare av fria yrken inom dessa inkomstklasser. Ofta känna
sådana skattskyldiga själva icke storleken av sina inkomster, och enligt
en bland beskattningsmyndigheterna allmänt rådande uppfattning äro deras
deklarationer i stor utsträckning oriktiga. Det finnes grundad anledning misstänka,
att de under kriget vidtagna skatteskärpningarna starkt medverkat till
förvärrande av dessa missförhållanden.

För de större inkomsterna innebär däremot beredningens förslag en ytterligare
skärpning av krigstidens skatter. Som motiv för denna skattehöjning
åberopas de stora krav som under den närmaste framtiden komma att ställas
på statskassan. Det förefaller då egendomligt, att beredningen synes hava
förbigått frågan, i vad mån den nominella skattehöjningen kan förväntas
medföra en reell inkomstökning för statsverket. I första hand uppkommer
därvid frågan, huruvida icke redan rådande skattesatser på större inkomster
medfört och än mer en ytterligare höjning kommer att medföra en frivillig
minskning av dessa inkomster. De beräkningar som framlagts i bilaga 1 till

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

191

beredningens förslag utvisa redan nu en betydande minskning av de stora inkomsterna.
Visserligen torde det vara vanskligt att bedöma orsakerna till
denna nedgång, men det måste enligt kammarrättens mening antagas, att den
föreliggande tendensen kommer att stegras genom ett antagande av beredningens
förslag. Om en person inom de högre inkomstklasserna lyckas öka
sin inkomst, får han behålla endast eu mindre del av denna inkomstökning.
Detta förhållande kan knappast undgå att verka hämmande på företagsamheten
och arbetslusten. ----

Frånsett förslagets inverkan på företagsamheten och arbetslusten och därigenom
på de skattskyldigas verkliga inkomster måste det enligt kammarrättens
mening befaras, att den föreslagna höjningen kommer att medföra en
stark minskning i de deklarerade inkomsterna i förhållande till de verkliga.
Ett beskattningssystem som grundas på skattebetalarnas heder och samvete
förutsätter för sin effektivitet lojalitet från medborgarnas sida. Tillgänglig
statistik och erfarenheterna från kammarrättens arbete tyda på att denna lojalitet
redan utsatts för alltför stora påfrestningar. Deklarationsmoralen synes
befinna sig i sjunkande, och man måste förmoda att beskattningens höjd
och faktiska ojämnhet därvid medverkat. Bokföringsgranskningar torde,
trots det stora arbete som nedlägges på dem, utgöra ett ganska verkningslöst
vapen mot avsiktliga falskdeklaranter, och en skärpning av straffen för falskdeklaration
skulle väl hårdast drabba dem som förbrutit sig av okunnighet,
oaktsamhet eller bristande tid att sätta sig in i skatteförfattningarna men bli
föga effektiv mot de avsiktliga falskdeklaranterna, som i regel torde veta att
skydda sig. Då stora kretsar av företagare lära ha möjlighet att undandraga
sig den skärpta beskattningen, skulle denna sannolikt komma att drabba huvudsakligen
löntagare. Vid strävan efter en rättvis beskattning torde emellertid
skäl icke föreligga för en ytterligare belastning av löntagarna.

Pensionsstjjrelsen framhåller, att de mycket höga marginalskatter, som förekomme
i de något högre inkomstlägena, säkerligen komme att i icke oväsentlig
mån minska villigheten hos inkomsttagarna i dessa lägen att utföra
merprestationer. Styrelsen hade redan haft viss känning av detta förhållande
i samband med rekryteringen av ortsombud. Förhållandet vore betänkligt
med hänsyn till den stora brist å kvalificerad arbetskraft som för närvarande
rådde.

Riksräkenskapsverket påpekar, att inom den inkomstart, som benämndes
arbetsinkomst, skattekraften vore beroende ej blott av arbetsinkomstens storlek
utan även av dess karaktär, och anför vidare:

Man kan jämföra med varandra å ena sidan en arbetsinkomst av tillfällig
karaktär, å andra sidan inkomsten av en fast anställning förenad med pensionsförmån
eller eljest vilande på avtal, som innefattar garantier för inkomstens
varaktighet. Även på andra områden av det ekonomiska livet föreligger
sådana olikheter i skattekraften. Det torde sålunda vara otvivelaktigt, att
skatten drabbar rörelseidkare på annat sätt än den drabbar övriga skattskyldiga.
Redan den omständigheten att en löntagare måste betala skatt för sin
löneinkomst praktiskt taget oavkortad, medan en rörelseidkare i skattehänseende
kan i stor utsträckning utnyttja omkostnadskonton i sin verksamhet,
medför, att beskattningen verkar mycket olika på olika grupper av skattskyldiga.
Ju högre skatteskalan ligger dess kännbarare bliva konsekvenserna
av dylika olikheter.

överståthållarämbetet framhåller, att en procentuellt sett mycket hög inkomstskatt
under några kritiska år kunde uttagas utan fara för några men -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

liga återverkningar men att förhållandet bleve annorlunda om en alltför hög
inkomstskatt gjordes permanent. Ämbetet fortsätter:

Verkningarna torde då komma att göra sig gällande i form av kapitalflykt
(eller försök därtill) ur landet. Vidare minskas lusten att investera kapital i
landets näringsliv. Även om det är en förmögenhetsbeskattning som i och
för sig kan verka minskande på intresset att spara, så medför en hög inkomstskatt
minskat intresse att taga ekonomiska risker genom startandet av
nya företag eller investering av nytt kapital i redan befintliga. Samtidigt
börja yngre ingenjörer och affärsmän att söka sig ut till andra länder. Tendenser
i nu angiven riktning hava redan försports. Frestelsen att söka på
olika sätt kringgå gällande skattebestämmelser blir också större ju högre
skattesatsen är och särskilt skadas skattemoralen om olika grupper skattedragare
behandlas efter olika normer och med större eller mindre möjlighet
till skatteflykt, vilket fallet synes vara beträffande näringsidkare å ena och
löntagare å andra sidan.

Givetvis kunna icke några säkra påståenden göras om var den gräns gär,
ovanför vilken en inkomstbeskattning kan medföra skadliga verkningar av
nyss angiven art. Emellertid synas invändningarna mot den nu föreslagna
skatteskalan vara av den styrka i vad angår eventuella skadeverkningar å
näringslivet och skattemoralen, att en förnyad omprövning av skattetariffen
synes påkallad.

Skattedirektören vid överståthällarämbetet anser ny utredning angående
inkomstskatteskalan erforderlig och förordar alternativt, om ny skatteskala
ansåges böra genomföras utan ny utredning, den av reservanterna föreslagna
skalan. (Alternativ I, om spärregeln fastställdes att omfatta även förmögenhetsskatten.
) Skattedirektören kritiserar beredningens jämförelse mellan
skattetrycket 1939 och 1945 för olika inkomsttagargrupper särskilt därutinnan
att ingen hänsyn tagits till kommunalbeskattningen. Om sådan hänsyn
toges (med 10 kronors utdebitering) finge den i betänkandet s. 165 intagna
tabellen följande utseende:

1939 års taxering	1945 års taxering	Proc. ökn.	Skatteökning resp. skatte-minskning år 1945 i % av 1939 års skatt
In- komst	Stats-skatter i kr.	Kom- mu- nal- skatt	1 Sta skatt	Skatt i % av ink.	In- komst	. , | Kom- w S" ^ ™-Tkr nal- K skatt	S:a skatt	Skatt i % av ink.
2 000	13	no	123	6-2	3 000	8	210	218	7-3	1-1	18
3 000	37	210	247	8''2	4 500	177	360	537	11-9	3-7	45
4 000	82	310	392	9-8	6 000	349	510	859	14 3	4-5	46
6 000	176	510	686	11-4	9 000	755	810	1565	17-4	60	53
8 000	285	710	995	12-4	12 000	1223	1110	2 333	194	7-0	56
10 000	405	910	1315	13-2	15 000	1809	1410	3 219	21-5	83	63
20 000	1375	1910	3 285	16-4	30 000	5 931	2 910	8 841	29-5	13-1	80
40 000	4 462	3 910	8 372	20-9	60 090	17 602	5 910	23 512	39-2	18-3	88
60 000	8 391	5 910	14 301	238	90 000	31 768	8 910	40 678	45-2	2P4	90
100 000	17 847	9 910	27 757	27-8	150 000	63 218	14 910	78 128	521	24-3	87
200 000	45 404	19 910	65 314	32-7	300 000	150 956	29 910	180 866	60-3	27-6	84

Kanyl. Maj:is proposition nr 212.

193

Skattedirektören framhåller, att denna tabell icke motiverade den av beredningen
föreslagna skärpningen av beskattningen för de högre inkomstskikten.
Det avgörande vid jämförelser av ifrågavarande slag borde emellertid vara,
hur mycket den skattskyldige ägde i behåll efter skattens frånräknande.
Skatteskärpningarna enligt förslaget torde, såvitt fråga vore om löntagare,
huvudsakligen komma att drabba sådana i skikten 10 000—30 000 kronor.
Ett stort antal av dessa löntagare hade ännu icke erhållit full kompensation
för penningvärdets försämring och det måste då framstå som en i hög grad
anmärkningsvärd åtgärd att för dessa, av kristiden hårt drabbade samhällsskik*
införa en beskattning, som ytterligare skulle försämra deras ekonomiska
ställning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser ingen invändning vara att göra mot
de för de lägre inkomstgrupperna föreslagna skattesänkningarna men känner
sig mot bakgrunden av sina erfarenheter av beskattningsväsendet tveksam
beträffande de ifrågasatta skatteskärpningarna för de högre inkomsttagarna.
Skattetrycket träffade otvivelaktigt genom bristerna i beskattningsväsendet
icke alla befolkningsgrupper med samma styrka, i det att löntagare i regel
finge vidkännas större skattetryck än vissa andra grupper av inkomsttagare,
som genom möjlighet till avskrivningar eller genom andra avdrag eller genom
beskattningsorganisationens ofullkomlighet kunde undandraga sig skatt
eller uppskjuta erläggandet av skatten till den för dem lämpligaste tidpunkten.
De föreslagna skattehöjningarna skulle medföra att nämnda olikformighet i
fördelningen av skattebördorna mellan olika kategorier av skattskyldiga
framstode som än mer otillfredsställande.

I övrigt anför länsstyrelsen:

Även i andra avseenden än de sålunda berörda kräver beskattningsreglernas
materiella innehåll beaktande i förevarande sammanhang. Enligt nuvarande
inkomstbegrepp saknas sålunda beträffande flertalet förvärvskällor
möjlighet att undgå en mycket hård beskattning, då ett större engångsbelopp
utfaller. Vidare kunna även löntagare inbördes få en mycket ojämn beskattning
på grund av bl. a. möjligheten att verkställa avdrag för pensionsförsäkringspremier.
I samma riktning verkar regeln om att fastighet alltid —- således
även då det gäller en villafastighet för eget bruk eller ett jordbruk i
annan än yrkesjordbrukares hand — ulgör en förvärvskälla med principiell
avdragsrätt för uppkommande underskott. Just i de angivna fallen förekomma
ofta »underskott» till ganska betydande belopp, vilka sedermera avdragas
från annan inkomst i självdeklarationen. I verkligheten torde emellertid dylika
»underskott» icke sällan närmast ha karaktär av en utgift av levnadskostnads-
eller kapitalförbruknings natur. Att de nuvarande skattereglerna i
stor utsträckning medge avdrag för ifrågavarande »underskott» ter sig härvid
mycket stötande.---

På grund av vad sålunda anförts vill länsstyrelsen beträffande skatteskalan
för fysiska personer framhålla att denna icke utan en föregående allmän
översyn av beskattningsreglerna och en väsentlig förstärkning av beskattningsmyndighetema
kan förutsättas bli rättvis i den meningen att verkningarna
drabba de skattskyldiga någorlunda jämnt. Att under sådana förhållanden
nu genomföra även de föreslagna skärpningarna synes icke lämpligt.

Biliang till riksdagens protokoll 19i7. t samt. Nr 212.

13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Länsstyrelsen i Gotlands län åberopar reservationen samt anför vidare:

Den av beredningen intagna ståndpunkten, att de lägre inkomsttagarna
skulle i större utsträckning än de högre inkomsttagarna burit krigsårens skattebörda
kan icke anses vara sakligt grundad, ehuru väl i sakens natur ligger,
att varje ökning i de lägsta inkomstskikten av skattebördan måste kännas
tyngre därigenom, att skattebördan ligger närmare de för livsförseln oundgängliga
utgifterna. Länsstyrelsen har därför intet att erinra emot, att skattelättnad
måtte i största möjliga utsträckning komma de mindre inkomsttagarna
till del, men finner, att skattelättnad jämväl bör komma de större inkomsttagarna
till del, vilka såsom verkställd utredning otvetydigt givit vid
handen dock i än större utsträckning haft att utgöra de under kriget skärpta
skatterna. Länsstyrelsen kan följaktligen — allra helst, då såvitt visats, statsfinansieiia
skäl ej kunna åberopas till stöd för skatteskärpning — icke finna
med rättvisa och billighet förenligt, att den år 1942 under överhängande krigsfara
framtvingade hårda progressionen skall enligt den föreslagna skatteskalan
ytterligare skärpas.

Länsstyrelsen i Blekinge lön påpekar, att skatteskärpningen för de högre inkomsttagarna
bleve särskilt kännbar bl. a. för tjänstemän i statlig, enskild
eller annan tjänst, vilka icke kunnat påräkna löneförhöjningar upp till förkrigsnivån
och nu finge sin standard ytterligare pressad genom skattetryckets
ökning. Vidare kunde befaras, att den omständigheten att redan i ej särskilt
höga inkomstlägen uppkommande inkomstökningar till betydande del
toges i anspråk av skatterna till det allmänna, komme att inverka hämmande
på företagsamhet och framåtskridande inom näringslivet. Löneförbättringar
till måttliga belopp syntes i många fall ej komma att anses innefatta tillräcklig
kompensation för det ökade ansvar och arbete, som medföljde tillträdandet
av ledande befattningar vid företag, inom handel och industri, mera arbetskrä^ande
allmänna uppdrag m. m.

I fortsättningen åberopar länsstyrelsen en undersökning av storleken av
utgående skatter i Karlskrona stad för personer i vissa inkomstklasser från
3 000 till 34 000 kronor och anför vidare:

Makar med 2 barn få redan vid en inkomstökning från 6 000 kronor till
10 000 kronor avstå så stor del av inkomsttillägget som 27 °/o till det allmänna.
Ökar inkomsten ytterligare med 4 000 kronor till 14 000 kronor utgår
skatt å det tillkommande beloppet med cirka 30 %>. Av en inkomst på 8 000
kronor, som uppbringar årsinkomsten från 18 000 kronor till 26 000 kronor,
får en skattskyldig ej behålla mer än 4 378 kronor. Nära hälften av inkomstökningen
tages följaktligen i anspråk av de direkta skatterna.

När det gäller att taga ställning till beredningens förslag ur principiella
synpunkter kan man ej bortse från de förändringar av skattetrycket inom
olika inkomstklasser, som kan komma att orsakas av den reform av den
kommunala inkomstbeskattningen, som torde vara att förvänta. Länsstyrelsen
ifrågasätter huruvida skattetrycket ej redan från början blir så högt,
att skattesystemet kommer att sakna behövlig rörlighet. Fortsätter penningvärdeförsämringen,
kommer en skatteskala med kännbar progression redan
i relativt låga inkomstlägen att verka i hög grad nedpressande på realinkomsten
och därmed även på levnadsstandarden för betydande grupper inkomsttagare.
Länsstyrelsen anser för sin del skäligt att föreslagen progression
mildras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

195

Länsstyrelsen i Kristianstads lön ifrågasätter om det icke vore möjligt att
genomföra en allmän sänkning av skatten med bibehållande av nuvarande
skatteskalor. Därest en ändring av dessa måste vidtagas, förordar länsstyrelsen
den av reservanterna som alternativ I föreslagna skatteskalan. Den
ökning av skatten som därigenom uppkomme för vissa högre inkomster, vore
motiverad med hänsyn till dessas högre skattekraft.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

I den mån det ur statsfinansiella och medborgerliga synpunkter finnes
möjligt och lämpligt att genom höjning av ortsavdragen och sänkning av
skatteskalan genomföra den föreslagna skattelindringen för mindre inkomsttagare,
skall länsstyrelsen icke däremot framställa någon erinran, även om
anförda motiv därför icke äro hållbara. Att åberopa samma motiv för en
höjning av skattetrycket för de större inkomsttagarna måste länsstyrelsen
däremot finna oriktigt och ur alla synpunkter olycksdigert särskilt vid det
förhållandet att sparandet belägges med en straffskatt, som verkar obillig
och icke tager hänsyn till en ''•ättvis och jämlik fördelning av skattebördan.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar reservanternas förslag, vilket enligt
länsstyrelsens mening innebure ett maximum av vad som vore rimligt
att uttaga av de skattskyldiga under normala tider.

Näringslivets skattedelegation kritiserar till en början det av beredningen
till stöd för skatteskärpningen beträffande högre inkomster anförda skälet
att den indirekta beskattningen hårdast drabbade de lägre inkomsterna och
framhåller därvid bl. a., att den allmänna omsättningsskatten numera avskaffats
och att skatten på kaffe sänkts från 65 till 35 öre per kg. Därefter
påtalar delegationen, att beredningen vid jämförelsen angående skattetrycket
i olika inkomstskikt icke tagit hänsyn till kommunalskatterna, samt anför
vidare:

Enligt den av beredningen föreslagna skatteskalan för inkomstskatten och
med tillämpning av den av beredningen antagna uttagningsprocenten 110
utgår denna skatt vid överskridandet av en beskattningsbar inkomst av
20 000 kronor med 44 % av den överskjutande inkomsten intill ett belopp
av 10 000 kronor, varefter marginalskatten ytterligare höjes. Under antagande
att kommunalutskylderna utgå efter 10 % och att den skattskyldiges
förmögenhet icke överstiger 20 000 kronor, får en skattskyldig med en beskattningsbar
inkomst av 20 000 kronor sålunda till det allmänna avstå i
det närmaste hälften av den inkomst, han ytterligare kan förvärva intill ett
belopp av 10 000 kronor. Med hänsyn till att kommunalutskylderna få avdragas
vid taxeringen till statlig inkomstskatt utgå nämligen skatterna å sistnämnda
belopp med sammanlagt 49,6 °/o, och 50,4 °/o av inkomsten får således
av den skattskyldige behållas. Uppgår den beskattningsbara inkomsten
till 30 000 kronor, får 45,45 % av överskjutande inkomst behållas, vid 40 000
kronor beskattningsbar inkomst utgör motsvarande procentsats 40,5 och skulle
den beskattningsbara inkomsten under dessa förutsättningar i något fall
uppgå till 200 000 kronor, får 27 °/o av den överskjutande inkomsten behållas.
—

En sänkning av uttagningsprocenten till 100 skulle under ovan angivna
förutsättningar i övrigt innebära att den del av överskjutande inkomsten,
som efter skatternas erläggande komme att stå till den skattskyldiges förfogande,
skulle utgöra vid en beskattningsbar inkomst av 20 000 kronor 54 %>

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 212-

för att därefter minska vid 30 000 kronor till 49,5 %, vid 40 000 kronor till
45 % och vid 200 000 kronor till 27 % av inkomsten.

Vid bedömande, huruvida den föreslagna skatteskalan i fråga om de inkomstskikt,
i vilka den hårda progressivileten gör sig i högre grad kännbar
— till dessa måste tydligen i varje fall räknas beskattningsbara inkomster
överstigande 20 000 kronor, då ju inkomsten i detta fall till halva sitt belopp
konsumeras av skatter — överensstämmer med rättvisa och billighet, bör
bemärkas, att förvärvandet av dessa inkomster i de fall, då de icke till någon
del utgöra avkastning av förmögenhet utan i sin helhet uppbäras såsom
ersättning för arbete av ett eller annat slag, regelmässigt förutsätta högt kvalificerade
arbetsprestationer av den skattskyldige och i allmänhet även högt
uppdriven arbetsintensitet. Prestationer av sådan högre kvalitet förutsätta i
sin tur i allmänhet långvarig utbildning, vilken i varje fall av den nu levande
generationen endast undantagsvis kunnat förvärvas utan skuldsättning eller
ekonomiskt bistånd av närstående. Även om undantag förekomma äro de avoss
ovan angivna förutsättningarna av sådan allmängiltig karaktär, att man
vid den avvägning, varom här är fråga, måste lägga dessa förutsättningar
för inkomstförvärvet till grund.

En annan omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är att särskilt
de högsta inkomsterna av arbete icke sällan utgöra under ett eller ett
fåtal beskattningsår kumulerad ersättning för prestationer, som förberetts
och utförts under en följd av år, varunder den skattskyldige uppburit ringa
eller ingen inkomst. Så är exempelvis fallet med en uppfinnare, som efter
längre tids arbete lyckats med sina experiment, en konstnär, som efter flera
års utbildning och arbete anordnar en utställning som vinner erkännande,
en författare, som tidigare endast haft en liten läsekrets men slutligen genom
ett enda arbete blir allmänt uppskattad, o. s. v. I dylika fall stiger inkomsten
icke sällan från ett lågt medeltal under tidigare år till de högsta inkomstskikten
under ett eller ett fåtal år för att därefter åter falla. På grund av
alt dessa tillfälliga toppinkomster till 2/s eller mer bli konsumerade av skatter,
drabbas den skattskyldige av mångdubbelt större skattebörda än om inkomsten
varit jämnt fördelad. Dessa verkningar av den skärpta progressionen
ha icke i det föreliggande betänkandet berörts, ehuru de äro för handen
för praktiskt taget alla de skattskyldiga, som hårdast drabbas av den progressiva
beskattningen av ren arbetsinkomst, och i allmänhet i allt högre
grad ju större kvalifikationer deras verksamhet kräver. För en framstående
specialist inom exempelvis den medicinska vetenskapen kumuleras sålunda
de höga inkomsterna under en jämförelsevis kort tid. Efter en lång utbildningstid
med ringa eller ingen inkomst är han i allmänhet icke i tillfälle att
börja någon i högre grad inkomstbringande verksamhet förrän i 40-årsåldern
eller därefter. Den tidrymd, under vilken han tillhör de högre inkomstskikten,
torde i allmänhet vara synnerligen begränsad. Under denna tid är
han således nödsakad att icke blott amortera studieskulderna utan också att
säkerställa sin och familjens försörjning efter arbetsförmågans upphörande.
På grund av den hårda progressionen återstår emellertid efter skatternas erläggande
väsentligt mindre del av hans inkomst för detta ändamål än om
han haft en lägre utbildning och tillhört ett lägre inkomstskikt under en
längre följd av år. I icke ringa mån föreligger samma förhållande beträffande
praktiskt taget all arbetskraft med högre kvalifikationer, icke minst
inom näringslivet. Progressionen verkar orättvist för alla skattskyldiga med
varierande inkomster, särskilt om variationerna äro betydande.--—

Vid fastställandet av den övre gränsen av marginalskattesatserna måste i
främsta rummet beaktas, att om dessa sättas för högt, nyrekryteringen äventyras
av den inom alla områden av samhällslivet nödvändiga kvalificerade

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

197

arbetskraften. Icke minst blir detta fallet inom näringslivet. Då dessa arbetsinkomster
vidare ofta torde stå i mer eller mindre direkt proportion till den
skattskyldiges arbetsintensitet, måste tillika beaktas, att skatteskalan avvä§fs
så, att arbetsintensiteten icke blir lidande, varigenom den å de flesta områden
rådande bristen på personal med högre utbildning blir än mer accentuerad.
—--

Inom beredningen ha de båda ovannämnda reservanterna framlagt förslag
till en skatteskala med något mindre hård progressivitet. Enligt vår uppfattning
ha emellertid reservanterna därvid icke dragit de fulla konsekvenserna
av den kritik, som de anfört mot de av beredningens majoritet förebragta
motiveringarna. Ej heller synas de ha uppmärksammat de ytterligare
skäl emot en alltför hård beskattning av de högre inkomstskikten, vilka vi
i det föregående utvecklat. Vi kunna därför icke heller ansluta oss till reservanternas
skatteskala och anse, att denna även vid en uttagningsprocent av
100 är alltför hård i sina verkningar, såvitt gäller de medelstora och högre
inkomstskikten.----

Genom införandet av det s. k. källskattesystemet komma verkningarna av
progressionen d. v. s. av marginalskattens höjd att, i motsats till vad tidigare
varit fallet, omedelbart klart framstå för de skattskyldiga, som drabbas av
progressionen. I den mån dessa äro löntagare, komma de att med få undantag
erlägga preliminär A-skatt. En löneförhöjning resulterar då omedelbart
i förhöjt löneavdrag och den skattskyldige kan icke undgå att konstatera,
att löneförhöjningen till väsentlig del konsumeras av denna förhöjning av
avdraget. En nära till hands liggande reaktion torde i vissa fall bli, att den
anställde söker utverka att i stället för löneförhöjningen erhålla förbättrade
pensionsförmåner för sig och sin familj, förlängd semester eller förkortad arbetstid,
allt med påföljd att de inkomster till statskassan, som beräknats inflyta
genom skärpningen av progressiviteten, utebliva.

I andra fall kan väl en skärpning av progressionen tillföra statskassan en
tillfällig inkomstökning, men merbelastningen stannar i stor utsträckning icke
å den skattskyldige. Vid tillsättande av ledande poster inom näringslivet särskilt
å orter, där den ifrågasatta befattningshavaren måste räkna med höga
levnadskostnader — förorsakade exempelvis av att han nödgas bekosta sina
barns skolgång å annan ort — uppställer denne ofta såsom villkor för antagande
av anställningen att han beredes en avlöning till sådant belopp, att
han efter skatternas erläggande får viss angiven behållen inkomst till sitt
förfogande. Skatteskärpningen å medelstora och högre inkomster driver därigenom
dessa än mer i höjden och arbetsgivaren måste givetvis i sin tur medräkna
löneökningen i sina produktionskalkyler. Inom hemmaindustrien kunna
dessa merkostnader måhända övervältras å konsumenterna, inom exportindustrien
minska de företagets konkurrensförmåga. I längden länder därför
skärpningen av progressionen även i dylika fall det allmänna till förfång.

Vidare är det så, att tjänsteinkomsterna ofta härflyta, förutom av huvudanställningen,
från ett eller flera uppdrag av tillfällig beskaffenhet. Sedan
den skattskyldige genom debetsedeln å kvarstående skatt konstaterat, att inkomsten
av dessa uppdrag helt eller till övervägande del måste tagas i anspråk
för skattbetalning, kommer detta givetvis att verka inskränkande på
hans villighet att vidare ställa sina kunskaper och sin erfarenhet till förfogande.
Med särskild tydlighet komma ock verkningarna av den skärpta progressionen
till synes, då gift kvinna innehar anställning.---

Vid vilken gräns marginalskattesatserna för ren arbetsinkomst, de må överensstämma
med rättvisa och billighet eller ej, högst kunna sättas för alt de
icke skola verka nedsättande på tillgången på kvalificerad arbetskraft och
arbetsintensiteten, är givetvis vanskligt att avgöra. För vår del äro vi över -

198

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

tygade om att denna gräns, om dylika skadliga verkningar skola undvikas, i
varje fall i ett permanent skattesystem icke får sättas högre än att den skattskvldige
får behålla åtminstone hälften av den inkomstökning, han genom
att utnyttja sin fulla arbetskapacitet är i stånd att förvärva. Att kunna påräkna
full arbetsintensitet, därest ersättningen för arbetet till huvudsaklig del
konfiskeras, är säkerligen icke i längden möjligt. Målsättningen vid avvägningen
av progressiviteten i inkomstskatteskalan bör givetvis under hänsynstagande
till billighet och rättvisa först och främst vara, att genom denna progressivitet
utvinna största möjliga ökning av statsinkomsterna. På längre sikt
lärer detta syfte icke vinnas, om icke den högsta marginalskattesatsen för ren
arbetsinkomst avväges så, att enligt vad ovan nämnts, åtminstone hälften av
inkomstökningen får behållas av den skattskyldige.

Därest icke en enligt dylika grunder utarbetad skatteskala för närvarande
anses kunna tillämpas, bör under alla förhållanden en sådan omarbetning av
den av beredningen föreslagna skatteskalan vidtagas, att en väsentlig nedsättning
omedelbart kommer till stånd av den utmordentligt hårda progression,
som framtvingades av händelseutvecklingen under år 1942.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner det i hög grad
anmärkningsvärt, att grundbeloppsnivån placerats så högt att skattekraften
och därmed också skatteskalans spännvidd i vissa fall i full utsträckning toges
i anspråk redan under nu rådande högkonjunktur. Vid en blivande lågkonjunktur
måste det, då skattekraften hos de större inkomsttagarna redan
vore uttömd, bli de medelstora och mindre inkomsttagarnas tur att utsättas
för en avsevärt hårdare beskattning.

Skånes handelskammare erinrar om att vid den omfördelning av skattebelastningen
som skett i förslaget hade (vid 110 procents uttag) makar och
ensamstående med nettoinkomst under respektive 15 000 och 7 000 kronor erhållit
en skattelättnad, totalt beräknad till 218 milj. kronor, medan övriga
inkomsttagare och särskilt inkomsttagare i högre mellanskikt pålagts ytterligare
förhöjd skatt uppgående till 28 milj. kronor. Efter denna omfördelning
komme den förra gruppen att bidraga till den totala skatteintäkten med ett
från 634 till 416 milj. kronor nedsatt belopp och den senare med ett från 330
till 358 milj. kronor ökat belopp, motsvarande en relativ förskjutning från
förhållandet 66: 34 till 55: 45.

Därefter framhåller handelskammaren, att beredningens argumentering för
skatteskalans utformning väl innehölle motiv för en önskvärd och påkallad
lättnad i krigsårens skärpta inkomstbeskattning för de lägre inkomsttagarna
men icke för bibehållande eller skärpning i de högre och mellanhöga inkomstskikten.
Beklagligt vore att beredningen i samband med denna avvägningsfråga
funnit sig böra uttala (s. 159), att rättvisa och billighet i beskattningen
icke kunde utgöra någon allmängiltigt normerande bedömningsgrund
för en skatteavvägning, trots att de billighetskrav, varom här vore
fråga, torde vara så distinkt avgränsade och så i sak allmängiltigt välgrundade
att ur rättvisans och billighetens synpunkt plats ej rätt gärna funnes
för andra uppfattningar. Därest ett sådant betraktelsesätt som det varåt beredningen
här givit uttryck i ett så uppenbart fall skulle godtagas, syntes fara
värt, att principen om rättvisa och billighet i beskattningen, vilken dock allt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

199

jämt förbleve dess yttersta grund, i tillämpningen endast bleve en opportunitetsfråga,
där dagens maktkombinationer finge fälla utslaget.

Beträffande jämförelsen mellan den ökade skattebelastningen under kriget
för olika inkomstskikt framhåller handelskammaren, att vad som verkligen
inträffat syntes vara, att medan skatteskärpningarna under förra delen av
kriget fram till 1942 års höjning av värnskatten i stort sett varit baserade
på 1938 års progressivskalor — från 5 till 33 procent — med procentuellt
lika höjningar därå, den år 1942 vidtagna ytterligare skärpningen av värnskatten
måste läggas ovanpå en å hela skalan igenom men främst i de högre
och högsta skikten så toppbelastad skala att den nya belastningen måste göras
regressiv och drivas ned i skatteunderlagets lägre inkomstskikt. Handelskammaren
fortsätter:

Något tillspetsat torde sålunda beredningens argumentering och dess därpå
grundade avvägning kunna sägas innebära, att eftersom ilrogressivbeskattningen
i de högre och högsta skikten blivit topp- eller överbelastad samt sålunda
nödvändiggjort en ökad belastning i lägre skikt, detta förhållande nu
bör rättas till icke genom en sänkning för alla utan genom en fortsatt utvidgning
av toppbelastningen i de högre och mellersta skikten och därmed
möjliggöra en delvis mer än kompenserande sänkning i de lägre skikten.

Då beredningen uppenbarligen fäst avsevärd vikt vid nu berörda undersökning
och dess resultat, kan det vara anledning att med användande av
samma jämförelsemetod belysa den av beredningen förordade nya skatteavvägningen.
I nedanstående tabell angives den sammanlagda stats- och kommunalskatten
för en barnlös familj i ortsgrupp V beräknad i procent å den
s. k. sammanräknade nettoinkomsten vid 110 % uttagning åren 1939 och
1946 samt enligt förslaget (1948) samt de procentuella ökningarna av dessa
i procent angivna i olika inkomstskikt.

Sammanräknad Skatt i % av inkomsten

nettoinkomst	1939	1946	1948	C—A i %	C—B i %
kr.	A	B	C	av A	av B
1 000	1-5	1-5	1-5	0	0
2 000	5-3	6-0	4-8	— 9-4	— 20
3 000	7-7	9-2	65	— 15-6	— 294
4 000	93	119	9-3	0	— 22-0
8 000	12-4	17-3	15-8	+ 27''4	— 9-7
12 000	13-9	201	19-5	+ 40-3	— 3-0
20 000	16-6	25-2	25-7	+ 54‘8	+ 2-0
30 000	19-2	29-9	32-8	+ 70-8	+ 10-3
50 000	22-8	36‘9	41-1	+ 80-3	+ 11-4
100 000	28-2	46-8	51-8	+ 83-7	+ 10 7
200 000	332	55-5	60-2	+ 81-3	+ 8-4

Om hänsyn ej tages till penningvärdeförsämringen innebär förslaget jämfört
med förkrigsbeskattningen en direkt lindring i beskattningen för inkomsttagare
under 4 000 kronor. I mellanskikten från 8 000 till 13 000 kronor
är ökningen 30 å 40 % samt stiger därefter hastigt upp mot 80 % i 50 000
kronor skiktet, där maximalbelastningen är nådd och den relativa ökningen
upphör. Göres jämförelsen åter med nuvarande beskattning har den relativt
största skattelättnaden icke lagts i de lägsta skikten utan i skikten 3 till 4 000
kronor samt upphör vid 15 000 kronor. I inkomstskikten 20 000 till 30 000
kronor har den relativa ökningen fått stiga till 10 %>, vilket är samma ok -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ning som i närmast högre skikt medför maximal belastning. Därest hänsyn
hade tagits jämväl till penningvärdets fall hade de angivna skattelättnaderna
framstått som än mindre; märkbara skattehöjningar hade inträtt redan i
8 000 kronor-skiktet och blivit högst avsevärda även i högre mellanskikt. Av
denna jämförelse torde framgå att den nuvarande inkomstbelastningen ej
endast i de lägre inkomstskikten utan längs hela linjen är utomordentligt hög
och starkt motiverar en allmän skattesänkning. Men den visar därjämte att
den föreslagna inkomstskatten med särskild skärpa träffar inkomstskikt
mellan 20 000 och 30 000 kronor samt därefter redan i närmaste skikt närmar
sig en maximalbelastning. I dessa skikt är marginalskatten vid inkomstbeskattningen
omkring 50 °/o.

Enligt vad handelskammaren kunnat finna bär beredningen sålunda varken
genom sin hänvisning till den under kriget inträdda procentuella skatteökningen
ej heller genom sin argumentering i fråga om den indirekta beskattningen
anfört några som helst övertygande skäl till stöd för endast en partiell
skattesänkning och än mindre för den föreslagna skattefördelningen. I själva
verket synes beredningens förvarande förslag till omfördelning av inkomstskatten
vida mindre vara en skatteavvägning än en inkomstöverflyttning, varvid
en omfördelning skett efter andra synpunkter än rättvisa och billighet i
beskattning. Med hänsyn härtill och då nya inkomstskattemedel nu stå till
förfogande anser handelskammaren ej endast att en allmän skattesänkning
bör komma till stånd utan även att den föreslagna skatteskalan avväges så
att skäliga hänsyn tages till den totala skattebelastningen av såväl direkta
som indirekta skatter i olika inkomstskikt. Vid bedömningen av den indirekta
beskattningen bör jämväl beaktas, att socialförmånerna till övervägande
del icke äro behovsprövade utan utgå lika till alla och sålunda i detta sammanhang
vid en relativ bedömning efter inkomst ha större värde i lägre inkomstsk
kt än i högre. En skattesänkning åstadkommen genom tillämpning
av eu lägre uttagningsprocent å den föreslagna skalan kan icke tillgodose
sådana synpunkter och krav.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare framhåller bl. a., att
den föreslagna inkomstskatteskalan beträffande inkomst av arbete väsentligen
skulle medföra en ökad skattebelastning för den kvalificerade arbetskraften,
vilken skärpning icke kunde anses önskvärd och i längden måste leda till
oförmånliga konsekvenser. Vad anginge företagarna skulle de höga skatterna
tvinga dem att hålla sig likvida i stor utsträckning, i följd varav modernisering,
förnyelse och ökning av produktionsmedlen måste bii lidande.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
uttala, att i avbidan på att skattereglerna underkastades en genomgripande
omläggning inga skattehöjningar borde genomföras, samt hemställa,
om förslaget i förevarande del skulle föranleda lagstiftning, att skatteskalan
måtte utformas enligt reservanternas förslag (närmast alt. II). Organisationerna
anföra:

Om beskattningen drives utöver en viss höjd, minskas hastigt företagarens
intresse för sund ekonomi och i stället träder ett renodlat skattetänkande.
Han förlorar intresset av att vaksamt följa omkostnaderna. Om han inför
annars icke nödvändiga utgifter reagerar så, att det icke spelar någon roll,
eftersom utgiften till största delen drabbar den del, som eljest skulle gå till
skatter, så är man utan tvivel inne på en mycket farlig väg. Skall näringslivet
fungera på rätt sätt och nödvändig konsolidering kunna ske, så att mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

201

ståndskraft finnes mot de kriser, som man icke heller i framtiden torde kunna
undvka, är det av vikt, att konsolideringen icke förhindras genom en förödande
beskattning. Skatteavkastningen mätt i absoluta tal kan eljest komma
att nedgå, trots skattehöjningar i motsatt avsikt. I betänkandet har denna
sida av problemet icke blivit närmare belyst. För vår del anse vi emellertid
obetingat, att en försiktigare skattepolitik även gentemot högre inkomsttagare
skulle stimulera produktionen och därigenom de facto verka höjande å det
allmännas skatteintäkter.

Slutligen vilja vi understryka, att vådorna av att nuvarande skattereglers
materiella innehåll visat sig vara behäftat med stora brister förstoras vid ett
konstant bibehållande av ett relativt starkt skattetryck. Beredningen bar i
medvetande härom särskilt inskärpt, att sambeskattningsreglerna snarast böra
justeras.

Med instämmande häri vilja vi fästa uppmärksamheten på att även andra
skatteregler kunna få obilliga verkningar. Såsom ett utmärkande drag gäller
t. ex. beträffande andra förvärvskällor än rörelse att någon utjämning av inkomsten
mellan olika år i regel icke kan ske.--- — Härav följer t. ex. att

en engångsersättning till följd av expropriation eller en utbetalning av skadestånd
till företagsledare vid uppsägning från en anställning beskattas med
synnerligen hård progressiv statsskatt.

Även lör en rörelseidkare kunna liknande situationer uppkomma. Vid överlåtelse
av rörelse — varVid avtalad köpeskillingslikvid i regel får anses inkludera
pensioneringskostnaden — framkommer ofta en s. k. dold reserv, som
ograverad beskattas det år, denna under flera år intjänade reserv framkommer.
De! är all anledning att framhålla, att denna reserv regelmässigt motsvarar
den pension, som en tjänsteman erhåller. En rörelseidkare har ofta ej
möilighet att ur rörelsen taga ut likvida medel i den utsträckning, som skulle
behövas för att giva honom och hans familj eu tillräcklig och betryggande
pensionsförsäkring. Ett annat skäl varför rörelseidkaren icke kan binda sig
för en försäkring är, att han icke kan räkna med en oberoende av konjunkturerna
år efter år utgående fast eller efter vissa befordringsgrunder stigande
inkomst utan måste räkna med ofta betydande av konjunkturerna framkallade
växlingar i inkomsten. Det framstår därför så mycket mer som en uppenbar
i rättvisa, att hans i rörelsen i form av dolda reserver nedlagda besparingar
beskattas efter en mycket hård progressiv skala, när de framkomma.
Även i det fall, att en rörelseidkare avlidit och hans efterlevande icke själva
kunna driva rörelsen utan nödgas avyttra rörelsen, beskattas den framkomna
reserven på enahanda sätt. Samtidigt gör staten anspråk på kvarlåtenskapsskatt
och minskar därmed möjligheterna att exempelvis giva barnen uppfostran
och utbildning.

Med hänsyn till varuknappheten kan det vidare inträffa, att dold reserv
måste mot företagets verkliga intresse — inklusive de anställdas — framtagas
och hårt beskattas.

Sveriges redareförening yttrar:

Den grundläggande principen för vår direkta beskattning, skatt efter förmåga,
är i och för sig riktig, men bör enligt föreningens mening kompletteras
med eu regel om skattelindring efter samhällsnytta. Med det stora behov av
arbetskraft, vårt land för närvarande har. och inför nödvändigheten av att
alla produktiva krafter göra största möjliga ansträngningar för att gagna
landet, oorde allvarligt tagas under övervägande, huruvida icke en lättnad i
beskattningen borde införas i fråga om inkomst, som hänför sig till ökade arbetsprestationer.
En reform av den art, som här skisserats, skulle givetvis
sporra vederbörande till ökade arbetsprestationer och i det långa loppet tillförsäkra
det allmänna ökade skatteinkomster.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kominer skollegium anser sig icke kunna biträda ett förslag till skatteskala
som — samtidigt med att det innefattade en väl motiverad skattelindring för
de lägre inkomsttagarna — innebure att på de skattskyldiga med medelstora
och större inkomster lades eu i jämförelse med nuvarande starka skattebelastning
j många fall högst väsentligt ökad skattebörda. Ämbetsverket framhåller,
att en anledning till att icke nuvarande höga skattetryck fått några
mera framträdande menliga följder för näringslivet och den ekonomiska utvecklingen
torde ha varit att de skattskyldiga räknat med att de skulle behöva
bära det endast så länge det krävdes på grund av försvarsberedskapen och
andra av kriget förorsakade extraordinära ändamål. Ämbetsverket fortsätter:

En permanent beskattning i enlighet med beredningens förslag med en ytterligare
skatteskärpning för medelstora och större inkomster torde emellertid
enligt kollegii mening utan tvivel kunna få allvarliga konsekvenser i sådant
hänseende. Här må särskilt påpekas, att vid en sådan skärpning de tendenser
torde komma att accentueras, vilka — såsom flera näringsorganisationer
framhållit och såsom också torde vara allmänt bekant —- redan nu förefinnas
bland vissa skattskyldiga att begränsa sin arbetsprestation i fall, då
den skattskyldige på grund av hög marginalskatt ej anser sig få behålla en
tillfredsställande ersättning för merarbetet. — — — ,

Enligt kollegii mening måste det ur hela samhällets synpunkt vara ytterst
betänkligt, om sådana skattesatser skulle genomföras, att medborgarna i någon
nämnvärd utsträckning på grund av beskattningen undandroge sig arbetsprestationer,
som de eljest skulle utföra. En skattepolitik, som måste befaras
verka i sådan riktning, synes icke kunna godtagas, allra minst under
nuvarande förhållanden, då stor brist på arbetskraft råder och staten genom
andra åtgärder söker underlätta ett effektivt utnyttjande av tillgänglig arbetskraft Såsom

flera näringsorganisationer påpekat äro höga arbetsinkomster ej
sällan resultatet av mångårig utbildning eller långvariga förberedelsearbeten
och åtnjutas under jämförelsevis begränsad tid. I fråga om dylika kumulerade
inkomster verkar en starkt progressiv beskattning särskilt obillig. Det
må erinras om att vid krigskonjunkturbeskattningen anordningar träffades
för att i viss utsträckning möjliggöra en utjämning av olika års vinstresultat.
Vid inkomstbeskattningen torde en utjämning av inkomstvariationema av
praktiska skäl icke kunna genomföras, men avsaknaden av ett dylikt korrektiv
mot en alltför hög skattebelastning synes kollegium utgöra ett vägande
skäl för att iakttaga stor försiktighet vid utformningen av skatteskalan.

För att åskådliggöra den konkreta innebörden i departementsförslaget rörande
inkomstbeskattningen har inom finansdepartementet utarbetats
vissa tabeller. (Bihang 7.) Dessa belysa skattebeloppens
storlek vid uttagning av 100 procent på grundbeloppen samt med och utan
tillägg för kommunalskatt i olika inkomstlägen för olika typer av skattskyldiga
samt vid olika förutsättningar beträffande andelen förmögenhetsavkastning
i inkomsten. Tabellerna innefatta även jämförelser med nuvarande
skatter, förkrigstidens skatter och det alternativa förslag som i skatteberedningens
betänkande reservationsvis framförts av ledamöterna Andersson
och Sundén beträffande skatteskalorna för inkomst, av dessa ledamöter med

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

203

instämmande av herr Rubbestad beträffande skatt på förmögenhet samt
av enbart Sundén beträffande familjebeskattningen och barnbidragen. Propositionen
skiljer sig beträffande inkomstbeskattningen icke från skatteberedningens
majoritetsförslag; innebörden av barnavdragens utbytande mot
barnbidrag har dock förändrats i och med att de senare enligt proposition
nr 220 avses skola utgå med 260 kronor per år i stället för 200 kronor enligt
befolkningsutredningens förslag. Beräkningarna rörande resultatet av den
av beredningen föreslagna skatteskalan jämte barnavdragens utbytande mot
barnbidrag ha justerats i enlighet härmed. — De vid beräkningarna begagnade
skiktskalorna för inkomstskatt redovisas i inledningen till bihang 7.

Med tanke på att diskussionen om behovet av skattesänkning och om de
samhällsekonomiska verkningarna av olika skatteskalor måste anknytas till
den totala skattebelastningen ha tabellerna ej endast beräknats med hänsyn
till statsskatterna på inkomst och förmögenhet utan även under hänsynstagande
till kommunalskatt och folkpensionsavgift. Beräkningen av skattebeloppen
har gjorts efter samma metod som vid beräknandet av källskattetabellerna;
vid uträknandet av taxerad inkomst har avdrag icke gjorts för
de i varje särskilt fall gällande pensionsavgifterna utan ett överallt lika avdrag
på 100 kr. tillämpats. Samtliga i bilagan redovisade tabeller avse mellersta
ortsgrupp. Barnbidragen ha i förekommande fall fråndragits, och om
deras summa blivit större än skatten, har detta markerats med minustecken
(»negativ skatt»). En betydande roll har i diskussionen spelats av resonemang
om den s. k. marginalskatten, d. v. s. den skattehöjning som blir resultatet
av en viss inkomststegring. Med hänsyn härtill har också gjorts beräkningar
rörande storleken av denna marginalskatt i samma inkomstlägen
som i övrigt redovisats. Tabellerna återges i utdrag på följande sidor.

Av tabellerna framgår, att föreliggande förslag medför en sänkning av den
rena inkomstskatten för ensamstående med upp till 10 000 kronors årlig inkomst.
För barnlösa familjer, ettbarnsfamiljer och ogifta med ett barn inträffar
sänkning för alla med upp till omkring 26 000 kronors inkomst. För
trebamsfamiljer går motsvarande gräns vid 23 000 kronor. På grund av att
barnbidragen icke dyrortsgraderats gå dessa gränser för barnfamiljer något
lägre i högre ortsgrupper och något högre i lägre ortsgrupper.

För ensamstående utan barn bortfaller hela den statliga skatten upp till
inkomstläget 2 000 kronor. Vid 3 000 kronor utgör minskningen över hälften
av nuvarande statsskatt (123 av 210 kr.). Sedan reduceras minskningen i och
med det successiva bortfallet av ortsavdraget vid stigande inkomst.

För familjer ulan barn bortfaller hela eller praktiskt taget hela den nu
utgående statsskatten för inkomster upp till 3 000 kronor. Även i de närmast
däröver liggande skikten bortfaller en avsevärd men sjunkande del av nuvarande
statsskatt. Det absoluta belopp, varmed skatten sänkes är givetvis
lågt i de inkomstlägen där skatten förut varit obetydlig men stiger sedan till
högst omkring 230 kronor vid 15 000 kronors inkomst. Därefter blir reduktionen
obetydligare även till sitt absoluta värde och i inkomstlägen över

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Översiktstabell 1. Statlig beskattning på inkomst av arbete.

Uttagning 100 %. Mellersta ortsgrupp.

Inkomst		S	katt i	k r o n o	r
Ensamstående	Makar utan barn
1947	Prop.	Res.	1947	Prop.	Res.
1000	7	_
2 000	82		17	28
3 000	210	87	109	85	_	_
1000	325	203	232	199	85	85
5 000	451	336	371	314	182	182
6 000	590	492	532	437	288	288
8 000	900	853	896	712	542	542
10 000	1258	1260	1310	1010	835	835
12 000	1 681	1732	1732	1345	1 160	1160
15 0U0	2 418	2 442	2 383	1957	1730	1730
20 000	3 845	3 939	3 622	3187	2 990	2 860
25 000	5 319	5 658	5 060	4 661	4 580	4190
30000	6 931	7 458	6 560	6134	6 370	5 635
40 000	10 537	11 356	9 978	9 709	10132	8 890
50 000	14 583	15 655	13 826	13 644	14 295	12 602
100 000	38019	39 653	35 575	36 938	38157	34 215
150 000	64 829	66 152	61572	63 598	64 520	59 940
200 000	92 392	93 152	88 572	91160	91 520	86 940
300 000	152 764	154 149	146 770	151 382	152 245	144 975
500 000	276 514	280 149	265 570	275 132	278 245	263 775
1 000 000	585 889	595 149	562 570	584 507	593 245	560 775

Översiktstabell 2. Skattesänkning (—) eller skattehöjning ( + ) på

inkomst av arbete.

Uttagning 100 %. Mellersta ortsgrupp.

Inkomst	Ensamstående	Gifta utan barn
Prop.	Res.	Prop.	Res.
1000	- 7	7		_
2 0U0	- 82	65	- 28	28
3 000	- 123	- 101	- 85	85
4 000	- 122	93	- 114	- 114
5 000	- 115	- 80	- 132	- 132
6 000	- 98	58	- 149	- 149
8 000	- 47	4	- 170	- 170
10000	+ 2	+ 52	- 175	- 175
12 000	+ 51	+ 51	- 185	- 185
15 000	+ 24	35	- 227	- 227
20 000	+ 94	- 223	- 197	- 327
25 000	+ 339	- 259	- 81	- 471
30 000	+ 527	- 371	+ 236	- 499
4K000	+ 819	- 559	+ 423	- 819
50000	+ 1072	- 757	+ 651	- 1042
100 000	+ 1634	- 2 444	+ 1219	- 2 723
150 000	+ 1 323	- 3 257	+ 922	- 3 658
200000	+ 760	- 3 820	+ 360	- 4 220
300 000	+ 1385	- 5 994	+ 863	- 6 407
500000	+ 3 635	- 10 944	+ 3 113	- 11357
1000000	+ 9 260	- 23 319	+ 8 738	- 23 732

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

205

Översiktstabell 3. Total beskattning på inkomst av arbete.

Statsskatt vid 100 %, kommunalskatt å 10 kr samt folkpensionsavgift.
Mellersta ortsgrupp.

Inkomst	Ensamstående	Makar utan barn
1947	Prop.	Res.	1947	Prop.	Res.
1000	42	35	35	27	27	27
2 000	226	144	161	146	118	118
3000	463	340	362	311	226	226
4 000	687	565	594	535	421	421
5 000	922	807	842	758	626	626
6 000	1170	1072	1 112	991	842	842
8 000	1698	1651	1694	1484	1314	1314
10 000	2 274	2 276	2 326	2 000	1825	1825
12 000	2 908	2 959	2 959	2 553	2 368	2 368
15 000	3 945	3 969	3 910	3 491	3 264	3 264
20 000	5 872	5 966	5 649	5 267	5 070	4 940
25 000	7 846	8.185	7 587	7 261	7180	6 790
30 000	9 958	10 485	9 587	9 234	9 470	8 735
40 000	14 564	15 383	14 005	13 809	14 232	12 990
50 000	19 610	20 682	18 853	18 744	19 395	17 702
100 000	48 046	49 680	45 602	47 038	48 257	44 315
150 000	79 856	81179	76 599	78 698	79 620	75 040
200 000	112 419	113179	108 599	111260	111620	107 040
300 000	182 791	184 176	176 797	181 482	182 345	175 075
500 000	326 541	330176	315 597	325 232	328 345	313 875
1 000 000	685 916	695 176	662 597	684 607	693 345	660 875
			Procent av	inkomsten
1000	4-2	3-B	35	2-7	2-7	2-7
2 000	11-3	7-2	8-0	7-3	5-9	5''9
3 000	15-4	11-8	12-1	10-4	7-5	7 B
4 000	17-2	14-1	14-8	13-4	10-5	10''B
5 000	18-4	16-1	16-8	15-1	12-5	12''B
6 000	19-6	17-9	18-5	16-5	14-0	14''0
8 000	21-2	20-6	21-2	18''5	16-4	16-4
10 000	22-7	22-8	23-3	20-0	18-2	18''2
12 000	24''2	24-7	24-7	21-3	19-7	19-7
15 000	26-3	26-5	26-1	23-3	21-8	21-8
20 000	29-4	29-8	28-2	26-3	25-3	24-7
25 000	31-4	32-7	30-3	29-0	28-7	27''2
30 000	33-2	34-9	320	30-8	31-6	29-1
40 000	36*4	38-5	350	34-5	35-6	32-6
50 000	39-2	41-4	37-7	37-5	38-8	35-4
100 000	48-0	49-7	45''6	47-0	48''3	44-3
15(1000	53-2	52-1	61-1	52-5	53-1	500
200 000	56-2	56-6	54-3	55-6	55-8	53-6
300 000	60-9	61-4	58-9	60-6	60''8	68''4
500 000	65-3	660	63-1	65-0	65-7	62-8
1 1000000	68-6	69-5	66-2	68-5	69-3	66''1

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
ÖversiktstabelL 4. Marginalskatt på inkomst av arbete.

Skatteökning i kronor vid 100 kronors ökning av inkomsten. Statsskatt vid 100 %,
kommunalskatt å 10 kr. samt pensionsavgift. Mellersta ortsgrupp.

Inkomst	Ensamstående	Gifta utan barn
1947	Prop.	Res.	1947	Prop.	Res.
1000	14-38	11-00	11-00	5-00	5-00	5-"0
2 000	22-47	17-n0	20-oO	15-10	10-00	10-oo
3 U00	22-4 8	20-00	23-10	20-20	14-00	14 00
4 000	22-48	23-fiO	24-20	21-47	19-00	19-i.o
5 000	24-73	26-40	26-40	21-47	19-90	19-90
6 000	26’25	28-60	28-60	23-72	20-80	20-80
8 000	28-75	30-sO	30-80	23-72	24-40	21-40
10000	30-75	33-00	33-00	25-97	26-20	26-20
12 000	3375	34-00	31-60	27-77	28-00	28 00
15 000	36''2 5	35-20	31-60	31-37	3P60	31-60
20 000	39-48	42-40	37* no	39-47	38-80	35-20
25 000	39-48	46-oo	38-80	39-47	42-40	38-80
30000	45-78	46-0o	40-60	42-97	4600	40-60
40 000	48-48	50 50	46-00	45-77	50-50	46-00
50 000	52-08	5500	50-50	5207	55-00	50-50
100000	58-38	59-50	54-10	58-87	59-50	55-00
150000	65''13	64-00	64-00	65-12	64-00	64-00
200 000	65-13	64 oo	64-00	65-12	64-00	64-00
300 000	71-88	73-00	69-40	71-87	73-00	69-4 0
500 O00	71-88	73-00	69-40	71-87	73-00	69-40
1000 000	71-88	73-00	69-40	71-87	73-00	69-40

Översiktstabell 5. Total beskattning på kapitalinkomst å %

Statlig inkomstskatt vid 100 %, förmögenhetsskatt, kommunalskatt
å 10 kr., folkpensionsavgift. Mellersta ortsgrupp.

Inkomst	Ensamstående	Gifta utan barn
1947	Prop.	Res.	1947	Prop.	Res.
2 000	379	324	371	250	298	328
5 000	1484	1727	1642	1299	1546	1427
10 000	3 929	5 296	4 526	3 531	4 845	4 025
201)00	10 243	14 386	11449	9 662	13 490	10 740
50 000	34 327	*40 100	36 454	33 405	*40 200	35 303
100 000	82 074	*80 100	*80100	80 920	*80 200	*80 200
300 000	*270 027	*240 100	*240 100	*270 100	*210 200	*240 200
1 000 000	*900 027	*800100	*800 100	*900 100	*800 200	*800 200
			I procent
2 000	18-9	16-2	185	12-5	14-9	16-4
5 000	29-7	34-5	32-8	26-0	30-9	28-5
1O000	39-3	53-0	45-3	35-3	48-4	40-2
20000	51-2	71.9	57-2	48-3	67-4	53-7
50 000	68-6	*80-2	72-9	66-8	*80-4	70-6
100 000	821	*80-1	*80-1	80-9	*80-2	*80-2
300 000	*90-0	*80-0	*80-o	*900	*80-1	*80-0
10OO000	*900	*80-0	*80-0	*90-0	*80-0	*80-0

Spärregel tillämpad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

207

Översiktstabell 6. Marginalskatt på ren kapitalinkomst.

Inkomst	Ensamstående 100 %	Makar	utan barn	100 *
1947	Prop.	Sundén	1947	Prop.	Sundén
2 000	35 1	35-0	38-0	21-9	28-0	28-0
51''00	45-2	62-4	50 4	40-3	55-9	43-9
10 000	59-0	87-0	69- o	52-7	80-2	62-2
20 000	68-3	96-4	73 6	64-3	92-x	71 2
50 000	96 1	*80-2	92-5	87-7	*80-4	92-ft
100 000	106-3	*80-1	•Kil	101-5	*80-2	97»
300 0o0	*90-0	*80-n	*80-0	*90-0	*80-i	*800
1 000 000	*90-0	*80-0	*80-»	*90-0	*80-0	*«o-o

* Spärregel tillämpad.

Översiktstabell 7. Jämförelse mellan skatterna för olika familjetyper

enligt olika alternativ.

Statsskatt vid 100 %. kommunalskatt å 10 kr. samt folkpensionsavgift.

Inkomst	Ensam- stående	Ensam- stående med 1 barn	Familjer med nedan-stående antal barn	Förbättring för trebarns-familj, jämfört med ensamstående
0	1	o O
4 000 1947 .................	68 V	562	535	419	282	- 405
Prop.................	565	264	421	136	- 432	- 997
Sundén ...............	5»4	286	421	316	— 252	- 846
10 000 1947 .................	2 274	2 018	2 000	1833	1473	- 801
Prop.................	2 276	1 736	1 825	1 542	978	- 1 298
Sundén ...............	2 326	1772	1825	1 668	1 101	- 1 222
25 000 1947 .................	7 846	7 229	7 261	6 975	6 272	- 1574
Prop.................	8185	7 190	7 180	6 M00	6 348	- 1 837
Sundén ...............	7 587	6 802	6 790	6 513	5 877	- 1 710
50 000 1947 .................	19 610	18 742	18 744	18 347	17 368	- 2 212
Prop.................	20 682	19 510	19 395	19 118	18 574	- 2 108
Sundén...............	18 853	17 760	17 702	17 324	16 421	- 2 432

omkr. 25 000 kronor genomföres en höjning med varierande belopp, som
dock i stort sett stiga vid stigande inkomst. Den relativt sett största skatteskärpningen
gäller skiktet kring 50 000 kronor. Skattebeloppets ökning är
här 3,5 procent och 650 kronor, d. v. s. 1,3 procent av inkomsten.

Beskattningen på familjer med barn kommer efter statsskattens omläggning
enligt detta förslag att skilja sig från beskattningen på ensamstående
på så sätt att kommunalskatten fortfarande blir lägre på grund av där alltjämt
utgående barnavdrag. Den debiterade statsskatlen blir härigenom
något större än för barnlösa i samma inkomstklass, beroende på alt avdraget
för kommunalskatt för de senare blir något större; i gengäld erhålles 260

208

Kungl. Mcij:ts proposition nr 212.

kronor per barn. Förändringen i förhållande till nuvarande beskattning genom
dels skatteavdragets utbytande mot kontant bidrag dels de övriga ändringar,
som göras i avdragsbelopp och skatteprocent i olika inkomstskikt,
åskådliggöres i följande tabell:

Total förändring för ensamstående och för familjer med olika barnantal genom
ändrad beskattning och tillkomsten av barnbidrag. Mellersta ortsgrupp.

Inkomst 2 000	Ensam- stående - 82		0 28	Familjer med 1 - 260
3 000	—	123	—	85	—	312
5 000	—	115	—	132	—	288
10 000	+	2	—	175	—	291
15 000	+	24	—	227	—	294
20 000	+	94	—	197	—	192
25 000	+	339	—	81	—	75
50 000	+ 1072	+	651	+	771
100 000	+ 1634	+	1 219	+ 1	394

nedanstående barnantal

3 4

—	520	- 780	—	1040
—	539	- 777	—	1 035
—	466	- 673	—	880
—	423	— 495	—	567
—	364	- 362	—	389
—	226	- 161	—	98
—	68	+ 76	+	219
+	890	+ 1206	+	1481
+	1 570	+ 1 971	+	2 373

Reservanterna Anderssons och Sundéns förslag skiljer sig från majoritetens
och därmed från förslaget i denna proposition genom att det innebär
sänkningar även i de högre inkomstklasser där beredningens majoritet föreslagit
höjning. För att kompensera denna skattesänkning i de högre inkomstklasserna
ha reservanterna nödgats föreslå mindre skattesänkning för ensamstående
i lägre inkomstklasser. Detta skulle uppnås genom 200 kronor lägre
ortsavdrag för ensamstående än enligt majoritetsförslaget. På detta sätt erhålles
20 å 50 kr. mindre sänkning resp. större höjning för ensamstående med
under 10 000 kronors årsinkomst, och den totala inkomstskattedebiteringen
blir praktiskt taget densamma som enligt majoritetsförslaget under förutsättning
av samma uttagningsprocent. I fråga om skiktskalans utformning skiljer
sig reservanternas förslag från majoritetens endast beträffande beskattningens
höjd i högre inkomstklasser, i det att reservanterna föreslå lägre
skattesatser på inkomstskikten fr. o. m. 12 000 kronors beskattningsbar inkomst
(16 000 å 17 000 kronors verklig inkomst för familjer, 13 000 å 14 000
kronor för ensamstående). Skatteuttaget vid grundbeloppsnivå hålles därefter
2, 4 eller 6 procent lägre i de högre inkomstskikten utom i skiktet 100 000
—200 000 kronor där skattesatsen enligt såväl reservanterna som majoriteten
skulle utgöra 60 procent. Reservanterna låta liksom majoriteten den högsta
skattesatsen utgå på alla inkomster utöver 200 000 kronors beskattningsbart
belopp, men föreslå där 66 procents i stället för 70 procents skatteuttag. Gemensamt
är förslaget att oavsett uttagningsprocent på grundbeloppet statsskatten
icke på något skikt skall få utgå med högre belopp än 70 procent.

Reservanten Sundén föreslår, att barnavdragssystemet bibehålies utan dyrortsgradering
med 800 kronor för vartdera av de två första och 1 200 kronor

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

209

för följande barn, och att barnbidrag skall utgå fr. o. m. andra barnet
om föräldrarna så önska, varvid de dock finge avstå från barnavdrag. I tabellerna
har förutsatts att barnavdrag uttagits i de fall där skattelindringen
härigenom blivit förmånligare än vad som skulle erhållits genom barnbidrag.
Sundéns förslag har liksom beredningens ursprungligen utarbetats under
antagande att barnbidraget skulle komma att uppgå till 200 kronor. Då man
nu får räkna med ett barnbidragsbelopp på 260 kronor har det synts riktigast
att här omräkna såväl majoritetsförslaget som reservationen med denna
ändrade förutsättning.

En bild av skattedifferentieringen mellan ensamstående och familjer med
och utan barn i några typfall ges av översiktstabell 7. För jämförelsens skull
ha siffror även beräknats enligt Sundéns reservation under nyssnämnda ändrade
förutsättning.

Beträffande marginalskatten på inkomst framgår av översiktstabell 4 att
denna enligt propositionen understiger nuvarande marginalskatt till intill
8 000 kronors inkomst för familjer utan barn och närmare 4 000 kronors inkomst
för ensamstående. För familjer med barn blir marginalskatten enligt
propositionen densamma som för familjer utan barn utom i de låga inkomstskikt,
där de kommunala ortsavdragen och dessas bankning göra sig gällande.
De nya marginalskatterna skilja sig mera avsevärt — 3 å 5 % — från
de nuvarande endast i skikten 30 000 till upp emot 100 000 kronor då det
gäller äkta makar. För ensamstående gå skillnaderna mot nuvarande skatter
längre ned i inkomstskikten. Ovanför 30 000 bli siffrorna i här medtagna
inkomstfall lika för ensamstående och gifta. Härvid förekommer i skiktet
100—200 000 sänkning i förhållande till nuvarande skattesatser. I enstaka
fall kunna siffrorna »slå» något ojämnt beroende på hur de här studerade
inkomstfallen ligga i förhållande till gränsbeloppen mellan skiktskalans olika
skikt.

Beträffande beskattningen på kapitalinkomst hänvisas till tabellerna. Den
i propositionen föreslagna provisoriska spärregeln att sammanlagd skatt ej
får överstiga 80 procent av inkomsten har tillämpats även på reservanternas
förslag, däremot ej höjningen av skattepliktsgränsen till 30 000 kronors
förmögenhet. Det understrykes att de högsta beloppen ren förmögenhetsinkomst,
vilka för fullständighets skull medtagits i tabellerna, praktiskt taget
icke förekomma i verkligheten. I allmänhet föreligger ju en kombination av
inkomst av kapital och arbete.

Departementschefen.

Såsom framgår av redogörelsen för innehållet i remissyttrandena har i de
avseenden, som gälla fördelningen av inkomstskattebördan på olika inkomstklasser,
kritik riktats dels emot den föreslagna skiktskalan, vilken vanligen
ansetts vara alltför progressiv, dels emot ortsavdragen, antingen enbart
för ensamstående eller för såväl dessa som familjerna, dels slutligen
mot förslaget om barnavdragens utbytande mot barnbidrag i alla inkomst Bihanfj

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212.

14

210

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

klasser. En del av remissinstanserna har härvid anslutit sig till reservationerna
under det att andra framfört mer eller mindre starkt avvikande förslag.
I fråga om invändningarnas närmare utformning och motivering hänvisas
till förut lämnad redogörelse.

Det har ofta icke varit möjligt att konstatera, huruvida kritiken gällt beskattningens
höjd överhuvud taget, eller om den gällt skattebördans fördelning
på små och stora inkomster. Vanligast torde få sägas vara, att man kritiserar
beskattningens höjd men gör detta i en sådan form att det därav
framgår att man vill rekommendera en mindre stark progression, d. v. s. en
överflyttning från högre till lägre inkomster. I annat sammanhang (s. 112)
beröras de synpunkter och förhållanden — kravet på ett visst skatteuttag,
betingat av statens inkomstbehov, samt fördelningen av detta skatteuttag på
olika skattekällor — vilka bestämt det belopp, som enligt förevarande proposition
skall uttagas genom direkt inkomstskatt på fysiska personer. Här
behandlas frågan om fördelningen av denna inkomstskatt på olika inkomstskikt
och olika typer av inkomsttagare. Förutsättning för resonemanget är
således hela tiden att kravet på ett visst totalt skatteuttag är givet och att
synpunkter som kunna andragas för sänkning av beskattningen för en viss
inkomsttagargrupp omedelbart måste ställas emot synpunkter som kunna
andragas mot en därav följande höjning för andra grupper. Det är dock
oundvikligt att de synpunkter som i detta sammanhang framföras även öva
inflytande på avvägningen mellan olika skatteformer.

Av vissa uttryckssätt i beredningens betänkande har slutsatsen kunnat dragas,
att motiveringen till den skattesänkning, som enligt förslaget skulle
åstadkommas i de lägre inkomstklasserna, främst vore att den procentuella
stegringen av den statliga inkomstskatten sedan före kriget varit större i dessa
inkomstskikt än i de högre. Reservanterna ha häremot påvisat, att den procentuella
sänkningen av det efter skattens erläggande återstående beloppet
varit starkare i de högre inkomstklasserna. Detta har andragits som stöd för
reservanternas förslag till skatteskala medförande lägre skatter för högre inkomsttagare
och relativt högre skatter för ensamstående i lägre inkomstklasser.
Uppenbarligen kunna inga bindande slutsatser dragas av någotdera
slaget av rent matematiska jämförelser mellan skattestegringarna i de
olika inkomstklasserna. Avgörandet om hur justeringen skall läggas måste
vid varje särskilt tillfälle göras självständigt och betingas av — förutom behovet
av ett visst skatteuttag — en bedömning av bärkraften i de olika skikten
jämte risken för negativa återverkningar, särskilt av alltför starkt stegrade
marginalskattesatser. De enligt ena eller andra metoden verkställda
jämförelserna med en tidigare tidpunkt kunna endast ge en mycket obestämd
ledning vid dylika avgöranden. Det väsentliga i förevarande sammanhang
är att skatterna i de lägre inkomstskikten numera på ett så kännbart
sätt inkräkta på elementära livsbehov även för personer och familjer som
samhället tidigare icke ansett sig kunna belasta med någon som helst statlig
beskattning, att en påtaglig minskning av denna skattebörda framstår såsom
ett trängande och oavvisligt krav, även om detta f. n. medför att man måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

211

anlita en höjd beskattning på andra håll, där skatten till en större eller mindre
del inkräktar på sparandet. Ofta anses detta medföra en lägre takt i välståndsstegringen.
Det må lämnas därhän, huruvida detta antagande verkligen
i det långa loppet är realistiskt med tanke på sparandets i lågkonjunkturer
dämpande effekt på sysselsättningen och med tanke på värdet ur andra synpunkter
av att de breda lagren av mindre inkomsttagare erhålla bättre ekonomiska
villkor, bättre uppväxtbetingelser för sina barn o. s. v. Realistiskt är
otvivelaktigt antagandet om den progressiva beskattningens bromsningseffekt
på det ekonomiska framåtskridandet i ett högkonjunkturläge som det nuvarande,
då otillräckligt sparande utgör ett hinder för en ökning av investeringsvolymen
vilken annars skulle kunna komma till stånd. Man har då endast
att konstatera, att den inkomstutjämning, som åstadkommes genom
skatte- och socialpolitik, leder till att en större del av landets produktionsresultat
användes till omedelbar förbrukning och en mindre del till ökning
av den materiella nationalförmögenheten. Detta är icke överraskande. En stor
del av argumenteringen i skattefrågan synes dock förutsätta att nämnda förhållande
är ett avgörande argument mot denna politik. Det kan då vara rimligt
att understryka att den sparandekvot, som skulle uppstå vid en mindre
inkomstutjämnande politik, icke utan vidare kan anses vara den »rätta», ökning
av den materiella nationalförmögenheten är eftersträvansvärd, men den
är icke ett värde som har prioritet framför allt annat. Omedelbar höjning
av de breda lagrens standard konkurrerar med önskemålet om ökad nationalförmögenhet
och därigenom höjd standard i framtiden. Jag hänvisar till vad
jag i denna fråga här tidigare anfört vid diskussionen av skatternas allmänna
ekonomiska verkningar.

I förevarande förslag har huvudvikten lagts vid sänkning av beskattningen
på lägre inkomster. För närvarande uttagas kännbara skatter även på inkomster,
vilka icke eller endast relativt obetydligt skilja sig från de belopp
som vederbörande myndigheter funnit sig böra tillämpa såsom skattefritt
existensminimum. För detta praktiska ändamål bär man enligt uppgifter,
som skatteberedningen inhämtat från olika orter, kommit fram till siffror
som för äkta makar utan barn röra sig kring 2 000 till 3 000 kronor alltefter
dyrort. Inom fattigvården tillämpas dock något lägre belopp, nämligen 1 500
—2 600 kronor. Det är emellertid klart att även belopp, som ligga ett stycke
högre än dessa, endast räcka till en knapp försörjning. —- Numera ha ifrågavarande
belopp i allmänhet höjts med 10 å 20 procent.

För äkta makar utan barn på mellersta dyrort med en kommunal utdebitering
på 10 kronor uppgår skatten vid 3 000 kronors inkomst för närvarande
till 311 kronor per år. Vid en inkomst av 5 000 kronor, alltså en vanlig industriarbctarinkomst,
stiger skatten till 758 kronor, d. v. s. 15,1 %. Utförligare
exemplifiering kan erhållas i tabellerna. Det är påtagligt att det nu
rådande skattetrycket i dessa inkomstlägen är synnerligen betungande och
att skatterna på ett mycket kännbart sätt konkurrera med de omedelbart
livsnödvändiga utgifterna. Tidigare har den i praktiken effektiva skattebe -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

lastningen varit mindre än den teoretiskt beräknade, beroende på eftersläpningen
i uppbörden, varvid debiteringen vanligen baserats på en lägre nominell
inkomst än den vid skallens erläggande aktuella. De skatter som betalades
under 1946 debiterades sålunda i stort sett på 1944 års betydligt lägre
inkomster. Övergången till källskattesystemet har däremot, särskilt för löntagarnas
del, inneburit att man nu betalar skatten på årets inkomster. Detta
förhållande bär medfört att även personer med i och för sig relativt blygsamma
inkomster, samtidigt som de återuppnått eller något överskridit förkrigstidens
reallöneläge, erhållit en mycket avsevärd höjning av sina beskattningsbara
belopp och en däremot svarande skattehöjning. En löntagare
med 5 000 kronors inkomst, för vilken skatten vid källskattebetalning enligt
ovan blir 758 kronor, skulle vid fortsättande av det tidigare betalningssystemet
endast ha betalat ett belopp på 571 kronor under innevarande budgetår
med hänsyn till att skatten då skulle ha betalats på en tidigare lägre
inkomst. Inkomststegringen 1945—47 har härvid antagits vara 20 procent i
anslutning till de beräkningar som ligga till grund för uträknandet av
skatteposten i socialstyrelsens levnadskostnadsindex. Omläggningen innebär
alltså i praktiken en skatteökning på i detta fall 187 kronor i förhållande
till vad som annars skolat utgå, trots att någon höjning av skattesatserna
icke genomförts. Till ökningen bidrar dock även höjningen av folkpensionsavgifternas
maximibelopp från 20 till 100 kronor pr person, vilken blivit
märkbar för familjer med taxerat belopp från 4 000 kronor och uppåt. Det
är mot bakgrunden av dessa förhållanden som en lindring av de lägre inkomsttagarnas
skattebörda framstår såsom en angelägenhet av trängande art.

Det mycket stora behovet av skattesänkning i de lägre inkomstklasserna
gäller icke endast familjer med och utan barn. Det gäller även ensamstående
skattskyldiga. För ensamstående med 3 000 kronors inkomst i mellersta dyrort
med genomsnittlig kommunal utdebitering uppgår skatten för närvarande
till 463 kronor eller 15,4 procent. Före kriget var skatten vid motsvarande
realinkomstnivå 8,9 procent. Om inkomsten är 5 000 kronor har skattestegringen
inneburit höjning från 11,6 till 18,4 procent eller till 922 kronor. Även
här tillkommer att övergången till källskattesystemet i praktiken verkat som
en direkt kännbar höjning.

Om enighet i det väsentliga rått om att de allra lägsta inkomsttagargrupperna
genom ortsavdragens höjande och bankningens avskaffande borde befrias
från statlig beskattning, så föreligger stor oenighet om skattebördans
fördelning ovanför denna gräns. Reservanternas ståndpunkt, att en höjning
för ensamstående med upp till 10 000 kronors inkomst borde få finansiera
en sänkning för högre inkomsttagare, har på många håll framstått
som ett alltför försiktigt avståndstagande från majoritetsförslaget. (»Höjning»
och »sänkning» avse här jämförelse med detta majoritetsförslag.) Från
flera instanser har man alltså gått längre i sin kritik av de skattesatser som
föreslagits för högre inkomstskikt. Näringslivets skattedelegation har sålunda
anfört att skatten ingenstädes borde få ta mer än 50 procent av ett visst inkomsttillskott.
I en del fall har man yrkat uppskov med hela skatteförslaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

213

tydligen med sikte på en omarbetning i riktning mot mindre progressivitet.
I så fall skulle t. o. m. skattelättnaden för de allra lägsta inkomsttagarna tillsvidare
utebli.

Formellt har kritiken riktats mot de höga skattesatserna i högre inkomstskikt.
Lägre skatter på höga inkomster måste emellertid betyda högre skatt
på lägre inkomster. En konsekvens av denna uppläggning av kritiken måste
dessutom vara, att de yrkanden man i andra avseenden ställt om avstående
från förslaget om kvarlåtenskapsskatt och höjd skatt på aktiebolag och större
förmögenheter icke finge dra med sig en höjning av beskattningen på de
större inkomsterna utan endast på de mindre.

Det synes därför lämpligt att i detta sammanhang ta upp en diskussion om
de problem som inställa sig vid en inkomstbeskattning, som når en sådan
höjd som den svenska nu under den närmaste framtiden antages komma
att ha.

Vad då till en början gäller frågan om rättvisan i den ena eller andra
skatteskalan framträda i remissyttrandena klart två skilda grundåskådningar.
Å ena sidan hävdas att inkomstolikhetema i samhället i väsentlig grad äro
betingade av förhållanden — utbildning, ärvd förmögenhet, social miljö —
på vilka den enskilde själv från början icke haft det avgörande inflytandet,
och att man därför med utgångspunkt från rättvisesynpunkter har anledning
kräva en sådan skattefördelning att största möjliga inkomstutjämning
erhålles. Endast hänsyn till eventuella återverkningar, skadliga för samhället,
bör enligt denna åskådning få föranleda till moderation i beskattningens
progressivitet. Å andra sidan framträder den uppfattningen att en beskattning,
vilken så som föreslagits av skatteberedningens majoritet söker förskjuta
skattebelastningens tyngdpunkt i riktning mot de högre inkomsterna,
icke överensstämmer med rättvisa och billighet. Den förra åskådningen har
klarast redovisats i landsorganisationens yttrande. Den senare framträder
klart utformad bl. a. i det yttrande, som avgivits av näringslivets skattedelegation,
men synes i övrigt omfattas av de flesta remissinstanserna. Sistnämnda
omständighet får naturligtvis icke leda till några förhastade slutsatser
om det bredare stöd som de olika åskådningarnas företrädare skulle kunna
mobilisera.

Rättvisefrågan kan enligt sakens natur aldrig bedömas objektivt. Här kommer
alltid att finnas plats för olika meningar om vad som är skäligt. Man
kan dock urskilja eu bestämd utveckling i det skatteteoretiska tänkandet.
För en tidigare generations auktoriteter på detta område var varje form av
skatteprogressivitet ett slags stöld från dem som härigenom fingo betala mer
än en proportionell andel av de gemensamma samhällsutgifterna. Numera
torde allmän enighet råda om att skatteavvägningen i mer eller mindre hög
grad bör taga hänsyn till vad man kallar skatteförmågan och alltså innebära
eu mer eller mindre långtgående progressivitet. I princip har detta allmänt
kommit att anses rättvist. Det är emellertid icke ett antagande om bristande
förmåga att bära högre skatter, som i praktiken avgör hur långt man skall
gå då det gäller att genom en progressiv skatteskala lägga en större del av

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

skattebördan på de högre inkomstklasserna. Exempelvis en familj med 50 000
kronors taxerad inkomst kommer även efter genomförande av föreliggande
förslag att få behålla över 30 000 kronors årsinkomst. Det kan knappast
bestridas att denna familjs förmåga att bära en ytterligare nedskärning av
sin återstående inkomst måste vara betydligt större än vad den är för en
familj med 5 000 kronors inkomst, vilken efter beskattning får behålla c:a
4 500 kronor. Vad som vid en sådan jämförelse synes vara i behov av motivering
är varför man icke skall genomföra en ytterligare överflyttning av
skattebördan från den lägre till den högre inkomsttagaren.

Denna motivering ligger givetvis i hänvisningen till risken för vissa icke
önskvärda verkningar, som en mycket hög beskattning på högre inkomster
indirekt skulle få. I själva verket har ju också argumenteringen emot en
skärpning av skatteskalans progressivitet i det väsentliga gått efter andra linjer
än den hänvisning till rättvisa och billighet, som framförts av näringslivets
skattedelegation. Man har i stället dragit fram de ekonomiska återverkningarna
och skattetekniska svårigheterna i förgrunden. Dessa ha ansetts
vara av sådan art och omfattning att det på längre sikt även ur de
lägre inkomsttagarnas egen synpunkt vore fördelaktigare med en lägre progressivitet
och en därav följande högre belastning på de mindre inkomsterna.
Det har anförts att statens skatteinkomster direkt skulle komma att
minskas på grund av de föreslagna höjda skattesatserna eller redan vid ett
bibehållande av de nuvarande, beroende bl. a. på försämrad deklarationsmoral.
Det har också sagts att nationalinkomsten skulle komma att sjunka,
eller åtminstone upphöra att stiga, emedan skatterna ta en särskilt stor del
av det inkomsttillskott, som man kan vinna genom extra ansträngningar utöver
det normala; de höga skatterna på den högsta delen av en icke alltför
låg inkomst skulle också göra det så billigt för utövare av fria yrken m. fl.
att ta ledigt en del av året i stället för att maximera sin inkomst, att den
totala inkomstbildningen i samhället skulle komma att minskas.

Såsom redan antytts är det uppenbart att vad som hindrar en mera långtgående
inkomstutjämning genom direkt inkomstbeskattning måste vara hänsynstagandet
till förhållanden av den art, som denna typ av argument äro
byggda på. En marginalbeskattning på arbetsinkomst, vilken toge 100 procent
av det inkomsttillskott, som en inkomsttagare kunde vinna utöver exempelvis
20 000 kronor, skulle givetvis medföra att de flesta icke skulle finna
det mödan lönt att arbeta längre tid av året än att deras årsinkomst uppnådde
detta belopp, ifall de icke genom feldeklaration kunde undanhålla skattemyndigheterna
en del av inkomsten. Liknande bleve måhända verkan även
av en beskattning, som toge 90 procent av ett inkomsttillskott. I dessa fall
skulle alltså staten på grund av den alltför höga skattesatsen icke erhålla
någon som helst skatteinkomst, och ett bättre resultat skulle vinnas vid en
lägre skattesats, som icke i samma grad framkallade falskdeklaration eller
minskad arbetsinsats.

Den principiella riktigheten av dessa argument är således icke föremål för
stridiga meningar. Det omstridda och oklara är deras kvantitativa betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

215

med avseende på en konkret skatteskala. Vid ett försök att komma fram till
en bedömning, som kan tjäna till grund för ett praktiskt avgörande om den
ena eller andra skatteskalans lämplighet måste några förhållanden påpekas,
vilka förbigåtts i de gentemot det föreliggande förslaget kritiska yttrandena.
Deklarationsfuskets omfattning är en funktion av flera olika faktorer. Skattens
och marginalskattens absoluta höjd har härvid av kritiken gjorts till
den dominerande huvudfaktorn, men är i verkligheten endast en av dessa.
Den känsla av svåruthärdligt skattetryck, som den enskilde erfar inför höga
skattesatser och känslan av att det icke är orättfärdigt att lura staten, när
den söker ta ut en alltför hög skatt, sammanhänger också med hans ekonomiska
bärkraft och kan således inträda även i relativt låga inkomstskikt.
Stor betydelse har naturligtvis också å ena sidan taxeringskontrollens effektivitet
och risken för mer eller mindre kännbara straff och å andra sidan de
tekniska möjligheterna att dölja inkomsternas verkliga storlek; det är väl
tämligen obestridligt, att taxeringen är betydligt mindre effektiv hos alla slags
självständiga företagare än hos löntagarna, och att detta främst sammanhänger
med de olika kontrollmöjligheterna och icke med någon i grunden
olika moral hos de olika folkgrupperna. Om det sålunda är särskilt farligt
att hålla alltför höga skattesatser för personer, som relativt lätt kunna undandra
sig beskattning, måste man tydligen ställa frågan i vilka inkomstskikt
dessa personer befinna sig. Man finner då att risken för försämrad
deklarationsmoral såsom resultat av ett bibehållande eller höjande av krigsårens
skattesatser icke endast föreligger i de höga inkomstklasser, vilkas
skatter enligt förslaget skulle komma att höjas eller bibehållas. Möjligheterna
att undgå beskattning genom ofullständig deklaration äro icke minst
påfallande hos stora grupper inkomsttagare med medelstora eller små inkomster.
Det är i de relativt små företagen — vare sig jordbruk, handels-,
hantverks- eller småindustriföretag —- som det är lättast att uppnå en låg
taxering av rörelsevinsten genom att föra privata levnadskostnader såsom
omkostnader i rörelsen. Det är också oerhört svårt för taxeringsmyndigheterna
att genom bokföringskontroll eller andra metoder fastställa bruttoinkomsten
i rörelsen hos alla dessa företagare. Det är en mindre svåx-genomförbar uppgift
att åstadkomma erforderlig deklarationskontroll hos ett mindre antal
större inkomsttagare.

Argumentet att de av beredningen föreslagna marginalskatterna skulle
komma att medföra minskat inkomstunderlag genom minskade arbetsprestationer
torde likaledes vara i behov av vissa modifikationer. Det är i själva
verket inte så många, som i praktiken ha någon större möjlighet att själva
direkt bestämma sin årsinkomst på det enkla sätt som man vid denna kritik
synes ha förutsatt. En företagsledare måste hålla sitt företag i gång, en löntagare
måste sköta sitt arbete efter de krav som ställas av hans arbetsgivare.
Det eventuellt förmånligare resultatet av en hög arbetsintensitet jämfört med
eu lägre är sällan alldeles direkt och påtagligt. 1 stället äro incitamenten till
merprestationer eller överhuvud taget till höga prestationer i mycket hög
grad andra än ekonomiska; här kommer det också in personliga ambitions -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

och prestigesynpunkter, intresset för arbetet som sådant, viljan att göra en
insats, önskan att vinna befordran eller erkännande bland kolleger, spänningen
i en konkurrenskamp, den intresseväckande brottningen med ett tekniskt
eller organisatoriskt problem. Om man utgår ifrån att det avgörande
för en kvalificerad yrkesutövares prestationer skulle vara ett kallt och ensidigt
räknande över penningmässigt konstaterbara resultat, förbiser man
väsentliga psykologiska realiteter. Risken att en hög marginalskattesats skulle
sänka de kvalificerade yrkesutövarnas arbetsinsatser skulle främst vara anknuten
till sådana fall som biinkomster genom extraarbete på fritid. Det
torde dock här bl. a. vara fråga om arbete, som göres i första hand av intresse
för saken.

Beträffande beskattningens verkan på viljan att göra extraprestationer
måste man f. ö. räkna med att effekten åtminstone inte är enbart hämmande.
I den mån en persons inkomstbehov är betingat av bundna utgifter
för exempelvis bostad av en viss standard, barnens uppfostran, de levnadsvanor
som betingas av en viss social miljö o. s. v., kan man förutsätta att
vederbörande strävar efter uppnåendet av en nettoinkomst som möjliggör
denna utgiftsstandard. Beskattningen får då närmast antagas ge anledning
till en högre arbetsinsats. Dess verkningar äro således icke så enkelriktade
som i diskussionen ofta förutsatts. Bestämda slutsatser äro omöjliga. Man
måste känna sig fram. De konkreta exempel på negativ verkan av beskattningen,
vilka framdragits i remissyttrandena, äro att det uppstått svårigheter för
rekryteringen av pensionsstyrelsens ortsombud och ledamöter i taxeringsnämnder
med hänsyn till att de låga arvodena efter avdrag av skatt inte
framstode såsom tillräckligt lockande. I övrigt har man rört sig med mera
allmänt hållna uttalanden eller antaganden, t. ex. att en effekliv taxering på
fria yrkesutövare skulle komma att resultera i en minskning av dessas årliga
arbetstid eller att löntagare skulle komma att söka sig till sådana arbetsgivare
som erbjöde andra förmåner än rent lönemässiga — längre semester,
bättre tjänstepension — ett resultat som ur samhällssynpunkt icke framstår
såsom helt oönskligt.

En möjlighet föreligger måhända i vissa fall att högre löntagare övervältra
skatten på arbetsgivaren genom att kräva en viss behållen nettoinkomst
efter skatt, och att arbetsgivaren överför denna produktionskostnad
på konsumenterna genom högre priser. Ifall slutsatsen av detta resonemang
skall vara att den stora massan av lägre inkomsttagare hellre skulle åtaga sig
denna kostnad i direkt form genom att avstå från en skattesänkning till
förmån för högre inkomsttagare, kan slutsatsen icke gärna accepteras. Den
antydda övervältringen kan uppenbarligen endast till en del bli effektiv.
Att den i vissa fall kan förekomma är å andra sidan obestridligt, men detta
visar i så fall endast att det ekonomiska systemet besitter en elasticitet, som
gör att det kan i viss mån anpassa sig till skattesystemet, vilket rimligen i sin
tur måste innebära att de i övrigt befarade negativa verkningarna utebliva
åtminstone på de punkter där en sådan anpassning sker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

217

Det understrykes ännu en gång att vad som här sagts i avsikt att belysa
giltigheten i de invändningar som riktats mot den föreslagna inkomstskatteskalan
icke går ut på något påstående att en hög beskattning icke skulle ha
några oförmånliga verkningar av diskuterad art. Även om argumenteringen i
kritiken av det föreliggande förslaget varit påtagligt ensidig och överdrivit
olikheterna i verkningar mellan de alternativ till skattefördelning, som
inom ramen för föreliggande krav på statskassan äro praktiskt möjliga, så
äro de framförda synpunkterna i och för sig beaktansvärda. De ha också
bestyrkt riktigheten av den överflyttning av en viss del av beskattningen till
andra skatteformer, som föreslagits av skatteberedningens majoritet. En tilllämpning
av det förslag beträffande den totala skattefördelningen, vilket
framförts av reservanterna i skatteberedningen, skulle på praktiskt taget alla
punkter innebära en sådan skärpning av inkomstbeskattningen i förhållande
till majoritetsförslaget — eftersom man i så fall såsoin tidigare påpekats
måste tillämpa en betydligt högre uttagningsprocent —■ att betydligt större
farhågor finge hysas för återverkningarna på skattemoral och arbetsvilja.

Huruvida tillräcklig hänsyn tagits till ifrågavarande synpunkter vid skatteskalans
avvägning är en fråga, som givetvis aldrig kan slutgiltigt besvaras.
Utrymmet för osäkra omdömen är på detta område ovanligt stort. Det
är endast alltför naturligt att oenighet måste föreligga i en fråga, där principiellt
olika uppfattningar om social rättvisa skola avgöra svaret, och där
det dessutom finns stort utrymme för olika föreställningar om verkligheten,
i detta fall om storleken och riktningen av skattebetalarnas personliga reaktioner
inför alternativa skatteskalor.

Mot den föregående framställningen kan alltså riktas den anmärkningen att
den icke — lika litet som invändningarna i remissyttrandena — ger underlag
för kvantitativ precisering: vid vilka skattesatser på högre inkomstskikt
inträda skadliga verkningar av sådan art och omfattning, att man måste
avstå från en annars önskvärd inkomstutjämning och de gynnsamma verkningar
som kunna förmodas uppstå genom motsvarande skattelindring i lägre
inkomstskikt? I yttrandet från näringslivets slcattedelegation har krävts att
skattesatsen på ett visst inkomsttillskott — marginalskattesatsen -— icke i
något skikt borde få överskrida 50 procent. Då båda reservanterna inom
statsskatteberedningen ha däremot sträckt sig till 66 procent på de högsta
inkomstskikten vid grundbeloppsnivå för skatteuttagningen och ha dessutom
gått med på att vid högre uttagning dra den absoluta maximigränsen
vid 70 procent, alltså vid samma nivå som majoriteten föreslagit. Även detta
visar vilka osäkerhetsmarginaler som föreligga vid bedömningen av det möjliga
och liimpliga på delta område.

En del av de invändningar som i speciella avseenden riktats mot det föreliggande
förslaget hör i möjligaste mån tillmötesgås genom detaljreformer
i skattesystemet så långt tekniskt användbara lösningar kunna finnas. Detta
är fallet med påpekandet att personer med mycket ojämna inkomster drabbas
särskilt hårt av skatteskalans progressivitet. Det vore dock knappast
rimligt att därur dra slutsatsen, att skattebelastningen generellt borde för -

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

skjutas i riktning mot de lägre inkomstskikten genom en minskad progressivitet.
Man skulle då frångå ett ur rättvisesynpunkt väsentligt önskemål
för att tillfredsställa ett ur samma synpunkt beaktansvärt ehuru icke
fullt så väsentligt. I och för sig riktigt är även påpekandet att en relativt
blygsam extrainkomst, som tillföres en familj genom hustruns arbete, skulle
komma att drabbas av samma höga marginalbeskattning som mannens, ifall
dennes inkomst vore relativt hög, och att detta förhållande minskar utbudet
av kvinnlig arbetskraft. I båda de här angivna fallen torde möjlighet eventuellt
föreligga att genom lämpliga ändringar i reglerna för taxeringen respektive
beräkningen av beskattningsbart belopp åstadkomma justeringar i önskad
riktning. Härom pågå utredningar genom 1944 års allmänna skattekommitté
och 1945 års sambeskattningssakkunniga; tills vidare föreslås beträffande
sambeskattningen en provisorisk anordning (se s. 170).

En stor del av invändningarna mot skatteförslaget ha avsett den kombinerade
effekten av inkomst- och förmögenhetsskatterna. Delvis behandlas
dessa invändningar i samband med förmögenhetsskatten. Här synes det emellertid
lämpligt att upptaga till speciell granskning farhågorna för att den av
beredningens majoritet föreslagna beskattningen icke skulle ge mindre företagare
möjlighet att låta sina företag växa emedan överskottet efter skatt icke
bleve tillräckligt stort för att tillåta den självfinansiering som är den väsentliga
grundvalen för enskilda företags tillväxt. Härtill måste framhållas, att svensk
taxeringslagstiftning och praxis i fråga om lagervärdering och avskrivning på
inventarier även då det gäller andx-a företag än aktiebolag är sådan att företagens
utveckling i hög grad befrämjas. Ett företag, vars ägare strävar efter expansion,
kan i stor utsträckning, utan att fördenskull överskrida gränsen
för det lagligt tillåtna, finansiera denna expansion med vinster, vilka icke
framtagas till beskattning utan omedelbart ingå såsom dolda fonder i företagets
egna kapital. Så länge företaget icke avvecklas kunna dessa kvarligga
obeskattade. Några remissinstanser ha framdragit detta förhållande såsom
en orättvisa gentemot löntagarna, vilken framträder särskilt starkt vid
en hög skatteprogressivitet. I den mån alternativet skulle vara en lägre progressivitet
i skatteskalan skulle detta dock uppenbarligen vara ännu ofördelaktigare
för den stora massan av löntagarna. Ej heller bör den slutsatsen
dragas att möjligheterna till dold fondering hos enskilda företag borde borttagas,
då detta skulle relativt sett missgynna de på en gång sparsamma och aktivt
risktagande, uppbyggande och nydanande företagarna, något som otvivelaktigt
vore till skada för näringslivets utveckling. I detta sammanhang må
dessutom påpekas, att den skatteskala, som föreslagits av beredningens majoritet
och som upptagits i departementsförslaget, innebär en sänkning av
beskattningen, jämfört med nuvarande förhållanden, för inkomster upp till
25 000 kronor (vid 100 procents uttag på grundbeloppet) och på förmögenheler
upp till i allmänhet 100 000 kronor, gränsen dock varierande efter inkomstens
höjd beroende på bortfallet av förmögenhetsdelen vid inkomsttaxeringen.
Den ojämförligt största delen av alla företagare ha mindre inkomster

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

219

och förmögenheter än vad dessa belopp ange. Det är icke minst ur dessa
företagares synpunkt angeläget, att skattebelastningen hålles så låg som möjligt
inom ramen för det statsfinansiellt nödvändiga skatteuttaget och att progressiviteten
i beskattningen icke förskjutes till dessas nackdel. Reservanternas
förslag till inkomstskatteskala betyder en mindre sänkning än vad
majoriteten föreslagit för ensamstående personer upp till 10 000 kronors inkomst
och ett lika uttag på familjer upp till lo 000. Skulle staten avstå från
kvarlåtenskapsskatten och de höjda skatterna på större förmögenheter och
bolag måste emellertid, såsom redan i annat sammanhang framhållits, uttagningsprocenten
hållas högre och skatten på särskilt de mindre och medelstora
inkomsterna -— men även på relativt stora arbetsinkomster — bli hårdare än
om beredningens förslag i huvudsak genomföres. Möjligheterna att arbeta sig
fram skulle alltså för alla mindre företagare, vilka icke från början ha ett
jämförelsevis stort kapital bakom sig, i motsvarande grad förminskas genom
antagande av reservanternas förslag eller förslag av liknande innebörd.

Det kan icke gärna tänkas, att förmögenhetsbeskattningen skulle föranleda
en företagare att avstå från alt bygga ut sitt företag genom insättande av
en del av den årliga vinsten i nyinvesteringar, om densamma ger ett tillräckligt
överskott för detta ändamål. Den rena kapitalförräntning, som han
kan få av det sålunda insatta kapitalet, kommer visserligen att i tämligen
påtaglig grad reduceras av förmögenhetsskatten i kombination med den
progressiva inkomstskatten, om och när han kommer upp i mera avsevärd
förmögenhetsslorlek. Den vinning han har av sin på antytt sätt stärkta förmögenhetsställning
utgöres emellertid icke i första hand av den jämförelsevis
blygsamma kapitalförräntningen utan fastmera av den större och tryggare
rörelseinkomst eller företagsledarlön, som han kan erhålla såsom ledare för
ett mera utbyggt företag. Att i sådana fall dessutom bortse från den personliga
ambitionen och antaga att strävan efter uppbyggandet av ett större och
stabilare företag endast skulle vara anknuten till den rena nettoförräntningen
på det insatta kapitalet skulle även här vara att bortse från praktiskt psykologiska
realiteter, vilkas betydelse —- jämfört med de rent ekonomiska
drivfjädrarna — sannolikt är allra störst just hos dem som ha personliga
förutsättningar att göra verkligt nydanande insatser i det ekonomiska livet.

Dessutom bör påpekas, att förmögenhetsbeskattningen genom att uteslutande
bestämmas av förmögenhetens storlek men ej av dess avkastning relativt
sett gynnar de förmögenlietsägare, som ge sitt kapital en aktiv användning.
En inkomstökning, som uppstår genom att kapital omplaceras från
en låg förräntning i form av obligationer eller bankinsättningar till en högre
men mera riskbetonad förräntning i foim av aktier eller investering i egen
rörelse, kommer sålunda att drabbas enbart av inkomstskattesatsen för motsvarande
inkomstskikt. Nyföretagsamheten skulle alltså icke gynnas av att de
föreslagna förmögenhetsskattehöjningama inställdes med åtföljande ökning
av kraven på inkomstbeskattning, lika litet som av eu omskiftning av denna
skatt till förmån för högre inkomstskikt, eftersom dessa åtgärder skulle medföra
en ökad skattebelastning på de flesta företagares inkomster till förmån

220

Kunyl. Maj.ts proposition nr 212.

för det kapitalägande, som icke förenas med aktiv företagsamhet, och till
förmån för större redan stabiliserade företag.

Att en företagare vid en beskattning av en viss höjd förlorar intresset för
sund affärsekonomi och upphör att vaksamt följa omkostnaderna har likaledes
andragits. Å andra sidan har framhållits, att höga skatter medföra ett
tryck på företagen att sänka omkostnaderna för att upprätthålla nettovinsten
efter skatt. (Sistnämnda argument har närmast använts som motivering
för varningar mot företagsbeskattningens verkningar på lönerna.) Uppenbarligen
kunna dessa två motsatta antaganden om beskattningens verkningar
icke båda på en gång vara riktiga. Verkningar av detta slag kunna väl tänkas
i enskilda fall, men då tendenserna tydligen gå i motsatt riktning kunna
de icke med någon högre grad av sannolikhet förmodas äga mera avsevärd
betydelse.

Under hänvisning till vad som här anförts får jag alltså förorda en utformning
av den statliga inkomstbeskattningen i överensstämmelse med det
av statsskatteberedningens majoritet framlagda förslaget, innebärande att
skiktskalan för denna skatt erhåller följande utseende:

Beskattnings-bar inkomst kronor 0	Skatt på vid-stående inkomst kronor 0	Skatt på över-skjutande belopp procent 10
1 000	100	11
2 000	210	12
3 000	330	14
4 000	470	16
6 000	790	18
8 000	1 150	20
10 000	1 550	24
12 000	2 030	28
14 000	2 590	32
16 000	3 230	36
20 000	4 670	40
30 000	8 670	45
40 000	13 170	50
60 000	23 170	55
100 000	45 170	60
200 000	105 170	70

Beträffande denna skatteskalas verkan i olika fall i kombination med föreslagna
ortsavdrag och barnbidrag hänvisas till redogörelser i det föregående.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

221

V. Inkomstbeskattningen av Juridiska personer.

1. Gällande bestämmelser.

För beskattningen av juridiska personer — andra än oskifta dödsbon och
familjestiftelser, vilka beskattas som fysiska personer — gälla olika bestämmelser,
allteftersom den juridiska personens inkomst är underkastad dubbelbeskattning
eller ej. Med dubbelbeskattning menas därvid, att inkomsten
beskattas icke blott bos den juridiska personen utan även, i den mån inkomsten
utdelas som vinst, hos den som erhåller utdelningen. Dubbelbeskattning
förekommer i fråga om aktiebolag —- vad angår försäkringsaktiebolag
i den mån inkomsten belöper på aktieägarna i denna deras egenskap — och
ekonomiska föreningar samt vissa utländska juridiska personer. Enkelbeskattning
tillämpas beträffande exempelvis stiftelser och ideella föreningar.
För juridiska personer av båda de angivna kategorierna är skatten proportionell
och skatteskalan helt rörlig, d. v. s. de erlägga enbart bottenskatt.

Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar,
svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker,
sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, liypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan
samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas som
fysiska personer, 10 procent av det beskattningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret
1940/41 har skatten av dessa grupper skattskyldiga uttagits med
200 procent av grundbeloppet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar
i 20 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bär dock
uttagningsprocenten för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstek -niskt hänseende till livförsäkringsverksamhet liänförlig inkomst, bestämts lika
med samma procent för fysiska personer, d. v. s. till 150. För andra skattskyldiga
juridiska personer — främst stiftelser och ideella föreningar — utgör
grundbeloppet 5 procent av det beskattningsbara beloppet och å detta
grundbelopp har skatten alltsedan budgetåret 1940/41 uttagits med 150
procent.

Värnskatten utgör från och med budgetåret 1942/43 för aktiebolag och
därmed likställda 12 procent av det beskattningsbara beloppet samt för
övriga juridiska personer av här ifrågavarande slag 6 procent av det beskattningsbara
beloppet.

Den sammanlagda statsskatten utgår sålunda enligt gällande beskattningsgrunder
för aktiebolag och jämställda med 32 procent av det beskattningsbara
beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkrings tekniskt
hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, med 27
procent av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer,
vilka icke beskattas som fysiska personer, med 13,5 procent av det beskattningsbara
beloppet.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

2. Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda.

Beredningen föreslår, att skattesatsen för aktiebolag och därmed likställda
juridiska personer — utom försäkringsanstalter i den män de driva livförsäkringsrörelse
— skall bestämmas till 40 procent av beskattningsbara inkomsten,
innebärande eu höjning av den nuvarande sammanlagda skattesatsen
för dessa skattskyldiga med 8 enheter (25 procent). Skatten skall uträknas
direkt efter denna skattesats och sålunda icke längre vara underkastad
rörlighet. Beträffande beredningens motivering för förslaget i denna del hänvisas
till betänkandet (s. 167—172).

I ett särskilt yttrande (betänkandet s. 281—283) ha beredningens ledamöter
herrar Andersson och Sundén förklarat sig icke kunna förorda en
höjning av den nuvarande beskattningen för aktiebolag och därmed likställda
juridiska personer eller dess förvandling från rörlig till fast skatt.

De av beredningen föreslagna ändringarna beträffande beskattningen av
aktiebolag och därmed likställda juridiska personer ha i remissyttrandena
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret, försäkringsinspektionen
(reservation av en ledamot) samt länsstyrelserna i Hallands, Västmanlands
och Västerbottens län. Biksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Norrbottens
län ha lämnat förslaget om höjning av skattesatsen i och för sig utan erinran
men ansett lättnader från den höjda beskattningen böra beredas nybildade
eller mindre aktiebolag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt, att den
föreslagna skattehöjningen för aktiebolagen skall givas tidsbegränsad giltighet.
Landsorganisationen har ifrågasatt om icke skattesatsen för aktiebolagen
t. v. kunde lämnas oförändrad men att i stället under de närmaste åren
viss skatt kunde påföras för de taxerade inkomster bolagen haft under 1945
och 1946 och som till följd av uppbördsreformen blivit till större delen obeskattade.
Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län ha ställt sig tveksamma till den föreslagna skattehöjningen. Övriga,
som yttrat sig, ha — i den mån frågan överhuvud taget berörts —
uttalat sig i direkt avstyrkande riktning.

Av dem som tillstyrkt förslaget i förevarande del framhåller Mnsstyrelsen
i Västerbottens län, att vad beredningen föreslagit beträffande inkomstbeskattningen
av juridiska personer sannolikt komme att medföra en
ur skatteförmågesynpunkt rättvisare fördelning av skattebördan mellan dessa
och övriga skattskyldiga än vad som skulle bliva fallet, därest andra än av
beredningen föreslagna skattesatser komme att tillämpas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län håller för sannolikt, att den föreslagna
skärpningen av beskattningen för juridiska personer vore nödvändig om syftet
med skattereformen skulle uppnås.

Försäkringsinspektionen, som inskränkt sitt yttrande till sådana delar av
förslaget, som avse försäkringsbolagen, anser det osannolikt, att den föreslagna
skattehöjningen skulle med hänsyn till försäkringsbolagens konsoli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

223

deringsbehov resultera i en premiehöjning inom skadeförsäkringen på grund
av skadeförsältringsbolagens möjlighet att vid beskattningen göra avdrag
för avsättning i viss utsträckning till utjämningsfond.

I ett särskilt yttrande framhåller byråchefen Wollert, att det enligt hans
mening icke vore uteslutet, att för vissa bolag vid stegrat skattetryck svårigheter
kunde uppkomma ur konsolideringssynpunkt och att en utredning
härom vore önskvärd, innan förslaget genomfördes.

Riksräkenskapsverket anför:

Riksräkenskapsverket finner sig kunna godtaga beredningens förslag med
hänsyn till de möjligheter till vinstreglering, som ett aktiebolag har i motsats
till enskilda personer. Vid bedömandet av bolagsbeskattningen böra även beaktas
de möjligheter till skatteövervältring, som stå ett sådant företag till
buds. En jämkning i förslaget anser riksräkenskapsverket dock böra övervägas.
Med hänsyn till den starka beskattningen av nysparat kapital ifrågasätter
riksräkenskapsverket, att man gör en viss skillnad mellan skatten på
ett gammalt bolags inkomst och skatten på ett nytt bolags inkomst. Denna
skillnad kan förslagsvis anknytas till aktiebolagslagens bestämmelser om fyllandet
av reservfonden. Sålunda tänker sig riksräkenskapsverket, att bolag,
som ännu icke fått reservfonden fylld i den utsträckning lagen föreskriver,
skola drabbas av en lägre skattesats, så att från den skattesats på 40 %, som
enligt förslaget skulle drabba aktiebolagen, skall göras visst avdrag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att den av beredningen verkställda
utredningen angående förslagets verkningar gåve stöd för antagande
att hämmande verkningar med avseende å företagsamheten icke skulle uppkomma
beträffande de större och medelstora bolagen men att utredningen
icke avsåge nybildade aktiebolag, för vilka behovet av konsolidering vore
större än för äldre bolag. Det vore vanskligt att bedöma verkningarna av en
skatteskärpning för såväl nybildade som mindre bolag och vid ett genomförande
av förslaget borde därför meddelas bestämmelser, som beredde skattelindring
för dessa.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anför:

Inflationssynpunkten kan också spela sin roll vid bedömningen av den
fasta bolagsbeskattningen, vars skärpning beräknas ge mera i intäkt än den
ökade intäkten av förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten tillhopa.
Denna skärpning medför samtidigt som den minskar möjligheterna till
självfinansiering en automatisk hämning av nyinvesteringar från utdelade
vinstmedel. Det akuta läget ger utifrån detta beskattningssyfte starkare motiv
för beredningens förslag än ett icke inflationsfärgat läge. Det förtjänar
därför övervägas, om icke beredningsförslaget i denna del bör ges tidsbegränsad
giltighet.

Landsorganisationen anför:

Landsorganisationen är icke obekant med de risker för mindre gynnsamma
återverkningar på produktionen, som skulle kunna bli följden av en hög
företagsbeskattning. Från krigsåren föreligga många vittnesbörd om att företagen
av skattchänsyn vidtagit åtgärder, som inte kunnat anses önskvärda.
Mindre värdefulla arbeten ha ofta kommit till stånd endast tack vare den
omständigheten att de kunnat avskrivas och därmed tills vidare reducera
den beskattningsbara inkomsten; för respektive företag ha de därigenom i

224

Iiungl. Maj:ts proposition nr 212.

realiteten blivit mycket billiga, ehuru de tagit i anspråk arbetskraft och material
som ur samhällssynpunkt kunnat få betydligt bättre användning. Det
är ännu svårt att bedöma i vilken mån dessa företeelser betingats av krigskonjunkturskatten
och i vilken mån de komma att spela någon roll sedan
denna numera avskaffats. I avvaktan på erfarenhet av vilka verkningar krigstidens
höjda bolagsskatter komma att få under mera normala förhållanden
skulle det måhända vara lämpligt att låta den ordinarie bolagsskatten kvarstå
vid nuvarande nivå men att i stället höja bolagsbeskattningen enligt en
annan metod, som icke skulle kunna få några sådana återverkningar på produktionens
inriktning, som nyss antytts. Här åsyftas möjligheten afl under
de närmaste åren till en del beräkna skatten på de taxerade inkomster, som
bolagen haft under 1945 och 1946 men som på grund av källskattereformen
blivit till större delen obeskattade. Eu i efterhand uttagen skatt på dessa
vinster kan ju inte längre föranleda några »takreparationer» eller liknande
skatteflyktsinvesteringar. Detta förslag innebär att man på vanligt sätt debiterar
32 procents statsskatt på varje års taxerade bolagsvinst men att man
dessutom — i stället för den av beredningen föreslagna höjningen till 40 procent
— pålägger ett skattebelopp, vars storlek beräknas på grundval av de
taxerade vinsterna 1945 och 1946. Detta borde då göras på ett sådant sätt,
att det totala skattebeloppet för bolagsbeståndet i dess helhet blir ungefär
detsamma som det skulle ha blivit enligt beredningens förslag. Denna form
av skattehöjning kan tydligen inte längre föranleda några skatteflyktsinvesteringar,
eftersom dess belopp i det enskilda fallet är bestämt av vinstförhållandena
under en redan förfluten period och alltså inte längre kan påverkas
av några åtgärder från företagens sida. Med tanke på ofta framförda
— ehuru överdrivna — farhågor för att bolagsbeskattningen dämpar det ekonomiska
framåtskridandet kan även påpekas att den skatteform, som här
åsyftas, gynnar de företag som befinner sig på uppåtgående jämfört med
dem som i mindre grad medverkar i det ekonomiska framåtskridandet. —
Rent tekniskt innebär detta förslag att en statlig bolagsskatt på 32 procent
beräknas på ett beskattningsbart belopp, bestående av årets taxerade vinst plus
en sjättedel av de taxerade vinsterna från 1945 och 1946 i den mån dessa inte
redan beskattats. Eller sex år skulle på detta sätt även de annars obeskattade
vinsterna ha beskattats med sammanlagt 32 procent och statsmakterna finge
därefter taga upp frågan om företagsbeskattningen till ny prövning.

Under tiden kunde hela frågan om denna beskattnings inverkan på produktionen
göras till föremål för systematiska undersökningar. Det är visserligen
tydligt, att de ofta uttalade farhågorna för ekonomisk stagnation såsom resultat
av nu tillämpade eller ifrågasatta skattesatser måste vara oberättigade.
Detta visas av redan otvetydiga erfarenheter. Med de stora möjligheter till
skattefri avskrivning, som den svenska skattelagstiftningen ger är just det
ekonomiska framåtskridandet genom inre kapitalbildning i företagen starkt
premierat. Detta utesluter emellertid inte andra mindre önskvärda verkningar,
som eventuellt skulle kunna mötas genom en lämplig metodik för företagsbeskattningen.
Bl. a. finns här problemet om verkningarna av den olika
behandlingen av aktiebolag och andra företag, där man å ena sidan har att
räkna med dubbelbeskattningen av bolagen och å andra sidan dessas större
möjligheter till åtminstone delvis skattefri kapitalbildning, överhuvud taget
torde hela frågan om reglerna för taxering och beskattning av rörelseinkomster
behöva tas upp till behandling. Man skulle måhända kunna tänka sig att
skatten på rörelseinkomster generellt togs ut efter en högre norm än den
som vid varje tidpunkt gäller för andra inkomstarter. Detta skulle vara väl
motiverat med hänsyn till de särskilt stora möjligheter till undvikande av
beskattning, som även inom laglighetens gränser föreligger för dessa inkoms -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

225

ters del både för bolag och andra företag. Det är i och för sig acceptabelt
och riktigt att taxeringsreglerna uppmuntra konsolidering och realkapitalbildning
hos företagen, men då dessa regler utformats vid en annan skattenivå
än den nuvarande torde de vara i behov av en översyn med beaktande
av bl. a. de synpunkter som här anförts.

Av dem, som uttalat tvekan beträffande höjningens lämplighet, understryker
länsstyrelsen i Stockholms län betydelsen av att bolagsbeskattningen
icke underkastades skärpningar, som verkade hämmande på näringslivet. Ehuru
många av bolagen lättare än flertalet andra skattskyldiga torde kunna bära
en skattehöjning, vore länsstyrelsen tveksam beträffande höjningens verkningar
beträffande företag, som icke hade samma möjlighet som de ekonomiskt
bäst ställda att göra avskrivningar eller på annat sätt minska den skattepliktiga
vinsten genom konsolideringsåtgärder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

I och för sig är det naturligtvis riktigt att, om en allmän skatteskärpning
måste genomföras, jämväl de juridiska personerna skola bära sin andel
däri. Emellertid torde ur beskattningssynpunkt en viss åtskillnad böra göras
mellan å ena sidan fysiska och å andra sidan juridiska personer, i synnerhet
aktiebolagen. Praktiskt taget alla våra handels- och industriföretag av någon
betydenhet äro numera uppbyggda på aktiebolagens form. Härav följer
att en avsevärd del av de enskilda skattedragama för sin existens och utkomst
äro beroende av dessa företag. Det bör därför vara ett starkt samhälleligt
intresse att dessa göras så stabila och säkra som möjligt. Jämväl
synes de} angeläget att statsverket söker säkerställa sig en något så när jämn
intäkt från dessa ofta betydande skatteobjekt. Man bör därför icke låta förleda
sig till en skattepolitik som för tillfället måhända gåve en större intäkt,
men som å andra sidan försämrade framtidsmöjligheterna genom att verka
hinderligt för bolagens naturliga konsolidering och utbyggnad.

Det torde vara ovedersägligt, att bolagen under krigsåren fått vidkännas en
betydande stegring i sina skatteutgifter. Ä andra sidan lär icke kunna bestridas,
att trots denna ökade skattebörda bolagen i allmänhet varit i stånd att
vidtaga anmärkningsvärda konsolideringsåtgärder. Detta senare skulle naturligtvis
lätt kunna tagas till intäkt för att en ytterligare skattebelastning borde
utan ogynnsamma vsrkningar kunna genomföras. Emellertid bör man härvid
icke förglömma, att vi genomlevt ett synnerligen lyckligt konjunkturskede
och att detta skede mänskligt att döma icke kan antagas bliva beståndande
för all framtid. Utan att vilja fatta ståndpunkt i frågan vid vilken skatteprocent
ett önskvärt optimum kan tänkas ligga, vill länsstyrelsen dock icke hava
underlåtit att varna för en sådan skatteförhöjning, att därigenom en fortsatt
sund konsolidering av företagen skulle kunna äventyras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att invändningar mot den
skärpta bolagsbeskattningen vore mindre befogade, då de komme från större
konsoliderade företag än från övriga, enär övergången från progressiv till
proportionell beskattning för aktiebolagen enligt 1938 års beslut medfört
förskjutning i skattebördan till fördel för bolag med högre inkomstprocent
i förhållande till kapitalet. Om den föreslagna höjningen vore ofrånkomlig
för uppbringande av erforderliga skattesummor, vore det dock angeläget
att framhålla de olyckliga konsekvenserna ur allmän synpunkt av denna
avsevärda skattetunga för näringslivet. Vid en så hög beskattning som den

Bihang till riksdagens protokoll 10M. / samt. Nr 212.

15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

föreslagna skulle med nödvändighet följa ett »skattetänkande» för företagsledningen
som mycket väl kunde antagas bliva så avancerat, att det överginge
till direkt obehöriga åtgärder i avsikt att vinna skattefördelar. Att taxeringskontrollen
vid sådan utveckling försvårades och kanske icke kunde
fylla sin uppgift bleve lika fördelaktigt för den skattskyldige som olyckligt
ur allmän synpunkt.

Ur de yttranden, däri förslaget om beskattning av aktiebolag och likställda
avstyrkts, må här följande återgivas.

Kammarrätten yttrar:

Oavsett frågan, huruvida personer med ränteinkomst enligt beredningens
förslag beskattas så högt, att skadliga verkningar för näringslivet kunna
väntas uppkomma, förefaller det kammarrätten, att för kapital, placerat i
aktier, måste på grund av de med sådan placering förenade riskerna medgivas
en högre förräntning än för kapital, placerat mot bankränta. Kammarrätten
kan vid sådant förhållande icke i beredningens förslag finna någon
ledning vid bedömandet, huruvida för näringslivet skadliga verkningar
genom förslaget skulle uppkomma. Det vill dock synas som om sådana verkningar
måste befaras, om under normala förhållanden, då avspärrningen från
utlandet och krigstidens tvångsläge i övrigt få beräknas ha upphört, statsskatt
uttages med 40 procent av bolagens inkomst, i synnerhet om beredningens
antagande är riktigt, att bolagens delägare mestadels ha inkomster av
sådan storlek, att skatteskärpning för dem enligt förslaget inträder. Särskilt
måste enligt kammarrättens uppfattning den skärpta beskattningen av bolagen
verka hämmande på villigheten att bilda nya företag i bolagsform.

Beredningen påpekar, att aktiebolagens utdelning under kriget varit ganska
stabil. Aktieägarnas realinkomst har alltså på grund av penningvärdets fall
väsentligt nedgått. De av bolagen redovisade vinsterna synas visserligen ha
stigit i ungefärlig proportion till penningvärdets försämring, men denna inkomstökning
har till största delen åtgått till skatter. Bolagen torde emellertid
ha haft en betydande fördel av skatternas eftersläpning. Huruvida de nuvarande
skattesatserna kunna med fördel bibehållas, därest nuvarande högkonjunktur
upphör och normala förhållanden inträda, förefaller kammarrätten
tvivelaktigt, i varje fall anser sig kammarrätten böra avstyrka en höjning.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att liksom en måttfull taxepolitik genom
ökad frekvens kunde ge statens affärsdrivande verk en högre total inkomst,
skulle en måttligare beskattning av enskilda företag kunna ge en större skatteintäkt,
sett på längre sikt. En dylik utveckling syntes vara mera eftersträvansvärd
än en fördelning av nuvarande tillgångar, investerade i framgångsrikt
näringsliv.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

En ytterligare skärpt beskattning av aktiebolagen skulle medföra betänkliga
följder icke endast för bolagens investerings- och konsolideringsmöjligheter
utan även för näringslivet i allmänhet. För större företag, som genom
sina fonder och dolda reserver besitta erforderliga ekonomiska resurser, torde
faran icke bliva så stor, men för småindustrier och hantverket, som sakna
större ekonomisk bärkraft, torde den skärpta beskattningen komma att verka
hämmande på företagsamheten och åstadkomma stagnation i utvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

227

Dessa företags konkurrensmöjligheter förminskas därigenom, vilket kan
åstadkomma en förskjutning av produktionen till storindustrien. Då bolagen
äga rätt till fri avskrivning, kan det även befaras, att de för att erhålla nya
avskrivningsobjekt placera sina medel i anläggningar eller företag, som ur
produktionssynpunkt icke äro ekonomiskt lönande. Ur bolagets synpunkt
blir dock en sådan placering lönande, enär den genom avskrivningen å dessa
tillgångar åstadkomna lägre beskattningen torde komma att utgöra en gynnsam
förräntning av det nedlagda kapitalet.

Då den del av bolagens vinst, som utdelas till aktieägarna, redan drabbats
av den skärpta beskattningen, synes denna del icke böra drabbas av skärpt
beskattning även hos bolaget. En skärpt beskattning bör därför i varje fall
endast kunna komma i fråga beträffande den del, som icke utdelats till
aktieägarna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det med hänsyn till de ovissa faktorer
som kunde spela in på detta område önskvärt att bolagen finge möjlighet
att även på längre sikt i görligaste mån lämna en jämn tribut till det
allmänna, varför återhållsamhet i fråga om skatteanspråken på bolagen
vore högeligen av nöden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser aktiebolagsskatten böra bibehållas
som eu rörlig skatt samt anför i övrigt:

Under de senare åren har vid taxeringsarbetet kunnat förmärkas en tendens
hos^ vissa näringsidkare, att de i sina företag nedlagt väsentliga kostnader
av sådan i taxeringsavseende avdragsgill natur, som visserligen innebära
en viss ändamålsenlighet men icke äro för rörelsen nödvändiga eller motiverade
av ökad effekt i driften. De hava därvid kalkvlerat med, att investeringen
varit förmånlig ur den synpunkten, att 40—50 procent av kostnaden
återvunnits i form av minskade stats- och kommunalskatter. En ytterligare
höjning av statsskatten kan i än högre grad stimulera till sådana åtgärder,
då kostnaderna för desamma indirekt täckas till mera än 50 procent genom
»statliga och kommunala bidrag». Med hänsyn till den föreslagna skärpningen
av statliga inkomstskatten för fysiska personer synas skäl tala för
att i varje fall utdelad vinst hos aktiebolag och därmed jämställda juridiska
personer icke påläggas förhöjd skatt. Ur taxeringsteknisk synpunkt vore detta
ganska lätt genomförbart på exempelvis sådant sätt att den beskattningsbara
inkomsten uppdelades i två belopp, det ena »utdelning» och det andra
»övrig beskattningsbar inkomst», vilka i taxeringslängden infördes i olika
kolumner för respektive skattesatser.

Länsstyrelsen i Blekinge län håller för sannolikt, att den föreslagna höjningen
av aktiebolagsskatten komme att alltför hårt belasta de mindre skattekraftiga
företagen och att höjningen därför icke borde ske utan återinförande
i en eller annan form av en progressiv beskattning, vilket dock ej nu
borde ifrågakomma. I övrigt framhåller länsstyrelsen, att möjligheterna till
avskrivningar och avsättningar till investeringsfonder vore begränsade, samt
anför vidare:

Hava inga mer betydande invenlarieanskaffningar ägt rum och äro äldre
inventarievärdena nedskrivna så lågt, som kan tillåtas, är den fria avskrivningen
ej till någon nytta som inkomstregulator. Planeras inga nyanläggningar
av större räckvidd är intet att vinna genom avsättning till investeringsfonder.
Varulagrets värde kan ej med fördel nedpressas hur lågt som

228

Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.

helst i bokföringen. Man måste befara, att en del företag, som redan ha uttömt
sina möjligheter att på här berörda vägar minska sina inkomster, lockas
att forcera sina investeringsprogram, och att öka sina varulager på ett
sätt, som skulle vara oekonomiskt, om vederbörande ej räknade med att
halva anskaffningskostnaden finge avräknas mot skatten. Skulle en sådan
tendens, som redan torde ha kunnat spåias särskilt hos företag med högre
krigskonjunkturskattevinster, bli mer allmänt märkbar, vore detta givetvis
olyckligt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller också att möjligheter till konsolidering
genom bildande av dolda reserver och avsättning till investeringsfond
icke stode alla bolag till buds och uppger att inom Kristianstads län
endast funnes ett mindre antal bolag, som gjorde avsättningar till investeringsfonder
och ägde rätt till fri avskrivning.

Skattedirektören vid överståthållarämbetet framhåller bl. a., att om aktieägarna,
som beredningen påstått, hade inkomster av sådan storlek att skatteskärpning
för dem inträdde enligt förslaget — vilket säkerligen långt ifrån
vore fallet — borde väl slutsatsen bliva att de icke borde drabbas av en ytterligare
skärpning i form av en höjning av bolagsskatten. Däremot vore beredningens
uttalande, att en skärpning av delägarnas inkomstbeskattning borde
motsvaras av en skärpning av beskattningen av den fonderade delen av bolagsinkomsterna
värt beaktande. Då emellertid denna fonderade inkomst
ofta användes till bildande av dolda reserver bleve resultatet att den fonderade
inkomsten i stor utsträckning icke bleve föremål för någon som helst beskattning,
medan den skärpta beskattningen däremot drabbade de utdelade
medlen.

Näringslivets representanter ha samtliga avstyrkt den föreslagna
höjningen av aktiebolagsbeskattningen och i allmänhet uttalat sig mot
borttagandet av skattens rörlighet Kooperativa förbundet har emellertid
ifrågasatt, att de medel som avsetts skola inflyta genom den tilltänkta skattehöjningen
skola »steriliseras» hos företagen i form av ett tvångssparande.

Näringslivets skattedelegation förordar bibehållande av aktiebolagsskatten
som en rörlig skatt, därvid grundbeloppet liksom hittills bestämdes till
10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Någon motivering för att
just de juridiska personerna skulle vara uteslutna från skattesänkningsmöjligheter
hade icke anförts av beredningen, och en sådan ståndpunkt strede
märkligt mot beredningens eget krav på korrespondens mellan skattetrycket
för juridiska och fysiska personer. En skattesänkning kunde enligt denna
princip icke få vara förbehållen de fysiska personerna enbart. Icke heller
läte sig denna ståndpunkt förenas med det av beredningen själv uppställda
villkoret, att skatten skulle så avvägas, att den icke finge skadliga verkningar
för näringslivet. Förslaget stode i denna del i direkt strid både mot departementschefens
och riksdagens tidigare inställning till frågan. Bevillningsutskottet
hade vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst uttalat, att en begränsning
av skattens rörlighet för juridiska personer icke syntes vara av

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

229

större praktisk betydelse, men att den det oaktat skulle icke oväsentligt
minska systemets elasticitet. Däremot kunde enligt utskottet den föreslagna
differentieringen bliva av stort värde, särskilt genom möjligheten att under
en utpräglad lågkonjunktur stödja näringslivet genom att ultagningsprocenten
sattes lägre för affärsdrivande juridiska personer än för andra skattskyldiga.
Detta uttalande hade gjorts under en tid, då man syftat till en skattesats för
bolagen av endast 11 procent, medan den enligt beredningens förslag skulle
böjas till 40 procent. Mot denna bakgrund tedde det sig än märkligare, att
beredningen nu ville förorda, att skattesatsen för framtiden fastlåstes i författningen,
eftersom möjligheten att utan författningsändring sänka bolagsskatten
under kritiska tider för näringslivet framstode angelägnare ju högre
skattesatsen vore.

Beträffande den föreslagna skatteskärpningen framhåller delegationen, att
när enligt beredningens egna utgångspunkter den vinst som utdelades drabbades
av en böjd beskattning hos delägarna, fog saknades för en höjd beskattning
av samma vinst även hos bolagen. Enligt beredningens eget uttalande
borde ju nämligen en viss korrespondens råda mellan skatteavvägningen för
fysiska och juridiska personer. Delegationen anför vidare:

Utgår man från denna princip, må det först erinras om, att beredningens
avvägning av skattetrycket har till innebörd, att en skattelindring för
fysiska personer bör ske för sådana inkomstlägen, där den relativa skatteskärpningen
under kriget uppgått till i runt tal 150 % eller något därunder,
medan en skatteskärpning skulle vara berättigad, när den relativa skattehöjningen
understigit i runt tal omkring 140 %. För bolagen uppgår den
relativa skattehöjningen under kriget efter den av beredningen tillämpade
beräkningsgrunden till 146,2 %. Detta borde enligt beredningens eget betraktelsesätt
ha medfört en skattelindring för de juridiska personerna. I stället
föreslås en skatteskärpning, som i förhållande till förkrigstiden ökar
skattetrycket för de juridiska personerna med icke mindre än 208 %, medan
enligt beredningens — i och föi sig missvisande — tabell å s. 163 i betänkandet,
icke något inkomstskikt under kriget fått en skatteökning av mer
än 161,5 %>.

Än mera markant blir differensen mellan de av beredningen angivna utgångspunkterna
för förslaget och förslagets egen innebörd, om man tar
fasta på det andra ledet i detaljmotiveringen för en ökad bolagsbeskattning,
argumentet att den del av bolagsinkomstema som fonderas, måste bliva
föremål för en skärpt beskattning, då den gällande avvägningen av beskattningen
eljest skulle rubbas. Enligt den av beredningen åberopade vinstanalysen
för ett relativt fåtal stora och medelstora företag inom industrien uppgår
fonderingen till omkring 45 %> av de redovisade vinsterna. För företag
i allmänhet är den säkerligen i genomsnitt avsevärt mindre. Lägger man i
enlighet med beredningens motivering skatteskärpningen enbart på den fonderade
delen av inkomsten, framstår förslaget uppenbarligen såsom orimligt.
Det skulle enligt det åberopade procenttalet för fonderingen innebära
en skatteskärpning för den fonderade delen av vinsten med mer än 50 %>.

Därefter anmärker skattedelegationen, att beredningen grundat sitt uttalande,
att en skärpt bolagsbeskattning icke kunde antagas få några skadliga
verkningar för näringslivet, på erfarenheterna under krigsåren men att
en sådan argumentering vore missvisande, enär bedömningen av risker och

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

vinstmöjligheter från företagarnas sida då kunnat ske från långt gynnsammare
utgångspunkter än under normala förhållanden. 1 ett normalt konjunkturläge
utgjorde en hög beskattning ofrånkomligen en minusfaktor av
väsentlig betydelse, som måste direkt påverka företagens investeringsvillighet.
Delegationen utvecklar sin åsikt härutinnan på följande sätt:

Det är uppenbart, att varje skatt på företagets inkomster måste reducera
vinstchansen utan att medföra en motsvarande reduktion av förlustriskerna.
Företagaren måste således räkna med, att om vinst uppkommer på en viss
planerad produktion, en del av vinsten måste reserveras för staten. Blir resultatet
däremot förlust, får företagaren själv bära denna i dess helhet. Skatten
kommer på detta sätt att oförmånligt påverka balansen mellan förlustrisker
och vinstchanser och måste sålunda redan i och för sig verka hämmande
på villigheten att göra investeringar eller taga andra produktionsinitiativ.
Ju högre skatten är, desto flera projekt måste komma att falla utanför
ramen för vad som kan anses företagsekonomiskt lockande, framför allt
då det gäller upptagandet av nya tillverkningar, där förlustriskerna naturligt
nog. äro störst. Detta förhållande är självklart utan varje närmare exemplifiering.
Man kan ha delade meningar om var gränsen går mellan realiserbara
och icke realiserbara projekt vid ett visst skatteläge, och bedömningen
av den erforderliga riskmarginalen kan naturligtvis vara olika från fall till
fall. Men själva faktum, att varje skattehöjning minskar och varje skattesänkning
vidgar fältet för realiserbara produktionsinitiativ, är obestridligt.

Men icke blott investeringsvilligheten i och för sig utan även investeringarnas
inriktning påverkas av skatternas höjd. En företagare, som står i begrepp
att utvidga den existerande produktionen eller starta en ny produktion,
har ofta att välja på olika alternativa investeringsmöjligheter, förenade med
en olika hög grad av risk. För att han skall välja ett mera riskabelt alternativ
fordras, att risken där motväges av en tillräckligt hög vinstchans. Om balansen
mellan vinstchanser och förlustrisker genom en skattehöjning försämras,
drives han uppenbarligen över till de mindre riskabla alternativen. Att
detta måste verka utvecklingshämmande torde icke vara möjligt att förneka
mot bakgrunden av vad dylikt risktagande betytt för det sista seklets väldiga
ekonomiska expansion.

Även i ett annat hänseende verka de höga skatterna ur samhällssynpunkt
ogynnsamt på investeringarnas inriktning, nämligen genom att produktionsinitiativen
alltmer förskjutas från småföretag och nybildade företag till
existerande storföretag med väl konsoliderad ställning. Dessa större företag
ha såtillvida ett betydande försprång framför de små och nybildade, att
de lättare kunna mobilisera de erforderliga ekonomiska resurserna för realiserande
av nya initiativ och bära de eventuellt därmed förenade förlusterna.

Delegationen framhåller, att förslaget överhuvud taget karakteriserades av
brist på intresse för ny företagsamhet och att beredningens försök att bevisa
dess ofarlighet för näringslivet uteslutande toge sikte på existerande stora
och medelstora företag. Var den gräns låge, över vilken skatterna icke finge
höjas, därest mera betydande hämningar för investeringsverksamheten skulle
undvikas, kunde diskuteras, och gränsen kunde också variera efter skiftande
förutsättningar i övrigt. Under en högkonjunktur, som den nu rådande,
bleve de omedelbart framträdande återverkningarna av en hög beskattning
på villigheten och möjligheten till investeringar mindre framträdande, men
under normala förhållanden med fri konkurrens på världsmarknaden måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

231

redan nuvarande skattesatser, som absorberade cirka 40 procent av vinsterna,
ogynnsamt påverka företagsamheten.

Delegationen framhåller även, att böjningen av bolagsskatten komme att
försämra företagens möjligheter till självfinansiering genom att minska bolagssparandet,
vilket också komme att bli särskilt kännbart för de mindre
och de nystartade företagen, samt anför vidare:

Den förskjutning av sparandet och sparvanorna, som i vårt land skett
sedan början av 1030-talet, medför, att denna hämmande effekt på bolagssparandet
måste tillmätas mycket stor betydelse. Denna förskjutning består
framför allt däri, alt tillgången på riskvilligt kapital relativt minskats, medan
å andra sidan tillgången på kapital, som söker »säkra» placeringar blivit
allt rikligare. Detta har givit bolagssparandet såsom källa till riskvilligt kapital
allt större betydelse. Det vore därför olyckligt, om man under de kommande
åren, då behovet av riskvilligt kapital kommer att bli mycket stort, ytterligare
skulle strypa tillförseln från denna viktiga källa.

Härtill kommer, — — ■— att jämväl det enskilda sparandet redan fått och,
om det föreliggande skatteförslaget genomföres, i än högre grad kommer
att få en inriktning, som starkt minskar tillgången på riskvilligt kapital.
Vilken uppfattning man än i övrigt har om de större och medelstora inkomsternas
berättigande, går det dock icke att förneka, att det riskvilliga enskilda
sparandet i huvudsak kommit just från dessa grupper av inkomsttagare.

I detta sammanhang måste man även taga hänsyn till de ogynnsamma
verkningar, som dubbelbeskattningen har på relationen mellan riskvilligt
och icke riskvilligt kapital. Genom att ge det riskvilliga kapitalet en sämre
behandling än det kapital, som söker »säker» placering, bidrager denna beskattning
till att minska tillgången på riskvilligt kapital och därmed beskära
företagens finansieringsmöjligheter. Även här är det framför allt den
nya företagsamheten, som får sitta emellan. Den som är delägare i ett äldre
välkonsoliderat förelag med en sedan länge tämligen stabil utdelningskurva,
kan ju i långt högre grad än delägaren i ett nystartat företag bortse från
de risker för en ojämn eller tidvis helt bortfallande förräntning, som det riskvilliga
kapitalet alltid är utsatt för, och kan följaktligen också nöja sig med
en lägre årlig avkastning än den, som måste betrakta riskerna i nämnda
hänseende såsom mycket påtagliga. Även den som till äventyrs tror på möjligheterna
att oberoende av skiftande konjunkturer på penning- och kapitalmarknaden
upprätthålla en stabil räntenivå torde i allmänhet icke vara
villig att riskera sitt kapital i ny företagsamhet, om han icke kan påräkna
en förräntning, som överstiger vad han får betala för de med realhypotek
säkerställda förlagskrediter för företaget, som han eventuellt samtidigt tager
i anspråk. Räntesatserna för dylika krediter äro i nuvarande läge 4 å
41/2 °/o. En utdelning av åtminstone fem procent torde sålunda i allmänhet
få förutsättas vara ett villkor för alt ny verksamhet i aktiebolagsform skall
i någon nämnvärd omfattning kunna påräknas. Enligt de grunder, som tilllämpats
för uträkning av en aktieägares behållna andel av ett bolags vinster,
skulle med den föreslagna bolagsskatten en sådan utdelning förutsätta en
vinst hos bolaget före skatt av inemot 10V2 %>. Om den, som planerar en ny
verksamhet, i stället hade att räkna med förkrigsårens skattebelastning av
omkring 20 °/o, skulle han i motsvarande ränteläge kunna nöja sig med eu
bruttovinst av 7 % för att få sin 5-procentiga utdelning. Därjämte skulle han
också vid sin egen beskattning få behålla en väsentligt större del av utdelningen
än enligt det nu föreliggande skatteförslaget. Marginalen i de bada

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

fallen mellan kostnaderna för anskaffande av »eget kapital» och för upplåning
belyser, i vilken utsträckning en skatteskärpning diskriminerar till nackdel
för riskvilliga placeringar och i vilken utsträckning den därför också
verkar utvecklingshämmande.

I anledning av beredningens uttalande, att kapitalplaceringar i aktier vore
en mera gynnad form än andra kapitalplaceringar, framhåller delegationen,
att ett tillhandahållande av det riskvilliga toppkapitalet i ett företag givetvis
krävde icke blott en direkt förräntning motsvarande den, varmed man åtnöjdes
vid placering exempelvis i fullgoda riskfria obligationer, utan däröver
en premie för täckande av de risker som aktieinvesteringen alltid innebure.

Till slut anför delegationen:

Den som vill hävda, att en hög beskattning icke oförmånligt påverkar den
privata investeringsviljan resp. investeringsmöjligheterna, kan endast ge en
logisk förklaring till att denna effekt icke skulle inträda, nämligen att bolagsskatten
av företagaren kan övervältras framåt eller bakåt, d. v. s. antingen
tagas igen i form av höjda produktpriser eller leda till’en nedpressnmg
av produktionskostnaderna, som på längre sikt kan inverka på löneläget.

I själva verket är frågan om möjligheten att under normala förhållanden
övervältra bolagsskatten ett omstritt problem, som knappast ännu blivit tillräckligt
utrett. Men vilka dessa övervältringsmöjligheter än äro står dock fast,
att de erbjuda den enda alternativa förklaringsgrund, man kan anföra, om
man vill förneka beskattningens hämmande verkan på företagsamheten.

Av de av beredningens majoritet åberopade argumenten för påståendet,
a.tt de.p föreslagna skatteskärpningen icke skulle få ogynnsamma verkningar
för näringslivet, återstår endast att med några ord beröra hänvisningen till
bolagens genom uppbördsreformen frigjorda skatteavsättningar såsom en
buffert mot ogynnsamma verkningar i konsolideringshänseende. Om det vore
fråga om en engångshöjning för ett enstaka år, skulle ett sådant argument
ipöjligen kunna ha viss betydelse. Visserligen utgör det icke något bevis
för att några ogynnsamma verkningar icke skulle uppkomma genom skatteskärpningen,
men det skulle kunna givas visst stöd för antagandet, att bolagen
skulle kunna tänkas benägna att bortse från dessa verkningar med anledning
av de samtidigt frigjorda reserverna. Då man, såsom av motiveringen
i övrigt framgår, emellertid tydligen åsyftar att göra ett högt skatteläge för
bolagen mer eller mindre permanent, ha uppenbarligen dessa skattereserver,
som för övrigt ju äro ytterst varierande för olika företag, ingen som helst
betydelse i detta sammanhang.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att den
ifragasatta skäipningen av beskattningen såvitt gällde de smärre företagen direkt
måste anses strida mot statsmakternas intentioner att underlätta småindustriens
finansiering, i synnerhet med tanke på de åtgärder, som småföretagsutredningen
föreslagit och förordat.

Smålands och Blekinge handelskammare anför, att utdelningen för ett antal
företag enligt uppgift i betänkandet ökats från 78,7 milj. kronor år 1937
till 84,1 milj. kionor ar 1944, men att den med hänsyn till penningvärdets
försämring borde ökats med 50 procent till 118 milj. kronor, om beredningens
påstående att bolagen kunnat bibehålla samma utdelning som under åren närmast
före kriget vore riktigt. — Enligt utredning av industriens utrednings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

233

institut fördelade sig summan av utdelning, skatter och löner för år 1944
för bolagen med 78,5 procent på löner, 12,2 procent på skatter och 9,3 procent
på utdelning. En skatteökning komme i huvudsak att uttagas antingen genom
höjda priser, minskade löner eller minskad konsolidering hos företaget.
Den del av skatten, som kunde komma att uttagas genom reducerad utdelning,
medförde i varje fall obetydlig vinst för staten, då utdelningen ju medförde
hård beskattning även hos aktieägaren.

Skånes handelskammare påpekar, att den av beredningen åberopade utredningen
angående utdelningen under kriget endast omfattade 193 större
och medelstora företag och därför icke vore representativ ens för industrien.
Det kunde i dagens läge beträffande många aktiebolag vara riktigt, att deras
konsolideringar varit så goda att med en avprutning på dem en tyngre skattebörda
kunde bäras, men vad som gällde i dagens konjunktur gällde ingalunda
vid en vikande konjunktur och än mindre under en mer eller mindre långvarig
lågkonjunktur. Om statens andel av företagens bruttovinst ökades vore
det, framför allt i en sämre konjunktur eller för bolag, där det icke kunde
bli fråga om någon egentlig vinstfondering, utgifterna för underhåll och nyanskaffning
som främst komme i farozonen. Löneutgiften vore nämligen
föga tänjbar och utdelningen, där den vore blygsam, lika litet tänjbar. Detta
gällde främst för företag, där utdelningen vore låg och ingen kompensation
på något sätt kunnat ges för penningvärdets fall och med alldeles särskild
styrka tör nystartade företag. Skulle trycket pressas över på en redan svag
förräntning, försköte det sig i längden också till de anställda, även om resistensen
här vore störst Om vid fördelningen av en given summa det allmänna
ville öka sin andel måste det gå ut över de anställda eller kapitalägarna
eller båda; den bristande investeringen ginge i varje fall ut över dem
men slutligen även över det allmänna.

Angående förslagets antagliga verkningar anför handelskammaren härefter: Antag

att med nuvarande skattebelastning en företagare anser förutsättning
föreligga att starta ett företag med ett aktiekapital av 1 000 000 kronor,
som efter fullt normala avskrivningar och normalt underhåll ger en vinst
före skatt av 100 000 kronor. Med nuvarande skattetryck, 38,5 °/o inklusive
kommunalskatt, får hans kalkyl till intresserade följande utseende;

Nettoinkomst ........................................ kronor 100 000

Skatter .............................................. » _38 500

61 500

Till reservfond (skuldregleringsfond ej beräknad) ........ kronor 6 150

55 350

Härav avses till fondering............................. kronor 5 350

Utdelningsbar vinst................................... krono7_5CHm

böretagaren kan således för hugade intressenter ställa i utsikt en utdelning
av 5 »/o. vilket måhända i dagens allmänna ränteläge kan locka till placering
i ett nytt företag, om löretagarens person samt inkomst- och utgiftskalkyler
äro synnerligen solida. Ju större den föreliggande risken för bakslag vid en
konjunktursvängning dr, dess mindre är säkert också dragningen på ledigt
kapital redan vid denna förräntning.

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Med beredningens förslag får kalkylen följande utseende:

Nettoinkomst ........................................

Skatt (inkl.

Till reservfond.......................................

Till fondering ....
Utdelningsbar vinst

kronor 100 000
» 46 000

54 000
kronor 5 400
48 600
kronor 5 350
kronor 43 250.

Det ränteantagande, som följer av denna kalkyl ligger alltför nära vad som
kan nås i andra placeringar, bl. a. i gamla konsoliderade företag, för att
verka lockande, och visar i varje fall, att beredningens förslag måste vara
ägnat att motverka tillförande av kapital till nya företag. Den kalkylerade
»vinsten före skatt» kan näppeligen anses för snålt tilltagen, snarare tvärtom.
Den beräknade öppna fonderingen är blygsam.

Om man i stället för ett nystartande företag tar ett något äldre företag
likaledes med ett aktiekapital av 1 000 000 kronor och en nettovinst av
100 000 kronor och en till 10 % redan uppgående reservfond och antar det
tämligen normala förloppet, att bolaget med hänsyn till stigande priser på
återanskaffning av förslitna maskiner och risk för prisfall i varulager, av
denna vinst med all rätt använder 10 000 kronor till särskilda nedskrivningar
före bokslut, så har bolaget en vinst före skatt av 90 000 kronor. Skatten
härå är vid nuvarande skattetryck 34 650 kronor. Bolaget ställer således
till aktieägarnas förfogande 55 350 kronor och kan tillåta sig en utdelning
av 5,5 %, ett gott företag således från placeringssynpunkt. Hur ställer det
sig för bolaget efter 1947 års utgång, om beredningens förslag skulle bli
lag? Bolaget har först att räkna med att enligt den nya aktiebolagslagen Vio
av redovisad vinst (således efter skatt) skall avsättas till reservfond, till dess
denna uppgår till 20 % av aktiekapitalet, således i detta fall intill dess
ytterligare 100 000 kronor avsatts. Vidare har bolaget att räkna med
den höjda skatten, 46 % i stället för 38,5 %. Slutligen måste bolagsledningen
ta hänsyn till krav från aktieägarna, vilka i sin utdelning ingen kompensation
fått för penningvärdets fall och vilka kanske till dels äro beroende av utdelningen
för sin utkomst. — Bolagsledningen finner, om ock med tvekan, att
den särskilda nedskrivningen med 10 000 kronor kan eftersättas. Bolagets
»netto»-bokslut får då följande utseende:

Nettovinst .......................................... kronor 100 000

Skatt.................................................46 000.

54 000

Till reservfond...................................... kronor__5 400

Utdelningsbar vinst................................... kronor 48 600.

Bolagets utdelningsbara vinst har i detta fall sjunkit med nära 7 000 kronor,
dess fondering med 5 600 kronor och dess skatt stigit med nära 12 000
kronor. Nu kan invändas att detta delvis beror på avsättningen till reservfond
och att även detta är en konsolidering. Häremot kan åter invändas dels
att avsättning till reservfonden blir obligatorisk, dels att denna fondering
aldrig får användas annat än till täckande av uppkommande förlust och således
endast i fall, då aktieägarna alls ingen utdelning få.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

235

Handelskammaren uttalar till slut, att om en skatleskärpning av föreslagen
storlek konime att tränga aktiebolagens utdelningsmöjligheter — som den i
många fall måste göra, eftersom den för oförändrad utdelning, bortsett från
öppen fondering, förutsatte en vinst före skatt av 112,5 procent av den man
nu måste räkna med — medförde den otvivelaktigt stora svårigheter för
åvägabringandet av den riskvillighet, som fordrades för nyskapande av företag
och tillförsel av »eget kapital» till unga företag med expansionsmöjligheter.
Den medförde en fara för stagnation, för en statisk stelhet hos näringslivet
som ingen önskade.

Handelskammaren i Göteborg förklarar sig betvivla den av beredningen
uttalade uppfattningen, att de redan befintliga större företagen, till vilka
beredningen inskränkte diskussionen, trots den höjda skatten skulle kunna
fortsätta sin konsolidering genom fondering av vinster i samma omfattning
som tidigare. Om bolagsvinsten utsattes för en hårdare beskattning ledde detta
sannolikt till en minskning av fonderingarna under det att man komme
att eftersträva att i möjligaste mån bibehålla utdelningarna vid den nivå de
haft under kriget. Det kunde sålunda icke undgås, att den skärpta beskattningen
på lång sikt även för de större företagen finge en försvagande effekt
på bolagens likviditet och konsolidering.

Härefter anför handelskammaren:

När det gäller mindre och nystartade bolagsföretag ha de nyss angivna
verkningarna av förslaget än större betydelse. Beredningen har dock ej ägnat
dessa verkningar någon som helst uppmärksamhet. Många mindre bolag
som i och för sig skulle äga förutsättningar att växa och utvecklas torde genom
förslagen få dessa förutsättningar beskurna. I små bolag sitta ofta de
fåtaliga aktieägarna i bolagens förvaltning och vinsterna uttagas i form av
löner. Den vinst utöver löner som kan redovisas fonderas vanligen. I dessa
fall förekommer därför ofta ej någon dubbelbeskattning. Om ett sådant företag
utvecklas och dess aktier komma ut på flera händer, kan en vinstdisposition
av ovan angivet slag icke längre bibehållas. Utdelningar måste äga rum
och dubbelbeskattningen träder i funktion. Dessa förhållanden torde inverka
så, att åtskilliga mindre bolag som annars skulle äga förutsättningar att utvecklas,
bli kvar bland småföretagen. En sådan konsekvens av förslagen kan
ej gärna vara i överensstämmelse med landets allmänna ekonomiska intressen.
I fråga om nybildning av företag kommer såväl den höjda skatteskalan
för fysiska personer som förslaget om ökning av bolagsbeskattningen att avskräcka
från initiativ. En sådan utveckling ter sig desto mera olycklig som
investeringsförmågan, om förslaget går igenom, alltmer skulle koncentreras
till de redan existerande större företagen. Det är i och för sig gott och väl
om dessa företag kunna befordra utveckling och nyföretagsamhet, men de
redan märkbara tendenserna till en koncentrering av näringslivet till vissa
större grupper skulle skärpas. Den konkurrens och stimulans som ligger i de
nya företagens uppkomst och utveckling är av sådant värde för hela landets
ekonomiska framåtskridande att den kan sägas vara en nödvändig betingelse
för en sund utveckling av näringslivet.

Handelskammaren i Karlstad framhåller hl. a., att det icke förefölle uleslutet,
att förslagets genomförande komme alt medföra alt näringslivet, där
så av marknadstekniska förhållanden vore möjligt, komme att söka övervältra

236

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 212

en del av skatten på konsumenterna genom liöjda priser för att kunna betala
utdelning till aktieägarna. Då dessa möjligheter dock vore begränsade
torde det väsentliga resultatet av en skärpt bolagsbeskattning bli, att bolagens
möjligheter att lämna utdelning försvårades, vilket i sin tur skulle verka reducerande
på sparandet. I finansiellt hänseende komme skattehöjningen att
resultera i minskade möjligheter för företagen att finansiera utvidgningen
med egna medel, varför näringslivets likviditet komme att försämras och
företagen i större utsträckning än tidigare bleve hänvisade till lånemarknaden
för finansiering av expansionen. Det förefölle sålunda som om skatteförslagets
verkningar för bolagen i väsentlig mån komme att innebära en tendens
till ökade krav på kapitalmarknaden. Samtidigt härmed torde utbudet
av riskvilligt sparande komma att högst väsentligt reduceras, varför kapitalmarknaden
måste bli ytterst ansträngd sedan den skärpta beskattningen
verkat någon tid.

Handelskammaren i Gävle framhåller till en början, att aktiebolagsskattens
förvandling till en fast skatt skulle eliminera möjligheterna att anpassa
skattesystemet så, att uttagsprocenten kunde lämpas efter näringslivets förmåga
att under skiftande konjunkturer bidraga att fylla sin andel av skattepålagorna
samt efter det totala skattebehovet. Därefter framhåller handelskammaren
bl. a.:

En skärpning av bolagsskatten till föreslagen höjd kommer tvivelsutan att
påverka företagsamheten så till vida, att själva viljan att igångsätta nya företag
förlamas. I samband med handelskammarens undersökning (se nedan)
ha ett flertal företagare tillfrågats och bekräftat, att de icke skulle ha startat
sitt företag, därest de ej kunnat räkna med att det utvecklat sig med
hjälp av egna medel, så att det blivit ekonomiskt oberoende. Att märka är i
övrigt, att möjligheterna att starta nya företag numera torde ställa sig långt
svårare än tidigare. Genom den tekniska utvecklingen — erforderligheten av
mera komplicerade och därmed dyrbarare maskiner m. m. — har minimikravet
på de industriella enheterna redan från starten vuxit. Den kredit, som
erfordras för anskaffande av start- och utvecklingskapital, kan i regel ej
erhållas, om skattelagstiftningen icke tillåter, att lånen kunna återbetalas.
Förmögenhetsbildning måste tillåtas, så att de nya företagen få ekonomisk
ryggrad.

I övrigt vill handelskammaren särskilt rikta uppmärksamheten på det förhållandet.
att ägare till mindre företag, vilkas framgång är beroende av
innehavarnas personliga duglighet, oftast äro ytterst ovilliga att taga in nya
delägare. De äro i allmänhet mycket angelägna att bevara kontrollen och sin
handlingsfrihet. -—- -—- —

Dessutom kan det med skäl ifrågasättas om kapital utifrån överhuvud
taget i framtiden blir tillgängligt för expanderande mindre företag i sådan
utsträckning och under sådana villkor, att det höga skattetryckets inverkan
på företagens självfinansiering i väsentlig grad skulle kunna mildras.

Särskilt i sitt tidigaste utvecklingsstadium får ett nytt företag vanligtvis
i avgörande grad lita till självfinansiering. Utomstående äro under detta första
stadium vanligtvis föga intresserade av att placera sitt kapital i rörelsen. Hur
attraktivt ett nytt projekt än må vara, anse utomstående kapitalägare risken
av ett misslyckande alltför stor för att berättiga en kapitalplacering. Det är
också oftast så, att kapitalägare dra sig för att satsa större belopp för experimenteringsändamål,
innan den verkligt vinstbringande produktionen kan

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

börja. På grund av dessa omständigheter får ett nytt företag nästan uteslutande
lita till sitt eget sparande.

Finansiering med riskvilligt kapital utifrån ställer sig dessutom i regel
mycket dyrbar, särskilt tör mindre företag. Aktierna i snabbt expanderande
småföretag ha såsom enda dragningskraft utsikten till högre vinster än
mindre riskbetonad placering kan ge, Fn hög bolagsbeskattning begränsar
dessa utsikter och bidrar till att hålla nere värdet på de mindre företagens
aktier. Detta i sin tur gör expansionen med hjälp av kapital utifrån ännu
mindre attraktiv för företagsägare, som på grund av lågt aktievärde måste
avstå en stor andel av egendomsrätten inom företaget för att skaffa erforderligt
kapitaltillskott. Småföretag kunna icke på lika villkor konkurrera på kapitalmarknaden
med de stora kända bolagen. Småföretagen löpa större
risker, de ha mindre motståndskraft mot konjunkturförsämringar och deras
framgång är oftast knuten till de ledande personernas liv och vigör. Därför
måste småföretagen även under de allra gynnsammaste förhållanden -betala
mera för nytt kapital än de stora bolagen.

Handelskammaren åberopar en undersökning angående den fondbildning,
som faktiskt förekommit inom fem medelstora företag (A—E; se följande
sida) under 1930-talet, och jämfört denna med den fondbildning som skulle
varit möjlig, om den sammanlagda skattesatsen under samma tid varit 46—
47 procent (därvid räknats alternativt med dels att utdelningen minskat proportionellt
med vinst efter skatter och dels att utdelningen bibehållits vid den
verkliga höjden under nämnda år). Härom anför handelskammaren:

Den expansion, dessa företag visat, har kommit till stånd huvudsakligen
genom självfinansiering. Någon nyemission har icke företagits under den
nämnda perioden, utan hela ökningen av det egna kapitalet har skett genom
fondering av vinstmedel. —---

Utredningen ger vid handen, att en 40-procentig statsskatt, jämte kommunalskatt,
skulle avsevärt ha reducerat möjligheterna för bolagen att expandera
genom reserverade vinstmedel. Fondbildningen inom företagen skulle
sålunda ha minskats under de perioder, som undersökningen omfattar, till
omkring 50—60 °/o av den fondbildning, som faktiskt förekommit. Därvid
har antagits, att utdelningarna hade minskat i samma proportion, som
vinsten efter skatter minskades. Om utgångspunkten däremot är, att utdelningen
per aktie blivit oförändrad, får man en ännu kraftigare minskning
av fondbildningen. I ett fall skulle fondbildningen således ha minskats till
mindre än 50 °/o av den faktiska, i två fall till omkring 10 %, och i ett fall
hade de årliga vinstbeloppen efter skatter icke räckt till för att hålla utdelningen
oförändrad, utan man skulle ha varit tvungen att laga i anspråk eu
del av tidigare samlade egna fonder, så att nettoresultatet för perioden hade
blivit en minskning av det egna kapitalet med ungefär 25 °/o.---

Ur ovanstående framställning torde med tillräcklig tydlighet framgå, vilken
hämmande faktor den föreslagna skärpta bolagsbeskattningen kommer alt
utgöra för den ekonomiska expansionen. Därvid må påpekas, att redan det
nya uppbördssystemet — källskatten — medför en skärpning av skattebelastningen
för expanderande mindre bolag. Eftersom vinsten och därmed
även de årliga skattebeloppen för växande företag alltjämt ökas, betyder
nämligen skatteeftersläpningens bortfall även vid oförändrade skattesatser
en ökning av den faktiska skattebördan. Detta är icke en engångsföreteelse
i samband med övergången, utan gäller hela tiden, så länge de årligen betalbara
skattebeloppen visa en stigande tendens. De flesta mindre bolag ha
vanligtvis räknat såsom årets kostnad icke de skatter, som uttaxerats på

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Översikt över bolagens utveckling.

		Eget kapital	Den totala		Utdel-	Vinst efter skatter
	Period	vid pe-riodens början	vid peri- odens slut	ningsbara vinsten löre skat-ten under perioden	skatter under perioden	ningen under peri- oden	och utdel-ningar ( = fonde-ring) under perioden
		i 1 000 kr.
Bolag A. Den faktiska utvecklingen.....	1927— 1938	247-0	740-6	1 204-5	243-9	467-0	493-6
Utveckl. vid skärpt beskattning a) utdelning proportionellt		2470	517-9	966-6	438-8	256-9	270-9
b) utdelning oförändrad.....		247-0	182-8	737-8	335*0	467-0	•/. 64 2
Bolag B.	1933-	593-7	770-9	447-9	61-7	209-0	177-2
	1938
Utveckl. vid skärpt beskattning a) utdelning proportionellt		593-7	697-4	42v2	198-4	126-1	103-7
		593-7	603-3	407-1	188-5	209-1	9-6
Bolag C. Den faktiska utvecklingen.....	1931— 1939	53.1	157-4	124-1	19-8		104-3
Utveckl. vid skärpt beskattning. (Bolaget hade ingen utdelning 1931—1939).................		53 1	107-5	102-0	47-6		54-4
Bolag D. Den faktiska utvecklingen.....	1931— 1938	374 0	759-6	572-4	97-7	89-1	385-5
Utveckl. vid skärpt beskattning a) utdelning proportionellt		374-0	600-2	518-6	238-6	53-8	226-2
b) utdelning oförändrad.....		374-0	553-7	498-0	229-2	89-1	179-7
Bolag E. Den faktiska utvecklingen.....	1933- 1938	171-0	213-2	106-2	17-2	46-8	42-2
Utveckl. vid skärpt bolagsskatt a) utdelning proportionellt		171-0	196-5	103-0	48-2	29-3	25''5
b) utdelning oförändrad.....		1710	176-3	98-2	46-1	46-8	5-3

»Eget kapital» utgöres av aktiekapital, reservfond, övriga egna fonder samt den fonderade
delen av årets beskattningsbara vinst.

Såsom »beskattningsbar vinst» räknas här den beskattningsbara inkomsten enligt deklarationerna.
Denna skiljer sig från den redovisade vinsten i första hand med under året betalda
skatter; därtill komma ock de av- och nedskrivningar, som icke varit avdragsgilla och som i
det avseendet skola betraktas som beskattad fondbildning.

Såsom skatter räknas här både statliga och kommunala inkomstskatter samt landstingsmedel
och vägskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

239

årets rörelse, utan de under året verkligen betalda skatterna, d. v. s. skatter
belöpande på vinsten sedan två år tillbaka. Vid stigande skattebelopp betyder
detta större fonderingar under förutsättning att utdelningen icke ökas.
Men även oavsett det bokföringsmässiga förfärandet utgjorde skatteeftersläpningen
ur finansiell synpunkt eu fördel för sådana företag, vars skattesummor
årligen stego.---

Särskilt iögonenfallande är skillnaden mellan de båda uppbördssystemen
vid ett nystartat företag. Under det gamla systemet var ett nytt företag under
det första året praktiskt taget fullständigt och under det andra året delvis
fritt från skattebetalning, medan bolaget under det tredje året fick betala
— under förutsättning av ökande vinster — ett mindre skattebelopp än som
motsvarade årets beskattningsbara inkomst.

Handelskammaren framhåller vidare, att den skärpta beskattningen komme
att starkt reducera den synliga fondbildningen och försämra förutsättningarna
för bildande av dolda reserver. Slutresultatet av detta måste bli en begränsning
av den totala fondbildningen, såvitt man icke antoge, att en förskjutning
komme att äga rum så att den dolda fondbildningen ökades på
bekostnad av den synliga. Den höjda bolagsskatten kunde visserligen resultera
i att bolagen sökte att i större utsträckning utnyttja möjligheter till bildandet
av dolda reserver — vilket dock hade sin naturliga begränsning —
men kunde även ha en motsatt effekt. När skatternas andel i avkastningen
ökade, kunde bolagen bli tvungna att redovisa större vinster än hittills för
att erhålla möjlighet till skälig utdelning och bildandet av därvid nödvändiga,
i lag föreskrivna reserver.

Till slut påpekar handelskammaren, att den höjda bolagsskatten kunde
väntas influera på statens intäkter från andra skattekällor. Handelskammaren
anför härom:

Det måste tagas i betraktande, att aktieägarnas inkomsttaxeringar i motsvarande
grad nedgå liksom också deras taxeringar till årlig förmögenhetsskatt,
i det att börskurserna i regel utgöra en spegelbild av utdelningarna.
Givet är att värderingarna även vid arvs- och kvarlåtenskapsbeskattningen
komma att beröras. Skatteunderlaget kommer sålunda att minska till förfång
för såväl staten som kommunerna. Det kan befaras, att nedgången för
statens del av de totala skatteintäkterna i längden kommer att bli större än
den beräknade ökade skatteintäkten vid införandet av en 40-procenlig bolagsskatt.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och smdindustriorganisation
påpeka de betydande risker för kapitalflykt, som en skärpning av
bolagsbeskattningen kunde väntas medföra, samt anföra vidare bl. a.:

Redan den bestående bolagsbeskattningen är på grund av dubbelbeskattningen
mycket hård. Inom familjeföretag kan denna verkan ofta mildras genom
löneuttag från ledningens sida. Inträffar det nu, att bolagets ledare dör
och att aktierna innehavas av hans oskiftade dödsbo, där delägarna äro hans
hustru och minderåriga barn, kunna dessa vanligen icke genom löneuttag
mildra dubbelbeskattningen, eftersom löner och arvoden i dylikt fall behandlas
som s. k. förtäckt utdelning. Följden blir uppenbarligen den, att man i ett
dylikt fall, där en mild beskattning vore på sin plats, i stället lår eu väsentlig
skärpning i beskattningen, samtidigt som staten genom den föreslagna kvarlåtenskapsskattcn
skulle framträda med högst betydande anspråk på andel i
kvarlåtenskapen.

240

Kunyl. Maj:ts proposition nr 212

Styrelsen för kooperativa förbundet anför:

1 fråga om företagsbeskattningen önskar styrelsen till en början starkt understryka,
vilken väsentlig betydelse den gällande rätten till fri avskrivning å
inventarier och fri lagervärdering har för att möjliggöra en ur både företagens,
de anställdas och hela samhällets synpunkt sund och riktig konsolideringspolitik.
--- — Det är främst tack vare denna rätt, som vårt lands företag samhet

under och efter kriget i stort sett kunnat genomföra en för framtiden
ytterst värdefull konsolidering. Så tillvida har skattepolitikens utformning
otvivelaktigt varit ett viktigt hjälpmedel till alt skapa en god beredskap inom
näringslivet inför framtida konjunkturpåfrestningar. Detta är av största vikt
ur hela samhällets synpunkt. I jämförelse med denna fördel i beskattningshänseende
är den nu föreslagna skärpningen av skatteuttaget — vilken i och
för sig naturligen tenderar att minska företagssparandet — trots allt till sina
konsekvenser av en mer begränsad räckvidd.---

Betraktas det föreliggande skattelörslaget till en början ur penningpolitisk
synpunkt, torde följande böra framhållas. En skärpning av företagsbeskattningen
på angivet sätt måste i och för sig, med den föreliggande fria avskrivningsrätten,
tendera att öka bolagens och föreningarnas önskan att göra nyinvesteringar
i syfte att erhålla avskrivningsobjekt såsom ett medel att motverka
skattehöjningen. Härigenom kan utvecklingen mot överinvesteringar i
nuvarande läge befrämjas. Den höjda beskattningen kan alltså temporärt bidraga
till en ökning av inflationstrycket.

Bedömer man åter frågan om en hög företagsbeskattnings verkningar pa
kapitalbildningen på längre sikt, torde bl. a. följande omständigheter fa
tagas i betraktande. — — — Det torde — alldeles oavsett om de löieslagna
stegringarna i olika former av beskattningen på de stora inkomsterna och törmögenheterna
komma att, i nu föreliggande eller modifierat skick, beslutas
vid årets riksdag — vara realistiskt att utgå från, att på längre sikt de stora
inkomsternas bidrag till sparvolymen kommer att fortsätta att minska i betydelse,
åtminstone relativt sett. Under sådana förhållanden kommer, bortsett
från statens roll som sparare och bildare av realkapital, företagssparandet att
i större omfattning än någonsin hittills bestämmande inverka på den totala
sparvolymens förändringar. Om det här förda resonemanget är riktigt och
allt talar för att så är fallet — måste det vara ur samhällsekonomisk synpunkt
angeläget att i förväg noga analysera de möjliga verkningarna på
längre sikt av tilltänkta större ändringar i skattesatserna för aktiebolag och
ekonomiska föreningar, innan sådana skatteförslag bringas i praktisk verkställighet.
—

Då dylikt utredningsmaterial nu icke föreligger, är man enligt styrelsens
mening i allt för hög grad hänvisad till mer teoretiska antaganden om den
sannolika effekten. Man kan därvid peka på, att ett samlat skatteuttag av
46 å 47 % samtidigt som aktieutdelningen resp. insatsräntoma dubbelbeskattas
är en kännbar belastning. Å andra sidan är för företag i expansion, rätten
till fria avskrivningar och fri lagervärdering en förmån, som får tagas
i betraktande. För äldre, välkonsoliderade företag äro återigen dessa möjligheter
ofta uttömda, i vilket fall hela vinsten blir synlig och beskattas. Det
alldeles speciella problemet att en del av en eventuell skatteförhöjning kan
övervältras på produktpriserna inom skyddade hemmamarknadsföretag, i
trots av priskontrollen, försvårar ytterligare ett bedömande av vem skattehöjningen
i sista hand drabbar. Ett något analogt problem i samband med
en hög företagsbeskattning är, i vilken mån skattehöjningar kunna verka
begränsande på det lönepolitiska utrymmet för företagens anställda inom
sådana näringsgrenar (exportföretag och konkurrenskänsliga hemmaindustri -

Kuvql. l\laj:ts proposition nr 212.

241

er), där en skatteövervältring i form av prishöjningar ej alls — eller endast
i mycket begränsad omfattning — kan äga rum. Antages skatteövervältringen
vara en företeelse av relativt begränsad omfattning, måste en högt uppdriven
företagsbeskattning på längre sikt tendera att minska företagssparandet. 1 den
mån detta medför en mindre stegring av det totala nysparandet i samhället,
blir effekten en långsammare höjning av levnadsstandarden för hela befolkningen
än som eljest skulle vara möjlig.---

Då, som nyss sagts, det nuvarande iäget kännetecknas av en inflationsbetonad
överinvestering, vill emellertid styrelsen rekommendera, att de medel,
som enligt förslaget avsetts skola inflyla genom den tilltänkta skattehöjningen
för aktiebolag och ekonomiska föreningar i stället, på sätt förut angivits
beträffande skattelindringen för fysiika personer, steriliseras i form av
ett tvångssparande. Med hänsyn till den aktiva roll som aktiebolag och ekonomiska
föreningar spela i den nuvarande investeringsökningen och under
beaktande av, att investeringskontrollen, som förut sagts, har icke obetydliga
läckor, skulle det kunna ifrågasättas, om icke ett något större belopp än de
ifrågavarande 80 milj. kronorna borde mobiliseras som ett tvångssparande.
De »steriliserade» medlen borde naturligen icke få tagas i anspråk förrän vid
en framtida konjunkturnedgång.

Om på angivet sätt ett tvångssparande mobiliserades från aktiebolag och
ekonomiska föreningar i konjunkturdämpande syfte, borde även frågan om
företagsbeskattningens utformning på längre sikt kunna bordläggas för tillfället
och göras till föremål för en ingående utredning i samband med den av
styrelsen förordade utredningen om den årliga förmögenhetsbeskattningens
mer permanenta utformning.

Kommerskollegium anför:

Kollegium delar de farhågor, som från näringsorganisationernas sida uttalats
för att en höjning av bolagsbeskattningen i enlighet med beredningens
förslag kan medföra allvarliga följder för näringslivet och inskränka dess
möjligheter till utveckling. Icke minst betänkligt är det, enligt Kollegii mening,
att en dylik skattehöjning måste befaras försvåra nybildning av företag
och minska möjligheterna till en sund konsolidering. Utvecklingsmöjligheterna
särskilt för de mindre och medelstora företagen torde bliva avsevärt
begränsade. Angivna omständigheter kunna leda till en viss koncentrering av
näringsverksamheten till större förelag, vilket icke kan anses önskvärt. Den
föreslagna skärpningen av beskattningen kan för de mindre företagens del
----icke heller anses förenlig med statsmakternas åtgärder för att underlätta
småindustriens finansiering. Vidare må framhållas den stora risk, som
ligger däri, att skattebördan försvårar konkurrensmöjligheterna för exportföretagen.
— ---

I avseende å de genom uppbördsreformen frigjorda skattereserverna är

---storleken av dessa mycket varierande hos olika företag, och någon

fondering för dylikt ändamål torde i många fall ej alls ha förekommit. Det
torde kunna antagas, att det framför allt är de mindre och medelstora företagen,
som sakila dylika reserver, alltså den kategori av företag, för vilken
den föreslagna skattehöjningen kan förväntas bli mest kännbar.

Slutligen vill kollegium ansluta sig till näringsorganisationernas uppfattning,
att bolagsskattens rörlighet bör bibehållas, så att de förändringar i uttagningen,
som kunna påkallas hl. a. med hänsyn till konjunkturförskjutningar,
kunna genomföras utan lagändring.

Vad kollegium och näringsorganisationerna anfört beträffande bolagen
avser i stort sett även de ekonomiska föreningarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212.

16

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Svenska sparbanksföreningen hemställer, att skattesatsen för sparbankerna
icke måtte höjas. Styrelsen framhåller, att sparbankerna icke hade några delägare
motsvarande aktieägarna i ett aktiebolag eller medlemmarna av en
ekonomisk förening, samt anför vidare:

Det resonemang, som i betänkandet föi''es om den särskilda skattekraften
hos utdelningsinkomster från dylika företag och om det fog som finnes för
»antagandet, att hos aktiebolagsinkomsterna finnes en nu outnyttjad skattekraft,
som i rådande läge bör kunna tillvaratagas», har därför icke någon
relevans beträffande sparbankerna. Beskattningen hos sparbankerna avser i
huvudsak den fondering, som tjänar insättama till säkerhet och som utgör
grundvalen för sparbankernas inlåningsrätt, och i betraktande härav är redan
den nuvarande skattesatsen hög. Den enligt förslaget kraftiga höjningen med
1/i — från 32 till 40 % — av inkomstskatten för sparbankerna, vartill skall
läggas kommunalskatten, som på sina håll i landet är mycket hög, skulle
medföra avsevärda svårigheter för sparbankerna att verkställa den från inlåningssynpunkt
nödvändiga fondering, som redan på grund av insättningsökningen
under senare år ställt ökade krav på sparbankerna i detta hänseende.
Styrelsen har funnit sig nödsakad att upptaga inlåningsreglerna i en särskild
framställning till Kungl. Maj:t om ändring av sparbankslagen i detta
hänseende. Ett bifall till denna framställning inverkar emellertid, på längre
sikt sett, icke på frågan om sparbankernas skatteförmåga.

Departementschefen.

Det är svårt att bedöma bolagsskatten ur rättvisesynpunkt, eftersom både
små och stora inkomsttagare förekomma bland aktieägarna och dessa därjämte
gjort mycket varierande sparandeinsatser för att komma i besittning
av sina aktier. Till väsentlig del måste man emellertid förutsätta att ett aktieinnehav
till större delen icke utgör frukten av ett under uppoffringar presterat
personligt sparande utan placering av förmögenhet erhållen genom arv,
värdestegring och kapitalackumulation inom företagen. Ett avböjande av en
skatteskärpning kan därför knappast motiveras med rättvisesynpunkter. En
hänvisning till att många aktieägare äro små inkomsttagare kan icke gärna
föranleda till slutsatsen att man bör underlåta att lätta beskattningen på mindre
inkomsttagare överhuvud taget för att därigenom kunna avstå från höjningen
av bolagsskatten. Detta synes vara obestridligt trots det stora antal
små inkomsttagare, som även förekomma bland aktieägarna.

Diskussionen om lämpligheten av att i ökad grad utnyttja bolagsbeskattningen
såsom skattekälla måste alltså anknytas till de ekonomiska verkningarna
härav, jämfört med olägenheten av att ta ut motsvarande belopp
i andra former. Härvid torde närmast inkomstskatten på fysiska personer
ha varit i åtanke hos dem som motsatt sig bolagsskattens höjning. Visserligen
ha invändningarna på denna punkt sällan åtföljts av någon positiv
rekommendation av lämpligt alternativ, men med utgångspunkt från invändningarnas
allmänna karaktär måste den slutsatsen dragas, att en utebliven
skattehöjning på aktiebolagen borde kompenseras med högre inkomstskatt
på lägre personinkomster.

Den kritik, som i remissyttrandena riktas mot förslaget om höjning av bo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

243

lagsbeskattningen, går på två huvudlinjer. Å ena sidan anses skatten minska
bolagens tillgång på medel för konsolidering och utbyggnad och därmed
nyinvesteringarnas totala belopp; den sänker också förräntningsutsikterna
för företagsamheten och förhindrar därmed många nya initiativ, vilka för
sitt genomförande skulle ha krävt tillskott av riskvilligt kapital, som emellertid
icke ställer sig till förfogande med mindre förräntningsutsikterna ha
en viss höjd utöver räntan på riskfriare placering. Å andra sidan säges en
hög företagsbeskattning stimulera en osund investeringspolitik, som får sin
inriktning bestämd icke av ekonomisk ändamålsenlighet i egentlig mening
utan av rent skattetekniska beräkningar, och överhuvud taget en ur allmänna
synpunkter mindre önskvärd utgiftspolitik.

En höjd beskattning begränsar naturligtvis de belopp, som annars skulle
stå till förfogande för ekonomiskt uppbyggnadsarbete hos enskilda företag.
Huruvida det ekonomiska framåtskridandets hastighet härigenom minskas
är en annan fråga, som avhänger av bl. a. hur samhället använder de influtna
medlen. Även om medlen användas för att omedelbart höja konsumtionen
och levnadsstandarden hos de mindre inkomsttagarna, för vilka bolagsskattens
höjning möjliggjort en skattesänkning, är det därför icke sagt, att
de erhållit en med tanke på allmänna samhällsintressen sämre användning,
än om de fått användas till fondering inom företagen. Såsom tidigare
anförts är det icke utan vidare klart att den framstegstakt, som uppstår som
ett resultat av de enskilda företagens ekonomiska beslut på grundval av en
viss vinstutveckling, skulle vara den i en eller annan mening rätta. Här
föreligger alltid ett val mellan å ena sidan omedelbar förbättring av de breda
lagrens inkomster och å andra sidan höjd takt i näringslivets expansion. För
övrigt kan man icke förutsätta, att vinsterna helt och hållet skulle ha fått användning
för sistnämnda ändamål om bolagsskatten icke höjts, eftersom en
del sannolikt gått till höjda utdelningar.

Dessa reflexioner ha anknutits till de invändningar, som i första hand gå
ut på att de omkring 100 miljoner, som företagen skulle vinna genom inhiberande
av den föreslagna skattehöjningen, borde få stanna hos dem för att ananvändas
i investeringssyfte. Kritiken har emellertid även en vidare syftning.
Den gör gällande att företagsamheten överhuvud taget dämpas genom beskärningen
av vinstmarginalerna och att bolagsbeskattningen särskilt starkt hämmar
de nya företagens möjligheter att växa upp i konkurrens med de redan
utbyggda och konsoliderade. Näringslivet förmodas härigenom få en tendens
till ökad stelhet och monopolism.

Det är otvivelaktigt riktigt, alt den enskilda företagsamheten icke kan väntas
fungera tillfredsställande i uppgiften att fullt utnyttja landets resurser av
arbetskraft och produktiva tillgångar, om icke tillräckligt stora vinstchanser
föreligga i tillräckligt vidsträckt omfattning. Om denna allmänna sanning
är obestridlig, är därmed icke sagt att densamma har någon praktisk giltighet
som argument mot en viss skattesats. Vad som är av betydelse i detta
sammanhang är naturligtvis inte skalteprocentens storlek utan just utsikterna
till en viss nettoförräntning efter skattens erläggande. Det är uppenbart

244

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

att denna nettoförräntning i nuvarande läge, även efter en höjning av skatten
från 39 till 46 procent, skapar fullt tillräcklig stimulans för produktionen.
Ifall det i ett senare läge skulle inträda svårigheter att upprätthålla den
fulla sysselsättningen finge man i denna konkreta situation överväga vilka
åtgärder som vore erforderliga. Bland dessa kunde skattesänkning tänkas.
Det är emellertid osäkert om en generell skattesänkning vore det rätta medlet
för detta ändamål. En konjunkturnedgång torde i allmänhet sammanhänga
med ett ekonomiskt bakslag på vissa i första hand drabbade områden,
där vinsterna i stor utsträckning förbytts i förluster. Företagen på dessa
områden skulle tydligen icke ha någon större nytta av en skattesänkning,
som huvudsakligen komme de företag till godo, vilka fortfarande hade
goda vinster; där förluster uppträdde skulle ju skatten redan av denna anledning
försvinna och mera specialiserade åtgärder i första hand bli nödvändiga
för sysselsättningens återställande. Vad som väsentligen måste bestämma
produktionens totala omfattning på kort sikt är tydligen icke skatterna
på företagen utan — vid sidan av den internationella konjunkturutvecklingen
— samhällets ekonomiska politik i övrigt. Genom uttagande av en höjd
bolagsskatt har samhället åtminstone icke förminskat sina möjligheter att
i detta avseende utöva ett tillräckligt starkt inflytande för att säkra full
sysselsättning.

I den mån de mot ifrågavarande skattehöjning anförda argumenten skola
anses vara av någon större relevans, måste de således ligga på ett annat plan.
De måste söka visa, att det är en för samhället speciellt värdefull del av företagsamheten
som hämmas genom beskattningen. Skall levnadsstandarden
höjas måste icke blott sysselsättningen upprätthållas utan också rationalisering
och kapitalbildning försiggå på ett sådant sätt att produktionsresultatet
pr person stegras och de produktionsgrenar utvecklas, som skola tillgodose
allt högre behov. Synbarligen är det denna expansion, som nu enligt
vissa kritikers farhågor skulle bromsas eller rentav förbytas i tillbakagång.
Ett ytterligare specificerat slag av farhågor uttalas av dem som anse att
skatterna skulle komma att förhindra framväxandet av nya företag, som representera
nya idéer och initiatiy, som bryta gammal och förhindra ny monopolism
o. s. v. Genom beskattningen säges expansionen och de nya initiativen
bli koncentrerade till de gamla och redan konsoliderade företagen.

Redan vid diskussionen om verkningarna av inkomstbeskattningen på fysiska
personer har påpekats, att den svenska skattelagstiftningen i hög grad
premierar just företagsexpansionen, därigenom att möjligheterna till skattefri
fondering gjorts vidsträckta. Vad som där sagts gäller i ännu högre grad om
den företagsamhet, som bedrives inom aktiebolagen. Trots den s. k. dubbelbeskattningen
på bolagen är det mycket vanligt, att man av skatteskäl låter
sina företag få bolagsform. Härigenom ökas nämligen möjligheterna till
skattefri fondering av överskottsvinster, som icke omedelbart användas i
ägarens konsumtion. Här må erinras om den rätt till fri avskrivning för maskiner
och inventarier, som infördes år 1938, om möjligheterna till uppläggning
av investeringsfonder, som genom en nyligen framlagd proposition före -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 212.

245

slagits ytterligare utbyggda och underlättade, samt om den mycket liberala
praxis i fråga om värderingen av lagertillgångar, vilken sedan länge tillämpas
vid taxering av såväl aktiebolag som andra företag. Dessa möjligheter
reducera i synnerligen hög grad bolagsbeskattningens betydelse för sådana
företag, för vilkas bristande expansionsmöjligheter man uttryckt särskilt stor
oro. Den företagstyp, som man i det sammanhanget särskilt skjutit fram, är
den där en enskild man med stor teknisk och företagsekonomisk begåvning
strävar att på grundval av nya initiativ och idéer bygga upp ett företag från eu
blygsam början med hjälp av självfinansiering. Man har velat göra gällande,
att bolagsbeskattningen skulle hindra en sådan företagares möjligheter alt slå
sig fram och konkurrera med de äldre och redan konsoliderade storföretagen.
Det rakt motsatta förhållandet synes i stor utsträckning gälla; dessa mindre
företag erhålla, i den mån de företaga nya investeringar, undan för undan
möjlighet till stora avskrivningar, som reducera den beskattningsbara vinsten.
Den del av vinsten som företagsägaren behöver för egen räkning, kan han ta
ut som lön. På denna del utgår alltså ingen aktiebolagsskatt. Denna skatt och
höjningarna av densamma bli således av mycket ringa betydelse för dessa företagares
del. Däremot kommer skatten med större tyngd att falla på de äldre,
redan väl konsoliderade, eventuellt monopolistiska företag, för vilkas överlägsenhet
över de nya företagen man i diskussionen uttryckt starka farhågor.
Dessa äldre storföretag måste dessutom i allmänhet framtaga åtminstone en
avsevärd del av sina vinster till beskattning för att kunna utdela dem till aktieägarna.
Särskilt starkt träffar skatten dessa företag ifall de av monopolistiska
skäl eller på grund av bristande initiativkraft befinna sig i stagnation.
Åtskilliga sådana företag ha redan sina tillgångar mycket starkt nedskrivna.
Ifall de icke genom fortsatt expansion skaffa nya avskrivningsobjekt komma
deras vinster icke längre att kunna reduceras genom överavskrivning utan
i sin helhet framtagas till beskattning. Om den årliga bruttoinvesteringen
inte ens täcker värdeminskningen på det gamla kapitalet, komma förutom
den faktiska årliga vinsten även de förut avskrivna vinsterna att tvingas fram,
varigenom skatten blir ännu större. Ju högre bolagsskatten är, desto starkare
blir således den relativa premieringen av de expanderande mindre företagen
i förhållande till de redan konsoliderade monopolistiska storföretagen, särskilt
om dessa icke längre bidraga till det ekonomiska framåtskridandet. Om
företagsbeskattningen påverkar prisnivån och därmed bruttovinstmarginalen
- vilket till en viss grad kan tänkas ske — skulle denna premiering i vissa
fall bli ej endast relativ utan absolut och för de nämnda företagens del kompensera
den höjda skatten ifall denna till en del träffar även dem.

Talet om de speciella svårigheter, som bolagsbeskattningen skulle förorsaka
nya företag i jämförelse med de äldre, kan alltså icke äga giltighet i fall
av den typ som här vidrörts. Det skulle möjligen kunna anses riktigt, om
man har i åtanke sådana företag, som redan från början måste planeras i
relativt stor skala och företaga riskfyllda nyinvesteringar, vilka icke förrän
efter en följd av år kunna väntas ge vinst. Denna vinst måste då väntas
vara relativt stor för att kompensera de första årens förluster. Om staten

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tar en mycket stor andel av denna vinst i form av skatt, under det att företaget
helt och hållet självt får bära både begynnelseårens förluster och risken
att någon vinst aldrig kommer att uppstå kan givetvis en hög företagsbeskattning
verka hämmande på tilltänkta initiativ.

Till en början må då påpekas, att den svenska taxeringslagstiftningen även
här ger avsevärda möjligheter att skjuta över förlusterna på vinståren och
därmed reducera beskattningen till den del av vinsten, som företaget på lång
sikt verkligen kan räkna med. En del av argumenteringen kvarstår dock
såsom riktig, och det återstår endast att besvara frågan, huruvida de fall,
som det här är fråga om, ha den betydelse för hela näringslivets utveckling,
att beskattningen på hela aktiebolagsbeståndet måste reduceras med
hänsyn till dem. Otvivelaktigt är så icke fallet. De personer, som äga kapital
att satsa på företag av antytt slag, stå oftast tack vare detta sitt kapital redan
som mer eller mindre inflytelserika ägare eller delägare i gamla företag.
Om de finna ett projekt värdefullt, kunna de låta det komma till utförande
inom ramen för ett äldre företag. Där kunna eventuella förluster omedelbart
kvittas mot vinster, som normalt uppkomma inom andra delar av företagets
verksamhet. Samhället kommer därmed att dela förlustrisken till exakt
samma procent som den, varmed skatten uttages på eventuella vinster.

Ett annat fall, där bolagsbeskatimingen skulle kunna utgöra en speciell
hämning på en önskvärd expansion, har framdragits av de remissinstanser,
som påpekat att dubbelbeskattningen väl kunde undgås så länge företagsägaren
i ett medelstort företag jämte sina anhöriga stod som praktiskt taget
ensam ägare till företagets aktier och icke behövde framtaga vinsterna till
utdelning åt främmande delägare och därmed också till bolagsvinstbeskattning,
men att dubbelbeskattning omedelbart inträdde, ifall han ville engagera
främmande kapital till teckning av aktier, på vilka utdelning måste
kunna erbjudas. I sak är påpekandet obestridligen riktigt. Å andra sidan är
det också uttryck för en riktig princip, att förräntningen får bli lägre, när
företaget börjar stå på bredare bas och erbjuda en tryggare placering än det
kunnat ge under utvecklingsåren. I föreliggande fall bör det emellertid också
observeras, att kapitaltillskottet även kan erhållas genom upplåning. Förräntningen
av lånen är avdragsgill och träffas alltså icke av dubbelbeskattning.
Genom den räntepolitik som statsmakterna i vårt land äro inställda på att
föra, blir denna finansieringsform dessutom i allmänhet mycket billig. Även efter
detta påpekande kan dock argumenteringen på denna punkt ha en viss betydelse.
Frågan är emellertid fortfarande om denna kvantitativt sett är av
sådan storlek, att den bör bestämma en skattepolitik, som man av andra
tungt vägande skäl önskar föra efter andra linjer än dem som detta argument
syftar till. Det torde vara svårt att uppbringa något material, som skulle
tyda på att den typ av företagsexpansion, som här diskuteras, skulle kunna
vara av mera väsentlig betydelse för företagsamhetens sundhet och frihet
från monopolism och för bästa möjliga utnyttjande av företagarbegåvningama.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

247

Vid diskussionen om dessa frågor får man icke förbise, att den tendens till
koncentration av den nya företagsamheten till de äldre företagen, vilken
otvivelaktigt kan konstateras, icke behöver förklaras med dessa företags fördelar
i skattehänseende genom sin möjlighet att utjämna vinster och förluster.
Denna tendens sammanhänger med hela den tekniska och ekonomiska utveckling
som industriländerna ha bakom sig. De väsentliga tekniska framstegen
måste numera komma genom planmässig forskning och experimentverksamhet,
som kräva stora kapital och en stående organisationsapparat,
som endast kan tillhandahållas av storföretag.

Att den väsentliga delen av både den kvantitativa och den kvalitativa utvecklingen
av näringslivet under alla omständigheter måste äga rum i andra
former än genom nystartande av företag i medelstor skala —- det fall där beskattningen
skulle vara starkast till hinder —- torde alltså vara obestridligt.
Av den föregående diskussionen har likaså framgått att antingen expansionen
försiggår inom gamla storföretag eller inom nya småföretag kommer den att
vara så starkt premierad i förhållande till vinstanvändningen inom icke expanderande
företag, att någon oro för näringslivets allmänna framstegstakt
icke behöver hysas på grund av den föreslagna höjningen av skatten på aktiebolagens
vinster. Den ofta helt generellt framförda synpunkten, att staten genom
sina skattekrav delar och reducerar alla vinstchanser men låter den enskilda
företagsamheten bära alla förlustrisker, och att detta hämmar de värdefullaste
initiativen är i stället av mycket begränsad giltighet. Ojämförligt
mycket vanligare är att staten även delar förlustriskerna, i det att förluster
vid taxeringen på olika vägar komma att kvittas mot vinster.

Det har påpekats, att den reella förräntningen på aktier generellt taget
sjunkit genom penningvärdets fall under kriget, då utdelningarna på grund av
skattehöjningarna hållits ungefär oförändrade eller endast obetydligt höjts.
Jämförelsen göres då med läget i högkonjunkturen före kriget. De vinster
och utdelningar, som för närvarande framkomma, måste fortfarande anses
högkonjunkturbetonade. Även här måste man dessutom ta hänsyn till den
allmänna ränteutvecklingen, om man vill bedöma aktieförräntningens återverkningar
på tillgången på riskvilligt kapital.

Det förtjänar måhända också understrykas, att företagen nu under en
mer än tioårig högkonjunktur kunnat genomföra en mycket kraftig konsolidering,
som från början varit upplagd med sikte på att ge möjlighet att
utan alltför påtagliga utdelningssänkningar uthärda en lågkonjunktur, vilken
på grund av kriget tillsvidare uteblivit. Det är sannolikt att denna snabba
konsolideringstakt småningom skulle ha minskats. Om eu sådan minskning
delvis åstadkommes genom ökad beskattning i stället för ökade utdelningar
kan inte betraktas som något så ödesdigert ingrepp, som man från åtskilliga
remissinstansers sida velat göra gällande.

Den andra huvudtypen av de argument, som sikta till att avråda från
en hög eller höjd bolagsskatt, är av helt annan innebörd, snarast motsatt
mot de i det föregående behandlade. De gå ut på att en företagsbeskattning av
den höjd, som redan nu gäller i vårt land, långt ifrån att vara en broms när -

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

mast utgör en alltför överdriven stimulans till riskfyllda investeringar. Under
kriget ha skatteflyktsinvesteringar otvivelaktigt förekommit. Det är
emellertid föga troligt, att dessa investeringar tillkommit övervägande på
grund av ett högt men jämnt skattetryck. Krigskonjunkturskatten har av allt
att döma spelat en mycket avsevärd roll. Inför utsikten att få betala större
delen av en viss vinst i skatt har man hellre använt pengarna på något i
möjligaste mån avdragsgillt ändamål. Även om dettas förräntning sedan bleve
mycket låg, kunde förfaringssättet ändå betraktas som rationellt, eftersom
denna förräntning skulle framkomma under en senare tidsperiod, då skattesatsen
kunde förutsättas ha blivit lägre. Det kan väl också tänkas, att vissa
företagare icke alltid handla rent förnuftsmässigt utan med jämnmod vidtaga
kostsamma och förlustbringande åtgärder i medvetandet om att det blir
staten som får bära en avsevärd del av kostnaden. Det är emellertid föga
sannolikt, att de överdrifter av detta slag, som många gånger omvittnats
från krigsåren, skola ta någon större omfattning under mera normala förhållanden,
så mycket mindre om man inte längre kan betrakta förfaringssättet
som en spekulation i skattesänkning.

Måhända kunna även efter avvecklingen av krigskonjunkturskatten företag
med goda vinster betrakta vissa utgifter med ett visst lättsinne med
tanke på att nettoutgiften tack vare skatteavdraget blir föga mer än hälften
av den formella. Kanske kan detta förhållande i vissa fall påverka lönesättningen
för framstående tekniker, som man önskar förvärva. Det bör också
kunna väntas leda till minskad försiktighet med sådana utgifter som i likhet
med kostnaderna för en dyrbar och långsiktig experiment- och forskningsverksamhet
först efter lång tid kunna ge en oviss förräntning. Huruvida dylika
resultat av en hög beskattning skola betraktas som övervägande skadliga,
torde vara svårt att med bestämdhet påstå. Hela tiden måste man för övrigt
hålla i minnet, att samtidigt som den höga beskattningen kan föranleda till
ett lättsinnigt skattetänkande, reduceras också det ekonomiska utrymmet för
detta lättsinne i utgiftspolitiken. Oavsett detta förefaller ett reaktionssätt som
innebär, att man på grund av höjd skatt och därigenom minskad nettovinst
blir mindre intresserad av att göra vinsten så stor som möjligt, ändå vara så
långt från rationellt att man inte bör räkna med att det får alltför stark utbredning.

En synpunkt, som i detta sammanhang gör sig gällande med en viss
styrka, är att skattetänkandet sannolikt skulle komma att överdriva konjunktursvängningarna.
Företagen skulle särskilt i högkonjunkturlägen vilja
göra skatteflyktsinvesteringar för alt ha dolda fonder till förfogande för en
eventuell lågkonjunktur. Till detta förhållande måste tydligen hänsyn tagas
vid avgörandet om den politik man vill föra med avseende på skattens rörlighet.
Den här antydda effekten skulle kanske bli särskilt stark ifall förelagen
kunde påräkna en skattesänkning i lågkonjunkturen, överhuvud taget
skulle man kunna tänka sig en till sin innebörd och verkan svårbestämbar
spekulation i skatteändringar, om man bunde sig vid en konjunkturrörlig
företagsbeskattning. Denna synpunkt torde inte få lämnas ur räkningen, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

249

man överväger en skattesänkning i ett depressionsläge såsom ett konjunklurstimulerande
medel. Efter genomförandet av den i proposition nr 86/1947
föreslagna reformerade lagstiftningen om investeringsfonder kan man bl. a.
räkna med att den form av skatteutjämnande konsolidering, som häri åsyftas,
skall få ökad betydelse.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att företagsbeskattningens verkningar
på näringslivets utveckling otvivelaktigt äro komplicerade och svåröverskådliga.
Den diskussion, som problemet härovan underkastats, visar att en
hög skatt på aktiebolag kan väntas både hämma och stimulera expansionen
inom näringslivet. I den diskussion, som förts i remissyttrandena, har man
utifrån vissa teoretiska antaganden dragit slutsatser rörande en uppbromsning
av nyinvesteringarna genom skattehöjningen, vilken skulle vida överväga
de omkring 100 miljoner kronor per år som genom densamma skulle dras in
till samhället. Dessa slutsatser äro uppenbarligen föga sannolika. Det är inte
ens säkert att den årliga nyinvesteringen inom aktiebolagen kommer att
minskas med själva detta belopp. På vissa punkter kan man dock räkna med
icke önskvärda biverkningar. Detta sammanhänger med det förhållandet att
en fullständig överflyttning av förluster på underskottsår till överskottsår
icke kan äga rum under nuvarande taxeringslagstiftning. Härigenom kunna
i vissa fall hinder uppstå för ur samhällssynpunkt värdefulla men riskbetonade
initiativ, i det att sådana skulle komma att beskattas kraftigare än annan
produktion. Betydelsen härav vid sidan av den huvuddel av nyföretagandet,
som äger rum inom företag, där en sådan riskutjämning kan genomföras,
kan dock icke förutsättas vara så stor, att skatteavvägningen i sin
helhet därav bör bestämmas.

De invändningar, som kunna riktas mot aktiebolagsbeskattningen på grund
av dess verkningar på en viss del av nyföretagandet, böra i stället föranleda
sådana justeringar i taxeringslagstiftningen, att dessa verkningar i möjligaste
mån elimineras. Utredning härom pågår i 1944 års allmänna skattekommitté.
Eventuellt böra även andra justeringar i formerna för rörelsevinsternas beskattning
än som falla inom denna kommittés uppdrag övervägas sedan erfarenhet
vunnits om den höjda företagsbeskattningens verkningar under
några verksamhetsår, som icke präglats av krigsförhållandena, krigskonjunkturskatten
och övergångsbestämmelserna i samband med källskattereformen,
samt erfarenhet likaledes vunnits av den nya lagstiftningen om investeringsfonder.
Bland annat bör måhända det förslag övervägas, som framförts
av riksräkenskapsverket, nämligen att skattesatsen skulle hållas lägre
för de aktiebolag, som ännu inte hunnit skapa en reservfond av stadgad minimistorlek.

Med tanke på risken att investeringar av mindre önskvärt slag kunna föranledas
av en hög aktiebolagsskatt har landsorganisationen i sitt yttrande föreslagit,
att skattehöjningen för dessas del skulle ges formen av en på sex år
uttagen efterbeskattning av 1945 och 1946 års på grund av källskattereformen
i huvudsak obeskattade vinster, under det att man skulle avslå från höjningen
av skatten på de aktuella vinsterna. Genomförandet av denna tanke skulle

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

även innebära andra fördelar. Sålunda skulle man därigenom överflödiggöra
den särskilda, i tillämpningen mycket besvärliga beskattning, som måst läggas
på extraordinära vinster under de skattefria åren för att förebygga överflyttning
av vinster till dessa år. Förslaget synes dock stranda på juridiska
skäl med hänsyn till det förhållandet att en lagstiftning av annan innebörd
varit gällande under ifrågavarande år.

Jag ansluter mig sålunda under förhandenvarande omständigheter till
skatteberedningens förslag om höjning av den statliga beskattningen på
svenska aktiebolag till 40 procent.

3. Inkomstbeskattningen av livförsäkringsanstalter.

Alltifrån 1938 års omläggning av den statliga beskattningen ha försäkringsanstalter
och aktiebolag i allmänhet varit likställda såtillvida att bottenskattens
grundbelopp för båda kategorierna utgjort 10 procent av det
beskattningsbara beloppet. Till en början efter omläggningen voro berörda
kategorier skattskyldiga också likställda i så måtto att skatteuttagningsprocenten
skulle vara densamma. Genom ändringar 1943 och 1946 av 20 §
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgades emellertid
att, om uttagningsprocenten för å ena sidan fysiska personer och å andra
sidan aktiebolag och försäkringsanstalter m. fl. bestämdes olika, nämnda procent
emellertid för försäkringsanstalter, såvitt avsåge i försäkringstekniskt
hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, skulle sättas lika
med procenttalet för fysiska personer. Eftersom skatten alltsedan budgetåret
1940/41 uttagits med 200 procent av grundbeloppet för aktiebolag och likställda
och med endast 150 procent av grundbeloppet för fysiska personer,
kommo livförsäkringsanstalterna i en särställning. Skatten — inklusive värnskatten
— för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende
till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, kom att utgå med
27 procent av det beskattningsbara beloppet mot för aktiebolagen 32 procent
av samma belopp.

Beredningen föreslår nu (se betänkandet s. 173—176), att skattesatsen för
försäkringsanstalter, såvitt och i den mån de driva livförsäkringsrörelse,
skall bestämmas till 25 procent, vilket sålunda innebär en sänkning av den
nuvarande skattesatsen med två enheter. Liksom beträffande aktiebolagen
skall skatten vara fast.

Förslaget i vad det avser beskattning av livförsäkringsanstalter har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga, som yttrat sig, utom av försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete. Anstalterna anföx^a:

För bestämmnde av skattesatsen med nu rådande regler för bestämmande
av nettointäkten tar statsskatteberedningen som utgångspunkt, att ränteskatten
(och ensamt denna) skall »avvägas så, att den motsvarade summan
av de skatter, som försäkringstagarna haft att erlägga, därest de själva
skattat för räntan». Denna princip kan emellertid ej upprätthållas, om man
liksom 1924 års skatteberedning vill ställa samma krav ej blott på beskatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

251

ningen av räntan utan på all beskattning i stället för försäkringstagarna,
med mindre beräkningen av nettointäkten samtidigt principiellt ändras. Enligt
detta krav skall nämligen överskottsskatten och ränteskatten avvägas
så, att deras summa motsvarar vad som i genomsnitt skulle uttagits, därest
försäkringstagarna själva skattat för båda. Om man nu bibehåller gällande
regler för beräkning av nettointäkten, enligt vilka »räntan» vid denna beräkning
tilldelats mindre vikt än överskottet, innebär detta att överskottet
beskattas hårdare än räntan. Följden härav blir att räntan måste bliva lägre
beskattad än om försäkringstagarna själva skattat för räntan. Vid bedömande
av vilken procentuell skatt som skall uttagas på ränteavkastningen
bör hänsyn även tagas till att denna, beräknad enligt gällande regler, är att
betrakta som bruttoinkomst för försäkringstagarna, då dessa själva i princip
skatta för de med intäktens förvärvande förbundna omkostnaderna, vilka
äro inräknade i försäkringspremierna.

Med hänsyn till dessa omständigheter är den av skatteberedningen gjorda
jämförelsen mellan den totala procentuella skatt, som enligt förslaget skulle
åvila ränteintäkten (ca 16,2 %), och den statliga marginalskatt, som enligt
förslaget skulle uttagas på beskattningsbara belopp över 4 000 kronor, tullständigt
missvisande.

Skatteberedningen anför (s. 175), att det ej utan närmare undersökning
kan konstateras, »hur det numera förhåller sig vid en jämförelse mellan
skattebördans tyngd för försäkringsanstalterna, å ena, samt försäkringstagarnas
i genomsnitt, å andra sidan». En sådan undersökning med utgångspunkt
från 1943 års skattesatser är emellertid i korthet refererad i Folket—Samarbetes
yttrande, till vilket skatteberedningen hänvisar på s. 176 av betänkandet.
Enligt denna undersökning skulle en sådan bestämning av ränteskatten,
att denna komme att utgöra ca 11 % av ränteintäkten, kunna anses motsvara
dels ett återställande av 1928 års relation till den enskilda beskattningen,
dels vad som enligt 1943 års skatteregler i genomsnitt skulle uttagas av försäkringstagarna.
Det av skatteberedningen framlagda förslaget för beskattning
av enskilda personer skulle, insatt i nyssnämnda kalkyl, giva ett ännu
lägre värde för den »rättvisa» ränteskatten. (Såväl slopandet av den med inkomstskatten
kombinerade förmögenhetsbeskattningen som den kombinerade
effekten av den nya skatteskalan och de nya avdragen verka i denna riktning.
) En sänkning av totalskatten på räntan med 1,5 %, vilket motsvarar
skatteberedningens förslag, och i övrigt bibehållna regler för nettointäktens
beräkning utgör sålunda mindre än ’/* av den sänkning, som erfordras för
en principiellt riktigt avvägd ränteskatt.

I Folket—Samarbetes yttrande har framlagts ett konkret förslag för ändrade
skatteregler för livförsäkringsrörelse, vilka reducera skatten på livförsäkringsrörelse
till vad som enligt 1943 års skattesatser kan anses motsvara
vad som i genomsnitt skulle kunna uttagas vid beskattning av såväl
överskott som ränta hos försäkringstagarna själva. Detta förslag står i god
överensstämmelse med den allmänna tendens till sänkning av de smärre inkomsttagarnas
skattebelastning, som kommit till synes i övriga delar av
statsskatteberedningens betänkande. Det vilar på ett principiellt förslag för
beräkning av nettointäkten, som enligt vår mening ger ett adekvat och enkelt
uttryck för den komplicerade bakgrund, mot vilken försäkringstagarnas beskattning
skall bedömas.

Försäkringsanstalterna framhålla, att man ända sedan 1938 försökt att,
utan att taga principiell ställning till de grundläggande spörsmålen, lappa
på 1928 års skatteregler, som redan vid lagens genomförande förutsågos behöva
omarbetas, om skattesatserna stegrades mera avsevärt. Det syntes knap -

252

Kunyl. Maj.ts proposition nr 212.

Departements chefen.

Departements chefen.

past välbetänkt om man nu fortfarande genomförde provisoriska bestämmelser,
även om dessa snart följdes av mera definitiva förslag av 1944 års
allmänna skattekommitté. Det torde därför böra övervägas, om ej det i anstalternas
yttrande över 1942 års försäkringsutrednings betänkande framförda
förslaget kunde läggas till grund för lagstiftning.

Det av försäkringsanstalterna Folket och Samarbete omnämnda av dem
utarbetade förslaget till ändringar beträffande livförsäkringsanstalternas beskattning,
som i huvudsak synes innebära att rätt till avdrag för erlagd ränteskatt
vid nettointäktens beräkning för livförsäkringsanstalt skulle införas,
anser jag mig icke böra taga under övervägande i detta sammanhang. 1944
års allmänna skattekommitté torde enligt vad jag inhämtat snart nog komma
att avgiva förslag rörande försäkringsanstalternas beskattning och att föregripa
detta förslag genom att redan nu föreslå ändringar i de skattetekniska
reglerna för beräkning av skattepliktig inkomst o. d. anser jag icke lämpligt.

Beträffande skattesatsen för livförsäkringsanstalterna anser jag mig — i
avbidan på det berörda förslaget av 1944 års allmänna skattekommitté —
kunna godtaga beredningens förslag.

4. Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer.

Beträffande stiftelser och ideella föreningar samt därmed likställda skattskyldiga,
för vilka grundbeloppet för närvarande utgör 5 procent och den
sammanlagda skatten 13,5 procent av det beskattningsbara beloppet, föreslår
beredningen (betänkandet s. 176) en fast skattesats av 15 procent. Förslaget
innebär sålunda en höjning av den nuvarande skattesatsen med 1,5
enheter.

Förslaget har i denna del lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden.

Mot förslaget i denna del har icke heller jag något att erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212

253

VI. Förmögenhetsbeskattningen.

1. Gällande bestämmelser.

Skatt å förmögenhet infördes år 1910. Den uttogs till en början på det
sättet att 7oo av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Grunden för denna
anordning var, att förmögenhet normalt beräknades lämna en avkastning av
5 procent samt att inkomst som motsvarade sådan avkastning ansågs böra
påläggas en skattebörda, som var Va större än skattebördan för inkomst av
arbete.

Sedan för åren 1934—1938 vid sidan av den kombinerade inkomst- och
förmögenhetsskatten uttagits en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje
år utfärdade tillfälliga förordningar, fick förmögenhetsbeskattningen sin nuvarande
utformning genom 1938 års omläggning av den statliga beskattningen.
Därvid sänktes den andel av förmögenheten, som skall inräknas i
det taxerade beloppet, till 7100 samt infördes permanenta bestämmelser om
särskild skatt å förmögenhet.

Förmögenhetsskatt uttages sålunda dels enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt och dels enligt en förordning (av år 1938) om
särskild skatt å förmögenhet.

Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger enligt den förra i stort
sett fysiska personer, oskifta dödsbon, stiftelser och ideella föreningar samt
efter författningsändring år 1942 vissa ekonomiska föreningar, nämligen sådana,
vilkas behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas
mellan medlemmarna. För de senare gäller dock att skattskyldighet föreligger
endast för sådan förmögenhet som vid likvidation ej skall skiftas mellan
medlemmarna samt att endast V200 av den sålunda skattepliktiga förmögenheten
skall inräknas i det taxerade beloppet mot 7ioo av motsvarande förmögenhet
för de övriga. Aktiebolag och andra ekonomiska föreningar än de
nu angivna äro fria från skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skyldighet att erlägga skatt enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet
åligger fysiska personer, oskifta dödsbon, familjestiftelser och utländska
bolag. Skatten utgår endast när förmögenheten överstiger 20 000
kronor. För förmögenhet som överstiger detta belopp utgår skatten efter en
progressiv skiktskala, där lägsta skattesatsen — för den del av förmögenhet,
som överstiger 20 000 kronor men icke 40 000 kronor — är en promille och
högsta skattesatsen — för den del av förmögenhet, som överstiger en milj.
kronor — 6 promille. För annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt
bolag gäller dock den spärren, att den beskattningsbara förmögenheten
icke får överstiga 25 gånger det för den skattskyldige för beskatt -

254

Kungl. Maj.-ts proposition nr 212.

ningsåret enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda
taxerade beloppet. (Saknas sådant belopp utgör den beskattningsbara
förmögenheten 25 procent av den skattepliktiga förmögenheten.)

2. Förmögenhetsbeskattningen av fysiska personer.

Beredningen föreslår (betänkandet s. 177-—495), att beskattningen av inkomst
och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående
skatter. Den sålunda helt friställda förmögenhetsskatten skall beträffande
fysiska personer, oskifta dödsbon, utländska bolag och familjestiftelser uttagas
efter en progressiv skiktskala, enligt vilken skattskyldigheten — liksom
nu är fallet beträffande den särskilda förmögenhetsskatten — inträder vid
20 000 kronor och där lägsta skattesatsen (för 20—100 000 kronor) är 6
promille och högsta skattesatsen (för vad som överskjuter 300 000 kronor) 18
promille.

Spärr vid onormalt låg avkastning skall i princip endast gälla för de mindre
förmögenhetema. Därest den skattepliktiga förmögenheten för fysiska
personer eller oskifta dödsbon icke överstiger 100 000 kronor får enligt förslaget
den beskattningsbara förmögenheten icke överstiga 30 gånger den för
beskattningsåret enligt förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade
nettoinkomsten, men skall alltid utgöra minst 50 procent av
den skattepliktiga förmögenheten. (Saknas nettointäkt skall den beskattningsbara
förmögenheten utgöra 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
) överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100 000 kronor och motsvarar
30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp,
skall den skattepliktiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan
100 000 kronor och vad som motsvarar 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten
eller, om 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger
50 000 kronor, med sistnämnda belopp.

Beredningens ledamöter herrar Andersson och Sundén föreslå (betänkandet
s. 283—289), att förmögenhetsskatten skall uttagas efter genomgående
lägre skattesatser. Den av dem föreslagna skalan, jämförd med den av beredningens
majoritet förordade, framgår av följande uppställning:

Beredningen	Reservationen
Beskattningsbar förmögenhet, kr.	Skatt °/oo	Beskattningsbar förmögenhet, kr.	Skatt °/oo
- 20 000	0	— 20 000	0
20—100 000	6	20- 50 000	5
100—150 000	10	50— 100 000	6
150—200 000	12	100— 150 000	7
200—300 000	15	15"— 200 000	8
300-	18	2(10— 300 000	10
		30''—1000000	12
		1000 —	14

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

255

I motsats till beredningens majoritet förorda reservanterna, att vid sidan
av den speciella reduktionsregeln för mindre förmögenheler även den nu
gällande allmänna begränsningsregeln för framtiden skall upprätthållas med
den formella jämkning, som betingas av skattesystemets omläggning.

Beredningens förslag, att beskattningen av inkomst och förmögenhet skall
ske genom två från varandra fristående skatter har i
och för sig tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden.

Frågan om skatteskalan för den enligt förslaget helt fristående förmögenhetsskatten
har upptagits till behandling i praktiskt taget afla de remissyttranden,
som avse inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Den föreslagna
skatteskalan har därvid i princip tillstyrkts av landsorganisationen
samt av länsstyrelsenia i Västmanlands län (reservation av föredragande
landskamreraren) och Västerbottens län. Socialstyrelsen samt länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Älvsborgs län ha ansett sig kunna godtaga skatteskalan
i och för sig men yrkat, att en reduktionsregel av den art som föreslagits
för mindre förmögenheter skall fastställas att gälla oavsett förmögenhetens
storlek. I övriga yttranden har uttalats, att den föreslagna skatteskalan
för förmögenhetsbeskattningen borde omarbetas.

Landsorganisationen förklarar sig av flera skäl icke dela de från många
hall uttalade farhagorna för att förslaget angående förmögenhetsbeskattningen
skulle medföra ett upphörande av det för framåtskridandet nödvändiga
sparandet och kapitalbildningen, särskilt om man såge det i kombination
med de föreslagna inkomstskatteskalorna. Landsorganisationen anför vidare:

Det är till en början tydligt att de skatteskalor för inkomst och förmögenhet,
som beredningen föreslår, kommer att underlätta nybildningen av mindre
och medelstora förmögenheter, alltså sådana förmögenheter som överhuvud
taget kan bildas genom sparande i egentlig mening ur ordinära inkomster.
Bildandet av större förmögenheter och eventuellt däremot svarande ökning
av i samhället existerande kapitalvärden torde endast till en del försiggå
genom sparande ur inkomster, som blivit taxerade till inkomstskatt. Dylika
förmögenheter, liksom naturligtvis också många mindre, torde i stället
uppkomma bl. a. genom att vederbörande ägare kunnat tillgodogöra sig en
värdestegring hos tomtmark, fastigheter eller industriföretag, förorsakad av
samhällets och teknikens utveckling. Det är uppenbart att i sådana fall den
förmögenhetsbildande verksamheten — vare sig den varit ur samhällssynpunkt
värdeskapande eller endast bestått i lyckade aktiespekulationer e. dyl.
— inte i någon högre grad kunnat påverkas av en förmögenhetsskatt, som
vid 100 000 kronor uppgår till 0,5 procent och vid 1 milj. stigit till 1,6 procent.
Samtidigt är det också klart alt samhället inte har samma anledning att
respektera resultatet av delta slags förmögenhetsbildning som när det gäller
kapital som mera mödosamt sparats ur mindre inkomster. Intresset alt äga
och öka en förmögenhet betingas f. ö. inte endast av avkastningen utan också
av den trygghet, det anseende och den sociala och ekonomiska makt, som
förmögenheten ger. Avkastningen av en förmögenhet kan ej heller mätas enbart
med ett räntebelopp; denna avkastning kan t. ex. också utgå i form av
möjlighet för ägaren att placera sig själv jämte honom närstående personer i
välavlönade ställningar i företag, där han tack vare sin förmögenhet kan ut -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

öva ett mer eller mindre dominerande inflytande. Att mer än hela den formellt
konstaterade avkastningen av en förmögenhet skulle komma att uppslukas
av skatter i vissa högre inkomst- och förmögenhetslägen har varit ett i diskussionen
ofta påpekat förhållande. Vad som ovan anförts visar emellertid
att detta förhållande inte i på långt när den grad, som man vid en ytlig bedömning
kunde föranledas att tro, kan väntas hämma intresset att genom
mer eller mindre produktiv ekonomisk verksamhet bilda — och sedan icke
förslösa — stora förmögenheter, även om de praktiska möjligheterna att göra
delta genom sparande ur stora inkomster påtagligt minskas. De fall, där den
nya förmögenhetsskatten kommer att bli mest kännbar i förhållande till avkastningen,
gäller rent passivt ägande av större kapital. Där kapitalägandet
är förenat med aktiv, mer eller mindre riskbärande och produktiv ekonomisk
verksamhet kommer den av nyss anförda grunder att i praktiken bli av
mera underordnad betydelse, eftersom t. o. m. den rent formella avkastningsprocenten
i de senare fallen vanligen är betydligt högre än i de förra, utan
att förmögenhetsskatten fördenskull ökas. På denna punkt skiljer sig förslaget
från nuvarande skatteform, där 1/i0o av förmögenheten lägges till inkomsten
och där förmögenhetsskatten alltså påverkas av inkomstskattens
progressivitet. Vid bedömandet av förslagets innebörd måste denna relativa
förmånsställning för det aktiva riskbärande kapitalet beaktas, särskilt som
de farhågor, som på denna punkt ofta uttalats, vanligen gällt just återverkningarna
på den ekonomiska aktiviteten och risktagandet. Vad som här ovan
sagts gäller också de farhågor för förslösande av kapitalvärdena och för
illegal kapitalflykt till utlandet, som ibland uttalats i diskussionen om dessa
frågor. Det torde behövas betydligt högre skattesatser för att föranleda till
tagandet av de mycket stora risker och besvär, som skulle vara förenade
med den sistnämnda metoden att undgå den svenska beskattningen. Icke ens
om det vore sant, att de kapital- och välståndsbildande krafterna till större
del än som i verkligheten är fallet vore identiska med det relativa fåtal personer,
som på något mera kännbart sätt skulle komma ap träffas av den
skärpta beskattningen på större förmögenheter, skulle det således finnas någon
större anledning ad av hänsyn till det ekonomiska framåtskridandet
avstå från denna skattehöjning.

Oberoende av de synpunkter som kan läggas på skattens verkningar på
större förmögenheter — där dock samhället bör taga en viss grad av risk för
ogynnsamma återverkningar i enskilda specialfall för att upprätthålla en ur
andra synpunkter önskvärd skatteskala — är det emellertid också tydligt att
den alldeles övervägande delen av sparandet och nybildningen av kapital i
vårt land försiggår i former som har föga att göra med individuellt bildande
av storförmögenheter. Dels försiggår det inom aktiebolagen i samband med
uppläggning av i skattehänseende delvis dolda fonder, dels försiggår del också
genom småsparande. Ökningen av insättarbehållningen på olika slag av
sparräkningar har under de senaste aren uppgått till omkring 600 miljoner
kronor per år. En mycket väsentlig del av det årliga nysparandet försiggår
dessutom i samband med amortering av lån, som redan investerats i produktiv
form. Dessa medel ställas genom amorteringen praktiskt taget automatiskt
på nytt till folkhushållets förfogande och detta vanligen snabbare än
som betingas av värdeminskningen. Landsorganisationen finner därför ingen
anledning att med tanke på det ekonomiska framåtskridandet och kapitalbildningen
— som givetvis är ett självklart intresse, även för de icke förmögenhetsägande
folkgrupperna — motsätta sig förslaget om skärpningen av
beskattningen på större förmögenheter. Utifrån allmänna rättvisesynpunkter
vill landsorganisationen i stället ge det sin livliga tillstyrkan.

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att förslaget till förmögenhetsbeskattning
vore utformat i samma syfte som förslaget till inkomstbeskattning,
d. v. s. i syfte att skydda de små förmögenheterna i jämförelse
med nuvarande förhallanden samt att låta de stora lämna en större andel än
hittills till statskassan. Länsstyrelsen kunde icke finna, att denna delvis
skärpta förmögenhetsskatt i något fall skulle förhindra sparviljan att taga
sig uttryck i ökning av det enskilda kapitalet.

I en av landskamreraren i länet avgiven reservation förordas det av Andersson
och Sundén reservationsvis framförda förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har intet annat att erinra mot förslaget
i förevarande del än att enligt länsstyrelsen en mera jämn utformning av
skatteskalan enligt följande borde företagas:

— 20 000 .......... 0 0 oo

20 000— 50 000 .......... 4 °/oo

50 000—100 000 .......... 7 °/oo

100 000—150 000 .......... 10 °/o0

150 000-200 000 .......... 12 °/oo

200 000—300 000 .......... 15 °/oo

300 000— .......... 18 °/oo

Länsstyrelsen framhåller, att skatten särskilt för de lägre förmögenhetsskikten
bleve något mindre enligt länsstyrelsens än efter beredningens förslag
(vid förmögenheter om exempelvis respektive 30 000, 100 000 och
1 000 000 kronor bleve skatteminskningen respektive 33,3, 2,1 och 0,1 procent),
men att då denna skatteminskning bleve förhållandevis obetydlig, den
av länsstyrelsen föreslagna skiktskalan med uppdelning av förmögenheterna
mellan 20 000 och 100 000 kronor i två skikt vore att föredraga.

Socialstyrelsen anser en reduktionsregel av samma räckvidd som den nu
gällande erforderlig, enär en normal avkastning av en förmögenhetsökning
icke borde i sin helhet tagas i anspråk av skatt. Styrelsen anför:

o Om förmögenhetsbeskattningen helt frikopplas från inkomstbeskattningen,
såsom i förslaget förutsättes skola ske, får en sådan reduktionsregel, som
avser att minska skatten i fall av låg eller ingen inkomst, i själva verket en
ökad betydelse. Det må erinras om att 1936 års skattekommitté i sitt år 1937
utgivna betänkande rörande omläggning av den direkta statsbeskattningen
alternativt framförde ett förslag, som i likhet med statsskatteberedningens
förutsatte en helt fristående förmögenhetsskatt. Till skillnad från statsskatteberedningens
förslag upptog emellertid detsamma en reduktionsregel av sådan
typ som den nu för den särskilda förmögenhetsskatten gällande regeln.
I motiveringen för förslaget anförde kommittén bland annat: »Vid en fristående
förmögenhetsskatt, där i olikhet med vad som gäller för eu kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhetsskatten icke automatiskt
regleras i fall av låg inkomst, är naturligen spörsmålet om utformande av
särskilda reduktionsregler av stor vikt.» Detta uttalande synes ha en oförminskad
giltighet.

Det må ytterligare anmärkas, att en sådan reduktionsregel ur de anförda
synpunkterna måste te sig än mera behövlig i den mån som beskattningen
skärpes, såsom nu ifrågasättes.

Bihang till riksdagens protokoll l!)i7. 1 samt. Nr 212.

17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Länsstyrelsen befarar att förmögenhetsbeskattningens omläggning enligt
riktlinjer, som endast i denna begränsade utsträckning taga hänsyn till inkomstens
storlek, kan medföra dels en försämring av skattemoralen genom
frestelsen för de skattskyldiga att söka undandraga skattepliktiga tillgångar
från beskattning dels ock en överflyttning av kapitaltillgångar från skattepliktiga
till skattefria förmögenhetsobjekt. Länsstyrelsen anser fördenskull
starka skäl tala för att den nu gällande reduktionsregeln tillsvidare bibehålies.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Principiellt sett är länsstyrelsen av den uppfattning, att förmögenhet icke
är att betrakta som en skattekälla. Endast avkastningen av densamma bör
kunna rubriceras såsom sådan. Varje särbeskattning av förmögenhet måste
därför anses irrationell och icke hemmahörande i en klok skattepolitik.
Emellertid kunna naturligtvis statsfinansiella skäl under vissa omständigheter
tvinga till ett frångående av denna princip, och må detta i så fall kunna
försvaras, dock endast under förutsättning att avvikelsen är begränsad och
skatten alltid står i viss rimlig proportion till avkastningen av kapitalet.

Om man däremot, som beredningen tycks ha gjort, går in för en systematisk
beskattning av förmögenheten, kan detta förklaras endast därmed, att
man tillskriver kapitalet såsom sådant en viss skattekraft. Under dylika förhållanden
frågar man sig emellertid, varför denna ståndpunkt icke konsekvent
genomförts och varför en viss del av förmögenheten skulle fritagas
från beskattning. Principiellt sett måste ju även ett kapital på 20 000 kronor
och därunder i så fall i sig innesluta en viss skatteförmåga och det finns väl
då knappast några skäl, annat än möjligen rent skattetekniska, för en begränsning
av förmögenhetsbeskattningen. Vad beredningen i detta sammanhang
anfört därom, att man genom fritagandet från skatteplikt av förmögenheter
upp till 20 000 kronor velat uppmuntra sparsamheten, kan väl knappast
anses såsom fullgott skäl. Anser man emellertid sparandet vara önskvärt
ur andra synpunkter än de rent skattepolitiska är det å andra sidan
ofattbart varför detta sparande lämpligen borde upphöra vid 20 000 kronorsstrecket.

Av vad nu anförts framgår, att länsstyrelsen under vissa angivna förutsättningar
kan finna förmögenhetsbeskattningen försvarbar och då den av
beredningen föreslagna skärpningen kanske icke kan anses gå utöver rimliga
gränser, vill länsstyrelsen — ehuru efter stor tvekan — icke motsätta sig
vad beredningen på denna punkt föreslagit, dock med det förbehåll, att den
uppdragna spärregeln icke begränsas till förmögenheter på 100 000 kronor,
utan gives full giltighet.

Länsstyrelsen i Älvshorgs lån anser det önskvärt att man för bibehållande
och ökning av skatteunderlaget icke genom beskattning över hövan förstörde
befintligt kapital respektive försvårade nybildning av kapital. I enlighet
härmed och då kapitalet i och för sig icke kunde anses besitta någon skattekraft
genom sin blotta substans utan allenast såsom i viss mån förhöjande
avkastningens skattebärande förmåga borde, där kapitalet legat utan avkastning
respektive givit mindre än normal avkastning, reduktion av skattskyldigheten
ske efter mildare grunder än den beredningen föreslagit. I stället
för skärpning av nu gällande reduktionsregel vore tvärtom en lindring

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

259

önskvärd så att förmögenheten ställdes i relation till den beskattningsbara
inkomsten. Därjämte borde reduktionsregeln gälla för förmögenheter över
lag och icke begränsas till förmögenheter under 100 000 kronor.

Av dem, som ansett att den föreslagna skatteskalan borde omarbetas,
åberopar riksräkenskapsverket av ämbetsverket utarbetade tabeller utvisande
å ena sidan för ensamstående och å andra sidan för äkta makar utan
barn i ortsgrupp V den inkomst som återstår sedan avdrag gjorts för erlagda
stats- och kommunalskatter, de senare beräknade till 10 procent av inkomsten,
dels enligt beredningens förslag, dels enligt reservanternas förslag (inkomstskatteskala
alt. I) och dels enligt gällande bestämmelser. Tabellerna,
vilka efter sammanförning till en tabell återgivas på nästföljande sidor, visa
den återstående inkomsten dels vid enbart arbetsinkomst, dels vid enbart
förmögenhetsinkomst, beräknad till 3 V3 procent av förmögenheten, och dels
vid kombination av båda. I anslutning till dessa tabeller framhåller riksräkenskapsverket,
att den behållna inkomsten vid allenast förmögenhetsinkomst
enligt beredningens skatteskalor till en början stege och nådde sitt
maximum vid 900 000 kronors förmögenhet, varefter den behållna inkomsten
sjönke och för stora förmögenheter bleve negativ. Samma utveckling förelåge
även om förmögenhetsinkomsten vore förenad med arbetsinkomst. Först
om arbetsinkomsten nådde storleken 20 000 kronor, gåve den totala beskattningen
vid stora förmögenheter någon behållning efter skattens avräknande,
men den tendensen vore genomgående, att den behållna inkomsten efter
skattens gäldande nådde ett maximum, som vid 100 000 kronors arbetsinkomst
låge vid 150 000 kronors förmögenhet, varefter den behållna inkomsten
med stigande förmögenhet successivt minskades.

Riksräkenskapsverket anför härefter:

Ett ur skatteteknisk synpunkt oeftergivligt krav beträffande dessa skatteskalor
för inkomstskatt och för förmögenhetsskatt är, att den efter skattebetalningen
kvarstående inkomsten ökas eller i varje fall icke sjunker, när den
skattskyldiges inkomst eller förmögenhet stiger, under förutsättning att förmögenhetsavkastningen
är normal. En motsatt ordning måste verka nedbrytande
på sparviljan närmast hos skattskyldiga inom berörda inkomstoch
förmögenhetsskikt. Vid en granskning av beredningens förslag till skatteskala
för inkomstskatten synes den fylla det skattetekniska kravet på utformningen
av skatteskalan. Detta krav fylles emellertid icke av förslaget
till skatteskala för förmögenhetsskatten och icke heller i fråga om den samlade
effekten av inkomstskatten och förmögenhetsskatten. Ett liknande fel,
ehuru mindre utpräglat, vidlåder även det av reservanterna framlagda skatteförslaget,
och en sådan hrist företer likaledes nu gällande skattesystem i
extrema inkomst- och förmögenhetslägen. Det påvisade resultatet av förslaget
har här betraktats ur tekniska synpunkter; det torde icke kunna rättas
till på annat sätt än att för förmögenhetsskatten införes en flackare kurva.
Det kunde också tänkas, att överväga eu spärregel lör förmögenhetsskatten
vid normal förmögenhetsavkastning av enahanda art som den för inkomstskatten
föreslagna.

Det här ur teknisk synpunkt påvisade felet i förmögenhetsskatteskalans
konstruktion torde icke hava tillkommit av förbiseende utan avsiktligt, så

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Den efter avdrag av stats- och kom -

	Förmögenhet (avkastning
Arbets- inkomst	0	30 000 (avkastn. 1 1 000)	90 0O0 (avkastn. 3 01)0)	150 000 (avkastn. 5 000)
kronor	För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.	För- slaget	Re-s- rva-tionen	Nuv best.	För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.	För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.
										a) Ensamstående
0	0	0	0	915	925	946	2 270	2 278	2212	3 237	3 338	3 579
1000	975	975	975	1815	1817	1754	3045	3 046	2 923	3 964	4 in	4 328
2 00-''	1 875	1867	18-4	2 630	2*18	2 519	3 797	3 798	3 686	4 665	4817	5 053
3 O- -0	2 690	2 668	2 572	3 405	3 386	3 304	4 524	4 521	4 4-9	5 361	5 512	5 777
4 000	3 465	3 436	3 352	4 157	4 138	4 071	5 225	5 227	5180	6 037	6 195	6 482
5 000	4 217	4 188	4 12"	4 884	4 872	4 829	5 921	5 922	5 916	6 702	6 860	7 168
7 0»0	5 645	5 617	5 639	6 281	6 262	6 311	7 262	7 270	7 342	7 971	8139	8 499
10 000	7 6*2	7 660	7 823	8 274	8 268	8 440	9 181	9211	9 384	9 877	10 126	10 379
12 000	8 951	8 939		9 541	9 551		10 437	10 536		11 062	11390
15 0"0	10 857	10 926	11165	11399	11518	11677	12 193	12 423	12 562	12 720	13 256	13 396
20 000	13 700	14 056	14 197	14184	14 589	14 694	14 877	15 415	15 588	15 325	16172	16 422
25 000	16 305	16 972	17 223	16 749	17 505	17 720	17 397	18 303	18 532	17 845	19 019	19 198
30 000	18 825	19 819	20 105	19 269	20 333	20518	19 917	21 120	21 244	20 278	21 733	21 910
50 000	27 797	29814	30 445	2814!	30 218	30 774	28 591	30 787	31332	28 841	31 286	31 798
100 000	46 393	50 884	52 002	46 688	51 239	52 247	47 039	51 709	52 637	47 190	52 109	52 967
											b) Äkta makai
0	0	0	0	925	935	941	2 385	2415	2 397	3 441	3 621	3 672
1000	985	9''5	971	1845	1855	1808	3 207	3 237	3 180	4 227	4 40:	4 434
2 000	1 905	1905	1857	2 745	2 755	2 593	4 001	4 031	3 943	4 999	5 179	5 188
3 000	2 805	2 805	2 642	3 567	3 577	3 379	4 787	4817	4 705	5 754	5 934	5 928
4 000	3 627	3 627	3 427	4 361	4 371	4 154	5 559	5 589	5 468	6 496	6 676	6 664
5 000	4 422	4 422	4 210	5 147	5 157	4917	6 314	6 344	6215	7 235	7 415	7 385
7 000	5 980	5 980	5 736	6 674	6 684	6 441	7 795	7 825	7 686	8 679	8 859	8 776
10 000	8 215	8 215	7 985	8 877	8 887	8 646	9 943	9 973	9 785	1-1760	10 940	10 795
12 000	9 659	9 659		10 303	10 313		11320	11350		12 068	12 265
15 000	11740	11740	11 499	12 343	12 353	12 074	13 250	13 338	13 080	13 887	14 204	13 914
20 O00	14 867	15 004	14 715	15 390	15 577	15 212	16 117	16 482	16106	16 644	17 247	16 940
25 000	17 624	18047	17 741	18 086	18 580	18 238	18 734	19 406	19 132	19 182	20 160	19 821
30 000	20 162	20 960	20 727	20 606	21 474	21 140	21 254	22 261	21866	21702	22 977	22 532
50 000	29 460	31 314	31 171	29 805	31 719	315-10	30 255	32 288	32 058	30 505	32 787	32 556
100 000	48 219	52 548	52 833	48 515	52 903	53 078	48 866	53 373	53 4-8	49 017	53 773	53 798

att vid förmögenheter över en viss gräns skatten skall tagas direkt av förmögenheten.
Enligt riksräkenskapsverkets mening bör emellertid i princip
den löpande förmögenhetsbeskattningen drabba förmögenhetsavkastningen
och icke förmögenheten, varvid dock förutsättes, att förmögenhetsinkomsten
icke understiger normal avkastning. Ett motsatt förfarande har en ogynnsam
effekt på sparviljan. Förmögenhetsbeskattningen motiveras i allmänhet
av att tillvaron av förmögenhet medför en större skattekraft. Ett sådant betraktelsesätt
skulle visserligen föranleda en starkare beskattning av förmögenhetsinkomst
än av arbetsinkomst men ingalunda motivera ett ianspråktagande
av själva förmögenheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212-

261

munalskatter återstående inkomsten.

efter 37a %; ortsgrupp V) kronor	Arbets- inkomst kronor
300 000 (avkastn. 10 000)	90u 000 (avkastn. 30 000)	1 500 000 (avkastn. 50 000)	3 000 000 (avkastn. 100
För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.	För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.	För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.	För- slaget	Re- serva- tionen	Nuv. best.

skatlskyldig.

4 609	5 460	6177	4 945110 419	13 701	3 116	12 214] 15 717	- 5 287	12 284	17 959	0
5 254	6118	6 827	5 449 10 983	14104	3 521	12 668	16 133	- 4 932	12 689	18 308	1 000
5 871	6 739	7 460	5 953 11 546	14 507	3 926	13123	16 550	!- 4 576	13 094	18 657	2 000:
6 521	7 401	8 076	6 457 12 110	14 909	4 331	13 577	16 966	- 4 221	13 499	1914)5	3 000 !
7 154	8 064	8 673	6 924 12 629	15 312	4 736	14 032	17 382	— 3 865	13 904	19 354	4 000 i
7 777	8 726	9 278	7 378 13133	15 692	5141	14 486	17 798	- 3 510	14 309	19 703	5 000
8 962	9 990	10 488	8 287 14 141	16 426	6 501	15 890	18 631	- 2 799	15119	20 400	7 000:
10 620	11856	12 304	9 651 15 653	17 5 5	7 166	16 759	19 880	- 1 731	16 334	21 447	10000
11707	13 022		10 560 16 661		7 976	17 6681	- 1070	17 048		12 000 i
13 225	14 772	15 291	11891 18 141	19 931	9191	19031	21 961	- 152	17 966	23 190	15 000 ;
15 745	17 619	18 002	13 916 20 414	22 205	11 048	21 134	24 042	1378	19 496	24 934	20 000
18178	20 333	20 713	15 941 22 686124 466	12 825	23 159	26 123	2 908	21 026	26 678	25 000
20 451	22 853	23 302	17 966 24 959	26 605	14 603	25 184	28 205	4 438	22 556	28 422	3O0O0:
28 766	32 159	32 712	25 403 33 384	34 930	21 713 33 284	36 147	10 558	29 376	35 397	50 000
46*68	52 734	53 484	42 238| 51 7561 53 7841	37 558j 49 676	53 584 [	25 858	43 976	52 078	100 000 (

utan barn.

5 135	6015	6 447	] 6 282] 11 560	13 239	4 780	13 714] 16 492 ]]— 3 461	13 9481 18 902	o
5 857	6 737	7 134	6 786	12 124	13 767	5 185	14 169 16 944	- 3105	14 353	19 251	1000
6 579	7 459	7 810	7 290	12 687	14 283	5 590	14 623	17 381	- 2 750	14 758	19 599	2 000
7 283	8 163	8 474	7 794	13 251	14 798	5 995	15 078 17 797	- 2 <94	15163	19 948	3 000
7 985	8 865	9 138	8 298	13 814	15 313	6 400	15 532	18 213	- 2 039	15 568	20 297	4 01)0
8 660	9 540	9 796	8 802	14 .<77	15 828	6 805	15 987	18 630	- 1 683	15 973	20 646	5 000
9 968	1'' 1865	11007	9 788	15 478	16 824	7 615	16 896	19 462	- 972	16 783	21343	7O00
11 787	12 804	12 823	11 151	16 990	18 261	8 830	18 259	20 711	94	17 998	22 389	10 000
12913	14 050		12 (»60	17 998		9 640	19168		805	18 808		12 (''00
14 544	15 847	15 849	13 424	19510	20 658	10855	20 532	22 792	1839	19 957	24 133	15 000
17 082	8 760	18 624	15 580	21913	22 976	12 874	22 798	24 873	3 369	21 487	25 877	2( O00
19 602	21 577	21 33*	17 605	24 187	25 238	14 652	24 823	26 955	4 899	23 017	27 621	25 000
21 951	24 190	23 970	19 630	24 459	27 436	16 429	26 848	29 036	6 429	24 547	29 364	30 0( >0
30 430	33 659	33 484	27 229	35 048	35 761	23 539	34 948	37 089	12 549	30 667	36 339	50 000
48 694	54 398	54 427	44 2291 53 747	54 727	39 549	51 667	54 527	27 849	45 967	53133	100000:

Nu angivna felkonstruktion av den av beredningens majoritet framlagda
skatteskalan för förmögenhetsskatten måste antagas få särskilt svårartade
skadeverkningar i fråga om utvecklingen av företagsamheten inom landet.
För många företagare skulle sålunda majoritetsförslagets genomförande hava
till följd, att hela eller nästan hela den deklarerade företagarvinsten skulle
indragas till statsverket. Företagarens intresse att skapa vinster skulle härigenom
avtrubbas och föranleda att företagets medel i stället disponerades
för nyinvesteringar med åtföljande avskrivning. I så fall skulle ock statens
fiskaliska intresse lida skada.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I fråga om medelstora och större jordbruk skulle genomförandet av majoritetsförslaget
sannolikt medföra motsvarande konsekvenser.

De jämkningar, som erfordras för att rätta till vad som här karakteriseras
såsom ett tekniskt fel i skatteskalan för förmögenhetsskatten, äro ur fiskalisk
synpunkt av mindre betydelse åtminstone på lång sikt.

Konkreta exempel på verkningarna av beredningens förslag anföras
av länsstyrelserna i Uppsala och Örebro län. Länsstyrelsen i Uppsala län
anför sålunda:

En person inom länet hade enligt vid 1946 års taxering avgiven deklaration
en enligt statsskatteförordningen återstående inkomst av 269 390 kronor (förmögenhetsdelen
ej inräknad) samt var ägare till en större förmögenhet. För
denna inkomst och förmögenhet skulle han enligt beredningens förslag få
erlägga:

inkomstskatt vid uttagning av 110 °/o av grundbeloppet .... kronor 162 510
förmögenhetsskatt ............................... . ■ ■. . >_ 200 223

eller tillhopa kronor 362 733,

d. v. s. 93 343 kronor mera än inkomsten. Härtill kommer landstingsskatt
och kommunalutskylder efter tillhopa 10 kronor per skattekrona, beräknade
å en beskattningsbar inkomst av 243 000 kronor, 24 300 kronor samt fastighetsskatt
för 985 skattekronor = 9 850 kronor. Personen i fråga skulle alltså
hava att erlägga tillhopa 396 883 kronor eller 127 493 kronor mera än inkomsten.
Härtill skall läggas skäliga levnadskostnader, som med hänsyn till
de förpliktelser, som åvila en person i hans ekonomiska ställning, icke torde
understiga 50 000 kronor. Resultatet skulle därför bli, att personen i fråga
skulle behöva förbruka av kapitalet cirka 175 000 kronor varje år. Härtill
kommer den av beredningen föreslagna uppskjutna förmögenhetsskatten, benämnd
kvarlåtenskapsskatt. Om denna i förevarande fall utslås på återstående
livslängd enligt sannolikhetskalkyl blir den årliga uppskjutna förmögenhetsskatten
— under antagande av oförändrad förmögenhet — 230 618 kronor.
Enbart årliga förmögenhetsskatten kommer alltså att uppgå till det
orimliga beloppet av 200 223 + 230 618 = 430 841 kronor.

Länsstyrelsen uttalar, att en lagstiftning som gåve till resultat att i skatt
uttoges högre belopp än inkomsten som skulle beskattas syftade icke till beskattning
utan till konfiskation. Sådan borde icke sammankopplas med taxeringen
utan göras till föremål för särskild lagstiftning med tydligt angivande
av syftemålet. Det fallet att skatterna tillhopa överstege inkomsten borde ej
få inträffa, och det borde dessutom finnas en skälig marginal för den skattskyldiges
levnadskostnader. Under förutsättning att skatteskalan för inkomstskatten
så utformades, att skattebelastningen i de olika inkomstskikten icke
bleve större än för närvarande, skulle en måttlig höjning av förmögenhetsskatten
kunna tänkas. Till förhindrande av för hög beskattning av förmögenheter
med låg avkastning, borde dock en spärr införas utan hänsyn till
förmögenhetens storlek.

Länsstyrelsen i Örebro lån åberopar följande två exempel, som hämtats
från i länet aktuella taxeringsfall:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

263

A. Förmögenhet...................... 788 600

Taxerat belopp.................... 14 620

Inkomstskatt efter 110 % .......... 3 067

Förmögenhetsskatt ................ 11 875 Skatt: 14 942

Statsskatt utöver inkomst 322

B. Förmögenhet...................... 8 185 400

Taxerat belopp.................... 239 510

Inkomstskatt efter 110 % .......... 141 328

Förmögenhetsskatt ................ 145 017 286 345

Statsskatt utöver inkomst 46 835

Länsstyrelsen anmärker särskilt att skatteskalan upprättats med utgångspunkt
från att skatten skulle inbringa 108 milj. kronor utan närmare undersökning
om verkningarna i enskilda fall av denna skatt samt att den föreslagna
reduktionsregeln icke toge nödig hänsyn till tillgångar med ringa eller
ingen avkastning.

Ur övriga yttranden må här följande återgivas.

Kammarrätten framhåller, att ägare av förmögenhet i vissa fall skulle bliva
skyldiga att erlägga mer än förmögenhetens avkastning i skatt, även om
avkastningen icke vore onormalt låg, samt anför vidare:

Kammarrätten kan icke finna en sådan beskattning skälig och måste även
uttaia sina betänkligheter beträffande verkningarna av densamma på längre
sikt. Den synes med nödvändighet leda till en konsumtion av förefintligt
kapital, så att, medan de inflytande skatterna användas till statens
löpande utgifter, skatteunderlaget minskas dels direkt genom nedgången i
förmögenhetema och dels indirekt genom minskningen i kapitaltillgången för
produktionsändamål. Att sparandet inom de högsta inkomstklasserna måste
upphöra, synes uppenbart. Att samla kapital utan att få behålla någon del
av avkastningen, kan icke vara lockande. Om avspärrningen mot utlandet
upphör, torde tillkomma en fara för kapitalflykt. Även verkningarna på möjligheten
att erhålla utländskt kapital till svenska företag torde böra beaktas,
i den mån det anses önskvärt att sådana möjligheter hållas öppna.

De anförda olägenheterna skulle naturligtvis ökas vid en höjning av den
skatteprocent, med vilken inkomstskatten uttages.

Att betydande förmögenhetsbelopp för närvarande undandragas beskattning,
påpekas i direktiven för beredningens arbete. Kammarrätten är övertygad
om att detta är riktigt och undandragandet skulle säkerligen ökas vid
högre beskattning. Om och i vad mån detta förhållande kan motverkas genom
den ifrågasatta utredningen om en förbättring av taxeringsförfarandet i
vad avser förmögenhetsuppgifterna, torde vara tvivel underkastat.

Kammarrätten inser det befogade i förslaget om skattefrihet för högst
20 000 kronor men kan dock icke underlåta att framhålla de väsentliga olägenheter
vid deklarationskontrollen, som skulle bliva en följd därav.

Statskontoret anser, att ett skattetryck, som förutsatte anlitande av förmögenhetstillgångar
för bestridande av löpande skatteutgifter, icke borde ifrågakomma,
och förklarar sig därför ej kunna dela beredningens uppfattning, att
det icke skulle vara motiverat att vid förmögenhetsskattens bestämmande
taga hänsyn till inkomstens storlek. Den av beredningen uppställda reduktionsregeln
för sådana fall, då förmögenheten icke överstege 100 000 kronor

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

och inkomsten ej 3 000 kronor hade icke förmått hindra, att förmögenhetsinkomsten
ur skattesynpunkt drabbades oproportionerligt strängt i jämförelse
med arbetsinkomsten. Att skatten i vissa lägen toge mer än 100 procent
av marginalinkomsten kunde icke vara ägnat att främja kapitalbildning och
sparande, och infördes dessutom en särskild kvarlåtenskapsskatt måste farhågorna
för skadeverkningar anses än mer befogade.

Lantbruksstgrelsen anser det vid avvägningen av förmögenhetsbeskattningen
böra iillses, att denna bleve en skatt å förmögenhetens avkastning och ej
å dess kapital. Principiellt borde således en förmögenhet, som ej lämnade
någon avkastning, ej heller beskattas. Med hänsyn härtill och den minskade
avkastningen syntes nuvarande förmögenhetsskattebelastning icke böra skärpas
Även reduktionsreglerna borde utformas med hänsyn till att endast avkastningen
borde beskattas.

öuerståthållarämbctet uttalar starka betänkligheter mot den föreslagna
förmögenhetsskatten och anför vidare:

Denna synes mindre tjäna ett rent beskallningsändamål, d. v. s. att tillföra
statsverket inkomster för täckandet av löpande behov. Snarare torde
den avse en ur sociala synpunkter sasom rättvis ansedd och folkgemenskapen
befrämjande förmögenhetsutjämning. Det kan emellertid befaras att en
sadan förmögenhetsskatt, genom fortsatt nedskärning av de större förmögenheteina
och de därur härflytande inkomsterna, småningom kommer att medföra
en så betydande minskning av skatteunderlaget, att allvarliga budgetsvårigheter
kunna uppstå, särskilt under vikande konjunkturer. Avkastningen av
en förmögenhetsskatt om sådan anses böra uttagas bör därför icke gå in i
budgeten till täckandet av löpande kostnauer utan placeras till utvidgning av
statens aifärsdrivande verksamhet.

Denna verksamhet har spänt ut över allt flera områden. Från de olika
kommunikationsverken har staten utvidgat sin rörelse till att avse utbyggandet
av vattenfall, skogsbruk och trävarurörelse, gruvdrift (såsom delägare i
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag) järntillverkning (Norrbottens järnverk),
tillverkning av tobaksvaror m. in., importköp av viner m. m. Det
svenska näringslivet är alltså en blandning av statsdrift och enskild företagsamhet
och intet synes i och för sig hindra att statsdriften ytterligare utökas
utan att därför den privata företagsamheten därigenom hämmas.

Emellertid har överståthållarämbetet redan givit uttryck åt att den föreslagna
fÖl mögenhetsskatten är av den höjd att den tillsammans med inkomsts^.
a^.?n kommer att verka nedskärande å de stora förmögenheterna och att
därför småningom kommer att ske en förskjutning i skatteunderlaget, en förskjutning
som kan medföra att den skattelättnad, som man nu velat bereda
de mindre inkomsttagarna i längden icke kan bibehållas.

I det av skattedirektören vid överståthållarämbetet avgivna särskilda yttrandet
framhalles, att det betydelsefulla vore i vad mån den skattskyldiges
avkastning av förmögenheten försloge till gäldande av statlig och kommunal
skatt samt huruvida därefter ålerstode så stor del av avkastningen, att vederbörande
kunde därå nödtorftigt livnära sig. Härefter anföres:

Om man beräknar att kapitalet avkastar 3V2 % samt att kommunalskatten
utgår efter 10 kronor för skattekrona skulle för äkta makar i ortsgrupp V
resultatet bliva följande: Vid en inkomst av 20 000 kronor (motsvarande avkastningen
å i runt tal 571 400 kronor) skulle skatterna utgå med 13 096

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

265

kronor och endast 6 964 kronor återstå för levnadskostnadernas läckande.
Var inkomsten 30 000 kronor (motsvarande ett kapital om i runt tal 857 000
kronor) blevo skatterna 22 944 kronor och återstående belopp 7 056 kronor;
av inkomstökningen å 10 000 kronor hade alltså 9 838 kronor åtgålt för skatternas
gäldande och behållningen därav blev 162 kronor. Om inkomsten av
kapital stiger till 40 000 kronor, öka skatterna med 10 273 kronor, d. v. s. vederbörande
gör en direkt förlust om 273 kronor på denna ökning av det avkomstgivande
kapitalet. I fortsättningen stiga skatterna med belopp, som alltmera
överstiger inkomstökningen. Då inkomsten uppgår till 100 000 kronor
(motsvarande i runt tal ett kapital om 2 857 000 kronor), utgå skatterna med
100 885 kronor, d. v. s. 885 kronor mera än själva inkomsten. Vid en inkomst
av kapital om 200 000 kronor, utgår skatten med 221 004 kronor, vid en inkomst
om 300 000 kronor med 344 517 kronor. Orimligheten av dylika »skattesatser»
behöver icke närmare belysas; om något existensminimum är här
icke tal. Om man vidare tänker sig, att familjen i de anförda exemplen har
minderåriga barn, ökas dess omkostnader ytterligare, men häremot svarar endast
det skattefria bidraget om 200 kronor per barn, vilket bidrag vid de större
inkomsterna är en droppe i havet jämfört med det belopp, varmed skatten
överstiger inkomsten. — Särskilt belysande äro de fall, då en skattskyldig är
skyldig erlägga skatt för förmögenhet, som vederbörande icke äger, t. ex.
eftei levande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap. Därest en
änka på detta sätt tillförsäkrats en inkomst av kapital om 200 000 kronor,
skulle hon för närvarande därav fått behålla i runt tal 20 000 kronor. Efter
beredningens förslag skulle hon nödgas i årlig skatt betala 221 000 kronor,
d. v s. 21 000 kronor mera än inkomsten. Då änkan icke äger disponera kapila''beloppet
för att gälda skatten återstår väl då för henne icke annat än att
avsäga sig legatet samt att söka understöd för att uppehålla livet.

I fortsättningen framhåller skattedirektören, att så länge man överhuvud
taget ville tala om en beskattning en förutsättning härför måste vara — bortsett
från av nödläge framkallade särskilda engångsskatter —■ att de i skatt
inflytande bidragen kunde beräknas bliva något så när kontinuerliga och
helst ökande på grund av stegrat skatteunderlag. Åtgärder däremot vilka ginge
ut på en kontinuerlig minskning av skatteunderlaget eller viss del därav, hade
intet att skaffa med begreppet beskattning utan utgjorde indragning (konfiskation)
av egendom. Förmögenhetsskatt vore en skatt som visserligen hade
förmögenheten till skattenorm men som skulle betalas av förmögenhetens
avkastning. Förmögenheten som sådan, vars skattekraft beredningen velat
träffa, ägde ingen skattekraft, om detta ord toges i sin verkliga betydelse.
Därför vilade beredningens förslag — därest man ville betrakta det som ett
förslag till beskattning — på en från början oriktig grund.

Slutligen anför skattedirektören, att en jämförelse mellan beskattningen av
förmögenhetsinkomst å ena sidan samt beskattningen av annan inkomst å
andra sidan visade att förmögenhetsinkomsten genom skattestegringarna undergått
kraftigare beskärningar än arbetsinkomsten och icke tvärtom, som
beredningen påstått, samt att den av beredningen föreslagna rätt krångliga
reduktionsregeln vid smärre förmögenheter icke uppfyllde rimliga anspråk å
en begränsning av de belopp staten kunde i beskattningsform uttaga av de
skattskyldiga. Reduktionsregeln måste, på sätt hittills varit fallet, baseras å
förmögenhetens avkastning, om densamma skulle ha verklig innebörd.

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner de i Anderssons och Sundéns
reservation uttalade synpunkterna på förmögenhetsbeskattningens avvägning
beaktansvärda, anser det stötande att avkastningen av ett kapital under vissa
förhållanden icke försloge till skattens gäldande. I stället för att vidtaga åtgärder
för belastande av skattedragarna genom ett extremt uppdrivande av
skattesatserna å förmögenheter, vilka i det ojämförligt stora flertalet fall lojalt
uppgivits, vore det framför allt lämpligt att söka utvägar för att råda bot
på det missförhållandet att betydande förmögenhetsbelopp undandroges beskattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det icke motiverat att av förmögenheterna
uttaga ett ökat skattebelopp samt att en skärpning av förmögenhetsskatten
i den ifrågasatta utsträckningen skulle förhindra kapitalbildning. Då
förmögenhetsskatten borde betraktas som en skatt på förmögenhetsavkastningen,
borde under alla förhållanden en begränsning av skattetrycket ske,
så att kapitalet icke behövde tagas i anspråk för skattens gäldande, varför en
reduktionsregel liknande den nu gällande borde finnas. Länsstyrelsen åberopar
de av reservanterna i beredningen anförda skälen (se betänkandet s. 285
—287) samt erinrar i samband härmed om en av professor C. E. Quensel
gjord utredning, enligt vilken under åren 1939—1945 det taxerade beloppet
stigit med 62 procent och det beskattningsbara beloppet med 98 procent,
varemot den totala förmögenheten under samma tid ökats med 19 procent
och förmögenheter över 20 000 kronor med endast 10 procent.

Länsstyrelsen i Kalmar lån förklarar sig hysa mycket stark tvekan om det
tillrådliga i att giva skatteskalan den skärpa som beredningen tänkt sig. I
olika sammanhang hade framhållits vikten av frivilligt sparande, och den
samhälleliga betydelsen härav kunde icke nog kraftigt betonas. Det måste
under sådana förhållanden närmast anses vara inkonsekvent att av de medborgare,
som genom återhållsamhet i sin konsumtion lyckats göra besparingar,
fordra skatt å dessa besparingar av sådan storlek, som man i förslaget
tänkt sig. Visserligen kunde förslaget sägas uppmuntra sparandet i vad detta
begränsade sig till 20 000 kronor, men sparandet måste ur samhällets synpunkt
anses ha lika stort värde alldeles oavsett det förmögenhetsläge, i vilket
spararen befunne sig. För övrigt tedde det sig som en anomali, att skatteskalan
utformats på sådant sätt att den som förfogade över en förmögenhet
på 500 000 kronor finge mera kvar att leva på än den, vars förmögenhet
överstege nämnda belopp, förutsatt att förmögenheterna lämnade procentuellt
samma avkastning.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den nuvarande kombinerade
inkomst- och förmögenhetsskatten — vilken i många fall uppgått till mer än
100 procent av avkastningen — under senare år utan tvivel haft ogynnsamma
verkningar ur sparsynpunkt. Med hänsyn till att värnskatten förklarats vara
av tillfällig natur och de skattskyldiga därför ingivits förhoppning om lättnad
i den skärpta skattebördan torde emellertid denna skattebelastning icke
ha medfört så ogynnsamma verkningar som måste bliva en följd av den
ständiga och i vissa fall ökade skattebelastning, vilken den föreslagna för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

267

mögenhetsskatten innebure. Även om förslaget icke uteslöte en viss kapitalbildning
hos småspararna, korame säkerligen näringslivets kapitalförsörjning
icke i nämnvärt bättre läge. För den industriella utvecklingen vore nämligen
tillgången på riskvilligt kapital av avgörande betydelse, och detta kapital inflöte
till mycket ringa del från småspararna. Förmögenheten vore enligt
svensk skatterätt beskattningsnorm men icke skattekälla och jämförelse borde
därför ej — som enligt beredningen — göras mellan förmögenheter å ena
sidan och arbetsinkomster å den andra utan man borde med varandra jämföra
i vad gällde skattetrycket ren förmögenhetsinkomst, å ena sidan, och ren
arbetsinkomst, å andra sidan. Vid sådan jämförelse hade förmögenhetsinkomsterna
genom skattestegringarna undergått kraftigare försämringar än arbetsinkomsterna
(se tabell å s. 285 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att progressiviteten i förmögenhetsbeskattningen
borde avvägas på sådant sätt, att skattskyldig i samma mån som
förmögenheten ökades finge under förutsättning av lika räntabilitet behålla
ett proportionsvis avsevärt större belopp än enligt förslaget. Länsstyrelsen
framhåller, att en permanent skärpt förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt
kunde komma att medföra svåröverskådliga konsekvenser och att en
skattebelastning som vore så stor, att den medförde en fortgående minskning
av förmögenheten genom att skälig del av avkastningen ej kunde disponeras
av förmögenhetens ägare sedan skatteutgifterna bestritts, överstege förmögenhetens
skattekraft. Länsstyrelsen fortsätter:

Länsstyrelsen vill ytterligare framhålla, att det hårda skattetrycket på något
större inkomster och förmögenhet kan befaras minska tillgången på riskvilligt
kapital. Enligt vad länsstyrelsens erfarenhet ger vid handen placeras
redan nu stora förmögenheter, huvudsakligen av skatteskal, i försäkringar av
olika slag. Rörelseidkare teckna numera i stor utsträckning pensionsförsäkringar
för egen räkning. Tidigare torde det ha varit vanligt, att rörelseidkare
investerat ledigt kapital i eget företag eller genom utlåning eller aktieförvärv
i andra företag för att på detta sätt bilda ett kapital, vars ränteavkastning
skulle utgöra ålderspension. Länsstyrelsen vill här även framhålla, att en tendens
till placering av kapital i konstföremål, antikviteter och dylikt förefinnes.
Genomföres en förmögenhetsbeskattning enligt beredningens förslag torde

denna tendens förstärkas. Kan en skattskyldig —--ej räkna med större

behållen avkastning än 318 kronor på ett kapital av 100 000 kronor i förmögenhetsläge
300 000 kronor till 400 000 kronor (avkastning 3 procent; kommunal
utdebitering 12: 65), lärer han knappast anse denna inkomst tillräcklig.
Placerar han kapitalet i konstföremål och dylikt erhåller han visserligen
ingen som helst årlig avkastning men kan räkna med att tillgångarna stiga
i värde och detta ej endast om penningvärdet skulle nedgå samt att den vinst
han kan erhålla härigenom blir skattefri, om han behåller tillgången i sin
ägo tillräckligt lång tid.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som ansluter sig till reservanternas förslag,
åberopar i huvudsak de av reservanterna anförda skälen och framhåller
i övrigt att de av beredningen föreslagna åtgärderna enligt vad som framginge
av förslaget till jämkningsregel och skatteskalor tydligen åsyftade andra
ändamål än ren skattläggning. Skattelagstiftningen hade hittills haft till uppgift
att rätt fördela skatter till bestridande av statsutgifterna, och åtgärder

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

avseende jämnare fördelning eller begränsning av förmögenheterna borde
falla utanför dess ram. Beredningen hade bort närmare undersöka de föreslagna
åtgärdernas inverkan på sparviljan lios befolkningen. Det frivilliga
sparandet vore av utomordentlig betydelse för det allmänna och i dessa tider,
då tal fördes om inflation, borde staten vara särskilt intresserad av att
pengar undandrages konsumtion. Staten borde icke i skattelagstiftningen eller
annorledes vidtaga åtgärder, som omöjliggjorde eller minskade sparandet. I
så fall hade mycket av värde för samhällslivet gått förlorat.

Jämväl länsstyrelserna i Hallands och Värmlands län ansluta sig till vad
reservanterna i beredningen anfört.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Länsstyrelsen har icke kunnat undgå att tveka om lämpligheten av den
skärpta beskattning, som förslaget i denna del innebär. Därvid har den meningen
stadgats, att om möjligheterna till skatter från inkomst och förmögenhet^
skola så finkammas, som beredningen synes anse nödvändigt, hör
även såsom alternativ frågan om engångsbeskattning å förmögenheten ytterligare
övervägas. Då kritikerna anmärka mot beredningens förslag om förmögenhetsskatt,
att detta innebär en obehörig konfiskation, kan genomförandet
av föreslagna förmögenhetsbeskattning befaras leda till årligen upprepad
irritation. Direkta skadeverkningar torde även riskeras genom en så höggradig
skärpning av skatten å förmögenhet och dess avkastning. Den uppmuntrar
till förbrukning av kapital och ökad konsumtion samt motverkar på ett
olyckligt sätt sparvilja och kapitalbildning. Med hänsyn till det penningpolitiska
läge som nu råder och måhända kan komma att länge bestå torde det
vara statsmakterna angeläget att befrämja åtgärder, som verka stimulerande
i rakt motsatt riktning mot vad en dylik skattehöjning inbjuder till. De varningar
mot den höjda förmögenhetsbeskattningen, som under diskussionen
i denna fråga i press och vid möten uttalats, torde icke böra lämnas obeaktade.

Länsstyrelsen förklarar sig icke heller övertygad om lämpligheten av att
hittillsvarande redovisning till taxering av förmögenhet under 20 000 kronor
finge försvinna. Länsstyrelsen anför härom:

Genom att uppgifterna i deklaration om förmögenhet under 20 000 kronor
mista aktuell betydelse komma de säkerligen att vårdslösas av deklaranterna.
Visserligen skulle uppgiftsskyldighet föreligga även för sådan mindre
förmögenhet och ansvarsbestämmelse för oriktig uppgift om förmögenhet,
vilken skolat i deklaration upptagas, har ju föreslagits införd i taxeringsförordningen
141 § 3 mom. Men beredningen förutsätter själv (s. 184) av
särskild hänsyn till de förmögenhetsstatistiska synpunkterna, att dessa uppgifter
om mindre förmögenheter »komma antagligen att vara mera osäkra
än förut» och att det icke kan påräknas, att taxeringsmyndigheterna i någon
större utsträckning komma att efter anmaning införda uppgifter om förmögenheten
i andra fall än då dessa uppgifter anses få betydelse för taxeringen.
Det torde från taxeringssynpunkt stå klart, att eu sammanställning av förmögenhetsförändringen
med beräknad levnadskostnad och inkomstredovisning
—- den må kallas kontantkalkyl eller »rävsax» — varit av största betydelse
särskilt för taxeringskontroll å jordbrukare och mindre rörelseidkare
samt att föreslagna omläggningen skulle medföra att sådan kontroll förlorar
det mesta av sin vikt. På grund härav finner länsstyrelsen det beklagligt, om
hittillsvarande redovisning av förmögenhetsbelopp “under 20 000 kronor till
effektiv taxering skulle upphöra. För den skattskyldige torde skatten å för -

Kungl. Muj.ts proposition nr 212.

269

mögenhetsdel, beräknad såsom hittills, vara av ringa ekonomisk vikt. Men
även med en än mindre bråkdel av förmögenheten, exempelvis Viooo, skulle
själva metoden kunna alltjämt bereda en kontrollmöjlighet, som erfarenhetsmässigt
får betecknas som nödvändig att bevara. Länsstyrelsen anser sig
därför nödgad att i princip avstyrka nu förevarande omläggning och i stället
yrka på att även förmögenhet under 20 000 kronor i någon form blir beskattad.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län däremot — som i övrigt ansluter sig till
reservanterna i beredningen — ifrågasätter höjande av undre gränsen för
skatteplikten till 30 000 kronor. Länsstyrelsen anför:

För en dylik lättnad i beskattningen av mindre förmögenheter talar bland
annat angelägenheten att uppmuntra sparandet. Ett annat skäl som bör tillmätas
stor betydelse är också, att ett stort antal fastigheter, såväl jordbruksfastigheter
som bostadsegnahem, ligga i värdegruppen mellan 20 och 30
tusen kronor. Ägarna till dylika fastigheter ha — ofta genom ett helt livs
strävsamma arbete — lyckats bliva skuldfria på sina gårdar. För många har
just detta mål varit drivfjädern i tillvaron. Det måste då te sig olämpligt om
de skulle straffas för sin omtanke genom att avkrävas en särskild förmögenhetsskatt.
Att så skett tidigare är intet försvar för åtgärden i och för sig. Givetvis
kan man med samma argument motivera även ännu längre syftande
lättnader i förmögenhetsbeskattningen, men vid högre förmögenhetsbelopp
försvagas i någon mån intrycket av, att välståndet skapats uteslutande genom
egna händers arbete.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen påpeka, att fastighetstaxeringsvärden
— särskilt å jordbruksfastighet -— icke äro exakta mätare på ägarens
förmögenhetsställning. Dessa värden fastställas att gälla för perioder av i
regel fem år, och vid de återkommande taxeringarna kunna avsevärda variationer
förekomma i de åsatta värdena. Sådana variationer orsakas stundom
av förändringar till det bättre eller sämre på fastigheten i fråga, men kunna
även bero på ändringar i taxeringsbestämmelserna eller i den praxis som
tillämpas av taxeringsmyndigheterna. Ändringen i taxeringshänseende motsvaras
sålunda icke alltid av en faktisk värdeförändring hos objektet. I den
män dylika förändringar ha sin grund i konjunktursvängningar och fluktuationer
i penningvärdet äro de givetvis principiellt likställda med variationer
i värden på andra ägodelar. Men när de bero av en strängare eller mildare
tillämpning av taxeringstekniska regler, utgöra de tecken på en svaghet hos
fastighetstaxeringsvärdena som rättvisande underlag för beskattningen. Genom
det anlörda har länsstyrelsen velat visa, att fastighetstaxeringsvärdena
icke vid varje tidpunkt äro tillförlitliga förmögenhctsmätare. Vetskapen härom
bör mana till en viss försiktighet när det gäller att skärpa beskattningen
på förmögenheter, vari fastighetsvärden ingå.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om icke hänsyn till de synpunkter
i fråga om storleksordningen av varaktiga jordbruksenheter, som
lagts till grund för det på Kungl. Maj ds prövning beroende rationaliseringsprogrammet,
borde motivera ett övervägande om ej skattepliktsgränsen borde
något böjas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser skatteskalan böra reduceras på
sådant siitt att i förmögenhetsskatt icke komme att uttagas mera än tidigare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar eu generell reduktionsregel med
hänsyn till avkastningen, som verkade oavsett förmögenhetens storlek, samt

270

Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.

ifrågasätter med hänsyn till penningvärdets fall höjning av den föreslagna
nedre gränsen för skattepliktens inträdande till exempelvis 25 000 kronor.
Beträffande mindre jordbruk, vars avkastning till så betydande del vore att
betrakta såsom inkomst av arbete, samt även beträffande andra näringsgrenar,
där rörelsen vore av mindre omfattning, syntes den föreslagna 20 000-kronorsgränsen uppenbarligen vara för låg. En högre gräns skulle även
gynna småspararna.

Lantbrukets företrädare ha — i den mån de överhuvud taget berört
förevarande fråga — samtliga avstyrkt den föreslagna förmögenhetsbeskattningen.

Lantbruk sförbundet anför:

I det föreliggande förslaget har det av sänkningen av inkomstskatten i de
lägre och medelhöga inkomstklasserna förorsakade inkomstbortfallet i alltför
stor omfattning kompenserats genom en skärpning av förmögenhetsbeskattningen,
varvid även de förmögenheter drabbats, som erfordras för genomförandet
av en önskvärd rationalisering av jordbruksdriften. Att detta
medför en ökad belastning för de stora jordbruken är uppenbart. Genom att
förmögenheter på upp till 20 000 kronor undantagas från förmögenhetsbeskattning,
uppkommer å andra sidan en lindring för de mindre jordbruken
med små förmögenheter. Den höjning av kapitalbeloppen i jordbruket, som
blir en följd av den förut antydda utvecklingen, vilken bör motsvaras av en
höjning av jordbrukarnas eget kapital, torde dock medföra, att de medelstora
jordbruken, som representera en ur olika synpunkter önskvärd storleksklass,
i stor omfattning erhålla en mera kännbar förmögenhetsbeskattning
än enligt nu gällande regler. Skattetrycket blir vidare enligt förslaget
icke oväsentligt tyngre för jordbrukare än för andra skattskyldiga i samma
inkomstläge på grund av att den skärpta kapitalbeskattningen drabbar det
i jordbruket investerade kapitalet, som med nödvändighet måste vara relativt
stort. För jordbruket såsom näring är en övervältring av skattebördan
från inkomster till förmögenheter på grund av jordbrukets stora kapitalbehov
och låga förräntningsprocent ägnad att väcka allvarliga betänkligheter.
En dylik beskattning får för jordbruket karaktären av en beskattning av
själva det nödvändiga produktionsmedlet och kan, icke minst under en
ogynnsam konjunkturutveckling, få för jordbruksnäringen ödesdigra följder.

En annan konsekvens av det sätt, varpå skattetrycket fördelats på inkomster
och förmögenheter, är den skillnad i beskattningshänseende, som
otvivelaktigt kommer att uppstå mellan olika sätt att sörja för barnens framtid.
En familjeförsörjare, som i detta syfte ger sina barn en dyrbar utbildning,
exempelvis i form av universitetsstudier, drabbas icke på grund av en
dylik »investering» av några särskilda skattekonsekvenser. Om han i stället
vill använda ett mot dessa utbildningskostnader svarande belopp till att underlätta
för barnen att etablera sig såsom företagare, så skulle detta enligt
förslaget medföra mycket avsevärda avbränningar i form av förmögenhetsoch
kvarlåtenskapsskatt. Vid bedömandet av denna olikhet bör även tagas
i betraktande den skillnad, som består däri, att i det första fallet barnens
framtid i regel tryggas effektivare än i det senare, därigenom att tjänstemän
och andra löntagare icke behöva erlägga skatt för den del av inkomsten, som
avses för pensionering, medan däremot sådana avsättningar, varmed självständiga
företagare i regel söka sörja för sin ålderdom, bli föremål för såväl
inkomst- som förmögenhetsbeskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

271

I övrigt framhåller lantbruksförbundet, att förslagets genomförande skulle
komma att medföra, att hela det i landet tillgängliga riskbärande och riskvilliga
enskilda kapitalet komme att starkt minskas, varför nya investeringar
och ny företagsamhet från enskilda personers eller företags sida icke kunde
påräknas i den utsträckning som tidigare förekommit. Det vore ett allvarligt
och oroväckande förhållande, att beredningen icke ägnat en tanke åt vad
som skulle sättas i stället för de uteblivna investeringarna. Det låge nära till
hands att antaga, att investeringsverksamheten avsåges skola överflyttas till
staten och att den privata verksamheten i allt större utsträckning skulle ersättas
med statsdrift. En dylik »socialisering skattevägen» ansåge förbundet
icke önskvärd och gagnelig för landets näringsliv i dess helhet eller för de
intressen, som förbundet närmast hade att företräda.

Lantbruksstyrelsen anser det vid avvägningen av förmögenhetsbeskattningen
böra tillses, att denna bleve en skatt å förmögenhetens avkastning och
ej å dess kapital. Principiellt borde således en förmögenhet, som ej lämnade
någon avkastning, ej heller beskattas. Med hänsyn härtill och den minskade
avkastningen syntes nuvarande förmögenhetsskattebelastning icke böra skärpas.
Även reduktionsreglerna borde utformas med hänsyn till att endast avkastningen
borde beskattas.

Näringsorganisationerna ha också samtliga avstyrkt beredningens
förslag till förmögenhetsbeskattning.

Enligt näringslivets skattedelegation vore det felaktigt att betrakta inkomstskatten
och förmögenhetsskatten såsom från varandra så fristående att
intet avseende skulle fästas vid den sammanräknade skattens storlek i förhållande
till den skattepliktiga inkomsten. Inkomstskatten drabbade ju även
förmögenhetens avkastning och skärpningen därav för de högre inkomstskikten
medförde ökad belastning av förmögenheterna, eftersom de högre
inkomsterna regelmässigt i större eller mindre utsträckning utgjorde inkomst
av förmögenhet i en eller annan form. Skärpningen av skatten å de högre
inkomsterna utgjorde därför — tvärtemot vad beredningen antagit — ett
bärande skäl för förmögenhetsskattens sänkning. Principiellt hade förmögenheten
hittills endast varit beskattningsnorm och ett avsteg från denna
princip borde alltjämt få förekomma endast rent tillfälligt i extrema undantagsfall.
— Realiter utgjordes förmögenheterna i stor utsträckning, särskilt
de medelstora och större, av värdet av produktionsmedel investerade i förvärvskällorna
fastighet och rörelse och icke som beredningen syntes ha antagit
av banktillgodohavanden och värdehandlingar, vilka gåve viss ränta
eller utdelning. Värdet å nämnda produktionsmedel kunde vara starkt växlande,
dels från tid till annan på grund av konjunktursvängningar och läget
i övrigt å världsmarknaden och dels i måhända än högre grad på grund av
sättet för deras utnyttjande. En tillgång, som vid rationellt utnyttjande fått
ett betydande värde, kunde genom att övergå i oskickliga händer starkt förlora
i värde och kanske till och med bli värdelös. Om skatterna tillätes stiga
till sådan höjd att den skattskyldige trots inskränkning i den egna konsumtio -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nen nödgades tillgripa förmögenheten för skattebetalning, innebure detta,
vare sig fråga vore om en fastighetsägare eller jordbrukare, en industriidkare
eller hantverkare, en grosshandlare eller detaljhandlare, att han tvingades att
för konsumtionsändamål förbruka medel som rätteligen skolat användas för
underhåll eller förnyelse av de produktionstillgångar, som vore nödvändiga
för hans näringsverksamhet eller för nyanskaffning av lager eller andra rörelsemedel.
Som en allmängiltig regel torde gälla, att ju högre den taxerade
inkomsten vore, desto större sannolikhet förelåge för att den icke i sin helhet
utgjordes av ren arbetsinkomst utan jämväl av förmögenhetsavkaslning
samt att inkomst, som uteslutande utgjordes av förmögenhetsavkastning, i
regel åtnjötes av en skattskyldig, som på grund av minderårighet, ålderdom
eller sjukdom saknade arbetsförmåga.

Till utredning om den sammanlagda skattebörda det föreslagna skattesystemet
skulle medföra i de individuella fallen — någon sådan utredning
hade icke förebragts av beredningen — åberopar skattedelegationen en tabell
med exempel på denna sammanlagda skattebörda (jfr bihang 2, bil. 3).
Om denna tabell anför delegationen:

Av tabellen framgår, att om förmögenheten uppgår till 300 000 kronor och
avkastningen efter 2,5 °/o sålunda till 7 500 kronor, får den skattskyldige behålla
3 281 kronor. Uppgår förmögenheten till 1 milj. kronor och avkastningen
till 25 000 kronor får den skattskyldige därav behålla 1 946 kronor eller
således mindre, än om förmögenheten allenast utgjort 300 000 kronor, och
uppgår förmögenheten till 2 miljoner kronor och avkastningen till 50 000
kronor, blir resultatet att skatterna överstiga inkomsten med 4 217 kronor.
Vid 3 % förräntning, som icke med nuvarande ränteläge kan anses såsom
särskilt iåg, får den skattskyldige behålla, om förmögenheten utgör 300 000
kronor och avkastningen således 9 000 kronor ett belopp av 4 397 kronor,
om förmögenheten utgör 1 milj. kronor och avkastningen 30 000 kronor,
uppgår den behållna inkomsten till 4 484 kronor och om förmögenheten utgör
3 miljoner kronor och avkastningen 90,000 kronor, överstiga skatterna inkomsten
med 7 013 kronor. Eftersom någon spärregel, innebärande att det
sammanlagda skattebeloppet icke i något fall tillätes stiga utöver viss skälig
del av inkomsten, icke ingår i det föreslagna skattesystemet, leder detta till
dylika orimliga resultat. Behovet av en sådan spärregel är under alla förhållanden
ofrånkomligt.

I tabellen upptagas även vissa exempel på beskattningens verkningar vid
blandad inkomst. Enligt dessa får bl. a. en skattskyldig med en inkomst av
25 000 kronor och en förmögenhet av 300 000 kronor behålla 14 546 kronor
av sin inkomst, en skattskyldig med en inkomst av 50 000 kronor och en förmögenhet
av 1 000 000 kronor 13 783 kronor samt en skattskyldig med en
inkomst av 200 000 kronor och en förmögenhet å 3 000 000 kronor 27 852
kronor.

Vidare åberopar skattedelegationen tabeller över marginalskattesatser för
förmögenhetsinkomst som tillkommer utöver viss föreliggande arbetsinkomst,
därav en återgives här nedan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

273

3 % avkastning.

Gift. Ortsgrupp V. Kommunalskatt 10 kr. Statlig inkomstskatt 110 %.

j Arbets-inkomst	Skatt å arbets-inkomst	D:o i %	Skatt å in-komst-ökning i	Förmögenhet1 100 000	Förmögenhet1 300 000	Förmögenhet1 500 000	Förmögenhet1 1000 000
		K £	P i	t a	1 i n k	o m	s t
3 000	9 000		15 000	1	30 000
Tillkommande skatt å förmögenhet och kapitalinkomst i kr. och %
Kr.	Kr.	%	%	Kr.	%»	Kr.	%3	%*	Kr.	%*	%4	Kr.	% *	% 4
1 1 10 000	1 784	18		1332	44	6 010	67	78	12 270	82	104	28 863	96	in
20 000	5131	26	33	1810	60	7 289	81	91	13 865	92	no	31086	104	115
30 000	9 836	33	47	1968	66	7 665	85	95	14 538	97	1151	32 331	108	119
40 Öl 10	14 966	37	51	2117	71	8 056	90	99	15 226	102	120	33157	in	120
50 000	20 537	41	56	2 265	76	8 435	94	103	15 605	104	120:	34 031	113	123
100 000	51 777	52	62	2 414	80	8 882	99	108	16 382	109	125	35 791	119	129
200 000	120 468	60	69	2 562	85	9 326	104	113	17 090	114	129	36 664	122	130

Beträffande den här återgivna tabellen anför delegationen:

Man kan ur tabellen sålunda utläsa, att en skattskyldig med en arbetsinkomst
av 20 000 kronor har att erlägga 26 procent därav i skatt och att skatten
på den del av inkomsten, som ligger mellan 10 och 20 000 kronor, utgår
efter 33 procent eller med V3 av inkomsten. Tillika framgår av tabellen, att
om eu skattskyldig med denna arbetsinkomst härutöver äger en förmögenhet
å 100 000 kronor, förräntad efter 3 procent, som sålunda avkastar 3 000 kronor,
utgår skatten å dessa 3 000 kronor efter 60 procent. Han får av sistnämnda
inkomst behålla 1 190 kronor. Uppgår förmögenheten till 300 000
kronor och avkastningen till 9 000 kronor, utgår skatten å dessa 9 000 kronor
med 81 procent eller 7 289 kronor, därvid skatterna å kapitalinkomsten, i vad
denna överstiger 3 000 kronor, utgå efter 91 procent. Skulle förmögenheten
uppgå till 500 000 kronor, utgår skatterna å avkastningen därå, 15 000 kronor,
efter 92 procent och skatterna å denna kapitalavkastning, i vad den överstiger
9 000 kronor, efter 110 procent. På denna kapitalinkomst å 6 000 kronor
belöpa sig skatterna till 6 576 kronor (13 865—7 289).

Skattedelegationen påpekar, att för en skattskyldig med 10 000 kronors
arbetsinkomst och däröver förmögenhetsavkastningen i betydande utsträckning
reducerades av skatten och att innehav av förmögenhet icke sällan föranledde
minskning av hans behållna arbetsinkomst, vilket uppenbarligen
måste verka hämmande på sparviljan.

Delegationen har även i tabeller belyst den beskattning, som under olika
förutsättningar drabbar nysparat kapital och dess avkastning. Beträffande
läget vid en antagen förräntning av 3 procent (se följande tabell) anför delegationen: 1

Förmögenheten förutsattes utgöra den skattskyldiges enskilda egendom.

2 Skatt å ökningen av inkomsten i förhällande till närmast lägre inkomst i tabellen, uttryckt
i % av inkomstökningen.

3 Skatt å kapitalinkomst och förmögenhet uttryckt i % av kapitalinkomsten under förutsättning
att arbetsinkomsten lägges i botten.

4 Skatt å ökningen av kapitalinkomsten och förmögenheten i förhållande till närmast lägre
kapitalinkomst och förmögenhet i tabellen, uttryckt i % av inkomstökningen.

Bihang till riksdagens protokoll t!l''iT. 1 samt. Nr 2/2.

18

274 Kungl. Maj.ts proposition nr 212

3 % avkastning.

Beskatt- ningsbar inkomst		Ursprunglig	t ö r m	g e n h e	t
0—20 000	20 000— 100 000	100 000-150 000	150 000— 200 000	200000— 300 000	300 000 och däröver
%	%	%	*	%	%
1000	21	41	54	61	71	81
■z 000	22	42	55	62	72	82
3 000	24	44	57	64	74	84
4 000	26	46	59	66	76	86
6 000	28	48	61	68	78	88
8 000	BO	50	63	70	80	90
10 000	34	54	67	74	84	94
12 000	38	58	71	78	88	98
14 000	42	62	75	82	92	102
16 000	46	66	79	86	96	106
20000	50	70	83	90	100	110
30 000	55	75	88	95	105	115
40 000	60	80	93	100	no	120
60 000	64	84	98	104	114	124
100 000	69	89	103	109	119	129
200 000	73	93	106	| 113	123	133 ;

Om den skattskyldige med en beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor
skulle spara 333 kronor och därå erhålla en avkastning efter 3 procent med
10 kronor, får han, om han tidigare haft en förmögenhet å 20 000 kronor, av
denna avkastning behålla 5 kronor 40 öre. En skattskyldig, som åtnjuter en
beskattningsbar inkomst av 40 000 kronor och äger en förmögenhet av
150 000 kronor, får icke behålla någon del av avkastningen å nysparat kapital,
även om det förräntas efter 3 procent. En person med en beskattningsbar
inkomst av 200 000 kronor och en förmögenhet av 300 000 kronor kan, om
han sparar 4 000 kronor och förräntar dessa efter 3 procent så att avkastningen
uppgår till 120 kronor, genom denna fördelaktigare placering nedbringa
förlusten genom nysparandet till 40 kronor.

Härefter framhåller skattedelegationen, att om underhåll, förnyelse, modernisering
och utökning av produktionstillgångar eftersattes, reducerades i
motsvarande mån förutsättningarna för en höjning av vår levnadsstandard,
och bleve ett sådant eftersättande mera allmänt, kunde det till och med leda
till en sänkning av den redan uppnådda standarden. Vidare anför delegationen: Då

en icke ringa del av det riskvilliga kapital, varav näringslivet i främsta
rummet är i behov, tidigare torde ha utgjort sparmedel från skattskyldiga
med medelstor eller högre arbetsinkomst, kommer utan tvivel enbart den föreslagna
skärpta beskattningen av ren arbetsinkomst att i längden medföra
icke önskvärda verkningar i fråga om näringslivets kapitalförsörjning.

Dessa verkningar accentueras emellertid genom den föreslagna skalan för
den årliga förmögenhetsskatten i så hög grad, att de måste befaras få ett
starkt hämmande inflytande på vårt näringsliv och den ekonomiska utvecklingen
här i riket. De skattskyldiga torde i stor utsträckning icke komma att
vinnlägga sig om att genom hög arbetsintensitet och sparande öka sin förmögenhet,
när---avkastningen å det nysparade kapitalet icke ens för slår

till gäldande av den skatteökning, varmed de ha att räkna. När avkastningen
å det nysparade kapitalet år efter år tages i anspråk för skattebetalning,
måste viljan till sparande väsentligt förminskas.

275

Kiingl. Mcij.ts proposition nr 212.

Följderna härav lör näringslivets del framstå såsom mest påtagliga i de
fall, då den skattskyldiges förmögenhet är direkt investerad i produktionsmedel,
erforderliga för en av honom personligen bedriven näringsverksamhet.
Även om den efter skatternas erläggande och den skattskyldiges personliga
konsumtion återstående inkomsten skulle förslå till underhåll och nödtorftig
förnyelse av produktionsmedlen, medför den minskade möjligheten och villigheten
till sparande icke blott att utökning av produktionsmedlen utan även
önskvärd rationalisering därav äventyras. Detta gäller saväl beträffande jordbruk
som annan verksamhet.--- o

Då bolagen på grund av det minskade sparandet på enskilt håll icke i samma
utsträckning som hittills kunna påräkna kapitaltillskott utifrån och möjlighet
till kapitalbildning inom bolagen beskäres, måste följden även för
dessa företag bliva en reducerad framstegstakt.---

Den kombinerade skatten har under senare år utan tvivel medfört vissa
ogynnsamma verkningar ur sparsynpunkt. Med hänsyn till att värnskatten
förklarats vara av tillfällig natur och de skattskyldiga därför hyst förhoppning
om en lättnad i den abnorma skattebördan, torde emellertid denna
icke ha medfört på långt när så ogynnsamma verkningar i detta hänseende,
som en permanent skattebelastning av samma tyngd skulle medföra. Den
årliga permanenta skattebelastningen enligt beredningens förslag blir emellertid,
på sätt de verkställda beräkningarna utvisa, i stor utsträckning än
i yngre än den som varit gällande under senare år. Härjämte bör beaktas, att
verkningarna av marginalskattesatserna även såvitt angår avkastningen å
nysparat kapital och den å detta kapital utgående förmögenhetsskatten med
större tydlighet träda i dagen för den skattskyldige, då beredningens skattesystem
tillämpas, än då skatten uttagits enligt det gällande kombinerade
svstemet.

Även om beredningens förslag icke skulle hindra en viss kapitalbildning
hos småsparama, komme näringslivets kapitalförsörjning icke därigenom i
nämnvärt bättre läge. För den industriella utvecklingen är tillgången på riskvilligt
kapital av avgörande betydelse och detta kapital inflyter till en myc
ket ringa del från småspararna.

Sedan skattedelegationen ytterligare anfört, att den hårda skattebelastningen
i de medelstora och högre inkomstskikten samt å förmögenhet medförde
ogynnsamma verkningar å skatteunderlaget, varför på längre sikt skärpningen
av förmögenhetsskatten icke komme att gagna det statsfinansiella
intresset, anför delegationen:

Att vid sidan av den inkomstskatteskala beredningen föreslår i längden
uttaga någon årlig förmögenhetsskatt är enligt vår mening knappast möjligt,
om man vill undvika en tillbakagång av den ekonomiska utvecklingen i landet.
En bestående inkomstbeskattning av sådan höjd å produktionsmedlens
avkastning, som av beredningen föreslås, gör varje ytterligare belastning å
dessa produktionsmedel genom en särskild förmögenhetsskatt orimlig.

Om nedsättningen av inkomstskatteskalan bleve så obetydlig, att skattebördan
begränsas till den som år 1941 åvilade de skattskyldiga, är det även
tvivelaktigt, huruvida i längden någon förmögenhetsskatt vid sidan därav
rimligen kan uttagas.

Beträffande frågan om reduklionsregel vid onormalt låg avkastning av förmögenhet
framhåller skattedelegationen att ett system, enligt vilket förmögenheten
måste tagas i anspråk för skattebetalning, motverkade åtgärder i

276

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

konjunkturutjämnande syfte samt att behovet av en reduktionsregel vore
mera framträdande då förmögenhetsskatten i sin helhet uttoges i form av
helt fristående skatt än då en del av skatten utginge i form av en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt. Vidare anför delegationen:

Utgångspunkten för reduktionsregelns utformning har varit och bör rimligen
alltjämt vara, att förmögenhetsskatten sättes i viss relation till den inkomst,
som står till den skattskyldiges förfogande för skattebetalning. Att
på sätt beredningen föreslår sätta skatten i relation till den sammanräknade
nettoinkomsten skulle innebära åsidosättande av elementära logiska regler.
Av nettoinkomsten har ju den skattskyldige att gälda kommunalutskylder
och i förekommande fall att täcka underskott å viss förvärvskälla och att
bestrida kostnaden för pensionsförsäkring in. fl. vid taxeringen avdragsgilla
utgifter, däribland även periodiska understöd. Beredningen förklarar emellertid,
att det synes mindre lämpligt att låta storleken av de ifrågavarande,
under allmänna avdrag angivna utgifterna, inverka på reduktionen, eftersom
bland dessa avdrag kunna förekomma utgifter, vilka icke rimligen böra inverka
på förmögenhetsskattens storlek, och omnämner därvid såsom exempel
»periodiska understöd e. d.». Anledningen till den förmenta orimligheten
i de bestämmelser i förevarande avseende, som efter ingående överväganden
år 1938 vann finansministerns gillande och sedermera godtogs av riksdagen,
uppgives emellertid icke. Varför skulle för övrigt icke exempelvis ett av domstol
utdömt periodiskt understöd åt frånskild hustru böra få inverka på reduktionen?
Och om beredningen tilläventyrs hyst den uppfattningen, att
frivilligt utgivna periodiska understöd icke borde föranleda nedsättning av
förmögenhetsskatten, skjuter dess förslag till reduktionsregelns utformning
uppenbarligen i hög grad över målet.

På grund av att i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet ingår 7ioo av förmögenheten, skulle bibehållandet av nuvarande reduktionsregel
med allenast den ändringen, att förmögenhetsskatten sättes i
relation till den taxerade inkomsten i stället för det taxerade beloppet, medföra
någon ytterligare lindring för de skattskyldiga. Med hänsyn till att enligt
det av beredningen föreslagna skattesystemet hela förmögenhetsskatten
uttages såsom en fristående skatt, finna vi en sådan ringa utvidgning av gällande
reduktionsregel väl motiverad.

Vi anse sålunda att i den föreslagna förordningen om statlig förmögenhetsskatt
bör stadgas, att om för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt
bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger den för
den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om
statlig inkomstskatt fastställda taxerade inkomsten, den beskattningsbara
förmögenheten skall utgöra ett belopp, motsvarande 25 gånger den taxerade
inkomsten, dock lägst 25 °/o av den skattepliktiga förmögenheten.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser, att någon skärpning
av förmögenhetsbeskattningen utöver den nuvarande icke borde ifrågakomma.

Smålands och Blekinge handelskammare, som anser en förmögenhetsbeskattning
av föreslagen höjd vara konfiskation och icke beskattning, anför:

Det blir alltså — om förslaget går igenom — långt ifrån något undantag
att förmögenheten själv får tagas i anspråk för betalning av skatt. Denna
direkt av förmögenheterna utgående skatt och kvarlåtenskaps- och arvsskatter
— vilka ju kunna sluka halva förmögenheten eller mera —- tagas i
anspråk för att ersätta den minskning av inkomstskatten, som uppstår genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

277

ortsavdragens höjning. Man ämnar således täcka årliga löpande utgifter
genom att tära på kapitalet i stället för att taga av årsinkomsten. Följden blir
alt alla något så när stora förmögenheter förintas eller reduceras till mycket
blygsamma dimensioner, eu utveckling som icke minst ur kommunernas
synpunkt är ägnad att väcka betänkligheter. Sedan förmögenheterna reducerats
eller förintats, kommer denna skattekälla att praktiskt taget hava sinat.
En stor del av det aktiva produktionskapitalet har därmed gått till förbrukning.
Handelskammaren kan icke undgå att finna detta mera betänkligt
än när det på sin tid ifrågasattes att taga ut en måttlig engångsskatt av förmögenheterna
för att nedbringa statsskulden.

Faran för vårt näringsliv av en dylik beskattning ligger mindre i förmögenhetskonfiskationen
själv än i de verkningar den kan förväntas få på företagarandan
och därmed på näringslivets och välståndets utveckling. ---—

De gamla stora företagen äro numera i regel så konsoliderade att även
därigenom tillkomsten och utvecklingen av nya företag försvåras. Utan nya
impulser för fortsatt utveckling och utan konkurrens från nya företag kan
befaras att de gamla företagen byråkratiseras och få minskad slagkraft.
Nödig konkurrens förkväves. Framstegstakten och välståndsutvecklingen
bromsas.

Skånes handelskammare framhåller, att om en fristående progressiv förmögenhetsskatt
ej skulle leda till obilliga och orimliga konsekvenser till skada
för spar- och företagsverksamheten och därmed för skatteunderlagets egen
progressivitet, måste skatten avvägas så att skalorna anpassades efter förmögenhetsvärdenas
egen avkastning ävensom den skattebetalning som skett genom
inkomstbeskattningen. Av samma skäl måste skalorna därjämte anpassas
efter annan förmögenhetsbeskattning å arv eller kvarlåtenskap. Därest
skatten såsom här vore fallet gjordes starkt progressiv måste vidare som ett
villkor för beskattningens jämnhet ställas betydande krav på rättvisande
förmögenhetstaxering. Särskilt i ett inflationistiskt läge komme som ytterligare
beaktansvärt moment att förmögenhetsökningar till viss del alltefter
förmögenheternas art vore av mer eller mindre fiktiv natur.

Vidare anför handelskammaren:

Bland annat av nu antydda skäl har en fristående förmögenhetsskatt sedan
länge ansetts som en ur beskattningssynpunkt synnerligen problematisk
skatteform. Härmed sammanhänger också, att denna skattetyp, även där den,
såsom i Schweiz, tidigare varit allmän, efterhand övergivits. Vid tiden före
världskriget torde denna skatteform jämväl ha varit praktiskt taget helt utmönstrad.
Med skattens struktur och svåröverskådliga verkningar är jämväl
att tillskriva, att en beskattning i denna form så länge den tillämpades genomgående
gavs en försiktig utformning med låga, proportionella eller endast
svagt progressiva skatteskalor, försedda med generellt tillämpliga reduktionsregler.
Då denna skattetyp såsom redogörelsen i betänkandets bilaga 3 ger
vid handen likväl nu fått en renässans är detta uppenbarligen föranlett av
den finansnöd, som följt kriget i spåren. Där denna skatteform nu måst tillgripas,
såsom i Danmark, Finland och Schweiz, ha likväl de vanskligheter,
som vid en stark belastning äro uppenbart förknippade därmed, där gett
anledning till större försiktighet än skatteberedningen här funnit av nöden.
I Danmark har skatten vid ett något högre skatteuttag försetts med skatlemässigt
betryggande reduktionsregler. I Schweiz och Finland synes sådana
spärregler visserligen saknas men skatteprogressionen är i stället i motsva -

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

rande grad reducerad, i Schweiz mycket svag, max. 3,5 /oo samt i Finland om
än hög så dock ej maximalt över 10 %o. Veterligen har också denna beskattning
i sin nuvarande form både i Danmark och i finland tillgripits forst
sedan andra mindre önskvärda skatteformer såsom den allmänna omsättningsskatten
blivit starkt utnyttjade.

I fortsättningen anför handelskammaren, att förmögenhetens särskilda
skattekraft svårligen kunnat undgå att under krigsårens skattehöjningar fullt
utnyttjas i samma grad som arbetsinkomsten. Tvärtom torde det verkliga
förhållandet vara, ad förmögenhetens särskilda skattekraft tagits så i anspråk
att reduktionsreglerna för förmögenhetsinkomsternas del mast tillämpas.
Beredningens huvudargument för den föreslagna merbelastningen av förmögenhetsskatten
— att den tagits mindre i anspråk än arbetsinkomst och
därför borde underkastas ökad belastning — vore sålunda ej hållbar.

Handelskammaren framhåller även, att förmögenhetsbeskattningens ogynnsamma
verkningar framstode ännu klarare om den betraktades i sammanhang
med den föreslagna kvarlåtenskapsskatten. samt anför därefter bl. a.:

Till den nva förmögenhetsskattens direkta verkningar torde vidare kunna
räknas dess konsekvenser, som en med de kommunala fastighetsskatterna
konkurrerande objektskatt. Sedd ur denna synpunkt ar den nya förmögenhetsskatten
närmast att betrakta som en progressiv objektskatt med skuldavdrag
och kommer som sådan att — fast på olika satt - verka som en oistärkning
av den nuvarande garantiskatten. För mindre jordbruks- och annan
fastighet blir skatten genom skuldavdraget mindre betungande an garantiskatten.
För större fastigheter åter kommer skatten däremot att allteftersom
skatteprogressionen stiger, i stället bil så mycket mer belastande.
För fastigheter med en gäld till halva taxeringsvärdet blir förmögenhetsskatten
för fastigheter i skiktet 100 000—150 000 kr. i stort sett densamma som
garantiskatten. I skikten därunder ställer den sig ca 40 /o lägre men i skikten
däröver resp. 20. 50 och 80 % högre än garantiskatten. Med den hojd
den nya förmögenhetsskatten fått är därför ofrånkomligt, att denna skatt
genom sin karaktär av objektskatt särskilt för större jordbruksfastigheter
måste komma att verka avsevärt tyngande och ytterligare forstarka garantiskattens
olägenheter, framför allt i tider med svag lönsamhet för jordbruksnäringen
och låg förräntning av jordbrukskapitalet. Tvivelsutan bär bered -nin«en vid förmögenhetsskattens avvägning tagit dessa spörsmål i beaktande
och”i anslutning bl. a. härtill sökt hålla förmögenhetsskatten möjligast lag i
de lä°re förmögenhetsskilcten. Men med den merintäkt, som beredningen ansett
förmögenheten skall svara för, har skatteskalan nödvändigtvis redan i
mellanlägen och även i närmaste högre lägen fått ges en sa mycket starkare
stegring Men i samma mån har också, såsom skalan patagligt ger vid handen
en uppenbart ojämn belastning måst läggas på här avsedda me lanhoga
förmögenhetsskikt. När sedan denna efter garantiskatten for jordbruket uppkonstruerade
skala, återigen skall tillämpas ayen pa annan förmögenhet,
placerad i annan förvärvsverksamhet och särskilt i handel och industri, dar
kapitalbehovet efter företags storlek är ett annat än mom jordbruket har
denna ojämnhet i skatteskalan där blivit än mera framträdande Sasom
skalan konstruerats och med förmögenhetsskattens odifferentierade läggning
har sålunda icke kunnat undvikas, att särskilt mellanstora företag i dessa
näringar kommer att bli ojämnt och obilligt hårt beskattade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

279

Handelskammaren framhåller till slut, att den föreslagna skattebelastningen
i sin samlade effekt innebure en tydligt skönjbar överbelastning redan i mellanskikten
och eu alltmer framträdande sådan belastning i högre skikt för
att i de övre och översta skikten övergå i rena orimligbeter. Handelskammaren
fortsätter:

Med en sådan överbelastning både på bredden och på djupet kan icke väntas,
att näringslivets progressivitet skall fortgå i oförändrad takt och ej heller
att skatteunderlagets tillväxt därigenom skall bliva orubbat. I samma
mån sådana verkningar uppenbarligen äro att vänta, i samma mån lär också
en sådan överbelastning motverka sitt eget syftemål.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
hemställa, att förmögenhetsskatten måtte skärpas endast i den mån
detta betingades av en önskan att kompensera skattefriheten för förmögenheter
understigande 20 000 kronor. Organisationerna anföra:

Innan en ökad förmögenhetsbeskattning överväges, synes det erforderligt
att söka utreda vad som utgör den väsentliga skillnaden mellan kapitalinkomst
och arbetsinkomst, d. v. s. ett rimligare förmögenhetsbegrepp måste
tillskapas än som nu gäller. Den som exempelvis äger ett tomtområde, vilket
icke lämnar någon avkastning, har givetvis icke samma skattekraft som
den, vilken äger en i säkra inteckningar med god ränteavkastning placerad
förmögenhet. Förmögenheten är ju i siälva verket endast det kapitaliserade
värdet av den väntade framtida avkastningen. Härav följer, att det nu gällande
förmögenhetsbegreppet vid en så kraftig skärpning av förmögenhetsbeskattningen
som ifrågasatts otvivelaktigt skulle medföra, att skatten drabbar
de skattskyldiga mycket olikformigt. Förmögenheten bör enligt vår uppfattning
ej vara skatteobjekt utan endast dess avkastning. En lagstiftning,
som angriper själva förmögenheten, har därför intet rum i en skattelagstiftning
utan på annat håll.

Frågan om förmögenheternas andel av skattebördan måste bedömas mot
bakgrunden av penningvärdets förändringar och penningpolitikens verkningar
med avseende å förmögenheterna. På grund av nämnda förhållanden kan
nämligen själva grunden för en riktig jämförelse mellan olika år bliva undanryckt.
--- „

Ur skatteförmågesynpunkt må vidare framhållas, att en ensamstående person
med en förmögenhet å t. ex. 60 000 kronor äger större skattekraft för
förmögenheten än äkta makar med fem barn med samma förmögenhet. Enligt
förslaget utgår emellertid förmögenhetsskatten i båda dessa fall med
lika belopp.

Därjämte är det enligt vår mening mycket betydelsefullt, att tormogenheDskatteskalan
utformas med beaktande av dels att intresset av ökat sparande
främjas och dels att kapitalförstöring för skattens gäldande undvikes.
Förslaget innebär, att båda dessa krav blivit helt åsidosatta.

Sveriges grossistförbund framför erinran mot de mindre förmögenheternas
frikallande från beskattning. Förbundet anför:

En lättnad i beskaltningen av mindre förmögenheter kan visserligen i och
för sig synas befogad och vara ägnad att uppmuntra till sparsamhet. Förbises
får dock ej att i den män förmögenhet anses böra utgöra skatteobjekt och
detta bör bära sin andel i den samlade bördan av direkta skatter, en latlnad
i beskal Iniiven av mindre förmögenheter i realiteten innebär, alt å de storre
förmögenhelcrna övervältras den del av skattebelastningen å förmögenhet,

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

som rätteligen borde åvila de mindre förmögenheterna. En sådan avvägning
av beskattningen av förmögenhet kan icke anses vara rättvis. Därest billighetsskäl
eller andra skäl tala för en lindring i beskattningen av mindre förmögenheter
bjuder konsekvensen att taga hänsyn härtill vid avvägningen av
skatter å större förmögenheter. Vi kunna ej finna att beredningens förslag
att i förmögenhetsskatteskalan undantaga förmögenhetsbelopp av 20 000
kronor i tillräcklig grad utgör kompensation för ovanberörda merbelastning
å de större förmögenheterna. I varje fall föreligger ej någon utredning härom.
Vi vilja ej underlåta att i detta sammanhang framhålla det äventyrliga
uti alt helt undantaga mindre förmögenheter från beskattning. En sådan bestämmelse
försvårar myndigheternas arbete med kontroll över att de skattskyldigas
uppgifter äro riktiga. Mindre samvetsgranna skattskyldiga med
förmögenheter i gränsläget kunna sålunda lätt undgå att drabbas av förmögenhetsskatt,
ehuru de egentligen äro skattskyldiga till sådan skatt. Man ställer
sig osökt den frågan, varför beredningen, väl underkunnig om sagda risk,
ändock visat ett så stort tillmötesgående mot denna kategori av skattskyldiga.

Sveriges redareförening ansluter sig till reservanternas förslag samt anför
vidare bl. a.:

Tjänstemän i allmänhet och vissa andra grupper av arbetstagare, exempelvis
kommunalarbetare, äro pensionsberättigade. Efter en förräntning av
2 V2 % utgör kapitalvärdet av pensionsförmånerna för en tjänsteman med en
årslön av 10 000 kronor 80 000 kronor och för en kommunalarbetare i Stockholm
50 000 kronor. Dessa kapitalvärden, ehuru de måste anses vara av fullt
betryggande natur, under hans och hans hustrus livstid, utgöra ej skattepliktig
förmögenhet och alla torde vara ense om, att detta är principiellt riktigt.
Om en yrkesutövare med samma årsinkomst som ovannämnda löntagare vill
sörja för sin egen och sin hustrus pensionering med ungefär samma förmåner
som sagda löntagare, kan han förfara på olika sätt. I regel sker detta
genom att han skaffar sig ett sparkapital till sådan storlek, att detsamma
motsvarar pensionsförmånerna. I dylikt fall är yrkesutövarens förmögenhet
skattepliktig — enligt förslaget i den mån förmögenheten överstiger 20 000
kronor — och drabbas av en årlig förmögenhetsskatt, varjämte den årliga
avkastningen även beskattas. Därest avkastningen ej räcker till för betalning
av den därå belöpande inkomstskatten och av den årliga skatten å förmögenheten
samt hans inkomster i övrigt ej äro av den storleksordning, att
han därav kan spara så stort belopp som motsvarar skillnaden mellan nyssnämnda
skatter och avkastningen av förmögenheten, betyder detta en minskning
av hans pensionsförmåner, för såvida han ej använder en del av sitt
eventuella övriga kapital såsom utfyllnad till pensionen. Dylika konsekvenser
av en felaktigt avvägd och alltför hård beskattning kunna givetvis ej
verka stimulerande å intresset att spara och sörja för tryggandet av en skattskyldigs
och hans makas ålderdom.

Kommerskollegium slutligen anför:

Kollegium vill i likhet med vissa näringsorganisationer framhålla att —
såsom framgår av den av herrar Andersson och Sundén verkställda utredningen
— skattehöjningarna under kriget drabbat förmögenhetsinkomsterna
hårdare än arbetsinkomsterna, varför förskjutningen i skattebelastningen
mellan inkomst och förmögenhet icke torde kunna åberopas som skäl för en
skärpning av förmögenhetsskatten.---

En samtidig skärpning av inkomstskatten för medelstora och större inkomster
och av förmögenhetsskatten enligt beredningens förslag måste otvi -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.

281

velaktigt verka starkt hämmande både på viljan och förmågan att spara.
—---Den begränsning av sparandet inom de nyssnämnda inkomstskik ten,

som den föreslagna skatteskärpningen föranleder, måste, såsom näringsorganisationerna
framhållit, få betänkliga återverkningar på näringslivets
kapitalförsörjning. Detta kommer att medföra särskilt stora olägenheter för
de mindre och medelstora företagen samt för nybildningen av företag och,
på samma sätt som den föreslagna höjningen av bolagsbeskattningen, föranleda
att näringsverksamheten i större utsträckning koncentreras till de
större företagen.---

Den av beredningen föreslagna reduktionsregeln är enligt kollegii mening
alltför begränsad. Den av skattedelegationen föreslagna reduktionsregeln, vilken
är mera ägnad att minska olägenheterna av beskattningen, då den skattskyldiges
inkomst är ringa eller ingen, synes kollegium kunna godtagas.

Departementschefen.

Såsom tidigare erinrats om, uttages förmögenhetsskatten för närvarande
dels genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten, dels genom
en särskild skatt å förmögenhet. Den sistnämnda skatten bestämmes helt av
förmögenhetens storlek medan vid inkomst- och förmögenhetsskatten förmögenhetsbeskattningen
sker genom att 1/i0o av den behållna förmögenheten
lägges till inkomsten. Storleken av denna del av förmögenhetsskatten blir
alltså även beroende av förmögenhetsägarens inkomst.

Skatteberedningens förslag att slopa den nuvarande kombinationen med inkomstskatten
och uttaga hela förmögenhetsskatten i form av en fristående
skatt å förmögenhet har av remissmyndighetema i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Beredningens förslag var i denna del enhälligt liksom
förslaget att undantaga förmögenheter under 20 000 kronor från varje form
av förmögenhetsskatt. Även sistnämnda förslag har som av remissyttrandena
framgår i allmänhet tillstyrkts. Från ett par håll har dock ifrågasatts om
icke även förmögenheter under 20 000 kronor borde bli föremål för viss
skattläggning icke minst med hänsyn till det värde som en mera noggrann
taxering även av smärre förmögenheter måste anses äga ur kontrollsynpunkt.
Å andra sidan har av ett par remissinstanser ifrågasatts om icke en höjning
av den skattefria gränsen från 20 000 till 25 000 eller 30 000 kronor borde
äga rum.

I de mot majoritetens förslag kritiska yttrandena ha i allmänhet framhållits
de skadliga verkningar som en hög förmögenhetsskatt i kombination med
den föreslagna inkomstbeskattningen skulle få på sparandet och företagsamheten
m. m. Myndigheter och näringsorganisationer ha med utgångspunkt
från denna allmänna kritik dragit olika långt gående slutsatser om konsekvenserna
av den föreslagna förmögenhetsbeskattningen för kapitalbildningen
och det ekonomiska framåtskridandet i samhället.

Beträffande den särskilda förmögenhetsskatten är skillnaden mellan de av
majoriteten och av reservanterna i skatteberedningen framlagda förslagen av
någon egentlig betydelse först vid förmögenheter över 100 000 kronor. Förmögenhetsskatten
å 100 000 kronor skulle enligt majoritetens förslag uppgå

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

till 480 kronor per år medan reservanterna stannat för en skala som skulle
innebära en årlig skatt å 450 kronor. När några remissinstanser med avstyrkande
av majoritetsförslaget förklarat sig kunna biträda reservanternas
skatteskala, måste ståndpunktstagandet därför tydligen avse en bedömning
av den såsom lämplig ansedda beskattningen av förmögenheter över 100 000
kronor. Det bör också ihågkommas att ej heller beträffande inkomstskatten
föreligger någon skillnad mellan majoritetens och reservanternas skatteskala
för inkomster intill omkring 15 000 kronor (med undantag för att reservanterna
föreslagit en relativt högre skatt för ensamstående i de lägre inkomstskikten)
.

Invändningarna mot förmögenhetsbeskattningen ha som nämnts i huvudsak
avsett de menliga följder som skatten skulle ha för sparandet, företagsamheten,
risktagandet etc. Problemet gäller skatteprogressionens storlek.
Otvivelaktigt ger en långsammare progression större möjligheter till ett ökat
sparande men detta förhållande är ju icke något särskilt utmärkande för
större inkomster och förmögenheter utan gäller generellt. Synpunkten är dock
såtillvida riktig som en viss minskning av den totala beskattningen av större
inkomster och förmögenheter kan antagas ge upphov till en relativt sett
större ökning av det totala sparandet än en skatteminskning om samma
belopp i lägre inkomstskikt. Om en beskattning därför i ett visst läge anses
böra utformas huvudsakligen med hänsyn till angelägenheten av att få till
stånd en ökad kapitalbildning i samhället, bör progressionen göras relativt
långsam. Tillmäter man här ifrågavarande synpunkt en avgörande vikt borde
man i nuvarande läge sålunda avstå från att genomföra en sådan skattelindring
för lägre inkomsttagare som förutsätter ett ökat uttag av större inkomsttagare
och förmögenhetsägare. Såsom tidigare anförts äro nämligen
möjligheterna för tillgodoseende av synpunkten om största möjliga skattesänkning
för lägre inkomsttagare och smärre förmögenheter i viss mån beroende
av en överflyttning av skattebördan till större inkomster och förmögenheter.

Om man anser det nödvändigt att uttaga en ökad skatt av större inkomster
och förmögenheter för att möjliggöra en skattelindring för lägre inkomster
uppkommer frågan om berörda skatteskärpning i första hand bör avse inkomsterna
eller förmögenheterna. Det är givetvis möjligt att helt eller delvis
överflytta den av skatteberedningens majoritet föreslagna skatteökningen
å större förmögenheter till skatter å högre inkomster. Denna fråga har redan
tidigare berörts och det torde här vara nog att erinra om att med hänsyn till
det ekonomiska framåtskridandet sådana beskattningsformer synas vara att
föredraga som ligga så långt som möjligt från tidpunkten för inkomstens förvärvande.
En förmögenhetsskatt är ur angivna synpunkt att föredraga framför
inkomstskatt, medan arvsbeskattningen i sin tur framstår såsom ett ännu
lämpligare skatteinstrument än förmögenhetsskatten.

I ett flertal yttranden har framhållits att i speciella fall kombinationen av
inkomst- och förmögenhetsskatten skulle leda till orimliga resultat (vid dessa

•283

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

beräkningar bär dock genomgående räknats med eu uttagsprocent om 110)
och med anledning härav ha föreslagits olika former av reduktionsregler.
Även här synes man i första hand avse större förmögenheter. Den av skatteberedningens
majoritet föreslagna och även av reservanterna biträdda reduktionsregeln
för förmögenheter upp till 100 000 kronor, som äro kombinerade
med smärre inkomster, har lämnats utan erinran eller tillstyrkts och i stor
utsträckning har man i yttrandena endast yrkat på införandet av en liknande
reduktionsregel även för större förmögenheter. Mot en utvidgning av
nämnda reduktionsregel till att omfatta även större förmögenheter kunna
olika skäl anföras. Beredningens majoritet har ansett att med den föreslagna
konstruktionen av förmögenhetsskatten och med dess motivering finnes icke
anledning att såsom en allmän regel taga hänsyn även till inkomstens storlek.
Enligt beredningens menig är den föreslaga reduktionsregeln att anse
som en spärregel endast för mera ömmande fall. Då remissinstanserna i många
fall föreslagit reduktionsregelns utsträckning till även större förmögenheter,
förefinnes sålunda en principiell skillnad i bedömningen av förmögenhetsskattens
karaktär.

Flera remissmyndigheter ha framhållit att behov syntes föreligga av eu
spärregel som skulle maximera de sammanlagda skatterna å inkomst och
förmögenhet till exempelvis 80 procent av inkomsten. Denna spärregel skulle
i viss utsträckning eliminera behovet av en generell reduktionsregel av det
slag som nyss antytts. Spärregelns verkningar skulle emellertid komma att
huvudsakligen begränsa sig till mycket stora förmögenheter eller medelstora
förmögenheter med mycket låg avkastning. Den skulle sålunda komma att
avse ett väsentligt mindre antal förmögenhetsägare än vad fallet skulle bli
vid en generell reduktionsregel av nyss antydd art. En nackdel med varje
form av spärr- och reduktionsregler är att det erbjuder vissa svårigheter att
överblicka konsekvenserna av deras införande. Otvivelaktigt har den nuvarande
reduktionsregeln vid förmögenhetsbeskattningen kommit att bli tilllämplig
i ett stort antal fall där de skäl, som föranledde regelns införande,
knappast kunde anses ha förelegat.

Beträffande skatteskalans konstruktion ha invändningar gjorts under hänvisning
bland annat till att marginalskatten å förmögenhetsavkastningen med
givna förutsättningar relativt snart och i ganska stor utsträckning kan komma
att överskrida 100 procent. Denna synpunkt har i ett flertal yttranden
tillmätts en avgörande betydelse vid framställandet av krav på en omarbetning
av skalan. Den åsyftade justeringen av skalan skulle endast kunna ske
genom en sänkning av progressionen, vilket skulle medföra en motsvarande
minskad avkastning av förmögenhetsskatten. Det gäller sålunda frågan om
förmögenhetsskattens totalstorlek, ty någon kompensation för den minskade
belastningen på större förmögenheter genom ökat uttag av medelstora förmögenheter
synes icke på något håll ha avsetts.

Tidigare har utvecklats de skäl som enligt min mening föreligga för en
skärpning av förmögenhetsbeskattningen. Jag avser härvid dels frågan om

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

en avvägning mellan de olika direkta statsskatterna, dels angelägenheten av
största möjliga skattesänkning för de lägre inkomsttagarna. Med utgångspunkt
från dessa synpunkter har jag framhållit, att en viss höjning av förmögenhetsbeskattningen
framstår såsom motiverad, och detta desto mer som
den skulle möjliggöra en större minskning av inkomstbeskattningen än som
eljest skulle kunna komma till stånd. Därvid har också betonats att om ett
minskat skatteuttag framdeles skulle visa sig möjligt, böra lättnaderna även
då främst avse inkomstskatterna, medan förmögenhets- och arvsbeskattningen
icke syntes utgöra en lämplig budgetregulator.

Meningsskiljaktighetema med avseende å den föreslagna förmögenhetsbeskattningen
torde huvudsakligen gälla skatterna för förmögenheter över
100 000 kronor. Det kan därför finnas anledning att här i sammandrag återge
den statistik över förmögenhetsfördelningen vid 1946 års taxering, vilken såsom
bihcing 1 fogats till detta protokoll.

:attepliktig förmögenhet, kr.	Antal
20 000—	30 000	101 652
30 000—	50 000	87 899
50 000—	100 000	56 843
100 000—	150 000	14 908
150 000—	300 000	12 253
300 000—	500 000	3 887
500 000—	1 000 000	2 281
000 000—		978
	Summa	280 701

Antalet förmögenheter över 100 000 kronor uppgingo sålunda vid slutet av
år 1945 till 34 307 st., varav nära 15 000 st. utgöras av förmögenheter mellan
100 000 och 150 000 kronor. Om dessa förmögenheter fördelas även med
hänsyn till det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet
erhålles följande fördelning:

Skattepliktig förmögenhet, kr.

laxerat Deiopp, kr.	100 000—	150 000—	300 000-	500 000-	1000 000—
150 000	300 000	500000	1000 000
— 3 000	636	252	—	—	_
3 000— 6 000	3 007	628	97	8	_
6 000- 10 000	3 749	2 292	124	42	_
10 000— 20 000	4 785	4 700	1 100	143	13
20 000— 50 000	2 509	3 804	1 980	1 267	177
50 000-100 000	200	519	499	651	423
100 000—200 000	21	55	82	145	252
200 000—	1	3	5	25	113
Summa	14 908	12 253	3 887	2 281	978

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

285

Det är som nämnt närmast frågan, huruvida en beskattning av dessa nära
35 000 förmögenheter enligt det av beredningens majoritet framlagda förslaget
kan anses rimlig och lämplig, som blivit föremål för diskussion. Jag har
redan tidigare såsom min mening framhållit att en förmögenhetsbeskattning
av den föreslagna omfattningen icke kan anses förbunden med sådana nackdelar
ur samhällsekonomisk synpunkt att detta skulle motivera en minskning
av progressionen. Ej heller synes det med fog kunna påstås att förmögenhetsskatten
skulle vara oproportionerligt hög i förhållande till exempelvis
inkomstskatten, även om varje sådan bedömning ur »rättvisesynpunkt» givetvis
måste erbjuda stora vanskligheter. Med den tidigare vid upprepade
tillfällen betonade angelägenheten av att företaga största möjliga sänkning
av inkomstskatten för i främsta rummet lägre inkomsttagare, även om denna
för sitt genomförande kräver skärpningar av andra direkta skatter, anser
jag mig sålunda böra förorda att den nya fristående förmögenhetsskatten
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det av skatteberedningens
majoritet förordade förslaget. I ett par avseenden vill jag dock föreslå jämkningar
av detta förslag.

Skatteberedningen har föreslagit att den skattefria gränsen för förmögenheter
skall sättas till 20 000 kronor eller samma belopp som för närvarande
gäller för den särskilda skatten å förmögenhet. Bland annat till följd av de
höjda taxeringsvärdena vid den senaste fastighetstaxeringen har antalet förmögenhetsägare
över 20 000 kronor undergått en kraftig stegring och som
av nyss redovisade siffror framgår uppgick antalet till 280 000 st. vid 1945
års slut. Av dessa hade drygt 101 000 st. förmögenhetsbelopp mellan 20 000
och 30 000 kronor. Med hänsyn till penningvärdets utveckling anser jag skäligt,
att den skattefria gränsen för förmögenheter liöjes från 20 000 till 30 000
kronor, vilken höjning synes innebära avsevärda fördelar även ur taxeringsteknisk
synpunkt. Den av skatteberedningens majoritet förordade skatteskalan
kan för år 1948 beräknas ge en 50 miljoner kronor högre avkastning
än nuvarande förmögenhetsskatter. Intäktsbortfallet genom den av mig förordade
höjningen av det skattefria beloppet kan beräknas till ca 13 miljoner
kronor, varefter skulle återstå en beräknad intäktsökning på drygt 35 miljoner
kronor. Med utgångspunkt från utfallet vid 1944 års taxering hade beredningen
räknat med att den nya skatten skulle inbringa ett ca 30 miljoner
kronor högre belopp än den hittillsvarande förmögenhetsbeskattningen. Jag
kan sålunda icke ansluta mig till den i vissa yttranden hävdade meningen,
att en viss förmögenhetsskatt borde utgå även å förmögenheter under 20 000
kronor. De fördelar som ur kontrollsynpunkt skulle kunna vinnas genom eu
dylik utvidgning av förmögenhetsbeskattningen synes mig icke vara av sådan
art alt de kunna motivera exempelvis ett bibehållande av den nuvarande
kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, även om den i denna
skatt ingående förmögenhetsbeskattningen skulle avsevärt minskas.

Mot den av skatteberedningen föreslagna rediiklionsregeln för förmögenheter
intill omkring 100 000 kronor, som äro förenade med låga inkomster,
har jag ingen erinran. Den i ett flertal yttranden förordade utvidgningen

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

av denna reduktionsregel till att omfatta även större förmögenheter anser
jag mig däremot icke kunna biträda. Som ett provisorium vill jag i stället
tillstyrka att en spärregel införes, enligt vilken de totala direkta stats- och
kommunalskatterna maximeras till 80 procent av inkomsten. Någon reduktion
av kommunalskatten eller förmögenhetsskatten skulle dock icke kunna
ske. Genom denna spärregel skulle även undvikas ett sådant fall som det
av skattedirektören vid överståthållarämbetet angivna, nämligen att en person,
som endast äger åtnjuta avkastningen av ett visst kapital, skulle erhålla
en skatt som överstege avkastningen.

Rörande den närmare utformningen av spärregeln torde få hänvisas till
en kommande proposition. Verkningarna av en spärregel av detta slag synas
böra göras till föremål för ytterligare undersökningar, innan slutgiltig
ståndpunkt tages till den och det är med anledning härav som den tills
vidare torde böra ges begränsad giltighet. Det synes nämligen angeläget undvika
att innehavare av större förmögenheter vidtaga transaktioner för att
undslippa förmögenhetsskatt genom att ordna sin förmögenhetsförvaltning i
sådana former, att en avsevärd skattelindring erhålles genom att spärregeln
blir tillämplig. Vid ett genomförande av det av mig förordade förslaget till
spärregel har jag sålunda för avsikt att låta undersöka regelns verkningar
och med stöd av härvid vunna erfarenheter senare upptaga frågan till förnyad
behandling.

Slutligen vill jag understryka de synpunkter rörande önskvärdheten av en
effektivare förmögenhetstaxering varåt skatteberedningen givit uttryck och
som även understrukits i ett flertal yttranden. Denna fråga torde böra göras
till föremål för utredning och jag har för avsikt att inom den närmaste
tiden hemställa om bemyndigande att låta utreda frågan genom särskilda
sakkunniga.

Förmögenhetsskatten skulle sålunda uttagas i enlighet med följande skatteskala: -

Beskattningsbar	Skatt
förmögenhet, kr.	°/oo
— 30 000	0
30 000—100 000	6
100 000—150 000	10
150 000—200 000	12
200 000—300 000	15
300 000—	18

Den närmare innebörden av den av mig förordade skatteskalan för den
statliga förmögenhetsskatten framgår av följande sammanställning, där en
jämförelse gjorts med de av majoriteten och reservanterna i beredningen
föreslagna skattesatserna:

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Förmögenhets-	Årlig förmögenhetsskatt, kronor enligt
belopp,	skatteberedningens	proposi-
kr.	majoritet	reservanter	tionen
20 000	—	—	—
30 000	00	50	—
50 000	180	150	120
100 000	480	450	420
150 000	980	800	920
200 000	1 580	1 200	1 520
300 000	3 080	2 200	3 020
500 000	0 680	4 600	6 620
1 000 000	15 680	10 600	15 620
5 000 000	87 680	66 600	87 620

Enligt den av mig förordade skatteskalan skulle sålunda skatten å förmögenheter
upp till 100 000 kronor bli lägre än enligt reservanternas i beredningen
förslag. Även vid förmögenheter om 150 000 kronor skulle skillnaden
i skatt icke vara större än 120 kronor eller 800 kronor enligt reservanternas
skatteskala och 920 kronor enligt den av mig föreslagna. För större
förmögenheter bli skillnaderna avsevärt större, t. ex. 320 kronor vid en förmögenhet
om 200 000 kronor, 2 020 kronor vid ett förmögenhetsbelopp om
500 000 kronor och 5 020 kronor vid en förmögenhet uppgående till 1 miljon
kronor. *,

Det erbjuder vissa svårigheter att enkelt åskådliggöra den föreslagna förmögenhetsskattens
storlek i förhållande till nuvarande förmögenhetsbeskattning
beroende på att den senare delvis är kombinerad med inkomstskatten.
I följande sammanställning har den nya skatten för vissa förmögenhetsbelopp
jämförts med nuvarande förmögenhetsskatt vid olika inkomster (avser
familj utan barn i ortsgrupp III):

Förmögenhet,	Föreslagen		Nuvarande förmögenhetsskatt i kr.	vid en inkomst	av
kr.	skatt, kr.	3 000	8 000	15 000	25 000	50 000	100 000
20 000	—	24	30	47	65	93	107
30 000	—	47	56	81	108	150	171
40 000	60	70	81	115	151	207	235
50 000	120	102	116	159	204	274	309
80 000	300	201	222	296	362	474	530
100 000	420	263	316	409	487	627	697
150 000	920	365	555	690	801	1 011	1 116
300 000	3 020	685	1 244	1 684	1 892	2312	2 522
500 000	6 620	1 183	1 871	3 116	3 580	4 247	4 597
1 000 000	15 620	2 678	3 773	5 379	7 130	9 174	9 785
5 000 000	87 620	23 493	25 780	28 673	32 157	38 642	49 132

Den föreslagna skatteskalan skulle sålunda medföra skattelättnader för så
gott som samtliga förmögenhetsägare intill 50 000 kronor och i de fall där
en skärpning skulle inträda skulle denna uppgå till endast 10 å 20 kronor.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Denna skärpning torde dock undantagslöst vara avsevärt mindre än den föreslagna
minskningen av inkomstskatten för ifrågavarande förmögenhetsägare.
För förmögenheter mellan 50 000 och 100 000 kronor skulle en skattehöjning
om högst 160 ki''onor inträda för personer vilkas förmögenhetsinnehav
äro förbundna med förhållandevis låga inkomster. Även i detta fall
torde dock den föreslagna inkomstskattesänkningen för ifrågavarande inkomstskikt
nästan genomgående kompensera skärpningen av förmögenhetsskatten,
varför i det relativt ringa antal fall där den nu förordade omläggningen
av statsbeskattningen skulle medföra en ökning av de sammanlagda
statsskatterna, denna ökning komme att begränsas till ett mycket ringa
belopp. Skatterna på förmögenheter över 100 000 kronor skulle däremot
nästan genomgående komma att utvisa en större eller mindre stegring, beroende
på inkomstens storlek. Även vid förmögenheter om 150 000 å 200 000
kronor skulle dock ingen skärpning inträda om inkomsten uppgår till ca
50 000 kronor och om inkomsten överstiger 100 000 kronor blir förmögenhetsskatten
enligt förslaget större än nuvarande förmögenhetsskatt först när
förmögenheten överstiger 200 000 kronor. Att förmögenhetsbeskattningen
skärpes relativt mera för förmögenhetsägare med lägre inkomster är en oundviklig
konsekvens av övergången till en helt fristående förmögenhetsskatt.
Genom att samtidigt relativt sett betydande sänkningar av inkomstskatten
föreslås för de lägre inkomsttagarna, synas emellertid de invändningar bortfalla,
som eljest kanske skulle kunnat göras mot skatteförslaget från angivna
utgångspunkt. Av hela antalet förmögenhetsägare med förmögenheter mellan
50 000 och något över 100 000 kronor och inkomster upp till 30 000 kronor
torde — vid en uttagsprocent av statsskatten om 100 — endast ett ringa
fåtal få någon som helst höjning av den sammanlagda inkomst- och förmögenhetsskatten
till staten. Alla förmögenhetsägare intill 30 000 kronor och
med inkomster intill angivna belopp få ju förutom inkomstskattesänkningen
befrielse från varje slag av förmögenhetsskatt. Förmögenhetsskatten för belopp
mellan 30 000 och 50 000 kronor skulle likaledes, såsom redan tidigare
framhållits, i allmänhet komma att undergå en sänkning.

3. Vissa juridiska personers skattskyldighet för förmögenhet.

Skattskyldighet för förmögenhet enligt förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åvilar även föreningar och samfund, vilkas medlemmar
icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets
förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar.
häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga
dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst. De nu angivna
juridiska personerna äro däremot icke skattskyldiga för förmögenhet enligt
förordningen om särskild skatt å förmögenhet, såvida de icke äro att hänföra
till familjestiftelser eller utländska bolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

289

Beredningen föreslår (se s. 196—201), att ifrågavarande juridiska personer
skola vara underkastade den nya fristående förmögenhetsbeskattningen men
enligt speciella regler. Skattepliktsgränsen skall vara 5 000 kronor och för
överskjutande del av sådan skattskyldigs förmögenhet skall beskattningen
vara proportionell med en skattesats av 1,5 promille.

Den nu gällande skatteplikten för vissa ekonomiska föreningar skall enligt
beredningens förslag upphöra.

Mot beredningens förslag i förevarande del ha erinringar framförts endast
av Sveriges grossistförbund samt Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, vilka gjort invändning mot de ekonomiska föreningarnas
frikallande från förmögenhetsbeskattning. Handelskammaren framhåller, att
de ekonomiska föreningarna genom att de befriades från skatt för den förmögenhet,
som i händelse av likvidation icke skulle utdelas till aktieägarna,
icke komme att i samma utsträckning som aktiebolagen drabbas av den föreslagna
skatteskärpningen. Handelskammaren anför vidare:

Det må visserligen vara riktigt, att om de i de ekonomiska föreningarna
befintliga kapitalbehållningarna skulle i sin helhet slås ut på andelarna, kapitalet
dock icke skulle beröras av förmögenhetsbeskattningen, enär andelsägarna
i regel torde befinna sig i den ekonomiska ställning, att de icke komma
upp till skattepliktig förmögenhet. Men eftersom den förmögenhet, som
tidigare beskattats hos föreningarna, under inga förhållanden kan tagas i
anspråk av andelsägarna, är det rimligt att densamma betraktas såsom en
avskild förmögenhetsmassa, som bör beskattas i likhet med annan förmögenhet.

Vad i de nyssnämnda remissyttrandena anförts anser jag icke utgöra till- Departementsräckliga
skäl att bibehålla skatteplikten för ekonomiska föreningar. Jag fin- CÄe/enner
mig sålunda böra godtaga beredningens förslag i denna del.

4. Jämförelse med inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
i vissa andra länder.

Till skatteberedningens betänkande ha redogörelser fogats rörande beskattningen
av inkomst och förmögenhet i vissa främmande länder. I yttranden
över beredningens förslag från olika organisationer inom näringslivet ha
vidare gjorts jämförelser mellan den föreslagna svenska beskattningen och
skatterna i vissa anglosaxiska länder samt Schweiz. I regel ha dessa jämförelser
gått ut på att visa den relativa hårdheten i det svenska skattetrycket.
Vanskligheten i alla sådana jämförelser är uppenbar. Beskattningen är en
del av hela den ekonomiska politiken och kan framför allt inte skiljas från
frågan om statsutgifterna, deras omfattning och verkningar. Varje skatteform
måste ses som del av hela skattesystemet och en jämförelse t. ex. mellan
inkomstskatterna i två länder kan leda till missvisande slutsatser, om
inte vederbörlig hänsyn tages till beskattningen i övrigt. Ländernas ekonomiska
struktur, inkomsternas och förmögenheternas fördelning jämte andra
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 2/2. 19

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

faktorer spela en roll, som gör det nödvändigt att uppmärksamma, inom vilka
gränser slutsatserna äga giltighet.

Den första här anförda omständigheten är kanske den väsentligaste. Om
skatter tagas ut för ändamål som uppenbarligen främja det allmänna välståndet,
kunna de inte bedömas på samma sätt, som om samma skatter inte
alls eller endast i mindre grad tjäna detta syfte. Man kan visserligen i båda
fallen tala om en större eller mindre skattebörda, men betydelsen av detta
ord är i båda fallen inte densamma. Hur sammanvävda skattefrågorna kunna
bli med utgiftsfrågoma, och hur svårt det kan vara att ge ordet skattebörda
ett entydigt innehåll, ge de nu föreliggande förslagen om bamavdragen och
barnbidragen exempel på. Barnavdragen vid beskattningen äro en uppenbar
skattelättnad. Att avskaffa dem innebär en ökning av skattebördan. När de
ersättas med barnbidrag som ger barnfamiljer tillskott av inkomster på inemot
tre gånger så stora belopp som barnavdragen, redovisas detta som höjd
beskattning men detta innebär tydligen ett helt annat slags skattehöjning än
en som förorsakas av vissa andra utgifter.

Vad som sålunda vid alla jämförelser mellan beskattningen i vårt land och
i andra länder får hållas i minnet, är att skatternas höjd är beroende på
våra egna uppfattningar om önskvärdheten av en viss höjd hos statsutgifterna
och på våra egna beslut i detta hänseende. Sedan utgiftsramen blivit
bestämd, samlas uppmärksamheten kring frågan, i vilka former de nödvändiga
skattemedlen böra tagas ut under hänsyn till de normer man finner
riktiga att följa. Det torde i första hand bli dels kravet på att skatterna skola
utmätas enligt medborgarnas bärkraft, så att uppoffringen blir så lika som
möjligt, dels omsorgen om det ekonomiska livets utveckling, så att hämmande
verkningar av beskattningen göras så små som möjligt och de fördelaktiga
komma till sin rätt. Det är tydligt att även i den mån samma principer
äro godtagna i olika länder, utfalla omdömena olika om hur beskattningen
bör utformas med ledning av dessa principer.

Som utgångspunkt för en jämförelse mellan Sverige och ett antal främmande
länder kan tagas den sammanställning av skatterna på inkomst och
förmögenhet i England, U.S.A. och Schweiz, som gjorts på uppdrag av organisationer
inom näringslivet och som inlämnats till Kungl. Maj:t. Vid inkomstbeskattningen
av enskilda utgår denna utredning från familjer med
två barn och för att jämförelsen med det nya svenska skatteförslaget icke
skall bli missvisande, har man minskat den svenska skatten med 400 kr. eller
200 kr. i barnbidrag för varje barn. Då dessa bidrag nu föreslås till 260 kr.
har motsvarande ändring gjorts i de nedan anförda exemplen. Vidare har uttagningsprocenten
satts till 100 i överensstämmelse med antagandet i förevarande
proposition. I övrigt ha de svenska skatterna beräknats enligt samma
grunder som i näringsorganisationernas utredning.

Sammanställningen visar omedelbart, hur avgjort den engelska skatten på
arbetsinkomster överstiger motsvarande skatt i de andra länderna, detta
trots att intet tillägg gjorts för den svårberäkneliga engelska kommunalskatten.
Huruvida denna kan beräknas så lågt som antydes i näringsorganisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

291

Arbets- inkomst	Sverige	England	U.S.A. (New York)	Schweiz (Bern)
Kr.	%	Enbart stats- skatt	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%
4 000					_	__	_	205	Öl
6 000	192	3-2	—	248	41	—	—	494	7''2
10 000	1130	11-8	30	1727	173	348	3''5	1172	11-7
12 000	1658	13-8	5-2	2 516	21-0	680	5-7	1651	13-8
15 000	2 523	16-8	7-9	3 698	24''7	1231	8-2	2 273	15-2
20 000	4 276	21-4	12-2	5 812	29-1	2 347	11-7	3 518	17-6
30 000	8 649	28-8	19-4	10 414	34-7	4 807	160	6 718	22-4
40 000	13 407	33-5	24-0	16 011	40-0	8 035	20''1	10 977	27''4
50 000	18 565	37-1	27-5	22 080	44-2	11633	233	16 378	32-8
100 000	47 423	47-4	37-6	57 464	57-5	37 522	375	45 257	45-3
150 000	78 781	52.5	426	98 160	65-4	68 362	45-6	75 831	50-6
200 000	110 781	55‘4	45-5	143 210	71''6	99191	49-6	106 388	53-2
300 000	181 497	60-5	50-5	238 025	793	177 912	59''3	167 435	55-8
1500 000	327 497	65''5	55-5	434 000	86-8	335 794	70-1	—	—
1 1 000 000	692 497	69''2	59''3	922 000	92-2	788 000	78-8	—	—

tionemas yttrande, eller omkring 2 procent må därför lämnas därhän. Att
den kan uppgå till väsentligt högre belopp är i alla händelser obestridligt.

Däremot synes den schweiziska skatten ligga ganska nära den svenska för
vissa inkomstskikt, medan den för andra dels ligger över, dels under. Den
tycks vara avsevärt hårdare för den stora huvudmassan av inkomster, vilka
i båda länderna falla under 10 000 kr., men något lindrigare för inkomstskikten
över 15 000 å 20 000 kr. upp emot 100 000 kr., detta senare under
förutsättning att den för Bern tillagda kommunala skatten är representativ
på samma sätt som de 10 % i genomsnittlig kommunalskatt, som för Sveriges
del lagts till den statliga inkomstskatten.

Denna fråga om de kommunala skatternas höjd har en särskild betydelse
vid jämförelsen med skatterna i U. S. A. De uträknade skattebeloppen ligga
där uppenbarligen långt upp i inkomstskikten på en väsentligt lägre nivå än
i alla de andra länderna. Frågan är emellertid om utredningen ger en riktig
bild av det samlade skattetrycket i U. S. A. De i det följande meddelade siffrorna
för det samlade skattetrycket i en rad olika länder tyda icke på att den
amerikanska nivån för direkt beskattning skulle ligga relativt lågt. Det även
på annat ställe i detta anförande åberopade standardverket av Shultz om
amerikanska finanser anger såsom ett rimligt genomsnitt att för delstatsskatter
och kommunala skatter i U. S. A. lägga till omkring 10 %> av inkomsten.
Och vid de konstruerade exemplen i amerikanska skattehandböcker brukar
räknas med avdrag av kommunalskatt från den federala skatten med belopp
som synas någorlunda jämförbara med de svenska.

1 Detta inkomstskikt icke med i näringsorganisationernas tabeller. Beloppen för U.S.A. hämtade
ur de officiella skattetabellerna under antagandet att 2 000 doll. utgör hela avdraget vid
kalkylering av beskattningsbara belopp.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Med sådana tillägg skulle de amerikanska siffrorna närma sig de schweiziska
och svenska, och skillnaden förringas ytterligare, om man som rimligt
är vid en realistisk jämförelse tar hänsyn också till den felkälla, som får anses
ligga i en mekanisk omräkning av amerikanska siffror för inkomster och
skatter efter gällande växelkurs. Denna är knappast en riktig mätare av förhållandet
mellan t. ex. dollarns och kronans köpkraft i respektive länder. När
45 % av inkomsttagarna i U. S. A. år 1942 hade en inkomst av 7 200 kr. eller
däröver enligt gällande växelkurs — alltså över 2 000 dollars — medan i
Sverige år 1943 antalet endast var 8 %, så kan denna stora skillnad inte helt
uppfattas som uttryck för den högre levnadsstandarden i Förenta staterna.

överhuvud taget synes det vara vilseledande att göra jämförelserna med
inräknande av de svenska kommunalskatterna, om vilka man äger full kännedom,
medan i övriga länder samma skatter antingen fått undantagas såsom
i England eller representeras av enstaka kommuner, vilkas representativa
karaktär icke är klarlagd. Då t. ex. i U. S. A. året 1938—39 de sammanlagda
skatterna uppgingo till 13,8 milliarder dollars men därav de federala
skatterna utgjorde endast 5,5 milliarder, medan delstats- och kommunalskatterna
stego till 8,2 milliarder, är det berättigat att antaga, att den i organisationernas
utredning angivna skatten i New York inte ger ett riktigt uttryck för
höjden av hela den amerikanska beskattningen. De för New York angivna
siffrorna skilja sig, såvitt man kan se, inte märkbart från de belopp vartill
den federala skatten ensam uppgår. Gör man en grov beräkning och såsom
avdrag vid den federala inkomstskatten upptar 4 X 500 dollars för familjer
med två barn, alltså 2 000 dollars, ger den federala skatteskalan belopp av
ungefär den storlek, som i näringsorganisationernas utredning uppges för
New York. Tillägg för alla delstatsskatter och kommunala skatter i U. S. A.
skulle alltså i denna utredning saknas.

Det förefaller då vara riktigare att göra jämförelsen mellan enbart den
statliga inkomstskatten, till dess omfattningen av den kommunala beskattningen
blivit klarlagd. Procentsiffror för den statliga inkomstskatten i Sverige
ha därför blivit införda i skattetabellen här ovan, och som synes bli olikheterna
mellan den svenska och den amerikanska skatten då ganska oväsentliga,
ända tills man kommer upp i de högsta inkomstklasserna, där de amerikanska
skattesatserna stiga i höjden på ett sätt, som visserligen inte gör dem
jämförbara med de engelska men som för dem mycket högt över de svenska.
Dessa högsta inkomstklasser — över 300 000 kr. — ha inte medtagits i näringsorganisationernas
utredning, men då inkomster över 100 000 dollars, alltså
omkring 360 000 kr., tyckas svara för 8 % av hela inkomstskatten, eller
över en milliard dollars, torde de spela en roll i det amerikanska näringslivet,
som ger höjden av deras beskattning en viss betydelse.

Jämförelser mellan beskattningen av förmögenhet i de olika länderna möter
större svårigheter än jämförelser av inkomstskatterna. Utom en mindre
förhöjning av skatten på unearned income har England endast arvsskatten
som skatt på förmögenhet och detsamma är fallet med den federala beskattningen
i U. S. A. Däremot har Schweiz en beskattning av förmögenheter som

Kunyl. Maj:ts proposition nr 212.

293

att döma av de i näringsorganisationernas utredning meddelade siffrorna är
relativt hög vid låga inkomster och måttlig förmögenhet, om jämförelsen göres
med den svenska beskattningen, men däremot avsevärt mycket lägre än
den svenska vid vissa kombinationer av inkomster och större förmögenhet.
Eftersom av de anförda siffrorna synes framgå, att den schweiziska beskattningen
ligger ganska mycket över den svenska ännu vid förmögenheter på
100 000 kr., gälla de högre svenska skattesatserna endast en mindre del av
alla förmögenhetsägare. Den föreslagna svenska skattens karaktär av ren förmögenhetsskatt
utan att hänsyn tages till inkomsten, leder uppenbarligen vid
de större förmögenheterna till mycket höga procenttal i förhållande till inkomsten.

Jämförelser med länder utan årlig förmögenhetsskatt måste syfta till att
få bestämda frågor besvarade, om de skola ha något värde. I fråga om
U. S. A. kan endast konstateras att i den mån föregående sammanställningar
visat en amerikansk federal inkomstbeskattning av ungefär samma höjd som
den svenska statsskatten med undantag för de högsta inkomstklasserna, så
kommer den svenska förmögenhetsskatten som en ökning av den samlade
statsskattebördan.

För Englands del vore det däremot mera möjligt att ställa en fråga med
begriplig innebörd, nämligen den vilken förmögenhetsskatt som kunde rymmas
inom den marginal, varmed den engelska inkomstskatten överskjuter
den svenska. Om man vid dessa jämförelser godtager den ofta nämnda utredningens
antagande, att med undantag för små inkomster den kommunala
skattebelastningen inte skulle utgöra mera än ett par procent, så röra sig olikheterna
i procentuell skattebelastning mellan 8 % vid inkomster på 10 000 kr.
ända upp till 25 % vid de allra högsta inkomsterna. En inkomsttagare med
10 000 kr. skulle kunna äga över 100 000 kr., den med 12 000 kr. över
150 000 kr., den med 15 000 kr. nära 200 000 kr., den med 50 000 kr. omkring
400 000 kr. o. s. v., utan att den svenska inkomstskatten jämte den årliga
förmögenhetsskatten skulle överstiga hans nuvarande engelska inkomstskatt.
En engelsman med 200 000 kr. inkomst betalar i skatt lika mycket som en
svensk med samma inkomst skulle få göra vid en förmögenhet på över 2
milj. kr., och vid 500 000 kr. inkomst kunde förmögenheten uppgå till över
6 milj., utan att den svenska skatten bleve så hög som den engelska.

Den jämförelse mellan olika skattesystem, vid vilken man på många håll
brukar lägga stor vikt, är höjden av marginalskatten. Den kan i här förevarande
länder lätt utläsas ur de angivna skattebeloppen i på varandra följande
inkomstlägen. En tabell, utarbetad med ledning av näringsorganisationernas
utredning, infogas här, varvid är att märka att de svenska siffrorna
bygga på en uttagningsprocent av 100 och på barnbidrag om 260 kr.

Även vid marginalskatterna kan iakttagas, att den engelska skatten visar
väsentligt högre procenttal än de övriga. Den amerikanska — varvid man
dock får erinra sig tveksamheten i fråga om den icke federala beskattningen
— visar de lägsta siffrorna, tills man når de högsta inkomstlägena, då den
går förbi både den schweiziska och den svenska. Denna sistnämnda håller

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Inkomstskikt	Inkomst- ökning	Skatteökning
Sverige	England	U. S.	A.	Schweiz
kronor	%	kronor	%	kronor	%	kronor	%
4 000— 6 000	2 000	(192	9-6)	(248	12-4)	_	_	289	14-4
6 000— 10 000	4 000	938	24-0	1 479	370	348	8-7	678	16-9
10 000— 12 000	2 000	528	26-4	789	39-4	332	16-6	479	23-9
12 000— 15 000	3 000	865	28-8	1 182	39-4	551	18-4	622	20-7
15 000— 20 000	5 000	1753	35-1	2114	42-3	1 116	22-3	1245	24-9
20000— 30 000	10 000	4 373	43-7	4 602	460	2 460	24-6	3 200	320
30 000— 40 000	10 000	4 758	47''6	5 597	560	3 228	323	4 259	42-6
40 000 - 50 000	10 000	5158	51-6	6 069	60-7	3 598	36-0	5 401	540
50 000-100 000	50 000	28 858	57-7	35 384	70-8	25 889	51-8	28 879	57-8
100 000—150 000	50 000	31 358	62-7	40 696	81''4	30 840	61-7	30 574	61-1
150 000—200 000	50 000	32 000	64-0	45 050	90-1	30 829	61-7	30 557	611
200 000—300 000	100 000	70 716	70-7	94 815	94-8	78 721	78-7	61047	61-0

sig — med undantag för inkomster intill 6 000 kronor — högre än den
schweiziska ända upp till 40 000 kronorsskiktet, då den schweiziska kommer
upp i samma höjd men maximeras något över 60 %>, så att de allra
högsta svenska procenttalen — över 70 % — komma att ligga högre.

Till slut kan det ha sitt intresse att tillfoga vissa uppgifter om förhållandet
mellan skatter och nationalinkomst i olika länder. Jämförelser av detta slag
lida, såsom tidigare framhållits, av svagheten att hänsyn icke tages till det sätt
varpå skatteinkomsterna användas och hur de offentliga utgifterna därför påverka
medborgarnas liv. Men det är likväl den enda jämförelse som ger en
samlad bild av hur starkt beskattningen minskar enskildas möjligheter att
efter eget gottfinnande bruka sina ekonomiska resurser.

Sammanställningen är gjord inom konjunkturinstitutet och lämnas med
alla reservationer för den kända vanskligheten i dylika beräkningar. De svenska
och möjligen även de danska siffrorna för privat- och nationalinkomst
torde på grund av beräkningsmetoden vara för höga i jämförelse med siffrorna
från övriga länder, vilket alltså gör procenttalen något för låga.

En närmare analys av de meddelade siffrornas innebörd kan här inte
lämnas. De återspegla läget för något eller några år sedan. Vissa skattesänkningar
ha ägt rum i olika länder. För Sveriges vidkommande betyder redan
bortfallet av omsättningsskatten en minskning av den sammanlagda skattesumman
med omkring 400 milj. kr., vilket kan beräknas betyda åtminstone
2 % av den samlade privata inkomsten. Utan att någon ingående kommentar
tillfogas synes det vara tillåtet att uttala, att siffrorna snarast antyda ett
lägre skattetryck i Sverige än i de anglosaxiska länderna och i alla händelser
inte lämna något stöd för antagandet, att den del av inkomsten som medborgarna
avstå för det allmännas behov skulle vara större i vårt land än i med
oss jämförliga länder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 295

Det totala skattetrycket i olika länder.

Land	År	Räkneenhet	Privat in- komst	Direkta skatter i % av privatink.’	Indirekta skatter i % av privat-ink.2	National-inkomst till pro-duktions-kostnad	Statsin-komst i % av national-inkomst8
Australien4----	1944/45	miljoner pund	1 315	17-2	11-7	1256	300
Canada5......	1944/45	miljarder dollar	(9-7)8	19-6	8-2	9-7	27-8
Danmark7----	1945	miljarder kronor	(10*5)®	16''2	5-7	(10-6)	14-3
England8.....	1945	miljoner pund	9 251	23-2	15-5	8 483	40''8
Sverige*.......	1945	miljarder kronor	16''8	14"9	8-9	16-5	20-6
USA10........	1945	miljarder dollar	192	22-4	3-6	183	257
	1946	> »	194	18-6	4-1	182	23-6

1 Med skatter avses här influtna skatter. Kommunalskatterna äro osäkrare till sitt belopp än
övriga, eftersom kommunalstatistiken visar stor eftersläpning i alla länder.

2 Uppdelningen på direkta resp. indirekta skatter för kommunala myndigheter i olika länder
är osäker. De indirekta skatter som betalas av de offentliga myndigheterna själva gå ej att
skilja ut. För Englands vidkommande torde det röra sig om icke oväsentliga belopp på ca 200
miljoner pund. Procenttalet för England

3 Uppgifter för de totala kommunala inkomsterna saknas. Dessa torde sedda i relation till
statsinkomsterna vara betydligt större i Danmark och Sverige än i övriga länder i tabellen.

4 Commonwealth of Australia (F 5234): Eslimates of National Income and Public Authority
Income and Expenditure, och The Sta!esman’s Yearbook 1946.

6 Siffrorna gälla budgetåret 1/, 1944—al/3 1945. Departement of Trade and Commerce: National
Accounts, Income and Expenditure 1938—1945 och The Conference Board USA: The Economic
Almanac 1945—46.

6 Siffror för privat inkomst saknas. I stället har siffran för nettonationalinkomsten införts.
Om privatinkomsten i Canada och Danmark liksom i alla övriga länder i tabellen är större än
nationalinkomsten, äro procenttalen maximisiffror.

7 Siffrorna beräknade med ulgångspunkt från premilinära uppgifter från Det Statistiske Departement.
Liksom i Sverige äro endast bruttosiffror för nationalinkomsten tillgängliga. I stället
för att göra jämförelsen med bruttosiffror har den danska liksom den svenska bruttonationalinkomsten
reducerats med 10 * till en hypotetisk nettosiffra.

8 National Income and Expenditure of the United Kingdom 1938—1945, Cmd 6784/1946.

• Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie A: 14, kap. V. Avskrivningarna ha gissningsvis
ansetts utgöra 10 % av bruttonationalinkomsten till produktionskostnad.

10 Survey of Current Business febr. 1947 och Federal Reserve Bulletin febr. 1946 och jan. 1947
Viss korrigering har vidtagits för erhållande av tormell jämförbarhet.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

VII. Engångsskatt å förmögenhet.

Enligt beredningens förslag skall någon engångsskatt å förmögenhet icke
uttagas. Frågan diskuteras emellertid i betänkandet (s. 202—204) och i en
bilaga till detsamma (s. 391—400) lämnas en redogörelse för vad som tidigare
förekommit vid frågans behandling.

I ett särskilt yttrande (s. 295—301) föreslår beredningens ledamot herr
Hermansson uttagande av engångsskatt å förmögenheter överskjutande
40 000 kronor efter följande skala:

0—	40 000	o-oo %
40—	80 000	8-00 %
80-	150 000	9-75 %
150—	300 000	11-50 %
300—	1 000 000	13-25 %
000—		15-00 %

Särskilda bestämmelser skola gälla för underlättande av skattens erläggande
m. m.

Beredningens ståndpunkt i fråga om engångsskatt å förmögenhet har i allmänhet
icke väckt kritik i remissyttrandena. I några har dock införande av
en sådan skatt ifrågasatts.

Sålunda anför länsstyrelsen i Norrbottens län:

Kravet att förmögenheterna böra lämna särskilda bidrag till täckande av
krisperiodens statsutgifter förefaller länsstyrelsen berättigat och länsstyrelsen
anser, att det mest lämpliga och rättvisa sättet för bidragens uttagande är

en måttligt tilltagen engångskatt å förmögenheter.---Det torde vara

uppenbart, att även om de tekniska svårigheterna äro betydande, talar detta
dock icke för att de äro oöverkomliga. För att skatten icke skall verka alltför
orättvis, måste dock tillförlitliga uppgifter om förmögenheterna föreligga
helst vid tiden för skattens uttagande. Genomgripande och effektiva kontrollmöjligheter
torde kunna åstadkommas dels genom centralt vidtagna åtgärder
dels ock genom att beskattningsnämndema tilldelas större rätt att
infordra för förmögenhetsbestämningen erforderliga uppgifter. Av vikt är,
att varulager samt maskiner och inventarier upptagas till rätta förmögenhetsvärden.
I likhet med vad som skedde år 1936 böra skattskyldiga, vilka
i sina självdeklarationer lämnat felaktiga uppgifter om förmögenhet, befrias
från straffansvar för falskdeklaration, därest de i samband med deklarationen
för engångsskatt å förmögenhet lämna x*ätta förmögenhetsuppgifter. Bestämmelser
böra givas om eftertaxering, eventuellt utan tidsbegränsning,
samt eventuellt förhöjd engångsskatt i de fall, då eftertaxering sker.

Engångsskatt synes icke böra uttagas av bolag eller föreningar eller utgå
för förmögenheter under 50 000 kronor. Skatten torde göras progressiv med
en högsta skattesats av 15 °/o. Uppkommande likviditetssvårigheter vid skattens
erläggande böra mildras genom anstånd med skatten, uppdelning av
densamma samt godtagande av vissa andra betalningsmedel än kontanter
såsom likvid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

297

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins lön anser, att om möjligheterna till
skatter från inkomst och förmögenhet skulle så finkammas som beredningen
syntes finna nödvändigt borde även som alternativ frågan om engångsbeskattning
å förmögenhet ytterligare övervägas.

Styrelsen för Kooperativa förbundet förordar, för att minska inflationstrycket,
att en måttlig engångsskatt å förmögenhet med det snaraste uttoges.
Förbundet anför:

Att det ur penningpolitisk synpunkt just för närvarande med den hektiska
investeringskonjunktur, som råder, vore rätta tidpunkten att taga ut
en engångsskatt på förmögenhet är ställt utom varje tvivel. Såväl professor
Lindahl i sin utredning som övriga ekonomer, vilka uttalat sig i frågan, ha
enhälligt företrätt uppfattningen, att en engångsskatt borde tillgripas under
en utpräglad högkonjunktur. Om denna skatteform överhuvud skall användas,
bör det sålunda ske nu.

Om det---med fog kan riktas vägande invändningar mot den form

för förmögenheternas beskattning, som av statsskatteheredningen föreslagits,
så gälla mot engångsbeskattning av förmögenheter icke alls dessa skäl. En
årlig beskattning, som innebär förmögenhetsöverflyttning från enskilda till
staten, kan naturligen antagas på längre sikt få helt andra verkningar på
sparviljan och därmed på nysparandet o. s. v. än ett engångsoffer.---

Såvitt styrelsen kan finna, borde det — icke minst med hänsyn till den
effektivisering även av förmögenhetstaxeringen, som uppnåtts under senare
år —- icke möta något större hinder att taga ut engångsskatten utan en extraordinär
förmögenhetstaxering. Detta borde så mycket hellre låta sig göra,
om uttaget begränsades till förslagsvis 1 miljard kronor i stället för de 2
miljarder kronor, som professor Lindahl ifrågasatte som ett lägsta belopp.
En miljard kronor torde icke utgöra mer än knappa 5 procent av det förmögenhetsbelopp,
varå skatten skulle utgå. Skatten borde enligt styrelsens
mening utgå progressivt, förslagsvis i överensstämmelse med det av professor
Lindahl skisserade alt. I. Det bör observeras, att detta alternativ är räknat
på ett genomsnittligt 10-procentigt uttag på all skattepliktig förmögenhet,
varför procenttalen vid det av styrelsen förordade uttaget (cirka 5 %)
genomgående bleve endast hälften så höga som i Lindahls alt. I.

Med en engångsskatt av en miljard kronor komme under en begränsad tidrymd
en köpkraftsreducering att ske, som otvivelaktigt skulle verka starkt
återhållande på både investeringsområdet och hl. a. även på marknaden för
mer varaktiga konsumtionsvaror. För att »sterilisera» engångsskatten hör
enligt styrelsens mening beloppet i fråga föras som en konjunkturinvesteringsfond
i statsskuldshoken. Denna fond skulle icke få tagas i anspråk
förrän vid en lågkonjunktur och efter beslut av riksdagen.

Jämsides med de åtgärder styrelsen tidigare rekommenderat —---skulle

engångsskatten ovillkorligen få en starkt inflationsdämpande effekt.

Med accepterande av engångsskatten på förmögenhet skulle rådrum vinnas
för alt taga upp frågan om den årliga förmögenhetsskattens och eu eventuell
kvarlåtenskapsskatts utformning med sikte på framtiden till en verkligt ingående
utredning, som penetrerade detta svåra problem i alla dess aspekter
och som kunde förmodas leda fram bil eu lösning, varom större enighet
kunde vinnas.

Landsorganisationen förklarar sig respektera de av beredningen åberopade
tekniska svårigheterna som skäl för att avstå från engångsskatt å förmögenhet
men uttalar önskemålet att eu sådan beskattning å större förmögen -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departements chefen.

heter snarast möjligt genomfördes, om det vid förnyat övervägande skulle
visa sig möjligt att övervinna nämnda svårigheter. Utifrån landsorganisationens
principiella utgångspunkter vore det önskvärt om man vid sidan av de
framlagda skatteförslagen kunde genomföra en skatt av nu ifrågavarande
slag, vilken ursprungligen under allmän anslutning motiverats med en önskan
att i någon mån återställa statens förmögenhetsställning efter den försämring
som kriget framkallat. I nuvarande läge skulle den även kunna motiveras
med att den kunde bidra till att dämpa den tillspetsade högkonjunkturen.

En engångsskatt å förmögenheter bär, såsom av det anförda framgår, förordats
av några remissinstanser. Länsstyrelserna i Norrbottens samt Göteborgs
och Bohus län ha liksom kooperativa förbundet ifrågasatt en dylik skatteform
närmast som ett alternativ till övrig förmögenhetsbeskattning. Kooperativa
förbundet har dock samtidigt starkt betonat skattens betydelse ur
synpunkten att sterilisera köpkraft. Denna effekt har understrukits också av
landsorganisationen, som dessutom framhävt önskvärdheten att i någon mån
reducera den under kriget starkt ökade statsskulden.

Såsom jag tidigare anfört föreslår jag uttagande av en årlig förmögenhetsskatt
och kvarlåtenskapsskatt i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens
förslag. Jag bär sålunda vid prövningen av frågan om den lämpligaste
utformningen av förmögenhetsbeskattningen liksom beredningen funnit
angivna former vara att föredraga framför en engångsskatt och jag kan
även i övrigt ansluta mig till vad beredningen anfört i denna del.

I anledning av vad i vissa remissyttranden framhållits rörande den konjunkturpolitiska
effekten av en dylik skatt vill jag icke bestrida att den i nuvarande
situation skulle kunna vara ett betydelsefullt led i den ekonomiska
politiken såvida det vore möjligt att under den närmaste tiden upptaga skatten.
Förutsättningen vore dock givetvis att till grund för skattens debitering
kunde läggas en förmögenhetstaxering, som kunde anses i allt väsentligt riktig
och rättvisande. Det torde emellertid inte vara möjligt att så tidigt som för det
nämnda ändamålet vore behövligt få till stånd en ny förmögenhetstaxering,
som skulle uppfylla dessa krav, eller att i övrigt på ett tillfredsställande
sätt lösa de med skatten förbundna svårigheterna av taxeringsteknisk natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

299

VIII. Arvs- och gåvobeskattningen m. m.

Gällande bestämmelser.

Arvsbeskattningen kan anordnas efter två skilda principer, antingen
såsom en kvarlåtenskapsskatt, vilken utgör en skatt å den arvfallna
egendomen i dess helhet, eller ock som en arvslottsskatt, vilken utgår å varje
särskild andel av kvarlåtenskapen.

Den nuvarande svenska arvsbeskattningen är en arvslottsbeskattning.
Skattskyldig är den som förvärvar egendomen, och skatten utgår efter värdet
av den skattskyldiges lott. Skatt beräknas icke å efterlevande makes giftorättsandel.
Staten samt stiftelser eller sammanslutningar för stärkande av
rikets försvar ävensom för främjande av barns eller ungdoms vård och fostran,
vård av behövande eller vetenskaplig forskning m. m. äro frikallade
från skatten, och för skattskyldig arvinge eller testamentstagare varierar
skattesatsen med hänsyn till hans släktskap med den avlidne eller hans ställning
i övrigt. Skattetariffen är sålunda indelad i fyra olika klasser, klass I
med de lägsta skattesatserna för efterlevande make och bröstarvingar, klass
II med de därnäst högre skattesatserna för övriga arvsberättigade släktingar
m. fl., klass III med de näst högsta skattesatserna för kyrkliga och kommunala
sammanslutningar, stiftelser för allmännyttiga ändamål m. fl. samt
klass IV med de högsta skattesatserna för övriga arvs- eller testamentstagare.
För varje klass beräknas skatten efter en särskild progressiv skiktskala.
Gränsen där skatteplikten inträder respektive där den högsta skattesatsen
börjar tillämpas samt lägsta och högsta skattesats för olika skikt äro

i klass I .............. 3 000—400 000 1—20 procent

» » II 1 000—100 000 2—24 »

» » in 1 000— 60 000 4—30 »

» , IV 1 000— 40 000 4—35 »

Särskilda lättnader gälla, då värdet å lott, som tillfaller efterlevande make
eller minderårigt barn, understiger visst belopp.

Med arvs- eller testamentslott skall sammanläggas gåva, för vilken skattskyldighet
inträtt inom fyra år löre dödsfallet (för dylik gåva erlagd skatt
får avdragas). — Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, som
utgjort succedentens personliga forum i tvistemål.

Gåvoskatten skall också enligt gällande bestämmelser erläggas av
den som förvärvar egendomen, d. v. s. i detta fall gåvotagaren. Befriade från
sådan skatt äro samtliga de som åtnjuta frihet från arvsskatt samt dessutom
kyrkliga och kommunala ävensom vissa ytterligare enskilda sammanslutningar.
Gåvoskatten utgår efter samma tariff som arvsskatten och även gåvoskatten
är sålunda beroende av eventuell släktskap mellan givaren och gåvo -

300

Kungi. Maj:ts proposition m 212.

tagaren samt den senares ställning i övrigt. Skattefrihet åtnjutes emellertid
alltid för gåva, vars värde icke överstiger 3 000 kronor samt för större gåva
i vissa angivna fall. Gåva skall vid skatteberäkningen sammanläggas med
annan gåva från samma givare, för vilken skattskyldighet inträtt inom fyra
år före den sista gåvan Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län,
där den skattskyldige var mantalsskriven eller eljest var bosatt eller stadigvarande
vistades, när skattskyldigheten inträdde.

Livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, eller
utbetalning på grund av sådan skall i vissa fall beläggas med arvsskatt och i
vissa andra med gåvoskatt.

Beredningens förslag.

I fråga om arvsbeskattningen föreslår beredningen införande av
en kvarlåtenskapsskatt, avsedd att vid dödsfall utgå jämsides med den nuvarande
arvsskatten, vilken skall lämnas i sakligt avseende oförändrad. Vid
beräkning av arvsskatten skall emellertid kvarlåtenskapsskatten få avräknas
från boets behållning, innan arvslotterna utläggas. Kvarlåtenskapsskatten
skall utgå efter den sammanlagda kvarlåtenskapen beräknad på samma sätt
som enligt arvsskatteförordningen. Skatten skall behandlas som en den avlidnes
skuld och skattskyldigheten skall sålunda åvila boet. Detta innebär,
att skatten kommer att minska arvingars och universella testamentstagares
lotter men lämna legat ograverade, så länge nämnda lotter förslå till skatten.
Liksom vid arvsbeskattningen skall efterlevande makes giftorätt vara
fri från skatt. Vid skattens beräknande skall från den uppskattade behållningen
på därom framställt yrkande avdrag få göras för egendom, som inom
fem år före dödsfallet tillfallit den avlidne genom arv, testamente eller gåva.
Skattepliktsgränsen skall utgöra 25 000 kronor och skatten för överskjutande
belopp uttagas efter följande skala:

— —-------o---- 25 000— 50 000	5 procent	500 000-	1 000 000	35 procent
50 000— 80 000	10		1 000 000-	■ 2 000 000	40 »
80 000—100 000	15	»	2 000 000—	5 000 000	45 »
100 000—200 000	20		5 000 000—	10 000 000	50 »
200 000—300 000	25	»	10 000 000—		60
300 000—500 000	30	»

Förslaget innehåller vidare vissa bestämmelser, som avse att underlätta
skattens erläggande. Sålunda har den tid, inom vilken skatten skall inbetalas,
bestämts till sex veckor i stället för tre veckor enligt gällande arvsskatteförordning
(tiden skall förlängas även beträffande arvsskatten). Uppgå de
kontanter, därmed jämförliga fordringar och lätt realiserbara värdehandlingar,
som ingå bland tillgångarna i bouppteckning eller deklaration, sammanlagt
icke till dubbla beloppet av den kvarlåtenskapsskatt som skall erläggas
skall beskattningsmyndigheten på ansökan av dödsboet kunna med -

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

301

giva att skatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar. Såsom betalningsmedel
må till högst hälften av den fastställda skatten användas skuldebrev,
till säkerhet varför finnes inteckning i boet tillhörig fast egendom,
tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jordbruksinventarier och förlagsegendom.
Överstiger skatten 20 000 kronor, må intill dess halva belopp som betalningsmedel
dessutom användas börsnoterade aktier, som ingå bland boets tillgångar.

Beskattningsmyndighet skall vara den underrätt, som handlägger ärendet
angående arvsskatt efter den avlidne.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget till kvarlåtenskapsskatt
vid dödsfall och motiveringen till detsamma hänvisas till beredningens
betänkande (s. 205—236).

Även gå v obeskattningen skall enligt beredningens förslag utbyggas
med en kvarlåtenskapsskatt och sådan skatt alltså kunna utgå även
vid gåva (se betänkandet s. 236—255). Skattskyldigheten skall därvid åvila
givaren. Skatt skall i princip utgå för de gåvor, vilka äro belagda med gåvoskatt,
dock icke för gåva från juridisk person. Skatten skall beräknas enligt
den för kvarlåtenskapsskatt vid dödsfall gällande tariffen och sålunda uttagas
endast i det fall att gåvan överstiger 25 000 kronor. Vid gåva till bröstarvingar
och därmed jämställda (adoptivbarn, styvbarn etc.) skall skatten
— om den överstiger nämnda belopp — uttagas efter den eller de procentsatser
som skulle tillämpats för gåvobeloppet, om detsamma legat i toppen
av givarens samlade förmögenhet före gåvan. För övriga gåvor skall skatten
bestämmas med hänsyn tagen enbart till gåvans storlek, och dessa gåvor bliva
sålunda föremål för lindrigare beskattning än gåvor till bröstarvingar.
Vid upprepade gåvor till gåvotagare av samma kategori från en givare —
oavsett om gåvotagaren är samma person eller ej -— skall hänsyn tagas till
tidigare gåvor, som givits, såvitt angår gåva till bröstarvinge inom tio år och
såvitt angår annan gåva inom fyra år före den sista gåvan. Systemet för beräkning
av skatt vid gåva till bröstarvinge medför emellertid, att vid dylika
gåvor hänsyn skall tagas endast till förut icke beskattade gåvor inom tioårsperioden,
vilkas värde sålunda skall sammanräknas med den sista gåvan.
Vid andra gåvor skall vid skattens bestämmande gåvornas sammanlagda belopp
under den stadgade fyraårsperioden behandlas såsom en gåva och avdrag
ske för skatt, som erlagts för de tidigare gåvorna. Vid givarens död
skall däremot ingen sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och tidigare
gåvor företagas. Beskattningsmyndighet skall vara länsstyrelsen i det län,
där den skattskyldige, d. v. s. i detta fall givaren, var mantalsskriven eller
eljest var bosatt eller stadigvarande vistades, när skattskyldigheten inträdde.

Beträffande beskattningen av livförsäkringar, till vilka förmånstagare
insatts, har beredningen föreslagit (se betänkandet s.
255—263), att om förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad,

302

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

att premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år
eller för vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än Vs av
sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, inträder skyldighet
att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då på grund av försäkringsavtalet
utbetalning sker under försäkringstagarens livstid till förmånstagaren.
I detta fall beräknas skatten på summan av de erlagda premierna och i övrigt
skola tillämpas reglerna om kvarlåtenskapsskatt vid gåva. — Efterlämnar
försäkringstagare vid sin död livförsäkring med förmånstagare och har
icke den avlidne under livstiden för försäkringen erlagt kvarlåtenskapsskatt
såsom för gåva, inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning
fullgjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts
premier till sammanlagt belopp överstigande 25 000 kronor, vid dödsfallet
skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt. Efterlämnar den avlidne
flera försäkringar skall därvid hänsyn tagas till sammanlagda beloppet av
de för samtliga försäkringar erlagda premiema. Skatteberäkningen skall i
övrigt ske på så sätt att det sammanlagda premiebeloppet, i den mån det
överstiger 25 000 kronor, skall läggas till den i boet befintliga kvarlåtenskapen,
varefter skatten beräknas å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen
och ifrågavarande premiebelopp. Härvid skall dock iakttagas, att det belopp,
varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall får överstiga värdet
av vad som tillfallit förmånstagaren. Särskilda bestämmelser skola i vissa
fall gälla, där efterlevande make är insatt som förmånstagare.

Beredningens ledamöter herrar Andersson, Rubbestad och Sundén anse sig
icke kunna förorda vare sig förslaget om införande av kvarlåtenskapsskatt
eller förslaget om skärpning av gåvobeskattningen (se betänkandet s. 289—
292 och 303).

Remissyttrandena över beredningens förslag till kvarlåtenskapsskatt.

Vad angår remissinstansernas allmänna inställning
till beredningens förslag om kvarlåtenskapsskatt har nämnda förslag i princip
tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län (i
båda fallen reservation av föredragande landskamreraren) samt av landsorganisationen.
I övriga yttranden har förslaget i denna del avstyrkts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarar sig dela beredningens åsikt,
att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten hade karaktären av uppskjuten
förmögenhetsskatt och borde uppfattas som en den avlidnes skatteskuld till
samhället som skulle gäldas innan arvet lämnades ut. Skulle emellertid detta
betraktelsesätt uppehållas konsekvent — vilket torde vara nödvändigt -—
borde dock förmögenhetsskattens skala tillämpas och vid boets värdering sådana
ägodelar undantagas, som icke räknades som skattebelagda tillgångar.
— Naturligtvis gällde det att vid varje skattereform uppmärksamma risken

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

303

av en beskattning, vars effekt kunde bli en minskning av sparviljan eller
leda till en kapitalförstöring, men länsstyrelsen hade icke blivit övertygad
om, att ett dylikt resultat skulle uppkomma av beredningens förslag. Det
syntes, som om följden i längden skulle bli, icke en förmögenhetsförstöring
utan en förmögenhetsfördelning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig icke ha något annat att invända
mot den föreslagna kvarlåtenskapsskatten än att skattetariffen borde
givas en jämnare utformning på så sätt att ytterligare ett skikt för kvarlåtenskap
mellan 10 och 20 milj. kronor infördes med skattesats å 55 procent
(60 procent endast å kvarlåtenskap över 20 milj. kronor). Dessutom skulle
det enligt länsstyrelsen vara av värde, om skatten kunde graderas med hänsyn
till den tid, arvlåtaren ägt den skattepliktiga förmögenheten.

Landsorganisationen anför:

Landsorganisationen skulle naturligtvis ha anledning att vara lyhörd för
argument, som kunde påvisa att beskattningen finge skadliga verkningar för
det ekonomiska framåtskridandet, men har icke ansett farhågorna i denna
riktning berättigade. För större delen av all kvarlåtenskap kommer någon
skatt antingen icke att utgå eller att bli så begränsad att den endast kan få
relativt obetydliga indirekta verkningar, vilka dessa än är. Även i högre förmögenhetsklasser
torde gälla detsamma som ovan anförts i samband med
förmögenhetsskatten, nämligen att de motiv och metoder, som betinga bildandet
av sådana förmögenheter, icke i alltför hög grad kan väntas bli påverkade
av ens mycket avsevärda skattesatser.

Förslaget om kvarlåtenskapsskatt har kritiserats utifrån vissa rättvisesynpunkter
med tanke på att arvtagarna till var sin andel av en stor förmögenhet
skulle kunna bli hårdare drabbade än den ensamme arvtagaren till en
mindre förmögenhet. Detta kan i det enskilda fallet framstå såsom orättvist.
Bedömningen blir emellertid en annan, om man utgår från den ståndpunkten
att överhuvud taget ärvandet av stora förmögenheter utgör en orättvisa.
De hänsyn, som kan föranleda moderation av radikala krav på avskaffande
av denna orättvisa, måste därför vara av annan och mera rent praktisk art.
I diskussionen om dessa frågor har det exempelvis anförts att en hög arvsbeskattning
skulle minska förmögenhetsägarens intresse för att med tanke
på barnen bevara och öka kapitalet och att icke konsumera eller förslösa
detsamma. Men detta intresse kan inte gärna vara lättare undergrävt när
arvingarna är flera än när de är färre. Det finns därför icke skäl att med
hänsyn härtill begränsa arvsbeskattningen mera i det ena fallet än i det
andra, så som skulle ske ifall man lät arvsskattens progressivitet gälla den
enskildes arvslott i stället för hela kvarlåtenskapen. Man bör f. ö. icke förbise,
att även i fortsättningen en del av arvsbeskattningen gäller arvslotterna
och är procentuellt mindre på små än stora lotter. Skatteberedningen har
därför intagit en riktig ståndpunkt, då den betraktat och behandlat kvarlåtenskapsskatten
som en uppskjuten förmögenhetsskatt, vilken utgår med
samma belopp oavsett arvingarnas antal. Att välja denna form i stället för
afl öka den löpande årliga förmögenhetsskatten synes vara ändamålsenligt,
bl. a. med tanke på svårigheterna att komma fram till en riktig taxering av
förmögenhelerna. Det är tydligt att dessa deklareras mycket ofullständigt.
Det måste vara lättare alt erhålla en riktig taxering vid ett tillfälle, då eu
fullständig utredning om förmögenhetens storlek och sammansättning ändå
måste företagas i samband med bouppteckning och arvskifte.

Givetvis kommer i längden sammanhållandet av stora förmögenheter i enskild
ägo att försvåras genom den föreslagna kvarlåtenskapsskatten. Lands -

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

organisationen finner emellertid detta inte vara någon anledning till kritik.
De realvärden, som förmögenheterna representerar, försvinner inte därför
att förmögenheterna till en del överföres i statens ägo. I detta sammanhang
vill landsorganisationen understryka, att en konsekvens av den ökade arvsoch
förmögenhetsbeskattningen bör vara att statens förmögenhetsställning
på lång sikt förstärkes, närmast genom nedbringande av den under kriget
uppkomna improduktiva statsskulden. Den totala nationalförmögenheten bör
således icke minskas på grund av dessa kapitalskatter. De synes visserligen
även efter det föreliggande förslagets genomförande endast komma att taga
omkring en tiondel av den totala reella nybildningen av kapital i vårt land,
vilken enligt tillgängliga utredningar synes ha storleksordningen 1 ä 2 miljarder
pr år. Någon oro skulle alltså inte behöva hysas för att deras förbrukande
skulle i nämnvärd grad bromsa det ekonomiska framåtskridande, som
är grundat på nationalförmögenhetens ökning, men det är även av andra
förut antydda skäl principiellt önskvärt att största möjliga del av denna nationalförmögenhet
äges av samhället.

Vad därefter angår de invändningar mot förslaget, som i övriga yttranden
framförts, märkes i första hand den att den ifrågasatta lagstiftningen om
kvarlåtenskapsskatt icke är grundlagsenlig såsom åsyftande
icke beskattning utan konfiskation samt att den
därför i varje fall bör givas formen av allmän civillag.

Härom anför Svea hovrätt:

Med hänsyn till de stora belopp, som äro avsedda att uttagas av kvarlåtenskaperna,
uppkommer frågan, om man här kan tala om en skatt i egentlig
mening. Frågan om gränsen mellan skatt och konfiskation är naturligen svävande,
och det har aldrig funnits anledning att riktigt ingående behandla
detta spörsmål. Det har sagts, att konfiskation och icke skatt föreligger, när
det uttagna beloppet icke rimligen kan av en genomsnittsmedborgare i det
inkomst- och förmögenhetsläge, varom fråga är, bestridas med hans intäkter.
Efter denna definition skulle det här vara fråga om konfiskation. Enligt
hovrättens mening kan man dock i det föreliggande fallet med större säkerhet
låta en annan synpunkt vara avgörande. Någon tvekan kan icke gärna
råda därom, att under begreppet »skatt» faller endast uttagande av vad som
fordras för täckandet av statens behov av medel för sina utgifter. Men det
måste vara lika otvivelaktigt, att konfiskation föreligger om medborgaren
berövas något av sin egendom för helt annat syfte än täckande av statens utgifter.
Därvid bortses dock från vanlig expropriation och därmed likartade
förfoganden. Och det är här fråga om ett dylikt annat syfte. Visserligen har
landet fått påtaga sig tunga bördor under krigstiden, men någon som helst
jämförelse är icke möjligt med de länder, som varit invecklade i två världskrig
eller såsom besegrade drabbats av oerhörda krigsskadestånd. Det lär
näppeligen påstås, att i nuvarande läge icke andra utvägar finnas för täckande
av statens utgifter än tillgripandet av en kvarlåtenskapsskatt. Det väsentliga
motivet för förslaget är uppenbarligen icke heller detta utan att
åstadkomma en ekonomisk och social utjämning. För hovrätten är det ställt
utom tvivel, att en lagstiftningsåtgärd, varigenom medborgare tvingas att avstå
från välfången egendom för ett sådant, icke med statens utgifter sammanhängande
syfte, faller under beteckningen »konfiskation» och icke under
begreppet »skatt».

Det spörsmål, som då måste besvaras, är om konfiskation är tillåten enligt
gällande grundlagar. Närmast gäller det att bedöma spörsmålet med ledning

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

305

av regeringsformens paragraf IG, detta stadgande som blivit kallat medborgarfrihetens
Magna Charta och som har sina rötter redan i konung Magnus
Erikssons landslag. Det är punkten om avliändande av gods, som det
här framför allt gäller.

I den statsvetenskapliga diskussionen ha olika meningar yppats om stadgandets
rätta tolkning. Tvisten gäller, huruvida stadgandet såsom efter orden
riktat mot missbruk av Konungen inrymmer medborgarskydd jämväl
mot lagstiftning, som genomföres av Konung och riksdag gemensamt. Hovrätten
vill icke ingå på denna rena tolkningsfråga. Det är för hovrätten uppenbart,
att stadgandet, tolkat såsom icke innefattande dylikt skydd, helt
strider mot grundlagens anda. Om regering och riksdag skulle vara grundlagsenligt
berättigade att genom en enkel lagstiftningsåtgärd göra de mest
godtyckliga eller orimliga ingripanden i de enskilda medborgarnas rätt till
liv, ära, personlig frihet och välfärd eller i deras rätt till sin egendom, skulle
icke mycket vara kvar av den Magna Charta, som 1809 års grundlagsfäder
föreställde sig att stadgandet utgjorde. Om stadgandet verkligen efter ordalagen
fått denna inskränkta innebörd, kan detta icke förklaras på annat sätt
än att grundlagens stiftare, i förlitande på hållbarheten av maktfördelningens
princip, aldrig kunde föreställa sig, att regering och riksdag skulle komma att
enas om lagstiftningsåtgärder, som inneburo verkliga ingrepp i medborgarfriheten.
Frågan har kommit i ett helt annat läge efter parlamentarismens
genomförande, när regeringens och riksdagsmajoritetens intentioner blivit
identiska. Men även efter det parlamentariska genombrottet har detta grundlagsproblem
icke blivit satt på sin verkliga spets. Hovrätten veterligen är
detta första gången saken på riktigt allvar är uppe. Frågan om kvarlåtenskapsskatten
är därför av den mest ingripande betydelse för det svenska
samhällsskicket. Ett genomförande av förslaget mot åtminstone grunderna
för paragraf 16 regeringsformen innebär enligt hovrättens mening ett första
steg och ett stort steg på vägen bort från rättsstaten. Skulle man däremot
förmå att genom grundlagsändring fastslå, att Sverige är en stat, grundad
på socialistiska principer, och att för principernas genomförande konfiskation
må ske av medborgarnas egendom, skulle man däremot från sträng laglighetssynpunkt
kunna sägas vara på den säkra sidan, även om många alltjämt
vore benägna att betrakta åtgärden som ett övergrepp.

Med hänsyn till grundlagen synes också en annan synpunkt kunna läggas
på frågan. Om såsom hovrätten anser här är fråga om konfiskation och icke
om skatt, så lärer alldeles bortsett från regeringsformens paragraf 16 förslaget
grundlagsenligt icke kunna genomföras under form av en skattelag, utan
förslaget måste då omskrivas och erhålla karaktär av förslag till allmän civillag,
varå regeringsformens § 87 blir tillämplig. Skillnaden är ingalunda
oväsentlig, ty bortsett från att lagrådet skall höras över förslag till allmän
civillag, går ett förslag till skattelag till gemensam votering vid skiljaktiga
meningar mellan riksdagens kamrar, medan detta är uteslutet, när det gäller
en civillag. Och i detta sammanhang skulle det dessutom säkerligen icke
vara utan sin psykologiska betydelse, att förslaget erhölle den rätta formen.
Genom tvånget att framställa ett direkt yrkande på konfiskation av medborgarnas
egendom i stället för alt undandölja sakens realitet bakom det mångtydiga
ordet »skatt» skulle en sådan tankeställare givas både åt statsmakterna
och åt medborgarna i gemen, alt förslaget möjligen aldrig bleve framlagt.

Hovrätten vill slutligen framföra några allmänna synpunkter, som endast
indirekt ha beröring med grundlagsfrågorna. Det lider icke något tvivel
att den ständigt skärpta skattelagstiftningen, vilkens verkningar ytterligare
försvåras genom den fortgående inflationen, håller på att lios de med Biliang

till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 212.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

borgare, som drabbas^ härav, framkalla en mycket stark känsla av att vara
rättslösa. Man kan få höra det argumentet, att de av förslagen berördas
reaktion icke är av större betydelse, eftersom dessa äro så få till antalet. I en
stat, som fortfarande gör vissa anspråk på att räknas såsom en rättsstat, kan
det dock aldrig vara betydelselöst, om en grupp medborgare med fog har fått
känslan av att vara rättslösa, huru liten gruppen än är, ja icke ens när fråga
är om en enda person.

Göta hovrätt anför, att äganderättsbegreppets innehåll växlat under tidernas
lopp under påverkan av en mängd faktorer hänförliga till det ekonomiska
och sociala samhällslivet under olika tidsepoker men att denna växling icke
finge bortskymma, att det väsentliga i begreppet dock kvarstode orubbat såsom
en av grundvalarna för rättsordningen. Inskränkningar i ägarens fulla
förfoganderätt funnes av olika slag. En grupp inskränkningar vore de som
gällde dispositionsrätten, t. ex. de som funnes upptagna i arrende- och liyreslagstiftningen,
i gruv-, skogs-, jaktvårds- och fiskelagstiftningen samt i lagen
om försäljningsförbud beträffande viss egendom. En annan grupp inskränkningar
i ägarens rätt vore de som upptoges i expropriationslagstiftningen
eller i andra författningar, vari stadgades förpliktelse att för visst
ändamål avstå egendom. Eu tredje grupp av inskränkningar i ägarens rätt till
sin egendom vore de som följde av gällande skattelagstiftning.

Hovrätten framhåller, att de sistnämnda inskränkningarna i detta sammanhang
vore av särskilt intresse, samt anför vidare:

Beskattningens ändamål är att tillgodose statens och kommunala samfälligheters
behov av medel för täckande av deras utgifter, således vad statsbeskattningen
angår, att täcka statsutgifterna. Liksom äganderättens innehåll
icke är oföränderligt är helt naturligt statens utgiftsbehov helt olika under
olika tidsskeden, vilket sammanhänger med att statsverksamheten från
att förut i huvudsak hava varit inriktad på att bereda medborgarna rättsskydd
och trygghet mot yttre fiender utvidgats till att därutöver sörja för
medborgarnas välfärd i olika hänseenden. Samtidigt med att skatterna av
denna anledning tagit i anspråk allt större och större andel av medborgarnas
inkomster och under tillämpning av principen om skattebördornas fördelning
efter ekonomisk bärkraft gjorts starkt progressiva, har en särskild förmögenhetsbeskattning
införts, vilken emellertid — oaktat den beräknats ä kapitalet
som sådant — varit att betrakta som en skärpt beskattning av den
ur kapitalet härflytande inkomsten. Vad särskilt angår den nuvarande arvsskatten,
är den att betrakta som en specialskatt, uttagen på grund av den
genom arvfallet ökade skatteförmågan. Motsvarande princip ligger till
grund för gåvoskatten. Redan nu utgående skatter innebära på grund
av progressiviteten mycket stora inskränkningar i ägarens rätt till sin
egendom, men dylika inskränkningar kunna vara nödvändiga, icke minst
under krigs- och kristid. Ej heller finnes enligt hovrättens uppfattning något
att erinra mot principen om skarpare beskattning av den ur kapital härflytande
inkomsten än av annan inkomst eller mot arvs- och gåvobeskattningen
som sådan. Om emellertid de av statsskatteberedningen framlagda
förslagen skulle förverkligas, kan det enligt hovrättens uppfattning icke råda
något tvivel om att det beträffande vissa delar av förslagen i själva verket
icke är fråga om skatt i detta ords principiella och hittills vedertagna bemärkelse
utan om en indragning (konfiskation) av själva kapitalet —- låt vara
delvis — till statsverket. Detta omdöme gäller särskilt den föreslagna kvar -

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

307

låtenskapsskatten. Att indragningen fått namn av skatt kan icke förändra
dess verkliga karaktär. Till grund för förslaget synes också ligga en strävan
att därigenom åstadkomma en utjämning av egendomsförhållandena. I den
mån så är fallet har åtgärden förlorat karaktären av skatt och rättsgrund
för densamma kan icke hämtas i beskattningsrätten.

Kvarlåtenskapsskatten skall enligt förslaget utgå ur arvfallen egendom och
uttagas av dödsboet. Även om dödsboet är att betrakta som ett för därtill
hörande utredningsuppgifter särskilt bildat rättssubjekt med karaktär av juridisk
person, är dödsboet icke ägare av den avlidnes förmögenhet. Denna
övergår enligt svensk rätt direkt till arvingarna eller andra successorer och
äges av dessa. Äganderätten har således sitt komplement i arvsrätten, vilken,
grundad i blodsband och lamiljesamhörighet, sedan urgamla tider ingår
såsom en viktig beståndsdel i del svenska rättssystemet liksom överhuvud taget
i de västerländska rättssystemen. Den omständigheten att arvsrätten genom
senare tids lagstiftning begränsats till närmare anförvanter och att
staten, där sådana saknas, kan bliva ägare till den avlidnes egendom kan icke
utgöra något skäl mot riktigheten av nyssnämnda betraktelsesätt. Ägarens
primära rätt till egendomen kommer nämligen till tydligt uttryck genom hans
rätt enligt gällande lagstiftning att genom testamente förfoga över egendomen.
Att det ingrepp, som kvarlåtenskapsskatten innefattar, avser arvfallen
egendom och riktar sig mot dödsboet gör således ingreppet med utgångspunkt
från gällande rättsordning icke mera rättsenligt än det eljest skulle
tett sig.

Enligt hovrättens uppfattning innebär således den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
ett ingrepp i rätten till egendom, för vilket icke kan hämtas
rättsgrund i gällande rättsordning. Denna skatt, sådan den av statsskatteberedningen
föreslagits, anser hovrätten således vara oförenlig med de rättsgrundsatser,
på vilka den svenska rättsordningen bygger.

Ett särskilt spörmål, som i detta sammanhang är av intresse, är huruvida
den föreslagna lagstiftningen om kvarlåtenskapsskatt kan anses stå i strid med
grundlagen. I § 16 regeringsformen heter det bland annat: »Konungen bör

---— ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och

välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller
avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den

ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; — ---». Olika meningar

ha uttalats angående innebörden av detta stadgande. Även om stadgandet —
såsom från flera statsrättsliga auktoriteters sida framhållits — i och för sig
icke kan anses innebära annat än ett förbud för regeringsmakten att utan
stöd av lag eller annan i laga ordning tillkommen författning eller utan att
iakttaga där föreskriven ordning avhända medborgaren hans egendom och
således icke ett direkt förbud för lagstiftning av sådan innebörd, så följer av
eu sådan tolkning ingalunda, att ett genomförande av ett sådant ingrepp i
äganderätten, som den föreslagna kvarlåtenskapsskatten innebär, skulle stå i
överensstämmelse med grundlagarna. Grundlagsstiftarna utgingo från en
viss, vid tidpunkten för grundlagarnas tillkomst gällande rättsordning eller i
varje fall från vissa grundprinciper i denna. Dessa grundprinciper, till vilka
hörde medborgarens rätt till hans egendom, ansågos så självklara, att det
icke fanns erforderligt att uttryckligen och fullständigt omnämna dem. De
svenska grundlagarna innehålla ju icke någon sådan allmän rättighetsförklaring,
som upplages i ett flertal främmande konstitutioner. Den enda motsvarigheten
därtill är i? 16 regeringsformen, vilken leder sitt ursprung från
landslagens konungaed och följande konungaförsäkringar samt i huvudsak
hämtat sitt innehåll därifrån och frän 1700-talets regeringsformer. Regeringsformens
§ 16 bär därför också eu kasuistisk prägel. Den får ej betrak -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tas och har ej heller betraktats som en uttömmande, systematisk rättighetsförklaring.
Att grundlagarna emellertid utgå från att medborgarnas rätt till
egendom icke kan —■ utom såsom påföljd för brott, belagt med konfiskationspåföljd
— frånhändas dem utan ersättning är säkert och framgår av
flera andra stadganden i grundlagarna. Det kan därför icke stå i överensstämmelse
med gällande grundlags anda, att en lagstiftning av denna art
överhuvudtaget genomföres. I varje fall måste det betecknas såsom oförenligt
med hävdvunnen gränsdragning mellan civillagstiftning och skattelagstiftning,
att en lagstiftning av detta slag sker i skattelagstiftningens form.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att framhålla, att de sakkunniga,
som år 1941 avgåvo förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen
(SOU 1941:20), i förslaget upptogo bland annat ett stadgande av
följande innehåll: »Svensk medborgares egendom är tryggad. Staten äger
endast mot skälig ersättning förfoga över och expropriera egendom» ; härom
skulle stadgas i lag, som stiftades av Konungen och riksdagen samfällt. Det
framgår av motiveringen till det föreslagna stadgandet, att man ansåg detsamma
utgöra ett utttryck för vad redan gäller och således innebära en kodifiering
härav.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Något hinder torde ej föreligga för staten att åtaga sig utgifter till obegränsad
höjd och täcka dessa utgifter genom beskattning. Däremot kan tveksamhet
råda huruvida det grundlagsenligt är tillåtet att överföra medborgarnas
egendom till staten av andra skäl än att egendomen behövs för täckande
av statens utgifter. I varje fall torde ett sådant överförande icke kunna
ske genom skattelagstiftning utan endast genom allmän civillagstiftning. Vid
granskningen av förslaget till kvarlåtenskapsskatt finner man, att skatten
enligt verkställda beräkningar kommer att tillföra statsverket ett relativt
obetydligt belopp per år, cirka 40 miljoner kronor. Då detta belopp synes
utan svårighet kunna uttagas inom ramen för nu gällande skattesystem, får
man lätt det intrycket att skattens huvudsyfte icke är att tillföra statsverket
inkomster utan att successivt beröva de större förmögenhetsägarna deras förmögenheter.
Denna förmodan vinner också stöd av det förhållandet att huvudparten
av nämnda skattebelopp är att hämta från de största förmögenheterna.
Av det beräknade beloppet, 40 miljoner kronor, skulle sålunda nära
en sjundedel år 1943 kommit att härröra från en enda förmögenhet, om
skatten då varit gällande. Om skattens huvudsyfte är det av hovrätten antydda
torde, som hovrätten nämnt, lagstiftningen böra givas formen av allmän
civillag.

I ett särskilt yttrande framhåller hovrättsrådet Lundquist — som dock avstyrker
införande av kvarlåtenskapsskatt av andra skäl — att någon särskild
rättsgrund för införande av en skatt ej behövde aberopas, varför innehållet
i förslaget ej bort giva anledning till yttrande om dess förenlighet med rättsordningen
här i riket.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att för dem som befunne sig i de
högre inkomst- och förmögenhetslägena måste inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
redan nu sägas vara av delvis konfiskatorisk art och att man
i den mån så vore fallet avlägsnat sig från vad »beskattning» begreppsmässigt
innebure. Beträffande arvs- och gåvobeskattningen syntes en viss måttlig
rabattering av en genom arv, testamente eller gåva mottagen förmögenhetslott
knappast böra uppfattas annorlunda än som en verklig skatt. Då skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

309

avdraget överstege en viss gräns kunde man däremot med skäl tala om konfiskation.
Frågan huruvida konfiskation enligt statsförfattningen vore rättsligen
tillåten ville hovrätten lämna öppen; ett faktum vore att konfiskationsvägen
redan tidigare vore av statsmakterna beträdd och att den föreslagna
kvarlåtenskapsskatten innefattade ett ytterligare stort steg på konfiskationens
väg.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påpekar, att kvarlåtenskapsskatten
skulle inbringa den ur statsfinansiell synpunkt relativt obetydliga summan
av ca 40 milj. kronor per år men alt av detta belopp mer än 90 procent skulle
komma att uttagas av kvarlåtenskaper, som till antalet utgjorde mindre än V2o
av samtliga årliga kvarlåtenskaper. Det våldsamma ingrepp i den privata
äganderätten som en dylik lagstiftning innebure vore i sak att likställa med
konfiskation och vore enligt styrelsens mening icke förenligt med gällande
rättsordning.

Överståthållarämbetet framhåller, att en förmögenhetsskatt, som ansåges
oundgänglig för täckande av löpande statsutgifter, torde ha vunnit hävd såväl
här som utomlands och icke vore att anse som konfiskation samt anför
vidare:

Saken kommer emellertid i ett principiellt annat läge om förmögenhetsskatten
syftar till att genomföra en för samhällsfreden såsom önskvärd ansedd
förmögenhetsutjämning, eller om det kapital som skall investeras i
statlig verksamhet uttages genom en så hög beskattning eller genom beskattning
av sådan art, att hämningar kunna förväntas för den privata företagsamheten.
Statsmakterna stå i sistnämnda fall i själva verket i valet mellan
å ena sidan ett näringsliv uppbyggt på den fria företagsamheten och å andra
sidan en statssocialism.

En omläggning av produktionsordningen bör emellertid icke verkställas
genom en skattelagstiftning utan genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen,
eventuellt efter ändring av § 16 regeringsformen, antagen lag och efter vidtagandet
av alla de förberedande åtgärder, som erfordras för att förhindra
kapitalflykt ur landet liksom för att undanröja övriga med en övergångstid
förenade svårigheter.

Jämväl länsstyrelserna i Kristianstads och Värmlands län, handelskammaren
i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län samt Sveriges redareförening uttala,
att fråga icke vore om beskattningsåtgärder i vedertagen bemärkelse
utan om konfiskation av förmögenhet, vilket icke borde ske genom skattelagstiftningen.

Näringslivets skcittedelegation anser den omständigheten att § 16 regeringsformen
vore riktad mot Konungen icke kunna föranleda till den slutsatsen att
Konungen skulle vara bis t från stadgandet i den mån han erhölle riksdagens
samtycke till åtgärden och sålunda i ett dylikt fall vara befogad att handla
mot stadgandets syfte eller, för att taga ett extremt fall, äga kränka rätt och
sanning eller befordra vrångvisa och orätt. — Egendomens trygghet vore, vare
sig den skulle anses förankrad i regeringsformen eller ej, en rättsgrundsats av
den mest fundamentala betydelse, och det vore ett steg av mycket ödesdiger
art man toge, om man nu frånträdde den. Sedan eu gång den gräns överskri -

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

dits, som förut ansetts okränkbar, vore det svårt att på förhand överblicka
alla de lägen i vilka statsmakterna framdeles kunde finna sig berättigade att
utan ersättning fråntaga medborgarna deras egendom.

Jämväl kommerskollegium ifrågasätter, huruvida förslaget om kvarlåtenskapsskatt
stode i överensstämmelse med § 16 regeringsformen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att länsstyrelsen i Gävleborgs
län har givit uttryck för en motsatt uppfattning om det legitima i att genom
skattelagstiftningen tvinga till avstående av förmögenhet. Länsstyrelsen —
som av andra skäl avstyrker kvarlåtenskapsskattens införande — anför:

Beskattningsinstrumentet kan begagnas i olika syften, bland vilka i detta
sammanhang framträda tre: det renodlat statsfinansiella, att bereda budgeten
ett visst intäktsbelopp; det penningpolitiska, nu aktualiserat i programmet
sterilisering av köpkraft; det socialekonomiska, att framkalla eller befrämja
en omvandling av samhällets sociala struktur genom en omfördelning
av inkomst eller av förmögenhet. Skatteberedningens förslag är av natur att
aktualisera det tredje av dessa syften, ehuru därom knappast förekommer
något i dess betänkande.

Omfördelning av inkomst via beskattningen bär redan förekommit så
länge, att det får anses vara en vårt skattesystem normalt påverkande, av
statsmakterna accepterad anordning. Tv något annat sker ej, då av högre
inkomstskikt uttagas höga skatter, vilka användas till bidrag eller sociala
förmåner, som komma lägre inkomstskikt eller samtliga till godo.

En faktisk omfördelning av förmögenhet har också — i arvsskattens blygsamma
form — åtminstone någon hävd i vårt skattesystem. Men de i enskilda
fall mycket längre gående ingrepp i förmögenhetsförhållandena, som
den nu ifrågasatta tredubbla kombinationen innebär, har kommit uppmärksamheten
att på ett helt annat sätt inriktas på denna sida av skatteproblemet.

Att med skattelagstiftningens makt tvinga till avstående av förmögenhet är
under vissa förutsättningar lika legitimt och samhällsekonomiskt acceptabelt
som den redan fungerande omfördelningen av inkomst varvid bör observeras,
att en direkt motsvarighet till inkomstspridningen via skatter och statsutgifter
icke kan ifrågasättas. De viktigaste förutsättningarna äro: å ena sidan
behovet av sådana samhällsekonomiska investeringar genom det allmännas
försorg, som öka samhällets produktivitetsgrad (t. ex. för höjande av folkets
arbetsduglighet) och som eljest icke kunna genomföras; å andra sidan att
effektiviteten inom samhällets privata sektor icke genom åtgärden sänkes i
den grad, att totalresultatet av åtgärden blir noll eller negativt.

Skattebetänkandet ingår icke på diskussion av detta avvägningsproblem.
Däri behandlas varken förmögenhetsförvaltningen eller de allmänna investeringsändamål,
som komma i fråga. Det kan icke sägas vara klarlagt, att nyss
angivna förutsättningar i utformningen av beredningsförslaget äro tillgodosedda.

Mot förslaget har även invänts, att teorien om att kvarlåtenskapsskatten utgjorde
en till dödsfallet uppskjuten förmögenhetsbeskattning och att ska tten
alltså vore att betrakta som gäld i den dödes bo
icke vore hållbar.

Svea hovrätt framhåller härom, att beredningen sökt genomföra nämnda
teori med benhård konsekvens också på punkter, där skälighetshänsynen bort
tala i motsatt riktning, samt anför vidare:

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

När beredningen konstruerar kvarlåtenskapsskatten såsom en till dödsfallet
uppskjuten förmögenhetsskatt, skulle väl något skäl för en sådan
konstruktion kunna tänkas föreligga, om skattesystemet icke kände någon
förmögenhetsskatt under livstiden. Men om man samtidigt har en skatteform
av sistnämnda typ, maste kvarlåtenskapsskatten ses mot bakgrunden härav,
och lagstiftaren maste da utfylla sin tanke med satsen, att genom förmögenhetsbeskattningen
under livstiden icke uttagits så mycket, som varit skäligt,
utan att en rest kvarstår, som bör drabba kvarlåtenskapen. Detta liar också
uttryckligen sagts i förevarande fall. Men därmed har tanken förlorat även
skenet ar en allmängiltig teoretisk sats, och kvar står det rent personliga och
av politiska synpunkter helt beroende omdömet angående det skattetryck som
bör läggas på förmögenheten såsom sådan. Och har diskussionen inskränkts
till att gälla detta problem, kan man fråga sig, vilket självständigt ändamål
kvarlåtenskapsskatten är avsedd att tjäna. Varför kan icke hela den såsom
önskvärd ansedda skattetungan läggas på en förmögenhetsskatt i livstiden?
Och om man vill komplettera denna beskattningsform med en ökad skatt i
samband med dödsfall, varför kan man icke då använda sig av den gamla
formen med arvslottsbeskattning? Varför skall man ha icke mindre än tre
förmögenhetsskatter, som i realiteten drabba samma förmögenhet?

Om det skall vara av något som helst värde att konstruera kvarlåtenskapsskatten
såsom en förmögenhetsskatt, vilken uppskjutits till dödsfallet därför
att genom förmögenhetsskatten i livstiden för litet uttagits, borde alla logiska
och intellektuella krav ha fordrat, att de båda skatteformerna ställts i en intim
relation till varandra. Om man vill göra gällande, att förmögenhetsskatten i
livstiden varit för låg och att därför något slag av skatteskuld uppkommit,
som bör uttagas vid blivande dödsfall, borde man ha påvisat, huru stor denna
skatteskuld är. Underlåtenhet att åstadkomma en sådan relation mellan skatteformerna
innebär i själva verket, att konstruktionen framföres, när det passar,
men slappes, om ett konsekvent vidhållande icke skulle medföra önskat
resultat. Hovrätten kan endast konstatera, att beredningen icke gjort något
som lielsi försök till åstadkommande av en avvägning mellan förmögenhetsskatten
i livstiden och kvarlåtenskapsskatten. Frågan borde ha belysts genom
själva tariffen för kvarlåtenskapsskatten, men angående grunderna för denna
tariff lämnas icke ett ords motivering. Det har endast dekreterats, att tariffen
skall ha det utseende, som angives av lagtexten. Frånvaron av motivering
på denna springande punkt ger anledning till förmodan, att beredningen
icke själv gjort saken klar för sig utan uppställt tariffen efter helt godtyckliga
grunder.

Vad nu anförts om bristen på nödvändig relation mellan kvarlåtenskapsskatt
och förmögenhetsskatt i livstiden har sin givna betydelse redan med
hänsyn till förslagets utformning av den senare skatten. Men frågan har sin
alldeles särskilda vikt, när man betraktar kvarlåtenskapsskatten i förhållande
till hittills gällande lagstiftning om skatt, som utgår under livstiden. Så länge
ett beskatlningssyslem gäller måste detta i regel anses motsvara statsmakternas
uppfattning om eu skälig avvägning av skattebördan, t. ex. mellan inkomst
och förmögenhet såsom objekt för skatten. Först då statsmakterna genom
ett i vederbörlig ordning fattat beslut ändrat skattereglerna är definitivt
fastslaget, att statsmakterna kommit till eu annan uppfattning om skattebördans
lämpliga avvägning. Delta förhållande kan man icke underlåta alt beakta
vid utformningen av en skatt, som motiveras med alt den motsvaras av
en skuld för tidigare utebliven beskattning. Skallen får, om man vill fasthålla
vid konstruktionen, icke utformas så alt den — utöver ersättning för utebliven
beskattning — samtidigt blir eu tilläggsskatt för förfluten tid, under vilken
gällt ett annat av statsmakterna i vederbörlig ordning fastställt skattesys -

312

Kungl. Moj:ts proposition nr 212.

tem. För denna förflutna tid borde uppenbarligen under inga förhållanden ens
en teoretisk konstruktion av skatteskuld kunna hävdas än mindre upprätthållas.
Ett exempel torde bäst åskådliggöra detta. Enligt beredningens förslag
skulle kvarlålenskapsskatten på en behållning av 1 000 000 kronor, som tillfaller
två vuxna barn till den avlidne, uppgå till 287 250 kronor (därutöver
tillkommer arvsskatt å 92 348 kronor). Inträffar dödsfallet den 31 december
1948 är ett år den tid, under vilken sådan alltför låg förmögenhetsbeskattning
skett, som med den teoretiska konstruktionen av skattegrunden rimligtvis
kan tagas i betraktande. Utan att det i detta sammanhang är nödvändigt
att ingå på bedömande av skatteskalorna för kvarlåtenskapsskatten, framstår
det som uppenbart att skatteskulden för ett år icke på långt när kan närma
sig 287 250 kronor för eu förmögenhet av angiven storlek. Hovrätten har
icke förbisett vissa tidigare uttalanden om önskvärdheten av skärpt förmögenhetsbeskattning.
Dessa uttalanden, vilka ingått som motiveringar för vissa
åtgärder, ha icke utmynnat i sådana beslut, att de kunna läggas till grund för
ett påstående att skatteskuld för 1''örmögenhetsägare därigenom uppkommit.
-—---

Hovrättens nu framförda anmärkning för på naturligt sätt tanken över till
den anmärkning, som hovrätten framställde 1933, nämligen att beredningen
icke tagit konsekvensen av konstruktionen genom att utmäta skatten med
hänsyn till den tid arvlåtaren disponerat förmögenheten. Beredningen har
avvisat tanken härpå under hänvisning till att det icke låter sig göra att gradera
skatten med hänsyn till den tid, varunder den avlidne varit ägare av
olika delar av förmögenheten. Dock har beredningen ansett sig kunna medgiva
undantag från beskattningen för sådana förvärv, vilka äro lätta att bevisa
nämligen arv, testamente och gåva, i den mån de skett inom en tid av
fem år före dödsfallet. Det skall villigt medgivas, att det är förenat med stora
svårigheter att vid en sammanblandad förmögenhetsmassa konstatera de skilda
förvärven och än mera att följa huru de beståndsdelar av massan, som
skett genom olika förvärv, sedermera utvecklat sig. I allmänhet har man väl
också i lagstiftningen försökt undvika att bygga lagregler på en minutiös undersökning
i detta hänseende. I varje fall gäller detta, när man icke vågar
lita på ägarens egna uppgifter. Hovrätten kan beträffande detta ämne hänvisa
till 2 kap. i lagen om arv. Men det förefaller icke otroligt, att man skulle
ha kunnat komma ett gott stycke längre än förslaget gör, om man verkligen
velat nedlägga möda därpå. Det skulle exempelvis kunna tänkas att man
byggde icke på de särskilda förvärven utan på den mycket lättare bevisbara
växlingen i förmögenhetens totalstorlek under livstiden. Om det, såsom beredningen
gör gällande, är omöjligt att åstadkomma en värdering med hänsyn
till tiden för innehavet av förmögenheten, får detta anses utgöra ett bevis
för konstruktionens felaktighet.

Under alla omständigheter vill hovrätten vända sig mot den snävt begränsade
tid, som uppställts för beaktande av förvärv genom arv, testamente och
gåva. Tiden är alldeles godtyckligt vald och den olika behandling, som skulle
ske av förvärv, vilka ligga på skilda sidor av tidsgränsen, skulle för rättsmedvetandet
vara synnerligen stötande. Hovrätten kan icke se någon anledning,
varför man icke skulle kunna taga hänsyn till sådana förvärv i betydligt
större utsträckning än förslaget medgiver.

Den bristande hänsynen till nödvändigheten av att åstadkomma en parallellism
mellan förmögenhetsskatt i livstiden och kvarlåtenskapsskatt har
kommit till synes också i ett annat hänseende. Beredningen lägger nämligen
icke samma förmögenhetsbegrepp till grund vid båda skatteformema. Vid
förmögenhetsskattens beräkning bortser man från vissa förmögenhetsvärden,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 212.

313

vilka däremot beaktas vid kvarlåtenskapsskattens beräkning. Beredningen
påpekar själv, att detta gäller om egendom i utlandet, men detsamma är förhållandet
i fråga om del praktiskt vida viktigare fallet, att i förmögenheten
ingår dyrbart lösörebo.

Att på detta sätt olika förmögenhetsbegrepp kommit till användning sammanhänger
med beredningens uppfattning, att den värdering av förmögenheten,
som i samband med dödsfall sker genom bouppteckningen är mera effektiv
än den värdering av förmögenheten, som kan åstadkommas i vederbörandes
livstid. Det förefaller som om beredningen ville tillmäta denna synpunkt
värde såsom skäl för kvarlåtenskapsskattens införande över huvud.
Även om man skulle anse bouppteckningen utgöra en bättre värderingsgrund
än självdeklarationerna — vilket ingalunda behöver vara fallet — så kan detta
icke utgöra något som helst självständigt argument för kvarlåtenskapsskatten.
Och om en eller annan skulle på grund av bristande effektivitet i
värderingen ha undgått en del av den förmögenhetsskatt i livstiden, som bort
utgå, och det därför kunde vara motiverat att av hans kvarlåtenskap uttaga
vad som brustit, kan detta uppenbarligen icke vara ett skäl för att uttaga liknande
kvarlåtenskapsskatt av dem, vilkas förmögenhet blivit riktigt uppgiven
under livstiden. Det finnes icke någon som helst anledning att tro annat än
att de senare utgöra den överväldigande majoriteten.

I fortsättningen framhåller hovrätten, att det vore uppenbart, att kvarlåtenskapsskatlen
med den föreslagna utformningen aldrig kunde bliva den
dödes gäld i vanlig rättslig mening samt anför vidare:

Under livstiden har den döde icke ådragit sig någon skatteskuld. Gäldstanken
ligger uttryckt endast i skatteberedningens motivering och eventuellt i
andra allmänna uttalanden, men därigenom kan icke skapas någon skuld i
juridisk mening. Tanken har aldrig blivit konkretiserad i någon lagstiftning,
som varit tillämplig på den döde under hans livstid. Skattskyldigheten uppkommer
först i sjäiva dödsögonblicket, samtidigt som egendomen övergår till
successorerna. Naturligen kunna statsmakterna genom det maktspråk, som
en lagstiftningsåtgärd innefattar, dekretera att skatten skall betalas i enlighet
med normer, som äro stadgade för gäld i död mans bo, men detta innebär
allenast, att man med bortseende från det verkliga rättsläget åstadkommit
eu fiktion, och det verkliga rättsläget är att, då den döde aldrig varit skyldig
något under livstiden, skattskyldigheten primärt ligger på dem, som erhålla
den dödes egendom. Men alldeles bortsett från frågan om den rättsliga konstruktionen
kan ju icke någon tvekan råda om att det är successorerna, som
få bära den praktiska tungan av att med den mottagna egendomen finansiera
skattens betalning. Läget är sålunda i sak detsamma som vid arvslottsbeskattning
men frågan behandlas det oaktat här på ett helt annat och för successorerna
ytterst oförmånligt sätt.

I delta sammanhang synes det vara lämpligt att upptaga frågan om dödsboets
karaktär. Mot 1933 års förslag anmärktes av hovrätten att enligt svensk
rätt successionen sker i och med dödsfallet och icke förmedlas genom en
»administratör» eller »executor» på det egendomliga sätt, som gäller i England,
och där låter teorien om en uppskjuten förmögenhetsskatt framstå såsom
mera naturlig. Beredningen har nu framhållit, att enligt lagen om boutredning
och arvskifte, som tillkommit efter del nämnda anmärkning skrevs,
dödsbo anses äga rältssubjeklivitet, och beredningen förmenar, alt härav kan
dragas den slutsatsen, att förhållandena i vårt land numera kunna sägas i
ifrågavarande hänseende vara mera likartade med dem i England än som var
fallet, då anmärkningen gjordes. Detta innebär eu felsyn. Successionen sker

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

fortfarande i och med dödsfallet, ehuru man av praktiska skäl —- särskilt
betingade av förhållandet till tredje man — ansett sig böra beteckna den
under särskild förvaltning i avvecklingssyfte stående förmögenhetsmassan såsom
ägande rättssubjektivitet. Härom kan åberopas den framställning, som
lagberedningen på sin tid lämnade, återgiven i N. J. A. II 1933 s. 162—164.
Den väsentliga skillnaden i förhållande till England och överhuvud till anglosaxiska
länder är att i Sverige arvingar och universella testamentstagare jämte
i regel efterlevande make äro självskrivna förvaltare, medan dessa i de åsyftade
länderna äro uteslutna från att taga befattning med kvarlåtenskapen,
vilken med liduciarisk äganderätt tillfaller en boutredningsman, som har att
genomföra avvecklingen.

Göta hovrätt finner också betraktelsesättet av kvarlåtenskapsskatten som
en skatteskuld vara en konstruktion utan reellt underlag. Det vore anmärkningsvärt
— om en skuld verkligen kunde anses ha existerat — att gäldenären
skulle pa fullt lagligt sätt kunna få den ur världen genom att under
sin livstid göra slut på sin förmögenhet. Det vore icke heller rimligt,
att om av två personer, som hade lika stor inkomst, den ena levde upp hela
inkomsten och den andra genom ett sparsamt levnadssätt lyckades spara
ihop en förmögenhet, den sparsamme som varje år fått betala skatt för
såväl sin inkomst som sin förmögenhet, genom sparsamheten skulle ådraga
sig ytterligare skatteskuld till staten. Det hade icke förebragts någon utredning
om i vilket avseende och i vad mån det skulle kvarstå en outtagen förmögenhetsskatt,
och i betraktande av den skärpning av förmögenhetsbeskattningen
som samtidigt föresloges torde det vara svårt att göra gällande, att
nagon skatteskuld a förmögenhet skulle kvarstå. -— Om det nuvarande
systemet beträffande den årliga förmögenhetsbeskattningen icke innebure
tillräcklig garanti för en riktig förmögenhetsbeskattning, utgjorde denna omständighet
icke bärande skäl för införande av en för alla gällande kvarlåtenskapsskatt.
Om vid boutredningen ådagalades, att bristfällig förmögenhetsbeskattning
förekommit, borde detta föranleda eftertaxering, eventuellt
för längre tid tillbaka än enligt gällande skattelagar.

Stockholms rådhusrätt framhåller hl. a., att en jämförelse mellan skattesatserna
för kvarlåtenskapsskatten och den föreslagna årliga förmögenhetsskatten
gåve anledning till antagande att, om den till arvlåtarens död uppskjutna
beskattningen skulle ske redan under arvlåtarens livstid genom ökad
årlig beskattning av hans förmögenhet, skattebelastningen i många fall skulle
bliva orimligt hård. Även om häri skulle vara att finna den egentliga anledningen
till valet av den nya skatteformen, tedde sig dock utformningen
av kvarlåtenskapsskatten som en den avlidnes kvarstående skuld såsom en
teoretisk konstruktion; den avlidne hade ju icke ens haft någon möjlighet
att under livstiden gälda sin förmenta skuld, och beskattningen hade faktiskt
anknutits till kvarlåtenskapens övergång till nya rättsägare.

Göteborgs rådhusrätt anser det stötande — om kvarlåtenskapsskatten
skulle betraktas som en uppskjuten förmögenhetsskatt — att en förmögenhet,
vilken efter kvarlåtenskapsskattens erläggande ugjorde c:a 5 milj. kronor, vid
taxering med avseende på en tidpunkt kort dessförinnan ansåges utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

315

inemot dubbla beloppet eller närmare bestämt något mer än 4 milj. kronor
högre värde, vilket övervärde särskilt hårt belastades.

Malmö rådhusrätt uttalar, att konstruktionen av kvarlåtenskapsskatten
som en den avlidnes svävande skuld till det allmänna näppeligen kunde godtagas
av det allmänna rättsmedvetandet. Den som genom duglighet och
sparsamhet samlat en förmögenhet och därigenom bidragit till en för samhällets
framåtskridande nödvändig kapitalbildning torde få svårt att inse,
att han härigenom ådragit sig en särskild skuld till samhället.

Hälsingborgs rådhusrätt finner det klart, att kvarlåtenskapsskatten ehuru
till skenet en förmögenhetsskatt i verkligheten vore en arvsskatt. Om skattens
uppgift vore att hålla staten skadeslös för skatt, som undandragits densamma
genom oriktig förmögenhetstaxering, måste skatten, då det icke kunde
beräknas i vilken omfattning sådant undandragande skedde, komma att
fylla denna uppgift på ett mycket otillfredsställande sätt och ännu mera betänkligt
vore att skatten i de särskilda fallen utginge alldeles oberoende av
huruvida och i vad mån kvarlåtenskapen tidigare blivit för lågt taxerad till
förmögenhetsskatt. Skatten måste komma att framstå som ett straff som i
lika mån och utan hänsyn till föreliggande omständigheter drabbade »skyldiga»
och »oskyldiga».

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förklarar sig betvivla beredningens
uppgift att bouppteckningen skulle utgöra ett säkrare underlag för förmögenhetstaxeringen
än de årliga deklarationerna. Fiktionen att kvarlåtenskapsskatten
skulle utgöra en till den skattskyldiges död uppskjuten skatt å dennes
förmögenhet hade icke någon som helst utsikt att vinna stöd i det allmänna
rättsmedvetandet. Vid sådant förhållande hade man all anledning
befara, att oriktiga uppgifter i bouppteckningar icke skulle bliva mera sällsynta
än i deklarationer.

Lantbruksstyrelsen anser det vara rena advokatyren att betrakta kvarlåtenskapsskatten
såsom åvilande dödsboet i stället för dödsbodelägarna. Skatten
drabbade i realiteten arvingarna eller testamentstagarna till den sparsamme
avlidne, men bortfölle om den avlidne förslösat sina inkomster eller sin
egendom. Att på dylikt sätt diskriminera sparsamheten syntes varken vara
moraliskt försvarligt eller ekonomiskt välbetänkt. Sparsamheten borde i
stället främjas för att möjliggöra ett fortsatt framåtskridande.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig kunna ansluta sig till beredningens
uppfattning, att de brister som vidlådde förmögenhetstaxeringen ofta
på ett markerat sätt trädde i dagen i samband med den skattskyldiges frånfälle.
I den mån ett berättigat skatteanspråk sålunda framträdde, erbjöde gällande
bestämmelser ingen annan utväg att realisera detta än eftertaxcring,
en utväg som dock på grund av taxeringsmyndigheternas stora arbetsbörda
hitintills torde ha anlitats endast i begränsad utsträckning. Berörda förhållande
syntes emellertid icke med fog kunna åberopas till stöd för införande
av en kvarlåtenskapsskatt av den konstruktion som beredningen föresloge.

Länsstyrelsen i Uppsala lön däremot förklarar sig icke kunna dela beredningens
uppfattning, att förmögenheterna sannolikt under tiden före dödsfall

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

deklarerats till för låga belopp. Med de kontrollmedel, som numera stode beskattningsmyndigheterna
till buds, kunde i varje fall förmögenhetstaxeringen
ske med ganska stor exakthet, och några mera avsevärda belopp hade med
stor sannolikhet icke kunnat undgå beskattning. Rent principiellt sett måste
med beredningens inställning det enda riktiga ha varit att ytterligare skärpa
förmögenhetstaxeringen, varigenom de komplikationer av olika slag, som
kunde uppkomma vid kvarlåtenskapsskattens erläggande, kunnat undvikas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser kvarlåtenskapsskatten vara ett
mycket otympligt medel för att uttaga en kompletterande förmögenhetsskatt
som borde utgått årligen, bl. a. enär den skulle utgå med högst varierande
sammanlagda belopp, allt efter hur ofta samma förmögenhetsmassa ginge i
arv. Sålunda finge exempelvis en syskonskara i det mycket vanliga fallet att
deras föräldrar haft inbördes testamente men avlidit med mer än fem års
mellantid två gånger betala sin faders genom flitigt och framgångsrikt arbete
samt sparsamhet ådragna skuld till staten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att även om effektiviteten av den
nuvarande förmögenhetstaxeringen icke vore tillfredsställande kunde detta
förhållande icke åberopas som skäl för en förmögenhetsbeskattning i form
av kvarlåtenskapsskatt. För att vinna förbättrad förmögenhetstaxering borde
i stället vidtagas erforderliga författningsändringar. Med den utveckling inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen under senare år nått torde nu förevarande
brister i förmögenhetstaxeringen kunna avhjälpas, så att den förmögenhetsskatt
staten ansåge sig ha rätt att kräva med lämplig avvägning
och effektivitet kunde uttagas under den skattskyldiges livstid.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:

Enligt länsstyrelsens förmenande kan med den utformning, förmögenhetsbeskattningen
numera fått i vårt land, behov icke föreligga av en särskild
kvarlåtenskapsskatt, då den skatteskärpning, som man eftersträvar, synes
kunna vinnas genom höjning av skattesatserna för nu utgående skatter.

— ---Efter den verkställda förstärkningen av taxeringsorganisationen har

taxeringen för varje år ökat i effektivitet och det torde numera icke finnas
anledning antaga, att förmögenhetsredovisningen i självdeklarationerna skulle
vara nämnvärt mindre noggrann än i bouppteckningen. Åtminstone lämna
de vid taxeringen inom länet verkställda jämförelser mellan bouppteckningar
och självdeklarationer icke belägg härför. Därtill kommer att taxeringsmyndigheterna
torde äga bättre kontrollmöjligheter beträffande förmögenhetsredovisningen,
särskilt i fråga om värderingen av i förmögenheten
ingående tillgångar, än våra domstolar. Ur kontrollsynpunkt synes därför
skäl icke föreligga att överflytta förmögenhetstaxeringen å domstolarna. Beredningens
förmodande, att de skattskyldiga skulle äga fördel av att förmögenhetsbeskattningen
till viss del uppskötes till den skattskyldiges dödsfall,
torde icke delas av de skattskyldiga själva. Förslaget i vad det innebär eftersläpning
av skatten synes icke heller överensstämma med de principer, som
varit vägledande vid införande av vår nuvarande källbeskattning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att om en skattskyldig året
före sin död erhållit exempelvis lotterivinst, kvarlåtenskapsskatten gärna
icke kunde motiveras av försummad förmögenhetsdeklaration samt anför
vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

317

Att förmögenhetsredovisningen förut icke var tillfredsställande, kan länsstyrelsen
vitsorda, men sedan bättre kontrollmöjligheter givits 1935 och sedan
landskontoren genom taxeringsorganisationen 1943 erhållit ytterligare arbetskrafter,
har förhållandet blivit annat. Landskontoret har infordrat uppgifter
från rådhusrätter och häradsrätter angående inregistrerade bouppteckningar.
Endast i ett fåtal fall har yrkande om ändring påkallats i fråga om banktillgodohavanden
och andra förmögenhetsinkomster. Däremot är det ett fel
i fråga om nuvarande förmögenhetsredovisningen att skulderna icke specificeras
i självdeklarationerna samt att klara besked icke lämnas i fråga om
värdering av lagerbehållningen. Dessa brister böra avhjälpas. Det hade° från
sådan utgångspunkt och med hänsyn till vad beredningen anfört angående
bristerna i förmögenhetsredovisningen varit naturligt, om beredningen föreslagit
åtgärder för åstadkommande av bättre årlig förmögenhetsredovisning.
---Länsstyrelsen anser det självfallet, att en dylik utredning bort företagas
i samband med ett förslag om ökad skatt å förmögenhet. Lika nödvändigt
är att en översyn sker av bestämmelserna angående värdering av tillgångar
och redovisning av skulder i bouppteckning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hyser en liknande uppfattning. Erfarenheten
från detta län visade, att uppgifterna i bouppteckning i allmänhet väl överensstämde
med de årliga deklarationerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Säkerligen skulle de flesta skattskyldiga hava föredragit att undan för undan
få infria denna skuld i lämpligt avvägda rater, och det synes staten
knappast värdigt att för sina gäldenärer skapa betalningssvårigheter därigenom,
att dess uppsamlade fordringar på en gång presenteras till likvid,
och detta vid ett av de för betalaren kanske mest olämpliga tillfällena.
Dödsfall draga ju i regel med sig jämväl åtskilliga andra utgifter, vilka ligga
utanför den ordinarie ramen. Svårigheterna bliva heller icke mindre därigenom
att tiden för förfallodagens inträffande i regel icke låter sig på något
sätt i förväg beräknas.

Länsstyrelsen i Örebro län anmärker, att innan källskatten, som velat
råda bot för skuldbelastningen för utskylder, hunnit verka, vore man färdig
att i lagbud deklarera, att en skuld skulle anses föreligga för dödsbo, ehuru
det i realiteten icke kunde vara tal om skuld. Länsstyrelsen anför vidare:

Länsstyrelsen delar obetingat 1938 års arvsskattekommittés mening, att det
väl låter sig göra att redan under en persons livstid uttaga den skatt å förmögenhet,
som staten anser sig hava skäl att kräva. Omdömet att de i deklarationerna
lämnade förmögenhetsuppgifterna ofta äro mindre tillförlitliga
är säkerligen en överdrift och en farlig sådan, då det lätt drabbar det
stora flertal medborgare, som sträva efter att med minutiös noggrannhet fullgöra
sin deklarationsplikt, och hit hör enligt länsstyrelsens erfarenhet det
alldeles övervägande antalet skattskyldiga. Förvisso förekommer felaktiga förmögenhetsdeklarationer
men länsstyrelsen vågar det uttalandet, att dessa
äro ringa till antal och ur skatteintäktssynpunkt ganska obetydliga. Länsstyrelsen
har redan på ett tidigt stadium gjort stickprovsundersökningar i
banker, men dessa visade så litet givande resultat, att de icke lönade vare
sig arbete eller kostnader, varför man hade alt övergå till nyttigare och mera
nödvändigt arbete. —--Länsstyrelsen förmenar, alt en fullt tillfreds ställande

kontroll i det avseende, som här är fråga, kan vinnas därigenom,
att beskattningsmyndigheterna, och då särskilt prövningsnämnden utnyttja
den möjlighet, som redan nu finnes att inhämta nödiga uppgifter ur bo -

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

uppteckningarna. Så har sedan länge här förfarits i den utsträckning tid och
arbetskraft medgivit.---Även om sålunda bouppteckningen, såsom be redningen

anser, utgör ett säkrare underlag för förmögenhetstaxeringen än
de årligen avgivna deklarationerna, utgör detta intet skäl för kvarlåtenskapsskatten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att om det vore så att kvarlåtenskapsskatten
skulle ersätta en eljest erforderlig stegring av den årliga förmögenhetsskatten
borde mindre och större förmögenheters kvarlåtenskapsskatt
motsvara samma antal årskvoter av förmögenhetsskatten, om icke innehavets
varaktighet varierade i förhållande till förmögenhetsmassan. Nu motsvarade
den föreslagna kvarlåtenskapsskatten för de största förmögenheterna mer än
tre gånger så många årskvoter förmögenhetsskatt som för de minsta av skatten
berörda. Det vore föga sannolikt, att någon häremot svarande skillnad mellan
större och mindre förmögenheter förefunnes i fråga om tidslängden av förmögenhetsinnehavet
före kvarlåtenskapsstadiet.

Norbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller bl. a., att
det för en vanlig människa komme att framstå som orimligt, att om en person
skulle önska att redan under sin livstid lägga av pengar till kvarlåtenskapsskatt
han icke hade någon möjlighet härtill utan att staten toge dels årlig förmögenhetsskatt
och dels kvarlåtenskapsskatt å de avlagda medlen.

Sveriges grossistförbund anför, att ett sådant motiv för kvarlåtenskapsskatten
som hänvisningen till bristfälligheter i taxeringsförfarandet för den
skattskyldige måste te sig som ett straff för att offentlig myndighet saknade
förmåga att fullgöra sina skyldigheter. I ett samhälle, där principen om rättvisa
i beskattningen utgjorde den bärande principen för skattesystemet, finge
kvarlåtenskapsskatten karaktär av ett orättvist straff, som hårdast drabbade
den oskyldige. Det måste befaras, att en sådan skatteform komme att verka
avtrubbande på medborgarnas rättsuppfattning samt bidraga till att dessa
sökte på allt sätt komma ifrån att drabbas av skatten.

En tredje invändning mot den föreslagna kvarlåtenskapsskatten är, att den
icke tager någon hänsyn till förhållandet mellan den
döde och vederbörande successorer eller till dessas
ställning i övrigt.

Härom framhåller Svea hovrätt, att den till grund för arvsskatten åberopade
teorien att skatten vore jämförelsevis lätt att bära, eftersom den vore
knuten till ett vederlagsfritt förvärv från den skattskyldiges sida, ofta sloge
fel. Hovrätten fortsätter:

Särskilt gäller detta de talrika fall, då kvarlåtenskapen tillkommer den
dödes närmaste. Om en barnlös man förlorar sin hustru och ärver även hennes
hälft i boet, innebär detta i regel icke någon reell förbättring av hans
ekonomiska läge. Och om en man dör från hustru och hemmavarande barn,
undergår de efterlevandes ekonomi oftast en ändring till det sämre; även om
en förmögenhet finnes, har i allmänhet familjens ekonomi väsentligen varit
baserad på mannens arbete, antingen så att han varit ledare för det företag,
vari förmögenheten varit placerad, eller ock så att han haft stadigvarande
arbete vid sidan av förmögenhetsinkomsten. När förmögenheten utgör un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

319

derlag för ett produktivt företag såsom jordbruksfastighet eller rörelse, komma
härtill alla de svårigheter, som äro förenade med utskiftning av de arvingar,
som icke vilja ha sina lotter placerade i företaget. Det finnes sålunda
den största anledning att iakttaga varsamhet vid alla former av arvsbeskattning,
särskilt när dödsbodelägarna utgöras av den dödes make och barn.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts angående dödsfallets inverkan på de
eflerlevandes ställning framstår det såsom särskilt upprörande att vid en
kvarlåtenskapsskatt i den föreslagna utformningen någon som helst hänsyn
icke tages till förhållandet mellan den döde och vederbörande successorer.
Oavsett om successorema äro efterlevande make, barn, syskon, syskons avkomlingar,
fjärmare anförvanter, oskylda eller juridiska personer utgår
skatten med differentiering allenast efter kvarlåtenskapens storlek. Om i ett
fall en son och i ett annat fall en ''oskyld är ensam successor till förmögenhet,
som i båda fallen är lika stor, blir också avbränningen genom kvarlåtenskapsskatten
lika stor.--- —-

Vid utformningen av arvslottsbeskattningen har man ansett skäligt att privilegiera
vissa rättssubjekt. Enligt 3 § i 1941 års förordning om arvsskatt
och gåvoskatt äro sålunda vissa stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligen
allmännyttiga ändamål helt befriade från skattskyldighet. Men förslaget
om kvarlåtenskapsskatt tar icke någon hänsyn till allmännyttan, såvitt
rör skatten i samband med dödsfall. Om eu ogift person, som efterlämnat
en förmögenhet på en miljon kronor, genom testamente förordnat, att
hans kvarlåtenskap skall till lika andelar tillfalla ett ålderdomshem och ett
universitet, uttages i alla fall en kvarlåtenskapsskatt på drygt en kvarts miljon.
På de förminskade lotter, som bli följden härav, utgår däremot icke
vanlig arvsskatt.

I båda de nu anmärkta hänseendena kan det sålunda sägas vara fråga om
bristande hänsyn till privilegiegrunder, som i och för sig knappast behöva
vara föremål för delade meningar, nämligen i första fallet det för allt mänskligt
samliv så ytterst betydelsefulla familjebandet och i det andra fallet en
allmännytta, som statsmakterna redan en gång ansett vara av den storleksordning,
att den motiverar skattefrihet. Något som helst sakskäl för att man
i detta sammanhang icke tar hänsyn till ifrågavarande privilegiegrunder har
icke anförts. Det formella motivet är allenast, att man bestämt sig för en
skatteform av sådan doktrinär konstruktion, att det skenbart framstår såsom
tekniskt och följdriktigt uteslutet att taga den skäliga hänsynen.

Göta hovrätt påpekar, att gällande skattetariffer för arvsskatten konstruerats
under förutsättning att kvarlåtenskapsskatt ej skulle utgå. Det måste
leda till egendomliga resultat alt vid sidan av det på arvslottsbeskattning
uppbyggda systemet och utan omarbetning av tarifferna i arvsskatteförordningen
införa kvarlåtenskapsskatt såsom en ny skatteform, vilket bl. a. ledde
till den konsekvensen, att arvingar och andra universalsuccessorer, som kvarIåtenskapsskatten
i verkligheten drabbade, finge en total skatt som för
lika stora arvslotter varierade alltefter storleken av det dödsbo, varur arvslotterna
utginge. Man liade således övergivit den rättsgrundsats som hittills
gällt, att skatten skulle utmätas med hänsyn till den ökning av skatteförmågan
som den erhållna arvslotten medförde.

I delta sammanhang anför hovrätten vidare:

Skatteberedningen uttalar (s. 228), att den föreslagna skattetariffen »ställer
sig tämligen fördelaktig för de mindre förmögenheterna», och anför som
bevis härför, alt om en avliden efterlämnar änka och tre barn samt döds -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

boets behållning uppgår till 100 000 kronor, skulle, därest full egendomsgemenskap
råder mellan makarna, kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt komma
att utgå med sammanlagt endast 2 564 kronor mot enligt nuvarande bestämmelser
1 362 kronor. Om emellertid egendomsgemenskap mellan makarna
icke råder, vilket är synnerligen vanligt, ställer sig saken annorlunda. Därest
änkan i förutnämnda exempel erhållit hälften av boets behållning på grund
av testamente, skulle kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt utgöra ej mindre än
10 599 kronor, vilket med hänsyn till förmögenheten icke kan anses som ett
ringa belopp. Om behållningen i stället utgjort 200 000 kronor, skulle kvarlåtenskapsskatt
och arvsskatt sammanlagt blivit, vid egendomsgemenskap
10 682 kronor och eljest 35 993 kronor, ett såvitt hovrätten kan finna mycket
högt belopp. Av det nu sagda framgår, att det förhållande, om egendomsgemenskap
rätt i ett äktenskap eller ej, ''i mycket hög grad skulle påverka
beskattningen, vilket icke kan anses rimligt.

Göteborgs rådhusrätt framhåller, att skärpning av arvsbeskattningen —
varom i verkligheten vore fråga — framstode som särskilt stötande i det
vanliga fall, då den drabbade änka eller minderåriga barn, vilka genom
dödsfallet ingalunda finge sin skattekraft ökad utan tvärtom finge sin ekonomiska
ställning avsevärt försämrad.

Malmö rådhusrätt påpekar, att om en person vore ensam arvinge till en
förmögenhet om 50 000 kronor han på grund av kvarlåtenskapsskatten finge
sitt arv minskat med 1 250 kronor, medan 5 syskon, som ärvde en förmögenhet
om 250 000 kronor och således erhölle 50 000 kronor var, finge sina
lotter reducerade med en var 7 950 kronor (vartill i båda fallen komme den
vanliga arvsskatten). Denna för den sociala rättfärdighetskänslan i hög
grad stötande praktiska konsekvens av den föreslagna skatteformen vore
ägnad att väcka de allvarligaste betänkligheter, som inga teoretiska konstruktioner
kunde rubba. Icke minst i belysning av den nutida befolkningsutvecklingen
i vårt land tedde sig en dylik diskriminering av de stora familjerna
som oförsvarlig.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att stora
orättvisor skulle uppkomma genom att kvarlåtenskapsskatten ej toge hänsyn
till antalet barn. Förvaltningsutskottet anför:

I ett jordbrukarhem med endast ett barn vilket kan övertaga jordbruket
ställer sig saken helt annorlunda än om den son, som skall övertaga jordbruket,
dessutom har t. ex. 4 andra syskon. Formen för kvarlåtenskapsskatt
kommer här i jämförelse med arvsskatten att ställa sig ännu ogynnsammare
för den tillträdande jordbrukaren i senare fallet. Oskiftade sterbhus torde i
allmänhet icke heller kunna anses såsom någon idealisk företagareform, då
det gäller att rationalisera det svenska jordbruket. Den ytterligare skattebelastningen
genom kvarlåtenskapsskatten kommer att i många fall göra det
omöjligt för söner i barnrika familjer att övertaga släktgården och kommer
därigenom kvarlåtenskapsskattens utformning att verka i motsatt riktning
mot övriga befolkningspolitiska åtgärder.

Fn fjärde invändning mot kvarlåtenskapsskatten i den föreslagna formen
är att den verkar orättvist i så måtto att den träffar endast arvingar
och universella tes ta m en t s ta g ar e men icke legatarier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

321

Svea hovrätt påpekar, att det förutsatts att legatarie icke skulle utfå sitt
Legat, förrän boets gäld och sålunda även kvarlåtenskapsskatten vore betald,
men om detta ändå skulle ske, vore han återbäringsskyldig endast i den
mån det erfordrades för gäldens betalning, d. v. s. till den del dödsboet i övrigt
icke lämnade tillgång till betalning, och att skattens gäldande sålunda i huvudsak
lades på arvingar och universella testamentstagare. Hovrätten fortsätter: I

regel komma legatarierna att fullt utfå sina legat utan att på grund av
kvarlåtenskapsskatten behöva vidkännas någon minskning. Med den valda
konstruktionen anser sig beredningen ha kommit förbi den anmärkning hovrätten
1933 framställde rörande den olikhet i behandlingen av lika stora
legat ur olika stora dödsbon, som bleve följden av alt skattens höjd bestämdes
av kvarlåtenskapens och icke av lottens storlek. Detta har dock kunnat
ske endast genom att behandla arvingar och universella testamentstagare
ännu sämre än förut. För deras del kvarstår till en början hovrättens anmärkning,
att en ensam arvinge i ett litet bo får en bättre ställning än en
arvinge som ärver lika mycket i ett större bo med flera medarvingar. Men
än vidare har den principiella likheten i fråga om skattebördans fördelning
mellan å ena sidan arvingar och universella testamentstagare samt å den
andra legatarier blivit fullständigt upphävd till den förra gruppens nackdel.
Med beredningens förslag kan det mycket väl inträffa, att arvingar och
universella testamentstagare icke erhålla något medan legatarierna få fullt,
beroende på att kvarlåtenskapsskatten tar i anspråk all egendom, som icke
bortgivits såsom legat. I den mån arvingarna äro laglottsberättigade kunna de
visserligen av legatarierna tilltvinga sig sina laglotter, d. v. s. hälften av de
fulla arvslotter, som i och för sig skulle kunna utläggas ur kvarlåtenskapen
sådan den ter sig efter kvarlåtenskapsskattcns gäldande. Men detta är en
sak för sig vid sidan av skatteproblemet. Och saknas laglottsrätt, vilket bland,
annat är fallet i fråga om efterlevande make, kunna arvingarna i likhet med
universella testamentstagare komma att bli helt lottlösa.

Hovrätten är beredd på den invändningen, att det beror på arvlåtaren
själv att genom sitt testamente förekomma den senast anmärkta olikheten
mellan de skilda grupperna successorer. Om lian gör alla till universella
testamentstagare eller alla till legatarier, kommer skattebördan att fördelas
likformigt. Eftersom arvlåtaren bör på förhand kunna tämligen noga bedöma
skattens omfattning, kan han också genom minskning av legatens storlek
åstadkomma önskvärd rättvisa mellan de olika grupperna. Mot den tänkta
invändningen i dess första del kan anmärkas, att skillnaden mellan universella
förordnanden och legat är grundad i vissa konkreta och praktiska livsförhållanden,
till vilka den civilrättsliga lagstiftningen tagit hänsyn, och att arvlåtaren
icke skall av annan lagstiftning tvingas att använda de olika formerna
i strid med vad sakens natur kräver. Och beträffande den senare delen av
den tänkta invändningen må erinras om att de flesta testamentsgivare icke
kunna väntas iakttaga en dylik försiktighet och omtanke. Den praktiska erfarenheten
ger dagliga belägg härför, och i civilrättslig lagstiftning brukar man
i görligaste mån söka undvika, att den icke lagkunnige råkar in i en fälla.
Men även om allmänheten efter ett eventuellt genomförande av lagförslaget
skulle så småningom vänjas vid att i samband med testamentsskrivande begagna
elt särskilt »skattetänkande», kan man icke bortse från de olyckshändelser,
som måste bli följden av testamenten, vilka skrivits före lagens tillkomst
och vilka med all säkerhet kunna förväntas icke bli ändrade annat än
i mindre utsträckning.

Ilihnng till riksdagens protokoll 19-17. 1 sand. AV 2/2.

21

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Hälsingborgs rådhusrätt åberopar som exempel på att fördelningen i ett
dödsbo kunde komma att avvika från vad den avlidne avsett, att denne i
tro att hans förmögenhet varit större än som vid hans död visat sig vara
fallet förordnat att vad av hans kvarlåtenskap återstode sedan visst legat utgått
skulle tillfalla hans syskon samt att behållningen i hans bo, sedan kvarlåtenskapsskatten
guldits, motsvarade eller understege värdet av legatet. I
detta fall komme syskonen icke att få någon del av kvarlåtenskapen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker, att förslaget på förevarande
punkt skulle medföra en rubbning av förutsättningarna för redan
upprättade testamenten och att det beträffande nya testamenten bleve synnerligen
svårt att vid upprättandet ens tillnärmelsevis överblicka deras verkningar.
Kvarlåtenskapsskattens inverkan på proportionen mellan arvingars
och legatariers andelar bleve ju beroende av kvarlåtenskapens storlek vid
dödsfallet, varom testator icke kunde äga någon kännedom.

Jämväl Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
påpeka, att beredningens förslag på förevarande punkt
drabbade dödsbodelägarna orättvist, varjämte med stor sannolikhet kunde
antagas, att kvarlåtenskapsskatten skulle minska antalet och storleken av
donationer till välgörande och vetenskapliga ändamål, vilket vore högst beklagligt
med tanke på den stora hjälp, som forskningen haft och alltjämt
hade av dylika donationer.

En ofta förekommande invändning mot införande av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
är, att den skulle medföra likviditetssvårigheter,
där den avlidnes tillgångar vore nedlagda i ett näringsföretag, samt inverka
menligt på landets ekonomiska liv.

Näringslivets skattedelegation åberopar en tabell, som utvisar den sammanlagda
årliga skattebelastning beredningens förslag i individuella fall innebär
och däri kvarlåtenskapsskatten med utgångspunkt från att denna utgör
en i efterhand uttagen förmögenhetsskatt inräknats. I dessa tabeller, som innehålla
uppgifter angående skattens storlek i olika fall, har skattebelastningen
uträknats på exempelvis följande sätt (den skattskyldiges återstående livslängd
uppskattad till 15 år):

Förmögenhet 10 000 000 kronor.

Inkomst ............................................ kronor 300 000

Kommunalskatt ...................... kronor 29 895

Statlig inkomstskatt .................. » 162 657

Förmögenhetsskatt .................... » 177 680

Upplupen kvarlåtenskapsskatt

4 537 250:15 ....................... » 302 483 » 672 715

Underskott — 372 715.

Skattedelegationen anför:

I anledning av de i tabellerna återgivna exemplen må framhållas, att en
person, för vilken den sannolika återstående livslängden är 15 år och vars
inkomst uppgår till 50 000 kronor och förmögenhet till 500 000 kronor, får

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

323

med den av beredningen föreslagna skattebelastningen behålla 15 300 kronor
av inkomsten. Om inkomsten är 50 000 kronor men förmögenheten en milj.
kronor, uppstår ett underskott å 5 367 kronor. Om inkomsten är 200 000
kronor och förmögenheten 3 milj. kronor, stiger underskottet till 47 965
kronor. Detta innebär, om den skattskyldige ärvt exempelvis ett industriföretag,
vari förmögenheten är nedlagd, och kvarlåtenskapsskatten, såsom beredningen
förutsätter ofta kommer att bliva fallet, erlagts med lånade medel,
att han i det första fallet får behålla 15 300 kronor av sin inkomst å 50 000
kronor, för den händelse han under sin livstid skall kunna amortera lånet,
så att skulden icke överflyttas på hans arvingar. Dessa bli ju i sin tur nödsakade
att på ett eller annat sätt uppbringa medel för erläggande av den nya
kvarlåtenskapsskatten. I de båda senare fallen saknar den skattskyldige
möjlighet att amortera skulden under sin livstid, utan denna måste till betydande
del övertagas av de nya arvingarna. Om den skattskyldige själv
upparbetat företaget och i enlighet med den av beredningen förda argumenteringen
vill hopsamla medel under sin livstid för gäldande av den »skuld
för ogulden förmögenhetsskatt», för vilken han förmenas häfta vid sitt frånfälle,
och därigenom befria sina arvingar från att amortera denna skuld,
är detta i första fallet möjligt allenast under förutsättning, att han nedbringar
sin egen konsumtion till 15 300 kr. I de båda senare fallen kan det
icke undgås, att hans arvingar måste uppbringa medel för »skuldens» gäldande.

Vidare åberopar skattedelegationen två tabeller över de marginalskattesatser,
vilka vid olika inkomstkombinationer enligt förslaget komma att
tillämpas (återstående livstid 25 år; se nästa sida).

Skattedelegationen framhåller, all en person med en arbetsinkomst av
10 000 kronor och en förmögenhet av 300 000 kronor, som förräntades efter
3 procent, finge å en kapitalinkomst i vad den överstege 3 000 kronor en
sammanlagd skattebelastning av 108 procent. Vidare anför delegationen:

Beredningens förslag rörande den årliga beskattningen innebär, att förmögenheterna
redan därigenom bliva föremål för beskattning enligt två starkt
progressiva skatteskalor, dels i form av inkomstskatt å avkastning, dels i
form av årlig förmögenhetsskatt. När man på dessa båda progressiva skatter
staplar den tredje progressiva skatten blir resultatet sådant som tabellerna
utvisa. Tidigare utgick jämte den progressiva statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
en progressiv kommunal inkomstskatt jämte utjämningsskatt.
Ehuru progressionen var väsentligt lindrigare än den som av beredningen
ifrågasättes, visade det sig, alt systemet med två jämsides utgående progressiva
inkomstskatter icke kunde bibehållas.---Nu föreslår beredningen

— förutom den progressiva beskattningen av avkastningen — två progressiva
förmögenhetsskatter med utomordentligt stark progressivitet.

Skattedelegationen framhåller vidare, att de mindre och medelstora industri-
och handelsföretagen spelade eu mycket betydande roll för vårt ekonomiska
liv ej minst på landsbygden, samt anför härefter:

I stor utsträckning äro dessa företag av »familjebolagstyp». Den av oss
förebragta utredningen ådagalägger de ofta oövervinnerliga svårigheter, varmed
ägaren av ett dylikt företag efter det föreslagna skattesystemets genomförande
har att räkna. Hur företagets ägare i de individuella fallen kommer
att reagera iir beroende av åtskilliga faktorer, icke minst av psykologisk art.
I samtliga fall torde man dock kunna räkna med att ägaren till ett bärkraf -

324

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

Marginalskattesatser med inberäknande av kvarlåtenskapsskatten.

Kvarlåtenskapsskatten utslagen på 25 år. Gift. Ortsgrupp V.
Kommunalskatt 10 kr. Statlig inkomstskatt 110 %.

3 % avkastning.

Arbets- inkomst	Skatt å arbets-inkomst	D:o i*	Skatt å in-komst-ökning i *1 2	Förmögenhet1 100 000	Förmögenhet1 300 000	J Förmögenhet1 500 000	Förmögenhet1 1000 000
		Kapi	t a	1 i n k	o m	s t
30( Ti	X)	9 000	15 000	30 000
Ikommande skatt	å förmögenhet och kapitalinkomst i kr. och %
Kr.	Kr.	%	%	Kr.	*8	Kr.	% 8	% 4	Kr.	%3	%4	Kr.	%3	*4 *
10 000	1784	18	_	1622	54	8100	90	108	16 760	112	144	40 353	135	157
20000	5131	26	33	2100	70	9 379	104	122	18 355	122	150	42 576	142	161
30000	9 836	33	47	2 258	75	9 755	108	125	19 028	127	155	43 821	146	165
40 000	14 966	37	51	2 407	80	10 146	113	129	19 716	131	160	44 647	149	166
50 000	20 537	41	56	2 555	85	10 525	117	133	20 095	134	160	45 521	152	170
100 000	51 777	52	62	2 704	90	10 972	122	138	20872	139	165	47 281	158	176
200 000	120 468	60	69	2 852	95	11416	127	143	21580	144	169	48 154	161	177

4 % avkastning.

Arbets- inkomst	Skatt å arbets-inkomst	D:o i %	Skatt å in-komst-ökning i *2	Förmögenhet1 100 000	i Förmögenhet1 300000	| Förmögenhet1 500 000	Förmögenhet1 1000 000
		Kapi	t a	l i n k	o m	s t
4 000	12 000		20 0C0		40 000
Tillkommande skatt	å förmögenhet och kapitalinkomst i kr. och Y.
Kr.	Kr.	%	%	Kr.	*3	Kr.	%3	% 4	Kr.	%3	%4	Kr.	% 3	% 4
10 000	1784	18	_	1920	48	9 390	78	93	19 222	96	123	45 923	115	134
20 000	5131	26	33	2 556	64	10 867	91	104	21006	105	127	48526	121	138
30 000	9 836	33	47	2 754	69	11392	95	108	21871	109	131	49 777	124	140
40 000	14 966	37	51	2 953	74	11931	99	112	22 691	113	135	51092	128	142
50 000	20 537	41	56	3150	79	12 310	103	115	23 076	115	135	51 966	130	144
100 0U0	51 777	52	62	3 349	84	12 906	108	119	24 341	122 143	54 221	136	149
200 000	120 468	60	69	3 546	89	13 498	112	124	25050	125 144	55 454	139	152

1 Förmögenheten förutsattes utgöra den skattskyldiges enskilda egendom.

2 Skatt å ökningen av inkomsten i förhållande till närmast lägre inkomst i tabellen, uttryckt
i % av inkomstökningen.

3 Skatt å kapitalinkomst och förmögenhet uttryckt i % av kapitalinkomsten under förutsättning
att arbetsinkomsten lägges i botten.

4 Skatt å ökningen av kapitalinkomsten och förmögenheten i förhållande till närmast lägre

kapitalinkomst och förmögenhet i tabellen uttryckt i % av inkomstökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

325

tigt företag hyser livlig förhoppning att kunna överlämna den däri nedlagda
förmögenheten, oftast väl också företaget såsom sådant, till sina arvingar.
Måhända finner han denna möjlighet efter det föreslagna skattesystemets
införande utesluten och konsumerar den för dess drivande erforderliga förmögenheten.
I de flesta fall torde han dock sträva efter att rädda så mycket
som möjligt därav och det ligger då nära till hands att antaga, att han
— om icke företaget är av den art att dess verksamhet kan förläggas utom
riket — söker minska sina investeringar i det egna företaget och i största
möjliga utsträckning omplacera till kvarlåtenskapsskattens betalning erforderliga
medel i likvida tillgångar. 1 båda fallen måste detta leda till en tillbakagång
av hans företag till förfång icke blott för de däri anställda utan
ock för den kommun, vari företaget är beläget.

För ägare av jordbruksegendomar kan situationen bliva lika ogynnsam
som för rörelseidkaren. För uppbringande av likvida medel torde han icke
sällan komma att avyttra viss del av fastigheten. Sannolikt anlitar han hellre
denna utväg än att egendomen behålles ostyckad, med påföljd att den blir
belastad med en intecknad skuld för ogulden kvarlåtenskapsskatt. Räntan
å denna skuld skall — liksom den årliga förmögenhetsskatten och den kommunala
fastighetsskatten — erläggas under såväl goda som dåliga år och
skulden kommer att i påfallande hög grad bli likartad med den jorden tidigare
åvilande grundskatten. Statsmakternas strävanden att skapa bärkraftiga
jordbruk och minska deras skuldbelastning komma att verksamt motarbetas
av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten.

För de, även efter genomförandet av en ändrad kommunal indelning sannolikt
talrika kommuner, i vilka det ekonomiska livet är koncentrerat till ett
fatal större eller medelstora företag inom jordbruk eller industri, synes situationen
efter någon tids tillämpning av det föreslagna skattesystemet bli bekymmersam.

Vad särskilt de industriella företagen angår kan det befaras, att dessa ofta
komma att av de nuvarande ägarna avyttras, då de finna att resultatet av
fortsatt produktiv verksamhet kommer att bliva förlustbringande. De presumtiva
köparna till företaget torde av skäl vi förut framhållit huvudsakligen
vara att finna bland redan existerande större företag. Nödvändigheten att
rationalisera •driften torde ofta föranleda, att storföretaget överflyttar verksamheten
till den ort, där dess övriga verksamhet i huvudsak bedrives. Följden
härav skulle bliva en ytterligare centralisering av näringsverksamheten,
en fortsatt avfolkning av landsbygden och en än mer utpräglad överbefolkning
i vissa tätorter. Även ur andra synpunkter är en dylik utveckling att
beklaga. Inom åtskilliga områden av näringslivet är nämligen det mindre
och medelstora företaget av familjebolagstyp, förankrat i bygden under kontinuerlig
personlig ledning, den mest rationella och lämpligaste företagsformen.

Smålands och Blekinge handelskammare finner det uppenbart, att den föreslagna
kvarlåtenskapsskatten måste komma att få katastrofala verkningar
på sparandet. Med hänsyn till den utomordentliga betydelse sparandet hade
för företagsamheten kunde cn dylik utveckling icke vara önskvärd.

Skånes handelskammare framhåller, att redan den föreslagna förmögenhetsbeskattningen
skulle leda till uppenbara orimligheter och skadeverkningar
och att förmögenheten därför icke kunde ha någon ytterligare skattekratt,
som borde bliva föremål för en uppskjuten beskattning. Handelskammaren
anför vidare:

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Bland de 25 000 förmögenhetsägarna här i landet med en förmögenhet å
100 000—150 000 kronor och däröver utgöres säkerligen en icke ringa del
och kanske de flesta av näringsidkare, köpmän, fabriksidkare och andra för
vilka denna förmögenhet, vare sig den är placerad i byggnader, maskiner,
inventarier och varor eller i banktillgodohavanden och andra likvida medel
utgör det verktyg, varmed de arbeta och som är en nödvändig förutsättning
för deras arbete och näringsverksamhet. Dessa företag förekomma spridda
över hela landet, äro ofta familjeföretag eller familjebolag, sysselsätta något
tiotal eller hundratal arbetare samt utgöra en mången gång betydande faktor
i bygdens eller ortens liv. Sådant beredningens förslag utformats med de
just för dessa inkomst- och förmögenhetsskikt i alldeles särskild grad skärpta
inkomst- och förmögenhetsskatterna kommer redan dessa skatteskärpningar
att för dessa företagare innebära en betydande merbelastning. Även med en
reducerad inkomstuttagning komma skatterna för dem att taga i anspråk
en så stor ökad andel av deras bruttovinster alt deras möjligheter till konsolidering
och expansion ej kan bli densamma som tidigare. Samtidigt som
inkomstgivningen genom beskattningen får eu svagare progressivitet måste
detsamma i stort sett även gälla förmögenhetsbildningen. I den omfattning
totalbeskattningen höjts för här avsedda företagare kan det därför svårligen
förhålla sig så att deras innehavare, sedan de höjda skatterna, företagets konsolideringsbehov
och egna levnadskostnader blivit täckta, ha ytterligare möjligheter
att sörja för företagens eller sin egen likviditet och sålunda åvägabringa
medel till gäldande av en kvarlåtenskapsskatt.

Beträffande dessa företag gäller regelmässigt, vare sig de arbeta i aktiebolagets
form eller inte, att ägarens hela förmögenhet är placerad i företaget
och att dessa därjämte arbeta med lånat kapital i större eller mindre omfattning.
Ofta arbeta ägarens barn i det egna företaget och äro således för sin
utkomst och framtid beroende av detta. Det säger sig självt, att om det egna
kapitalet är relativt litet i förhållande till det lånade men dock i och för sig så
stort, att det skulle draga en mera avsevärd kvarlåtenskapsskatt, en likviditetskris
vid ägarens frånfälle kan uppstå, så mycket mer som hans i företaget
arbetande arvingar utan egen förmögenhet ha att gälda även arvsskatt
på deras beräknade andel i det i företaget arhetande egna kapitalet. Det är
ingalunda någon konstruktion att antaga, att det kan stöta på utomordentligt
stora och kanske oöverkomliga svårigheter att åvägabringa kapital till
gäldande av de skatter, som i och med ägarens frånfälle aktualiseras. Företagets
egendom utgör en sluten enhet och kan således inte delvis realiseras för
skatternas gäldande, och skuldbelastningen kan bli sådan, att kreditmöjligheter
inte stå till huds. Det kan vid sådant förhållande lätt inträffa, att arvingarna
tvingas till en realisation av företaget, vilken kan förorsaka dem än
ytterligare kapitalförlust. För det i aktiebolagets form bedrivna familjeföretaget
är särskilt att märka, att ägarens andel representeras av aktier, vilka,
om bolaget till mera väsentlig del arbetar med främmande kapital, inte
kunna tjäna som underlag för erhållande av bankkredit. Om hela eller huvudparten
av ägarens förmögenhet, såsom mycket ofta är fallet, är placerad i
sådana aktier, ligger likviditetskrisen särskilt nära till hands.

Företag av den typ, handelskammaren här berört, ha mycket ofta sitt
största värde just i den personliga duglighet, som utvecklats av ägaren och
hans arvingar och som sålunda varit grunden för den förmögenhet, som
drabbas av kvarlåtenskaps- och arvsskatterna. Tvingas arvtagarna att för
gäldande av dessa skatter avyttra aktier i bolaget, förlorar företaget sin karaktär
och därmed en del av sin goodwill. Främmande aktieägare komma på ett
helt annat sätt än familjemedlemmarna att ha anspråk på en omedelbar
avkastning, och förutsättningarna för företagets konsolidering minskas, sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

327

tidigt soxn de ursprungliga familjemedlemmarnas intresse för en sådan konsolidering
avtrubbas. Företaget blir lidande. Handelskammaren kan heller
inte bortse från, att kvarlåtenskapsskatten, där den bringar arvingarna i en
brydsam situation, kan föranleda, att företaget kommer att övergå i annat,
kapitalstarkare företags hand, och ett för sin ort betydelsefullt företag kan
komma att försvinna till men för orten och dess befolkning. I varje fall kan
företaget komma att få eu väsentligt annan omfattning och inriktning. Den
blotta omständigheten, att en företagare i dessa fall skulle ha att räkna med
en »uppskjuten skuld» till staten vid sitt frånfälle, kan inte undgå att i någon
mån. verka störande på hans kreditmöjligheter. Den kan under omständigheter
tänkas fresta honom att för sin egen och sina anhörigas konsumtion
ur företaget uttaga större belopp, än han eljest skulle ansett välbetänkt. Även
den omtänksamme måste därjämte finna, att han för att undvika likviditetssvårigheter
för sina arvingar måste trygga ett större kapital genom försäkringar,
än han eljest tänkt. Hans investeringsintresse i det egna företaget blir
således mera begränsat.

Fn beskattning, som kan leda till dessa verkningar, vilka ingalunda äro
uppkonstruerade, torde med rätta kunna betecknas såsom mer än betänklig.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län uttalar, att det i en
mängd fall komme att bliva omöjligt att erlägga kvarlåtenskapsskatten utan
att spoliera hela förmögenheten med hänsyn till att tillgångarna måste realiseras
för anskaffande av likvida medel och att denna realisation i många
fall ej kunde genomföras utan stora förluster. Man kunde sålunda räkna
med, att en större förmögenhet efter ett eller i varje fall två dödsfall vore
så gott som helt konfiskerad. Att låna bleve omöjligt, då skatten ej lämnade
kvar så mycket av inkomsten att amortering kunde ske.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att de av beredningen föreslagna
bestämmelserna för underlättande av likviditetssvårigheterna icke utgjorde
någon nämnvärd lättnad, särskilt för enskilda företagare, vilkas företagsandelar
icke vore börsnoterade och vilkas fastigheter i regel redan vore belastade
med inteckningar inom bankmässig säkerhetsmarginal. Handelskammaren
hade i 15 konkreta fall undersökt mindre och medelstora rörelseidkares
behållna förmögenhet och den på grund därav uträknade kvarlåtenskaps-
och arvsskatten (tabell med skatteberäkningar verkställda under förutsättning,
där båda makarna leva, att dessa avlida med kort mellantid efter
varandra så att skatt får betalas på det totala förmögenhetsbeloppet intagen
i yttrandet). Intet av de 15 företagen hade sådana tillgängliga medel, som
kunde användas till betalning av kvarlåtenskapsskatten. Deras tillgångar låge
i varulager, varufordringar, fastigheter och aktier (familjebolag). I de fall
då fastigheter funnes, vore dessa belånade till minst 60 procent, och i de fall,
då aktier funnes bland tillgångarna, saknade aktierna erkänt marknadsvärde.
Det vore oftast icke möjligt att finna köpare till minoritetsposter i ett familjebolag
eller icke börsnoterat bolag. Handelskammaren hade dessutom beträffande
ett visst enskilt företag undersökt kvarlåtenskapsskattens verkan i förening
med den skärpta inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och för detta
ändamål jämfört den faktiska utvecklingen med den utveckling, som visat
sig om de höjda skattesatserna för fysiska personer varit gällande redan under
dessa år. (Resultatet av undersökningen åskådliggjort i ett diagram med

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tre kurvor, därav den ena visar det faktiska egna kapitalet vid årssluten 1931
—1938, den andra kapitalet vid samma tidpunkter under förutsättning att den
statliga, beskattningen varit lika hög som den av beredningen föreslagna vid
en uttagningsprocent av 110 samt att privata uttag minskats procentuellt lika
mycket som vinsten efter skatter minskats och den tredje utvecklingen av det
egna kapitalet vid den föreslagna beskattningen och med oförändrade privata
uttag.) Om resultatet av sistnämnda undersökning anför handelskammaren:

Företagets egna kapital har visat en oavbruten ökning med undantag av
år 1935, när det minskades med 43 000 kronor, trots att årets inkomst efter
skattebetalningarna var ca 80 000 kronor. Kapitalminskningen under detta
år var icke förorsakad av höga privata uttag — dessa ha under hela perioden
hållit sig mellan 18,7—29,6 tusen kronor per år — utan beror på under
året genomförda taxeringsmässiga omvärderingar av tillgångarna.---

Av diagrammet framgår, alt den föreslagna höjda skattenivån tillsammans
med kvarlåtenskapsskatten skxdle ha reducerat företagets eget kapital i så
hög grad, att man icke mera hade kunnat tala om en expansion utan snarare
om en stagnation och t. o. m. tillbakagång. Det egna kapitalet hade sålunda
vid den skärpta beskattningen icke kunnat stiga mer än med 10% till ca
350 000 kronor mot en ökning med ca 60 °/o till 515 000 kronor vid den faktiska
lägre skattenivån. Därvid har man förutsatt, att ägarens privata uttag
minskats proportionellt med vinst efter skatter. Om man emellertid antar,
att ägarens årliga förbrukning — som i och för sig icke kan anses varit
orimligt stor — hade blivit oförändrad, hade företagets eget kapital under
perioden visat en minskning av ca 30 % och skulle efter kvarlåtenskaps- och
arvsskattebetalningama varit endast ca 230 000 kronor mot 320 000 kronor
vid periodens början.

Till sist anför handelskammaren:

En art av förmögenhetsbildning, som det föreslagna skattesystemet genom
kombinationen av förmögenhetsskatt, kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt
kommer att strängt bestraffa, är det sparande, som åstadkommes genom en
familjs gemensamma strävan att förkovra ett företag eller jordbruk. Det är
ju lyckligtvis i vårt land ännu rätt vanligt inom den mindre detaljhandeln,
inom hantverket och jordbruket, att barnen stanna i hemmet för att hjälpa
föräldrarna med affärens, verkstadens eller egendomens skötsel. Man kan
nog säga, att det härvid är regel, att de arbeta för en lägre kontantlön än den
avtalsenhga, att de sålunda under en lång följd av år erhålla för låg inkomst,
under det att företagets resp. egendomens ägare på grund av progressionen
får en högre skatt tack vare barnens arbetsinsats. Den utökade inkomsten användes
av innehavaren till investeringar och anskaffande av döda och levande
inventarier. Med glädje ha barnen sett denna förmögenhetstillväxt, då de
hoppats att i sinom tid själva få övertaga en alltmera förbättrad och moderniserad
rörelse. Genom höjning av den förmögenhetsskatt, som årligen drabbar
den ackumulerade förmögenheten och genom den nytillkomna kvarlåtenskapsskatten
kommer nu den med barnens hjälp åstadkomna förmögenhetsökningen
att synnerligen hårt beskäras. De uppoffringar, som barnen göra
i föräldrarnas och eget välförstått intresse, bliva i många fall direkt bestraffade.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare åberopar — för att
påvisa hur hårt skatten komme att verka —- följande ur verkligheten hämtade
exempel:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

329

Ett familjebolag äges f. n. av sex bröder. Aktiekapitalet är å 800 000 kronor
och är fördelat emellan bröderna. Enligt vanliga arvsregler komma aktierna
vid brödernas död, att slutligen övergå till en broders fyra barn. I
»gynnsammaste» fall, d. v. s. om alla bröderna do inom loppet av fem år
uppgår den sammanlagda kvarlåtenskapsskatten till omkring 91 000 kronor
och den vanliga arvsskatten till 234 000. Om bröderna do under längre tidsintervall
än fem år stiger kvarlåtenskapsskatten och blir i ett mellanfall ca
175 000 kronor. Man frågar sig, varmed skall i detta fall arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt
betalas. Bröderna äga icke någon annan egendom av högre
värde. Kvarlåtenskapsskatten får icke erläggas med aktier i företaget, då
detta icke är börsnoterat. Ej heller äger bolaget egendom, som kan intecknas.
Enda utvägen, om företaget i fortsättningen skall behållas inom familjen, synes
vara att belåna aktierna. Men det torde vara synnerligen tvivelaktigt,
om någon kreditinrättning vill lämna så stora belopp i lån för skattebetalning.
Av detta fall belyses utom skattens höjd även de utomordentliga svårigheter,
som komma att uppstå för familjebolag och liknande företag att
frigöra medel för skattens betalande. Om de fyra barnen på något sätt lyckas
anskaffa penningar till skatternas betalande, återstår för barnen att avbetala
de skulder, som de ådragit sig genom skattebetalningen. Det synes osannolikt,
att de skola hinna göra detta, innan nästa arvfall inträffar, som då medför
nya skatter. Följden måste bliva familjeföretagets utarmning.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
framhålla, att den av beredningen verkställda utredningen angående
tillgången på likvida medel i dödsboen vore bristfällig främst ur den
synpunkten att inga andra kategorier förmögenlretsägare än jordbrukare
gjorts till föremål för ingående granskning, samt anför vidare:

Den relativt goda likviditeten hos jordbrukarna under de undersökta åren
torde kunna förklaras av speciella förhållanden. Sålunda inträffade missväxt
under 1940 och 1941, vilken medförde kraftiga lagerminskningar och
tvingade lantbrukarna att realisera sina kreatursbesättningar på grund av
foderbrist. Därtill komma de av bränslebristen framtvingande avverkningarna,
som i många fall torde ha medfört så stora virkesuttag, att ytterligare
avverkningar icke kunna ske på mycket lång tid. När förhållandena åter
blivit normala och lager och kreatur måste köpas i sedvanlig utsträckning
samt vidare reparationer, som fått eftersättas under kriget på grund av brist
på material och arbetskraft, måste utföras, torde likviditeten hastigt försämras,
särskilt som efterfrågan på brännved bortfaller och i fråga om andra
produkter sannolikt minskas, i den mån världsmarknadsprodukter åter bli
tillgängliga.

Vad som här sagts om jordbrukare bar sin tillämpning även i fråga om
handel och hantverk. Den goda likviditeten inom dessa delar av näringslivet
beror väsentligen på de kraftiga lagerminskningarna. Då förhållandena bli
normala, komma de likvida medlen att till övervägande del åter investeras
i varulager.---

Beredningen har icke närmare uttalat sig om huru bör förfogas med de
aktier, staten skulle övertaga som kontant likvid. Om staten i stor skala skall
börja verkställa aktieförsäljningar — vilket lärer bliva nödvändigt, därest
skatteintäkterna, alltså även de med aktier erlagda skatterna, skola kunna
räknas in i de löpande skatteintäkterna, som av staten skola användas till
täckande av dess utgifter — kan man räkna med ett nytt betydande osäkerhetsmoment
på aktiemarknaden. Den möjligheten finnes visserligen, att staten
behåller aktierna, men man måste då fråga hur motsvarande belopp

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

skall kunna användas till täckande av statens utgifter. Sker detta exempelvis
genom lån hos riksbanken, innebär det utan tvivel inflation. Detsamma är
fallet, om försäljning sker till utlandet. I det fall att staten behåller aktierna,
måste tydligen ett särskilt förvaltningsorgan tillskapas, ett nytt skott på byråkratins
redan alltför kraftiga träd.

Vi finna det på här anförda grunder icke lämpligt, att staten på detta sätt
så småningom blir ägare till aktier i kanske samtliga aktiebolag, vars aktier
noteras å börsen. Regeln att blott vissa aktier skulle godtagas som likvid
innebär även en orättvisa gentemot de dödsbon, vars tillgångar till övervägande
del eller helt och hållet äro placerade i t. ex. en handelsrörelse. Möjligheten
att erhålla tillstånd att erlägga skatten genom ett antal årliga avbetalningar
torde många gånger icke bliva tillräcklig för att förhindra tvångsrealisation.

Kommerskollegium anför:

Det synes kollegium uppenbart, att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
för näringslivets del skulle få synnerligen genomgripande verkningar. Närings!öretagen,
vilka måste befaras få sina konsoliderings- och utvecklingsmöjligheter
begränsade redan genom den föreslagna höjningen av inkomstoch
förmögenhetsskatterna, skulle genom en kvarlåtenskapsskatt i enlighet
med beredningens förslag få sin kapitalförsörjning ytterhgare kraftigt beskuren.
Detta skulle liksom i fråga om höjningen av inkomst- och förmögenhetsskatterna
hårdast drabba de mindre och medelstora företagen, och bland
dessa framför allt de enskilda näringsidkare, som personligen utöva sin verksamhet,
samt familjeföretagen, antingen dessa drivas såsom aktiebolag eller
i annan form. Genom den föreslagna kvarlåtenskapsskatten skulle sålunda
tendenserna till koncentration av företagsverksamheten ytterligare skärpas.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att det inom jordbruket under lång
tid varit vanligt, att gårdarna gått i arv till något av jordägarens barn, men
att denna tradition, vars värde såväl med hänsyn till de driftsekonomiska
fördelarna av kontinuitet i jordinnehavet som på grund av den betydelse bevarandet
av en självägande bondeklass hade för hela samhällets stadga icke
borde underskattas, genom skärpningen av förmögenhetsskatten och införandet
av kvarlåtenskapsskatten kunde äventyras. Med hänsyn till jordbrukets
stora kapitalbehov och laga avkastning kunde uttagandet ur rörelsen av så
stora kapitalbelopp, som det ofta komme att röra sig om, i många fall befaras
äventyra en sund likviditet. Resultatet kunde befaras bli att jordbruken
icke kunde bevaras i jordbrukarhänder utan, trots den restriktiva lagstiftningen
i dessa avseenden, komma att övergå till personer utanför jordbruket
som disponerade erforderligt kapital.

Lantbruksstyrelsen anmärker, att medan kapital, som nedlades å ett eller
flera syskons uppfostran och utbildning, exempelvis för högskolestudier, icke
beskattades, komme kapital, som undantagits av föräldrarna för att möjliggöra
för barn att grunda eller övertaga ett företag eller som av föräldrarna
redan investerats i ett för dessa barn avsett företag, att hårt drabbas av
kvarlåtenskapsskatten. Styrelsen fortsätter:

Vad särskilt jordbruket beträffar må erinras därom, att det ofta förekommer,
att ett eller flera barn stanna hemma på gården och bistå föräldrarna
med jordbrukets skötsel och förkovran. Ej sällan kan på så sätt genom ihär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

331

digt arbete och sparsamhet gårdens värde efter hand väsentligt ökas, med
andra ord en större eller mindre förmögenhet skapas. Då gården emellertid
betraktas såsom föräldrarnas egendom, kommer vid deras frånfälle att förutom
arvsskatt av barnen även uttagas kvarlåtenskapsskatt på vad de själva
varit med om att spara ihop. Bortsett från dessa och liknande principiella
invändningar framstå de praktiska konsekvenserna av en dylik beskattning
som vådliga för näringslivet i allmänhet och jordbruksnäringen i synnerhet.
Redan nu visar erfarenheten de ekonomiska svårigheter, som drabba dödsbodelägare
vid arvfall av jordbruksegendomar — särskilt större sådana. Skulle
ytterligare starlc skärpning av beskattningen av dödsboet eller dess delägare
tillkomma, blir ställningen snart ohållbar. Med hänsyn till den utveckling,
som jordbruket synes gå till mötes, kommer denna skatteform att få
verkningar för allt flera jordbruk och allt längre ned på storleksskalan. Med
den minskning av arbetskraften, som torde vara att räkna med oberoende
av om statsmakterna särskilt påskyndar jordbrukets avfolkning eller ej —
måste ersättning tillkomma i form av en ökad mekanisering såväl i ekonomibyggnader
som på fälten. Denna kapitalinvestering kommer att ytterligare
öka de redan höga kapitalkostnaderna för jordbruksnäringen och vid avfall
kommer statens stegrade skattekrav att än mer öka svårigheterna för
nästa generation jordbrukare. Avsikten torde väl emellertid icke vara att pa
skattevägen överföra de större jordbruksfastigheterna i statens ägo, vilket
förr eller senare synes komma att bliva fallet om förslaget genomföres.

överståthållarämbetet påpekar, att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
skilde sig från den nuvarande arvslottsbeskattningen genom att den huvudsakligen
lades på dödsbon med större kvarlåtenskap. Härvid borde ej förbises,
att det stora flertalet medborgare med mindre besparingar i regel icke
sökte sig till placeringar i företag för merkantil eller industriell utveckling
utan placerade medlen i egna hem, i jordbruk, i statsobligationer eller i sparbanker
med deras begränsade möjligheter att främja det produktiva näringslivets
utveckling. En arvsbeskattning av den föreslagna typen syntes därför
böra kompletteras antingen med åtgärder i syfte att leda in även de mindre
sparmedlen i produktionen eller också med en bestämmelse att de arvsskattemedel,
som inflöte från de större förmögenheterna och som ofta icke kunde
uttagas utan skuldsättning av företag eller jordegendomar, skulle användas
till utvidgning av statens ekonomiska verksamhet.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

En närmare undersökning av förmögenhetsförhållandena inom delta län har
visat att personer, som för närvarande hava att utgöra förmögenhetsskatt,
uppgå till ett antal av mellan 2 700 och 2 800. Av detta antal kunna ungefär
2 000 beräknas hava att utgöra kvarlåtenskapsskatt, därest hänsyn icke tages
till bortfallet av giftorättsgods. Med beräknande av bortfall av giftorättsgods
i samtliga fall skulle antalet böra räknas till lägst omkring 650. Den
betydelsefulla frågan, huruvida vid erläggandet av kvarlåtenskapsskatt hkvida
medel kunna vara för handen, är självfallet synnerligen svår att besvara.
Härvid måste uppmärksammas, att även om en granskning av deklarationsmaterialct
ger vid handen, alt i visst fall likvida medel matematiskt sett finnas
i tillräcklig utsträckning, så är dock icke därmed sagt, att de likvida
medlen räcka till jämväl för kvarlåtenskapsskatten, enar de genom dodslab
let uppstådda nya förhållandena kunna komma alt medföra stora krav pa
omedelbara utbetalningar. Länsstyrelsen anser, att en beräkning, som inne -

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

bär, att högst halva antalet fall skulle hava likvida medel, ej torde vara alltför
försiktig. Man kan inför detta förstå vad det skulle betyda, om beredningens
förslag att där likvida medel ej finnas, betalning av kvarlåtenskapsskatten
må ske genom överlämnande av i fastigheten intecknat skuldebrev.
Vill jordägaren ej till staten överlämna dylik inteckning, återstår i många
fall ej annat än sälja kreatur eller andra inventarier.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller i anledning av beredningens uppgift
att frågan i vad män icke börsnoterade aktier skulle godtagas som betalningsmedel
borde göras till föremål för närmare överväganden, att det förefölle
fantastiskt att tänka sig staten taga säte och stämma som delägare i
en mängd familjebolag i landet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uppgiver, att under senare tid tendensen
att försälja jordbruksegendomar till främmande spekulanter i detta län ökat,
även i sådana fall där bröstarvingar funnits som ägt förutsättningar att fortsätta
jordbruket, samt anför vidare:

Ofta anföres rädslan för skuldsättning som huvudorsaken. Det är självklart
att denna tendens att vid arvfall försälja en egendom till oskylda kommer
att stegras, om man genom skattepolitiska åtgärder försvagar de ekonomiska
möjligheterna för arvtagarna. I medvetande om jordbrukets svårigheter
att tillfredsställande ordna sin kapitalförsörjning ha statsmakterna
vidtagit åtskilliga anordningar för skapande av kreditmöjligheter för jordbrukare.
Det synes då föga konsekvent att skattevägen beröva vissa jordbrukare
en del av det kapital som så väl behövs för att underlätta övergången
från en generation till en annan. Därest kvarlåtenskapsskatt genomföres borde
till övervägande upptagas tanken, att under vissa förutsättningar jordbruksegendom
intill ett visst värde vid beräkning av skatteunderlaget finge
ingå med reducerat belopp.

Därest kvarlåtenskapsskatten skulle införas förordar länsstyrelsen i allt
fall att skattepliktsgränsen bestämdes till 30 000 kronor.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför i fråga om de föreslagna bestämmelserna
för underlättande av skattebetalningen:

Beredningens motivering för att anstånden böra nedbringas till minsta möjliga
antal är anmärkningsvärd. Om dylika anstånd lämnas, anser beredningen
att skatten lätt skulle förlora sin karaktär av uppskjuten förmögenhetsskatt,
»alltså en den avlidnes skuld». Det är således ur beredningens synpunkt mer
betydelsefullt att fiktionen om en den avlidnes skuld bevaras än att anståndsreglerna
givas sådant innehåll, som överensstämmer med det praktiska livets
krav.

Med avseende å de föreslagna bestämmelserna om kvarlåtenskapsskattens
erläggande jämväl i andra valutor än kontanter har beredningen sett sig nödsakad
avstå från att i lagen utforma de erforderliga närmare föreskrifterna
och föreslagit att dessa skola utfärdas av Konungen. Det måste vara förenat
med utomordentlig svårighet att förläna dylika bestämmelser sådant innehåll,
att de uppfylla berättigade krav på rättvisa. Det må dessutom erinras, att de
av beredningen angivna möjligheterna att erlägga kvarlåtenskapsskatten med
annat än penningar kunna bereda lättnader endast i de fall, där sådana lättnader
skulle vara minst behövliga. Där tillgångarna bestå av fast egendom
eller börsnoterade aktier kunna kontanter åtminstone i någon utsträckning
åstadkommas genom tillgångarnas belåning eller försäljning. Där egendomen
består av ett av den avlidne upparbetat företag och kvarlåtenskapsskattens

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

333

erläggande erbjuder de största svårigheterna, skulle de föreslagna lättnaderna
sakna betydelse och dödsbodelägarna ofta vara hänvisade att realisera tillgångarna
till underpris för att kunna betala skatten. Dessa svårigheter skulle
bliva särskilt märkbara, om företaget — såsom ofta är fallet — drives i aktiebolagsform.
Utan att komma i konflikt med aktiebolagslagstiftningen
skulle delägarna icke kunna låta bolaget betala skatten.

Ytterligare har mot kvarlåtenskapsskatten invänts, att den komme att verka
undergrävande på skattemoralen.

Göta hovrätt anför:

Vid bedömande av frågan om lämpligheten av att införa en kvarlåtenskapsskatt
av nu föreslagen storleksordning bör man icke bortse från den inverkan,
som den kan få för skattemoralen och därmed även för den allmänna
laglydnaden. I den mån en lagstiftning icke uppbäres av en allmän uppfattning
om dess berättigande föreligger alltid fara för att lagen ej till fullo respekteras.
Härpå lämnar kristidslagstiftningen många exempel. Det vore för
den allmänna laglydnaden olyckligt, om även skattelagstiftningen skulle få
sådana följdverkningar. Tendenser därtill ha redan under nuvarande förhållanden
yppat sig, och fara föreligger för att sådana verkningar kunna än
mer framträda, om beskattningen skärpes mer än som anses rimligt.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att en betydelsefull omständighet
vore om den konfiskation i stor omfattning, förslaget innebure, överensstämde
med det allmänna rättsmedvetandet i vårt land. Huru därmed än kunde
förhålla sig låge det i vart fall icke något onaturligt i, att man inom mycket
vida kretsar av vårt samhälle skulle finna konliskationssystemet, sådant det
i förslaget utformats, stridande mot sin uppfattning om vad som vore rätt
och riktigt och att sålunda såväl själva beskattningen som skattesystemets sanktionerande
genom stränga straffbestämmelser icke skulle uppbäras av ett allmänt
rättsmedvetande. Ur samhälleliga synpunkter skulle därmed göras svåra
förluster.

Jämväl Svea hovrätt förklarar sig allvarligt frukta för den stora risken, att
den samhälleliga moralen och ansvarskänslan genom kvarlåtenskapsskatten
komme att uppluckras.

Norrköpings rådhusrätt håller för troligt, att en mängd åtgärder komme
att vidtagas för att dölja tillgångar eller överflytta dem till andra i syfte att
undandraga dem från beskattning, då de höga skattesatserna gjorde sådana
försök alltmera frestande och lönande. Om rent olagliga åtgärder vidtoges familjemedlemmar
och andra närmare släktingar emellan, komme de ytterst
sällan att upptäckas. Uppenbart vore att icke på långt när alla skattepliktiga
gåvor anmäldes till beskattning. Att genom lagbestämmelser söka hindra förmögenhetsförstörelse
torde vara praktiskt taget omöjligt och endast föranleda
tillkomsten undan för undan av allt mera drastiska och skärpta bestämmelser
utan grund i det allmänna rättsmedvetandet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att det på sistone skärpta kravet från
statsmakternas sida på höjd skattemoral hos medborgarna mot bakgrunden
av kvarlåtenskapsskattens verkningar i särskilda fall tedde sig, lindrigt sagt,

> hög grad verklighetsfrämmande. Det torde — åtminstone i det långa loppet

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

— bli en skäligen hopplös uppgift för de verkställande organen att —- även
med ytterligare omfattande och konstnadskrävande utbyggnad av den organisatoriska
apparaten — ens vidmakthålla medborgarnas nuvarande, mången
gång tyvärr ej över hövan höga skattemoral.

En ytterligare invändning, som framförts mot förslaget om kvarlåtenskapsskatten,
är, att bestämmelsernas tillämpning bleve komplicerad
och kostsam samt att erforderliga medel med större
fördel kunde anskaffas på annat sätt, t. ex. genom höjning av
den nuvarande arvsbeskattningen.

Göta hovrätt framhåller, att då intecknade skuldebrev liggande så högt som
närmast under det värde, till vilket egendomen upptagits i skatteärendet, icke
kunde anses utgöra fullgod likvid för statens skattefordran, staten genom något
sitt organ måste hålla uppsikt över den intecknade egendomen, icke minst
om denna utgjordes av jordbruks- eller skogsfastighet, jordbruksinventarier
eller förlagsintecknad egendom. För bevakande av statens rätt enligt mottagna
skuldebrev och för förvaltningen av övertagna aktier bleve det således nödvändigt
med en särskild förvaltningsorganisation, vilken komme att draga
icke ringa kostnader.

I fortsättningen framhåller hovrätten, att man vid bedömandet av det ekonomiska
utbytet av kvarlåtenskapsskatten borde taga med i beräkningen, att
den komme att medföra en väsentlig minskning av de enskildas förmögenhet
och därmed också av intäkterna av inkomst-, förmögenhets- och arvsbeskattningen
samt att de allmänna menliga ekonomiska verkningarna av förslaget
i sista hand komme att gå ut över samhället i dess helhet. Med hänsyn
härtill förefölle det riktigare och för statsverket även i längden fördelaktigare
att välja andra, för hela samhället mindre riskabla utvägar för välfärdsprogrammets
finansiering. En sådan utväg vore en förbättring av taxeringsförfarandet
i syfte att ernå ett tillförlitligare skatteunderlag. Hovrätten vore
övertygad om att'' en förbättring härutinnan skulle medföra ökade skatteinkomster
till belopp vida överstigande vad kvarlåtenskapsskatten beräknades
komma att inbringa.

Göteborgs rådhusrätt anför:

Rådhusrätten kan ej inse, att om skärpning i arvsbeskattningen skall ske,
den icke bör genomföras på den nuvarande arvslottsbeskattningens grund.
Betydelsen av det förhållandet att arvslottsbeskattningen såsom princip varit
erkänd under mer än de 50 sista åren av var samhälls- och rättsutveckling,
lärer ej kunna avfärdas genom hänvisning till att kvarlåtenskapsskatt tilllämpats
under de relativt outvecklade förhallandena dessförinnan.

En erinran, som torde vara på sin plats här liksom i åtskilliga andra fall
beträffande nyare lagstiftning, är, att värdet av enkelhet i de lagliga anordningarna
icke torde hava tillräckligt beaktats vid beredningens utarbetande
av förslaget. Den omständigheten, att beredningen tänkt sig en kvarlåtenskapsskatt
vid sidan av arvslottsbeskattningen, innebär en komplikation, som
i och för sig synes vara ägnad att inge betänkligheter.

Slutligen vill rådhusrätten framhålla, att det i varje fall torde vara föga
tillrådligt, att bestyret med kvarlåtenskapsskattens fastställande för dödsbon
skulle ankomma på domstolarna. Det arbete, som redan den nuvarande arvs -

335

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

beskattningen för med sig för domstolarna, är avsevärt i synnerhet med tanke
på den ökade belastning, som den nya rättegångsordningen måste väntas tillföra
det egentliga domstolsarbetet. Särskilda betänkligheter inställa sig med
hänsyn till att en ny och mera komplicerad ordning på arvsskatteområdet
skulle börja tillämpas samtidigt som nya rättegångsordningen är avsedd att
träda i kraft eller vid 1948 ars ingång. Överhuvud är utövningen av domstolarnas
allmänt rättsvardande funktioner ej väl förenlig med en fiskalisk
verksamhet. Denna hör snarare hemma hos länsstyrelsernas skatteavdelningar.
Genom arvsskatteärendenas överflyttning till länsstyrelserna eller med
dem förbundna organ skulle helt visst betydande vinster kunna göras vad
angår såväl enhetlighet som effektivitet vid arvsskalteärendenas handhavande.

Hälsingborgs rådhusrätt framhåller, att om kvarlåtenskapsskatt skulle uttagas
jämsides med arvsskatt, detta komme att avsevärt försvåra skatteberäkningarna
och även uppbördsförfarandet, samt anför vidare:

De regler, som i sådant avseende gälla för de båda skatteformerna, erbjuda
sinsemellan olikheter. Så skall exempelvis kvarlåtenskapsskatten beräknas
på »kvarlåtenskapen», vilket begrepp icke sammanfaller med dödsbobehållningen,
efter vilken arvsskatten uträknas. Vid arvsbeskattningen men
icke vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatt skall i vissa fall tagas hänsyn
till gåvor, som tidigare gjorts av den avlidne. Villkoren för anstånd med
skattens erläggande och bestämmelserna om de tillåtna betalningsmedlen
äro även olika i fråga om de båda skatteformerna, flera andra olikheter att
förtiga. För allmänheten skulle det hela komma att te sig såsom mer än lovligt
invecklat och motsägelsefullt, och för domstolarna skulle det medföra
ökad arbetsbelastning, som dessutom skulle inträda just vid den kritiska
tidpunkt, då processreformen träder i kraft. — — —

Om den skatt som uttages i anledning av dödsfall anses böra höjas utöver
vad som för närvarande gäller, bör detta ske genom ändringar i arvsskatteförordningen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför, att de föreslagna reglerna om
värdering av egendom, som bekommits genom arv eller dylikt fång inom fem
år före dödsfallet och därför icke skulle inräknas i behållningen vore svårtillämpliga
samt att de föreslagna bestämmelserna skulle beträffande ansvarigheten
för skatt, som icke erlagts inom föreskriven tid, förfarandet vid
dödsbos konkurs och skatt efter utomlands bosatta personer vara ägnade
att ytterligare komplicera de invecklade föreskrifter, som i fråga om arvsskatt
redan gällde på detta område.

Statskontoret anser, att beredningen väsentligt underskattat de praktiska
svårigheterna vid kvarlåtenskapsskattens uttagande, enär skattekonstruktionen
byggde på att kvarlåtenskapen omfattade realiserbara tillgångar i sådan
omfattning att skatten kunde utan längre uppskov betalas. I verkligheten
torde det dock ofta nog icke ligga fullt lika enkelt till. Övervägande skäl
talade för ett bibehållande av arvsbeskattningen som en ren arvslottsbeskattning
men med den jämkning av skattesatserna, särskilt beträffande mera
avsevärda förmögenheter, som för ernående av bättre skatteeffekt kunde
synas skiilig och möjlig.

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Jämväl riksräkenskapsverket anser, att om det vore nödvändigt att ta ut
ytterligare belopp i samband med dödsfall, detta hellre borde ske genom en
höjning av skattesatserna för arvslottsbeskattningen än genom införande av
en kvarlåtenskapsskatt. En arvslottsbeskattning vore ur alla synpunkter en
riktigare konstruktion av beskattningen vid dödsfall än en kvarlåtenskapsskatt.
Ett införande av kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsskatten vore
ej lämpligt; man finge en klarare bild av beskattningen om man endast hade
en arvslottsskatt.

Liknande synpunkter framhållas av socialstyrelsen ävensom av länsstyrelserna
i Stockholms, Blekinge, Malmöhus, Värmlands samt Göteborgs och
Bohus län, vilken senare jämväl anser, att både arvs- och gåvobeskattningen
borde förläggas till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som också berör frågan om den myndighet
som lämpligast borde handhava beskattningen, anför:

Om kvarlåtenskapsskatten anses böra införas, torde frågan om kontrollen
böra ingående övervägas. Med nu rådande system skulle förmögenhetsbeskattningens
handhavande ankomma på tre olika slag av myndigheter, nämligen
den statliga förmögenhetsskatten på beskattningsnämndema, kvarlåtenskapsskatten
på domstolarna och gåvoskatten på länsstyrelserna. Särskilt
må framhållas, att domstolarna knappast torde kunna öva effektiv kontroll
på kvarlåtenskapsskattens behöriga utgörande. Frågan om egendomens värdering
bör jämväl ägnas uppmärksamhet. En tendens att placera kapital i
egendom, som på grund av sin beskaffenhet icke kommer att värderas till
sitt fulla värde, kan väntas göra sig gällande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det kunde ifrågasättas, vilket
som ur skattejämlikhetens synpunkt vore att föredraga: en motsvarande
intäktgivande förmögenhetsskatt utgående från hela den beskattningsbara
förmögenhetsstocken jämförd med beskattning av den ringa del därav (ca 2
procent) som varje år passerade kvarlåtenskapsstadiet; eller eu till intäkten
likvärdig stegring av arvsskatten jämförd med den föreslagna kvarlåtenskapsskatten,
som i sitt följe hade en svårkonstruerbar, i vissa hänseenden
föga tilltalande kvarlåtenskapsskatt på gåva. I

I ett par yttranden har framhållits, att lagstiftningen i andra länder
ävensom tidigare lagstiftning i Sverige icke kunde åberopas
till stöd för införande av kvarlåtenskapsskatt.

Svea hovrätt påpekar, att i de länder, där kvarlåtenskapsskatt funnes, saknades
antingen förmögenhetsskatt i livstiden eller arvslottsskatt, samt anför
vidare:

Att man i länder med ett rättssystem och rättstraditioner, som helt avvika
från motsvarande förhållanden i Sverige, kommit att vid dödsfall uttaga en
skatt på förmögenheten såsom sådan, utgör tydligen icke något skäl varför
en sådan dålig skatteform skall accepteras också i vårt land. I detta sammanhang
må erinras om att det är missvisande, när beredningen på s. 205
anför, att den .svenska arvsbeskattningen intill tillkomsten av 1894 års stämpelförordning
var anordnad såsom en kvarlåtenskapsbeskattning och först

Iiungl. Maj:ts proposition nr 212.

337

då avlöstes av en arvslottsbeskattning. Härav kan man få det intrycket att
kvarlåtenskapsskatl har särskilt starka traditioner i vårt land. Rätta förhållandet
är att arvslottsbeskattning förekom även långt tidigare och att den
kvarlåtenskapsbeskattning vi haft varit av blygsam omfattning. Härom hänvisas
till framställningen i prop. 34/1933 s. 12 o. f.

Näringslivets skattedelegation åberopar till jämförelse mellan arvsbeskattningen
i England och i Sverige enligt det framlagda förslaget tabellen å nästa
sida (jfr bihang 2) samt anför:

En granskning därav ger vid handen, att den föreslagna beskattningen å
kvarlåtenskap i Sverige i allmänhet blir två till tre gånger så hög som i
England. Endast då kvarlåtenskapen stiger upp emot 3 milj. kr. börjar den
engelska beskattningen överstiga den svenska; skillnaden blir dock icke
avsevärd. Men sistnämnda fall sakna ju på grund av sin fåtalighet i Sverige
(se beredningens tabell s. 417 och 418) ur statsfinansiell synpunkt varje
praktisk betydelse, och denna merbelastning i England uppväges för övrigt
mer än väl av att årlig förmögenhetsskatt icke utgår därstädes.

Slutligen föreligger den synnerligen betydelsefulla skillnaden mellan det
engelska skattesystemet och det av beredningen föreslagna, att i England
skattefrihet föreiigger för gåvor, som fullbordats mer än 5 år före givarens
död. Endast om gåvan skett inom 5 år före dödsfallet, medräknas den i den
kvarlåtenskap, som drabbas av kvarlåtenskapsskatt. I England har förmögenhetsägaren
således möjlighet att under sin livstid fördela förmögenheten
på familjemedlemmarna utan att drabbas av sådan »straffbeskattning», som
beredningen föreslår. Följden härav blir givetvis den, att beskattningen icke
drabbar förmögenheterna med sådan tyngd och icke resulterar i sådan förmögenhetskonfiskation
som fallet skulle bli enligt beredningens förslag.

Emellertid äro i alla fall jämförelser rörande skattetrycket mellan Sverige,
å ena sidan, och de förut krigförande staterna, å andra sidan, ganska missvisande.
Av särskilt intresse vore däremot en sådan jämförelse mellan den
svenska beskattningen enligt beredningens förslag och den gällande schweiziska,
då Sverige och Schweiz, praktiskt taget, äro de enda europeiska stater,
som under kriget kunnat fullt bevara sin neutralitet.

Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare framhåller, att
den föreslagna kvarlåtenskapsskatten tillsammans med arvsskatten skulle,
då bröstarvingar vore arvtagare, kunna uppgå till ett belopp som vore mer
än 20 gånger större än den högsta arvsskatt som för närvarande uttoges i
Schweiz (2 :/2 procent i Schweiz; 50—60 procent i Sverige).

Jämväl beredningens förslag om kvarlåtenskapsskatt för gåva
har blivit föremål för stark kritik.

Svea hovrätt anför:

Att termen »kvarlåtenskapsskatt» knutits vid eu skatt, som skall utgå vid
gåvor i livstiden, är till en början ett svårt skönhetsfel. Men dessutom måste
konstruktionen anses vara omöjlig. Eftersom denna skatt skall vara ett surrogat
för kvarlåtenskapsskatt, kunde man ha väntat sig, att skatten på något
sätt skulle anknutits till förmögenheten. Med ett undantag, har dock skatten
alldeles avkopplats från förmögenheten och utbildats såsom en ren lottskatt.
Då dessutom de flesta av bestämmelserna om gåvoskatt i 1941 års förordning
gjorts tillämpliga beträffande skattskyldighet och värdering, skulle resultatet
bli, att vi här i landet finge två parallella gåvoskatter, beräknade efter sam Bihang

till riksdagens protokoll 19i7. I samt. Nr 212. 22

Kvarlåtenskaps- och arvsskatt i Sverige och England.

Kvar- låtenskap	Skyldskap	S	v e r i g	e		Eng	land		Jämförelse	Skatt i % av kvarlåtenskap
Kvarlåten- skapsskatt	Arvs- skatt	Summa	Kvar- låtenskap £	Estate duty £	Legacy duty (el. Succes-sion duty) £	Summa £	Sverige Kr.	England Kr.	Sverige	England
25 000	5	barn	0	350	350	1724-14	0	17-24	17-24	350	250	1-4	l-o
	2			580	580			17-24	17-24	580	250	It	1-0
	2	syskon		1620	1620			86-21	86-21	1 620	1250	6*5	50
	1	oskyld		5 390	5 390			172-41	172-41	5 390	2 500	21-6	10-0
40 000	5	barn	750	720	1470	2 758-62	27-58	27-31	54-89	1470	796	3-7	2-0
	2	>		1148	1898			27-31	54-89	1898	796	4*7	2-0
	2	syskon		3 040	3 790			136*55	164-13	3 790	2 380	9-4	60
	1	oskyld		9 650	10 400			273-10	300-68	10 400	4 360	26-0	10-9
100 000	5	barn	7 250	2 650	9 900	6 896-55	206-89	66-89	273-78	9 900	3 970	10-0	4-0
	2	»		4 262	11512			66*89	273-78	11512	3 970	11-5	4-0
	2	syskon		10 788	18 038			334-48	541-37	18 038	7 850	18-0	7-9
	1	oskyld		28 335	35 585			668*96	875-86	35 585	12 700	35-6	12-7
300 000	5	barn	52 250	11775	64 025	20 689-66	2 482-75	182-06	2 664-81	64 025	38 640	21-3	12-8
	2			19 792	72 042			182-06	2 664-81	72 042	38 640	24-0	12-8
	2	syskon		43 944	96 194			910-34	3 393-09	96 194	49 200	32-1	16-4
	1	oskyld		82.585	114 835			1 820-69	4 303-44	134 835	62 400	44-0	20-8
500 000	5	barn	112 250	23 950	136 200	34 482 76	5 517-24	289-65	5806-89	136200	84 200	27-2	16-8
	2	>		38 344	150 594			289-65	5 806-89	150 594	84 200-	30-1	16-8
	2	syskon		77 544	209 794			1 448-27	6 965*51	209 794	101000	42-0	20-2
	1	oskyld		131585	243835			% 896 56	8 413-79	243 835	122 000	48-8	24-1
1000 000	5	barn	287 250	60 700	347 950	68 963-51	18 62068	503-44	19124-12	347 950	277 300	31-8	27-7
	2			92 348	379 598			. 503-44	19 124-12	379 598	277 300	3^-0 .	27-7
	2	syskon		155 544	442 794			2 517-24	21137-92	442 794	306 500	44-3	30-7
	1	oskyld		245 335	532 585			5 034-48	23 655-16	532 585	343 000	53''3	34-3
3 000 000	5	barn	1 137 250	245 450	1 382 700	203 896*55	196 896*55	1100-00	97 996-55	1382 700	1420 950	46-1	47-3
	2	>		320 600	1 457 850			1100-00	97 996-55	1457 850	1420 950	48-6	. 47-3
	2	syskon		431 544	1 568 794			5 500’00	102 396-55	1 568 794	1481750	52-3	49-5
	1	oskyld		647 835	1785 085			HOOO-00	107 896-55	1 785 085	1 564 500	59-6	52-2
10 000 000	5	barn	4 537 250	962 700	5 499 950	689 655-10	413 79306	2 758-62	416 551-68	5 499 950	6 040 000	55-0	60-4
	2	>		1040 600	5 577 850			2 758-62	416 551-68	5 577 850	6 040 000	55-8	60-4
	2	syskon		1 295 544	5 832 794			13 79310	427 585-16	5 832 794	6 200 000	58-3	62-0
	1	oskyld		1 907 835	6 445 085			27 586-20	441 379-26	6 445 085	6 400 000	64*5	64-0

Marginalregeln.

33S Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

339

ma grunder utom i fråga om tarifferna och med den skillnaden, att betalningsskyldigheten
i ena fallet skulle åligga givaren och i andra fallet gåvotagaren.
Genom att kvarlåtenskapsskattens tariff skall tillämpas oförändrad,
kommer icke heller i fråga om gåvoskatten någon hänsyn att tagas till släktskapsförhållandet
mellan givare och gåvotagare. Vad hovrätten tidigare i
samband med dödsfall anfört om oskäligheten i denna brist på hänsyn har
därför motsvarande tillämpning här. För de närmaste anförvanterna, nämligen
avkomlingar och med dem likställda, har man till och med uppställt
särskilda regler, varigenom denna kategori sättes i en klass för sig, som väl
kan kallas för »strykklass». Detta är det enda fall, där skatten satts i relation
till förmögenheten. Gåvan skall nämligen anses given av »toppen» på givarens
förmögenhet och beskattas efter de högre procentsatser, som enligt tariffen
gälla för denna topp. I alla andra fall — där ju gåvan icke är ställd
i förhållande till förmögenheten — kommer tariffens tillämpning att verka
som om gåvan givits av »bottenskiktet» i förmögenheten och skatten utgår
därför efter de lägsta procentsatserna. Den nämnda drakoniska regeln till
nackdel för just de närmaste har naturligen tillkommit därför att risken för
kringgående här är särskilt stor. Men man synes med fog kunna göra gällande,
att en lagstiftning, som för bekämpande av sitt kringgående tvingas
att uppställa en så orimlig regel, från början är inne på alldeles felaktiga
vägar. Härtill må endast det tillägget göras, att icke alla gåvor till de närmaste
kunna presumeras vara givna i syfte att undandraga staten skatt utan
att de kunna vara föranledda av de skäligåste anledningar.

Göta hovrätt anser det onaturligt och fullständigt stridande mot nu gällande
grundsatser att gåvor till barn och jämställda skulle beskattas strängare
än gåvor till oskylda. Dylika gåvor kunde vara fullt lojala och dikterade av
étt direkt behov av ekonomiskt stöd. Att beredningen kunnat föreslå en sådan
bestämmelse till skydd för upprätthållande av den föreslagna arvsbeskattningen
vore ett bevis på att denna av beredningen själv icke uppfattades
som en skatt i vanlig mening utan som en åtgärd att överföra egendom till
staten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller mot de skäl beredningen
anfört för en välvilligare behandling av gåva till annan än avkomling eller
därmed likställd, att den »skatteskuld», som enligt beredningens tankegång
åvilade förmögenheter i ett givet ögonblick, måste vila lika tungt på en för
gåva avsedd del av förmögenheten, antingen denna del gåves till ett barn
eller exempelvis ett brorsbarn. Hovrätten fortsätter:

Beredningen har alltså vid utformandet av reglerna för gåvobeskattningen
måst giva avkall på den tankegång, som ligger till grund för förslaget, och
anpassa bestämmelserna efter vad som synts beredningen lämpligt. Den utformning
ifrågavarande bestämmelser fått kan ej heller ur praktiska synpunkter
anses lycklig. Det synes egendomligt, att sådan gåva, som enligt nu
gällande bestämmelser om gåvoskatt, intager eu privilegierad ställning, skall
ådraga gåvogivaren eu särskilt hög skatt enligt bestämmelserna i förordningen
om kvarlåtenskapsskatt. Härtill kommer att sistnämnda bestämmelser
trots allt i många fall lämna möjligheter öppna för ett kringgående av desamma.

Hovrätten vill även framhålla, all ytterst svårlösta praktiska frågor komma
att uppstå vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om skatt
för gåva.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Därest förslagets bestämmelser om skatt för gåva genomföras uppställa
sig även frågor av såväl civil- som straffrättslig natur som kanske kunna
vara värda uppmärksamhet. Hovrätten vill endast påpeka den situation, som
uppstår exempelvis om någon giver bort samtliga sina tillgångar och sålunda
helt saknar medel att betala å gåvan belöpande skatt.

Hälsingborgs rådhusrätt framhåller också det orimliga och högeligen inkonsekventa
i att skatten bleve större om gåvan skedde till bröstarvinge än
om den skedde till annan. Ej heller vore det tillfredsställande att med avseende
å en och samma rättshandling mellan två personer skatt uttoges avbåda
och därtill efter olika grunder, vilket innebure bl. a. att för varje skattepliktig
gåva skulle få avgivas deklaration av såväl givaren som mottagaren,
ibland till olika myndigheter.

Stgrelsen för Sveriges advokatsamfund framhåller, att grunden för kvarlåtenskapsskatten
vid gåva till avkomlingar vore fiktionen att alla sådana
av viss storleksordning gåves i illojalt syfte, samt anför vidare:

Naturligtvis kan det betecknas som illojalt att genom gåvor eller transaktioner
av liknande innebörd söka helt eller delvis undandraga det allmänna
en av statsmakterna beslutad skatt. Om emellertid skatten har karaktären
av en kapitalkonfiskation, som för de därav berörda framstår såsom uppenbart
obillig och orättvis, måste man räkna med att många i övrigt oförvitliga
medborgare närmast betrakta konfiskationsåtgärden såsom ett illojalt
ingrepp från statens sida och icke finna sig handla illojalt, om de i syfte att
neutralisera konfiskationens verkningar överflytta en del av kapitalet å sina
barn och avkomlingar, för vilkas väl de strävat och sparat. Statsmakterna
ha icke obegränsade möjligheter att genom lagstiftning påverka moraluppi
fattningen. En lag kan bygga på så ohållbara skäl, att den icke kommer att
respekteras, därför att den strider mot rättskänslan.

Om man nu emellertid accepterar uppfattningen att den som äger ett kapital
handlar illojalt genom att i skatteundandragande syfte skänka delar av
kapitalet till sina barn, kan därav under inga omständigheter följa, att det
vore riktigt att särskilt hårt beskatta även sådana gåvor, där syftet icke varit
det nu angivna. Det är icke riktigt att presumera, att gåvor till bröstarvingar
och därmed i arvsskattehänseende jämställda alltid skulle vara föranledda
av önskan att nedbringa skatten. Det finnes många andra motiv, som kunna
föranleda föräldrar att skänka sina barn även betydande belopp. De ur nationalekonomisk
synpunkt verkligt illojala äro väl de som konsumera och
förslösa sin förmögenhet. Mot dem har den föreslagna lagstiftningen inga
korrektiv. Men om föräldrar av helt andra motiv än önskan att nedbringa
skatten skänka sitt barn ett belopp, som överstiger det skattefria maximum,
då skulle enligt förslaget denna gåva beskattas särskilt hårt och betydligt
hårdare än om beloppet skänktes till en oskyld person. Denna ståndpunkt är
enligt styrelsens mening icke rimlig. Om kvarlåtenskapsskatt för gåva skulle
införas, bör därför skatten, oavsett mottagarens person, alltid beräknas med
hänsyn tagen endast till gåvans värde. Denna ståndpunkt är för övrigt den
enda, som låter sig logiskt förena med beredningens teoretiska utgångspunkt,
enligt vilken kvarlåtenskapsskatten är en uppskjuten förmögenhetsskatt. Det
är ju enligt beredningens konstruktion den avlidne som har en skuld till det
allmänna, därför att han vid sin död hade behållen förmögenhet. Kvarlåtenskapsskatten
för gåva motiveras därmed, att densamma eljest skulle kunna
nedbringas eller undgås genom gåvor. Men ur denna synpunkt är det uppenbarligen
alldeles likgiltigt, till vilken person gåvan skett.

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

341

Enligt statskontorets uppfattning måste det för det allmänna rättsmedvetandet
te sig särskilt stötande att belägga föräldrars gåvor till sina barn med
skärpt gåvoskatt och en dylik åtgärd kunde befaras för den allmänna skattemoralen
få mindre gynnsamma återverkningar.

Liknande åsikt uttalas av socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar,
Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker den föreslagna höjningen av gåvoskatten
men anser det angeläget att bestämmelserna rörande gåvobeskattningen
snarast möjligt omarbetades i syfte att undanröja de nu föreliggande
möjligheterna att genom gåvor anhöriga emellan undgå eller reducera arvsskatten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som även uttalar angelägenheten av att
gåvoskattebestämmelserna underkastades omarbetning, framhåller, att syftemålet
med gåva till bröstarvinge, även om denna vore större än 25 000 kronor,
kunde vara fullt legitimt och att länsstyrelsen icke kunde biträda den
generalisering, som beredningen här gjorde. Vidare hade frågan om sammanläggning
av gåvor till bröstarvingar och andra gåvomottagare icke erhållit
någon tillfredsställande lösning enligt förslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser bestämmelsenia om den föreslagna
extra gåvoskatten synnerligen tillkrånglade och oklara. Bl. a. bleve det svårt
att kunna förebringa tillräckligt klarläggande utredning om vad som förekommit
i ett bo under tio år före ägarens dödsfall. En avsevärd lättnad i
förfaringssättet skulle ernås om kumulationstiden sattes till fyra år före
dödsfallet liksom beträffande den nuvarande gåvoskatten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att fall utan tvivel kunde förekomma,
där syfte att åstadkomma skattelindring uppenbarligen icke förelåge,
t. ex. då gåvor skedde till barns utbildning eller bosättning, varför undantagsbestämmelser
borde meddelas för bl. a. sådana fall. Länsstyrelsen
anför vidare:

För att kvarlåtenskapsskatten vid gåvor icke skall verka såsom en straffbeskattning
av bröstarvingar och med dem likställda, skulle det enligt länsstyrelsens
uppfattning vara rättvist, att skatten beräknades efter samma
grunder som för bröstarvinge, då bröstarvingar eller med dem likställda icke
funnes, samt gåva sker till givarens närmaste arvinge t. ex. syskon.

Bestämmelserna om kvarlåtenskapsskatt vid gåva till bröstarvingar m. fl.
torde i skattelindrande syfte komma att kringgås. Länsstyrelsen får därom
anföra att på grund av skattens storlek i vissa förmögenhetslägen, det kan
ställa sig ur skattesynpunkt fördelaktigare att verkställa en gåva till bröstarvinge
på det sättet, att A. giver en gåva till B:s barn och B. en gåva till
A:s barn.

Näringslivets skattedelegation framhåller det egendomliga i att exempelvis
en änkling med 400 000 kronors förmögenhet kunde om han hade ett barn
giva detta 25 000 kronor skattefritt under det att om han hade fyra barn
och ville giva vart och ett av dessa 25 000 kronor han komme att åläggas en
straffbeskattning å 30 000 kronor. Bestämmelserna framstode icke som rimligare
då man toge i betraktande, att givaren i sistnämnda fall kunde giva

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ett eller flera brorsbarn de 100 000 kronorna mot en skatt av endast 7 250
kronor. Beskattning efter sådana principer överensstämde icke med den allmänna
rättsuppfattningen.

Departementschefen.

Jag har tidigare haft anledning att i olika sammanhang framhålla den
skärpning av skattetrycket som ägt rum sedan förkrigstiden och som även
för de närmaste åren måste bli bestående. Någon sådan skärpning har under
kriget icke skett med avseende å arvsbeskattningen. De nu gällande skattesatserna
fastställdes visserligen år 1941 men de överensstämde helt med dem som
föreslagits i ett av 1938 års arvsskattekommitté våren 1939 avlämnat betänkande
och de ändringar av skattesatser m. m. som genom den nya lagen
vidtogos i förhållande till tidigare utgående skatter inneburo väsentligen endast
vissa lindringar i beskattningen för änkor och minderåriga barn. När
man under kriget underlåtit att höja arvsskatterna, har detta givetvis icke
haft sin grund i att man ansett en dylik höjning i och för sig mindre berättigad
än andra skatteskärpningar som genomförts. Att frågan icke tidigare
upptagits till behandling, sammanhänger med de här förut berörda förhållandena,
nämligen att statsmakterna ansett, att frågan om avvägningen av
skatterna å inkomst och förmögenhet borde upptagas till avgörande först
sedan statens utgifter och intäktsbehov på längre sikt närmare kunde överblickas.
Jag saknar anledning att här ånyo beröra detta spörsmål utan vill
hänvisa till vad jag tidigare anfört rörande avvägningen mellan olika direkta
statsskatter.

I flertalet yttranden synes avvägningsproblemet icke ha upptagits till
närmare behandling. Man har avstyrkt kvarlåtenskapsskatten utan att ange
några skäl, varför just arvsbeskattningen skulle undgå varje höjning. Till
sådana skäl synes det nämligen inle möjligt att räkna det rent principiella
avböjande som exempelvis Svea Hovrätt grundar på uppfattningen att det
här icke är fråga om en skatt i hittills gällande mening utan om en konfiskation
av egendom, vilken måste komma till stånd i annan ordning, om den
ens till formen skall få rättslig karaktär. Motiveringen för denna uppfattning
vilar delvis på ett förbiseende av budgetpolitikens och därmed skattepolitikens
uppgifter. Det torde numera i vårt land såväl som i andra länder vara
erkänt att budgeten kan och bör tjäna som en faktor i strävan att påverka
den samhällsekonomiska balansen och att skatter därför kunna upptagas
som icke äro nödvändiga för att täcka löpande utgifter. Beträffande detta
spörsmål torde i övrigt vara tillräckligt att hänvisa till 1937 års riksdags uttalande
(riksd:s skr. nr 382) angående budgetens flerårsbalansering. I detta
underströks bl. a. önskvärdheten och lämpligheten av att frågan om budgetens
över- och underbalansering infogades som ett led i den ekonomiska
politiken. Hovrättens kritik i detta avseende kan sålunda inte upprätthållas.

Men även bortsett härifrån faller kritiken mot kvarlåtenskapsskatten så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

343

som konfiskation på det faktum, att denna skatt är avsedd att täcka statens
utgifter på samma sätt som andra statsinkomster. Efter den redogörelse för
budgetläget som här tidigare lämnats behöver detta inte ytterligare understrykas.
Varje särskild skatt, alltså även arvsskatten, kan anses för umbärlig
i den meningen, att statens behov av inkomster kan tänkas fyllt genom
annan skatt eller andra skatter. Denna sanning är självklar men också ofruktbar,
om den inte leder till just det försök att finna en rimlig avvägning mellan
de olika skatterna, som med skattereformen åsyftas.

Såvitt jag kan se ha inga bärande skäl anförts för att ge arvsbeskattningen
en sådan särställning i förhållande till övriga skatteformer, att den skulle
undantagas från den allmänna skärpning i jämförelse med förkrigstiden som
fortfarande synes vara ofrånkomlig. Endast om en höjd arvsskatt skulle
medföra särskilt skadliga verkningar med avseende å sparande, företagsamhet
etc., skulle ett dylikt undantag kunna motiveras. Skäl som tala för en dylik
uppfattning ha inte framkommit, och såsom jag tidigare utvecklat synes
det i stället kunna hävdas, att de nyssnämnda skadliga verkningarna äro
mindre sannolika vid en arvsskatt än vid en inkomstskatt eller årlig förmögenhetsskatt.

En höjning av arvsskatten kan uppenbarligen ske i andra former än den
föreslagna kvarlåtenskapsskatten. Samma belopp skulle erhållas om skattesatserna
vid den nuvarande arvslottsbeskattningen ungefär fördubblades. En
sådan likformig höjning vore naturligtvis inte den enda möjligheten. En
annan utformning av progressionen skulle kunna ge samma resultat. Om
man därvid sökte undvika en stark höjning av skattesatserna för måttliga
arvslotter, bleve skärpningen för de större så mycket kraftigare.

Av de tre sålunda föreliggande alternativen har skatteberedningen stannat
för kvarlåtenskapsskatten. Den invändning som i ett flertal remissyttranden
gjorts mot själva skatteformen bygger på uppfattningen, att det enda riktiga
sättet att beskatta förmögenheter, då de gå i arv, är att utmäta skatten efter
arvslottens storlek och mottagarens skyldskap till arvlåtaren. Motiven för en
sådan uppfattning bli sällan redovisade. Vanligast torde vara att man går ut
ifrån att en mindre arvslott innebär en lägre förmåga hos mottagaren att erlägga
skatt. Konsekvensen av ett dylikt betraktelsesätt borde ju vara att
man sökte avpassa skattens storlek efter arvingens ekonomiska ställning, men
sådana hänsyn till rättvisa i beskattningen tyckas ingenstädes i praktiken
ha spelat någon roll vid utformningen av en arvslottsbeskatlning. Man nöjer
sig med att gå efter enklare linjer.

På samma sätt har kvarlåtenskapsskatten i en rad anglosaxiska länder utvecklats
från förutsättningen att det är den förmögenhet som går i arv eller
själva överföringen av förmögenhet till arvingar som beskattas, och att skattesatserna
alltså böra anknytas till förmögenhetens storlek oberoende av hur
denna sedan delas i arvslotter. Skatteberedningen har gått ut ifrån föreställningen
om skatten såsom vilande på förmögenheten och uttagen vid dödsfall.
Det synes icke vara nödvändigt att binda sig vid en viss teoretisk konstruktion
i vidare mån än att den konsekvens godtages som ligger däri, att

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

skattesatserna enligt en progressiv skala röna inflytande från förmögenhetens
storlek. Härav följer helt naturligt att en större förmögenhet belastas med
en större skatt än en mindre, att av en förmögenhet på 400 000 kr. erlägges en
större procentdel än av en förmögenhet på 200 000 kr. och att fyra barn
som få ärva 400 000 kr. sålunda få sina arvslotter starkare reducerade än
två barn som få ärva 200 000 kr. Om detta anses oriktigt är det uppenbarligen
därför att arvslottsbeskattningen utan vidare uppfattas som den enda
riktiga. Att beskattningsformen av ifrågavarande skäl skulle kunna anses innebära
en orättvisa mot barnrika familjer synes dock vara en alltför teoretisk
konstruktion. Lika väl torde man kunna hävda — såsom även statskontoret
gjort — att också den årliga förmögenhetsskatten borde graderas med
hänsyn till antalet barn, som ju kunna betecknas som presumtiva arvtagare.
Det kan även erinras att de anglosaxiska länder, där kvarlåtenskapsskatt antingen
är den nästan enda formen eller där den på olika sätt kombineras
med arvslottsbeskattning, knappast kunna anses vara på beskattningens område
primitiva, och att någon mera uppmärksammad kritik mot kvarlåtenskapsskatten
för dess brist på rättvisa inte i dessa länder tycks ha låtit höra
sig.

I vårt land skulle en komplettering av arvslottsbeskattningen med en kvarlåtenskapsskatt
utgöra en medelväg, varigenom hänsyn kan tagas både till
storleken av den förmögenhet, som går i arv, och till den andel som faller
på varje arvtagares lott. Kvarlåtenskapsskatten förefaller mig även ur en
annan synpunkt vara att föredraga framför alternativen med höjd beskattning
av arvslotterna. Den gör det nämligen möjligt att starkt begränsa antalet
av de dödsbon, som beröras av skattehöjningen. Små och måttliga arv bli
på ett enkelt sätt undantagna.

De modifikationer i beredningens förslag som jag anser böra vidtagas ärc
följande. Tidigare har jag föreslagit att den undre gränsen för förmögenhetsskatten
sättes till 30 000 kronor och jag förordar, att denna gräns tilllämpas
även för kvarlåtenskapsskatten. Beredningen hade föreslagit 25 000
kronor. Vidare anser jag att en viss jämkning av beredningens skatteskala
bör ske varigenom någon nedsättning av skatten vidtages. Maximisatsen skulle
bli 50 procent i stället för av beredningen föreslagna 60 procent. Jag vill
sålunda förorda att kvarlåtenskapsskatt skall utgå enligt följande skala:

Kvarlåtenskap Skatt

		Kr		%
		- 30	000	0
30	000	— 50	000	5
50	000	— 100	000	10
100	000	- 200	000	15
200	000	- 300	000	20
300	000	— 500	000	25
500	000	-1 000	000	30
000	000	-2 000	000	35
000	000	—5 000	000	40
000	000			50

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skillnaden mellan den av mig förordade skatteskalan och beredningens
framgår närmare av följande tabell.

Kvarlåtenskapens värde,	Kvarlåtenskapsskatt
exkl. giftorättsandel	Beredningen	Prop.
30 000	250	—
50 000	1 250	1 000
100 000	7 250	6 000
200 000	27 250	21 000
300 000	52 250	41 000
500 000	112 250	91 000
1 000 000	287 250	241 000
5 000 000	2 037 250	1 791 000
10 000 000	4 537 250	4 291 000

Skatteberedningen har i sitt betänkande redovisat vissa siffror angående
antalet kvarlåtenskaper inom olika storleksgrupper åren 1943 och 1944. Denna
statistik torde, i den del som den avser kvarlåtenskaper där efterlevande
makes giftorättsandel borträknats, få återges här för att något närmare belysa
innebörden och omfattningen av den föreslagna nya skatten.

Storleksgrupp kronor	Kvarlåtenskap utom efterlevande makars giftorättsandelar 1943 1944 Kvarlåten- Kvarlåten- Antal skap Antal skap milj. kr. milj. kr.
— 20 000	7 441	’ 66.7	7 935	711
20 000— 30 000	1302	32-0	1 455	35-7
30 000— 50 000	1 167	445	1 341	500
50 000— 100 000	776	53-4	855	58-5
100 000— 200 000	339	46-1	374	52 1
200 000— 300 000	92	22-1	112	27-2
300 000— 500 000	65	24-7	68	25-3
500 000—1000 000	45	308	35	245
1 000 000—2 000 000	17	22-4	16	188
2 000 000—5 000 000	3	95	2	7-1
5 000 000—	1	11-8	2	14 7

Om kvarlåtenskapsskatt skulle ha utgått under nämnda år skulle sålunda
skatt under år 1943 ha erlagts i cirka 2 500 fall och under år 1944 i 2 800
fall. I nära hälften av dessa skulle skatten ha hänfört sig till kvarlåtenskaper
med värde understigande 50 000 kronor och med en skatt som salunda
icke skulle uppgå till mer än högst 1 000 kronor.

För att närmare belysa innebörden av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
samt nuvarande arvslottsbeskattning torde få återges vissa exempel rörande
skattens storlek i olika fall. Om den avlidne efterlämnar maka med
giftorätt samt två barn, kommer sålunda skatten att uppgå till följande
belopp.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Boets	Skattepliktig kvarlåten- skap	Kvarlåten-	Arvslotts-	Summa skatter	Nuv. arvsskatt
behållning	skapsskatt	skatt	kronor	%	kronor	%
60 000	30 000	—	780	780	1-3	780	1-3
80 000	40 000	500	1 156	1656	2-1	1 180	1-5
100 000	50 000	1 000	1 630	2 630	2-6	1 680	1-7
150 000	75 000	3 500	2 864	6 364	4-2	3 080	21
200 000	100 000	6 000	4 360	10 360	5-2	4 780	2-4
300 000	150 000	13 500	7 856	21 356	7-1	9 080	30
500 000	250 000	31 000	16 360	47 360	95	20 080	40
1 000 000	500 000	91 000	41 520	132 520	133	56 080	5-6
2 000 000	1 000 000	241 000	100 700	341 700	171	148 080	7-4
10 000 000	5 000 000	1 791 000	589 880	2 380 880	238	948 080	9-5

När den efterlämnade maken sedan avlider och om behållningen antages
uppgå till oförändrat belopp, komma dödsboet och de två barnen att få erlägga
samma arvsskatter vid det nya arvsfallet som i nyssnämnda exempel.
Den totala arvsskatten för arv av respektive storlek blir alltså i här angivna
fall följande.

Total arvsskatt

Förmögenhet	Total arvsskatt	i % av för-mögenheten
60 000	1 560	2''6
80 000	3 312	4-1
100 000	5 260	5-3
150 000	12 728	8-5
200 000	20 720	104
300 000	42 712	14-2
500 000	94 720	18-9
1 000 000	265 040	26-5
2 000 000	683 400	34-2
10 000 000	4 761 760	47-6

Om ett arv på 100 000 kronor delas mellan två barn och hälften av arvet
kommer vid ena makens död och giftorätt föreligger, blir sålunda den totala
arvsskatten 5 260 kronor enligt förslaget, medan skatten för närvarande uppgår
till 3 360 kronor. Av de 50 000 kronorna skulle alltså arvingen få behålla
47 370 kronor vid ett genomförande av förslaget, medan han nu får
behålla 48 320 kronor. Om föräldrarnas förmögenhet i stället antages utgöra
500 000 kronor blir vardera arvingens skatt 47 360 kronor mot för närvarande
20 080 kronor, d. v. s. vartdera barnet får ett behållet arv å 202 640
kronor enligt förslaget, medan motsvarande belopp nu utgör 229 920 kronor.

Ett särskilt problem erbjuder frågan hur den nya kvarlåtenskapsskatten
skall erläggas. Skatteberedningen ägnade frågan stor uppmärksamhet och
föreslog vissa bestämmelser om erläggande av skatten genom obligationer
m. m. Ett flertal remissinstanser ha även behandlat frågan och betonat de

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

347

svårigheter som i vissa fall kunna uppstå i samband med skattens erläggande.
I synnerhet har understrukits de svårigheter som kunna uppstå där huvuddelen
av förmögenheten är placerad i bolag av familjebolags karaktär.

Även enligt min mening är denna fråga förtjänt av ett noggrant övervägande
men jag kan icke underlåta att framhålla, att de likviditetssvårigheter
som kanske kunna uppstå i vissa fall i alltför stor omfattning generaliserats
då de tagits till utgångspunkt för påståenden om skattens orimlighet. Av de
nyss angivna siffror, som dels visa kvarlåtenskapsskattens storlek i olika
fall och dels visa i vilken utsträckning skattepliktiga kvarlåtenskaper skulle
komma att förefinnas, framgår, att eventuella svårigheter med skattens betalning
kunna gälla endast ett mycket begränsat antal fall. Då kvarlåtenskapsskatten
icke skulle uppgå till högre belopp än 6 000 kronor vid en behållning
om 100 000 kronor även om giftorätt icke föreligger, kunna väl
knappast några större svårigheter med skattens erläggande uppkomma i
dessa fall. Utöver de i skatteberedningens betänkande återgivna statistiska
uppgifterna rörande behållningen m. m. i dödsbon har en mera ingående undersökning
verkställts beträffande storleken av de likvida medlen i förhållande
till skulder och arvsskatterna enligt beredningens förslag. Denna utredning,
som torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll (bihang 6) och
till vilken torde få hänvisas, ger vid handen att några större svårigheter med
avseende å arvsskatternas erläggande endast i undantagsfall torde komma
att föreiigga. Vad speciellt jordbrukarna beträffar är det av intresse att konstatera
att i mer än 90 procent av antalet fall arvsskatten skulle understiga
de likvida medlen.

Med vad jag nu anfört vill jag icke bestrida, att åtskilliga fall kunna komma
att föreligga där särskilda bestämmelser rörande erläggandet av kvarlåtenskaps-
och arvslottsskatterna kunna vara av behovet påkallade. Som en
allmän mening vill jag uttala, att med hänsyn till de stora olikheter, som
förefinnas mellan tillgångarnas fördelning i olika dödsbon och den till följd
härav mycket olika likviditeten synes det befogat med icke alltför rigorösa
bestämmelser rörande arvsskatternas erläggande. Såsom redan nämnts har
även beredningen föreslagit särskilda regler om anstånd med skatt etc. Då
det gäller att utforma bestämmelser av denna art måste man givetvis väga
nackdelarna ur statens synpunkt med ett uppskov med skattebetalningen
mot de svårigheter som exempelvis kunna föreligga för den som övertar
en rörelse och har att förutom sin del av skatten kanske även lösa ut andra
arvingar. Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna har jag i huvudsak
intet att erinra. .Tåg vill dock förorda att såsom betalningsmedel skall
kunna godkännas även icke börsnoterade aktier. En dylik utvidgning torde
vara av särskild betydelse för underlättande av arvsskattelikvidcn, då förmögenheten
i mera betydande utsträckning är placerad i företag av familjebolagskaraktär.
I händelse icke börsnoterade aktier användas såsom betalningsmedel
synas arvtagarna även böra tillerkännas rätt att inom viss tid återköpa
aktierna, helt eller delvis, till samma kurs efter vilken de använts såsom likvid.
Närmare bestämmelser i ämnet torde sedermera få utfärdas av Kungl. Maj:t.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Som huvudregel bör gälla att uppskov och anstånd in. m. böra medgivas i så
stor utsträckning som kan befinnas möjligt utan större olägenhet för staten.

Enligt beredningens förslag skola gåvor till barn, adoptivbarn, styvbarn eller
makes adoptivbarn eller till avkomling till sådant barn beskattas med hänsyn
tagen till givarens förmögenhet, d. v. s. gåvan anses given av det översta
förmögenhetsskiktet, medan andra gåvor beskattas endast under hänsynstagande
till själva gåvans storlek.

Även enligt min mening är det ofrånkomligt att belägga gåvor till barn
med skatt efter motsvarande procentsatser, som skulle hava tillämpats därest
fråga varit om kvarlåtenskap efter givaren. Några starkare betänkligheter
torde icke kunna framföras häremot, eftersom dylika gåvor — i den mån
de överhuvud äro av sådant slag att de bliva föremål för beskattning —
merendels torde vara dikterade av en önskan att i förtid överföra tillgångar,
som eljest skolat tillfalla mottagaren vid givarens död. Emellertid följer av
syftet med den föreslagna bestämmelsen att densamma bör gälla icke blott
beträffande gåva till barn eller barns avkomling utan även — i fall då barn
eller avkomling till barn icke finnes — beträffande gåva till den som eljest
är närmast till arv efter givaren eller till sådan persons avkomling. Jämväl
i dylikt fall kan gåvan nämligen antagas vara dikterad av en önskan att i
förtid överföra tillgångar. Det bör i detta sammanhang framhållas att, därest
sådant syfte icke skulle föreligga, medlen kunna ställas till arvingens förfogande
i form av försträckning, därvid skuldsedeln vid ett framtida arvskifte
tillskiftas den arvinge som utställt densamma. Gåvoskatt kommer därvid
icke att utgå, varemot fordringsrätlen kommer att ingå i givarens kvarlåtenskap
och sålunda drabbas av kvarlåtenskapsskatt. Motsvarande förfaringssätt
kan däremot icke tillämpas beträffande en person, som icke är berättigad
till arv, eftersom den för mottagaren uppkomna skulden här icke
kan kvittas mot den blivande arvslotten.

Vad därefter angår gåvor till andra än de närmaste arvingarna kan det
självfallet diskuteras att beskatta dem efter sannna regel, som nyss förordats
för gåvor till nämnda arvingar. Emellertid synes en dylik beskattning innebära
en onödig hårdhet mot de närmaste arvingarna — vilka ju i sista hand
drabbas av skatten — då man här icke har anledning att räkna med gåvor,
motiverade av en önskan att kringgå kvarlåtenskapsbeskattningen. Vid sådant
förhållande och då en beskattning av dessa gåvor enligt den strängare
regeln skulle kunna verka hindrande i fråga om vissa ur allmänna synpunkter
önskvärda gåvor, har jag ansett mig böra i denna del biträda beredningens
förslag.

Enligt beredningens förslag skall kvarlåtenskapsskatt utgå även för sådan
lott, som på grund av arv tillfaller allmänna arvsfonden (staten) eller som
på grund av testamente tillfaller sådan juridisk person med allmännyttigt
ändamål, varom förmäles i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen. På denna
punkt synes en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna önskvärd.
Jag förordar sålunda, att skatt icke skall beräknas på den del av kvarlåten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

349

skapen, som på grund av arv eller testamente skall tillfalla juridisk person
som nyss nämnts. En dylik bestämmelse kommer att medföra, att testamentslegat
till allmännyttiga och liknande ändamål i stor utsträckning undantagas
från kvarlåtenskapsbeskattning.

Jämförelse med arvsbeskattningen i vissa andra länder.

Även i fråga om arvsbeskattningen kan en jämförelse med vissa främmande
länder vara av intresse.

En jämförelse mellan den svenska beskattningen, sedan en kvarlåtenskapsskatt
blivit införd, och arvsbeskattningen i de anglosaxiska länderna
försvåras av olikheten i de familjerättsliga förhållandena. Då i vårt land
efterlevande make på grund av giftorätt äger hälften av dödsboets tillgångar
och kvarlåtenskapsskatt endast utgår på den hälft som skiftas, följer därav
att en förmögenhet går över från föräldrarna till barnen i två etapper, och
att den tillämpade skattesatsen inte blir den som anges för en förmögenhet av
samma höjd som boets hela behållning, utan den som gäller för en hälften så
stor förmögenhet. När 300 000 kr. ha gått i arv till barn efter båda föräldrarnas
död, har kvarlåtenskapsskatten sålunda först gått ut på 150 000 kr.
och senare på 150 000 kr., alltså med 13 500 kr. två gånger eller med 27 000
kr. och inte med 41 000 kr., vilket är den föreslagna kvarlåtenskapsskatten
på 300 000 kr. I de anglosaxiska länderna får man räkna med att sådan
giftorätt inte förekommer annat än i ett litet antal delstater i U. S. A., och
att kvarlåtenskapsskatten alltså träffar hela förmögenheten i ett sammanhang.
I vilken utsträckning man därvid kan förutsätta att hela förmögenheten
övergår direkt till barnen och ingen del först till efterlevande make
och därefter till barnen, har inte blivit föremål för närmare undersökning. En
sådan tvåledad arvsföljd skulle avsevärt öka de samlade skattebeloppen, då
t. ex. i England full kvarlåtenskapsskalt erlägges, om fem år förflutit mellan
dödsfallen, och perioden också i U. S. A. i regel tycks vara fem år.

Ytterligare svårigheter för jämförelserna framkallas av att rätt till avdrag
från den federala kvarlåtenskapsskatten i U. S. A. föreligger inom vissa gränser
för arvsskatt erlagd i delstaterna. Vid några av de nedan angivna exemplen
har det ansetts försvarligt att bygga på den utredning, som i detta fall
verkställts av vissa näringsorganisationer, rörande kombinationen av federal
skatt och skatt i staten New York.

Slutligen föreligga olikheter i fråga om gåvoskattens utformning, som
kunna ge anledning till olika omdömen om den tyngd, varmed arvsskatten i
praktiken vilar på förmögenheter i de olika länderna.

De sålunda anförda skälen för att vid jämförelser mellan det svenska
skatteförslaget och de existerande anglosaxiska arvsskatterna laga hänsyn till
ett flertal omständigheter hindra emellertid inte, att en hänvisning till dessa
arvsskatter kan vara av väsentlig betydelse vid omdömet om en viss del av
de argument, som ha anförts mot det svenska förslaget. Kritiken har nämli -

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

gen i betydande mån rört sig på områden, där en detaljerad jämförelse mellan
skattens höjd i de olika länderna saknar betydelse. Då det sålunda mot
det svenska förslaget har anförts, att det måste avvisas, därför att en beskattning
av denna höjd vore detsamma som en orättmätig indragning av enskild
egendom, stridande mot grundvalarna i ett rättssamhälle, är det nog att hänvisa
till de anglosaxiska ländernas motsvarande beskattning. Just de allra
högsta skattesatserna, som bilda utgångspunkten för kritiken mot det svenska
förslaget, ligga ju i de anglosaxiska länderna ännu högre.

Det har anförts att arvsskatter av den föreslagna höjden endast kunna
motiveras utifrån en annan samhällsuppfattning än den varpå vårt ekonomiska
liv hittills vilat. Förmögenhetsindragning av föreslagen omfattning vore
sålunda försvarbar endast under klart angivet syfte att socialisera enskild
egendom, men ett sådant syfte borde icke förverkligas skattevägen utan genom
särskild lagstiftning. Även detta argument förlorar sin kraft genom en
erinran om läget i icke-socialistiska folkhushåll som det amerikanska, kanadensiska
och engelska. Försåvitt de uttalade farhågorna för en emigration av
kvalificerad svensk arbetskraft anknyter till förslaget om skärpt arvsbeskattning,
kan det också sägas, att hänvisningen till samma beskattning i de anglosaxiska
länderna väsentligen måste försvaga dessa farhågor genom att begränsa
det område, där skatteförhållandena väsentligt avvika från de svenska.
Vid en mera detaljerad jämförelse mellan arvsskatternas höjd är det uppenbart,
att olikheter framträda, som hänga samman med ländernas olika ekonomiska
struktur. Att ett land som U. S. A. med dess i allmänhet högre inkomstnivå
och därmed följande högre skattefria avdrag också i fråga om
arvsbeskattningen visar en annan bild än t. ex. England och även en annan
än den vårt land skulle erbjuda efter skatteförslagets genomförande, är naturligt.
I gengäld går skatteskalan i höjden för de allra största förmögenheterna
på ett sätt som närmar skattesatserna till de senaste engelska. Då propositionen
genom att höja den skattefria gränsen till 30 000 kr. och dessutom något
jämka på skatteskalan innebär vissa mindre avvikelser från kommittéförslaget,
torde några exempel till jämförelse med skatterna i England och
U. S. A. vara upplysande. De äro uträknade från förutsättningen att i Sverige
förmögenheten övergår till två, resp. fem barn i två etapper, med giftorätt
för efterlevande make. För U. S. A:s del äro siffrorna tagna från utredningen
av näringsorganisationerna. De stämma inte helt med skatteskalorna sådana
de föreligga för år 1941 i ett standardverk om amerikanska finanser
av W. Shultz, 1945, s. 470, men då gränsen för skattefrihet senare höjts från
40 000 till 60 000 doll. kan det antagas att den nämnda svenska utredningen
haft tillgång till de just nu gällande reglerna. Vad England beträffar hämtas
siffrorna från den av näringslivets skattedelegation gjorda utredningen, dock
med beaktande av de justeringar av beräkningarna, som företagits i näringsorganisationernas
senaste inlaga. De svenska siffrorna ha delats upp i kvarlåtenskapsskatt
och arvslottsbeskattning, för att beräkningssättet skall tydligt
framgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

351

Summa arvsskatter.

			S	v e r i g e			England	U. S.	A.
Förmögenhet		Kvarlåten- skapsskatt	Arvslotts- skatt	Summa	%		%		%
50 000	2	b.	0	1160	1160	2-3
5	b.	0	700	700	1-4	1000	2-0	0	0-0
100 000	2	b.	2 000	3 260	5 260	5-3			647	0''6
5	b.	2 000	2 040	4 040	4-0	3 000	3-0	122	o-l
300 000	2	b.	27 C00	15 712	42 712	14-2			11050	3''7
5	b.	27 000	9 550	36 550	12-1	38 640	12''9	10 525	3-5
500 000	2	b.	62 000	32 720	94 720	18-9			59 098	11''8
5	b.	62 000	19 560	81 560	16-3	84 200	16''8	58 573	11-7
1 000 000	2	b.	182 000	83 040	265 040	26''5			209 748	21-0
5	b.	182 000	52 200	234 200	23-4	277 300	27-7	209 223	20-9
3 000 000	2	b.	832 000	329 760	1161 760	38-7			903 102	30''1
5	b.	832 000	227 280	1 059 280	353	1 277 400	42-6	902 577	30-1
5 000000	2	b.	1 582 000	579 760	2 161 760	43-2
5	b.	1582 000	435 640	2 017 640	40-2	2 772 500	55''4	1 710 300	34-2
10 000 000	2	b.	3 582 000	1 179 760	4 761 760	47-6			4196 297	42-0
5	b.	3 582 000	1 024 000	4 606 000	46-0	6 040 000	60-4	4195 772	42-0

Av exemplen framgår, att den samlade arvsbeskattningen i Sverige efter
genomförandet av propositionens förslag skulle ganska nära överensstämma
med den engelska upp till förmögenheter mellan en halv och en miljon,
men vid förmögenheter däröver hålla sig på en småningom icke obetydligt
lägre nivå. En fortsättning av exemplifieringen med förmögenheter på flera
tiotal miljoner skulle göra skillnaden ännu mera framträdande, då t. ex. vid
20 miljoner eller 40 miljoner de svenska skatterna skulle stanna vid omkring
55 % gentemot de engelska 70 och 75 %>. Vad U. S. A. beträffar är beskattningen
tydligen av en helt annan och lägre storleksordning ännu vid
förmögenheter på en halv miljon. Från en miljon och uppåt är olikheten
fortfarande markerad, dock inte mera än att då flera arvtagare dela förmögenheten
skattebeloppen närma sig varandra så att de kunna sägas vara
av samma storleksordning. Vid förmögenheter över 10 miljoner kronor föreligga
inga exempel i den citerade utredningen. Skatteskalorna för den federala
skatten enligt Shultz ange emellertid procenttal som vid 20 miljoner
ligga omkring 50 %, vid 40 miljoner över 60 % och som ytterligare stiga. All
förmögenhet över 10 miljoner dollars beskattas sålunda med 77 °/o. Om
skatten i delstaterna — t. ex. den av utredningen anförda från New York —
ligger på samma nivå över tiomiljonersgränsen som vid denna gräns, komma
skattebeloppen tydligen att bli jämförbara med de högsta engelska.

Det kan ha silt intresse att här nämna också ett par exempel från Canada
och Australien. De äro hämtade ur en officiell kanadensisk utredning om
arvsbeskattningen i Canada i jämförelse med skatterna i U. S. A., England
och Australien. De anförda siffrorna äro emellertid inte helt jämförbara med
de förut lämnade, då de endast gälla fall, när hela förmögenheten går över
antingen till änka eller till ett enda barn. Vid skifte mellan flera bli skattebeloppen
för Canada lägre, då skatten i Canada är en kombination av kvarlåtenskapsskatt
och arvslottsbeskattning.

352

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Vid 100 000 dollars, alltså omkring 350 000 kronor, som tillfalla änka,
skulle skatten i Canada, jämte skatten i Ontario, gå upp till 14,5 %>. Vid
500 000 dollars, eller 1,75 miljoner kronor, till 30 °/o och vid 2 miljoner
dollars, eller 7 miljoner kronor, till 47,3 %>. Motsvarande siffror för Australien,
jämte New South Wales, anges till 16,6 %>, 43,7 %> och 47,1 °/o.

Att uppmärksamma är här, likaväl som i fråga om U. S. A. och England,
att ny skatt uttages om samma förmögenhet efter viss tid, vanligen fem år,
går över från efterlevande make till barnen. I vilken omfattning sadan ny
beskattning förekommer vid överförandet av förmögenheter från den äldre
generationen till den yngre kan inte med ledning av nu föreliggande uppgifter
bedömas. Ett extremt fall, avsett att belysa den engelska skattens verkningar,
konstrueras av en engelsk jurist, H. Arnold Woolley, i hans handbok
om death duties. En förmögenhet på 272 miljoner pund som övergår till
änkan förminskas med 1 633 750 pund eller 651/2 %> — exemplet gjordes på
grundval av skatteskalan före den sista höjningen. Vid änkans död, något
mer än fem år senare, skulle på de återstående 866 250 pund få betalas 432 310
pund, eller 49,1 %, i skatt, varefter för delning mellan åtta barn skulle återstå
433 940 pund av de 21/2 miljonerna.

Slutligen har i fråga om den engelska beskattningen anmärkts, att gåvor
givna under de sista fem åren före dödsfallet visserligen räknas in i dödsboet
och beskattas — i det svenska förslaget är tidsgränsen satt till tio år — men
att gåvoskatt i övrigt inte förekommer och att detta skulle leda till att
skatten i stor utsträckning undvikes genom gåvor. Omfattningen av skattefria
gåvor i England är inte känd. Kvarlåtenskapsskattens effektivitet kan
däremot bedömas efter avkastningen. Skatten beräknas för 1946/47 ge 140
miljoner pund, vilket är omkring 10 % av hela inkomstskatten på enskilda
och bolag. Den svenska skatten skulle ge sammanlagt kanske 80 miljoner
eller knappt 5 °/o av den årliga inkomstskatten. Om man, såsom stundom
sker vid jämförelser mellan svensk och engelsk inkomstbeskattning, räknar
in de svenska kommunalskatterna i skattebördan, skulle hela den beräknade
höjda förmögenhetsskatten jämte arvsskatten gå upp till ett belopp,
svarande mot ungefär 10 % av hela skatten på inkomster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

353

IX. Specialmotivering.

1. Kommunalskattelagen.

Beredningen har föreslagit den ändringen att i 19 § intages ett stadgande
om att allmänna barnbidrag icke skola räknas till skattepliktig inkomst
samt viss redaktionell ändring i anvisningarna punkt 3 c) tredje stycket till
29 § (betänkandet s. 264).

Pensionsstgrelsen har framhållit, att frivillig pensionsförsäkring enligt
lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring meddelades
antingen med eller utan avgiftsåterbetalning vid dödsfall, som inträffade
innan pensionen åtnjutits viss tid. En pensionsförsäkring med avgiftsåterbetalning
kunde sålunda anses utgöra en kombination av pensionsoch
livförsäkring, varför avgiftsåterbetalningen icke borde behandlas strängare
ur skattesynpunkt än livförsäkring beträffande vilken förmånstagare funnes
insatt. De föreslagna bestämmelserna borde därför kompletteras i sådant
syfte.

Mot de av beredningen föreslagna ändringarna har jag intet att erinra.

Enligt departementsförslaget föreslås ändring jämväl av 46 § 3 mom.,
innebärande att det särskilda avdraget för förvärvsarbetande hustru höjes
från nuvarande 200 kronor till 300 kronor (jfr s. 183).

Den av pensionsstyrelsen ifrågasatta ändringen är jag icke beredd att taga
ståndpunkt till i detta sammanhang.

2. Förordningen om statlig inkomstskatt.

Denna förordning ersätter den nuvarande förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt i vad den senare innehåller bestämmelser om den statliga
inkomstbeskattningen. De av beredningen föreslagna nya bestämmelserna
innehålla inga sakliga ändringar ulöver dem som föranledas av själva
omläggningen av skattesystemet (se betänkandet s. 264—266).

Kammarrätten har framhållit, att bestämmelsen om att familjeavdrag för
barn icke finge åtnjutas borde — om den överhuvud taget ansåges erforderlig
— flyttas från 2 §, där den placerats enligt beredningens förslag, till 8 §,
där bestämmelserna om likartade avdrag funnes.

Sambeskattningssakkunniga ha anfört, att uttrycket »levt tillsammansmed
andra maken» vore alt föredraga framför den av beredningen i 8 § 1 mom.
andra och fjärde styckena använda formuleringen »levt tillsammans med sin
hustru». Vidare borde rätten till oreducerat ortsavdrag för ogift skattskyldig
med barn sammanfalla med rätten till barnbidrag. Enligt befolkningsutredningens
förslag skulle i det fall att modern till ett barn utom äktenskap —
med bibehållande av den rättsliga vårdnaden om barnet -—- utackorderade
detta i fosterhem, till vilket fosterlega crlades, barnbidraget utgå till fosterföräldrarna,
under det att rätten till oreducerat avdrag enligt 8 § 1 mom.
fjärde stycket i beredningens förslag anknötes till det faktum att »den skatt Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 2/2. 23

DepariemerUs chefen.

354

Kungl. Mcij:ts proposition nr 212.

skyldige haft vårdnaden om barnet». Slutligen borde i förevarande stycke
inflyta föreskrift om, hur taxeringen skulle ske, därest den skattskyldige
icke under hela beskattningsåret haft barnet i sin vård. Givetvis borde det
förhållande som varit rådande under större delen av beskattningsåret vara
avgörande.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att maximibeloppet för avdrag
för s. k. ömmande omständigheter enligt 9 § 2 mom. borde höjas. Det
förekomme fall, då det för en beskattningsnämnd framstode som en beklämmande
brist att icke kunna bevilja avdrag med högre belopp än gällande
bestämmelser medgåve vid såväl kommunal som statlig taxering. Därför
borde införas en bestämmelse att i undantagsfall beskattningsnämnd
skulle kunna medgiva befrielse med förhöjt belopp, vilket med hänsyn till
beskattningsnämndernas kända återhållsamhet vid tillämpning av denna rätt
icke torde innebära någon verklig fara. Med nuvarande bestämmelser tvingades
beskattningsnämnderna stundom att åsätta en taxering, ehuru det vore
alldeles uppenbart att skattskyldig på grund av sjukdom eller annan olycklig
omständighet aldrig förmådde erlägga skatt på grund av taxeringen. De
angivna synpunkterna finge större aktualitet ju mera skattebördan stege.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har föreslagit, att maximibeloppet
för extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga skulle höjas till minst
2 000 och helst 2 500 kronor, enär hänsyn borde tagas dels till penningvärdets
ändring och dels till att avdragsbeloppet tidigare varit för lågt.

Förbundet har vidare hemställt, att beteckningen »beskattningsbar inkomst»
i 9 § måtte utbytas mot beteckningen »beskattningsbart belopp» och
att alltså den hittillsvarande terminologien i detta avseende måtte bibehållas.
Vid det praktiska taxeringsarbetet innebure det nämligen vissa fördelar, om
man kunde röra sig med någorlunda korta termer och sluppe tala om »den
till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten» och den »till kommunal
inkomstskatt beskattningsbara inkomsten».

Skattedirektören vid överståthållarämbetet har slutligen framfört erinhan
mot, att i 18 § 2 mom. bibehölles det i 27 § 2 mom. nuvarande statsskatteförordning
intagna stadgandet, att svensk medborgare, som tillhörde
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, vore frikallad från skattskyldighet
för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten. Vid åtskilliga tidigare
tillfällen hade ifrågasatts upphävande av denna skattefrihet, bl. a. av 1943
års riksdagsrevisorer. Det kunde anmärkas, att exempelvis finska medborgare
vore skattskyldiga för sin inkomst av tjänst hos främmande makts beskickning
eller konsulat i Finland.

I 4 § ifrågavarande förordning har som 2 mom. införts bestämmelser om
särkilt avdrag för förvärvsarbetande hustru. Se härom den allmänna motiveringen
(s. 180).

Dtpariements- Vad angår kammarrättens anmärkning angående placeringen av bestäm•**/**•
melsen om att barnavdrag icke finge åtnjutas vid taxeringen till statlig inkomstskatt
anser jag för min del att bestämmelsen närmast hör hemma i 3 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 355

Stadgandet bör därför insättas som en sista punkt i andra stycket av denna
paragraf.

Det av sambeskattningssakkunniga föreslagna utbytet av ordet »hustru»
mot uttrycket »andra maken» anser jag befogat. Vad angår de sakkunnigas
anmärkningar i övrigt vill jag endast erinra om att enligt den i 3 § intagna
hänvisningen till 65 § kommunalskattelagen (sådant nämnda lagrum lyder enligt
lagen den 31 december 1945, nr 897) frågan om den skattskyldige haft
barn eller icke skall bedömas efter förhållandena den 1 november året näst
före taxeringsåret.

I ett par yttranden har framställts förslag om höjning av maximibeloppet
för avdrag för s. k. ömmande omständigheter. Med hänsyn till penningvärdets
fall anser jag det motiverat med en höjning av nämnda belopp till 2 000
kronor. En ytterligare höjning synes däremot icke böra komma i fråga, bl. a.
på grund av den föreslagna ökningen av ortsavdraget samt den nyligen genomförda
uppbördsreformen.

I ett annat yttrande har föreslagits, att skattefriheten för svenska medborgare
tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat
eller beskickningens eller konsulatets betjäning skulle borttagas. Detta
förslag anser jag mig emellertid icke nu böra biträda. Ej heller anser jag tillräckliga
skäl föreligga för bifall till förslaget, att uttrycket »beskattningsbart
belopp» skall bibehållas vid den statliga inkomsttaxeringen.

Vad angår de särskilda föreskrifter som föranledas av upphävandet av
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen
om särskild skatt å förmögenhet anser jag onödigt att dessa bestämmelser
meddelas i en särskild författning som beredningen föreslagit (se betänkandet
s. 57) utan förordar jag att dessa bestämmelser inarbetas i övergångsbestämmelserna
till de författningar, som äro avsedda att ersätta förstnämnda
förordningar. I enlighet härmed torde övergångsbestämmelserna till förordningen
om statlig inkomstskatt böra undergå viss komplettering.

I övrigt har jag — frånsett vissa smärre ändringar av huvudsakligen redaktionell
karaktär — ansett mig kunna godtaga beredningens förslag till den nu
förevarande författningen.

3. Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Denna förordning ersätter förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
i vad denna innehåller bestämmelser om förmögenhetsbeskattning
samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet. De föreslagna nya bestämmelserna
överensstämma med nuvarande föreskrifter frånsett de ändringar
som föranletts av den allmänna omläggningen av förmögenhetsbeskattningen.
Beträffande motiveringen för beredningens förslag hänvisas till betänkandet
s. 266—267.

Kammarrätten har anfört, alt om ett förtydligande i 6 § 1 mom. b) — som
beredningen föreslagit — ansåges erforderligt, uttrycket »om och i den mån»
borde föredragas framför »såvitt och i den mån».

356

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 212.

Departements chefen.

Vidare har kammarrätlen påpekat, att den föreslagna lydelsen av 9 § syntes
innebära, att om en fysisk persons skattepliktiga förmögenhet icke överstigit
20 000 kronor, förmögenhet som tillhört hans hemmavarande barn under
21 år icke skulle inräknas i hans förmögenhet. Då avsikten emellertid
tydligen vore, att skatteplikt skulle inträda, om summan av den skattskyldiges
och barnens förmögenhet överstigit 20 000 kronor, borde bestämmelserna
förtydligas.

Skattedirektören vid överståthåUarämbetet har anmärkt, att i 9 § b) hänvisades
till 6 § 1 mom. b), däri talades om stiftelser överhuvud taget, men
att skatteplikten för familjestiftelser behandlades under a) i 9 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållit, att föreskriften om hänsynstagande
i vissa fall vid förmögenhetsberäkningen till hemmavarande
omyndiga barns förmögenhet borde utgå eller modifieras, därest förslaget
om bamavdragens slopande vid inkomsttaxeringen genomfördes.

Statskontoret har anmärkt, att bestämmelserna i 12 § innebure, att äkta
makar drabbades väsentligt hårdare av förmögenhetsskatten än ensamstående
skattskyldiga, men att det vore svårt att inse rättvisan i att två ensamstående
skattskyldiga, som var för sig innehade en skattefri förmögenhet å
20 000 kronor, efter ingående av äktenskap med varandra skulle påföras skatt
för en sammanlagd förmögenhet å 20 000 kronor. Ävenså vore det svårt att
finna det rättvisa i att en person med flera barn icke skulle få skattefrihet
för större förmögenhet än skattskyldig utan barn. Statskontoret har vidare
anfört:

I fråga om äkta makar torde principen böra vara, att de vid taxering till
förmögenhetsskatt skola anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
Vid ett lösgörande av förmögenhetsbeskattningen från inkomstbeskattningen
lärer detta kunna genomföras utan att avvakta resultatet av pågående utredning
rörande sambeskattning av äkta makar. Då skattefrihet anses böra gälla
för förmögenheter upp till 20 000 kronor för en individ, torde konsekvensen
även bjuda alt ett sparande för barnen inom viss vidare gräns befrämjas,
exempelvis på sådant sätt, att från skattepliktig förmögenhet undantages
ytterligare belopp av minst 10 000 kronor för varje barn. En överarbetning
av förslaget i nu antydda delar bör enligt statskontorets mening föregå det
slutliga ställningstagandet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt lämpligheten av regeln i 12 §
1 mom. att för sambeskattning av äkta makar skulle vara avgörande, huruvida
de under större delen av beskattningsåret levt tillsammans. Det kunde
ifrågasättas, huruvida skatt skulle utkrävas efter den sammanlagda förmögenheten
i fall då äktenskapet upplösts under årets senare hälft, helst som
det vore förmögenhetsställningen vid beskattningsårets utgång, som skulle
grundlägga beskattningen.

Kammarrättens erinran mot den föreslagna lydelsen av 6 § 1 mom. b) har
iakttagits.

Av redaktionella skäl har jag ansett 8—10 §§ böra i viss mån omarbetas,
varjämte 9 och 10 §§ ansetts böra byta plats. Den av kammarrätten framställda
anmärkningen, att den av beredningen föreslagna lydelsen av 9 § kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

357

de synas innebära att förutsättningen för beskattning hos skattskyldig av hans
hemmavarande omyndiga barns förmögenhet vore att den skattskyldige själv
ägde förmögenhet till skattepliktigt belopp, har därvid beaktats. Genom
denna omarbetning samt ett par av formella skäl vidtagna ändringar i 6 §
a) och b) synes även den av skattedirektören vid överståthållarämbetet framställda
anmärkningen bliva tillgodosedd.

De i vissa remissyttranden framförda erinringarna mot bestämmelserna
om beskattning av hemmavarande barns förmögenhet samt om samtaxering
av äkta makars förmögenhet anser jag icke böra föranleda ändring i beredningens
förslag. Vad speciellt angår sambeskattningen av äkta makar torde
sambeskattningssakkunnigas förslag böra avvaktas, innan denna fråga tages
upp till vidare bedömande.

övergångsbestämmelserna anser jag böra kompletteras på samma sätt som
övergångsbestämmelserna till förordningen om statlig inkomstskatt (jfr s. 347).

I övrigt har jag — frånsett de ändringar som föranletts av skattepliktsgränsens
höjning samt vissa smärre ändringar av huvudsakligen redaktionell
karaktär — intet att erinra mot beredningens förslag i denna del.

4. Taxeringsförordningen.

Beredningen har föreslagit vissa ändringar i taxeringsförordningen. Härom
torde få hänvisas till betänkandet s. 267—268.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har med understrykande av vikten av att
även förmögenheter understigande 20 000 kronor behörigen redovisades i
deklarationerna erinrat om att 29 § 1 mom, 6) endast stadgade uppgiftsplikt
för förmögenhet, om och i den mån skattskyldighet för förmögenheten
förelåge. Detta stadgande, som av menige man sannolikt komme att läsas så
att förmögenheter under 20 000 kronor icke behövde redovisas i deklarationerna,
borde omarbetas så att ingen tvekan om meningen kunde uppstå.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, alt genom bibehållande av
skyldigheten att uppgiva kapitaltillgångar under 20 000 kronor i deklarationerna
tyvärr motverkades den fördel som skattefriheten ur sparfrämjandesynpunkt
skulle bereda, i det allmänheten felaktigt torde komma alt utgå från
att skatteplikt förelåge i samma utsträckning som hittills. Länsstyrelsen har
därför ifrågasatt, att skyldigheten att utan anmaning uppgiva smärre kapitaltillgångar
endast bibehölles i sådana fall, då uppgiften oundgängligen erfordrades
ur kontrollsynpunkt, vilket syntes vara fallet beträffande sådana jordbrukare
och rörelseidkare som deklarerade enligt den s. k. kontantprincipen.
Dessa grupper kunde i så fall tänkas få fullgöra sin uppgiftsskyldighet å för
nämnda ändamål omarbetade deklarationsbilagor formulär nr 4 och 7 a.

Kammarrätten har anfört, att den i 141 § 3 mom. föreslagna straffsatsen
vore alltför högt tilltagen i betraktande av att fråga vore om upprätthållande
av en föreskrift som allenast uppställts ur kontrollsynpunkt och att förseelsen
icke medförde någon direkt risk för skattelörlust. Den föreskrift, vars
överträdande skulle bestraffas, vore för övrigt synnerligen otydligt formule -

358

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

Departements chefen.

Departements

chefen.

råd. Att en person, som på grund av förmögenhetens ringa storlek vore befriad
från förmögenhetsskatt, ansåge sig icke vara skattskyldig för förmögenhet,
vore fullt förklarligt, och bestämmelsen torde höra till dem som huvudsakligen
drabbade lojala medborgare. Dessutom syntes den böra omformuleras
så att den icke omfattade sådana fall som bestraffades enligt skattestrafflagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit, att vissa angivna föreskrifter
om mera specificerad uppgiftsplikt nu måtte införas i taxeringsförordningen.

Stadgandet i 29 § 1 mom. 6) har förtydligats på sätt länsstyrelsen i Älvsborgs
län föreslagit.

Vidare ha bestämmelserna i 141 § 3 mom. omarbetats i syfte att tillgodose
kammarrättens anmärkning att ifrågavarande författningsrum icke bör omfatta
fall som bestraffas enligt skattestrafflagen.

Kammarrättens invändning mot den i sistnämnda författningsrum angivna
straffsatsen anser jag icke befogad.

Av det sagda framgår att jag icke delar länsstyrelsens i Stockholms län
uppfattning att skyldigheten att utan anmaning uppgiva smärre förmögenheter
endast borde gälla sådana fall då uppgiften oundgängligen erfordrades
ur kontrollsynpunkt. Ej heller delar jag länsstyrelsens i Norrbottens län åsikt,
att redan i detta sammanhang bestämmelserna om uppgiftsplikten beträffande
förmögenheter borde kompletteras. Denna fråga får bli beroende på en
kommande särskild utredning.

Frånsett omarbetningen av de föreslagna bestämmelserna i 29 § 1 mom.

6) och 141 § 3 mom. samt vissa smärre redaktionella ändringar finner jag mig
kunna godtaga beredningens förslag till ändringar i taxeringsförordningen.

5. Kupongskatteförordningen.

Mot den av beredningen föreslagna avfattningen av 1 § i denna författning
har skattedirektören vid överståthållaråmbetet anmärkt, att kupongskatten
vore avsedd att ersätta icke blott den statliga inkomstskatten utan även den
statliga förmögenhetsskatten.

Då kupongskatten är en skatt å aktieutdelning, anser jag den av skattedirektören
gjorda anmärkningen icke böra föranleda ändring av den utav
beredningen föreslagna författningstexten.

I förtydligande syfte föreslår jag, att till 1 § fogas ett nytt stycke av innehåll
att skattskyldighet enligt förordningen icke föreligger för person, som
avses i 17 § eller 18 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt d. v. s.
svensk beskickningspersonal m. fl. i utlandet samt utländsk beskickningspersonal
m. fl. i Sverige.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 212.

359

6. Förordningen om kvarlåtenskapsskatt.

1 §•

Beträffande kvarlåtenskapsskatt, som enligt beredningens förslag skall utgå
för avliden persons kvarlåtenskap. har Stockholms rådhusrätt i sitt remissyttrande
anfört.

Enligt 1 § i beredningens förslag skall kvarlåtenskapsskatt utgå bland annat
för sådan egendom, för vilken enligt 4 § arvsskatteförordningen arvsskatt
skall erläggas. Detta innebär, att skattskyldigheten för egendom, som ingår
i dödsbo, givits samma omfattning som skattskyldigheten enligt arvsskatteförordningen.
Därigenom kommer i viss utsträckning kvarlåtenskapsskatt att
uttagas för egendom, för vilken den avlidne icke under livstiden varit skyldig
att erlägga förmögenhetsskatt. Förslaget har sålunda i detta hänseende
frångått principen att betrakta kvarlåtenskapsskatt såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt.
Enligt 3 § 2 mom. i den föreslagna förordningen om statlig
förmögenhetsskatt skola -— i överensstämmelse med nu gällande bestämmelser
— vid förmögenhetsberäkningen vissa tillgångar undantagas. Sålunda
skall kapitalvärdet av kapitalförsäkring icke medräknas. Någon som helst
motsvarighet till denna skattefrihet föreligger icke i fråga om kvarlåtenskapsskatten.
Denna skatt kommer alltså, där förmånstagare icke insatts, att
drabba försäkringsbelopp, som vid dödsfall utfalla på grund av kapitalförsäkring.
I dessa fall uttages sålunda en enligt beredningens mening uppskjuten
förmögenhetsskatt för det i försäkringen liggande värdet icke blott i vad
detta motsvarar försäkringens under den skattskyldiges livstid från förmögenhetsskatt
fritagna kapitalvärde utan även till den del det utfallna försäkringsbeloppet
överstiger sistnämnda värde. Genom en i 5 § i förslaget upptagen
bestämmelse har beredningen i viss utsträckning beaktat den vid behandlingen
av 1933 års förslag framställda anmärkningen, att vid utformningen
av kvarlåtenskapsskatten hänsyn borde tagas till den tid, varunder
den avlidne ägt och haft nytta av förmögenheten. Detta har skett på det sätt,
att vid beräknande av kvarlåtenskapen avdrag får ske för värdet av vissa
den avlidne inom fem år före dödsfallet tillfallna förvärv. Denna avdragsrätt
gäller icke nyss avsedda försäkringsbelopp, som ofta kunna vara av betydande
storleksordning. Detta ter sig så mycket mera oegentligt, som den
avlidne varit i tillfälle att åtminstone någon tid förfoga över de förvärv, för
vilka avdragsrätt medgivits. Från förmögenhetsskatt fritagas vidare under
viss förutsättning konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar.
För sådana tillgångar, som likaledes ofta kunna representera betydande värden,
skall kvarlåtenskapsskatt utgå. Med utgångspunkt från att kvarlåtenskapsskatten
konstruerats såsom en förmögenhetsskatt kan den bristande
överensstämmelse, som i nu angivna och vissa andra hänseenden föreligger
i avseende å skatteobjekten, icke vara försvarlig. Därest överhuvud taget
en kvarlåtenskapsskatt skall genomföras, bör överensstämmelse mellan de
föreslagna författningarna åvägabringas.

Beträffande 1 § andra stycket i beredningens förslag har advokatfiskalsämbetet
vid Sven hovrätt liksom Stockholms rådhusrätt framhållit att den
där föreskrivna skattebefrielsen borde gälla icke blott vid gåva utan även
beträffande kvarlåtenskap. Vid sådant förhållande borde stadgas, att skattebefrielsen
avsåge medlem av konungahuset eller sådan persons dödsbo.

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Departements chefen.

I denna paragraf i departementsförslaget ha upptagits i första och andra
styckena de fall, då kvarlåtenskapsskatt skall utgå, och i tredje stycket det
av beredningen föreslagna undantagsstadgandet, kompletterat på sätt yrkats
från vissa remissinstansers sida.

Vad angår de av Stockholms rådhusrätt framförda erinringarna mot utformningen
av bestämmelserna rörande avliden persons kvarlåtenskap torde
desamma visserligen teoretiskt sett vara riktiga, men ur praktisk synpunkt
synas invändningarna icke vara av den betydelse att de kunna anses utgöra
hinder för kvarlåtenskapsskattens genomförande i överensstämmelse med det
framlagda förslaget. — Vad särskilt angår frågan om avdragsrätt enligt 5 §
för försäkringsbelopp torde få hänvisas till vad i det följande anföres.

4 §•

I departementsförslaget har i 4 § uttryckligen angivits, att vid beräkningen
av boets behållning avdrag icke får ske för belopp, som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt.
I detta sammanhang må även anmärkas, att vid avräkning
enligt 6 § första stycket av efterlevande makes giftorättsandel denna
andel skall beräknas å behållningen utan avdrag för kvarlåtenskapsskatt.

5 och 6 §§.

I fråga om motiveringen till dessa paragrafer i beredningens förslag hänvisas
till betänkandet s. 226—227.

Hovrätten över Skåne och Blekinge bär framhållit, att hovrätten förutsatte
att under uttrycken »arv» och »gåva» i 5 § första stycket innefattades
jämväl vad som tillfallit den avlidne såsom förmånstagare till försäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att enligt 5 § skulle
från behållningen i ett dödsbo avdrag ske med belopp motsvarande värdet av
viss egendom förvärvad inom 5 år före dödsfallet. Till sådan egendom borde
givetvis även räknas sådant förvärv på grund av förmånstagareförordnande,
som enligt 12 § arvsskatteförordningen vore att anse som arvfallen egendom.
5 § borde därför kompletteras med en hänvisning jämväl till nämnda paragraf
i arvsskatteförordningen.

Rådhusrätten i Norrköping har anfört.

I förslaget förekommer den bestämmelsen, att skatt icke erlägges för vad
som genom arv, testamente, gåva eller liknande förvärv erhållits inom fem
år före dödsfallet. Rådhusrätten anser sig böra som skäligt föreslå även ett
annat undantag. Om ett par äkta makars förmögenhet på grund av testamente
eller eljest i sin helhet övergår till den efterlevande av makarna och
först efter dennes död tillfaller arvingarna, skulle kvarlåtenskapsskatt komma
att utgå vid det första dödsfallet å den först avlidnes andel — vanligen
hälften — samt vid den efterlevandes frånfälle å hela kvarlåtenskapen med
ty åtföljande skatteskärpning. Billigheten synes fordra, att sådan skärpt dubbelbeskattning
icke äger rum utan att antingen vad äkta make erhåller vid
den först avlidne makens död blir skattefritt i sin helhet eller ock att vid den
sist avlidne makens död skatt icke ånyo utkräves för vad som utgjort den
först avlidnes egendom, detta även om mer än fem år förflutit mellan makar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

361

nas död. Det nu föreslagna undanlaget synes så mycket mera befogat som
samma resultat kan ernås om makar underlåta att sörja för den efterlevande
genom testamente eller — om testamente finnes — de efterlevande avstå från
att begagna detsamma men ändock låta kvarlåtenskapen begagnas av den
efterlevande maken under dennes livstid. Då äkta makars önskan att sörja
för varandra måste anses behjärtansvärd och fullt lojal samt möjligheten att
undvika den nu påtalade dubbelbeskattningen är helt beroende av den tillfälligheten
huruvida vederbörande önska eller förstå att vidtaga motåtgärder,
anser rådhusrätten sig böra förorda det här föreslagna undantaget för att
rättvisa i detta fall skall ernås. Det sagda gäller givetvis särskilt starkt för
de fall att makarna efterlämna bröstarvingar, men även om de slutliga förvärvama
utgöras av andra arvingar, secundosuccessorer eller testamentstagare
synes ett liknande undantag skäligt.

Stockholms rådhusrätt har anfört.

I 6 § stadgas att, om den avlidne var gift, från behållningen i boet skall
avräknas andel, som jämlikt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas
tillfalla efterlevande maken fri från arvsskatt. En tillämpning av denna bestämmelse
leder uppenbarligen till ett oriktigt resultat i de fall då avdrag
enligt 5 § ägt rum för värdet av egendom, som utgör giftorättsgods eller samfälld
egendom. Om behållningen i ett dödsbo uppgår till 100 000 kronor, allt
i giftorättsgods, och avdrag skall ske jämlikt 5 § med 20 000 kronor, skulle
vid en tillämpning av 6 § i dess föreslagna lydelse den avräkning, som skall
ske enligt sistnämnda paragraf, komma att avse ett belopp av 50 000 kronor.
Enär i beloppet å 50 000 kronor ingår hälften av det enligt 5 § avdragsgilla
beloppet, bör givetvis avräkningen enligt 6 § avse endast 40 000 kronor och
skattepliktiga egendomen utgöra 40 000 kronor. En omlormulering av 6 §
bör följaktligen ske så att av stadgandet framgår att, innan där avsedda
avräkning verkställes, efterlevande makens från arvsskatt fria andel skall
minskas med maken tillkommande andel i egendom, som åsyftas i 5 §. Det
förefaller som om i sammanhang med ett tillrättaläggande i angivet hänseende
avräkningsreglerna i 5 och 6 §§ skulle kunna göras överskådligare genom
en omredigering av dessa lagrum i deras helhet.

Slutligen har Svea hovrätt vänt sig mot att rättssubjekt, som enligt 3 §
arvsskatteförordningen vore fria från både arvs- och gåvoskatt, drabbades
av kvarlåtenskapsskattens verkningar när de mottagit egendom i testamente.
Detta vore så mycket mer anmärkningsvärt som ifrågavarande rättssubjekt
vore frikallade från kvarlåtenskapsskatten vid gåva. En dylik skillnad mellan
testamentsdonation och gåva förelåge enligt arvsskatteförordningen jämväl
beträffande de under klass III i arvsskattetariffen upptagna juridiska
personerna, vilken skillnad upprätthållits jämväl i beredningens förslag. Enligt
hovrättens mening borde skattefriheten beträffande juridiska personer
utsträckas lika långt i fråga om testamentariskt förvärv som beträffande
gåva. I

I anslutning till av hovrätten över Skåne och Blekinge samt försäkrings-PejKirfementebolagens
riksförbund framställda ändringsyrkanden bär i 5 § införts den chelenbestämmelsen,
att den enligt nämnda paragraf medgivna avdragsrätten för
egendom, som den avlidne ägt endast en kortare tid, skall gälla jämväl i

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

fråga om förvärv på grund av förmånstagareförordnande, som i 20 eller
21 § avses, dock att härvid avdrag må ske högst med sammanlagda beloppet
av erlagda premier.

Rådhusrätten i Norrköping har framhållit, att i de fall, då äkta makar upprättat
inbördes testamente av innehåll, att den efterlevande maken tillförsäkrades
all makarnas egendom, kvarlåtenskapsskatt komme enligt beredningens
förslag att utgå dels vid den först avlidnes död å dennes andel —
vanligen hälften — och dels vid den efterlevandes frånfälle å hela kvarlåtenskapen;
och enligt rådhusrättens mening syntes en lindring i beskattningen
i detta hänseende befogad. I anledning härav vill jag erinra om att
därest makarna icke upprättat något testamente och äktenskapet varit barnlöst,
arvsskatt uttages vid den först avlidnes frånfälle å den hälft av boets
behållning, som tillfaller den efterlevande maken genom arv, och att vid den
sist avlidne makens död arvsskatt utgår å hela behållningen. I och för sig
torde därför beredningens förslag i förevarande hänseenden vara principiellt
riktigt. Emellertid anser jag mig i allt fall böra förorda den uppmjukningen
av reglerna rörande kvarlåtenskapsskatten, att såvitt angår egendom som
den avlidne erhållit genom testamente av sin make inom tio år före dödsfallet,
avdragsrätt skall föreligga enligt 5 §.

I departementsförslaget har vidare, för det fall att den ifrågavarande egendomen
icke finnes i behåll vid tiden för dödsfallet, upptagits ett stadgande
enligt vilket avdrag i sådant fall icke må ske med högre belopp än som
motsvarar emottaget vederlags värde vid tiden för dödsfallet.

I 6 § första stycket i departementsförslaget, som motsvarar 6 § i beredningens
förslag, har uttryckligen fastslagits, att från behållningen i boet i
första hand skall avräknas egendom, som avses i 5 §, att först i andra hand
avdrag må tillgodonjutas enligt 6 § första stycket, och att sistnämnda avdrag
begränsas att avse den efterlevande makens från arvsskatt fria andel
i den behållning, som återstår sedan avdrag enligt 5 § ägt rum.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att vid beräkning av efterlevande
makens giftorättsandel hänsyn i förekommande fall skall tagas till giftorättsökning,
vartill maken må vara berättigad enligt 104 § andra stycket
lagen om försäkringsavtal.

I 6 § andra stycket i departementsförslaget har upptagits den i allmänna
motiveringen (s. 348) omförmälda bestämmelsen om skattefrihet för lott,
som på grund av arv eller testamente skall tillfalla i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen
omförmäld juridisk person.

9 och 10 §§.

Av remissinstanserna har advokatfiskalsämbetet nid Svea hovrätt anfört att
av motiven till 9 § framginge att varje kvarlåtenskap upp till ett värde av
25 000 kronor föresloges bliva helt fri från kvarlåtenskapsjkatt. Med hänsyn
härtill syntes stadgandet böra givas den avfattningen att »Kvarlåtenskap är
fri från skatt enligt denna förordning i den mån värdet etc.». Ämbetet ville
vidare förorda att — i likhet med vad som skett i 31 § arvsskatteförordning -

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

en -—- föreskrift gåves att Konungen till ledning vid uträknandet av kvarlåtenskapsskatt
utfärdade erforderlig tabell.

I fråga om den i 9 § upptagna tariffen torde jag få hänvisa till vad i den Departement*-allmänna motiveringen anförts rörande kvarlåtenskapsskattens storlek.

I departementsförslaget ha i 9 § sammanförts de i beredningens förslag
upptagna föreskrifterna i 9 och 10 §§. Därjämte har i 10 § i förstnämnda
förslag införts den bestämmelsen, att Konungen utfärdar erforderliga tabeller
till ledning för uträknande av kvarlåtenskapsskatt.

11 §•

I fråga om beredningens motivering till bestämmelserna i denna paragraf
hänvisas till betänkandet s. 229—231.

Svea hovrätt har anfört, alt hovrätten — som med skärpa måste vända sig
mot det i betänkandet gjorda, om mycket ringa hänsyn vittnande uttalandet
att likviditetssvårigheter icke vore något avgörande argument mot en
kvarlåtenskapsskatt med mindre de antoge sådan storlek att redan erläggandet
av denna skatt nödvändiggjorde avyttrandet av tillgångar utöver dem
som kunde betecknas såsom lätt realiserbara — ansåge, att kombinationen
av kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt kunde så öka betalningssvårighetema,
att en sådan utsträckning av anståndstiden, som omförmäles i 55 § 1 mom.

C arvsskatteförordningen, vore i hög grad motiverad jämväl i fråga om kvarlåtenskapsskatten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit följande.

Då införandet av kvarlåtenskapsskatten torde medföra avsevärt större
likviditetssvårigheter än hittills uppkommit genom arvsbeskattningen, och då
kvarlåtenskapsskatten å de dödsbon, där likviditetssvårigheter närmast lära
uppkomma, i allmänhet torde komma att uppgå till betydligt större belopp
än arvsskatten, synes det hovrätten uppenbart att samma möjligheter till
anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande, som med erläggande av
arvsskatten, böra medgivas, Beredningen har uttalat, att skatten, om den
uppdelas på en följd av år, lätt förlorar sin karaktär av uppskjuten förmögenhetsskatt,
alltså en den avlidnes skuld, och mera kommer att te sig som
en periodisk förmögenhetsskatt. De ekonomiska verkningarna av kvarlåtenskapsskatten
torde dock, även om skatten skall inbetalas till staten inom
fem år, komma att för arvingarna sträcka sig över en betydligt längre tidrymd
och torde drabba arvingarna hårdare än om skatten finge inbetalas till
staten fördelad på längre tid.

Stockholms rådhusrätt har anfört.

Enligt It § kan under vissa förutsättningar beskattningsmyndigheten medgiva
att kvarlåtenskapsskattn erlägges genom högst fem årliga inbetalningar.

I fråga om arvsskatt har befogenhet tillagts Kungl. Maj:t att, där för viss
skattskyldig synnerliga skäl därtill äro, medgiva skattens erläggande genom
högst tio och i vissa särskilda fall genom högst tjugu årliga inbetalningar.

Det synes icke böra helt bortses från att i särskilda fall det kan visa sig
önskvärt att medgiva längre anstånd med erläggande av kvarlåtenskapsskatt
än genom fem årliga inbetalningar. Rådhusrätten ifrågasätter därför huru -

364

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

vida icke jämväl i fråga om kvarlåtenskapsskatten befogenhet bör tilläggas
Kungl. Maj:t att i fall då synnerliga skäl därtill äro medgiva skattens erläggande
genom högst tio årliga inbetalningar.

Departements- Jag ansluter mig i denna del till beredningens förslag och anser mig såchefen.
lunda icke kunna biträda remissinstansernas förslag om utsträckning av den
tid, inom vilken kvarlåtenskapsskatten skall inbetalas.

15 §.

I departementsförslaget motsvaras första momentet av 15 § i beredningens
förslag.

I andra momentet har upptagits den undantagsbestämmelsen, att skyldighet
att utgiva kvarlåtenskapsskatt icke föreligger för sådan gåva till i 3 eller
38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk person, för vilken befrielse
från gåvoskatt åtnjutes, ej heller för gåva av beskaffenhet, som avses i 39 §
a)—c) nyssnämnda förordning. Motsvarande bestämmelser äro i beredningens
förslag upptagna i 1 §. Emellertid föreligger den olikheten mellan beredningens
förslag och departementsförslaget, att sistnämnda förslag icke såsom
skattefria upptager gåvor som avses i 39 § d) arvsskatteförordningen, d. v. s.
gåvor med högst 3 000 kronors värde. Frågan om skatteplikt i ett visst fall
föreligger för en sådan gåva regleras enligt departementsförslaget i stället
av bestämmelserna i 17 och 18 §§.

17 §.

I fråga om beredningens förslag att uppdela till kvarlåtenskapsskatt skattepliktiga
gåvor i två särskilda grupper hänvisas till beredningens betänkande
s. 250—251. I

I yttrandet av Stockholms rådhusrätt, liksom i vissa andra yttranden, har
framhållits, att jämväl beträffande kvarlåtenskapsskatt för gåva syntes böra
gälla den i 10 § i beredningens förslag upptagna bestämmelsen, alt vid skattens
fastställande värdet å kvarlåtenskapen skall jämnas till närmast lägre
fulla hundratal kronor. Föreskrift härom kunde lämpligen meddelas
genom att till andra stycket av 17 § fogades tillägget »samt med tillämpning
av 10 §».

I fråga om 17 § tredje stycket i beredningens förslag har hovrätten över
Skåne och Blekinge anfört.

I lagrummet stadgas, att skatten skall beräknas med hänsyn tagen till givarens
förmögenhet. I överensstämmelse härmed stadgas i 26 § 3 st. alt deklaration
avseende gåva, som avses i 17 § 3 st., skall innehålla uppgift rörande
storleken av givarens behållna förmögenhet. Det må erinras att överensstämmelse
icke föreligger mellan den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga
förmögenheten, å ena, samt förmögenhet, varå kvarlåtenskapsskatt skall utgå,
å andra sidan. Detta kan leda till tvekan vid tolkningen av begreppet förmögenhet
i nämnda lagrum. Närmast till hands ligger den tolkningen att i lagrummen
avses förmögenhet i kvarlåtenskapsskatteförordningens mening. Beredningen
uttalar emellertid å s. 251: »Förmögenhetens storlek vid nästföre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

265

gående års slut synes därvid kunna ligga till grund för beräkningen. Uppgift
härom erhålles från givarens till ledning vid den allmänna taxeringen av inkomst
och förmögenhet avlämnade självdeklaration och beskattningsnämndernas
därå grundade beslut.» Av detta uttalande skulle man väl närmast
vilja draga den slutsatsen, att beredningen tänkt på den till statlig förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenheten. Hovrätten vill i detta sammanhang
påpeka de svårigheter, som uppstå, därest vid gåva förmögenheten
skulle uppskattas i enlighet med den innebörd begreppet har enligt kvarlåtenskapsskatteförordningen.
En gåva till bröstarvinge kommer då alt framtvinga
en fullständig värdering av exempelvis givarens inre lösören. — Av lagtexten
är man även benägen att sluta sig till att avgörande för skattens beräknande
skall vara förmögenhetens storlek vid skattskyldighetens inträde. Enligt tidigare
citerad del av motiven, synes emellertid till grund för beräkningen av
förmögenheten kunna läggas en uppskattning av dess storlek vid nästföregående
års slut. Det synes hovrätten ofrånkomligt att i lagtexten tydligt reglera
ovan berörda spörsmål.

Därest avsikten är, att helt ny uppskattning skall göras avseende förmögenhetens
storlek vid skattskyldighetens inträde, kunna ytterligare svårigheter
uppkomma utöver de tidigare nämnda, särskilt markerade om givaren är rörelseidkare.
Att till utgångspunkt för beskattningen taga givarens förmögenhet
vid nästföregående års slut skulle emellertid ibland leda till orimliga resultat.

Hovrätten vill även i delta sammanhang framhålla att därest förmögenhetsuppskattningen
vid gåva icke anknytes till föregående års taxering frågan om
storleken av en persons förmögenhet eller värdet av däri ingående objekt
kan bliva föremål för olika bedömande av olika myndigheter, nämligen dels
av beskattningsmyndigheterna vid den årliga taxeringen och dels av länsstyrelserna
och de allmänna domstolarna vid gåvobeskattning.

Advokatfiskaisämbetet vid Svea hovrätt har framhållit, att vid gåva till
barn och därmed i arvsskattehänseende jämställda gällde enligt beredningens
förslag särskilda regler för bestämmande av kvarlåtenskapsskatt. I rättstilliämpningen
hade barns adoptivbarn ansetts i arvsskattehänseende icke kunna
jämställas med barn (se Kungl. Maj ds utslag den 18 oktober 1946 på besvär
av Birgitta Christina Ödman). Då enligt ämbetets mening anledning saknades
att i arvs- och kvarlåtenskapsskattehänseende göra skillnad mellan naturliga
barn och adoptivbarn ville ämbetet förorda eu sådan ändring i paragrafen
— och i arvsskatteförordningen — att berörda skillnad bortfölle. I

I 17 § första stycket i departementsförslaget har det skattefria gåvobeloppet
angivits till 30 000 kronor i stället för det i beredningens förslag upptagna
beloppet 25 000 kronor. I övrigt torde beträffande denna paragraf få hänvisas
till den allmänna motiveringen (s. 348).

Den av beredningen föreslagna författningstexten — i den del denna avser
gåva till arvinge — har kompletterats med en bestämmelse enligt vilken,
där givaren var gift, skatten skall beräknas i relation till den del av makarnas
förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas
vid bodelning respektive boskifte tillfalla givaren, dock att förmögenheten
icke må beräknas till lägre belopp än gåvan. Sistnämnda tillägg bär ansetts
erforderligt, eftersom eu make lärer kunna av sitt giftorättsgods bortgiva
mera än som vid bodelning skolat tillfalla honom.

Departement schefen.

366

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

Departements chefen.

Då de i beredningens förslag i 9 och 10 §§ intagna bestämmelserna i departementsförslaget
sammanförts i 9 §, torde någon särskild hänvisning till
stadgandet i 10 § i beredningens förslag icke vara erforderlig i 17 §.

I anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört vill jag nämna,
att med uttrycket »givarens förmögenhet» avses förmögenheten enligt nu
ifrågavarande förordning vid den tidpunkt då skyldigheten att utgiva kvarlåtenskapsskatt
för gåva inträder; denna förmögenhet kan därför vara av annan
storlek än den förmögenhet som vid nästföregående års slut redovisades
i den skattskyldiges allmänna självdeklaration. Sistnämnda uppgifter kunna
emellertid giva viss ledning vid förmögenhetsuppskattningen i sådana fall
varom nu är fråga.

Det i beredningens förslag i 17 § sista stycket upptagna stadgandet har
i departementsförslaget överförts till 36 §.

18 §.

Beträffande frågan om sammanläggning av olika gåvor torde jag få hänvisa
till betänkandet s. 251—254.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i fråga om 18 § anfört följande.

Med hänsyn till den i 1 § i beredningens förslag intagna hänvisningen till
39 § arvsskatteförordningen, vari bland annat stadgas skattefrihet för gåva,
vars värde icke överstiger 3 000 kronor, kan tveksamhet möjligen uppkomma
vid tillämpningen av 18 § i det föreliggande förslaget, huruvida sammanläggning
skall ske jämväl med gåvor icke överstigande 3 000 kronor. Hovrätten
anser det naturligast, att sådan sammanläggning sker, vilket väl också
varit beredningens mening, och ifrågasätter ett förtydligande av lagtexten
på denna punkt.

Stockholms rådhusrätt har anfört, att de i 18 § första stycket upptagna
kumulationsreglerna syntes vara nära nog otjänliga för tillgodoseende av
det med ifrågavarande kumulationsförfarande avsedda syftet eller att förebygga
att en kvarlåtenskap i förväg nedbringades genom en serie av helt
skattefria eller i varje fall till ett belopp av 25 000 kronor skattefria gåvor.
Det kunde sålunda framhållas, att kumulationsreglerna bleve i det närmaste
verkningslösa vid en serie av två eller flera gåvor om exempelvis 26 000 kronor
var. För den första gåvan uttoges skatt å den del av gåvans värde, som
överstege 25 000 kronor, eller således för ett värde av 1 000 kronor. För kumulation
förutsattes, att den föregående gåvan förut icke blivit beskattad.
Därmed kunde icke förstås annat än att den föregående gåvan i dn helhet
varit fri från skatt. Icke heller beträffande den andra gåvan i serien komme
skatt att utgå för större del av gåvan än 1 000 kronor. Samma förhållande
komme att gälla alla följande gåvor i serien till hur stort antal dessa än
uppginge och hur nära på varandra gåvorna än följde. Möjligheten för givaren
att på detta sätt undandraga sig skatt bleve densamma även för det
fall att envar av gåvorna i serien uppdelades på ett flertal smärre gåvor. I

I anslutning till vad Stockholms rådhusrätt anfört har första stycket i
18 §, som avser gåvor till arvingar, kompletterats med en föreskrift att, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

367

under den ifrågavarande tidsperioden om tio år förekommit gåva eller gåvor
till arvingar, varför skatt tidigare erlagts, gåvan eller gåvorna till ett belopp
av 30 000 kronor skall anses såsom en icke beskattad gåva. I åsyftade
fall skall alltså summan av de obeskattade gåvorna och beloppet å 30 000
kronor anses såsom en enda gåva och beskattas enligt 17 § andra stycket;
ifrågavarande summa, reducerad enligt bestämmelserna i nyssnämnda författningsrum,
skall alltså beskattas i relation till givarens förmögenhet, därvid
i förmögenheten inräknas hela det antagna gåvobeloppet.

I syfte att förenkla tillämpningen av de i 18 § givna kumulationsreglerna
har i departementsförslaget stadgats, att vid sammanläggning av gåvor hänsyn
icke skall tagas till gåvor, för vilka frihet från gåvoskatt åtnjutits på
grund av bestämmelserna i 39 § d) och 41 § 1 inom., d. v. s. gåvor vilka
beträffande viss mottagare icke överstiga 3 000 kronor under loppet av en
fyra års period. Denna regel avses skola gälla såväl vid sammanläggning av
gåvor till arvingar som beträffande den särskilda sammanläggning, som
skall ske av övriga gåvor.

Jag torde i detta sammanhang få anmärka att de av beredningen föreslagna
och i departementsförslaget i huvudsak accepterade reglerna för sammanläggning
beträffande gåvor respektive försäkringspremier i vissa fall
kunna utnyttjas på ett sätt som icke överensstämmer med förslagets syften.
Jag förutsätter emellertid, att denna fråga ägnas fortsatt uppmärksamhet
och att reglerna, om så skulle visa sig erforderligt, upptagas till förnyad
prövning.

20—22 §§.

I fråga om beredningens förslag rörande kvarlåtenskapsskatt för försäkring,
till vilken förmånstagare insatts, torde jag särskilt få hänvisa till den
av beredningen gjorda sammanfattningen å s. 262—263.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, som avstyrkt beredningens förslag
rörande kvarlåtenskapsskatten, har beträffande förmånstagareförsäkringar,
som utgöra ersättning för utförda tjänster, anfört följande.

Enligt förslaget föreligger i princip skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt
för alla livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts. Det ligger
emellertid i öppen dag att undantag måste göras för förmånstagareförsäkringar,
som utgöra ersättning för utförda tjänster eller på annat sätt äro av
onerös natur. Utbetalning till förmånstagare på grund av dylik försäkring
kan ju icke på något sätt likställas med arv eller gåva.

Det vanligaste fallet av nyss berörd art är tjänstepensionsförsäkringen.
Det må med ett par drastiska exempel belysas, vilka konsekvenser ett stadfästande
i oförändrat skick av beredningens förslag skulle leda till i detta
avseende.

En enskild företagare (ej juridisk person) vill säkerställa pensioneringen
av sina anställda och tecknar för ändamålet pensionsförsäkringar för dem
i ett försäkringsbolag. Om pensionsåldern är exempelvis 60 år, måste han
i fråga om anställd, som vid försäkringens tecknande fyllt 50 år, då pensionen
börjar att utgå erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva för summan
av de erlagda premiema, vilken summa med hänsyn till åldern och

368

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

den korta försäkringstiden kan bli högst betydande. Finnas flera anställda
över 50 år, sker vartefter pensionsfallen inträffa sammanläggning av premierna
för de olika försäkringarna med därav följande stegring i skattesatsen.
Skulle någon av dessa äldre anställda vara barn till företagaren —-ett fall som visserligen torde vara mindre vanligt men dock kan förekomma
— skall premiesumman för dennes försäkring beskattas särskilt högt enligt
reglerna i 17 § tredje stycket i förslaget.

Avlider företagaren inom 10 år efter pensioneringens ordnande, skall till
kvarlåtenskapen läggas samtliga de av honom för de anställda erlagda pensionsförsäkringspremiema
i den mån det sammanlagda beloppet överstiger
25 000 kronor och läggas till grund för uttagande av kvarlåtenskapsskatt.

Självfallet kan det ej hava varit beredningens mening att kvarlåtenskapsskatt
skulle på dylikt sätt utgå för tjänstepensionsförsäkringar, där förmånskigareförvärvet
ju har karaktären av uppskjuten lön. Ej heller bör för andra
försäkringar av onerös natur sådan beskattning kunna komma i fråga.

Med tjänstepensionsförsäkring bör i förevarande hänseende likställas pensionst
örsäkring, som avses i 32 § 2 mom. c) kommunalskattelagen. Sådan likställighet
föreligger redan nu såväl i fråga om kommunal och statlig inkomstbeskattning
som med avseende å arvs- och gåvobeskattningen. Skälen härför
skola ej här närmare beröras, då de äro allmänt kända. Det må blott framhållas
att den vanliga pensionsförsäkringen är den möjlighet som står till
buds iör eu enskild företagare att bereda sig och sina efterlevande pension
på i stort sett samma villkor som anställda genom tjänstepensionsförsäkring.

Genom de här förordade ändringarna skulle slutligen överensstämmelse på
detta område komma att vinnas med avseende å skattepliktens omfattning
enligt arvsskatteförordningen och kvarlåtenskapsskattelörordningen, vilket
ju i och för sig är önskvärt och jämväl korresponderar med de av skatteberedningen
deklarerade grundprinciperna för kvarlåtenskapsskatten.

Beträffande den närmare utformningen av 20 och 21 §§ i beredningens förslag
har försäkringsbolagens riksförbund framhållit följande synpunkter.

Närmare regler beträffande kvarlåtenskapsskatten för livförsäkringar meddelas
i 20 och 21 §§ i förfaltningsförslaget. I 20 8 föreskrives sålunda bl. a.,
att kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva skall erläggas, då på grund av livförsäkring.
till vilken förmånstagare insatts och för vilken premiebetalningen
fullgjorts på kortare tid än 10 år, utbetalning sker till förmåns tagaren
under ägarens till försäkringen livstid Denna regel gäller oberoende av den
tid som förflutit från premiebetalningens början, vilket leder till mycket
egendomliga och troligen ej avsedda konsekvenser.

Om en person vid 25 års ålder tecknar en försäkring med utbetalning vid
fyllda 60 år eller tidigare dödsfall, Ull vilken förmånstagare insättes och för
vilken premiebetalningen skall fullgöras på en gång eller under kortare tid
än 10 år, inträder enligt 21 § skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt för
de erlagda premierna, om försäkringstagaren avlider inom 10 år, d. v. s. före
35 års ålder. Avlider han senare under försäkringstiden föreligger ej skattskyldighet.
Upplever han däremot lörsäkringstiders slut, d. v. s. 60 års ålder,
blir han enligt 20 § skyldig att, då försäkringsbeloppet utbetalas till
förmånstagaren, erlägga kvarlåtenskapsskatt för de erlagda premierna såsom
för gåva.

Enligt 21 § skola även försäkringar med kortare premiebetalningstid än 10
år vara skattefria vid dödsfall, som inträffar mer än 10 år efter premiebetalningens
början. Som motivering härför har beredningen anfört, att det vore
oskäligt att av dödsboet uttaga skatt för belopp (beredningen använder ordet

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

369

försäkringsbelopp men torde avse premiebelopp), som frångått förmögenheten
långt före dödsfallet. Mot denna motivering finnes intet att erinra, men
i det ovan anförda konkreta exemplet gäller den i än högre grad, om försäkringstagaren
uppnår 60-årsåldern än om han avlider redan vid exempelvis
36 års ålder.

Det må jämväl framhållas, att enligt förslaget skattskyldighet ej föreligger,
då utbetalning på grund av livsfaii å en försäkring med längre premiebetalningstid
än 10 år sker till förmånstagare. Om exempelvis jämförelse göres
mellan två samtidigt tecknade försäkringar med utbetalning av försäkringssumman
för livsfaii efter 15 år och premiebetalningstiden i ena fallet är
5 år och i andra fallet hela försäkringstiden, d. v. s. 15 år, synas skälen för
skattefrihet rätteligen vara starkare i det förra fallet än i det senare, då ju
i det förra premiebetalning överhuvud taget ej förekommit under de senaste
10 åren.

Skattskyldigheten enligt 20 § bör sålunda begränsas till det fall, att utbetalning
på grund av försäkringen sker inom 10 år efter det att premiebetalningen
påbörjats eller fullgjorts genom engångsbetalning.

Till den i 20 § andra stycket meddelade föreskriften, att skatt skall erläggas
för summan av de erlagda premierna, bör vidare — i analogi med vad
som skett i 21 § — fogas den inskränkningen, att skatten aldrig skall beräknas
å högre belopp än värdet av det som tillfallit förmånstagaren.

För undvikande i vissa fall av dubbelbeskattning torde det därjämte vara
nödvändigt att införa ytterligare en inskränkning i den nyssnämnda regeln,
att summan erlagda premier skall ligga till grund för beräknandet av kvarlåtenskapsskatten,
vilket enklast torde klargöras genom ett exempel.

Av två makar, som ha egendomsgemenskap, innehar den ena en livförsäkring,
till vilken förmånstagare insatts såväl för dödsfall som för livsfaii.
Om den andra maken dör under försäkringstiden, upptages såsom tillgång i
boet värdet av försäkringens premiereserv. Hälften av detta värde skulle alltså
komma att ingå i kvarlåtenskapen efter den avlidne och göras till föremål
för kvarlåtenskapsbeskattning. När sedan försäkringssumman vid försäkringstidens
slut utbetalas till förmånstagaren, skulle enligt 20 § i författningsförslagct
kvarlåtenskapsskatt utgå på summan av erlagda premier. Det
är uppenbart, att vid sistnämnda tillfälle skatt ej bör utgå på högre belopp
än premiesumman minskad med det premiereservbelopp, som ingått i den
avlidne makens kvarlåtenskap.

20 § andra stycket bör sålunda kompletteras med en regel av ovan angiven
innebörd.

Enligt 21 § i förslaget skall, som redan antytts, vid bestämmandet vid dödsfall
av kvarlåtenskapsskatten hänsyn tagas till premier, som erlagts för förmånstagareförsäkringar,
om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning
fullgjorts inom 10 år före dödsfallet. En dylik fix tidsgräns
måste i den praktiska tillämpningen komma alt verka synnerligen stelt och
ojämnt. Om en person avlider kort tid innan It) år förflutit efter det alt han
tecknat eu större livförsäkring, till vilken han insatt förmånstagare, skall
sålunda hänsyn tagas till samtliga för försäkringm erlagda premier, under
det att försäkringen lämnas helt ur räkningen, om dödsfallet inträffar endast
någon vecka eller någon månad senare. Om avgörande vikt skall läggas vid
den tidpunkt, då premiebetalningen påbörjats, bör eu i någon mån kontinuerligt
verkande regel tillskapas, som undanröjer sådan ojämnhet i tillämpningen,
förslagsvis den, att av den erlagda premiesumman, i den mån den
överstiger 25 000 kronor, skall till kvarlåtenskapen läggas vid dödsfall under
åttonde försäkringsåret 75 °/o. under nionde 50 % och under det tionde försäkringsåret
25 °/o.

Itihang till riksdagens protokoll It) i7. 1 samt. Å r 2/2. 24

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Jämväl 21 § bör av skäl som ovan anförts i fråga om 20 § kompletteras
med en regel om reduktion i förekommande fall av premiesumman med premiereservbelopp,
som tidigare kvariåtenskapsbeskattats.

Försäkringsinspektionen har i sitt remissyttrande hänvisat till vad försäkringsbolagens
riksförbund framhållit, särskilt rörande vissa förmånstagareförsäkringar
tillhörande tjänstepensionsförsäkringens område. Inspektionen
som på denna punkt helt anslöte sig till riksförbundets uppfattning ville bestämt
förorda sådana ändringar i förslaget att de av riksförbundet påpekade
konsekvenserna undvekes. Även övriga av riksförbundet förordade ändringar
av 20 och 21 §§ borde enligt inspektionens mening genomföras.

Inspektionen har vidare anfört, att inspektionen ville påpeka en omständighet,
som kunde vara av betydelse i förevarande sammanhang. På grund
av skattelagarnas utformning hade under senare årtionden vissa olämpliga
ackvisitionsmoment uppkommit därigenom att beskattningssynpunkter utnyttjats
i ackvisitionen. Genom den föreslagna utformningen av bestämmelserna
rörande kvarlåtenskapsskatt, i vad den berörde förmånstagareförsäkringar,
syntes ytterligare sådana skattesynpunkter kunna komma att utnyttjas
i anskaffningsarbetet. Inspektionen hade givetvis intet att erinra emot,
att de fördelar avseende försäkringsskyddet, som förmånstagareförsäkringar
medförde, utnyttjades i ackvisitionen, men enligt inspektionens mening vore
det dock olämpligt, om ackvisitionen av förmånstagareförsäkringar skulle
huvudsakligen komma att baseras på viss skattefrihet för dylika försäkringar.

Svea hovrätt har såvitt angår 20 och 21 §§ i beredningens förslag anfört.

Hovrätten finner det vara otillfredsställande, att om för livförsäkring premier
på över 25 000 kronor enligt försäkringsavtalet erlagts genom premiebetalning
under kortare tid än tio år, kanske genom engångspremie, och
utbetalning till förmånstagare sker, medan försäkringens ägare lever (20 §),
kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva skall utgå, även om premiebetalningen
skulle ha avslutats flera tiotal år innan utbetalningen till förmånstagaren
sker. Beredningen har i betänkandet beträffande försäkringar, som utfalla vid
dödsfall (21 §), uttalat att det vore oskäligt att av dödsboet uttaga skatt för
ett belopp, som ehuru i form av engångspremie, frångått förmögenheten långt
före dödsfallet. Enligt hovrättens mening kunna motsvarande synpunkter
med lika stor rätt göras gällande för det ovan nämnda fallet, då utbetalning
sker medan försäkringens ägare lever. Om i det tänkta fallet ett barn till
försäkringens ägare vore förmånstagare, skulle beskattning av premiebeloppet
— i den mån det överstege 25 000 kronor — ske såsom om beloppet låge
i toppen på försäkringsägarens förmögenhet, uppskattad med hänsyn till
förhållandena vid tiden för utbetalningen till förmånstagaren. Då förmögenheten
under den här förutsatta långa tidrymden efter premiebetalningens avslutande
sannolikt undergått betydande förändringar, kunna mycket stötande
resultat uppkomma vid beskattningen.

Att beredningen icke lyckats åstadkomma önskvärd parallellism mellan
beskattning av livförsäkringar, som utfalla medan försäkringens ägare —
i det följande för enkelhetens skull kallad givaren — lever, och sådana som
utfalla vid givarens död, framgår av följande exempel:

1) Engångspremie över 25 000 kronor har erlagts mer än tio år före

a) utbetalning till förmånstagaren under givarens livstid,

b) givarens död.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

371

Enligt 20 § skall kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva utgå i fallet 1 a).
Jämlikt 21 § blir däremot försäkringen skattefri i fallet 1 b).

2) Engångspremie å 20 000 kronor har erlagts för envar av två livförsäkringar,
den ena med ett givarens barn såsom förmånstagare och den andra
med en givarens broder såsom förmånstagare. Premierna har erlagts inom
tio år före

a) utbetalning till förmånstagarna under givarens livslid,

b) givarens död.

Enligt 20 §, jämförd med 18 §, drabbas försäkringarna under 2 a) icke av
kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva. Sammanläggning av försäkringspremierna
får nämligen ej ske, enär den ene förmånstagaren tillhör den persongrupp,
som omnämnes i 18 § första stycket, och den andre förmånstagaren
tillhör den grupp av personer, som omförmäles i samma paragrafs andra
stycke. Jämlikt 21 § skola däremot försäkringsbeloppen sammanläggas i
fallet 2 b), och kvarlåtenskapsskatt kommer att utgå på den del av sammanlagda
premiebeloppet, som överstiger 25 000 kronor.

Man finner sålunda, att i de under 1) nämnda fallen försäkringen blir
mildare behandlad vid dödsfall, medan förhållandet är det motsatta i fråga
om de under 2) angivna fallen.

Vidare har hovrätten över Skåne och Blekinge anfört.

Hovrätten kan icke finna annat än att samma skäl, som ansetts böra föranleda
att en försäkring, vilken utfaller vid försäkringstagarens död, och för
vilken premiebetalningen påbörjats tidigare än tio år före dödsfallet, skall
vara fri från kvarlåtenskapsskatt, även tala för att frihet från sådan skatt
bör inträda jämväl om försäkringen utfaller under försäkringstagarens livstid.
— I sin sammanfattning (s. 262—263) indelar beredningen försäkringar,
som här äro i fråga, i två grupper samt uttalar bland annat, att för båda
grupperna gäller, att skatt icke i något fall skall beräknas på högre belopp
än värdet av vad som tillfallit förmånstagaren. Denna princip har erhållit
sitt uttryck i 21 § 3 st. beträffande i nämnda paragraf avsedda försäkringar.
Något motsvarande stadgande finnes emellertid icke med avseende å i 20 §
omförmälda försäkringar. Såvitt hovrätten kan finna, ligger intet orimligt
däri, att även i dessa fall premiebeloppet kan vara högre än det belopp som
tillfaller förmånstagaren. Hänvisningen i 20 § 2 st. till 16—19 §§ torde näppeligen
föranleda till den tolkningen, att högst det belopp, som tillfaller förmånstagaren
skall beskattas. Hovrätten får alltså i denna del föreslå sådan
omredigering av stadgandena i 20 och 21 §§ att den i sista delen av 21 §
3 st. givna regeln blir tillämplig på samtliga försäkringar varom i paragraferna
är fråga. I

I departementsförslaget har 20 § kompletterats med en bestämmelse, enligt
vilken skatt i intet fall skall erläggas för högre belopp än som tillfallit
förmånstagaren.

Vidare har i 21 § — med avseende å det fall att efterlevande make jämlikt
104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal är berättigad att såsom
giftorättsökning erhålla viss del av försäkringsbelopp, till vilket annan insatts
såsom förmånstagare —• stadgats att om den återstående (enligt arvsskatteförordningen
skattepliktiga) delen av försäkringsbeloppet understiger
summan av de erlagda premierna, skattskyldighet icke skall föreligga för
större del av premiebeloppet än som motsvarar nämnda återstående del av

Departement»■

chefen.

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departements chefen.

försäkringsbeloppet. Den sålunda skattepliktiga delen av premiema skall givetvis,
före sammanläggningen med kvarlåtenskapen, i vanlig ordning reduceras
med det skattefria minimibeloppet å 30 000 kronor. De nu angivna
bestämmelserna torde få anses som en konsekvens av regeln att den del av
bobehållningen, som tillfaller efterlevande make på grund av giftorätt, är fri
från kvarlåtenskapsskatt.

Därjämte har, i anslutning till vad beredningen föreslagit, stadgats att om
efterlevande maken själv insatts som förmånstagare, skattskyldighet icke
skall föreligga för den del av premiebeloppet, varmed makens giftorättsandel
skolat ökas därest premiebeloppet ingått i boets behållning.

Slutligen har i 22 § stadgats, att vid tillämpningen av 20 och 21 §§ hänsyn
icke skall tagas till pensionsförsäkring, för vilken premier på grund av
tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde. I övrigt har jag ansett
mig böra godtaga beredningens förslag i nu förevarande delar. Emellertid
har författningstexten så avfattats, att skattskyldighet för erlagda premier
skall föreligga, oavsett om premiema i deras helhet erlagts av den som vid
tiden för försäkringsbeloppets utbetalande är ägare till försäkringen eller
icke. En dylik bestämmelse synes erforderlig i syfte att hindra kringgående
av bestämmelserna.

Jag vill även anmärka, att frågan om den skattemässiga behandlingen av
pensionsförsäkringar och andra därmed jämförliga slag av försäkringar för
närvarande är föremål för utredning inom 1944 års allmänna skattekommitté.
Jag förutsätter att, sedan denna utredning slutförts, frågan om kvarlåtenskapsskatt
för förmånstagareförsäkringar upptages till förnyad prövning.

26 §.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har erinrat om att förmögenhetsbegreppet
vore av olika innebörd enligt arvsskatteförordningen och beredningens
förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt, å ena, samt enligt beredningens
förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt, å andra sidan.
På grund härav kunde tvekan uppstå angående tolkningen av uttrycket »behållna
förmögenhet» i 26 § 3 stycket.

Samma erinran mot beredningens förslag har framförts jämväl i vissa andra
remissyttranden.

Beträffande tolkningen av begreppet »givarens förmögenhet» torde jag få
hänvisa till vad jag anfört i denna fråga vid behandlingen av 17 § i departementsförslaget.

Uttrycket »behållna förmögenhet» i tredje stycket har ersatts med ordet
»förmögenhet».

27 §.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har anfört att det i likhet med vad
som stadgats i 26 § första stycket syntes tillfyllest att uppgiften å erlagda
försäkringspremier undertecknades på heder och samvete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

373

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad advokatfiskalsäm- Departementsbetet
föreslagit. chefen.

28 §.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat, att de föreslagna reglerna
icke medförde någon effektiv kontroll för det fall att en person hade försäkringar
i flera bolag med premier på sammanlagt över 25 000 kronor men i
intetdera bolaget erlagts premier överstigande 25 000 kronor.

Den mot 28 § i beredningens förslag framförda erinran är i och för sig Departementsriktig.
Då det emellertid synes angeläget att icke tillskapa vidlyftigare kon- chefen.
trollanordningar än sådana som äro oundgängligen nödvändiga, har jag icke
ansett mig böra förorda någon ändring i vad beredningen föreslagit i nu berörda
avseende. Därest det framdeles skulle visa sig att denna ofullständiga
kontroll utnyttjades på illojalt sätt, torde den under remissbehandlingen
väckta frågan böra tagas under omprövning.

29—31 §§.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har ansett, att bestämmelser borde
givas angående ordningen för ärendets upptagande till avgörande i sådana
fall, där anstånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande meddelats. Vidare
syntes föreskrift i enlighet med 52 § sista stycket arvsskatteförordningen böra
meddelas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört.

I första stycket av 30 § stadgas att beskattningsmyndigheten äger förordna
om anstånd. I tredje stycket sägs: »Har anstånd ■— --medgivits, ålig ger»

etc. Av de olika uttryckssätten kunde möjligen slutsatsen dragas, att
ränta skall utgå för det fall att beslut om anstånd föranletts av ansökan
men ej om beskattningsmyndigheten utan ansökan förordnat om anstånd.

Att stadgandet i tredje stycket ej skall tolkas på angivet sätt lärer framgå
av motiven. En korrigering av lagtexten synes böra göras. — Hovrätten delar
beredningens uppfattning, att anstånd i en mängd fall komme att begäras för
att draga ränta på skattebeloppet, därest räntebetalningsskyldighet icke vore
föreskriven. Ur principiell synpunkt synes det måhända betänkligt, att beskattningsmyndigheten,
då den utan ansökan förordnar om anstånd med
skattens fastställande, skall kunna ålägga dödsbo sådan räntebetalningsskyldighet,
så mycket mera som klagan över ett sådant beslut av beskattningsmyndigheten
jämlikt 37 § 2 st. icke är tillåten.

Stadgandena i 30 § första stycket hava kompletterats med en bestämmelse, Departements.
enligt vilken vid anstånd med fastställande av kvarlåtenskapsskatt, som av- Chefen.
ser längre tid än fyra månader, säkerhet skall ställas jämväl för kvarlåtenskapsskatt.

Vidare har i 30 § såsom ett nytt tredje stycke upptagits en hänvisning till
51 § arvsskatteförordningen såvitt nämnda paragraf reglerar ordningen för
upptagande till avgörande av skatteärende i sådana fall, där anstånd med
skattens fastställande meddelats. I övrigt äro 29—31 §§ i departements -

374

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

förslaget i sak överensstämmande med motsvarande paragrafer i beredningens
förslag, dock att en hänvisning gjorts jämväl till 52 § sista stjcket arvsskatteförordningen.

32 §.

I fråga om motiveringen till 32 § i beredningens förslag torde jag få hänvisa
till s. 231-—232.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har — liksom hovrätten över
Skåne och Blekinge — framhållit, att paragrafens avfattning syntes giva stöd
för den uppfattningen att halva skatten skulle kunna betalas med intecknade
skuldebrev och andra hälften med börsnoterade aktier. Detta synes
emellertid icke ha varit beredningens avsikt.

Stockholms rådhusrätt har såvitt angår 32 § första och andra styckena i
beredningens förslag uttalat, att det låge i öppen dag att inteckningar av angivet
slag i många fall skulle visa sig vara ett dåligt betalningsmedel. Särskilda
risker i sådant hänseende måste föreligga i fråga om sådan egendom
fartyg, jordbruksinventarier och förlagsegendom — som icke åsatts taxeringsvärde.

Beträffande 32 § fjärde stycket har Stockholms rådhusrätt anfört.

Genom att börsnoterade aktier skola gälla såsom betalningsmedel till det
värde, vartill de upptagits i ärendet angående skattens fastställande, kommer
statsverket otvivelaktigt i de flesta fall att drabbas av följderna av ett kursfall.
Enligt boutredningslagen skall bouppteckning förrättas sist tre månader från
dödsfallet och ingivas i stad inom en månad och å landet sist å det tingssammanträde
som infaller näst efter en månad efter upprättandet. Kvarlåtenskapsskatten
skall enligt förslaget erläggas inom sex veckor efter det beskattningsmyndighet
meddelat beslut om skattens fastställande. Regelmässigt kommer
kvarlåtenskapsskatten, under förutsättning att tidsfristerna till fullo utnyttjas,
alltså att erläggas minst fem och en halv månader efter dödsfallet.
Härav torde bliva följden att, om aktiekurserna sjunkit under tiden från
dödsfallet till betalningsdagen, skatten kommer att erläggas genom aktier
under det att, om kurserna stigit, dödsboen komma att försälja aktierna till
den högre kursen och betala kvarlåtenskapsskatten kontant. Skola börsnoterade
aktier överhuvud taget få användas såsom betalningsmedel för kvarlåtenskapsskatt,
synes enligt rådhusrättens förmenande även i fall då anstånd
med skattens fastställande eller erläggande ej medgivits såsom värde
å aktierna böra gälla det närmast före betalningsdagen å börs noterade värdet.
I

I fall som avses i 32 § sista stycket bör den skattskyldige äga att erlägga
hälften av skatten på sätt i första stycket sägs och återstående hälften
medelst aktier. Ifrågavarande bestämmelse har förtydligats i departementsförslaget.

Frågan i vad mån jämväl andra aktier än börsnoterade skola få användas
som betalningsmedel har icke närmare reglerats i departementsförslaget. Ej
heller har där reglerats frågan om det värde, efter vilket aktierna skola godtagas
som betalningsmedel. Närmare bestämmelser i dessa ämnen torde, efter
det ytterligare överväganden ägt rum, böra utfärdas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

375

33 §.

Beredningens motivering till 33 § återfinnes i betänkandet å s. 234.

Stockholms rådhusrätt har framhållit följande synpunkter.

I 2 § i beredningens förslag föreskrives, att beträffande kvarlåtenskap skattskyldighet
åligger dödsboet. Härigenom blir skatteskulden en boets gäld.
4 kap. f 5 § boutredningslagen stadgar att, därest dödsbodelägare — d. v. s.
arvinge, universell testamentstagare eller efterlevande make, som har giftorätt
i den dödes egendom — häftar i ansvar för gäld efter den döde, denna
ansvarighet skall gälla även annan boets gäld. I fråga om dödsbodelägares
ansvarighet för gäldande av kvarlåtenskapsskatt bliva således särbestämmelser
erforderliga endast i den mån avvikelser från nämnda stadgande i boutredningslagen
anses påkallade. I anslutning till den grundsats, som kommit
till uttryck i 54 § andra stycket arvsskatteförordningen, synes undantag från
nyssberörda stadgande i boutredningslagen böra ske för efterlevande make i
det fall att maken vid bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer
honom. I övrigt torde någon avvikelse icke böra ifrågakomma. Bestämmelserna
i 33 § första stycket i förslaget torde följaktligen i första hand böra
ersättas med ett stadgande av innehåll att vad i 4 kap. 15 § boutredningslagen
föreskrives om dödsbodelägares ansvar för gäld icke skall såvitt angår kvarlåtenskapsskatt
gälla efterlevande make med mindre han vid bodelning erhållit
mer än som enligt lag tillkommer honom.

Såsom framgår av det förut anförda avser stadgandet i 4 kap. 15 § boutredningslagen
icke legatarie. Beträffande legatariers gäldsansvar finnes i 4
kap. 6 § boutredningslagen en särskild bestämmelse av innehåll att egendom,
som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras
såvitt det erfordras för täckning av gäld och att, om egendom ej finnes i
behåll, dess värde skall gäldas såvitt ej särskilda skäl däremot äro. Denna
bestämmelse är tillämplig endast beträffande gäld efter den döde. Någon
föreskrift om ansvar för legatarie i fråga om sådan dödsbos gäld, som icke
är att hänföra till gäld efter den döde, finnes icke. Den förenämnda konstruktionen
att kvarlåtenskapsskatten är att anse som en till den skattskyldiges
död uppskjuten förmögenhetsbeskattning torde icke utgöra tillräcklig grund
för skattens hänförande till gäld efter den döde. Då den återbärings- och
betalningsskyldighet, som jämlikt 4 kap. 6 § boutredningslagen ålagts legatarie,
uppenbarligen bör gälla även i fråga om kvarlåtenskapsskatt, erfordras
en särskild bestämmelse varigenom motsvarande skyldighet åläggcs legatarie
beträffande kvarlåtenskapsskatt. Enligt rådhusrättens förmenande torde
dock kunna ifrågasättas huruvida anledning föreligger att, på sätt skett i 4
kap. 6 § boutredningslagen, bereda möjlighet att undantagsvis medgiva befrielse
från skyldighet att gälda värdet av mottagen egendom som ej finnes i
behåll. Den nu föreslagna särbestämmelsen om gäldsansvar för legatarie synes
ej böra göras tillämplig i fråga om egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse.

De nu föreslagna särbestämmelserna angående efterlevande makes och legataries
betalningsansvar för kvarlåtenskapsskatt böra ersätta föreskrifterna
i 33 § första stycket i förslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört följande.

Enligt 33 § första stycket ha arvingar och testamentstagare viss subsidiär
betalningsskyldighet för dödsbo åvilande kvarlåtenskapsskatt och i andra
stycket av samma paragraf ålägges förmånstagare dylik betalningsskyldighet
i den mån vid skattens beräknande hänsyn tagits till premiebelopp, som erlagts
för försäkringen.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departementschefen.

Med utgångspunkt från den av beredningen gjorda konstruktionen av
kvarlåtenskapsskatten såsom en dödsboets skuld gentemot det allmänna
kan måhända detta förslag försvaras i vad fråga gäller arvingar och testamentstagare
men icke generellt med avseende å förmånstagare. Förmånstagareinstitutet
har ju tillkommit främst för att skydda förmånstagaren från
krav av den avlidne försäkringstagarens borgenärer. Beredningen har själv
erinrat om motiven för införandet av detta institut, nämligen att en av livförsäkringsväsendets
viktigaste uppgifter vore att på frivillighetens väg söka
åstadkomma ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen samt att, om denna
samhällsgagnande uppgift skulle rätt kunna fyllas, det måste finnas möjlighet
för en försäkringstagare att träffa anstalter, varigenom han på ett
gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt kunde i viss utsträckning
tillförsäkra den, vars försörjning han ville trygga, frukterna av sin
sparsamhet. Endast för det fall att försäkringen ej är utmätningsfri, vilket
hör till de mindre frekventa fallen, hava borgenärerna viss subsidiär rätt
till försäkringsbeloppet. I de fall, då försäkringen är utmätningsfri, lärer
den av beredningen föreslagna betalningsskyldigheten för förmånstagaren ej
kunna göras rättsligt gällande. Staten intager här ej någon särställning i förhållande
till övriga borgenärer och en skatteförordning kan ju ej sätta bestämmelserna
i en civillag ur kraft.

Med hänsyn till de ytterligt få fall, då subsidiär betalningsskyldighet för
en förmånstagare kan tänkas ifrågakomma, bör 33 § andra stycket uteslutas.

I departementsförslaget har, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
Stockholms rådhusrätt därutinnan föreslagit, i 33 § första stycket stadgats
att vad i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte föreskrives angående
dödsbodelägares — d. v. s. efterlevande make, arvingar och universella
testamentstagare — ansvar för gäld skall, såvitt angår kvarlåtenskapsskatt
och ränta därå, icke gälla beträffande efterlevande make, som av boet allenast
erhållit vad som vid bodelning enligt lag tillkommer honom.

I anledning av vad rådhusrätten i övrigt anfört vill jag erinra om att stadgandet
i 4 kap. 6 § nyssnämnda lag avser »gäld» överhuvud taget; den av
rådhusrätten ifrågasatta särbestämmelsen torde sålunda vara överflödig.

I departementsförslaget har slutligen intagits en bestämmelse om subsidiärt
ansvar för kvarlåtenskapsskatt för gåvomottagare respektive sådan förmånstagare
som i 20 § avses. En dylik bestämmelse torde vara erforderlig för
att förhindra illojala transaktioner.

36 §.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har ansett det önskvärt att paragrafen
erhölle den jämkade lydelsen, att Konungen bereddes möjlighet att
medgiva befrielse från eller nedsättning av kvarlåtenskapsskatt redan innan
skattebeloppet fastställts och erlagts.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att ordet »uttagits»
syntes mindre lämpligt; uppenbart vore att befrielse från eller nedsättning
av den här i riket fastställda skatten borde kunna ske innan den blivit
gulden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

377

I 36 § 1 mom. departementsförslaget har upptagits en bestämmelse om Departementsrätt
för Konungen att i fall, som avses i 57 § arvsskatteförordningen, med- chefengiva
befrielse från eller nedsättning av kvarlåtenskapsskatt.

Andra momentet i förevarande paragraf motsvarar 36 § i beredningens
förslag. Bestämmelsen i detta moment har avfattats under beaktande av vad
i remissyttrandena anförts.

39 §.

Advokatfiskalsåmbetet vid Svea hovrätt har utttalat att då underrätts beslut
i skatteärende upptoges i bouppteckningsprotokollet, anteckning borde
göras jämväl angående den avlidnes dödsdag.

Det av advokatfiskalsämbetet gjorda uttalandet har beaktats i departe- Departements .

i . chefen.

mentsforslaget.

övergångsbestämmelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att hovrätten, som utginge
från att sammanläggning med gåvor givna före lagens ikraftträdande icke
vore avsedd att äga rum, ville framhålla önskvärdheten av att bestämmelsen
gåves en sådan formulering, att detta med tydlighet framginge av densamma.
Rimligt vore även att i fråga om livförsäkringar hänsyn endast toges till
premier, som betalts efter förordningens ikraftträdande.

En reservant i Stockholms rådhusrätt (rådman Wilhelmsson) har anfört
följande.

Enligt förslagets övergångsbestämmelser skall den nya lagstiftningen träda
i kraft den 1 januari 1948 och äga tillämpning beträffande kvarlåtenskaper,
gåvor och livförsäkringar, för vilka skattskyldighet inträder efter förordningens
ikraftträdande, övergångsbestämmelserna torde innebära att, då fråga
uppkommer om sammanläggning av gåvor, hänsyn endast skall tagas till
sådana gåvor som tillkommit efter den 31 december 1947. Ett uppskov med
tillämpning av kumulationsreglerna på sätt sålunda föreslagits synes lämna
möjlighet öppen för vidtagande i skatteundandragande syfte av sådana dispositioner,
som dessa regler äro avsedda att motverka. Då genom nu gällande
arvsskatteförordning nya kumulationsregler infördes, tillämpades den
principen att hänsyn även skulle tagas till gåvor som tillkommit under tiden
mellan propositionens framläggande och den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Denna princip bör komma till användning jämväl beträffande nu ifrågavarande
lagstiftning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har beträffande ikraftträdandebestämmelserna
framhållit, att förordningen enligt förslaget skulle äga tillämpning
beträffande kvarlåtenskaper, gåvor och livförsäkringar, för vilka enligt
förordningens bestämmelser skattskyldighet inträdde efter förordningens
ikraftträdande. I vad gällde livförsäkringar skulle detta möjligen kunna
tolkas så, att kvarlåtenskapsskatt skulle komma att uttagas för premier, som
erlagts före den nya skatteformens införande. Beskattningen skulle alltså

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departements chefen.

Departements chefen.

här verka retroaktivt, vilket uppenbarligen ej varit meningen. Överhuvud
taget borde kvarlåtenskapsskatt ej komma i fråga för livförsäkringar, som
tecknats före ikraftträdandet av förordningen.

övergångsbestämmelsen, som i redaktionellt hänseende förtydligats, bör
tolkas på så sätt att vid sammanläggning av gåvor hänsyn icke skall tagas
till gåvor som äro hänförliga till tiden före författningens ikraftträdande.

I fråga om livförsäkringar torde författningen, i enlighet med övergångsbestämmelsens
ordalydelse, böra tillämpas så snart utbetalningen till förmånstagaren
respektive dödsfallet inträffat efter ikraftträdandet; något undantag
torde sålunda icke böra stadgas med avseende å den del av premiema
som erlagts före ikraftträdandet.

7. Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

I beredningens betänkande har specialmotiveringen till förslaget om ändring
i 1941 års arvsskatteförordning upptagits å s. 272—273. Beredningens
ledamot, herr Sjödahl har i särskilt yttrande hemställt om vissa ändringar i
39 och 41 §§ nämnda förordning (s. 303—304).

I flera remissyttranden har det av herr Sjödahl framförda ändringsförslaget
tillstyrkts.

Mot beredningens förslag till ändringar i arvsskatteförordningen har jag
i sak ingen erinran att göra.

De av en utav beredningens ledamöter föreslagna ytterligare ändringarna
i förordningen är jag icke beredd att nu upptaga till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

379

X. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepartementet
upprättade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om statlig inkomstskatt;

3) förordning om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

5) förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt;

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

7) förordning om kvarlåtenskapsskatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

381

Bihang 1.

Till Herr Statsrådet och Chefen för finansdepartementet.

Sedan statistiska centralbyrån genom remiss den 2 december 1946 anmodats
att före den 1 februari 1947 avgiva yttrande över 1945 års statsskatteberednings
betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen
samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m., i vad betänkandet
berör frågor av betydelse ur statistisk synpunkt, får centralbyrån härmed inkomma
med utlåtande.

Slutligen får statistiska centralbyrån i fråga om två av beredningens tabeller,
vilka avse centralbyråns verksamhetsområde, lämna aktuellare uppgifter,
vilka färdigställts i centralbyrån, efter det att beredningen avlämnat
sitt betänkande.

Bland de i betänkandet intagna tabellerna finnes på s. 309 en sammanställning
över den sammanräknade nettoinkomstens fördelning på olika yrkesgrupper
enligt 1945 års taxering. Tabellen avser endast skattskyldiga i
A-längderna, d. v. s. fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser.
Av ifrågavarande inkomst- och yrkesstatistik, vilken, såsom inledningsvis
nämndes, tillhör ämbetsverkets årliga arbetsuppgifter, har statistiska centralbyrån
utarbetat ännu en årgång, nämligen avseende inkomstfördelningen
enligt 1946 års taxeringar (inkomståret 1945), för vilken preliminär redogörelse
lämnats till chefen för finansdepartementet den 14 november 1946
En sammanfattning för hela riket, sedan rättelse verkställts av vissa iakttagna
felaktigheter i den preliminära sammanställningen, lämnas i bilagda tab. 1.

Av jämförelse mellan denna tabell och betänkandets framgår, dels att antalet
inkomsttagare ökats, dels att en fortsatt förskjutning av inkomstfördelningen
från lägre till högre inkomstklasser ägt rum. Sålunda uppgick hela
antalet inkomsttagare enligt 1946 års taxering till 3 074 993 mot 3 003 973
året förut. I klasserna under 3 000 kronor har antalet inkomsttagare sjunkit,
vilket gäller såväl samtliga inkomsttagare som enbart företagare och
enbart anställda. För samtliga inkomstklasser högre än 3 000 kronor utvisar
antalet inkomsttagare uppgång. I °/o av hela antalet ha dock klasserna
över 20 000 kronor ej nämnvärt ökats.

På s. 362 har införts en för 1944 års allmänna skattekommittés räkning
utförd tabell över fördelningen av förmögenheler överstigande 20 000 kronor
dels på storleksklasser, dels efter de skattskyldigas till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade belopp, avseende taxeringsåret 1943 (förmögenheter
ultimo 1942). Sedan taxeringsåret 1946 ingår dylik förmögenhetsstatistik
i centralbyråns ordinarie arbetsuppgifter. Fn preliminär sammanfattning
av förmögenheter över 20 000 kronor ultimo 1945 överlämnades av
centralbyrån till chefen för finansdepartementet den 26 november 1946. 1
bilagda tab. 2 lämnas en definitiv sammanställning av ifrågavarande förmögenhetsstatistik
för hela riket. Såsom synes liar eu avsevärd ökning av
antalet förmögenheter över 20 000 kronor, uppgående till ej mindre än 35 °/o,
ägt rum under perioden 1942—1945; främst torde detta sammanhänga med
de genom den allmänna fastighetstaxeringen 1945 starkt höjda fastighetsvärdena,
vilka för första gången upptogos som förmögenhet i de år 1946

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

avlämnade självdeklarationerna, ökningen av antalet förmögenheter fördelar
sig tämligen jämnt på samtliga redovisade förmögenhetsklasser. Dock uppvisa
i allmänhet klasserna under 100 000 kronor den starkaste ökningen. De
största förmögenheterna (över 300 000 kronor) ha under perioden i fråga
ökats från 5 661 och 7 146, eller med omkring 26 %.

I betänkandet har på s. 364 intagits en beräkning, utförd på grundval
av förmögenhetsfördelningen taxeringsåret 1944, över avkastningen av förmögenhetsskatten
enligt den av beredningen föreslagna skatteskalan Enligt
denna skulle intäkter av förmögenhetsskatten uppgå till nära 108 milj. kronor.
En motsvarande beräkning för taxeringsåret 1946 ger till resultat en
beräknad intäkt av över 136 milj. kronor eller cirka 28 milj. kronor mer än
statsskatteberedningen beräknat. Sistnämnda siffra är dock något för hög,
enär den grundar sig på fördelningen av den skattepliktiga, icke den beskattningsbara
förmögenheten och hänsyn sålunda ej tagits till reduktionsfallen.
När till följd av uppbördens omläggning fr. o. m. taxeringsåret 1947
förfallna skatter ej längre få såsom skulder avdragas från de deklarerade
förmögenheterna, kommer detta att medföra ytterligare ökning av de skattepliktiga
förmögenheterna.

Tab. 1. Inkomstfördelningen inom yrkesgrupper år 1945 (taxeringsåret 1946).

Sammanräknad nettoinkomst, kronor	Företagare	Anställda	Icke yrkesverk-samma	Tillsammans
Antal	%	Antal	%	Antai	%	Antal	%
600— 999	23 419	4''5	158 083	6-8	49 061	22-3	230 563	7*5
1 000— 1 999	100159	19-2	489 466	21-0	74 780	33-9	664 405	21-6
2 000— 2 999	111 252	21-4	435 367	18-6	31 998	14-5	578 617	18-8
3 000- 3 999	89 273	171	408 190	17-5	22 527	102	519 990	16-9
4 000— 4 999	59109	11-3	316 493	13-6	12 831	5-8	388 433	12-6
5 000— 6 999	63 293	121	299 156	12-8	12 437	5-7	374 886	12-2
7 000— 9 999	36 937	7-1	137 482	5-9	7 591	3''5	182 010	5-9
10 000-19 999	27 079	5''2	71 990	3-l	6 419	2-9	105 488	3-4
20 000-49 999	9 095	1-8	14 959	0-6	2 205	1-0	26 259	0-9
50 000-	1628	0-3	2 259	0-1	455	02	4 342	0-2
Summa	521244	100-0	2333 445	100'' 0	220304	lOOo	3 074 993	100-0

Tab. 2. Förmögenheter överstigande 20 000 kr., fördelade efter förmögenhetens storlek och de skattskyldigas taxerade

belopp, ultimo 1945 (taxeringsåret 1946).

Taxerat belopp				S k a t	t e p 1	i k t i g för	m ö g e n h e	t, k r.					Summa j
20 000- 29 999	30 000— 39 999	40 000- 49 999	50000— 59 999	60 000- 79 999	80 000— 99 999	100 000- 149 999	150 000— 199 999	200000— 299 999	300 000— 499 999	O» © O © _> ^© © o © © "I	1000 000— 1 999 999	2 000000— 4 999 999	5 000 000 -
		1487	527	266	148	43	14	4	2	_	_	_	_	_		—	2 491
600-	990	6 079	1164	299	162	235	137	—	—	—	—	—	—	—		—	8 076 |
1000-	1990	17 104	9 496	4 233	1 639	802	219	328	80	—	—	—	—	—		—	33 901 |
2 000-	2 990	15 725	7 262	4129	2 978	2 816	703	304	71	99	—	—	—	—		—	34 087 |
3 000-	3 990	15 410	7 502	3 825	2197	2 488	1318	680	85	48	43	—	—	—		—	33 596
4 000-	4 990	12 680	6 965	3 724	2131	2141	1169	1114	123	44	37	—	—	—		—	30128
5 000-	5 990	8 950	5 536	3 371	2116	2101	1042	1213	254	74	17	8	—	—		—	24 682
6 000—	6 990	6 135	4 074	2 579	1634	1959	984	1068	383	113	22	11	—	—		—	18 962
7 000—	7 990	4 251	2 770	1 998	1442	1 666	909	1046	433	136	30	13	—	—		—	14 694
8 000—	8 990	3 098	2 096	1464	1049	1405	776	864	382	192	31	8	—	—		—	11365
9 000-	9 990	2 219	1579	1128	894	1138	712	771	376	277	41	10	—	—		—	9 145
10000—	11990	2914	2 082	1 589	1183	1690	1104	1353	544	605	112	11	4	—		—	13191
12 000-	14 990	2 573	1893	1516	1166	1 664	1 161	1619	811	805	304	29	1	—		—	13 542
15 000— 19 990	1831	1 477	1277	1029	1 588	1 143	1813	976	959	684	103	8	—		—	12 888
20000—	29 990	931	827	725	676	1102	924	1702	1035	1228	1048	443	27	6		—	10 674
30 000—	49 990	227	227	226	241	442	365	807	630	911	932	824	133	11		—	5 976
50 000—	99 990	34	33	39	36	66	84	200	166	353	499	651	372	50		1	2 584
100 000-	199 990	3	1	_	1	5	6	21	22	33	82	145	120	114		18	571
200 000-		1	—	—	—	—	—	1	2	1	5	25	24	42		47	148 j
Summa	101652	55511	32388	20 722	23351	12 770	14 908	6375	5 878	3887	2 281	689	223		66	280 701

00

oo

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Bihang 2.

Till KONUNGEN.

Undertecknade näringsorganisationer, vilka avgivit yttranden över 1945
års statsskatteberednings betänkande med förslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m. få härmed
i denna för det svenska näringslivet i dess helhet utomordentligt betydelsefulla
fråga i underdånighet ytterligare anföra följande.

Vissa av organisationerna ha såsom eget yttrande åberopat ett av delegerade
för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, Svenska
bankföreningen samt Svenska försäkringsbolags riksförbund avgivet, den 21
januari 1947 dagtecknat yttrande.

I berörda yttrande framhöllo delegerade såsom en väsentlig brist hos det
föreliggande förslaget, att någon jämförelse där icke gjordes mellan skattetrycket
i Sverige, sådant det komme att bliva enligt beredningens förslag, och
det nuvarande skattetrycket i utländska stater, en jämförelse, som måste anses
ofrånkomlig, då skattebördan här i landet föresloges ökad på ett sätt, så
att skadliga verkningar därav måste befaras. Beredningen hade emellertid
i förslaget allenast inskränkt sig till några summariska meddelanden rörande
utländsk skattelagstiftning, av vilka i föreliggande skick inga slutsatser av
värde kunde dragas.

Beredningens underlåtenhet att förebringa utredning i berörda hänseende
är enligt organisationernas mening desto mer anmärkningsvärd som förslagets
tillskyndare, icke minst statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet,
synas tillmäta en dylik jämförelse med skattetrycket i utlandet synnerlig
vikt och vid upprepade tillfällen gjort gällande, att det av beredningen
framlagda förslaget komme att medföra mindre skattebelastning å medelstora
och större inkomster och förmögenheter än vad fallet för närvarande
vore i åtskilliga främmande stater. Därvid har särskilt beskattningen i de
anglosaxiska staterna åberopats.

Vad till en början angår beskattningen i England må erinras, att detta
land, såsom i vissa yttranden över förslaget framhållits, haft att kämpa igenom
två världskrig med alla de uppoffringar och all den förstörelse som därmed
följt, under det att vårt land fått stå utanför båda krigen. Vid det sista
krigsårets utgång, 1945, hade England en statsskuld på omkring 23 miljarder
pund, motsvarande i kronor räknat efter dåvarande växelkurs en skuldbörda
per capita av landets befolkning av över 8 000 kronor. Motsvarande
statsskuld för Sverige var 11,5 miljarder kronor eller per capita inemot 1 800
kronor, alltså betydligt mindre än en fjärdedel av motsvarande skuldbörda
i England. För år 1945 beräknas Englands nationalinkomst ha utgjort omkring
8,5 miljarder pund. Landets statsskuld var sålunda mellan 2,5 å 3
gånger så stor som den årliga nationalinkomsten. För Sverige med en beräknad
nationalinkomst för år 1945 av omkring 18 miljarder kronor motsvarade
statsskulden mindre än två tredjedelar av nationalinkomsten. Härtill kommer
att i Sverige ingen del av statsskulden förräntas med skattemedel, eftersom
statens produktiva fonder lämna en avkastning, som ungefärligen täcker
räntan på statsskulden. Någon motsvarighet härtill finnes icke för Englands
vidkommande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

385

Även om skattetrycket i Sverige enligt beredningens förslag på sätt dess
förespråkare göra gällande skulle understiga skattebelastningen i England,
kan man därför icke enligt vår mening med fog göra gällande, att motsvarande
skattebelastning i Sverige vore mera rimlig och försvarlig. Verkställda
undersökningar utvisa emellertid, att påståendet om det högre skattetrycket
å näringslivet i England är felaktigt.

Av härvid fogade såsom bilaga 1 betecknade uppställning, innefattande en
jämförelse mellan den årliga skattebelastningen i Sverige enligt beredningens
förslag och bl. a. i England, framgår, att skattebelastningen av kapitalinkomst
och förmögenhet bleve väsentligt hårdare, i allmänhet dubbelt så hård
i Sverige som i England. Detta beror därpå, att England icke har någon årlig
förmögenhetsskatt.

Ä bilaga 2 företes motsvarande jämförande uppställning beträffande skattetrycket
å ren arbetsinkomst. Av tabellen framgår, att i samtliga därå redovisade
inkomstlägen med undantag av inkomsten å 6 000 kronor skatten å
ren arbetsinkomst är än högre i England än vad den skulle bliva enligt beredningens
förslag. Skillnaden är dock ojämförligt mycket mindre än den
divergens i motsatt riktning, som enligt vad ovan visats, föreligger beträffande
skattebelastningen i Sverige och England å förmögenhet och dess avkastning.
Sålunda utgår skatten enligt förslaget på en ren arbetsinkomst å
30 000 kronor i Sverige med 31.5 °/o och i England med 34,7 °/o. Skillnaden
är 3,2 enheter. Vid en arbetsinkomst av 40 000 kronor är motsvarande procentsatser
36,4, 40,0 och differensen 3,6 enheter. Endast å de allra högsta arbetsinkomsterna
blir skillnaden mera betydande. Å en ren arbetsinkomst av
300 000 kronor utgå sålunda skatterna i Sverige med 64,1 °/o och i England
med 79,3 °/o. I detta fall överstiger således den engelska procentsatsen den
föreslagna svenska med 15,2 enheter. Eftersom en inkomst av sistnämnda
storleksordning, åtminstone här i landet, praktiskt taget aldrig utgöres av
ren arbetsinkomst utan förutsätter innehav av förmögenhet, giver emellertid
det sistnämnda exemplet icke någon rättvisande bild av skatteförhållandena
i de båda staterna.

Anmärkas må, att medan i Sverige kommunalskatten antages utgå med
10 %> av inkomsten, någon kommunalskatt icke medtagits i de för England
gällande skattesatserna. De kommunala avgifterna därstädes utgå nämligen
efter sådana grunder, att detta icke lämpligen låter sig göra. Enligt vad vi
under hand inhämtat kan emellertid kommunalskatten i England, högt räknat,
antagas motsvara omkring 2 % av inkomsten med undantag för de
lägsta inkomstskikten, där den understundom kan motsvara en högre procentsats.
De av oss åberopade jämförande uppställningarna kunna därför icke
anses missvisande. Om den engelska kommunalskatten skulle inarbetas i
tabellerna, synes detta endast böra medföra den justeringen av bilaga 2, att
skattesatsen för en inkomst å 6 000 kronor höjes till ungefär samma nivå som
i Sverige, medan övriga skattesatser höjas med 2 % å 1 % under iakttagande
av, att höjningen blir mindre allt eftersom inkomsten stegras.

Eu riktig uppfattning om det skattetryck, som komme att åvila näringsföretagen,
kan endast vinnas genom att beräkna den sammanlagda skattebelastningen
vid sådana kombinationer av inkomst och förmögenhet, som
kunna anses representativa för näringsföretag av olika storleksordningar.
Därvid är att märka, att all näringsverksamhet — den må avse industri eller
jordbruk, handel eller sjöfart — med få och oväsentliga undantag kräver
produktionstillgångar av växlande beskaffenhet och värde och följaktligen att
företagaren äger förmögenhet till större eller mindre belopp. Att ett näringslöretag
av någon betydelse helt drives med upplånade medel torde vara så
sällan förekommande, att bilden av näringslivets allmänna struktur icke för Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212. 25

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ryckes, om man bortser från dessa fåtaliga fall. Det torde icke vara möjligt
att ens approximativt angiva den för näringsföretag allmännast förekommande
relationen mellan inkomst och förmögenhet. I regel torde emellertid
värdet av produktionsmedlen och därmed förmögenheten vara relativt stor,
då fråga är om industriell och annan på produktion inriktad verksamhet samt
sjöfart. Ett skattesystem, enligt vilket den företagen åvilande skattebördan
röner stark inverkan av storleken av företagarens förmögenhet, kommer därför
att i allmänhet drabba dessa för folkförsörjningen vitala näringsgrenar
särskilt hårt.

Vid ovanberörda, av delegerade för Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna
yttrande har fogats en sammanställning (Bilaga B. Tabell 1.), utvisande —
förutom skattebelastningen enligt beredningens förslag å ren kapitalinkomst
vid olika förräntning — skattebelastningen enligt samma förslag i vissa inkomst-
och förmögenhetskombinationer, således å »blandade inkomster». Å
härvid fogade bilaga 3 har denna uppställning kompletterats med uppgift
om de skatter, som i de å tabellen redovisade fallen utgå i England. Med hänsyn
till de engelska beskattningsreglerna har det av tekniska skäl varit nödvändigt
att angiva hur stor del av den blandade inkomsten som utgöres av
arbetsinkomst. Förmögenheten har antagits avkasta 3 % utom för det fall att
inkomsten understigit denna procentsats, då den i sin helhet antagits utgöra
inkomst av förmögenhet. Eu företagare, som bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform,
antages sålunda ur bolaget uttaga en utdelning motsvarande 3 °/o
av den däri nedlagda förmögenheten, samt återstoden av den i tabellen redovisade
inkomsten i form av lön från bolaget. Anmärkas må, att endast de
företagaren personligen påförda skatterna medtagits vid beräkningarna men
däremot icke de skatter, som debiteras bolaget. I de fall, då företaget icke
nedrives i aktiebolagsform, ingår avkastningen av förmögenheten i inkomst
av rörelse eller fast egendom. Ehuru beräkningarna, såvitt de engelska skatterna
angar, beträffande dylika företag icke giva ett fullt exakt resultat, torde

e o ock av en i dessa fall lämna så tillförlitlig ledning, att man därav med
bestämdhet kan avgöra, inom vilken av de båda staterna huvudparten av de

t a *s ka 11 el fö r da in betydelsefulla företagen komme att tyngas av den störs Beråkningarna

a bilaga 3 bekräfta till en början, att ren kapitalinkomst
bleve väsentligt hårdare beskattad i Sverige än i England. Enligt de två första
exemplen å blandade inkomster, avseende en förmögenhet å 100 000 kronor,
bleve skattebelastningen något lägre i Sverige än i England. Vid eu inkomst
av 25 000 kronor komme skatterna i Sverige att utgöra 7 854 kronor
medan de i England uppgå till 8 716 kronor. Vid en inkomst av 10 000 kronor
bleve skatterna här i riket 2 264 kronor och i England 2 551 kronor. De svenska
skatterna komme således icke att i högre grad understiga de engelska
Och om en företagare med ovannämnda förmögenhet nödgas vidkännas ytterligare
inkomstminskning, så att inkomsten uppgår till något lägre belopp
an 10 000 kronor, kommer skattebelastningen i Sverige att överstiga den
engelska. Ett foretag, van nedlagts en förmögenhet å 300 000 kronor komme
däremot att drabbas av större skattebörda i Sverige än i England vare
sig inkomster1 Utgör 50 000 kronor, 25 000 kronor eller^10 000 kronor Medan
skillnaden i de bada förstnämnda inkomstlägena är tämligen rin<»a skulle
skatterna i sistnämnda inkomstläge i Sverige uppgå till 4 864 kronor,’medan
de i England stanna vid 2 888 kronor. Utvidgar företagaren ytterligare sin
rörelse och okar sm dari nedlagda förmögenhet till 500 000 kronor, blir re ‘

’ England medgives avdrag även från inkomst av rörelse med Vs av inkomsten dock med
högst loO pund. Sadant avdrag medgives däremot icke från kapitalinkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

387

sulfatet att skattebördan här i riket även under goda år väsentligt komme
att överstiga den, varmed statsmakterna i England ansett sig kunna belasta näringsföretag
av motsvarande storleksordning. Medan skattebördan sålunda
vid en inkomst av 50 000 kronor i England utgör 22 736 kronor, komme den
i Sverige att uppgå till 27 217 kronor. Nedgår inkomsten till 30 000 kronor,
drabbas den svenske företagaren av en skattebörda, som med omkring x/8
överstiger den engelska. Utvidgar företagaren ytterligare sin rörelse och sin
däri nedlagda förmögenhet, kommer enligt vad bilaga 3 utvisar det svenska
företaget praktiskt taget alltid att drabbas av en väsentligt högre skattebörda
än det engelska. Den svenska skattebördan bleve icke sällan dubbelt så
hög som den engelska. De verkställda beräkningarna tala i detta avseende ett
sa tydligt språk, att kommentarer äro överflödiga.

Vid bedömande av det genomsnittliga skattetrycket måste givetvis skattebelastningen
ä sådana företag, som kunna anses mest representativa för
landets näringsliv, i främsta rummet beaktas. I vårt land äro de företa" Som
tillsammans representera huvudparten av produktionsvolym och arbetstillgang,
av sadan storleksordning, att de enligt vad ovanberörda beräkningar
utvisa komme att drabbas av väsentligt tyngre skattebelastning än den som
i England belastar ett företag av motsvarande storlek.

Karakteristiskt för näringsverksamheten i Sverige är vidare att den i mvc
ket stor omfattning bedrives i aktiebolagsform. Vid en jämförelse mellan
skattetrycket a näringslivet i Sverige och England måste därför särskilt beak
as att i Sverige finnes en konsekvent genomförd dubbelbeskattning av
aktiebolagens inkomst, vilket däremot icke är fallet i England.

Den skattebelastning, som enligt beredningens förslag skulle drabba den
av aktiebolagen i vart land bedrivna näringsverksamheten, komme därför
att överstiga skattebelastningen i England i betydligt större utsträckning än
vad berakningarna a bilaga 3 utvisa. Detta gäller icke blott de s. k. famil ieolagen
med en eller ett fåtal delägare. Enligt vad beredningen anfört torde
nämligen agare av aktier mestadels vara att finna bland sådana skattskyldiga,
vilka enligt de av beredningen föreslagna skatteskalorna för fysiska
personer drabbas av en skärpt beskattning. Även om aktier i icke ringa utsträckning
jamval innehavas av skattskyldiga inom de inkomst- och förmogenhetssk.
kt, vilka enligt beräkningarna å bilaga 3 drabbas av en lägre
skattebelastnmg an den engelska, är skillnaden i dessa fall såsom ovan
framhållits sa ringa, att den regelmässigt uppväges av den ökade skattebeastning,
den svenska dubbelbeskattningen innebär. Även den av aktiebolag
med ett flertal delagare bedrivna näringsverksamheten bleve därför regelmässigt
hardare beskattad här i riket än i England.

Det ar emellertid icke allenast de årliga skatterna, som skulle förorsaka
nlraipa r°H geil ''Sverige i allmänhet nödgades bedriva sin verksamhet
under ett haidare skattetryck an vad fallet är i England. Enligt vad ovan?an\™la
delegerade för Sveriges Industriförbund in. fl. näringsorganisationer
a da ga lag t bleve aven den av beredningen föreslagna beskattningen å kvaratenskap
i Sverige i allmänhet två till tre gånger så hög som i England
Vi aberopa i denna del vad delegerade härutinnan anfört samt den vid deras
yttrande fogade, sasom bilaga C betecknade tabellen.1

Beträffande den sålunda av delegerade företedda utredningen må allenast
anmarkas, att vid tabellens utarbetande förbisetts att Legacy duty (el Succession
duty) icke utgår då kvarlåtenskapen i sin helhet understiger 15 000
pund, oberoende av arvslottens storlek. Beträffande de i tabellen angivna
beloppen for kvarlatenskap a 25 000 kronor, 40 000 kronor och 100 000 kro 1

Se s. .‘>38.

388

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

hot giver jämförelsen med den engelska beskattningen således till resultat,
att den svenska än mer än vad i tabellen angives är hårdare än den engelska.
Enahanda förhållande föreligger beträffande det i tabellen upptagna beloppet
för kvarlåtenskap å 3 000 000 kronor, i det att Estate duty i detta
fall utgår med 10 000 pund lägre belopp än vad i tabellen angivits.

Vid de beräkningar, som redovisas å sistnämnda tabell, har förutsatts, att
giftorättsandel icke föreligger. Den i tabellen angivna beskattningen avser således
det fall, att kvarlåtenskapen i sin helhet varit den avlidnes enskilda
egendom, antingen på grund av äktenskapsförord eller av den anledningen,
att den avlidne varit ogift. Tabellen är emellertid även tillämplig för det fall,
att efterlevande makes giftorättsgods och enskilda egendom fråndragits och
den återstående kvarlåtenskapen alltså utgör i tabellen angivet belopp. En
dylik beräkningsgrund vid nu ifrågavarande jämförelse är desto mer befogad,
som i de fail, då gemensam egendom föreligger i England, det kan inträffa,
att hela kvarlåtenskapen på en gång upptages till beskattning därstädes.
Framför allt måste emellertid ovanberörda beräkningsgrund användas
för åstadkommande av en objektiv jämförelse av beskattningens normala
tyngd i de båda länderna av den anledningen, att såsom ovannämnda delegerade
framhållit skattefrihet i England föreligger för gåvor, som fullbordats
mer än 5 år före givarens död. Enligt engelsk rättsuppfattning anses
var och en vara i sin fulla rätt att genom gåva under sin livstid disponera
Över sin egendom, i synnerhet om han gör det för ett sådant vällovligt ändamål
som tillgodoseende av sina barns intressen. Endast för det fall, att givaren
avlider inom 5 år efter gåvans fullbordande, kan beskattning ifragakomma,
vilket sker därigenom att gåvan medräknas i den kvarlåtenskap,
som drabbas av kvarlåtenskapsskatt. Enligt vad vi inhämtat ske ock sådana
skattefria gåvor i så stor utsträckning, att den enligt beredningens förslag
medgivna avdragsrätten för giftorättsandelen mer än väl uppväges av denna
möjlighet att genom skattefria gåvor minska den skattepliktiga kvarlåtenskapen.
De ovannämnda delegerades uttalande, att den föreslagna beskattningen
å kvarlåtenskap i Sverige i allmänhet bleve 2 å 3 gånger så hög som
i England står sålunda fast och innebär ett riktigt återgivande av den situation,
som normalt komme att inträda.

Av vad ovan anförts framgår emellertid, att beskattningen å kvarlåtenskap
i England i förhållande till den föreslagna svenska beskattningen
under vissa förutsättningar kan bliva såväl lindrigare —_ bland annat
av den anledningen att kvarlåtenskapen i sin helhet under livstiden kan bortgivas
— som hårdare än vad ovan omförmälda tahell utvisar. Av särskilt
intresse är därför en jämförelse mellan den maximala beskattningen å kvarlåtenskap
i England och den av beredningen föreslagna beskattningen i Sverige
under beaktande av avdraget för giftorättsandelen. Resultatet av en dylik
undersökning redovisas i bifogade såsom bilaga 4 betecknade uppsats
»Arvsskatten i England» i tidskriften »Sunt Förnuft».1 Även om jämförelse
göres med denna maximala skattebelastning blir resultatet, att beskattningen
i England först vid en så betydande kvarlåtenskap som 3 000 000 kronor
komme i nivå med den beskattning, som enligt beredningens förslag under
iakttagande av avdraget för giftorättsandelen skulle drabba kvarlåtenskapen
här i riket. Vi hänvisa i övrigt till innehållet i uppsatsen.

Vad beskattningen i U. S. A. angår har i den jämförande^ uppställningen
å bilaga 1 och 2 upptagits skatterna i staten New York. Någon förmögenhetsskatt
utgår icke numera därstädes. Eftersom den svenska kommunala

1 Ej intagen här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

389

fastighetsskatten icke medräknats i uppställningen, synes anledning ej heller
föreligga att i beräkningarna inbegripa en i staten New York utgående fastighetsskatt.

1 övrigt torde den jämförande uppställningen rörande den årliga skattebelastningen
i Sverige enligt beredningens förslag och den amerikanska icke
kräva några kommentarer. Skattebelastningen å kapitalinkomst bleve såsom
av tabell 1 framgår ojämförligt mycket högre i Sverige och skatterna å ren
arbetsinkomst komme i samtliga å tabell 2 angivna inkomstlägen alt härstädes
väsentligt överstiga de amerikanska. Å en arbetsinkomst av 30 000
kronor bleve den svenska skattebelastningen i det närmaste dubbelt så hård
som i New York (31,5 % resp. 16 %). Ännu vid en arbetsinkomst å 300 000
kronor komme den svenska beskattningen att överstiga den amerikanska
(64,1 %> resp. 59,3 °/o).

En beräkning av skatterna å »blandade inkomster» i överensstämmelse
med de som å tabell 3 utförts för vinnande av en jämförelse med skattetrycket
å näringslivet i England komme sålunda att utvisa, att de svenska
näringsföretagen bleve drabbade av vida högre skattebelastning i förhållande
till ett amerikanskt företag av samma storleksordning än procentsatserna
å bilaga 2 giva vid handen.

Härvid bör ytterligare beaktas, att enligt vad tillgängliga uppgifter från
staten New York utvisa, även den svenska aktiebolagsbeskattningen enligt
beredningens förslag överstiger den amerikanska.

Beträffande beskattningen i USA är vidare att märka, att denna under
krigsåren varit hårdare än tabellerna utvisa och att en sänkning av inkomstskatten
med samma procentsats för samtliga inkomster vidtagits.

Beträffande skattebelastningen å kvarlåtenskap i USA (New York) åberopa
vi bifogade uppställning å bilaga 5. Beräkningarna ha verkställts enligt samma
grunder som tilllämpats vid utarbetande av den av förenämnda delegerade
åberopade, vid deras yttrande fogade bilaga C. Beträffande tabellens tillämplighet
gäller i huvudsak vad ovan anförts angående jämförelsen med England.
Den skillnaden föreligger emellertid, att gåvor icke i obegränsad omfattning
äro helt skattefria i USA, men skatten därå är ojämförligt mycket lägre än enligt
berdningens förslag. En gåva å 100 000 kronor till ett barn i Sverige komme
således enligt beredningens förslag att föranleda en beskattning med minst
13 560 kronor. Regelmässigt bleve skatten väsentligt högre, enär den begränsas
till sistnämnda belopp allenast under förutsättning, att hela förmögenheten borlgivits.
1 USA är denna gåva skattefri. A en gåva å 300 000 kronor till ett barn
bleve skatten i Sverige 79 922 kronor — högre därest icke ovannämnda förutsättning
föreligger — medan den i USA stannar vid 20 153 kronor. Även i
USA föreligger således möjlighet att skattefritt eller med en i jämförelse
med svenska förhållanden mycket låg beskattning reducera den skattepliktiga
kvarlålenskapen.

För att få fram den hårdare skattebelastning, som under vissa förutsättningar
kan förekomma i USA, har å bifogade bilaga 6 upptagits ytterligare en
jämförande uppställning avseende skatten å kvarlåtenskap i Sverige och USA,
därvid skatten i Sverige efter båda makarnas död beräknats under antagande,
att halva boet utgjort vardera makens giftorättsandel. Den sålunda beräknade
skatten i Sverige överstiger t. o. in. den skatt, som utgår i USA i det fall, att
hela boet ägts av den ene maken. Utredningen ådagalägger således klart, att
beskattningen å kvarlåtenskap i USA vida understiger den som av beredningen
föreslagits.

Då såsom grund för avvägningen av den svenska beskattningen åberopas
skattebelastningen i utländska stater, hade det enligt vår mening framstått

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

såsom naturligt, om jämförelsen först och främst avsett förhållandena i den
europeiska stat, vilken liksom vårt land fått stå utanför de båda världskrigen.
Det föreliggande förslagets tillskyndare förbigå emellertid med tystnad, att
beskattningen i Schweiz och framför allt progressiviteten i skatteskalorna är
väsentligt lindrigare än vad som enligt detta förslag bleve fallet här i riket.

Vi åberopa i detta hänseende de å bilagorna 1 och 2 angivna skattesatserna,
avseende kantonen Bern.

Till grund för jämförelsen har emellertid i främsta rummet lagts skattebelastningen
i de anglosaxiska staterna, vilka vid sidan av Sverige, såvitt kunnat
utrönas, hava det internationellt sett hårdaste skattetrycket.

Genom den av oss förebragta utredningen måste anses ådagalagt, att den
skattebelastning, som efter genomförande av beredningens förslag komme att
läggas å det svenska näringslivet, bleve ännu högre än i de anglosaxiska länderna
och således den högsta kända i världen.

Stockholm den 12 mars 1947.

För handelskamrarna i riket: Svenska Bankföreningen

Handelskamrarnas nämnd Tage Wärn.

W. Stiernstedt.

Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund

K. G. Ewerlöf.

Sveriges Grossistförbund
Einar Kördel.

Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation Jan

Otto Modig.

Sveriges Industriförbund
Gustaf Settergren.

Sveriges Köpmannaförbund
Gustaf Borgström.

Sveriges Redareförening
H. F. Reuterskiöld.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212

391

Bilaga 1.

Kapital	Inkomst				S k	att
Sverige	England	USA (New York)	Schweiz (Bern)
Kr.	%	Kr.	%	Kr.	*	Kr.	%
100 000	2 500	165	6-6					521	20''8
1001)00	3 000	275	9-2	—	—	—	—	580	193
100 000	4 000	452	11-8	—	—	—	—	698	17-5
300 000	7 500	3 530	47-1	1 166	15-ft	_	_	2 478	330
300 000	9 000	3 872	430	1844	20-5	175	1''9	2 758	306
300 000	12 000	5 020	41-8	3195	26-6	680	5-7	3 430	28-6
50''000	12 500	8 384	67-1	3 417	27-3	781	6-2	5 091	40-7
5HOOOO	15 000	9 538	-3-6	4 546	30''3	1 231	82	5 647	37''6
500 000	20 000	11 411	571	6 790	34-0	2 347	11-7	6 594	33-0
1000 000	25 000	21964	87-9	9 041	36-2	3 470	13-9	13 500	54-0
1000 000	30 000	25116	83-7	11393	380	4 807	16-0	14 936	49-8
1000 000	40 000	30 246	75-6	16 990	42-5	8035	20-1	18 206	45''5

Bilaga 2.

Arbets- inkomst				Ska	t t
Sverige	England	USA (New York)	Schweiz (Bern)
Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%
4 000							205	5-1
6 000	392	6’5	248	4*1	_	_	494	7-2
10 000	1384	13-8	1727	17-3	348	3-6	1172	11-7
12 000	1940	16''2	2 516	21-0	680	5''7	1651	13-8
15 000	2 858	19 1	3 698	24-7	1231	8.2	2 273	15 2
20 000	4 731	23-7	5 812	29-1	2 347	11-7	3 518	17-6
30 0 0	9 436	31-5	10414	34-7	4 807	16-0	6718	22-4
40 000	14 566	36-4	16011	40-0	8 035	20-1	10 977	27''4
50 000	20 137	4o-3	221)80	44-2	11 633	23-3	16 378	3-8
100 000	51 377	51-4	57 464	57-5	37 522	37''5	45 257	45-3
150 000	84 259	56-2	98 160	654	68 362	45-C	75 831	50 6
200000	120 000	60-0	143 210	71-6	99 191	49 6	106 388	53-2
300 000	192 152	64 1	238 025	79-3	177 912	59-3	167 435	55 8

Skatterna i Sverige ha uträknats enligt beredningens förslag, således med en antagen utdebiteringsprocent
av 110. Kommunalskatten antages utgå med 10 %. Ortsgrupp V.

Skatten är uträknad för familj med 2 barn. (Från den svenska skatten har avdragits det
kontanta barnbidraget med 400 kr.)

1 £ = 14: 50 sv. kr.

1 $ = 3:59 » »

1 schw. fr = —: 85 sv. kr.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Bilaga 3.

Årlig skattebelastning utan medräknande av
kvarlåtensk apsskatt.

Gift utan barn. Ortsgrupp V. Kommunalskatt 10 kr. Statlig inkomstskatt

no %.

Skattebelastning i

Ren kapitalinkomst.

Förmögenhet 100 000.

Sverige England
Kr. Kr.1

Inkomst (21/t %).............................. 2 500

Kommunalskatt....................... 145

Statlig inkomstskatt................... —

Förmögenhetsskatt..................... 304 449 449 0

Kvarstående 2 051

Förmögenhet 100 000.

Inkomst (3 %) .. 3 000

Kommunalskatt....................... 195

Statlig inkomstskatt................... —

Förmögenhetsskatt..................... 420 615 615 58

Kvarstående 2 385

Förmögenhet 100 000.

Inkomst (4 %)................................ 4 000

Kommunalskatt....................... 295

Statlig inkomstskatt................... 77

Förmögenhetsskatt..................... 480 852 852 308

Kvarstående 3 148

Förmögenhet 300 000.

Inkomst (21/2 %).............................. 7 500

Kommunalskatt....................... 645

Statlig inkomstskatt................... 494

Förmögenhetsskatt..................... 3 080 4 219 4 219 1 820

Kvarstående 3 281

Förmögenhet 300 000.

Inkomst (3 %)................................ 9 000

Kommunalskatt....................... 795

Statlig inkomstskatt................... 728

Förmögenhetsskatt..................... 3 080 4 603 4 603 2 495

Kvarstående 4 397

Förmögenhet 300 000.

Inkomst (4 %)................................ 12 000

Kommunalskatt....................... 1 095

Statlig inkomstskatt................... 1 245

Förmögenhetsskatt..................... 3 080 5 420 5 420 3 845

Kvarstående 6 580 1

1 1 £ = 14 50 sv. kr.

Kungl. Ma[:ts proposition nr 212.

393

Förmögenhet 500 000. Inkomst (2^2 %)........... Kommunalskatt............	........... 1 145	12 500
Statlig inkomstskatt........	........... 1 342
Förmögenhetsskatt..........	........... 6 680	9 167
	Kvarstående	3 333
Förmögenhet 500 000. Inkomst (3 %)............. Kommunalskatt............	........... 1 395	15 000
Statlig inkomstskatt........	........... 1 863	9 938
Förmögenhetsskatt..........	........... 6 680

Förmögenhet 500 000.	Kvarstående	5 062
Inkomst (4 %)..............		20 000
Kommunalskatt.............	.......... 1 895
Statlig inkomstskatt.........	.......... 3 236	11 811
Förmögenhetsskatt...........	.......... 6 680
Förmögenhet 1 000 000.	Kvarstående	8 189
Inkomst (2V2 %)............	.......... 2 395	25 000
Kommunalskatt.............
Statlig inkomstskatt.........	.......... 4 979	23 054
Förmögenhetsskatt...........	.......... 15 680
Förmögenhet 1 000 000.	Kvarstående	1 946
Inkomst (3 %)..............	.......... 2 895	30 000
Kommunalskatt.............
Statlig inkomstskatt.........	.......... 6 941
Förmögenhetsskatt...........	.......... 15 680	25 516

Kvarstående 4 484

Förmögenhet 1 000 000.

Inkomst (4 %).......

Kommunalskatt......

Statlig inkomstskatt . .
Förmögenhetsskatt ....

........... 40 000

3 895
... 11071

... 15 680 30 646

Kvarstående 9 354

Förmögenhet 2 000 000.

Inkomst (21/2 %).............................. 50 000

Kommunalskatt....................... 4 895

Statlig inkomstskatt................... 15 642

Förmögenhetsskatt................. 33 680 54 217

Förmögenhet 2 000 000.	Underskott —	4 217
Inkomst (3 %)..............	.......... 5 895	60 000
Kommunalskatt.............
Statlig inkomstskatt.........	.......... 20 592	60 167
Förmögenhetsskatt...........	.......... 33 680
	Underskott —	167

Skattebelastning i
Sverige England
Kr. Kr.

9 167 4 070

9 938 5 195

11811 7 444

23 054 9 695

25 516 12 044

30 646 17 644

54 217 23 714

60 167 30 064

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skattebelastning i
Sverige England
Kr. Kr.

Förmögenhet 2 000 000.

Inkomst (4 %)................................ 80 000

Kommunalskatt....................... 7 895

Statlig inkomstskatt................... 30 992

Förmögenhetsskatt..................... 33 680 72 567 72 567 43 935

Underskott — 7 433

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (21/i %).............................. 75 000

Kommunalskatt....................... 7 395

Statlig inkomstskatt................... 28 270

Förmögenhetsskatt..................... 51 680 87 345 87 345 40 314

Underskott — 12 345

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (3 %)................................ 90 000

Kommunalskatt....................... 8 895

Statlig inkomstskatt................... 36 438

Förmögenhetsskatt..................... 51 680 97 013 97 013 51 337

Underskott — 7 013

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (4 %)................................ 120 000

Kommunalskatt....................... 11 895

Statlig inkomstskatt................... 53 053

Förmögenhetsskatt..................... 51 680 116 628 116 628 74 790

Kvarstående 3 372

Blandade inkomster.

Förmögenhet 100 000.

Inkomst (av kapital 3 000 kr., av arbete 22 000 kr.) 25 000

Kommunalskatt....................... 2 395

Statlig inkomstskatt................... 4 979

Förmögenhetsskatt..................... 480 7 854 7 854 8 716

Kvarstående 17 146

Förmögenhet 100 000.

Inkomst (av kapital 3 000 kr., av arbete 7 000 kr.) 10 000

Kommunalskatt....................... 895

Statlig inkomstskatt................... 889

Förmögenhetsskatt..................... 480 2 264 2 264 2 551

Kvarstående 7 736

Förmögenhet 300 000.

Inkomst (av kapital 9 000 kr., av arbete 41 000 kr.) 50 000

Kommunalskatt....................... 4 895

Statlig inkomstskatt................... 15 642

Förmögenhetsskatt..................... 3 080 23 617 23 617 22 736

Kvarstående 26 383

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

395

Förmögenhet 300 000.

Inkomst (av kapital 9 000 kr., av arbete 16 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 2 395

Statlig inkomstskatt................... 4 979

Förmögenhetsskatt..................... 3 080

Kvarstående

Förmögenhet 300 000.

Inkomst (av kapital 9 000 kr., av arbete 1 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 895

Statlig inkomstskatt................... 889

Förmögenhetsskatt..................... 3 080

Kvarstående

Förmögenhet 500 000.

Inkomst (av kapital 15 000 kr., av arbete 35 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 4 895

Statlig inkomstskatt................... 15 642

Förmögenhetsskatt................. 6 680

Kvarstående

Förmögenhet 500 000.

Inkomst (av kapital 15 000 kr., av arbete 15 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 2 895

Statlig inkomstskatt................... 6 941

Förmögenhetsskatt..................... 6 680

Kvarstående

Förmögenhet 1 000 000.

Inkomst (av kapital 30 000 kr., av arbete 20 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 4 895

Statlig inkomstskatt................... 15 642

Förmögenhetsskatt..................... 15 680

Förmögenhet 1 000 000.

Inkomst (av kapital 30 000 kr., av arbete 70 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 9 895

Statlig inkomstskatt................... 41 883

Förmögenhetsskatt................. 15 680

Kvarstående

25 000

10 454
14 546

10 000

4 864

5 136

50 000

27 217
22 783

30 000

16 516
13 484

50 000

36 217
13 783

100 000

67 458
32 542

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (av kapital 50 000 kr., av arbete 0)..... 50 000

Kommunalskatt....................... 4 895

Statlig inkomstskatt................... 15 642

Förmögenhetsskatt................. 51 680 72 217

Underskott — 22 217

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (av kapital 90 000 kr., av arbete 10 000 kr.) 100 000

Kommunalskatt....................... 9 895

Statlig inkomstskatt................... 41 883

Förmögenhetsskatt................. 51 680 103 458

Underskott — 3 458

Skattebelastning
Sverige England
Kr. Kr.

10 454 8 795

4 864 2 888

27 217 22 736

16 516 11 200

36 217 22 736

67 458 58 110

72 217 23 714

103 458 58 527

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (av kapital 90 000 kr., av arbete 110 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 19 895

Statlig inkomstskatt................... 100 573

Förmögenhetsskatt..................... 51 680

Kvarstående

Förmögenhet 3 000 000.

Inkomst (av kapital 90 000 kr., av arbete 210 000 kr.)

Kommunalskatt....................... 29 895

Statlig inkomstskatt................... 162 657

Förmögenhetsskatt..................... 51 680

Kvarstående

200 000

172 148
27 852

300 000

244 232
55 768

Förmögenhet 5 000 000.

Inkomst (av kapital 100 000 kr. av arbete 0)..... 100 000

Kommunalskatt....................... 9 895

Statlig inkomstskatt................... 41 883

Förmögenhetsskatt..................... 87 680 139 458

Underskott — 39 458

Förmögenhet 5 000 000.
Inkomst (av kapital 150 000 kr., av	arbete 50 000 kr.)	200	000
Kommunalskatt...............	........ 19 895
Statlig inkomstskatt...........	........ 100 573
Förmögenhetsskatt.............	........ 87 680	208	148
	Underskott —	- 8	148
Förmögenhet 5 000 000.
Inkomst (av kapital 150 000 kr., av	arbete 150 000 kr.)	300	000
Kommunalskatt...............	........ 29 895
Statlig inkomstskatt...........	........ 162 657
Förmögenhetsskatt.............	........ 87 680	280	232
	Kvarstående	19	768
Förmögenhet 5 000 000.
Inkomst (av kapital 150 000 kr., av	arbete 350 000 kr.)	500	000
Kommunalskatt...............	........ 49 895
Statlig inkomstskatt...........	........ 288 657
Förmögenhetsskatt.............	........ 87 680	426	232
	Kvarstående	73	768
Förmögenhet 10 000 000.
Inkomst (av kapital 200 000 kr.,	av arbete 0)....	200	000
Kommunalskatt...............	........ 19 895
Statlig inkomstskatt...........	........ 100 573
Förmögenhetsskatt.............	........ 177 680	298	148
	Underskott —	- 98	148
Förmögenhet 10 000 000.
Inkomst (av kapital 300 000 kr.,	av arbete 0)....	300	000
Kommunalskatt...............	........ 29 895
Statlig inkomstskatt...........	........ 162 657
Förmögenhetsskatt.............	........ 177 680	370	232

Skattebelastning i
Sverige England
Kr. Kr.

172 148 143 861

244 232 238 675

139 458 59 089

208 148 143 861

280 232 238 675

426 232 433 676

298 148 144 841

370 232 239 653

Underskott — 70 232

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

397

Skattebelastning i
Sverige England
Kr. Kr.

Förmögenhet 10 000 000.

Inkomst (av kapital 300 000 kr., av arbete 200 000 kr.) 500 000

Kommunalskatt....................... 49 895

Statlig inkomstskatt................... 288 657

Förmögenhetsskatt..................... 177 680 516 232 516 232 433 676

Underskott — 16 232

Förmögenhet 10 000 000.

Inkomst (av kapital 300 000 kr., av arbete 700 000 kr.) 1 000 000

Kommunalskatt....................... 99 895

Statlig inkomstskatt................... 603 657

Förmögenhetsskatt..................... 177 680 881 232 881 232 921 180

Kvarstående 118 768

Vid beräkningen av skatten å de blandade inkomsterna har antagits, att förmögenheten
avkastat 3 %, utom för det fall att inkomsten understigit denna
procentsats då den i sin helhet antagits utgöra inkomst av förmögenhet.

Bilaga 5.

Kvarlåtenskaps- och arvsskatt i Sverige och USA (staten New York).

$ 3-50.

CO

o

00

	s	verige			U S	A
Kvar- låtenskap	Skyldskap	Kvarlåten- skapsskatt	Arvs- skatt	Summa	Kvar- låtenskap	Federal tax	N. Y. tax	Summa tax
25 000	5 barn	0	350	350	7142-86
	2 >		580	580		_	_
	2 syskon		1620	1620		_
	1 oskyld		5 390	5 390		—	71	71
40 000	5 barn	750	720	1470	11 428-57	_
	2 .		1148	1898		—	14	14
	2 syskon		3 040	3 790		_	14	14
	1 oskyld		9 650	10 400		—	114	114
100 000	5 barn	7 250	2 650	9 900	28 571-42	_	35	35
	2 >		4 262	11512		_	185	185
	2 syskon		10 788	18 038		—	185	185
	1 oskyld		28 335	35 585		—	285	285
300 000	5 barn	52 250	11775	64 025	85 714-26	2 400	607	3 007
	2 »		19 792	72 042		2 400	757	3157
	2 syskon		4 5 944	96 194		2 400	757	3 157
	1 oskyid		82 585	134 835		2 400	857	3 257
500 000	5 barn	112 250	23 950	136 200	142 857-10	15 557	1178	16 735
	2 >		38 344	150 594		15 557	1328	16 885
	2 syskon		77 544	209 794		15 557	1328	16 885
	1 oskyld		131 585	243 835		15 557	1428	16 985
1000 000	5 barn	287 250	60 700	347 950	285 714-20	55157	4 621	59 778
	2 >		92 348	379 598		55157	4 771	59 928
	2 syskon		155 544	442 794		55157	4 771	59 928
	1 oskyld		245 335	532 585		55 157	4 871	60 028
3 000 000	5 barn	1 137 250	245 450	1382 700	857 142-60	225100	32 779	257 879
	2 >		320 600	1 457 850		225100	32 929	258 029
	2 syskon		431 544	1 568 794		225 100	32 929	258 029
	1 oskyld		647 835	1785085		225 100	33 029	258 129
10 000 000	5 barn	4 537 250	962 700	5 499 950	2 857 142-00	986 256	212 536	1 198 792
	2 »		1 040 600	5 577 850		986 256	212 686	1 198 942
	2 syskon		1 295 544	5 832 794		986 256	212 686	1 198 942
	1 oskyld		1 907 83j	6 445 085		986256	212 786	1 199 042 1

Jämförelse

Sverige

Kr.

USA

Kr.

Skatt i % av
kvarlåtenskap

Sverige USA

350
580
1620
5 390

1470
1898
3 790

10 400

9 900

11 512
18 0 i8
35 585

64 025
72 042
96 194
134 835

136 200
150; 94
209 794
243 835

347 950
379 598
442 794
532 585

1 382 700
1 457 850
1 568 794
1785(85

5 499 950
5 577 850

5 832 794

6 445 085

248

49

49

399

122

647

647

997

10 525
11050
11050
11400

58 573

59 098
59 098
59 448

209 223
209 748

209 748

210 098

902 577

903 102
9Q3 102
903 452

4 195 772
4 1D6 237
4196 297
4 196 647

1-4

L-4

6-5

21-6

3-7

47

9-4

26-0

10-0

11-6

18-0

35-6

21-3
24-0
32-i
44-9

27-2

30-1

42-0

48''8

34-8

38-0

44-3

53-3

46-1
48-6
52-3
59-B

55-0

55-8

58-3

645

1-0

Öl

0-1

10

Öl

0-6

0-6

10

3-6

3-7

3-7

3-8

11-7

11-8

11-8

11-9

20- 9

21- 0
21.0
21-0

30-1

30-1

30-1

30-1

42-0

42-0

42-0

42-0

Kuncil. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

399

Bilaga 6.

Summa arvs- och kvarlåtenskapsskatter för
(hustru och) två barn.

	Sverige1 Kr.	USA (New York)
Kvarlåtenskap	Alternativ l1 2 Kr.	Alternativ 23 Kr.
25 000	384	0	0
50 000	1160	0	0
100 000	5 720	0	0
500 000	110 060	8197	58 398
1000 000	301188	117 495	209 048
3 000 000	1 275 700	744 597	902 402
5 000 000	2 272 580	1 436 197	1 710 300
10 000 000	5 207 660	3 420599	4 195 600

1 Arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt enligt beredningens förslag
efter båda makarnas död. Halva boet antages utgöra efterlevande
makes giftorättsandel.

2 Skatten efter båda makarnas död uträknad under förutsättning,
att makarna äga hälften av boet vardera.

3 Skatten uträknad under förutsättning att hela boet ägts av
den ene maken.

400

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

Bihang 3.

PM

angående avkastningen av preliminärskatt å inkomst och förmögenhet
m. m. under budgetåret 1947/48 vid genomförandet

av skatteförslaget.

Till en början beräknas de förändringar i skatteavkastningen, som föranledas
av ett antagande av majoritetsförslaget under förutsättning att detta
skulle tillämpas under helt budgetår. Beräkningarna gå tillbaka till 1945 års
taxering, som i huvudsak lagts till grund för kommittéförslaget.

Inkomstskatten för fysiska personer beräknades vid 1945 års taxering ge
868 miljoner kronor. Till detta har kommittén lagt det belopp på 110 miljoner
kronor, som beräknas bortfalla genom barnavdragen. Från det sålunda
framkomna beloppet, 978 miljoner kronor, har kommittén räknat med en
skattelindring på 260 miljoner kronor och sålunda lagt grundbeloppsnivån
för det nya skattesystemet vid (978—260 =) 718 miljoner kronor. I betänkandet
förutsättes att skatten till en början skall uttagas med 110 procent
av grundbeloppet eller med ungefär 789 miljoner kronor. Samtidigt med
barnavdragens avskaffande förutsättes att på budgetens utgiftssida tillkomma
barnbidrag. Om man endast ser till inkomstsidan, framträder alltså en
skatteminskning uti inkomstskatten för fysiska personer från 868 miljoner
kronor till 789 miljoner kronor eller med 79 miljoner kronor. Detta motsvarar
ungefär 9 procent av avkastningen av inkomstskatten enligt gällande
system.

Förmögenhetsskatten, såväl den fristående förmögenhetsskatten som den i
kombination med inkomsten uttagna förmögenhetsskatten, ger enligt gällande
system 81 miljoner kronor. Enligt majoritetsförslaget kan den fristående
förmögenhetsskatten beräknas till 115 miljoner kronor. Ökningen i förmögenhetsskatten
utgör sålunda 34 miljoner kronor. Detta motsvarar en ökning
av 42 procent av gällande förmögenhetsskatt.

Bolagsskatten (skatt på aktiebolag m. fl. enligt B-längden) utgör enligt
gällande grunder 330 miljoner kronor och enligt majoritetsförslaget 413
miljoner kronor. Ökningen på denna punkt är sålunda 83 miljoner kronor
eller ungefär 25 procent av avkastningen enligt gällande system.

Om man sammanställer avkastningen av nu nämnda skatter vid 1945^ års
taxering såväl enligt gällande system som enligt majoritetsförslaget, erhålles
följande resultat (miljoner kronor):

Gällande system Majoritetsförslaget

Inkomst-	'' Förmögen-	Inkomst-	Förmögen-
skatt	hetsskatt	skatt	hetsskatt
874	81	796	115
330		413
1 204	81	1 209	115

Fysiska personer m. fl..
Svenska aktiebolag m. fl

1285

1324

Kungl. Maj.ts proposition nr 212

401

Beräkningen av skatteuppbörden under budgetåret 1947/48 bygger på beräkningar
av skatteuppbörden under vartdera av kalenderåren 1947 och
1948, varefter det belopp som faller på uppbörden under budgetåret 1947/48
beräknas med hänsyn till tidpunkterna för uppbördsterminema.

Skatteförslagets bestämmelser ha förutsatts träda i kraft den 1 januari
1948, vadan förändringarna i skatteavkaslningen inverka endast på V3 av
den uppbörd, som kan beräknas för kalenderåret 1948. Den uppbörd som
hänför sig till kalenderåret 1947 röner däremot icke inverkan av skatteförslaget.

För kalenderåret 1947 har vid riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för
budgetåret 1947/48 räknats med ett totalt skattebelopp av 1 699 miljoner kronor,
och för kalenderåret 1948 har i berörda sammanhang beräknats en sammanlagd
skatt av 1 847 miljoner kronor.

Under budgetåret 1947/48 komma under fyra uppbördsstämmor att uppbäras
belopp, som svara mot den skatt som beräknats för året 1947, och under
två stämmor skatt som beräknats för året 1948. 2/3 av uppbörden under

1947 och x/3 av uppbörden under 1948 utgör sammanlagt 1 748 miljoner
kronor (se riksräkenskapsverkets inkomstberäkning, sid. 29).

Det belopp på 1 847 miljoner kronor, som beräknats i skatt för året 1948,
har antagits sammansatt sålunda att på fysiska personer m. fl. falla 1 373
miljoner kronor och på aktiebolag m. fl. 474 miljoner kronor. Skattebeloppet
för fysiska personer bör vidare uppdelas på inkomstskatt och förmögenhetsskatt.
Av bilaga 1 till riksräkenskapsverkets utlåtande över skatteförslaget
framgår att den löpande förmögenhetsskatten vid 1948 års taxering beräknats
till 113 miljoner kronor, vilket avser utgången av år 1947. Nu beräknas,
att förmögenhetsskatten till utgången av år 1948 skall öka med
ungefär 5 procent eller till 118 miljoner kronor. Skatterna för kalenderåret

1948 iiro alltså sammansatta sålunda (miljoner kronor):

Inkomst- Förmögenhetsskatt
skatt

Fysiska personer m. fl............. 1 255 118

Svenska aktiebolag m. fl........... 474 ____ _

1 729 118

1847

I det föregående har angivits, att skatteförslagets bestämmelser om lindring
av inkomstskatten för fysiska personer medförde en minskning av denna
skatt vid 1945 års taxering på ungefär 9 procent (8,9 procent); tillämpas
detta procenttal på den inkomstskatt för fysiska personer, som beräknats för
året 1948, erhålles en skatteminskning på 112 miljoner kronor. Skatteökningen
uti förmögenhetsskatten utgjorde vid 1945 års taxering 42 procent
av förmögenhetsskatten enligt gällande system. Med tillämpning av detta
procenttal på den förmögenhetsskatt, som framräknats för året 1948 till 118
miljoner kronor, erhålles för detta år en skatteökning i förmögenhetsskatten
på 50 miljoner kronor. Ökningen i bolagsskatten på 25 procent av 474 miljoner
kronor, som beräknats för år 1948, ger 119 miljoner kronor. Den totala
förändringen genom skatteförslagets antagande under förutsättning att beräkningen
gäller hela kalenderåret 1948 är alltså (— 112 + 50 + 119 =)
+ 57 miljoner kronor. Den totala skatten för år 1948 skulle alltså uppgå
till 1 904 miljoner kronor och fördela sig på följande sätt (miljoner kronor):

26

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 212.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Fysiska personer m. fl. .
Svenska aktiebolag m. fl,

Inkomst- Förmögenhetsskatt
skatt

1 143 168

593

1 736 168

1 904

Uppbörden under budgetåret 1947/48 sammansättes av 2/s av det belopp,
som beräknats för kalenderåret 1947 (1 699 miljoner kronor), och l/8 av
det belopp, som beräknats för kalenderåret 1948 (1 904 miljoner kronor)
Uppbörden under budgetåret 1947/48 blir sålunda 1 768 miljoner kronor i
stället för det belopp på 1 748 miljoner kronor, som ingår i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning, s. 29.

Om motsvarande beräkning göres under förutsättning att inkomstskatten
uttages allenast vid grundbeloppsnivån, bortfalla ungefär 70 miljoner kronor
ytterligare uti inkomstskatt, beräknad på 1945 års taxering. Man erhåller
då följande uppställningar av skattesystemet, avseende nämnda års taxering
(miljoner kronor):

Fysiska personer m. fl..
Svenska aktiebolag m. fl,

Majoritetsförslaget

Gällande system (vid grundbeloppsnivå)

Inkomst-	Förmögen-	Inkomst-	Förmögen-
skatt	hetsskatt	skatt	hetsskatt
874	81	724	115
330		413
1 204	81	1 137	115

1 285 l 252

Minskningen i inkomstskatt för fysiska personer på 150 miljoner kronor
representerar 17,2 procent av inkomstskatten enligt gällande system. Förändringarna
i förmögenhetsskatt och i bolagsskatten äro desamma som beräknats
i det föregående.

Skatten för året 1948 förändrar sig med användning av de för året 1945
uträknade förändringstalen på följande sätt.

Inkomstskatten för fysiska personer, som beräknats till 1 255 miljoner
kronor för år 1948, minskar mer 17,2 procent därav eller 216 miljoner kronor
till 1 039 kronor. Förmögenhetsskatten för fysiska personer ökar med
50 miljoner kronor till 168 miljoner kronor och bolagsskatten med 119 miljoner
kronor till 593 miljoner kronor. Sistnämnda båda skatter överensstämma
med den i det föregående gjorda beräkningen. Skatteavkastningen
for ar 1948 beräknas i enlighet härmed sålunda (miljoner kronor):

Inkomst- Förmögenhetsskatt
skatt

Fysiska personer m. fl............. 1039 168

Svenska aktiebolag m. fl........... 593

1 632 168

1800

Skätteminåmiigm är sålunda netto 47 miljoner kronor (—216 + 50 +
119), men allenast Vs av denna skatteminskning gör sig gällande under den
uppbörd som faller pa budgetåret 1947/48. Denna uppbörd blir nämligen V3
av 1 699 miljoner kronor + Vs av 1 800 miljoner kronor= 1 733 miljoner

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

403

kronor i stället för den siffra, 1 748 miljoner kronor, som beräknats i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning, s. 29.

Resultatet av förestående alternativa beräkningar blir sålunda, att den i
riksräkenskapsverkets inkomstberäkning angivna siffran för inkomst- och
förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet kan ökas
med 20 respektive minskas med 15 miljoner kronor under förutsättning att
skatteförslaget genomföres med giltighet från och med den 1 januari 1948
och under de alternativa antagandena att inkomstskatten för fysiska personer
uttages med 110 respektive 100 procent av grundbeloppet.

Stockholm i riksräkenskapsverket den 7 mars 1947.

Gunnar W. Sjögren.

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Bihang 4.

PM

med förslag till provisoriska bestämmelser angående särskilt avdrag
vid taxeringen av förvärvsarbetande hustru, avgiven
av sambeskattningssakkunniga.

De sakkunnigas arbete har icke fortskridit så långt, att ett förslag till slutlig
lösning av spörsmålet om äkta makars beskattning ännu kan framläggas.
För att kunna överblicka verkningarna av de projekt, de sakkunniga lia för
avsikt att pröva, erfordras statistiska undersökningar. En förutsättning för
att dessa undersökningar skola giva tillförlitliga resultat torde vara, att vissa
grundläggande faktorer, beträffande vilka statsskatteberedningen föreslagit
vittgående ändringar, äro givna utgångspunkter. Det har därför för de sakkunniga
framstått såsom nödvändigt att avvakta resultaten av de föreslagna
ändringarna, innan omfattande och kostsamma beräkningar igångsättas. En
provisorisk lösning innefattar sålunda intet slutligt ståndpunkttagande från de
sakkunnigas sida.

När det gäller att föreslå provisoriska bestämmelser i syfte att åstadkomma
lättnader i beskattningen för förvärvsarbetande gift kvinna torde emellertid,
enligt de sakkunnigas uppfattning, en utvidgning till den statliga beskattningen
av det vid den kommunala beskattningen förefintliga särskilda
avdraget för förvärvsarbetande gift kvinna (det'' s. k. 200 kronorsavdraget)
vara den enda framkomliga vägen. Ett annorlunda utformat provisorium
kunde föregripa och måhända äventyra utredningens slutliga resultat.

Därest statsskatteberedningens nu föreliggande förslag beträffande familjebeskattningen
genomföres, komma sambeskattningens skatteskärpande verkningar
att bliva mera enhetliga men också mera utpräglade. Om ortsavdraget
för ensamstående bestämmes till 2U av motsvarande avdrag för äkta
makar, synes för samtliga fall av sambeskattning inträda en ökning av skatten
— bortsett från den skärpning på grund av progressionen, som sambeskattningen
alltid medför. I förhållande till vad som hittills gällt komma salunda
de av statsskatteberedningen föreslagna reglerna att medföra en ökning
av skattebelastningen efter äktenskaps ingående, i vart fall i de lägre inkomstklasserna.
I andra sammanhang verkställda undersökningar ha givit vid handen,
att en mycket stor del av de fall, där båda makarna ha inkomster, förefinnas
just inom de lägre inkomstklasserna. Skärpningen framstår också såsom
mest betungande i sådana fall av sambeskattning, där båda makarnas
inkomster härröra av förvärvsarbete. I den allmänna diskussionen har även
rättvisesynpunkter åberopats såsom skäl för en ändring redan av hittills gällande
regler om sambeskattning, enligt vilka icke någon försämring i fråga
om ortsavdragsbeloppen inträder genom äktenskaps ingående.

De sakkunniga, som ha för avsikt att före sitt slutgiltiga ståndpunkttagande
till frågan om sambeskattningens upphävande eller bibehållande pröva
flera vägar till lösning av detta spörsmål, hysa den allmänna uppfattningen,
att, därest sambeskattningen bibehålies, förvärvsarbetande gift kvinna bör
erhålla en mera gynnad ställning än för närvarande, särskilt om minderåriga

Kungl. Mctj:ts proposition nr 212.

405

barn finnas. Även andra skäl tala för en lindring av sambeskattningens verkningar
i sådana fall, där hustruns inkomst härrör av förvärvsarbete. På arbetsmarknaden
råder för närvarande stor brist på kvinnlig arbetskraft och
undersökningar pågå rörande vilka åtgärder — utöver redan vidtagna — som
från statsmakternas sida böra företagas för att åstadkomma ett större utbud
av kvinnlig arbetskraft. Det synes vara ett nationalekonomiskt intresse, att
den yrkesutbildning och den yrkesskicklighet, som ett stort antal tidigare
yrkesutövande gifta kvinnor äga, icke undandrages produktionen. Det minskade
utbudet av arbetskraft från de gifta kvinnornas sida, torde huvudsakligen
ha sin grund i rådande högkonjunktur och med denna stigande äktenskapsfrekvens
och nativitet samt minskat faktiskt tillskott till den produktiva
befolkningen. De samhällsåtgärder, som kunna antagas befrämja det
i nuvarande läge så önskvärda intresset för förvärvsarbete hos gifta kvinnor,
torde företrädesvis tillhöra socialpolitikens område. Emellertid skulle också
ett gynnande i beskattningshänseende av den gifta förvärvsarbetande kvinnan
otvivelaktigt utöva inflytande i önskvärd riktning.

I fråga om det vid kommunalbeskattningen redan gällande särskilda avdraget
för gift kvinna vilja de sakkunniga anföra följande:

Jämlikt 46 § 3 mom. kommunalskattelagen må gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här
i riket bosatt och som under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete,
om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 200 kronor. Detta avdrag tillkom genom beslut vid 1919
års riksdag och var ursprungligen utformat såsom ett avdrag å högst 400
kronor, motsvarande den kostnad för nödigt biträde i hemmet, som eu gift
kvinna, vilken vore av förvärvsverksamhet i avsevärd grad förhindrad att
ägna sig åt hemmets skötsel, ägde alt avdraga från sin inkomst av dylik
verksamhet. Redan år 1920 ändrades detta såtillvida, att av avdraget 200 kronor
skulle åtnjutas från hustruns arbetsinkomst oberoende av kostnaden för
biträde i hemmet. Genom beslut av 1928 års riksdag avskaffades 200 kronorsavdraget
från hustruns arbetsinkomst för kostnad för biträde i hemmet.
Därefter kvarstående avdrag å 200 kronor äger alltjämt bestånd vid kommunala
beskattningen men upphävdes för statsbeskattningens vidkommande
genom 1938 års skattereform efter förslag av 1936 års skattekommitté. Avdraget
hade tillkommit såsom kompensation för de kostnader för nödigt biträde
i hemmet, som i normala fall förutsattes uppkomma, då gift kvinna på
grund av förvärvsarbete hindrades att ägna sig åt hemmets skötsel. Dessutom
motiverades emellertid avdraget därmed att eu hustru med eget förvärvsarbete
genom detta särskilda avdrag i förening med familjeavdraget
skulle få ungefär samma avdrag som om hon varit ogift. Sedan genom 1938
års skattereform familjeavdraget för hustru vid statsbeskattningen bestämts
till ungefär samma belopp som grundavdraget för ensamstående, kunde sistnämnda
grund för ifrågavarande avdrag för den statliga beskattningens del
icke vidare åberopas. Kommunalskatteberedningen har som bekant föreslagit
avskaffande av avdraget jämväl för kommunalbeskattningens vidkommande.

De sakkunniga vilja för sin del vitsorda riktigheten av åtskilliga mot avdraget
och dess utformning riktade anmärkningar. Då avdraget utgår utan
behovsprövning, har det måst bestämmas till (“It tämligen lågt belopp. Det
är därför i regel alltför obetydligt för att utgöra någon tillfredsställande
kompensation för kostnader för hemhjälp i fall, där sådan kostnad varit
ofrånkomlig, medan det å andra sidan lår utnyttjas även av hustrur, vilkas
förvärvsarbete icke alls eller endast i ringa mån inkräktar på arbetet i hem -

406

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

met. Vidare borde avdraget rättvisligen proportioneras efter den tid, hustruns
förvärvsarbete under beskattningsåret varat, varjämte såsom ytterligare förutsättning
borde finnas föreskrivet, att avdraget endast finge åtnjutas från
inkomst, förvärvad under tid, då hustrun i äktenskap sammanlevt med mannen.
Det är vidare en uppenbar brist att avdraget icke får tillämpas inom
sådana yrkeskategorier, där hustruns arbetsinsats i mannens förvärvskälla
— främst jordbruk och mindre rörelser — direkt påverkar den för driften
redovisade nettointäkten, men där hustrun icke skall åsättas taxering, då
värdet av hustruns arbete jämlikt stadgandet i 20 § kommunalskattelagen
icke får avdragas såsom omkostnad. Ett upphävande av sistnämnda föreskrift
synes visserligen i och för sig icke ägnat att medföra alltför vådliga
konsekvenser, men värdesättningen av hustruns arbetsinsats i här avsedda
fall erbjuder stora vanskligheter och sammanhänger nära med det svårlösta
spörsmålet om värderingen av hustruns arbete över huvud i hemmet.
Slutligen kan avdraget föranleda försök till överflyttande å hustrun av mannens
inkomst av rörelse eller arbete. Ett fast avdrag får vidare olika verkningar
i olika inkomstlägen. Ur synpunkten av skattens anpassning efter förmåga
synes på grund av här angivna erinringar avdraget i dess nuvarande
utformning stundom medföra föga tillfredsställande konsekvenser. Såsom
ovan anförts ha de sakkunniga, trots de invändningar, som kunna resas mot
berörda avdrag, funnit övervägande skäl tala för ett beträdande av avdragslinjen
vid utformandet av förslag till provisoriska bestämmelser. Avdraget
skulle sålunda beträffande två förvärvsarbetande äkta makar motverka den
av sambeskattningen följande skatteskärpning, som orsakas därav, att ortsavdraget
för ensamstående föreslagits till 2/3 av ortsavdraget för äkta makar.
Dessutom anse sig de sakkunniga i enlighet med vad ovan anförts på
goda grunder kunna antaga, att ett icke alltför knappt tillmätt avdrag skulle
stimulera de gifta kvinnornas intresse för förvärvsarbete. Alldeles oavsett den
reducering av skatten, som ett dylikt avdrag i de enskilda fallen kan komma
att medföra, torde själva tillskapandet av generösare avdragsregler för
förvärvsarbetande hustrur utgöra en psykologiskt verkande faktor, vilken
kan bidraga till upphävandet av den irritation, som kunnat förmärkas å arbetsmarknaden.

När det gäller att bestämma avdragets tekniska utformning måste en sammanjämkning
ske av de olika intressen, som påkalla hänsynstagande. Ur arbetsmarknadspolitiska
såväl som ur befolkningspolitiska och alldeles särskilt
ur familjesociala synpunkter vore en differentiering av avdraget efter en eller
flera linjer önskvärd. Avdragets funktion att motverka sambeskattningens
mindre önskvärda verkningar samt dess karaktär av provisorium tala å andra
sidan för ett enhetligt fixerat avdragsbelopp. De sakkunniga ha ansett sig
böra föreslå, att avdraget utformas såsom det nu gällande 200 kronorsavdraget,
d. v. s. avdraget bör utgå såsom ett allmänt avdrag med visst bestämt
belopp.

Ett par fall, i vilka avdraget enligt nu gällande bestämmelser erhållit för
stor räckvidd, ha, i synnerhet vid det praktiska taxeringsarbetet, framstått
såsom oskäliga. Det är en vanlig företeelse att en kvinna under beskattningsårets
första månader har inkomst av förvärvsarbete men slutar sin anställning
i samband med äktenskaps ingående. Därest äktenskapet ingås före den
1 juli, skall den skattskyldiga vid taxeringen för beskattningsåret behandlas
enligt de för gift skattskyldig gällande reglerna och äger på grund härav rätt
att tillgodonjuta det särskilda avdraget för gift kvinna, även om intet förvärvsarbete
utförts efter äktenskapets ingående. Vidare åsyftas det förhållandet,
att avdraget får åtnjutas med samma belopp — så snart inkomsten ifråga

Kungl. Maj :ts proposition nr 212.

407

uppgår till avdragsbeloppet — oavsett omfattningen av den tid, hustrun på
grund av förvärvsarbete hindrats i hemmets skötsel. Dessa verkningar, som
icke kunna vara betingade av bestämmelsens syftemål, komma att framstå
med ökad skärpa vid den förhöjning av avdraget, som nu synes böra ske.
De sakkunniga föreslå därför att avdraget får åtnjutas med V12 av maximibeloppet
lör varje kalendermånad, under vilken hustru, medan hon i äktenskap
sammanlevt med mannen, drivit rörelse eller utfört förvärvsarbete. Mot
en sådan utformning kan visserligen invändas, att avdrag kommer att medgivas
från inkomst under kalendermånad, då förvärvsarbete utförts under
endast kort tid. Jämtört med hittills gällande regler måste emellertid den
föreslagna proportioneringen innebära avsevärda fördelar. Den invändningen
att kvinna, som ingått äktenskap under förra delen av beskattningsåret, får
vidkännas den skärpning i beskattningen, som sambeskattningen medför, jämväl
för inkomst, som under beskattningsåret intjänats före äktenskapets ingående,
drabbar icke i första hand nu föreslagna inskränkningar i avdragsrätten
utan gällande bestämmelse i 65 § kommunalskattelagen, att det förhållande,
som varit rådande under större delen av beskattningsåret, skall
vara bestämmande vid taxeringen.

De sakkunniga inse emellertid, att även ett sålunda utformat avdrag alltjämt
kommer att vara behäftat med påtagliga brister. Sålunda bliva de
hustrur missgynnade, vilka utföra förvärvsarbete utan att åsättas särskild
taxering, d. v. s. sådana fall av jordbruk och rörelse, där sambeskattning i
teknisk mening icke sker, ehuru i realiteten motsvarande verkningar inträda.
Denna fråga komma de sakkunniga att upptaga till prövning under det fortsatta
arbetet. Bestämmelsens schablonmässiga utformning torde få motiveras
av dess provisoriska karaktär.

Sistnämnda egenskap hos den föreslagna regeln får avgörande inflytande
även vid avvägningen av det avdragsbelopp, som föreslås. Av skäl, som ovan
anförts, ha de sakkunniga icke påbörjat några statistiska undersökningar.
Beräkningarna av antalet skattskyldiga förvärvsarbetande hustrur försvåras
för övrigt av det ej sällan förekommande bruket att mannen i sin deklaration
redovisar jämväl hustruns arbetsinkomst. Därest avdraget skall få önskad
effekt även ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt, får det icke tillmätas alltför
snävt. För att neutralisera sambeskattningens verkningar på grund av
förändringarna i ortsavdragsrelationen skulle ett avdrag å 700—1 000 kronor
erfordras. De sakkunniga anse sig emellertid icke kunna föreslå ett så högt
avdragsbelopp. Det synes icke lämpligt, att föreslå ett avdrag, som — låt
vara för en kort tid — måhända komme att innebära större förmåner i beskattningshänseende
för gift kvinna än de av de sakkunniga slutligt föreslagna
reglerna för äkta makars beskattning kunna medföra.

De sakkunniga ha stannat för att föreslå ett avdragsbelopp å 600 kronor
att utgå vid den statliga beskattningen. Statsskatteberedningen har i sitt betänkande
å s. 133 i tabell 12 angivit verkningarna av sambeskattningen för
vissa taxerade belopp i ortsgrupperna I och V dels enligt gällande bestämmelser
och dels enligt beredningens förslag. De sakkunniga ha kompletterat
denna uppställning med uppgifter å den skatteminskning, som det föreslagna
särskilda avdraget för gift kvinna skulle medföra vid ett avdragsbelopp
å 600 resp. 900 kronor, vilket sistnämnda belopp av de sakkunniga alternativt
övervägts. Ehuru schematiska giva dessa beräkningar dock eu viss
uppfattning om de verkningar, det föreslagna avdraget skulle medföra.

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Taxerad inkomst man hustru	Statlig skatt vid sam-taxering enl. stats-skattebered-ningens för-slag (uttag-ning 110 %)	Statlig skatt vid sär-taxering enl. stats-skattebered-ningens för-slag (uttag-ning 110 X)	Skatte-minsk-ning vid särtaxe-ring av makarna	Statlig skatt vid sam-taxering, därvid gift kvinna med-givits sär-skilt avdrag å 600 kronor	Skatte-minsk-ning genom 600 kro-norsav-draget	Statlig skatt vid sam-taxering, därvid gift kvinna medgivits särsk. av-drag å 900 kronor	Skatte-minsk-ning ge-nom 900 kronors-avdraget
Orlsgrupp I: 2 000 + 1 000	55	44	11		55		55
3 000 +	1500	231	168	63	158	73	122	109
4 000 +	2 000	440	365	75	349	91	310	130
5 000 +	2 500	693	598	95	587	106	534	159
6 000 +	3 OoO	968	875	93	851	117	798	170
8 000 +	4 000	1595	1483	112	1463	132	1397	198
10 000 +	5 000	2 387	2177	210	2 206	181	2 127	260
12 000 +	6 oOO	3 377	2 940	437	3165	212	3 060	317
14 000 +	7 000	4 543	3 773	770	4 305	238	4 186	357
16 000 +	8 000	5 797	4 715	1082	5 533	264	5 401	396
20 000 + 10 000	8 437	6 816	1 621	8173	264	8 041	396
24 000 +	12 000	11269	9130	2139	10 972	297	10 824	445
Orlsgrupp V: 2 000 + 1 000
3 000 +	1500	170	no	60	99	71	66	1(''4
4 000 +	2 000	363	264	99	283	80	244	119
5 000 +	2 500	605	495	no	501	104	455	150
6 000 +	3 000	869	759	no	763	106	710	159
8 0'' ''0 +	4 000	1485	1380	105	1353	132	1287	198
10000 +	5 000	2 233	2 090	143	2 074	159	1995	238
12 000 +	6 000	3 201	2 882	319	2 989	212	2 884	317
14 000 +	7 000	4 345	3 718	627	4107	238	3 988	357
16u00 +	8 000	5 577	4 669	908	5 313	264	5181	396
20 000 + 10 000	8 217	6 787	1430	7 953	264	7 821	396
24 000 + 12 0U0	11 022	9130	1892	10 725	297	10 576	446

Sammanställningen synes utvisa, att i de lägre inkomstklasserna medgivandet
vid samtaxering av ett särskilt avdrag å 600 kronor skulle leda till
lägre skattebelopp än en taxering av makarna såsom ensamstående skattskyldiga.
Ett sådant antagande får emellertid i vart fall icke givas generell
innebörd. Om ortsavdraget för äkta makar blir 700—1 000 kronor lägre än
summan av två ortsavdrag för ensamstående, kan uppenbarligen ett avdrag
å 600 kronor icke förslå att utjämna denna skillnad. (Här åsyftas givetvis de
lägsta inkomstklasserna, där reduceringen av ensamståendes ortsavdrag ännu
icke börjat eller fått några större verkningar.) På grund av höjningen av
ortsavdraget för ensamstående försvåras jämförelsen, i det om den ene av
makarna har inkomst, som icke överstiger ortsavdragsbeloppet, den maken
icke blir beskattad vid särtaxering utan ifrågavarande inkomst helt faller
bort. Vidare måste kraftigt betonas, att vid viss sammanlagd inkomst relationen
mellan makarnas inkomster utövar betydande inverkan på de skattebelopp,
som vid taxering av makarna såsom ensamstående skall erläggas för
inkomsten. Det bör därvid observeras, att i de i tablån använda exemplen
genomgående räknats med hälften så stor inkomst för hustrun som för mannen.
Även om det vid samtaxering ofta förhåller sig så att hustrun har den
lägre inkomsten, torde fall, där makarnas inkomster äro jämnstora, även
vara vanliga. Om i de nyss åsyftade exemplen den sammanlagda inkomsten
i stället fördelades med lika belopp å en var av makarna, skulle i de lägre inkomstklasserna
resultatet bliva följande:

409

	Kungl. Maj:ts proposition	nr 212.
	0	rtsgrupp I Skatt vid särtax. Ink. rel. 2: 1	D:0 Ink. rel. 1:1	Skatt vid
Sammanl. ink.	Skatt vid sambesk.	sambesk. med 600 kr. avdr.
4 500	231	168	142	158
6 000	440	365	336	349
7 500	693	598	562	587

Vid sådan relation (1: 1) mellan makarnas inkomster blir sålunda skatten
vid taxering av makarna såsom ensamstående lägre än vid samtaxering under
medgivande av 600 kronors avdrag.

Inkomstrelationen, som i de praktiskt förekommande fallen torde vara
synnerligen varierande, synes i så hög grad påverka utgången av jämförelser
av här avsett slag, att verkningarna i allmänhet icke kunna sägas konsekvent
följa några på förhand utstakade linjer. ^ ....

Den omständigheten att det föreslagna avdraget å 600 kronor i vissa tall
kommer att medföra för de skattskyldiga gynnsammare verkningar än en
särtaxering av makarna bör icke kunna åberopas som skäl mot avdraget,
helst som fråga är allenast om en provisorisk bestämmelse.

Vid ett genomförande av de sakkunnigas här ovan skisserade förslag synes
beträffande författningstexten följande vara att iakttaga. I statsskatteberedningens
förslag till förordning om statlig inkomstskatt betecknas 4 §
lämpligen såsom 4 § mom. 1, medan ett andra moment införes av följande
lydelse:

»2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med högst 600 kronor. Avdraget
må åtnjutas med V12 av angivet maximibelopp för varje kalendermånad, under
vilken hustrun, medan hon i äktenskap sammanlevt med mannen, drivit
rörelse eller utfört förvärvsarbete.»

De skäl, som ovan upptagits till stöd för provisoriska bestämmelser angående
särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru vid den statliga beskattningen,
nämligen behovet av skyndsamma åtgärder, bl. a. av arbetsmarknadspolitiska
skäl, för åstadkommandet av en lindring av sambeskattningens
skatteskärpande verkningar göra sig i minst lika hög grad gällande
även på kommunalbeskattningens område. Kommunalskatten utgör, särskilt
för de mindre inkomsttagarna, en tung pålaga, och bland annat utformningen
av ortsavdragen medför en skärpning av skatten för makar i förhållande
till den sammanlagda skatten före äktenskapets ingående. Den lösning, som
låge närmast till hand, och som även av riksdagen ifrågasatts, vore givetvis
en höjning av familjeavdraget för hustru till samma höjd som grundavdraget.
De sakkunniga hava visserligen icke själva haft tillfälle att verkställa
några undersökningar rörande verkningarna av en sådan lagändring, men
av statsskatteberedningen åberopade beräkningar torde ha visat, att återverkningarna
på det kommunala skatteunderlaget äro sådana, att en dylik
lösning icke för närvarande kan rekommenderas. Det nuvarande allmänna
avdraget om 200 kronor för förvärvsarbetande hustru är — bortsett från de
anmärkningar, som i övrigt kunna riktas mot detsamma — uppenbarligen för
ringa för att det skulle kunna motsvara sitt syfte, men en höjning till samma
belopp, som föreslagits vid statsskattetaxeringen, kan antagas medföra delvis
samma konsekvenser i fråga om skatteunderlaget, som nyss anförts som hinder
för en höjning av familjeavdraget. Ett bibehållande av 200 kronorsav -

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

draget i oförändrat skick, samtidigt som det av de sakkunniga föreslagna avdraget
å 600 kronor vid den statliga beskattningen infördes, skulle emellertid-
särskilt av taxeringstekniska skäl, vålla olägenheter. De sakkunniga vilja
därför ifrågasätta, om icke samtidigt borde övervägas en höjning av avdraget
för förvärvsarbetande gift kvinna till åtminstone 300 kronor vid den
kommunala beskattningen. Denna mycket måttfulla höjning, som likväl i
de lägre inkomstklasserna skulle innebära en viss skattelindring, torde icke
medföra några nämnvärda vådor för det kommunala skatteunderlaget, men
genom höjningen skulle den för statsbeskattningen föreslagna proportioneringen
av ifragavarande avdrag lättare kunna tillämpas även å kommunalsidan.

o Därest en sådan lösning, vilken för de sakkunniga av flera skäl framstår
såsom tilltalande, kunde genomföras, skulle, i stället för ovan föreslagna
ändringar i författningstexten, följande lagändringar erfordras:

A) I den av statsskatteberedningen föreslagna lagen om ändring i kommunalskattelagen
intages jämväl nedanstående ändringar dels av 46 § 3
mom. dels ock av anvisningarna till sistnämnda författningsrum.

»46 §.

3 mom. Har gift kvinna---- högst 300 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag---tidigare år.

Anvisningar

till 46 §.

3. Om en person---beskattningsåret. Avdraget må åtnjutas med x/12

av angivet maximibelopp för varje kalendermånad, under vilken hustrun^
medan hon i äktenskap sammanlevt med mannen, drivit rörelse eller utfört
förvärvsarbete.»

B) I statsskatteberedningens förslag till förordning om statlig inkomstskatt
betecknas 4 § såsom 4 § mom. 1, medan ett andra moment införes av
följande lydelse: »2 mom. Gift kvinna äger ock, där sådana förhållanden
äro för handen, som i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen angivas, till ett belopp
av högst 600 kronor tillgodonjuta avdrag, som där sägs.»

De föreslagna provisoriska bestämmelserna böra i fråga om ikraftträdandet
följa de regler, som föreslagits beträffande statsskatteberedningens förslag
till statsskatteförordning m. m., vilket innebär, att vid 1948 års taxering
äldre bestämmelser förutsättas skola gälla. Det vore visserligen önskvärt,
att den förmån, som de sakkunnigas här ovan återgivna förslag medför
för den förvärvsarbetande hustrun, tidigare finge träda i tillämpning, helst
som den ifrågasatta höjningen av 200 kronorsavdraget i många fall måste
vara ägnad att närma 1947 års preliminära skatt till den slutliga — de preliminära
uttagen hos sambeskattade makar, vilka ha att erlägga preliminär
A-skatt, torde f. n. oftast vara för små — men de sakkunniga ha dock ansett
sig böra avstå från ett förslag av sådan innebörd. Det framlagda förslaget
bygger nämligen, såvitt avser avdragets storlek, i så väsentlig grad på statsskatteberedningens
förslag om relationen mellan makars och ensamståendes

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

411

ortsavdrag, att en anknytning även till gällande rätt knappast synes böra
ske. Vidare torde det enligt vad de sakkunniga erfarit icke vara ovanligt, att
endera av två sambeskattade makar, som ha att erlägga preliminär A-skatt,
begärt frivillig förhöjning till mötande av den skärpning, som sambeskattningen
medför. En retroaktiv tillämpning av det av de sakkunniga nu föreslagna
avdraget kan därför antagas medföra ett ökat antal restitutioner.

De ändringar i uppbördsförordningen, som må erfordras för att det av de
sakkunniga föreslagna avdraget skall kunna beaktas i skattetabellerna för
den preliminära skatten under år 1948, torde det icke ankomma på de sakkunniga
att närmare utforma. Emellertid bör i detta sammanhang framhållas,
att den differens mellan den preliminära och den slutliga skatten, som
för närvarande uppkommer, då båda makarna ha förvärvsarbete, givetvis
måste bliva mindre, om de sakkunnigas förslag angående särskilt avdrag för
förvärvsarbetande hustru genomföres.

Någon beräkning av det skattebortfall, som här ovan framlagda förslag
medföra, ha de sakkunniga givetvis icke kunnat prestera. Den korta tid, som
stått de sakkunniga till buds, har icke medgivit statistiska undersökningar.
Primärmaterial, som kan vara ägnat att läggas till grund för några tillförlitliga
beräkningar i sådant hänseende, torde för övrigt icke förefinnas.

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Bihang 5.

PM

angående statistisk undersökning av antalet samtaxerade med ett
sammanlagt taxerat belopp överstigande 10 000 kronor.

Undersökningen grundar sig på uppgifter, hämtade ur taxeringskalendern
för 1945 års taxering, och har begränsats till att omfatta samtaxeringar, som
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt uppgingo till sammanlagt
minst 10 000 kronor. Uppgifterna ur taxeringskalendern ha grupperats
så, att särskilda uppgifter erhållits för Stockholms stad, för Stockholms
län, för varje stad utom de i Stockholms län och för länens landsbygd utom
Stockholms läns landsbygd.

Totala antalet taxerade med ett taxerat belopp överstigande 10 000 kronor
uppgick vid 1945 års taxering till 89 990 beskattningsenheter. Med en beskattningsenhet
har avsetts en inkomsttagare, varvid dock äkta makar som
samtaxerats har behandlats som en inkomsttagare, vars taxerade belopp utgör
summan av båda makarnas taxerade belopp. Av totala antalet beskattningsenheter
voro icke mindre än 25 027 samtaxeringar eller 28 procent av
totala antalet. En markant olikhet i frekvensen av samtaxeringar finnes mellan
landsbygd och stad. Sålunda utgjorde sam taxeringarna cirka 17 procent
av totala antalet taxeringar å länens landsbygd, under det att motsvarande
tal för städerna utgjorde 26, om Stockholms stad och län undantagas. I
Stockholms stad uppgingo samtaxeringarna till 36 procent och i Stockholms
län till 33 procent av totala antalet taxeringar. Skillnaden mellan olika läns
landsbygd är också betydlig. De lägsta siffrorna — 11 och 13 procent — erhöllos
i Kalmar och Malmöhus län, under det att Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län visade högre tal, respektive 22,6, 23,6 och 27,0
procent. Skillnaden i frekvenstal för samtaxeringarna mellan olika städer
var också stor. Större relativt antal samtaxeringar förekom bland annat i
Motala 38 procent, Karlskrona 35 procent, Östersund 32 procent, Skövde 30
procent, Lund 29 procent, Göteborg och Uppsala 28 procent, Trollhättan och
Västerås 27 procent. Flera av dessa städer äro typiska garnisons- eller industriorter.

Fördelningen av de samtaxerade på olika inkomstbelopp framgår av bifogade
tabell A, där de samtaxerade upptagits efter mannens och hustruns inkomst.
Så gott som samtliga (96,6 procent) samtaxerade hustrur ha ett taxerat
belopp understigande 15 000 kronor. Det taxerade beloppet överstiger för
en dryg fjärdedel av de samtaxerade hustrurna ej 1 000 kronor. Av männen
hade 83,2 procent ett taxerat belopp mellan 5 000 och 25 000 kronor. Det
största antalet samtaxeringar förekommer i de fall, där mannen har ett taxerat
belopp av 10 000—15 000 kronor och hustruns taxerade inkomst uppgår
till högst 1 000 kronor, och i de fall, där mannens taxerade belopp ligger
mellan 6 000 och 10 000 kronor och hustruns mellan 4 000 och 6 000 kronor.

Skiljaktigheter i fördelningen på olika inkomstintervaller förekommer
mellan Stockholms stad, Stockholms län, övriga städer och övrig landsbygd.
Det relativa antalet samtaxerade beskattningsenheter, där mannens taxerade
belopp utgjorde 10 000—15 000 kronor och hustruns icke uppgick till 1 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

413

Tabell A. Antalet sam taxeringar fördelade efter mannens och hustruns

taxerade belopp.

Hustruns taxerade belopp, kronor	Mannens taxerade belopp, kronor	Summa
0-2 000	2 000-6 000	4 000-lOOOo	10 000-15 000	15 000-20 00U	20 0'' ii i-25 U00	25 000-50 000	50 000 och där-över
			1.	Beskattningsenheter.
0— 1000			421	3 202	1322	b68	830	224	6 H67
1000— 2 0i)0			357	1 464	565	2r>6	381	118	3 151
2 000— 4 uOO			1 402	1 798	629	292	419	157	4 697
4 0i K)— 6 000		57	2 522	l 266	405	162	208	86	4 706
6 0 ''0—10 OOO	22	557	1 577	969	309	136	226	88	3 886
10 000—15 000	83	197	1 9	231	115	67	116	»>4	1072
15 000 och däröver	53	114	144	160	94	6o	139	78	848
Summa	158	925	6 622	9 090	3 439	1059	2 319	815	25027
				2. P	r o c e	n t t a	1.
0— 1000			1-68	12-79	5-28	2-67	3-32	0-90	26-64
1000— 2 000			1-43	5''85	2-v6	1-08	1-52	0-47	12-69
2 000— 4 000			5''60	7-18	2-51	1-17	1-67	0*H3	18-76
4 000- 6 000		0-23	10-0X	5-06	1-6-2	0-65	0-82	0-34	18-80
6 01)0-10 000	0''09	2-23	6-80	3-87	1-/3	0-55	0-9u	0-35	15-52
10 000—15 000	0-33	0-79	0-81)	0-92	0-46	0-27	0-4(1	0-26	4"29
15 000 och däröver	0-21	0-46	0-58	0-64	0-38	0''2«	0-56	0-31	3-40
Summa	0''63	8-71	20-47	30-31	13-74	0-63	9-25	3-26	lOO-oo

kronor, var i Stockholms stad 11,3 procent, i Stockholms län 12,3 procent,
i övriga städer 13,9 procent och i övrig landsbygd 14,3 procent. Relativa antalet
beskattningsenheter, där mannen hade ett taxerat belopp mellan 6 000
och 10 000 kronor och hustrun ett taxerat belopp mellan 4 000 och 6 000
kronor, uppgick i Stockholms stad till 11,9 procent, i Stockholms län till 8,9
procent, i övriga städer till 7,9 procent och i övrig landsbygd till 11,6 procent.

Det sammanlagda taxerade beloppet för samtaxeringarna har beräknats
till 512 miljoner kronor. Motsvarande belopp för samtliga taxeringar överstigande
10 000 kronor har beräknats till 1718 miljoner kronor. Samtaxeringarna
representerade således cirka 30 procent av det taxerade beloppet.

Det genomsnittliga taxerade beloppet uppgick för samtaxeringarna till
20 500 kronor, under det att det för övriga taxerade med minst 10 000 kronor i
taxerat belopp uppgick till 18 600 kronor. För samtliga taxeringar överstigande
10 000 kronor utgjorde det genomsnittliga taxerade beloppet 19 100
kronor.

För att bedöma i vad mån den totala skattesumman skulle påverkas, om
samtliga samtaxerade taxerades var och en för sig, har en beräkning gjorts
för att söka bestämma skattesummorna vid samtaxering och särtaxering. En
approximativ beräkning i detta hänseende visar, att de samtaxerades sammanlagda
inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt uppgick enligt
1945 års taxering till 117,3 miljoner kronor, om de samtaxeras, och till 116,7
miljoner kronor, om de särtaxeras. Den ringa skillnaden beror på att vissa
taxerade erhålla högre skatt, om de samtaxeras än om de särtaxeras, under
det att andra åter få lägre skatt vid samtaxering.

För sådana samtaxerade, som beskattats i ortsgrupp V, har uppgjorts bifogade
tabell B, där man kan utläsa den skillnad i skattebeloppen (inkomstoch
förmögenhetsskatt samt värnskatt), som uppstår vid samtaxering och

Tabell B. Skillnaden mellan summa statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt för äkta makar vid samtaxering

och vid särtaxering. (Nu gällande avdragsbestämmelser.) Ortsgrupp V.

Hustruns taxerade belopp (kr.)	Mannens taxerade belopp (kr.)
0- 990	1000- 1990	2 000-2 990	3000-3 990	4 000- 5 990	6 000-7 990	8 000-9 990	10 000-14 990	15 000-19 990	20 000-24 990	25 000-29 990	30 000-34 990	35 000-39 990	40 000-44 990	45 000-49 990	50 000-54 990	55 000-59 990	60 000-64 9j0
0— 990	0	- 6	- 56	-146	-146	-183	-242	-316	-588	-747	-747	-906	-906	-975	-1 067	-1006	-1 135	-1134
	19	- 1	- 22	- 24	- 35	- 76	-130	-331	-428	-428	-518	-517	-557	-608	-608	-647	-647	-699
1 000- 1 990	- 6	19	- 1	- 25	- 24	- 36	- 77	-131	-331	-425	-426	-515	-515	-553	-605	—604	-643	-643
	- 1	47	25	41	37	22	2	-148	-180	-181	-200	-200	-209	-221	-220	-230	-229	-242
2 000- 2 990	- 56	- 1	45	22	40	35	20	—	-150	-179	-179	-198	-199	-207	-218	-218	-227	-226
	- 22	25	21	45	58	64	84	11	- 2	47	48	70	97	98	119	119	147	147
3 000- 3 990	-146	- 25	22	16	42	55	60	81	8	- 2	48	48	69	99	98	120	120	148
	- 24	41	45	68	107	147	193	209	197	315	317	368	436	436	488	487	556	555
4 000— 5 990	-146	- 24	40	42	67	106	145	192	209	198	318	319	370	439	439	491	490	560
	- 35	37	58	107	201	307	401	555	543	801	803	914	1 062	1062	1174	1 173	1322	1 321
6 000- 7 990	-183	- 36	35	55	106	199	305	400	554	5431	803	804	915	1064	1064	1176	1175	1 325
	- 76	22	64	147	307	461	609	847	884	1233	1256	1434	1634	1 655	1806	1833	2 034	2 033
8 000— 9 990	-212	- 77	20	60	145	305	459	607	845	885	1234	1 256	1435	1635	1 656	1807	1834	2 036
	-130	2	84	193	401	609	841	1079	1 256	1605	1688	1946	2146	2 227	2 378	2 250	2 686	2 685
10 000—14 990	-316	-131	—	81	192	400	607	839	1 077	1 257	1607	1688	1946	2147	2 228	2 379	2 487	2 688
	-331	-148	11	209	555	847	1079	1507	1844	2 275	2 531	2 885	3165	3 316	3 339	3 774	3 974	3 974
15 000-19 990	-588	-331	-150	8	209	554	845	1077	1 505	1845	2 275	2 534	2 884	3166	3 316	3 575	3 775	3 975
	-428	-180	- 2	197	543	884	1 256	1844	2 263	2 870	3 222	3 653	4 003	4 026	4 612	4 811	5 012	5 011
20 000-24 990	-747	-425	-179	- 2	198	543	885	1257	1845	2 265	2 873	3 224	3 655	4 006	4 264	4 615	4 814	5 015
	-428	-181	47 [	315	801	1 233	1605	2 275	2 870	3 570	4 002	4 503	4 725	5 311	5 661	5 861	6 061	6 061

Inom varje ruta har för de lägsta gränsvärdena för mannens och hustruns taxerade belopp beräknats skatten dels om de samtaxeras och
dels om de taxeras var och en för sig, varefter den erhållna skillnaden i tabellen insatts överst i varje ruta. Likaså har skatten beräknats för de
högsta gränsvärdena för mannens och hustruns taxerade belopp inom varje ruta och den erhållna skillnaden insatts underst inom rutan. De
negativa beloppen markera, att skatten blir mindre vid samtaxering än vid särtaxering och de positiva, att skatten blir större vid samtaxering
än vid särtaxering.

Exempel på tabellens användning.

Exempel 1. Mannens taxerade belopp ligger mellan 10 000 och 14 990 kr. och hustruns mellan 1000 och 1990 kr., varför deras sammanlagda

taxerade belopp kan utgöra lägst 11 000 kr. och högst 16 980 kr. De äkta makar, där mannen har 10 000 kr. och hustrun 1 000 kr erhålla vid

samtaxering 181 kr. lägre skatt än de skulle erhålla, om de särtaxerades. För de äkta makar, vilkas sammanlagda taxerade belopp utgör 16 980 kr.
och där mannens taxerade belopp uppgick till It 990 kr. och hustruns till 1 990 kr. blir skatten vid samtaxering 148 kr. lägre än den skatt de
skulle erhålla, om de taxerades var och en för sig.

Exempel 2. Mannens taxerade belopp ligger mellan 10 000 och 14 990 kr. och hustruns taxerade belopp mellan 4 000 och 5 990 kr.; deras

sammanlagda taxerade belopp uppgår således till lägst 14 000 kr. och högst 20 980 kr. De äkta makar, där mannens taxerade belopp utgör

10 000 kr. och hustruns 4 000 kr., erhålla vid samtaxering 192 kr. högre skatt än om de taxeras var och en för sig. För de äkta makar, vilkas
sammanlagda taxerade belopp utgör 20 980 kr. och där mannen har ett taxerat belopp av 14 990 kr. och hustrun ett taxerat belopp av 5 990 kr.,
blir skatten vid samtaxering 555 kr. högre än den skatt de skulle erhålla, om de taxerades var och en för sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

415

vid särtaxering. I tabellen har angivits skillnaden mellan skatterna vid samtaxering
och vid särtaxering dels för det lägsta beloppet och dels för det
högsta beloppet inom varje intervall. Ett minustecken framför beloppet angiver,
att skatten blir mindre vid samtaxering än vid särtaxering. Övriga
tal anger att skatten blir större vid samtaxering än vid särtaxering.

Dessutom har i bifogade tabell C upptagits antalet samtaxeringar i ortsgrupp
V (exklusive Stockholms län), som uppgå till minst 10 000 kronor.

Tabell C. Antalet samtaxerade där mannens taxerade belopp ej uppgår till 65 000

kr. och hustruns ej till 25 000 kr.

Ortsgrupp V exklusive Stockholms län.

Mannens taxerade belopp (kr.)

Hustruns taxe-rade belopp (kr.)	0 1 CD CD O	t-1 O o 0 1 CD CD O	tö O O 0 1 tö CD CD C	CD O O 0 1 03 CD CD O	tf** O o 0 1 Cn CD	03 O c 0 1 er ep	00 8 r CD CD CD O	10 000—14 990	15 000—19 990	tö O o o 0 1 tö tf» CD CD	tö y © r tö CD CD	05 0 1 1 03 CD CD	03 Qi O 0 1 03 CD CD CD O	tf» O C er 0 1 tf» tf» CD O	tf» Ö 0 1 tf» CD CD O	O o 0 1 ''D< tf» D CD	Ox ‘J'' © 0 1 o* CD CD CD	oc c o o 0 1 ö. tf» CD CD O	Summa
0— 990							125	1 189	481	251	13''	^3	51	55	16	26	13	15	2 406
1000— 1 990							118	510	21->	97	50	27	33	2"	11	7	5	6	1 mö
2 000— 2 990						3	187	415	143	87	54	21	14	9	13	4		9	928
3000— 3 990						57	408	383	118	60	32	18	4	10	6	•4	2	2	1 101
4 000— 5 990					19	5*>9	tf 73	682	216	79	41	21	13	5	5	1	4	6	2 304
6 O00— 7 990				5	89	191	186	290	96	46	28	14	5	7	9	1	5	2	974
8 000 9 490	2	4	3	23	82	74	94	143	67	23	17	6	9	10		3	l	1	562
10 000—14 990	17	14	18	12	33	3s	46	107	61	31		9	10	in	7	4	H	4	441
15 000—19 990	5	4	3	6	12	9	15	38	19	16	7	3	6	3	3	1	4		154
20 000-24 990	1	2	1	4	4	1d	f)	12	21	4	4	7	2	1	1	1	1		86
Summa	25	24	23	50	239	940	1835	3 729	1441	674	387	191	147	130	71	51	48	45	10 056

Tabellerna B och C ha avgränsats att endast omfatta sådana samtaxerade
inkomster, där mannens inkomst icke uppgår till 65 000 kronor och där hustruns
icke uppgår till 25 000 kronor. Över dessa gränser finnas inom ortsgrupp
V (exklusive Stockholms län) endast 302 samtaxerade beskattningsenheter
eller icke fullt 3 procent av samtliga samtaxeringar över 10 000
kronor.

Som av tabellen B framgår skulle en särtaxering av äkta makar innebära
en ökning av skatten för alla de samtaxerade, där den ena maken har inkomst
under 2 000 kronor och den andra makens inkomst överstiger 10 000
kronor. Av antalet samtaxerade beskaltningsenheter i ortsgrupp V med ett
taxerat belopp överstigande 10 000 kronor uppgick antalet samtaxeringar,
där den ena maken har högst 2 000 kronor, till 3 555 eller cirka 35 procent
av samtliga. Utöver detta antal skulle ytterligare en del samtaxerade erhålla
ökad skatt vid särtaxering, nämligen i vissa fall då den ena maken har mellan
2 000 kronor och 3 000 kronor och den andra mer än It) 000 kronor i
taxerat belopp. Sådana samtaxerade, där var och en av makarna har en
taxerad inkomst uppgående till minst 3 000 kronor, skulle i regel få lägre
skatt, om de taxerades var och en för sig.

Stockholm, riksräkenskapsverket den 10 mars 1947.

Anna Lisa Agnell.

Bihang 6.

Tabell 1. Betalningsmöjligheterna vid den föreslagna arvsbeskattningen beträffande åren 1943 och 1944 inregistrerade

bouppteckningar över 50 000 kronor.

Anmärkning. I nedanstående sammanställningar avses med arvsskatt sammanlagda beloppet av arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt. Till
likvida medel har räknats kontanter, livförsäkringar, bankfordringar, obligationer, förlagsbevis samt börsnoterade aktier. Med »fastighet»
avses all fastighet, oavsett om densamma är jordbruksfastighet eller annan fastighet. De inom parentes angivna talen hänföra sig till en
speciell undersökning av de bouppteckningar, beträffande vilka uppgivits, att i fast egendom intecknad gäld förefinnes. Berörda undersökning
har skett under förutsättning, att dylik skuld icke gäldas, och att alltså, innan arvsskatten erlägges, blott »Övriga skulder» betalas. Talen
inom parentes angiva antalet av de bouppteckningar, i fråga om vilka nämnda undersökning givit till resultat, att fastigheten icke behöver
tagas i anspråk för arvsskattens betalning.

Behållningens storlek	Hela antalet boupp- teck- ningar	Skulder + arvs-skatt under-stiga de likvida medlen	Skulder * arvsskatt uppgå till belopp lika med summan av de likvida medlen jämte värde av fastighet inom nedan angivna procent av taxeringsvärdet	Skulder + arvsskatt över-stiga de likvida medlen, men fastighet finnes ej	Arvs-skatten under-stiger de	Arvsskatten uppgår till be-lopp lika med summan av de likvida medlen jämte värde av fastighet inom nedan angivna procent av taxeringsvärdet	Arvs-skatten över-stiger de likvida medlen, men fast ghet finnes ej
-25	25-50	50-75	75-100	100-	likvida medlen	-25	25-50	50-75	75-100	100-
För år 1943. 50 000— 100000	1155	824	89 (39)	62 (21)	63 (11)	51	34	32	1082	61	1			1	10
100 000— 150 000	309	179	25 (11)	18 (11)	33 (9)	16	19	19	264	32	1	1	—	2	9
150 000— 200000	150	98	10 (6)	9 (2)	13 (tf)	8 (1)	9	3	133	12	2	1	—	—	2
200 000— 300 000	126	65	5 (2)	13 (5)	18 (5)	5	14	6	105	15	1	—	1	—	4
300 000 - 400 000	57	35		5 (1)	9 (1)	3	3	2	43	9	1	—	1	1	2
400 000 - 600 000	58	38	1	1	4 (1)	5	4	5	47	5	1	1	—	1	3
600 000- 800 000	28	16	1	1	1	2	4	3	18	5	—	1	—	2	2
800 000-1 000 000	15	7	1 CD	1 (1)	2	—	4	—	11	3	1	—	—	—	—
1 000 000—	31	17	4	2 (1)	1	2	4	1	23	3	1	1	—	2	1
Summa	192!»	1279	136 (59)	112 (42)	144 (30)	92 (1)	95	71	1726	145	9	5	2	9	33

416 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sam!. Nr 212.

För år 1944.

50 000— 100 000
100 000- 150 000
150 000 - 200 000
200 000— 300 000
300 000 - 400 000
400 000— 600 000
600 000 - 800 000
800 000—1000 000
1000 000-

Summa

För åren 1943 o. 1944.

50 000- 100 000
100 000- 150 000
150000- 200000
200 000— 300 000
300 000— 400 000
400 000— 600000
600 000— 800 000
800000—1000 000
1000 000—

Summa

1290	920	90 (42)	73 (32)	76 (19)	45 (3)	43
354	254	23 (10)	25 (12)	25 (5)	6	11
150	90	7 (3)	11 (5)	12 (1)	6	11
160	100	4	13 (1)	16 (2)	11 (1)	9
68	42	4 (1)	1	5 (1)	6	5
53	28	2	5 (3)	1	6 (2)	10
22	17	—		2	1	1
10	5	2 (2)	2 (2)	—	—
29	19	2	1	2	2	3
2136	1475	184 (58)	131 (55)	139 (28)	83 (6)	93
2 445	1744	179 (81)	135 (53)	139 (30)	96 (3)	77
663	433	48 (21)	43 (23)	58 (14)	22	30
300	188	17 (9)	20 (7)	25 (4)	14 (1)	20
286	165	9 (2)	26 (6)	34 (7)	16 (1)	23
125	77	4 (1)	6 (1)	14 (2)	9	8
in	66	3	6 (3)	5 (1)	11 (2)	14
50	33	1	1	3	3	5
25	12	3 (3)	3 (3)	2	—	4
60	36	6	3 (1)	3	4	7
4065	2 754	270 (117)	243 (97)	283 (58)	175 (7)	188

(1)

(1)

(1)

(1)

43	1208	60	2			2	18
10	327	16	3	'' —	—	1	7
13	122	16	_	—	1	3	8
7	129	20	4	1	—	1	5
5	54	9	_	—	—	1	4
1	42	4	2	2	—	2	1
1 1	20 10 22	—	—	—	—	1	1
5	2	—	—	—	—
81	1934	130	13	3	1	11	44
75	2 290	121	3			3	28
29	591	48	4	1	—	3	16
16	255	28	2	1	1	3	10
13	234	35	5	1	1	1	9
7	97	18	1	—	1	2	6
6	89	9	3	3	—	3	4
4	38	5	—	1	—	3	3
1	21	3	1	—	—	—	—
i	45	8	3	1	—	2	1
152	3660	275	22	8	3	20	77

Kungi. Maj:ts proposition nr 212. 417

Tabell 2. Sammanställning beträffande bouppteckningar efter Jordbrukare.

Behållningens storlek	Hela antalet boupp- teck- ningar	Skulder + arvs-skatt under-stiga de likvida medlen	Skulder + arvsskatt uppgå till belopp lika med summan av de likvida medlen jämte värde av fastighet inom nedan angivna procent av taxeringsvärdet	Skulder+ arvsskatt över-stiga de likvida medlen, men fastighet finnes ej	Arvs-skatten under-stiger de	Arvsskatten uppgår till be-lopp lika med summan av de likvida medlen jämte värde av fastighet inom nedan angivna procent av taxeringsvärdet	Arvs-skatten över-stiger de likvida medlen men fastighet finnes ej
	-25	25-50	50-75	75-100	100-	likvida medlen	-25	25-50	50-75	75-100	100-
För år 1943. 50 000— 100 000	263	178	34 (12)	17 (8)	16	12	3	3	249	14
100000— 150 000	41	25	6 (3)	1	5 (2)	1	3	—	33	8	—	—	—	—	—
150 000— 200 000	16	8	3 12	2	2	—	1	—	16	—	—	—	—	—	—
200 0U0— 300 000	10	4	2 (1)	2 (1)	1	1	—	—	9	1	—	—	—	—	—
300 000- 400 000	6	3			2	—	1	—	3	2	—	—	—	1	—
400 000— 600 000	4	2	—	—	1 U)	1	—	—	3	1	—	—	—	—	_
600 000— »00 000	2	1	—	—		—	1	—	1	1	—	—	—	—	_
800 000—1000 000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1 000 000—	3	1	2	—	—	—	—	—	3	—	—	—	—	—	—
Summa	345	222	47 (18)	22 (9)	27 (3)	15	9	3	317	27	—	—	—	1	—
För är 1944.
50 000- 100 000	264	180	34 (13)	23 (11)	18 (5)	6	2	1	252	12	—	—	—	—	_
100 0U0- 150 000	46	29	4 (2)	7 (4)	4 (1)	1	1	—	43	3	—	—	—	—	—
150 000— 200000	14	8	1	3 (2)	1	—	1	—	12	2	—	—	—	—	_
200 000— 300 000	8	4	—		3	1	—	—	6	2	—	—	—	—	—
300000— 400000	3	—	2	—	—	1	—	—	2	1	—	—	—	—	—
400 000- 600 000	2	—	1	—	—	1 (1)	—	—	1	1	—	—	—	—	—
600 000— 800 000	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—
800 000-1000 000	1	—	1 (1)	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
1 000 000-	2	1		—	1	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—
Summa	340	222	43 (16)	33 (17)	27 (6)	10 (1)	4	1	318	22	—	—	—	—	—
För åren 1943 o. 1944.
50 000— 100 000	527	358	68 (25)	40 (19)	34 (5)	18	5	4	501	26	—	—	—	_	—
100 000- 150000	87	54	10 (5)	8 (4)	9 (3)	2	4	—	76	11	—	—	—	—	—
150 000- 200 000	30	16	4 (2)	5 (2)	3	—	2	—	28	2	—	—	—	—	—
200 000 - 300 000	18	8	2 (1)	2 (1)	4	2	—	—	15	3	—	—	—	—	—
300000 - 400 000	9	3	2	—	2	1	1	—	5	3	—	—	—	1	—
41)0 000 - 600 000	6	2	1	—	1 (1)	2 (1)	—	—	4	2	—	—	—	—	—
600 000- 800 000	2	1	—	—	—	—	1	—	l	1	—	• -	—	—	—
800 000-1000 000	1	—	1 (1)	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
1000000-	5	2	2	—	1	—	—	—	4	1	—	—	—	—	—
Summa	685	444	90 (34)	55 (26)	54 (9)	25(1)	13	4	635	49	—	—	—	1	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

419

Bihang 7.

TABELLER

Innehållsöversikt.

Avd. A. Statlig beskattning vid uttagning med 100 %.

Tab. 1. Inkomst av arbete

Tab. 2. Lika delar inkomst av arbete och kapital å 3 V3 ’/•

Tab. 3. Inkomst av kapital å 3 1/s %

Avd. B. Total beskattning. Statlig inkomstskatt vid 100 %, kommunalskatt å 10
kr., folkpensionavgift.

Tab. 4. Inkomst av arbete

Tab. 5. Lika delar inkomst av arbete och kapital å 3 1/s %

Tab. 6. Inkomst av kapital å 3 x/s %

Avd. C. Marginalsskatt räknad på total beskattning.

Tab. 7. Inkomst av arbete

Tab. 8. Lika delar inkomst av arbete och kapital å 3 V3 %

Tab. 9. Inkomst av kapital å 3 1/a %

Beräkningsgrunder.

Mellersta ortsgrupp tillämpas överallt. Den kommunala utdebiteringen
antages vara 10 kr. per skattekrona. I övrigt ha siffrorna uträknats enligt
samma metod som tillämpats för källskattetabellerna. I stället för avdrag
med det individuellt giltiga pensionsavdraget har generellt gjorts ett allmänt
avdrag på 100 kr. Vid beräknandet av skatt på inkomst av kapital
och blandad inkomst har tillämpats spärregler vid 90 %> resp. enl. prop.
80 °/o av inkomsten. Sistnämnda spärr har även tillämpats på reservanternas
förslag.

I varje särskild tabell redovisas skatterna enligt följande alternativ:

1) Enligt vid 1939 års lagtima riksdag fastställda grunder:

a) för de i tabellen angivna inkomstbeloppen;

b) för 2/3 av angivna belopp (för att möjliggöra jämförelse med lika
realinkomst vid sedan 1939 inträffad penningvärdesänkning med V3);
skattebeloppen anges i nuvarande penningvärde.

2) Enligt för närvarande gällande grunder, statsskatt 150 % av bottenskatten
jämte värnskatt samt pensionsavgift enligt nya lagen (»1947 års källskatt»)
;

3) Enligt propositionen vid uttag av statsskatt med 100 %; barnbidrag 260
kr. avräknat.Där barnbidragsbeloppet överstiger skattebeloppet anges med
minustecken (—) »negativ skatt».

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 212-

4) Enligt reservanterna Anderssons och Sundéns förslag vid uttag med
100''%; för skattskyldiga med barn tillämpas Sundéns förslag dock
med det ändrade barnbidragsbeloppet 260 kr. fr. o. m. andra barnet
i den mån detta blir fördelaktigare än barnavdrag på 800 resp. 1 200 kr.
överskott av barnbidrag över skatt anges med minustecken som ovan.

Tillämpade skiktskalor

för den statliga inkomstbeskattningen återges här nedan:

1. Enligt	beslut vid" 1939	års lagtima	2. Enligt för	närvarande gällande grun-
riksdag,	bottenskatten vid 120 %.	der, bottenskatt vid 150 % jämte värn-
			skatt.
Beskattnings-bart belopp	Skatt på vid-stående belopp	Skatt på överskjutande belopp	Beskattnings-bart belopp	Skatt på vid-stående belopp	Skatt på överskjutande belopp
Kronor	Kronor	Procent	Kronor	Kronor	Procent
0	0	5''40	0	o1	12-75
3 000	162	6''60	3 000	382	50	15-25
6 000	360	7-80	6 000	840	—	17-75
8 000	516	9‘8 0	8 000	1 195	—	19-75
10 000	712	11-80	9 000	1 392	50	2175
15 000	1 302	15-80	10 000	1 610	—	23''75
25 000	2 882	19*80	12 000	2 085	—	26-25
40 000	5 852	23-80	15 000	2 872	50	32''75
60 000	10 612	27-80	25 000	6 147	50	39-75
100 000	21 732	31-80	35 000	10 122	50	42-75
200 000	53 532	35-8o	40 000	12 260	—	46-7 5
			50 000	16 935	—	49-75
			60 000	21 910	—	53-75
			100 000	43 410	—	61-25
			200 000	104 660	—	68-75
			1 Värnskatten utgår dock med	minst 5 kr.
3. Enligt propositionen, uttagning med	4. Enligt reservanterna, uttagning med
100 %.			100
Beskatt-	Skatt på	Skatt på	Beskatt-	Skatt på	Skatt på
ningsbar	vidst.	överskj.	ningsbar	vidst.		överskj.
inkomst	belopp	belopp	inkomst	belopp	belopp
Kr.	Kr.	Procent	Kr.	Kr.		Procent
0	0	10	0		0	10
1 000	100	11	1 000	100	11
2 000	210	12	2 000	210	12
3 000	330	14	3 000	330	14
4 000	470	16	4 000	470	16
6 000	790	18	6 000	790	18
8 000	1 150	20	8 000	1 150	20
10 000	1 550	24	10 000	1 550	24
12 000	2 030	28	14 000	2 510	28
14 000	2 590	32	18 000	3 630	32
16 000	3 230	36	24 000	5 550	34
20 000	4 670	40	30 000	7 500	40
30 000	8 670	45	40 000	11 500	45
40 000	13 170	50	60 000	20 590	50
60 000	23 170	55	100 000	40 590	60
100 000	45 170	60	200 000	100 590	66
200 000	105 170	70

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

421

Avd. A. Statlig beskattning.

Tab. 1. Inkomst av arbete. a) Ensamstående.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 *
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
1000	2		I kronor 7
2 000	35	15	82	—	17
3 000	89	52	210	87	109
4 000	138	108	325	203	232
5 000	192	157	451	336	371
6 000	252	207	590	492	532
8 000	387	316	900	853	896
10 000	547	442	1258	1260	1310
12 000	747	580	1681	1732	1732
15 000	1098	820	2 418	2 442	2 383
20 000	1771	1354	3845	3 939	3622
25 000	2 482	1947	5 319	5 658	5 060
30 000	3 272	2 656	6 931	7 458	6 560
40 000	5 054	4 078	10537	11356	9 978
50 000	7 035	5799	14583	15 655	13826
100 000	18 944	15 907	38 019	39 653	35575
150000	32852	28 416	64829	66 152	61572
200 000	47 162	42 123	92 392	93152	88 572
300 000	78581	70 743	152 764	154 149	146 770
500 000	143021	133 981	276 514	280 149	265 570
1000000	304121	295 081	585 889	595 149	562 570
1000	0-2		I procen 0-7
2 000	1*7	0-7	4-1	—	0-8
3 000	3-0	1-7	7-0	2-9	3-6
4 000	3-4	2-7	8-1	5-1	5-8
5 000	3-8	3-1	90	6-7	7-4
6 000	4-2	3-4	9-8	8-2	8-9
8 000	4-8	4-0	11-2	10-7	11-2
10 000	5-5	4-4	12-6	12-6	13-1
12 000	6-2	4-8	14-0	14-4	14-4
15 000	7-3	5-5	16-1	16-3	15-9
20 000	8-9	6-8	19-2	19-7	18-1
25 000	9-9	7-8	21-3	22-6	20-2
30 000	10-9	8-9	23-1	24-8	21-8
40 000	12-6	10-2	26-3	28-4	24-9
50 000	14-1	11-0	29-2	31-3	27-6
100 000	18-9	15-9	38-0	39-7	35-6
150 000	21-9	18-9	43-2	44-1	41-0
200 000	23-6	21-1	46-2	46-6	44-3
300 000	26-2	23-6	50-9	61-4	48-9
500 000	28-6	26-8	55-3	56-0	53-1
I 1000 000	30-4	29-5	58-6	59-s	56-3

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Statlig beskattning.

Tab. 1. Inkomst av arbete (forts.)- b) Ensamstående med ett barn.

Inkomst	År 1939		Förslag: Uttag 100 % Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	bi real-beräkning		Prop.	Sundén
1000			I kronor	— 260	— 260
2 000	16	—	37	— 260	— 240
3000	47	24	in	— 170	— 149
4 000	96	48	226	— 72	— 50
5 000	144	95	340	34	68
6 000	200	144	469	154	182
8 000	318	240	744	434	466
10 000	451	360	1048	746	782
12 000	611	477	1387	1090	1230
15 000	909	677	2 007	1698	1814
20 000	1487	1098	3256	3 042	2 958
25 000	2198	1629	4 729	4 690	4 302
30000	2 916	2 230	6 215	6 490	5 754
40000	4 698	3652	9 793	10 300	9 030
50000	6 606	5 265	13742	14 510	12 760
100000	18 443	15 264	37 051	38 420	34 390
150000	32 280	27 664	63727	64 830	60150
200 000	46 590	41265	91 289	91 830	87 150
300000	77 937	69 885	151527	152 650	145 206
500000	142 377	133 015	275 277	278 650	264 006
1000000	303477	294115	584 652	593650	561 006
1000			I p r o c e n 1	— 26-0	— 26-0
2 000	0-8	—	1-8	— 130	— 12-0
3 000	1-8	0-8	3-7	— 5-7	— 5-0
4 000	2-4	1-2	5-6	— 1-8	— 1-3
5 000	2-9	1-9	6-8	0-7	1-2
6 000	3-3	2-4	7-8	2-6	3o
8 000	4-0	3-0	9-3	5-4	5-8
10 000	4-5	3-6	10-5	7-5	7-8
12 000	5-1	4-0	11-6	9-1	10-2
15 000	6-1	4-5	13-4	11-3	12-1
20 000	7-4	5-5	16-3	15-2	14-8
25 000	8-8	6-5	18-9	18-8	17-2
30 000	9-7	7-4	20-7	21-6	19-2
40 000	11-7	9-1	24-5	25-7	22-6
50 000	13-2	10-5	27-5	29-0	25-5
100 000	18-4	15-3	37-1	38-4	34-4
150 000	21-5	18-4	42-5	43-2	40-1
200 000	23-3	20-6	45-6	45-9	43-6
300 000	26-0	23-3	50-5	50-9	48-4
500 000	28-5	26-6	55-t	55-7	52-8
1000 000	30-3	29-4	58-5	59-4	56-1

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

423

Statlig beskattning.

Tab. 1. Inkomst av arbete (forts ). c) Makar utan barn.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
			I kronor
1000	_	_	—	—	—
2 000	12	—	28	—	—
3000	36	18	85	—	—
4 000	84	42	199	85	85
5 000	133	78	314	182	182
6 000	186	126	437	288	288
8 000	305	225	712	542	542
10 000	435	328	1010	835	835
12 000	590	458	1345	1160	1160
15 000	884	652	1957	1730	1730
20 000	1454	1062	3187	2 990	2 860
25 000	2165	1591	4 661	4 580	4190
30 000	2 876	2181	6134	6 370	5 635
40 000	4 656	3 603	9 709	10132	8 890
50 000	6 556	5 202	13644	14 295	12 602
100 000	18 385	15 189	36 938	38157	34 215
150 000	32 213	27 578	63598	64520	59 940
200 000	46 523	41164	91160	91 520	86 940
300 000	77 862	69 784	151382	152 245	144 975
500 000	142 302	132 903	275 132	278 245	263775
1000 000	303402	294 003	584507	593 245	560 775
			I procent
1000	—	—	—	—	—
2 000	0-6	—	1-4	—	—
3 000	1-2	0-6	2-8	—	—
4 000	2-1	1-0	5-o	2-1	2-1
5 000	2-7	1-6	6-3	3-6	3-6
6 000	3-1	2-1	7-3	4-8	4-8
8 000	3-8	2-8	8-9	6-8	6-8
10 000	4-3	3-4	101	8-3	8-3
12 000	4-9	3-8	11-2	9''7	9-7
15 000	5-9	4-3	13''0	11-5	11-5
20 000	7-3	5-3	15-9	14-9	14-3
25 000	8-7	6-4	18-6	18-3	16-8
30 000	9-6	7-3	20-4	21-2	18-8
40 000	11-6	9-0	24-3	25-3	22-2
50 000	13-1	10-4	27-3	28-6	25-2
100 000	18-4	15-2	36-9	38-2	34-2
150 000	21-5	18-4	42-4	43-0	40-0
200 000	23-3	20-6	45-6	45-8	43-5
300 000	26-0	23-3	50-5	50-7	48-3
500 000	28-5	26-6	55-0	55-6	52-8
1 000 000	30-3	29-4	58-4	59-3	66-1

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Statlig beskattning.

Tab. 1. Inkomst av arbete (forts.). d) Makar med eif barn.

	År 1939		Förslag: Uttag 100 %
Inkomst	a) nominell beräkning	b) real-beräkning	År 1947	Prop. Skatt minus barnbidrag	Sundén (Ej barn-bidi )
1000			I kronor	— 260
2 000	—	—	—	— 260	_
3 000	22	—	52	— 260	—
4 000	46	21	no	— 153	7
5 000	90	45	213	— 75	97
6 000	139	69	328	30	196
8 000	252	159	591	285	424
10 000	373	260	870	579	705
12 000	514	378	1190	904	1019
15 000	791	560	1769	1475	1544
20 000	1329	946	2 928	2 736	2 642
25 000	2 040	1452	4 402	4 327	3 940
30 000	2 751	1994	5 876	6118	5 380
40 000	4 500	3 415	9 395	9 881	8578
50 000	6 368	4 968	13 274	14 045	12 251
100 000	18 165	14 907	36 514	37 908	33825
150 000	31 962	27 248	63114	64 272	59 472
200 000	46 272	40788	90 677	91 272	86 472
300 000	77 579	69 408	150839	151 999	144 460
500 000	142 019	132 478	274 589	277 999	263260
1000 000	303119	293 578	583 964	592 999	560 260
1000			I p r o c e n	t — 26-0
2 000	—	—	—	— 130	—
3 000	0-7	—	1-7	— 8-7	—
4 000	1-1	0-5	2-7	— 3-8	0-2
5 000	1-8	0-9	4-3	— 1-5	1-9
6 000	2-3	It	5-5	0-5	3-3
8 000	3-1	2-0	7-4	3-6	5-3
10 000	3-7	2-6	8-7	5-8	7-0
12 000	4-3	3-1	9-9	7-5	8-5
15 000	5-3	3-7	11-8	9-8	10-3
20 000	6-6	4-7	14-6	13-7	13-2
25 000	8-2	5-8	17-6	17-3	15-8
30 000	9-2	6-6	19-6	20-4	17-9
40 000	11-2	8-5	23-5	24-7	21-4
50 000	12-7	9-9	26-5	28-1	24-5
100 000	18-2	14-9	36-5	37-9	33-8
150 000	21-3	18-2	42-1	42-8	39-6
200 000	23-1	20-4	45-3	45-6	43-2
300 000	25-9	23-1	50-3	50-7	48-2
500000	28-4	26-5	54''9	55-6	52-7
1000 000	30-3	29-4	58-4	59-3	56-0

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

425

Statlig beskattning.

Tab. 1. Inkomst av arbete (forts.). é) Makar med tre barn.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 % Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Sundén
1000			I kronor	— 780	— 520
2 000	—	—	—	— 780	— 520
3000	—	—	—	— 777	— 520
4 000	11	—	27	— 687	— 507
5 000	36	—	84	— 589	— 417
6 000	60	17	142	— 482	— 318
8 000	129	66	305	— 225	— 88
10 000	241	114	564	69	195
12 000	359	194	838	396	509
15 000	584	381	1331	969	1037
20 000	1088	680	2 397	2 236	2138
25 000	1727	1101	3 753	3829	3 358
30 000	2 438	1632	5 227	5 622	4 760
40 000	4108	2 946	8 608	9 388	7 802
50000	5 897	4 380	12 349	13555	11402
100000	17 615	14 200	35 450	37 421	32 855
150 000	31332	26 422	61 901	63 788	58 308
200 000	45 642	39 843	89 464	90 788	85 308
300 000	76 870	68 463	149 478	151521	143180
500 000	141 310	131 415	273 228	277 521	261 980
1000 000	302 410	292 515	582 603	592 521	558 980
1000			I p r o c e n 1	— 78-0	— 52-0
2 000	—	—	—	— 390	. -26-0
3 000	—	—	—	— 25-9	— 17-3
4 000	0-3	—	0-7	— 17-2	— 12-7
5 000	0-7		1-7	— 11-8	— 8-3
6 000	10	0-3	2-4	— 8-o	— 5-3
8 000	1-6	0-8	3-8	— 2-8	— 1-1
10 000	2-4	M	5-6	0-7	1-9
12 000	3-0	1-6	7-0	3-3	4-2
15 000	3-9	2-5	8-9	6-5	6-9
20 000	5-4	3-4	12-0	11-2	10-7
25 000	6-9	4-4	15-0	15-3	13-4
30 000	8-1	5-4	17-4	18-7	15-9
40 000	10-3	7-4	21-5	23-5	19-5
50 000	11-8	8-8	24-7	27-1	22-8
100 000	17-0	14-2	35-4	37-4	32-9
150 000	20-9	17-6	41-3	42-5	38-9
200 000	22-8	19-9	44-7	45-4	42-7
300 000	25-6	22-8	49-8	50-5	47-7
500 000	28-3	26-3	54-0	55-5	52-4
1 000 000	30-2	29-3	58-3	59-3	55-9

426

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Statlig beskattning.

Tab. 2. Lika delar inkomst av arbete

och kapital å 3 %. a) Ensamstående.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 *
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sunden
		I	kronor
2 000	30 000	63	26	135	__	67
5 000	75 000	331	258	655	605	670
10 000	150 000	1019	793	1913	2180	2110
20 000	300 000	3155	2 512	5 738	6 959	5 822
50000	750000	11980	10149	21324	26 775	21426
100 000	1500000	30722	26 691	53 864	64 273	53175
300 000	4 500 000	120101	110 266	209 112	*210 073	206 370
1000 000	15 000000	446 231	436 396	777 424	*700072	*700073
		I	procent
2 000	30 000	3-2	1-3	6-8		3-4
5 000	75 000	6-6	5-2	13-1	12-1	13-4
10000	150 000	10-2	7-9	19-1	21-8	21-1
20 000	300000	15-8	12-6	28-7	34-8	29-1
50000	750 000	24-0	20-3	42-6	53-6	42-9
100 000	1 500 000	30-7	26-7	53-9	64-3	53-2
300 000	4500000	40-0	36-8	69-7	*70-0	68-8
1000 000	15 000 000	44-6	43-6	77-7	*70-0	*70-0

b) Makar ‘utan barn.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100*
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
			I kronor
2 000	30 000	30	2	57	_	50
5 000	75 000	266	178	505	452	482
10 000	150 000	871	676	1596	1755	1635
20 000	300 000	2 838	2180	5 079	6 010	5 060
50 000	750 000	11501	9 552	20 324	25 415	20 202
100 000	1500 000	30 083	25 852	52 633	62 777	51 815
300000	4500 000	119 382	109 188	207 730	*210100	204575
1000 000	15 000 000	445 512	435 318	776 042	*700100	*700100
		I	procent
2 000	30 000	1-5	0-1	2-9	_	2-5
5 000	75 000	5-3	3-6	10-1	9-o	9-6
10000	150 000	8-7	6-8	16-0	17-6	16-4
20 000	300 000	14-2	10-9	25-4	30-1	25-3
60 000	7.0 000	230	19-1	40-6	50-8	40-4
100000	1 500 000	30-1	25-9	52-6	62-8	51-8
300000	4 500 000	39-8	36-4	69-2	*70-0	68-2
1000000	15000 000	44-6	43-5	77-6	*70-0	*70-0

1 Spärregel tillämpad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

427

Statlig beskattning.

Tab. 3. Inkomst av kapital å 3 x/s % a) Ensamstående.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
		I	kronor
2 000	60 000	131	64	229	180	227
5 000	150 000	603	475	998	1256	1171
10 000	300 000	1810	1443	2 902	4 280	3510
20000	600 000	5125	4 291	8 216	12 359	9 422
50 000	1 500 000	18 010	15 378	29 300	*35 073	31426
100 000	3 000 000	44 488	39 853	72 047	*70 073	*70 073
300 000	9 000 000	163206	153 369	*240 000	*210 073	*210073
1000 000	30 000 000	589 926	580 089	*800 000	*700 073	*700 073
			I pro	cent
2 000	60 000	6-6	3-2	11-5	9-0	11-4
5 000	150 000	12-1	9-5	20-o	25-1	23-4
10 000	300 000	18-1	14-4	29-0	42-8	35-1
20000	600 000	25-6	21-5	41-1	61-8	47-1
50 000	1500 000	36-0	30-8	58-6	*70-1	62-9
100 000	3000 000	44-5	39-9	72-0	*70-1	*70-1
300 000	9 000 000	54-4	51-1	*80-0	*70-0	*70-0
1000 000	30 000 000	590	58’o	*80-0	*70-0	*70''0

b) Makar utan barn.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
			I kronor
2 000	60 000	88	39	126	180	210
5 000	150 000	535	399	839	1102	982
10 000	300000	1618	1300	2 511	3 855	3 035
20000	600 000	4 812	3 883	7 562	11410	8 660
50 000	1500 000	17 536	14 787	28 305	*35 100	30 202
100 000	3 000 000	43 853	39 022	70820	*70 100	*70 100
300 000	9 000 000	162 492	152 298	*240 000	*210100	*210100
1 000 000	30 000 000	589 212	579 018	*800 000	*700100	*700100
			I procent
2 000	60 000	4-4	2-0	6-3	9-0	10-5
5 000	150 000	10-7	8-0	16-8	22-0	19-6
10 000	300 000	16-2	13-0	25-1	38-6	30-4
20 000	600 000	24-1	19-4	37-8	57-1	43-3
50 000	1500 000	35-1	29-8	56-6	*70-2	60-4
100 000	3 000 000	43-9	39-0	70-8	*70-1	*70-1
300 000	9 000 000	54-2	50-8	*80-0	*700	*70-0
1000 000	30 000000	58-9	57''9	*80-0	*70-0	*70-0

Spärregel tillämpad.

428

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Avd. B. Total beskattning.

Statsskatt vid 100 %, kommunalskatt å 10 kr.,
folkpensionsavgift

Tab. 4. Inkomst av arbete. a) Ensamstående.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-'' beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
		I kronor
1000	37	9	42	35	35
2 000	179	122	226	144	161
3000	336	268	463	340	362
4 000	485	427	687	565	594
5 000	639	577	922	807	842
6 000	799	727	1170	1072	1112
8 000	1134	1036	1698	1651	1694
10 000	1494	1362	2 274	2 276	2 326
12 000	1894	1701	2 908	2 959	2 959
15 000	2 545	2 241	3945	3969	3910
20 000	3718	3274	5 872	5 966	5 649
25 000	4 929	4 366	7 846	8185	7 587
30 000	6 219	5 577	9 958	10 485	9 587
40 000	9 001	7 998	14564	15 383	14 005
50 000	11982	10 719	19 610	20682	18 853
100 000	28 891	25827	48 046	49 680	45 602
150 000	47 799	43 336	79 856	81179	76 599
200000	67 109	62 043	112 419	113179	108 599
300 000	108 528	100 663	182 791	184 176	176 797
500000	192 968	183 901	326 541	330176	315 597
1000000	404 068	395 076	685 916	695 176	662 597
		I procent
1000	3-7	0-9	4-2	3-5	3-5
2 000	8-9	6-1	11-3	7-2	8-0
3000	11-2	8-9	15-4	11-3	12-1
4 000	12-1	10-7	17-2	14-1	14-8
5 000	12-8	11-6	18-4	16-1	16-8
6 000	13-3	12-1	19-5	17-9	18-5
8 000	14-2	13-0	21-2	20-6	21-2
10 000	14-9	13-6	22-7	22-8	23-3
12 000	15-8	14-2	24-2	24-7	24-7
15 000	17-0	14-9	26-3	26-5	26-1
20 000	18-6	16-4	29-4	29-8	28-2
25 000	19-7	17-5	31-4	32-7	30-3
30000	20-7	18-6	33-2	34-9	32-0
40 000	22-5	20-0	36-4	38-5	35-0
50000	24-0	21-4	39-2	41-4	37-7
100 000	28-9	25-8	48-0	49-7	45-6
150 000	31-9	28-9	53-2	52-x	51-1
200 000	33-5	31-0	56-2	56-6	54-3
300 000	36-2	33-5	60-9	61-4	58-9
500 000	38-6	36-8	65-3	66o	63-1
1000 000	40-4	39-5	68-6	69-5	66-2

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

429

Total beskattning.

Tab. 4. Inkomst av arbete (forts.), b) Ensamstående med ett barn.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 % Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Sundén
1000	23	9	I kronor 23	— 237	— 237
2 000	134	68	155	— 142	— 122
3 000	267	201	338	57	78
4 000	416	327	562	264	286
5 000	564	474	785	479	503
6 000	720	624	1023	708	736
8 000	1038	919	1516	1206	1238
10 000	1371	1237	2 038	1736	1772
12 000	1731	1557	2 587	2 290	2 430
15 000	2 329	2 056	3507	3198	3 314
20000	3407	2 977	5 256	5 042	4 958
25 000	4 618	4 008	7 229	7190	6 802
30000	5 836	5110	9 215	9 490	8 754
40000	8 618	7 531	13793	14 300	13 030
50000	11526	10144	18 742	19 510	17 760
100000	28 363	25143	47 051	48 420	44 390
150000	47 200	42 544	78 727	79 830	75150
200000	66 510	61144	111 289	111830	107 150
300 000	107 857	99765	181527	182 650	175 200
500 000	192 297	182 895	325 277	328 650	314 006
1000000	403 397	393 994	684 652	693650	661 006
1000	2-3	0-9	I procent 2-3	— 23-7	-23-7
2 000	6-7	3-4	7-7	— 7-1	— 6''1
3000	8-9	6-7	11-3	1-9	2-6
4 000	10-4	8-2	14-0	6-6	7-1
5 000	11-3	9-5	15-7	9-6	10-t
6 000	12-0	10-4	17-1	11-8	12-3
8 000	13-0	11-5	18-9	15-1	15-5
10 000	13-7	12-4	20-4	17-4	17-7
12 000	14-5	13-o	21-5	19-1	20-2
15 000	15-5	13-7	23-4	21-3	22-1
20 000	17-0	14-9	26-3	25-2	24-8
25 000	18-5	16o	28-9	28-8	27-2
30000	19-5	17-o	30-7	31-6	29-2
40 000	21-5	18-8	34-5	35-7	32o
50 000	23-0	20-3	37-4	39-0	35-5
100 000	28-4	25-1	47-0	48-4	44-4
150 000	31-5	28-4	52-5	53-2	50-1
200 000	33-3	30-6	55-0	55-9	53-0
300000	35-9	33-3	60-5	60-9	58-4
500 000	38-5	36-6	65-0	65-7	62-8
1 000 000	40-3	39-4	68-5	69-4	66-1

430

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Total beskattning.

Tab. 4. Inkomst av arbete (forts.). c) Makar utan barn.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Sundén
1000	27	18	I kronor 27	27	27
2 000	130	68	146	118	118
3000	262	195	311	226	226
4 000	420	327	535	421	421
5 000	573	472	758	626	626
6 000	726	630	991	842	842
8 000	1045	933	1484	1314	1314
10 000	1375	1246	2 000	1825	1825
12 000	1730	1567	2 553	2 368	2 368
15 000	2 324	2 062	3 491	3264	3264
20 000	3394	2 971	5 267	5 070	4 940
25 000	4 605	4 000	7 261	7180	6 790
30 000	5 816	5 091	9 234	9 470	8 735
40 000	8596	7 512	13809	14 232	12 990
50 000	11496	10111	18 744	19 395	17 702
100 000	28 325	25 098	47 038	48 257	44 315
150 000	47 153	42 487	78 698	79 620	75 040
200 000	66 463	61 074	111260	111 620	107 040
300000	107 802	99694	181 482	182 345	175 075
500 000	192 242	182 812	325 232	328 345	313875
1000 000	403 342	393 912	684 607	693 345	660 875
1000	2-7	1-8	I procent 2-7	2-7	2-7
2 000	6-5	3-4	7-3	5-9	5-9
3000	8-7	6*5	10-4	7-5	7-5
4 000	10-5	8-2	13-4	10-5	10-5
5 000	11-5	9-4	15-1	12-3	12-5
6 000	12-1	10-5	16-5	14-o	14-0
8 000	13-1	11-7	18-5	16-4	16-4
10 000	13-7	12-5	20-0	18-2	18-2
12 000	14-4	13-1	21-3	19-7	19-7
15 000	15-5	13-7	23-3	21-8	21-8
20000	17-0	14-9	26-3	25-3	24-7
25 000	18-4	16-0	29-0	28-7	27-2
30000	19-4	17-0	30-8	31-6	29-1
40 000	21-5	18-8	34-5	35-6	32-5
50 000	23-0	20-2	37-5	38-8	35-4
100000	28-3	25-4	47-0	48-3	44-3
150000	31-4	28-3	52-5	53-1	50-0
200000	33-2	30-5	55-6	55-8	53-5
300 000	35-9	33-2	60-5	60-8	58-4
500 000	38-4	36-6	65-0	65-7	62-8
1000000	40-3	39-4	68-5	69-3	661

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

431

Total beskattning.

Tab. 4. Inkomst av arbete (forts.). d) Makar med ett barn.

	År 1939		Förslag: Uttag 100 %
Inkomst	a) nominell beräkning	b) real-beräkning	År 1947	Prop. Skatt minus barnbidrag	Sundén (Ej barn-bidr.)
1000	18	18	I kronor 18	— 242	18
2 000	91	51	91	— 169	91
3000	221	136	251	— 61	199
4 000	355	265	419	136	316
5 000	503	399	630	342	514
6 000	652	522	855	557	723
8 000	965	828	1336	1030	1169
10 000	1286	1128	1833	1542	1668
12 000	1627	1447	2 371	2 085	2 200
15 000	2 204	1929	3 276	2 982	3051
20000	3242	2 815	4 981	4 789	4695
25 000	4 453	3 020	6 975	6 900	6 513
30 000	5 664	4 863	8 949	9191	8 454
40 000	8413	7 284	13 468	13954	12 651
50 000	11281	9 837	18 347	19118	17 324
100 000	28 078	24 775	46 587	47 981	43 898
150 000	46 875	42117	78187	79 345	74545
200 000	66185	60657	110 750	111345	106 545
300 000	107 492	99 277	180 912	182 072	174 533
500 000	191932	182 347	324 662	328 072	313333
1000000	403032	393 447	684 037	693072	660 333
1000	1-8	1-8	I procent 1-8	— 24-2	1-8
2 000	4-5	2-5	4-5	— 8-4	4-5
3 000	7-4	4-5	8-3	— 2-o	6-6
4 000	8-9	6-6	10-5	3-4	7-9
5 000	10-1	8-0	12-6	6-8	10-3
6 000	10-9	8-9	14-2	9-3	12-o
8 000	12-1	10-4	16-7	12-9	14-6
10 000	12-9	11-3	18-3	15-4	16-7
12 000	13-6	12-1	19-8	17-4	18-3
15 000	14-7	12-9	21-8	19-9	20-3
20 000	16-2	14-1	24-9	23-9	23-5
25 000	17-8	15-3	27-9	27-6	26-1
30 000	18-9	16-2	29-8	30-6	28-2
40 000	21-0	18-2	33-7	34-9	31-6
50 000	22-6	19-7	36-7	38-2	34-6
100 000	28-1	24-8	46-6	48-0	43-9
150 000	31-2	28-1	52-1	52-9	49-7
200 000	33-1	30-3	55-4	55-7	53-3
300 000	358	33-1	60-3	60-7	58-2
500 000	38-4	36-5	64-9	65-6	62-7
1000 000	40-3	39-3	68-4	69-3	66-0

432

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

Total beskattning.

Tab. 4. Inkomst av arbete (forts.). e) Makar med tre barn.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 % Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Sundén
1000	12	18	I kronor 12	— 768	— 508
2 000	56	24	56	— 724	— 464
3 000	145	84	145	— 632	— 375
4 000	266	163	282	— 432	— 252
5 000	395	273	447	— 226	— 54
6 000	519	399	615	— 9	155
8 000	788	654	996	466	603
10 000	1100	901	1473	978	1104
12 000	1418	1182	1965	1523	1636
15 000	1943	1669	2 784	2 422	2 490
20 000	2 947	2 467	4 396	4 235	4137
25 000	4 086	3 388	6 272	6 348	5 877
30 000	5 297	4 420	8 246	8 641	7 779
40 000	7 967	6 733	12 627	13407	11821
50 000	10 756	9168	17 368	18574	16 421
100 000	27 474	23 988	45 469	47 440	42 874
150 000	46191	41211	76 920	78 807	73327
200 000	65 301	59 361	109483	110 807	105 327
300 000	106 729	98 251	179 497	181540	173199
500 000	191169	181 203	323247	327 540	311 999
1000 000	402 269	392 302	682 622	692 540	658 999
1000	1-2	1-8	I p r o c e n 1-2	-76-8	— 50-8
2 000	2-8	1-2	2-8	— 36-2	-23-2
3 000	4-8	2-8	4-8	— 2M	-12-5
4 000	6-7	4-1	7-0	— 10-8	— 6-3
5 000	7-9	5-5	8-9	— 4-5	— 1-1
6 000	8-6	6-7	10-2	— 0-1	2-6
8 000	9-8	8-2	12-4	5-8	7-5
10 000	11-0	9-0	14-7	9-8	11-0
12 000	11-8	9-8	16-4	12-7	13-6
15 000	12-9	11-1	18-6	16-1	16-6
20 000	14-7	12-3	22-0	21-2	20-7
25 000	16-3	13-6	25-1	25-4	23-5
30 000	17-7	14-7	27-5	28-8	25-9
40 000	19-9	16-8	31-6	33-5	29-6
50 000	21-5	18-3	34-7	37-1	32-8
100 000	27-5	24-0	45-5	47-4	42-9
150 000	30-8	27-5	51-3	52-5	48-9
200 000	32-7	29-8	54-7	55-2	52-7
300 000	35-6	32-7	59-8	60-5	57-7
500 000	38-2	36-2	64-6	65-5	62-4
1000 000	40-2	39'' 2	68-3	69-3	65-9

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

433

Total beskattning.

Tab. 5. Lika delar inkomst av arbete

och kapital å 3 ’/) ;/, a) Ensamstående.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 z
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
			I kronor
2 000	30 000	210	135	282	144	211
5 000	75 000	778	678	1134	1077	1142
10000	150 000	1966	1 713	2 940	3196	3126
20000	300 000	5102	4 432	7 765	8 986	7 849
50 000	750000	16 927	15 069	26 351	31 802	26454
100 000	1 500 000	40 669	36 610	63 891	74 300	63202
300000	4 500 000	150 048	140187	239 139	* 240190	236 397
1000 000	15 000 000	546 178	536 316	877 451	* 800 000	* 800100
			I procent
2 000	30 000	10-5	6-7	14-1	7-2	10-5
5 000	75 000	15-6	13-6	22-7	21-5	22-8
10 000	150 000	19-7	17-t	29-4	32-0	31-3
20000	300000	25-2	22-2	38-8	44-9	39-2
50000	750 000	33-8	30-1	52-7	63-6	52-9
100 000	1 500 000	40-7	36-6	63-9	74-3	63-2
300 000	4 500000	50-0	46-7	79-7	*80-0	78-8
1000 000	15 000 000	54-6	53-6	87-7	*80-0	*80-0

b) Makar utan barn.

Inkomst	För- mögen- het	. År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundcn
			I kronor
2 000	30 000	150	72	177	118	168
5 000	75 000	706	579	957	896	927
10 000	150 000	1811	1586	2 600	2 745	2 625
20000	300 000	4 778	4 098	7 179	8 090	7140
50000	750000	16 441	14 461	25 424	30515	25 303
100 000	1500 000	40 023	35 761	62 733	72 877	61915
300 000	4 500 000	149 322	139 098	237 830	* 240 200	234 675
1000 000	15 000 000	545 452	535 227	876 142	*800 200	*800 200
			I procent
2 000	30 000	7-5	3-6	8-8	5-9	8-4
5 000	75 000	14-1	11-6	19-1	17-9	18-5
10 000	150 000	18-1	15-9	26-0	27-5	26-2
20 000	300000	23-9	20-4	.35-9	40-4	35-7
50 000	750 000	32-9	28-9	50-8	61-0	50 b
100 000	1 500 000	40-o	35-8	62-7	72-9	61-9
.300 000	4 500 000	49-8	46-4	79-3	*80-0	78-2
1 000 000	15 000 000	54-5	53-5	87-6	* 80-0	*80-0

* Spärregel tillämpad.

Flihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 212.

28

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Total beskattning.

Tab. 6. Inkomst av kapital å 3 1/s %. a) Ensamstående.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
			I kronor
2 000	60000	278	177	379	324	371
5 000	150 000	1050	895	1484	1726	1642
10 000,	300 000	2 757	2 362	3 929	5 296	4 526
20 000	600 000	7 072	6 211	10 243	14 386	11449
50 000	1500000	22 957	20 298	34 327	40100	36 454
100 000	3000 000	54 435	49 773	82 074	80 100	80100
300000	9 000 000	193153	183 289	270 027	240100	240100
1000 000	30000000	689 873	680 008	900 027	800 100	800100
			I procent
2 000	60 000	13-9	8-9	18-9	16-2	18-5
5 000	150 000	20-1	17-9	29-7	34-5	32-8
10000	300 000	27-6	23-6	39-3	53-0	45-3
20 000	600 000	35-4	31-1	51-2	71-9	57-2
50 000	1500000	45-9	40-6	68-6	80-2	72-9 ’
100 000	3 000000	54-4	49-8	82-1	80-X	80-1
300 000	9 000 000	64-4	61-1	90-0	80-o	80-0
1 000 000	30 000000	69-0	68-0	900	80-o	80-0

b) Makar utan barn.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 % j
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundcn
2 000	60 000	212	I kronor 112 i 250	298	328
5 000	150 000	975	808	1299	1546	1427
10 000	300 000	2558	2 209	3531	4 845	4025
20 000	600 000	6 752	5 793	9 662	13490	10 740 i
50 000	1 500 000	22 476	19696	33405	40 200	35 303 i
100000	3 000 000	53793	48 931	80 920	80 200	80 200
300 000	9 000000	192 432	182 208	270100	240 200	240 200
1000 000	30 000 000	689 152	678 927	900 100	800 200	800100
2 000	60 000	10-6	I proc 5-7	e n t 12-5	14-9	16-4
5 000	150 000	19-5	16-2	26-0	30-9	28-5
10000	300 000	25-6	22-1	35-3	48-4	40-2
20 000	600 000	33-8	29-0	48-3	67-4	53-7
50 000	1500000	45-0	39-4	66-8	80-4	70-6
100000	3000000	53-8	48-9	80-9	80-2	80-2
300 000	9 000 000	64-1	60-7	90-0	80-1	80o
1000 000	30 000 000	68-9	67-9	90-0	80-0	80-0 |

Kungi. Maj.ts proposition nr 212.

435

Avd. C. Marginalskatt (total beskattning).
Tab. 7. Inkomst av arbete.

1 Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 %
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson- Sundén
		a) Ensamstående.
1000	12-70	12oo	14-38	11-00	11-00
2 000	15-86	14-24	22-47	17-oo	20-00
3000	14-86	15-86	22-48	20-oo	23-10
4 000	14-86	15-40	22-48	23-60	24-20
5 000	15-94	14-86	24-73	26-40	26-40
6 000	16-60	14-86	26-25	28-60	28-60
8 000	17-80	15-94	28-75	30-80	30-80
10 000	19-80	16-60	30-75	33-00	33-00
12 000	21-80	17-80	33-75	34-00	31-60
15 000	21-80	19-80	36-25	35-20	31-60
20000	24-22	21-80	39-48	42-40	37-60
25 000	24-22	23-02	39-48	46-00	38-80
30 000	27-82	24-22	45-78	46-00	40-60
40 000	27-82	24-22	48-48	50-50	46-00
50000	. 31-42	27-82	52-08	55-oo	50-50
100 000	35-02	33-82	58-38	59-50	54-10
150000	38-62	35-02	65-13	64-00	64-00
| 200000	38-62	38-62	65-13	64-00	64-00
300 000	42-22	38-62	71-88	73-00	69-40
500 000	42-22	42-22	71-88	73-00	69-40
1000 000	42-22	42-22	71-88	73-00	69-40
		b) Makar utan	barn.
1000	5-oo	3-oo	5-oo	5-00	5-oo
2 000	12-16	10-00	15-10	10-00	10-oo
3000	14-32	12-16	20-20	14-00	14-oo
4 000	14-86	12-16	21-47	19-00	19oo
5 000	14-86	14-86	21-47	19-90	19-90
6 000	15-94	14-86	23-72	20-80	20-80
8 000	15-94	14-86	23-72	24-40	24-40
10 000	17-02	15-94	25-97	26-20	26-20
12 000	18-82	15-94	27-77	28-00	28-00
15 000	20-62	17-02	31-37	31-60	31-60
20000	24-22	19-82	39-47	38-80	35-20
25 000	24-22	20-62	39-47	42-40	38-80
30000	26-22	24-22	42-97	46-00	40-60
40 000	27-82	24-22	45-77	50-50	46-00
50 000	31-42	27-82	52-07	55-00	50-50
100 000	35-02	31-42	58-37	59-50	55-oo
150 000	38-62	35-02	65-12	64-oo	64-oo
200000	.38-62	38-62	65-12	64-oo	64-00
300000	42-22	38-62	71-87	73oo	69-40
500 000	42-22	42-22	71-87	73-00	69-40
1 000 000	42-22	42-22	71-87	73-00	69-40

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Inkomst	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100 % Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Sundén
		c) Makar med tre barn.
1000	_	—	—	—	—
2 000	5-00	5-00	5-oo	5-oo	5-oo
3000	12-00	5-oo	12-00	21-00	12-00
4 000	12-16	10-00	15-io	19-20	19-oo
5 000	12-16	10-oo	17-10	21-90	21-90
6 000	12-10	12-16	15-io	20-80	20-10
8 000	14-86	12-16	21-48	24-40	22-60
10 000	15-91	12-16	23-73	26-20	24-40
12 000	16-90	14-86	25-73	28-00	26-20
15 000	18-82	15-94	29-78	33-60	33-60
20 000	20-62	17-02	33-63	38-80	35-20
25 000	24-22	20-62	39-48	42-40	35-20
30 000	24-22	20-62	39-48	46-00	38-80
40000	27-82	24-22	45-78	50-50	46-oo
50 000	31-42	27-82	52-08	55-00	46-oo
100 000	35-02	31-42	58-38	59-50	55-00
150 000	38-62	35-02	65-13	64-00	64-00
200 000	38-62	38-62	65-13	64-00	64-00
300 000	42-22	38-62	71-88	73-00	69-40
500 000	42-22	42-22	71-88	73-00	69-40
1 000 000	42-22	42-22	71-88	73-00	69-40

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

437

Marginalskatt.

Tab. 8. Lika delar inkomst av arbete
och kapital å 31/» %•

: Inkomst	För- mögen- het	År 1039	År 1947	Förslag: Uttag 100 % Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Andersson-! Sundén j
			a) Ensamstående
2 000	30 000	17-98	15-78	27-80	26-00	27-50
5 000	75 000	20-26	17-40	30-77	35-40	35-40
10 000	150 000	28-38	21-58	41-53	51-00	45-00
20 000	300 000	33-30	28-16	50-25	69-40	55-60
50 000	750 000	41-30	34-80	67-25	82-00	68-50
100 000	1500 000	50-80	43-80	80-25	86-50	76-00
300 000	4 500 000	54-80	51-80	87-75	*80-00	90-40
! 1000 000	15 000 000	54-80	51-80	87-75	*80-00	*80-oo
			b) Makar utan barn
2 000	30 000	14-20	13-70	19-88	19-oo	17-5°
5 000	75 000	19-60	19-40	28-25	28-90	28-90
10 000	150 000	25-80	19-60	37-75	44-20	38-20
20 000	300 000	33-30	25-80	50-25	65-80	53-20
50000	750 000	41-30	34-80	67-25	82-00	68-50
100 000	1500 000	50-80	43-80	80-25	£6-50	76-00
300 000	4500 000	54-80	51-80	87-75	*80-00	90-40
1000 000	15 000 000	54-80	51-80	87-75	*80-oo	*80-oo

* Spärregel tillämpad.

438

Kungl. Majds proposition nr 212.

Marginalskatt.

Tab. 9. Inkomst av kapital å 3 x/3 %.

Inkomst	För- mögen- het	År 1939	År 1947	Förslag: Uttag 100)» j Skatt minus barnbidrag
a) nominell beräkning	b) real-beräkning	Prop.	Sundén
			a) Ensamstående
2 000	60 000	24-62	21-20	35-17	35-00	i 38oo
5 000	150 000	32-98	25-06	45-22	62-40	50-40
10 000	300 000	43-54	30-56	59-07	87-00	69-oo
20 000	600 000	47-96	41-38	68-30	96-40	73-60
50000	1500 000	64-96	50-98	96-10	*80-20	92-50
100000	3 000 000	70-96	57-38	106-30	*80-10	*80-io
300 000	9 000 000	75-76	66-18	*90-00	*80-io	*80-oo
1000 000	30 000 000	75-76	66-18	*90-oo	*80-oo	*80-oo
			b) Makar utan barn		1
2 000	60 000	19-30	16-70	24-92	28-oo	28-oo 1
5 000	150 000	29-92	21-94	40-30	55-90	43-90 !
10 000	300 000	38-36	26-10	52-70	80-29	62-20
20 000	600 000	43-90	32-98	64-30	92-80	71-20
50 000	1500 000	56-ög	43-78	87-70	*80-40	92-50 |
100 000	3000 000	66-16	52-58	101-50	*80-20	97-00
300 000	9 000 000	70-96	61-38	*90-oo	*80-io	*80-oo
1000 000	30000 000	70-96	61-38	*90-oo	*80-00	*80-oo

* Spärregel tillämpad.

Kunffl. Maj:ts proposition nr 212. 439

Innehållsförteckning.

Sid.

Författningstext....................................................... 2

I. Inledning........................................................ 84

II. Allmänna synpunkter ............................................ 86

Huvuddragen av beredningens förslag och däremot anförda reservationer 86

Remissyttrandena över beredningens förslag.......................... 90

Departementschefen.............................................. 112

Departementsförslaget ............................................ 12.1

Skattesänkningens omfattning.............................. 129

III. Familjebeskattningen.............................................. 181

1. Historik, det nya ortsavdragssystemets verkningar å skatteunder laget

m. .................................................. 181

2. Barnavdragens avskaffande .................................... 135

3. Bankningens avskaffande ...................................... 153

4. Ortsavdrag för gift skattskyldig ................................ 153

5. Ortsavdrag för ensamstående skattskyldig............. 159

6. Ortsavdrag för ogift (och jämställd) skattskyldig med barn.......... 165

7. Särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru .................... 170

IV. Skattesystem och skatteskala för inkomstbeskattningen av fysiska personer.. 184

1. Gällande bestämmelser ........................................ 184

2. Skattens rörlighet ............................................ 185

3. Skatteskalan................................................. 188

V. Inkomstbeskattningen av juridiska personer .......................... 221

1. Gällande bestämmelser ........................................ 221

2. Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda.......... 222

3. Inkomstbeskattningen av livförsäkringsanstalter.................... 250

4. Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer ................ 252

VI. Förmögenhetsbeskattningen ........................................ 253

1. Gällande bestämmelser ........................................ 253

2. Förmögenhetsbeskattningen av fysiska personer.................... 254

3. Vissa juridiska personers skattskyldighet för förmögenhet.......... 288

4. Jämförelse med inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i vissa andra

länder .................................................... 289

440 Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Sid.

VII. Engångsskatt ä förmögenhet........................................ 296

VIII. Arvs- och gåvobeskaltningen m. m................................... 299

Gällande bestämmelser............................................ 299

Beredningens förslag.............................................. 300

Remissyttrandena över beredningens förslag till kvarlåtenskapsskatt .... 302

Departementschefen .............................................. 342

Jämförelse med arvsbeskattningen i vissa andra länder............... 349

IX. Specialmotivering ................................................ 353

1. Kommunalskattelagen.......................................... 353

2. Förordningen om statlig inkomstskatt............................ 353

3. Förordningen om statlig förmögenhetsskatt ...................... 355

4. Taxeringsförordningen.......................................... 357

5. Kupongskatteförordningen...................................... 358

6. Förordningen om kvarlåtenskapsskatt............................ 359

7. Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt........................ 378

X. Departementschefens hemställan .................................... 379

Bihang............................................................ 381

477701. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.