Kungl. Maj:ts proposition Nr 214

Proposition 1928:214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Nr 214.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till taxeringsförordning;
given Stockholms slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till taxeringsförordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst, Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml.

181 häfl. (Nr 2U.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Förslag

till

T axeringsf örordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande stadganden.

1 $•

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordningarna
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om kommunal progressivskatt och
om utjämningsskatt samt enligt lagen om skogsaccis verkställes av särskilda
heskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

Angående skyldighet för vissa i denna förordning omförmälda beskattningsnämnder
att taga befattning med frågor om avgiftsplikt enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring stadgas i nämnda lag.

1 mom. I denna förordning förstås med

allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas
år 1933 och därefter vart femte år;

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas
de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt,
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till kommunal progressivskatt
och till utjämningsskatt; samt

virkestaxering: taxering till skogsaccis.

Särskild fastighetstaxering, taxering för inkomst eller förmögenhet sam
virkestaxering sammanfattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun
hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter
de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunder.

Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt
skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats
utan att vara härstädes bosatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

3 mom. Där ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i
denna förordning med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl
överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl kamreraren vid
överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, enligt 16 § 1 mom.
förordnat allmänt ombud bos den mellankommunala prövningsnämnden
ävensom i 16 § 2 mom. omförmäld tjänsteman. Med vederbörande länsstyrelse
avses, försåvitt fråga är om den mellankommunala prövningsnämnden,
överståthållarämbetet.

2 KAP.

Om beskattningsnämnder.

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden.

3 §.

1 mom. Beskattningsnämnder vid allmän fastighetstaxering äro i första
instans

å landet: beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering, och
fastighetstaxering snämnder, som besluta om taxering; samt

1 städerna: fastighetstaxer ing snämnder, som omedelbart verkställa taxering.

Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden
äro beredning sdistrikt och fastighetstaxering sdistrikt.

Över dessa nämnder äro fastighetsprövningsnämnder.

Varje län utgör för sig ett pr övning sdistrikt med en fastighetsprövningsnämnd.
Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt. Där tjänstgör
den i 2 mom. omförmälda prövningsnämnden för staden såsom fastighetsprövningsnämnd.

2 mom. Beskattningsnämnder vid årlig taxering äro i första instans
taxeringsnämnder, var och en inom sitt taxering sdistrikt. En taxeringsnämnd
i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet att, utöver
nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd
(den gemensamma taxeringsnämnden) handlägga ärenden, som
avses i 77 § 2 mom.

Över dessa nämnder äro prövning snämnder.

Varje län utgör för sig ett prövningsdistrikt med en länspr övning snämnd.
Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd
(Stockholms stads prövningsnämnd).

Därjämte finnes en för hela riket gemensam prövningsnämnd (den mellankommunala
prövningsnämnden).

3 mom. Förutom de prövningsnämnder, som omtalas i 1 och 2 mom.,
skola finnas dels för varje prövningsdistrikt en särskild prövningsnämnd

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

dels för hela riket en gemensam särskild mellankommunal prövningsnämnd.

4 *.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes
av länsstyrelsen senast den 31 augusti samt indelning i taxeringsdistrikt för
årlig taxering senast den 30 november året näst före taxeringsåret.

Distrikten skola givas den omfattning, som betingas av vederbörande
nämnds arbetsuppgifter och anses lämplig för arbetets behöriga slutförande inom
därtill anslagen tid. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen uppdela kommun
i två eller flera distrikt eller förena två eller flera kommuner å landet till ett
distrikt. Fastighetstaxeringsdistrikten å landet skola göras så stora, omständigheterna
lämpligen medgiva, och alltid omfatta flera beredningsdistrikt;
ett beredningsdistrikt må ej uppdelas mellan olika fastighetstaxeringsdistrikt.
I särskilda fall må länsstyrelsen vid uppdelning av kommun i flera taxeringsdistrikt
förordna, att vid taxering för inkomst eller förmögenhet beträffande
viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga eller vid särskild fastighetstaxering
eller vid virkestaxering annan indelning skall tillämpas än som
föreskrives för taxeringen i övrigt.

Innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad distriktsindelning, skall, utom
vad angår Stockholm, yttrande från magistraten eller stadsstyrelsen infordras.

Nämnder för allmän fastighetstaxering.

5 §.

1 mom. Beredningsnämnd består av ordförande, förordnad av länsstyrelsen,
och ledamöter, valda kommunvis till ett antal, som i samband med
indelningen i beredningsdistrikt bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn
till beredningsdistriktets storlek och under iakttagande att ledamöterna
skola vara minst fyra och, om distriktet består av mer än en kommun,
minst två från varje kommun.

Ordföranden förordnas i samband med indelningen i beredningsdistrikt.

Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall
förrättas senast den 15 oktober året näst före taxeringsåret. Om utgången
av valet skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre
de valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter må anföras hos
länsstyrelsen senast före klockan tolv å femtonde dagen efter valets förrättande
eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter; och skall i
övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i förordningen om
kommunalstyrelse på landet är stadgat angående besvär över kommunalstämmas
eller fullmäktiges beslut. Finner länsstyrelsen anledning förordna
om nytt val på grund därav, att vid valet någon grupp av skattskyldiga
icke, på sätt i 12 §. 1 mom. andra stycket sista punkten sägs, blivit till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

börligen företrädd, har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många
ledamöter för varje grupp skola väljas. Varder det därefter företagna
valet överklagat och befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen
utse ledamöter i nämnden.

över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

3 mom. Vid det tillfälle, då val av ledamöter i beredningsnämnden verkställes,
må bland dem väljas en för varje kommun eller, där kommun omfattar
flera beredningsdistrikt, en för varje distrikt att på kommunens bekostnad
deltaga uti det i 59 § 1 mom. omförmälda sammanträdet.

6 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt å landet
sex och i stad fyra ledamöter.

Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i
fastighetstaxeringsdistrikt.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen, och i övrigt inträda i
nämnden:

d landet:

a) två av länets landsting valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande eller, där denne förordnats
att vara ordförande i fastighetstaxeringsnämnden, annan, som av länsstyrelsen
utses i hans ställe; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall hava tjänstgjort
i beredningsnämnd inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landsting valda i hela taxeringsdistriktet,
beredningsnämndsordföranden eller den i hans ställe utsedda
ledamoten, då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens beredningsdistrikt,
samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastighet
inom kommun, för vilken de valts; samt

1 stad:

tre av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän
rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för
varje ledamot, förrättas av landsting å lagtima möte, av kommunalstämma
eller kommunalfullmäktige i december månad och av stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga i september månad året näst före taxeringsåret.

Om utgången av val, som förrättats av landsting, underrättas såväl de
valda som länsstyrelsen. Om övriga i denna paragraf omförmälda val har
den som därvid fört ordet att underrätta ej mindre de valda än även ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden och länsstyrelsen.

2 mom. Över kommuns val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

må besvär anföras i enahanda ordning, som i 5 § 2 mom. första punkten
sägs. Vad i övrigt finnes stadgat i samma mom. skall hava motsvarande
tillämpning å här ifrågavarande val.

7 §•

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd i län skall bestå av minst tolv, högst
tjugufyra ledamöter. Ledamöterna utses av länsstyrelsen senast den 15
april under taxeringsåret

till hälften bland dem, som deltagit i fastighetstaxeringsnämndernas arbete
efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landsting,

till en fjärdedel bland dem, som deltagit i samma arbete efter val av
kommun, samt

till en fjärdedel bland personer inom länet, vilka icke deltagit i nämnda
arbete men genom sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga
om fastighetsvärdering.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsvarande
minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med fastighetsprövningsnämnd i län skall
landshövdingen vara ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Vid förfall för landshövdingen skall efter nämndens
val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest vid
sådant val särskild ordförande erfordras, skall ordet föras av landskamreraren.

Nämnder för årlig taxering.

8 %.

1 mom. Taxeringsnämnd består av ordförande och ledamöter.

2 mom. Länsstyrelsen förordnar årligen i samband med indelningen i
taxeringsdistrikt dels ordförande i taxeringsnämnden och dels en person att
i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden.

3 mom. Därjämte skola ledamöter i taxeringsnämnden ävensom suppleanter,
en för varje ledamot, väljas under december månad för nästkommande
år å landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas,
av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige icke
finnas, av allmän rådstuga. Antalet här avsedda ledamöter skall, om taxeringsdistriktet
består av en kommun eller del av kommun, bestämmas i
sammanhang med valet och utgöra minst tre, högst åtta. Består taxeringsdistriktet
av två eller flera kommuner, bestämmes antalet ledamöter från
varje kommun av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt
under iakttagande att ledamöterna skola vara högst fyra från
varje kommun, dock sammanlagt högst tio.

4 mom. Vid det tillfälle, då val av ledamöter i taxeringsnämnden
verkställes, skall bland dem väljas en för varje kommun eller, där kommun

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

omfattar flera taxeringsdistrikt, en för varje distrikt att fullgöra de åligganden,
som enligt 81 § ankomma på sådan ledamot.

.5 mom. Om utgången av de i 3 och 4 mom. omförmälda val skall den
som därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de valda än även
ordföranden i taxeringsnämnden.

över valen må besvär anföras i enahanda ordning, som i 5 § 2 mom.
första punkten sägs. Vad i övrigt finnes stadgat i samma mom. skall hava
motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

6 mom. Vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, då fråga är om taxering
av virke, för vilket skogsvårdsavgift enligt vad därom är särskilt stadgat
skall ingå till domänstyrelsen, vederbörande överjägmästare må senast den
15 februari under taxeringsåret utse ett ombud (skogsvårdsombud) med
rättighet att vid virkestaxering deltaga i taxeringsnämndens överläggningar
men icke i dess beslut.

Har skogsvårdsombud utsetts, åligger det skogsvårdsstyrelsen eller överjägmästaren
att ofördröjligen därom underrätta ej mindre ombudet än även
ordföranden i taxeringsnämnden och länsstyrelsen.

9 §.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd
skola bestå av minst åtta, högst femton ledamöter, vilka utses årligen av
länsstyrelsen bland personer, som äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd
inom prövningsdistriktet. Minst halva antalet skall utses bland dem, som
jämlikt 89 § därtill föreslås.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsvarande
minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med länsprövningsnämnd skall landshövdingen
och vid sammankomst med Stockholms stads prövningsnämnd överståthållaren
eller, om han icke är tillstädes, underståthållaren vara ordförande
med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Vid
förfall för landshövdingen eller för över- och underståthållaren skall efter
nämndens val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest
vid sådant val särskild ordförande erfordras, skall ordet föras av landskamreraren.

10 %.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och sju
ledamöter, vilka årligen utses av Kungl. Maj:t. En av ledamöterna skall
förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans
ställe. För varje ledamot utser Kungl. Maj:t en suppleant.

Varje länsstyrelse skall årligen i skrivelse, som senast den 31 maj insändes
till finansdepartementet, nämna två personer, lämpliga att deltaga i den
mellankommunala prövningsnämndens arbete. Bland de sålunda nämnda
utser Kungl. Maj:t minst fyra av ledamöterna samt deras suppleanter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

11 %.

1 mom. De särskilda prövningsnämnderna i prövningsdistrikten bestå av
tre ledamöter, vilka den ordinarie prövningsnämnden utser inom sig. I enahanda
ordning utses två suppleanter.

Å dessa prövningsnämnder skola bestämmelserna i 9 § 2 mom. hava motsvarande
tillämpning.

2 mom. Den särskilda mellankommunala prövningsnämnden utgöres av
dels ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden eller vid
förfall för honom vice ordföranden, dels två ledamöter, vilka den ordinarie
nämnden utser inom sig. För ledamöterna utses i enahanda ordning två
suppleanter.

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser.

12 §.

1 mom. Till medlemmar och suppleanter i beskattningsnämnderna böra
utses redliga och allmänt aktade personer, som kunna antagas besitta nödig
insikt och erfarenhet för taxeringens verkställande.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är inom
kommunen mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller suppleant
i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kommun
inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än den, som
tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän kommunalskatt
till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna, erlagt desamma.
Vid kommuns val av ledamöter i nu omförmäld nämnd skall därjämte
tillses, att om möjligt såväl ägare eller brukare av fastighet som
rörelseidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte och
stämma i nämnden samt att, såvitt möjligt är, kännedom om distriktets
olika delar kommer att förefinnas inom densamma.

2 mom. Ej må annan avsäga sig uppdrag såsom ordförande, ledamot
eller suppleant i beskattningsnämnd än:

kvinna;

ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

den som är boende utom vederbörande nämnds distrikt;

den som under minst fyra av de sju närmast före taxeringsåret förflutna
åren tjänstgjort såsom medlem i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd;

den som uppnått sextio års ålder; samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

(len som eljest uppgiver hinder, vilket beträffande den som förordnats av
länsstyrelse godkännes av länsstyrelsen och beträffande annan godkännes av
den kommun eller det landsting, som förrättat valet.

3 mom. Medlem i beskattningsnämnd skall vara svensk medborgare.

Ej må sådant uppdrag utövas av den som är omyndig eller försatt i
konkurstillstånd, ej heller av den som är förklarad ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller som eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning eller som genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan
påföljd, eller som är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

13 §.

1 mom. Avgår medlem eller suppleant i beskattningsnämnd, innan tjänstgöringstiden
är till ända, skall efterträdare till honom för den återstående
tiden förordnas eller väljas i enahanda ordning, som gällt för förordnande
eller val av den avgångne.

2 mom. Utebliver kommunvald ledamot i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd
eller i taxeringsnämnd eller landstingsvald ledamot i fastighetstaxeringsnämnd
från utlyst sammanträde och finnes icke utsedd suppleant
för tillfället att tillgå, äga nämndens vid sammanträdet närvarande
medlemmar att, om det för taxeringsförrättningens fortgång erfordras, inkalla
annan till ledamot valbar person att i förrättningen deltaga.

14 §.

1 mom. Beskattningsnämnd så ock ordförande i taxeringsnämnd må
för utförande av sitt uppdrag i mån av behov åtnjuta biträde av sakkunnig,
som, då fråga är om biträde åt beskattningsnämnd i första instans
eller om biträde åt ordförande i taxeringsnämnd, tillkallas av vederbörande
ordförande efter samråd med landskamreraren, men då fråga är om
biträde åt fastighetsprövningsnämnd, länsprövningsnämnd eller Stockholms
stads prövningsnämnd, förordnas av länsstyrelsen samt, då fråga är om
biträde åt den mellankommunala prövningsnämnden, utses av nämnden.
Finner landskamrerare nödigt att vid handläggning av taxeringsfrågor anlita
biträde av sakkunnig, må han själv tillkalla sådan.

2 mom. Länsstyrelsen skall, under iakttagande av de närmare föreskrifter
Kungl. Maj:t finner nödigt meddela, träffa avtal med erforderligt antal i
bokföring och i skogshantering sakkunniga personer att, då de därtill kallas
lämna biträde, som i 1 mom. sägs. Landskamreraren meddelar de sakkunniga
nödiga anvisningar för fullgörandet av deras uppdrag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

15 $.

1 mom. I Stockholm må överståthållarämbetet förordna tjänstemän hos
ämbetet att biträda beskattningsnämnderna i första instans på sätt i 108 §
sägs. För samma ändamål må i annan stad magistraten eller stadsstyrelsen
samt i köping eller landskommun kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa till förfogande för beskattningsnämnderna i första
instans ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som därtill godkännas
av länsstyrelsen. Sådant godkännande må lämnas för högst tre år i sänder.
Lämnat godkännande kan av länsstyrelsen när som helst återkallas.

2 mom. Ordförande i beskattningsnämnd i första instans äger anlita
skrivbiträde, som av ordföranden tillkallas. Vid uppläggandet och kompletterandet
av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd och
taxeringsnämnd i stad, där magistrat finnes, skall erforderligt biträde lämnas
av uppbörds- eller annan tjänsteman, som ställes till förfogande i Stock- «
holm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten.

16 §.

1 mom. Kungl. Maj:t förordnar årligen en person att vara allmänt ombud
hos den mellankommunala prövningsnämnden med skyldighet att fullgöra
de åligganden, som hos annan prövningsnämnd ankomma på landskamreraren,
och ställer till hans förfogande lämpligt antal biträden. Kungl.
Maj:t utser protokoll- och längdförare hos nämnden.

2 mom. Där så anses oundgängligen nödvändigt, må länsstyrelse ävensom
överståthållarämbetet, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person
med länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller
vissa grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt denna
förordning åvila landskamreraren och kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden.

3 KAP.

Om uppgifter till ledning vid taxering.

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.

17 $.

1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet,
med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 mom. eller 5 § 4 mom. kommunalskattelagen,
av fastighetens ägare utan anmaning avgivas deklaration (allmän
fastighetsdeklaration). Därest fastighet innehaves av någon, som enligt
13 § kommunalskattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe
skattskyldig, skall vad nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens
areal av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

ringsvärde, den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och därmed
jämförlig avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande
särskilda förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens
dränering, kreatursbesättningen och skogen.

Är jordbruksfastighet upplåten på arrende, skall nu föreskriven deklarationsskyldighet
i fråga om åkerjordens användning och dess dränering samt
om kreatursbesättningen åvila arrendatorn i stället för ägaren eller innehavaren.

Kungl. Maj:t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsdeklaration
utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för
statistiskt ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration skall avgivas å blankett enligt formulär,
som i enlighet med vad nu sagts fastställes av Kungl. Maj:t.

2 mom. Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före
taxeringsårets ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller
därmed likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren
eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan
till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet eller fastighetstaxeringsnämnds
ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall, då
genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift företes.

3 mom- Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av
fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift
jämväl angående andra förhållanden än dem, som finnas angivna i deklarationsformuläret.

18 %.

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skola vidare följande handlingar
utan anmaning avlämnas:

a) av häradsskrivare eller vederbörande tjänsteman i annan stad än Stockholm: de

till honom, enligt vad därom är särskilt stadgat, från domaren å
landet och rätten i stad överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från
och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering senast
ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas; samt

b) av liypoteksinrättning:

uppgift å det värde, vartill i hypoteksinrättningen till belåning anmäld
fastighet blivit uppskattad vid värdering, som blivit för dylikt låns
erhållande anställd och godkänd under tiden från och med den 1 juli året
näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med
den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas.

Efter anmaning skall av brandförsäkringsanstalt lämnas uppgift rörande
försäkringsvärdet å byggnader, som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

19 §.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant kan anses nödigt eller
lämpligt, i fråga om enskilda skogar med inskränkt dispositionsrätt, för vilka
nyare hushållningsplaner finnas upprättade, från vederbörande revirförvaltare,
i god tid innan de i 58 § 1 mom. andra stycket omförmälda längderna
skola upprättas, infordra för taxeringen erforderliga uppgifter ur hushållningsplanerna.

20 §.

1 mom. Allmän fastighetsdeklaration samt uppgift enligt 18 § första
stycket skola avlämnas senast den 15 september året näst före det, då allmän
fastighetstaxering skall äga rum, och ingivas:

när fråga är om deklaration,

beträffande fastighet å landet: till ordföranden i beredningsnämnden för
det heredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen
i det län, där fastigheten är belägen;

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och
beträffande fastighet i annan stad: till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
för det distrikt, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller
länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; samt,
när fråga är om uppgift enligt 18 § första stycket,
beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och
beträffande fastighet annorstädes: till länsstyrelsen i det län, där fastigheten
är belägen.

2 mom. Uppgift eller upplysning till ledning vid allmän fastighetstaxering,
som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom den i anmaningen
angivna tid till den som utfärdat anmaningen.

3 mom. Uppgifter enligt 18 § första stycket skola vid avlämnandet vara
ordnade kommun- eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag
eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje
grupp av uppgifter avser.

21 §.

Underlåter någon, som är skyldig avgiva allmän fastighetsdeklaration, att
inom föreskriven tid avgiva sådan deklaration, och efterkommer han icke
heller anmaning att fullgöra berörda skyldighet, må för deklarationens
införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen, som, därest deklarationen
prövas vara för fastighetstaxeringen erforderlig, äger förelägga den försumlige,
därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite. Länsstyrelsen
äger meddela vitesföreläggande jämväl då hypoteksinrättning icke
inom föreskriven tid avlämnat uppgift enligt 18 § första stycket och tillika
underlåtit att efterkomma anmaning att avlämna sådan uppgift. Krono- eller
stadsbetjänt, som verkställer delgivning av dylikt föreläggande, äger att därför
av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning, då anmaning att förete
överlåtelsehandling enligt 17 § 2 mom. eller att avlämna uppgift enligt 17 §
3 mom. eller 18 § andra stycket icke efterkommits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering.

22 §.

1 mom. Har vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering icke äger
rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att
böra jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av nytt
taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare skyldig
att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det året avgiva
deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighetstaxering
behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera
ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare
eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Maj:t, och innehålla upplysning om det förhållande,
som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i erforderliga
delar sådana uppgifter beträffande fastigheten, som omförmälas i 17 § 1 mom.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av
fastighet, även om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom.
föranleder deklarationsskyldighet, icke förelegat, skyldig avgiva särskild fastighetsdeklaration
rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter
anmaning skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift
jämväl angående andra förhållanden än dem, som angivas i deklarationsformuläret.

23 §.

Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid
särskild fastighetstaxering avlämna uppgift, som i 18 § andra stycket sägs.

24 §.

1 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som jämlikt 22 § 1 mom. skall
avgivas utan anmaning, skall avlämnas senast den 15 februari under taxeringsåret
och ingivas antingen direkt till ordföranden i taxeringsnämnden
för det distrikt, där fastigheten är belägen, eller, beträffande fastighet i
Stockholm, till överståthållarämbetet och, beträffande fastighet utom Stockholm,
till länsstyrelsen i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den
stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där fastigheten är belägen.

2 mom. Särskild fastighetsdeklaration på grund av 22 § 2 mom. samt
annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering,
som på grund av anmaning skall avgivas, avlämnas inom den i anmaningen
angivna tid till den som utfärdat anmaningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

25 §.

Underlåter någon att behörigen avlämna särskild fastighetsdeklaration
eller annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering,
skola stadgandena i 21 § hava motsvarande tillämpning.

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet.

Uppgifter till ledning för egen taxering.

26 $.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration) nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt ekonomisk
förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskattningsåret
haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande
inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller enligt 12 § nämnda förordning
är skattskyldig för förmögenhet;

2) fysisk person, därest han antingen

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; eller

b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt förmögenhet,
för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, och i
sådant fall tillika hans enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade
inkomst i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt beräknade taxerade inkomst jämte en sextiondel av
förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600 kronor
och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, om han
under beskattningsåret varit gift, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst
och förmögenhet, även till sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet,
däröver förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Har skattskyldig
barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i fråga om
svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, så ock i
fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de varit
svenska medborgare och bott hos honom, så anses, som om de varit bosatta
här i riket. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande makts
härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller
konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock sådan
persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest de bott hos
honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tillämpningen
av vad i första stycket under 2) b) är stadgat icke hava varit här i riket
bosatta.

Avlider skattskyldig, skall i fråga om deklarationsskyldighet för oskift
dödsbo efter honom, försåvitt angår det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffade, tillämpas vad som skolat gälla för den avlidne.

2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna
i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tilllämpning
av bestämmelsen i 1 mom. första stycket under 2) b) så anses, som
om dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar
lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift
härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning,
eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 § stadgas.

27 §.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett
enligt formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes i anslutning till här
nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration jämlikt 26 §
2 mom. infordrats av ordförande i taxeringsnämnd, de erforderliga upplysningarna
meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å deklarationsblankett
och därå tager den deklarationsskyldiges underskrift.

28 §.

Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdeklaration.

Deklarationsskyldig, som är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall avgiva dels i den kommun, där han är mantalsskriven
eller utan att vara mantalsskriven är skattskyldig till sådan skatt, allmän
självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatt och till kommunal
inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, där
han är. skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration
till ledning vid taxering till sådan skatt. Deklarationsskyldig, som icke är
skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal
inkomstskatt.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, och är deklarationsskyldig skattskyldig för inkomst
eller förmögenhet såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen,
skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra
olika taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarations avgivande så anses,
som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

29 $.

1 mom. Allmän självdeklaration skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun, där sådan finnes, och hemvist
därstädes, beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk
person det land, där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande skattskyldig,
som allenast under någon del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift
om den tid, han sålunda haft bostad härstädes;

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattningsåret
åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla,
i vilken fastighet, underkastad fastighetsskatt, ingått, särskilt angivas
dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde
det året icke varit fastigheten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets
ingång, dels ock, därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under
hela beskattningsåret eller fastigheten ingått däri endast till viss del, huru
lång tid eller till vilken del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan;

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla;

4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid
taxeringen;

5) de särskilda kommuner och de särskilda administrativa områden inom
kommun, där inkomsten bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontor
funnits, och om huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges
åsikt belöper å varje kommun eller område; ävensom

6) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,
om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl uppgiva
sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över vilken
förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten andra
maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Hå skattskyldig skall
taxeras för barns förmögenhet, skall uppgift lämnas jämväl om barnets tillgångar
och skulder.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de avseenden,
som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Därjämte skall av svenskt försäkringsaktiebolag meddelas uppgift om vad
som av bolagets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.

bara inkomst belöper å aktieägarna i denna deras egenskap och vad som
belöper å försäkringstagarna.

Svenskt aktiebolag så ock svenskt solidariskt bankbolag skall tillika i
allmän självdeklaration lämna uppgift om bolagets kapital. Har nu nämnt
bolag haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt 7 § g) förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skatteplikt icke föreligger, skall
bolaget lämna uppgift jämväl om utdelningens belopp.

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, skall
i allmän självdeklaration i stället för uppgifter enligt första stycket punkterna
3) och 5) lämna uppgift å premieinkomsten här i riket, fördelad å dels
livförsäkring, dels sjöförsäkring, dels brandförsäkring och dels annan försäkring
samt uppgift å den eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten)
haft kontor, samt, då flera kontor funnits, uppgift å de vid varje
kontor influtna premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring.

2 mom. Särskild självdeklaration skall för den kommun eller, i fall som
avses i 28 § tredje stycket, det distrikt, deklarationen avser, innefatta de
uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen eller distriktet; och
skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration
är stadgat.

30 §.

Självdeklaration av den, som inom mer än en kommun drivit rörelse av
nedan angiven beskaffenhet, skall till ledning vid inkomstens fördelning på
olika kommuner innehålla följande särskilda uppgifter, nämligen:

i fråga om bankrörelse:

uppgift genom utdrag av de särskilda kontorens månadsrapporter angående
balansen på in- och utlåningsräkningarna vid varje månads slut,
utelöpande postremissväxlar oberäknade;

i fråga om annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med
värdepapper:

summan av alla intäkter i rörelsen ävensom de vid varje kontor influtna
bruttointäkterna;

i fråga om jordstyckningsföretag:

sammanlagda beloppet av köpeskillingarna för alla under beskattningsåret
försålda fastigheter och köpeskillingarnas fördelning å fastigheterna inom
varje kommun;

i fråga om företag, vilket avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,
gas eller elektrisk kraft:

den eller de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk funnits, där
vatten, gas eller elektrisk kraft mottagits i eller levererats från ledning för
partidistribution och där vatten, gas eller elektrisk kraft förbrukats, bruttointäkterna
inom varje särskild kommun, där förbrukning ägt rum, ävensom,
i förekommande fall, de övriga omständigheter, som enligt punkt 2
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 häft. (Nr 21b.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

anvisningarna till 58 § koxnmunalskattelagen äro av betydelse för inkomstens
fördelning på olika kommuner;

i fråga om järnvägsdrift :

beloppet av den skattskyldiges utgifter för avlöningsförmåner samt dessa
utgifters fördelning på de kommuner, genom vilka järnvägen framgår, och
på den kommun, där järnvägen haft huvudkontor, ävensom varje stations
traflkvärde; samt

i fråga om spårvägsdrift eller linjetrafik med omnibus:

sammanlagda antalet tillryggalagda vagnkilometer och vagnkilometertalet
inom varje kommun, där spårvägen framdragits eller linjetrafik ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall gälla jämväl i fråga om inom kommun
beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskattningsrätt.

31 §.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig
kontroll, så ock vid självdeklaration för annan deklarationsskyldig, som under
beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skall för tid,
som deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående
balansräkning samt av vinst- och förlusträkning, där sådan föres.

För verk eller bolag, som nyss nämnts, så ock för ekonomisk förening
skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse,
som avgivits för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande förvaltningsberättelse,
som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag
eller ekonomisk förening att avgiva.

För inländsk försäkringsanstalt skall utan anmaning därjämte avlämnas
bestyrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinstoch
förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt
fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats.

32 §.

1 mom. Det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret
föranleder, meddela upplysningar till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i
anmaningen angivits, meddela för egen taxering för inkomst eller förmögenhet
erforderliga upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret.
Dylika upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de infordrats
av taxeringsnämndens ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden.
I sistnämnda händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas
av ordföranden samt undertecknas av den, som meddelat dem.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker, är skyldig att efter anmaning av landskamrerare, i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

(ten utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill
hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§.

Vad nu stadgats skall beträffande skattskyldig, som varit delägare i vanligt
handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, tillämpas jämväl å bolagets eller
rederiets bokföring och handlingar.

Uppgifter till ledning för annans taxering.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje år
utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen

a) av statsdepartement och annan statlig eller kommunal myndighet ävensom
av allmän inrättning eller stiftelse, beträffande tjänsteman eller annan,
som där ägt utbekomma avlöning eller pension:

uppgift för envar angående hans förmåner i avlöning eller pension under
nästföregående år, med särskild upplysning i förekommande fall att med
tjänstebefattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller
inkomst av sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra
liknande ej till beloppet bestämda inkomster;

b) av verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller
blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så oek
av annat bolag eller rederi beträffande dem, som varit anställda hos verket,
bolaget eller rederiet eller därifrån uppburit pension:

uppgift för envar angående hans förmåner, därvid stadgandet under a)
skall hava motsvarande tillämpning;

c) av annan arbetsgivare beträffande dem, som varit anställda i av honom
bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension:

uppgift av enahanda slag, som under b) sägs;

d) av försäkringsanstalt:

uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta från
anstalten, angående livräntans belopp; i fråga om livränta, som utgått på
grund av pupillförsäkring, vilken tagits annorledes än mot engångspremie,
dock allenast om livräntans belopp överstigit 600 kronor;

e) av den som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för utnyttjande
av patent, mönster eller dylikt:

uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften
utbetalts, angående det utbetalta beloppet;

f} av svenskt aktiebolag eller svenskt solidariskt bankbolag, som under
nästföregående år lämnat utdelning till delägarna, ävensom av svensk
ekonomisk förening, som under nämnda år lämnat utdelning å insatser i
föreningen:

1) i fråga om solidariskt bankbolag, ekonomisk förening och sådant aktiebolag,
därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt
till aktien:

uppgift för envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära
utdelning, uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdelningens
belopp;

2) i fråga om annat aktiebolag:

enahanda uppgift, som under 1) sägs, i den mån ägare av aktie eller i
fall, varom förmäles i 38 § 3 mom. kommunalskattelagen, annan, som uppburit
eller ägt uppbära utdelning, är känd.

Beträffande pension, livränta eller gratifikation, som ej uppgått till 200
kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som åtnjutit dylik
pension, livränta eller gratifikation, icke tillika skall uppgivas annan inkomst.
I övrigt må icke vid avgivande av uppgift uteslutas någon förmån.

I uppgift angående utdelning, varom nu nämnts, skall angivas den tidpunkt,
då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Beträffande uppgifter
rörande annan inkomst skall, i de fall då inkomsten avser kortare tid än
helt år, upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken samma inkomst
åtnjutits.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är. Där
så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress
och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans
nationalitet.

34 §.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan
anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet,
nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken uppgift
skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och tillika innehålla
upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets eller
rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet;
samt

b) för varje kommun eller, i fall som avses i 28 § tredje stycket, för
varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla
är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration,
med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å
varje delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt i samma kommun eller samma distrikt,
skall dock uppgift, som i b) avses, icke lämnas för den kommunen eller det
distriktet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall för den tid, uppgiften avser,
fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående'' balansräkning samt av vinstoch
förlusträkning, där sådan föres.

35 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning följande uppgifter avlämnas,
nämligen

a) av arbetsgivare:

uppgift angående avlöningsförmåner, som hos honom åtnjutits av andra
personer än de i 33 § första stycket c) nämnda, med upplysning, i fall då
avlöningsförmånerna avse kortare tid än helt år, om den tidrymd, för vilken
de åtnjutits;

b) av den, som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa
uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att
fördelas inom laget eller gruppen:

uppgift angående beloppets fördelning; samt

c) av styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning:

uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från den penningförvaltande
inrättningen ävensom beloppet av den skattskyldiges innestående
medel vid viss angiven tidpunkt.

2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk, skogsbruk
eller rörelse skyldig avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till
namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att
i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

Tid och plats för avlämnandet av deklarationer och andra uppgifter.

36 §.

1 mom. Självdeklaration, som jämlikt 26 § 1 mom. skall avgivas utan
anmaning, skall, försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara
avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landsting, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta anstånd
med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan,
som nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
liknande anstånd, därest dess räkenskapsår gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

På ansökan av deklarationsskyldig, som visar, att i följd av hans
förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande
omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder
möter att avlämna självdeklaration inom ovan stadgad tid, må landskamreraren
i län, där taxeringen skall äga rum, utsätta särskild tid för
avlämnandet.

Vad i tredje och fjärde styckena är sagt skall hava motsvarande tilllämpning
å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.

2 mom. I 31 § andra och tredje styckena omförmälda handlingar skola
avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer, som
den deklarationsskyldige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna
avlämnas så fort ske kan.

3 mom. Uppgifter enligt 33 och 34 §§ skola vara avlämnade senast den
15 februari under taxeringsåret; dock må vanligt handelsbolag, kommanditbolag
och rederi för registreringspliktigt fartyg under enahanda villkor, som
i 1 mom. tredje och fjärde styckena sägs, åtnjuta där omförmält anstånd
med avlämnande av uppgift enligt 34 §.

4 mom. Självdeklaration efter anmaning enligt 26 § 2 mom., så ock annan
uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet,
som på grund av anmaning skall avgivas, skall avlämnas inom den tid,
som i anmaningen förelägges; dock må den, som jämlikt 1 mom. av denna
paragraf äger njuta anstånd med avlämnande av självdeklaration, tillgodonjuta
enahanda anstånd med efterkommande av anmaning att avgiva
sådan deklaration eller annan uppgift eller upplysning för egen taxering,
även om i anmaningen förelagts kortare tid för avlämnandet.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga om tillhandahållande
av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift
enligt 33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den
taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen
eller uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller, om taxeringen skall
äga rum i Stockholm, till överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen
i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller landsfiskalen i
det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum.

Motsvarande gäller i fråga om avlämnande av handlingar, som omförmälas
i 31 § andra och tredje styckena.

Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommun-
eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes
vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av
uppgifter avser.

Kungl. Muy.ts proposition Nr 214.

2 mom. Självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning till ledning
vid taxering för inkomst eller förmögenhet, som efter anmaning skall avgivas,
avlämnas till den som infordrat densamma.

Föreskrifter rörande anmaning.

38 §.

1 mom. Har självdeklaration, som jämlikt 26 § 1 mom. skall avgivas
utan anmaning, icke avlämnats inom föreskriven tid, eller befinnes avgiven
sådan deklaration ofullständig, bör den deklarationsskyldige anmanas att
avgiva självdeklaration eller att fullständiga den avgivna deklarationen.
Avser anmaningen fullständigande av självdeklaration, skall anmaningen
innehålla underrättelse, i vilket avseende deklarationen befunnits ofullständig.

Vad nu sagts gäller ock för det fall, att den som först efter anmaning
är skyldig avgiva självdeklaration underlåtit ställa sig verkställd anmaning
till efterrättelse eller ock avgivit ofullständig deklaration.

2 mom. Varder uppgift enligt 33 eller 34 § icke avlämnad inom föreskriven
tid, må den uppgiftsskyldige anmanas att inkomma med densamma.

3 mom. Vid anmanings meddelande skall iakttagas, att densamma skall
innehålla föreläggande för den anmanade att, därest han avgiver självdeklaration,
annan uppgift eller upplysning skriftligen, avlämna densamma
till den som utfärdat anmaningen inom viss efter omständigheterna lämpad
tid, minst fem dagar efter delfåendet. Därjämte skall anmaning, som utfärdas
av ordförande i taxeringsnämnd, innehålla meddelande till den
anmanade att, därest han vill begagna sig av medgiven rätt att muntligen
avgiva uppgift eller upplysning, för sådant ändamål inställa sig inför ordföranden
å tid och ort, som i anmaningen angivas. Härutöver skall anmaning
innehålla underrättelse om postadressen för den som utfärdat anmaningen
ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen
medför enligt 39 eller 40 § eller 141 § 1 mom.

Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift.

39 §.

1 mom. Varder självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom.
utan anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter anmaning, ej behörigen avlämnad
inom föreskriven tid, skall den skattskyldige, där ej nedan annorlunda
stadgas, vara förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga
taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåter
den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna där angivna handlingar att
hörsamma anmaning att avlämna sådan handling eller underlåter den som

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullständig,
att efterkomma sådan anmaning, skall den skattskyldige, där ej nedan
annorlunda stadgas, likaledes vara förlustig rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga taxering, för vilken handlingen eller deklarationen
skolat ligga till grund.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet.

Underlåter någon, som är skyldig avgiva självdeklaration för staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet, att inom föreskriven tid avgiva
sådan deklaration, och efterkommer han icke heller anmaning om deklarationens
insändande, må för deklarationens införskaffande biträde anlitas av
länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite. Detsamma gäller även för det fall, att anmaning
att fullständiga självdeklaration, som befunnits ofullständig, icke
hörsammats.

3 mom. Kan det antagas, att den som underlåtit avgiva självdeklaration
därtill haft skälig anledning, eller förmår skattskyldig för annan underlåtenhet
visa giltig ursäkt, skall här ovan stadgad påföljd icke äga mm.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att hörsamma anmaning att inkomma
med självdeklaration, som jämlikt 26 § 1 mom. skall avgivas utan
anmaning, eller att hörsamma förnyad anmaning att avgiva självdeklaration,
då skyldighet att avgiva deklaration inträder först efter anmaning,
stadgas i 141 § 1 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna
paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att
avlämna upplysningar enligt 32 § 2 mom. eller att tillhandahålla bokföring
och därtill hörande handlingar enligt 32 § 3 mom., att efterkomma dylik
anmaning, skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.

40 §.

1 mom. Om ansvar för underlåtenhet att behörigen fullgöra föreskrifterna
i 33 och 34 §§ stadgas i 142 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33, 34
eller 35 §, må för uppgiftens införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman;
lämpligt vite. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning
av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Särskild uppgitt angående renskötsel.

41 §.

1 mom. Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 26 § 3 mom.,
skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i
anslutning till de i 29 § 1 mom. meddelade föreskrifter. Sådan uppgift
bör senast den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 §
1 mom. sägs, eller oek till ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren
tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade uppgifter
samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötesrenar,
som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade renlängd,
än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av omständigheterna
påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen senast
den 10 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter avlämnandet
översändas antingen direkt till vederbörande lappfogde eller ock
till landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum,
med åliggande för denne att ofördröjligen vidarebefordra dem till lappfogden.

2 mom. Sedan uppgifter angående renskötsel enligt 1 mom. inkommit
till lappfogden, har denne att granska och senast den 10 mars till ordföranden
i vederbörande taxeringsnämnd överlämna uppgifterna jämte de upplysningar
och erinringar, han finner omständigheterna påkalla.

Särskild uppgift angående viss lotterivinst.

42 §.

1 mom. Envar, som vid vinstdragning å här i riket utfärdade premieobligationer
erhållit vinst, vilken uppgått till minst ettusen kronor och
för vilken icke skall utgöras skatt enligt förordningen om särskild skatt
å vissa lotterivinster, är skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet avgiva särskild uppgift om vinsten. Sådan uppgift
skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t,
och vid vinstmedlens lyftande avlämnas till obligationernas utfärdare; och
har denne att tillse, att vinst icke utlämnas, utan att uppgiftsskyldigheten
behörigen fullgöres.

Äga flera del i vinst, må uppgiftsplikten fullgöras på det sätt, att
den av delägarna, som ombesörjer vinstens lyftande, i den av honom till
ledning för egen taxering avlämnade uppgiften lämnar upplysning jämväl
om övriga delägare och deras andel i vinsten.

2 mom. Enligt 1 mom. avgivna uppgifter skola för varje år senast den
15 februari nästföljande år av obligationernas utfärdare avlämnas i ena -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

handa ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven för där omförmälda
uppgifter. Om ansvar för underlåtenhet att fullgöra vad nu föreskrivits
stadgas i 142 §.

Därest uppgift, som av delägare i vinst avgivits till ledning för egen
taxering, innehåller upplysning därom, att andra personer äga del i vinsten,
åligger det ordföranden i den taxeringsnämnd, till vilken uppgiften överlämnats,
att därom underrätta taxeringsnämndsordförandena i de taxeringsdistrikt,
uti vilka taxeringar av de övriga delägarna skola äga rum.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering.

43 $.

1 mom. Avverkare av virke, vilket är att anse såsom avverkat under
beskattningsåret, är skyldig att till ledning för egen taxering till skogsaccis
utan anmaning avgiva deklaration angående virkets rotvärde (virkesdeklaration)
för varje kommun, där värdet av virke, som är föremål för taxering
enligt lagen om skogsaccis, så beräknat som i samma lag stadgas, för hela
beskattningsåret uppgått till minst 100 kronor.

Finnes inom kommun, som nu nämnts, administrativt område, varom
förmäles i 6 § nämnda lag, och har deklarationsskyldig avverkat virke såväl
inom sådant område som inom annan del av kommunen, skall, därest
de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra olika taxeringsdistrikt,
virkesdeklaration avgivas för varje sådant distrikt i vad angår inom
distriktet avverkat virke.

2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna
i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig att avgiva virkesdeklaration
över av honom avverkat virke.

44 §.

Virkesdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å
blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i anslutning till
här nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration jämlikt 43 §
2 mom. infordrats av ordförande i taxeringsnämnd, de erforderliga upplysningarna
meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å
deklarationsblankett och därå tager den deklarationsskyldiges underskrift.

45 %.

1 mom. Virkesdeklaration skall, i förekommande fall särskilt för varje
administrativt område, som avses i 6 § lagen om skogsaccis, innehålla uppgift
om skogens (avverkningstraktens) beteckning och läge i förhållande till
viss transportled eller avsättningsort, om de virkesslag, som utfallit vid av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

verkningen, samt, vad angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa
i fast mått och beträffande övriga virkesslag, med de undantag, som
i 2 och 3 mom. angivas, om kubikmassa i fast eller löst mått; dock skall,
vad angår flottgods, stycketal tillika alltid uppgivas.

Deklarationsskyldig skall uppgiva det belopp, vartill han anser rotvärdet
för varje särskilt virkesslag böra uppskattas.

1 övrigt är det envar obetaget att meddela de upplysningar, som kunna
tjäna till ledning för hans taxering till skogsaccis.

2 mom. Möter i särskilt fall svårighet att beträffande annat virkesslag
än timmer uppgiva kubikmassa, må uppgift därom utelämnas; dock
vare sådant ej medgivet för den som yrkesmässigt driver trävarurörelse.

3 mom. Den som kolat under beskattningsåret avverkat virke må, om
han hellre vill, i virkesdeklarationen angiva, i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden av de kol, som vid kolningen erhållits.

Vad nu sagts gäller ej beträffande kol virke, som förts från skogen för
att annorstädes kolas.

4 mom. Uträkningen av kubikmassa, där sådan uppgives, bör ske

för timmer: efter toppmått eller mått på mitten i enlighet med den metod,
som använts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på mitten; samt.

för gruvstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast eller
löst, som blivit använt vid mätningen.

Deklarationen skall innehålla uppgift, efter vilka grunder uträkningen i
varje särskilt fall skett.

46 §.

Efter anmaning är envar skyldig att till ledning för egen taxering för
avverkat virke avlämna avverkningsjournaler, tumlistor eller andra handlingar,
som prövas vara av betydelse för taxeringen. Dessa handlingar
skola, så snart ske kan, efter användandet återställas till vederbörande.

Efter anmaning är vidare envar skyldig att i den omfattning, som i
anmaningen angives, meddela för egen taxering till skogsaccis erforderliga
upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret. Dylika
upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxeringsnämndens
ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden. I sådan
händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ordföranden samt undertecknas
av den, som meddelat dem.

47 $.

Har å fastighet avverkats virke, beträffande vilket annan än fastighetens
ägare eller därmed likställd innehavare skall anses såsom avverkare, är
ägaren eller innehavaren skyldig att efter anmaning avlämna uppgift om

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

avverkarens namn och adress, den till avverkning upplåtna skogen samt
köpeskillingen.

48 $.

Stadgandena i 36 § 1 och 4 mom., 37 § samt 38 § 1 och 3 mom. om tid
och plats för självdeklarations avlämnande samt om anmaning att avgiva
eller fullständiga självdeklaration eller att avgiva annan uppgift eller upplysning
skola hava motsvarande tillämpning vid virkestaxering.

49 $.

1 mom. Varder virkesdeklaration, som skall avgivas jämlikt 43 § 1 mom.
utan anmaning eller jämlikt 43 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad inom
föreskriven tid, skall den skattskyldige, där ej nedan annorlunda stadgas, vara
förlustig rätten att hos kammarrätten överklaga taxering, för vilken deklarationen
skolat ligga till grund. Samma påföljd inträder, om den skattskyldige
ej hörsammar anmaning att fullständiga deklaration, som befunnits
ofullständig.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten
överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting, kommun eller annan
dylik menighet.

Har virkesdeklaration för staten, landsting, kommun eller annan dylik
menighet icke avgivits eller har anmaning att fullständiga dylik deklaration,
som varit ofullständig, icke hörsammats, skall vad i 39 § 2 mom. andra
stycket är sagt hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Kan det antagas, att den som underlåtit avgiva virkesdeklaration
därtill haft skälig anledning, eller förmår skattskyldig för annan underlåtenhet
visa giltig ursäkt, skall här ovan stadgad påföljd icke äga rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att hörsamma anmaning att inkomma
med virkesdeklaration, som bort avgivas utan anmaning, eller att
hörsamma förnyad anmaning att avgiva virkesdeklaration, då skyldighet att
avgiva deklaration inträder först efter anmaning, stadgas i 141 § 2 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna
paragraf omförmäles, eller underlåter någon hörsamma anmaning enligt
46 §, skall anteckning därom verkställas i skogsaccislängden.

50 §.

Hörsammas ej anmaning att avgiva uppgift enligt 47 §, skola stadgandena
i 40 § 2 mom. hava motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra

iippgifter.

51 *.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna förordning
sägs, skall fullgöras

för omyndig av förmyndaren eller god man, som förordnats enligt 11 kap.
1 § lagen om förmynderskap,

för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 11 kap. 3 eller 4 §
nämnda lag, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning,
samt

för avliden person och hans dödsbo av den som sitter i boet, evad han är
delägare eller syssloman, eller, om dödsboet skiftats, av den som vid tiden
för skiftet suttit i boet.

För annan än enskild person och dödsbo skall deklarations- eller uppgiftsskyldigheten
fullgöras av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman
eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller dylik
menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

För bolag, som upplösts, skall deklarations- eller uppgiftsskyldighet fullgöras
av den som, då bolaget upplöstes, var uppgiftsskyldig för bolaget. Vad
sålunda stadgats skall hava motsvarande tillämpning i fråga om andra juridiska
personer.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld uppgift
skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans eller landskamrerare
framställer begäran därom, lämnas av statens förvaltande verk,
allmän inrättning eller överförmyndare.

53 §.

Deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas i Stockholm hos
överståthållarämbetet, i övriga städer hos magistraten eller stadsstyrelsen
och å landet hos ordförande i kommunalnämnd samt därjämte, då fråga är
om allmän fastighetstaxering, hos ordförande i beredningsnämnd och, då
fråga är om årlig taxering, hos ordförande i taxeringsnämnd. Vad nu
sagts om deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även i fråga
om blanketter till uppgifter enligt 41 och 42 §§; och skola blanketter till
uppgift enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas jämväl hos den, som äger
att utbetala vinst.

Kurtgl. Maj:ts proposition Nr 214.

54 §.

Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt andra uppgifter
och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl kunna på den
uppgiftsskyldiges eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning i andra fall än som i 32 § 3 mom.
och 35 § 2 mom. avses tillkommer landskamreraren samt ordföranden i
vederbörande beskattningsnämnd i första instans.

2 mom. Anmaning att avgiva deklaration eller annan för taxering avsedd
uppgift eller upplysning tillsändes den uppgiftsskyldige i rekommenderat brev
med allmänna posten; dock må, där så finnes nödigt, för anmaningens delgivande
anlitas i Stockholm överståthållarämbetet, i övriga städer magistraten
eller stadsstyrelsen och å landet landsfiskalen i orten, vilka myndigheter
det åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

56 §.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av ordförande
och kronoombud i vederbörande taxeringsnämnd, av den kommunvalda
ledamot i taxeringsnämnd, varom i 8 § 4 mom. sägs, och av tjänsteman,
som omförmäles i 15 § 1 mom., vidare av ordförande och ledamöter
i vederbörande prövningsnämnd samt av landskamrerare och vid
hans granskningsarbete biträdande personer. Vid granskning inom taxeringsnämnd
må i särskilda fall biträda den ledamot, taxeringsnämnden
därtill utser. Därjämte äger sakkunnig, som biträder vid taxeringsarbetet,
verkställa granskning av självdeklaration, för vars behandling hans biträde
påkallas, samt ordningsman i lappby och lappfogde verkställa granskning
av självdeklaration, som lapp inom vederbörande lappby eller lappfogdedistrikt
avgivit. Skrivbiträde, som av ordförande i taxeringsnämnd tillkallats,
äger att i den omfattning, ordföranden bestämmer, taga del av hos
ordföranden befintliga självdeklarationer.

För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas
vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Utan den skattskyldiges
skriftligen givna samtycke må självdeklaration icke i beskattningsnämnds
protokoll intagas i vidare mån än som påkallas av stadgandena i 83, 87,
98, 103, 105, 114 och 115 §§.

Självdeklaration skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka
i och för sin befattning böra erhålla del därav, ävensom i erforderliga fall,
med motsvarande tillämpning av vad i första stycket sägs, annan beskattningsnämnd
än den, som har att verkställa taxeringen. Den som utför talan
för kommun, församling, skoldistrikt, municipalsamhälle, vägstyrelse eller
landsting i fråga om viss skattskyldigs taxering för inkomst eller förmögen -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 214. 31

het äger likaledes taga del av självdeklaration, som avlämnats för den skattskyldige.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen
i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet
sådant anses vara för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola
vid förekommande delgivningar alltid inneslutas i förseglat konvolut, vilket
skall förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den
förklaringsskyldige eller annan vederbörande.

Självdeklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller
som åberopas vid allmän domstol, må icke utan den skattskyldiges samtycke
offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition
intagas eller omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras.

1 övrigt må självdeklaration icke vara för någon tillgänglig, utan att
den, som avgivit deklarationen, skriftligen medgivit dess offentliggörande;
dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning
utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken
Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationer, som jämlikt bestämmelserna
i denna förordning överlämnats till den mellankommunala prövningsnämnden,
förvaras hos nämnden och övriga självdeklarationer
förvaras hos länsstyrelsen, där ej annat föranledes av stadgandena här
ovan eller i 76 §. Sedan fem år förflutit, skola deklarationerna förstöras,
där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även
beträffande uppgift angående renskötsel enligt 41 §, uppgift angående viss
lotterivinst enligt 42 §., annan i denna förordning omförmäld, av skattskyldig
till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift
eller upplysning ävensom uppgift, varom i 35 § 1 mom. c) förmäles; dock
må uppgift enligt 42 § vara tillgänglig även för vederbörande obligationsutfärdare
samt av denne anlitade medhjälpare.

2 mom. I fråga om virkesdeklarationer och andra för virkestaxering
avlämnade handlingar skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tilllämpning;
dock må samtliga medlemmar av vederbörande taxeringsnämnd
ävensom skogsvårdsombud deltaga i granskningen.

57 $.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd, landskamrerare eller annan,
som tager del i taxeringsarbetet, får icke, utom vid vederbörande nämnds
sammanträde och jämväl då endast med iakttagande av vad i 56 § sägs,
yppa innehållet av de i samma paragraf angivna deklarationer och uppgifter
för annan än den, som enligt samma paragraf själv må taga del
av desamma. Ej heller må annan, som, utan att deltaga i taxeringsår -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

betet, jämlikt 56 § erhållit del av nämnda deklarationer och uppgifter,
till obehörig yppa något av deras innehåll.

Under överläggningarna inom nämnd lämnade upplysningar och yttrade
åsikter rörande enskildas ekonomiska ställning må icke på något sätt utspridas.

Om ansvar och ersättningsskyldighet vid överträdelse av vad i denna
paragraf är sagt stadgas i 140 §.

4 KAP.

Om beskattningsnämndernas verksamhet.

I. Allmän fastighetstaxering.

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxerings nämndernas

verksamhet.

58 §.

1 mom. När allmän fastighetstaxering förestår, har domänstyrelsen att
för samtliga kronans och andra allmänna skogar, särskilt för varje kommun,
på grundval av för domänstyrelsen tillgängliga handlingar eller eljest
i mån av behov infordrade upplysningar låta upprätta längder, som för
varje skog skola upptaga areal produktiv skogsmark, rotvärde per kubikmeter
å den normala årsavkastningen, medelbonitet och relativ skogstillgång
ävensom uträknat värde å skogsmarken och den växande skogen såväl per
hektar som å skogen i dess helhet. Längderna skola avlämnas till länsstyrelsen
före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant anses nödigt, genom sakkunnig
person kommunvis före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret
låta uppgöra dylika längder för sådana enskilda skogar inom länet,
för vilka tillfredsställande hushållningsplaner finnas tillgängliga eller av
ägaren i erforderliga delar tillhandahållas.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59 § 1 mom. har landskamreraren
att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § första stycket avlämnats,
och de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning
rörande fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen
äger inkalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om
fastighetsvärdena att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

59 $.

1 mom. Senast den 25 oktober året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i
beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd
ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt 5 § 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

mom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 § 1 mom.
utsetts av länets landsting, sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren
å en eller flera lämpliga orter för förberedande överläggningar
rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna
fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen till dessa sammanträden
kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller eljest
kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom länet eller
delar därav eller ock särskilt rörande värdering av skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering
och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde,
som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för
övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda
värde. Därjämte skall genom länsstyrelsens försorg dels lämnas en sammanfattande
redogörelse för de genomsnittliga rotvärden, de medelboniteter samt
den relativa skogstillgång, som finnas upptagna i de genom domänstyrelsen
och länsstyrelsen uppgjorda längderna över allmänna och enskilda skogar i
länet, dels framläggas förslag till en efter länets förhållanden avpassad tabell
för utfinnande av skogsmarkens och den växande skogens värde per hektar
vid olika avkastningsförmåga och virkespris (hjälptabell) ävensom till de
särskilda anvisningar för verkställande av taxering av skogsmark och växande
skog, som kunna finnas erforderliga för en riktig tillämpning av de föreskrivna
taxeringsgrunderna, såsom om virkesprisens beräkning med hänsyn
till olika utdrivningsförhållanden, olika flottnings- och andra transportkostnader,
olika grovlek och därav betingat olika värde å det virke, som kan
regelmässigt utvinnas å en viss bonitet, med mera dylikt. Avser sammanträdet
överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet,
skola redogörelserna och förslagen till tabell och särskilda anvisningar därefter
lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med
avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,
landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, föreslå vissa värden
för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna
till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om
annan fastighet bör, i den mån så anses erforderligt, överenskommas om enhetliga
grunder för taxeringen.

Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på
grundval av den redogörelse och de förslag, som genom länsstyrelsens försorg
avgivas, fastställas hjälptabell av nyss angivet slag ävensom de särskilda
anvisningar, som kunna finnas erforderliga.

Vid sammanträdet föres protokoll av den person, som länsstyrelsen därtill
utsett; och skall länsstyrelsen skyndsamt tillställa ordförandena i beredningsBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 häft. (Nr 21b.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

nämnderna och i fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd bestyrkta
avskrifter av protokollet.

2 mom. Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering
i stad länsstyrelsen finna lämpligt att hålla sammanträde med ordförande
och ledamöter av stadens fastighetstaxeringsnämnder, må sådant sammanträde
äga rum före taxeringsarbetets påbörjande. Därvid skola stadgandena
i 1 mom. hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan sammanträde enligt 1 mom. hållits och innan beredningsnämnderna
börja det egentliga arbetet, må å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden,
efter samråd med landskamreraren angående tid och plats,
sammankalla de av länsstyrelsen och landstinget utsedda ledamöterna i
fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till fastighetstaxeringsdistriktet
hörande beredningsnämnderna till överläggningar rörande
det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör uppmärksamhet
ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering inom fastighetstaxeringsdistriktets
olika delar samt åt spörsmål, som kunna förväntas vålla
beredningsnämnderna svårigheter.

Vid sammanträdet föres protokoll av fastighetstaxeringsnämndens ordförande;
och skall ordföranden skyndsamt tillställa beredningsnämndernas
ordförande bestyrkta avskrifter av protokollet.

60.§.

1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullständigade
med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit i jordregistret,
dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som upplagts
under samma tidrymd, skall'' länsstyrelsen senast den 15 september
året näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande beredningsnämnd
översända omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående allmänna
fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen förvarade fastighetsdeklarationer
och andra uppgifter rörande fastigheter inom beredningsdistriktet.

1 den ordning, Kungl. Maj:t bestämmer, skall beredningsnämndens ordförande
därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna
fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistriktet
angår.

2 mom. Efter det sammanträden enligt 59 § 1 och 2 mom. hållits, har
länsstyrelsen att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd å landet
eller fastighetstaxeringsnämnd i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända
dels de i 18 § första stycket omförmälda uppgifterna, dels de i 58 §>
1 mom. omförmälda längder, som kunna vara uppgjorda för kommuner,
tillhörande beredningsdistriktet eller fastighetstaxeringsdistriktet, dels ock den
för distriktet fastställda hjälptabellen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Beredningsnämndcrnas verksamhet.

61 §.

Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom
framställer begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet
och sättet för dess fullgörande;

b) att ordna och granska avlämnade deklarationer, uppgifter och andra
handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers införskaffande, tillse,
att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållandena
varda iakttagna och i fastighetslängderna införda, samt införskaffa
nödiga upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att kalla beredningsnämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens
arbete och vid sammanträdena vara föredragande; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

62 §.

1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats, som
ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädeskomma,
skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta
ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras inför nämnden, och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat
intyg av två ledamöter.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde och innan taxeringsarbetet
tager sin början, åligger det ordföranden att avgiva noggrann redogörelse
ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 §
1 mom. omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som
å detta sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande
samtliga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som under de senaste
fem åren förekommit, samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna
saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av de vid
dessa köp tillämpade priser. Finnas inom distriktet fastigheter med skog,
bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning om de anvisningar, som i fråga
om värdesättning av skogsmark och växande skog lämnats vid det ovan omförmälda
sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening
härom böra protokollföras.

Härefter åligger det nämnden att föreslå det eller de värden, nämnden
anser böra åsättas varje fastighet i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i särskilda
taxeringslängder (fastighetslängder) över dels fastigheter, vilka jämlikt
5 § 1, 3 eller 5 mom. kommunalskattelagen äro undantagna från skatteplikt,
dels övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 § 2
mom. nämnda lag. Närmare föreskrifter angående längdernas förande med -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

delas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängderna underskrivas av beredningsnämndens
ordförande och ledamöter.

4 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen, såvitt
angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en särskild
längd enligt fastställt formulär. Denna längd, som, därest beredningsdistriktet
består av mer än en kommun, upplägges särskilt för varje kommun,
skall med lämpliga mellanrum under beredningsarbetet framläggas för
nämnden, som i händelse av ojämnhet i taxeringen har att verkställa
erforderlig jämkning. Då nämndens förslag till taxering föreligger färdigt,
skall längden i justerat skick fogas vid protokollet. Senast den 20 december skall
ordföranden översända sammandrag av längden till landskamreraren i länet.

63 $.

Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, med mindre närvarande äro
ordföranden och minst två ledamöter, av vilka, i händelse nämndens distrikt
omfattar två eller flera kommuner, minst en skall vara vald från den
kommun, där fastigheten är belägen.

Ordföranden åligger att i alla de fall rörande värdesättning, då hans
mening icke blivit följd, i fastighetslängderna upptaga det värde, han anser
böra föreslås; och är det var och en av de övriga medlemmarna i beredningsnämnden
obetaget att få sin särskilda mening till protokollet antecknad,
om densamma skriftligen avfattad senast vid protokolljusteringen avlämnas
till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda mening till protokollet
antecknad tillkommer tillkallad sakkunnig beträffande taxering, för vilken
hans biträde anlitats.

64 $.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 15 december
året näst före taxeringsåret; och skall förslaget under tio dagar viss angiven
tid på dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande
eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet inom distriktet att senast den 5 påföljande januari
till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget,
åliggande det ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i
fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omständighet,
som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter,
skall ordföranden senast den 15 januari hålla sammanträde med beredningsnämnden,
som har att yttra sig över inkommen erinran samt i förekommande
fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och förslag
upptagas i protokollet.

Senast den 20 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,
behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till ledning vid
taxeringen, samt de enligt (JO § beredningsnämndens ordförande tillhandakomna
handlingarna.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet.

65 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet åligger huvudsakligen:

a) att före nämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas
ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga handlingar och därvid
särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de enhetsvärden,
som föreslagits vid det i 59 § 1 mom. omförmälda sammanträdet, samt de
värderingsgrunder i övrigt, som å detta sammanträde ansetts böra komma
till användning inom vederbörande beredningsdistrikt;

b) att vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,
som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen;

c) att kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden,
leda nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden

som i 61 § stadgas för ordförande i beredningsnämnd.

66 %.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd å landet hållas
å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot
hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd
suppleant och tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i nämnden
är vederbörande beredningsnämnds ordförande beträffande de fastigheter,

''''som tillhöra hans beredningsdistrikt.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras inför nämnden och justeringen hestyrkes genom å protokollet tecknat
intyg av två ledamöter.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga
arbetet, skall ordföranden, efter samråd med landskamreraren angående tid
och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstinget utsedda ledamöterna
ävensom samtliga ordförande i beredningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet
hörande beredningsdistrikten till ett förberedande
sammanträde. Vid detta har ordföranden, med erforderligt biträde av beredningsnämndernas
ordförande, att avgiva noggrann redogörelse för de
värderingsgrunder, efter vilka varje beredningsnämnd upprättat sitt förslag,
ävensom för sin egen mening, huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder
kunna anses överensstämma med resultatet av överläggningarna
vid det i 59 § 1 mom. omförmälda sammanträdet inför länsstyrelsen eller

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

landskamreraren eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar
i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet
närvarande taga under övervägande och för anteckning till protokollet
uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas
förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering i hela
fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ordföranden
översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen
del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna ävensom
de i 62 § 4 mom. angivna sammandragen.

3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager
taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda sammanträde
beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fortgår
kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden har att
i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin egen
mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar, som
beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar därefter,
dels med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels,
beträffande varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som
för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten.

Nämndens sålunda fattade beslut skola antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och ledamöter.

67 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom
staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie
ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom
utsedd suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Om protokoll vid nämndens sammanträden gäller vad i 66 § 1 mom. är ^
sagt om protokoll vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd å landet.

2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och
har sådant sammanträde, som i 59 § 2 mom. omförmäles, icke funnits
erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastighetstaxeringsnämnderna
att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga ordförande
och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar
rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i tilllämpning
vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av den
sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta sammanträde
kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller eljest
kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom staden.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen i
den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet
mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar, dels
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels, be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

träffande varje fastighet för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som
för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten. Nämndens sålunda
fattade beslut skola antecknas i fastighetslängder, och skola i fråga om
dessa längder stadgandena i 62 § 3 mom. hava motsvarande tillämpning.

Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd å landet, med mindre
ordföranden och föredraganden eller, där ordföranden själv såsom beredningsnämndsordförande
är föredragande, en av länsstyrelsen utsedd ledamot
äro närvarande samt tillika en landstingsvald och en kommunvald ledamot
äro tillstädes, ej heller av fastighetstaxeringsnämnd i stad, med mindre ordföranden
samt minst två ledamöter äro tillstädes.

Envar ledamot har rätt samt ordföranden och, i fastighetstaxeringsnämnd
å landet, föredraganden skyldighet att i händelse av avvikande mening
låta densamma antecknas till protokollet. Enahanda rätt att få sin mening
antecknad till protokollet tillkommer tillkallad sakkunnig beträffande taxering,
för vilken hans biträde anlitats.

69 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å landet
senast den 1 februari under taxeringsåret och i stad senast den 15 december
året dessförinnan. Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 15 mars
och i Stockholm senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Senast den 31 mars skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande
till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna och övriga handlingar
ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas protokoll.
Fastighetslängderna skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t
föreskriver.

3 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola
vara att tillgå för landskamreraren och fastighetsprövningsnämnden samt
i den ordning, Kungl. -Maj:t föreskriver, dels tillhandahallas dem, som hava
att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
dels offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst fjorton
dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

4 mom. Stadgandena i 2 och 3 mom. hava icke tillämpning beträffande
Stockholm.

Förberedande åtgärder för fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

70 §.

1 mom. Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar blivit tillgängliga
för landskamreraren, skall denne ingående granska längderna ävensom
de hos berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna förda protokollen
samt därefter hos fastighetsprövningsnämnden framställa yrkande om de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

åtgärder, som erfordras för åstadkommande av en jämn och likformig fastighetstaxering.
Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av
erforderliga yttranden över de hos nämnden anförda besvären samt att
åvägabringa för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

Vid granskningsarbetet må landskamreraren åtnjuta nödigt biträde av,
förutom vederbörande tjänstemän hos länsstyrelsen, jämväl andra personer,
som av honom tillkallas. Då i visst taxeringsärende utredning genom särskild
sakkunnig anses erforderlig, bör landskamreraren föranstalta därom.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande
eller ledamot i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering
kunniga och erfarna personer att under landskamrerarens granskningsarbete
eller vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden infinna
sig för upplysningars meddelande. För enahanda ändamål må länsstyrelsen
inkalla jämväl ledamot av fastighetsprövningsnämnden före nämndens sammanträde.

71 §.

Med ledning av de i 66 § 2 mom. andra stycket omförmälda handlingarna
verkställes i den ordning, Kungl. Maj:t förordnar, undersökning
för utrönande, huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden
jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Resultatet
av undersökningen meddelas landskamrerarna senast den 30 april under
taxeringsåret.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den
30 april året näst efter taxeringsåret.

Fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

72 §.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd granskar och prövar fastighetstaxeringarna
inom sitt distrikt samt beslutar över anförda besvär och gjorda
framställningar i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på länsstyrelsens
kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga
händelser, å annan samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda,
att nämndens arbeten må vara avslutade senast den 20 juni. Möter för
ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras
hos länsstyrelsen, som inkallar suppleant i hans ställe.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträde med skyldighet
att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att
deltaga i besluten.

3 mom. Om tid och ställe för sammanträden med Stockholms stads prövningsnämnd,
om villkor för nämndens beslutförhet samt om åliggande för
kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden att
övervara nämndens sammanträden och därvid yttra sig stadgas i 102 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

73 §.

Alla beslut av fastighetsprövningsnämnden skola upptagas i nämndens
protokoll. Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller
blivit fastställd annorlunda än fastighetstaxeringsnämnden bestämt, skall
antecknas i vederbörande fastiglietslängd och jämväl upptagas i särskild
längd (ändringslängd). Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av
Kungl. Maj:t. »

Fastighetsprövningsnämndens protokoll föres och de av nämndens beslut
föranledda anteckningarna i fastighetslängderna och ändringslängden verkställas
av den eller de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant
förordnande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara
tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller senast inom
fjorton dagar inför nämndens ordförande jämte landskamreraren och minst
två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka skola inställa sig på ordförandens
kallelse. Justeringen bestyrkes i båda fallen genom ett av nämndens
ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å såväl fastighetslängderna
som ändringslängden vitsorda enligt fastighetsprövningsnämndens
beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

74 §.

Fastighetsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift, skola, utom vad angår Stockholm, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem, som verkställa debitering av de
på grund av taxeringen utgående utskylder, dels så snart ske kan offentligen
framläggas inom vederbörande kommun.

II. Årlig taxering.

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet.

75 §.

Länsstyrelsen må, innan taxeringsarbetet för året tager sin början, från
varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del därav kalla ordföranden och
högst två andra medlemmar att å lämplig ort sammanträda inför länsstyrelsen
eller landskamreraren för överläggningar rörande taxeringsarbetet,
och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda sakkunniga kallas för
lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör uppmärksamhet ägnas
åt åtgärder för befordrande av en likformig och rättvis taxering samt åt
spörsmål, som vid tidigare års taxeringar varit föremål för oriktiga avgöranden
av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det förestående
arbetet vålla nämnderna svårigheter.

Vid sådant sammanträde föres protokoll av den person, som länsstyrelsen

Kungl. Maj-.ts -proposition Nr 214.

därtill utsett; och skall länsstyrelsen skyndsamt tillställa ordförandena i
taxeringsnämnderna bestyrkta avskrifter av protokollet.

76 $.

Senast den 15 februari skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver,
till taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas avskrifter
av fastighetslängderna, inkomstlängden, skogsaccislängden och
länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående år, såvitt taxeringsdistriktet
angår.

Inom samma tid skall länsstyrelsen, utom vad angår Stockholm, till ordföranden
i taxeringsnämnden översända de vid nästföregående års taxering
avgivna, hos länsstyrelsen förvarade självdeklarationer och andra till ledning
vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter för
taxeringsdistriktet.

Efter anmälan hos länsstyrelsen äger ordförande i taxeringsnämnd få tillgång
jämväl till andra för taxering avgivna, hos länsstyrelsen förvarade
deklarationer och handlingar än nu nämnts, i den mån han tinnes därav
hava behov.

Erfordras för taxeringsarbetet tillgång till viss självdeklaration eller
annan för taxering avlämnad skriftlig uppgift eller upplysning, som förvaras
hos den mellankommunala prövningsnämnden, äger ordförande
i taxeringsnämnd efter anmälan hos allmänna ombudet hos omförmälda
prövningsnämnd utbekomma densamma. Efter begagnandet skall deklarationen,
uppgiften eller upplysningen skyndsamt återställas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

Taxeringsnämndernas verksamhet.

77 §.

1 mom. Taxeringsnämnd har att, med de i 85 § och 114 § andra
stycket angivna undantag, verkställa taxering av dem, som äro skattskyldiga
inom nämndens taxeringsdistrikt.

2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av skattskyldiga, som
sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 26 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt
§ 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen skola mantalsskrivas inom
Stockholms stad och S:t Nikolai församling, dels ock taxering till kommunal
inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för gemensamt
kommunalt ändamål.

Taxering, som verkställes av den gemensamma taxeringsnämnden, anses
äga rum å särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter och blanketter till uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

enligt 41 och 42 §.§> samt att meddela den som därom framställer begäran
erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet och
sättet för dess fullgörande;

b) att, då deklarationsskyldig begagnar honom medgiven rätt att muntligen
avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa
de meddelade upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift;

c) att på begäran av den som avlämnat deklaration, annan uppgift eller
upplysning utan lösen meddela bevis om avlämnandet;

d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter
och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers och
andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

e) att, då inkommen deklaration eller annan uppgift avser skattskyldig,
som ej skall taxeras inom distriktet, avsända uppgiften till vederbörande
taxeringsnämnds ordförande ävensom att, då deklaration eller annan uppgift
för skattskyldig, som skall för inkomst eller förmögenhet taxeras inom
distriktet, utvisar, att skattskyldig utom distriktet ägt, innehaft eller brukat
fastighet eller drivit rörelse eller bör taxeras till kommunal inkomstskatt
för gemensamt kommunalt ändamål, lämna vederbörande taxeringsnämnds
ordförande meddelande om förhållandet;

f) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt
tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet underrättelse;

g) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
samt

h) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

79 §.

Finner taxeringsnämndens ordförande för en behörig taxering av skattskyldig,
som i 32 § 3 mom. första stycket omförmäles, vara nödigt att
granskning av den skattskyldiges bokföring verkställes, har han att till
landskamreraren framställa begäran om dylik granskning. Därvid skola skälen
för framställningen angivas och den skattskyldiges deklaration med tillhörande
handlingar bifogas.

På landskamreraren ankommer att bestämma, huruvida granskning skall
äga rum, samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid i händelse
av behov biträde av sakkunnig må anlitas, eller låta granskningen verkställas
av taxeringsnämndens ordförande eller av annan person, som därtill
av landskamreraren för varje särskilt fall utses. Så snart handläggningen av
ärendet slutförts, skall, där så erfordras, underrättelse om utgången meddelas
taxeringsnämndens ordförande, därvid den översända deklarationen
återställes. De handlingar, som varit föremål för granskning, skola så fort
ske kan återställas till den som avlämnat desamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Vad i denna paragraf sägs om skattskyldigs bokföring skall, då den
skattskyldige varit delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller
rederi, hava motsvarande tillämpning å bolagets eller rederiets bokföring.

80 §.

Kronoombudet har med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet
till åliggande särskilt

a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkomna självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att därvid tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt

c) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas,
biträda honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring,
som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Med avseende å särskild fastighetstaxering och virkestaxering åligger det
kronoombudet att, i den mån ordföranden det påkallar, granska inkomna
deklarationer och andra för dessa taxeringar avlämnade uppgifter och upplysningar
samt verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens
sammanträden.

81 $.

Den kommun valda ledamot, som omförmäles i 8 § 4 mom., har till
åliggande särskilt att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkomna virkesdeklarationer och andra för virkestaxeringen
avlämnade uppgifter och upplysningar samt att tillse, att kommunens
intresse vid virkestaxeringen varder behörigen iakttaget.

Det åligger ledamoten därjämte att, såväl vid nämnda taxering som ock
vid övrig taxering, biträda ordföranden under det förberedande taxeringsarbetet,
i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas.

82 §.

Skogsvårdsombudet har till åliggande särskilt att bevaka det allmännas
rätt till skogsvårdsavgift för avverkat virke. Ombudet har rätt att under
taxeringsnämndens överläggningar göra erinringar och framställningar.

83 §.

1 mom. Taxeringsnämndens sammanträden hållas å tid och plats, som
ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädeskomma,
skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant samt tilllika
härom underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat
intyg av två ledamöter.

Ordföranden är föredragande i taxeringsnämnden. Vid föredragningen

Kun fl L Maj:ts proposition Nr 214.

har han att, i den omfattning stadgandena i 56 § medgiva, tillhandahålla
ledamöterna alla för taxeringen erhållna deklarationer, andra uppgifter
och upplysningar samt att efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar
och framställningar, vartill han för en behörig taxering finner
sig äga anledning.

2 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av lappar för inkomst av
renskötsel ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik taxering
hållas i god tid före den 15 april; och åligger det ordföranden att om
tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.
Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola särskilt
kallas till dylikt sammanträde. För kallelsens delgivning med ordningsman
skall, där så erfordras, biträde lämnas av kronobetjäningen.

Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara närvarande,
då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens
lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överläggningar
men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde
medföra det hos honom förvarade exemplaret av senast upprättade renlängd.
Där så ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant sammanträde
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

84 %.

1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum,
har taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden
har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom.
kommunalskattelagen nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket
belopp det nya värdet skall upptagas. För övriga taxering underkastade
fastigheter skola de taxeringsvärden, som under nästföregående år varit
gällande, oförändrade upptagas. Samtidigt skall för varje fastighet, för
vilken fastighetsskatt skall utgöras, beslut fattas om vem som för året skall
upptagas såsom skattskyldig för fastigheten.

Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställningar
om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet
ingående fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 § sista stycket
kommunalskattelagen förmäles.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i
85 § stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering
till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall honom åsättas.

Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskatt
beträffande sådana inom taxeringsdistriktet skattskyldiga, som skola
taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd.
För envar, som därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit,
med uppgift jämväl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje
förvärvskälla, ofördröjligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

3 mom. Taxeringsnämnden beslutar likaledes varje år för envar, som
är skattskyldig till skogsaccis, till vilket belopp det avverkade virkets taxerade
rotvärde skall upptagas.

85 $.

Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen
må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan
nämnd anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda
stadgande, skall nämndens ordförande härom göra skriftlig anmälan hos
landskamreraren i länet, som, därest granskningen och prövningen av den
skattskyldiges taxering ankommer på prövningsnämnden i länet, förfar enligt
93 §. Är däremot fråga om skattskyldig, vilkens taxering på grund av den
ifrågasatta åtgärden eller av annan orsak skall bliva föremål för granskning
och prövning av den mellankommunala prövningsnämnden, skall landskamreraren
skyndsamt med eget yttrande överlämna ordförandens anmälan
till allmänna ombudet hos denna nämnd för den åtgärd, som enligt 93
ankommer på ombudet, och samtidigt härom underrätta landskamreraren i
annat län, där den skattskyldige, såvitt kunnigt är, blivit taxerad till
kommunal inkomstskatt.

86 §.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,
för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen två längder
över taxeringen av fastigheter (fastighetslängder), av vilka den ena
skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller 5 mom. kommunalskattelagen
äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga
övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 § 2 mom. nämnda
lag, en längd över taxeringen till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämningsskatt (inkomstlängd)
ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis (skogsaccislängd).
Hos den gemensamma taxeringsnämnden skall föras särskild inkomstlängd
över taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga,
som omförmälas i 77 § 2 mom.

De beslutade taxeringarna skola införas i taxeringslängderna med angivande
av taxeringens belopp och den skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å kommunal inkomstskatt uppskattad inkomst, medgivna
allmänna avdrag, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt
beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

såvitt angår annan skattskyldig än svenskt aktiebolag och svenskt solidariskt
bankbolag, taxerat belopp, beloppet av medgivna ortsavdrag och beskattningsbart
belopp, samt,

såvitt angår svenskt aktiebolag och svenskt solidariskt bankbolag, bolagets
kapital, belopp, för vilket jämlikt 7 § g) förordningen om statlig inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

och förmögenhetsskatt skatteplikt ej föreligger, beskattningsbart belopp, skatteprocent
därå och skattens grundbelopp;

dels i avseende å kommunal progressivskatt till sådan skatt beskattningsbart
belopp, där detta avviker från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet, ävensom för svenskt aktiebolag och svenskt
solidariskt bankbolag skatteprocent, efter vilken skatten skall utgå, samt
för samtliga skattskyldiga skattens grundbelopp;

dels i avseende å utjämningsskatt denna skatts grundbelopp;
dels ock för envar jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktig
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknat
taxerat belopp, därest detsamma icke införts på grund av föreskriften
här ovan, ävensom det avgiftsbelopp, som enligt 15 § samma lag skall i
taxeringslängden införas.

Närmare föreskrifter om taxeringslängdernas förande meddelas av Kungl.
Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och
ledamöter.

87 §.

Beslut må icke fattas av taxeringsnämnd, där taxeringsdistriktet omfattar
blott en kommun eller del därav, därest icke närvarande äro ordföranden,
kronoombudet och minst två kommunvalda ledamöter, ej heller, där taxeringsdistriktet
omfattar två eller flera kommuner, med mindre ordföranden,
kronoombudet och en ledamot från varje kommun äro tillstädes.

Ordföranden åligger att i alla de fall, då hans mening icke blivit följd,
i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn särskilt upptaga den
taxering, han ansett böra bestämmas. Var och en av de övriga medlemmarna
av taxeringsnämnden är det obetaget att få sin särskilda mening
till protokollet antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid
protokolljusteringen avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin
särskilda mening till protokollet antecknad tillkommer jämväl skogsvårdsombud
så ock tillkallad sakkunnig beträffande taxering, för vilken hans
biträde anlitats, samt lappfogde beträffande taxering av lapp för inkomst
av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet.

88 §.

Taxeringsnämnderna skola hava avslutat sina arbeten i länen, såvitt
angår arman taxering än virkestaxering, senast den 15 maj och beträffande
virkestaxering senast den 31 maj samt i Stockholm senast den 15 juni.

89 §.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden bland sina medlemmar
föreslå två personer till ledamöter i länsprövningsnämnden eller, beträffande

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Stockholm, till ledamöter i prövningsnämnden för staden. Förslaget skall
intagas i taxeringsnämndens protokoll och hestyrkt avskrift av protokollet
i denna del ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

90 $.

1 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller
jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen, med avvikelse från vad som
under nästföregående taxeringsår varit gällande, fördelat taxeringsvärde å
olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller har
taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu omförmäld
taxeringsåtgärd, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen
i rekommenderat brev med allmänna posten översända underrättelse om
taxeringsnämndens beslut till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare
ävensom, därest annan än ägaren eller innehavaren är skattskyldig
för fastigheten, till denne.

2 mom. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd vid
taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen
verkställa anteckning om avvikelsen och skälen därför samt att ofördröjligen i
rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse
om avvikelsen och om skälen därför. Detsamma gäller beträffande annan
av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet
eller för avverkat virke lämnad uppgift eller upplysning.

I enahanda ordning skall underrättelse om påförd taxering för inkomst
eller förmögenhet eller för avverkat virke meddelas sådan juridisk person
och sådan inom distriktet icke mantalsskriven fysisk person, som icke avgivit
-deklaration eller uppgift till ledning för taxeringen och som icke heller
därtill anmanats.

3 mom. Underrättelse, som i 1 eller 2 mom. omförmäles, skall innefatta
upplysning om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens
beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

1 mom. Senast den 5 juni skall taxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen
insända de deklarationer och andra skriftliga uppgifter och upplysningar,
som avlämnats till ledning vid taxeringen, ävensom de enligt 76 §>
första, andra och tredje styckena taxeringsnämndens ordförande tillhandakomna
längdavskrifterna och övriga handlingar. De upprättade taxeringslängderna
skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver.

2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara
att tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt i den ordning,
Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem, som hava att verkställa
debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels offent -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

ligen framläggas inom vederbörande kommun under minst fjorton dagar
före den 15 juli under taxeringsåret.

3 mom. Stadgandena i 1 och 2 mom. hava icke tillämpning beträffande
Stockholm.

Förberedande åtgärder för prövningsnämndernas verksamhet.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda
prövningsdistrikt, skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så
snart ske kan efter det inkomstlängderna för året med tillhörande handlingar
inkommit till länsstyrelsen, till den mellankommunala prövningsnämnden
översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som till ledning vid
den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet avgivits dels i
kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels ock, därest han
inom annan kommun är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
i denna kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skola
till den mellankommunala prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer
och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den andra makens
taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1
mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed
skola överlämnas utdrag av inkomstlängderna och taxeringsnämndernas protokoll,
såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts
fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt
för viss inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skola handlingarna
rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller förmögenhet
på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

93 §.

Landskamreraren har att i fråga om de taxeringar, som enligt 96 § skola
handläggas av den prövningsnämnd, hos vilken han tjänstgör, noggrant
undersöka, huruvida dessa taxeringar äro med skatteförfattningarna överensstämmande,
och för sådant ändamål granska tillgängliga handlingar
rörande samma taxeringar. Härvid skall särskilt uppmärksammas, huruvida
beträffande skattskyldig, som blivit för inkomst taxerad i mera än ett taxeringsdistrikt,
ojämnhet förefinnes mellan de olika taxeringarna eller huruvida
beträffande viss skattskyldig anledning föreligger att tillämpa 57 § 3
mom. kommunalskattelagen.

Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 höft. (Nr 21b.)

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt, att granskning verkställes av den
skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt
handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, av bolagets eller rederiets bokföring,
bör landskamreraren föranstalta om sådan granskning, därvid biträde
av sakkunnig må anlitas. De handlingar, som varit föremål för granskning,
skola så fort ske kan återställas till den som avlämnat desamma.

Jämväl i andra fall, då utredning genom särskild sakkunnig beflnnes erforderlig,
skall landskamreraren föranstalta därom.

Finner landskamreraren anledning till erinran mot viss taxering eller
anser han 57 § 3 mom. kommunalskattelagen böra tillämpas beträffande viss
skattskyldig, skall, efter det den skattskyldige, där så ske kan och fråga icke
är allenast om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende, erhållit tillfälle att yttra sig, landskamreraren hos prövningsnämnden
framställa yrkande om de åtgärder, som erfordras för åvägabringande
av en riktig taxering. Där så finnes lämpligt, skall framställningen
delgivas taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga
yttranden över de hos prövningsnämnden anförda besvären samt att åvägabringa
för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal
inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall
föreligger, som i 96 § 2 mom. avses, böra landskamrerarna i de olika distrikten
samråda för åvägabringande av likformig taxering.

94 §.

1 mom. Vid fullgörande av vad i 93 § stadgats må landskamrerare åtnjuta
nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän,
jämväl andra personer, som av honom tillkallas.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande
eller ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet att under landskamrerarens
granskningsarbete eller vid sammanträde med prövningsnämnden
infinna sig för meddelande av upplysningar i distriktet vidkommande taxeringsfrågor.
För enahanda ändamål må länsstyrelsen inkalla jämväl ledamot
av prövningsnämnden före nämndens sammanträde.

I fråga om den mellankommunala prövningsnämnden äger ordföranden i
nämnden sådan befogenhet, som enligt första stycket tillkommer länsstyrelsen.

Prövningsnämndernas verksamhet.

95 §.

Prövningsnämnd beslutar över de hos densamma anförda besvär eller gjorda
framställningar, varjämte ordinarie prövningsnämnd granskar och prövar
årets taxeringar i övrigt.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 214.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden
avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd
sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels ock,
såvitt angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar om sådan befrielse
från skattskyldighet, varom förmäles i 15 § 2 mom. och 55 § kommunalskattelagen
samt i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vad eljest i denna förordning stadgas om prövningsnämnd skall
hava motsvarande tillämpning beträffande särskild prövningsnämnd.

Om rätt för prövningsnämnd att vidtaga vissa andra taxeringsåtgärder
än nu sagts stadgas i 128 § 2 mom. och 129 §.

9K $.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd
hava, envar för sitt prövningsdistrikt, att taga befattning med taxeringarna
därstädes, med undantag av dem som jämlikt 2 mom. falla under den mellankommunala
prövningsnämndens handläggning.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,
skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med
den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till
vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt, om han i annan kommun är
skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i denna kommun.
Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den mellankommunala
prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra makens
taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1
mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skattskyldig
skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes den mellankommunala
prövningsnämnden att taga befattning med de taxeringar, tvisten avser.

97 §.

Länsprövningsnämnd sammanträder på länsstyrelsens kallelse i residensstaden
eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser, å annan
samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda, att nämndens sammanträden
må vara avslutade senast den 10 oktober. Möter för ledamot hinder
att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen,
som inkallar suppleant i hans ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträden med skyldighet
att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga
i besluten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

98 §.

Alla beslut av länsprövningsnämnd skola, med angivande i förekommande
fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration, upptagas i nämndens
protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit att avgiva
honom av landskamreraren avfordrad uppgift eller upplysning, anteckning
om sådan försummelse bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det
exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgängligt,
och skall jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd), som upplägges
i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering
för inkomst eller förmögenhet och dels för virkestaxering. Närmare
föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.

Nämndens protokoll föres och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna
i taxeringslängderna och ändringslängden verkställas av den eller
de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant förordnande får icke
meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall för varje sammanträde verkställas inför
nämnden, innan sammanträdet upplöses, eller inom fjorton dagar efter sammanträdets
avslutande, dock senast den 18 oktober, inför nämndens ordförande
jämte landskamreraren och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter,
vilka skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom
ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift såväl å det för
nämnden tillgängliga exemplaret av taxeringslängden som å ändringslängden
vitsorda enligt nämndens beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

Vad i denna paragraf föreskrives om anteckningar i taxeringslängd och
i ändringslängd gäller icke beslut, som i anledning av besvär enligt 123 §
fattats av ordinarie prövningsnämnd efter taxeringsårets utgång eller av
särskild prövningsnämnd.

99 §.

Länsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift,
skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem,
som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
dels så snart ske kan offentligen framläggas inom vederbörande kommun
under minst fjorton dagar.

100 §.

1 mom. Det åligger protokollföraren hos länsprövningsnämnden att senast
den 10 november i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända dels
ägare eller därmed likställd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens
taxering varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut,
dels ock varje skattskyldig, vilkens taxering för inkomst eller för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

mogenhet eller för avverkat virke varit föremål för nämndens efter särskild
prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet medelst utdrag av
nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning, då beslutet inneburit
allenast, att taxering för inkomst eller förmögenhet efter yrkande av
annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen
eller införingen i inkomstlängden av ortsavdragen.

Har i fråga om taxering av fastighet annan än ägaren eller innehavaren
av fastigheten eller i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet eller
för avverkat virke annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag
av nämndens protokoll rörande nämndens beslut inom samma tid och i
samma ordning tillsändas jämväl klaganden.

2 mom. Stadgandena i 1 mom. skola icke gälla i fråga om beslut i anledning
av besvär enligt 123 §. Utdrag av protokollet rörande dylikt
beslut skall mot bevis tillställas i fråga om särskild fastighetstaxering
ägaren eller innehavaren av den fastighet, besvären avse, samt i fråga om
taxering för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke den skattskyldige.
Har i fall som nu nämnts annan än vederbörande fastighets ägare
eller innehavare eller, beträffande taxering för inkomst eller förmögenhet
eller för avverkat virke, annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag
av protokollet mot bevis tillställas jämväl klaganden.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är sagt om ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet skall hava avseende jämväl å annan, som i stället för
ägaren eller innehavaren är skattskyldig för den fastighet, varom fråga är.

4 mom. Å protokollsutdrag, som i 1 och 2 mom. omförmäles, skall vid
utlämnandet finnas tecknad underrättelse om vad den har att iakttaga, som
vill anföra besvär över beslutet.

101 §.

Innefattar länsprövningsnämnds beslut i anledning av besvär enligt 123 §>,
att taxering höjts eller överflyttats å annan, skall länsstyrelsen till dem, som
hava att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
för verkställighet översända utdrag av prövningsnämndens protokoll.

102 §.

Stockholms stads prövningsnämnd sammanträder på överståthållarämbetets
kallelse i Stockholm eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser,
å annan samlingsort å tid, som överståthållarämbetet bestämmer sålunda,
att nämndens sammanträden må vara avslutade senast den 31 oktober.
Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom
ofördröjligen göras hos överståthållarämbetet, som inkallar suppleant i hans
ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden har
att övervara nämndens sammanträden med skyldighet att i varje särskilt
fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga i besluten.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 214.

103 $.

Stadgandena i 98 och 100 §§ skola hava motsvarande tillämpning beträffande
Stockholms stads prövningsnämnd, dock med iakttagande, att justering
av nämndens protokoll jämlikt 98 § fjärde stycket skall ske senast den
8 november, samt att avsändandet av utdrag av nämndens protokoll jämlikt
100 § 1 och 3 mom. skall ske senast den 20 november.

104 §.

Den mellankommunala prövningsnämnden sammanträder på ordförandens
kallelse i Stockholm å sådan tid, att nämndens arbeten må vara avslutade
senast den 5 oktober; dock må, i anseende till inträffade utomordentliga
händelser, Kungl. Maj:t kunna förordna om annan samlingsort. Möter för
ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras
hos ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe. Vid förfall för ordföranden
skall vice ordföranden underrättas samt dennes suppleant inkallas.

Nämnden är beslutför, då fem medlemmar äro tillstädes.

Allmänna ombudet hos nämnden har att övervara nämndens sammanträden
med skyldighet att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning,
dock utan rätt att deltaga i besluten.

105 §.

Alla beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola, med angivande
i förekommande fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration,
upptagas i nämndens protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit
att avgiva honom av allmänna ombudet hos nämnden avfordrad uppgift
eller upplysning, anteckning om sådan försumlighet bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild
längd (ändringslängd). En sådan längd föres för varje län. Vad i detta
stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som fattats i anledning
av besvär enligt 123 §.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller inom åtta
dagar, dock senast den 10 oktober, inför nämndens ordförande jämte allmänna
ombudet och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka
skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett
av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å de hos
nämnden förda längderna vitsorda deras riktighet.

106 §.

1 mom. Den mellankommunala prövningsnämndens änd ringslängder
skola inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, översändas till vederbörande
länsstyrelser. Det åligger längdförarna hos länsprövningsnämnderna och
Stockholms stads px-övningsnämnd att om den mellankommunala prövnings -

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 214. 55

nämndens beslut verkställa enahanda anteckningar, som i 98 och 103 §§
äro föreskrivna beträffande beslut av länsprövningsnämnd och Stockholms
stads prövningsnämnd.

2 mom. Utdrag av den mellankommunala prövningsnämndens protokoll
skola av protokollföraren hos nämnden utsändas i överensstämmelse med
stadgandena i 100 §.

3 mom. Innefattar den mellankommunala prövningsnämndens beslut i
anledning av besvär enligt 123 §, att taxering höjts eller överflyttats å
annan, skall protokollföraren översända utdrag av prövningsnämndens protokoll
till vederbörande länsstyrelse, som har att vidtaga i 101 § omförmäld
åtgärd för beslutets bringande till verkställighet.

ITT. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas

verksamhet.

107

Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives
ändamålsenligt. Landskamreraren äger närvara vid sammanträde med beskattningsnämnd
i första instans inom länet och därunder deltaga i överläggningarna
men ej i besluten.

108

Tjänsteman, som jämlikt 15 § 1 mom. förordnas att biträda vid taxeringsarbetet,
har att i enlighet med de närmare föreskrifter, länsstyrelsen eller
ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd finner skäl meddela,

a) tillhandagå vid mottagandet och ordnandet av deklarationer och andra
uppgifter till ledning vid taxering;

b) granska avlämnade deklarationer och uppgifter samt hos beskattningsnämndens
ordförande göra de erinringar, vartill granskningen må giva anledning;
samt

c) även i övrigt, i den mån så erfordras, lämna ordföranden biträde vid
fullgörandet av dennes åligganden.

109 §.

Beskattningsnämnderna skola vid fullgörandet av sina uppdrag ställa sig
till ovillkorlig efterrättelse de föreskrifter, skatte- och taxeringsförfattningarna
innehålla, samt, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter och
för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering, så att
densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis.

no §.

Sammanträde med beskattningsnämnd skall hållas inom slutna dörrar;
dock är skattskyldig berättigad att företräda inför nämnden för att med -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

dela upplysningar rörande taxeringen, i vad honom angår. Såvitt utan
hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter, hör taxeringsnämnd
på stället meddela skattskyldig begärd upplysning om honom påförd
taxering.

111 §.

1 mom. Ordförande eller ledamot i heskattningsnämnd skall avträda, såväl
då fråga förekommer om taxering, söm angår honom själv, hans hustru,
föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del, som ock
då fråga är om taxering av bolag eller förening, vars styrelse eller förvaltning
han tillhör, eller fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare,
god man enligt 11 kap. lagen om förmynderskap eller ombud.

2 mom. Den som tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i heskattningsnämnd
må icke såsom landskamrerare taga befattning med taxering,
i vars behandling inom nämnden han tidigare deltagit.

112 $.

Uppstå skiljaktiga meningar inom heskattningsnämnd och måste till följd
därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva
gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som
länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gälle
den mening, som biträdes av ordföranden, även där denne eljest ej må deltaga
i besluten.

113

Anser ordförande i heskattningsnämnd i första instans, att nämnden i ett
eller annat hänseende icke iakttager de föreskrifter, som gälla för taxeringen,
eller icke verkställer taxeringen i överensstämmelse med upplysta och bestyrkta
förhållanden, åligger det honom att sådant genast anmärka. Dylik anmärkning
ävensom nämndens i anledning därav meddelade yttrande skola i protokollet
intagas.

Kan av någon anledning taxeringsförrättning icke företagas eller fortgå,
bör anmälan därom av vederbörande nämnds ordförande göras hos länsstyrelsen
för vidtagande av den åtgärd, förhållandet anses påkalla.

114

Taxering till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt verkställes
av den taxeringsnämnd och den prövningsnämnd,'' som förrätta skattskyldigs
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband
med taxeringen till dylik skatt. Ifrågakommer fördelning av kommunal
progressivskatt enligt bestämmelserna i 5 § 1 mom. andra stycket förordningen
om kommunal progressivskatt, skall taxeringsnämnden uppgöra förslag till sådan
fördelning. Detta förslag skall införas i taxeringsnämndens protokoll
och underställas prövningsnämnden. Det åligger taxeringsnämndens ordförande
att inom tre veckor efter taxeringsnämndens sista sammanträde
genom utdrag av protokollet om förslaget underrätta såväl den skattskyldige
som vederbörande kommun, församling och skoldistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Fördelning av kommunal progressivskatt verkställes av prövningsnämnden;
och skall om dess beslut rörande fördelningen underrättelse medelst
utdrag av nämndens protokoll översändas

dels i den ordning, som gäller för underrättelse om prövningsnämndens
beslut i andra fall, förutom till den skattskyldige, jämväl till vederbörande
kommun, församling och skoldistrikt,

dels i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, till dem, som hava att verkställa
debitering av utskylderna i fråga; dock skall sådan underrättelse om
beslut av Stockholms stads prövningsnämnd icke avlåtas till debiteringsförrättare
i Stockholm.

I enlighet med föreskrift av Kungl. Maj:t skall behörig anteckning om fördelningen
göras i inkomstlängden samt i avskrift av denna, som enligt 91 §
2 mom. skall finnas tillgänglig i kommunen.

115 §.

Eftertaxering enligt vad därom i skatteförfattningarna är stadgat verkställes
av taxeringsnämnder och ordinarie prövningsnämnder. Om de vid dylik
taxering följda grunderna skall fullständig redogörelse intagas i nämndernas
protokoll, varjämte till den skattskyldige skall avlåtas meddelande om eftertaxeringen
i samma ordning, som gäller för meddelande till skattskyldig
om avvikelse från deklaration.

116 §.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnandet
av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad denna
förordning innehåller. Kungl. Maj:t fastställer jämväl formulär till anmaningar,
underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till
ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra föreskrivna underrättelser
med mera dylikt ävensom formulär till i denna förordning föreskrivna
längder.

5 KAP.

Om fullföljd av talan.

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut.

117 §.

över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos fastighetsprövningsnämnden av

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och
landsting.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas i länen till länsstyrelsen
före klockan tolv på dagen den 15 maj eller, om då är helgdag, före klockan
tolv på dagen nästföljande söckendag och i Stockholm till överståthållarämbetet
före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag,
före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

118 §.

Över beslut av taxeringsnämnd må besvär anföras

a) i fråga om taxering av fastighet:

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och
landsting;

b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt,
kommunal progressivskatt och, i samband med besvär rörande taxering
till sistnämnda skatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

av vederbörande municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting, såvitt angår
taxering till kommunal inkomstskatt;

c) i fråga om taxering för avverkat virke:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun;

så ock av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, såvitt angår virke, för
vilket skogsvårdsavgift enligt vad därom är särskilt stadgat skall ingå till
domänstyrelsen, vederbörande överjägmästare.

119 §.

1 mom. Besvär enligt 118 § skola, skriftligen avfattade och ställda till den
prövningsnämnd, som enligt 96 § har att granska och pröva taxeringen i fråga,
ingivas till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden
företagits, därest ej sådant fall föreligger, som i 2 mom. här nedan avses.

Besvären skola ingivas i länen före klockan tolv på dagen den 15 juli
eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag
och i Stockholm före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är
helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera
prövningsdistrikt, skola besvär enligt 118 §, försåvitt de avse den skattskyldiges
taxering för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han
taxerats eller bort taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller
i sådan annan kommun, dit förvärvskällan är att hänföra, skriftligen avfattade,
ingivas till länsstyrelsen i något av de län, där sagda kommuner
äro belägna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Besvär, varom i första stycket förmäles, skola ingivas, därest Stockholm
är en av de kommuner, där taxering ägt eller bort äga rum, före klockan
tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag, före klockan tolv
på dagen nästföljande söckendag, och eljest före klockan tolv på dagen den
15 juli eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande
söckendag.

3 mom. Angå besvär enligt 118 § skattskyldig, vilkens taxering enligt
96 § 2 mom. skall prövas av den mellankommunala prövningsnämnden,
skall den myndighet, som mottagit besvären, omedelbart efter besvärstidens
utgång översända besvären jämte förteckning å desamma till den mellankommunala
prövningsnämnden.

120 §.

Om rätt till besvär ävensom om ordningen för besvärs anförande i fråga
om taxeringsnämnds beslut enligt 14 och 15 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring
stadgas i nämnda lag.

Besvär över fastighetsprövningsnämnds och prövningsnämnds beslut.

121 §.

över beslut, som fastighetsprövningsnämnd eller ordinarie prövningsnämnd
meddelat under taxeringsåret, må besvär anföras hos kammarrätten av
landskamreraren. Enahanda rätt att anföra besvär tillkommer vederbörande
kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och
överjägmästare, i den mån de jämlikt 117 eller 118 § äga föra talan mot
fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds beslut.

över beslut, som nu nämnts, må ock besvär anföras hos kammarrätten
av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt angår taxering
av fastigheten, så ock av skattskyldig, såvitt angår egen taxering för
inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, där han ej enligt 39
eller 49 § förlorat talan, i följande fall:

a; om han hos fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden inom
föreskriven tid överklagat fastighetstaxeringsnämndens eller taxeringsnämndens
beslut och hans talan därstädes icke bifallits; samt

b) om fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden ändrat den av
fastighetstaxeringsnämnden eller taxeringsnämnden verkställda taxeringen,
utan att sådan ändring påyrkats av klaganden.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast fullföljande
helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos den
överordnade nämnden.

I det under b) omförmälda fallet må talan icke innefatta längre gående
yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med den underordnade
nämndens beslut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

122 §.

1 mom. Besvär enligt 121 § skola, skriftligen avfattade, före klockan tolv
å sista helgfria dagen i december månad under taxeringsåret ingivas till den
länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 119 §
1 och 2 mom. vederbör. Försummas något av vad nu föreskrivits, varda besvären
icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären
i stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till
kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest
besvären till kammarrätten inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden.
I sådant fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären
till vederbörande länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

2 mom. Omedelbart efter taxeringsårets utgång har länsstyrelsen att till
kammarrätten insända förteckning å besvär, som anförts enligt 121 §. I
denna förteckning skola besvär över taxering av fastighet upptagas för sig
utan sammanblandning med övriga besvär.

Besvär över beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola
av länsstyrelsen omedelbart översändas till allmänna ombudet hos denna
nämnd; och bar allmänna ombudet att, sedan vid besvären fogats de taxeringen
vidkommande handlingarna ävensom utdrag av prövningsnämndens
protokoll samt förklaringar infordrats från vederbörande, skyndsamligen till
kammarrätten överlämna samtliga handlingarna med de upplysningar och
erinringar, besvären anses påkalla.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxeringslängd
och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade
taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlingarna.
Länsstyrelsen har därefter att infordra förklaringar från vederbörande
samt skyndsamligen överlämna handlingarna till kammarrätten med
erforderliga upplysningar och erinringar. Angå besvären taxering av fastighet,
böra handlingarna vara till kammarrätten inkomna före utgången av
april månad året näst efter taxeringsåret.

Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning.

123 §.

1 mom. Har fastighet uppförts för utgörande av fastighetsskatt i fall,
där den är undantagen från skatteplikt eller där dess ägare eller innehavare
jämlikt 15 § 1 mom. kommunalskattelagen är befriad från utgörande av
sådan skatt för fastigheten,

eller har såsom skattskyldig för fastighet uppförts annan än den som
vederbort,

eller har fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest i fall, där taxering
av fastigheten icke bort äga rum,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. 61

eller har under löpande taxeringsperiod nytt taxeringsvärde åsatts fastighet
eller jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen taxeringsvärde fördelats
å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller
framställning om vidtagande av sådan taxeringsåtgärd avslagits, men
ägare eller därmed likställd innehavare av fastigheten icke erhållit föreskriven
underrättelse därom före den 15 juni, därest beslut fattats av
taxeringsnämnd i något av länen, men före den 1 augusti, därest beslutet
fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, och före den 1 december, därest
beslutet fattats av prövningsnämnd,

eller har fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende blivit felaktigt taxerad,
må fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare uti den i 124 §
angivna ordning häröver anföra besvär hos länsprövningsnämnden eller Stockholms
stads prövningsnämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål för
beslut, som efter särskild prövning meddelats av fastighetsprövningsnämnd,
länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd, hos kammarrätten.

2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig
inkomst, eller som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för förmögenhetstillgång av sådant slag, som icke skall upptagas vid
beräkning av skattepliktig förmögenhet,

den som taxerats till kommunal inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra
sådan skatt för något slag av inkomst, eller som taxerats till kommunal
inkomstskatt för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig
eller för vilket han ej är skattskyldig å den ort, där taxeringen skett,
den som taxerats till kommunal inkomstskatt för samma inkomst å mer
än en ort,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, ehuru han
ej är skyldig utgöra sådan skatt för något slag av inkomst eller förmögenhet,
eller som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst
eller förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig,
den som taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt,
ehuru han enligt 2 § förordningen om kommunal progressivskatt eller 2 §
förordningen om utjämningsskatt ej skall utgöra sådan skatt, eller som
taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt för inkomst
eller för förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han ej är
skattskyldig,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till kommunal
progressivskatt eller till utjämningsskatt å ort, där han icke är skattskyldig
till sådan skatt,

den som taxerats för inkomst eller förmögenhet å ort, där han icke
enligt stadgandena i 26 och 28 §§ varit skyldig att avgiva självdeklaration,
den som uti stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration och ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet, som enligt 39 § 1 mom. andra
punkten föranleder förlust av talan, men som blivit taxerad för inkomst
eller förmögenhet med avvikelse från deklarationen och icke erhållit föreskriven
underrättelse därom före den 15 juni, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd
i något av länen, men före den 1 augusti, därest beslutet fattats
av taxeringsnämnd i Stockholm, och före den 1 december, därest beslutet
fattats av prövningsnämnd,

den som eftertaxerats för inkomst eller förmögenhet men om eftertaxeringen
icke erhållit föreskriven underrättelse inom tid som nyss nämnts,
så ock den, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig,
må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnd
eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds
efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

3 mom. Den som taxerats för avverkat virke i kommun, där han icke
varit skyldig avgiva virkesdeklaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig virkesdeklaration men blivit
taxerad för avverkat virke med avvikelse från deklarationen och icke erhållit
föreskriven underrättelse därom före den 15 juni, därest beslutet fattats av
taxeringsnämnd i något av länen, men före den 1 augusti, därest beslutet
fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, och före den 1 december, därest
beslutet fattats av prövningsnämnd,

den som eftertaxerats för avverkat virke men om eftertaxeringen icke
erhållit föreskriven underrättelse inom tid som nyss nämnts,

så ock den, vilkens taxering för avverkat virke på grund av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnden
eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds
efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

4 mom. Rätt till besvär enligt 1, 2 och 3 mom. i anledning av förelupen
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende tillkommer
jämväl landskamreraren så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle,
vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och överjägmästare, i den
mån de jämlikt 117 eller 118 § äga föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds
eller taxeringsnämnds beslut.

124 §.

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till den
länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 119 §>
1 och 2 mom. vederbör, när det gäller besvär av skattskyldig, inom natt och
år efter det utskylder avfordrats honom och, när det gäller besvär av annan,
före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Försummas något
av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke upptagna till prövning; dock
må icke den omständigheten, att besvär, som anföras hos kammarrätten, i

Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.

stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till
kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, om
besvären till kammarrätten inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden.
I sådant fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären
till vederbörande länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort
eller att skattskyldig blivit taxerad för samma inkomst eller förmögenhet eller
för samma virke å mer än en ort, och hava utskylder därför avfordrats
vederbörande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.

2 mom. Anföras besvär enligt 123 § 2 mom. beträffande taxering för
inkomst eller förmögenhet i fall, då taxeringen enligt 96 § 2 mom. skall
prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, har den länsstyrelse,
som mottagit besvären, att skyndsamt överlämna desamma till allmänna
ombudet hos omförmälda nämnd. Före överlämnandet skall länsstyrelsen
vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd och taxeringsnämnds
protokoll, såvitt den överklagade taxeringen angår, som ock de till taxeringsnämnden
i frågan ingivna handlingarna, därest icke berörda utdrag
och handlingar på grund av stadgandet i 92 § tidigare blivit överlämnade,
i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos den mellankommunala
prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågavarande handlingar. Sedan
besvärsakten blivit fullständigad enligt vad nu sagts, har allmänna ombudet
att infordra förklaringar från vederbörande samt att därefter med
eget yttrande överlämna målet till den ordinarie prövningsnämnden eller till
den särskilda prövningsnämnden eller, därest taxeringen redan varit föremål
för prövningsnämndens efter särskild prövning meddelade beslut, till kammarrätten,
i vilket sistnämnda fall vid besvären skola fogas jämväl utdrag av
nämndens protokoll och övriga hos nämnden befintliga handlingar i ärendet.

Anföras besvär enligt 123 § i andra fall än i nästföregående stycke avses,
har den länsstyrelse, som mottagit besvären, att vid desamma foga såväl
utdrag av taxeringslängd och beskattningsnämnds protokoll, såvitt den överklagade
taxeringen angår, som ock övriga till ärendet hörande handlingar.
Sedan därefter förklaringar över besvären infordrats från vederbörande och
yttrande avgivits av landskamreraren, överlämnas handlingarna till den
ordinarie prövningsnämnden eller den särskilda prövningsnämnden i prövningsdistriktet
eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens
efter särskild prövning meddelade beslut, till kammarrätten.

125 §.

I fråga om klagan över prövningsnämnds beslut i anledning av besvär enligt
123 § skola stadgandena i 121 §, 122 § 1 mom. samt 122 § 2 mom. andra
och tredje styckena hava motsvarande tillämpning; dock skola besvären ingivas
före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då klaganden av beslutet erhållit
del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande
söckendag. Angå besvären taxering av fastighet, böra handlingarna till

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

kammarrätten insändas inom fyra månader efter det besvären inkommit
till länsstyrelsen.

Om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av
mål angående fastighetstaxering eller virkestaxering.

126 §.

1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående fastighetstaxering
eller virkestaxering skola deltaga tre av rättens ordinarie ledamöter,
av vilka en efter Kungl. Maj:ts förordnande skall föra ordet, samt, beträffande
fastighetstaxeringsmål, två av de särskilda ledamöter, om vilka i 2 mom.
förmäles, och beträffande virkestaxeringsmål, två av de i samma mom. omförmälda
särskilda ledamöter, vilka äga sakkunskap beträffande värdering
av virke samt skogsmark och växande skog; dock må utevaro av en av de
särskilda ledamöterna icke hindra måls avgörande, därest av övriga ledamöter
tre äro om slutet ense.

2 mom. Kungl. Maj:t förordnar för fem år i sänder sju i praktiska värv
förfarna män med god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet att
efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning
av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa personer skola tre äga sakkunskap
beträffande värdering av virke samt skogsmark och växande skog, två beträffande
värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två beträffande värdering
av annan fastighet. Avgår sådan person under perioden, förordnar Kungl.
Maj:t annan person i hans ställe för återstående tiden.

Vad i 12 § 3 mom. är stadgat om medlem i beskattningsnämnd skall hava
motsvarande tillämpning beträffande här avsedda ledamöter i kammarrätten.

3 mom. Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter angående inkallande
av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten samt angående
ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av mål angående
fastighetstaxering och virkestaxering och därmed sammanhängande frågor.

Besvär över utslag av kammarrätten.

127 §.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål äger att,
utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri hos Kungl. Maj:t söka
ändring genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna
till prövning, skola före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då
klaganden av utslaget erhållit del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv
på dagen nästfoljande söckendag ingivas till finansdepartementet tillika med
bevis om dagen för utslagets delfående.

Över utslag av kammarrätten i mål om fastighetstaxering, såvitt rörer
tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,
så ock i mål om virkestaxering må klagan icke föras.

Kungl. Majtts proposition Nr 214.

Om särskilda taxeringsåtgärder i samband med prövning av besvär.

128 §.

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid prövning av anförda
besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt
ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller
Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i
taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sådant
fall icke höjas utöver vad beskattningsnämnderna bestämt, därest besvären
icke innefatta yrkande om sådan höjning. Jämväl må, om någon av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att annan
person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj:t överflytta
taxeringen å denne.

Åro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t,
där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering
vidtaga av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 §
1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär enligt 123 § skola
bestämmelserna i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å prövningsnämnden;
dock skall, därest under länsprövningsnämnds eller Stockholms
stads prövningsnämnds handläggning av besvär enligt 123 § fråga uppkommer
om vidtagande av här ovan omförmäld åtgärd beträffande taxering
inom annat prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela
dess vidd överlämnas till avgörande av den mellan kommunala prövningsnämnden.

129

Därest efter taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde i anledning
av anförda besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastighet, som icke
blivit taxerad, har prövningsnämnden i det prövningsdistrikt, där fastigheten
är belägen, att efter anmälan av landskamreraren vidtaga däremot
svarande åtgärd för efterföljande år under taxeringsperioden, där ej beträffande
fastigheten sådant förhållande inträffat, som jämlikt 12 § 2 mom.
kommunalskattelagen bör föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde.

Sådan anmälan hos prövningsnämnden må ock göras av fastighetens ägare
eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan än
ägaren eller innehavaren, av denne.

130

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till kommunal inkomstskatt
eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver
någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till kommunal
progressivskatt eller till utjämningsskatt, som därav må föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 häft. (Nr 21b.) 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan.

131 $.

1 mom. Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare
av fastighet tillkommer jämväl annan, som uppförts eller bort uppföras
såsom skattskyldig för fastighet, så ock arrendator, vilken jämlikt avtal,
ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren eller
innehavaren har att ansvara för fastighetsskatt, som belöper å den arrenderade
fastigheten.

2 mom. Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, vilka var
för sig äga enligt kyrkostämmas beslut av sina medlemmar uttaga allmän
kommunalskatt, tillkommer sådan församling samma besvärsrätt som kommun.
Detsamma gäller församling å landet eller skoldistrikt, där församlingens
eller skoldistriktets område icke sammanfaller med kommunens
område.

132 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsnämnds beslut är berättigad
att, då han i sådant avseende anmäler sig hos vederbörande myndighet eller
tjänsteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts överklagande erforderligt
utdrag av taxeringslängd samt av nämndens protokoll; och må ej heller
lösen fordras för andra protokollsutdrag och expeditioner, som till följd av
vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

133 §.

Besvär, varom i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande handlingar
kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till vederbörande
myndighet.

134 §.

Ordförande i beskattningsnämnd i första instans är skyldig att, då sådant
av vederbörande myndighet påfordras, avgiva förklaring över besvär angående
taxering. Vid förfall för ordföranden må förklaringsskyldigheten åläggas
någon av nämndens ledamöter. Beskattningsnämnd må icke åläggas förklaringsskyldighet,
och må ej heller av beskattningsnämnd behandlad taxeringsfråga
till nämnden återförvisas till förnyad behandling.

135 $.

Har genom utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t taxering höjts
eller överflyttats å annan, åligger det vederbörande länsstyrelse, sedan länsstyrelsen
av utslaget erhållit del, att skyndsamt till dem, som hava att verkställa
debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, översända
avskrift av utslaget för verkställighet.

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 214.

<57

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

136 §.

Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsverket må med
avseende å verkställd taxering anmärkning framställas allenast i fråga om
uträknande enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
av skatteprocent och skattens grundbelopp för svenskt aktiebolag och svenskt
solidariskt hankbolag eller uträknande enligt förordningen om utjämningsskatt
av skattens grundbelopp.

137 §.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter med avseende å taxeringsförfarandet,
som Unnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser
och förordnanden, varom sägs i 72 § kommunalskattelagen och 29 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

138 %.

Där ordförande i beskattningsnämnd i första instans, utan att vara
hindrad av laga förfall, underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för
nämndens sammanträde eller att inom föreskriven tid avlämna nämndens
längder och övriga handlingar, vare straffet böter femtio kronor. Infinner
han sig icke å den av honom för nämndens sammanträde utsatta ort och tid
och kan han ej visa laga förfall, böte tjugufem kronor. Ledamot i nämnden
eller tillkallad suppleant, som utan laga förfall utebliver från sammanträde,
böte tio kronor.

139 %.

Den som blivit utsedd till medlem i prövningsnämnd eller blivit inkallad
i stället för ordinarie ledamot och utan vederbörligen anmält laga förfall
utebliver från nämndens sammanträde skall, därest nämnden till följd av
hans utevaro icke varder beslutför, böta tjugufem kronor.

140 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej för sin förseelse
är underkastad ansvar för tjänstefel, straffad med böter från och med
tjugufem till och med femhundra kronor och vare därjämte skyldig gottgöra
skada, som genom sådan förseelse uppkommit.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

141 §.

1 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som
bort avgivas på grund av 26 § 1 mom., vare den försumlige förfallen till
böter, motsvarande, då fråga är om allmän självdeklaration, en tiondel av
den inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres den skattskyldige, dock minst
tio kronor, och, då fråga är om särskild självdeklaration, femtio öre för varje
full skattekrona, som påföres den skattskyldige på grund av den taxering,
varom fråga är, i båda fallen dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. är pliktig avgiva
självdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning, och underlåter
han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till enahanda
bötesstraff.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med virkesdeklaration,
som bort avgivas på grund av 43 § 1 mom., vare den försumlige förfallen
till böter, motsvarande tjugu öre för varje etthundra kronor av det rotvärde,
som åsättes det avverkade virket, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 43 § 2 mom., är pliktig avgiva
virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning och underlåter
han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till enahanda
bötesstraff.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning i fråga om
deklaration, som skolat avgivas för staten, landsting, kommun eller annan
dylik menighet; ej heller beträffande deklaration för annan skattskyldig, därest
den försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel.

142 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra vad i 18, 23, 33, 34 eller 35 §,
42 § 2 mom. eller 47 § är stadgat skall den försumlige, där han ej för underlåtenheten
är underkastad ansvar för tjänstefel, böta tjugufem kronor.

143 §.

1 mom. Har någon i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning,
som av honom avgivits till ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet,
mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att
leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och
förmögenhetsskatt, som därigenom undandragits, och i annat fall högst fem
gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits, i
händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet
dock minst tjugufem kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande,
som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt,
vare straffet böter, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. 09

ringen följt, högst tjugufem öre för varje skatteöre, som därigenom kommit
att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall högst tjugufem öre för
varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige, därest det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst tjugufem
kronor.

Har någon till ledning vid virkestaxering lämnat sådant oriktigt meddelande,
som i första stycket sägs, böte, om det oriktiga meddelandet blivit
vid taxeringen följt, högst en krona för varje tiotal kronor rotvärde, som
därigenom icke blivit taxerat, och i annat fall högst en krona för varje
tiotal kronor rotvärde, som icke skulle hava taxerats, i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst tjugufem
kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats
mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess avgivande
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas
hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften
av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
därest den skyldige, innan vederbörande taxeringsnämnd avslutat sitt arbete,
av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den som
lämnat det oriktiga meddelandet för sin förseelse är underkastad ansvar för
tjänstefel.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140, 141 eller 143 § omförmäles, åtalas vid
allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 eller 143 § skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige
här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna
underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid
allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken
deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 eller 143 § sägs, är föremål för allmänt åtal, men
förseelse, som i 140 § omförmäles, må, där den ej innefattar tjänstefel, av
allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 1 mom. avses, till följd av uraktlåtet fullgörande
av de i denna förordning meddelade föreskrifter eller av annan
orsak fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar eller förelagt
vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande eller ledamot i
beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person anmälan
därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av härvid
förekommande förhållanden, förordna om uttagandet av de böter eller viten,
vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder, som
anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning
stadgas för övrigt kan påkalla.

Krnigl. Maj:ts proposition Nr 214.

3 mom. Den som icke åtnöjes med av länsstyrelse givet beslut, varigenom
han på grund av ovan meddelade stadganden blivit fälld till böter
eller utgivande av vite, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är
stadgat angående dylika besluts överklagande, över beslutet anföra besvär
hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde dagen efter
den, då klaganden av beslutet erhållit del, eller, om då är helgdag, före
klockan tolv på dagen nästföljande söckendag ingivas till länsstyrelsen vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning;
dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för till sistnämnda
myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras
upptagande till prövning, därest besvären till kammarrätten inkommit före
utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart
överlämnas till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra
förklaringar från vederbörande samt skyndsamligen överlämna handlingarna
till kammarrätten med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Om klagan över kammarrättens utslag på besvär, som i detta mom. avses,
gäller vad i 127 § första stycket är sagt; dock må klagan ej föras i fråga
om ansvar för försummelse vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
med avseende å virkestaxering.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida
vite bort föreläggas, komma under bedömande.

4 mom. Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

8 KAP.

Om kostnader för taxeringsarbetet.

145 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena i beredningsnämnderna, fastighetstaxeringsnämnderna
och taxeringsnämnderna, åt de av länsstyrelsen förordnade
ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna samt åt kronoombuden i taxeringsnämnderna
;

2) ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden
för hans befattning med taxeringen i Stockholm;

3) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter
för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän enligt 15 § 1
mom. eller annorledes, därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter äga särskilt
värde för det allmänna;

4) gottgörelse för det i samband med taxeringsförrättningarna jämlikt
15 § 2 mom. lämnade biträde av städernas tjänstemän; samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 mom. samt 7—12 mom.
här nedan.

K un f/l. Maj:ts proposition Nr 214.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att de år, då allmän fastighetstaxering
äger rum, senast den 1 maj, i Stockholm senast den 20 juli, till Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande angående den ersättning, som för bestyr med nyssnämnda
taxering inom länet bör tillkomma envar av de personer, vilka enligt
bestämmelserna i 1 mom. 1) och 4) äro därtill berättigade, och skola därvid
angivas de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas beräknande.

Motsvarande yttrande beträffande årlig taxering skall av länsstyrelsen avgivas
senast den 20 juli under taxeringsåret.

I yttrande, som överståthållarämbetet avgiver, bör jämväl upptagas förslag
till ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för
uppbördsärenden.

Yttrande enligt detta mom. skall tillika innehålla uppgift, då det gäller
allmän fastighetstaxering, om taxeringsvärdet å all fastighet i länet enligt
fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt eljest om länets hela inkomst- och
förmögenhetsskattesumma enligt taxeringsnämndernas beslut.

3 mom. Kommun, som vill framställa anspråk på särskild ersättning
enligt 1 mom. 3), har att, såvitt angår allmän fastighetstaxering i länen,
senast den 10 april under taxeringsåret och, såvitt angår allmän fastighetstaxering
i Stockholm eller årlig taxering såväl i Stockholm som i länen,
senast den 1 juli under taxeringsåret till länsstyrelsen inkomma med framställning
därom med angivande av grunderna för ersättningsbeloppets
beräknande.

Länsstyrelsen har att med eget utlåtande över framställningen överlämna
densamma till Kungl. Maj:t vid avgivande av yttrande enligt 2 mom. första
och andra styckena.

4 mom. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som inkommit
jämlikt 2 och 3 mom., bestämmer Kungl. Maj:t, huru mycket skall
ställas till förfogande för varje fastighetsprövningsnämnd och länsprövningsnämnd
samt för Stockholms stads prövningsnämnd och huru mycket skall
till kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till fastighetsprövningsnämndernas och, såvitt
angår allmän fastighetstaxering, Stockholms stads prövningsnämnds förfogande
för ersättning åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
samt åt de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna,
för ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden samt för det i samband med allmän
fastighetstaxering jämlikt 15 § 2 mom. lämnade biträde av städernas tjänstemän
jämte vad som utanordnas till kommuner utgöra sammanlagt högst ett
belopp, motsvarande två hundradels procent av taxeringsvärdet å all fastighet i
riket, sådant detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

det i samband med taxeringsarbetet jämlikt 15 § 2 mom. lämnade biträde
av städernas tjänstemän jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt
utgöra högst ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av
inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp för hela riket, sådan denna
summa beräknats enligt taxeringsnämndernas beslut.

Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag
av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersättningarnas
fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens
utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete, och bör
i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som kan hava blivit
vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av statsmedel gottgjord.

5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länsprövningsnämnds
eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda
utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. förordnats
att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för
biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokolloch
längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppassning
hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen
använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas.

6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd
enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör
särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter
beloppen i vanlig ordning utbetalas.

7 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller
undersökning gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige
biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna
ombudet hos samma nämnd, av Kungl. Maj:t.

8 mom. De personer, som jämlikt 58 § 2 mom. eller 75 § inkallats av
länsstyrelsen för meddelande av upplysningar eller för överläggningar rörande
taxeringsarbetet,

de personer, som till sammanträde enligt 59 § 1 eller 2 mom. särskilt inkallats
av länsstyrelsen eller till sammanträde enligt 67 § 2 mom. inkallats
efter sådan myndighets medgivande,

de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd, som på
vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, som omförmäles i
59 § 1 mom.,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på
vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles
i 59 § 2 mom.,

de ordförande eller ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd,
som på vederbörlig kallelse inställt sig före eller under fastighetsprövningsnämnds
eller prövningsnämnds sammanträde för meddelande av
upplysningar, ävensom

de medlemmar i fastighetsprövningsnämnd eller i prövningsnämnd, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

efter vederbörlig kallelse inställt sig före vederbörande nämnds sammanträde
för meddelande av upplysningar eller som deltagit i sammanträde med nämnden,

äga att för inställelsen åtnjuta, om de äro bosatta å annan ort än sammanträdesorten,
traktamentsersättning under såväl sammanträdes- som resedagar
med sexton kronor om dagen och övrig resekostnadsersättning enligt
vad som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman samt,
om de äro bosatta å sammanträdesorten, traktamentsersättning med tolv
kronor om dagen.

Ersättning efter ovannämnda grunder tillkommer jämväl den som efter länsstyrelses
förordnande fört protokoll vid sammanträde enligt 59 § 1 eller
2 mom. eller 75 §, medlem i prövningsnämnd för närvaro vid protokolljustering
så ock sakkunnig, som biträtt i taxeringsfrågor.

9 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med
taxeringsnämnd enligt 83 § 2 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.

10 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och
allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestämmas
av Kungl. Maj:t.

Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt
protokoll- och längdförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd
kanslipersonal bestämmes likaledes av Kungl. Maj:t.

Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter
anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

11 mom. I 126 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten, som icke
är befattningshavare i statens tjänst, åtnjuter för tid, varunder han varit
inkallad till tjänstgöring, arvode med tjugufyra kronor om dagen, om han är
bosatt i Stockholm, och med trettiotvå kronor om dagen, om han är bosatt utom
Stockholm. Är sådan ledamot befattningshavare i statens tjänst, skall han för
tjänstgöringen åtnjuta, jämte ersättning för avlöningsförmåner, som han får avstå
under tjänstledighet för ifrågavarande uppdrag, arvode med belopp, som bestämmes
av Kungl. Maj:t. Därjämte skall ledamot i förekommande fall för resedagar
åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

12 mom. Angående gottgörelse för verkställande av undersökning, varom
i 71 § förmäles, förordnar Kungl. Maj:t.

146 §.

1 mom. Av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd
ävensom av kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda ledamöter i
taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av vederbörande kommun, att av
kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdes-
som resedagar med högst tio kronor om dagen, dels ock, då de icke
äro bosatta å förrättningsorten, övrig resekostnadsersättning med högst
vad som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman.
Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå jämväl
till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt 83 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

De av landsting utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd äga för
sin inställelse vid nämndens sammanträden och vid sådana sammanträden,
som omförmälas i 59 § 1 och 3 mom. samt 66 § 2 mom., åtnjuta ersättning
av landstingets medel efter de i föregående stycke angivna grunder, dock
att traktamentsersättningen, om landstinget så beslutar, må utgå med högst
femton kronor om dagen.

2 mom. Jämte gottgörelse, som enligt 1 mom. första stycket beslutas, må
efter kommunens bestämmande utgå arvode till sådan ledamot i taxeringsnämnd,
som omförmäles i 8 § 4 mom. Arvodet må icke överstiga vad på
grund av omfattningen av ledamotens göromål enligt 81 § kan anses skäligt
och ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller
näring, som ledamoten genom uppdragets fullgörande går förlustig, eller
göras beroende av huru taxeringen utfallit.

3 mom. Skogsvårdsombud åtnjuter ersättning, som vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller, då skogsvårdsombud utsetts av överjägmästare, domänstyrelsen
anvisar av till dess förfogande stående skogsvårdsmedel.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1929; dock skola förordningens
bestämmelser om åtgärder, vilka för verkställande av taxering skola
enligt denna förordning företagas före taxeringsårets ingång, träda i kraft
dagen efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket
utkommit i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117)
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, sådan den lyder efter de
ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare därom utfärdade
författningar.

Efter det den nya förordningen trätt i kraft, skall iakttagas:

1. Stadgandena i 26 § 1 mom. om deklarationsskyldighet för den, som nästföregående
år varit taxerad till kommunal inkomstskatt, skola år 1929 gälla
den, som år 1928 varit taxerad till bevillning för inkomst.

2. I fråga om mål och ärenden, som avse taxering, verkställd före år
1929, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla; dock skall vad i 126 §
stadgas om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av
mål angående fastighetstaxering tillämpas jämväl beträffande mål och ärenden,
som avse taxering av fast egendom år 1928.

3. Har Kungl. Maj:t jämlikt 51 § 2 mom. förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, sådant detta
mom. lyder enligt förordningen den 27 juni 1927 (nr 312), förordnat personer att
för tiden intill utgången av år 1933 efter kallelse inträda såsom ledamöter
i kammarrätten vid handläggning av mål angående taxering av fast egendom,
skola dessa förordnanden i vad de avse åren 1929—1933 anses meddelade
jämlikt 126 § 2 mom. i den nya förordningen.

4. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Lövgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

När jag förut i dag för Kungl. Maj:t anmält frågan om en reformerad
kommunalskattelagstiftning och andra spörsmål, som därmed äga samband,
har jag erinrat, att med nämnda fråga sammanhänger även frågan om en
förändrad taxeringsorganisation. Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få
anmäla sistnämnda fråga.

Det för 1927 års riksdag genom proposition nr 210 framlagda och av
riksdagens första särskilda utskott i allt väsentligt tillstyrkta förslaget till
taxeringsförordning vann icke riksdagens bifall. Av överläggningarna i
kamrarna och utskottets memorial nr 7 framgår, att denna av riksdagen
intagna ståndpunkt bestämts därav, att de grundläggande författningarna,
kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och lagen om skogsaccis, icke blevo av riksdagen godkända. Det
finnes anledning antaga, att vid motsatt utgång beträffande de grundläggande
författningarna även förslaget till taxeringsförordning skolat i allt
väsentligt vinna riksdagens bifall. Vid sådant förhållande finner jag mig böra
tillstyrka Kungl. Maj:t att i samband med de förslag i kommunalskattefrågan
jämte därmed sammanhängande spörsmål, som enligt Kungl. Maj:ts beslut
föreläggas riksdagen innevarande år, även framlägga förslag till taxeringsförordning
i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års kungl. förslag.
På vissa punkter förordar jag ändrade bestämmelser med anledning av
vad under riksdagsbehandlingen och därefter förekommit.

Det torde icke vara erforderligt att nu redogöra för frågans förhistoria
och för motiven till de bestämmelser, beträffande vilka det förslag, jag nu
framlägger, överensstämmer med 1927 års kungl. förslag. Härutinnan
torde det vara tillräckligt att hänvisa till propositionen nr 210/1927.
Däremot vill jag nu utveckla skälen för de avvikelser, jag finner mig böra

Inledning.

76 Kungl. Maj:ls proposition Nr 214.

förorda, och skall därvid först uppehålla mig vid några spörsmål av större
räckvidd.

Innan så sker torde höra framhållas, att nu föreliggande förslag överensstämmer
med 1927 års kungl. förslag därutinnan, att detsamma upptager
bestämmelser rörande all slags taxering utom taxering till utskiftningsskatt.
Anledningen till att taxeringen till utskiftningsskatt icke särskilt
behandlas skall jag angiva vid motiveringen för förslagets 1 §. överensstämmelse
med 1927 års kungl. förslag förefinnes även i det avseendet,
att vissa detaljbestämmelser utelämnats för att meddelas senare i administrativ
ordning.

Huvudfrågor.

Kommunombud
och
skogsvårdbombud
i
taxering snämnd.

1927 års
proposition.

Jag vill nu först uppehålla mig vid frågan om taxeringsnämndens sammansättning.
Kungl. Maj:t hade föregående år föreslagit, att taxeringsnämnden
skulle såsom hittills bestå av ordförande och en ledamot, förordnade
av länsstyrelsen, och andra ledamöter, valda av vederbörande kommunrepresentation,
men att i nämnden ytterligare skulle inträda dels en ledamot,
benämnd kommunombud, som för en tid av fyra år åt gången skulle väljas
å landet av kommunalnämnden och i stad av drätselkammaren, i Stockholm
drätselnämnden, dels ock, att deltaga endast vid virkestaxering, en av skogsvårdsstyrelsen
eller för visst fall av vederbörande överjägmästare för varje
år utsedd ledamot, benämnd skogsvårdsombud. Under det att övriga medlemmar
ägde deltaga i taxeringsarbetet inom hela taxeringsdistriktet, skulle
kommunombudet deltaga endast såvitt anginge den kommun eller, om distriktet
omfattade de! av kommun, den kommundel, för vilken ombudet blivit
valt. Föreskrifterna om utseende av kommunombud och skogsvårdsombud
voro dock icke av tvingande natur. På ansökan av kommun skulle nämligen
länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill förelåge, kunna medgiva, att
kommunombud ej skulle väljas för kommunen, varjämte skogs vårdsstyrelsen,
respektive överjägmästaren skulle kunna besluta att icke begagna
sig av rätten att utse skogsvårdsombud. Slutligen må nämnas, att den av
länsstyrelsen utsedde ledamoten, i propositionen benämnd kronoombud,
skulle deltaga i virkestaxeringen endast för det fall, att kommunombud
eller skogsvårdsombud icke utsetts.

Kommunombudet skulle hava till huvudsaklig uppgift att bevaka de
kommunala intressena vid taxeringen, varjämte vissa särskilda åligganden
skulle tillkomma ombudet. Vid virkestaxeringen skulle ombudet biträda
ordföranden under det förberedande arbetet, granska alla för sådan taxering
avlämnade deklarationer och andra handlingar samt under ordförandens
inseende föra skogsaccislängden. Ombudet skulle äga rätt att deltaga i
granskningen även av självdeklarationer och andra till ledning vid taxering
för inkomst eller förmögenhet avgivna uppgifter och upplysningar
ävensom deklarationer för särskild fastighetstaxering samt jämväl i övrigt,
i den mån så vore erforderligt och av ordföranden påkallades, biträda denne
under det förberedande taxeringsarbetet. Där ej kommunen annorlunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

förordnade, skulle kommunombudet äga befogenhet att utföra kommunens
talan i taxeringsmål. Till kommunombudet skulle av kommunens medel
utgå arvode, som på kommunens förslag skulle bestämmas av länsstyrelsen.

Skogsvårdsombudet skulle vid virkestaxeringen bevaka det allmännas rätt
till skogsvårdsavgift för avverkat virke samt hava befogenhet att granska
virkesdeklarationer och andra för virkestaxeringen avgivna uppgifter och
upplysningar. Till ombudet skulle utgå arvode, som skogsvårdsstyrelsen,
respektive domänstyrelsen, ägde anvisa av omhänderhavda skogsvårdsmedel.

Yrkanden om avslag å förslaget om kommunombud i taxeringsnämnden
framställdes i motioner av herrar Nilsson, Petrus, m. fl. och Olsson i Golvvasta
m. fl. (I: 343 och II: 458) samt av herr Laurén m. fl. (II: 471). Såsom
skäl för berörda yrkanden anfördes i de två förstnämnda motionerna, att
kommunombudet icke kunde anses vara av något värde, och i motionen
II: 471, att fara förefunnes för att kommunombudet komme att betrakta sig
som ett slags allmän åklagare i taxeringsmål, även om han icke ägde förutsättningar
att föra sådan talan, att svårigheter funnes att erhålla lämpliga
kommunombud, samt att det vore olämpligt att inrätta befattningar,
vilkas innehavare skulle avlönas av kommunerna med arvoden, som ytterst
bestämdes av länsstyrelserna.

Förslaget om kommunombud avstyrktes av första särskilda utskottet i
dess utlåtande nr 1. Utskottet åberopade därvid vad i förberörda motioner
anförts och yttrade vidare:

»Sin egen uppfattning om förslaget kan utskottet i korthet angiva så, att
inrättandet av ifrågavarande extra kommunrepresentation i taxeringsnämnden,
varom någon önskan å vederbörligt håll icke, såvitt visats, har yppats, icke
heller synes motsvaras av något behov, men att därav kunna tänkas följa
praktiska olägenheter vid taxeringsarbetet. Någon anledning att införa en
så pass omstridd nyhet synes alltså icke föreligga.»

I anslutning till detta avstyrkande föreslog utskottet, bland annat, sådana
ändringar i förslaget till taxeringsförordning, att rätt att granska självdeklarationer
utsträcktes att tillkomma, förutom ordföranden och kronoombudet,
även två kommunvalda ledamöter, som därtill utsåges av taxeringsnämnden,
samt att de särskilda åligganden med avseende å virkestaxeringen,
som skulle åvila kommunombudet, i stället tillädes kronoombudet.

Utskottet avstyrkte även förslaget att skogsvårdsombud skulle inträda som
ledamot i taxeringsnämnden, men förordade, att ett sådant ombud skulle deltaga
i virkestaxeringen med yttrande- och förslagsrätt men utan rätt att deltaga
i nämndens beslut. Ombudet skulle hava rätt att granska virkesdeklarationer
samt att få sin särskilda mening antecknad till protokollet, därest
densamma avveke från nämndens beslut. Ett av herr Laurén m. fl. i mo -

Motioner vid
1927 års
riksdag.

Första särskilda
utskottet
1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Departements chefen.

[Kommun ombud.

]

tion II: 471 framställt förslag, att skogsvårdsombud skulle utses av länsstyrelsen
efter förslag av skogsvårdsstyrelsen, respektive överjägmästaren,
avstyrktes av utskottet.

Då det nu gäller att taga ställning till frågorna om kommunombuds och
skogsvårdsombuds medverkan vid taxeringen, vill jag först yttra mig angående
kommunombudet.

Förslaget om insättande i taxeringsnämnden av ett kommunombud med
huvuduppgift att bevaka kommunens liskaliska intressen vid den årliga
taxeringen och att bereda virkestaxeringen framställdes ursprungligen av
1923 års taxeringssakkunniga. Deras motivering återfinnes å sid. 130 och
225 i deras den 30 juni 1925 avgivna betänkande (Statens offentliga utredningar
1925: 27). Rörande yttranden över förslaget hänvisar jag till propositionen
210/1927, sid. 93 ff. Förslaget motiverades av de sakkunniga
huvudsakligen därmed, att vid utbytandet av bevillningen, som vore en
statsskatt, mot en fristående kommunal skatt behov uppkomme av ett organ
för bevakande av de fiskaliska intressena under själva taxeringsarbetet, och
att den lämpligaste lösningen av denna fråga vore, att uppdrag härutinnan
lämnades någon av taxeringsnämndens ledamöter. Överlämnades utväljandet
av denne åt kommunens verkställande organ, torde man, anförde de sakkunniga,
vinna, att vid valet huvudsakligen kommunens ekonomiska intressen
bleve tillgodosedda och att den person utsåges, som bäst lämpade
sig för att tillvarataga kommunens rätt. Det syntes därjämte böra så anordnas,
att nämnda ledamot komme att innehava sitt uppdrag under en
följd av år och därigenom finge tillfälle förvärva vana vid taxeringsarbetet,
varigenom hans deltagande i arbetet erhölle ökat värde. I syfte att bereda
möjlighet för att låta uppdrag såsom kommunombud sammanfalla med
uppdrag såsom ordförande i kommunalnämnd angavs i förslaget tiden för
kommunombudets funktion i överensstämmelse med vad som vore stadgat
för ordförande i kommunalnämnd. De sakkunniga framhöllo särskilt en
dylik anordnings värde för virkestaxeringen. Vid denna taxering vore
resultatet i högre grad än vid annan taxering beroende på taxeringsmedlemmarnas
personliga kännedom om förhållandena inom kommunen, sålunda
om vilka avverkningar som skett, om vilka priser som rått å olika avverkningsplatser
med mera dylikt. I synnerhet kommunoinbudet borde bliva
i tillfälle att lämna effektiv medverkan. Valdes ombudet för fyra år åt
gången, hade han nämligen anledning att oavbrutet under denna tid uppmärksamma
skeende avverkningar samt priser och övriga faktorer, som
inverkade på virkestaxeringen. Det syntes ock lämpligt att åt ombudet uppdraga
föredragningen i nämnden vid virkestaxeringen. Om, såsom anledning
vore att förvänta, kommunalnämndens ordförande i regel utsåges till
kommunombud, vunnes på detta sätt en jämn övergång från det nuvarande
systemet med kommunalnämnden såsom handhavande virkestaxeringen till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21 i.

det nya systemet med taxeringsnämnden såsom beskattningsmyndighet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle det åligga kommunombudet att ombesörja
det förberedande arbetet för virkestaxeringen, dock utan rätt att
utfärda anmaningar om avgivande av virkesdeklaration eller om kompletterande
av avgiven sådan deklaration — denna befogenhet skulle tillkomma
ordföranden. Ombudet skulle vid virkestaxeringen vara föredragande i
nämnden samt ombesörja förandet av nämndens längder. Slutligen må
nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag det skulle ankomma på kommunombudet
att utöva den besvärsrätt rörande taxering, som tillkomme kommun,
församling, skoldistrikt eller municipalsamhälle.

De erinringar, som uti avgivna yttranden över taxeringssakkunnigas
förslag framställdes mot anordningen med kommunombud, gingo i huvudsak
ut på att ombudet vore obehövligt, att införandet av omedelbar taxering
till kommunalskatt i och för sig icke nödvändiggjorde någon särskild
representation för kommunernas fiskaliska intressen, vilka vore tillräckligt
tillgodosedda genom de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnden, att
den föreslagna skyldigheten för kommunombudet att granska alla deklarationer
och övriga för taxeringen avlämnade uppgifter skulle betunga och
försena taxeringsarbetet utan motsvarande nytta, att det icke vore lämpligt
att lägga kommunrepresentationernas besvärsrätt i händerna på en enda
person, allra minst för så lång tid som fyra år, samt att kostnaderna för
arvode åt kommunombudet kunde bliva icke obetydliga.

Å andra sidan hade flertalet länsstyrelser och de flesta av de kommunala
myndigheter, som hörts, förordat de sakkunnigas förslag antingen oförändrat
eller med vissa jämkningar. Jag torde icke behöva närmare uppehålla mig
vid de motiveringar, som därvid anförts från olika håll, men jag tillåter
mig att på nytt såsom belysande återgiva vad en ledamot i kammarrätten
med instämmande av en annan ledamot yttrat i frågan:

»För den av de sakkunniga föreslagna anordningen med särskilda kommunalombud
i taxeringsnämnderna synas bärande skäl av såväl teoretisk
som praktisk art kunna åberopas.

Det är obestridligt, att den av Konungens befallningshavande utsedda
ledamoten i taxeringsnämnden, vilken enligt 31 § 2 mom. gällande taxeringsförordning
har att vid taxeringen bevaka ''kronans intresse’, innehar partsställning
även med avseende å taxeringen till statlig bevillning och således
har att, låt vara indirekt, bevaka även kommunens intresse. Om nu skattesystemet
omlägges, så att utskylderna till primärkommunen icke längre
grundas på bevillningen utan på direkt taxering till kommunal repartitionsskatt,
kommer den av Konungens befallningshavande förordnade ledamotens
uppgift att inskränkas till att gälla enbart taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.
I----det föreliggande förslaget angives även, att denne

ledamot förordnas ’såsom kronoombud’. Under sådana omständigheter är
det både konsekvent och rättvist att kommunen, vars intressen vid taxeringen
äro likvärdiga med kronans, därvid erhåller en egen representant.

Nu invändes häremot, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den
kommunala beskattningens framtida grundande på en självständig taxering
i stället för dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

ringen och att denna skillnad från synpunkten av kommunens fiskaliska intresse
vore av övervägande formell natur och därför icke i och för sig påkallade,
att kommunens fiskaliska intresse bevakades kraftigare än hittills
i taxeringsnämnden. Gent emot detta må erinras, att tillämpningen av den
föreslagna kommunalskattelagen nödvändiggör, att en mängd frågor, som
icke äro av betydelse för statsbeskattningen men för kommunen kunna vara
av stor vikt, måste lösas av taxeringsnämnderna. Därest, såsom de sakkunniga
föreslagit, virkestaxeringen överflyttas till taxeringsnämnderna,
tillkommer även ytterligare ett område, som är alldeles avskilt från statsbeskattningen.

I alla dessa beskattningsfrågor föreligger ett kommunens särskilda intresse,
som icke kan anses bevakat genom kronans ombud bos taxeringsnämnden.

Det har vidare invänts, att samtliga av kommunen valda ledamöter i
taxeringsnämnden vore att betrakta som ''kommunalombud’ med både vilja
och förmåga att iakttaga kommunens intressen och att kommunen därför
redan med nuvarande ordning vore fullt tillräckligt representerad vid taxeringen.
Det kan måhända påvisas, att kommunvalda ledamöter i enskilda
fall förfäktat kommunens fiskaliska intressen, men sådant är i nuvarande
författning ej avsett, utan dessa ledamöter böra liksom ordföranden intaga
en opartisk ställning, under det att partsställning tillkommer allenast den av
Konungens befallningshavande utsedda ledamoten. Får kommunen däremot
ombud med uttrycklig partsställning, är det att förvänta, att övriga kommunvalda
ledamöters opartiska ställning klarare inses och iakttages.

För att övergå till de praktiska synpunkterna så synes det böra lända
till gagn för ett riktigt taxeringsresultat, att viss ledamot får till uppgift
att bevaka kommunens intressen och att därvid särskilt tillse, att i kommunen
skattskyldiga men där icke mantalsskrivna varda behörigen taxerade.
Erfarenheten ger vid handen, att just i sistnämnda hänseende försummelser
ofta inträffa. Det är därvid av vikt, att samma ledamot även
före sammanträdena äger tillgång till deklarationsmaterialet. Emellertid
torde det varken vara behövligt eller ens lämpligt att ålägga honom att
granska hela sagda material. En dylik föreskrift komme helt säkert ofta
nog att stanna på papperet och skulle, om den verkligen iakttoges, kunna
verka hindrande på övriga granskande ledamöters arbete. Däremot kunde
det möjligen vara befogat att ålägga kommunalombudet en allmän skyldighet
att biträda ordföranden med införskaffandet av upplysningar om förhållanden
inom kommunen, vilka kunna vara av betydelse för taxeringsarbetet.
Ett dylikt åliggande har ombudet enligt förslaget blott vid den
särskilda fastighetstaxeringen. Vid denna taxering skall han dessutom särskilt
ägna uppmärksamhet åt att nya taxeringsvärden varda bestämda i alla
de fall, då anledning därtill föreligger. Emot ombudets föreslagna funktion
såsom föredragande vid virkestaxeringen synes intet vara att erinra.

Då jag på anförda skäl funnit mig böra förorda de sakkunnigas förslag
om kommunalombud med nu angivna uppgifter, har jag dock ej kunnat
biträda förslaget, att ombudet skulle förfoga över kommunens besvärsrätt, utan
ansluter mig i denna del till kammarrättens majoritet. Det vore dock önskvärt
att den person, som kommunen utser att föra besvärstalan, eller, om
flera utses, en av dem kunde beredas tillgång till deklaration, avgiven av
den skattskyldige, om vars taxering talan skall föras.»

För egen del uppfattade jag de sakkunnigas förslag om kommunombud
i taxeringsnämnden såsom ett försök att tillföra nämnden ökad sakkunskap

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Icke allenast i och för taxeringen för inkomst eller förmögenhet utan även
och i synnerhet för virkestaxeringen. Av principiella skäl ansåg jag, liksom
taxeringssakkunniga och flertalet hörda myndigheter, det obestridligen vara
riktigt, att virkestaxeringen skulle handläggas av beskattningsnämnder,
som själva icke intaga partsställning gentemot den skattskyldige. Den nuvarande
anordningen med kommunalnämnden på landet och motsvarande
kommunala styrelse i stad såsom första taxeringsinstans kunde därför icke
försvaras ur ett principiellt betraktelsesätt. Att anordningen likväl kommit
till stånd förklarades därav, att det med hänsyn till inkomsttaxeringsnämndernas
stora arbetsbörda tidigare ansetts möta hinder för virkestaxeringens
överlämnande till dessa nämnder. Vid övervägande av möjligheten att
anförtro arbetet åt de för inkomsttaxeringen avsedda beskattningsnämnderna,
hade jag funnit det obestridligen såväl för virkestaxeringen som för inkomsttaxeringen
innebära en fördel, att materialet för båda dessa taxeringar
bleve samlat på en hand. Den oundgängligen nödvändiga förstärkningen
av arbetskrafterna inom inkomsttaxeringsnämnden ansåg jag bliva väl tillgodosedd
genom att, såsom de sakkunniga föreslagit, vid virkestaxeringen
skulle på verksamt sätt deltaga två ledamöter med särskilda åligganden,
nämligen kommunombud och skogsvårdsombud. Det hade visserligen mot
en sådan anordning invänts, att två ledamöter i taxeringsnämnden komme
att företräda mot den skattskyldige riktade intressen. Jag ville ingalunda
förneka riktigheten av denna invändning, men ansåg densamma icke vara
vägande. Det vore nämligen nödvändigt, att taxeringsnämnden i sig komme
att inrymma representanter för de fiskaliska intressena, varförutan det allmännas
rätt måhända icke bleve tillräckligt tillgodosedd. Men då dessa
representanter icke ensamma skulle fatta besluten, utan vid sin sida hade
personer, som intoge en oberoende ställning, ställde det sig helt annorlunda
än då samtliga medlemmar företrädde ett och samma intresse. Jag fann
således, dels att taxeringsnämnden med den av de sakkunniga föreslagna
sammansättningen vore väl skickad att övertaga jämväl virkestaxeringen
och dels att principiella hinder för en sådan anordning icke förelåge. I förslaget
till taxeringsförordning vore därför bestämmelser upptagna om virkestaxeringens
handhavande av de beskattningsnämnder, som vore avsedda för
taxeringen för inkomst eller förmögenhet.

Med avseende å kommunombudet gjorde jag därefter följande uttalande
(prop. 210/1927, sid. 97):

»Med erkännande, att de invändningar, som anförts mot förslaget om
insättande i taxeringsnämnden av en särskild representant för de kommunala
intressena, från vissa synpunkter äro berättigade, anser jag dock, att
fördelarna av förslaget äro övervägande. Blir till ombud utsedd en för
sin kommuns bästa ansvarskännande och omdömesgill person — och detta
torde man hava anledning förvänta — bör hans medverkan vara till
nytta för taxeringen, särskilt om han under en följd av år kommer att
innehava dylikt uppdrag. Det framstår ock för mig såsom tydligt, att en
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 höft. (Nr 2U.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

dylik förstärkning av taxeringsnämnden är en nödvändig förutsättning för
att virkestaxeringen skall kunna uppdragas åt densamma. Om på landet,
såsom taxeringssakkunniga åsyftat, ordföranden i kommunalnämnden
utses till uppdraget i fråga, kan taxeringsnämnden vid virkestaxeringen
omedelbart tillgodogöra sig hans redan vunna erfarenhet på detta område.

Emellertid föranleda de anförda invändningarna mot förslaget mig att
förorda vissa icke oväsentliga ändringar i taxeringssakkunnigas förslag. I
8 § 3 mom. lämnas sålunda åt länsstyrelsen att på ansökan av kommun,
när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att dylik ledamot i taxeringsnämnden
ej skall väljas för kommunen. Såsom dylika skäl torde man kunna
godtaga, att till följd av ringa eller ingen virkestaxering inom kommunen
eller av annan orsak, exempelvis att ordföranden eller den av länsstyrelsen
förordnade ledamoten äro hemmahörande i kommunen och väl förtrogna
med dess förhållanden, förstärkning av det taxeringssakkunniga elementet
inom taxeringsnämnden icke erfordras eller att nyttan av en dylik ledamots
medverkan icke står i skäligt förhållande till kommunens kostnad för ledamoten.
Det har vidare ansetts böra stadgas, att ledamoten skall hava skyldighet
att deltaga i granskning av självdeklarationerna och andra till ledning
vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter
endast då ordföranden det påkallar, dock med rätt för ledamoten att, när
han själv så önskar, deltaga i dylik granskning. Slutligen har någon inskränkning
icke meddelats i vederbörande kommunala menigheters rätt
att själva förordna om begagnande av dem tillkommande talerätt i taxeringsärenden.
Ledamoten skall dock hava befogenhet att, om kommunen
icke annorlunda förordnat, företräda kommunen i dylika ärenden även utan
uttryckligt bemyndigande därtill av kommunen. Någon rätt att utan uttryckligt
bemyndigande föra talan för annan menighet anser jag icke lämpligen
böra inrymmas åt ledamoten.»

Det synes mig, som om vid utskottsbehandlingen år 1927 hehovet av förstärkning
av arbetskrafterna i taxeringsnämnderna, därest virkestaxeringen
skulle anförtros åt dessa nämnder, icke blivit tillräckligt beaktat. Jag vill
erinra om det uttalande i fråga om taxeringsnämnden såsom beskattningsmyndighet
vid virkestaxeringen, som år 1909 gjordes av dåvarande chefen
för finansdepartementet vid anmälan av förslag till lag om skogsaccis,
nämligen (prop. 25/1909, sid. 67):

»Härefter återkommer jag till frågan om taxeringsförfaranclet. Jag har
redan framhållit, att organiserandet av en särskild taxeringsmyndighet för
accisbeskattningen under förhandenvarande förhållanden icke bör ifrågakomma.
Ej heller kan denna taxering för närvarande läggas på taxeringsnämnderna,
något som eljes uppenbarligen vore det naturligaste. Dessa hava
nämligen redan förut i flera fall en synnerligen stor arbetsbörda, och om
denna ökades med ett så betydande taxeringsarbete som det föreslagna,
skulle det bliva ännu svårare att till dem erhålla lämpliga ordförande än
vad redan är fallet.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Om således redan år 1909 det ansågs ogörligt att betunga taxeringsnämnden
med dåvarande sammansättning med virkestaxeringen, synes uppenbart,
att förhållandena icke äro gynnsammare nu, eftersom taxeringsnämndens arbetsbörda,
såsom känt är, efter år 1909 i stor utsträckning ökats. Den omständigheten,
att taxeringsnämnden genom 1910 års taxeringsförordning förstärkts
med en av länsstyrelsen förordnad ledamot med uppgift att bevaka kronans
intresse vid taxeringen, inverkar föga härutinnan. Utseendet av denne ledamot
måste givetvis ske med hänsyn till att hans verksamhet skall främst
inriktas på taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Om ledamoten
även skall förbereda virkestaxeringen, måste tillses, att han äger erfarenhet
rörande virkespriser och avverkningsförhållanden. Sannolikt skall det möta
stora svårigheter att finna personer med nödiga kvalifikationer för båda
dessa taxeringar. Särskilt i skogrika distrikt, där stor vikt måste fästas
vid virkestaxeringen, skulle sannolikt länsstyrelsen vid utseendet av dylik
ledamot nödgas fästa avgörande vikt vid vederbörandes lämplighet för
denna del av verksamheten och kronans intresse vid taxeringen sättas i
efterhand. Det torde ock kunna befaras, att genom en sådan sammankoppling
av göromål arbetsresultatet skall bliva mindre gott. Ledamoten torde
redan nu på många håll hava fullt upp med arbetet för taxering för inkomst
eller förmögenhet, och en så betydande utökning av arbetsbördan för honom,
som virkestaxeringens beredande innebär, måste väcka betänkligheter. Det
synes mig även oegentligt, att, såsom följer av utskottets förslag, ersättningen
för virkestaxeringens beredande skall bekostas av statsmedel, fastän
staten icke för egen räkning upptager skogsaccis.

Vad utskottet åsyftat med sitt uttalande, att kommunombudets medverkan
kunde tänkas medföra praktiska olägenheter vid taxeringsår betet, synes mig
icke fullt klart. Utskottet kan ej gärna hava hyst farhågor för deklarationshemlighetens
äventyrande genom anordningen i fråga, eftersom enligt
utskottets förslag samma rätt att taga del av deklarationerna, som avsetts
för kommunombudet, inrymts åt en av taxeringsnämnden utsedd ledamot i
nämnden. Ej heller kan utskottet hava ansett, att ordförandens och kronoombudets
obehindrade tillgång till deklarationsmaterialet försvåras, därest
kommunombudet även skall äga fri tillgång till detsamma, ty om så vore
fallet skulle samma invändning drabba även utskottets förslag, att en av
nämndens kommunvalda ledamöter skall äga rätt att självständigt genomgå
deklarationerna. Gäller däremot uttalandet kommunombudets rätt att utföra
talan för kommunen i taxeringsmål, vill jag erinra, att enligt propositionen
denna rätt skulle tillkomma ombudet endast därest kommunen icke
annorlunda förordnat. Det skulle alltså stå kommunen fritt att själv disponera
över besvärsrätten, när den funne så för gott, och häri torde ligga
ett tillräckligt verksamt korrektiv mot missbruk av talerätten från ombudets
sida.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Ehuru jag alltså icke funnit vad utskottet i denna punkt anfört innebära
en övertygande argumentering mot propositionens ståndpunkt, har jag
låtit undersöka, huruvida möjlighet finnes att bereda ordföranden och kronoombudet
i taxeringsnämnden hjälp i det förberedande arbetet på annat sätt.
En förstärkning av arbetskrafterna är, såsom jag redan anfört, en förutsättning
för virkestaxeringens överlämnande åt taxeringsnämnden. Men
även för övrig årlig taxering torde det på många håll vara till nytta, om ordföranden
och kronoombudet erhålla biträde vid granskning av deklarationer.
Den av utskottet förordade anordningen med självständig granskningsrätt
beträffande deklarationer för en av nämndens kommunvalda ledamöter
synes innebära ett beaktansvärt uppslag till lösning av denna fråga, men
för att denna anordning skall kunna medföra åsyftad verkan, torde vissa förändringar
i utskottsförslaget vara önskvärda. Sålunda torde redan vid valet av
ledamöter kommunrepresentationen böra tillse, att för arbetet i fråga lämplig
person insättes i nämnden. För ändamålet lärer vara tillräckligt bestämma,
att representationen skall vid valet uppdraga åt en av ledamöterna att utöva
berörda granskningsrätt. Ur principiell synpunkt synes det ock vara riktigare
att låta beslut liärutinnan fattas av kommunrepresentationen än av taxeringsnämnden,
då ju ledamoten skall vid granskningen i främsta rummet bevaka
kommun fiskaliska intressen. Det är ock nödvändigt, särskilt för
virkestaxeringen, att sådant uppdrag gives före taxeringsarbetets påbörjande.
Dylikt uppdrag torde vidare böra lämnas för varje i taxeringsdistriktet ingående
kommun eller kommundel och icke såsom enligt utskottets förslag för
taxeringsdistriktet i dess helhet, detta bland annat för att kunna giva uppdraget
åt samma person, som hittills handhaft beredandet av virkestaxeringen,
varigenom dennes redan förvärvade erfarenhet i fortsättningen kan
tillgodogöras. Ett ytterligare skäl för att låta kommunrepresentationen besluta
i frågan ligger däri, att, för det fall arvode finnes böra utgå till denne
ledamot för hans deltagande i det förberedande arbetet, detta bör utgå av
kommunens medel. Några större betänkligheter torde ej heller möta mot
att överlämna åt kommunrepresentationen att själv bestämma arvodet.

I fråga om utövandet av kommunens talerätt i taxeringsfrågor skulle väl,
enligt min mening, några verkliga olägenheter icke vara förbundna med
att ifrågavarande ledamot skulle äga föra talan för kommunen i de fall, då
kommunen ej annorlunda förordnade — en anordning som äger motsvarighet
i vad som gäller för ordförande i fattigvårdsstyrelse — men då å andra
sidan det ej kan påstås, att en sådan anordning är påkallad av något
mera framträdande behov, finner jag ej tillräckliga skäl att förorda legal
befogenhet i sådant avseende för ifrågavarande ledamot.

Vid en anordning sådan som den nu angivna finnes ej anledning medgiva
undantag från dess tillämpning å vissa orter, även om ledamotens
medverkan under det förberedande arbetet på vissa håll, där virkestaxering
ej kommer att ske, icke kan anses av trängande behov påkallat. Det
vill nämligen synas, som om meddelandet av ifrågavarande uppdrag åt en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

av nämndens kommunvalda ledamöter skall vara ägnat att sporra denne
till större intresse för taxeringen än som kan förutsättas föreligga hos de
ledamöter, som icke hava fri tillgång till deklarationsmaterialet. Dessutom
skulle, om undantag medgåves, erfordras särskilda bestämmelser om rätt
för någon kommunvald ledamot att taga del av deklarationerna, varigenom
bestämmelserna i detla ämne skulle bliva alltför invecklade.

I det nu uppgjorda förslaget till taxeringsförordning har jag av anförda
skäl icke upptagit stadgandena om kommunombud i taxeringsnämnden
utan i stället infört bestämmelser om uppdrag för en av de kommunvalda
ledamöterna i taxeringsnämnden att utöva vissa särskilda funktioner i enlighet
med det nyss anförda och om ersättning åt sådan ledamot. Dessa
bestämmelser återfinnas i 8 § 4 mom., 56 § 1 mom., 81 § samt 146 § 2 mom.
I anslutning härtill har kronoombudets åligganden bestämts i huvudsaklig
anslutning till 1927 års proposition.

Vad därefter angår skogsvårdsombudet anser jag väl fortfarande skäl tala
för att låta ombudet deltaga i taxeringsnämndens beslut ■— jag tänker därvid
särskilt på att känslan av ansvar för ett i sak riktigt avgörande av
taxeringarna därigenom stegras — men jag kan godtaga utskottets förslag
på denna punkt och bar låtit det överarbetade förslaget till taxeringsförordning
avfattas i enlighet härmed.

Jag vill nu redogöra för ett annat förslag, som åsyftar att på vissa
orter bereda förstärkning i arbetskrafterna för taxeringen. Detta förslag
har avseende å medverkan vid taxeringen av kommunal tjänsteman, utan
att denne blivit utsedd till medlem i taxeringsnämnden.

Fråga härom har uppkommit genom skrivelse från länsstyrelsen i Malmöhus
län den 27 maj 1927 i ärende rörande viss omorganisation av kronouppbördsoch
mantalskontoret i Malmö.

Enligt gällande taxeringsförordning är granskningen av självdeklarationema
en taxeringsnämndens inre angelägenhet. I denna nämnd må sådan
granskning företagas endast av ordföranden, med biträde i varje särskilt
fall av den ledamot, nämnden utser, vidare av den av länsstyrelsen utsedda
ledamoten i nämnden ävensom i särskilda fall av tillkallad sakkunnig.
Taxeringsförordningen lämnar icke möjlighet för någon utanför taxeringsorganisationen
stående att, vare sig såsom representant för de beskattande
menigheterna eller såsom ombud för skattskyldiga, deltaga i sagda granskning.
De beskattande menigheterna kunna icke heller annorledes än genom
besvär, alltså såsom part, framställa yrkanden rörande taxeringen.

I fråga om taxering till skogsaccis gäller, att samtliga medlemmar i beskattningsnämnden
— kommunalnämnd å landet, drätselnämnden i Stockholm
och drätselkammare i annan stad — må deltaga i granskning av

[Skogsvårds orabud.

]

Kommu)''ala
tjänstemäns
medverkan
vid taxeringen.

Gällande

bestämmelser.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

virkesdeklarationer samt att ett av skogsvårdsstyrelsen utsett ombud för medverkan
vid taxeringen, vilket ombud saknar beslutanderätt, jämväl äger
taga del av virkesdeklarationerna.

De tekniska delarna av arbetet med taxeringen för inkomst eller förmögenhet
åvila huvudsakligen taxeringsnämndens ordförande, som därvid
kan anlita biträde av den av länsstyrelsen förordnade ledamoten i taxeringsnämnden.
I stad böra taxeringsnämnderna därjämte åtnjuta biträde vid
upprättandet och kompletterandet av nämndens längder av uppbörds- eller
annan tjänsteman, som magistraten och i Stockholm överståthållarämbetet
utser.

I Stockholm, där taxeringsarbetet är särdeles omfattande, har befunnits
nödigt att till nämndernas förfogande vid granskningen av uppgiftsmaterialet
ställa särskilt utbildad personal.1 Sedan stadens uppbördsverk, förlagt till
överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, från och med den 1
april 1921 provisoriskt omorganiserats med aderton taxeringskontor och nio
uppbördskontor, utföres taxeringsarbetet till väsentlig del å taxeringskontoren.
Varje taxeringskontor förestås av en taxeringskommissarie och å kontoren
finnas därjämte anställda taxeringsassistenter, i regel en å varje kontor,
jämte i övrigt erforderlig personal. Taxeringskommissarierna och -assistenterna
ombesörja ordnandet av deklarationer och andra taxeringsuppgifter,
granska desamma samt vidtaga i samråd med vederbörande ordförande
erforderliga åtgärder för taxeringsmaterialets kompletterande. De draga även
försorg om längdföringen. Denna anordning är genomförd inom ramen
för den allmänna taxeringsorganisationen på det sätt, att taxeringskommissarierna
och -assistenterna av överståthållarämbetet förordnas till ledamöter
i stadens taxeringsnämnder. Dessa personer lämna även å prövningsnämndsstadiet
biträde vid taxeringarna, i det att de då tjänstgöra såsom
medhjälpare åt kronans ombud hos prövningsnämnden.

Enligt vad som uppgives i 1928 års taxeringssakkunnigas förenämnda
betänkande plägar även i Göteborg en icke obetydlig del av taxeringsarbetet
utföras av tjänstemän hos staden. Deklarationerna och övriga taxeringsuppgifter
mottagas å mantalskontoret och ordnas distriktsvis efter mantalslängden.
Flera tjänstemän å detta kontor äro jämväl förordnade till ledamöter
i taxeringsnämnderna och ombesörja i denna egenskap en väsentlig
del av taxeringsarbetet, som för övrigt helt utföres inom mantalskontorets
lokaler, där taxeringshandlingarna förvaras och sammanträdena hållas.
Någon efter Stockholmsförhållandena ordnad organisation är dock icke genomförd
i Göteborg.

Kostnaderna för taxeringen till bevillning, till inkomst- och förmögenhetsskatt
samt till kommunal progressivskatt bestridas i allt väsentligt av
statsmedel, varemot kostnaderna för taxeringen till skogsaccis utgöras av
vederbörande kommun och skogsvårdsstyrelse.

1 Se härom vidare 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande (Statens offentliga utredningar
1925:27) sid. 132 o. f.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. 87

Närmast för att möjliggöra bidrag av statsrhedel till Stockholms stad för
dess kostnader för berörda omorganisation av uppbördsverket i Stockholm
infördes genom förordning den 12 maj 1922 i 54 § taxeringsförordningen
stadgande därom, att kommun, som för taxeringsarbetet vidtagit särskilda
anstalter, som befunnits ändamålsenliga, och härför åtagit sig kostnader,
skulle kunna erhålla bidrag härtill av det belopp, högst två procent av rikets
hela inkomst- och förmögenhetsskattesumma för året, som av Kungl. Maj:t
finge användas till bestridande av vissa kostnader för taxeringsarbetet. Rörande
motiven till detta stadgande hänvisas till propositionen nr 167/1922
och bevillningsutskottets betänkande nr 30/1922. Stockholms stad hade
ifrågasatt att av statsmedel erhålla ersättning för hela merkostnaden för
omorganisationen av uppbördsverket, men Kungl. Maj:t föreslog och riksdagen
beslöt, att allenast bidrag till dylika kostnader skulle kunna utgå.

Vid frågans anmälan för Kungl. Maj:t anförde föredragande departementschefen
i huvudsak följande. Anordningar, sådana som de av Stockholms
stad vidtagna, innebure otvivelaktigt en betydande fördel för staten.
Å andra sidan finge ej förbises, att, om en kommun vidtoge anordningar
för en särskilt effektiv taxering, detta torde ske främst i kommunens eget
intresse — taxeringen hade ju lika stort intresse för kommunal- som för
statsbeskattningen. Då formerna för taxeringsorganisationen en gång vore
givna och därmed måste anses hava av statsmakterna godtagits såsom i
det stora hela från statens synpunkt tillfredsställande, kunde det måhända
synas mindre lämpligt, att statsverket genom undantagsbestämmelser bekostade
särskilda anordningar till en viss kommuns fördel, även om så
vore att även staten hade nytta av desamma. Emellertid skulle redan enligt
dåvarande bestämmelser vid fördelning av ersättningar för taxeringsbestyret
avseende fästas på den för de särskilda uppdragens utförande erforderliga
skicklighet, tid och arbete, och i praxis torde därvid hänsyn
hava tagits till den skicklighet o. s. v., varmed arbetet faktiskt bedrivits.
Det syntes därför departementschefen knappast vara ägnat att väcka betänkligheter
att låta en del av den ersättning, som med tillämpning av
nämnda princip skulle tillerkännas vissa personer, i stället tillfalla en
kommun, vilken i sin tur garanterat vederbörande tillräcklig ersättning.
Efter att hava framhållit, att ifrågavarande spörsmål vore gemensamt för
städerna och landsbygden, uttalade departementschefen vidare, att försiktigheten
syntes bjuda att icke utfästa ersättning för hela kostnaden för ifrågavarande
anstalter utan allenast bidrag till desamma. Slutligen ville departementschefen
understryka, att den av honom förordade ändringen enligt
hans mening icke innebure någon som helst utfästelse för någon längre
framtid. När frågan om en reformerad taxeringsorganisation komme att
upptagas till avgörande, borde detta kunna ske, utan att man funne sig
bunden av den ifrågasatta anordningen.

1923 års
taxeringssakkunniga.

1927 års
kungl. förslag.

Riksdagen

1927.

Länsstyrelsens
i Malmöhus
län skrivelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Under sitt utredningsarbete rörande en förändrad taxeringsorganisation
berörde 1923 års taxeringssakkunniga frågan om uppbördstjänstemännens
deltagande i taxeringsarbetet. De sakkunniga anförde i denna fråga följande
(sid. 133 o. f. betänkandet):

»På grund av de gynnsamma erfarenheterna av uppbördstjänstemännens
deltagande i taxeringsarbetet i Stockholm hava de sakkunniga övervägt, huruvida
särskild för Stockholm och möjligen vissa andra större städer avpassad
organisation, byggd_ på uppbördstjänstemännens deltagande i taxeringsarbetet,
bör föreskrivas. Då emellertid någon mera ingripande åtgärd beträffande
städernas uppbördsväsende icke torde böra vidtagas, innan resultatet
av pågående utredning rörande omorganisation av uppbördsväsendet
föreligger, hava de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon sådan,
för vissa städer avpassad organisation. I stället torde, såsom hittills, böra
ankomma på vederbörande ortsmyndigheter att inom ramen för den för
hela riket avpassade organisationen vidtaga efter de olika orternas förhållanden
lämpade åtgärder för att genom medverkan av uppbördstjänstemän
erhalla effektivare taxering. I sådant syfte föreslå de sakkunniga bibehållandet
av nuvarande stadgande om rätt för kommun, som för taxeringsarbetet
vidtagit åtgärder, som befunnits ändamålsenliga, att för dessa kostnader
erhålla bidrag av statsmedel.»

I propositionen nr 210/1927 med förslag till taxeringsförordning bibehöllos,
såsom redan blivit nämnt, grunderna för nuvarande taxeringsorganisation
med vissa ändringar, för vilka redogörelse nu icke torde erfordras. Det
må vara nog att erinra om de nyss berörda bestämmelserna om virkestaxeringens
överflyttande från de kommunala organen till de vanliga taxeringsnämnderna
och om insättande i taxeringsnämnden av tvenne nya ledamöter,
kommunombud och skogsvårdsombud. Propositionen upptog vidare
stadgande om rätt för av ordföranden i taxeringsnämnden anlitat skrivbiträde
att taga del av deklarationsmaterialet i den omfattning, ordföranden
bestämde. Slutligen bibehölls i sak stadgandet om rätt för kommun att
erhålla bidrag av statsmedel till kostnader, som kommun åtagit sig för
särskilda såsom ändamålsenliga befunna anstalter för det årliga taxeringsarbetet.

För riksdagens ställning till 1927 års kungl. förslag har i det föregående
redogjorts.

Efter att hava redogjort för innebörden i det Kungl. Maj:ts prövning
underställda förslaget till omorganisation av kronouppbörds- och mantalskontoret
i Malmö och sin ställning till förslaget anför länsstyrelsen i Malmöhus
län i förberörda skrivelse den 27 maj 1927 följande:

. »I detta sammanhang anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att ett rätt
tillvaratagande av det allmännas medel icke uteslutande består i besparing
av utgifter utan jämväl i utövande av noggrann tillsyn däröver, att det
allmänna får vad det allmänna tillkommer.

Ehuru kronouppbördskontoret i Malmö, såvitt länsstyrelsen kunnat finna,
alltid på ett fullt tillfredsställande sätt fungerat i sina nuvarande ålig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

8!)

ganden, måste dock länsstyrelsen såsom sin mening uttala, att åliggandena
bort till fromma för stat och kommun utvidgas i ett betydelsefullt avseende,
och det hade varit lyckligt, om detta av vederbörande beaktats i sammanhang
med den föreslagna omorganisationen.

Länsstyrelsen avser taxeringsväsendet.

Ser man på den nuvarande instruktionen, finner man i fråga om taxeringsväsendet
huvudsakligen det stadgandet, att kronouppbördskamreraren såväl
som mantalskommissarien hava att efter anvisningar av magistraten ''biträda
vid organiserandet av taxeringsnämndernas arbete’. Detta skulle
hädanefter belöpa på kronouppbördskamreraren ensam, och det är nog icke
mera än att han räcker till för det. Utan att närmare känna magistratens
anvisningar föreställer sig länsstyrelsen, att kronouppbördskamrerarens åtgöranden
i fråga om taxeringsväsendet inskränkt sig till huvudsakligen uppgörande
av förslag till distriktsindelning vid tillfällen, då på grund av stadens
tillväxt en förändring ansetts påkallad, distribuering av kronouppbördskontorets
personal för längdföring och dylikt inom de olika distrikten, mottagande
och distribuering av inkomna uppgifter för taxeringen, ävensom formell
granskning av taxeringslängderna efter taxeringsförrättningarnas avslutande.

Praktiskt taget skulle således kunna sägas, att kronouppbördskontorets
ledning står helt utanför taxeringsväsendet eller i varje fall saknar intresse
och möjlighet att utöver rent formella ingripanden öva inverkan på taxeringsväsendet.
Åtminstone tyda kronouppbördskontorets inlagor till kronoombudet
hos prövningsnämnden rörande kontorets eftergranskning av taxeringslängderna
härpå, ty dessa inlagor hava sällan innehållit annat än formella
anmärkningar. Och dock borde kronouppbördskontoret med dess helt
visst ganska stora kännedom om stadens befolkning icke sakna möjlighet
att bedöma taxeringarna jämväl reellt.

Vad länsstyrelsen sålunda uttalat, får ingalunda tagas såsom ett klander,
utan med nuvarande bestämmelser är det påpekade missförhållandet allenast
helt naturligt. Malmö stad har emellertid numera uppnått en sådan storlek,
att det, enligt vad erfarenheten visat, framstår såsom ett verkligt behov,
att något åtgöres för att sätta taxeringsnämnderna i stånd att fullt
tillfredsställande funktionera. Den korta tid, som är anslagen för taxeringsarbetet,
kräver även under mellantiden fortgående undersökningar, vilkas
resultat kunna komma taxeringsnämnderna till godo i deras verksamhet.

Statsmakterna hava genom bestämmelser såväl i nu gällande taxeringsförordning
som ock i det förslag till taxeringsförordning, vilket för närvarande
ligger på riksdagens bord, så att säga direkt inbjudit kommunerna
att vidtaga åtgärder för taxeringsväsendets förbättring, i det att statsbidrag
utlovats åt kommuner, som vidtagit särskilda anstalter för det årliga taxeringsarbetet,
därest dessa anstalter befunnits ändamålsenliga. Enligt länsstyrelsens
underdåniga förmenande hade det bort kunna förväntas, att
Malmö stad i sammanhang med kronouppbördskontorets omorganisation
tagit under övervägande, vilka åtgärder av antydd art lämpligen bort vidtagas.

Det är utan vidare klart, att länsstyrelsen alldeles icke tänkt sig eu så
vittgående anordning som den i Stockholm genomförda och till vilken betydande
statsbidrag där lämnats. En anordning av sådan omfattning är i
Malmö alldeles icke nödig, och knappast nyttig. Utan att gå tillnärmelsevis
så långt, torde dock många utvägar finnas att med jämförelsevis små
medel nå gott resultat i nu ifrågavarande hänseende. Ehuru det knappast
skulle vara nödigt att här söka uppdraga noggranna linjer för en lämplig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Skatteberedningens
yttrande
okt.
1927.

organisation, skulle länsstyrelsen dock vilja giva en antydan, huru länsstyrelsen
tänkt sig denna sak.

I stället för mantalskommissariebefattningen, vilken föreslagits till indragning,
hade kunnat inrättas exempelvis en taxeringskommissariebefattning,
att sortera under kronouppbördskamreraren. Taxeringskommissarien
borde haft till åliggande huvudsakligen att året om syssla med taxeringsundersökningar.
Han borde sålunda exempelvis med tillhjälp av kontorets
personkännedom inom staden i säkerligen betydande antal fall göra femårssammanställningar
av deklarationer för bedömande av deklarationernas
vederhäftighet. Genom dylika undersökningar kunde ett bearbetat material
framläggas för taxeringsnärundsordförandena, så länge deras arbete påginge,
och därefter för kronoombudet hos prövningsnämnden. Under taxeringsnämndernas
arbete kunde han av samtliga taxeringsnämnder i staden anlitas
för åstadkommande av utredningar i sådana fall, som vederbörande
taxeringsnämnd funnit misstänkta, men som taxeringsnämnden eljest på
grund av bristande tid måst lämna utan anmärkning.

Det borde för envar, som äger erfarenhet i taxeringsarbete, framstå såsom
uppenbart vilken betydelse en sådan tjänstebefattning skulle hava för
taxeringsväsendets uppryckning, och länsstyrelsen är övertygad, att efter
inrättandet av en sådan befattning snart skulle framträda resultat av sådan
beskaffenhet, att staden inom kort skulle vilja anställa ytterligare en. Kostnaderna
härför skulle intjänas flera gånger om, oavsett den inverkan befattningen
komme att Utöva på de skattskyldiga med avseende å större betänksamhet
vid deklarationernas avfattning.

Även utan ändring av taxeringsförordningen skulle en sådan befattningshavare
göra nytta. Klart är dock, att befattningshavaren bör komma till
synes i taxeringsförordningen och givas ungefär enahanda befogenhet i förhållande
till skattskyldiga och till taxeringsnämnderna i staden, som i det
å riksdagens bord liggande förslaget till taxeringsförordning givits åt landskamrerare.

Om någon garanti för gott personval till befattningen kunde lämnas,
skulle en sådan befattning bliva av sådan nytta för statsverket, att staten
gärna borde bidraga med hälften av löneförmånerna.»

I ärendet hördes 1924 års skatteberedning, som den 17 oktober 1927 avgav
yttrande, varav följande må bär återgivas:

»Skatteberedningen utgår från att dess yttrande inhämtats i anledning
av ett av länsstyrelsen i Malmöhus län väckt förslag, att personalen å kontoret
i fråga skulle i viss utsträckning sysselsättas med taxeringsgranskning.

I dylikt avseende vill beredningen till en början vitsorda önskvärdheten
av statsmakternas understöd åt de strävanden, som från kommuners sida
må förekomma till främjande av en effektiv och rättvis taxering. Det uppslag,
som framkommit från länsstyrelsen i Malmöhus län, synes därför värt
det största beaktande.

Det är möjligt, att, såsom länsstyrelsen anmärker, ökad medverkan av
uppbördstjänstemännen vid taxeringen skulle kunna erhållas även utan
ändring i taxeringsförordningen. I detta avseende hänvisas till taxeringsorganisationen
i Stockholm, som innebär, att för ändamålet anställda kommunala
tjänstemän erhålla överståthållarämbetets förordnande såsom ledamot
i taxeringsnämnderna och såmedelst erhålla tillgång till självdeklara -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

tioner m. in. Skatteberedningen måste emellertid för sin del finna, att en
dylik organisation skulle vila på alltför läs grund å platser, där ej, såsom
i Stockholm, de kommunala tjänstemännen äro direkt underordnade den
statliga myndigheten, d. v. s. länsstyrelsen resp. överståthållarämbetet.

Skatteberedningen föreställer sig fördenskull det vara lämpligt, att, såsom
även länsstyrelsen förutsatt, i taxeringsförordningen intagas föreskrifter med
direkt sikte på en anordning sådan som den ifrågasatta. Dessa föreskrifter
torde likväl böra formuleras så allmänt, att plats finnes för en viss frihet
för kommunerna, när det gäller att inrätta organ för att bidraga till en
effektiv taxering.

En sådan lagstiftning skulle kunna erhålla exempelvis följande innehåll:
Rätt att taga del av deklarationerna beredes, förutom de i nuvarande eller
i senast föreslagna taxeringsförordning omförmälda personer, även för ändamålet
av kommun anställd tjänsteman, som av länsstyrelsen godkännes.
Dylikt godkännande bör av länsstyrelsen lämnas för högst tre år i sänder
efter framställning av vederbörande kommun. Tjänstemannen i fråga bör
ha ställning av biträde hos taxeringsnämnd, eventuellt även hos prövningsnämnd,
men bör bringa till kommunens kännedom sådana fall, i vilka han
anser anledning finnas för kommunen att anföra besvär. Vederbörande
skulle, efter särskilt medgivande av länsstyrelsen i detta avseende, äga rätt
att från skattskyldiga in. fl. infordra felande deklarationer ävensom från
arbetsgivare m. fl. löneuppgifter o. dyl.

Skatteberedningen kan däremot svårligen tillstyrka länsstyrelsens förslag,
att vederbörande skulle äga ungefär samma rätt, som i det föreliggande
förslaget till taxeringsförordning givits åt landskamrerare. Detta skulle
innebära ett frångående av tanken, att vederbörande skulle vara inordnad
i den normala taxeringsorganisationen, i det han erhölle rättigheter utöver
dem, som tillkomma taxeringsnämnds ordförande. Härav skulle lätteligen
kunna härledas den föreställningen, att vederbörande vore satt att utöva
någon slags kontroll å taxeringsarbetet. En dylik befogenhet synes icke
böra inrymmas åt kommunala tjänstemän.

En lagstiftning av ungefär det innehåll, skatteberedningen här ovan förutsatt,
skulle öppna möjlighet för länsstyrelsen att giva sitt godkännande åt
olika anordningar. Länsstyrelsen kunde exempelvis giva en person den
vidsträcktare rätten att jämväl infordra felande handlingar, medan andra
personer, i biträdesställning i förhållande till denne, erhölle rätt att taga
del av deklarationer. Förslaget torde ävenledes giva rum för en organisation
sådan som den i Stockholm förekommande, även om de anställda tjänstemännen
ej av överståthållarämbetet förordnas såsom ledamot i taxeringsnämnd.

Att kommun skulle för anordning, varom nu är fråga, erhålla bidrag
enligt 54 § 2 mom. taxeringsförordningen eller motsvarande lagrum i eventuellt
ny lagstiftning, finner skatteberedningen ej utan vidare självklart.
Vidtager kommunen dylik anordning, sker det naturligtvis i första hand i
kommunens eget intresse, och det bör uppenbarligen liksom hittills tillkomma
Kungl. Maj:t att pröva, huruvida anordningen har det värde för
det allmänna, att anledning till särskilt bidrag anses föreligga.»

Skatteberedningen yttrade sig därefter närmare angående den i remissakten
omförmälda tjänsten och antydde därvid, att tillfälle borde beredas
Malmö stad att i anledning av länsstyrelsens yttrande på nytt taga ärendet
under omprövning.

Kungl. Maj:ts
beslut 11 nov.
1927.

Skatteberedningens
yttrande
dee.
1927.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Efter det magistraten i Malmö och länsstyrelsen på nytt yttrat sig i
frågan, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 11 november 1927 gott fastställa
det Kungl. Maj:ts prövning underställda beslutet rörande omförmälda
omorganisation av kronouppbörds- och mantalskontoret i Malmö och föreskrev
tillika, att handlingarna i ärendet skulle återställas till länsstyrelsen
för beredande av tillfälle för stadsfullmäktige och magistraten i Malmö att
taga ställning till vad skatteberedningen i ärendet anfört.

Sedan jag åt 1924 års skatteberedning uppdragit att utforma förslag till
ändringar i förslaget till taxeringsförordning i anslutning till skatteberedningens
förberörda yttrande, har skatteberedningen den 7 december 1927
avlämnat sådant förslag och därvid — efter redogörelse för vad i frågan
förekommit — för egen del anfört:

»Behov av åtgärder i den riktning, skatteberedningen i sitt tidigare
avgivna yttrande angivit, torde sannolikt föreligga på flera håll, synnerligast
i kommuner med ett större antal taxeringsdistrikt. Belysande härutinnan
är ett uttalande, som mantalskommissarien i Göteborg Otto Graffman
gjort uti en den 23 januari 1924 dagtecknad skrivelse till 1923 års taxeringssakkunniga,
föranledd av förfrågan från de sakkunniga om möjligheterna
att för åstadkommande av ett tidigare påbörjande av taxeringsarbetet
genomföra vissa förändringar i fråga om tiden för deklarationernas
avlämnande och för justeringen av mantalslängden. Mantalskommissarien
Graffman yttrade i skrivelsen, bland annat, följande: ’Då jag förmodar, att
i och med ändringen av tiden för deklarationernas avlämnande till den 15
februari, bestämmelser äro avsedda att meddelas om avlämnande av de i
11 § taxeringsförordningen omförmälda uppgifter, begagnar jag tillfället
hemställa, huruvida icke något skulle kunna göras för vinnande av mera
effektivitet i avseende å dessa uppgifters lämnande. Vi hava nämligen här
ganska ledsamma erfarenheter i berörda hänseende. Arbetsgivarna visa
härutinnan stor försumlighet, ofta nog kanske avsiktligt. Det har förekommit
fall, där sannolika skäl förelegat för, att en överenskommelse mellan
arbetsgivaren och arbetarna existerat, enligt vilken den förre lovat att icke
lämna löneuppgifter. Man har vidare kommit underfund med, att arbetsgivare
i flera fall lämnar uppgift endast på den såsom timpenning intjänta
avlöningen men icke på ackordsavlöningen. Även tantiemer till befattningshavare
döljas ej sällan. Från de s. k. ''familjebolagen’ lämnas ofta inga
uppgifter om aktieutdelning. Det är också en brist att ifrågavarande uppgifter
icke kunna under taxeringsarbetets gång infordras utan genom vederbörande
taxeringsordförande och då endast beträffande personer inom hans
distrikt. Särskilt i Göteborg, där 37 taxeringsdistrikt finnas, blir förhållandet
märkbart. Kunde infordrandet få ske i tjänsteväg, exempelvis
bär genom mantalskontoret för hela staden, skulle mycket vara vunnet, men
härför möter antagligen formella hinder. Jag har ansett mig böra påpeka
denna sak därför, att den obestridligen har en stor betydelse för ernående
av ett tillfredsställande taxeringsresultat, men jag förbiser icke, att den
torde vara rätt svår att ordna.’

I detta yttrande framhålles särskilt behovet av ett organ, som kan centralt,
oavsett vilket taxeringsdistrikt den skattskyldige tillhör, infordra
felande deklarationer och uppgifter. Men även för mottagandet av deklarationer
och taxeringsuppgifter över huvud torde det i större kommuner vara

Kungl. Majrts proposition Nr 214. 93

fördelaktigt, om ett gemensamt organ för taxeringsnämnderna funnes. I
vissa städer torde man hittills hava hjälpt sig fram härutinnan genom anordnande
av särskild mottagningsbyrå, som antingen betraktats såsom expedition
för magistraten, vilken ju är berättigad mottaga deklarationer och
andra taxeringsuppgifter, eller oek omhänderhafts av taxeringsnämndernas
ordförande gemensamt. Någon rätt för dylik mottagningsbyrå att infordra
felande deklarationer eller handlingar förefinnes dock icke i det fall, att
byrån utgör cn magistratens expedition. Infordrandet har i dylikt fall icke
kunnat företagas, förrän taxeringshandlingarna sorterats å de olika taxeringsdistrikten
och överlämnats till vederbörande ordförande, varigenom tidsutdräkt
vållats. Utan tvivel skulle det innebära en fördel såväl för allmänheten
som för taxeringsmännen, om kommunerna tillhandahölle kvalificerad
personal för mottagandet och ordnandef av deklarationerna och
taxeringsuppgifterna samt om erforderliga anmaningar att inkomma med
felande handlingar kunde utfärdas redan före det ordnade taxeringsmaterialets
utlämnande till taxeringsnämndsordförandena.

Vidare skulle en icke oväsentlig lättnad i arbetet för ordförandena vinnas
och samtidigt likformigheten och effektiviteten i arbetet befrämjas, om i
dylika kommuner deklarationsmaterialet underkastades en första granskning
av särskilda tjänstemän. Särskilt den formella granskningen kunde med
fördel anförtros åt sådana tjänstemän, varigenom ordföranden vunne tid
för den mera betydelsefulla sakliga granskningen, som ofta nog torde lida
på den under nuvarande förhållanden oundvikliga forceringen av arbetet,
då ordföranden har att svara för både formell och saklig granskning.

Med hänsyn till de på olika orter växlande förhållandena torde, såsom
skatteberedningen i sitt yttrande framhållit, en viss rörelsefrihet böra lämnas
vid genomförandet av den anordning, som nu ifrågasättes. Tillhandahållandet
av dylika biträdande tjänstemän torde icke gärna böra föreskrivas
såsom skyldighet för kommun, utan det bör ankomma på kommunen själv
att bestämma härom. Stadgandena böra avse icke allenast städerna utan
även vara tillämpliga å kommuner å landet, där liknande behov kunna
föreligga. I städerna torde böra ankomma på magistraten eller stadsstyrelsen,
i Stockholm överståthållarämbetet, att utse dylika biträdande tjänstemän,
givetvis sedan kommunrepresentationen ställt anslag till förfogande för
ändamålet. A landet torde vara lämpligast, att kommunrepresentationen
med eller utan samband med anvisandet av anslag utser tjänstemannen.
Emellertid synes det böra läggas i länsstyrelsens hand att pröva vederbörande
tjänstemäns personliga kvalifikationer och att allt efter behovet
meddela föreskrifter för deras medverkan.

På länsstyrelsens beslut bör ock bero, huruvida anmaningsrätt må tillkomma
sådan tjänsteman samt, där så tinnes böra ske, om denna rätt skall
vara obegränsad eller hava avseende å allenast vissa slag av uppgifter.
Givetvis bör därjämte taxeringsnämndens ordförande kunna lämna tjänstemännen
ytterligare föreskrifter.

Såsom av departementschefen år 1922 och även av skatteberedningen
framhållits, hava staten och kommunerna gemensamt intresse av att taxeringsarbetet
bedrives effektivt. Ifrågavarande anordning torde därför böra
uppmärksammas av kommunerna. En särskild fördel för dem ligger
däruti, att dylik tjänsteman kan hålla kommunens vederbörande organ
underrättad om förefintliga anledningar för kommunen att bevaka sin rätt
vid taxeringen. Detta torde icke sakna betydelse, därest i enlighet med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

kommunalskatteutskottets uppfattning något särskilt kommunombud icke
kommer att inträda såsom ledamot i taxeringsnämnden.

I fråga om bidrag av statsmedel till kommun för kostnader för anordningar
av nu angivet slag torde böra tillämpas vad redan nu gäller i fråga
om bidrag för kommuns anstalter till taxeringsarbetets främjande; och bör
det alltså ankomma på Kungl. Maj:t att pröva i vad mån anordningarna
hava sådant värde för det allmänna, att bidrag bör lämnas.

Inom skatteberedningen pågår för närvarande överarbetning av 1927
års förslag till taxeringsförordning under beaktande av vad kommunalskatteutskottet
föreslagit. I samband därmed hava i författningstexten inarbetats
bestämmelser i enlighet med det ovan anförda. Omnumrering av
vissa paragrafer har därvid måst vidtagas. Ett utdrag av det nu föreliggande
för fattnings förs lhget i vad förevarande ämne angår fogas såsom
bilaga till denna promemoria. De paragrafer, i vilka allenast redaktionella
ändringar skett, hava dock ansetts icke böra medtagas i utdraget.»

Den såsom bilaga till skatteberedningens promemoria fogade författningstexten
lyder som följer:

»15 §.

1 mom. I Stockholm må överståthållarämbetet förordna tjänstemän hos
ämbetet att biti-äda beskattningsnämnderna i första instans på sätt i 108 §
sägs. För samma ändamål må i annan stad magistraten eller stadsstyrelsen
samt i köping eller landskommun kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa till förfogande för beskattningsnämnderna i första
instans ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som därtill godkännas
av länsstyrelsen. Sådant godkännande må lämnas för högst tre år i sänder.
Lämnat godkännande kan av länsstyrelsen när som helst återkallas.

2 mom. Ordförande i beskattningsnämnd i första instans äger anlita
skrivbiträde, som av ordföranden tillkallas. Vid uppläggandet och kompletterandet
av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd
och taxeringsnämnd i stad, där magistrat finnes, skall erforderligt biträde
lämnas av uppbörds- eller annan tjänsteman, som ställes till förfogande i
Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning i andra fall än som i 33 § 3 mom.
och 36 § 2 mom. avses tillkommer landskamreraren samt ordföranden i vederbörande
beskattningsnämnd i första instans.

Länsstyrelsen må tillerkänna tjänsteman, som omförmäles i 15 § 1 mom.,
rätt att utfärda anmaning, som i första stycket sägs, såvitt angår taxering
inom kommunen. Sådan rätt må angivas avse anmaningar av alla slag,
varom nu är fråga, eller ock begränsas till anmaningar av vissa slag. Lämnat
bemyndigande kan av länsstyrelsen när som helst återkallas.

2 mom. Anmaning att avgiva deklaration eller annan för taxering avsedd
uppgift eller upplysning tillsändes den uppgiftsskyldige i rekommenderat
brev med allmänna posten; dock må, där så finnes nödigt, för anmaningens
delgivande anlitas i Stockholm överståthållarämbetet, i övriga städer magistraten
eller stadsstyrelsen och å landet landsfiskalen i orten, vilka myndigheter
det åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

Kungl. Majits proposition Nr 214. 95

108 §.

a) tillhandagå vid mottagandet och ordnandet av deklarationer och andra
uppgifter till ledning vid taxering;

b) å blankett införa upplysningar, som deklarationsskyldig mod begagnande
av honom därtill medgiven rätt muntligen lämnar till ledning för egen
taxering, samt därå taga uppgiftslämnarens underskrift;

c) granska avlämnade deklarationer och uppgifter samt hos beskattningsnämndens
ordförande göra de erinringar, vartill granskningen må giva anledning; d)

utfärda anmaningar att avgiva deklaration eller annan uppgift eller
upplysning eller att fullständiga deklaration eller uppgift, som befunnits
ofullständig, om och i den mån rätt härtill jämlikt 55 § 1 mom. andra
stycket tillerkänts tjänstemannen; samt

e) även i övrigt, i den mån så erfordras, lämna ordföranden biträde vid
fullgörandet av dennes åligganden.

Finner tjänstemannen i särskilda fall anledning förefinnas för kommunen
att anföra besvär över beskattningsnämnds beslut, bör han ofördröjligen härom
underrätta den kommunala myndighet, på vilken det ankommer att i
sådant avseende bevaka kommunens rätt.

145 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena i beredningsnämnderna, fastighetstaxeringsnämnderna
och taxeringsnämnderna, åt de av länsstyrelsen förordnade ledamöterna
i fastighetstaxeringsnämnderna samt åt kronoombuden i taxeringsnämnderna
;

2) ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden
för hans befattning med taxeringen i Stockholm;

3) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter
för taxeringsarbetet vare sig genom tillhandahållande av tjänstemän enligt
15 § 1 mom. eller på annat sätt, därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter
äga särskilt värde för det allmänna;

4) gottgörelse för det i samband med taxeringsförrättningarna jämlikt 15 §
2 mom. lämnade biträde av städernas tjänstemän; samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 mom. samt 7—12 mom.
här nedan.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att de år, då allmän fastighetstaxering
äger rum, senast den 1 maj, i Stockholm senast den 20 juli, till Kungl.
Maj:t inkomma med yttrande angående den ersättning, som för bestyr med
nyssnämnda taxering inom länet bör tillkomma envar av de personer, vilka
enligt bestämmelserna i 1 mom. 1) och 4) äro därtill berättigade, och skola
därvid angivas de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas
beräknande.

Motsvarande yttrande beträffande årlig taxering skall av länsstyrelsen avgivas
senast dep 20 juli under taxeringsåret.

I yttrande, som överståthållarämbetet avgiver, bör jämväl upptagas förslag
till ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Yttrande enligt detta mom. skall tillika innehålla uppgift, då det gäller
allmän fastighetstaxering, om taxeringsvärdet å all fastighet å länet enligt
fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt eljest om länets hela inkomstoch
förmögenhetsskattesumma enligt taxeringsnämndernas beslut.

3 mom. Kommun, som vill framställa anspråk på särskild ersättning
enligt 1 mom. 3), har att, såvitt angår allmän fastighetstaxering i länen,
senast den 10 april under taxeringsåret och, såvitt angår dylik taxering i
Stockholm eller årlig taxering såväl i Stockholm som i länen, senast den
1 juli under taxeringsåret till länsstyrelsen inkomma med framställning
därom med angivande av grunderna för ersättningsbeloppets beräknande.

Länsstyrelsen har att med eget utlåtande över framställningen överlämna
densamma till Kungl. Maj:t vid avgivande av yttrande enligt 2 mom. första
och andra styckena.

Därvid må vad som ställes till fastighetsprövningsnämndernas och, såvitt
angår allmän fastighetstaxering, Stockholms stads prövningsnämnds förfogande
för ersättning åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
samt åt de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna,
för ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden samt för det i samband med allmän
fastighetstaxering jämlikt 15 § 2 mom. lämnade biträde av städernas tjänstemän
jämte vad som utanordnas till kommuner utgöra sammanlagt högst ett
belopp, motsvarande två hundradels procent av taxeringsvärdet å all fastighet
i riket, sådant detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas
beslut.

Vad som ställes till länsprövningsnämndernas och, såvitt angår årlig
taxering, Stockholms stads prövningsnämnds förfogande för ersättning åt
ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning åt
kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt
för det i samband med taxeringsarbetet jämlikt 15 § 2 mom. lämnade biträde
av städernas tjänstemän jämte vad som utanordnas till kommuner
må sammanlagt utgöra högst ett belopp, motsvarande fyra procent av summan
av inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp för hela riket, sådan
denna summa beräknats enligt taxeringsnämndernas beslut.

Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag
av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersättningarnas
fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens
utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete, och bör
i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som kan hava
blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av statsmedel
gottgjord.

5 mom. — — —.»

Skatteberedningen lämnade i sin promemoria jämväl specialmotivering
till författningsförslaget. Härom vill jag yttra mig närmare vid specialmotiveringen
för förslaget till taxeringsförordning.

Kanyl. Maj:ls proposition Nr 214. 97

över skatteberedningens förslag hava infordrade yttranden avgivits av
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Gävleborgs län ävensom kammarrätten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig intet hava att erinra mot
förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att behovet av nya
anordningar för det tekniska taxeringsarbetet visat sig mest påtagligt och
trängande och att ifrågavarande förslag, som åsyftade att till taxeringsnämndernas
förfogande personer med viss utbildning i expeditionsgöromål,
vore väl värt att tagas under behörigt (ivervägande. I huvudsak hade länsstyrelsen
intet väsentligt att erinra mot utkastet till författningstext.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län förordar i allt väsentligt förslaget
i fråga under anförande:

»När länsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande i fråga om viss omorganisation
av kronouppbördskontoret i Malmö, vilket utlåtande legat till grund
för skatteberedningens förslag, skisserade de göromål, som skulle kunna
tänkas åligga en ifrågasatt taxeringskommissariebefattning vid kronouppbördskontoret
i Malmö, gick länsstyrelsen icke in på detaljer i fråga om en
sådan befattningshavares befogenheter utan använde av bekvämlighetsskäl
jämförelsen med landskamrerares befogenheter. I själva verket avsåg länsstyrelsen
just de befogenheter, som enligt det nu föreliggande förslaget skulle
givas honom. Dock hade länsstyrelsen därutöver tänkt sig, att en sådan
befattningshavare skulle äga rätt att närvara vid taxeringsnämndernas
sammanträden och där framställa yrkanden, om han därtill funne anledning.

Därav får icke och behöver icke följa, att han skulle intaga någon slags
kontrollerande ställning i förhållande till taxeringsnämnderna, utan tvärtom
borde hans instruktion uttryckligen utsäga, att hans uppgift skulle vara att
biträda taxeringsnämnderna i deras arbete. Men å andra sidan borde åt
denne befattningshavare givas någon garanti, att av honom utfört arbete
icke komme att undertryckas av en måhända klenmodig taxeringsnämndsordförande,
som av en eller annan anledning skulle kunna hava benägenhet
att taga alltför mycket hänsyn exempelvis till en skattskyldigs samhällsställning,
då sådan skattskyldigs deklaration utav den ifrågasatte nye befattningshavaren
gjorts till föremål för anmärkning.

Det är dock icke nödvändigt, att rätten till framställande av yrkanden
inom taxeringsnämnderna anförtros åt en sådan taxeringskommissarie, för
att han skall kunna göra mycken nytta för taxeringsarbetet. Huvudsaken
är att åt honom gives anmaningsrätt. Får han icke det, utan måste han
i detta avseende hänvända sig till taxeringsnämndsordföranden, blir hans
uppgift förfelad. Först och främst skulle därigenom hans arbete bliva förlagt
uteslutande till den tid, då taxeringsnämnderna vore i verksamhet.
Vidare finge han icke nödig auktoritet i förhållande till den skattskyldiga
allmänheten. Någon annan invändning mot anmaningsrätten skulle väl
knappast kunna göras än att eventuellt kollisioner skulle kunna inträffa,
om både han och taxeringsnämndsordförande givit anmaningar. Men detta
kan förebyggas på det sätt, att i hans instruktion ålägges honom att avlägga
rapporter till vederbörande taxeringsnämndsordförande om de anmaningar
och förelägganden, som av honom givits inom taxeringsnämndsordförandens
distrikt. Enahanda rapporter böra avgivas till kronoombudet hos prövningsnämnden,
hos vilken han tillika bör anmäla alla de fall, då taxeringsnämnds Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 hiift. (Nr 21 i.) 7

Inkomna

yttranden.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

ordföranden eventuellt icke låtit hans utredningsarbete föranleda åtgärd.
Detta sistnämnda är nödvändigt, för den händelse icke åt taxeringskommissarien
anförtrotts rätten att inom taxeringsnämnden framställa yrkanden
till protokollet.

Taxeringsförordningens bestämmelser, sådana de föreslagits, böra således
kompletteras med en instruktion för vederbörande befattningshavare; och,
innan länsstyrelsen utdelar sådan anmaningsrätt, som enligt skatteberedningens
förslag ifrågasatts, bör länsstyrelsen således hava tillsett, att instruktionen
kan godkännas. Fråga kan således vara, huruvida icke, åtminstone
i ett blivande skattelag förslags motivering, normalbestämmelser för en sådan
instruktion böra meddelas.»

Länsstyrelsen anför vidare, att densamma med hänsyn till svårigheterna
att pröva kompetensen och lämpligheten hos tjänstemän, som för ändamålet
erbjödes av kommuner utan egentlig tjänstemannaorganisation för förvaltningen,
ville förorda, att tillämpningsområdet tillsvidare bleve inskränkt
till städer med kronouppbördskontor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför vissa betänkligheter mot
förslaget att tillerkänna kommunal tjänsteman anmaningsrätt samt befogenhet
att granska deklarationer och därvid göra anmärkningar mot desamma
samt anför härutinnan:

»Den föreslagna anordningen kan lätt leda till konflikter emellan den
kommunala tjänstemannen och beskattningsnämndsordföranden. Den kommunala
tjänstemannen kan hava ansett komplettering av deklarationen i
visst avseende behövlig, ordföranden i andra avseenden. Den skattskyldige
kan sålunda komma att besväras med anmaningar från olika personer i
olika avseenden. Den känsla av obehörigt eller i varje fall ett långt drivet
ingrepp i den skattskyldiges privata förhållanden, vilken man redan kan
förmärka hos en eller annan skattskyldig, skulle komma att växa i styrka
och utsträckas till ett större antal skattskyldige. Ett nytt irritationsmoment
har lagts till deklarationsförfarandet och skatteplikten. Det sagda gäller
även om det föreslagna utsträckandet av granskningsrätten till flera personer.
Misstanken att den diskretionsplikt, som är förenad med deklarationssystemet,
härigenom skulle minskas, kan lätt uppkomma och verka
till missnöje med och misstroende mot taxeringsförfarandet.

Nämnda befogenheter för den föreslagna kommunaltjänstemannen synes
därför knappast tillrådliga, därest icke en sådan anordning skulle visa sig
absolut nödvändig.»

Länsstyrelsen behandlar därefter frågan i vad mån de i promemorian
föreslagna bestämmelserna kunna anses behövliga, vad Göteborgs och Bohus
län beträffar, och yttrar därvid följande:

»Vad landsbygden beträffar kan Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
finna de föreslagna bestämmelserna erforderliga. Deklarationerna skola här
avlämnas antingen till taxeringsnämndsordföranden, länsstyrelsen eller landsfiskalen
i orten. Där desamma icke avlämnas till ordföranden, överlämnas
de omedelbart till denne. Att här anställa någon kommunaltjänsteman
med föreslagen befogenhet torde icke vara till gagn för taxeringsarbetet,
men väl hava till följd de olägenheter, som ovan angivits såsom befarade
följder av ändringsförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Detsamma torde förhållandet vara med liinets övriga städer utom Göteborgs
stad. I regel har till ordförande i beskattningsnämnderna förordnats
städernas borgmästare eller annan tjänsteman inom magistraten. Såväl här
som i de fall annan person förordnats till ordförande lärer det vara tillräekligt
med den hjälp vid taxeringslängdernas upprättande och komplette-*
rande från stadens sida, som redan nu är föreskriven enligt 32 § av taxeringsförordningen.
Ett undantag skulle härvidlag måhända kunna tänkas
beträffande Mölndals stad, som lyder under landsrätt, oeh där sålunda intet
biträde från kommunens sida lämnas till taxeringsnämnden. Mantalsskrivningar
förrättas här av häradsskrivaren och uppbördssättet beträffande statsskatten
är den för landsbygden gällande. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke bestämmelsen i 32 § av nu gällande taxerings förordning bör ändras
därhän, att i dylika städer stadsstyrelsen skulle hava att förordna en person
eller, därest stad uppdelas i flera taxeringsdistrikt, en för varje distrikt att
lämna taxeringsnämnden motsvarande biträde som i magistratsstäder, men
utan befogenheter enligt det föreliggande förslaget i fråga om anmaningsoch
deklarationsgranskning.»

Länsstyrelsen yttrar sig därefter angående den medverkan, som i Göteborgs
stad lämnas av tjänstemän å mantalskontoret därstädes, och uppehåller
sig därvid särskilt vid förut omnämnda yttrande av mantalskommissarien
i staden Otto Graffman. Härom anföres:

»Graffmans mening lärer ingalunda hava avsett, att särskilt biträde skulle
ställas till taxeringsnämndernas hjälp med föreslagna befogenheter. Snarare
lär han väl hava avsett, att då deklarationerna och uppgifter — var de än
avlämnats hos länsstyrelsen eller magistraten, till vederbörande taxeringsnämndsordförande
eller å mantalskontoret — slutligen samlas å sistnämnda
plats, mantalskommissarien i Göteborg, efter anmälan av vederbörande
tjänsteman å de olika kontoren om uraktlåten deklaration eller uppgiftsavlämning,
skulle under samlingsarbetet äga befogenhet att anmana vederbörande
att avgiva deklaration eller uppgift. Någon rätt eller skyldighet
för mantalskommissarien att granska deklarationerna lärer ej hava varit
avsedd. Sådan granskning skulle näppeligen i någon större utsträckning
kunna företagas, helst mantalskommissarien sedan många år tillbaka varit
ordförande i taxeringsdistrikt. Att ur hans yttrande utläsa någon hans
tanke, att antingen mantalskommissarien skulle förberedande granska inkommande
deklarationer eller att ett flertal underordnande tjänstemän
skulle utrustas med anmanings- och granskningsrätt lärer näppeligen kunna
göras. Emot Graffmans uttalande, såsom länsstyrelsen tolkat detsamma, finner
Kungl. Maj:ts befallningshavande intet att erinra.

Det arbete, som utförts av mantalskontorets tjänstemän i denna deras egenskap,
har sålunda uteslutande varit sådant, som enligt 32 § bevillningsförordningen
med magistratens medgivande utförts. Övriga till taxeringsarbetet
hörande göromål, som utförts av å mantalskontoret anställda personer, har
skett på grund av vederbörandes ställning såsom ordförande eller ledamot
i taxeringsnämnd.

Det sätt, på vilket taxeringsarbetet sålunda i Göteborgs stad anordnats,
har på det hela fungerat tillfredsställande, och kräver i de avseenden, som
nu äro i fråga ingen annan ändring, än att åt mantalskommissarien må
lämnas den anmaningsrätt, som ovan angivits.»

100

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.

Länsstyrelsen förklarar sig därför anse de i promemorian föreslagna förändringarna
i taxeringsförordningen varken lämpliga eller behövliga, vad
länet anginge, med undantag av vad förut angivits beträffande Mölndals
.stad samt mantalskommissarien i Göteborg.

Överståthållarämbetet anför, att de av skatteberedningen föreslagna författningsbestämmelserna
i ämnet icke erfordras för Stockholms vidkommande.
Det synes ämbetet varken nödigt eller välbetänkt att utsträcka rätten att
taga del av skattskyldigas deklarationer till andra kommunala tjänstemän
än sådana, som enligt 23 § gällande taxeringsförordning skola biträda vid
längdföringen. Det med förslaget uppgivna ändamålet anser ämbetet kunna
vinnas inom ramen för gällande bestämmelser på det sätt, att lämpliga
kommunala tjänstemän, där sådana finnas, förordnas till ordförande eller
ledamöter i beskattningsnämnderna, och kunde i dylikt syfte möjligen inrymmas
rätt åt magistrat eller kommunalnämnd att bos länsstyrelsen föreslå
personer lämpliga till dylikt uppdrag inom vederbörandes förvaltningsområde.

Kammarrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka skatteberedningens
ifrågavarande förslag under anförande:

»Såsom av förslaget framgår, har detsamma grundats på förhållandena i
större städer. Åt förslaget har likväl givits sådan omfattning att även
landskommuner och mindre städer skulle kunna under samma villkor, som
eljest föreslagits, anställa särskilda personer att biträda beskattningsnämnderna.
Då emellertid anordningen i fråga skulle föranleda kostnader för
kommunen, som dock ej hade säker utsikt att därför erhålla bidrag av
staten, torde det kunna förväntas, att anordningen åtminstone inom smärre
kommuner skulle komma till föga användning.

I större städer skulle däremot en tjänsteman i föreslagen ställning otvivelaktigt
kunna lämna vederbörande beskattningsnämnder stor hjälp vid det
alltmera omfattande taxeringsarbetet.

Emot det föreliggande förslaget anser sig Kungl. kammarrätten böra framställa
följande erinringar. Först torde ur principiell synpunkt kunna starkt
ifrågasättas, huruvida en så långt gående befogenhet som rätt att anmana
skattskyldiga att avlämna och fullständiga deklaration samt rätt att granska
deklarationer och uppgifter bör lämnas åt person, som icke ens skulle förutsättas
vara ledamot av beskattningsnämnd. Tjänstemannen i fråga skulle
sålunda icke vara direkt ansvarig för taxeringsarbetet. Å andra sidan skulle
han icke åtnjuta det särskilda skydd, som enligt 113 § regeringsformen är
tillförsäkrat taxeringsman. De föreslagna bestämmelserna om och under
vilka villkor tjänstemannen skulle erhålla rätt att anmana skattskyldiga
eller att granska deras deklarationer äro också svävande och inbjuda till
en tillämpning, som kan bliva helt olika i olika landsdelar och för den
skull icke kan vara ur allmän synpunkt tillfredsställande. Såsom förslaget
är avfattat innebär det därjämte icke någon inskränkning i taxeringsnämndsordförandens
rätt till anmaning. Under sådana förhållanden och även om
vederbörande länsstyrelse bestämde viss arbetsfördelning mellan ordföranden
och den föreslagna tjänstemannen skulle två personer hos taxeringsnämn -

101

Kungl. Maj:ta proposition Nr 214.

derna äga enahanda anmaningsrätt. Härav skulle lätt kunna uppkomma
förvecklingar till förfång för förtroendet för taxeringsarbetet.

Ifrågasättas kan ock om överhuvudtaget särskild lagstiftning för vinnande
av det av skatteberedningen åsyftade ändamål är behövlig samt huruvida
icke redan nu gällande bestämmelser inrymma möjlighet för sådana anordningar
varom enligt förslaget är fråga. Skatteberedningen har sålunda
själv framhållit, hurusom i Stockholm anställda taxeringskommissarier av
vederbörande myndighet merendels förordnas till ledamöter i taxeringsnämnd.
Skulle större kommuner i allmänhet anse sig böra för taxeringsväsendet
anställa särskilda tjänstemän, lärer enligt Kungl. kammarrättens mening
vara självfallet, att dessa av vederbörande länsstyrelse eller av kommunerna
själva användas för taxeringsuppdragen.

Rörande slutligen skatteberedningens förslag om skyldighet för den föreslagna
tjänstemannen att meddela vederbörande kommunala myndighet underrättelse,
där han ansåge kommun böra använda sig av sin rätt till besvär
över beskattningsnämnds beslut, får Kungl. kammarrätten åberopa vad Kungl.
kammarrätten anfört i underdånigt utlåtande den 9 januari 1926 över 1923
års taxeringssakkunnigas förslag angående omorganisation av taxeringsväsendet
beträffande då framställt förslag om kommunalombud, sid. 95 och
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 210/1927.»

Såsom i det föregående anförts, åsyftar ifrågavarande förslag att möjlig- Departementsgöra
tillhandahållande genom vederbörande kommuners försorg av taxerings- Gentekniskt
kunniga biträden åt beskattningsnämnder i första instans. Med
den utveckling, taxeringsförfarandet numera fått, taga de tekniska delarna
av förfarandet, nämligen ordnandet och kompletterandet av deklarationer
och andra taxeringsuppgifter samt granskning av det sålunda samlade
materialet ävensom längdföring och övriga expeditionsgöromål en betydligt
större tid än förr, då arbetet härmed var mindre omfattande. I de yttranden
angående ersättning för taxeringsbestyret, som jämlikt 54 § 3 mom.
gällande taxeringsförordning årligen avgivas till Kungl. Maj:t av länsstyrelserna,
erinras ofta om de härav betingade svårigheterna att förmå lämpliga
personer att åtaga sig uppdrag såsom ordförande i beskattningsnämnder;
genomgående plägar klagas över att de ersättningar, som bestås ordförandena,
icke svara mot det myckna och grannlaga arbete, som följer med
dylikt uppdrag. Det liar ock på vissa håll befunnits möta svårigheter för
taxeringsnämndsordförande att medhinna alla göromål inom föreskriven tidGenom
uppdelning av stora taxeringsdistrikt i mindre sådana och fördelning
av taxeringsuppdragen å flera händer hava länsstyrelserna hittills sökt
bemästra det växande taxeringsarbetet. Det har dock, enligt vad jag har
mig bekant, icke alltid varit möjligt att på detta sätt komma till rätta med
svårigheterna. Tillgången till lämpliga taxeringsmän är nämligen, såsom
nyss anförts, ganska begränsad. En långt driven uppdelning av större
kommuner i flera taxeringsdistrikt kan ock tänkas vålla olägenheter därutinnan,
att taxeringen icke blir ensartad inom kommunens skilda delar.

I Stockholms stad har man, såsom i det förut anförda framhållits, därför
gått in för en tjänstemannamässigt ordnad organisation och därigenom

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

kunnat begränsa taxeringsdistriktens antal mera och göra deras omfattning
större än troligen eljest varit möjligt. Den i Stockholm tillämpade anordningen
med tjänstemän vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden
såsom kronoombud i taxeringsnämnderna har kunnat genomföras
inom ramen för de för hela riket gällande bestämmelserna därigenom, att
samma myndighet, överståthållarämbetet, antagit tjänstemännen och förordnat
dem såsom kronoombud. På andra orter äro förhållandena olika dem i
Stockholm. Icke ens i de större städerna, där dock uppbördstjänstemän finnas
att tillgå, hava dylika tjänstemän i någon större utsträckning förordnats
till ledamöter i taxeringsnämnderna, utan länsstyrelserna hava föredragit
att uppdela städerna i ett stort antal mindre distrikt och i allmänhet välja
ledamöter utanför kretsen av städernas uppbördstjänstemän.

Genom den anordning, som nu föreslagits av skatteberedningen, torde
åtskilliga av de fördelar, som äro förenade med det i Stockholm brukliga
tillvägagångssättet, kunna vinnas även annorstädes, utan att dock själva uppbördsorganisationen
skall behöva omläggas efter mönstret från Stockholm.
Det blir möjligt att låta viss tjänsteman biträda flera beskattningsnämnder,
varigenom antalet taxeringsdistrikt icke, såsom tanken varit i Stockholm,
nödvändigtvis behöver anpassas efter tillgången till dylika tjänstemän;
och man kan på detta sätt inrätta ett taxeringsnämndernas kansli, där de
tekniska delarna av arbetet ombesörjas av personer med vana vid expeditionsgöromål
under vederbörande ordförandes ledning och inseende. Skatteberedningens
förslag synes därför värt allvarligt beaktande såsom ett icke overksamt
medel att underlätta arbetet hos beskattningsnämnderna i första instans.

Det har i några av de inkomna yttrandena anförts, att den föreslagna
anordningen icke skulle vara erforderlig och att biträde av städernas uppbördstjänstemän
skulle kunna erhållas på det sätt, att de, i likhet med vad
i Stockholm sker, förordnas till ledamöter i beskattningsnämnderna. Denna
invändning kan i viss mån anses bemött med vad jag redan anfört. Visserligen
anser även jag det vara lämpligt, att kvalificerade dylika tjänstemän
jämväl i landsorten förordnas till ledamöter i beskattningsnämnderna. Men
jag anser föga sannolikt, att så kan ske i någon större utsträckning; i
varje fall torde det få anses som visst, att det icke är möjligt att förordna
dylika tjänstemän till ledamöter i alla taxeringsnämnder i de större landsortsstäderna.
Förhållandena i länen äro nämligen väsentligen olika dem i
Stockholm. I länen skola taxeringsnämnderna sluta sina arbeten den 15
maj, under det att i Stockholm taxeringsarbetet pågår en månad längre.
I länen skulle uppbördstjänstemännen, efter det taxeringsnämndernas arbeten
avslutats, icke vidare under året komma att syssla med taxering, under det
att i Stockholm taxeringskommissarierna och -assistenterna efter avslutat
arbete i taxeringsnämnderna övergå till att, vid sidan om debiteringsarbete,
verkställa granskning av taxeringarna, till en början för prövningsnämndens
räkning och, efter det dess arbete med utgången av oktober månad
blivit slutfört, för utrönande om anledning finnes för kronans ombud att

Kungl. Majrts proposition Nr 214. 103

anföra besvär till kammarrätten. På detta sätt har det blivit möjligt att i
Stockholm bereda ifrågavarande tjänstemän arbete med taxering under
större delen av året, och antalet befattningshavare har kunnat bestämmas därefter.
I landsorten kan däremot icke bliva fråga om annat än arbete hos
taxeringsnämnderna, eftersom eftergranskningen av taxeringarna sker hos
länsstyrelserna och icke i kommunerna, och kommunerna hava således ingen
anledning att anställa personal för denna granskning. Beaktas bör även,
att i landsorten kommunernas uppbördstjänstemän endast undantagsvis torde
vara kvalificerade för uppdrag såsom ledamöter i beskattningsnämnderna.
Däremot torde de i regel vara väl skickade att ombesörja de enklare, så att
säga mekaniska delarna av taxeringsarbetet. Genom ett kanslimässigt ordnande
av dessa göromål under anlitande av uppbördspersonalens medverkan
bör en icke oväsentlig lättnad i arbetsbördan för beskattningsnämndernas
ordförande kunna vinnas, och ordförandena erhålla härigenom möjlighet att
mera odelat ägna sig åt de sakligt mera betydelsefulla delarna av taxeringsarbetet.
Detta förfaringssätt underlättas därav, att uppbördstjänstemännens
övriga göromål under den tid, taxeringsarbetet i nämnderna pågår, äro jämförelsevis
litet betungande.

De yppade farhågorna för att deklarationshemligheten äventyras genom
att dylik personal anlitas för granskning av deklarationer anser jag
oberättigade. Redan nu torde dylika befattningshavare såsom organ för magistraten
hava i stor utsträckning haft att mottaga och förberedelsevis ordna
deklarationer och andra taxeringsuppgifter, utan att olägenheter därav försports,
och en garanti för att dylik granskning anförtros endast pålitliga
personer ligger däri, att de skola i varje särskilt fall godkännas av länsstyrelsen.

Huruvida dylika tjänstemän böra erhålla självständig anmaningsrätt synes
mig däremot tveksamt. Skatteberedningen torde hava avsett, att dylik befogenhet
skulle tillerkännas endast någon eller några av uppbördstjänstemännen,
tydligen endast sådana i chefsställning, och under sådana förhållanden
torde någon verklig fara för kollision mellan tjänstemännen och ordföranden
med avseende å anmaningars utfärdande icke föreligga. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som särskilt uttryckt dylika farhågor,
har likväl förklarat sig önska viss anmaningsrätt för mantalskommissarien i
Göteborg och torde få anses därmed hava medgivit, att, om anmaningsrätten
förbehålles chefstjänstemännen, komplikationer av angivet slag icke
äro att befara. Men jag kan icke alldeles se bort från den möjligheten, att
rätt till anmaning kan komma att tillerkännas personer, som i otillbörlig grad
besvära de skattskyldiga, och förmenar dessutom, att dylik särskild anmaningsrätt
för ifrågavarande tjänstemän icke är oundgängligen nödvändig.
Syftet med densamma torde i huvudsak kunna vinnas på det sätt, att tjänstemännen
till vederbörande ordförande anmäla de fall, där anmaning synes
böra utfärdas, varefter det ankommer på ordföranden att i mån av behov
föranstalta om anmaning. Jag vill därför förorda sådan jämkning av för -

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

slaget, att rätt att utfärda anmaning icke tillerkännes tjänsteman, varom
nu är fråga.

Likaledes anser jag det ifrågasatta åliggandet för dylik tjänsteman att för
kommunen anmäla, när enligt tjänstemannens mening anledning finnes för
kommunen att anföra besvär, böra utgå. Något större behov av en dylik
föreskrift torde icke finnas, och den kan möjligen medföra olägenheter, därest
tjänstemannen är besjälad av ovist nit.

På den av kammarrätten berörda frågan, huruvida dylik tjänsteman kan
åtnjuta det skydd, som enligt § 113 regeringsformen tillkommer taxeringsmän,
vilka riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar tillämpa, anser
jag mig icke behöva närmare ingå; det må vara nog med att påpeka, att
tjänstemannen kommer att i detta avseende hava samma ställning som
sakkunnig, vilken biträder beskattningsnämnd, och skogsvårdsombud, beträffande
vilka några betänkligheter från kammarrätten ej uttalats.

Att begränsa rätten att förordna kommunal tjänsteman såsom biträde
åt beskattningsnämnd att avse allenast större städer eller, såsom länsstyrelsen
i Malmöhus län uttrycker saken, städer med kronouppbördskontor
finner jag knappast lämpligt. Visserligen håller jag för sannolikt, att anordningen
torde komma i fråga främst i sådana städer, men därav följer icke,
att hinder bör möta för dess användande även annorstädes. Genom att åt
länsstyrelsen uppdrages att pröva vederbörande tjänstemäns lämplighet torde
tillräckliga garantier hava lämnats för att anordningen kommer till stånd
endast där nödiga förutsättningar därför finnas.

Angående några detaljfrågor skall jag yttra mig närmare vid specialmotiveringen.

Lika med länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter jag, att länsstyrelsen
redan vid beslut om godkännande av dylik tjänsteman meddelar erforderliga
föreskrifter för hans verksamhet. Däremot anser jag icke erforderligt
att i detta sammanhang närmare inlåta mig på frågan om föreskrifternas
innehåll. Förhållandena å de olika orterna torde vara alltför växlande
för att det skall vara lämpligt upprätta en normalinstruktion; omfattningen
av tjänstemannens befogenheter torde vara tillräckligt tydligt angiven
i det förut anförda.

Vad angår den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län väckta frågan
om införande av skyldighet för städer under landsrätt att tillhandahålla
tjänstemän såsom biträde vid längdföring i enlighet med vad gäller för
städer med magistrat finner jag icke lämpligt att nu föreslå dylik skyldighet.
Denna fråga synes nämligen äga samband med den ännu olösta
frågan om upphörande av städernas skyldighet att genom av dem avlönade
tjänstemän för statens räkning utföra visst arbete (städernas särskilda skyldigheter
och rättigheter i förhållande till staten), och det synes mig i denna
frågas oavgjorda läge icke böra ifrågakomma att utsträcka en skyldighet,
som av ålder åvilat magistratsstäderna, jämväl till städer under landsrätt.

105

Kungl. Maj:Is proposition Nr 214.

Att genom den nu ifrågasatta anordningen ökade krav komma att ställas
på anslaget till kostnader för taxeringsarbetet finner jag väl ovedersägligt,
men självfallet är, att jag icke skulle hava förordat anordningen, om jag
icke vore övertygad, att de ökade kostnaderna mångfalt gottgjordes genom
ökad avkastning av beskattningen. Jag finner det ock uppenbart, att genom
anordningen i fråga yppas möjlighet att i vissa fall minska arvodena till
taxeringsnämndernas ordförande eller åtminstone att förebygga ytterligare
klyvning av taxeringsdistrikt med därav följande anspråk på ersättningar
åt ordförande och kronoombud i sålunda nytillkomna distrikt. De ökade
krav på statskassan, som anordningen kan väntas medföra, torde därför
kunna förväntas bliva ganska måttliga, synnerligast som allenast bidrag till
kommunernas ökade kostnader kan ifrågakomma och det tillika såsom villkor
för bidrags lämnande förutsättes, att de vidtagna anordningarna skola
hava särskilt värde för det allmänna.

På grund av det anförda har jag låtit i förslaget till taxeringsförordning
införa de av skatteberedningen ifrågasatta bestämmelserna med av mig nu
angivna ändringar.

Även i ett annat avseende vill jag föreslå en betydelsefull avvikelse
från det i fjol framlagda förslaget, nämligen att kammarrätten skall bliva
sista instans i mål om virkestaxering, vilka mål för närvarande få från
kammarrätten fullföljas hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Detta förslag
har till syfte att i någon mån begränsa tillströmningen av mål till regeringsrätten.

Redan föregående år hade jag anledning att något beröra spörsmålet
om åtgärder för nedbringande av regeringsrättens alltför stora arbetsbalans.
Jag framhöll nämligen vid behandling av frågan om inrättande av en
särskild högsta instans för mål om fastighetstaxering (prop. 210/1927, sid.
145 o. f.), att antalet oavgjorda mål hos regeringsrätten, som vid utgången
av år 1910 utgjorde 701 och vid utgången av år 1915 832, därefter kraftigt
stigit, så att vid 1926 års utgång balansen uppgått till icke mindre
än 4,650. Emellertid ansåg jag mig för det dåvarande icke böra ingå på
det omfattande och svårlösta problemet om begränsning av tillströmningen
av mål till regeringsrätten i vidare mån än beträffande fastighetstaxeringsmålen,
och jag förordade i fråga om dessa, att kammarrätten skulle bliva
sista instans utom såvitt anginge vissa rättsfrågor. Bestämmelser härom
intogos ock i de av 1927 års riksdag antagna förordningarna om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1928 och
om fastighetstaxering år 1929. Tillika beslöt riksdagen, i anslutning till
proposition 210/1927, sådan ändring av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, att fastighetstaxeringsmål
skola i kammarrätten handläggas av en särskild avdelning,
bestående av tre ordinarie ledamöter i kammarrätten och två särskilda
ledamöter (lekmän). Kungl. Maj:t skall första gången för tiden

Kammarrätten
sista instans
i mål
om xirkestuxering.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

till och med utgången av år 1933 och därefter för fem år i sänder förordna
sex i fastighetsvärdering kunniga män, av vilka två skola äga
särskild sakkunskap i avseende å värdering av skogsmark och växande
skog, två i avseende å värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i
avseende å värdering av annan fastighet, att efter kallelse inträda såsom
dylika särskilda ledamöter i kammarrätten. Med dessa bestämmelser åsyftades
icke allenast att i någon mån begränsa tillströmningen av mål till
regeringsrätten utan även och i synnerhet att åstadkomma ett snabbare
slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen än som vore möjligt, om
talan finge fullföljas till regeringsrätten. Genom målens hänskjutande
till en särskild avdelning inom kammarrätten skulle vinnas garanti för
enhetlig rättstillämpning, och insättandet av sakkunniga lekmän såsom
ledamöter i kammarrätten vid avgörandet av dylika mål hade föranletts
av önskan att tillföra kammarrätten på praktisk erfarenhet grundad sakkunskap
rörande fastighetsvärdering, varigenom det sakliga bedömandet
av processmaterialet skulle underlättas.

Genom den sålunda redan genomförda åtgärden har emellertid icke vunnits
någon mera betydande begränsning av tillströmningen av mål till
regeringsrätten. Även andra utvägar torde böra tillgripas för att nedbringa
regeringsrättens arbetsbalans. Chefen för justitiedepartementet har
förut redogjort för resultatet av verkställd utredning rörande denna angelägenhet.
Vid denna utredning, såvitt angår begränsning av tillströmningen
av beskattningsmål till regeringsrätten, har på min anmodan kammarrättsrådet
Otto Ekenberg biträtt. Utredningen har givit vid handen
att endast med avseende å ytterligare en grupp beskattningsmål, nämligen
virkestaxeringsmålen, avskärande från fullföljd till regeringsrätten anses
kunna ifrågasättas.

Promemoria
av kammarrättsrådet

Ekenberg.

Beträffande det resultat, vartill kammarrättsrådet Ekenberg kommit vid
den av honom verkställda undersökningen, må följande framhållas.

Ekenberg har framhållit, att virkestaxeringsmålen utgöra en klart avgränsad
grupp; tvisten i målet rör oftast det avverkade virkets värde, och
det bevismaterial, som för ändrings vinnande förebringas i kammarrätten
och regeringsrätten, är, enligt vad erfarenheten giver vid handen, ofta ofullständigt,
vilket föranleder, att klagomål i dessa mål i flertalet fall ej leda
till ändring i kommunalnämnds eller prövningsnämnds på närmare kännedom
om de lokala förhållandena grundade beslut. Juridiskt sett, äro målen i allmänhet
av enkel beskaffenhet, och någon uppdelning av dem i olika grupper
med särskilda fullföljdsregler allt eftersom tvisten rörer rätts- eller värderingsfrågor
— på sätt ägt rum rörande fastighetstaxeringsmålen — lärer
knappast vara nödvändig.

Vad däremot mål om debitering av de på grund av virkestaxering utgående
utskylder, nämligen skogsaccis och skogsvårdsavgift, angår, är att
märka, att frågor om debitering av skogsaccis icke falla under kammarrättens
prövning i annat fall än då skogsaccis påförts inom Stockholms stad,
utan fullföljes talan i dylika frågor utom Stockholm på sätt gäller för

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

övriga kommunalutskylder, nämligen från länsstyrelsen direkt till regeringsrätten.
Besvär över debitering av skogsvårdsavgift få däremot fullföljas
från länsstyrelsen till kammarrätten och vidare till regeringsrätten.
Ekenberg har för sin del uttalat, att — för det fall att kammarrätten
bliver sista instans i virkestaxeringsmål — det knappast liirer vara möjligt
att finna någon följdriktig lösning av frågan om instansordningen för dessa
debiteringsmål; den egendomliga anordningen torde svårligen kunna undvikas,
att debiteringsmålen, såväl beträffande skogsaecis som skogsvårdsavgift,
alltjämt få fullföljas till regeringsrätten, ehuru virkestaxeringsmålen stanna
i kammarrätten. Till frågan huruvida mål om böter enligt lagen om skogsaccis
och om skogsvårdsavgift fortfarande skola få fullföljas till regeringsrätten,
har Ekenberg icke intagit bestämd ställning.

Ekenberg har även berört frågan om kammarrättens sammansättning vid
handläggning av mål rörande virkestaxering i den händelse rätten att till
regeringsrätten fullfölja talan i dylika mål upphäves, och han har därvid
uttalat, att — i analogi med vad som gäller beträffande andra mål, som av
kammarrätten redan nu avgöras i sista instans — det lärer böra föreskrivas,
att minst två kammarrättsråd skola deltaga i målens avgörande i kammarrätten.
Bärjämte borde anordningar vidtagas till vinnande av enhetlighet
i kammarrättens rättskipning i dessa mål t. ex. genom att målen
komme att handläggas allenast å en division. Antagligen skulle målen
kunna överlämnas för avgörande till den särskilda division, som i kammarrätten
kommer att pröva fastighetstaxeringsmål. I viss likhet med vad som
för sistnämnda mål föreskrives i 51 § taxeringsförordningen, enligt dess
lydelse jämlikt förordningen den 27 juni 1927, borde i så fall bestämmas,
att virkestaxeringsmålen skulle avgöras av tre av kammarrättens ordinarie
ledamöter samt de båda av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, vilka äga
särskild sakkunskap i avseende å värdering av skogsmark och växande skog.
Något egentligt hinder för fastighetstaxeringsmålens snabba avgörande skulle,
enligt Ekenbergs mening, knappast härav uppkomma.

Sedan jag härefter åt 1924 års skatteberedning uppdragit att utforma förslag
till författningsbestämmelser i ämnet, har skatteberedningen med skrivelse
den 21 januari 1928 avlämnat sådana samt i eu vid skrivelsen fogad
promemoria, efter att hava återgivit vad kammarrättsrådet Ekenberg anfört,
för egen del yttrat följande:

»Såsom Ekenberg anfört skulle, därest inskränkning i rätten att till Kungl.
Maj:t fullfölja talan i beskattningsmål utöver vad redan skett i fråga om
mål angående taxering av fast egendom anses böra vidtagas, en sådan inskränkning
kunna ifrågakomma beträffande virkestaxeringsmål. Dessa mål
överensstämma med fastighetstaxeringsmålen därutinnan, att i desamma
fråga oftast är om värdering, medan egentliga rättsfrågor sällan förekomma.
Även torde ändring i beskattningsnämndernas på närmare kännedom om
beskattningsföremålen grundade beslut mera sällan förekomma i överinstanserna.
I huvudsak liknande skäl, som anförts för åtgärden att göra kammarrätten
till sista instans beträffande värderingsfrågor i mål rörande fastighetstaxering,
synas därför äga giltighet även beträffande mål rörande virkestaxering;
de skäl som tala för ett särskilt snabbt avgörande av fastighetstaxeringsmålen,
göra sig dock icke gällande med samma styrka i nu
ifrågavarande mål. Därest, såsom av Ekenberg ifrågasättes, avgörandet i
kammarrätten av virkestaxeringsmål anförtros åt den särskilda divisicn,

1924 åra
skatte beredning.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

som skall handlägga fastighetstaxeringsmålen, och till tjänstgöring därvid
inkallas särskilda ledamöter med skoglig sakkunskap, torde ock tillräcklig
fackkunskap i värderingsfrågorna finnas representerad i kammarrätten, för
att kammarrätten skall kunna anses besitta nödig saklig kompetens att utgöra
enda domstolsmässigt organiserade instans i dylika mål.

Såsom av Ekenberg uttalas, torde någon åtskillnad mellan egentliga rättsfrågor
och värderingsfrågor icke behöva göras; sådana omständigheter, som
påkallat olika regler härutinnan beträffande fastighetstaxeringsmålen, föreligga
icke. Det vill därför synas, som om några större betänkligheter icke
höra möta mot att låta kammarrätten bliva sista instans i samtliga virkestaxeringsmål.

Tillräcklig anledning att utbryta frågor, huruvida talan må kunna fullföljas
mot beslut av kammarrätten att icke till prövning upptaga därstädes
anförda besvär rörande taxering till skogsaecis, och tillåta dylika frågors
fullföljande till regeringsrätten lärer icke finnas. Beträffande fastighetstaxeringsmålen
gäller visserligen, att talan mot kammarrättens beslut i
desertionsfrågor får fullföljas till regeringsrätten utan inskränkning, men
anledningen härtill är, såsom framgår av föredragande departementschefens
uttalande (proposition 210/1927, sid. 187), att det ansetts angeläget undvika,
att kammarrätten, när den gör ett fastighetstaxeringsmål desert, rpåste i
viss mån ingå på en materiell prövning av målet för att kunna avgöra,
om besvärshänvisning till regeringsrätten skall lämnas eller ej. Liknande
skäl kan ej åberopas, därest i virkestaxeringsmål inga materiella frågor få
fullföljas till regeringsrätten.

Vad angår besvär över länsstyrelses beslut att utdöma böter eller viten
enligt taxeringsförordningen — det förutsättes, att vid ny kommunalskattelagstiftning
förfarandet vid virkestaxering kommer att regleras i den allmänna
taxeringsförordningen — torde skillnad böra göras mellan å ena
sidan förseelser av vederbörande funktionärer (140 och 141 §§ i 1927 års
förslag till taxeringsförordning) och å andra sidan förseelser av deklarationsoch
uppgiftsskyldiga. Att upphäva rätten att fullfölja talan till regeringsrätten
beträffande förstnämnda grupp lärer knappast kunna ifrågakomma.
Huruvida den andra gruppen mål bör stanna i kammarrätten eller icke,
torde böra göras beroende av huru kommer att förfaras med de egentliga
taxeringsmålen. Skulle virkestaxeringsmålen stanna i kammarrätten men
talan få fullföljas till regeringsrätten rörande ansvar för försummelse att
fullgöra deklarations- eller uppgiftsplikt, kan den oegentligheten uppkomma,
att regeringsrätten vid en ansvarsfrågas prövning intager en annan ståndpunkt
beträffande det för uppgiftsskyldigheten grundläggande spörsmålet om
skattskyldigheten eller skatteplikten än kammarrätten intagit i mål rörande
samma taxering, som uppgiften i fråga skolat avse. Ett system, som skulle
medföra eu sådan konsekvens, förefaller icke lämpligt. Anses därför målen
rörande virkestaxering böra stanna i kammarrätten, lära mål rörande ansvar
för försummelse vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsplikt i
vad angår dylik taxering jämväl böra stanna i kammarrätten.

Emellertid torde det knappast finnas tillräcklig anledning att hänskjuta
ansvarsfrågorna till den särskilda divisionen. Att så icke bör ifrågakomma
beträffande mål om böter eller vite för taxeringsfunktionärer synes uppenbart.
Beträffande mål om ansvar å deklarations- eller uppgiftsskyldig skulle
väl hänskjutande till den särskilda divisionen kunna anses betingat av önskvärdheten
av garantier för likformig lagtillämpning såväl i avseende å ansvarsfrågorna
för sig som ock i avseende å dessa frågor å ena sidan och

109

Kungl. Maj:tu proposition Nr 214.

de egentliga taxeringsfrågorna å andra sidan, men en sådan anordning skulle
medföra vissa praktiska olägenheter. Sålunda skulle kunna inträffa, att
den särskilda divisionen måste inkallas för avgörande av ett dylikt mål,
utan att något annat till divisionen hörande mål samtidigt föreligger, och
därvid kostnaderna för de särskilda ledamöternas inställelse uppgå till mer
än bötesbeloppet. Skulle åter med målets handläggning få anstå, till dess
andra mål finnas färdiga till föredragning å divisionen, kunde därav följa,
att avgörandet fördröjes oskäligt. På grund härav torde även dylika ansvarsfrågor
böra behandlas av på vanligt sätt sammansatt division i kammarrätten.
De praktiska olägenheter, som kunna bliva en följd av att identiska
frågor avgöras av olika personer, torde lämpligen kunna i huvudsak
undanröjas exempelvis på det sätt, att de tre kammarrättsråd, som deltaga
i själva taxeringsmålens avgörande, konstitueras såsom en särskild division
för dylika frågor. Detta torde även ur arbetssynpunkt vara ändamålsenligt.

Beträffande slutligen mål om debitering och restitution av skogsaecis och
skogsvårdsavgift lärer talans fullföljande till regeringsrätten icke böra förhindras,
i den mån sådan talan redan nu är tillåten.

Då det, i händelse kammarrättens särskilda division för fastighetstaxeringsmål
skall handlägga även virkestaxeringsmål, är att förvänta, att de skogssakkunniga
ledamöterna komma att erhålla mera omfattande tjänstgöring
än övriga särskilda ledamöter, torde det vara lämpligt föreskriva, att tre
sådana skogssakkunniga ledamöter skola utses, på det att svårigheter icke
må uppstå att erhålla fulltalig division, därest någon av de skogssakkunniga
ledamöterna skulle bliva hindrad tjänstgöra.

Det torde icke vara erforderligt att nu ingå på förslagets återverkningar
å tjänstgöringsförhållandena i kammarrätten.

En reform i den föreslagna riktningen torde föranleda någon ökning av
anslagen till kammarrätten. Att närmare ingå härpå torde icke erfordras
för det närvarande. Denna anslagsökning torde emellertid mer än uppvägas
av de besparingar, som vinnas genom upphävandet av regeringsrättens arbete
med ifrågavarande mål, och de fördelar med avseende å regeringsrättens
arbete i övrigt, som man vill ernå genom klagorättens begränsning.»

Sedan kammarrätten anmodats avgiva utlåtande över skatteberedningens
promemoria, bär kammarrätten den 9 februari 1928 inkommit med sådant
utlåtande, vari anföres:

»Kammarrätten finner det föreliggande förslagets syfte —• att lätta regeringsrättens
arbetsbörda — vara under nuvarande förhållanden synnerligen
behjärtansvärt och anser åtgärden att göra kammarrätten till sista instans
i förevarande slag av mål utgöra ett riktigt led i utvecklingen. Kammarrätten
finner sig därför böra i princip förorda förslaget.

Emellertid anser sig kammarrätten dock icke böra i detta sammanhang
underlåta att framhålla, att begränsandet av klagorätten i virkestaxeringsmålen
i och för sig icke synes komma att utöva någon nämnvärd inverkan
på regeringsrättens framtida arbetsbörda. Den relativt stora tillströmning
av dessa mål till kammarrätten, som under de senaste åren ägt rum, synes
i huvudsak bero på tillfälliga omständigheter, som föranletts av den oerhörda
sänkning, virkespriserna undergingo efter högkonjunkturen under åren
1919 och 1920. Till belysning härav får kammarrätten hänvisa till bifogade
tabell1, utvisande dels det antal mål, i vilka besvär hos kammarrätten

Kammar rätter:.

Här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

anförts över åren 1919—1927 verkställda virkestaxeringar i de skogrikare
länen, dels ock det antal sådana mål, som under åren 1917—1921 inkommit
till kammarrätten.

Vill man däremot på ett verkligt effektivt sätt lätta regeringsrättens arbetsbörda,
synas åtgärder av betydligt större räckvidd än de här ifrågasatta
böra vidtagas. Det har som stöd för det framlagda förslaget anförts, bland
annat, att i mål om virkestaxering fråga oftast är allenast om värdering,
medan egentliga rättsfrågor sällan förekomma. Emellertid torde förhållandet
vara enahanda jämväl i det stora flertalet mål rörande taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt, och det synes
under sådana omständigheter kunna ifrågasättas, om icke de skäl, som nu
anförts för att göra kammarrätten till sista instans beträffande virkestaxeringsmålen,
torde medföra samma resultat i fråga om taxeringsmål i allmänhet.

Beträffande kammarrättens sammansättning vid handläggningen av mål
om virkestaxering har ifrågasatts antingen att i deras avgörande skulle deltaga
minst två kammarrättsråd på sätt gäller i fråga om fattigvårdsmål
och vissa andra mål, för vilka kammarrätten är sista instans, eller ock att
de skulle handläggas på samma sätt som numera är stadgat beträffande
fastighetstaxeringsmål. Kammarrätten anser det senare alternativet vara att
föredraga, då därigenom skulle kunna tillgodogöras den erfarenhet, som representeras
av särskilt utsedda ledamöter med sakkunskap beträffande värdering
av skogsmark och växande skog.

Vad angår frågan om de kostnader, som skogssakkunnigas deltagande i
handläggningen hos kammarrätten av förevarande mål skulle draga med
sig, kan sägas, att dessa kostnader bliva jämförelsevis ringa de år, då sådana
sakkunniga inkallats för deltagande i prövning av besvär över allmän fastighetstaxering,
men kunna bliva proportionsvis avsevärda övriga år. Närmare
bestämmelser saknas emellertid ännu om ordnadet av kammarrättens arbete
med handläggningen av fastighetstaxeringsmålen. Det låter ju tänka sig,
att, om det något år icke skulle föreligga anledning att inkalla skogssakkunniga
för prövning av fastighetstaxeringsmål, med handläggningen av till
kammarrätten inkomna mål om virkestaxering skulle kunna få anstå till
ett följande år. Åtminstone skulle en sådan anordning vara försvarlig i
sådana fall, då därigenom avgörandet av dylika mål icke fördröjdes utöver
den tid, som brukar åtgå för avgörande av mål rörande taxering i allmänhet.

Enligt det föreliggande förslaget skulle klagorätten begränsas jämväl i
avseende å rättsfrågor och desertionsfrågor. Kammarrätten vill sätta i fråga,
om det är lämpligt att härutinnan uppställa andra regler för virkestaxeringsmålen
än för fastighetstaxeringsmålen, i vilka senare mål klagan över
kammarrättens utslag såvitt angår rättsfrågor och desertionsfrågor är medgiven.

Huruvida, för det fall att kammarrätten bliver sista instans i mål angående
virkestaxering, någon samling av kammarrättens utslag i dessa mål
bör utgivas lärer lämpligen böra avgöras i samband med frågan om behovet
av en sådan publikation beträffande fastighetstaxeringsmålen, i vilket
avseende kammarrätten lärer framdeles få inkomma med yttrande.»

Kammarrätten framställde jämväl några erinringar i formellt avseende
mot de av skatteberedningen föreslagna författningsbestämmelserna. Härom
vill jag yttra mig vid specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

111

Kammarrättens utlåtande var icke enhälligt. Presidenten uttalade, att
enligt hans mening kammarrätten icke bort i anledning av remissen inlåta
sig på frågan, huruvida inskränkning i rätten att föra talan mot kammarrättens
utslag borde stadgas beträffande andra slag av taxering än sådana
som rörde virkestaxering; och förklarade presidenten därjämte, att
han i ärendets dåvarande skick ej kunde biträda det yttrande, som kammarrättens
utlåtande innehölle i denna del.

En ledamot anförde:

»Med hänsyn till virkestaxeringsmålens förhållandevis ringa betydelse för
regeringsrättens arbetsbörda synes det kunna ifrågasättas, om tillräckliga
skäl föreligga för skatteberedningens förslag att från fullföljd hos regeringsrätten
avskära talan i nämnda mål.

Då emellertid beträffande fastighetstaxeringsmålen redan bestämts, att
talan i dessa mål såsom regel icke får fullföljas till regeringsrätten, torde
— med avseende å sistnämnda måls och virkestaxeringsmålens samband
med varandra — samma ordning böra gälla jämväl i fråga om virkestaxeringsmålen.
I princip kan förslaget alltså godtagas.

Däremot kan jag icke instämma med skatteberedningen därutinnan, att
i förevarande avseende någon åtskillnad icke skulle göras mellan rättsfrågor,
å ena, samt värderingsfrågor å andra sidan, ävensom att talan ej borde få,
fullföljas mot beslut av kammarrätten att icke till prövning upptaga besvär
i virkestaxeringsmål. Härvid må erinras om de icke så sällan förekommande
tvisterna rörande tillämpning av 5, 7, 9, 10 med flera §§ i lagen
om skogsaccis och om virkestaxering. Anmärkas bör ock, att, då tvister
rörande rättsfrågor och desertionsfrågor i fastighetstaxeringsmål få dragas
under regeringsrättens domvärjo, konsekvensen synes bjuda, att jämväl
tvister rörande sådana frågor i virkestaxeringsmål böra få fullföljas till
nämnda domstol.

Beredningens förslag, att avgörandet av virkestaxeringsmål skall anförtros
åt den särskilda division inom kammarrätten, som skall handlägga
fastighetstaxeringsmålen, finner jag — ehuruväl vissa praktiska olägenheter
i fråga om ordnandet av arbetet i ämbetsverket därav möjligen komma
att uppstå — böra godtagas. Likaledes lämnas förslaget angående förordnande
av särskilda sakkunniga ledamöter, att inom kammarrätten deltaga
i avgörandet av virkestaxeringsmål, av mig utan erinran.

Enligt min mening har kammarrätten icke bort i detta sammanhang
göra något uttalande i den vittomfattande och i kammarrättens ämbetsverksamhet
djupt ingripande frågan om beskärande av fullföljdsrätten till
regeringsrätten jämväl beträffande andra beskattningsmål än fastighetstaxeringsmål
och virkestaxeringsmål.»

En annan ledamot, tillika föredragande, yttrade med instämmande av
en tredje ledamot följande:

»Jag anser mig icke kunna tillstyrka, att mål om virkestaxering skola
handläggas på samma sätt som numera är stadgat beträffande fastighetstaxeringsmål,
i vilka sistnämnda måls avgörande skola — förutom de lagfarna
ledamöterna — deltaga särskilda sakkunniga ledamöter. Om kammarrätten
göres till sista instans för virkestaxeringsmålen, anser jag det
vara tillräckligt, om kammarrätten vid handläggningen av dessa mål erhölle
samma sammansättning, som gäller beträffande fattigvårdsmål och

112

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.

vissa andra mål, så att i virkestaxeringsmålens avgörande komma att deltaga
minst två av kammarrättens ordinarie ledamöter. För vinnande av
enhetlighet i kammarrättens rättskipning på detta område böra emellertid
nödiga anordningar vidtagas. Det synes mig i sådant hänseende vara synnerligen
lämpligt, om ifrågavarande mål komme att handläggas å allenast
en av kammarrättens divisioner samt att föredragningen av berörda mål
anförtroddes åt en eller två ledamöter. Särskilt genom sistnämnda anordning
bör den fördelen kunna vinnas, att grupper av likartade mål till fördel
för arbetsresultatet avgöras i ett sammanhang.

Till stöd för min åsikt får jag anföra följande. Huvudparten av ändringssökande
i mål om virkestaxering utgöres, såsom torde framgå av den vid
kammarrättens utlåtande fogade tabellen, av bolag och kommuner, vilken
senare kategori av klagande kan antagas komma att något ökas, om virkestaxeringsmålen
framdeles bliva handlagda av de allmänna beskattningsnämnderna.
Beträffande båda ifrågavarande kategorier av rättssökande
gäller det emellertid i allmänhet, att desamma hava till sitt förfogande
skogssakkunniga medhjälpare, de större trävarubolagen sina egna i skogstekniska
frågor fackligt utbildade jägmästare och kommunerna de i hithörande
frågor sakkunniga skogsvårdsstyrelserna. De svårigheter, som till
äventyrs göra sig gällande för de rättssökande att i uti mål om fastighetstaxering
förekommande värderingsfrågor förebringa erforderlig utredning,
synas därför icke böra föreligga för huvudparten av dem, som föra talan i
virkestaxeringsmålen. Det i promemorian förekommande uttalandet, att,
enligt vad erfarenheten giver vid handen, det bevismaterial, som för ändrings
vinnande förebringas i mål om virkestaxering, ofta är ofullständigt,
så att klagomålen i dessa mål i flertalet fall ej leda till ändring i kommunalnämnds
eller prövningsnämnds på närmare kännedom om de lokala
förhållandena grundade beslut, må visserligen äga sin riktighet beträffande
en hel del mål. Emellertid vill jag med stöd av vunnen erfarenhet vid
handläggning av virkestaxeringsmål framhålla, att det visat sig, att de
större trävarubolagen i sina besvärsmål ej sällan inkommit med saklig utredning,
som föranlett betydande ändringar. Att ändring mera sällan äger
rum i mål, däri talan föres av kommun, torde få sin förklaring därav, att
vederbörande skattskyldiga — huvudsakligen trävarubolagen — inför prövningsnämnderna
förebragt den utredning, varå prövningsnämndernas i dylika
fall överklagade beslut grundats. Vidare må erinras därom, att under
normala förhållanden den faktiska köpeskillingen för det avverkade virket
i allmänhet är den grundläggande faktorn vid uppskattningen av rotvärdet
samt att de avdrag, som böra vid taxeringen medgivas, äro ganska väl reglerade
av en mångårig praxis, vilken utbildats vid avdömandet av ifrågavarande
mål. Därjämte må framhållas, att enligt det i samband med
kommunalskattelagstiftningen till 1927 års riksdag framlagda förslaget till
lag om skogsacois avdragsrätten begränsats till allenast sådana avverkningsoch
transportkostnader, som direkt sammanhänga med avverkningen. Däremot
skall enligt samma lagförslag avdrag ej medgivas för av avverkningens
storlek oberoende kostnader för förvaltning, skogsvård, bevakning med flera
allmänna omkostnader. Därest nämnda förslag kommer att läggas till grund
för lagstiftning i ämnet, synes därmed i dessa mål åtskilliga tvistefrågor,
i vilka tillförlitlig utredning svårligen kan av de skattskyldiga förebringas,
för framtiden avföras från dagordningen. I de fall, då det icke gäller köpvirke
utan avverkning å egen skog eller då köpeskilling av annat skäl ej
kan läggas till grund för uppskattningen av rotvärdet, brukar ej heller

Kun f/l. Maj: In proposition Nr 214. 113

någon större svårighet föreligga vid värdesättningen, då i sådana fall virkets
värde å rot uppskattas med ledning av de vid tiden för avverkningen
gällande pris för oförädlat virke å närmast belägna vattendrag eller annan
plats, där virkespris sättes eller eljest bestämda pris å virke betalas. Härom
föreligger åtminstone från de större avverkarnas sida i allmänhet goda och
vägledande uppgifter. Vidare må erinras om, att, därest i en kommande
lagstiftning även busbebovsvirket skulle bliva föremål för taxering, virkestaxeringsmålens
antal kan komma att väsentligt ökas genom tillströmning
av rena bagatellmål. Något särskilt behov av skogssakkunniga ledamöter
vid avgörandet i kammarrätten av mål om virkestaxering synes därför enligt
min åsikt icke föreligga. I de fall, då vederbörande föredragande eller
andra ledamöter önska sakliga upplysningar i en eller annan värderingsfråga,
torde sådana upplysningar kunna införskaffas på enklare och ur kostnadssynpunkt
mera tillfredsställande sätt, än vad virkestaxeringsmålens handläggning
i den för fastigbetstaxeringsmål stadgade ordning komme att innebära.
Vidare torde i detta sammanhang böra erinras om, att, därest virkestaxeringsmålen
komma att handläggas av de allmänna beskattningsnämnderna
och bliva föremål för granskning av vederbörande landskamrerare,
även om besvär ej anföras hos prövningsnämnden, man torde kunna förutsätta,
att dessa mål komma att underkastas en mera allsidig och saklig
utredning hos beskattningsnämnderna än vad understundom nu är fallet.
Slutligen torde det böra framhållas, att kravet på ett snabbt avgörande av
virkestaxeringsmålen icke gör sig gällande med samma styrka som i fråga
om fastighetstaxeringsmålen. Virkestaxering förrättas nämligen varje år,
då däremot fastighetstaxeringen i stort sett är ett taxeringsförfarande, som
allenast återkommer vart femte år.

Därest virkestaxeringsmålen skulle komma att handläggas i här ovan
föreslagen ordning, synes beträffande instansordning någon åtskillnad icke
böra göras mellan egentliga rättsfrågor och värderingsfrågor.»

Med överlämnande av skatteberedningens berörda promemoria och kammarrättens
däröver avgivna utlåtande har jag därefter hos regeringsrättens
äldste ledamot anhållit, att yttranden från regeringsrättens ledamöter angående
de i promemorian omhandlade frågor måtte mig meddelas.

Med anledning härav h ava regeringsrättens ledamöter sammanträtt den 1
mars 1928 till överläggning i ämnet; enligt mig tillställt utdrag av det vid
sammanträdet förda protokollet förekom därvid följande:

»Regeringsråden Ernberg, Thulin, Palmgren, Rydin och Planting-Gyllenbåga
förenade sig om följande av regeringsrådet Ernberg avgivna yttrande:

''Syftet med den ifrågavarande remissen torde vara att inhämta yttranden
från regeringsrättens ledamöter allenast beträffande det av 1924 års skatteberedning
utarbetade förslaget om upphävande av rätt att fullfölja talan
till regeringsrätten i mål om virkestaxering (taxering till skogsaccis och
.skogs vårdsa vgi f t).

De skäl, som av skatteberedningen anförts till stöd för en dylik åtgärd,
överensstämma huvudsakligen med dem, som redan enligt en av regeringsrätten
till chefen för justitiedepartementet den 15 sistlidne december avlåten
promemoria angående åtgärder för nedbringande av den i regeringsrätten
befintliga arbetsbalansen ansetts kunna motivera bestämmelser i sådant syfte;

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 saml. 181 hiift. [Nr H

Regerings rättens ledamöter.

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

och synes ur sålunda anförda synpunkter något väsentligt icke vara emot
det nu föreliggande förslaget att erinra. Visserligen borde följdriktigheten
rätteligen fordra, att —■ i enlighet med vad beträffande fastighetstaxeringsmålen
numera blivit stadgat — besvärsrätten i motsvarande omfattning
bibehölles jämväl med avseende å nu ifrågavarande mål. Därutinnan är
emellertid att märka, att de frågor, beträffande vilka talan i fastighetstaxeringsmålen
må fullföljas till regeringsrätten, endast delvis äga motsvarighet
i avseende å virkestaxeringsmålen och sålunda beträffande de
senare icke spela samma roll som i fråga om de förra. De frågor, där en
dylik motsvarighet kan tänkas uppstå, torde huvudsakligen röra sig om
sådana spörsmål som dels, i vad mån skatteplikt, respektive skattefrihet, för
virke på grund av dess tilltänkta eller faktiska användning föreligger
(5 — 7 §§ skogsaccislagen; den ''objektiva skattskyldigheten’), dels, vem
skyldighet att erlägga skatten åligger eller, med andra ord, vem som är att
anse såsom avverkare etc. (9 § samma lag; den ''subjektiva skattskyldigheten’)
samt dels, inom vilken kommun den skog, där avverkningen skett,
är belägen (1 § samma lag). Dylika frågor, vilka, såvitt erfarenheten hittills
givit vid handen, endast jämförelsevis sällan utgjort föremål för tvist i
högsta instans — de åtminstone i senare tid oftare förekommande tvisterna
om rätt till avdrag av omkostnader vid bestämmande av skogs- eller rotvärdet
torde icke lämpligen kunna utsöndras från värderingsfrågan —
synas emellertid knappast vara av beskaffenhet att, ifall hithörande mål
i övrigt anses kunna stanna i kammarrätten, särskilda bestämmelser med
nödvändighet behöva meddelas för möjliggörande av berörda frågors dragande
under regeringsrättens prövning, helst virkestaxeringen över huvud taget
är ordnad på helt fristående sätt och därför icke, såsom förhållandet är
med fastighetstaxeringen, äger direkt samband med taxeringen till bevillning
samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Förslaget i nu omförmäld del synes därför kunna utan större olägenhet
genomföras.

Ävenså synes icke något vara att mot förslaget erinra i vad angår mål
om ansvar för försummelse vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsplikt
med avseende å virkestaxering.

I enlighet med vad av skatteberedningen tillstyrkts synas däremot nu
gällande bestämmelser om behandlingen av mål om debitering och restitution
av skogsaccis och skogsvårdsavgift böra, oberoende av de nu föreslagna
författningsändringarna i övrigt, lämnas orubbade.’

Regeringsrådet Söderwall, med vilken regeringsrådet Hasselrot instämde,
anförde:

’En överslagsberäkning med ledning av regeringsrättens årsbok av antalet
utav regeringsrätten avgjorda virkestaxeringsmål under 15-årsperioden 1912
—1926 (dessförinnan synas några virkestaxeringsmål icke hava föredragits
inför regeringsrätten) ger vid handen, att under nämnda 15 år avgjorts i
runt tal 340 mål och att i ungefär 11 procent av dem kammarrättens utslag
blivit av regeringsrätten ändrat. Ser man frågan från synpunkten av ändringsprocentens
storlek, torde således anledning icke föreligga att betaga parterna
möjligheten att fullfölja talan till högsta instans. Ej heller synes den besparing
av regeringsrättens arbetstid, som genom en dylik åtgärd skulle
vinnas, bliva anmärkningsvärd, då enligt ovannämnda beräkning antalet
avgjorda mål per år i genomsnitt belöper sig till allenast 22 — 23, motsvarande
cirka 1 V2 — 2 föredragningsdagar. Med hänsyn härtill och då det måste
anses vara av vikt att rättsfrågorna i dessa liksom i andra beskattningsmä!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

115

må kunna underställas regeringsrättens prövning, men beträffande virkestaxeringsmålen
svårighet möter att uppdraga gränsen mellan rätts- och
värderingsfrågor, finner jag förslaget innebära en mot antagna grundsatser
stridande nödfallsåtgärd, för vars tillgripande tillräcklig anledning saknas.

Tilläggas hör, att, såvitt genom granskning av de hittills avgjorda målen i
årsbokens referat och notiser kan utrönas, hos Kungl. Maj:t fullföljda besvär
i rättsfrågor ingalunda varit sällsynta.’»

Regeringsrättens arbetshalans har nu, trots redan vidtagna åtgärder för Departementsdess
nedbringande, nått en sådan storlek, att ytterligare åtgärder för dess cllefen''
nedbringande måste vidtagas. Vid den utredning i denna fråga, som enligt
vad jag redan anfört verkställts inom justitiedepartementet, har särskild
uppmärksamhet ägnats spörsmålet om avstängande av vissa mål från fullföljd
hos regeringsrätten. Att virkestaxeringsmålen därvid kommit i åtanke,
finner jag motiverat därav, att i dessa mål fråga oftast är om värdering, under
det att mindre sällan rättsfrågor i egentlig mening äro före, samt att i värderingsfrågor
domstolarna jämförelsevis sällan hava möjlighet att på grundval av
föreliggande processmaterial göra ändring i beskattningsnämndernas på
närmare kännedom om beskattningsföremålen grundade beslut. En garanti
för ett riktigt avgörande av målen i kammarrätten torde kunna erhållas
genom bestämmelse, att desamma skola avgöras av en särskild avdelning
inom kammarrätten, sammansatt av ordinarie ledamöter i domstolen och
vissa rörande värdering av virke sakkunniga lekmän, i nära överensstämmelse
med vad redan genomförts beträffande mål om fastighetstaxering.

Visserligen har antalet till regeringsrätten fullföljda virkestaxeringsmål
hittills icke varit särdeles stort. Enligt kammarrättens och finansdepartementets
diarier inkommo under nedannämnda år följande antal dylika mål:

	till kammar-	till regerings-
	rätten	rätten
år 1922 ................................	............................. 154	7
» 1923................................	............................. 186	20
» 1924................................	............................. 199	36
» 1925................................	............................ 232	22
» 1926................................	............................ 234	112
» 1927................................	............................. 136	89
	Summa 1,141	286
I medeltal för år ...........	............................. 190 Ve	47 Va

Uteslutet är dock icke, att en ökning av besvärsmålens antal kan komma
att inträda i framtiden på grund av den större betydelse, som skogsaccisen
erhåller, därest kommunalbeskattningen omlägges i enlighet med vad i sådant
avseende föreslagits uti det av mig tidigare denna dag anmälda förslagen
till kommunalskattelag och till lag om skogsaccis. Men även om antalet besvär
rörande virkestaxering icke kommer att stegras, saknar ett avstängande av

116

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.

dylika mål från fullföljd till regeringsrätten icke betydelse, om även vissa
andra grupper mål samtidigt avlyftas från regeringsrätten. Förslag i sådant
avseende torde ock komma att senare framläggas av chefen för justitiedepartementet.
Jag finner mig därför icke kunna underlåta att förorda
åtgärden i fråga, sedan jag av förut återgivna yttranden av kammarrätten
och regeringsrättens flesta ledamöter vunnit stöd för uppfattningen,
att densamma kan genomföras utan men för rättssäkerheten. Även ur besparingssynpunkt
kan åtgärden anses önskvärd.

Tveksamt kan vara, huruvida åtskillnad bör göras mellan värderingsfrågor
och rättsfrågor i egentlig mening, så att fullföljd till regeringsrätten
må vara tillåten beträffande de senare, men de förra skola stanna i kammarrätten.
Ett åtskiljande av dessa frågor är emellertid i vissa fall förenat
med icke ringa svårighet, och då, såsom regeringsrättens flesta ledamöter
anfört, särskilda bestämmelser om rätt att fullfölja talan i rättsfrågor
knappast med nödvändighet behöva meddelas, anser jag mig kunna biträda
förslaget, att samtliga frågor rörande virkestaxering, även desertionsfrågor,
skola stanna i kammarrätten.

Skatteberedningens förslag med avseende å kammarrättens sammansättning
vid behandling av dylika mål finner jag mig kunna biträda. Det
härifrån avvikande förslag, som två ledamöter i kammarrätten framställt,
anser jag icke fylla de krav, man bör uppställa på organisationen.

Jag ansluter mig även till skatteberedningens förslag, att talan ej må
fullföljas hos regeringsrätten mot kammarrättens utslag i mål om ansvar
för försummelse vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
med avseende å virkestaxering.

Bestämmelser i ämnet hava, i huvudsaklig anslutning till skatteberedningens
förslag, intagits i 126 och 127 §§, 144 § 3 mom. samt promulgationshestämmelserna
i det nu utarbetade förslaget till taxeringsförordning,
varjämte vissa ändringar i 49 § 1 och 2 mom. skett.

Jag skall nu övergå till en närmare redogörelse för innebörden i de förslag
till ändringar i vissa detaljbestämmelser i förhållande till vad 1927
års förslag till taxeringsförordning innehåller, som jag finner mig böra förorda,
i den mån dessa ändringar icke äro av allenast redaktionell innebörd
och såsom sådana icke tarva motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

117

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning.

Rubriken.

Förslaget upptager även denna gång den allmänt gängse beteckningen
»taxeringsförordning» i stället för den hittills använda rubriken »förordning
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering».

1 §.

I denna paragraf angivas de olika skatter, till vilka taxering enligt förordningens
bestämmelser skall äga rum. Bland dessa skatter nämnes icke
skogsvårdsavgift. Särskild taxering för denna avgift erfordras nämligen
icke, enär påföringen av skogsvårdsavgift anknytes till taxeringen till skogsaccis.
Ej heller omnämnes utskiftningsskatt, varom förordning utfärdats
den 27 juni 1927 (nr 321). Enligt denna förordning skola nämligen de i
gällande taxeringsförordning rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
givna bestämmelser, med vissa särskilt angivna undantag,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse även med avseende å
taxering till utskiftningsskatt. Visserligen skulle bestämmelserna rörande
taxering till utskiftningsskatt kunna inarbetas i taxeringsförordningen, men,
såsom jag yttrat vid anmälan av förslaget till förordning om utskiftningsskatt
(prop. 134/1927, sid. 17), finner jag med hänsyn till utskiftningsskattens
i viss mån provisoriska karaktär för närvarande det vara lämpligt att bibehålla
berörda hänvisning till taxeringsförordningen.

Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller i 14 och 15 §§ bestämmelser
om beskattningsnämndernas befattning med påföringen av avgifter
enligt samma lag. I 16 § av lagen meddelas därjämte vissa bestämmelser
om besvär över beskattningsnämndernas beslut i dylika frågor. Tillräcklig
anledning att överflytta dessa bestämmelser till taxeringsförordningen
synes icke föreligga. I stället torde vara lämpligt att i förordningen intaga
hänvisning till pensionsförsäkringslagens bestämmelser härom. Så har ock
skett i 1 och 120 §§ i författningsförslaget.

2 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om vissa i förordningen nyttjade
beteckningar, vilka icke torde tarva närmare motivering. Vad i 3 mom.
stadgas med avseende å Stockholm åsyftar att möjliggöra användning
av de i länen gängse beteckningarna även då fråga är om Stockholm. I de
fall då olika förhållanden betinga skiljaktighet mellan bestämmelserna för
Stockholm och för riket i övrigt, framgår sådant av stadgandenas avfattning
eller följer det av sakens natur.

Inledande

stadganden.

Seskattnings nämnder.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

I 1 mom. har vidtagits ändring beträffande det år, då allmän fastighetstaxering
skall ske första gången efter förordningens ikraftträdande, varjämte
i nämnda mom. och i 2 mom. vissa obetydliga redaktionella jämkningar
skett. I 3 mom. har införts stadgande om att överståthållarämbetet
är att anse såsom vederbörande länsstyrelse, försåvitt fråga är om den mellankommunala
prövningsnämnden. Denna bestämmelse avser att förebygga tvekan
om vilken länsstyrelse är behörig att vidtaga sådana av den mellankommunala
prövningsnämndens verksamhet föranledda åtgärder, som ankomma på
länsstyrelse, t. ex. föreläggande av vite enligt 39 § 2 mom. eller 40 § 2
mom. efter anmälan av allmänna ombudet hos nämnden samt utdömande
av i dylik ordning förelagt vite eller av böter enligt 139 §, i vad avser
utevaro från sammanträde med nämnden.

3 §.

Denna paragraf, vilken upptager de i förordningen förekommande benämningar
å beskattningsnämnder och deras verksamhetsområden, överensstämmer
med 3 § i 1927 års kungl. förslag. Endast en obetydlig redaktionell
ändring har vidtagits.

På åtskilliga ställen i förordningen användes uttrycket »prövningsnämnd»
såsom gemensam beteckning för de i 2 och 3 mom. av förevarande paragraf
omförmälda nämnderna. I vissa fall, då stadganden om prövningsnämnd
icke äro tillämpliga å de i 3 mom. omförmälda nämnderna och
detta icke utan vidare framgår av sammanhanget, betecknas prövningsnämnden
såsom »ordinarie». Att i författningen införa särskild förklaring
av detta uttrycks innebörd har ansetts icke vara erforderligt.

4 $.

Denna paragraf, som upptager föreskrifter om indelning i beredningsdistrikt,
fastighetstaxeringsdistrikt och taxeringsdistrikt, överensstämmer i
huvudsak med den av första särskilda utskottet utan erinran lämnade 4 §
i 1927 års förslag. I fråga om fastighetstaxeringsdistrikt har ansetts böra
tydligare än förut framhållas, att flera odelade beredningsdistrikt böra sammanföras
till ett fastighetstaxeringsdistrikt och att därvid distrikten böra
göras så stora, omständigheterna lämpligen medgiva. Det vill nämligen
synas, som om vid distriktsindelningen för 1928 års allmänna fastighetstaxering
inom vissa län fastighetstaxeringsdistrikten gjorts väl små. Genom
sådant förfaringssätt riskerar man att icke vinna vad man med fastighetstaxeringsnämndernas
inrättande åsyftat, nämligen att dessa nämnder skola
åvägabringa utjämning av värdena inom jämförelsevis stora områden.

I paragrafens tredje stycke har gjorts en mindre ändring av rent redaktionell
innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

119

5-7

Dessa paragrafer motsvara 5—7 §§ i 1927 års kungl. förslag, vilka kommunalskatteutskottet
lämnat utan erinran. Några smärre jämkningar av
redaktionell innebörd hava vidtagits. Därjämte har i 7 § tiden för utseende
av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd ändrats från tidigare föreslagna
»före utgången av april månad under taxeringsåret» till »senast den 15
april under taxeringsåret». Sistnämnda tidsbestämmelse gällde nämligen
vid 1922 års allmänna fastighetstaxering och är föreskriven i förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år
1928. Den synes vara betingad därav, att kungörelse om nämndens sammansättning
och om tid för anförande av besvär till fastighetsprövningsnämnden
lämpligen bör vara utfärdad minst en månad före besvärstidens
utgång den 15 maj.

8 %.

I fråga om de ändringar, som vidtagits i denna mot 8 § i 1927 års
kungl. förslag svarande paragraf, hänvisar jag till vad som härom anförts
i den allmänna motiveringen.

9-11

I fråga om dessa paragrafer råder full överensstämmelse med 1927 års
förslag.

12 $.

Denna paragraf företer flera olikheter mot 1927 års kungl. förslag.

I 1 mom. återfinnas stadgandena i 1 och 3 mom. av nämnda förslag, i
redaktionellt hänseende något ändrade. 2 mom. har erhållit ny lydelse och
i 3 mom. äro bestämmelserna i forna 4 mom. upptagna med allenast mindre
ändringar av rent redaktionell innebörd.

I 1927 års kungl. förslag föreskrevs såsom villkor för valbarhet till ledamot
i beskattningsnämnd i första instans, att vederbörande skulle vara mantalsskriven
inom distriktet samt tillika under året näst före taxeringsåret
hava haft att utgöra allmän kommunalskatt inom distriktet eller statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt och jämväl, i den mån utskylderna vid tiden
för valet varit förfallna, erlagt desamma. Denna föreskrift anslöt sig i
huvudsak till 25 § gällande taxeringsförordning. I motionerna II: 469 och
473 yrkades i anslutning till 1923 års taxeringssakkunnigas förslag i ämnet,
att för valbarhet skulle fordras allenast, att vederbörande ägde rösträtt i
kommunens allmänna angelägenheter. Utskottet biträdde motionsyrkandena
under anförande:

Nämnder för
allmän fastighetstaxering.

Nämnder för
ärlig taxering.

För beskattningsnämnderna
gemensamma
bestämmelser.

Valbarhets villkor.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

[Departe mentschefen.

]

Skyldighet att
mottaga uppdrag
såsom
medlem i
beskattningsnämnd.

»Utskottet har sett denna sak så att man icke har anledning att uti ifrågavarande
hänseende uppställa strängare krav än i fråga om andra kommunala
förtroendeuppdrag, vilka liksom taxeringsuppdraget äro beroende på
medborgerlig skyldighet och vid utförandet förenade med tidsuppoffring samt
stundom kostnader.»

Reservation anmäldes av herrar Borell och Anderson i Linköping, vilka
med instämmande av herr Sederholm m. fl. förmälde sig anse, att bestämmelserna
i fråga bort erhålla den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.
Första kammaren beslöt i enlighet med reservanternas yrkande, varemot
spörsmålet icke kom under särskild behandling i andra kammaren.

Då jag nästlidet år förordade bibehållande i huvudsak av nu gällande
bestämmelser om villkor för valbarhet till ledamot i beskattningsnämnd i
första instans, biträdde jag en mening, som kommit till uttryck i en stor
mängd yttranden. Jag åberopade särskilt ett uttalande av statskontoret
(prop. 210/1927, sid. 206), däri ämbetsverket framhållit, att ett utbytande
av nuvarande villkor om fullgjord skattskyldighet mot fordran på kommunal
rösträtt skulle innebära, att den som försummat erlägga skatt till staten och
eventuellt även till kommunen för det senaste eller de två senaste åren
skulle vara valbar till ledamot i taxeringsnämnd. Även om utvecklingen
i allmänhet gått i riktning mot mildring eller avskaffande av s. k. utskyldsstreck,
måste det dock enligt ämbetsverkets mening förefalla särskilt stötande,
om personer, som icke själva fullgjort sin skatteplikt till det allmänna,
skulle kunna ingå såsom ledamöter i taxeringsnämnder. Den sålunda uttalade
uppfattningen måste jag vidhålla och har därför bibehållit de i
fjolårets proposition upptagna bestämmelserna men av redaktionella hänsyn
flyttat desamma till 1 mom. av förevarande paragraf.

Fjolårets förslag till taxeringsförordning upptog i 2 mom. av 12 § stadganden
om dem, som vore skyldiga att emottaga uppdrag såsom taxeringsmän.
I momentets första stycke föreskrevs sålunda, att magistratsperson,
häradsskrivare och landsfiskal ej utan laga förfall må avsäga sig länsstyrelses
förordnande att vara ordförande eller ledamot i beredningsnämnd,
fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd. I andra stycket av momentet
stadgades, att envar annan är skyldig att, såvida han är inom vederbörande
nämnds distrikt boende och icke under minst fem år deltagit i taxeringsarbete
inom distriktet eller är av laga förfall hindrad, mottaga uppdrag att
vara ordförande eller ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd. Dessa stadganden överensstämde i huvudsak med
föreskrifterna i 27 § gällande taxeringsförordning. Taxeringssakkunniga
hade icke upptagit några häremot svarande stadganden i sitt förslag. Enligt
de sakkunnigas uppfattning vore det reella värdet av dylika stadganden
skäligen ringa. Taxeringsarbetet ställde numera så stora krav på ordföranden
i taxeringsnämnden, att man för arbetets riktiga fullgörande måste

121

Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.

förutsätta intresse för detsamma hos ordföranden. Man kunde emellertid
knappast påräkna sådant intresse lios eu person, som mot sin vilja erhållit
ett dylikt uppdrag och framhärdade i sin åstundan att undslippa detsamma.
Jämväl för övriga i stadgandet avsedda personer vore stadgandet, enligt de
sakkunnigas mening, skäligen betydelselöst. Däremot hade tre länsstyrelser
och kammarrätten uttalat sig för bibehållande av nuvarande bestämmelser
i ämnet under förmenande, att de vore av behovet påkallade. För egen
del anförde jag:

»Även om, såsom taxeringssakkunniga anfört, det reella värdet av det
ifrågavarande stadgandet är skäligen ringa, innebär det dock en garanti
för att vid brist på frivilliga krafter personer finnas att tillgå för berörda
uppdrag. Då därtill kommer, att taxeringsförordningen bör tydligt
karakterisera uppdrag att vara medlem av beskattningsnämnd såsom en
medborgerlig plikt, har jag i det nu föreliggande förslaget bibehållit stadgandet
i fråga.»

Utskottet uteslöt momentets första stycke under anförande, att något verkligt
behov av stadgandet i fråga icke förelåge. Ett bibehållande av detsamma
kunde ock, enligt utskottets mening, leda till den uppfattningen, att
länsstyrelsen i första hand borde välja ordförande och ledamöter i beskattningsnämnderna
bland de i stycket omförmälda tjänstemännen. En sådan
missuppfattning hade utskottet ansett angeläget förebygga, särskilt som anledning
icke saknats för erinringar om att på vissa håll uppdragen i väl
stor utsträckning givits tjänstemän inom landsstaten och fögderiförvaltningen.
Av styckets uteslutande föranleddes viss jämkning av andra stycket.

Med anledning av utskottets berörda uppfattning har jag i det nu uppgjorda
förslaget icke upptagit någon särskild föreskrift om skyldighet för angivna
tjänstemän att mottaga taxeringsuppdrag av länsstyrelsen. Stadgandena i
momentets andra stycke har jag utbytt mot nya stadganden i anslutning
till vad i förordningen om kommunalstyrelse på landet är stadgat om skyldighet
att mottaga uppdrag såsom ordförande i kommunalstämma. Vad i
sådant avseende gäller synes mig nämligen vara i huvudsak passande även
för taxeringsuppdragen.

13 $.

1 paragrafens första mom. har införts föreskrift om att efterträdare till
sådan medlem eller suppleant i beskattningsnämnd, som avgår, innan tjänstgöringstiden
är till ända, skall förordnas eller väljas för återstående tiden
i enahanda ordning, som gällt för förordnande eller val av den avgångne.
Detta stadgande, som saknar direkt motsvarighet i gällande taxeringsförordning,
torde överensstämma med brukligt förfaringssätt för dylikt fall.

2 mom. motsvarar 13 § i 1927 års förslag. Stadgandet har i redaktionellt
hänseende omarbetats.

[Departe mentschefen.

]

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Deklarationer
och andra uppgifter
till ledning
vid allmän
fastighetstaxering.

14 §.

I 1 mom. av förevarande paragraf hava allenast några smärre redaktionella
ändringar vidtagits.

Paragrafens 2 mom. ansluter sig i huvudsak till den av första särskilda
utskottet föreslagna lydelsen, men jag har ansett en omformulering erforderlig,
enär det, enligt min mening, bör av stadgandet tydligt framgå, dels att
länsstyrelsen har skyldighet och icke allenast befogenhet att säkerställa tillgången
av sakkunniga medhjälpare vid taxeringsarbetet och dels att Kungl.
Maj:t må kunna meddela erforderliga normerande bestämmelser i ämnet,
såsom i fråga om kompetensvillkor och grunder för arvodenas bestämmande
m. m. dyl.

15 §.

I 1 mom. av denna paragraf meddelas bestämmelser om biträde av kommunala
tjänstemän. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen. Vid
paragrafens avfattande har hållits i sikte, att hinder ej hör möta att förordna
kommunala tjänstemän att biträda jämväl vid allmän fastighetstaxering.

Paragrafens 2 mom. överensstämmer med 3 mom. av 14 § i 1927 års förslag.
Några smärre ändringar av redaktionell natur hava vidtagits.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1927 års förslag.

17 §.

I denna paragraf, som motsvarar 16 § i 1927 års förslag, har, jämte
smärre redaktionella ändringar, vidtagits viss omformulering av stadgandet
i 1 mom. om i vilka fall allmän fastighetsdeklaration skall avgivas. Stadgandet
härom i 1927 års förslag, vilket stadgande nära anslöt sig till vad i
ämnet gällde enligt förordningen den 7 juli 1921 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922, gjorde icke någon
skillnad mellan skattepliktiga och skattefria fastigheter. Icke ens sådana
fastigheter, som icke kunde bliva föremål för taxering, voro uttryckligen
undantagna. Det torde dock vara uppenbart, att fastighetsdeklaration icke
erfordras för sistnämnda slags fastigheter. Det har, enligt vad jag erfarit,
någon gång yppats tvekan, huruvida dylik deklaration bör fordras för sådana
fastigheter, som väl skola taxeras men som äro undantagna från skatteplikt.
Emellertid måste det för värdesättningen av dylik fastighet vara av betydelse
att känna dess areal, beskaffenheten av därå uppförda byggnader,
dessas användning och brandförsäkringsvärde m. m. Det synes mig lämpligt,
att fastighetsdeklaration avgives även för dylik fastighet. Genom

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

den nu föreslagna formuleringen, enligt vilken fastighetsdeklaration skall
avgivas för varje fastighet med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 mom.
eller 5 § 4 mom. kommunalskattelagen, torde den av mig omfattade meningen,
att fastighetsdeklaration skall avgivas för varje fastighet, som kan bliva föremål
för taxering, hava kommit till tydligt uttryck.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § i 1927 års förslag. Beträffande brandförsäkringsanstalts
uppgiftsskyldighet har jag följt första särskilda utskottets
förslag, att uppgiftsskyldigheten skall inträda först efter anmaning och kunna
avse byggnadsbeståndet å såväl jordbruksfastighet som annan fastighet. Några
redaktionella ändringar hava därjämte vidtagits.

19-21 §§.

Dessa paragrafer motsvara 18—20 §§, i 1927 års förslag med de av första
särskilda utskottet föreslagna smärre ändringar; i 20 och 21 §§ hava några
obetydliga redaktionella ändringar skett.

22 §.

Denna paragraf, som reglerar ägares eller innehavares av fastighet uppgiftsskyldighet
rörande fastigheten de år, då allmän fastighetstaxering icke
äger rum, företer endast smärre redaktionella avvikelser från 21 § i 1927 års
förslag enligt den av utskottet förordade lydelsen.

23 §.

Jag har ansett mig kunna biträda första särskilda utskottets förslag, att
skyldighet för brandförsäkringsanstalt att lämna uppgift till ledning vid
särskild fastighetstaxering skall, i likhet med vad utskottet förordat beträffande
uppgiftsskyldigheten vid allmän fastighetstaxering, inträda först
efter anmaning samt kunna omfatta byggnadsbeståndet å såväl jordbruksfastighet
som annan fastighet. Stadgande härom upptages i förevarande
paragraf, som motsvarar 22 § i 1927 års förslag. Avfattningen har i redaktionellt
hänseende något ändrats.

24 §.

1 mom. av förevarande, mot 23 § i 1927 års förslag svarande paragraf
innehåller stadganden om plats för avlämnande av särskild fastighetsdeklaration.
Dessa stadganden avvika från vad som föreslogs nästlidet år såtillvida,
att deklaration i Stockholm må avlämnas jämväl till taxeringsnämndens
ordförande och icke allenast till överståthållarämbetet. Härigenom uppnås
överensstämmelse med de i 37 § upptagna bestämmelserna om plats för avlämnande
av självdeklaration.

Deklarationer
och uppgifter
vid särskild
fastighetstaxering.

Deklarationer
och avdra uppgifter
vid taxering
för inkomst
eller
förmögenhet.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

3 mom. i förutvarande 23 § blir obehövligt, därest, såsom i det föregående
nämnts, brandförsäkringsuppgifter skola lämnas först efter anmaning.

25 %.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1927 års förslag.

26 $.

Förevarande paragraf ansluter sig till 25 § i 1927 års förslag enligt den
av utskottet förordade lydelsen. I 1 och 2 mom. hava några rent redaktionella
ändringar skett, varjämte i tredje stycket av 1 mom. åldersgränsen
för barn ändrats från 18 år till 16 år i enlighet med vad som föreslås i
69 och 70 §§> kommunalskattelagen.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § i 1927 års förslag.

28 %.

Förevarande paragraf överensstämmer i huvudsak med 27 § i 1927 års
kungl. förslag. Den lydelse av andra stycket i paragrafen, som första särskilda
utskottet framlagt, synes mig icke fullt lycklig. Av densamma framgår
nämligen icke tydligt skillnaden mellan allmän självdeklaration och
särskild självdeklaration; ej heller framgår av densamma fullt otvetydigt,
att den, som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
men väl är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, skall avgiva allenast
särskild självdeklaration. Jag har därför ansett mig böra giva företrädet
åt den lydelse, som 1927 års proposition upptog, men har i förtydligande
syfte omarbetat densamma i formellt hänseende.

En saklig ändring har skett såtillvida, att stadgandet om i vilken kommun
allmän självdeklaration skall avgivas erhållit den lydelsen, att avgivandet skall
ske i den kommun, där den deklarationsskyldige är mantalsskriven eller
utan att vara mantalsskriven är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
I 1927 års förslag saknades orden »är mantalsskriven eller utan
att vara mantalsskriven». Frånvaron av denna bestämmelse kan befaras leda
till att deklarationsskyldigheten anses icke behörigen fullgjord i sådant fall,
då skattskyldig avgivit allmän självdeklaration i kommun, där han är
mantalsskriven, men senare, exempelvis efter besvär av kommun, annan
kommun befinnes vara den skattskyldiges rätta mantalsskrivningsort. En
sådan eventualitet bör givetvis förebyggas. Detta torde vinnas genom den
nu föreslagna lydelsen, som ansluter sig till gällande stadgande i ämnet
(13 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 oktober 1910).

Därest, såsom stundom inträffar, den skattskyldige skulle hava samtidigt
mantalsskrivits å två eller flera orter, följer av ett dylikt stadgande icke,
att han är skyldig avgiva allmän självdeklaration å samtliga dessa orter;
endast en sådan deklaration skall avgivas, och deklarationsskyldigheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

125

måste anses fullgjord, om deklarationen avlämnas å någon av dessa orter.
Möjligen skulle med den nu föreslagna lydelsen en deklarationsskyldig, som
mantalsskrivits å obehörig ort och som underlåtit avgiva allmän självdeklaration
därstädes, men som i stället i behörig ordning avgivit sådan
deklaration å ort, där han rätteligen bort mantalsskrivas och där han förty
är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kunna anses
hava gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 39 § 1 mom. första
punkten medför förlust av rätt till klagan hos kammarrätten och Kungl.
Maj:t. Givetvis böra dock de för underlåtenhet att avgiva deklaration stadgade
påföljder icke inträda i dylikt fall. Att så ej heller kommer att ske,
torde följa av vad i 39 § 3 mom. och 141 § 3 mom. är stadgat.

I tredje stycket har en obetydlig redaktionell ändring skett.

29 §.

1 mom. av denna paragraf överensstämmer med 28 § i 1927 års förslag
enligt den av första särskilda utskottet förordade lydelsen, dock med följande
ändringar. I punkterna 1) och 6) av första stycket hava några obetydliga
redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte i punkt 2) formuleringen
ändrats i anslutning till 18 § b) i årets förslag till kommunalskattelag. Ur
fjärde stycket av 28 § i fjolårets förslag hava uteslutits dels föreskriften
om att för vissa kommanditbolag uppgift skall lämnas om den å kommanditdelägarna
belöpande andelen av bolagets kapital, dels hänvisningen till 6 §
3 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Dessa ändringar äro en följd av de av mig förut i dag föreslagna ändrade reglerna
för beskattning av kommanditbolag. Därjämte har det av utskottet föreslagna
stadgandet om att belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras
i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla, icke medtagits.
Denna föreskrift synes mig nämligen föga rationell, öresbeloppen äro icke
så betydelselösa, som utskottet synes hava förmenat; och i de fall, där en
langt gående specifikation användes, skulle utelämnandet av öresbelopp
kunna leda till icke obetydliga avvikelser från det resultat, som ernås, om
hänsyn tages till öresbeloppen, exempelvis skulle en skattskyldig vinna
lägre beskattning genom detaljerad redovisning av sina intäkter och summariskt
angivande av avdragsposter än om motsatt förfaringssätt användes.
En sådan följd av den ifrågasatta bestämmelsen kan svårligen anses tillfredsställande.

Såsom 2 mom. av förevarande paragraf har upptagits stadgandet i 29 §,
av 1927 års förslag.

30 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om de särskilda uppgifter, som
skola lämnas för vissa företag, beträffande vilka kommunalskattelagen meddelar
särskilda regler om fördelning av inkomst till beskattning inom flera
kommuner. Bestämmelserna ansluta sig till vad första särskilda utskottet

126

ICungl. Maj:ts proposition Nr 214.

nästlidna år föreslog; dock hava beträffande företag, som avser att medelst
ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, ändrade bestämmelser
upptagits såsom följd av de nya fördelningsregler i kommunalskattelagen,
som jag förut i dag förordat.

31 $.

Denna paragraf har med en oväsentlig redaktionell ändring lika lydelse
som paragrafen med samma nummer i 1927 års förslag.

32 §.

I denna paragraf har, jämte smärre ändringar av redaktionell innebörd,
vidtagits sådan ändring av 3 mom., att det för delägare i handelsbolag och
rederi givna stadgandet gjorts tillämpligt även å samtliga delägare i kommanditbolag.
Denna ändring är en följd av vad som föreslås beträffande
kommunalbeskattningen av delägare i kommanditbolag.

33 §.

Denna paragraf, vilken meddelar föreskrifter om de uppgifter, som utan
anmaning skola avgivas till ledning för annans taxering, ansluter sig i
huvudsak till motsvarande paragraf i första särskilda utskottets förslag år
1927.

Löneuppgifter. I avseende å de uppgifter rörande anställdas och pensionstagares förmåner,
som skola avgivas av verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts
oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll,
innefattade 1927 års förslag den avvikelse från vad nu gäller, att sådana
uppgifter skulle lämnas endast beträffande dem, som hade anställning
i rörelse eller ägde uppbära pension på grund av tidigare anställning i
rörelse, under det att för närvarande uppgift skall lämnas utan hänsyn till
verksamhetens art. Denna ändring var föranledd av önskan att erhålla
likartade regler för nämnda företag som för enskilda personer.

[Departe- Vid förnyat övervägande av denna fråga har jag funnit nämnda ändring i
mentschefen.] nu gällande bestämmelser icke odelat lycklig. Vissa av nämnda företag stå
de i punkten a) av förevarande paragraf omförmälda offentliga institutionerna
så nära, att tillräcklig anledning att befria dem från uppgiftsplikt för personal,
som ej användes i rörelse, eller för pensionerad sådan personal knappast
finnes. Det torde ej heller kunna anses obefogat att såsom hittills påfordra
uppgift från bolag och liknande företag rörande hos dem anställda,
som sysselsatts exempelvis i jordbruk eller skogsbruk. En påtaglig skillnad
härutinnan föreligger mellan dessa företag å ena sidan och enskilda personer
å andra sidan. De senare hava i regel icke samma möjligheter som
de förra att lämna dylika uppgifter, och de skäl, som tala mot utsträckandet
av uppgiftsplikten rörande anställdas förmåner att gälla alla arbetsgivare,

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

oavsett arten av den verksamhet, i vilken de anställda varit sysselsatta,
äga ej full giltighet beträffande nu ifrågavarande företag. Jag har därför
låtit stadgandena i fråga undergå omarbetning till vinnande av överensstämmelse
med vad nu gäller i detta hänseende.

Härutöver må nämnas, att dels i punkt e) av första stycket skett en rent
redaktionell iindring och dels ur paragrafen uteslutits det i fjol föreslagna
stadgandet om uppgift rörande utdelning till kommanditdelägare i kommanditbolag.
Uppgift härom erfordras icke, därest, såsom av mig tidigare
i dag föreslagits, i fråga om kommanditbolagens beskattning samma regler
komma att gälla som för handelsbolag.

34 och 35 §§.

I dessa paragrafer, som ansluta sig till paragraferna med samma nummer
i 1927 års förslag i den av första särskilda utskottet förordade lydelsen,
hava icke skett andra ändringar än att dels i 34 § såsom följd av den i
år intagna ståndpunkten till frågan om kommanditbolagens beskattning för
dessa bolag givits enahanda regler som för handelsbolag och dels vissa
jämkningar av rent redaktionell innebörd skett.

36 §.

I denna paragraf givas regler om tiden för avlämnande av deklarationer
och andra uppgifter till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet,
som i allt väsentligt ansluta sig till vad som år 1927 föreslogs av
Kungl. Maj:t. Första särskilda utskottet föreslog ändringar uti stadgandena
i 1 mom. i tre avseenden.

Såsom villkor för att verk, bolag och andra bokföringsskyldiga skulle
äga begagna anstånd med självdeklarations avgivande till den 31 mars uppställde
utskottet, utöver vad propositionen innehöll, att skriftlig anmälan
om anståndets begagnande gjordes hos taxeringsnämndens ordförande senast
den 15 februari under taxeringsåret. Detta utskottets förslag motiverades i
anslutning till motion II: 471 därmed, att i större distrikt taxeringsnämndens
ordförande hade svårt att hålla reda på vem som vore eller icke vore
bokföringsskyldig och att han, om deklarationer infordrades på ett tidigt
stadium av taxeringsarbetet, lätteligen kunde komma att rikta sådan anmaning
till någon, som ägde rätt till anstånd med avlämnandet av deklaration,
varigenom denne skulle känna sig kränkt. Genom bibehållande av
nuvarande bestämmelser om anmaningsplikt, vilka vållade deklaranten
ytterst ringa besvär, undvekes berörda olägenhet och ordföranden erhölle
tillfälle att ordna arbetet rationellt.

Vidare föreslog utskottet sådan avfattning av fjärde stycket, att landskamreraren
skulle kunna utsätta särskild deklarationstid, då skattskyldig
visade hinder för deklarations ingivande inom stadgad tid föreligga även
»av annan giltig orsak» än de i propositionen angivna, nämligen »hans förvärvskällors
särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande

Tid för avlämnande
av
deklarationer
in. m.

[Departe mentschefen -

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

omfattning». För detta ändringsförslag anförde utskottet dock ingen motivering.

Slutligen föreslogs i femte stycket sådan ändring, att där förekommande
stadganden skulle vara tillämpliga även i fråga om kommanditdelägare i
kommanditbolag med högst fyra sådana delägare. Detta ändringsförslag var
föranlett av utskottets förslag om bibehållande av nuvarande beskattningsregler
för kommanditbolag för det fall, att i kommanditbolaget icke funnes
flera än fyra kommanditdelägare.

Förslaget om borttagande av skyldigheten att göra anmälan om när anstånd
med deklarations avgivande kommer att begagnas väcktes av taxeringssakkunniga
och lämnades utan anmärkning i det stora flertalet inkomna
yttranden. Två länsstyrelser samt föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän
framställde vissa erinringar mot förslaget. För egen del
anförde jag:

»Utvecklingen har medfört, att den nu föreskrivna anmälningen om hinder
att avlämna deklaration före den 1 mars i regel saknar varje reell
innebörd. Vari hindret består uppgives oftast icke. Någon prövning av
hindrets förekomst plägar icke heller företagas av taxeringsmyndigheterna.
Anmälningen har alltså blivit en ren formsak. Att bibehålla den i en ny
taxeringsförordning synes så mycket mindre vara påkallat, som enligt förslaget
bokföringsskyldiga skola äga åtnjuta anstånd till den 31 mars, oavsett
om något hinder föreligger eller ej. Ett bibehållande av anmälningsskyldigheten
skulle därför endast innebära en föreskrift därom, att vederbörande
deklarationspliktige skulle tillkännagiva, att han är bokföringsskyldig,
och en sådan anmälan torde vara alldeles överflödig. Visserligen
kan taxeringsnämndsordföranden mellan den 15 februari och den 31 mars
vara i tveksamhet om han skall eller icke skall utfärda föreläggande för
den, som uteblivit med deklaration, att inkomma med densamma. Men
säkerligen kan det förväntas, att sådan tveksamhet sällan skall föreligga,
enär ordföranden i regel rätt väl känner till de bokföringspliktiga inom
distriktet.»

Den uppfattning, varåt jag sålunda givit uttryck, har jag ej funnit an•]
ledning frångå. Att, såsom utskottet förordat, ålägga alla anståndsberättigade
skyldighet att anmäla, att de ämna begagna anstånd, enbart därför,
att taxeringsnämndens ordförande kan sväva i villrådighet om huruvida en
eller annan skattskyldig äger anståndsrätt eller icke, synes onödigt rigoröst.
Om ordföranden anmanar någon anståndsberättigad att avgiva deklaration
före den 31 mars, förlorar denne därför icke sin anståndsrätt, enligt vad
härom stadgas i 4 mom. av förevarande paragraf. Skulle den skattskyldige
känna sig irriterad av en dylik anmaning, lärer nog en dylik misstämning
lätt lägga sig. Däremot kommer säkerligen ett starkt och ihållande missnöje
att göra sig gällande hos en stor mängd av övriga anståndsberättigade, om
det skulle åligga dem att, för att få utöva rätten till anstånd, årligen på
alla platser, där de skola fullgöra sin deklarationsskyldighet, anmäla, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

129

de äro bokföringspliktiga och att deras räkenskapsår tilländagått efter den
31 oktober, fastän det är uppenbart, att taxeringsnämndens ordförande även
utan sådan anmälan väl känner dessa förhållanden. För de företag, som
driva verksamhet på många orter, exempelvis järnvägsbolag, banker, bruksbolag
m. fl., skulle fullgörandet av dylik anmälningsskyldighet vålla stort
besvär och förfarandet te sig tämligen meningslöst. Men ej nog härmed.
De skattskyldiga skulle även löpa risk, enär deras klagorätt är beroende av
att en dylik anmälan framkommer i rätt tid. Jag måste vidhålla, att med
de ändrade förutsättningarna i övrigt för rätten till anstånd en dylik anmälningsskyldighet
icke är av verkligt behov påkallad och att den skulle medföra
slöseri med tid, papper och arbetskraft såväl för de skattskyldiga som
för myndigheterna utan motsvarande nytta. Jag har därför icke kunnat biträda
utskottets förslag på denna punkt. Detta innebär dock icke, att jag anser
hinder möta för den, som så vill, att av egen drift underrätta ordföranden
om att han ämnar begagna sig av sin anståndsrätt; tvärtom är det ju
lämpligt att så frivilligt sker i de fall, då den skattskyldige tror sig icke
vara känd av ordföranden.

Vad därefter angår frågan om ytterligare uppskov med avgivande av
deklaration efter tillstånd av landskamrerare, torde få antagas, att utskottets
ändringsförslag åsyftat att bereda möjlighet till medgivande av uppskov i
särskilda fall, då synnerligt behov därav visades. Den föreslagna formuleringen
synes mig dock vara något för allmänt hållen och lämna möjlighet
för skiftande tillämpning. Klart är att utsättande av särskild deklarationstid
bör förekomma endast undantagsvis, då särskilda omständigheter innebära
ett verkligt hinder för deklarationens avlämnande inom vanlig tid.
Vid anmälan av 1927 års förslag anförde jag, efter att hava redogjort för
taxeringssakkunnigas förslag och inkomna yttranden däröver, följande: »Det
är tydligt, att anståndet bör få åtnjutas, när själva näringens art är av
beskaffenhet att försvåra deklarationsskyldighetens fullgörande före april
månads början. I och för sig är det nog också riktigt, att subjektiva skäl
för anstånd icke böra få åberopas. Det måste också beträffande en del
företag medgivas, att även om skäl till anstånd icke föreligger i beskaffenheten
av den drivna rörelsen eller dess olika grenar, rörelsens omfattning
medför betydande svårighet att jämväl med begagnande av åtskilliga extra
arbetskrafter medhinna deklarationens upprättande inom den för bokföringspliktiga
föreslagna regelrätta deklarationstiden. Vad nu sagts torde gälla
även för sådana deklaranter, som utan att vara bokföringspliktiga hava en
eller flera förvärvskällor av betydande omfattning. Härvid kunna ifrågakomma
icke endast vissa rörelseidkare, utan även idkare av jordbruk och
skogsbruk. I följd härav har jag funnit det riktigt, att anstånd skall kunna
beviljas såväl på grund av förvärvskällornas särskilda beskaffenhet som ock
på grund av verksamhetens mera betydande omfattning.» Den av utskottet
åsyftade utvidgningen av förutsättningarna för ytterligare uppskov torde,
utan att man äventyrar missbruk av rättigheten i fråga, kunna vinnas
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 181 höft. (Nr 21b.) 9

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Särskild uppgift
om viss
lotterivinst.

genom att utbyta orden »eller av annan giltig orsak» mot orden »eller
annan omständighet av säregen beskaffenhet», vilka bättre giva uttryck åt
stadgandets karaktär av undantagsstadgande, som ganska sällan bör komma
till användning.

Beträffande slutligen femte stycket av 1 mom. tarvas nu ändrad formulering
såsom följd av den i årets förslag till kommunalskattelag intagna
ståndpunkten, att för kommanditbolagens beskattning skola gälla samma
regler som för handelsbolagen.

37 §.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

38-41 §§.

Dessa paragrafer ansluta sig till motsvarande paragrafer i 1927 års kungl.
förslag. I 38 och 39 §§ hava några smärre redaktionella ändringar vidtagits.

42 §.

I 1927 års kungl. förslag till taxeringsförordning föreskrevs i 42 § 1 mom.»
att envar, som i svenskt penninglotteri eller vid vinstdragning av här i
riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst, uppgående till mer än etthundra
kronor, skulle vara skyldig att till ledning för egen taxering för
inkomst eller förmögenhet avgiva särskild uppgift om vinsten. Sådan uppgift
skulle avfattas å blankett enligt formulär, som fastställdes av Kungl.
Maj:t, och avlämnas vid vinstmedlens lyftande till lotteriets anordnare eller
obligationernas utfärdare; och hade denne att tillse, att vinst icke utlämnades,
utan att uppgiftsskyldigheten behörigen fullgjordes. Därjämte meddelades
i förslaget föreskrifter rörande sättet för deklarationernas överlämnande
från lotterianordnaren eller obligationernas utfärdare till taxeringsmyndigheterna
samt om ansvar för underlåtenhet härutinnan.

Första särskilda utskottet avstyrkte förslaget om införande av särskild
uppgiftsskyldighet rörande lotterivinster. Härom samt om riksdagens ställning
till frågan om lotterivinstbeskattningen överhuvudtaget hänvisar jag
till vad jag tidigare i dag anfört vid anmälan av förslag till kommunalskattelag
(prop. nr 213, sid. 211 ff.). Av skäl, som jag därvid angivit (prop.
nr 213, sid. 238), har jag i nu förevarande paragraf infört föreskrifter om
uppgiftsskyldighet beträffande sådana vid vinstdragning å här i riket utfärdade
premieobligationer utfallna vinster, som uppgått till minst 1,000 kronor
och för vilka icke skall utgöras skatt enligt förordningen om särskild skatt
å vissa lotterivinster. Stadgandena ansluta sig nära till vad som föregående
år föreskrevs i 42 § förslaget till taxeringsförordning. Uttrycklig föreskrift
har nu blivit införd därom, att, i de fall då flera äga del i vinst, uppgiftsplikten
må fullgöras på det sätt, att den av delägarna, som ombesörjer
vinstens lyftande, avlämnar en av honom underskriven uppgift om namn»
adress och andel i vinsten icke blott i vad rör honom själv utan även
beträffande övriga delägare. I dylikt fall bör det åligga den taxerings -

131

Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 214.

nämndsordförande, till vilken uppgiften blir överlämnad, att underrätta
taxeringsnämndsordförandena i de distrikt, där delägarna skola taxeras, om
vad på dem belöper av vinsten. Stadgande härom har intagits i 2 mom.
av förevarande paragraf.

43 §.

Denna paragraf, som innehåller de huvudsakliga föreskrifterna om skyldighet
att avgiva virkesdeklaration, överensstämmer i allt väsentligt med
den av första särskilda utskottet föreslagna lydelsen av samma paragraf i
1927 års förslag. Endast smärre ändringar av redaktionell innebörd hava
vidtagits.

44 §.

I denna paragraf har skett en obetydlig redaktionell ändring.

45 §.

Denna paragraf ansluter sig till 45 § i 1927 års förslag enligt dess av
utskottet förordade lydelse med en mindre redaktionell jämkning. Därjämte
har i 1 mom. intagits stadgande om att uppgifterna i virkesdeklaration
skola i förekommande fall lämnas särskilt för varje administrativt område,
som avses i 6 § lagen om skogsaccis. Detta stadgande åsyftar att underlätta
den uppdelning av taxeringen mellan dylika områden, varom föreskrift
intagits i förslaget till lag om skogsaccis.

46 och 47 §§.

I dessa paragrafer vidtagna smärre ändringar äro av rent redaktionell
innebörd.

48 $.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

49 §.

Ur 1 och 2 mom. av denna paragraf har, såsom följd av att kammarrätten
föreslås bliva sista instans i mål rörande virkestaxering, det i fjol föreslogs
om förlust av rätt till klagan hos Kungl. Maj:t blivit uteslutet. I
paragrafen hava därjämte några rent redaktionella ändringar skett.

50 $.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

51 $.

Paragrafen företer endast några smärre redaktionella ändringar.

52 och 53 §§.

I dessa paragrafer hava vidtagits smärre ändringar av rent redaktionell
innebörd.

Deklarationer
och uppgifter
vid virkestaxering.

Gemensamma
bestämmelser
rörande deklarationer
och
andra uppgifter.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Granskning
av deklarationer.

54 §.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

55 §.

Under det att nu gällande taxeringsförordning i en enda paragraf (15 §) upptager
stadganden angående vilka taxeringsfunktionärer äga utfärda anmaning
att avgiva eller fullständiga deklarationer och andra taxeringsuppgifter,
meddelades i 1927 års förslag till taxeringsförordning stadganden härom i
ett flertal paragrafer med varierande innehåll, beroende på arten av de
deklarationer och uppgifter, varom vore fråga. Anmaningsrätt skulle i regel
tillkomma såväl ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd i första
instans som ock landskamreraren. Endast landskamreraren skulle hava
anmaningsrätt beträffande bokföring och därtill hörande handlingar (32 §

3 mom.) samt belopp, som idkare av jordbruk, skogsbruk eller rörelse utbetalt
till annan näringsidkare (35 § 2 mom.). Det har befunnits lämpligt
att i förevarande förslag återgå till metoden att på ett ställe meddela stadganden
om vem anmaningsrätt tillkommer, dock med undantag för de fall
där på sätt nyss nämnts endast landskamreraren skall hava anmaningsrätt;
och meddelas därför bestämmelser i ämnet i 1 mom. av förevarande paragraf.

Såsom 2 mom. av förevarande 55 § upptagas stadgandena i 55 § av 1927
års förslag till taxeringsförordning.

56 §.

Denna paragraf, som i stort sett ansluter sig till 56 § i 1927 års förslag,
företer några avvikelser, för vilka redogörelse torde böra lämnas.

I första stycket av 1 mom. har vidtagits den ändringen, att rätt att
granska självdeklarationer tillerkänts, i stället för kommunombud, som enligt
vad i den allmänna motiveringen omnämnts icke vidare upptages i förslaget,
sådan kommunvald ledamot i taxeringsnämnden, som omförmäles i 8 §

4 mom., så ock kommunal taxeringstjänsteman. Angående skälen härför
hänvisas till den allmänna motiveringen. Vidare har i anslutning till första
särskilda utskottets förslag bibehållits rätt för en av taxeringsnämnden utsedd
ledamot att biträda vid deklarationsgranskningen.

I andra stycket har hänvisning ansetts böra ske jämväl till 114 §, som
motsvarar 113 § i 1927 års förslag enligt den av utskottet föreslagna lydelsen.

I tredje stycket av förevarande mom. har omformulering av stadgandet
om tillhandahållandet av självdeklaration åt annan än vederbörande beskattningsnämnd
ansetts böra ske i syfte att angiva, att beträffande
granskning av dylik deklaration inom den nämnd, till vilken den utlämnas,
stadgandena i första stycket skola hava motsvarande tillämpning. Därjämte
har andra punkten i samma stycke jämkats till följd därav, att enligt årets
förslag kommunal progressivskatt icke skall utgå till landsting.

Såsom femte stycke av momentet har införts ett nytt stadgande om vad
som är att iakttaga, då självdeklaration tillhandahålles polis- eller åklagar -

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

myndighet eller åberopas vid allmän domstol. Detta stadgande bär föranletts
av eu till Kungl. Maj:t inkommen, den 14 december 1D27 dagtecknad
framställning från riksdagens justitieombudsman. Efter att hava erinrat
om innehållet i § 2 inom. 4 tryckfrihetsförordningen och 23 § 1 mom.
gällande taxeringsförordning anför justitieombudsmannen:

»Enligt tryckfrihetsförordningen äger envar i allmänhet rätt att taga del
av hos myndigheter förvarade, allmänna ärenden rörande handlingar. Denna
rätt har likväl i viss mån måst begränsas med hänsyn bland annat till den
enskildes berättigade intresse att icke onödigtvis utsättas för lidande och
obehag. Uppenbarligen är det ur denna synpunkt, som de ovan anförda
bestämmelserna rörande skattskyldigas uppgifter tillkommit. Man har velat
tillse, att den skattskyldige skall kunna till taxeringsmyndigheterna med
fullt förtroende lämna upplysningar om sina ekonomiska förhållanden, utan
att han skall behöva riskera, att hans uppgifter på ett eller annat sätt missbrukas
eller komma till obehörigas kännedom.

Under den tid jag förvaltat justitieombudsmansämbetet har jag fått anledning
ifrågasätta, huruvida de regler, soin sålunda givits till skydd för
deklarationshemligheten, såvitt angår till ledning för taxering enligt taxeringsförordningen
avlämnade deklarationer, alltid äro tillfyllest.

I ett ärende, som nyligen varit föremål för min handläggning, har jag
funnit, att åklagaren i ett vid domstol anhängiggjort mål angående ansvar
för avlämnande av oriktig deklaration m. m. till domstolen ingivit en av
svaranden till ledning för hans taxering avgiven deklaration. Deklarationen
hade därvid i sin helhet intagits uti domstolens protokoll, på grund
varav torde få förutsättas, att deklarationen jämväl föredragits inför domstolen.

Vid med anledning därav företagen efterforskning har jag funnit, att även
i andra dylika fall till domstol ingivna deklarationer i sin helhet intagits
i domstolsprotokollen.

Nu gällande stadgande om behörighet för ämbets- och tjänstemän att i
och för sin befattning taga del av deklaration, som avgivits till ledning för
taxering, är icke inskränkt till de ämbets- och tjänstemän, som hava befattning
med taxeringen. På sistberörda stadgande torde ock få grundas rätten
för polis- och åklagarmyndighet samt domstol att i och för sin verksamhet
erhålla del av sådan deklaration. Med hänsyn till bestämmelserna i 20 §
taxeringsförordningen om ansvar för den, vilken i deklaration eller annan
uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning vid taxering,
mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till
frihet från taxering eller till för låg taxering, ävensom för den, som vid
avlämnande av dylikt meddelande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
inträffar det uppenbarligen ofta, att polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar
måste sättas i tillfälle att taga del av deklaration. Därvid torde, då
enligt kungl. förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna
rättegång vid sådan domstol skall hållas offentligen, det icke
sällan inträffa, att deklarations innehåll bringas till allmänhetens kännedom
i en omfattning, som icke kan antagas alltid stå i överensstämmelse
med den avsikt att hemlighålla samma innehåll, vilken kommit till uttryck
i de förut anförda bestämmelserna i 23 § taxeringsförordningen.

Ehuruväl, såsom nyss berörts, enligt 1881 års förordning rättegång vid
underdomstol skall hållas offentligen, torde dock icke alltid föreligga risk

[Framställning
från riksdagens
justitieombudsman.
]

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

för röjande av innehållet i en deklaration genom deklarationens överlämnande
till domstol. I den mån deklarationen, i original eller avskrift, utan
att föredragas endast ingives till domstolen för att vara hos densamma tillgänglig,
torde hemligheten icke vara tillspillogiven. Ty deklarationen lärer
även i domstolens vård bibehålla sin karaktär av hemlig handling, lika väl
som den polis- eller åklagarmyndighet, vilken fått deklarationen till sig överlämnad,
torde vara skyldig att iakttaga tillbörlig sekretess. Att enligt gällande
tryckfrihetsförordning sådana utskrifter och utdrag av hemliga handlingar,
vilka för tjänsteändamål utlämnats till annan myndighet än den,
hos vilken originalhandlingen förvaras, böra åtnjuta samma skydd som
originalhandlingen själv uttalades redan i det av inom justitiedepartementet
tillkallade kommitterade år 1912 framlagda betänkandet med förslag till
tryckfrihetsordning. Detsamma framhålles i den av nuvarande professorn
N. Herlitz år 1927 slutförda utredningen med förslag till ändrade bestämmelser
rörande allmänna handlingars offentlighet. Herlitz har sålunda anfört,
att handlingars hemlighållande principiellt sett ej vore beroende av hos
vilken myndighet de bevarades. Vore handlingen enligt tryckfrihetsförordningen
av beskaffenhet att böra hemlighållas, borde den hemlighållas, i
vilken myndighets hand den än komme.

I den mån deklarationen icke vid domstolen offentligen föredrages, torde
sålunda deklarationshemligheten åtnjuta skydd, även om det icke kan förnekas,
att sekretessen genom varje utlämnande till annan myndighet än
den, som i regel förvarar deklarationen och är särskilt inriktad på sekretessens
bevarande, i viss mån löper en något ökad risk. Annorlunda ställer
sig saken, i den mån deklarationens ingivande till domstol åtföljes av föredragning
i större eller mindre utsträckning av innehållet i densamma vid
offentlig rättegång och detta i sin tur föranleder deklarationens intagande
helt eller delvis i domstolens protokoll. I och med ett sådant förfarande är
tydligen deklarationens innehåll, såvitt det sålunda införts i processen, prisgivet
åt den stora allmänheten.

I 1912 års betänkande framhölls också, att det enligt gällande bestämmelser
syntes brista i fråga om skydd för sådana hemliga handlingar, som
efter att hava föredragits i offentlig rättegångsförhandling influtit i domstols
protokoll. Kommitterade anförde i denna fråga vidare, att nämnda förhållande
utan tvivel kunde i vissa fall, såsom i fråga om handlingar i mål
rörande förräderi eller olovligt utlämnande eller publicering av hemliga
diplomatiska eller militära handlingar, vara till skada för viktiga statsintressen.
Likaså kunde det i vissa andra mål, där enskildas intima personliga
förhållanden blottades, vara ägnat att motverka syftet med exempelvis
de i förslaget kap. 2 § 7 upptagna bestämmelser. Risken därför bleve större,
i den män domstolarnas befattning med ärenden rörande social omvårdnad
om enskilda personer ökades. Men uppenbarligen kunde ett verksamt skydd
i förevarande avseende ej lämnas genom stadgande i tryckfrihetslagen, så
länge den i kungl. förordningen den 22 april 1881 och lagen den 14 juni
1901 uppställda grundsatsen om offentlighet i underrätts förhandlingar och
i förhandlingar i hovrätt i sådana brottmål, där hovrätt vore första instans,
uppehölles i sin dåvarande alltför vidsträckta omfattning. Skedde åter erforderliga
jämkningar däri, komme protokollet över eu dylik från offentlighet
undantagen rättegångsförhandling, i vad detsamma i sig upptagit allmänna
handlingar, som enligt tryckfrihetslagen ej finge utlämnas, att hemfalla
under enahanda förbud mot utlämnande till obehöriga.

Då man, såsom av det förut anförda framgår, genom en mångfald be -

Kungl. Maj:Ls proposition Nr 214.

135

stämmelser sökt åstadkomma, att innehållet i deklaration vid dess behandling
hos taxeringsmyndigheterna icke skall kunna komma till offentligheten, ja
ej ens till kännedom för alla ledamöterna i beskattningsnämnd i vidare mån
än så iir erforderligt, synes det mig uppenbart, att det ej kan vara med
lagstiftningens anda förenligt, att den omständigheten, att en deklaration i
en eller annan del erfordras såsom processmaterial vid domstol, skall kunna
i fråga om, andra delar av deklarationens innehåll äventyra den annars så
väl skyddade sekretessen. Visserligen borde strängt taget redan med nu
förefintliga bestämmelser något sådant icke behöva befaras. Det åligger ju
nämligen myndigheterna att begränsa processmaterialet till det erforderliga.
Det ligger dock i sakens natur och lärer också vara förhållandet, att, särskilt
när det gäller till domstol ingivna handlingar, man mången gång råkar
medtaga även något mera än det oundgängligen nödvändiga. Jag vill därför
ifrågasätta, om det icke vore på sin plats att beträffande i rättegång åberopade
självdeklarationer inskärpa skyldigheten att med hänsyn till sekretessen noggrant
sovra materialet.

Jag förutser väl, att den invändningen möjligen kan komma att framställas,
att, om en skattskyldig person i sin deklaration lämnat oriktiga upplysningar,
medvetet eller genom vårdslöshet, så att åtal därför anställes emot honom,
han icke längre kan anses förtjänt av att innehållet i hans deklaration skyddas
mot offentligheten. Till bemötande av en dylik invändning torde emellertid
endast behöva anföras, att det icke, förrän den skattskyldige blivit av domstolen
slutgiltigt dömd, kan anses fastslaget, att han på grund av felaktiga
uppgifter förverkat rätten att åtnjuta sekretessens förmån. Vidare vill jag
framhålla, att det ej heller kan vara rimligt att, om en enstaka uppgift i
en deklaration, exempelvis en ränteuppgift, beflnnes oriktig och medför åtal
mot den skattskyldige, detta skall för honom utan vidare medföra, att deklarationen
i sin helhet jämte bilagor offentligen föredrages och intages i protokollet.
För en affärsman kan det uppenbarligen vara till oförtjänt skada,
om allenast på grund av en enstaka felaktig uppgift hans konkurrenter och
andra erbjudes tillfälle att taga del av hans affärsställning. Då staten ålagt
den enskilde att till statens organ lämna upplysningar om privata förhållanden,
som han kan antagas eljest icke vilja yppa för annan, bör staten också i
möjligaste mån lämna skydd mot att samma upplysningar i oträngt mål
komma till obehörigas kännedom.

En erinran i ovan anmärkta hänseende torde lämpligen kunna göras i
taxeringsförordningen i anslutning till övriga sekretessbestämmelser och givas
det innehållet, att självdeklaration, som vid allmän domstol åberopas, icke
må offentligen föredragas eller intagas eller omnämnas i protokoll eller utslag
i vidsträcktare mån än som för sakens utredning är nödigt. Möjligen
bör därvid också erinras, att vederbörande polis- och åklagarmyndigheter
hava att ställa sig samma regel till efterrättelse, såvitt angår deras verksamhet
samt av dem förda protokoll m. m.

Till förekommande av att sådan deklaration, som nyss nämnts, av misstag
utlämnas till obehörig person och jämväl för att förhindra, att flera ämbetsoch
tjänstemän än de, som hava verklig anledning att taga befattning med
deklarationen, skola få del av innehållet i densamma, synes det även önskvärt,
att en föreskrift införes av innebörd att, när deklaration eller avskrift därav,
som överlämnats till domstol eller till åklagar- eller polismyndighet, icke
behöver vara att tillgå för utredningen, den skall förvaras i förseglat konvolut,
försett med påskrift om innehållet.»

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

[Departe mentschefen.

]

Beskattningsnämndernas

verksamhet
vid allmän
fastighetstaxering.

Förberedande
sammanträde
med fastighetstaxeringsnämnd.

Vad justitieombudsmannen sålunda anfört har jag ansett mig böra i huvudsak
biträda; och har i femte stycket av förevarande mom. införts stadgande
i enlighet härmed. Att i taxeringsförordningen införa den av justitieombudsmannen
ifrågasatta ordningsföreskriften om förvaring av deklaration, då
denna icke behöver vara att tillgå för utredningen, anser jag dock icke erforderligt;
en erinran till vederbörande om det angelägna uti att dylik
deklaration omsorgsfullt förvaras torde kunna givas på annat lämpligt sätt,
exempelvis genom cirkulärskrivelse till polis- och åklagarmyndigheter samt
domstolar. Till denna fråga torde jag få återkomma i annat sammanhang.

1 momentets sista stycke har skett en obetydlig redaktionell ändring, föranledd
av det ändrade innehållet i 42 §.

2 mom. har den av första särskilda utskottet framlagda lydelsen.

57 §.

Denna paragraf har underkastats någon omformulering, huvudsakligen
av redaktionell innebörd. Enär hinder ej torde böra möta för den, som
äger taga del av deklaration, att även utom vederbörande nämnds sammanträde
yppa innehållet i dylik deklaration för annan, som själv äger taga
del av deklarationen, har stadgandet erhållit en avfattning, som tillåter sådant
förfaringssätt. Funnes ej dylik befogenhet, skulle exempelvis en taxeringsnämndsordförande
vara förhindrad att till landskamreraren lämna meddelanden
om innehållet i en deklaration; men att möjlighet härför bör finnas,
ligger i öppen dag.

58 §.

I denna paragraf har skett en obetydlig redaktionell ändring.

59 §.

59 § i 1927 års förslag har nu uppdelats i två moment, varjämte såsom
ett tredje moment införts bestämmelser om förberedande överläggningar
mellan vissa medlemmar i fastighetstaxeringsnämnderna. I de två första
momenten hava några smärre redaktionella ändringar gjorts. Därjämte
hava i 1 mom. införts bestämmelser om protokollföring vid sammanträde
enligt samma mom. och om utsändande av avskrifter av protokollet i enlighet
med vad i sådant avseende är stadgat i 17 § förordningen den 27 juni
1927 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering
år 1928. Jag har nämligen funnit det lämpligare, att dessa föreskrifter
meddelas i ett sammanhang med övriga bestämmelser om ifrågavarande
sammanträde än att, såsom min avsikt tidigare varit, de meddelas i administrativ
ordning.

Enligt vad jag erfarit har det under förberedelserna till 1928 års allmänna
fastighetstaxering på många håll befunnits lämpligt, att inom de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214. 137

olika fastighetstaxeringsdistrikten fastighetstaxeringsnämndens ordförande sammankallar
ordförandena i de till distriktet hörande beredningsnämnderna
för överläggningar rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid dessa överläggningar
hava gällande bestämmelser genomgåtts och anvisningar lämnats
till befrämjande av likformig behandling av uppkommande spörsmål. I
vissa fall har landskamreraren varit närvarande vid dessa sammankomster
och därvid varit i tillfälle att mera utförligt förklara innebörden i beskattningsreglerna
än som på det allmänna sammanträdet för hela länet eller
större delar därav varit möjligt. Det har ock, särskilt från landskamreraren

1 Malmöhus län, uttalats, att dessa sammankomster haft stor betydelse för
skatteförfattningarnas rätta tillämpning och att förfaringssättet borde komma
till allmän användning vid blivande allmänna fastighetstaxeringar.

Även jag håller för sannolikt, att dylika förberedande överläggningar
mellan fastighetstaxeringsnämndernas och beredningsnämndernas ordförande
inom fastighetstaxeringsdistrikten skola vara till nytta. Föreskriften i 66 §

2 mom. om förberedande sammanträde med vissa medlemmar i fastighetstaxeringsnämnden
före påbörjandet av det egentliga arbetet hos nämnden
syftar till att på ett tidigt stadium åstadkomma jämförelse mellan de värden,
som blivit följda inom distriktets olika delar, och tjänar i viss mån samma
ändamål som ifrågavarande förberedande överläggningar, men vid sammanträdet
enligt 66 § 2 mom. gäller det att rätta befunna ojämnheter, under
det att vid de tidigare mötena fråga är om att förebygga ojämnheter och
överhuvud åstadkomma likartade arbetsmetoder. Enligt min tanke är det
alldeles riktigt, att fastighetstaxeringsnämndens ordförande redan från början
inriktar sitt arbete på att åstadkomma samstämmighet mellan beredningsnämndernas
och särskilt ordförandenas åtgöranden, och jag håller även
före, att de strävanden härtill, som kommit till uttryck i de på frivillighetens
väg tillkomna överläggningarna, böra uppmuntras. Däremot är jag
icke benägen tillstyrka ett påbjudande, att dylika möten ovillkorligen skola
hållas. Det torde vara tillräckligt, att författningen lämnar möjlighet för
deras hållande. Emellertid finner jag det vara i sin ordning, att även de
av landstinget och länsstyrelsen utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnden
deltaga i dessa förberedande överläggningar, varigenom jämväl
dessa ledamöters synpunkter och erfarenheter få komma till uttryck. Att
legalisera dylika möten synes mig påkallat även av det skälet, att därigenom
ersättning kan tillerkännas landskamrerare och landstingsvalda ledamöter
för närvaro vid mötena, något som synes vara i sin ordning. Till ordförandena
och den av länsstyrelsen utsedda ledamoten bör dock någon särskild
ersättning icke beräknas, eftersom sådan ersättning icke utgår till dem för
bevistande av nämndens vanliga sammanträden. I enlighet med vad jag nu
anfört har jag i 3 mom. av förevarande paragraf låtit införa föreskrifter
om hållande av dylika förberedande överläggningar, varjämte i 146 § 1

[Departe mentschefen.

]

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Beskattningsnämndernas

verksamhet
vid årlig
taxering.

mom. andra stycket intagits stadgande om ersättning till landstingsvald
ledamot för närvaro vid möte, varom nu är fråga.

60—74

Dessa paragrafer ansluta sig till motsvarande paragrafer i 1927 års förslag.
Det av första särskilda utskottet föreslagna tillägget till 68 § rörande
reservationsrätt för tillkallad sakkunnig har iakttagits. Därjämte hava
vissa smärre rent redaktionella ändringar skett i några av ifrågavarande
paragrafer.

75 §.

Första punkten av denna paragraf har blivit föremål för mindre ändringar
av rent redaktionell innebörd. I andra stycket av paragrafen hava
meddelats föreskrifter om protokollföring vid sammanträde, som i paragrafen
avses, och om expediering av avskrifter av protokollet. Motsvarande bestämmelser
saknades i 1927 års förslag, enär avsikten var att meddela
sådana i administrativ ordning. Det har emellertid vid förnyat övervägande
befunnits lämpligt intaga dessa föreskrifter i förordningen.

76 §.

Denna paragraf är lika lydande med 76 § i 1927 års förslag.

77 §.

J 1 mom. av denna paragraf har till följd av ändrad paragrafnumrering
hänvisningen till 113 § andra stycket utbytts mot hänvisning till 114 §
andra stycket.

I 2 mom. hava vissa ändringar, huvudsakligen av redaktionell innebörd,
vidtagits, i samband varmed anslutning vunnits till vidtagna ändringar i
årets förslag till kommunalskattelag rörande taxering för gemensamt kommunalt
ändamål.

Såsom andra stycke av samma mom. har upptagits stadgande om att taxering,
som verkställes av den gemensamma taxeringsnämnden, anses äga rum
å särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt. Genom en sådan bestämmelse
bliva de stadganden i förordningen, som hava avseende å åtgärder, som vidtagits
eller skola vidtagas å viss ort eller i visst taxeringsdistrikt, omedelbart
tillämpliga beträffande den gemensamma taxeringsnämnden, och en
gräns uppdrages mellan nämndens verksamhet i berörda egenskap och i dess
egenskap av vanlig taxeringsnämnd med lokalt verksamhetsområde inom
Stockholm.

78 §.

Denna paragraf överensstämmer med 78 § i 1927 års förslag. Av utskottet
föreslagen ändring i fråga om vilka blanketter skola tillhandahållas
av taxeringsnämndens ordförande bör icke vidtagas, därest uppgiftsskyldighet
beträffande vissa lotterivinster införes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

139

79 §.

I denna paragraf erfordras icke annan ändring än att av tidigare anfört
skäl delägare i kommanditbolag bör jämställas med delägare i handelsbolag.

80 §.

I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att det bör åligga i
främsta rummet en av de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnden att,
särskilt för varje i taxeringsdistriktet ingående kommun, lämna nämndens
ordförande biträde vid det förberedande arbetet vid virkestaxeringen. Kronoombudet
i nämnden bör förty icke betungas härmed i annan händelse än att
ordföranden särskilt påkallar dylikt biträde. I enlighet med det nu anförda
har förevarande paragraf ändrats.

81 §.

I denna paragraf hava upptagits föreskrifter om åligganden för den kommunvalda
ledamot, som omförmäles i 8 § 4 mom. Dessa föreskrifter hava
ett mera begränsat innehåll än de, som i motsvarande paragraf i 1927 års
förslag upptogos för kommunombudet i taxeringsnämnden. Körande motiven
för de nu ifrågasatta bestämmelserna hänvisar jag till vad jag anfört
i den allmänna motiveringen.

82 §.

Denna paragraf, som handlar om skogsvårdsombudets åligganden, är likalydande
med 81 § i 1927 års förslag, sådan densamma formulerats av första
särskilda utskottet.

83 $.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i 1927 års
kungl. förslag med en mindre redaktionell ändring.

84 §.

I denna paragraf hava några rent redaktionella ändringar skett. I 3 mom.
vidtagen ändring har betingats därav, att taxering till skogsaccis skall verkställas
även i det tänkbara fall, att skogsaccis under året icke behöver utgöras.

85 %.

Några smärre redaktionella ändringar hava skett i denna paragraf.

86 %.

I denna, mot 86 § i 1927 års förslag svarande paragraf hava, jämte en
rent redaktionell ändring i första stycket, ändringar vidtagits därutinnan,

Gemensamma
bestämmelser
röray de beskattningsnämndernas

verksamhet.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

att dels vad föregående år föreslogs med avseende å kommanditbolag uteslutits
såsom följd av den ändrade ståndpunkt, som i år intagits till dylika
bolags beskattning, och dels i fråga om kommunal progressivskatt icke »skattens
uträknade belopp» utan »skattens grundbelopp» skall antecknas. Denna
sistnämnda ändring är föranledd av den ändrade avfattning av förslaget
till förordning om kommunal progressivskatt, som jag förut i dag förordat.

87 §.

I fråga om denna paragraf följer förslaget den lydelse, som i fjol framlades
av första särskilda utskottet.

88 och 89 §§.

I dessa paragrafer har icke gjorts någon ändring.

90 $.

Denna paragraf har blivit föremål för några i förtydligande syfte vidtagna
smärre jämkningar, som icke innebära ändring i sak.

91 och 92 $§.

Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande paragrafer i 1927 års
förslag; i 92 § 1 mom. vidtagen omformulering är av rent redaktionell
innebörd.

93 §.

Denna paragraf ansluter sig till motsvarande paragraf i 1927 års förslag
enligt den av första särskilda utskottet framlagda lydelsen med ändring dock
i fråga om delägare i kommanditbolag, vilka i överensstämmelse med vad
jag förut i dag föreslagit beträffande kommanditbolagens beskattning likställts
med delägare i handelsbolag, varjämte i fjärde stycket vidtagits en obetydlig
redaktionell ändring.

94 $.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

95 och 96

I dessa paragrafer hava vidtagits några rent redaktionella ändringar.

97—106 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande paragrafer i 1927 års
förslag, dock med smärre redaktionella ändringar i 100, 102 och 106 §§.

107 §.

I denna paragraf har skett endast en rent redaktionell ändring.

108 §.

Föreskrifterna i denna paragraf äro nya och hava hämtats från skatteberedningens
i den allmänna motiveringen omnämnda förslag om rätt för
kommun att ställa kommunal tjänsteman till beskattningsnämndernas för -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 214.

141

fogande; dock med iakttagande av vissa i den allmänna motiveringen angivna
ändringar.

Skatteberedningen bär framhållit, att, enär dylik tjänsteman bör hava
ställning såsom biträde åt beskattningsnämnden, det icke bör åt honom inrymmas
befogenhet att själv framställa yrkanden hos nämnden, utan att
han må allenast till beskattningsnämndens ordförande göra sina erinringar. Av
ställningen såsom biträde följer ock, enligt skatteberedningens mening, att
uttryckligt stadgande om rätt för tjänstemannen att närvara vid sammanträdena
icke erfordras; på ordförandens beprövande bör bero, i vilka fall
tjänstemannen skall vara närvarande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt utlåtande över skatteberedningens
förslag framhållit, att länsstyrelsen ursprungligen tänkt sig, att tjänstemannen
skulle äga rätt närvara vid taxeringsnämndens sammanträden och där
framställa yrkanden, om han därtill funne anledning. Emellertid ansåge
länsstyrelsen det icke vara nödvändigt, att dylik rätt uttryckligen tillerkändes
tjänstemannen. Om rätt att framställa yrkanden till protokollet ej
skulle inrymmas åt tjänstemannen, vore däremot enligt länsstyrelsens mening
nödvändigt, att tjänstemannen till landskamreraren anmälde de fall,
då taxeringsnämndsordföranden eventuellt icke låtit hans utredningsarbete
föranleda åtgärd.

1 fråga om tjänstemannens rätt att närvara vid beskattningsnämnds sammanträden
och där framställa yrkanden biträder jag skatteberedningens uppfattning.
Att härav följer, att tjänstemannen bör åläggas underrätta landskamreraren
om alla de fall, då tjänstemannens mening ej biträdes av beskattningsnämndens
ordförande, kan jag ej finna. Ett sådant stadgande
skulle, enligt min tanke, giva tjänstemannen en kontrollerande ställning
gentemot ordföranden, som icke synes väl överensstämma med hans hiträdesställning.
Dock bör givetvis hinder ej möta för att tjänstemannen står
i förbindelse med landskamreraren för erhållande av råd och anvisningar,
liksom det ej bör vara tjänstemannen förmenat att underrätta landskamreraren
om gjorda iakttagelser under arbetet; att stadga uttrycklig skyldighet
härutinnan finner jag dock ej skäl förorda.

109 och 110 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 108 och 109 §>§ i 1927 års förslag.

in §.

Såsom 1 mom. ay denna paragraf har upptagits stadgandet i 110 § i 1927
års förslag.

2 mom. innehåller stadgande om hinder för ordförande eller ledamot i
beskattningsnämnd att såsom landskamrerare taga befattning med taxering,
i vars behandling inom nämnden han tidigare deltagit.

Kommunala
tjänstemäns
medverkan
vid taxeringen.

[Departements chefen.

]

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Föregående år hade jag anledning något sysselsätta mig med frågan om
landskamrerarens deltagande i taxeringsarbetet såsom medlem i beskattningsnämnd.
Jag förklarade mig därvid icke kunna biträda ett av länsstyrelsen
i Malmöhus län framställt förslag, att landskamreraren skulle
vara självskriven ledamot i prövningsnämnden, och anförde därvid, bland
annat, följande (prop. 210/1927, sid. 203):

»Landskamrerarens främsta uppgift är att hävda de fiskaliska synpunkterna,
icke allenast kronans utan även de kommunala menighetemas av
lägre eller högre ordning. Detta hävdande bör förvisso icke ske ensidigt;
det allmännas rätt går icke ut på att erhålla största möjliga skattebelopp
utan att uttaga just det belopp, varken mer eller mindre, som åsyftas vid
beskattningsreglernas avvägning. Men-även om det allmännas representant
ständigt har att eftersträva den materiella rättvisan, kan man därför icke,
synes det mig, låta denne representant hos den prövande instansen intaga
ställningen såsom både domare och den där framställer yrkanden. Fn
sådan anordning måste, enligt vad kammarrätten anfört, framstå som en
oformlighet.»

I fråga om landskamrerares medlemskap i beskattningsnämnd i första
instans gjorde jag vid 107 § förslaget till taxeringsförordning, vari upptogs
stadgande, hland annat, att landskamreraren äger närvara vid sammanträde
med beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd inom
länet och därunder deltaga i överläggningarna men ej i besluten, följande
uttalande (prop. 210/1927, sid. 269):

»Enligt uppgift har på något håll förekommit, att landskamrerare är
av länsstyrelse utsedd ledamot av taxeringsnämnd. Då ett dylikt förhållande
för framtiden icke synes komma att stämma väl överens med grunderna
för de i 107 §> föreslagna bestämmelserna, torde det kunna förutsättas, att
sådant förordnande icke vidare kommer att av länsstyrelse meddelas landskamrerare.
»

Såsom av dessa uttalanden framgår, är det min uppfattning, att landskamreraren
icke bör vara medlem av beskattningsnämnd, vare sig i första
eller andra instans. Han har att å tjänstens vägnar granska taxeringarna
inom länet för prövningsnämndens räkning; hade han tidigare deltagit i
den underordnade nämndens beslut, skulle han således hava att granska
sina egna åtgöranden, men då kan man knappast förutsätta, att den verkliga
omprövning skall komma till stånd, som är åsyftad; och vore han
medlem av prövningsnämnden, skulle han sitta till doms över sina egna
yrkanden. Anfördes därefter besvär över prövningsnämndens beslut, skulle
han på nytt framträda, men denna gång såsom företrädare för den skattskyldiges
motpart, staten. En sådan sammanblandning av domare- och ombudsfunktioner
kan icke anses lämplig.

Emellertid ansåg jag det icke vara behövligt att i taxeringsförordningen
intaga uttrycklig föreskrift om förbud för landskamrerare att vara ordförande
eller ledamot i beskattningsnämnd. Jag föreställde mig, att genom
den i taxeringsförordningen intagna föreskriften, att landskamrerare icke
ägde deltaga i beskattningsnämndernas beslut, samma resultat skulle ernås
som med ett förbud att ingå som medlem i dylik nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

143

Jag har fått anledning på nytt upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling
därigenom, att riksdagens justitieombudsman med skrivelse den 2
december 1927 till mig överlämnat handlingarna i ett hos justitieombudsmannen
anhängiggjort ärende, däri en skattskyldig givit uttryck åt den
meningen, att hinder borde möta för person, som efter förordnande plägade
tjänstgöra såsom kronoombud hos prövningsnämnd och i sådan egenskap
hade att iakttaga statens fiskala intressen, att fungera såsom ordförande i
taxeringsnämnd. Vad i detta ärende förekommit synes giva vid handen, att
uttrycklig bestämmelse i ämnet erfordras. Emellertid torde det icke vara
lämpligt att giva stadgandet den formen, att landskamrerare eller annan,
som kan komma att fullgöra landskamrerares åligganden med avseende å
taxering, förbjudes mottaga uppdrag såsom ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd.
Genom ett sådant stadgande skulle envar, som aspirerar på
landskamrerstjänst eller på förordnande enligt 16 § taxeringsförordningen,
vara utestängd från tjänstgöring i beskattningsnämnd, men härigenom skulle
aspiranterna till dessa viktiga befattningar förhindras att erhålla den utbildning
och erfarenhet i taxeringsvärv, som måste anses utgöra en mycket
viktig förutsättning för tjänstgöringen i fråga. Däremot torde syftet kunna
vinnas genom att förklara den, som tjänstgjort såsom ordförande eller
ledamot i beskattningsnämnd, jävig att såsom landskamrerare taga befattning
med taxering, i vars behandling inom nämnden han tidigare deltagit.

Stadgande av detta innehåll har intagits i 2 mom. av förevarande paragraf.

112 och 113 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 111 och 112 §§ i 1927 års förslag,
dock med en rent redaktionell ändring i 113 §.

114 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om förfarandet vid taxering
till kommunal progressivskatt, har upptagits i enlighet med den av första
särskilda utskottet framlagda lydelsen av 113 § i 1927 års förslag med en
rent redaktionell jämkning av sista stycket.

115 och 116

I fråga om dessa paragrafer råder full överensstämmelse med 114 och
115 §§ i 1927 års förslag.

117 §.

Denna paragraf, som handlar om besvär över fastighetstaxeringsnämnds Om fullföljd
beslut, är likalydande med 116 § i 1927 års förslag. av talan 118

§.

Denna paragraf, som meddelar föreskrifter om rätt till besvär över taxeringsnämnds
beslut, motsvarar 117 § i 1927 års förslag. De av första särskilda
utskottet föreslagna ändringarna i nämnda paragraf, vilka ändringar
betingats av utskottets förslag, att den kommunala progressivskatten skulle

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Fråga om särskild
besvärstid
för visst
fall.

behållas såsom utgående till primärkommunerna i stället för, såsom Kungl.
Maj:t föreslagit, till landstingen, hava iakttagits i det nu utarbetade förslaget
med en mindre ändring av rent redaktionell innebörd; jag har ansett
mig kunna godtaga även det nya stadgandet, att kommun må i samband
med besvär över taxering till kommunal progressivskatt föra talan
angående taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

119 §.

1 mom. av denna paragraf motsvarar 118 § i 1927 års förslag. Såsom
3 mom. har upptagits stadgandet i 119 § av 1927 års förslag i viss mån
omformulerat. Vidtagna ändringar i övrigt avse endast sådana paragrafhänvisningar,
som föranletts av omnumrering av 117 § i fjolårsförslaget
eller äro av rent redaktionell innebörd.

120 §.

Denna paragraf har samma lydelse som paragrafen med samma nummer
i 1927 års förslag.

121 och 122

Dessa paragrafer förete i jämförelse med motsvarande paragrafer i 1927
års förslag ändringar med avseende å paragrafhänvisningar, föranledda av
omnumrering av 116—118 §§ i nämnda förslag. I 1 mom. av 122 § har
därjämte en obetydlig redaktionell ändring skett.

Jag anhåller att i detta sammanhang få anmäla en av drätselkammaren
i Södertälje väckt fråga angående särskild tid för ingivande av taxeringsbesvär
från kommun i visst fall. Drätselkammaren anför i en den 27 januari 1927
till finansdepartementet inkommen skrift, att olägenheter visat sig uppkomma
därav, att rättelse rörande felaktig mantalsskrivning ofta vinnes först efter
det tiden för anförande av besvär över taxeringen gått till ända. Om efter
besvär av viss kommun över en persons mantalsskrivning annan kommun
förklaras vara rätt mantalsskrivningsort, följer därav icke, att taxering, som
möjligen ägt rum i den såsom oriktig befunna mantalsskrivningsorten, utan
vidare överflyttas till den rätta mantalsskrivningsorten. För åstadkommande
av dylik överflyttning måste nämligen anföras särskilda besvär över taxeringen,
men, om den kommun, som i mantalsskrivningsmålet förklaras vara
rätt mantalsskrivningsort, erhåller kännedom om mantalsskrivningsbesvären
först efter utgången av den för taxeringsbesvärens anförande föreskrivna tiden,
är möjligheten att anhängiggöra talan rörande taxeringen försutten. Sådana
fall förekomma numera i rätt stor utsträckning, på grund av att kommunerna
mera ofta än förr överklaga mantalsskrivningar i egen kommun för
undvikande av olägenheten genom fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser.
Enligt drätselkammarens mening vore det rättvist, att kommun, som
på grund av besvär av annan förklarats vara rätt mantalsskrivningsort för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

145

viss person, även tillfördes den kommunalskatt, som på grund av taxering
ifrågavarande år skulle av personen erläggas; och för vinnande härav även
i nu angivna fall borde erforderliga författningsändringar i sådant syfte
genomföras, exempelvis på det siitt, att sådan kommuns besvärsrätt rörande
taxeringen räknades efter den dag, kommunen erhållit del av mantalsskrivningsbesvären
eller utslaget i målet.

Berörda framställning synes grunda sig på den uppfattningen, att icke den
rättsligen riktiga utan den faktiska mantalsskrivningsorten är att anse såsom
beskattningsort enligt kommunalskattelagen, liksom den faktiska mantalsskrivningen
är avgörande i fråga om hemortsrätt enligt lagen om fattigvården.
Denna uppfattning är emellertid oriktig. Såväl enligt bevillningsförordningen
som enligt förslaget till kommunalskattelag är den rättsliga
och icke den faktiska mantalsskrivningsorten rätt beskattningsort, där denna
överhuvud är beroende av mantalsskrivningen. Detta innebär, att i mål
rörande taxering spörsmålet, huruvida viss kommun är att anse såsom rätt
mantalsskrivningsort eller ej, kan komma under omprövning, oavsett om
besvär rörande själva mantalsskrivningen anförts eller icke. Beskattningsreglerna
utgöra alltså icke någon anledning att göra tiden för anförande av
besvär över taxering beroende av besvär över mantalsskrivningen, utan
vederbörande kommun bör oberoende av själva mantalsskrivningsfrågan bevaka
sin talan rörande taxeringen. Den tid, som enligt 121 § i det nu utarbetade
förslaget till taxeringsförordning står till kommuns förfogande
härför, synes ock vara fullt tillräcklig.

Framhållas må även, att i det angivna fallet kommunen, som dock varit
i tillfälle att genom särskilda kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättningen
påyrka den skattskyldiges förande i mantal inom kommunen, försummat
icke allenast att inom stadgad tid bevaka sin rätt i fråga om mantalsskrivningen
i och för sig utan även att i vanlig ordning anföra besvär
över taxeringen.

Jag finner därför icke skäl att i anledning av förevarande framställning
tillstyrka någon ändring av de i förslaget till taxeringsförordning upptagna
besvärsreglerna.

123 $.

I denna paragraf, som handlar om besvär i vissa fall att anföras i särskild
ordning, har, förutom beträffande hänvisningar till paragrafer, som erhållit
ändrade nummer i det nu utarbetade förslaget, skett ändring i flera
hänseenden.

Första ledet av 1 mom. av 123 § i 1927 års förslag angav, att extraordinär
besvärsrätt skulle föreligga, därest fastighet uppförts såsom skattepliktig
i fall, där den vore undantagen från skatteplikt. Därmed åsyftades
icke allenast det fall, att objektiv skatteplikt icke förefunnes, utan även
det fall, att skattefrihet för fastigheten förefunnes på grund av stadgandet
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 181 höft. (Nr 21b.) 10

[Departe mentschefen.

]

Besvär i vissa
fall att anföras
i särskild
ordning.

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

1923 års taxe
ringssakkunniga.

i 15 § 1 mom. kommunalskattelagen. Den formulering, som i år givits åt
4 § kommunalskattelagen, medför emellertid, att sistnämnda fall icke kan
hänföras under första ledet av 123 § i dess lydelse enligt 1927 års förslag;
en omformulering är nödvändig för vinnande av vad som med stadgandet
i fråga åsyftats. Sådan omformulering har nu skett.

I femte ledet av 1 mom. hava orden »annat därmed jämförligt förbiseende»
utbytts mot orden »annat uppenbart förbiseende». Det hittillsvarande
uttrycket synes mig väl snävt.

I 2 mom. upptagas bestämmelser om extraordinär besvärsrätt rörande
taxering för inkomst eller förmögenhet.

1923 års taxeringssakkunniga hade upptagit stadganden i ämnet uti
111 § 1 mom. och 148 § av sitt förslag till taxeringsförordning. Enligt
dessa stadganden skulle extraordinär besvärsrätt tillkomma:

den som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt i fall då eller å
ort där han icke är skattskyldig till sådan skatt i det avseende vid taxeringen
antagits,

den som taxerats till kommunal repartitionsskatt för inkomst eller för
näring i fall då eller å ort där han icke är skattskyldig till sådan skatt
beträffande förvärvskälla av det slag vid taxeringen antagits,

den som blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller kommunal
repartitionsskatt för inkomst eller för näring å ort, där han icke
enligt stadgandena i 70 § och 71 § 1 mom. taxeringsförordningen varit
pliktig att avgiva deklaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig deklaration och icke
till följd av bestämmmelserna i 76 § 2 och 3 mom. taxeringsförordningen
förlorat rätt till talan, men mot innehållet i deklarationen blivit taxerad
till inkomst- och förmögenhetsskatt eller till kommunal repartitionsskatt
för inkomst eller för näring och icke erhållit underrättelse om dylik avvikelse
före den 15 juni, då besvär över taxeringen jämlikt 107 § taxeringsförordningen
skola ingivas till länsstyrelse, och eljest före den 1
augusti,

så ock den, vilkens taxering på grund av felräkning, misskrivning
eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig.

Rätt till extraordinära besvär i anledning av förelupen felräkning,
misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende skulle tillkomma
jämväl vederbörande landskamrerare.

Till motivering av berörda förslag hade taxeringssakkunniga anfört
följande (Statens off. utredn. 1925:27, sid. 207 ff.):

»Det kan i vissa fall vara obilligt för den skattskyldige, om han skall
vara utestängd från möjlighet att anföra besvär, därest han icke iakttagit
de vanliga besvärsreglerna. För dylika särskilda fall erfordras bestämmelser
om extraordinär besvärsrätt, och hava sådana bestämmelser upptagits
i 111 § 1 mom. av föreliggande förslag. Det ligger i den extraordinära
besvärsrättens natur, såväl när det gäller vanliga rättegångsmål

147

Kungl. Maj:Is proposition Nr 214.

som då fråga är om taxeringsinål, att densamma Lör stå vederbörande
öppen, strängt taget, endast i de fall, dä lian icke har anledning att irån
myndighet, som meddelat det besked, varmed lian är missnöjd, vänta något
honom vidkommande beslut. I rättegångsbalken är detta uttryckt sålunda,
att klaganden är dömd ohörd, d. v. s. han är icke stämd i målet
eller eljest delgiven någon underrättelse, att domstolen kommer att pröva
någon angelägenhet, beträffande vilken talerätt tillkommer honom. Någon
motsvarighet till stämning eller dylik kallelse förekommer nu icke i taxeringsmål,
men skulle beträffande taxering någon jämförelse i detta avseende
överhuvudtaget kunna göras med vanliga rättegångsmål, skulle
väl tanken närmast falla på den underrättelse, som jämlikt 102 § skall
tillsändas den skattskyldige, da taxeringsnämnden avvikit från avlämnad
deklaration. Med denna utgångspunkt bör den extraordinära besvärsrätten
sättas i visst beroende av omförmälda underrättelse. Därvid
kunna olika möjligheter förekomma.

I första hand är att tänka på det fall, att den skattskyldige icke mottagit
någon underrättelse. Ett dylikt uteblivande kan hava berott på
att den skattskyldige underlåtit att deklarera. Saken ställer sig då olika,
om han varit skyldig att avgiva deklaration eller icke. I den förra händelsen
är hans underlåtenhet förbunden med påföljden av talans förlust,
och då det alltså icke tillätes honom att anföra besvär i vanlig ordning,
bör extraordinär besvärsrätt icke heller medgivas. I andra fallet, om den
skattskyldige alltså icke varit pliktig att avgiva deklaration — vare sig
överhuvudtaget, därför att förutsättning därför enligt 70 § icke varit för
handen, eller å den ifrågakomna orten, därför att han icke varit där skattskyldig
— men han det oaktat blivit taxerad, torde det vara uppenbart, att
den skattskyldige, som för sin del icke eftersatt någon sin plikt, men som
det oaktat icke erhåller underrättelse om den åsatta taxeringen, skall hava
rätt att anföra besvär, även om han blir ur stånd att ingiva besvär inom
den vanliga besvärstiden. Det torde också vara naturligt, att denna rätt
skall stå honom öppen jämväl i det fall, att han utan att vara skyldig lämna
någon som helst uppgift till ledning för sin taxering dock avgivit deklaration
och erhållit underrättelse om avvikelse. Den omständigheten, att han
utan någon skyldighet därutinnan underlättar taxeringsnämndens arbete
genom att lämna behöriga uppgifter rörande frågan om hans egen taxering,
bör icke ställa honom i en sämre ställning än om han med stöd av sin
frihet från uppgiftsskyldigliet underlåtit att tillhandagå taxeringsnämnden.
Efter de grunder, som nu angivits, har i tredje ledet av 111 § 1 mom. föreslagits,
att extraordinär besvärsrätt skall tillkomma den, som blivit taxerad
till inkomst- och förmögenhetsskatt eller kommunal repartitionsskatt
för inkomst eller för näring i ort, där han icke enligt stadgandena i 70 §
och 71 § 1 mom. varit skyldig att avgiva deklaration.

Även om den skattskyldige emellertid till fullgörande av honom åliggande
deldarationsplikt avlämnat deklaration, kan underrättelse utebliva, vare
sig nu uteblivandet beror på underlåtenhet av taxeringsnämnden att avsända
underrättelsen eller på felaktighet vid försändelsens befordrande eller
på annan orsak. Det kan vidare inträffa, att försändelse, som visserligen
kommer fram, är den skattskyldige tillhanda så sent, att han icke är i tillfälle
att utöva sin ordinära besvärsrätt. I nu nämnda fall måste det tillförsäkras
den skattskyldige en utväg, varigenom han, som utan eget förvållande
gått miste om behörig underrättelse angående ett beslut, med vilket
han kan förmodas vara missnöjd, erhåller möjlighet att anföra klagomål.
Extraordinär besvärsrätt har därför enligt fjärde ledet i 111 § 1
mom. tillagts den, som uti stadgad ordning avlämnat behörig deklaration

[Förutsättningarna.

Asatt taxering
utan
deklarationsplikt.
]

[Icke inom
behörig tid
mottagen
underrättelse
om skedd
taxering.]

[Åsatt taxering
utan
föreliggande
skattskyldighet
eller på
grund

av misstag.]

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

och icke till följd av bestämmelserna i 76 § 2 och 3 mom. förlorat rätt till
talan, men mot innehållet i deklarationen blivit taxerad till inkomst- och
förmögenhetsskatt eller till kommunal repartitionsskatt för inkomst eller
för näring och icke erhållit underrättelse om dylik avvikelse före den 15
juni, då besvär över taxeringen jämlikt 107 § skola ingivas till länsstyrelse,
och eljest före den 1 augusti.

I de fall, som nu avhandlats, har antingen den skattskyldige icke varit
deklarationspliktig eller, om han det varit, fullgjort sin deklarationsplikt,
men icke erhållit underrättelse om avvikelse från deklarationen i behörig
ordning. Har han däremot varit deklarationspliktig men icke fullgjort sin
plikt härutinnan, eller, om han fullgjort den, mottagit underrättelse beliörigen,
får det sägas, att inga principiella skäl föreligga för att tillägga
honom extraordinär besvärsrätt. Emellertid kan det ur praktisk synpunkt
synas rimligt, att jämväl i dylika fall särskild klagorätt står den skattskyldige
öppen, där taxeringsnämndens beslut i ärendet står i särskilt utpräglad
motsättning till skattelagarnas innehåll eller de i ärendet föreliggande
omständigheterna, så att den skattskyldige haft grundad anledning
antaga, att ett sådant beslut, som framkommit, överhuvud icke skolat
komma i fråga eller att detsamma är orimligt. Till motsättningar av
förra slaget torde kunna räknas de fall, då taxering blivit åsatt i strid
med skatteförfattningarnas bestämmelser om skattskyldighet och till motsättningar
av senare slaget de fall, då taxering blivit felaktig på grund
av ett förbiseende, som gjort sig gällande vid själva uträkningen eller angivandet
av taxeringsresultatet. I följd härav har i första, andra och
femte leden av 111 § 1 mom. föreslagits extraordinär besvärsrätt, dels för
den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt i fall då eller å ort
där han icke är skattskyldig till sådan skatt i det avseende vid taxeringen
antagits dels för den, som taxerats till kommunal repartitionsskatt för inkomst
eller för näring i fall då eller å ort där han icke är skattskyldig till
sådan skatt beträffande förvärvskälla av det slag, vid taxeringen antagits,
och dels den, vilkens taxering på grund av felräkning, misskrivning eller
annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig.

Det är att märka, att villkoret för extraordinär besvärsrätt enligt första
och andra leden av 111 § 1 mom. är, att skattskyldighet till inkomst- och
förmögenhetsskatt resp. kommunal repartitionsskatt för inkomst eller för
näring icke föreligger i det avseende eller beträffande förvärvskälla av
det slag, vid taxeringen antagits. Har en person, som underlåtit deklarera,
blivit med orätt taxerad för inkomst av en förvärvskälla, som han
icke haft, synes detta icke i och för sig böra föranleda till extraordinär
besvärsrätt, tvärtom han får skylla sig själv, om han genom underlåtenhet
att fullgöra sin deklarationsskyldighet går miste om sin talerätt. Likaledes
synes den, som fullgjort sin deklarationsskyldighet och mottagit behörig
underrättelse om avvikelse från deklarationen, men icke begagnar sig
av den ordinära besvärstiden för anförande av klagomål, böra i regel stå
följderna av besvärstidens försittande. Det är endast i de särskilda fall, då
taxeringsnämnden verkställt taxeringen i strid med skattskyldighetsreglerna
i skatteförfattningarna, som det med fog kan sägas, att den skattskyldige
icke under några förhållanden haft anledning vänta sig sådant
taxeringsresultat, som framkommit. En dylik motsättning mellan taxeringen
och skattskyldighetsreglerna föreligger, då taxeringsnämnden taxerat
den skattskyldige för inkomst av en förvärvskälla, beträffande vilken
skattskyldighet icke skulle hava förelegat, även om den skattskyldige innehaft
densamma.

14!)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Det är enbart i ett avseende, som eu skillnad av principiell natur löreligger
mellan de nu gällande bestämmelserna om extraordinär besvärsrätt
i 50 § av taxeringslorordningen och de föreslagna stadgandena i 111 § 1
mom. Enligt 50 ^ tillkommer extraordinär besvärsrätt den, som taxerats
till inkomst- och förmögenhetsskatt eller till bevillning för inkomst i fall,
där sädan taxering icke bort honom åsättas. Detta innebär, att den som
taxerats, men som icke bort taxeras av t. ex. den anledningen, att de
skattefria avdragen (iverstigit den verkliga inkomsten, äger extraordinär
besvärsrätt, även om inkomsten varit så hög, att den skattskyldige varit
deklarationspliktig, men icke fullgjort denna plikt. Härigenom har för det
fall, då de skattefria avdragen äro av sådan storlek i förhållande till den
verkliga inkomsten, att beskattningsbart belopp icke återstår, men den
verkliga inkomsten dock är tillräcklig för att grunda deklarationsplikt,
stadgandet om talerättens förlust såsom påföljd för underlåtenhet att deklarera
satts ur funktion på en omväg. Detsamma gäller om varje förekommande
fall, då deklarationsplikt förekommer, men den verkliga inkomsten
icke uppgår till belopp, som föranleder taxering. Den sålunda
förekommande anordningen enligt 50 § synes varken ur principiell synpunkt
riktig eller ur praktisk synpunkt önskvärd.

Enligt förslaget skall extraordinär besvärsrätt liksom hittills tillkomma
vederbörande landskamrerare, därest besvären äro föranledda av förelupen
felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende.»

I fråga om de yttranden, som avgivits över taxeringssakkunnigas förslag,
hänvisar jag till propositionen nr 210/1927, sid. 274 ff.

Vid frågans behandling år 1927 gjorde jag följande uttalande (prop.
210/1927, sid. 277 o. f.):

»Beträffande den principiella grunden för den extraordinära besvärsrätten
vid taxering av inkomst och förmögenhet föreligger i stort sett icke
någon skiljaktighet i uppfattningen mellan de sakkunniga och de myndigheter,
som yttrat sig över deras förslag. Divergenserna synas i regel hänföra
sig till bestämmelsernas avfattning eller vissa detaljfrågor, vartill
jag strax skall återkomma.

Enighet torde råda därom, att extraordinär besvärsrätt bör föreligga i
alla de fall, då den skattskyldige ansett sig icke rimligen hava att räkna
med en taxering av den art, som skett, och därför trott sig sakna anledning
eller icke hunnit att före den ordinarie besvärstidens utgång undersöka,
om eller huru han blivit taxerad. Härunder faller till en början
det fall. då skattskyldig, som fullgjort sin deklarationsplikt, taxerats i
strid mot deklarationen, men om avvikelsen antingen icke alls blivit underrättad
eller ock icke underrättats inom föreskriven tid. Extraordinär
besvärsrätt bör även medgivas i sådana fall, då den skattskyldige icke
varit deklarationspliktig å den ort, där taxeringen ägt rum; han har
i sådant fall icke haft anledning antaga, att han skulle komma att taxeras
därstädes. Däremot bör i regel dylik besvärsrätt icke föreligga, då
deklarationsförsumligliet ligger den skattskyldige till last. Sistberörda
regel måste dock förbindas med vissa undantag. Dessa undantag grundas
därå, att den försumlige icke bör löpa större risk för sin underlåtenhet än
billigt är. Om beskattningsnämnden i saknad av deklaration, som det
ålegat den skattskyldige att avgiva, misstager sig beträffande den skatt -

[Avvikolse
från gällande
bestämmelser.]

[Landskamrerares
besvärsrätt.
]

Yttranden.

1927 års proposition.

150 Kuvgl. May.ts proposition Nr 214.

skyldiges förvärvskällor eller beträffande storleken av hans inkomst, har
detta misstag vållats av den skattskyldige, och han bör då stå följderna
av sin försummelse. Däremot vore det icke billigt, om den skattskyldige
skulle nödgas tåla att bliva beskattad efter beskattningsgrunder, som icke
äro å honom tillämpliga, även om de av beskattningsnämnden antagna
faktiska förhållandena skulle föreligga. Den försumlige har givetvis
saknat all anledning räkna med att beskattningsnämnden skulle taga
hans försumlighet till förevändning för en mot skatteförfattningarna
stridande åtgärd, och han bör icke vara skyldig finna sig däri.

Hur önskvärt det än vore att kunna avfatta bestämmelserna om den
extraordinära besvärsrätten kortfattat och enkelt, torde man dock icke
på ifrågavarande område kunna undgå en viss vidlyftighet. Man riskerar
nämligen eljest att antingen beskära besvärsrätten i sådana fall, där
den uppenbarligen bör förekomma, eller att tillerkänna sådan besvär srätt i
fall, där den lika uppenbart icke bör föreligga. Beaktas bör även den
olikhet, som med avseende å den principiella skattskyldigheten och den
objektiva skatteplikten föreligger mellan kommunalbeskattningen å ena
sidan och den statliga beskattningen å den andra.»

Jag redogjorde därefter närmare för innebörden av propositionens bestämmelser
i ämnet och uttalade, att desamma i huvudsak torde överensstämma
med de sakkunnigas förslag. Med den ändrade form, som desamma
erhållit i propositionen, syntes de anmärkningar, som i vissa yttranden
framställts, vara beaktade. I vissa avseenden hade emellertid föreskrifterna
i ämnet något utvidgats. Härom yttrade jag (prop. 210/1927,
sid. 279):

»Vad nu sagts om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
gäller i tillämpliga delar även om taxering till kommunal progressivskatt
och till utjämningsskatt, vilket kommit till uttryck i författningstexten
genom bestämmelsen, att klagorätt i extraordinär ordning i angivna fall
tillkommer den, som taxerats ''för inkomst eller förmögenhet’. Ett särskilt
stadgande har dock ansetts behövligt för det fall, att skattskyldig taxerats
i strid mot de i 2 § förordningen om kommunal progressivskatt eller 2 §
förordningen om utjämningsskatt meddelade stadgandena om principiell
skattskyldighet. Detta har uttryckts på det sätt, att extraordinär besvärsrätt
tillerkänts den, som taxerats till kommunal progressivskatt eller till
utjämningsskatt i strid mot de i förordningarna om nämnda skatter givna
stadgandena om frihet från dylik skatt helt eller i viss omfattning.

Utom i de av taxeringssakkunniga angivna fallen synes extraordinär
besvärsrätt böra förefinnas jämväl om någon efter taxerats för inkomst
eller förmögenhet, men icke inom viss tid erhållit sådan underrättelse
därom, som föreskrives i 114 § av föreliggande förslag. Enligt rådande
praxis torde dylik klagorätt föreligga oberoende av om den skattskyldige
för det år, som efterbeskattningen avser, fullgjort honom åliggande deklarationsplikt
eller ej; och avser nu föreliggande förslag icke att göra
någon ändring i detta förhållande.

Vidare har den extraordinära besvärsrätt, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle tillkomma den, vilkens taxering på grund av felräkning,
misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig, i
förevarande förslag, 123 § 4 mom., utsträckts att gälla även för vederbörande
kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting, i den

151

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.

män sådana menigheter hava klagorätt över taxeringsnämnds beslut enligt
117 § i förslaget. Av innehållet i 131 § 2 mom. framgår, att även församling
och skoldistrikt under vissa förutsättningar skola hava samma
klagorätt som kommun.»

Jag angav därefter de skäl, som föranlett mig att icke biträda ett av
länsstyrelsen i Örebro län framställt förslag, att stadgandet om extraordinär
besvärsrätt för den som icke inom angiven tid erhållit föreskriven underrättelse
om avvikelse från deklaration måtte ändras däi’hän, att besvärsrätten
bleve beroende icke av underrättelsens mottagande av den skattskyldige
inom angivna tid utan av dess avsändande inom samma tid.

Första särskilda utskottet tillstyrkte bifall till vad i propositionen föreslagits
och under överläggningarna i riksdagens kamrar framställdes ej heller
någon erinran häremot.

Vid förnyad granskning av de i fjol föreslagna bestämmelserna har jag
funnit desamma i några punkter icke fullt otvetydiga och har därför låtit
omarbeta dem i redaktionellt hänseende.

I första ledet av förevarande mom. behandlas det fall, att någon taxerats
till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för intäkt, som överhuvudtaget icke utgör skattepliktig inkomst (jfr 19 §
kommunalskattelagen och 2 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt)
eller taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång
av sådant slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig
förmögenhet (jfr 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt).

Andra ledet handlar om det fall, att någon taxerats till kommunal inkomstskatt,
ehuru han ej är skyldig utgöra sådan skatt för något slag av
inkomst, eller som taxerats till kommunal inkomstskatt för inkomst av sådant
slag, för vilket han ej är skattskyldig eller för vilket han ej är skattskyldig
å den ort, där taxeringen skett, d. v. s. då någon taxerats i strid
mot kommunalskattelagens bestämmelser om skattskyldighet för vissa grupper
av personer eller beträffande vissa grupper av inkomster (principiell skattskyldighet)
och om beskattningsort. Genom uttrycken »något slag av inkomst»
och »inkomst av sådant slag» utmärkes, att här är fråga om inkomstens
beskaffenhet i och för sig; vid dess storlek fästes icke något
avseende i detta sammanhang. Här åsyftas alltså närmast sådana fall som
då någon taxerats i strid mot 53, 54, 69 eller 70 § kommunalskattelagen
eller i strid mot överenskommelse, varom förmäles i 72 § samma lag. Under
bestämmelsen kommer vidare det fall, att någon taxerats för inkomst
å annan ort än där inkomst av dylikt slag enligt de i 56—61 §§ kommunalskattelagen
givna bestämmelserna principiellt skall beskattas, såsom exempelvis
då här i riket under hela beskattningsåret bosatt person taxerats för
inkomst av kapital annorstädes än i hemortskommunen. Däremot reglerar
detta led icke det fall, att någon taxerats för inkomst av viss förvärvskälla

Riksdagen

1927.

Departe mentschefen.

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

å ort, som är beskattningsort för inkomst av sådan förvärvskälla, men dylik
taxering likväl icke bort ske, därför att den skattskyldige icke haft förvärvskällan.
Såsom jag i fjol anförde anser jag, i likhet med taxeringssakkunniga,
att rätten till besvär i extraordinär ordning i dylikt fall skall vara
beroende av om deklarationsskyldighet förelegat eller icke.

Extraordinär besvärsrätt bör givetvis föreligga även för det fall, att någon
för samma inkomst taxerats a mer än en ort. Stadgande härom upptages i
tredje ledet. Här åsyftas icke allenast det fall att inkomst tagits under beskattning
till hela sitt belopp å två eller flera orter, utan även det fall att
vid fördelning av inkomst från förvärvskälla, hänförlig till flera orter, å
någon eller några orter större del av inkomsten beskattats än vederbort, så
att summan av de a de olika orterna beskattade delarna överstiger inkomstens
totala belopp.

I fjärde, femte och sjätte leden upptagas stadganden om extraordinär besvärsrätt
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till kommunal
progressivskatt och till utjämningsskatt, vilka stadganden vila på
samma grund som de förut behandlade stadgandena rörande kommunal inkomstskatt.
Även här förutsättes, att taxering skett i strid mot stadgandena
om principiell skattskyldighet och om beskattningsort.

De nu behandlade stadgandena motsvara de fem första leden av 2 mom.
i 1927 års förslag.

Sjunde, åttonde och nionde leden av förevarande mom. ansluta sig till
motsvarande stadganden i 1927 års förslag; åttonde ledet har i redaktionellt
hänseende omformulerats.

Tionde ledet företer den olikheten mot nionde ledet av 2 mom. i 1927
års förslag, att orden »annat därmed jämförligt förbiseende» utbytts mot
orden »annat uppenbart förbiseende». Den äldre formuleringen har nämligen
synts mig väl snäv och den nu föreslagna lydelsen torde bättre överensstämma
med rådande praxis.

I 3 mom. av förevarande paragraf är fråga om extraordinär besvärsrätt
rörande virkestaxering. Stadgandena förete några smärre redaktionella avvikelser
från de år 1927 föreslagna. Därjämte har tillagts ett nytt led, behandlande
det fall att någon eftertaxerats för avverkat virke men om eftertaxeringen
icke erhållit föreskriven underrättelse inom behörig tid; i likhet
med vad som föreslås beträffande eftertaxering för inkomst eller förmögenhet
torde nämligen extraordinär besvärsrätt böra finnas även i dylikt fall. Slutligen
hava orden »annat därmed jämförligt förbiseende» i fjärde ledet av
momentet utbytts mot orden »annat uppenbart förbiseende» av enahanda
skäl, som anförts för motsvarande ändringar i 1 och 2 mom.

I 4 mom. har såsom följd av vidtagna ändringar i 1 — 3 mom. utbyte
skett av orden »annat därmed jämförligt förbiseende» mot orden »annat
uppenbart förbiseende».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

153

124 och 125

Dessa paragrafer överensstämma, med en oväsentlig redaktionell ändring
i 124 § 1 mom., med motsvarande paragrafer i 1927 års förslag.

126 §.

Denna paragraf med tillhörande rubrik har omarbetats i anledning av
det av mig förut i dag omnämnda förslaget att göra kammarrätten till
sista instans i mål rörande virkestaxering. Jag hänvisar till vad jag härom
anfört i den allmänna motiveringen.

I 2 mom. av förevarande paragraf har uteslutits den i 1927 års förslag
upptagna föreskriften, att de särskilda ledamöterna första gången skola utses
för tiden intill utgången av år 1933. Anledningen härtill är den, att stadgande
härom meddelats i förordningen den 27 juni 1927 (nr 312) om ändring
i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering. I stället har i övergångsbestämmelserna
till det nu utarbetade förslaget intagits stadgande
om att, därest Kungl. Maj:t med stöd av berörda förordning den 27 juni
1927 meddelat förordnande för vissa personer att efter kallelse inträda såsom
ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål rörande taxering
av fast egendom, dylika förordnanden skola, i vad de avse åren 1929—1933,
anses meddelade jämlikt förevarande mom. Att märka är dock, att enligt
1927 års förordning allenast sex personer skulle förordnas, under det att
enligt förevarande bestämmelse sju sådana skola utses. Har Kungl. Maj:t
vid den nya taxeringsförordningens ikraftträdande redan meddelat förordnanden
enligt förordningen den 27 juni 1927, skall Kungl. Maj:t således
förordna ytterligare en person att för åren 1929—1933 vara särskild ledamot
i kammarrätten.

127 $.

Första stycket av denna paragraf överensstämmer till fullo med första
stycket i 127 § av 1927 års förslag.

I andra stycket har föreskrivits, att klagan icke må föras över utslag av
kammarrätten i mål om fastighetstaxering, såvitt rörer tillämpning av 6 §
1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen, och ej heller i mål
om virkestaxering. Denna föreskrift överensstämmer, såvitt angår mål om
fastighetstaxering, i sak med vad som föreslogs i propositionen nr 210/1927;
och jag hänvisar rörande skälen härför till nämnda proposition, sid. 137 IT.;
se särskilt sid. 183—187. I anslutning till den ändrade avfattning av 6 §
kommunalskattelagen, som det i år framlagda förslaget till kommunalskattelag
upptager, hänvisas nu till 1 mom. av samma paragraf men icke till 2
mom. av paragrafen. Härigenom utsäges med full tydlighet, att, såsom ock

Om särskild
sammansättning
av kammarrätten
vid
handläggning
av mål angående
fastighetstaxering

och virkestaxering.

Besvär över
utslag av kammarrätten.

Särskilda

föreskrifter.

Ansvarsbe stämmelser.

154 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 214.

åsyftades i fjolårets förslag, hinder ej möter att till Kungl. Maj:t fullfölja
talan rörande verkställd taxering av sådan fastighet, som avses i 5 § 2 eller
4 mom. kommunalskattelagen och som förty icke skolat taxeras.

I fråga om förbudet mot klagan i virkestaxeringsmål hänvisar jag till vad
jag härom anfört i den allmänna motiveringen.

128 §.

Denna paragraf ansluter sig till motsvarande paragraf i 1927 års kungl.
förslag; av första särskilda utskottet föreslagna ändringar av hänvisningarna
till vissa stadganden i kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt hava iakttagits.

129 §.

I denna paragraf, som svarar mot] 129 § i 1927 års kungl. förslag och
130 § i första särskilda utskottets förslag, hava endast smärre ändringar av
redaktionell innebörd vidtagits.

130—135

Dessa paragrafer svara mot 130, 131, 133, 134, 135 och 137 §§ i 1927 års
kungl. förslag. 131 och 134 §§ av det nu utarbetade förslaget förete några
smärre avvikelser i jämförelse med motsvarande paragrafer i 1927 års förslag,
vilka avvikelser äro rent redaktionella.

136—144

Dessa paragrafer ansluta sig till 138—146 §§ i 1927 års förslag med av
första särskilda utskottet förordade redaktionella ändringar. I 136 § har till
följd av den i år intagna ståndpunkten beträffande kommanditbolags beskattning
uteslutning skett av vad i 138 § av 1927 års förslag var stadgat
med avseende å sådant bolag. Paragrafhänvisningarna i 141, 142 och 144
§§ i det nya förslaget äro delvis ändrade till följd av omnumrering av
åberopade paragrafer. 141 § 4 mom. har omformulerats för vinnande
av full tydlighet därutinnan, att stadgandena i 1 och 2 mom. av paragrafen
icke äro tillämpliga vid underlåtenhet att avgiva deklaration för
staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet eller där den försumlige
för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel. Påföljd
i dylika fall är nämligen antingen vite eller ansvar enligt 25 kap. strafflagen.
Därjämte hava i 136, 137, 138, 140, 141, 142, 143 och 144 §§ vidtagits
några smärre ändringar utan saklig innebörd samt i 3 mom. av

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

sistnämnda paragraf införts en ny bestämmelse om förbud mot klagan över
beslut av kammarrätten i fråga om ansvar för försummelse vid fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldigliet med avseende å virkestaxering.

I fråga om sistnämnda ändring åberopar jag vad jag anfört i den allmänna
motiveringen rörande kammarrätten såsom sista instans i mål rörande virkestaxering.
Kammarrätten har uttalat, att orden »deklarations- eller» böra
uteslutas ur 144 §, enär, enligt ämbetsverkets mening, kammarrätten icke
utgör forum för mål angående ansvar vid fullgörande av deklarationsskyldighet.
Denna kammarrättens erinran är givetvis riktig, såvitt angår
ansvar enligt 141 § i det nu utarbetade förslaget. Men det gives fall,
då kammarrätten är forum i dylika mål, nämligen när fråga är om vite
för den, som gjort sig skyldig till försummelse vid fullgörande av deklarationsskyldighet
för staten, landsting, kommun och annan dylik menighet.
Kammarrättens ändringsförslag kan jag därför icke biträda.

145 §.

1—4 mom. av förevarande paragraf förete i jämförelse med samma mom. om kostnader
i 147 & av 1927 års förslag vissa nyheter, föranledda av det av mig förut för t^nngsomnämnda
förslaget om kommunala taxeringstjänstemän. Ändringarna överensstämma
med vad skatteberedningen i sådant avseende föreslagit med en
obetydlig redaktionell ändring och torde icke tarva särskild motivering. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har ifrågasatt sådan omformulering av 3 mom.,
att icke allenast kommun utan även myndighet, som till beskattningsnämndernas
förfogande ställt kommunal taxeringstjänstemän, må kunna göra framställning
om ersättning till kommunen. Detta förslag har jag icke funnit skäl
upptaga, enär det synes mig böra ankomma på vederbörande kommunrepresentation
att besluta, huruvida statsbidrag för ändamålet skall sökas. Självfallet
är att hinder ej bör möta för kommun att uppdraga åt omförmäld myndighet
eller något kommunens organ att för framtiden, så länge anordningen gäller,
eller för viss begränsad tid göra framställning om statsbidrag, på det att
beslut icke må erfordras för varje gång statsbidrag skall sökas.

5 och 6 mom. av förevarande paragraf ansluta sig till samma mom. i
1927 års förslag.

7 mom. upptages i den lydelse, momentet erhållit i första särskilda utskottets
förslag.

8 mom. överensstämmer med 8 mom. i 1927 års förslag med erforderliga
jämkningar av förekommande paragrafhänvisningar; bestämmelse om reseoch
traktamentsersättning till protokollförare vid sammanträden inför länsstyrelsen
eller landskamreraren enligt 59 § 1 eller 2 mom. eller 75 § har
nu ansetts böra införas.

9 och 10 mom. äro likalydande med motsvarande mom. i 1927 års kungl.
förslag.

11 mom. har omformulerats i anslutning till första särskilda utskottets

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

ändringsförslag; därvid har momentet erhållit en något ändrad avfattning
för vinnande av större tydlighet.

Beträffande 12 mom. föreligger ingen avvikelse från 1927 års förslag.

146 $.

Denna paragraf, som svarar mot 148 § i 1927 års förslag, har undergått
vissa ändringar.

Såsom 1 mom. hava upptagits de i 2 mom. av 148 § i 1927 års förslag
förekommande stadgandena om ersättning åt kommunvalda och landstingsvalda
ledamöter i beskattningsnämnderna med erforderliga jämkningar av
förekommande paragrafhänvisningar.

I 2 mom. meddelas föreskrifter om ersättning åt sådan kommunvald ledamot
i taxeringsnämnd, som omförmäles i 8 § 4 mom., för hans bestyr enligt
81 §>. I anslutning till vad som gäller i fråga om ersättning för andra
kommunala uppdrag har därvid upptagits uttrycklig bestämmelse, att arvodet
icke må överstiga vad som på grund av göromålens omfattning kan
anses skäligt och ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst,
yrke eller näring, som ledamoten genom uppdragets fullgörande går förlustig.
Därjämte har ansetts böra föreskrivas, att ersättningen ej heller må
göras beroende av huru taxeringen utfallit, på det att icke ledamoten må
låta sin verksamhet i taxeringsnämnden bestämmas med hänsyn till egen
vinning. Att i 1927 års förslag upptagen bestämmelse om arvode åt kommunombud
i taxeringsnämnden uteslutits följer därav, att det nu utarbetade
förslaget icke upptager någon sådan ledamot.

Om ersättning åt skogsvårdsombud stadgas nu i 3 mom., vilket stadgande
företer endast en mindre redaktionell ändring uti motsvarande bestämmelse
i 1927 års förslag.

Promulgationsbestämmelser.

Dessa överensstämma i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1927
års förslag. Tiden för ikraftträdandet har framflyttats till den 1 januari
1929. Andra punkten av övergångsbestämmelserna har ändrats i det avseendet,
att de nya bestämmelserna om särskild sammansättning av kammarrätten
vid handläggning av mål angående fastighetstaxering eller virkestaxering
skola äga tillämpning jämväl beträffande mål och ärenden, som
avse taxering av fast egendom år 1928. Någon motivering för denna bestämmelse
torde ej erfordras. Rörande tredje punkten av övergångsstadgandena
har jag redan yttrat mig vid 126 §. Fjärde punkten motsvarar
tredje punkten i 1927 års förslag.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till taxeringsförordning och hemställer, att förslaget
måtte i proposition föreläggas riksdagen till antagande.

157

Kungl. Maj:ts proposition Ni 214.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Einar Regnér.

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ................................................................................................... 1

Förslag till taxeringsförordning ................................................................ 2

1 kap. Inledande stadganden ............................................................................ 2

2 kap. Om beskattningsnåmnder........................................................................ 3

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden sid. 3. — Nämnder
för allmän fastighetstaxering sid. 4. — Nämnder för årlig taxering sid. 6. —

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser sid. 8.

3 kap. Om uppgifter till ledning vid taxering ................................................ 10

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.... 10

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering. .. 13

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet........................................................................................ 14

Uppgifter till ledning för egen taxering sid. 14. — Uppgifter till ledning

för annans taxering sid. 19. — Tid och plats för avlämnandet av deklarationer
och andra uppgifter sid. 21. — Föreskrifter rörande anmaning sid. 23.

— Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift
sid. 23. — Särskild uppgift angående renskötsel sid. 25. — Särskild
uppgift angående viss lotterivinst sid. 25.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering .................... 26

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter
................................................................................................ 29

4 kap. Om beskattningsnåmndernas verksamhet ............................................ 32

I. Allmän fastighetstaxering ................................................................... 32

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas
verksamhet sid. 32. —- Beredningsnämndernas verksamhet sid. 35.

— Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet sid. 37. — Förberedande åtgärder
för fastighetsprövningsnämndemas verksamhet sid. 39. — Fastighetsprövningsnämndernas
verksamhet sid. 40.

II. Årlig taxering ....................................................................................... 41

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet sid. 41. —
Taxeringsnämndernas verksamhet sid. 42. — Förberedande åtgärder för
prövningsnämndernas verksamhet sid. 49. — Prövningsnämndernas verksamhet
sid. 50.

III. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas verksamhet
................................................................................................ 55

Kungl. Maj ds proposition Nr 214.

159

Sid.

5 kap. Om fullföljd av talan .......................................................................... 57

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut sid. 57.

— Besvär över fastighetsprövningsnämnds ocli prövningsnämnds beslut
sid. 59. — Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning sid. 60. — Om
särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av mål angående
fastighetstaxering eller virkestaxering sid. 64. — Besvär över utslag av kammarrätten
sid. 64. — Om särskilda taxeringsåtgärder i samband med prövning
av besvär sid. 65. — Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan
sid. 66.

6 kap. Särskilda föreskrifter ........................................................................... 67

7 kap. Ansvarsbestämmelser ........................................................................... 67

8 kap. Om kostnader för taxeringsarbetet .................................................... 70

Promulgationsbeslämmelser ................................................................................ 74

Statsrådsprotokollet ........................................................................................... 75

Inledning ........................................................................................................... 75

Huvudfrågor ........................................................................................................ 76

Kommunombud och skogsvårdsombud i taxeringsnämnd sid. 76. —
Kommunala tjänstemäns medverkan vid taxeringen sid. 85. — Kammarrätten
sista instans i mål om virkestaxering sid. 105.

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning .................................... 117