om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Proposition 1992/93:89

Regeringens proposition
1992/93:89

Ändrad lagstiftning för banker och andra kredit-
institut med anledning av EES-avtalet, m.m.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

Regeringens proposition
1992/93:89

om ändrad lagstiftning för banker och andra
kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Prop.

1992/93:89

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för banker,
kreditaktiebolag och finansbolag. Flera av ändringarna är betingade av
de EG-regler om kreditinstitut som omfattas av avtalet mellan EG och
EFTA-ländema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Bl.a. föreslås regler anpassade till det s.k. andra banksamordningsdirek-
tivets regler om

- obligatorisk auktorisation för kreditinstitut,

- krav på visst minsta startkapital i kreditinstitut,

- lämplighetsprövning av större ägare i kreditinstitut,

- rätt för kreditinstitut från ett EES-land att, med stöd av sin auktorisa-
tion i hemlandet, etablera filialer och tillhandahålla vissa angivna
tjänster i ett annat EES-land,

- hemlandstillsyn av filialer som etablerats av ett kreditinstitut
hemmahörande i ett annat EES-land,

- rätt till domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut.

I denna del föreslås också en ny utformning av bankrörelselagens
regler om det tillåtna verksamhetsområdet för banker.

Härutöver tas i propositionen upp några särskilda frågor som rör
banker. För det första föreslås en uppmjukning av reglerna om finansiella
koncerner (de s.k. lex Gota-bestämmelsema), så att ett icke-fmansiellt
företag om synnerliga skäl föreligger skall kunna tillåtas bli moderföretag

för en bank. För det andra föreslås ändringar i sanktionssystemet, inne-
bärande att möjligheterna att ingripa mot oönskade beteenden hos en
bank blir desamma som gäller beträffande andra institut under Finans-
inspektionens tillsyn (t.ex. värdepappersinstitut). För det tredje föreslås
att de regler enligt vilka regeringen utser offentliga styrelseledamöter och
godkänner val av styrelseordförande i bankaktiebolag tas bort. För det
fjärde föreslås vidgade möjligheter för bank, post och butik att samverka
på mindre orter. För det femte behandlas några frågor om fusion mellan
banker och om möjligheten för ett bankaktiebolag att använda ordet
“sparbank” i sin firma. Slutligen tas i denna del upp dels en fråga om
bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag, dels en fråga om redo-
visning av omsättningstillgångar i en bank.

1 propositionen ingår vidare förslag till en helt ny lag om kreditmark-
nadsbolag. Lagen innehåller enhetliga regler för sådana kreditinstitut,
vars verksamhet i dag regleras av lagen (1963:76) om kreditaktiebolag
eller lagen (1988:606) om finansbolag. De företag som omfattas av den
nya lagen benämns kreditmarknadsbolag. För dessa bolags verksamhet
föreslås vissa rörelseregler såsom t.ex. bestämmelser om aktieförvärv,
enhandsengagemang och kreditjäv. Sanktionssystemet för dessa institut
är utformat i anslutning till vad som gäller för andra institut under
Finansinspektionens tillsyn. Slutligen förstärks Finansinspektionens
möjligheter till insyn i och tillsyn över koncerner där banker och andra
kreditinstitut ingår. Överklaganden av inspektionens beslut föreslås i
samtliga tall ske till kammarrätten.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. Avsikten är att ikraftträdandet beträffande flertalet lagänd-
ringar skall ske den dag EES-avtalet blir gällande, dvs. tidigast den
1 januari 1993.

Prop. 1992/93:89

1 Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)'
dels att nuvarande 9 kap. skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap., 2 kap. 1 och 9 §§, 3 kap. 1 och 14 §§, 4 kap. 1, 3,
4, 10 och 12 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. samt 8 kap. 5 § skall ha följande
lydelse,

dels att det i lagen skall föras in fyra nya paragrafer, 2 kap. 2, 3 och
3 a §§ samt 5 kap. 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om den rörelse som en bank får
driva samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser. Bestäm-
melser om hur en bank bildas och om dess organisation m.m. finns i
bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och före-
ningsbankslagen (1987:620).

Med bank förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbank och förenings-
bank (central föreningsbank och lokal föreningsbank).

Med en banks stadgar förstås i denna lag bolagsordning för bank-
aktiebolag, reglemente för sparbank och stadgar för föreningsbank.

För utländska bankföretags
verksamhet genom filial i Sverige
gäller bestämmelserna i denna lag
i tillämpliga delar och i övrigt
lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m.

Denna lag gäller inte för verk-
samhet som bedrivs av Sveriges
riksbank.

Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning
från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder.

Bankrörelse får, förutom av
Sveriges riksbank, drivas endast
av bankaktiebolag, sparbanker och
centrala föreningsbanker, som har
fått regeringens tillstånd (oktroj)
därtill.

'Senaste lydelse av 9 kap. 1 § 1991:1018
9 kap. 2 § 1991:1768
9 kap. 3 § 1991:1768.

Bankrörelse får, efter tillstånd
(oktroj) av regeringen, drivas av
bankaktiebolag, sparbanker och
centrala föreningsbanker. Vidare
får bankrörelse drivas av ut-
ländska banlföretag under de
förutsättningar som anges i 4 och
5 §§•

Prop. 1992/93:89

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Utan hinder av andra stycket får postverket för sin postgirorörelse
hålla konton för allmänheten.

3 §2

En bank skall stå under tillsyn
av Finansinspektionen och vara
registrerad där.

I denna lag avses med

1. EES: Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,

2. kvalificerat innehav:
ett direkt eller indirekt ägande i
ett företag, om innehavet repre-
senterar tio procent eller mer av
kapitalet eller av samtliga röster
eller annars möjliggör ett väsent-
ligt inflytande över ledningen av
företaget,

3. filial: ett avdelningskontor
med självständig förvaltning; om
ett utländskt banlföretag etablerar
sig i Sverige enligt 4 § första
stycket 1 eller 5 § 1, skall etable-
ringen anses som en enda filial,
även om flera driftställen inrättas.

Om Finansinspektionens tillsyn
över vissa stiftelser finns bestäm-
melser i 7 kap. 17 §.

4 §3

Ett utländskt bankföretag får

1. efter tillstånd av regeringen
driva bankrörelse från avdelnings-
kontor med självständig förvalt-
ning (filial) eller

2. efter anmälan till Finans-
inspektionen driva verksamhet,
som huvudsakligen avser represen-
tation och förmedling av bank-
tjänster, från kontor eller annat
fast driftställe (represen tations-
kontor).

En bank får efter tillstånd av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
inrätta filial i utlandet.

Tillstånd till filialetablering
enligt första stycket 1 och andra

Ett utländskt bankföretag får

1. efter tillstånd av regeringen
eller, efter regeringens bemyndig-
ande, Finansinspektionen driva
bankrörelse från filial eller

2. efter anmälan till Finans-
inspektionen driva verksamhet,
som huvudsakligen avser represen-
tation och förmedling av bank-
tjänster, från kontor eller annat
fest driftställe (represen tations-
kontor).

Tillstånd till filialetablering
enligt första stycket 1 skall lämnas

2Senaste lydelse 1991:1768.

3Senaste lydelse 1992:161.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

stycket skall lämnas om den plane-
rade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund bank-
verksamhet. Bestämmelser om en
banks förvärv av aktier eller an-
delar i utländska bankföretag finns
i 2 kap. 6 § första stycket.

För utländska bankers verksam-
het genom filial i Sverige gäller
bestämmelserna i denna lag i
tillämpliga delar. 1 övrigt gäller
för sådana företag lagen
(1992:160) ont utländska filialer
m.m.

om den planerade rörelsen kan
antas komma att uppfylla kraven
på en sund bankverksamhet.

Tillstånd får inte vägras på den
grunden att det inte behövs någon
ytterligare bank.

Ingen annan än bank, Sveriges
riksbank, Sveriges allmänna hvpo-
teksbank och sådant banlföretag
som avses i 4 § får i sin firma
eller i övrigt vid beteckning av
affärsrörelse använda ordet bank.

Sammanslutning eller annan
juridisk person med nära anknyt-
ning till företag som avses i första
stycket får dock, efter tillstånd av
Finansinspektionen, använda ordet
bank i sin firma.

§4

Tillstånd som sägs i 4 § behövs
inte för banlföretag, som har säte
i ett land inom EES och som i det
landet (hemlandet) har tillstånd att
driva bankrörelse. Ett sådant
företag får

1. driva bankrörelse från filial i
Sverige med början två månader
efter det att Finansinspektionen
frän en behörig myndighet i före-
tagets hemland mottagit en under-
rättelse med sådant innehåll som
anges i 7 §,

2. driva bankverksamhet genom
att från sitt hemland erbjuda och
tillhandahålla tjänster med början
så snart Finansinspektionen från
en behörig myndighet i företagets
hemland mottagit en underrättelse
med sådant innehåll som anges i

4Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Enskildas förhållanden till bank
får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället bestämmelserna
i sekretesslagen (1980:100).

Ett bankaktiebolag får efter
tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen inrätta filial i
utlandet. Sådant tillstånd skall
lämnas om den planerade rörelsen
kan antas komma att uppfylla kra-
ven på en sund bankverksamhet.

7§

Om ett bankaktiebolag får tillstånd
enligt 6 § till filialetablering i ett
land inom EES, skall Finans-
inspektionen underrätta behörig
myndighet i det land där filialen
skall inrättas. Underrättelsen skall
innehålla

1. en plan för den tilltänkta
filialverksamheten, med uppgift om
filialens organisation,

2. en förklaring att den plane-
rade verksamheten omfattas av
bankens oktroj,

3. uppgift om inlåningsgaranti
som gäller för insättare i banken,

4. uppgift om filialens adress
och ansvariga ledning,

5. uppgift om bankens kapital-
bas och kapitaltäckningsgrad.

Om något förhållande som avses
i första stycket 1-4 har ändrats
efter det att filialen inrättats, skall
Finansinspektionen genast under-
rätta behörig myndighet i det land
där filialen finns.

Ett bankaktiebolag som önskar
driva verksamhet i ett annat land
inom EES, genom att erbjuda och
tillhandahålla tjänster utan att
inrätta filial där, skall innan verk-
samheten inleds underrätta
Finansinspektionen om sin avsikt.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Inspektionen skall till behörig
myndighet i det land där verksam-
heten skall utövas överlämna
underrättelsen tillsammans med en
förklaring att den planerade verk-
samheten omfattas av bankens
oktroj.

9§

Ingen annan än bank, Sveriges
riksbank, Sveriges allmänna hypo-
teksbank och sådant bankföretag
som avses i 4 eller 5 § får i sin
firma eller i övrigt vid beteckning
av affärsrörelse använda ordet
bank.

En sammanslutning eller annan
juridisk person med nära anknyt-
ning till företag som avses i första
stycket får dock, efter tillstånd av
Finansinspektionen, använda ordet
bank i sin firma.

10 §

Enskildas förhållanden till bank
får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället bestämmelserna
i sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brotts-
balken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första styck-
et. Detsamma gäller en revisor
som bryter mot förbudet i 3 kap.
14 § första stycket att lämna upp-
lysningar om en banks angelägen-
heter.

11 §

Ingår en bank i en koncern skall
bestämmelserna i denna lag om
banks rörelse och om tillsyn över
bank gälla i tillämpliga delar för
övriga företag i koncernen. Be-
gränsningarna i fråga om banks
rörelse skall avse företagen ge-
mensamt.

Första stycket gäller inte försäk-
ringsföretag och sådana dotter-
företag till försäkringsföretag som

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

inte driver någon form av finan-
siell verksamhet.

Om det finns särskilda skäl, får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
medge ytterligare undantag från
bestämmelserna i första stycket.

Koncernbidrag får ges endast
efter medgivande av Finansinspek-
tionen.

Övriga företag i koncernen skall
lämna Finansinspektionen de
upplysningar om sin verksamhet
och därmed sammanhängande
omständigheter som inspektionen
behöver för sin tillsyn över bank-
en.

2 kap.

1 §5

En bank är skyldig att ta emot
inlåning på räkning från allmän-
heten. Att en lokal föreningsbanks
rätt att bedriva inlåning är be-
gränsad följer av 1 kap. 5 § före-
n i ngs banks lagen (1987:620).

En bank får, med iakttagande av
vad som föreskrivs i detta kapitel,
bedriva

1. sådan finansieringsverksam-
het och annan finansiell verksam-
het som är förenlig med inlåning
samt

2. verksamhet som har nära
samband med inlåning eller med
verksamhet som anges i 1.

I lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse finns bestämmelser
om rätt för en bank att driva
värdepappersrörelse.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om vilken verksamhet
en bank får bedriva.

En bank är skyldig att ta emot
inlåning på räkning från allmän-
heten.

•Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

2 §

En bank får, med iakttagande av
vad som föreskrivs i detta kapitel,

1. låna upp medel, bland annat
genom att ge ut obligationer eller
andra jämförbara fordringsrätter,

2. lämna och förmedla kredit,
bland annat i form av konsument-
kredit och kredit mot panträtt i
fast egendom eller i fordringar,

3. medverka vid finansiering,
bland annat genom att förvärva
fordringar och upplåta lös egen-
dom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

5. tillhandahålla betalningsme-
del,

6. ikläda sig garantiförbindelser
och göra liknande åtaganden,

7. medverka vid värdepappers-
emissioner,

8. lämna ekonomisk rådgivning,

9. förvara värdepapper,

10. bedriva rembursverksamhet,

11. vara förvaringsinstitut för
värdepappersfonder,

12. medverka vid försäljning av
försäkringstjänster,

13. tillhandahålla inkassotjänst-
er,

14. tillhandahålla bankfacks-
tjänster,

15. driva valutahandel under de
förutsättningar som föreskrivs i
lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank,

16. driva värdepappersrörelse
under de förutsättningar som
föreskrivs i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, samt

17. lämna kreditupplysning un-
der de förutsättningar som före-
skrivs i kreditupplysningslagen
(1973:1173).

En bank får vidare driva verk-
samhet som har naturligt samband
med inlåning eller med verksamhet
som anges i första stycket 1-14.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:89

föreskrifter om vilken verksamhet
en bank får bedriva.

Om det finns särskilda skäl får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
tillåta att en bank tillhandahåller
posttjänster.

3 §

Ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet med stöd av 1
kap. 4 § 1 eller 1 kap. 5 § får
driva sådan verksamhet som anges
i 2 § endast i den mån verksam-
heten omfattas av bankföretagets
verksamhetstillstånd i det land där
företaget har sitt säte.

3 a§

Om det finns särskilda skäl får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
tillåta att en bank låter verksam-
heten bedrivas av annan än bank-
ens egen personal och i andra
lokaler än bankens egna.

9 §6

En bank skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 9 a §,
som motsvarar åtta procent av värdet av bankens placeringar, beräknat
enligt 10 § (kapitalkrav). För en central föreningsbank med anslutna
lokala föreningsbanker bestäms kapitalbasen och kapitalkravet gemen-

samt.

Utöver bestämmelsen i första
sycket gäller att en banks kapital-
bas inte får understiga det belopp
som enligt 1 kap. 2 § tredje styc-
ket bankaktiebolagslagen
(1987:618), 2 kap. 2 § andra
stycket sparbankslagen

(1987:619) eller 1 kap. 4 § tredje
stycket föreningsbankslagen

(1987:620) krävdes när rörelsen
påbörjades.

'Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

3 kap.

1 §7

En bank skall ha minst två revisorer. Revisorerna väljs av stämman, om
det inte föreskrivs i stadgarna att en eller flera av dem, dock inte alla,
skall utses på annat sätt.

En revisors uppdrag gäller för den tid som anges i stadgarna. Om
uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall tiden bestämmas så att upp-
draget upphör vid slutet av den ordinarie stämma på vilken revisorsval
skall förättas.

Stämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmelserna
i denna lag, bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen
(1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620) om revisorer gäller i
tillämpliga delar om revisorssuppleanter.

I 7 kap. 3 § finns bestämmel-
ser om skyldighet för Finans-
inspektionen att, utom i fråga om
lokala föreningsbanker, utse en
eller flera revisorer.

14 §

Revisorerna får inte lämna upplysningar till en enskild aktieägare,
huvudman, medlem eller utomstående om sådana angelägenheter som de

har fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppdrag, om det kan
vara till nackdel för banken.

I 1 kap. 6 § föreskrivs att en-
skildas förhållanden till bank inte

I 1 kap. 10 § föreskrivs att
enskildas förhållanden till bank

obehörigen får röjas. inte obehörigen får röjas.

Revisorerna är skyldiga att

1. till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det
inte skulle vara till väsentlig nackdel för banken eller till nämnvärd

olägenhet för enskild,

2. till medrevisor, granskare som avses i 15 §, ny revisor och, om

banken har försatts i konkurs, konkursförvaltare lämna erforderliga

upplysningar om bankens angelägenheter, samt

3. på begäran lämna upplysningar om bankems angelägenheter till
undersökningsledaren under förundersökning i brottmål.

4 kap.

1 §8

Kalenderår är räkenskapsår, om inte annat följer av 12 § andra stycket

'Senaste lydelse 1991:1768.

8Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

bokföringslagen (1976:125). För varje räkenskapsår skall årsredovisning
avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltnings-
berättelse.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i
årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i den

lagen, föreskrifterna i detta kapitel.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får utfärda närmare
föreskrifter om bankernas löpande
bokföring, årsbokslut och årsredo-
visning. Föreskrifterna får avvika
från bokföringslagen om särskilda
skäl föreligger. Föreskrifterna
skall utformas så att de främjar en
klar och rättvisande redovisning
av bankens resultat och ställning.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får utfärda närmare
föreskrifter om

1. bankernas löpande bokföring,
årsbokslut och årsredovisning, och

2. axfattningen och innehållet i
den redovisning som enligt be-
stämmelserna i 11-14 §§ lagen
(1992:160) om utländska filialer
m.m. skall lämnas för verksamhet
i filial till utländskt banlföretag.

Föreskrifter som utfärdas med
stöd av tredje stycket får avvika
från bokföringslagen om det finns
särskilda skäl. Föreskrifterna skall

utformas så att de främjar en klar
och rättvisande redovisning av
bankens resultat och ställning.

Årsredovisningen för en central föreningsbank skall innehålla en
sammanställning av de egna och de anslutna lokala föreningsbankemas
resultaträkningar och balansräkningar.

3 §9

Minst en månad före ordinarie stämma, i en sparbank dock senast den
31 mars, skall årsredovisningshandlingama för det förflutna räkenskaps-
året lämnas till revisorerna.

/ 7 kap. 6 § finns föreskrifter om
skyldigheten att sända in redo-
visningshandlingarna och revi-
sionsberättelsen till Finansinspek-
tionen.

Hos en lokalföreningsbank skall,
taträkningen och balansräkningen blivit fastställda, avskrifter av års-
redovisning och revisionsberättelse hållas tillgängliga hos banken för
alla som är intresserade.

När resultaträkningen och
balansräkningen blivit fastställda,
skall avskrifter av årsredovis-
ningen och revisionsberättelsen
sändas in till Finansinspektionen
så snart det kan ske. För en lokal
föreningsbank gäller dock en
sådan skyldighet endast om in-
spektionen begär det.

senast en månad efter det att resul-

På avskrift av årsredovisningen som sänds in till Finansinspektionen

9Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

eller hålls tillgänglig enligt tredje stycket skall en styrelseledamot
tecknabevis om att resultaträkningen och balansräkningen har fastställts.
Uppgift skall också lämnas om festställelsedagen. Beviset skall även
innehålla uppgift om stämmans beslut beträffande bankens vinst eller
förlust.

4 §10

Utöver vad som föreskrivs i
14 § bokförings lagen (1976:125)
gäller följande vid värdering av en
banks omsättningstillgångar:

1. Räntebärande obligationer
som omfattas av 2 kap. 10 § första
stycket A 2 och B 1 får tas upp till
ett välde (medeltalsvärde) som
grundas på ett medeltal av emis-
sionsräntorna under de senaste tio
åren på obligationer som utfärdats
av Konungariket Sveriges Stads-
hypotekskassa, Svensk Bostads-
finansiering Aktiebolag BOFAB
och Sparbankernas Intecknings-
aktiebolag Spintab och som avser
kreditgivning för nyproduktion av
bostäder eller, i den mån bostads-
lån enligt statliga bestämmelser
lämnas, för annat byggande.
Medeltalet fastställs av Finans-
inspektionen. Obligationer får
dock inte tas upp över anskaff-
ningsvärdet.

2. Omsättningstillgång i övrigt
får tas upp över anskaff-
ningsvärdet, om förutsättningarna
enligt 14 § fjärde stycket bok-
föringslagen är uppfyllda och
Finansinspektionen ger tillstånd
till det.

Vid värdering av en banks om-
sättningstillgångar gäller att be-
stämmelsen i 14 § fjärde stycket
bokföringslagen (1976:125) får
tillämpas endast efter tillstånd av
Finansinspektionen.

10 §

1 en moderbank skall, utöver årsredovisning för moderbanken, för vaije
räkenskapsår avges en koncernredovisning bestående av koncern-
resultaträkning och koncembalansräkning. Redovisningen skall hänföra
sig till balansdagen för moderbanken.

Bestämmelserna i 2 § andra Bestämmelserna i 2 § andra
stycket och 3 § skall tillämpas på stycket och 3 § skall tillämpas på
koncernredovisningen. koncernredovisningen och, i

10Scnaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

tillämpliga delar, på koncernrevi-
sionsberättelsen .

12 §“

Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall
minst en gång under vaije räkenskapsår som omfattar mer än tio måna-
der avge en särskild redovisning (delårsrapport). Rapporterna skall avse
bankens verksamhet från räkenskapsårets böljan. Minst en rapport skall
omfatta en period av minst hälften och högst två tredjedelar av räken-

skapsåret.

Delårsrapportema avges av
styrelsen eller, om styrelsen be-
stämmer det, av verkställande
direktören. Rapporterna skall
hållas tillgängliga hos banken för
envar och genast sändas till de
aktieägare, huvudmän eller med-
lemmar som begär det. Om skyl-
digheten att sända in delårs-
rapport till Finansinspektionen
finns det föreskrifter i 7 kap. 6 §

Delårsrapportema avges av
styrelsen eller, om styrelsen be-
stämmer det, av verkställande
direktören. Rapporterna skall
hållas tillgängliga hos banken för
envar och genast sändas till de
aktieägare, huvudmän eller med-
lemmar som begär det. Delårs-
rapporterna skall i avskrift sändas
in till Finansinspektionen så snart
det kan ske.

5 kap.

9§

Har en sparbank i fall som avses i
1 eller 2 § tillfogats skada, får
Finansinspektionen låta väcka
talan mot den ersättningsskyldige,
om inte bestämmelserna i 6 och
8 §§ utgör hinder för sådan talan.

6 kap.

2 §12

En banks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor,
som är införda i bankregistret, samt från benämningar på utländska
bankföretag, som är allmänt kända i Sverige. Firman för ett bankaktie-
bolag i vilket ett utländskt bankföretag har ett bestämmande inflytande
får dock innehålla det företagets firma.

Ett bankaktiebolag som har Ett bankaktiebolag, som har
övertagit en sparbanks rörelse vid övertagit en sparbanks rörelse vid

"Senaste lydelse 1991:1768.

I2Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

ombildning enligt 8 kap. spar-
bankslagen (1987:619) eller en
föreningsbanks rörelse vid ombild-
ning enligt 11 kap. förenings-
bankslagen (1987:620) får, efter
tillstånd av Finansinspektionen,
använda ordet sparbank respektive
föreningsbank i sin firma.

För registrering av firma gäller i
lagen (1974:156).

7 kap.

Finansinspektionen skall se till
att en bank följer dels de lagar
som reglerar bankens verksamhet,
dels andra författningar såvitt de
särskilt avser banker, dels bankens
stadgar och de bestämmelser, som
med stöd därav meddelats av
bankens stämma eller styrelse.

Finansinspektionen skall även i
övrigt med uppmärksamhet följa
bankernas verksamhet för att hålla
sig underrättad om förhållanden
som kan inverka på en banks
säkerhet eller i övrigt är av be-
tydelse för en sund utveckling av
bankverksamheten.

Finansinspektionen är inte pä
grund av vad här föreskrivits
skyldig att övervaka att sådana
bestämmelser iakttas som avser
aktieägares eller medlemmars
rättigheter eller skyldigheter i
förhållande till banken eller till
någon annan aktieägare eller
medlem eller som angår bankens
inre angelägenheter.

övrigt vad som föreskrivs i firma-

Tillsyn

Hur tillsynen över banker skall
bedrivas

§13

En bank står under tillsyn av
Finansinspektionen och skall vara
registrerad där. Banken skall
lämna inspektionen de upplys-
ningar om sin verksamhet och
därmed sammanhängande om-
ständigheter som inspektionen
begär.

Inspektionen får genomföra
undersökning hos en bank när
inspektionen anser det nödvändigt.

'“Senaste lydelse 1991:1768.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

2 §14

Finansinspektionens tillsyn ut-
övas med ledning av de hand-
lingar som enligt denna lag skall
sändas in till Finansinspektionen
samt de upplysningar som in-
hämtas vid bankundersökningar
eller på något annat sätt.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om

1. vilka upplysningar som en
bank skall lämna till inspektionen,

2. förvaring och inventering av
värdehandlingar samt

3. brottsförebyggande åtgärder
hos en bank.

Bankundersökning skall genom-
föras så ofta som inspektionen
anser det nödvändigt eller när
regeringen beslutar att sådan skall
ske.

Finansinspektionen skall för
varje ban kakt i e b o lag, spar-
bank samt central före-
ningsbank förordna en eller
flera revisorer att med övriga
revisorer delta i granskningen av
styrelsens förvaltning och bankens
räkenskaper. Inspektionen får för
samma ändamål förordna revisor
för lokal fö re n i ngsba n k.

För revisor som förordnats av
Finansinspektionen skall inspek-
tionen utfärda instruktion.

Finansinspektionen får när som
helst återkalla förordnande enligt
första stycket och i stället utse ny
revisor.

Finansinspektionen får, när det
anses nödvändigt, sammankalla
bankens styrelse. Har styrelsen
inte rättat sig efter en begäran
från inspektionen om att kalla till
en extra stämma, får inspektionen
utfärda sådan kallelse.

§15

Finansinspektionen skall vid sin
tillsyn över bankerna se till att en
sund utveckling av verksamheten
främjas.

§16

En banks styrelse är skyldig att
genast låta upprätta en särskild
balansräkning, om det finns anled-
ning att anta att

1. ett bankaktiebolags eget
kapital understiger nio tiondelar
av det registrerade aktiekapitalet.

14Senaste lydelse 1991:1768.

'"Senaste lydelse 1991:1768.

16Scnaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Företrädare för Finansinspek-
tionen får närvara vid stämma och
vid sådant styrelsesammanträde
som inspektionen har samman-
kallat samt delta i överläggningar-
na.

2. en sparbank eller en central
föreningsbank med anslutna lokala
föreningsbanker inte kan uppfylla
kravet på kapitaltäckning enligt 2
kap. 9-10 §§.

Balansräkningen skall granskas
av revisorerna. Om antagandet om
bankens ställning bekräftas skall
styrelsen genast underrätta
Finansinspektionen.

5 §17

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får utfärda närmare
föreskrifter om förvaring och
inventering av värdehandlingar
samt om brottsförebyggande åtgär-
der hos en bank.

Om rätt för regeringen eller
Finansinspektionen att utfärda
föreskrifter i fråga om bokföring
och redovisning finns det bestäm-
melser i 4 kap. 1 § tredje stycket.

Finansinspektionen skall för-
ordna en eller flera revisorer att
med övriga revisorer delta i revi-
sionen av en bank. Inspektionen
får dock avstå från att förordna
revisor i en lokal föreningsbank.

Inspektionen får när som helst
återkalla ett revisorsförordnande
och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt ar-
vode för sitt arbete av banken.
Arvodets storlek bestäms av in-
spektionen.

Finansinspektionen skall utfärda
en instruktion för revisor som
förordnats av inspektionen.

6 §18

Det åligger styrelsen i en bank

1. att när som helst för den
befattningshavare hos Finans-
inspektionen, som enligt föreskrif-
ter meddelade av regeringen skall
företräda inspektionen i sådant
avseende, samt för den särskilda
undersökning regeringen kan
besluta om hålla bankens kassa
och övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning,

Finansinspektionen får, när det
anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i en bank. Om styrelsen
inte har rättat sig efter en be-
gäran från inspektionen om att
kalla till extra stämma, får inspek-
tionen utfärda en sådan kallelse.

17Senaste lydelse 1991:1768.

l8Scnaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

2. att genast efter varje månads
slut, enligt de formulär som fast-
ställs av inspektionen, upprätta
och till inspektionen sända in en
översikt, som utvisar bankens
tillgångar och skulder,

3. att så snart det kan ske, i
fråga om lokal föreningsbank dock
endast om inspektionen begär det,
till inspektionen sända in avskrift
av styrelsens årsredovisningshand-
lingar och revisionsberättelse och,
i förekommande fall, koncernredo-
visningshandlingar och koncern-
revisionsberättelse med tillhörande
handlingar, samt delårsrapporter
och protokoll över förhandlingar-
na vid ordinarie stämma,

4. att dels på den tid som in-
spektionen bestämmer till inspek-
tionen sända de uppgifter som
denna anser nödvändiga för att
kunna upprätta en översikt över
resultatet av bankens verksamhet
under räkenskapsåret samt bank-
ens ställning vid årets slut, dels,
efter regeringens bestämmande,
avge ytterligare uppgifter om
bankens verksamhet och ställning,
samt

5. att även i övrigt meddela
inspektionen, eller en sådan be-
fattningshavare vid denna som
ovan sagts, alla de upplysningar
om banken som de begär.

Företrädare för inspektionen får
närvara vid stämma och vid ett
sådant styrelsesammanträde, som
inspektionen har sammankallat,
samt delta i överläggningarna.

Bankens styrelse är skyldig att
genast låta upprätta en särskild
balansräkning, om det finns anled-
ning att anta att en bank gjort
sådana förluster att

1. ett bankaktiebolags eget

19Scnaste lydelse 1991:1768.

§'9

Under en banks likvidation har
Finansinspektionen samma be-
fogenheter i fråga om likvidatorer-
na och stämman som annars till-
kommer inspektionen beträffande
styrelsen och stämman.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

kapital understiger nio tiondelar
av det registrerade aktiekapitalet,

2. en sparbank eller en central
föreningsbank med anslutna lokala
föreningsbanker inte kan uppfylla
kravet på kapitaltäckning enligt 2
kap. 9-10 §§.

Balansräkningen skall granskas
av revisorerna. Om antagandet om
bankens förluster bekräftas skall
styrelsen genast underrätta
Finansinspektionen.

Om styrelsen eller stämman har
fattat ett beslut som avviker från
sådan lag eller författning som
avses i 1 § första stycket eller från
bankens stadgar, får Finansinspek-
tionen förbjuda verkställighet av
beslutet. Har beslutet gått i verk-
ställighet får inspektionen före-
lägga styrelsen att göra rättelse
där så kan ske samt att fullgöra
vad som åligger styrelsen. Ett
sådant föreläggande får dock inte
meddelas i fråga om sådana före-
skrifter i lag, som det är straffbart
att överträda.

Om avvikelsen enligt första
stycket är av allvarlig beskaffen-
het, skall inspektionen göra an-
mälan om detta till regeringen,
som kan förklara oktrojen för-
verkad.

Särskilt om tillsynen över filialer
till utländska bankföretag
hemmahörande inom EES

§20

Finansinspektionen skall i sam-
arbete med behörig hemlands-
myndighet utöva tillsyn över att
likviditeten är tillfredsställande i
en här inrättad filial till utländskt
bankföretag hemmahörande inom
EES.

Efter anmälan till Finansinspek-
tionen kan en behörig myndighet i
ett annat land inom EES företa
undersökning hos en här i landet
inrättad filial till banlföretag
hemmahörande i det andra land-
et.

9 §21

zlve/i om sådan avvikelse som
avses i 8 § första stycket inte har
skett, får Finansinspektionen med-
dela de erinringar i fråga om

Finansinspektionen skall, med
avseende på utländskt banlföretag
hemmahörande inom EES, vilket
driver verksamhet här i landet

•^Senaste lydelse 1991:1768.

"'Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

verksamheten i en bank, som
inspektionen finner påkallade.

Om verksamheten i en bank till
följd av allvarliga missför-
hållanden i bankens ledning kan
befaras komma att bli till skada
för det allmänna, får inspektionen
förelägga bankens styrelse att
vidta erforderliga åtgärder. Om
styrelsen inte rättar sig efter ett
sådant föreläggande tillämpas 8 §
andra stycket.

från filial eller genom direkt till-
handahållande av tjänster, lämna
de uppgifter till behörig myndig-
het i bankens hemland som denna
myndighet behöver för sin tillsyn
över banken.

9 a

Om ett utländskt banlföretag
genom en filial eller i övrigt här i
landet handlar på ett sätt som
strider mot lag eller annan författ-
ning och inte följer Finansinspek-
tionens föreläggande med an-
modan om rättelse, skall inspek-
tionen anmäla detta till tillsyns-
myndigheten i det land där banken
har sitt huvudkontor. Anmälan
skall också göras till regeringen,
som kan återkalla ett tillstånd att
driva bankrörelse här i landet.

Har en sparbank i fall som
avses i 5 kap. 1 eller 2 § tillfogats
skada, får Finansinspektionen låta
väcka talan mot den ersättnings-
skyldige, om inte bestämmelserna i
5 kap. 6 och 8 §§ utgör hinder för
sådan talan.

Ågarprövning

S23

Ett direkt eller indirekt förvärv
av aktier i ett bankaktiebolag, som
medför att förvärvarens samman-
lagda innehav utgör ett kvalifice-
rat innehav, får ske bara efter
tillstånd av Finansinspektionen.
Detsamma gäller förvärv som
innebär att ett kvalificerat innehav
ökas så att det uppgår till eller
överstiger 20, 33 eller 50 % av
aktiekapitalet eller röstetalet för
samtliga aktier eller så att banken
blir dotterföretag.

”Senaste lydelse 1991:1768.

■^Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Om oktroj har beviljats för en
bank och banken därefter inte
anmälts för registrering inom
föreskriven tid, skall regeringen
efter anmälan av Finansinspek-
tionen förklara oktrojen förverkad.
Detsamma gäller om anmälningen
för bankens registrering genom
lagakraftägande beslut avskrivits
eller avslagits.

S24

Finansinspektionen skall ge
tillstånd till förvärv enligt 10 §,
om det inte kan antas att förvärva-
ren kommer att motverka en sund
utveckling av bankens verksamhet.
Ett förvärv, som innebär att ett
icke-finansiellt företag blir moder-
företag till en bank, skall dock
tillåtas bara om det finns synner-
liga skäl.

Inspektionen får föreskriva en
viss tid inom vilken ett förvärv
skall genomföras. Ett tillstånd
enligt första stycket andra mening-
en får förenas med villkor om
skyldighet att inom viss tid avyttra
så stor del av aktieinnehavet att
banken upphör att vara dotterföre-
tag.

Finansinspektionen skall med-
dela beslut i ett ärende enligt
denna paragraf inom tre månader
från det att ansökan om tillstånd
gjordes.

Under en banks likvidation har
Finansinspektionen samma be-
fogenheter i fråga om likvidatorer-
na och stämman som annars till-
kommer inspektionen beträffande
styrelsen och stämman.

Den som avser att avyttra ett
kvalificerat innehav eller en så
stor del av ett kvalificerat innehav
att innehavet därigenom kommer
att understiga någon av de i 10 §
angivna gränserna skall under-
rätta Finansinspektionen om detta.

Har en bank försatts i konkurs,
skall Finansinspektionen förordna
ett allmänt ombud. Det allmänna
ombudet skall som konkursför-
valtare delta i konkursboets för-
valtning tillsammans med den eller
de förvaltare som utses enligt
konkurslagen (1987:672).

När ett bankaktiebolag får
kännedom om att aktier i banken
blivit föremål för ett sådant för-
värv som avses i 10 § eller för en
sådan avyttring som avses i 12 §,
skall banken snarast anmäla för-
värvet eller avyttringen till Finans-
inspektionen.

^Senaste lydelse 1991:1768.

■^Senaste lydelse 1991:1768.

26Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Det allmänna ombudet kan
beträffande medförvaltare göra en
sådan framställning som avses i 7
kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av
konkursboets förvaltning har fat-
tats, får det allmänna ombudet
delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen
om arvode till konkursförvaltare
gäller också det allmänna om-
budet.

Ett bankaktiebolag skall årligen
till Finansinspektionen anmäla
namnen på de aktieägare som har
ett kvalificerat innehav av aktier i
banken samt storleken på inne-
haven.

14 §27

Finansinspektionens beslut enligt
denna lag, bankaktiebolagslagen
(1987:618), sparbankslagen
(1987:619) och föreningsbanks-
lagen (1987:620) överklagas hos
regeringen. Inspektionens beslut
får verkställas utan hinder av att
det överklagats, om inte rege-
ringen förordnar något annat.

Om överklagande av beslut i
vissa fall finns bestämmelser i 18
§, 8 kap. 8 § och 9 kap. 3 § sista
stycket.

Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier utövar eller kan
antas komma att utöva sitt in-
flytande på ett sätt som motverkar
en sund utveckling av verksam-
heten i banken, får Finansinspek-
tionen besluta att aktierna inte får
företrädas vid bolagsstämman.

Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier har underlåtit
att ansöka om tillstånd till ett
förvärv som avses i 10 § eller har
förvärvat aktier i strid med inspek-
tionens beslut, får inspektionen
besluta att aktierna inte får före-
trädas vid bolagsstämman eller att
röster avgivna för sådana aktier
skall vara ogiltiga.

Finansinspektionen får också
förelägga en aktieägare som sägs i
första och andra styckena att
avyttra så stor del av aktierna att
innehavet därefter inte är kvali-
ficerat.

■7Scnaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Bankaktiebolagen, sparbankerna
och de centrala föreningsbankerna

samt utländska banker med filial
här i landet skall med årliga av-
gifter bekosta Finansinspektionens
verksamhet enligt de närmare
föreskrifter som regeringen med-
delar.

Varje bank skall, med belopp
som Finansinspektionen bestäm-
mer, utge ersättning till revisor
som har förordnats enligt 3 §. Ett
bankaktiebolag skall, med belopp
som regeringen bestämmer, även
utge ersättning till offentlig leda-
mot enligt 7 kap. 1 § bankaktie-
bolagslagen (1987:618) samt till
person som avses i 7 kap. 8 §
första stycket andra meningen
samma lag.

Föreslagen lydelse

Ingripanden mot banker

Prop. 1992/93:89

Om en svensk bank har fattat ett
beslut som strider mot denna lag

eller någon annan författning som
reglerar bankens verksamhet, mot
föreskrift som meddelats med stöd
av sådan författning eller mot
bolagsordningen, får Finans-
inspektionen förbjuda verkställig-
het av beslutet. Har beslutet redan
verkställts får inspektionen före-
lägga banken att göra rättelse om
det är möjligt.

16 §29

Den som är ledamot eller supp-
leant i styrelsen för Finansinspek-
tionen eller befattningshavare där
får inte ingå i styrelsen för en
bank eller vara anställd i en bank.
Inte heller får en sådan person
äga aktier i ett bankaktiebolag
eller vara huvudman i en spar-
bank.

28Senaste lydelse 1991:1768.

29Senaste lydelse 1991:1768.

En svensk banks oktroj skall
återkallas av Finansinspektionen
om

1. banken inte har anmälts för
registrering inom föreskriven tid
eller anmälan har avskrivits eller
avslagits genom ett beslut som har
vunnit laga kraft,

2. banken inte inom ett år efter
registrering har börjat driva bank-
rörelse, eller banken dessförinnan
förklarat sig avstå från oktrojen,

3. banken har överlåtit hela sin
rörelse,

4. banken under en samman-
hängande tid av ett år inte drivit
bankrörelse,

5. banken genom att överträda
en bestämmelse som avses i 15 §
eller på annat sätt visat sig olämp-
lig att utöva sådan verksamhet
som oktrojen avser, eller

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Regeringen får meddela sär-
skilda bestämmelser om beviljande
av kredit till sådan person som
avses i första stycket.

6. bankens kapitalbas under-
stiger det minsta belopp som krävs
enligt 2 kap. 9 § andra stycket och
bristen inte har täckts inom tre
månader från det att den blev
känd för banken.

Om det är tillräckligt får inspek-
tionen i de fall som anges i första
stycket 4 och 5 i stället för att
återkalla oktrojen meddela var-
ning. I fall som avses i första
stycket 6 får inspektionen medge
förlängd tid för täckande av bris-
ten, om det finns särskilda skäl.

Om oktrojen återkallas får in-
spektionen besluta hur avveck-
lingen av rörelsen skall ske.

Ett beslut om återkallelse får
förenas med förbud att fortsätta
verksamheten.

n §*>

Om en pensionsstiftelse eller en
personalstiftelse hör till en bank
och stiftelsens förmögenhet huvud-
sakligen härrör från medel som
tillskjutits av banken, skall Finans-
inspektionen se till att stiftelsens
tillgångar är placerade på ett sätt
som bereder skälig säkerhet. Där-
vid skall stiftelsens ändamål beak-
tas och hänsyn tas till vad som
föreskrivs i denna lag om place-
ring av en banks medel. Har
stiftelsens tillgångar inte placerats
på ett tillfredsställande sätt, får
inspektionen förelägga stiftelsen
att vidta rättelse.

Den som företräder stiftelsen
skall på Finansinspektionens be-
gäran hålla stiftelsens kassa och
övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handl-
ingar tillgängliga för granskning.
Han skall även lämna inspektionen
alla de upplysningar rörande
stiftelsen som inspektionen begär.

■^Senaste lydelse 1991:1768.

Har Finansinspektionen av en
behörig myndighet i ett annat land
inom EES underrättats om att en
svensk bank överträtt föreskrifter
som i det landet gäller för banken,
får inspektionen vidta de i 15 och
16 §§ angivna åtgärderna mot
banken, om någon omständighet
motsvarande vad som där sägs
föreligger. Inspektionen skall
underrätta den behöriga myndig-
heten i det andra landet om vilka
åtgärder som vidtas.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Om någon tar emot inlåning på
räkning från allmänheten utan att
ha tillstånd till det, skall Finans-
inspektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

Är det osäkert om verksamheten
omfattar inlåning enligt första
stycket, får inspektionen förelägga
den som driver verksamheten att
lämna de upplysningar som
behövs för att bedöma om verk-
samheten omfattar sådan inlåning.

Förelägganden enligt första och
andra styckena får förenas med
vite.

Ett föreläggande enligt denna
paragraf får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för ett
sådant företags räkning.

Ett beslut enligt denna paragraf
får överklagas hos kammarrätten.

Särskilda bestämmelser om in-
gripanden mot utländska bank-
företag

§31

Om ett banlföretag, som är
hemmahörande i ett land utanför
EES, driver bankrörelse från filial
här i landet och därvid överträder
en bestämmelse som avses i 15 §
eller på annat sätt visar sig o-
lämpligt att utöva bankverksamhet,
får Finansinspektionen återkalla
filialtillståndet eller, om det är
tillräckligt, meddela varning.

Om filialtillståndet återkallas
gäller 16 § tredje och fjärde
styckena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta
tillsynsmyndigheten i det land där
bankföretaget har sitt säte om
åtgärder som har vidtagits med
stöd av denna paragraf.

19 §

Om ett bankföretag, som är
hemmahörande i ett annat land
inom EES, driver verksamhet här i
landet från filial eller genom
direkt tillhandahållande av tjänster
och därvid överträder en bestäm-
melse som avses i 15 § eller på
annat sätt har visat sig olämpligt
att utöva sådan verksamhet, får

■'Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Finansinspektionen förelägga
hankföretaget att göra rättelse.

Om hankföretaget inte följer
föreläggandet, skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i
företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får
inspektionen förbjuda banlföre-
taget att göra nya åtaganden här i
landet. Innan förbud meddelas
skall inspektionen underrätta
behörig myndighet i bankföre-
tagets hemland. 1 brådskande fall
får inspektionen meddela förbud
utan föregående underrättelse till
hemlandsmyndigheten. Denna
skall då underrättas så snart det
kan ske.

20 §

Om ett banlföretag, som är
hemmahörande i ett annat land
inom EES och driver verksamhet
här i landet från filial eller genom
direkt tillhandahållande av tjäns-
ter, har fått sitt verksamhetstill-
stånd återkallat i hemlandet, skall
Finansinspektionen genast för-
bjuda bankföretaget att göra nya
åtaganden i Sverige.

Ingripanden mot den som saknar
tillstånd

21 §

Om någon tar emot inlåning på
räkning från allmänheten utan att
vara berättigad till det, skall
Finansinspektionen förelägga
honom att upphöra med verksam-
heten.

År det osäkert om verksamheten
omfattar inlåning, får inspektionen
förelägga den som driver verksam-
heten att lämna de upplysningar

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

om verksamheten som behövs för
att bedöma om så är fallet.

I fråga om utländska företag får
ett föreläggande enligt denna
paragraf riktas mot såväl företaget
som den som här i landet är verk-
sam för företagets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen

22 §

Bankaktiebolag, sparbanker,
centrala föreningsbanker samt
utländska banlföretag med filial
här i landet skall med ärliga av-
gifter bekosta Finansinspektionens
verksamhet enligt de närmare
föreskrifter som regeringen med-
delar.

Vite

23 §

Om Finansinspektionen meddelar
föreläggande eller förbud enligt
denna lag, får inspektionen före-
lägga vite.

Överklagande

24 §

Finansinspektionens beslut enligt 6
§ och 21 § andra stycket får inte
överklagas.

Beslut som avses i 21 § första
stycket och 8 kap. 8 § denna lag
får överklagas hos kammarrätten.
Inspektionens beslut i övrigt enligt
denna lag, bankaktiebolagslagen
(1987:618), sparbankslagen
(1987:619) och föreningsbanks-
lagen (1987:620) får överklagas
hos regeringen, om annat inte är
föreskrivet.

Inspektionen får bestämma att
ett beslut om förbud, föreläggande
eller återkallelse skall gälla
omedelbart.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §

Har regeringen i ett ärende om
oktroj inte fattat beslut inom sex
månader efter det att ansökan
gavs in, får sökanden begära
förklaring av kammarrätten att
ärendet onödigt uppehålls. Om
regeringen inte har meddelat
beslut inom sex månader efter det
att en sådan förklaring avgetts,
skall det anses som att ansök-
ningen har avslagits.

Om Finansinspektionen inte har
överlämnat underrättelse som
avses i 1 kap. 7 § första stycket
till behörig myndighet i utlandet
inom tre månader efter det att
ansökan gavs in, får sökanden
begära förklaring av kammar-
rätten att ärendet onödigt uppe-
hålls. Om underrättelse inte har
överlämnats inom tre månader
efter det att en sådan förklaring
avgetts, skall det anses som att
ansökan avslagits.

Särskilda bestämmelser

26 §

När en bank har försatts i kon-
kurs, skall Finansinspektionen
förordna ett allmänt ombud. Det
allmänna ombudet skall som kon-
kursförvaltare delta i konkursboets
förvaltning tillsammans med den
eller de förvaltare som utses enligt
konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan
beträffande medförvaltare göra en
sådan framställning som avses i 7
kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av
konkursboets förvaltning har fat-
tats, får det allmänna ombudet
delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen
om arvode till konkursförvaltare
gäller också det allmänna om-
budet.

Prop. 1992/93:89

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

27 §

Regeringen får meddela sär-
skilda bestämmelser om beviljande
av kredit till sådan person som
avses i första stycket.

28 §

Den som företräder stiftelsen
skall på Finansinspektionens be-
gäran hålla stiftelsens kassa och
övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning. Han
skall även lämna inspektionen alla
de upplysningar om stiftelsen som
inspektionen begär.

8 kap.

5 §32

Finansinspektionen skall genast skriftligen underrätta banken när inspek-
tionen

-Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

1. nedsatt aktiekapitalet enligt 4 kap. 14 § andra stycket bankaktie-
bolagslagen (1987:618),

2. förklarat beslut om nedsättning av aktiekapitalet förfallet enligt 6
kap. 7 § tredje stycket bankaktiebolagslagen,

3. förklarat fråga om fusion förläilen enligt 11 kap. 6 § tredje stycket

bankaktiebolagslagen, 7 kap. 7 § tredje stycket sparbankslagen

(1987:619) eller 10 kap. 5 § tredje stycket föreningsbankslagen
(1987:620),

4. förelagt eller dömt ut vite 4. förelagt vite enligt denna lag,
enligt 9 kap. 3 § denna lag, eller eller

5. förklarat fråga om en sparbanks eller en föreningsbanks ombildning
till bankaktiebolag förfallen enligt 8 kap. 8 § sparbankslagen respektive
11 kap. 9 § föreningsbankslagen.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om banker som beviljats oktroj före lagens ikraftträdande
gäller vid tillämpning av 2 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 §
första stycket 6

a) att kapitalbasen för ett bankaktiebolag inte får understiga ett belopp
som vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar fem miljoner ecu,

b) att kapitalbasen för en sparbank inte får understiga ett belopp som
vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar en miljon ecu,

c) att kapitalbasen för en föreningsbank jämte anslutna lokala före-
ningsbanker inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten för ikraft-
trädandet motsvarar fem miljoner ecu.

3. En sparbank som beviljats oktroj före lagens ikraftträdande får,
under de förutsättningar som anges i denna punkt, fortsätta att driva
bankrörelse, även om sparbankens kapitalbas vid ikraftträdandet uppgår
till lägre belopp än motsvarande en miljon ecu. I sådant fäll gäller vid
tillämpning av 2 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 § första stycket 6
att sparbankens kapitalbas inte efter lagens ikraftträdande får understiga
det högsta belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När
kapitalbasen uppnått ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet
motsvarat en miljon ecu gäller bestämmelserna i punkt 2.

2 Förslag till

Lag om kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Definitioner

1 § I denna lag avses med

1. finansieringsverksamhet: näringsverksamhet som har till ändamål att
lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter
eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller
upplåta lös egendom till nyttjande,

2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd
enligt denna lag att driva finansieringsverksamhet,

3. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om
innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga
röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av
företaget,

4. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett
utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 2 kap. 8-10 §§, skall
etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas,

5. kreditinstitut: ett institut i vars verksamhet ingår att från allmänheten
låna medel och att bevilja krediter för egen räkning,

6. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut men vars
huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att
driva valutahandel eller värdepappersrörelse eller att utföra en eller flera
av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11,

7. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Tillståndsplikt

2 § Finansieringsverksamhet får, med de undantag som anges i 3 § samt

2 kap. 9 och 10 §§, drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen.

Tillstånd kan ges till svenska aktiebolag och utländska kreditinstitut.

För utländska kreditinstituts verksamhet genom filial i Sverige gäller
bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m.

3 § Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten

1. drivs av statlig eller kommunal myndighet,

2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,

3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma
koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte
anskaffas från allmänheten,

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

Prop. 1992/93:89

4. tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare Prop. 1992/93:89
med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte

anskaffas från allmänheten,

5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett
självständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,

6. utgör sådan verksamhet som avses i 1 § lagen (1949:722) om
pantlånerörelse, eller

7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen
enligt annan lag.

Nära samband, som avses i 3, skall anses föreligga om företagen leds
av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av
företagens verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller
indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.

Sundhetskrav

4 § Ett kreditmarknadsbolags verksamhet skall bedrivas så att allmän-
hetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt så att
verksamheten kan anses sund.

Sekretess

5 § Enskildas förhållanden till kreditmarknadsbolag får inte obehörigen
röjas.

1 det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Kreditmarknadsbolag

1 § Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag

får meddelas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan
författning,

2. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund verksamhet, och

3. bolaget uppfyller de villkor i övrigt som anges i denna lag.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs något
ytterligare finansieringsföretag.

2 § Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats i
aktiebolagsregistret. Om en sådan ansökan har gjorts inom sex månader
från stiftelseurkundens undertecknande, räknas den i 2 kap. 9 § första
stycket aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivna tiden från tillstånds-
beslutet.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Prop. 1992/93:89
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall innehålla.

3 § Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall godkännas av
Finansinspektionen i samband med att bolaget får tillstånd att driva
fi nansieringsverksamhet.

Ett beslut om ändring av bolagsordningen får inte registreras innan det
har godkänts av inspektionen.

4 § Ett kreditmarknadsbolag skall när verksamheten påböijas ha ett
bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 1 §
motsvarar minst fem miljoner ecu. I 11 kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385) finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital.

Om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår
till högst etthundra miljoner kronor, får Finansinspektionen medge att
bolaget har lägre bundet eget kapital än som anges i första stycket, dock
lägst motsvarande en miljon ecu. I nettovärdet skall inte räknas in värdet
av tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i 1 kap. 3 §
första stycket.

5 § Ett kreditmarknadsbolag skall ha en styrelse med minst fem
ledamöter. Bolaget skall ha en verkställande direktör.

6 § I ett kreditmarknadsbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd
revisor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.

7 § För kreditmarknadsbolag gäller vad som är föreskrivet om aktie-
bolag i allmänhet, om inte annat följer av denna lag.

Den som är revisor i ett kreditmarknadsbolag får inte stå i skuld till
eller ha annan ekonomisk förpliktelse mot bolaget.

Utländska företag

8 § Tillstånd för ett utländskt kreditinstitut att driva finansieringsverk-
samhet från filial här i landet får meddelas endast om

1. institutet i det land där det har sitt säte (hemlandet) driver finansie-
ringsverksamhet och där står under tillsyn av behörig myndighet, och

2. verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på
en sund verksamhet.

Tillstånd till filialetablering får inte vägras på den grunden att det inte
behövs något ytterligare finansieringsföretag.

9 § Tillstånd som sägs i 8 § behövs inte för ett kreditinstitut som har
sitt hemland inom EES och som i det landet har tillstånd att driva
finansieringsverksamhet. Ett sådant institut får

1. driva verksamhet från filial i Sverige med böljan två månader efter Prop. 1992/93:89
det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland

mottagit en underrättelse med sådant innehåll som anges i 12 §,

2. driva finansieringsverksamhet genom att från sitt hemland erbjuda
och tillhandahålla tjänster med början så snart Finansinspektionen från en
behörig myndighet i institutets hemland mottagit en underrättelse med
sådant innehåll som anges i 13 §.

10 § Vad som sägs i 9 § om ett utländskt kreditinstitut gäller även
utländskt finansiellt institut, som har säte inom EES, och dess dotterföre-
tag, om institutet är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ägs gemen-
samt av två eller flera kreditinstitut och uppfyller samtliga följande
villkor.

1. Det eller de kreditinstitut som äger det finansiella institutet skall
vara auktoriserade som kreditinstitut i det EES-land vars lag gäller för
det finansiella institutet,

2. den ifrågavarande verksamheten skall bedrivas i det EES-land vars

lag gäller för det finansiella institutet,

3. kreditinstitutet eller kreditinstituten skall inneha minst 90 % av

samtliga röster i det finansiella institutet,

4. kreditinstitutet eller kreditinstituten skall tillgodose behöriga
myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och
skall ha uttäst sig att, med samtycke av hemlandets behöriga myndig-
heter, solidariskt svara för de åtaganden som det finansiella institutet
gjort, och

5. det finansiella institutet skall omfattas, särskilt med avseende på den
ifrågavarande verksamheten, av den koncembaserade tillsyn som
kreditinstitutet eller kreditinstituten är föremål för.

Att de i första stycket angivna villkoren är uppfyllda skall framgå av
underrättelse som avses i 9 §.

En sådan underrättelse som avses i 9 § 1 skall beträffande sådana
företag som avses i första stycket innehålla uppgift om den konsoliderade
kapitaltäckningsgraden för det kreditinstitut som äger företaget eller dess
moderföretag.

Kreditmarknadsbolags etablering utomlands

11 § Ett kreditmarknadsbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen
inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas om den planerade
rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

12 § Om ett kreditmarknadsbolag får tillstånd enligt 11 § till filialetable-
ring i ett land inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig
myndighet i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall
innehålla

1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om

filialens organisation,

2. en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av kredit- Prop. 1992/93:89
marknadsbolagets tillstånd,

3. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning samt

4. uppgift om kreditmarknadsbolagets kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad.

Om något förhållande som avses i föregående stycke 1-3 har ändrats
efter det att filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta
behörig myndighet i det land där filialen finns.

Gränsöverskridande verksamhet

13 § Ett kreditmarknadsbolag som önskar driva verksamhet i ett annat
land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att
inrätta filial där, skall innan verksamheten inleds underrätta Finans-
inspektionen om sin avsikt. Inspektionen skall till behörig myndighet i det
land där verksamheten skall utövas överlämna underrättelsen tillsammans
med en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bolagets
tillstånd att driva finansieringsverksamhet.

3 kap. Rörelseregler

Verksamhet

1 § Ett kreditmarknadsbolag får endast driva finansieringsverksamhet
och verksamhet som har ett naturligt samband därmed.

Kreditmarknadsbolaget får, med iakttagande av vad som föreskrivs i

detta kapitel, i sin verksamhet bland annat

1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer och andra
jämförbara fbrdringsrätter, dock ej ta emot inlåning på räkning från
allmänheten,

2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit,
kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar,

3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva
fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

5. tillhandahålla betalningsmedel,

6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,

7. lämna ekonomisk rådgivning,

8. förvara värdepapper,

9. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,

10. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,

11. tillhandahålla inkassotjänster,

12. tillhandahålla värdefackstjänster,

13. driva valutahandel under de förutsättningar som föreskrivs i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank, samt

14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i
kreditupplysningslagen (1973:1173).

2 § Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 Prop. 1992/93:89
kap. 8 eller 9 § får driva sådan verksamhet som anges i 1 § andra stycket

i den mån verksamheten omfattas av institutets verksamhetstillstånd i
hemlandet.

Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 § får driva verksamhet som
anges i 1 § andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt
företagets stadgar eller bolagsordning och endast i den mån det eller de
utländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle
ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet.

I 1 kap. 3 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse finns
bestämmelser om att verksamhet som avses i 1 kap. 3 § samma lag under
vissa förutsättningar får bedrivas av utländska kreditinstitut som driver
verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § och av finansiella institut och
dotterföretag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 §.

3 § Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall ange, förutom de
uppgifter som föreskrivs i 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385),
under vilka villkor långivning, upplåning och förvärv av egendom skall
ske.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektion-
en får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet ett kredit-
marknadsbolag får bedriva och vad dess bolagsordning skall innehålla.

5 § Ett kreditmarknadsbolag får endast efter tillstånd av Finansinspek-
tionen förvärva aktier eller andelar i ett företag, om förvärvet ingår som
ett led i organisationen av verksamheten.

6 § Ett kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller
andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet eller försäkrings-
verksamhet får sammanlagt uppgå till högst 60 % av bolagets kapitalbas.
Ett sådant innehav i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 % av
kapitalbasen.

Begränsningarna i första stycket gäller inte sådana innehav som avses

i 5 §.

Om någon av gränserna i denna paragraf efter ett förvärv kommer att
överskridas, skall innehavet avvecklas i motsvarande mån så snart det är
lämpligt.

7 § Trots bestämmelserna i 6 § får ett kreditmarknadsbolag för att
skydda en fordran dels på offentlig auktion eller på en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad
marknad eller vid exekutiv försäljning köpa aktier eller andelar som är
utmätta eller utgör säkerhet för fordringen, dels överta aktier eller
andelar som betalning för fordran, om det finns anledning att anta att
bolaget annars skulle göra en avsevärd förlust.

Aktier eller andelar som förvärvats enligt första stycket och som
medfört att någon gräns som anges i 6 § överskridits, skall avyttras så

snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust för kredit- Prop. 1992/93:89
marknadsbolaget. Om egendomen inte har avyttrats inom tre år från
förvärvet, krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.

Kreditgivning

8 § Kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan
förväntas fullgöra låneförbindelsen.

9 § Ett kreditmarknadsbolag får inte ha fordringar på samma låntagare
eller låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk
gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att bolaget inte kan
fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntagare inte kan betala sin
skuld. Detsamma gäller fordringar mot säkerhet i aktier eller förlags-
bevis, som har getts ut av samma aktiebolag eller aktiebolag som är
förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av
borgen eller annan garantiförbindelse till kreditmarknadsbolaget.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om garantiför-
bindelse som kreditmarknadsbolaget utfärdar.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla
för sådana fordringar och garantiförbindelser som avses i första och
andra styckena.

10 § I stället för bestämmelserna i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller följande för kreditmarknadsbolag.

Ett kreditmarknadsbolag får inte på andra villkor än sådana som
bolaget normalt ställer upp lämna kredit till

1. styrelseledamot,

2. person som ensam eller i förening med annan får avgöra på
styrelsen ankommande kreditärenden,

3. anställd som innehar en ledande ställning inom bolaget,

4. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst

tre procent av hela aktiekapitalet,

5. make eller sambo till person som avses under 1-4 eller

6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett
väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.

Finansinspektionen prövar om en anställd har sådan ledande ställning
som avses i andra stycket 3.

Kreditmarknadsbolagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till
sådana personer som avses i andra stycket. Bolaget skall i en förteckning
föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller företag
som avses i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndig-
ande, Finansinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som
skall antecknas i förteckningen.

Andra-fjärde styckena tillämpas på motsvarande sätt beträffande
krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av
någon som avses i andra stycket. Detsamma gäller för en fordran som

bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i andra stycket är Prop. 1992/93:89
betalningsskyldig.

4 kap. Kapitaltäckning

1 § Ett kreditmarknadsbolag skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas,
beräknad enligt 2 §, som motsvarar åtta procent av värdet av bolagets
placeringar, beräknat enligt 3 § (kapitalkrav).

Utöver bestämmelsen i första stycket gäller att ett kreditmarknads-
bolags kapitalbas inte får understiga det belopp som enligt 2 kap. 4 §
krävdes när verksamheten påbörjades.

Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått
Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påbörjades ha ett
lägre bundet eget kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om
nettovärdet av tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger
etthundra miljoner kronor ha en kapitalbas som motsvarar minst fem
miljoner ecu, beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut
om tillstånd enligt 2 kap. 1 §.

2 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra
minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Eget kapital.

B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.

C. Sjuttio procent av det belopp som svarar mot bolagets reserver till

följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år
och med rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock
sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära
kapitalet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid
understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo
procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till
förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt med-
givande av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av
Finansinspektionen räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs
i andra och tredje styckena.

Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räknas
av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller
i annan form i ett företag som driver försäkringsverksamhet eller något
slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall
dock inte göras om tillskottet uppgår till högst fem procent av företagets
egna kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av
sådana tillskott inte överstiger tio procent av bolagets egna kapital.
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som
omfattas av bestämmelserna om konsoliderat kapitalkrav i 4 §.

Prop. 1992/93:89

3 § Kapitalkravet enligt 1 § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden
som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringarna delas
in i följande grupper:

Tillgångar och åtaganden som
bankrörelselagen (1987:617).

Tillgångar och åtaganden
bankrörelselagen.

Tillgångar och åtaganden

bankrörelselagen.

som

avses

i 2 kap.

§ första stycket A

2 kap.

§ första stycket B

§ första stycket C

§ första stycket D

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

- sådana tillskott som enligt 2 § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

- sådana tillskott som avses i 2 § sista stycket sista meningen,

- de placeringar som anges i första stycket A,

- fordringar mot företag som ingår i samma koncern som kreditmark-
nadsbolaget och som omfattas av bestämmelser om konsoliderat
kapitalkrav samt

- fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma
koncern som kreditmarknadsbolaget och som omfattas av bestämmel-
ser om konsoliderat kapitalkrav.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till sammanlagt

- tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
B,

- femtio procent av summan av de placeringar som anges i första
stycket C samt

- hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund for bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar, för vilka reserver som avses i 2 § andra stycket C har
satts av, värderas till sitt bruttobokföringsvärde.

2. Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

3. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.

4. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

5. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella
belopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana
föreskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

4 § Om ett kreditmarknadsbolag har ett dotterföretag, skall vad som
föreskrivs i 1 § om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konsoliderat
kapitalkrav), om inte annat följer av tredje stycket.

Koncernens kapitalbas och placeringar skall bestämmas med tillämp- Prop. 1992/93:89
ning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385)
gäller för upprättandet av koncembalansräkningar. Även den del av
kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Redovisad
goodwill som belöper på företag som omfattas av det konsoliderade
kapitalkravet skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skall tas
upp till de värden som föreskrivs i 3 § eller, om dotterföretaget inte är
ett kreditmarknadsbolag, i annan lag.

Det konsoliderade kapitalkravet omfattar inte försäkringsföretag och
sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte driver någon form
av finansiell verksamhet.

5 kap. Tillsyn

Hur tillsynen över kreditmarknadsbolag skall bedrivas

1 § Ett kreditmarknadsbolag står under tillsyn av Finansinspektionen.
Kreditmarknadsbolaget skall lämna inspektionen de upplysningar om sin
verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspek-
tionen begär.

Inspektionen får genomföra undersökning hos ett kreditmarknadsbolag
när inspektionen anser det nödvändigt.

Inspektionen skall föra en förteckning över kreditmarknadsbolagen.

2 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela föreskrifter om

1. vilka upplysningar som ett kreditmarknadsbolag skall lämna till
inspektionen,

2. brottsförebyggande åtgärder hos ett kreditmarknadsbolag,

3. ett kreditmarknadsbolags löpande bokföring, årsbokslut och
årsredovisning samt förvaring och inventering av värdehandlingar, och
om

4. avfattningen och innehållet i den redovisning som enligt bestämmel-
serna i 11-14 §§ lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall
lämnas för verksamhet i filial till utländskt företag som driver verksamhet
enligt denna lag.

Föreskrifter som utfärdas med stöd av första stycket 4 får avvika från
bokföringslagen om det finns särskilda skäl. Föreskrifterna skall utformas
så att de främjar en klar och rättvisande redovisning av företagets resultat
och ställning.

3 § Om ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncern skall andra företag
i koncernen, även om de inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn,
lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn
över kreditmarknadsbolaget.

Ett kreditmarknadsbolag får ge koncernbidrag endast efter medgivande
av Finansinspektionen.

4 § Finansinspektionen skall vid sin tillsyn över kreditmarknadsbolagen Prop. 1992/93:89
se till att en sund utveckling av verksamheten främjas.

5 § Finansinspektionen får förordna en revisor att med övriga revisorer
delta i revisionen av ett kreditmarknadsbolag. Inspektionen får när som
helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av kreditmarknads-
bolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Finansinspektionen skall utfärda en instruktion för revisor som
förordnats av inspektionen.

6 § Finansinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i ett kreditmarknadsbolag. Om styrelsen inte har rättat sig efter
en begäran från inspektionen om att kalla till extra stämma, får inspek-
tionen utfärda en sådan kallelse.

Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid ett sådant
styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i
överläggningarna.

7 § Under ett kreditmarknadsbolags likvidation har Finansinspektionen
samma befogenheter i fråga om likvidatorema och stämman som annars
tillkommer inspektionen beträffande styrelsen och stämman.

8 § När ett kreditmarknadsbolag har försatts i konkurs, skall Finans-
inspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall
som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med
den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan
framställning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, får
det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller
också det allmänna ombudet.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska kreditinstitut m.m.
hemmahörande inom EES

9 § Finansinspektionen skall i samarbete med behörig hemlandsmyn-
dighet utöva tillsyn över att likviditeten är tillfredsställande i en här i
landet inrättad filial till utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES.

Efter anmälan till Finansinspektionen kan en behörig myndighet i ett
annat land inom EES företa undersökning hos en här i landet inrättad
filial till ett sådant kreditinstitut som anges i första stycket och till ett
sådant företag som avses i 2 kap. 10 § och som är hemmahörande i det
landet.

10 § Finansinspektionen skall, med avseende på ett utländskt kredit-
institut och utländskt finansiellt institut och dotterföretag som med stöd

av 2 kap. 9 eller 10 § driver finansieringsverksamhet från filial eller Prop. 1992/93:89
genom direkt tillhandahållande av tjänster i Sverige, lämna de uppgifter
till behörig myndighet i företagets hemland som denna myndighet
behöver för sin tillsyn över företaget.

Agarprövning

11 § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett kreditmarknadsbolag,
som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat
innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma
gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det
uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av aktiekapitalet eller
röstetalet för samtliga aktier eller så att bolaget blir dotterföretag.

12 § Finansinspektionen skall ge tillstånd till förvärv enligt 11 §, om det
inte kan antas att förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling
av kreditmarknadsbolagets verksamhet. Inspektionen får föreskriva en
viss tid inom vilken förvärvet skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ärendet inom tre månader
från det att ansökan om tillstånd gjordes.

13 § Den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor
del av ett kvalificerat innehav att innehavet därigenom kommer att
understiga någon av de i 11 § angivna gränserna skall underrätta
Finansinspektionen om detta.

14 § När ett kreditmarknadsbolag får kännedom om att aktier i bolaget
blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i 11 § eller för en sådan
avyttring som avses i 13 §, skall bolaget snarast anmäla förvärvet eller
avyttringen till Finansinspektionen.

Ett kreditmarknadsbolag skall årligen till Finansinspektionen anmäla
namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i
bolaget samt storleken på innehaven.

15 § Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan
antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund
utveckling av verksamheten i kreditmarknadsbolaget, får Finansinspek-
tionen besluta att aktierna mte får företrädas vid bolagsstämman.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 11 § eller har förvärvat
aktier i strid med inspektionens beslut, får inspektionen besluta att
aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för
sådana aktier skall vara ogiltiga.

Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i första
och andra styckena att avyttra så stor del av aktierna att innehavet
därefter inte är kvalificerat.

Aktier som omfattas av ett beslut av inspektionen enligt första, andra
eller tredje stycket skall inte medräknas när det fordras samtycke av

ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall blir Prop. 1992/93:89
giltigt eller en befogenhet skall få utövas.

Ingripanden mot kreditmarknadsbolag

16 § Om ett kreditmarknadsbolag har lättat ett beslut som strider mot
denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet,
mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot
bolagsordningen, får Finansinspektionen förbjuda verkställighet av
beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga bolaget
att göra rättelse, om det är möjligt.

17 § Ett tillstånd att driva finansieringsverksamhet som har lämnats ett
kreditmarknadsbolag skall återkallas av Finansinspektionen om

1. bolaget inte inom ett år efter beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om bolaget dessförinnan
förklarat sig avstå från tillståndet,

2. bolaget under en sammanhängande tid av ett år inte drivit sådan

rörelse som tillståndet avser,

3. bolaget genom att överträda en bestämmelse som avses i 16 § eller
på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet
avser,

4. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt

4 kap. 1 § andra eller tredje stycket och bristen inte har täckts inom tre

månader från det att den blev känd för bolaget, eller

5. bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade
aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att
den blev känd för bolaget.

Om det är tillräckligt får inspektionen i de fäll som anges i första
stycket 2 och 3 i stället för att återkalla tillståndet meddela varning. I fäll
som avses i första stycket 4 och 5 får inspektionen medge förlängd tid
för täckande av bristen, om det finns särskilda skäl.

Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av
verksamheten skall ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksam-
heten.

18 § Har Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat land
inom EES underrättats om att ett kreditmarknadsbolag överträtt föreskrif-
ter som i det landet gäller för bolaget, får inspektionen vidta de i 16 och
17 §§ angivna åtgärderna mot bolaget, om någon omständighet mot-
svarande vad som där sägs föreligger. Inspektionen skall underrätta den
behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska kreditinstitut

m.m.

19 § Om ett utländskt kreditinstitut, som är hemmahörande i ett land
utanför EES, driver verksamhet från filial i Sverige och därvid överträder

en bestämmelse som avses i 16 § eller på annat sätt visat sig olämpligt Prop. 1992/93:89
att utöva finansieringsverksamhet, får Finansinspektionen återkalla
filialtillståndet eller, om det är tillräckligt, meddela varning.

Om filialtillståndet återkallas gäller 17 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där
kreditinstitutet har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av
denna paragraf.

20 § Om ett utländskt kreditinstitut, som är hemmahörande i ett annat
land inom EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom
direkt tillhandahållande av tjänster, eller om ett sådant finansiellt institut
eller dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § överträder en bestämmelse
som avses i 16 § eller på annat sätt har visat sig olämpligt att utöva
sådan verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att göra
rättelse.

Om företaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta
behörig myndighet i företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda företaget att göra
nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i företagets hemland. I brådskande fäll får
Finansinspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till
hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

21 § Om ett kreditinstitut, som är hemmahörande i ett annat land inom
EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt
tillhandahållande av tjänster, har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat

1 hemlandet, skall Finansinspektionen genast förbjuda institutet att göra
nya åtaganden i Sverige.

Finansinspektionen skall även förbjuda ett sådant företag som avses i

2 kap. 10 § att göra nya åtaganden här i landet om utländskt kreditinsti-
tut som äger företaget eller dess moderföretag har fått sitt verksamhets-
tillstånd återkallat.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

22 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan
att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av
verksamheten skall ske.

Ar det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får
inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de
upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är
fallet.

I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf
riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för
företagets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen Prop. 1992/93:89

23 § Kreditmarknadsbolag och utländskt kreditinstitut med filial här i
landet skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Vad som nu
sagts gäller också sådana företag som avses i 2 kap. 10 § och som har
filial här i landet.

Vite

24 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt
denna lag, får inspektionen förelägga vite.

6 Kap. Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut enligt 5 kap. 6 § och 22 § andra stycket
får inte överklagas.

Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får över-
klagas hos kammarrätten.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller
återkallelse skall gälla omedelbart.

2 § Har Finansinspektionen i ett ärende om tillstånd enligt 1 kap. 2 §
inte fettat beslut inom sex månader efter det att ansökan gavs in till
inspektionen, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet
onödigt uppehålls. Om Finansinspektionen inte har meddelat beslut inom
sex månader efter det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som
att ansökningen har avslagits.

Om Finansinspektionen i ett fell som avses i 2 kap. 12 § inte har
överlämnat underrättelse till en behörig myndighet i utlandet inom tre
månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden begära förklaring av
kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om underrättelse inte har
överlämnats inom tre månader efter det att en sådan förklaring avgetts,
skall det anses som att ansökningen avslagits.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1963:76) om kreditaktiebolag och
lagen (1988:606) om finansbolag.

3. Ett företag som driver verksamhet med stöd av punkt 4 i övergångs-
bestämmelserna till lagen (1988:606) om finansbolag får fortsätta
verksamheten enligt den bestämmelsen.

4. Ett finansbolag som driver verksamhet vid lagens ikraftträdande får,
om annat inte följer av punkt 3, driva verksamheten enligt äldre
bestämmelser under ett år räknat från tidpunkten för lagens ikraftträdande
eller, om ansökan om tillstånd enligt den nya lagen getts in inom denna
tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt. Detsamma gäller för
företag som vid lagens ikraftträdande har rätt att driva verksamhet enligt
lagen om kreditaktiebolag.

5. Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver finansie- Prop. 1992/93:89
ringsverksamhet som inte fordrar tillstånd enligt lagen (1988:606) om

finansbolag får fortsätta verksamheten under ett år räknat från tidpunkten
för lagens ikraftträdande eller, om ansökan om tillstånd getts in inom
denna tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt.

6. Ett företag som driver verksamhet med stöd av punkt 4 eller 5 får
beviljas tillstånd enligt den nya lagen, även om företagets kapitalbas vid
tidpunkten för tillståndsbeslutet inte uppgår till det belopp som enligt
2 kap. 4 § krävs i bundet eget kapital vid ett kreditmarknadsbolags
påbörjande av verksamhet. I fråga om ett sådant bolag gäller dock, vid
tillämpning av 4 kap. 1 § andra stycket och den därtill svarande
återkallelseskyldigheten enligt 5 kap. 17 § första stycket 4, att bolagets
kapitalbas inte efter lagens ikraftträdande får understiga det högsta belopp
som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När kapitalbasen
motsvarar det i 2 kap. 4 § uppställda kravet på bundet eget kapital gäller
bestämmelserna i lagen.

Om ägarkontrollen över ett sådant bolag som avses i första stycket
förändras, skall bolagets kapitalbas inom tre månader från övertagandet
motsvara lägst den nivå som i fråga om bundet eget kapital krävs för
bolaget enligt 2 kap. 4 §.

Finansinspektionen får medge undantag från andra stycket vid fusion
mellan två eller flera bolag som avses i första stycket. I sådant fäll får
kapitalbasen för det genom fusionen bildade bolaget inte understiga
summan av de kapitalbaser som enligt första stycket krävts för vart och
ett av de sammanslagna bolagen vid tidpunkten för fusionen.

7. I fråga om överklagande av beslut som Finansinspektionen meddelat
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618);

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)
dels att 1 kap. 4 och 5 §§ samt 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 3 och 12 §§, 3 kap. 2 §, 6 kap. 9 §, 7 kap.

1,2, 11 och 12 §§, 8 kap. 1 och 5 § §, 10 kap. 4 och 15 §§ samt 11 kap.
1 och 9 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I ett bankaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets
förpliktelser.

Bankaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Ar aktiekapi-
talet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.

Bankaktiebolaget skall när rörel-
sen påbörjas ha ett bundet eget
kapital som vid tidpunkten för
beslut om oktroj motsvarar minst
fem miljoner ecu. I 4 kap. 7 §
bankrörelselagen (1987:617) finns
bestämmelser om vad som utgör
bundet eget kapital.

2 kap.

3 §‘

Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas rege-
ringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för
den tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad
mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och
arten av bolagets verksamhet.

Regeringen skall stadfästa bolagsordningen och bevilja oktroj, om den
planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet.

Oktroj får inte vägras på den
grunden att det inte behövs någon
ytterligare bank.

'Senaste lydelse 1990:822.

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

Prop. 1992/93:89

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

12 §2

Ett bankaktiebolag skall anmälas för registrering senast sex månader efter
det att oktroj har beviljats.

För registrering krävs

1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 14 § har förklarats förverkade
och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen,

2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda, och

3. att auktoriserad revisor skrift- 3. att auktoriserad revisor skrift-

ligen intygar att betalning enligt 2 ligen intygar att betalning enligt 2
har skett. har skett samt att bankaktiebolaget

har ett så stort bundet eget kapital
som föreskrivs i 1 kap. 2 § tredje
stycket.

Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till belopp som
anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 14 § har förklarats
förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.

Frågan om bolagets bildande har fallit, om anmälan för registrering
inte skett inom den tid som anges i första stycket eller om Finansinspek-
tionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan
anmälan eller vägrat registrering av bolaget. I sådant fall svarar
styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av de belopp som har
betalts in på de tecknade aktierna jämte uppkommen avkastning med
avdrag för kostnader på grund av åtgärder enligt 16 § första stycket
tredje meningen.

3 kap.

2 §3

Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas om något annat inte följer av lag.

Den som förvärvar aktier skall
inom en månad anmäla förvärvet
till Finansinspektionen, om det
medför att förvärvarens andel av
aktiekapitalet eller röstetalet för
samtliga aktier i bolaget kommer
att överskrida något av gräns-
värdena tio, tjugo, fyrtio och fem-
tio procent.

3Senaste lydelse 1992:554.

'Lydelse enligt prop. 1992/93:68.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

6 kap.

9 §4

Ett bankaktiebolag får inte förvärva eller som pant ta emot egna aktier.
Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant ta emot aktier i
moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.

Lämnas aktier som säkerhet för
kredit och ingår som en mindre del
bland dessa aktier även aktier i
bankaktiebolaget, utgör första
stycket inte hinder för bolaget att
som pant ta emot även de egna
aktierna. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen utfärdar närmare
föreskrifter om vilka begränsningar
som i detta fall skall gälla.

Lämnas aktier som säkerhet för
kredit och ingår som en mindre del
bland dessa aktier även aktier i
bankaktiebolaget eller, om detta är
dotterbolag i en koncern, dess
moderbolag, utgör första stycket
inte hinder för bolaget att som pant
ta emot även dessa aktier. Rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
utfärdar närmare föreskrifter om
vilka begränsningar som i detta fäll
skall gälla.

Första stycket utgör inte hinder
för ett bankaktiebolag att vid över-
tagande av aktiebolags rörelse i
samband med fusion förvärva i
rörelsen ingående aktier. Förvärva-
de aktier skall avyttras senast när
fusionsvederlaget skiftas.

1 kap.

1 §5

Styrelsen väljs av bolagsstäm-
man, om det inte föreskrivs i bo-
lagsordningen att en eller flera
styrelseledamöter skall utses på
annat sätt.

Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter.
Styrelsen skall förvalta bolagets angelägenheter i enlighet med vad som
föreskrivs i denna lag och bankrörelselagen (1987:617).

Styrelsen väljs av bolagsstäm-
man. Regeringen får dock utse
högst fem ledamöter i styrelsen
(offentliga styrelseledamöter) med
uppgift att särskilt verka för att
samhällets intressen beaktas t
bolagets verksamhet. Även annan
styrelseledamot får, om så före-
skrivs i bolagsordningen, tillsättas
i annan ordning än genom val av
bolagsstämman.

En styrelseledamots uppdrag gäller för den tid som anges i bolagsord-
ningen. Uppdragstiden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och

4Senaste lydelse 1991:996.

'Senaste lydelse 1987:1248.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie
bolagsstämma på vilken styrelseval förrättas.

Vad som sägs i denna lag och bankrörelselagen om styrelseledamöter
skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter.

Bestämmelser om arbetstagarrepresentanter finns i lagen (1987:1245)
om styrelserepresentation för de privatanställda.

2 §6

Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den
som har utsett honom begär det. Anmälan om avgång skall göras hos
styrelsen och, om en ledamot som inte är vald på bolagsstämma vill
avså, hos den som har tillsatt honom.

Om en styrelseledamots uppdrag
upphör i förtid eller hinder enligt
3 § uppkommer för honom att vara
styrelseledamot och det inte finns
någon suppleant, som kan inträda
i hans ställe, skall övriga styrelse-
ledamöter vidta åtgärder för att en
ny styrelseledamot tillsätts för den
återstående mandattiden. Sådana
åtgärder behöver dock inte vidtas,
om den förutvarande ledamoten var
offentlig styrelseledamot eller
arbetstagarrepresentant som avses
i lagen (1987:1245) om styrelse-
representation för de privatan-
ställda. Skall ledamoten väljas på
bolagsstämma, kan valet anstå till
den nästa ordinarie stämma på
vilken styrelseval förrättas, om
styrelsen är beslutför med kvar-
stående ledamöter och suppleanter
och deras antal inte understiger
tem.

Om en styrelseledamots uppdrag
upphör i förtid eller hinder enligt
3 § uppkommer för honom att vara
styrelseledamot och det inte finns
någon suppleant, som kan inträda
i hans ställe, skall övriga styrelse-
ledamöter vidta åtgärder för att en
ny styrelseledamot tillsätts för den
återstående mandattiden. Sådana
åtgärder behöver dock inte vidtas,
om den förutvarande ledamoten var
arbetstagarrepresentant som avses
i lagen (1987:1245) om styrelse-
representation för de privatan-
ställda. Skall ledamoten väljas på
bolagsstämma, kan valet anstå till
den nästa ordinarie stämma på
vilken styrelseval förrättas, om
styrelsen är beslutför med kvar-
stående ledamöter och suppleanter
och deras antal inte understiger
fem.

Om en styrelseledamot som enligt bolagsordningen skall tillsättas i
annan ordning än genom val av bolagsstämma inte har utsetts, skall
Finansinspektionen förordna en ersättare på ansökan av en styrelse-
ledamot, aktieägare, borgenär eller någon annan vars rätt kan vara
beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

Inom styrelsen skall en av leda-
möterna vara ordförande. Styrelsen
skall välja ordförande, om inte

6Senasle lydelse 1992:554.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

annat föreskrivs i bolagsordningen
eller beslutas av bolagsstämman
eller följer av andra stycket.
Styrelsen får även utse vice ord-
förande. Vid lika röstetal avgörs
valet genom lottning. Verkställande
direktör eller annan anställd i
banken får inte vara ordförande
eller vice ordförande.

Valet av ordförande skall utan
dröjsmål underställas regeringen
för godkännande. Regeringen skall
godkänna valet, om den valde kan
förväntas verka för att såväl bank-
ens som samhällets intressen beak-
tas i verksamheten. Om valet inte
godkänns skall regeringen i stället
utse en annan ledamot av styrelsen
till ordförande.

Regeringens godkännande enligt
andra stycket gäller tills vidare.
Vid omval av en ordförande som
tidigare har godkänts av rege-
ringen krävs inte ny underställning.
Regeringen får återkalla sitt god-
kännande, om ordföranden inte
längre uppfyller de villkor för
godkännande som anges i andra
stycket. Om regeringen har utsett
ordföranden får uppdraget åter-
kallas när som helst.

Om ett godkännande har åter-
kallats skall bestämmelserna i
första stycket tillämpas. Detsamma
gäller om ett uppdrag har åter-
kallats eller av annat skäl upphört.

Intill dess att valet av ordförande
har prövats av regeringen, skall
den enligt första stycket utsedde
ledamoten vara ordförande.

annat föreskrivs i bolagsordningen
eller beslutas av bolagsstämman.
Styrelsen får även utse vice ord-
förande. Vid lika röstetal avgörs
valet genom lottning. Verkställande
direktör eller arman anställd i
banken får inte vara ordförande
eller vice ordförande.

12 §

Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när det behövs. På
begäran av en styrelseledamot skall styrelsen sammankallas.

Vid styrelsens sammanträden skall det föras protokoll, som underteck-
nas eller justeras av ordföranden och den ledamot som styrelsen utser till
det. Styrelseledamot har rätt att få avvikande mening antecknad till
protokollet. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på
betryggande sätt.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

En offentlig styrelseledamot eller,
om flera sådana ledamöter är
utsedda, den eller de som rege-
ringen förordnar, har rätt att när-
vara och delta i överläggningarna
när ärenden, som senare skall
avgöras av styrelsen, förbereds av
därtill särskilt utsedda styrelseleda-
möter, anställda eller delegater i
banken. En person som avses i 8 §
första stycket andra meningen har
motsvarande rätt.

8 kap.

1 §

Aktieägarnas rätt att besluta i bankaktiebolagets angelägenheter utövas
vid bolagsstämman.

I avstämningsbolag tillkommer rätten att delta i bolagsstämma den som
har tagits upp som aktieägare i en sådan utskrift av aktieboken som avses
i 3 kap. 14 § andra stycket.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktieägare, för att få delta i
bolagsstämman, skall anmäla sig hos bolaget senast den dag som anges
i kallelsen till stämman. Denna dag får inte vara söndag, annan allmän
helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton och får inte

infalla tidigare än femte dagen före

stämman.

Aktier som tillhör bolaget eller
dess dotterföretag kan inte före-
trädas vid bolagsstämman. Sådana
aktier skall inte medräknas när det
fordras samtycke av ägare till en
viss del av aktierna i bolaget för
att ett beslut skall bli giltigt eller
en befogenhet skall få utövas.
Detsamma gäller aktier vilka om-
fattas av ett beslut av Finans-
inspektionen enligt 7 kap. 14 §
bankrörelselagen (1987:617).

5 §

Ordinarie bolagsstämma skall hållas inom fyra månader efter utgången
av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram
årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i moderbolag, koncern-
redovisningen och koncemrevisionsberättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

1. om fästställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i
moderbolag, koncemresultaträkningen och koncembalansräkningen,

2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda
balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, samt

4. i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) eller bolagsordningen.

Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dock skjutas upp
till en fortsatt stämma, om majoriteten eller en minoritet, som består av
ägare till minst en tiondel av samtliga aktier, begär det. Sådan stämma
skall hållas minst en och högst två månader därefter. Något ytterligare
uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa
handlingar till bankinspektionen
finns det bestämmelser i 7 kap. 6 §
bankrörelselagen.

10 kap.

4 §7

Rätten skall förordna att bankaktiebolaget skall träda i likvidation, om

1. rörelsen inte öppnats inom ett
år från bolagets bildande,

2. bolagets hela rörelse har
överlåtits,

3. regeringen har förklarat ok-
trojen förverkad, eller

4. bolaget efter en konkurs som
avslutats med överskott inte inom
föreskriven tid har fattat beslut om

1. oktrojen har återkallats, eller

2. bolaget efter en konkurs som
avslutats med överskott inte inom
föreskriven tid har fattat beslut om

likvidation enligt 19 § andra

stycket.

Beslut om likvidation skall dock

likvidation enligt 19 § andra
stycket.

inte meddelas, om det styrks att

likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första
instans.

Fråga om likvidation enligt första
stycket prövas på anmälan av
Finansinspektionen eller på an-
sökan av styrelsen, styrelseledamot
eller aktieägare. I det fall som
avses i första stycket 4 prövas
frågan även på ansökan av borge-
när eller annan vars rätt kan vara
beroende av att det finns någon
som kan företräda bolaget.

Fråga om likvidation enligt första
stycket prövas på anmälan av
Finansinspektionen eller på an-
sökan av styrelsen, styrelseledamot
eller aktieägare. I det fall som
avses i första stycket 2 prövas
frågan även på ansökan av borge-
när eller annan vars rätt kan vara
beroende av att det finns någon
som kan företräda bolaget.

7Lydelse enligt prop. 1992/93:68.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

15 §8

När likvidatorema har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske
avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltnings-
berättelse som avser likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även
innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovis-
ningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovis-
ningshandlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom en
månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och

förvaltningen under likvidationen.

Efter det att revisionsberättelsen
har lämnats till likvidatorema skall
dessa genast kalla aktieägarna till
en bolagsstämma för granskning av
slutredovisningen. Slutredovis-
ningen med bifogade redovis-
ningshandlingar och revisions-
berättelsen skall hållas tillgängliga
för aktieägarna och sändas till
aktieägare enligt bestämmelserna i
8 kap. 8 § fjärde stycket samt
läggas fram på stämman. Före-
skrifterna i 8 kap. 5 § andra styc-
ket 3 och tredje stycket om beslut
på bolagsstämma om ansvarsfrihet
för styrelseledamöterna skall
tillämpas på likvidatorema. Om
skyldighet att sända in de nämnda
handlingarna till Finansinspek-
tionen finns bestämmelser i 7 kap.
6 § bankrörelselagen (1987:617).

Efter det att revisionsberättelsen
har lämnats till likvidatorema skall
dessa genast kalla aktieägarna till
en bolagsstämma för granskning av
slutredovisningen. Slutredovis-
ningen med bifogade redovisnings-
handlingar och revisionsberättelsen
skall hållas tillgängliga för aktie-
ägarna och sändas till aktieägare
enligt bestämmelserna i 8 kap. 8 §
fjärde stycket samt läggas fram på
stämman. Föreskrifterna i 8 kap.
5 § andra stycket 3 och tredje
stycket om beslut på bolagsstämma
om ansvarsfrihet för styrelse-
ledamöterna skall tillämpas på
likvidatorema.

11 kap.

1 §’

Enligt ett avtal om fusion kan ett
bankaktiebolag (det överlåtande
bolaget) gå upp i ett annat bank-
aktiebolag (det övertagande
bolaget). En sådan fusion innebär
att det överlåtande bolaget upplöses
utan likvidation samt att dess till-
gångar och skulder övertas av det
övertagande bolaget. Avtalet skall
för att bli giltigt godkännas av
bolagsstämman i det överlåtande

8Senaste lydelse 1992:554.
9Senaste lydelse 1990:822.

Enligt ett avtal om fusion kan ett
aktiebolag eller ett bankaktiebolag
(det överlåtande bolaget) gå upp i
ett bankaktiebolag (det övertagande
bolaget). En sådan fusion innebär
att det överlåtande bolaget upplöses
utan likvidation samt att dess till-
gångar och skulder övertas av det
övertagande bolaget. Avtalet skall
för att bli giltigt godkännas av
bolagsstämman i det överlåtande

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

bolaget, om inte annat följer av
9 §. Fusion kan ske, trots att det
överlåtande bolaget har trätt i
likvidation. I ett sådant fall skall
likvidationen avslutas när tillstånd
enligt 4 § har registrerats.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna under minst
en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av
fusionsavtalet skall behandlas samt läggas fram på stämman:

1. förslag till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet, som skall ange fusionsvederlaget och grunderna för
dess fördelning,

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av
vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och insättama,

4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3,

5. om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar
som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1-3,

6. om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertagande bolaget eller
av detta bolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade
med optionsrätt till nyteckning, de handlingar som anges i 4 kap. 5 §
första stycket 1-3 beträffande det övertagande bolaget.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare som begär det och
uppger sin postadress.

9 §io

Fusion enligt första stycket får
ske utan hinder av att det i dotter-
bolaget finns egendom som bank-
aktiebolaget inte får förvärva.
Sådan egendom måste avyttras
senast ett år från registreringen.
Om särskilda skäl föreligger, kan
Finansinspektionen förlänga denna
frist.

Om ett bankaktiebolag äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan bolagens
styrelser träffa ett fusionsavtal som innebär att dotterbolaget skall gå upp
i bankaktiebolaget. Styrelserna skall anmäla avtalet för registrering hos
Finansinspektionen. Därvid gäller 4-6 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens beslut om tillstånd enligt 4 §
har registrerats. Ar dotterbolaget inte ett bankaktiebolag, skall Finans-
inspektionen lämna uppgifter om fusionen till patent- och registrerings-
verket, som skall registrera tillståndet.

Fusion enligt första stycket får
ske utan hinder av att det i dotter-
bolaget finns egendom som bank-
aktiebolaget inte får förvärva enligt
bestämmelserna i 2 kap. 1-4 §§
bankrörelselagen (1987:617).
Sådan egendom måste avyttras
senast ett år från registreringen.
Om särskilda skäl föreligger, kan
Finansinspektionen förlänga denna
frist.

10Senaste lydelse 1992:554.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Förordnanden, som meddelats enligt 7 kap. 1 § andra stycket andra
meningen eller 8 § i bestämmelsernas tidigare lydelse, upphör att gälla
vid lagens ikraftträdande.

Prop. 1992/93:89

4 Förslag till

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs i fråga om sparbankslagen (1987:619)1
dels att i 2 kap. 4 och 14 §§, 3 kap. 3, 4, 6 och 7 §§, 4 kap. 2 och
17 §§, 6 kap. 3-5, 15, 17 och 19 §§, 7 kap. 4 och 7 §§ samt 8 kap. 5,

7 och 8 §§ ordet "bankinspektionen" skall bytas ut mot "Finansinspek-
tionen",

dels att 2 kap. 2, 3 och 11 §§, 4 kap. 6 §, 6 kap. 2 och 13 §§ samt 7
kap. 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §

Stiftarna anger villkoren för sparbankens bildande. När en sparbank
bildas skall till en grundfond avsättas ett belopp, vars storlek skall
bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den
planerade rörelsen. Grundfonden skall betalas med pengar.

Sparbanken skall när rörelsen
påbörjas ha fonder som vid tid-
punkten för beslut om oktroj mot-
svarar minst en miljon ecu. I 4
kap. 7 § bankrörelselagen

(1987:617) finns bestämmelser om
vad som utgör fonder.

3 §2

Stiftarna skall upprätta ett reglemente som skall underställas regeringen
för stadfastelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att reglementet överensstämmer med denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad
mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och
arten av sparbankens verksamhet.

Regeringen skall stadfasta reglementet och bevilja oktroj, om den
planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bank-
verksamhet.

'Senaste lydelse av

3 kap. 3 § enligt prop. 1992/93:68 8 kap. 7 § 1991:371

3 kap. 4 § 1991:1681 8 kap. 8 §

4 kap. 2 § enligt prop 1992/93:68

6 kap. 15 § 1991:371

8 kap. 5 §

2Senaste lydelse 1990:823.

Prop. 1992/93:89

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Oktroj får inte vägras på den
grunden att det inte behövs någon
ytterligare bank.

H §

En sparbank skall anmälas för registering senast sex månader efter det

att oktroj har beviljats.

För registrering krävs att hela
det belopp, vartill grundfonden
enligt reglementet skall uppgå, har
inbetalts. Detta skall styrkas genom
ett skriftligt intyg från en auktori-
serad revisor.

Frågan om sparbankens bildande
har fallit, om anmälan för spar-
bankens registrering inte skett
inom den tid som anges i första
stycket eller om bankinspektionen
genom beslut som har vunnit laga
kraft har avskrivit en sådan an-
mälan eller vägrat registrering av
sparbanken. I sådant fall svarar
styrelseledamöterna solidariskt för
återbetalningen av de belopp som
har betalts till grundfonden jämte
uppkommen avkastning, med av-
drag för kostnader på grund av
åtgärder enligt 13 § första stycket
tredje meningen.

För registrering krävs att hela
det belopp, vartill grundfonden
enligt reglementet skall uppgå, har
inbetalts, samt att sparbanken har
så stora fonder som föreskrivs i 2 §
andra stycket. Detta skall styrkas
genom ett skriftligt intyg från en
auktoriserad revisor.

Frågan om sparbankens bildande
har fallit, om anmälan för spar-
bankens registrering inte skett
inom den tid som anges i första
stycket eller om Finansinspektionen
genom beslut som har vunnit laga
kraft har avskrivit en sådan an-
mälan eller vägrat registrering av
sparbanken. I sådant fall svarar
styrelseledamöterna solidariskt för
återbetalningen av de belopp som
har betalts till grundfonden jämte
uppkommen avkastning, med av-
drag för kostnader på grund av
åtgärder enligt 13 § första stycket
tredje meningen.

4 kap.

6 §

Ordinarie sparbanksstämma skall hållas inom fem månader efter utgången
av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram
årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i en sparbank som är
moderföretag, koncernredovisningen och koncemrevisionsberättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

1. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i
moderföretag, koncemresultaträkningen och koncembalansräkningen,

2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda
balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, samt

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

4. i andra ärenden som ankommer på huvudmännen enligt denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) eller reglementet.

Om stämman skjuter upp ett beslut i en fråga som avses i andra stycket
1-3 till en fortsatt stämma, skall denna hållas minst en och högst två
månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa
handlingar till bankinspektionen
finns det bestämmelser i 7 kap. 6 §
bankrörelselagen.

6 kap.

2 §

Rätten skall förordna att en sparbank skall träda i likvidation, om

1. rörelsen inte öppnats inom ett
år från sparbankens bildande,

2. sparbankens hela rörelse har
överlåtits,

3. regeringen har förklarat ok-
trojen förverkad, eller

4. sparbanken efter en konkurs
som avslutats med överskott inte
inom föreskriven tid har fattat

1. oktrojen har återkallats, eller

2. sparbanken efter en konkurs
som avslutats med överskott inte
inom föreskriven tid har fattat

beslut om likvidation enligt 18 §
andra stycket.

Beslut om likvidation skall dock

beslut om likvidation enligt 18 §
andra stycket.

inte meddelas, om det styrks att

likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första

instans.

Fråga om likvidation enligt första
stycket prövas på anmälan av
bankinspektionen eller på ansökan
av styrelsen, styrelseledamot eller
huvudman. 1 det fall som avses i
första stycket 4 prövas frågan även
på ansökan av borgenär eller annan
vars rätt kan vara beroende av att
det finns någon som kan företräda
sparbanken.

Fråga om likvidation enligt första
stycket prövas på anmälan av
Finansinspektionen eller på an-
sökan av styrelsen, styrelseledamot
eller huvudman. I det fall som
avses i första stycket 2 prövas
frågan även på ansökan av borge-
när eller annan vars rätt kan vara
beroende av att det finns någon
som kan företräda sparbanken.

13 §

När likvidatorema har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske
avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberättel-
se som avser likvidationen i dess helhet. Till berättelsen skall fogas
redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och
redovisningshandlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och

förvaltningen under likvidationen.

Efter det att revisionsberättelsen
lämnats till likvidatorema skall
dessa genast kalla huvudmännen
till en sparbanksstämma för
granskning av slutredovisningen.
Slutredovisningen med bifogade
redovisningshandlingar och revi-
sionsberättelsen skall sändas till
hvudmännen enligt bestämmelserna
i 4 kap. 9 § fjärde stycket samt
läggas fram på stämman. Före-
skrifterna i 4 kap. 6 § andra styc-
ket 3 och tredje stycket om beslut
på sparbanksstämma om ansvarsfri-
het för styrelseledamöterna skall
tillämpas på likvidatorema. Om
skyldighet att sända in de nämnda
handlingarna till bankinspektionen
finns bestämmelser i 7 kap. 6 §
bankrörelselagen (1987:617).

7 kap.

8 §

Om en sparbank äger samtliga
aktier i ett dotterbolag, kan spar-
bankens och bolagets styrelser
träffa ett fusionsavtal som innebär
att dotterbolaget skall gå upp i
sparbanken. Styrelserna skall an-
mäla avtalet för registrering hos
bankinspektionen. Därvid gäller 5-
7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när
regeringens beslut om tillstånd
enligt 5 § har registrerats. Bank-
inspektionen skall lämna uppgifter
om fusionen till patent- och
registreringsverket, som skall
registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt första stycket får
ske utan hinder av att det i dotter-
bolaget finns sådan egendom som
sparbanken inte får förvärva enligt
bestämmelserna i 2 kap. 1-4 §§
bankrörelselagen (1987:617).

Om en sparbank äger samtliga
aktier i ett dotterbolag, kan spar-
bankens och bolagets styrelser
träffa ett fusionsavtal som innebär
att dotterbolaget skall gå upp i
sparbanken. Styrelserna skall an-
mäla avtalet for registrering hos
Finansinspektionen. Därvid gäller
5-7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när
regeringens beslut om tillstånd
enligt 5 § har registrerats. Finans-
inspektionen skall lämna uppgifter
om fusionen till patent- och
registreringsverket, som skall
registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt första stycket får
ske utan hinder av att det i dotter-
bolaget finns sådan egendom som
sparbanken inte får förvärva. Så-
dan egendom måste avyttras senast
ett år från registreringen. Om

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Sådan egendom måste avyttras
senast ett år från registreringen.
Om särskilda skäl föreligger, kan
bankinspektionen förlänga denna
frist.

särskilda skäl föreligger, kan
Finansinspektionen förlänga denna
frist.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 Förslag till

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 §, 2 kap. 2 och 5 §§, 7 kap. 5 §,
9 kap. 4 och 15 §§ samt 10 kap. 9 § föreningsbankslagen (1987:620)
skall ha följande lydelse.

1 kap.

4 §

För en föreningsbanks förpliktelser svarar endast bankens tillgångar, med
undantag av vad som följer av 7 §.

Det åligger varje medlem att betala insats i föreningsbanken i enlighet
med vad som föreskrivs i stadgarna. Betalningen skall alltid fullgöras i
pengar.

En central föreningsbank skall
tillsammans med anslutna lokala
föreningsbanker när den centrala
föreningsbankens rörelse påbörjas
ha ett bundet eget kapital som dd
tidpunkten för beslut om oktroj
• motsvarar minst fem miljoner ecu.

I 4 kap. 7 § bankrörelselagen
(1987:617) finns bestämmelser om
vad som utgör bundet eget kapital.

2 kap.

2 §>

En föreningsbanks stadgar skall stadfästas. Till ansökan om stadfästelse
skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Stadfästelse av stadgar meddelas för en central föreningsbank av
regeringen och för en lokal föreningsbank av Finansinspektionen.

Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas att
stadgarna överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617)
och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser
behövs med hänsyn till omfattningen och arten av föreningsbankens
verksamhet.

Regeringen skall stadfästa stadgarna och bevilja oktroj för en central
föreningsbank, om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla
kraven på en sund bankverksamhet.

Oktroj får inte vägras på den
grunden att det inte behövs någon
ytterligare bank.

Prop. 1992/93:89

'Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

5 §2

En nybildad föreningsbank skall anmälas för registrering senast fyra
månader efter det att dess stadgar har erhållit stadfästelse.

För registering krävs att föreningsbanken har minst så många medlem-
mar som anges i 1 § och att dessa har betalt in insatsbelopp enligt
stadgarna.

För registrering av en central
föreningsbank krävs att banken
tillsammans med anslutna lokala
föreningsbanker har ett så stort
bundet eget kapital som föreskrivs
i 1 kap. 4 § tredje stycket.

Frågan om föreningsbankens bildande har fallit, om anmälan för
registering inte har skett inom den tid som anges i första stycket eller om
Finansinspektionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit
en sådan anmälan eller vägrat registrering. I sådant fäll svarar styrelse-
ledamöterna solidariskt för återbetalningen av insatser jämte uppkommen
avkastning, med avdrag för kostnader på grund av åtgärder enligt 6 §
första stycket tredje meningen.

7 kap.

5 §3

Ordinarie föreningsbanksstämma skall hållas inom fem månader efter
utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga
fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i en föreningbank
som är moderförening, koncernredovisningen och koncemrevisions-
berättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

1. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i
föreningsbank som är moderförening, koncemresultaträkningen och
koncembalansräkningen,

2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda
balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, samt

4. i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) eller stadgarna.

Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dock skjutas upp
till en fortsatt stämma, om majoriteten eller en minoritet som består av
minst en tiondel av samtliga röstberättigade begär det. I en central
föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker krävs dock att
röstberättigade med minst en tiondel av rösterna begär att beslutet skjuts

"Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

upp. Den fortsatta stämman skall hållas minst en och högst två månader
därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa
handlingar till Finansinspektionen
finns det bestämmelser i 7 kap. 6 §
bankrörelselagen.

9 kap.

4 §4

Rätten skall förordna att föreninasbanken skall träda i likvidation, om

1. rörelsen inte öppnats inom ett
år från föreningsbankens bildande,

2. regeringen har förklarat en
central föreningsbanks oktroj för-
verkad.

1. en lokal föreningsbanks
rörelse inte öppnats inom ett år
från föreningsbankens bildande,

2. oktrojen för en central före-
ningsbank har återkallats.

3. en lokal föreningsbank inte är ansluten till en central föreningsbank
eller den centrala föreningsbank till vilken den är ansluten har trätt i
likvidation eller försatts i konkurs, eller

4. föreningsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte
inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § andra
stycket.

Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att
likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första
instans.

Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på anmälan av
Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot,
medlem eller innehavare av förlagsandel. I det fall som avses i första
stycket 4 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars
rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda
föreningsbanken.

15 §5

När likvidatorema har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske
avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltnings-
berättelse som avser likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även
innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovis-
ningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovisnings-
handlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom en månad
därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvalt-
ningen under likvidationen.

4Lydelse enligt prop. 1992/93:69.
■'Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Efter det att revisionsberättelsen
har lämnats till likvidatorema skall
dessa genast kalla medlemmarna
till en föreningsbanksstämma för
granskning av slutredovisningen.
Slutredovisningen med bifogade
redovisningshandlingar och revi-
sionsberättelsen skall hållas till-
gängliga och sändas till medlem-
mar och innehavare av förlags-
andelar enligt bestämmelserna i 7
kap. 8 § fjärde stycket samt läggas
fram på stämman. Föreskrifterna i
7 kap. 5 § andra stycket 3 och
tredje stycket om beslut på före-
ningsbanksstämma om ansvarsfri-
het för styrelseledamöterna skall
tillämpas på likvidatorema. Om
skyldighet att sända in de nämnda
handlingarna till Finansinspek-
tionen finns bestämmelser i 7 kap.
6 § bankrörelselagen (1987:617).

10 kap.

9 §6

Om en föreningsbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan
föreningsbankens och bolagets styrelser träffa ett fusionsavtal som
innebär att dotterbolaget skall gå upp i föreningsbanken. Styrelserna skall
anmäla avtalet för registrering hos Finansinspektionen. Därvid gäller 5-
7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens eller bankinspektionens beslut
om tillstånd enligt 5 § har registrerats. Finansinspektionen skall lämna

uppgifter om fusionen till patent-
registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt första stycket får
ske utan hinder av att det i dotter-
bolaget finns egendom som före-
ningsbanken inte får förvärva
enligt bestämmelserna i 2 kap. 1-
4 §§ bankrörelselagen (1987:617).
Sådan egendom måste avyttras
senast ett år från registreringen.
Om särskilda skäl föreligger, kan
Finansinspektionen förlänga denna
frist.

och registreringsverket, som skall

Fusion enligt första stycket får
ske utan hinder av att det i dotter-
bolaget finns egendom som före-
ningsbanken inte får förvärva.
Sådan egendom måste avyttras
senast ett år från registreringen.
Om särskilda skäl föreligger, kan
Finansinspektionen förlänga denna
frist.

6Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

Prop. 1992/93:89

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Förslag till

Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs att 48 § ackordslagen (1970:847) skall ha
följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

48 §

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär äger ej tillämpning i fråga om

1. bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

2. kreditaktiebolag, stadshypo- 2. stadshypoteksförening eller
teksförening eller landshypoteks- landshypoteksförening,
förening,

3. understödsförening,

4. försäkringsbolag.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett kreditmarknadsbolag enligt 1 kap. 1 § lagen (1992:000) om
kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande har rätt att driva
verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall fortfarande
omfattas av 48 §.

'Senaste lydelse 1987:637.

7 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)'
dels att 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf,

17 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

1 §2

Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon,
utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som
ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupplysnings-
verksamhet, om den är av större omfattning.

Lagen omfattar inte förmedling
av kreditupplysningar inom en
krets som utgörs av Sveriges riks-
bank och sådana kreditinrättningar
eller för kreditupplysningsverksam-
het inrättade företag som står
under Finansinspektionens tillsyn
och inte är finansbolag enligt 8 §
lagen (1988:606) om finansbolag.

Lagen omfattar inte förmedling
av kreditupplysningar inom en
krets som utgörs av Sveriges riks-
bank och sådana kreditinrättningar
eller för kreditupplysningsverksam-
het inrättade företag som står
under Finansinspektionens
tillsyn och inte är kreditmarknads-
bolag enligt lagen (1992:000) om
kreditmarknadsbolag.

Lagen gäller inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan
företag inom samma koncern.

Kreditupplysningsverksamhet
Datainspektionen.

3 §3

får bedrivas endast efter tillstånd av

Något tillstånd behövs dock inte
för

1. ett utländskt banlföretag som

driver verksamhet med stöd av 1
kap. 5 § bankrörelselagen

(1987:617), om kreditupplys-
ningsverksamhet omfattas av det i
hemlandet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,

2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av 2
kap. 9 § lagen (1992:000) om

'Lagen omtryckt 1981:737.

'Lydelse enligt prop. 1992/93:12.

3Senaste lydelse 1991:1563.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:89

kreditmarknadsbolag, om kredit-
upplysningsverksamhet omfattas av
det i hemlandet meddelade tillstån-
det att driva finansieringsverksam-
het.

Tillstånd behövs ej för kreditupplysningsverksamhet, i den mån den
bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning på sådant sätt som
avses i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

17 a §

Om ett företag som avses i 3 §
andra stycket överträder denna lag
eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen får Datainspektionen
förelägga företaget att vidta rättel-
se.

Om företaget inte följer före-
läggandet, skall Datainspektionen
underrätta behörig myndighet i
företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får
Datainspektionen förbjuda insti-
tutet att göra nya åtaganden här i
landet. Innan förbud meddelas
skall inspektionen underrätta be-
hörig myndighet i institutets hem-
land. I brådskande fall får inspek-
tionen meddela förbud utan före-
gående underrättelse till hemlands-
myndigheten. Denna skall då
underrättas så snart det kan ske.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande har rätt att
driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall
fortfarande ingå i den krets av företag som avses i 1 § andra stycket.

8 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

14 kap.

Avtal om fusion, varigenom ett
aktiebolag (överlåtande bolag)
upplöses utan likvidation och dess
tillgångar och skulder övertages av
annat aktiebolag (övertagande
bolag), skall för att bli giltigt god-
kännas av bolagsstämman i det
överlåtande bolaget, om ej annat
följer av 8 §. Fusion kan ske utan
hinder av att det överlåtande bo-
laget trätt i likvidation. I sådant
fall skall likvidationen avslutas när
registrering skett av rättens till-
stånd enligt 5 §.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna under minst
en vecka före den bolagsstämma, vid vilken fråga om godkännande av
fusionsavtal skall behandlas, samt läggas fram på stämman,

1. förslag till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet, som skall ange fusionsvederlaget och grunderna för
dess fördelning,

3. redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt
vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget,

4. yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3,

5. om årsredovisningen ej skall behandlas på stämman, handlingar som
anges i 4 kap. 4 § första stycket 1-3,

6. om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertagande bolaget eller
av detta bolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade
med optionsrätt till nyteckning, handlingar som anges i 4 kap. 4 § första
stycket 1-3 beträffande det övertagande bolaget.

Handlingarna skall genast sändas till aktieägare som begär det och
uppger sin postadress.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

9 Förslag till Pr°P- 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges

riksbank

dels att i 18 § orden "bank- eller försäkringsinspektionen" skall bytas

ut mot ”Finansinspektionen”,

r/eZs att 3, 20, 22 och 22 b §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med bankinstitut förstås i denna
lag bankaktiebolag, sparbanker,
centrala föreningsbanker och ut-
ländska bankföretag som fått rege-
ringens tillstånd att driva bank-
rörelse från filial här i landet.

Med kreditinstitut förstås bank-
institut, lokala föreningsbanker,
kreditaktiebolag, finansbolag,
värdepappersinstitut, allmänna
pensionsfonden, försäkringsföretag
med svensk koncession, lands-
hypoteks- och stadshypoteksinstitu-
tionema samt Svenska Skepps-
hypotekskassan.

Med bankinstitut förstås i denna
lag bankaktiebolag, sparbanker,
centrala föreningsbanker och ut-
ländska bankföretag som med stöd
av 1 kap. 4 eller 5 § bankrörelse-
lagen (1987:617) driver bankrörel-
se från filial här i landet.

Med kreditinstitut förstås bank-
institut, lokala föreningsbanker,
kreditmarknadsbolag, värdepap-
persinstitut, allmänna pensions-
fonden, försäkringsföretag med
svensk koncession, landshypoteks-
och stadshypoteksinstitutionema,
Svenska Skeppshypotekskassan
samt utländska företag som med
stöd av 2 kap. 8, 9 eller 10 §
lagen (1992:000) om kredit mark-
nads bolag driver verksamhet från
filial i Sverige.

20 §2

I kreditpolitiskt syfte får Riksbanken genom beslut i enskilda fall
uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kredit-
institutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt Riksbanken
i det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av
medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för
institutet i Riksbanken. I den utsträckning Riksbanken i det enskilda fallet
bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande
kassa.

För ett utländskt kreditinstitut För ett utländskt kreditinstitut
som fått tillstånd att driva verk som har rätt att driva verksamhet

'Senaste lydelse 1991:1001.
2Senaste lydelse 1991:1025.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

samhet från filial här i landet be-
räknas kassakravet på filialens
placeringar eller förbindelser.

från filial här i landet beräknas
kassakravet på filialens place-
ringar eller förbindelser.

Efter anmodan av Riksbanken
skall ett kreditinstitut till Riks-
banken lämna de uppgifter som
Riksbanken anser nödvändiga för
att följa utvecklingen på valuta-
och kreditmarknadema.

§3

Efter anmodan av Riksbanken
skall ett kreditinstitut eller annat
företag som står under tillsyn av
Finansinspektionen till Riksbanken
lämna de uppgifter som Riks-
banken anser nödvändiga för att
följa utvecklingen på valuta- och
kreditmarknadema.

22 b §4

Valutahandel får bedrivas endast
med stöd av tillstånd av Riks-
banken. Något tillstånd behövs
dock inte för köp och försäljning
av resevaluta.

Tillstånd till valutahandel med
allmänheten (valutahandelstill-
stånd) kan medges kreditinstitut
och Postverket. Den som har fått
sådant tillstånd kallas auktoriserad
valutahandlare.

Valutahandel får, med de undan-
tag som anges i femte stycket,
bedrivas endast med stöd av till-
stånd av Riksbanken. Något till-
stånd behövs dock inte för köp och
försäljning av resevaluta.

Tillstånd till valutahandel med
allmänheten (valutahandelstill-
stånd) kan medges kreditinstitut
och Postverket.

Vid prövningen skall sökandens kompetens och soliditet samt allmänna
lämplighet beaktas.

Ett valutahandelstillstånd kan begränsas till viss valutahandel.
Tillståndet kan förenas med villkor om

1. begränsningar av sökandens innehav av tillgångar och skulder i
utländsk valuta samt, när det gäller fordringar och skulder mot utländska
rättssubjekt, i svenska kronor, och

2. den rapportering som Riksbanken finner nödvändig.

Fillstånd enligt denna paragraf
krävs inte för

1. ett utländskt banlföretag som
driver verksamhet med stöd av 1
kap. 5 § bankrörelselagen

(1987:617), om det i hemlandet
meddelade tillståndet att driva
bankrörelse omfattar rätt att be-
driva valutahandel,

3Senaste lydelse 1990:751.

4Senaste lydelse 1990:751.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen (1992:000) om
kreditmarknadsbolag, om det i
hemlandet meddelade tillståndet att
driva finansieringsverksamhet
omfattar rätt att driva valutahan-
del,

3. ett utländskt företag som
driver verksamhet med stöd av 2
kap. 10 § lagen om kreditmark-
nadsbolag, om valutahandel är
tillåten enligt företagets stadgar
eller bolagsordning och det eller
de utländska kreditinstitut som äger
företaget eller dess moderföretag
skulle ha rätt enligt 1 eller 2 att
driva sådan verksamhet.

Riksbanken får för sådana före-
tag som avses i femte stycket före-
skriva villkor och rapporterings-
skyldighet som avses i fjärde styc-
ket.

Den som har rätt att bedriva
valutahandel med allmänheten
kallas auktoriserad valutahandlare.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen
(1990:1342)

Härigenom föreskrivs

dels att 2 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) i paragrafernas lydelse
enligt lagen (1992:557) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:557) om ändring
i insiderlagen (1990:1342) skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:89

Lydelse enligt SFS 1992:557

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller
genom värdepappersinstitut,

1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller
genom någon som driver värdepap-
persrörelse med stöd av 1 kap. 3
eller 3 a § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter
eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värde-
pappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning för-
varar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är
noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats,

4. värdepapperscentralen: Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.

Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis,
interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat
med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktie-
termin. Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av de
aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall likställas med
köp av aktierna.

Med fbndpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, index-
option och index termin.

Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en del-
ägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av
fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.

Om det finns anledning anta att en
bestämmelse i 4 § överträtts, har
bankinspektionen rätt att få de
uppgifter som den behöver för sin
utrednin» från

Om det finns anledning anta att en
bestämmelse i 4 § överträtts, har
Finansinspektionen rätt att få de
uppgifter som den behöver för sin
utredning från

1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,

Lydelse enligt SFS 1992:557

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper
överträdelsen gäller,

3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om
aktieförvärv,

4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som
avses i 2 eller 3,

5. myndighet,

6. värdepappersinstitut, 6. någon som driver värdepap-

persrörelse med stöd av 1 kap. 3
eller 3 a § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning
anta att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed
jämförlig åtgärd som avses i 4 §.

Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser
i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i
utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § första stycket 1 och 18 §, den
dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs

dels att 1 kap. 3 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i para-
grafens lydelse enligt lagen (1992:559) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:559) om ändring
i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:557 Föreslagen lydelse

1 kap

3 a §

Tillstånd enligt 3 § krävs inte för

1. ett utländskt bankföretag som

driver verksamhet med stöd av 1
kap. 5 § bankrörelselagen

(1987:617), om verksamhet som
anges i 3 § omfattas av det i hem-
landet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,

2. ett utländski kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av 2
kap. 9 § lagen (1992:000) om
kreditmarknadsbolag, om verksam-
het som anges i 3 § omfattas av det
i hemlandet meddelade tillståndet
att driva finansieringsverksamhet,

3. ett utländskt företag som
driver verksamhet med stöd av 2
kap. 10 § lagen om kreditmark-
nadsbolag, om verksamhet som
anges i 3 § är tillåten enligt före-
tagets stadgar eller bolagsordning
och det eller de utländska kredit-
institut som äger företaget eller
dess moderföretag skulle ha rätt
enligt 1 eller 2 att driva sådan
verksamhet.

För utländska företag som avses
i första stycket gäller bestämmel-
serna i denna lag i tillämpliga
delar.

Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd
av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543)
om börs- och clearingverksamhet.

Prop. 1992/93:89

Denna lag träder i kraft såvitt avser 1 kap. 3 a § första stycket den
dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs

dels att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. i paragrafens
lydelse enligt lagen (1992:560) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:560) om ändring

1 lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:560 Föreslagen lydelse

3 §

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 § 1. för bankföretag 1 kap. 4 och

bankrörelselagen (1987:617), 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse,

3. för finansbolag 5 a § lagen 3. för företag som driver

(1988:606) om finansbolag, finansieringsverksamhet 2 kap. 8-

10 §§ lagen (1992:000) om kredit-
marknadsbolag,

4. för utländska försäkringsföretag lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer

2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet.

Prop. 1992/93:89

Denna lag träder i kraft såvitt avser 3 § 1 och 3 den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

13 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 4 § föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

15 kap.

4 §

Den omyndiges penningmedel skall göras räntebärande.

Förmyndaren får för sådant ändamål

1. inköpa obligationer,

2. förvärva sådana skuldför-
bindelser i övrigt med en löptid på
mer än ett år som har utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa eller av kreditaktiebolag,
med undantag för förlagsbevis eller
andra skuldförbindelser som med-
för rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare,

2. förvärva sådana skuldför-
bindelser i övrigt med en löptid på
mer än ett år som har utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank
eller av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, med undantag
för förlagsbevis eller andra skuld-
förbindelser som medför rätt till
betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare,

förvärva fordran som skrivs in eller har skrivits in i statsskuldboken,

4. låna ut medlen mot säkerhet av panträtt i fast egendom,

5. i den omyndiges namn sätta in medlen hos bank, eller

6. låta medlen stå kvar hos försäkringsbolag efter överenskommelse
med bolaget.

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om de obligationer som
får förvärvas, om beskaffenheten av den säkerhet mot vilken den
omyndiges medel får lånas ut samt om de räkningar på vilka medlen får
sättas in på bank eller stå kvar hos försäkringsbolag.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om förvärv som gjorts före ikraftträdandet gäller paragrafen
i sin äldre lydelse.

‘Balkcn omtryckt 1990:1526.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

14 Förslag till

Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående
förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder

Härigenom föreskrivs att 9 § reglementet (1961:265) angående förvalt-
ningen av Riksförsäkringsverkets fonder skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:89

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

9 §>

Fondfullmäktige må placera
fondmedel

1. i obligationer utfärdade av sta-
ten, kommun eller därmed jäm-
förlig samfällighet, Sveriges all-
männa hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Sven-
ska bostadskreditkassan, Svenska
skeppshypotekskassan eller Skepps-
fartens sekundärlånekassa eller av
kreditaktiebolag, som enligt vad
därom finnes stadgat står under
tillsyn av bankinspektionen;

Fondfullmäktige får placera
fondmedel

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet;

3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda för-
skrivningar som offentligen ut-
bjudits av svenskt bankaktiebolag,
Sveriges investeringsbank aktie-
bolag eller Nordiska investerings-
banken;

3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda för-
skrivningar som offentligen ut-
bjudits av svenskt bankaktiebolag
eller Nordiska investeringsbanken;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, central-
kassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som regeringen
godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse, i vilken staten,
kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande
inflytande, såvida staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet
iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde; dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten eller
tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som
avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. i sådana andra värdehandlingar, vilka regeringen i särskilt fäll efter
framställning av fondfullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet.

'Senaste lydelse 1982:1093.

Fondmedel tillhörande arbetsskadefonden må därjämte placeras Prop. 1992/93:89

7. i skuldförbindelser utfärdade av företag, som har till syfte att
befordra folkhälsan eller att medverka till att förhindra nedsättning av
arbetsförmågan eller till att förbättra sådan förmåga och som enligt
fondfullmäktiges prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; samt

8. med regeringens medgivande i fastigheter, som förvärvas för sådant
ändamål, som under 7 omförmäles.

Placeras medel ur arbetsskadefonden i skuldförbindelse utfärdad av
företag som avses i andra stycket 7, må utlåningen ske mot lägre ränta
än som eljest skulle ha kunnat betingas.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om placeringar av fondmedel som gjorts före ikraftträdandet
gäller paragrafen i sin äldre lydelse.

15 Förslag till

Lag om upphävande av reglementet (1968:654) för
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för
stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att reglementet (1968:654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar skall upp-
höra att gälla den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93:89

16 Förslag till Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:262) om understödsföre-
ningar1

dels att i 2, 3, 5-7, 19, 21, 23, 25-27, 30-33, 35, 37, 40, 41, 44, 45,
47-49, 53, 54, 56, 58, 63, 64, 67-72, 74, 75, 78 och 79 §§ ordet
"försäkringsinspektionen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot
"Finansinspektionen” i motsvarande form,

dels att 24 och 73 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §2

Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels försäk-
ringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än
försäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av till-
gångar, nämligen

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller

garanterats av staten,

2. obligationer som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa, Svenska bostadskredit-
kassan, Svenska skeppshypoteks-
kassan, Skeppsfartens sekundär-
lånekassa, Nordiska investerings-
banken eller av kreditaktiebolag,
eller andra skuldförbindelser som
utfärdats av sådan kreditinrättning,
dock ej sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar,
som medför rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordrings-
ägare (förlagsbevis),

2. obligationer som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa, Svenska bostadskredit-
kassan, Svenska skeppshypoteks-
kassan, Skeppsfartens sekundär-
lånekassa eller av Nordiska inves-
teringsbanken, eller andra skuldför-
bindelser som utfärdats av sådan
kreditinrättning, dock ej sådana för
den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, som medför rätt till
betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlags-
bevis),

3. obligationer som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag,
sparbank eller central föreningsbank eller andra fordringsbevis som
utfärdats av sådant bankinstitut eller Riksbanken, dock ej förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante-
rade av kommun,

'Senaste lydelse av

2 § 1976:149

6 § 1979:1054

25 §

26 § 1982:1082

27 § 1987:1254

30 § 1980:1180

31 §-”-

32 § 1973:228

64 § 1987:690

67 § 1980:1108

68 § 1976:149

74 § 1982:1082

75 § 1976:149.

2Senaste lydelse 1987:625.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

5. obligationer som utfärdats av
svenskt näringsföretag och som
offentligen utbjudits av bankaktie-
bolag, sparbank, föreningsbank,
Sveriges investerings bank aktie-
bolag eller Nordiska investerings-
banken,

5. obligationer som utfärdats av
svenskt näringsföretag och som
offentligen utbjudits av bankaktie-
bolag, sparbank, föreningsbank
eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av
panträtt på grundval av

inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfästighet inom
fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde, eller

inteckning i tomträtt, till vilken
hör byggnad som är avsedd för bo-
stads-, kontors- eller affärsända-
mål, inom fyra femtedelar eller i
annan tomträtt inom två tredjedelar
av senast fastställda taxeringsvärde,
med den ytterligare begränsning
som försäkringsinspektionen kan
komma att föreskriva med hänsyn
till tomträttsavtalets innehåll eller
annan omständighet,

inteckning i tomträtt, till vilken
hör byggnad som är avsedd för bo-
stads-, kontors- eller affärsända-
mål, inom fyra femtedelar eller i
annan tomträtt inom två tredjedelar
av senast fastställda taxeringsvärde,
med den ytterligare begränsning
som Finansinspektionen kan kom-
ma att föreskriva med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller
annan omständighet,

dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för vilket inspek-
tionen medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall få
godtas, vara brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländskt
försäkringsföretag som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

7. andra svenska eller utländska värdehandlingar utom sådana som
skall infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses

jämförliga med värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1-6,

8. lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9. föreningen tillhörig fastighet eller tomträtt intill de gränser och med
de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning,
eller

10. värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grund av
försäkringar, som övertagits i återförsäkring.

Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda
i visst eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket föreskriven
redovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldför-
bindelser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses
i samma stycke 1-5 och 7.

Vid tillämpning av första stycket

6 ersätts, om försäkringsinspek-
tionen har medgett det

fyra femtedelar av taxeringsvärdet med sjuttio procent av det uppskat-
tade värdet av fastigheten respektive av byggnad eller annan egendom
som hör till tomträtten eller, om pantvärde fastställts för egendomen

Vid tillämpning av första stycket

6 ersätts, om Finansinspektionen
har medgett det

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av
bostadsbyggandet, med sjuttiofem procent av pantvärdet, samt

två tredjedelar av taxeringsvärdet med sextio procent av egendomens
uppskattade värde.

Med uppskattat värde avses det värde som understödsföreningen har
bestämt på grundval av särskild värdering. Har medgivande enligt tredje
stycket lämnats får belopp som dittills har redovisats enligt första stycket
6 dock redovisas på samma sätt även i fortsättningen.

Utan hinder av första och andra styckena får ett belopp, som svarar
mot högst en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i andra
värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i
aktiefond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där
angiven gräns.

73 §3

Varje understödsförening skall
årligen betala bidrag för att täcka
kostnaderna för försäkringsinspek-
tionens organisation och verksam-
het enligt de närmare bestämmelser
som meddelas av regeringen. Bi-
draget skall bestämmas till ett
belopp som, räknat på intäkterna
under nästföregående räkenskaps-
år, svarar mot högst två promille
av föreningens hela inkomst av av-
gifter och en promille av före-
ningens nettokapitalavkastning.
Bidraget får dock inte understiga
tvä procent av det enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
bestämda basbeloppet som gällde
vid utgången av nästföregående
räkenskapsår, avrundat till närmast
högre femtiotal kronor.

Understödsförening skall med
årliga avgifter bekosta Finans-
inspektionens verksamhet enligt de
närmare föreskrifter som rege-
ringen meddelar.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och
andra skuldförbindelser som utfärdats av kreditaktiebolag före lagens
ikraftträdande. De äldre föreskrifterna gäller även i fråga om obligationer
och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfärdas av kredit-
aktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana

3Senaste lydelse 1982:1082.

kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva Prop. 1992/93:89
verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för
svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1978:403) om beslutande-
rätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fäll samt
lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

Lag (1987:403) om beslutanderätt
för svenskt kreditaktiebolag i
fråga om exportkredit i vissa fall

Lag (1987:403) om beslutanderätt
för kreditmarknadsbolag i fråga
om exportkredit i vissa fall

1 §

Regeringen får överlämna till
kreditmarknadsbolag, vari staten
äger del, att pröva fråga om ex-
portkredit för vilken statligt ränte-
bidrag eller statligt stöd till kurs-
risktäckning för bolagets upplåning
utgår eller kan utgå.

Regeringen får överlämna till
svenskt kreditaktiebolag, vari staten
äger del, att pröva fråga om ex-
portkredit för vilken statligt ränte-
bidrag eller statligt stöd till kurs-
risktäckning för bolagets upplåning
utgår eller kan utgå.

Den som hos kreditaktiebolag
som avses i 1 § har tagit befattning
med fråga som anges i paragrafen
får ej obehörigen yppa vad han
därvid erfarit om affärs- eller
drift förhållanden.

Den som hos kreditmarknads-
bolag som avses i 1 § har tagit
befattning med fråga som anges i
paragrafen får ej obehörigen yppa
vad han därvid erfarit om affärs-
eller driftförhållanden.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om svenskt kreditaktiebolag som driver verksamhet enligt
punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om kreditmark-
nadsbolag gäller äldre föreskrifter.

18 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § och 19 kap. 15 § försäkrings-
rörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:89

Lydelse enligt prop. 1992/93:19 Föreslagen lydelse
7 kap.

9 §

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar
skall alltid redovisas i följande slag av tillgångar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller

garanterats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges hypoteks-
kassa, Svenska bostadskredit-
kassan, Svenska skeppshypoteks-
kassan, Skeppsfartens sekundär-
lånekassa, Nordiska investerings-
banken eller av ett kreditaktie-
bolag, eller andra av nu angivna
kreditinstitut utfärdade skuldför-
bindelser, med undantag av sådana
för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar som medför rätt till
betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlags-
bevis),

3. obligationer, utfärdade eller

garanterade av ett svenskt bank-
aktiebolag, en svensk sparbank eller en central föreningsbank, eller av
ett sådant bankinstitut eller av Riksbanken utfärdade andra fordrings-
bevis, med undantag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garantera-
de av en svensk kommun,

2. obligationer, som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges hypoteks-
kassa, Svenska bostadskredit-
kassan, Svenska skeppshypoteks-
kassan, Skeppsfartens sekundär-
lånekassa eller av Nordiska in-
vesteringsbanken, eller andra av nu
angivna kreditinstitut utfärdade
skuldförbindelser, med undantag av
sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar som medför
rätt till betalning först efter ut-
färdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis),

5. av ett svenskt näringsföretag
utfärdade obligationer som offent-
ligen utbjudits av ett svenskt bank-
aktiebolag eller Nordiska investe-
ringsbanken,

5. av ett svenskt näringsföretag
utfärdade obligationer som offent-
ligen utbjudits av ett svenskt bank-
aktiebolag, Sveriges investerings-
bank aktiebolag eller Nordiska
i nves teri ngsbanken,

6. skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom 70
procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärdet har
fastställts för fastigheten
statsmedel till främjande

enligt gällande bestämmelser om lån
av bostadsbyggandet, inom 75 procent

pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för
bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskatta-

de värdet av byggnaden eller någon annan egendom som hör till Prop. 1992/93:89
tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt
nämnda bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den
ytterligare begränsning som Finansinspektionen föreskriver med hänsyn
till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller
delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av det
uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den
ytterligare begränsning Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förutsättning för att panträtt i fastigheten eller tomt-
rätten skall godkännas - utom i fråga om sådant lån till en svensk
kommun för vilket Finansinspektionen har medgett undantag - är att
tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att driva
försäkringsrörelse här i landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till
den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under 1-
6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall
inlösas i främmande valuta, får användas för redovisning endast i den
mån de motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för
försäkringar i samma valuta,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9. värdet av återförsäkringsgivamas ansvarighet på grund av de
livförsäkringar som har övertagits i form av återförsäkring, i den mån
ansvarigheten överstiger värdet av reservdeposition som har ställts av
återförsäkringsgivare hos det avgivande bolaget, varvid dock värdet av
utländskt försäkringsföretags ansvarighet inte får användas till redovis-
ning av försäkringstekniska skulder i större omfattning än vad Finans-
inspektionen medger med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet,

10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter,

11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller
tomträtter (fastighetsbolag),

12. medel på konto i bank.

Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsvarar en
avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgivaren använda sin fordran
hos det avgivande bolaget för redovisning av försäkringstekniska skulder
för den mottagna livåterförsäkringen.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20
procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning redovisas
i andra tillgångar än som avses i första stycket, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av
dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivamas ansvarig-
het.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:89

19 kap.

15 §l

Vaije försäkringsbolag skall årlig-
en betala ett bidrag för att täcka
kostnaderna för Finansinspek-
tionens organisation och verksam-
het enligt de närmare bestämmelser
som meddelas av regeringen. Detta
bidrag skall bestämmas till högst
en femtedels procent av bolagets
hela inkomst av avgifter för det
nästföregående räkenskapsåret för
försäkringar som tillhör bolagets
rörelse i Sveirge. Bidraget får dock
inte understiga fyra procent av det
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring bestämda basbesloppet
som gällde vid utgången av näst-
föregående räkenskapsår, avrundat
till närmast högre femtiotal kronor.

Vaije försäkringsbolag skall med
årliga avgifter bekosta Finans-
inspektionens verksamhet enligt de
närmare föreskrifter som rege-
ringen meddelar.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

‘Senaste lydelse 1991:1767.

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
Allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1092) med reglemente för
Allmänna pensionsfonden1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar

1. i obligationer utfärdade av sta-
ten, kommuner eller därmed jäm-
förliga samfälligheter, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan
eller Skeppsfartens sekundärlåne-
kassa eller av kreditaktiebolag som
står under tillsyn av finansinspek-
tionen,

2. i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämför-

liga samfälligheter,

3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda
skuldförbindelser som har offent-
ligen utbjudits av svenska bank-
aktiebolag, värdepappersbolag,
Sveriges investeringsbank aktie-
bolag eller Nordiska investerings-
banken med undantag av konver-
tibla skuldebrev, skuldebrev
förenade med optionsrätt till ny-
teckning och sådana obligationer
med längre löptid än ett år, som
har utfärdats av bankaktiebolag,
sparbanker eller centrala förenings-
banker,

3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda
skuldförbindelser som har offent-
ligen utbjudits av svenska bank-
aktiebolag, värdepappersbolag eller
Nordiska investeringsbanken med
undantag av konvertibla skulde-
brev, skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning och
sådana obligationer med längre
löptid än ett år, som har utfärdats
av bankaktiebolag, sparbanker eller
centrala föreningsbanker,

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av

a) staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, Riks-
banken, bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker eller andra
kreditinrättningar som regeringen godkänner,

b) bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 § första stycket 1 sägs,
såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfällighet har
iklätt sig borgen för förbindelserna,

'Lagen omtryckt 1991:1857.

Prop. 1992/93:89

c) svenska aktiebolag eller ekonomiska föreningar utan borgensåtagan- Prop. 1992/93:89
den enligt b), till belopp som sammanlagt motsvarar högst fem procent
av anskaffningsvärdet av de tillgångar som styrelsen förvaltar,

5. i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse,

6. i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om
återlån,

7. i aktier utgivna av PenningmarknadsCentralen PmC Aktiebolag samt

8. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldför-
bindelser som är utställda i utländsk valuta och som har offentligen
utbjudits av ett emissionsinstitut, dock med undantag av konvertibla
skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.

Det sammanlagda värdet av vaije fondstyrelses innehav av tillgångar
som förvärvats enligt första stycket 8 får uppgå till ett belopp som
motsvarar högst tio procent det totala anskaffningsvärdet av de tillgångar
som styrelsen förvaltar.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om placeringar av medel som gjorts före ikraftträdandet
gäller paragrafen i sin äldre lydelse.

20 Förslag till

Lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)

Härigenom föreskrivs att 7 § insiderlagen (1990:1342) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §‘

Utan hinder av 4 § får

1. befattningshavare hos värde- 1. befattningshavare hos någon

pappersinstitut fullgöra köp- eller som driver värdepappersrörelse
säljorder i rörelsen, med stöd av 1 kap. 3 eller 3 a §

lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse fullgöra köp- eller
säljorder i rörelsen,

2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat
än option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,

3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som
föreskrivits i lag eller annan författning,

4. köp ske i fall som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning
av aktier i aktiebolaget,

5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den
underliggande tillgången eller sälja optionen,

6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den
underliggande tillgången som optionen avser,

7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.

Prop. 1992/93:89

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'Senaste lydelse 1991:1005.

21 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen
(1983:890) om allemanssparande

Härigenom föreskrivs

dels att 15 § lagen (1983:890) om allemanssparande i paragrafens
lydelse enligt lagen (1992:551) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:551) om ändring
i lagen (1983:890) om allemanssparande skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:89

Lydelse enligt SFS 1992:551

Föreslagen lydelse

15 §

Fondbolag får till en allemansfond förvärva endast följande slag av
värdepapper, nämligen

1. sådana svenska aktier och av svenskt aktiebolag utfärdade konvertib-
la skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning
som är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad

marknadsplats eller någon annan reglerad marknad,

2. sådana svenska aktier och av svenskt aktiebolag utfärdade konvertib-
la skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning
som utbjuds till försäljning under sådana förhållanden att sannolika skäl
finns för antagande att de inom ett år från förvärvet kommer att noteras
vid svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon
annan reglerad marknad,

3. andra svenska aktier samt andra av svenskt aktiebolag utfärdade
konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till

nyteckning,

4. förlagsandelsbevis i svensk ekonomisk förening,

5. bevis om rätt att teckna eller erhålla aktier eller andra värdepapper

som

6. obligationer och andra skuld-
förbindelser, utfärdade av staten
och svenska hypoteksinstitut.

avses i 1-4,
obligationer och andra skuld-
förbindelser, utfärdade av staten,
svenska hypoteksinstitut och sven-
ska kreditaktiebolag.

Har värdepapper som förvärvats enligt första stycket 2 ej noterats inom
ett år från förvärvet, skall de avyttras så snart det lämpligen kan ske, om
de inte vid något tillfälle under ettårsperioden kunnat inrymmas inom
tioprocentsgränsen enligt fjärde stycket.

Ett fondbolag får inte till en allemansfond förvärva aktier i bolaget.

Ett fondbolag får inte till fonden mot vederlag förvärva värdepapper
som avses i första stycket 3 och 4 eller bevis om rätt att teckna eller
erhålla sådana värdepapper i sådan omfattning att värdet av värdepappe-
ren och bevisen genom förvärvet kommer att överstiga tio procent av
fondens värde. Ej heller får ett fondbolag till fonden mot vederlag
förvärva värdepapper enligt första stycket 6 i sådan omfattning att värdet
av de värdepapper som där avses genom förvärvet kommer att överstiga

tjugofem procent av fondens värde. Den sistnämnda begränsningen gäller Prop. 1992/93:89
dock inte förrän ett år efter det att fondbolaget erhållit Finansinspek-
tionens tillstånd att bedriva fondverksamhet. Finansinspektionen kan, om
det finns särskilda skäl, medge att de procenttal, som anges i detta
stycket, överskrids.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser första stycket 6, den dag
regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och
andra skuldförbindelser som utfärdats av kreditaktiebolag före lagens
ikraftträdande. De äldra föreskrifterna gäller även i fråga om obligationer
och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfärdas av kredit-
aktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana
kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva
verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

22 Lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa

Härigenom föreskrivs att punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa skall ha
följande lydelse.

Prop. 1992/93:89

Nuvarande lydelse

2. Genom lagen upphävs lagen
(1968:576) om Konungariket Sveri-
ges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar.

Föreslagen lydelse

2. Genom lagen upphävs lagen
(1968:576) om Konungariket Sveri-
ges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar. Lån-
tagares skyldighet att erlägga
förvaltnings- och fondbidrag enligt
37 § den upphävda lagen kvarstår
i fråga om sådana lån som över-
låtits till det kreditakliebolag som
avses i 3 § lagen (1992:700) om
ombildning av stadshypoteksinsti-
tutionen, varvid bidraget skall
anses bestämt till den procentsats
som före ombildningen fastställts
av den långivande stadshypoteks-
föreningen. 1 fråga om lån där
löptiden är indelad i villkorsperio-
der gäller skyldigheten fram till
den villkorsändringsdag som in-
faller närmast efter överlåtelsen.

Finansdepartementet Pr0P- 1992/93:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om ändrad lagstiftning för banker
och andra kreditinstitut med anledning av EES-
avtalet, m.m.

1 Inledning

En promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstift-
ning om banker och kreditmarknadsbolag m.m. utarbetades under våren
1992 inom Finansdepartementet. Promemorian har remissbehandlats. Till
protokollet i detta ärende bör fogas en förteckning över remissinstanserna
som bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig
i lagstiftningsärendet (Finansdepartementet, diarienummer 3566/92).

Till gpjnd för de i promemorian föreslagna reglema om lämplighets-
prövning låg, förutom EES-avtalet, en tidigare remissbehandlad
departementspromemoria Ds 1991:39 Lämplighetsprövning av ägare i
banker.

Delar av kreditupplysningsutredningens tidigare remissbehandlade
betänkande (SOU 1992:22) EES-anpassning av kreditupplysningslagen
beaktades i promemorian vid utformningen av regler om rätt för
kreditinstitut från EES-länder att etablera sig och driva verksamhet i
Sverige.

Promemorians förslag till lag om kreditmarknadsbolag utgick från
Kreditmarknadskommitténs tidigare remissbehandlade betänkande (SOU
1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden. Innehållet i betänkandet har
tidigare tagits upp bl.a. i prop. 1989/90:116 om ägande i banker och
andra kreditinstitut, m.m. och i prop 1990/91:154 om rörelseregler för
bank m.m. I och med de förslag som nu läggs fram anser jag att be-
tänkandet är slutbehandlat.

Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över inom Finansdepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om kreditmarknadsbolag,

3. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), Prop. 1992/93:89

4. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

5. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

6. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m.,

11. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen
(1990:1342),

12. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

13. lag om ändring i föräldrabalken.

Lagrådet har i yttrande den 20 oktober 1992 lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Propositionen innehåller, utöver de lagrådsgranskade förslagen,
ytterligare några förslag till lagändringar, föranledda av att lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag nu föreslås upphävd.

Vissa redaktionella ändringar har gjorts i de till Lagrådet remitterade
lagförslagen. Dessutom har ett tillägg gjorts i övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om kreditmarknadsbolag. Vissa förändringar i
förhållande till det remitterade förslaget har också gjorts i 7 kap. 14 §
BRL (se närmare specialmotiveringen till detta lagrum) samt i motsvaran-
de bestämmelse (5 kap. 15 §) i lagen om kreditmarknadsbolag.

Slutligen föreslås i propositionen dels vissa ändringar med anledning
av den tidigare beslutade ombildningen av Stadshypotek, dels ändringar
i försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1972:262) om under-
stödsföreningar med anledning av att principerna för avgiftsuttag från de
institut som står under Finansinspektionens tillsyn har ändrats.

2 EES-regler om banker och andra kreditinstitut

2.1 Allmänt om EES-regler

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), Gemenskapens medlems-
stater och EFTA-statema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och
övriga EFTA-stater åtagit sig att införa regler om etableringsfrihet och
om rätt att tillhandahålla tjänster, motsvarande vad som enligt Fördraget
om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget)
gäller för medlemsstaterna i EG. De grundläggande bestämmelserna om
etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränserna finns
i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur till
preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför sig

100

bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande bl.a. bankverk- Prop. 1992/93:89
samhet.

Bilaga IX är i likhet med andra motsvarande bilagor disponerad så att
ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar etc.) räknas upp. Referen-
serna till rättsakterna innebär att dessa skall tillämpas inom hela EES-
området. I några fall har förteckningen kompletterats med särskilda
regler, enligt vilka ett eller flera EFTA-länder ges rätt att avvika från det
för EG gällande regelverket. Det kan då vara fråga om temporära
lättnader i tillämpningen eller om utsträckt tid för införlivande ("imple-
mentation") i nationell lagstiftning av de relevanta bestämmelserna. I den
mån sådana övergångsregler inte gäller för något särskilt land, skall varje
EFTA-stat införliva EG-reglema för ikraftträdande den 1 januari 1993
eller den senare tidpunkt då EES-avtalet blir gällande.

I propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop.
1991/92:170 bil. 6) har jag lämnat en översiktlig redogörelse för de
principer som ligger till grund för EG:s regelverk på det finansiella
tjänsteområdet. I korthet innebär dessa principer att en auktorisation som
ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget hör hemma
skall ha giltighet i hela EG-området. Företaget skall med stöd av denna
enda auktorisation ("single licence") obehindrat kunna erbjuda tjänster till
mottagare i andra medlemsländer ("cross border trade"), utan att det där
ställs krav på etablering eller särskilt tillstånd. Hemlandsauktorisationen
skall också ge rätt till fri filialetablering i andra medlemsländer.
Verksamheten skall, var den än bedrivs inom Gemenskapen, i princip stå
under hemlandstillsyn ("home country control"), dvs. hemlandets
myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer
etablerade i andra medlemsländer. En ordning med en enda auktorisation
och hemlandstillsyn förutsätter i princip att varje medlemsland godtar
övriga medlemsländers regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn
som tillräckliga för att tillgodose det egna landets anspråk på sundhet i
rörelsen ("mutual recognition"). Därför har i direktivform lagts fast
minimiregler syftande till harmonisering ("approximation") av grundläg-
gande regler för verksamheten i olika typer av finansiella företag. Detta
gäller bl.a. i fråga om kapitaltäckning och redovisningsrutiner. För att de
integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera stömingsfritt har
också antagits regler om.rutiner för administrativt samarbete mellan
medlemsländernas tillsynsmyndigheter.

De EG-direktiv som innehåller regler för verksamhet i banker gäller
även för andra typer av kreditinstitut. En gemensam definition av
"kreditinstitut" finns i artikel 1 i Rådets direktiv av den 12 december
1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta
och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG). I direktivet, vanligen
- något oegentligt - benämnt första banksamordningsdirektivet, avses
med kreditinstitut ett företag vars verksamhet består i att från allmän-
heten ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel och att
bevilja kredit för egen räkning. I ingressen till direktivet förtydligas att
definitionen omfattar företag som tar emot medel från allmänheten,
"antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande

101

utgivning av obligationer eller andra jämförbara värdepapper". Däri-
genom står det klart att definitionen träffar både banker och sådana
institut som svenska kreditaktiebolag och finansbolag, vilka finansierar
sig på allmänna marknaden. Från direktivets tillämpningsområde har
undantagits dels centralbanker och postgiroinstitut, dels vissa namngivna
kreditinstitut i olika medlemsstater.

Den avgränsning av begreppet kreditinstitut som gjorts i EG:s
regelverk medför att lagstiftningsåtgärder som vidtas i Sverige i princip
måste göras enhetliga för banker och den kategori av företag som i dag
verkar under beteckningarna kreditaktiebolag, finansbolag och hypoteks-
institutioner. Detta har tidigare kommit till uttryck, exempelvis då
likformiga kapi tal täckningsregler, anpassade till EG:s direktiv
89/299/EEG och 89/647/EEG, infördes år 1990.

Överhuvudtaget är den svenska lagstiftningen för banker och andra
kreditinstitut redan i väsentliga delar harmoniserad med EG:s regler. Det
som återstår att införliva av rättsakter som omfattas av EES-avtalet rör
i huvudsak systemet med en enda auktorisation och hemlandstillsyn.
Reglerna kommer till uttryck i denna lagrådsremiss, dels i förslaget till
ändring i bankrörelselagen (1987:617, BRL), dels i förslaget till en ny
lag om kreditmarknadsbolag, tänkt att reglera verksamheten i samtliga
kreditinstitut utanför banksfären. De centrala EES-regler som nu är
aktuella för införlivande återfinns i första banksamordningsdirektivet och
i Rådets direktiv av den 15 december 1989 om samordning av lagar och
andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti-
tut ("andra banksamordningsdirektivet", 89/646/EEG).

I detta avsnitt tar jag upp de lagstiftningsåtgärder som direkt baseras
på direktivregler och som har relevans för både bankrörelselagen och
lagen om kreditmarknadsbolag. Jag har strävat efter att så långt möjligt
åstadkomma parallella lydelser av lagförslagen.

De båda banksamordningsdirektiven 77/780/EEG och 89/646/EEG bör
i svensk översättning fogas till denna lagrådsremiss som bilaga 3 och 4.

Prop. 1992/93:89

102

2.2 Obligatorisk auktorisation av kreditinstitut, minsta Prop- 1992/93:89
startkapital, m.m.

Mitt förslag: Krav på auktorisation införs för alla svenska före-
tagstyper som faller under EG:s definition av kreditinstitut.

En uttrycklig regel införs i lag om att auktorisation inte får
vägras på den grunden att marknaden bedöms sakna behov av
ytterligare kreditinstitut.

Som huvudregel gäller att auktorisation får beviljas en bank
eller annat kreditinstitut endast om aktiekapitalet eller mot-
svarande grundkapital tillsammans med övrigt bundet eget kapital
uppgår till ett belopp motsvarande fem miljoner ecu vid verksam-
hetens igångsättande. För sparbanker behöver dock sådant start-
kapital inte uppgå till mer än motsvarande en miljon ecu. Även
för kreditmarknadsbolag vars nettotillgångar inte överstiger 100
milj. kr. kan startkapitalet bestämmas till lägre belopp, dock minst
motsvarande en miljon ecu.

Kapitalbasen i en bank eller annat kreditinstitut får inte under-
stiga den lägsta nivå för startkapital som krävs för auktorisation.
Banker och andra kreditinstitut som verkar vid lagens ikraftträdan-
de får dock, enligt övergångsbestämmelser, fortsätta sin rörelse
med lägre kapitalbas.

Förutsättningarna för återkallelse av en auktorisation preciseras i
enlighet med EES-regler. Nuvarande bestämmelser om förverkan-
de av bankoktroj ersätts av enhetliga återkallelseregler.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inga förslag till
uttryckliga regler om förbud mot behovsprövning och om krav på
kapitalbas i nivå med obligatoriskt startkapital. Startkapitalet skall utgöras
av aktiekapital eller motsvarande grundkapital och skall för samtliga
banker uppgå till minst ett belopp motsvarande tem miljoner ecu. I övrigt
överensstämmer promemorians förslag med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar över lag förslaget om
obligatorisk auktorisation av kreditinstitut utan erinran. Konkurrensverket
anser det önskvärt att kriterierna för auktorisation preciseras i lagtexten;
åtminstone bör det tas in en bestämmelse om att sundhetsprövningen inte
får göras beroende av marknadens ekonomiska behov. Finansinspektionen
och Sparbankernas Bank pekar på behovet av en föreskrift om att kapital-
basen inte får understiga nivån för det föreskrivna startkapitalet.
Finansinspektionen anser dock, i likhet med Kammarrätten i Göteborg,
att det för i vart fall små banker behövs en övergångsregel enligt vilken
dessa banker kan få verka med en lägre kapitalbas. En sådan övergångs-
regel begärs också av Sparbankernas Bank, som vidare anser att det för
sparbankernas del inte bör ställas generellt krav på högre startkapital än
motsvarande en miljon ecu. Kammarrätten i Göteborg och Finans-
bolagens förening anser att startkapitalet bör relateras till bundet eget

103

kapital, däri inräknat reservfond. Kammarrätten i Göteborg ställer frågan Prop. 1992/93:89
om det inte finns behov av undantagsbestämmelser för det fell ett kredit-
instituts kapital uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden
till följd av valutakursförändringar i förhållande till ecun.

EES-avtalet: Enligt artikel 3 i första banksamordningsdirektivet skall
det krävas obligatorisk auktorisation av ett kreditinstitut, innan det får
påbörja verksamhet. I artikeln anges vilka minimikrav som skall vara
uppfyllda för att en auktorisation skall kunna beviljas. Det sökande
kreditinstitutet skall ha en kapitalbas ("own funds”) av viss minsta
storlek. Verksamheten skall effektivt ledas av minst två personer, vilkas
lämplighet skall prövas. En auktorisation skall inte få vägras på den
grunden att marknaden saknar behov av ytterligare institut.

I andra banksamordningsdirektivet har kriterierna för auktorisation
ytterligare preciserats. Enligt en huvudregel i artikel 4 får auktorisation
inte beviljas om startkapitalet ("initial Capital") är mindre än fem
miljoner ecu. Medlemsstaterna skall dock ha möjlighet att sätta kravet
lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Startkapitalet får dock aldrig
vara mindre än motsvarande en miljon ecu. I direktivets artikel 5 före-
skrivs att auktorisation inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten
fått uppgifter om vilka personer, fysiska eller juridiska, som äger s.k.
kvalificerade innehav ("qualifying holdings") i kreditinstitutet. Ett
kvalificerat innehav definieras i direktivets artikel 1 p. 10 som ett direkt
eller indirekt ägande vilket representerar 10 % eller mer av kapitalet eller
av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande
över ledningen av företaget. Prövningsmyndigheten skall, enligt artikel
5, vägra auktorisation om den bedömer att lämpligheten inte är tillfreds-
ställande hos någon som har ett kvalificerat innehav.

I fall då det är fråga om auktorisation av ett kreditinstitut som är
dotterföretag, antingen till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-
land, eller till moderföretaget till ett sådant EES-institut, skall enligt
artikel 7 i andra banksamordningsdirektivet prövningsmyndigheten obliga-
toriskt samråda med behöriga myndigheter i det andra berörda landet.
Sådant samråd skall också ske när auktorisation har sökts för ett kredit-
institut som står under ägarkontroll ("control") av samma fysiska eller
juridiska personer som kontrollerar ett kreditinstitut auktoriserat i ett
annat EES-land. Med ägarkontroll menas då en relation som motsvarar
förhållandet mellan moder- och dotterföretag i en koncern.

I första banksamordningsdirektivets artikel 8 anges förutsättningarna för
återkallelse av en auktorisation. Återkallelse får ske om kreditinstitutet

- inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen
avstått från auktorisationen,

- inte har bedrivit någon verksamhet under minst sex månader,

- har utverkat auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter,

- inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen,

- inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan förväntas
komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot dem som har
fordringar på institutet,

104

- omfattas av något annat fall då återkallelse får ske enligt nationell Prop. 1992/93:89
lag.

Enligt artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet gäller som
huvudregel att ett kreditinstituts kapitalbas inte får understiga beloppet
för det startkapital som enligt artikel 4 krävts vid tidpunkten för aukto-
risation av institutet. Enligt övergångsbestämmelser, som modifierats
genom EES-avtalet, får Sverige och övriga EFTA-länder tillåta de kredit-
institut som verkar vid avtalets ikraftträdande, och vars kapitalbas inte
uppnår miniminivån för startkapital, att ändå fortsätta verksamheten. I
sådant fall får kapitalbasen inte tillåtas understiga den högsta belopps-
nivå som uppnåtts efter dagen för EES-avtalets undertecknande, dvs. den
2 maj 1992. Om ett kreditinstituts kapitalbas understigit den lägsta nivå
som är tillåten - enligt huvudregeln eller enligt föreskrifter som med-
delats med stöd av övergångsregeln - får behöriga myndigheter i stället
för att återkalla auktorisationen medge institutet att vidta rättelse inom
viss tid.

Skälen för mitt förslag: Den svenska lagstiftningen som reglerar
bankers och andra kreditinstituts verksamheter bygger i princip på att
verksamheterna utförs på basis av etablering i någon form vilken är
underkastad tillståndskrav. Detta innebär dock inte att utomlands loka-
liserade aktörer skulle vara ovillkorligen förhindrade att sälja tjänster
direkt till Sverige. Sådana aktiviteter bör inte möta några hinder från
myndigheternas sida så länge lagstiftningens grundläggande skyddsintres-
sen och tillsynskrav kan anses uppfyllda. Denna tolkning av rättslaget är
förenlig med de liberaliseringsåtaganden ifråga om bank- och andra
finansiella tjänster som Sverige gjort i förhållande till OECD. I dessa
åtaganden ingår också att inte behandla OECD-länder utanför EES-
området sämre än EES-ländema när det gäller möjligheten att från ut-
landet sälja tjänster direkt i Sverige. Skydds- och tillsynsintressena
fordrar dock en speciell uppmärksamhet när det gäller tjänsteproducenter
utanför EES-området och dess institutionaliserade samarbetsarrangemang.
Särbehandling på denna grund är legitim.

Av 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617, BRL) följer att alla i
Sverige bildade banker, inklusive dotterföretag till utländska bankföretag,
skall ha regeringens tillstånd i form av s.k. oktroj. Sedan den 1 augusti
1990 är det möjligt för utländska banker att etablera sig i Sverige genom
filial. För sådan filialverksamhet krävs också, enligt 1 kap. 4 § 1 BRL,
regeringens tillstånd.

Vad gäller andra här etablerade kreditinstitut än banker är den svenska
lagstiftningens krav på auktorisation inte heltäckande. Som nämnts
kommer de nuvarande kreditaktiebolagen att träffas av EG-definitionen
av kreditinstitut. Detsamma gäller finansbolagen, i vart fäll de finans-
bolag som utnyttjar den möjlighet till obligationsupplåning som år 1991
infördes i 10 a § lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag ställer inte upp något formellt krav på auktorisation, och
finansbolagslagens tillämpningsområde har avgränsats så att vissa företag,
som är att hänföra till kreditinstitut i EG:s mening, fäller utanför lagens
krav på auktorisation. Jag kommer längre fram att redovisa ett förslag till

105

en helt ny lag om kreditmarknadsbolag, avsedd att ersätta de nuvarande Prop. 1992/93:89
lagarna om kreditaktiebolag resp, finansbolag (avsnitt 4). Lagförslaget
innehåller bl.a. bestämmelser om obligatorisk auktorisation av sådana
kreditmarknadsbolag.

Vad gäller filialer till utländska kreditinstitut finns i dag bestämmelser
om svensk tillståndsprövning. Till följd av EES-bestämmelsema om
etableringsfrihet med stöd av hemlandsauktorisation kan dessa auktorisa-
tionsregler inte upprätthållas i fråga om etablering i Sverige av filialer till
kreditinstitut från andra EES-länder. Jag återkommer till denna fråga
(avsnitt 2.4). När det däremot gäller filialer till kreditinstitut hemma-
hörande i tredje land, utanför EES, ger EES-bestämmelsema inte anled-
ning att ändra de nuvarande reglerna om särskild svensk auktorisation.
Dessa regler bör därför bibehållas i princip oförändrade.

Den svenska auktorisationsprövningen tillgodoser i huvudsak de
minimikrav som ställts upp i första och andra banksamordningsdirek-
tiven. Väsentligt är att möjligheten till behovsprövning avskaffades år
1990, då förutsättningarna för auktorisation av banker och filialer till
utländska bankföretag formulerades i termer av ett generellt sundhets-
krav. Som exempel kan tas bestämmelsen i 2 kap. 3 § bankaktiebolags-
lagen (1987:618, BAL), där det nu anges att regeringen skall bevilja
oktroj "om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund bankverksamhet". I propositionen kommenterade föredragan-
de statsrådet innebörden av sundhetskriteriet. Det betonades att oktroj-
prövningen i fortsättningen skulle få en renodlat kvalitativ inriktning:
"Med stöd av sundhetskriteriet i bankrörelselagen skall bl.a. bankens
organisation, verksamhet enligt bolagsordningen, inre kontroll- och
säkerhetsuppbyggnad prövas. Aktiekapitalet skall uppgå till ett belopp
som är väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten. Vidare
skall bankens verkställande ledning och större ägare bedömas uppfylla de
kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som
erfordras för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva
en sund bankverksamhet" (prop. 1989/90:116 s. 60).

Det kan diskuteras om auktorisationskriteriema inte borde komma till
uttryck i lagtext på annat sätt än genom ett allmänt krav på sundhet i
rörelsen. Man kunde tänka sig en föreskrift, som säkerställer att aukto-
risation ges när EES-kraven på startkapital och på lämplighetsprövning
av företagsledning och större ägare är uppfyllda samt när, därutöver,
verksamheten kan antas komma att bedrivas så att den tillgodoser de
särskilda intressen som motiverar lagstiftning och tillsyn, i första hand
insättarskydd, allmänt konsumentskydd, kapitalförsörjning och stabilitet
i betalningssystemet. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå mer
ingripande ändringar i auktorisationsbestämmelsema än som direkt föran-
leds av EES-reglema. Dessa gör det nödvändigt att beloppsprecisera
startkapitalet för de olika kategorierna av kreditinstitut, något som
lämpligen kan ske i de lagar som reglerar verksamheten i bankaktiebolag,
sparbanker, föreningsbanker och kreditmarknadsbolag. För att undvika
missförstånd om innebörden i sundhetskriteriema kan det också vara
lämpigt att i lagtexten uttryckligen ange att behovsprövning inte är

106

tillåten. En regel om att prövningsmyndigheten alltid skall ha tillgång till Prop. 1992/93:89
uppgifter om kvalificerade innehav behöver enligt min mening tills vidare
inte tas in i lag, utan kan fogas till förordningsföreskrifter som anger vad
en auktorisationsansökan skall innehålla. I fråga om EES-regler som
gäller obligatorisk ägarprövning i andra fäll återkommer jag i följande
avsnitt.

Andra banksamordningsdirektivets regler om minsta startkapital reser
som nämnts krav på en beloppsbestämning i lag av det egna kapitalet i
svenska kreditinstitut. Vad gäller innebörden av begreppet startkapital
innehåller artikel 1.11 i andra banksamordningsdirektivet en hänvisning
till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i
kreditinstitut. I dessa bestämmelser anges, i allmänna termer och med
vidare hänvisning till artiklarna 22 och 23 i direktivet 86/635/EEG om
årsbokslut m.m. för banker och andra finansiella institut, vad som nor-
malt får hänföras till primärt kapital i kapitalbasen. Hit hör dels vad som
enligt nationell lag skall räknas som inbetalt eget kapital, dels vissa
reserver.

Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsta startkapital i
svenska banker och andra kreditinstitut har i departementspromemorian
uttalats att det, eftersom fråga är om det kapital som skall finnas när
verksamheten påbörjas, vore naturligt att utgå från grundkomponenterna
i vad som skall utgöra bundet eget kapital, dvs, aktiekapital i bankaktie-
bolag och kreditmarknadsbolag, grundfond i sparbanker och medlems-
insatser i föreningsbanker. Kammarrätten i Göteborg har anmärkt att i
vart fall reservfond i allmänhet torde tillskapas redan när ett bolag bildas.
Kammarrätten har därför inte kunnat finna någon anledning varför
reservfond inte skall tillmätas samma värde som aktiekapital. Liknande
synpunkter har framförts av Finansbolagens förening. Enligt föreningen
bör det under alla förhållanden räcka med att ett enskilt kreditmarknads-
bolag uppfyller kraven på fem miljoner resp, en miljon ecu på sådant sätt
att därmed avses aktiekapital inklusive övrigt bundet kapital.

1 likhet med de nu nämnda remissinstanserna anser jag det rimligt att
knyta kravet på startkapital till vad som enligt 4 kap. 7 § BRL resp. 11
kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall utgöra bundet eget kapital.
Utgångspunkten för lagstiftning bör vara att normalkravet på startkapital
om minst fem miljoner ecu skall gälla för alla banker och kreditinstitut
som är verksamma på den svenska marknaden. Med hänsyn till de större
bankernas roll och marknadsstruktur bör det inte komma i fråga att för
något bankaktiebolag ta i anspråk möjligheterna till lägre startkapital än
motsvarande fem miljoner ecu (ca 37,5 milj. kr.). Lättnader bör däremot
kunna medges för vissa andra företagskategorier. Sparbankernas Bank
har erinrat om att så många som 60 sparbanker vid mitten av år 1992
hade en kapitalbas understigande 37,5 milj. kr. och att kapitalbasen för
23 av dessa sparbanker understiger 7,5 milj. kr. Den nyligen genomförda
omstruktureringen inom sparbankssfären har resulterat i att de tidigare
största sparbankerna inte längre verkar under den särskilda associations-
form som sparbankslagen tillhandahåller utan i stället har inlemmats i en
ny bankaktiebolagskoncem, Sparbanken Sverige. De kvarvarande

107

sparbankerna, totalt ca 90 st, varierar i storlek men utmärkande för dem
är att var och en har sitt geografiskt avgränsade verksamhetsområde inom
Sverige. Mot den bakgrunden, och då det inte finns tungt vägande skäl
för att hindra tillkomsten av nya regionala banker inom en väl fungerande
sparbanksstruktur, anser jag att minsta startkapital vid auktorisation av
en sparbank bör kunna generellt bestämmas till motsvarande en miljon
ecu. Jag vill dock framhålla att detta auktorisationsvillkor har karaktär av
minimiregel. Vid oktrojprövningen skall alltså liksom hittills beaktas att
sparbankens grundfond är väl avvägd i förhållande till omfattningen och
beskaffenheten av den planerade rörelsen.

Vad gäller de nya kreditmarknadsbolagen kan det i vissa fäll finnas
anledning att vid tillståndsprövningen godta lägre startkapital än
motsvarande fem miljoner ecu. Jag går i avsnitt 4 närmare in på vilka
kriterier som skulle kunna föranleda undantag från normalkravet.

I överensstämmelse med andra banksamordningsdirektivet bör en regel
införas om att kapitalbasen hos banker och andra kreditinstitut inte får
tillåtas understiga den beloppsnivå för startkapital som generellt krävts
för auktorisation av institutet, dvs. motsvarande fem miljoner resp, en
miljon ecu. En ovillkorlig regel av sådant innehåll medför uppenbarligen
svårigheter för de minsta sparbankerna och vissa av de företag som faller
under lagen om kreditmarknadsbolag. EES-avtalet medger dock
avvikelser i fråga om kreditinstitut som är verksamma vid tiden för
avtalets ikraftträdande. Sådana institut kan som nämnts tillåtas fortsätta
sin verksamhet med lägre kapitalbas, vilken dock inte annat än temporärt
får understiga den högsta nivå som kapitalbasen uppnått i tiden efter den
2 maj 1992, dvs. den dag då EES-avtalet undertecknades. De författ-
ningsförslag som jag nu lämnar innehåller sådana övergångsbestämmel-
ser.

Kammarrätten i Göteborg har väckt frågan om det inte i föreslagen lag
borde finnas undantagsbestämmelser av innebörd att, om kapitalet
uttryckt i ecu har minskat till följd av valutakursförändringar, detta inte
automatiskt skall medföra konsekvenser som följer av att institutets
kapital uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden.
Kopplingen till ecun bör enligt kammarrätten göras vid auktorisation av
en bank eller kreditmarknadsbolag. Kammarrättens uppfattning svarar
mot ordalydelsen i aktikel 10.1 i andra banksamordningsdirektivet. Jag
anser därför att lagtexten bör utformas så att den minsta nivå för
kapitalbas som skall upprätthållas hänför sig till det belopp i svenska
kronor som vid tidpunkten för auktorisationsbeslutet motsvarade fem
miljoner resp, en miljon ecu. För de banker och andra kreditinstitut som
har beviljats auktorisation enligt äldre lag, bör referensnivån motsvara
den växelkurs som gäller då de nya bestämmelserna träder i kraft.

De svenska reglerna om återkallelse av bankoktrojer och av auktorisa-
tioner för övriga kreditinstitut bör enligt min mening ges en sådan
utformning att de speglar motsvarande bestämmelser i första banksamord-
ningsdirektivet.

Prop. 1992/93:89

108

2.3 Prövning av större ägares lämplighet

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för forvärv av
s.k. kvalificerade innehav av bankaktier, som motsvarar 10 %
eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som
armars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av
företaget. Tillstånd krävs även beträffande förvärv, som innebär
att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detta så att det
når upp till eller överskrider 20, 33 eller 50 %, eller som innebär
att banken får ställning av dotterföretag. Inspektionen kan mot-
sätta sig förvärvet, om lämpligheten hos förvärvaren inte bedöms
som tillfredsställande med hänsyn till behovet av en sund och
ansvarsfull ledning av banken. På samma grund kan inspektionen
ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav i en bank, bl.a.
genom förbud att utöva rösträtt och, i sista hand, föreläggande att
avyttra aktierna.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels
kvalificerade innehav, dels innehav som medför att innehavet går
ned under någon av de nämnda nivåerna.

Promemorians förslag: Förslaget i promemorian med utkast till
lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till promemorians förslag.
Riksbanken framhåller vikten av att tillämpningen av reglerna tar sikte
endast på situationer där grava missförhållanden kan befaras. Svenska
Bankföreningen anser det inte befogat att i fråga om avyttringar
föreskriva anmälningsskyldighet före själva avyttringen. Finansinspek-
tionen anser att det bör ställas samma kvalitativa krav på en aktieägare
oavsett vid vilket tillfälle lämplighetsprövningen sker, och att det därför
bör finnas ett utrymme för inspektionen att ingripa mot en ägare redan
innan denne taktiskt har utövat sitt inflytande till men för en sund
utveckling. Riksskatteverket förordar en uttrycklig föreskrift enligt vilken
Finansinspektionen i ett ärende om förvärvstillstånd får rätt att begära
upplysningar från andra myndigheter.

Vid tidigare remissbehandling av departementspromemorian Lämplig-
hetesprövning av ägare i banker (Ds 1991:39) har flera remissinstanser
ansett att kriterierna för när ingripanden skall få ske bör preciseras, så
att utrymmet för godtycke minskas. Flera instanser har också framhållit
vikten av att inspektionens beslut fattas med stor skyndsamhet för att
ägarfrågan inte skall hållas svävande under längre tid.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 5 i
andra banksamordningsdirektivet att auktorisation för ett kreditinstitut inte
får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare,
fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i institutet.
Storleken av sådana kvalificerade innehav skall också uppges. Myndig-
heten skall vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet av en

109

sund och ansvarsfull ledning ("taking into account the need to ensure the Prop. 1992/93:89
sound and prudent management") av institutet, bedömer att lämpligheten
hos sådana ägare inte är tillfredsställande.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett
företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av
samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över led-
ningen av företaget.

Enligt artikel 11.1 i andra banksamordningsdirektivet skall det
föreskrivas en skyldighet för vaije fysisk eller juridisk person, som avser
att förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, att underrätta
behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan
underrättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat
innehav så att hans andel av kapitalet eller röstema kommer att nå upp
till eller överskrida 20, 33 eller 50 % eller så att kreditinstitutet kommer
att få ställning av dotterföretag.

Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett kreditinstitut som är
auktoriserat i en annan medlemsstat, skall, enligt artikel 11.2, den
myndighet som tar emot anmälan samråda med myndigheten i den andra
medlemsstaten, när det kreditinstitut som förvärvet gäller därigenom får
ställning av dotterföretag. Under samma förutsättning skall myndighets-
samråd äga rum när förvärvaren är moderföretag till ett kreditinstitut som
är auktoriserat i en annan medlemsstat (jfr. artikel 7).

När en myndighet fått en anmälan skall den enligt artikel 11.1 andra
stycket ha rätt att inom en tid av tre månader motsätta sig förvärvet.
Detta får ske om förvärvaren bedöms olämplig. Endast i det fall
obligatoriskt myndighetssamråd skall ske får tremånadersfristen för-
längas. 1 det fall myndigheten beslutar att inte motsätta sig förvärvet får
den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.

Enligt artikel 11.3 skall anmälan till myndighet ske även av fysiska och
juridiska personer som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett
kvalificerat innehav i ett kreditinstitut. Också i det fell en avyttring
innebär att ett kvalificerat innehav minskas i sådan mån att andelen av
kapitalet eller röstema nedgår under 20, 33 eller 50 %, eller så att
kreditinstitutet förlorar sin ställning av dotterföretag, skall anmälan ske.

En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter skall enligt artikel

11.4 åvila kreditinstitut som, i samband med årsredovisning eller på
annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts.
Kreditinstituten skall också löpande, minst en gång om året, underrätta
myndigheterna om vilka personer som har kvalificerade innehav i institu-
tet, och om storleken på sådana innehav.

Enligt artikel 11.5 skall det finnas en rätt och en skyldighet för
behöriga myndigheter att ingripa mot dem som har kvalificerade innehav,
när dessa ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att
motverka en sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitutet. Sådana
ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägganden, sank-
tioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom
upphävandet av rösträtt som är knuten till innehavet. Åtgärder av samma
slag skall kunna vidtas gentemot dem som underlåter att lämna före-

110

skrivna underrättelser om förvärv. Om ett förvärv genomförs i strid med Prop. 1992/93:89
myndighetens beslut, skall det, vilka ingripanden som än sker i övrigt,
förordnas att rösträtterna för innehavet inte får utövas eller att avgivna
röster skall vara ogiltiga eller får förklaras ogiltiga.

Skälen för mitt förslag: De bestämmelser om prövning av större
ägares lämplighet som redovisas i den nu remissbehandlade promemorian
och i departementspromemorian Ds 1991:39 uppfyller vad som krävs
enligt artikel 11 i andra banksamordningsdirektivet. Jag föreslår därför
att dessa bestämmelser införs i lag. Eftersom ägarprövningen är en del
av den tillsyn som Finansinspektionen skall utöva anser jag det lämpligast
att bestämmelserna såvitt avser banker tas in i 7 kap. BRL.

När det gäller förfärandet anser jag det lämpligare att ha ett renodlat
ansöknings- och tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en
förvärvare i förväg anmäler ett förvärv. I båda fallen ankommer det på
Finansinspektionen att pröva om det planerade förvärvet är godtagbart.
För tydlighets skull bör inspektionens ställningstagande alltid komma till
uttryck i ett explicit beslut. Jag föreslår därför att en förvärvare i förväg
skall ansöka om tillstånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär att
hans innehav kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att
överskrida de nämnda gränsvärdena.

Syftet med bestämmelserna om lämplighetsprövning av större ägare är
att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning
och sitt inflytande över bankens verksamhet på sådant sätt att skyddet för
insättama riskeras eller allmänhetens förtroende för stabiliteten i banken
äventyras. Detta intresse väger tungt mot intresset att inte tvångsmässigt
ingripa i befogenheter som följer med äganderätten till aktiema i ett
bankaktiebolag. Samma bedömning av ägarlämpligheten bör därför göras
oavsett vid vilken tidpunkt den görs - före förvärvet eller under
aktieägandets bestånd. Inspektionen skall enligt lagförslaget vägra
tillstånd till ett förvärv om det kan antas att den tilltänkte förvärvaren
kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet. Endast
grava missförhållanden (såsom t.ex. meddelat näringsförbud) skall kunna
diskvalificera förvärvaren. Om det, efter det att förvärvstillstånd getts,
inträffar en omständighet, såsom att ägaren drabbas av näringsförbud
eller döms för ett i detta sammanhang allvarligt brott, kan det finnas skäl
för Finansinspektionen att ingripa t.ex. genom att förhindra att aktiema
företräds vid bolagsstämma. Jag anser därför, i likhet med Finansinspek-
tionen, att det bör framgå av lagtexten att inspektionen får ingripa även
när en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier kan antas komma att
utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av
banken.

När det gäller förslaget från Riksskatteverket att i lagen införa en
sekretessbrytande bestämmelse liknande den i 20 kap. 9 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring gör jag följande bedömning. Eftersom
endast allvarliga missförhållanden skall kunna medföra att en förvärvare
av bankaktier inte godkänns som ägare kan det inte förutses att uppgifter
från många myndigheter kommer att behöva inhämtas av Finansinspek-
tionen. Utdrag från kriminalregistret och möjligen centrala person- och

belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrelsen samt från näringsför-
budsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finansinspektionen att inhämta
uppgifter från kriminalregistret och PBR kan åstadkommas genom
förordningsändringar. Uppgifter från näringsförbudsregistret återfinns
bl.a. i aktiebolagsregistret, bankregistret och försäkringsregistret. Något
större behov av en generell lagregel om rätt för Finansinspektionen att
inhämta uppgifter från andra myndigheter synes därmed inte firmas. Jag
föreslår därför inte nu någon sådan bestämmelse.

2.4 Etableringsfrihet för kreditinstitut inom EES

2.4.1 En enda auktorisation tillräcklig i EES

Mitt förslag: Kreditinstitut som auktoriserats i ett land inom EES
har rätt att etablera filial i Sverige utan tillstånd av svensk myn-
dighet. Sådana kreditinstitut har också rätt att med stöd av hem-
landsauktorisationen bedriva verksamhet genom att tillhandahålla
tjänster utan etablering i Sverige.

Andra finansiella institut än kreditinstitut har, om de ägs och är
på visst sätt kontrollerade av kreditinstitut som auktoriserats inom
EES-området, samma rätt att utan tillstånd etablera filial och till-
handahålla tjänster i Sverige.

Prop. 1992/93:89

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget
eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser det erforderligt
med lagbestämmelser enligt vilka sådana företag, som är dotterbolag till
svenska kreditinstitut och som faller under EG-definitionen av "finansiella
institut", uttryckligen ges rätt att med stöd av moderinstitutets svenska
auktorisation bedriva verksamhet i andra EES-länder. Svenska Bankföre-
ningen anför att de föreslagna bestämmelserna i 1 kap. 8 § BRL och 2
kap. 13 § lagen om kreditmarknadsbolag har formulerats alltför
restriktivt, dels på så sätt att de innebär en skyldighet för svenska
kreditinstitut att underrätta Finansinspektionen om gränsöverskridande
aktiviteter i allmänhet, alltså inte bara sådana som är att hänföra till
verksamhet i egentlig mening, dels så till vida att de svenska instituten
åläggs en skyldighet att löpande underrätta inspektionen om de tjänster
de riktar mot EES-länder.

EES-avtalet: De viktiga reglerna om frihet för kreditinstitut att etablera
sig och tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation har i
EG-rätten införts genom andra banksamordningsdirektivet. Detta direktiv
ingår, som nämnts, i EES-avtalet.

1 direktivets artikel 6 anges att ett värdland inom gemenskapen inte
längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till kreditinsti-
tut som är auktoriserade och underkastade tillsyn av behöriga myndig-
heter i något annat medlemsland. Enligt artikel 18.1 skall sådana

112

kreditinstitut få utöva verksamhet i andra medlemsländer, antingen från Prop. 1992/93:89
en i resp, land etablerad filial eller genom direkt tillhandahållande av
tjänster. Som förutsättning för denna frihet gäller dels att verksamheten
i fråga hänför sig till tjänster som är upptagna på en lista som är bifogad
direktivet, dels att verksamheten omfattas av den auktorisation som
kreditinstitutet fått i sitt hemland. Vilka verksamhetsgrenar som på så sätt
skall vara tillåtna framgår närmare av nästa avsnitt.

Den rätt till fri filialetablering och tillhandahållande av tjänster utan
etablering som nu nämnts skall gälla inte endast för kreditinstitut utan
även, enligt artikel 18.2, för vissa s.k. finansiella institut ("financial
institutions") som är dotterföretag till ett i gemenskapen auktoriserat
kreditinstitut eller som ägs av flera sådana kreditinstitut gemensamt.
Detsamma gäller för sådana finansiella instituts dotterföretag. Ett
finansiellt institut definieras i artikel 1 p. 6 som ett företag som inte är
kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva
aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som
är upptagna i punkterna 2-12 i direktivbilagan. Hänvisningen till bilagan
innebär att bl.a. verksamhet som innefattar inlåning och upplåning från
allmänheten undantagits. Det är alltså här fråga om andra institut än
sådana som har rätt att driva egentlig bankverksamhet.

Som ytterligare förutsättning för att finansiella institut skall ha
etablerings- och tjänstefrihet som nu sagts gäller

- att ägarföretagen är auktoriserade som kreditinstitut i den medlemsstat
vars lag gäller för det finansiella institutet,

- att de ifrågavarande verksamheterna bedrivs inom samma stats
territorium,

- att ägarföretagen innehar minst 90 % av röstema i det finansiella
institutet,

- att ägarföretagen är skyldiga att underkasta sig behöriga myndigheters
krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och att de därutöver
har utfäst sig att solidariskt svara för institutets åtaganden, samt

- att det finansiella institutet omfattas av konsolidering av ägarföre-
tagens kapitaltäckning, större engagemang (enhandsengagemang) och
begränsning av ägande i verksamheter som är främmande för den
finansiella verksamheten (jämför artikel 12 i direktivet).

För finansiella institut som har etablerings- och tjänsterätt enligt de nu
redovisade reglerna skall direktivets bestämmelser om bl.a. tillsyn,
minsta startkapital och obligatorisk ägarprövning gälla. Om ett finansiellt
institut faller under reglerna i artikel 18.2 gäller samma rätt att etablera
filial och att tillhandahålla tjänster för dotterföretag till det finansiella
institutet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om det förfarande som skall iakttas
när ett kreditinstitut eller finansiellt institut önskar etablera filial i en
annan EG-medlemsstat. Institutet skall underrätta behöriga myndigheter
i sitt hemland om sina avsikter. En sådan underrättelse skall innehålla ett
visst minimum av uppgifter, bl.a. om den tilltänkta verksamheten och om
hur den skall organiseras. I andra fall än då hemlandsmyndigheten har
anledning att ifrågasätta institutets administrativa struktur eller finansiella

8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89

113

ställning skall myndigheten översända de ingivna uppgifterna till behörig Prop. 1992/93:89
myndighet i det tilltänkta värdlandet. En sådan underrättelse, som skall
åtföljas av uppgifter om bl.a. kapitalbas och kapitaltäckning samt,
beträffande finansiella institut, moderföretagets konsoliderade kapital täck-
ning, skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre månader. En
vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra informationen skall kunna
göras till föremål för domstolsprövning (jämför avsnitt 2.5).

En värdlandsmyndighet som mottagit underrättelse om filialetablering
har två månader på sig att, som det heter i direktivet, förbereda tillsyn
av kreditinstitutet i enlighet med artikel 21 samt, om det behövs, ange
under vilka villkor, "motiverade av hänsyn till det allmänna bästa", som
filialverksamheten får bedrivas. Det förtjänar redan här påpekas att
filialen i princip skall stå under tillsyn av myndighet i hemlandet och att
den värdlandstillsyn som skall "förberedas" alltså hänför sig till den
restkompetens som värdlandsmyndigheten har. Mera om hemlandstillsyn
i avsnitt 2.4.3.

Så snart värdlandsmyndigheten har givit klartecken kan filialen
etableras och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyn-
digheten inte uttryckligen har reagerat två månader efter det att under-
rättelsen från hemlandsmyndigheten mottagits.

Ett förenklat förfärande gäller enligt artikel 20 beträffande rätten att
driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etablering i
värdlandet. Ett kreditinstitut eller finansiellt institut som önskar utnyttja
denna rätt skall underrätta hemlandsmyndigheten om vilka verksamhets-
grenar som institutet önskar utöva i värdlandet. Hemlandsmyndigheten
har i sådant fäll att inom en månad översända underrättelsen till behörig
myndighet i värdlandet. I direktivet har inte angivits några förutsättningar
under vilka vare sig hemlands- eller värdlandsmyndigheter skulle kunna
motsätta sig ett marknadstillträde av detta slag.

Andra banksamordningsdirektivet innehåller i artikel 9 bestämmelser
som innebär vissa begränsningar av EG-medlemsstatemas rätt att lämna
auktorisation för kreditinstitut som är dotterföretag till företag hemma-
hörande i ett land utanför EG (tredje land). Om det visar sig att ett tredje
land vägrar kreditinstitut från något EG-land motsvarande möjligheter att
etablera sig och utöva verksamhet som inom EG-området gäller för
kreditinstitut från det aktuella tredje landet, får ministerrådet eller, i vissa
fäll, EG-komrmssionen besluta att medlemsstaterna skall begränsa eller
skjuta upp prövning av ansökningar som ett företag i det berörda landet
gjort om auktorisation för ett dotterbolag som är kreditinstitut eller om
tillstånd att förvärva aktier eller innehav i ett existerande kreditinstitut.

Denna bestämmelse, innebärande att EG-medlemsstatema gentemot
tredje land skall iaktta en gemensam hållning betingad av krav på
reciprok behandling, har undantagits från det för EES gällande regel-
verket. EFTA-ländema har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisation
för kreditinstitut vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje land. I
gengäld gäller enligt EES-avtalet att sådana auktorisationer inte skall
behöva godtas av övriga EG-länder och EFTA-länder, om dessa är
utsatta för etableringsrestriktioner i det ifrågavarande tredje landet. I

114

sådana fall har således principen om en enda auktorisation inte tillämp-
ning.

Skälen för mitt förslag: Andra banksamordningsdirektivets regler om
etableringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan etablering har
giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk
person bildas eller förvärvas i "värdlandet". Reglerna är alltså inte
tillämpliga på ett utländskt kreditinstituts etablering av dotterföretag.
Sådana formellt fristående företag regleras i princip helt och hållet av
lagstiftningen i det land där etableringen sker. Rätten att etablera
dotterföretag i annat land följer bl.a. av de skyldigheter ett land har att
tillåta kapitalöverföringar i form av direktinvestenngar. Vad gäller fri
rörlighet för kapital inom EES finns bestämmelser i bilaga XII till
avtalet, särskilt i det där intagna s.k. slutliberaliseringsdirektivet
88/361/EEG.

Vad det nu är fråga om är verksamhet som, direkt eller via filial, utgår
från ett institut auktoriserat i ett annat land.

Enligt 1 kap. 2 § andra stycket BRL gäller i dag att bankrörelse får,
förutom av Sveriges riksbank, bedrivas endast av bankaktiebolag,
sparbanker och centrala föreningsbanker, som har fått regeringens oktroj.
Bestämmelsen är, trots sin lydelse, inte heltäckande, sedan det år 1990
i 1 kap. 4 § 1 tagits in bestämmelser om att ett utländskt bankföretag kan
få regeringens tillstånd att driva bankrörelse från avdelningskontor med
självständig förvaltning, dvs. filial. För sådan filialverksamhet gäller
enligt paragrafens femte stycke bl.a. bestämmelserna i bankrörelselagen
i tillämpliga delar.

I 2 a § finansbolagslagen infördes år 1991 en bestämmelse som ger
utländska företag möjlighet att driva finansieringsverksamhet från filial
i Sverige. För en sådan filialetablering krävs Finansinspektionens
tillstånd.

Den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut ställer i
princip krav på etablering i någon form. Som nämnts i avsnitt 2.2 finns
det emellertid i lagstiftningen inte något uttryckligt förbud för utländska
kreditinstitut att tillhandahålla tjänster i Sverige direkt från utlandet, låt
vara att det i vissa fall kan råda osäkerhet om huruvida en aktivitet är av
sådan natur att den kan hänföras till tillståndspliktig ”verksamhet''.

Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företag
att etablera filial i Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande
reglerad av svensk lag. Även sedan fil ial möjligheten öppnades har det
varit svenska myndigheter förbehållet att besluta om auktorisation. Det
ligger sedan i sakens natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt
är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis får
styras av rörelseregler som avviker från vad som gäller enligt svensk
rätt. Förhållanden som hänger samman med exempelvis ägande, kapital-
krav och begränsning av enhandsengagemang kan - och skall - visser-
ligen beaktas vid svensk auktorisation av en filial, men fäller i övrigt
tillbaka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget har sitt säte
och grundläggande verksamhetstillstånd (jämför avsnitt 2.4.3).

Prop. 1992/93:89

115

Det nya med EES-reglema om frihet för kreditinstitut att etablera Prop. 1992/93:89
filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att godta
utländska auktorisationer som legitimerande för rätten att verka i Sverige.
På samma sätt skall svenska banker och kreditmarknadsbolag kunna
verka fritt i andra EES-länder. Den ordning som skall gälla enligt andra
banksamordningsdirektivet bygger på en harmonisering av deltagande
länders regler om grundläggande verksamhetsbetingelser och på en
samsyn i fråga om vad som krävs vid tillsyn av finansiell verksamhet.
Den omdaning av svensk lagstiftning för kreditinstitut som successivt
genomförts under senare år har banat väg för sådana lagändringar jag nu
föreslår. EES-reglema i dessa delar kan med i huvudsak oförändrad
lydelse infogas i bankrörelselagen och i lagen om kreditmarknadsbolag.

Direktivbestämmelsema utgår från att varje värdland obligatoriskt skall
medge att vissa uppräknade "verksamheter" ("activities") får bedrivas
("may be carried on”) av kreditinstitut från andra EES-länder. Det
underrättelse- och anmälningsförfarande som anvisas för rätten att verka
inom sådana tjänstegrenar innebär enligt min uppfattning inte att varje
form av kommersiell aktivitet över gränserna fäller inom direktivets
tillämpningsområde. Traditionellt har exempelvis större utländska banker
kunnat ingå enskilda affärsförbindelser i Sverige utan att detta har behövt
ses som auktorisationspliktig verksamhet här. Marknadsföringens
intensitet och omfattning bör, liksom frågan om vem som tagit initiativ
till ett kundförhållande, rimligen vara avgörande för hur en viss aktivitet
skall bedömas. Olika länders lagstiftare och myndigheter kan naturligtvis
här ha olika synsätt. Jag har tolkat direktivbestämmelsema så att de tar
fasta på fortlöpande, egentlig verksamhet i respektive värdland. Ett
utländskt kreditinstituts enstaka eller tillfälliga engagemang i Sverige
liksom ett svenskt instituts motsvarande utlandsengagemang skall alltså
inte självklart anses kräva föregående underrättelse till behörig myndig-
het. Vissa gränsdragningsproblem kan dock uppkomma.

Ett kreditinstitut som i ett annat EES-land vill driva sådan verksamhet
som avses i direktivet skall givetvis inte behöva underrätta Finansinspek-
tionen löpande. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt mitt förslag
till lagreglering, är att underrättelse- och anmälningsproceduren iakttas
innan utlandsverksamheten påbörjas.

De direktivregler, enligt vilka vissa dotterföretag till utländska
kreditinstitut skall ha en från moderföretagets auktorisation härledd rätt
att driva verksamhet, behöver enligt min uppfattning inte komma till
uttryck i bankrörelselagen. Sådana s.k. finansiella institut kan definitions-
mässigt inte bedriva bankrörelse i bankrörelselagens mening. Även i det
fall ett sådant institut är dotterföretag till en bank, är det tillräckligt att
rätten till marknadstillträde i Sverige regleras i lagen om kreditmarknads-
bolag, vars lista över tillåtna verksamhetsgrenar täcker in vad ett
"finansiellt institut" får ägna sig åt (jämför följande avsnitt 2.4.2).

Vad gäller frågan om motsvarande möjligheter för "finansiella institut"
som är dotterföretag till svenska kreditinstitut att med stöd av moderföre-
tagets hemlandsauktorisation driva verksamhet i andra EES-länder så
bedömer jag det inte nu nödvändigt, eller ens meningsfullt, att föreslå

116

särskilda lagbestämmelser om procedurerna för sådant marknadstillträde.
Som framgått av min redovisning av direktivreglema skall för en sådan
etablerings- och tjänstefrihet förutom krav på en omfattande tillsyn gälla
strikta villkor, bl.a. innebärande en utfästelse från moderföretaget att
solidariskt svara för dotterföretagets åtaganden. Med hänsyn till den
svenska associationsrättsliga lagstiftningen kommer, såvitt jag kan
bedöma, svenska kreditinstituts dotterföretag inte annat än i mycket
sällsynta fall att i andra länder befinnas kvalificerade för marknadstill-
träde med stöd av moderföretagets auktorisation som kreditinstitut. Skulle
det ändå visa sig att något svenskt företag uppfyller de uppställda
villkoren, eller att något land tillämpar en mer liberal regim, bör
Finansinspektionen utan särskilt lagstöd kunna förse vederbörande
utlandsmyndighet med de uppgifter som behövs.

Det jag nu sagt skall självfallet inte uppfattas så att dotterföretag till
svenska kreditmarknadsbolag är förhindrade enligt svensk lag att driva
verksamhet utomlands. Jag har blott gjort den bedömningen att sådana
dotterbolag inte uppfyller villkoren för förenklat marknadstillträde i andra
EES-länder och att det mot den bakgrunden vore felaktigt och vilse-
ledande att ställa upp regler om underrättelse och anmälan i enlighet
med direktivreglema.

De föreslagna reglerna om rätt för kreditinstitut att verka i Sverige med
stöd av hemlandsauktorisation har relevans för EES-området. I fråga om
filialer till institut hemmahörande i tredje land, utanför EES, bör de
nuvarande reglerna med krav på särskild svensk auktorisation fortsätta att
gälla.

2.4.2 Tillåten verksamhet

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: Den för banker tillåtna verksamheten anges i form
av en förteckning över verksamhetsgrenar. Till komplettering av
förteckningen anges att banker får driva annan verksamhet i den
mån den har naturligt samband med uppräknade verksamhets-
grenar.

I lagen om kreditmarknadsbolag införs en exemplifierande för-
teckning över verksamhetsgrenar som är hänförliga till finansie-
ringsverksamhet.

Ett i Sverige verksamt utländskt kreditinstitut, hemmahörande
inom eller utom EES, har rätt att bedriva verksamhet inom sådana
förtecknade verksamhetsgrenar, i den mån dessa omfattas av hem-
landsauktorisationen.

Ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har rätt att
bedriva valutahandel, värdepappersverksamhet och kreditupplys-
ningsverksamhet utan sådant särskilt tillstånd som krävs för
svenska kreditinstitut, förutsatt att sådan verksamhet omfattas av
hemlandsauktorisationen.

117

Promemorians förslag: Verksamhetsreglema för banker och andra Prop. 1992/93:89
kreditinstitut utformas så att det i lag räknas upp vilka verksamheter som
är tillåtna.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar
att verksamhetsområdet bestäms enligt en positiv förteckning över tillåtna
verksamhetsgrenar. Svenska Bankföreningen, Sparbankernas Bank och
TCO anser det däremot olämpligt att en sådan lista tas in i lag och
förordar att nuvarande rambestämmelse bibehålls, eventuellt kompletterad
med en exemplifierande verksamhetsförteckning. Liknande synpunkter
framförs av Finansinspektionen. Konkurrensverket förordar att en rätt för
svenska banker och andra kreditinstitut att driva värdepappersrörelse,
kreditupplysningsverksamhet och valutahandel skall följa direkt av
oktrojen och att det alltså inte skall behövas något särskilt tillstånd i
annan lagstiftning. Finansbolagens förening framför liknande synpunkter
särskilt för finansbolagens del. Svenska Banlföreningen anmärker att en
svensk banks skyldighet att ta emot inlåning på räkning från allmänheten
inte bör vara absolut, eftersom det måste gå att vägra inlåning vid t. ex.
misstanke om penningtvätt.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt skall enligt artikel 18.1
i andra banksamordningsdirektivet ett kreditinstitut med stöd av sin
hemlandsauktorisation ha rätt att driva verksamhet inom sådana verksam-
hetsgrenar som finns upptagna i en lista som bifogats direktivet. Denna
lista omfattar ett brett utbud av finansiella tjänster, typiskt hänförliga till
s.k. universal banking. I punkt 1 finns den verksamhet som utgör ett
nödvändigt rekvisit i definitionen av kreditinstitut, nämligen mottagande
av insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten.
I övrigt upptar listan utlåning i olika former, finansiell leasing, betal-
ningsförmedling, tillhandahållande av betalningsmedel i form av t.ex.
kreditkort, vidare utställande av garantiförbindelser, värdepappershandel
för egen eller andras räkning, handel med utländsk valuta, medverkan i
värdepappersemissioner, finansiell rådgivning, penningmarknadsmäkling,
portfölj förvaltning och värdepappersförvaring. De två sista punkterna i
listan, 13 och 14, avser kreditupplysningstjänster och värdeförvarings-
tjänster ("bankfack").

I föregående avsnitt har också nämnts att vissa s.k. finansiella institut
som är dotterföretag eller på annat visst sätt knutna till ett eller flera
auktoriserade kreditinstitut skall ha samma rätt att driva verksamhet
utomlands. Rätten för ett sådant finansiellt institut att ägna sig åt
verksamheter enligt direktivbilagan är dock mera begränsad. Ett finan-
siellt institut är nämligen definierat som ett institut som inte är kreditinsti-
tut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller
andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna
i punkterna 2-12 i bilagan. Härav följer att ett finansiellt institut inte har
rätt att självständigt ta emot inlåning eller på annat sätt låna upp medel
från allmänheten och inte heller att driva kreditupplysning eller tillhanda-
hålla värdeförvaringstjänster.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför en skyldighet för Sverige
att tillåta kreditinstitut - resp, vissa finansiella institut - från andra EES-

118

länder att driva verksamhet inom de tjänstegrenar som anges i direktivets Prop. 1992/93:89
lista, vare sig det sker från en här etablerad filial eller direkt från
utlandet. För att det för utländska aktörer skall stå klart att Sverige
uppfyllt sina åtaganden i dessa delar bedömer jag det nödvändigt att i lag
ta in en motsvarighet till direktivets lista över tillåtna verksamhetsgrenar.

Det bör med andra ord klargöras vilket handlingsutrymme som här ges
ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land.

I gällande svensk rätt finns ingen motsvarande beskrivning av vad
banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. I 2 kap. 1 § första stycket
BRL föreskrivs en skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning
från allmänheten. Denna verksamhet är också enligt 1 kap. 2 § BRL, det
som specifikt utmärker bankrörelse. I övrigt har den för banker tillåtna
verksamheten angivits i allmänt hållna termer. En bank får således, enligt
2 kap. 1 § andra stycket, driva dels sådan finansieringsverksamhet och
annan finansiell verksamhet som är förenlig med inlåning, dels verksam-
het som har nära samband med inlåning eller med verksamhet som nu
sagts. I paragrafens tredje stycke anmärks att lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse innehåller bestämmelser om rätt för banker att driva
värdepappersrörelse. Slutligen gäller enligt fjärde stycket att regeringen
eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken
verksamhet en bank får driva.

Den citerade bestämmelsen i 2 kap. 1 § BRL fick sin lydelse genom
en ändring av lagen år 1991. I lagmotiven anförde föredragande
statsrådet bl.a. att det föreslagna bankverksamhetsbegreppet ger utrymme
för bl.a. kreditförmedling, betalningsförmedling, ställande av garantiför-
bindelser, factoring, finansiell leasing av lös egendom samt rådgivning
och, efter särskilt tillstånd, värdepappersrörelse. Föredraganden
hänvisade också till andra banksamordningsdirektivets lista över tillåtna
verksamheter och anmärkte att de verksamheter som där förtecknats alla
är förenliga med det föreslagna svenska bankverksamhetsbegreppet, även
om det i vissa fall skulle krävas särskilt tillstånd.

Den nuvarande finansbolagslagens definition av finansieringsverksam-
het är allmänt hållen. Några klara avgränsningar av det tillåtna verksam-
hetsområdet för finansbolag saknas i lagen. Inlåningsverksamhet är som
nämnts förbehållen banker och enligt lagen om värdepappersrörelse kan
tillstånd enligt den lagen ges endast banker och särskilda värdepappers-
institut. I övrigt torde de i direktivlistan upptagna verksamheterna stå till
buds för finansbolagen.

Det är enligt min mening olämpligt att välja en lagstiftningsteknik som
innebär att den för svenskauktoriserade institut tillåtna verksamheten
beskrivs enbart med hänvisning till allmänt hållna begrepp som bank-
rörelse resp, finansieringsverksamhet, medan det tydligt preciseras vad
utländska kreditinstitut får ägna sig åt. En sådan, åtminstone skenbart
olikformig lösning kan lätt kritiseras för att brista i konkurrensneutralitet.
Med hänsyn till att de svenska kreditinstituten i dag faktiskt har möjlighet
att driva de flesta verksamheter som räknats upp i direktivbilagan, om
än i några fall först efter särskilt tillstånd, anser jag det naturligt att
omforma reglerna så att det klart kommer till uttryck att det tillåtna

119

verksamhetsområdet i grunden är detsamma för alla här verksamma Prop. 1992/93:89
kreditinstitut, vare sig de auktoriserats i Sverige eller uppträder med stöd
av auktorisation från ett annat EES-land. En sådan utformning av lagen
gör det för övrigt lättare för Finansinspektionen att i en underrättelse till
en utlandsmyndighet klargöra vad auktorisationen omlättar för ett svenskt
kreditinstitut som vill etablera filial eller verka direkt i ett annat EES-
land.

Mot denna bakgrund anser jag att bestämmelsen om tillåten verksamhet
i kreditinstitut, utöver skyldigheten för banker att ta emot inlåning, bör
utformas med direktivbilagans verksamhetslista som utgångspunkt.

Av remissinstanserna har bl.a. Svenska Bankföreningen och Spar-
bankernas Bank kritiserat de föreslagna verksamhetsbestämmelsema och
pekat på risken att verksamhetsgrenar som nu är tillåtna fäller utanför
listan. Enligt dessa remissinstanser försvårar en sådan lista också en
dynamisk utveckling på det finansiella området därigenom att en
komplettering av det tillåtna verksamhetsområdet inte utan vidare kan
göras. Jag har förståelse för de synpunkter som nu förts fram. Ändå
menar jag att nackdelarna med att hålla fäst vid en alltför allmänt hållen
verksamhetsdefinition väger över. För att en sådan vid rambestämmelse
skall vara ändamålsenlig krävs mer eller mindre omfättande anvisningar
i form av lagmotivuttalanden eller utfyllande myndighetsföreskrifter. I ett
europeiskt perspektiv anser jag att en sådan normgivningsteknik bör und-
vikas. Det bör i stället så långt som möjligt tydliggöras i själva lagtexten
vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. På så sätt ges både
svenska och utländska aktörer på marknaden bättre möjligheter att be-
döma tillåtligheten av viss verksamhet. De kan också därigenom konsta-
tera att rörelsebetingelsema gäller lika för inhemska och utländska
institut.

Med detta vill jag dock inte ha sagt att de i lagförslagen intagna
verksamhetslistoma skall ses som uttömmande. Som Bankföreningen och
Sparbankernas Bank anmärkt går det inte att i en situation med snabbt
föränderliga marknadsförhållanden en gång för alla detalj bestämma den
tillåtna verksamheten för banker och andra kreditinstitut. Detta är inte
heller avsikten.

Till en början bör det i detta sammanhang göras åtskillnad mellan
banker och företag som driver finansieringsverksamhet enligt lagen om
kreditmarknadsbolag. De senare företagen omfättas inte av samma
långtgående skyddsintressen som banker. Kreditmarknadsbolagen kommer
att verka inom ett vitt fält och med olikartad inriktning. Det är enligt min
mening önskvärt att kreditmarknadsbolagen inte får sitt handlingsutrymme
alltför snävt avgränsat och att de ges förutsättningar för att att utveckla
nya finansiella produkter. Av detta skäl bör det tillåtna verksamhets-
området inte strikt definieras i lag. Viktigare är att marknadsaktörer och
avnämare får upplysning om det enskilda bolagets affärspolicy och
risknivå. Jag går senare, i avsnitt 4.3, närmare in på betydelsen av att
sådan information kommer till tydligt uttryck i bolagsordningar. Den lista
över verksamhetsgrenar som jag föreslår för kreditmarknadsbolagens del
skall således ses som exemplifierande och som en vägledning för svenska

120

och utländska kreditinstitut om vad som typiskt sett ingår i begreppet Prop. 1992/93:89
finansieringsverksamhet.

Vad sedan gäller den för banker tillåtna verksamheten har jag åsyftat
en lista som, med utgångspunkt i bilagan till andra banksamordnings-
direktivet, lägger fäst basverksamheterna. Det är visserligen av största
vikt att denna uppräkning görs så fullständig som möjligt och Bankföre-
ningen och Sparbankernas Bank har här lämnat värdefulla förslag till
kompletteringar som beaktats i förfättningsförslagen. Men enligt min
mening kan listan utformas så att den ger tillräckligt utrymme för
flexibilitet. För det första kan flera av de upptagna verksamhetsgrenarna
beskrivas så att det dit går att hänföra ett vitt spektrum av tjänster. Vissa
av de upptagna punkterna i lagförslaget är således exemplifierande. Detta
är fallet beträffande upplåning och kreditgivning. I så måtto kan listan
sägas ha karaktär av rambestämmelse. För det andra har i lagförslagen
tagits med en kompletterande bestämmelse av innebörd att olika slags ej
närmare beskriven verksamhet får bedrivas, i den mån verksamheten har
naturligt samband med uppräknade tjänstekategorier. En sådan komplet-
terande regel ger till en början utrymme för kundservice i form av bl.a.
revisionsverksamhet, redovisningsverksamhet, värdetransporter och
boutredningsuppdrag. Även sådana tjänster som vanligtvis hänförs till
notariatverksamhet kan utan vidare hänföras till denna tilläggskategori.
Uppsamlingsregeln skall dock inte ses som strikt begränsad till sådana
renodlade sidoverksamheter. I den mån det framöver tillskapas nya
finansiella tjänster som kan anses ha ett naturligt samband med tradi-
tionell verksamhet, sådan den räknats upp i baslistan, bör det vara
möjligt att inordna dessa tjänster under den kompletterande punkten. I
förekommande fäll bör regeringen eller Finansinspektionen ha tolknings-
företräde, så att det i förordning eller myndighetsföreskrifter kan närmare
anges om en viss verksamhet är tillåten. Sammanfattningsvis kan det inte
anses att den föreslagna lagstiftningen otillbörligt begränsar bankernas
handlingsfrihet, än mindre medför några inskränkningar i den verksamhet
som i dag är tillåten i Sverige.

Det har tidigare påpekats att det beträffande vissa verksamheter i
direktivlistan krävs särskilt tillstånd för svenska kreditinstitut. Det gäller
för det första rätten att driva kreditupplysningsverksamhet för vilken
banker och andra kreditinstitut kan få tillstånd enligt 3 § kreditupplys-
ningslagen (1973:1173). I betänkandet (SOU 1992:22) EES-anpassning
av kreditupplysningslagen har kreditupplysningsutredningen föreslagit att
lagens nuvarande förbud mot utländsk etablering upphävs. Samtidigt har
utredningen, med hänvisning till reglerna i andra banksamordnings-
direktivet, föreslagit att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas i
Sverige utan särskilt tillstånd av Datainspektionen, då fråga är om
kreditinstitut som auktoriserats i ett annat EES-land. Efter remissbehand-
ling av betänkandet har regeringen i prop. 1992/93:12 lämnat förslag till
ändringar i 1, 4 och 17 §§ kreditupplysningslagen. Föredragande
statsrådet har därvid uttalat att den ytterligare ändring av kreditupplys-
ningslagen som utredningen föreslagit är så nära knuten till pågående
arbete inom Finansdepartementet att ändringen lämpligen borde behandlas

121

i samband med de övriga lagändringar som påkallas för att anpassa Prop. 1992/93:89
svensk rätt till andra banksamordningsdirektivets regler.

De remissinstanser som yttrat sig över kreditupplysningsutredningens
betänkande har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att
kreditupplysningsverksamhet skall få drivas utan särskilt tillstånd av
Datainspektionen av kreditinstitut, vars auktorisation i ett annat EES-
land omfattar sådan verksamhet. Jag föreslår i detta lagstiftningsärende
en ändring av sådan innebörd i 3 § kreditupplysningslagen.

För rätten att driva värdepappersrörelse krävs Finansinspektionens
tillstånd enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Tillstånd får enligt 1 kap. 5 § meddelas svenska aktiebolag, bankinstitut
och utländska företag. Enligt 1 kap. 3 a §, vilken träder i kraft senast
den 1 januari 1993, krävs inte tillstånd för verksamhet som drivs med
stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet. I ett förslag till särskilt
direktiv om investeringstjänster ("investment services”) har EG-
kommissionen föreslagit regler om hemlandsauktorisation och hemlands-
tillsyn motsvarande vad som gäller enligt andra banksamordningsdirek-
tivet. Direktivförslaget, som alltså har avseende på företag vilka inte har
formen av kreditinstitut, omfattas för närvarande inte av EES-avtalet men
har uppmärksammats i samband med tillkomsten av lagen om värdepap-
persrörelse (prop. 1990/91:142 s. 137). I den mån ett EES-land har en
lagstiftning som medger kreditinstitut att driva värdepappersrörelse
kommer andra banksamordningsdirektivets regler om tillåten verksamhet
att bli tillämpliga här i och med EES-avtalets ikraftträdande. Enligt min
mening bör det i 1 kap. 3 a § göras en ändring motsvarande den i 3 §
kreditupplysningslagen, så att det där framgår att värdepapperstjänster
hör till det som ett kreditinstitut får ägna sig åt med stöd av hemlands-
auktorisation.

Slutligen krävs, under de förutsättningar som anges i 22 b § lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank, tillstånd av Riksbanken för rätten att
driva valutahandel. Av EES-avtalet följer att Sverige måste tillåta
utländska kreditinstitut att med stöd av hemlandsauktorisation driva även
sådan verksamhet. En ändring i riksbankslagen bör därför göras, så att
även utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation
bedriver valutahandel med allmänheten får ställning av auktoriserade
valutahandlare.

Mot bakgrund av vad som nu sagts kan det ifrågasättas om inte den
grundläggande auktorisationen för svenska banker och andra kreditinstitut
borde innefatta rätt att driva värdepappersrörelse, kreditupplysningsverk-
samhet och valutahandel. Jag vill dock inte i detta skede föreslå sådana
lagändringar. Svenska banker och kreditinstitut får således tills vidare
ansöka om särskilt tillstånd enligt nuvarande regler. Enligt dessa gäller
för närvarande att tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse kan ges
endast banker och särskilda värdepappersbolag.

122

2.4.3 Hemlandstillsyn

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: En i Sverige etablerad filial till ett kreditinstitut som
är auktoriserat i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn
av myndighet i hemlandet. Finansinspektionen har dock huvudan-
svar för övervakningen av att sådana filialer har en tillfreds-
ställande likviditet.

Finansinspektionen har i övrigt sådana tillsynsbefogenheter som
behövs för kontroll av att den verksamhet som kreditinstitut
auktoriserade i ett annat EES-land utövar i Sverige bedrivs i
sunda former. Om missförhållanden konstateras skall inspektionen
samråda med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt
ingripa mot verksamheten.

Hemlandsmyndigheten för ett kreditinstitut auktoriserat i ett
annat EES-land får inom ramen för sina tillsynsbefogenheter, och
efter anmälan till Finansinspektionen, företa inspektion på platsen
av en i Sverige etablerad filial.

Regeringen eller Finansinspektionen kan medge avvikelser från
svenska redovisningsregler, så att filialer till utländska kreditinsti-
tut inte behöver ge in fullständig redovisning särskilt för den
svenska filialverksamheten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar över lag förslagen i
denna del. Riksbanken och Finansinspektionen anför att likviditeten i en
utländsk filial inte kan ses isolerad från bankens övriga verksamhet och
att det därför bör komma till uttryck i lagtexten att Finansinspektionen
har ett vidsträckt tillsynsansvar vilket skall fullgöras i samarbete med
hemlandsmyndighetema. Riksbanken efterlyser lagregler om dels
obligatorisk samråds- och upplysningsskyldighet mellan Riksbanken och
Finansinspektionen, dels rätt för Riksbanken att begära in uppgifter från
alla typer av företag som står under tillsyn av Finansinspektionen.
Datainspektionen pekar på att utländska kreditinstitut som bedriver
kreditupplysningsverksamhet kan vara skyldiga att inhämta tillstånd enligt
datalagen för förande av personregister, även om tillstånd för verksam-
heten inte behövs enligt de föreslagna EES-reglema i kreditupplysnings-
lagen. Riksskatteverket uttalar farhågor för att skattekontrollen försämras
till följd av bl.a. de förenklade reglerna om redovisningsskyldighet för
filialer till utländska kreditinstitut. Finansinspektionen anser att det med
hänsyn till EG-direktivens regler om sekretess hos tillsynsmyndigheter
bör införas bestämmelser i svensk lag om absolut sekretess för inspek-
tionens verksamhet i fråga om banker och andra kreditinstitut. Data-
inspektionen anser att det av samma skäl finns anledning att överväga
skärpt sekretess hos Datainspektionen.

123

EES-avtalet

Fördelningen av tillsynen

Enligt artikel 13 i andra banksamordningsdirektivet skall ansvaret för
tillsyn över kreditinstitut, inklusive den verksamhet som instituten med
stöd av hemlandsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila
myndigheterna i det land där resp, institut är auktoriserat. Bestämmelsen
är dock inte utan förbehåll. Enligt artikel 14.2 skall värdlandsmyndig-
hetema, i samarbete med hemlandsmyndighetema, svara för tillsynen
såvitt avser likviditeten hos filialer. Ett värdland skall också, oberoende
av huvudregeln om hemlandstillsyn, ha rätt att vidta penningpolitiskt
betingade åtgärder. Sådana åtgärder får dock inte utformas så att
filialerna diskrimineras i förhållande till inhemska institut.

Enligt artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet skall de behöriga
myndigheterna i olika berörda stater verka i nära samarbete såvitt gäller
tillsynen av kreditinstitut som driver verksamhet i andra länder än det där
huvudkontoret finns. I artikeln, som fått sin nu gällande lydelse genom
artikel 14.1 i andra banksamordningsdirektivet, föreskrivs att myndig-
heterna skall förse varandra med dels all den information om ledningen
och ägarförhållandena i kreditinstitutet som behövs för underlättande av
tillsynen och för kontroll av att auktorisationsvillkoren uppfylls, dels all
information som är ägnad att underlätta övervakningen av institutens
likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av större engagemang
samt rutiner för administration, redovisning och intern kontroll.
Därutöver skall, enligt artikel 14.3 i andra banksamordningsdirektivet,
i fråga om tillsyn avseende risker som följer med öppna marknadsopera-
tioner som ett kreditinstitut företar på kapitalmarknader i en annan stat,
den statens behöriga myndigheter samarbeta med hemlandets myndigheter
för att säkerställa att institutet vidtar åtgärder för att möta riskerna.

Enligt artikel 12 i första banksamordningsdirektivet skall strikt
sekretess gälla för "förtrolig" information som erhållits inom ramen för
tillsynsmyndigheternas verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra
sådant informationsutbyte mellan myndigheter som är föreskrivet i
direktiv som gäller för kreditinstitut. Beträffande det närmare innehållet
i sekretessbestämmelsen, som fått sin nuvarande lydelse genom artikel 16
i andra banksamordningsdirektivet, hänvisar jag till bilaga 4.

En förutsättning för att det föreskrivna myndighetssamarbetet skall
kunna fungera väl är att även värdlandsmyndighetema har rätt och
skyldighet att skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet
som bedrivs inom det egna landet. I artikel 21.1 i andra banksamord-
ningsdirektivet anges uttryckligen att ett värdland för statistiska ändamål
får föreskriva skyldighet för kreditinstitut med filial i landet att lämna
periodiska rapporter om verksamheten där.

Möjligheter till ingripanden

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar
tillämpning på kreditinstitut som verkar med stöd av auktorisation i annat

Prop. 1992/93:89

124

land. Som nämnts i avsnitt 2.4.1 skall en värdlandsmyndighet, innan
filialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som
verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som det heter i artikel
19.4, vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Värdlandsmyn-
digheten skall enligt samma bestämmelse ha rätt att förbereda tillsyn i
enlighet med reglerna i artikel 21.

Artikel 21 ger också värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot
utländska kreditinstitut som överträder föreskrifter som utfärdats i
värdlandet. Föreskrifterna måste då naturligtvis vara utfärdade inom
ramen för de befogenheter som värdlandsmyndighetema har beträffande
tillsynen över utländska institut enligt direktivet. Ingripande kan ske både
mot de institut som driver verksamhet genom filial och mot dem som
driver verksamhet direkt från hemlandet. Vid ingripande skall värdlands-
myndigheten följa en viss procedur som anges i artikeln.

Det i artikel 21 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten
i första hand skall förelägga det felande institutet att vidta rättelse. Om
föreläggandet inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlands-
myndighet som har att ingripa mot institutet. Om missförhållandena inte
upphör, trots att hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av
att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlands-
myndighetema självständigt vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta
överträdelser skall förhindras. Vid behov får myndigheterna då hindra det
tredskande institutet att göra nya åtaganden i värdlandet. I brådskande fall
får värdlandsmyndighetema ingripa direkt, utan föregående samråd med
hemlandet. Straffbelagda gärningar får också beivras omedelbart. Om
auktorisationen för ett kreditinstitut återkallas i hemlandet skall under-
rättelse ske till värdlandsmyndighetema som är skyldiga att agera för att
institutet inte skall göra ytterligare åtaganden.

Bestämmelserna i artikel 21 ger ingen tydlig vägledning om vilka slags
nationella regler som i olika situationer kan åberopas till stöd för
ingripanden mot ett utländskt kreditinstitut. Bilden blir knappast klarare
av att det i artikel 21.11 anges att bestämmelserna i artikeln inte skall
lägga hinder i vägen för ett kreditinstitut med huvudkontor i annat land
att marknadsföra sina tjänster i värdlandet, "i överensstämmelse med
bestämmelser om formen och innehållet i sådan reklam, vilka antagits i
det allmännas intresse".

Enligt artikel 15.1 i andra banksamordningsdirektivet skall hemlands-
tillsynen bl.a. innefatta rätt för vederbörande myndighet att, självständigt
eller med anlitande av särskilt utsedda personer, företa inspektion på
platsen av filialer etablerade i andra länder. Värdlandet skall ge en sådan
rätt åt hemlandsmyndighetema sedan dessa underrättat behöriga
värdlandsmyndigheter om sin avsikt. Den inspektionsrätt som gäller för
hemlandsmyndighetema är inte exklusiv. Även värdlandsmyndighetema
skall, för fullgörande av det tillsynsansvar som direktivet medger, ha
befogenhet att företa inspektion av filialer som etablerats av utländska
kreditinstitut.

Prop. 1992/93:89

125

Redovisningsregler

I EES-avtalet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggörande
av årsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till
kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i en annan
medlemsstat (89/117/EEG). Enligt direktivet skall som huvudregel gälla
att filialer till institut med huvudkontor i andra medlemsländer inte av
värdlandet får åläggas att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksam-
heten. Denna huvudregel har dock i stora delar satts ur spel, därigenom
att värdländerna givits rätt att tills vidare kräva en tämligen omfettande
särredovisning av filialerna. Dessa regler innebär att vaije stat tills vidare
får ålägga redovisning för filialer avseende

dels tillgångar som hänför sig till statsskuldförbindelser, fordringar på
andra kreditinstitut, utlåning till allmänheten, obligations- och aktieinne-
hav,

dels skulder till andra kreditinstitut, inlåning från allmänheten samt
skulder som representeras av värdepapper,

dels ansvarsförbindelser och övriga åtaganden utanför balansräkningen,
dels ränteintäkter och liknande intäkter, intäkter från värdepapper,
provisionsintäkter, nettoresultat av finansiella transaktioner, övriga
rörelseintäkter, administrationskostnader och skatt på resultatet av den
ordinarie rörelsen,

dels samtliga till filialen hänförliga fordringar och skulder, uppdelade
på kreditinstitut och kunder, jämte sammantaget belopp för sådana
fordringar och skulder, uttryckt i värdlandets valuta,

dels det genomsnittliga antalet anställda vid filialen.

Det visar sig alltså att ett värdland, trots huvudregeln i filialredovis-
ningsdirektivet, har rätt att ställa krav på så gott som fullständiga balans-
och resultaträkningar för filialverksamheten.

Enligt direktivet skall filialerna därutöver i resp, värdland offentliggöra
fullständiga räkenskaper för hela institutet i form av årsbokslut,
koncernredovisning, förvaltningsberättelse, koncemförvaltningsberättelse
samt revisionsberättelse över årsbokslut och koncernredovisning.

Om ett värdland utnyttjar möjligheterna att kräva särredovisning av
filialer skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet.

Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara
upprättade i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och
sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut
(86/635/EEG), vilket i sin tur kompletterar bestämmelser i dels fjärde
bolagsdirektivet om årsbokslut i vissa typer av bolag (78/660/EEG), dels
sjunde bolagsdirektivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG).
Samtliga dessa direktiv ingår i EES-avtalet, men enligt en särregel i
avtalet har Sverige fått förlängd tid att införliva direktiven, fram till den
1 januari 1995. Även andra EFTA-länder har fått utsträckt tid, Schweiz
och Liechtenstein ända till den 1 januari 1996. Under detta övergångs-
skede skall årsbokslut, som avtalsslutande parters kreditinstitut offentlig-
gör med avseende på filialer, godtas ömsesidigt av de avtalsslutande
parterna.

Prop. 1992/93:89

126

Prop. 1992/93:89

Gruppbaserad tillsyn

När det tidigare, med hänvisning till reglerna i andra banksamordnings-
direktivet, har talats om hemlandstillsyn, avses endast verksamheten i ett
och samma kreditinstitut. Hemlandstillsynen sträcker sig alltså över
filialer och annan verksamhet i andra länder som är hänförlig till
institutet som sådant, men inte till dess dotterföretag. Ett sådant
dotterföretag är i egenskap av självständig juridisk person underkastat
regler och tillsyn i det land där auktorisationen givits, detta oavsett om
institutet ägs av ett kreditinstitut hemmahörande i annat land.

I vissa avseenden kommer emellertid ett sådant kreditinstitut att
inordnas under den tillsyn som gäller för moderföretaget. I EES-avtalet
ingår ett direktiv om s.k. gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut
(83/350/EEG). Enligt en huvudregel i direktivet skall övervakning av ett
kreditinstituts finansiella ställning ske genom konsolidering med andra
kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag till kreditinstitu-
tet eller i vilka kreditinstitutet har ett ägarintresse. Med ägarintresse
avses ett direkt eller indirekt innehav motsvarande minst 25 % av
företagskapitalet. Det har i stor utsträckning överlämnats åt nationell
lagstiftning att föreskriva metoderna för och omfattningen av konsolide-
ringen. Enligt artikel 4 skall fullständig eller partiell konsolidering
obligatoriskt gälla när ett kreditinstitut har ett ägarintresse som överstiger
50 %, dvs. är moderföretag. I fall då kreditinstitutet har ett ägarintresse
motsvarande högst 50 % och utövar en effektiv ägarkontroll skall
konsolidering också ske. Varje stat har i sådant fall att sjävständigt
bestämma hur konsolideringen skall ske. När ett kreditinstitut har ett
ägarintresse om högst 50 % och effektiv ägarkontroll inte föreligger får
resp, stat avstå från konsolidering. Enligt artikel 5 skall vaije stat se till
att behöriga myndigheter i de olika länderna kan utbyta den information
som behövs för utövande av tillsyn enligt direktivet. Om en tillsynsmyn-
dighet i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut
eller finansiellt institut i ett annat land, skall den begära biträde av
behörig myndighet i det landet.

I andra banksamordningsdirektivet har gjorts hänvisningar till de
tillsynsbefogenheter som följer av direktiv 83/350/EEG.

I april 1992 antog EG:s ministerråd ett nytt direktiv (92/30/EEG) om
gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet, som kommer att ersätta
1983 års direktiv per den 1 januari 1993, innebär att det generella kravet
på konsolidering utvidgas till att avse även andra finansiella företags-
grupper än sådana som har ett kreditinstitut som moderföretag. Konsoli-
dering skall således ske i fall då moderföretaget är s.k. finansiellt
holdingbolag, dvs. ett finansiellt institut med endast finansiella dotter-
företag. Om moderföretaget är ett företag med blandad verksamhet skall
i stället gälla en upplysningsskyldighet för företaget. I det nya direktivet
klargörs att konsolideringen skall beaktas i fråga om tillsyn av solvens,
större engagemang och begränsningar i rätten att förvärva aktier.

Direktivet 92/30/EEG ineår ännu inte i EES-samarbetet.

127

Prop. 1992/93:89

Skälen för mitt förslag:

Allmänt om fördelningen av tillsynen

Regler om att ansvaret för tillsyn över utlandsfilialer till kreditinstitut
skall vara delat mellan behöriga myndigheter i hemland och värdland är
ingen nyhet i svensk rätt. När det år 1990 infördes en möjlighet för
utländska banker att etablera filial i Sverige infördes en bestämmelse i 7
kap. 9 a § BRL med innebörd att missförhållanden i en filial skulle
anmälas till tillsynsmyndighet i filialens hemland. I lagmotiven hän-
visades till riktlinjerna i det s.k. Baselkonkordatet, som år 1975 antogs
av den banktillsynskommitté vilken inrättats av tiogruppens länder, bland
vilka Sverige ingår. I konkordatet har bl.a. förutsatts

- att tillsyn över utländska banketableringar är ett gemensamt ansvar
för värdlandets och hemlandets myndigheter,

- att övervakning av likviditeten i första hand skall åvila värdlandet,

- att övervakning av solvens i utländska filialer skall åvila hemlandets
myndigheter; ansvaret för dotterbolag skall i första hand ligga på
värdlandet men hemlandet skall ta hänsyn även till sina inhemska bankers
dotterbolag och konsortiebanker utomlands, samt

- att praktiskt samarbete skall underlättas genom överförande av
information mellan värdlandets och hemlandets myndigheter och genom
beviljande av tillstånd till inspektioner eller utförande av sådana på
uppdrag av hemlandets myndigheter i värdlandet (prop. 1989/90:116 s.
41 f).

Baselkonkordatets riktlinjer har i väsentliga avseenden kommit till
uttryck i andra banksamordningsdirektivet och i direktiven om grupp-
baserad tillsyn. Andra banksamordningsdirektivet går dock ett stycke
längre, i det att tillsynsansvaret för ett kreditinstituts utlandsverksamhet
huvudsakligen skall ligga hos hemlandsmyndigheten.

Principen enligt vilken värdlandet skall ha tillsynsansvar med avseende
på likviditeten i en filial till ett utländskt kreditinstitut kan visserligen
framstå som ändamålsenlig. Andå är det, som Riksbanken och Finans-
inspektionen framhållit, inte givet hur principen skall tillämpas i
praktiken. En bedömning av likviditetssituationen förutsätter rimligtvis
en god överblick av institutets finansiella ställning sammantagen. I
motsvarande mån måste den primärt ansvariga tillsynsmyndigheten i
hemlandet hålla sig fortlöpande underrättad om det ekonomiska skeendet
i filialer utomlands. För att markera behovet av informationsutbyte
föreslår jag att lagbestämmelserna om likviditetstillsyn utformas som en
skyldighet för Finansinspektionen att fullgöra denna uppgift i samarbete
med hemlandsmyndighetema. Det får också förutsättas att berörda
tillsynsmyndigheter i olika EES-länder lojalt förser varandra med
upplysningar om kreditinstitutens sammantagna finansiella ställning, i
enlighet med artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet. För
Finansinspektionens del kan föreskrifter om sådan informationsskyldighet
gentemot utlandsmyndigheter lämpligen tas in i förordning.

128

Även om det inte i direktivet sägs klart ut måste bestämmelserna om Prop. 1992/93:89
hemlandstillsyn förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även
vissa delar av hemlandets relevanta lagstiftning blir gällande för
kreditinstitutens utlandsverksamhet. Det blir därför av vikt att i samband
med ett svenskt införlivande av direktivet göra en bedömning av i vad
mån det svenska regelverket kan göras tillämpligt på utländska kreditins-
titut som driver verksamhet i Sverige. Utgångspunkten måste vara att
föreskrifter som i Sverige utfärdats till skydd för insättare, konsumenter
och betalningssystemet som sådant skall gälla för alla här verksamma
aktörer.

Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av etablering ligger
det i sakens natur att sådan cross-borderverksamhet i allt väsentligt faller
under hemlandets lagar. Det utländska kreditinstitutets aktivitet i Sverige
manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån ett
utomlands stationerat institut erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex.
ovederhäftig reklam måste Finansinspektionen kunna ingripa mot
verksamheten med biträde av hemlandsmyndighet. Det måste också vara
möjligt för Konsumentombudsmannen att hos Marknadsdomstolen ansöka
om förbudsföreläggande enligt marknadsföringslagen (1975:1418).

Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade
filialer är svårare att bestämma. När filialbestämmelsema i bankrörelse-
lagen infördes gjordes ingen definitiv avgränsmng i lagen. I 1 kap. 4 §
BRL sägs nu endast att bestämmelserna i bankrörelselagen gäller i
tillämpliga delar för verksamhet i filialer till utländska banker. I
lagmotiven anmärktes, med hänvisning till andra banksamordningsdirek-
tivet, att banker och andra kreditinstitut inom EG inte skall vara bundna
av värdlandets rörelseregler, i den mån dessa innehåller förbud mot
någon av de verksamheter som enligt direktivet skall hänföras till
elementär bankrörelse och som institutet enligt hemlandets regler får
bedriva. I avvaktan på ett EES-avtal borde utgångspunkten för regle-
ringen av bankfilialers verksamhet vara att samma regler skall gälla för
filialerna som för de svenska bankerna. Detta skulle innebära att i första
hand bankrörelselagens regler i tillämpliga delar skulle komma till
användning. En genomgång i lagmotiven av dessa regler ledde till
slutsatsen att merparten av dessa kunde göras gällande mot filialerna (se
prop. 1989/90:116 s. 66 f).

Enligt min mening finns det skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda
synsätt såvitt gäller de svenska rörelsereglemas tillämplighet på filialer
till utländska kreditinstitut. Det som kännetecknar en filial är att den
utgör en integrerad gren av ett företag. Det säger sig självt att det i första
hand är lagstiftningen i det land där företaget har sitt legala hemvist som
sätter gränserna för vad utomlands etablerade filialer får ägna sig åt.
Regler, som i ett visst land har ställts upp med syfte att trygga exempel-
vis en banks finansiella stabilitet, kan inte få avsedd verkan, om de inte
upprätthålls av banken som helhet. Av detta skäl har behöriga tillsyns-
organ i hemlandet ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka
verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har detta intresse
kommit till uttryck i andra banksamordningsdirektivets bestämmelser om

9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89

129

hemlandskontroll och om skyldighet för värdländer att begränsa en filials
handlingsutrymme till vad som gäller enligt hemlandsauktorisationen.

Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåta
viss angiven verksamhet i filialer till utländska kreditinstitut, även om
verksamheten inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna
lagstiftningen. Denna ordning kan sägas innebära en utvidgning av
hemlandets jurisdiktion.

Principen om ömsesidigt godtagande av viss verksamhet genom filialer
eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i
högre eller lägre grad kunna sättas ur spel, om ett värdland ställde krav
på filialer till utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för
värdlandets egna kreditinstitut. En filials direkta utlandsanknytning gör
det också ofta mindre ändamålsenligt att tillämpa värdlandets lag.
Exempelvis ter det sig främmande att ålägga utländska banker exakt
samma begränsningar för kreditgivning som annars gäller enligt 2 kap.
13-19 §§ BRL och 3 kap. 8-10 §§ i den föreslagna lagen om kreditmark-
nadsbolag. Dessa regler har tillkommit i första hand för att garantera
solvensen. Det ligger i linje med andra banksamordningsdirektivets regler
om fördelning av tillsynsbefogenheter att utländska instituts kreditgivning
får ske efter de säkerhetsnormer som bedömts erforderliga i hemlandet,
även i det tall verksamheten utövas från en filial i ett annat land eller
genom direkt tillhandahållande av tjänster där.

Det är inte heller i praktiken möjligt att för filialer till utländska
kreditinstitut upprätthålla sådana nationella regler om placenngsbegräns-
ningar som för svensk del tagits in i 2 kap. 4, 6, 6 a och 15 a §§ BRL
resp. 3 kap. 5 § i den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag.
Handlingsutrymmet för ett utländskt kreditinstitut att förvärva olika slag
av egendom måste naturligen bestämmas av reglerna i det land där
institutet har sitt säte. Jag viil påminna om att det i andra banksamord-
ningsdirektivet finns bestämmelser som innebär skyldighet för medlems-
staterna att begränsa ett kreditinstituts ägande i icke-finansiella företag till
viss andel av institutets kapitalbas. Även om dessa bestämmelser är mer
liberala än motsvarande i bankrörelselagen, motiverar de inte att de
svenska förvärvsreglema utsträcks till att omlätta utländska kreditinstitut
med verksamhet här i landet. Sådana begränsningsregler skulle i
realiteten ändå kunna sättas ur spel, i den mån det utländska kreditinstitu-
tet direkt från sitt huvudkontor i hemlandet har möjlighet att förvärva
egendom i Sverige.

Även i fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets regler att gälla för
filialerna. Solvenskontrollen skall, enligt såväl andra banksamordnings-
direktivet som Baselkonkordatet, handhas av hemlandsmyndighetema.
EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstaternas normer för
kapitalbas och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett ensartade
regler tillämpas inom hela EES.

I andra avseenden kommer dock svenska rörelseregler att kunna göras
gällande för filialer till utländska kreditinstitut. I överensstämmelse med
principen om värdlandets ansvar för tillsyn i fråga om likviditet skall
Finansinspektionen se till att även filialer till utländska banker har en

Prop. 1992/93:89

130

tillfredsställande betalningsberedskap (2 kap. 12 § BRL). Vad gäller Prop. 1992/93:89
likviditetskontrollen är det som nämnts av vikt att

Finansinspektionen kan få tillgång till uppgifter från behöriga utlands-
myndigheter för att få en helhetsbild av kreditinstitutets ställning.

Också bestämmelserna i 2 kap. 21-23 §§ BRL om motbokens
värdepappersrättsliga status, bankkontorsetablering och bankernas
behandling av omyndigas bankmedel bör tillämpas för utländska
bankfilialer.

Det jag nu sagt om svenska resp, utländska reglers tillämplighet för här
verksamma filialer utgår från förhållandena inom EES. Jag anser
emellertid att gränsdragningen i huvudsak har giltighet även för filialer
till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. För att en sådan filial skall
få driva verksamhet i Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myn-
dighet. Som förutsättning för tillstånd gäller att kreditinstitutet står under
betryggande tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med
det som gäller i Sverige, särskilt i fråga om kapitalkrav och verksam-
hetens bedrivande. Under sådana förhållanden bör svenska rörelseregler
tillämpas på dessa filialer med i stort sett samma begränsningar som skall
gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder.

När en för kreditinstitut tillåten verksamhet regleras i särskild lag, får
bestämmelserna där tillämplighet på filialerna i motsvarande mån som
bestämmelserna i bankrörelselagen resp, i den lag som nu föreslås om
kreditmarknadsbolag. Det innebär bl.a. att de villkor och krav på
rapportering som Riksbanken ställer upp för valutahandlare skall
uppfyllas av filialerna. Likaså måste filialerna iaktta vad som gäller enligt
kreditupplysningslagen resp, lagen om värdepappersrörelse.

Reglerna i lagen om värdepappersrörelse är så konstruerade att de i
endast begränsad utsträckning blir tillämpliga på utländska kreditinstitut
som med stöd av hemlandsauktorisation driver värdepappersverksamhet
i Sverige. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter gentemot sådana
kreditinstitut kommer i huvudsak att utövas med stöd av bankrörelselagen
resp, lagen om kreditmarknadsbolag. De bestämmelser i lagen om
värdepappersrörelse som kan komma att göras gällande mot filialer till
kreditinstitut från andra EES-länder har avseende på det allmänna
sundhetskravet (1 kap. 7 §), rapporteringsskyldighet till börs (1 kap.
7 a §), kommissionsförhållanden (1 kap. 9 och 10 §§), avbrytande av
handel i vissa fäll (3 kap. 8 §) och kravet på avräkningsnota (3 kap. 9 §).

Vad gäller rätten för kreditinstitut från EES-länder att idka valutahandel
i Sverige bör Riksbanken ha rätt att tillämpa riksbankslagens bestämmel-
ser. Riksbanken skall således med stöd av lagens 22 b § kunna meddela
villkor för utländska filialers valutahandel.

Enligt EES-reglema gäller en skyldighet för Sverige att tillåta behöriga
myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsyns-
befogenheter företa inspektion på platsen av här i landet etablerade
filialer till kreditinstitut från resp. land. Lagförslagen innehåller sådana
bestämmelser. Det slags inspektionsverksamhet som det här är fråga om
torde kunna innefatta myndighetsutövning som avses i 10 kap. 5 § sista
stycket regeringsformen.

131

Prop. 1992/93:89

Särskilt om tillsyn över kreditupplysningsverksamhet m. m.

När det gäller kreditupplysningsverksamhet som utövas av en filial till ett
kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har kreditupplysnings-
utredningen i sitt betänkande (SOU 1992:22) uttalat att alla utländska
kreditinstitut i princip bör vara underkastade kreditupplysningslagens
allmänna regler då de bedriver kreditupplysning i Sverige. Jag har för
egen del ingen annan uppfattning. Eftersom kreditupplysningslagens
tillämpningsområde omfattar även filialer till utländska kreditinstitut
behövs ingen särskild reglering för att uppnå en sådan ordning.

Filialer till kreditinstitut med säte i ett annat land, inom eller utom
EES, kommer således att vara skyldiga att iaktta reglerna om verksam-
hetens bedrivande i 5-14 §§ kreditupplysningslagen. Likaså kommer att
gälla att Datainspektionen, enligt bestämmelserna i 15 och 16 §§ utövar
tillsyn och har rätt att företa inspektion m.m. även beträffande filialer.
Lagens straff- och skadeståndsregler kommer likaså att gälla i motsvaran-
de utsträckning för verksamhet som bedrivs av utländska och svenska
företag.

Däremot blir bestämmelserna i 17 § kreditupplysningslagen inte
tillämpliga på utländska kreditinstitut, eftersom dessa regler tar sikte bara
på den som fått Datainspektionens tillstånd att driva verksamhet. Den
sanktion som består i att Datainspektionen kan dra in ett meddelat
tillstånd kommer alltså inte att bli aktuell för utländska filialer från ett
annat EES-land. Här kommer i stället reglerna om myndighetssamarbete
över gränserna att gälla. I motsvarande mån som Finansinspektionen har
rätt att ingripa mot egentlig bankverksamhet i filialer till kreditinstitut
från andra EES-länder bör det vara möjligt för Datainspektionen att, med
iakttagande av den samrådsprocedur som skall gälla enligt andra
banksamordningsdirektivet, i sista hand förbjuda kreditinstitutet att göra
nya åtaganden här i landet. En bestämmelse om detta kan lämpligen tas
in som en ny 17 a § i kreditupplysningslagen. Datainspektionen bör i
förekommande fall samråda med Finansinspektionen. En föreskrift härom
kan meddelas genom förordning.

Som Datainspektionen påpekat kommer, oberoende av den frihet som
den föreslagna lagstiftningen ger utländska kreditinstitut att bedriva
kreditupplysningsverksamhet i Sverige, datalagens bestämmelser att gälla
likformigt för sådan verksamhet. I den mån denna innefattar användning
av personregister, kommer således särskilt tillstånd att krävas av filialer
till utländska kreditinstitut under samma förutsättningar som gäller för
svenska aktörer.

Redovisningsregler

När det i bankrörelselagen infördes regler om filialetablering från
utlandet uttalades i lagmotiven att bankfilialema liksom andra företags-
filialer borde ha en egen bokföring skild från det utländska företagets
bokföring i övrigt (prop. 1989/90:116 s. 76). Enligt nu gällande
bestämmelser i 1 kap. 4 § BRL gäller för utländska bankers verksamhet

132

genom filial i Sverige lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
(filiallagen) i tillämpliga delar. I fråga om filialer till utländska finansie-
ringsföretag finns en motsvarande bestämmelse i 5 a § lagen om
finansbolag. Hänvisningarna i bankrörelselagen och finansbolagslagen
innebär att bl.a. bokföringsreglema i 11-14 §§ filiallagen blir tillämpliga
för berörda kreditinstitut. Enligt 11 § filiallagen skall en filial ha en egen
bokföring, som är skild från det utländska företagets bokföring i övrigt.
I 12 § föreskrivs att filialräkenskapema skall granskas av auktoriserad
eller godkänd revisor eller auktoriserat eller godkänt revisionsbolag.
Verkställande direktören för en filial skall, enligt 13 §, vaije år ge in
filialredovisningshandlingar och revisionsberättelse samt, därutöver,
motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts
offentliga i företagets hemland. För filialens bokföring och revision gäller
i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande
slag.

För utländska filialer som regleras av finansbolagslagen gäller, till följd
av hänvisningen via filiallagen, redovisningsreglerna i dels 11 kap.
aktiebolagslagen, dels bokföringslagen (1976:125). För bankerna finns
särskilda redovisningsregler i 4 kap. BRL. Dessa bestämmelser fyller ut
reglerna i bokföringslagen till vilka hänvisas i bankrörelselagen. Enligt
4 kap. 1 § tredje stycket får regeringen eller Finansinspektionen utfärda
närmare föreskrifter om bankernas löpande bokföring, årsbokslut och
årsredovisning. Sådana föreskrifter får avvika från bokföringslagen om
särskilda skäl föreligger.

EES-avtalet innebär att de svenska redovisningsreglerna inte längre kan
upprätthållas fullt ut beträffande filialer till kreditinstitut från andra EES-
länder. Dels gäller ett åtagande att i fråga om redovisning av filial-
verksamhet godta utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte
ställas krav på fullständig särredovisning för filialerna. Det kan inte
undvikas att redovisningskraven på de i Sverige verksamma kreditinstitu-
ten till viss del blir olikformiga. Enligt min bedömning behöver
olägenheterna dock inte bli särskilt stora. I och med att Sverige med stöd
av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en omfattande redovisning särskilt
för filialverksamheten och att dessa uppgifter skall av svenska revisorer
kontrolleras mot den fullständiga redovisning som det utländska institutet
alltid är skyldigt att offentliggöra, kommer det att bli möjligt att få den
överblick över räkenskaperna som behövs för att tillgodose bl.a. svenska
intressen av skattekontroll.

De redovisningslättnader som skall gälla för filialer till kreditinstitut
från EES-länder bör kunna medges också i fråga om filialer från tredje
land. Jag ser inget hinder emot att tillämpa en sådan ordning för alla
kreditinstitut, vilkas redovisning bedöms vara tillräckligt omfattande och
genomsynlig.

Det framstår som ändamålsenligt att regeringen eller, efter bemyn-
digande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om i vad mån
lättnader i redovisningskrav skall gälla för filialer till kreditinstitut
hemmahörande i en viss krets av länder, ej nödvändigtvis identisk med
EES. 1 samband med tillkomsten av lagen (1992:543) om börs- och

Prop. 1992/93:89

133

clearingverksamhet behandlade Lagrådet frågan om de konstitutionella Prop. 1992/93:89
förutsättningarna för delegation av rätten att utfärda redovisningsföre-
skrifter. Trots vissa betänkligheter godtog Lagrådet ett sådant bemyn-
digande, som då föreslagits i 11 kap. 2 § lagen om börs- och clearing-
verksamhet (Prop. 1991/92:113 s 469 ff). Mot bakgrund av Lagrådets
övervägande, och med hänsyn till att riksdagen tidigare godkänt
bemyndigandet i 4 kap. 1 § BRL, anser jag att den bestämmelsen bör
kunna kompletteras med ett bemyndigande som innebär rätt för rege-
ringen eller Finansinspektionen att föreskriva avvikelser från vad som
annars skall gälla i fråga om krav på redovisning för filialer. Jag vill
erinra om att förslaget syftar till att åstadkomma lättnader för berörda
företag. Bemyndigandet skall alltså inte kunna utnyttjas för att föreskriva
en mer betungande redovisningsskyldighet än vad som nu gäller.

En skyldighet att ge in fullständiga redovisningshandlingar för det
utländska kreditinstitutet i sin helhet bör gälla lika för samtliga i Sverige
etablerade filialer. Bestämmelsen i 13 § filiallagen tillgodoser detta
behov.

Gruppbaserad tillsyn

Reglerna i 1983 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har i svensk rätt sin
motsvarighet i gällande bestämmelser om konsoliderad kapitaltäckning
och om begränsning av stora engagemang. Bestämmelserna i 2 kap. 11 §
BRL innebär att lagens bestämmelser om kapitalkrav skall tillämpas på
en koncern till den del den består av en bank med finansiella dotterföre-
tag. Motsvarande bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav finns i dag
bl.a. i 11 c § finansbolagslagen och i 4 d § lagen om kreditaktiebolag.
Av koncemdefinitionen i bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen
(1975:1385) följer att även företag i vilka ägandet motsvarar mindre än
50 % av röstetalet räknas som dotterföretag, om ägarföretaget har ett
bestämmande inflytande och en betydande andel av resultatet i företaget.
Med hänsyn till att dotterföretagsbegreppet givits en så vidsträckt
definition får bestämmelserna om konsoliderad kapitaltäckning anses
tillgodose minimireglerna i 1983 års direktiv.

Enligt 2 kap. 16 § BRL gäller en skyldighet för banker att begränsa
s.k. enhandsengagemang. Finansinspektionen har utfärdat allmänna råd
(FFFS 1991:9) om kreditinstitutens rapportering av stora exponeringar
(engagemang). Dessa allmänna råd innebär bl.a. att rapportering skall ske
två gånger årligen av enhandsengagemang som motsvarar minst 10 % av
kapitalbasen och att rapporteringen skall ske för den långivande
koncernen som helhet. Inspektionen kommer inom kort att med stöd av
regeringens bemyndigande ersätta dessa allmänna råd med bindande
föreskrifter.

Avsikten är att konsolideringsreglema senare skall anpassas såväl till
det nya direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn som till ett ännu
inte antaget EG-direktiv om begränsning av större engagemang.

134

Informationsutbyte och sekretess

För att tillsynen över kreditinstitut som verkar i olika länder skall bli
effektiv är det av största vikt att EES-avtalets regler om obligatoriskt
utbyte av information och fortlöpande samarbete mellan prövnings- och
tillsynsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av
information att ske enligt rutiner som i dag tillämpas EG-medlemsstatema
emellan. Beroende på sakens natur kommer myndighetskontaktema att i
vissa fall vara mindre formaliserade. Jag bedömer det inte ändamålsenligt
att i lag ta in detaljerade föreskrifter om i vilka situationer och under
vilka förutsättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorgan i andra
länder - inom och utom EES - med uppgifter om i Sverige verksamma
institut. I den mån det behövs kan regeringen lämpligen lämna närmare
föreskrifter genom förordning.

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES-
avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 § första
stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse gäller
sekretess i statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning
eller tillsyn med avseende på bl.a. bank- och kreditväsendet, för
uppgifter om dels affärs- eller driftförhållanden hos den som myndig-
hetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om
uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan,
som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som
myndighetens verksamhet avser.

Frågan i vad mån EES-avtalet föranleder ändringar i sekretesslagen
bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. I det sammanhanget
övervägs om bestämmelserna i 8 kap. 5 § kan anses tillräckliga för att
tillgodose banksamordningsdirektivens anspråk på sekretess hos behöriga
tillsynsmyndigheter. Jag utgår från att de sekretessfrågor som Data-
inspektionen väckt också beaktas i Justitiedepartementets lagstift-
ningsärende.

En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretess-
lagen. Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt
bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig
organisation i annat fäll än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift
därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fäll skulle
få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande
myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska
intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller
mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspek-
tionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och
uppgifter till behöriga utländska myndigheter.

Vad gäller myndighetssamråd på det inhemska planet är det givetvis av
största betydelse för övervakningen av ett väl fungerande betalnings-
väsende att Riksbanken och Finansinspektionen verkar i nära och
förtroendefullt samarbete. Bestämmelserna i sekretesslagens 14 kap.
lägger i dag inte hinder i vägen för sådant utbyte av information som de

Prop. 1992/93:89

135

båda myndigheterna behöver för fullgörande av de uppgifter som ålagts
dem. Mot den bakgrunden, och då jag inte har erfarit att några väsentliga
praktiska svårigheter föreligger, anser jag att frågan om föreskrifter i lag
beträffande obligatoriskt samråd mellan Riksbanken och inspektionen bör
anstå i avvaktan på resultatet av det arbete som för närvarande pågår i
riksbanksutredningen (Fi 1991:02).

I 22 § riksbankslagen anges att Riksbanken får begära in vissa
uppgifter från kreditinstitut. De uppgifter som avses är sådana som
Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuta- och
kreditmarknadema (jämför prop. 1989/90:135 s. 69). Med "kreditinsti-
tut" åsyftas i sammanhanget rättssubjekt som faller inom den vida krets
som definierats i 3 § andra stycket riksbankslagen, dvs. banker,
kreditaktiebolag, finansbolag, värdepappersinstitut, allmänna pensionsfon-
den, försäkringsföretag med svensk koncession, lands- och stadshypoteks-
institutionema samt Svenska skeppshypotekskassan. Till följd av
kreditinstitutsbegreppets avgränsning i riksbankslagen finns å andra sidan
ingen lagstadgad skyldighet för vissa finansiella aktörer att lämna
uppgifter till Riksbanken. Det förhållandet att t.ex. värdepappersfonder
och börser faller utanför kategorierna av uppgiftsskyldiga framstår som
mindre befogat. Enligt 18 § andra stycket riksbankslagen får Riksbanken
under vissa villkor bevilja kredit till alla företag som står under tillsyn
av Finansinspektionen. Jag anser det naturligt att bestämmelsen i 22 §
utformas så att motsvarande företag och institutioner kan åläggas
skyldighet att lämna information till Riksbanken. Mitt förslag i denna del
innebär inte mer än en begränsad utvidgning av kretsen uppgiftsskyldiga.
Närliggande frågor om vilka upplysningar som Riksbanken faktiskt har
rätt att begära in med stöd av 22 § kan komma att belysas av riksbanks-
utredningen. Detsamma gäller frågan om fördelningen av befogenheter
mellan Finansinspektionen och Riksbanken.

Prop. 1992/93:89

2.5 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Mitt förslag: Om ett beslut angående oktroj eller auktorisation av
kreditmarknadsbolag inte har fattas inom sex månader, eller om
en sådan underrättelse som krävs för filialetablering i ett annat
EES-land inte har avsänts inom tre månader, har sökanden rätt att
begära förklaring av kammarrätt att ärendet onödigt uppehålls.
Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom
viss tid efter det att domstolen avgett en sådan förklaring, skall
det anses som att ansökningen avslagits.

I lagen om kreditmarknadsbolag införs regler om att Finans-
inspektionens beslut överklagas hos kammarrätt.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

136

Remissinstanserna godtar i huvudsak förslaget. Kammarrätten i Prop. 1992/93:89
Göteborg förordar att fråga om onödigt uppehållande prövas av
Regeringsrätten i stället för av kammarrätt. Konkurrensverket och
Svenska Bankföreningen anser att Finansinspektionens beslut i allmänhet,
således även i fråga om tillsyn över banker, bör överklagas till kammar-
rätt.

EES-avtalet: Enligt artikel 13 i första banksamordningsdirektivet skall
myndighetsbeslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar,
som utfärdats i enlighet med direktivet, kunna göras till föremål för
prövning av domstol. Detsamma skall gälla då inget beslut har fattats
inom sex månader från det att en auktorisationsansökan innehållande alla
nödvändiga uppgifter har givits in.

Som nämnts i föregående avsnitt skall ett kreditinstitut auktoriserat i ett
EES-land ha rätt att etablera filial i andra EES-länder. Den procedur som
då skall iakttas finns beskriven i artikel 19.3 i andra banksamordnings-
direktivet och innebär att kreditinstitutet anmäler sitt önskemål till
hemlandsmyndigheten, vilken i sin tur underrättar behörig myndighet i
det tilltänkta värdlandet. Om hemlandsmyndigheten vägrar att underrätta
värdlandsmyndigheten, skall skälen för detta lämnas till det sökande
kreditinstitutet inom tre månader från det att institutet givit in alla
nödvändiga uppgifter i ärendet. En vägran att översända underrättelse
till värdlandsmyndigheten eller en underlåtenhet att lämna besked till
sökanden inom tremånadersperioden skall kunna göras till föremål för
domstolsprövning.

I föregående avsnitt har redogjorts för de möjligheter som värdlands-
myndigheter har att ingripa mot filialer till kreditinstitut från andra EES-
länder. Sådana ingripanden skall normalt, enligt artikel 21.6 i andra
banksamordningsdirektivet, kunna göras till föremål för domstolspröv-
ning.

Skälen för mitt förslag: Sådana beslut som avses i de nu nämnda
direktivreglema meddelas i Sverige av regeringen och Finansinspek-
tionen. Enligt nu gällande banklagstiftning ankommer det på regeringen
att pröva frågor om bankoktroj och om återkallande av oktroj. Enligt
kreditaktiebolagslagen skall regeringen godkänna ett kreditaktiebolags
bolagsordning och den kan i vissa fall förbjuda bolaget att fortsätta sin
verksamhet samt förordna att det skall träda i likvidation. Däremot gäller
enligt finansbolagslagen att Finansinspektionen är prövningsmyndighet i
ärenden om tillstånd för finansbolag. Finansinspektionen har behörighet
att meddela beslut i olika tillsynsangelägenheter, såväl vad gäller banker
som andra typer av kreditinstitut.

Beslut som Finansinspektionen fattat i ärenden om tillsyn av banker
och andra kreditinstitut överklagas enligt gällande rätt hos regeringen.
Regeringens beslut kan göras till föremål för rättsprövning hos Rege-
ringsrätten.

Genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut,
som trädde i kraft den 1 juni 1988, infördes en möjlighet till överpröv-
ning i Regeringsrätten av vissa beslut som regeringen och andra
förvaltningsmyndigheter meddelar i förvaltningsärenden. Lagen tillkom

137

för att säkerställa att svensk rätt motsvarade Europakonventionens krav
på tillgång till domstolsprövning av enskildas "civila rättigheter och
skyldigheter”.

En ansökan om rättsprövning hos Regeringsrätten kan göras av en
enskild part. En förutsättning för prövning är att beslutet innebär
myndighetsutövning mot den enskilde och att ärendet rör något förhål-
lande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, dvs. enskildas
personliga ställning eller deras personliga och ekonomiska förhållanden
inbördes eller förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden. Härtill kommer att rättsprövning kan ske
endast i fäll då beslutet annars kan prövas av domstol endast efter
ansökan om resning och inga andra överprövningsmöjligheter står till
buds. Vissa typer av beslut är generellt undantagna.

Regeringsrätten skall pröva om beslutet strider mot någon rättsregel på
det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av
omständigheterna i ärendet. Vad gäller räckvidden av Regeringsrättens
prövning föreskrivs i lagens 5 § att beslutet skall upphävas - och vid
behov återförvisas - om rätten finner att beslutet strider mot någon
rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknar betydelse för
avgörandet. Det är alltså i princip inte möjligt för Regeringsrätten att ge
ett klandrat beslut ett ändrat materiellt innehåll.

Regeringsrättens prövning kan vara mer eller mindre omfettande,
beroende på beslutets karaktär. I förarbetena till rättsprövningslagen
uttalades att överprövningen inte alltid bör vara begränsad till att avse
rättstillämpningen i den mening detta begrepp anses ha i t.ex. regeln om
resning i 58 kap. 1 § första stycket 4 rättegångsbalken. Regeringsrätten
bör kunna överpröva också den fektabedömning som ligger till grund för
tillämpningen av föreskrifter. Prövningen skall överhuvud taget avse ett
besluts förenlighet med rättsordningen i enlighet med principen om all
maktutövnings lagbundenhet. I lagmotiven anmärktes att vissa bestämmel-
ser är utformade så att den administrativa prövningen kan utfella på mer
än ett sätt utan att något av besluten kan sägas strida mot bestämmel-
serna. Det exemplet anfördes att lagstiftaren, genom att ge en myndighet
rätt att välja mellan flera lagligen tänkbara beslut, har överlåtit åt
myndigheten att forma en policy vid beslutsfattandet. Även bestämmelser
av detta slag sätter dock ofta vissa gränser för myndighetens handlingsfri-
het. I sådana fäll bör möjligheten till domstolsprövning omfetta frågan
om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Slutligen framhölls att
prövningen naturligen fick komma att ske med beaktande av att
domstolar inte kan förutsättas göra bedömningar av utpräglat skönsmässig
eller politisk karaktär (prop. 1987/88:69 s. 23 f).

Lagen om rättsprövning har gjorts tidsbegränsad och gäller, i avvaktan
på en slutlig utvärdering av den, enligt SFS 1991:1825 beträffande beslut
som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1994.
I prop. 1987/88:69 uttalades också att det bör vara en riktlinje för
utvecklingen på längre sikt att man områdesvis överväger i vilken mån

Prop. 1992/93:89

138

det är ändamålsenligt att ersätta den överprövning som i dag sker i
administrativ ordning med domstolsprövning.

Den utveckling som förutskickades vid rättsprövningslagens tillkomst
har kommit ett stycke på väg inom området för finansiell lagstiftning.
Vissa beslut av Finansinspektionen skall numera överklagas direkt till
förvaltningsdomstol. Enligt såväl lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument som lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
gäller som huvudregel att Finansinspektionens beslut skall överklagas hos
kammarrätten.

Mot denna bakgrund kan det diskuteras om inte tiden är mogen för en
motsvarande reform i banklagstiftningen. Utrymmet för näringspolitiska
överväganden i samband med auktorisation av banker och andra
kreditinstitut har i stort sett försvunnit i och med att möjligheten till
behovsprövning tagits bort. När jag nu lämnar förslag till en helt ny,
moderniserad lagstiftning om kreditmarknadsbolag anser jag det naturligt
att förorda att besluten enligt den nya lagen, bl.a. i fråga om auktorisa-
tion, skall fattas av Finansinspektionen och att inspektionens beslut
generellt överklagas hos kammarrätt. En sådan ordning innebär för
kreditmarknadsbolagens del att de i banksamordningsdirektiven uppställda
kraven på domstolsprövning av meddelade beslut tillgodoses.

När det däremot gäller beslut som fattas med stöd av bankrörelselagen
och de övriga banklagarna ställer sig saken något annorlunda. Det kan
enligt min bedömning väl tänkas att oktrojgivningen i ett senare skede
anförtros Finansinspektionen, med rätt till överklagande hos kammarrätt,
men för en sådan ändring av regelsystemet krävs ytterligare över-
väganden som också bör omfatta andra delar av regelsystemet. Jag anser
det inte heller ändamålsenligt att nu föreslå några mera begränsade
ändringar av överklagandereglema i banklagstiftningen.

Frågan kan dock ställas om rättsprövningen är tillräcklig för att
tillgodose direktivreglemas krav på rätt till domstolsprövning av beslut
som regeringen fattat i ett ärende som rör t.ex. bankoktroj. Vad som
främst påkallar uppmärksamhet är om Regeringsrättens prövning är
tillräckligt omfattande. Det kan då påpekas att frågan om domstolspröv-
ningens kvalitativa innehåll inte finns behandlad i direktiven. Det kan ses
som en fråga för nationell lagstiftning att bestämma om överprövningen
av ett förvaltningsbeslut skall begränsas i något avseende. Det väsentliga
måste vara att domstolsprövningen tillgodoser de rättssäkerhetsintressen
som ligger till grund för direktivbestämmelsen. Min bedömning är att
rättsprövningsinstitutet uppfyller dessa krav. Jag föreslår därför inte nu
någon förändring i överklagandebestämmelsema i banklagstiftningen.

Den i direktiven föreskrivna ordningen att ett uteblivet beslut i vissa
fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar motsvarighet i
gällande svensk rätt. Här är det i än högre grad på sin plats att fråga sig
vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det är knappast ändamåls-
enligt att en förvaltningsdomstol skall överta en auktorisationsansökan i
dess helhet från en senfärdig myndighet och i dess ställe göra en
materiell prövning av alla föreliggande omständigheter. Det lämpligaste
torde i stället vara en procedur som framtvingar att den myndighet som

Prop. 1992/93:89

139

det åligger att göra denna prövning verkligen gör det och fattar ett Prop. 1992/93:89
explicit beslut.

Detta syfte kan enligt min mening bäst vinnas genom att sökanden får
rätt att begära domstolens förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har
domstolen väl anslutit sig till sökandens uppfattning och avgett en sådan
förklaring finns det inte längre något giltigt försvar för myndigheten att
ytterligare dröja med beslutet. Domstolen skall således i första hand
endast pröva om ärendet är färdigt för avgörande, om samtliga hand-
lingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats
till myndigheten och om, i förekommande fäll, alla nödvändiga samråds-
förfäranden har iakttagits. Mitt förslag till införlivande av direktiv-
reglema innebär att sökanden får en ovillkorlig rätt att vända sig till
domstol när den föreskrivna tiden om sex resp, tre månader har gått från
det att ansökningen gavs in. Finner domstolen att ärendet inte är färdigt
för avgörande och att detta förhållande inte kan lastas myndigheten, kan
sökanden när som helst begära en ny förklaring om onödigt uppehållan-
de. När domstolen väl har kommit fram till att ärendet är moget för
avgörande böijar en ny period om sex resp, tre månader löpa. Föreligger
det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, får det anses som
att ett avslagsbeslut meddelats samma dag. I denna situation tillämpas de
generella reglerna om överklagande. Sannolikt kommer denna utväg inte
att behöva tillgripas annat än i utomordentligt sällsynta fäll.

Frågan om onödigt uppehållande bör prövas av kammarrätten.

Det förtjänar påpekas att frågan om domstols överprövning av
förvaltningsbeslut har vidare räckvidd. Kommittén med uppdrag att
utreda frågan om grundlagsskydd för äganderätten m.m. samt frågan om
vidgade möjligheter till domstolskontroll (Fri- och rättighetskommittén;
Ju 1992:01) har till uppgift att bl.a. utreda behovet av ändringar i svensk
lag om rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut. I denna uppgift
ingår att ta ställning till hur den svenska domstolskontrollen av sådana
beslut bör förbättras så att en generell möjlighet till domstolsprövning
införs. Kommitténs senare överväganden kan komma att föranleda en
annorlunda utformning av reglerna i bankrörelselagen och lagen om
kreditmarknadsbolag såvitt gäller instansordning för överprövning av
olika myndighetsbeslut. Instansordningen kan också komma att påverkas
av Domstolsutredningens förslag. Domstolsutredningen har nämligen i
sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit
att i princip all domstolsprövning av förvaltningsbelsut skall börja i
länsrätt. Betänkandet bereds för närvarande.

2.6 Övriga frågor med anknytning till EES-avtalet

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har från olika håll
begärts ytterligare lagändringar i anslutning till genomförandet av
promemorians förslag. Remissinstansernas önskemål kommenteras i detta
avsnitt.

140

Begreppet kreditinstitut

Riksbanken anser det olyckligt att begreppet kreditinstitut får olika
innebörd i riksbankslagen och i t.ex. lagen om kreditmarknadsbolag,
särskilt med hänsyn till att riksbankslagens definition omfattar fler institut
än vad som följer av EG:s definition. Eventuellt kunde i riksbankslagen
begreppet kreditinstitut ersättas med en ny term, "finansföretag".

Jag kan hålla med om att begreppet kreditinstitut i lagstiftningen
lämpligen borde vara förbehållet sådana företag som fäller under EG-
direktivens definition, dvs. i princip banker och kreditmarknadsbolag. Jag
konstaterar också att beteckningen kreditinstitut inte är särskilt välfunnen
för den vida krets av rättssubjekt som faller under definitionen i 3 §
andra stycket riksbankslagen. Begreppet kreditinstitut förekommer
emellertid även i andra författningar. I vissa av dessa har begreppet givits
särskilda, oenhetliga, definitioner. I andra används det utan referens till
någon särskild krets av företag. Detta är naturligtvis inte något idealiskt
förhållande. En genomgång av de aktuella bestämmelserna ger dock vid
handen att de praktiska olägenheterna vid tillämpningen är begränsade.
I avvaktan på en vidare översyn av alla de förfättningsföreskrifter som
innehåller ordet kreditinstitut kan enligt min mening den gällande
definitionen i 3 § riksbankslagen stå kvar.

Friare placerings- och rörelseregler för banker

Svenska Bankföreningen anser att utrymmet för svenska bankers rätt att
förvärva placeringsaktier bör vidgas i överensstämmelse med vad som är
tillåtet enligt andra banksamordningsdirektivet. Bankföreningen anser
vidare att svenska banker bör få större möjligheter att förvärva fast
egendom för bl.a. fastighetsleasingändamål. Liknande önskemål framförs
av Sparbankernas bank.

Svenska bankföreningen har i en särskild framställning, som givits in
till regeringen efter remisstidens utgång, upprepat sin begäran om
lagändringar för möjliggörande av bankers förvärv av fest egendom för
såväl fastighetsleasingverksamhet som i placeringssyfte. Bankföreningen
har härvid även hemställt att en arbetsgrupp bildas för att närmare utreda
frågan om under vilka förutsättningar ett festighetsrentingbolag skall
kunna inrymmas i en bankkoncem.

Frågan om ändrade regler för bankers placeringar har inte berörts i den
remissbehandlade departementspromemorian och redan av det skälet ser
jag mig förhindrad att nu lägga fram förslag i enlighet med bankorganisa-
tionemas önskemål. Oavsett vad som krävs i fråga om formell beredning
vill jag göra några kommentarer. Det är riktigt att andra banksamord-
ningsdirektivet medger ett större utrymme för bankers innehav av aktier
än vad som nu är tillåtet enligt svensk lag. Dock skall påpekas att de
aktuella direktivreglema är resultatet av diskussioner mellan EG:s
medlemsstater, i vilka råder olika syn på säkerhetskrav. Direktivets
placeringsbegränsningar har alltså karaktär av minimiregler och det är
inte självklart att den svenska lagstiftningen skall anpassas till den mest
liberala regim som direktivet tillåter. Som framhållits i prop.

Prop. 1992/93:89

141

1990/91:154 måste lättnader i den svenska inställningen vila på vår egen
bedömning av frågor om risk och intressekonflikter (prop. s. 56).

Det jag nu sagt gäller i huvudsak också bankorganisationemas anspråk
på vidgad rätt att förvärva fast egendom.

Även om jag inte är beredd att nu lägga fram förslag med det innehåll
som bankorganisationema efterlyser, vill jag hålla öppet om det framöver
bör medges lättnader i regelverket för bankernas placeringsmöjligheter.
Frågor om bl.a. fastighetsrentingbolag i bankkoncemer bör kunna göras
till föremål för närmare överväganden.

Frågor om kapitaltäckning

Svenska Bankföreningen anser att den nuvarande gränsen för vad som i
fråga om en banks kapitaltillskott till företag utanför den egna koncernen
skall få räknas med i bankens kapitalbas bör höjas från motsvarande 5 %
till 10 % av bankens eget kapital.

Bankföreningen anser vidare att bankers kapitaltillskott till försäkrings-
bolag inte skall avräknas utan i stället omfattas av det generella kravet på
åtta procent kapitaltäckning.

Bankföreningen anser också att det inte bör ställas krav på särskild
kapitaltäckning för utländska dotterföretag till svenska banker utan att det
i sådant fall bör vara tillräckligt att kapitalkravet är uppnått på konsoli-
derad nivå.

Sparbankernas Bank har instämt i Svenska Bankföreningens synpunkter
i nu redovisade delar.

Jag konstaterar att det även i dessa frågor saknas formella förutsätt-
ningar för omedelbara lagförslag.

Vad gäller den högsta gränsen för avräkningsfria kapitaltillskott i
företag som inte är dotterföretag, så kan jag konstatera att de av
Bankföreningen åberopade EG-reglema faktiskt beaktats, då regeln
infördes år 1990 (prop. 1989/90:43, s. 98 f).

Frågan om avräkning från kapitalbasen för tillskott till försäkringsbolag
diskuterades i prop. 1990/91:154 (s. 71 f). Enligt mm bedömning har de
skäl som där anfördes till stöd för fullständig avräkning alltjämt giltighet.

Frågor om konsolidering av olika finansiella företagskonstellationer
kommer att belysas i samband med senare införlivande av EG-direktivet
92/30/EEG.

Prop. 1992/93:89

142

3 Sanktioner

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: I syfte att göra sanktionssystemet inom Finans-
inspektionens ansvarsområde mer enhetligt ersätts gällande regler
i bankrörelselagen om erinringar m.m. med bestämmelser efter
förebild i den lagstiftning som under senare år införts på värde-
pappersområdet. Likadana bestämmelser införs i kreditmarknads-
bolagslagen.

De särskilda straffbestämmelserna i 9 kap. BRL tas bort. Straff-
bestämmelser föreslås inte bli införda i kreditmarknadsbolags-
lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna lämnar förslaget i allt väsentligt utan erinran.
Sveriges Bankkunders Riksförbund anser att Finansinspektionen bör få
möjlighet att förelägga en bank att göra rättelse när kunder blivit
felbehandlade.

Skälen för mitt förslag: Kreditmarknadskommittén (KMK) föreslog i
sitt betänkande SOU 1988:29 att det i bankrörelselagen skulle införas en
möjlighet för inspektionen att i särskilt beslut meddela skriftlig erinran
och anmärkning, vilket även skulle kunna ske med tillämpning av
sundhetsparagrafen. Bankrörelselagens nuvarande möjligheter till
erinringar skulle finnas kvar men i fortsättningen benämnas påpekanden,
vilka inte skulle utgöra särskilda beslut utan endast råd från inspektionen
i samband med tillsynens utövande. Förutom återkallande av tillstånd
skulle således tillskapas följande instrument för inspektionen: skriftlig
erinran, anmärkning och påpekande. Motsvarande bestämmelser föreslogs
införda i den tilltänkta kapitalmarknadslagen.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 9
januari 1992 framfört att det finns väsentliga både formella och sakliga
olikheter i de lagar, som gäller för de olika instituten på finans-
marknaden, vad avser inspektionens befogenheter att ingripa mot
instituten och att kräva rättställande åtgärder. Inspektionen hemställer
därför om lagstiftning i syfte att få enhetliga regler om sanktioner inom
inspektionens tillsynsområde. Inspektionen framför också önskemål om
att KMK:s förslag skall antas på så sätt att inspektionen får möjlighet att
genomdriva rättställande åtgärder hos ett institut, vars verksamhet inte
motsvarar kraven på en sund utveckling av densamma. I ett sådant fall
skulle inspektionen få meddela varning eller föreläggande vid vite att
göra rättelse. Finansinspektionen har slutligen uttalat att kommitténs
förslag om påpekanden bör genomföras.

I samband med lagstiftningen om värdepappersfonder (prop.
1989/90:153, bet. 1990/9LNU4, rskr. 1990/91:47) ersattes straffbestäm-
melserna i den senare upphävda aktiefbndslagen (1974:931) med
möjligheter att förelägga vite, vilket ansågs vara mer effektivt för att
beivra ett visst förfarande än polisanmälan, brottsutredning och ett

143

eventuellt allmänt åtal. Samtidigt infördes en möjlighet för inspektionen Prop. 1992/93:89
att utfärda varning som en sanktion, om det är tillräckligt, i stället för att
återkalla tillstånd. Vidare infördes en regel att inspektionens beslut enligt
den aktuella lagen får överklagas hos kammarrätten.

Samma system för sanktioner m.m. har därefter införts i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse samt lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet och kan därmed sägas vara etablerat inom lagstift-
ningen på värdepappersområdet.

Sanktionssystemet för inhemska banker återfinns i 7 kap. 8, 9 och
18 §§ BRL. Bestämmelserna innebär följande. Finansinspektionen får
meddela de erinringar i fråga om verksamheten i en bank som inspek-
tionen finner påkallade. Inspektionen får förelägga bankens styrelse att
vidta erforderliga åtgärder "om verksamheten i en bank till följd av
allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan befaras komma att bli
till skada för det allmänna”. Har styrelsen eller bolagsstämman i en bank
lättat ett författningsstridigt beslut får inspektionen förbjuda verkställighet
av beslutet eller, om beslutet redan gått i verkställighet, förelägga
styrelsen att göra rättelse. Om ett sådant beslut på ett allvarligt sätt
avviker från författning skall inspektionen anmäla detta till regeringen
som kan förklara oktrojen förverkad. Inspektionens beslut i dessa
hänseenden får överklagas till regeringen.

Enligt 7 kap. 18 § BRL skall inspektionen, om någon tar emot inlåning
på räkning från allmänheten utan att ha tillstånd till det, förelägga honom
att upphöra med verksamheten. Föreläggandet kan förenas med vite.
Beslut enligt denna paragraf kan överklagas hos kammarrätten.

Beträffande kreditaktiebolag finns sanktionsregler i 3 och 7 §§
kreditaktiebolagslagen. Finansinspektionen får meddela de erinringar i
fråga om bolagets verksamhet som inspektionen finner påkallade. Har
styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat ett beslut som
står i strid med lag eller bolagsordning får inspektionen förbjuda
verkställighet av beslutet eller, om beslutet redan gått i verkställighet,
förelägga styrelsen eller verkställande direktören att göra rättelse där så
kan ske. Även regeringen kan förelägga bolaget att vidta rättelse om
bolaget driver verksamhet i strid med lag eller annan författning eller
bestämmelse i bolagsordningen. Vidtas inte rättelse kan regeringen
förbjuda bolaget att fortsätta verksamheten och förordna att bolaget skall
träda i likvidation. Enligt 11 § kan Finansinspektionen förelägga vite vid
meddelande av föreskrift eller förbud enligt lagen.

Sanktionssystemet beträffande finansbolagen finns i 15, 16 och 23 §§
finansbolagslagen. Bestämmelserna innebär följande. Finansinspektionen
får meddela ett finansbolag skriftlig erinran om bolaget inte följer
meddelade föreskrifter och beslut eller om annat förhållande råder som
menligt inverkar på bolagets säkerhet eller som kan äventyra en sund
utveckling av bolagets finansieringsverksamhet. Inspektionen får även
meddela ett finansbolag erinran om bolaget överträtt lagen eller uppenbart
åsidosatt kundernas intressen eller om annars förutsättningarna för
tillstånd inte längre föreligger. Bedöms erinran inte vara tillräckligt i de
sistnämnda tallen får inspektionen återkalla bolagets tillstånd. En skriftlig

144

erinran får förenas med föreläggande om rättelse. Om ett finansbolag har Prop. 1992/93:89
fattat ett beslut som strider mot lag eller annan författning, föreskrift
eller bolagsordningen får inspektionen förbjuda verkställighet av beslutet
eller, om beslutet redan gått i verkställighet, förelägga bolaget att göra
rättelse om det kan ske.

Om någon utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet skall
Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksamheten.
Föreläggandet kan, liksom övriga förelägganden och förbud som
meddelas med stöd av lagen, förenas med vite.

I syfte att på sikt åstadkomma enhetlighet i sanktionssystemet avseende
de institut som Finansinspektionen har tillsyn över föreslås nu att
reglerna i 7 kap. BRL om ingripanden mot banker ändras så att de liknar
motsvarande regler för värdepappersinstitut och värdepappersfonder. I
lagen om kreditmarknadsbolag föreslås infört ett liknande sanktions-
system beträffande kreditmarknadsbolagen. I samma syfte kommer
sanktionssystemet avseende försäkringsbolag att i ett senare skede ses
över.

Regeringsrätten har i ett beslut år 1990 om rättsprövning av ett
regeringsbeslut enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) uttalat att en
allmän hänvisning till sundhetskravet inte bör får utgöra den enda
grunden när det gäller åtgärder av så ingripande natur som erinringar
eller förelägganden enligt försäkringsrörelselagen. Konkreta brister, av
rättslig eller annan natur, måste enligt regeringsrätten vara en förutsätt-
ning för sådana åtgärder. Regeringsrättens inställning leder till bedöm-
ningen att inte heller ingripanden enligt bankrörelselagen bör kunna ske
med hänvisning enbart till ett sundhetskrav. Det måste därutöver kunna
konstateras att brister föreligger i förhållande till vad som krävs enligt de
författningar och föreskrifter som gäller inom bankområdet.

Finansinspektionen har redan i dag, i de informella diskussioner och
samråd med banker och andra institut som inspektionen fortlöpande har,
möjlighet att ge sin mening till känna. Något behov av att därutöver
kunna komma med mer formaliserade påpekanden anser jag inte
nödvändig för att inspektionen skall kunna fullfölja sin uppgift. Inspek-
tionen får ju också med det föreslagna systemet möjlighet att meddela
varning i mer allvarliga fall.

Det regelsystem som sålunda föreslås innebär i huvudsak följande.
Finansinspektionen kan till en början, som i dag, förbjuda verkställighet
av ett beslut som strider mot någon författning eller bolagsordningen. Om
beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga banken eller
kreditmarknadsbolaget att vidta rättelse om det är möjligt. Om en bank
eller ett kreditmarknadsbolag, t.ex. genom att överträda bestämmelserna
i den lagstiftning som reglerar dess verksamhet eller på annat sätt visat
sig olämplig att driva verksamhet får Finansinspektionen återkalla
bankens oktroj resp, kreditmarknadsbolagets tillstånd att driva finansie-
ringsverksamhet. Rätten att återkalla en bankoktroj har hittills varit
förbehållen regeringen. Med den strävan, som jag tidigare givit uttryck
för, att skapa så enhetliga regler som möjligt, ser jag inget som hindrar

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

145

att denna rätt delegeras till Finansinspektionen trots att beslutet att bevilja Prop. 1992/93:89
oktroj tills vidare ligger kvar hos regeringen.

Om det är tillräckligt får Finansinspektionen i stället, som nämnts,
meddela varning.

Bestämmelsen om ingripanden mot verksamhet bedriven utan erforder-
ligt tillstånd behålls i bankrörelselagen, och en motsvarande bestämmelse
införs i lagen om kreditmarknadsbolag.

När det gäller svenska bankers och kreditmarknadsbolags verksamhet
genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster i något annat land
inom EES, får åtgärderna varning och återkallande av tillstånd samt
förbud mot verkställighet av beslut eller föreläggande om rättelse vidtas
även i det fäll banken eller bolaget har överträtt en föreskrift som gäller
för verksamheten i det landet.

Det krävs också möjligheter att ingripa mot utländska banker och andra
kreditinstitut hemmahörande inom EES. Finansinspektionen får i sista
hand, efter upprepade överträdelser, förbjuda en sådan bank eller annat
kreditinstitut att driva verksamheten vidare i Sverige (jämför avsnitt
2.4.3). Regler härom bör införas i bankrörelselagen och i lagen om
kreditmarknadsbolag.

Finansinspektionens förelägganden och förbud meddelade med stöd av
bankrörelselagen får, som i dag, förenas med vite. Detsamma föreslås
gälla enligt lagen om kreditmarknadsbolag. Sveriges Bankkunders
riksförbund har framfört att Finansinspektionen bör få en möjlighet att
genom t.ex. vitesföreläggande ålägga bankerna att göra rättelse även när
kunder blivit felbehandlade. Finansinspektionens tillsyn omfattar
institutens efterlevnad av de bestämmelser som reglerar bankernas
verksamhet. 1 detta arbete förekommer även vissa etikfrågor. När det
gäller kundernas förhållanden till banken i enskilda ärenden ankommer
det däremot på allmän domstol att fälla avgöranden som kan innefatta en
förpliktelse för banken. En regel som ger Finansinspektionen möjlighet
att förelägga en bank att vidta rättelse gentemot en enskild kund och
förena föreläggandet med vite hör därför inte hemma i banklagstift-
ningen.

När det slutligen gäller frågan om prövningsinstans vid överklagande
av inspektionens beslut så föreslås, som jag anfört i avsnitt 2.5, inte nu
några ändringar av bestämmelserna i banklagstiftningen. Samtliga beslut
enligt lagen om kreditmarknadsbolag bör däremot, som jag också nämnt
tidigare, överklagas till kammarrätt.

Straffbestämmelser

Enligt den nuvarande lagstiftningen är vissa förfaranden straffbelagda.
Bestämmelserna finns i 9 kap. BRL, 13 § kreditaktiebolagslagen och 27 §
finansbolagslagen. Det kan emellertid ifrågasättas om en straffrättslig
reglering är den mest effektiva för att se till att bestämmelser på de
områden som dessa lagar reglerar efterlevs. Den innebär att tillsynsmyn-
digheten för att beivra ett visst förfärande måste polisanmäla en händelse
eller ett pågående skeende för polisutredning och eventuellt allmänt åtal.

146

En sådan utredning kan befaras ta lång tid. En mer effektiv ordning torde Prop. 1992/93:89
vara att förena ett föreläggande med vite. En sådan generell möjlighet att
förelägga vite när inspektionen meddelar ett föreläggande eller ett förbud
föreslås införd i 7 kap. 23 § BRL och i 5 kap. 24 § lagen om kredit-
marknadsbolag. Vitesföreläggande kan redan i dag ske mot den som utan
tillstånd tar emot inlåning på räkning från allmänheten (7 kap. 18 §
BRL). En allmän bestämmelse om rätt för inspektionen att förena ett
föreläggande med vite finns också i 9 kap. 3 § BRL. Denna bestämmelse
föreslås upphävd i och med att regeln om vite införs i 7 kap. Liknande
bestämmelser finns i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen.

Bestämmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket BRL, som gäller straffrihet
enligt 20 kap. 3 § BrB, föreslås flyttad till bestämmelsen om tystnadsplikt
i 1 kap. BRL. 1 lagen om kreditmarknadsbolag föreslås en motsvarande
bestämmelse om straffrihet införd i 1 kap. 5 §.

4 Ny lag om kreditmarknadsbolag

4.1 Gemensam lag

Mitt förslag: Kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen upp-
hävs. Verksamhet som idag bedrivs av kreditaktiebolagen och
finansbolagen regleras i en ny gemensam lag, lagen om kredit-
marknadsbolag.

Kreditmarknadskommittén (KMK) ansåg att arbetsförutsättningarna
för de finansiella instituten borde göras så likformiga som skydds-
intressena tillåter. För att åstadkomma en större systematik i regelverket
föreslog KMK därför att reglerna för instituten utanför banksystemet
skulle inordnas i en gemensam lag, kallad kapitalmarknadslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Med undantag för Finansbolagens Förening och,
i någon mån, Sparbankernas Bank har inga remissinstanser något att
erinra mot att en gemensam lag införs för de nuvarande kreditaktie-
bolagen och finansbolagen. Finansbolagens Förening anför bl.a. att såväl
mellanhandsinstituten som finansbolagen är heterogena grupper när det
gäller t.ex. ägare och verksamhetsinriktning. Finansbolagen som är
organiserade inom Finansbolagens Förening känner därför ingen
"frändskap" med mellanhandsinstituten och begränsad sådan med de
bankägda finansbolagen. Föreningen anser att den möjlighet till upplåning
genom utgivande av obligationer som finansbolagen numera har kommer
att utnyttjas endast av ett fåtal större finansbolag. Vidare är finansbolag
internationellt en etablerad form av kreditinstitut. Sammanfattningsvis blir
den föreslagna lagen med dess tillkommande föreskrifter för detaljerad
och därmed olämplig för finansbolagen.

147

Stadshypotekskassan anför att det bl.a. med anledning av EG:s regler
om riskspridning i placeringsportföljer är angeläget att bostadsobliga-
tionema även fortsättningsvis klart kan urskiljas från företagsobligationer
i gemen. Det bästa sättet vore att behålla en i lag särskild beteckning för
företag som motsvarar dagens bostadsinstitut. Lämpligen kunde dessa
företag regleras i ett särskilt kapitel i lagen där vissa strängare krav på
betryggande säkerhet och snävare gränser för vilken annan verksamhet
som får bedrivas vid sidan om lånerörelsen ställs upp.

Sparbankernas Bank anför att om en och samma lagstiftning skall
reglera företag som företer betydande skillnader i bl.a. kvalitativt
hänseende, så kan de utländska kapitalmarknaderna, i vaije fall på sikt,
få ökade svårigheter när det gäller möjligheterna att göra en riktig
bedömning av enskilda svenska kreditinstituts kvalitet. Sparbankernas
Bank är emellertid beredd att godta en gemensam lagstiftning för
bostadsinstitut och finansbolag under förutsättning att man genom olika
åtgärder, bl.a. särredovisning i offentliga statistiksammanhang, eliminerar
de osäkerhetsrisker som den gemensamma lagstiftningen kan ge upphov
till såvitt avser bostadsinstitutens kreditvärdighet och status i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Lagstiftningen för finansiella institut vid sidan
om bankerna kännetecknas inte av någon enhetlig systematik. Regle-
ringen för de olika instituten har tillkommit för att möta behov av
lagstiftning som uppstått under utvecklingens gång. Det är historiskt
betingade faktorer som gör att hypoteksinstituten, kreditaktiebolagen och
finansbolagen regleras i särskilda lagar. Det har tidigare i olika samman-
hang - bl.a. vid tillkomsten av finansbolagslagen - ansetts olämpligt att
samordna lagarna.

Finansbolagslagen innehåller i stora drag en definition av begreppet
finansieringsverksamhet, regler om när tillstånd krävs, förutsättningar för
tillstånd, kapitaltäcknings- och tillsynsregler. Utöver en regel om
obligationsutgivning, samt en bestämmelse om tillståndsplikt för förvärv
av s.k. organisationsaktier och vid inrättande av filial utomlands,
innehåller inte lagen några närmare regler om upp- och utlåningsverk-
samheten eller finansieringsverksamheten i övrigt. De bankägda
finansbolagen blir dock "smittade" av flera av rörelsereglema för banker.

I kreditaktiebolagslagen definieras kreditaktiebolagen som aktiebolag
som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av
obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
upplåna erforderliga medel utan att driva bankrörelse. Kreditaktiebolags-
lagen är en "ramlag" och innehåller, utöver definitionen av kreditaktie-
bolag, endast bolagsrättsliga regler och regler om kapi tal täckning och
tillsyn. I övrigt regleras dessa bolags verksamhet genom bolagsord-
ningarna där rörelseregler m.m. finns intagna. Ett kreditaktiebolags
bolagsordning och varje ändring däri måste godkännas av regeringen.

Av flera olika skäl anser jag att det nu är lämpligt att införa en
gemensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag. De verksamheter som
bedrivs av de två typerna av bolag kan visserligen vara av olika karaktär.
Mellanhandsinstituten, till vilka kreditaktiebolagen räknas, har rent
allmänt ansetts ha vissa särdrag, framför allt den specialdestinerade

Prop. 1992/93:89

148

utlåningen och kapitalanskaffningssättet. Specialiseringen av utlåningen Prop. 1992/93:89
sker inte främst genom typen av kredit utan är närmast beroende av att
vaije institut har sitt begränsade område för kreditgivning, t.ex bostäder,
näringslivet eller kommunerna. Upplåningen sker genom utgivande av
obligationer och certifikat samt upptagande av reverslån. Finansbolagens
verksamheter, som kan sägas utgöra ett komplement till bankernas
kreditgivning, består till en del i att finansiera mindre och medelstora
företag. Finansbolagen lämnar då kredit eller medverkar till finansiering
genom att överta kundfordringar eller genom uthyrning av produktions-
utrustning. När utlåningstaket för banker och finansbolag slopades år
1985 expanderade finansbolagens kreditgivning kraftigt under några år.
Till betydande del hänförde sig denna expansion till hushållssektom. Det
rörde sig främst om lån i form av reverskrediter vilka i stor utsträckning
användes för köp av fastigheter och värdepapper. Som komplement till
kreditgivningen erbjuder finansbolagen också administrativa tjänster. Till
en del består således verksamheten av olika servicetjänster och rådgiv-
ning, t.ex. likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskontraföring,
försäljningsstatistik, solvensbevakning och inkassering. Finansbolagen var
tidigare hänvisade till att finansiera sin verksamhet på penningmarknaden
genom att ge ut enkla skuldebrev med kort löptid i form av fmansbolags-
reverser, marknadsbevis och finansväxlar eller genom att utnyttja
checkräkningskredit hos bank. Detta förde med sig att bolagen var
tvungna att finansiera såväl kort som lång utlåning med kortfristig
upplåning. Det kan antas att detta varit en bidragande orsak till den s.k.
finansbolagskrisen under de senaste åren. Den 1 augusti 1991 fick
finansbolagen emellertid samma rätt som kreditaktiebolagen att ge ut
obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän
omsättning. I och med detta föreligger, trots att finansbolagen och
kreditaktiebolagen driver olikartade verksamheter, ur lagteknisk synvinkel
inte längre några formella skillnader mellan de två företagsformerna.

Detta talar för införandet av en gemensam lagstiftning.

Ett annat skäl för gemensam lagstiftning är, som jag behandlat i
avsnitt 2, att ett antal EG-direktiv som reglerar kreditinstitut skall
införlivas i svensk rätt till följd av EES-avtalet. Begreppet kreditinstitut
definieras i det första banksamordningsdirektivet som företag vilkas
verksamhet består i att ta emot återbetalningspliktiga medel från
allmänheten, antingen genom insättningar eller genom fortlöpande
utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, och att
bevilja kredit för egen räkning. Definitionen omfattar således inte endast
banker som tar emot insättningar utan även institut som uteslutande
finansierar sin utlåningsverksamhet genom att ge ut värdepapper avsedda
för allmän omsättning. Såväl kreditaktiebolagen som flertalet finansbolag
faller därmed under definitionen av kreditinstitut. Det lämpligaste är då
att så långt som möjligt försöka samla de svenska regler som blir följden
av införlivandet av direktiven i en gemensam lag.

Sammanfattningsvis anser jag således, trots de skillnader som
föreligger mellan de verksamheter som bedrivs av kreditaktiebolag
respektive finansbolag och i viss mån även mellan olika typer av

149

finansbolag, att det mest ändamålsenliga är att nu införa en ny gemensam
lag för dessa institut. De rörelseregler som föreslås införda i den nya
lagen är i huvudsak så pass vida och flexibla att det inte skall behöva
innebära några större inskränkningar eller förändringar för de olika typer
av finansieringsverksamhet som bedrivs av de företag som finns på
marknaden i dag.

Att som Stadshypotekskassan föreslagit införa särskilda regler för vissa
institut finner jag för närvarande varken nödvändigt eller ändamålsenligt.
Syftet med att införa en gemensam lag för de nuvarande kreditaktie-
bolagen och finansbolagen är ju att regleringen av instituten skall vara så
likartad som möjligt. Enskilda företags profilering får ske genom de mer
eller mindre strikta bestämmelser för verksamheten som resp, företag
beslutar införa i bolagsordningen. Jag återkommer till detta i avsnitt 4.3.
Om Sverige med anledning av EG:s regler om riskspridning i placerings-
portföljer skulle finna det erforderligt och önskvärt att hårdare reglera
vissa institut får frågan tas upp igen i annat sammanhang.

4.2 Startkapital m.m.

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: All yrkesmässig finansieringsverksamhet skall kräva
tillstånd. Det bundna egna kapitalet vid verksamhetens igång-
sättande skall som regel motsvara minst fem miljoner ecu. En
möjlighet införs dock för vissa bolag att ha ett bundet eget kapital
motsvarande en miljon ecu.

Promemorians förslag överenstämmer i huvudsak med mitt förslag
förutom att startkapitalet definieras som aktiekapital i stället för bundet
eget kapital.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anför, utöver de
synpunkter som jag redovisat i avsnitt 2.2, att även andra omständigheter
än nettovärdet av tillgångarna bör kunna motivera ett lägre aktiekapital
än motsvarande fem miljoner ecu, t.ex. finansieringsverksamhetens natur.

Skälen för mitt förslag: Som jag anfört ovan (avsnitt 2.2) så skall det
enligt artikel 3 i första banksamordningsdirektivet krävas obligatorisk
auktorisation av ett kreditinstitut innan det får påbörja verksamhet. Detta
får konsekvenser för vissa mindre finansbolag. Enligt 2 § finansbolags-
lagen krävs nämligen inte tillstånd för finansieringsföretag som har ett
nettovärde av tillgångar i verksamheten understigande 50 miljoner kr.
Undantag gäller dock för bolag som är bankägda eller driver finansie-
ringsverksamhet riktad mot konsumenter. Sådana bolag måste alltid söka
tillstånd. Kravet i direktivet på obligatorisk auktorisation för alla
kreditinstitut gör att det fria utrymmet att driva finansieringsverksamhet
nu måste tas bort.

Som jag också angett ovan är huvudregeln i andra banksamordnings-
direktivet (artikel 4) att ett kreditinstitut skall ha ett startkapital på minst
fem miljoner ecu (ca 37 miljoner kr.) men att det finns en möjlighet att

150

sätta kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Startkapitalet får Prop. 1992/93:89
dock aldrig vara lägre än en miljon ecu (ca 7,5 miljoner kr). Med
startkapital avses, som jag berört tidigare, bundet eget kapital såsom det
definieras i 11 kap. 7 § aktiebolagslagen.

Enligt finansbolagslagen måste ett bolag för att erhålla tillstånd enligt
lagen ha ett aktiekapital på minst fem miljoner kr. Ett bolag som driver
verksamhet inom det fria utrymmet och inte är tillståndspliktigt behöver
endast uppfylla aktiebolagslagens generella krav att aktiekapitalet skall
uppgå till minst 50 000 kr. Om Sverige i detta avseende skulle hålla sig
endast till EG:s huvudregel med ett ovillkorligt krav på fem miljoner ecu
i startkapital skulle detta medföra stora förändringar vad gäller möjlig-
heten att driva finansieringsverksamhet i mindre skala. Enligt min mening
bör därför den möjlighet som EG:s direktiv ger att för särskilda
kategorier av kreditinstitut tillåta ett startkapital på endast en miljon ecu
utnyttjas. Bolag av viss begränsad storlek bör tillåtas driva tillståndsplik-
tig verksamhet med det lägre startkapitalet. Att som Finansbolagens
Förening föreslår även undanta andra kategorier av bolag från huvud-
regeln om motsvarande fem miljoner ecu i bundet eget kapital finner jag
däremot inte motiverat. Införande av en möjlighet till undantag på grund
av finansieringsverksamhetens natur kan dessutom ställa till svåra gräns-
dragningsproblem vilket torde strida mot EG-direktivets krav på att
undantag bara får beviljas särskilda, klart urskiljbara kategorier av
kreditinstitut.

Värdet på tillgångarna i finansieringsverksamheten används i finans-
bolagslagen som måttstock för verksamhetens omfattning. Gränsen vid
vilken finansieringsföretag måste söka tillstånd enligt finansbolagslagen
är som nämnts 50 miljoner kr. När det nu gäller att bestämma storleken
av de företag som skall kunna driva verksamhet med ett lägre bundet
eget kapital bör värdegränsen kunna sättas högre. Det är ju inte som
tidigare fråga om en gräns under vilken bolagen skall kunna driva
oreglerad verksamhet utan samtliga bolag är tillståndspliktiga och står
under tillsyn. En gräns för balansomslutningen på 100 miljoner kr. finner
jag väl avvägd. Därmed uppnås också en lämplig relation mellan kravet
på bundet eget kapital och kapitaltäckningskravet.

Det bör här anmärkas att det nya kravet på bundet eget kapital inte
omedelbart berör de bolag som redan i dag driver finansieringsverksam-
het. Ett sådant bolag kan fortsätta sin verksamhet med den kapitalbas
som bolaget hade den 2 maj 1992 (dagen för undertecknandet av EES-
avtalet) så länge ägarförhållandena i bolaget är oförändrade. Detta
framgår av artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet och av en
bestämmelse med motsvarande innehåll, som föreslås införd under
punkten 6 i övergångsbestämmelserna till lagen.

151

4.3 Rörelseregler för kreditmarknadsbolagen

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: Kreditmarknadsbolagen skall vara underkastade
vissa rörelseregler. Det ställs ett grundläggande sundhetskrav på
verksamheten och bestämmelser om förvärv av placeringsaktier,
enhandsengagemang och kreditjäv införs. I övrigt skall det av
kreditmarknadsbolagens bolagsordningar framgå bl.a. inom vilka
sektorer av finansieringsmarknaden bolaget verkar och på vilken
risknivå bolaget avser att hålla sig.

KMK hade, i enlighet med sina direktiv, bankrörelsereglema som
förebild vid utformningen av förslaget till rörelseregler för kreditmark-
nadsbolagen. Bland de föreslagna bestämmelserna fanns bl.a. ett formellt
krav på säkerhet vid all kreditgivning och ett förbud, med vissa
undantag, att förvärva aktier och andelar m.m.

Även i departementspromemorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En
förstudie) föreslog utredaren att rörelseregler av det slag som gäller för
bankerna borde införas för finansbolagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anför att de föreslagna
rörelsereglema är alltför detaljrika för i alla fäll de produktfinansierande
finansbolagen. De regler som i dag finns i finansbolagslagen är tillräck-
liga.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening befarar att
utformningen av sundhetskravet ger tillsynsmyndigheten större möjlighet
till ingripande än vad EG:s direktiv ger. De föreslår att sundhetskriteriet
i lagen knyts närmare direktivtexten och avser endast de däri angivna
områdena, nämligen kreditinstitutens ledning, administration, redovisning
och intemkontroll.

Finansbolagens Förening motsätter sig också att begränsningar såvitt
gäller enhandsengagemang tas in i lagen. Risk finns för att lagstadgade
regler på detta område kan begränsa risktagandet i större utsträckning än
vad som är önskvärt med hänsyn till finansbolagens roll.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör vissa grundläggande
rörelseregler införas i lagen om kreditmarknadsbolag. Att, som en
reaktion på de förluster som finansbolagen gjort under senare år, införa
i stort sett samma rörelseregler för kreditmarknadsbolagen som för
bankerna är emellertid att gå för långt. Dels skiljer sig skyddsintressena
i kreditmarknadsbolagen från dem i bankerna eftersom bolagen inte får
ta emot inlåning på räkning, dels är det önskvärt att det finns alternativ
på marknaden till bankernas kreditgivning. Alltför detaljrika rörelseregler
för kredi(marknadsbolagen riskerar att föra med sig att utrymmet för
finansieringsverksamhet utanför bankerna i stort sett försvinner och det
i sin tur kan försvåra näringslivets finansieringsmöjligheter. De rörelse-
regler som föreslås har, med några få anmärkningar, godtagits av alla
remissinstanser utom Finansbolagens Förening som finner dem alltför

152

detaljerade. Enligt min mening bör emellertid de begränsade regler som Prop. 1992/93:89
nu föreslås inte innebära alltför stora hinder för det stora flertalet
finansbolag. Bestämmelserna angående exempelvis bolagsordningens
innehåll är mycket flexibla och bör kunna tillämpas för vitt skilda
verksamheter.

Sundhetskriteriet

Ett krav på rörelsen bör vara att den skall drivas på ett sunt sätt med
syftet att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknaderna och
därmed bidra till deras stabilitet. Det föreslås därför att det i lagen införs
en särskild sundhetsparagraf. Svenska Bankföreningen och Finans-
bolagens Förening har föreslagit att sundhetskravet uttryckligen knyts till
de områden som anges i EG:s första och andra banksamordningsdirektiv.
Jag anser det emellertid lämpligt att formulera sundhetskravet så att det
så nära som möjligt knyter an till motsvarande krav inom Finansinspek-
tionens övriga tillsynsområden, t.ex. på värdepapperssidan. För att ett
bolag skall få tillstånd bör det således krävas att den planerade rörelsen
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. I den
fortsatta verksamheten, efter det att tillstånd har meddelats, bör
naturligtvis detta krav på sundhet hela tiden vara uppfyllt. Det åligger
Finansinspektionen att vid sin tillsyn övervaka att så verkligen är fallet.

Kravet på en sund verksamhet innebär att kreditmarknadsbolagen skall
se till att deras organisation, arbetsmetoder och beslut baseras på
noggranna och tillräckligt långsiktiga bedömningar. De måste också se
till att deras exponering för olika typer av risker ligger inom rimliga
gränser. Det betyder inte att kreditmarknadsbolagen inte kan engagera sig
i verksamheter som är förknippade med risker, utan snarare att de risker
som bolagen utsätter sig för skall kunna bäras utan att bolagen äventyrar
sitt kapital eller på annat sätt skadar dem som är beroende av bolagens
verksamhet. Exempelvis bör bolagen lägga upp en viss strategi för hur
upplånings-och utlåningsportföljen skall sammansättas för att motverka
effekterna av ränteförändringar.

Det faktum att upplåningen numera till en stor del sker i utländsk
valuta ställer också krav på att bolagen beaktar valutakursriskema och ser
till att dessa hålls på en rimlig nivå.

Enligt EG:s direktiv skall tillsynsmyndigheterna ha huvudansvaret för
övervakning av kreditinstitutens likviditet. I jämförelse med banker har
kreditmarknadsbolagen mindre omfattande variationer i kassaflödet. Ett
kreditmarknadsbolag får inte ta emot inlåning från allmänheten för att
finansiera sin verksamhet. Därför finns det inga kvantitativa regler, som
t.ex. kassareservregler, som syftar till att skapa garantier för att
kreditmarknadsbolagen håller en tillfredsställande likviditetsnivå. Det
torde allmänt sett vara svårt att säga viken grad av likviditet som skall
krävas i ett kreditmarknadsbolag. Likviditetskravet varierar i hög grad
beroende på vilken art och omfattning bolagets verksamhet har.

I kravet på sund verksamhet ligger också ett krav på att ta skälig
hänsyn till kundernas, och då främst konsumenternas, intressen. Bolagen

153

måste naturligtvis i sin verksamhet bl.a. beakta konsumentkreditlagens Prop. 1992/93:89
bestämmelser om information etc.

Kreditmarknadsbolags bolagsordning

För att framför allt obligationsköpare skall kunna bedöma karaktären hos
ett kreditmarknadsbolag föreslår jag att det i lagen tas in en bestämmelse
om att det i bolagens bolagsordningar skall ges vissa grundläggande
upplysningar. Det bör bl.a. i stora drag framgå inom vilka sektorer av
finansieringsmarknaden som bolaget avser att hålla sig och på vilken
risknivå man planerar att hålla utlåningen, dvs. om säkerhet skall krävas
och, om så är fallet, vilken form av säkerhet som skall godtas. Kredit-
marknadsbolagen bör liksom finansbolagen ha möjlighet att verka över
hela kreditmarknaden. Inget bör emellertid hindra att de, såsom
kreditaktiebolagen i dag, koncentrerar sin verksamhet och därmed får
karaktären av rena specialinstitut. Denna specialisering kan då framgå av
bolagsordningen. Som Bankföreningen påpekat bör en lägre grad av
utförlighet i bolagsordningen kunna accepteras för de bolag som inte
refinansierar sig på obligations- eller certifikatsmarknaden. Alltför
detaljerade krav på bolagsordningens innehåll såvitt gäller verksamhetsin-
riktning m.m. skulle annars lätt kunna verka låsande.

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall enligt mitt förslag
godkännas av Finansinspektionen vid tillståndsprövningen. Vaije ändring
i bolagsordningen skall också prövas av inspektionen.

Den föreslagna lagen innehåller inte något formellt krav på säkerhet
vid kreditgivning. Däremot stadgas att kredit får beviljas endast om
låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Inte
heller i finansbolagslagen finns någon regel om säkerhet. I flertalet av
kreditaktiebolagens bolagsordningar finns däremot bestämmelser om
säkerhetskrav. Enligt min mening bör kreditmarknadsbolagen ha
möjlighet att lämna blancokrediter och därför bör inte något formellt
säkerhetskrav införas i lagen. Att ett bolag kan lämna krediter utan
säkerhet skall framgå av dess bolagsordning. De bolag som i dag är
kreditaktiebolag och som avser att fortsätta med oförändrad verksamhet
skall naturligtvis även fortsättningsvis i bolagsordningen närmare ange de
säkerhetskrav som ställs för utlåningen.

Förvärv av placeringsaktier

I finansbolagslagen finns inga regler som begränsar finansbolags förvärv
av s.k. placeringsaktier. Däremot krävs Finansinspektionens tillstånd för
förvärv av organisationsaktier. I kreditaktiebolagens bolagsordningar
finns regelmässigt intaget bestämmelser som begränsar bolagens
möjligheter att förvärva aktier. EG:s andra banksamordningsdirektiv
innehåller i artikel 12 en bestämmelse om begränsningar av kreditinstituts
s.k. kvalificerade innehav av aktier och andelar i företag som inte driver
finansiell verksamhet. Med kvalificerat innehav förstås innehav i ett
företag som motsvarar tio procent eller mer av kapitalet eller av röstema
eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

154

Enligt direktivet får ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller Prop. 1992/93:89
andelar i icke-finansiella företag uppgå till högst ett belopp motsvarande
sextio procent av institutets kapitalbas och innehav i ett enskilt sådant
företag till högst femton procent av kapitalbasen. Sverige skall, såsom jag
redogjort för tidigare, anta lagstiftning i överensstämmelse med direktivet
och måste således införa en begränsningsregel avseende aktie- och
andelsförvärv som görs av kreditmarknadsbolag. Jag finner inte några
skäl att införa en strängare regel än den som lagts fest i direktivet och
föreslår därför en bestämmelse med motsvarande innehåll.

Jag föreslår också att de begränsningar som stadgas får överskridas när
det krävs för att bolaget skall kunna skydda en fordran. Aktier eller
andelar som förvärvats med stöd av denna regel skall avyttras så snart
det kan ske utan förlust för bolaget.

Enhandskrediter

KMK föreslog att en bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den
i 2 kap. 16 § BRL skulle införas i den av kommittén föreslagna
kapital marknadslagen.

För att minska de risker som ett kreditmarknadsbolag utsätts för bör
bolaget inte få ha fordringar på samma låntagare eller på låntagare som
är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i
sådan omfattning att fera kan uppkomma för kreditmarknadsbolagets
solvens.

En ensidigt sammansatt kreditportfölj som består av endast ett fåtal
större engagemang kan vara oförenlig med ett kreditmarknadsbolags
sunda utveckling. Bolaget kan i hög grad bli beroende av kredittagarens
ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba
bolaget i sådan utsträckning att dess stabilitet kommer i fera. Stora
krediter till en och samma låntagare kan även medföra risk att kredit-
marknadsbolaget lockas eller anser sig tvingat att bevilja ytterligare
krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande förluster
avseende den tidigare kreditgivningen.

Av denna anledning bör enligt min mening, såsom KMK föreslagit, en
bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den som finns i bank-
rörelselagen införas även i lagen om kreditmarknadsbolag. Även om
riskspridningsregler av detta slag är ett av de viktigaste inslagen i
regelverket till skydd för de finansiella företagen bör största tillåtna
engagemang inte nu fixeras till något bestämt belopp, viss andel av
omslutningen eller liknande, utan på samma sätt som i bankrörelselagen
ges en allmänt hållen beskrivning. Finansinspektionen utfärdar redan i
dag allmänna råd och föreskrifter om bl.a. finansbolags enhandskrediter.
Att en lagregel nu införs innebär inte i sig någon förändring av vad som
hittills gällt, även om inspektionen av andra skäl kan finna anledning att
skärpa sina föreskrifter. Inom EG arbetar man för närvarande med att ta
fram ett direktiv om s.k. "large exposures'' som skall reglera kredit-
instituts enhandsengagemang, eller stora exponeringar. När direktivet

155

skall införlivas i svensk rätt kan det antas medföra förändringar av de Prop. 1992/93:89
svenska reglerna på området.

Kreditjäv

Kreditmarknadsbolagen skall enligt mitt förslag vara aktiebolag. Det
innebär att låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen kommer att träffa
kreditmarknadsbolagen på samma sätt som det i dag träffar kreditaktie-
bolagen och finansbolagen, om inget annat sägs i lagen om kreditmark-
nadsbolag.

Innebörden av aktiebolagslagens låneförbud är i korthet följande. Enligt
12 kap. 7 § första stycket aktiebolagslagen får ett aktiebolag inte lämna
penninglån till vare sig aktieägare, styrelseledamot eller verkställande
direktör i bolaget eller i annat bolag inom den koncern bolaget tillhör.
Som en följd av 8 kap. 1 § fjärde stycket och 8 kap. 3 § andra stycket
aktiebolagslagen gäller förbudet även penninglån till styrelsesuppleant och
vice verkställande direktör i bolag inom koncernen. För att hindra ett
kringgående av förbudet har lagstiftaren utsträckt det till att gälla också
penninglån till fysiska eller juridiska personer som är närstående till en
person i den nyss angivna primärkretsen. I paragrafens andra stycke finns
vissa undantag från låneförbudet. Vid sidan om det nu beskrivna
låneförbudet finns i paragrafens tredje stycke ett särskilt förbud mot
penninglån i syfte att förvärva aktier i det långivande bolaget. Detta
förbud gäller i princip envar. I fjärde stycket finns dock ett undantag
även från detta senare förbud.

I 2 kap. 17 § BRL finns i stället en bestämmelse enligt vilken en bank
inte får, på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp,
lämna kredit till vissa i paragrafen uppräknade fysiska och juridiska
personer som står banken nära.

Redan i förarbetena till finansbolagslagen (1980:2) anförde departe-
mentschefen att frågan om låneförbudets tillämpning på finansbolag
kunde komma att omprövas i annat sammanhang (prop. 1978/79:170 s.
26). Därefter föreslog värdepappersmarknadsutredningen i sitt betänkande
Värdepappersmarknaden (1984:2) att kreditjävsbestämmelser skulle
införas i finansbolagslagen och kreditaktiebolagslagen. Även KMK har
föreslagit att kreditmarknadsbolagen skall vara undantagna från låneför-
budet i aktiebolagslagen och att en kreditjävsbestämmelse skall införas i
stället.

Som skäl för sitt ställningstagande anförde KMK, i överensstämmelse
med vad värdepappersmarknadsutredningen anfört, bl.a. följande.
Kreditgivning är ett normalt inslag i kreditmarknadsbolagens verksamhet
och det bör vara naturligt att utgå från att erhållande av lån från det egna
bolaget är ett fullt legitimt och naturligt utnyttjande av bolagets tjänster.
Härtill kommer att bolagen har svårt att förebygga att låneförbudet
överträds, vilket är följden dels av mängden kreditärenden och dels den
vittomfattande krets som enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen är utestängd
från lån. En ytterligare väsentlig aspekt är att det inte finns anledning att
för kreditmarknadsbolagens kreditgivning uppställa längre gående

156

restriktioner än som gäller för bankerna. Med hänsyn till likheterna och
beröringspunkterna mellan bolagens och bankernas verksamhet är det
tvärtom naturligt att en sådan reglering av bolagens kreditgivningsrätt
väljs som står i nära överensstämmelse med banklagstiftningen.

Jag instämmer i dessa överväganden och föreslår därför att kreditmark-
nadsbolagen skall undantas från låneförbudet i aktiebolagslagen och att
en kreditjävsbestämmelse motsvarande den i bankrörelselagen införs i
lagen.

4.4 Koncerntillsyn

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: När ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncern
skall övriga bolag i koncernen, även om de inte står under
Finansinspektionens tillsyn, lämna inspektionen de upplysningar
som behövs för tillsynen över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionens tillstånd krävs för att ett kreditmarknads-
bolag skall få lämna koncernbidrag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

I departementspromemorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En
förstudie) konstaterar utredaren att finansbolagslagen inte innehåller några
bestämmelser som mera detaljerat anger omfattningen av den företags-
krets som skall vara föremål för Finansinspektionens tillsyn. Bestämmel-
sernas utformning har medfört att inspektionen i något eller några fäll
vägrats insyn i företag som stått ett auktoriserat finansbolag nära. I syfte
att effektivisera tillsynen och göra den mer meningsfull föreslås därför
i promemorian att finansbolagslagen kompletteras med bestämmelser
avseende omfattningen av tillsynen när det gäller finansbolag som ingår
i koncerner.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anser att Finansinspek-
tionen redan i dag har tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn över
koncerner. Bestämmelser om koncemtillsyn bör införas först när det
antagna EG-direktivet på området är tillämpligt för svensk del.

Finansinspektionen anför att man lägger synnerlig vikt vid att
inspektionen, för att kunna fullgöra en effektiv tillsyn, erhåller insyn i
samtliga bolag i en koncern. Den föreslagna upplysningsplikten är ett
nödvändigt första steg i riktning mot en utvidgad tillsyn över finansiella
koncerner. Finansinspektionen framför vidare att interna transaktioner
kan ha stor betydelse för ett företags stabilitet, säkerhet och sundhet. En
regel motsvarande den föreslagna 1 kap. 11 § BRL, som förbjuder
koncernbidrag utan medgivande av Finansinspektionen, bör därför enligt
inspektionens mening införas i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: De s.k. banksmittoreglema finns i dag i
1 kap. 5 § bankaktiebolagslagen och skall enligt mitt förslag flyttas till
1 kap. 11 § BRL. Bestämmelserna innebär att om ett bankaktiebolag
ingår i en koncern så skall bestämmelserna i bankrörelselagen om banks

157

rörelse och om tillsyn av bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag Prop. 1992/93:89
i koncernen. Begränsningar i fråga om banks rörelse skall avse företagen
gemensamt.

Som jag angett i avsnitt 2.4.3 så antog EG:s ministerråd i april 1992
ett nytt direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut.
Direktivet ingår inte i EES-samarbetet men kan förväntas komma att i
framtiden bli gällande för bl.a. kreditmarknadsbolagen. Det kommer då
att innebära förändringar av de svenska tillsynsreglema beträffande
företagsgrupper i vilka det ingår kreditinstitut.

Enligt min mening skulle det föra för långt att nu införa bestämmelser
i lagen om kreditmarknadsbolag motsvarande banksmittoparagrafen i
bankaktiebolagslagen. Finansinspektionen bör emellertid få större
möjlighet än i dag till insyn i koncerner där det förutom kreditmarknads-
bolag ingår bolag som inte står under inspektionens tillsyn. Jag föreslår
därför, som ett första steg, att det införs en paragraf i lagens tillsyns-
kapitel som stadgar en upplysningsskyldighet för de företag som, vare sig
de omfattas av Finansinspektionens tillsyn eller ej, ingår i en koncern
tillsammans med ett kreditmarknadsbolag. Upplysningsskyldigheten bör
gälla oavsett om företaget är svenskt eller utländskt och oavsett om det
driver verksamhet i Sverige eller utomlands. Ett sådant företag skall
lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för tillsynen
över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionen bör även få möjlighet att stoppa koncernbidrag, om
en sådan transaktion hotar kreditmarknadsbolagets stabilitet eller i övrigt
kan anses stå i strid med kravet på en sund verksamhet i bolaget. Jag
föreslår därför att det, efter förebild i banklagstiftningen, införs ett krav
på inspektionens medgivande innan koncernbidrag lämnas. Medgivande
bör dock krävas endast när det är kreditmarknadsbolaget som lämnar
koncernbidrag. Bidrag inom koncernen som kommer kreditmarknads-
bolaget till godo eller inte alls berör detta bör således inte kräva
inspektionens tillstånd.

4.5 Kreditmarknadsbolagen och kreditupplysningslagen

Mitt förslag: Den s.k. frikretsen i kreditupplysningslagen skall
tills vidare inte omfatta kreditmarknadsbolagen. Genom en över-
gångsbestämmelse får emellertid de kreditmarknadsbolag som vid
den nya lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt
kreditaktiebolagslagen fortsatt ingå i frikretsen.

Promemorians förslag överenstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Bankföreningen och Finansbolagens Förening
anser att kreditmarknadsbolagen bör ingå i frikretsen.

Skälen för mitt förslag: I 1 § andra stycket kreditupplysningslagen
avgränsas den s.k. frikrets inom vilken kreditupplysningar får förmedlas

158

utan krav på tillstånd av Datainspektionen. 1 frikretsen ingår för
närvarande Riksbanken och sådana kreditinrättningar eller för kreditupp-
lysning inrättade företag som står under Finansinspektionens tillsyn och
inte är finansbolag. Det undantag som gjorts för finansbolag har på
senare tid blivit föremål för kritik. Kreditupplysningsutredningen har i
sitt betänkande EES-anpassning av kreditupplysningslagen (SOU 1992:22)
också ifrågasatt om det fortfarande finns anledning att, när det gäller
frikretsen, dra en gräns mellan finansbolag och andra kreditinstitut (bland
vilka kreditaktiebolagen ingår). Utredningen har uppmärksammat det
pågående arbetet med utarbetande av en ny lag om kreditmarknadsbolag.
Det förhållandet att en ny typ av företag skulle komma att tillskapas i
stället för de hittillsvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen skulle
enligt utredningen uppenbarligen försvåra en särbehandling av finans-
bolagen. En annan iakttagelse som kreditupplysingsutredningen gjort är
att begreppet kreditinstitut enligt den definition som ges i andra banksam-
ordningsdirektivet omfattar alla institut vars verksamhet består i att låna
medel från allmänheten och lämna kredit i egen räkning. Under
kreditinstitutsbegreppet faller därmed också sådana företag som motsvarar
de svenska finansbolagen. Utredningen har gjort bedömningen att, när
det gäller här etablerade filialer till kreditinstitut från andra EES-länder,
dessa filialer kommer att stå under Finansinspektionens tillsyn på sådant
sätt att de enligt kreditupplysningslagens nuvarande bestämmelse
inkluderas i frikretsen.

Kreditupplysningsutredningen har övervägt om det inte kunde finnas
skäl att helt avskaffa frikretsen. Det har dock bedömts att ett definitivt
ställningstagande kräver ytterligare underlag och att frågan därför får
behandlas i ett kommande betänkande. Enligt utredningens mening kan
det inte anses lämpligt att nu utvidga frikretsens omfattning, så att den
kommer att inkludera de svenska finansbolagen och sådana utländska
kreditinstitut som är att betrakta som finansbolag. Inte heller bör
frikretsen nu vidgas till att omfatta sådana banker och andra kreditinstitut
från EES-området som bedriver verksamhet här i landet endast via cross-
borderhandel.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till kreditupplysningsutredningens
bedömning. Intill dess utredningen ytterligare behandlat frågan om
frikretsens vara eller inte vara anser jag det således olämpligt att utvidga
frikretsen i förhållande till vad som gäller i dag. Jag ser det inte möjligt
att i detta hänseende göra åtskillnad mellan svenskauktoriserade företag
och utländska filialer inom samma företagskategori. Följden blir att ett
utländskt bankföretag som - med svenskt tillstånd eller med stöd av
auktorisation i ett EES-land - verkar från filial i Sverige inte kan
förvägras att ingå i frikretsen, då denna omfattar svenska banker.
Däremot bör kategorin kreditmarknadsbolag tills vidare undantas. Det är
dock rimligt att företag som i dag har rätt att driva verksamhet som
kreditaktiebolag även fortsättningsvis får ingå i frikretsen. För den skull
behövs en övergångsbestämmelse. Enligt punkt 3 av övergångsbestäm-
melserna till lagen om kreditmarknadsbolag får bl.a. kreditaktiebolag
fortsätta sin hittillsvarande verksamhet under viss tid. I sådant fäll gäller

Prop. 1992/93:89

159

äldre lag. För dessa kreditaktiebolag behövs ingen särskild övergångs- Prop. 1992/93:89
bestämmelse i kreditupplysningslagen, eftersom de inte faller under
undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket.

4.6 Övriga frågor om kreditmarknadsbolag

BOFAB

Svenska Bankföreningen har i sitt remissvar tagit upp situationen för
kreditaktiebolaget Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag, BOFAB och
därvid anfört bl.a. följande.

BOFAB bedriver inte längre någon nyutlåningsverksamhet och dess
tillgångar är under avveckling i en takt som motsvarar avvecklingen av
dess utelöpande obligationsskuld. För tillgångarna, som förutom vissa
kassamedel numera utgörs av reverser, utfärdade av svenska kreditaktie-
bolag, måste BOFAB hålla en kapitaltäckning på 8 % från och med den
31 december 1992. För att uppfylla detta kapitalkrav skulle BOFAB
behöva ett kapitaltillskott på ca 650 milj.kr. från de nuvarande ägarna
Skandinaviska Enskilda Banken och Svenska Handelsbanken. BOFAB:s
ursprungliga lånefordringar på kunderna omfattas av kapitalkrav i de
andra kreditaktiebolag, som har övertagit BOFAB:s krediter. Vidare
skyddas BOFAB :s borgenärer genom de garantier för bolagets upplåning
på sammanlagt 960 miljoner kronor, som utfärdats av det tidigare
ägarkonsortiet (affärsbankerna).

Bankföreningen har erinrat om att riksdagen nyligen beslutat, i enlighet
med prop. 1991 /92:119, att Stadshypotekskassan efter sin ombildning inte
längre skall åläggas kapitalkrav. Det finns uppenbara paralleller mellan
Stadshypotekskassans och BOFAB:s situation. För båda gäller att ingen
nyutlåning förekommer, verksamheten/tillgångama är under avveckling
och de har därför mycket begränsade uppgifter. Bankföreningen anser att
denna parallell är ett starkt skäl för att inte heller BOFAB skall omfattas
av kapitalkrav.

Bankföreningen föreslår, mot bakgrund av vad ovan anförts, att i den
kommande propositionen medtas förslag om lagbestämmelser enligt vilka
regeringen, när särskilda skäl föreligger, kan medge undantag från
kapitalkrav för kreditaktiebolag och kreditmarknadsbolag.

Jag vill med anledning av vad Bankföreningen framfört erinra om de
uttalanden som gjordes vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelsema.
I prop. 1989/90:43 om kapitalkravet i banker och andra kreditinstitut
betonades vikten av att kapitaltäckningsreglema i största möjliga
utsträckning utformas enhetligt samt baseras på Basel kommitténs regler
och de regler som föreslås gälla inom EG. Aven om det i ett snävt
nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapital-
krav för verksamheter enbart inriktade på hemmamarknaden, ansågs det
varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler (prop. s. 89 f).
Beträffande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna ansågs det att den
mjuka utformningen av övergångsreglerna för andra kreditinstitut än
bankerna ger utrymme för tillräcklig flexibilitet för att olika effekter av
omställningen skall kunna beaktas (prop. s. 109).

160

Att beträffande kreditaktiebolag eller andra institut, för vilka kapital- Prop. 1992/93:89
krav gäller, införa en möjlighet att medge undantag från kapitalkravet
skulle bryta den sålunda uppnådda enhetligheten i systemet. Det skulle
inte heller vara förenligt vare sig med Baselkommitténs rekommenda-
tioner eller reglerna i EG-direktivet om kapitaltäckning för kreditinstitut.
Enligt min mening saknas det också från saklig synpunkt anledning att
göra undantag för BOFAB.

Ackordslagen

Av 48 § ackordslagen (1970:847) framgår att vissa företagskategorier är
undantagna från lagens tillämpningsområde. Däribland ingår kreditaktie-
bolagen vilka alltså inte kan bli föremål för ackordsförfärande enligt
lagen. Något motsvarande undantag beträffande finansbolagen har
däremot aldrig införts. I och med att kreditaktiebolagslagen nu föreslås
upphävd måste paragrafen ändras. Enligt min mening är det därvid
naturligt att ackordslagen görs tillämplig på kreditmarknadsbolagen.

För de i dag verksamma kreditaktiebolagen bör emellertid förutsätt-
ningarna inte ändras i detta avseende. Jag föreslår därför att en över-
gångsbestämmelse införs av innebörd att de kreditmarknadsbolag som vid
lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt kreditaktie-
bolagslagen även fortsättningsvis skall undantas från ackordslagens
tillämpning.

Föräldrabalken

15 kap. föräldrabalken handlar om förmyndares, gode mäns och
förvaltares egendomsförvaltning. I kapitlets 4 § anges på vilka sätt en
förmyndare får göra en omyndigs medel räntebärande utan att inhämta
särskilt samtycke av överförmyndaren. En möjlighet är därvid att
förvärva skuldförbindelser som har en löptid på mer än ett år och som
har utfärdats av bl.a. kreditaktiebolag. Denna möjlighet infördes genom
en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop. 1982/83:62,
bet. 1982/83:LU14, rskr. 1982/83:124, SFS 1982:1259).

I och med att kreditaktiebolagslagen nu föreslås upphävd blir det inte
längre möjligt att ur den nya kreditmarknadsbolagsgruppen skilja ut de
nuvarande kreditaktiebolagen. Det förefaller inte lämpligt att utvidga
placeringsrätten enligt 4 § andra stycket 2 till att gälla skuldförbindelser
som har utfärdats av varje kreditmarknadsbolag. Enligt min mening bör
därför en återgång ske till den ordning som gällde före den 1 januari
1983. Det innebär att 15 kap. 5 § i fortsättningen blir tillämplig vid
förvärv av skuldförbindelser utfärdade av kreditmarknadsbolag, dvs. det
ställs ett krav på överförmyndarens samtycke.

Övriga författningsändringar

Upphävandet av kreditaktiebolagslagen medför ändringar i ytterligare ett
antal författningar.

11 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89

161

I lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i
fråga om exportkredit i vissa fall görs ändringar av endast teknisk natur.

I 7 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (1982:713) och i 24 § lagen
(1972:262) om understödsföreningar finns bestämmelser om att ett belopp
motsvarande vissa skulder skall vara redovisat i de i paragraferna
angivna tillgångarna. Bland dessa tillgångar finns obligationer och andra
skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag. En översyn kommer i
annat sammanhang att ske av dessa lagar. I avvaktan på den översynen
föreslås nu ingen annan ändring än att möjligheten till placering i obliga-
tioner och andra skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag tas bort
och att en övergångsbestämmelse införs, som innebär att placeringar får
göras i sådana obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas dels
av sådana kreditaktiebolag som driver verksamhet med stöd av punkt 4
i övergångsbestämmelserna till lagen om kreditmarknadsbolag och dels
av kreditmarknadsbolag som hittills haft rätt att driva verksamhet enligt
kreditaktiebolagslagen. Bestämmelser med motsvarande innehåll föreslås
införda i lagen (1983:890) om allemanssparande. Även dessa regler kan
komma att ändras efter en framtida översyn. Beträffande lydelsen av
7 kap. 9 § försäkringsrörelselagen kan anmärkas att den ändring som
gjordes i paragrafen genom lagen (1991:204) om ändring i försäkrings-
rörelselagen (1987:713) inte trätt i kraft och att det i prop. 1992/93:19
föreslås att ändringsförfattningen skall upphävas.

Vad slutligen gäller bestämmelserna om placering av medel i 12 §
lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden och 9 §
reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets
fonder anser jag att en ändring som innebär att det blir tillåtet att placera
medel i obligationer utfärdade av kreditmarknadsbolag bör införas.

Prop. 1992/93:89

5 Finansiella koncerner

Mitt förslag: Om det finns synnerliga skäl får en bank tillåtas
ingå som dotterbolag i en icke-finansiell koncern. Finansinspek-
tionen prövar frågan om tillstånd till en sådan koncernbildning
inom ramen för de föreslagna reglerna om tillståndsplikt för och
lämplighetsprövning av större ägare till bank.

Den s.k. banksmittobestämmelsen flyttas från bankaktiebolags-
lagen till 1 kap. BRL. En upplysningsplikt för övriga företag i
koncernen fogas till bestämmelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag utom så
tillvida att endast särskilda skäl krävs för att en bank skall få ingå i en
icke-finansiell koncern samt att banksmittobestämmelsen inskränks till att
omfatta bankens dotterföretag.

Remissinstanserna: Riksbanken, LO och TCO avstyrker promemorians
förslag. Finansinspektionen förklarar att den inte motsätter sig förslaget

162

under förutsättning att det för tillstånd skall krävas synnerliga skäl i Prop. 1992/93:89
stället för särskilda skäl. Riksgäldskontoret ställer sig positivt till
promemorians förslag. Svenska Bankföreningen anför att den föreslagna
lagstiftningen ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar.

Övriga remissinstanser har förklarat sig inte ha någon erinran mot
förslaget eller avstått från att yttra sig.

Skälen för mitt förslag: Före den 1 juli 1987 fanns det inte några
regler som förbjöd koncernbildningar med bankbolag som dotterföretag.
Sedan riksdagen antagit prop. 1986/87:148 om finansiella koncerner
m.m., som behandlades parallellt med prop. 1986/87:12 om ny banklag-
stiftning, kom den nya bankaktiebolagslagen att innehålla följande
bestämmelse (1 kap. 4 §).

Ett bankaktiebolag får ingå som dotterbolag i en koncern endast om ett

annat bankbolag är moderbolag.

Om det finns särskilda skäl får regeringen medge undantag från första
stycket.

I propositionen åberopades principen om att ägande och kreditgivning
skall hållas isär. Om en bank skulle ingå som dotterföretag i en koncern
skulle banken kunna utnyttja andra koncernbolag för verksamheter som
är förbjudna för banker. Andra koncernbolag skulle för egen del eller i
sin affärsverksamhet kunna dra fördel av att banken ingår i koncernen.
Allmänhetens förtroende för banken skulle kunna rubbas med hänsyn
till det nära organisatoriska sambandet. Enligt propositionen måste det
allmänna ha möjlighet att påverka en sådan koncerns sammansättning och
verksamhet. En koncern som inrymmer en bank måste präglas av
stabilitet, säkerhet och sundhet och det allmänna måste kunna ställa krav
på koncernen i dess helhet och få rätt till insyn i koncernen.

Detta var bakgrunden till att det infördes ett förbud för bankaktiebolag
att ingå som dotterbolag i en koncern i vilken moderföretaget inte är
bank.

Från huvudregeln kan undantag medges så att en bank kan ingå i en
s.k. finansiell koncern. Enligt propositionen får undantag medges av
regeringen endast om samtliga koncernföretag driver sådan finansiell
verksamhet som en bank tillåts driva eller i övrigt utgör sådana företag
som en bank skulle kunna äga. Därmed utesluts industri- och handels-
företag från att kunna ingå i en koncern som moder- eller systerföretag
till bank. Efter en lagändring år 1991 kan numera även försäkringsföretag
tillåtas vara moderföretag till en bank (prop. 1990/91:154, bet.
1990/91:NU 41, rskr. 1990/91:367). En förutsättning för undantag är
vidare att moderföretaget till banken inte i sin tur är dotterföretag.

Om regeringen medgett undantag för en finansiell koncern skall, enligt

1 kap. 5 § BAL, bestämmelserna i bankrörelselagen om banks rörelse
och om tillsyn av banker samt bankaktiebolagslagens bestämmelser om
en banks ledning i tillämpliga delar gälla för företagen i koncernen.
Regeringen eller Finansinspektionen får medge undantag från dessa
bestämmelser. Tidigare gällde särskilda kapitaltäckningsregler för

163

moderföretaget men numera gäller bestämmelserna i 2 kap. 11 § BRL Prop. 1992/93:89
om konsoliderad kapitaltäckning. Slutligen får koncernbidrag ges endast
efter medgivande av Finansinspektionen.

Syftet med gällande bestämmelser om finansiella koncerner är att
skyddsintressena i bankverksamheten inte skall äventyras genom att
regelsystemen kring bankverksamhet kringgås.

I avsnitten om lämplighetsprövning av större ägare föreslås bestämmel-
ser som syftar till att säkerställa att en bank eller ett annat kreditinstitut
inte skall kunna utsättas för otillbörlig påverkan från mindre lämpliga
ägare. Reglerna om lämplighetsprövning är därför utformade så att det
krävs tillstånd till förvärv av kvalificerade andelar i en bank. Tillstånds-
plikten är - i enlighet med andra banksamordningsdirektivet - generell,
dvs. den gäller vid alla slags förvärv och träffar alltså såväl finansiella
som icke-finansiella företag liksom privatpersoner. Prövning av lämplig-
heten sker också löpande av ägare till kvalificerade innehav.

I promemorian fördes följande resonemang. Det nuvarande förbudet
mot icke-finansiella företag att verka som dominerande ägare till en bank
eller annat kreditinstitut kan ifrågasättas. De skäl som vanligen anförts
till stöd för det nuvarande förbudet har gällt kravet på bankernas
oberoende ställning och risken att kreditgivningsfunktionen samman-
blandas med olika ägarförhållanden. I ljuset av senare års ekonomiska
påfrestningar för de svenska bankerna med en mer ansträngd situation för
kapitalförsörjningen är det emellertid inte givet att den strikta syn på
ägande i banker som tillämpats har samma relevans som tidigare allmänt
antagits. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de utökade regler som
nu föreslås angående lämplighetsprövning av större ägare samt upplys-
ningsskyldighet gentemot tillsynsmyndighet, bör det under vissa
förutsättningar kunna tillåtas att icke-finansiella företag äger banker. Det
bör emellertid inte föreslås en lösning som öppnar vägen helt för dessa
typer av koncerner innan de nya reglerna om ägarprövning visat sig
tillräckligt effektiva. En sådan möjlighet att bilda koncerner i vilka såväl
banker som icke-finansiella företag får ingå skulle kunna försvåra
myndigheternas riskövervakning och tillsyn i övrigt inom den finansiella
sektorn. En lämplig lösning är därför att det i den föreslagna bestämmel-
sen om när tillstånd skall ges till större förvärv av aktier i ett bankaktie-
bolag krävs särskilda skäl för att ett företag, som inte står under
Finansinspektionens tillsyn, skall få förvärva så stor del av aktiema att
banken får ställning av dotterföretag. Förbudsbestämmelsen i 1 kap. 4 §
BAL kan därmed upphävas.

Mot den föreslagna lösningen har främst Riksbanken haft invändningar.
Riksbanken framför att ägarprövningsbestämmelsema inte löser de
problem med speciella ägarrisker och intressekonflikter som kan uppstå
vid ett majoritetsägande av en bank. Blandade koncernbildningar skulle
medföra ökade risker för att banklagstiftningens rörelse- och tillsyns-
regler får en begränsad verkan och blir föremål för kringgåenden. I en
koncern är det naturligt att företagen samverkar för att uppnå bästa
möjliga resultat för koncernen som helhet. En bank kan därmed få
svårigheter att hävda sin oberoende ställning. Överföringar och transak-

164

tioner mellan koncernbolagen kan vara svåra att kontrollera. Riksbanken Prop. 1992/93:89
motsätter sig emellertid inte att bestämmelserna om ägandet av banker
blir föremål före en mindre genomgripande bearbetning och anpassning
enligt följande. Det bör av lagstiftningens huvudregel framgå att tillstånd
till ett förvärv som innebär att en bank blir dotterföretag i en koncern får
ges endast om det tilltänkta moderföretaget står under tillsyn av
Finansinspektionen eller motsvarande myndighet i utlandet. Moderföre-
taget får i sin tur inte ha ställning av dotterföretag i en icke-finansiell
koncern. Tidsbegränsade undantag skall kunna ges om det föreligger
synnerliga skäl. Det kan exempelvis uppstå ett akut läge då en bank
snabbt behöver tillföras kapital för att dess fortlevnad skall kunna säkras
eller för att den skall bli i stånd att uppfylla gällande krav på kapitaltäck-
ning. Lagstiftningen bör under sådana omständigheter inte utesluta att
någon som är beredd att tillföra banken kapital också kan få tillstånd att
för en begränsad tid inneha aktiemajoriteten i en bank. En sådan tolkning
av vad som kan utgöra grund för undantag och tillstånd skulle framför
allt kunna underlätta rekonstruktionsförfaranden på bankmarknaden. Det
kan kanske därvid vara lämpligt att i första hand en större ägare tillfälligt
bistår med extra kapital till bankens rörelse.

Även Finansinspektionen diskuterar riskerna med att en bank tillåts
ingå i en koncern med företag som driver icke-finansiell verksamhet.
Följande synpunkter har framförts. Den föreslagna ändringen kan
innebära att de grundläggande villkoren för att allmänhetens förtroende
för bankerna och bankväsendet bevaras blir svårare att upprätthålla. Det
kan bl.a. uppkomma risk för bankens självständighet vid hotande
fällissemang i ett annat koncernföretag. Därutöver finns på grund av
ägarmakten risk för medelsöverföringar från banken genom indirekta
metoder som t.ex. intemprissättning till icke marknadsmässiga priser. Ett
annat problemkomplex är bankens kreditexponering m.m. på andra
koncernföretag. Det finns inte några tillsynsregler som kan eliminera
dessa risker. Några skyddsregler som kan förhindra att en bank tar skada
om dess moderbolag kommer på obestånd finns enligt inspektionen inte
heller. Även en bank med god kapitaltäckningsgrad kan drabbas av stora
svårigheter om ägarens vilja eller förmåga att finansiellt stödja banken
ifrågasätts. En sådan bank får omedelbart svårigheter att finansiera sin
verksamhet och kan inte agera på samma sätt som tidigare t.ex. på
valutamarknaden. Emellertid måste vid bedömningen av ändringsförslaget
även vägas in internationella förhållanden, vilka kan göra det möjligt att
en svensk bank ingår i en utländsk bankkoncem där icke-finansiella
företag ingår. Finansinspektionens slutsats är att internationaliseringen
leder till en nödvändig ändring i möjligheterna att äga en bank. Änd-
ringen får emellertid inte innebära att banker annat än undantagsvis ingår
i en icke-finansiell koncern. Det måste därför krävas synnerliga skäl som
förutsättning för ett tillstånd. Med denna utformning motsätter sig
inspektionen inte den föreslagna ändringen.

I likhet med förslaget i promemorian anser jag att det bör kunna tillåtas
att ett icke-finansiellt företag under vissa förutsättningar blir moderföre-
tag till en bank. Med hänsyn till de synpunkter som framförts av

165

Riksbanken och Finansinspektionen beträffande riskerna för ett obehörigt
utnyttjande av en bank, som ingår i en koncern med icke-finansiella
företag, är det emellertid befogat med stor återhållsamhet vid tillstånds-
givningen. Det bör därför krävas synnerliga skäl for att tillåta ett icke-
finansiellt företag att förvärva mer än 50 % av aktiema i ett bankaktie-
bolag. Den av Riksbanken beskrivna situationen med en bank som i ett
akut läge behöver tillföras externt kapital kan tjäna som ett exempel på
en situation där synnerliga skäl föreligger. Jag anser emellertid inte att
det är nödvändigt att upprätthålla en huvudregel innebärande förbud för
den aktuella typen av koncernbildning. Det eftersträvade resultatet kan
lika väl uppnås med den i promemorian föreslagna lösningen att låta
tillståndsprövningen i detta fall utgöra en del av reglerna om prövningen
av större ägares lämplighet. Kopplingen till ägarprövningsbestämmelsema
får betydelse även för tiden efter det att tillstånd getts. Inspektionen får
härigenom möjlighet att ingripa mot ägaren om denne utövar eller kan
antas komma att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av
verksamheten är i fårozonen. Dessa möjligheter att förhindra ett
obehörigt utnyttjande av en ställning som stark ägare samt banksmittobe-
stämmelsen minskar betänkligheterna mot att tillåta att en bank ingår
som dotterföretag i en icke-finansiell koncem. Det kan emellertid, som
Riksbanken och Finansinspektionen påpekat, finnas vissa svårigheter bl.a.
när det gäller att utöva tillräcklig tillsyn i förhållande till banken i en
sådan koncem. Riksbanken har föreslagit att tillstånd i dessa fall därför
alltid skall tidsbegränsas. Jag har förståelse för att en ordning med
tidsbegränsning i vissa fall kan vara ändamålsenligt. A andra sidan kan
ett krav på tidsbegränsning antas minska villigheten att tillföra friskt
kapital till en bank som befinner sig i svårigheter. En lämplig lösning är
därför enligt min mening att Finansinspektionen får möjlighet att
tidsbegränsa ett tillstånd om detta framstår som lämpligt i det enskilda
fallet.

Med begreppet icke-finansiella företag bör avses sådana företag som
inte står under tillsyn av Finansinspektionen eller motsvarande utländsk
tillsynsmyndighet. Ar det tilltänkta moderföretaget ett företag som driver
bank- eller försäkringsverksamhet eller faller under EG:s kreditinstituts-
begrepp kan det normalt förväntas att det också står under en kvalitativt
god tillsyn. Det skall då inte krävas synnerliga skäl för koncernbild-
ningen utan förvärvet får bedömas enligt de vanliga ägarprövnings-
reglema. Gäller det däremot ett företag som inte står under tillsyn av
Finansinspektionen eller vars verksamhet inte är föremål för tillsyn eller
granskning liknande den som utövas av Finansinspektionen skall det
krävas synnerliga skäl för förvärvet. Möjligheterna att tillämpa viktiga
bankbestämmelser på moderföretaget och övriga icke-finansiella
koncernföretag, liksom organisationen och ledningen av dessa företag, får
också betydelse vid tillståndsprövningen.

Banksmittobestämmelserna i 1 kap. 5 § BAL har en generell karaktär
och föreslås därför bli flyttade till 1 kap. BRL. De regler som blir
tillämpliga på övriga koncernföretag (inklusive moderföretag till banken)
är rörelsereglema (kapitaltäckning, enhandsengagemang, kreditgivning

Prop. 1992/93:89

166

m.m.) och tillsynsreglema i bankrörelselagen. Enligt den nuvarande Prop. 1992/93:89
lydelsen av 1 kap. 5 § BAL blir även bestämmelserna om banks ledning
i bankaktiebolagslagen tillämpliga på övriga koncernföretag. Enligt prop.

1986/87:148 om finansiella koncerner avsågs här närmast reglerna om
offentliga styrelseledamöter och regeringens godkännande av styrelseord-
förande. Med hänsyn till att dessa regler nu föreslås bli upphävda och till
att banksmittobestämmelsema föreslås få tillämpning på alla koncerner
där en bank (även sparbanker och föreningsbanker) ingår finns det enligt
min mening inte skäl att låta banksmittobestämmelsen omfatta reglerna
om banks ledning i 7 kap. BAL.

Banksmittobestämmelsen bör som i dag omfatta alla företag utom
försäkringsföretag som ingår i en koncem där också en bank ingår. För
finansiella företag bör det inte uppstå svårigheter att sådana bankspecifika
regler som tillsyns- och rörelsebestämmelser tillämpas. För företag som
driver en annan typ av verksamhet och som inte enligt lag eller annan
författning står under Finansinspektionens tillsyn kan reglerna däremot
i vissa fall tänkas passa mindre bra. Möjligheten för Finansinspektionen
att medge undantag får då utnyttjas. Så kan också ske när det, med
hänsyn till förhållandena i banken, inte kan anses erforderligt att t.ex.
bankrörelseregler tillämpas på ett annat koncernföretag eller det av andra
skäl inte går att tillämpa de svenska reglerna. Så kan vara fallet om
banken ingår i en koncem som också omfattar företag i andra länder.
Med tanke på dessa situationer bör det inte längre krävas synnerliga skäl
för undantag. Bestämmelsen föreslås därför ändrad så att undantag får
medges om det finns särskilda skäl.

Med tanke på att det nu kan bli möjligt för ett företag, som inte driver
finansiell verksamhet och som inte står under Finansinspektionens tillsyn,
att bli moderföretag till en bank bör det åvila ett sådant moderföretag en
upplysningsskyldighet i förhållande till Finansinspektionen. Skyldigheten
bör avse uppgifter om företagets verksamhet och därmed samman-
hängande omständigheter som inspektionen behöver för att kunna fullgöra
tillsynen över banken. Denna upplysningsskyldighet bör omfatta alla
företag - även de som själva står under tillsyn - i en koncem där en
bank ingår.

Beträffande förbudet att ge koncernbidrag utan Finansinspektionens
medgivande föreslås ingen ändring.

Riksbanken har också begärt att frågan om att tillåta en bank att ingå
i en icke-finansiell koncem blir föremål för utredning. Såsom mitt förslag
slutligt utformats kan denna typ av koncernbildning antas komma att bli
sällsynt. Något omedelbart behov av en närmare utredning om konse-
kvenserna för en bank av att ingå i en icke-finansiell koncem anser jag
inte föreligga. Jag avser däremot att följa utvecklingen i denna fråga för
att ta ställning till behovet av en utredning.

167

6 Vissa övriga frågor

6.1 Offentliga styrelseledamöter i bank m.m.

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: Möjligheten för regeringen och kommuner att utse
styrelseledamöter i bankaktiebolag tas bort.

Bestämmelsen att regeringen skall godkänna valet av styrelse-
ordförande i bankaktiebolag tas bort.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna, utom LO, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. TCO framför att regeringen borde bibehålla möjligheten att resa
invändningar mot en föreslagen styrelseordförande i ett bankaktiebolag.

Skälen för mitt förslag: För att ge samhället direkt medverkan i och
inflytande över besluten i de privatägda affärsbankerna infördes år 1971
en bestämmelse i lagen (1955:183) om bankrörelse som gav regeringen
möjlighet att utse tre styrelseledamöter, offentliga styrelseledamöter, med
uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens
verksamhet (prop. 1971:166, bet. 1971: NU51, rskr. 1971:354). Efter
samgåendet mellan Skandinaviska banken och Stockholms Enskilda bank
utvidgades, genom en lagändring år 1972, antalet ledamöter till fem. Ett
formlöst samrådsförfärande mellan regeringen och banken föregår
tillsättningsbeslutet. De av regeringen utsedda offentliga styrelseleda-
möterna skall vid votering m.m. inräknas i det antal styrelseledamöter
som bestämts i bolagsordningen.

I prop. 1971:166 anfördes bl.a. följande.

Samhällets behov av inflytande och kontroll över affärsbankernas
verksamhet är i vissa avseenden väl tillgodosett genom de befogenheter
som tillagts bankinspektionen och riksbanken. 1 två väsentliga
avseenden föreligger emellertid skäl att skapa ytterligare instrument för
en direkt insyn och medverkan från samhällets sida i de privatägda
affärsbankernas beslut och politik.

För det första har affärsbankerna tilldelats betydelsefulla uppgifter
såsom exekutiva organ för statens politik. Det gäller framför allt
bankernas verksamhet inom ramen för valutaregleringen, kontrollen av
obligationsemissioner samt särskilt reglerade kreditområden, främst
bostadsbyggandet.

För det andra har affärsbankernas roll i den näringspolitiska utveck-
lingen successivt ökat under efterkrigstiden. De medverkar genom sin
kreditgivning i beslut som har betydande återverkningar på sysselsätt-
ning, produktion, struktur- och branschutveckling samt regionala
förhållanden. Detta beror på företagens sjunkande självfinansierings-
nivå, större investeringar och kapitalkrävande utlandsinriktad verksam-
het.

168

Prop. 1992/93:89

Efter några år byggdes systemet med offentliga styrelseledamöter ut
ytterligare (prop. 1975/76:53, bet. 1975/76:NU37, rskr. 1975/76:200).
För det första fick regeringen rätt att tillsätta offentliga styrelseledamöter
i de privata storbankernas regionala styrelser i den mån så redan inte
kunde ske. För det andra vidgades rätten för en offentlig styrelseledamot
i en banks huvudstyrelse att närvara när ett ärende behandlas i direktion
eller annan persongrupp med särskilda uppgifter inom banken. En
offentlig ledamot fick sålunda möjlighet att delta i sammanträden i t.ex.
ett särskilt kreditutskott och i utlandsförvaltningen inom banken, när där
behandlas ärende som det finns anledning att bevaka därför att samhälls-
intressen berörs. För det tredje infördes regler om kommunal representa-
tion i affärsbankernas lokala kontorsstyrelser. Kommunerna får själva
bestämma om de vill utnyttja denna rätt. Antalet kommunvalda ledamöter
i vaije kontorsstyrelse bestämdes till två. Ledamöterna utses av kommun-
fullmäktige.

I 7 kap. 11 § andra - femte stycket BAL finns bestämmelser om
regeringens godkännande av styrelsens eller bolagsstämmans val av
styrelseordförande i ett bankaktiebolag. Beträffande dessa bestämmelser
anfördes i prop. 1984/85:35 bl.a. följande.

Systemet med offentlig representation i affärsbankernas styrelser har
enligt min mening i stort sett fungerat tillfredsställande. Genom de
offentliga ledamöterna har sålunda från samhällets sida skapats en viss
insyn och medverkan i affärsbankernas verksamhet. De offentliga
ledamöterna har också kunnat tillföra bankstyrelsema kunskap och
information från sina intresseområden till gagn för bankernas verksam-
het. Med hänsyn till den roll som affärsbankerna har inom samhälls-
ekonomin anser jag emellertid att samhällets inflytande över styrelser-
nas sammansättning bör stärkas.

I affärsbankernas styrelser har ordföranden en central roll. Detta gäller
oavsett om han är "arbetande" styrelseordförande eller ej, dvs. oavsett
om han mer eller mindre på heltid tar del i skötseln av banken eller ej.
Ett lämpligt sätt att vidga det allmännas insyn och inflytande i
affärsbankernas verksamhet är att det allmänna får en bestämmande roll
vid val av ordförande i affärsbankernas styrelser.

Således infördes den 1 januari 1985 en ordning innebärande att banken
väljer ordförande och underställer regeringen valet för godkännande. Ett
formlöst samrådsförfarande mellan banken och regeringen, liksom
inhämtande av synpunkter från dåvarande bankinspektionen, förutsattes
äga rum före beslutet.

Systemen med offentliga styrelseledamöter och regeringens god-
kännande av valet av styrelseordförande i bankaktiebolag infördes under
en tid när kreditmarknaden fortfarande var starkt reglerad. Det byggde
på övertygelsen att skyddsintressen bäst tillgodosågs om verksamhetsför-
utsättningama på kreditmarknaden var mer eller mindre hårt styrda av

169

det allmänna genom lagstiftning m.m. Under senare delen av 1980-talet
skedde en omsvängning i denna syn och en friare marknad har uppstått.
I stället har tillsynen fått en allt större betydelse. Det är viktigt att det
allmänna har kontroll över bankväsendet, men man bör skilja på
ägarrollen och kontrollfunktionen. Bankerna skall drivas av sina ägare
medan det allmänna skall utöva sin kontroll genom lagstiftning och
tillsyn. Det kan dessutom ifrågasättas om systemen med offentliga
styrelseledamöter och regeringsgodkända styrelseordförande gett det
allmänna något större mått av insyn eller inflytande i bankerna. De skäl
som anfördes för att utse offentliga styrelseledamöter i bankaktiebolag
saknar alltså i allt väsentligt aktualitet på dagens avreglerade kredit-
marknad. Detta gäller även för regeringens godkännade av valet av
styrelseordförande i dessa banker. Dessa båda system bör därför
avskaffas. De förordnanden som meddelats offentliga styrelseledamöter
med stöd av 7 kap. 1 eller 8 § BAL bör upphöra att gälla samtidigt med
att lagändringarna träder i kraft.

Bestämmelser om offentliga styrelseledamöter finns även i lagen
(1983:890) om allemanssparande. I försäkringsrörelselagen (1982:713)
finns bestämmelser om att minst en av styrelseledamöterna i försäkrings-
aktiebolag har till uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intressen beaktas. Denna ledamot kan utses av regeringen. Frågan om
också dessa system bör avskaffas får övervägas i ett senare sammanhang.

6.2 Samverkan mellan bank, post och butik

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: Regeringen eller Finansinspektionen får, om det
finns särskilda skäl tillåta att en bank i ett lokalt bankkontor på en
mindre ort tillhandahåller posttjänster.

Regeringen eller inspektionen får också möjlighet att, om det
finns särskilda skäl, tillåta att en bank låter sin verksamhet bedri-
vas av annan än bankens egen personal och i andra än bankens
egna lokaler.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
För Finansinspektionen är tillstyrkan förenad med vissa reservationer i
fråga om bl.a. organisationsform för bankservice i butik. Sparbankernas
Bank anför att samverkan av ifrågavarande slag bör vara möjlig även
utanför glesbygdsområden och i större orter.

Bakgrund: I olika sammanhang har frågan om samverkan mellan
bank, post och butik på mindre orter aktualiserats. Syftet har varit att
söka bibehålla service av bank- och posttjänster till allmänheten på dessa
orter.

Av 2 kap. 1 § BRL framgår att en bank är skyldig att ta emot inlåning
på räkning från allmänheten. Därutöver får en bank, enligt vad som
föreslås i följande paragraf, bedriva olika beskrivna verksamheter.

170

Regeringen eller Finansinspektionen kan därutöver meddela närmare Prop. 1992/93:89
föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Någon uttrycklig regel om var bankverksamhet får bedrivas finns inte
i lagen. Att det finns ett visst utrymme för att bankverksamhet kan drivas
utanför bankens egna lokaler eller av andra än bankens anställda inom
ramen för nuvarande lagstiftning framgår dock av att statsmakterna har
verkat för avtalen om samarbete mellan Posten och Nordbanken. Det
har dock krävts att beslut om kreditgivning skall fattas av banken själv.

Frågorna om samverkan mellan bank, post och butik har, som nämnts,
behandlats vid olika tillfällen. I en riksdagsmotion (mot. 1990/91 :N 107)
med anledning av prop. 1990/91:154 om rörelseregler för bank m.m.
föreslogs att riksdagen i en framställning till regeringen skulle uttala sig
för att Postverket får möjlighet att sluta avtal med bank om posthante-
ring.

I ett yttrande till utskottet i denna fråga hävdade Finansinspektionen att
den del av Postverkets verksamhet som inte avser betalningsförmedling
inte ryms inom den definition av bankverksamhet som finns i bank-
rörelselagen. Inspektionen ansåg det inte heller, med hänsyn till
skyddsintressena i bank, lämpligt att tillåta full postverksamhet i ett
bankkontor.

Näringsutskottet ansåg i sitt betänkande 1990/91 NU:41 att det borde
vara möjligt för bankkontor i glesbygd och på mindre orter att åta sig att
i viss utsträckning sköta postala göromål. Regeringen borde, enligt
utskottet, pröva vilken ändring i författningsregleringen på bankområdet
som en sådan ordning kan förutsätta och därefter snarast lägga fram
förslag för riksdagen. Riksdagen beslutade att som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1990/91:367).

Frågan om postärenden på bankkontor och postgiro- och bankärenden
i butik har också tagits upp av Postverket i en skrivelse till Kommunika-
tionsdepartementet. Härvid har Postverket framhållit att det, för att
möjliggöra en fortsatt rationalisering av post- och bankkon to rsnätet, är
angeläget att postärenden kan utföras även på bankkontor i glesbygd.
Postverket har också framfört önskemålet att postverksamhet bedriven på
entreprenad i en butik även skall kunna innefatta vissa enklare banktjäns-
ter, i enlighet med de avtal som tecknats med Nordbanken och (då-
varande) Sparbanksföreningen, samt postgiro rörelse.

I handläggningen av frågorna om att på mindre orter dels ge bank-
kontor möjlighet att sköta postverksamhet, dels tillåta att vissa bank-
tjänster (främst insättningar och uttag) kan tillhandahållas i butik,
bereddes följande myndigheter och organisationer tillfälle att yttra sig:
fullmäktige i Sveriges riksbank, Finansinspektionen, Glesbygdsmyndig-
heten, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Sveriges
Föreningsbank, Köpmannaförbundet och Kooperativa Förbundet (KF).

Remissinstanserna var i huvudsak positiva till möjligheten för bank i
glesbygd att bedriva viss postverksamhet. När det gäller att tillåta att
vissa banktjänster utförs i en butik tillstyrkte alla remissinstanser utom
Finansinspektionen att vissa enklare banktjänster, såsom insättning och
uttag på konto samt betalningsförmedling, skulle kunna utföras i en butik.

171

Skälen för mitt förslag: Att bedriva bankverksamhet genom bank- Prop. 1992/93:89
kontor är förknippat med höga kostnader. Bl.a. gäller det de fasta
kostnaderna i form av lokal-och inventariekostnader samt löner. Det
krävs en viss miniminivå på efterfrågan på banktjänster för att verksam-
heter skall kunna bedrivas lönsamt. På en ort där efterfrågan på
banktjänster sjunker under den nivå som krävs för att bära kostnaderna
läggs därför bankkontoret ofta ned.

Okade kostnader och hårdare konkurrens från moderna kommunika-
tionssystem (datakommunikation, telefax, etc.) har under senare år
tvingat Postverket att rationalisera sin verksamhet. Postverket avvecklar
ett stort antal kontor som är etablerade i de orter där antalet transaktioner
är för lågt.

Avsaknad av geografisk närhet till post- och bankkontor medför
praktiska svårigheter och höga kostnader för invånarna. Samtidigt
påverkas lokalisering av nya näringsverksamheter i sin tur negativt. En
viss "dominoeffekt" uppstår när en central funktion, som exempelvis
bank eller post, läggs ned. Detta bidrar till utarmning av glesbygden.

Genom att göra det möjligt för banker och Postverket att öka den
lokala samverkan med varandra och med butiker på orter där efterfrågan
på bank- och posttjänster är låg, kan stordriftsfördelar och samhälls-
ekonomiska vinster uppstå. En kombination av tjänster erbjuds till en
lägre kostnad än om vaije tjänst erbjuds separat. Samtidigt kan en sådan
lösning bidra till att stimulera utvecklingen av glesbygden och mindre
orter vilket på sikt kan motivera etablering av fristående bank- och
postkontor.

Alla remissinstanser är positiva till post i bank. Konkurrensverket har
framhållit att om det finns fler än en bank på den aktuella orten så bör
Postverket använda sig av anbudsupphandling när det gäller uppdrag att
bedriva viss postverksamhet.

När det gäller "bank i butik" har Finansinspektionen uttryckt farhågor
för att säkerheten i bankverksamheten eftersätts. Ett antal åtgärder kan
dock, enligt min mening, vidtas för att tillgodose säkerhetskraven.
Verksamheten kan exempelvis begränsas till att avse enklare banktjänster
- insättning, uttag och betalningsförmedling. Däremot hör t.ex.
kreditupplysningsverksamhet inte till de verksamheter som naturligen
skall få utföras i en butik. Beslut om kreditgivning skall, som i dag,
fattas av banken själv. Banken och inte bankens ombud, butiksföretaget,
måste i alla transaktioner vara den som är rättsligt ansvarig gentemot
kunden. Höga krav måste också ställas på de butiker som erbjuder
banktjänster. Butikens personal bör genomgå den utbildning som krävs
för en professionell handläggning av bankärenden innefattande bl.a. att
erforderlig sekretess iakttas. Kontroll av redovisning måste ske. Butiken
skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för skydd mot brott som t.ex.
rån och inbrott. Den bank som anlitar en butik måste följa upp butikens
arbetsmetoder och verksamhet. Föreskrifter i dessa avseenden kan ges
som villkor när tillstånd till bankverksamhet i en butik ges eller inom
ramen för Finansinspektionens allmänna föreskriftsrätt. Det borde därmed

172

gå att uppfylla nödvändiga säkerhetskrav även i en butik som tillhanda- Prop. 1992/93:89
håller banktjänster.

Jag föreslår därför att det i 2 kap. 2 § BRL i anslutning till bestämmel-
serna om den verksamhet en bank får bedriva förs in en möjlighet för
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen att
tillåta att en bank tillhandahåller vissa posttjänster efter avtal med
Postverket. Verksamheten kan begränsas efter det aktuella behovet på
orten.

För att göra det möjligt för en bank att träffa avtal med en butik på en
mindre ort om att det i butikslokalen skall tillhandahållas vissa enklare
banktjänster (inklusive insättning på bankkonto) föreslår jag vidare att det
i en ny paragraf (2 kap. 3 a § BRL) ges möjlighet för regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att tillåta att en
banks verksamhet bedrivs av arman än bankens egen personal och i andra
än bankens egna lokaler. De säkerhetsarrangemang som inspektionen
kräver bör kunna anpassas efter omfattningen av bankverksamheten.

Riksskatteverket har anfört följande. I vissa fäll skall ombudet betala
ut räntor och andra belopp för vilka skyldighet att lämna kontrolluppgift
och att dra preliminär skatt föreligger. Det är mindre lämpligt att dessa
skyldigheter ligger på ombuden. RSV föreslår därför att lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter förtydligas så att dessa
skyldigheter även i fortsättningen kommer att åvila banken.

Enligt 3 kap. 22 § nämnda lag skall kontrolluppgift om ränta och
fordran lämnas av bl.a. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning.
Skyldigheten att göra avdrag för preliminär skatt är kopplad till
kontrolluppgiftsskyldigheten; se 39 § 3 mom. uppbördslagen (1953:272).
Inlåningsverksamhet kräver tillstånd och får bedrivas endast av bank. Det
förhållandet att en bank låter ett ombud för banken utföra vissa göromål
för bankens räkning påverkar inte bankens skyldighet att lämna kontroll-
uppgift eller dra preliminär skatt. Jag anser därför att ett förtydligande
i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter är obehövligt.

Jag vill framhålla att jag nu har behandlat frågan om samverkan mellan
bank, post och butik bara med avseende på glesbygd och mindre orter.
Frågan är emellertid av principiell betydelse och förtjänar därför att bli
föremål för djupare och bredare behandling. Den strukturella förändring-
en inom den finansiella sektorn, som har skett under de senaste åren till
följd av bl.a. rationaliseringsåtgärder och introduktion av ny teknologi,
kan nödvändiggöra en ny syn på bankernas organisationsformer och
verksamheter. Denna fråga får dock behandlas i ett senare sammanhang.

173

6.3 Vissa bestämmelser om bankfusioner m.m.

Prop. 1992/93:89

6.3.1 Tillstånd till fusion mellan bankaktiebolag och allmänt
aktiebolag

Mitt förslag: Enligt ett avtal om fusion kan ett allmänt aktiebolag
(det överlåtande bolaget) gå upp i ett bankaktiebolag (det över-
tagande bolaget). Vid en sådan fusion skall bestämmelserna i
11 kap. BAL vara tillämpliga. En begränsad möjlighet att för-
värva egna aktier i samband med fusion öppnas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Bestämmelsen i bankaktiebolagslagen om förbud att äga egna aktier
berörs inte.

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 11 kap. 1 och 2 §§ BAL kan fusion
ske mellan bankaktiebolag. Enligt 11 kap. 9 § BAL kan fusion ske
mellan ett bankaktiebolag och ett helägt dotterbolag. Ett sådant dotter-
bolag kan vara allmänt aktiebolag. Däremot kan ett bankaktiebolag inte
fusionera med ett moderbolag som är allmänt aktiebolag. Skälet till att
en sådan möjlighet inte finns enligt bankaktiebolagslagen är att man vid
tiden för lagens tillkomst inte räknade med att en bank skulle kunna vara
dotterföretag till ett allmänt aktiebolag. Ett förbud med denna innebörd
infördes sedan i 1 kap. 4 § BAL.

I det omstrukturerings- och rekonstruktionsarbete som pågår inom
sparbankssektom är avsikten att Sparbankernas Bank under innevarande
år genom fusion skall överta de tio systerbankema inom koncernen
liksom Sparbanken Första AB. Därefter är avsikten att Sparbankernas
Bank genom fusion med moderaktiebolaget Sparbanksgruppen AB skall
överta även detta bolags rörelse.

Det finns enligt min mening inte någon anledning att motsätta sig att
ett bankaktiebolag genom fusion övertar moderbolagets rörelse, även när
detta är ett allmänt aktiebolag. I detta lagstiftningsärende föreslås
lättnader i möjligheterna för ett sådant aktiebolag att bli moderföretag till
ett bankaktiebolag. Bestämmelsen i 1 kap. 4 § BAL ersätts med
bestämmelserna i bankrörelselagen om tillståndsförfarande och ägarpröv-
ning. Det bör därmed också bli tillåtet för bankaktiebolag att fusionera
med andra allmänna aktiebolag än helägda dotterbolag. Tillstånd skall -
liksom tidigare - krävas för att få verkställa en beslutad fusion även om
det överlåtande bolaget inte är en bank. Någon risk för att för bankväsen-
det eller enskilda banker olämpliga fusioner skall verkställas finns därför
inte.

Det väsentliga vid prövning av en ansökan att få tillstånd att verkställa
ett fusionsavtal där det överlåtande bolaget inte är bank bör vara att
banken inte genom fusionen övertar egendom eller rörelse som en bank
inte får äga resp, bedriva.

174

Sparbankernas Bank har tagit upp en fråga om möjligheten att medge Prop. 1992/93:89
undantag från det principiella förbudet för ett bankaktiebolag att äga
aktier i det egna bolaget.

Enligt 7 kap. 1 § andra stycket aktiebolagslagen är det tillåtet att
förvärva egna aktier vid övertagande av affärsrörelse. Ett fall när
övertagande av affärsrörelse sker är vid fusion. Om det övertagande
bolaget är dotterbolag till det överlåtande bolaget kan det komma att bli
ägare till egna aktier. Förvärvad aktie skall avyttras så snart det kan ske
utan förlust eller senast två år efter förvärvet. Tillstånd att behålla
aktiema under längre tid kan ges.

Motsvarande bestämmelse i 6 kap. 9 § BAL medger inte innehav av
egna aktier efter övertagande av affärsrörelse. Eftersom avtal i strid mot
förbudet att äga egna aktier är ogiltiga enligt huvudregeln bör bestämmel-
sen kompletteras för att inte omöjliggöra en fusion där ett dotterbolag,
som är bankaktiebolag, övertar sitt moderbolag. Förvärvad aktie bör
avyttras snarast. I praktiken torde de egna aktiema kunna utgöra
fusionsvederlag vilket skall utges till det överlåtande företagets aktie-
ägare. Därmed blir innehavet av egna aktier kortvarigt. Det bör, enligt
min mening, i 6 kap. 9 § BAL tas in en bestämmelse som tillåter ett vid
en fusion övertagande bankaktiebolag att inneha egna aktier till dess
fusionsvederlaget skiftats.

I fallet med fusion genom kombination skall de fusionerande bolagen
upplösas utan likvidation. Därefter skulle oktroj för den nybildade banken
beviljas. Det ter sig främmande att kunna begagna den möjligheten när
ett av de i fusionen ingående bolagen inte är bank. Skäl saknas därför att
införa motsvarande möjlighet till fusion mellan bankaktiebolag och
allmänt aktiebolag i fallet med fusion genom kombination.

Genom en följdändring i aktiebolagslagen bör bestämmelserna i 11 kap.
BAL göras tillämpliga på en fusion i vilken ett allmänt aktiebolag går
upp i ett bankaktiebolag. I denna fråga har jag samrått med chefen för
Justitiedepartementet.

Inom aktiebolagskommittén pågår en översyn av bestämmelserna om
bl.a. förvärv av egna aktier och fusioner av aktiebolag. Härvid tas
hänsyn till EG:s bestämmelser i de s.k. andra och tredje bolagsdirektiven
(77/91/EEG och 78/855/EEG). Som en följd av detta kan även de
aktuella reglerna i bankaktiebolagslagen komma att ändras.

6.3.2 En firma fråga

Mitt förslag: Ett bankaktiebolag som har övertagit ett annat
bankaktiebolags rörelse får, om det överlåtande bolaget upp-
kommit vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619),
efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin
firma.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

175

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 kap. 2 § BRL får ett bankaktiebolag
som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap.
sparbankslagen, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet
sparbank i sin firma. Bestämmelsen infördes som ett led i den lagstiftning
som gjorde det möjligt för sparbank att byta associationsform till
bankaktiebolag. Motivet till bestämmelsen var att de till bankaktiebolag
ombildade sparbankerna bedömdes ha ett berättigat intresse av att,
tillsammans med de kvarvarande sparbankerna, utåt kunna framstå som
ett samlat alternativ på marknaden, oberoende av den associationsform
i vilken verksamheten bedrivs (prop. 1990/91:136 s. 24).

Inom sparbankssektom pågår en fortsatt omstrukturering av verksam-
heten. Nu planeras att de dotterbanker som ingår i Sparbanksgruppen
skall fusioneras till en enda bank med arbetsnamnet Sparbanken Sverige
AB. Eftersom avsikten för närvarande inte är att den nya banken vid
fusionen skall överta någon sparbanks rörelse vid ombildning enligt
8 kap. sparbankslagen, så hindrar lagstiftningen att den nya banken
använder ordet sparbank i sin firma.

Av samma skäl som de till bankaktiebolag ombildade sparbankerna fick
möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma, bör denna möjlighet
utsträckas till att gälla ett bankaktiebolag som övertagit ett sådant
bankaktiebolags rörelse vare sig övertagandet sker genom fusion eller
direkt förvärv. På samma sätt som tidigare måste emellertid en koppling
till ägandet göras för att tillstånd skall ges. Det bör förutsättas att
bankaktiebolaget ingår i sparbankssektom. Skulle bankaktiebolaget till
mer än 50 % av röstetalet komma att ägas av andra än sparbanker eller
sådana stiftelser som anges i 8 kap. sparbankslagen och av andra
organisatoriska eller marknadsmässiga skäl ej längre ha stark anknytning
till sparbankssektom bör rätten för bankaktiebolaget att använda ordet
sparbank i sin firma omprövas. Detsamma gäller om bankaktiebolaget
ingår i en koncem och moderbolaget till mer än 50 % av röstetalet
kommer att ägas av andra än sådana stiftelser eller sparbanker eller på
annat sätt förlorar sin starka anknytning till sparbankssektom. Jag har i
denna fråga samrått med chefen för Justitiedepartementet.

6.4 Bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag

Prop. 1992/93:89

Mitt förslag: Bankaktiebolag ges rätt att som säkerhet för kredit
som pant ta emot inte bara en mindre del egna aktier utan även, i
motsvarande mån, aktier i bankens moderbolag.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Gota Bank har i skrivelser den 13 maj 1991
och den 11 juni 1992 hemställt om ändring av 6 kap. 9 § BAL. Enligt
ändringsförslagen i skrivelserna bör bankaktiebolag ges rätt att, i samma

176

omfattning som gäller för egna aktier, förvärva och ta emot som pant Prop. 1992/93:89
aktier i moderbolaget.

6 kap. 9 § BAL reglerar ett bankaktiebolags förvärv av egna aktier. I
första stycket stadgas att ett bankaktiebolag inte får förvärva eller som
pant ta emot egna aktier och att ett dotterföretag inte heller får förvärva
eller som pant ta emot aktier i moderbolaget. I andra stycket sägs att om
aktier lämnas som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland
dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, så utgör förbudet i första
stycket inte hinder för bolaget att ta emot även de egna aktiema. Enligt
Finansinspektionens föreskrifter angående tillämpningen av 6 kap. 9 §
andra (tidigare tredje) stycket BAL får det nominella värdet av de egna
aktiema inte överstiga 10 % av pantens nominella värde. De egna
aktiema får inte heller inräknas i pantens värde, utan krediten skall, med
beaktande av Bankföreningens belåningskurser, anpassas till pantens
belåningsvärde i övrigt.

Av paragrafens lydelse följer således att det inte finns någon möjlighet
för ett bankaktiebolag att som pant ta emot aktier i dess moderbolag.

Före den 1 augusti 1991 fanns i 6 kap. 9 § BAL ett andra stycke med
en bestämmelse som gjorde det möjligt för ett bankaktiebolag som hade
tillstånd att driva fondkommissionsrörelse att i viss begränsad omfattning
förvärva egna aktier för att underlätta sådan rörelse.

I och med införandet den 1 augusti 1991 av lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, upphävdes det då gällande andra stycket i 6 kap.
9 § BAL. I stället infördes i 4 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse en
bestämmelse som innebär att ett svenskt bankinstitut som har tillstånd att
driva värdepappersrörelse får, trots förbudet i 6 kap. 9 § BAL, förvärva
egna aktier och aktier i moderbolaget för att underlätta rörelsen. Med
denna lagändring har således skapats en möjlighet för bankaktiebolag att,
på motsvarande sätt som gäller beträffande egna aktier, förvärva aktier
i moderbolaget.

Enligt min mening bör motsvarande regler gälla beträffande ett
bankaktiebolags möjlighet att som pant ta emot aktier i bankens
moderbolag. Jag föreslår att 6 kap. 9 § andra stycket BAL ändras i
enlighet härmed.

6.5 En redovisningsfråga

Mitt förslag: Värderingsregeln i 4 kap. 4 § 1 BRL, som innebär
att en banks räntebärande obligationer vid redovisningen får tas
upp till ett medeltalsvärde, upphävs.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 12
februari 1992 hemställt att 4 kap. 4 § i BRL upphävs. Genom remiss har
Fullmäktige i Sveriges riksbank, Svenska Bankföreningen, Sparbanks-
gruppen AB och Sveriges Föreningsbank beretts tillfälle att yttra sig över
innehållet i skrivelsen.

12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

177

Finansinspektionens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Riksbanken tillstyrker förslaget. Svenska Bankföre-
ningen anför att föreningen inte har någon erinran mot förslaget.
Sparbanksgruppen AB delar Finansinspektionens uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Huvudregeln för värdering av omsättningstill-
gångar i bokslut finns i 14 § bokföringslagen (1976:125). Enligt denna
paragraf får omsättningstillgångar tas upp till högst det lägsta av
anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägsta värdets princip). Om
särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god
redovisningssed får omsättningstillgång dock tas upp över anskaffnings-
värdet.

Som ett komplement till bokföringslagens värderingsregler har
bankerna möjlighet att för vissa obligationer som utgör omsättningstill-
gångar utnyttja en alternativ värderingsprincip. Bestämmelsen, som
återfinns i 4 kap. 4 § 1 BRL, har följande lydelse.

Prop. 1992/93:89

Räntebärande obligationer som omfattas av 2 kap. 10 § första stycket
A2 och Bl får tas upp till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på
ett medeltal av emissionsräntoma under de senaste tio åren på
obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges Stadshypoteks-
kassa, Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB och Sparbanker-
nas Inteckningsaktiebolag Spintab och som avser kreditgivning för
nyproduktion av bostäder eller, i den mån bostadslån enligt statliga
bestämmelser lämnas, för annat byggande. Medeltalet fastställs av
Finansinspektionen. Obligationer får dock inte tas upp över anskaff-
ningsvärdet.

Enligt punkt 2 i lagrummet får omsättningstillgång i övrigt tas upp över
anskaffningsvärdet om förutsättningarna enligt 14 § fjärde stycket
bokföringslagen är uppfyllda och Finansinspektionen ger tillstånd till det.

Huvudsyftet med den alternativa värderingsregeln i första punkten är
att bankerna vid en höjning av ränteläget skall kunna redovisa en mindre
nedgång i obligationsportföljens bokförda värde än vad som skulle
redovisats om bokföringslagens värderingsregler tillämpats. Ett motiv för
att ge bankerna denna möjlighet synes ha varit att bankerna tidigare
genom bestämmelser om likviditetskvoter tvingades ha större obligations-
portföljer än man önskade. Likviditetskvoterna avskaffades år 1983 och
sedan dess har bankerna valfrihet att anpassa sina obligationsportföljer till
önskvärd storlek. Det finns därför inte längre några motiv att upprätthålla
den särskilda värderingsregeln för bankernas obligationsinnehav.

De svenska bankerna har, enligt uppgift från Finansinspektionen,
relativt stora obligationsinnehav. Deras resultat skulle vid en kraftig
höjning av de långa räntorna därför kunna påverkas avsevärt. Målsätt-
ningen bör ändå vara att resultatredovisningen för banker liksom för
andra företag grundas på att tillgångarna inte tas upp till värden som
överskrider de marknadsmässiga. Enbart storleken på bankernas
obligationsinnehav bör inte godtas som skäl att acceptera en redovisning
som avviker från vad som gäller för andra företag. Det är även enligt

178

Riksbanken angeläget att resultatredovisningen för banker liksom för
andra företag grundas på enhetliga principer och på verkliga bakom-
liggande värden. Konstruktionen med ett schablonmässigt medeltal
grundat på flera års emissionsräntor innebär att bankernas resultatredovis-
ningar inte rättvisande återspeglar de kursförändringar som uppkommer
om räntoma på obligationsmarkadema stiger. Om obligationsinnehavet
värderas för högt kan vidare omplaceringar inte ske med mindre förluster
realiseras och öppet redovisas. Detta innebär risk för inlåsningseffekter
i bankernas obligationsportföljer, något som skulle kunna motverka en
väl fungerande obligationsmarknad.

Bankernas obligationsportföljer omsätts efter avregleringen snabbare än
tidigare vilket, allt annat lika, minskar skillnaderna mellan anskaffnings-
värden och marknadsvärden. Detta minskar effekten av en medeltals-
värdering. Behovet av en värderingsregel baserad på en medeltalsränta
bör bl.a. därför successivt ha minskat över tiden. Ar 1990 utnyttjade elva
banker medelvärdesmetoden. Dessa banker undvek därmed, enligt
Finansinspektionen, en nedskrivning av sina obligationsinnehav på
sammanlagt 24,8 milj. kr.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att bestämmelsen i 4 kap. 4 §
första punkten BRL upphävs. Detta medför att vissa redaktionella
ändringar får företas i bestämmelsen i övrigt.

Redovisningsreglerna för såväl bankerna som allmänna aktiebolag
kommer att ses över till följd av EES-avtalet. Av detta skäl avstod
regeringen från att lägga fram förslag om avskaffande av medel tal svärde-
ringsregeln i prop. 1990/91:40 om ändrade kapitaltäckningsregler med
anledning av skattereformen, m.m. (prop. s. 29). Medeltalsvärderingen
överensstämmer emellertid inte med allmän redovisningspraxis inom EG.
Det finns därför inte någon anledning att anta att den nu aktuella
bestämmelsen skulle kvarstå efter en EG-anpassning av redovisnings-
reglerna. Bestämmelsen bör därför upphävas redan nu.

6.6 Aktiekapital i utländsk valuta

Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till Finansdepartementet den
26 juni 1992 hemställt att Finansdepartementet medverkar till att
lagstiftningen ändras så att det blir möjligt för bankaktiebolag och andra
finansiella institut, som omfattas av kapitalkrav, att emittera aktier i en
annan valuta än svenska kronor.

Bankföreningen anför bl.a. följande. Till kommittén för översyn av
aktiebolagslagen (aktiebolagskommittén, Ju 1990:08) har tilläggsdirektiv
(Dir. 1991:85) utfärdats avseende möjligheten för ett svenskt aktiebolag
att emittera aktier i utländsk valuta. Det är emellertid inte troligt att en
generell lösning för aktiebolag kan åstadkommas inom i vart fall det
närmaste året. En emission i utländsk valuta skulle underlätta för
instituten att tillgodose sin riskkapitalförsörjning. Möjligheten att ställa
ut aktier i utländsk valuta är nära förbunden med kapitaltäckningsreglema
för den finansiella sektorn. Andelen valutadenominerade belopp i de
svenska bankernas balansräkningar har ökat kraftigt sedan slutet av 1980-

Prop. 1992/93:89

179

talet. För närvarande kan kapitaltäckningsgraden variera bara som en Prop. 1992/93:89
följd av valutakursförändringar. Problemet kan lösas endast genom en
lagändring.

Bankaktiebolagslagen följer i stort de regler som gäller för allmänna
aktiebolag. En särreglering finns även för försäkringsbolag. Övriga
finansiella institut följer aktiebolagslagens regler. Med hänsyn till att
frågan om aktiekapital i utländsk valuta får anses vara en grundläggande
aktiebolagsrättslig fråga och till att den är föremål för utredning inom
aktiebolagskommittén är det enligt min mening inte lämpligt att nu föreslå
ändringar bara för bankaktiebolagen. Jag vidtar därför inte någon åtgärd
med anledning av Bankföreningens skrivelse.

6.7 Ändringar med anledning av ombildningen av
Stadshypotek samt ändring i två lagar på försäkringsområdet

1 detta ärendet tar jag slutligen upp ytterligare två ämnen.

Riksdagen har beslutat att Stadshyptek skall ombildas till ett kredit-
aktiebolag (prop. 1991/92:119, bet. 1991/92:NU32, rskr. 1991/92:323).
I samband med ombildningen skall utestående lånefordringar mot med-
lemmar överlåtas till kreditaktiebolaget. I lånevillkoren hänvisas - såvitt
gäller fastställande av förvaltnings- och fondbidrag - till lagen
(1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, som skall upphöra att gälla i samband med
ombildningen. Övergångsbestämmelserna till lagen (1992:701) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa bör kompletteras med en
bestämmelse som tryggar kreditaktiebolagets rätt till sådana bidrag.

I samband med ombildningen skall vidare nu gällande reglemente för
stadshypotekskassan och hypoteksföreningama upphävas. Reglementet
innehåller vissa bestämmelser som är av civilrättslig karaktär. Ett
upphävande kräver därför riksdagens medverkan.

1 19 kap. 15 § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 73 § lagen
(1972:262) om understödsföreningar finns bestämmelser om hur försäk-
ringsbolag och understödsföreningar skall bidra till kostnaderna för
Finansinspektionens verksamhet. Sedan försäkringsinspektionen och
bankinspektionen sammanslagits till en myndighet år 1991 eftersträvas
enhetliga bestämmelser för avgiftsuttag. Reglerna för bidragets storlek
kommer genom de föreslagna ändringarna i fortsättningen att bestämmas
av regeringen.

7 Ikraftträdande m.m.

De flesta av lagförslagen är föranledda av EES-avtalet, som är avsett att
träda i kraft den 1 januari 1993. De föreslagna bestämmelserna om
etableringsfrihet och tjänstefrihet på grundval av hemlandsauktorisation
och hemlandskontroll är direkt beroende av att avtalet blir gällande.
Eftersom det inte kan uteslutas att EES-avtalet träder i kraft vid senare
tidpunkt än den 1 januari 1993 föreslår jag att lagförslagen skall träda i

180

kraft den dag regeringen bestämmer. Med sådan befogenhet kan rege-
ringen vid behov förordna om särskilt ikraftträdande för sådana lagänd-
ringar som inte har direkt samband med EES-avtalet.

Behovet av övergångsbestämmelser i vissa fäll kommenteras i den all-
männa motiveringen och i specialmotiveringama.

Mina här framlagda förslag innebär att Finansinspektionens beslut
enligt den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag skall kunna över-
klagas hos kammarrätt i stället som enligt motsvarande gällande rätt till
regeringen. Dessa lagändringar torde medföra endast ringa ökning i för-
valtningsdomstolarnas arbetsbelastning varför inga ytterligare resurser
nu bedöms erforderliga. Avskaffandet av straffsanktioner i bankrörelse-
lagen bör i viss mån också avlasta de allmänna domstolarna.

Finansinspektionen åläggs enligt förslaget nya uppgifter. Frågan i vad
mån detta skall föranleda att inspektionen skall tillföras ytterligare
resurser får prövas i budgetprocessen.

Prop. 1992/93:89

8 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om kreditmarknadsbolag,

3. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

4. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

5. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

6. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen
(1990:1342),

11. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

12. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m.,

13. lag om ändring i föräldrabalken,

14. lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen
av Riksförsäkringsverkets fonder,

15. lag om upphävande av reglementet (1968:654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,

16. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

17. lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt
kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall,

18. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

19. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,

20. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),

181

21. lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890) Prop. 1992/93:89
om allemanssparande samt

22. lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa.

Samråd har skett med chefen för Justitiedepartementet beträffande lag-
förslag 6.

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslagen 7, 8

och 13.

Samråd har skett med chefen för Näringsdepartementet beträffande
lagförslagen 12 och 17.

Samråd har skett med statsrådet Könberg beträffande lagförslag 14.

Lagrådet har granskat lagförslagen 1-13. Övriga lagförslag är av så

enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

I samband med att andra banksamordningsdirektivets regler om etable-
ringsfrihet och hemlandstillsyn introducerats i bankrörelselagen har en
genomgripande omdisposition företagits av lagens 1 och 7 kap. Strävan
har varit att åstadkomma en lagteknisk modernisering och att tydliggöra
innebörden av de nya bestämmelser som föranletts av EES-avtalet.

1 kap. Allmänna bestämmelser

I kap. 1 §

Till ett nytt fjärde stycke har flyttats den bestämmelse som i dag finns i
4 § fjärde stycket. Den nya 4 § har i praktiken relevans endast för
etablering av filialer till bankföretag från länder utanför EES. Syftet med
att redan i böijan av kapitlet ta in hänvisningen till lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. är att klargöra att dess bestämmelser är i princip
tillämpliga för alla i Sverige etablerade filialer till utländska banker, vare
sig de hör hemma inom eller utom EES.

I den nu gällande bestämmelsen i 2 § andra stycket anges att bank-
rörelse får drivas av bl.a. Sveriges riksbank. Bestämmelsen framstår
som missvisande mot den bakgrunden att Riksbankens verksamhet
regleras i särskild lag, nämligen lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
I ett nytt femte stycke i 1 § anges uttryckligen att bankrörelselagen inte
gäller för verksamhet som bedrivs av Riksbanken.

1 kap. 2 §

Någon möjlighet till bankfilialetablering från utlandet farms inte enligt
bankrörelselagen i ursprunglig lydelse. Den uppräkning i 2 § andra
stycket av vilka företag som fick bedriva bankrörelse var således
uttömmande. När det år 1990 öppnades möjlighet för utländska banker

182

att inrätta filialer i Sverige bibehölls bestämmelsen oförändrad. Den kom Prop. 1992/93:89
därmed formellt att bli oförenlig med den nya filialetableringsregeln i

4 §. Andra stycket kompletteras nu med en mening som klargör att
bankverksamhet får drivas av filialer till utländska banker under
förutsättningar som anges i 4 och 5 §§.

1 kap. 3 §

Paragrafen har fått ett helt nytt innehåll. Den nu gällande bestämmelsen
i första stycket om att en bank skall stå under Finansinspektionens tillsyn
har flyttats till 7 kap. 1 §. Nuvarande hänvisning i andra stycket har
utmönstrats som obehövlig. Den åsyftade bestämmelsen har flyttats från
7 kap. 17 § till 7 kap. 28 §.

I punkterna 1 och 2 har av praktiska skäl tagits in två av de defini-
tioner som allmänt förekommer i andra banksamordningsdirektivet och
på annat håll i EES-regelverket.

Enligt punkt 2 avses med ett kvalificerat innehav ett direkt eller
indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer
av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt
inflytande över ledningen av företaget. Bestämmelserna om ägarprövning
i 7 kap. 10-14 §§ hänför sig till situationer då kvalificerade innehav
föreligger.

Uttrycket "kvalificerat innehav" motsvaras i direktivtext av engelskans
"qualifying holding" resp, danskans "kvalificeret andel". Den svenska
legaldefinitionen har hämtats från den svenska översättningen av andra
banksamordningsdirektivet.

Definitionen av filialbegreppet i punkt 3 har sin grund i nuvarande

1 kap. 4 § 1. Det tillägg som nu gjorts föranleds av ett motsvarande
förtydligande i artikel 1 i första banksamordningsdirektivet. Av bestäm-
melsen följer att en utländsk bank som en gång fått rätt att etablera filial
i Sverige inte skall behöva söka nytt tillstånd enligt 1 kap. 4 § eller, om
det är fråga om en bank från ett EES-land, iaktta en procedur motsvaran-
de den som föreskrivs i 1 kap. 7 §, då banken önskar öppna ett nytt
kontor. I sådant fall är det tillräckligt att göra anmälan till Finansinspek-
tionen enligt den allmänt gällande ordningsregeln i 2 kap. 22 § första
stycket.

Det kan förutses behov av ytterligare definitioner i samband med att
ytterligare EES-rättsakter senare införlivas i svensk rätt. Sådana
definitioner kan lämpligen tas in i denna paragraf.

1 kap. 4 §

I den nu gällande paragrafen finns samlade de bestämmelser som gäller
etablering av bankfilialer. Det gäller då såväl rätten till utländsk
etablering i Sverige som rätten för svenska banker att öppna filial
utomlands. Vid införande av regler om särskilda etableringsförutsätt-
ningar inom EES (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) är
det lämpligt att dela upp bestämmelserna på skilda lagrum. I 4 § behålls
således de bestämmelser som innehåller krav på auktorisation av

183

ingående bankfilialetableringar, medan det i 5 § anges vad som särskilt
gäller i fråga om rätten för banker från EES-länder att verka i Sverige.
På motsvarande sätt görs i 6, 7 och 8 §§ åtskillnad i fråga om svenska
bankaktiebolags rätt att verka utom resp, inom EES.

4 § innebär med sin nya lydelse en huvudregel, enligt vilken utländska
banker måste söka tillstånd av regeringen eller Finansinspektionen, innan
en filial får etableras i Sverige. Formellt träffes även EES-ländemas
kreditinstitut av denna bestämmelse, även om dessa institut i praktiskt
taget samtliga fall kommer att kunna utnyttja undantagsregeln i 5 § om
förenklad etableringsprocedur. Huvudregeln innebär också ett krav på
filialetablering för rätten att bedriva verksamhet i Sverige. Liksom hittills
gäller att en anmälan till Finansinspektionen är tillräcklig för rätten att
öppna representationskontor i Sverige.

Paragrafens nuvarande sista stycke har förts till 1 §.

1 kap. 5 §

Firmabestämmelsema har flyttats från 5 § till 9 §.

I paragrafen har tagits in bestämmelser innebärande att banker från
andra EES-länder har rätt att med stöd av auktorisation i hemlandet driva
bankrörelse från filial i Sverige och även bedriva verksamhet genom att
direkt från hemlandet tillhandahålla banktjänster i Sverige. Dessa från
andra banksamordningsdirektivet hämtade bestämmelser har närmare
beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Väsentligt är att
svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstill-
träde för EES-banker. Det är den behöriga myndigheten i bankens
hemland som prövar om banken skall få verka i ett annat EES-land.
Finansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som hemlandsmyn-
digheten utfärdat (jämför specialmotiveringen till 1 kap. 7 §).

Prop. 1992/93:89

1 kap. 6 §

Sekretessbestämmelserna har, med visst tillägg, flyttats från 6 § till 10 §.
Till paragrafen har förts bestämmelser om svenska bankaktiebolags
etablering av filialer utomlands; jämför specialmotiveringen till 4 §.
Bestämmelsen gäller all filialetablering utomlands. Om etableringen skall
ske i ett annat EES-land tillämpas de kompletterande reglerna i 7 §.

1 kap. 7 §

Paragrafen, som är helt ny, kan sägas spegla bestämmelsen i 5 § 1. Här
anges nämligen den procedur som skall följas i det fell ett svenskt
bankaktiebolag vill etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna har
närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen.

Den underrättelse, eller lämplighetsintyg, som Finansinspektionen
enligt första stycket skall lämna behöriga myndigheter i det tilltänkta
värdlandet skall bl.a. innehålla uppgifter om gällande inlåningsgaranti.
Det kan sägas att denna bestämmelse saknar relevans för Sverige fram
till dess system för inlåningsgaranti ("insättarförsäkring") introducerats.

184

Eftersom det emellertid ansetts lagtekniskt ändamålsenligt att i 5 § 1 Prop. 1992/93:89
göra en hänvisning till formaliabestämmelsema i 7 § har bestämmelsen
om inlåningsgaranti tagits med bland de uppgifter som skall ingå i
underrättelsen. Därmed säkerställs att Sverige får besked av utländska
myndigheter om vilka former av inlåningsgaranti som gäller för banker
som med stöd av EES-auktorisation vill öppna filial här.

I fall det sker någon ändring av de förhållanden som Finansinspek-
tionen har lämnat uppgift om till den utländska myndigheten, skall
inspektionen på nytt underrätta den behöriga utlandsmyndigheten. Denna
skyldighet framgår, såvitt avser uppgifter om filialorganisationen,
verksamhetsplanen, filialverksamhetens förenlighet med oktrojen,
inlåningsgaranti och ledningsförhållanden, av andra stycket, där det
hänvisas till punkterna 1-4 i första stycket. Vad däremot gäller föränd-
ringar i kapitalbas och kapital täckning (punkt 5 i första stycket) har det
inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en motsvarande formaliserad
underrättelseskyldighet. Som framgått av avsnitt 2.4.3 av den allmänna
motiveringen ankommer det på Finansinspektionen att löpande förse
behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om bl.a. den finansiella
ställningen för sådana banker och andra kreditinstitut som med stöd av
svensk auktorisation bedriver verksamhet i ett annat EES-land.

1 kap. 8 §

I paragrafen, som är helt ny, anges vad Finansinspektionen skall iaktta
när ett svenskt bankaktiebolag vill rikta sin verksamhet till ett annat EES-
land, utan etablering där (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motive-
ringen). I samma mån som en bank auktoriserad i EES får driva
verksamhet genom att direkt tillhandahålla tjänster till Sverige enligt 5 §
2, skall svenska bankaktiebolag få börja verka i ett annat EES-land, så
snart myndigheterna där fått underrättelse av Finansinspektionen. Att
märka är att inspektionen i detta fall inte förutsätts göra någon prövning
av det lämpliga i att den svenska banken på så sätt verkar mot utlandet.
Bestämmelsen har alltså karaktär av ordningsregel.

1 kap. 9 §

Den nya paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 §.

1 kap. 10 §

Första och andra styckena i den nya paragrafen motsvarar nuvarande
6 §. I tredje stycket har tagits in en bestämmelse motsvarande den som
i dag finns i 9 kap. 1 § andra stycket. Tillägget här föranleds av att
9 kap. i övrigt upphävs.

1 kap. 11 §

Bestämmelserna i denna nya paragraf, såvitt avser de fyra första
styckena, motsvarar i stort den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 5 §
BAL. En ändring som gjorts är att banksmittan har utvidgats till att gälla

185

alla banker, inte bara bankaktiebolag. Bestämmelsen kommer därmed att Prop. 1992/93:89
innebära att samtliga företag som ingår i en koncem där också en bank
ingår träffes av de aktuella bankbestämmelsema (i den mån undantag
enligt andra eller tredje stycket inte gäller). En annan ändring som gjorts
innebär att bestämmelserna i 7 kap. BAL inte längre skall tillämpas på
koncernföretagen.

När en bank efter tillstånd enligt 2 kap. 6 § förvärvat aktier eller
andelar i företag så att dessa kommer att få ställning av dotterföretag till
banken gäller bestämmelserna i denna lag om rörelse (2 kap.) och tillsyn
(7 kap.) för alla dotterföretagen.

Banksmittobestämmelsen kan ofta tillämpas utan svårigheter för en
banks dotterföretag, både de som driver finansiell verksamhet (t.ex.
kreditmarknadsbolagen) och de som driver s.k. banknära verksamhet
(t.ex. dataföretag). En möjlighet finns dock enligt tredje stycket att
medge undantag från bestämmelserna i första stycket. Undantag får ges
från t.ex. rörelsereglema om det kan ske utan att skyddsintressena i
banken kommer i fara. Det framstår också som naturligt att medge
undantag för ett företag som står under tillsyn i ett annat land. Bestäm-
melsen om banksmitta kommer också att bli tillämplig om banken får
ställning av dotterföretag i en koncem. Beroende bl.a. på arten av
verksamhet i övriga koncernföretag kan möjligheten att medge undantag
komma att behöva tillgripas även här.

En ny regel om upplysningsskyldighet finns i femte stycket. Den är
avsedd att underlätta för inspektionen att utöva tillsyn över banken.
Övriga företag i koncernen skall lämna inspektionen de upplysningar om
sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som
inspektionen begär för att kunna utöva tillsyn över banken.

Bestämmelsen om koncernbidrag i fjärde stycket är oförändrad.

2 kap. 1-3 a §§

1 § innehåller i dag dels en bestämmelse om skyldighet för banker att ta
emot inlåning på räkning från allmänheten, dels bestämmelser om den
verksamhet som bankerna i övrigt får bedriva. Som anmärkts i avsnitt

2.4.2 i den allmänna motiveringen är området för tillåten bankverksamhet
inte närmare avgränsat i paragrafen.

Som också nämnts i avsnitt 2.4.2 följer av EES-avtalet att ett kredit-
institut som i ett EES-land auktoriserats att bedriva viss verksamhet skall
ha rätt att i de övriga länder som är bundna av avtalet tillhandahålla
motsvarande tjänster, i den mån dessa finns upptagna på den lista som
fogats till andra banksamordningsdirektivet. För att klargöra att Sverige
uppfyllt avtalsförpliktelsema i denna del behövs en bestämmelse i
bankrörelselagen där det preciseras vilka verksamhetsområden som står
öppna för utländska banker. Därutöver är det av intresse för de svenska
banker, som vill utnyttja möjligheten att verka i andra EES-länder, att
myndigheterna där får ett tydligt begrepp om vad den svenska oktrojen
omfattar.

186

Av dessa skäl har bankverksamhetsdefinitionen i bankrörelselagen
gjorts om och utformats på grundval av andra banksamordningsdirektivets
förteckning över obligatoriskt tillåtna tjänster. Dessa bestämmelser har
förts till första stycket av en ny 2 §. Reglerna, vars innebörd närmare
kommenterats i den allmänna motiveringen, är utformade så att de i
grunden gäller lika för svenskauktoriserade banker och alla utländska
banker som har rätt att driva verksamhet i Sverige.

Reglerna kompletteras med en, likaledes ny, 3 § i vilken det slås fäst
att en utländsk bank inte på grund av de svenska verksamhetsreglema har
större frihet än vad som följer av auktorisationen i hemlandet.

Den i 2 § första stycket intagna listan över tillåtna verksamheter upptar
under punkterna 15-17 tjänster som en svensk bank får bedriva först efter
särskilt tillstånd, nämligen valutahandel, värdepappersrörelse och
kreditupplysning. Som nämnts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motive-
ringen kan dessa tillståndskrav inte upprätthållas beträffande filialer till
banker från EES-länder. Uttryckliga regler om sådana lättnader för
banker hemmahörande i andra EES-länder har införts i 22 b § riksbanks-
lagen, 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse resp. 3 § kreditupp-
lysningslagen. Vad gäller rätten att bedriva valutahandel har i lagen om
Sveriges riksbank också tagits in bestämmelser som klargör riksbankens
befogenheter gentemot banker och andra kreditinstitut som verkar med
stöd av auktorisation i ett annat EES-land.

I 2 § andra stycket anges att en bank får bedriva även annan verksam-
het, i den mån den har naturligt samband med inlåning eller med de
andra verksamhetsgrenar som är särskilt nämnda. Bestämmelsen, som har
kommenterats i den allmänna motiveringen, skall ses i förening med den
regel som tagits in i paragrafens tredje stycke, enligt vilken regeringen
eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken
verksamhet en bank får bedriva. Sådana föreskrifter får givetvis inte
innebära inskränkningar i listan över explicit tillåtna verksamhetsgrenar.
A andra sidan har bemyndigandet gjorts vidare än vad som gäller enligt
den likalydande bestämmelsen i sista stycket av nuvarande 1 §. I och
med att det i 2 § andra stycket föreskrivs att en bank bl.a. får bedriva
verksamhet som har naturligt samband med inlåning och andra upp-
räknade tjänster, blir det nämligen större frihet för regeringen eller
inspektionen att bedöma om nya finansiella tjänster kan anses förenliga
med sund bankverksamhet.

I 1 § kvarstår bestämmelsen om en grundläggande skyldighet för
banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Denna
bestämmelse har skilts ut i ett särskilt lagrum för att det tydligt skall
komma till uttryck vad som är det utmärkande för bankrörelse. Den skall
givetvis inte hindra en bank från att i enskilda fäll vägra ta emot
insättningar, om sådana restriktioner är föreskrivna i lag eller annan
författning.

I den mån ett utländskt företag, som fäller under EG-definitionen av
kreditinstitut, inte har rätt att i hemlandet ta emot inlåning på räkning,
kommer frågan om etablering i Sverige att behandlas med tillämpning
av motsvarande bestämmelser i lagen om kreditmarknadsbolag.

Prop. 1992/93:89

187

I 2 § fjärde stycket och den nya 3 a § finns bestämmelser tänkta att Prop. 1992/93:89
underlätta för bank, post och butik att samverka på orter där dessa har
svårigheter att driva lönsam verksamhet. För att i första hand bibehålla
servicefunktionerna bank och post på mindre orter får Finansinspektionen
tillåta att en bank dels efter avtal med Postverket tillhandahåller vissa
posttjänster (2 § fjärde stycket), dels efter avtal med en butik låter denna
utföra vissa banktjänster med butikens egen personal (3 a §). I båda
fallen bör det av Finansinspektionens tillstånd klart framgå vilka tjänster
som omfattas. Det är viktigt att en tillräcklig säkerhet i verksamheten
(särskilt i fallet "bank i butik") åstadkoms. Ansvaret för de ingångna
förbindelserna (t.ex. mottagande av insättning på bankkonto) förblir ju
också hos banken, även om transaktionen skett i en butik. Det förtjänar
även påpekas att det vid tillståndsprövningen inte skall ske någon egentlig
behovsprövning. Det bör i första hand vara bankens bedömning, vilken
verksamhet som kan komma i fråga, förutsatt att tillräcklig säkerhet kan
åstadkommas. Bestämmelserna gäller för svenska banker såväl som för
filialer till utländska banker.

2 kap. 9 §

I paragrafen har ett nytt andra stycke införts. Bestämmelsen är föranledd
av EES-avtalet och innebär skyldighet för en bank att upprätthålla en
kapitalbas minst i nivå med det startkapital som obligatoriskt krävts för
oktroj. Enligt nya regler i 1 kap. 2 § andra stycket BAL och 1 kap. 4 §
tredje stycket föreningsbankslagen skall bankaktiebolag och förenings-
banker när rörelsen påböijas ha ett sådant startkapital i form av bundet
eget kapital som vid tidpunkten för oktrojbeslutet motsvarar minst fem
miljoner ecu. För sparbanker skall, enligt nya regler i 2 kap. 2 § andra
stycket sparbankslagen, startkapitalet uppgå till fonder av en storlek som
motsvarar minst en miljon ecu. Innebörden av bestämmelserna jämte
särskilda övergångsregler har närmare kommenterats i avsnitt 2.2 av den
allmänna motiveringen.

Oberoende av bestämmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldig-
het för bankerna att hela tiden prestera en kapitaltäckning om åtta
procent. Bestämmelsen i första stycket om ett visst förhållande mellan
kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att resa krav
på en höjning av kapitalbasen, även om denna är i nivå med beloppet
fem miljoner resp, en miljon ecu.

3 kap. 1 §

I fjärde stycket har nuvarande hänvisning till bestämmelser om skyldighet
för Finansinspektionen att utse revisorer utmönstrats som obehövlig. De
åsyftade bestämmelserna har flyttats från 7 kap. 3 § till 7 kap. 5 §.

3 kap. 14 §

I andra stycket har hänvisningen till 1 kap. 6 § ändrats till att avse 1 kap.

10 §. Ändringen är föranledd av att banksekretessbestämmelsen flyttats.

188

4 kap. 1 §

Prop. 1992/93:89

I tredje stycket har ett tillägg gjorts angående möjligheten för regeringen
eller Finansinspektionen att meddela särskilda föreskrifter om redovisning
för filialer till utländska banker. Tillägget är föranlett av dels en
bestämmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att ett värdland för en
filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land inte skall vara
skyldig att avge fullständig särredovisning för filial verksamheten, dels en
särskild bestämmelse i EES-avtalet om att sådana filialredovisningar skall
få vara upprättade i enlighet med hemlandets regler. Bestämmelserna har
närmare behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.4.3.

4 kap. 3 §

Andra stycket innehåller i nuvarande lydelse en hänvisning till 7 kap.
6 §, där det bl.a. (i punkt 3) föreskrivs skyldighet att sända in redovis-
ningshandlingar till Finansinspektionen. 7 kap. 6 § innehåller ett antal
föreskrifter om bankstyrelsens åligganden i olika fall. När det nu har
ansetts lämpligt att ersätta dessa detaljregler med ett mera allmänt hållet
bemyndigande i 7 kap. 2 § för regeringen eller Finansinspektionen att
närmare föreskriva vilka upplysningar som skall lämnas in, måste
hänvisningar i olika lagrum till 7 kap. 6 § tas bort.

Det har övervägts om inte skyldigheten att sända in redovisningshand-
lingar till Finansinspektionen skulle kunna omfettas av det allmänna
bemyndigandet i nya 7 kap. 2 §. Eftersom det emellertid är av grund-
läggande betydelse att inspektionen i egenskap av såväl registrerings-
som tillsynsmyndighet får tillgång till redovisningshandlingar och
revisionsberättelser, har det ansetts lämpligt att i redovisningskapitlet nu
föra in en uttrycklig föreskrift som särskilt gäller plikten att sända in
årsredovisningshandlingar, dvs. resultaträkning, balansräkning och
förvaltningsberättelse. Bestämmelsen kommer därmed också att bättre
överensstämma med motsvarande lagrum i 11 kap. 2 § aktiebolagslagen.

Till följd av den hänvisning till 3 § som redan finns i 4 kap. 10 §
kommer det också att gälla en obligatorisk skyldighet för bankerna att i
förekommande fall sända in koncemredovisningshandiingar till inspek-
tionen. I 10 § har ett tillägg gjorts som innebär att bestämmelsen i 3 §
blir tillämplig även för koncemrevisionsberättelser.

Bestämmelsen i 7 kap. 6 § 3 har, till den del den avser skyldighet att
sända in delårsrapporter, ersatts av en ny bestämmelse i 4 kap. 12 §.

4 kap. 4 §

Bestämmelsen i en första punkt i paragrafen, vilken i dag innebär en
möjlighet för bankerna att vid redovisningen utnyttja en alternativ
värderingsprincip baserad på en medeltalsränta för vissa obligationer
som utgör omsättningstillgångar, upphävs. Smärre redaktionella ändringar
har gjorts i paragrafens kvarvarande lydelse (jämför avsnitt 6.5 av den
allmänna motiveringen).

189

4 kap. 10 §

Till hänvisningen i andra stycket har gjorts ett tillägg, som innebär att

3 § blir tillämplig också på koncemrevisionsberättelser (jämför special-
motiveringen till 4 kap. 3 §).

4 kap. 12 §

I andra stycket har hänvisningen till 7 kap. 6 § 3 ersatts med en
föreskrift om skyldighet att sända in delårsrapporter till Finansinspek-
tionen. Beträffande skälet för detta hänvisas till specialmotiveringen till

4 kap. 3 §.

5 kap. 9 §

Paragrafen är ny. Dess innehåll är identiskt med nuvarande 7 kap. 10 §.

6 kap. 2 §

I andra stycket görs ett tillägg som innebär att om ett bankaktiebolag
övertagit ett annat bankaktiebolags rörelse och det överlåtande bankaktie-
bolaget i sin tur övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt
8 kap. sparbankslagen (1987:619), så får det övertagande bankaktiebo-
laget efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin
firma.

När möjlighet öppnades för sparbanker att byta associationsform till
bankaktiebolag tillmätte företrädare för sparbankssektom firmafrågan
mycket stor betydelse. Genom en ändring i 6 kap. 2 § BRL fick de
ombildade bankerna möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma
(prop. 1990/91:136 s. 23 f.). Arbetet med att omstrukturera sparbanks-
sektom har fortsatt och avsikten är nu att de i Sparbanksgruppen
ingående dotterbankema skall fusionera och bilda en enda bank med
arbetsnamnet Sparbanken Sverige AB. Den redan genomförda ändringen
av firmabestämmelsen i bankrörelselagen ger emellertid inte den nya
banken möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma eftersom det inte
är fråga om ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen. Som jag berört i
avsnitt 6.3.2. av den allmänna motiveringen bör en sådan möjlighet
öppnas, varvid samma villkor som hittills bör gälla för tillstånd.

7 kap. Tillsyn

I detta kapitel återfinns tillsynsbestämmelsema för banker. De motsvarar
i stor utsträckning tidigare tillsynsregler men har systematiserats och
redigerats i enlighet med vad som gäller för värdepappersfonder,
värdepappersinstitut och kreditmarknadsbolag. Härigenom har enhetlighet
uppnåtts med avseende på t.ex. sanktionssystemet.

Vidare återfinns i detta kapitel de bestämmelser som utgör grunden för
genomförandet av "single licence-systemet", vilket innebär att banker och
andra kreditinstitut som auktoriserats att driva verksamhet i ett av
länderna inom EES inte behöver söka tillstånd för att etablera en filial i

Prop. 1992/93:89

190

något annat EES-land. Ett anmälningsförfarande krävs dock. Detsamma Prop. 1992/93:89
gäller om en bank vill tillhandahålla tjänster i ett annat EES-land utan att
ha ett fast driftställe där. Denna rätt att driva verksamhet utan tillstånd
kräver ett omfettande samarbete mellan Finansinspektionen och de övriga
EES-ländemas tillsynsmyndigheter. Grundläggande regler för detta
samarbete finns också i 7 kap.

Regler för prövning av lämpligheten hos större ägare till banker har
också förts in i detta kapitel.

Slutligen finns i kapitlet bestämmelser om avgifter, vite och över-
klagande.

Hur tillsynen över banker skall bedrivas

7 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande lydelse av 1 kap. 3 § samt 7 kap.

2 och 6 §§.

I första stycket föreskrivs att en bank står under tillsyn av Finans-
inspektionen och att den skall vara registrerad där. Inspektionen är som
tidgare både tillsynsmyndighet och registreringsmyndighet för bankerna.
I 8 kap. finns de närmare bestämmelserna om bankregister.

Av 1 kap. 1 § fjärde stycket följer att bankrörelselagens regler, i
tillämpliga delar, gäller även för utländska bankers verksamhet genom
filial i Sverige. På grund av EES-avtalet (andra banksamordningsdirek-
tivet) kommer Finansinspektionens tillsynsansvar och svenska rörelse-
reglers tillämplighet att begränsas i fråga om filialer till banker hemma-
hörande i något av EES-ländema. Frågor om fördelning av tillsynsansvar
har behandlats i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen.

Vidare festslås i paragrafen bankens skyldighet att lämna de upplys-
ningar som inspektionen behöver för att fullgöra tillsynen. Bestämmelsen
ger inspektionen stöd för att begära in nödvändiga upplysningar från de
enskilda bankerna.

Andra stycket, som handlar om undersökning hos en bank, motsvarar
innehållet i andra stycket av den nuvarande 2 §. En sådan undersökning
kan omfatta både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en
undersökning på stället.

7 kap. 2 §

Bestämmelser om rätt för regeringen, eller efter regeringens bemyn-
digande, Finansinspektionen att utfärda föreskrifter för tillsynsändamål
finns för närvarande på olika håll i bankrörelselagen. Exempelvis får
enligt 4 kap. 1 § föreskrifter meddelas om bankernas löpande bokföring
samt om årsbokslut och årsredovisning. Enligt 7 kap. 5 § gäller en
föreskri ftsrätt i fråga om förvaring av värdehandlingar och om brottsföre-
byggande åtgärder hos en bank. Och enligt 7 kap. 6 § har bankstyrelser-
na en skyldighet att periodiskt lämna vissa uppgifter till Finansinspek-
tionen. Bl.a. skall månadsrapporter sändas in efter formulär som

191

inspektionen fastställer. I paragrafen föreskrivs också att sedvanliga Prop. 1992/93:89
redovisningshandlingar skall sändas in.

Den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 2 § syftar till en förenkling av
gällande regler. I punkt 1 sägs nu endast att regeringen eller Finans-
inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank
skall lämna till inspektionen. Denna bestämmelse har utformats efter
förebild i 6 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande
allmänt hållen regel om rätt att föreskriva upplysningsskyldighet finns i

11 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet.

Det är givetvis avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls
underrättad om ställningen i en bank. Med stöd av bestämmelsen i punkt
1 skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfärda generella
föreskrifter om bl.a. skyldighet för bankerna att lämna ekonomiska
rapporter.

Till punkterna 2 och 3 har förts bestämmelserna i nuvarande 5 § första
stycket, som har avseende på hantering av värdehandlingar samt
brottsförebyggande åtgärder.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 § 3 omfattas, såvitt avser skyldig-
heten att lämna in redovisningshandlingar, delårsrapporter och revisions-
berättelser, inte av det allmänna bemyndigandet i nya 2 § 1. För sådant
uppgiftslämnande skall, enligt nya bestämmelser i 4 kap. 3, 10 och

12 §§, alltjämt gälla en obligatorisk skyldighet (jämför specialmotive-
ringen till 4 kap. 3 §).

Bestämmelser om föreskriftsrätt i fråga om löpande bokföring m.m.
har likaså behållits i redovisningskapitlet (se vidare special motiveringen
till 4 kap. 1 § och avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen).

7 kap. 3 §

Målet för inspektionens tillsyn skall vara att den verksamhet som bedrivs
i en bank är sund. Bestämmelser med detta innehåll finns i nuvarande

1 §■

Verksamheten på kreditmarknaden styrs i dag i stor utsträckning av
marknadens villkor. För att upprätthålla förtroendet för de finansiella
marknadernas stabilitet regleras verksamheten för bankernas del bl.a. i
bankrörelselagen. Förutom direkt verkande regler om t.ex. krav på
kapitaltäckning och begränsning av stora engagemang finns det över-
gripande kravet på att verksamheten skall drivas på ett sunt sätt.

En banks organisation, arbetsmetoder och beslut bör vara baserade på
bedömningar som präglas av långsiktighet och noggrannhet. Ett viktigt
moment i detta avseende är att bankens exponering för olika slags risker
skall ligga inom rimliga gränser. Detta betyder inte att banken inte får
engagera sig i verksamheter som är förknippade med risker utan snarare
att de risker som banken utsätter sig för skall kunna bäras utan att
banken äventyrar sitt kapital och de inblandades ekonomiska situation.

I bevakningen av att sundhetskravet efterlevs måste skyddet för
konsumenterna, i första hand insättama, ha en framträdande plats. Krav
måste också ställas på den information som banken tillhandahåller sina

192

kunder. Genom adekvat information kan kunderna få en god överblick Prop. 1992/93:89
över marknaden och de valmöjligheter som där finns. Genom en utförlig
information om priser och andra villkor för banktjänster främjas
konkurrensen mellan bankerna, vilket kan leda till ett bättre utbud av och
en högre kvalitet på tjänsterna och lägre priser.

7 kap. 4 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 §.

7 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § och 15 § andra stycket första
meningen.

7 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 4 §.

7 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska bankföretag hemma-
hörande inom EES

7 kap. 8 §

I paragrafen finns ett antal bestämmelser som härrör från andra
banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter och därtill
hörande frågor som åligger ett värdland inom EES.

Av första stycket framgår att det i första hand åvilar Finansinspektionen
att utöva tillsyn med avseende på likviditeten hos bankfilialer. Inspek-
tionen har, enligt 1 § rätt att erhålla uppgifter och företa undersökning
beträffande filialerna.

Som tidigare, i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen, angetts
ligger huvudansvaret för tillsynen över filialerna till banker på tillsyns-
myndigheten i bankens hemland. För att dessa myndigheter skall kunna
skaffa sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsan-
svar har en möjlighet införts i EG:s direktiv att inspektera filialerna efter
anmälan till behörig myndighet i värdlandet. En regel med denna
innebörd finns i andra stycket.

1 kap. 9 §

1 paragrafen finns bestämmelser som, beträffande filialer till banker
hemmahörande inom EES, skall underlätta för hemlandets behöriga
myndigheter att utöva tillsyn över filialernas verksamhet. Således skall
Finansinspektionen lämna de uppgifter som behövs för att kontrollera att
verksamheten i en bankfilial stämmer överens med det aktuella verksam-
hetstillståndet. Uppgifter skall, i enlighet med artikel 7.1 i första

13 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89

193

banksamordningsdirektivet, lämnas om bl.a. bankens soliditet och större
engagemang samt om de rutiner som banker tillämpar för administration,
redovisning och intemkontroll.

Agarprövning

7 kap. 10 §

Paragrafen bildar utgångspunkt för prövningen av större aktieägares
lämplighet. Bestämmelser om ägarprövning finns i andra banksamord-
ningsdirektivet artikel 11.

Den som avser att antingen förvärva en kvalificerad andel av aktiema
i ett bankaktiebolag, eller öka sitt kvalificerade innehav så att det
sammanlagda innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos
Finansinspektionen ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte
skillnad mellan fysiska och juridiska personer eller mellan svenska och
utländska rättssubjekt. Begreppet kvalificerat innehav finns definierat i
1 kap. 3 § 2.

Reglerna innebär att den som innehar ett kvalificerat innehav av aktier
i ett bankaktiebolag blir föremål för inspektionens prövning beträffande
sin lämplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv av en kvalifice-
rad andel av aktiema innebär att det inte är den förvärvade postens
storlek i och för sig som är avgörande. Det avgörande är i stället om
förvärvet ensamt eller tillsammans med de aktier, som förvärvaren redan
har i bolaget, medför att gränsen på 10 % uppnås eller att förvärvaren
på annat sätt får ett bestämmande inflytande över ledningen av bolaget.
Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt
till nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detta är att
innehavaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något inflytande över
bolaget. När skuldebreven byts mot aktier uppkommer däremot ett
förvärv som omfattas av förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls
vid nyemission eller fondemission med företrädesrätt i förhållande till
tidigare innehav förändrar inte de tidigare andelsförhållandena. Förvärv
av ny- och fondemitterade aktier medför därför vanligen inte någon
separat prövning. Det skall emellertid framhållas att lagtexten inte anvisar
något undantag för aktier som förvärvas som gåva eller genom de
familjerättsliga fången bodelning, arv och testamente. I dessa fäll måste
skyldigheten att söka tillstånd fullgöras snarast möjligt efter förvärvet.
Undantag från kravet på tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses
på grund av hembudsskyldighet eller som förvärvas vid bolagsfusioner.

Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att
en person dels själv förvärvar fem procent av kapitalet eller röstema i en
bank, dels äger ett företag som i sin tur äger sju procent. Med indirekt
ägande kan i vissa fäll även avses det fället att flera personer inom
samma familj innehar aktier i den aktuella banken. Att det kan uppstå
tveksamheter huruvida ägarprövningsbestämmelsema skall tillämpas på
ett visst innehav eller inte bör tillmätas betydelse när Finansinspektionen
överväger ett ingripande enligt 14 §.

Prop. 1992/93:89

194

7 kap. 11 §

Bestämmelsen anger grundförutsättningen för lämplighetsbedömningen.
Om aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en sund utveckling
av bankverksamheten får inspektionen vägra tillstånd. Kriteriet anknyter
till sundhetsbegreppet i 3 §. En bedömning av lämpligheten hos en
innehavare av bankaktier måste ha som utgångspunkt att det är bankernas
speciella funktioner som skall säkerställas. Den enskilda eller juridiska
person som genom sitt agerande på ett eller annat sätt direkt motverkar
en sund utveckling av verksamheten i en bank, skall inte heller kunna
äga någon större aktiepost i banken.

När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller
ett företag bedöms som "olämplig" i detta sammanhang kan hänsyn tas
till t.ex. jävsförhållanden, allmän vandel och konkurstillstånd.

Jä vsförhållanden

En väsentlig förutsättning för en banks verksamhet är att den utan
ovidkommande hänsyn till olika ägargrupperingar kan handla fritt och
oberoende inom de ramar som lagstiftningen har lagt läst. Detta måste
respekteras från ägarnas sida så att de inte utnyttjar sitt inflytande till att
försöka på ett obehörigt sätt påverka den löpande verksamheten.
Banklagstiftningen innehåller också olika regler som är avsedda att hindra
sådant maktmissbruk. Det främsta exemplet är bestämmelserna om
kreditjäv i 2 kap. 17 § där det föreskrivs att en bank inte får uppställa
gynnsammare villkor än som normalt tillämpas när det gäller kreditgiv-
ning till en viss angiven krets av personer och företag som står banken
nära. Till denna krets hör bl.a. styrelseledamöter, viktigare befattnings-
havare och aktieägare som innehar minst tre procent av aktiekapitalet.
Det finns däremot inte några formella hinder mot att enskilda aktieägare
själva eller i samarbete med andra ägare, på andra sätt utövar ett allmänt
inflytande som i sista hand kanske har till syfte att tillgodose egna
intressen. En ägarprövning kan bli ett värdefullt komplement till de
gällande reglerna när det gäller att motverka uppenbara jävsförhållanden.

Det skall emellertid framhållas att enbart det förhållandet, att en fysisk
eller juridisk person genom aktieförvärv uppnår en starkt dominerande
ställning eller kanske förvärvar egen aktiemajoritet i en bank, inte utgör
något principiellt hinder för innehavet. Det finns - frånsett reglerna som
rör koncemförhållanden - i dag inga generella begränsningar av
möjligheterna att äga bankaktier. Reglerna om ägarprövning är inte heller
avsedda att ändra detta förhållande i andra fäll än då en enskild
aktieägare med ett större aktieinnehav utövar påtryckningar på verksam-
heten i banken så att kravet på sundhet i banken eftersätts. En sådan
ägare kan bedömas vara olämplig.

Vandelsprövning

Det är för ett väl fungerande banksystem av största vikt att allmänheten
kan känna förtroende för bankerna. Det gäller då inte bara insättamas

Prop. 1992/93:89

195

krav på att de skall ha trygghet mot förlust av sina insatta medel, utan Prop. 1992/93:89
även en allmän förvissning om att bankerna agerar seriöst på marknaden.
Det finns ett samband mellan förtroendet för en bank och det förtroende
man har för dess dominerande ägare.

Den som grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare kan
meddelas förbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Det är i
dessa fall fråga om en enskild person som har gjort sig skyldig till
brottslighet av icke ringa svårighetsgrad, underlåtit att betala skatter och
avgifter till det allmänna eller som på olika sätt har förfarit grovt
otillbörligt i samband med en konkurs.

En konsekvens av ett näringsförbud är att den som underkastats
förbudet blir diskvalificerad som dominerande ägare i företag. Han får
bl.a. inte äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett
försäkringsaktiebolag att det ger honom egen majoritet av röstetalet.
Även ett mer begränsat innehav kan beläggas med förbud om det är
tillräckligt stort för att ge en faktisk ledning över bolaget. En person som
ålagts näringsförbud får inte heller utöva inflytande över verksamheten
genom att inneha vissa befattningar i ledande ställning. En näringsidkare
som har åsidosatt sina förpliktelser på ett så graverande sätt att närings-
förbud har meddelats, är redan genom förbudets rättsverkningar fråntagen
möjligheterna att på något avgörande sätt agera inom näringslivet. De
allvarligaste formerna av oegentligheter i ekonomisk verksamhet får
därför förutsättas bli undanröjda från marknaden inom ramen för
näringsförbudsinstitutet.

Näringsförbud kommer dock inte i fråga enbart av den anledningen att
någon har gjort sig skyldig till de grova åsidosättanden som räknas upp
bland förutsättningarna för ett beslut om förbud. Det skall dessutom
göras en helhetsbedömning för att utröna om ett sådant förbud är påkallat
från allmän synpunkt. Det kan därvid visa sig att det rör sig om någon
enstaka överträdelse eller att vederbörande kanske har tagit rättelse på
annat sätt. I sådana och liknande fall skall det inte meddelas något
förbud. Det är således en avsedd konsekvens att näringsförbud inte alltid
skall utlösas även om det har förekommit ganska allvarliga överträdelser.
Detta innebär att även om något näringsförbud inte har meddelats, bör
man vid granskningen av en presumtiv ägare i en bank vara särskilt
uppmärksam när det gäller de allvarliga typer av oegentligheter som tas
upp i lagen om näringsförbud. Kan det konstateras att den ifrågavarande
personen eller ett honom närstående företag ligger bakom sådana
förfaranden, kan detta leda till antagandet att han som större ägare i en
bank skulle påverka bankens skötsel på att otillbörligt sätt. Han kan då
inte godkännas i rollen som betydande ägare i en bank.

När det gäller aktieägare med inflytande över en bank bör man
beträffande dennes vandel vidga kraven utöver att vederbörande inte skall
ha varit inblandad i någon form av ekonomisk brottslighet eller andra
otillbörliga förfaranden som kan leda till näringsförbud. Bankernas
verksamheter är, såsom tidigare framhållits, förknippade med en mängd
särskilda villkor som inte förekommer inom näringslivet i övrigt. Den

196

som har ägarinflytande i en bank får förutsättas ikläda sig ett ansvar för Prop. 1992/93:89
att dessa skyldigheter iakttas.

När det gäller en fysisk person som under en tid har varit verksam
inom näringslivet bör man kunna få en ganska god uppfattning vid en
genomgång av dennes tidigare ageranden i andra sammanhang. Det kan
därvid ses som en varningssignal om det kommer fram att personen i
fråga har visat misskötsamhet med skatter, avgifter, tillståndsansökningar
och liknande förpliktelser mot det allmänna. Om den tidigare verksam-
heten har varit underkastad någon speciell tillsyn från samhällets sida,
finns det anledning att undersöka om det förekommit några särskilda
anmärkningar från tillsynsmyndighetens sida. Vid bedömningen av
förhållningssättet kan det också vara av intresse att se om det har
förekommit misskötsamhet med bokföring eller andra åligganden som har
med räkenskaperna att göra. Man kan dessutom fasta avseende vid
beteenden som medfört att skador eller olägenheter har drabbat borge-
närer, anställda, konkurrenter, kunder eller andra som stått i avtalsrätts-
liga förhållanden till vederbörande själv eller till dennes företag. För att
slutligen ta ytterligare ett exempel bör man också väga in ageranden som
står i påtaglig strid med marknads- och konsumenträttsliga normer.

Granskningen av de större aktieägarna kommer sannolikt många gånger
att gälla personer och företag med välkänt gott renommé, t.ex. från
tidigare verksamhet inom näringslivet, och i sådana fall torde det inte
behövas någon mer ingående lämplighetsbedömning.

Gäller det däremot en för myndigheterna okänd person, blir det
nödvändigt med en närmare utredning. Basen för en sådan utredning bör
utgöras av uppgifter som inhämtas från vederbörande själv. Information
från olika myndigheter kommer vidare att vara av betydelse. Som
exempel kan nämnas de övriga myndigheter som har till uppgift att
övervaka penningmarknaden och bank- och försäkringsområdena. De bör
genom sin verksamhet kunna bidra med information. En möjlighet att få
utdrag ur kriminalregistret bör tillskapas. Med tanke på de möjligheter
som numera öppnats för ägande över gränserna, blir det nödvändigt att
ha motsvarande informationsutbyte även med utländska myndigheter.

Ett utländskt ägande i bankerna ställer krav på tillsynsmyndigheterna
att följa förändringar i ägarbilden, att lära känna de större ägarna i
bankerna oavsett var de hör hemma och att vid behov kunna ingripa och
samordna insatser med andra länders tillsynsmyndigheter. Syftet är att
prövningen av utländska ägare i banker och andra finansinstitut skall vara
densamma och bygga på samma slags information som i fråga om
inhemska ägare. Sådan information bör kunna inhämtas dels genom
ägarens eller bankens egna uppgifter, dels genom förfrågningar och
kontroller hos den aktuella utländska myndigheten och eventuellt andra
myndigheter och organisationer som kan bidra till att komplettera
utredningen. Hur detta enklast och effektivast skall ske får utvecklas
genom praktiska erfarenheter. Genom ett sådant samarbete bör man
kunna få fram snabba och tillförlitliga uppgifter utöver sökandens egna.
Det bör härigenom finnas möjligheter att hindra någon person eller något
företag, som inte accepteras som ägare i ett land, att via ägande i

197

utländska företag eller på annat sätt försöka kringgå lämplighetspröv- Prop. 1992/93:89
ningen i sitt hemland.

Mot denna bakgrund bör det finnas goda förutsättningar att få fram ett
informationsmaterial som kan ligga till grund för bedömningarna. Det är
inte meningen att enstaka anmärkningar eller åsidosättanden av åliggan-
den skall diskvalificera någon från att gå in som ägare i en bank. Detta
gäller också om misskötsamheten framstår som mindre allvarlig och har
inslag av rent förbiseende. Det är främst personer och företag som ägnat
sig åt återkommande illojala förfaranden av något slag som bör bli
ifrågasatta. Kan vederbörande emellertid visa att det inträtt en verklig
förändring i positiv riktning, t.ex. genom att en för missförhållandena
ansvarig ledning i ett företag har bytts ut, bör det leda till en mildare
bedömning. Det bör dock inte ges någon "preskriptionstid" för det mera
allvarliga slags åsidosättanden som kan få betydelse vid vandelsprövning-
en. Också förfaranden av gammalt datum bör kunna tillmätas betydelse
även om det naturligtvis bör ges större tyngd åt nyligen inträffade
händelser.

Det finns slutligen anledning att understryka att de förhållanden som
läggs till grund för prövningen av fysiska och juridiska personers
lämplighet som inflytelserika aktieägare i en bank, skall vara individuellt
knutna till den ifrågavarande ägaren. Man skall alltså från myndigheter-
nas sida göra en bedömning huruvida just denna aktieförvärvare kan stå
för ett handlande som ligger i linje med både bankens och det allmännas
intressen. Övergripande frågeställningar såsom lämpligheten av ägar-
koncentration i bankerna och s.k. branschglidning mellan bank- och
försäkringssektorerna, saknar relevans inom detta regelsystem.

Konkurstillstånd

Vid bedömningen av en fysisk eller juridisk persons lämplighet som
större aktieägare i en bank, kan den omständigheten att vederbörande
varit föremål för ett konkursförfärande tjäna som ett påtagligt rekvisit.
Det ligger i sakens natur att den som försätts i konkurs, låt vara på grund
av okunnighet eller till följd av omständigheter som ej kunnat förutses,
ändå i ett eller annat avseende har missbedömt sina ekonomiska
förhållanden så att borgenärer blir lidande. Frågan är då om ett
konkurstillstånd skall ses som en diskvalifikationsgrund i samband med
en lämplighetsprövning.

Under en pågående konkursutredning torde det sällan bli aktuellt for
någon att etablera sig som stor ägare i en bank. Beträffande tidigare
konkurser får man försöka utröna om det förekommit något som ger vid
handen att konkursinstitutet har utnyttjats för ekonomiska oegentligheter.
Det behöver inte bara gälla kriminaliserade förfaranden utan det kan
också röra sig om illojal användning av en konkurssituation t.ex. i syfte
att få till stånd en ren skuldsanering. Den omständigheten att någon har
försatts i konkurs vid flera tillfallen kan också ses som en indikation på
missbruk av institutet.

198

Inom ramen för lämplighetsprövningen bör det således göras en Prop. 1992/93:89
genomgång av ifrågavarande persons eller företags agerande i samband
med en konkurs. Om det därvid inte framkommer några negativa
omständigheter bör ett tidigare konkurstillstånd inte som ett enskilt
rekvisit leda till ett underkännande av vederbörandes lämplighet.

Finansiella koncerner

Förbudet för bank att ingå som dotterföretag till annan än bank (nu-
varande 1 kap. 4 § BAL) föreslås nu bli upphävt. I stället har i 11 §
första stycket andra meningen införts en bestämmelse - som inte återfinns
i andra banksamordningsdirektivets regler om ägarprövning - att tillstånd
till ett förvärv som innebär att ett icke-finansiellt företag blir moder-
företag till en bank får ges om det finns synnerliga skäl. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 5) har närmare beskrivits vad som kan utgöra
synnerliga skäl. Vidare måste principen att kreditgivningsfunktionen inte
skall sammanblandas med andra hänsynstaganden upprätthållas även
under de nya ägarförhållandena. Det föreligger en viss risk for att en
obeståndssituation i ett moderföretag, som inte står under inspektionens
tillsyn, får effekter för banken som dotterföretag t.ex. vad gäller bankens
möjligheter till dagsupplåning. Den finansiella situationen i moderföre-
taget kan således i detta fall få betydelse för om koncernbildningen skall
godtas.

Vissa bokföringsmässiga problem uppstår i och med att ett bankaktie-
bolag blir dotterföretag till ett företag som inte regleras av någon av
lagarna på kreditmarknaden. För vanliga aktiebolag eller ekonomiska
föreningar gäller redovisningsregler i aktiebolagslagen och lagen om
ekonomiska föreningar. För banker däremot gäller särskilda redovisnings-
regler enligt bankrörelselagen. Finansinspektionen har därför möjlighet
att, när ett tillstånd till ett aktieförvärv som innebär att banken blir
dotterföretag till ett icke-finansiellt företag ges, som villkor föreskriva att
regler om redovisning och revision, som enligt bankrörelselagen gäller
för banker, också skall gälla för moderföretaget och övriga företag i
koncernen.

När ett icke-finansiellt företag får ställning som moderföretag till en
bank måste också en avvägning ske beträffande vilka regler om t.ex.
banks rörelse som skall tillämpas på moderföretaget. Enligt den s.k.
banksmittobestämmelsen i den föreslagna 1 kap. 11 § blir bl.a. reglerna
om banks rörelse gällande för alla företag som ingår i en koncem där
också en bank ingår. Ett icke-finansiellt moderföretag till en bank liksom
övriga finansiella och icke-finansiella koncernföretag kommer därmed att
få krav på kapitaltäckning och begränsningar beträffande enhandsengage-
mang, om Finansinspektionen inte medger undantag. Vare sig undantag
medges eller ej så gäller i vart fall en upplysningsplikt för koncernföre-
tagen.

Enligt andra stycket andra meningen får Finansinspektionen, när
tillstånd ges till ett förvärv som innebär att banken blir dotterföretag i en
icke-finansiell koncem, som villkor föreskriva en skyldighet att inom viss

199

tid avyttra så stor del av aktieinnehavet att banken upphör att vara Prop. 1992/93:89
dotterföretag. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5 av den
allmänna motiveringen.

Förfarandet

Underlaget för Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd
till aktieförvärv kommer huvudsakligen att utgöras av sökandens egna
uppgifter. I vissa fall kan det tänkas vara lämpligt att prövningen
kombineras med en informell förhandling mellan sökanden och inspek-
tionen. Parterna kan då klarlägga sina positioner. Inspektionen har också
enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer rätt att foga formella
villkor till ett förvärvstillstånd.

Om det i ett tillståndsärende visar sig finnas skäl att ifrågasätta
sökandens lämplighet skall det inte åligga denne att bevisa sin oförvitlig-
het. Finansinspektionen får genom egna utredningar granska förhållande-
na. Inspektionen får vägra tillstånd endast om de för aktieförvärvaren
graverande omständigheterna blivit klarlagda. I detta hänseende ligger
bevisbördan på inspektionen.

Av andra stycket första meningen framgår att inspektionen kan
begränsa förvärvstillståndets giltighetstid. Förfärandet med ägargransk-
ning bygger på att inspektionens prövning skall ske redan innan det
ifrågavarande aktieförvärvet rättsligt sett är fullbordat. Om sökanden
befinns lämplig innebär det naturligtvis inte någon skyldighet för honom
att också fullfölja förvärvet. Genom att föreskriva en viss tid inom vilken
förvärvet skall genomföras (utan att en ny ansökan måste göras), får man
en gräns för hur länge ett aktieförvärv kan hållas svävande. Det har i
lagtexten inte bestämts någon längsta tid. Inspektionen får från fäll till
fall avgöra vilken tid som kan anses rimlig. Hänsyn kan härvid tas till
sökandens egna önskemål och synpunkter. Emellertid måste också vägas
in att det kan vara till förfång för banken att det under en längre tid råder
ovisshet om ägarförhållandena.

Beslut i ett tillståndsärende skall, enligt tredje stycket, meddelas inom
tre månader, dvs. samma tidsgräns som gäller för bl.a. vissa beslut vid
etablering av filialer inom EES. Inspektionen bör dock inom den angivna
tidsgränsen handlägga ärendena med stor skyndsamhet. I klara fäll bör
besked kunna lämnas i det närmaste omgående.

7 kap. 12 §

Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett
kvalificerat innehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det
återstående innehavet understiger något av de gränsvärden som anges i
10 §.

7 kap. 13 §

I paragrafen finns bestämmelser om en banks skyldighet att lämna
uppgifter om aktieägare, vilka innehar en kvalificerad andel.

200

7 kap. 14 §

Principen att tillsynsmyndigheterna skall kunna ingripa mot en aktieägare
som visar sig vara olämplig slås fäst i artikel 11.5 i andra banksamord-
ningsdirektivet. När det gäller sanktionerna mot en sådan ägare ges
exempel på åtgärder som medlemsstaterna kan föreskriva. En sådan
åtgärd är att rösträtten kan upphävas för de aktier som innehas av en
aktieägare som har missbrukat sin ställning.

Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels om en aktieför-
värvare bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd enligt 10 § eller
förvärvar aktier i strid mot inspektionens beslut enligt 11 §, dels om en
ägare till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma
att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av
verksamheten i banken. Här tillämpas alltså samma begrepp som vid
ansökningsförfärandet, vilket i sin tur bygger på sundhetskravet i bl.a.
3 §. Likformigheten ger uttryck för principen att samma kvalitativa krav
skall ställas på en aktieägare oavsett i vilket sammanhang som en fråga
om personens lämplighet att vara aktieägare blir aktuell.

Bestämmelsen utgår från den grundläggande inställningen att inspek-
tionen skall kunna ingripa endast i allvarliga fäll. En händelse som att en
aktieägare blir försatt i konkurs, åläggs näringsförbud eller döms för
allvarligare brottslighet kan lätt konstateras men kan knappast ensam
anses vara till skada för banken, i vart fall inte om ägandet motsvarar
mindre än 50 % av kapitalet eller samtliga röster. Därutöver krävs att det
finns anledning att anta att ägaren kommer att utöva sitt inflytande så
att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen. Det torde vara
lättare att sätta in sanktioner om det blivit klarlagt att en ägare verkligen
missbrukar sitt inflytande än om det bara finns ett antagande om att så
kommer att bli fallet.

I paragrafen anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidta mot en
aktieägare som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken.
För det första får inspektionen, om det bedöms nödvändigt för att bryta
en ägares inflytande över bolagets verksamhet, besluta att ägarens aktier
inte får företrädas vid bolagsstämman. Bestämmelsen är utformad så att
rösträtten upphör redan i och med att inspektionen har förordnat om
upphävande av rösträtten. Något lagakraftvunnet beslut krävs således
inte. För det andra får Finansinspektionen förelägga aktieägaren att sälja
den del av aktieinnehavet som medför att innehavet är kvalificerat.
Samma åtgärder får vidtas mot en aktieägare som underlåtit att söka
tillstånd enligt 10 § eller som genomfört ett förvärv i strid med inspek-
tionens beslut. I dessa fäll gäller vidare att röster som avgetts för sådana
aktier kan förklaras ogiltiga. Paragrafens lydelse överensstämmer inte
med den av Lagrådet granskade och godkända. I sak föreslås nu inte
någon förändring annat än att redan avgivna röster kan förklaras ogiltiga
endast i det fall en ägare förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut
eller underlåtit att söka vederbörligt tillstånd.

Om det uppkommer missförhållanden av så allvarlig art och beskaffen-
het att man från inspektionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt

Prop. 1992/93:89

201

att inspektionen i första hand försöker åstadkomma rättelse med andra Prop. 1992/93:89
medel än "frysning" av rösträtten. Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt
om förhållandena påtalas för ägarna eller bolagets ledning. Blir det
nödvändigt har inspektionen enligt 6 § formell rätt att sammankalla
stämma och styrelse. Misslyckas förhandlingarna, kanske beroende på att
ifrågavarande aktieägare inte är beredd att acceptera reglerna för
verksamheten, finns inte längre samma skäl att försöka undvika ett beslut
om att aktie inte får företrädas vid bolagsstämma i bolaget.

Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtt för sina aktier kan
naturligtvis också i sig få en inverkan på bankens skötsel. Om en
"frysning" av en aktieägares möjligheter att utöva rösträtt gäller under en
längre tid kan osäkerhet uppstå i ledningen, andra aktieägare får ett ökat
inflytande osv. Det är därför angeläget att den aktiepost som innehas av
en person, som utövat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt, inte fråntas
röstvärde under alltför lång tid. I vissa fäll kan man tänkas komma till
rätta med missförhållandena utan tidsutdräkt och förbudet att utöva
rösträtt för aktiema kan upphävas. Ingripandet har då varit temporärt. I
andra fäll kan olämpligheten hos ägaren inte sägas vara av övergående
natur. En aktieägare som fråntagits rösträtten för sina aktier kan finna
detta vara anledning att sälja aktiema. I så fäll upphör den osäkerhet för
ledningen av bolaget som tidigare nämnts i och med försäljningen. För
att komma till rätta med en situation där en aktieägare utövat sitt
inflytande på ett så flagrant sätt att hans lämplighet för överskådlig
framtid kan ifrågasättas men aktiema inte avyttras frivilligt får inspek-
tionen förelägga ägaren att avyttra aktiema. En försäljning på grund av
ett sådant föreläggande får genomföras i sådan takt att onödiga förluster
undviks.

Ett föreläggande om avyttring kan bara avse det antal aktier som
medför att innehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju inte
pröva lämpligheten hos aktieägare som inte kan utöva ett väsentligt
inflytande över bolagets ledning.

Ingripanden mot banker

7 kap. 15 §

Innehållet i paragrafen motsvarar nuvarande 8 § första stycket. Ett
föreläggande om rättelse får givetvis inte meddelas beträffände sådana
föreskrifter i lag som det är straffbart att överträda.

7 kap. 16 §

Paragrafen motsvarar till vissa delar nuvarande 8 § andra stycket samt

9 och 11 §§.

Återkallelsefallet i första stycket 1 motsvarar 11 §. De fäll som sägs i
första stycket 2 och 4 har sin grund i första banksamordningsdirektivet
artikel 8.

En naturlig princip är att de krav som uppställs för oktroj också skall
vara uppfyllda efter det att en sådan beviljats. Någon uttrycklig bestäm-

202

melse härom har inte ansetts nödvändig. Om banken överträder Prop. 1992/93:89
bestämmelser eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva sådan
verksamhet som oktrojen avser kan i sista hand en återkallelse av
oktrojen ske. Första stycket 5 har fått en sådan utformning att den skall
kunna tillämpas i fall verksamheten inte drivs på ett sätt som kan anses
vara sunt. Regeln grundar sig på artikel 10 i andra banksamordnings-
direktivet.

Enligt första stycket 6 gäller att en banks oktroj skall återkallas i det
fall kapitalbasen inte kan hållas i nivå med det startkapital som banken
varit skyldig att uppvisa när rörelsen påböljades (jämför avsnitt 2.2 av
den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 2 kap. 9 §). I
sådant fall skall återkallelse ske, om bristen inte har täckts inom tre
månader. Som framgår av andra stycket andra meningen har dock
Finansinspektionen givits vissa möjligheter att förlänga tremånaders-
fristen.

I andra stycket första meningen ges en möjlighet för Finansinspektionen
att avstå från återkallelse i sådana fäll som avses i första stycket 4 och
5. Även i fall av uppenbara överträdelser från bankens sida, kan
återkallelsepåföljden framstå som alltför drakonisk. Inspektionen kan då
i stället meddela varning, om det bedöms tillräckligt för att komma till
rätta med missförhållandena.

En motsvarande möjlighet finns också i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder, lagen om värdepappersrörelse och den föreslagna
lagen om kreditmarknadsbolag.

1 de fall banken inte förmår vidmakthålla föreskriven nivå för
kapitalbas är vamingspåföljden inte ändamålsenlig. Om emellertid de
finansiella problemen kan bedömas vara övergående, får Finansinspek-
tionen, enligt andra stycket andra meningen, i stället för att återkalla
oktrojen förlänga den tremånadersfrist inom vilken banken annars har att
täcka bristen. Särskilda skäl för förlängning av tidsramen kan också
föreligga exempelvis i det fall bristen har sin grund i ett omstrukture-
rings- eller rekonstruktionsförfarande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet
att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen
skall ske sedan oktrojen återkallats.

Fjärde stycket innebär att Finansinspektionen får förbjuda försatt
verksamhet när oktrojen återkallas. Av 23 § framgår att ett sådant förbud
får förenas med vite.

7 kap. 17 §

Paragrafen, som gäller svenska bankers verksamhet i ett annat EES-
land, är ny. Den kan till viss del sägas motsvara nuvarande 8 och 9 §§.

I artikel 21.2 i andra banksamordningsdirektivet anges att om ett
kreditinstitut, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt
tillhandahållande av tjänster inom ett medlemslands territorium, inte
efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet,
så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga institutet att vidta

203

rättelse. Av punkten 3 i samma artikel framgår att om institutet trots Prop. 1992/93:89
föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall anmälan
ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla de
åtgärder mot bolaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för
Finansinspektionen att ingripa mot en svensk bank som, enligt uppgift
från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer utfärdade
förelägganden om rättelse som myndigheten är behörig att meddela.
Finansinspektionen får för vaije enskilt fall avgöra vilken åtgärd som
kan vara lämpligast för att uppnå önskat resultat.

Av paragrafens sista led framgår att tillsynsmyndigheten i värdlandet
skall hållas underrättad om de åtgärder som inspektionen vidtar.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel beträffande
ingripandemöjligheter mot de svenska bankernas verksamhet inom EES
avses ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripan-
den mot svenska bankers filialverksamhet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska bankföretag

7 kap. 18 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 a §. Om en utländsk bank, som av
regeringen eller Finansinspektionen fått tillstånd enligt 1 kap. 4 § att
etablera en filial i Sverige, åsidosätter svenska förskrifter eller i övrigt
visar sig olämplig att bedriva verksamhet från filialen, får Finansinspek-
tionen ingripa genom att återkalla filialtillståndet eller meddela varning.
Bestämmelsen, som i praktiken har tillämpning endast i förhållande till
banker hemmahörande i länder utanför EES, svarar mot bestämmelserna
i den föreslagna 16 § om återkallelse av oktroj.

7 kap. 19 §

Genom paragrafen införs i lagen de regler i andra banksamordningsdirek-
tivet som rör proceduren för ingripanden mot kreditinstitut vilka inte
följer värdlandets bestämmelser för verksamhet i en filial eller för
verksamhet som sker genom direkt tillhandahållande av tjänster inom
landets gränser.

Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i
första hand försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att
utfärda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i bankens hemland om överträdelsen så att
den myndigheten kan vidta de åtgärder mot banken som krävs för att
åstadkomma rättelse (jämför den föreslagna bestämmelsen i 17 §).
Eftersom det är hemlandets myndigheter som har auktoriserat banken så
har dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett
effektivt sätt ingripa mot regelstridiga förfaranden. Enligt direktivet skall
hemlandets myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet under-
rättad om vilka åtgärder som vidtas mot banken. Skulle banken inte
upphöra med överträdelserna trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet

204

eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon Prop. 1992/93:89
anledning inte kan genomföras i det landet, så får inspektionen gå vidare
i försöken att stoppa överträdelserna. Vad som återstår är att förbjuda
banken att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall
tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

I brådskande fäll kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först
underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste
emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig
verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte banken detta
föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda banken att göra nya
åtaganden. Underrättelse om att banken vägrat vidta erforderlig rättelse
och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till
hemlandsmyndigheten.

7 kap. 20 §

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 21.9 i andra
banksamordningsdirektivet som förskriver en skyldighet att vid åter-
kallelse av auktorisation meddela myndigheterna i de länder där företaget
som fått sin auktorisation återkallad driver verksamhet genom filial eller
direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländernas myndigheter skall då
vidta de åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya
åtaganden inom dessa länders gränser.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

7 kap. 21 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 18 §.

Avgifter till Finansinspektionen

7 kap. 22 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 15 § första stycket. Avgiftsskyldigheten
omfattar alla svenska banker och de utländska banker, vare sig de är
hemmahörande inom EES eller inte, som driver verksamhet genom filial
här i landet.

Vite

7 kap. 23 §

Paragrafen motsvarar 9 kap. 3 § tredje stycket som enligt förslaget skall
upphävas. Av 24 § följer att beslut om föreläggande av vite skall
överklagas till regeringen. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt
vite skall Finansinspektionen ansöka om detta hos länsrätten i enlighet
med lagen (1985:206) om vite.

205

Överklagande Prop. 1992/93:89

7 kap. 24 §

I första stycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan
överklagas. Anledningen till detta är att inspektionens utredning inte skall
kunna fördröjas i onödan genom oberättigade överklaganden. En
motsvarande bestämmelse finns i lagen (1990:1114) om värdepappers-
fonder, lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och den föreslagna
lagen om kreditmarknadsbolag.

Andra stycket motsvarar nuvarande bestämmelser om överklagande i

14 och 18 §§.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan
meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att
det skall gälla omedelbart. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet
i lagarna om värdepappersfonder, värdepappersrörelse och kredit-
marknadbolag. I dag gäller för bankerna att Finansinspektionens beslut
får verkställas utan hinder av det överklagats, om regeringen inte
förordnar annat.

7 kap. 25 §

Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att
underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning
i domstol. I artikel 13 i EG:s första banksamordningsdirektiv stadgas
bl.a. att möjlighet skall finnas att klaga till domstol då inget beslut har
fattats inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som
innehåller alla de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har
getts in. I det andra banksamordningsdirektivet finns en liknande
bestämmelse i artikel 19.3 såvitt gäller underlåtenhet att översända
underrättelse om filialetablering inom EES. Tiden inom vilken beslut
måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Bestämmelser-
na i paragrafen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.

Särskilda bestämmelser

7 kap. 26 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 13 §.

7 kap. 27 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 16 §.

7 kap. 28 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 17 §.

206

8 kap. 5 §

I första stycket 4 har hänvisningen till 9 kap. 3 § tagits bort i anledning
av att 9 kap. utmönstrats ur lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I 2 kap. 9 § andra stycket anges att en banks kapitalbas inte får
understiga det belopp för startkapital som föreskrivs i nytillkomna
bestämmelser i BAL, sparbankslagen resp, föreningsbankslagen. De
åsyftade bestämmelserna innebär att en bank när rörelsen påböijas skall
ha så stort bundet eget kapital som motsvarar fem miljoner ecu - för
sparbanker en miljon ecu - beräknat efter den kurs som gällde vid
tidpunkten för beslut om oktroj. Normalt skall, enligt 7 kap. 16 § första
stycket 6, oktrojen återkallas i fall när kapitalbasen under tre månaders
tid inte kunnat hållas i nivå med det föreskrivna startkapitalet. Enligt
16 § andra stycket har Finansinspektionen dock vissa möjligheter att
förlänga tiden för bristens täckande.

Dessa bestämmelser går inte att tillämpa för banker som auktoriserats
och påbörjat sin rörelse innan lagändringarna trätt i kraft. I punkt 2 av
övergångsbestämmelserna har därför tagits in en kompletterande regel,
enligt vilken referensnivån för kapitalbasen i stället skall motsvara fem
resp, en miljon ecu, beräknat efter kursen per dagen för ikraftträdandet.

Som framgått av den allmänna motiveringen skulle ett antal nu verk-
samma mindre sparbanker inte klara av att fortsätta sin rörelse utan
särskilda undantagsregler. I punkt 3 har för deras skull föreskrivits att
kapitalbasen tills vidare får vara lägre än motsvarande en miljon ecu.
Bestämmelserna har, i enlighet med vad EES-avtalet medger, konstrue-
rats så att kapitalbasen skall hållas på minst den nivå som vid något
tillfälle uppnåtts efter dagen för avtalets undertecknande, dvs. den 2 maj
1992. När kapitalbasen väl har kommit upp i nivå med ett belopp som
motsvarar en miljon ecu, skall huvudregeln enligt punkt 2 slå till.
Sparbankens kapitalbas får med andra ord i tiden därefter fluktuera såväl
uppåt som neråt, bara den inte går under det belopp i svenska kronor
som på dagen för lagens ikraftträdande motsvarade en miljon ecu.
Härutöver gäller det generella kravet på åtta procent kapitaltäckning
(jämför specialmotiveringen till 2 kap. 9 §).

9.2 Förslaget till lag om kreditmarknadsbolag

1 kap. Inledande bestämmelser

Definitioner

1 kap. 1 §

Paragrafen innehåller definitioner av en rad begrepp som används i
lagen.

Definitionen av finansieringsverksamhet överensstämmer med den som
finns i 1 § lagen (1988:606) om finansbolag. I regeringens proposition
1987/88:149 om auktorisation av finansbolag diskuterades möjligheten

Prop. 1992/93:89

207

av att införa en mer heltäckande och generell definition. I den prome- Prop. 1992/93:89
moria som låg till grund för de i propositionen föreslagna ändringarna
hade festighetsrenting/leasing av fest egendom inbegripits i definitionen
av finansieringsverksamhet. Sedermera har även kreditmarknads-
kommittén (KMK) i sitt slutbetänkande Förnyelse av kreditmarknaden
(SOU 1988:29) föreslagit en definition som innefettar festighetsleasing.

Föredragande statsrådet anförde emellertid i propositionen att p.g.a. vissa
oklarheter beträffande festighetsleasing så fenns det skäl att avvakta en
utvidgning av definitionen till att omfetta även sådan verksamhet.
Bankföreningen har i sitt remissvar till förslaget om en lag om kredit-
marknadsbolag framfört att enligt deras mening festighetsleasing bör
omfattas av definitionen. Leasingutredningen, som har i uppdrag att
utreda frågor om leasing av fest och lös egendom, har lämnat ett
delbetänkande, Fastighetsleasing (SOU 1991:81), som främst behandlar
s.k. sale and lease back av fest egendom. Med anledning av betänkandet
övervägs för närvarande inom regeringskansliet bl.a. frågan hur
fastighetsleasing skall behandlas ur kreditpolitisk synvinkel. I avvaktan
på resultatet av dessa överväganden införs här den definition av
finansieringsverksamhet som finns i finansbolagslagen utan några
ändringar. Detta innebär dock inte att kreditmarknadsbolagen inte skulle
få ägna sig åt festighetsleasing. I likhet med vad som gäller för finans-
bolagen i dag hör detta till de för bolagen tillåtna verksamheterna.

Definitionen har en sådan räckvidd att den omfattar inte bara sådan
verksamhet som bedrivs av finansbolagen i dag utan även den typ av
verksamhet som kreditaktiebolagen driver. I 3 kap. 1 § finns en
exemplifierande uppräkning av de typer av verksamhet som ett kredit-
marknadsbolag får ägna sig åt (se härom även avsnitt 2.4.2 i den
allmänna motiveringen). Även hypoteksinstitutionema och stora delar av
bankernas verksamhet faller in under definitionen. Skälet till att
finansieringsverksamhet som utövas av dessa sistnämnda kreditinstitut
inte är tillståndspliktig enligt denna lag är givetvis att instituten redan
omfattas av Finansinspektionens tillsyn enligt annan lag. En uttrycklig
undantagsregel med denna innebörd finns i 3 § första stycket 7.

Av 2 § framgår att ett svenskt företag som önskar driva tillståndspliktig
finansieringsverksamhet måste vara ett aktiebolag. Ett sådant bolag
betecknas i lagen kreditmarknadsbolag. Att aktiebolaget skall vara
svenskt innebär inte att bolaget måste vara ägt av svenska fysiska eller
juridiska personer. Med svenskt menas här att bolaget bildats enligt
svensk lag. Ett svenskt aktiebolag kan alltså helt eller delvis ägas av
utländska personer.

Definitionen av kvalificerat innehav har hämtats från andra banksam-
ordningsdirektivet (89/646/EEG). Termen används i lagen när det gäller
ett kreditmarknadsbolags innehav av placeringsaktier (3 kap. 6 §) och i
ägarprövningsavsnittet (5 kap. 11-15 §§).

Av definitionen av filial framgår att ett utländskt företag som etablerar
sig här i landet skall anses ha inrättat endast en filial även om företaget
öppnar flera olika kontor inom landets gränser.

208

Definitionen av kreditinstitut är tagen från EG:s första banksamord- Prop. 1992/93:89
ningsdirektiv (77/780/EEG) och definitionen av finansiellt institut från
andra banksamordningsdirektivet. Att definitionerna har tagits från EG:s
direktiv har medfört att begreppet kreditinstitut har en något annan
innebörd enligt denna lag jämfört med t.ex. lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank. Det kan anmärkas att begreppen kreditinstitut och
finansiellt institut kommer till användning i lagen endast i samband med
regleringen av förhållanden som rör utländska företag som önskar
etablera filial här i landet eller, såvitt gäller företag med säte inom EES,
tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet.

Till EES hör förutom de tolv EG-ländema (Belgien, Danmark,
Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland) de sju EFTA-ländema
(Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike).

Tillståndsplikt

1 kap. 2 §

Av paragrafens första stycke framgår att svenska företag och utländska
kreditinstitut, med vissa undantag, får driva finansieringsverksamhet
endast efter tillstånd.

I likhet med vad som gäller enligt finansbolagslagen får tillstånd enligt
lagen meddelas svenskt företag endast om finansieringsverksamheten
drivs i aktiebolagsform.

Om Finansinspektionen inte meddelat beslut angående tillstånd inom
sex månader kan sökanden enligt 6 kap. 2 § begära förklaring av
kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.

Beträffande utländska företags möjligheter att driva verksamhet här i
landet gäller 2 kap. 8-10 §§. I viss mån gäller olika bestämmelser för
utländska företags verksamhet beroende på om de är hemmahörande i ett
land inom EES eller inte. I paragrafen anges att för utländsk filialverk-
samhet gäller dels lagen om kreditmarknadsbolag i övrigt i tillämpliga
delar och dels lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Hänvisningen
till filiallagen innebär att de utländska filialerna kommer att lyda under
de regler som finns i den lagen om bl.a. filialens ledning, bokföring,
revision m.m. Det bör dock observeras att särskilda föreskrifter kan
meddelas beträffande bl.a. EES-filialers redovisning enligt 5 kap. 2 §. I
avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen har frågan om svensk lags
tillämplighet på utländska företags verksamhet i Sverige berörts.

1 kap 3 §

Paragrafen innehåller vissa av de undantag från tillståndskrav som för
närvarande finns i 2 § sista stycket och 3 § finansbolagslagen.

Enligt finansbolagslagen behöver vissa typer av företag som driver
finansieringsverksamhet inte söka tillstånd om nettovärdet av dess
tillgångar understiger femtio miljoner kronor. I EG:s första banksamord-
ningsdirektiv (artikel 3) föreskrivs emellertid att alla företag som faller

14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

209

under den i direktivet angivna definitionen av kreditinstitut skall ha Prop. 1992/93:89
erhållit auktorisation innan de får inleda verksamhet. Det innebär, som
anförts i den allmänna motiveringen, att den frizon som hittills funnits i
Sverige för dessa mindre bolag försvinner. Kreditmarknadsbolag, som
inte faller under något av undantagen i paragrafen, måste således oavsett
storlek söka tillstånd. Av 2 kap. 4 § andra stycket framgår att bolag av
viss begränsad storlek kan medges undantag från kravet på fem miljoner
ecu i bundet eget kapital vid verksamhetens påbörjande.

I första stycket 2 och 3 görs undantag för leverantörs- och köpkrediter.
Dessa används av produktionsföretag för att underlätta avsättningen av
egna produkter. Krediten kan ges i olika former, t.ex. anstånd med
betalning eller genom att kunden använder ett särskilt kontokort.
Finansieringsverksamheten kan äga rum i det producerande bolaget (fallet
under punkten 2), i annat koncernbolag eller i bolag som annars är nära
knutet till produktionsbolaget (fållen under punkten 3). Undantaget i
punkten 3 förutsätter dessutom att medel för verksamheten inte anskaffas
från allmänheten. Regeringen har nyligen gett direktiv till en utredning
som bl.a. skall lämna förslag på hur vissa oreglerade krediter skall
behandlas i framtiden (Dir. 1992:60). I avvaktan på resultatet av denna
utredning föreslås således inte nu någon ändring av vad som gäller i dag
för dessa krediter.

Även om leverantörs- och köpkrediter inte omfattas av lagen så följer
av definitionen av finansieringsverksamhet i 1 § 1 att förvärv av en sådan
fordran omfattas av den principiella tillståndsplikten.

Enligt första stycket 4 gäller, liksom enligt finansbolagslagen, att
tillstånd inte krävs om verksamheten bedrivs av ett företag som tillgodo-
ser finansieringsbehov inom en grupp näringsidkare med ekonomisk
intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från
allmänheten.

Undantaget i första stycket 5 beträffande ett företags normala likvidi-
tetsförvaltning har ändrats något i förhållande till vad som gäller enligt
finansbolagslagen. Det krävs inte längre Finansinspektionens medgivande
för att ett företags normala likviditetsförvaltning skall undantas från
tillståndskravet. Orsaken härtill är främst att den fria sektor som enligt
finansbolagslagen ger alla en möjlighet att driva finansieringsverksamhet
upp till ett nettovärde om 50 milj. kr. av tillgångarna i verksamheten
försvinner. Att behålla dispenskravet skulle innebära den opraktiska
ordningen att samtliga företag, oavsett storlek, måste söka dispens för sin
normala likviditetsförvaltning. Om Finansinspektionen i ett visst fall
skulle finna att likviditetsförvaltningen har ett självständigt syfte får
inspektionen ingripa mot verksamheten.

Möjligheten till undantag enligt 3 § andra stycket 2 i finansbolagslagen
för finansieringsverksamhet som bedrivs av föreningar i syfte att
tillgodose medlemmars finansieringsbehov har tagits bort. Den verksam-
het som dessa föreningar driver är närmast att jämställa med bankrörelse
och bör därför i förekommande fall prövas enligt bankrörelselagen. Inom
regeringskansliet övervägs för närvarande hur dessa föreningar skall

210

regleras i framtiden. Denna fråga kommer därför att tas upp i annat Prop. 1992/93:89
sammanhang.

Bestämmelserna i första stycket 1 och 6-7 saknar motsvarighet i
finansbolagslagen. De verksamheter som räknas upp under dessa punkter
omfattas emellertid av de nuvarande undantagen från tillståndskravet i 2
och 3 §§ finansbolagslagen. Ändringen är främst föranledd av att
paragrafen även gäller för utländska företag.

Sundhetskrav

1 kap 4 §

Genom paragrafen införs, efter förebild i bl.a. lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, en särskild bestämmelse om att finansieringsverk-
samhet skall bedrivas på ett sådant sätt att den kan anses sund.

I finansbolagslagen anges i 13 § tredje stycket att Finansinspektionen
skall följa finansbolagens verksamhet för att hålla sig underrättad om
förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av verksamheten.
När motsvarande bestämmelse infördes i den dessförinnan gällande
finansbolagslagen (1980:2) angavs i motiven (prop. 1978/79:170 s. 49)
att tolkningen av uttrycket borde göras mot bakgrund av att lagen främst
syftade till att ge ett skydd för finansbolagens långivare och kunder.

Innebörden av rekvisitet sund finansieringsverksamhet är inte statisk
utan kan variera beroende på hur finansieringsverksamheten utvecklas.
När det gäller att fastställa innehållet i begreppet bör Finansinspektionens
verksamhet i form av allmänna råd och tillsynspraxis spela en viktig roll.
Av betydelse är naturligtvis också eventuella rekommendationer som ges
ut av branschorganisationer. Vad gäller innebörden kan också hänvisas
till vad som anförs i specialmotiveringen till 2 kap. 1 § och i den
allmänna motiveringen under avsnitt 4.3.

Sekretess

1 kap. 5 §

Paragrafens första och andra stycke motsvarar i sak sekretessbestämmel-
sen i 26 § finansbolagslagen. Dessa två stycken har utformats efter
mönster i nuvarande 1 kap. 6 § BRL (1 kap. 10 § BRL enligt ändrings-
förslaget). Tystnadsplikten gäller inte bara styrelseledamöter och anställda
hos ett kreditmarknadsbolag eller utländskt kreditmarknadsföretag utan
också andra befattningshavare som fått kännedom om förhållanden som
omfattas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer.

Regeln i 26 § finansbolagslagen är sanktionerad enligt 20 kap. 3 §
brottsbalken. Brott mot föreskriften om tystnadsplikt i bankrörelselagen
är däremot inte straffsanktionerad, vilket framgår av nuvarande 9 kap.
1 § samma lag (jämför 1 kap. 10 § tredje stycket i förslaget). På detta
område bör samma regler gälla för alla kreditinstitut varför det i
paragrafens tredje stycke har införts en bestämmelse om att ansvar inte
skall följa för den som bryter mot föreskriften i första stycket. Det kan
anmärkas att det således rör sig endast om ett borttagande av det

211

straffrättsliga ansvaret. Den som bryter mot sekretessbestämmelsen Prop. 1992/93:89
riskerar fortfarande ansvar enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen och
skadeståndssky ldighet.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Kreditmarknadsbolag

2 kap. 1 §

Kriterierna för den materiella prövningen har erhållit en ny lydelse
jämfört med vad som tidigare gällt enligt kreditaktiebolags- och
finansbolagslagama. Bestämmelsen i första stycket 2 knyter an till
sundhetskravet i 1 kap. 4 §. Utöver vad som sägs i det följande kan
hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till den paragrafen.

Av 2 § kreditaktiebolagslagen framgår att regeringen skall pröva om
bolagsordningen överensstämmer med lag och annan författning samt
om särskilda föreskrifter erfordras i bolagsordningen. I 5 § finansbolags-
lagen anges att tillstånd för ett svenskt företag får meddelas endast om
bolaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet. Vidare skall
det kunna antas att rörelsen inte skall bli till skada för det allmänna.

I motiven till reglerna om auktorisation av finansbolag (prop.
1987/88:149 s. 36 f.) anges att den lämplighetsprövning som föreskrivs
bör utgöra en väsentlig del av Finansinspektionens prövning av ett
tillståndsärende. De organisatoriska förhållanden under vilka den
planerade rörelsen skall drivas bör uppmärksammas. Det bör även ske
en prövning av den personliga lämpligheten hos den verkställande
ledningen och hos ägarna. Det sägs vidare att det måste kunna antas att
verksamheten kommer att bli bedriven på ett korrekt och omdömesgillt
sätt.

Lämplighetsprövningen enligt finansbolagslagen tar alltså sikte dels på
företagets organisatoriska uppbyggnad, dels erfarenheten och sakkunskap-
en hos företagets ledning. Även i andra banksamordningsdirektivet finns
en bestämmelse (art. 5) som säger att auktorisation skall vägras om
behörig myndighet, med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull
ledning av ett kreditinstitut, bedömer att lämpligheten hos aktieägare med
s.k. kvalificerat innehav inte är tillfredsställande. Den prövning som skall
göras i dessa avseenden har i den nya lagen formulerats så att tillstånd
får meddelas endast om den planerade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund verksamhet.

Såvitt gäller sakkunskapen hos företagsledningen, dvs. styrelsen och
verkställande direktören, bör några formella krav på kunskap eller
erfarenhet inte ställas upp. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att
från fall till fall göra en bedömning av om företagsledningen, med
hänsyn till önskemålet om kontinuitet i verksamheten och kravet på att
den bedrivs på ett korrekt och omdömesgillt sätt, har den erfarenhet som
behövs för verksamheten.

I enlighet med vad som gäller beträffande finansbolag skall någon
behovsprövning inte ske vid beviljande av tillstånd att driva finansierings-

212

verksamhet. En sådan behovsprövning skulle för övrigt strida mot Prop. 1992/93:89
bestämmelserna i EG:s första banksamordningsdirektiv. Konkurrensverket
har anfört att det i lagtexten bör tas in en bestämmelse om att sundhets-
prövningen vid auktorisation av ett kreditinstitut inte får göras beroende
av marknadens ekonomiska behov. En regel av denna innebörd finns i
andra stycket.

2 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 6 § finansbolagslagen.

I EG:s första banksamordningsdirektiv finns i artikel 3.4 ett krav att
medlemsstaterna skall föreskriva att en verksamhetsplan skall fogas till
vaije ansökan om auktorisation av ett kreditinstitut. I planen skall bl.a.
anges den tilltänkta verksamhetsinriktningen och en beskrivning ges över
organisationens struktur. I bl.a. 2 kap. 3 § BAL krävs att det till ansökan
om oktroj fogas en plan över den tilltänkta verksamheten. I 3 §
bankrörelseförordningen (1987:647) anges närmare vad en verksamhets-
plan för banker skall innehålla. När det gäller att avgöra frågan om
tillstånd för ett bolag enligt lagen om kreditmarknadsbolag synes i
huvudsak samma typ av uppgifter som krävs för en banks verksamhets-
plan vara av betydelse. Med hänsyn till det utvidgade krav som ställs på
innehållet i ett kreditmarknadsbolags bolagsordning, jämfört med vad
som gäller för ett finansbolag i dag (jämför 3 kap. 3 §) kan vissa
uppgifter komma att framgå av såväl verksamhetsplanen som bolagsord-
ningen.

2 kap. 3 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § finansbolagslagen, såvitt avser
andra stycket, och till viss del i 2 § kreditaktiebolagslagen. I 3 kap. 3 §
anges närmare vad bolagsordningen skall innehålla.

I 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivs att bolagsord-
ningen skall innehålla bl.a. bolagets firma. Enligt 8 § finansbolagslagen
får ingen annan än finansbolag i sin firma eller annars vid beteckning av
verksamhet använda ordet finansbolag eller finansaktiebolag.

För närvarande pågår en ökande internationalisering av kreditmarkna-
den vilken medför allt större möjligheter för utländska företag att verka
i Sverige och för svenska företag att etablera sig utomlands. Att i detta
läge reservera en viss beteckning för de företag som erhållit tillstånd
enligt lagen om kreditmarknadsbolag är inte ändamålsenligt. I lagen har
därför ingen beteckning förbehållits de bolag som driver tillståndspliktig
verksamhet. Det saknas också anledning att, såsom Bankföreningen
föreslagit, införa en övergångsbestämmelse i syfte att skydda nu
verksamma finansbolag vilka använder beteckningarna "finansbolag" eller
"finansaktiebolag" under viss tid även efter det att dessa bolag erhållit
tillstånd enligt den nya lagen.

Om ett företag driver tillståndspliktig verksamhet och kallar sig
kreditmarknadsbolag utan att ha sökt tillstånd hos Finansinspektionen,
kan inspektionen ingripa enligt bestämmelsen i 5 kap. 22 §. Företaget

213

kan därvid föreläggas vid vite att upphöra med verksamheten. Vidare är Prop. 1992/93:89
det enligt marknadsföringslagen (1975:1418) straffbart att vid marknads-
föring av vara, tjänst eller annan nyttighet uppsåtligen använda vilse-
ledande framställning, vilken avser egen eller annans näringsverksamhet
och är ägnad att påverka efterfrågan av nyttigheten.

2 kap. 4 §

1 artikel 4 i EG:s andra banksamordningsdirektiv föreskrivs som
huvudregel att auktorisation inte får beviljas om startkapitalet understiger
5 milj, ecu vilket motsvarar ungefär 37 milj. kr. Auktorisation får dock,
under vissa förutsättningar, beviljas även om startkapitalet understiger 5
milj. ecu. I så fall måste emellertid startkapitalet uppgå till minst 1 milj,
ecu (ca 7,5 milj. kr.). En av förutsättningarna för att medlemsstaterna
skall få införa en sådan undantagsregel är dock att den endast gäller för
särskilda kategorier av kreditinstitut (jämför även avsnitt 2.2 i den
allmänna motiveringen).

Startkapitalet har i paragrafen definierats som bundet eget kapital och
en hänvisning har gjorts till 11 kap. 7 § aktiebolagslagen där det anges
att med bundet eget kapital avses aktiekapital, reservfond och uppskriv-
ningsfond.

I paragrafens andra stycke har en möjlighet öppnats för mindre
kreditmarknadsbolag att erhålla tillstånd enligt lagen trots att det bundna
egna kapitalet inte uppgår till 5 milj. ecu. Den gräns som satts för värdet
på tillgångarna i dessa bolags verksamhet har bestämts till 100 milj.kr.
(se vidare härom i avsnitt 4.2 i den allmänna motiveringen). Startkapi-
talet skall i dessa fall uppgå till ett med hänsyn till verksamhetens art
och omfattning lämpligt belopp, dock inte lägre än motsvarande 1 milj.

ecu.

Av 4 kap. 1 § andra stycket följer att efter igångsättandet av verksam-
heten får bolagets kapitalbas inte understiga det belopp som krävs i
startkapital. Enligt samma paragrafs tredje stycke skall de bolag som
fått tillstånd att starta verksamhet med ett lägre bundet eget kapital än 5
milj, ecu ha en kapitalbas som uppgår till minst detta belopp om
nettovärdet på tillgångarna efter påbörjandet av verksamheten stiger över
100 milj. kr.

I protokoll 39 till EES-avtalet anges att med "ecu" avses i avtalet ecu
såsom den definieras av behöriga myndigheter inom gemenskapen.

Bestämmelserna i paragrafen berör inte redan verksamma finansierings-
företag. Dessa kan således, under vissa förutsättningar, fortsätta att driva
finansieringsverksamhet även om företagens kapitalbas inte uppgår till
den i paragrafen erfordrade nivån (jämför punkt 6 i övergångsbestäm-
melserna).

2 kap. 5 §

Paragrafen saknar motsvarighet i finansbolags- och kreditaktiebolags-
lagama.

214

Av 8 kap. 1 och 3 §§ aktiebolagslagen framgår att ett aktiebolags Prop. 1992/93:89
styrelse skall bestå av minst tre ledamöter om aktiekapitalet eller
maximikapitalet uppgår till minst en milj. kr. och att det i sådana bolag
skall utses en verkställande direktör. I kreditaktiebolagen uppgår
styrelseledamöternas antal till åtminstone tre. Finansinspektionen har i
sina riktlinjer för auktorisation för finansbolag ett krav på bl.a. att
bolaget skall ha en styrelse bestående av fem personer samt en verk-
ställande direktör. Finansbolagens Förening har anfört att den nu aktuella
paragrafen bör utformas i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser,
eftersom det i vissa mindre bolag kan vara motiverat med ett lägre antal
än fem ledamöter. Emellertid finns i lagen om värdepappersrörelse ett
motsvarande krav på minst fem styrelseledamöter i värdepappersbolag.
Genom paragrafen införs i överensstämmelse härmed ett minimikrav på
fem styrelseledamöter även för kreditmarknadsbolag. Att de flesta
kreditmarknadsbolag skall ha en verkställande direktör följer redan av
aktiebolagslagen eftersom bolagen skall ha ett aktiekapital motsvarande
minst en miljon ecu. I övergångsbestämmelsernas punkt 6 öppnas
emellertid en möjlighet för vissa företag att driva verksamhet med ett
lägre aktiekapital. I paragrafen har därför införts ett krav på att samtliga
kreditmarknadsbolag skall ha en verkställande direktör.

Av vad som anförts ovan i anslutning till 2 kap. 1 § om den materiella
tillståndsprövningen framgår att vissa krav skall ställas på företagsled-
ningens sakkunskap.

2 kap. 6 §

Paragrafen överensstämmer med 12 § finansbolagslagen. För kreditaktie-
bolag gäller i princip reglerna i 10 kap. 3 § aktiebolagslagen om när
auktoriserad revisor krävs. Därutöver har många kreditaktiebolag i sina
bolagsordningar en bestämmelse om att alltid en revisor skall vara
auktoriserad.

2 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar i princip 9 § finansbolagslagen. En motsvarande
hänvisning till allmänna regler om aktiebolag finns även i 1 § kreditaktie-
bolagslagen.

Enligt 10 kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen kan bl.a. den som
står i låneskuld till ett bolag inte vara revisor i bolaget. Bestämmelsen i
andra stycket innebär att denna regel vidgas så att även den som utnyttjat
någon av de speciella finansieringsformer som ett kreditmarknadsbolag
kan erbjuda, t.ex. factoring eller leasing, inte heller kan vara revisor i
det bolaget.

Utländska företag

2 kap. 8 §

Paragrafen, som är utformad som en generell regel men som till följd av
bestämmelsen i 9 § i praktiken är tillämplig endast för företag med säte

215

utanför EES, överensstämmer delvis med 5 a § finansbolagslagen. Regeln Prop. 1992/93:89
innebär ett krav på filialetablering för att få verka i Sverige.

I första stycket 2 har införts ett sundhetskriterium motsvarande det som
föreslås gälla som villkor för att svenska aktiebolag skall få tillstånd att
driva finansieringsverksamhet (2 kap. 1 §). Innebörden av sundhetskravet
har behandlats i anslutning till 1 kap 4 §. I motiven till 5 a § finans-
bolagslagen (prop. 1990/91:154 s. 107) har som exempel på krav som
bör ställas angetts att det utländska företaget i sitt hemland lyder under
betryggande kapitaltäckningsregler och att företaget allmänt skall ha
bedrivit verksamheten i sitt hemland på sådant sätt att det finns skäl att
tro att en verksamhet i Sverige kommer att drivas på ett seriöst sätt.

I andra stycket har införts en motsvarighet till stadgandet i 1 § andra
stycket om att tillstånd inte får vara beroende av någon form av
behovsprövning.

2 kap. 9 §

Paragrafens bestämmelser är hämtade från EG:s andra banksamordnings-
direktiv och har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna
motiveringen. Bestämmelserna reglerar den procedur som skall iakttas
när ett utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES önskar inleda
verksamhet här i landet. Det är fråga om olika bestämmelser beroende
på om institutet önskar erbjuda och tillhandahålla tjänster direkt från
hemlandet eller genom att inrätta en filial här i landet. Det utländska
kreditinstitutet får inte vara bank. Utländska bankföretags etablering i
Sverige regleras i bankrörelselagen.

Väsentligt är att svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra
sådant marknadstillträde som avses i paragarafen. Det är den behöriga
myndigheten i kreditinstitutets hemland som prövar om institutet skall få
verka i ett annat EES-land. Finansinspektionen har att godta det
lämplighetsintyg som hemlandsmyndigheten utfärdat.

Av punkt 1 framgår att ett kreditinstitut kan inleda verksamheten vid
filial två månader efter det att inspektionen mottagit underrättelse om
avsikten att etablera filial från tillsynsmyndigheten i institutets hemland.
Finansinspektionen har således två månader på sig att vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att inspektionen skall kunna uppfylla sin del av
tillsynen över institutet samt uppställa de eventuella villkor, grundade på
det allmännas intresse, som skall gälla för institutets verksamhet här i
landet.

Av 12 resp. 13 § framgår vad Finansinspektionen har rätt att kräva i
fråga om innehållet i den underrättelse som skall skickas från kreditinsti-
tutets hemland till inspektionen.

2 kap. 10 §

I andra banksamordningsdirektivets artikel 18.2 föreskrivs att även vissa
s.k. finansiella institut och dess dotterföretag skall kunna utnyttja
möjligheten att driva verksamhet i enlighet med principen om "single
licence". I 1 kap. 1 § finns definitionen av finansiellt institut och i här

216

aktuell paragraf anges de närmare villkor som institutet måste uppfylla Prop. 1992/93:89
för att få driva verksamheten. Att samtliga villkor verkligen är uppfyllda
skall framgå av en sådan underrättelse som avses i 9 §. Det kan
anmärkas att det av definitionen av ett finansiellt institut framgår att
institutet inte kan driva de verksamheter som anges under den första och
de två sista punkterna i den lista över verksamheter som skall vara
föremål för ömsesidigt erkännande och som finns bilagd det andra
banksamordningsdirektivet (mottagande av insättningar och andra
återbetalningspliktiga medel från allmänheten, kreditupplysningstjänster
och bankfackstj änster/värdefackstjänster).

Ett finansiellt institut eller dotterföretag som avses i paragrafen måste
kontinuerligt uppfylla samtliga de villkor som anges i artikel 18.2 i
direktivet. Om någon förändring skulle inträffa som medför att villkoren
inte längre uppfylls får företaget inte fortsätta att driva verksamhet i ett
annat EES-land enligt reglerna om "single licence". I stället blir företaget
underkastat de lagar i värdlandet som är tillämpliga på den typ av
verksamhet som företaget driver i landet. Om verksamheten är tillstånds-
pliktig måste företaget alltså söka tillstånd eller upphöra med verksam-
heten.

Kreditmarknadsbolags etablering utomlands

2 kap. 11 §

Paragrafen motsvarar 10 b § andra stycket finansbolagslagen. För
kreditaktiebolagen torde nu gällande bolagsordningar hindra etablering i
utlandet. Bestämmelsen avser i princip all filialetablering utomlands. Vid
kreditmarknadsbolags etablering av filial inom EES tillämpas dock de
kompletterande bestämmelserna i 12 §.

2 kap. 12 §

I paragrafen anges den procedur som skall iakttas då ett svenskt
kreditmarknadsbolag önskar etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna
har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen.
Uppräkningen över vad den underrättelse som Finansinspektionen vid
medgivande till filialetablering skall sända till det andra landets behöriga
myndighet skall innehålla motsvarar vad som anges i artikel 19 i andra
banksamordningsdirektivet så när som på en punkt. I direktivet sägs att
uppgift skall lämnas om vilka system för inlåningsskydd som ger skydd
åt filialens insättare. Eftersom kreditmarknadsbolagen inte får ta emot
inlåning från allmänheten så kommer de inte heller att omfattas av några
bestämmelser om inlåningsskydd. Det blir således aldrig aktuellt att
beträffande dessa bolag lämna en uppgift härom. I enlighet med
bestämmelserna i direktivet har i paragrafens andra stycke angetts att
inspektionen genast skall underrätta behörig myndighet i det andra landet
om ändring skett av något förhållande som avses i punkterna 1-3. Vad
däremot gäller förändringar i kapitalbas och kapitaltäckning (punkt 4 i
första stycket) har det inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en

217

motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av Prop. 1992/93:89
avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen ankommer det på Finans-
inspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter
om bl.a. den finansiella ställningen för sådana banker och andra
kreditinstitut som med stöd av svensk auktorisation bedriver verksamhet

1 annat EES-land.

Utöver nyss nämnda uppgifter kan Finansinspektionen, med stöd av
bestämmelsen i 5 kap. 1 § om att kreditmarknadsbolag m.fl. skall lämna
inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed samman-
hängande omständigheter som inspektionen begär, erhålla den ytterligare
information som eventuellt kan anses behövlig. Finansinspektionen har
sedan tre månader på sig att ordna för tillsynen av bolagets filial. Det
kan t.ex. krävas överenskommelser med såväl bolaget som tillsynsmyn-
digheten i det land där filialen skall etableras.

I EG:s andra banksamordningsdirektiv (art. 19.3) ges en möjlighet för
en tillsynsmyndighet att vägra översända en underrättelse om myndig-
heten finner skäl att ifrågasätta kreditinstitutets administrativa struktur
eller finansiella situation. När det gäller den administrativa strukturen bör
krav ställas bl.a. på att kreditmarknadsbolagets organisation gör det
möjligt för bolaget att i tillräcklig grad styra och kontrollera verksam-
heten vid den utländska filialen.

Ett beslut om att inte översända en underrättelse skall meddelas inom
tre månader från det Finansinspektionen erhållit fullständig information
från bolaget. Beslutet skall innehålla skälen till att inspektionen anser att
kreditmarknadsbolaget inte skall få inrätta en filial. Av 6 kap. 1 §
framgår att ett sådant beslut kan överklagas till kammarrätten.

Av 6 kap. 2 § framgår att bolaget kan begära förklaring av kammar-
rätten att ärendet onödigt uppehålls, om Finansinspektionen inte inom
föreskriven tid översänder underrättelse till behörig myndighet i det land
där kreditmarknadsbolaget avser inleda verksamhet.

Gränsöverskridande verksamhet

2 kap. 13 §

I paragrafen regleras proceduren for kreditmarknadsbolags inledande av
verksamhet i ett annat EES-land utan inrättandet av filial (cross border-
verksamhet). Bestämmelserna härrör från artikel 20 i andra banksam-
ordningsdirektivet.

3 kap. Rörelseregler

Verksamhet

3 kap. 1 §

I paragrafen anges med utgångspunkt i den verksamhetslista som finns
bilagd det andra banksamordningsdirektivet, vilka olika typer av
verksamhet ett kreditmarknadsbolag typiskt får ägna sig åt (jämför avsnitt

2.4.2 i den allmänna motiveringen). Listan har anpassats till svenska

218

förhållanden och motsvarar i huvudsak den lista som föreslås införd i 2 Prop. 1992/93:89
kap. 2 § BRL. Under punkten 1 anges dock att kreditmarknadsbolag inte
får ta emot inlåning på räkning. Enligt svensk lagstiftning får bara banker
ägna sig åt sådan verksamhet. I övrigt får kreditmarknadsbolagen låna
upp medel från allmänheten genom t.ex. obligationsutgivning. Någon
förändring är därvidlag inte avsedd jämfört med vad som i dag gäller
för kreditaktiebolag och finansbolag.

Enligt 1 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse får tillstånd att driva
värdepappersrörelse meddelas svenska aktiebolag, bankinstitut och
utländska företag. Kreditmarknadsbolag kan således inte erhålla tillstånd
till sådan rörelse utan får bilda särskilt bolag härför.

Finansinspektionen har framfört att det vore olyckligt om en så tradi-
tionell banktjänst som att tillhandahålla bankfackstjänster inte på något
sätt kunde särskiljas från liknande tjänster tillhandahållna av kreditmark-
nadsbolag. Inspektionen har därför föreslagit att uttrycket "bankfack" i
uppräkningen i förevarande paragraf byts ut mot t.ex. "värdefack".
Under punkten 12 i listan används i enlighet härmed beteckningen
" värdefackstj änster".

Kreditmarknadsbolagen bör endast, som framgår av första stycket, få
driva finansiell verksamhet. De skall således inrikta verksamheten på
finansieringsverksamhet och på att utveckla ändamålsenliga finansierings-
former. Till denna verksamhet bör emellertid kunna kopplas andra
finansiella tjänster och andra aktiviteter, t.ex. vissa serviceverksamheter,
som är förenliga med finansiell verksamhet. Den angivna ramen för
tillåtet verksamhetsområde innebär att kreditmarknadsbolagen kan driva
samma verksamhet som kreditaktiebolagen och finansbolagen gör i dag.
Någon begränsning i detta avseende är inte avsedd. Uppräkningen i
paragarafens andra stycke är inte heller menad att vara ett hinder för
eventuella framtida användbara och sunda innovationer på finansierings-
området. Kreditmarknadsbolagen bör dock inte få blanda sin verksamhet
med industriell verksamhet eller andra verksamheter som ligger utanför
det finansiella området.

Det ankommer ytterst på Finansinspektionen att vid vaije tidpunkt
bedöma huruvida ett tillståndspliktigt företags verksamhet faller inom
ramen för vad som enligt paragrafen är tillåtet. Av 4 § framgår att
regeringen eller Finansinspektionen kan meddela närmare föreskrifter om
vad som är tillåten verksamhet. Sådana föreskrifter får givetvis inte
innebära inskränkningar i den i paragrafen angivna listan över tillåtna
verksamheter.

Paragrafen är tillämplig även för utländska företags verksamhet i
Sverige. För utländska finansieringsföretag gäller dock de kompletterande
bestämmelserna i 2 §.

3 kap. 2 §

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) skall kreditinsti-
tut hemmahörande inom EES ha rätt att i ett annat EES-land driva de
verksamheter som anges i en bilaga till andra banksamordningsdirektivet,

219

detta dock under förutsättning att institutet har tillstånd att driva sådan Prop. 1992/93:89
verksamhet i sitt hemland. Principen, innebärande att verksamheten i
värdlandet inte får gå utöver vad hemlandets auktorisation medger, bör
gälla för alla här verksamma kreditinstitut. Paragrafens första stycke har
därför utformats att gälla generellt för utländska kreditinstitut, vare sig
de är hemmahörande inom eller utom EES.

Aven finansiella institut som uppfyller vissa villkor som satts upp i
andra banksamordningsdirektivet (jfr. 2 kap. 10 §) och dessas dotterföre-
tag skall ha rätt att driva de verksamheter som anges i direktivets bilaga.
En begränsning i detta hänseende följer emellertid redan av definitionen
av de finansiella instituten. De får nämligen inte motta insättningar eller
andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten och inte heller
tillhandahålla värdefåckstjänster eller lämna kreditupplysning. Ett sådant
finansiellt institut behöver inte vara auktoriserat men skall ägas av ett
eller flera auktoriserade kreditinstitut vars auktorisationstillstånd omfattar
den verksamhet som det finansiella institutet eller dess dotterföretag
driver. Det skall även framgå av det finansiella institutets eller dess
dotterföretags stadgar eller bolagsordning att det får driva denna
verksamhet. Av paragrafens andra stycke framgår att dessa villkor måste
vara uppfyllda för att ett sådant företag skall få driva verksamhet som
anges i 1 § andra stycket här i landet.

Den i 1 § andra stycket intagna listan över tillåtna verksamheter upptar
under punkterna 13 och 14 tjänster som ett kreditmarknadsbolag får
bedriva först efter tillstånd, nämligen valutahandel och kreditupplysning.
Som nämnts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen kan dessa
tillståndskrav och krav på tillstånd för värdepappersrörelse inte upprätt-
hållas beträffande filialer till banker och andra kreditinstitut från EES-
länder. Uttryckliga regler om lättnader för de företag som med stöd av

2 kap. 9 och 10 §§ driver verksamhet i Sverige har införts i 22 b §
riksbankslagen och 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse. En
motsvarande regel har även införts i 3 § kreditupplysningslagen
beträffande utländska kreditinstitut men inte beträffande finansiella institut
eller dess dotterföretag, eftersom dessa inte har rätt att lämna kreditupp-
lysning. I tredje stycket finns en uttrycklig hänvisning till bestämmelsen
i lagen om värdepappersrörelse. Att denna hänvisning införts beror på att
värdepappersrörelse hör till de verksamheter som ett kreditmarknadsbolag
inte får bedriva och som därför inte tagits med i listan i 1 § andra
stycket.

3 kap. 3 §

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall innehålla vissa uppgifter
som gör det möjligt för en utomstående att bedöma bolagets karaktär. I
paragrafen anges några områden som kräver närmare precisering i
bolagsordningen. De närmare föreskrifterna om vad denna skall innehålla
skall, som framgår av 4 §, lämnas av Finansinspektionen. Det bör
emellertid finnas ett utrymme inom vilket bolagen själva kan bestämma
hur pass utförlig man vill vara i redovisningen av sin verksamhet. Det

220

kan t.ex. finnas ett befogat intresse av att skydda vissa affärsstrategier Prop. 1992/93:89
från insyn. Avsikten är inte att ett kreditmarknadsbolags bolagsordning
skall vara mer detaljerad än vad kreditaktiebolagens bolagsordningar är
i dag. Tvärtom bör, med hänsyn tagen till bl.a. vilken typ av verksamhet
bolaget avser att driva och hur upplåningen skall ske, även bolagsord-
ningar som är mindre utförliga kunna godtas. Se härom även i allmän-
motiveringen, avsnitt 4.3.

Enligt 2 kap. 4 § aktiebolagslagen skall ett aktiebolags bolagsordning
ange föremålet för bolagets verksamhet, angivet till sin art. Ett kredit-
marknadsbolags bolagsordning skall i regel mer utförligt beskriva
bolagets verksamhet. Det bör t.ex. framgå inom vilka områden av
finansieringsmarknaden som bolaget avser att driva verksamhet. Aven en
sådan sak som om bolaget skall ha möjlighet att förvärva fast egendom
eller placeringsaktier bör kunna utläsas av bolagsordningen.

Beträffande kreditmarknadsbolagets långivning bör av bolagsordningen
i stora drag kunna utläsas vilken risknivå bolaget avser lägga sig på. Det
bör exempelvis framgå huruvida bolaget kräver säkerhet vid utlåningen
och, om så är fallet, vilka typer av säkerhet man godtar. För det fäll
bolaget lånar ut pengar mot säkerhet i fast egendom kan det i bolagsord-
ningen i stora drag anges t.ex. inom vilka lägen bolaget är berett att ta
emot pantbrev som säkerhet för lämnade lån. Om bolaget har för avsikt
att ägna sig åt utlåning förenad med olika villkor beträffande säkerhet bör
den ungefärliga omfattningen av vaije form av utlåning anges.

I bolagsordningen skall vidare anges på vilka sätt kreditmarknads-
bolaget avser anskaffa medel för rörelsen.

Enligt 2 kap. 3 § skall Finansinspektionen godkänna ett kreditmark-
nadsbolags bolagsordning i samband med tillståndsprövningen och
ändringar i den får inte ske utan godkännande av inspektionen. Ett
kreditmarknadsbolags verksamhet kan knappast anses uppfylla lagens
sundhetskrav om bolaget inte följer i bolagsordningen intagna bestäm-
melser eller drastiskt ändrar de i bolagsordningen angivna förutsätt-
ningarna för verksamheten utan att i tillräcklig grad beakta de intressen
som de personer, såväl fysiska som juridiska, kan ha vilka berörs av
bolagets verksamhet. Av 5 kap. 16 § följer att Finansinspektionen kan
ingripa mot ett bolag som har fattat beslut i strid mot bolagsordningen
och i sista hand kan ett beviljat tillstånd återkallas i enlighet med
bestämmelserna i 5 kap. 17 §.

3 kap. 4 §

Genom paragrafen får regeringen eller Finansinspektionen möjlighet att
närmare ange t.ex. vilken sorts verksamhet som är förenlig med
finansieringsverksamhet och vilka uppgifter som skall finnas i ett
kreditmarknadsbolags bolagsordning. Föreskrifter som utfärdas med stöd
av paragrafen kan naturligtvis skifta från tid till annan beroende på bl.a.
utvecklingen av finansieringsmarknaden.

221

3 kap. 5 §

Prop. 1992/93:89

Bestämmelsen motsvarar 10 b § första stycket finansbolagslagen. En del
kreditaktiebolag har i sina bolagsordningar en bestämmelse som anger att
de har rätt att, efter tillständ av Finansinspektionen, förvärva aktier i
sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser
intressen som är gemensamma för kreditaktiebolag och andra kreditinsti-
tut.

3 kap. 6 §

När det gäller möjligheten att förvärva placeringsaktier så finns det i dag
inga begränsningar för icke-bankanknutna finansbolag medan däremot
kreditaktiebolagen och de bankanknutna finansbolagen i princip är
förbjudna att göra sådana förvärv.

I det andra banksamordningsdirektivet finns en regel som begränsar
kreditinstituts innehav av aktier i samtliga icke-finansiella företag förutom
försäkringsföretag (art. 12). Med företag som driver finansiell verksam-
het avses kreditinstitut, finansiella institut och sådana företag vars
verksamhet har direkt samband med dessa instituts verksamhet såsom
leasing, fäctoring, förvaltning av värdepapper etc. Genom paragrafen
införs en bestämmelse som motsvarar EG:s regel.

I likhet med vad som gäller beträffande en banks innehav av place-
ringsaktier, är de gränser som satts upp i denna paragraf relaterade till
marknadsvärdet av innehavet. Se vad som anförts härom i specialmotive-
ringen till 2 kap. 15 a § i prop. 1990/91:154 s. 98.

Definition av "kvalificerat innehav" finns i 1 kap. 1 §.

3 kap. 7 §

Mot bakgrund av att det i 6 § föreskrivs begränsningar i möjligheten att
förvärva aktier innehåller denna paragraf bestämmelser som gör det
möjligt att gå utöver de stadgade begränsningarna för skyddande av
fordran. Paragrafen är utformad efter förebild i värdepappersrörelselaeen
(3 kap. 2 §).

När det gäller egna aktier så följer av 7 kap. 1 § aktiebolagslagen att
aktiebolag får bl.a. på auktion inropa för företagets fordran utmätt aktie.
För sådana aktier gäller att de skall säljas senast då det kan ske utan
förlust. Av 9 kap. 1 § aktiebolagslagen framgår att egna aktier inte får
företrädas vid bolagsstämma.

En uttrycklig regel om att förvärv till skyddande av fordran alltid skall
anmälas till Finansinspektionen ter sig onödigt formalistisk. Bevakningen
av att det för stora aktieinnehavet inte består under längre tid än vad som
föreskrivs i andra stycket ingår i inspektionens fortlöpande tillsyn.

222

Kreditgivning Prop. 1992/93:89

3 kap. 8 §

I finansbolagslagen finns inte någon bestämmelse som reglerar under
vilka förutsättningar ett finansbolag får lämna kredit. I kreditaktie-
bolagens bolagsordningar stadgas däremot regelmässigt att utlåning får
ske endast mot betryggande säkerhet med undantag för vissa säkra
kredittagare såsom t.ex. staten.

Den allmänna regel som kommer till uttryck i paragrafen, och som
motsvarar 2 kap. 13 § första meningen BRL innebär att kredi(marknads-
bolag inte får lämna kredit om man redan från böljan räknar med att
tvingas ta i anspråk ställd säkerhet för att få betalt. I lagen uppställs inte
något uttryckligt krav motsvarande det i bankrörelselagen (andra
meningen i nyss angivna paragraf) om att utlåning i princip endast får
ske mot betryggande säkerhet. Den aktsamhetsprincip som kommer till
uttryck dels i denna paragraf och dels i kravet i 1 kap. 4 § på att
verksamheten skall bedrivas på ett sunt sätt, torde dock medföra att det
i många fall måste ställas krav på att bolagen tar någon form av säkerhet.
Avgörande för detta är naturligtvis vilken form av verksamhet bolaget
driver och vilka skyddsintressen som föreligger. Kreditmarknadsbolagen
bör emellertid i relativt stor utsträckning ha möjlighet att, inom den vida
ram som regeln ger, fritt kunna välja vilken risknivå man vill lägga sig
på. Upplysningar om vilken denna nivå är måste naturligtvis ges till
marknaden på olika sätt. Exempelvis skall, som anförts i anslutning till
3 §, det för allmänhetens information av kreditmarknadsbolagens
bolagsordningar framgå bl.a. enligt vilka principer bolaget beviljar
krediter. I den allmänna motiveringen har ytterligare synpunkter getts på
kreditmarknadsbolagens kreditgivning.

3 kap. 9 §

Bestämmelsen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finans-
bolagslagen. Den behandlar s.k. enhandskrediter och är avsedd att
förhindra att kreditmarknadsbolag tar på sig alltför stora risker genom
att koncentrera sitt fordringsinnehav och utfärdandet av garantiförbindel-
ser till några få låntagare. Motsvarande regler finns i bl.a. 2 kap. 16 och
18 §§ BRL.

I tredje stycket ges regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspek-
tionen möjlighet att utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar
som skall gälla beträffande enhandskrediter m.m.

3 kap. 10 §

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 17 § BRL innehåller kreditjävsbestäm-
melser. Detta är en nyhet för de bolag som tidigare reglerats av
kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen. Dessa bolag har i stället
omfattats av låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen.

223

I första stycket föreskrivs just ett undantag för kreditmarknadsbolagen Prop. 1992/93:89
från låneförbudet vilket annars, till följd av hänvisningen till aktiebolags-
lagen i 2 kap. 7 §, skulle varit tillämpligt på bolagen.

I andra stycket läggs den grundläggande principen fast att ett kredit-
marknadsbolag inte får bevilja kredit till någon av de i punkterna 1-6
upptagna fysiska och juridiska personerna på andra villkor än de som
företaget normalt uppställer. Revisor i företaget omfettas inte av
ifrågavarande bestämmelse. I 10 kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen
sägs nämligen att den kan inte vara revisor som står i låneskuld till
aktiebolaget eller annat bolag i samma koncem eller har förpliktelser för
vilka sådant bolag ställt säkerhet. Av 14 § lagen om utländska filialer
m.m. följer att denna bestämmelse även gäller för utländska filialer.

I likhet med vad som angavs i förarbetena till motsvarande regel i
bankrörelselagen (prop. 1986/87:12 s. 246) kan anmärkas att huvud-
regeln är allmänt hållen. Det är inte fråga om att i detalj reglera villkoren
för de krediter som bolagen lämnar till de angivna personerna. Vid
kreditgivning till dessa personer bör det inte vara förenat med större
svårigheter att konstatera vilka villkor som kreditmarknadsbolagen
normalt uppställer i motsvarande situationer.

Av fjärde stycket framgår att kreditmarknadsbolagets styrelse alltid
skall fatta beslut om kredit till de i paragrafen nämnda personerna.
Företaget skall också föra en förteckning över dessa kreditärenden. Alla
villkor som gäller en kredit är emellertid inte av intresse. Efter rege-
ringens bemyndigande kan därför Finansinspektionen lämna närmare
föreskrifter angående vilka villkor och andra uppgifter som förteckningen
skall innehålla.

4 kap. Kapitaltäckning

4 kap. 1-4 §§

Kapitaltäckningsreglema motsvarar nu gällande bestämmelser för
finansbolagen (11-11 c §§ finansbolagslagen).

Beträffande kreditaktiebolagen gäller i dag i stort sett samma kapital-
täckningsregler som för finansbolagen. Vissa skillnader finns dock. Dessa
skillnader föranleds av att kreditaktiebolagen dels inte kan äga försäk-
ringsbolag och dels inte får bedriva finansiell leasing.

I 1 § andra stycket har en ny bestämmelse införts som stadgar att ett
kreditmarknadsbolags kapitalbas inte får underskrida det startkapital som
krävs vid igångsättandet av verksamheten. Skulle så ske kan bolagets
tillstånd komma att återkallas enligt bestämmelserna i 5 kap. 17 §.

Oberoende av bestämmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldig-
het för kreditmarknadsbolagen att hela tiden prestera en kapitaltäckning
om åtta procent. Bestämmelsen i första stycket om ett visst förhållande
mellan kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att
resa krav på en höjning av kapitalbasen, även om denna är i nivå med
beloppet tém miljoner resp, en miljon ecu.

Av 1 § tredje stycket, som också är en ny bestämmelse, framgår att ett
kreditmarknadsbolag som fått tillstånd att starta verksamhet med ett lägre

224

bundet eget kapital än motsvarande 5 milj, ecu måste ha detta belopp i Prop. 1992/93:89
kapitalbas om bolagets nettovärde av tillgångar efter starten går över 100
milj. kr.

5 kap. Tillsyn

Kapitlet om tillsyn har utformats med reglerna i värdepappersrörelselagen
som förebild. Syftet är, som angetts i den allmänna motiveringen, att så
långt möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står
under tillsyn av Finansinspektionen. De föreslagna reglerna överensstäm-
mer därför också till stora delar med förslaget till nya bestämmelser i
7 kap. bankrörelselagen. Bestämmelserna har förenklats och modernise-
rats i förhållande till vad som i dag gäller för kreditaktiebolagen och
finansbolagen. Avsikten är att Finansinspektionen därigenom skall kunna
bedriva sin tillsyn på ett mer effektivt sätt och ha viss flexibilitet i
tillsynen så att den kan anpassas efter ändrade marknadsförhållanden. Av
detta skäl har en del detaljregler tagits bort.

Hur tillsynen över kreditmarknadsbolag skall bedrivas

5 kap. 1 och 2 §§

Paragraferna motsvarar i huvudsak 13, 14, 19 och 21 §§ finansbolags-
lagen.

1 § innehåller några grundläggande bestämmelser om tillsyn. Inspek-
tionens allmänna tillsyn sker genom granskning av de uppgifter som
inspektionen har rätt att begära in. Finansinspektionen har också
möjlighet att vid behov genomföra undersökning hos bolagen. En sådan
undersökning kan omfatta både en särskild genomgång av infordrade
handlingar och en undersökning på stället.

2 § första stycket 1 har utformats efter förebild i 6 kap. 2 § 1 lagen om
värdepappersrörelse. En motsvarande allmänt hållen regel om rätt att
föreskriva upplysningsskyldighet finns i 11 kap. 2 § lagen om börs- och
clearingverksamhet och föreslås införd i 7 kap. 2 § BRL. Det är givetvis
avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls underrättad om
ställningen i ett kreditmarknadsbolag. Med stöd av bestämmelsen i punkt
1 skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfärda generella
föreskrifter om bl.a. skyldighet för kreditmarknadsbolagen att lämna
ekonomiska rapporter. Det är också självklart att föreskriftsrätten
utnyttjas för att tillgodose inspektionens behov av årsbokslut och andra
redovisningshandlingar.

Finansinspektionen har i sitt remissvar framfört att inspektionen bör få
rätt att, i likhet med vad som gäller på bankområdet, meddela föreskrifter
om brottsförebyggande åtgärder även beträffande kreditmarknadsbolags
verksamhet, detta mot bakgrund av att bolagen genom den nya lagen får
en uttrycklig möjlighet att tillhandahålla värdefackstjänster och förmedla
betalningar. I 2 § första stycket 2 har en sådan föreskriftsrätt införts för
regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen. Om det med
hänsyn till ett bolags verksamhet föreligger behov av brottsförebyggande

15 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

225

föreskrifter kan sådana meddelas ett bolag om t.ex. rån- och inbrotts- Prop. 1992/93:89
skydd, skyddsåtgärder mot bedrägeri- och troiöshetsbrott, åtgärder för att
förhindra penningtvätt samt informationssäkerhetsåtgärder.

I 2 § första stycket 4 och andra stycket har regeringen eller Finans-
inspektionen getts möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om
redovisning för filialer till utländska kreditinstitut. Bestämmelsen är
föranledd av dels en bestämmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att
ett värdland för en filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-
land inte skall vara skyldigt att kräva fullständig särredovisning för
filialverksamheten, dels en särskild bestämmelse i EES-avtalet om att
sådana filialredovisningar skall få vara upprättade i enlighet med
hemlandets regler. Bestämmelserna har närmare behandlats i avsnitt 2.4.3
i den allmänna motiveringen.

5 kap. 3 §

Paragrafen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och fmansbolags-
lagen. I första stycket ges Finansinspektionen en möjlighet till insyn i
koncerner. De företag som ingår i en koncem vid sidan om ett kredit-
marknadsbolag skall, ovasett om de står under inspektionens tillsyn eller
inte, på begäran lämna upplysningar till inspektionen. Den stadgade
upplysningsskyldigheten är emellertid inte ovillkorlig. Det krävs att de
upplysningar som inspektionen begär skall vara erforderliga för tillsynen
över ett kreditmarknadsbolag som ingår i koncernen och att de skall röra
för tillsynen relevanta förhållanden mellan kreditmarknadsbolaget och
övriga bolag i koncernen.

Av andra stycket följer att när ett kreditmarknadsbolag ingår i en
koncem får bolaget inte lämna koncernbidrag utan inspektionens
medgivande.

5 kap. 4 §

En bestämmelse med likartat innehåll finns i 13 § tredje stycket
finansbolagslagen.

I 1 kap. 4 § ställs krav på att finansieringsverksamhet skall bedrivas på
ett sådant sätt att den kan anses sund. Vad som avses härmed har
utvecklats i anslutning till nämnda paragraf och till 2 kap. 1 § samt i
avsnitt 4.3 i den allmänna motiveringen.

5 kap. 5 §

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 6 § fjärde stycket och 14 §
andra stycket kreditaktiebolagslagen och 17 § finansbolagslagen. En
ändring jämfört med bestämmelsen i finansbolagslagen är dock att
Finansinspektionen som huvudregel inte längre skall förordna en revisor.
Inspektionen har i stället, efter mönster i bl.a kreditaktiebolagslagen,
getts rätt att när det är erforderligt förordna en revisor. Med hänsyn till
att de verksamheter som kommer att kräva tillstånd kan vara av mycket
skiftande karaktär och omfattning kan det inte förutsättas att förhållan-

226

dena i vaije kreditmarknadsbolag är sådana att de kräver en av inspek- Prop. 1992/93:89
tionen särskild förordnad revisor.

5 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar 8 § kreditaktiebolagslagen och 18 § finansbolags-
lagen. Lydelsen har dock ändrats något så att den harmonierar med
motsvarande bestämmelse i 7 kap. 4 § BRL (7 kap. 6 § enligt förslaget).

5 kap. 7 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 10 § tredje stycket kreditaktiebolags-
lagen. Även i 7 kap 12 § BRL finns en liknande bestämmelse (7 kap. 7 §
enligt förslaget). I aktiebolagslagens 13 kap. finns reglerna om likvidation
av aktiebolag.

5 kap. 8 §

Paragrafen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finansbolags-
lagen. En liknande bestämmelse om förordnande av allmänt ombud i
konkurs finns i 7 kap. 13 § BRL (7 kap. 26 § i förslaget).

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska kreditinstitut m.m.
hemmahörande inom EES

5 kap. 9 §

I paragrafen finns ett antal bestämmelser som härrör från andra
banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter och därtill
hörande frågor som åligger ett värdland inom EES. Av första stycket
framgår att det i första hand åvilar Finansinspektionen att utöva tillsyn
med avseende på likviditeten hos kreditinstituts filialer. Tillsynen skall
ske i samarbete med behörig myndighet i kreditinstitutens hemländer. För
detta ändamål har inspektionen rätt att erhålla erforderliga uppgifter i
enlighet med vad som stadgas i 1 § andra stycket.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) ligger
huvudansvaret för tillsynen över filialerna till kreditinstitut och finansiella
institut som är dotterbolag till kreditinstitut på tillsynsmyndigheten i
kreditinstitutets hemland. För att dessa myndigheter skall kunna skaffa
sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsansvar har
en möjlighet införts i EG:s direktiv att inspektera filialerna efter anmälan
till behörig myndighet i värdlandet. En regel av denna innebörd har
införts i andra stycket.

5 kap. 10 §

I paragrafen finns bestämmelser som, beträffande filialer till kreditinstitut
m.m. hemmahörande inom EES, skall underlätta för hemlandets behöriga
myndigheter att utöva tillsyn över filialernas verksamhet. Således skall
Finansinspektionen lämna de uppgifter som behövs för att kontrollera att
verksamheten i en filial stämmer överens med det aktuella verksamhets-

227

tillståndet. Uppgifter skall, i enlighet med artikel 7.1 i första banksam- Prop. 1992/93:89
ordningsdirektivet, lämnas om bl.a. institutets soliditet och större
engagemang samt de rutiner som institutet tillämpar för administration,
redovisning och intemkontroll.

Ägarprövning

5 kap. 11-15 §§

Bestämmelserna motsvarar förslaget till 7 kap. 10-14 §§ BRL utom såvitt
avser regeln i 7 kap. 11 § första stycket andra meningen BRL angående
möjligheten för ett icke-finansiellt företag att bli moderföretag för en
bank och därtill hörande andra meningen i andra stycket i samma
paragraf.

Enligt 9 kap. 1 § fjärde stycket aktiebolagslagen kan de egna aktier
som ett bolag innehar inte företrädas vid bolagsstämman. Dessa aktier
skall inte heller räknas med när det för giltigheten av ett beslut eller för
att utöva en befogenhet fordras samtycke av ägare till viss del av aktiema
i bolaget. Enligt 15 § första och andra styckena kan Finansinspektionen,
inom ramen för systemet med prövning av större ägares lämplighet,
besluta att vissa aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Av samma
paragrafs fjärde stycke framgår att aktiema som omfattas av ett föreläg-
gande om avyttring eller ett beslut enligt första eller andra stycket, inte
skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att ett beslut skall bli
giltigt. Tillägg med motsvarande innebörd har föreslagits i 7 kap. 14 §
BRL och 8 kap. 1 § bankaktiebolagslagen.

Ingripanden mot kreditmarknadsbolag

5 kap. 16 §

Innehållet i paragrafen motsvarar 7 § första stycket kreditaktiebolagslagen
och 16 § tredje stycket finansbolagslagen. En motsvarande bestämmelse
förslås införd i 7 kap. 15 § BRL.

5 kap. 17 §

Paragrafen motsvarar till vissa delar 15 och 16 §§ finansbolagslagen.
Enligt 3 § kreditaktiebolagslagen har regeringen under vissa förutsätt-
ningar möjlighet att förbjuda kreditaktiebolag att driva fortsatt verksamhet
samt förordna att bolaget skall träda i likvidation.

Aterkallelsefällen i första stycket 1 och 2 har sin grund i bestämmelser

i första banksamordningsdirektivets artikel 8.

En naturlig princip är att de krav som uppställs för tillstånd också skall
vara uppfyllda efter det att sådant beviljats. Någon uttrycklig bestäm-
melse härom har inte ansetts nödvändig. Om verksamheten inte drivs på
ett sätt som kan anses vara sunt skall i sista hand återkallelse av
tillståndet kunna ske. I 15 § finansbolagslagen anges uppenbart åsido-
sättande av kundernas intressen som exempel på när tillstånd kan
återkallas. Även detta får anses vara så naturligt att det inte behöver

228

anges särskilt i lagtexten. Första stycket 3 har fått en sådan utformning Prop. 1992/93:89
att den skall kunna tillgripas i bl.a. nu nämnda fall.

I första stycket 4 och 5 anges två fall när återkallelse av tillstånd skall
ske på grund av att bolagets egna kapital resp, kapitalbas reducerats till
vissa nivåer. När den angivna tiden är till ända utan att bristen täckts
skall tillståndet återkallas såvida inte Finansinspektionen finner särskilda
skäl föreligga att förlänga fristen i enlighet med bestämmelsen i andra
stycket andra meningen. Regeln om återkallelse när bolagets egna kapital
understiger två tredjedelar av registrerat aktiekapital föreslogs av KMK
och en motsvarande bestämmelse finns även i lagen om värdepappers-
rörelse. Det andra fallet av återkallelse grundar sig på artikel 10 i andra
banksamordningsdirektivet. Av övergångsbestämmelserna (punkten 6)
framgår att vissa undantag gäller för bolag som driver finansieringsverk-
samhet när EES-avtalet träder i kraft och vars kapitalbas inte överstiger
det startkapital som krävs enligt i 2 kap. 4 §.

I andra stycket första meningen införs den beträffande finansierings-
företag nya möjligheten för Finansinspektionen att meddela vaming. En
motsvarande möjlighet finns redan i lagen (1990:1114) om värdepappers-
fonder och i lagen om värdepappersrörelse samt föreslås införd även i
bankrörelselagen. En så ingripande åtgärd som återkallelse av ett tillstånd
bör naturligtvis tillämpas restriktivt. Situationen kan ibland vara den att
inspektionen finner anledning till kritik mot ett kreditmarknadsbolags
agerande trots att det saknas tillräckliga skäl för att återkalla företagets
tillstånd. I sådana fall kan inspektionen i stället meddela företaget
vaming. I de fall kreditmarknadsbolaget inte förmår vidmakthålla
föreskriven nivå för kapitalbas resp, eget kapital är vamingspåföljden inte
ändamålsenlig. Om emellertid de finansiella problemen kan bedömas vara
övergående, får Finansinspektionen, enligt andra stycket andra meningen,
i stället för att återkalla tillståndet förlänga den tremånadersfrist inom
vilken kreditmarknadsbolaget annars har att täcka bristen. Särskilda skäl
för förlängning av tidsramen kan också föreligga exempelvis i det fäll
bristen har sin grund i ett omstrukturerings- eller rekonstruktionsför-
fa rande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet
att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen
skall ske.

Fjärde stycket innebär att Finansinspektionen får förbjuda försatt
verksamhet när tillståndet återkallas. Av 24 § framgår att ett sådant
förbud får förenas med vite.

5 kap. 18 §

I artikel 21.2 i andra banksamordningsdirektivet anges att om ett
kreditinstitut, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt
tillhandahållande av tjänster inom ett annat medlemslands territorium,
inte efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av
direktivet så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga institutet
att vidta rättelse. Av punkten 3 i samma artikel framgår att om institutet

229

trots föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall Prop. 1992/93:89
anmälan ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla
de åtgärder mot bolaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för
Finansinspektionen att ingripa mot de kreditmarknadsbolag som, enligt
uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer
de regler och föreskrifter som gäller for bolaget i det landet. Finans-
inspektionen får för varje enskilt fäll avgöra vilken åtgärd som kan vara
lämpligast för att uppnå önskat resultat.

Finansinspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i värdlandet om

vilka åtgärder inspektionen vidtar mot bolaget.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel om ingripande-
möjligheter mot kreditmarknadsbolagens verksamhet inom EES avses
ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripanden mot
svenska bolags filialverksamhet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska kreditinstitut

m.m.

5 kap. 19 §

Paragrafen behandlar Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot
utländska företag som med tillstånd enligt 2 kap. 8 § driver verksamhet
genom filial här i landet.

I tredje stycket anges inspektionens underrättelseskyldighet när
ingripande skett enligt bestämmelserna i paragrafen. Ansvaret för
tillsynen över ett företag med filial här i landet är delat mellan de
svenska myndigheterna och myndigheterna i företagets hemland. Det är
därför väsentligt att rutiner etableras för samarbete mellan inspektions-
myndigheter i berörda länder så att tillsynen blir så effektiv som möjlig.

5 kap. 20 §

Genom paragrafen införs i svensk lag de regler i andra banksamordnings-
direktivet som rör proceduren för ingripanden mot kreditinstitut,
finansiella institut och dessas dotterföretag, vilka inte följer de bestäm-
melser som ett värdland kan ställa upp för verksamheten vid en filial
eller vid direkt tillhandahållande av tjänster inom landets gränser. Liksom
lagen i övrigt gäller paragrafen inte utländska bankers verksamhet. För
de banker som har hemvist inom EES gäller i stället motsvarande regler
i bankrörelselagen.

230

förfaranden. Enligt direktivet skall hemlandets myndigheter hålla Prop. 1992/93:89
tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad om vilka åtgärder som vidtas
mot företaget. Skulle företaget trots de åtgärder som vidtagits av
hemlandet eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga
eller av någon anledning inte kan genomföras i det landet, så får
inspektionen gå vidare i försöken att stoppa överträdelserna. Vad som
återstår är att förbjuda företaget att göra nya åtaganden i Sverige. Innan
förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan
meddela förbud utan att först underrätta hemlandets behöriga myndighet.
Även i brådskande fall måste emellertid inspektionen först försöka
komma till rätta med en rättsstridig verksamhet genom ett föreläggande
om rättelse. Följer inte företaget detta föreläggande kan inspektionen
omedelbart förbjuda företaget att göra nya åtaganden. Underrättelse om
att företaget vägrat vidta erforderlig rättelse och att förbud meddelats
skall därefter sändas så snart som möjligt till hemlandsmyndigheten.

5 kap. 21 §

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 21.9 i andra
banksamordningsdirektivet som föreskriver en skyldighet att vid
återkallelse av auktorisation meddela myndigheterna i de länder där
företaget som fått sin auktorisation återkallad driver verksamhet genom
filial eller direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländernas myndigheter
kan då vidta de åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya
åtaganden inom dess gränser. Motsvarande gäller de finansiella institut
eller dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § när auktorisationen återkallats
för ett kreditinstitut som äger företaget resp, moderföretaget.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

5 kap. 22 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 23 § finansbolagslagen.

De förelägganden som anges i paragrafen kan enligt 24 § förenas med
vite.

Av tredje stycket framgår att ett föreläggande enligt paragrafen som
avser ett utländskt företag får riktas såväl mot företaget som mot den som
här i landet är verksam för företagets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen

5 kap. 23 §

Paragrafen motsvarar 22 § finansbolagslagen. För kreditaktiebolagen
finns en liknande bestämmelse i 14 § kreditaktiebolagslagen. Avgifts-
skyldigheten omfattar alla kreditmarknadsbolag och de utländska
finansieringsföretag som med stöd av lagen har filial här i landet, vare
sig dessa företag är hemmahörande inom EES eller inte.

231

Vite

5 kap. 24 §

Prop. 1992/93:89

Paragrafen motsvarar 24 § finansbolagslagen. I 11 § kreditaktiebolags-
lagen regleras Finansinspektionens möjlighet att förelägga vite enligt den
lagen.

Av 6 kap. 1 § följer att beslut om utsättande av vite skall överklagas
till kammarrätten. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt vite
skall Finansinspektionen ansöka om detta hos länsrätten i enlighet med
lagen (1985:206) om vite.

6 kap. Överklagande

6 kap. 1 §

I första stycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan
överklagas. Anledningen härtill är att inspektionens utredning inte skall
kunna fördröjas i onödan genom oberättigade överklaganden.

Tidigare har som huvudprincip gällt att Finansinspektionens beslut skall
överklagas hos regeringen. Under senare tid har emellertid denna princip
börjat överges. Såväl i lagen om värdepappersfonder som i värdepappers-
rörelselagen föreskrivs att Finansinspektionens beslut enligt dessa lagar
skall överklagas till kammarrätten. Även inspektionens beslut enligt 23 §
finansbolagslagen skall överklagas till kammarrätten. I motiven till lagen
om värdepappersfonder anfördes att sådana ärenden som inte av någon
speciell orsak kräver regeringens bedömning i fortsättningen inte bör
kunna överklagas till regeringen (prop. 1989/90:153 s. 75). Ärenden i
den nu föreslagna lagen får anses tillhöra denna kategori.

Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna - som Sverige är
bunden av - gäller att den enskilde skall ha rätt att få sina civila
rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol. En sådan
civil rättighet kan vara rätten att driva en viss näringsverksamhet. I EG:s
första banksamordningsdirektiv ställs också krav på att beslut som fattas
med anledning av ett tillstånds- eller tillsynsärende skall kunna över-
klagas till domstol.

Mot denna bakgrund bör Finansinspektionens beslut enligt den
föreslagna lagen överklagas till kammarrätten.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fåll kan
meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att
det skall gälla omedelbart.

6 kap. 2 §

Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att
underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning
i domstol. I artikel 13 i första banksamordningsdirektivet föreskrivs bl.a.
att möjlighet skall finnas att klaga till domstol när inget beslut har fattats
inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som innehåller alla

232

de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har getts in. I andra
banksamordningsdirektivet finns en liknande bestämmelse i artikel 19.3
såvitt gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetablering
inom EES. Tiden inom vilken beslut måste fattas är emellertid här tre
månader i stället för sex. Bestämmelserna i paragrafen har behandlats
ytterligare i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Av punkterna 1 och 2 framgår att lagen träder i kraft den dag regeringen
bestämmer samt att kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen då
upphör att gälla.

I punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:606) om finans-
bolag finns en bestämmelse som innebär att de företag som vid tid-
punkten för den lagens ikraftträdande drev finansieringsverksamhet men
inte sökte tillstånd enligt den nya lagen eller inte fick sin ansökan
beviljad, kunde fortsätta verksamheten enligt lagen (1980:2) om
finansbolag i fråga om de åtaganden som företaget gjort under den tid
som verksamheten bedrivits enligt den sistnämnda lagen. För att
klarlägga att dessa företag även efter ikraftträdandet av lagen om
kreditmarknadsbolag får fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna
i 1980 års finansbolagslag i fråga om sådana åtagande, har i punkt 3
införts en bestämmelse med denna innebörd. I framtiden kan det, efter
en översyn av marknaden och de bolag som berörs av denna be-
stämmelse, bli aktuellt att ändra bestämmelsen.

I punkterna 4 och 5 införs övergångsbestämmelser för andra bolag,
som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som nu är tillståndsplik-
tig enligt finansbolagslagen (1988:606), samt för de företag, som driver
finansieringsverksamhet som inte är tillståndspliktig enligt den lagen.
Bestämmelsen i punkt 4 gäller även för företag som vid ikraftträdandet
har rätt att driva verksamhet enligt lagen om kreditaktiebolag. Den
innebär bl.a. att kreditaktiebolag som bildats före lagens ikraftträdande
men som då inte hunnit påbörja verksamheten får göra detta i avvaktan
på tillstånd enligt den nya lagen.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket skall ett kreditmarknadsbolag upprätt-
hålla en kapitalbas minst i nivå med det startkapital som krävts vid
verksamhetens påbörjande. Detta startkapital skall uppgå till visst belopp
efter ecu-kursen vid tiden för beslut om tillstånd. Innebörden av punkt 6
är att de företag som har rätt att driva verksamhet enligt punkt 4 eller
5 får beviljas tillstånd även om de inte uppfyller de krav på kapitalbas
som ställs i lagen. I så fäll får kapitalbasen inte nedgå under det högsta
belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. Om tillgångarna
i ett sådant företag som vid tidpunkten för tillståndsbeslutet understeg
100 milj. kr. därefter skulle överstiga detta belopp måste emellertid
företaget i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. 1 § tredje stycket öka
kapitalbasen till 5 milj. ecu. I punkt 6 andra och tredje styckena finns
specialregler för det fäll ägarkontrollen förändras i eller fusion sker

Prop. 1992/93:89

233

beträffande sådana företag som åtnjuter lättnader enligt bestämmelsen i Prop. 1992/93:89
första stycket.

Av punkt 7 följer att Finansinspektionens beslut som meddelats före
lagens ikraftträdande, utom de enligt 23 § finansbolagslagen, skall prövas
av regeringen enligt äldre regler.

9.3 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)

1 kap. 2 §

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser om aktiekapital

1 ett bankaktiebolag. I ett nytt tredje stycke har tillfogats en föreskrift
med krav på visst minsta startkapital. Bestämmelsen, som är föranledd
av EES-avtalet (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen), kan
sägas innebära att ett oktrojbeslut villkoras av att bankaktiebolaget vid
rörelsens igångsättande har ett bundet eget kapital som uppgår till minst
motsvarande fem miljoner ecu. Beloppet skall relateras till den kurs för
ecu som gällde vid tidpunkten för beslut om oktroj. Enligt 4 kap. 7 §
BRL skall till bundet eget kapital i ett bankaktiebolag hänföras aktiekapi-
tal, reservfond och uppskrivningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att banken vid rörelsens igång-
sättande har ett bundet eget kapital som når upp till den föreskrivna
nivån har det i 2 kap. 12 § gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen
inte får registreras förrän en auktoriserad revisor intygat att sådant
startkapital finns.

2 kap. 3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att
regeringen skall bevilja oktroj för ett bankaktiebolag. Så skall ske om
vissa formella förutsättningar uppfyllts samt den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

I ett nytt fjärde stycke slås fäst att någon behovsprövning inte får ske
vid en banks etablering. Denna fråga behandlades redan i prop.
1989/90:116 om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m. (s. 58
ff). Behovsprövningen avskaffades i samband med att oktrojbestämmelsen

1 förevarande paragraf fick sin nuvarande utformning. Någon uttrycklig
bestämmelse om att behovsprövning inte får ske ansågs då inte erforder-
lig. Med hänsyn till bestämmelsen i artikel 3.3 a) i första banksamord-
ningsdirektivet, som förbjuder att det vid prövning av en auktorisations-
ansökan tas hänsyn till marknadens ekonomiska behov, har det ansetts
befogat att en regel med motsvarande innebörd införs i de olika lagarna
för bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker.

2 kap. 12 §

Innebörden av ändringen i andra stycket 3 har kommenterats i special-
motiveringen till 1 kap. 2 §

234

Prop. 1992/93:89

3 kap. 2 §

Bestämmelserna i andra stycket, om skyldigheten att anmäla vissa större
förvärv av aktier i ett bankaktiebolag till Finansinspektionen, har
upphävts. Förfarandet ersätts av bestämmelserna i 7 kap. BRL om
prövning av större ägares lämplighet.

6 kap. 9 §

I första stycket finns förbudet för bank att förvärva eller som pant ta
emot egna aktier. Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant
ta emot aktier i moderföretaget. Avtal i strid mot förbudet är ogiltiga.

Paragrafens andra stycke innehåller ett undantag innebärande att en
bank får ta emot egna aktier när sådana ingår som en mindre del av
aktier vilka lämnas som säkerhet för kredit. En utvidgning har nu skett
så att undantaget även omfattar aktier i bankens moderföretag. Bestäm-
melserna har kommenterats i avsnitt 6.4 av den allmänna motiveringen.

Ett nytt tredje stycke har lagts till för att göra det möjligt för en bank,
som genom fusion övertar sitt moderföretag, att övergångsvis förvärva
egna aktier. Sådana aktier ingår med nödvändighet bland de tillgångar
som övertas av banken vid fusionen. Aktiema skall snarast avyttras -
senast när fusionsvederlaget skiftas. Bestämmelserna har kommenterats
i avsnitt 6.3.1 av den allmänna motiveringen.

7 kap. 1 och 2 §§

I paragraferna finns bestämmelser om styrelsen i ett bankaktiebolag.
Ändringar har gjorts som innebär att regeringens möjlighet att utse
offentliga styrelseledamöter tagits bort.

Bestämmelsen i 7 kap. 8 § om delegatuppdrag till offentliga styrelse-
ledamöter och kommunal representation i banks kontorsstyrelse upphävs.

7 kap. 11 §

I paragrafen finns bestämmelser om ordföranden i ett bankaktiebolags
styrelse. Andra-femte styckena upphävs, vilket innebär att regeringen inte
längre skall godkänna valet av styrelseordförande.

7 kap. 12 §

Tredje stycket, som med nuvarande lydelse ger offentliga styrelseleda-
möter rätt att närvara vid vissa överläggningar inför styrelsesamman-
träden, upphävs.

8 kap. 1 §

I paragrafen, som handlar om rätt att delta i bolagsstämman, har en
ändring gjorts i fjärde stycket. En generell hänvisning har här gjorts till
7 kap. 14 § BRL avseende bestämmelsen att aktier, för vilka rösträtt inte
får utövas, inte skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att

235

ett beslut skall bli giltigt. Enligt 7 kap. 14 § BRL kan Finansinspek- Prop. 1992/93:89
tionen, inom ramen för systemet med prövning av större ägares
lämplighet, besluta att vissa aktier inte får företrädas vid bolagsstämman.

8 kap. 5 §

Fjärde stycket, som innehåller en hänvisning till nuvarande 7 kap. 6 §
BRL, tas bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap.. 3 § BRL resp.

7 kap. 2 § BRL).

10 kap. 4 §

Enligt första stycket i nuvarande lydelse skall rätten förordna att ett
bankaktiebolag skall träda i likvidation bl.a. när rörelsen inte öppnats
inom ett år från bolagets bildande, vidare när bolagets hela rörelse har
överlåtits och när regeringen har förklarat oktrojen förverkad. I 7 kap.

16 § BRL föreslås nu ändringar som innebär dels att den särskilda för-
verkandepåföljden utmönstras, dels att oktrojen skall återkallas bl.a. då
banken inte böijat driva bankrörelse inom ett år efter registrering och
då banken överlåtit hela sin rörelse. Dessa nyheter föranleder ändringar
i 10 kap. 4 § BAL. Likvidationsskyldigheten kan således knytas direkt
till det förhållandet att oktrojen återkallats.

10 kap. 15 §

En hänvisning i paragrafens andra stycke till 7 kap. 6 § BRL har tagits
bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 §
BRL).

11 kap. 1 §

I första stycket görs ett tillägg som innebär att även ett aktiebolag kan
träffa avtal om fusion med ett bankaktiebolag. Ändringen är föranledd av
behovet av att kunna vinna organisatoriska fördelar genom att t.ex. låta
ett aktiebolag som fått tillstånd enligt 1 kap. 4 § BAL att vara moder-
bolag i en bankkoncem fusionera med en bankdotter eller att låta ett
dotteraktiebolag fusionera med ett moderbolag som är bank.

Fusionsreglema i övrigt är oförändrade och avsikten är att för
verkställighet av ett fusionsavtal mellan ett aktiebolag och ett bankaktie-
bolag så skall bestämmelserna i bankaktiebolagslagen vara tillämpliga.
Därför krävs en följdändring i 14 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385)
som klarlägger detta genom en hänvisning till bankaktiebolagslagen.

II kap. 9 §

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 §§ BRL (numera
ändrade) har tagits bort.

236

9.4 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) Prop. 1992/93:89

2 kap. 2 §

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser om minsta
grundfond för en sparbank. I ett nytt andra stycke har tillfogats en
föreskrift med krav på visst minsta startkapital. Bestämmelsen är
föranledd av EES-avtalet (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motive-
ringen och specialmotiveringen till 1 kap. 2 § BAL).

Medan det för bankaktiebolag och föreningsbanker har föreskrivits krav
på bundet eget kapital motsvarande fem miljoner ecu, har miniminivån
för sparbanker satts till en miljon ecu.

Startkapitalet skall utgöras av fonder i den mening som avses i 4 kap.

7 § BRL. Till fondema i en sparbank hänförs grundfond, reservfond,
garanti fond och uppskrivningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att sparbanken vid rörelsens
igångsättande har fonder som når upp till den föreskrivna nivån har det

1 2 kap. 11 § gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen inte får
registreras förrän en auktoriserad revisor intygat att sådant startkapital
finns.

2 kap. 3 §

1 paragrafen finns bestämmelser om förutsättningar för att regeringen
skall bevilja oktroj för en sparbank. Enligt ett nytt fjärde stycke får det
härvid inte göras någon prövning av marknadens behov av fler banker
(jämför specialmotiveringen till 2 kap. 3 § BAL).

2 kap. 11 §

Innebörden av ändringen i andra stycket har kommenterats i special-
motiveringen till 2 kap. 2 §.

4 kap. 6 §

Hänvisningen i fjärde stycket till 7 kap. 6 § BRL har tagits bort (jämför
special motiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

6 kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en sparbank skall träda i
likvidation. I första stycket har en redaktionell ändring gjorts till följd av
ändringen i 7 kap. 16 § BRL (jämför specialmotiveringen till 10 kap. 4 §
BAL).

6 kap. 13 §

En hänvisning i paragrafens andra stycke till 7 kap. 6 § BRL har tagits
bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 §
BRL).

237

7 kap. 8 §

Prop. 1992/93:89

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 §§ BRL (numera
ändrade) har tagits bort.

9.5 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)

1 kap. 4 §

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bl.a. bestämmelser om
skyldighet för medlemmar i en föreningsbank att betala in medlems-
insatser. I ett nytt tredje stycke har tillfogats en föreskrift med krav på
visst minsta startkapital för föreningsbanker (jämför avsnitt 2.2 av den
allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 1 kap. 2 § BAL).
Enligt 2 kap. 9 § BRL skall kapitalbasen bestämmas gemensamt för en
central föreningsbank och anslutna lokala föreningsbanker. I motsvarande
mån bör sådana banker ses som en enhet vid beräkning av startkapital i
form av bundet eget kapital. Enligt 4 kap. 7 § BRL skall till bundet eget
kapital i föreningsbanker hänföras insatskapital, reservfond och uppskriv-
ningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att banken vid rörelsens ingång-
sättande har ett bundet eget kapital som når upp till den föreskrivna nivån
har det i 2 kap. 5 § gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen för en
central föreningsbank inte får registreras förrän det visats att bundet eget
kapital uppgår till föreskrivet minimibelopp.

2 kap. 3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att rege-
ringen skall bevilja oktroj för en föreningsbank. Så skall ske om vissa
formella förutsättningar uppfyllts samt den planerade verksamheten kan
antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

I ett nytt femte stycke slås fast att någon behovsprövning inte får ske
vid en banks etablering (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 3 § BAL).

2 kap. 5 §

Innebörden av bestämmelsen i det nya tredje stycket har kommenterats
i specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

7 kap. 5 §

Hänvisningen i fjärde stycket till 7 kap. 6 § BRL har tagits bort (jämför
specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

9 kap. 4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en föreningsbank skall träda
i likvidation. I första stycket har en ändring gjorts till följd av ändringen
i 7 kap. 16 § BRL (jämför specialmotiveringen till 10 kap. 4 § BAL).

238

Prop. 1992/93:89

9 kap. 15 §

Hänvisningen i andra stycket till 7 kap. 6 § BRL har tagits bort (jämför
specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

10 kap. 9 §

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 §§ BRL (numera
ändrade) har tagits bort.

9.6 Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

48 §

Andringen har kommenterats i avsnitt 4.6 i den allmänna motiveringen.

9.7 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173)

1 §

I andra stycket har en ändring gjorts som innebär att nuvarande
hänvisning till lagen (1988:606) om finansbolag ersätts av en hänvisning
till den nya lagen om kreditmarknadsbolag. Skälen har utförligt redo-
visats i avsnitt 4.5 i den allmänna motiveringen.

3 §

1 ett nytt andra stycke anges att Datainspektionens tillstånd inte krävs
för kreditupplysningsverksamhet som med stöd av hemlandsauktorisation
bedrivs av banker och andra kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-
land.

Bestämmelsen avviker lagtekniskt från den som kreditupplysningsutred-
ningen föreslagit i sitt betänkande SOU 1992:22. I sak åsyftas ingen
annorlunda innebörd.

Lagändringen kommenteras närmare i avsnitt 2.4.2 i den allmänna
motiveringen.

17 a §

Paragrafen, som är helt ny, innebär att det ankommer på Datainspek-
tionen att ingripa vid överträdelser av kreditupplysningslagen, även då
det är fråga om banker eller andra kreditinstitut som med stöd av
auktorisation i ett annat EES-land får bedriva kreditupplysningsverksam-
het utan särskilt tillstånd av inspektionen. Datainspektionen skall
gentemot sådana kreditinstitut ingripa i den ordning som lagts fast i andra
banksamordningsdirektivet. Om inspektionens föreläggande om rättelse
inte följs av det felande institutet skall Datainspektionen således
underrätta vederbörande myndighet i institutets hemland. Om missför-
hållandena trots en sådan åtgärd fortsätter, får inspektionen självständigt

239

ingripa genom att förbjuda institutet att göra vidare åtaganden i Sverige. Prop. 1992/93:89
Datainspektionens befogenheter har närmare kommenterats i avsnitt 2.4.3
i den allmänna motiveringen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I punkt 2 har tagits in en bestämmelse enligt vilken företag som vid
lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet som kreditaktiebolag
även fortsättningsvis skall ingå i den frikrets vars omfattning anges i 1 §
andra stycket. Det senare lagrummet innebär i föreslagen lydelse att
kreditmarknadsbolagen tills vidare ställs utanför frikretsen. Utan en
övergångsbestämmelse skulle kreditaktiebolagen komma att ställas utanför
frikretsen så snart de auktoriserats enligt den nya lagen om kreditmark-
nadsbolag. En sådan ordning har ansetts olämplig (jämför avsnitt 4.5 i
den allmänna motiveringen).

9.8 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)

14 kap. 1 §

Genom ett tillägg till första stycket anges att vid fusion mellan aktiebolag
och bankaktiebolag gäller bestämmelserna i 11 kap. bankaktiebolags-
lagen. Fusionsreglema i bankaktiebolagslagen är i allt väsentligt hämtade
från motsvarande regler i aktiebolagslagen. I huvudsak innebär hänvis-
ningen till bankaktiebolagslagens bestämmelser att regeringens tillstånd
krävs för att få verkställa fusion mellan aktiebolag och bankaktiebolag.

9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank

3 §

Definitionerna av bankinstitut och kreditinstitut har anpassats till
förändringarna i bankrörelselagen och till den nya kreditmarknadsbolags-
lagen.

Termen bankinstitut omfattar enligt den gällande lydelsen bl.a. de
utländska bankföretag som driver filialverksamhet i Sverige oavsett om
de är hemmahörande inom EES eller inte. Såvitt gäller termen kreditinsti-
tut har för det första kreditaktiebolag och finansbolag ersatts av
kreditmarknadsbolag i den uppräkning som görs i paragrafen. För det
andra har, genom hänvisningen till 2 kap. 8-10 §§ kreditmarknadsbolags-
lagen, i begreppet innefattats de utländska företag, vare sig de har säte
inom EES eller inte, som driver finansieringsverksamhet genom filial här
i landet.

Utländska banker eller andra utländska företag som driver verksamhet

i Sverige genom direkt tillhandahållande av tjänster från hemlandet
("cross border") omfattas inte av definitionerna i paragrafen.

240

20 §

I paragrafen har en språklig justering gjorts med anledning av att det
inte krävs särskilt tillstånd av svensk myndighet för att företag inom EES
skall få driva bankverksamhet eller annan finansieringsverksamhet här i
landet. Se vidare kommentaren till ändringarna i 22 b §.

22 §

Ändringen har kommenterats i avsnitt 2.4.3. av den allmänna motive-
ringen.

22 b §

Genom ett tillägg i paragrafen anges att vissa utländska företag får driva
valutahandel utan att de behöver söka tillstånd hos Riksbanken. Det rör
sig om bankföretag och kreditinstitut som har erhållit auktorisation i ett
annat land inom EES samt sådana finansiella institut och dotterföretag
som avses i 2 kap. 10 § lagen om kreditmarknadsbolag. Den auktorisa-
tion som meddelats bankföretaget eller kreditinstitutet måste innefatta en
rätt att i hemlandet driva valutahandel. Beträffande finansiella institut och
dessas dotterföretag gäller att företaget enligt sina stadgar eller sin
bolagsordning skall ha rätt att driva valutahandel samt att auktorisationen
för de kreditinstitut som äger företaget eller moderföretaget skall omfatta
rätten att driva valutahandel. Verksamheten kan bedrivas antingen genom
etablering av en filial här i landet eller genom direkt tillhandahållande av
tjänster från hemlandet.

Innan ett kreditinstitut hemmahörande inom EES inleder verksamhet
genom filial skall ett visst underrättelseförfarande äga rum mellan
behöriga myndigheter i hemlandet och i det land där filialen skall
etableras (värdlandet). Värdlandets myndigheter har efter erhållande av
underrättelsen två månader på sig att förbereda den del av tillsynen som
det åligger värdlandet att sköta. Därvid har värdlandsmyndigheten rätt att
ange de villkor "motiverade av hänsyn till det allmännas bästa" under
vilka filialverksamheten får bedrivas. Med anledning härav stadgas i det
nya femte stycket att beträffande valutahandel får Riksbanken föreskriva
de villkor angående valutalimiter och rapporteringsskyldighet som
föranleds av filialetableringen.

När det gäller rätten att inleda verksamhet direkt från hemlandet
föreskrivs i bankrörelselagen resp, kreditmarknadsbolagslagen ett
förenklat underrättelseförfarande mellan myndigheterna i berörda länder.
Någon möjlighet att ställa upp särskilda villkor för denna typ av
verksamhet föreligger inte. Tillsynsfrågan har närmare behandlats i
avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen.

Av bestämmelsen i paragrafens sista stycke följer att såväl foretag som
erhållit tillstånd av Riksbanken som utländska kreditinstitut som med stöd
av hemlandsauktorisation driver valutahandel kallas auktoriserade
valutahandlare.

16 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

Prop. 1992/93:89

241

9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:557) om Prop. 1992/93:89
ändring i insiderlagen (1990:1342)

2 och 18 §§

Värdepappersaffärer som sker genom ett värdepappersinstitut är en av
de former av handel på värdepappersmarknaden som träffas av insider-
lagens regler. Med värdepappersinstitut avses enligt lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse företag som fått tillstånd att driva värdepappers-
rörelse, dvs. verksamhet som består i att tillhandahålla vissa i lagen
angivna tjänster på värdepappersmarknaden. Sådant tillstånd kan bl.a. ges
till utländska banker och andra utländska företag som har filial i Sverige.

Genom den ändring som nu föreslås i lagen om värdepappersrörelse
(1 kap. 3 a §) undantas banker och vissa andra finansiella företag
hemmahörande i andra EES-länder från kravet på tillstånd för värdepap-
persrörelse, i den mån hemlandsauktorisationen omfattar sådan verksam-
het. Därmed fäller dessa EES-institut också utanför värdepappersrörelse-
lagens definition av värdepappersinstitut. Ändringarna i 2 § första
stycket 1 och 18 § första stycket 6 är betingade av detta förhållande och
har gjorts för att även värdepappersaffärer genom EES-institut som är
verksamma här i landet skall omfattas av insiderlagens bestämmelser
samt att dessa institut omfattas av en uppgiftsskyldighet gentemot Finans-
inspektionen.

9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:559) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

1 kap. 3 a §

Som nämnts i avsnitt 2.4.2 av den allmänna motiveringen ingår olika
värdepapperstjänster i den bilaga till andra banksamordningsdirektivet
som är bestämmande för vilka verksamheter ett kreditinstitut skall få
bedriva med stöd av auktorisation i ett annat EES-land. I den mån
tjänster, som i den svenska lagstiftningen faller under begreppet
värdepappersrörelse, omfattas av en sådan auktorisation skall verksam-
heten alltså få drivas här i landet utan krav på särskilt tillstånd enligt
1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Även ett sådant finansiellt
institut eller dess dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § lagen om
kreditmarknadsbolag skall får driva sådan verksamhet utan särskilt
tillstånd om den är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning
och auktorisationen för det kreditinstitut som äger företaget eller
moderföretaget omfattar denna typ av verksamhet. Bestämmelser med
sådan innebörd har tagits in i ett nytt första stycke i 1 kap. 3 a §.
Paragrafen har införts genom lag (1992:559).

242

9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:560) om Prop- 1992/93:89
ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3 §

I punkt 1 har hänvisningen till filialbestämmelsen i 1 kap. 4 § BRL
ändrats till att avse såväl den bestämmelsen (filialetablering av utländska
banker i allmänt) som 1 kap. 5 § BRL (filialetablering av banker från
andra EES-länder).

I punkt 3 har hänvisningen till lagen (1988:606) om finansbolag ersatts
av en hänvisning till den nya lagen om kreditmarknadsbolag.

9.13 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

15 kap. 4 §

Ändringen har kommenterats i avsnitt 4.6 i den allmänna motiveringen.

10 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

dels anta de av Lagrådet granskade förslagen till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om kreditmarknadsbolag,

3. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

4. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

5. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

6. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen

(1990:1342),

11. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

12. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160)

om utländska filialer m.m.,

13. lag om ändring i föräldrabalken,

dels anta förslagen till

14. lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen

av Riksförsäkringsverkets fonder,

15. lag om upphävande av reglementet (1968:654) för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,

16. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

17. lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt
kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall,

18. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

19. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,

243

20. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342), Prop. 1992/93:89

21. lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890)

om allemanssparande, samt

22. lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa.

11 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den lagt fram.

244

Förteckning över remissinstanser vid beredningen av Pr0P- 1992/93:89
finansdepartementets promemoria med utkast till Bllaga 1
lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om
banker och kreditmarknadsbolag m.m.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av fullmäktige i
Sveriges riksbank, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Göte-
borg, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Kon-
kurrensverket, Konsumentverket, Datainspektionen, Riksskatteverket,
Styrelsen för Stockholms fondbörs, Svenska Bankföreningen, Spar-
bankernas Bank, Finansbolagens förening, Svenska Fondhandlareföre-
ningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa (Stadshypotekskassan),
Industrins finansförening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste-
männens centralorganisation (TCO) och Sveriges Bankkunders Riksför-
bund.

Sveriges Föreningsbank har avstått från att avge remissyttrande men
har givit till känna att banken instämmer i det remissvar som avgetts av
Svenska Bankföreningen.

Svenska Fondhandlareföreningen har anslutit sig till de synpunkter som
lämnats i Svenska Bankföreningens remissvar.

Sveriges advokatsamfund, Centralorganisationen SACO, Svenska
Arbetsgivareföreningen samt Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01)
har förklarat sig avstå från att lämna remissyttranden.

245

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-20

Prop. 1992/93:89

Bilaga 2

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringessammanträde den 24 september 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om kreditmarknadsbolag,

3. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

4. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

5. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

6. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m.,

11. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen
(1990:1342),

12. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

13. lag om ändring i föräldrabalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Per Holmstrand,
hovrättsassessorn Christina Strandman Ullrich samt hovrättsassessorn
Mats Walberg.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

246

Prop. 1992/93:89

Bilaga 3

RÅDETS FÖRSTA DIREKTIV

av den 12 december 1977
om samordning av lagar och andra författningar om
rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut

(77/780/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande2, och

och med beaktande av följande:

Enligt fördraget är all diskriminerande behandling med
avseende på etablering och tillhandahållande av tjänster, vare
sig på grund av nationalitet eller på grund av det förhållandet
att ett företag inte är etablerat i de medlemsstater där tjänsterna
tillhandahålls, förbjuden efter övergångsperiodens utgång.

För att göra det lättare att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut är det nödvändigt att undanröja de mest störande
skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsregler för dessa
institut

Med hänsyn till omfattningen av dessa skillnader går det inte
att med endast ett direktiv skapa de nödvändiga förutsätt-
ningarna för en gemensam marknad för kredinstitut. Det är
därför nödvändigt att gå stegvis fram. Syftet med detta är att
kreditinstitut som verkar i flera medlemsstater skall ställas
under samlad tillsyn och att denna tillsyn skall utövas av
behöriga myndigheter i den stat där kreditinstitutet har sitt
huvudkontor, i erforderligt samarbete med behöriga myndig-
heter i andra berörda medlemsstater.

Samordningen skall gälla alla kreditinstitut, både för att ge
skydd åt sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för
instituten. Skälig hänsyn skall, där det är befogat, tas till
objektiva skillnader i fråga om institutens verksamhets-
betingelser och till deras ändamål, så som föreskrivits genom
nationell lagstiftning.

1 EGT nr C 128, 9.6.1975, s. 25.

2 EGT nr C 263, 17.11.1975, s. 25.

Samordningen bör alltså vara så omfattande som möjligt och
gälla alla institut, vars verksamhet består i att ta emot återbe-
talbara medel från allmänheten, antingen genom insättningar
eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning av obligationer
och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för
egen räkning. Det måste dock ges möjlighet till undantag för
vissa kreditinstitut, för vilka detta direktiv inte är tillämpligt.

Direktivets bestämmelser skall inte hindra tillämpning av
sådana nationella författningar, som innehåller föreskrifter om
särskild, kompletterande auktorisation för kreditinstitut att
bedriva visst slags verksamhet eller att genomföra vissa typer
av transaktioner.

Ett och samma system för tillsyn kan inte alltid tillämpas på
alla slags kreditinstitut Det bör därför vara möjligt att upp-
skjuta tillämpningen av detta direktiv för vissa grupper eller
typer av kreditinstitut, beträffande vilka en omedelbar till-
lämpning skulle kunna medföra tekniska svårigheter. För
sådana institut kan särskilda bestämmelser komma att visa sig
nödvändiga i framtiden. Sådana särbestämmelser bör dock
grundas på ett antal gemensamma principer.

Det yttersta syftet är att enhetliga auktorisationsvillkor skall
gälla inom hela gemenskapen för jämförbara typer av kreditin-
stitut I inledningsskedet är det dock endast nödvändigt att
fastställa vissa mmimivillkor, som skall införas av samtliga
medlemsstater.

Det ovan angivna syftet kan uppnås endast om de särskilt
omfattande diskretionära befogenheter, som vissa tillsynsmyn-
digheter har i fråga om auktorisation av kreditinstitut gradvis
inskränks. Kravet på att en verksamhetsplan skall upprättas bör
därför ses främst som ett hjälpmedel för de behöriga myndig-
heterna att fatta beslut på grundval av mera exakt information,
utifrån objektiva kriterier.

247

Ändamålet med samordningen är ett system som innebär att
kreditinstitut med huvudkontor i en medlemsstat inte är
underkastade några nationella krav på auktorisation for
filialetablering i en annan medlemsstat.

I inledningsskedet bör det dock finnas utrymme för viss
flexibilitet såvitt gäller krav på särskild rättslig form för
kreditinstitut och skydd för bankfirma.

Enhetliga finansiella krav på kreditinstitut behövs för att ge
spararna likvärdigt skydd och för att skapa rättvisa konkurrens-
villkor mellan jämförbara grupper av kreditinstitut. I avvaktan
på ytterligare samordning bör det fastställas lämpliga relation-
stal, som gör det möjligt för nationella myndigheter att i
samarbete och efter standardiserade metoder följa utvecklingen
hos jämförbara kategorier av kreditinstitut. En sådan ordning
bör göra det lättare att efter hand jämna ut skillnaderna mellan
de koefficientsystem som antagits och tillämpas av med-
lemsstaterna. Det är dock nödvändigt att göra skillnad mellan
de koefficienter som är avsedda att säkra en sund ledning av
kreditinstitut och de som införts för finans- och penning-
politiska ändamål. I syfte att skapa förutsättningar för relation-
stal och för ett mera allmänt samarbete mellan tillsynsmyndig-
heter måste en standardisering av kreditinstitutens redovis-
ningsnormer påbörjas så snart som möjligt.

De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med huvud-
kontor utanför gemenskapen bör vara enhetliga i samtliga
medlemsstater. Vid nuvarande tidpunkt är det viktigt att se till
att sådana regler inte är gynnsammare än dem som gäller för
filialer till institut från en annat medlemsstat. Det bör slås fast
att gemenskapen, med beaktande av principen om reciprocitet,
får träffa överenskommelser med tredje länder om regler som
tillförsäkrar de nämnda filialerna samma behandling inom
gemenskapens område.

En undersökning av problem inom områden som täcks av
rådets direktiv om kreditinstituts verksamhet fordrar samarbete
mellan behöriga myndigheter och kommissionen i en råd-
givande kommitté, särskilt med avseende på närmare samord-
ning.

Inrättandet av en rådgivande kommitté för de behöriga
myndigheterna i medlemsstaterna utesluter inte andra former
av samarbete mellan myndigheter som utövar tillsyn över
etablering av och verksamhet i kreditinstitut, i synnerhet
samarbete inom den kontaktkommitté som inrättats mellan
banktillsynsmyndighetema.

Prop. 1992/93:89

Bilaga 3

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

Definitioner och räckvidd

Artikel 1

I detta direktiv avses med

— kreditinstitut: ett företag vars verksamhet består i att från
allmänheten ta emot insättningar eller andra
återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen
räkning,

— auktorisation: ett myndighetstillstånd i någon form, in-
nebärande en rätt för kreditinstitut att driva verksamhet,

— filial: ett driftställe som utgör en legalt beroende del av
ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller
vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksam-
het i kreditinstitut; samtliga de driftställen som i en
medlemsstat är inrättade av ett kreditinstitut med
huvudkontor i en annan medlemsstat skall anses utgöra
en enda filial, dock med förbehåll för artikel 4.1,

— kapitalbas: ett kreditinstituts eget kapital, inklusive
poster som enligt nationella regler får jämställas med
kapital.

Artikel 2

1. Detta direktiv gäller i fråga om etablering av och
verksamhet i kreditinstitut.

2. Det gäller inte

— medlemsstaternas centralbanker,

— postgiroinstitut,

— i Belgien de kommunala sparbankerna ("caisses d’éparg-
ne communales - gemeentlijke spaarkassen"), "Institut de
Réescompte et de Garantie - Herdiscontering- en Waar-
borginstitut", "Société nationale d’Investissement -
Nationale Investerings-maatschappij", de regionala
utvecklingsbolagen ("sociétés développement régional -
gewestelijke ontwikkelings-maatschappijen"), "Société
nationale du Logement Nationale Maatschappij voor de
Huisvesting" och dess auktoriserade bolag, samt "Société
nationale terrienne - Nationale Landmaatschappij "och
dess auktoriserade bolag,

248

— i Danmark "Dansk Eksportfinansieringsfond" och "Dan-
marks Skibskreditfond",

— i Tyskland "Kreditanstalt fur Wiederaufbau", företag
som med stöd av "Wohnungsgemeinniitzigkeitsgesetz"
(lag om allmännyttiga bostadsföretag) är erkända för
genomförande av statlig bostadspolitik och som inte
huvudsakligen bedriver bankverksamhet, samt företag
som enligt samma lag anses som allmännyttiga bostads-
företag,

— i Frankrike "Caisse des Dépots et Consignations",
"Crédit Foncier" och "Crédit National",

— i Irland kreditkassor ("crédit unions"),

— i Italien "Cassa Depositi e Prestiti",

— i Nederländerna "NV Export Financieringsmaatschappij",
"Nederlandse Financieringsmaatschappij voor Ontwikke-
lingslanden NV", "Nederlandse Investeringsbank voor
Ontwikkelingslanden NV", "Nationale Investeringsbank
NV", "NV Bank van Nederlandse Gemeenten", "Neder-
landse Waterschapsbank NV",
"Financieringsmaatschappij Industrieel Garantiefonds
Amsterdam NV", "Financieringsmaatschappij Industrieel
Garantiefonds ’s-Gravenhage NV", "NV Noordelijke
Ontwikkelings Maatschappij", "NV Industriebank
Limburgs Instituut voor ontwikkeling en financiering"
och "Overijsselse Ontwikkelingsmaatschappij NV",

— i Storbritannien "National Savings Bank", "Common-
wealth Development Finance Company Ltd", "Agricul-
tural Mortgage Corporation Ltd", "Scottish Agricultural
Securities Corporation Ltd", "Crown Agents for overseas
govemments and and administrations", kreditkassor
("crédit unions") och kommunala banker ("municipal
banks").

3. Rådet skall, efter förslag från kommissionen, som för
ändamålet skall samråda med den i artikel 11 nämnda kommit-
tén (i fortsättningen kallad den rådgivande kommittén), besluta
i fråga om ändringar i förteckningen i punkt 2.

4. a) Ett kreditinstitut som finns i en medlemsstat vid

den tidpunkt då direktivet anmäls och som vid
samma tidpunkt är varaktigt underställt en i
samma medlemsstat etablerad central företagsen-
het, som övervakar institutet, får undantas från
tillämpning av villkorsbestämmelsema i artikel 3.2
första stycket första, andra och tredje streck-
satserna samt bestämmelserna i artikel 3.2 andra
stycket, artikel 3.4 och artikel 6, förutsatt att den
nationella lagstiftningen, senast vid den tidpunkt
då nationella myndigheter vidtar åtgärder för att
omsätta detta direktiv till sådan lagstiftning,
innehåller följande:

— Antingen gäller solidariskt ansvar för åtaganden
som gjorts av den centrala företagsenheten och

Prop. 1992/93:89
Bilaga 3

dess underställda institut eller också garanteras de
senare institutens åtaganden fullt ut av den centra-
la företagsenheten.

Soliditeten och likviditeten hos den centrala
företagsenheten och alla dess underställda institut
övervakas sammantaget, på grundval av samman-
ställd redovisning.

Den centrala företagsenhetens verkställande
ledning är bemyndigad att utfärda instruktioner till
den verkställande ledningen för vaije underställt
institut.

b) Vad som sägs i punkt a gäller även lokalt verksamma
kreditinstitut, som efter det att detta direktiv har anmälts
knyts till en central företagsenhet i den mening som
anges i samma punkt, i fall det är fråga om en normal
utvidgning av företagsnätet.

c) I fråga om andra kreditinstitut än sådana som etableras
på nyligen uppdämt vattenområde eller som tillkommit
genom uppdelning eller sammanslagning av befintliga
institut, organisatoriskt beroende av eller underordnade
den centrala företagsenheten, får rådet efter förslag från
kommissionen, som for detta ändamål skall samråda
med den rådgivande kommittén, utfärda ytterligare
bestämmelser om tillämpningen av punkt b, inbegripet
beslut om upphävande av undantag enligt a, i fall då
rådet finner att anknytningen av nya institut, som drar
fördel av bestämmelserna i b, kan påverka konkurrensen
negativt. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet

5. Medlemsstaterna kan helt eller delvis uppskjuta tillämp-
ningen av direktivet for vissa grupper eller typer av kreditin-
stitut då en omedelbar tillämpning skulle medföra tekniska
problem som inte kan lösas på kort sikt. Sådana problem kan
vara föranledda antingen av att instituten står under tillsyn av
en annan myndighet än den som normalt är ansvarig för tillsyn
av banker, eller av att de är underställda en särskild ordning
för tillsyn. I inget fall skall offentligrättslig ställning eller det
förhållandet att ett institut har ringa storlek eller begränsad
verksamhet berättiga till uppskov.

Uppskov får medges endast beträffande institut som redan
finns vid tidpunkten för anmälan av direktivet.

6. Med stöd av punkt 5 får en medlemsstat besluta om
uppskov med tillämpning av detta direktiv for en längsta tid av
fem år efter anmälan av direktivet och, efter samråd med den
rådgivande kommittén, förlänga uppskovet, dock endast en
gång, med högst tre år.

249

Medlemsstaten skall senast sex månader efter anmälan av
direktivet upplysa kommissionen om beslutet och om skälen
för detta. Medlemsstaten skall även underrätta kommissionen
i fall beslutet förlängs eller upphävs. Kommissionen skall
offentliggöra alla beslut i uppskovsfrågor i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.

Senast sju år efter anmälan av detta direktiv skall kommissio-
nen, efter samråd med den rådgivande kommittén, ge in en
rapport till rådet angående uppskov med tillämpningen av
direktivet Om det är påkallat skall kommissionen senast sex
månader efter rapportens överlämnande föreslå rådet att
antingen foga de berörda instituten till listan i punkt 2 eller att
godkänna en ytterligare förlängning av uppskovet. Rådet skall
behandla förslagen senast sex månader efter det att de avläm-
nats.

AVDELNING II

Kreditinstitut med huvudkontor i en av medlemsstaterna
och med filialer i andra medlemsstater

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall föreskriva att kreditinstitut som
omfattas av detta direktiv skall ha erhållit auktorisation innan
de inleder sin verksamhet. Medlemsstaterna skall fastställa de
villkor som skall gälla för auktorisationen enligt punkterna 2,
3 och 4 och anmäla dem till kommissionen och den rådgivande
kommittén.

2. Oberoende av de villkor som gäller enligt andra allmänt
tillämpliga bestämmelser i nationell lag, skall de behöriga
myndigheterna bevilja auktorisation endast under förutsättning
att följande villkor är uppfyllda:

— Kreditinstitutet skall ha en särskild egen kapitalbas.

— Kapitalbasen skall vara av en viss minsta storlek.

— Verksamheten i kreditinstitutet skall effektivt ledas av
minst två personer.

Myndigheterna får inte bevilja auktorisation, om de personer
som skall leda verksamheten inte är tillräckligt väl ansedda
eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina
uppgifter.

3. a) Sådana bestämmelser som avses i punkterna 1 och

2 får inte innehålla att det vid prövning av en
auktorisationsansökan skall tas hänsyn till mar-
knadens ekonomiska behov.

b) I fall det vid tiden för anmälan av direktivet
föreskrivs i en medlemsstats lagar eller andra

Prop. 1992/93:89
Bilaga 3

författningar att marknadens ekonomiska behov
skall utgöra en förutsättning för auktorisation, och
om tekniska eller strukturbetingade svårigheter i
denna stats banksystem inte medger den att avstå
från kriteriet inom den tid som angivits i artikel
14.1 får staten fortsätta att tillämpa kriteriet under
en tid av sju år efter anmälan.

Medlemsstaten skall göra anmälan till kommissio-
nen om beslutet och om skälen för detta senast
sex månader efter det att direktivet anmäldes.

c) Inom sex år från anmälan av direktivet skall
kommissionen, efter samråd med den rådgivande
kommittén, ge in en rapport till rådet om till-
ämpningen av kriteriet om marknadens eknomiska
behov. Om det är påkallat skall kommissionen till
rådet lämna förslag som syftar till att tillämp-
ningen av kriteriet skall upphöra. Den tid som
anges i b skall förlängas med ytterligare fem år,
om inte rådet före denna periods utgång, efter
forslag från kommissionen, enhälligt beslutar att
kriteriet inte längre skall tillämpas.

d) Kriteriet om marknadens ekonomiska behov får
tilllämpas endast på grundval av allmänna, förut-
bestämda kriterier, vilka skall ha offentliggjorts
och givits både kommissionen och den rådgivande
kommittén till känna samt ha till ändamål att
främja

— säkerheten för sparmedel,

— högre produktivitet i banksystemet,

— mera enhetliga konkurrensförhållanden
mellan olika bankkategorier,

— ett bredare utbud av banktjänster i förhål-
lande till folkmängd och ekonomisk verk-
samhet.

En precisering av dessa ändamål skall göras av
den rådgivande kommittén, som skall påbörja
detta arbete redan vid sina första sammanträden.

4. Medlemsstaterna skall också föreskriva att det till varje
ansökan om auktorisation skall fogas en verksamhetsplan i
vilken bl.a. den tilltänkta verksamhetsinriktningen skall anges
och institutets organisationsstruktur beskrivas.

5. Den rådgivande kommittén skall granska innehållet i de
villkorsföreskrifter som behöriga myndigheter utformar i
enlighet med punkt 2, andra villkor som gäller i medlemsstat-
erna samt den information som skall ingå i ovannämnda
verksamhetsplan, och skall då det är påkallat lämna kommis-
sionen förslag beträffande närmare samordning.

250

6. När auktorisation vägras skall beslutet motiveras och
skälen ges sökanden till känna inom sex månader från det att
ansökningen gjordes eller, om den då var ofullständig, från det
att sökanden givit in sådan kompletterande information, som
krävs för beslut. Under alla förhållanden skall beslut fattas
inom tolv månader från det att ansökningen mottagits.

7. Varje auktorisation skall anmälas till kommissionen.
Vaije enskilt kreditinstitut skall uppföras på en lista som
kommissionen skall offentliggöra i Europeiska gemenskapernas
tidning och hålla aktuell.

Artikel 4

1. En medlemsstat får föreskriva att filialer till kreditinsti-
tut, som omfattas av detta direktiv och som har huvudkontor
i en annan medlemsstat, inte får inleda verksamhet inom den
förra statens område förrän auktorisation beviljats enligt de
föreskrifter och i den ordning som gäller för kreditinstitut
hemmahörande där.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 3

det föreligger risk för förväxling får värdmedlemsstaten i
förtydligande syfte föreskriva att firman skall förses med ett
förklarande tillägg.

Artikel 6

1. I avvaktan på ytterligare samordning skall de behöriga
myndigheterna, för uppföljande kontroll och när det i övrigt
erfordras, utöver koefficienter som redan tillämpas av dem
införa relationstal mellan kreditinstitutens olika tillgångar
och/eller skulder, detta för att möjliggöra fortlöpande över-
vakning av institutens soliditet och likviditet samt andra
omständigheter till skydd för sparmedel.

För detta ändamål skall den rådgivande kommittén bestämma
de olika faktorerna för sådana relationstal, som avses i första
stycket, och fastställa metoden för beräkning av talen.

Den rådgivande kommittén skall, då det bedöms lämpligt,
inhämta ledning i tekniskt samråd mellan de myndigheter som
utövar tillsyn över berörda kategorier av institut

2. Auktorisation för en filial till ett kreditinstitut får dock
inte vägras enbart på den grunden att institutet i en annan med-
lemsstat är etablerat i en rättslig form som inte är tillåten för
kreditinstitut som bedriver liknande verksamhet i värdlandet
Denna bestämmelse skall emellertid inte gälla beträffande
kreditinstitut som saknar egen kapitalbas.

3. De behöriga myndigheterna skall göra anmälan till
kommissionen om vaije auktorisation av en filial, som avses
i punkt 1.

4. Denna artikel skall inte påverka giltigheten av sådana
bestämmelser, som medlemsstaterna tillämpar på filialer,
inrättade av kreditinstitut med huvudkontor i en annan med-
lemsstat Trots bestämmelserna i senare delen av tredje
strecksatsen i artikel 1 skall, i den mån en medlemsstat
föreskriver särskild auktorisation för vaije filial till ett kredit-
institut med huvudkontor inom statens område, sådana
föreskrifter gälla lika för filialer till kreditinstitut med huvud-
kontor i en annan medlemsstat.

Artikel 5

Ett kreditinstitut, som omfattas av detta direktiv, får i sin
verksamhet, oavsett vilka regler som gäller beträffande
användningen av orden "bank", "sparbank" och andra bank-
namn som kan förekomma i värdmedlemsstaten, inom gemen-
skapens hela område använda samma firma som institutet
brukar i den medlemsstat, i vilken huvudkontoret finns. Om

2. Relationstal som fastställts att gälla med stöd av punkt
1 skall beräknas minst var sjätte månad.

3. Den rådgivande kommittén skall studera resultaten av
analyser som, utifrån beräkningar enligt punkt 2, utförs av de
tillsynsmyndigheter som avses i punkt 1 tredje stycket.

4. Den rådgivande kommittén får lämna förslag till
kommissionen angående samordning av de koefficienter som
används i medlemsstaterna.

Artikel 7

1. De behöriga myndigheterna skall i nära samarbete utöva
tillsyn av kreditinstitut, som driver verksamhet i en eller flera
medlemsstater utöver den där huvudkontoret finns, särskilt i
fall då filialer inrättats i de förra staterna. Myndigheterna skall
förse varandra med dels all den information rörande ledningen
och ägarförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att
underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisa-
tionsvillkoren iakttas, dels all information som är ägnad att
underlätta övervakningen av institutens likviditet och soliditet

2. De behöriga myndigheterna får, genom tillämpning av
artikel 6 och med beaktande av de faktorer som där sägs,
även fastställa relationstal tillämpliga på sådana filialer, som
avses i denna artikel.

251

3. Den rådgivande kommittén skall beakta sådan nödvändig
anpassning som föranleds av filialernas särskilda ställning i
förhållande till nationell lag.

Artikel 8

1. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisa-
tion, som beviljats ett kreditinstitut för vilket detta direktiv
gäller, eller som beviljats för en filial enligt artikel 4, endast
under förutsättning att institutet eller filialen

a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, eller
uttryckligen avstår från auktorisationen, eller inte
bedrivit någon verksamhet på minst sex månader, om
inte i sådana fall auktorisationen ändå förlorar sin verkan
enligt medlemsstatens bestämmelser;

b) har utverkat auktorisation på grundval av oriktiga upp-
gifter eller på något annat sätt i strid med gällande
regler;

c) inte längre uppfyller de villkor som gäller för auktorisa-
tionen, med undantag för villkor som hänför sig till egen
kapitalbas;

d) inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan
förväntas komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot
borgenärerna, särskilt då det inte längre föreligger säker-
het för anförtrodda medel;

e) omfattas av något annat fall där det i nationell lag före-
skrivs att auktorisationen skall återkallas.

2. Därutöver skall en auktorisation som beviljats för en
filial med stöd av artikel 4 återkallas, om den behöriga
myndigheten i det land, där det kreditinstitut som inrättat
filialen har sitt huvudkontor, har återkallat institutets auktori-
sation.

3. Medlemsstater, som beviljar auktorisation enligt
artiklarna 3.1 och 4.1 endast då det finns ett ekonomiskt behov
på marknaden, får inte som skäl för återkallelse av
auktorisationen åberopa att behovet har upphört.

4. Innan en auktorisation som beviljats en filial enligt
artikel 4 återkallas skall samråd ske med den behöriga
myndigheten i den medlemsstat där filialens huvudkontor
finns. I fall där omedelbara åtgärder krävs, får samrådet
ersättas av en anmälan. Samma förfarande skall i tillämpliga
delar gälla, då återkallelse sker av auktorisation för ett
kreditinstitut, som har filialer i andra medlemsstater.

5. En återkallelse av en auktorisation skall motiveras och
skälen ges dem till känna som berörs av beslutet; sådana
återkallelser skall anmälas till kommissionen.

Prop. 1992/93:89

Bilaga 3

AVDELNING IH

Filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför
gemenskapen

Artikel 9

1. När filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför
gemenskapen startar eller bedriver verksamhet, får med-
lemsstaterna inte tillämpa bestämmelser som medför att dessa
filialer ges en förmånligare behandling än filialer till kreditin-
stitut med huvudkontor inom gemenskapen.

2. De behöriga myndigheterna skall göra anmälan till
kommissionen och till den rådgivande kommittén om alla
auktorisationer för filialer som beviljats kreditinstitut med
huvudkontor utanför gemenskapen.

3. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 1 får gemen-
skapen, med stöd av fördraget, träffa avtal med tredje land om
tillämpning av bestämmelser, vilka på grundval av principen
om reciprocitet, innebär att filialer till kreditinstitut med
huvudkontor utanför gemenskapen ges identisk behandling
inom gemenskapens hela område.

AVDELNING IV

Allmänna bestämmelser och övergångsbestämmelser

Artikel 10

1. Kreditinstitut, som omfattas av detta direktiv och som i
enlighet med bestämmelser, gällande i den medlemsstat där
huvudkontoret finns, inlett sin verksamhet innan bestämmelser
för genomförande av direktivet trätt i kraft, skall anses ha
auktorisation. För dessa institut skall gälla direktivets be-
stämmelser om verksamhet i kreditinstitut och villkorsföre-
skriftema i artikel 3.2 första stycket första och tredje streck-
satserna samt artikel 3.2 andra stycket.

Medlemsstaterna får medge kreditinstitut, som vid tiden för
detta direktivs tillkännagivande inte uppfyller villkoren enligt
artikel 3.2 första stycket tredje strecksatsen, en tid av högst
fem år inom vilken villkoren skall vara uppfyllda.

Medlemsstaterna får besluta att företag, som inte uppfyller
villkoren enligt artikel 3.2 första stycket första strecksatsen och
som existerar vid tidpunkten för direktivets ikraftträdande, får
fortsätta att driva verksamhet. De får befria dessa företag från
skyldighet att uppfylla villkoren enligt artikel 3.2 första stycket
tredje strecksatsen.

252

2. Alla kreditinstitut som avses i punkt 1 skall föras upp på
den i artikel 3.7 nämnda listan.

3. Om ett kreditinstitut, som skall anses ha auktorisation
enligt punkt 1, inte underkastats något auktorisationsförfarande
innan det inledde sin verksamhet, skall i stället för återkallelse
av auktorisation förbud meddelas att fortsätta verksamheten.

Vid tillämpning av första stycket skall artikel 8 gälla i till-
lämpliga delar.

4. Med avvikelse från bestämmelserna i punkt 1 kan
kreditinstitut, som har etablerats i en medlemsstat utan att
dessförinnan ha underkastats något auktorisationsförfarande,
åläggas att ansöka om auktorisation hos den berörda med-
lemsstatens behöriga myndigheter i enlighet med bestämmelser
för genomförande av detta direktiv. Det får föreskrivas att
dessa institut skall uppfylla villkoren enligt artikel 3.2 andra
strecksatsen och andra allmänt gällande villkor, som vederbör-
ande medlemsstat ställer upp.

Artikel 11

1. En "rådgivande kommitté för de behöriga myndigheterna
i Europeiska ekonomiska gemenskapens medlemsstater" skall
inrättas vid sidan av kommissionen.

2. Den rådgivande kommittén skall ha till uppgift att
biträda kommissionen i dess arbete att tillförsäkra ett korrekt
genomförande av såväl detta direktiv som rådets direktiv
73/183/EEG av den 28 juni 1973 om upphävande av be-
gränsningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahål-
la tjänster vid självständig verksamhet hos banker och andra
finansiella institut1, såvitt avser kreditinstitut. Den skall vidare
fullgöra andra uppgifter som föreskrivs i detta direktiv och
bistå kommissionen vid förberedelse av nya förslag till rådet
angående ytterligare samordning inom kreditinstitutens område.

3. Den rådgivande kommittén får inte befatta sig med
konkreta problem som rör enskilda kreditinstitut.

4. I den rådgivande kommittén skall ingå högst tre repre-
sentanter för vaije medlemsstat och för kommissionen.
Representanterna får, efter medgivande av kommittén för

1 EGT nr L 194, 16.7.1973, s. 1.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 3

vaije enskilt tillfälle, åtföljas av rådgivare. Kommittén får
också inbjuda kvalificerade personer och experter att delta vid
sammanträden. Sekretariat skall tillhandahållas av kommissio-
nen.

5. Den rådgivande kommitténs första möte skall samman-
kallas av kommissionen och ledas av en av dess representanter
som ordförande. Den rådgivande kommittén skall då anta sitt
reglemente och utse en av medlemsstaternas representanter till
ordförande. Kommittén skall därefter sammanträda regelbundet
och i övrigt så snart det är påkallat. Kommissionen får, om den
bedömer att förhållandena kräver det, anmoda kommittén att
hålla brådskande möten.

6. Vad som avhandlas och beslutas i den rådgivande
kommittén skall vara underkastat sekretess, om kommittén inte
beslutar annorlunda.

Artikel 12

1. Medlemsstaterna skall svara för att alla personer, som är
eller har varit anställda hos behöriga myndigheter är bundna av
tystnadsplikt. Detta innebär att ingen förtrolig information som
erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet
utom med stöd av lag.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall dock inte hindra upp-
giftslämnande mellan myndigheter enligt vad som föreskrivits
i detta direktiv. Beträffande information som på så vis utväx-
lats skall tystnadsplikt gälla för de personer, vilka är eller har
varit anställda hos behöriga myndigheter som erhåller in-
formationen.

3. I andra fall än sådana som omfattas av straffrättslig
lagstiftning får de myndigheter, som erhåller information,
använda denna endast vid prövning av på vilka villkor
kreditinstitut skall få starta och driva verksamhet, för att
underlätta övervakning av institutens likviditet och soliditet och
då ett beslut av myndigheten har överklagats i administrativ
ordning eller vid domstolsförfarande, som har anhängiggjorts
i enlighet med artikel 13.

Artikel 13

Medlemsstaterna skall svara för att beslut, som rör kreditinsti-
tut och som fattats med stöd av lagar och andra författningar,
utfärdade i enlighet med detta direktiv, kan prövas av domstol.
En möjlighet till domstolsprövning skall finnas också för fall
då inget beslut har fattats inom sex månader från det en
auktorisationsansökan, som innehåller alla de uppgifter, som
krävs enligt gällande bestämmelser, har givits in.

253

AVDELNING V

Slutbestämmelser

Artikel 14

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som
är nödvändiga för att följa detta direktiv inom 24 månader
efter dagen för anmälan och skall genast underrätta kommissio-
nen om detta.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 3

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till viktigare föreskrifter som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 15

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 12 december 1977.

På rådets vägnar

A. HUMBLET

Ordförande

254

Prop. 1992/93:89

Bilaga 4

RÅDETS ANDRA DIREKTIV
av den 15 december 1989
om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva
verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG

(89/646/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje
meningarna,

med beaktande av kommissionens förslag1,

i samråd med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och

med beaktande av följande:

Detta direktiv skall utgöra det väsentliga instrumentet för upp-
byggnad av den inre marknaden, en inriktning som fast-ställts
genom den Europeiska enhetsakten och för vilken det i
kommissionens vitbok ställts upp en tidplan, som syftar till
såväl etableringsfrihet för kreditinstitut som frihet för sådana
institut att tillhandahålla tjänster.

Direktivet skall fogas till tidigare antagen gemenskapslag-
stiftning, särskilt rådets första direktiv 77/780/EEG av den
12 december 1977 om samordning av lagar och andra författ-
ningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti-
tut4, senast ändrat genom direktiv 86/524/EEG5, rådets direktiv
83/350/EEG av den 13 juni 1983 om gruppbaserad tillsyn över
kreditinstitut6, rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december
1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning

1 EGT nr C 84, 31.3.1988, s. 1.

2 EGT nr C 96, 17.4.1989, s. 33 och beslut den 22 november
1989 (ännu ej publicerat i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning).

3 EGT nr C 318, 17.12.1989, s. 42.

4 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30.

5 EGT nr 309, 4.11.1986, s. 15.

6 EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 18.

för banker och andra finansiella institut7 och rådets direktiv
89/299/EEG av den 17 april 1989 om kapitalbasen i kreditin-
stitut*.

Kommissionen har antagit rekommendationerna 87/62/EEG om
kreditinstituts större engagemang9 och 87/63/EEG om inför-
ande av system för inlåningsskydd10.

Den väg som valts åsyftar endast en sådan harmonisering som
är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt
erkännande av auktorisationer och av tillsynsfunktioner, en
harmonisering som skall möjliggöra ett enda, för hela gemen-
skapen giltigt verksamhetstillständ samt tillämpning av
principen om hemlandstillsyn.

Genomförande av detta direktiv förutsätter samtidigt genom-
förande av särskild gemenskapslagstiftning för ytterligare
harmonisering av tekniska bestämmelser med avseende på
kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.

En harmonisering är också på väg av regler avseende om-
organisation och likvidation av kreditinstitut

Harmonisering kommer att krävas även beträffande över-
vakning av kreditinstitutens likviditets-, marknads, ränte- och
valutarisker.

Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn
förutsätter att de enskilda medlemsstaternas behöriga myndig-
heter vägrar meddela eller återkallar auktorisationer i sådana

7 EGT nr L 372, 31.12.1986, s. 1.

8 EGT nr L 124, 5.5.1989, s. 16.

9 EGT nr L 33, 4.2.1987, s. 10.

10 EGT nr L 33, 4.2.1987, s. 16.

255

fall där verksamhetsplanen, geografisk distribution av tjänster
eller faktiskt bedriven verksamhet klart visar att ett kreditin-
stitut har valt en viss medlemsstats jurisdiktion i syfte att
undgå de strängare normer som gäller i en annan medlemsstat,
där institutet avser att bedriva eller bedriver huvuddelen av sin
verksamhet. Vid tillämpning av detta direktiv skall ett kredit-
institut anses hemmahörande i den medlemsstat i vilken det har
sitt säte. Medlemsstaterna skall kräva att huvudkontoret är
beläget i den medlemsstat där institutet har sitt säte.

Ett hemland får i fråga om kreditinstitut, auktoriserade av
landets egna behöriga myndigheter, införa strängare regler än
dem som gäller enligt artiklarna 4,5,11,12 och 16.

Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella status skall,
särskilt beträffande soliditet, åvila hemlandets behöriga
myndigheter. Värdländernas behöriga myndigheter skall
bibehålla ansvaret för tillsyn av likviditet och för penning-
politik. Övervakning av marknadsrisker skall utövas i nära
samverkan mellan de behöriga myndigheterna i hemländerna
och värdländerna.

Harmonisering av vissa finansiella tjänster och investerings-
tjänster skall i mån av behov genomföras med stöd av särskil-
da EG-rättsakter, väsentligen till skydd för konsumenter och
investerare. Kommissionen har föreslagit åtgärder för harmo-
nisering av hypotekskrediter, bl.a. för att tillåta ömsesidigt
erkännande av finansiell teknik specifik för denna sektor.

Den ordning som valts for ömsesidigt erkännande medger
kreditinstitut som auktoriserats i ett hemland att inom hela
gemenskapen bedriva vissa eller samtliga verksamheter som
förtecknats i bilagan till detta direktiv. Detta kan ske genom
etablering av filialer eller genom direkt tillhandahållande av
tjänster.

Beträffande andra verksamheter än dem som förtecknats i
bilagan skall etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster
gälla enligt fördragets allmänna bestämmelser.

Principen om ömsesidigt erkännande bör även gälla i bilagan
förtecknade verksamheter vilka bedrivs av finansiella institut
som är dotterbolag till kreditinstitut, förutsatt att sådana
dotterbolag omfattas av gruppbaserad tillsyn över moderföreta-
gen och uppfyller vissa bestämda villkor.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

föreskrifter på institut som inte är auktoriserade som kreditin-
stitut i hemlandet och med avseende på verksamheter som inte
är förtecknade i bilagan, förutsatt att, för det första, sådana
föreskrifter står i överensstämmelse med gemenskapslag-
stiftning och är motiverade av hänsyn till det allmännas bästa
och att, för det andra, de ifrågavarande instituten eller verk-
samheterna inte är underkastade likvärdiga lagbestämmelser
eller föreskrifter i hemlandet.

Medlemsstaterna skall svara för att inga hinder föreligger för
att verksamhet, som är föremål för ömsesidigt erkännande, kan
bedrivas på samma sätt som i hemlandet, förutsatt att sådan
verksamhet inte står i strid med värdlandets föreskrifter till
skydd för det allmännas bästa.

Avskaffandet av kravet på auktorisation av filialer till kredit-
institut hemmahörande i gemenskapen medför att något särskilt
tillskjutet kapital inte längre skall kunna krävas för sådana
filialer, när den pågående harmoniseringen väl är genomförd.
Artikel 6.2 innebär ett första steg i denna riktning men är
emellertid inte tillämplig på Spanien och Portugal, i enlighet
med vad som föreskrivits i dessa staters accessionsavtal.

Det föreligger ett nödvändigt samband mellan detta direktivs
ändamål och den liberalisering av kapitalrörelser som skall ske
till följd av annan gemenskapslagstiftning. Åtgärder med
avseende på liberalisering av bankverksamhet måste under alla
förhållanden stå i samklang med åtgärder för liberalisering av
kapitalrörelser. I fall då medlemsstaterna, med stöd av rådets
direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförande av
fördragets artikel 67', åberopar skyddsklausuler med avseende
på kapitalrörelser, får de tillämpa de restriktioner för banktjän-
ster som behövs för skyddsbestämmelsernas efterlevnad.

De rutiner som fastställts i direktiv 77/780/EEG, särskilt med
avseende på auktorisation av filialer till kreditinstitut aukto-
riserade i tredje land, skall alltjämt tillämpas beträffande
sådana institut. Dessa filialer kommer inte att åtnjuta frihet att
tillhandahålla tjänster enligt fördragets artikel 59 andra stycket
eller frihet att etablera sig i andra medlemsstater än dem i
vilka de är etablerade. Ansökningar om auktorisation av
dotterbolag till företag som är underkastade tredje lands lagar
samt ansökningar beträffande sådana företags förvärv av
ägarandelar skall prövas i en ordning som är avsedd att
tillförsäkra reciprok behandling av kreditinstitut från gemen-
skapen vilka är verksamma i tredje land.

Auktorisationer som behöriga myndigheter meddelat kreditin-
stitut i enlighet med detta direktiv kommer att ha giltighet för
hela gemenskapen och inte längre endast för enskilda länder.
Gällande reciprocitetsbestämmelser kommer i fortsättningen
inte att ha någon verkan. Därför behövs en flexibel procedur
för prövning av reciprociteten på gemenskapsbasis.

Ett värdland får, då rätten till etablering eller rätten att direkt

tillhandahålla tjänster utnyttjas, tillämpa särskilda nationella --------------

* EGT nr L 178, 8.7.1988, s. 5.

256

Syftet med denna procedur är inte att stänga gemenskapens
finansiella marknader utan i stället att hålla dessa marknader
öppna för omvärlden och att globalt främja liberalisering av
kapitalmarknader i tredje land. För dessa ändamål anvisar
direktivet en ordning för underhandlingar med tredje land och,
som en sista utväg, för åtgärder som bl.a. innefattar uppskov
med prövning av nya ansökningar om auktorisation och
begränsning av nya auktorisationer.

En väl fungerande inre bankmarknad kommer att kräva inte
endast lagstiftning utan även ett nära och regelbundet sam-
arbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Den för
banktillsynsmyndigheter gemensamma kontaktkommittén, som
avses i det sista stycket av ingressen till direktiv 77/780/EEG,
är alltjämt lämpligaste forum för bedömning av problem
beträffande enskilda kreditinstitut. Kommittén är lämpligt
organ för ömsesidigt utbyte av sådan information som angivits
i det direktivets artikel 7.

Denna ordning för ömsesidigt informationsutbyte skall inte i
något fall ersätta sådant bilateralt samarbete som föreskrivits
i artikel 7 i direktiv 77/780/EEG. Värdländernas behöriga
myndigheter får, oberoende av tillsynsbehörighet i övrigt, på
eget initiativ i nödfallssituationer och i övrigt på begäran av ett
hemlands behöriga myndigheter, kontrollera att ett i värdlandet
etablerat kreditinstituts verksamhet bedrivs i överensstämmelse
med tillämpliga lagar och i enlighet med principer om sund
förvaltning, god redovisningssed och tillfredsställande intern-
kontroll.

Tekniska jämkningar av de detaljregler som föreskrivs i detta
direktiv kan komma att fordras med hänsyn till utvecklingen
inom banksektorn. Kommissionen skall, efter hörande av den
rådgivande bankrörelsekommittén och inom ramen för den
verkställande myndighet som genom fördraget givits kommis-
sionen, vidta nödvändiga jämkningar. Bankrörelsekommittén
skall fungera som en "normgivningskommitté", i enlighet med
procedurregler som angivits i artikel 2, procedur Hl, variant b,
av rådets beslut 87/373/EEG av den 13 juli 1987 om för-
faranden för utövande av kommissionens verkställande
myndighet1.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

Definitioner och räckvidd

Artikel 1

I detta direktiv avses med

1) kreditinstitut: ett kreditinstitut så som definierats i den
artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG,

1 EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

2) auktorisation: en auktorisation så som definierats i den
andra strecksatsen i artikel 1 i direktiv 77/780/EEG;

3) filial: ett driftställe som utgör en legalt beroende del av
ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller
vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksam-
het i kreditinstitut; samtliga de driftställen som i en
medlemsstat är inrättade av ett kreditinstitut med huvud-
kontor i en annan medlemsstat skall anses utgöra en
enda filial,

4) kapitalbas: kapitalbas så som definierats i direktiv
89/299/EEG,

5) behöriga myndigheter, myndigheter så som definierats
i artikel 1 i direktiv 83/350/EEG,

6) finansiella institut, företag som inte är kreditinstitut men
vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier
eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksam-
heter som är upptagna i punkterna 2—12 i bilagan,

7) hemland: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut
harblivit auktoriserat i enlighet med artikel 3 i direktiv
77/780/EEG,

8) värdland: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut har
en filial eller där det tillhandahåller tjänster,

9) ägarkontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och
ett dotterföretag, så som definierats i artikel 1 i direktiv
83/349/EEG2, eller ett motsvarande förhållande mellan
en fysisk eller juridisk person och ett företag,

10) kvalificerat innehav, ett direkt eller indirekt ägande i ett
företag, där innehavet representerar 10% eller mer av
kapitalet eller samtliga röster eller som möjliggör ett
väsentligt inflytande över ledningen av företaget

Vid tillämpning av denna definition på artiklarna 5 och
11 och på andra nivåer av ägande enligt artikel 11, skall
beaktas vad som i artikel 7 i direktiv 88/627/EEG3 sagts
om rösträtter.

11) startkapital: kapital så som definierats i artikel 2.1.1 och

2.1.2 i direktiv 89/299/EEG,

12) moderföretag: ett moderföretag så som definierats i
artikel 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG,

13) dotterföretag: ett dotterföretag så som definierats i arti-
kel 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG, ett dotterföretag till

2 EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1.

5 EGT nr L 348, 17.12.1988, s. 62.

17 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89

257

ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag
till det moderföretag som är överordnat dessa företag,

14) kapitaltäckningsgrad: den soliditetskoefficient för kredit-
institut som beräknats i enlighet med direktiv
89/647/EEG*.

Artikel 2

1. Detta direktiv skall gälla for alla kreditinstitut.

2. Det skall inte gälla för de institut som avses i artikel 2.2
i direktiv 77/780/EEG.

3. Ett kreditinstitut som, i enlighet med bestämmelserna i
artikel 2.4 a i direktiv 77/780/EEG, är underställt en central
företagsenhet i samma medlemsstat, får undantas från till-
lämpning av bestämmelserna i artiklarna 4, 10 och 12 i detta
direktiv, förutsatt att de nämnda bestämmelserna tillämpas på
gruppbasis för den centrala företagsenhetens och de under-
ställda institutens sammantagna rörelse. Vad som nu sagts skall
inte inskränka tillämpningen av bestämmelserna på den
centrala företagsenheten som sådan.

Om undantag görs, skall artiklarna 6 och 18—21 tillämpas på
den centrala företagsenhetens och de underställda institutens
sammantagna rörelse.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte
är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar inlåning från
allmänheten. Förbudet skall inte gälla mottagande av in-
sättningar eller andra medel i fall då återbetalningsskyldigheten
åvilar en medlemsstat eller dess regionala eller lokala myndig-
heter eller offentliga internationella organ i vilka en eller flera
medlemsstater ingår, inte heller i fall som är särskilt omfattade
av nationell lagstiftning eller av regler antagna av gemenska-
pen, allt under förutsättning att verksamheten är underkastad
regler och övervakning till skydd för insättare och investerare.

AVDELNING II

Harmonisering av auktorisationsvillkor

Artikel 4

1. Behöriga myndigheter får inte bevilja auktorisation i fall
då startkapitalet är mindre än fem miljoner ecu.

1 EGT nr L 3 <6, 30.12.1989, s. 14.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

2. Medlemsstaterna får dock bevilja auktorisation för
särskilda kategorier av kreditinstitut, vars startkapital uppgår
till mindre belopp än som föreskrivs i punkt 1. I sådana fall
skall

a) startkapitalet uppgå till minst en miljon ecu,

b) medlemsstaten göra anmälan till kommissionen om
skälen för undantag från punkt 1,

c) vid offentliggörandet av listor enligt artikel 3.7 i direktiv
77/780/EEG särskilt anmärkas vilka kreditinstitut som
inte uppfyller kravet på startkapital enligt punkt 1,

d) kommissionen inom fem år från det datum som anges i
artikel 24.1 upprätta en rapport om medlemsstaternas
tillämpning av denna punkt. Rapporten skall upprättas
för den rådgivande bankrörelsekommitté som avses i
artikel 11 i direktiv 77/780/EEG.

Artikel 5

De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation för
verksamhet i kreditinstitut förrän de fått information om vilka
aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer,
som direkt eller indirekt har kvalificerade innehav, och om
storleken av sådana innehav.

De behöriga myndigheterna skall vägra auktorisation om de,
med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull ledning av
kreditinstitut, bedömer att lämpligheten hos aktieägare eller
medlemmar som avses i första stycket inte är tillfredsställande.

Artikel 6

1. Ett värdland får, i fråga om filialer till kreditinstitut som
är auktoriserade i andra medlemsstater, inte längre kräva vare
sig auktorisation enligt artikel 4 i direktiv 77/780/EEG eller
särskilt tillskjutet kapital. Beträffande etablering och tillsyn av
sådana filialer skall bestämmelserna i artiklarna 13, 19 och 21
i detta direktiv gälla.

2. Intill dess bestämmelser för genomförande av punkt 1
träder i kraft, får värdländerna inte som villkor för auktorisa-
tion av filialer till kreditinstitut, auktoriserade i andra med-
lemsstater, kräva ett större startkapital för filialrörelsen än
motsvarande 50% av det startkapital som enligt nationella
bestämmelser krävs för auktorisation av kreditinstitut av
samma slag.

3. Ett kreditinstitut skall ha rätt att fritt förfoga över de
medel som till följd av bestämmelserna i punkterna 1 och 2
inte längre krävs.

258

Artikel 7

Samråd med behöriga myndigheter i den andra berörda
medlemsstaten skall ske innan auktorisation beviljas för ett
kreditinstitut som

— är dotterföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat
i en annan medlemsstat,

— är dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut
som är auktoriserat i en annan medlemsstat, eller

— står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska
personer som har ägarkontrollen över ett kreditinstitut
auktoriserat i en annan medlemsstat.

AVDELNING UI

Förhållande till tredje land

Artikel 8

Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall underrätta
kommissionen

a) om vaije auktorisation av ett direkt eller indirekt dotter-
företag till ett eller flera företag som är underkastade
tredje lands lagar. Kommissionen skall därefter in-
formera den rådgivande bankrörelsekommittén,

b) närhelst ett sådant moderföretag förvärvar aktier eller
andelar i ett kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen
så att det senare blir det förras dotterföretag. Kommis-
sionen skall därefter informera den rådgivande bankrör-
elsekommittén.

När auktorisation beviljas för ett direkt eller indirekt dotter-
företag till ett eller flera moderföretag som är underkastade
tredje lands lagar, skall gruppstrukturen specificeras i den
anmälan som den behöriga myndigheten skall göra till kom-
missionen enligt artikel 3.7 i direktiv 77/780/EEG.

Artikel 9

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla
svårigheter av allmän natur som deras kreditinstitut mött vid
etablering eller utövande av bankverksamhet i tredje land.

2. Kommissionen skall senast sex månader före detta direk-
tivs ikraftträdande och därefter periodvis upprätta rapporter om
i vad mån tredje länder ger kreditinstitut hemmahörande i
gemenskapen sådan behandling som avses i punkterna 3 och
4, med avseende på etablering och utövande av bankverksam-

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

het samt förvärv av aktier eller andelar i tredje lands kreditin-
stitut Kommissionen skall till rådet överlämna rapporterna
med lämpliga förslag.

3. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom,
antingen genom de rapporter som avses i punkt 2 eller genom
annan information, att ett tredje land inte erbjuder kreditinstitut
hemmahörande i gemenskapen effektivt marknadstillträde,
jämförbart med det som gemenskapen erbjuder kreditinstitut
från samma tredje land, får kommissionen lämna förslag till
rådet om lämpligt mandat för underhandlingar med ändamål att
uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter för kreditinstitut
hemmahörande i gemenskapen. Rådet skall besluta med
kvalificerad majoritet.

4. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom,
antingen genom de rapporter som avses i punkt 2 eller genom
annan information, att kreditinstitut hemmahörande i gemen-
skapen inte får nationell behandling i ett tredje land, innebä-
rande samma konkurrensmöjligheter som erbjuds inhemska
kreditinstitut, och att kravet på effektivt marknadstillträde inte
är uppfyllt, får kommissionen ta initiativ till underhandlingar
med ändamål att åstadkomma rättelse.

I fall som avses i föregående stycke får, utöver initiativ till
underhandlingar, när som helst beslutas i den ordning som
föreskrivs i artikel 22.2 att medlemsstaternas behöriga myn-
digheter skall begränsa eller uppskjuta prövningen av in-
neliggande eller framtida ansökningar om auktorisation och
förvärv av aktier eller andelar, då ansökningarna gjorts av
direkta eller indirekta moderföretag underställda ett tredje
lands lagar. Sådana åtgärder får inte gälla för längre tid än tre
månader.

Före utgången av tremånadersperioden får rådet, med be-
aktande av resultaten av underhandlingarna, med kvalificerad
majoritet besluta efter förslag av kommissionen huruvida
åtgärderna skall bestå.

Sådana begränsningar eller uppskov får inte tillämpas i fall då
ansökningen om etablering av ett dotterföretag eller om
tillstånd att förvärva aktier eller andelar i ett kreditinstitut
hemmahörande i gemenskapen gjorts av ett kreditinstitut, som
är auktoriserat inom gemenskapen eller av ett där auktoriserat
dotterföretag till ett kreditinstitut.

5. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom att
något av de fall som avses i punkterna 3 och 4 uppkommer,
skall medlemsstaterna på kommissionens begäran underrätta
denna

a) om vaije ansökan om auktorisation av ett direkt eller
indirekt ägt dotterföretag till ett eller flera moderföretag
som är underkastade vederbörande tredje lands lagar,

b) närhelst de får underrättelse enligt artikel 11 om att ett
sådant företag avser att förvärva en ägarandel i ett
kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen, så att det
senare institutet blir det förras dotterföretag.

259

Denna skyldighet att lämna information skall upphöra så snart
en överenskommelse har träffats med det tredje land som avses
i punkterna 3 och 4, eller när de åtgärder som avses i punkt 4
andra och tredje styckena upphör att gälla.

6. Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel skall stå
i överensstämmelse med gemenskapens förpliktelser enligt
internationella överenskommelser, bilaterala eller multilaterala,
om rätt för kreditinstitut att starta och driva verksamhet.

AVDELNING IV

Harmonisering av villkor for kreditinstituts verksamhet

Artikel 10

1. Ett kreditinstituts kapitalbas får inte understiga beloppet
för det startkapital som enligt artikel 4 krävs vid tidpunkten för
auktorisation av institutet.

2. Medlemsstaterna får besluta au kreditinstitut, som är
verksamma vid tidpunkten för direktivets genomförande, och
vars kapitalbas inte uppnår den nivå för startkapital som
föreskrivs i artikel 4, får fortsätta au driva verksamhet. I sådant
fall får kapitalbasen inte tillåtas understiga den högsta be-
loppsnivå som uppnåtts efter dagen för anmälan av detta
direktiv.

3. Om ägarkontrollen över ett sådant kreditinstitut som
avses i punkt 2 övertas av en annan fysisk eller juridisk person
än den som tidigare hade ägarkontroll över institutet, måste
institutets kapitalbas motsvara lägst den nivå som enligt artikel
4 är föreskriven för startkapital.

4. Emellertid får, under särskilda förhållanden och med be-
höriga myndigheters samtycke, vid fusion mellan två eller flera
kreditinstitut som avses i punkt 2, kapitalbasen för det genom
fusionen bildade institutet inte tillåtas underskrida summan av
kapitalbaserna för de sammanslagna instituten vid tidpunkten
för fusionen, intill dess de i artikel 4 föreskrivna nivåerna har
uppnåtts.

5. Om kapitalbasen nedgått i fall som sägs i punkterna 1,
2 och 4, får behöriga myndigheter, då förhållandena motiverar
det, medge ett institut att inom viss tid vidta rättelse eller
upphöra med sin verksamhet.

Artikel 11

1. Medlemsstaterna skall kräva att vaije fysisk eller juridisk
person, som avser att förvärva, direkt eller indirekt, ett

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4
kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, underrättar behöriga
myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. Under-
rättelse skall lämnas även av den som avser att öka sitt
kvalificerade innehav i sådan mån att hans andel av röstetalet
eller kapitalet kommer att uppgå till 20%, 33% eller 50% eller
så att kreditinstitutet kommer att få ställning av dotter-företag.

Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2 skall de behöriga
myndigheterna ha rätt att, inom en tid av högst tre månader
från det att underrättelse enligt föregående stycke gjorts,
motsätta sig förvärvet, om de, med hänsyn till behovet av sund
och ansvarsfull ledning av kreditinstitut, bedömer att lämplig-
heten inte är tillfredsställande hos de personer som avses i
föregående stycke. Om myndigheterna inte motsätter sig
förvärvet, får de föreskriva en viss tid inom vilket förvärvet
skall vara genomfört.

2. Om förvärvaren av innehav, som avses i punkt 1, är ett
kreditinstitut auktoriserat i en annan medlemsstat eller moder-
företag till ett kreditinstitut auktoriserat i en annan med-
lemsstat, eller en fysisk eller juridisk person som har ägarkon-
troll över ett kreditinstitut auktoriserat i en annan medlemsstat
och om det institut i vilket förvärvet avses ske till följd därav
skulle få ställning av dotterföretag eller komma under för-
värvarens ägarkontroll, skall prövning av förvärvet föregås av
samråd enligt artikel 7.

3. Medlemsstaterna skall kräva att vaije fysisk eller juridisk
person, som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalifi-
cerat innehav i ett kreditinstitut, underrättar behöriga myndig-
heter om storleken av innehavet. Underrättelse skall lämnas
även av den som avser att minska sitt kvalificerade innehav i
sådan mån att hans andel av röstetalet eller kapitalet skulle
understiga 20%, 33% eller 50% eller så att kreditinstitutets
ställning som dotterföretag skulle upphöra.

4. Ett kreditinstitut skall, då det får kännedom därom,
underrätta behöriga myndigheter om sådana förvärv eller
avyttringar av innehav i institutets kapital som får till följd att
innehaven överstiger eller understiger något av de gränstal som
anges i punkterna 1 och 3.

Vaije kreditinstitut skall också, minst en gång om året, under-
rätta behöriga myndigheter om namnen på aktieägare och
medlemmar med kvalificerade innehav samt om storleken på
sådana innehav, så som framgår t.ex. av uppgifter som lämnats
vid bolagsstämma om aktieägare och medlemmar eller av
uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter som gäller
för börsregistrerade bolag.

5. Medlemsstaterna skall, i fall då de personer som avses
i punkt 1, utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att
vara till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av

260

vidta åtgärder. Sådana åtgärder får bl.a. bestå i förelägganden,
sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen
samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågava-
rande aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Motsvarande åtgärder skall vidtas i fråga om fysiska eller
juridiska personer, som underlåter att lämna sådana underrättel-
ser, som avses i punkt 1. Om aktier eller andelar har förvärvats
trots att behöriga myndigheter har motsatt sig förvärvet, skall
medlemsstaterna, oavsett de åtgärder som i övrigt vidtas,
föreskriva antingen att rösträtterna för sådana innehav inte får
utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller att de får
förklaras ogiltiga.

Artikel 12

1. Inget kreditinstitut får ha ett kvalificerat innehav, som
motsvarar mer än 15% av institutets kapitalbas, i ett företag
som är varken ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut eller
som driver sådan verksamhet som avses i artikel 43.2 f andra
stycket i direktiv 86/635/EEG.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

fall skall behöriga myndigheter förelägga kreditinstitutet att
antingen öka sin kapitalbas eller vidta andra likvärdiga
åtgärder.

6. Kontrollen av att de i punkterna 1 och 2 föreskrivna
gränstalen upprätthålls skall utövas genom tillsyn och över-
vakning på gruppbasis i överensstämmelse med direktiv
83/350/EEG.

7. Kreditinstitut som överskrider de i punkterna 1 och 2
föreskrivna gränstalen vid den tidpunkt då bestämmelser för
genomförande av detta direktiv träder i kraft, skall inom tio år
därefter anpassa sitt ägande till gränstalen.

8. Medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter
inte skall tillämpa de i punkterna 1 och 2 angivna gränstalen,
om det föreskrivs att 100% av de belopp varmed kreditinsti-
tutens kvalificerade innehav överskrider dessa gränstal måste
täckas av egen kapitalbas och att avdrag för motsvarande del
av kapitalbasen skall ske vid beräkning av kapitaltäcknings-
graden. Om båda de gränstal som angivits i punkterna 1 och
2 överskridits, skall det större av de överskridna beloppen
täckas av egen kapitalbas.

2. Ett kreditinstituts sammantagna kvalificerade innehav i
andra företag än kreditinstitut, finansiella institut och företag
som driver sådan verksamhet som avses i artikel 43.2 f andra
stycket i direktiv 86/635/EEG, får inte överstiga 60% av insti-
tutets kapitalbas.

3. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa de gränstal som
föreskrivs i punkterna 1 och 2 i fråga om innehav i sådana
försäkringsbolag som definierats i direktiv 73/239/EEG1, senast
ändrat genom direktiv 88/357/EEG2, och direktiv 79/267/EEG3
senast ändrat genom 1985 års accessionsakt.

4. Aktier eller andelar som tillfälligt innehas under tiden
för finansiell rekonstruktion eller till skydd för verksamhet
eller som ett normalt led i emissionsverksamhet eller i ett
instituts namn för annans räkning skall inte räknas som
kvalificerade innehav vid beräkning av de i punkterna 1 och 2
angivna gränstalen. Aktier och andelar som inte utgör
finansiella anläggningstillgångar enligt definitionen i artikel

35.2 i direktiv 86/635/EEG skall inte medräknas.

5. De gränstal som föreskrivits i punkterna 1 och 2 får
överskridas endast under exceptionella förhållanden. I sådana

1 EGT nr L 228, 16.8.1973, s. 3.

2 EGT nr L 172, 4.7.1988, s. 1.

3 EGT nr L 63, 13.3.1979, s. 1.

Artikel 13

1. Ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, innefattande
tillsyn över verksamheter som bedrivs i enlighet med artikel
18, skall åvila hemländernas behöriga myndigheter, i den mån
behörighet för värdländernas myndigheter inte följer av
bestämmelser i detta direktiv.

2. Hemländernas behöriga myndigheter skall kräva att vaije
kreditinstitut tillämpar sunda rutiner för administration,
redovisning och erforderlig intern kontroll.

3. Vad som sägs i punkterna 1 och 2 skall inte utgöra
hinder för gruppbaserad tillsyn i enlighet med direktiv
83/350/EEG.

Artikel 14

1. Slutet av den andra meningen i artikel 7.1 i direktiv
77/780/EEG skall ersättas med följande: "och all information
ägnad att underlätta övervakningen av sådana institut, särskilt
med avseende på likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begräns-
ning av större engagemang samt rutiner för administration,
redovisning och intern kontroll".

2. Intill dess vidare harmonisering skett skall värdländernas
behöriga myndigheter, i samarbete med hemländernas behöriga
myndigheter, utöva tillsyn över likviditeten hos filialer till
kreditinstitut. I fråga om andra åtgärder än som krävs för
genomförande av det Europeiska monetära systemet skall
värdländerna ha oinskränkt rätt att vidta penningpolitiskt be-

261

tingade åtgärder. Sådana åtgärder får inte innefatta diskrimi-
nerande behandling eller restriktioner gentemot kreditinstitut
som är auktoriserade i en annan medlemsstat.

3. I den mån vidare harmonisering inte skett med avseende
på tillsyn av risker förenade med öppna marknadsoperationer
skall, då sådana risker följer med transaktioner som genomförs
på en annan medlemsstats kapitalmarknader, den senare statens
behöriga myndigheter samarbeta med hemlandets myndigheter
för att tillse att berörda institut vidtar åtgärder för att möta
riskerna.

Artikel 15

1. Om ett kreditinstitut, auktoriserat i en medlemsstat,
driver verksamhet genom filial i en annan medlemsstat, skall
värdlandet ge hemlandets behöriga myndigheter rätt att, efter
underrättelse till värdlandets behöriga myndigheter, själv-
ständigt eller genom särskilt utsedda personer utföra inspektion
på platsen för att skaffa sig sådan information som avses i
artikel 7.1 i direktiv 77/780/EEG.

2. Hemlandets behöriga myndigheter får också, för kontroll
av filialer, tillämpa något av de andra förfaranden som avses
i artikel 5.4 i direktiv 83/350/EEG.

3. Denna artikel skall inte utgöra hinder för värdlandets
behöriga myndigheter att, för fullgörande av tillsynsansvar
enligt detta direktiv, utföra inspektion på platsen av filialer
etablerade på det egna territoriet.

Artikel 16

Artikel 12 i direktiv 77/780/EEG skall ersättas med följande:

"Artikel 12

1. Medlemsstaterna skall föreskriva att alla personer,
som arbetar eller som har arbetat för behöriga myndig-
heter, samt revisorer och experter som är verksamma för
behöriga myndigheters räkning skall vara bundna av
tystnadsplikt. Tystnadsplikten skall innebära att ingen
förtrolig information som erhålls i tjänsten får röjas till
någon person eller myndighet utom i sammandrag eller
i sammanställning som omöjliggör identifikation av
enskilda institut, dock med förbehåll för fall som
omfattas av straffrättslig lagstiftning.

Dock får, i fall då ett kreditinstitut har försatts i konkurs
eller underkastats tvångslikvidation, förtrolig information
som inte berör tredje part, engagerad i försök att rädda
institutet, yppas vid civilrättsliga eller kommersiella för-
faranden.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

2. Vad som sägs i punkt 1 skall inte hindra med-
lemsstaternas behöriga myndigheter att utbyta informa-
tion i enlighet med direktiv som gäller för kreditinstitut.
För sådan information skall tystnadsplikt gälla enligt
punkt 1.

3. Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal för utbyte
av information med tredje länders behöriga myndigheter,
om den information som överlämnas är föremål för
sekretess i mottagarlandet minst likvärdig den som
föreskrivs i denna artikel.

4. Behöriga myndigheter, som erhåller förtrolig
information enligt vad som sägs i punkterna 1 eller 2,
får använda den endast i tjänsten och där endast

— för att kontrollera att villkoren för att kreditinstitut
skall få starta verksamhet är uppfyllda och för att
underlätta gruppbaserad eller icke gruppbaserad
tillsyn, över sådan verksamhet, särskilt med
avseende på kontroll av likviditet, soliditet, större
engagemang och rutiner för administration,
redovisning odh intern kontroll,

— för att ålägga sanktioner,

— vid överklagande i administrativ ordning av beslut
som fattats av den behöriga myndigheten,

— vid domstolsförfarande som har inletts enligt
artikel 13 eller enligt särskilda bestämmelser i
direktiv antagna med avseende på kreditinstitut.

5. Vad som sägs i punkterna 1 och 4 skall inte
utgöra hinder för utbyte av information mellan behöriga
myndigheter i samma medlemsstat, inte heller mellan
behöriga myndigheter i olika medlemsstater i fall då
informationen lämnas till

— myndigheter med ansvar för tillsyn över andra
finansiella organisationer och över försäkrings-
bolag samt myndigheter med ansvar för tillsyn
över finansiella marknader,

— organ som har befattning med kreditinstituts
konkurs eller likvidation eller liknande förfaran-
den,

— personer ansvariga för obligatorisk revision av
kreditinstituts och andra finansiella instituts
räkenskaper,

vid deras fullgörande av tillsynsuppgifter samt för
utlämnande till organ för inlåningsskydd av sådan
information som de behöver för sin verksamhet.
Den information som erhållits med stöd av be-
stämmelserna i denna punkt 5 skall vara under-
kastad tystnadsplikt som sägs i punkt 1.

6. Ej heller skall bestämmelserna i denna artikel
utgöra hinder för en behörig myndighet att till sådana
centralbanker, som inte utövar tillsyn över kreditinstitut

262

individuellt, lämna ut information som dessa centralban-
ker kan behöva i egenskap av monetära myndigheter.
Den information som erhållits skall vara underkastad
tystnadsplikt som sägs i punkt 1.

7. Oavsett sådana bestämmelser som avses i punkter-
na 1 och 4 får medlemsstaterna med stöd av bestämmel-
ser i lag eller annan författning tillåta att viss informa-
tion lämnas ut såväl till andra organ för den centrala
regeringsmakten med ansvar för lagstiftning om tillsyn
över kreditinstitut, finansiella institut, investeringstjänster
och försäkringsbolag som till personer som företräder
sådana organ.

Sådant utlämnande får dock ske endast då det är nöd-
vändigt för utövande av offentlig tillsyn.

Vidare skall medlemsstaterna föreskriva att sådan
information som erhållits med stöd av punkterna 2 och
5 och sådan som erhållits vid inspektion på platsen i
enlighet med artikel 15.1 och 15.2 i direktiv 89/646/E-
EG1 aldrig får röjas i de fall som sägs i denna punkt 7
utan uttryckligt samtycke av de behöriga myndigheter
som lämnat ut informationen eller av behöriga myndig-
heter i den medlemsstat i vilken inspektionen verkställts.

1 EGT nr L 386, 30.12.89, s. 1."

Artikel 17

Medlemsstaterna skall svara för att deras behöriga myndigheter
kan besluta och vidta de åtgärder och sanktioner som behövs
för att överträdelser av lagar och andra författningar om
verksamhet i kreditinstitut skall upphöra. Sådana åtgärder och
sanktioner skall kunna riktas mot kreditinstituten och mot dem
som har ett bestämmande inflytande i instituten. Vad som nu
sagts skall inte påverka förfaranden för återkallelse av auktori-
sationer, inte heller tillämpning av straffrättslig lag.

AVDELNING V

Bestämmelser om etableringsfrihet och frihet att
tillhandahålla tjänster

Artikel 18

1. Medlemsstaterna skall svara för att de verksamheter som
anges i bilagan får bedrivas inom det egna territoriet så som
sägs i artiklarna 19-21, antingen genom etablering av en filial
eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, av vaije
kreditinstitut som är auktoriserat och underkastat tillsyn av
behöriga myndigheter i en annan medlemsstat i enlighet med
detta direktiv, förutsatt att verksamheterna omfattas av
auktorisationen.

2. Medlemsstaterna skall också tillse att alla verksamheter
som anges i bilagan får bedrivas inom det egna territoriet så
som sägs i artiklarna 19—21, antingen genom etablering av en

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4
filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, av vaije
finansiellt institut från en annan medlemsstat, i fall då institutet
antingen är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ägs gemen-
samt av två eller flera kreditinstitut, vars stadgar eller bolags-
ordning tillåter sådan verksamhet och vilka uppfyller samtliga
av de följande villkoren:

— Moderföretaget eller moderföretagen är auktoriserade
som kreditinstitut i den medlemsstat vars lag gäller för
dotterföretaget

— De ifrågavarande verksamheterna bedrivs inom samma
medlemsstats territorium.

— Moderföretaget eller moderföretagen innehar 90% eller
mer av samtliga rösträtter i dotterföretaget.

— Moderföretaget eller moderföretagen har att tillgodosebe-
höriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotter-
företaget och har utfäst sig att, med samtycke av
vederbör-ande hemlands behöriga myndigheter, solida-
riskt svara för de åtaganden som dotterföretaget gjort.

— Dotterföretaget omfattas effektivt, särskilt med avseende
på de ifrågavarande verksamheterna, av gruppbaserad
tillsyn, som moderföretaget eller vart och ett av moder-
företagen är föremål för enligt direktiv 83/350/EEG, i
synnerhet beträffande beräkning av kapitaltäckningsgrad,
kontroll av större engagemang och begränsning av
innehav så som föreskrivits i artikel 12 i detta direktiv.

Hemlandets behöriga myndigheter skall intyga och lämna
dotterföretaget bevis om att de nu angivna villkoren är
uppfyllda. Beviset skall utgöra en del av den underrättelse som
avses i artiklarna 19 och 20.

Hemlandets behöriga myndigheter skall svara för att tillsyn av
dotterföretaget sker i enlighet med artiklarna 10.1, 11, 13,
14.1, 15 och 17 i detta direktiv samt artiklarna 7.1 och 12 i
direktiv 77/780/EEG.

Bestämmelserna i denna punkt 2 skall i tillämpliga delar gälla
för dotterföretag. Därvid skall "kreditinstitut" läsas som
"finansiella institut som uppfyller de i artikel 18.2 föreskrivna
villkoren" och "auktorisation" läsas som "stadgar eller bolags-
ordning".

Artikel 19.3 andra stycket skall läsas som

"Hemlandets behöriga myndigheter skall också lämna
uppgift om storleken av det dotterägda finansiella
institutets kapitalbas och om den konsoliderade kapital-
täckningsgraden för det kreditinstitut som är dess
moderföretag."

Om ett finansiellt institut som avses i denna punkt 2 inte
längre uppfyller alla de föreskrivna villkoren, skall hemlandet

263

underrätta värdlandets behöriga myndigheter. Värdlandets lagar
skall då gälla för det finansiella institutets verksamhet i
värdlandet

Artikel 19

1. Ett kreditinstitut som önskar etablera en filial på en
annan medlemsstats territorium skall underrätta hemlandets
behöriga myndigheter därom.

2. Medlemsstaterna skall föreskriva skyldighet för vaije
kreditinstitut, som önskar etablera en filial i en annan med-
lemsstat, att vid underrättelse enligt punkt 1 lämna uppgifter
om följande:

a) Den medlemsstat på vars territorium etableringen avses
ske.

b) En verksamhetsplan som anger bl.a. filialens tilltänkta
affärsverksamhet och organisationsstruktur.

c) En adress i värdmedlemsstaten där handlingar skall
finnas tillgängliga.

d) Namnen på de personer som skall ha ansvaret för filia-
lens ledning.

3. I andra fall än då de behöriga myndigheterna har an-
ledning att ifrågasätta kreditinstitutens administrativa struktur
eller finansiella situation, skall myndigheterna, med beaktande
av de tilltänkta verksamheterna, inom tre månader från
mottagande av underrättelse enligt punkt 2 översända den
erhållna informationen till värdlandets behöriga myndigheter
och underrätta det berörda institutet.

Hemlandets behöriga myndigheter skall också lämna uppgift
om storleken av kreditinstitutets kapitalbas och kapitaltäck-
ningsgrad samt, i avvaktan på vidare harmonisering, lämna
uppgift om vilka system för inlåningsgaranti som ger skydd åt
filialens insättare.

I fall då hemlandets behöriga myndigheter vägrar att översända
den i punkt 2 omnämnda informationen till värdlandets
behöriga myndigheter, skall skälen härför lämnas till det
berörda kreditinstitutet inom tre månader från det att fullstän-
dig information föreligger. En vägran att översända informa-
tion eller underlåtenhet att lämna besked skall kunna prövas av
domstol i hemlandet.

4. Innan en filial till ett kreditinstitut inleder sin verksamhet
skall värdlandets behöriga myndigheter inom två månader från
det att underrättelse enligt punkt 3 erhållits förbereda tillsyn av
kreditinstitutet i enlighet med artikel 21 och, om så erfordras,
ange under vilka villkor, motiverade av hänsyn till det
allmännas bästa, verksamheterna får bedrivas i värdlandet.

5. Efter underrättelse från värdlandets behöriga myndig-
heter eller sedan den i punkt 4 angivna fristen löpt ut utan att

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

någon underrättelse erhållits från myndigheterna, får filialen
etableras och inleda sin verksamhet.

6. Om förändringar sker i något avseende som uppgivits i
en underrättelse enligt punkt 2 b, c eller d, eller om för-
ändringar sker i det system för inlåningsskydd som avses i
punkt 3, skall kreditinstitutet skriftligen underrätta behöriga
myndigheter i hemlandet och värdlandet. Underrättelse skall
lämnas minst en månad innan förändringen sker, så att det blir
möjligt för hemlandets behöriga myndigheter att fatta beslut
enligt punkt 3 och för värdlandets behöriga myndigheter att i
anledning av förändringen fatta beslut enligt punkt 4.

Artikel 20

1. Ett kreditinstitut som för första gången önskar utnyttja
rätten att, inom ramen för fritt tillhandahållande av tjänster,
driva verksamhet på en annan medlemsstats territorium, skall
underrätta hemlandets behöriga myndigheter om vilka av de i
bilagan upptagna verksamheterna som institutet avser att
bedriva.

2. Hemlandets behöriga myndigheter skall inom en månad
från det att underrättelse enligt punkt 1 mottagits, översända
underrättelsen till värdlandets behöriga myndigheter.

Artikel 21

1. Värdländerna får för statistiska ändamål föreskriva
skyldighet för alla kreditinstitut som har filialer på staternas
territorium att till värdländernas behöriga myndigheter lämna
periodiska rapporter om verksamheten i dessa värdländer.

Vid fullgörande av åligganden enligt artikel 14.2 och 14.3 får
värdländerna föreskriva skyldighet för filialer till kreditinstitut
från andra medlemsstater att lämna samma information som för
ändamålet krävs av inhemska kreditinstitut.

2. Om ett värdlands behöriga myndigheter finner att ett
institut, som har en filial eller som tillhandahåller tjänster inom
värdlandets territorium, inte efterlever de föreskrifter som
utfärdats i anledning av bestämmelserna i detta direktiv om
befogenheter för värdlandets behöriga myndigheter, skall dessa
myndigheter förelägga institutet att vidta rättelse.

3. Om det berörda institutet underlåter att vidta erforderliga
åtgärder för rättelse, skall värdlandets behöriga myndigheter
underrätta hemlandets behöriga myndigheter. Hemlandets
behöriga myndigheter skall snarast vidta alla erforderliga
åtgärder för att institutet skall åstadkomma rättelse. Under-
rättelse skall ske till värdlandets behöriga myndigheter om
vilka åtgärder som vidtas.

264

4. Om institutet, trots de åtgärder som vidtagits av
hemlandet eller beroende på att sådana åtgärder visar sig
otillräckliga eller inte kan genomföras i den ifrågavarande
medlemsstaten, fortsätter att överträda i värdlandet gällande
föreskrifter som avses i punkt 2, får värdlandet, efter att ha
underrättat hemlandets behöriga myndigheter, vidta erforderliga
åtgärder för att hindra eller bestraffa vidare överträdelser och,
i den mån det är nödvändigt, hindra institutet att göra nya
åtaganden inom det egna territoriet Medlemsstaterna skall
tillse att delgivning kan ske inom deras territorier av sådana
handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot kredit-
institut

5. Det som nu sagts skall inte påverka möjligheterna for ett
värdland att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller
bestraffa överträdelser inom sitt territorium av föreskrifter som
utfärdats i det allmännas intresse. Sådana åtgärder skall kunna
innefatta hinder för institut att göra nya åtaganden inom värd-
landets territorium.

6. Vaije åtgärd som vidtagits med stöd av punkterna 3, 4,
och 5 ovan och som innebär påföljder för eller inskränkningar
i rätten att tillhandahålla tjänster måste vara väl befogad och
skall lämnas till berörda institut Vaije sådan åtgärd skall
kunna prövas av domstol i den medlemsstat vars myndigheter
beslutat om åtgärden.

7. Innan åtgärder vidtas i den ordning som föreskrivs i
punkterna 2—4, får värdlandets behöriga myndigheter i bråd-
skande fall interimistiskt vidta de åtgärder som är nödvändiga
till skydd för insättare, investerare och andra mottagare av
tjänster. Kommissionen och de andra medlemsstaternas
behöriga myndigheter skall underrättas om sådana åtgärder så
snart det kan ske.

Kommissionen får, efter hörande av berörda medlemsstaters
behöriga myndigheter, besluta att den ifrågavarande med-
lemsstaten skall ändra eller återkalla åtgärder som nu sagts.

8. Värdländerna får utöva befogenheter som givits dem
enligt detta direktiv genom att vidta erforderliga åtgärder for
att hindra eller bestraffa överträdelser inom deras territorier.
Sådana åtgärder skall kunna innefatta förbud för institut att
göra nya åtaganden inom vederbörande värdlands territorium.

9. Om en auktorisation återkallas skall underrättelse därom
ske till värdlandet, som skall vidta erforderliga åtgärder för att
hindra berörda institut att göra nya åtaganden inom det egna
territoriet och för att skydda insättamas intressen. Kommissio-
nen skall vartannat år tillställa den rådgivande bankrörelsekom-
mittén en rapport om sådana fall.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

10. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om
antalet och arten av de fall i vilka underrättelse vägrats enligt
artikel 19 och i vilka fall åtgärder har vidtagits med stöd av
punkt 4 ovan. Kommissionen skall vartannat år tillställa den
rådgivande bankrörelsekommittén en rapport om sådana fall.

11. Denna artikel skall ej till någon del hindra kreditinstitut
med huvudkontor i en annan medlemsstat från att marknads-
föra sina tjänster med anlitande av alla tillgängliga media i
värdlandet, detta i överensstämmelse med bestämmelser om
formen och innehållet i sådan reklam vilka antagits i det
allmännas intresse.

AVDELNING VI

Avslutande bestämmelser

Artikel 22

1. Tekniska anpassningar av detta direktiv i följande av-
seenden skall antas i den ordning som föreskrivs i punkt 2:

— Utvidgning av innehållet i den förteckning som avses i
artikel 18 och som är intagen i bilagan, eller anpass-
ningar av den terminologi som använts i förteckningen,
allt i den mån detta är motiverat av utvecklingen inom
de finansiella marknaderna.

— Ändringar av storleken på startkapital som anges i
artikel 4, betingade av utvecklingen på de ekonomiska
och monetära områdena.

— Områden inom vilka behöriga myndigheter skall utbyta
information som sägs i artikel 7.1 i direktiv 77/780/EEG.

— Förtydligande av definitionerna, med syfte att åstad-
komma enhetlig tillämpning av detta direktiv inom hela
gemenskapen.

— Förtydligande av definitionerna, med syfte att vid genom-

förandet av detta direktiv ta hänsyn till utvecklingen på
de finansiella marknaderna.

— Samordning av terminologi och utformning av definitio-
ner i enlighet med senare rättsakter angående kreditin-
stitut och angränsande ämnen.

2. Kommissionen skall biträdas av en kommitté sammansatt
av representanter för medlemsstaterna och under ordförandes-
kap av en företrädare för kommissionen.

Kommissionsföreträdaren skall överlämna ett förslag om
åtgärder till kommittén som skall yttra sig över förslaget inom
den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till frågans
angelägenhetsgrad. Som kommitténs yttrande skall den mening
gälla som företräds av sådan majoritet som i fördragets artikel

148.2 föreskrivits med avseende på beslut som rådet skall anta
efter förslag av kommissionen. Medlemsstaternas representan-
ters röster skall ges en vikt motsvarande vad som sagts i den
nämnda artikeln. Ordföranden får inte delta i omröstningen.

265

Kommissionen skall anta förslaget, om det har tillstyrkts av
kommittén.

Om förslaget inte biträtts av kommittén, eller om denna ej
avgivit något yttrande, skall kommissionen utan dröjsmål
föreslå rådet åtgärder. Rådet skall besluta med kvalificerad
majoritet.

Om rådet inte agerar inom tre månader från det att kommis-
sionen lämnat sitt förslag, skall kommissionen besluta att
åtgärderna skall vidtas, såvida inte rådet genom enkel majoritet
beslutat motsätta sig dem.

Artikel 23

1. En filial som, i enlighet med bestämmelser i värdlandet,
har inlett verksamhet där före ikraftträdandet av föreskrifter
som antagits för genomförande av detta direktiv, skall anses ha
blivit föremål för sådant förfarande som föreskrivits i artikel
19.1-5. För sådana filialer skall från ikraftträdandet gälla
artikel 6.3, artiklarna 15, 18 och 19.6 samt artikel 21.

2. Artikel 20 skall inte påverka de rättigheter som givits
kreditinstitut, vilka tillhandahållit tjänster före ikraftträdandet
av föreskrifter som antagits för genomförande av detta direktiv.

Prop. 1992/93:89
Bilaga 4

Artikel 24

1. Medlemsstaterna skall, med det undantag som anges i
punkt 2 nedan, sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv vid den senare av
de tidpunkter som anges för genomförande av direktiv
89/299/EEG och 89/647/EEG, dock senast den 1 januari 1993.
De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall senast den 1 januari 1990 besluta
om de åtgärder som fordras för överensstämmelse med artikel
6.2.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till viktigare föreskrifter som antas inom det område
som omfattas av detta direktiv.

Artikel 25

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 15 december 1989.

På rådets vägnar

P. BÉRÉGOVOY

Ordförande

266

Prop. 1992/93:89

Bilaga 4

BILAGA

FÖRTECKNING ÖVER VERKSAMHETER SOM SKALL VARA
FÖREMÅL FÖR ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE

1. Mottagande av insättningar och andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten

2. Utlåning1

3. Finansiell leasing

4. Betalningsförmedling

5. Utställande och administration av betalningsmedel (t.ex. kreditkort, resecheckar och

bankväxlar)

6. Garantiförbindelser och ställande av säkerhet

7. Handel för egen eller kunders räkning med

a) penningmarknadsinstrument (checkar, växlar, depåbevis m.m.)

b) utländsk valuta

c) finansiella terminer och optioner

d) valuta- och ränteinstrument

e) överlåtbara värdepapper

8. Medverkan i värdepappersemissioner och tillhandahållande av tjänster i samband därmed

9. Rådgivning till företag angående kapitalstruktur, industriell strategi och liknande
angelägenheter samt tjänster knutna till fusioner och företagsförvärv

10. Penningmarknadsmäkling

11. Portföljförvaltning och -rådgivning

12. Förvaring och förvaltning av värdepapper

13. Kreditupplysningstjänster

14. Bankfackstjänster

1 omfattande bland annat
konsumentkrediter
hypotekskrediter
factoring, med eller utan regress
finansiering av handelskrediter
(inklusive "forfaiting")

267

Innehåll

Proposition................................ 3

Propositionens huvudsakliga innehåll ................ 3

Propositionens lagförslag........................ 5

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

29 oktober 1992 ............................. 99

1 Inledning................................99

2 EES-regler om banker och andra kreditinstitut......... 100

2.1 Allmänt om EES-regler.................... 100

2.2 Obligatorisk auktorisation av kreditinstitut, minsta

startkapital, m.m........................ 103

2.3 Prövning av större ägares lämplighet............ 109

2.4 Etableringsfrihet för kreditinstitut inom EES....... 112

2.4.1 En enda auktorisation tillräcklig i EES........ 112

2.4.2 Tillåten verksamhet.................... 117

2.4.3 Hemlandstillsyn...................... 123

2.5 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut . . 136

2.6 Övriga frågor med anknytning till EES-avtalet...... 140

3 Sanktioner .............................. 143

4 Ny lag om kreditmarknadsbolag................. 147

4.1 Gemensam lag ......................... 147

4.2 Startkapital m.m......................... 150

4.3 Rörelseregler för kreditmarknadsbolagen ......... 152

4.4 Koncemtillsyn ......................... 157

4.5 Kreditmarknadsbolagen och kreditupplysningslagen ... 158

4.6 Övriga frågor om kreditmarknadsbolag .......... 160

5 Finansiella koncerner........................ 162

6 Vissa övriga frågor......................... 168

6.1 Offentliga styrelseledamöter i bank m.m..........168

6.2 Samverkan mellan bank, post och butik.......... 170

6.3 Vissa bestämmelser om bankfusioner m.m........174

6.3.1 Tillstånd till fusion mellan bankaktiebolag och allmänt

aktiebolag.......................... 174

6.3.2 En firmafråga ....................... 175

6.4 Bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag ..... 176

6.5 En redovisningsfråga...................... T77

6.6 Aktiekapital i utländsk valuta ................ 179

6.7 Ändringar med anledning av ombildningen av

Stadshypotek samt ändring i två lagar på
försäkringsområdet....................... 180

7 Ikraftträdande m.m......................... 180

8 Upprättade lagförslag........................ 181

9 Specialmotivering.......................... 182

9.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen

(1987:617) 182

9.2 Förslaget till lag om kreditmarknadsbolag.........207

268

9.3 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen

(1987:618) ........................... 234

9.4 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen

(1987:619) ........................... 237

9.5 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen

(1987:620) ........................... 238

9.6 Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847).. 239

9.7 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysnings-
lagen (1973:1173) .......................239

9.8 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

(1975:1385)........................... 240

9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank........................240

9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:557) om

ändring i insiderlagen (1990:1342) ............ 242

9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:559) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse . . 242

9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:560) om
ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 243

9.13 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken......243

10 Hemställan.............................243

11 Beslut................................244

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser ............245

Bilaga 2 Utdrag ur Lagrådets protokoll den 20 oktober 1992 . 246

Bilaga 3 "Första banksamordningsdirektivet"...........247

Bilaga 4 "Andra banksamordningsdirektivet"...........255

269

om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Regeringens proposition1992/93:89

Regeringens proposition1992/93:89

om ändrad lagstiftning för banker och andrakreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

S23

S24

2 Förslag till

Lag om kreditmarknadsbolag

3 Förslag till

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618);

4 Förslag till

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

5 Förslag till

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

6 Förslag till

Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

7 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

8 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen(1990:1342)

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen(1991:981) om värdepappersrörelse

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen(1992:160) om utländska filialer m.m.

13 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

14 Förslag till

Lag om ändring i reglementet (1961:265) angåendeförvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder

15 Förslag till

Lag om upphävande av reglementet (1968:654) förKonungariket Sveriges stadshypotekskassa och förstadshypoteksföreningar

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt försvenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall

18 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente förAllmänna pensionsfonden

20 Förslag till

Lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)

21 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen(1983:890) om allemanssparande

22 Lag om ändring i lagen (1992:701) om KonungariketSveriges stadshypotekskassa

Finansdepartementet Pr0P- 1992/93:89

Proposition om ändrad lagstiftning för bankeroch andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

1 Inledning

2 EES-regler om banker och andra kreditinstitut

2.1 Allmänt om EES-regler

2.2 Obligatorisk auktorisation av kreditinstitut, minsta Prop- 1992/93:89startkapital, m.m.

2.3 Prövning av större ägares lämplighet

2.4 Etableringsfrihet för kreditinstitut inom EES

2.5 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

2.6 Övriga frågor med anknytning till EES-avtalet

3 Sanktioner

4 Ny lag om kreditmarknadsbolag

4.1 Gemensam lag

4.2 Startkapital m.m.

4.3 Rörelseregler för kreditmarknadsbolagen

4.4 Koncerntillsyn

4.5 Kreditmarknadsbolagen och kreditupplysningslagen

4.6 Övriga frågor om kreditmarknadsbolag

5 Finansiella koncerner

6 Vissa övriga frågor

6.1 Offentliga styrelseledamöter i bank m.m.

6.2 Samverkan mellan bank, post och butik

6.3 Vissa bestämmelser om bankfusioner m.m.

6.4 Bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag

6.5 En redovisningsfråga

6.6 Aktiekapital i utländsk valuta

6.7 Ändringar med anledning av ombildningen avStadshypotek samt ändring i två lagar på försäkringsområdet

7 Ikraftträdande m.m.

8 Upprättade lagförslag

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen(1987:617)

9.2 Förslaget till lag om kreditmarknadsbolag

Regeringens proposition
1992/93:89

Regeringens proposition
1992/93:89

om ändrad lagstiftning för banker och andra
kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen
(1990:1342)

Lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse

Lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m.

Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående
förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder

Lag om upphävande av reglementet (1968:654) för
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för
stadshypoteksföreningar

Lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för
svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
Allmänna pensionsfonden

Lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen
(1983:890) om allemanssparande

22 Lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa

Proposition om ändrad lagstiftning för banker
och andra kreditinstitut med anledning av EES-
avtalet, m.m.

2.2 Obligatorisk auktorisation av kreditinstitut, minsta Prop- 1992/93:89
startkapital, m.m.

6.7 Ändringar med anledning av ombildningen av
Stadshypotek samt ändring i två lagar på försäkringsområdet

9.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

9.3 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)

9.5 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)

9.7 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173)

9.8 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)

9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:557) om Prop. 1992/93:89
ändring i insiderlagen (1990:1342)

9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:559) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:560) om Prop- 1992/93:89
ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.