om Sverige och den ekonomiska och monetära unionen

Proposition 1997/98:25

Regeringens proposition
1997/98:25

om Sverige och den ekonomiska och monetära
unionen

Prop.

1997/98:25

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 2 oktober 1997

Thage G Peterson

Erik Åsbrink

(F inansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen behandlar frågor om Sveriges deltagande i den
ekonomiska och monetära unionen (EMU). Regeringen föreslår att
Sverige inte bör införa Europeiska unionens gemensamma valuta eu-
ron då den tredje etappen av EMU inleds den 1 januari 1999.

I propositionen förordar regeringen riktlinjer avseende den ekono-
miska politiken och EMU. Kraven på den ekonomiska politiken
kommer inte att minska om Sverige står utanför valutaunionen. Det
blir minst lika viktigt att föra en stabilitetsorienterad ekonomisk
politik. Sverige bör hålla dörren öppen för ett senare svenskt deltagan-
de i valutaunionen. Om regeringen senare finner att Sverige bör delta
skall frågan underställas svenska folket för prövning.

Propositionen innehåller vidare bakgrundsinformation om EMU och
en redovisning av villkor för Sverige utanför valutaunionen.
Regeringen redovisar svenska förberedelser inför den tredje etappen
genom konvergensprogrammet och arbetet med praktiska euro-
förberedelser.

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 25

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:25

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5

2 Ärendet och dess beredning..............................................................5

3 Bakgrund...........................................................................................8

3.1 En översikt av EMU...........................................................8

3.1.1 Övergången till den tredje etappen...................8

3.1.2 Den gemensamma penning- och

valutapolitiken..................................................9

3.1.3 Den ekonomiska politiken..............................10

3.2 EMU-processen................................................................11

3.2.1 Historisk återblick...........................................11

3.2.2 Första etappen av EMU..................................13

3.2.3 Andra etappen av EMU..................................13

3.2.4 Processen under 1998.....................................15

3.3 Konvergensprocessen i EU...............................................16

3.3.1 Inledning.........................................................16

3.3.2 Prisstabilitet....................................................16

3.3.3 Offentliga finanser..........................................18

3.3.4 Växelkursstabilitet..........................................20

3.3.5 Långa räntor....................................................22

3.3.6 Slutsatser.........................................................23

4 Villkor för Sverige utanför valutaunionen......................................24

4.1 Allmänt om medlemsstater med undantag........................24

4.2 Samordning av den ekonomiska politiken........................24

4.3 Stabilitets- och tillväxtpakten...........................................26

4.3.1 Bakgrund........................................................26

4.3.2 Systemet för tidig varning..............................26

4.3.3 Förfarandet vid alltför stora underskott..........27

4.3.4 Konsekvenser för Sverige...............................30

4.4 EU:s samarbete om tillväxt och sysselsättning.................31

4.4.1 Samarbetets utveckling...................................31

4.4.2 Den nya avdelningen om sysselsättning i

Amsterdam-fördraget......................................33

4.4.3 Svenska prioriteringar.....................................35

4.5 Riksbankens ställning och deltagande i ECBS.................35

4.5.1 Riksbankens ställning.....................................36

4.5.2 Deltagande i ECBS.........................................37

4.5.3 Insamling av statistiska uppgifter...................38

4.5.4 Hörande av ECB om förslag till rättsakter.....39

4.6 Valutapolitiken för icke deltagande medlemsstater..........39

4.6.1 Generella regler för valutapolitiken i icke

deltagande medlemsstater...............................39

4.6.2 ERM 2.............................................................40

4.6.3 Externa aspekter av EMU...............................42

4.7 Den rättsliga ramen för införandet av euron.....................44

4.8 Inträde i valutaunionen efter den 1 januari 1999..............46

5 Svenska förberedelser för tredje etappen........................................47

5.1 Det svenska konvergensprogrammet................................47

5.1.1 Bakgrund........................................................47

5.1.2 Konvergensprogrammet.................................49

5.1.3 Uppföljningar av konvergensprogrammet......50

5.1.4 Utvecklingen 1994-1998 i jämförelse med

konvergens-programmet.................................52

5.2 Praktiska euroförberedelser i Sverige..............................55

5.2.1 Bakgrund........................................................55

5.2.2 Lagstiftning.....................................................55

5.2.3 Offentlig administration.................................56

5.2.4 Skattefrågor....................................................57

5.2.5 Den finansiella sektom...................................58

5.2.6 Näringslivet....................................................60

5.2.7 Euron och medborgarna..................................61

5.2.8 Fortsatt arbete.................................................61

6 Svensk ekonomisk politik utanför valutaunionen...........................62

6.1 Bakgrund...........................................................................62

6.2 Finanspolitiken..................................................................63

6.3 Penningpolitiken...............................................................64

6.4 Valutapolitiken..................................................................65

7 Överväganden om Sverige och EMU..............................................67

7.1 Frågan om svenskt deltagande i valutaunionen då

denna upprättas vid starten av den tredje etappen............67

7.2 Framtida deltagande i valutaunionen................................70

7.3 Samarbetsaspekter............................................................70

Bilaga 1 Sammanställning av remissyttranden över SOU 1996:158
Sverige och EMU..................................................................72

Bilaga 2 Rådets förordning 97/1466/EG av den 7 juli 1997 om
förstärkning av övervakningen av de offentliga finan-
serna samt övervakningen och samordningen av den
ekonomiska politiken (EGT L 209, 2.8.1997, s. 1.)...............96

Bilaga 3 Rådets förordning 97/1467/EG av den 7 juli 1997 om
påskyndande och förtydligande av tillämpningen av
förfarandet vid alltför stora underskott

(EGT L 209, 2.8.1997, s.6.)................................................105

Bilaga 4 Europeiska rådets resolution om stabilitets- och tillväxt-
pakten. Amsterdam den 17 juni 1997

(EGT C 236, 2.8.1997, s.l.)................................................114

Bilaga 5 Europeiska rådets resolution om införande av en
växelkursmekanism i tredje etappen av den ekonomiska
och monetära unionen. Amsterdam den 16 juni 1997
(EGT C 236, 2.8.1997, s.5.)................................................118

Prop. 1997/98:25

Bilaga 6 Europeiska rådets resolution om tillväxt och syssel-
sättning. Amsterdam den 16 juni 1997
(EGT C 236, 2.8.1997, s.3.)................................................122

Bilaga 7 Rådets förordning 97/1103/EG av den 17 juni 1997 om
vissa bestämmelser som har samband med införandet av
euron (EGTL 162, 19.6.1997, s.l.)....................................126

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1997.....131

Prop. 1997/98:25

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar som sin mening att Sverige inte bör införa Europeiska
unionens gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den
ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleds,

2. godkänner de riktlinjer avseende den ekonomiska politiken och
EMU som regeringen förordar (avsnitten 6 och 7).

2 Ärendet och dess beredning

Sverige har alltsedan frågan om den ekonomiska och monetära
unionen (EMU) först aktualiserades i samband med Sveriges förhand-
ling om medlemskap i Europeiska unionen (EU) intagit den hållningen
att frågan om svenskt deltagande i valutaunionen skall avgöras av
Sveriges riksdag. Regeringen lägger i denna proposition fram förslag
till och underlag för riksdagens beslut i denna fråga.

I prop. 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
finns en utförlig redovisning av den svenska förhandlingen om med-
lemskap vad avser EMU och om den svenska beslutsordningen. Där
framgår bl.a. att Sverige höll ett anförande vid förhandlingarnas
öppnande den 1 februari 1993. Det upprepades den 9 november 1993
och registrerades i mötesprotokollet. I anförandet, som återgavs som
bilaga 1 till propositionen, sades det bl.a.: “Ett slutligt svenskt ställ-
ningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen
kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet
med bestämmelserna i fördraget”. Det ansvariga statsrådet informe-
rade den 10 november 1993 riksdagen och sade då: “I fråga om över-
gången från den andra till den tredje fasen i EMU är det ytterst riksda-
gen som skall ta ställning”.

Sveriges förhandlingsposition om EMU var föremål för samråd
mellan dåvarande regering och opposition. Det bedömdes som mera
lämpligt att göra ett ensidigt uttalande än att försöka fa samma
formella undantag som Danmark och Storbritannien har.

Finansutskottet (bet. 1994/95:FiUl y) uttalade att ett slutligt svenskt
ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje
fasen bör göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och Sveriges
åtaganden som medlemsland.

I ovannämnda proposition aviserades en särskild proposition i
frågan om Sveriges deltagande i EMU:s tredje etapp inför den tid-
punkt när Sveriges deltagande i denna blir aktuellt. Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens förslag. EU:s råd i sammansätt-

ningen stats- eller regeringschefer kommer under våren 1998 att välja
ut deltagarna i den första grupp länder som skall införa euron då den
tredje etappen startar den 1 januari 1999. Frågan om Sveriges
deltagande i valutaunionen är därför aktuell och den svenska stånd-
punkten bör läggas fast i god tid före detta rådsmöte.

Frågan om Sveriges medlemskap i EU var föremål för en folkom-
röstning den 13 november 1994. En av förutsättningarna för folkom-
röstningen var att ett medlemskap i EU inte med automatik skulle
medföra att Sverige skulle delta i valutaunionen, utan att ett separat
beslut om EMU skulle fattas av Sveriges riksdag. Detta framgår bl.a.
av en departementspromemoria (Ds 1994:48) där det svenska för-
handlingsresultatet redovisades.

Regeringens övergripande hållning i EMU-frågan har varit att säkra
största möjliga handlingsfrihet. Sverige skall ha möjlighet både att
delta och att inte delta. Det mest centrala i detta sammanhang har varit
- och är - att föra en ekonomisk politik så att Sverige skall ha möjlig-
het att klara konvergenskriterierna (gällande prisstabilitet, offentliga
finanser, växelkursstabilitet och långfristiga räntor). Dessutom
behöver praktiska förberedelser göras. Dessa åtgärder binder dock inte
Sverige utan utformas på ett sätt som så långt möjligt sätter Sverige i
positionen att antingen delta eller inte delta.

I juni 1995 presenterade Sverige ett s.k. konvergensprogram. Enligt
programmet, som en bred majoritet i riksdagen ställde sig bakom,
skall målet för den ekonomiska politiken bl.a. vara att uppfylla
konvergenskriterierna. I programmet redovisades också för övriga
medlemsstater, rådet och kommissionen att frågan om Sveriges delta-
gande i valutaunionen skall avgöras av Sveriges riksdag. Denna del av
programmet föranledde inte någon kommentar av rådet i det yttrande
om Sveriges konvergensprogram som antogs och offentliggjordes i
september 1995.

I oktober 1995 beslutade regeringen direktiv för en kommitté som
fick i uppdrag att utreda konsekvenserna av en eventuell svensk
anslutning till den tredje etappen i den ekonomiska och monetära
unionen, den s.k. EMU-utredningen. Kommittén, som leddes av
professor Lars Calmfors, framlade sitt huvudbetänkande Sverige och
EMU (SOU 1996:158) den 4 november 1996. Det har varit föremål
för en bred remissbehandling. Yttrandena har publicerats i en departe-
mentspromemoria (Ds 1997:22). En sammanfattning av yttrandena
finns i bilaga 1. Utöver huvudbetänkandet tog utredningen fram 21
underlagsrapporter.

I augusti 1996 beslutade regeringen att det inom Finansdeparte-
mentet skulle inrättas en särskild funktion med uppgift att samordna
de praktiska förberedelserna för ett införande av euron. Fem arbets-
grupper inrättades för frågor om lagstiftning, offentlig administration,
den finansiella sektorn, näringslivet respektive medborgarfrågor. En
första rapport Praktiska euroförberedelser i Sverige (Ds 1997:9)
presenterades i februari 1997. En andra rapportdel (Ds 1997:59),
vilken också tog upp frågor som kan uppstå om Sverige står utanför
valutaunionen, presenterades i september 1997.

Prop. 1997/98:25

Regeringen beslutade i augusti 1996 direktiv för en utredning om
ansvaret för valutapolitiska frågor. Den särskilde utredaren Pierre
Vinde lade fram sitt betänkande Ansvaret för valutapolitiken (SOU
1997:10) i januari 1997. Utredaren hade bl.a. i uppdrag att föreslå
grundlagsändringar och övriga lagändringar som krävs för att ge rege-
ringen ansvaret för övergripande valutapolitiska beslut. Regeringens
uppdrag hade sin bakgrund i de ändrade förutsättningar för valuta-
politiken som följde av medlemskapet i EU.

Vid parti överläggningar hösten 1996 beslutades att en arbetsgrupp
med representanter för samtliga riksdagspartier skulle diskutera
grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband med Riks-
bankens framtida ställning. Resultatet av överläggningarna redovisa-
des i promemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Detta arbete
har, vad gäller EMU, till allra största delen handlat om frågor som hör
till den andra etappen, men vissa frågor som gäller den tredje etappen
(bl.a. sedelutgivningen) har också behandlats. En proposition som
behandlar dessa frågor beräknas lämnas till riksdagen i november
månad 1997.

Finansministern meddelade i ett offentligt anförande den 3 juni
1997 att regeringen i praktiken ställer sig bakom en rekommendation
om EMU från den socialdemokratiska partistyrelsen. Partistyrelsen
rekommenderade följande ställningstagande: Med tanke på svenska
folkets svaga stöd för EMU är det inte aktuellt med ett svenskt del-
tagande i valutaunionen då denna startar den 1 januari 1999. Däremot
bör vi bevara vår handlingsfrihet för att möjliggöra ett eventuellt
senare svenskt inträde. Ett deltagande bör dock inte aktualiseras med
mindre än att det underställs svenska folket för prövning. Det är allt-
jämt önskvärt att en sådan prövning sker i ett allmänt val men det kan
inte uteslutas att det istället kan ske genom ett extraval eller en folk-
omröstning. Rekommendationen godkändes vid den social-
demokratiska partikongressen i september 1997.

Svenska regeringsföreträdare hade inför ställningstagandena i juni
haft omfattande konsultationer med kollegor i andra medlemsstater,
och de informerades också i efterhand.

Propositionens disposition

För regeringens vidkommande är således ståndpunkten i den över-
gripande frågan om ett svenskt deltagande i valutaunionen när den in-
leds den 1 januari 1999 redan fastställd. Denna ståndpunkt bildar ut-
gångspunkt för uppläggningen av denna proposition.

Kapitel 3 ger en bakgrund om EMU. Här ges en översikt och en
beskrivning av EMU-frågan från dess uppkomst fram till idag. Ett
avsnitt beskriver medlemsstaternas framsteg vad gäller ekonomisk
konvergens.

Kapitel 4 redovisar villkoren för Sverige utanför valutaunionen,
med tonvikt på legala och institutionella förhållanden. Även om

Prop. 1997/98:25

Sverige inte inför euron kommer den tredje etappen att innebära
förändringar jämfört med dagens situation.

Kapitel 5 behandlar de svenska förberedelserna för den tredje
etappen avseende svensk ekonomi och praktiska åtgärder.

Kapitel 6 innehåller regeringens överväganden om Sveriges ekono-
miska politik utanför valutaunionen.

Kapitel 7 innehåller regeringens överväganden i frågorna om
Sveriges deltagande i valutaunionen från starten och om förutsättning-
arna för ett eventuellt framtida deltagande.

I bilaga 1 finns en sammanfattning av remissvaren på EMU-utred-
ningen. I de följande bilagorna finns ett urval av sekundärlagstiftning
och politiska texter om EMU och det ekonomisk-politiska samarbetet.
En väsentlig bakgrund är primärrätten, främst i EG-fördragets avdel-
ning VI om ekonomisk och monetär politik med tillhörande protokoll
och förklaringar. Denna text har redan givits in till riksdagen som
bilaga 31 till prop. 1993/94: 19.

Prop. 1997/98:25

3 Bakgrund

3.1 En översikt av EMU

3.1.1 Övergången till den tredje etappen

Den 1 januari 1999 skall den tredje etappen av EMU inledas. De
medlemsstater inom EU vilkas ekonomier bedömts ha uppnått en till-
räcklig grad av varaktig ekonomisk konvergens och som uppfyller de
övriga inträdesvillkor som ställts upp bildar då en valutaunion. På den
första dagen av den tredje etappen låses växelkurserna mellan del-
tagarländernas valutor oåterkalleligt, den gemensamma valutan -
euron - införs samtidigt som penning- och valutapolitiken blir gemen-
sam för deltagande länder. Från och med den första dagen av den
tredje etappen blir euron en egen officiell valuta. Europeiska central-
bankens (ECB) penning- och valutapolitiska transaktioner kommer
att ske i euro. Euron kommer att kunna utnyttjas för olika typer av
betalningar och överföringar i det finansiella systemet, men eurosedlar
och -mynt introduceras först i ett senare skede. Under en period, som
varar i upp till tre och ett halvt år, kommer nationella sedlar och mynt
att fortsatt utgöra legala betalningsmedel i deltagarländerna. Euro-
sedlar och -mynt införs senast den 1 januari 2002.

Enligt EG-fördraget bildas valutaunionen mellan de medlemsstater
som uppfyller ”de nödvändiga villkoren” för införande av en gemen-
sam valuta. Centrala i bedömningen är konvergenskriterierna som
anges i fördraget och i anslutande protokoll. Kriterierna är i korthet:

• En hög grad av prisstabilitet. Inflationstakten far inte med mer än
1,5 procentenheter överstiga inflationstakten i de högst tre medlems-
stater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.

• En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn. Det far
inte föreligga ett beslut om att medlemsstaten har ett alltför stort un-
derskott i de offentliga finanserna enligt det s.k. underskottsförfaran-
det. De referensvärden som gäller är 3 procent av BNP för under-
skottet resp. 60 procent för bruttoskulden i förhållande till BNP.

• Ett iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Euro-
peiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år
utan att ha devalverat på eget initiativ i förhållande till någon annan
medlemsstats valuta.

• Den långfristiga räntan far inte med mer än 2 procentenheter
överstiga motsvarande räntesats i de högst tre medlemsstater som har
uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.

En förutsättning för deltagande i valutaunionen är vidare att medlems-
statens centralbank har en oberoende ställning i linje med bestäm-
melserna i fördraget.

Vilka medlemsstater som skall ingå i första gruppen deltagare i
valutaunionen kommer att bestämmas under våren 1998. På grundval
av rapporter från kommissionen och Europeiska monetära institutet
(EMI) skall Ekofin-rådet (rådet i sammansättningen av ekonomi- eller
finansministrar) bedöma vilka medlemsstater som uppfyller villkoren
för deltagande. På basis av en rekommendation från Ekofin-rådet
fattar sedan stats- och regeringscheferna - samlade inom ramen för
bestämmelserna för rådet - det slutliga beslutet.

De medlemsstater som vid urvalstillfallet under våren 1998 av stats-
och regeringscheferna bedöms uppfylla de nödvändiga villkoren har
både en rätt och en skyldighet att delta i valutaunionen. De medlems-
stater som inte kvalificerat sig för deltagande i valutaunionen far s.k.
undantagsstatus. Storbritannien och Danmark fick vid förhandlingen
om Maastrichtfördraget särskilda protokoll om rätt att inte delta i
valutaunionen.

3.1.2 Den gemensamma penning- och valutapolitiken

Ansvaret för de deltagande medlemsstaternas penningpolitik överförs
fr.o.m. starten av valutaunionen till Europeiska centralbankssystemet
(ECBS) bestående av de nationella centralbankerna och en gemensam
centralbank (ECB).

ECBS skall utforma och genomföra den monetära politiken inom
valutaunionen. ECB far ensamrätt att tillåta sedelutgivning inom
valutaunionen och ges befogenheter att använda gängse penning-
politiska styrinstrument, t.ex. rätt att genomföra öppna marknads-
operationer och rätt att fastställa krav på minimireserver.

Huvudmålet för ECBS skall vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan
att åsidosätta detta mål skall ECBS också stödja den allmänna ekono-

Prop. 1997/98:25

miska politiken inom gemenskapen och bidra till att förverkliga
gemenskapens mål enligt artikel 2 i EG-fördraget, bl.a. en hållbar
icke-inflatorisk tillväxt och en hög sysselsättning.

Fördraget ger ECBS en tydligt oberoende ställning, framför allt
genom ett instruktionsförbud. Detta innebär att varken ECB eller de
nationella centralbankerna får begära eller ta emot instruktioner från
medlemsstaternas regeringar eller från något gemenskapsorgan.
Omvänt gäller att nationella regeringar och gemenskapsorgan inte far
söka påverka ECB.

ECBS skall ledas av ECB:s beslutande organ. ECB:s högsta
beslutande organ är ECB-rådet som består av centralbankscheferna i
de medlemsstater som deltar i valutaunionen samt ledamöterna i
ECB:s direktion. ECB:s direktion, som skall bestå av fyra till sex
ledamöter, har det löpande ansvaret för beslut om den gemensamma
penningpolitiken.

Centralbankscheferna i de medlemsstater som står utanför unionen
kommer att ingå i ECB:s allmänna råd, vilket bl.a. fungerar som
forum för kontakter mellan samtliga centralbanker inom ECBS.

Medan ECB har tilldelats ett strikt och odelat ansvar för penning-
politiken, hör viktiga beslut inom valutapolitiken till Ekofm-rådets
ansvarsområde. Rådet har befogenhet att ingå formella avtal om växel-
kurssystem med tredjeland alternativt att utfärda allmänna riktlinjer
för valutapolitiken i förhållande till en eller flera valutor i tredje land.
Fördraget ger emellertid ECB en väsentlig roll i beslutsproceduren in-
nan rådet beslutar i valutapolitiska frågor. Ett viktigt skäl till detta är
att minimera risken för en konflikt mellan valutapolitiken och ECBS
prisstabilitetsmål.

3.1.3 Den ekonomiska politiken

Vad gäller den allmänna ekonomiska politiken, utom den monetära
politiken, sker ingen kompetensöverflyttning i den tredje etappen. Det
åligger dock samtliga medlemsstater att betrakta den ekonomiska
politiken som en fråga av gemensamt intresse och att sträva efter att
samordna den ekonomiska politiken inom rådet. Medlemsstaterna
skall också respektera de regler som skapats för att säkerställa budget-
disciplin.

Redan det ursprungliga Romfördraget angav att medlemsstaterna
skall samordna sin ekonomiska politik. Med de konkreta planerna på
att upprätta en ekonomisk och monetär union förstärktes motiven för
en ekonomisk-politisk samordning medlemsstaterna emellan. I linje
med detta infördes övervaknings- och samordningsförfaranden i
EMU-delama av Maastrichtfördraget.

Till fördraget fördes bl.a. regler om s.k. multilateral övervakning.
Inom ramen för bestämmelserna för den multilaterala övervakningen
utfärdas icke-bindande allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och
gemenskapens ekonomiska politik. De allmänna riktlinjerna antas på

Prop. 1997/98:25

högsta politiska nivå av Europeiska rådet och de utarbetas en gång per
år.

Rådet skall på grundval av rapporter från kommissionen övervaka
att den ekonomiska politiken i medlemsstaterna överensstämmer med
de allmänna riktlinjerna. Rådet har möjlighet att ge rekommendationer
till medlemsstater vars ekonomiska politik inte är förenlig med de
allmänna riktlinjerna.

Målen om stabila priser och sunda offentliga finanser har tillmätts
stor vikt vid utformningen av bestämmelserna om EMU. Från och
med den andra etappen är det förbjudet med s.k. monetär finansiering,
dvs. att offentliga organ tar upp lån direkt i centralbanken. Vidare
finns det ett förbud mot positiv särbehandling av offentliga organ hos
finansinstitut. Reglerna syftar till att säkerställa att den offentliga
upplåningen för att finansiera underskott sker på marknadsmässiga
villkor. En tredje regel är förbudet för EU-organen och medlems-
staterna att påta sig ansvar för någon annan medlemsstats offentliga
skuld.

Genom antagandet av stabilitets- och tillväxtpakten sommaren 1997
förstärktes det regelverk som syftar till att säkra finanspolitisk disci-
plin. Stabilitets- och tillväxtpakten föreskriver både förebyggande och
avskräckande åtgärder och utgörs av två rådsförordningar och en
resolution från Europeiska rådet.

Medlemsstaterna åtar sig i pakten att under den tredje etappen ha ett
medelfristigt mål för sina offentliga finanser nära balans eller i över-
skott. De medelfristiga budgetmålen skall anges i stabilitetsprogram
som de medlemsstater som deltar i valutaunionen utarbetar resp, i de
konvergensprogram som utarbetas av medlemsstater utanför valuta-
unionen. Ett system för tidiga varningar upprättas genom vilket
länderna skall kunna varnas om referensvärdet 3 procent av BNP för
underskottet är på väg att överskridas. De tidiga varningarna lämnas i
form av icke-bindande rådsrekommendationer till medlemsländerna.
Beträffande förfarandet vid alltför stora underskott införs tidsgränser
för de olika stegen i förfarandet. Det klargörs vidare i vilka situationer
sanktioner skall användas och regler för beräkning av bötes- och
depositionsbelopp läggs fast.

Stabilitets- och tillväxtpakten omfattar samtliga medlemsstater, med
viktiga inskränkningar för de medlemsstater som inte deltar i valuta-
unionen.

3.2 EMU-processen

3.2.1 Historisk återblick

En valutaunion är ett mycket långtgående samarbete. EMU är därför
ett synnerligen viktigt steg i det europeiska integrationsarbetet. Själv-
ständiga stater är beredda att ge upp sin rätt att nationellt fatta beslut
om penning- och valutapolitik. Planer på en ekonomisk och monetär
union har funnits länge inom gemenskapen. De har dock blivit riktigt

Prop. 1997/98:25

konkreta och allvarliga först under det senaste decenniet. Drivkrafter-
na har varit både politiska och ekonomiska.

Då Romfördraget undertecknades på 1950-talet var Bretton Woods-
systemet med fasta växelkurser i funktion. Genom detta säkrades en
hög grad av valutastabilitet också mellan medlemsstaterna i EG. Det
fanns därför inte på den tiden behov av ett särskilt valutasamarbete
inom gemenskapsramen.

Vid EG:s toppmöte i Haag år 1969 beslutades det att möjligheterna
att utveckla gemenskapen till en ekonomisk och monetär union skulle
undersökas. I bakgrunden till detta ingick att den ekonomiska integra-
tionen mellan medlemsstaterna hade ökat och att Bretton Woods-
systemet visade tecken på instabilitet. En arbetsgrupp lade fram den
s.k. Wernerplanen år 1971, vilken ledde till en resolution om att upp-
rätta en ekonomisk och monetär union i två steg fram till år 1980.
Wernerplanen blev aldrig genomförd. En omständighet som försvåra-
de för planen var turbulensen i samband med Bretton Woods-
systemets sammanbrott.

År 1972 bekräftades vid Europeiska rådets möte i Paris målet om en
ekonomisk och monetär union. Detta följdes av etablerandet av den
s.k. valutaormen år 1972. I detta samarbete ingick flera europeiska
länder, även länder utanför gemenskapen. Sverige deltog i valuta-
ormen under perioden 1973 - 1977.

År 1978 beslutade Europeiska rådet att upprätta det europeiska
monetära systemet EMS. Härigenom höjdes väsentligt ambitionerna i
EG:s monetära samarbete. Den centrala beståndsdelen i EMS är
växelkursmekanismen {ERM - exchange rate mechanism). Denna
innebär att bilaterala centralkurser sattes mellan samtliga deltagande
valutor. Kring centralkurserna sattes band för högsta tillåtna fluktua-
tioner i växelkurserna. Den normala bandbredden var plus/minus 2,25
procent. De medlemsstater vars valutor ej deltagit i valutaormen fick
en bandbredd på plus/minus 6 procent. Vid bandgränsema trädde en
obligatorisk och i princip obegränsad interventionsförpliktelse i kraft.
Centralkurserna kunde ändras, exempelvis då en deltagande medlems-
stat hade haft en alltför avvikande pris- och kostnadsutveckling. En
viktig komponent i systemet var att centralkursjusteringar beslutades
gemensamt, dvs. inte ensidigt av det berörda landet.

Under ERM:s första år skedde centralkursjusteringar vid flera till-
fällen. Denna period karaktäriserades av att en del medlemsstater inte
i tillräcklig grad förde en ekonomisk politik som ledde till stabilitet.
Från början på 1980-talet förde fler länder en stabilitetsorienterad
ekonomisk politik och centralkursjusteringama blev farre. Under
perioden 1987-1992 skedde inte någon centralkursjustering. Detta
avspeglade delvis en högre grad av ekonomisk konvergens. En annan
förklaring var en stark politisk ovilja hos flera medlemsstater att göra
centralkursjusteringar trots att utvecklingen av priser och löner moti-
verade detta.

I slutet av 1980-talet präglades EG av framgångar med förverkli-
gandet av den inre marknaden, en god ekonomisk utveckling och en
stark framtidstro. Planerna på en ekonomisk och monetär union åter-

Prop. 1997/98:25

uppväcktes. Vid toppmötet i Hannover 1988 uppdrogs åt en arbets-
grupp, sammansatt av centralbankscheferna och några få utomstående
experter under ledning av kommissionens dåvarande ordförande
Delors, att utarbeta en plan för en ekonomisk och monetär union.
Gruppen framlade sin rapport år 1989 - den s.k. Delors-rapporten.
Enligt denna borde EMU förverkligas i tre etapper. Rapporten gjorde
tydligt att en fördragsändring skulle bli nödvändig. Vid Europeiska
rådets möte i Strasbourg år 1989 beslutade man att sammankalla en
regeringskonferens om EMU.

Efter ett intensivt och omfattande förhandlingsarbete blev det nya
fördraget klart i den nederländska staden Maastricht i december 1991
och det undertecknades den 7 februari 1992. Ratificeringsprocessen
blev svår och långdragen och kunde inte avslutas förrän hösten 1993.
Det nya fördraget trädde i kraft den 1 november 1993.

En allvarlig kris i EMU-processen rådde under åren 1992-1993. Den
dittills rådande stabiliteten i ERM hade på många håll givit intrycket
att bildandet av valutaunionen skulle bli rätt oproblematiskt. En kraf-
tig oro på valutamarknaderna ledde till att det brittiska pundet och den
italienska liran tvingades att lämna ERM. Därutöver gjordes flera
centralkursjusteringar. Sommaren 1993 var ERM:s existens allvarligt
hotad, och planerna på EMU föreföll osäkra. Den 1 augusti 1993
beslutade ministrar och centralbankschefer att bredda banden i ERM
till plus/minus 15 procent. Denna bandbredd gäller fortfarande. Stabi-
liteten i ERM har efter detta beslut ökat betydligt. Marknadskursema
för flertalet deltagande valutor har legat relativt nära centralkurserna,
även om fluktuationerna i flera fall har varit större än de tidigare
smala banden om plus/minus 2,25 procent.

Den österrikiska schillingen inträdde i ERM 1995 kort tid efter det
att Österrike blev medlem i EU. Under hösten 1996 återinträdde den
italienska liran i ERM, och den finska marken inträdde i mekanismen.

3.2.2 Första etappen av EMU

Den första etappen av EMU inleddes den 1 juli 1990, dvs. redan innan
Maastrichtfördraget hade trätt i kraft. Det centrala elementet i denna
etapp var en viss grad av ökad samordning av den ekonomiska politi-
ken. Den ekonomiska politiken blev föremål för tätare diskussioner
bland ministrar och höga tjänstemän, bl.a. baserade på s.k. konver-
gensprogram vilka vid behov framlades på medlemsstaternas eget
ansvar. Penningpolitiken samordnades genom centralbankschefskom-
mittén.

Vid inledningen av den första etappen skulle med vissa undantag
begränsningar för kapitalrörelserna tas bort.

3.2.3 Andra etappen av EMU

Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994 och den kommer att
pågå tills den tredje etappen startar den 1 januari 1999. När Sverige

Prop. 1997/98:25

blev medlem i EU den 1 januari 1995 pågick således den andra etap-
pen.

De flesta av reglerna om den ekonomiska politiken trädde i kraft vid
starten av den andra etappen. Det gäller restriktionerna för finansie-
ring av underskott i de offentliga finanserna (artiklarna 104-104b).

Förfarandet vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna
började tillämpas, med undantag för de kraftigaste påtryckningsmed-
len vilka gäller först för deltagande medlemsstater i den tredje etap-
pen. De svaga offentliga finanserna i EU har lett till att rådet anser att
en stor majoritet av medlemsstaterna har alltför stora underskott.
Endast Luxemburg och Irland har inte någon gång varit föremål för ett
sådant beslut.

En viss förstärkning av mekanismerna för samordning av den
ekonomiska politiken har skett. Allmänna riktlinjer för den ekonomis-
ka politiken upprättas årligen. Dessa följs regelbundet upp. Ekofin-
rådet och Europeiska rådet diskuterar löpande den ekonomiska situa-
tionen med särskild inriktning på framstegen vad gäller att nå konver-
gens. Medlemsstaterna har fortsatt att på eget ansvar utarbeta konver-
gensprogram vilka blir föremål för diskussion i rådet.

På det penningpolitiska området behåller medlemsstaterna fullt ut
sina befogenheter under hela den andra etappen. Samarbetet på detta
område intensifieras dock. Vid starten av den andra etappen inrättades
EMI. EMI skall utföra en lång rad operativa och praktiska förberedel-
ser för den tredje etappen och det skall stärka samordningen av
penningpolitiken. EMI styrs av ett råd bestående av en ordförande och
centralbankscheferna i medlemsstaterna. EMI har i enlighet med
EG-fördraget årligen redovisat läget i förberedelserna för den tredje
etappen i en rapport. EMI:s verksamhet är i hög grad inriktad på att
förbereda den gemensamma penningpolitiken. EMI följer också kon-
vergensutvecklingen och utarbetar självständigt bedömningar om
denna. Härutöver bidrar EMI till rådets arbete i flera frågor, t.ex.
växelkurssamarbete och lagstiftning om ECB.

Under den andra etappen skall varje medlemsstat genomföra de
förändringar av den nationella lagstiftningen som krävs för att etablera
centralbankens oberoende. Senast då ECBS upprättas skall den natio-
nella lagstiftningen, inklusive den rörande centralbanken, vara förenlig
med EG-fördraget. Storbritannien är undantaget från denna förpliktel-
se om landet bestämmer sig för att ej delta i valutaunionen.

Våren 1995 lade kommissionen fram en s.k. grönbok om övergång-
en till den gemensamma valutan. I grönboken presenterades förslag
till hur övergången praktiskt skulle gå till. Detta regleras endast delvis
i EG-fördraget. Grönboken följdes av ett omfattande arbete i rådet,
kommissionen och EMI som resulterade i att Europeiska rådet i
december 1995 i Madrid kunde enas om en övergångsplan. Då beslu-
tades också att den gemensamma valutan skall heta euro.

Maastrichtfördraget reglerar inte förhållandena mellan euron och
valutorna i de medlemsstater som ej deltar i valutaunionen. I Madrid
beslutades att starta ett arbete i denna fråga. Detta ledde fram till en

Prop. 1997/98:25

uppgörelse om en ny växelkursmekanism - ERM 2 - som skall ersätta
det nuvarande ERM vid starten av den tredje etappen.

Tyskland lade i november 1995 fram ett förslag om en stabilitet-
spakt. Förslaget syftade till att varaktigt säkra budgetdisciplin i tredje
etappen. Efter långa och bitvis svåra förhandlingar kunde en principi-
ell uppgörelse nås vid toppmötet i Dublin i december 1996 och hela
pakten kunde slutligt antas i samband med toppmötet i Amsterdam
sommaren 1997. Med uppgörelsen om pakten nåddes klarhet i en av
de svåraste politiska frågorna inför valutaunionen.

I Dublin blev det också principiell enighet om två rådsförordningar
om eurons legala ställning. Dessa förordningar, som har publicerats
sommaren 1997, är viktiga för att etablera säkerhet hos de ekonomiska
aktörerna, bl.a. vad gäller kontraktskontinuitet samt förhållandet
mellan euron å ena sidan och nationella valutaenheter och ecun å den
andra.

Svårigheterna för medlemsstaterna att nå en tillräcklig grad av
ekonomisk konvergens har gjort EMU-processen osäker vid flera till-
fällen. Det är framförallt de offentliga finanserna som alltför mycket
avviker från fördragets krav. År 1995 hade tolv medlemsstater alltför
stora underskott i de offentliga finanserna och år 1996 elva stycken.
Enligt förfarandena i EG-fördraget skulle den tredje etappen ha kunnat
startas genom beslut under år 1996. En första prövning skulle då äga
rum. Denna blev av ren pro forma-kaxakXäx, då det länge stått klart att
den erforderliga majoritet av medlemsstater som klarade inträdes-
kraven ej skulle föreligga.

Under 1997 har diskussioner fortsatt i andra frågor som är av bety-
delse för hur den ekonomiska politiken i valutaunionen skall bedrivas.
Det har gällt de externa aspekterna av EMU, bl.a. rådets roll i valuta-
politiken. En annan fråga har gällt i vilken grad och på vilket sätt som
medlemsstaterna skall samordna sin ekonomiska politik.

3.2.4 Processen under 1998

Under 1998 kommer viktiga beslut om EMU att fattas. En relativt
konkret och precis tidplan finns:

• Före den 1 mars skall medlemsstaterna rapportera uppgifter om
de offentliga finanserna till kommissionen i enlighet med reglerna i
underskottsförfarandet.

• Därefter framlägger kommissionen och EMI i enlighet med
artikel 109j.l i EG-fördraget rapporter om hur medlemsstaterna full-
gör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga EMU. I rapporterna
skall granskas om medlemsstaterna uppnått en hög grad av varaktig
konvergens. Det skall ske genom en analys av i vad mån konver-
genskriterierna uppfylls. Rapporterna skall även innehålla en gransk-
ning av lagstiftningen om varje medlemsstats centralbank.

• Europaparlamentet konsulteras.

Prop. 1997/98:25

• Ekofin-rådet beslutar med kvalificerad majoritet i form av en
rekommendation huruvida varje enskild medlemsstat uppfyller de
nödvändiga villkoren for att infora euron. Bedömningen görs på
grundval av utfallssifffor för år 1997.

• I slutet av april eller början av maj skall rådet i sammansättningen
av stats- eller regeringschefer genom beslut med kvalificerad majoritet
bekräfta vilka medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren. I
samband med detta beslut meddelas också omräkningskursema mellan
de deltagande medlemsstaternas valutor.

• Så snart som möjligt därefter skall direktionen för ECB utses
genom ömsesidig överenskommelse mellan de deltagande medlems-
staterna. Europaparlamentet och EMI:s råd skall dessförinnan höras.
När direktionen är utsedd är ECBS och ECB upprättade.

ECBS skall få omkring ett halvår på sig för att slutföra förberedelser-
na för valutaunionen. Den 1 januari 1999 upprättas valutaunionen.
ECB tar över befogenheterna för penningpolitiken från de deltagande
medlemsstaterna.

3.3 Konvergensprocessen i EU

3.3.1 Inledning

För att valutaunionen skall fungera väl fordras det att medlemsstaterna
bedriver en långsiktigt stabilitetsorienterad ekonomisk politik i vilken
sunda offentliga finanser och stabila priser utgör centrala inslag.

Processen mot konvergens innebär en utveckling där skillnaderna i
ekonomiskt avseende minskar mot de länder som har den långsiktigt
mest stabila ekonomiska utvecklingen. Endast de länder som uppnått
en hög grad av varaktig konvergens far delta i valutaunionen.

Prognosen över de offentliga finanserna har hämtats från OECD.
Utvecklingen i Sverige behandlas mer ingående i avsnitt 5.1.

3.3.2 Prisstabilitet

Inflationen har gradvis fallit i EU-ländema sammantaget sedan slutet
av 1970-talet. Skillnaden i inflation mellan olika länder var länge
betydande. En del länder - däribland Tyskland, Nederländerna,
Belgien och Österrike - förde på ett tidigt stadium en politik syftande
till låg inflation (se diagram 3.1), medan andra - däribland Italien,
Spanien och Portugal - länge hade en hög inflationstakt (se diagram
3.2).

Prop. 1997/98:25

Diagram 3.1 KPI-utvecklingen i Frankrike, Österrike och Tyskland

Procent

Frankrike

Tyskland (västra)

------ Österrike

Källor: OECD och Finansdepartementet

Diagram 3.2 KPI-utvecklingen i Spanien, Italien och Tyskland

Procent

------- Italien

“Spanien

—Tyskland (västra)

Källor: OECD och Finansdepartementet

Sedan början av 1990-talet har inflationstakten fallit i samtliga med-
lemsländer och mest i de länder som dessförinnan hade haft den hög-
sta inflationen, däribland Spanien och Italien. Samtidigt har skillnaden
i inflationstakt mellan EU-ländema minskat kraftigt.

Enligt nationella konsumentprisindex föll inflationen i EU som hel-
het till i genomsnitt 2,6 procent 1996, jämfört med 3,1 procent 1995
(se diagram 3.3).

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 25

Prop. 1997/98:25

Diagram 3.3 KPI-utvecklingen i ELI som helhet

Procent

Källor: OECD och Finansdepartementet

Inflationen har fortsatt att falla mellan 1996 och 1997 och befinner sig
för närvarande på historiskt låga nivåer. I takt med den fortsatta ned-
gången i inflationen har också skillnaden mellan ländernas inflations-
takt minskat ytterligare. I slutet av september 1997 uppvisade samtliga
länder, utom Grekland, en inflationstakt under eller nära 2 procent,
enligt det harmoniserade konsumentprisindexet, HIKP.

En viktig faktor bakom utvecklingen mot en allt lägre inflation i
EU-området är att låg inflation i många länder har tillmätts en större
betydelse för att skapa förutsättningar för en hållbar ekonomisk till-
växt. Budgetkonsolideringen under de senaste åren synes också ha
bidragit till lägre inflation liksom den svaga konjunkturutvecklingen. I
några fall kan även deltagandet i ERM - genom att växelkursen funge-
rat som ankare för penningpolitiken - ha bidragit till låga inflations-
förväntningar och därigenom till en låg inflation.

Något större inflationstryck i EU förutses inte heller under det
närmaste året. Låga inflationsförväntningar och betydande ledig kapa-
citet i de flesta länder bidrar till detta.

3.3.3 Offentliga finanser

I början av 1990-talet kännetecknades de offentliga finanserna i de
flesta EU-länder av stora underskott. Från 1970-talet skedde en grad-
vis, trendmässig ökning av den offentliga skuldsättningen i nästan alla
medlemsländer. Situationen förvärrades ytterligare under lågkon-
junkturen 1992 - 93. Underskottet i det offentliga finansiella sparandet
som andel av BNP för EU som helhet var som högst 1993 och uppgick
till drygt 6 procent av BNP.

Problemen och riskerna - framförallt i form av ökad inflation, högre
räntor och lägre tillväxt - med alltför stora obalanser i de offentliga
finanserna tycks ha bidragit till den konsolideringsprocess som de
flesta länder befinner sig i. En annan bidragande faktor är ambitionen

hos medlemsstaterna att uppfylla konvergenskriteriet för den offent-
liga sektorns finanser under 1997.

Trots den konjunkturavmattning som inföll i slutet av 1995 och
under 1996 har budgetunderskottet i EU som helhet minskat som
andel av BNP. Det genomsnittliga underskottet minskade från ca 5
procent av BNP 1995 till knappt 4,5 procent av BNP 1996. Några
länder, däribland Sverige, Finland, Italien och Spanien har under de
senaste åren kunnat uppvisa en särskilt stor nedgång i sina budgetun-
derskott.

Utvecklingen i Tyskland har varit mindre gynnsam, om än från ett
starkare utgångsläge. Från att ha haft ett underskott på 2,4 procent av
BNP 1994 uppvisade Tyskland som enda land ett ökande underskott
mellan 1995 och 1996, och underskottet uppgick 1996 till 3,4 procent
av BNP. Denna utveckling kan till en del förklaras av effekterna av
den tyska återföreningen. Frankrike har sedan 1994 nedbringat sitt
underskott från 5,6 procent av BNP till 4,2 procent av BNP 1996.

Finanspolitiken i EU-ländema har varit fortsatt stram under 1997
och budgetunderskotten beräknas minska ytterligare. Enligt såväl
kommissionen och OECD som IMF väntas flertalet EU-länder nå eller
hamna nära referensvärdet 3 procent av BNP 1997. Sverige väntas
enligt OECD ha ett underskott på 2,1 procent av BNP 1997.

Diagram 3.4 Prognos för den offentliga sektorns underskott och skuld 1997 i
EU-lfinderna

Prop. 1997/98:25

Belgien 9

Sverige

•

Nederländerna — 9

> Danmark * Irland Portugal — e

• Italien

• Grekland

’ Österrike

i ----- Spanien

^^JTyskland

• i i

1 t

Finland

• —. Frankrike

• . Storbritannien

-i

-2 -3 -4

-5 -6

Underskott i procent av BNP

Not: Luxemburg väntas ha ett överskott på mellan 1 och 2 procent 1997. Skuldkvoten
uppgick enligt OECD till 6,4 procent av BNP 1996.

Källor: OECD, Economic Outlook, juni 1997

För att valutaunionen skall fungera väl måste de offentliga finanserna
vara hållbara, vilket bl.a. innebär att förbättringen i de offentliga
finanserna måste vara av bestående karaktär. Trots att en del åtgärder
har haft karaktären av ”kreativ bokföring” har den icke-cykliska kom-
ponenten i underskotten, dvs. den del av förändringen i de offentliga

finanserna som inte är beroende av konjunkturutvecklingen, minskat
de senaste åren. Enligt bl.a. OECD väntas budgetunderskotten i fler-
talet EU-länder fortsätta att minska även under 1998. Om inte ytterli-
gare åtgärder vidtas väntas dock underskottet i Italien och Österrike
komma att öka under 1998.

Den offentliga sektorns bruttoskuld har fortsatt att öka fram till
1996 trots minskningen i budgetunderskotten. Endast Luxemburg,
Frankrike, Storbritannien och Finland väntas ha en skuldkvot som
understiger 60 procent av BNP 1997. Mellan 1996 och 1997 väntas
emellertid flertalet medlemsländer kunna uppvisa en nedgång i skuld-
kvoten som andel av BNP, som en följd av den finanspolitiska
åtstramningen, men också beroende på en gynnsam ränteutveckling. I
en del fall kan också nedgången i skuldkvoten förklaras av privatise-
ringar och andra transaktioner som inte påverkar det offentliga finan-
siella sparandet. Tyskland och Österrike kommer emellertid, enligt
OECD, att uppvisa en stigande skuldkvot om inga ytterligare åtgärder
vidtas.

Prop. 1997/98:25

3.3.4 Växelkursstabilitet

Växelkursmekanismen ERM har utgjort det centrala elementet i EU-
ländemas samarbete för att skapa stabila växelkurser. Detta samarbete
har som tidigare nämnts stundtals utsatts för prövningar, inte minst
under valutaoron 1992 och 1993. Våren 1995 devalverades den portu-
gisiska escudon och den spanska pesetan.

Efter 1995 har växelkursutvecklingen varit mer stabil inom ERM
och inga ytterligare centralkursjusteringar har genomförts. Den itali-
enska liran som deprecierade kraftigt efter det att Italien lämnade
ERM 1992 stärktes gradvis från och med senare delen av 1995 och
återknöts till ERM under hösten 1996. Den finländska marken knöts
till ERM vid ungefär samma tidpunkt vilket betyder att alla EU-länder
utom Storbritannien, Sverige och Grekland deltar i växelkursmeka-
nismen ERM.

Svängningarna i de bilaterala växelkurserna inom ERM har gene-
rellt varit måttliga under 1996 och 1997. Med undantag för det
irländska pundet har avvikelsen från de bilaterala centralkurserna
hållit sig långt innanför den stipulerade bandbredden på plus/minus 15
procent. Vissa valutor har uppvisat en mycket stor stabilitet. Detta
gäller främst österrikiska schilling, nederländska gulden och belgiska
franc som alla haft mycket små variationer mot D-marken. En del
valutor har stundtals rört sig utanför den gamla bandbredden, t.ex. den
franska francen och finska marken.

Till följd av bl.a. en mycket stark konjunkturutveckling och den
starka följsamheten till det brittiska pundet har det irländska pundet
stärkts kraftigt inom ERM och valutans avvikelse i den bilaterala cent-
ralkursen mot den svagaste valutan har tidvis uppgått till mellan 10
och 12 procent.

Utanför ERM deprecierade det brittiska pundet efter utträdet ur
ERM hösten 1992. Pundet har sedermera apprecierat kraftigt och har
nu gentemot D-marken nått nästan samma nivå som när Storbritannien
lämnade ERM. Pundets förstärkning skall ses i ljuset av en starkare
konjunkturutveckling i Storbritannien jämfört med kontinentaleuropa.
Den starka tillväxten har föranlett en gradvis höjning av den korta
räntan. Inflationen har förblivit låg. Den svenska kronan deprecierade
kraftigt efter 1992 och nådde sin svagaste position i april 1995 med en
bilateral växelkurs mot D-marken på ca 5,50 kronor per mark. Där-
efter har kronan trendmässigt stärkts och i slutet av september 1997
låg kursen på ca 4,30 kronor per D-mark.

Sammantaget framkommer en bild av en förhållandevis stabil
växelkursutveckling under 1996 och 1997 i jämförelse med åren under
1990-talets inledning (se diagram 3.5). Växelkursrörelsema inom
ERM har i allmänhet minskat. De kraftigaste växelkursrörelsema
gäller valutor som uppvisat en stark utveckling; det irländska pundet
innanför ERM och det brittiska pundet utanför. Ingen valuta har upp-
visat någon påtaglig svaghet eller utsatts för press på valutamarkna-
derna under denna period.

Prop. 1997/98:25

Index 1990-01-02-100

Diagram 3.5 Växelkursen för några valutor jämfört med D-marken

Franska francs
Nederländska gulden
Spanska pesetas
Italienska lira

Källor: Hansson & Partner AB, Finansdepartementet

En allt högre grad av prisstabilitet och minskade skillnader i infla-
tionstakt mellan EU-ländema synes ha bidragit till denna utveckling
liksom en större trovärdighet för de enskilda ländernas budgetkonsoli-
dering. En annan betydelsefull faktor är att det politiska åtagandet för
EMU-processen ökat de finansiella marknadernas förväntningar om
att valutaunionen kommer att starta enligt tidtabell. Detta har bidragit
till en särskilt gynnsam utveckling för de valutor som tidigare känne-
tecknats av den största instabiliteten, t.ex. den italienska liran (se
diagram 3.5). Ytterligare en orsak till den lugnare växelkursutveck-
lingen kan vara breddningen av bandgränsema inom ERM som
genomfördes 1993.

3.3.5 Långa räntor

De långa räntorna var höga i början av 1990-talet och skillnaderna
mellan länderna var betydande. Tioårsräntan i Tyskland, som hade den
lägsta räntan, låg på nära 9 procent, medan den i exempelvis Italien
och Spanien låg på 13 - 14 procent.

Långräntoma har därefter trendmässigt sjunkit i alla EU-länder.
Perioden 1994 - 1995 steg emellertid räntorna i EU-ländema bl.a. som
en följd av stigande räntor i Förenta staterna. Därefter har en tydlig
nedgång skett. I genomsnitt föll de långa räntorna i EU-ländema med
en dryg procentenhet mellan 1995 och 1996. Samtidigt har även skill-
naderna mellan ländernas långräntenivåer minskat betydligt. Sålunda
minskade t.ex. skillnaden mellan spanska och tyska långräntor från
nästan 6 procentenheter i genomsnitt 1990 till ca 2,5 procentenheter i
slutet av 1996.

Skillnaderna i räntenivå har också minskat ytterligare (se diagram
3.6) mellan EU-ländema under 1996 och 1997. Så t.ex. uppgick skill-
naden mellan italienska och tyska långräntor till omkring 0,7 procent-
enheter vid månadsskiftet september/oktober 1997, medan skillnaden
under 1996 uppgick till nära 3,5 procentenheter. Skillnaden i slutet av
september 1997 mellan spanska och portugisiska långräntor var ännu
mindre.

De svenska långräntoma har fallit trendmässigt sedan hösten 1995
och skillnaden mellan svenska och tyska långräntor var i slutet av
september 1997 omkring 0,6 procentenheter.

Prop. 1997/98:25

Diagram 3.6 Långräntan i några utvalda iänder

Procent

90 91

92 93

94 95 96 97

Tyskland

------- Italien

Spanien

Källor: Hansson & Partner AB, Finansdepartementet

En avgörande faktor för de allt lägre räntorna är den låga inflationen
och de lägre inflationsförväntningarna. Ett allt större förtroende för
konsolideringen av de offentliga finanserna i EU-ländema synes ha
bidragit till lägre inflationsförväntningar. Även konjunkturavmatt-
ningen i slutet av 1995 och under 1996 torde ha bidragit till de lägre
långräntoma. Ytterligare en faktor i detta sammanhang kan vara de

finansiella marknadernas förväntningar om att valutaunionen startar
enligt tidtabell.

På grundval av föreliggande prognoser synes det finnas goda förut-
sättningar för att alla medlemsländer utom Grekland skall klara
långräntekriteriet.

3.3.6 Slutsatser

Den process mot ökad konvergens som beskrivits i detta avsnitt har
skapat förutsättningar för en god ekonomisk utveckling i EU fram-
över. I början av 1990-talet var den genomsnittliga inflationstakten i
EU hög och skillnaderna mellan länderna stor. Flertalet EU-länder
hade stora budgetunderskott och ökande offentlig skuld. Under senare
tid har underskotten minskat, inflationstakten sjunkit och skillnaden
mellan medlemsstaterna har i detta avseende minskat avsevärt. Denna
utveckling har på ett avgörande sätt bidragit till lägre räntor - såväl
korta som långa - och till en stabilare växelkursutveckling.

EU:s långsiktiga tillväxtförutsättningar har förbättrats genom den
ökade makroekonomiska stabilitet som åstadkommits genom konver-
gensprocessen. Låga räntor stimulerar exempelvis investeringar vilka i
sin tur bidrar till att öka ekonomiernas tillväxtmöjligheter. Det är vik-
tigt att bidraget från denna utveckling blir bestående. Prognoser på
medellång sikt pekar på en fortsatt förbättring av de offentliga finan-
serna i flertalet medlemsländer liksom en fortsatt låg inflation. Det är i
detta sammanhang viktigt att de budgetkonsolideringsåtgärder som
vidtas far varaktiga effekter. Ytterligare åtgärder krävs i flera fall för
att nå det gemensamma åtagandet om ett medelfristigt budgetmål nära
balans eller i överskott.

Genomgången i detta avsnitt visar också att nästan alla medlems-
länder har en inflationstakt som är ”tillräckligt nära” den takt som
råder i de länder som har uppnått de bästa resultaten i fråga om pris-
stabilitet. Nästan alla länder väntas enligt de prognoser som nu före-
ligger också ha ett underskott nära 3 procent av BNP eller mindre
1997 och underskotten väntas i de flesta fall minska ytterligare under
1998. I ett par fall kan emellertid ytterligare åtgärder erfordras för att
inte underskottet skall öka 1998. Skuldkvoten som andel av BNP
väntas i många fall överstiga 60 procent 1997. Flertalet medlemslän-
der väntas dock kunna uppvisa en nedåtgående trend mellan 1996 och
1997 och mellan 1997 och 1998. Slutligen har nästan alla länder en
långräntenivå som är ”tillräckligt nära” den nivå som råder i de länder
som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Sannolik-
heten för att många medlemsstater skall uppfylla konvergenskriterier-
na har ökat och är nu rätt stor.

Regeringen tar dock inte här ställning i frågan om vilka länder som
uppfyller konvergenskriterierna eller som bör delta i valutaunionen.

Prop. 1997/98:25

Villkor för Sverige utanför valutaunionen

Prop. 1997/98:25

4.1 Allmänt om medlemsstater med undantag

Om Sverige inte deltar i valutaunionen kommer Sverige, med den
terminologi som används i EG-fördraget, att bli en medlemsstat med
undantag. Medlemsstater med undantag deltar i den tredje etappen,
men på helt andra villkor än de länder som inför euron. I artikel
109k.3 anges de bestämmelser som inte är tillämpliga på medlems-
stater med undantag. För medlemsstaterna med undantag gäller, förut-
om att de inte inför den gemensamma valutan, bl. a.

• att de behåller ansvaret för den nationella penning- och valuta-
politiken,

• att de inte deltar i ECBS operativa verksamhet,

• att de inte överför rätten att utge sedlar till ECB,

• att de inte omfattas av ECB:s rättsakter (beslut, förordningar,
rekommendationer eller yttranden),

• att de inte deltar i eventuella externa växelkurssystem eller
omfattas av eventuella allmänna riktlinjer för valutapolitiken,

• att de inte får utse ledamöter i ECB:s direktion och att deras cent-
ralbankschef inte har plats i ECB-rådet.

Starten av den tredje etappen kommer emellertid att innebära föränd-
ringar också för medlemsstaterna med undantag. Regelverket om den
ekonomiska politiken är till allra största delen tillämpligt också på
medlemsstater med undantag. En skillnad jämfört med den andra
etappen är att det blir en förpliktelse att undvika alltför stora under-
skott i de offentliga finanserna; under den andra etappen gäller att
medlemsstaterna skall sträva efter att undvika sådana underskott.

På det monetära området är, av naturliga skäl, skillnaderna mellan
deltagande och icke deltagande medlemsstater mycket stora. Föränd-
ringarna för icke deltagande medlemsstater jämfört med den andra
etappen ligger bl.a. på det institutionella planet, då samarbetet i den
tredje etappen kommer att utövas inom ramen för ECB:s allmänna råd.

Regeringen redovisar nedan område för område de villkor som kan
förväntas gälla för medlemsstater med undantag, med tonvikten på
legala och institutionella frågor.

4.2 Samordning av den ekonomiska politiken

När det gäller den allmänna ekonomiska politiken, utom den monetära
politiken, sker ingen kompetensöverflyttning i den tredje etappen.
Medlemsstaterna behåller sålunda sina beslutsbefogenheter vad gäller
finanspolitik och strukturpolitik.

Även om medlemsstaterna i allt väsentligt beslutar om och verk-
ställer sin ekonomiska politik, så skall medlemsstaterna enligt fördra-
get samarbeta. Artikel 103.1 stadgar att medlemsstaterna skall betrakta
den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse och
samordna denna politik inom rådet. I artikel 102a sägs dessutom att
medlemsstaterna skall föra sin ekonomiska politik så att de bidrar till
att förverkliga gemenskapens mål.

Formerna för samordningen av den ekonomiska politiken regleras i
de två nämnda artiklarna i EG-fördraget. Där görs ingen skillnad
mellan deltagande och icke deltagande medlemsstater. Ett samord-
ningsinstrument är de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och
gemenskapens ekonomiska politik. I dessa, vilka enligt praxis utarbe-
tas årligen, anger rådet med kvalificerad majoritet den ekonomiska
politik som det anser vara lämplig för medlemsstaterna och gemen-
skapen. Riktlinjerna är inte bindande. Rådet har ett påtryckningsme-
del i möjligheten att utfärda en rekommendation till en medlemsstat
som för en ekonomisk politik som inte är förenlig med riktlinjerna
eller som kan äventyra EMU:s funktion. Ett ytterligare påtrycknings-
medel finns i möjligheten att offentliggöra denna rekommendation.
Någon sådan rekommendation har inte utfärdats under den andra
etappen.

En fråga som ibland diskuteras är huruvida EMU skulle kräva en
långtgående samordning av finanspolitiken. När förslag har ställts om
att gå en bit i en sådan riktning, t.ex. inom ramen för stabilitets- och
tillväxtpakten, så har Sverige tillsammans med en stor majoritet
medlemsstater avvisat detta. Sverige har dock ställt sig positivt till
diskussioner och analyser av medlemsstaternas finanspolitik på EU-
nivå.

I tredje etappen kan vissa förändringar av samordningen av den
ekonomiska politiken ske. Europeiska rådet uppdrog i juni 1997 åt
Ekofin-rådet att undersöka hur den ekonomiska samordningen i den
tredje etappen skulle kunna förbättras. En delrapport skall avlämnas i
december 1997. Det är ännu för tidigt att säga hur detta arbete kom-
mer att utvecklas.

En institutionell förändring är att Ekonomiska och finansiella kom-
mittén (EFK) inrättas vid starten av den tredje etappen. Då läggs
Monetära kommittén ned. EFK kommer att ha liknande funktioner och
sammansättning. Samtliga medlemsstater och ECB deltar i EFK. Den
kan förväntas bli ett viktigt organ för dialog mellan regeringssidan och
centralbankssidan i den tredje etappen. Det finns därutöver andra
möjligheter till dialog mellan ECB och rådet, som t.ex. att ordföranden
i Ekofin-rådet har rätt att delta utan rösträtt i ECB-rådet, och att ECB:s
ordförande har rätt att delta i möten med Ekofin-rådet.

Prop. 1997/98:25

4.3 Stabilitets- och tillväxtpakten

4.3.1 Bakgrund

Stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att säkerställa varaktig bud-
getdisciplin i den tredje etappen av EMU. Pakten består av dels före-
byggande åtgärder - systemet for tidig varning; dels avskräckande
åtgärder - underskottsförfarandet. Den baseras på två förordningar
samt en vägledande resolution från Europeiska rådet: Rådets förord-
ning 97/1466/EG av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakning-
en av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen
av den ekonomiska politiken (baserad på artikel 103 i fördraget);
rådets förordning 97/1467/EG av den 7 juli 1997 om påskyndande och
förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora under-
skott (baserad på artikel 104c i fördraget) samt Europeiska rådets
resolution om stabilitets- och tillväxtpakten antagen i Amsterdam den
17 juni 1997 . Texterna återges i bilagorna 2-4.

Stabilitets- och tillväxtpakten omfattar samtliga medlemsstater, men
med viktiga inskränkningar för de medlemsstater som inte deltar i
valutaunionen.

4.3.2 Systemet för tidig varning

Syftet med systemet för tidig varning är att förebygga alltför stora
underskott. Rådet skall tidigt kunna varna en medlemsstat om behovet
att vidta nödvändiga åtgärder för att undvika uppkomsten av alltför
stora underskott. Förordningen träder i kraft den 1 juli 1998.

Stabilitets- och konvergensprogram

I förordningen åläggs de medlemsstater som deltar i valutaunionen att
utarbeta stabilitetsprogram. De som inte deltar skall utarbeta konver-
gensprogram. Stabilitets- och konvergensprogram skall presenteras
före den 1 mars 1999 och därefter uppdateras årligen. Programmen
och uppdateringarna skall offentliggöras.

I både stabilitets- och konvergensprogrammen skall ett medelfristigt
budgetmål anges. Varje medlemsstat får själv bestämma målet med
hänsyn till nationella särdrag, men åtar sig att eftersträva ett mål nära
balans eller överskott. Ett sådant mål har bedömts göra det möjligt för
medlemsstaterna att både hantera normala konjunktursvängningar och
att undvika alltför stora underskott.

I programmen skall medlemsstaterna ange hur de skall gå tillväga
för att anpassa underskottet och skulden till de uppsatta målen. De
skall beskriva de åtgärder som skall vidtas liksom underliggande
ekonomiska antaganden.

Programmen skall även innehålla en bedömning av åtgärdernas
kvantitativa effekter på budgeten och en analys av hur ändrade
ekonomiska antaganden kan påverka underskottet och skulden.

Prop. 1997/98:25

De medlemsstater som inte deltar i valutaunionen skall i konver-
gensprogrammen ange de medelfristiga målen för penning- och
valutapolitiken (se avsnitt 4.6.1).

Bedömning

Rådet skall utvärdera innehållet i stabilitets- och konvergensprogram-
men. Det skall bedöma om medlemsstaterna har valt medelfristiga
budgetmål som medger en tillräckligt stor marginal i de offentliga
finanserna för att undvika alltför stora underskott över en konjunktur-
cykel. Vidare skall rådet granska om de vidtagna eller föreslagna
åtgärderna är tillräckliga för att klara anpassningen till målen och om
de ekonomiska antagandena är realistiska.

Utvärderingen skall ske inom två månader efter det att programmen
lämnats och då skall rådet yttra sig över programmen. Om rådet skulle
anse att innehållet eller målen i programmen bör skärpas skall rådet i
sitt yttrande uppmana den berörda medlemsstaten att ändra och an-
passa sitt program.

Övervakning

Enligt Europeiska rådets resolution skall medlemsstaterna själva
ansvara för att uppmärksamma förändringar i budgetutvecklingen och
i ett tidigt skede vidta lämpliga åtgärder för att uppnå målen i stabili-
tets- och konvergensprogrammen.

Rådet skall emellertid också som en del av övervakningen följa
genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen för att
identifiera faktiska eller förväntade avvikelser från målen.

Om en medlemsstats budget avviker betydande antingen från det
medelfristiga målet eller från den föreslagna anpassningen till målet
far rådet lämna den berörda medlemsstaten en tidig varning i form av
en rekommendation. Syftet är att i tid ge en varning för att undvika att
underskottet kan överskrida referensvärdet 3 procent av BNP.
Medlemsstaterna uppmanas att på eget initiativ offentliggöra denna
rekommendation.

I Europeiska rådets resolution åtar sig medlemsstaterna att så snart
de får en tidig varning vidta de korrigerande åtgärder de anser nöd-
vändiga för att undvika att underskottet blir alltför stort.

Om avvikelsen skulle bestå eller förvärras skall rådet lämna en ny
rekommendation till medlemsstaten att omedelbart vidta korrigerande
åtgärder. Rådet far, såsom yttersta påtryckningsmedel i denna del av
pakten, offentliggöra denna rekommendation.

4.3.3 Förfarandet vid alltför stora underskott

Denna del av pakten syftar till att avskräcka medlemsstaterna från allt-
för stora underskott i de offentliga finanserna och att se till att de
omgående korrigeras om de skulle uppstå. I den tredje etappen av EMU

Prop. 1997/98:25

blir det en skyldighet att undvika alltför stora underskott. Det är viktigt
att uppmärksamma att föreläggande (artikel 104c.9) och sanktioner
(artikel 104c. 11) endast gäller de medlemsstater som deltar i valuta-
unionen.

I det följande redovisas ett tänkt normalt underskottsförfarande, som
inleds med inrapportering av data för de offentliga finanserna före den
1 mars varje år. I realiteten kan förfarandet inledas även vid andra till-
fallen.

Bedömning

Enligt artikel 104c.2 i fördraget skall kommissionen övervaka budget-
situationen i medlemsstaterna för att bedöma om budgetdisciplin
iakttas. Bedömingen skall göras utifrån de två referensvärdena:

• 3 procent av BNP för underskottet och

• 60 procent av BNP för den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld.

Kommissionen gör utvärderingen på grundval av de data för de
offentliga finanserna som medlemsstaterna varje år inrapporterar före
den 1 mars.

Kommissionen är skyldig att utarbeta en rapport om en medlemsstat
inte anses uppfylla underskotts- eller skuldkriteriet eller om risk för ett
alltför stort underskott föreligger. Ekonomiska och finansiella kom-
mittén skall yttra sig över rapporten. Kommissionen tar därefter ställ-
ning till om ett alltför stort underskott föreligger eller kan uppstå och
avger ett yttrande till rådet.

I enlighet med artikel 104c.6 skall rådet fatta beslut i frågan om ett
alltför stort underskott föreligger i medlemsstaten på rekommendation
av kommissionen och på grundval av yttrandena från kommissionen
och Ekonomiska och finansiella kommittén. I Europeiska rådets
resolution finns regler som syftar till att eliminiera risken för att rådet
inte skulle ges möjlighet att agera till följd av att kommissionen inte
lägger fram beslutsunderlag.

Rådet skall göra en allsidig bedömning om huruvida det föreligger
ett alltför stort underskott innan beslut fattas. Rådets bedömning med-
ger ett visst utrymme för tolkning. Det är således inte frågan om ett
mekaniskt beslut.

I förordningen specificeras undantagsbestämmelser för underskott-
skriteriet. Om rådet anser att underskottet är undantagsvis och över-
gående och ligger nära referensvärdet 3 procent av BNP utlöses inte
underskottsförfarandet.

Ett underskott kan anses undantagsvis till följd av dels ovanliga
händelser utanför den berörda medlemsstatens kontroll som har stor
inverkan på den offentliga sektorns finansiella ställning, dels en all-
varlig konjunkturnedgång, särskilt i händelse av ett årligt fall i real
BNP på minst 2 procent.

Prop. 1997/98:25

Rådet skall även i sin allsidiga bedömning beakta eventuella på-
pekanden från berörd medlemsstat om att ett årligt fall i real BNP som
är mindre än 2 procent skall anses vara undantagsvis mot bakgrund av
speciella skäl, särskilt avseende konjunkturnedgångens plötsliga för-
lopp eller det ackumulerade produktionsbortfallet i förhållande till den
tidigare trendmässiga utvecklingen. Medlemsstaterna åtar sig emeller-
tid i Europeiska rådets resolution att som regel ha ett årligt fall i real
BNP om minst 0,75 procent såsom ett referensvärde, då de bedömer
om en konjunkturnedgång är allvarlig.

Det fortsatta förfarandet

I förordningen preciseras de följande stegen i förfarandet:

1. Rådets beslut enligt artikel 104c.6 i fördraget om huruvida det
föreligger ett alltför stort underskott i en medlemsstat skall fattas
senast i maj månad. I det fall ett alltför stort underskott konstateras
skall rådet samtidigt utfärda en rekommendation till berörd medlems-
stat. I Europeiska rådets resolution uppmanas medlemsstaterna att på
eget initiativ själva offentliggöra rekommendationen.

I denna rekommendation skall en tidsfrist på högst fyra månader
fastställas inom vilken medlemsstaten skall presentera effektiva åtgär-
der som syftar till att korrigera underskottet.

Dessutom skall rådet i rekommendationen ange en tidsfrist för när
underskottssituationen skall ha upphört. Det alltför stora underskottet
bör vara korrigerat det år som följer på året då det alltför stora under-
skottet fastställdes, om inte särskilda omständigheter föreligger. Det
innebär att underskottet som regel skall vara korrigerat två år efter det
år det uppstod. Rådet kan dock medge en längre frist.

2. Rådet skall omedelbart efter att den fastställda tidsfristen på fyra
månader löpt ut bedöma om medlemsstaten vidtagit effektiva åtgärder
som leder till att underskottet kommer att minska. Denna utvärdering
sker således senast i september. Beslut som en medlemsstats regering
offentliggjort skall godtas som underlag för utvärderingen. Åtgärderna
behöver således inte nödvändigtvis vara presenterade i en proposition
eller motsvarande handiing. Rådet kan vid denna tidpunkt besluta om
att offentliggöra sin rekommendation om medlemsstaten inte vidtagit
effektiva åtgärder.

3. Rådet skall inom ytterligare en månad på nytt bedöma om med-
lemsstaten vidtagit effektiva åtgärder. Om rådet finner att åtgärderna
är otillräckliga skall berörd medlemsstat som deltar i valutaunionen
erhålla ett föreläggande om att vidta åtgärder för att åstadkomma den
minskning av underskottet som rådet anser vara nödvändig. Detta är
en starkare uppfordran om att åtgärda situationen än rekommendatio-
nen utgör.

Prop. 1997/98:25

4. Om berörd medlemsstat som deltar i valutaunionen inte presente-
rar åtgärder i enlighet med föreläggandet skall rådet senast i december
besluta om sanktioner. Beslut om sanktion sker således inom tio må-
nader efter inrapporteringen av data för de offentliga finanserna.
Enligt förordningen skall sanktionen initialt utgöra en icke räntebä-
rande deposition.

Om den berörda deltagande medlemsstaten, efter rådets beslut om
att kräva en deposition, inom två år lyckas korrigera det alltför stora
underskottet skall depositionen återbetalas, men om det består skall
depositionen som regel omvandlas till en bot.

Deposition

Den icke räntebärande depositionen skall bestämmas som en fast del
om 0,2 procent av BNP och en rörlig del som uppgår till en tiondel av
skillnaden mellan underskottet i procent av BNP under det föregående
året och referensvärdet för underskottskriteriet 3 procent av BNP. Ett
underskott på 6 procent av BNP ger en deposition som motsvarar
0,2+0,1(6-3) = 0,5 procent av BNP. En enskild deposition får inte
uppgå till mer än 0,5 procent av BNP i något fall.

Rådet skall göra en årlig bedömning av huruvida den berörda med-
lemsstaten vidtagit åtgärder i enlighet med rådets föreläggande fram
till dess att beslutet om att ett alltför stort underskott föreligger upp-
hävs. Ett upphävande sker först då det alltför stora underskottet helt
har korrigerats.

Om rådet i sin årliga bedömning finner att en deltagande medlems-
stat inte följt rådets föreläggande skall rådet skärpa sanktionerna med
en tilläggsdeposition som skall motsvara den första depositionens
rörliga del. Även tilläggsdepositionen kan omvandlas till en bot om
inte medlemsstaten korrigerar det alltför stora underskottet inom två
år.

Inkomster av depositioner och böter

Depositioner skall handhas av kommissionen. Räntor på depositioner
liksom böter skall utgöra andra inkomster enligt artikel 201 i fördraget
och skall fördelas mellan de medlemsstater som deltar i valutaunionen
och som inte har ett alltför stort underskott. Dessa inkomster kommer
således inte att kunna användas för att öka utgifterna över EG-
budgeten.

Prop. 1997/98:25

4.3.4 Konsekvenser för Sverige

De konvergensprogram som medlemsstaterna hittills presenterat på
eget ansvar får ses som föregångare till de stabilitets- och konver-
gensprogram som beskrivs i förordningen om tidig varning.

Den svenska regeringen presenterade ett konvergensprogram i juni
1995. En uppföljning av programmet görs varje halvår, vilket är mer
ambitiöst än vad som föreskrivs.

Riksdagen har antagit mål för de offentliga finanserna, som med
god marginal uppfyller det politiska åtagandet i stabilitets- och till-
växtpakten om ett medelfristigt budgetmål nära balans eller överskott.
Sverige skall ha ett överskott i de offentliga finanserna som långsiktigt
skall motsvara 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunktur-
cykel. Detta mål gäller från 2001. Genom målet om offentliga finanser
som är nära balans eller i överskott kommer medlemsstaterna att ha
möjlighet att låta de automatiska stabilisatorerna verka samtidigt som
underskottet hålls inom referensvärdet 3 procent av BNP.

Den strama svenska budgetprocessen motsvarar väl de krav som
bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten ställer. Budgetförfa-
randet medför löpande kontroller och uppföljningar av de offentliga
finanserna. Det finns tillräckliga möjligheter att vidta korrigerande
åtgärder. Den reformerade svenska budgetprocessen infördes obero-
ende av stabilitets- och tillväxtpakten.

Utformningen av stabilitets- och tillväxtpakten medger viss flexibi-
litet. Enligt fördraget skall rådet göra en allsidig bedömning av den
enskilda medlemsstatens underskottssituation och samtidigt, enligt
förordningen om underskottsförfarandet, ta hänsyn till särskilt före-
liggande omständigheter i landet. Tidsfristen för när ett underskott bör
vara korrigerat kan variera. Under vissa villkor kan referensvärdet 3
procent av BNP överskridas om underskottet fortfarande ligger nära
referensvärdet.

Det är viktigt att pakten är verkningsfull för att upprätthålla budget-
disciplin i tredje etappen. Depositioner eller böter ger incitament att
snabbt vidta åtgärder för att korrigera alltför stora underskott och upp-
rätthålla budgetdisciplin. Pakten har fått en balans mellan flexibilitet
och restriktivitet.

4.4 EU:s samarbete om tillväxt och sysselsättning

4.4.1 Samarbetets utveckling

Under de senaste åren har sysselsättningsfrågan fatt en alltmer fram-
skjuten position i EU:s arbete. Den har behandlats vid alla de senaste
toppmötena, och av flera olika ministerråd. Det finns en stark politisk
vilja att få ned den oacceptabelt höga arbetslösheten i EU.

Vid Europeiska rådets möte i Bryssel 1993 antogs en handlingsplan
baserad på kommissionens vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning. I slutsatserna från Brysselmötet slogs fast att Euro-
peiska rådet skall göra en årlig uppföljning av handlingsplanen i
december varje år. Sedan dess har handlingsplanen vidareutvecklats,
både i det reguljära arbetet i ministerrådet och framförallt vid Euro-
peiska rådets möten. Handlingsplanen täcker en rad olika områden:
makroekonomisk politik, investeringar i infrastruktur i gemenskapen

Prop. 1997/98:25

och i enskilda medlemsstater (bl.a. transeuropeiska nätverk), närings-
livets konkurrenskraft, utbildning och strukturpolitiska åtgärder.

I huvudsak är samarbetet om sysselsättning mellanstatligt, eftersom
det är medlemsstaterna som har beslutskompetensen i flertalet frågor.

Vid Europeiska rådets möte i Essen i december 1994 var sysselsätt-
ningen ett huvudtema. Då antogs ett fem-punktsprogram (de s.k.
Essen-punktema) innefattande utbildningssatsningar, en sysselsätt-
ningsintensiv tillväxt, minskade indirekta lönekostnader, en effektiva-
re arbetsmarknadspolitik samt förstärkta insatser for utsatta grupper.
Ett viktigt resultat från mötet var att förfaranden for övervakning av
medlemsländernas sysselsättningspolitik etablerades. Länderna om-
bads att utarbeta fleråriga nationella sysselsättningsprogram. Rådet (i
dess sammansättning av ekonomi- och finansministrar och i dess
sammansättning av arbetsmarknadsministrar) och kommissionen fick
till uppgift att rapportera årligen om utvecklingen inom sysselsätt-
ningsområdet till Europeiska rådet med start i december 1995.

En första sådan rapport om sysselsättning (den s.k. enhetsrapporten
om sysselsättning) presenterades infor Europeiska rådets möte i Mad-
rid i december 1995. Vid mötet i Madrid bekräftades att kampen mot
arbetslösheten är EU:s viktigaste uppgift, samtidigt som farhågor
uttrycktes för att arbetslösheten i högre grad blivit strukturell till sin
natur. Det beslöts att särskilda ansträngningar bör göras till förmån för
särskilt utsatta grupper som ungdomar, långtidsarbetslösa och kvinnor.

Efter en debatt med utgångspunkt i kommissionens meddelande av
den 5 juni med titeln ”Insatser for sysselsättningen i Europa - En
Förtroendepakt” uppmanade Europeiska rådet i Florens i juni 1996
EU:s institutioner, regeringarna, de regionala och lokala myndigheter-
na samt arbetsmarknadens parter att fora en målinriktad och samman-
hållen politik för tillväxt och sysselsättning. Vid Europeiska rådets
möten i Dublin i december 1996 och i Amsterdam i juni 1997
gjordes en avstämning över hur väl strategin i förtroendepakten funge-
rat.

En andra enhetsrapport om sysselsättning presenterades vid
Europeiska rådets möte i Dublin i december 1996. En interimsrapport
hade dessförinnan lämnats till Europeiska rådets möte i Florens. På
grundval av Essen-strategin ställde sig Europeiska rådet i Dublin
bakom den analys som gjordes i enhetsrapporten om sysselsättning.
För att understryka sitt engagemang antog Europeiska rådet Dublin-
forklaringen om sysselsättning. I slutsatserna från Dublinmötet
återfinns ett resonemang som direkt återspeglar rekommendationerna i
enhets- rapporten om behovet av en fortsättning av den makro-
ekonomiska strategin för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, ökade
ansträngningar för att modernisera varu- och tjänstemarknader och
utnyttja nya källor till sysselsättning, fokus på arbetsmarknadernas
effektivitet och på investeringar i mänskliga resurser, utvecklande av
mer sysselsättningsvänliga skattesystem och sociala skyddssystem
samt en förstärkning av samspelet mellan makroekonomiska och
strukturella åtgärder.

Prop. 1997/98:25

I Dublin slutrapporterades ett arbete som tillkommit på svensk-
danskt initiativ; de ömsesidigt gynnsamma effekterna av en ökad sam-
ordning av den makroekonomiska och strukturella politiken.

Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997

Kampen mot arbetslösheten och frågan om ökad tillväxt och syssel-
sättning i EU blev centrala teman vid Europeiska rådets möte i
Amsterdam i juni 1997. Europeiska rådet fastslog på nytt att det krävs
ett samlat och konsekvent tillvägagångssätt for att skapa arbetstill-
fällen i Europa, vilket innebär en stabil makroekonomisk politik, att
arbetet med den inre marknaden slutförs, en aktiv sysselsättnings-
politik samt en modernisering av arbetsmarknaderna. Europeiska rådet
välkomnade den gemensamma interimsrapporten om sysselsättning
med titeln ”Från ord till handling” som tagits fram av rådet i dess två-
delade konstellation och kommissionen samt den rapport om de fram-
steg som gjorts när det gäller kommissionens förtroendepakt.

Europeiska rådet antog dessutom en separat resolution om tillväxt
och sysselsättning (se bilaga 6) vid sidan av resolutionen om stabili-
tets- och tillväxtpakten. Europeiska rådets resolution om tillväxt och
sysselsättning innehåller följande huvudelement:

• en förstärkt samordning av sysselsättningspolitiken. De allmänna
riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska
politik skall stärkas vad gäller de delar som rör sysselsättning,

• förfarandena i den nya avdelningen om sysselsättning i Amster-
damfördraget tillämpas omgående i så stor utsträckning som möjligt,

• en granskning av all relevant gemenskapspolitik från sysselsätt-
ningssynpunkt,

• ytterligare ansträngningar för att fullborda den inre marknaden,

• Europeiska investeringsbanken och Europeiska investerings-
fonden omorienterar och förstärker delar av sin verksamhet på om-
råden som bedöms som viktiga för sysselsättningen.

För att bibehålla dynamiken när det gäller att främja ekonomisk till-
växt och bekämpa arbetslösheten beslutade Europeiska rådet att hålla
ett extraordinärt möte om sysselsättning under det luxemburgska
ordförandeskapet hösten 1997.

4.4.2 Den nya avdelningen om sysselsättning i Amsterdam-
fördraget

Bakgrund

Ett övergripande mål i den regeringskonferens som föregick Amster-
damfördraget har varit att förändra Europeiska unionen så att den bätt-
re motsvarar medborgarnas förväntningar. Den fortsatt höga arbets-
lösheten i Europa blev en särskilt viktig fråga i detta sammanhang.

Prop. 1997/98:25

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 25

Den svenska regeringen har prioriterat sysselsättningsfrågan mycket
högt i det europeiska samarbetet. Därför blev sysselsättning en mycket
viktig fråga för Sverige också i regeringskonferensen. I september
1995 tog Sverige ett första initiativ i frågan. I juni 1996 konkretisera-
des de svenska idéerna i regeringskonferensen och i september samma
år lade Sverige fram ett textförslag till en ny avdelning om sysselsätt-
ning.

Resultatet av regeringskonferensen är en betydande framgång för
svensk del. Enighet nåddes om att en ny avdelning om sysselsättning,
som har stora likheter med det svenska förslaget, skall föras in i
fördraget. I detta avsnitt redovisas innehållet i den nya avdelningen.

Mål

Målen i fördragen stärks, dels genom att artikel B i Fördraget om
Europeiska unionen och artiklarna 2 och 3 i EG-fördraget ändras, dels
genom målangivelser i den nya avdelningen.

Ändringarna innebär bl.a. att medlemsstaterna och gemenskapen
skall arbeta för en samordnad strategi för sysselsättning. Sysselsätt-
ningen skall beaktas vid utformningen och genomförandet av all
gemenskapspolitik. Frågan ges därmed en mer framträdande plats i
gemenskapens arbete.

Samordning och övervakning

Medlemsstaterna skall behålla nuvarande kompetens inom sysselsätt-
ningsområdet. Samordnings- och övervakningsmekanismema skall
emellertid stärkas. Fördragsändringen innebär inte att sysselsättnings-
politiken skall harmoniseras på gemenskapsnivå.

Därmed behandlas sysselsättningspolitiken på ett sätt som påminner
om det förfarande som gäller för bland annat budgetdisciplin. Detta
ligger i linje med regeringens uppfattning att övervakningen av syssel-
sättningspolitiken skall ges samma tyngd och konkretion som den som
tillämpas på övrig ekonomisk politik.

Det fördragsfasta förfarandet ålägger Europeiska rådet att en gång
om året ge sysselsättningsfrågan en grundlig behandling. Europeiska
rådets överväganden skall baseras på en gemensam rapport från rådet
och kommissionen om sysselsättningsläget i gemenskapen.

Rådet skall årligen utarbeta riktlinjer för sysselsättningspolitiken.
De skall stämma överens med de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken enligt artikel 103.2 i EG-fördraget.

Med utgångspunkt i sysselsättningsriktlinjema skall rådet utvärdera
genomförandet av sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna. Med-
lemsstaternas nationella rapporter om sysselsättningsläget skall utgöra
en central del i övervakningen. Om en medlemsstat för en politik som
rådet bedömer vara oförenlig med riktlinjerna för sysselsättnings-
politiken kan rådet lämna en rekommendation till den berörda med-
lemsstaten att anpassa sin politik. Rådet skall som ytterligare påtryck-
ningsmedel kunna offentliggöra rekommendationen.

Prop. 1997/98:25

Stödåtgärder

Prop. 1997/98:25

Rådet skall även kunna besluta om så kallade stödåtgärder för att
främja samarbete mellan medlemsstaterna och stödja deras arbete på
sysselsättningsområdet. Detta innebär dock inte att finanspolitiska
stimulansåtgärder skall fa vidtas. Inte heller skall någon harmonise-
ring av medlemsstaternas lagar eller andra författningar äga rum.
Stödåtgärderna åsyftar främst informations- och erfarenhetsutbyte,
särskilt genom pilotprojekt. Varaktigheten av dessa åtgärder skall inte
överstiga fem år.

Sysselsättningskommittén

En institutionell förändring som följer av fördragsändringen är inrät-
tandet av en rådgivande sysselsättningskommitté med två represen-
tanter från varje medlemsstat respektive kommissionen. Kommittén
skall ges en framträdande roll. Den skall främja en sammanhållen syn
på och en bättre samordning av sysselsättningspolitiken mellan med-
lemsstaterna. Kommittén skall även verka för ett nära samarbete med
arbetsmarknadens parter.

4.4.3 Svenska prioriteringar

Regeringen kommer även utanför valutaunionen att fortsätta att vara
pådrivande i samarbetet för ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet.
På detta område gör EG:s regelverk ingen skillnad mellan de i
valutaunionen deltagande och icke-deltagande medlemsstater.

Sysselsättningspolitiken är en integrerad del av den ekonomiska
politiken. Sunda offentliga finanser och stabila priser är grunden för
en hållbar ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning. Det är viktigt
med insatser för att främja en flexibel och väl fungerande arbetsmark-
nad, att stärka utbildning och kompetensuppbyggnad och att fullfölja
och vidareutveckla den inre marknaden. Regeringen fäster stor vikt
vid den nya avdelningen om sysselsättning.

Sysselsättningspolitiken är huvudsakligen en nationell angelägen-
het. Ett aktivt europeiskt samarbete om tillväxt och sysselsättning kan
stärka de nationella ansträngningarna.

4.5 Riksbankens ställning och deltagande i ECBS

Om Sverige inte deltar i valutaunionen kommer beslutanderätten över
penningpolitiken att ligga kvar hos Riksbanken och således inte
lämnas över till det europeiska centralbankssystemet, ECBS. Central-
bankerna i de medlemsstater som inte deltar i valutaunionen har trots
det en viss begränsad roll inom ECBS. I detta avsnitt redogörs kort-
fattat för vad som i dag kan förutses gälla i detta avseende för Riks-
banken i en situation där Sverige inte deltar i valutaunionen.

4.5.1 Riksbankens ställning

Prop. 1997/98:25

Enligt artikel 108 i EG-fördraget skall varje medlemsstat senast då
ECBS upprättas, dvs. senast omedelbart efter den 1 juli 1998, säker-
ställa att dess lagstiftning är förenlig med EG-fördraget. Denna skyl-
dighet gäller alla medlemsstater, utom Storbritannien, även om de inte
deltar i valutaunionen. Sverige måste således, oavsett om Sverige
deltar eller inte i valutaunionen, uppfylla vissa krav i fördraget rörande
Riksbankens ställning.

Vid partiledaröverläggningar hösten 1996 beslutades att överlägg-
ningar om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband
med Riksbankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med
representanter för samtliga riksdagspartier. Överläggningarna resulte-
rade i en fempartiuppgörelse som redovisas i departementspromemo-
rian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Efter remissbehandling av
promemorian har regeringen den 2 oktober 1997 beslutat om en
lagrådsremiss. Förslaget har också sänts till Europeiska monetära
institutet (EMI) för granskning. En proposition i ämnet beräknas läm-
nas till riksdagen under november månad 1997.

Utgångspunkten för regeringens förslag i lagrådsremissen är att
Riksbanken skall ha ansvaret för penningpolitiken och att Riksban-
kens självständighet skall stärkas samt att anpassningen av svensk rätt
bör ske så att den återger de bestämmelser som är gällande i Sverige.
Även om det från EG-rättslig synpunkt kanske skulle vara möjligt att
avstå från anpassning av svensk rätt med hänsyn till det faktum att
EG-rätten har direkt effekt, skall ändringar i regeringsformen ske från
utgångspunkten att regeringsformen skall återge huvuddragen i hur
Sverige styrs.

Regeringen har föreslagit att målet för penningpolitiken skall vara
att upprätthålla ett fast penningvärde. Detta mål anges i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank. Såsom myndighet under riksdagen
skall Riksbanken därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet,
stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå
hållbar tillväxt och hög sysselsättning.

Regeringen har vidare föreslagit att ansvaret för övergripande
valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken till regeringen.
Regeringen skall därvid bestämma system för att fastställa kronans
värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssystem). Detta
kräver ändringar i regeringsformen. Bestämmelser om valutapolitiska
frågor tas in i en ny lag om valutapolitiken. Riksbanken skall bestäm-
ma om centralkurs och bandbredd i ett system med fast växelkurs och
om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med
flytande växelkurs.

När det gäller Riksbankens ledningsstruktur har regeringen föresla-
git att fullmäktige ges en kontrollerande funktion. Fullmäktiges
uppgifter anges i riksbankslagen. En direktion med sex heltidsanställ-
da ledamöter inrättas som skall besluta i alla penningpolitiska frågor
och leda Riksbanken. Direktionen skall utses av fullmäktige. Med

undantag för inledningsskedet är mandattiden för varje ledamot av
direktionen sex år.

Enligt förslaget skall riksdagen utse ledamöter i fullmäktige, fast-
ställa balans- och resultaträkning och besluta om ansvarsfrihet för
fullmäktige och direktionen. Fullmäktige skall bestå av elva ledamöter
med lika många suppleanter. Mandattiden skall vara fyra år. I full-
mäktiges uppgifter ingår bl.a. val av riksbankschef, vice riksbankschef
och direktionen i övrigt. Fullmäktige skall till riksdagen lämna förslag
till disposition av Riksbankens vinst.

Regeringen har därutöver föreslagit att det i regeringsformen tas in
ett uttryckligt förbud för myndigheter att bestämma hur Riksbanken
skall besluta i frågor som rör penningpolitiken. En motsvarande
bestämmelse om att en ledamot av direktionen inte får söka eller ta
emot instruktioner när han fullgör penningpolitiska uppgifter tas in i
riksbankslagen. Riksbankens beslutanderätt om centralkurs och band-
bredd har stor betydelse för Riksbankens möjlighet att uppfylla pris-
stabilitetsmålet och därmed för penningpolitiken. Dessa beslut skall
också omfattas av instruktionsförbudet.

För att säkerställa insyn i och kontroll av Riksbankens verksamhet
på det penningpolitiska området har regeringen föreslagit att banken
skall informera regeringen inför alla viktiga penningpolitiska beslut.
Vidare skall riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande ha
rätt att närvara, med yttranderätt, vid direktionens sammanträden men
utan förslags- och rösträtt. Riksbanken skall därtill minst två gånger
om året lämna en rapport till riksdagen om den förda penning- och
valutapolitiken.

De nya bestämmelserna skall enligt förslaget i lagrådsremissen träda
i kraft den 1 januari 1999.

4.5.2 Deltagande i ECBS

Enligt artikel 14.3 i ECBS-stadgan utgör de nationella centralbankerna
i de medlemsstater som deltar i valutaunionen en integrerad del av
ECBS och skall handla i överensstämmelse med den europeiska
centralbankens (ECB) riktlinjer och instruktioner. ECBS består
visserligen även av centralbankerna i de medlemsstater som inte deltar
i valutaunionen men dessa har inte alls samma roll i och inflytande
över centralbankssystemet. Om Sverige inte deltar i valutaunionen
kommer exempelvis riksbankschefen inte att ha någon plats i ECB-
rådet och Sverige far inte vara med och utse ledamöter till ECB:s
direktion.

Så länge det finns medlemsstater som inte deltar i valutaunionen
skall ECB, enligt artikel 1091.3 i fördraget, dock ha ett beslutande
organ vid sidan om ECB-rådet och direktionen. Detta tredje beslutan-
de organ kallas ECB:s allmänna råd. Det allmänna rådet skall bestå av
ECB:s ordförande och vice ordförande samt cheferna för samtliga
medlemsstaters nationella centralbanker. Den svenske riksbanks-

Prop. 1997/98:25

chefen kommer således att ingå i det allmänna rådet även om Sverige
står utanför valutaunionen.

Det allmänna rådets ansvarsområden regleras uttömmande i artikel
47 i ECBS-stadgan. Av denna framgår att det allmänna rådet skall
delta i förberedelserna för icke deltagande medlemsstaters inträde i
valutaunionen, inklusive låsandet av dessa medlemsstaters växelkurser
vid inträdet. Allmänna rådet skall också medverka vid rådgivning och
yttranden rörande gemenskapsrättsakter och nationell lagstiftning
inom ECB:s behörighetsområde samt avseende gemenskapslagstift-
ning som rör tillsyn över kreditinstitut och det finansiella systemets
stabilitet.

Allmänna rådet skall vidare medverka beträffande insamling av
statistik, ECB:s rapporteringsverksamhet, standardisering av bok-
föring och rapportering av de nationella centralbankernas transaktio-
ner, fastställande av fördelningsnyckel för teckning av ECB:s kapital
samt fastställande av anställningsvillkoren för ECB:s personal.

Det allmänna rådet har ingen funktion vad avser den gemensamma
penningpolitiken. De icke deltagande medlemsstaterna kan dock
genom allmänna rådet fa information om ECB-rådets verksamhet,
däribland beslut angående penningpolitiken. Av artikel 47.4 i ECBS-
stadgan framgår nämligen att ECB:s ordförande skall underrätta det
allmänna rådet om beslut av ECB-rådet.

Beträffande rätten i övrigt för representanter från centralbanker i
medlemsstater som inte deltar i valutaunionen att delta i ECB:s olika
kommittéer och arbetsgrupper så pågår for närvarande diskussioner
inom EMI. Vad dessa kommer att leda till är i dag omöjligt att säga.

Om Sverige inte deltar i valutaunionen kommer deltagandet i det
allmänna rådet att vara av stor vikt eftersom detta ger tillgång till
information och insyn i ECB:s verksamhet.

4.5.3 Insamling av statistiska uppgifter

För att utföra ECBS:s uppgifter skall ECB enligt artikel 5 i ECBS-
stadgan med de nationella centralbankernas stöd samla in de statistiska
uppgifter som behövs, antingen från de behöriga nationella myndig-
heterna eller direkt från aktörerna i ekonomin. De närmare bestäm-
melserna om insamlandet av dessa uppgifter kommer att regleras i
rådsförordningar samt förordningar och beslut etc. utfärdade av ECB.

Artikel 5 är giltig for alla medlemsstater vilket innebär att samtliga
medlemsstater, oavsett om de deltar i valutaunionen eller inte, skall
bidra till harmoniseringsarbetet och vidta nödvändiga åtgärder för att
anpassa sina statistiksystem till de gemensamma kraven.

Medlemsstater som inte deltar i valutaunionen kommer inte att vara
bundna av ECB-förordningar som utfärdats med stöd av den kom-
mande rådsförordningen om statistiken. I praktiken kan kravet på en
harmonisering enligt artikel 5 ändå göra det lämpligt även for icke
deltagande medlemsstater att i vissa delar göra motsvarande anpass-
ningar i statistiksystemen.

Prop. 1997/98:25

Vad gäller rapporteringen av statistik till ECB från Riksbanken har
krav och önskemål ännu inte preciserats. För att det gemensamma
analysarbetet inom ECB skall kunna bedrivas effektivt är det dock
rimligt att förvänta sig att Riksbanken kommer att ställa viss statistik
till ECB:s förfogande även om Sverige inte deltar i valutaunionen.

4.5.4 Hörande av ECB om förslag till rättsakter

Enligt artikel 105.4 i EG-fördraget skall ECB höras om varje förslag
till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde. Denna skyldighet att
konsultera ECB gäller samtliga medlemsstater, utom Storbritannien,
även om de inte deltar i valutaunionen. En motsvarande bestämmelse
om hörande av EMI finns redan i dag. Innan starten av valutaunionen
väntas rådet anta en förordning i denna fråga.

4.6 Valutapolitiken för icke deltagande medlemsstater

4.6.1 Generella regler för valutapolitiken i icke deltagande
medlemsstater

En grundläggande princip i artikel 109m i EG-fördraget är att fram till
början av tredje etappen skall varje medlemsstat behandla sin valuta-
politik som en fråga av gemensamt intresse. För tiden därefter skall
artikeln fortsätta att tillämpas på medlemsstater som inte inför euron.

Artikel 109m innebär inte något rättsligt åtagande att delta i ERM.
Deltagande i ERM eller ERM 2 är möjliga, men inte de enda sätten att
leva upp till åtagandet i artikel 109m.

Under förhandlingen om ERM 2 diskuterades vad som skulle gälla
för medlemsstater som inte deltar i valutaunionen och som inte heller
deltar i ERM 2. Sverige drev i denna förhandling linjen att det väsent-
liga är att den ekonomiska politiken är inriktad på stabilitet, så att allt-
för stora växelkursfluktuationer på det viset kan undvikas. En erfaren-
het från krisen i ERM 1992-93 och av det svenska kronfallet 1992 är
att en stabil växelkurs måste underbyggas av stabilitet i den eko-
nomiska politiken. En fast växelkurs kan inte upprätthållas om den
inte underbyggs av ekonomiska fundamenta. Detta synsätt reflekteras i
hög grad i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Dublin i decem-
ber 1996. Där sägs att det är genom en stabilitetsorienterad ekonomisk
politik som artikel 109m ges effekt. Detta behöver således inte ske
genom en fastkursregim. I uppgörelsen från Dublin ingår också att
medlemsstater med rörlig valutakurs skall presentera sin politik i kon-
vergensprogram för att möjliggöra adekvat övervakning.

Förfarandena för övervakning av denna del av den ekonomiska
politiken har konkretiserats i samband med förhandlingen om stabili-
tets- och tillväxtpakten. Reglerna finns i rådets förordning 97/1466/EG
om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt
övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken, artik-
larna 7.2.a och 10 andra stycket. Medlemsstater som inte deltar i

Prop. 1997/98:25

valutaunionen skall utarbeta konvergensprogram. Dessa skall, utöver
information rörande de offentliga finanserna, också innehålla in-
formation om ”... de medelfristiga målen för den monetära politiken
samt sambandet mellan dessa mål och pris- och växelkursstabilitet”. I
artikel 10 andra stycket sägs: ”Dessutom skall rådet övervaka den
ekonomiska politiken i icke deltagande medlemsstater mot bakgrund
av konvergensprogrammens mål i syfte att säkerställa att deras politik
är inriktad på stabilitet och således på att undvika avvikelser i växel-
kurserna från de reala jämviktsväxelkursema och alltför stora fluktu-
ationer i de nominella växelkurserna.”

Dessa regler innehåller inget åtagande om fast växelkurs eller om att
ha ett mål for valutapolitiken eller växelkursen. Det innebär att Sveri-
ge kan fortsätta att ha en rörlig växelkurs och en penningpolitik med
ett inflationsmål. Den ekonomiska politiken i medlemsstater utanför
valutaunionen kommer dock att bli föremål för övervakning. Denna
övervakning kommer att inriktas på de ekonomiska fundamenta som
underbygger en stabil växelkurs, framförallt sunda offentliga finanser
och prisstabilitet. Det konvergensprogram som Sverige senare skall
presentera i enlighet med stabilitets- och tillväxtpakten skall således
innehålla den nämnda informationen om de medelfristiga målen för
den monetära politiken.

4.6.2 ERM 2

Vid Europeiska rådets möte i Madrid i december 1995 ombads
Ekofin-rådet att studera relationerna mellan valutaunionen och de EU-
länder som inte deltar. Denna begäran följdes av ett omfattande arbete
inom rådet, kommissionen och EMI med att utforma en växelkursme-
kanism som kan träda i kraft då den tredje etappen startar. En reso-
lution om ERM 2 antogs av Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997
(se bilaga 5).

Ett viktigt motiv till upprättandet av ERM 2 var att värna den inre
marknaden, så att denna inte hotas av alltför stora avvikelser i växel-
kurserna från de reala jämviktsväxelkursema eller av alltför stora
nominella växelkursfluktuationer.

ERM 2 har flera likheter med det nuvarande ERM. Det är ett
mellanstatligt valutasamarbete. Det baseras på en centralkurs och ett
band inom vilket valutakursen kan fluktuera. Vid bandgränsema är
interventioner från centralbankerna i syfte att försvara kurserna obli-
gatoriska. Men det finns också en del skillnader. Dessa beror framför-
allt på att lärdomar har dragits av de mycket stora påfrestningar som
ERM utsattes för i samband med turbulensen på valutamarknaderna
1992 och 1993, men också på andra erfarenheter av ERM:s funktion.
Centralkurser kommer endast att finnas mot euron; inte som i det
nuvarande ERM där det finns bilaterala centralkurser mellan samtliga
deltagande valutor. Prisstabilitetsmålen för såväl ECB som för de
nationella centralbankerna överordnas uttryckligen målet att försvara
riktkursema genom en rätt för dessa att avbryta interventionerna om

Prop. 1997/98:25

deras prisstabilitetsmål hotas. Det finns en möjlighet att etablera bi-
laterala smalare band.

Det betonas starkt i inledningen av ERM 2-resolutionen att stabili-
tetsorienterad ekonomisk politik är nödvändig för varaktigt stabila
växelkurser. Alla medlemsstater behöver bedriva en penningpolitik
inriktad på prisstabilitet. Därutöver är det minst lika viktigt, framhålls
det, att bedriva en sund finanspolitik och sund strukturpolitik.

Sverige lade i förhandlingen om ERM 2 stor vikt vid att deltagandet
skall vara frivilligt, liksom fallet är i det nuvarande ERM. Så blev
också resultatet av förhandlingen; i resolutionen sägs att deltagandet är
frivilligt. Det sägs vidare att medlemsstater med undantag kan dock
förväntas ansluta sig till mekanismen.

Standardbandbredden anges i resolutionen till plus/minus 15 pro-
cent runt centralkurserna. Sverige förordade att denna bandbredd
skulle väljas och att den skulle fastställas redan i resolutionen. Detta är
samma procenttal som i dagens ERM. I praktiken är dock flexibili-
teten i ERM 2 något större, eftersom det faktum att centralkurser
endast fastställs mot euron innebär att övriga deltagande valutor sins-
emellan kan variera betydligt mer. Det finns inte i resolutionen något
åliggande för deltagarna i mekanismen att försöka begränsa kursrörel-
serna inom snävare gränser än standardbandbredden.

Centralkurser och standardbandet kan ändras genom ett förfarande
som liknar det som gäller idag. Det innebär en procedur där deltagarna
i mekanismen, inklusive ECB, gemensamt beslutar, efter en procedur
som innefattar kommissionen och den Ekonomiska och finansiella
kommittén. Samtliga medlemsstater far delta i möten där dessa frågor
behandlas. Beslut fattas genom ömsesidig överenskommelse, dvs. i
princip genom enhällighet. Det sägs i resolutionen att standardband-
bredden skall vara relativt vid. En medlemsstat som deltar i mekanis-
men kan i praktiken lägga veto mot en oönskad insnävning av
standardbandbredden.

Ett viktigt inslag i ERM 2 är att alla parter i den ömsesidiga över-
enskommelsen, inklusive ECB, har rätt att inleda ett konfidentiellt för-
farande med sikte på att ompröva centralkurser. Detta förfarande är
inrättat mot bakgrund av erfarenheten att centralkursjusteringar
tidigare alltför länge undveks eller blev otillräckliga, med hänsyn
tagen till ekonomiska fundamenta. Tanken är nu att centralkurserna
inte skall få avvika alltför mycket från de reala jämviktsväxelkursema.

På en medlemsstats initiativ kan smalare band beslutas. Det kan
vara så att ett land önskar närmare koppling till euron än vad de fem-
tonprocentiga banden implicerar. Sådana smalare band skall då prövas
med hänsyn tagen till den berörda statens grad av konvergens. Beslut
om smalare band tas i en något annorlunda procedur. Endast ministrar
i medlemsstater som deltar i valutaunionen, ECB och ministern och
centralbankschefen i det berörda landet tar beslutet, medan övriga
ovan nämnda parter deltar i processen utan rösträtt. Sådana smalare
band utgör inte ett krav för att kvalificera för deltagande i den monetä-
ra unionen. Detta lade Sverige vikt vid i förhandlingen.

Prop. 1997/98:25

4.6.3 Externa aspekter av EMU

Prop. 1997/98:25

Institutionella förutsättningar

Valutaunionens växelkurspolitik regleras i artikel 109 i fördraget.
Allmänt gäller att valutapolitiken skall utformas genom nära sam-
arbete mellan involverade parter och att prisstabilitetsmålet värnas.
Rådet kan besluta om valutapolitik genom:

• formella avtal om växelkurssystem eller

• allmänna riktlinjer för valutapolitiken.

ECB ges ett betydande inflytande på dessa beslut. ECB har därutöver
en viktig roll i det att den svarar för genomförandet av valutapolitiken
(interventioner och hantering av valutareserver).

Ett formellt avtal om växelkurssystem kan bli aktuellt om exempel-
vis en motsvarighet till Bretton Woods-systemet skulle upprättas. Det
är rådet som bär det yttersta ansvaret för att ingå sådana formella
avtal. Rådet fattar beslut på rekommendation från ECB eller kommis-
sionen. Enbart deltagande medlemsstater har rösträtt och beslutet skall
vara enhälligt. Icke-deltagande medlemsstater har närvaro- och yttran-
derätt vid beslut enligt artikel 109. Beslut om centralkurser tas här av
rådet, men kvalificerad majoritet är tillräcklig (två tredjedelar av de
deltagande ländernas viktade röstetal). Centralkurser kan antas eller
ändras, och även upphävas, dvs. att euron kan tillåtas flyta.

I avsaknad av ett formellt avtal har rådet möjlighet att upprätta all-
männa riktlinjer för valutapolitiken. ECB binds dock inte av de all-
männa riktlinjerna, som ej får strida mot målet om prisstabilitet.

Vid toppmötet i Amsterdam fick rådet och kommissionen i uppdrag
att i samarbete med EMI studera effektiva sätt att genomföra bestäm-
melser enligt artikel 109 och i synnerhet ett eventuellt utarbetande av
allmänna riktlinjer för valutapolitiken gentemot tredje land. Detta
arbete pågår alltjämt.

Det återstår att se vilken typ av växelkurssystem som kommer att
gälla för euron. I dagsläget får det bedömas som osannolikt att någon
typ av fastkursarrangemang, formellt eller informellt, skulle införas i
förhållande till en annan större valuta som t.ex. dollarn.

Eurons roll i det internationella monetära systemet

Det råder ännu oklarhet kring hur många och vilka medlemsstater som
kommer att ingå i valutaunionen. Det är i dagsläget svårt att uppskatta
eurons framtida betydelse. I detta avsnitt görs ett försök att belysa ett
antal faktorer som kan påverka eurons roll i det internationella mone-
tära systemet.

Det är troligt att förväntningar om utvecklingen av ekonomiska
fundamentala faktorer i valutaunionen kommer att spela en betydande
roll för eurons utveckling, åtminstone på sikt. Hur denna förvänt-

ningsbild kommer att formas är svårt att förutse. Faktorer som ett
långtgående oberoende för ECB, en strikt tillämpning av prisstabili-
tetsmålet och stabilitets- och tillväxtpakten talar för en stark euro. Å
andra sidan kan det dröja en tid innan ECB har etablerat förtroende för
sin verksamhet, vilket skulle kunna innebära en svag växelkurs för
euron.

Under valutaunionens inledande år kan strukturella portföljom-
placeringar komma att påverka eurons växelkursutveckling. Framför
allt kan skapandet av en djup och likvid finansiell marknad inom
valuta-unionen leda till ökad efterfrågan på euro från privata investe-
rare. Därutöver kan även efterfrågan på placeringar i euro i offentliga
portföljer öka genom förändringar i centralbankers valutareserver.
Detta kan leda till apprecieringstryck på eurons växelkurs. Samtidigt
är motverkande faktorer tänkbara. Euro-marknaden kan dra till sig
skuldförvaltare, som genom att vilja låna en större andel i euro ökar
utbudet av euro-tillgångar. Nettoeffekten av portföljomplaceringama
är därför osäker.

Valutaunionen kommer att bli ett betydligt mer slutet valutaområde
än de enskilda deltagarländerna. Växelkursens betydelse för efter-
frågeläget i ekonomin och för inflationstrycket kommer därmed
sannolikt att minska betydligt för de länder som deltar i valutaunionen.
I den penningpolitiska utformningen kan det därför verka naturligt att
ge växelkursen mindre tyngd. Detta kan leda till större växelkurs-
fluktuationer än i de europeiska valutorna idag.

Representation i internationella sammanhang

Valutaunionens upprättande medför troligen en förändring i EU:s
representation i internationella organ. Det är ännu inte klart i vilken
grad gemenskapen skall företräda medlemsstaterna i internationella
fora som t.ex. IMF, G7 och OECD. Eftersom en stor del av de frågor
som diskuteras i dessa fora inte är av gemenskapskaraktär, kommer
den landvisa representationen sannolikt att bestå efter den 1 januari
1999.

Om ett land utanför EU avser att diskutera valutapolitik med
valutaunionen, är det ännu oklart vilket EU-organ som bör föra för-
handlingarna. Fördragets ansvarsfördelning mellan rådet, kommissio-
nen och ECB ger inte något klart svar på den frågan. Det organ som
för förhandlingen med tredjeland skall dock representera gemenska-
pens intressen och förhandlingslinjen skall vara förankrad hos de
berörda gemenskapsinstitutionerna.

Prop. 1997/98:25

Konsekvenser för Sverige

Det är, som framgått ovan, fortfarande oklart vilken roll euron kom-
mer att spela i det internationella monetära systemet, vilken typ av
växelkursregim som kommer att gälla för euron samt hur valautaunio-

nen kommer att representeras i internationella sammanhang. Den
globala ekonomiska integrationen och utvecklingen inom EU har stor
betydelse för den svenska ekonomiska utvecklingen och dess betydel-
se kommer troligen att öka med tiden. Euro-områdets valutapolitik
kommer som en del av detta att medföra konsekvenser för Sverige
även om vi står utanför valutaunionen.

Vad gäller valutaunionens representation i internationella fora bör
Sverige inte medverka till att ändra den nuvarande nationalstats-
baserade representationen inom IMF, G10 eller OECD. En ändring av
denna skulle minska det svenska inflytandet i dessa organ.

4.7 Den rättsliga ramen för införandet av euron

För att att skapa en rättslig ram för användningen av den gemensamma
valutan - euron - har två rådsförordningar utarbetats. Den ena förord-
ningen, som grundas på artikel 235 i EG-fördraget, antogs av minister-
rådet den 17 juni 1997 (rådets förordning 97/I103/EG om vissa
bestämmelser som har samband med införandet av euron). Förord-
ningen har tagits in som bilaga 7 till denna proposition. Den andra
förordningen, som grundas på artikel 1091.4 i fördraget, skall antas av
de medlemsstater som kommer att delta i valutaunionen från starten
den 1 januari 1999. Rådet godkände i juli 1997 ett utkast till denna
förordning om införandet av euron. Utkastet har publicerats i form av
en bilaga till en rådsresolution (resolution av rådet av den 7 juli 1997
om den rättsliga ramen för införandet av euron [97/C 236/04]).

Förordningen enligt artikel 235 innehåller vissa bestämmelser som
av bl.a. rättssäkerhetsskäl ansetts vara av brådskande natur. Det rör sig
om bestämmelser om ersättandet av ecun mot euron till kursen 1 mot
1, kontraktskontinuitet och avrundningsbestämmelser. Förordningen
är bindande och direkt tillämplig i samtliga medlemsstater. Den gäller
således i varje medlemsstat oavsett om landet deltar i valutaunionen
eller inte.

Beträffande den officiella ecun stadgas att varje hänvisning i ett
rättsligt instrument till ecun som den definierats i rådets förordning
94/3320/EG, skall ersättas med en hänvisning till euron till kursen en
euro för en ecu. I de fall då ett rättsligt instrument innehåller hänvis-
ningar till ecun utan en sådan definition så skall det ändå förutsättas
att hänvisningen avser ecun som den definieras i nyss nämnda råds-
förordning. Med rättsligt instrument avses lagbestämmelser, rättsliga
föreskrifter, administrativa rättsakter, rättsliga beslut, avtal, ensidiga
rättsakter, andra betalningsinstrument än sedlar och mynt samt andra
instrument med rättslig verkan. Med “avtal” avses alla slag av avtal,
oavsett på vilket sätt de ingås.

För att säkra fortsatt giltighet av kontrakt - kontraktskontinuitet -
vid införandet av euron finns det i förordningen en bestämmelse som
säger att införandet av euron inte får medföra ändringar av några vill-
kor i ett rättsligt instrument eller leda till upphävande av eller befrielse
från fullgörelse av villkoren i ett rättsligt instrument. En part far inte

Prop. 1997/98:25

heller ensidigt ändra ett rättsligt instrument eller bringa det att upp-
höra. Bestämmelsen hindrar dock inte parterna att komma överens om
något annat.

Slutligen innehåller förordningen enligt artikel 235 två bestämmel-
ser om hur omräkning skall ske mellan euron och de nationella valuta-
enheterna samt hur avrundning skall gå till vid en sådan omräkning.

Förordningen enligt artikel 1091.4 i fördraget är bindande och direkt
tillämplig i medlemsstaterna med förbehåll för Storbritanniens och
Danmarks undantag samt för de medlemsstater som enligt artikel 109k
i fördraget ges undantag från deltagande i valutaunionen. Vissa
bestämmelser i förordningen måste dock anses gälla indirekt och
respekteras även i medlemsstater som inte deltar i valutaunionen. Det
gäller t.ex. bestämmelserna om ersättandet av de deltagande ländernas
valutor med euron och behållandet av de nationella valutaenheterna
som icke-decimala uttryck för euron under övergångsperioden.

Förordningen enligt artikel 1091.4 innehåller inledningsvis några
bestämmelser om att euron skall vara de deltagande medlemsstaternas
valuta från och med den 1 januari 1999 och ersätta de nationella
valutorna till den fastställda omräkningskursen. Vidare finns vissa
bestämmelser som skall gälla under den s.k. övergångsperioden som
börjar den 1 januari 1999 och slutar den 31 december 2001. Huvud-
principen är att under denna treårs-period skall det inte finnas något
tvång att använda euron eller något hinder mot att göra det (principen
om icke tvång, icke hinder). Vid transaktioner mellan konton skall den
som betalar kunna välja antingen euron eller den nationella valuta-
enheten oavsett i vilken valuta betalningsmottagarens konto är. Den
eventuella omräkning som krävs skall banken göra.

Det finns emellertid möjlighet för medlemsstaterna att i ett par fall
vidtaga åtgärder som avviker från huvudprincipen om icke tvång
respektive icke hinder för användande av euron. Det gäller åtgärder
för att ändra den valutaenhet som utestående skulder är uttryckta i från
nationell valutaenhet till euro (redenominering) och åtgärder för att
göra det möjligt för bl.a. börser, marknadsplatser och system för
clearing och avveckling att använda euro i stället för nationella valuta-
enheter. Andra bestämmelser som föreskriver användandet av euron
far endast antas av de deltagande medlemsstaterna enligt en tidsram
som fastställs genom gemenskapslagstiftning.

Förordningen innehåller vidare bestämmelser om sedlarna och
mynten i euro. Den exakta tidpunkten när dessa skall sättas i omlopp
är ännu inte bestämd. Ett datum kommer att bestämmas senast i sam-
band med att förordningen antas, dvs. under år 1998. Sedlarna och
mynten i euro blir lagligt betalningsmedel i de deltagande medlems-
staterna. De nationella sedlarna och mynten kommer under högst sex
månader efter utgången av övergångsperioden att behålla sin status av
lagligt betalningsmedel. Varje medlemsstat far bestämma om denna
period skall förkortas. Det betyder således att det under en period kan
finnas två parallella lagliga betalningsmedel. Varje medlemsstat far
också bestämma under hur lång tid de nationella sedlarna och mynten

Prop. 1997/98:25

skall kunna växlas till euro efter det att de upphört att vara lagligt
betalningsmedel.

4.8 Inträde i valutaunionen efter den 1 januari 1999

En medlemsstat med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren
kan när som helst upptas i valutaunionen. Hur detta går till regleras i
artikel 109k.2 och 1091.5 i EG-fördraget. Förfarandet är i princip
detsamma som när den första gruppen deltagare i valutaunionen utses,
men det finns också vissa skillnader. På det informella Ekofin-
rådsmötet i Noordwijk i april 1997 diskuterades frågor som gällde ett
inträde i valutaunionen efter den 1 januari 1999. Enligt regeringens
bedömning kan följande komma att gälla.

Minst en gång vartannat år skall kommissionen och ECB rapportera
till rådet om hur de berörda medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser
när det gäller att förverkliga EMU, i enlighet med förfarandet i artikel
109j. 1. Rapporterna skall således redogöra för hur konvergenskriteri-
erna uppfylls och för vissa andra förhållanden, bl. a. den nationella
centralbankens oberoende. Sådana rapporter kan också utarbetas på
begäran av den berörda medlemsstaten. Sverige kommer sålunda att
minst vartannat år bli föremål för en sådan rapportering. Sverige har
också rätt att begära rapportering.

Dessa rapporter kan följas av en prövning i rådet. Om Ekofin-rådet
finner att den berörda medlemsstaten uppfyller de nödvändiga vill-
koren för införande av euron så upphävs undantaget. Beslut tas med
kvalificerad majoritet, varvid samtliga medlemsstater i EU har rösträtt.
Detta beslut skall föregås av överläggningar i rådet i sammansättning-
en stats- eller regeringschefer och av hörande av Europaparlamentet.
Det far förutsättas att den nationella beslutsprocessen respekteras vid
ett inträde efter den 1 januari 1999.

Fördraget gör inte någon skillnad på inträdesvillkoren för de med-
lemsstater som deltar från start och de som deltar senare. Europeiska
rådet tydliggjorde detta vid sitt möte i Madrid i december 1995. En
princip om likabehandling skall gälla.

Fördraget ger ett visst utrymme för tolkning av konvergenskriterier-
na. Då rådet våren 1998 väljer ut den första gruppen deltagare i
valutaunionen är det att vänta att tolkningen av kriterierna kommer att
konkretiseras. Den tolkning som då görs kommer således att vara
styrande också för hur kriterierna senare kommer att tillämpas.
Konvergenskriterierna skall således varken tolkas hårdare eller mjuka-
re för medlemsstater vars deltagande i valutaunionen prövas efter den
1 januari 1999.

En annan fråga för medlemsstater som ansluter senare gäller de
olika faserna i övergången till euron. Dessa har, vad gäller den första
gruppen deltagare, preciserats av Europeiska rådet i december 1995 i
Madrid. Det är troligt att en flexibilitet kommer att finnas för senare
anslutande medlemsstater. De skulle visserligen inte fa använda sam-
manlagt längre tid för att fullgöra övergången till euron, men däremot

Prop. 1997/98:25

skulle de kunna fullgöra övergången på kortare tid om detta skulle
visa sig möjligt och lämpligt. Övergången skulle anpassas till det
berörda landets förutsättningar och önskningar. Med utgångspunkt i
detta kan följande sägas om övergångens olika faser.

Fas A, från beslutet att upphäva ett undantag och fram till anslut-
ningen till valutaunionen, kan förmodligen göras kortare än vad som
är fallet för den första gruppen. ECBS kommer redan att vara i full
funktion. En viss tid kan behövas för nationella förberedelser, bl.a. för
lagstiftning och för att ge privata aktörer tid för återstående förbere-
delser.

Fas B inleds med att omräkningskursen mellan euron och den
berörda medlemsstatens valuta fastställs av rådet med enhällighet, då
deltagande medlemsstater och den berörda medlemsstaten har rätt att
rösta. Ansvaret för penning- och valutapolitiken övergår till gemen-
skapen. För den första vågen kan denna fas vara upp till tre år. Den
kan troligen göras mycket kortare för senare anslutande medlems-
stater, bl.a. beroende på att de kan dra nytta av förberedelser som den
första gruppen deltagare har gjort.

Den avslutande fasen C kan för den första gruppen pågå högst sex
månader. Undet denna fas byts de nationella sedlarna och mynten ut
mot sedlar och mynt i euro som blir lagligt betalningsmedel. Under en
kortare period kommer dock även de nationella sedlarna och mynten
att behålla sin egenskap av lagligt betalningsmedel.

Överväganden om ett framtida svenskt deltagande i valutaunionen
ges i avsnitt 7.2. Dessa frågeställningar behandlas också i avsnitt 5.2
om Sveriges praktiska förberedelser.

Prop. 1997/98:25

5 Svenska förberedelser för tredje etappen

5.1 Det svenska konvergensprogrammet

De konvergenskriterier för den ekonomiska utvecklingen som definie-
ras i EG-fördraget är uttryck för en sund ekonomisk politik, oavsett
ställningstagande till ett medlemskap i den ekonomiska och monetära
unionen. Utvecklingen i svensk ekonomi har sedan Sverige presente-
rade sitt första konvergensprogram i juni 1995 varit gynnsam; fallande
inflation och räntor, stärkt valutakurs samt kraftigt förbättrade offent-
liga finanser. Svensk ekonomi har nått en tillräcklig grad av styrka och
varaktig stabilitet för att kunna delta i valutaunionen.

5.1.1 Bakgrund

En central del av de svenska förberedelserna inför den tredje etappen
av EMU är det konvergensprogram som den svenska regeringen

presenterade 1995. Detta innehåller bl.a. långtgående och preciserade
mål för saneringen av de offentliga finanserna.

Under valutaunionens första etapp åvilade det EU:s medlemsländer
att anta konvergensprogram. Dessa skulle ligga till grund för en
bedömning av de framsteg som gjorts i fråga om den konvergens i
den ekonomiska utvecklingen, särskilt vad det gäller prisstabilitet och
sunda offentliga finanser, vilken är nödvändig för att en gemensam
valuta skall kunna etableras. Under EMU:s andra etapp utgör konver-
gensprogrammen ett frivilligt åtagande, men medlemsstaterna har i
Ekofin-rådet kommit överens om att det är önskvärt att fortsätta att
utarbeta konvergensprogram. Samtliga medlemsländer (utom Luxem-
burg) har valt att även under denna etapp presentera sådana program.

Enligt en överenskommelse i Ekofin-rådet skall programmen
omfatta en tidsperiod på minst tre år och innehålla mål för den
ekonomiska politiken som i möjligaste mån preciseras. Vidare bör
programmen ange vidtagna och aviserade åtgärder för att uppnå dessa
mål. Det bör även finnas med åtagande om att vid behov vidta ytter-
ligare åtgärder.

Som nybliven medlem i EU presenterade sålunda Sverige sitt första
konvergensprogram i juni 1995. Konvergensprogrammet bygger på
den ekonomiska politik som regering och riksdag beslutade under
riksdagsåret 1994/95, som bl.a. innefattade preciserade mål för de
offentliga finansernas utveckling. Företrädare för en bred majoritet av
riksdagen har ställt sig bakom programmet.

Ekofin-rådet välkomnade i ett utlåtande den 18 september 1995 det
svenska konvergensprogrammet. Rådet menade att det, baserat på
realistiska antaganden, presenterar en strategi för att uppnå konver-
genskriterierna och återupprätta stabilitet i den svenska ekonomin,
vilket ger förutsättningar för en varaktig tillväxt i produktion och
sysselsättning. Rådet nämner särskilt de ambitiösa målen för de
offentliga finanserna.

I konvergensprogrammet aviserades att det skall följas upp genom
halvårsvisa avstämningar. Sådana avstämningar har lämnats vid
följande fem tillfällen:

• I november 1995 i anslutning till regeringens proposition En
politik för arbete, trygghet och utveckling (prop. 1995/96:25, bilaga
2).

• I april 1996 i anslutning till den ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1995/96:150, bilaga 2).

• I september 1996 i anslutning till budgetpropositionen (prop.
1996/97:1, bilaga 3).

• I april 1997 i anslutning till den ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1996/97:150, bilaga 2).

• I september 1997 i anslutning till budgetpropositionen (prop.
1997/98:1, bilaga 3).

Prop. 1997/98:25

5.1.2 Konvergensprogrammet

Prop. 1997/98:25

I konvergensprogrammet anges att regering och riksdag senare
kommer att ta ställning till ett svenskt deltagande i EMU:s tredje etapp
och att detta ställningstagande kommer att göras i ljuset av den fort-
satta utvecklingen och i enlighet med fördraget. Samtidigt sägs att de
konvergenskriterier som har formulerats i EG-fördraget är uttryck för
en sund ekonomisk politik och lägger grunden för god tillväxt och
syselsättning.

Målet för den ekonomiska politiken skall därför, oavsett slutligt
ställningstagande till svensk anslutning till valutaunionen, vara att
uppfylla konvergenskriterierna. Denna inriktning av politiken är en
förutsättning för att nå målet om ökad sysselsättning och reducerad
arbetslöshet. Vidare anges som ett särskilt mål att den ekonomiska
tillväxten skall ske i former som inte ökar förslitning på miljön eller
ökar miljöskulden.

Vid den tidpunkt konvergensprogrammet lades fram rådde en
fundamental obalans i de offentliga finanserna, med ett underskott
motsvarande 10 procent av BNP år 1994. Mot den bakgrunden inrik-
tades finanspolitiken på att sanera de offentliga finanserna. Tre preci-
serade mål sattes upp för budgetpolitiken:

• Statsskulden skall stabiliseras som andel av BNP senast år 1996.

• Underskottet i de offentliga finanserna får år 1997 ej överstiga 3
procent av BNP.

• Balans i de offentliga finanserna skall uppnås år 1998.

För att uppnå dessa mål beslutade riksdagen om ett konsoliderings-
program med åtgärder som skulle ge en varaktig förstärkning av de
offentliga finanserna med 118 miljarder kronor till år 1998, motsva-
rande 7,5 procent av BNP. Förstärkningar på inkomstsidan utgör drygt
57 miljarder kronor och minskade utgifter drygt 60 miljarder kronor.
Det anges i programmet att ytterligare åtgärder kan behöva vidtas.
Vidare aviseras att det bör ske försäljning av statliga tillgångar mot-
svarande 50 miljarder kronor.

Vad gäller penningpolitiken ansluter sig programmet till Riks-
bankens mål att den årliga prisstegringstakten skall uppgå till 2
procent, med en tolerans på en procentenhet uppåt respektive nedåt.
Vidare aviseras vissa institutionella förändringar, bl.a. vad gäller
Riksbankens oberoende.

I konvergensprogrammet redovisas även den bedömning av den
ekonomiska utvecklingen fram till år 2000 som gjordes i juni 1995
(tabell 5.1). Av denna bedömning framgår bl.a. att de föreslagna
budgetförstärkande åtgärderna inte var tillräckliga för att uppnå de
angivna målen. Regeringen avstod dock från att vid detta tillfälle före-
slå ytterligare åtgärder med hänvisning till att de underliggande anta-
gandena om den ekonomiska utvecklingen kunde anses relativt för-
siktiga.

4 Riksdagen 1997/98. I samt. Nr 25

5.1.3 Uppföljningar av konvergensprogrammet

I konvergensprogrammet läggs en avsedd utvecklingsbana fast för
den svenska ekonomin. Regeringen deklarerade att den avser att varje
halvår följa upp programmet i form av redovisade avstämningar.
Avstämningama skall ligga till grund för justeringar av den eko-
nomiska politiken om utvecklingen avviker från den avsedda kursen.
Avstämningama har fokuserats kring konvergenskriterierna. Målen
vad gäller sysselsättning och miljö har följts upp i andra sammanhang.

Uppföljningen i november 1995

Den första avstämningen visade på en i många avseenden gynnsam-
mare bild av den ekonomiska utvecklingen än vad som förutsatts i
konvergensprogrammet. Prisökningarna avtog och inflationsförvänt-
ningarna dämpades. Obligationsräntorna föll snabbare och kronan
stärktes mer än vad som antogs i den kalkyl som låg till grund för
konvergensprogrammet. Den öppna arbetslösheten sjönk dock lång-
sammare än väntat. Sammantaget bidrog dessa förändringar till att
skapa ett bättre utgångsläge för förbättringen av de offentliga finan-
serna. Underskottet i de offentliga finanserna beräknades 1997 under-
skrida referensvärdet 3 procent av BNP. Den offentliga bruttoskulden
beräknades redan 1995 stabiliseras på en nivå motsvarande 80
procent av BNP, vilket var drygt 4 procentenheter lägre jämfört med
bedömningen i konvergensprogrammet. Mot den bakgrunden bedöm-
de regeringen att det inte fanns anledning att föreslå ytterligare
budgetförstärkande åtgärder.

Avstämningen i april 1996

Mot slutet av 1995 mattades konjunkturen av såväl internationellt som
i Sverige, vilket föranledde en nedrevidering av prognosen för 1996
och 1997. Underskottet i de offentliga finanserna beräknades 1997
uppgå till 3,3 procent av BNP och för 1998 0,8 procent av BNP eller
14 miljarder kronor. Den konsoliderade bruttoskulden beräknades
mätt som andel av BNP öka med ett par procentenheter mellan 1995
och 1996.

Mot den bakgrunden föreslog regeringen i den ekonomiska vår-
propositionen 1996 en utökning av konsolideringsprogrammet med 8
miljarder kronor i varaktiga budgetförstärkningar, till sammanlagt 126
miljarder kronor eller från 7,5 till 8 procent av BNP. Därtill kom för
1998 ytterligare 6 miljarder kronor i tillfälliga budgetförstärkningar.

Avstämningen i september 1996

Prop. 1997/98:25

Prognosen avseende de samhällsekonomiska förutsättningarna för-
anledde inga ytterligare åtgärder. Efter de åtgärder som föreslagits i
den ekonomiska vårpropositionen och antagits av riksdagen beräkna-

des underskottet i de offentliga finanserna 1997 uppgå till 2,6 procent
av BNP, för att 1998 vara eliminerat. Den offentliga bruttoskulden
beräknades mellan 1995 och 1996 minska från 80 procent till 78
procent av BNP.

Avstämningen i april 1997

Trots en viss oro på de finansiella marknaderna och en fallande
sysselsättning i början av året fanns tecken på att en återhämtning i
den svenska ekonomin skulle komma ske under 1997. Underskottet i
de offentliga finanserna beräknades med betryggande marginal under-
stiga referensvärdet på 3 procent. För 1998 visade beräkningarna att
ett överskott skulle uppstå i de offentliga finanserna. Mot bakgrund av
den svaga utvecklingen på arbetsmarknaden föreslog regeringen i den
ekonomiska vårpropositionen ett antal åtgärder för att minska arbets-
lösheten, bl.a. ökade statsbidrag till kommuner och landsting, ett ökat
antal studieplatser samt miljösatsningar. Med dessa åtgärder beräkna-
des den offentliga sektorn 1998 i stort sett vara i balans. Bruttoskulden
beräknades minska till 77 procent av BNP.

I 1997 års ekonomiska vårproposition presenterades mål för de
offentliga finanserna för åren efter 1998. Regeringen föreslog ett lång-
siktigt mål om ett överskott i de offentliga finanserna på 2 procent av
BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. För år 1999 har målet
satts till 0,5 procent av BNP och för år 2000 till 1,5 procent. Därefter
skall det långsiktiga målet om 2 procents överskott uppnås. Om till-
växten av konjunkturmässiga skäl skulle bli väsentligt lägre än beräk-
nat kommer den offentliga sektorns finansiella sparande att tillåtas
utvecklas sämre. I gengäld kommer kraven på överskott att skärpas
om tillväxten av konjunkturmässiga skäl skulle bli väsentligt högre.

Avstämningen i september 1997

Den senaste avstämningen, som gjordes i anslutning till budget-
propositionen för 1998, visade att den svenska ekonomin är inne i en
uppgångsfas, som stärks ytterligare under 1998. Inflationstakten har
ökat under loppet av året, men ligger under Riksbankens mål på 2
procent. Räntenivån och växelkurs har stabiliserats efter en viss oro
under våren. Förbättringen av de offentliga finanserna har gått
snabbare än tidigare beräknat. För 1997 väntas ett underskott motsva-
rande 1,9 procent av BNP. Mätt med de redovisningsprinciper som
tillämpas inom EU uppskattas underskottet till endast 1,6 procent av
BNP. Den konsoliderade bruttoskulden fortsätter att falla som andel
av BNP. För 1998 beräknas att det inom ramen för målet om finan-
siell balans i offentlig sektor finns utrymme för de åtgärder, bl.a. höjt
barnbidrag, som föreslås i budgetpropositionen.

Prop. 1997/98:25

5.1.4 Utvecklingen 1994-1998 i jämförelse med konvergens-
programmet

Sammantaget har BNP-tillväxten under de två år som förflutit sedan
prognosen i konvergensprogrammet varit 1 procent svagare än beräk-
nat. Bidraget från utrikeshandeln blev ungefär som väntat, trots att den
internationella avmattningen under förra året inte förutsågs i konver-
gensprogrammet. Däremot har investeringarna varit svagare, såväl vad
gäller näringsliv, bostadsbyggande som offentliga myndigheters
investeringar.

De svenska hushållens ekonomi har utvecklats mer gynnsamt än
vad som förutsågs i konvergensprogrammet, bl.a. har nettot av skatter
och transfereringar gett ett mindre negativt bidrag än förutsett. Genom
att sparkvoten har reducerats i den omfattning som beräknades har den
privata konsumtionen därmed varit mer expansiv. I gengäld har den
offentliga konsumtionen dragits ned i betydligt större omfattning än
väntat; 2,7 procent jämfört med beräknade 1 procent. Avvikelsen
beror helt på den svårprognosticerade statliga konsumtionen som har
minskat kraftigt. Neddragningen av den kommunala konsumtionen
under 1995 och 1996 blev mindre än beräknat, trots att kommunernas
ekonomi utvecklats något sämre.

Den mest påtagliga skillnaden mot konvergensprogrammets
prognos gäller dock sysselsättningen. Istället för den beräknade
sysselsättningsökningen på 170 000 personer mellan 1994 och 1996,
begränsades uppgången till 36 000 personer räknat som genomsnittligt
antal sysselsatta under året. Den totala arbetslösheten hamnade 1,3
procentenheter högre. Samtidigt nådde inte de arbetsmarknadspolitis-
ka åtgärderna upp i den planerade nivån, varför den öppna arbets-
lösheten hamnade 2 procentenheter högre.

Prop. 1997/98:25

Tabell 5.1 Nyckeltal för åren 1995, 1996,1997 ochl998
Årlig procentuell förändring

	1995		1996		1997		1998
	KP	Utfall	KP	Utfall	KP	Prognos	KP	Prognos
BNP	2,5	3,6	2,9	1,1	2,6	2,3	2,3	3,1
-Privat konsumtion	-0,5	0,8	1,0	1,5	2,2	2,3	2,2	2,5
-Offentlig konsumtion	-0,2	-1,0	-0,8	-1,7	-1,1	-1,1	-1,0	0,5
- Investeringar	11,1	10,9	9,6	4,7	7,4	0,4	7,0	5,8
- Export	10,6	12,6	7,3	5,6	6,5	9,6	5,9	7,2
- Import	7,5	10,3	6,0	3.5	6,6	8,5	6,8	7,0
Arbetslöshet	7,0	7,7	6,1	8.1	5,8	8,4	5,6	7,4
Offentligt finansiellt sparande1	-9,0	-7,9	-5,2	-2,5	-3,5	-1,9	-0,9	0,6
Offentlig bruttoskuld'	84,3	78,2	84,8	77.8	84,0	77,1	81.3	73,9

1 Procent av BNP

Källa: Finansdepartementet

I finansiellt hänseende har den svenska ekonomin utvecklats starkare
än vad som förutsattes i konvergensprogrammet. Efter den oro som
präglade valutamarknaderna då programmet presenterades, stärktes
kronan påtagligt under senare delen av 1995; en förstärkning som fort-
satte under loppet av 1996.1 konvergensprogrammet antogs att kronan

skulle förstärkas med ca 2!6 procent fram till 1997. Nu beräknas
kronan ha stärkts med mer än 6 procent.

Den starkare kronan har kombinerats med fallande långa räntor.
Den femåriga obligationsräntan väntas i år ligga drygt 3 procent-
enheter lägre än vad som antogs i konvergensprogrammet. Detta kan
delvis tillskrivas lägre internationella räntor, men också räntedifferen-
sen mot Tyskland har reducerats mer än förväntat.

Utvecklingen av valutakurs och räntor har bidragit till den påtagliga
nedgången i inflationstakt. Under loppet av 1996 sjönk t.o.m. den
allmänna prisnivån med 0,2 procentenheter. Sverige beräknas i år och
nästa år ha en inflationstakt understigande 2 procent.

Förbättringen i de offentliga finanserna har visat sig gå betydligt
fortare än vad konvergensprogrammet förutspådde. Den offentliga
bruttoskulden breäknades uppgå till 84,0 procent av BNP år 1997 i
konvergensprogrammet. Den aktuella prognosen förutsäger att brutto-
skulden kommer att utgöra 77,1 procent av BNP. Vad gäller under-
skottet i de offentliga finanserna prognosticerades i konver-
gensprogrammet att detta skulle uppgå till 3,5 procent av BNP år
1997. Enligt de senaste beräkningarna uppskattas underskottet för
1997 till 1,9 procent av BNP.

Prop. 1997/98:25

Diagram 5.1 Ränta på 5-årig statsobligation

-----Konvergensprogram m et

Källor: Riksbanken och Finansdepartementet

Diagram 5.2. ECU-index

Prop. 1997/98:25

-------Utfall

------K. o nvergen sprogram m et

Källor. Riksbanken och Finansdepartementet

Diagram 5.3 KPI-utvecklingen i Sverige och EU

,IM — Sverige

----EU

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Diagram 5.4 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter

--------Inkomster

■===> u tg i fte r

......Skatter

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

5.2 Praktiska euroförberedeiser i Sverige

Prop. 1997/98:25

Praktiska förberedelser inför starten av EMU:s tredje etapp 1999
påbörjades inom Regeringskansliet och Riksbanken under 1996.
Syftet med detta förberedelsearbete har varit att ge Sverige en reell
möjlighet att delta i valutaunionen från starten 1999. Även om Sverige
inte deltar i valutaunionen från starten behöver vissa åtgärder vidtas
och ett visst beredningsarbete utföras som följd av att valutaunionen
bildas. Arbetet med praktiska förberedelser i Sverige kommer därför
att fortsätta. Detta är också viktigt för att Sverige skall kunna upprätt-
hålla handlingsfrihet och en hög handlingsberedskap. Regeringen
redovisar här för riksdagens information läget vad gäller det praktiska
förberedelsearbetet. Konkreta förslag kommer, i den mån de behöver
riksdagens medverkan, att överlämnas senare.

5.2.1 Bakgrund

I augusti 1996 beslutade regeringen att det inom Finansdepartementet
skulle inrättas en samordningsfunktion samt att det skulle tillsättas
fem arbetsgrupper med uppgift att arbeta med nationella praktiska
förberedelser för ett eventuellt införande av euron i Sverige. 1 arbetet
skulle både alternativet deltagande i valutaunionen från starten den 1
januari 1999 och icke-deltagande belysas. De praktiska förberedelser-
na skulle vidare utföras på ett sätt som inte inskränkte Sveriges
möjligheter att stå utanför valutaunionen.

Arbetsgrupperna har arbetat med områdena lagstiftning, finansiell
sektor, näringsliv, offentlig administration samt medborgarfrågor. Två
rapporter - Praktiska euroförberedeiser i Sverige - har presenterats
under 1997 (Ds 1997:9 samt Ds 1997:59). Dessa rapporter är avsedda
som underlag för ställningstaganden i hithörande frågor samt vid den
praktiska planeringen av förberedelserna inför starten av valuta-
unionen oavsett om Sverige deltar eller inte. Det konstateras att
valutaunionen innebär behov av åtgärder i såväl den privata som den
offentliga sektorn. Även om Sverige inte deltar från start 1999
kommer eurotjänster att efterfrågas till denna tidpunkt, i synnerhet i
den finansiella sektorn och bland storföretagen i det övriga närings-
livet.

Nedan ges en sammanfattning av arbetet på de olika områdena.

5.2.2 Lagstiftning

Inom ramen för det svenska förberedelsearbetet på lagstiftnings-
området har en inventering gjorts av de bestämmelser i lagar och
andra regelverk som behöver ändras för att euron skall kunna införas i
Sverige respektive om Sverige inte deltar i valutaunionen. Inven-
teringen omfattar såväl tekniska som mer substantiella förändringar.
Resultatet av den tekniska inventeringen redovisas i en bilaga till
Ds 1997:9.

Från och med tidpunkten för bildandet av valutaunionen skall de
författningar ändras som innehåller uttrycket ecu. Om Sverige deltar i
valutaunionen 1999 bör författningar som innehåller uttrycken kronor,
ören m.m. ändras vid starten av den andra övergångsperioden då
sedlar och mynt i kronor skall börja ersättas med sedlar och mynt i
euro, dvs. senast den 1 januari 2002.

Den rättsliga ramen för övergången till den gemensamma valutan,
euron, regleras på gemenskapsnivå i två rådsförordningar (se avsnitt
4.7).

Bestämmelser om kontraktskontinuitet, dvs. den fortsatta giltigheten
av gällande kontrakt vid en övergång till euro, regleras i en av dessa
rådsförordningar. Någon särskild lagstiftning i Sverige bedöms därför
inte vara nödvändig. Sammanfattningsvis gäller för flertalet avtal att
en övergång till euro inte utgör grund för hävning eller omförhandling.
För vissa avtal är valutasvängningar av väsentlig betydelse. Inte heller
för sådana avtal bedöms särskild lagstiftning som nödvändig. Even-
tuella tvister far istället lösas genom sedvanlig avtalstolkning eller till-
lämpning av allmänna avtalsrättsliga principer i övrigt.

Lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden
(första-tredje fondstyrelserna) tillåter att skuldförbindelser far vara
utställda i utländsk valuta. Det sammanlagda värdet för respektive
fondstyrelse får uppgå till högst tio procent av det totala marknads-
värdet av de tillgångar styrelsen förvaltar. Ett deltagande i valuta-
unionen medför nya förutsättningar i det avseendet att euron inte blir
utländsk valuta. Även om Sverige inte deltar i valutaunionen från
starten 1999 ändras förutsättningarna i viss mån genom att euron
sannolikt kommer att få en särställning. Bland annat mot denna
bakgrund pågår inom Finansdepartementet ett arbete med att se över
AP-fondens placeringsregler. Ett utredningsförslag beräknas kunna
läggas fram under hösten 1997.

Om Sverige inte deltar i valutaunionen vid dess start 1999 uppstår
frågan hur lång förberedelsetid som krävs bl.a. för att anpassa den
svenska lagstiftningen inför ett eventuellt senare inträde. Den författ-
ningsinventering som har gjorts inom Regeringskansliet visade att ett
stort antal ändringar av mer teknisk natur måste ske. De mest om-
fattande ändringsbehoven består i att ändra orden kronor och ören till
euro och cent samt att anpassa beloppsangivelser till jämna belopp i
euro eller cent

När det gäller lagfrågor av mer komplicerad natur kan det behövas
att en lagändring föregås av någon form av utredning och remiss-
behandling. Tidsåtgången torde då i regel överstiga ett år. Ett stort
antal författningar som innehåller belopp är förordningar. Sådana för-
fattningar kan ändras på kortare tid.

5.2.3 Offentlig administration

De två frågor som har stått i fokus vid probleminventeringen inom den
offentliga sektorn är dels vilka tidpunkter som skall gälla för olika

Prop. 1997/98:25

steg i anpassningsprocessen, dels vilken skyldighet de offentliga
organisationerna skall ha när det gäller att anpassa sin verksamhet
efter andra intressenters önskemål beträffande val av valuta under
övergångsperioden.

En princip som tidigare dominerat bland andra EU-länder innebär
att den offentliga sektorn under övergångsperioden håller fast vid den
nationella valutaenheten fram till dess att sedlar och mynt i euro tas i
bruk. Denna princip innebär alltså en sen övergång för den offentliga
sektoms del. I några länder prövas nu emellertid möjligheten att öppna
upp för viss kommunikation i euro till och från den offentliga sektom
under övergångsperioden. Det rör sig i första hand om företagens
möjligheter att göra årsredovisningar och ange aktiekapitalet samt
göra skattedeklarationer i euro. Flera länder såsom Belgien, Frankrike,
Nederländerna, Finland, Irland och Luxemburg överväger att i
viss utsträckning förbereda den offentliga sektom på en dubbel
valutahantering i vissa avseenden under övergångsperioden. Vad
gäller interna transaktioner inom den offentliga sektom, budgetering,
redovisning m.m. är inriktningen däremot genomgående att den
nationella valutaenheten skall användas fram till den 1 januari 2002.

Anpassningarna av ADB-systemen utgör, liksom inom näringslivet,
ett viktigt område. En övergång till euro kräver omfattande ändringar i
myndigheternas datasystem. När det gäller ADB-system som utgör
produktionsmedel i olika verksamheter samt all kommunikation till
och från myndigheterna som har samband med ADB-systemen är
anpassningsproblemen betydligt mer omfattande än när det gäller
redovisningssystemen. Generellt sett blir problemen i detta avseende
större vid ett deltagande redan den 1 januari 1999 än om Sverige
ansluter sig vid ett senare tillfälle. Ett senare inträde skulle kunna
innebära att den av många myndigheter påtalade tidsbristen inte skulle
behöva vara lika påtaglig. En senare anslutning skulle också kunna
lindra resurskonfliktema med den pågående IT-omställningen inför år
2000.

Prop. 1997/98:25

5.2.4 Skattefrågor

De skattefrågor som aktualiseras på grund av EMU gäller främst
tidpunkten för beskattning av valutakursvinster. För privatpersoner
gäller - enligt gällande rätt - att valutakursvinster beskattas när de
realiseras. På motsvarande sätt är valutakursförluster avdragsgilla när
de realiseras. Om Sverige inte deltar i valutaunionen så kommer de
svenskar som har tillgångar i EMU-valutoma att få dessa
”tvångskonverterade” till euro. Den naturliga lösningen är att inte
betrakta denna konvertering som en avyttring. Detta leder till att
valutakursvinster - i likhet med vad som gäller idag - skall beskattas
(och valutakursförluster dras av) när tillgången avyttras (eller skulden
betalas). För företagen gäller att värderingen av fordringar och skulder
i utländsk valuta skall ske till balansdagens kurs (vilket medför att
valutakursvinster och -förluster beskattas löpande). Om en sådan

värdering inte är förenlig med god redovisningssed tas posten upp till
det värde som följer av god redovisningssed. I dett fall skall företaget
beskattas för en schablonintäkt som uppgår till 54 procent av
statslåneräntan multiplicerad med skillnaden mellan värdet enligt
balansdagens kurs och det bokförda värdet. För övriga tillgångar
inträder skattekonsekvenserna när tillgången avyttras respektive skrivs
av.

5.2.5 Den finansiella sektorn

EMI förbereder ett gemensamt europeiskt betalningssystem,
TARGET. Dess viktigaste funktion är att möjliggöra genomförandet
av den gemensamma penningpolitiken. Dessutom kan bankerna och
bankernas kunder använda TARGET för att utföra betalningar i euro.
TARGET kommer att bygga på de existerande nationella
clearing/interbankbetalningssystemen, i Sveriges fall Riksbankens
RlX-system. Vid en anslutning behöver Riksbanken endast genomföra
mindre ändringar i detta system. Härtill kommer dock arbete med att
skapa den länk som gör det möjligt för RIX att kommunicera med
andra länders motsvarande system.

Om Sverige inte deltar i valutaunionen från start finns ändå möjlig-
het att delta i TARGET för betalningar i euro. Det är dock möjligt att
villkoren för att utnyttja TARGET då blir oförmånligare. Vid ett icke-
deltagande krävs dessutom att Riksbanken skapar en eurofunktion i
RIX och administrerar två parallella system, vilket medför merarbete.

I princip kommer bankerna själva, liksom hela den privata sektom,
att välja hur och vid vilken tidpunkt under övergångsperioden man
kommer att övergå till euro. Vissa regler kommer emellertid att finnas
när det gäller bankerna. Den EG-lagstiftning som reglerar övergången
till euro ålägger bankerna att tillhandahålla en växlingsmekanism för
kontohållare. Detta kommer väsentligt att underlätta övergången för
andra aktörer. Den tekniska lösning som planeras innebär att varje
bank håller en konverteringsfacilitet kronor-euro i anslutning till det
egna systemet. Denna metod avses kombineras med den s.k. original-
valutamodellen. Den innebär att betalningsavsändaren väljer i vilken
valuta denne vill skicka betalningen till betalningsmottagaren.

Vad gäller bankernas verksamhet på privatmarknaden kommer
övergången till euro sannolikt att ske förhållandevis sent i processen,
eftersom kopplingen till utbytet av sedlar och mynt senast under första
halvåret 2002 här är relativt stark. För bankernas verksamhet på före-
tagsmarknaden kommer sannolikt övergången att ske vid en tidigare
tidpunkt. I synnerhet större, internationellt verksamma företag torde
snabbt komma att göra omfattande transaktioner i euro, och euron
kommer sannolikt i många fall att användas som koncemvaluta.
Detaljhandel och andra konsumentnära verksamheter kommer troligen
att ligga senare i processen, men även dessa kommer att ha behov av
att hantera t.ex. kortbetalningar i euro före 2002.

Prop. 1997/98:25

Sannolikt kommer möjligheten att hantera eurobetalningar att efter-
frågas även om Sverige inte deltar i valutaunionen. Hur omfattande
efterfrågan blir och hur denna utvecklas över tiden är dock ytterst
vanskligt att bedöma. Till en del kommer det att bestämmas av om
icke-deltagandet bedöms bli kortvarigt, långvarigt eller permanent.
Om Sverige väntas komma att inträda relativt snart bedöms behovet
av att hantera euro-betalningar bli förhållandevis stort. Att bygga upp
och använda parallella system för kronor respektive euro kommer
självfallet att innebära merkostnader.

Frågan om hur lång tid banksystemet behöver för att förbereda sig i
det fall Sverige inledningsvis inte deltar i valutaunionen men det efter
en tid beslutas att Sverige skall deltaga, är föremål för utredning av
bankerna. En preliminär bedömning indikerar att den sannolika led-
tiden är ca 2 år från det att det står klart att Sverige skall delta fram till
dess att sedlar och mynt i euro kan introduceras.

Om Sverige deltar i valutaunionen från start har instituten på värde-
pappersmarknaden beslutat sig för att genomföra övergången i form
av en ”big-bang”. Detta innebär en omedelbar övergång från svenska
kronor till euro från och med den 1 januari 1999 vad gäller handel-
svalutan för de finansiella instrument som handlas på Stockholms
Fondbörs respektive motsvarande avvecklingsvaluta hos VPC.
Detsamma gäller penningmarknadsinstrument.

Om Sverige inte deltar i valutaunionen från starten kommer den
dominerande delen av handeln att fortsätta att ske i svenska kronor.
Samtidigt kommer sannolikt ett växande antal värdepapper att emitte-
ras och handlas i euro. Omfattningen av detta är emellertid svår att
bedöma.

Redenominering av skulder och offentlig nyupplåning i euro

Den lagstiftning som reglerar införandet av euron ger medlems-
staterna rätt att vidta åtgärder för att redenominera offentlig skuld till
valutaenheten euro. Villkoret är att skulden är angiven i medlems-
statens nationella valutaenhet och är utgiven enligt dess egen lagstift-
ning. Redenomineringen ställer i sig inte krav på ny lagstiftning; saken
skulle i princip kunna regleras med hjälp av en ändring av instruktio-
nen för Riksgäldskontoret eller genom en anvisning i regeringens
regleringsbrev till kontoret. Huruvida lagstiftning ändå bör användas
är dock en fråga som bör prövas ytterligare inför ett eventuellt svenskt
deltagande i valutaunionen.

I det fall Sverige står utanför valutaunionen när den bildas den 1
januari 1999 skall inhemsk offentlig nyupplåning fortsätta att anges i
kronor. Inget behov finns då av att ge emittentema ensidig rätt att
konvertera utestående kronskulder. Konvertering av offentlig och
privat skuld utgiven av svenska emittenter i valuta som kommer att
övergå till euro får enligt nämnda EG-lagstiftning ske när den aktuella
deltagande medlemsstaten har konverterat någon del av sin offentliga
skuld, förutsatt att skulderna är utgivna under det aktuella valuta-
landets lag.

Prop. 1997/98:25

5.2.6 Näringslivet

Valutaunionen kommer att påverka företagens villkor avsevärt,
oavsett om Sverige deltar från starten eller inte. Vissa företag avser att
använda euron oavsett om Sverige deltar i valutaunionen eller inte.
Med en gemensam valuta kommer den inre marknaden att bli mer
transparent, vilket sannolikt påverkar företagens konkurrensläge, pris-
sättning etc. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har i en
studie analyserat effekterna på produktion och sysselsättning av ett
svenskt deltagande resp, icke-deltagande i valutaunionen. Därutöver
har även företagens prissättningsbeteende vid växelkursfluktuationer
och möjliga konsekvenser av ökad pristransparens undersökts.

Näringslivet förutsätts självständigt och på egen bekostnad planera
och genomföra nödvändiga åtgärder. Åtgärder från statsmakternas
sida gentemot näringslivet med anknytning till en övergång till euro
blir, såvitt nu kan bedömas, begränsade. Vissa anpassningar av lag-
stiftning som berör näringslivet kan emellertid bli nödvändiga.

Vid en svensk anslutning till valutaunionen 1999 skulle svenska
aktiebolag senast fr.o.m. den 1 januari 2002 vara tvungna att ange sitt
aktiekapital i euro. Från företagshåll har det uttryckts intresse av att
aktiekapitalet skall kunna anges i euro under övergångsfasen efter den
1 januari 1999. En del internationellt verksamma svenska aktiebolag
önskar ange aktiekapitalet i euro även om Sverige inte deltar i
valutaunionen.

Regeringen gav våren 1997 en särskild utredare i uppdrag att under-
söka vilket behov svenska aktiebolag, bankaktiebolag och försäk-
ringsaktiebolag har av att ange aktiekapital och aktiers nominella
belopp i annan än svensk valuta. Utredningen skall både avse det
behov som kan finnas under den övergångsfas som kommer att löpa
mellan den 1 januari 1999 och längst till utgången av år 2001 om
Sverige deltar i den europeiska valutaunionen från 1999 och det behov
som kan finnas om Sverige inte deltar i valutaunionen. Resultatet av
arbetet skall redovisas under hösten 1997.

Även i fråga om företagens redovisning reser upprättandet av
valutaunionen en lagstiftningsfråga. Det gäller i vilken omfattning
svenska företag skall ha möjlighet att använda euron i sin externa
redovisning. Ett deltagande i valutaunionen från starten 1999 innebär
att redovisningen måste ske i euro från och med år 2002. Så länge
lagstiftningen inte ändras måste redovisningen under övergångsfasen
ske i svenska kronor. Från företagshåll har önskemål framförts om att
under övergångsfasen få använda euro som redovisningsvaluta.
Önskemål om att kunna redovisa i euro även om Sverige inte deltar i
valutaunionen har också framförts.

Den utredningsman som har fatt regeringens uppdrag att utreda
frågan om aktiekapital i euro har också fatt i uppgift att på motsvaran-
de sätt undersöka vilket behov svenska företag har av att kunna upp-
rätta sin finansiella redovisning i euro.

Prop. 1997/98:25

5.2.7 Euron och medborgarna

Prop. 1997/98:25

Allmänheten väntas komma i kontakt med euron även om Sverige inte
deltar i valutaunionen. Exempelvis torde en viss del av detaljhandeln i
större städer och i turisttäta områden komma att ange priser i euro
även om Sverige inte deltar i valutaunionen. Privatpersoners sparande
och investeringar i europeiska valutor kommer också att påverkas av
valutaunionen.

Om Sverige deltar i valutaunionen blir förändringarna givetvis mer
påtagliga. De positiva effekterna för medborgarna väntas då bestå av
bortfall av valutaväxlingskostnader, större möjlighet till prisjäm-
förelser, med sannolikt lägre priser på varor och tjänster som följd,
samt i viss mån förbättrade lånemöjligheter.

Om Sverige inte deltar i valutaunionen från starten 1999 finns likväl
behov av information till allmänheten. Ansluter sig Sverige senare till
valutaunionen, kan erfarenheter från andra deltagande länder utnyttjas.

Om Sverige skulle inträda i valutaunionen efter dess start den
1 januari 1999 uppstår frågan hur lång den nödvändiga förberedelse-
tiden är. För medborgarnas och konsumenternas del är det inte minst
informationsåtgärderna som är viktiga att beakta. Allmänheten måste
informeras dels om de närmare detaljerna i EMU-processen, dels om
de mer praktiska konsekvenserna av införandet av en ny valuta och
nya sedlar och mynt. De särskilda behov som äldre, syn- och hörsel-
skadade och andra kan ha måste givetvis beaktas. Förberedelsetiden
från det att det står klart att Sverige skall delta fram till dess att sedlar
och mynt i euro kan introduceras beräknas härvidlag uppgå till ca ett
år.

5.2.8 Fortsatt arbete

Även om Sverige inte deltar i valutaunionen från starten den 1 januari
1999 behöver, som framgått ovan, vissa åtgärder vidtas och ett visst
beredningsarbete utföras som följd av att valutaunionen bildas och
euron införs i ett antal EU-länder. Sammanfattningsvis gäller det
bland annat att identifiera och analysera önskemål och behov av
förändringar av lagar och förordningar som riktas mot den offentliga
sektorn. Som berörts tidigare är exempelvis önskan från näringslivs-
håll om att kunna göra årsredovisningar i euro och ange aktiekapitalet
i euro redan föremål för utredning inom Regeringskansliet. Det kan
vidare konstateras att det finns behov av information om konsekven-
serna för svenska företag, banker och privatpersoner i det fall Sverige
inte deltar i valutaunionen från starten den 1 januari 1999. Det är ock-
så viktigt att följa utvecklingen vad gäller förberedelsearbetet och
övergången i de länder som skall delta i valutaunionen från start.
Vissa tekniska förändringar i svenska författningar o.d. behöver också
genomföras som en följd av att valutaunionen bildas.

För att handlingsfrihet skall kunna upprätthållas är det vidare
viktigt att närmare undersöka hur lång förberedelsetid som krävs på
olika områden inför ett eventuellt senare inträde. Karaktären på det

nödvändiga förberedelsearbetet och därmed kraven på övergångs-
periodens längd skiftar avsevärt från område till område. En prelimi-
när bedömning indikerar att den sannolika ledtiden är omkring två år
från det att ett politiskt beslut om deltagande fattas fram till dess att
sedlar och mynt i euro kan introduceras.

Mot denna bakgrund avser regeringen att fortsätta arbetet med
praktiska euroförberedeiser.

Prop. 1997/98:25

6 Svensk ekonomisk politik utanför valuta-
unionen

Regeringens bedömning och förslag: Kraven på den ekonomiska
politiken minskar inte om Sverige står utanför valutaunionen. Det blir
minst lika viktigt att bedriva en stabilitetsorienterad ekonomisk
politik. Utanför valutaunionen måste Sverige minst lika tydligt
demonstrera sin strävan både att upprätthålla ett fast penningvärde och
att etablera ett långsiktigt överskott i de offentliga finanserna.

6.1 Bakgrund

I detta kapitel ger regeringen sin syn på de krav som ställs på den
ekonomiska politiken om Sverige skulle stå utanför valutaunionen.

Det är till att börja med viktigt att slå fast att svensk ekonomisk
politik utformas i en internationell miljö, oavsett ett deltagande eller
inte i valutaunionen. Den fortsatta europeiska integrationen kommer
att påverka Sverige också som icke deltagande land. De svenska
ekonomisk-politiska avvägningarna behöver i alla händelser påverkas
av den ökande integrationen till följd av utvecklingen av den inre
marknaden, inklusive de förstärkta drivkrafterna till en gemensam
finansiell marknad.

Det övergripande målet måste vara att säkra att Sverige far en så bra
ekonomisk utveckling som möjligt utanför valutaunionen. Kraven på
den ekonomiska politiken om Sverige står utanför valutaunionen
minskar inte. Det vore förödande om Sverige återgick till ett mönster
av hög inflation, svaga statsfinanser och en trendmässig försvagning
av valutan.

Den ekonomiska politiken är inriktad på att öka sysselsättningen
och minska arbetslösheten. Målet om att halvera den öppna arbetslös-
heten till år 2000 jämfört med nivån 1994 ligger fast. Möjligheterna
att bekämpa arbetslösheten skiljer sig enligt regeringens uppfattning
inte i någon större grad mellan alternativen att delta respektive att inte
delta i valutaunionen.

Vad gäller de formella beslutsbefogenheterna innebär starten av den
tredje etappen inte någon förändring med avseende på medlems-
staternas finanspolitik eller strukturpolitik. För penning- och valuta-
politiken däremot är skillnaden mellan att delta och att inte delta stora.

Icke deltagande medlemsstater behåller befogenheten att besluta om
sin penning- och valutapolitik, medan deltagande medlemsstater över-
för befogenheterna på dessa områden till gemenskapen. Som framgått
av kapitel 4 innebär dock starten av tredje etappen vissa förändringar
även för icke deltagande medlemsstater. Det gäller bl.a. stabilitets-
och tillväxtpakten och valutapolitiken.

Det finns vissa generella regler i EG-fördraget för den ekonomiska
politiken som gäller både deltagande och icke deltagande medlems-
stater. I artikel 3a.3 anges de vägledande principerna stabila priser,
sunda offentliga finanser och monetära förhållanden samt en stabil
betalningsbalans. Dessa principer är enligt regeringens mening uttryck
för vad som bör vara vägledande för en sund och stark ekonomi. Här
bör också erinras om att fördraget betonar att medlemsstaterna skall
samarbeta om den ekonomiska politiken och betrakta den som en
fråga av gemensamt intresse.

6.2 Finanspolitiken

EMU-utredningen menade att de långsiktiga kraven på finanspolitiken
knappast skiljer sig åt mellan alternativen att delta och inte delta i den
monetära unionen. En växande offentlig skuldsättning är oacceptabel i
varje valutapolitisk regim. På kort sikt skiljer sig däremot alternativen
åt. Utanför valutaunionen kan, menade utredningen, en expansiv
finanspolitik med stora budgetunderskott utlösa deprecieringar av
valutan och höjningar av den långa räntenivån i hela ekonomin,
genom att inflationsförväntningarna ökar. Utredningen ansåg att
behovet av budgetkonsolidering innebar att finanspolitiska åtgärder
som ökar budgetunderskottet knappast kan komma ifråga. Utred-
ningen kunde endast i ringa grad kommentera effekterna av stabilitets-
och tillväxtpakten eftersom denna inte hade fått sin slutliga utform-
ning när utredningen lade fram sitt betänkande.

Remissinstanserna har endast i begränsad utsträckning kommente-
rat frågan om finanspolitiken om Sverige inte deltar. De har inte
invänt mot utredningens resonemang. LO betonar vikten av att de
finanspolitiska reglerna inte far hindra de automatiska stabilisatorerna
att verka.

Regeringen menar att sunda offentliga finanser är nödvändiga såväl
utanför som innanför valutaunionen. De blir av minst lika stor
betydelse utanför valutaunionen.

De offentliga finanserna i Sverige har förbättrats i en takt som
saknar internationellt motstycke. Ambitiösa mål för de offentliga
finanserna har lagts fast av regering och riksdag. Målen kommer också
att hållas. Det skall etableras ett överskott i de offentliga finanserna
efter 1998 motsvarande 0,5 procent av BNP 1999 och 1,5 procent
2000. Överskottet skall långsiktigt motsvara 2 procent av BNP i
genomsnitt över en konjunkturcykel. Detta mål gäller från 2001.

Den reformerade budgetprocessen är viktig för att varaktigt kunna
upprätthålla sunda offentliga finanser. Den nya budgetprocessen med

Prop. 1997/98:25

ett årligt tak för de totala utgifterna innebär att det i praktiken inte är
möjligt att under löpande budgetår föreslå ofinansierade utgifts-
ökningar.

Sverige kommer också utanför valutaunionen att omfattas av regler-
na i stabilitets- och tillväxtpakten, utom de kraftigaste påtrycknings-
medlen i form av förelägganden och sanktioner. Det är bra för tillväxt
och sysselsättning i hela EU att det finns regler som verkningsfullt kan
bidra till starka offentliga finanser i medlemsstaterna.

Samtidigt är det viktigt att reglerna i pakten har en tillräcklig grad
av flexibilitet. Det har enligt regeringens mening blivit fallet. De
ambitiösa mål för de offentliga finanserna som Sverige har satt inne-
bär att det finns en tillfredsställande säkerhetsmarginal till referens-
värdet för underskottet. Konjunkturnedgångar och andra slag av
störningar i ekonomin kan motverkas genom de automatiska stabili-
satorerna.

Sammantaget anser regeringen att om Sverige står utanför valuta-
unionen så blir det minst lika viktigt att hålla fast vid målen för de
offentliga finanserna.

6.3 Penningpolitiken

EMU-utredningen ansåg att möjligheten att bedriva en nationell
penningpolitik utgör en påtaglig stabiliseringspolitisk fördel som talar
för att Sverige skall stå utanför valutaunionen vid dess bildande. Den
nationella penningpolitiken skulle kunna fungera som ett slags försäk-
ring mot makroekonomiska störningar som påverkar Sverige på ett
annat sätt än andra medlemsstater i valutaunionen. En sådan försäk-
ring är särskilt värdefull under en period som den nuvarande med hög
arbetslöshet och litet handlingsutrymme i finanspolitiken. Enligt
utredningen är detta ett av huvudskälen för att Sverige inte bör delta i
valutaunionen från start. Dessutom menade utredningen att arbetslös-
heten borde bekämpas med en rad strukturpolitiska åtgärder, framför
allt vad gäller arbetsmarknaden, tillsammans med en efterfråge-
stimulerande penningpolitik. Detta skulle enligt utredningen kunna
ske utan att inflationsmålet hotas. Man såg dock en risk för att
penningpolitiken skulle drabbas av trovärdighetsproblem om Sverige
väljer att stå utanför valutaunionen vilket skulle leda till en försvag-
ning av kronan och högre obligationsräntor. Utredningen förespråkade
därför en riksbanksreform för att stärka Riksbankens oberoende och
därigenom öka prisstabilitetspolitikens trovärdighet.

Remissinstanserna ansåg i många fall att utredningen överdrev den
reella penningpolitiska friheten utanför valutaunionen och vikten av
att ha tillgång till en självständig penningpolitik. Riksbanken ifråga-
satte att svensk ekonomi skulle vara speciellt exponerad för asymmet-
riska störningar. Den menade att det finns en uppenbar risk att in-
flationsmålet inte skulle uppfattas som trovärdigt om ett svenskt beslut
att stå utanför den monetära unionen skulle baseras på argumentet att
penningpolitiken behövs för att motverka makroekonomiska

Prop. 1997/98:25

störningar. Vidare kritiserades förslaget att ha en självständig Prop.
penningpolitik som medel i kampen mot arbetslösheten. LO framhöll
att internationaliseringen kraftigt begränsar den nationella handlings-
friheten även utanför EMU.

Regeringen vill framhålla att prisstabilitet är en förutsättning för en
framgångsrik ekonomisk politik. Detta är giltigt såväl innanför som
utanför valutaunionen. Den övergripande uppgiften för penningpoli-
tiken är prisstabilitet. Riksbanken bedriver penningpolitiken själv-
ständigt och riksbanksfullmäktige har definierat prisstabilitetsmålet
som att ökningen av konsumentprisindex skall begränsas till 2 procent
med en tolerans om 1 procentenhet uppåt respektive nedåt. Regeringen
stödjer penningpolitikens inriktning och har ställt sig bakom Riks-
bankens inflationsmål.

Den i avsnitt 4.5 nämnda fempartiuppgörelsen om Riksbankens
ställning har ingåtts i syfte att stärka trovärdigheten för svensk
penning- och valutapolitik. Dessutom har Sverige som en följd av EU-
medlemskapet åtagit sig att stärka Riksbankens självständighet.
I fempartiuppgörelsen ingår även ett lagfäst prisstabilitetsmål för
Riksbanken.

Regeringen konstaterar, liksom utredningen, att Riksbanken endast
kan stödja den allmänna ekonomiska politiken i den mån detta är möj-
ligt utan att prisstabilitetsmålet hotas. En nationell penningpolitik kan
därmed endast utnyttjas för att stimulera efterfrågan om situtationen
på arbetsmarknaden, eller i övrigt i ekonomin, är sådan att detta kan
ske utan att förtroendet för penningpolitiken minskar.

Vad gäller utredningens resonemang om vikten av att kunna bedriva
en nationell penningpolitik för att motverka enstaka och för Sverige
specifika ekonomiska störningar anser regeringen att värdet av denna
möjlighet måste vägas emot de risker för förtroendet för penning-
politiken som detta skulle innebära, vilket även Riksbanken anger i sitt
remissyttrande. Det är enligt regeringens mening inte självklart att
värdet av att bedriva en nationell penningpolitik uppväger dessa
risker.

6.4 Valutapolitiken

EMU-utredningen ställde sig skeptisk till ett nytt ERM-arrangemang.
Den menade att ett system med rörliga växelkurser och gemensamma
inflationsmål vore att föredra. Utredningen bedömde att deltagande i
ett nytt ERM skulle innebära ett stort risktagande, bl.a. mot bakgrund
av valutaturbulensen under 1992-93. Den menade att anpassnings-
kraven huvudsakligen skulle komma att ligga på de medlemsstater
utanför valutaunionen som deltar i ERM 2. För Sveriges del ansåg
utredningen att det vore fördelaktigast att behålla nuvarande penning-
politiska strategi med rörlig växelkurs och inflationsmål. Till de ovan
redovisade skälen emot ett svenskt deltagande i ERM 2 kommer att
Sveriges historia med upprepade deprecieringar torde innebära att ett
växelkursmål för kronan är förbrukat som trovärdighetsskapande

1997/98:25

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 25

medel. Utredningen menade emellertid att det finns en politisk kost-
nad med att stå utanför växelkurssamarbetet. Utredningen såg even-
tualiteten av smala band som en stor nackdel i ett nytt ERM. När
betänkandet lades fram hade uppgörelsen om ERM 2 inte förhandlats
färdigt.

Av de fa remissinstanser som kommenterar denna fråga anser fler-
talet att det finns skäl att delta i ERM 2. Till dessa hör Riksgälds-
kontoret, SAF och Konjunkturinstitutet. Statens arbetsgivarverk och
NUTEK instämmer i utredningens uppfattning. Riksbanken kommen-
terar inte denna fråga.

Regeringen har i avsnitt 4.6 ovan givit en redogörelse för ERM 2
och för de regler och villkor som gäller för valutapolitiken i medlems-
stater utanför euroområdet.

Här bör erinras om att i fempartiuppgörelsen om riksbankens ställ-
ning ingår att regeringen skall bestämma växelkurssystem. Riks-
banken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i system med
fast växelkurs och om den praktiska tillämpningen av ett system med
flytande växelkurs.

Regeringen vill framhålla att det inte finns någon legal förpliktelse
att delta i det nuvarande ERM. Det kommer heller inte att finnas
någon sådan förpliktelse vad gäller ERM 2. Deltagandet kommer att
vara frivilligt. Medlemsstater med undantag kan dock förväntas
ansluta sig till mekanismen. Sveriges medlemskap i EU innebär att
Sverige liksom övriga medlemsstater i enlighet med artikel 109m skall
behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse. Detta
allmänna åtagande uppfyller Sverige genom den nuvarande penning-
politiska regimen med ett inflationsmål och rörlig växelkurs inom
ramen för en stabilitetsorienterad ekonomisk politik. Ett annat sätt att
uppfylla detta allmänna åtagande är deltagande i ERM eller ERM 2.

Den ekonomiska politiken i medlemsstater utanför valutaunionen
kommer, som framgått av avsnitt 4.6, att bli föremål för övervakning i
enlighet med artikel 103, med sikte på att undvika reala avvikelser
från jämviktsväxelkursema eller alltför stora nominella växelkurs-
fluktuationer mellan euron och andra EU-valutor vilka kan hota den
inre marknaden. Vidare kommer kommissionen att övervaka växel-
kursutvecklingen, och den Ekonomiska och finansiella kommittén
kommer att följa den monetära situationen i länder med undantag.

Det är rimligt att gemenskapen följer den monetära utvecklingen
och övervakar den ekonomiska politiken för att se om denna är in-
riktad på stabilitet och på det viset underbygger stabila växelkurser.
Monetär stabilitet är viktig för den inre marknadens goda funktion.

Regeringens uppfattning är att det inte är aktuellt att delta i det
europeiska växelkurssamarbetet ERM. Erfarenheterna från den nu-
varande politiken inriktad på prisstabilitet i kombination med en
valutaregim med rörlig växelkurs är goda.

Det finns ekonomiska skäl mot ett deltagande i ERM 2, vilket
EMU-utredningen har framhållit. Bland andra Sverige har under
senare år haft negativa erfarenheter av olika fastkursarrangemang. En
del av EMU-utredningens negativa bedömning av ERM 2 baserades

Prop. 1997/98:25

emellertid på farhågan att fluktuationsbanden skulle bli snäva eller
efterhand gradvis snävas in. Den slutliga utformningen av ERM 2
innebär att denna farhåga inte behöver vara stor.

Deltagande i ERM 2 kan ses som ett direkt förberedande steg före
ett inträde i valutaunionen. Därför talar mycket för att en knytning av
kronan till ERM 2 aktualiseras först i samband med ett eventuellt
framtida svenskt deltagande i valutaunionen.

Prop. 1997/98:25

7 Överväganden om Sverige och EMU

Regeringens förslag: Sverige bör inte införa Europeiska unionens
gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den ekonomiska
och monetära unionen inleds den 1 januari 1999. Sverige bör hålla
dörren öppen för ett senare svenskt inträde i valutaunionen. Största
möjliga handlingsfrihet bör upprätthållas. Om regeringen senare finner
att Sverige bör delta skall frågan underställas svenska folket för pröv-
ning.

7.1 Frågan om svenskt deltagande i valutaunionen då
denna upprättas vid starten av den tredje etappen

Frågan om deltagande i valutaunionen hör till de allra viktigaste
politiska frågorna. EMU är det största projektet i europeisk integration
sedan Romfördraget. Både att delta och att inte delta innebär föränd-
ringar jämfört med dagens situation. Regeringen har under lång tid
arbetat med nationella förberedelser, förhandlingsarbete i EU samt
medverkat till att analyser och debatt har kommit till stånd. Det finns
ett omfattande underlag.

Regeringens hållning har hela tiden varit att ställningstagandet till
den gemensamma valutan skall tas utifrån en styrkeposition. Det inne-
bär att svensk ekonomi måste uppvisa en tillräcklig grad av styrka och
varaktig stabilitet. Det är också nödvändigt att ha kommit tillräckligt
långt i nationella praktiska förberedelser av rättsligt och annat slag.
Genomgående har gällt att det svenska beslutet måste ha stark demo-
kratisk förankring.

Svensk ekonomi har genomgått den djupaste recessionen sedan
1930-talet. Sverige hörde för bara några år sedan till de länder i OECD
som hade allra störst underskott i de offentliga finanserna. BNP sjönk
under tre år i rad; investeringarna föll och arbetslösheten ökade
mycket kraftigt. Sverige har en historia av hög inflation. År 1991,
innan recessionen satte in, ökade de svenska konsumentpriserna unge-
far dubbelt så mycket som genomsnittet för EU. Då den ekonomiska
krisen var som djupast var det få som trodde att svensk ekonomi
skulle kunna nå en sådan styrka att den skulle kunna klara in-
trädesvillkoren för valutaunionen. Sedan dess har svensk ekonomi

genomgått en omfattande konsolidering. Sammantaget anser regering-
en att svensk ekonomi har nått en tillräcklig grad av styrka och
varaktig stabilitet för att kunna delta i valutaunionen. Regeringen delar
inte slutsatsen i den analys som EMU-utredningen gjorde, enligt
vilken skälet för att Sverige borde vänta med deltagande i valuta-
unionen är att svensk ekonomi behöver ytterligare tid för att nå en till-
räcklig grad av stabilitet vad gäller de offentliga finanserna och
arbetslösheten. Svensk ekonomi har förbättrats kraftigt de senaste åren
och står sig väl vid en jämförelse med andra länder.

Läget i de nationella praktiska förberedelserna har redovisats i
avsnitt 5.2. Det är ett omfattande arbete som behöver utföras i både
den privata och den offentliga sektorn för att det skall vara praktisk
möjligt att införa euron. Regeringen har lagt vikt vid att i god tid
påbörja förberedelserna. Härigenom medverkar regeringen till att
förberedelserna har kunnat göras med tillräcklig framförhållning.

Ett deltagande i valutaunionen måste ha en stark demokratisk
förankring. EMU är i hög grad ett politiskt projekt. Deltagande bör ses
som ett uttryck för den politiska viljan att medverka i en väsentligt
fördjupad europeisk integration. Det finns inte folkligt stöd för att gå
med i valutaunionen när den upprättas den 1 januari 1999. Opinions-
mätningar och många andra indikationer ger härvidlag en tydlig bild.

Det finns knappast någon enkel förklaring till att det svenska folket
ställer sig avvaktande. Förhållanden som inte är direkt knutna till
EMU kan spela in. I Sverige finns för närvarande negativa EU-
stämningar. En del av dem som röstade ja till ett medlemskap räknade
förmodligen med att EU-medlemskapet skulle påverka vardags-
villkoren snabbare och mera positivt. Även den nödvändiga budget-
saneringen kan ha påverkat människors inställning till valutaunionen,
fastän budgetsaneringen skulle ha behövt vara lika omfattande också
utan EMU.

Medan inställningen hos allmänheten är negativ, så är den mer
positiv hos näringsliv, organisationer och myndigheter. Det framgår
av remissvaren på EMU-utredningen. Nära hälften av dem som
svarade ansåg att Sverige borde gå med redan från starten av den
tredje etappen och en betydligt mindre andel ansåg i likhet med EMU-
utredningens rekommendation att Sverige borde vänta och se. En
tredjedel av dem som svarat valde att inte ta ställning i frågan om
Sverige borde delta. Ett fåtal remissinstanser avvisade överhuvudtaget
svenskt deltagande.

Den negativa inställningen hos det svenska folket måste emellertid
vara avgörande för ställningstagandet. Det svenska politiska systemets
trovärdighet skulle riskera ett starkt ifrågasättande om riksdagen
beslutade om det stora steget att gå med i valutaunionen från dess
start. Samtidigt skulle EU och det svenska EU-medlemskapet riskera
att bli än mer ifrågasatt. Det ligger varken i svenskt eller europeiskt
intresse att försöka driva igenom en svensk medverkan i valuta-
unionen från starten när det inte finns ett tillräckligt brett folkligt stöd
för detta. Det skulle riskera att skapa splittring. Sverige skulle inte

Prop. 1997/98:25

kunna lämna tillräckligt positiva bidrag till bildandet av EMU om inte
deltagandet är underbyggt av ett folkligt stöd.

Vid ett ställningstagande i frågan om deltagande från starten
behöver också ett par andra viktiga omständigheter beaktas.

Det gäller för det första om svensk ekonomi skadas av att Sverige
står utanför valutaunionen från starten. Det kan ske om ett deltagande
skulle ge väsentliga ekonomiska vinster som Sverige går miste om
genom att stå utanför valutaunionen. Det kan även ske genom att ställ-
ningen som utanförstående medlemsstat i sig leder till negativa
effekter. EMU-utredningen menade att ett deltagande i valutaunionen
ger säkra, men rätt små samhällsekonomiska effektivitetsvinster. Den
menade också att Sverige utanför valutaunionen skulle möta större
svårigheter att få trovärdighet för den ekonomiska politiken.
Utredningen menade emellertid att det var möjligt att vidta åtgärder
för att kompensera för detta. Regeringen delar i stort sett utredningens
bedömning om de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna. Som
framgick av kapitel 6 ovan är det regeringens bedömning att det är
möjligt att nå trovärdighet för den ekonomiska politiken också utanför
valutaunionen.

En andra omständighet att beakta gäller Sveriges möjligheter att
utöva inflytande i EU som följd av att Sverige inte deltar i valuta-
unionen. EMU-utredningen menade att effekterna av att stå utanför i
detta hänseende är negativa. Regeringen delar bedömningen att
Sveriges inflytande skulle bli större om Sverige ingick i den krets
länder som fördjupar integrationen genom att införa en gemensam
valuta. Emellertid kan inte denna aspekt enligt regeringens
bedömning få väga tyngre än bristen på folkligt stöd.

Vid sin prövning av vilka länder som uppfyller de nödvändiga
villkoren för deltagande i valutaunionen kommer rådet att beakta
konvergenskriteriet om växelkursstabilitet. Det råder idag osäkerhet
om tolkningen av detta kriterium. Regeringen har hävdat att förutsätt-
ningarna för tolkningen av detta kriterium har ändrats. När fördraget
skrevs var de normala banden i ERM plus/minus 2,25 procent.
I fördraget talas om att två år före granskningen ha iakttagit det
normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets
växelkursmekanism utan devalvering i förhållande till någon annan
medlemsstats valuta. Den 1 augusti 1993 utvidgades fluktuations-
banden till den idag gällande bredden på plus/minus 15 procent. Mot
denna bakgrund kan detta kriteriums relevans ifrågasättas. Det före-
faller dock som om kommissionen och flertalet medlemsstater har
uppfattningen att deltagande i ERM (eller ERM 2) är nödvändigt före
inträde i valutaunionen.

Om riksdagen godkänner regeringens förslag och antar som sin
mening att Sverige inte bör införa Europeiska unionens gemensamma
valuta euron då den tredje etappen av EMU inleds, så kommer
regeringen, företrädd av finansministern och statsministern att agera i
överensstämmelse med denna uppfattning då EU:s ministerråd våren
1998 gör sin prövning enligt artikel 109j.4.

Prop. 1997/98:25

7.2 Framtida deltagande i valutaunionen

Prop. 1997/98:25

Om en medlemsstat inte deltar i valutaunionen från starten har den rätt
att när som helst senare delta, förutsatt att den enligt rådets mening
uppfyller de nödvändiga villkoren. Sverige bör hålla dörren öppen för
ett senare svenskt inträde. Vi bör upprätthålla största möjliga hand-
lingsfrihet och handlingsberedskap inför framtiden, inte minst genom
att den uppnådda ekonomiska styrkepositionen vårdas. Ett annat sätt
att upprätthålla handlingsfriheten är att fortsätta arbetet med nationella
praktiska förberedelser så att en eventuell framtida övergång till euron
kan genomföras på ett bra sätt.

EMU-frågan kommer med största säkerhet att vara aktuell under
lång tid. Debatt och analyser är att förvänta såväl i vårt land som på
europeiskt plan. Regeringen kommer noga att följa och värdera
utvecklingen.

Om regeringen efter den 1 januari 1999 finner att Sverige bör delta
i valutaunionen, så skall frågan underställas svenska folket för pröv-
ning. Det är önskvärt att en sådan prövning sker i ett allmänt val, men
det kan inte helt uteslutas att det istället kan ske genom ett extraval
eller en folkomröstning. Därefter ankommer det på riksdagen att fatta
slutligt beslut.

Om Sverige på detta vis har tagit ställning för ett svenskt deltagande
i valutaunionen vidtar en process inom EU. Kommissionen och ECB
skall utarbeta rapporter om Sverige. Därefter skall Europaparlamentet
yttra sig om Sveriges deltagande och rådet i sammansättningen stats-
och regeringschefer skall hålla överläggningar. Sedan beslutar Ekofin-
rådet med kvalificerad majoritet att upphäva Sveriges undantag. En
tidpunkt skall behöva fastställas för Sveriges inträde i valutaunionen.
Ekofin-rådet skulle genom enhälligt beslut av Sverige och de
deltagande medlemsstaterna fastställa en omräkningskurs mellan
euron och den svenska kronan. Det kommer sedan att förflyta en tid
mellan inträdet i valutaunionen och introduktionen av sedlar och mynt
i euro.

7.3 Samarbetsaspekter

EMU bör spela en central roll i Sveriges fortsatta EU-arbete, även om
Sverige står utanför.

EMU är ett mycket viktigt projekt för EU och dess medlemsstater.
Det finns en stark politisk vilja att förverkliga valutaunionen. Sverige
har ett betydande intresse av att EMU lyckas.

Sverige bör fortsätta att konstruktivt medverka i förberedelserna för
den tredje etappen. Vi bör vara aktiva i diskussionerna. Sverige berörs
potentiellt av frågor som gäller spelreglerna för EMU. Sådana frågor
har Sverige anledning att fortsätta att påverka. Vi bör fortsätta att
analysera olika frågor som hör samman med EMU. När den tredje
etappen har inletts blir det av stor vikt att studera olika aspekter av
EMU:s funktion.

Samtidigt behöver vi i vårt agerande i olika EU-organ ha respekt för
att vissa frågor endast eller i hög grad berör de deltagande medlems-
staterna. Vi har å vår sida anledning att förvänta att EU-organ och
andra medlemsstater har respekt för Sveriges situation.

För en relativt liten medlemsstat är det särskilt viktigt att ha hög
effektivitet i sitt agerande. När Sverige står utanför valutaunionen
skärps ytterligare kraven i detta avseende. Det blir än viktigare att ha
god samordning och konsistens i agerandet för att kunna driva
prioriterade frågor som utvidgningen, tillväxt och sysselsättning,
reformering av jordbrukspolitiken, miljön och öppenhet. Det är också
angeläget att Sverige fortsätter sitt aktiva engagemang i EU-arbetet
och i den fortsatta integrationsprocessen.

Sverige kommer också utanför valutaunionen att fullt ut, och på
samma villkor som övriga medlemsstater, delta i den inre marknaden.
Svensk ekonomi är starkt integrerad med övriga EU-länder. Tillväxt
och sysselsättning i Sverige kommer i hög och sannolikt växande grad
att vara beroende av den ekonomiska utvecklingen i Europeiska
unionen.

Prop. 1997/98:25

Sammanställning av remissyttranden över SOU
1996:158 Sverige och EMU

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Valutaunionen och samhällsekonomisk effektivitet

Betänkandet

Argumenten för en valutaunion har i hög grad betonat hur den kan
bidra till att resurserna i de olika medlemsländerna används på ett
effektivare sätt. Den samhällsekonomiska effektiviteten påverkas både
av hur resurserna utnyttjas inom varje företag och av hur resurserna
fördelas mellan olika delar av ekonomin. De aspekter som har belysts
i betänkandet gäller kostnader för valutaväxling och kurssäkring
(transaktionskostnader), effekter på handel, investeringar och räntor,
påverkan på konkurrensen på den inre marknaden samt samhälls-
ekonomiska vinster av en låg inflationstakt. Utredningen drog följande
slutsatser:

• Transaktionskostnaderna kommer att reduceras.

• Handel och finansiella investeringar mellan länderna i valuta-
unionen påverkas sannolikt mycket litet av att osäkerheten till följd av
kortvariga växelkursvariationer försvinner.

• Ett inträde i valutaunionen sänker förmodligen den förväntade
realräntenivån något, vilket påverkar beslut om investeringar och
sparande. Effekten bedöms dock sannolikt vara liten. Det råder en
betydande osäkerhet på denna punkt.

• Konkurrensen kan komma att förbättras när priserna uttrycks i
samma valuta, men effekten bedöms troligen inte vara särskilt stor.

• Ett deltagande i valutaunionen kan medföra en lägre inflations-
takt. Tidigare beräkningar har tytt på att vinsterna av en mindre sänk-
ning av inflationstakten varit små. Effektivitetsvinsterna skulle kunna
vara betydande om inflation i kombination med ett nominalistiskt
skattesystem (som inte anpassar skatteskalorna till inflationen) skapar
en snedvridning i resursfördelningen mellan konsumtion och
investeringar.

Remissinstanserna

Finansinspektionen anser att riskpremiens effekt på realräntan är
underskattad av utredningen. Inspektionen gör en annan bedömning än
utredningen vad gäller de långsiktiga effekterna om valutakurs-
osäkerheten inom Europa elimineras. Ett medlemskap i valutaunionen
förbättrar investeringsklimatet och möjligheterna till riskkapital-
anskaffning.

Företagarnas Riksorganisation framhåller att ett upprättande av
valutaunionen eliminerar valutarisker och transaktionskostnader, med

den effekten att handel och investeringar ökar deltagarländerna
emellan. Men om euron skulle variera kraftigt mot dollarn och yenen,
skulle de totala effekterna kunna leda till ökade risker och en sämre
effektivitet i ekonomin för ett enskilt land.

Grossistförbundet Svensk Handel anser att utredningen under-
värderar de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna till följd av ett
deltagande i valutaunionen. En eliminering av transaktionskostnaderna
skulle påverka handelsföretag i större utsträckning än många andra
företag i näringslivet. En gemensam valuta skulle också innebära att
man för första gången kan göra verkliga jämförelser av priser på varor
och tjänster över nationsgränserna inom unionen, vilket skulle skärpa
konkurrensen och stimulera handeln.

Kommerskollegium anser att utredningen starkt underskattat de
positiva effekterna på utrikeshandeln som ett deltagande i valuta-
unionen skulle föra med sig. Kollegiet bedömer vidare att Sveriges
attraktionskraft för investerare skulle öka vid ett svenskt deltagande i
valutaunionen. Kollegiet delar utredningens slutsats att stabila kost-
nadsrelationer mellan EU-ländema minskar risken för att den inre
marknaden skall hotas av protektionism.

Konjunkturinstitutet instämmer i utredningens bedömning att ett
deltagande i valutaunionen skulle ge effektivitetsvinster i form av
minskade transaktionskostnader, men att vinsterna sannolikt blir små.
Dessa vinster torde vara särskilt betydelsefulla för mindre företag som
exporterar till eller från EU-länder. Vidare förväntas en skärpning av
konkurrensen genom att prisjämförelser underlättas av en gemensam
valuta. Institutet menar att det viktigaste ekonomiska skälet för att
delta i valutaunionen är att det sannolikt leder till lägre räntor och
mindre variationer i växelkurser och räntor. Det finns en risk att
utredningen har underskattat dessa potentiella vinster vid ett medlem-
skap. Förtroendet för varaktigt låg inflation i Sverige är fortfarande
inte etablerat, vilket kan medföra att realräntorna under en längre tid
blir högre i Sverige än inom euro-området om Sverige väljer att stå
utanför valutaunionen.

Konkurrensverket framhåller att utredningen synes ha utgått från ett
förhållandevis statiskt synsätt i vissa analyser. Med ett mer dynamiskt
betraktelsesätt, där hänsyn tas till effekterna på resursutnyttjande och
produktion på sikt inom olika branscher, talar allt för att effektivitets-
vinsterna är underskattade. Konkurrensverket framhåller att en enhet-
lig valuta bidrar till att göra den svenska marknaden mer tillgänglig
för företag i medlemsländerna. Detta kan bidra till att förbättra
konkurrenstrycket i svenska branscher kännetecknade av
marknadsimperfektioner, där konsumenterna kan sägas ha ett in-
formationsunderläge i jämförelse med producenterna (t.ex. bank- och
försäkringsområdet).

Landsorganisationen (LO) framhåller att det svenska ränteläget kan
påverkas positivt vid ett svenskt deltagande i valutaunionen om en
större trovärdighet i att euron behåller sitt penningvärde, än att kronan
gör det, etableras. Investeringarna i Sverige kan komma att öka vid ett
medlemskap under förutsättning att den långa förväntade räntan

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

sjunker. Ett medlemskap i valutaunionen kan även ge signaler om en
stabilitet i den ekonomiska politiken som påverkar investeringsbeslut
positivt. LO:s bedömning är att möjligheten till ökad växelkurs-
stabilitet förbättras for Sveriges del vid ett inträde i valutaunionen,
förutsatt att unionen blir stabil.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) framhåller att jordbrukets in-
täkter påverkas av priserna på jordbruksprodukter i EU-ländema och
av EU:s direktstöd, medan kostnaderna i högre grad är bestämda i
Sverige. Om Sverige står utanför valutaunionen kan kronans kurs
komma att variera mot euron och därmed finns en risk for stora varia-
tioner i jordbrukarnas inkomster. I så fall skulle också en snabbare
inflation i Sverige än i euro-området kunna leda till att jordbrukets
kostnader ökar snabbare än intäkterna. LRF bedömer att med valuta-
unionen far Sverige och det svenska näringslivet stabilare valutaför-
hållanden. Lägre ränta och stabila priser kan medföra ökade investe-
ringar och förbättrad sysselsättning.

NUTEK anför att den dynamiska effektivitetsaspekten saknas i
utredningens analys av de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna.
Enligt NUTEK har utredningen med stor noggrannhet kartlagt de små
vinsterna av unionen, men endast i förbifarten tagit fasta på de negati-
va erfarenheterna av Sveriges hittillsvarande växelkursregim vad
gäller ekonomins fÖmyelsekapacitet. Den fasta kronkursen, som
devalverats vid ett antal tillfallen, har lett till upprepade perioder av
under- resp, övervärderad valuta. Detta ledde till åtföljande tendenser
till försvagade incitament för strukturomvandling inom näringslivet
resp, chocker av starkt försämrad konkurrenskraft.

Riksgäldskontoret pekar på risken av att effekterna på räntenivån
blir större än vad utredningen antar vid ett utanforskap. Sveriges
inflationshistoria, liksom den stora statsskulden, gör att det kan ta
avsevärd tid innan förtroendet for penning- och finanspolitikens
uthållighet etableras. Det faktum att EU-debatten delvis präglas av
argument grundade på att Sverige bör stå utanför valutaunionen for att
fora en politik med andra mål ökar riskerna i detta avseende. Osäker-
het om politikens mål och hållfasthet kommer inte enbart att påverka
de finansiella marknaderna och statens lånekostnader. Även viljan att
investera i Sverige kan komma att påverkas.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) delar utredningens bedöm-
ning att ”effektivitetsargument talar for en positiv syn på valuta-
unionen som sådan och på ett svenskt deltagande” men tycker att de
positiva effekterna är betydligt större än vad utredningen menar. SAF
ifrågasätter relevansen av de studier som ligger till grund för utred-
ningens bedömning att effekten av minskad valutaosäkerhet på handel
och investeringar sannolikt är liten. Historiska data rörande växel-
kursosäkerhet contra valutastabilitet kan, enligt SAF, aldrig belysa de
långsiktigt, dynamiska effekterna av den fundamentala förändring som
skapandet av en gemensam europeisk valuta innebär. SAF framhåller
att for ett land som Sverige kommer ett medlemskap i valutaunionen
att betyda lägre räntor; räntan behöver inte längre inkludera en risk-
premie for växelkursfall. SAF invänder mot utredningens bedömning

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

att högre ”realiserade” realräntor representerar ett övergående problem
som inte utgör något egentligt skäl för att gå med i valutaunionen. Den
svenska erfarenheten visar, enligt SAF, att det är fullt möjligt att under
lång tid ha såväl högre nominella som ”realiserade” reala räntor än
omvärlden.

Sveriges Exportråd anser att utredningen förbiser att effekterna är
väldigt olika för små- och medelstora företag resp, stora företag. För
mindre företag utgör transaktionskostnader och valutasäkring en
betydligt större del av ordersumman. En annan aspekt som förbigåtts
av utredningen är att valutaväxling i sig utgör en restriktion för företag
som ännu inte är internationellt verksamma. Skapandet av en valuta-
union bör medföra att fler företag kommer att vara beredda att ta den
risk som en internationalisering medför, anser Exportrådet.

Sveriges Industriförbund anför att utredningen har underskattat de
positiva effektivitetskonsekvensema. Den har inte beaktat framväxten
av en effektiv kapitalmarknad i euro, vilket är av betydelse för de
svenska multinationella företagen. Den har också underskattat ränte-
effekten av medlemskapet och därmed fördelarna för mindre företag
av att få en billigare kapitalförsörjning. Framför allt har utredningen,
enligt Förbundet, undlåtit att analysera den tillväxtpotential för mindre
exportföretag som valutaunionen leder till, genom bortfallet av valuta-
risker och minskningen i transaktionskostnader.

Sveriges Köpmannaförbund framhåller att en europeisk enhetsvaluta
skulle effektivisera och förbilliga svenska handelsföretags kontakter
med leverantörer inom unionen. Förbundet anser vidare att svensk
detaljhandel skulle dra fördel av att såväl korta som långa räntor är
låga och i paritet med räntorna i övriga medlemsländer.

Fullmäktige i Sveriges Riksbank anser att utredningen underskattar
de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna av ett deltagande i
valutaunionen. De samhällsekonomiska vinsterna av ett införande av
euron överstiger kostnaderna med en bredare marginal än vad utred-
ningen kommer fram till. För mindre och medelstora företag kan
valutahanteringen innebära ett ibland oöverstigligt hinder för investe-
ringar och handel. Vidare anförs att vinsterna i form av ökad kon-
kurrens, lägre inflation och lägre räntor underskattas av utredningen.

Sveriges Industriförening bedömer att de samhällsekonomiska
effektivitetsvinsterna till följd av ett deltagande i valutaunionen är
betydligt större än vad utredningen redovisar. De ackumulerade
effektivitetsvinsterna kommer att bli mycket betydande på några års
sikt, i synnerhet vad avser de små och medelstora företagen.

Sydsvenska Handelskammaren anser att effekterna av växelkurs-
fluktuationer på investeringar och handel har underskattats. Om två i
övrigt likvärdiga investeringsaltemativ skiljer sig åt genom att det ena
ligger inom ett stort stabilt valutaområde och det andra ligger inom ett
marginellt valutaområde med fluktuerande kurser, kommer det först-
nämnda alternativet att väljas.

Ett antal remissinstanser anser att utredningen i otillräcklig grad
analyserat och beaktat konsekvenserna av EMU för den finansiella
sektorn. Däribland återfinns: fullmäktige i Sveriges riksbank, Finans-

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

inspektionen, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlare-
föreningen, Sveriges Industriförbund och Värdepapperscentralen.

Enligt fullmäktige i Sveriges riksbank kan alternativet att stå utanför
valutaunionen en tid för att senare bli medlem bli förhållandevis
besvärande för den finansiella sektorn. Dubbla system, risk för
diskriminering i exempelvis det gemensamma betalningssystemet
TARGET, samt försämrade konkurrensförutsättningar på den nya
euromarknaden är faktorer som utredningen lämnar därhän.

Finansinspektionen framhåller att en icke ringa omläggning av
hushållens och företagens upplåning från svenska kronor till euro kan
förväntas i en situation där Sverige inte deltar i EMU:s tredje etapp.
Detta kan i sin tur leda till en sämre fungerande kronmarknad än i dag.
Även Riksgäldskontoret, Finansbolagens förening och Värdepappers-
centralen gör en liknande bedömning.

Stockholms Fondbörs anser att om Sverige ingår i valutaunionen
från starten innebär det en möjlighet för värdepappersmarknaden att
tidigt och i ett slag byta till handel i euro. I ett alternativ där Sverige
avvaktar med att inträda i valutaunionen blir läget mer komplicerat.
Starka skäl talar för att handel i euro ganska snart måste erbjudas,
åtminstone i de mest omsatta värdepapperslagen. Genom att om-
läggningen inte blir lika entydig som vid ett deltagande blir system-
kostnaderna avsevärt högre. En uppskjuten övergång till euro innebär
stora risker för att handeln i svenska värdepapper förskjuts till andra
marknadsplatser som kan erbjuda eurohandel.

Makroekonomiska störningar och penningpolitiken

Betänkandet

Utredningen framhåller att ett medlemskap i valutaunionen medför att
vi avhänder oss vår penningpolitiska självständighet. På lång sikt
skulle detta innebära att vi far samma inflationstakt som andra del-
tagarländer: Sverige skulle inte kunna ha ett nationellt inflationsmål
som avviker från ECB:s mål för hela valutaunionen. Utredningen
anser vidare att det inte finns någon anledning att tro att sysselsättning
och kapacitetsutnyttjande på lång sikt skulle bli vare sig högre eller
lägre till följd av detta. På kort sikt skulle emellertid penningpolitiken
kunna påverka produktion och sysselsättning, därför att vissa
nominella priser och löner är trögrörliga. Penningpolitisk själv-
ständighet kan då användas för att stabilisera produktion och syssel-
sättning vid störningar som drabbar ett enskilt land, enligt utredning-
en.

Ur utredningens resonemang framgår vidare att ett deltagande i
valutaunionen skulle kunna minska risken för att såväl penning- som
finanspolitik skall orsaka makroekonomiska störningar i Sverige.
Utredningen kan tänka sig situationer då eurons växelkurs till följd av
politiken i de stora medlemsländerna i valutaunionen rör sig på ett
sådant sätt att makroekonomiska obalanser genereras i Sverige.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Samtidigt skulle vi förlora möjligheten att använda växelkursen för att
motverka sådana störningar som enbart drabbar Sverige. Potentiellt
skulle detta kunna medföra mycket stora kostnader, hävdar utredning-
en. Penningpolitisk självständighet kan ses som en värdefull för-
säkring mot alltför svåra makroekonomiska konsekvenser ifall stora
störningar uppkommer.

Remissinstanserna

Ett antal instanser anser att utredningen överdriver risken för att
Sverige skulle utsättas för landspecifika externa störningar. Däribland
återfinns: Aktiefrämjandet, Exportrådet, Industriförbundet,

Kommerskollegium, NUTEK, Riksgäldskontoret, SAF och fullmäktige
i Sveriges riksbank. Fullmäktige framhäver att den omläggning av
finans- och penningpolitik som skett i Sverige under senare år troligt-
vis har lett till minskad risk för störningar.

Utredningen hänvisar till två expertrapporter som tyder på att den
svenska ekonomin har varit mer utsatt för störningar av asymmetrisk
karaktär än vad som varit fallet i flertalet EU-länder. Flera remiss-
instanser anser att dessa resultat inte nödvändigtvis har bäring på
frågan huruvida Sverige bör delta i den tredje etappen av EMU. Det är
enligt instanserna inte möjligt att urskilja om störningarna beror på
den ekonomiska politik som förts i Sverige eller om de är av externt
slag. Arbetslivsinstitutet, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Riks-
gäldskontoret, fullmäktige i Sveriges riksbank, Statskontoret och
Svenska Handelskammarförbundet anser att störningarna kan ha varit
internt genererade.

Vidare framhålls i remissvaren från Aktiefrämjandet, Sveriges
Exportråd, Kommerskollegium, fullmäktige i Sveriges riksbank, Riks-
gäldskontoret och Svenska Handelskammarförbundet att mycket talar
emot att risken att drabbas av asymmetriska chocker skulle vara högre
för Sverige än övriga medlemsstater. Sveriges ekonomi uppvisar lik-
heter med de potentiella kärnländerna.

Utredningens bedömning av vikten av att ha tillgång till en själv-
ständig penningpolitik i det fall att Sverige skulle exponeras för
asymmetriska störningar, ifrågasätts i ett flertal av remissvaren.
Arbetslivsinstitutet, Konkurrensverket, Lantbrukarnas Riksförbund
(LRF), Riksgäldskontoret, Sveriges Industriförbund, fullmäktige i
Sveriges riksbank och Svenska Handelskammaren argumenterar att
landspecifika störningar kan och bör bekämpas med andra medel än
penningpolitiska. Fullmäktige i Sveriges riksbank menar att det i
första hand krävs åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens
funktionssätt och lönebildningen. Möjligheten att vidtaga sådana åt-
gärder skulle kunna minska om det fanns utrymme för en självständig
penningpolitik.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Folkrörelsen: Nej, till EU
stödjer däremot utredningens linje att Sverige bör behålla den pen-
ningpolitiska självständigheten för att kunna motverka asymmetriska

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

chocker. Detta instrument skulle kunna användas för att förhindra att
arbetslösheten förvärras.

SAF anser att det vore orimligt att låta utformningen av den svenska
valutapolitiken styras av strävan att kunna hantera utomordentligt
ovanliga störningar. Avgörande för valutapolitiken borde istället vara
vad som är bra under normala omständigheter.

Konkurrensverket, SAF och Sveriges Industriförbund bedömer att
den reella penningpolitiska självständigheten vid ett svenskt utanför-
skap blir liten. Detta är därför ett svagt argument för att inte delta i
valutaunionen.

Fullmäktige i Sveriges riksbank menar att risken för att marknad-
erna inte uppfattar inflationsmålet som trovärdigt blir uppenbar om ett
svenskt beslut att stå utanför valutaunionen skulle baseras på
argumentent att penningpolitiken behövs för att motverka makro-
ekonomiska störningar.

Inflation och penningpolitikens trovärdighetsproblem

Betänkandet

Utredningen framhäver att valutaunionen har utformats i syfte att ge
förutsättningar för en trovärdig låginflationspolitik. Den europeiska
centralbanken kommer att ha en mycket hög grad av oberoende och
huvudmålet är prisstabilitet. En osäkerhetsfaktor är dock att Ekofin-
rådet kommer att kunna utfärda riktlinjer för växelkurspolitiken som
skulle kunna komma i konflikt med målet om låg inflation. Sannolik-
heten att detta sker är svår att värdera. Utredningens bedömning är
ändå att ECB:s penningpolitik kommer att inriktas på prisstabilitet och
att man kommer att fa hög trovärdighet för denna politik.

För ett land som Sverige, med en historia av hög inflation, är därför
deltagande i valutaunionen troligen en bra metod att uppnå långsiktig
prisstabilitet, enligt utredningen. Nackdelen är att vi förlorar möjlig-
heterna att möta störningar som enbart drabbar Sverige med ränte- och
växelkursförändringar. Ser man därför enbart på avvägningen mellan
låg inflation och penningpolitisk flexibilitet, vore därför en självstän-
dig penningpolitik att föredra framför medlemskap i valutaunionen om
vi på egen hand kan uppnå en lika hög grad av trovärdighet. Skall vi,
med vår inflationshistoria, lyckas med detta krävs förändringar av lag-
stiftningen i syfte att stärka Riksbankens oberoende.

Remissinstanserna

Företagarnas Riksorganisation anser att utvecklingen de senaste åren
visar att det är möjligt för Sverige att föra en ekonomisk politik som
inte använder sig av en fastkursregim och ändå hålla inflationen på en
låg nivå. Sverige skulle utanför valutaunionen kunna fa lägre räntor än
andra länder. Detta skulle dock innebära att omfattande reformer på
olika områden blir nödvändiga. Vidare framhävs att hittillsvarande

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

erfarenheter av en centraliserad penningpolitik inte är entydigt posi-
tiva. Sverige bör av den anledningen ställa sig utanför valutaunionen
tills övertygande bevis för dess positiva effekter visats.

LO anser att Sverige endast bör genomfora de förändringar i Riks-
bankens ställning och styrning som krävs genom vårt medlemskap i
EU. LO tar avstånd från förslag om att regeringens och riksdagens
inflytande över penningpolitiken skall minska. Omfattar valuta-
unionen endast ett fåtal länder förväntar sig LO att inflationen blir
något lägre för Sverige vid ett deltagande än vid ett utanförskap.
Sannolikheten är i det fallet högre för att en starkare trovärdighet för
penningpolitiken etableras. En större monetär union förväntas inte
innebära en lägre inflation för svensk del vid ett deltagande. LO
hävdar vidare att om Sverige varaktigt lyckas hålla samma låga
inflation som resten av EU, skulle sannolikt de ekonomiska fördelarna
av ett deltagande överväga på lång sikt.

Enligt SACO:s mening är riskerna för allvarliga bakslag i den
svenska ekonomin långt ifrån borta. En ogynnsam förväntningsbild
kan lätt uppstå, där Sverige tvingas acceptera såväl ökad inflation som
arbetslöshet. I ett sådant läge skulle det vara ett vågspel att stå utanför
valutaunionen, speciellt om detta förknippas med en mindre strikt
penningpolitik. För att på ett förtroendefullt sätt kunna förvalta en
självständig penningpolitik, kommer det enligt SACO:s mening att
krävas en mycket stark egen ekonomi.

Statens arbetsgivarverk är mer skeptisk till Sveriges förmåga att
bygga upp ett förtroende utanför ett fast institutionellt växelkurs-
arrangemang än utredningen. Sverige har ett större trovärdighets-
problem i inflationshänseende än de flesta andra länder. Vidare på-
pekas att även en ekonomisk politik som vilar på en sund bas kan
misslyckas om marknaden misstror den.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser att inflations-
bekämpningen inte kan ges högsta prioritet i den ekonomiska politiken
och att Riksbankens politik också måste styras av andra hänsyn. TCO
finner det inte önskvärt att en centralbank ställs utanför och oberoende
av den demokratiska processen. Om ECB inte lyckas uppnå låg och
stabil inflation, faller enligt utredningen ett viktigt skäl för deltagande
i valutaunionen bort. Även om TCO klart inser fördelarna med en låg
inflation är man inte beredd att rekommendera att inflations-
bekämpning alltid och i alla lägen ges prioritet framför andra eko-
nomiskt politiska åtgärder i andra syften.

EU-kritiska rådet tar avstånd från en ordning där Riksbanken ges en
oberoende ställning redan före ett eventuellt inträde i valutaunionen.
Trovärdighet för pennigpolitiken går enligt EU-kritiska Rådet att
åstadkomma på annat sätt än att inrätta en överordnad centralbank.

Fullmäktige i Sveriges riksbank framhåller att den trovärdighet som
tycks ha uppnåtts vad gäller inflationsmålspolitiken ännu inte är så
etablerad att den inte skulle kunna ifrågasättas vid nya signaler om en
svensk ackommoderande politik av det slag som utredningen antyder.
Blotta misstanken om att Riksbanken kommer att tumma på
inflationsmålet och inte motverka en alltför snabb pris- och lönekost-

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

nadsutveckling, kan minska trovärdigheten i penningpolitiken. Ett
beslut om svenskt utanförskap tydligt baserat på försäkringsargument,
såsom utredningen förespråkar, skulle därför enligt fullmäktiges
mening riskera att signalera en mindre konsekvent inflationspolitik.
Detta skulle i sin tur leda till höjningar av räntan med negativa efter-
frågeeffekter.

Finanspolitiken och EMU

Betänkandet

Utredningen anser att den typ av finanspolitiska begränsningar som
Maastrichtfördraget ålägger de enskilda medlemsstaterna kan ha ett
värde. Ett skäl till dessa är risken för inflation som urholkar realvärdet
av bl. a. statens utestående skuld. Det ligger, enligt utredningen, ett
värde i att förstärka spärrarna mot en växande offentlig skuldsättning.
Risken, enligt utredningen, med de restriktioner mot stora budget-
underskott som byggts in i Maastrichtfördraget är att de kan förhindra
finanspolitiken att verka som automatisk stabilisator vid konjunktur-
störningar. Länder med låg offentlig skuldsättning borde emellertid
kunna tillåtas större temporära budgetunderskott än andra. Det borde
tydliggöras att det överordnade målet är att förhindra en ohållbar
ökning av den offentliga skuldsättningen.

Utredningen har svårt att se varför valutaunionen i sig skulle driva
fram krav på ytterligare finanspolitisk integration. Däremot kan det
finnas en ekonomisk logik i transfereringar mellan de deltagande
länderna i syfte att stabilisera inkomst- och produktionsstömingar. De
politiska invändningarna mot denna typ av konstruktioner har
emellertid stor tyngd.

Ett av huvudskälen till att utredningen inte vill se ett deltagande i
valutaunionen från starten den 1 januari 1999, är att den menar att den
interna statsfinansiella situationen i Sverige fortfarande är sådan att ett
deltagande innebär stora risker. En eventuell minskning i produktion
och sysselsättning skulle leda till en sådan försämring av de offentliga
finanserna att ytterligare mycket smärtsamma ingrepp i de offentliga
utgifterna och effektivitetsminskande skattehöjningar skulle bli nöd-
vändiga.

R emissinstansern a

Vad gäller frågan huruvida valutaunionen kommer att leda till en
minskning av det nationella oberoendet och möjligheterna att t. ex.
föra en självständig skatte- och utgiftspolitik anser fullmäktige i
Sveriges riksbank, Konjunkturinstitutet och SAF att denna fråga på-
verkas av internationaliseringen och den allmänna utvecklingen inom
EU snarare än av ett deltagande i valutaunionen. Konjunkturinstitutet
vill dock inte utesluta att integrationen inom EU i längden kommer att
leda till en ökad harmonisering av skatter och offentliga utgifter.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Fullmäktige i Sveriges riksbank och Konjunkturinstitutet menar att
med den utformning stabilitets- och tillväxtpakten fått är det svårt att
se att den skulle utgöra en större begränsning av möjligheterna att föra
en självständig finanspolitik än de restriktioner dagens beroende av de
internationella finans- och valutamarknaderna ändå skapar.
Fullmäktige påpekar att ett väl fungerande system för omfördelning
mellan regioner eller länder inom valutaunionen i syfte att parera stör-
ningar som drabbar vissa delar av valutaunionen värre än andra,
knappast vore något att invända mot. Problemet är snarare att det finns
en utbredd skepsis mot möjligheterna att skapa sådana överstatliga
omfördelningssystem utan att dessa är förenade med negativa bi-
effekter. Konjunkturinstitutet menar vidare att stabilitets- och till-
växtpaktens slutliga form minskar risken för stora strukturella under-
skott utan att ländernas finanspolitiska frihetsgrad minskar påtagligt.

NUTEK och Statskontoret menar att en valutaunion skulle fungera
bättre med ett större mått av gemensam europeisk finanspolitik än
idag och en större andel av offentliga medel slussade över EU:s
budget. Sveriges Industriförbund och Kommerskollegium menar att
utredningen har underskattat möjligheten att med finanspolitik kunna
hantera exceptionella kriser utan allvarliga efterverkningar i form av
räntehöjningar. Inträffar en stor real asymmetrisk chock så medger
EG-fördraget, liksom stabilitets- och tillväxtpakten, att ett land till-
fälligt kan få större underskott i sina offentliga utgifter vid sådana
krissituationer. Industriförbundet menar vidare att man för att mildra
chocken kan använda sänkta arbetsgivaravgifter eller andra skatte-
lättnader.

LO och Landstingsförbundet är negativa till strama finanspolitiska
regler på EU-nivå. I detta sammanhang pekar LO särskilt på stabili-
tets- och tillväxtpakten, som om den tillämpas tillräckligt stramt
väsentligen kan begränsa den finanspolitiska handlingsfriheten i
valutaunionen. LO:s inställning är att de framtida finanspolitiska
reglerna inte får hindra de automatiska stabilisatorerna i svensk
ekonomi att verka. Landstingsföbundet menar också att konsekven-
serna av en allt för snäv budgetrestriktion kan bli nedskärningar i
långsiktigt motiverad offentlig verksamhet.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att det
finns en risk att utvecklingen inom en valutaunion leder vidare i rikt-
ning mot en mer långtgående samordning av den nationella finans-
politiken. Utökad finanspolitisk samordning skulle kunna leda till
betydande ingrepp i den kommunala självstyrelsen och få regionala
återverkningar. Folkrörelsen: Nej till EU och EU-kritiska rådet
menar att valutaunionen i förlängningen knappast kommer att kunna
fungera om inte EU också kan styra finanspolitiken. En gemensam
finanspolitik kommer att leda till krav på att EU styr medlems-
ländernas skattesystem eller att EU för en egen beskattningsrätt. Enligt
Folkrörelsen: Nej till EU har unionen då inte bara tagit över den
ekonomiska politiken, utan också tagit över de viktigaste politiska
styrmedlen generellt och röjt väg för en europeisk förbundsstat.
Uppsala Universitet menar att utredningen underskattar konsekven-

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

6 Riksdagen 1997/98. ! saml. Nr 25

serna av en gemensam valuta vad beträffar möjligheten att bibehålla
nuvarande nivå på den svenska kapitalinkomstbeskattningen och att
det kan komma att krävas en väsentlig nedjustering av den svenska
skattesatsen på personliga kapitalinkomster.

Arbetsmarknaden och valutaunionen

Betänkandet

Enligt utredningen beror arbetslöshetsnivån på lång sikt främst på hur
väl arbetsmarknaden fungerar. Löneförhandlingssystem, arbetslöshets-
försäkringens utformning och finansiering, samt hur väl utbildnings-
system och arbetsmarknadspolitik förmår anpassa utbudet av arbets-
kraft till efterfrågan är centrala faktorer, enligt utredningen.

Ett svenskt deltagande i valutaunionen påverkar arbetslösheten
främst genom att Sverige avhänder sig möjligheterna att genom
penningpolitiken motverka störningar som enbart drabbar Sverige.
Anpassningen till sådana störningar kräver att priser och löner ändras
jämfört med utländska priser och löner. Olika s.k. nominella stelheter
gör att anpassningen kan väntas bli långsammare om det inte finns
någon växelkurs som kan ändras. I fall Riksbanken vid ett svenskt
utanförskap tillämpar ett strikt inflationsmål, ser utredningen be-
gränsade möjligheter att använda växelkursen för att stabilisera
ekonomin, men i situationer då ekonomin befinner sig i djup recession
kan valutans värde tillåtas falla utan att inflationstakten hotas. Om-
vänt, framhåller utredningen, kan tendenser till alltför höga löne-
ökningar motverkas genom att Riksbanken höjer räntan så att kronan
stiger i värde.

Penningpolitiken påverkar den makroekonomiska utvecklingen på
kort sikt därför att nominella löner och priser anpassar sig långsamt.
En rimlig uppskattning, enligt utredningen, är att anpassningen av
nominella löner och priser normalt tar två till tre år. På denna sikt
bedöms därför penningpolitik kunna ha avsevärda reala effekter.
Enligt utredningen innebär ett medlemsskap i valutaunionen att kraven
på flexibilitet i den nominella löneutvecklingen ökar. Det är möjligt att
de nominella lönerna blir mer flexibla, men det bedöms av utredning-
en som icke försvarbart att grunda politiken på en sådan förmodan.
Vidare befarar utredningen att den arbetslöshet som uppstått i Sverige
blir bestående, troligtvis på grund av institutionella förhållande på
arbetsmarknaden. Oavsett om Sverige deltar i valutaunionen eller inte
bedöms det som nödvändigt att reformera arbetsmarknaden.
Utredningen aviserar ett omfattande program med åtgärder.

Internationell migration anses av utredningen inte kunna spela
någon större roll för att underlätta anpassningen vid störningar inom
valutaunionen. Vidare anses skiftande insitutionella förutsättningar
innebära att det inte finns anledning att samordna sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Enligt utredningens uppfattning är det ett stort risktagande att delta i
valutaunionen med nuvarande höga arbetslöshet. Det bedöms som
mycket allvarligt om Sverige skulle råka ut för makroekonomiska
störningar som inte kan motverkas av penning- och valutapolitiken
och detta skulle leda till ytterligare ökningar av arbetslösheten. På
några års sikt är utredningen mer positiv till ett svenskt deltagande i
den monetära unionen. Om arbetslösheten pressas tillbaka och den
statsfinansiella situationen framstår som mer stabil, påverkar det
utredningens bedömning av ett deltagande i kraftigt positiv riktning.
Om en rejäl förbättring av sysselsättningsläget snabbt kommer till
stånd, och om man tror på en betydande ökning av flexibiliteten på
arbetsmarknaden, framstår ett tidigt deltagande i valutaunionen som
mer förmånligt enligt utredningen.

R emissinstansern a

LO anser att svensk ekonomi troligen inte är mogen för ett inträde i
valutaunionen på kort sikt. För att åter nå full sysselsättning ställs
höga krav på att lönebildningen skall vara inflationsrobust. LO ser
med tillförsikt på möjligheterna att förändra lönebildningen i denna
riktning. De negativa effekterna av ett eventuellt misslyckande
härvidlag skulle bli allvarliga oavsett om Sverige ansluts till valuta-
unionen eller ej, men sannolikt allvarligare vid en anslutning. LO
anser inte att den svenska arbetsmarknaden behöver bli mer flexibel
genom avreglering för att kunna fungera väl i valutaunionen och mot-
sätter sig ökad lönespridning och ökad otrygghet för löntagarna.
Vidare framhålls att kampen mot arbetslösheten måste komma högst
upp på EU:s dagordning och utrustas med effektivare instrument.

TCO fastslår att utredningen finner det förknippat med stora risker
att gå in i valutaunionen med hög arbetslöshet. TCO delar detta syn-
sätt och framhåller att samhällsekonomisk obalans i ett så viktigt
hänseende som sysselsättning försvårar ett deltagande i valutaunionen.
Utredningen anser att ett deltagande i valutaunionen inte kommer att
leda till någon drastisk förändring av flexibiliteten i nominallöne-
utvecklingen och anpassningsförmågan på arbetsmarknaden vid stör-
ningar av olika slag. TCO konstaterar att det är oklart om utredningen
anser att drastiska program för att pressa tillbaka löntagarnas ställning
skulle vara lättare att genomföra utanför valutaunionen. TCO motsät-
ter sig huvuddelen av utredningens program för att åstadkomma s.k.
ökad flexibilitet i arbetslivet.

Även Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) delar utredningens uppfatt-
ning att ett deltagande i valutaunionen är ett alltför stort risktagande
med nuvarande höga arbetslöshet. AMS menar att Sverige bör behålla
alla tillgängliga medel för att motverka att makroekonomiska stör-
ningar leder till ytterligare arbetslöshet. De anpassningsmekanismer
som utredningen diskuterar kan enligt AMS inte på överskådlig tid
kompensera för avsaknaden av penning- och valutapolitiska åtgärder.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Folkrörelsen: Nej till EU anser att kraven for deltagande i valuta-
unionen innebär att Sverige inte längre kan prioritera full syssel-
sättning. Folkrörelsen delar inte utredningens resonemang kring
reformer av arbetsmarknaderna vilka anses vara av nyliberalt märke.

Jämställdhetsombudsmannen (Jämo) framhåller att ökade krav på
arbetskraftens rörlighet och löneflexibilitet sannolikt har större
negativa konsekvenser for kvinnor än för män. Enligt Jämo beror detta
på att män är mer rörliga än kvinnor, att män och kvinnor befinner sig
i olika sektorer och att lönerna inom EU systematiskt skiljer sig efter
kön.

Uppsala Universitet påpekar att utredningens argumentering för att
även ett icke-deltagande i valutaunionen skulle ställa krav på ökad
nominell löneflexibilitet bygger på en speciell tolkning av inflations-
målet som innebär att engångsanpassningar av konsumentprisnivån
utesluts. Uppsala Universitet anser inte att inflationsmålet skall ges en
sådan sträng tolkning och påpekar att ett argument mot deltagande i
valutaunionen är just att Sverige därigenom avhänder sig möjligheten
att kompensera bristen på nominell löneflexibilitet med växelkurs-
anpassningar, även om detta skulle medföra en tillfällig ökning i
inflationstakten. Skillnaden mellan deltagande- och icke-deltagande i
valutaunionen när det gäller krav på nominell löneflexibilitet anses
därför betydande; deltagande i valutaunionen omöjliggör de slags
engångsanpassningar av växelkursen som i vissa situationer kan vara
motiverade för att kompensera bristen på nominell löneflexibilitet.

SAF och Sveriges Industriförbund instämmer i behovet av institu-
tionella förändringar på arbetsmarknaden och delar utredningens
bedömning att åtgärder erfordras oberoende av om Sverige deltar i
valutaunionen eller inte. SAF menar att det finns anledning att under-
stryka att tillkomsten av en valutaunion skapar en helt ny miljö för
lönebildningen. Bedömningen görs att lönebildningen inom ramen för
en valutaunion snabbt kommer att anpassas till denna verklighet.
Vidare anses valutaunionen öka förutsättningarna att hantera arbets-
lösheten inte minst genom effekterna av lägre räntor. Utredningens
uppfattning att det inte finns något behov av en samordnad sysselsätt-
nings- och arbetsmarknadspolitik på EU-nivå delas av SAF.

SACO drar slutsatsen att det skulle vara till förmån för den lång-
siktiga strukturella utvecklingen att få de stabilare marknads-
betingelser som ett medlemsskap innebär. SACO finner att den in-
stabilitet som präglat de senaste decenniernas utveckling i Sverige i
princip kommer att försvinna när åtgärder inte längre löpande värderas
över kapitalmarknaderna.

Fullmäktige i Sveriges riksbank anför att problemet med arbetslös-
heten i första hand måste lösas med åtgärder inriktade på att förbättra
arbetsmarknadens och lönebildningens funktionssätt. Vad gäller
möjligheterna att framgångsrikt bedriva strukturreformer på arbets-
marknaden anser Aktiefrämjandet, fullmäktige i Sveriges riksbank,
Grossistförbundet Svensk Handel, Konkurrensverket, Lantbrukarnas
Riksförbund, Statskontoret, Sveriges Exportråd och Sydsvenska
Handelskammaren att förutsättningarna för detta förstärks av ett

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

medlemsskap i valutaunionen. Även Göteborgs Universitet -
Handelshögskolans fakultetsnämnd menar att betydelsen av valuta-
unionen for arbetsmarknadens flexibilitet underskattats av utredning-
en. Om möjligheten att devalvera försvinner vet arbetstagarna att om
reala löner drivs upp över den nivå som ger en acceptabel sysselsätt-
ning blir konsekvensen arbetslöshet. Vidare påpekas att arbetsgivarna
vet att de inte kan kompensera sig med prishöjningar. Fakultets-
nämnden anser att båda dessa faktorer bidrar till att öka löne-
flexibiliteten relativt och aggregerat inom valutaunionen.

Företagarnas Riksorganisation betonar att Sverige måste
reformeras på en rad områden innan ett inträde i valutaunionen bör
aktualiseras och framhåller möjligheten att regering och riksdag,
samtidigt som ett medlemskap i valutaunionen beslutas, också beslutar
om konfliktreglerna på arbetsmarknaden, arbetsrätten och sänkta
skatter.

Konjunkturinstitutet (Kl) delar utredningens slutsats att ett del-
tagande i valutaunionen i sig inte är avgörande for behovet av re-
former på arbetsmarknaden. Kl påpekar att utredningen anför den låga
nominallöneflexibiliteten som ett skäl mot ett snabbt inträde i valuta-
unionen. Kl menar att utredningen härvidlag möjligen är alltför
pessimistisk inför utsikterna att väsentligt förbättra flexibiliteten ge-
nom en reformering av förhandlingssystemet.

Svensk Industriförening och Sydsvenska Handelskammaren anser att
utredningen har underskattat arbetskraftens rörlighet och den anpass-
ningsmekanism denna kommer att utgöra framöver.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

EMU som politiskt projekt

Betänkandet

Enligt utredningen är EMU-projektet i hög grad ett politiskt projekt.
Den bärande ideologin tycks ha varit den s.k. ”kontinentala integra-
tionsmodellen”; man integrerar ekonomiskt för att öka den politiska
integrationen. Denna modell spelar fortfarande en central roll. Vidare
ser utredningen det som sannolikt att det inte enbart kommer att bildas
en kärna av länder som utgör valutaunionen, utan att det också kom-
mer att bildas en kärna inom det utrikes- och säkerhetspolitiska områ-
det.

Det finns enligt utredningen många argument för att valutaunionen
bör kunna främja en fortsatt utveckling av samarbetet inom EU. Ett
viktigt skäl som lyfts fram är att det skapas en inre kärna som kan
driva integrationen vidare. Om inte en tillräcklig fördjupning av det
nuvarande samarbetet kommer till stånd är det en risk att EU:s ut-
vidgning kan komma att skjutas på framtiden. Ett misslyckande för
EMU-projektet skulle kunna äventyra trovärdigheten i framtida
åtaganden från EU:s sida. Samtidigt görs bedömningen att valuta-
unionen också kan innebära politiska risker. Den kan leda till en upp-
delning av EU-ländema i olika kategorier, vilket kan skapa splittring.

Det kan också uppstå konflikter om penningpolitiken mellan med-
lemsländerna i valutaunionen och mellan dessa och de utanförstående
länderna. Utredningens bedömning är att de faktorer som talar för att
valutaunionen är viktig för EU:s fortsatta integration är starkast.

Remissinstanserna

Folkrörelsen: Nej till EU instämmer i utredningens konstaterande att
EMU är ett politiskt projekt och befarar att valutaunionen utgör ett av-
görande steg mot ett federalt Europa med gemensam finanspolitik.
Även EU-kritiska Rådet hyser farhågor för en utveckling i federalis-
tisk riktning.

Företagarnas Riksorganisation framhåller risken för ökade sociala
motsättningar mellan EMU-ländema och pekar på att valutaunionen i
förlängningen då skulle kunna leda till en splittring mellan länder eller
länderområden istället för att knyta dessa hårdare samman. Företagar-
na ifrågasätter även om det räcker eller är nödvändigt med en valuta-
union för att upprätthålla fred och pekar på splittringen av Jugo-
slavien. Handelsanställdas förbund (underremiss till LO) framhåller
att valutaunionen snarast kommer att öka konflikterna i Europa. Detta
anses kunna bli fallet till följd av den föreslagna stabilitets- och till-
växtpakten enligt vilken länder kan komma att drabbas av böter.

Konjunkturinstitutet (Kl) anser att utredningen förmedlar en insikt
om EMU-projektets historiska bakgrund och roll för den fortsatta
integrationen, en insikt som är viktig för förståelsen av EMU-frågan.
Kl anser att utredningen bidrar till att öka förståelsen varför projektet
har kunnat drivas framgångsrikt trots betydande svårigheter.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) finner en risk för att unionen och
integrationsarbetet kommer att förlamas under en lång tid om valuta-
unionen inte skulle bli av. Motsättningar mellan medlemsstater anses
kunna öka med åtföljande negativa konsekvenser för t.ex. den fram-
tida östutvidgningen. Samtidigt anser LRF att man inte kan bortse från
att valutaunionen kan leda till motsättningar i och med att en del
medlemsländer riskerar att inte kvalificera sig och på grund av oenig-
het vid tolkningen av konvergenskriterierna. Motsättningar anses även
kunna uppstå kring hur asymmetriska störningar skall mötas.

Svensk Industriförening lyfter fram fredsaspekten av EMU och
framhåller att valutaunionen innebär att länders ekonomier vävs sam-
man på ett nytt sätt som ytterligare stärker samhörigheten mellan
Europas länder och därför minskar krigsrisken.

Svenska Kommunförbundet är betydligt mer skeptiskt inställd till
utredningens slutsatser vad gäller risken för en mer långtgående sam-
ordning av finanspolitiken. Utredningens analys bortser, enligt
förbundets mening, från det faktum att valutaunionen först och främst
är ett politiskt projekt där det handlar om att fördjupa integrationen
mellan medlemsländerna. Förbundet finner att starka krafter inom
unionen kommer att verka för en finanspolitisk samordning. En sådan

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

samordning kan, enligt förbundet, leda till betydande ingrepp i den
kommunala självstyrelsen.

SAF framhåller att en gemensam valuta är en viktig politisk ingredi-
ens i det europeiska samarbetet och betonar dess psykologiska
betydelse. SAF gör även bedömningen att ett framgångsrikt genom-
förande av EMU-projektet har avgörande betydelse för möjligheterna
att utvidga EU österut.

Sveriges Köpmannaförbund påpekar att utvecklingen mot en
valutaunion har varit uppenbar för de länder som utan reservation
anslöt sig till Maastrichtfördraget. I denna mening ser Köpmanna-
förbundet valutaunionen som ett politiskt projekt och framhåller att i
en europeisk gemenskap går de ekonomiska och politiska dimensio-
nerna samman.

Valutaunionen, demokratin och Sveriges internationella
inflytande

Betänkandet

Minskade möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande och kon-
troll är enligt utredningen ett politiskt argument mot ett svenskt del-
tagande. I syfte att garantera låg inflation har den europeiska central-
banken (ECB) givits stor självständighet. Det innebär samtidigt att
möjligheterna till demokratisk kontroll och ansvarsutkrävande har
blivit mindre än vad som kan vara önskvärt. Detta innebär dock inte
enligt utredningen att all form av politisk kontroll och ansvarsut-
krävande är utesluten. Vidare måste konstruktionen med en oberoende
europeisk centralbank ställas i relation till att en ökad självständighet
för Riksbanken blir nödvändig också i det fall då Sverige står utanför
valutaunionen. Utredningen anser att Sverige, under kommande
regeringskonferenser inom EU, bör initiera en diskussion om hur
möjligheterna till demokratisk kontroll och ansvarsutkrävande ska
ökas.

En central politisk aspekt är hur ett beslut i EMU-frågan ska fattas
för att det ska få legitimitet. Om det inte ska upplevas öka avståndet
mellan väljare och politiker, måste det enligt utredningen ges tid för
en bred, saklig och allsidig debatt.

Utredningen anser att möjligheterna till inflytande inom EU är ett
politiskt argument för ett svenskt deltagande. Argumenten för in-
flytande bör enligt utredningen väga tyngst av de politiska argumen-
ten. De länder som deltar kan komma att fa en ledande roll i hela EU-
samarbetet och större möjligheter att påverka den politiska dag-
ordningen. Ett svenskt beslut att stå utanför valutaunionen kan inne-
bära betydande politiska kostnader. Bilden av Sverige som ett integra-
tionsovilligt land kan komma att förstärkas och allvarligt inskränka
möjligheterna att få gehör för våra synpunkter i andra för oss viktiga
EU-frågor. Ett tidigt deltagande i valutaunionen framstår, enligt utred-
ningen, som mer förmånligt om man tror att andra länder gör en så

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

negativ värdering av en avvaktande svensk hållning att det innebär
stora politiska kostnader och om man tror att den monetära unionen
redan från början kommer att bestå av nästan alla EU-länder.

Remissinstanserna

LO anser att Sverige endast bör göra de förändringar i Riksbankens
ställning och styrning som krävs genom deltagande i valutaunionen.
LO anser vidare att former för ett ökat demokratiskt inflytande över
ECB måste diskuteras. Möjligheterna till demokratiskt ansvarsut-
krävande och kontroll av ECB betraktas som ett problem av EU-
kritiska rådet, Folkrörelsen: Nej till EU, Handelsanställdas Förbund,
Göteborgs Universitet - Statsvetenskapliga Institutionen och Lands-
tingsförbundet.

Jämställdhetsombudsmannen (Jämo) menar att det är tveksamt ur
ett könsperspektiv huruvida de politiska argumenten talar för ett del-
tagande i valutaunionen. Jämo framhåller att såväl kvinnors som mäns
inflytande över den ekonomiska politiken kommer att minska, men att
detta kommer att gälla för kvinnor i högre grad än för män. Vidare
antar Jämo att kvinnors inflytande inom valutaunionen och i synnerhet
i ECB kommer att bli mycket marginellt. Legitimitetsproblematiken
anses bli speciellt svår bland kvinnor eftersom dessa enligt Jämo är
mer negativa till EMU än män.

Enligt Svensk Industriförening är ett deltagande i valutaunionen från
starten viktigt, i synnerhet som det finns ett antal demokratiska svag-
heter i EU:s institutionella uppbyggnad och därmed även i fråga om
den europeiska centralbankens framtida roll.

SAF anser att EMU inte är något problem ur demokratisk synpunkt
och framhåller att Sverige genom ett deltagande i valutaunionen far in-
flytande över den europeiska penning- och valutapolitiken, som
kommer att få en avgörande betydelse för Sverige vare sig Sverige går
med eller inte. Frågan om Sverige fördragsmässigt är förpliktat att gå
över i EMU:s tredje etapp när Sverige uppfyller konvergensvillkoren
måste enligt SAF vara av betydelse vid ett ställningstagande till
valutaunionen, inte minst vad gäller Sveriges trovärdighet som
fördragsslutande part. Även Sveriges Industriförbund, Aktie-
främjandet, Grossistförbundet Svensk Handel, Finansbolagens
Förening, Sveriges Köpmannaförbund och Västsvenska Handels-
kammaren befarar att omvärldens syn på Sverige kommer förändras i
negativ riktning om landet väljer att inte delta i valutaunionen.

Fullmäktige i Sveriges riksbank delar utredningens bedömning att
de politiska aspekterna talar för att Sverige bör inträda i valutaunionen
så snart som möjligt. Fullmäktige anser att ett deltagande i förberedel-
searbetet inför valutaunionens bildande och ett deltagande de första
åren är avgörande för möjligheterna att utöva inflytande på ut-
formningen av den framtida penningpolitiken. Vid ett svenskt utanför-
skap blir dessa möjligheter enligt fullmäktige små. Denna bedömning
görs även av SAF, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkrings-

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

förbund, Handelskammarförbundet och Värdepapperscentralen
(VPC). Även Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anser att detta är en stor
nackdel med att stå utanför valutaunionen. AMS bedömer dock att
kostnaden för detta inte är större än intäkten för en penningpolitisk
självständighet.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) påpekar vikten av att ett beslut
om svenskt deltagande förankras i opinionen. Om Sverige skulle gå
med i valutaunionen utan att opinionen är mogen för det, kan detta
enligt LRF få negativa konsekvenser för inställningen till EU-
medlemsskapet i stort. LRF, Kommerskollegium, Konkurrensverket,
SAF, Svensk Industriförening, Sveriges Försäkringsförbund,
Statskontoret, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund
och Sydsvenska Handelskammaren delar utredningens uppfattning att
ett deltagande i valutaunionen ökar Sveriges politiska inflytande. Riks-
skatteverket ser större möjligheter för Sveriges del att påverka norm-
bildningen i en del skattefrågor genom ett deltagande i valutaunionen.

Sveriges Exportråd saknar i utredningen en analys av de politiska
riskerna för en kollaps av den inre marknadens friheter om inte
valutaunionen kommer till stånd. Utan en gemensam valuta ser
Exportrådet en risk att konkurrensdevalveringar hotar att bemötas med
krav på restriktioner. Detta skulle fa följder för den inre marknadens
fortlevnad.

Företagarnas Riksorganisation menar att ett deltagande i valuta-
unionen bör leda till ett ökat inflytande på vissa områden inom ramen
för EU, men bedömer detta inflytande för Sveriges del som marginellt.

Övergångsproblemen

Betänkandet

Om det blir en europeisk monetär union den 1 januari 1999 står den,
enligt utredningen, inför ett antal övergångsproblem. En avvägning i
samband med beslutet och bildandet av en monetär union måste göras
mellan å ena sidan risken för politiska spänningar (till följd av svåra
gränsdragningar) och å andra sidan risken för trovärdighetsproblem
(till följd av en alltför ”mjuk” tillämpning av konvergenskriterierna).
Osäkerhet om övergångsprocessen och ECB:s framtida penningpolitik
kan dessutom leda till trovärdighetsproblem som kan medföra såväl
störande valutaspekulation som förvärrade arbetsmarknadsproblem.

Utredningen menar att konvergenskriterierna kan diskuteras ur
ekonomisk synvinkel. Flexibla tolkningar av dessa kan därför vara
motiverade, inte minst om man vill undvika en alltför stram finans-
politik i övergångsskedet. Utredningen menar vidare att det mot
bakgrund av övergångsproblemen kan finnas en viss sannolikhet för
att valutaunionen inte startar planenligt den 1 januari 1999. Detta
beroende dels på den tyska förbundsdagens reella vetomöjligheter mot
en ”alltför stor” monetär union, dels på om det uppstår ekonomisk
eller politisk turbulens i Tyskland eller Frankrike.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Remissinstanserna

SAF och Sveriges Industriförbund pekar på problemen för Sverige att
stå utanför valutaunionen i ett läge där flertalet länder kommer att
delta och att denna situation om möjligt bör undvikas. Industri-
förbundet menar bl. a. att det blir alltmer uppenbart att man skjuter
upp detaljbesluten om penningpolitiken valutaunionen och villkoren
för TARGET tills ECB är upprättad, eftersom Tyskland och Frankrike
inte vill ge icke-deltagande stater samma status som deltagarländerna.

Finansinspektionen pekar på att de konvergenskriterier som ställts
upp för valutaunionen fyller en viktig funktion och anser att en tro-
värdig ekonomisk politik inriktad på statsfinansiell disciplin och pris-
stabilitet spelar en betydande roll för stabiliteten i det finansiella
systemet. Värdepapperscentralen (VPC) anser det viktigt att över-
gången sker redan den 1 januari 1999, framförallt beroende på konkur-
rens- och kostnadsaspekter. Om övergången skulle ske senare kan det
innebära att marknadsaktörerna har etablerat nya handelsmönster.
VPC anser också att sannolikheten är mycket hög för att många större
aktörer vill kunna handla värdepapper i euro även om Sverige står
utanför EMU.

LO menar att det är svårt att se hur länderna skall kunna uppnå en
tillräcklig grad av ekonomisk konvergens för att unionen skall kunna
bilda en stabil valutaunion med alla länder. Folkrörelsen: Nej till EU
menar att konvergenskriterierna, som gäller oberoende av konjunk-
turläge, låser penning-, valuta- och finanspolitiken och upphäver val-
friheten vad gäller den ekonomiska politiken. Folkrörelsen: Nej till
EU och Handelsanställdas förbund anser att man inte längre kan välja
att prioritera full sysselsättning i detta sammanhang och att konver-
genskriterierna har bidragit till att befasta den höga arbetslösheten i
Europa. Socialstyrelsen anser att konsekvenserna av konvergens-
kriterierna och den gemensamt förda penningpolitiken inom valuta-
unionen för dimensioneringen och inriktningen av välfärdssystemet,
såsom socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamheter, ytter-
ligare bör utredas innan frågan om svensk anslutning avgörs.

Svenska kommunförbundet anser att regeringen bör verka för att
konvergenskriterierna och stabilitets- och tillväxtpakten ges en
utformning som står i bättre samklang med svenska förhållanden.
Förbundet anser att det måste finnas utrymme att bedriva en ekono-
misk politik som motverkar konjunkturnedgångar.

Riksrevisionsverket (RRV) menar att ett inträde i valutaunionen
fr.o.m. 1 januari 1999 fordrar ett omfattande förberedelsearbete
avseende systemen för redovisning och betalningsförmedling. Vid ett
inträde i valutaunionen fordras det att införandet av euro sker sam-
tidigt för hela statsförvaltningen, eftersom staten är en juridisk enhet.
RRV anser vidare att myndigheterna i sin redovisning och i sin
betalningsförmedling skall använda SEK under övergångsperioden.
En samordning med övriga delar av den offentliga sektorn är, enligt
RRV, nödvändig mot bakgrund av det omfattande informations- och
transaktionsflödet mellan staten, landstingen och kommunsektorn.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Grossistförbundet Svensk Handel understryker vikten av att en
övergång till valutaunionen sker så smärtfritt som möjligt. Det förut-
sätter bl.a. att övergångstiden med dubbla valutor skall göras kort och
att tidpunkten för övergången fastställs till en annan tidpunkt än ett
årsskifte, som för handeln är speciellt arbetskrävande. Vidare bör
enligt förbundet dubbel prismärkning undvikas. Hur systemet för
prismärkning utformas bör vara ett frivilligt åtagande.

Växelkursarrangemang mellan länderna med gemensam
valuta och övriga EU-länder

Betänkandet

Enligt utredningen talar allt för att ett nytt växelkurssystem (ERM 2)
kommer att etableras i samband med att den tredje etappen av EMU
inleds. Interventionsskyldigheten för ECB blir inte obegränsad och
anpassningsbördan för att stabilisera växelkurserna torde i huvudsak
komma att ligga på de utanförstående länderna, hävdar utredningen.

Utredningen anser att Sverige bör ställa sig allmänt skeptiskt till ett
nytt ERM-arrangemang som syftar till stabila växelkurser mellan
euroländema och utanförstående länder. För Sveriges del förefaller det
från rent ekonomisk utgångspunkt vara mest fördelaktigt att bibehålla
nuvarande penningpolitiska strategi med rörlig växelkurs och in-
flationsmål. Samtidigt bör trovärdigheten för denna uppläggning
stärkas genom institutionella reformer i syfte att öka Riksbankens
oberoende. Vidare hävdar utredningen att en politisk bedömning
måste läggas till den ekonomiska bedömningen ovan. Om Sverige vid
ett icke-deltagande i valutaunionen vill behålla möjligheten att senare
gå över till den gemensamma valutan kan detta tala för ett deltagande i
ERM 2. Därutöver kan en politisk kostnad tillkomma därför att det
kan uppfattas som om möjligheten hålls öppen för vad andra länder
kan betrakta som konkurrensdeprecieringar av den svenska kronan.

R emissinstansern a

Statens arbetsgivarverk och NUTEK delar utredningens bedömning att
det bästa för svensk ekonomi vore att bibehålla nuvarande system.
Skulle detta visa sig vara orealistiskt och Sverige blir tvunget att välja
mellan ett deltagande i valutaunionen och ERM 2, anser NUTEK att
ett deltagande i valutaunionen skulle vara att fördra.

Ett antal remissinstanser ifrågasätter däremot utredningens pre-
ferens att bibehålla nuvarande penningpolitiska strategi med rörlig
växelkurs och inflationsmål framför ett deltagande i valutaunionen
eller ERM 2. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anser att utredningen
underskattar nackdelarna av att stå utanför valutaunionen med åt-
följande risk för växelkursfluktuationer mot euron. Detta oavsett om
Sverige har en fritt flytande växelkurs eller deltar i något slag av
ERM-arrangemang.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

SAF hänvisar till att bilden av Sverige som en motsträvig europé
förmodligen skulle förstärkas, med ytterligare negativa konsekvenser
för våra möjligheter till inflytande, om Sverige inte bara väljer att stå
utanför valutaunionen utan dessutom avstår från att delta i ERM 2.

Vidare tvivlar Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Göteborgs
Universitet, Konjunkturinstitutet och Riksgäldskontoret på att det
skulle vara möjligt att bibehålla rådande system med rörlig växelkurs
och inflationsmål efter valutaunionens upprättande.

Konjunkturinstitutet framhäver att deltagande i ERM 2 visserligen
kommer att vara frivilligt, men att medlemsländerna enligt fördraget
skall behandla valutapolitiken som en fråga av gemensamt intresse
och att starka förväntningar finns att de länder som inte deltar i
valutaunionen skall ansluta sig till ERM 2. Vidare påpekas att den
nuvarande inriktningen av penning- och valutapolitiken har varit i
funktion en relativt kort tidsperiod och att det i vissa avseenden har
förelegat mycket gynnsamma förutsättningar för en inflations-
bekämpande politik under denna tid.

Riksgäldskontoret ifrågasätter möjligheten till att på sikt kunna upp-
rätthålla den nuvarande regimen; detta mot bakgrund av att målet att
förverkliga valutaunionen är inskrivet i fördraget och att ett definitivt
svenskt nej till valutaunionen av den anledningen inte skulle vara
realistiskt. Därutöver hänvisas till att flertalet länder i EU har goda
erfarenheter med en målmedveten fastkurspolitik. De har trots
perioder med spekulation mot valutan funnit att en stabil växelkurs är
önskvärd och ändamålsenlig. Detta synsätt vägledde också under en
lång tid den svenska ekonomiska politiken. Under förutsättning att den
ekonomiska politiken är väl avvägd i stort, framhävs att en fast växel-
kurs skulle kunna vara ett intressant alternativ för den svenska kronan.

Från Företagarnas Riksorganisation hävdas att valet av växelkurs-
regim inte är det mest centrala för att klara av de allvarliga problemen
i svensk ekonomi. För att Sverige skall kunna öka sin utvecklingskraft
och återta sin position som ledande ekonomi krävs att en rad reformer
genomförs. Framför allt måste skattetrycket och skatteskillnadema
minska och arbetsmarknaden reformeras oavsett vilken växelkurs-
regim vi väljer.

Frågan om deltagande i valutaunionen

Betänkandet

Vid en sammanvägning talar enligt utredningens bedömning de
ekonomiska argumenten i dagsläget emot ett svenskt deltagande i
valutaunionen. De politiska argumenten talar sammantagna för ett
deltagande. Utredningens helhetsbedömning av såväl de ekonomiska
som de politiska argumenten utmynnar i att de faktorer som talar emot
ett svenskt deltagande redan från starten den 1 januari 1999 är starkare
än de som talar för.

Utredningen betonar fyra huvudskäl till sitt ställningstagande:

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

• Det är ett stort risktagande att delta i valutaunionen med nu-
varande höga arbetslöshet. På lång sikt finns det inget som talar för att
arbetslösheten skulle påverkas av ett deltagande i valutaunionen.
Däremot ökar sannolikheten för stora variationer i sysselsättningen.
Detta måste bedömas som mycket negativt när arbetslösheten är
oacceptabelt hög redan i utgångsläget.

• Den statsfinansiella situationen är fortfarande sådan att ett del-
tagande i valutaunionen innebär stora risker. En minskning av
produktionen och en ökning av arbetslösheten skulle kunna leda till en
sådan försämring av de offentliga finanserna att ytterligare effektivi-
tetsminskande skattehöjningar och smärtsamma ingrepp i offentliga
utgifter skulle bli nödvändiga.

• Det krävs tid för en bred, saklig och allsidig debatt i EMU-frågan.
I annat fall riskerar det beslut som fattas att inte uppfattas som
legitimt. Detta kan utsätta det politiska systemtet för svåra påfrest-
ningar.

• Till en början bedömer utredningen det som sannolikt att flera
andra EU-länder av olika skäl kommer att stå utanför valutaunionen.
Därmed minskar effektivitetsvinsterna med ett svenskt deltagande.
Samtidigt blir de politiska kostnaderna för Sverige av att skjuta upp ett
beslut om inträde förmodligen inte oacceptabla.

På några års sikt är utredningen mer positiv till ett svenskt deltagande
i valutaunionen. Ett eventuellt svenskt beslut att inte inträda den 1
januari 1999 bör formuleras som att vi siktar på deltagande vid en
senare tidpunkt när förutsättningarna finns. Om arbetslösheten pressas
tillbaka och den statsfinansiella situationen blir mer stabil, påverkas
utredningens bedömning av ett deltagande i kraftigt positiv riktning.
Samtidigt blir sannolikt de politiska kostnaderna i form av förlorat
inflytande inom EU större ju längre Sverige väntar med ett inträde och
ju fler andra länder som inträder. Effektivitetsvinsterna av en gemen-
sam valuta blir också större om Sveriges handelsutbyte med de länder
som deltar i valutaunionen ökar.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Remissinstanserna

Av de totalt 54 inkomna remissyttrandena har 36 instanser valt att ta
ställning till huvudfrågan huruvida Sverige bör delta eller stå utanför
valutaunionen. Av dessa anser 25 att Sverige bör delta från starten den
1 januari 1999, 7 organisationer förordar att ”vänta och se” medan 4
instanser uttrycker åsikten att Sverige helt bör avstå från deltagande.
Övriga 18 instanser har valt att inte uttryckligen ta ställning till den
övergripande frågan om Sverige skall delta i valutaunionen eller inte.

Svenskt deltagande från den 1 januari 1999

Ett antal remissinstanser motiverar ett svenskt deltagande från starten
med att den samhällsekonomiska effektiviteten höjs genom valuta-

unionens bildande. Däribland återfinns Konkurrensverket, Lant-
brukarnas Riksförbund, SACO, Statskontoret, SAF, Svenska Bank-
föreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Handelskammar-
förbundet, Sveriges Industriförbund och fullmäktige i Sveriges riks-
bank.

Ett annat argument som anförs för deltagande från den 1 januari
1999, är att utrymmet för att kunna bedriva en självständig ekonomisk
politik utanför valutaunionen bedöms som litet. Detta hävdar bl.a.
Finansbolagens Förening, Grossistförbundet Svensk Handel,
Konkurrensverket, Statens Arbetsgivarverk, Svensk Industriförening,
Sveriges Industriförbund, och fullmäktige i Sveriges riksbank.

Aktiefrämjandet, Kommerskollegium, SACO, Statskontoret, Sveriges
Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund och fullmäktige i
Sveriges Riksbank förordar ett deltagande i valutaunionen från start för
att säkra ett större politiskt inflytande i EU. Den politiska kostnaden
av att stå utanför valutaunionen bedöms bli alltför hög.

Valutaunionens effekter på den finansiella sektom i landet framhålls
av Finansbolagens Förening, Stockholms Fondbörs, Svenska Bank-
föreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och fullmäktige i
Sveriges riksbank. Det framhävs bl.a. att kreditinstitutens kapital-
försörjning skulle bli sämre och att det finns en risk för att handeln i
svenska värdepapper förskjuts till andra marknadsplatser, om Sverige
inte inför den gemensamma valutan.

Därutöver framförs uppfattningen att Sverige genom medlemskap i
EU är avtalsmässigt bundet till att delta i valutaunionen. Bland de
instanser som hänvisar till detta återfinns bl.a. Lantbrukarnas Riks-
förbund, SAF, Finansbolagens Förening och Sveriges Köpmanna-
förbund.

Vänta och se

De remissinstanser som föreslår att Sverige inte bör delta i valuta-
unionen från starten hänvisar bl.a. till arbetsmarknadsapekter. Arbets-
marknadsstyrelsen anser att den nuvarande arbetslöshetsnivån i Sveri-
ge är för hög, att arbetskraftens rörlighet är för låg och att dessa
problem bör lösas innan Sverige träder in i valutaunionen.

Landsorganisationen (LO) anser att svensk ekonomi sannolikt inte
är mogen för ett inträde i valutaunionen på kort sikt. Vidare anser LO
att ett svenskt deltagande i valutaunionen inte är tillräckligt debatterat
och demokratiskt förankrat bland medborgarna för att ha legitimitet.

En anledning till att bl.a. Riksförsäkringsverket, Rikspolisstyrelsen
och Riksskatteverket inte förordar ett svenskt deltagande från den 1
januari 1999 är att de inte anser sig hinna vidta nödvändiga praktiska
anpassningsåtgärder.

Sverige utanför valutaunionen

Folkrörelsen: Nej till EU befarar att ett deltagande i valutaunionen
skulle medföra kostnader för ytterligare arbetslöshet. Vidare anser

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

folkrörelsen att EMU är ett odemokratiskt projekt. EU-kritiska Rådet
framhåller därutöver att de ekonomiska argumenten för ett deltagande
inte är entydiga.

Vidare anser Folkrörelsen att EMU i första hand är ett politiskt
projekt och befarar att valutaunionen utgör ett avgörande steg mot ett
federalt Europa med gemensam finanspolitik. Även EU-kritiska Rådet
hyser farhågor för en utveckling i federalistisk riktning.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 1

Rådets förordning 97/1466/EG av den 7 juli 1997
om förstärkning av övervakningen av de offentliga
finanserna samt övervakningen och samordningen
av den ekonomiska politiken (EGT L 209,
2.8.1997, s.l.)

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖR-
ORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 103.5 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag ',

i enlighet med det i artikel 189c i fördraget angivna förfarandet2, och

med beaktande av följande:

1. Stabilitets- och tillväxtpakten grundar sig på målet med sunda
offentliga finanser som ett medel att stärka förutsättningarna för pris-
stabilitet och för en stark varaktig tillväxt som främjar skapandet av
sysselsättning.

2. Stabilitets- och tillväxtpakten består av denna förordning, som
syftar till att förstärka övervakningen av de offentliga finanserna samt
övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken, av
rådets förordning (EG) nr 1467/97 3 som syftar till att påskynda och
förtydliga tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott
samt av Europeiska rådets resolution av den 17 juni 1997 om stabili-
tets- och tillväxtpakten4 i vilken det, i enlighet med artikel D i Fördra-
get om Europeiska unionen, ges fasta politiska riktlinjer för en strikt
och punktlig tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten och i
synnerhet för en anslutning till det medelfristiga målet med offentliga
finanser som är nära balans eller i överskott, som alla medlemsstater
har åtagit sig att respektera, och att vidta de korrigerande åtgärder som
avser de offentliga finanserna som de anser vara nödvändiga för att
uppnå målen i sina stabilitets- och konvergensprogram så snart de far
information som pekar på betydande, faktiska eller förväntade av-
vikelser från det medelfristiga budgetmålet.

'EGT nr C 368, 6.12.1996, s. 9.

2 Europaparlamentets yttrande av den 28 november 1996 (EGT nr C 380, 16.12.1996,
s. 28), rådets gemensamma ståndpunkt av den 14 april 1997 (EGT nr C 146, 30.5.1997,
s. 26) och Europaparlamentets beslut av den 29 maj 1997 (EGT nr C 182, 16.6.1997.

’ EGT L 209, 2.8.1997, s. 6.

4 EGT nr C 236, 2.8.1997, s. 1.

3. Under den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen
(EMU) har medlemsstaterna enligt artikel 104c i fördraget en otvety-
dig skyldighet att undvika alltför stora underskott i den offentliga
sektorns finanser. Enligt artikel 5 i protokoll nr 11 som är fogat till
fördraget om vissa bestämmelser angående Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland skall artikel 104c.l inte tillämpas på
Förenade kungariket, om det inte går över till den tredje etappen.
Skyldigheten enligt artikel 109e.4 att sträva efter att undvika alltför
stora underskott skall fortsätta att tillämpas på Förenade kungariket.

4. En anslutning till det medelfristiga målet med offentliga finanser
som är nära balans eller i överskott kommer att göra det möjligt för
medlemsstaterna att hantera normala konjunkturvängningar och sam-
tidigt hålla underskottet i de offentliga finanserna inom referensvärdet
på 3 procent av BNP.

5. Det multilaterala övervakningsförfarandet enligt artikel 103.3 och

103.4 bör kompletteras med ett system med en tidig varning genom
vilket rådet på ett tidigt stadium kan varna en medlemsstat om behovet
av att vidta nödvändiga korrigerande åtgärder som avser deoffentliga
finanserna för att förebygga att underskottet i den offentliga sektorns
finanser blir alltför stort.

6. Det multilaterala övervakningsförfarandet enligt artikel 103.3 och

103.4 bör alltjämt användas för att övervaka alla områden inom den
ekonomiska utvecklingen i varje medlemsstat och inom gemenskapen,
liksom även den ekonomiska politikens överensstämmelse med de
allmänna ekonomiska riktlinjer som nämns i artikel 103.2. För att
övervakning av denna utveckling skall kunna ske är det lämpligt att
information läggs fram genom ett stabilitets- och konvergensprogram.

7. Man bör bygga vidare på de nyttiga erfarenheterna av konver-
gensprogram under den ekonomiska och monetära unionens två första
etapper.

8. De medlemsstater som inför de gemensamma valutan, nedan
kallade “deltagande medlemsstater”, skall i enlighet med artikel 109j
ha uppnått en hög grad av varaktig konvergens och framför allt en
hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn. Upprätthållande
av sunda offentliga finanser i dessa medlemsstater kommer att vara
nödvändigt för att stödja prisstabilitet och förstärka förutsättningarna
för varaktig tillväxt i produktion och inom sysselsättning. Det är nöd-
vändigt att de deltagande medlemsstaterna lägger fram medelfristiga
program, nedan kallade “stabilitetsprogram”. Det huvudsakliga inne-
hållet i sådana program bör fastställas.

9. De medlemsstater som inte inför den gemensamma valutan, nedan
kallade “icke deltagande medlemsstater”, kommer att behöva föra en
politik som syftar till att uppnå en hög grad av varaktig konvergens.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 25

Det är nödvändigt att dessa medlemsstater lägger fram medelfristiga
program, nedan kallade “konvergensprogram”. Det huvudsakliga
innehållet i sådana program bör fastställas.

10. I sin resolution av den 16 juni 1997 om införande av en växel-
kursmekanism i tredje etappen av den ekonomiska och monetära
unionen gav Europeiska rådet fasta politiska riktlinjer enligt vilka en
växelkursmekanism, nedan kallad ERM 2, upprättas under den tredje
etappen av EMU. Sådana icke deltagande medlemsstaters valutor som
ansluts till ERM 2 kommer att få en centralkurs gentemot euron, vilket
ger en referenspunkt när det gäller att avgöra om dessa staters politik
är tillräcklig. ERM 2 kommer även att hjälpa till att skydda dem och
de medlemsstater som inför euron från obefogat tryck på valuta-
marknaderna. För att rådet skall kunna övervaka på ett ändamålsenligt
sätt, bör icke deltagande medlemsstater som inte ansluter sig till
ERM 2 i konvergensprogrammen likväl presentera sin politik som
skall vara inriktad på stabilitet för att på så sätt undvika avvikelser i
växel-kurserna från de reala jämviktsväxelkursema och alltför stora
nominella växelkursfluktuationer.

11. Varaktig konvergens i grundläggande ekonomiska faktorer ätt ett
villkor för hållbar växelkursstabilitet.

12. Det är nödvändigt att fastställa en tidsplan för att lägga fram och
uppdatera stabilitets- och konvergensprogrammen.

13. Med tanke på öppenhet och för att de som deltar i den allmänna
debatten skall vara välinformerade är det nödvändigt att medlems-
staterna offentliggör sina stabilitets- och konvergensprogram.

14. När rådet granskar och övervakar stabilitets- och konvergens-
programmen, särskilt det medelfristiga budgetmålet eller den målin-
riktade anpassningsbanan för att uppnå detta mål, bör det beakta
relevanta konjunkturmässiga och strukturella särdrag i varje medlems-
stats ekonomi.

15. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet ägnas åt bety-
dande avvikelser i de offentliga finanserna från budgetmålen med
offentliga finanser som är nära balans eller i överskott. Det är lämpligt
att rådet ger en tidig varning för att förebygga att ett underskott i en
medlemsstats offentliga finanser blir alltför stort. Vid ihållande avvi-
kelser när det gäller budgeten är det lämpligt att rådet förstärker sin
rekommendation och offentliggör den. För icke deltagande medlems-
stater kan rådet ge rekommendationer om åtgärder som bör vidtas för
att ge effekt åt konvergensprogrammen.

16. Både konvergens- och stabilitetsprogrammen leder till att förut-
sättningarna för ekonomisk konvergens enligt artikel 104c i fördraget
uppfylls.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

AVSNITT 1

SYFTE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

I denna förordning föreskrivs regler för innehåll, framläggande,
granskning och övervakning av stabilitets- och konvergensprogram
som en del i den multilaterala övervakning som rådet genomför för att
på ett tidigt stadium förebygga att ett alltför stort underskott uppstår i
den offentliga sektorns finanser och för att främja övervakningen och
samordningen av den ekonomiska politiken.

Artikel 2

I denna förordning aves med deltagande medlemsstater de medlems-
stater som inför den gemensamma valutan i enlighet med fördraget
och med icke deltagande medlemsstater de som inte har infört den
gemensamma valutan.

AVSNITT 2

STABILITETSPROGRAM

Artikel 3

1. Varje deltagande medlemsstat skall till rådet och kommissionen
lämna den information som är nödvändig för den regelbundna multi-
laterala övervakningen enligt artikel 103 i fördraget genom ett stabili-
tetsprogram, vilken utgör en väsentlig grund för prisstabilitet samt för
en stark varaktig tillväxt som främjar skapandet av sysselsättning.

2.1 ett stabilitetsprogram skall följande information lämnas:

a) Det medelfristiga målet med offentliga finanser som är nära balans
eller i överskott och anpassningsbanan för överskottet/underskottet i
den offentliga sektorns finanser för att uppnå detta mål samt den för-
väntade utvecklingen av den offentliga sektorns skuldkvot.

b) De huvudsakliga antagandena om den förväntade ekonomiska
utvecklingen och viktiga ekonomiska variabler som är relevanta för
förverkligandet av stabilitetsprogrammet, såsom utgifterna för de
offentliga investeringarna, real bruttonationalprodukt (BNP)-tillväxt,
sysselsättning och inflation.

c) En beskrivning av de budgetmässiga och andra vidtagna och/eller
planerade ekonomisk-politiska åtgärder för att uppnå programmets

mål, samt i fråga om de viktigaste budgetåtgärderna, en bedömning av
deras kvantitativa effekter på budgeten.

d) En analys av hur förändringar i de huvudsakliga ekonomiska an-
tagandena kan komma att påverka de offentliga finanserna och skuld-
sättningen.

3. Information om utvecklingen av kvoten for överskott/underskott, i
den offentliga sektorns finanser, skuldkvoten och de huvudsakliga
ekonomiska antaganden som anges i punkterna 2 a och 2 b skall
lämnas på årsbasis och skall utöver innevarande år och föregående år
även omfatta minst de tre kommande åren.

Artikel 4

1. Stabilitetsprogrammen skall läggas fram före den 1 mars 1999.
Därefter skall uppdaterade program läggas fram årligen. En medlems-
stat som inför den gemensamma valutan vid en senare tidpunkt skall
lägga fram ett stabilitetsprogram inom sex månader efter det att rådet
har beslutat om dess deltagande i den gemensamma valutan.

2. Medlemsstaterna skall offentliggöra sina stabilitetsprogram och
uppdaterade program.

Artikel 5

1. Rådet skall, på grundval av de bedömningar som gjorts av kommis-
sionen och av den kommitté som upprättas genom artikel 109c i för-
draget inom ramen för den multilaterala övervakningen enligt artikel
103, granska om det mdedelfristiga budgetmålet i stabilitets-
programmet ger en säkerhetsmarginal för att säkerställa att ett alltför
stort underskott undviks, om de ekonomiska antaganden som stabili-
tetsprogrammet bygger på är realistiska och om de vidtagna och/eller
föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att nå den målinriktade
anpassningsbanan att uppnå det medelfristiga budgetmålet.

Rådet skall dessutom granska om innehållet i stabilitetsprogrammet
underlättar en närmare samordning av den ekonomiska politiken och
om den berörda medlemsstatens ekonomiska politik är förenlig med
de allmänna ekonomiska riktlinjerna.

2. Rådet skall utföra den granskning av stabilitetsprogrammet som an-
ges i punkt 1 inom två månader efter det att programmet har lagts
fram. Rådet skall, på rekommendation av kommissionen och efter att
ha hört den kommitté som upprättas genom artikel 109c, avge ett
yttrande om programmet. Om rådet, i enlighet med artikel 103, anser
att målen för och innehållet i ett program bör skärpas, skall rådet i sitt
yttrande uppmana den berörda medlemsstaten att anpassa sitt program.

3. Uppdaterade stabilitetsprogram skall granskas av den kommitté som
upprättas genom artikel 109c på grundval av kommissionens bedöm-

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

100

ningar; vid behov får uppdaterade program också granskas av rådet i
enlighet med förfarandet i punkterna 1 och 2 i denna artikel.

Artikel 6

1. Rådet skall, som en del i den multilaterala övervakningen enligt
artikel 103.3, övervaka genomförandet av stabilitetsprogrammen på
grundval av information som de deltagande medlemsstaterna till-
handahåller och bedömningar som görs av kommissionen och den
kommitté som upprättas genom artikel 109c, särskilt med sikte på att
fastställa betydande faktiska eller förväntade avvikelser i de offentliga
finanserna från det medelfristiga budgetmålet eller den anpassnings-
bana för att uppnå målet som anges i programmet för över-
skottet/underskottet i den offentliga sektorns finanser.

2. Om rådet fastställer betydande avvikelser i de offentliga finanserna
från det medelfristiga budgetmålet eller anpassningsbanan för att upp-
nå detta, skall det i syfte att ge en tidig varning för att förebygga att ett
alltför stort underskott uppstår, lämna en rekommendation enligt
artikel 103.4 till den berörda medlemsstaten att vidta nödvändiga
anpassningsåtgärder.

3. Om rådet vid sin följande övervakning anser att avvikelsen i de
offentliga finanserna från det medelfristiga budgetmålet eller från
anpassningsbanan för att uppnå detta består eller förvärras skall rådet,
i enlighet med artikel 103.4 i fördraget, lämna den berörda medlems-
staten en rekommendation att omedelbart vidta korrigerande åtgärder
och far dessutom enligt nämnda artikel offentliggöra sin rekommen-
dation.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

AVSNITT 3

KONVERGENSPROGRAM

Artikel 7

1. Varje icke deltagande medlemsstat skall till rådet och kommissio-
nen lämna den information som är nödvändig för den regelbundna
multilaterala övervakningen enligt artikel 103 genom ett konver-
gensprogram, som utgör en väsentlig grund för prisstabilitet samt för
en stark varaktig tillväxt som främjar skapandet av sysselsättning.

2. I ett konvergensprogram skall följande information lämnas, särskilt
när det gäller variabler med anknytning till konvergens:

a) Det medelfristiga målet med offentliga finanser som är nära balans
eller i överskott och anpassningsbanan för överskottet/underskottet, i
den offentliga sektorns finanser för att uppnå detta mål, den förvänta-
de utvecklingen av den offentliga sektorns skuldkvot och de medel-

101

fristiga målen för den monetära politiken samt sambandet mellan
dessa mål och pris- och växelkursstabilitet.

b) De huvudsakliga antagandena om den förväntade ekonomiska ut-
vecklingen och viktiga ekonomiska variabler som är relevanta för för-
verkligandet av konvergensprogrammet, såsom utgifterna för de
offentliga investeringarna, real BNP-tillväxt, sysselsättning och
inflation.

c) En beskrivning av de budgetmässiga och andra vidtagna och/eller
planerade ekonomisk-politiska åtgärder för att uppnå programmets
mål, samt i fråga om de viktigaste budgetåtgärderna en bedömning av
deras kvantitativa effekter på budgeten.

d) En analys av hur förändringar i de huvudsakliga antagandena kan
komma att påverka de offentliga finanserna och skuldsättningen.

3. Information om utvecklingen av kvoten för överskott/underskott i
den offentliga sektorns finanser, skuldkvoten och de huvudsakliga
ekonomiska antaganden som anges i punkterna 2 a och 2 b skall
lämnas på årsbasis och skall utöver innevarande år och föregående år
även omfatta minst de tre kommande åren.

Artikel 8

1. Konvergensprogrammen skall läggas fram före den 1 mars 1999.
Därefter skall uppdaterade program läggas fram årligen.

2. Medlemsstaterna skall offentliggöra sina konvergensprogram och
uppdaterade program.

Artikel 9

1. Rådet skall, på grundval av de bedömningar som gjorts av kommis-
sionen och av den kommitté som upprättas genom artikel 109c i för-
draget inom ramen för den multilaterala övervakningen enligt artikel
103, granska om det medelfristiga budgetmålet i konvergens-
programmet ger en säkerhetsmarginal för att säkerställa att ett alltför
stort underskott undviks, om de ekonomiska antaganden som
programmet bygger på är realistiska och om de vidtagna och/eller
föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att nå den målinriktade
anpassningsbanan för att uppnå det medelfristiga budgetmålet och för
att uppnå en varaktig konvergens.

Rådet skall dessutom granska om innehållet i konvergensprogrammet
underlättar den närmare samordningen av den ekonomiska politiken
och om den berörda medlemsstatens ekonomiska politik är förenlig
med de allmänna ekonomiska riktlinjerna.

2. Rådet skall utföra den granskning av konvergensprogrammet som
anges i punkt 1 inom två månader efter det att programmet har lagts

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

102

fram. Rådet skall, på rekommendation av kommissionen och efter att
ha hört den kommitté som upprättas genom artikel 109c, avge ett
yttrande om programmet. Om rådet, i enlighet med artikel 103, anser
att målen for och innehållet i ett program bör skärpas, skall rådet i sitt
yttrande uppmana den berörda medlemsstaten att anpassa sitt program.

3. Uppdaterade konvergensprogram skall granskas av den kommitté
som upprättas genom artikel 109c på grundval av kommissionens
bedömningar; vid behov far uppdaterade program också granskas av
rådet i enlighet med förfarandet i punkterna 1 och 2 i denna artikel.

Artikel 10

1. Rådet skall, som en del i den multilaterala övervakningen enligt
artikel 103.3, övervaka genomförandet av konvergensprogrammen på
grundval av information som de icke deltagande medlemsstaterna till-
handahåller i enlighet med artikel 7.2 a i denna förordning och
bedömningar som görs av kommissionen och den kommitté som upp-
rättas genom artikel 109c i fördraget, särskilt med sikte på att fastställa
betydande faktiska eller förväntade avvikelser i de offentliga
finanserna från det medelfristiga budgetmålet eller den anpassnings-
barn som anges i programmet för överskottet/underskottet i den
offentliga sektorn finanser.

Dessutom skall rådet övervaka den ekonomiska politiken i icke del-
tagande medlemsstater mot bakgrund av konvergensprogrammets mål
i syfte att säkerställa att deras politik är inriktad på stabilitet och så-
ledes på att undvika avvikelser i växelkurserna från de reala jämvikts-
växelkursema och alltför stora fluktuationer i de nominella växel-
kurserna.

2. Om rådet fastställer betydande avvikelser i de offentliga finanserna
från det medelfristiga budgetmålet eller anpassningsbanan för att upp-
nå detta, skall det i syfte att ge en tidig varning för att förebygga att ett
alltför stort underskott uppstår lämna en rekommendation enligt
artikel 103.4 i fördraget till den berörda medlemsstaten att vidta nöd-
vändiga anpassningsåtgärder.

3. Om rådet vid sin följande övervakning anser att avvikelsen i de
offentliga finanserna från det medelfristiga budgetmålet eller från
anpassningsbanan för att uppnå detta består eller förvärras skall rådet,
i enlighet med artikel 103.4, lämna den berörda medlemsstaten en
rekommendation att omedelbart vidta korrigerande åtgärder och far
dessutom enligt nämnda artikel offentliggöra sin rekommendation.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

103

AVSNITT 4

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 11

Som en del i den multilaterala övervakning som beskrivs i denna
förordning, skall rådet göra den samlade bedömning som beskrivs i
artikel 103.3 i fördraget.

Artikel 12

I enlighet med artikel 103.4 andra stycket skall rådets ordförande och
kommissionen i sina rapporter till Europaparlamentet inbegripa
resultatet av den multilaterala övervakningen enligt denna förordning.

Artikel 13

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1998.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 2

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 7 juli 1997.

På rådets vägnar

J. C. JUNCKER

Ordförande

104

Rådets förordning 97/1467/EG av den 7 juli 1997
om påskyndande och förtydligande av
tillämpningen av förfarandet vid alltför stora
underskott (EGT L 209, 2.8.1997, s.6.)

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 104c. 14 andra stycket i detta,

med beaktande av kommissionens förslag5,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande6,

med beaktande av Europeiska monetära institutes yttrande, och

med beaktande av följande:

1. Det är nödvändigt att påskynda och förtydliga förfarandet vid alltför
stora underskott enligt artikel 104c i fördraget för att avskräcka från
alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser och för att se
till att de omgående korrigeras om de uppstår. Bestämmelserna i
denna förordning, som skall antas i detta syfte enligt artikel 104c. 14
andra stycket, utgör tillsammans med bestämmelserna i protokoll nr 5
till fördraget en ny enhetlig uppsättning regler för tillämpningen av
artikel 104c.

2. Stabilitets- och tillväxtpakten grundar sig på målet med sunda
offentliga finanser som ett medel att stärka förutsättningarna för pris-
stabilitet och för en stark varaktig tillväxt som främjar skapandet av
sysselsättning.

3. Stabilitets- och tillväxtpakten består av denna förordning, av rådets
förordning (EG) nr 1466/97 7 som syftar till att förstärka övervak-
ningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samord-
ningen av den ekonomiska politiken samt av Europeiska rådets
resolution av den 17 juni 1997 om stabilitets- och tillväxtpakten8 i
vilken det i enlighet med artikel D i Fördraget om Europeiska unionen
ges fasta politiska riktlinjer för en strikt och punktlig tillämpning av

5 EGT nr C 368, 6.12.1996, s. 12.

6 EGT nr C 380, 16.12.1996, s. 29.

7 EGT nr L 209, 2.8.1997, s. 1.

8 EGT nr C 236, 2.8.1997, s. 1.

105

stabilitets- och tillväxtpakten och i synnerhet för en anslutning till det
medelfristiga målet med offentliga finanser som är nära balans eller i
överskott, som alla medlemsstater har åtagit sig att respektera, och att
vidta de korrigerande åtgärder som avser de offentliga finanserna som
de anser vara nödvändiga for att uppnå målen i sina stabilitets- och
konvergensprogram så snart de far information som pekar på
betydande faktiska eller förväntade avvikelser från det medelfristiga
budgetmålet.

4. Under den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen
(EMU) har medlemsstaterna enligt artikel 104c i fördraget en otve-
tydig skyldighet att undvika alltför stora underskott i den offentliga
sektorns finanser. Enligt artikel 5 i protokoll nr 11 till fördraget skall
artikel 104c.1, 104c.9 och 104c.11 inte tillämpas på Förenade kunga-
riket såvida landet inte går över till den tredje etappen. Skyldigheten
enligt artikel 109e.4 att sträva efter att undvika alltför stora underskott
i den offentliga sektorns finanser skall fortsätta att tillämpas på
Förenade kungariket.

5. Danmark meddelade, med hänvisning till punkt 1 i protokoll nr 12
till fördraget, i anslutning till beslutet i Edinburgh av den 12 december
1992 att landet inte kommer att delta i den tredje etappen. Därför skall,
enligt punkt 2 i nämnda protokoll, artikel 104c.9 och 104c. 11 inte till-
lämpas på Danmark.

6. Under den tredje etappen av EMU förblir medlemsstaterna
ansvariga för sin nationella budgetpolitik, om inte annat följer av
bestämmelserna i fördraget. Medlemsstaterna kommer att vidta nöd-
vändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt bestämmel-
serna i fördraget.

7. En anslutning till det medelfristiga målet med offentliga finanser
som är nära balans eller i överskott, som alla medlemsstater har åtagit
sig att respektera, bidrar till att skapa ändamålsenliga villkor för pris-
stabilitet och varaktig tillväxt som främjar skapandet av sysselsättning
i alla medlemsstater och kommer att göra det möjligt för medlems-
staterna att hantera normala konjunktursvängningar och samtidigt
hålla underskottet i de offentliga finanserna inom referensvärdet på 3
procent av BNP.

8. För att EMU skall kunna fungera väl är det nödvändigt att konver-
gensen i ekonomiskt och budgetmässigt hänseende i de medlemsstater
som har infört den gemensamma valutan, nedan kallade “deltagande
medlemsstater”, visar sig stabil och varaktig. Budgetdisciplin är nöd-
vändig under den tredje etappen av EMU för att säkra prisstabilitet.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

9. Enligt artikel 109k.3 i fördraget är artikel 104c.9 och 104c.l 1 enbart
tillämplig på de deltagande medlemsstaterna.

106

10. Det är nödvändigt att definiera begreppet undantagsvis och över-
gående överskridande av referensvärdet som det hänvisas till i artikel
104c.2 a. Rådet bör i detta sammanhang bland annat beakta de fler-
åriga budgetprognoser som kommissionen tillhandahåller.

11. En rapport från kommissionen enligt artikel 104c.3 skall även
beakta huruvida underskottet i den offentliga sektoms finanser över-
stiger utgifterna för de offentliga investeringarna samt alla övriga
faktorer av betydelse, inbegripet medlemsstatens ekonomiska och
budgetmässiga läge på medellång sikt.

12. Det finns ett behov av att fastställa tidsfrister för tillämpningen av
förfarandet vid alltför stora underskott för att säkerställa att det till-
lämpas snabbt och effektivt. Det är i detta sammanhang nödvändigt att
beakta det faktum att budgetåret i Förenade kungariket inte samman-
faller med kalenderåret.

13. Det finns ett behov av att precisera hur de sanktioner som avses i
artikel 104c kan åläggas för att säkerställa en effektiv tillämpning av
förfarandet vid alltför stora underskott.

14. Den förstärkta övervakningen enligt rådets förordning (EG) nr
1466/97 bör, tillsammans med kommissionens övervakning av den
offentliga sektorns finanser i enlighet med artikel 104c.2, underlätta en
effektiv och snabb tillämpning av förfarandet vid alltför stora under-
skott.

15. Mot bakgrund av ovanstående och om en deltagande medlemsstat
underlåter att vidta effektiva åtgärder för att korrigera alltför stora
underskott, förefaller en sammanlagd tidsperiod på högst tio månader
- från och med rapportering av uppgifter som anger förekomst av allt-
för stora underskott fram till och med ett eventuellt nödvändigt beslut
att ålägga sanktioner - både möjlig och lämplig för att utöva på-
tryckningar på den berörda deltagande medlemsstaten att vidta sådana
åtgärder. I så fall, och om förfarandet inleds i mars, kan detta leda till
att sanktioner åläggs inom samma kalenderår som förfarandet har
inletts.

16. Rådets rekommendation om att korrigera ett alltför stort under-
skott eller de senare stegen i förfarandet vid alltför stora underskott
bör kunna förutses av den berörda medlemsstaten, som skall ha fått en
tidig varning. Det allvarliga i ett alltför stort underskott under den
tredje etappen bör fa alla inblandade parter att skyndsamt vidta åt-
gärder.

17. Det är lämpligt att låta förfarandet vid alltför stora underskott vila
om den berörda medlemsstaten vidtar lämpliga åtgärder som reaktion
på en rekommendation enligt artikel 104c.7 eller ett föreläggande
enligt artikel 104c.9 för att skapa ett incitament för medlemsstaten att

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

107

handla i enlighet därmed. Den tidsperiod under vilken förfarandet
lämnas vilande bör inte tas med i den period på högst tio månader
mellan det datum då förekomsten av alltför stora underskott rapporte-
ras och åläggandet av sanktioner. Det är lämpligt att omedelbart åter-
uppta förfarandet om de planerade åtgärderna inte genomförs eller om
de genomförda åtgärderna visar sig vara otillräckliga.

18. För att säkerställa att förfarandet vid alltför stora underskott har en
tillräckligt avskräckande verkan, bör en räntelös deposition av lämplig
storlek krävas av den berörda deltagande medlemsstaten, när rådet
beslutar att ålägga en sanktion.

19. Att definiera sanktioner enligt en fastlagd skala bidrar till rättslig
säkerhet. Det är lämpligt att sätta storleken på depositionen i relation
till den berörda deltagande medlemsstatens BNP.

20. Om införandet av en räntelös deposition inte får den berörda del-
tagande medlemsstaten att korrigera sitt alltför stora underskott inom
föreskriven tid är det lämpligt att sanktionerna skärps. Det är då
lämpligt att omvandla depositionen till böter.

21. Lämpliga åtgärder som vidtas av den berörda deltagande
medlemsstaten i syfte att korrigera dess alltför stora underskott är det
första steget mot ett upphävande av sanktionerna. Betydande framsteg
med att korrigera det alltför stora underskottet bör leda till hävande av
sanktioner enligt artikel 104c. 12. Upphävande av samtliga kvarstående
sanktioner bör inte ske förrän det alltför stora underskottet har korri-
gerats fullständigt.

22.1 rådets förordning (EG) nr 3605/93 av den 22 november 1993 om
tillämpningen av protokoll (nr 5) om förfarandet vid alltför stora
underskott som är fogat till Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen9 fastställs närmare bestämmelser för rapporteringen av
budgetuppgifter från medlemsstaterna.

23. Enligt artikel 109f.8 skall, i de fall där Europeiska centralbanken
(ECB) enligt fördraget skall ha en rådgivande funktion, hänvisningar
till ECB före dess upprättande avse Europeiska monetära institutet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLI ANDE.

AVSNITT 1

DEFINITIONER OCH BEDÖMNINGAR

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

9 EGT nr L 332, 31.12.1993, s. 7.

108

Artikel 1

1. Bestämmelserna i denna forordning för att påskynda och förtydliga
tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott har som syfte att
avskräcka från alltför stora underskott i den offentliga sektoms finanser
och att i de fall underskott uppstår bidra till att de omgående korrigeras.

2. I denna förordning avses med deltagande medlemsstater de medlems-
stater som inför den gemensamma valutan i enlighet med fördraget och
med icke deltagande medlemsstater de som inte har infört den gemen-
samma valutan.

Artikel 2

1. Underskottet i den offentliga sektorns finanser skall anses överskrida
referensvärdet undantagsvis och övergående enligt artikel 104c.2 a andra
strecksatsen när det orsakas av en ovanlig händelse utanför den berörda
medlemsstatens kontroll som har stor inverkan på den offentliga sektoms
finansiella ställning, eller när det orsakas av en allvarlig konjunktur-
nedgång.

Dessutom skall överskridandet av referensvärdet anses övergående om
kommissionens budgetprognoser visar att underskottet kommer att
understiga referensvärdet efter det att den ovanliga händelsen eller den
allvarliga konjunkturedgången har upphört.

2. När kommissionen utarbetar en rapport enligt artikel 104c.3 skall den
som regel anse att ett överskridande av referensvärdet till följd av en all-
varlig konjunkturnedgång sker undantagsvis endast om det rör sig om ett
årligt fall i real BNP på minst 2 procent.

3. När rådet enligt artikel 104c.6 skall avgöra om ett alltför stort under-
skott föreligger skall det i sin allsidiga bedömning beakta eventuella på-
pekanden från medlemsstaten om att ett årligt fall i real BNP som är
mindre än 2 procent ändå kan anses ske undantagsvis mot bakgrund av
ytterligare stödjande belägg, särskilt konjunkturnedgångens plötsliga
förlopp eller det ackumulerade produktionsbortfallet i förhållande till den
tidigare trendmässiga utvecklingen.

AVSNITT 2

PÅSKYNDANDE AV FÖRFARANDET VID ALLTFÖR STORA
UNDERSKOTT

Artikel 3

1. Inom två veckor efter det att kommissionen har antagit en rapport som
utarbetats enligt artikel 104c.3 skall Ekonomiska och finansiella kom-
mittén yttra sig i enlighet med artikel 104c.4.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

109

2. Kommissionen skall fullt ut beakta yttrandet enligt punkt 1, och om
den anser att ett alltför stort underskott föreligger skall den avge ett
yttrande och en rekommendation till rådet i enlighet med artikel 104c.5
och 104c.6.

3. Rådet skall avgöra om ett alltför stort underskott föreligger enligt
artikel 104c.6 inom tre månader efter de rapporteringstillfällen som före-
skrivs i artikel 4.2 och 4.3 i förordning (EG) nr 3505/93. När rådet enligt
artikel 104c.6 avgör om ett alltför stort underskott föreligger skall det
samtidigt ge rekommendationer till den berörda medlemsstaten enligt
artikel 104c.7.

4. I rådets rekommendation i enlighet med artikel 104c.7 skall det fast-
ställas en tidsfrist på högst fyra månader inom vilken den berörda med-
lemsstaten skall vidta effektiva åtgärder. I rådets rekommendation skall
det även fastställas en tidsfrist för korrigeringen av det alltför stora
underskottet, vilken skall slutföras under det år som följer på året då
underskottet fastställdes om det inte föreligger särskilda omständigheter.

Artikel 4

1. Rådets beslut att offentliggöra sin rekommendation, när det finner att
inga effektiva åtgärder har vidtagits i enlighet med artikel 104c.8, skall
fattas omedelbart efter utgången av den tidsfrist som har fastställts enligt
artikel 3.4 i denna förordning.

2. Rådets skall vid bedömningen av huruvida effektiva åtgärder har vid-
tagits till följd av rådets rekommendationer enligt artikel 104c.7 grunda
sitt beslut på offentliggjorda beslut av den berörda medlemsstatens
regering.

Artikel 5

Rådets beslut att förelägga den berörda deltagande medlemsstaten att
vidta åtgärder för att minska underskottet enligt artikel 104c.9, skall
fattas inom en månad efter det beslut i vilket rådet har fastställt att
inga effektiva åtgärder har vidtagits enligt artikel 104c.8.

Artikel 6

När villkoren för att tillämpa artikel 104c. 11 är uppfyllda skall rådet
ålägga sanktioner enligt artikel 104c.l 1. Ett sådant beslut skall fattas
senast två månader efter rådets beslut att förelägga den berörda del-
tagande medlemsstaten att vidta åtgärder enligt artikel 104c.9.

Artikel 7

Om en deltagande medlemsstat underlåter att följa rådets på varandra
följande beslut enligt artikel 104c.7 och 104c.9 skall rådets beslut om
att ålägga sanktioner i enlighet med artikel 104c. 11 fattas inom tio
månader efter rapporteringstillfällena enligt förordning (EG) nr
3605/93 som anges i artikel 3.3. i den här förordningen. Ett påskyndat

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

110

förfarande skall användas i händelse av ett avsiktligt planerat under-
skott som enligt rådets beslut är alltför stort.

Artikel 8

Rådets beslut att skärpa sanktionerna i enlighet med artikel 104c.l 1,
utom när det gäller att omvandla depositioner till böter enligt artikel
14 i den här förordningen, skall fattas senast två månader efter
rapporteringstillfällena enligt förordning (EG) nr 3605/93. Rådets
beslut att upphäva vissa eller samtliga av sina beslut i enlighet med
artikel 104c. 12 skall fattas så snart som möjligt och under inga om-
ständigheter senare än två månader efter rapporteringstillfällena enligt
förordning (EG) nr 3605/93.

AVSNITT 3

VILANDE FÖRFARANDE OCH ÖVERVAKNING

Artikel 9

1. Förfarandet vid alltför stora underskott skall lämnas vilande

• om den berörda medlemsstaten följer rekommendationerna enligt
artikel 104c.7,

• om den berörda deltagande medlemsstaten följer föreläggandena
enligt artikel 104c.9.

2. Den period under vilken förfarandet lämnas vilande skall inte ingå
vare sig i den tiomånadersperiod som anges i artikel 7 eller i den två-
månadersperiod som anges i artikel 6 i denna förordning.

Artikel 10

1. Kommissionen och rådet skall övervaka genomförandet av de
åtgärder som har vidtagits

• av den berörda medlemsstaten till följd av rekommendationer enligt
artikel 104c.7,

• av den berörda deltagande medlemsstaten till följd av föreläggan-
den enligt artikel 104c.9.

2. Om en deltagande medlemsstat inte genomför åtgärderna eller om
de enligt rådets uppfattning visar sig vara otillräckliga, skall rådet
omedelbart fatta ett beslut enligt artikel 104c.9 eller artikel 104c.l 1.

3. Om utfallsdata enligt förordning (EG) nr 3605/93 visar att ett alltför
stort underskott inte har korrigerats av en deltagande medlemsstat
inom den tidsfrist som fastställs antingen i en rekommendation enligt
artikel 104c.7 eller i ett föreläggande enligt artikel 104c.9 skall rådet
omedelbart fatta ett beslut enligt artikel 104c.9 eller artikel 104c. 11.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

111

AVSNITT 4

SANKTIONER

Artikel 11

När rådet beslutar att tillämpa sanktioner mot en deltagande medlems-
stat i enlighet med artikel 104c.l 1 skall som regel en räntelös deposi-
tion krävas. Rådet far besluta att komplettera denna deposition med
åtgärderna i artikel 104c.l 1 första och andra strecksatserna.

Artikel 12

1. När det alltför stora underskottet beror på att kriteriet för andelen av
underskottet i den offentliga sektorns finanser enligt artikel 104c.2 a
inte uppfylls, skall den första depositionen omfatta en fast del som
motsvarer 0,2 procent av BNP och en rörlig del som motsvarar en
tiondel av skillnaden mellan underskottet i procent av BNP under det
föregående året och referensvärdet på 3 procent av BNP.

2. Varje därpå följande år, fram till dess att beslutet om att ett alltför
stort underskott föreligger upphävs, skall rådet bedöma om den berör-
da deltagande medlemsstaten har vidtagit effektiva åtgärder till följd
av rådets föreläggande enligt artikel 104c.9. Rådet skall, i sin årliga
bedömning i enlighet med artikel 104c. 11 och utan att det påverkar
bestämmelserna i artikel 13 i denna förordning, besluta att skärpa
sanktionerna om inte den berörda deltagande medlemsstaten har följt
rådets föreläggande. Om en tilläggsdeposition beslutas skall den mot-
svara en tiondel av skillnaden mellan underskottet i procent av BNP
under det föregående året och referensvärdet på 3 procent av BNP.

3. Ingen enskild deposition enligt punkterna 1 och 2 skall överskrida
en övre gräns på 0,5 procent av BNP.

Artikel 13

Rådet skall som regel enligt artikel 104c. 11 omvandla en deposition
till böter, om det alltför stora underskottet enligt rådets mening inte
har korrigerats två år efter beslutet att kräva en deposition av den
berörda deltagande medlemsstaten.

Artikel 14

I enlighet med artikel 104c. 12 skall rådet upphäva de sanktioner som
anges i artikel 104c. 11 första och andra strecksatserna beroende på hur
betydande framsteg den berörda deltagande medlemsstaten har gjort
när det gäller att korrigera det alltför stora underskottet.

Artikel 15

I enlighet med artikel 104c. 12 skall rådet upphäva samtliga kvarståen-
de sanktioner om beslutet om att det föreligger ett alltför stort under-
skott upphävs. Böter enligt artikel 13 i denna förordning skall inte
återbetalas till den berörda deltagende medlemsstaten.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 3

112

Artikel 16 Prop. 1997/98:25

De depositioner som anges i artiklarna 11 och 12 i denna förordning Bilaga 3
skall deponeras hos kommissionen. Räntor på depositionerna samt de
böter som anges i artikel 13 i denna förordning utgör andra inkomster
enligt artikel 201 i fördraget och skall fördelas mellan de deltagande
medlemsstater som inte har alltför stort underskott enligt artikel
104c.6, i förhållande till deras andel av total BNP för dessa medlems-
stater.

AVSNITT 5

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 17

När det gäller denna förordning och så länge som Förenade kunga-
rikets budgetår inte sammanfaller med kalenderåret skall bestämmel-
serna i avsnitten 2 4 i denna förordning tillämpas på Förenade kunga-
riket enligt bilagan.

Artikel 18

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1999.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 7 juli 1997.

På rådets vägnar

J. C. JUNCKER

Ordförande

BILAGA

TIDSFRISTER FÖR FÖRENADE KUNGARIKET

[Denna bilaga medtages ej här]

113

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 25

Europeiska rådets resolution om stabilitets- och till-
växtpakten Amsterdam den 17 juni 1997 (EGT C
236, 2.8.1997, s.l.)

(97/C 236/01)

I. Vid mötet i Madrid i december 1995 bekräftade Europeiska rådet
den avgörande betydelsen av att säkerställa budgetdisciplin under den
tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Sex
månader senare gav Europeiska rådet i Florens åter uttryck för denna
åsikt och i Dublin i december 1996 nåddes enighet om huvuddragen i
stabilitets- och tillväxtpakten. Under den tredje etappen av EMU skall
medlemsstaterna undvika alltför stora underskott i den offentliga
sektorns finanser; detta är en otvetydig skyldighet enligt fördraget l0.
Europeiska rådet betonar betydelsen av att säkra sunda offentliga
finanser som ett medel att stärka förutsättningarna för prisstabilitet
och en stark varaktig tillväxt som främjar skapandet av sysselsättning.
Det är även nödvändigt att säkerställa att den nationella budget-
politiken stöder en stabilitetsinriktad monetär politik. Genom att hålla
fast vid målet med sunda offentliga finanser som är nära balans eller i
överskott, kommer alla medlemsstater att få möjlighet att hantera
normala konjunktursvängningar samtidigt som underskottet i den
offentliga sektorns finanser hålls inom referensvärdet 3% av BNP.

II. Vid mötet i Dublin i december 1996 begärde Europeiska rådet för-
beredandet av en stabilitets- och tillväxtpakt i enlighet med fördragets
principer och förfaranden. Denna stabilitets- och tillväxtpakt ändrar
inte på något sätt kraven för deltagande i den tredje etappen av EMU,
vare sig i den första gruppen eller vid något senare tillfälle. Medlems-
staterna förblir ansvariga för sin nationella budgetpolitik om inte annat
följer av bestämmelserna i fördraget; de kommer att vidta de åtgärder
som krävs för att ta sitt ansvar enligt dessa bestämmelser.

III. Stabilitets- och tillväxtpakten som föreskriver både förebyggande
och avskräckande åtgärder består av denna resolution och två råds-
förordningar, varav den ena avser förstärkning av övervakningen av
de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den

10 Enligt artikel 5 i protokoll nr 11 skall denna skyldighet inte tillämpas på Förenade
kungariket annat än om landet går över till den tredje etappen; skyldigheten enligt artikel
109e.4 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen om att sträva efter att
undvika alltför stora underskott skall fortsätta att tillämpas på Förenade kungariket.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 4

114

ekonomiska politiken, och den andra avser påskyndande och för-
tydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott.

IV. Europeiska rådet uppmanar högtidligen alla parter, nämligen
medlemsstaterna, Europeiska unionens råd och Europeiska gemen-
skapernas kommission, att strikt och punktligt tillämpa fördraget samt
stabilitets- och tillväxtpakten. Denna resolution ger fast politisk
vägledning åt de parter som kommer att genomföra stabilitets- och
tillväxtpakten. Därför har Europeiska rådet enats om följande rikt-
linjer:

MEDLEMSSTATERNA

1. åtar sig att respektera det medelfristiga budgetmålet med offentliga
finanser som är nära balans eller i överskott som anges i deras stabili-
tets- eller konvergensprogram och att vidta de korrigerande åtgärder
som avser de offentliga finanserna som de anser vara nödvändiga för
att uppnå målen i deras stabilitets- eller konvergensprogram så snart
de far information som pekar på betydande faktiska eller förväntade
avvikelser från dessa mål,

2. uppmanas att på eget initiativ offentliggöra de rekommendationer
som rådet lämnar dem enligt artikel 103.4,

3. åtar sig att vidta de korrigerande åtgärder som avser de offentliga
finanserna som de anser vara nödvändiga för att uppnå målen i deras
stabilitets- eller konvergensprogram så snart de far en tidig varning
genom en rekommendation från rådet enligt artikel 103.4,

4. kommer att utan dröjsmål påbörja de korrigerande anpassningar av
de offentliga finanserna som de anser vara nödvändiga när de får
information som pekar på att det finns risk för alltför stora underskott,

5. kommer att korrigera alltför stora underskott så snart som möjligt
efter att de har uppkommit; en sådan korrigering bör slutföras senast
under det år som följer på det år då det alltför stora underskottet fast-
ställs, om inte särskilda omständigheter föreligger,

6. uppmanas att på eget initiativ offentliggöra rekommendationer som
har givits i enlighet med artikel 104c.7,

7. åtar sig att inte åberopa artikel 2.3 i rådets förordning om på-
skyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid allt-
för stora underskott om de inte befinner sig i en allvarlig lågkonjunk-
tur; för att bedöma om konjunkturnedgången är allvarlig kommer
medlemsstaterna som regel att ha ett årligt fall i real BNP om minst
0,75% som referensvärde.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 4

115

KOMMISSIONEN

1. kommer att utöva sin initiativrätt enligt fördraget på ett sätt som
underlättar att stabilitets- och tillväxtpakten fungerar strikt, punktligt
och effektivt,

2. kommer att utan dröjsmål lägga fram de rapporter, yttranden och
rekommendationer som gör det möjligt för rådet att fatta beslut enligt
artiklarna 103 och 104c; detta kommer att underlätta att systemet med
en tidig varning fungerar effektivt och att förfarandet vid alltför stora
underskott inleds snabbt och tillämpas strikt,

3. åtar sig att utarbeta en rapport enligt artikel 104c.3 så snart det
föreligger risk för ett alltför stort underskott eller så snart som det
förväntade eller faktiska underskottet i den offentliga sektorns finanser
överstiger referensvärdet 3% av BNP och därigenom utlöser det förfa-
rande som föreskrivs i artikel 104c.3,

4. åtar sig, i de fall kommissionen anser att ett underskott som över-
stiger 3% av BNP inte är alltför stort och detta yttrande skiljer sig från
Ekonomiska och finansiella kommitténs yttrande att skriftligen före-
lägga rådet skälen till denna ståndpunkt,

5. åtar sig att på anmodan av rådet enligt artikel 109d som regel lägga
fram en rekommendation till ett rådsbeslut om huruvida ett alltför stort
underskott föreligger enligt artikel 104c.6.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 4

RÅDET

1. förpliktigas att bestämt och punktligt genomföra de delar av stabi-
litets- och tillväxtpakten som omfattas av dess behörighet; det skall så
snart det är möjligt fatta nödvändiga beslut enligt artiklarna 103 och
104c,

2. uppmanas att betrakta tidsfristerna för tillämpning av förfarandet
vid alltför stora underskott som en övre gräns; i synnerhet skall rådet i
enlighet med artikel 104c.7 ge rekommendationer om att de alltför
stora underskotten skall korrigeras så snart som möjligt efter det att de
har uppkommit och inte senare än under det år som följer på det då de
fastställdes, om inte särskilda omständigheter föreligger,

3. uppmanas att alltid ålägga sanktioner om en deltagande medlems-
stat underlåter att vidta de åtgärder som rådet rekommenderar och som
krävs för att fa situationen med alltför stora underskott att upphöra,

116

4. uppmanas att alltid kräva en räntelös deposition varje gång rådet
beslutar att ålägga en deltagande medlemsstat sanktioner i enlighet
med artikel 104c.l 1,

5. uppmanas att alltid omvandla en deposition till böter två år efter be-
slutet om att ålägga sanktioner i enlighet med artikel 104c. 11, såvida
inte det alltför stora underskottet enligt rådets uppfattning har korri-
gerats,

6. uppmanas att alltid skriftligen ange de skäl som ligger till grund för
ett beslut att inte agera, om rådet vid någon tidpunkt i förfarandet vid
alltför stora underskott eller förfarandet för övervakningen av de
offentliga finanserna inte har agerat till följd av en rekommendation
från kommissionen, och i sådana fall offentliggöra hur varje medlems-
stat har röstat.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 4

117

9 Riksdagen ! 997/98. 1 saml. Nr 25

Europeiska rådets resolution om införande av en
växelkursmekanism i tredje etappen av den
ekonomiska och monetära unionen. Amsterdam den
16 juni 1997 (EGT C 236, 2.8.1997, s.5.)

Prop. 1997/98:25

Bilaga 5

(97/C 236/03)

På grundval av de överenskommelser som uppnåddes vid dess möten i
Florens och Dublin har Europeiska rådet i dag enats om följande:

EN VÄXELKURSMEKANISM KOMMER ATT INFÖRAS NÄR
TREDJE ETAPPEN AV DEN EKONOMISKA OCH MONETÄRA
UNIONEN BÖRJAR DEN 1 JANUARI 1999.

När den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen
börjar, kommer Europeiska monetära systemet att ersättas med växel-
kursmekanismen enligt denna resolution. De operativa förfarandena
kommer att föreskrivas i ett avtal mellan Europeiska centralbanken
och de nationella centralbankerna i medlemsstaterna utanför euro-
området.

Genom växelkursmekanismen kommer valutorna i medlemsstaterna
utanför euro-området att knytas till euron. Euron kommer att utgöra
centrum för den nya mekanismen. Mekanismen kommer att fungera
inom de nödvändiga ramarna för den stabilitetsinriktade politik enligt
Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som utgör
kärnan i den ekonomiska och monetära unionen.

1. PRINCIPER OCH MÅL

1.1 Varaktig konvergens när det gäller ekonomiska fundamentala
faktorer är en förutsättning för hållbar växelkursstabilitet. I tredje
etappen av den ekonomiska och monetära unionen måste därför samt-
liga medlemsstater föra en disciplinerad och ansvarsfull penning- och
valutapolitik som är inriktad på prisstabilitet. En sund finans- och
strukturpolitik i samtliga medlemsstater är minst lika viktig för hållbar
växelkursstabilitet.

1.2 Stabila ekonomiska förhållanden är nödvändiga för att den inre
marknaden skall fungera väl och för att investeringar, tillväxt och
sysselsättning skall öka och ligger därför i samtliga medlemsstaters

118

intresse. Den inre marknaden får inte äventyras genom alltför stora
avvikelser i växelkurserna från de reala jämviktsväxelkursema eller
genom alltför stora nominella växelkursfluktuationer mellan euron och
de övriga EU-valutoma, vilket skulle störa handelsströmmarna mellan
medlemsstaterna. Enligt artikel 109m i fördraget är dessutom varje
medlemsstat skyldig att behandla sin valutapolitik som en fråga av
gemensamt intresse. Rådets övervakning av medlemsstaternas makro-
ekonomiska politik enligt artikel 103 i fördraget kommer bland annat
att organiseras i syfte att undvika sådana avvikelser eller fluktuationer.

1.3 Växelkursmekanismen kommer att bidra till att säkerställa att
medlemsstater utanför euro-området som deltar i mekanismen inriktar
sin politik på stabilitet, på att främja konvergens och därigenom
underlätta för dem att införa euron. Mekanismen kommer att erbjuda
en referens för dessa medlemsstater när det gäller att föra en sund
ekonomisk politik i allmänhet och en sund penning- och valutapolitik i
synnerhet. Samtidigt kommer mekanismen att bidra till att skydda
dem och de medlemsstater som inför euron från obefogad press på
valutamarknaderna. I sådana fall kan den bistå medlemsstater utanför
euro-området som deltar i mekanismen att, när deras valutor utsätts
för press, förena lämpliga politiska åtgärder, bland annat ränte-
förändringar med samordnade interventioner.

1.4 Mekanismen kommer också att bidra till att säkerställa att med-
lemsstater som strävar efter att införa euron efter den 1 januari 1999
behandlas likvärdigt med de stater som inför euron från början, när det
gäller att uppfylla konvergenskriterierna.

1.5 Växelkursmekanismen kommer att fungera utan att det påverkar
Europeiska centralbankens (ECB) och de nationella centralbankernas
huvudmål att upprätthålla prisstabilitet. Det bör säkerställas att alla
justeringar av centralkurserna görs vid en sådan tidpunkt att betydande
avvikelser undviks.

1.6 Deltagande i växelkursmekanismen kommer att vara frivilligt för
medlemsstater utanför euro-området. Medlemsstater med undantag
kan dock förväntas ansluta sig till mekanismen. En medlemsstat som
inte deltar i växelkursmekanismen från början får delta vid en senare
tidpunkt.

1.7 Växelkursmekanismen kommer att baseras på centralkurser
gentemot euron. Det normala fluktuationsbandet kommer att vara
relativt brett. Genomförande av en stabilitetsinriktad ekonomisk och
penning- och valutapolitik kommer att innebära att centralkurserna
förblir i fokus för de medlemsstater utanför euro-området som deltar i
mekanismen.

1.8 Dessutom medges tillräcklig flexibilitet, särskilt för att ge utrym-
me för varierande grad, takt och strategi för ekonomisk konvergens i

Prop. 1997/98:25

Bilaga 5

119

medlemsstater utanför euro-området, vilka ansluter sig till meka-
nismen. Samarbetet om växelkurspolitiken kan stärkas ytterligare, till
exempel genom att en fastare koppling mellan euron och övriga
valutor i växelkursmekanismen tillåts, när och i den utsträckning en
sådan koppling är lämplig mot bakgrund av utvecklingen mot konver-
gens. En sådan fastare koppling, särskilt om den innebär smalare
fluktuationsband, kommer inte att påverka tolkningen av det växel-
kurskriterium som anges i artikel 109j i fördraget.

2. HUVUDDRAG

2.1 En centralkurs gentemot euron kommer att fastställas för valutan i
varje medlemsstat utanför euro-området, vilken deltar i växelkurs-
mekanismen. Det kommer att finnas ett normalt fluktuationsband på
plus eller minus 15% runt centralkurserna. 1 princip kommer inter-
ventioner vid bandgränsema att ske i automatisk och obegränsad
utsträckning, med tillgång till ultrakorta krediter. ECB och de övriga
deltagarnas centralbanker skall dock kunna avbryta interventionen om
den strider mot deras huvudmål. När de fattar beslut bör de ta hänsyn
till alla relevanta faktorer, särskilt behovet att upprätthålla prisstabili-
tet samt förtroendet för växelkursmekanismens funktion.

2.2 Som klargörs i det avtal som bestämmer de operativa förfaranden
för växelkursmekanismen som ECB och de nationella centralbankerna
förväntas ingå, kommer en flexibel användning av räntorna att vara ett
viktigt inslag i mekanismen och det kommer att finnas möjlighet till
samordnade interventioner innanför bandgränsema.

2.3 Beslut om centralkurser och det normala fluktuationsbandet skall
fattas genom ömsesidig överenskommelse mellan ministrarna i med-
lemsstaterna i euro-området, ECB samt ministrarna och centralbanks-
cheferna i de medlemsstater som inte ingår i euro-området, men som
deltar i den nya mekanismen enligt ett gemensamt förfarande som
inbegriper Europeiska kommissionen och efter samråd med
Ekonomiska och finansiella kommittén. Ministrarna och centralbanks-
cheferna i de medlemsstater som inte deltar i växelkursmekanismen
kommer att delta men kommer inte att ha rösträtt i förfarandet. Alla
parter i den ömsesidiga överenskommelsen, inbegripet ECB, kommer
att ha rätt att inleda ett konfidentiellt förfarande för att ompröva
centralkurserna.

2.4 Från fall till fall kan formellt avtalade fluktuationsband som är
smalare än det normala fluktuationsbandet och som i princip stöttas av
automatisk intervention och krediter fastställas på begäran av en
berörd medlemsstat som inte ingår i euro-området. Ett sådant beslut
att krympa bandets bredd fattas av ministrarna i medlemsstaterna i
euro-området, ECB samt ministern och centralbankschefen i den
berörda medlemsstat som inte ingår i euro-området, enligt ett gemen-

Prop. 1997/98:25

Bilaga 5

120

samt förfarande som inbegriper Europeiska kommissionen och efter
att ha hört Ekonomiska och finansiella kommittén. Ministrarna och
centralbankscheferna i de övriga medlemsstaterna kommer att delta i
förfarandet men kommer inte att ha rösträtt.

2.5 Det normala eller det smalare bandet skall inte påverka tolkningen
av artikel 109j. 1 tredje strecksatsen i fördraget.

2.6 Detaljerna i mekanismen for ultrakorta krediter kommer att fast-
ställas i avtalet mellan ECB och de nationella centralbankerna, i
huvudsak på grundval av de nuvarande arrangemangen. Europeiska
monetära institutet har utarbetat ett utkast till ett sådant avtal och där-
vid inarbetat de operativa förfaranden som krävs enligt denna reso-
lution. EMI kommer att överlämna utkastet till ECB och till central-
bankerna i de medlemsstater som inte ingår i euro-området då ECB
upprättas.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 5

121

Europeiska rådets resolution om tillväxt och syssel-
sättning Amsterdam den 16 juni 1997 (EGT C 236,
2.8.1997, s.3.)

Prop. 1997/98:25

Bilaga 6

(97/C 236/02)

EUROPEISKA RÅDET SOM ERINRAR OM slutsatserna från Euro-
peiska rådet i Essen, kommissionens initiativ ”Insatser för sysselsätt-
ningen en - förtroendepakt” samt Dublinförklaringen om sysselsätt-
ningen,

HAR ANTAGIT FÖLJANDE RIKTLINJER:

INLEDNING

1. Det är av yttersta vikt med en ny impuls så att sysselsättningen
orubbat står kvar överst på Europeiska unionens politiska dagordning.
Den ekonomiska och monetära unionen samt stabilitets- och tillväxt-
pakten kommer att stärka den inre marknaden och främja en icke-
inflatorisk, makroekonomisk miljö med låga räntor och därigenom öka
förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen. Dess-
utom kommer vi att behöva stärka sambanden mellan en framgångsrik
och hållbar ekonomisk och monetär union, en väl fungerande inre
marknad och sysselsättningen. I detta syfte bör det vara ett prioriterat
mål att bygga upp en kunnig, välutbildad och anpassningsbar arbets-
styrka och att göra arbetsmarknaden mottaglig för ekonomiska
förändringar.

Strukturella reformer måste vara övergripande med avseende på om-
fattningen i motsats till begränsade eller tillfälliga åtgärder, så att de
på ett sammanhängande sätt behandlar den komplicerade frågan om
incitament till att skapa och till att ta arbete.

Den ekonomiska politiken och socialpolitiken förstärker varandra öm-
sesidigt. De sociala skyddssystemen bör moderniseras för att förstärka
dess funktion så att de kan bidra till konkurrenskraft, sysselsättning
och tillväxt samt till att lägga en varaktig grund för social samman-
hållning.

Detta tillvägagångssätt, parat med en politik som bygger på stabilitet,
tillhandahåller grundvalen för en ekonomi som vilar på principerna
om integration, solidaritet, rättvisa och en hållbar miljö och som kan

122

gynna alla medborgare. Ekonomisk effektivitet och social integration
är aspekter som kompletterar varandra i det mera sammanhållna euro-
peiska samhälle som vi alla strävar efter.

Med hänsyn tagen till detta principuttalande uppmanar Europeiska
rådet alla sociala och ekonomiska aktörer, inbegripet de nationella,
regionala och lokala myndigheterna samt arbetsmarknadens parter att
helt och hållet ta sitt ansvar inom sina respektiva verksamhets-
områden.

UTVECKLING AV DEN EKONOMISKA PELAREN

2. I Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt i
artiklarna 102a och 103, föreskrivs en nära samordning av medlems-
staternas ekonomiska politik enligt artikel 3a i fördraget. Ansvaret för
kampen mot arbetslösheten vilar i första hand på medlemsstaterna,
men vi bör uppmärksamma behovet både av att höja effektiviteten och
att vidga innehållet i denna samordning, med särskild inriktning på
sysselsättningspolitiken. Detta måste ske i flera steg.

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken skall stärkas
och utvecklas till ett effektivt instrument för att säkerställa bibehållen
konvergens i medlemsstaternas ekonomiska prestationer. Inom ramen
för en sund och hållbar makroekonomisk politik och på grundval av en
utvärdering av den ekonomiska situationen i Europeiska unionen och i
varje medlemsstat skall mer uppmärksamhet ägnas åt att förbättra den
europeiska konkurrenskraften som en förutsättning för tillväxt och
sysselsättning och för att, bland andra mål, ge fler arbetstillfällen inom
räckhåll för Europas medborgare. I detta sammanhang bör särskild
uppmärksamhet ägnas åt effektiviteten på arbets- och varumarknaden,
teknisk innovation samt små- och medelstora företags möjlighet att
skapa arbetstillfällen. Total uppmärksamhet bör också ägnas system
för praktisk och teoretisk utbildning, inklusive livslångt lärande,
skatte- och bidragssystem som stimulerar till arbete samt en sänkning
av lönebikostnadema, så att möjligheterna att få anställning ökar.

4. Beskattning och sociala skyddssystem bör i högre grad underlätta
anställningsmöjligheter och därigenom åstadkomma en bättre funge-
rande arbetsmarknad. Europeiska rådet understryker hur viktigt det är
för medlemsstaterna att skapa en skattemiljö som stimulerar företag-
samhet och skapar arbetstillfällen. Denna och annan sysselsättnings-
politik kommer att bli en väsentlig del av de allmänna riktlinjerna,
med beaktande av nationell sysselsättningspolitik samt den goda
praxis som följer av denna politik.

5. Rådet uppmanas därför att beakta de fleråriga sysselsättnings-
programmen, så som det var tänkt i Essenförfarandet, när de allmänna
riktlinjerna formuleras, så att deras inriktning på sysselsättningen

Prop. 1997/98:25

Bilaga 6

123

förstärks. Rådet kan lämna nödvändiga rekommendationer till
medlemsstaterna, i enlighet med artikel 103.4 i fördraget.

6. Denna förstärkta samordning av den ekonomiska politiken kommer
att komplettera förfarandet som det är tänkt enligt den nya avdelning-
en om sysselsättningen i fördraget, vilken föreskriver att en sysselsätt-
ningskommitté skall inrättas, som anmodas samarbeta nära med
Ekonomisk-politiska kommittén. Rådet bör bemöda sig om att ge
dessa bestämmelser omedelbar verkan. I bägge förfarandena kommer
Europeiska rådet att spela en samordnande och vägledande roll, i
enlighet med fördraget.

7. Europeiska unionen bör komplettera nationella åtgärder genom att
systematiskt granska all relevant befintlig gemenskapspolitik, in-
klusive transeuropeiska nät samt forsknings- och utvecklingsprogram,
för att säkerställa att de är inriktade på sysselsättningsskapande och
ekonomisk tillväxt, samtidigt som budgetplanen och det inter-
institutionella avtalet följs.

8. Europeiska rådet har enats om en konkret insats for att göra största
möjliga framsteg mot fullbordandet av den inre marknaden: att göra
reglerna mera effektiva, att ta itu med att lösa den kvarstående sned-
vridningen av marknaden, att undvika skadlig skattekonkurrens, att
avlägsna hindren för marknadens integration inom olika sektorer samt
att åstadkomma en inre marknad som är till gagn för alla medborgare.

9. Eftersom Europeiska investeringsbanken enligt artikel 198e i för-
draget har till uppgift att genom att anlita kapitalmarknaderna och
utnyttja egna medel bidra till en balanserad och stömingsfri utveckling
av den gemensamma marknaden i gemenskapens intresse, erkänner vi
den viktiga roll som Europeiska investeringsbanken och Europeiska
investeringsfonden har när det gäller att skapa sysselsättning genom
investeringstillfallen i Europa. Vi uppmanar enträget Europeiska
investeringsbanken att öka sina insatser i detta avseende genom att
främja investeringsprojekt som överensstämmer med sunda bank-
principer och sund praxis, och särskilt

- att undersöka inrättande av en ordning för att finansiera högtekno-
logiska projekt for små- och medelstora företag i samarbete med
Europeiska investeringsfonden, möjligen genom att använda risk-
kapital under medverkan från den privata banksektorn,

- att undersöka omfattningen av insatserna på områdena för utbild-
ning, hälsa, stadsmiljö och miljöskydd,

- att öka sina insatser när det gäller stora infrastruktumät genom att
undersöka möjligheterna att bevilja mycket långfristiga lån, särskilt
for de stora prioriterade projekt som antogs i Essen.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 6

124

10. Kommissionen uppmanas lämna lämpliga förslag för att säker-
ställa att, när EKSG-fördraget löper ut år 2002, inkomsterna från ute-
stående reserver används för en forskningsfond för sektorer med
anknytning till kol- och stålindustrin.

11. Denna övergripande strategi kommer att ge oss största möjliga
utbyte av våra insatser att främja sysselsättning och social integration
och att bekämpa arbetslösheten. På detta sätt kommer främjande av
sysselsättning samt skydd och säkerhet för arbetstagarna att kombine-
ras med behovet av att fa arbetsmarknaden att fungera bättre. Detta
bidrar också till en väl fungerande ekonomisk och monetär union.

FÖRNYAT ÅTAGANDE

12. Europeiska rådet uppmanar alla parter, nämligen medlemsstaterna,
rådet och kommissionen att genomföra dessa bestämmelser med kraft
och engagemang.

De möjligheter som erbjuds arbetsmarknadens parter i det sociala
kapitlet, som har införlivats i det nya fördraget, bör syfta till att stötta
rådets arbete med sysselsättningen. Europeiska rådet rekommenderar
en social dialog och användning helt och hållet av nu gällande gemen-
skapslagstiftning med avseende på samråd med arbetsmarknadens
parter, inklusive när så är tillämpligt, vid omstruktureringsprocesser,
samt att hänsyn tas till nationell praxis.

13. Sammantaget kommer denna politik att låta medlemsstaterna
bygga vidare på styrkan i det europeiska bygget för att effektivt sam-
ordna sin ekonomiska politik inom rådet, så att fler arbetstillfällen
skapas och så att väg banas för en framgångsrik och hållbar tredje
etapp av den ekonomiska och monetära unionen i enlighet med
fördraget. Europeiska rådet uppmanar arbetsmarknadens parter att helt
och hållet ta sitt ansvar inom sina respektive verksamhetsområden.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 6

125

Rådets förordning 97/1103/EG av den 17 juni 1997
om vissa bestämmelser som har samband med infö-
randet av euron (EGT L 162, 19.6.1997, s.l.)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag",

med beaktande av Europaparlamentets yttrande12,

med beaktande av Europeiska monetära institutets yttrande13, och

med beaktande av följande:

1. Europeiska rådet bekräftade vid sitt möte i Madrid den 15-16
december 1995 att den tredje etappen av den ekonomiska och mone-
tära unionen skall börja den 1 januari 1999, på sätt som anges i artikel
109j.4 i fördraget. De medlemsstater som antar euron som gemensam
valuta i enlighet med fördraget benämns i den här förordningen
"deltagande medlemsstater".

2. Europeiska rådets möte i Madrid den 15 - 16 december 1995
beslutade att beteckningen "ecu", som i fördraget används för att
hänvisa till den europeiska valutaenheten, är en generisk beteckning.
De femton medlemsstaternas regeringar har enats om att detta beslut
utgör den godkända och slutgiltiga tolkningen av de relevanta
bestämmelserna i fördraget. Namnet på den europeiska valutan skall
vara "euro". Som valuta för de deltagande medlemsstaterna kommer
euron att delas upp i etthundra underenheter med namnet cent.
Europeiska rådet ansåg dessutom att namnet på den gemensamma
valutan måste vara samma på alla Europeiska unionens officiella
språk, under beaktande av förekomsten av olika alfabet.

3. Så snart de deltagande medlemsstaterna är kända, kommer en för-
ordning om införande av euron att antas på grundval av tredje
meningen i artikel 1091.4 i fördraget, i syfte att definiera den rättsliga
ramen för euron. Den dag då den tredje etappen börjar skall rådet

" EGT nr C 369, 7.12.1996, s. 8.
l!EGTnrC38O, 16.12.1996, s. 49.

13 Yttrandet avgivet den 29 november 1996.

126

enligt artikel 1091.4 första meningen i fördraget fastställa de om-
räkningskurser till vilka valutorna oåterkalleligen skall låsas.

4. För att den gemensamma marknaden och övergången till den
gemensamma valutan skall fungera är det nödvändigt att i god tid före
den tredje etappens början åstadkomma rättssäkerhet för medborgare
och företag i alla medlemsstaterna såvitt avser vissa bestämmelser om
eurons införande. Denna rättssäkerhet på ett tidigt stadium kommer att
göra det möjligt för medborgare och företag att förbereda sig på bästa
möjliga sätt.

5. Tredje meningen i artikel 1091.4, som tillåter rådet att genom
enhälligt beslut av de deltagande medlemsstaterna vidta övriga åt-
gärder som behövs för att snabbt införa den gemensamma valutan,
kommer att vara tillgängligt som rättslig grund först när det i enlighet
med artikel 109j.4 i fördraget har bekräftats vilka medlemsstater som
uppfyller de nödvändiga villkoren för att anta en gemensam valuta.
Det är därför nödvändigt att använda artikel 235 i fördraget som rätts-
lig grund för de bestämmelser med avseende på vilka det finns ett
brådskande behov att åstadkomma rättssäkerhet. Den här förordningen
och den ovannämnda förordningen om införande av euron kommer
därför tillsammans att utgöra den rättsliga ramen för euron och en
överenskommelse rörande principerna för denna ram träffades vid
Europeiska rådet i Madrid. Införandet av euron påverkar dagliga
transaktioner för de deltagande medlemsstaternas hela befolkning.
Andra åtgärder än de som föreskrivs i denna förordning och i den
förordning som kommer att antas enligt tredje meningen i artikel
1091.4, bör övervägas för att säkerställa en balanserad övergång, i
synnerhet för konsumenterna.

6. Ecun enligt artikel 109g i fördraget och enligt definitionen i rådets
förordning (EG) nr 3320/94 av den 22 december 1994 om kodifiering
av befintlig gemenskapslagstiftning om definition av ecu efter ikraft-
trädandet av Fördraget om Europeiska unionen14, kommer den 1
januari 1999 att upphöra att definieras som en valutakorg och euron
kommer att bli en självständig valuta. Rådets beslut i fråga om fast-
ställandet av omräkningskursema skall inte i sig förändra ecuns värde
utåt. Detta innebär att en ecu i sin egenskap av valutakorg kommer att
bli en euro. Förordning (EG) nr 3320/94 blir därför obsolet och bör
upphävas. Vad gäller hänvisningar till ecun i rättsliga instrument skall
det anses att parterna har samtyckt till att hänvisa till ecu enligt artikel
109g i fördraget och enligt definitionen i nämnda förordning. Denna
presumtion bör dock inte gälla om, under beaktande av parternas
intentioner, annat visas.

7. Det är en allmänt accepterad rättslig princip att kontinuiteten av
kontrakt och andra rättsliga instrument inte påverkas av införandet av

Prop. 1997/98:25

Bilaga 7

14 EGT nr L 350,31.12.1994, s. 27.

127

en ny valuta. Principen om avtalsfrihet måste respekteras. Principen
om kontinuitet bör vara förenlig med allt det som parterna har enats
om med hänvisning till införandet av euron. För att stärka rättssäker-
heten och klarheten är det lämpligt att uttryckligen bekräfta att
principen om kontinuitet av avtal och andra rättsliga instrument skall
gälla mellan de tidigare nationella valutorna och euron samt mellan
ecun enligt artikel 109g i fördraget och enligt definitionen i rådets
förordning (EG) nr 3320/94 och euron. Detta innebär särskilt att i
fråga om instrument med fasta räntesatser införandet av euron inte
ändrar den nominella ränta som skall betalas av gäldenären. Bestäm-
melserna om kontinuitet kan endast uppfylla sitt syfte att åstadkomma
rättssäkerhet och insyn för ekonomiska aktörer, i synnerhet
konsumenter, om de träder i kraft så snart som möjligt.

8. Införandet av euron innebär en förändring av varje deltagande
medlemsstats monetära lagstiftning. Erkännandet av en stats monetära
lagstiftning är en allmänt accepterad princip. Den uttryckliga be-
kräftelsen av principen om kontinuitet bör leda till erkännande av
kontinuitet av avtal och andra rättsliga instrument inom tredje lands
jurisdiktion.

9. Beteckningen "avtal" som används för att definiera rättsliga instru-
ment är avsedd att omfatta alla slag av avtal, oavsett på vilket sätt de
ingås.

10. Rådet kommer att fastställa omräkningskursema för euron
uttryckta i den nationella valutan för varje deltagande medlemsstat i
enlighet med första meningen i artikel 1091.4 i fördraget. Dessa om-
räkningskurser bör användas för varje omräkning mellan euron och de
nationella valutaenheterna eller mellan nationella valutaenheter. Vid
omräkning mellan nationella valutaenheter bör en fastställd algoritm
avgöra resultatet. Användningen av inverterade kurser vid om-
räkningen skulle medföra avrundning av kurserna och skulle kunna ge
upphov till avsevärda felaktigheter, i synnerhet om det gäller stora
belopp.

11. Införandet av euron förutsätter avrundning av penningbelopp. För
att den gemensamma marknaden skall fungera och för att möjliggöra
förberedelser i rättan tid och en smidig övergång till den ekonomiska
och monetära unionen är det nödvändigt att på ett tidigt stadium ange
avrundningsregler. Dessa regler påverkar inte några förfaranden,
någon konvention eller några nationella bestämmelser rörande
avrundning som ger en högre grad av exakthet för mellanliggande
uträkningar.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 7

12. För att uppnå en hög grad av exakthet i omräkningsförfarandet bör
omräkningskursema fastställas med sex signifikanta siffror. En kurs
med sex signifikanta siffror innebär en kurs som har sex siffror, räknat

128

från vänster till höger och med början på den första siffra som inte är
noll.

Prop. 1997/98:25

Bilaga 7

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

I denna förordning avses med

- rättsliga instrument: bestämmelser i lag och andra föreskrifter,
administrativa beslut, rättsliga avgöranden, avtal, ensidiga rättsakter,
andra betalningsinstrument än sedlar och mynt samt andra instrument
med rättslig verkan,

- deltagande medlemsstater: de medlemsstater som i enlighet med
fördraget antar den gemensamma valutan,

- omräkningskurser: de omräkningskurser som oåterkalleligen
fastställs av rådet i enlighet med första meningen i artikel 1091.4 i
fördraget,

- nationella valutaenheter: valutaenheterna i de deltagande medlems-
staterna såsom de definieras dagen före början av den tredje etappen
av den ekonomiska och monetära unionen,

- enheten euro: den gemensamma valutaenhet som definieras i
förordningen om införande av euron, vilket träder i kraft samma dag
som den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen
inleds.

Artikel 2

1. Varje hänvisning i ett rättsligt instrument till ecun, enligt artikel
109g i fördraget och enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr
3320/94, skall ersättas med en hänvisning till euron till en kurs av en
euro för en ecu. Hänvisningar i rättsliga instrument till ecun utan en
sådan definition skall anses hänvisa till ecun enligt artikel 109g i
EG-fördraget och enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr
3320/94 om inte, med beaktande av parternas intentioner, annat visas.

2. Förordning (EG) nr 3320/94 upphävs härmed.

3. Denna artikel skall tillämpas från och med den 1 januari 1999 i
enlighet med det beslut som fattas enligt artikel 109j.4 i fördraget.

Artikel 3

Införandet av euron far inte leda till ändring av något villkor i ett
rättsligt instrument eller leda till upphävande av eller befrielse från

129

fullgörelse av villkoren i något rättsligt instrument och far heller inte
ge en part ensidig rätt att ändra ett rättsligt instrument eller bringa det
att upphöra. Denna bestämmelser gäller förutsatt att parterna inte har
avtalat något annat.

Artikel 4

1. Omräkningskursema skall fastställas som en euro uttryckt i var och
en av de nationella valutorna i de deltagande medlemsstaterna. De
skall fastställas med sex signifikanta siffror.

2. Omräkningskursema far inte avrundas eller avkortas vid om-
räkning.

3. Omräkningskursema skall användas for omräkningar åt båda hållen
mellan enheten euro och de nationella valutaenheterna, inverterade
kurser som härleds från omräkningskursema får inte användas.

4. Penningbelopp som skall omräknas från en nationell valutaenhet till
en annan skall först omräknas till ett belopp som uttrycks i enheten
euro, vilket beiopp får avrundas till inte mindre än tre decimaler och
sedan skall omräknas till den andra nationella valutaenheten. Ingen
annan beräkningsmetod far användas, såvida den inte ger samma
resultat.

Artikel 5

Penningbelopp som skall betalas eller redovisas när en avrundning
sker efter en omräkning till enheten euro enligt artikel 4 skall avrundas
uppåt eller nedåt till närmaste cent. Penningbelopp som skall betalas
eller redovisas och som omräknas till en nationell valutaenhet skall
avrundas uppåt eller nedåt till närmaste underenhet eller, i avsaknad
av underenheter, till närmaste enhet eller enligt nationell lagstiftning
eller praxis till en multipel eller del av den nationella valutaenhetens
enhet eller underenhet. Om tillämpningen av omräkningskursen ger ett
resultat som ligger exakt mitt emellan skall beloppet avrundas uppåt.

Artikel 6

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentlig-
gjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Luxemburg den 17 juni 1997.

På rådets vägnar

A. JORRITSMA-LEBBINK

Prop. 1997/98:25

Bilaga 7

Ordförande

130

F inansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1997

Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds,

Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Pagrotsky,
Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Prop. 1997/98:25

Regeringen beslutar proposition 1997/98:25 om Sverige och den eko-
nomiska och monetära unionen

131

gotab 55037. Stockholm 1997

om Sverige och den ekonomiska och monetära unionen

Regeringens proposition1997/98:25