Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Proposition 1993/94:210
Regeringens proposition
1993/94:210
Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Prop.
1993/94:210
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 april 1994
Birgit Friggebo
Mats Odell
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till nya bestämmelser i
konkurrenslagen som innebär att förbudet i 6 § samma lag inte skall vara
tillämpligt på viss samverkan i ekonomiska föreningar vars medlemmar
är foretag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet,
s.k. primärföreningar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1994.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Innehållsförteckning
Prop. 1993/94:210
1 Förslag till riksdagsbeslut..................... 4
2 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) . . 4
3 Ärendet och dess beredning.................... 7
4 Livsmedelspolitiken......................... 9
4.1 Historik............................ 9
4.2 Den interna avregleringen................. 9
4.3 Omställning inför ett EU-medlemskap......... 10
4.4 GATT-avtalet......................... 11
4.5 Trädgårdspolitiken ..................... 12
4.6 Skogspolitiken........................ 13
5 Den svenska konkurrensrätten .................. 13
5.1 Äldre konkurrenslagstiftning ............... 13
5.2 Särskilda konkurrensregler på jordbruksområdet ... 14
5.3 Gällande konkurrenslagstiftning ............. 15
5.3.1 Lagens innehåll................... 15
5.3.2 Lagens tillämpning på jordbruksområdet .... 17
6 Förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om
ekonomiska föreningar....................... 18
7 Europeiska Unionen ........................ 19
7.1 EG:s jordbrukspolitik ................... 19
7.1.1 Allmänt........................ 19
7.1.2 Reformeringen av CAP .............. 20
7.2 EG:s konkurrensregler................... 21
7.3 Konkurrensreglernas tillämpning på jordbruks-
området ............................ 22
8 EES-avtalet.............................. 25
9 Tillämpningen av konkurrensregler på jordbruksområdet i
andra länder ............................. 25
9.1 Danmark........................... 25
9.2 Norge............................. 26
9.3 Finland ............................ 26
9.4 Tyskland ........................... 26
9.5 USA.............................. 27
10 Lantbrukskooperationen och verksamheten inom jordbruks-,
trädgårds- och skogsnäringen................... 28
10.1 Allmänt om lantbrukarnas föreningsrörelse...... 28
10.2 Mejeriorganisationen.................... 29
10.3 Slakteriorganisationen ................... 30
10.4 Lantmännenorganisationen ................ 31
10.5 Trädgårdsnäringen ..................... 32
10.6 SkogsägarfÖreningama................... 33
10.7 Övrig lantbrukskooperation................ 33
11 Överväganden och förslag..................... 34
11.1 Behovet av särskilda konkurrensregler för
lantbruket........................... 34
11.2 Företag som bör omfattas av de föreslagna
konkurrensreglerna..................... 36
11.3 Verksamhet som bör omfattas av reglerna....... 39
11.4 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...... 51
12 Kostnader och andra effekter av förslaget ........... 53
12.1 Samhällsekonomin och företagen ............ 53
12.2 Domstolarna och Konkurrensverket........... 54
13 Författningskommentar....................... 55
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian Särskilda
konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20) .... 61
Bilaga 2 Promemorians lagförslag ................. 63
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över
promemorian Särskilda konkurrensregler för
lantbruket (Ds 1994:20).................. 66
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ............... 151
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ..................... 154
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1994 . . 155
Prop. 1993/94:210
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20).
Prop. 1993/94:210
2 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 § skall ha följande lydelse
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 18 a - 18 c §§,
samt närmast före 18 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
6
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13 eller 17 §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart
sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Föreslagen lydelse
§
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13, 17 eller 18 c §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart
sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affarsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar
sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt
handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
Särskilda bestämmelser för jord- Prop. 1993/94:210
bruket m.m.
18 a §
Med primär lantbruksförening
avses i denna lag en ekonomisk
förening vars medlemmar är
enskilda lantbrukare eller andra
företag som bedriver jordbruk,
trädgårdsverksamhet eller skogs-
bruk. Om sammanslutningar av
sådana företag är medlemmar i
föreningen, anses den dock vara
primär lantbruksförening endast
under förutsättning att samman-
slutningarna bara utgörs av lokala
sammanslutningar av företag med
verksamhet av angivet slag.
18 b §
Med jordbruksprodukter avses i
denna lag sådana varor som anges
i bilagan till lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbrukspro-
dukter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses
sådana varor som anges i den i
tulltaxelagen (1987:1068) intagna
tulltaxan 6-8 kap.
Med skogsprodukter avses sådana
varor som anges i den i tulltaxe-
lagen (1987:1068) intagna tull-
taxan 44, 47 och 48 kap.
18 c §
Förbudet i 6 § gäller inte för
sådana avtal inom en primär lant-
bruksförening eller dess dotterföre-
tag som avser samverkan mellan
föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, föräd-
ling, försäljning eller därmed sam-
manhängande verksamhet såsom
användandet av gemensamma an-
läggningar, lagring, beredning,
distribution eller marknadsföring i 5
fråga om jordbruksprodukter, träd-
gårdsprodukter eller skogsproduk- Prop. 1993/94:210
ter, eller
2. inköp av varor eller tjänster
för sådan verksamhet som avses
under 1.
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. art en medlems fria rörlighet
pä marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten art
lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av mot-
svarande betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt
eller indirekt fastställs pä varor
som produceras hos medlemmarna
när
a) försäljningen sker direkt mel-
lan medlem och tredje man, eller
b) föreningen svarar för försälj-
ningen och konkurrensen pä mark-
naden hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig omfattning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
3 Ärendet och dess beredning
Den nya konkurrenslagen (1993:20, KL) trädde i kraft den 1 juli 1993
(prop. 1992/93:56, bet. 1992/93:NU17, rskr. 1992/93:144). För avtal
som förelåg eller förfaranden som tillämpades när KL trädde i kraft finns
särskilda övergångsbestämmelser. Konkurrenslagen ersatte den tidigare
konkurrenslagen (1982:729) samt lagen (1991:921) om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Sistnämnda lag
antogs i anslutning till riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik och
trädde i kraft samtidigt som denna började tillämpas den 1 juli 1991.
En effektiv konkurrens är viktig för samhällsekonomin och är till fördel
för konsumenterna genom att priserna pressas och utbudet av varor och
tjänster blir större och mer varierat. Konkurrensen på många marknader
i Sverige är otillräcklig. Den nya kraftfullare konkurrenslagen är en av
regeringens åtgärder för att få till stånd en effektivare konkurrens.
Konkurrenslagen är generell och gäller lika för hela näringslivet oavsett
verksamhet och företagsform. Frågan om konkurrenslagens tillämpning
på jordbruksområdet kommenteras i förarbetena till lagen (prop.
1992/93:56 s. 22, 25 och 79, bet. 1992/93:NU17 s. 15 f.). Statsmakterna
redovisade en positiv syn på samverkan mellan jordbrukare och andra
råvaruproducenter med hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller
för jordbruksnäringen. Det anfördes att det är naturligt och oftast
nödvändigt för primärproducentemas överlevnad att de sluter sig samman
i s.k. primärföreningar såvitt avser produktion eller försäljning av
jordbruksprodukter samt utnyttjande av gemensamma anläggningar för
lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter.
Statsmakternas bedömning var att sådan samverkan mellan medlemmar
i s.k. primärföreningar i många fall skulle omfattas av förbudet i
konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande samarbete men att denna
samverkan sammantaget hade så positiva effekter att den, med vissa
begränsningar, borde kunna kvalificera för undantag enligt lagens
bestämmelse om detta.
Konkurrensverket, som tillämpar konkurrenslagen, har efter en
närmare prövning av förhållandena på berörda marknader i en skrivelse
till regeringen den 26 november 1993 redovisat sin bedömning att det
praktiskt taget inte finns några möjligheter att meddela undantag enligt
konkurrenslagens bestämmelser - varken när det gäller gruppundantag
som regeringen kan meddela eller individuella undantag som Konkur-
rensverket har befogenhet att besluta om - för den samverkan som
bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i s.k.
primärföreningar. Konkurrensverket förordar en särlagstiftning, och läm-
nar också förslag till en sådan, där vissa slag av samverkan mellan
jordbrukare och andra råvaruproducenter inom jordbruket undantas från
förbudet i 6 § KL.
Konkurrensverkets uppfattning är vidare att de strukturella frågor som
rör jordbruket måste övervägas inom ramen för en jordbrukspolitisk
översyn inför ett medlemskap i Europeiska Unionen (EU) under år 1995.
Mot denna bakgrund anser verket att det vore ytterst olyckligt om 7
jordbruksfrågan under år 1994 skulle hanteras på ett sätt som inte ligger
Prop. 1993/94:210
i linje med de jordbrukspolitiska överväganden som måste göras. Prop. 1993/94:210
Regeringen bemyndigade den 16 december 1993 chefen för Närings-
departementet att tillkalla en arbetsgrupp med uppgift att utreda vilka
speciella konkurrensrättsliga regler som krävs för att enskilda jordbrukare
och andra råvaruproducenters samverkan i föreningar (primärföreningar)
inom lantbrukets område inte onödigtvis skall komma i konflikt med
konkurrenslagen.
Arbetsgruppen överlämnade den 31 januari 1994 departements-
promemorian Särskilda konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20).
Arbetsgruppens sammanfattning av promemorian och promemorians
lagförslag finns i bilagorna 1 och 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 3.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 10 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Federativ samverkan
I förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EU siktar Sverige på en
fullständig integrering med EG:s gemensamma jordbrukspolitik från
tidpunkten för ett medlemskap. Statsmakternas ambitioner är därvid att
uppnå så stora positiva samhällsekonomiska effekter som möjligt. Detta
förutsätter vissa anpassningar redan före ett EU-medlemskap av de regler
som gäller för det svenska jordbruket och trädgårdsnäringen. Därvid
måste hänsyn tas till både behovet av en stark och konkurrenskraftig
jordbruksnäring och till konsumenternas och skattebetalarnas intressen.
Inom ramen för det omställningsarbete som nu pågår är det naturligt att
analysera hur de svenska konkurrensreglerna förhåller sig till EG:s och
de enskilda medlemsländernas konkurrensregler för jordbruket och
trädgårdnäringen. Med hänsyn till den struktur som kännetecknar den
svenska jordbruksnäringen kommer frågan om s.k. federativ samverkan
mellan föreningar att stå i centrum för analysen. Om det visar sig att
sådan samverkan inom EU-ländema förekommer i former som inte är
förenliga med svensk konkurrenslagstiftning bör övervägas vilka
förändringar av konkurrensreglerna som krävs. Utgångspunkten bör, med
hänsyn till den svenska samhällsekonomin, givetvis vara att verksamheter
inom jordbruket och trädgårdsnäringen som vid ett medlemskap skulle bli
tillåtna inte skall behöva upphöra före ett EU-medlemskap.
Frågan om det finns jordbrukspolitiska skäl att redan nu väga in de
förhållanden och de konkurrensregler som råder for lantbruket inom EU
vid utformningen och tillämpningen av den svenska konkurrenslagen g
bereds för närvarande inom Jordbruksdepartementet.
4 Livsmedelspolitiken
4.1 HistorikProp. 1993/94:210
Dagens livsmedelspolitik har sitt ursprung i 1920- och 1930-talens
världsomspännande ekonomiska kris. De flesta industriländer införde
under 1930-talet en reglering av priserna på jordbruksprodukter för att
skydda jordbruket mot krisens verkningar i form av starka prisfall och
hård internationell konkurrens av dumpningskaraktär. Den reglering av
jordbrukssektorn som formades på 1930-talet var i stort sett oförändrad
fram till år 1991. Efter 1920- och 1930-talens ekonomiska kris motivera-
des regleringarna främst av socialpolitiska skäl och under krigsåren
skulle befolkningens försötjning tryggas. Principerna för jordbrukspoli-
tiken har varit föremål för riksdagens prövning vid flera tillfallen under
efterkrigstiden.
År 1985 fastställde riksdagen riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik.
Huvudmålet för livsmedelspolitiken skulle vara att trygga vårt lands
livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som under kriser och krig. Beslutet
innehöll även ett konsument- och inkomstmål som syftade till att ge
konsumenterna tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser
samt att ge jordbrukarna en med jämförbara grupper likvärdig standard.
Livsmedelspolitiken skulle även främja en god regional balans. 1 1985 års
beslut tillkom också ett miljö- och naturresursmål enligt vilket jordbruket
och livsmedelsnäringen måste ta hänsyn till kravet på en god miljö och
till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra natur-
resurser. Regleringen bestod ffarn till år 1991 av två huvudkomponenter:
ett gränsskydd och en intern marknadsreglering. Gränsskyddet upp-
rätthölls i form av rörliga införselavgifter som syftade till att ge en stabil
prisnivå inom landet oberoende av svängningar i världsmarknadspriserna.
Principerna för den interna marknadsregleringen var i korthet att
lantbrukarna, genom avgifter på all produktion, kollektivt finansierade
huvuddelen av kostnaderna för export av de jordbruksprodukter som inte
kunde avsättas inom landet. Sammantaget innebar detta att priserna på
jordbruksprodukter upprätthölls på administrativ väg. Regleringen
omfattade alla viktiga jordbruksprodukter och avsåg förutom primärledet
även viss insamling och förädling. Regleringarna administrerades av sju
regleringsföreningar.
Riksdagens beslut 1990 om en ny jordbruks- och livsmedelspolitik (prop.
1989/90:146, bet. 1989/90:JoU 25, rskr. 1989/90:327) innebär en
successiv avreglering av jordbruket och en övergång till ett mer
marknadsinriktat system. Beslutet föranleddes bl.a. av att den tidigare
livsmedelspolitiken kännetecknades av dålig måluppfyllelse. Sverige hade
en kostsam överproduktion som måste säljas på världsmarknaden till
priser som understeg produktionskostnaderna. Prisutvecklingen på
livsmedel översteg inflationen. Samtidigt avskärmades konsumenterna 9
och producenterna från varandra. Prisstödet ledde även till att mark-
värdena steg och därigenom stimulerade intensiteten i jordbruksproduk- Prop. 1993/94:210
tionen med belastningar på miljön som följd.
En utgångspunkt för livsmedelspolitiken skall enligt beslutet vara att
produktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra
näringar. Producenterna skall endast ersättas för efterfrågade varor och
tjänster. Ett gränsskydd i form av rörliga avgifter behålls tills vidare i
avvaktan på ett resultat av förhandlingarna om ett nytt GATT-avtal
(General Agreements on Tariffs and Trade), se nedan. De interna
marknadsregleringarna avvecklas successivt. Lagen om prisreglering på
jordbrukets område upphörde att gälla den 1 juli 1991 och ersattes med
lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.
Övergångsbestämmelser till sistnämnda lag finns i lagen (1990:616) om
införande av lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter
m.m.
Avskaffandet av de interna marknadsregleringarna innebär i huvudsak
att den kollektiva exportfinansieringen av överskott och de sju reglerings-
föreningarnas myndighetsuppgifter avvecklas eller har avvecklats. För att
underlätta jordbrukets omställning till en mer marknadsinriktad situation
beslutade riksdagen om vissa övergångsåtgärder.
Riksdagens beslut innebär bl.a. att ett förenklat system för lönsam-
hetsutjämning utan exportfinansiering inom mjölkprisregleringen skall
vara i kraft till den 1 juli 1995. Riksdagen har i ett senare beslut givit
regeringen möjlighet att besluta om hur avtrappningen skall ske. Vidare
infördes ett temporärt system för stöd till export av kött t.o.m. budgetåret
1993/94 om sammanlagt 450 miljoner kronor. Ett förenklat system för
inlösen av överskott av spannmål behålls t.o.m. budgetåret 1993/94.
Inköpspriset sänks successivt. Export av eventuella överskott under
denna period finansieras över statsbudgeten.
En särskild kommission, Omställningskommissionen, med uppgift att
förbereda en avstämning av omställningsbesluten i 1990 års livsmedels-
politik har lagt fram tre betänkanden (SOU 1992:87, 1992:125, 1993:33)
med ett antal förslag till åtgärder. Kommissionen har enligt regeringens
direktiv beaktat effekter och faktorer som inte var kända eller förutsedda
vid tidpunkten för det livsmedelspolitiska beslutet. Utgångspunkter för
kommissionens arbete har varit att omställningen av jordbruket skall
fullföljas på ett sådant sätt att Sverige vid inträdet i EU har en stark och
konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri.
Iprop. 1992/93:100 bil. 10 (bet. 1992/93:JoU 13, rskr. 1992/93:231)
anges att Sverige siktar på en fullständig integrering med EG:s gemen-
samma jordbrukspolitik från tidpunkten for medlemskap. Sverige skall
vid integrationen uppnå så stora positiva samhällsekonomiska effekter
som möjligt med hänsyn tagen till både behovet av en stark och
konkurrenskraftig jordbuksnäring och till konsumenternas och skatte-
betalarnas intressen. Ambitionen bör vara att inga övergångsåtgärder
skall behöva tillämpas sedan Sverige blivit medlem samt att övriga
konkurrensbegränsande åtgärder undanröjs, i båda fallen på basis av Prop. 1993/94:210
ömsesidighet. Vidare anges att det for att Sverige vid tidpunkten för
inträde skall ha en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och
livsmedelsindustri krävs att en anpassning av de svenska pris-, stöd- och
kostnadsnivåerna påbörjas redan före ett medlemskap. Det förutsätter
anpassningar av 1990 års livsmedelspolitiska beslut i syfte att få ett
jordbruk som har förutsättningar att överleva och utvecklas med de nya
förutsättningar och spelregler som ett medlemskap innebär. Vidtas inte
vissa anpassningsåtgärder före ett medlemskap riskerar dessutom vissa
delar av primärproduktionen, som har förutsättningar att vara konkur-
renskraftiga i EG, att slås ut under perioden fram till ett medlemskap.
Mot bakgrund av detta och Omställningskommissionens förslag har
regeringen och riksdagen beslutat om vissa justeringar i 1990 års jordbruks-
och livsmedelspolitiska beslut. För vegetabilieproduktionen har
inlösensystemet förlängts till att omfatta även budgetåret 1994/95 och
vissa justeringar har gjorts av inlösenpriset och referenspriset (som
gränsskyddet avvägs mot). Ett arealbidrag har införts liknande det som
finns i EG. Vidare har prisregleringsavgiften på handelsgödsel samt
gränsskyddet för proteinfodermedel tagits bort.
För animalieproduktionen har riksdagen, främst mot bakgrund av
minskade fodermedelskostnader på grund av borttagandet av gränsskyddet
på proteinfodermedel, beslutat om vissa sänkningar i djurbidrag och
gränsskydd.
Vidare har riksdagen beslutat dels om en förlängning av det temporära
systemet för köttexport till den 31 december 1994 samt ett tillskott på
100 miljoner kronor, dels om 150 miljoner kronor för export av
förädlade livsmedel som inte ryms inom systemet för industrins
råvarukostnadsutjämning för perioden 1 juli 1993 - 30 december 1994.
Sammantaget innebär riksdagens olika beslut att delar av EG:s system
införs redan före ett medlemskap i enlighet med Sveriges målsättning att
ha en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedelsindustri
vid tidpunkten för EU-medlemskap och ambitionen att inga övergångs-
åtgärder skall behöva tillämpas. I praktiken innebär det, i kombination
med Sveriges positioner i medlemskapsförhandlingama, att det på många
områden inom jordbruks- och livsmedelsproduktionen sker en viss
återreglering i samband med anpassningen till och införlivandet av EG:s
gemensamma jordbrukspolitik.
För jordbruket innebär GATT-avtalet att den totala nivån av det
intemstöd som påverkar handeln skall dras ned med 20 procent jämfört
med läget 1986-1988. Sverige berörs inte i så stor omfattning av denna
neddragning, eftersom Sverige genom 1990 års livsmedelspolitiska
reform redan uppfyllt förpliktelserna.
För gränsskyddet på jordbrukets område innebär avtalet att alla former
av s.k. icke tarifiara gränsskydd (t.ex. variabla införselavgifter,
kvantitativa importrestriktioner, minimipris etc.) omvandlas till tullar som
är bundna i GATT och kan lösas först vid omförhandling. Detta skall i Prop. 1993/94:210
princip ske genom att skillnaden mellan inhemskt pris och världs-
marknadspris för perioden 1986-1988 omvandlas till tull. Alla tullar skall
dras ned med i genomsnitt 36 procent, dock minst 15 procent för varje
enskild tullposition. För Sverige blir effekterna av avtalet mest påtagliga
genom åtagandena beträffande gränsskyddet. De bundna och successivt
sänkta tullarna sätter ett tak för hur mycket våra priser kan överstiga
världsmarknadspriserna. Sverige har lagt neddragningarna så att vi så
långt möjligt anpassar nivåerna till EG:s.
För exportsubventioner på jordbruksområdet gäller att jämfört med
genomsnittet för basperioden 1986-1990 skall utgifter för exportsubven-
tioner dras ned med 36 procent och volymer som exporteras med
subventioner minskas med 21 procent. Åtagandena gäller produktvis. För
vidareförädlade produkter gäller att det totala sammanlagda värdet av
exportsubventionema skall dras ned med 36 procent jämfört med
genomsnittet 1986-1990. Sverige har genom 1990 års reform i huvudsak
avskaffat exportsubventionema. GATT-reformen sätter dock gränser för
storleken på subventionerna i de fall Sverige har kvar subventioner, t.ex.
på spannmålssidan.
Reformperioden är 6 år med början under 1995.
4.5 TrädgårdspolitikenHistoriskt sett har det i Sverige alltid funnits ett starkt samband mellan
jordbrukspolitik och trädgårdspolitik. Genom 1979 års trädgårdspolitiska
beslut fick trädgårdspolitiken en mera självständig roll gentemot
jordbrukspolitiken.
De riktlinjer som lades fast år 1979 (prop. 1978/79:136, bet.
1978/79:JoU29, bet. 1978/79:SkU47, rskr. 1978/79:399) innebär att de
som arbetar inom trädgårdsnäringen skall ha en ekonomisk och social
standard som är likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar.
Näringen skall erbjuda trygg sysselsättning och god arbetsmiljö.
Samtidigt skall konsumenterna tillförsäkras produkter av god kvalitet till
rimliga priser.
De medel som lades fäst för att nå målen kom att bestå av gränsskydd
i form av tullar, rationaliseringsbefrämjande insatser i form av finansiellt
stöd till odlingsföretag, rådgivning, forskning, försöksverksamhet och
undervisning.
Inom EG omfattas trädgårdsnäringen av den gemensamma jordbruks-
politiken, se avsnitt 7.1 .
Iprop. 1992/93:183 (bet. 1992/93:JoU 20, rskr. 1992/93:330) anges
att genom avvecklingen av prisregleringsavgiftema på handelsgödsel och
bekämpningsmedel kommer den yrkesmässiga trädgårdsnäringen att efter
utgången av år 1993 stå i stort sett utan kollektiva medel for information,
marknadsföring och utvecklingsarbete. Mot bakgrund av dels behovet av
anpassningsåtgärder inför ett svenskt EU-inträde, dels trädgårdsnäringens
avsaknad av kollektiva medel efter utgången av år 1993, anvisades vidare
25 mkr för att stärka näringens långsiktiga konkurrenskraft.
I prop. 1992/93:226 (bet. 1992/93:JoU 15, rskr. 1992/93:352) anges att
svensk skogspolitik sedan länge har präglats av att staten mer eller
mindre starkt har ställt krav på en varaktig hushållning med skogarna.
Skälen för detta har från tid till annan varierat. Det kan hävdas att kravet
med tiden stärkts och gjorts tydligare. I 1979 års skogspolitiska beslut
slogs det bl.a. fest att vi bör eftersträva en väl avvägd hushållning med
skogarna som gör det möjligt att kontinuerligt utnyttja det virke som
skogarna kan ge. Miljöfrågorna lyftes fram mer än tidigare men fick inte
den tyngd som vi i dag anser vara nödvändigt. Detta var de viktigaste
skälen till en omprövning av 1979 års beslut.
Mot bakgrund av detta lades det fram nya mål för skogspolitiken. Det
innebär att miljöfrågorna ges en mer framskjuten plats än tidigare. Från
och med år 1994 finns det sålunda både ett produktionsmål och ett
miljömål for skogsbruket. Dessa mål är jämställda. Sammanfattningsvis
uttrycks detta så att skogen, som en nationell tillgång, skall skötas så att
den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska
mångfalden behålls. I enlighet med detta har ändringar gjorts i skogs-
vårdslagen (1979:429) så att miljöfrågornas växande betydelse markeras
genom en skärpning av de bestämmelser som rör hänsynen till natur-
vårdens och kulturmiljövårdens intressen. Ändringarna i lagen innebär
även en betydande avreglering och därmed en ökad frihet for skogs-
ägarna. Bland annat minskas det statliga ekonomiska stödet kraftigt och
den översiktliga skogsinventeringen upphör.
5 Den svenska konkurrensrätten
5.1 Äldre konkurrenslagstiftningKonkurrenslagen (1982:729), som gällde från den 1 januari 1983 och
ersattes av konkurrenslagen (1993:20), hade till ändamål att främja en
från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom
åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar.
Lagen byggde, liksom dess föregångare konkurrensbegränsningslagen
(1953:605), i huvudsak på den s.k. missbruksprincipen. Detta innebar att
lagen medgav ingripande mot ett företag när det konstaterades att
företaget i ett enskilt fell framkallade en konkurrensbegränsning som
hade skadlig verkan. Syftet med ingripandet var att for framtiden
undanröja en sådan skadlig verkan. Begreppet skadlig verkan innebar att
ett ingripande enligt konkurrenslagen förutsatte att konkurrensbe-
gränsningen var kvalificerad på visst sätt. Uttrycket konkurrensbe-
gränsning i lagen hade en mycket vid innebörd. Det ansågs i princip
omfatta varje förhållande som innebar eller hade till följd att konkurren-
sen inte var fullkomligt fri och ohämmad. Formerna för ingripande enligt
konkurrenslagen var förbud att i fortsättningen tillämpa ett visst
konkurrensbegränsande förfarande eller åläggande för framtiden att vidta 13
en viss åtgärd. Förbud eller åläggande kunde förenas med vite.
Konkurrenslagen var tillämplig på all typ av näringsverksamhet. Prop. 1993/94:210
Tillämpningsområdet begränsades emellertid i realiteten genom särreg-
leringar som uttryckte samhällets syn på hur verksamheten borde
bedrivas på vissa områden (prop. 1981/82:165, s. 185 f.). Lagtekniskt
ansågs detta framgå av det i generalklausulen uppställda kravet för
ingripanden att en konkurrensbegränsning skulle medföra en från allmän
synpunkt skadlig verkan. Genom den interna pris- och marknadsreglering
som fram till den 1 juli 1991 gällde på jordbrukets område, och som
förutom primärledet även omfattade viss insamling och förädling, var
motsvarande delar inom jordbrukssektorn undantagna från konkurrens-
lagens tillämpningsområde.
I samband med omläggningen av livsmedelspolitiken och därmed en
successiv avveckling av den interna marknadsregleringen från och med
den 1 juli 1991 infördes lagen (1991:921) om förbud mot konkurrens-
begränsning i fråga om jordbruksprodukter. Lagen upphörde att gälla i
samband med att den nu gällande konkurrenslagen trädde i kraft den 1
juli 1993.
I propositionen med förslag till lagen (prop. 1990/91:147, bet.
1990/91 :NU33, rskr. 1990/91:366) angavs att omläggningen av livs-
medelspolitiken var mycket genomgripande och på ett avgörande sätt
ändrade förutsättningarna for näringen. Det statliga interna reglerings-
systemet hade inneburit och i vissa fall förutsatt en långtgående sam-
verkan i den lantbrukskooperativa föreningsrörelsen. När det statliga
interna regelsystemet upphörde skulle flera av de konkreta uppgifter som
skötts av föreningsrörelsen falla bort. Eftersom gränsskyddet behölls for
vissa jordbruksprodukter ökade betydelsen av väl fungerande hem-
mamarknader.
För att säkerställa att företag inte i en eller annan form tog över vissa
delar av den interna marknadsregleringen och administrerade den i egen
regi borde enligt propositionen och riksdagsbehandlingen i Jordbruks-
och Näringsutskotten i lag anges vilka spelregler som skall gälla for
marknadens aktörer. Det konstaterades samtidigt att avregleringen på
livsmedelsområdet visserligen innebar att det efter den 1 juli 1991 skulle
finnas större utrymme for ingripanden mot konkurrensbegränsningar på
området med stöd av generalklausulen i 2 § konkurrenslagen. De former
av samverkan som den föreslagna lagen tog sikte på bedömdes emellertid
vara av den karaktären att de generellt fick anses ha skadlig verkan och
en prövning från fall till fall enligt missbruksprincipen bedömdes därmed
mindre lämplig. Lagen hade därför formen av straffsanktionerade förbud
mot vissa typer av samverkan. Från förbuden gällde vissa undantag.
Lagen innebar förbud mot sådan samverkan mellan näringsidkare i
samma led som innebär
- att inköp av varor inom landet eller efterföljande produktion eller
försäljning delas upp i kvoter, i geografiska områden eller i kundkretsar,
14
- att produktionen eller utbudet av varor inom landet begränsas på Prop. 1993/94:210
annat sätt, eller
- att underskott vid försäljning av jordbruksprodukter på export
finansieras gemensamt.
Förbuden gällde för näringsidkare som omfattats av den tidigare
gällande jordbruksregleringen, dvs. sådana vars verksamhet avsåg
1. köp av jordbruksprodukter från jordbrukare eller andra råvaru-
producenter, eller
2. bearbetning eller förädling i något efterföljande produktionsled av
sådana produkter.
Det bedömdes inte nödvändigt eller önskvärt att sådan samverkan som
förekommer i verksamheten inom en ekonomisk förening bestående av
enbart jordbrukare eller andra råvaruproducenter skulle omfattas av
lagstiftningen. Ett undantag för sådan samverkan infördes därför i lagen.
Undantaget gällde även om föreningen hade vissa inte längre aktiva
jordbrukare som medlemmar.
Undantag från förbudet gällde också för sådana förfaranden som bara
i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen på den marknad
det var fråga om i varje särskilt fall. Som tumregel angavs att konkurren-
sen kunde anses påverkad endast i begränsad utsträckning, om aktuell
samverkan nådde en omfattning som påverkade mindre än 25 procent av
den relevanta marknaden. Dispens från förbudet kunde också meddelas
av Marknadsdomstolen.
I enlighet med vad riksdagen uttalade i samband med omläggningen av
livsmedelspolitiken skulle samverkan i säljbolag för att hantera säsongs-
variationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter inte förhindras
(1989/90:JoU25 s. 97). Sådan samverkan fick emellertid inte strida mot
konkurrenslagstiftningen och konkurrensmyndighetema förutsattes följa
utvecklingen och ingripa om samarbetet innebar att producenterna på
nationell nivå kollektivt bar förluster vid export.
5.3.1 Lagens innehåll
En ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. De
materiella konkurrensreglerna i lagen har utformats efter förebild från
EG:s och EES-avtalets konkurrensregler. Lagen har till ändamål att
undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om
produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. I
lagen avses med företag en fysisk eller juridisk person som driver
verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur.
Lagen innehåller två principiella förbud. Enligt 6 § är avtal mellan
företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida
konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de
ger ett sådant resultat. Detta gäller t.ex. sådana avtal som innebär att
- inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fästställs, 15
- produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar Prop. 1993/94:210
begränsas eller kontrolleras,
marknader eller inköpskällor delas upp.
Förbudet mot samverkan omfattar inte samverkan av mindre betydelse.
Detta markeras genom uttrycket att konkurrensen skall begränsas på ett
märkbart sätt. I propositionen 1992/93:56 anges att samarbete mellan
mindre eller medelstora företag där avtalsproduktema, eller produkter
som av konsumenterna uppfattas som likvärdiga och som tillverkas eller
säljs av avtalsparterna, omfattar en mindre del av den relevanta
marknaden - omkring tio procent - normalt torde sakna betydelse för
konkurrensen. Ar det enbart fråga om mycket små företag med en
årsomsättning under tio miljoner kronor torde marknadsandelen kunna
vara något högre än tio procent utan att samarbetet faller under förbudet.
Konkurrensverket har i sitt allmänna råd (KKVFS 1993:2) om avtal av
mindre betydelse (bagatellavtal) som inte omfattas av 6 § konkurrens-
lagen (1993:20) närmare utvecklat hur begreppet märkbart sätt bör
tolkas.
Enligt det allmänna rådet påverkas konkurrensen inte på ett märkbart
sätt om avtalsparternas marknadsandel inte överstiger tio procent och
årsomsättningen för var och en av dessa inte överstiger 200 miljoner kr.
När det gäller samarbete i vilket endast företag med en årsomsättning
som inte överstiger 10 miljoner kr deltar kan marknadsandelen uppgå till
15 procent utan att konkurrensen anses påverkas på ett märkbart sätt.
Enligt 7 § är avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 6 §
ogiltiga.
Konkurrensverket får i det särskilda fallet i enlighet med 8 § besluta
om undantag från förbudet i 6 § för ett avtal som bidrar till att förbättra
produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller
ekonomiskt framåtskridande och som tillförsäkrar konsumenterna en
skälig andel av den vinst som därigenom uppnås. Ytterligare förut-
sättningar för undantag är att avtalet bara ålägger de berörda företagen
nödvändiga begränsningar och att avtalet inte ger företagen möjlighet att
sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttighetema i fråga.
Undantag från förbudet i 6 § kan av regeringen enligt 17 § ges för
grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna i 8 § (gruppundantag).
Regeringen har hittills i förordningar med förordningsmotiv (Regering-
ens förordningsmotiv 1993:1) beslutat om gruppundantag för nio olika
kategorier av avtal. Det gäller
- ensamåterförsäljaravtal (1993:72),
- exklusiva inköpsavtal (1993:73),
- försäljnings- och serviceavtal för motorfordon (1993:74),
- specialiseringsavtal (1993:75),
- forsknings- och utvecklingsavtal (1993:76),
- patentlicensavtal (1993:77),
- know-how-licensavtal (1993:78),
- franchiseavtal (1993:79) och
- kedjor i detaljhandeln (1993:80).
16
Bestämmelsen i 8 § om undantag är i huvudsak inriktad på samverkan Prop. 1993/94:210
mellan mindre och medelstora företag som stärker deras konkurrenskraft
mot större företag på marknaden. Normalt får då samarbetet inte omfatta
en för stor del av marknaden. Företag med en dominerande ställning på
marknaden torde sällan kunna uppfylla förutsättningarna för undantag. Ett
oeftergivligt krav vid undantag är att det måste finnas kvar en fungerande
konkurrens på marknaden.
Det andra principiella förbudet framgår av 19 § och innebär att
missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på
den svenska marknaden är förbjudet. I paragrafen ges exempel på
förfaranden som kan innebära missbruk av en dominerande ställning.
Konkurrensverket får enligt vad som är närmare föreskrivet förklara att
ett avtal eller förfarande inte omfattas av något av förbuden i lagen (icke-
ingripandebesked).
Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med överträdelser
av förbuden. Om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte
meddela ett sådant åläggande, får Stockholms tingsrätt göra det på talan
av ett företag som berörs av överträdelsen.
På talan av Konkurrensverket får Stockholms tingsrätt besluta att ett
företag skall betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift), om
förbuden eller särskilda villkor överträtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Konkurrensskadeavgift skall fastställas till lägst fem tusen kronor och
högst fem miljoner kronor eller till ett högre belopp dock inte över-
stigande tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår.
Lagen innehåller också bestämmelser om prövning av företagsförvärv.
5.3.2 Lagens tillämpning på jordbruksområdet
Konkurrenslagen har en generell räckvidd och gäller oavsett verksamhets-
område eller företagsform. Samtidigt som lagen trädde i kraft upphävdes
därför lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga
om jordbruksprodukter.
Frågan om undantag från förbuden på jordbruksområdet togs upp i
propositionen (prop. 1992/93:56, sid. 25 och 79). Där angavs att det på
jordbruksområdet är naturligt och oftast nödvändigt för deras överlevnad
att enskilda, mindre jordbrukare och andra liknande primärproducenter
sluter sig samman i primärföreningar såvitt avser produktion eller
försäljning av jordbruksprodukter, utnyttjande av gemensamma an-
läggningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter.
Sådan samverkan mellan medlemmarna inom en primärförening
bedömdes i många fall vara omfattad av förbudet i 6 § men sammantaget
ha sådana positiva effekter att den borde kunna kvalificera för undantag.
Samtidigt framhölls att förhållandet mellan den enskilde jordbrukaren
eller råvaruproducenten som leverantör och primärföreningen som köpare
inte fick innehålla faktorer som förhindrar eller försvårar rörlighet för
medlemmarna, exempelvis att sälja sina produkter till andra köpare eller
bli medlem i en annan primärförening. Samarbetet bedömdes heller inte
få vara av den karaktären att det hindrar eller försvårar utomstående
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
förädlingsverksamhet eller försvårar for jordbrukare eller råvaruprodu- Prop. 1993/94:210
center som står utanför samarbetet i en primärförening.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny konkurrenslag erinrade
Näringsutskottet (bet. 1992/93 :NU17 s. 16) om att det på jordbruks-
området kan vara naturligt att enskilda jordbrukare sluter sig samman i
s.k. primärföreningar för att samarbeta i olika frågor. Samtidigt
konstaterades att ett sådant samarbete torde innehålla vissa moment som
är konkurrensbegränsande. Utskottet instämde i regeringens uppfattning
att hänsyn borde tas till jordbruksnäringens speciella natur vid tillämp-
ningen av bestämmelserna om undantag.
6 Förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen
om ekonomiska föreningar
Samverkan mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter på
lantbrukets område bedrivs mycket ofta i formen av ekonomisk förening.
Enligt 1 kap. 1 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar har en ekonomisk förening till ändamål att främja med-
lemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i vilken
medlemmarna deltar
1. som konsumenter eller andra förbrukare,
2. som leverantörer,
3. med egen arbetsinsats,
4. genom att begagna föreningens tjänster, eller
5. på annat liknande sätt.
Själva företagsformen ekonomisk förening bygger således på viss sam-
verkan. Sådan samverkan kan i någon mening begränsa konkurrensen
mellan föreningens medlemmar. Konkurrenslagen å andra sidan
innehåller förbud mot samverkan som på ett märkbart sätt begränsar
konkurrensen på den aktuella marknaden. Det sagda medför att dessa två
lagar i vissa avseenden kan synas vara oförenliga. Så skulle också kunna
vara fallet när det gäller förhållandet mellan konkurrenslagen och andra
lagar, t.ex. lagarna på immaterialrättens område.
Frågan om förhållandet mellan konkurrenslagen och andra lagar har
behandlats i förarbetena till konkurrenslagen. Därvid har följande anförts.
När riksdagen efter avvägning mellan olika allmänna intressen beslutat
om offentliga regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar
kan den situationen uppkomma att konkurrenslagen inte alls skall
tillämpas. Företagen kan då vara rättsligt förpliktade att handla på visst
sätt. Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka sålunda inte
ger uttryck för den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd effekt
av lagstiftning eller en ofrånkomlig följd av denna, kan således inte
angripas med stöd av konkurrenslagen. När det gäller förhållandet mellan
konkurrenslagen och den immaterialrättsliga lagstiftningen har vidare
anförts att konflikter mellan dessa lagar ytterst får lösas med beaktande
av de skilda regleringarnas syften och att det som hittills får vara en
18
uppgift för rättsutvecklingen att närmare dra upp de gränser som bör Prop. 1993/94:210
gälla i det här avseendet (prop. 1992/93:56 s. 70 f., jfr också prop.
1981/82:165 s. 177 f.).
Principer av denna art skulle kunna ges tillämplighet också på för-
hållandet mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar.
Som kommer att framgå föreslår regeringen i detta lagstiftningsärende att
konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete, sådant
detta förbud kommer till uttryck i lagens 6 § inte skall vara tillämpligt på
viss verksamhet inom ramen för en primär lantbruksförening. Någon
oförenlighet kan således inte uppkomma i denna del i förhållande till
lagen om ekonomiska föreningar.
Frågan om konkurrenslagens tillämpning på ekonomiska föreningar har
belysts i Näringsdepartementets promemoria Konkurrensrättens tillämp-
ning på ekonomiska föreningar - några principiella frågeställningar (Ds
1994:42).
7 Europeiska Unionen
7.1 EG:s jordbrukspolitik7.1.1 Allmänt
Tre principer för jordbrukspolitiken inom EG utvecklades i Romför-
draget. Denna skulle bygga på en gemensam marknad och gemensamma
priser för jordbruksvaror, en gemensam finansiering av jordbruks-
regleringen och en preferens för produkter producerade inom gemenska-
pen.
Ramarna och målen för EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP)
anges i artiklarna 38-43 i Romfördraget från år 1957. Målen, som anges
i artikel 39, är:
- höjd produktivitet i jordbruket
skälig levnadsstandard för jordbrukarna
stabiliserad marknad
- trygg livsmedelsforsöijning
- rimliga livsmedelspriser för konsumenterna
CAP genomförs med hjälp av reglering av den interna marknaden och
priserna, ett gränsskydd i form av rörliga införselavgifter samt struktur-
påverkande åtgärder.
EG :s jordbrukspolitik och dess förändringar uppvisar flera likheter med
den svenska jordbrukspolitiken fram till det livsmedelspolitiska beslutet
år 1991.
Gemensamma priser innebär att olika s.k. administrativa priser
fastställs. De verkliga priserna kan variera avsevärt både inom och
mellan länderna och bestäms av utbud och efterfrågan inom de ramar de
administrativa priserna ger.
De gemensamma marknadsregleringarna omfattar en stor del av de
jordbruksprodukter som produceras inom EG. Det är betydligt fler
produkter som omfattas av marknadsingripanden i EG än i Sverige. I
huvudsak finns fyra olika former av marknadsingripanden:
prisstöd genom interventionsköp i kombination med exportstöd och
gränsskydd
- enbart gränsskydd
- produktstöd
stöd i förhållande till areal eller antal djur
Prisstöd genom interventionsköp eller exportstöd tillämpas för närmare
tre fjärdedelar av EG:s jordbruksproduktion, bl.a. för mejeriprodukter,
nästan all spannmål och allt nötkött och vissa typer av frukt och
grönsaker.
Under 1980-talet uppstod stora överskott som ledde till att lagren av
vissa jordbruksprodukter växte. Det innebar att även kostnaderna för att
exportera överskotten ökade. Detta var några av de faktorer som ledde
till behovet av den reformerade jordbrukspolitiken som började genom-
föras den 1 januari 1993. En annan orsak till reformen var det förväntade
GATT-avtalet som innehåller krav på reduceringar av intemstöd,
gränsskydd och exportsubventioner.
Produktstöd i form av pristillägg eller arealbidrag betalas främst for
produktion av produkter för vilka EG har låga tullar. Djurbidrag eller
arealbidrag förekommer främst i så kallade missgynnade områden. Dessa
stöd har ökat i omfattning i och med reformen av CAP.
7.1.2 Reformeringen av CAP
I maj 1992 beslutade EU:s jordbruksministrar om en reformering av
CAP. Huvudinriktningen av den nya politiken är att minska prisstödet till
jordbruket och att öka de s.k. direktstöden. Omläggningen av jord-
brukspolitiken kommer att ske under perioden 1993 - 1995 och syftar till
att minska problemen med överproduktion, låga inkomster till jordbrukar-
na, stigande kostnader för jordbrukspolitiken och jordbrukets negativa
inverkan på miljön.
Reformen innebär att priserna sänks, produktionskvotema minskar och
att nya produktionsbegränsningar införs. Jordbrukarna kompenseras
genom arealbidrag och djurbidrag. Ett villkor för arealbidrag är att de
lägger en viss del av sin åkermark i träda. De kan även få stöd för vissa
miljövårdande åtgärder, skogsplantering av jordbruksmark samt vid
förtidspensionering. EG:s pris- och marknadsreglering och exportbidrag
finns dock kvar. Reformen innebär i princip endast att priser och därmed
exportbidrag sänks och att den enskilda jordbrukaren i stället ersätts
genom direktstöd.
Den gemensamma jordbrukspolitiken innefattar även struktur- och
regionalpolitiska åtgärder. Inom ramen för strukturdelen finns ett antal
stödprogram som främst syftar till att utveckla jordbruket och lands-
bygden. Vissa stödprogram är inriktade på områden med sämre
produktionsförutsättningar, s.k. missgynnade områden (t.ex. bergsjord-
bruk). Andra strukturstöd är mer generella och omfattar alla gemenska-
pens produktionsområden (t.ex. investeringsstöd). För de gemensamma
strukturstöden anger EG normalt ramvillkor och maximala stödbelopp
Prop. 1993/94:210
20
medan medlemsländerna svarar för den mer detaljerade utformningen. Prop. 1993/94:210
Villkoren för och nivåerna på stöden varierar beroende på medlemslän-
dernas ambitioner och möjligheter till medfinansiering från EG. Vissa
strukturpolitiska åtgärder är obligatoriska medan andra är frivilliga. De
senaste åren har strukturpolitiken kommit att spela en allt större roll inom
EG.
En effektiv konkurrenspolitik spelar en nyckelroll i den process som
pågår inom EU för att uppnå ekonomisk integration. Genom en sådan
politik kan man uppnå optimal resursfördelning och bästa möjliga miljö
för uppfinningar och tekniska framsteg på marknaden. Konkurrenspo-
litiken skall säkerställa att det inte reses nya protektionistiska hinder,
oavsett om detta sker till följd av konkurrensbegränsningar eller genom
åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för att gynna det egna landets
företag.
Genomförandet av den inre marknaden år 1992 med fri rörlighet för
personer, varor, tjänster och kapital har ökat betydelsen av konkurrens-
politiken. De förväntade fördelarna med den inre marknaden, t.ex. ökad
produktivitet, lägre priser och större sysselsättningsförmåga, kräver att
det finns en fungerande konkurrens inom EU. Målet att skapa en integre-
rad marknad spelar en lika viktig roll som konkurrensen traditionellt
spelar i en marknadsekonomi, som kort kan sägas bestå i att säkerställa
en effektiv resursfördelning i samhällsekonomin, ge konsumenterna de
produkter de efterfrågar till låga priser och att tvinga företagen till
effektivisering och rationalisering och samtidigt stimulera dessa till att ta
fram nya produkter och produktmetoder.
Genom Romfördraget har skapats ett system som syftar till att
förhindra att konkurrensen inom den gemensamma marknaden hindras,
begränsas eller snedvrids. Konkurrensreglerna finns i fördragets artiklar
85 - 94.
De grundläggande konkurrensreglerna för företagen finns i artiklarna
85 och 86. Reglerna har direkt tillämplighet och direkt effekt i med-
lemsstaterna samt skapar rättigheter och skyldigheter för enskilda
rättssubjekt som kan åberopas vid nationella domstolar.
Artikel 85.1 förbjuder avtal, beslut av företagssammanslutningar och
samordnade förfaranden (avtalskriteriet) som hindrar, begränsar eller
snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden (konkurrens-
begränsningskriteriet) och som kan påverka handeln mellan medlems-
staterna (samhandelskriteriet). Sådana avtal m.m. som är förbjudna är
enligt artikel 85.2 ogiltiga. Undantag från förbudet kan medges under de
förutsättningar som finns angivna i artikel 85.3.
Artikel 86 förbjuder ett eller flera företags missbruk av en dominerande
ställning på den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna.
Också beträffande tillämpligheten av artikel 86 krävs att samhandeln
påverkas.
Undantag från förbudet i artikel 85.1 kan ges i enskilda fall av EG- Prop. 1993/94:210
kommissionen efter att företagen har anmält avtalet dit. Kommissionen
har också bemyndigats av EU-rådet att utfärda förordningar om undantag
för vissa typer av avtal, s.k. gruppundantag. Avtal som uppfyller
villkoren i sådana gruppundantagsförordningar behöver inte anmälas utan
anses generellt undantagna från förbudet i artikel 85.1. EG-kommissionen
har hittills utfärdat nio sådana gruppundantag. Dessa gäller för speciali-
ceringsavtal, avtal om forskning och utveckling, ensamåterförsäljaravtal,
exklusiva inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal for motorfordon,
franchiseavtal, patentlicensavtal, know-how-licensavtal och vissa avtal
inom försäkringssektorn.
Till EG:s konkurrensregler hör också regler om kontroll av företagsför-
värv. Dessa regler kommer till uttryck i den s.k. fusionskontrollforord-
ningen, förordning (EEG) nr 4064/89.
Tillämpningsregler till artiklarna 85 och 86 finns i särskilda för-
ordningar. De grundläggande tillämpningsreglerna finns i förordningen
(EEG) nr 17/62.
Artikel 42 i Romfördraget föreskriver att konkurrensreglerna är
tillämpliga på produktion och handel med jordbruksprodukter endast i
den utsträckning rådet bestämmer.
Rådet har antagit förordning (EEG) nr 26/62 som lägger fäst hur
konkurrensreglerna skall tillämpas på jordbruksområdet. Reglerna i
förordningen har följande lydelse (enligt sin svenska översättning i SOU
1964:33).
Artikel 1
Från och med ikraftträdandet av denna förordning skola, med förbehåll
för bestämmelserna i artikel 2, fördragets artiklar 85-90 liksom tillämp-
ningsbestämmelser till dessa artiklar äga tillämpning på överenskom-
melser, beslut och förfaranden som åsyftas i fördragets artiklar 85, punkt
1, samt 86, och som beröra produktionen av eller handeln med de i
fördragets bilaga II uppräknade produkterna.
Artikel 2
1. Fördragets artikel 85, punkt 1, skall icke vara tillämplig på överens-
kommelser, beslut och förfaranden som åsyftas i föregående artikel då de
utgöra en integrerande del av en nationell marknads-organisation eller äro
erforderliga för genomförandet av den i fördragets artikel 39 angivna
målsättningen. Ifrågavarande bestämmelse skall i synnerhet icke tillämpas
på överenskommelser, beslut och förfaranden av jordbrukare, jord-
bruksorganisationer eller sammanslutningar av sådana organisationer i
samma medlemsstat, i den mån dessa, utan att innebära förpliktelse att
tillämpa ett fastställt pris, beröra produktionen eller försäljningen av
jordbruksprodukter eller användande av gemensamma anläggningar för
lagerhållning, behandling eller förädling av jordbruksprodukter, såvida
icke kommissionen konstaterar att konkurrensen på så sätt elimineras
eller att målsättningen i fördragets artikel 39 äventyras.
2. Efter samråd med medlemsstaterna och hörande av berörda företag
22
eller företagssammanslutningar såväl som övriga fysiska eller juridiska Prop.
personer, vilkas hörande synes erforderligt, skall kommissionen, med
förbehåll för domstolens prövning, äga uteslutande behörighet att genom
beslut, som skall offentliggöras, avgiva förklaring beträffande vilka
överenskommelser, beslut och förfaranden de i punkt 1 angivna villkoren
äro uppfyllda.
3. Kommissionen skall avgiva denna förklaring antingen ex officio, på
begäran av behörig myndighet i en medlemsstat eller på begäran av
berört företag eller företagssammanslutning.
4. Offentliggörandet skall avse de berörda parterna och huvuddragen av
beslutet; vid offentliggörandet skall hänsyn tagas till företagens legitima
intresse av att deras affärshemligheter icke yppas.
Förordningens artikel 2.1 föreskriver således två situationer där
undantag från förbudet i artikel 85.1 medges för produktion och handel
med jordbruksprodukter. Från artikel 86 görs inget undantag.
Den i förordningen åberopade bilaga II innehåller en uppräkning av vad
som avses med jordbruksprodukter, i praktiken nästan alla livsmedel
oavsett forädlingsgrad. EG-kommissionen och EG-domstolen har
emellertid hållit sig strikt till de produkter som räknas upp i bilagan.
Detta innebär att något undantag för de produkter som inte finns
uppräknade ej kan bli aktuellt.
Den första situationen där undantag från förbudet i artikel 85.1 medges
gäller avtal etc. som utgör en integrerad del av en nationell marknads-
organisation. En nationell marknadsorganisation kan beskrivas som ett
organ, statligt eller privat, som står under statlig kontroll och som har
hand om genomförandet av jordbruksregleringen för visst produktslag
inom en stat. EG-domstolen har definierat beståndet av en nationell
marknadsorganisation som "en full uppsättning rättsliga medel som
placerar regleringen av marknaden för produkterna i fråga under kontroll
av det offentliga i avsikt att säkerställa, genom en ökning av pro-
duktiviteten och en optimal resursallokering, särskilt beträffande
arbetskraften, en godtagbar levnadsstandard för producenterna, en
stabilisering av marknader, en säkrad tillgång och rimliga konsument-
priser". Eftersom EG har en gemensam jordbrukspolitik måste vidare de
nationella marknadsorganisationer som finns stå i överensstämmelse med
målen för jordbrukspolitiken i Romfördragets artikel 39, se ovan.
Marknadsorganisationema måste också stå i överensstämmelse med EG-
rätten i övrigt, dvs. främst de allmänna reglerna om fri rörelse för varor
och kapital.
För de flesta jordbruksprodukter finns numera antaget rådsförordningar
om bildandet av gemensamma marknadsorganisationer inom EG.
Förordningarna har ersatt de nationella marknadsorganisationema för
dessa produkter. Bestämmelsen om undantag för beslut som är en
integrerad del av en nationell marknadsorganisation har därför en
begränsad praktisk betydelse i dag. Det första undantaget i förordningen
är till följd av detta begränsat till de återstående produktgrupper där det
ännu inte finns fastlagt en gemensam marknadsorganisation.
Det andra undantaget gäller avtal etc. som anses nödvändiga for
1993/94:210
23
uppnåendet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Målen Prop. 1993/94:210
anges i Romfördragets artikel 39. Samtliga uppräknade mål måste
uppfyllas för att undantaget skall vara tillämpligt. Eftersom en mark-
nadsorganisation på gemenskapsnivå är utformad så att den skall
innehålla vad som är nödvändigt for att uppnå målen i artikel 39, är det
i enlighet med EG-kommissionens praxis högst osannolikt att avtal som
innehåller ytterligare bestämmelser i syfte att uppnå dessa mål anses
såsom nödvändiga för detta.
Å andra sidan faller sådana avtal helt utanför Romfördragets konkur-
rensregler som är en direkt följd av den reglering som den gemensamma
marknadsorganisationen vilar på. Detta gäller oavsett om sådana avtal är
nödvändiga för att uppnå målen i artikel 39. Av särskilt intresse är de
producentorganisationer som spelar en betydande roll i flera av de
gemensamma marknadsorganisationema. I de förordningar som reglerar
marknadsorganisationema för skilda produktgrupper är det angett vilken
typ av avtal som får träffas inom ramen för en sådan producentorganisa-
tion. Även beträffande vissa typer av avtal mellan en producentorganisa-
tion och köparna på marknaden förekommer det att dessa finns angivna
som en del av regleringen för vissa produkter. Avtal som direkt följer
och inte går längre än vad som anges i en förordning om upprättandet av
en gemensam marknadsorganisation, faller utanför tillämpningen av
Romfördragets konkurrensregler även om avtalet snedvrider konkurren-
sen på marknaden.
I förordning (EEG) nr 26/62 anges vidare att bestämmelsen om
undantag i artikel 2.1 i synnerhet gäller för avtal etc. mellan jordbrukare,
jordbrukarorganisationer eller sammanslutningar av sådana organisationer
som tillhör samma medlemsstat. Detta gäller sådana avtal i den mån de
berör produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter eller
användandet av gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling
eller förädling av jordbruksprodukter. Avtalen får dock inte innehålla
någon förpliktelse att tillämpa ett fastställt pris och avtalet får heller inte
medföra att konkurrensen elimineras eller att något av de jordbrukspoli-
tiska målen äventyras.
Den här delen av undantaget tillför väldigt litet vad avser undantagets
substantiella innehåll. Däremot innebär den att bevisbördan går över till
EG-kommissionen beträffande frågan om sådana avtal som anges i
förordningen mellan jordbrukare, jordbrukarorganisationer eller
sammanslutningar av sådana organisationer som tillhör samma med-
lemsstat är undantagna enligt förordningen. Resultatet av detta är att
artikel 85.1 inte gäller for dessa avtal om inte EG-kommissionen särskilt
beslutar att artikel 2 i förordning (EEG) nr 26/62 inte är tillämpbar.
24
8 EES-avtalet
Prop. 1993/94:210
EES-avtalet undertecknades den 2 maj 1992. Avtalet slöts mellan EU och
dess 12 medlemsstater, på den ena sidan, och numera sex EFTA-stater,
på den andra. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994.
Genom EES-avtalet skapas en gemensam rättsordning som skall gälla
inom hela EES-området. Till innehållet omfattar EES-avtalet i princip
samtliga EG:s regler på områdena för de s.k. fyra friheterna, dvs. fri
rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Vidare omfettas vissa
s.k. gemensamma och övergripande bestämmelser, däribland konkurrens-
reglerna.
EES-avtalet innebär inte att EFTA-ländema ansluts till EG:s jordbruks-
politik. Rena jordbruksprodukter omfattas därför inte av avtalet.
EES-avtalet med dess generella bestämmelser kommer däremot att
omfatta sådana förädlade jordbruksprodukter som anges i EES-avtalets
protokoll 3, samt ha viss effekt på frågor med anknytning till jordbruket.
Protokoll 3 till EES-avtalet innehåller ett nytt gemensamt system för
råvarukostnadsutjämning för förädlade jordbruksprodukter som ännu inte
trätt i kraft och en uppräkning av varor för vilka tull och avgifter
kommer att reduceras eller försvinna från den 1 januari 1994.
9 Tillämpningen av konkurrensregler på jord-
bruksområdet i andra länder
I andra länders rättsordningar är det relativt vanligt att jordbruket har fått
någon form av specialreglering i förhållandet till den nationella konkur-
renslagstiftningen. Här nedan beskrivs kort tillämpningen av konkurrens-
regler på jordbruksområdet i Danmark, Norge, Finland, Tyskland och
USA.
Den danska konkurrenslagen, Konkurrenceloven, bygger, i likhet med
äldre svensk konkurrenslagstiftning, på den s.k. missbruksprincipen och
på att skapa transparens på marknaden beträffande konkurrens-
begränsningar. Konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan på
konkurrensen och därmed effektiviteten i produktion och handeln med
varor och tjänster eller som medför begränsningar i näringsfriheten kan
angripas av den danska konkurrensmyndigheten.
Något särskilt undantag för konkurrensbegränsande förfaranden etc.
inom jordbrukssektorn finns inte i Danmark.
Den danska konkurrenslagen ses för närvarande över med sikte på att
införa förbudslagstiftning enligt EG-modell.
25
9.2 NorgeI Norge trädde en ny konkurrenslag, konkurranseloven, i kraft den 1
januari 1994. Den norska lagen bygger på en kombination av förbuds-
och missbruksprincipema. Lagen innehåller förbud mot horisontell
prissamverkan, anbudssamverkan, marknadsdelning och bruttoprissätt-
ning. Konkurrensmyndigheten har möjlighet att gripa in mot andra
skadliga konkurrensbegränsningar. Lagen innehåller vidare regler om
förvärvskontroll.
Undantag från förbuden mot prissamverkan, marknadsdelning och
bruttoprissättning gäller för förfaranden som rör försäljning eller
distribution av norska jordbruks-, skogsbruks- och fiskeriprodukter från
producenter eller producentorganisationer (kooperativa föreningar) på
dessa områden. Undantaget gäller således endast i producentledet, men
omfattar likväl senare led i produktionskedjan i de fall då en integration
har skett framåt i förädlingsledet. Undantaget gäller fram till förstahands-
omsättningen till tredje man sker, dvs. det upphör att gälla då pro-
dukterna säljs vidare till någon utanför kooperativet.
Nuvarande finska konkurrenslag, lagen om konkurrensbegränsningar,
trädde i kraft den 1 september 1992. Lagen innehåller såväl förbud som
en missbruksbestämmelse. Lagen förbjuder pris- och anbudssamverkan,
marknadsdelning, missbruk av en dominerande ställning samt bruttopris-
sättning. Möjlighet ges även att gripa in mot övriga konkurrensbe-
gränsningar med skadlig verkan.
Den finska konkurrenslagens tillämplighet på jordbruksområdet är
kopplad till jordbruksregleringen. I samband med en revision av de lagar
som utgör jordbruksregleringen klargjordes hur konkurrenslagen skulle
tillämpas på jordbruksområdet genom en förändring i den finska
konkurrenslagen som trädde i kraft den 1 januari 1994. Enligt den nya
lydelsen tillämpas konkurrenslagen inte på avtal, beslut eller med dessa
jämställbara förfaranden som lantbruksproducenter eller deras samman-
slutningar har träffat eller vidtagit och som gäller primärproduktion av
lantbruksprodukter, då förfarandena främjar uppnåendet av de mål som
nämns i 1 § lagen om marknadssystemet för lantbruksprodukter. Lagen
är dock tillämplig på sådana nämnda förfaranden som i betydande
utsträckning förhindrar en sund och fungerande konkurrens på marknaden
för lantbruksprodukter eller leder till missbruk av dominerande ställning
på marknaden.
Den centrala lagstiftningen i den tyska konkurrensrätten utgörs av Gezetz
ge gen M&tbewerbsbeschränkungen, GWB. Lagen innehåller i 1 § ett
förbud mot i princip alla horisontella avtal och samordnade förfaranden
om de inte uttryckligen tillåts i lagen. I första hand träffar emellertid det
Prop. 1993/94:210
26
generella förbudet pris- och marknadsdelningskarteller. Vidare förbjuds Prop. 1993/94:210
i 15 § vertikala avtal som begränsar den ena partens möjligheter att
bestämma priser eller andra afiarsvillkor gentemot tredje man, exem-
pelvis bruttoprissättning. Under vissa förutsättningar kan exklusivavtal
förbjudas enligt 18 §. Lagen ger också möjlighet att ingripa enligt 22 §
mot visst uppträdande av ett marknadsdominerande företag. Om ett
sådant uppträdande anses otillbörligt kan det i efterhand förbjudas av
konkurrensmyndigheten. Lagen innehåller även regler om förvärvskon-
troll.
Från det generella förbudet mot horisontella avtal och förfaranden
samt förbudet mot vertikala avtal finns i lagen undantag av generell
karaktär för vissa företag eller branscher, bl.a. för jordbrukskooperativ.
Bland annat gäller undantag från 1 § för överenskommelser och beslut
mellan jordbruksproducenter, producentorganisationer och samman-
slutningar av sådana organisationer, i den utsträckning de gäller, utan att
priset fastställs, produktionen eller handeln med jordbruksprodukter eller
användandet av gemensamma anläggningar för lagring eller förädling av
jordbruksprodukter. Sådana överenskommelser och beslut skall anmälas
till konkurrensmyndigheten och de får inte sätta konkurrensen ur spel.
Ett motsvarande undantag från 1 § gäller också för sammanslutningar
av skogsföretag.
Undantag medges vidare under vissa förutsättningar beträffande
jordbruksområdet i förhållande till 15 och 18 §§.
Konkurrensmyndigheten har möjlighet att ingripa mot ett missbruk av
marknadsmakt som har uppstått till följd av de undantag som ges i lagen
för jordbruket.
Amerikansk konkurrensrätt består väsentligen av endast sju paragrafer i
tre olika lagar samt en omfattande rättspraxis. De tre lagarna är Sherman
Act, Clayton Act och Federal Trade Commission Act.
Sherman Act innehåller 1 § ett till sin ordalydelse mycket vittgående
förbud mot konkurrensbegränsningar: "Every contract, combination in
the form of trust or otherwise, or conspiracy, in restraint of trade or
commerce among the several States, or with foreign nations, is hereby
declared to be illegal. (....)" I lagens andra paragraf kriminaliseras
monopolisering eller försök att monopolisera.
I Clayton Act finns i paragraferna 2, 3, 7 och 8 bestämmelser som
förbjuder fyra typer av konkurrensbegränsningar, nämligen; prisdis-
kriminering, exklusiva återförsäljaravtal eller kopplingsforbehåll, förvärv
av företag så att konkurrensen minskar samt s.k. gemensamma styrelser.
Federal Trade Commission Act förbjuder i paragraf 5 alla "unfair
methods of competition in or affecting commerce (...)".
Från konkurrensreglerna har i viss utsträckning gjorts undantag för
jordbrukskooperationer genom antagandet av Capper-Volstead Act.
27
Capper-Volstead Act kan sammanfattas enligt följande: Prop.
* Personer sysselsatta inom produktionen av jordbruksprodukter
tillåts sluta sig samman i organisationer och däri gemensamt tillverka och
förädla, hantera och lagra samt marknadsföra sina produkter både inrikes
och utrikes. En förutsättning är dock att organisationen drivs för dess
medlemmars gemensamma och ömsesidiga nytta. Ingen medlem i
organisationen får ha mer än en röst och organisationen får inte till
medlemmarna dela ut mer än 8 procent av medlemskapitalet per år.
* Lagen undantar från konkurrensreglernas tillämpning uttryckligen
följande förfaranden;
- gemensam hantering, förädling och marknadsföring av jordbruks-
produkter inom kooperativen,
- för kooperativen gemensamma marknadsforingsorgan. Dock godtas
inte gemensamma säljorgan. Respektive kooperativ måste självt agera och
förhandla för sina medlemmar då det gäller försäljning av sina med-
lemmars produktion.
* Lagen ger myndigheterna möjlighet att ingripa mot att ett koopera-
tiv otillbörligt utnyttjar sin monopolställning, t.ex. genom begränsningar
av utbudet och "otillbörligt" höjda priser. Däremot är det tillåtet för ett
kooperativ att genom egen växt och samgående med andra kooperativ
uppnå en monopolställning.
Copper-Volstead Act kan synas ge ett ganska vidsträckt undantag för
jordbrukskooperativ verksamhet. Av anvisningarna till lagen framgår
emellertid att det inte är fråga om något generellt undantag från
konkurrenslagstiftningen. Generellt undantag medges endast för
förfaranden som tar sikte på bildandet eller själva existensen av ett
kooperativ.
10 Lantbrukskooperationen och verksamheten
inom jordbruks-, trädgårds- och skogsnäringen
10.1 Allmänt om lantbrukarnas föreningsrörelse
Lantbrukskooperationen utgör en betydande företagsgrupp i Sverige inom
främst livsmedels- och skogsområdet. Kooperationen består av 15
branschvisa riksorganisationer med dotterbolag. Bland riksorganisa-
tionerna kan bl.a. nämnas Slakteriförbundet, Svenska Mejeriernas
Riksförbund, Svenska Lantmännens Riksförbund, Kronägg, Skogsägarnas
Riksförbund, Sveriges Föreningsbank och Svensk Husdjurskötsel.
Riksorganisationerna ägs av ekonomiska föreningar i vilka producenterna
i sin tur är medlemmar. Dessa föreningar där primärproducentema av
jordbruksprodukter etc. är medlemmar benämns vanligtvis som "primär-
föreningar". Även dessa primärföreningar kan ha dotterbolag enskilt,
tillsammans med andra regionala föreningar eller tillsammans med
riksorganisationen. Föreningarna vidareförädlar och marknadsför
lantbrukarnas produkter samt tillhandahåller olika insatsvaror. Varje
medlem har en röst på kretsmötena där ombud till föreningarnas stämmor
1993/94:210
28
den står de SMR-anslutna mejerierna för så gott som 100 procent av Prop. 1993/94:210
smörförsäljningen. På den totala matfettsmarknaden (inklusive rent
vegetabiliska fetter och blandade fetter) har mejeriföreningarna enligt
uppgift från SMR 27 procent av marknaden. Importen av mejeriprodukter
är totalt sett mycket liten. Den utgörs till största delen av ost samt andra
högforädlade produkter som t.ex. fruktyoghurt.
Mejeriföreningarna tillverkar inte alla de produkter de saluför utan
olika föreningar har specialiserat sig på olika produkter som de sedan
säljer till andra föreningar. Detta gäller förutom tillverkning av ost och
matfett även tillverkning av färskost, fruktyoghurt, juice m.m. Dessa
produkter tillverkas av vissa föreningar men finns tillgängliga så att alla
mejeriföreningar får ett mer eller mindre fullständigt sortiment. Detta
för med sig att föreningarna kan hålla ett brett sortiment utan att
konkurrera på varandras områden. Vad avser försäljningen av osten finns
dock sedan RiksOst upphört 3-4 företag som säljer över landet eller stora
delar av landet och som konkurrerar.
Den lantbrukskooperativa delen av kött- och charkuteriindustrin består av
Slakteriförbundet med dotterbolag samt för närvarande fem regionala
slakteriföreningar. Slakteriföreningarna äger Slakteriförbundet som är
dessas gemensamma riksorganisation och som har till uppgift att bevaka
föreningarnas och deras medlemmars intressen. Slakteriföreningarna och
Slakteriförbundet utgör tillsammans Scangruppen. Scangruppen är
omsättningsmässigt en av Sveriges största livsmedelsgrupper och ledande
på marknaden för styckat kött och förädlade köttprodukter.
Köttbranschen kan delas upp utifrån produkternas grad av förädling. En
indelning kan således göras i slakt, styckning, charkuteri och andra
förädlade köttprodukter som djupfryst och konserver. Det finns ett starkt
beroende mellan de olika leden, bl.a. avseende råvaruförsäljning och
avsättningsmöjligheter. Scangruppen är den största ägargruppen i
slaktledet och svarade år 1993 för 77 procent av slakten i Sverige.
Övrig slakt utfördes av ett tjugotal privata företag. Scangruppen är även
störst i styckningsledet och svarade år 1993 för ca 48 procent av
styckningen inom landet.
Inom charkuteri är Scangruppen inte lika dominerande som inom slakt
och styckning men utgör dock den största företagsgruppen, med en
marknadsandel på ca 32 procent. Scangruppens andel är ca 17 procent.
Scangruppens sammantaget starka ställning på marknaden för förädlade
köttprodukter grundar sig till stor del på att den kan erbjuda ett fullt
sortiment och på att dessa företag tillsammans förfogar över varumärket
Scan. Dessutom har gruppen inflytande över prisbildningen eftersom den
på råvaruområdet är huvudleverantör till hela förädlingsindustrin.
De regionala slakteriföreningarna bedriver verksamhet inom samtliga
led i förädlingskedjan slakt, styckning och charktillverkning.
Slakteriföreningarna har sinsemellan hitintills i praktiken tillämpat en
områdesindelning på insamlingssidan, varför leverantörerna av slaktdjur
utses. Stämmorna lägger fast riktlinjer för verksamheten, utser styrelse Prop. 1993/94:210
och revisorer, beviljar ansvarsfrihet m.m. Utöver industri- och affärs-
verksamhet har föreningarna till uppgift att bevaka medlemmarnas
branschintressen och svara för rådgivning, information till medlemmar
och opinionsbildning utåt.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är en intresse- och serviceorganisa-
tion för enskilda jord- och skogsbrukare samt för lantbrukskooperationen.
Både de branschvisa riksorganisationerna och primärföreningarna är
medlemmar i den ekonomiska grenen av LRF. Den fackliga grenen av
LRF har de enskilda lantbrukarna som medlemmar och arbetar för att ta
tillvara medlemmarnas intressen gentemot stat, kommuner, myndigheter,
m.fl. En lantbrukare kan således vara direktansluten medlem i LRF (den
fackliga grenen) samt även indirekt via sin ekonomiska förening.
Lantbrukaren är dessutom oftast medlem i flera ekonomiska föreningar
beroende på vad han producerar.
Här nedan beskrivs översiktligt verksamheten vad avser slakt, mjölk-
produktion samt lantmännenföreningamas mer varierande verksamhet.
Vidare görs en beskrivning av förhållandena inom trädgårdsnäringen och
skogsbruket.
Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) är en paraplyorganisation for
åtta producentkooperativa mejeriföreningar. Mjölkproducentema är med-
lemmar i någon av de åtta föreningarna och äger föreningarna genom
insatser i proportion till mjölkleveransema. Mejeriföreningarna är i sin
tur anslutna till SMR. Mejeriföreningarna och deras dotterbolag har en
mycket stark ställning på flera produktmarknader inom mejeriområdet.
SMR:s verksamhet har efter den interna avregleringen begränsats till att
endast omfatta sedvanliga branschorganisatoriska uppgifter, viss
konsultverksamhet samt viss branschneutral forskning.
Mejerimarknaden har hitintills varit geografiskt uppdelad mellan
föreningarna på så sätt att vaije mjölkleverantör har varit medlem i en
viss förening och kunderna har varit hänvisade till att få leveranser från
den mejeriförening inom vars distributionsområde han tillhör. Den
lantbrukskooperativa mejeriindustrin är i princip ensam om att ta emot
den mjölk som lantbrukarna producerar. Några mindre fristående
mejerier står för en knapp procent av den totala invägningen av mjölk i
Sverige. Arla är den största av föreningarna och svarar för ca 64 procent
av den totala mjölkinvägningen i Sverige. Inom sitt geografiska upp-
tagningsområde har Arla dock, i likhet med övriga mejeriföreningar, i
princip 100 procent av mjölkinvägningen.
De SMR-anslutna mejerierna svarar i princip för 100 procent av
marknaden för dryckesmjölk, fil, naturell yoghurt, grädde och naturell
farskost. Beträffande fruktyoghurt har mejerierna inom SMR ca 75
procent av marknaden. Av den totala försäljningen av ost i Sverige
svarar försäljningen av hårdost för ca 80 procent. Hårdostmarknaden
domineras av ost producerad av mejeriföreningarna. På matfettsmarkna-
i praktiken är hänvisade till den förening inom vilkens geografiska Prop. 1993/94:210
område de bedriver sin verksamhet. Föreningarna har heller inte på egen
hand sålt sina produkter utanför sitt verksamhetsområde. Sådan försälj-
ning har i stället skett genom Slakteriförbundet som säljer både till andra
föreningar och till övriga kunder. Slakteriförbundet har enligt sina
stadgar möjlighet att ålägga föreningarna att leverera sin produktion, eller
delar av den, till förbundet. Slakteriförbundet har därigenom kunnat
hindra en direkt konkurrens mellan föreningarna genom att "regionala
över- och underskott" har kunnat fördelas över landet. Den stadge-
mässiga möjligheten att ålägga föreningarna leveranser har inte utnyttjats
på åtskilliga år enligt Slakteriförbundet. Också privata stycknings- och
köttförädlingsföretag har tidigare varit hänvisade till att köpa sin råvara
av den förening i vars område företaget befinner sig alternativt av
Slakteriförbundet.
Tretton regionala lantmännenföreningar samt potatisodlarnas ekonomiska
förening Solanum samverkar i Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR).
Lantmännenföreningama arbetar med insatsvaror till jordbruket samt
handel, distribution och förädling av vegetabilier. Lantmännenföre-
ningama äger SLR. Nära 81.000 lantbrukare är medlemmar i någon av
lantmännenföreningama. I vissa delar av landet, särskilt i Skåne och
Halland, är lantmännenföreningama organisatoriskt så uppbyggda att
lantbrukarna ofta är anslutna till en s.k. lokalförening vilken i sin tur är
ansluten till den regionala lantmännenföreningen.
SLR bedriver en omfattande verksamhet genom dotterbolag och
intressebolag. Vissa av dessa företag har mycket höga marknadsandelar
på sin marknad. Genom dessa dotterbolag samverkar de enskilda
föreningarna om dels inköp, dels förädling och försäljning på marknaden.
Tillsammans med lantmännenföreningama täcker SLR hela kedjan från
växtförädling till det fardigbakade brödet, samt tillhandahåller utsäde,
gödsel, maskiner, torkning och lagring m.m. för sina medlemmar.
Lantmännenföreningama svarar för ca 75 procent av all spannmålshan-
tering i Sverige. Även marknaderna för förädlade spannmålsprodukter
kännetecknas av en stark ägarkoncentration. De dominerande företagen
inom kvambranschen ingår i SLR:s företagskoncem. På marknaderna för
t.ex. bagerimjöl och hushållsmjöl svarar dessa tillsammans for ca 45
resp. 60 procent av marknaden. Även inom bageribranschen har SLR en
stark position genom AB Skogaholms bröd.
De regionala lantmännenföreningama köper, förädlar och säljer vidare
det lantbrukarna odlar t.ex. spannmål, oljeväxter och potatis. Före-
ningarna säljer även insatsvaror som foder, utsäde, gödsel, växtskydds-
medel, maskiner m.m. till lantbrukarna. Denna verksamhet bedrivs dels
av de enskilda föreningarna, dels av bolag som ägs gemensamt av ett
antal föreningar.
31
De 13 regionala föreningarna har delat in Sverige i områden. Den Prop. 1993/94:210
enskilde lantbrukaren har därigenom i princip varit hänvisad till att bli
medlem i den förening i vars område hans verksamhet är belägen.
Trädgårdskooperativ är som samverkansform tämligen ny i Sverige.
Flertalet ekonomiska föreningar är bildade senare än 1960. Bildandet
underlättades av staten och dagligvarukedjoma var pådrivande. Med-
lemskapet i de ekonomiska föreningarna skall ge samordnings- och
stordriftsfördelar genom möjlighet till specialisering och förbättrad
information samt minskat risktagande. Samarbetet inom de trädgårds-
ekonomiska föreningarna består i huvudsak av försäljningsarbete. I
varierande utsträckning består samverkan också i insamling, sortering,
kvalitetskontroll, lagring och for enskilda produktslag förädling, såsom
torkning av lök, konsumentförpackning och liknande. Avsikten med
samverkan har varit att göra det möjligt för producerande familjeföretag
att uppnå stordrift i försäljningen. Som skäl för samverkan kan vidare
anföras att trädgårdsföretagen på marknaden möter mycket starka
förhandlingsparter i form av detaljhandelsblocken, vilka dessutom strävar
efter ett samlat utbud och därigenom få leverantörer.
Det finns ca 20 trädgårdsekonomiska föreningar. Föreningarna är
delvis specialiserade på olika produkter eller produktionsformer. Endast
ett fåtal föreningar torde ha en dominerande ställning på respektive
marknad, även om de vid en snäv marknadsdefinition kan ha stora
marknadsandelar på enskilda produktmarknader.
Leveranserna av trädgårdsprodukter till den svenska frys- och konserv-
industrin sker från enskilda odlare vars kontrakt förhandlas fram av
ideella föreningar. Föreningarna är ofta jämnåriga med industrin och de
äldsta därmed från 50-talet. I dag är odlarna sammanslutna i nio
föreningar varav en ekonomisk och resten ideella. Dessa föreningar
arbetar med de grönsaker som konkurrenskraftigt kan produceras inom
föreningens geografiska arbetsområde. Odlings- eller leveranskontrakt
förhandlas fram av föreningen, men kontrakten skrivs mellan den
enskilde odlaren och köparen. Huvuddelen av odlingen är belägen i
Skåne.
Av trädgårdsnäringens totala produktion om ca 2 800 mkr svarar de
ekonomiska föreningarna för ca en tredjedel. Störst marknadsandelar har
de trädgårdsekonomiska föreningarna på växthusprodukter. Drygt 70
procent av gurkproduktionen och ca 65 procent av tomatproduktionen i
svenska växthus gick genom dessa föreningar. För frilandsprodukter
(dvs. det som odlas utanför växthus) rör det sig om marknadsandelar på
mellan 20 och 50 procent avseende olika produkter. Marknadsandelarna
är beräknade gemensamt för flera olika odlarforeningar.
Importen har stor betydelse både för blommor och farska grönsaker (50
procent importeras) och frukt (95 procent importeras). Den inhemska
produktionens betydelse varierar dock över året.
32
10.6 Skogsägarföreningama Prop. 1993/94:210Den svenska skogsmarksarealen på 23,5 miljoner ha ägs till 50 procent
av privata skogsägare, till 26 procent av det allmänna (dvs. bl.a. stat,
kommun och kyrka) och till resterande del av skogsbolagen.
De många enskilda skogsägarna böljade under 1920- och 1930-talet att
bilda skogsägareföreningar. Det finns i dag åtta skogsägareföreningar
som är anslutna till Skogsägarnas Riksförbund. Dessa är Norrbottens läns
skogsägare, Skogsägarna Västerbotten-Ömsköldsvik, Norrskog,
Mellanskog, Mälarskog, Värmlands Skogsägare, Skaraborgs Skogsägare
och Södra Skogsägarna. Skogsägarrörelsen har totalt 87 000 medlemmar.
Skogsägarrörelsens andel av skogsarealen motsvarar ca 23 procent av den
totala svenska skogsarealen och knappt hälften av privatskogsbrukets
areal.
Skogsägareföreningama driver bl.a. handel med virke och erbjuder
avverkningshjälp och annan service åt medlemmarna. Vissa föreningar
driver egna industrier som förbrukar virke. Tillsammans har skogsägare-
föreningama 20 sågverk som tillsammans producerar ca 1 miljon m3
sågat virke. De flesta föreningar säljer dock huvuddelen av sitt sågtim-
mer vidare till andra sågverk. Den största av föreningarna Södra
Skogsägarna intar en särställning genom att ha egna massabruk.
Skogsägareföreningamas handel med virke sker i stor utsträckning som
en förmedlingsverksamhet mellan säljaren (skogsägaren) och köparen.
Detta sker mot provision, som betalas av köparen.
På köparsidan när det gäller sågvirke finns köpsågverken. Dessa
karaktäriseras av att de saknar egna skogar och därför måste köpa sitt
sågtimmer på någon marknad. Köpsågverken, som vanligen är mindre
eller medelstora företag, är den i särklass största sågverkskategorien i
Sverige. Köpsågverken svarar för drygt 70 procent av trävaruproduktio-
nen. Av resterande del står industrisågama, ägda av de stora skogs-
bolagen för ca 17 procent, sågverk ägda av Domän AB för ca 5 procent
och sågverk ägda av skogsägareföreningama för ca 8 procent.
Köpsågverken är i mycket stor utsträckning organiserade i sågverks-
föreningar. I sina köp av timmer på marknaden konkurrerar köpsåg-
verken inbördes och med andra sågverk, och i vissa avseenden med
massaindustrien.
Bland de lantbrukskooperativa föreningarna i övriga branscher kan
nämnas bl.a. Svenska ägghandelsförbundet som svarar for ca 40 procent
av den totala uppsamlingen och paketeringen av ägg.
De största företagen eller företagsgrupperna inom den uppsamlande
handeln med matpotatis utgörs av SOLANUM och Sveriges Potatishand-
lares Riksförbund (SPOR) med tillsammans ca 40 procents marknads-
andel. Dess medlemmar är till största del medlemmar i lokala potatisod-
larföreningar som i sin tur är medlemmar i SPOR. Köparsidan av
matpotatis är koncentrerad till två stora enheter, KF-Dagab och ICA. 33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Både matpotatis som distribueras av partihandeln och matpotatis avsedd Prop. 1993/94:210
för vidareförädling odlas i hög grad på kontrakt. Lantbrukskooperationen
och dess dotterbolag har små marknadsandelar vad gäller förädlad
potatis.
Även de lantbrukare som odlar industripotatis och därmed är anslutna
till de ekonomiska föreningarna för industripotatis, Sveriges Bränneri-
intressenter är anslutna till SPOR. För industripotatis närmar sig de lant-
brukskooperativa företagens marknadsandelar sannolikt 100 procent som
en följd av de regleringar som varit verksamma på detta område.
Även inom övriga vegetabiliebranscher finns riksförbund med regionala
föreningar. Några exempel är Frö- och oljeväxtodlama, Sveriges
betodlares centralförening och Grönsaksodlamas riksförbund.
11 Överväganden och förslag
11.1 Behovet av särskilda konkurrensregler för lantbruketRegeringens förslag: Särskilda konkurrensregler införs som i allt
väsentligt medger samverkan mellan jordbruksföretag och andra
råvaruproducenter inom ekonomiska föreningar på lantbrukets
område (s.k. primärföreningar).
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att invända mot arbetsgruppens bedömning. Det är bl.a. Mark-
nadsdomstolen, Stockholms Tingsrätt, Konsumentverket, Statens
jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Statskontoret, Länsstyrelserna i Västerbot-
ten, Norrbotten, Östergötland, Uppsala och Jämtland, Sveriges Industri-
förbund, Kooperativa institutet, Köttbranschen, KF, TCO, Svenska
lantarbetarförbundet och Juridiska fäkultetsnämnden vid Stockholms
Universitet.
Vissa remissinstanser har invändningar mot att särskilda konkurrens-
regler införs för samverkan inom primärföreningar på lantbrukets
område. Riksrevisionsverket anser att det är angeläget att få till stånd en
intem konkurrens mellan primärföreningama i praktiken och anger som
en metod att inte införa de föreslagna undantagen till 6 § KL. Grossist-
förbundet anser att om förslaget realiseras så kan företag som inte är
lantbrukskooperativa, t.ex. i förädlingsledet, komma att missgynnas i
förhållande till de som är lantbrukskooperativa. Grossistförbundet menar
att gruppundantag eller individuella undantag bör meddelas inom ramen
för nuvarande konkurrenslag, även om sådana undantag blir mer
begränsade än vad som från lantbrukskooperationen bedömts önskvärt.
Företagarnas Riksorganisation anser i likhet med bl.a. Konkurrens-
verket att de särskilda konkurrensreglerna bör ges formen av en
tidsbegränsad särlagstiftning i avvaktan på ett svenskt medlemskap i EU.
34
LRF anför att arbetsgruppen inte har analyserat och än mindre löst den Prop. 1993/94:210
av LRF påtalade konflikten mellan konkurrenslagen och föreningslagen.
LRF anser att det är diskriminerande att statsmakterna lägger sig i
föreningsintema frågor i en ekonomisk förening när samma frågor eller
företeelser i ett aktiebolag inte blir föremål för statsmakternas in-
gripanden. Kooperativa instituet anser att det bör göras en förenings-
rättslig genomgång och bedömning av de avtalssituationer som åberopas
i promemorian. Även Företagarnas Riksorganisation anser att sambandet
mellan lagen om ekonomiska föreningar och konkurrenslagen bör
genomgå en översyn.
Skälen för regeringens förslag: Statsmakterna har en i grunden positiv
syn på att jordbrukare och andra rå varuproducenter sluter sig samman
i ekonomiska föreningar (primärföreningar) for att få avsättning för sina
produkter. Denna samverkan har övervägande positiva effekter på grund
av de marknadsförhållanden som råder inom jordbruket och det mervärde
som den valda samverkansformen normalt for med sig för produktionen.
Denna uppfattning har tidigare redovisats bl.a. i förarbetena till
konkurrenslagen.
När nu gällande konkurrenslag antogs bedömde således regeringen och
riksdagen att samverkan i primärföreningar - vad avser produktion eller
försäljning av jordbruksprodukter, utnyttjande av gemensamma anlägg-
ningar för lagring, behandling eller förädling av jordbruksprodukter - är
naturlig och oftast nödvändig för de enskilda jordbrukarnas överlevnad.
Sådan samverkan ansågs i många fall vara omfattad av förbudet i 6 § KL
men sammantaget ha sådana positiva effekter att den borde kunna
kvalificera för undantag. Samtidigt framhölls vissa inslag som ett
samarbete inte fick innehålla för att kvalificera för undantag.
Konkurrensverket har, som tidigare redovisats, i sin skrivelse till
regeringen den 26 november 1993 efter en närmare prövning av
förhållandena på berörda marknader redovisat sin bedömning att det
praktiskt taget inte finns några möjligheter att bevilja undantag med stöd
av KL för det samarbete som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och
andra råvaruproducenter i s.k. primärföreningar.
Regeringen finner mot denna bakgrund att lagstiftningsåtgärder är
nödvändiga för att undanta vissa former av sådan samverkan.
För att ge genomslagskraft åt statsmakternas intentioner när konkur-
renslagen antogs bör det ges lagbestämmelser som innebär att förbudet
i 6 § KL mot konkurrensbegränsande samarbete i allt väsentligt inte skall
tillämpas beträffande samverkan mellan jordbruksföretag eller andra
råvaruproducenter på lantbrukets område inom en ekonomisk förening
(s.k. primärförening). Ytterligare skäl för att förbudet i 6 § KL inte bör
vara tillämpligt fullt ut på detta område är att konkurrensreglerna vad
avser samverkan mellan lantbruksföretag i en primärförening inte bör
försvåra en successiv anpassning av förhållandena inom lantbruket inför
ett EU-medlemskap.
Den inskränkning i tillämpningen av förbudet i 6 § konkurrenslagen
som föreslås i detta lagstiftningsärende är således som framgår av avsnitt
6 inte föranlett av sådana rättsliga aspekter rörande konflikter mellan 35
konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar som berörts där.
I stället är det, som framgår i det följande, de särskilda förutsättningar Prop. 1993/94:210
som gäller för just jordbruksnäringen som ligger till grund för behovet
av lagstiftning. Därvid syftar de särskilda konkurrensreglerna för
lantbruket till att i allt väsentligt möjliggöra den verksamhet som
förekommer i lantbrukets primärföreningar med hänsyn till den över-
vägande nytta som denna verksamhet för med sig från allmän synpunkt.
LRF:s synpunkt att det föreligger en diskriminering genom att samma
frågor eller företeelser inte skulle bli föremål för ingripande om de
bedrevs i ett aktiebolag i stället för en ekonomisk förening måste bygga
på en missuppfattning om lagens räckvidd. Konkurrenslagen är neutral
mellan skilda associationsformer så till vida att ett konkurrensbegränsan-
de samarbete bedöms, inte utifrån den ram som valts för samarbetet utan
i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn till omständig-
heterna i det enskilda fallet. Om fristående producenter tillsammans äger
ett aktiebolag och säljer sina produkter genom detta bolag kan denna
samverkan självfallet bli föremål for prövning enligt konkurrenslagen.
konkurrensreglerna
Regeringens förslag: De särskilda konkurrensreglerna skall gälla
för samverkan inom en primär lantbruksförening mellan företag
som bedriver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet eller
lokala sammanslutningar av sådana företag.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget
att invända mot promemorians förslag vad avser vilka företag som skall
omfattas av de särskilda konkurrensreglerna. Det är bl.a. Sveriges
Industriförbund, Köpmannaförbundet, Sveriges Livsmedelsindustriför-
bund, Marknadsdomstolen, Juridiska fakulteten vid Stockholms Universi-
tet, Jordbruksverket samt Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten,
Uppsala och Östergötland.
Ett antal instanser anser att samverkan om skogsprodukter inte bör
omfattas av särskilda konkurrensregler. Det är Kommerskollegium, samt
de privata köpsågverken inom SÄGAB, Nedre Norrlands Sågverks-
förening, Centrala Sågverksföreningen, Värmlands Sågverksförening och
SÅBI. Som skäl anför Kommerskollegium att skogsbruk inte borde
omfettas för att förslaget bättre skall motsvara EES-avtalets täckning.
Konkurrensverket framhåller att det av departementspromemorian inte
framgår vilka överväganden som gjorts med anledning av EES-avtalet.
Köpsågverken anför att arbetsgruppen inte har redovisat någon be-
dömning av om de fektiska konkurrensförhållandena inom skogsnäringen
motiverar det föreslagna undantaget. Köpsågverken menar att det saknas
beaktansvärda skäl att inkludera skogsnäringen bl.a. beroende på att
skogsnäringen till skillnad från jordbruket inte är - och inte har varit -
36
någon reglerad bransch. Den förädlingsverksamhet som flera skogsägare- Prop. 1993/94:210
föreningar bedriver i form av sågverk har inte uppkommit på grund av
marknadens bristande funktion. Skälen har i stället varit rent kommer-
siella, anförs det vidare.
Vissa remissinstanser som representerar skogsindustrin - MoDo,
Munksjö AB och Stora - anför att om skogsägareföreningama skall
omfattas av särskilda konkurrensregler så är det nödvändigt att skogs-
bolagen tillåts samverka för anskaffande av virke.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anser i likhet med Köp-
mannaförbundet att samverkan mellan s.k. lokalföreningar inte bör
omfattas.
Ett stort antal remissinstanser tar upp frågan om federativt samarbete.
De lantbrukskooperativa företagen anser i det gemensamt avgivna
yttrandet av LRF att s.k. federativ samverkan mellan primärföreningama
måste tillåtas. Motsvarande synpunkter förs fram av Sveriges lant-
bruksuniversitet och Kooperativa Instituet.
Övriga remissinstanser som berört frågan om federativ samverkan
menar i enlighet med arbetsgruppens förslag att sådan samverkan även
fortsättningsvis skall omfattas av 6 § KL:s tillämpningsområde. Det är
Konkurrensverket, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Konsumentberedningen, TCO, Agrifack inom SACO, Köpmanna-
förbundet, Sveriges Industriförbund, Handelns samarbetsorgan i
jordbruksfrågor, Sveriges Livsmedelsindustriförbund, Svenska Lantägg
och Svenska Nestlé.
Skälen för regeringens förslag: Särskilda förhållanden råder inom
lantbruket, dvs. jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring. Företagen är
generellt sett små. Produktionen är biologiskt betingad och utbudets
storlek är åtminstone i viss utsträckning beroende av väderförhållanden
m.m. Lantbruket kännetecknas också av stora, fasta investeringar och
stor geografisk bundenhet och av att verksamheten är spridd över stora
områden. Produkternas egenskaper, exempelvis färskhetsaspekter,
förutsätter vidare i många fall snabbhet i distributionen och regelbunden-
het i avsättningen. Verksamheten skiljer sig på avgörande punkter från
annan mer traditionell produktion. Det finns således naturliga för-
klaringar till att mindre, enskilda lantbrukare har slutit sig samman i
ekonomiska föreningar för att få avsättning för sina produkter. Detta har
ofta varit nödvändigt för att långsiktigt kunna planera verksamheten och
få en någorlunda jämn och förutsebar ersättning vid försäljningen. I de
fall som lantbrukarna startat egen förädlingsverksamhet (vertikal
integration) på grund av att marknaden uppvisat brister i sin funktion
eller av andra skäl torde det vidare av ovan nämnda skäl ofta ha varit
direkt nödvändigt att man slutit sig samman.
Dessa förhållanden som motiverar en samverkan i primärföreningar kan
sägas gälla framför allt på jordbrukets område. Förhållandena är
emellertid snarlika inom trädgårdsnäringen. Vad avser trädgårdsnäringen
skall också beaktas att denna inom EU är en del av jordbruket. Starka
skäl talar därför för att vi även i Sverige behandlar dessa näringar lika
vad avser konkurrensreglerna.
37
Internationellt sett är det relativt vanligt att man i viss utsträckning gör Prop. 1993/94:210
undantag från konkurrensreglernas tillämpning just för jordbruket. Inom
EU gäller särskilda konkurrensregler på jordbruksområdet i enlighet med
förordning (EEG) nr 26/62. Också dessa skäl talar for att låta ett
undantag från tillämpningen av 6 § KL omfatta företag med verksamhet
inom jordbruket och trädgårdsnäringen.
Även i fråga om skogsbruket är det fråga om en biologisk produktion
med en stor geografisk bundenhet och spridning, låt vara att förhållande-
na skiljer sig från dem som gäller för jordbruket. De enskilda med-
lemmarna i föreningarna på skogsbrukets område är ofta mindre
skogsägare. De kan också vara jordbrukare som är medlemmar i en eller
flera föreningar på jordbrukets område. Enligt regeringens mening är det
motiverat att samma konkurrensregler gäller för dessa föreningar som för
lantbruket i övrigt.
De företag som bör omfattas av de särskilda konkurrensreglerna är
således de ekonomiska föreningar vars medlemmar är företag som
bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. De omständig-
heter som utmärker dessa marknader medför att samverkan mellan dessa
små företag generellt sett är så positiv, att det bör säkerställas att just
dessa företags samverkan i allt väsentligt kan fortsätta. Dessa ekonomiska
föreningar som sedan länge vanligen benämns "primärföreningar",
utmärks av att medlemmarna är verksamma i den biologiska, primära
produktionen på sin egen eller arrenderade jordbruks- eller skogsfåstighet
eller motsvarande.
Reglerna bör även omfatta de fåtal fall av samverkan där en primär-
förening bland sina medlemmar har sådana sammanslutningar av jordbru-
kare, trädgårdsodlare eller skogsägare som har en klart lokal förankring
geografiskt (s.k. lokalföreningar). Samverkan inom en primärförening
som bland sina medlemmar räknar sådana lokalföreningar bör således
också omfattas av de särskilda konkurrensbestämmelsema. Det är därvid
inte fråga om att tillåta samverkan på ytterligare nivå. I stället är
meningen att tillåta samverkan på samma nivå som inom andra före-
ningar i samma bransch där varje jordbrukare har ett direkt medlemskap
i primärföreningen. Samverkan inom en primärförening mellan lokalföre-
ningar måste således skiljas från den samverkan som sker mellan primär-
föreningar, vanligtvis inom en riksorganisation - s.k. federativ sam-
verkan.
Det sätt att via lokalföreningar organisera verksamheten i en primärför-
ening som avses är det som främst förekommer i Lantmännenföre-
ningama i vissa delar av landet. De enskilda jordbrukarna är där ofta
anslutna till en inköpsförening på orten för gemensamma inköp av de
förnödenheter som jordbrukaren behöver. Inköpsföreningen eller den
lokala lantmännenföreningen är sedan ansluten till den regionala
lantmännenföreningen. För att de nu föreslagna reglerna skall omfatta
foreningssamverkan där de enskilda jordbrukarna är indirekt anslutna
genom sin lokalförening krävs det sålunda att lokalföreningen har en klart
lokal anknytning till en viss ort eller liknande. Vägledande är därvid den
geografiska omfattningen hos lokalföreningarna på lantmannaområdet.
38
Federativ samverkan skall som nämnts inte omfattas av de nya Prop. 1993/94:210
reglerna. Med sädan samverkan avses samverkan mellan primärföre-
ningar. Vanligt är att sådan federativ samverkan sker genom en
ekonomisk förening i en riksorganisation. Frågan om det finns jord-
brukspolitiska skäl att redan nu väga in de förhållanden och de konkur-
rensregler som råder for lantbruket inom EU vid utformningen och
tillämpningen av den svenska konkurrenslagen avseende federativ
samverkan bereds for närvarande inom Jordbruksdepartementet.
Regeringens förslag: I konkurrenslagen föreskrivs att förbudet i
6 § inte skall gälla för sådana avtal mellan angivna företag som
avser samverkan om produktion, insamling, förädling, försäljning
eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-,
skogs- eller trädgårdsprodukter eller inköp av varor eller tjänster
för sådan verksamhet.
Undantag från detta görs i huvudsak enligt följande.
Förbudet i 6 § KL skall även i fortsättningen vara tillämpligt på
avtal etc. som förhindrar eller försvårar medlemmarnas fria
rörlighet på marknaden.
Förbudet i 6 § KL skall vidare även fortsättningsvis vara
tillämpligt på avtal som innebär att försäljningspriser direkt eller
indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när
försäljningen sker direkt mellan en medlem och tredje man eller
när föreningen svarar för försäljningen. I den senare situationen
krävs dock dessutom att konkurrensen hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig omfattning för att förbudet i 6 § KL skall vara
tillämpligt.
Från förbudet i 19 § KL görs inget undantag.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag, utom vad avser bestämmelserna om prissamverkan. Arbets-
gruppens förslag bygger i den delen på att endast viss prissamverkan som
är nödvändig för foreningssamverkan i övrigt eller nödvändig för att
uppnå rationaliseringseffekter eller andra vinster fäller utanför tillämp-
ningen av 6 §.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar utan invändning arbetsgruppens förslag eller huvudinriktningen
i förslaget.
Av de instanser som valt att kommentera utformningen av reglerna ser
flertalet positivt på att göra begränsningar i det uttryckliga fritagandet
från förbudets tillämpningsområde i de avseenden som föreslagits. Vad
avser utformningen av den begränsning som görs för prissamarbete anser
emellertid ett stort antal av remissinstanserna att förslaget inte är till-
räckligt enkelt och tydligt och att det kan medföra tillämpningsproblem.
De remissinstanser som kan sägas företräda de lantbrukskooperativa
39
intressena, LRF och Sveriges Lantbruksuniversitet, är negativa till de Prop. 1993/94:210
begränsningar som föreslås.
Bland annat Köpmannaförbundet, Sveriges Industriförbund, Kött-
branschen, TCO, Agrifack och Köpsågverken tillstyrker de begränsningar
som görs för konkurrensbegränsningar som hindrar den fria rörligheten
på marknaden. Köttbranschen anför att den fria rörligheten i vart fall för
den privata styckningsindustrin är nödvändig för att en reell konkurrens-
neutralitet skall kunna upprätthållas och pekar på försök att hindra utträde
ur en slakteriförening som har förekommit genom att neka tillgång till
nödvändigt avelsmaterial. Agrifack anser att möjligheten att fritt leverera
sina produkter måste ses positivt ur lantbrukarföretagets ekonomiska
perspektiv. Svenska Lantägg påtalar vikten av att de stadgar och avtal
som förekommer bör syfta till att reglera affärsförhållandena på ett
adekvat sätt och ej till att låsa parterna prohibitivt. Konsument-
beredningen anför att regler om inskränkningar i återbetalning av
medlemsinsats vid utträde, byte av förening eller till annan köpare är
oacceptabla.
LRF menar att firågan om en medlems rörlighet även måste ses ur ett
föreningsrättsligt perspektiv då konkurrensfrågan bedöms. Medlemmarnas
frihet ställs mot föreningens behov av viss stabilitet i medlemsunderlag,
råvarufångst och eget kapital. LRF framhåller bl.a. vidare att det i många
fall är rationellt med en långtgående integration mellan råvaruproduktion
och förädling, vilket visas av de långtgående kontraktsbindningar som
finns, inte minst utomlands, inom t.ex. fjäderfä- och fläskproduktionen.
Sveriges Lantbruksuniversitet anför liknande synpunkter som LRF och
framhåller bl.a. att förslaget är en diskriminering av producentkoopera-
tiva företag och att det begränsar effektiviteten inom de lantbrukskoope-
rativa företagen till en sådan grad att svensk produktion och svensk
lantbrukskooperation hotas. Kooperativa institutet anser att det fortsatta
förbudet mot avtal som hindrar den fria rörligheten bör ersättas med en
ytterligare effektbestämmelse, nämligen att avtalet medför att skälig del
av vinsten kommer konsumenterna till del.
Bland de remissinstanser som berör utformningen av begränsningen vad
avser prissamverkan, utöver bestämmelsens tydlighet, anser Sveriges
Industriförbund att bestämmelsen kan ge för stort utrymme för prissam-
verkan. Köpsågverken anför att om skogsägareföreningama tillåts
motivera prissamverkan i massaveds- och timmerhandeln med såg-
verkssamverkan, kan dessa föreningar lätt driva upp priserna på timmer
till en nivå som gör det svårt för köpsågverken att få lönsamhet i sin
verksamhet, samtidigt som skogsägareföreningama kan låta intäkterna
från den gemensamma rundvirkeshandeln subventionera det egna
sågverket. Köpsågverken menar bl.a. vidare att prissamverkan sällan är
en nödvändig följd av styrkeförhållandena på sågtimmermarknaden, samt
att det normalt finns andra sätt att organisera handeln inom skogsnäringen
än genom att låta skogsägareföreningama fastställa försäljningspriser.
LRF anser att förslaget bygger på att den ekonomiska föreningen totalt
sett, inklusive sättandet av försäljningspriser till tredje man, ses som en
horisontell kartell mellan medlemmarna och inte som en ekonomisk 40
enhet. Vidare anförs beträffande skogsägareföreningamas rätt att
fastställa sina försäljningspriser att om en sådan rätt inte finns får detta Prop. 1993/94:210
helt orimliga konsekvenser for föreningarnas konkurrenskraft. LRF
framhåller vidare vad avser de s.k. förhandlingsorganisationerna inom
jordbruket - potatisodlarorganisationen, betodlarorganisationen, frö- och
oljeväxtodlarorganisationen och konservväxtodlarorganisationen - att
dessa helt faller utanför det föreslagna undantaget. Samverkan inom de
berörda organisationerna är, anför LRF, nödvändig för att odlarna som
är mycket små aktörer på marknaden skall kunna hävda sig mot sina i
många fall mycket stora köpare.
SLU uttalar att det i promemorian inte anförs några bärande argument
för att särskilja föreningar vars uppgift är att prisförhandla från andra
producentkooperativa företag. Förhandlingskooperation förekommer
därför att den har en rationaliserande roll. SLU framhåller bl.a. vidare
att förslaget medför att det privata skogsbrukets ställning i Sverige blir
lidande. Så länge det saknas mekanismer för att kunna handla virke på
en marknadsplats kan en någorlunda fri marknad uppnås endast genom
att jämbördiga förhandlingsorganisationer skapas på virkesmarknaden.
Skogsägarna bör via sina föreningar ges möjligheter att organisera sina
prisförhandlingar så att de på ett rimligt sätt balanserar köparpartemas
forhandlingsstyrka.
Vissa remissinstanser anser att de inskränkningar som görs från
tillämpningsområdet för förbudet i 6 § KL är alltför långtgående.
Riksrevisionsverket anser att en övre marknadsandelsgräns om 25 procent
bör gälla för att att en primärförening skall omfattas av de särskilda
konkurrensreglerna. Även TCO och Konsumentberedning anser att det
bör finnas en marknadsandelsgräns. Konsumentberedningen menar att det
främst är när primärforeningama blir alltför stora eller samverkar med
andra föreningar och får en alltför stor del av marknaden som oönskade
effekter uppstår. Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor, vars svar
även SSLF ställer sig bakom, anser att samma förutsättningar bör gälla
för primärföreningar inom jordbruket som för kedjor i detaljhandeln.
Flera remissinstanser understryker vikten av att förbudet mot missbruk
av dominerande ställning i 19 § KL upprätthålls. Juridiska fakultetsnämn-
den vid Stockholms Universitet framhåller att jordbrukskooperationens
starka ställning i Sverige medför att dess olika föreningar i stor ut-
sträckning har en dominerande ställning och att föreningarnas individuella
agerande därför kan prövas enligt 19 § konkurrenslagen. Det bör, anför
fakultetsnämnden, understrykas angelägenheten av att dominansen inte får
utnyttjas till åtgärder som direkt eller indirekt försvårar för konkurrens
för fristående företag, t.ex. i form av bindningar som försvårar dessas
tillgång till inköps- och försäljningskanaler, användning av kopplingsför-
behåll, användning av diskriminerande villkor, hot om bojkott m.m.
Köttbranschen anger som en förutsättning för att godta rättigheten för
enskilda producenter att organisera sig i föreningar att dessa i sig
bedriver en konkurrensneutral verksamhet. Därvid syftar Köttbranschen
på de privata styckningsföretagens möjligheter att få tillgång till råvara
från slakteriföreningarna som genom strukturförändringar blivit mycket
stora och marknadsdominerande inom sina respektive områden. 41
Köttbranschen pekar på vikten av att den s.k. Samfod-överenskommelsen
som tillförsäkrat de privata styckningsföretagen en konkurrensneutral Prop. 1993/94:210
tillgång till råvara från Slakteriorganisationen översätts till nuvarande
förhållanden.
Skälen för regeringens förslag: En bestämmelse bör föras in i konkur-
renslagen om att förbudet i 6 § inte skall tillämpas i vissa närmare
angivna fall. Bestämmelsen bör ha som grund att det är principiellt
tillåtet för foretag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller trädgårds-
verksamhet, eller lokala sammanslutningar av sådana foretag, att bedriva
verksamhet i en ekonomisk förening (primärförening).
Förbudet i 6 § KL bör inte tillämpas på sådan verksamhet som bedrivs
inom ramen for en primärförening av det här aktuella slaget och som
hänger samman med och framstår som ett normalt utflöde av sådana
omständigheter som gör det naturligt eller nödvändigt att företag sluter
sig samman på lantbruksområdet. Det kan röra sig om insamling av
medlemmarnas produkter och distribution och vidareförsäljning av dessa,
liksom skilda former av vidareförädling och produktutveckling samt
användande av gemensamma anläggningar för dessa ändamål. Det kan
också röra sig om samverkan för inköp av insatsvaror för medlemmarnas
produktion såsom utsäde, foder, gödsel och maskiner, men även av andra
varor och tjänster som används i verksamheten. Förbudet i 6 § KL torde
därigenom för merparten av de företag som berörs av förslaget få en
högst begränsad betydelse för dessas möjligheter att samarbeta genom en
primärförening.
Det bör redan här framhållas att för all samverkan i alla näringar gäller
förbudet i 6 § KL endast sådan samverkan som hindrar, begränsar eller
snedvrider konkurrensen på ett märkbart sätt. Alla avtal som träffas inom
en ekonomisk förening på lantbrukets område är självfallet inte konkur-
rensbegränsande i den mening som avses i 6 §. Med den valda tekniken
anges att förbudet i 6 §, med vissa begränsningar, inte skall gälla be-
träffande sådan verksamhet som normalt bedrivs inom dessa föreningar.
Därmed är inte sagt att denna samverkan i alla delar har varit förbjuden
tidigare. För sådan samverkan som inte har träffats av förbudet innebär
bestämmelsen endast att detta anges uttryckligen i lagen.
De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar avses
gälla endast i förhållande till förbudet i 6 §. Från tillämpningen av
förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § görs inget
undantag. Det är av stor vikt från konkurrenssynpunkt att avtal eller
förfaranden som utgör ett missbruk av marknadsmakt från en förening
med dominerande ställning alltjämt är förbjudna. Självfallet är det
angeläget att de beteenden som påpekas av juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms Universitet kan hindras på ett effektivt sätt. Som Kött-
branschen påtalar är råvarutillgången av central betydelse för den privata
styckningsindustrins konkurrensmöjligheter. De principer som ligger
bakom Samfod-överenskommelsen torde kunna stå i överensstämmelse
med vad som ligger till grund för bedömningen enligt 19 § KL. Också
avtal eller förfaranden som rör medlemmarnas handlingsfrihet,
exempelvis utbudsbegränsningar, och som har effekter gentemot tredje
man kan utgöra ett sådant dominansmissbruk.
42
Att de särskilda konkurrensreglerna endast gäller i förhållande till 6 § Prop. 1993/94:210
KL överensstämmer med den ordning som råder inom EU. Artikel 86 om
missbruk av dominerande ställning i Romfiördraget är fullt ut tillämpbar
också på jordbruksområdet enligt förordning (EEG) nr 26/62.
Avtal som fortsatt faller under tillämpningsområdet för 6 § KL
I propositionen till KL (prop. 1992/93:56 s. 79) berörs att förhållandet
mellan den enskilde jordbrukaren eller råvaruproducenten som leverantör
och primärföreningen som köpare for att kvalificera för undantag inte får
innehålla faktorer som förhindrar eller försvårar rörlighet för med-
lemmarna, att exempelvis sälja sina produkter till andra köpare eller att
bli medlem i en annan primärförening. Samarbetet får inte heller vara av
den karaktären att det hindrar eller försvårar från föreningsrörelsen
utomstående förädlingsverksamhet eller försvårar för jordbrukare eller
råvaruproducenter som står utanför samarbetet i en primärförening.
Innehåller samarbetet faktorer av berört slag är risken stor att konkurren-
sen på marknaden helt sätts ur spel. Sådana inslag torde heller inte vara
nödvändiga för att uppnå de positiva verkningarna av samarbetet, anförs
det vidare.
Skälen för att från tillämpningen av förbudet mot konkurrens-
begränsande samarbete undanta samverkan i primärföreningar på lant-
brukets område grundar sig på förhållandena på marknaden som gör det
naturligt att gå samman, liksom på de positiva verkningar som denna
samverkan normalt har. Vissa typer av konkurrensbegränsande avtal är
emellertid varken nödvändiga eller positiva sedda ur konsumenternas
eller samhällsekonomins synvinkel.
Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens rörlighet
Stadgebestämmelser och andra klausuler som hindrar rörligheten har
sedan länge varit föremål för uppmärksamhet och ingripande från de
konkurrensvårdande myndigheterna. Med hänsyn till de jordbrukskoope-
rativa föreningarnas marknadsdominans har Konkurrensverkets före-
gångare Näringsfrihetsombudsmannen (NO) alltsedan slutet av 1960-talet
arbetat för att avskaffa eller att mjuka upp konkurrensbegränsande
bestämmelser i föreningarnas stadgar, i första hand sådana bestämmelser
som på olika sätt binder medlemmarna till föreningarna.
Inom föreningarna på slakteri- och mejeriområdet fanns tidigare en
stadgebestämmelse som innebar att medlemsinsatsen inte återbetalades
om en medlem avgick ur föreningen och fortsatte sin verksamhet inom
föreningens område. Denna bestämmelse reviderades efter överläggningar
med NO i slakteriföreningarnas stadgar så att insatsen återbetalas efter
en viss tidsrymd (Pris & Kartellfrågor, PKF 1970:10). Hos mejeriföre-
ningarna gjordes motsvarande revidering efter det att NO ingripit mot en
förening i Skåne (PKF 1971:2-3). Också Lantmännenföreningama har
gjort förändringar på denna punkt efter NO-ingripanden (NO:s dnr 43
482/85 m.fl.).
Tidigare gällde i fråga om leveransplikt sedan lång tid i de producent- Prop. 1993/94:210
kooperativa föreningarna, dock ej i lantmännenföreningama, att
medlemmarna var skyldiga att leverera i stort sett all sin produktion till
föreningarna. Efter att NO år 1974 tagit upp frågan om leveransplikt med
en av slakteriföreningarna inleddes överläggningar också med Slakteriför-
bundet, LRF och SMR i saken. Dessa överläggningar ledde till att NO
och LRF år 1980 träffade en överenskommelse i enlighet med ett
kompromissförslag från NO:s sida. Överenskommelsen innebar en
uppmjukning av leveransplikten där en medlem fick frita sig från denna
under ett år.
Marknadsdomstolen, MD, fann i beslut meddelat år 1982 att vissa
konstaterade förfaranden, som hade sin grund i slakteriorganisationens
dominerande ställning inom köttbranschen, medförde skadlig verkan
genom att de på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt försvårade
annans näringsutövning och hämmade verkningsförmågan inom närings-
livet (MD 1982:23, dnr A4/80, det s.k. Samfod-ärendet). En tid efter
MD:s beslut kunde NO konstatera att den uppmjukade leveransplikten
endast genomförts i två föreningar (på slaktområdet) av sammanlagt 35
berörda föreningar. I förhandlingsuppgörelsen i Samfod-ärendet i MD
åtog sig Slakteriförbundet att verka for att den uppmjukade leveransplik-
ten genomfördes i samtliga slakteriföreningar.
Genomförandet av stadgeändringen mötte påtagliga problem i många
föreningar. Scan Västs stämma avslog år 1985 enhälligt styrelsens förslag
om den aktuella stadgeändringen. NO förde saken till MD. Scan Väst
framhöll bl.a. att föreningens egen bestämmanderätt samt de demokra-
tiska formerna för dess beslut som viktiga. MD konstaterade i sitt beslut
att leveranspliktsbestämmelsen medförde skadlig verkan (MD 1986:10).
Som en följd av riksdagens beslut om ny livsmedelspolitik från och
med den 1 juli 1991 samt NO:s agerande har flertalet föreningar helt
tagit bort leveransplikten i sina stadgar och ersatt denna med kontrakts-
system för leveranser av medlemmarnas produktion. NO har efter
införandet av system med leveranskontrakt verkat för att villkoren i
kontrakten inte diskriminerar den producent som velat leverera endast en
del av sin produktion till föreningen. NO har också ingripit mot andra
bestämmelser i föreningarnas stadgar som sammantaget med föreningens
ställning på marknaden hämmat medlemmarnas fria rörlighet, exempelvis
bestämmelser om att en medlem som inte levererat till sin förening under
en kortare tidsperiod (1 år) kunnat uteslutas ur föreningen.
Det kan således konstateras att rättstillämpningen enligt den äldre
konkurrenslagstiftningen ger vid handen att ingripanden skett mot skilda
former av konkurrensbegränsningar som hindrat den fria rörligheten på
marknaden. Marknadsdomstolen har också kunnat konstatera från allmän
synpunkt skadlig verkan.
Det finns ingen anledning att nu generellt låta denna typ av konkurrens-
begränsande samverkan falla utanför gällande förbud i 6 § KL mot avtal
som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på ett märkbart
sätt. En sådan generell friskrivning från förbudet är knappast heller
motiverad till följd av EG:s tillämpning av konkurrensreglerna på jord- 44
bruksområdet.
Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens fria rörlighet på Prop. 1993/94:210
marknaden kan ha negativa verkningar for samhällsekonomin och konsu-
menterna, särskilt om konkurrensen från andra företag inte är tillräcklig.
Hindras medlemmarna i sin fria rörlighet minskar nämligen det faktiska
eller potentiella konkurrenstryck på marknaden som en sådan rörlighet
skapar. Möjligheten att även i fortsättningen kunna göra en konkurrens-
rättslig prövning av avtal som försvårar eller förhindrar rörligheten ökar
därmed i betydelse ju sämre konkurrensen är mellan föreningar och andra
företag på marknaden.
Den ena gruppen av avtal som inte generellt bör falla utanför tillämp-
ningsområdet for 6 § KL är mot denna bakgrund sådana avtal som
förhindrar eller försvårar medlemmens fria rörlighet på marknaden.
Inte varje hinder eller försvårande av medlemmens fria rörlighet är
emellertid att betrakta som så negativt att det finns anledning att ingripa
från konkurrenssynpunkt. Som nämnts gäller förbudet i 6 § KL endast
sådana konkurrensbegränsande avtal etc. som har märkbar effekt. Kravet
på märkbar effekt gäller självfallet även i förhållande till sådana
konkurrenssnedvridande avtal som förhindrar eller försvårar en medlems
fria rörlighet. Samverkan mellan företag som har högst tio miljoner kr
i omsättning och med sammantaget högst 15 procent av den relevanta
marknaden faller utanför förbudet enligt Konkurrensverkets allmänna råd
(KKVFS 1993:2) om tolkningen av begreppet märkbar effekt. Om något
eller några av de samverkande företagen har mer än tio miljoner kr i om-
sättning, dock högst 200 miljoner kr, gäller enligt Konkurrensverkets
allmänna råd att företagen kan ha högst 10 procent av den relevanta
marknaden.
Medlemmens fria rörlighet på marknaden kan som framgått hindras
eller försvåras på en rad skilda sätt och samtidigt hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt. Stadgarna i föreningen kan
föreskriva leveransplikt helt eller delvis eller förbud att köpa varor eller
tjänster från annan än föreningen. Det kan också vara fråga om skilda
kontraktsbindningar såsom exklusivavtal på obegränsad tid för hela eller
delar av medlemmens produktion eller sådana avtal som löper över
längre tid än som kan anses motiverat med hänsyn till föreningens
verksamhet och marknadsförhållanden. Motsvarande gäller beträffande
uppsägningstiderna i sådana kontrakt. Vidare kan ett förhindrande eller
försvårande föreligga om medlemmen får ett lägre pris som beror på att
denne inte levererar all sin produktion till föreningen, utan endast en del
och denna prisdifferentiering inte står i relation till (eller det inte uppstår)
några ökade kostnader för föreningen jämfört med situationen att
medlemmen levererar all sin produktion. Också skilda erbjudanden,
såsom rabatter vid inköp av varor eller tjänster, eller gratis service av
gårdsutrustning eller liknande, liksom bonussystem m.m. som bygger på
trohet till föreningen avseende leveranser eller inköp, kan snedvrida
konkurrensen på ett sätt som inte generellt bör falla utanför tillämpningen
av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL.
Medlemmens fria rörlighet på marknaden försvåras om det finns hinder
mot att lämna föreningen, t.ex. för att bli medlem i en annan primärföre- 45
ning. Sådana hinder som också kan vara förbjudna enligt 6 § KL kan
bestå i att medlemmen vid utträde inte får tillbaka hela eller delar av sin Prop. 1993/94:210
medlemsinsats eller återfår den över en tidsperiod som är så lång att
konkurrensen får anses begränsad på ett märkbart sätt. Ett annat hinder
som kan begränsa konkurrensen på ett märkbart sätt kan vara att tiden är
längre för den som lämnar föreningen och fortsätter sin verksamhet på
egen hand eller genom annan förening än för den som helt upphör med
sin verksamhet. Rena konkurrensklausuler där medlemmen efter ett
utträde ur föreningen inte får ta upp med föreningen konkurrerande
verksamhet, eller leverera till ett med föreningen konkurrerande företag,
försvårar också medlemmens fria rörlighet på marknaden och kan därmed
fålla under förbudet i 6 § KL.
Det kan också finnas andra fall där medlemmens fria rörlighet på
marknaden förhindras eller försvåras. Detta kan ske i annat avseende av
motsvarande betydelse för medlemmens rörlighet som beträffande valet
av avnämare eller leverantör eller möjligheten att lämna föreningen. Så
kan vara fallet om en förening vägrar återinträde för medlemmar som
lämnat föreningen, vilket bl.a. kan medföra att medlemmar som velat
lämna föreningen och leverera till ett mindre förädlingsforetag inte
känner en tillräcklig trygghet för att göra detta. Vidare kan skilda former
av produktions- eller utbudsbegränsningar som åläggs en eller flera
medlemmar hindra eller försvåra den fria rörligheten på marknaden i en
sådan omfattning som åsyftas. Så kan också ske om föreningen förvrider
en eller flera marknadsmekanismer, såsom prisbildning eller resursalloke-
ring. Ett sådant fall kan föreligga om föreningen i sina avtal med en
köpare binder upp denne så att köparen för alla sina inköp under året blir
tvungen att betala ett visst, högre pris i förhållande till det av föreningen
tidigare tillämpade priset, i de fall köparen förvärvar viss kvantitet direkt
av en medlem i föreningen till detta högre pris.
De ovan beskrivna exemplen är sådana som kan vara förbjudna om
konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Det
skall emellertid beaktas, som Konsumentberedningen framhåller, att det
främst är när primärföreningama blir alltför stora eller samverkar med
andra föreningar och får en alltför stor del av marknaden som oönskade
effekter uppstår. Utrymmet för en mindre förening att ha bindningar
medlem/förening blir därvid större än för en stor förening.
Avtal inom ramen för en ekonomisk förening som förhindrar eller
försvårar medlemmarnas fria rörlighet kan i det enskilda fallet visa sig
ha övervägande positiva effekter från konkurrenssynpunkt även om
konkurrensen begränsas på ett märkbart sätt. Om så är fallet finns
möjligheten att få undantag enligt 8 § KL, varvid en totalprövning får
göras av de positiva och negativa verkningarna av foreningssamverkan.
Därvid kan konkurrenssituationen på marknaden sägas vara av avgörande
betydelse, exempelvis om det finns en fungerande konkurrens från andra
aktörer och om köparna är starka. I ett läge där konkurrenssituationen
förändras till följd av att Sverige blivit medlem i EU blir denna
förändring självklart en del av den konkurrensrättsliga prövningen.
46
Avtal som avser fastställande av försäljningspriser Prop.
Konkurrenslagen ser särskilt strängt på horisontellt prissamarbete.
Förbudet i 6 § KL gäller alla typer av prissamverkan. Det saknar enligt
förarbetena betydelse om samverkan mellan företagen sker direkt mellan
dem eller i en säljorganisation, inköpsorganisation eller motsvarande.
Samverkan kan även ske i en branschförening. Förbudet träffar också
prisrekommendationer liksom ren information om priser mellan
konkurrenter. Även samverkan om priser eller annat genom en juridisk
person där de samverkandes produkter köps in av exempelvis en förening
och säljs vidare i föreningens namn träffas i princip av förbudet.
Det generella förbud som konkurrenslagen innebär mot prissamverkan
kan sägas vara en av de viktigare förändringarna av den svenska
konkurrenslagstiftningen. Behovet av att förbjuda prissamverkan belystes
väl i Konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59 del 1). Den
stränga syn på prissamverkan som framträder i konkurrenslagen grundas
också på att lagens förbud är uppbyggda efter samma modell som
Romfördragets artikel 85 och 86. Avsikten är därvid att så långt som det
är möjligt uppnå materiell rättslikhet med Romfördragets konkurrens-
regler.
Sverige har genom detta anslutit sig till EG:s stränga syn på pris-
samarbete. Denna syn gäller nationellt i flertalet länder som har förbud
mot konkurrensbegränsande samarbeten. Det är av stor vikt från
konkurrenspolitiska utgångspunkter att konkurrenslagen är effektiv vad
avser just prissamverkan. Sådan samverkan måste kunna motverkas
oavsett vilken organisatorisk form denna tar.
Av betydelse är vidare att det undantag som görs i EG från förbuds-
bestämmelsen i artikel 85 för jordbruket innehåller en begränsning i fråga
om prissamverkan. I förordning (EEG) nr 26/62 anges att artikel 85.1 i
synnerhet inte skall tillämpas på överenskommelser, beslut eller
förfaranden av jordbrukare, jordbruksorganisationer eller samman-
slutningar av sådana organisationer i samma medlemsstat, i den mån
dessa, utan att innebära förpliktelse att tillämpa ett fastställt pris, beröra
produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter eller användandet
av gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling eller
förädling av jordbruksprodukter. Undantag medges inte heller om EG-
kommissionen konstaterar att konkurrensen på så sätt elimineras eller att
målsättningen i Romfördragets artikel 39 äventyras.
Förbudet i 6 § KL bör mot denna bakgrund i princip upprätthållas när
det gäller festställande av försäljningspriser på producerade varor även
när denna samverkan sker genom en ekonomisk förening på lantbrukets
område.
Emellertid kan man inte bedöma denna prissamverkan avskilt från en
förenings övriga verksamhet. Till att bötja med kan det inte anses
motiverat att kräva att en förening skall separera varor som produceras
i föreningens förädlingsverksamhet och ta ut skilda priser på dessa varor
i förhållande till varifrån råvaran kommer. En sådan "prissamverkan"
som sker beträffande i föreningen vidareförädlade varor är oftast att
betrakta som nödvändig i förhållande till den samverkan som sker om
1993/94:210
47
vidareförädling. Denna vertikala integration framåt medför normalt också Prop. 1993/94:210
så positiva effekter att detta motiverar ett fastställande av försäljnings-
priserna i sig.
Vidare kan det i de fall föreningen svarar för försäljningen av varor
som produceras hos medlemmarna finnas rationaliseringsvinster och
minskade transaktionskostnader som beror på den verksamhet som
föreningen bedriver, exempelvis distribution, lagring, marknadsföring
eller genom att antalet förhandlingar minskar. Dessa förhållanden bör
tillmätas betydelse mot den allmänna bakgrund som redovisats i detta
lagstiftningsärende.
Den andra gruppen av avtal där förbudet i 6 § KL även fortsättningsvis
skall vara tillämpligt är mot bakgrund av det anförda vissa former av
prissamverkan som är att anse som särskilt negativa från konkurrens-
synpunkt. Förbudet i 6 § bör gälla beträffande avtal som innebär att
försäljningspriser festställs på varor som produceras hos medlemmarna.
Försäljning av produkter som vidareförädlats av de råvaror som kommer
från medlemmarna eller från annan eller försäljning av varor som köpts
in av föreningen från tredje man skall därför falla utanför förbudet i 6 §.
Beträffande den prissamverkan där förbudet skall vara tillämpligt går
det att urskilja två huvudfell. Det första är när försäljningen sker direkt
mellan medlemmen och tredje man. Sådan försäljning kan bl.a. röra
råvara till från föreningen fristående förädlingsindustri, varor för
vidareförsäljning i grossist- eller detaljhandeln eller produkter som säljs
direkt till konsument. Det andra huvudfallet är när föreningen svarar för
försäljningen mot tredje man. Varorna kan då levereras in till föreningen
mot att medlemmen får ett avräkningspris tillsammans med en slutlikvid
vid årets slut. Föreningen står sedan som säljare i eget namn. Det
behöver emellertid inte vara så att varorna rent fysiskt levereras in till
föreningen. De kan lika gärna gå direkt till tredje man.
I det första fellet när försäljningen sker direkt mellan medlemmen och
tredje man finns det inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i
större omfattning än vad som är möjligt inom ramen för 6 och 8 §§ KL.
Om företagen är små kan, såsom nämnts tidigare beträffande med-
lemmens rörlighet, samverkan enligt Konkurrensverkets allmänna råd ske
utan att förbudet i 6 § KL slår till så länge de samverkande har högst 15
procents marknadsandel.
I det andra fellet när föreningen svarar för försäljningen kan det uppstå
sådana positiva effekter genom föreningens samverkan i stort eller genom
själva försäljnings- och prissamverkan att det finns skäl att tillåta en mer
långtgående prissamverkan. De positiva effekter som därigenom uppstår
för samhällsekonomin kan emellertid beträffande det samverkansmoment
som rör själva prissättningen endast göras gällande upp till en viss
brytpunkt. Det måste således finnas en reell sidokonkurrens förutom det
konkurrenstryck som kan uppkomma genom att medlemmarnas fria
rörlighet kan upprätthållas. För prissamverkan genom föreningen bör
därför gälla att den är tillåten endast under förutsättning att konkurrensen
på marknaden inte hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig
omfattning. Därmed görs en rimlig avvägning mellan å ena sidan möjlig- 48
hetema att samverka även vad gäller prissättningen i en primärförening
och å andra sidan köparnas och konsumenternas intressen, liksom Prop. 1993/94:210
effekterna på samhällsekonomin.
Precis som gällde i den särskilda jordbrukskonkurrenslagen (1991:921)
bör som tumregel gälla att samverkan är tillåten om de samverkande
företagen svarar för högst 25 procents andel av den relevanta marknaden.
I dessa fall kan sådan prissamverkan som det nu är fråga om i allmänhet
inte anses medföra att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids
i väsentlig omfattning. För de fall där samverkan tar sikte på att
balansera köparmakten hos stora köpare med stark eller dominerande
ställning på marknaden torde prissamverkan inte förvanska konkurrensen
i väsentlig omfattning om denna prissamverkan medverkar till att uppnå
marknadsbalans.
Det skall betonas att det endast är själva prissamverkan genom före-
ningen som berörs av bestämmelsen. Grundläggande för tillämpningen
av 6 § KL på samverkan i en primär lantbruksförening är att denna
samverkan i allt väsentligt skall vara tillåten. Att prissamverkan
beträffande varor som produceras hos medlemmarna och som säljs
genom en förening inte generellt undantas från tillämpningsområdet för
6 § KL innebär således inte att lantbrukarna förbjuds samverka i sina
primärföreningar. I de uppskattningsvis få fall som prissamverkan genom
föreningen begränsar konkurrensen i sådan omfattning att 6 § KL blir
tillämplig är till att börja med övrig verksamhet fortfarande tillåten, utom
vad som kan vara fallet med bestämmelser som inskränker en medlems
rörlighet. Vidare finns möjligheten att erhålla undantag enligt 8 § KL för
sådan prissamverkan som uppfyller de kriterier som uppställs för detta.
För att undantag skall beviljas måste fördelarna med samverkan objektivt
sett överväga de nackdelar för konkurrensen som samverkan kan
innebära.
I de fäll där föreningen har hand om försäljningen av medlemmarnas
varor kan föreningen svara för skilda moment i hanteringen av dessa
varor. Det förhållandet att föreningen i viss utsträckning svarar för
paketering, lagring, åsättande av varumärke eller firmabeteckning innebär
inte automatiskt att varorna ej är att betrakta som varor som produceras
hos medlemmarna.
Vid bestämmandet av en förenings marknadsandel i sin försäljning skall
denna bestämmas på den relevanta marknaden. Detta innebär bl.a. att
föreningen kan ha skilda marknadsandelar beroende på vilket marknad
det i varje enskilt fall är fråga om geografiskt och produktmässigt.
Marknaden kan därför variera beroende på vilka produkter det är fråga
om och vilka kunder som är köpare. Det bör framhållas att varje
marknad måste bedömas för sig. En låg marknadsandel på en viss
marknad ger således inte rätt att prissamverka på en marknad där
marknadsandelen är högre.
Begränsningen i undantaget avser endast fästställande av försäljnings-
priser. Något hinder bör inte finnas mot den typ av inköpssamverkan
som sker genom lantbrukets primärföreningar.
De av LRF berörda s.k. förhandlingsorganisationerna inom jordbruket
folier utanför de föreslagna bestämmelserna. Det innebär att den 49
prissamverkan som sker mellan potatisodlare, oljeväxtodlare och
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
konservväxtodlare genom denna typ av organisationer faller under Prop. 1993/94:210
tillämpningsområdet för 6 § KL. I de fäll förbudet i 6 § är tillämpligt
finns möjligheter att ansöka om undantag enligt 8 § KL. Samverkan i
förhandlingsorganisationerna sker mellan odlare som generellt sett är små
företag mot köpare som är mycket stora. Som exempel kan nämnas
betodlarnas prisförhandlingar gentemot Sockerbolaget (ägt av Danisco).
LRF har framhållit att den samverkan som sker leder till en bättre
marknad sbalans.
Icke-ingripandebesked och undantag enligt 8 § KL
Om osäkerhet råder huruvida ett avtal fäller under förbudet i 6 § KL
eller huruvida ett förfarande är förbjudet enligt 19 §, finns enligt 20 §
KL möjlighet för ett företag att ansöka hos Konkurrensverket om en
förklaring att Konkurrensverket inte anser att avtalet eller förfärandet är
förbjudet enligt nämnda paragrafer (icke-ingripandebesked).
Ett viktigt skäl till att denna möjlighet finns är att det i en hel del fäll
kan vara svårt för företag att på förhand bedöma räckvidden av de två
förbuden i KL. Viktiga förutsättningar för förbudens tillämplighet kan
visa sig vara möjliga att bedöma först sedan omständigheterna i det
enskilda fället har klarlagts.
Även beträffande det särskilda undantag från tillämpningen av förbudet
i 6 § KL som föreslås för viss samverkan mellan enskilda jordbrukare,
skogsägare eller trädgårdsodlare, eller lokala sammanslutningar av sådana
företag, kan det i enskilda fäll komma att råda osäkerhet om samverkan
är undantagen eller om förbudet i 6 § KL är tillämpligt. Det kan också
vara frågan om denna samverkans förenlighet med förbudet mot missbruk
av dominerande ställning i 19 § KL.
Föreningen eller dess medlemmar kan, om sådan osäkerhet råder,
begära ett icke-ingripandebesked från Konkurrensverket.
För avtal som helt eller delvis fortfärande omfattas av förbudet i 6 §
KL enligt nu föreslagna regler finns möjligheten att anmäla avtalet för
undantag enligt 8 § KL. Konkurrensverket har därvid, enligt nyssnämnda
lagrum, att göra en helhetsbedömning av den samverkan som är för
handen. Sådan samverkan som är undantagen från förbudet i 6 § KL har
företagen alltid rätt att bedriva, såvida samverkan inte är förbjuden enligt
19 § KL eller enligt annan lag.
50
11.4 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserRegeringens förslag: Ändringarna i konkurrenslagen skall träda i
kraft den 1 juli 1994 och gälla både avtal som kommer till efter
ikraftträdandet och sådana som existerar vid ikraftträdandet.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna har
tillstyrkt eller inte haft någon invändning mot arbetsgruppens förslag.
Lantbrukarnas Riksförbund har anfört att det för lantbrukets primärföre-
ningar har förelegat stor osäkerhet beträffande deras rättsliga ställning
efter den 1 juli 1993 och att det därför är nödvändigt att särskilda
övergångsbestämmelser införs som gör det möjligt för primärföre-
ningama att anpassa den verksamhet som bedrivits före den 1 juli 1993
och som existerar den 1 juli 1994.
Skälen för regeringens förslag: I detta lagstiftningsärende föreslås ett
generellt undantag från förbudet i 6 § KL träda i kraft den 1 juli 1994.
Avsikten med de föreslagna ändringarna är att lantbrukets primärföre-
ningar i allt väsentligt skall kunna fortsätta att bedriva verksamhet som
tidigare. De nya bestämmelserna bör därför gälla både avtal som kommer
till efter ikraftträdandet och avtal som då redan existerar.
För avtal som kommer till efter ikraftträdandet uppkommer inga
övergångsproblem som behöver regleras.
För avtal som existerar den 1 juli 1994 är saken mer komplicerad bl.a.
till följd av KL:s nuvarande övergångsbestämmelser. Dessa bör därför
beröras något. KL trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagens övergångs-
bestämmelser innebär bl.a. följande.
Förbudet i 6 § gäller både nya avtal etc. och sådana som existerade vid
ikraftträdandet.
Om sistnämnda s.k. gamla avtal emellertid anmälts for beviljande av
undantag enligt 8 § eller om berörda företag ansökt om icke-ingripande-
besked och anmälan eller ansökan gjorts inom sex månader från lagens
ikraftträdande, uppskjuts verkningarna av förbudet till dess sex månader
har gått från dagen för Konkurrensverkets beslut med anledning av
anmälan eller ansökan. Frågor om undantag och icke-ingripandebesked
kunde också prövas före lagens ikraftträdande. Om anmälan respektive
ansökan gjordes före ikraftträdandet skjuts verkningarna av förbudet i
6 § upp till dess tio månader gått från verkets beslut.
För s.k. gamla avtal som inte varit föremål för anmälan eller ansökan
enligt föregående stycke gäller förbudet alltsedan lagens ikraftträdande
om inte företagen inom sex månader från KL:s ikraftträdande upphört att
tillämpa avtalen eller ändrat dem så att de inte omfattas av lagens förbud.
De avtal som existerar vid de nu föreslagna ändringarnas ikraftträdande
den 1 juli 1994 kan mot denna bakgrund delas upp i två grupper. Det kan
dels vara frågan om s.k. gamla avtal enligt KL:s nuvarande övergångs-
bestämmelser och dels avtal som träffats efter KL:s ikraftträdande den
1 juli 1993 men före den 1 juli 1994.
Prop. 1993/94:210
51
När det gäller den första gruppen kan den situationen vara för handen Prop. 1993/94:210
att avtalet inte har anmälts för undantag eller icke-ingripandebesked inom
sex månader från KL:s ikraftträdande eller dessförinnan. I sådant fåll
gäller de nu föreslagna reglerna från dessas ikraftträdande.
Om avtalet har anmälts före den 1 januari 1994 men Konkurrensverket
inte har fattat beslut före detta datum uppnår avtalet, till följd av KL:s
nuvarande övergångsbestämmelser, ett skydd mot lagens rättsverkningar
till dess att de nya reglerna trätt i kraft eller längre. Därefter gäller dessa
oavsett utgången av Konkurrensverkets prövning.
I det fallet att avtalet har anmälts och Konkurrensverket har fattat
beslut före den 1 januari 1994 är innehållet i verkets beslut av central
betydelse. Om undantag (utan villkor) eller icke-ingripandebesked har
beviljats gäller naturligtvis detta beslut oavsett de nya reglerna eftersom
dessa utgör en inskränkning i förbudsområdet. Om utgången blivit den
motsatta, eller ett beslut om undantag förenats med villkor, kan det
finnas skäl för de företag som berörs att överväga om de nya reglerna
skulle ha lett till en annan utgång. Om så skulle vara fallet kommer
avtalet endast under en kortare tid att vara förbjudet.
Om avtalet upphört att tillämpas eller anpassats till KL:s krav före den
1 januari 1994 uppstår inga problem i förhållande till de regler som nu
föreslås.
När det gäller den andra gruppen avtal, dvs. avtal som kommit till efter
den 1 juli 1993 men före den 1 juli 1994, gör sig i princip samma
synpunkter gällande som beträffande den första gruppen. En väsentlig
skillnad är dock att dessa avtal inte träffas av KL:s nuvarande övergångs-
bestämmelser.
Oavsett om dessa avtal har anmälts för undantag respektive icke-
ingripandebesked eller ej gäller således de nya reglerna från ikraftträdan-
det. Om ett avtal beviljats undantag eller icke-ingripandebesked gäller
detta även sedan de nya reglerna trätt i kraft eftersom dessa, som sagts,
utgör en inskränkning av förbudsområdet.
Som framgått kan det inträffa att ett avtal, som undantas från förbudet
i 6 § enligt nu föreslagna bestämmelser, under en tid kan ha varit
förbjudet.
En särskild fråga när det gäller sådana avtal är KL:s civilrättsliga
bestämmelser. Enligt 7 § KL är avtal eller avtalsvillkor som strider mot
förbudet i 6 § ogiltiga. Enligt förarbetena till KL fordrar ogiltigheten inte
något föregående beslut om att avtalet är förbjudet (prop. 1992/93:56
s. 76). Av 33 § KL följer vidare att ett avtals oförenlighet med 6 § kan
vara skadeståndsgrundande. Det sagda medför att ett avtal under en tid
kan ha varit ogiltigt och skadeståndsgrundande.
Den situationen att ett avtal under en tid är förbjudet enligt 6 § och
därefter blir tillåtet och till följd av detta åter giltigt kan inträffa både
enligt KL i dess nuvarande lydelse och i de EG-regler i vilka KL tar sin
utgångspunkt.
Om ett avtal som strider mot 6 § KL inte anmälts för undantag enligt
8 § och inte heller faller utanför förbudet enligt någon av de övriga i 6 §
angivna paragraferna, är avtalet förbjudet och därmed ogiltigt samt, om 52
övriga i 33 § angivna förutsättningar är uppfyllda, skadeståndsgrundande.
Om avtalet efter en tid anmäls till Konkurrensverket for undantag enligt Prop. 1993/94:210
8 § och verket beviljar undantag att gälla t.ex. från dagen för anmälan
(jfr 10 §) uppkommer den situationen att ogiltigheten så att säga läks och
skadeståndsansvaret bortfaller, det sistnämnda i vart fåll med avseende
på skador som åsamkats sedan undantaget börjat gälla.
Motsvarande situation kan uppstå enligt EG:s regler (artikel 85 i
Romfördraget och rådets förordning (EEG) 17/62). Det är därvid värt att
notera att EG-kommissionen, till skillnad från vad som gäller för
Konkurrensverket, inte kan besluta att ett undantag skall gälla tiden före
det att anmälan för undantag kom in till kommissionen. Det är vidare så
att EG:s s.k. gruppundantagsförordningar regelmässigt träder i kraft vid
ett visst datum utan några särskilda övergångsregler.
Samma synsätt som det nu redovisade får anläggas på det i detta ärende
föreslagna generella undantagets inverkan på KL:s civilrättsliga regler.
Några särskilda övergångsregler föreslås därför inte. Om någon
civilrättslig tvist skulle uppstå som en följd av att förbudsområdet i 6 §
nu inskränks får hithörande frågor lösas i rättstillämpningen. Därvid
torde ledning kunna hämtas frän EG-rätten och dess tillämpning i detta
avseende i EU:s medlemsländer.
Vad avslutningsvis gäller de av Lantbrukarnas Riksförbund anförda
skälen för att särskilda övergångsbestämmelser bör införas gör regeringen
följande överväganden.
Konkurrenslagens nuvarande övergångsbestämmelser innebär, som
framgått, att näringslivet givits goda möjligheter att inhämta Konkur-
rensverkets syn på gällande avtal m.m. och att anpassa dessa till lagens
krav. Det har således under närmare ett års tid - från det att lagen
utfärdades i januari 1993 till den 1 januari 1994 - funnits möjlighet att
ansöka om undantag från förbudet i 6 § och/eller begära icke-ingripande-
besked. Vidare innebär reglerna att berörda företag under minst sex
månader efter verkets beslut med anledning av en sådan ansökan eller
anmälan har haft möjlighet att, om så bedömts nödvändigt, förändra
avtalen. Även utan sådan anmälan eller ansökan har en sexmånaders-
period för anpassning stått till buds. På grund av det anförda - och då de
nu föreslagna reglerna innebär en inskränkning av förbudsområdet - kan
det inte anses motiverat att införa ytterligare övergångsregler.
12 Kostnader och andra effekter av förslaget
12.1 Samhällsekonomin och företagenDen samverkan som undantas genom lagförslaget är att betrakta som
övervägande positiv för samhällsekonomin. För de små företag som lagen
tar sikte på inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen är en
samverkan beträffande förädling, försäljning, distribution m.m. naturlig
och ofta nödvändig för deras konkurrenskraft. Genom samverkan kan
man uppnå bl.a. vinster i produktionen och distributionen.
53
För företagen medför det föreslagna undantaget vidare en klarhet och Prop. 1993/94:210
förutsebarhet beträffande rätten till visst samarbete vilket torde bidra till
en bättre resursanvändning i företagen.
En konsekvens av lagförslaget är att förbudet i 6 § KL inte blir
tillämpligt vad avser strukturella ingrepp i en primärförening på
lantbrukets område. Därigenom görs det tydligt att konkurrenslagen inte
tar sikte på att hindra dessa föreningars existens eller möjligheter att
bedriva viss samverkan. Lantbrukets primärföreningar kan därigenom,
såsom varit avsett, i allt väsentligt fortsätta att bedriva verksamhet som
tidigare.
Med de avgränsningar som gjorts i lagförslaget beträffande samverkan
som inte automatiskt bör kvalificera för undantag, är det samtidigt troligt
att vissa föreningar måste upphöra med viss sådan samverkan som de
bedriver i nuläget. Detta är en avsedd effekt som tar sin utgångspunkt i
de motiv som ligger till grund för antagandet av den nya konkurrens-
lagen. Konkurrenslagen (1993:20) innebär generellt sett en betydande
förändring i synen på vissa samverkansformer gentemot vad som var
fallet i Sverige tidigare, och som kom till uttryck genom den gamla
konkurrenslagen. Den nya lagen innebär sammantaget att hela närings-
livet har måst se över sina avtal och samverkansformer för att anpassa
eller ta bort de avtal som står i strid med lagen och som inte kan anses
kvalificera för undantag. Den nya lagen torde vara särskilt effektiv när
det gäller att undanröja sådan branschvis samverkan om prisrekommenda-
tioner som varit vanligt förekommande på den svenska marknaden.
För Konkurrensverket innebär de föreslagna bestämmelserna att de
företag som omfattas av dessa inte behöver anmäla sådan samverkan för
undantag eller ansöka om icke-ingripandebesked. Även om dessa företag
redan har kommit in till Konkurrensverket med sådana anmälningar eller
ansökningar torde förslaget innebära en viss avlastning administrativt och
handläggningsmässigt för Konkurrensverket, eftersom eventuella
prövningar gentemot 6 § KL får ett tydligare innehåll än tidigare och
prövningar om undantag enligt 8 § KL kommer att ta sikte på betydligt
mer begränsade samverkansformer än tidigare. Det bör samtidigt beaktas
att de föreslagna bestämmelserna innebär att en helt ny typ av be-
dömningar blir aktuella för Konkurrensverkets del när det gäller vad som
ligger innanför respektive utanför 6 § KL. De särskilda konkurrens-
reglerna får vidare antas medföra att företagen i ökad utsträckning själva
kommer att kunna avgöra om deras avtal inte längre faller under förbudet
i 6 §, och om anmälan eller ansökan som gjorts till Konkurrensverket bör
återkallas.
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen avlastas troligen något
genom lagförslaget genom att antalet överklaganden får antas bli mindre
då företagen inte behöver anmäla visst samarbete för undantag hos
Konkurrensverket. Det kan dock tillkomma en ny typ av ärenden som
gäller vad som faller innanför respektive utanför det föreslagna undan-
taget. Denna typ av ärenden kan också bli aktuella att pröva för de Prop. 1993/94:210
allmänna domstolarna i samband med talan om ogiltighet eller skade-
stånd.
Sammanfattningsvis är bedömningen den att lagförslaget inte påverkar
resursbehovet hos de berörda myndigheterna.
13 Författningskommentar
6 § Om något annat inte följer av beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13, 17 eller 18 c §, är avtal mellan företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt
eller indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom
vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten
åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt
handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
I paragrafens första stycke införs en hänvisning till de nya bestämmel-
serna i 18 c § om att förbudet inte gäller för viss verksamhet på
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.
Särskilda bestämmelser för jordbruket m.m.
18 a § Med primär lantbruksförening avses i denna lag en ekono-
misk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra
företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller
skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana företag är med-
lemmar i föreningen, anses den dock vara primär lantbruks-
förening endast under förutsättning att sammanslutningarna bara
utgörs av lokala sammanslutningar av företag med verksamhet av
angivet slag.
55
I paragrafen, vilken har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, Prop. 1993/94:210
definieras begreppet primär lantbruksförening.
Genom paragrafen bestäms vilka slags företag som får samarbeta och
i vilken form detta samarbete får bedrivas för att 18 c § skall vara
tillämplig.
Med ekonomisk förening avses den associationsform som regleras i
lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Med uttrycket enskilda lantbrukare eller andra företag avses inget
annat än just den enskilde jordbrukaren, trädgårdsodlaren eller skogs-
ägaren och den verksamhet som denne bedriver som fysisk person eller
i t.ex. aktiebolagsform. Vanligt förekommande är att verksamheten drivs
som ett familjeföretag, med eller utan anställda.
Med jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk avses den primära,
biologiska produktionen och inte förädlingsverksamhet och liknande.
Liksom vad avsågs vara fallet enligt 2 § lagen (1991:921) om förbud
mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter innebär det
förhållandet att det i en förening som medlemmar kan förekomma också
pensionärer, hedersmedlemmar osv. inte att föreningen faller utanför
bestämmelsens tillämpningsområde (jfr prop. 1990/91:147 s. 22).
Av pararafens andra mening följer att en ekonomisk förening som
bland sina medlemmar har lokala sammanslutningar av företag inom den
aktuella branschen också är en sådan förening som avses i paragrafen.
Vad som avses med att sammanslutningen är lokal har behandlats
utförligt i avsnitt 11.2. Som där anförts avses med en lokal samman-
slutning en sammanslutning som har en geografisk anknytning till en viss
ort eller liknande och genom vilken de enskilda lantbruksföretagen är
organiserade i en förening som har motsvarande ändamål och funktion
på marknaden som andra föreningar i samma bransch i vilka de enskilda
lantbruksföretagen har ett direkt medlemskap. En lokal sammanslutning
är således ett subjekt genom vilket enskilda lantbruksföretag är med-
lemmar i det som vanligtvis benämns en primärförening.
Om en sådan lokal sammanslutning av företag som avses i paragrafen
drivs som en ekonomisk förening och övriga i bestämmelsen angivna
förutsättningar är uppfyllda är sammanslutningen en primär lantbruks-
förening i lagens mening. Detta innebär att både den lokala samman-
slutningen och föreningen samtidigt kan falla under tillämpningsområdet
för 18 c §.
Av andra meningen följer vidare att en förening i vilken bedrivs s.k.
federativ samverkan, dvs. samverkan mellan föreningar som var och en
för sig utgör en primär lantbruksförening, inte omfattas av paragrafen.
Sådan samverkan bedrivs ofta genom en riksförening i vilken
primärföreningar sammanslutit sig. Bestämmelsen är således inte inriktad
på s.k. federativ samverkan.
Reglerna i den nu kommenterade paragrafen utgör således, för de
speciella branscher som här regleras, en modifiering av vad som i 3 §
andra stycket KL sägs om att med företag också avses en sammanslutning
av företag eftersom med företag enligt paragrafen inte jämställs varje
sammanslutning av företag.
56
18 b § Med jordbruksprodukter avses i denna lag sådana varor som
anges i bilagan till lagen (1990:615) om avgifter på vissa jord-
bruksprodukter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses sådana varor som anges i den i
tulltaxelagen (1987:1068) intagna tulltaxan 6 - 8 kap.
Med skogsprodukter avses sådana varor som anges i den i
tulltaxelagen (1987:1068) intagna tulltaxan 44, 47 och 48 kap.
I paragrafen definieras vad som i lagen avses med jordbruksprodukter,
trädgårdsprodukter och skogsprodukter. Dessa begrepp återkommer i
18 c § och bidrar där till att närmare ange vilken verksamhet som
förbudet i 6 § inte skall gälla för.
18 c § Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär
lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan
mellan föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet såsom användandet av gemensamma
anläggningar, lagring, beredning, distribution eller marknadsföring
i fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter eller skogs-
produkter, eller
2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som avses
under 1.
Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet på marknaden förhindras eller
försvåras
a) i fråga om valet av avnämare eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att lämna föreningen, eller
c) i annat avseende av motsvarande betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som
produceras hos medlemmarna när
a) försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man, eller
b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på
marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfatt-
ning.
Första stycket
I paragrafens första stycke föreskrivs att förbudet i 6 § KL inte gäller för
avtal inom en primär lantbruksförening eller dess dotterföretag om
avtalen avser samverkan mellan föreningens medlemmar om viss angiven
verksamhet i fråga om jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter. De
särskilda bestämmelserna för jordbruket m.m. i 18 a - c §§ får således
betydelse endast i de fäll förbudet i 6 § är tillämpligt enligt sin lydelse.
1993/94:210
57
Som tidigare anförts gäller förbudet i 6 § endast avtal som hindrar, Prop. 1993/94:210
begränsar eller snedvrider konkurrensen på den svenska marknaden på
ett märkbart sätt. Det är därför långt ifrån alla avtal av de slag som
nämns i denna paragraf som träffas av förbudet; vissa av avtalen kanske
inte påverkar konkurrensen alls medan andra gör det men inte på ett
märkbart sätt. Det är endast i de fäll ett avtal i och för sig förvanskar
konkurrensen på ett märkbart sätt - och således faller under förbudet i
6 § - som de särskilda bestämmelserna får någon självständig betydelse.
Med avtal jämställs enligt 3 § tredje stycket KL både beslut av en
sammanslutning av företag och samordnade förfaranden av företag.
Medlemmarna i en lantbrukskooperativ förening är företag i konkur-
renslagens mening. Detta innebär att det använda uttryckssättet avtal
inom en primär lantbruksförening träffar överenskommelser mellan
föreningen och en eller flera av dess medlemmar, överenskommelser
mellan medlemmarna inbördes i den mån dessa kan sägas vara träffade
inom föreningen samt föreningens stadgebestämmelser och andra beslut
som föreningen fattar. Allt detta ryms inom begreppet avtal som avser
samverkan. Att föreningen formellt är en juridisk person förändrar
således inte det förhållandet att föreningens beslut konkurrensrättsligt
utgör en samverkan medlemmarna emellan.
En särskild fråga är den verksamhet som föreningen kan bedriva i
dotterföretag. I 1 kap. 4 § första meningen lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar föreskrivs att om en ekonomisk förening äger så
många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att
den har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, så
är den ekonomiska föreningen moderförening och den andra juridiska
personen dotterföretag.
Av detta följer att även andra än moderföreningen och dess medlemmar
kan äga del i dotterföretaget och medverka i den verksamhet som bedrivs
där. Således kan t.ex. en primär lantbruksförening vara delägare i en
annan sådan förenings dotterföretag.
Av betydelse för bedömningen i detta hänseende av verksamhet som
bedrivs i ett dotterföretag är därför att 18 c § avser samverkan endast
mellan föreningens medlemmar. Detta innebär att förbudet i 6 § inte
gäller för verksamhet som bedrivs i ett dotterföretag om denna verksam-
het endast utgör en samverkan mellan moderföreningens medlemmar. Om
även andra än moderföreningen och dess medlemmar verkar genom
dotterföretaget torde samverkan mellan alla medverkande vara ofrånkom-
lig i vissa avseenden. Detta medför att 6 § är tillämplig beträffande sådan
samverkan.
Begreppet primär lantbruksförening har den innebörd som framgår av
18 a §. Jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter definieras i 18 b §.
Avsikten med paragrafens första stycke är att fånga in den verksamhet
som primärföreningar på lantbrukets område normalt sett bedriver. Vissa
typer av samverkan bör dock inte generellt vara undantagna från
tillämpningsområdet för 6 §. De inslag i en förenings verksamhet som
således även i fortsättningen i princip skall omfattas av 6 § anges i
paragrafens andra stycke.
58
Andra stycket
I paragrafens andra stycke anges två huvudtyper av avtal etc. som inte
generellt undantas från förbudet i 6 § KL. Det är frågan om dels avtal
som begränsar föreningsmedlemmarnas fria rörlighet på marknaden dels
avtal som innebär att medlemmarna gemensamt festställer försäljnings-
priser på de varor som produceras hos medlemmarna. Innebörden av
dessa bestämmelser har behandlats mer utförligt i avsnitt 11.3.
Den valda formuleringen "har till syfte eller ger till resultat" har
hämtats från 6 §, vilket är naturligt eftersom bestämmelsen innebär att
avtal av dessa slag i princip inte skall omfattas av paragrafens första
stycke utan skall prövas mot just 6 § KL.
I andra stycket första punkten regleras frågor som gäller föreningsmed-
lemmens fria rörlighet på marknaden.
Rörligheten på marknaden tar enligt bestämmelsens ordalydelse sikte
i första hand på medlemmens möjligheter att välja avnämare eller
leverantör och möjligheten att lämna föreningen. Det rör sig här om
inskränkningar som är centrala för medlemmens rörlighet. Det kan
emellertid finnas behov av att ingripa också mot andra förhållanden av
sådan vikt, vilka begränsar medlemmarnas rörlighet på marknaden. I
sista ledet av första punkten anges därför att paragrafens första stycke
inte heller gäller för avtal som begränsar medlemmens rörlighet i något
annat avseende av motsvarande betydelse for rörligheten som de
uttryckligt angivna fellen val av avnämare eller leverantör osv. Som
anförts i avsnitt 11.3 kan det härvid exempelvis vara fråga om skilda
former av produktions- eller utbudsbegränsningar som åläggs en eller
flera medlemmar.
Inte varje begränsning av medlemmens rörlighet på marknaden är
förbjuden till följd av bestämmelsen. Bestämmelsen innebär inget annat
än att 6 § är tillämplig på det avtal etc. som inskränker medlemmens
rörlighet i angivna avseenden. För att avtalet skall vara förbjudet krävs
enligt 6 § att avtalet har till syfte eller ger till resultat att konkurrensen
på den svenska marknaden förvanskas på ett märkbart sätt.
I andra stycket andra punkten behandlas frågor om festställande av
försäljningspriser.
Därvid föreskrivs inledningsvis som en utgångspunkt att paragrafens
första stycke inte gäller avtal som innebär att försäljningspriser direkt
eller indirekt festställs på varor som produceras hos medlemmarna.
I uttryckssättet "direkt eller indirekt", vilket hämtats från 6 § andra
stycket första punkten KL, ligger att inte endast uttryckliga avtal etc. om
att tillämpa ett visst pris omfattas utan också andra överenskommelser
som får samma resultat (jfr prop. 1992/93:56 s. 73-74).
Av uttrycket "som produceras hos medlemmarna" följer att stadgandet
inte träffar försäljning av produkter som vidareförädlats av de råvaror
som kommer från medlemmarna. Till följd härav feller till en början
försäljning av produkter som framställts genom t.ex. en förenings mejeri-
eller slakteriverksamhet utanför tillämpningsområdet. Så är också fellet
när föreningen bedriver annan processindustri, t.ex. konservindustri, där
medlemmarnas produktion utgör råvara. Också annan hantering av
Prop. 1993/94:210
59
råvaran kan medföra att stadgandet inte skall äga tillämpning. Det kan Prop. 1993/94:210
därvid vara frågan om lagring, sortering, packetering osv. Inte varje
form av bearbetning av medlemmarnas varor kan emellertid anses
medföra att de inte längre är att betrakta som producerade hos med-
lemmarna. Det är dock inte möjligt att i dessa fall generellt ange när en
produkt inte längre kan anses producerad hos medlemmen utan detta får
avgöras i varje enskilt fall varvid hänsyn också får tas till bl.a. pro-
duktslag och förädlingsvärde. Den närmare gränsdragningen i detta
avseende får således ankomma på rättstillämpningen.
Föreskriften om att paragrafens första stycke inte gäller avtal om
fastställande av försäljningspriser modifieras och inskränks vidare genom
bestämmelserna i punkterna a och b. I dessa anges närmare när avtal om
festställande av försäljningspriser feller under tillämpningsområdet för
6 § KL.
Av punkt a följer att 6 § KL är tillämplig enligt dess lydelse på sådana
avtal inom en primär lantbruksförening som avser festställande av
försäljningspriser på varor som produceras hos medlemmarna när
försäljningen av varorna sker direkt från medlemmen till tredje man. Det
kan i dessa fell vara fråga om försäljning av råvara till förädlingsindustri
som är fristående från föreningen eller om försäljning till grossist- eller
detaljhandel eller direkt till slutanvändare.
I punkt b behandlas det fellet att föreningen svarar för försäljningen,
dvs. föreningen sluter i eget namn avtal med utomstående köpare
avseende de varor som medlemmarna producerat. Också i dessa fell är
6 § tillämplig. En väsentlig skillnad i förhållande till andra stycket punkt
1 och punkt 2 a är emellertid det tilläggskrav for tillämpning av 6 § som
uppställs genom angivandet av att konkurrensen skall hindras, begränsas
eller snedvridas i väsentlig omfattning. Detta stadgande ersätter märkbar-
hetskriteriet i 6 § och innebär att konkurrensen måste påverkas i högre
grad än på ett märkbart sätt för att avtalet skall vara förbjudet. Av
central betydelse vid bedömningen av om konkurrensen förvanskas på
angivet sätt är föreningens marknadsandel på den relevanta marknaden.
Dessa frågor har behandlats i avsnitt 11.3. Som där anförts kan
konkurrensen i allmänhet inte anses bli förvanskad i väsentlig omfattning
genom här avsedd prissamverkan om föreningens marknadsandel på den
relevanta marknaden är högst 25 procent. Om samverkan tar sikte på att
balansera köparmakten hos stora köpare med stark eller dominerande
ställning torde föreningen kunna ha större marknadsandel än 25 procent
utan att konkurrensen förvanskas i väsentlig omfattning om prissam-
verkan medverkar till att uppnå marknadsbalans.
60
Sammanfattning av promemorian Särskilda
konkurrensregler för lantbruket (Ds 1994:20)
Den nya konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. Vad
avser konkurrenslagens tillämpning på jordbruksområdet redovisade
statsmakterna vid antagandet av lagen en positiv syn på samverkan
mellan jordbrukare och andra rå varuproducenter. Bedömningen var att
sådan samverkan i s.k. primärföreningar i många fall torde omfattas av
förbudet i konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande samarbete men
att denna samverkan sammmantaget hade så positiva effekter att den i allt
väsentligt borde kunna kvalificera för undantag enligt lagens bestämmel-
ser om detta.
Konkurrensverket har efter en närmare prövning av förhållandena på
berörda marknader i en skrivelse till regeringen redovisat sin bedömning
att det praktiskt taget inte föreligger några möjligheter att meddela
undantag enligt konkurrenslagens bestämmelser for den samverkan som
bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i pri-
märfö reningarna.
För att ge genomslagskraft åt statsmakternas intentioner när konkur-
renslagen antogs bör det mot denna bakgrund i lagform göras ett
undantag från förbudet i 6 § KL för samverkan mellan jordbruksföretag
eller andra liknande råvaruproducenter på lantbrukets område inom en
ekonomisk förening.
I promemorian föreslås att det i konkurrenslagen införs särskilda
bestämmelser som från förbudet i 6 § KL i allt väsentligt undantar den
samverkan som bedrivs inom de ekonomiska föreningar vars medlemmar
är företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk,
eller är i förhållande till föreningen lokala sammanslutningar av sådana
företag. Sådana ekonomiska föreningar brukar benämnas primärföre-
ningar.
Förslaget i promemorian omfattar däremot inte - i enlighet med arbets-
gruppens uppdrag - sådan s.k. federativ samverkan som är vanligt före-
kommande på lantbrukets område och som avser samverkan mellan pri-
märföreningar.
Enligt förslaget skall 6 § KL inte gälla för samverkan inom lantbrukets
primärföreningar i fråga om avtal som avser produktion, insamling,
förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga
om jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter eller inköp av varor eller
tjänster för sådan verksamhet.
I undantaget görs vissa begränsningar, i huvudsak enligt följande.
Förbudet i 6 § KL skall för det första fortsatt vara tillämpligt på avtal
som har till syfte eller ger till resultat att medlemmarnas fria rörlighet på
marknaden förhindras eller försvåras i vissa avseenden.
Vidare skall förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i KL
kunna tillämpas på viss form av prissamverkan i försäljningen som är att
betrakta som särskilt negativ. Förbudet skall fortsatt gälla för avtal som
innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som
Prop. 1993/94:210
Bilaga 1
61
produceras om inte detta festställande av försäljningspriser är en
nödvändig följd av föreningens verksamhet i övrigt, utom vad avser
samverkan om försäljning, eller samverkan i föreningen bidrar till att
förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt
eller ekonomiskt framåtskridande och festställandet av försäljningspriser
är nödvändiga för att uppnå ett sådant resultat.
Från förbudet i 19 § KL mot missbruk av dominerande ställning görs
enligt förslaget ej något undantag.
En konsekvens av förslaget är att det tydliggörs att konkurrenslagen
inte tar sikte på att hindra lantbrukets primärföreningars existens eller
möjlighet att bedriva verksamhet. Förslaget innebär att dessa föreningar
i allt väsentligt kan fortsätta att bedriva verksamhet som tidigare.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 1
62
PROMEMORIANS LAGFÖRSLAG
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)Prop. 1993/94:210
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 18 a och 18 b §§,
samt närmast före 18 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
6
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 § eller 15 § eller av
13 eller 17 §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart
sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Föreslagen lydelse
§
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 § eller 15 § eller av
13, 17 eller 18 b §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart
sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt festställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar
sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handels-
bruk har något samband med föremålet för avtalet.
63
Särskilda bestämmelser för jord-
bruket m.m.
18 a §
Med primärförening avses i denna
lag en sådan ekonomisk förening
1. vars medlemmar är företag som
bedriver jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsverksamhet, eller är i
förhållande till föreningen lokala
sammanslutningar av sådana före-
tag, och
2. som inte har annan förening av
detta slag som medlem än sådan
lokal sammanslutning.
Med jordbruksprodukter avses
sådana varor som anges i bilagan
till lagen (1990:615) om avgifter
på vissa jordbruksprodukter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses
sådana varor som anges i bilagan
till tulltaxelagen (1987:1068),
andra avdelningen kapitel 6-8.
Med skogsprodukter avses sådana
varor som anges i bilagan till
tulltaxelagen (1987:1068), nionde
avdelningen kapitel 44 och tionde
avdelningen kapitel 47 och 48.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 2
18 b §
Förbudet i 6 § gäller inte för avtal
inom en primärförening som avser
samverkan om
1. produktion, insamling, föräd-
ling eller försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet
såsom användandet av gemensam-
ma anläggningar, lagring, bered-
ning, distribution eller marknads-
föring i fråga om jordbruks-,
skogs- eller trädgårdsprodukter,
eller
2. inköp av varor eller tjänster för
sådan verksamhet.
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet pä Prop. 1993/94:210
marknaden förhindras eller för- Bilaga 2
svåras i fråga om valet av avnä-
mare eller leverantör eller möjlig-
heten att lämna föreningen eller i
annat avseende av motsvarande
betydelse för medlemmens rörlig-
het, eller
2. att försäljningspriser direkt eller
indirekt fastställs på varor som
produceras, om inte
a) detta fastställande av försälj-
ningspriser är en nödvändig följd
av föreningens verksamhet i övrigt,
utom vad avser samverkan om
försäljning, eller
b) samverkan i föreningen bidrar
till att förbättra produktionen eller
distributionen eller till att främja
tekniskt eller ekonomiskt framåt-
skridande, och fastställandet av
försäljningspriser är nödvändigt
för att uppnå ett sådant resultat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
65
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Sammanställning av remissyttranden över Närings- Prop. 1993/94:210
departementets promemoria (Ds 1994:20) Särskilda Bilaga 3
konkurrensregler för lantbruket
Remissinstanserna
Efter remiss har svar inkommit från Svea Hovrätt, Marknadsdomstolen,
Stockholm tingsrätt, Konkurrensverket, Konsumentverket, Statens
jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Statens livsmedelsverk, Kommerskolle-
gium, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Konsumentberedningen,
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden, Länsstyrelserna i Malmöhus,
Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens, Östergötlands, Värmlands och
Uppsala län, Juridiska fakulteten vid Lunds Universitet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, Sveriges Lantbruksuniver-
sitet, Svenska Kommunförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel,
Sveriges Köpmannaförbund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM), Handelns
samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Köttbranschens Riksförbund,
Sveriges Livsmedelshandlareförbund (SSLF) som ansluter sig till
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågors yttrande, Kooperativa
förbundet, Kooperativa institutet och Svenska åkeriförbundet.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har avgivit gemensamt svar för den
samlade lantbrukskooperationen bestående av Arla, Sveriges Frö- och
Oljeväxtodlare (SFO), Grönsaksodlamas Riksförbund (GRF), Kronägg,
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Norrbottens läns Skogsägareförening,
Mälarskog, Norrskog, Skanek, Skaraborgs Skogsägare, Skogsägareföre-
ningen Mellanskog, Skogsägarnas Riksförbund, Skogsägarna Västerbotten
(Örnsköldsvik), Skånska Lantmännen, Slakteriförbundet SCAN, Svenska
Lantmännens Riksförbund (SLR), Svenska Mejeriernas Riksförening
(SMR), Svensk Husdjursskötsel (SHS), Sveriges Potatisodlares Riksför-
bund (SPOR), Sveriges Betodlares Centralförening, Sveriges Stärkelse-
producenter, Södra Skogsägarna, Trädgårdsnäringens Riksförbund (TRF)
och Värmlands Skogsägare. Arla har också avgett ett yttrande på egen
hand.
Vidare har yttranden inkommit från Svenska Nestlé AB och Svenska
Lantägg AB, Nedre Norrlands Sågverksforening som avgivit gemensamt
yttrande for SÅGAB - Sågverken i övre Norrland AB (Umeå), Nedre
Norrlands Sågverksforening (Östersund), Centrala Sågverksforeningen
(Falun) Värmlands Sågverksforening (Karlstad) och SÅBI, (Jönköping),
Mo och Domsjö AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB , Munksjö AB,
Korsnäs AB, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), medlemsför-
bundet Agrifack (SACO), Svenska lantarbetareförbundet, Skogs- och
lan tarbetsgivare förbundet.
66
Innehållsförteckning
till BILAGA 3
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDEN ÖVER
NÄRINGSDEPARTEMENTETS PROMEMORIA (Ds 1994:20)
SÄRSKILDA KONKURRENSREGLER FÖR LANTBRUKET
1. Allmänna synpunkter
1.1 Förslaget
1.2 Sammanfattning av remissvaren
2. Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
3. Den svenska konkurrensrätten
4. Förhållandet mellan konkurrenslagen
och lagen om ekonomiska föreningar
5. Europeiska Unionen och tillämpningen
av konkurrensregler på jordbruksområdet
5.1 EG:s konkurrensreglers tillämpning på jordbruksområdet
6. Lantbrukakooperationen och verksamheten inom
jordbruks-, och trädgårds- och skogsnäringen
6.1 Slakteriorganisationen
6.2 Skogsnäringen
7. Behovet av särskilda konkurrensregler for lantbruket
7.1 Förslaget
7.2.1 Behovet av särskilda regler för lantbruket
7.2.2 Invändningar mot den valda lagstiftningstekniken
67
8. Företag som bör omfattas av de föreslagna
konkurrensregkerna
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
8.1 Förslaget
8.2 Remissvaren
8.2.1 Definition av primärföreningar
8.2.2 Vidden av undantaget
8.2.3 Lokala föreningar medlemskap i regionala föreningar
8.2.4 Federativ samverkan
9. Verksamhet som bör omfattas av undantag
9.1 Förslaget
9.2 Remissvaren
10 Begränsningar i undantaget
10.1 Förslaget
10.2 Remissvaren
10.2.1 Allmänt
10.2.2Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens rörlighet
10.2.3Avtal som avser fastställande av försäljningspriser
10.2.4Prissamverkan inom skogsnäringen
10.2.5Icke-ingripandebesked och undantag enligt 8 § KL
11 Missbruk av en dominerande ställning
11.1 Förslaget
11.2 Remissvaren
12 Kostnader och andra effekter av förslaget
13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
13.1 Förslaget
13.2 Remissvaren
68
1. Allmänna synpunkter
1.1 Förslaget
Arbetsgruppen föreslår nya bestämmelser i konkurrenslagen som innebär att
förbudet i 6 § samma lag inte blir tillämpligt på viss samverkan i en ekono-
misk förening vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk, skogsbruk
eller trädgårdsverksamhet, eller är i förhållande till föreningen lokala
sammanslutningar av sådana företag, och som inte har annan förening av
detta slag som medlem än sådan lokal sammanslutning. Dessa föreningar
benämns på detta område ofta primärföreningar.
1.2 Sammanfattning av remissvaren
Svea Hovrätt har granskat lagförslaget ur språklig och lagteknisk synpunkt.
Hovrätten har i huvudsak inget att erinra mot förslaget.
Marknadsdomstolen har ingen erinran mot att undantagsregler av det slag
som föreslås i promemorian förs in i konkurrenslagen (KL).
Stockholms tingsrätt - som utgår ifrån att lagförslaget, såsom arbets-
gruppen antagit, inte påverkar resursbehovet hos tingsrätten - instämmer i
allt väsentligt i arbetsgruppens bedömningar och har ej någon invändning i
sak mot de föreslagna ändringarna i konkurrenslagen.
Konkurrensverket förordar en tidsbegränsad särlagstiftning framför en
ändring av konkurrenslagen. Tidsbegränsningen skall ses mot bakgrund av
de strukturella frågor som rör jordbruket vilka måste övervägas inom ramen
för en översyn av jordbrukspolitiken inför ett medlemskap i EU och
behovet av att ge jordbrukets primärföreningar klarare spelregler under
denna tid.
Konsumentverket har inga invändningar mot arbetsgruppens förslag men
vill dock framhålla vikten av att reglerna fortfarande gör det möjligt att
ingripa om primärföreningama uppträder på marknaden på ett sådant sätt,
t ex genom att utnyttja en dominerande ställning, att det leder till negativa
effekter för konsumenterna.
Jordbruksverket och Statskontoret har ingen erinran mot förslaget.
Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Riksrevisionsverket (RRV) anser att primärföreningama skall få verka i
enlighet med sin särart. Detta är emellertid inte skälig anledning att tillåta
primärföreningama i kraft av sitt funktionssätt eliminera konkurrensen på
marknaden. Nödvändiga förändringar i primärföreningamas anläggnings-
och medlemsstruktur förhindras eller försenas om de inte konkurrerar med
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
69
varandra. RRV avstyrker att de föreslagna undantagen till 6 § KL införs.
Livsmedelsverket har inga synpunkter på förslaget.
Kommerskollegium delar Konkurrensverkets uppfattning att man inte bör
göra undantag för en viss näringsgren genom att ändra i den generella
konkurrenslagen.
Konsumentberedningen (KoB) instämmer i huvudsak med arbetsgruppens
bedömningar och förslag. Jordbrukare och andra råvaruproducenter bör ha
möjlighet att samverka i s.k. primärföreningar. Samverkan i primärföre-
ningar behöver i sig inte vara något problem. Det är när föreningarna i sina
stadgar etc har regler som är konkurrensbegränsande eller blir för stora
alternativt samverkar med andra föreningar och får en alltför stor del av
marknaden som oönskade effekter uppstår. Ett undantag måste därför
åtföljas av snäva ramar för primärföreningamas agerande och innebära högt
ställda krav på föreningarnas uppträdande på marknaden.
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden (LES) tillstyrker den
föreslagna lagändringen. LES saknar dock i den remitterade promemorian
konkreta exempel på vad som kan anses tillåtet eller inte i konkurrenshän-
seende. Sådana exempel hade varit värdefulla med hänsyn till önskvärdheten
av under rådande förhållanden tydligare lagstiftning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att en särlagstiftning är att föredra
framför lagförslaget där två nya paragrafen tillfogas i konkurrenslagen.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker de föreslagna ändringar-
na/tilläggen i konkurrenslagen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget. Det är av stor betydelse
för lantbruksproduktionen i länet att lantbrukskooperationen kan fortsätta att
verka. Det är på samma sätt viktigt för skogsbruket att skogsägarföre-
ningamas verksamhet kan fortsätta.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att förslagen är bra och har inget
att tillägga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen anser
att föreslagna ändringar och tillägg i konkurrenslagen sannolikt löser de
problem som annars kunnat uppstå för de enskilda medlemmarna i
primärföreningama. Särskilt ett län som Norrbotten med dess stora avstånd
och med många små producenter är behovet av samverkan vad gäller
transporter och vidareförädling nödvändig.
Enligt Länsstyrelsen i Östergötlands läns mening är det angeläget att den
samverkan som f n sker i lantbrukets primärföreningar i allt väsentligt
möjliggörs även i fortsättningen. Det är samtidigt viktigt att inte konkurrens-
reglerna onödigtvis sätts ur spel . Länsstyrelsen kan därför tillstyrka att
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
70
undantagsregler införs i konkurrenslagen för olika former av samverkan
genom primärföreningar.
Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i arbetsgruppens förslag eftersom
det är en anpassning till regelsystemet inom EG/EU.
Juridiska fakulteten vid Lunds Universitet anser det principiellt viktigt
och önskvärt att alla näringar såvitt möjligt skall vara underkastade samma
konkurrensregler. Promemorian föreslår särskilda lagregler for lantbruket,
tyvärr utan att närmare motivera Konkurrensverkets och Arbetsgruppens
uppfattning att lantbrukets speciella behov inte kan tillgodoses inom ramen
för de nuvarande bestämmelserna i konkurrenslagen, exempelvis reglerna
om individuella undantag och gruppundantag. Fakultetsstyrelsen har dock
inget att invända mot utformningen av de föreslagna lagändringarna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet hyser principiellt
starka betänkligheter mot denna typ av lagstiftning. Det är en styrka att
konkurrenslagen, bortsett från kollektivavtalsområdet, saknar undantag för
särskilda branscher eller liknande.
Det måste dock medges att med föreningslagens utformning föreligger
särskilda konkurrensrättsliga problem för jordbrukets primärföreningar som
kan kräva en speciell lagreglering. Nämnden vill därför inte motsätta sig
lagändringen. Enligt nämndens mening bör det emellertid uttryckligen
understrykas i det fortsatta lagstiftningsarbetet att det här är en fråga om en
ren undantagslösning. Nämnden ser en klar risk för att också olika andra
branscher kan komma att framställa propåer om mer eller mindre vittgående
legalundantag från konkurrenslagen, särskilt sedan Konkurrensverket
avslutat sin nu pågående prövning av olika anmälningar om undantag.
Nämnden tillstyrker utifrån den nu nämnda utgångspunkten att legalundan-
taget preciseras och snävas in efter de linjer som föreslagits.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att särskilda konkurrensregler
för lantbrukskooperativa företag (inkl, skogsägarkooperationen) är väl
motiverade och nödvändiga för att denna näring även fortsättningsvis skall
kunna utvecklas på ett för samhället fördelaktigt sätt. Undantagsregler har
dock föreslagits för federativ samverkan, för avtal som begränsar med-
lemmarnas fria rörlighet på marknaden samt för prissamverkan. Dessa
regler finner Sveriges lantbruksuniversitet vara alltför restriktiva och
otillräckligt underbyggda. Önskvärt vore vidare att konkurrenslagen tog i
beaktande att producentkooperativa företag (inkl, lantbrukskooperativa) kan
vara organiserade i andra associationsformer än ekonomisk förening, samt
explicit gav tillstånd även till den myckenhet av producentkooperation, som
förekommer utanför lantbruket.
Svenska Kommunförbundet har i och för sig ingen anledning att ta
ställning till hur ett särskilt undantag för lantbruket i konkurrenslagen skall
utformas, men konstaterar att behovet av att redan nu göra lagändringar i
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
1993 års konkurrenslag beror på att tillräcklig hänsyn inte tagits till
konflikten mellan konkurrenslagen och föreningslagen när den nya
konkurrenslagen skrevs.
Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker förslaget i dess nuvarande ut-
formning och vill i stället föreslå att undantag beviljas inom ramen för
nuvarande konkurrenslag. Detta även om undantagen blir mer begränsade
än vad som från lantbrukskooperationens sida bedömts som önskvärt. Det
synes rationellt att undantag beviljas genom av regeringen utfärdat grupp-
undantag.
Sveriges Köpmannaförbunds grundläggande inställning är att en fri
konkurrens på lika villkor främjar effektiviteten i näringslivet och driver
utvecklingen framåt. Mot bakgrund av detta anser Förbundet att det är
viktigt att det i så stor utsträckning som möjligt ges likartade konkurrens-
förutsättningar för företagen. Därför bör även lantbrukets företag i så stor
utsträckning som möjligt behandlas som övriga företag på marknaden.
De särskilda regler som nu föreslås för lantbruket grundar sig emellertid på
den särställning som statsmakterna sedan lång tid givit lantbruket och dess
olika samarbetsformer. Samverkan inom primärföreningar sker dessutom
ofta mellan små foretag, vilket torde medföra en rationellare verksamhet hos
dessa. Det är också en tradition hos svenska företag att organisera sig i
olika samarbetsformer. Mot bakgrund av detta invänder Köpmannaförbundet
inte mot att samverkan kring den grundläggande verksamheten i lantbrukets
primärföreningar ges ett undantag i konkurrenslagen.
Företagarnas Riksorganisation (FR) avstyrker förslaget. FR delar arbets-
gruppens uppfattning att konkurrenslagen inte får förhindra jordbrukets s k
primärföreningars möjlighet att bedriva verksamhet. FR anser emellertid att
ett uttryckligt undantag i konkurrenslagen för en viss företagsform är
olämpligt. Ett undantag for primärföreningama bör istället ges genom en
tidsbegränsad särlagstiftning i avvaktan på ett eventuellt svenskt medlemskap
i den Europeiska Unionen (EU). FR anser vidare att sambandet mellan
lagen om ekonomiska föreningar och konkurrenslagen bör genomgå en
översyn.
Industriförbundet invänder inte mot att den grundläggande verksamheten
i primärföreningama ges ett undantag. Att låta förbudet i 6 KL slå igenom
helt skulle uppenbarligen i många fall få orimliga och även samhällsekono-
miskt skadliga konsekvenser.
Förbundet vill dock starkt understryka vikten av att undantaget inte tillåts
skapa konkurrenssnedvridande förskjutningar av styrkeförhållandena på be-
rörda marknader. Förekomsten av verksamhet som skyddas av det särskilda
undantaget borde med andra ord skapa en presumtion för att också motsva-
rande samverkan mellan primärföreningens kunder eller leverantörer skall
ges dispens vid en prövning enligt 8 KL. Detta bör klart framgå av
motiven. Alternativt kan de särskilda bestämmelserna kompletteras.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM) har inga invändningar mot
att ett undantag görs från förbudet i 6 § KL för samverkan mellan
jordbruksföretag eller andra liknande råvaruproducenter på lantbrukets
område inom en primärförening. I övrigt instämmer Livsmedelsindustriför-
bundet i de synpunkter som framförts i Industriförbundets svar.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedels-
handlaresförbund (SSLF) stödjer förslaget om särskilda konkurrensregler
för samverkan i primärföreningar i så motto att det bör vara möjligt för
jordbruksföretag och andra råvaruproducenter att samverka i s.k. primär-
föreningar när det gäller samordning betr, produktion, insamling, inköp,
lagring och försäljning.
Samarbetsorganet anser emellertid att en sådan samverkan bör möjliggöras
genom en lagändring så att det blir möjligt att medge gruppundantag.
Alternativt bör den föreslagna lagen tidsbegränsas. Enligt Samarbetsorganets
uppfattning bör i huvudsak samma förutsättningar gälla för primärföreningar
inom jordbruket som för kedjor i detaljhandeln.
Utan att ta ställning i detaljer tillstyrker Kooperativa institutet att
kooperativ samverkan i primärföreningar inom jordbruks- m.fl. näringar
undantas från förbudet i 6 § KL. Förslaget sammanfaller i sak med vad som
gäller i EU och USA och som enligt Kooperativa institutets mening redan
tolkningsvis kan anses gälla enligt nuvarande konkurrenslag. Kooperativa
institutet reser dock principiella invändningar mot förslaget samt avvisar
uppfattningen att skäl saknas för reglering av även federativ samverkan.
Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl framstår det som klart det
föreliggande förslaget från arbetsgruppen inte avhjälper konkurrenslagens
brister såvitt avser de lantbrukskooperativa företagen. Förslaget kommer
inte heller att öka förutsättningarna för att skapa en konkurrenskraftig
svensk livsmedelsproduktion. I själva verket innebär förslaget ett medvetet
steg mot en styrning från konkurrensverket för att försvaga de lantbruks-
kooperativa företagen. Att detta också blir till förfång för landets ekonomi
är tydligen av underordnat intresse. Förslaget är direkt riktat mot den
ekonomiska föreningen som företagsform. Därmed strider det mot den syn
på producentkooperation som näringsutskottet och riksdagen givit uttryck
för. Förslaget kan inte läggas till grund för lagstiftning.
Köttbranschens Riksförbund anser att de jordbrukskooperativa företagen
har självfallet ett berättigande och naturligtvis måste det föreligga en rätt för
enskilda producenter att organisera sig i ekonomiska föreningar. Det är
vidare så att dessa föreningar med samma klara rätt som övriga företag,
skall ha möjlighet att styra sin verksamhet rationellt och effektivt. Den
ändring av § 18 a, som föreslås kan Riksförbundet därför tillstyrka.
Köttbranschen redovisar dock närmare vissa problemställningar i anslutning
till § 18 b.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
73
Svenska Lantägg AB tillstyrker förslaget. Samarbete i primärföreningar är
väl motiverat som samarbetsform mellan jordbruksföretag. Däremot kan
samarbete mellan primärföreningar i dominerande federationer, koncerner
eller intressebolag orsaka ur konkurrenssynpunkt skadliga konsekvenser.
Samverkan mellan olika företag i fråga om ledning kan också orsaka
liknande konsekvenser.
Svenska Nestlé AB har inget att invända mot att lantbrukare medges rätt att
samverka i sina primärföreningar när det gäller den grundläggande verksam-
heten. Förutom EU har åtskilliga andra länder även särregler för lantbruks-
näringen i förhållande till gällande konkurrenslagstiftning. Även om enligt
EES-avtalet rena jordbruksprodukter inte omfattas innefattar avtalet
emellertid sådana förädlade jordbruksprodukter som anges i EES-avtalets
protokoll 3 m.m.
Kooperativa Förbundet (KF): Det nu framlagda förslaget till ändringar
i konkurrenslagen visar på en sådan konkret brist som KF tidigare påtalat
i sitt remissyttrande över förslaget till ny konkurrenslag. Mot den bak-
grunden har KF inget att invända mot att lagstiftaren nu rättar till denna
ofullkomlighet i konkurrenslagen på det lantbrukskooperativa området.
Nedre Norrlands Sågverksforening m.fl. föreslår att förslaget till ändring
av KL endast skall omfatta jordbruket och trädgårdsnäringen, men inte
skogsnäringen. Då råvarukostnaden står för den ojämförligt största
kostnadsposten för sågverken är det av avgörande betydelse för hela
sågverksindustrins utveckling att alla kategorier av sågverk får möjlighet att
konkurrera om råvaran på lika villkor.
För den händelse regeringen ändå väljer att inkludera skogsnäringen i
lagförslaget, vill Sågverksföreningama framhålla att med tanke på att det rör
sig om en dispenslagstiftning som sätter KLs generella förbud åt sidan och
ger fritt spelrum för vissa aktiviteter i näringslivet, är det av största vikt att
undantagen utformas och tillämpas mycket restriktivt. De begränsningar som
föreslås i undantaget är därför av stor betydelse. Detta gäller avtal som
förhindrar eller försvårar medlemmars fria rörlighet på marknaden, liksom
avtal som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs i
primärföreningen på varor som produceras av denna eller av dess med-
lemmar.
Mo och Domsjö AB (MoDo) godtar förslaget under en, mycket viktig,
förutsättning. Lagstiftaren måste uttryckligen anvisa Konkurrenserket en rätt
och skyldighet att vid tillämpning av konkurrens lagen beakta effekterna av
den nu föreslagna lagstiftningen. Konkurrensverket måste således ges en rätt
att tillåta samverkan också bland köpare av olika kategorier så länge detta
kan anses gagna en effektiv handel med skogsråvara som i slutledet gynnar
konsumenterna av skogsindustrins förädlade produkter.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
74
Stora Kopparbergs Bergslags AB (STORA) konstaterar att särlagstift-
ningen kommer att omfatta skogsägareföreningar men inte exempelvis
sägverksföreningar. Konsekvensen av förslaget kan bli att helt olika
spelregler kommer att gälla för marknadens parter beroende av företags-
form. Förslaget går betydligt längre än som är nödvändigt för primärföre-
ningarnas existens och möjlighet att bedriva verksamhet. Såvitt Stora kan
bedöma överensstämmer förslaget ej heller med motsvarande regler inom
EU på jordbruksområde respektive skogsbruksområdet. Några skäl för ett
så pass långtgående förslag har ej redovisats av arbetsgruppen.
Om skogsägareföreningama kommer att omfattas av en kommande
särlagstiftning är det av största vikt att lagstiftarna klargör att även
samverkan mellan skogsbolagen för anskaffande av virke, liksom samverkan
inom sågverksföreningama, kan fortsätta och därmed erbjuda en nödvändig
funktion och stabilitet på virkesmarknaden.
Från Munksjö ABs sida ser man med mycket stor oro på en situation, där
primärföreningama via särbehandling ges en ännu mer dominerande roll.
Skulle exempelvis Sydved AB inte kunna fortsatta att vara en motvikt till
Skogsägarföreningama, blir dessa helt dominerande på virkesmarknaden.
Det är därför av största betydelse att alla berörda parter och konstellationer
kan fortsätta att verka som tidigare och på så lika villkor som möjligt, även
ur konkurrensrättslig synpunkt.
Om skogsägarföreningama, som det föreslås i promemorian, tillåts verka
som tidigare förutsätter Munksjö att motsvarande regler skall gälla för
Sydved AB även i framtiden. Konkurrensverket måste således ge rätt att
tillåta motsvarande samverkan för övriga köparkategorier för att bibehålla
en fungerande virkesmarknad och en sund konkurrens mellan partema.
Korsnäs AB delar i allt väsentligt den uppfattning som Stora redovisat i sitt
remissvar. Korsnäs förutsätter att om lantbrukskooperationens skogsägar-
föreningar erhåller ett lagstadgat skydd, även sammanslutningar som utgör
deras motparter och som bildats till följd av skogsägarföreningamas
ställning på marknaden erhåller ett motsvarande skydd.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) delar i huvudsak pro-
memorians bedömningar och kan i väsentliga delar ställa sig bakom dess
förslag. Att den inhemska konkurrensen fungerar är särskilt viktigt på
livsmedelsmarknaden, eftersom de svenska producenterna skyddas mot pris
tryckande import genom ett gränsskydd. TCO vill peka på att riktade
gränsskyddssänkningar sannolikt är det effektivaste medlet att motverka
konkurrensbrister på enskilda marknader på livsmedelsområdet.
Agrifack anser att nyttoaspekten i lantbrukets primärföreningars verksamhet
nu får lagstadgat skydd i form av undantag för samverkan mellan råvarupro-
ducent och ekonomisk förening. Genom den översyn och korrigering av
Konkurrenslagen Statens Konkurrensverk initierade har lagen nu erhållit en
mer marknadsanpassad form.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
75
Svenska Lantarbetareförbundet har inget att erinra mot det förslag till
ändrade regler för konkurrensen inom lantbruket som föreslås av arbets-
gruppen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet anser att förslaget är välkommet,
men i två avseenden inte tillfredsställande. Medlemmar i ekonomiska
föreningar måste ha rätt att få kontinuerlig prisinformation från föreningen
för sina produkter. Förslaget innehåller så många oklarheter att berörda
parter redan i kommentarerna rekommenderas att begära tolkning via
Konkurrensverket. Så bör inte en ny lag vara utformad!
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
76
2 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)
Svea Hovrätt: Orden "på ett märkbart sätt" synes av misstag ha utelämnats
vid återgivandet av 6 § på s 4 i promemorian. Uttrycket skall infogas efter
"på den svenska marknaden". Trädgårdsprodukter har felaktigt kommit att
stavas med två "s".
Länsstyrelsen i Jämtlands län: I 6 § första stycket, näst sista raden, såväl
under rubrik "Nuvarande lydelse" som "Föreslagen lydelse", har orden "på
ett märkbart sätt" fallit bort.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
77
3 Den svenska konkurrensrätten
Konsumentberedningen (KoB) är en kommitté under jordbruksdeparte-
mentet och tillsattes 1991 för att tillvarata konsumentintresset inom ramen
för den nya livsmedelspolitiken. Detta innebär bl.a. att KoB skall följa och
utvärdera reformen ur ett brett konsumentperspektiv. En väl fungerande
konkurrens är det viktigaste medlet att hålla tillbaka prisutvecklingen. Detta
gäller inte minst inom livsmedelssektorn, som från att ha varit en genom-
reglerad sektor nu skall anpassa sig till den fria marknadens villkor.
En skärpt konkurrenslagstiftning genom lagen (1991:921) om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter och den nya
konkurrenslagen (1993:20) spelar härvidlag en avgörande roll. Den tillsyn
som Konkurrensverket utövar har också en mycket stor betydelse.
Svenska Kommunförbundet vill i detta sammanhang på nytt väcka frågan
om att finna former för att ta hänsyn till den kommunala verksamhetens
särart vid tillämpningen av konkurrenslagen. Vi har tidigare berört frågan
i vårt remissyttrande 1991-11-08 över betänkandet "Konkurrens för ökad
välfärd" och därefter i vårt yttrande 1992-03-27 över betänkandet "Konkur-
rensen inom den kommunala sektorn".
Från principiella utgångspunkter är det viktigt att slå fast att kommunal
självstyrelse inte kan ses som något "särintresse". Den kommunala
självstyrelsen tillvaratar allmänna intressen på det lokala planet och är
grundlagsfäst. Den kommunala självstyrelsen har ett allmänt högre
konstitutionellt intresse än konkurrensregleringen som är ett medel och inte
ett mål i sig. Detta bör givetvis återverka också på konkurrenslagstiftningen
när det gäller kommunal verksamhet.
Efter tillkomsten av 1982 års konkurrenslag och nu gällande konkurrenslag
har konfliktpunktema mellan kommunallag och konkurrenslag ökat. I
praktiken innebär detta att konkurrensverket kan gå in och göra uttalanden
i fråga om kommunernas inre organisation eller lägga synpunkter på
verksamhet som primärt bör avgöras efter lokala kommunalpolitiska
bedömningar. Från rättsvetenskapligt håll har man också pekat på den
inbyggda konflikten mellan konkurrenslag och kommunallag.
Ett grundläggande problem är när kommunerna skall betraktas som
företagare i konkurrenslagens mening. En rimlig utgångspunkt borde vara
att detta skulle avse de fell då kommunerna driver näringsverksamhet i
kommunallagens mening - t.ex. kommunala trafikföretag, energiverk - och
ej i andra fell. Lagarna borde stämma överens för att undvika konflikter
och tillämpningsproblem. Enligt vår mening borde konkurrenslagen kunna
tillämpas på kommunal verksamhet endast när kommunerna driver
näringsverksamhet inom de ramar som kommunallagen anger.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
78
Ett annat problem är att kommunalrättsligt tillåten bidragsgivning till
föreningslivet - t.ex. på kultur- och fritidssektorn - numera tas upp av
konkurrensverket från konkurrensrättslig synpunkt, trots att bidrags-
givningen är helt legitim från kommunalrättslig synpunkt. Därigenom ger
sig konkurrensverket in på kommunalpolitiska bedömningar i konkreta fall.
Det är värt att notera att en motsvarande bidragsgivning från statens sida i
form av stöd till idrottsorganisationer eller kulturlivet - t.ex. de statliga
teatrarna - inte tagits upp till prövning av Konkurrensverket. Principiellt
sett är det ingen skillnad om staten subventionerar priserna på de statliga
teatrarna och när en kommun gör det i fråga om sin stadsteater.
Mot den bakgrunden anser vi att konkurrenslagen också bör ses över i fråga
om förhållandena till kommunallagen. Det är viktigt att finna former så att
hänsyn kan tas till den kommunala sektorns särart vid tillämpningen av
konkurrenslagen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Att konkurrenslagen antagits i sin
nuvarande utformning väcker annars farhågor inför framtiden. De flesta
torde ha uppfattningen att de som har att ansvara för lagstiftningen måste
ha förmåga och vilja att lyssna på synpunkter från berörda parter och att
tränga in i konsekvenserna av de förslag som läggs. Den utformning
konkurrenslagen fått visar att det brustit i detta avseende. Man kan få in-
trycket att Romfördraget gett all inspiration och att lämnade kommentarer
och synpunkter inte beaktats alls. Uppenbart är också att den nuvarande
konkurrenslagen vittnar om en oroväckande brist på kunskap om kooperatio-
nen och dess betydelse.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
79
4 Förhållandet mellan konkurrenslagen och
lagen om ekonomiska föreningar
Svenska Kommunförbundet har i och för sig ingen anledning att ta
ställning till hur ett särskilt undantag för lantbruket i konkurrenslagen skall
utformas, men konstaterar att behovet av att redan nu göra lagändringar i
1993 års konkurrenslag beror på att tillräcklig hänsyn inte tagits till
konflikten mellan konkurrenslagen och föreningslagen när den nya
konkurrenslagen skrevs.
Om lagändringar skall göras bör emellertid beaktas att åtskilliga ekonomiska
föreningar är verksamma utanför lantbrukskooperationen där det också kan
finnas behov av undantagsbestämmelser. Det förekommer att kommunal
verksamhet bedrivs i form av ekonomiska föreningar i ett tjugutal fall.
Vidare förekommer i stor utsträckning att kommunerna på kommunalrättslig
grund ger bidrag till t.ex. föräldrakooperativ och annan kooperativ
verksamhet som oftast drivs i form av ekonomiska föreningar.
Förbundet anser därför att förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen
om ekonomiska föreningar nu bör ses över från mer allmänna synpunkter.
En given utgångspunkt bör därvid vara att konkurrenslagen måste utformas
med hänsyn till de speciella förutsättningar som lagen om ekonomiska
föreningar ger kooperativ verksamhet. Det vore absurt om lagstiftaren
medvetet skulle acceptera lagkonflikter mellan två centrala lagsystem.
Konkurrenslagen befinner sig inte i ett rättsligt vakuum utan måste utformas
med hänsyn till annan lagstiftning.
SLU: Genom förslagets krav på hur medlemsrelationen ska vara uppbyggd
kommer de producentkooperativa företagen inte att kunna fungera på ett
sådant sätt som lagen om ekonomiska föreningar garanterar dem. När
begreppet medlemskap förnekas, kan producentkooperativt företagande reellt
omöjliggöres. Utredningen avslöjar brist på kunskap om förutsättningarna
för livsmedelsproduktion och kooperativt företagande.
Kooperativa institutet: Enligt vår mening kännetecknas arbetsgruppens/-
regeringens diskussion vidare av vissa terminologiska felaktigheter. I
promemorian sägs, att företagsformen ekonomisk förening "konstitueras
således av viss samverkan. Sådan samverkan kan i någon mening begränsa
konkurrensen mellan föreningens medlemmar". Begränsning av med-
lemmarnas rörlighet är därför en naturlig och nödvändig följd av kooperativ
samverkan, dock ej att likställa med "orörlighet". Även områdesindelningen
är en principiellt viktig grund i kooperativt samarbete.
Härefter övergår promemorian till att diskutera oförenligheten mellan
konkurrenslagen, som bygger på motsatt utgångspunkt, och lagen om
ekonomiska föreningar. Regeringen/arbetsgruppen anför bl a, att "Företagen
kan vara rättsligt förpliktade att handla på visst sätt. Konkurrensbegränsande
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
80
avtal eller avtalsvillkor vilka sålunda inte ger uttryck för den fria parts-
viljan, utan är en direkt följd av denna, kan således inte angripas med stöd
av konkurrenslagen".
Enligt vår mening, kan lagen om ekonomiska föreningar och de grund-
läggande principerna bakom denna i sig anses som en sådan bakomliggande
reglering som förpliktigar en ekonomisk förening eller en grupp av
ekonomiska föreningar att handla på visst sätt. Den ekonomiska föreningens
själva syfte år ju samverkan eller - i föreningsrättslig mening - "konkur-
rensbegränsning", vilken ej behöver vara liktydig med konkurrens-
begränsning i konkurrenslagens mening. Stadgarna reglerar medlemmarnas
rättigheter och skyldigheter inom det område föreningen/föreningama är
verksamma. Det kan därför hävdas att samverkan i en primärförening är en
intern marknad vars uppträdande på den "externa marknaden" i konkur-
renslagens mening skall bedömas som ett enhetligt och samlat agerande.
Mot denna bakgrund "kan den situationen uppkomma att konkurrenslagen
inte alls skall tillämpas" gälla även i nu aktuellt hänseende.
Det framstår därför enligt vår mening som klart otillfredsställande, att
undantaget från förbudet i 6:e paragrafen konkurrenslagen i härvarande
sammanhang och till följd av konkurrenslagens grundläggande utgångs-
punkter samt negativa syn på samverkan överhuvud, inte endast framstår
som principiellt tvivelaktigt, utan dessutom "inte föranletts av sådana
rättsliga aspekter rörande konflikter mellan konkurrenslagen och lagen om
ekonomiska föreningar—."
KF: KF vill kraftigt betona att KF:s principiella kritik mot konkurrensla-
gens konstruktion kvarstår. KF begär därför en samlad översyn av lagen
med särskild inriktning på att lösa den konflikt som föreligger mellan
konkurrenslagen å ena sidan och samverkansformer mellan ekonomiska
föreningar å andra sidan.
Företagarnas Riksorganisation (FR): Sambanden mellan lagen om
ekonomiska föreningar och konkurrenslagen bör genomgå en översyn. Ett
i konkurrenslagen uttryckligt undantag för en viss verksamhet innebär att
lagen förlorar i konformitet. Dessutom kan undantaget ifrågasättas av andra
verksamheter som bedrivs genom liknande samverkan.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl.: En grundläggande brist i
arbetsgruppens förslag är att detta inte grundas på någon rättslig analys av
konflikten mellan konkurrenslagen och föreningslagen.
Genom att den ekonomiska föreningen betraktas som en kartell kommer i
teknisk mening all samverkan som har konkurrensaspekter att i princip vara
förbjuden. Ett stort antal samverkansprojekt på federationsnivå inom
lantbruskooperationen riskerar att behöva avvecklas eller ändras till förfång
för bönderna, för svensk export och i slutänden även för konsumenterna.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Föreningarnas möjlighet att agera på marknaden i enlighet med sina syften
beskärs av förslaget. Den av LRF påtalade konflikten mellan konkurrens-
lagen och föreningslagen har arbetsgruppen inte analyserat och än mindre
löst.
Den ekonomiska föreningen som företagsform måste respekteras konkur-
rensrättsligt och därmed ges samma möjligheter att agera på marknaden som
andra företagsformer. Det kan inte ligga i samhällets intresse att direkt
motverka en företagsform på marknaden när intresset snarare bör vara att
stimulera mångfald.
Den grundsyn som präglar arbetsgruppens förslag kan inte accepteras.
Förslaget uppfyller inte lantbrukskooperationens krav på att den ekonomiska
föreningen respekteras som företagsform. Det är diskriminerande att
statsmakterna lägger sig i företagsintema frågor i en ekonomisk förening när
samma frågor eller företeelser i ett aktiebolag inte blir föremål för stats-
makternas ingripanden.
LRF erinrar om att det finns tusentals ekonomiska föreningar utanför
lantbrukskooperationen som inte omfattas av de föreslagna undantags-
bestämmelserna. Hur beaktas de föreningsrättsliga aspekterna i dessa fall vid
konkurrensverkets prövning? Experter i arbetsgruppen utreder f n för-
hållandet mellan konkurrenslagen och föreningslagen men deras resultat har
inte tillåtits påverka förslaget. Remissinstanserna har således ej tillgång till
denna analys. LRF finner detta anmärkningsvärt.
Utgångspunkten måste vara att konkurrenslagen skall respektera företags-
formen ekonomisk förening sådan den kommer till uttryck i föreningslagen.
Detta innebär att de specifika förutsättningarna för företagsformen måste
beaktas. Arbetsgruppens förslag grundas dock på en kartellfixering i synen
på företaget ekonomisk förening som det av andra skäl bedömts nödvändigt
att ge undantag. Tvingande regler i föreningslagen, som t ex deltagande-
kravet och öppenhetsprincipen, beaktas ej vid denna kartellklassificering.
Det krävs undantag för sådant som föreningslagen förutsätter. Härigenom
förnekas företagsformen ekonomisk förening. Detta är inte
likställighet/likaberättigande av företagsformen gentemot andra företags-
former. Det är diskriminering.
En utgångspunkt för undantagsregler i konkurrenslagen på lantbruksområdet
måste vidare vara den verklighet i form av differentierade förenings-
lösningar/samverkan som på grund av marknadsmässiga och bransch-
specifika förutsättningar finns inom lantbrukskooperationen.
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Föreningsrörelsen Lantbrukets
ekonomiska föreningsrörelse har gamla anor i Sverige. De första före-
ningarna började sin verksamhet vid mitten av 1800 talet och strax efter
sekelskiftet fanns flertalet av de riksorganisationer etablerade, som
fortfarande fungerar som sammanhållande enheter för dagens primärföre-
ningar. Verksamheten är följaktligen väl beprövad. Den har varit till stor
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
nytta, inte bara för utvecklingen inom lantbruket, utan också for folk-
hushållningen. Det senare kanske allra mest påtagligt under andra världs-
kriget. För dagens företagare inom lantbruk, trädgårdsnäring och skog har
den ekonomiska föreningsrörelsen fortfarande stor betydelse.
I ändringsförslagets punkt 6 anges grunden för en ekonomisk förening.
Redovisningen är dock ofullständig och något missvisande genom att det
kanske viktigaste kriteriet for den enskilde medlemmen utelämnats,
nämligen: "lika pris för lika prestation".
Få yrken kräver kunskaper inom så många områden som lantbruket. Bland
de många ansvarsområdena har flertalet utövare valt att ägna sig åt
produktion och verksamhet inom det egna företaget och att lita på trygg-
heten i att den ekonomiska föreningen hela tiden presenterar bästa möjliga
avräkningspris - utan ständiga förhandlingar. Detta är det kanske viktigaste
skälet till att han väljer att vara föreningsmedlem. Som sådan väljer han
representanter till fullmäktige och styrelse och kan härigenom påverka
företagets inriktning och policy.
En ekonomisk förening i mellansverige har följande tänkvärda devis som
riktpunkt "Örebro lantmän ska alltid vara medlemmarnas bästa affärspart-
ner". Det ger vad man brukar kalla medlemsnytta och kan uppfyllas, inte
i första hand genom höga konsumentpriser, utan genom rationell hantering
och minimering av mellanledets andel. Det senare f.ö. också en väsentlig
del i den kooperativa modellen.
De rekommendationer till nya system för föreningarnas affärsverksamhet
som framförs i kommentarerna på sid 64 får väl anses ligga något vid sidan
om uppdraget för lagrådsremissen. Det finns de facto olika system, som
passar in i olika situationer, men mycket stora negativa effekter kommer att
uppstå, om myndighetsingripanden ska sabotera ett väl etablerat system.
Man kan bara hoppas, att det inte är drömmen om Söigården som hägrar
- den modellen duger inte idag!
Svenska Lantarbetareförbundet: Både konsument- och lantbrukskoopera-
tionen spelar en viktig roll om svaga konsument- och producent intressen.
Det är därför viktigt att samhället inte förhindrar kooperativ samverkan.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
83
5 Europeiska Unionen och tillämpningen av
konkurrensregler på jordbruksområdet i
andra länder
5.1 EG:s konkurrensreglers tillämpning på jordbruks-
området
RRV: En målsättning med jordbrukspolitiken är att Sverige, vid ett inträde
i EU, skall ha en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och
livsmedelsindustri.
En utgångspunkt för RRV är att företagens effektivitet i första hand främjas
genom konkurrens. RRV konstaterar att de lantbrukskooperativa primärföre-
ningama på många områden och sammantaget på den svenska marknaden
har en dominemade ställning och att de inte konkurrerar inbördes. Många
av föreningarna har under lång tid också verkat utan nämnvärd yttre
konkurrens på den svenska marknaden. Det kan ifrågasättas om de är
tillräckligt effektiva för att klara konkurrensen efter ett inträde i EU.
RRV har till uppgift att verka för att de regler samhället uppställer effektivt
bidrager till sina syften. RRV utgår från kravet på att livsmedelsindustrin
skall vara stark och konkurrenskraftig vid EU-inträdet. Intem konkurrens
mellan primärföreningama ger enligt RRVs mening bäst resultat för
konsumenterna och för de svenska bönderna.
Från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det frågan om att Sverige vid
EU-inträdet bör ha kvar de jordbruk som av naturens förutsättningar eller
av annat skäl är särskilt effektiva samt ha kvar de anläggningar som är
anpassade till dessa effektiva jordbruks behov.
RRV vill påminna om att EUs regler (EEG nr 26/62) om undantag för avtal
mellan jordbrukare ingår utgår från att sådana avtal "heller inte får medföra
att konkurrensen elimineras eller att något av de jordbrukspolitiska målen
äventyra". Bland de sistnämnda målen ingår också kravet på rimliga
livsmedelspriser för konsumenterna.
SLIM: Den gemensamma konkurrenspolitiken gäller även för aktörerna på
jordbrukets område i EU. Den gemensamma jordbruksprisregleringen är
dock en konkurrensbegränsande åtgärd för en hel näringsgren. För att uppnå
målen för den gemensamma jordbrukspolitiken fastställer nämligen EU-
kommissionen gemensamma institutionella baspriser på jordbrukets område,
gränsskydd, vissa produktionskwter och exportstöd. Dessa reglerings-
åtgärder utgör i första hand restriktioner för jordbrukets omfattning i EU.
Marknadspriserna i EU på jordbrukets område skapas av konkurrensen
mellan de olika aktörerna på de olika marknaderna. EU kan ingripa med
intervention endast om marknadspriserna underskrider fastställda mini-
mipriser. I övrigt råder fri prisbildning mellan aktörerna på marknaden som
den gemensamma konkurrenspolitiken förutsätter.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
84
LRF: Klausulen i EU-förordningen 26/62 att samverkan inte får innebära
förpliktelse att tillämpa ett festställt pris avser inte förbud t ex mot att en
"primärförening" sätter "gemensamma försäljningspriser" på produkter som
föreningen förädlat efter köp från medlemmarna. Men även andra fell i en
"primärförenings" prissättning mot marknaden omfettas av undantaget. Vad
förbudet tar sikte på framgår av en rättsutredning som några ledande tyska
konkurrensrättsspecialister (Gleiss, Lutz, Hirsch m fl) redan 1970-10-27
gjorde för danska lantbruksorganisationer. Där sägs bl a:
"auch im Rahmen der Ausnahmsvorschrift ist die Preisfestlegung verboten,
die die Teilnahmer an der Vereinbarung bzw die durch die Beschliisse
gebundenen Wettbewerber daran hindert, ihre Preise selbst festzulegen."
Slutsatsen är att EU-rätten på jordbruks- och trädgårdsområdet avviker från
den inställning till prissättning mot marknaden i en ekonomisk förening,
som ligger till grund för arbetsgruppens förslag.
LRF vill understryka hur EU-kommissionen hanterar hithörande frågor.
Tillämpningen av 26/62 sköts av DG VI enligt jordbrukspolitiska grunder.
Endast om DG VI överlämnar ärendet till DG IV sker en konkurrensrättslig
bedömning. EU-förordning 26/62 innehåller procedurregler för att garantera
att de jordbrukspolitiska intressena tillgodoses.
LRF har inte, trots förfrågningar utomlands, kunnat finna några andra
EU-länder där den nationella konkurrenslagen innebär att primärföreningars
fastställande av sina försäljningspriser är förbjudet som grundprincip.
Mot angiven bakgrund är arbetsgruppens förslag i denna del inte jord-
brukspolitiskt/skogsbrukspolitiskt motiverat. Tvärtom hämmas härigenom
det svenska lantbrukets konkurrensläge visavi Europa i övrigt.
Vad gäller EU (EG) sägs att det inte går att bedöma om förslaget medför
onödiga begränsningar i förhållande till EG:s konkurrensregler för
företagen. Denna fråga måste, sägs det, bli föremål för vidare över-
väganden. Vem skall göra detta och när? Situationen är ju den att stats-
makterna redan nu måste se till att primärföreningama inte hindras i sin
verksamhet. En rent jordbrukspolitisk bedömning måste här leda till att
sådana misstag inte tillåts ske.
Sveriges Lantbruksuniversitet: De föreslagna lagparagraferna avviker på
centrala punkter från motsvarande bestämmelser i utlandet, inklusive
EU-ländema och de främsta konkurrentländerna. Förvisso kan regelverket
ändras vid ett svenskt EU-inträde, men eftersom det krävs tid för nä-
ringslivets anpassning, är förutseende och framförhållning nödvändigt.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
85
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet Utomlands är det
inte ovanligt att viktiga branscher - sannolikt delvis som resultat av
lobbyverksamhet - lyckats uppnå mer eller mindre vittgående undantag från
den generella konkurrenslagstiftningens förbudsregler. Tyskland är ett
tydligt exempel på detta. Bland i sådant sammanhang aktuella branscher
märks, förutom agramäringama, ofta transporter av olika slag samt bank-
och försäkringsverksamhet.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
86
6 Lantbrukskooperationen och verksamheten inom
jordbruks-, trädgårds- och skogsnäringen
6.1 Slakteriorganisationen
Köttbranschens Riksförbund: Förbundet har under lång tid varit i nära
kontakt med de frågor som berör konkurrensfrågorna på jordbrukets
område. Under årens lopp har både medlemsföretag inom Riksförbundet
liksom Riksförbundet självt haft anledning hävda behovet av konkurrens-
neutralitet inom köttsektom, som ett oeftergivligt krav för att inte de utanför
jordbrukskooperationen stående företagen skulle få svårigheter i sin
verksamhet. Mot denna bakgrund har vi med stort intresse tagit del av den
föreslagna lagstiftningen. Våra kommentarer ansluter sig i sin helhet till
erfarenheter från slakt och köttförädling.
Sedan lång tid tillbaka har producenter av slaktdjur organiserat sig i
ekonomiska föreningar, s.k. slakteriföreningar. Från att från böijan ha varit
små, lokala sammanslutningar har de under tiden utvecklats till mycket stora
företag. Antalet har dramatiskt minskat, och de stora föreningarnas
ekonomiska makt har i motsvarande grad ökat gentemot både producenter
och konsumenter.
Samtidigt finns i det första ledet, slaktledet, konkurrens från privatägda
slakterier. Dessa grundar sin verksamhet på samma uppsamling och
förädling som de kooperativa slakteriföreningarna, och det innebär att de
enskilda producenterna av slaktdjur har en konkret valmöjlighet. Att
garantera denna valfrihet, som i sig utgör överlevnadsvillkoret för en
privatägd slakteriindustri, är därför av grundläggande betydelse för en sund
utveckling inom slakterisektom.
Till gruppen konsumenter av råvara hör i detta fall även de vidareförädlare,
framför allt privatägda styckningsföretag, men även charkuteri företag, som
driver sin verksamhet med från primärföreningama inköpt råvara. Enligt
våra beräkningar får t.ex. de privata styckningsföretagen sin råvara med c:a
hälften från den kooperativa sektom och hälften från de privata slakteriföre-
tagen. Den privatägda styckningsindustrin är därför mycket sårbar om
råvaruleveranserna skulle styras bort från dem av olika skäl. Deras
möjligheter att utvecklas till livskraftiga företag kräver regler för konkur-
rensneutralitet.
6.2 Skogsnäringen
LRF: Arbetsgruppen har uppenbarligen utgått från ett mycket snävt
perspektiv. Någon analys av de praktiska konsekvenserna for enskilda
skogsbrukares samverkansmöjligheter och/eller konsekvenserna för t ex
virkesmarknadens funktion har inte gjorts.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
87
Vissa brister i bakgrundsmaterialet är av sådant slag att de är oförsvarliga.
Som exempel kan nämnas avsnitt "10.6 Skogsägareföreningama", som
uppenbarligen är ett försök att presentera aktörerna och relationerna på den
svenska virkesmarknaden. Av någon outgrundlig anledning har arbetsgrup-
pen stannat vid att, utöver en kort och allmänt hållen beskrivning av
skogsägareföreningama, mycket summariskt presentera de s k köpsåg-
verken. Här saknas varje beskrivning av massavedsmarknaden och de stora
skogsbolagens roll på virkesmarknaden i stort. Måhända är det hl a denna
grunda "analys" av marknaden som misslett arbetsgruppen i dess förslag till
inskränkningar i föreningarnas rätt att utforma verksamheten på ett för
medlemmarna effektivt sätt.
För skogsägareföreningama är det särskilt viktigt att föreningarna tillåts
agera inom de ramar som föreningslagen anger. Detta kan bl a belysas av
redovisningen på i promemorian om att skogsägareföreningama andel av
den totala skogsarealen är ca 23%. De stora skogsbolagen har närmare 40%
av den samlade arealen. Det finns alltså starka aktörer vid sidan av
skogsägareföreningama.
Mo och Domsjö AB (MoDo): Som svensk skogsindustri berörs MoDo i hög
grad av förslagets bestämmelser beträffande skogsägarföreningama. MoDo
beklagar att en för svensk ekonomi och industri mycket betydelsefull fråga
behandlas med en brådska som varken tillåter en ordentlig faktainsamling
eller en tillfredsställande möjlighet att tolka och analysera förslaget.
I promemorian ges en bild av skogsägarföreningama. Denna bild är inte
komplett. Det återstår idag åtta regionala skogsägarföreningar som
tillsammans täcker hela Sveriges yta. Fusioneringen mellan olika föreningar
torde inte vara avslutad. Det innebär att de föreningar som blir kvar blir
större och mäktigare.
Skogsägarföreningar är å ena sidan producentkooperativa organ med huvud-
uppgift att med bästa ekonomiska resultat för sina medlemmar utbjuda och
sälja skogsägarens produkt. Samtidigt är skogsägarföreningama en stor
ägare av skogsindustrier genom hel- eller delägda cellulosaindustrier och
sågverk. Skogsägarföreningama utgör en mycket stark affärs- och för-
handlingspart över hela den svenska virkesmarknaden. Föreningarna kan
med något undantag beskrivas som stora och kraftfulla företagskonstellatio-
ner.
I promemorian anges att skogsägarrörelsens andel av landets skogsareal
motsvarar 23 procent och knappt hälften av privatbrukets areal. Dessa
uppgifter är korrekta men kanske mindre betydelsefulla vid övervägande av
en ny konkurrenslag.
Den här relevanta marknaden, marknaden för industrivirke, utgör all från
skogsägare utbjuden virkesråvara lämpad för framställning av massa, papper
och sågade trävaror. Skogsbolagen i Sverige äger ca 24 procent av den
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
svenska skogsarealen (före Domäns partiella privatisering). Det virke som
faller från bolagsskogama utgör råvarubas för den egna industrin. Sådan
råvara är endast i ringa del föremål for någon handel och kan därför ej hän-
föras till någon virkesmarknad.
Den relevanta geografiska marknaden kan bestämmas till ett antal regioner
eller till att avse hela landet.
I två ärenden som är föremål för Konkurrensverkets prövning, Industriskog
respektive Sydved, har visats att skogsägarföreningars marknadsandel är be-
tydande och ofta överstiger 45 %. Andelen varierar beroende på hur den
relevanta geografiska marknaden för industrivirke fastställs.
Skogsägarföreningama har positivt bidragit till skogsnäringens utveckling
i Sverige. Föreningarna verkar naturligt för att maximera de enskilda skogs-
ägarnas intressen, bl a genom sa höga virkespriser som möjligt. Genom
fusioner och egen styrka har föreningarna blivit kraftfulla och viktiga
aktörer på hela den svenska virkesmarknaden och prisledare för det privata
virkesutbudet.
Stora Kopparbergs Bergslags AB (STORA): Bolaget vill fästa Närings-
departementets uppmärksamhet på att skogsägareföreningama ej är några
små lokala föreningar utan utgörs av åtta betydande regionala ekonomiska
föreningar med i många fåll mycket stark marknadsställning. Redan det
faktum att dessa föreningar blir föremål för gynnsammare särlagstiftning,
vilken ej kommer andra intressenter på virkesmarknaden till del, stärker
ytterligare föreningarnas marknadsställning.
Den svenska skogsindustrin är en av Sveriges viktigaste basnäringar och
utgör en hörnsten i svensk ekonomi. Skogsindustrin svarar för ca 20 % av
Sveriges totala exportvärde, vilket motsvarar 60-70 miljarder kronor.
Handelsbalansöverskottet for skogsindustriprodukter uppgår till över 50
miljarder kronor och intar därmed en särställning när det gäller valutaintäk-
ter för landet.
Skogsindustrin svarar för ca 15 % av de industrisysselsatta och ca 15 % av
den svenska industrins förädlingsvälde.
Av cirka 80 % av Sveriges skogsprodukter exporteras merparten till EU,
vilket gör svensk skogsindustri till världens tredje största exportör av såväl
massa och papper som sågade trävaror. Det starka exportberoendet har
medfört att den svenska skogsindustrin arbetar på en ytterst konkurrensutsatt
världsmarknad och därför alltid måste anpassa sig till marknadens krav.
Avsättning liksom prissättning av svenska skogsindustriprodukter blir däri-
genom starkt beroende av internationella konjunkturer, valutarörelser och
utländska konkurrenters kostnadssituation.
Skogsindustrin blir allt mer internationell med hårdnande konkurrens.
Konkurrenskraften har därigenom blivit allt viktigare för framgången hos
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
varje skogsindustriföretag. Effektivitet i skogsindustrins samtliga led är en
absolut nödvändighet. Detta har blivit än mer påtagligt under senare tid till
följd av den långvariga lågkonjunkturen som förorsakat svensk skogsindustri
stora förluster. Hela skogsindustrin lider av en global överkapacitet som för
lång tid kommer att pressa priser och lönsamhet.
Den hårdnande konkurrensen har tvingat fram omfattande struktur-
omvandlingar med kraftigt ökad produktionskapacitet per bruk, samtidigt
som små enheter lagt ned. Strukturomvandlingen har också sin grund i
ökade miljökrav, men även i en naturlig anpassning till marknadens
efterfrågan på nya produkter.
Som exportindustri måste de svenska skogsbolagen hela tiden anpassa sig
till de villkor som gäller på den internationella marknaden. Detta gäller även
prissättningen på råvaror. Skogsbolagens betalningsförmåga bestäms sålunda
ytterst av världsmarknadspriset på deras skogsprodukter, eftersom 80 % av
produktionen exporteras. Trots detta har virkesprisema i Sverige tillhört de
högsta i världen och har snarast utgjort, i ett internationellt perspektiv, ett
hot mot skogsindustrin och dess konkurrenskraft. Och även om prisnivån
dämpats något de senaste åren är den fortfarande hög jämfört med
förhållandena hos våra konkurrenter. Orsaken till de höga virkesprisema är
att den svenska virkesmarknaden, i ett internationellt perspektiv, är
utomordentligt fri och marknadsorienterad med en hög ersättningsnivå till
skogsägaren.
Inköpssamverkan mellan skogsbolagen
Sedan nästan 20 år tillbaka samverkar STORA, MoDo och Korsnäs inom
Industriskog AB, som har sin huvudsakliga verksamhet i mellersta Sverige.
Motsvarande samarbete sker även i södra Sverige inom Sydved AB som ägs
av STORA, MoDo och Munksjö.
Målsättningen med samarbetet är att genom Industriskog respektive Sydved
samordna virkesanskaffningens alla led såsom inköp, avverkning, transport
och lagerhållning och att därigenom på ett effektivt och rationellt sätt
tillgodose det samlade köpvirkesbehovet för bolagens industrier i verksam-
hetsområde.
Genom samarbetet uppnås mycket betydande kostnadsbesparingar och
samordningsvinster samtidigt som en långsiktig tillgång till råvara, god
skogsvård och god skogshushållning gynnas.
Samarbetet medverkar också till balanserade relationer med andra intressen-
ter på virkesmarknaden och främjar därigenom en stabil och aktiv
virkesmarknad till gagn för såväl skogsindustrin i stort som den enskilde
skogsägaren. En aktiv och stabil virkesmarknad som säkrar tillförseln av
virkesråvara till industrin är också en grundförutsättning för dess fortbestånd
och för att svensk skogsindustri skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
90
Samverkan inom Industriskog respektive Sydved är anmäld till Konkurrens-
verket för erhållande av ickeingripandebesked alternativt undantag.
Den svenska virkesråvaran
De skogsarealer som i Sverige bildar basen för handeln med virkesråvara
ägs till 50 % av enskilda privata skogsägare som svarar för ca 63 % av
avverkningarna av industrivirke. Staten, kommuner, stift m fl äger ca 26 %
av den svenska skogsmarksarealen och svarar för ca 14 % av avverk-
ningarna av industrivirke. Skogsbolagen äger ca 24 % av den svenska
skogsmarksarealen. Bolagsskogama är dock i ringa del involverade i
handeln med virkesråvara då de i huvudsak utgör råvarubas för egen
skogsindustri. Knappt 23 % av av verkningarna av industrivirke kommer
från bolagsskogama.
De svenska skogsbolagen är ytterst beroende av en väl fungerande
virkesmarknad enär bolagen till stor del är beroende av råvaruleveranser
som ej täcks av egna skogar. För STORA motsvarar detta 70 % av dess
virkesbehov.
Skogsägareföreningar
Enligt lämnat förslag till ny särlagstiftning skall de svenska skogsägareföre-
ningama omfattas av förslaget.
De i Sverige verksamma skogsägareföreningama har ett nära samarbete och
samordnar sig dessutom med övriga skogsägareföreningar i Sverige genom
Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, som i sin tur är en del av
LRF-organisationen. Skogsägareföreningama har tillsammans ca 87.000
medlemmar, vilka äger ca 50 % av de privata skogsägarnas skogsareal. Idag
finns åtta regionala skogsägareföreningar, som svarar för ca 27 % av de
totala avverkningarna av industrivirke.
Skogsägare föreningar av karaktären Södra Skogsägarna, Mellanskog och
Mälarskog är inte enbart att betrakta som primära ekonomiska föreningar.
De är i mycket hög grad att betrakta som stora och i vissa avseenden
marknads- och prisledande skogsindustriföretag. De har betydande egen och
delägd skogsindustri med stor råvaruförbrukning som skall tillgodoses
genom föreningens virkesanskaffning. Den egna eller närstående skogsindu-
strins råvaruförsörjning är ett viktigt primärt mål för föreningens virkesköp.
Skogsägareföreningama har sålunda två roller. Skogsägareföreningama är
dels i första ledet ett producentkooperativt organ med huvuduppgift att på
bästa ekonomiska sätt marknadsföra och avyttra skogsägarnas produkter,
dels i efterföljande led en betydande skogsindustriägare genom hel- eller
delägarskap i sågverk och cellulosaindustrier.
Skogsägareföreningama utgör därmed en mycket stark och betydelsefull
afiärs- och förhandlingspart på marknaden medan de i andra situationer är
konkurrenter till övrig skogsindustri.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
Bland skogsägareföreningama intar Södra Skogsägarna en särställning med Prop. 1993/94:210
sina 29.000 medlemmar. Man är därmed landets största skogsägareförening. Bilaga 3
Södras totala virkesfångst uppgår till närmare 7 miljoner m3 fub. Södras
omsättning uppgår till mer än 4,5 miljarder kronor. Detta kan jämföras med
Sydved som i princip är verksam inom samma geografiska område som
Södra, och som omsätter ca 2,5 miljarder kronor och har en virkesvolym
om 6 miljoner m3 fub.
Av det virke som utbjuds av "småskogsbruket" inom Södras verksamhets-
område köper Södra mer än 35 % medan motsvarande siffra för Sydved är
mindre än 20 %. Fördelningen mellan Södra och Sydved avseende den
virkesråvara som utbjuds av "storskogsbruket" utgör även den ca 35 %
respektive 20 %.
Inom Industriskogs verksamhetsområde återfinns skogsägareföreningama
Mellanskog och Mälarskog. Av det virke som utbjuds av "småskogsbruket"
inköper dessa skogsägareföreningar ca 45 % medan Industriskog endast
köper ca 25 %. Industriskogs andel av det virke som utbjuds av storskogs-
bruket uppgår också till ca 25 %.
Av ovanstående följer att skogsägareföreningama, särskilt Södra, är mycket
starka förhandlingsparter och viktiga konkurrenter på virkesmarknaden.
Södra, men även Mälarskog och Mellanskog, har primärt intresse av att
anskaffa virkesråvara för att täcka det egna eller närstående skogsindustri-
företagens virkesbehov.
Erfarenheter visar att Södra är den starka parten inom sitt verksamhets-
område vad gäller prisbildning på virke. Detta är också naturligt eftersom
Södra är det största företaget i södra Sverige med en skogsägarägd industri.
Det primära målet för Södra är att via goda virkespriser skydda med-
lemmarnas skogsvärde genom att säkra avsättningen till egen industri.
Härigenom pressas virkesprisema upp för alla aktörer inom Södras
verksamhetsområde men också i övriga Sverige.
Den svenska virkesmarknaden präglas av starka parter och konstellationer
på såväl säljar- som köparsidan. Bland dessa aktörer återfinns bl a
skogsägareföreningama, sågverksföreningarna och skogsföretagens
inköpsbolag.
Munksjö AB: Bolaget i egenskap av delägare i Sydved AB, berörs i hög
grad av de framtida konkurrensförhållandena i Sydsverige (Sydveds
verksamhetsområde). Munksjö AB driver cellulosatillverkning vid Aspa
Bruk i Askeruds kommun. Ca 90 % av råvaran till Aspa Bruk anskaffas
genom Sydved. Sydveds framtida möjlighet att anskaffa råvara på lika
villkor i marknaden, är helt avgörande for Aspa Bruks verksamhet. Den
sydsvenska virkesmarknaden präglas sedan många år av en förhållande vis
god balans och stabilitet mellan industrins inköpsbolag, Sydved och 92
sågverksindustrins intressebolag samt Skogsägarrörelsen, då framför allt
representerat av Södra skogsägarna, ekonomisk förening. Inom det område
Sydved verkar intar Södra Skogsägarna en särställning genom sin domine-
rande roll, både som köpare och säljare av industriråvara. Marknadsandelen
torde uppgå till ca 40 % beroende på vilka sortiment, som inräknas. Denna
roll förstärks genom den mycket omfettande industrirörelse bolaget driver
inom massa- och sågverksindustrin. Huvuddelen av den köpta/sålda
industriråvaran förädlas inom egen industri.
Korsnäs AB har från Stora Kopparberg Bergslags AB (Stora) erhållit kopia
av bolagets remissvar till Näringsdepartementet rörande rubricerade
departementspromemoria. Promemorians lagförslag föranleder Korsnäs att
även redovisa sin inställning till den föreslagna lagstiftningen.
Vi delar i allt väsentligt den uppfattning som Stora redovisat i sitt remiss-
svar. Vissa punkter vill vi dock att Näringsdepartementet begrundar
ytterligare under lagstiftningsarbetet.
Generellt synes lagförslaget framtagits under stor tidspress och utan närmare
studium av de förhållanden som skiljer skogsbruket från producentkoopera-
tionens övriga verksamhet.
Inom vårt verksamhetsområde rådde i slutet av 60-talet och böijan av
70-talet kaotiska förhållanden på virkesmarknaden. Råvarubristen var
mycket akut. Virkesimporten växte. Skogsägareföreningama i området
fusionerades till Mellanskog ocn Mälarskog.
Vid denna tid krävde statsmakterna att virkesmarknadens parter vidtog
åtgärder i marknadsstabiliserande syfte för att undvika ingrepp i form av
regleringar. Ur denna situation utvecklades samarbetet mellan Stora,
Korsnäs och Mo och Domsjö AB (MoDo), vilket resulterade i att Industris-
kog AB bildades.
Skogsägareföreningama har genom åren utvecklats till stora företag som via
egna och delägda skogsindustriföretag (t.ex. Södra) utövar ett betydande
inflytande i skogsbruket. Deras roll är i realiteten inte enbart en försälj-
ningsorganisation för det privata skogsbruket. Föreningarna är inte minst
genom sin storlek, många föreningar har miljardomsättning, en viktig och
betydande part i prisbildning för virkesråvaror.
För att möta denna utveckling har övriga intressenter tvingats utveckla
samverkansformer, typ Sågverkens råvaruföreningar. Industriskog m fl, som
bidragit till att balansera virkesmarknaden och gjort det möjligt att utnyttja
stordriftsfördelar i konstellationer av med Skogsägareföreningama jämbördig
storlekstyrka. Från allmänhetens synpunkt måste denna utveckling även vara
positiv då den medfört ökad konkurrens.
Skogsägareföreningamas ställning inom deras geografiska verksamhetsområ-
den får dock inte innebära att de blir dominerande i något avseende. Så är
för närvarande inte fellet tack vare det inköpssamarbete som sker bl a inom
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
Industriskog och det samarbete som de fristående sågverken bedriver inom
Centrala Sågverksföreningen. Sammantaget medför dessa konstellationer att
en jämvikt har uppnåtts på virkesmarknaden. I ett historiskt perspektiv kan
detta sägas vara slutresultatet av mer än 100 års aktiv virkeshandel, där
initialt skogsbolagen haft ett dominerande inflytande, vilket dock övergått
till att skogsägareföreningama uppnått en minst lika hög grad av inflytande
över virkesmarknaden. Under de senaste decennierna har således en
stabilisering skett av virkesmarknaden, vilket gynnat hela skogsnäringen
genom att virkesanskaffningen för respektive konsument av råvara kunnat
optimeras vad gäller avverkning, transport och lagerhållning. Därigenom
har den svenska skogsnäringen kunnat bibehålla sin konkurrenskraft
internationellt. Det skulle därför vara nationalekonomiskt förödande om en
väl fungerande del av den inhemska skogsnäringen slogs sönder på grund
av att vissa sammanslutningar tillåts medan andra ej åtnjuter något skydd.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
94
7 Behovet av särskilda konkurrensregler för Prop. 1993/94:210
lantbruket Bilaga 3
7.1 Förslaget
För att få genomslagskraft åt statsmakternas intentioner när konkurrenslagen
antogs bör det i lagform anges att förbudet i 6 § KL mot konkurrens-
begränsande samarbete i allt väsentligt inte skall tillämpas beträffande
samverkan mellan jordbruksföretag eller andra råvaruproducenter på
lantbrukets område inom en ekonomisk förening (primärförening).
7.2 Remissvaren
7,2.1. Behovet av särskilda regler för lantbruket
RRV: Verket anser att primärföreningama skall få verka i enlighet med sin
särart. Detta är emellertid inte skälig anledning att tillåta primärföreningama
att i kraft av sitt funktionssätt eliminera konkurrensen på marknaden.
Nödvändiga förändringar i primärföreningamas anläggnings- och med-
lemsstruktur förhindras eller försenas om de inte konkurrerar med varandra.
RRV avstyrker att de föreslagna undantagen till 6 § KL införs.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen delar regeringens bedömning
att det behövs särskilda konkurrensregler som i allt väsentligt medger
samverkan mellan jordbruksföretag och andra råvaruproducenter inom
ekonomiska föreningar på jordbrukets område.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den lagtekniska reglering som föreslås
i promemorian är delvis ganska komplicerad med undantagsregler i flera
olika led. Reglerna kan dock i huvudsak antas träffa de relevanta områdena.
Länsstyrelsen, som inte själv kan peka på någon alternativ utformning,
tillstyrker därför förslaget även i dessa delar.
Länsstyrelsen i Värmlands län: Det är viktigt att lagstiftningen det vill
säga konkurrenslagen inte hindrar lantbrukets primärföreningars existens
eller möjlighet att bedriva en rationell verksamhet.
Konsumentberedningens (KoB):I KoB:s perspektiv är det rimligt att ge
berörda jordbrukare m.fl. möjlighet att samarbeta i primärföreningar, men
det finns skäl att erinra om vissa förhållanden.
Samverkan i primärföreningar behöver i sig inte utgöra ett problem. Det är
emellertid främst när dessa primärföreningar blir alltför stora eller
samverkar med andra föreningar och får en alltför stor del av marknaden
som oönskade effekter uppstår. Det bör därför övervägas att till undantaget
koppla en storleksgräns enligt motsvarande kriterier som gäller för
dominerande ställning. Detta skulle i praktiken ge en maximal marknads-
andel på i storleksordningen 40-45 %.
95
Vid tidpunkten för den livsmedelspolitiska reformen hade jordbrukskoopera-
tionen monopol inom mejeriområdet och var största företagsgrupp och/eller
marknadsledare inom praktiskt taget alla andra produktområden.
Utvecklingen under de senaste åren har dessutom inneburit att de jordbruks-
kooperativa företagen stärkt sin ställning. Detta har skett genom vertikal och
horisontell integration - främst genom företagsköp i Sverige men också
utomlands.
Skärpt konkurrenslagstiftning har lett till viss uppbrytning av bransch-
gemensamt samarbete på marknaden, men någon verklig konkurrens på
marknaden har ännu inte uppstått. Exemplen där två eller flera föreningar
konkurrerar på en lokal marknad är få.
KoB har tidigare uppmärksammat att prisutvecklingen i senare led,
förädlingsindustri och handel, inte varit den förväntade mot bakgrund av
den jordbrukspolitiska reformen. Priserna har fortsatt att stiga trots att de
borde ha sjunkit. Utvecklingen tyder på ökade marginaler till följd av ett
otillräckligt konkurrenstryck på marknaden .
Situationen är som framgår av det föregående inte helt tillfredsställande. Det
är därför enligt KoB:s mening av utomordentlig vikt att det fortsättningsvis
riktas stor uppmärksamhet mot samarbete inom och mellan primärföreningar
samt otillbörligt utnyttjande av marknadsdominans.
KoB vill också erinra om möjligheten att sänka gränsskyddet som ett
verksamt medel att skapa tryck på de inhemska livsmedelsproducenterna.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU): SLU anser att särskilda konkurrens-
regler för lantbrukskooperativa företag (inkl, skogsägarkooperationen) är väl
motiverade och nödvändiga för att denna näring även fortsättningsvis skall
kunna utvecklas på ett för samhället fördelaktigt sätt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Det måste
medges att med föreningslagens utformning föreligger särskilda konkurrens-
rättsliga problem för jordbrukets primärföreningar som kan kräva en speciell
lagreglering. Nämnden vill därför inte motsätta sig lagändringen. Enligt
nämndens mening bör det emellertid uttryckligen understrykas i det fortsatta
lagstiftningsarbetet att det här är en fråga om en ren undantagslösning.
Nämnden ser en klar risk för att också olika andra branscher kan komma
att framställa propåer om mer eller mindre vittgående legalundantag från
konkurrenslagen, särskilt sedan Konkurrensverket avslutat sin nu pågående
prövning av olika anmälningar om undantag.
Grossistförbundet Svensk Handel: Den föreslagna lagändringen kommer
att skapa en diskrepans mellan samverkan inom lantbrukskooperationen och
den samverkan inom viss detaljhandel som medges enligt gruppundantaget
för frivilligt kedjesamarbete inom detaljhandeln resp den samverkan inom
övrig näringsverksamhet som kan beviljas genom ett individuellt undantag.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
96
De sistnämnda undantagen är tidsbegränsade medan ändringen i själva
konkurrenslagen föreslås gälla tills vidare.
Eftersom nuvarande formella möjligheter för individuellt undantag eller
gruppundantag inte står till buds, är enligt Grossistförbundets Svensk
Handels mening en lämpligare väg att gruppundantag eller individuella
undantag meddelas inom ramen för nuvarande konkurrenslag. Även om
sådana undantag blir mer begränsade än vad som från lantbrukskoopera-
tionen bedömts önskvärt.
Köpmannaförbundet: De särskilda regler som nu föreslås för lantbruket
grundar sig på den särställning som statsmakterna sedan lång tid givit
lantbruket och dess olika samarbetsformer. Samverkan inom primärföre-
ningar sker dessutom ofta mellan små företag, vilket torde medföra en
rationellare verksamhet hos dessa. Det är också en tradition hos svenska
företag att organisera sig i olika samarbetsformer. Mot bakgrund av detta
invänder Köpmannaförbundet inte mot att samverkan kring den grund-
läggande verksamheten i lantbrukets primärföreningar ges ett undantag i
konkurrenslagen.
Sveriges Livsmedelsindustriförbund: Verket har inga invändningar mot att
ett undantag görs från förbudet i 6 KL för samverkan mellan jordbruksföre-
tag eller andra liknande råvaruproducenter på lantbrukets område inom en
primärförening. Detta innebär att dessa föreningar i allt väsentligt kan fort-
sätta att bedriva verksamhet som tidigare.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedels-
handlareförbund (SSLF): Förslaget till särskilda konkurrensregler för
jordbruket grundar sig på den särställning statsmakterna sedan lång tid
tillbaks givit jordbruket och dess olika samarbetsformer. Enligt vår mening
borde jordbruket i ökad omfattning behandlas på samma sätt som nä-
ringslivet i övrigt. Förvisso är konkurrensen otillräcklig på många
marknader och rimligen bör konkurrenslagen vara generell och lika för hela
näringslivet. Genom det förslag som nu remitteras kan dock konstateras att
dessa utgångspunkter inte har förankring i förslaget eftersom betydande
undantag från konkurrenslagens tillämpning föreslås inom ett område där
just konkurrensen är otillräcklig. Det kan vidare också konstateras att lagen
därmed inte blir så generell och lika för hela näringslivet som avsetts.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor motsätter sig dock inte att
särskilda konkurrensregler i nuvarande läge införs, som medger viss
samverkan mellan bl.a. jordbruksföretag. En viss samverkan i s.k.
primärföreningar som innebär samordning av vissa inköp av förnödenheter,
samordnad försäljning av obearbetade produkter, gemensam lagring m.m.
kan vara motiverad med hänsyn till företagens storlek, spridning, produk-
tionens karaktär etc. En samverkan i dessa delar torde rent av utgöra en
fördel med hänsyn till ökad kostnadseffektivitet och därmed tillföra konsu-
menten ett mervärde.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Industriförbundet: Förbundet invänder inte mot att den grundläggande
verksamheten i primärföreningama ges ett undantag. Att låta förbudet i 6
KL slå igenom helt skulle uppenbarligen i många fall få orimliga och även
samhällsekonomiskt skadliga konsekvenser.
Förbundet vill dock starkt understryka vikten av att undantaget inte tillåts
skapa konkurrenssnedvridande förskjutningar av styrkeförhållandena på be-
rörda marknader. Förekomsten av verksamhet som skyddas av det särskilda
undantaget borde m a o skapa en presumtion för att också motsvarande sam-
verkan mellan primärföreningens kunder eller leverantörer skall ges dispens
vid en prövning enligt 8 KL. Detta bör klart framgå av motiven. Alter-
nativt kan de särskilda bestämmelserna kompletteras.
Företagarnas Riksorganisation (FR): Med hänsyn till de särskilda
förutsättningarna som gäller för jordbruksnäringen får det därför i nuläget
anses motiverat att samverkan mellan jordbrukare och andra råvarupro-
ducenter som sker inom ramen för jordbrukskooperationen även tillåts i
framtiden. FR anser emellertid att ett undantag för primärföreningar inte bör
införas i konkurrenslagen utan i en tidsbegränsad särlagstiftning.
Kooperativa institutet: Institutet tillstyrker, utan att ta ställning i detaljer,
att kooperativ samverkan i primärföreningar inom jordbruks- m fl näringar
undantas från förbudet i 6 konkurrenslagen.
Svenska Lantägg AB: Företaget tillstyrker förslagen. Samarbete inom
primärföreningar är väl motiverat som samarbetsform mellan jordbruks-
företag.
Svenska Nestlé AB: Bolaget har inget att invända mot att lantbrukare
medges rätt att samverka i sina primärföreningar när det gäller den
grundläggande verksamheten. Förutom EU har åtskilliga andra länder även
särregler för lantbruksnäringen i förhållande till gällande konkurrenslagstift-
ning. Även om enligt EES-avtalet rena jordbruksprodukter inte omfattas
innefattar avtalet emellertid sådana förädlade jordbruksprodukter som anges
i EES-avtalets protokoll 3 mm.
7,2,2 Invändningar mot den valda lagstiftningstekniken
Konkurrensverket: De aktuella bestämmelserna skall enligt förslaget
placeras i den nu gällande KL. Konkurrensverket har tidigare i en skrivelse
till regeringen (Dnr 1052/93) förordat en särlagstiftning framför en ändring
av KL. Starka sakskäl talar enligt verkets mening emot en placering av de
föreslagna särreglerna i den nya KL, som börjat tillämpas fullt ut den 1
januari 1994.
Verket vill också understryka att KL är generell till sin natur. Den gäller
alla företag varmed förstås "fysiska och juridiska personers ekonomiska och
kommersiella verksamheter". Det får mot denna bakgrund anses vara
olämpligt att i KL införa bestämmelser som endast avser en särskild
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
98
företagsform i en viss näringsgren. Regeringen bör i detta lagstiftnings-
ärende inte bortse från den prejudicerande verkan en sådan lagstiftnings-
teknik har för krav från andra särintressen. I detta sammanhang förtjänar det
att påpekas att det för de speciella konkurrensregler for jordbruket som
infördes år 1991 tillskapades en särskild lag; lagen (1991 :921) om förbud
mot konkurrensbegränsningar i fråga om jordbruksprodukter, JKL. Vidare
bör noteras att de grundläggande konkurrensreglerna inom EU, som
materiellt tagits över genom KL, inte belastats med särregler för speciella
näringar och företagsformer. Inom EU har man valt att reglera konkurrens-
frågorna rörande jordbruket i en för ändamålet särskild rådsförordning
(EEG) nr 26/62. Det sagda utesluter inte att hänvisning görs i KL till de
särskilda regler som skall gälla på jordbrukets område på liknande sätt som
gjorts i Romfördraget.
Den valda placeringen av de nya lagreglerna ger dessutom enligt verkets
mening upphov till begreppsförvirring. Genomgående används begreppet
undantag i departementets promemoria och de föreslagna paragraferna 18
a och b är också placerade i anslutning till de avsnitt i KL som avser
undantag.
Undan tagsbegreppet har inom konkurrensrätten en särskild betydelse och till
detta begrepp är knutet särskilda rekvisit och rättsverkningar såsom begräns-
ningar i tiden m.m. Det är av vikt att införandet av de föreslagna särreg-
lerna på jordbruksområdet inte leder till missförstånd och oklarheter när det
gäller terminologifrågor. Motivtexten bör därför anpassas till lagtexten i
detta avseende. Dessutom bör reglerna placeras på ett sätt som gör att det
klart framgår att de inte innebär ett undantag i konkurrensrättslig mening
från förbudet i 6 KL utan att nämnda paragraf över huvud taget inte är
tillämplig på vissa samverkansformer bedrivna inom jordbrukets primärföre-
ningar, Även detta talar för att de föreslagna reglerna bör intas i en särskild
lag.
Kommerskollegium: Kollegiet anser av flera skäl att en särlagstiftning
vore att föredra. Först och främst är det inte omöjligt att undantag för en
verksamhet följs av motsvarande krav från andra och därmed risk för
uppluckring av konkurrenslagen. Detta kan även inverka menligt på
internationella handelsrelationer. Dessutom hör jordbrukets konkurrensför-
hållanden till de strukturella frågor som måste övervägas inför ett EU-
medlemskap och som bidrar till att behovet av separat jordbrukslagstiftning
måste ses över. En framtida anpassning låter sig lättare göra om man nu
väljer särlagstiftning
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den föreslagna placeringen av 18 a § och
18 b § under gruppundantagen kan enligt Länsstyrelsen uppfattas som om
ytterligare ett gruppundantag införes. Länsstyrelsen anser att de särskilda
regler som införes enligt lagförslaget inte kan betraktas som undantag enligt
8 § eller 17 § i konkurrenslagen. De har istället karaktären av att konkur-
rensreglerna inte skall tillämpas på viss samverkan i en ekonomisk förening
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
99
vars medlemmar är företag som bedriver jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsverksamhet i s.k. primärföreningar.
Enligt Länsstyrelsen vore därför en särlagstiftning på berörda områden att
föredra i stället for att som lagsförslaget anger infoga nya paragrafer i
befintlig konkurrenslagstiftning. Om lagförslaget går igenom innebär detta
att den svenska konkurrenslagstiftningen, med förebild från EG:s konkur-
rensregler får särregler som inte innefattas i vare sig EG:s eller EES-
avtalets konkurrensregler.
Industriförbundet: Praktiskt sett fungerar förslagets 18 b som ett gruppun-
dantag för primärföreningama. Vid andra gruppundantag gäller dock enligt
18 KL att undantaget i visst fell kan återkallas om avtalet ifråga har följder
som är oförenliga med dispensgrundema i § 8. Någon motsvarighet till
denna s k ventil föreslås emellertid inte beträffande lantbruksundantaget. Det
betyder att samverkan som sker inom ramen för det undantaget inte kan
åtkommas även om den skulle vara mycket konkurrensskadlig - annat än om
förfarandet också utgör dominansmissbruk. Förbundet menar att det finns
skäl som talar för att en sådan ventilregel införs.
I anslutning härtill uppkommer också en lagteknisk fråga. Enligt Förbundets
uppfattning bör det övervägas att i själva lagen endast inta en bestämmelse
som ger Regeringen befogenhet att utfärda ett gruppundantag. På så sätt
uppnås kongruens i regelsystemet och man slipper tynga lagen med
specialbestämmelser - det kan ju också uppkomma behov av ytterligare
sådana.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Det presenterade förslaget möjliggör ej
för Konkurrensverket att ingripa i form av förbud, åläggande eller
uppställande av villkor även om samverkan skulle leda till uppenbart
skadliga effekter.
Företagarnas Riksorganisation (FR): FR anser att ett uttryckligt undantag
i konkurrenslagen för en viss företagsform är olämpligt. Ett undantag för
primärföreningama bör istället ges genom en tidsbegränsad särlagstiftning
i avvaktan på ett eventuellt svenskt medlemskap i den Europeiska Unionen
(EU).
De stora producentföreningar som förekommer inom jordbruksnäringen är
en följd av den starka reglering som varit inom jordbrukssektorn.
Konkurrenslagen, som är en anpassning till reglerna inom den Europeiska
gemenskapen (EG), har varit i kraft i drygt ett halvt år. Lagen är generellt
utformad och skall gälla lika för hela näringslivet. För att uppnå lagtillämp-
ning på lika villkor bör undantag från lagen undvikas i så stor utsträckning
som möjligt. Är lagen felaktig bör den ändras generellt, i Sverige och i EG.
FR framförde i sitt remissvar på den utredning som ledde fram till
nuvarande lagstiftning principiella synpunkter i frågan.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
100
För det första bör sambanden mellan lagen om ekonomiska föreningar och
konkurrenslagen genomgå en översyn. Ett i konkurrenslagen uttryckligt
undantag för en viss verksamhet innebär att lagen förlorar i konformitet.
Dessutom kan undantaget ifrågasättas av andra verksamheter som bedrivs
genom liknande samverkan.
För det andra finns i det i nuläget en osäkerhet hur en eventuell svensk
EU-anslutning kommer att påverka jordbrukssektorn. En anslutning kommer
förmodligen innebära förändringar i olika avseenden som också påverkar
jordbrukets primärföreningar.
Köpmannaförbundet: Den lagtekniska lösningen för undantag bör ske
genom att man utformar ett särskilt gruppundantag för lantbruket i stället för
att göra det tillägg till konkurrenslagens bestämmelser som regeringen
föreslagit. Ett gruppundantag medger en flexibel lagstiftningsteknik, som
successivt kan anpassas till nya förhållanden på marknaden. Tekniken med
gruppundantag innebär också ett smidigt verktyg för att reglera nya
tillkommande områden.
Ett särskilt gruppundantag för lantbruket bör utformas i enlighet med
gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln, eftersom det finns likheter
mellan de två samverkansformema. Det gäller framför allt möjligheten att
genom samverkan ge små företag, med begränsade resurser, en rationellare
verksamhet och därigenom bättre konkurrensförutsättningar och möjlighet
till överlevnad. I likhet med kedjeundantaget.bör också ett "lantbruksundan-
tag" tidsbegränsas för att kunna omprövas då nya förutsättningar är för
handen. Man bör i konsekvens med detta också kunna återkalla ett avtal
från gruppundantaget om avtalet har följder som är oförenliga med grupp-
undantagets syfte.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedels-
handlareförbund (SSLF): Samverkan bör göras tillåten genom ett lämpligt
utformat gruppundantag. Härigenom skulle även viss jämlikhet kunna
uppnås med det undantag som gäller för kedjor i detaljhandeln.
Konkurrensverket har för sin del funnit att lagen inte medger att grupp-
undantag meddelas. Detta löser man dock lämpligen genom att i konkur-
renslagen skriva in en regel som ger utrymme för ett sådant gruppundantag.
Därigenom uppnår man den rättspolitiskt önskvärda signalen att vi här be-
handlar en principiellt förbjuden konkurrensbegränsning som det för
närvarande finns anledning att medge undantag för. En sådan lösning ger
dessutom regeringen större handlingsfrihet när det gäller att anpassa
undantaget till förändringar i marknaden, behov av att undanröja oklarheter
som kan uppstå samt ger en naturligare grund för den tidsbegränsning som
bör införas.
Den ordning som nu föreslås av utredningen innebär t.ex. att för kedjor i
detaljhandeln är undantaget tidsbegränsat till tre år. Därefter ska undantaget
ånyo prövas. För samverkan i primärföreningar skulle regleringen bli
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
101
obunden i tiden. Eventuella negativa effekter ur konkurrenssynpunkt blir
bl.a. därmed också svårare att åtgärda. Det som nu sagts och vad som
inledningsvis anförts om de jordbrukspolitiska utgångspunkterna för
föreliggande förslag menar vi sammanfattningsvis utgör ett allvarligt skäl
för att det förordade undantaget tidsbegränsas.
Om det, av för oss okända skäl, inte går att lösa frågan genom att skapa
förutsättningar för att medge gruppundantag hemställer vi att frågan ändå
löses på ett sådant sätt att undantagen för kedjor i detaljhandeln och
samverkan i primärföreningar får en ur rättvise- och konkurrensrättslig
synpunkt jämförbar lösning. Ett bärande skäl för detta är att åtgärden i båda
fallen avser lösa förhållanden för företag som är små och som var för sig
kan förutses få problem med överlevnaden om de inte får möjlighet att
samverka.
Kooperativa institutet: Lagstiftarens negativa inställning till samarbetet
som princip, medför nu att man tvingas till en särlagstiftning till och med
för samverkan mellan medlemmarna i en primärförening. Detta förslag
styrker enligt vår mening uppfattningen att nuvarande konkurrenslag vilar
på bristfällig grund. Arbetsgruppen/regeringen vidgår nu också, att det är
"naturligt och oftast nödvändigt" för producenterna att sluta sig samman för
sin överlevnad.
Det är enligt vår mening principiellt otillfredsställande att kooperativa
aktörer ska tvingas till dispensbedömningar via en särlagstiftning. Denna
lagstiftningsmetod torde vara en internationellt sett unik företeelse. Även av
detta skäl förutsätter därför Kooperativa institutet att kooperationens
konkurrensrättsliga ställning blir föremål för fortsatta överväganden och då
inte enbart utifrån jordbrukspolitiska synpunkter (EG-harmonisering m m)
utan även i förhållande till föreningsrättsliga principer, internationellt
erkända kooperativa principer samt lagen om ekonomiska föreningar.
TCO: Det är viktigt att understryka att samverkan i princip är önskvärd,
men att den blir problematisk, när primärföreningama blir så stora att de
kan dominera marknaden och på ett monopolliknande sätt styra utbud och
prissättning.
Svenska Lantarbetareförbundet: Både konsument- och lantbrukskoopera-
tionen spelar en viktig roll om svaga konsument- och producent intressen.
Det är därför viktigt att samhället inte förhindrar kooperativ samverkan.
Avsikten med arbetsgruppens översyn av konkurrenslagen är att föreslå
justeringar av konkurrenslagen, så att viss samverkan skall kunna ske även
fortsättningsvis mellan producenter i primärledet. Vi är införstådda med den
balansgång mellan olika intressen som genomsyrar problemställningarna. Ä
ena sidan finns riksdagens beslut om avreglering av den svenska ekonomin
i allmänhet och jordbruks- och livsmedelssektorn i synnerhet, medan å
andra sidan finns lantbrukskooperationens intressen att bevaka sin monopol-
liknande ställning inom ramen för en marknadsanpassad ekonomi. Det är
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
102
som vi ser det viktigt att lantbrukskooperationen inte ställs utanför en effek-
tiv konkurrenskontroll, samtidigt som hänsyn måste tas till nödvändiga
förutsättningar för den föreningsrörelse som är lantbrukskooperationens
grundsten och där konkurrenskontrollen måste ske på likvärdiga villkor,
oavsett om produktion och förädling sker via föreningskooperation eller
privat ägande och i bolag. Vi vill också understryka vikten av att skapa
förutsättningar för en likvärdig internationell konkurrens. I ett eventuellt
framtida EU-medlemskap bör konkurrensneutraliteten enligt vår mening
finnas inom vaije av EU indelad region.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
103
8 Företag som bör omfattas av de föreslagna Prop. 1993/94:210
konkurrensreglerna Bilaga 3
8.1 Förslaget
Särskilda konkurrensregler behövs som i allt väsentligt medger samverkan
mellan jordbruksföretag och andra råvaruproducenter inom ekonomiska
föreningar på lantbrukets område (s.k. primärföreningar).
De särskilda konkurrensreglerna skall gälla för företag som bedriver
jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet, eller lokala sammanslut-
ningar av sådana företag, som samverkar i en primärförening.
8.2 Remissvaren
8.2.1 Definition av primärföreningar
Svea Hovrätt: De begrepp som definieras i detta lagrum återfinns endast
i den följande paragrafen. Hovrätten föreslår att "i denna lag” ersätts med
"i 18 b ". En annan möjlighet skulle vara att placera definitionerna
tillsammans med lagens övriga definitioner under rubriken "Inledande
bestämmelser", förslagsvis mellan 3 och 4 , och i så fäll i en ny 3 a . Den
föreslagna 18 b skulle då i stället benämnas 18 a.
Vad som avses med "primärförening" synes tillräckligt tydligt framgå av in-
nehållet i punkten 1. Punkten 2 förefaller därför överflödig och är dessutom
något svårbegriplig.
Konkurrensverket: Beträffande definitionen av begreppet primärförening
anser verket att denna definition bör göras snävare. Detta är viktigt eftersom
den i promemorian föreslagna definitionen av en primärförening innebär att
den som medlemmar kan ha, förutom jordbruksföretag, även samman-
slutningar av jordbruksföretag som i förhållande till föreningen är att
betrakta som lokala. Konkurrensverket delar i och för sig uppfattningen att
de föreslagna reglerna även bör omfatta samverkan mellan mindre lokala
sammanslutningar av jordbrukare. Det är dock av vikt att lagtexten ges en
sådan utformning att den inte gör konkurrensbegränsande samverkan möjlig
mellan föreningar. Även definitionen av "lokala sammanslutningar" bör
därför förtydligas. Detta kan ske genom att i specialmotiveringen ange
exempel på några typiska lokala sammanslutningar. En sådan exemplifiering
kan på ett bra sätt ge en fingervisning om hur det aktuella begreppet skall
tolkas.
RRV: Utredningens förslag till undantag från 6§ KL innebär att kravet på
konkurrens minskar inom jordbruket område jämfört med den tidigare lagen
1991:921. Lagens förbud gällde inte vid påverkan av konkurrensen i
"begränsad utsträckning". Om utredningens förslag skall införas måste enligt
RRVs mening 18 § justeras så att en övre gräns anges för storleken på
primärföreningar som kan undantas från 6 § KL.
104
Om förslaget till undantag kvarstår utan att en övre gräns för primärföre-
ningens storlek anges kan i princip en primärförening bildas för hela den
svenska marknaden på varje därför lämpligt produktområde. Något som
skulle omintetgöra den interna konkurrens som RRV efterlyst i sitt
huvudförslag.
RRV anser i konsekvens med en regel angiven i förarbetena till nämnda lag
borde det nu föreslagna undantaget inte gälla primärföreningar som har en
marknadsandel som är större än 25 % av den svenska marknaden.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor, till vilket Sveriges
livsmedelshandlaresförbund ansluter sig (SSLF): Organisationerna stödjer
förslaget om särskilda konkurrensregler för samverkan i primärföreningar
i så motto att det bör vara möjligt för jordbruksföretag och andra råvarupro-
ducenter att samverka i s.k. primärföreningar när det gäller samordning
betr, produktion, insamling, inköp, lagring och försäljning.
SLU: På de två ställen där termen ''primärförening'' förekommer, bör denna
utskiftas mot "förening", eller ännu hellre - "producentkooperativt företag".
LRF m.fl.: Förbundet vänder sig mot den konstlade uppdelningen i "pri-
märföreningar" och andra föreningar. Härigenom skiktas federationen, upp-
enbarligen med syftet att försvåra för medlemmarna att organisera verk-
samheten på ett optimalt sätt. Föreningslagen känner icke begreppet primär-
förening. Förslagets bestämning av jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter
och skogsprodukter är dock godtagbar.
TCO: En brist i förslaget är att en regel saknas i den föreslagna 18a eller
18b om hur stor marknadsandel en primärförening får ha för att omfattas av
det nu föreslagna undantaget. Förslaget, som det är formulerat, öppnar
enligt TCOs mening möjligheten av en primärförening omfattande hela
landet och en mycket stor del av marknaden.
8.2.2 Vidden av undantaget
Marknadsdomstolen: Domstolen noterar att det remitterade förslaget har
begränsats till att avse samverkan i ekonomiska föreningar på jordbrukets,
trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden och att, med den gjorda
avgränsningen, områden där motsvarande samverkan kan förekomma, t.ex.
inom fiskerinäringen, sålunda inte omfattas av den föreslagna undantags-
regeln.
Kommerskollegium: Det föreslagna undantaget borde omfatta jordbruk men
inte skogsbruk för att bättre motsvara EES-avtalets täckning.
Konkurrensverket: Enligt promemorian är det påkallat att samma konkur-
rensregler skall gälla för föreningarna inom skogsbruket som för jordbruket.
Det framgår inte av departementspromemorian vilka överväganden som
gjorts med anledning av EES-avtalet som trädde i kraft den 1 januari 1994.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
105
SLU: Lagtexten bör generellt beakta att samverkan mellan jordbrukare och
andra råvaruproducenter kan bedrivas i andra associationsformer än
ekonomisk förening. Det finns i dagsläget vissa lantbrukskooperativa
företag, som inte omfattas av den föreslagna lagen. Med de nuvarande
formuleringarna finns risk att näringslivets dynamik hämmas, dvs svårig-
heter kan uppstå för producentkooperativa företag, som skulle vilja bedriva
verksamhet i annan associationsform än ekonomisk förening.
En brist i utredningens förutsättningar är att begreppet producentsamverkan
avgränsas till ekonomiska föreningar. Det finns producentkooperation i
andra associationsformer. Redan av detta skälet finns anledning att i lagen
innefatta också producentkooperation, som bedrives i form av bl a aktie-
bolag och handelsbolag.
I en framtid kan det inte uteslutas av vissa producentkooperativa företag
skulle vilja bedriva sin verksamhet såsom framför allt aktiebolag (givet
hembudsskyldighet för aktierna och andra paragrafer i bolagsordningen, som
garanterar att företaget förblir kooperativt). Detta är tänkbart i och med att
framtidens hårda konkurrens och starka ekonomiska krav kan göra det svårt
för lantbrukskooperationen att behålla den för konkurrensutsatt producent-
kooperation mindre lämpade associationsformen ekonomisk förening. Fram
till dess att Sverige får en lag, som är utformad specifikt för producent-
kooperativ verksamhet, bör således konkurrenslagstiftningen gälla för all
producentkooperation oavsett associationsform.
Flera av förslagen innebär att konkurrensförutsättningarna för de producent-
kooperativa företagen blir systematiskt försämrade i relation till icke-koope-
rativa företag och till utländska producenter (oavsett företagsform), dvs det
är en diskriminering av svensk kooperation och de småföretagare som utgör
dess medlemmar. På grund av lagförslagets krav på svag vertikal samord-
ning inom det svenska jordbruket och livsmedelssektorn kommer den
svenska produktionen att hamna i ett konkurrensmässigt underläge gentemot
importvaror och försämra dess konkurrenskraft i ett öppet Europa.
SLU anser det vara diskriminerande att producentkooperationen utanför lant-
bruket - köpmanna-, taxi-, åkerikooperationer, Praktikertjänst, m.fl. faller
utanför det aktuella lagförslaget och konkurrenslagen. Eftersom lagstift-
ningen inte omfattar producentkooperativa företag utanför lantbruket, kom-
mer dessa att hämmas, vilket får negativa samhällsekonomiska konsekven-
ser. Om det lägges hinder för producentkooperation, kommer småföreta-
garnas villkor att försämras. Mot denna bakgrund vore det lämpligt att låta
lagen omfatta all producentkooperation.
Om lagstiftningen lägger onödiga hinder för producentkooperationen utanför
lantbruket, kommer denna företagsform att hämmas. Detta vore samhälls-
ekonomiskt olyckligt, eftersom sådana företag har visat sig vara mycket
effektiva. Det finns också hållbara teoretiska skäl för att producentkoo-
perativa företag har ett existensberättigande i skilda branscher, nämligen
inom den nyinstitutionalistiska ekonomiska teorin. Genom partiell vertikal
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
106
integration, som kooperativt företagande alltid innebär, kan man åstad-
komma god samordning mellan verksamhetsgrenar, som kräver smådrift och
som kräver stordrift. Om dessa företag hämmas, blir det helintegrerade
storföretag som tar över motsvarande verksamheter, och småföretagarna blir
diskriminerade. Småföretagens villkor i Sverige försämras, när de inte har
möjlighet att i gemensam form utföra de verksamhetsgrenar, där det finns
stordriftsfördelar.
Som jämförelse kan nämnas att tysk producentkooperation utanför lantbruket
har en omsättning, som är runt dubbelt så hög som lantbrukskooperationens,
och detta trots att lantbrukskooperationen har marknadsandelar, som är
nästan i svensk klass. Någon statistik över denna producentkooperations
omfattning i Sverige föreligger inte, men uppskattningsvis är dess relativa
styrka något mindre här.
Grossistförbundet Svensk Handel: Förbundet ser med oro på de förslag
till lagändring som nu presenterats. Även helt fristående icke lantbruksank-
nutna företag kan av samma skäl som redovisas i förslaget ha ett lika
legitimt behov av att samarbete i former som nu föreslås bli godkända för
de lantbrukskooperativa företagen. Om förslaget realiseras går det inte att
bortse från riskerna av att icke lantbrukskooperativa företag, t. ex. i
förädlingsledet, kommer att missgynnas i förhållande till de lantbruk-
skooperativa och att konkurrensen därmed kommer att snedvridas.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Livsmedels-
handlareförbund (SSLF): I skälen till regeringens förslag redovisas en
listning av orsaker till varför samverkan mellan jordbruks-, trädgårds- och
skogsbruksföretag uppstått. Med utgångspunkt i denna listning och med hän-
visning till att det internationellt sett är "relativt vanligt" att liknande
samarbeten undantas från konkurrensregler motiveras även i Sverige ett
undantag från gällande konkurrensregler. De särskilda konkurrensreglerna
avser således de ekonomiska föreningar vars medlemmar är företag som
jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk, s.k primärföreningar.
Samarbetsorganet har inget att invända mot att t ex jordbruksföretag
samverkar och att sådan samverkan sker i s.k. primärföreningar. Vi vill
däremot invända mot flera av de skäl som ligger till grund för regeringens
förslag. Att produktionen är biologiskt betingad och väderberoende borde
enligt vår syn inte utgöra grund för förslag till undantag i konkurrensbe-
stämmelsema. Inte heller det förhållandet att förädlingsverksamhet startats
i föreningarna p.g.a. uppvisade brister i marknadens funktion. Det
sistnämnda skälet torde huvudsakligen ha historiskt intresse och de först
angivna orsakerna är också applicerbara på andra verksamheter för vilka
undantag överhuvudtaget inte diskuteras.
Skälen till våra synpunkter i denna del är att vi menar att uppmärksamheten
i konkurrensfrågan avskärmas från de verkliga förhållandena. Det är mer
den jordbrukspolitiska utgångspunkten som blir avgörande än det verkliga
förhållandet, nämligen att förslaget avser företag som på grund av sin ringa
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
107
storlek, låga förädlingsgrad, geografiska spridning m.m. för sin existens är
beroende av samverkan.
Köpmannaförbundet: Det finns skäl att här påpeka att även annan typ av
samverkan mellan småföretag, än den här aktuella, bör rymmas inom
konkurrenslagens ram t ex den samverkan som förekommer mellan
småföretag med monopolliknande ställning såsom AB Tipstjänst, AB Trav
och Galopp, Penninglotteriet m.fl.
Kooperativa institutet: Vi vill med skärpa understryka att vi beklagar den
teknik som nu valts, att definiera vissa näringsgrenar, och inte på
associationsrättsliga grunder. Såvitt är känt för Kooperativa institutet,
förekommer det nu aktuella fallet med samverkande företag/föreningar i
primärföreningar endast i de aktuella branscherna. Frågan kan emellertid
framdeles komma att aktualiseras även i andra branscher, dels beroende på
hur den nu införda definitionen av primärförening kan komma att tillämpas
i andra kooperationer, dels beroende på utvecklingen av den kooperativa
sektorn.
KF: Lagförslagets 18a tycks inte helt konsistent. Lagen behandlar jordbruk,
skogsbruk och trädgårdsverksamhet. I paragrafen förklaras däremot vad som
avses med jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter och skogsprodukter. Det
kan inte uteslutas att verksamheterna och produkterna kan omfatta skilda
företeelser.
LRF m.fl,: Förbundets principiella inställning är att undantaget skall
omfatta alla ekonomiska föreningar och även federationer som kan jämstäl-
las med motsvarande koncemförhållanden. Ett absolut krav är att undantaget
från 6 § konkurrenslagen skall omfatta samtliga "primärföreningar" inom
hela jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket med binäringar
(lantbruket). I motiven måste detta tydligt klargöras.
Arla: Förslagets utgångspunkt är att en ekonomisk förening är en kartell
mellan företag som i vissa särskilt angivna fall skall undantas från tillämp-
ningen av 6 KL. Förslaget respekterar därvid inte den ekonomiska före-
ningen som associationsform.
Arla är fullt införstått med att på marknaden, gentemot konsumenter och
konkurrenter, skall gälla samma konkurrensvillkor som för övrigt näringsliv
som bedrivs i aktiebolagsform. Arla och dess medlemmar kan dock inte
acceptera att den fullt legitima verksamhet som bedrivs inom ramen för den
ekonomiska föreningen endast får bedrivas "på undantag”.
Förslaget har generell betydelse för ekonomiska föreningar och särskilt för
de lantbrukskooperativa företagen. Arla ansluter sig därför till det remissvar
som lämnas av LRF för den samlade lantbrukskooperationens räkning.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
108
Köttbranschens Riksförbund: De jordbrukskooperativa företagen har
självfallet ett berättigande och naturligtvis måste det föreligga en rätt för
enskilda producenter att organisera sig i ekonomiska föreningar. Det är
vidare så att dessa föreningar med samma klara rätt som övriga företag,
skall ha möjlighet att styra sin verksamhet rationellt och effektivt. Den
ändring av § 18 a, som föreslås kan vi därför tillstyrka.
En förutsättning för att godta rättigheten för enskilda producenter att
oiganisera sig i föreningar, är självfallet att dessa föreningar i sig bedriver
en konkurrensneutral verksamhet. Inte minst den strukturförändring som ägt
rum mot mycket stora och marknadsdominerande föreningar, som inom sina
respektive områden oftast har total marknadsdominans klargör detta. Den
omfördelande verksamhet på råvarusidan som Slakteriförbundet tidigare
bedrev på råvarusidan har också försvunnit. Varje förening önskar dessutom
öka sin egen förädlingsgrad, vilket måste innebära att stora risker finns för
att råvaruunderlaget kommer att minska för exempelvis de enskilda styck-
ningsföretagen. Många av de frågetecken som tidigt fanns kring denna
utveckling fick sin lösning 1982 i den s.k. Samfod-uppgörelsen. Vi vill
understryka att Samfod-uppgörelsen av Köttbranschens Riksförbund
betraktas som ett av de väsentligaste policydokumenten när det gäller kon-
kurrensneutralitet i verkligheten, som ett skydd för de många och små
styckningsföretagen. Samfod-överenskommelsens giltighet idag förefaller oss
tveksam. Redan det förhållandet att Slakteriförbundets roll dramatiskt
förändrats, samtidigt som föreningarna vuxit i styrka och marknadsdominans
är ägnat inge oro. Såvitt vi kan förstå finns idag ej heller någon riktigt bra
lösning på frågan om hur en sådan överenskommelse skall kunna kontrol-
leras. Vi anser därför att de förändringar som föreslås av departementet vad
gäller 18 förutsätter att Samfod-överenskommelsen "översättes" till att gälla
i den nya situation som inträtt. Det är därför angeläget att Näringsdepar-
tementet uppdrar åt Konkurrensverket att i samråd med berörda parter skapa
instrument så att andemeningen i Samfod-överenskommelsen kan fullföljas,
även inom ramen för av departementet föreslagen lagstiftning.
Sågverksföreningarna: I sin framställning till regeringen av 1993-11-26
rörande särlagstiftning för viss versamhet inom jordbrukets primärföreningar
presenterade Konkurrensverket ett förslag till tidsbegränsad särlag som inte
omfattade skogsnäringen. Konkurrensverket framhöll att det inom skogs-
näringen i dag inte föreligger förhållanden på marknaden motsvarande de
som föranleder ett införande av en särlagstiftning för jordbrukets primär-
föreningar.
Syftet med att inkludera skogsnäringen i Arbetsgruppens uppdrag framgår
inte, men enligt vår uppfattning finns ingen grund för att tolka detta som att
Arbetsgruppen instruerats att inkludera skogsnäringen i sitt förslag, utan
endast att självständigt pröva Konkurrensverkets bedömning.
Arbetsgruppen skriver att det är påkallat att samma konkurrensregler gäller
för skogsbrukets primärföreningar som för lantbruket i övrigt. Som skäl
anges endast att det även i fråga om skogsbruket rör sig om biologisk
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
109
produktion, att de enskilda medlemmarna i föreningarna på skogsbrukets
område är mindre skogsägare och att dessa också kan vara jordbrukare som
är medlemmar i en eller flera föreningar på jordbrukets område.
Arbetsgruppen har således inte redovisat någon bedömning av huruvida de
faktiska konkurrensförhållandena inom skogsnäringen motiverar att denna
näring inkluderas i förslaget till undantag från KLs förbud. Enligt vår
uppfattning är så inte fallet. Skogsnäringen är inte - och har inte varit -
någon reglerad bransch. Den förädlingsverksamhet som flera skogs-
ägareföreningar bedriver i form av sågverk har inte uppkommit p g a
marknadens bristande funktion, som inom jordbruket. Skälen har i stället
varit rent kommersiella. Några beaktansvärda skäl att inkludera skogs-
näringen i förslaget existerar enligt vår uppfattning inte.
Vi föreslår mot bakgrund av ovanstående att förslaget till ändring av KL
endast skall omfatta jordbruket och trädgårdsnäringen, men inte skogs-
näringen.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Det kan konstateras att särlagstiftningen
kommer att omfatta skogsägareföreningar men inte exempelvis sågverksföre-
ningar. Ej heller i detta avseende har några närmare skäl redovisats.
Konsekvensen av förslaget kan bli att helt olika spelregler kommer att gälla
för marknadens parter beroende av företagsform. Förslaget går betydligt
längre än som är nödvändigt för primärföreningarnas existens och möjlighet
att bedriva verksamhet. Såvitt vi kan bedöma överensstämmer förslaget ej
heller med motsvarande regler inom EU på jordbruksområde respektive
skogsbruksområdet. Några skäl för ett så pass långtgående förslag har ej
redovisats av arbetsgruppen.
MoDo: De sakliga skäl som angivits i promemorian för att inkludera
skogsbruket, dvs skogsägarföreningama, i en särlagstiftning är inte särskilt
tunga. Vi har uppfattat situationen så, att det föreligger en klar politisk vilja
att låta särlagstiftningen omfatta alla de tre angivna produktrelaterade om-
rådena.
Vi vill också uttrycka vår tveksamhet mot att särskilja och särbehandla en
företagsform, ekonomisk förening. De aktuella verksamheterna kan mycket
väl visa sig vara lämpade att driva i annan juridisk form. Lagstiftaren
riskerar här att skapa en styrning vid val av företagsform som kan visa sig
vara olämplig.
MoDo godtar dock förslaget under en viktig förutsättning att lagstiftaren ut-
tryckligen anvisar Konkurrensverket en rätt och skyldighet att vid tillämp-
ningen av konkurrenslagen beakta effekterna av den föreslagna lagstift-
ningen. Konkurrensverket måste ges en rätt att tillåta samverkan också bland
köpare av olika kategorier så länge detta kan anses gagna en effektiv handel
med skogsråvara, som i slutledet gynnar konsumenterna av skogsindustrins
förädlade produkter.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
110
Munksjö AB: Från Munksjö ABs sida ser vi med mycket stor oro på en
situation, där primärföreningama via särbehandling ges en ännu mer
dominerande roll. Skulle exempelvis Sydved AB inte kunna fortsatta att vara
en motvikt till Skogsägarföreningama, blir dessa helt dominerande på
virkesmarknaden. Det är därför av största betydelse att alla berörda parter
och konstellationer kan fortsätta att verka som tidigare och på så lika villkor
som möjligt, även ur konkurrensrättslig synpunkt.
Om skogsägarföreningama, som det föreslås i promemorian, tillåts verka
som tidigare förutsätter vi att motsvarande regler skall gälla för Sydved AB
även i framtiden. Konkurrensverket måste således ge rätt att tillåta
motsvarande samverkan for övriga köparkategorier för att bibehålla en
fungerande virkesmarknad och en sund konkurrens mellan partema.
Konkurrensverket behandlar för närvarande Industriskogs jämte dess ägares
ansökan om att tillstånd skall medges att bedriva det samarbete som Stora,
Korsnäs och MoDo bedriver inom Industriskog. Med hänsyn till de
uttalanden som förekommer i propositionen till konkurrenslagen har Korsnäs
utgått från att nuvarande skogsägareföreningar även i framtiden kommer att
kunna verka på motsvarande sätt som i dag, vad gäller prissättning av
virkesråvara. Om skogsägareföreningamas existens garanteras enligt lag
uppstår en ny situation såtillvida att de sammanslutningar som bildats som
en motvikt till skogsägareföreningama inte har motsvarande skydd som
föreningarna har i lagstiftningen. Kan inte Industriskog och dess verksamhet
accepteras av Konkurrensverket, innebär det att skogsägareföreningama
totalt kommer att dominera marknaden inom Korsnäs verksamhetsområde.
Det är därför av yttersta vikt att i lagförslaget även intas bestämmelser om
att Konkurrensverket vid prövningen av om avtal strider mot 6 § konkur-
renslagen, särskilt skall beakta om avtalet tillkommit för att motverka det
inflytande och den ställning som en primärförening (eller annan association)
enligt 18 a § har på den relevanta marknaden. För att ytterligare belysa
bakgrunden till skogsägareföreningamas och skogsindustriernas olika
sammanslutningar hänvisas bl.a. till tidigare ärenden rörande Industriskog,
som handlagts av Näringsfrihetsombudsmannen Dnr 459/86 och 116/87
samt bilagda kopia av anmälan till Konkurrensverket.
Den föreslagna lagstiftningen omfattar endast primärföreningar, vilket synes
vara en alltför snäv begränsning. Den borde även omfatta fler associationer
än enbart primärföreningar inom lantbrukskooperationen. Det förefaller
orimligt att omöjliggöra för medlemmarna att bedriva verksamheten i annan
associationsform än ekonomisk förening. En dynamisk utveckling av all
affärsverksamhet kräver att anpassning ibland måste ske, varvid val av
associationsform inte bör vara ddiskriminerande med hänsyn till konkur-
renslagens bestämmelser.
Sammanfattningsvis förutsätter Korsnäs att om lantbrukskooperationens
skogsägareföreningar erhåller ett lagstadgat skydd även sammanslutningar
som utgör deras motparter och som bildats till följd av skogsägareföre-
ningamas ställning på marknaden även erhåller ett motsvarande skydd.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
111
Detta kan utformas som att avtal, som träffats för att motverka eller som en
följd av en primärförenings ställning på den relevanta marknaden, skall
tillåtas om det inte uppenbart medför en snedvridning av konkurrensen. Det
är för skogsföretag av Korsnäs storlek, med nuvarande internationella
konkurrens, nödvändigt att de samverkan sfördelar som Korsnäs uppnått
genom sin delaktighet i Industriskog kan bibehållas.
Svenska Lantarbetareförbundet: Både konsument- och lantbrukskoope-
rationen spelar en viktig roll för att slå vakt om svaga konsument- och pro-
ducent intressen. Det är därför viktigt att samhället inte förhindrar
kooperativ samverkan.
Svenska Åkeriförbundet (SÅ): Inom åkerinäringen finns en betydande
andel producentkooperativa företag, lastbilcentraler, som utgör sammanslut-
ningar av företrädesvis mycket små åkerier. I drygt 200 lastbilcentraler
samverkar ca 9 000 åkeriföretag. Som regel är lastbilcentralema ekonomiska
föreningar, men ombildning till aktiebolag har förekommit i en del fall.
Oavsett formen fungerar de som sammanslutningar av fordonsägande små
åkerier, i full likhet med en primärförening på lantbrukets och skogsbrukets
område, och uppträder på marknaden i konkurrens med andra transport-
företag och även med varandra.
SÅ anser, att begreppet primärförening bör innefatta all verksamhet av pro-
ducentkooperativ karaktär i småföretagsform. Det är således primär-
föreningen/sammanslutningen som skall prövas, inte som nu hela skaran av
enskilda samverkande. SÅ har inte haft framgång i konkurrensverket för
detta synsätt.
SÅ hemställer således, att det föreslagna undantaget på lantbruks- m fl
områden ges en vidare innebörd, så att producentkooperativ småföre-
tagarsamverkan generellt inordnas i begreppet primärförening.
8.2.3 Lokala föreningars medlemskap i regionala föreningar
MD: Definitionen av begreppet primärförening som ges i den föreslagna
lagtextens 18 a synes inte ha fått en utformning som överensstämmer med
vad som åsyftas. Enligt definitionen och lagmotiven kan i primärföreningar
ingå lokala sammanslutningar som också är primärföreningar. Det anges
inte närmare vad som avses med en "lokal sammanslutning", endast att den
skall vara lokal i förhållande till föreningen och att detta innebär att
sammanslutningen skall ha ett mindre verksamhetsområde än föreningens.
I förhållande till en riksorganisation kan då även föreningar med "regional"
karaktär bli att anse som lokala sammanslutningar, och riksorganisationen
således som en primärförening enligt lagens definition. Som exempel på
detta kan nämnas Scan Väst i förhållande till Sveriges Slakteriförbund och
Arla i förhållande till Svenska Mejeriernas Riksförening. För att det
föreslagna undantaget skall bli tydligt och begränsat på det sätt som avses
bör således lagtexten omformuleras.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
112
Industriförbundet: Resonemang kring innebörden av begreppet lokala Prop. 1993/94:210
sammanslutningar och det framgår att 18 a 1 p i första hand tar sikte på de Bilaga 3
regionala Lantmännenföreningama. Det enda kriterium som anges är
emellertid att sammanslutningen skall ha ett mindre verksamhetsområde än
den förening som den är medlem i. Samtidigt kan en lokal sammanslutning
i sig utgöra en primärförening. Det bör sålunda tydliggöras att bestämmel-
sen endast avser sammanslutningar av klart lokal karaktär och inte öppnar
för samverkan mellan större primärföreningar inom ramen för en förening
med vidare område än de själva var och en har.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Livsmedels-
handlareförbund (SSLF): Vi ställer oss tveksamma till den del i förslaget
som anger att även lokala föreningars medlemskap i regionala föreningar
bör omfettas av förslaget. När det gäller lokala föreningars medlemskap i
regionala föreningar menar vi att undantaget endast bör avse de lokala
föreningarna, inte de regionala.
Förekomsten av lokala föreningar torde i sig vara ett tecken på en
framgångsrik verksamhet där företagen uppnått den åsyftade samverkan. En
ytterligare samverkan torde öka risken för en icke önskvärd konkur-
rensbegränsning. Denna typ av samverkan, då en förening ingår i en annan,
påminner om s.k. federativ samverkan, vilken inte omfettas av förslaget.
Om man ändå stannar för att även denna verksamhet bör omfettas av ett
undantag så blir det än mer angeläget att detta tidsbegränsas och att man
väljer den av oss förordade grupppundantagslösningen.
SLU: Förslagets oklarhet ökar till förvirring, när utredarna söker täcka in
lokalföreningarna i den skånska och halländska lantmannakooperationen med
hjälp av en egen, hemmagjord begreppsbildning: "i förhållande till
föreningen lokala sammanslutningar av sådana företagare". Denna
formulering är en avspegling av historiska och nutida förhållanden, men
beaktar inte att det kan finnas variationsmöjligheter inom den producent-
kooperativa sektorn.
LRF m.fl.: Undantaget måste omfetta dotterföretag till samtliga "primärför-
eningar" inom hela jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket med
binäringar (lantbruket). Även detta måste klaigöras i motiven. Det är här
fråga om en organisatorisk lösning inom föreningens ram. Dotterbolag kan
t.ex. förädla av medlemmarna levererade produkter och sälja dessa.
Bolagskoncemer räknas ju också så gott som alltid som ekonomiska enheter.
För undantagets giltighet får det inte spela någon roll hur företaget delat upp
verksamhet mellan moder-och dotterföretag.
Utgående från formuleringarna i förslaget till lagtext tolkar LRF att med en
"primärförening" avses också en förening som till medlemmar har enbart
i förhållande till föreningen lokala sammanslutningar av företag som driver
113
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet. Det behöver alltså inte
dessutom som direktmedlemmar finnas enskilda juridiska eller fysiska
personer som driver jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet.
Ovanstående bör klargöras i motiven.
8.2.4 Federativ samverkan
MD: I promemorian framhålls att de föreslagna undantagsreglerna skall
gälla för samverkan i primärföreningar men inte för s.k. federativ
samverkan mellan föreningar. Förslaget innebär dock att samverkan mellan
primärföreningar kan ske i en regional primärförening och att denna form
av samverkan undan tas från förbudet i 6 §. Motivuttalandena om innebörden
av federativ samverkan förefaller ej entydiga på denna punkt. I pro-
memorian framhålls att de föreslagna undantagsreglerna skall gälla för sam-
verkan i primärföreningar men inte för s.k. federativ samverkan mellan
föreningar. Förslaget innebär dock att samverkan mellan primärföreningar
kan ske i en regional primärförening och att denna form av federativ
samverkan undantas från förbudet i 6 . Motivuttalandena om innebörden av
federativ samverkan förefaller ej entydiga på denna punkt.
Konkurrensverket: I anslutning till vad som anförs rörande s.k. federativ
samverkan - ett begrepp som f.ö. inte är entydigt - konstaterar verket att
promemorians lagförslag, i likhet med vad Konkurrensverket anfört i ovan
nämnda skrivelse, inte avses omfatta samverkan mellan primärföreningar,
oavsett om sådan samverkan sker mellan två eller flera föreningar och med
eller utan medverkan av riksorganisation. Konkurrensverket vill härvid
erinra om att Marknadsdomstolen med stöd av den gamla konkurrenslagen
(1982:729). förbjudit en ytterligare koncentration i målet Arla/Gefle (MD:s
dnr A 1/91). Att nu möjliggöra långtgående samverkan, t.ex i form av joint
ventures, genom att inte låta den nu gällande KL, som avses vara kraft-
fullare än den tidigare, tillämpas på sådan samverkan vore ytterligt
remarkabelt.
Kommerskollegium: Kollegiet finner det svårt att ta ställning till s k
federativ samverkan mellan föreningar. I promemorian klargörs inte
tillfredsställande vad begreppet står för i en europeisk jämförelse eller vilka
regler som på detta område tillämpas i europasamarbetet.anser att det
föreslagna undantaget borde omfatta jordbruk men inte skogsbruk för att
bättre motsvara EES-avtalets täckning.
RRV: Utredningen visar tydligt att de lantbrukskooperativa primär-
föreningama i en mängd avseenden undviker inbördes konkurrens.
Primärföreningama delar upp produktionen på varuslag och försäljningen
på områden. Inom sitt eget område försäljer föreningarna t.ex. sina sam-
arbetspartners produkter, med flera förfaranden som eliminerar kon-
kurrensen och står i strid med 6 § KL.
RRV utgår från kravet på att livsmedelsindustrin skall vara stark och
konkurrenskraftig vid EU-inträdet. Intem konkurrens mellan primärföre-
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
114
ningama ger enligt RRV:s mening bäst resultat för konsumenterna och för
de svenska bönderna. RRV anser att primärföreningama skall fä verka i en-
lighet med sin särart. Detta är emellertid inte skälig anledning att tillåta pri-
märföreningama att i kraft av sitt funktionssätt eliminera konkurrensen på
marknaden. Nödvändiga förändringar i primärföreningamas anläggnings-
och medlemsstruktur förhindras eller försenas om de inte konkurrerar med
varandra.
En mängd av de företeelser som kan hävdas ge rätt till undantag från KLs
bestämmelser, t ex rationell stordrift eller kostnadsjakt genom samverkan
i investeringar ger inte den mer grundläggande effektiviteten som konkur-
rensen på en fri marknad kan ge. Då det är önskvärt att stärka livsmedelsin-
dustrin konkurrensförmåga inför EU-inträdet återstår att skapa intem
konkurrens mellan de på den svenska marknaden dominerande lant-
brukskooperativa primärföreningama.
Utredningen behandlar inte sk federativ samverkan mellan primärföreningar
Frågan uppges dock beredas inom regeringskansliet. RRV framför som ett
huvudförslag och till underlag för regeringskansliets beredning - att det är
angeläget att en inbördes konkurrens mellan primärföreningar uppstår i
praktiken.
Konkurrensverket bör ges i uppdrag att inför nämnda beredning omgående
anvisa metoder för hur en sådan intem konkurrens skall främjas. En metod
som RRV kan tillstyrka är att de föreslagna undantagen till KL inte införs.
Därigenom kan också de svenska företagsformerna behandlas lika i
konkurrensrättsligt hänseende.
Konsumentberedningens (KoB): Arbetsgruppen behandlar inte frågan om
federativ samverkan utan pekar på att den bereds inom Jordbruksdeparte-
mentet. Emellertid kan utläsas att svensk lagstiftning ifråga om federativ
samverkan inte bör göras hårdare än vad som gäller i EG. Detta är enligt
KoB alls ingen självklar ståndpunkt eftersom de jordbrukskooperativa
företagen i Sverige har en betydligt starkare ställning jämfört med i
EU-ländema och dessutom successivt stärker sin ställning. En liten marknad
som den svenska innebär dessutom i sig risk för ett lägre konkurrenstryck.
Det kan vidare tilläggas att EG vid sin tillämpning av jordbruksundantaget
varit mycket restriktiv ifråga om federativ samverkan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Om Sverige blir medlem i EU finns det
behov av särskilda konkurrensregler som medger viss samverkan mellan
jordbruksföretag och andra råvaruproducenter inom primärföreningar. För
att vi skall kunna konkurrera på lika villkor krävs då en anpassning till EG:s
regler inom detta område. Lagstiftaren bör emellertid i detta sammanhang
avvakta Jordbruksdepartementets beredning angående de konkurrensregler
som gäller för lantbruket inom EU när det gäller den federativa samverkan,
så att även dessa förhållanden skall kunna vägas in i det nya lagförslaget.
Länsstyrelsen anser det dock klart oförenligt med den svenska konkurrensla-
gen om också federativ samverkan kommer att tillåtas.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
115
Länsstyrelsen i Östergötlands län: De förhållanden och konkurrensregler
som råder i lantbruket inom EU vad avser federativ samverkan har inte
vägts in i förslaget. Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse att denna
fråga bereds inom jordbruksdepartementet.
SLU: Undantaget bör gälla för alla producentkooperativa företag, oavsett
om dessa utgör föreningar av första grad eller av högre grad. Risken för
konkurrensbegränsande effekter kan elimineras genom klausulen om
missbruk av dominerande ställning i 19 § konkurrenslagen.
Någon hållbar motivering till att lagförslaget avgränsas till att gälla
primärföreningar, dvs föreningar med enskilda såsom medlemmar, ges ej.
Här framkommer i stället en oklarhet, bestående i att utredningsgruppen inte
skiljer mellan det principiella och det konkreta.
På principiella och teoretiskt hållbara grunder är det ingen skillnad mellan
primär- och sekundärföreningar. Det är helt de samma förklaringar till att
människor sluter sig samman i den ena typen av förening som den andra.
Att det förekommer föreningar på olika nivåer kan förstås med att det i
olika typer av verksamheter förekommer skilda grader av stordriftsfördelar
och olika typer av transaktionskostnader. Slutsatsen är att föreningar på
olika nivåer har lika stort berättigande i en nations näringsliv.
Anledningen till att lagförslaget inte inkluderar sekundärföreningar i
undantaget är att utredarna blandar samman dessa med riksorganisationer.
Detta är förståeligt mot bakgrund av att de stora sekundärföreningama i
Sverige samtidigt är rikstäckande och allomfattande föreningar. Synsättet är
felaktigt- sekundärkooperativ och riksorganisationer är olika fenomen.
Sekundärkooperativa företag är normalt sett, dvs principiellt och internatio-
nellt, inte rikstäckande och alltså ej nationella organisationer. En riks-
organisation är i regel inte (internationellt sett) ett kooperativt företag - det
blir den först om den driver ekonomisk verksamhet.
Till följd av den tidigare jordbrukspolitiken har det svenska lantbrukets
sekundärkooperativa företag samtidigt blivit riksorganisationer, liksom fallet
är i vissa andra länder med starkt skyddande jordbrukspolitik. Principiellt
och teoretiskt, liksom i länder, där marknadskrafter råder i jordbruket, är
emellertid situationen en annan. Där har sekundärkooperativa foretag en
viktig funktion att fylla, t ex i Tyskland och USA:
Flera av de stora tyska lantbrukskooperativa företagen är federationer, dock
inte landstäckande. Exempel är MZO (Molkeriezentrale
Oldenburg-OsnabriickOstfriesland eG), inom vilken 34 primärföreningar
med 19000 mjölkbönder är medlemmar, Siidfleisch Gmbh med 19
föreningar såsom medlemmar, vilka inalles har 41000 lantbrukare i sina
medlemskårer, samt Norddeutsche Fleischzentrale AG med 56000
lantbrukare via 108 primärföreningar (den senare har dock nyligen omstruk-
turerats).
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
116
I USA är "federated cooperative systems" mycket vanliga, särskilt i
lantmannasektom. Det är bland dessa som de mycket stora företagen finns,
t ex CENEX, Land 0’Lakes, Growmark, Countrymark och Agway, alla
med miljarder dollar i omsättning och med ett par hundra tusen bönder
såsom medlemmar i de ingående primärföreningama - och alla i hård
konkurrens med varandra och med andra.
Med en lagstiftning som den föreslagna skulle företagskonstruktioner av
dessa typer omöjliggöras. Den svenska lantbrukskooperationen skulle få en
mindre handlingsrepertoar än utländsk lantbrukskooperation, som i allt
större utsträckning kommer att utgöra dess konkurrenter. Likaså skulle
svensk lantbrukskooperation bli handikappad gentemot icke-kooperativ
industri, eftersom denna har möjlighet att organisera på motsvarande sätt,
dvs i koncernstrukturer.
Den föreslagna lagen skulle sålunda hämma utvecklingsmöjligheterna för
svenskt lantbruk och svensk livsmedelsindustri. Det är idag inte möjligt att
utesluta att ett antal av de lantbrukskooperativa föreningarna skulle vilja
bilda federationer av skilda slag, vilka markant avviker från dagens
riksorganisationer. Att med denna lagstiftning förhindra en sådan positiv
utveckling inom det svenska näringslivet vore oklokt. I stallet får
utredningens förslag till effekt att primärföreningama får stärkt incitament
att fusionera, vilket inte nödvändigtvis är det mest önskvärda sett ur ett sam-
hälleligt perspektiv.
I dessa år upplever den s k nyinstitutionalistiska ekonomiska teoribildningen
en stark expansion, med bland annat ett flertal Nobelpris i ekonomi på
senare tid. En central lärdom inom denna teorimängd är att sättet att
organisera verksamheter är avgörande för den ekonomiska utvecklingen.
Den föreslagna lagreglerna, som förelägger att ett bestämt sätt att organisera
företagandet, står i stark motsättning till denna kunskapsmängd - detta gäller
även de paragrafer som kommenteras på de följande sidorna.
Sveriges Köpmannaförbund: Undantaget bör begränsas till att avse sam-
verkan mellan företag inom de lokala primärföreningama, som ju oftast
består av småföretag med begränsade resurser. En samverkan mellan
primärföreningama torde begränsa konkurrensen i onödig omfattning och
bör således inte tillåtas. Detsamma gäller förslaget att låta lokala föreningars
medlemskap i regionala föreningar omfattas av ett undantag.
Industriförbundet: I likhet med förslaget anser Förbundet att samverkan
mellan primärföreningar (federativ samverkan) inte skall omfattas av det
särskilda undantaget.
Sveriges Livsmedelsindustriförbund: Undantaget skall inte omfatta s.k.
federativ samverkan som är vanligt förekommande på lantbrukets område
och som avser samverkan mellan primärföreningama. Detta innebär att
föreningarna i denna del jämställs med t.ex. aktiebolag när det gäller förbud
mot kartellsamverkan.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
117
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Lismedels-
handlares förbund (SSLF): De utgångspunkter som redovisas i avsnittet,
betr ett medlemskap i EU och behovet av att därvid bl.a. ha en stark och
konkurrenskraftig jordbruksnäring, anger på ett ensidigt och vinklat sätt
förutsättningarna för vad som ligger i konsumenternas och skattebetalarnas
intresse. Därmed anges också inriktningen på de lagförslag som lämnas i
promemorian.
I avsnittet förs också ett resonemang betr, de svenska konkurrensreglerna
och hur dessa förhåller sig till EG:s och olika medlemsländers regler. Det
anförs i avsnittet att "Om det visar sig att sådan samverkan inom EU-län-
dema förekommer i former som inte är förenliga med svensk konkur-
renslagstiftning bör övervägas vilka förändringar av konkurrensreglerna som
kan erfordras". Enligt promemorian bör det således övervägas inte 2m
förändringar krävs utan vilka. För övrigt förs överhuvudtaget inget
resonemang betr, konkurrenssituationen för den händelse Sverige inte skulle
bli medlem i EU.
De redovisade utgångspunkterna i avsnittet visar att man väljer att ha ett
något annorlunda synsätt på konkurrensfrågorna när det gäller jordbruket än
man haft när det gäller näringslivet i övrigt. När det gäller övriga närings-
livet gäller konkurrenslagen oavsett om Sverige är EU-medlem eller inte
och oavsett hur konkurrensreglerna ser ut i de länder med vilka vi bedriver
omfettande handel.
Sammanfattningsvis kan sägas att genom de utgångspunkter som valts för
analysen av behovet av kompletterande konkurrensbestämmelser för bl.a.
jordbruket har man också valt att upprätthålla den särställning jordbruket
genom olika skydd och stöd haft ända sedan 1920- och 1930-talen.
Kooperativa institutet: Förslaget innebär, att konkurrensrättsligt lagstöd
även fortsättningsvis saknas för kooperativ samverkan mellan företag,
samtidigt som samverkan enligt koncemmodellen principiellt tillåts. Som
arbetsgruppen emellertid också anfört, kan federativ samverkan anses
tillåten genom en e contrario-tillämpning av konkurrenslagen, dvs att den
över huvud inte skulle vara tillämplig i all den utsträckning samarbetet
grundas på annat lagstöd (t ex lagen om ekonomiska föreningar).
Kooperativa institutet uttryckte i sitt remissyttrande över förslaget till ny
konkurrenslag kritik över lagstiftarens osäkra hållning visavi kooperativa
samverkansformer. Å ena sidan hävdar regeringen/arbetsgruppen nu, att
"Medlemskapet i de ekonomiska föreningarna skall ge samordnings- och
stordriftsfördelar genom möjlighet till specialisering och förbättrad
information samt minskat risktagande". Å andra sidan vilar den nya
konkurrenslagen enligt Kooperativa institutets mening på en motsatt utgångs-
punkt, nämligen att samarbete mellan företag definitionsvis skulle vara
skadligt och ineffektivt för samhällsekonomin och konsumenterna. Koopera-
tiv samverkan kräver i princip dispens från lagens förbud ("sammantaget
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
118
hade så positiva effekter att den, med vissa begränsningar, borde kunna
kvalificera för undantag enligt lagens bestämmelse om detta".
Kooperationen i såväl konsument- som producentkooperativa former
uppvisar emellertid många exempel till effektivitetsbefrämjande samarbete.
Det är enligt Kooperativa institutets mening inte långsiktigt styrkt, att
extrem konkurrens skulle leda till lägre transaktionskostnader än samverkan.
Frågan om kooperationens konkurrensrättsliga status måste därför enligt
Kooperativa institutets mening bli föremål för fortsatta övervägande, så att
den blir klarlagd. I USA, till vars syn och regler regeringen/arbetsgruppen
hänvisar, gäller bl a att det är tillåtet for ett kooperativ att genom egen växt
och samgående med andra kooperativ uppnå en monopolställning, emedan
det sedan är "monopolets" uppträdande som blir föremål för bedömning i
det enskilda fallet. Denna syn överensstämmer enligt Kooperativa institutets
erfarenhet även med gällande rätt i EU (uttryckt i t ex det s k pälsdj urs-
målet).
Kooperativa institutet måste därför med kraft avvisa uppfattningen, att "i
nuläget saknas skäl att i lagform undanta sådan verksamhet generellt".
Arbetsgruppens motiv - marknadsdominans - är inget skäl enligt vare sig
europeisk eller amerikansk konkurrensrätt att inte lösa problemet. Koope-
rativa institutet vill därför också framhålla, att de federativa frågor som nu
beredes inom regeringskansliet inte får inskränkas till jordbrukspolitikens
område och följaktligen uppdraget vidgas och flyttas till förslagsvis
civildepartementet med Kooperativa rådet som samordningsansvarig i
kooperativa frågor.
Uppdraget bör därvid också omfatta en föreningsrättslig genomgång och be-
dömning av de avtalssituationer som åberopas i promemorian. Flertalet av
de där angivna exemplen är nämligen fullt tillåtliga och naturliga enligt
"kooperationsrätten" (lagen om ekonomiska föreningar med såväl bakom-
liggande principer som framförliggande stadgar m fl rättsakter).
LRF m.fl.: Det är en allvarlig brist att arbetsgruppen inte har behandlat
federationsfrågan. Frågor som rör den ekonomiska förening som sådan och
federationsfrågor måste på detta område behandlas i ett sammanhang, se t
ex EU-förordningen 26/62. En federation är en sammanhållen företags-
gruppering med funktioner som inom samarbetsområdet är av samma natur
som i en aktiebolagsrättslig koncern. Arbetsgruppen har inte tagit hänsyn till
dessa aspekter och därmed visat en oförmåga att förstå den ekonomiska
föreningens arbetssätt.
För lantbrukskooperationen är det nödvändigt att stärka sig inför en
kommande internationell konkurrens. Endast därigenom kan Sverige gå in
i EU med en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring och livsmedels-
industri. Även för skogsbruket kan internationell konkurrens påkalla
samarbete.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
119
Det federativa samarbete som sker inom lantbrukskooperationen syftar till
att uppfylla de mål som finns för den svenska jordbrukspolitiken. Dessa mål
gäller också i allt väsentligt inom EU. Jordbrukspolitiken har inom EU en
överordnad ställning i förhållande till konkurrenspolitiken.
Det är orimligt att kräva att de ekonomiska föreningarna skall behöva rasera
uppbyggda rationella strukturer inför ett medlemskap. Särskilt som dessa
skulle vara tillåtna vid ett EU-medlemskap t ex enligt EU:s regler eller
beroende på att konkurrensen på den relevanta marknaden då ändras.
Det bör understrykas att EU-rätten tillåter konkurrensbegränsande avtal som
anses nödvändiga för att målen med den gemensamma jordbrukspolitiken
skall uppnås. Dessa mål avser höjd produktivitet, skälig levnadsstandard,
stabiliserad marknad, trygg livsmedelsförsöijning och rimliga livsmedels-
priser.
Det föreligger i EU-förordningen 26/62 en presumtion för att lantbrukarnas
och deras föreningars samverkan uppfyller jordbrukspolitikens mål. Detta
gäller så länge kommissionen inte fastslagit att konkurrensen utesluts eller
jordbrukspolitikens mål Kommissionen har bevisbördan. Om förpliktelse att
fastställa ett bestämt pris, se nedan.
Sverige måste tillåta sådant federativt samarbete som stärker jordbruket och
livsmedelsindustrin inför EU-medlemskapet. På EU-marknaden agerar
mycket stora företag, såväl aktiebolag som kooperativa företag. Det är med
dessa som den svenska livsmedelsindustrin skall konkurrera.
Det är uppenbart, men måste tydligen ånyo upprepas, att de ur svenskt
perspektiv tämligen stora lantbrukskooperativa företagen, vid en
internationell jämförelse framstår som små. Det största svenska lant-
brukskooperativa företaget kommer inte ens med bland de tio största i sin
bransch i Europa. För Sveriges bönder och svensk livsmedelsindustri är det
av yttersta vikt att man på olika sätt kan rusta sig inför den internationella
konkurrens som blir följden av ett EU-medlemskap men som också kommer
om Sverige väljer att stå utanför EU. För svenska konsumenter, liksom från
sysselsättningssynpunkt, är det av vikt att det finns en konkurrenskraftig
svensk livsmedelsindustri baserad på svenska råvaror. En garanti för detta
är en effektiv och konkurrenskraftig svensk producentkooperativ livsmedels-
industri.
LRF utgår ifrån att det inom ramen för konkurrenslagen skapas möjligheter
att tillåta federativ samverkan som idag är tillåten inom EU. Lantbruks-
kooperativa företag skall inte onödigtvis behöva upphöra med verksamheter
som idag bedrivs och som vid ett medlemskap är tillåtna.
Lagtekniskt torde detta enklast kunna ske genom att konkurrensverket, om
det finns särskilda skäl, får besluta om undantag från förbudet i 6 KL när
det gäller avtal om samverkan mellan företag och organisationer inom
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
120
Denna möjlighet bör också vidgas till att omfatta skogssektorn, som inom
flera delsektorer pressas av konkurrens från stora koncerner.
Svenska Lantägg AB: Samarbete mellan primärföreningar i dominerande
federationer, koncerner eller intressebolag orsakar ur konkurrenssynpunkt
skadliga konsekvenser.
Svenska Nestlé AB: Det bör klargöras tydligt att det man nu avser medge
undantag för endast skall avse samverkan mellan enskilda lantbrukare och
klart lokala föreningar och ej samarbetet mellan de olika primärföre-
ningama. Det finns ingen anledning varför andra regler än dem som gäller
för industrin i övrigt skulle gälla den typen av större primärföreningar eller
liknande inom lantbrukskorporationen.
Agrifack: Förbudet mot så kallad federativ samverkan samt möjligheten för
lantbrukare att fritt leverera sin produkter till vem han eller hon vill, måste
ses positivt ur lantbrukarföretagets ekonomiska perspektiv.
TCO: Ett undantag från förbud mot samverkan i primärföreningar får inte
leda till att konkurrensbegränsande samverkan mellan sådana föreningar
också underlättas. I departementspromemorian görs enligt TCOs mening en
rimlig avvägning i dessa hänseenden.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
121
9 Verksamhet som bör omfattas av undantag prop. 1993/94:210
Bilaga 3
9.1 Förslaget
I konkurrenslagen införs för vissa företag ett undantag från tillämpningen
av förbudet i 6 § för avtal som avser samverkan om produktion, insamling,
förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om
jordbruks-, skogs- eller trädgårdsprodukter eller inköp av varor eller tjänster
för sådan verksamhet.
9.2 Remissvaren
Företagarnas Riksorganisation: Organisationen delar arbetsgruppens
uppfattning om undantagets begränsningar.
Handelns Samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges livsmedels-
handlaresförbund (SSLF): Föreslaget undantag ger även undantag för
vidareförädling av produkter. Vi ställer oss tveksamma till om det ska
omfattas av undantaget.
Samverkan i primärföreningar bör uppmärksammas särskilt vad gäller sam-
verkan betr vidareförädling av produkter dvs vertikal integration. Sam-
verkan i primärföreningar kan när det gäller samverkan betr, inköp, lagring,
försäljning etc tillföra mervärden till såväl det enskilda producentföretaget
som avnämarföretagen. Ju mer utbyggd förädlingen är desto närmare
kommer man den punkt då det finns all anledning att upprätthålla konkur-
renslagens bestämmelser.
Vi är dock tveksamma till att undantaget även ska omfatta förädling.
Primärföreningamas verksamhet innefattar till stor del vidareförädling och
produktion av färdiga produkter. Föreningarnas storlek och geografiska
utbredning innebär att alla undantag från konkurrensbestämmelsema i sig
leder till ökade svårigheter för andra aktörer att etablera konkurrerande
verksamhet. Denna effekt är inte nödvändigtvis positiv för de företag man
med detta undantag avser skydda, nämligen jordbruksföretagen. Det kan i
sammanhanget också framföras att den samverkan som f.n. sker i primär-
föreningama och som även framgent ska få ske inte bara har en lagteknisk
aspekt utan även en moralisk som i sig kan få återverkningar på hur
konkurrensen i verkligheten fungerar.
Vi anser att man i undantaget under alla förhållanden måste sätta gränser för
vilken förädlingsverksamhet som skall vara tillåten. Dessa gränser bör avse
både graden av förädling och de marknadsandelar en förening kan uppnå på
sin "relevanta marknad". Även i detta avseende finns det anledning att göra
jämförelser med gruppundantaget för samverkan mellan detaljhandels-
företag, där det satts gränser både för formerna av samverkan och för vilka
marknadsandelar dessa företag får ha för att undantaget i olika avseenden
skall få tillämpas. Parallellt med att riksdagen tar ställning till den
122
nödvändiga ändringen i konkurrenslagen (som öppnar möjligheten för
gruppundantaget) bör regeringen således ta fram underlag för sådana
avgränsningar. Om undantaget skrivs in direkt i lagen enligt den av
departementet förordade modellen är det fortfarande nödvändigt att sådana
avgränsningar görs, vilket i så fall får ske direkt i lagen.
LRF: Utgångspunkten är att det här är fråga om marknadstillträde - i olika
former - för medlemmarna 1 föreningarna och att undantag är motiverat för
samtliga verksamheter/samverkansformer i "primärföreningama" som
formaljuridiskt sett anses konkurrensbegränsande. Den angivna lagtexten i
18 b § första stycket, 1 och 2 synes i sak täcka in erforderliga behov,
bortsett från vad som nedan anges om gemensamma försäljningspriser.
Svenska Lantägg AB: Samverkan mellan olika företag i fråga om ledning
kan också orsaka ur konkurrenssynpunkt skadliga konsekvenser. Det finns
anledning att uppmärksamma de stadgar och avtal som förekommer. Dessa
bör syfta till att reglera affärsförhållandena på ett adekvat sätt och ej till att
låsa partema prohibitivt. Avtal som syftar till att anpassa produktionens
storlek till marknadens behov är motiverade i erfordlig omfattning i en
avreglerad marknad.
Nuvarande situation inom äggbranschen kan utgöra exempel på konse-
kvenser som uppstår genom politiska ingripanden.
Riksdagen har genom djurskyddslagen fatta beslut som begränsar produk-
tionens omfattning. Genom införselavgifter och veterinära importrestrik-
tioner begränsas också möjligheterna för import. Restriktionerna för
äggproduktionen leder till en bristsituation. Regeringen har beslutat föreslå
Riksdagen att genomföra förbud mot den mest effektiva och hygieniska
produktionsformen av ägg. Därigenom påtvingas konsumenterna sämre
livsmedel till högre priser som efterfrågas bara i begränsad omfattning. Det
går tvärt emot Riksdagens livsmedelspolitiska beslut att producenterna
endast skall ersättas för efterfrågade varor och tjänster.
I detta läge är det viktigt att producenterna ej är bundna till leveransavtal
som innebär längre varaktighet och högre straffsanktioner än vad som är
motiverat av de konsekvenser som uppkommer för primärföreningama om
producenten vill sälja sina produkter på annat sätt. Likaså är det angeläget
att samverkan, mellan de olika företag som har intresse- eller ägargemen-
skap, ej utnyttjas för riktade åtgärder såväl vid inköp som försäljning.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
123
10 Begränsningar i undantaget
10.1 Förslaget
Vissa begränsningar görs i undantaget, i huvudsak enligt följande.
Förbudet i 6 § KL skall fortsatt vara tillämpligt vad avser avtal som för-
hindrar eller försvårar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden.
Undantag från förbudets tillämplighet görs inte heller för avtal som innebär
att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras
om inte fastställandet av försäljningspriser är en nödvändig följd av före-
ningens verksamhet i övrigt, utom vad avser samverkan om försäljning,
eller samverkan i föreningen bidrar till att förbättra produktionen eller
distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,
och fastställandet av försäljningspriser är nödvändigt för att uppnå ett
sådant resultat.
Från förbudet i 19 § KL görs inget undantag.
10.2 Remissvaren
10.2.1 Allmänt
Sveriges Köpmannaförbund: Det är viktigt att man noga avgränsar den
verksamhet som skall undantas och som underlag presenterar en analys av
de konkurrensfördelar som samverkan i primärföreningar för med sig.
Konsumentberedningen (KoB): Ett undantag från förbud mot samverkan
i primärföreningar måste åtföljas av snäva ramar för dessas uppträdande på
marknaden. De av arbetsgruppen föreslagna begränsningarna i undantaget
är ett uttryck för ett sådant synsätt. Oklarhet om innebörden av begräns-
ningarna i undantaget råder emellertid och kan leda till alltför vida
tolkningar från föreningarnas sida.
Företagarnas Riksorganisation (FR): FR delar arbetsgruppens uppfattning
om undantagets begränsningar.
10.2.2 Avtal som förhindrar eller försvårar medlemmens rörlighet
Länsstyrelsen i Värmlands län: Det bör påpelas att undantagen som
föreslås i 6 § Konkurrenslagen för lantbrukets primärföreningar inte får
innbära att det hindrar eller försvårar för enskilda medlemmar att uppträda
på marknaden.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
124
Konsumentberedningens (KoB): Arbetsgruppen pekar på att regler i före-
ningarnas stadgar rörande bl.a. inskränkningar i återbetalning av med-
lemsinsats vid utträde, byte av förening eller till annan köpare motverkar
konkurrens. Dessa förhållanden är enligt KoB:s mening oacceptabla.
SLU: Lagförslagets förbud mot åtgärder, som förhindrar eller försvårar
medlemmarnas fria rörlighet på marknaden, begränsar effektiviteten inom
de lantbrukskooperativa företagen till en sådan grad att svensk produktion
och svensk lantbrukskooperation hotas. Ett krav om att medlemmen dels ska
fritt kunna leverera till (köpa från) vem som helst och när som helst, och
dels att han enkelt och snabbt ska kunna skifta medlemskap, är i strid med
kooperativt företagande och en inskränkning av lagen om ekonomiska
föreningar. Det är en diskriminering av producentkooperativa företag.
Förslaget strider mot etablerad teori om näringslivets organisation, härunder
dess integration (transaktionskostnadsteori och annan nyinstitutionalistisk
teori), i och med att det förskriver att en bestämd integrationsgrad ska gälla,
oavsett omständigheterna. Vidare avviker det från det sätt varpå det svenska
näringslivet, inklusive livsmedelssektorn, f ör närvarande utvecklar sig.
Hur de producentkooperativa företagen ska reglera relationerna mellan
medlemmarna och företaget är i stället något som företagen/medlemmama
bör ordna själva, alla utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär att
det i vissa fall kan förekomma konkurrens om producenternas leveranser.
Ibland kan företagen tillämpa leveransplikt, varvid konkurrensen i stället
kommer att stå om medlemskap (icke-medlemskap).
Ett generellt krav om fri rörlighet förekommer inte i de länder, som Sverige
vanligtvis jämföres med och som är/blir de främsta konkurrentländerna, dvs
svensk produktion diskrimineras. I utlandet är det ofta en konkurrens om
medlemskap. Ett framträdande exempel är den framgångsrika danska
svinslaktsektom. Där finns överallt leveransplikt - svinuppfödaren förbinder
sig att leverera hela sin produktion till den slakteriförening som han är
medlem i. Naturligtvis kan han utträda ur föreningen och söka inträde i en
annan, varför det i alla fall finns en välfungerande konkurrens. Förhållanden
är desamma i mycken annan utländsk lantbrukskooperation, som verkar i en
konkurrensutsatt ekonomi.
I en situation, där de lantbrukskooperativa föreningarna inte har kännedom
om vilka leveranser de får från lantbrukarna, försvåras planeringen av deras
verksamhet. Detta gäller i all synnerhet som de har kvar en mottagnings-
plikt, dvs måste ta emot all den produktion som medlemmarnas önskar
leverera. Därmed kan föreningen inte veta vilka kvantiteter och vilka
kvaliteter man får in. Följden blir att en försämrad effektivitet inträffar i
produktion, försäljning och alla anslutande funktioner. Det blir omöjligt att
skapa en kostnadseffektiv samordning, när integrationsgraden mellan
lantbrukaren och föreningen måste vara så låg som möjligt.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
125
Utredningen berör denna fråga: "Det kan inte heller anses ha någon av-
görande betydelse för föreningarnas konkurrenskraft på en öppen europeisk
marknad att upprätthålla ett generellt undantag för avtal som förhindrar
medlemmarnas rörlighet." Detta påstående är emellertid inte underbyggt,
och det är i strid mot både teoretisk kunskap och empiriska observationer,
såväl internationellt som i Sverige. Hänvisningen till "EG:s tillämpning av
konkurrensreglerna på jordbruksområdet" i den föregående meningen är
också felaktig, vilket visas av observationer av lantbrukskooperationen
utanför Sveriges gränser.
Effektivitetsnackdelama till följd av låg integrationsgrad blir desto
allvarligare efter hand som konkurrenstrycket ökar. När utländska
producenter får mera öppet tillträde till den svenska marknaden, får de
svenska producenterna ett handikapp, eftersom de utländska företagen själva
kan fastlägga en optimal integrationsgrad. Den rättspraxis, som utvecklats
i Sverige, har hittills kunnat fungera, eftersom den svenska marknaden ännu
inte är helt öppen för utlandskonkurrens. Inom en överskådlig framtid är
den emellertid mycket farlig och måste alltså brytas, eftersom den är
effektivitetssänkande men även eftersom den försämrar ägarkontrollen och
kapitalbildningen i de lantbrukskooperativa företagen. För att få en
tillräckligt stark integration mellan medlem och företag krävs ofta leve-
ransplikt, vissa begränsningar i utträdesvillkoren samt dessutom ett större
eller mindre inslag av leveranskontrakt.
Även den teknologiska/ekonomiska utvecklingen medför att nackdelarna
med en påtvingad låg integrationsgrad ökar. I näringslivet i övrigt finns idag
en stark tendens mot ökande integration - t ex i verkstadsindustrin.
Livsmedelsindustrin kännetecknas av samma bakomliggande faktorer. Det
blir allt mera av specialproduktion, t ex grödor och köttdjur för specifika
förädlingsändamål. Specialmarknadema. dvs köparkategorier med bestämda,
avvikande krav ökar i betydelse. Produktionsteknologiema utvecklas så att
kostnadseffektiviteten erhålles i mycket speciella anläggningar. Allt detta
understryker behovet av att olika produktionsprocesser måste kunna
samordnas bäst möjligt till varandra. Med andra ord; det finns trans-
aktionskostnadsekonomiska fördelar i en stark integration mellan pri-
märproducentema och de första förädlingsstegen i produktionskedjan för
livsmedel.
Om den svenska lantbrukskooperationen tvingas till att hålla en låg integra-
tionsgrad medan konkurrenterna i Sverige liksom i utlandet får själva
fastställa sin integrationsgrad, får de svenska kooperativa företagen svårt att
hävda sig i konkurrensen. Det finns nämligen sådana ekonomiska-teknolo-
giska förhållanden i mycken livsmedelsproduktion att en hög integrations-
grad är starkt effektivitetsskapande. Den starka integrationen är därmed på
väg i vilket fell som helst, och frågan är bara vem som kommer att vara
huvudman för dessa företag. Om lantbrukarna inte får lov att vara det
genom sina kooperativa företag, blir det andra företag, som står för produk-
tionen, varvid kåren av självständiga bönder blir hotad.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
126
Ett talande exempel är den amerikanska fjäderfäsektom. Kooperationen har
av hävden svag ställning, men det finns markanta integrationsfördelar i
denna produktion. Detta har lett till att 80-85% av produktionen idag ligger
hos stora börsnoterade företag. Samma utveckling är på väg i den amerikan-
ska fläsksektom, med idag 10-15% av volymen hos storföretag. Även i
Europa ses samma tendens i situationer, där lantbrukskooperation inte har
lyckats åstadkomma tillräckligt hög integrationsgrad, t ex i Belgien, där
storföretag står för mellan 33 och 3,5% (beroende på typ av produktion)7.
Till och med i Sverige kan motsvarande utveckling nu skymtas, i och med
att ett par enskilt ägda slakterier i Sydsverige har böijat tillämpa liknande
affärsprinciper.
Köpmannaförbundet: För att inte skapa onödiga konkurrensbegränsningar
stödjer vi förslaget i promemorian om att en samverkan inte bör få begränsa
en medlems fria rörlighet på marknaden.
Industriförbundet: Förbundet stöder förslaget att foreningssamverkan inte
skall vara undantagen om den medför bl a att medlemmarnas val av
avnämare eller leverantörer inskränks på ett konkurrensförvanskande sätt.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Livsmedels-
handlares förbund (SSLF) m.fl.: De redovisade avtalstyperna bör inte
omfattas av undantaget. Enligt vår uppfattning bör man koppla införandet
av föreslagen särlagstiftning till ett krav på att föreningarnas stadgar och
avtal ovillkorligen ändras så att inga begränsningar betr. t.ex. medlemmars
rörlighet finns kvar vid lagens ikraftträdande.
Kooperativa institutet: Det är beklagligt att redan i lag skriva koope-
rationen på näsan genom att ge fortsatt tillämpning av förbudet i öre
paragrafen konkurrenslagen vad avser avtal som förhindrar eller försvårar
medlemmarnas fria rörlighet på marknaden (paragraf 18b). Enligt vår upp-
fattningen hade förbudet inte utan fortsatta överväganden bort omfatta
medlemmarnas rörlighet eftersom denna ar en grundläggande principfråga.
Enligt institutets mening bör emellertid redan nu rörlighetsfrågan kunna få
en tillfredsställande principiell lösning om den ersätts av en lydelse i samma
lagrum med innebörd att avtalet, förutom uppräknade effekter, även medför
att skälig del av vinsten kommer konsumenterna till del.
LRF: Frågan om medlems rörlighet måste även ses ur ett föreningsrättsligt
perspektiv då konkurrensfrågan bedöms. Konkurrensen har redan fällt sitt
utslag på marknaden genom att föreningen fått de medlemmar den har. I
föreningarna gäller fritt in- och utträde.
Medlemskapet i en "primärforening" innebär både rättigheter och skyl-
digheter, även mot tredje man. Medlemmarnas frihet ställs mot föreningens
behov av viss stabilitet i medlemsunderlag, råvarufångst och i eget kapital.
Anläggningarna och verksamheten i föreningen måste ju betalas. För att
effektivt kunna fullgöra sitt ändamål och främja verksamhetens effektivitet
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
127
måste föreningen kunna knyta medlemmarna till sig genom stadgebindningar
och/eller avtal. Medlemmarna har nämligen rätt att i överensstämmelse med
likhetsprincipen utnyttja föreningen enligt dess syfte. Att det i många fall är
rationellt, inte minst ur konsumentsynpunkt, med en långtgående integration
mellan råvaruproduktion och förädling visar de långtgående kontrakts-
bindningar som finns, inte minst utomlands, inom t ex fjäderfä- och
fläskproduktionen. Det är orimligt att det producentkooperativa företaget
skall få sämre möjligheter till sådan integration än andra företagsformer.
Det är uppenbart att krav på att medlemmar skall få agera fritt på mark-
naden svårligen kan kombineras med krav på att en förening inte skall få
agera fritt efter marknadsmässiga villkor. Det skall påpekas att på
slaktområdet i Danmark, Tyskland och Holland ofta förekommer treårs-
kontrakt.
LRF vill vidare med skärpa vända sig mot den begränsning i en ekonomisk
förenings handlingsfrihet som ryms i följande citat : "Också skilda erbju-
danden, såsom m m som bygger på trohet till föreningen avseende
leveranser eller inköp, kan snedvrida konkurrensen på ett sätt som det inte
generellt bör medges undantag för." Det är en självklarhet för ett företag att
erbjuda trohetspremier och dylikt. Detta är lätt att exemplifiera från andra
branscher, t ex försäkringsbolag och oljebolag som ger helkundsrabatter.
Det vore förödande om svensk lagstiftning skulle förbjuda sådana affärs-
metoder. Det måste ankomma på medlemmarna att i demokratisk ordning
fatta beslut om de prissättningsregler man vill tillämpa i sin förening.
LRF vänder sig bestämt mot utredningens lättsinniga syn på utbetalning av
insatsmedel. Föreningarna har inget intresse av att i onödan förlänga
utbetalningstiden eller att utnyttja ett sådant förfarande i konkurrens-
begränsande syfte. Däremot är det absolut nödvändigt att ha ett rimligt
skydd mot ett alltför snabbt utflöde av föreningens egna kapital. Det är
nödvändigt med en spärregel som gör det möjligt att fördela utbetalningen
över ett antal år.
I promemorian heter det bl a: "Ett sådant hinder kan också föreligga om
tiden (för utbetalning av insatser) är längre för den som lämnar föreningen
och fortsätter sin verksamhet på egen hand eller genom annan förening än
den som helt upphör med sin verksamhet." Ett sådant synsätt är orimligt bl
a med utgångspunkt från föreningslagen. De regler som gäller är tillkomna
bl a för att skydda kvarvarande medlemmars ekonomiska intressen i före-
ningen. Det kan inte vara samhällets uppgift att försvåra för kvarvarande
medlemmar att samverka. Därför är det fullt rimligt och i många fall helt
nödvändigt att kunna tillämpa olika återbetalningsregler beroende på av
vilken anledning utträde sker. Det kan också vara värt att uppmärksamma
att ett aktiebolag ej behöver betala tillbaka sitt egna kapital.
För att uppnå stabilitet i föreningens egna kapital och av borgenärshänsyn
och därmed från kreditvärdighetssynpunkt, finns i många föreningar ett
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
128
behov av en långsammare insatsåterbetalning än föreningslagens dispositiva
regel sex månader efter medlems avgång. Föreningsrättsligt finns inga
begränsningar överhuvudtaget för en förenings möjligheter att fördröja eller
förhindra en insatsåterbetalning. Att insatsåterbetalning skall ske på rimliga
villkor är en allmän uppfattning inom lantbrukskooperationen.
Den ekonomiska föreningens skyldigheter gentemot kunder, borgenärer och
medlemmar enligt ovan måste respekteras konkurrensrättsligt. Detta måste
klart komma till uttryck i de nya lagreglerna och/eller motiven.
Köttbranschens Riksförbund: Den fria rörligheten på marknaden för i
vart fall den privata slaktindustrin är avgörande för att en reell konkur-
rensneutralitet skall kunna upprätthållas. Med dagens komplexa uppläggning
av lantbruksföretagens verksamhet kan problem uppstå. De flesta föreningar
ger i dag en möjlighet för sina medlemmar att under ett friår pröva andra
slaktföretag. Tyvärr har vi upprepade gånger erfarit att friåret kringgärdas
av många svårigheter. Mycket vanligt är att den medlem som begär friåret,
inte kan räkna med att vissa till produktionen knutna tjänster från föreningen
då kan utnyttjas. Vi har under 1980 talets början upplevt försöken att
förhindra utträde ur en slakteriförening, genom att hindra uttagande av friår
genom att neka tillgång till avelsmaterial, nödvändigt för en framgångsrik
slaktsvinsproduktion. Många andra hinder kan säkert påräknas i framtiden.
Det är mycket viktigt att den konkurrensvårdande myndigheten noggrant kan
följa denna utveckling. I annat fall kan den fria rörligheten bli kraftigt
urholkad. Vår slutsats är att om den fria rörligheten skall kunna hävdas
gentemot en primärförening av dess medlemmar måste den konkurrensöver-
vakande myndigheten besitta tillräcklig kompetens om de frågor som kan
komma att inskränka rätten till fri rörlighet. Det måste vara Närings-
departementets uppgift att se till att detta krav uppfylls.
Svenska Lantägg AB: Samverkan mellan olika företag i fråga om ledning
kan också orsaka ur konkurrenssynpunkt skadliga konsekvenser. Det finns
anledning att uppmärksamma de stadgar och avtal som förekommer. Dessa
bör syfta till att reglera affärsförhållandena på ett adekvat sätt och ej till att
låsa parterna prohibitivt. Avtal som syftar till att anpassa produktionens
storlek till marknadens behov är motiverade i erfordlig omfettning i en
avreglerad marknad.
Svenska Nestlé AB: Bolaget instämmer givetvis i utredarens förslag
innebärande att det ej finns skäl att från tillämpningen av 6 § Konkur-
renslagen undantaga sådana avtal som förhindrar eller försvårar med-
lemmens fria rörlighet på marknaden. Detta innebär att en medlem fritt skall
kunna uppsäga sina kontrakt med sin förening och att välja annan avnämare
om han så skulle önska. Ej heller skall undantag kunna ges från förbudet att
diskriminera en medlem om han ej levererar hela sin produktion till en
förening eller att erbjuda honom särskilda rabatter eller bonus mm som
binder upp denne och därmed också snedvrider konkurrensen.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
129
9 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Närmast som en ordningsfråga vill
vi framhålla att parterna har sina positioner beroende på frivilliga och
ömsesidiga kontrakt. Ett medlemsskap innebär i princip att medlemmen
levererar sina produkter och att föreningen tar emot dem. Den som inte är
beredd att acceptera dessa enkla villkor har självfallet full frihet att stå
utanför.
Dock kan det finnas anledning att granska utträdesreglema. I vissa fall kan
dessa försvåra producenternas rörlighet och möjlighet att
byta affärspartner, vilket inte ligger i våra medlemmars intresse. Det måste
finnas en viss förståelse för, att en ekonomisk förening inte ska behöva
drabbas av en alltför snabb dränering av insatskapital, men risken finns å
andra sidan att det i stället blir ägaren av insatspengama, d.v.s. den
utträdande medlemmen som kommer i en sämre situation. Därför är det bra
att frågan uppmärksammas.
NO:s så kallade friår från 1980 har för övrigt så vitt bekant saknat all
praktisk betydelse.
Sågverksföreningarna: När det först gäller avtal som förhindrar eller
försvårar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden vill vi framhålla att
detta är en viktig begränsning i undantagets räckvidd. Vi ansluter oss i den
här delen till Arbetsgruppens överväganden, som vi anser är välawägda.
TCO: Lagen bör inte kunna tillåta stadgebestämmelser och liknande som
hindrar en enskild medlem att agera fritt på marknaden. Leveransplikt eller
inköpstvång får inte förekomma, ej heller bestämmelser som onödigtvis
försvårar för medlem att lämna föreningen.
Svenska Lantarbetareförbundet: Även om det kan ifrågasättas ur
föreningsrättslig synpunkt att göra inskränkningar mot lantbrukskoopera-
tionens möjligheter att själv fatta beslut inom föreningsrättsliga ramar, så
anser vi att arbetsgruppens förslag att underlätta för den enskilde lant-
brukaren vid utträde har en positiv betydelse när det gäller att i en
avreglerad marknad skapa incitament för förnyelse. Vi tror samtidigt att det
är av stor betydelse att föreningar åläggs ett regionalpolitiskt ansvar att an-
sluta producenter inom en viss region, så att dessa inte sätts på undantag till
exempel i extrem glesbygd eller av andra orsaker utestängs från en rationell
förädlings- eller försäljningsorganisation när det föreligger önskemål om
anslutning.
10.2,3 Avtal som avser fastställande av försäljningspriser
Svea Hovrätt: 18 b § är svårtillgänglig. Detta gäller i synnerhet punkten 2
i andra stycket. I syfte att göra andra stycket något lättare att förstå föreslår
hovrätten att uttrycket "Första stycket gäller dock inte avtal ..." byts ut mot
"Förbudet i 6 gäller dock avtal ...”.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
130
Marknadsdomstolen: Bestämmelsen i lagförslagets 18 b § andra stycket är
svårtillgänglig bl.a. därför att undantag görs från undantag i flera led. En
viss förbättring vad gäller tydlighet skulle åstadkommas genom att
inledningen till stycket formulerades om på följande sätt: "Förbudet i 6
skall dock, oavsett vad som sägs i första stycket, gälla avtal som har till
syfte eller resultat".
Även formuleringen i 18 b § andra stycket punkt 2 a) väcker frågor. Det är
tveksamt om en gräns kan dras mellan prissamverkan som är en nödvändig
följd av "föreningens verksamhet i övrigt" och prissamverkan som är en
följd av samverkan om försäljning. De exempel på denna gränsdragning
som lämnas på s. 64-65 är svårförståeliga och ger knappast tillräcklig
vägledning. Enligt Marknadsdomstolens mening bör bestämmelsen
ytterligare övervägas.
Stockholms tingsrätt: Det centrala stadgandet i ändringsförslaget, 18 b,
som utgör ett nytt undantag från 6 konkurrenslagen, i sitt andra stycke
innehåller ett "undantag från undantaget" samt att nämnda andra stycke,
p. 2 a) och b), i sin tur innefattar undantag i ytterligare ett led. Stadgandet
har härigenom fått en rättstekniskt komplicerad konstruktion och blivit
ganska svårläst ehuru inte ogenomträngligt. Lokutionema "nödvändig följd"
och "nödvändigt" kan komma att föranleda åtskilliga tillämpningssvårig-
heter. Som anförs i promemorian måste emellertid den exakta gräns-
dragningen i dessa frågor förmodligen "ske i rättstillämpningen genom
bedömning av den konkreta situation som är föremål för prövning i varje
enskilt fell."
Konkurrensverket: När det gäller prissamverkan inom ramen för en
förening har den departementala arbetsgruppen föreslagit att sådan
samverkan inte skall omfettas av förbudet i 6 § KL, om samverkan bidrar
till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt
eller ekonomiskt framåtskridande och festställandet av försäljningspriser är
nödvändigt för att uppnå ett sådant resultat. Förbudet i 6 § KL skall alltså
inte vara tillämpligt om föreningens verksamhet har sådana positiva effekter
som avses i 8 § KL, första punkten. Enligt verkets mening möjliggör detta
prissamverkan i mycket stor utsträckning eftersom den begränsning som
ligger i att dessa förbättringar skall komma konsumenten till godo (8 §
andra punkten KL) inte finns med. Det är enligt verkets mening mycket
olyckligt om all vinst företagen gör i dessa fell stannar hos företagen själva
och inte kommer konsumenten till del i form av t.ex. lägre priser. Det vore
av värde att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet klargjordes tydligare
hur bestämmelsen skall tillämpas, t.ex vad galler bevisbördan i klago-
mål särenden.
SLU: 18 b § 2 st. p. 2 helt bör utgå. Något bärande argument för att
ekonomiska föreningar, vars uppgift är att prisförhandla (förhandlings-
kooperation) ska särskiljas från andra producentkooperativa företag anges
inte i förslaget. För att förklara förekomsten av dylika föreningar är det
nämligen exakt samma teorier som kommer till användning som när man
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
131
ska förstå förekomsten av andra kooperativa organisationer. Det är inte
heller någon skillnad mellan förhandlingskooperativa företag och andra
producentkooperativa företag vad gäller deras roll för medlemmarna. Det
kooperativa företaget fullgör en uppgift för medlemmarnas räkning - en
bestämd del i den samlade produktionsprocessen, som den kooperativa
organisationen kan ombesörja effektivare än alla de enskilda medlemmarna
skulle kunna göra var för sig.
Om denna del är prisförhandlingar eller råvaruinsamling eller vidareför-
ädling eller något annat är ovidkommande - alla dessa moment är
inneboende delar i en värdekedja. På samma sätt som annan kooperation
förekommer förhandlingskooperation därför att den har en rationaliserande
roll. Företagen sänker transaktionskostnaderna för både köpare och säljare,
dels genom att antalet förhandlingar och kontrakt reduceras och dels genom
att osäkerheten minskar, vilket är till gagn för båda parter i och med att
deras planeringsförmåga förbättras. Poängen bakom förhandlingskoope-
rationen är att i marknadssituationer med skev maktbalans stödja den svage
parten och skapa ett jämnare maktförhållande, dvs samma tankegång som
i så mycken annan lagstiftning. I USA är dylika kooperativa företag
(baigaining cooperatives, enligt vedertagen amerikansk terminologi) allmänt
förekommande och lär inte vara ifrågasatta.
Därmed är sagt att ett generellt förbud mot förhandlingskooperativt
företagande inte kan vara effektivitetsbefrämjande. De idag existerande
förhandlingskooperativa organisationerna verkar överlag på marknader, där
de som motparter har företag av betydande storlekar. Risken är därför stor
att villkoren kommer att festställas ensidigt av den store parten, och de
många småföretagarna blir lidande.
Det är möjligt för de ifrågavarande producenterna att kringgå förbudet, t ex
genom att de etablerar en produktionsanläggning för viss vidareförädling av
produkterna. Risken är emellertid att detta inte leder till en optimal
allokering av samhällsresurserna.
Lagförslaget bygger förmodligen på att den tidigare, omfettande jordbruks-
politiken i Sverige har drivit fram ett antal rikstäckande, allomfattande för-
handlingskooperativa företag. Utredarna har så kanske inte förstått att det
är skillnad mellan det principiella och det konkreta, dvs det konkreta är
alltid ett specialfall av det principiella. Det är troligen fråga om samma typ
av misstag som när likhetstecken sätts mellan riksorganisationer och
sekundärkooperativa företag.
Slutsatsen av resonemangen ovan ar att det finns ingen anledning att
generellt förbjuda förhandlingskooperation. I den mån skadlig verkan
uppkommer av dylika företags verksamhet, är det möjligt att angripa detta
med paragrafen om missbruk av dominerande ställning i 19 § konkurrens-
lagen.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
132
Köpmannaförbundet: Det är viktigt att man i ett gruppundantag skapar
tydliga och enkla regler. Förbudet mot samverkan om försäljningspriser
uppfyller inte detta krav genom den föreslagna lydelsen, att prissamverkan
tillåts om den är en "nödvändig följd av föreningens verksamhet i övrigt”
eller om den behövs för att förbättra produktionen eller distributionen eller
främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. Denna punkt bör
preciseras ytterligare.
Industriförbundet: I förslagets 18 b tillåts prissamverkan som är en
"nödvändig följd av föreningens verksamhet i övrigt" eller som behövs för
att förbättra produktion eller distribution eller främja tekniskt/ekonomiskt
framåtskridande. Det är dock svårt att bilda sig en uppfattning om vad detta
konkret innebär. Vilka samverkan ssituationer som skall anses gynnsamma
för produktion, distribution etc, men vilka inte täcks av sådan samverkan
som följer av verksamheten i övrigt är särskilt oklart. Något exempel på
förfaranden av detta slag ges heller inte. Det enda som tydligt sägs om när
prissamverkan kan vara tillåten/otillåten är att då föreningen kan organisera
en marknadsplats (auktion/börs) istället, skall prissamverkan inte anses som
en "nödvändig följd". Det gäller dock att avgöra när ett sådant arrangemang
framstår som realistiskt och rimligt ändamålsenligt, en säkert inte alltid lätt
uppgift. Detta tyder på att i praktiken blir utrymmet för prissamverkan
mycket stort, ett förhållande som det i så fåll kan finnas skäl att analysera
närmare.
Samtidigt anförs dock att en prissamverkan inte skall få upprätthållas om det
ingår företag som är tillräckligt stora för att kunna sätta egna priser. Detta
synes dock inte omedelbart ha att göra med vad som följer av föreningens
verksamhet. Vidare uppstår frågan hur mindre företag som är medlemmar
i samma förening skall behandlas i sammanhanget och för vilka man
uppenbarligen avsett att tillåta prissamarbete. Sammantaget finner Förbundet
att bestämmelsens innebörd på denna punkt behöver klargöras ytterligare.
I förslaget berörs inte sådana avtal inom föreningen som avser eller medför
begränsningar av utbudet. Sådana synes, som förslaget är utformat, bli
omöjliga eller mycket svåra att komma åt oavsett effekterna. Förbundet kan
inte se att det här finns anledning att behandla utbudsbegränsningar
annorlunda än prissamverkan.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor och Sveriges Lismedels-
handlareförbund (SSLF): När det gäller prissamverkan i försäljningen
anförs att den även fortsättningsvis bör omfattas av förbudet i 6. Det anförs
därvid att "Undantag från förbudets tillämpning görs sålunda inte be-
träffande avtal som innebär att försäljningspriset fastställts på producerade
varor, om inte detta fastställande av försäljningspriset är en nödvändig följd
av föreningens verksamhet i övrigtEnligt vår uppfattning ger skrivning-
arna i denna del utrymme för en vid tolkning av vad som kan över-
enskommas betr priser. Med den omfattande integrering och relativt
komplicerade struktur som lantbrukskooperationen innebär är det enligt vår
uppfattning viktigt att anvisningarna till lagen är enkla och entydiga.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
133
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
Grossistförbundet Svensk Handel: Särskilt anmärkningsvärt är att de lant-
brukskooperativa företagen föreslås få samarbeta om priser i den ut-
sträckning som anges i förslaget. Undantagsregler för lantbrukskoope-
rationen bör inte motivera mer eller mindre generösa undantag från det
generella förbudet mot prissamverkan. Sådan prissamverkan bör endast få
ske i den utsträckning som nuvarande lagstiftning medger. Som förebild kan
tjäna de kriterier för undantag som anges i 8 § Konkurrenslagen.
LRF: De undantag som ges i 18 b andra stycket 2 om gemensamma
försäljningspriser är oklara och oacceptabla. Sammanfattningsvis avvisas
bestämt de begränsningar i rätten att sätta gemensamma försäljningspriser
som föreslås i arbetsgruppens förslag. Punkten måste utgå.
LRF anför att den grundsyn på den ekonomiska föreningen som före-
tagsform som LRF redovisat och som i annat sammanhang närings-
departementet delat samt det förhållandet att ekonomiska föreningar
konkurrerar på marknaden med främst aktiebolag, som aldrig möts av
liknande lagstiftning, innebär att LRF inte kan godta förslagets generella
utgångspunkt och effekter. Detta gäller trots undantagen och deras rent
praktiska betydelse. Innebörden av förslaget är för vissa branscher, t ex
skogsägareföreningama och förhandlingsorganisationerna, se nedan,
oacceptabelt.
Förslagets huvudregel innebär att den ekonomiska föreningen totalt sett,
inklusive sättandet av försäljningspriset till tredje man, ses som en
horisontell kartell mellan medlemmarna och inte som en ekonomisk enhet.
Denna kartell anses föreligga även genom flera förädlingsled inom den
ekonomiska föreningen ända tills den processade produkten försäljs på
marknaden. Härigenom underkänns föreningen som företag på marknaden.
LRF saknar en analys i förslaget av när arbetsgruppen anser att den
ekonomiska föreningen konkurrensrättsligt är att se som ett företag och inte
som en kartell . Var upphör kartellen och var böijar föreningen som ett
företag? Är det fråga om två parallella synsätt där lagstiftaren hela tiden
väljer det som passar? Är det fråga om två ekonomiska enheter vid fusion
mellan två ekonomiska föreningar?
LRF kan inte underlåta att som jämförelse ställa frågan om det föresvävat
lagstiftaren att förbjuda en bolagskoncem som STORA att sätta priser på
t.ex. papper.
LRF anser att motiven rörande när prissamverkan anses tillåten är oklara.
Teoretiska synsätt utan praktisk förankring präglar formuleringarna.
Härigenom skapas utrymme för godtycke och rättsosäkerhet. Vad är
undantaget när en förening dels förädlar varor från medlemmarna och säljer
vidare, dels köper sådana varor obearbetade från medlemmar och säljer
vidare? Måste här en uppdelning ske av prissättningen utifrån nödvändig-
hetskriterierna?
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
134
Även då det är fråga om enbart obearbetade produkter som säljs av
föreningen, vilket i stor utsträckning gäller på trädgårdsområdet, upp-
kommer oklarheter med forslaget. Här sägs att finns det andra sätt att sälja
produkterna "som det är praktiskt möjligt att använda sig av där det inte är
nödvändigt att föreningen fastställer försäljningspriserna" är prissamverkan
inte nödvändig. Vad som är "praktiskt möjligt” kan vara ekonomiskt och
konkurrensmässigt omöjligt. Vad menas? Marknadssituationen kan kräva att
föreningen fästställer priserna. Synsättet att medlemmarna i samverkan
sätter priserna är i praktiken helt främmande. Om föreningen konkurrerar
med ett antal bolag måste föreningen få välja samma försäljningssätt som
konkurrenterna. Om så ej får ske uppstår diskriminering.
Har en förening av speciella skäl valt t ex auktionsvägen är det vidare
fullständigt orimligt att andra föreningar i samma eller liknande situation
skulle vara tvingade genom lagstiftning att övergå till samma teknik. Visar
sig auktionsvägen vara rationellast kommer marknaden att tvinga fram den
lösningen.
LRF vill erinra om att på marknaden förhandlar köpare och säljare om
priset. Försäljningsbegreppet omfattar också många faktorer såsom
orientering om marknaden vad avser efterfrågan och utbud, avtal om villkor
för leverans, kvalitet, tid, plats och transportsätt m m.
Många faktorer inverkar således på prisbildningen. Det är felaktigt och
olämpligt att lagstiftaren försöker styra marknadsstrukturen på detta sätt.
Förslaget är ogenomtänkt och visar på en misstro mot marknadens
funktionssätt.
I förslaget anges "Om samverkan i en förening på detta sätt bidrar till
förbättrad produktion eller distribution eller till att främja tekniskt eller
ekonomiskt framåtskridande och motsvarande resultat inte kan uppnås annat
än om varor säljs till ett och samma pris är försäljningspriser tillåtna." Det
torde inte vara svårt att påvisa att de ekonomiska föreningarna uppfyller
sådana uppställda positiva villkor.
I förslaget anförda exempel ger dock såvitt avser kopplingen fördel -
gemensamt pris - helt otillräcklig vägledning vid bedömningen av undan-
taget tillämplighet. Om fördelarna kan nås på annat sätt än genom
gemensam prissättning kan denna vara förbjuden. Inget sägs om marknads-
eller konkurrenskrav. Reglerna är så oklara att de tvingar fram ansökan om
icke-ingripandebesked eller anmälan för undantag, vilket ju undantags-
reglerna avsett onödiggöra. Vad nu sagts gäller även nödvändighetsrekvisitet
i 18b § andra stycket 2 a. Vidare är immunitetsreglema otillräckligt utredda.
Att lönsamheten ökar vid gemensam prissättning anges i förslaget inte vara
en nödvändig följd av den övriga verksamheten. Påståendet strider helt mot
den kooperativa föreningens principer. Föreningarnas syfte är ju att genom
medlemmarnas deltagande främja deras ekonomiska intressen. Den
gemensamma satsningen på leveranserna till föreningen kan inte fullföljas
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
135
om prissättningen styrs av "praktiskt möjliga" sätt. Det är marknad skraven
på företaget ekonomisk förening i konkurrens med andra företag som skall
avgöra prissättningsfrågan. Förslaget innebär att företagsformen ekonomisk
förening diskrimineras gentemot aktiebolaget.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl konstaterar att jordbrukets förhand-
lingsorganisationer - potatisodlarorganisationen, betodlarorganisationen, frö-
och oljeväxtodlarorganisationen och konserwäxtodlarorganisationen - faller
helt utanför det föreslagna undantaget. Detta framgår av arbetsgruppens
kommentarer till frågan om gemensamma försäljningspriser. Nämnda
organisationer skall i sin helhet likställas med primärföreningar och omfettas
av undantaget. Med hänsyn till den inställning konkurrensverket redovisat
i sin skrivelse till regeringen i ärendet 1993-11-26 föreligger en betydande
risk för att nämnda organisationer inte erhåller undantag eller sådant endast
i begränsad omfettning med åtföljande krav på ändring av verksamheten.
Detta kan inte godtas. Arbetsgruppen behandlar över huvud taget inte frågan
om förhandlingsorganisationerna, dessa omnämns endast. Ingen analys finns
av de jordbrukspolitiska konsekvenserna och av följderna för berörda
branscher och odlare av arbetsgruppens inställning.
Berörda organisationer består, som framgår av material som överlämnats till
arbetsgruppen, av två led, föreningar och av dem ägd förening. Det är fråga
om en blandning av ekonomiska och ideella föreningar. Föreningarna köper
inte in medlemmarnas produkter för försäljning utan viss eller vissa
föreningar inom branschen har bl a förhandlingsuppgifter gentemot
kopparslant.
Samverkan inom nämnda förhandlingsföreningar är nödvändig for att
odlarna som är mycket små aktörer på marknaden skall kunna hävda sig
mot sina i många fall mycket stora köpare. I ett fell i intar köparen (Socker-
bolaget AB) en monopolställning på marknaden.
LRF vill starkt understryka det jordbrukspolitiska engagemang som staten
gjort i flera av de berörda branscherna. Vad härmed avses framgår av till
arbetsgruppen överlämnat material.
De nämnda förhandlingsorganisationerna fullgör en jordbrukspolitiskt
nödvändig uppgift för näringens bedrivande och tillvaratagande av odlarnas
ekonomiska intressen samt deras möjligheter att hävda sig på marknaden
mot olika köpare. Verksamheten är rationell och balanserar i samtliga fell
starka köpare. Just mot bakgrund av den jordbrukspolitiska situationen inför
ett EU-inträde är det absolut nödvändigt att låta föreningarna fortsätta sin
verksamhet i oförändrad form så att näringens intressen kan tillvaratas under
stabila former.
Svenska Nestlé AB: Det är oklart vad som menas med att tillåta sådan
prissamverkan som är en "nödvändig följd av föreningsverksamhet i övrigt"
eller som anses nödvändig för att förbättra produktion eller distribution eller
främja teknisk eller ekonomisk framåtskridande. Detta bör preciseras.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
136
Skogs- och lantarbetsgivareförbundet: Eftersom det inte framgår vare sig
av förslaget eller kommentarerna, på vad sätt föreningarnas prisinformation
för medlemmarnas produkter skulle vara till skada, framstår motiven för att
förbjuda dem som mycket dunkla. Det måste fastslås, att den nuvarande
ordningen ger stabilitet åt marknaden och skapar en grund för rättvisa
mellan producenter. Det är, som var och en förstår, inte realistiskt att alla
småproducenter ska underhandla om priset vid vaije försäljningstillfälle -
liksom vid forna tiders marknader eller torghandel.
Det bör påpekas att likaprisidén under senare år kompletterats med en
prestationsbetingad prissättning. Utgångspunkt är föreningens prislista men
med möjlighet för producenterna att också få nytta av de fördelar de kan
erbjuda föreningen genom exempelvis långsiktiga kontrakt, fulla slakt-
djurslass, eller hela långtradarleveranser av handelsgödsel etc. Extra hög
kvalitet ger också underlag för högre leverantörspris. De medlemmar som
ger föreningen bättre kvalitet eller lägre omkostnader får alltså ersättning för
detta. Skulle man inte bli överens om villkoren, kan producenten välja en
annan affärspartner. Så fungerar systemet idag - till nytta för inblandade
parter.
10.2.4 Prissamverkan inom skogsnäringen
SLU: Den föreslagna bestämmelsen 18 b § 2 st. p. 2 skulle i hög grad
komma att påverka den svenska skogsnäringen. Genom att skogsägare-
föreningama blir försvagade och får en reducerad roll för de enskilda
skogsägarna är risken stor att det privata skogsbrukets ställning i Sverige
blir lidande. Skogsägareföreningama har haft en stor betydelse för
framväxten av ett rationellt, intensivt och konkurrenskraftigt skogsbruk hos
de enskilda skogsägarna. Föreningarnas insatser, bl a prisförhandlingar, har
stor betydelse även för icke anslutna skogsägare. Däijämte består före-
ningarnas verksamhet i virkesförmedling, rådgivning och service vad gäller
skogsvård, avverkning mm. Verksamheten har inneburit att intensiteten och
kvaliteten i skötseln av landets privatägda skogar har ökat till en internatio-
nellt sett unik nivå. Vidare har ett samlat utbud av virkesråvara till skogs-
industri och energiproducenter vuxit fram i takt med att efterfrågan ökat.
Till bättre utnyttjande av skogsråvaran har föreningarna också bidragit
genom etablering av egen skogsindustri, främst sågverk men i vissa
områden även massa- och pappersindustri.
Det är av stor vikt för skogsnäringen att en prisbildning baserad på fri
konkurrens kan byggas upp. Ännu saknas dock mekanismer för att kunna
handla virke på en marknadsplats, t ex i form av en optionsbörs med
tillhörande terminsaffärer. Så länge detta är fallet kan en någorlunda fri
marknad uppnås endast genom att jämbördiga förhandlingsorganisationer
skapas på virkesmarknaden. Inte heller köparsidan är betjänt av att föra
individuella prisförhandlingar med c:a 200 000 skogsägare. Detta går inte
att förena varken med ett rationellt skogsbruk eller med en rationell
skogsindustrien produktion, vilka båda kräver en lång planeringshorisont.
Transaktionskostnaderna blir orimligt höga, helt i enlighet med vad som
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
137
ovan sagts generellt om fastställande av försäljningspriser. Skogsägarna bör
med andra ord via sina föreningar ges möjligheter att organisera sina
prisförhandlingar så att de på ett rimligt sätt balanserar köparpartemas
styrkeförhållanden.
LRF: Beträffande skogsägareföreningamas rätt att fastställa sina försälj-
ningspriser skulle arbetsgruppens resonemang kunna tolkas så att en
skogsägareförening, som inte har virkesförädling i egen regi, inte skulle ha
rätt att fastställa försäljningspriser. Detta skulle få helt orimliga konsekven-
ser för föreningens konkurrenskraft. Arbetsgruppen konstaterar att det for
en skogsägare som endast bedriver skogsbruk i begränsad omfattning kan
vara alltför betungande att själv förhandla om priser och andra villkor med
köpare. Det är just detta som är en av grundidéerna bakom bildandet av
skogsägareföreningar, vilkas medlemmar i genomsnitt har ca 50 ha skogs-
mark. Det vore fullkomligt absurt om en förening med flera tusen
medlemmar skulle behöva sortera dessa medlemmar efter storlek och sedan
dela in dem, i kategorier - dels en grupp för vilka man kan fastställa ett
gemensamt försäljningspris, dels en annan grupp för vilken detta inte skulle
vara i överensstämmelse med lagen.
Arbetsgruppens resonemang skulle också kunna leda till att en förening i
princip bara får fastställa försäljningspriser för de kvantiteter som förädlas
i egen regi. För övrigt virke skulle inte sådant gemensamt försäljningspris
få förekomma. Detta visar att lagens bestämmelser på den här punkten
skulle få helt orimliga konsekvenser. Föreningarnas huvudkonkurrenter på
marknaden har givetvis inga sådana begränsningar för sin verksamhet.
Skogsägareföreningama skulle alltså allvarligt diskrimineras jämfört med
andra parter på marknaden. Den mycket oklara skrivningen om när en
förening får fastställa försäljningspriser riskerar därför att försvaga
möjligheterna för enskilda Skogsägare att samverka i skogsägareföreningar.
Ett exempel på detta är det nybildade bolaget ASSI/Domäns roll som stor
säljare av sågtimmer till köpsågverken. Man kommer naturligtvis att utnyttja
denna situation för att få bästa möjliga pris för sin råvara. Om då t ex en
skogsägareförening skulle vara förhindrad att ta ut bästa möjliga pris uppstår
konkurrens på olika villkor. Att så kan bli fallet framgår för övrigt av
följande citat från promemorian: "Förbudet i 6 § torde vidare träffa
prissamverkan då försäljningen av medlemmarnas varor sker till ett och
samma pris genom föreningen utan annan grund än att priserna då kan sättas
högre än vad som annars skulle vara fallet." Föreningens ändamål är att nå
ett bra virkespris och därigenom ta tillvara medlemmarnas ekonomiska
intressen. Om sådan verksamhet skulle vara förbjuden eller kräva dispens
är det en klar diskriminering av den ekonomiska föreningen som företags-
form.
Ett undantag från 6 § bör gälla fullt ut. Vaije inskränkning innebär ett
avsteg från principen att olika företagsformer skall ges möjlighet att arbeta
på lika villkor.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
138
Det måste understrykas att samverkan inom det enskilda skogsbruket har till
syfte att, utöver det självklara målet att få skäligt betalt för den skogliga
råvaran, åstadkomma en rationell virkeshandel vad avser transporter,
planering, skapande av likartade tekniska villkor etc. Det innebär att en
ekonomisk förening, liksom vaije annan aktör på marknaden, måste ha rätt
att träffa överenskommelser om försäljningspriser utan några begränsningar.
Skogsägareföreningama verkar i konkurrens med många aktörer inom
landet. Påverkan kommer också i många fäll från företag utanför landets
gränser. Det måste under sådana förhållanden vara rimligt att enskilda
skogsägare får möjlighet att även i fortsättningen samverka på de grunder
som regleras i föreningslagen. Det står också vid vaije tidpunkt den enskilde
skogsägaren fritt att välja att vara med eller att ställa sig utanför.
Sågverksföreningarna: När det gäller avtal som innebär att försäljningspri-
ser direkt eller indirekt fastställs noterar vi att Arbetsgruppen föreslår att
sådant fastställande av försäljningspriser skall tillåtas i två situationer. Vi
vill särskilt inskärpa vikten av att gränserna för dessa situationer - som ju
innebär att konkurrensbegränsningar tillåts preciseras. Vi utvecklar i det
följande skälen till detta och föreslår också en delvis annan utformning av
lagförslaget än Arbetsgruppen.
Den första situationen då fastställande av försäljningspriser föreslås tillåtas
i primärföreningar är när detta är en nödvändig följd av föreningens
verksamhet i övrigt. Detta gäller annan verksamhet än samverkan om
försäljning. Arbetsgruppen nämner att det mest tydliga exemplet på när en
prissamverkan är en nödvändig följd av föreningens övriga verksamhet är
när föreningen säljer produkter från egen förädlingsindustri.
Inom skogsnäringen finns flera skogsägareföreningar som driver såväl en
ren timmerhandel som en förädlingsverksamhet i form av sågverk. Det
faktum att en skogsägareförening samtidigt driver såväl sågverk som
timmerhandel bör dock enligt vår uppfattning normalt inte leda till att
föreningen kan samverka om priserna i timmerhandeln, även om man gör
det i marknadsföringen av sågverksproduktema. Detta kan enligt vår
uppfattning inte anses vara en "nödvändig följd" av sågverksverksamheten
som uppfyller lagförslagets kriterier.
Vi anser att det är i allra högsta grad angeläget att regeringen i motiven till
sitt lagförslag klargör var gränserna går för vilka verksamheter som kan
leda till att föreningen tillåts fastställa priserna i den rena timmerhandeln.
Om skogsägareföreningama nämligen tillåts motivera prissamverkan i
massaveds- och timmerhandeln med sågverkssamverkan, kan dessa
föreningar enkelt driva upp priserna på timmer, inklusive värdet av de
tillägg som köparna betalar till en nivå som gör det svårt för köpsågverken
att få lönsamhet i sin verksamhet, samtidigt som skogsägareföreningama kan
låta intäkterna från den gemensamma rundvirkeshandeln i föreningen
subventionera det egna sågverket.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
139
En annan omständighet som enligt förslaget kan motivera fastställande av
försäljningspriser i primärföreningama är när dessa samlar medlemmarnas
utbud "gentemot större kunder". Någon precisering av vad som täcks av
detta begrepp görs inte. Även om detta möjligen kan vara en beaktansvärd
situation inom jordbruket, vill vi framhålla att skogsnäringen skiljer sig från
jordbruket på denna punkt. Inom skogsnäringen finns många köpare bland
sågverken som är små och medelstora företag. Dessa kan visserligen vara
större än den enskilde skogsägaren, men de är definitivt inga storföretag
som kan diktera villkoren gentemot säljarna. Prissamverkan är därför enligt
vår uppfattning sällan en nödvändig följd av styrkeförhållandena på
såg ti m mermarknaden.
Vi föreslår därför, beträffande den föreslagna punkten a) i 18 b , 2 st, 2 p.
lagförslaget,
- att regeringen tydligare motiverar lagförslaget i den här delen, så att det
framgår att skilda verksamheter i en primärförening, vilka inte har något
objektivt motiverat samband, inte skall kunna anses utgöra en "nödvändig
följd" i lagförslagets mening. Denna motivering kunde med fördel förses
med exempel från skogsnäringens område, samt
- att regeringen klargör vad som menas med "större företag" i detta
sammanhang, dvs vilka styrkeförhållanden som i sig motiverar att före-
ningarna tillåts fastställa försäljningspriser.
Den andra situationen då fastställande av försäljningspriser föreslås tillåtas
är när samverkan i föreningen bidrar till att förbättra produktionen eller
distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande
och fastställandet av försäljningspriser är nödvändigt för att uppnå ett sådant
resultat.
Som exempel på när fastställande av priser kan vara nödvändigt för att
organisera en fungerande marknad nämns i förslaget att det för en
skogsägare som endast bedriver skogsbruk i begränsad omfattning kan vara
alltför betungande att kräva att denne själv skall förhandla om priser och
andra villkor med köparsidan.
Vår uppfattning är att många alternativ till säljsamverkan med av skogs-
ägareföreningen fastställda priser existerar inom skogsnäringen och att
huvudregeln därför borde vara att sådan säljsamverkan inte tillåts.
För det första finns det inget som hindrar att skogsägareföreningama redan
i dag utvecklar ett system där dessa verkar som agenter för medlemmarna.
Om detta sker på ett sätt som innebär att medlemmen betalar provision till
föreningen för dennes arbetsinsats, liksom sker i andra branscher, i stället
för att som idag låta köparna betala olika tillägg på en grundprislista, anser
vi att en fungerande marknad kan skapas.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
140
För det andra anser vi det vara fullt realistiskt att skogsägareföreningama
på sikt kan etablera marknadsplatser såsom en hörs eller auktion där
medlemmarnas timmerposter kan bjudas ut.
För det tredje vill vi framhålla den mångfald som finns på köparsidan idag
på sågtimmermarknaden. Enskilda skogsägare i norra Sverige kan inom en
tiomilsradie normalt välja mellan 5-20 olika sågverk som tänkbara köpare.
I södra Sverige är motsvarande siffror 20-50. De enskilda sågverken å sin
sida har däremot normalt bara en skogsägareförening som säljare av
sågtimmer att vända sig till inom samma radie. Om skogsägarna regel-
mässigt tillåts prissamverka i sina primärföreningar kommer därför ingen
fungerande marknad att kunna upprätthållas.
För det fjärde bör hållas i minnet att skogsägarna alltid kan avvakta med av-
verkningen, om man är missnöjda med de priser som erbjuds, tills man tror
marknadsförhållandena blivit gynnsammare. Skogsbruket skiljer sig härvid
markant från jordbruket, där "avverkning" ofta måste ske vid givna
tidpunkter i produktionscykeln.
Sammantaget anser vi att det ovan anförda visar att det normalt alltid finns
andra sätt att organisera handeln på inom skogsnäringen, än genom att låta
skogsägareföreningama fastställa försäljningspriser. Det är därför olämpligt
att i lagförslaget inkludera en möjlighet till sådan samverkan. I de få fäll då
sådan prissamverkan i skogsägareföreningama kan motiveras av rationali-
tetsskäl torde enligt vår uppfattning kriterierna i den generella undan-
tagsklausulen i 8 KL vara uppfyllda. De skogsägareföreningar som är i den
beskrivna situationen kan ansöka om ett individuellt undantag och den
föreslagna särbestämmelsen är då överflödig.
En fordel med att hantera frågan inom ramen för ordinarie undantags-
bestämmelse är vidare att de konkurrensvårdande myndigheterna får större
möjligheter att kontrollera att prissamverkan i skogsägareföreningama
endast förekommer då så verkligen är motiverat.
Vi föreslår därför att punkten b) i 18 b , 2 st, 2 p. lagförslaget utgår, eller
i vart fall inte skall gälla för primärföreningar inom skogsnäringen. I den
mån de nämnda föreningarna kan påvisa att samverkan om försäljningspriser
bör tillåtas p g a att detta leder till en mer rationell handel på marknaden i
fråga, bör detta prövas av Konkurrensverket i vaije enskilt fall enligt 8 KL.
Departementspromemorian tar inte upp en del av de särskilda prisbildnings-
mekanismer som förekommer inom skogsnäringen. Vi syftar dels på
systemet med s k köparprovisioner, dvs där skogsägareföreningama låter
sågtimmerköpama betala en provision till föreningen som läggs ovanpå det
pris som föreningen fastställt i förhållanden till skogsägaren/medlemmen,
och dels på bruket av s k virkesår, där skogsägareföreningama fastställer ett
garantipris gentemot sina medlemmar vilket gäller hela virkesåret, oavsett
variationen i efterfrågan under tidsperioden. Om skogsägareföreningen
lyckas höja virkesprisema under året gäller denna höjning retroaktivt från
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
141
11 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 210
virkesårets böijan. Detta system motverkar kraftigt ett marknadsanpassat Prop. 1993/94:210
virkesutbud. Bilaga 3
Vi har i tidigare skrivelser till Konkurrensverket och till Arbetsgruppen be-
skrivit de ekonomiska konsekvenserna av denna praxis. Vi hänvisar därför
till bilagt material till remissyttrandet (bilaga 2 och 3, kan erhållas från
Näringsdepartementet) för en fylligare beskrivning av dessa förhållanden.
Vi hemställer att regeringen måtte beakta de sålunda beskrivna marknads-
förhållandena inom skogsnäringen i detta lagstiftningsärende. Det galler dels
huruvida skogsnäringen alls skall inkluderas i lagförslaget och dels hur
lagförslaget och dess motiv skall utformas med särskilt avseende på
skogsnäringen.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Endast vad avser samverkan vid
fastställande av försäljningspriser uppställer förslaget vissa förutsättningar
för att även sådan samverkan skall anses tillåten. Den föreslagna orda-
lydelsen och de motiv och exempel som redovisas av arbetsgruppen är dock
så oklara och i viss mån motstridande att det över huvudtaget ej är möjligt
all därur framläsa var gränsen går för vad som är tillåtet respektive otillåtet.
Några begränsningar vad avser inköpssamverkan innefattande fastställande
av gemensamma inköpspriser saknas helt.
MoDo: Virkesmarknaden karaktäriseras idag av viss stabilitet och balans.
I mellersta och södra Sverige samverkar ett antal skogsindustrier i ge-
mensamma inköpsbolag. Över hela landet samverkar de s k oberoende
köpsågverken. Därtill kommer ett stort antal olika köpare och säljare i
varierande omfattning över landet.
Skogsindustrins samverkan genom Industriskog och Sydved utgör inom
respektive område viktiga och nödvändiga balanserande faktorer gentemot
skogsägarföreningarna. Den komplicerade och känsliga virkesmarknaden
riskerar att förlora sin funktionsförmåga om lagstiftaren skapar en icke
marknadsbetingad obalans. De enskilt största hoten mot svensk skogsindustri
är att virkeskostnadema åter når en nivå som överstiger industrins
långsiktiga betalningsförmåga och att den känsliga virkesförsöij ningen
äventyras. Dessa frågor är av stort national- och samhällsekonomiskt
intresse.
MoDo godtar förslaget under en, mycket viktig, förutsättning. Lagstiftaren
måste uttryckligen anvisa Konkurrenserket en rätt och skyldighet att vid till-
ämpning av konkurrens lagen beakta effekterna av den nu föreslagna
lagstiftningen. Konkurrensverket måste således ges en rätt att tillåta
samverkan också bland köpare av olika kategorier så länge detta kan anses
gagna en effektiv handel med skogsråvara som i slutledet gynnar konsumen-
terna av skogsindustrins förädlade produkter.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Sverige har idag en väl fungerande
virkesmarknad där aktörerna gemensamt genom olika former av samverkan
142
skapat förutsättningar för en stabil avsättningsmöjlighet av svenskt virke
som samtidigt säkrar tillförseln av virkesråvara till skogsindustrin, vilket är
en förutsättning för dess fortbestånd. En väl fungerande virkesmarknad
utgör också grunden för god ekonomi i skogsbruket och medger samtidigt
en långsiktig satsning på god skogsskötsel.
Som framgått ovan spelar virkesmarknadens samtliga aktörer, såväl
skogsägareföreningar som sågverksföreningar och inköpsbolagen en viktigt
funktion på virkesmarknaden. Det är därför av största betydelse att alla
berörda parter och konstellationer kan fortsätta att verka som tidigare och
på så lika villkor som möjligt, även ur konkurrensrättslig synpunkt.
Skulle exempelvis Industriskog och Sydved inte kunna fortsätta att vara en
motvikt till skogsägreföreningama blir dessa helt dominerande på markna-
den. Dagens situation präglas av balans. Industriskog respektive Sydved och
skogsägareföreningama kan verka samtidigt och därmed upprätthålla en
konkurrenssituation där ingen kan anses vara dominerande eller får utrymme
för missbruk av sin ställning.
Kan aktörerna på den svenska virkesmarknaden ej fortsätta att fylla den
funktion de gör idag är risken mycket stor att vi kommer att återgå till den
kaotiska situation som rådde för ca 20 år sedan och som präglades av en
betydande virkesbrist och kraftigt fluktuerande priser.
Om skogsägareföreningama kommer att omfettas av en kommande
särlagstiftning är det av största vikt att lagstiftarna klargör att även
samverkan mellan skogsbolagen för anskaffande av virke, liksom samverkan
inom sågverksföreningama, kan fortsätta och därmed erbjuda en nödvändig
funktion och stabilitet på virkesmarknaden.
Vi vill slutligen framhålla att den samverkan som idag sker mellan
skogsbolagen i de gemensamt ägda inköpsbolagen, mellan enskilda
skogsägare inom skogsägareföreningama och mellan de olika köpsågverken
inom sågverksföreningama gynnar både produktion, distribution och tekniskt
och ekonomiskt framåtskridande för såväl skogsindustrin som skogsbruket
och sågverksindustrin.
Munksjö AB: Den sydsvenska virkesmarknaden karaktäriseras av en i dag
fungerande, balanserad marknad, även om Skogsägarföreningama har en
större dominans än övriga aktörer. Det är därför av största vikt att
konkurrenssituationen vid inköp av råvara är neutral och i balans mellan
marknadens aktörer.
- En särbehandling av s k primärföreningar i enlighet med förslaget skulle
omedelbart kunna leda till en besvärande obalans i marknaden.
- En sund konkurrens om industriråvaran är absolut avgörande för
Skogsindustrins möjlighet att konkurrera på kort och lång sikt i ett
internationellt perspektiv.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
143
- Vedråvaran utgör den, utan jämförelse, största kostnadsposten vid tillverk-
ning av de flesta skogsprodukter.
10.2.5 Icke-ingripandebesked och undantag enligt 8 § KL
Industriförbundet: I förslaget påstås att samverkan som inte kvalificerar
för undantag enligt förslagets 18 b har möjlighet att få dispens med stöd av
8 KL. Förbundet menar att detta knappast kan vara korrekt. Hela upp-
rinnelsen till lagstiftningsärendet är ju just att undantag enligt 8 § visat sig
i stort sett uteslutet för primärföreningama. Vidare utgör kriterierna i 18 b
§ 2 st 2p b) delar av 8 §s dispensgrunder. Det är därför svårt att se hur ett
förfarande som inte klarar de färre kraven enligt 18 b § sedan skall kunna
uppfylla både dessa och dessutom vad som i övrigt fordras vid en pröv-
ningen enligt 8 §.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
144
11 Missbruk av en dominerande ställning
11.1 Förslaget
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar avses gälla
endast i förhållande till förbudet i 6 §. Från tillämpningen av förbudet mot
missbruk av en dominerande ställning i 19 § görs inget undantag. Avtal
eller förfaranden som utgör ett missbruk av marknadsmakt från en förening
med dominerande ställning är alltjämt förbjudet. Också avtal eller för-
faranden som rör medlemmarnas handlingsfrihet och som har effekter
gentemot tredje man kan utgöra ett sådant dominansmissbruk.
11.2 Remissvaren
Konsumentverket: Verket vill framhålla vikten av att reglema fortfarande
gör det möjligt att ingripa om primärföreningama uppträder på marknaden
på ett sådant sätt, t ex genom att utnyttja en dominerande ställning, att det
leder till negativa effekter för konsumenterna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Jordbruks-
kooperationens starka ställning i Sverige medför att dess olika föreningar i
stor utsträckning har en dominerande ställning och att föreningarnas
individuella agerande därför kan prövas enligt 19 § konkurrenslagen.
Innebörden och betydelsen av denna möjlighet torde med fördel kunna
behandlas tydligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Framför allt bör
understrykas angelägenheten av att dominansen inte får utnyttjas till åtgärder
som direkt eller indirekt försvårar konkurrens för fristående företag, t ex i
form av bindningar som försvårar dessas tillgång till inköps- och försälj-
ningskanaler, användning av kopplingsförbehåll, användning av dis-
kriminerande villkor, hot om bojkott, m.m. Tyvärr ger praxis från den
tidigare konkurrenslagen många exempel på att företagen inom jordbruksko-
operationen inte dragit sig för att tillämpa dessa slags konkurrensmetoder.
Det kan nämnas att de ifrågavarande föreningarna i vissa fall har en sådan
position att de också torde vara att bedöma som dominerande företag enligt
konkurrensreglerna i EG/EES.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor: Det framförs i skälen till
regeringens förslag att de särskilda konkurrensreglerna endast avser
förhållandet till förbudet i 6 . Inget undantag medges för förbudet mot
missbruk av dominerande ställning. Detta bör enligt vår uppfattning särskilt
understrykas.
LRF: Hur förhåller sig t ex arbetsgruppens kartellsynsätt till 19 § konkur-
renslagen om missbruk av dominerande ställning och diskrimineringsför-
budet?
TCO: Någon försvagning av lagreglerna mot missbruk av dominerande
ställning bör enligt TCOs mening inte ske.
145
12 Kostnader och andra effekter av förslaget
SLU: Efter en analys av utredningsrapporten kan konstateras att om den
föreslagna lagen antages i oförändrat skick, uppstår allvarliga hot mot det
svenska jordbruket, den svenska livsmedelsindustrin och den svenska
producentkooperationen. Om lagförslaget genomföres, kommer dynamiken
i den svenska jordbruks- och livsmedelssektorn att hämmas, eftersom förbud
lägges mot många organisationsformer och många handlingsalternativ, vilka
kan vara värdefulla, särskilt i en framtid.
Problematiken rörande kooperationens roll i konkurrensen är väl utforskad
i bl a Tyskland och USA. I båda dessa länder betraktas kooperativa företag
såsom värdefulla element i en välfungerande och konkurrensutsatt sam-
hällsekonomi. Det är uppfattningar, som har såväl en vetenskaplig bas som
en allmän förankring inom näringsliv och förvaltning.
Den svenska konkurrenspolitikens förhållande till producentkooperation av-
viker markant från motsvarande rättstillämpning utomlands. Detta åter-
kommer i det aktuella lagförslaget. Analyserna har svag relevant teoretisk
underbyggnad, och visar brist på kunskap om svensk lantbrukskooperation.
Jämförelserna med utländsk lantbrukskooperation och anslutande konkur-
rensrättsliga bestämmelser är otillräckliga. Utredningens resonemang
avviker således såväl från etablerad teori om kooperativt företagande som
från allmänt accepterade ståndpunkter i de länder, som Sverige brukar
jämföra sig med.
Inte ens det faktum att de svenska lantbrukskooperativa företagen överlag
består av föreningar, som har öppet medlemskap och mottagningsplikt, är
något som den svenska konkurrenspolitiken beaktar. I andra länder betraktas
detta som ett mycket värdefullt bidrag till en väl fungerande konkurrens,
eftersom alla volymer, som överhuvudtaget kan tänkas bli producerade,
kommer ut på marknaden och pressar prisnivåerna.
Mot denna bakgrund är det förståeligt att utredningens konklusioner blir
starkt diskriminerande gentemot det producentkooperativa företagandet i
Sverige, specifikt lantbrukskooperationen. Det kan finnas flera skäl till att
utredningen har fått denna slagsida:
- Den tidigare svenska jordbrukspolitiken har givit upphov till en lantbruks-
kooperation med en mycket dominerande marknadsställning. Även om
denna är resultatet av statsmakternas önskemål, är det självfallet tvivelaktigt
ur ett konkurrensperspektiv.
- Omställningen inom lantbrukskooperationen i riktning mot marknads- och
konkurrensanpassning har ännu inte helt fullföljts, dock att det i dessa år
sker omfettande förändringar.
- Den svenska lagstiftningen om kooperativt företagande, Lagen om ekono-
miska föreningar, är föga anpassad för producentkooperativa företag, som
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
146
verkar i en konkurrenspräglad marknadsekonomi. Den är i hög grad baserad
på en otidsenlig ideologi av konsumentkooperativt ursprung, och den är till-
kommen under en period, då svensk lantbrukskooperation p.g.a. ett stark
jordbrukspolitiskt skydd inte hade anledning att agera för en marknads-
orienterad kooperationslagstiftning .
- Utredningsgruppens kunskap om kooperativt företagande synes till stor del
byggd på allmänna observationer av svensk lantbrukskooperation, vilken
alltså utgör ett kraftigt specialfall, eftersom denna dels har präglats av en
stark jordbrukspolitik och dels har organiserat sig i enlighet med den
otidsenliga föreningslagen. En del av de vanföreställningar och schablonbil-
der rörande kooperativt företagande, har tyvärr fått fotfäste i utrednings-
arbetet.
- Möjligtvis kan utredarnas uppfattning om kooperation också vara baserad
på observationer av svensk konsumentkooperation, vilket i så fall vore
synnerligen olyckligt, eftersom dessa båda kooperation sformer på den
principiella nivån har mycket begränsade likheter med varandra. Dessutom
upplever svensk konsumentkooperation f n sådana ekonomiska och
organisatoriska problem att inga som helst förebilder kan hämtas därifrån.
Det kan vidare konkluderas att om den svenska lantbrukskooperationen
tvingas att organisera sig enligt lagförslaget, blir dess integrationsgrad
mycket lägre än vad som förekommer bland konkurrenter både utomlands
och i Sverige. Att dessa konkurrerande företag har en hög integrationsgrad
är ingen tillfällighet det innebär att de olika produktionsaktiviteterna kan
strömlinjeformas till en helhet, som är effektivitetsskapande. Svensk
lantbrukskooperation skulle alltså inte få lov att öka sin effektivitet.
Till detta kommer andra negativa effekter. Om integrationsgraden mellan
medlem och företag skulle bli mycket låg, kommer företagen att bli lidande
såväl vad gäller såväl kapitalfunktionen som ledningsfunktionen. Med-
lemmarna incitament att förse företagen med egenkapital minskar. Den
främsta lösningen på detta problem är att företagen bygger upp en ännu
större mängd kollektivt kapital, vilket är olyckligt ur flera aspekter. Redan
idag har svensk lantbrukskooperation en betänkligt hög andel kollektivt
kapital, vilket är en följd av dels den tidigare jordbrukspolitiken och dels
den förra skattelagstiftningen.
Vidare försämras ägarkontrollen. Medlemmarnas incitament att engagera sig
för att leda och styra företagen minskar, om deras koppling till företagen
blir endast sporadisk och flyktig. Därmed kommer företagen att fungera
sämre för såväl medlemmar som samhället. De kooperativa företagen
kommer inte längre att fungera såsom kooperativa, och de kan inte utnyttja
de fördelar, som ligger i deras företagsform och som lagen om ekonomiska
föreningar avser att ge dem.
Båda dessa förhållanden indikerar att producentkooperationen mister sin
prägel och får karaktär av stiftelse, om banden mellan medlemmarna och
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
147
företaget försvagas. Detta är omöjligt for ett kooperativt företag och i strid
med lagen om ekonomiska föreningar. Med den förslagna lagparagrafen
förlorar således begreppet medlemskap sin innebörd. När medlemmarna
reduceras till att bli endast samhandelspartners, har de inget incitament att
engagera sig med vare sig kapital eller styr-/kontrollåtgärder. De rättigheter,
som lagen om ekonomiska föreningar ger, tas bort av konkurrenslagen, om
de föreslagna reglerna antages.
Ett kooperativt foretag ska ägas av medlemmarna, styras av medlemmarna
och gagna medlemmarna, vilket allt är omöjligt om medlemmarna ska ha
en ren marknadsrelation till sitt kooperativa företag. Erfarenheterna från
konsumentkooperationen talar sitt tydliga språk härvidlag; medlemskapet har
idag inget reellt värde. Forskningen är också otvetydig härvidlag: om ett
kooperativt företag inte kan arbeta såsom kooperativt, kan det inte överleva.
Sågverksföreningama: Föreningarna konstaterar att Arbetsgruppen för
utredning om konkurrensregler för verksamhet inom lantbrukets primärföre-
ningar i sitt förslag till ändring av Konkurrenslagen helt tycks inrikta sig
på det skyddsintresse som Arbetsgruppen anser föreligger beträffande lant-
brukets primärföreningar. Oavsett vilken inställning man har till detta, för-
vånar det oss att det grundläggande konsumentintresset, som bör ligga
bakom all konkurrens- och marknadsrättslig lagstiftning, inte uppmärksam-
mas.
Vi anser att den föreslagna lagändringen, om den genomförs, innebär en
väsentlig förändring av de principer som varit styrande för KLs tillkomst.
Genom KL infördes den s k förbudsprincipen i svensk konkurrensrätt,
innebärande generella förbud mot konkurrensbegränsande företeelser i nä-
ringslivet. Dessa förbud gäller lika för alla företag i alla branscher.
Arbetsgruppens förslag innebär att en bransch ges en särställning i KL.
Risken är uppenbar att detta öppnar möjligheter även för andra branscher
att begära en särskilt förmånlig behandling i lagstiftningen. Om regeringen
ändå vill slå in på denna väg anser vi att det är av stor vikt att de särskilda
överväganden som motiverar detta steg också innefattar en grundlig analys
av vad lagändringen innebär för konsumenter och andra avnämare i de
berörda branscherna.
Arbetsgruppens redovisning av förslagets effekter för samhällsekonomin är
mycket knapphändig. Vi föreslår därför att förslaget kompletteras med en
mer utförlig analys av dess effekter för samhällsekonomin, i ovan angivna
avseenden.
Stora Kopparbergs Bergslags AB: Det kan konstateras att förslaget
framlagts utan några analyser avseende effekterna av sådan särlagstiftning.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
148
13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
13.1 Förslaget
Ändringarna i konkurrenslagen skall träda i kraft den 1 juli 1994 och gälla
både avtal som kommer till efter ikraftträdandet och sådana som existerar
vid ikraftträdandet.
13.2 Remissvaren
Marknadsdomstolen: Under rubriken Ikraftträdande- och övergångs-
bestämmelser berörs frågor om avtal som enligt förslaget undantas från
förbudet i 6 5 KL och som under en varit forbjudna/ogiltiga. Härvid sägs
bl.a. att den situationen att ett avtal under en tid är förbjudet enligt 6 (och
ogiltigt enligt 7 ) och därefter blir tillåtet och till följd därav åter giltigt
också kan inträffa enligt KL i dess nuvarande lydelse och i de EG-regler i
vilka KL tar sin utgångspunkt. Ogiltigheten så att säga läks genom att
avtalet undantas från förbudet. För att så skall ske torde, enligt Mark-
nadsdomstolens uppfattning, förutsättas att avtalet har tillämpats av parterna
även under den tid det varit ogiltigt. Har avtalet upphört att tillämpas under
ogiltighetstiden torde krävas att det förnyas eller att ett nytt avtal träffas. Ett
avtal som varit förbjudet torde sålunda inte endast till följd av att det blir
tillåtet åter bli giltigt. De aspekter på ogiltigheten som nu har berörts har
särskild aktualitet i det föreliggande lagstiftningsärendet och synes vara
förtjänta av ytterligare överväganden.
Konkurrensverket: En placering av de tilltänkta särreglerna i KL ger vid
handen att förslaget i departementets promemoria är tänkt att vara av
permanent karaktär. Verket har i sin skrivelse till regeringen framfört
ståndpunkten att särreglerna på jordbruksområdet borde vara tidsbegränsade.
Tidsbegränsningen skall ses mot bakgrund av de strukturella frågor som rör
jordbruket vilka måste övervägas inom ramen för en översyn av jord-
brukspolitiken inför ett medlemskap i EU och behovet av att ge jordbrukets
primärföreningar klarare spelregler under denna tid. Den skall också ses
mot bakgrund av att behovet av särskild lagstiftning avseende jordbruket
måste ses över vid ett medlemskap i EU.
SLU: De föreslagna lagparagraferna avviker på centrala punkter från mot-
svarande bestämmelser i utlandet, inklusive EU-ländema och de främsta
konkurrentländerna. Förvisso kan regelverket ändras vid ett svenskt
EU-inträde, men eftersom det krävs tid för näringslivets anpassning, är
förutseende och framförhållning nödvändigt.
Industriförbundet: Som anförts ovan utgör de föreslagna reglerna i
praktiken ett gruppundantag för lantbrukets primärföreningar. I motsats till
individuella dispenser och vanliga gruppundantag gäller det dock utan
bestämd giltighetstid. Några skäl för denna skillnad anförs inte. Förbundet
vill för sin del ifrågasätta om inte också det nu aktuella undantaget borde
tidsbegränsas. Med detta menar Förbundet givetvis inte att undantaget
149
senare skall upphävas, utan endast att det - som i andra fall - kan vara
lämpligt att efter en angiven period göra en samlad översyn av reglerna mot
bakgrund av erfarenhet och utveckling. Vilka förändringar, i inskränkande
eller utvidgande riktning, som kan vara påkallade får bedömas då.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) m.fl: Man konstaterar att det i arbets-
gruppens förslag har inte införts övergångsregler motsvarande de som finns
intagna i konkurrenslagen. För lantbrukets primärföreningar har det
förelegat stor osäkerhet beträffande deras rättsliga ställning efter den 1 juli
1993. Ansvaret härför åvilar statsmakterna som alltför Sent vidtagit åtgärder
i syfte att rätta till konkurrenslagens brister. Från statsmakternas sida,
däribland näringsministern, har emellertid åtskilliga uttalanden gjorts
innebärande att konkurrenslagens syfte inte varit att förbjuda den verksam-
het som idag bedrivs inom lantbrukets "primärföreningar”. Föreningarna har
därför haft skäl att utgå från att den osäkerhet som gällt slutligt skulle
undanröjas genom det nu föreliggande förslaget. LRF måste dock konstatera
att statsmakternas utfästelser inte infriats.
Mot denna bakgrund är det alldeles nödvändigt att de föreningar som inte
kommer att omfattas av de föreslagna ändringarna ges rimliga möjligheter
att åtgärda den verksamhet som bedrivits före den 1 juli 1993 och som
existerar den 1 juli 1994. Övergångsbestämmelser måste självklart utformas
på ett sådant sätt att berörda föreningar bereds tillfälle att under en period
om sex månader från lagändringarnas ikraftträdande vidta nödvändiga
förändringar av verksamheten, alternativt anmäla förfarandet för undantag
hos konkurrensverket. De rättsverkningar som inträder vid överträdelse av
konkurrenslagen skall vidare inte kunna aktualiseras förrän sex månader från
konkurrensverkets beslut i ärendet.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 3
150
Lagrådsremissens lagförslag
Prop. 1993/94:210
Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 18 a - 18 c §§, samt
närmast före 18 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
6
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13 eller 17 §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart
sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Föreslagen lydelse
§
Om något annat inte följer av
beslut enligt 8 eller 15 § eller av
13, 17 eller 18 c §, är avtal mellan
företag förbjudna om de har till
syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den
svenska marknaden på ett märkbart
sätt eller om de ger ett sådant
resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affarsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar
begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas for likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor for att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk
har något samband med föremålet för avtalet.
151
Särskilda bestämmelser för jord- Prop. 1993/94:210
bruket m.m. Bilaga 4
18 a §
Med primär__lantbruksförening
avses i denna lag en ekonomisk
förening
1. vars medlemmar är enskilda
lantbrukare eller andra företag
som bedriver jordbruk, trädgårds-
verksamhet eller skogsbruk eller är
lokala sammanslutningar av såda-
na företag, och
2. som inte har annan förening av
detta slag som medlem än sådan
lokal sammanslutning.
18 b §
Med jordbruksprodukter avses i
denna lag sådana varor som anges
i bilagan till lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbrukspro-
dukter m.m.
Med trädgårdsprodukter avses
sådana varor som anges i bilagan
till tulltaxelagen (1987:1068),
andra avdelningen kapitel 6-8.
Med skogsprodukter avses sådana
varor som anges i bilagan till
tulltaxelagen (1987:1068), nionde
avdelningen kapitel 44 och tionde
avdelningen kapitel 47 och 48.
18 c §
Förbudet i 6 § gäller inte för
sådana avtal inom en primär lant-
bruksförening eller dess dotterföre-
tag som avser samverkan mellan
föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, föräd-
ling, försäljning eller därmed sam-
manhängande verksamhet såsom
användandet av gemensamma
anläggningar, lagring, beredning,
distribution eller marknadsföring i
fråga om jordbruks-, trädgärds-
eller skogsprodukter, eller
152
2. inköp av varor eller tjänster för
sådan verksamhet som avses under
1.
Första stycket gäller dock inte
avtal som har till syfte eller ger till
resultat
1. att en medlems fria rörlighet pä
marknaden förhindras eller för-
svåras
a) i fråga om valet av avnämare
eller leverantör,
b) i fråga om möjligheten att läm-
na föreningen, eller
c) i annat avseende av motsvaran-
de betydelse, eller
2. att försäljningspriser direkt eller
indirekt fastställs på varor som
produceras hos medlemmarna när
a) försäljningen sker direkt mellan
medlem och tredje man, eller
b) föreningen svarar för försälj-
ningen och konkurrensen på mark-
naden hindras, begränsas eller
snedvrids i väsentlig utsträckning.
Prop. 1993/94:210
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
153
LAGRÅDET
Prop. 1993/94:210
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-31
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 10 mars 1994 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i konkurrenslagen (1993:20).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av av hovrättsassessorn Jan
Stockhaus.
Förslaget föranleder inte något annat yttrande av Lagrådet: än att 18 a §
föreslås få följande lydelse:
”Med primär lantbruksförening avses i denna lag en ekonomisk förening
vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som bedriver
jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Om sammanslutningar av
sådana företag är medlemmar i föreningen, anses den dock vara primär
lantbruksförening endast under förutsättning att sammanslutningarna bara
utgörs av lokala sammanslutningar av företag med verksamhet av angivet
slag.”
154
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1994
Närvarande: statsråden Friggebo, ordförande, och Johansson, Laurén,
Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel
Föredragande: statsrådet Odell
Prop. 1993/94:210
Bilaga 5
Regeringen beslutar proposition 1993/94:210 Särskilda konkurrens-
regler for lantbruket.
155
gotab 46369, Stockholm 1994