Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige

Proposition 1997/98:145

Regeringens proposition
1997/98:145

Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart
Sverige

Prop.

1997/98:145

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 maj 1998

Thage G Peterson

Anna Lindh

(Mi lj ödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringens övergripande mål för det miljöpolitiska arbetet är att till
nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljö-
problemen i Sverige är lösta. Sverige skall vidare internationellt vara en
pådrivande kraft och ett föregångsland för ekologiskt hållbar utveckling.
I propositionen anger regeringen hur miljöpolitiken på olika områden
skall föras vidare för att detta övergripande mål skall kunna nås.

Propositionen är en vidareutveckling och precisering av det inledda ar-
betet för en ekologiskt hållbar utveckling. Regeringen har under hösten
1997 och våren 1998 lagt fram propositioner och en skrivelse när det
gäller flera områden som tillsammans med den nu aktuella miljöproposi-
tionen är viktiga delar i det samlade arbetet för en hållbar utveckling. Det
gäller t.ex. förslag om energi, transporter, regionalpolitik, sysselsättning,
konsumentpolitik, bostadspolitik, jordbruk samt arkitektur, formgivning
och design. Regeringen har vidare föreslagit att en ny balk, miljöbalken,
införs (prop. 1997/98:45). Förslaget till ny miljöbalk utgör en både sam-
ordnad, skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar utveckling.
Regeringen uttalar också i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop.
1997/98:150), att arbetet med att ställa om Sverige till ekologisk hållbar-
het bör fortsätta och föreslår höjda anslag till miljön.

Regeringen föreslår att en ny struktur för arbetet med miljömål bör till-
lämpas. Ett begränsat antal nationella miljökvalitetsmål fastställs av riks-
dagen. Genom dessa miljökvalitetsmål anger riksdagen vilket miljötill-
stånd som skall uppnås i ett generationsperspektiv. Regeringen svarar för
att delmål ställs upp i de fall det behövs för att nå miljökvalitetsmålen.

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Delmålen utgör utgångspunkter för en precisering av mål och strategier Prop. 1997/98:145
inom olika samhällssektorer på skilda nivåer.

Regeringen konstaterar att det övergripande generationsmålet och den
nya strukturen innebär ett nytt sätt att arbeta inom miljöpolitiken. Rege-
ringen har därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning som
far i uppgift att i samverkan med berörda myndigheter göra en samlad
översyn av detta arbete.

Regeringen gör bedömningen att den nya miljöbalken och de nya na-
tionella miljökvalitetsmålen, med den ansvarsfördelning för målupp-
fyllelse m.m. som föreslås, tillsammans skapar ytterligare förutsättningar
för en decentralisering av miljöarbetet. Härigenom ökar möjligheterna
och intresset, inte minst inom näringslivet, att ta egna initiativ till åt-
gärder för en bättre miljö.

I ett globalt perspektiv behöver resursanvändningen effektiviseras. Be-
räkningar visar att resursanvändningen i vår del av världen behöver ef-
fektiviseras avsevärt om jordens ekosystem skall kunna bära en ökande
världsbefolkning och samtidigt lämna utrymme för en standardökning i
världens utvecklingsländer. Som ett möjligt mått på den nödvändiga
minskningen har inom FN-systemet lanserats begreppet faktor 10, som
innebär att i-ländemas resursanvändning i ett generationsperspektiv grovt
räknat behöver bli tio gånger effektivare.

I en utvecklad kretsloppsstrategi med krav på en större resurshushåll-
ning föreslår regeringen för en rad olika varuslag att berörda inriktar sitt
handlande så att uppsatta mål kan uppnås inom en till två generationer.
Ett vitalt och miljöanpassat näringsliv och en miljöanpassad samhälls-
planering är nödvändiga förutsättningar för en hållbar utveckling.

När det gäller kemikaliepolitiken skall allt kemikaliesäkerhetsarbete
liksom hittills utgå från riskvärderingar. Dagens arbetsmetoder måste
kompletteras med ett mer generellt arbetssätt som riktas mot ämnen med
vissa specifika egenskaper.

Inom EU verkar Sverige för en intensifiering av arbetet med att in-
tegrera miljöfrågorna i olika samhällssektorer. Det internationella miljö-
samarbetet skall vara fortsatt handlingsinriktat och offensivt. En mål-
medveten strävan är att integrera miljöaspekten i frågor som rör handel,
bistånd och tekniköverföring.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner 1997 års ändringar av
Montrealprotokollet med skärpningar av de regler som gäller för ämnen
som bryter ned ozonskiktet. Regeringen föreslår vidare att riksdagen
godkänner en konvention om säkerheten vid hantering av använt kärn-
bränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall.

Prop. 1997/98:145

Läsanvisning

Propositionens huvudförslag utgörs av förslaget till nationella miljökva-
litetsmål. Denna läsanvisning syftar till att belysa hur dessa mål i olika
avseenden förs vidare i propositionens kapitel.

Kapitel 4 behandlar:	15 miljökvalitetsmål; Ansvarsfördelning mellan olika samhällsnivåer och sektorer m.m.; Uppföljning av regeringens förslag
Kapitel 5 behandlar:	Riktlinjer för resurseffektivitet och deras koppling till miljökvalitetsmålen
Kapitel 6 behandlar:	Riktlinjer för en ny kemikaliepolitik och deras koppling till miljökvalitetsmålen
Kapitel 7 behandlar:	Åtgärdsstrategier inom vissa områden och deras koppling till miljökvalitetsmålen (transporter, försurning och klimat)
Kapitel 8 behandlar:	Näringslivets miljöarbete och konsumenternas roll med koppling till miljökvalitetsmålen (bl.a. ekonomiska styrmedel, upphandling och miljöledning)
Kapitel 9 behandlar:	Samhällsplanering samt lokalt och regionalt miljöarbete med koppling till miljökvalitetsmålen (bl.a. lokalt investeringsstöd för hållbar utveckling och fortsatt Agenda 21-arbete)
Kapitel 10 behandlar:	Strategi för det svenska miljöarbetet i EU och kopplingen till miljökvalitetsmålen
Kapitel 11 behandlar:	Ett stärkt internationellt miljöarbete och kopplingen till miljökvalitetsmålen

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:145

1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................8

2 Ärendet och dess beredning....................................................................9

2.1 Naturvårdsverkets förslag till nya nationella miljökvalitetsmål. 9

2.2 Grundvattenutredningen..............................................................9

2.3 Naturvårdsverkets förslag om utökat förbud mot mark-

avvattning..........................................................................10

2.4 Miljövårdsberedningens betänkande om utökat skydd av

produktiv skogsmark........................................................10

2.5 Miljövårdsberedningens förslag angående statsförvaltningens

arbete för ekologisk hållbarhet.........................................11

2.6 Miljöövervakningsutredningen.................................................11

2.7 Kretsloppsdelegationens förslag till strategi för

resurseffektivitet och kretsloppsanpassad varu-
produktion.........................................................................11

2.8 Bioråvaruutredningen................................................................12

2.9 Naturvårdsverkets uppföljning av producentansvaret...............12

2.10 Kretsloppsdelegationens förslag till producentansvar för

möbler...............................................................................12

2.11 Naturvårdsverkets aktionsplan på avfallsområdet..................12

2.12 Kemikommitténs betänkande om en hållbar kemikaliepolitik 13

2.13 Kemikalieinspektionens rapport om kemikalier i textilier......13

2.14 Kemikalieinspektionens rapport Avvecklings-projektet.........13

2.15 Utvärdering av kvicksilver- och amalgamavveck-lingen........14

2.16 Rapporter om additiv i PVC samt hantering av PVC-avfall... 14

2.17 Altemativbränsleutredningen..................................................15

2.18 Förslag till nytt miljöklassningssystem för bilar.....................15

2.19 Åtgärder mot försurning..........................................................15

2.20 Naturvårdsverkets nationella plan för kalkningsverksam-

heten..................................................................................16

2.21 Stöd till energiskog..................................................................16

2.22 Boverkets rapport Sverige 2009 - förslag till vision..............16

2.23 En samordnad kultur- och naturmiljöpolitik...........................17

2.24 Underlag för den svenska strategin i EU:s miljöarbete...........17

2.25 Nationalkommittén för Agenda 21..........................................17

2.26 Ratificering av ändring i Montrealprotokollet om ämnen

som bryter ned ozonskiktet...............................................18

2.27 Ratificering av konventionen om säkerheten vid hantering

av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering

av radioaktivt avfall..........................................................18

3 Miljöpolitikens utveckling och inriktning............................................19

4 Nationella miljökvalitetsmål för ekologiskt hållbar utveckling...........34

4.1 Miljökvalitetsmålens roll i arbetet för en ekologiskt hållbar

utveckling..........................................................................34

4.2 Regeringens förslag till nya nationella miljökvalitetsmål.........44

4.2.1 Frisk luft...................................................................44

4.2.2 Grundvatten av god kvalitet.....................................52 Prop. 1997/98:145

4.2.3 Levande sjöar och vattendrag..................................59

4.2.4 Myllrande våtmarker...............................................69

4.2.5 Hav i balans samt levande kust och skärgård..........77

4.2.6 Ingen övergödning...................................................93

4.2.7 Bara naturlig försurning.........................................101

4.2.8 Levande skogar......................................................111

4.2.9 Ett rikt odlingslandskap.........................................120

4.2.10 Storslagen fjällmiljö.............................................130

4.2.11 God bebyggd miljö..............................................138

4.2.12 Giftfri miljö..........................................................150

4.2.13 Säker strålmiljö....................................................154

4.2.14 Skyddande ozonskikt...........................................157

4.2.15 Begränsad klimatpåverkan...................................162

4.3 Myndigheternas arbete med miljökvalitetsmålen m.m...........169

4.3.1 Ansvarsfördelning i miljömålsarbetet och upp-

följning av målen..........................................169

4.3.2 Sektorsmyndigheter och hållbar utveckling..........173

4.3.3 Miljöledningssystem i statlig verksamhet.............175

4.4 Underlag och metoder för uppföljning och utvärdering..........176

4.4.1 Miljöstatistik och indikatorer.................................178

4.4.2 Kulturmiljöstatistik................................................180

4.4.3 Miljöövervakningsutredningen..............................181

4.4.4 Miljöövervakningen av kemikalier........................184

4.4.5 Kulturmiljöövervakning........................................185

4.4.6 Miljöövervakning av radioaktiva ämnen...............185

4.4.7 Materialflödesstatistik...........................................186

5 Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle...................................188

5.1 Riktlinjer för en effektiv och långsiktigt hållbar material-

och energianvändning.....................................................188

5.2 Miljövarupolicy inom EU.......................................................195

5.3 Producentansvar och kretsloppsanpassning av varor..............196

5.3.1 Producentansvaret för förpackningar, retur-

papper och däck som bidrag till
omställningen av miljöarbetet......................197

5.3.2 Producentansvar för bilar samt elektriska och

elektroniska produkter..................................201

5.3.3 Kretsloppsanpassning av möbler, byggnader

och kontorspapper m.m................................203

5.4 Mindre mängd avfall för bortskaffande..................................205

5.5 Kretslopp av växtnäring mellan stad och land........................207

5.6 Ett säkert och utvecklande arbetsliv är en viktig faktor i

kretsloppsanpassningen..................................................208

6 Kemikaliepolitik för 2000-talet..........................................................209

6.1 Nya arbetssätt behövs i kemikaliepolitiken.............................209

6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken............................212

6.3 Arbetet med att minska riskerna vid hantering av kemikalier

kan utvecklas..................................................................220

6.3.1 Utgångspunkter för det framtida arbetet................220 Prop. 1997/98:145

6.3.2 Samverkan, myndighetsorganisation och

tillsynsarbetets uppläggning.........................221

6.3.3 Ökad information till allmänheten.........................224

6.3.4 Klassificering och märkning av kemiska produkter227

6.3.5 Kunskapen om kemikaliers användning är otill-

räcklig ...........................................................228

6.3.6 Försiktighetsprincipen och Produktvalsprincipen

(substitutionsprincipen) måste accepteras
globalt...........................................................229

6.3.7 Det behövs en gemensam kemikaliepolicy på

EU-nivån.......................................................230

6.3.8 Global samverkan för att uppnå de nationella

miljökvalitetsmålen......................................230

6.4 Begränsningar och avveckling av vissa skadliga ämnen........233

6.4.1 Kemikalier i textilier..............................................234

6.4.2 Läkemedels samt kosmetiska och hygieniska

produkters miljöpåverkan.............................237

6.4.3 Bly 240

6.4.4 Kvicksilver.............................................................246

6.4.5 PCB 253

6.4.6 Bromerade flamskyddsmedel................................255

6.4.7 Klorparaffiner........................................................258

6.4.8 Nonylfenoletoxilater..............................................260

6.4.9 Ftalater och andra mjukgörare i PVC m.m............263

6.4.10 Organiska tennföreningar som tillsats i

PVC..............................................................268

6.4.11 Åtgärder för att minska miljöbelastningen

från PVC - en sammanfattning.....................270

6.4.12 Bekämpningsmedel..............................................273

6.4.13 Ämnen med tillfälliga svenska särbestäm-

melser............................................................274

6.4.14 Klimatpåverkande ämnen....................................275

7 Åtgärdsstrategier på vissa områden....................................................276

7.1 Vissa åtgärder på transportområdet.........................................276

7.1.1 Sektorsmål för transporter och behov av

åtgärder.........................................................276

7.1.2 Konventionella fordonsbränslen............................279

7.1.3 Strategi för alternativa drivmedel i Sverige...........281

7.1.4 EU-regler om avgaskrav........................................286

7.1.5 Utvecklingen av det svenska miljöklassystemet

för bilar.........................................................288

7.2 Försurning...............................................................................290

7.2.1 Åtgärder mot nedfall..............................................290

7.2.2 Kalkningsverksamheten.........................................295

7.3 Klimat......................................................................................296

7.3.1 Åtgärder inom klimatområdet................................296

7.3.2 Energiskog.............................................................303

8 Näringslivets och konsumenternas roll i miljöarbetet.......................304

8.1 Hållbara produktions- och konsumtionsmönster....................304

8.2 Näringslivet.............................................................................307

8.2.1 Den finansiella sektorn..........................................307

8.2.2 Industrin.................................................................308

8.2.3 Tjänstesektorn........................................................312

8.3 Staten som ägare......................................................................313

8.4 Optimalt styrmedelsval...........................................................314

8.5 Miljöanpassade stöd................................................................316

8.6 Marknadsinriktade styrmedel..................................................318

9 Samhällsplaneringen och det lokala och regionala miljöarbetet.......321

9.1 Samhällsplanering för en ekologiskt hållbar utveckling........321

9.1.1 Regionala miljö- och hushållningsprogram...........322

9.1.2 Hållbar utveckling av städer och bebyggelse-

miljöer...........................................................323

9.1.3 Naturvård och kulturmiljövård..............................327

9.2 Lokalt investeringsstöd för ekologiskt hållbar utveckling......327

9.3 Fortsatt arbete med Agenda 21................................................330

10 Riktlinjer för det svenska miljöarbetet i EU.....................................333

10.1 Bakgrund och övergripande målsättningar...........................333

10.2 Utmaningarna för EU............................................................340

10.3 Förhållandet till den inre marknaden....................................344

11 Internationellt miljösamarbete..........................................................347

11.1 Ett stärkt internationellt miljösamarbete...............................348

11.2 Regionalt miljösamarbete......................................................353

11.3 Förenta Nationerna................................................................361

11.4 Internationella miljökonventioner.........................................365

11.5 Handel och miljö...................................................................366

11.6 Internationellt utvecklingssamarbete.....................................369

12 Godkännande av 1997 års ändringar av Montrealprotokollet..........373

13 Godkännande av konventionen om säkerheten vid hantering

av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av
radioaktivt avfall...........................................................................375

13.1 Arbetet med konventionen....................................................375

13.2 Konventionens omfattning och innehåll...............................377

13.3 Godkännande av konventionen och lagstiftningsfrågor........379

Prop. 1997/98:145

Bilagor 1 - 59 förteckning se sid. 384

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj 1998

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels godkänner regeringens förslag till

1. en ny struktur i arbetet med miljömål (avsnitt 4.1),

2. 15 nationella miljökvalitetsmål (avsnitt 4.2.1 - 4.2.15),

3. riktlinjer för resurseffektivitet (avsnitt 5.1) och

4. riktlinjer för samhällsplaneringen (avsnitt 9.1),

dels godkänner

5. ändringarna av Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozon-
skiktet (kapitel 12) och

6. konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle
och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall (kapitel 13),

dels godkänner

7. att det under utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med an-
slutande näringar uppförda ramslaget B 12 Kompletterande åtgärder in-
om jordbruket får, utöver anläggningsstöd för energiskog, även utnyttjas
för andra åtgärder i syfte att stimulera energiskogsodling (avsnitt 7.3.2).

Prop. 1997/98:145

2 Ärendet och dess beredning

I propositionen behandlas bl.a. följande utredningsförslag och rapporter.

2.1 Naturvårdsverkets förslag till nya nationella miljö-
kvalitetsmål

Regeringens vision om ett hållbart Sverige ställer krav på ett nytt system
av nationella miljökvalitetsmål. Dessa bör vara lättare att överblicka än
de hittillsvarande miljömålen och skall bidra till att styra utvecklingen.
Nationalkommittén för Agenda 21 presenterade i rapporten Mål för mil-
jön (rapport 1996:4) en översikt och analys av arbetet med nationella
miljömål. Denna rapport låg till grund för ett regeringsuppdrag till Na-
turvårdsverket. Naturvårdsverkets förslag presenterades i Ren luft och
gröna skogar - förslag till nationella miljömål 1997 (rapport 4765). Rap-
porten innehåller förslag till en ny målstruktur med 18 nationella mil-
jökvalitetsmål samt en analys om bl.a. principer för målstyrning på mil-
jöområdet, om uppföljning av målen, om bedömning av kostnads-
effektivitet och om kunskapsbehov. En sammanfattning av Naturvårds-
verkets rapport finns i bilaga 1. Rapporten remissbehandlades under
hösten 1997. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljödeparte-
mentet (dnr M97/3087/8).

Miljömålen utgår också ”från att hela befolkningen ska” skyddas mot
negativ påverkan. Miljöhälsoutredningen har utarbetat ett förslag till na-
tionellt handlingsprogram för att minska hälsoriskerna i miljön i betän-
kandet Miljö för en hållbar hälsoutveckling (SOU 1996:124). Utredning-
ens förslag till övergripande mål för en hållbar hälsoutveckling har be-
aktats när miljömålen har formulerats.

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag tagit fram en ny version
av rapporten Vem förorenar Sverige (rapport 4788). Rapporten innehåller
en översiktlig information om belastningen på Sverige. Andra länders
miljöpåverkan på Sverige och Sveriges påverkan på andra länder redo-
visas. Trender analyseras etc. En sammanfattning av rapporten finns i bil.
3. Rapporten har remissbehandlats och remissinstanserna är förtecknade i
bil. 4. En remissammanställning finns tillgänglig på Miljödepartementet
(M97/3057/6).

Naturvårdsverket har också i maj 1998 presenterat en rapport om till-
ståndet i miljön de Facto;98. Vidare har Naturvårdsverket presenterat en
framtidsstudie, Sverige år 2021 (rapport 4747). Båda dessa rapporter har
använts som underlag.

Förslagen till nya miljökvalitetsmål behandlas i kapitel 4.

2.2 Grundvattenutredningen

Grundvattenutredningen (M 1993:15) tillkallades år 1993 för att utreda
hur hushållningen med grundvatten kan förbättras, bl.a. genom fysisk

Prop. 1997/98:145

planering och bättre reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. Utred- Prop. 1997/98:145
ningen har avlämnat delbetänkandet Reglering av vattenuttag ur enskilda
brunnar (SOU 1994:97) och slutbetänkandet Grundvattenskydd (SOU
1995:45). Grundvattenutredningens betänkanden överlämnades till Mil-
jöbalksutredningen i de delar som avser förslag till lag om ändring i vat-
tenlagen (1983:291) och förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. samt tillsynsfrågor. Dessa delar av
utredningens förslag har behandlats i regeringens proposition Miljöbalk
(prop. 1997/98:45). Utredningens övriga förslag behandlas i denna pro-
position.

Sammanfattningar av Grundvattenutredningens betänkanden finns i
bilaga 5 och 6. Båda har remissbehandlats och förteckningen över re-
missinstanserna finns i bilaga 7 och 8. Remissammanställningar finns
tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M94/2953/7 resp. M95/2002/7).

Utredningen behandlas huvudsakligen i avsnitt 4.2.2.

2.3 Naturvårdsverkets förslag om utökat förbud mot
markawattning

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat en aktionsplan för
biologisk mångfald. Den presenteras i Aktionsplan för biologisk mång-
fald (rapport 4463). Regeringen har i Skydd av hotade arter samt ak-
tionsplaner för biologisk mångfald (prop. 1996/97:75, bet. 1996/97:JoU
15, rskr. 1996/97:239) behandlat huvuddelen av rapporten. I rapporten
föreslog verket också en utökning av naturvårdslagens förbud mot mar-
kavvattning till att omfatta kustnära områden längs Norrlands-kusten. En
sammanfattning av förslaget finns i bilaga 9. Förslaget har remissbe-
handlats och en förteckning över remissinstanserna redovisas i bilaga 10.
En remissammanställning finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr
M97/471/4).

Förslaget behandlas i avsnitt 4.2.4.

2.4 Miljövårdsberedningens betänkande om utökat skydd
av produktiv skogsmark

Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A) har på regeringens uppdrag utrett i
vilken omfattning arealen skyddad produktiv skogsmark behöver utökas
och former för att åstadkomma detta.

Miljövårdsberedningen har redovisat sina överväganden och förslag i
betänkandet Skydd av skogsmark - behov och kostnader (SOU 1997:97).
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 11. Betänkandet har
remissbehandlats och en lista över remissinstanserna finns i bilaga 12. En
remissammanfattning finns tillgänglig i Miljödepartementet
(dnr M97/2343/4).

Förslaget behandlas i avsnitt 4.2.8.

2.5 Miljövårdsberedningens förslag angående statsför-
valtningens arbete för ekologisk hållbarhet

Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A) har haft uppdraget att utreda och
föreslå konkreta åtgärder för att nå en hållbar samhällsutveckling. Där
ingår bl.a. integrering av miljöansvar och miljöhänsyn i samhällssekto-
rernas verksamhet samt att utveckla regeringens styrning av sektorsmyn-
dighetema. Miljövårdsberedningen har överlämnat två delbetänkanden:
Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen (SOU
1996:12) och Förvalta med miljöansvar - Statsförvaltningens arbete för
ekologisk hållbarhet (SOU 1997: 145). En sammanfattning av det sist-
nämnda betänkandet finns i bilaga 13. Delbetänkandet (SOU 1997:145)
har behandlats vid ett remissmöte. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 14.

Miljövårdsberedningens förslag behandlas i avsnitt 4.3.2.

2.6 Miljöövervakningsutredningen

Naturvårdsverket presenterade i rapporten Miljöövervakningens framtida
inriktning och omfattning (rapport 4543) förslag angående miljö-
övervakningens omfattning, struktur, finansiering och samordning. Na-
turvårdsverkets rapport var utgångspunkten för Miljöövervakningsutred-
ningen som redovisat sina slutsatser i betänkandet Övervakning av mil-
jön (SOU 1997:34). En sammanfattning av förslagen finns i bilaga 15.
Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 16. En remissammanställning finns tillgänglig i Mil-
jödepartementet (dnr M97/816/8).

Utredningens förslag behandlas i avsnitt 4.4.

2.7 Kretsloppsdelegationens förslag till strategi för
resurseffektivitet och kretsloppsanpassad varupro-
duktion

Kretsloppsdelegationen (M 1993:A) har på uppdrag av regeringen redo-
visat förslag till en strategi för ökad resurseffektivitet och kretsloppsan-
passad varuproduktion. Delegationen har utarbetat både övergripande
mål och delmål för denna strategi samt förslag till åtgärder för att nå des-
sa mål på kort och lång sikt. Delegationen har också utarbetat förslag till
krav på varor som skall släppas ut på marknaden. Förslagen har redovi-
sats i rapporten Strategi för kretsloppsanpassade material och varor
(rapport 1997:14). Kretsloppsdelegationen har under arbetets gång även
redovisat två delrapporter Kretslopp-en miljöstrategi, (rapport 1994:2
resp. 1995:7). En sammanfattning av rapporternas förslag finns presente-
rad i bilaga 17. Kretsloppsdelegationens rapporter har remissbehandlats
och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 18. Samman-
ställningar av remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet
(dnr M97/1463/6).

Prop. 1997/98:145

Förslagen behandlas i avsnitt 5.1-5.4.

Prop. 1997/98:145

2.8 Bioråvaruutredningen

Bioråvaruutredningen (M 1993:16) har på regeringens uppdrag utrett
möjligheten att utveckla och öka användningen av biologiska råvaror i
Sverige. Bioråvaruutredningen har redovisat sina överväganden och för-
slag i betänkandet Växande råvaror (SOU 1994:113). En sammanfattning
av betänkandet finns i bilaga 19. Betänkandet har remissbehandlats och
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 20.

Förslagen behandlas i avsnitt 5.1.

2.9 Naturvårdsverkets uppföljning av producentansvaret

Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet för år 1997 regeringens uppdrag
att redovisa vilka nivåer på återanvändning och materialåtervinning som
producenterna har nått upp till under år 1996, vad gäller förpackningar,
returpapper och däck. Rapporten Har producenterna nått målen? (rapport
4748) innehåller en redovisning av dessa nivåer samt förslag till förbätt-
ringar av systemet för producentansvar. Naturvårdsverket presenterar
dessutom förslag till författningsändringar. En sammanfattning av rap-
porten finns i bilaga 21. Rapporten har remissbehandlats och en förteck-
ning över remissinstanserna presenteras i bilaga 22. Sammanställningen
av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Miljödepartementet
(dnr M97/2447/6).

Naturvårdsverkets förslag behandlas i avsnitt 5.3.1.

2.10 Kretsloppsdelegationens förslag till producentansvar
för möbler

Kretsloppsdelegationen fick via tilläggsdirektiv (Dir. 1996:87) uppdraget
från regeringen att redovisa hur ett producentansvar for möbelvaror kan
utformas. Rapporten Producentansvar för möbler (rapport 1997:15) inne-
håller förslag på åtgärder for att kretsloppsanpassa möbelvarusektom,
bl.a. genom producentansvar. En sammanfattning av rapportens förslag
finns i bilaga 23. Rapporten är remissbehandlad och en förteckning över
remissinstanserna återges i bilaga 24. En sammanställning av remissytt-
randena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M97/2480/6).

Förslagen behandlas i avsnitt 5.3.3.

2.11 Naturvårdsverkets aktionsplan på avfallsområdet

Naturvårdsverket ger i Aktionsplan avfall (rapport 4601) förslag till mål
och åtgärder for att minska mängden avfall och minska avfallets farlig-
het. Förslaget har tidigare till största delen behandlats i propositionen

1996/97:112 Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart sam-
hälle — ett ansvar för alla och i denna del också godkänts av riksdagen
(bet. 1997/98: JoU7, rskr. 1997/98:55). Rapporten är remissbehandlad
och en sammanfattning av förslagen samt en lista på remissinstanserna
finns i den nämnda propositionen. En sammanställning av remissyttran-
dena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M96/3190/6).

Naturvårdsverkets förslag behandlas delvis i avsnitt 5.4.

2.12 Kemikommitténs betänkande om en hållbar kemika-
liepolitik

Kemikommittén har lagt fram sitt slutbetänkande En hållbar kemikalie-
politik (SOU 1997:84). Betänkandet innehåller förslag till mål för den
framtida kemikaliepolitiken och en rad förslag till åtgärder. Kommittén
ger också förslag till hur miljöövervakningen på kemikalieområdet skall
förbättras. En sammanfattning av betänkandet återges i bilaga 25. Be-
tänkandet har remissbehandlats och remissinstanserna presenteras i bi-
laga 26. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Mil-
jödepartementet (dnr M97/2304/6).

Kemikommitténs förslag behandlas i avsnitten 6.1-6.3 och 6.4.2. Mil-
jöövervakningen av kemikalier behandlas i avsnitt 4.4.4.

2.13 Kemikalieinspektionens rapport om kemikalier i tex-
tilier

Kemikalieinspektionen har haft regeringens uppdrag att redovisa förslag
till åtgärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från kemikalier
som förekommer i textilier. Uppdraget redovisas i rapporten Kemikalier i
textilier (rapport 2/97). Kemikalieinspektionen pekar ut vissa ämnen och
ämnesgrupper som inte bör fa förekomma i textilier samt föreslår åtgär-
der för att minska riskerna med dessa. En sammanfattning av rapportens
förslag finns presenterad i bilaga 27. Rapporten är remissbehandlad och
en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 28. En remissam-
manställning finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M97/430/6).

Kemikalieinspektionens förslag behandlas i avsnitt 6.4.1.

2.14 Kemikalieinspektionens rapport Avvecklings-

proj ektet

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag
följt upp avvecklingen av fyra ämnen eller ämnesgrupper, nämligen bly,
bromerade flamskyddsmedel, klorerade paraffiner och nonylfenoletoxi-
later. Uppdraget redovisas i Kemikalieinspektionens rapport Avveck-
lingsprojektet (rapport 6/97). I rapporten ingår förslag till ytterligare åt-
gärder och styrmedel för att uppnå de avvecklingsmål för dessa ämnen
som tidigare fastställts av riksdagen (prop. 1990/91:90, bet.

Prop. 1997/98:145

1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338). En sammanfattning av Avvecklings- Prop. 1997/98:145
projektet finns i bilaga 29. Rapporten har remissbehandlats och en för-
teckning över remissinstanserna finns i bilaga 30. En remissammanställ-
ning (dnr M97/2449/6) finns tillgänglig i Miljödepartementet.

Rapportens förslag behandlas huvudsakligen i avsnitt 6.4.3, 6.4.6-
6.4.8.

2.15 Utvärdering av kvicksilver- och amalgamavveck-

lingen

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att
redovisa hur avvecklingen av kvicksilveranvändningen fortgår. Läges-
rapporter har lämnats till regeringen den 1 juli 1996 i Kemikalieinspek-
tionens rapport Avveckling av kvicksilver i varor och Naturvårdsverkets
rapport Avveckling av kvicksilver (dnr M96/2824/6).

Kemikalieinspektionen har dessutom haft regeringens uppdrag att i
samverkan med Socialstyrelsen utvärdera den pågående avvecklingen av
amalgamanvändningen. Utvärderingen redovisades i rapporten Avveck-
ling av amalgam inom tandvården (dnr M96/2824/6). Sammanfattningar
av rapporterna finns i bilaga 31, 32, och 33. Rapporterna har remissbe-
handlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 34. En
remissammanställning för de tre rapporterna finns tillgänglig i Miljöde-
partementet (dnr M96/2800/6).

Rapporterna behandlas i avsnitt 6.4.4.

2.16 Rapporter om additiv i PVC samt hantering av PVC-

avfall

Kretsloppsdelegationen har på regeringens uppdrag lagt fram betänkan-
det PVC-En Plan för att undvika miljöpåverkan (SOU 1994:104). En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 35. Betänkandet har re-
missbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga
36. En remissammanställning finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr
94/2554/6).

Kemikalieinspektionen har på regeringens uppdrag redovisat PVC-
additiv, emissioner från additiv, hälso- och miljörisker med additiv samt
givit förslag till avveckling av vissa additiv samt märkning av PVC-
produkter. Uppdraget redovisas i rapporten Additiv i PVC - Märkning av
PVC (rapport 4/96). En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 37.
Rapporten har remissbehandlats och remissinstanserna anges i bilaga 38.
En remissammanställning finns tillgänglig i Miljödepartementet
(dnr M96/2801/6).

Förslagen behandlas i avsnitt 6.4.9-6.4.10.

2.17 Altemativbränsleutredningen

Altemativbränsleutredningen (M 1995:06) tillkallades av regeringen för
att belysa alternativa bränslens och biandbränslens miljö- och hälsoegen-
skaper vid fordonsanvändning. Utredningen skulle också utarbeta förslag
till kvalitetskrav på alternativa bränslen samt förslag till hur de bör be-
handlas i systemet för miljöklassning av motorbränslen. Slutbetänkandet
Bättre klimat, miljö och hälsa med alternativa drivmedel (SOU
1996:184) överlämnades i januari 1997. En sammanfattning finns i bilaga
39. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 40. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M97/325/7).

Utredningsförslagen behandlas i avsnitt 7.1.3.

2.18 Förslag till nytt miljöklassningssystem för bilar

Naturvårdsverket presenterade år 1996 rapporten Miljöklasser för bättre
bilar- förslag till ett nytt miljöklassningssystem (rapport 4637). En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 41. Rapporten har remissbe-
handlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 42. En
remissammanställning finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr
M96/4371/7).

Rapportens förslag behandlas i avsnitt 7.1.4.

2.19 Åtgärder mot försurning

EU-kommissionen har på svenskt initiativ utarbetat förslag till en strategi
för att bekämpa försurningen. Strategin presenterades i mars 1997, till-
sammans med två förslag. Dessa gäller revidering av direktivet om be-
gränsning av svavel i olja (93/12/EEG) samt ratificering av 1994 års sva-
velprotokoll inom konventionen om långväga gränsöverskridande luft-
föroreningar (CLRTAP). Förslagen behandlas för närvarande i rådets
miljöarbetsgrupp. Andra förslag såsom direktivet om nationella utsläpps-
tak och direktivet om stora förbränningsanläggningar avses att presente-
ras under år 1998. Strategin har remissbehandlats i Sverige och en sam-
manfattning av strategin finns i bilaga 43. En förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 44. En remissammanställning finns tillgänglig i
Miljödepartementet (dnr EUM97/1362/M5).

Åtgärder mot försurning diskuteras också i Naturvårdsverkets rapport
Ren luft och gröna skogar (rapport 4765).

Åtgärder mot försurning behandlas i avsnitt 7.2.1.

Prop. 1997/98:145

2.20 Naturvårdsverkets nationella plan för kalkningsverk- Prop. 1997/98:145
samheten

Med utgångspunkt från förslagen i Kalkningsutredningens betänkande
Kalkning av sjöar och vattendrag (SOU 1996:53) fick Naturvårdsverket i
uppdrag av regeringen att ta fram en nationell plan för den statligt finan-
sierade kalkningsverksamheten i sjöar och vattendrag. I uppdraget till
Naturvårdsverket ingick också att göra en översyn av kalkningsverksam-
hetens framtida organisation, ekonomiska redovisningssystem, utbetal-
ningsrutiner samt att ge förslag till förändringar i förordningen med läns-
styrelseinstruktion (1997:1258). Naturvårdsverkets delrapport Nationell
plan för kalkningsverksamheten (dnr M96/4110/5) sammanfattas i bilaga
45. Delrapporten har remissbehandlats och en förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 46. En remissammanställning finns tillgänglig i
Miljödepartementet (dnr M96/4110/5).

Naturvårdsverkets rapport behandlas i avsnitt 7.2.2.

2.21 Stöd till energiskog

I förslag till statsbudget för år 1997 (prop. 1996/97:1 utgiftsområde 23)
föreslog regeringen att ett nationellt anläggningsstöd för planering av
fleråriga grödor för produktion av biomassa enligt rådets förordning
(EEG) nr 1765/92 av den 30 juni 1992 skulle införas under perioden
1997-2000. För ändamålet föreslogs att 10 miljoner kronor per år far dis-
poneras under anslaget Kompletterande åtgärder inom jordbruket. Riks-
dagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. 1996/97:JoUl,
rskr. 1996/97:113).

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska lantmännen har i en skrivelse
den 11 mars 1998 hemställt om åtgärder för att salixodlingen fortsatt
skall kunna utvecklas.

I propositionen föreslås i avsnitt 7.3.2 att anvisade medel för stöd till
energiskogsproduktion skall kunna disponeras också för andra åtgärder
än anläggningsstöd.

2.22 Boverkets rapport Sverige 2009 - förslag till vision

Länderna runt Östersjön beslöt vid en ministerkonferens år 1992 att utar-
beta ett dokument Vision and strategies for the Baltic Sea region 2010.
Boverket har på regeringens uppdrag sammanställt ett kunskapsunderlag
för den svenska delen av det samlade dokumentet. Tillsammans med
NUTEK och Naturvårdsverket har Boverket ansvarat för utrednings-,
kontakt- och samrådsarbetet. Regeringen har ytterligare preciserat upp-
draget till att behandla miljöanpassade kommunikationer (prop.
1993/94:100 bil. 15, bet. 1993/94:JoU15, rskr. 1993/94:209) samt att ge
underlag för regionalpolitiska överväganden (prop. 1993/94:111, bet.
1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256). Det svenska underlaget till Östersjö-
visionen presenteras i Boverkets rapport Sverige 2009 - förslag till vi-

sion (rapport 1994:14). En sammanfattning av rapporten finns i bilaga Prop. 1997/98:145
47. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 48. En remissammanställning finns tillgänglig i Mil-
jödepartementet (dnr M94/3589/7) och hos Boverket.

Boverkets rapport behandlas främst i avsnitt 9.1.2.

2.23 En samordnad kultur- och naturmiljöpolitik

Regeringen uppdrog åt en utredare att redovisa erfarenheter av hittills-
varande samarbete mellan natur- och kulturmiljövården, vilka betydelse-
fulla fördelar som kan uppnås genom ett ökat samarbete, samt vilka för-
ändringar inom förvaltning, arbetssätt m.m. som kan leda till ett utökat
samarbete.

Uppdraget redovisades i december 1996 i rapporten En samordnad
kultur- och miljöpolitik (dnr M98/1593/4) och har remissbehandlats. I
redovisningen behandlas frågor om organisationsstruktur och ansvarsför-
delning. Därutöver lämnas förslag bl.a. avseende olika delområden för
samverkan, såsom t.ex. skogslandskapet, kustlandskapet, stadsmiljön
samt avseende kompetensuppbyggnad. En sammanfattning av rapporten
finns i bilaga 49. Rapporten har remissbehandlats och remissinstanserna
finns angivna i bilaga 50. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr M98/1593/7).

Rapporten behandlas i avsnitt 9.1.3.

2.24 Underlag för den svenska strategin i EU:s miljö-
arbete

Inför det svenska medlemskapet i EU utarbetades en svensk strategi för
miljöarbetet i EU som redovisades för riksdagen i regeringens skrivelse
1994/95:167 Det svenska miljöarbetet i EU - Inriktning och genomfö-
rande. Slutsatserna i skrivelsen lämnades utan erinran av riksdagen (bet.
1994/95:JoU23, rskr. 1994/95:424). En utvärdering och vidareutveckling
av strategin har gjorts i Miljödepartementets promemoria Det svenska
miljöarbetet i EU - uppföljning av 1995 års strategi (Ds 1997:68). En
sammanfattning av promemorian finns i bilaga 51. Promemorian har re-
missbehandlats och förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 52.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljö-depar-
tementet (dnr M97/4459/3).

De övergripande frågorna i EU-strategin behandlas i kapitel 10, medan
särskilda frågor behandlas i anslutning till respektive sakområde.

2.25 Nationalkommittén för Agenda 21

Regeringen tillkallade år 1995 Nationalkommittén för Agenda 21. Kom-
mitténs huvuduppgift enligt direktivet har varit att utveckla, fördjupa och
förankra Agenda 21-arbetet samt att ta fram ett underlag till Sveriges

nationalrapport till FN:s uppföljning av Riokonferensen i New York i Prop. 1997/98:145
juni 1997 (UNGASS 19). I kommitténs slutbetänkande Fem år efter

Rio - resultat och framtid (SOU 1997:105) finns förslag till åtgärder och
strategier för det fortsatta arbetet med Agenda 21 inom en rad samhälls-
områden. En sammanfattning av kommitténs betänkande finns i bilaga
53. Slutbetänkandet har remissbehandlats och en förteckning över re-
missinstanserna finns i bilaga 54. En sammanställning av remissyttran-
dena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M97/2473/8).

Kommitténs förslag behandlas delvis. Det gäller framför allt förslagen
om det fortsatta lokala arbetet med Agenda 21 och hållbar utveckling
som tas upp i kapitel 9.3. Förslag angående miljö och handel behandlas i
avsnitt 11.5.

2.26 Ratificering av ändring i Montrealprotokollet om
ämnen som bryter ned ozonskiktet

Parterna till Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet
har i ett möte som ägde rum i Montreal i september 1997 beslutat om
justeringar och ändringar i protokollet. Ändringarna och justeringarna har
remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bila-
ga^.

Ändringarna och justeringarna behandlas i kapitel 12.

2.27 Ratificering av konventionen om säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten
vid hantering av radioaktivt avfall

En promemoria från Statens kämkraftsinspektion med förslag om Sveri-
ges ratifikation av konventionen om säkerheten vid hantering av använt
kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga
56.

Konventionen behandlas i kapitel 13.

Miljöpolitikens utveckling och inriktning ProP-1997/98:145

Regeringens bedömning i sammandrag: Regeringens övergripande
mål för miljöpolitiken är att till nästa generation kunna lämna över ett
samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Enligt 1997
års regeringsförklaring skall Sverige internationellt vara en pådri-
vande kraft och ett föregångsland för ekologiskt hållbar utveckling.
Detta innebär ett omfattande omställningsarbete.

Sveriges agerande i det globala miljösamarbetet bör vara hand-
lingsinriktat, offensivt och grundat på egna erfarenheter. En målmed-
veten strävan är att integrera miljöaspekten i frågor som rör handel,
bistånd och tekniköverföring.

Inom EU bör arbetet intensifieras när det gäller att integrera miljö-
frågorna i olika samhällssektorer. Amsterdamfördraget förstärker Sve-
riges möjligheter att driva en progressiv miljöpolitik.

Ett vitalt och miljöanpassat näringsliv är en nödvändig förutsättning
för att målet om ett ekologiskt hållbart samhälle skall kunna nås. Sve-
rige deltar i det internationella miljösamarbetet bl.a. i arbetet med att
effektivisera resursanvändningen. Ett begrepp som blivit allt vanligare
i den internationella debatten är faktor 10, som innebär att resurs-
användningen under de närmaste en till två generationerna behöver bli
i genomsnitt 10 gånger effektivare om jordens ekosystem skall kunna
bära en ökande världsbefolkning och samtidigt lämna utrymme för en
ökad standardutveckling i världens utvecklingsländer.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i skrivelsen Ekolo-
gisk hållbarhet (skr. 1997/98:13, bet 1997/98:JoUl 1, skr. 1997/98:140)
framhållit att Sverige skall vara en pådrivande kraft och ett föregångsland
för en ekologiskt hållbar utveckling. I 1997 års regeringsförklaring fram-
håller regeringen att målet är att till nästa generation kunna lämna över
ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta.

Begreppet hållbar utveckling har sitt ursprung i den s.k. Brundtland-
kommissionens rapport Vår gemensamma framtid som lades fram år

1987. Där definieras hållbar utveckling som en utveckling som tillfreds-
ställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjlig-
heter att tillfredsställa sina behov. Vid FN:s konferens om miljö och ut-
veckling i Rio de Janeiro år 1992 slogs genom konferensens handlings-
program Agenda 21 fast att tre dimensioner av samhällsutveckling måste
fas att samverka för en hållbar utveckling, nämligen

- den sociala dimensionen,

- den ekonomiska dimensionen samt

- den ekologiska dimensionen.

Regeringen konstaterar att dessa dimensioner är inbördes beroende och
ömsesidigt förstärkande delar av en hållbar utveckling. Det är enligt re-
geringens bedömning viktigt att öka ansträngningarna för att gå vidare
med den ekologiska dimensionen.

Målet att lösa de stora miljöfrågorna inom en generation, dvs. till om-
kring år 2020—2025, innebär en stor utmaning för både samhälle och nä-

ringsliv. Regeringen ser en hållbar utveckling som en utmaning för hela Prop. 1997/98:145
det svenska samhället. En hållbar samhällsutveckling kräver långsiktiga
och uthålliga insatser inom samtliga politikområden. Ytterst är det fråga
om ett omfattande omställningsarbete där samhällets olika system för
produktion, distribution och konsumtion måste förändras. Tillsammans
med målet att halvera arbetslösheten och beslutet att ställa om energi-
systemet utgör målet att lösa de stora miljöproblemen inom en generation
en grundläggande del i strävan att bygga ett hållbart samhälle. I det ar-
betet har utbildning och kompetensutveckling en stor betydelse liksom
behovet av forskning kring utbildning för en hållbar utveckling.

Regeringen har nyligen i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop.
1997/98:150) uttalat att arbetet med att ställa om Sverige till ekologisk
hållbarhet bör fortsätta och föreslår höjda anslag för miljörelaterade frå-
gor. När det gäller utgiftsområde 20: Allmän miljö och naturvård beräk-
nas en förstärkning för att kunna dels upprätthålla och vidareutveckla
baskompetens för miljögifter samt utveckla system för indikatorer för de
nya miljömålen m.m., dels bevara den biologiska mångfalden genom att
avsätta ytterligare skogsområden som reservat. Härutöver tillförs medel
till den med näringslivet samfinansierade forskningen vid stiftelsen In-
stitutet för vatten- och luftvårdsforskning.

För att uppnå det övergripande målet krävs också ett kraftfullt svenskt
internationellt agerande för att påverka miljöutvecklingen på global och
regional nivå. Det globala miljösamarbetet måste bli mera handlingsin-
riktat. Miljöfrågorna behöver få en framträdande roll och en målmedve-
ten strävan är att miljöaspekten integreras i frågor som rör handel, bi-
stånd och tekniköverföring. Det europeiska miljösamarbetet måste ut-
vecklas vidare och den nyligen antagna försumingsstrategin få efter-
följare inom andra områden, t.ex. när det gäller kemikalier, resurshante-
ring och produktstrategier. Regeringen kommer även fortsättningsvis att
delta aktivt i arbetet inom olika internationella fora och miljökonventio-
ner, såsom FN:s kommission för hållbar utveckling, Commission on
Sustainable Development (CSD), inom konventionerna för klimat och
biologisk mångfald samt inom EU i syfte att verka internationellt för en
hållbar utveckling.

Miljöpropositionen skall ses som en vidareutveckling och precisering
av det inledda arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling genom att re-
geringen anger vägar för hur miljöpolitiken bör utvecklas för att bidra till
att lösa de stora miljöproblemen.

Regeringen lämnar i det följande förslag till nya nationella miljökvali-
tetsmål som i en modem mål- och resultatstymingsprocess skall göra
miljöarbetet mer målinriktat och effektivt. Vidare redovisas insatser för
ökad resurseffektivitet inom ramen för en vidareutvecklad kretslopps-
strategi, en utvecklad kemikaliepolitik samt åtgärdsstrategier på trans-
portområdet och försurnings- och klimatområdena. Regeringen ger också
sin syn på behovet av en miljöanpassad samhällsplanering, en vidgad
användning av ekonomiska styrmedel samt en fortlöpande miljöanpass-
ning av näringsliv och samhällsorgan med åtgärder för ett säkert och ut-
vecklande arbetsliv, olika former för miljöledning och nya regler för
upphandling m.m.

Regeringen redovisar sin syn beträffande inriktningen av ett aktivt ar-
bete inom EU for ett hållbart ekologiskt Europa samt ett omfattande in-
ternationellt arbete for hållbar utveckling. Genom dessa åtgärder och det
förslag till samlad miljölagstiftning i en ny miljöbalk som regeringen
lade fram i december förra året, ges förutsättningar for kommuner, före-
tag och andra verksamhetsutövare att själva driva på utvecklingen utöver
de stadgade lagkraven och att därigenom delta i integrerade miljödrivna
nätverk. Regeringen tar i propositionen också upp frågan om godkän-
nande av dels en ny kämsäkerhetskonvention, dels ändringar i Montreal-
protokollet om ämnen som bryter ner ozonskiktet.

Regeringen har under våren också lämnat förslag till riksdagen om tra-
fik, regionalpolitik, sysselsättning, bostadspolitik, konsumentpolitik,
jordbrukspolitiken i EU samt om arkitektur, formgivning och design. En
proposition om skogspolitiken har också aviserats. Dessa förslag utgör
viktiga delar i det samlade arbetet för en hållbar utveckling genom att de
inom respektive område anger riktlinjer för en sådan utveckling. Motsva-
rande gäller den proposition om hållbart fiske och jordbruk som rege-
ringen lade fram hösten 1997 (prop. 1997/98:2, bet. 1997/98:JoU 9, rskr.
1997/98:116).

Den helhetssyn som måste prägla all samhällsverksamhet tar sig ut-
tryck i det åtgärdsprogram med 93 punkter för en ekologiskt hållbar ut-
veckling som regeringen i skrivelsen Ekologisk hållbarhet har angett för
de olika departementens verksamhetsområden. I skrivelsen framhåller
regeringen att de åtgärder som föreslås utgör de första stegen inför den
långsiktiga omvandlingen till ekologisk hållbarhet. Vidare är avsikten att
en samlad uppföljning av åtgärdsprogrammet skall presenteras av Dele-
gationen för ekologiskt hållbar utveckling under sommaren 1998 för att
sedan under hösten behandlas i samband med 1998 års budgetproposi-
tion.

Utvecklingen i vår omvärld

En av de stora framtidsfrågorna är den globala befolkningsutvecklingen.
I dag lever nästan sex miljarder människor på jorden. Varje år tillkommer
ca 90 miljoner nya världsmedborgare, dvs. ca tio gånger Sveriges invå-
narantal. Trycket på jordens ekosystem är redan mycket stort. Skogar,
jordbruksmark, våtmarker, färskvatten och fiskevatten hotas av föro-
reningar och överutnyttjande. En långsiktigt kraftig ekonomisk tillväxt i
bl.a. de tätt befolkade länderna i Asien kommer att innebära en ytterligare
ansträngning av de globala resurserna. En ökad ekonomisk tillväxt ger
större välstånd och konsumtionsförmåga och vi vet, inte minst från vår
egen historia, att det skapar ökad efterfrågan på exempelvis bilar, TV-
apparater och datorer, större bostäder, mer utrustning i hemmen, ökat
resande etc. En ökad konsumtion av förädlade livsmedel, framför allt i
form av animaliska proteiner, ökar belastningen på redan ansträngda od-
lingsekosystem. Exploateringen av naturresurser och användningen av
fossila bränslen ökar. Detta kan innebära att de naturliga kretsloppen

Prop. 1997/98:145

bryts och giftiga ämnen sprids i miljön. Detta är det långsiktiga utveck-
lingsperspektivets mer negativa sida.

Det är enligt regeringens bedömning viktigt att framhålla att det också
finns ett positivt perspektiv och att villkor och förutsättningar kan påver-
kas. Sålunda har många länder i tredje världen på en generation nått lika
långt i medellivslängd, minskad barndödlighet och ökad läskunnighet
som det tog Europas länder tre generationer att uppnå. Det är sant att an-
talet fattiga i världen aldrig har varit större än i dag, men det är också
sant att så många aldrig tidigare har kunnat lyfta sig ur sin fattigdom.
Bl.a. den tekniska potentialen att effektivisera resursanvändningen och
minska miljöbelastningen är stor. En fortsatt globalisering kan positivt
bidra till att utveckla samarbetet mellan människor i olika länder. Kultu-
rer kan mötas och berikas och demokratins ideal sprida sig.

Nära hälften av jordens befolkning bor nu i städer. Mycket talar för att
denna andel kommer att öka ytterligare liksom antalet s.k. megastäder,
dvs. städer med fler än 10 miljoner invånare. Detta innebär nya utma-
ningar och påfrestningar, men också möjligheter att finna bättre och mer
miljöanpassade och resurshushållande system för vatten- och energiför-
sörjning, markanvändning, bebyggelse och trafik. Vid FN:s konferens
om boende och bebyggelse i Istanbul år 1996 (Habitat II) enades län-
derna om ett globalt handlingsprogram för hållbar stadsutveckling, där
kommunerna i varje land ges en nyckelroll i genomförandet.

Vi vet också från vårt närområde att stora samhällsförändringar som
skapar nya förutsättningar för bl. a. miljöarbetet kan gå snabbt. År 1989
fick Polen en demokratiskt vald regering. Efter Berlinmurens fall, upp-
hörde också de kommunistiska regimerna i Öst- och Centraleuropa. År
1991 upphörde Sovjetunionen som statsbildning och Estland, Lettland
och Litauen blev självständiga. De nya säkerhetspolitiska förutsättning-
arna gjorde bl. a. att miljöarbetet kunde förstärkas i hela Östeuropa. År
1995 blev Sverige medlem i EU, vilket radikalt förändrade den svenska
miljöpolitikens förutsättningar, liksom förutsättningarna för Sveriges
möjligheter att påverka miljöarbetet i Europa. Flera av de forna öststa-
terna står nu inför förhandlingar om medlemskap i EU, vilket innebär att
EU:s miljödirektiv om några år kan komma att tillämpas i hela vårt nä-
rområde. Det kan ge betydande positiva effekter på miljön även i vårt
land.

Utvecklingen i Sverige

I Sverige började den moderna miljöpolitiken att formas för drygt 25 år
sedan. Utvecklingen under efterkrigstiden, och särskilt under 1960-talet,
kännetecknades av en snabb ekonomisk tillväxt. Industrialisering, urba-
nisering och regional omfördelning av arbetstillfällen och befolkning
medförde stora förändringar. Ett ökande välstånd, ändrade förutsättningar
för de areella näringarna samt bilismens och turismens utveckling inne-
bar stora förändringar av livsvillkor och miljö. Samhällsplaneringens
och miljöpolitikens verktyg utvecklades. Naturvårdsverket inrättades år
1967. Den fysiska riksplaneringen med krav på ekologisk grundsyn och

Prop. 1997/98:145

integrering av kulturmiljön i den fysiska planeringen formades i början
på 1970-talet. Genom en tillämpning av ett ekologiskt synsätt skulle den
fysiska planeringen medverka till att samhällsutvecklingen sker inom de
ramar som naturresurserna och naturmiljön anger. Nya lagar som stifta-
des var t.ex. naturvårdslagen år 1964, miljöskyddslagen år 1969, lagen
om kemiska produkter år 1985, plan- och bygglagen år 1987, lagen om
hushållning med naturresurser m.m. år 1987 och kulturminneslagen år

1988.

Också skattelagstiftningen har fått stor betydelse i miljöpolitiken.
Energiskatter har funnits sedan 1950-talet, men hade då enbart ett statsfi-
nansiellt syfte. På 1980-talet började en mer målmedveten aktivitet på
miljöområdet. Energiskatterna höjdes med hänsyn till miljöskadligheten.
År 1984 infördes avgifter på gödselmedel och bekämpningsmedel. År
1986 differentierades bensinskatten och år 1989 infördes en miljöskatt på
inrikes flygtrafik. I början av 1990-talet förstärktes miljöprofilen hos
energiskatterna ytterligare. Mervärdeskatt på energi infördes och en del
av energiskatten omvandlades till koldioxidskatt. Vidare infördes en sva-
velskatt på bränslen och en utsläppsavgift på kväveoxider från förbrän-
ningsanläggningar.

Miljöproblemen åtgärdades av naturliga skäl från början huvudsakli-
gen genom punktvisa insatser. Med stöd av den lagstiftning som utveck-
lades vidtogs åtgärder för förbättrat miljö- och hälsoskydd i fråga om
enskilda anläggningar och verksamheter. Metoderna för fysisk planering
i kommunerna och nya samarbetsformer mellan kommuner, länsstyrelser
och centrala statliga myndigheter utvecklades. Decentralisering av ansvar
från den centrala nivån till länsstyrelser och kommuner samt ett tydligare
ansvar för sektorsmyndighetema var viktiga delar i denna utveckling.
Samtidigt utvecklades former för förebyggande insatser. Kulturmiljö-,
naturvårds- och miljöskyddshänsyn gavs ökad tyngd i planeringen av
bebyggelse, markanvändning och tekniska försörjningssystem. Förhand-
lingar och prövning av stora industriutsläpp genomfördes vid framför allt
Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Dessa insatser har varit framgångsrika på många områden. Utsläppen
av föroreningar från de stora punktkällorna har minskat kraftigt. När det
gäller de införda miljö- och energiskatterna har de i de flesta fall haft
avsedd effekt. Enligt en rapport från Naturvårdsverket svarar svavel-
skatten för närmare 30 procent av den totala minskningen av svaveldi-
oxidutsläppen under 1990-talet, kväveoxidutsläppen skulle ha varit 3
procent högre om inte kväveoxidavgiften hade införts och den differenti-
erade drivmedelsbeskattningen har lett till att miljöklass 1 av diesel mot-
svarar drygt 80 procent av den totala dieselförsäljningen och att en full-
ständig övergång till miljöklass 2 av bensin har skett. Enligt Sveriges
andra nationalrapport om klimatförändringar bedöms miljö- och energi-
skatter inklusive moms införda mellan år 1990 och år 1996 resultera i att
utsläpen blir 16,8 miljoner ton (ca 23 procent) lägre år 2000 än vad som
skulle vara fallet utan införda åtgärder.

Utbyggnaden av avloppsreningsverken har hejdat igenväxning av sjöar
och vattendrag. Städernas luft har förbättrats i hög grad, bl.a. genom
satsningar på fjärrvärme och åtgärder för fordon och bränslen. Havsörnen

Prop. 1997/98:145

häckar återigen längs Östersjökusten och beståndet av säl håller på att
återhämtas. Flera av de mest riskfyllda kemiska produkterna är förbjudna
eller på väg att fasas ut. Sammantaget visar tillgängliga uppgifter att be-
lastningen från s.k. yttre miljöpåverkan på människors hälsa generellt sett
har minskat kraftigt under de senaste 25 åren, även om ökningen av al-
lergiska besvär inger oro.

Samtidigt visar händelserna i samband med tunnelbygget genom Hal-
landsåsen med bl.a. skadlig kemikalieanvändning och omfattande grund-
vattensänkning att problemen långt ifrån är lösta. Fortfarande kan bris-
tande rutiner eller otillräckliga kunskaper om de miljökonsekvenser som
kan bli följden av hanteringen av olika produkter orsaka allvarliga pro-
blem för miljön och för dem som hanterar dessa produkter.

Medan industrin kunnat reducera sina utsläpp av växthusgaser kvarstår
en ökning från vägtransporterna. Vidare har en ökning av allergiska be-
svär kunnat registeras. Skadligt material som under innevarande sekel har
använts i den byggda miljön (teknosfaren) eller som återfinns i föro-
renade mark- och vattenområden måste tas om hand på ett miljömässigt
riktigt sätt så att det inte ger upphov till farliga diffusa utsläpp.

Regeringen lägger i denna proposition fram förslag som avser att skapa
förutsättningar för ett nytt och mer effektivt förhållningssätt där själv-
reglering och egenkontroll i ett nytt mål- och resultatsystem kompletterar
de styrinstrument som främst en miljöbalk och andra styrmedel utgör.

Stora miljöproblem som måste lösas

Regeringen konstaterar att även om många av gårdagens miljöproblem
går mot sin lösning återstår flera stora miljöfrågor, som enligt regering-
ens bedömning måste och kan lösas i ett 25-årsperspektiv om en ekolo-
giskt hållbar utveckling skall kunna nås. Exempel på sådana miljö-
problem är försurningen, hoten mot Östersjöns ekosystem, de storskaliga
landskapsförändringamas effekter för kulturmiljövården och på den bio-
logiska mångfalden, effekterna i miljön av ämnen med giftverkan samt
miljörelaterade hälsofrågor.

Försurningen av mark och vatten i Sverige kommer att vara ett påtag-
ligt problem under lång tid framöver. Utsläppen av försurande ämnen i
Europa måste minska ytterligare. Transportsektorns avgaser behöver re-
nas utöver de förslag som nu diskuteras inom EU. Alla länder i regionen
har åtagit sig att minska de utsläpp som leder till försurning. Det gäller
nu att arbeta för ett förverkligande av detta åtagande.

Östersjöns ekosystem har genomgått en stor förändring sedan slutet av
1960-talet beroende på en för stor belastning av gödande ämnen. Även
om tillförseln av dessa ämnen har minskat är den fortfarande alltför hög.
Nedfallet av kväve från luften och läckaget från jordbruksmark måste
minska ytterligare. Av stor vikt är att miljöaspekterna får en ökad vikt i
den pågående reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken,
CAP. Jordbrukspolitiken har stor betydelse för effekterna på Östersjön
genom att den kommer att påverka utvecklingen av produktionen i ansö-
karländer som Polen och de baltiska staterna.

Prop. 1997/98:145

Storskaliga landskapsförändringar utgör ett hot mot den biologiska Prop. 1997/98:145
mångfalden och mot landskapets kulturvärden. Ett par av de i tiden mest
näraliggande hoten utgörs dels av omvandlingen av skogslandskapet där
arealen riktigt gammal skog minskar och värdefulla kulturmiljöer skadas
eller förstörs, dels av den snabba förändringen av odlingslandskapet med
igenväxande marker och utarmning av den biologiska mångfalden. Den
nya skogspolitiken i kombination med frivilliga åtaganden och en ny na-
turvårdspolitik samt jordbrukets miljöprogram inom ramen för den ge-
mensamma jordbrukspolitiken ger förutsättningar att bromsa den ne-
gativa utvecklingen och på sikt vända trenden i positiv riktning.

Integrering och samordning av frågor som rör natur- och kulturmiljön
är angeläget. Natur- och kulturlandskapets värden som ofta är delar av
samma helhet påverkas ständigt i samband med tätorternas utveckling,
utbyggnaden av trafikleder och annan teknisk infrastruktur samt av od-
lingslandskapets omvandling. En utvecklad planering för hållbar stads-
och regionutveckling, baserad på resultaten av Riokonferensen och Ha-
bitat II, kan ge bättre förutsättningar att ta till vara natur- och kultur-
värden och ekologiska förutsättningar i stadsmiljön och i det stadsnära
kulturlandskapet. Världskommissionen för kultur och utveckling har bl.
a. framhållit att en kultur inte kan överleva om den miljö som den är be-
roende av ödeläggs eller utarmas.

Effekter i miljön av ämnen med giftverkan kan vara större än vad vi i
dag vetenskapligt kan påvisa. Under de senaste åren har t.ex. forskare
varnat för att vissa ämnen som används storskaligt kan ha en hormonell
verkan på människan. Användningen av bl.a. kvicksilver och PCB har
minskat, men samtidigt kommer läckage av sådana ämnen från befintliga
byggnader liksom från deponier och förorenad mark att pågå under lång
tid framöver om de inte saneras.

Även om vi inte känner till effekterna i miljön av alla enskilda ämnen
har vi förhållandevis god kunskap om vilka typer av ämnen som medför
risker. Det är enligt regeringens bedömning angeläget att minska den
spridning av sådana ämnen som sker genom produktion och distribution
av vissa varor. Det kan t. ex. ske genom att begränsa eller, då risken för
skador är oacceptabelt stor, förbjuda användningen av sådana ämnen och
varor. Allvarligt är att föroreningar sprids över stora arealer med luft-
och vattenströmmar. Inom ramen för de åtta arktiska ländernas miljö-
samarbete har t.ex. påvisats att Arktis i hög grad påverkas av miljögifter
från övriga delar av det norra halvklotet.

Hot mot människors hälsa och livsmiljö kommer att leda till växande
krav på lokalt inflytande över samhällsplanering och miljöarbete. Aller-
gier, bullerstörningar och utsläpp av cancerframkallande ämnen är exem-
pel på hälsorelaterade miljöproblem som ännu inte är bemästrade. Män-
niskor har rätt till information som rör miljö- och hälsotillståndet i när-
miljön och till inflytande över åtgärder som inverkar på den lokala
livsmiljön. Ett förslag till nationellt handlingsprogram för att minska den
miljörelaterade ohälsan har lagts fram i betänkandet Miljö för en hållbar
hälsoutveckling (SOU 1996:124).

Bland de globala miljöproblemen märks växthuseffekten, uttunningen
av ozonskiktet och trycket på de biologiska produktionssystemen. Dessa

omfattande miljöproblem måste lösas genom internationellt samordnade Prop. 1997/98:145
insatser. Det kan inte ske inom 25 år, men det är viktigt att inom denna
tidsrymd kunna vända de negativa trenderna.

Växthuseffekten är den mest komplexa miljöfrågan både vad det gäller
effekter och möjligheter till åtgärder. I ett globalt perspektiv behöver
användningen av fossila bränslen (olja, naturgas och kol) stabiliseras för
att sedan minska. Detta gäller särskilt för den industrialiserade världen,
men i ökande grad också för den snabbväxande delen av u-världen och
dess rikare befolkningsskikt. En minskning av klimatpåverkande utsläpp
förutsätter en minskad användning av fossila bränslen. En sådan minsk-
ning kräver en omfattande förändringsinsats, särskilt när det gäller ut-
veckling av ny teknik för transporter, uppvärmning och energianvänd-
ning. Sverige har goda förutsättningar att visa vägen för en sådan ut-
veckling genom hög miljömedvetenhet och bred kompetens. Vi är också
gynnade när det gäller fömybara energitillgångar.

Uttunningen av ozonskiktet och den ökade instrålningen av skadlig ult-
raviolett strålning är ett globalt problem, både med avseende på effekter
och orsaker. Utsläpp av ozonnedbrytande kemiska ämnen, som t.ex. fre-
oner, drabbar de områden som ligger nära polerna hårdast. Fram-
gångsrika internationella överenskommelser har minskat utsläppen avse-
värt, men effekten kommer kvarstå ytterligare några decennier. Ätgärds-
arbetet motverkas dels av en illegal handel med flera av de skadliga ke-
miska ämnena, vilket kräver intensifierat internationellt samarbete, dels
av många u-länders svårigheter att vidta nödvändiga åtgärder.

De biologiska produktionssystemen står under ett ökande tryck från en
växande världsbefolkning. Den kraftiga ekonomiska utvecklingen i bort-
re Asien och ett ökat välstånd i Sydamerika har lett till ökande världs-
marknadspriser på de stora stapel varorna vete och majs. Alltför stora
fiskefångster hotar flera populationers fortlevnad på grund av risken för
utfiskning. Trycket på existerande odlingsmark med åtföljande krav på
uppodling av ny mark kommer på många håll att fortsätta. Jordförstöring
i olika former ökar i många delar av världen. Samtidigt riktar den ut-
vecklade världen allt mer sitt intresse mot biologiska produkter som er-
sättning för miljösförande kemiska produkter och fossila bränslen. Allt
detta bidrar till att hoten mot den biologiska mångfalden ökar. Om-
fattande insatser för att utveckla kunskapen om hur de biologiska syste-
men fungerar och reagerar på det ökande trycket kommer att krävas.

Sverige och det internationella arbetet för ekologiskt hållbar utveckling

Det internationella miljöarbetet tog fart för ungefär 25 år sedan. FN:s
globala konferens i Stockholm år 1972 om människans miljö var en vik-
tig milstolpe. UNEP, FN:s miljöprogram, inrättades. På svenskt initiativ
engagerade sig OECD i försurningsfrågan. Sedan dess har vi medverkat i
en kraftfull utveckling av det internationella miljösamarbetet som pågår
löpande i ett stort antal olika internationella organ och konventioner.
Också Sveriges insatser genom utvecklingssamarbete för hållbar utveck-
ling i u-länder och forna planekonomier har ökat.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är det arbete som har följt
efter 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
(UNCED). Denna konferens utgjorde starten för vad som i det interna-
tionella miljösamarbetet kallas för Rioprocessen. Den kan ses som ett
samlande uttryck för världssamfundets strävanden när det gäller arbetet
för hållbar utveckling. Här innefattas de betydelsefulla världskonferenser
och världstoppmöten om bl.a. de mänskliga rättigheterna, befolkning och
utveckling, boende- och bebyggelsefrågor livsmedelsförsörjning samt om
kultur och utveckling som har arrangerats under 1990-talet. Stockholms-
konferensen kan sägas ha banat väg för en omfattande utveckling av det
internationella samarbetet för miljö och hållbar utveckling som 20 år se-
nare manifesterades vid Riokonferensen.

Vid Riokonferensen utfäste sig världens stater att anpassa sin politik
till de ramar som en hållbar utveckling kräver. Genom handlingspro-
grammet Agenda 21 skapades ett instrument för integrerade insatser för
hållbar utveckling i alla länder. Detta har inneburit en unik kraftsamling
inom världssamfundet genom arbetet inom en rad olika sektorer och
verksamheter i syfte att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling.

I Sverige har det lokala arbetet med Agenda 21 varit framgångsrikt.
Alla landets kommuner har tagit fram någon form av program för lokalt
Agenda 21-arbete. Ett stort antal myndigheter har också engagerat sig i
arbetet. Den svenska nationalkommittén för Agenda 21 har lämnat en rad
förslag till åtgärder för det fortsatta arbetet. Agendaarbetet, som inte skall
ses som ett projekt utan som en process, fortsätter nu både lokalt, i t.ex.
kommuner, byar, föreningar och företag, och centralt. För det fortsatta
arbetet på central nivå har regeringen nyligen beslutat tillsätta en särskild
samordnare med uppgift att följa och stimulera det fortsatta lokala Agen-
da 21-arbetet, sprida erfarenheter och goda exempel, stödja infor-
mationsarbetet rörande de lokala investeringsmedlen samt delta i det
fortsatta internationella arbetet med Agenda 21. Sverige har vidare ge-
nom att år 1994 underteckna ett handlingsprogram för miljö och hälsa i
Europa åtagit sig att utarbeta ett nationellt handlingsprogram för att
minska hälsoriskerna i miljön.

FN:s generalförsamling höll sommaren 1997 ett extra möte -
UNGASS 19 - med syfte att följa upp Riokonferensen och enas om fort-
satta rekommendationer för att genomföra Agenda 21. Vid detta extra
möte konstaterades att många av de globala miljö- och utvecklings-
problemen har förvärrats, trots stora ansträngningar för att vända de ne-
gativa trenderna. Mötet beslutade bl.a. om fortsatta insatser för att be-
kämpa fattigdom och enades om behovet av förändrade konsumtions-
och produktionsvanor. Vidare beslutades om en tidtabell för uppföljning
av olika frågor. Kommissionen för hållbar utveckling fick i uppgift att
följa upp ländernas arbete med sikte på FN-systemets nästa stora genom-
gripande uppföljningskonferens år 2002.

På svenskt initiativ inom EU resulterade mötet i New York också i
samband med frågan om resurseffektivisering i att begreppet faktor 10
introducerades i FN-sammanhang. Forskningsrapporter anger att jorden
långsiktigt bara kan bära en befolkning om ca en halv miljard människor
som lever på dagens västerländska konsumtionsnivå. I dag lever nära sex

Prop. 1997/98:145

miljarder människor på jorden. Enligt dessa rapporter behöver i-länder- Prop. 1997/98:145
nas resursanvändning grovt räknat bli i genomsnitt tio gånger effektivare
(faktor 10) om jordens ekosystem skall kunna bära både en ökande
världsbefolkning och lämna utrymme för ökad standardutveckling i värl-
dens utvecklingsländer.

Medlemskapet i EU har på många områden inneburit nya förutsätt-
ningar för svensk miljöpolitik. Detta gäller såväl nationellt som interna-
tionellt. Resultatet av EU:s regeringskonferens år 1997 och dess slutdo-
kument, Amsterdamfördraget, förstärker Sveriges möjligheter att driva
en progressiv miljöpolitik. En viktig uppgift för Sverige är att verka för
att målet om hållbar utveckling, som nu tagits in i fördragen, konkretise-
ras. Detta gäller särskilt arbetet med att integrera miljöfrågorna i olika
samhällssektorer.

EU kommer under de närmaste åren att ställas inför stora utmaningar.
EU:s utvidgning, som kommer att få en stor betydelse för Europas miljö,
är den kanske största av dessa utmaningar. En anpassning av kandidat-
ländernas miljölagstiftning till EU:s nivå, den s.k. tillnärmningsproces-
sen, får stor betydelse inte bara för dessa länders egen miljö, utan för hela
Europa. Detta ger förutsättningar att driva frågan om ekologiskt hållbar
utveckling inom hela EU. Europas miljö, inte minst miljön i Sveriges
närområde och i Sverige, har därför mycket att vinna på ett utvidgat EU.
I samband med utvidgningen diskuteras reformer av unionens jordbruks-
och strukturpolitik. Sverige strävar efter en reform av dessa områden
bl.a. för att skapa en miljöanpassad och långsiktigt hållbar jordbruks- och
strukturpolitik inom EU. Sverige verkar också för att skapa bl.a. miljö-
mässigt gynnsamma förutsättningar för en utvidgning av EU.

Ökat handelsutbyte, avreglerade marknader och den extremt snabba
tekniska utvecklingen av elektroniska kommunikationsformer kommer
att ge nya utvecklingsmöjligheter. Samtidigt behöver globaliseringen av
marknadens styrning av handel och produktion uppmärksammas i det
fortsatta arbetet. Beslut som hittills har fattats nationellt kommer i fort-
sättningen i ökande utsträckning att fattas av nationsövergripande organi-
sationer och företag. Omvänt kan aktiviteter hos enskilda företag få
långtgående, t.o.m. globala konsekvenser. Globaliseringen kommer san-
nolikt att intensifieras. Utmaningen består i att finna former för att glo-
baliseringens positiva möjligheter tas till vara och att oönskade effekter
kan undvikas. Det universella målet om hållbar utveckling kan ses som
ett uttryck för en allmän medvetenhet om att globaliseringens negativa
följder behöver balanseras. Några av de centrala budskapen i Agenda 21,
t.ex. att miljökostnader skall intemaliseras, att förorenaren skall betala,
att försiktighetsprincipen skall tillämpas, att den lokala demokratin skall
stärkas och att det internationella miljösamarbetet skall förbättras, kan
sägas ta direkt sikte på att balansera globaliseringens negativa följder.
Utvecklingssamarbete för främjande av miljöanpassad produktion är här
av stor betydelse.

Vägar vidare mot ekologiskt hållbar utveckling Prop. 1997/98:145

I ett generationsperspektiv har mycket hänt som tidigare kanske närmast
framstod som utopiskt. Om vi blickar 25 år tillbaka i tiden har exempel-
vis ett antal nya bilmotorgenerationer, datorgenerationer och pappers-
maskingenerationer utvecklats. Blickar vi en generation framåt och re-
flekterar över utvecklingen av olika produktcykler kan vi vänta oss att de
flesta produkttyper också i fortsättningen kommer att bytas ut och ge-
nomgå kraftiga forändringar. Denna teknikutveckling kommer i stor ut-
sträckning att vara miljödriven, vilket skapar helt nya förutsättningar för
minskad påverkan på miljön. Det finns också betydande gemensamma
erfarenheter och kunskaper bland samhällets olika aktörer som kan bilda
grund för en sådan utveckling. Ett fördjupat internationellt samarbete,
såväl globalt som regionalt inom EU, användningen av ekonomiska
styrmedel, det lokala Agenda 21-arbetet och de lokala investerings-
medlen, kretsloppstänkandet samt införandet av miljöbalken som styr-
medel bildar tillsammans en grund för att driva samhällsutvecklingen i en
ekologiskt hållbar riktning.

I utvecklingsarbetet skall vi dra nytta av de gångna årens erfarenheter,
och insatser kommer att behöva göras på alla plan. Individens delaktighet
och ansvar är en viktig förutsättning. Vi måste ha ett förhållningssätt och
finna utvecklingsmönster som fungerar inom de gränser som naturen
sätter. Vi måste ha tydliga framtidsbilder för vart vi vill nå och vi måste
göra de rätta vägvalen för att nå dit. Miljöpolitiken måste i allt högre grad
utformas som en drivkraft för den fortsatta samhällsutvecklingen för att
lösa dagens stora miljöproblemen och för att förhindra att nya problem
uppstår framöver. I detta arbete har bl.a. utbildning, kompetensutveckling
och forskning stor betydelse.

Ett vitalt och miljöanpassat näringsliv är en nödvändig förutsättning
för att nå målet om ett ekologiskt hållbart samhälle. Det konkreta arbetet
med att nå detta mål kommer i stor utsträckning att bero av näringslivets
utveckling. Det är viktigt att i en aktiv dialog med näringslivet diskutera
mål och åtgärder för hur långt energi- och materialutnyttjande kan effek-
tiviseras i ett generationsperspektiv. En sådan dialog måste beröra såväl
tekniska och ekonomiska som miljömässiga aspekter. Politiska styrmedel
och förändringar i konsumtionsmönstren är nödvändiga för att leda sam-
hället mot ekologisk hållbarhet, men företagen bär huvudansvaret när det
gäller utvecklingen av ny och miljöanpassad teknik. Det är företagens
egenintresse att göra detta, eftersom marknadens efterfrågan på miljöan-
passade produkter och produktionsprocesser i framtiden bedöms komma
att öka kraftigt.

Företagens miljöanpassning har utvecklats positivt under de senaste
årtiondena. Ett första steg mot miljöanpassning i näringslivet har varit att
minska utsläppen genom olika reningsåtgärder. En viktig drivkraft bak-
om detta har varit miljölagstiftningen och dess tillämpning som har ställt
preciserade utsläppskrav. Många företag har därefter gått vidare till att i
ett andra steg förebygga utsläpp och minska avfallsmängderna genom
åtgärder i produktionsprocessen. Detta steg har i hög utsträckning drivits
fram av nya eller utbyggda ekonomiska styrmedel och har ofta varit lön-

samt for företagen genom att råvaruförbrukning och energianvändning Prop. 1997/98:145
har kunnat minskas. Utvecklingen av miljöledningssystem har varit fö-
retagen till god hjälp i detta sammanhang. I ett tredje steg mot miljöan-
passning har företagen tagit ökat ansvar för produkternas miljöpåverkan.
Konsumenternas ökade krav har haft stor betydelse för att motivera fö-
retagen att miljöanpassa produkterna. Lagstiftningen har drivit på och
understött detta steg, bl.a. genom införandet av lagen om kemiska pro-
dukter och lagstiftningen om producentansvar. En rad frivilliga in-
strument har också utvecklats för att främja utvecklingen mot renare pro-
dukter, som t.ex. miljömärkning och livscykelanalyser. Ytterligare före-
tag har slutligen på eget initiativ påbörjat ett fjärde steg, steget mot nya
innovativa och miljöanpassade teknologier.

Näringslivet kan nu sägas stå i fard med att ta ett femte steg genom att
i arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling målmedvetet verka för en
effektivare resursanvändning. Detta femte steg innebär en stor utmaning,
och för att åstadkomma en sådan effektivisering av energi- och resursan-
vändningen krävs nya grepp. Ny teknik behöver utvecklas och spridas
världen över. Vidare behövs nya ekonomiska styrsignaler för att stimu-
lera till en sådan utveckling. Allt flera företag förefaller också komma till
insikt om att det i ett långsiktigt marknadsperspektiv ligger i deras eget
intresse att verka för en sådan effektivisering.

Kommunerna har en viktig roll i miljöarbetet. Det är genom den kom-
munala planeringen som det blir möjligt att väga in lokala aspekter på
markanvändning, miljöfrågor och sociala förhållanden. På kommunal
nivå finns förutsättningar att i samverkan mellan berörda parter finna
praktiskt fungerande lösningar på de utvecklingsfrågor som är knutna till
lokalsamhällets miljö, organisation och funktioner. Riksdagen har på
regeringens förslag beslutat att under en treårsperiod anslå 5,4 miljarder
kronor för stöd till lokala investeringsprogram för hållbar utveckling.
Regeringen föreslår i Vårpropositionen (prop. 1997/98:150) att stödet
förlängs och utökas med 2 miljarder kronor för år 2001. Vägledande för
fördelningen skall bl.a. vara om ett projekt leder mot hållbar utveckling,
anknytningen till det lokala Agenda 21-arbetet och kommunernas arbete
för hållbar utveckling, omställning av energisystemet i hållbar riktning
samt möjligheterna till ökad sysselsättning. Vidare ges särskild uppmärk-
samhet åt frågor som rör arkitektoniska kvaliteter och kulturmiljövärden.
Det lokala arbetet med Agenda 21 har haft stor betydelse som underlag
för de projektansökningar som kommunerna har lämnat in till regeringen.

Det är också angeläget att miljöpolitikens geografiska dimension växer
fram genom ett utvecklat samarbete mellan stat och kommun. Härigenom
kan miljömål följas upp och riksintressen tas till vara i former som före-
nar respekt för riksdagsbeslut och internationella åtaganden med hänsyn
till lokala förutsättningar och lokal demokrati. Ekologisk hållbarhet och
god livsmiljö bör vara grundläggande för all samhällsplanering. Länssty-
relserna har här en viktig roll som samordnare mellan statliga och kom-
munala myndigheter m.m. i länet.

De nya utmaningarna ställer krav på nya arbetsformer. Det är angelä-
get att utforma beslutsmodeller som i ökad utsträckning tar vara på möj-
ligheten att lära av erfarenheterna och ”tänka efter före”. Det traditionella

miljöarbetet behöver kompletteras med andra arbetsmetoder. En sådan Prop. 1997/98:145
utveckling fordrar ett väl fungerande mål- och resultatstymingssystem.
Nya miljökvalitetsmål och ett system för uppföljning av dessa föreslås
senare i denna proposition. Avsikten är att dessa mål sedan skall precise-
ras av berörda sektorer och verksamheter. Härigenom kan sektorsansva-
ret och det ökande miljöintresset i näringslivet och samhällets övriga
verksamheter bättre tas till vara.

Ett effektivt arbete som svarar mot de krav som en ekologiskt hållbar
utveckling ställer kan också komma att kräva nya organisatoriska lös-
ningar. Naturvårdsverket har nyligen beslutat om en ny organisation,
anpassad till dessa förutsättningar. Det fortsatta arbetet för ett ekologiskt
hållbart Sverige kan komma att leda till liknande översyner vid flera
myndigheter.

Målet att vi till nästa generation skall kunna lämna över ett samhälle
där de stora nationella miljöproblemen är lösta innebär en stor utmaning.
Stora insatser krävs, men det är ingen omöjlig uppgift. Det handlar om en
ny helhetssyn på framtiden, som inkluderar ett säkert och utvecklande
arbetsliv och bygger vidare på den breddning av miljöarbetet som har
skett under de senaste decennierna, inklusive de många framsteg och
vinster som den moderna tekniken har medfört. Med nya miljökvalitets-
mål och modem lagstiftning kommer rollfördelningen mellan olika aktö-
rer i samhället att bli tydligare. Målen kan vidare stimulera till frivilliga
åtaganden av producenter och konsumenter som gör att en positiv ut-
veckling på miljöområdet kan komma att ske snabbare än vad som hittills
har varit möjligt.

Frisk luft, rent vatten, levande skogar - mål för önskad miljökvalitet inom en
generation

Den svenska naturen är som nyss framhållits i flera avseenden, men inte i
alla, mindre belastad i dag än för en generation sedan. Också människors
hälsa är - sannolikt - mindre negativt belastad i dag av miljöpåverkan än
för en generation sedan. Våra europeiska grannländer runt Östersjön och
Nordsjön har liknande erfarenheter. I det forna Västeuropa har belast-
ningen i flera avseenden minskat påtagligt, samtidigt som ekosystemen
på många ställen har utarmats av ett intensivt jord- och skogsbruk. I det
forna Östeuropa har den storskaliga nedsmutsningen fortsatt längre än i
Västeuropa, samtidigt som den avancerade kemiska belastningen av
miljögifter inte har nått lika långt. Där finns också stora naturrikedomar
kvar, som åtminstone delvis har utarmats i väst.

Det finns nu så mycket erfarenhet av hur miljöpolitik kan bedrivas att
det är möjligt att sätta ett djärvt men uppnåeligt mål för nästa generation.
Ett mål som gäller för Sverige, men som, för att kunna genomföras, ock-
så förutsätter att åtgärder vidtas i andra länder runt Östersjön och Nord-
sjön.

Regeringens övergripande mål för det miljöpolitiska arbetet är att till
nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljö-
problemen i Sverige är lösta. Då skall

- de svenska ekosystemen, som nu åtminstone delvis fortfarande är ut- Prop. 1997/98:145
satta för alldeles för hög belastning av miljögifter, försurning, övergöd-
ning samt annan påverkan, vara på väg att återhämta sig,

- den yttre miljöns skadliga påverkan på människors hälsa vara så nära
noll som det är möjligt att komma,

-jord- och skogsbruket drivas på ett ekologiskt hållbart sätt,

- användningen av knappa resurser, både de som kan förnyas och de
som inte kan förnyas, vara uthållig och effektiv.

När dagens barn vuxit upp skall de inte behöva ängslas för vare sig
luftens kvalitet i våra städer eller vattnets renhet i våra sjöar. Samtidigt
utvecklas det svenska näringslivet och nya produkter säljs på världs-
marknaderna i Europa, Asien, Latinamerika, Nordamerika och Afrika.
Den svenska skogen kommer att rymma både hackspettar, sångfåglar,
orre och tjäder - men också de lavar och mossor som är tecken på den
gamla skogens mångfald av olika arter - samtidigt som skogs- och jord-
bruket utvecklas.

Industrisamhällets påverkan på den yttre miljön är global. Romarnas
med våra mått blygsamma industrialisering kan i dag spåras i förhöjda
blyhalter i Grönlandsisen sedan vår tideräknings början. Men det är
Nordsjön och Östersjön som är det moderna industrisamhällets vagga.
Därifrån spreds industrialismen över Atlanten och därefter över Stilla
Havet. Nu industrialiseras länderna runt detta hav i en rasande takt, och
människors levnadsstandard stiger i en takt som aldrig förr.

För Sverige, och för andra länder runt Nordsjön och Östersjön, innebär
detta en dubbel utmaning. Vi skall lösa våra egna miljöproblem och städa
framför egen dörr. Men vi måste också delta i arbetet att utveckla den
teknologi och de förhållningssätt som måste till för att kunna bemästra
det tryck på naturresurserna som kommer att bli följden av den snabbt
ökande levnadsstandarden i Asien och i andra världsdelar.

Trycket på naturresurser handlar inte i första hand om de ändliga re-
surserna utan om de biologiska systemens skörhet. Tillgången på malmer
och mineraler och fossila bränslen är med något enstaka undantag så god
att det inte finns någon risk för någon påtaglig knapphet under de när-
maste decennierna.

Problemet är det motsatta. Den rika tillgången på mineraler och fossila
bränslen innebär att stora mängder kan utvinnas under många decennier
än. Begränsningarna kommer snarare att vara miljöpåverkan från bryt-
ningen av låghaltiga mineraler och av brytning och eldning av mycket
stora mängder stenkol. Därför måste miljöpåverkan från användningen
av ändliga resurser begränsas och användningen vara hållbar och effek-
tiv. Endast så kan naturen skyddas från den miljöförstöring som kommer
av storskalig användning av ändliga råvaror.

De biologiska systemen har avgörande betydelse för människans livs-
villkor. Skogarna, kusterna, vattendragen, korallreven, stäpperna, grund-
vattnet - alla är de livets förutsättningar som måste skyddas från tanklös
och kortsiktig exploatering. Det är inte arternas antal som är det centrala
- det är deras samspel i komplexa ekosystem som också har grundläg-
gande betydelse för människans livsvillkor. När kustlandskap och strän-
der förstörs försvinner också yngelplatsema för många fiskbestånd. När

skogarna skövlas förstörs också vattenbalansen och de hydrologiska Prop. 1997/98:145
systemen. När växtligheten förstörs i städerna minskas också kapaciteten
att rena den luft, som människor andas. Här är hoten mot ekosystemen
och biosfären akuta. Vi som lever och verkar i norra Europa har, om någ-
ra, möjligheten och skyldigheten att visa vad ett ekologiskt hållbart in-
dustrisamhälle kan vara. Vi har också möjligheten att skapa den process,
som leder dit.

När regeringen nu sätter målet att inom en generation kunna lämna
över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta betyder det inte att
jordens alla miljöproblem skall lösas av Sverige. Men det betyder starten
på en process här i vårt land, där vi medvetet bygger på gångna års erfa-
renheter med siktet att tillsammans med våra grannländer inom en gene-
ration ha löst de stora miljöproblemen i vår nära omvärld.

Detta arbete måste gå stegvis framåt. Regeringen lägger i denna propo-
sition fram förslag till miljökvalitetsmål. Där formuleras vilket tillstånd
för den svenska miljön, som miljöarbetet skall sikta mot. Dessa miljö-
kvalitetsmål måste gradvis preciseras i takt med att erfarenheter vinns om
hur miljön skall förbättras samtidigt som industrisamhället utvecklas.
Regeringen behandlar i propositionen delmål och riktlinjer som syftar till
att konkretisera hur miljökvalitetsmålen skall uppnås.

Regeringen föreslår i denna proposition en ny struktur för arbetet med
miljömål. Ett begränsat antal nationella miljökvalitetsmål fastställs av
riksdagen. Genom dessa miljökvalitetsmål anger riksdagen vilket miljö-
tillstånd som skall uppnås i ett generationsperspektiv. Regeringen svarar
för att delmål ställs upp när det behövs för det fortsatta arbetet med att nå
miljökvalitetsmålen. Regeringen konstaterar att det övergripande genera-
tionsmålet och den nya strukturen innebär ett nytt sätt att arbeta inom
miljöpolitiken. Regeringen har därför för avsikt att tillsätta en parlamen-
tarisk beredning som far till uppgift att i samverkan med berörda myn-
digheter göra en samlad översyn av detta arbete. Regeringen avser att
efter remittering av beredningens förslag göra en förnyad prövning och
samlat ta ställning till samtliga delmål samt återkomma med en utförlig
redovisning till riksdagen. Avsikten är sedan att regeringen utförligt re-
dovisar för riksdagen hur arbetet fortskrider en gång per mandatperiod.

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

4 Nationella miljökvalitetsmål for ekologiskt
hållbar utveckling

4.1 Miljökvalitetsmålens roll i arbetet för en ekologiskt
hållbar utveckling

Regeringens förslag: En ny struktur för arbetet med miljömål skall
tillämpas. Ett begränsat antal nationella miljökvalitetsmål fastställs av
riksdagen. Regeringen svarar för att sådana delmål ställs upp som be-
hövs för det fortsatta arbetet med att nå miljökvalitetsmålen. Delmå-
len utgör utgångspunkter för att precisera miljömål och miljöstrategier
inom olika samhällssektorer på skilda nivåer.

Regeringens bedömning: Regering och riksdag har under årens
lopp tagit ställning till ett förhållandevis stort antal miljömål. Rege-
ringens övergripande mål för miljöarbetet i Sverige att till nästa gene-
ration kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är
lösta ställer bl.a. krav på en betydligt bättre systematik när det gäller
den uppsättning av mål som skall styra det framtida miljöarbetet. In-
om ramen för den nya struktur som regeringen nu föreslår redovisar
regeringen i propositionen ett antal delmål för att uppnå miljökvali-
tetsmålen. Flertalet av dessa delmål har behandlats av riksdag och re-
gering. I vissa fall har regeringen i internationella sammanhang eller i
propositioner där regeringen, utan att hemställa om riksdagens god-
kännande, uttalat att ett visst angivet mål skall nås. Bland annat bero-
ende på att tidigare uppställd tidsplan inte har kunnat nås behöver
delmålen i vissa fall revideras. Regeringen tar också upp ett antal nya
delmål som i flertalet fall bygger på remissbehandlade förslag från
myndigheter, utredningar eller kommittéer.

Det övergripande generationsmålet och den nya strukturen för mil-
jömålen innebär ett helt nytt sätt att arbeta inom miljöpolitiken. En
samlad utvärdering av detta arbete bör därför göras med hänsyn till
förändringar i samhällsutveckling och tillkommande miljöproblem
samt med beaktande av nya kunskaper och erfarenheter. Regeringen
har därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning, som far i
uppgift att i samverkan med berörda myndigheter göra en samlad
översyn av vilka strategier och delmål som behövs för att miljökvali-
tetsmålen skall nås inom en generation.

Regeringen avser att efter den parlamentariska beredningens redo-
visning och en bred remiss göra en förnyad prövning och samlat ta
ställning till delmålen samt återkomma med en utförlig redovisning
till riksdagen under andra hälften av nästa mandatperiod.

Regeringen avser vidare att i framtiden en gång per mandatperiod
utförligt redovisa för riksdagen hur målarbetet fortskrider.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag. Regeringen har sammanfört några av de mål som Natur-
vårdsverket har föreslagit och därmed minskat antalet nationella miljö-

Prop. 1997/98:145

mål från 18 till 15. Målformuleringarna har i vissa fall modifierats Prop. 1997/98:145
(Naturvårdsverket, Ren luft och gröna skogar, rapport 4765).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser är positiva till
att antalet miljömål minskas och att de presenteras i en mer överskådlig
struktur. Många betonar att en sådan förenkling och revidering av mål-
strukturen är nödvändig för att skapa ett bredare samförstånd kring mil-
jöpolitiken och en gemensam strävan mot en hållbar utveckling. Flera
instanser kommenterar också betydelsen av att målen är formulerade och
presenterade på ett lättbegripligt sätt så att de kan föras ut i samhället och
bli ett verktyg i miljöarbetet. Kommentarerna kring principen om en ut-
vecklad målstyrning för att förverkliga miljöpolitiken är till övervägande
del positiva. Flertalet av de remissinstanser som kommenterar miljökva-
litetsmålens funktion att ange ett önskvärt tillstånd i miljön är positiva.
Positivt formulerade miljökvalitetsmål uppfattas som en förbättring jäm-
fört med mål som fokuserar på miljöhot och enskilda problem. Bland
dem som ställer sig positiva finns både centrala och regionala myndig-
heter, kommuner samt intresse- och branschorganisationer.

De kritiska synpunkter som redovisas rör huvudsakligen att förslagen
inte är tillräckligt utvecklade i alla delar och att prioriteringar inte fram-
går klart. Flera remissinstanser har vidare framhållit att mål för biologisk
mångfald inte avspeglas tydligt i det nya målsystemet. Vissa instanser
känner också osäkerhet när det gäller mänsklig verksamhet i relation till
de miljömål som föreslagits av Naturvårdsverket.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

En ny struktur för miljömålsarbetet

Regeringen föreslår en ny struktur för arbetet med miljömål. Ett begrän-
sat antal nationella miljökvalitetsmål fastställs av riksdagen. Genom att
fastställa miljökvalitetsmål anges vilket miljötillstånd som skall uppnås i
ett generationsperspektiv. Regeringen svarar för att sådana delmål ställs
upp så att de av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålen kan nås. Del-
målen utgör utgångspunkter för att precisera miljömål och miljöstrategier
inom olika samhällssektorer på skilda nivåer.

Regeringen bedömer att följande utgångspunkter för det fortsatta ar-
betet med delmål skall gälla. Alla mål som har beslutats av riksdagen
kommer att ligga fast. Ett mindre antal av dessa bör kompletteras och
utvecklas, främst med hänsyn till att tidigare uppställd tidsplan inte har
kunnat hållas. Vidare bör som delmål kvarstå de mål som baseras på att
Sverige internationellt eller på annat sätt förbundit sig att ett visst angivet
mål skall nås. Slutligen redovisar regeringen delmål som regeringen tidi-
gare, utan att hemställa om riksdagens godkännande, uttalat sig för i
främst propositioner, och där delmålen nu är i behov av en begränsad
revidering.

Regeringen pekar också på behovet av nya delmål, som huvudsakligen
har sitt ursprung i remissbehandlade förslag från myndigheter och utred-
ningar.

När det gäller delmål som regeringen anser behöver ändras med avse- Prop. 1997/98:145
ende på tidpunkt eller ambitionsnivå samt i fråga om nya delmål, avser
regeringen att närmare låta utreda dessa och att inhämta förslag till kon-
kreta åtgärder för att på ett hållbart och effektivt sätt nå det aktuella del-
målet och miljökvalitetsmålet. Berörda myndigheters roller i detta arbete
behandlas under avsnitt 4.3 Myndigheternas arbete med miljökvalitets-
målen m.m.

Övergripande mål för det miljöpolitiska arbetet och den nya miljöbalken

En utgångspunkt för utvecklingen av miljökvalitetsmålen är de övergri-
pande målen för det miljöpolitiska arbetet. I regeringsförklaringen den 17
september 1996 framhöll statsministern att ”Sverige skall vara en pådri-
vande internationell kraft och ett föregångsland i strävan att skapa en
ekologiskt hållbar utveckling”. Hållbar utveckling i vid mening definie-
ras som en samhällsutveckling som tillgodoser dagens behov utan att
äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.

Regeringen uttalade i anslutning till 1997 års ekonomiska vårproposi-
tion och budgetpropositionen för år 1998 att den ekologiskt hållbara
samhällsutvecklingen i grunden handlar om tre övergripande mål. Dessa
mål, som riktar sig även till andra politikområden än miljöpolitiken, är
skyddet av miljön, en hållbar försörjning och en effektiv användning av
energi och andra naturresurser (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU 20,
rskr. 1996/97:284 samt regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet, skr.
1997/98:13, bet. 1997/98:JoU 11, rskr. 1997/98:140).

Skyddet av miljön innebär att utsläppen av föroreningar inte skall skada
människans hälsa eller överskrida naturens förmåga att ta emot eller
bryta ner dem. Naturligt förekommande ämnen skall användas på ett så-
dant sätt att de naturliga kretsloppen värnas. Naturfrämmande hälso- och
miljöskadliga ämnen bör på sikt inte fa förekomma i miljön. Den biolo-
giska mångfalden skall bevaras och värdefulla kulturmiljöer skyddas.

En hållbar försörjning innebär att ekosystemens långsiktiga produk-
tionsförmåga måste säkras. Så långt som möjligt skall försörjningen ba-
seras på ett långsiktigt hållbart nyttjande av fömybara resurser. Det bety-
der att användningen inte långsiktigt kan överskrida den takt med vilken
naturen skapar nya resurser och att material bör återvinnas i kretslopp. Vi
skall vidare hushålla med icke fömybara resurser och kontinuerligt sträva
efter fömybara ersättningar.

En effektiv användning innebär att användning av energi och andra
naturresurser kan bli mycket effektivare än den är i dag. Flödena av
energi och material kan begränsas så att de är förenliga med en hållbar
utveckling. Samhällsplanering, teknikutveckling och investeringar skall
därför också inriktas på resurssnåla produkter och processer.

För en ekologiskt hållbar utveckling krävs att naturens kretslopp och
mångfald bevaras och att människans behov av resurser kan tillgodoses
nu och i framtiden. Utvecklingen måste vara ekologiskt hållbar i ett långt
tidsperspektiv.

För att kunna förändra olika verksamheter krävs tydliga signaler som Prop. 1997/98:145
förmår påverka utvecklingen i önskad riktning. Arbetet för ett ekologiskt
hållbart Sverige skall vara vägledande och motivera till att delta i den
förändring som är nödvändig för att förverkliga en ekologiskt hållbar
utveckling. Målet behöver då konkretiseras. På miljöpolitikens område
sker detta bl.a. genom de nya nationella miljökvalitetsmål som nu före-
slås. I relation till de beskrivna övergripande mål som regeringen har
angett för en ekologiskt hållbar utveckling, innebär de nu föreslagna na-
tionella miljömålen i huvudsak en beskrivning av erforderlig miljökvali-
tet.

Enligt 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet.
1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:373) syftar det arbete som bedrivs inom
ramen för miljöpolitiken till att skydda människors hälsa, bevara den
biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser så att de
kan nyttjas långsiktigt samt skydda natur och kulturlandskap. Regeringen
finner att dessa övergripande mål, så som de har fastställts av riksdagen,
till alla delar bör kvarstå som allmän inriktning för det miljöpolitiska
arbetet. Med anledning av påpekanden från bl.a. Kommunförbundet vill
regeringen i detta sammanhang framhålla att betydelsen av den biologis-
ka mångfalden också framhävs i ett av de tre övergripande målen för
ekologiskt hållbar utveckling som nyss angavs (skyddet av miljön).

Regeringen föreslog i december 1997 (prop. 1997/98:45) en samord-
nad, skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar utveckling i en
ny balk, miljöbalken. Med den föreslagna miljöbalken erhålls nya rättsli-
ga instrument för miljöpolitiken. Miljöbalken skall tillämpas så att:

-människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

- värdefulla natur- och kulturmiljöer skall skyddas och vårdas,

- den biologiska mångfalden bevaras,

- mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekolo-
gisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god
resurshushållning tryggas, och så att

- återanvändning och återvinning, liksom annan hushållning med ma-
terial, råvaror och energi, främjas så att ett kretslopp uppnås.

1 miljöbalken inarbetas och skärps bestämmelserna i de 15 viktigaste
lagarna på miljöområdet. Regeringen föreslår vidare i proposition
1997/98:90 Följdlagstiftning till miljöbalken m.m. en anpassning till
miljöbalkens regelsystem av lagar som finns utanför balken men som
reglerar verksamheter som kan påverka miljön. Därigenom klargörs hur
grundläggande bestämmelser om miljöhänsyn i balkförslaget får ett ge-
nomslag för ett 50-tal lagar inom ett stort antal sektorer och områden.

Naturvårdsverkets förslag till nya miljömål

Som framgår av Naturvårdsverkets rapport har hittillsvarande beslut om
olika miljömål resulterat i en förhållandevis svåröverblickbar mängd och
blandning av miljömål. Naturvårdsverket redovisar sålunda ca 170 mil-
jömål av olika slag och för olika nivåer som har tagits fram under den

tioårsperiod som har gått sedan 1988 och 1991 års miljöpropositioner.
Många av dessa mål har antagits av riksdagen, medan andra har redovi-
sats för riksdagen av regeringen. I rapporten redovisar verket brister med
dessa mål. Bland annat framhålls att målen inte är formulerade i en ge-
nomtänkt struktur, att odefinierade begrepp används vilket försvårar upp-
följning och utvärdering av målen samt att målen ofta inte är uppfölj-
ningsbara.

Även Nationalkommittén för Agenda 21 har analyserat nuvarande
miljömåls funktion och verkan. Kommittén presenterade i en delrapport
(rapport 1996:4) en översikt över de viktigaste befintliga svenska miljö-
målen. Kommittén föreslog att miljömålen struktureras på ett klarare sätt,
att berörda parter och sektorer anges tydligare och görs delaktiga i målut-
vecklingen samt att miljömålen görs möjliga att följa upp.

Det fanns således ett stort behov av att samlat se över befintliga natio-
nella miljömål i syfte att systematisera, samordna och revidera dem. Re-
geringen gav Naturvårdsverket i uppdrag att göra en översyn och föreslå
nya nationella och sektorsövergripande miljömål. Arbetet har bedrivits i
nära samverkan med bl.a. berörda sektorsmyndigheter. Verkets förslag
till 18 nya nationella miljömål pekar på en önskad miljökvalitet och är
formulerade med avseende på en långsiktig påverkan av utvecklingen.

Nationella miljökvalitetsmål

Regeringen gör bedömningen att den översyn som gjorts av de befintliga
målen tydligt visar på behovet av ett nytt sätt att arbeta med miljömål.
Detta gäller såväl målens innehåll som sättet att fastslå, utveckla, precise-
ra och följa upp dem. Regeringen föreslår därför en helt ny struktur för
målarbetet. Denna struktur kan sammanfattas som så att under de över-
gripande målen för ekologiskt hållbar utveckling och för miljöpolitiken,
som redovisats i föregående avsnitt, skall det finnas ett begränsat antal
nationella miljökvalitetsmål, som fastställs av riksdagen. Det ankommer
sedan på regeringen att med utgångspunkt i miljökvalitetsmålen ange de
delmål som behövs som precisering av miljökvalitetsmålen. Miljökvali-
tetsmålen beskriver den kvalitet eller det tillstånd för miljön och dess
natur- och kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbart. De är
således av en annan karaktär än vad som gäller för de hittillsvarande
miljöpolitiska målen. Bland annat innebär detta att förhållanden som t.ex.
relaterar till människors hälsa, kulturmiljö eller till den biologiska mång-
falden återkommer under flera olika nationella miljökvalitetsmål.

I den nya strukturen ligger att miljökvalitetsmålen skall vara utgångs-
punkten för ett system med mål- och resultatstyrning, som enligt rege-
ringens uppfattning är det effektivaste sättet att styra ett brett upplagt
miljöarbete med deltagare inom alla samhällsområden. Mål- och resultat-
styrning innebär principiellt en styrning med hjälp av uppställda mål me-
dan vägarna att nå dit inte bestäms i detalj. Miljökvalitetsmålen bildar
således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geo-
grafisk anpassning. Myndigheter, företag och kommuner m.fl. ges därvid

Prop. 1997/98:145

stor frihet att välja vägar för att nå målen. Befintliga eller nya styrmedel
kan användas och frivilliga åtaganden initieras.

De nya miljökvalitetsmålen är sektorsövergripande. Det ankommer på
regeringen att med utgångspunkt i miljökvalitetsmålen genom delmål
ange inriktningen för hur arbetet skall bedrivas för att det skall säker-
ställas att åtgärder vidtas i syfte att uppnå målen. Delmålen är utgångs-
punkter för att i ett nästa steg precisera mål och strategier inom olika
samhällssektorer och på skilda nivåer. Ansvaret för att med utgångspunkt
i delmålen precisera sektorsmål ligger på de olika samhällssektorerna.
Länsstyrelserna har det övergripande ansvaret, inom ramen för arbetet
med att utarbeta regionala miljöstrategier (STRAM) , för regionala an-
passningar av de nationella målen. Kommunerna har det övergripande
ansvaret för lokala anpassningar av de nationella målen. Med regeringens
utformning blir de nationella miljökvalitetsmålen tydligare och lättare att
följa upp.

När det gäller förhållandet till de ca 170 nu gällande miljömålen kan
sägas att flertalet av dessa inlemmas i och väl täcks av de föreslagna nya
miljömålen. De gamla målen kommer därför till stora delar inte längre att
ha aktualitet. Detsamma gäller självfallet för de mål som redan har upp-
nåtts. En del gamla mål har vidare snarast karaktären av strategier för att
uppnå miljökvalitetsmål och utgör inga mål i sig.

Mot bakgrund av de överväganden som regeringen redovisar i propo-
sitionen har inom Regeringskansliet utarbetats en sammanfattning av hur
vart och ett av de ca 170 mål som Naturvårdsverket har granskat tas om
hand i det nu föreslagna målsystemet. Denna sammanfattning bifogas
som bilaga 57.

Sådana delmål som riksdagen tidigare har antagit och som fortfarande
har aktualitet bör givetvis alltjämt gälla. Regeringen föreslår inga änd-
ringar i sådana mål. Det bör som nämnts vara regeringens sak att i fort-
sättningen, när det behövs, utveckla delmål och vid behov också ta fram
nya sådana mål. Genom att riksdagen inte behöver ta ställning till del-
målen som sådana kan riksdagsarbetet inriktas på den övergripande frå-
gan om vilken miljökvalitet som miljöarbetet skall syfta till och på att
uppföljningen av att arbetet leder till de resultat som eftersträvas. Riks-
dagen har vidare möjlighet att i samband med en årlig rapportering som
regeringen har för avsikt att lämna, bedöma om delmål och andra preci-
seringar av miljökvalitetsmålen är tillräckliga.

Den fortsatta arbetsgången

Regeringen konstaterar att det inom ramen för den nya struktur som nu
etableras fortlöpande finns ett behov av att samlat utvärdera och revidera
delmålen med hänsyn till förändringar i samhällsutveckling och mil-
jöproblem samt med beaktande av nya kunskaper och erfarenheter.

Regeringen har därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk bered-
ning som far i uppgift att, mot bakgrund av de förslag till delmål och åt-
gärder som berörda myndigheter redovisar enligt uppdrag som regering-
en kommer att lägga ut, i samverkan med dem göra en samlad översyn av

Prop. 1997/98:145

vilka strategier och delmål som behövs för att miljökvalitetsmålen skall Prop. 1997/98:145
uppnås inom en generation. Beredningen skall därmed se över de delmål
och åtgärder som regeringen redovisar i propositionen och vid behov
föreslå ändringar och kompletteringar samt vid behov också föreslå yt-
terligare delmål i syfte att på ett hållbart och effektivt sätt nå miljökvali-
tetsmålen. Regeringen anger i propositionen under respektive miljökva-
litetsmål några delmål som kan tjäna som utgångspunkter för beredning-
ens arbete med förslag till nya delmål. Det är av stor vikt att beredningen
i sitt arbete bedömer kostnader för olika åtgärder, samhällsekonomiska
och statsfmansiella konsekvenser av de olika delmålen samt också be-
dömer delmålens relevans och tillräcklighet i förhållande till det övergri-
pande miljökvalitetsmålet. Beredningen bör, där så bedöms lämpligt, för
enskilda förslag till delmål bedöma konsekvenserna av olika kvantitativa
målsättningar och olika tidpunkter för att uppnå delmålen. Att utveckla
sektorsmål är en fråga för sektorsmyndighetema. I vissa fall aktualiseras
uppdrag till dessa som dels är av betydelse för sektorns fortsatta utveck-
ling, dels kommer att utgöra viktigt underlag för beredningens arbete. I
de fall så befinns lämpligt kan regeringen komma att ta ställning till så-
dant underlag i särskild ordning. Regeringen avser att till beredningen
också överlämna Miljöhälsoutredningens förslag till nationellt hand-
lingsprogram för en hållbar hälsoutveckling (SOU 1996:124).

Beredningens arbete bör ske i två etapper. Först bör ett program för det
fortsatta arbetet inklusive det praktiska samarbetet med berörda myndig-
heter tas fram. Därefter redovisar beredningen det samlade resultatet av
sitt arbete.

Regeringen avser att efter den parlamentariska beredningens redovis-
ning och en bred remiss göra en förnyad prövning och samlat ta ställning
till delmålen samt återkomma med en utförlig redovisning till riksdagen
under andra hälften av nästa mandatperiod.

Regeringen avser vidare att en gång per mandatperiod utförligt redovi-

sa för riksdagen hur målarbetet fortskrider.

Regeringens förslag till nya miljökvalitetsmål i sammandrag

På grundval av Naturvårdsverkets förslag till nya miljömål och de
remissvar som har lämnats, föreslår regeringen femton nya nationella
miljökvalitetsmål. I förhållande till Naturvårdsverkets förslag har rege-
ringen gjort en viss omstrukturering och därvid sammanfört några av de
18 mål som verket har föreslagit. Antalet mål minskar därmed från 18 till
15. De enskilda miljökvalitetsmålen redovisas vart och ett utförligt i av-
snitten 4.2.1-4.2.15. I det följande sammanfattas de 15 miljökvalitets-
målen och ges en översikt över sambanden mellan målen för ekologiskt
hållbar utveckling, nationella miljökvalitetsmål och riktlinjer för att upp-
nå målen.

Sammanfattning av förslaget till nationella miljökvalitetsmål i sam- Prop. 1997/98:145
mandrag

1. FRISK LUFT: Luften skall vara si ren att människors hälsa samt djur, växter och
kulturvärden inte skadas.

2. GRUNDVATTEN AV GOD KVALITET: Grundvattnet skall ge en säker och håll-
bar dricksvattenförsöijning samt bidra till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar
och vattendrag.

3. LEVANDE SJÖAR OCH VATTENDRAG: Sjöar och vattendrag skall vara ekolo-
giskt hållbara och deras variationsrika livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktions-
förmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vat-
tenhushållande funktion skall bevaras samtidigt som förutsättningar för friluftsliv vär-
nas.

4. MYLLRANDE VÅTMARKER: Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande
funktion i landskapet skall bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.

5. HAV I BALANS SAMT LEVANDE KUST OCH SKÄRGÅRD: Västerhavet och
Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mång-
falden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en hög grad av biologisk mångfald,
upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjan-
de av hav, kust och skärgård skall bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt
värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar.

6. INGEN ÖVERGÖDNING: Halterna av gödande ämnen i mark och vatten skall inte
ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mång-
fald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.

7. BARA NATURLIG FÖRSURNING: De försurande effekterna av nedfall och mar-
kanvändning skall underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försu-
rande ämnen skall heller inte öka korrosionshastigheten i tekniska material eller kultur-
föremål och byggnader.

8. LEVANDE SKOGAR Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion
skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövär-
den och sociala värden värnas.

9. ETT RIKT ODLINGSLANDSKAP: Odlingslandskapets och jordbruksmarkens vär-
de för biologisk produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas samtidigt som den
biologiska mångfalden samt kulturmiljövärdena bevaras och stärks.

10. STORSLAGEN FJÄLLMILJÖ: Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad
gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksam-
heter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveck-
ling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra stör-
ningar.

11. GOD BEBYGGD MILJÖ: Städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en
god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur-
och kulturvärden skall tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar skall lo-
kaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning
med mark, vatten och andra resurser främjas.

12. GIFTFRI MILJÖ: Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller
utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mång-
falden.

13. SÄKER STRÅLMILJÖ: Människors hälsa och den biologiska mångfalden skall
skyddas mot skadliga effekter av strålning i den yttre miljön.

14. SKYDDANDE OZONSKIKT: Ozonskiktet skall utvecklas så att det långsiktigt ger
skydd mot skadlig UV-strålning.

15. BEGRÄNSAD KLIMATPÅVERKAN: Halten av växthusgaser i atmosfären skall i
enlighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som
innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Målet skall uppnås
på ett sådant sätt och i en sådan takt att den biologiska mångfalden bevaras, livsme-
delsproduktionen säkerställs och andra mål för hållbar utveckling inte äventyras. Sveri-
ge har tillsammans med andra länder ett ansvar för att detta globala mål kan uppnås.

Sambanden mellan målen för ekologiskt hållbar utveckling, natio-
nella miljökvalitetsmål och riktlinjer för att uppnå målen

Prop. 1997/98:145

MÅL FÖR EKOLOGISKT HÅLLBAR UTVECKLING RESPEKTIVE NA-
TIONELLA MILJÖKVALITETSMÅL

ÖVERGRIPANDE MÅL FÖR EKOLOGISKT HÅLLBAR UTVECKLING

* Skydd av miljön * Hållbar försöijning * Effektiv användning
”Skyddav miljön ” och "hållbarförsörjning" fångar upp 1991 års miljöpolitiska
mål och miljöbalksmålen. Det gäller bl.a. biologisk mångfald. "Effektiv använd-
ning" banar vägen för ökad resurseffektivitet. Målen för ekologiskt hållbar ut-
veckling rör ett stort antal politikområden utöver miljöpolitiken (trafik, energi,

jord- och skogsbruk m. fl.)

REGERINGENS FÖRSLAG TILL NATIONELLA MILJÖKVALITETSMÅL

1. Frisk luft 2. Grundvatten av god kvalitet 3. Levande sjöar och vattendrag

4. Myllrande våtmarker 5. Hav i balans samt levande kust och skärgård

6. Ingen övergödning 7. Bara naturlig försurning 8. Levande skogar

9. Ett rikt odlingslandskap 10. Storslagen fjällmiljö 11. God bebyggd miljö
12. Giftfri miljö 13. Säker strålmiljö 14. Skyddande ozonskikt 15. Begränsad
klimatpåverkan

De nationella målen uttrycker mål för framtida miljökvalitet, eller önskat miljötill-
stånd. De kommer att vidareutvecklas av berörda sektorer/verksamheter i form av
sektorsmål. Målen anges här i rubrikform. Hela formuleringen återfinns i avsnitten
4.2.1-4.2.15

VISSA RIKTLINJER FÖR ATT UPPNÅ MÅLEN

RIKTLINJER FOR RESURSEFFEKTIVITET I ETT KRETSLOPPSSAMHÄLLE

* En effektivare och långsiktigt hållbar resursanvändning skall främjas

RIKTLINJER FÖR KEMIKALIEPOLITIKEN

* Varor är i huvudsak inom 10-15 år fria från vissa typer av farliga ämnen
* Hela produktionsprocesser är i huvudsak inom 10-15 år fria från vissa typer av
farliga ämnen

Hela formuleringen finns i kapitel 6

RIKTLINJER FÖR EN MILJÖANPASSAD SAMHÄLLSPLANERING

* Statliga och kommunala myndigheter främjar i samverkan en god miljö och en
ekologiskt hållbar utveckling

* Markanvändningen utformas för minskat transportbehov och effektiv hushållning
med energi och naturresurser

a frågor behandlas i kapitel 9

Prop. 1997/98:145

Relationen mellan nationellt och internationellt arbete för att uppnå mil-
jökvalitetsmålen

Regeringen konstaterar att möjligheterna att uppnå miljökvalitetsmålen
genom åtgärder på nationell nivå varierar mellan olika typer av mål. För
mål som exempelvis miljökvalitetsmålet En god bebyggd miljö, kan det
önskade miljötillståndet i relativt hög grad uppnås genom nationella åt-
gärder och beslut. Förutsättningarna för att uppnå ett miljömål är dock i
de flesta fall mer eller mindre beroende av åtgärder och beslut på inter-
nationell nivå. För att dessa mål skall kunna nås är ett framgångsrikt
svenskt internationellt miljöarbete därför av avgörande betydelse. Mil-
jökvalitetsmålen Begränsad klimatpåverkan, Bara naturlig försurning
och Skyddande ozonskikt intar i detta sammanhang en särställning. För
dessa mål förbättrar ytterligare utsläppsminskningar inom landets gränser
miljösituationen i Sverige endast marginellt, eftersom miljöproblemen i
stor utsträckning orsakas av utsläpp utanför Sveriges gränser. Samtidigt
bidrar svenska utsläpp i sin tur till miljöproblem i andra länder, t.ex. ge-
nom utsläpp av försurande ämnen till omkringliggande länder.

I en samlad strategi för att uppnå de miljöpolitiska målen är EU-arbetet
av avgörande betydelse. På målområden som t.ex. Hav i balans och Be-
gränsad klimatpåverkan har EU ett regelsystem som behöver utvecklas
för att målen skall kunna nås. EU-arbetet har dock en vidare omfattning
än den traditionella miljöpolitiken. Sektorsarbetet inom EU är av stor
betydelse, särskilt i de fall EU-politiken är långtgående integrerad, som
beträffande jordbruk och fiske, eller där annars regionala lösningar är
nödvändiga, som på trafikområdet. Målet Giftfri miljö kräver åtgärder på
EU-nivå i den utsträckning som åtgärder behöver vidtas som berör den
inre marknaden eller den gemensamma avfallspolitiken. EU har också
stor betydelse som part i det globala miljösamarbetet inom exempelvis
klimatområdet.

Samhällsekonomiska konsekvenser av miljökvalitetsmålen

Ett mål anger ett i framtiden önskvärt tillstånd vilket oftast kan uppnås på
olika sätt. Vilka som påverkas, vilka kostnader och intäkter som uppstår
på olika håll i samhället samt eventuella sidoeffekter kan klargöras först
när åtgärder och styrmedel för att nå målet har specificerats.

Det fortsatta arbetet med att precisera målen, fördela arbetet och ut-
forma åtgärder mellan och inom olika samhällssektorer måste ta fasta på
att uppfylla miljökvalitetsmålen på samhällsekonomiskt bästa sätt. De
uppdrag som i det följande aviseras för skilda myndigheter skall i alla
tillämpliga fall förenas med uppdraget att ange samhällsekonomiska ef-
fekter. Arbetet skall så långt möjligt utföras integrerat med övrig verk-
samhet och inom ramen för ordinarie resurser. Ett fylligt underlag beträf-
fande målens samhällsekonomiska konsekvenser erhålls när den parla-
mentariska beredning som regeringen avser tillsätta för att samlat se över
delmål och åtgärder redovisar sina resultat.

4.2

Regeringens förslag till nya nationella miljökvali- Prop. 1997/98:145
tetsmål

4.2.1 Frisk luft

Regeringens förslag: Luften skall vara så ren att människors hälsa
samt djur, växter och kulturvärden inte skadas (miljökvalitetsmål 1).

Miljökvalitetsmålet innebär;

- Halterna av luftföroreningar överskrider inte fastställda lågriskni-
våer för cancer, överkänslighet och allergi eller för sjukdomar i luft-
vägarna.

- Halterna av marknära ozon överskrider inte de gränsvärden som
satts för att hindra skador på människors hälsa, djur, växter, kultur-
värden och material.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Frisk luft bör
kompletteras med delmål avseende bl.a. utsläpp av cancerframkallan-
de ämnen och flyktiga organiska ämnen. Därutöver kan ytterligare
delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.

Remissinstanserna: Bland annat Statens institut för kommunikations-
analys (SIKA) bedömer att de långsiktiga målen kan nås genom åtgärder
inom transportsektorn utan större svårighet. Utsläppen från energisektorn
kan enligt Kraftverksföreningen komma att öka på grund av käm-
kraftsavvecklingen om inte ytterligare åtgärder vidtas. På längre sikt än
år 2020 kan dock utsläppen minska i takt med att bl.a. fjärrvärmeanvänd-
ningen ökar. Behovet av internationellt samarbete och harmonisering av
åtgärder framhålls från näringslivshåll.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre övergri-
pande mål för ekologisk hållbarhet. För ett av dem, nämligen Skyddet av
miljön, samt mot bakgrund av de negativa miljö- och hälsoeffekterna av
luftföroreningar föreslår regeringen miljökvalitetsmålet att luften skall
vara så ren att människors hälsa samt djur, växter och kulturvärden inte
skadas. Målet omfattar utsläppsminskningar av luftföroreningar såsom
cancerframkallande och flyktiga organiska ämnen. Flyktiga organiska
ämnen används som ett samlingsbegrepp för en grupp ämnen. Flera av
dessa bidrar tillsammans med kväveoxider i väsentlig omfattning till
bildningen av marknära ozon.

För att nå miljökvalitetsmålet bedömer regeringen att halterna av par-
tiklar, kvävedioxid och marknära ozon i omgivningsluft, liksom halterna
av oförbränt organiskt material och vissa lätta kolväteföreningar, måste
minska och understiga dokumenterade hälsorelaterade s.k. lågrisknivåer
för skydd av såväl befolkningen generellt som särskilt känsliga grupper.
Vidare far utsläppen inte överstiga halter som skadar djur, växter, kultur-
värden och material. Måluppfyllelsen är beroende av såväl nationella
som internationella åtaganden.

De för hälsan skadligaste luftföroreningarna förutom ozon är kväve- Prop. 1997/98:145
dioxid, partiklar och cancerframkallande ämnen (se även avsnitt 4.2.7
Bara naturlig försurning och 4.2.11 God bebyggd miljö). Kvävedioxid
och partiklar påverkar luftvägarna. Vid låga halter ökar luftvägsreaktivi-
teten och förstärker symptomen för framför allt astmatiker vid exempel-
vis inandning av kall luft och pollen samt vid ansträngning.

Luftbuma och inandningsbara partiklar har också betydelse för hälsan.
Partikelbundna ämnen som polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och
vissa gasformiga kolväten som eten, butadien och bensen är cancer-
framkallande.

Halter av kvävedioxid, svaveldioxid, cancerframkallande ämnen m.m.

Den största källan till luftföroreningar i större tätorter är vägtrafiken.
Detta är särskilt påtagligt i markhöjd och gäller speciellt för kvävedioxid
där ca 80-90 % kommer från trafiken (Naturvårdsverket, rapport 4765).
Gränsvärdena för kvävedioxid överskrids ofta lokalt. Ungefar 300 000
personer utsätts i dag för hälsovådliga halter. Luftföroreningarna i Sveri-
ge beräknas förorsaka några hundra fall av luftvägssjukdomar som kräver
sjukvård varje år och betydligt fler fall med lindrigare effekter. Luftföro-
reningar beräknas dessutom ge mellan 100 och 1000 cancerfall årligen i
Sverige. Av avgörande betydelse för att minska utsläppen från vägtrafi-
ken de kommande åren är EG-direktiven om avgasutsläpp från motorfor-
don (se avsnitt 7.1 Vissa åtgärder på transportområdet). Viktigt för den
fortsatta utsläppsminskningen i Europa är också de luftkvalitetsdirektiv
som behandlar och kommer att behandla utsläpp av svaveldioxid, kväve-
oxid, partiklar och bly, resp, kolmonoxid, ozon, bensen, polyaromatiska
kolväten och tungmetaller. Dessutom väntas ett EG-direktiv om flyktiga
organiska ämnen (VOC) antas inom kort.

För cancerframkallande ämnen är lågrisknivån satt vid den halt av
några indikatorsubstanser, som teoretiskt ger upphov till en livstidsrisk
för att dö i cancer per 100 000 människor. För ämnen som påverkar luft-
vägarna är lågrisknivån satt så att överkänslighetsreaktioner eller aller-
giska besvär inte förvärras, att lungfunktionen hos bam och astmatiker
inte påverkas och att dödligheten hos personer med nedsatt lungfunktion
inte ökar till följd av exponering för luftföroreningar. Institutet för mil-
jömedicin har utarbetat förslag till lågrisknivåer eller riktvärden. De in-
nebär att befintliga mål för kvävedioxid och partiklar behöver skärpas
och nya mål införas för ozon och cancerframkallande ämnen.

Naturvårdsverket anger i föreskrifter enligt hälsoskyddsförordningen
(1983:616) tröskel- och gränsvärden för svaveldioxid, sot och kvävedi-
oxid som inte far överskridas. Dessa föreskrifter kan i framtiden utfor-
mas som miljökvalitetsnormer med stöd av miljöbalken när den träder i
kraft.

Prop. 1997/98:145

Halter av marknära ozon

Marknära ozon är en s.k. fotokemisk oxidant som bildas genom kemiska
reaktioner mellan olika luftföroreningar - flyktiga organiska ämnen och
kväveoxider. Episoder med höga halter av marknära ozon under kortare
tidsperioder ger negativa effekter på människors hälsa. Förhöjda halter
skadar också växter och tekniskt material. Enligt WHO:s rekommenda-
tioner bör målet for att skydda människans hälsa vara att ozonhalten inte
skall överskrida 120 mg/m3 under en tid av mer än 12 timmar per år och
halten 150 mg/m3 inte överskrids någon gång. För skydd av grödor och
vegetation bör årsmedelvärdet i Sverige ligga på 50-60 mg/m3. De hög-
sta halterna förekommer i de tätbefolkade regionerna i Europa men även
Sverige har periodvis höga halter av ozon under sommarhalvåret. När
förorenad luft strömmar upp söderifrån kan ozonhaltema bli över 180
mg/m3. Halterna är under sommarhalvåret ca 50 % över den kritiska nivå
som förorsakar skador på jordbruksgrödor.

Ozonets starka oxidationsformåga gör att det angriper många orga-
niska och även vissa oorganiska ämnen. Förhöjda halter kan därför på-
verka hälsan genom att orsaka skador på olika delar av andningssyste-
met, på jordbruksgrödor, skog och annan växtlighet. Det har också en
korrosiv effekt på material och kulturföremål. Effekterna förstärks ge-
nom samverkan med andra luftföroreningar. Personer med nedsatt lung-
funktion som astmatiker är särskilt känsliga och påverkas ofta redan vid
lägre halter och kortare exponering.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare beslutat att bl.a. flyktiga organiska ämnen och
kväveoxider skall begränsas till nivåer som inte skadar naturen eller
människors hälsa (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9 l:JoU30, rskr. 1990/91:
338). Riksdagen fattade samtidigt beslutet att utsläppen av flyktiga orga-
niska ämnen skall minska med 50 % till år 2000 räknat från 1988 års ni-
vå. Riksdagen har även beslutat att luftkvaliteten i tätorter skall förbättras
så att de återstående riskerna för människors hälsa till följd av utsläpp
från trafik, industri och energianläggningar undanröjs. Vidare har riksda-
gen beslutat att år 2000 skall halterna av kolmonoxid, kvävedioxid, sva-
veldioxid, sot och partiklar underskrida de riktvärden som utarbetats av
Naturvårdsverket (för kväveoxider och svaveldioxid, se avsnitt 4.2.7 Ba-
ra naturlig försurning).

En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen bedömer att mil-
jökvalitetsmålet kan uppnås inom en generation. Denna inriktning skall
vara styrande för myndigheternas fortsatta arbete samt utgångspunkt för
det arbete som den parlamentariska beredning som beskrivs i avsnitt 4.1
skall utföra.

Regeringen gör bedömningen att miljökvalitetsmålet Frisk luft behöver
kompletteras med delmål avseende utsläpp av cancerframkallande ämnen
och flyktiga organiska ämnen. För att minska bildningen av marknära
ozon måste också utsläppen av kväveoxider minska. Regeringen redovi-
sar därför under avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning delmålet att ut-
släppen av kväveoxider från transporter i Sverige bör ha minskat med
minst 40 % till år 2005 från 1995 års nivå. För utsläpp inom övriga sek-
torer behövs ytterligare åtgärder i syfte att minska utsläppen ned till så-
dana nivåer att miljön inte tar skada, avsnitt 4.2.7. Regeringens bedöm-
ning är att följande delmål därutöver bör gälla för det fortsatta arbetet:

- Utsläpp av cancerframkallande ämnen i tätorter bör ha halverats till
år 2005 räknat från 1991 års nivå.

Delmålet har tidigare lagts fast av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut. Riksdagen har också tidigare ställt sig bakom det
långsiktiga målet för utsläpp av cancerframkallande ämnen som innebär
att dessa ämnen bör minskas med 90 % i tätorterna.

- Utsläpp av flyktiga organiska ämnen från transporter i Sverige bör
ha minskat med minst 60 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå. För
utsläpp inom övriga sektorer behövs ytterligare åtgärder i syfte att mins-
ka utsläppen till sådana nivåer att miljön inte tar skada.

I den transportpolitiska propositionen gör regeringen bedömningen att
utsläppen av flyktiga organiska ämnen från transporter i Sverige bör ha
minskat med minst 60 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå (prop.
1997/98:56). För utsläpp inom övriga sektorer bör den parlamentariska
beredningen överväga ett nytt delmål.

Prop. 1997/98:145

Behov av nya delmål

Prop. 1997/98:145

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Regeringen avser därför att ge Naturvårdsverket och andra be-
rörda myndigheter i uppdrag att utveckla förslag till nya delmål. Ett ex-
empel på utgångspunkt för arbetet är

- Utsläpp av flyktiga organiska ämnen från andra sektorer än transport-
sektorn bör minska till sådana nivåer att miljön inte tar skada.

Förslaget ingår i nu gällande delmål men bör preciseras. När det gäller
delmål avseende kulturvärden skall uppdraget utföras av Riksantikvarie-
ämbetet i samverkan med Naturvårdsverket.

Myndigheternas förslag utarbetas i nära samverkan med den parla-
mentariska beredningen.

Delmålet om utsläpp av cancerframkallande ämnen

Målet om en halvering av utsläpp av cancerframkallande ämnen i tätorter
till år 2005 har redan tidigare beslutats av riksdagen. Vägverket har i
samarbete med Banverket tagit fram ett underlag för den regionala in-
frastrukturinriktningen mellan åren 1998-2007. Vägverket har där angett
som mål att utsläppen av cancerframkallande ämnen från vägtrafiken
skall minska med 35 % till år 2001, med 55 % till år 2007 och med 90 %
till år 2020, räknat från 1991 års nivå.

Delmålet om utsläpp av flyktiga organiska ämnen

I den transportpolitiska propositionen gör regeringen bedömningen att
utsläppen av flyktiga organiska ämnen VOC, från transporter i Sverige
bör ha minskat med minst 60 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå,
(prop. 1997/98:56). För utsläpp inom övriga sektorer behövs ytterligare
åtgärder bl.a. i enlighet med det uppdrag som Naturvårdsverket gavs i
samband med 1991 års miljöpolitiska beslut, att upprätta och genomföra
ett tioårigt program för översyn av industrins utsläppsvillkor i syfte att
till år 2000 minska utsläppen till sådana nivåer att miljön inte tar skada.
Delmålet är i överensstämmelse med svenskt agerande inom arbetet med
EU:s ozonstrategi och FN-konventionen om gränsöverskridande luftföro-
reningar (se kapitel 11 Internationellt miljösamarbete).

Tusen ton kväveoxider

Prop. 1997/98:145

Tusen ton voc

600 -T----

figur 2. Utsläpp av kväveoxider och lättflyktiga organiska

Viktiga insatser for att uppnå miljökvalitetsmålet

För att nå miljökvalitetsmålet Frisk luft måste utsläppen av såväl kväve-
oxider som flyktiga organiska ämnen minska med 70-80 % i Europa
jämfört med dagens nivåer. Motsvarande tal för Sverige är något osäkert
men bör ligga runt 70 %. Ett bättre underlag väntas inom det närmaste
året. Åtgärder behöver framför allt vidtas för att minska utsläppen från
trafiken, från den småskaliga vedeldningen samt från industri- och ener-
gianläggningar.

Behovet att minska utsläppen av partiklar och cancerframkallande
ämnen måste bygga på en förnyad riskbedömning av sambanden mellan
exponering och effekter. Behovet att minska utsläppen avgörs också av
hur stor risk som kan accepteras. Eftersom ingen tröskeleffekt säkert kan
anges för partiklar och cancerframkallande ämnen bör en första ansats
vara att utsläppen långsiktigt skall bort. Den långsiktiga målsättningen
om reduktion med 90 % av utsläppen av cancerframkallande ämnen som
riksdagen har ställt sig bakom i prop. 1990/91:90 innebär enligt Miljö-

hälsoutredningen i betänkandet Miljön för en hållbar hälsoutveckling -
förslag till nationellt handlingsprogram (SOU 1996:124) sannolikt att
lågrisknivån för de diskuterade ämnena underskrids i de flesta fall.

För att nå den del av miljökvalitetsmålet som berör marknära ozon
krävs fortsatta utsläppsbegränsningar i Sverige och andra europeiska län-
der. Förhandlingar om vilka ytterligare åtaganden som behövs från olika
länder förs inom ramen för FN-konventionen om långväga gränsöver-
skridande luftföroreningar (CLRTAP) och inom EU. Bedömningen av
hur mycket utsläppen måste minska har vissa osäkerheter. En del av osä-
kerheten ligger i den naturliga bakgrundshalten av ozon. En annan osä-
kerhet är flygets utsläpp av i första hand kväveoxider vars påverkan på
troposfärens ozon är dåligt känd.

Energiomställningen i Sverige kan innebära att den småskaliga ve-
deldningen ökar vilket kan medföra något ökade utsläpp av PAH. När det
gäller vedeldning måste pannor och lokaleldstäder som installeras upp-
fylla högt ställda utsläppskrav och utsläppen från befintliga anläggningar
måste minska. Föreskrifter har getts ut av Boverket om krav på vedpan-
nor vid nybyggnad. Naturvårdsverket har fatt i uppdrag att redovisa un-
derlag för att enligt miljöbalken utfärda generella föreskrifter för små-
skalig vedeldning. Uppdraget skall redovisas den 31 oktober 1998.

Fortsatta insatser inom transportsektorn är av stor vikt. Bilav gaslag-
stiftningen anger högsta tillåtna utsläpp av olika föroreningar från olika
fordon. Transportsektorn har i arbetet för ett Miljöanpassat Transport-
system, MaTs, satt som mål att reducera utsläppen av flyktiga organiska
ämnen från transportsektorn med 70 % till år 2005 och med 85 % till år
2020 jämfört med år 1988.

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet Frisk luft skall Sverige aktivt agera
internationellt:

- Inom EU arbeta enligt direktiv (96/62/EG) om utvärdering och sä-
kerställande av luftkvalitet.

- Till detta direktiv arbeta med att utveckla dotterdirektiv med gräns-
värden för svaveldioxid, kvävedioxid, partiklar och bly.

-I samarbete med EU:s medlemsländer utveckla gränsvärden även för
kolmonoxid, ozon och bensen samt för polyaromatiska kolväten.

- Inom EU:s Auto/Oilprogram utveckla direktiv för minskade utsläpp
av kväveoxider från motorfordon.

-Delta i arbetet med ett direktiv som syftar till att förhindra eller
minska de direkta och indirekta effekterna av flyktiga organiska ämnen
till miljön från användningen av lösningsmedel i industrin (VOC-
direktivet).

- Inom ramen för FN-konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar (CLRTAP) arbeta i enlighet med protokollet om en
minskning med 30 % av VOC till år 1999. Protokollet trädde i kraft i
september 1997.

Prop. 1997/98:145

- Delta i förhandlingar om ett nytt kväveprotokoll inom CLRTAP, ett
multieffekt/multiföroreningsprotokoll (försurning, övergödning och
flyktiga organiska ämnen), som väntas bli klart under år 1999.

Prop. 1997/98:145

4.2.2 Grundvatten av god kvalitet

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Grundvattnet skall ge en säker och hållbar
dricksvattenförsörjning samt bidra till en god livsmiljö för växter och
djur i sjöar och vattendrag (miljökvalitetsmål 2).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Grundvattnets kvalitet påverkas inte negativt av mänskliga akti-
viteter som markanvändning, uttag av naturgrus, tillförsel av förore-
ningar m.m.

-Det utläckande grundvattnets kvalitet är sådan att det bidrar till
en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.

-Förbrukning eller annan mänsklig påverkan sänker inte grund-
vattennivån så att tillgång och kvalitet äventyras.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en genera-
tion.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Grundvatten av god
kvalitet bör kompletteras med delmål avseende bl.a. påverkan från
markexploatering och avfallsdeponier. Därutöver kan ytterligare del-
mål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, exempelvis Boverket och
Örebro kommun, vill integrera målen för grundvatten och levande sjöar
och vattendrag enligt Naturvårdsverkets förslag. Remissinstanserna har
skilda uppfattningar om huruvida mänsklig påverkan kan tillåtas försäm-
ra grundvattenkvaliteten. Hänsyn bör tas till att grundvatten kan vara
naturligt odrickbart. Flera förslag till formuleringar ges. Enligt Kalmar
kommun bör uppföljningen vara lätt eftersom kontroll av dricksvatten
görs i alla kommuner. För fastställande av skyddsområden m.m. krävs
styrmedel och ökade resurser till länsstyrelserna enligt länsstyrelserna i
Kronoberg och Skåne.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre övergri-
pande mål för ekologisk hållbarhet. För att bidra till att två av dessa mål
uppnås, nämligen Skyddet av miljön och Hållbar försörjning föreslår
regeringen ett miljökvalitetsmål för grundvatten i syfte att grundvattnet
skall ge en säker och hållbar dricksvattenförsöijning samt bidra till en
god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag. Flera remissin-
stanser framhåller också betydelsen av att grundvattenfrågoma ges hög
prioritet i miljöarbetet.

Miljökvalitetsmålet syftar till att säkra tillgången på vatten av god
kvalitet och i tillräcklig mängd för samhällets totala behov utan att riske-
ra ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga eller den biologiska
mångfalden. Miljökvalitetsmålet kan enligt regeringens bedömning i hu-
vudsak uppnås inom en generation. Läckage av näringsämnen från jord-
bruksmark till grundvatten bedöms dock ta längre tid att åtgärda.

Hälften av all vattenförsörjning i Sverige baseras på grundvatten och
hälften på ytvatten. Yt- och grundvatten är fömybara resurser som det i
Sverige normalt sett finns gott om. I vissa områden hotas dock försöij-

ningen av grundvatten genom överuttag, t.ex. i vissa fritidsområden med Prop. 1997/98:145
permanent boende i kustområden och i skärgården.

Den kemiska sammansättningen av grundvattnet har långsamt föränd-
rats. Vårt sätt att bedriva jordbruk, våra transportmedel, produktionspro-
cesser och uttag av grundvatten samt vår energiförsörjning har åstad-
kommit den största delen av dessa förändringar. De förändringar som har
störst betydelse för människors hälsa och som också medför påverkan på
grundvattnet samt sjöarnas och vattendragens ekosystem är övergödning
och försurning.

Grundvattnets kvalitet

Mellan 80 och 90 % av vattnet i sjöar och vattendrag har sitt ursprung i
grundvattnet. Närsalter i grundvattnet bidrar därigenom indirekt till över-
gödning av sjöar, vattendrag och hav. De naturliga grundvatten-systemen
i Sverige är kvävefattiga och kvävehalten överstiger normalt inte 1
mg/liter. I områden med intensivt jordbruk kan halterna vara högre. Höga
halter av kväve i grundvatten beror ofta på läckage från gödslade jord-
bruksmarker. Det är huvudsakligen i grävda brunnar som det förekom-
mer kväve i form av nitrat. Nitratet begränsar vattnets användning som
dricksvatten på grund av risken för hälsoeffekter på framför allt barn un-
der 1 år.

Grundvattnet påverkas också av nedfall av försurande svavel- och
kväveföreningar. I delar av södra Sverige är markens förmåga att neutra-
lisera surt markvatten nästan uttömd. Surt grundvatten ökar utlösningen
av aluminium och tungmetaller från mark och korrosionen i ledningsnä-
tet. Grundvattnet i många brunnar i Sverige är surt, i en del av dessa av
naturliga orsaker medan andra är sura på grund av nedfall från luften.

Grundvattnet under tätorter och industrier och i anslutning till deponi-
er är ofta påverkat i olika grad av miljöstörande ämnen bl.a. genom infilt-
ration av förorenat vatten. I deponier finns i dag stora mängder miljö-
och hälsofarliga ämnen upplagrade som genom läckage kan förorena
grundvattnet (se även avsnitt 4.2.12 Giftfri miljö).

Naturgrusförekomster har stor betydelse för dricksvattenförsörjningen
då de dels fungerar som vattenrenare och dels som vattenreservoar. Uttag
av naturgrus reducerar därför naturens vattenrenande och lagrande kapa-
citet (se även avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö).

Radon förekommer naturligt i grundvatten i stora delar av landet.
Förtäring av vatten med höga radonhalter kan medföra hälsoeffekter i
form av cancer. Radonet kan dock avlägsnas ur vattnet genom luftning.
Livsmedelsverket har utfärdat föreskrifter om gränsvärden för radon i
dricksvatten.

Eftersom ytvattnets kvalitet påverkas direkt av grundvattnet bör sam-
ma kvalitetsmål i princip ställas upp för grundvatten som för ytvatten för
att inte riskera att skada livsmiljön för vattenlevande växter och djur.
Boverket påpekar i sitt remissvar att grundvatten inte bör reduceras till en
vattenresurs enbart för människan, utan att det även spelar en viktig roll
för upprätthållande av övrigt liv.

Regeringen anser det angeläget att säkerställa grundvatten av god Prop. 1997/98:145
kvalitet så att inte människors och djurs hälsa och livsmiljö äventyras.

Grundvattnets kvalitet skall således inte påverkas negativt av mänskliga
aktiviteter såsom markanvändning, uttag av naturgrus, tillförsel av för-
oreningar m.m. Det utläckande grundvattnets kvalitet skall vara sådan att
det bidrar till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.

Påverkan av grundvattennivån

Lokalt kan grundvattentillgångama påverkas såväl positivt som negativt
genom olika åtgärder av människan. Positivt till följd av t.ex. ökad ny-
bildning genom infiltration av ytvatten. Negativt till följd av minskning
av grundvattenmängden och försämrad kvalitet genom t.ex. stora uttag av
grundvatten. Stora uttag kan, speciellt i vissa kust- och skärgårdsområ-
den, förorsaka inträngning av saltvatten. Regeringen anser att förbruk-
ning eller annan mänsklig påverkan inte far sänka grundvattennivån så att
tillgång och kvalitet äventyras.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare antagit riktlinjen att föroreningar inte skall be-
gränsa användningen av vatten från sjöar och vattendrag samt grundvat-
ten som vattentäkt (prop. 1990/91:90 s. 41, bet. 1990/91 :JoU30, rskr.
1990/91:338). En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga
57.

Regeringen gör bedömningen att följande delmål bör gälla för det fort-

satta arbetet:

— Grundvattnets kvalitet bör på sikt inte försämras genom markexplo-
atering eller annan påverkan. Grundvattnets kvantitet skall skyddas från
sådan påverkan.

Delmålet har tidigare lagts fast av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut. Delmål formuleras nu enbart för grundvatten. Den
parlamentariska beredningen bör överväga i vilken takt som, med hänsyn
till bl.a. samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås.

-Samtliga avfallsdeponier bör senast år 2008 ha uppnått en enhetlig
standard och uppfylla högt ställda miljökrav.

Delmålet har behandlats av riksdagen i samband med propositionen
1996/97:172 om hanteringen av uttjänta varor och överensstämmer med
EU-rådets resolution om avfallspolitik.

Behov av nya delmål

Prop. 1997/98:145

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag
att se över behov av ytterligare nya delmål. Sådana delmål bör beakta
sambanden mellan miljökvalitetsmål för ytvatten samt skydd av männi-
skors hälsa. Myndigheternas förslag kommer sedan att utvärderas av den
parlamentariska beredningen.

Delmålet om skydd av grundvattenförekomster

Värdefulla grundvattenförekomster eller områden där sådana kan bildas
såsom t.ex. rullstensåsar, bör skyddas mot åtgärder som kan påverka
vattnets kvalitet eller förutsättningar för grundvattenbildning så långt
som möjligt. Det redovisade delmålet anger att grundvattnets kvalitet på
sikt inte bör försämras genom markexploatering och annan påverkan.
Enligt regeringens förslag i prop. 1990/91:90 skall föroreningar inte be-
gränsa användningen av bl.a. grundvatten som vattentäkt. Den svenska
ståndpunkten beträffande förslaget till EG:s ramdirektiv för vatten, inne-
bär bl.a. krav på skydd för grundvatten i enlighet med det redovisade
delmålet. Förslaget innebär bl.a. att en god grundvattenstatus i alla
grundvattenresurser skall uppnås senast under år 2010.

Skydd och bevarande av rullstensåsar och uttag av naturgrus behandlas
vidare i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö. Även jordbruk, nedfall av för-
oreningar etc. orsakar förändrad grundvattenkvalitet.

Delmålet om krav på deponier

Delmålet att avfallsdeponier senast år 2008 bör ha uppnått en enhetlig
standard och uppfylla högt ställda miljökrav, är hämtat från Naturvårds-
verkets aktionsplan för avfall och behandlat av riksdagen i samband med
regeringens proposition om hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt
hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop. 1996/97:172, bet.
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). I propositionen aviserar regeringen
föreskrifter om ökade miljöskyddskrav för deponier. Avfallsupplagen
utgör i dag en källa för förorening av grundvatten, dels lokalt, men i vissa
fall också med en större regional spridning. En förorening av grundvatten
av vissa svåmedbrytbara ämnen kan i sig vara irreversibel. Deponerings-
krav måste fastslås i enlighet med det presenterade delmålet för att kra-
ven i beslutade propositioner och kommande EG-direktiv skall kunna
tillgodoses. Krav på deponier ingår i ett förslag till nytt EG-direktiv. Rå-
det har beslutat om en gemensam ståndpunkt avseende direktivet den 23
mars 1998.

Viktiga insatser for att uppnå miljökvalitetsmålet Prop. 1997/98:145

Grundvatten måste skyddas mot såväl kemiska och biologiska förore-
ningar som mot överuttag. Vattenförbrukningen måste minska i områden
med vattenbrist, så att inte uttag leder till skada eller saltvatteninträng-
ning. Grundvatten som förorenats skall i första hand förbättras så att det
uppfyller kraven på dricksvattenkvalitet. Dricksvattenkvalitetsnormer för
nitrat överskrids i dag i mindre än 5 % av de grävda brunnarna. Inom
odlingsintensiva områden behöver en rad åtgärder vidtas med avseende
på kväve och fosfor. För områden förorenade genom utsläpp av farliga
ämnen bör principen gälla att förorenaren betalar för åtgärder.

Naturvårdsverket kan, i enlighet med propositionen om hantering av
uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle (prop. 1996/97:172, bet.
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) föreskriva om krav på deponier. Kraven
skärps för att säkerställa att miljön och människors hälsa inte skadas i ett
långsiktigt perspektiv. En bedömning bör ske från fall till fall med ut-
gångspunkt från vilken vattenkvalitet som behövs för nuvarande och
framtida användning i närområdet. På samma sätt innebär de förorening-
ar som finns i vissa områden ett hot mot grundvattnet. De områden som
medför sådana risker bör identifieras och åtgärder bör vidtas för att mot-
verka och begränsa skador.

Naturgrusavlagringar med stort värde för dricksvattenförsörjningen
bör bevaras (se avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö). Vidare bör skydds-
områden fastställas för kommunala vattentäkter (se avsnitt 4.2.6 Ingen
övergödning). För att förhindra försurning av grundvatten krävs insatser
för att minska nedfall av försurande svavel- och kväveföreningar (se av-
snitt 4.2.7 Bara naturlig försurning).

I syfte att nå miljökvalitetsmålet anser regeringen att flera av Grund-
vattenutredningens förslag, i betänkandet Vattenuttag ur enskilda brunnar
(SOU 1994:90) samt i betänkandet Grundvattenskydd (SOU 1995:45),
bör genomföras. Således bör grundvattensituationen ägnas ökad upp-
märksamhet vid utarbetandet av åtgärdsprogram för olika storskaliga
miljöproblem. Vid all planering av bebyggelse och andra anläggningar
bör ökad hänsyn tas till grundvattenförhållandena, bl.a. bör alltid utredas
hur vattenförsörjningen för nya bebyggelseområden skall ordnas. Som
underlag för sådana åtgärder behöver kunskaperna om grundvattenför-
hållandena i samhället förbättras. Bland annat behöver grundvattenfrå-
goma behandlas på ett mer ingående sätt i de kommunala översiktspla-
nerna än vad som hittills i allmänhet skett.

Ett ändamålsenligt underlag behövs för en sådan redovisning. Sveriges
geologiska undersökning arbetar med utgivning av kommunbaserade
grundvattenkartor i en takt av tre till fem kommuner per år.

Berörda myndigheter bör, inom ramen för ordinarie verksamhet och i
samråd med berörda organisationer, arbeta vidare med frågor om en bätt-
re hushållning med grundvatten med utgångspunkt bl.a. i Grundvattenut-
redningens förslag. Naturvårdsverket skall enligt regleringsbrev för år
1998 utveckla åtgärdsplaner och styrmedel för hushållning och skydd av
vattenresurserna. Vidare skall Boverket enligt regleringsbrevet i sitt ar-
bete bidra till att instrumenten i den fysiska planeringen utnyttjas bättre i

arbetet for ett ekologiskt hållbart samhälle. Det gäller bl.a. insatser for att
omsätta miljömål i samhällsplaneringen och för att förmedla och ut-
veckla kunskaper och underlag om miljö- och hushållningsfrågor. I detta
sammanhang bör behovet övervägas av kompletterande allmänna råd för
prövning av bebyggelsefrågor och avloppshantering i syfte att stärka
grundvattenskyddet och trygga vattenförsörjningen genom åtgärdspro-
gram för bättre vatten i enskilda brunnar. Ett sådant program bör inne-
hålla åtgärder för att säkerställa kompetens och kontroll i samband med
brunnsborrning samt ökade insatser för information, rådgivning och ut-
bildning vad gäller frågor om enskild vattenförsörjning.

Utredningens förslag om ändring av plan- och bygglagen (1987:10) så
att översiktsplanen skall redovisa mark- och vattenområden, som inne-
håller grundvattenförekomster av betydelse och grunddragen i fråga om
den avsedda användningen av grundvattnet, avses hanteras inom Rege-
ringskansliet i samband med beredningen av plan- och byggutredningens
förslag, i betänkandena Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94),
Miljö och fysisk planering (SOU 1994:36) samt Överprövning av beslut i
plan- och byggärenden (SOU 1994:134).

Utredningens förslag att allmänna kvalitetsmål för grundvattenskyddet
skall preciseras avses hanteras i samband med beredningen av EG:s ram-
direktiv för vatten.

För att uppnå ett balanserat utnyttjande av grundvattentillgången är det
även angeläget med en ökad satsning på forsknings-, utvecklings- och
utredningsarbete samt insatser för utprovning och utvärdering när det
gäller nya system och ny teknik för en mer resurssnål och kretsloppsan-
passad hantering av vattenförsörjnings-, avlopps- och avfallsfrågor. Det
behövs också forskningsinsatser för förebyggande åtgärder mot grund-
vattenbrist. Många av de projekt som far bidrag från regeringen inom
ramen för de lokala investeringsprogrammen för ekologisk omställning
och utveckling kommer att belysa dessa frågor.

Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att se över värde-
ringsgrunden för skydd av grundvattentäkt. Ett sådant värderingssystem
bör även omfatta grustäkt och konstgjord infiltration.

Regeringen har i proposition 1997/98:45 Miljöbalk förordat att kom-
muner ska fa möjlighet att föreskriva anmälnings- och tillståndsplikt för
inrättande och användning av anläggning för grundvattentäkt inom om-
råden där det råder eller kan befaras uppkomma brist på sötvatten. Häri-
genom ges kommunerna verktyg för åtgärder som kan bidra till att uppnå
målet.

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet om grundvatten av god kvalitet skall
Sverige aktivt agera internationellt:

- Delta inom EG i utarbetandet av ett ramdirektiv för vatten, där den
övergripande målsättningen är "god vattenkvalitet" till år 2010 i sjöar,
vattendrag, flodmynningar, grundvatten och kustvatten samt delta i
framtagandet av en prioriterad lista av farliga ämnen för vilka gemen-

Prop. 1997/98:145

samma miljökvalitetsnormer skall utarbetas. Vilka dessa är skall beslutas
före 1998 års slut. Miljökvalitetsnormer för dricksvattenkvalitet och
normer enligt EG:s kommande ramdirektiv för vatten kommer att innebä-
ra dels att vissa gemensamma miljökvalitetsnormer med automatik
kommer att gälla för Sverige, dels att Sverige far en skyldighet att självt
fastställa miljökvalitetsnormer för de kemiska och biologiska samt fy-
siska kvaliteter där gemensamma normer inte finns. Normerna skall en-
ligt förslaget redovisas till EG-kommissionen första gången under år
2004.

- Delta inom EU i utarbetandet av ett direktiv för deponering av avfall.
Kommissionen för hållbar utveckling, CSD, har år 1998 sötvatten som ett
av sina temata.

Prop. 1997/98:145

4.2.3

Levande sjöar och vattendrag

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara
och deras variationsrika livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktions-
förmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekolo-
giska och vattenhushållande funktion skall bevaras samtidigt som förut-
sättningar för friluftsliv värnas (miljökvalitetsmål 3).
Miljökvalitetsmålet innebär:

- Belastningen av näringsämnen och föroreningar far inte minska för-
utsättningarna för den biologiska mångfalden.

- Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota
den biologiska mångfalden introduceras inte.

- Sjöars, stränders och vattendrags stora värden för natur- och kultur-
upplevelser samt bad- och friluftsliv värnas så långt möjligt.

-Fiskar och andra arter som lever i eller är direkt beroende av sjöar
och vattendrag kan fortleva i livskraftiga bestånd.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vat-
tendrag bör kompletteras med delmål avseende användning av sjöar och
vattendrag som dricksvattentäkt, skydd av biotoper som är viktiga för
den biologiska mångfalden samt utbredningen av hotade arter. Därutöver
kan ytterligare delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
förslag. Regeringen föreslår, utöver verkets förslag, att sjöars, stränders
och vattendrags stora värden för natur- och kulturupplevelser och fri-
luftsliv etc. skall värnas samt att belastningen av näringsämnen och för-
oreningar inte far minska den biologiska mångfalden. Regeringen tar
vidare under delmål upp frågan om anpassat fiske och att sjöar och vat-
tendrag skall kunna användas som dricksvattentäkt. Regeringen väljer att
behandla Levande sjöar och vattendrag samt Grundvatten av god kvalitet
separat för att bibehålla tydligheten i förslagen, men lyfter fram frågan
om dricksvatten i enlighet med remissinstansernas förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser vill slå ihop miljökvali-
tetsmålen Levande sjöar och vattendrag samt Grundvatten av god kvali-
tet eller på annat sätt betona dricksvatten som resurs. Behovet av priorite-
ring bland de föreslagna åtgärderna framhålls. Flera remissinstanser an-
märker på att formuleringar som "bör" och "i möjligaste mån" etc. ger en
för låg ambitionsnivå. En rad konkretiseringar eller omformuleringar
föreslås bl.a. när det gäller biologisk mångfald och reglering av vatten-
drag. Vidare nämns att mål för föroreningar (från jordbruk, trafik, dag-
vatten), försurning och övergödning saknas liksom för ytvatten som
dricksvattenresurs och för exploatering av kustområden.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre övergri-
pande mål för ekologisk hållbarhet. För att uppnå två av dessa, nämligen
Skyddet av miljön och Hållbar försörjning, föreslår regeringen miljökva-
litetsmålet att sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara och att
deras variationsrika livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktionsför-
måga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologis-

ka och vattenhushållande funktion skall bevaras samtidigt som förutsätt- Prop. 1997/98:145
ningar for friluftsliv värnas. Målet omfattar belastning av närsalter och
föroreningar, ställningstaganden till ny vattenkraftsutbyggnad, introduk-
tion av främmande arter och genetiskt modifierade organismer, sjöars,
stränders och vattendrags värde samt fiskars och andra arters fortlevnad.
Mål for dricksvatten behandlas i avsnitt 4.2.2 Grundvatten av god kvali-
tet och övergödning respektive försurning behandlas närmare i avsnitten
4.2.6 Ingen övergödning och 4.2.7 Bara naturlig försurning och 4.2.12
Giftfri miljö).

Miljökvalitetsmålet kan i huvudsak uppnås inom en generation. Eko-
systemens återhämtningsformåga är här avgörande. En sådan återhämt-
ning bör vara mätbar före år 2010. För påverkan av luftföroreningar är vi
dock beroende av internationella åtgärder.

Sverige är ett av världens sjörikaste länder med många olika typer av
sjöar, från klara näringsfattiga fjällsjöar till grunda och näringsrika slätt-
sjöar. Detta innebär en stor variation av livsmiljöer och en rik biologisk
mångfald. Historiskt sett har sjöars och vattendrags omgivningar ofta
varit utgångspunkt för mänsklig verksamhet.

Under 1800-talet och i början av 1900-talet genomfördes sjösänkning-
ar på många platser for att vinna jordbruksmark. Sjösänkningarna hade i
regel negativa följder for sjöarnas och strändernas artrikedom. I flertalet
större vattendrag har vattenforingen reglerats for utvinning av vatten-
kraft. Ingreppen har slagit ut många av de genetiskt unika lax- och havs-
öringstammar som varit knutna till enskilda vattendrag. I de utbyggda
vattendragen är den naturliga vattenregimen med stora vårflöden och låg
vattenforing under vintern starkt förändrad och utjämnad. Där saknas fritt
strömmande vatten liksom växter och djur som normalt finns i sådana
livsmiljöer. Vattenståndet i regleringsmagasinen varierar mycket kraftigt.
Detta medför att strändernas och bottnarnas växt- och djurvärld också
förändras kraftigt.

Belastning av näringsämnen och föroreningar

Försurning och övergödning är problem som orsakas av luftföroreningar
och utsläpp till sjöar och vattendrag. Utsläpp av föroreningar och nä-
ringsämnen sker i dag huvudsakligen från bebyggelse och genom läckage
från omgivande jord- och skogsbruksmark samt genom atmosfariskt ned-
fall. Utsläpp av näringsämnen ger upphov till övergödning av vattnet och
kan resultera i en förändrad vegetation och negativ påverkan på den bio-
logiska mångfalden (se vidare i avsnitt 4.2.6 Ingen övergödning och av-
snitt 4.2.7 Bara naturlig försurning). Utsläpp av föroreningar kan ge upp-
hov till skador på växt- och djurliv och därmed en minskad mångfald.
Regeringen anser därför att det är angeläget med insatser för att minska
belastningen av näringsämnen och föroreningar för att inte minska förut-
sättningarna för den biologiska mångfalden.

Vattenkraftsutbyggnad Prop. 1997/98:145

Riksdagen har, i enlighet med regeringens proposition 1996/97:84 om en
uthållig energiförsörjning, beslutat om stöd till utbyggnad av småskalig
vattenkraft. Stöd ges med 15 % av investeringskostnaden i småskalig och
miljövänlig vattenkraft. Regeringens bedömning är att i de fall vatten-
kraftsutbyggnad sker måste det ske med omsorg om den biologiska
mångfalden och miljön i övrigt.

Påverkan av såväl föroreningar som byggande i vatten eller använd-
ning av vatten behöver dock begränsas. Fiskeriverket anger i sin rapport
Aktionsplan för biologisk mångfald att de skador som fragmenteringen
av vattensystem genom utbyggnad av vattenkraft inneburit bör motver-
kas.

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer

För att undvika negativa effekter på den biologiska mångfalden och på
ekosystemen samt förbättra förutsättningarna för att bedriva en långsik-
tigt hållbar produktion, skall främmande arter och genetiskt modifierade
organismer inte introduceras i sjöar och vattendrag utan att en noggrann
prövning av eventuella miljöeffekter gjorts.

Värdet av sjöar, stränder och vattendrag

Sjöar, stränder och vattendrag har alltid haft stor betydelse för männi-
skans bosättning och utkomst. I dag är de även av stor betydelse för bl.a.
natur- och kulturupplevelser, friluftsliv och turism. Samtidigt kan dessa
aktiviteter ge upphov till en rad negativa miljöeffekter som t.ex. slitage
genom för högt besökstryck, störningar av sjöfågel, olika utsläpp till luft
och vatten samt buller från sjötrafik. En samlad bedömning av nyttjande
respektive bevarande behöver därför ofta genomföras. Regeringen anser
att sjöars, stränders och vattendrags stora värden för natur- och kultur-
upplevelser, bad samt friluftsliv så långt möjligt skall värnas.

Fiskar och andra arter skall kunna fortleva

Yrkesfisket är främst koncentrerat till de stora sjöarna och bedrivs i dag
på ett sätt som gör att det inte utgör någon allvarlig miljöpåverkan. Fri-
tidsfisket kan emellertid i vissa vatten, framför allt i s.k. rödingsjöar, ge
upphov till förskjutningar av balansen mellan fiskarter och åldersfördel-
ning inom fiskpopulationer. Samma sak gäller för öring i vissa rinnande
vatten. Fiskar, såväl ädelfisk som annan fisk och andra arter som lever i
eller är beroende av sjöar och vattendrag, skall kunna reproducera sig och
fortleva i livskraftiga bestånd, varför regeringen också redovisar delmål
avseende vandringshinder för fisk och för fiskens reproduktionsmöjlig-
heter.

Prop. 1997/98:145

Tidigare beslut och mål

Det tidigare av riksdagen antagna målet i samband med 1991 års miljö-
politiska beslut att föroreningar inte skall begränsa användningen av
vatten från sjöar och vattendrag samt grundvatten som vattentäkt (prop.
1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) ersätts dels av det
nya miljökvalitetsmålet i detta avsnitt, dels av ett nytt miljökvalitetsmål i
avsnitt 4.2.2 Grundvatten av god kvalitet.

Flera här angivna delmål utgör också preciseringar av riktlinjer och
mål i 1991 års miljöpolitiska beslut för respektive ekosystem. De av
riksdagen tidigare antagna generella riktlinjerna och målen bör därför
kvarstå oförändrade. I propositionen angav regeringen att mark- och vat-
tenområden med särskilt höga naturvärden liksom ekologiskt särskilt
känsliga områden så långt möjligt skall undantas från exploatering, att
riktlinjen för det fortsatta miljöarbetet skall vara att naturligt förekom-
mande arter i havs- och vattenområden skall kunna bevaras i livskraftiga
populationer samt att den biologiska mångfalden och den genetiska va-
riationen skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras så att i
landet naturligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att
fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Dessa mål
preciseras och kompletteras av flera nya miljökvalitetsmål under Levande
skogar, Ett rikt odlingslandskap, Levande sjöar och vattendrag, Hav i
balans samt levande kust och skärgård samt Myllrande våtmarker.

Naturvårdsverket har också föreslagit miljökvalitetsmål för sjöar och
vattendrag i rapporten Sötvatten 90. För att kunna uppnå och bibehålla en

god vattenkvalitet i Sverige bör dessa miljökvalitetsmål ingå som en del i Prop. 1997/98:145
länsstyrelsernas beslutsunderlag. Detta mål behandlades i regeringens
proposition En god livsmiljö (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9 l:JoU30,
rskr. 1990/91:338) och fortsätter gälla.

En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

Skälen for regeringens bedömning: Regeringen bedömer att mil-
jökvalitetsmålet kan uppnås inom en generation. Denna inriktning skall
vara styrande för myndigheternas fortsatta arbete samt utgångspunkt för
det arbete som den parlamentariska beredning som beskrivs i avsnitt 4.1
skall utföra.

Regeringen gör bedömningen att miljökvalitetsmålet Levande sjöar
och vattendrag behöver kompletteras med delmål avseende användning
av sjöar och vattendrag som dricksvattentäkt, skydd av biotoper som är
viktiga för den biologiska mångfalden samt utbredningen av hotade arter.
Ett stort antal delmål under andra miljökvalitetsmål är dessutom viktiga
för att detta miljökvalitetsmål skall kunna uppnås (se avsnitt 4.2.2
Grundvatten av god kvalitet, 4.2.6 Bara naturlig försurning och 4.2.12
Giftfri miljö).

Regeringens bedömning är att följande delmål bör gälla för det fort-
satta arbetet:

- Sjöar och vattendrag bör kunna användas som dricksvattentäkt.

Delmålet har tidigare antagits av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut. Den parlamentariska beredningen, som beskrivs i
avsnitt 4.1, bör överväga i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a.
samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås.

- Biotoper som är viktiga för den biologiska mångfalden i sjöar och
vattendrag samt i deras nära omgivningar, bör skyddas i möjligaste mån.

Delmålet utgör en precisering av delar av de riktlinjer om bevarandet
av naturligt förekommande arter som antagits av riksdagen i samband
med 1991 års miljöpolitiska beslut och vid behandling av prop.
1987/88:85. Den parlamentariska beredningen bör överväga i vilken takt
som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällsekonomiska konsekvenser, må-
let kan nås.

- Hotade arter bör ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom si-
na naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga popula-
tioner säkras.

Delmålet utgör en precisering av delar av de av riksdagen, i samband
med 1991 års miljöpolitiska beslut, antagna riktlinjerna om bevarandet av
naturligt förekommande arter. Skillnaderna i formulering innebär ingen
förändring i sak i förhållande till den av riksdagen antagna riktlinjen utan
är endast en precisering med avseende på de arter som är upptagna på
Artdatabankens rödlistor. Den parlamentariska beredningen bör överväga
i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällsekonomiska kon-
sekvenser, målet kan nås.

Behov av nya delmål

Prop. 1997/98:145

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag
att utveckla nya delmål. Några utgångspunkter för arbetet är:

— Vandrande fiskarter bör ha möjlighet att kunna ta sig upp i vatten-
drag inom sitt naturliga utbredningsområde.

Förslaget kommer från Fiskeriverkets rapport Aktionsplan för biolo-
gisk mångfald från år 1995.

- Biotoper som är viktiga för den biologiska mångfalden i påverkade
sjöar och vattendrag samt i deras nära omgivningar, bör återskapas i
möjligaste mån.

Förslaget kommer från Naturvårdsverkets rapport 4765 Ren luft och
gröna skogar från år 1997.

Olika växt- och djurarters utbredning och tillväxt i sjöar och vattendrag
bör vara mätbar för att det skall vara möjligt att kunna följa och avgöra
miljökvalitetsmålets uppfyllelse. Olika arters utbredning och tillväxt ut-
gör indikatorer på tillståndet i sjöarnas och vattendragens ekosystem. I
dag finns inte dessa indikatorer utarbetade varför regeringen avser att ge
Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med Fiskeriverket utveckla så-
dana. Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att utveckla ytterligare
kvantitativa och tidsangivna delmål för biologiska och fysika-
lisk/kemiska variabler, vilket i dag saknas. Det saknas även delmål för
näringsämnen och föroreningar varför Naturvårdsverket bör få i uppdrag
att utveckla miljökvalitetsmål även på dessa områden.

Naturvårdsverket har påbörjat en nationell inventering av sjöar som
planeras pågå under några års tid. När material från inventeringen före-
ligger bör verket lämna en redovisning av ett mer detaljerat förslag avse-
ende skydd av sötvattenmiljöer. Regeringen avser dessutom att ge Natur-
vårdsverket i uppdrag att, i samverkan med berörda myndigheter ut-
veckla miljökvalitetsmål för vattnets kvalitet, kvantitet samt fysiska på-
verkan, i syfte att tillgodose skydd och bevarande av sötvattenmiljöer i
enlighet med EG:s kommande ramdirektiv för vatten.

Riksantikvarieämbetet bör ges i uppdrag att utveckla delmål avseende
tillvaratagandet av sjöars och vattendrags kulturmiljö värden.

Berörda myndigheter skall även se över behov av ytterligare nya del-
mål. Myndigheternas förslag kommer sedan att utvärderas av den parla-
mentariska beredningen.

Regeringen avser också att tillsätta en utredning för att närmare stude-
ra förutsättningarna för och utformningen av en framtida vattenavgift,
samt att tillsätta en kommitté för att ytterligare utreda utformningen av
ett framtida system för avrinningsområdesvis vattenadministration.

Delmålet om sjöar och vattendrag som dricksvattentäkter

Det av riksdagen tidigare antagna målet att föroreningar inte skall be-
gränsa användningen av vatten från sjöar och vattendrag samt grundvat-
ten som vattentäkt (se Tidigare beslut och mål) bör fortsätta gälla. I en-

lighet med Livsmedelverkets normer kan huvuddelen av ytvattnet redan Prop. 1997/98:145
idag användas som dricksvattentäkt.

Delmålet om skydd av viktiga biotoper

En förutsättning för att bevara den biologiska mångfalden i påverkade
sjöar och vattendrag samt i deras nära omgivningar är att, som delmålet
anger, skydda viktiga biotoper. Delmålet är inriktat mot behov av ökat
skydd av sötvattenmiljöer eftersom dessa är en naturtyp som idag är ef-
tersatt i skyddsarbetet, bl.a. i enlighet med EG:s art- och habitat-direktiv
(Dir. 92/43).

Delmålet om skydd av växt- och djurliv

Delmålet att hotade arter bör ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler
inom sina naturliga utbredningsområden sammanfaller till stor del med
tidigare mål. Huvuddelen av de hotade arterna kan skyddas genom EG:s
naturvårdsdirektiv. Det är dock viktigt att även de hotade arter som inte
omfattas av direktivet skyddas och bevaras.

I Fiskeriverkets rapport Aktionsplan om biologisk mångfald från år
1995 och i regeringens proposition 1997/98:2 om Hållbart fiske och
jordbruk anges att en ökad satsning skall göras på en förbättrad fiskevård
med prioritering av insatser för att bevara hotade arter och stammar. I
linje med detta är det angeläget att den genetiska variation som finns tas
till vara på sådant sätt att lokalt anpassade stammar kan svara för repro-
duktion och återväxt.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Påverkan av såväl föroreningar som byggande i vatten eller användning
av vatten behöver, enligt regeringen, begränsas för att miljökvalitetsmålet
om levande sjöar och vattendrag skall kunna uppnås. Reglerade, förore-
nade och övergödda sjöar och vattendrag kan också behöva restaureras
och miljöförbättrande åtgärder genomföras i deras närmiljö för att öka
skyddsmöjlighetema. Investeringar i vattenkraft skall ske med hänsyn till
dess miljö- och omgivningspåverkan. En åtgärd för att minska de skador
som utbyggnad av vattenkraft har inneburit är att återställa naturliga
vandringsvägar för fisk. Det kan bli aktuellt att bygga fiskvägar, öka mi-
nimiflödena under lågvattenperioder eller att i enstaka fall riva befintliga
dammar. Detta kan ske i samband med att äldre vattendomar omprövas.
En viktig utgångspunkt vid sådana åtgärder bör vara att befintliga kul-
turmiljövärden värnas. Ett forskningssamarbete mellan vattenkraftföreta-
gen, Naturvårdsverket, Energimyndigheten och Fiskeriverket för att finna
möjligheter till ytterligare förbättringar planeras. Även Riksantikvarie-
ämbetet kan behöva involveras i detta samarbete.

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Prop. 1997/98:145

Sötvattenmiljöer är mycket svagt representerade bland skyddad miljö i
Sverige. Många av dessa miljöer är dock prioriterade för bevarande en-
ligt EG:s art- och habitat-direktiv. Det behövs därför en särskild satsning
på sötvattensmiljöer. Regeringen har i propositionen Aktionsplan för
biologisk mångfald (prop. 1996/97:75, bet. 1996/97:JoU 15, rskr.
1996/97:239) tagit ställning för att en riksomfattande inventering av sjöar
och vattendrag genomförs. I anslutning till detta arbete skall en plan för
områdesskydd tas fram. Kostnaderna för ett utökat områdesskydd kan
inte beräknas innan en inventering gjorts och en plan för områdesskydd
tagits fram. Arbete med inventeringar har påbörjats.

Ytterligare restaureringar av sjöar och vattendrag krävs också. En
första åtgärd är dock att begränsa utsläppen till sötvattensmiljöer varför
åtgärder i deras närmiljö är nödvändiga.

Den svenska administrativa och legala hanteringen av vattenfrågorna
behöver utvecklas. Detta föranleds av den troliga inriktningen av EG:s
förestående ramdirektiv för vatten. Det är också en följd av utvecklingen
mot ökad målstyrning i olika avrinningsområden för att uppnå gemen-
samt fastställda mål för t.ex. ett kustområde. Utredningen om avrin-
ningsområden (dir. 1996:57) har i två betänkanden, En ny vattenadmi-
nistration (SOU 1997:99) och Miljösamverkan i vattenvården (SOU
1997:155) redovisat förslag till förändrad avrinningsområdesvis vatte-
nadministration. I det senare betänkandet beskrivs också fyra pilotprojekt
som startats för att erhålla erfarenheter från olika system för avrinnings-
områdesvis vattenadministration. Regeringen delar utredningens bedöm-
ning att vattenfrågornas behandling och framför allt möjligheten till op-
timering och kostnadseffektivisering kan underlättas av en administrativ

indelning som bygger på avrinningsområden. Utredningen gör bedöm-
ningen att en parlamentariskt sammansatt kommitté eller delegation be-
höver utses för att följa utvecklingen av den nya vattenadministrationen i
ett antal pilotprojekt samt för att därefter lämna förslag på hur man bör
genomföra ett kommande ramdirektiv för vatten.

Möjligheten att uppnå nationella mål med hjälp av lokalt engagemang
och kunnande om lokala problem och förutsättningar är en viktig ut-
gångspunkt för det fortsatta arbetet med utformning av ett administrativt
system, liksom för genomförandet av pilotprojekten. Det är också ange-
läget att det administrativa systemet är kostnadseffektivt.

Regeringens bedömning överensstämmer med utredningens förslag
och pilotprojekt har redan startats. Regeringen avser också att tillsätta en
kommitté i enlighet med förslaget. Eventuella ekonomiska åtaganden för
projekten i fråga kan inte beslutas generellt, utan far bedömas i respek-
tive fall. Erfarenheter från ytterligare ett stort antal samverkansprojekt
mellan länsstyrelser och kommuner i olika avrinningsområden är också
av betydelse, liksom utvecklingen av STRAM-arbetet vad gäller vatten-
miljöfrågor.

Mål för miljökvalitet i ekosystem, men även belastningsrelaterade
miljömål är beroende av regionalt anpassade lösningar för att kunna upp-
nås. De krav på att uppnå en viss miljökvalitet, som ett införande av
ramdirektivet för vatten innebär, utgör en viktig del i den övergripande
strukturen av nationella miljömål som regeringen nu föreslår.

I förslaget till ramdirektiv för vatten finns formuleringar som gör att
ekonomiska avgifter för vattenpåverkan kan utarbetas i framtiden.

Regeringen avser därför att närmare studera förutsättningarna för och
utformningen av en sådan framtida vattenavgift som omfattar alla former
av utsläpp till vatten. Utredningen bör även studera möjligheterna att in-
föra ett system där avgiften går tillbaka till det avrinningsdistrikt där den
tas ut, i syfte att där möjliggöra tillskapandet av miljöförbättrande åtgär-
der.

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet för levande sjöar och vattendrag skall
Sverige aktivt agera internationellt:

- Delta inom EU i utarbetandet av ett ramdirektiv för vatten, där det
övergripande miljökvalitetsmålet är god ekologisk vattenkvalitet i sjöar,
vattendrag, flodmynningar, grundvatten samt kustvatten till år 2010 (se
avsnitt 4.2.5 Hav i balans samt levande kust och skärgård). Enligt försla-
get kommer EG:s ramdirektiv för vatten att innebära dels att vissa ge-
mensamma miljökvalitetsnormer kommer att gälla för Sverige, dels att
Sverige far en skyldighet att självt fastställa miljökvalitetsnormer för de
kemiska ämnen och biologiska samt fysiska kvaliteter där gemensamma
normer inte finns. Normerna skall enligt förslaget redovisas till EG-
kommissionen för första gången under år 2004.

-Arbeta aktivt i internationellt arbete mot övergödning och gräns-
överskridande utsläpp av föroreningar. Sådant arbete, med relevans även

Prop. 1997/98:145

for sjöar och vattendrag, bedrivs i dag inom bl.a. Helsingforskonventio-
nen (HELCOM), Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) samt inom FN:s
regionala konvention om Långväga transport av gränsöverskridande luft-
föroreningar (LRTAP).

FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD) hade i år sötvatten som
ett av sina temata.

Prop. 1997/98:145

4.2.4

Myllrande våtmarker

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande
funktion i landskapet skall bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras
för framtiden (miljökvalitetsmål 4).

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

- Det finns våtmarker av varierande slag med bevarad biologisk mång-
fald i hela landet.

- Våtmarker skyddas så långt möjligt mot dränering, torvtäkter, väg-
byggen och annan exploatering.

- Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota
den biologiska mångfalden introduceras inte.

- Torvbrytning sker på lämpliga platser och med hänsyn till miljön och
den biologiska mångfalden.

- Våtmarkernas kulturmiljövärden samt värde för friluftsliv värnas.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsamålet Myllrande våtmarker
bör kompletteras med delmål för skydd av myrmarker och hotade arter.
Därutöver kan ytterligare delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag angående miljökvalitetsmålet: Överens-
stämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Centrum för biologisk
mångfald (CBM), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Naturskydds-
föreningen påpekar att våtmarker utgör värdefulla biotoper som har vik-
tiga funktioner och därför bör skyddas och bevaras. CBM, Jordbruksver-
ket samt Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän framhåller att våtmar-
ker även kan behöva återskapas. Vissa remissinstanser anser att markav-
vattningsförbudet enligt bestämmelserna i naturvårdslagen (1964:822)
bör utökas till ytterligare områden medan andra bestämt avvisar en ut-
vidgning. Torvbrytning för energiändamål bör enligt vissa remissinstan-
ser upphöra.

Naturvårdsverkets förslag angående markawattning: Förslaget
överensstämmer såvitt avser Gävleborgs län med regeringens redovis-
ning under rubriken Utökat förbud mot markawattning
(Naturvårdsverket, Aktionsplan för biologisk mångfald, rapport 4463 s.
77-78).

Remissinstanserna: Samtliga berörda kommuner utom Robertsfors
och Skellefteå kommuner tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget
Även länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län tillstyrker för-
slaget. Kramfors kommun vill begränsa förbudet till de östra delarna av
kommunen. Örnsköldsviks kommun vill att förbudet skall omfatta hela
kommunen. Gävle kommun finner det logiskt att dikningsförbudet inte
bara omfattar Sydsverige utan också Norrlandskusten som tidigare på-
verkats starkt av dikning. Göteborgs universitets Marina Forsknings-
centrum anser att förslaget är särskilt viktigt för de vattendrag som myn-
nar längs Bottenhavskusten, där kväve liksom i Östersjön och Västerha-
vet är ett begränsande ämne för algtillväxten och våtmarkerna är en vik-
tig denitrifikationsmiljö. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller
behovet av markavvattningsförbud med hänsyn till att kustregionens

våtmarker är utdikade till 25 % och endast 10 % är odikade. Skogsägar- Prop. 1997/98:145
nas riksförbund, Skogsindustrierna, Robertsfors och Skellefteå kommu-
ner avstyrker förslaget. Robertsfors kommun anser att ytterligare lagstift-
ning framstår som helt onödig. Kommunen finner att de regler som finns
ger fullständiga möjligheter att stoppa dikning i orörda våtmarksområden
och styra dikning i redan påverkade områden. Liknande synpunkter an-
förs av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Skellefteå kommun.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre övergri-
pande mål för ekologisk hållbarhet. Som ett led i arbetet för att uppnå det
första av dessa mål, Skyddet av miljön, föreslår regeringen miljökvali-
tetsmålet att våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktioner
skall bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.

Miljökvalitetsmålet återspeglar det faktum att våtmarkerna utgör gene-
rellt mycket viktiga biotoper, värdefulla för såväl arter knutna till dessa
miljöer som arter knutna till kringliggande ekosystem och för rastande
flyttfåglar.

Sverige är ett av de våtmarksrikaste länderna i världen. Våtmarkerna
har stor variationsrikedom och vissa typer tillhör de mest produktiva
livsmiljöer vi känner till. Tillsammans omfattar de ca 9 % av Sveriges
yta. Av den totala våtmarksarealen utgör olika typer av myrar (mossar,
kärr och biandmyrar) ca 70 % och resten är sumpskog, strandmiljöer och
annan våtmark. Omkring 3 % av myrarealen är skyddad i naturreservat
eller nationalparker. Biotopskyddet i 19 § naturvårdslagen (1964:822)
omfattar också vissa typer av våtmarker.

Skydd och bevarande av våtmarker av varierande slag

Våtmarkerna utgör viktiga biotoper, värdefulla för såväl arter knutna till
dessa miljöer som arter knutna till kringliggande ekosystem och för ras-
tande flyttfåglar. Våtmarkerna har också stor betydelse för den ekologis-
ka variationen i landskapet och för dess vattenhushållande funktioner. I
detta ligger bl.a. våtmarkernas funktion som närsaltsfällor vilket har
uppmärksammats alltmer på senare år. Våtmarkerna bidrar till att reduce-
ra tillförsel av näringsämnen såväl till sjöar som till havsområden. Rege-
ringens bedömning är att våtmarker av varierande slag, även mindre så-
dana på skogs- och odlingsmark, skall finnas i hela landet med bevarad
biologisk mångfald.

Många våtmarker har påverkats eller helt förstörts av dikning och and-
ra ingrepp som t.ex. reglering av sjöar och vattendrag i syfte att vinna
jordbruksmark. Omkring 12% av myrarealen i landet har totalförstörts.
Framför allt har våtmarker i slättlandskapet drabbats hårt av utdikningar.
De allvarligaste hoten mot våtmarkerna är markawattning, försurning,
övergödning, torvtäkter och under senare år även kalkning. Avverkningar
i sumpskogar eller på omkringliggande marker kan också skada våt-
marksmiljön. I syfte att skydda kvarvarande våtmarker i områden där
sådana är sällsynta har förbud mot markawattning införts enligt natur-
vårdslagstiftningen. Förbudet omfattar för närvarande nästan hela Göta-
land och huvuddelen av Svealand.

Regeringen liksom flera av remissinstanserna anser att det är angeläget Prop. 1997/98:145
att skydda och bevara våtmarksmiljöer bl.a. på grund av deras viktiga
funktioner samt deras stora betydelse som livsmiljö för ett stort antal ar-
ter. Regeringens bedömning är därför att våtmarker så långt möjligt skall
skyddas mot dränering, torvtäkter, vägbyggen och annan exploatering.

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer

För att undvika skador på den biologiska mångfalden och ekosystemen
skall främmande arter och genetiskt modifierade organismer inte introdu-
ceras utan att en noggrann prövning gjorts av eventuella miljöeffekter.

Torvbrytning med hänsyn till miljön

Torvtäkter har tidigare förekommit i ett stort antal våtmarker, i första
hand i mossar i södra och mellersta Sverige. Numera berör täktema ett
relativt litet antal våtmarker men täktema är i allmänhet av stor omfatt-
ning. Torvtäkt innebär regelmässigt att vattenkvaliteten i vattendrag och
sjöar nedströms täkten påverkas under kortare eller längre tid. En modem
täkt innebär också en betydande omvandling av miljön. Det är därför
viktigt att val av områden sker med omsorg och att täkten utformas med
hänsyn till påverkan på omgivande områden.

Regeringens förslag till miljökvalitetsmål omfattar skydd av värdefulla
våtmarker mot torvtäkt och annan exploatering och i det fall torvbrytning
sker skall den genomföras med hänsyn till miljön och den biologiska
mångfalden.

Våtmarkernas kulturmiljövärden samt värde för friluftsliv

Våtmarkerna är även av betydelse för kulturmiljö och rekreation, däri-
bland bärplockning och jakt. De hävdade våtslåttermarkema är värdefulla
både genom sin historiska betydelse och sitt särpräglade nyttjande däri-
bland genom den hävdgynnade biologiska mångfald som utvecklats i
dessa. De har dessutom, på grund av sina konserverande egenskaper, ofta
visat sig innehålla värdefulla arkeologiska lämningar som inte kunnat
bevaras i andra marklager. Detta ökar våtmarkernas skyddsvärde ytterli-
gare.

Tidigare beslut och mål

Det nya förslaget till miljökvalitetsmål täcker de tidigare miljömålen som
avser bevarande av naturtyper så att ekologisk funktion och artinnehåll
långsiktigt bibehålls, liksom målet för fortsatt arbete inom fauna- och
floravård genom rimliga krav på hänsyn och resursinsatser (prop.
1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327). Förslaget täcker
även målet att säkerställa den biologiska mångfalden (prop. 1990/91:90,
bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) samt målet att representativa

områden av alla förekommande naturtyper som våtmarker bör prioriteras
(prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373).

Regeringen har i prop. 1990/91:90 angett att "Mark- och vattenområ-
den med särskilt höga naturvärden liksom ekologiskt känsliga områden
skall så långt möjligt undantas från exploatering". I samma proposition
anges vidare att "Tillstånd till torvtäkter skall prövas restriktivt i områden
som i den kommunala planeringen angetts vara av riksintresse för natur-
vården, kulturmiljövården och friluftslivet”. Det första av dessa mål ingår
i de föreslagna miljökvalitetsmålen Levande sjöar och vattendrag, Myll-
rande våtmarker, Hav i balans samt levande kust och skärgård, Levande
skogar, Ett rikt odlingslandskap samt Storslagen fjällmiljö. Det andra
ingår i miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker.

Målet att varje land skall utveckla nationella strategier inom ramen för
konventionen om biologisk mångfald (prop. 1992/93:227, bet.
1993/94:JoU4, rskr. 1993/94:27) är för Sveriges del i huvudsak uppfyllt
genom Naturvårdsverkets och sektorsmyndighetemas aktionsplaner för
biologiskt mångfald. En fullständig redovisning av tidigare mål finns i
bilaga 57.

Regeringen gör bedömningen att följande delmål bör gälla för det fort-
satta arbetet.

- Hotade arter bör ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom si-
na naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga popula-
tioner säkras.

Delmålet har antagits av riksdagen i samband med 1991 års miljöpoli-
tiska beslut. Skillnaderna i formulering jämfört med riksdagsbeslutet in-
nebär ingen ändring i sak utan är endast en precisering med avseende på
de arter som är upptagna på Artdatabankens rödlistor. Den parlamenta-
riska beredningen bör överväga i vilken takt som, med hänsyn till bl.a.
samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås. Delmålet överens-
stämmer med Naturvårdsverkets förslag i Ren luft och gröna skogar
(rapport 4765).

Behov av nya delmål

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Naturvårdsverket har i Ren luft och gröna skogar (rapport
4765) föreslagit att

- Minst 50% av objekten i Naturvårdsverkets myrskyddsplan skall
skyddas som reservat eller bevaras genom avtal och andra åtgärder.

Regeringen bedömer att det är särskilt angeläget att vidareutveckla
mätbara mål och parametrar för bevarande av våtmarkerna och deras bi-
ologiska mångfald. Den nationella våtmarksinventeringen med inriktning
på större våtmarker kommer att avslutas inom de närmaste åren. Invente-

Prop. 1997/98:145

ringen av sumpskogar i skogsvårdsorganisationens regi beräknas vara
fullföljd under år 1998. Genom den nyligen påbörjade nationella sjö- och
vattendragsinventeringen erhålls information om våtmarker med anknyt-
ning till sådana miljöer. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i upp-
drag att i samverkan med berörda myndigheter ange behovet av ytterliga-
re skydd och därmed mål för våtmarker. Myndigheterna skall även se
över behov av ytterligare delmål. Myndigheternas förslag kommer sedan
att utvärderas av den parlamentariska beredningen.

Vad avser våtmarker i anslutning till sjöar och vattendrag behandlas
dessa även i avsnitt 4.2.3 Levande sjöar och vattendrag. Restaurering och
återskapande av våtmarker behandlas i avsnitt 4.2.9 Ett rikt odlingsland-
skap.

Delmålet om skydd av hotade arter

Enligt regeringens bedömning bör våtmarkernas (hotade) arter ges möj-
lighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområ-
den, så att långsiktigt livskraftiga populationer kan säkras. Delmålet är en
precisering av delar av den av riksdagen tidigare antagna riktlinjen om
bevarande av naturligt förekommande arter. Målet bygger också på Na-
turvårdsverkets aktionsplan för biologisk mångfald. Huvuddelen av de
hotade arterna kan skyddas genom EG:s naturvårdsdirektiv (79/409/EEG
och 92/43/EEG). Det är dock viktigt att även de hotade arter som inte
omfattas av direktivet skyddas och bevaras.

Delmålet om skydd av biotoper

Syftet med Naturvårdsverkets myrskyddsplan är att åstadkomma ett
långsiktigt skydd för ett urval av de värdefullaste myrarna i Sverige. My-
rarna i planen motsvarar drygt 6 % av landets totala myrareal. Genom
den landsomfattande inventeringen av större våtmarksområden - vilken
är genomförd i stort sett i hela landet - finns ett jämförelsevis gott un-
derlag för att genomföra ett systematiskt upplagt arbete att skydda myr-
områden. Naturvårdsverket har år 1994 i Myrskyddsplan för Sverige
(beslut 1994-04-25) valt ut ca 370 områden som bör prioriteras i skyddet.
Enligt förslag från Naturvårdsverket bör minst 50 % av objekten i myr-
skyddsplanen skyddas som reservat eller bevaras genom avtal och andra
åtgärder före år 2020. Enligt EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG),
skall Sverige skydda en tillräckligt stor andel våtmarker för att säkra den
biologiska mångfalden knuten till denna naturtyp. Våtmarkskonventio-
nen (SÖ 1986:74) innebär ett åtagande att skydda internationellt värde-
fulla våtmarker. Sverige har ett särskilt ansvar genom landets rikedom på
våtmarker, samtidigt som andelen skyddade myrar är relativt liten.

Utökat förbud mot markawattning

I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet.
1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338) anförde regeringen att förbud mot

Prop. 1997/98:145

markawattning bör kunna inforas i begränsade områden där antalet
kvarvarande våtmarker är litet och där behovet av att bevara våtmarkerna
är särskilt stort från naturvårdssynpunkt. Ett bemyndigande till regering-
en infördes i naturvårdslagen (1964:822) att fatta beslut om vilka områ-
den i landet som skulle omfattas av ett sådant förbud.

Då regeringen år 1993 angav de områden i södra Sverige inom vilka
forbud mot markawattning skulle gälla, förelåg inga resultat avseende
Norrlandskusten från den riksomfattande våtmarksinventeringen. Inven-
teringen har sedan dess genomförts i Gävleborgs, Västemorrlands och
Västerbottens län. Vad gäller Norrbottens län kommer inventeringen att
avslutas inom de närmaste åren. Mot denna bakgrund föreslog Natur-
vårdsverket år 1995 i Aktionsplan för biologisk mångfald (rapport 4463)
att förbudet mot markawattning skulle utökas till att omfatta den kustnä-
ra delen av Norrlandskusten utom Norrbottens län. Regeringen fann det
lämpligt att avvakta med ett ställningstagande för att först genomföra en
kompletterande remittering av förslaget till berörda kommuner (dnr
M97/471/4). Regeringen konstaterar att flertalet berörda kommuner stäl-
ler sig positiva till förbudet mot markavvvattning.

En inventering av sumpskogar pågår genom skogsvårdsstyrelsema
främst i syfte att identifiera dem som är värdefulla från naturvårdssyn-
punkt. Sumpskogsinventeringen kommer i huvudsak att vara genomförd
under år 1998. Redan nu föreligger emellertid vissa preliminära resultat.

Såväl de särskilda våtmarksinventeringama som t.ex. riksskogstaxe-
ringen visar att området närmast Östersjön naturligt är våtmarksfattigt
och att andelen våtmarker sällan överstiger 5 % av landarealen. Arealen
våtmarker är emellertid betydligt större i Gävleborgs och Västerbottens
län än i Västemorrlands län särskilt vad gäller större våtmarker. Våtmar-
kernas hydrologi i det kustnära området är även i stor utsträckning på-
verkad av olika ingrepp, främst dikning. I Gävleborgs län är de större
våtmarkerna i kustnära områden påverkade till 80-95 %. Även de mindre
våtmarkerna visar hög grad av påverkan i de kustnära kommunerna.
Sumpskogsinventeringen indikerar att ungefär hälften är starkt påverkade
av dikning och i vissa kommuner är över 80 % av sumpskogarna påver-
kade av sådan verksamhet. Även i Västerbottens län är de större våtmar-
kerna påverkade i hög grad. Där är emellertid spridningen större och in-
om angivna områden är 55-90 % av våtmarkerna påverkade. Våt-
marksinventeringen visar att även vissa områden längre in i landet är
starkt påverkade av dikning. Sumpskogsinventeringen indikerar i huvud-
sak samma situation beträffande dikningspåverkan av sumpskogarna i
kustnära områden. Inventeringen är emellertid bara delvis genomförd i de
sydligaste kommunerna i länet. I Västemorrlands län omfattar våt-
marksinventeringen endast de större våtmarkerna varför materialet kan
behöva kompletteras för en slutlig bedömning av avgränsning av ett för-
bud mot markawattning. Regeringen bedömer att förhållandena särskilt i
Kramfors och Ömsköldsviks kommuner behöver belysas. Regeringen
bedömer att underlaget beträffande såväl Västemorrlands som Väster-
bottens län behöver kompletteras för att göra en slutlig bedömning av
omfattningen av förbud mot markawattning i dessa län.

Prop. 1997/98:145

Sammantaget finner regeringen att det nu finns skäl att, med stöd av Prop. 1997/98:145
18 d§ naturvårdslagen (1964:822), utvidga förbudet mot markavvatt-
ning. Det bör därför omfatta även Gävleborgs län utom Ljusdals, Färila,
Kårböle, Los, Hamra och Ramsjö församlingar i Ljusdals kommun. Re-
geringen avser att ge Länsstyrelserna i Västemorrlands och Västerbottens
län i uppdrag att utreda påverkan av våtmarker i länen i syfte att klarläg-
ga om ett markavvattningsförbud bör införas även i dessa län. Uppdragen
skall utföras efter samråd med skogsvårdsstyrelsen och kommunerna.

Regeringen avser att besluta om de förändringar i naturvårdsförord-
ningen som föranleds härav.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

För att uppnå miljökvalitetsmålet om myllrande våtmarker är det bl.a.
viktigt att bevara alla naturligt förekommande våtmarkstyper i Sverige.

Sverige har sedan tidigare anmält 30 våtmarksområden till Våt-
markskonventionen om bevarande av våtmarker av internationell be-
tydelse för flyttande fåglar (SÖ 1986:74). Sverige har förbundit sig att
långsiktigt bevara dessa områden. I syfte att anmäla ytterligare områden
bl.a. med våtmarkstyper som nu är svagt representerade pågår ett arbete
hos Naturvårdsverket och bl.a. länsstyrelserna för att välja ut ett tjugotal
nya områden.

Enligt propositionen om bl.a. aktionsplaner for biologisk mångfald Prop. 1997/98:145
(prop. 1996/97:75, bet. 1996/97:JoU15, rskr. 1996/97:239) skall sump-
skogar, mader och rikkärr särskilt uppmärksammas i naturvårdsarbetet.
Särskilda åtgärdsprogram bör därför utarbetas för dessa naturtyper i sam-
arbete mellan olika intressenter.

I områden med liten andel kvarvarande våtmarker kan det också vara
angeläget att anlägga våtmarker för att bevara vattenbalansen i landska-
pet, de ekologiska funktionerna och den biologiska mångfalden samt
förmågan att binda näringsämnen. Dessa frågor behandlas främst i av-
snitt 4.2.9 Ett rikt odlingslandskap.

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet om myllrande våtmarker skall Sverige
aktivt agera internationellt:

- Bedriva samarbete bl.a. med Baltikum och Ryssland avseende natur-
vård.

- Enligt EG:s habitatdirektiv bevara ett betydande antal av de svenska
våtmarkstypema.

- Inom Våtmarkskonventionens arbete driva åtaganden för att skydda
ytterligare våtmarksområden utöver de 30 som redan anmälts.

- Inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77)
ge fortsatt skydd och vård för våtmarker.

4.2.5 Hav i balans samt levande kust och skärgård

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt
hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden skall be-
varas. Kust och skärgård skall ha en hög grad av biologisk mångfald,
upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och
annat nyttjande av hav, kust och skärgård skall bedrivas så att en hållbar
utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot in-
grepp och andra störningar (miljökvalitetsmål 5).

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

- Belastning av näringsämnen och föroreningar samt fysisk påverkan
försämrar inte förutsättningarna för den biologiska mångfalden eller den
marina miljöns produktionsförmåga.

- Fiske, sjöfart och annat nyttjande av hav och vattenområden, liksom
bebyggelse och annan exploatering i kust- och skärgårdsområden sker
med hänsyn till vattenområdenas produktionsförmåga, biologiska mång-
fald, natur- och kulturmiljövärden samt värden för friluftslivet.

- Marina biotoper som är unika skyddas.

- Skärgårdslandskapets naturskönhet, kulturmiljövärden och variation
bibehålls genom att vatten-, jord- och skogsbruk samt turism bedrivs med
hänsyn till miljö, kulturmiljö och biologisk mångfald.

- Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota
den biologiska mångfalden introduceras inte.

- Massförekomster av växtplankton orsakade av mänsklig påverkan
förekommer inte.

-Utbredning och artantal av växter och djur förändras inte negativt
genom mänsklig påverkan.

- Tångbältets djuputbredning i Östersjön och Västerhavets skärgårdar
har återhämtats.

- Syrebrist orsakad av övergödning från mänsklig verksamhet är
mycket sällsynt.

- Låg bullernivå eftersträvas.

- Lokalisering av vindkraftverk sker med hänsyn tagen till bl.a. natur-
och kulturmiljö, friluftsliv samt landskapsbild.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Hav i balans samt le-
vande kust och skärgård bör kompletteras med delmål avseende påver-
kan på grunda havsområden, utbredning av hotade arter, bifångster av
småvalar, olje- och kemikalieutsläpp från fartyg till vatten samt sjö-
trafikens miljöpåverkan. Därutöver kan ytterligare delmål behöva ut-
vecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Verket har föreslagit ett övergripande
mål för havsmiljön. Kuster och grunda vikar inkluderades till viss del i
det målet men inte specifikt skärgården. Avseende Östersjön och Väster-
havet överensstämmer förslaget till stor del med regeringens förslag. I
det senare har vissa av remissinstansernas förslag inarbetats, framförallt
vad gäller att ange vilken miljökvalitet som eftersträvas .

Remissinstanserna: Bl.a. Sveriges lantbruksuniversitet, Centrum for Prop. 1997/98:145
biologisk mångfald, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Kal-
mar kommun anmärker på att målen inte anger vilket tillstånd som efter-
strävas. Förslagen måste utvecklas och kvantifieras, bl.a. när det gäller
den biologiska mångfalden. En rad forslag till preciseringar ges. Sjöfarts-
verket och Kustbevakningen pekar ut internationella konventioner, avtal
och samarbeten som har betydelse för genomförandet. Flera remissin-
stanser framhåller att jordbruket och trafiksektorn har viktiga roller för
att uppnå miljökvalitetsmålet för hav, kust och skärgård och att detta bör
framgå tydligare.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre över-
gripande mål för ekologisk hållbarhet. För att uppnå två av dessa mål,
nämligen Skyddet av miljön och En hållbar försörjning har regeringen
formulerat ett gemensamt miljökvalitetsmål som är att Västerhavet och
Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och att den
biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en hög
grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvär-
den. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård
skall bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla
områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar.

Miljökvalitetsmålet kan i huvudsak nås inom en generation. Ekosy-
stemens återhämtningsförmåga är dock avgörande för hur snabbt hela
miljökvalitetsmålet kan uppnås. Vad gäller övergödning för Östersjön i
sin helhet kan miljökvalitetsmålet troligen uppnås först mot slutet av
nästa sekel. En återhämtning bör dock vara tydligt mätbar före år 2020.
Uppfyllelse av miljökvalitetsmålet är delvis beroende av internationella
åtgärder.

De svenska havs- och insjöskärgårdama är unika. Bara på några få
andra ställen på jorden, som i Finland, Kanada och utanför Skottland,
finns liknande skärgårdar. En stor spännvidd av ekosystem samt växt-
och djurbiotoper ger förutsättningar för en artrikedom på land och i vat-
ten som fa andra landskap kan uppvisa. Skärgårdslandskapens natur-
skönhet, särpräglade kulturmiljöer och variation ger dem ett mycket stort
värde också för friluftsliv och rekreation. De flesta av Sveriges skär-
gårdar har hyst bofast befolkning sedan lång tid, vilket är en förutsättning
för att hålla skärgården levande. Ett aktivt jordbruk och fiske är en del av
kulturmiljön. Den känsliga vattenmiljön i de svenska skärgårdarna berörs
av flera hot. Övergödningen är det allvarligaste hotet mot den marina
miljön. Vidare är förekomsten av stabila organiska ämnen och förhöjda
halter av tungmetaller i vatten, sediment och organismer ett stort mil-
jöproblem. Regeringen bedömer att skyddet av skärgårdarnas mest vär-
defulla grundområden bör stärkas eftersom dessa områden utgör mycket
viktiga marina biotoper.

Några av havets viktiga livsmiljöer som är särskilt påverkade av stör-
ningar är blåstångsbältet, ålgräsängama, hårdbottnama och de grunda
mjukbottnama. Den svenska kustzonen är också en konfliktzon där olika
intressen konkurrerar om nyttjandet. Det är därför viktigt att känna till de
grunda vikarnas betydelse för det marina livet vid olika slag av exploate-
ring av kustzonen. Grunda kustområden med mjukbottnar, ålgräsängar

och musselbankar är mycket produktiva och har betydelse som födoom-
råden och uppväxtområden för fiskar och ryggradslösa djur. Det är av
stor vikt för ett hållbart fiske att dessa uppväxtområden skyddas.

Belastningen av näringsämnen och föroreningar samt fysisk påverkan
Östersjön och Västerhavet är påverkade av föroreningar och framför allt
av kväve. De höga kvävehalterna har lett till att stora delar av haven runt
Sverige är övergödda vilket i sin tur påverkat växt- och djurlivet. Frågan
om övergödning behandlas samlat i avsnitt 4.2.6 Ingen övergödning.

Tillsammans med övergödningen är förekomsten av miljögifter såsom
stabila organiska ämnen och förhöjda halter av tungmetaller i vatten, se-
diment och organismer ett stort miljöproblem. Trots att betydande
minskningar av utsläppen av miljögifter skett under senare år kvarstår
problemen på flera håll på grund av att det finns stora mängder miljö-
gifter lagrade i naturen (frågan om miljögifter behandlas samlat i avsnitt
4.2.12 Giftfri miljö). Mot denna bakgrund föreslår regeringen ett mil-
jökvalitetsmål som innebär att belastningen av näringsämnen och förore-
ningar inte skall försämra förutsättningarna för den biologiska mångfal-
den eller den marina miljöns produktionsförmåga.

Fiske, sjöfart och annat nyttjande samt exploatering

Nyttjandet av kust- och skärgårdsområden kan skada biologisk mångfald,
biotoper och kulturmiljövärden om verksamhet bedrivs eller lokaliseras
på ett olämpligt sätt. Det gäller verksamheter som fiske, vattenbruk, sjö-
fart, anläggningsverksamhet (hamnar, vägbyggen, broar, vindkraftverk,
farleder, muddring, undervattenskablar), fritidsverksamhet
(turistanläggningar, fritidshusbebyggelse) samt utvinning av naturresur-
ser (sand- och grustäkt).

Vattenbruk, i första hand fiskodling, kan lokalt medföra betydande
miljöpåverkan i form av övergödning om verksamheten lokaliseras till
områden med t.ex. dålig vattenomsättning.

Uttaget av fisk och skaldjur i såväl Östersjön som Västerhavet översti-
ger för vissa arter vad som kan ge ett optimalt, uthålligt fiske. De flesta
av de vilda laxbestånden runt Östersjön är kraftigt reducerade på grund
av vattenkraftsutbyggnad och förorening av floder. Olika fiskeredskap
kan också fysiskt påverka havsbottnar och reducera eller förändra dess
djurliv. En ytterligare minskning av bifångster är viktig. Bifångstema
består dels av små individer av kommersiellt intressanta fiskarter, dels av
fisk, sjöfågel eller däggdjur som man egentligen inte önskar fånga. Såväl
yrkes- som fritidsfiske måste därför bedrivas på ett sådant sätt att det är
långsiktigt hållbart. Ett miljökvalitetsmål som omfattar brukandeaspekter
som uttag av fisk och skaldjur samt fiskemetoder överensstämmer med
flera remissinstansers förslag.

Kustområden och stränder är en begränsad resurs som har stor betydel-
se för friluftsliv och biologisk mångfald. Bebyggelse och annan exploate-
ring inom dessa områden har ökat väsentligt de senaste decennierna.

Prop. 1997/98:145

Strändernas ekologiska betydelse ligger främst i att de är en viktig sprid-
ningslokal för flora och fauna. För den biologiska mångfalden är vissa
biotoper, som t.ex. havsstrandängar, särskilt skyddsvärda. Skärgårdsvikar
och grunda havsområden har stor betydelse som reproduktionsplatser för
flera fiskarter. Skärgården hyser bl.a. särpräglade bebyggelse- och od-
lingsmiljöer av stort värde samt även fomlämningar och andra kultur-
lämningar som t.ex. skeppsvrak.

Fartygstrafiken medför flera risker för miljön. Oljeutsläpp leder till
skador på sjöfåglar och andra djur och växter. Främmande arter sprids
genom ballastvatten från fartyg. Den kraftigt ökade sjötrafiken och de allt
större och snabbare fartygen ökar miljöbelastningen, bl.a. genom buller-
störningar och erosion på stränder och bottnar. Problemen är främst kon-
centrerade till storstädernas skärgårdsområden. Utsläpp av avfall och
avlopp från fartyg och fritidsbåtar kan ge upphov till miljöstörningar i
bl.a. hamnar och trängre vikar. På grund av denna rad av hot för havs-
och skärgårdsområden och för att uppnå en god livsmiljö för såväl män-
niskor, djur som växter samt en ekologiskt hållbar utveckling har rege-
ringen föreslagit ett miljökvalitetsmål som innebär att fiske, sjöfart och
annat nyttjande av hav och vattenområden, liksom bebyggelse och annan
exploatering i kust- och skärgårdsområden, skall ske med hänsyn till
vattenområdenas produktionsförmåga, biologiska mångfald, natur- och
kulturmiljövärden samt värden för friluftslivet.

Prop. 1997/98:145

Skydd av marina biotoper samt kust- och skärgårdsområden

Ett större antal representativa och unika marina områden bör fa särskilt
skydd från påverkan på den biologiska mångfalden. De marina delarna i
skärgårdsområdena där variationen av land och vatten skapar förutsätt-
ningar för biologisk mångfald, har hittills skyddats i liten omfattning.
Arbete pågår dock för att se över skyddet av värdefulla marina miljöer.
Miljökvalitetsmålet innebär bl.a. att marina biotoper som är unika skall
skyddas. Syftet med att skydda marina områden är att bevara marint vär-
defulla miljöer, ekosystem, arter och processer. Marina reservat kan ock-
så tjäna som referensområden vid bedömning av miljöstörda områden.
Det kan också vara angeläget att skydda vissa vattenområden med hög
biologisk produktion, t.ex. uppväxtområden för fisk, som reservat. På
lång sikt blir sådana skyddade områden ett verktyg för att säkra ett uthål-
ligt nyttjande av marina resurser.

Arbetet med att bevara skärgårdarnas natur- och kulturvärden har på-
gått under många decennier. Stora områden skyddas enligt naturvårdsla-
gen som naturreservat, naturvårdsområden eller djurskyddsområden.
Mindre områden har nationalparksstatus. I dag uppgår den skyddade are-
alen till ca 345 000 ha varav ca 82 000 ha är landområden. Därtill kom-
mer det generella strandskyddet som omfattar land- och vattenområden
intill 100-300 meter från strandlinjen.

Försvarsmakten bedriver verksamhet av nationellt intresse över hela
landet och bl.a. i skärgårdsområdena. Genom 1996 års totalförsvarsbeslut
kommer utvecklingen av krigs- och grundorganisationen att medföra bl.a.
ändrade anspråk på användningen av mark- och vattenområden. Föränd-
ringarna kan även komma att påverka skärgårdslandskapets natur- och
kulturmilj övärden.

Vatten-, jord- och skogsbruk samt turism

Jord- och skogsbruket i skärgården har stor betydelse för landskapets
natur- och kulturvärden samtidigt som dessa näringar ger den bofasta
befolkningen möjlighet att bo kvar i skärgården.

Den stora naturskönheten och variationen i skärgårdslandskapet utgör
viktiga förutsättningar för turismen. Samtidigt kan turismen medföra att
belastningen på miljön i skärgårdarna ökar genom t.ex. förslitningsska-
dor som orsakas av för höga besöksfrekvenser, nedskräpning, buller och
föroreningar.

För att skärgårdslandskapets naturskönhet, kulturmiljövärden och vari-
ation skall bibehållas anser regeringen att miljökvalitetsmålet även skall
omfatta att vatten-, jord- och skogsbruk samt turism skall bedrivas med
hänsyn till miljö, kulturmiljö och biologisk mångfald.

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer

För att undvika skador både på den biologiska mångfalden och ekosys-
temen, samt därmed förutsättningarna för att bedriva en långsiktigt håll-
bar produktion skall främmande arter och genetiskt modifierade orga-

Prop. 1997/98:145

nismer inte introduceras i den marina miljön eller kustekosystemet utan
att en noggrann prövning av eventuella miljöeffekter gjorts. Vad gäller
introduktion av genetiskt modifierade organismer bör en sådan prövning
visa att en introduktion inte påverkar ett långsiktigt hållbart nyttjande av
naturresursen eller den biologiska mångfalden för att tillstånd skall kunna
ges.

Spridningen av främmande arter och gener utgör liksom spridning av
sjukdomar ett hot mot den biologiska mångfalden i haven. I många fall
har detta skett genom att främmande arter eller stammar har satts ut för
att öka utbytet av fiskeinsatsen eller spritts genom ballastvatten från far-
tyg. Snabba fartygstransporter kan i dag medföra en omfattande sprid-
ning av organismer utanför deras naturliga utbredningsområden. I andra
fall kan nya arter spridas genom fisket, t.ex. genom fiskagn och genom
att främmande arter rymmer från odlingar. Odlad fisk kan dessutom ut-
göra ett hot mot den naturligt lekande fisken. Den naturliga, genetiska
variationen riskerar att gå förlorad, vilket bl.a. kan medföra att ett fiskbe-
stånds samlade förmåga att klara av sjukdomar och miljöförändringar
minskar. Även utplantering av växter kan ha negativa effekter. Införsel
av nya arter och utsättning av genetiskt modifierade organismer i landet
regleras av EG-direktiv samt av Fiskeriverkets och Jordbruksverkets fö-
reskrifter.

Genom att regeringens förslag till miljökvalitetsmål omfattar intro-
duktion av främmande arter och gener samt biologisk mångfald tillgodo-
ses önskemål från flera av remissinstanserna.

Indikatorer på minskad belastning av näringsämnen

I avsnitt 4.2.6, Ingen övergödning, redovisar regeringen ett delmål med
innebörden att de svenska vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig
verksamhet till havet söder om Ålands hav skall minska med 40 % jäm-
fört med 1995 års nivå.

Miljökvalitetsmålet för kust och hav beskriver förhållanden som indi-
kerar att näringsämnessituationen åter kommit i balans. Miljökvalitets-
målets innebörd vad gäller tångbältets djuputbredning, syrebrist på bott-
nar, utbredning och artantal av växter och djur samt massförekomst av
växtplankton motsvarar den långsiktiga effekten som en 40 %-ig reduce-
ring av kvävebelastningen på havet beräknas ge upphov till.

Svenska utsläpp står bara för en begränsad del av den totala närings-
ämnesbelastningen på våra omgivande havsområden. Därför är interna-
tionell samverkan, t.ex. mellan Östersjöländerna och i Nordsjön, viktig
för att uppnå målet.

Naturvårdsverket har i sin Aktionsplan för biologisk mångfald (rapport
4463) angivit att kraftiga förskjutningar i artsammansättningen hos frile-
vande växter med massförekomst (växtplankton) inte bör förekomma i
ökat omfång och frekvens. Detta är även en innebörd av regeringens för-
slag till miljökvalitetsmål.

Tångbältet utgör en av de artrikaste och mest produktiva miljöerna i
både Östersjön och Västerhavet och är därför av stor vikt för den biolo-

Prop. 1997/98:145

giska mångfalden. Förändringarna i tångbältets utbredning kan ses som Prop. 1997/98:145
summan av olika miljöförändringar i havet. Grumlingen av vattnet tros
dock vara huvudorsaken och denna är i sin tur kopplad till ökad belast-
ning av närsalter. Uppfyllelsen av den aspekt på miljökvalitetsmålet som
anger att tångbältets djuputbredning har återhämtats, är därför beroende
av åtgärder inom flera områden. Uppföljningen av denna målaspekt kan
vara förenat med vissa svårigheter samtidigt som den tar upp en central
förutsättning för den biologiska mångfalden i havet Formuleringen är
hämtad från Naturvårdsverkets aktionsplan för biologisk mångfald, lik-
som den innebörd av miljökvalitetsmålet som avser utbredning och ar-
tantal av växter och djur.

Växande vattenområden med syrebrist är en indikation på obalans i
havet. För att uppnå förbättringar krävs att belastningen av närsalter
minskar. Det tar relativt lång tid innan effekten av insatser kan avläsas
som förbättrade syreförhållanden i hav och på bottnar varför det är vik-
tigt med snabba åtgärder. Regeringen anser att syrebrist som orsakas av
övergödning från mänsklig verksamhet skall vara mycket sällsynt.

Innebörden i det av regeringen föreslagna målet tillgodoser också för-
slag från flera av remissinstanserna till miljökvalitetsmål.

Buller samt lokalisering av vindkraftverk

Regeringens bedömning är att frihet från buller är av särskilt stor be-
tydelse för naturupplevelsen och rekreationsvärdet i områden med orörd
natur. Till de områden där bullerfrihet bedöms som särskilt värdefull hör
skärgårdarna. Viktigt är därför att båttrafiken miljöanpassas och att mil-
jökrav införs för båtmotorer till fritidsbåtar.

Vid utbyggnad av vindkraftverk uppstår i många fall konflikter med
motstående intressen, bl.a. vid värnandet av kustlandskapens innehåll vad
gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden, samt natur- och kulturvär-
den. Lokaliseringen av vindkraftverk skall därför ske på ett sätt som inte
leder till stora intrång i värdefulla natur- och kulturmiljöer och som är
förenligt med bestämmelserna om hushållning med mark och vatten i
naturresurslagen.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare antagit vissa riktlinjer för det fortsatta miljö-
arbetet i samband med 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90,
bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Flera här angivna delmål utgör
preciseringar för respektive ekosystem av sådana riktlinjer och mål. De
av riksdagen tidigare antagna generella riktlinjerna och målen bör därför
kvarstå oförändrade. I propositionen angav regeringen att mark- och vat-
tenområden med särskilt höga naturvärden liksom ekologiskt särskilt
känsliga områden så långt möjligt skall undantas från exploatering, att
riktlinjen för det fortsatta miljöarbetet skall vara att naturligt förekom-
mande arter i havs- och vattenområden skall kunna bevaras i livskraftiga
populationer samt att den biologiska mångfalden och den genetiska vari-

ationen skall säkerställas. Växt- och djursamhällen bevaras så att i landet Prop. 1997/98:145
naturligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att fortle-
va under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Dessa mål pre-
ciseras och kompletteras i flera nya miljökvalitetsmål, nämligen i Levan-
de skogar, Ett rikt odlingslandskap, Levande sjöar och vattendrag, Hav i
balans samt levande kust och skärgård samt Myllrande våtmarker.

Riksdagen har beslutat att avsätta vissa skärgårdsområden som natio-
nalparker. Riksdagen har också beslutat att vissa kustområden och skär-
gårdar utgör riksintressen enligt naturresurslagen med hänsyn till områ-
denas natur- och kulturvärden.

Nordsjökonferensen träffade år 1987 en överenskommelse som bl.a.
innebar att utsläppen av vissa giftiga och svåmedbrytbara ämnen skulle
minskas med 50 % mellan åren 1985 och 1995. Motsvarande beslut har
även tagits för Östersjön inom Helsingforskommissionen (HELCOM)
och för Nordostatlanten inom Oslo-och Pariskommissionen (OSPAR).
Utsläppen av närsalter skulle minskas i samma omfattning i områden där
näringsämnena har orsakat eller kan orsaka miljöproblem (prop.
1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Dessa mål ersätts
av nya delmål under avsnitten Giftfri miljö och Ingen övergödning som
lyder: ”Föroreningen av Östersjön och dess tillrinningsområde och Nord-
sjön skall förhindras genom att utsläpp och läckage till miljön av farliga
ämnen reduceras i en stegvis process med målet att dessa utsläpp och
läckage skall ha upphört inom 25 år (2020).” Respektive ”De svenska
vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig verksamhet till haven sö-
der om Ålands hav skall minska med 40 % jämfört 1995 års nivå”. I av-
snittet 4.2.7 Bara naturlig försurning föreslår regeringen delmålet att ut-
släpp av kväveoxider från transportsektorn bör ha minskat med minst
40 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå. För utsläpp inom övriga sek-
torer behövs ytterligare åtgärder i syfte att minska utsläppen ned till så-
dana nivåer att miljön inte tar skada.

I regeringens skrivelse Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgår-
dar m.m. (skr. 1993/94:175) redovisades olika bullerbegränsande åtgär-
der bl.a. vad gäller motorbåtstrafik. Riksdagen anförde inga erinringar
mot skrivelsen (bet. 1993/94:JoU21, rskr. 1993/94:362).

Sedan år 1992 är det, enligt bekämpningsmedelsförordningen
(1985:836), inte tillåtet att använda båtbottenfärger med giftverkan, s.k.
antifoulingfarger, på fritidsbåtar med förtöjningsplats i sötvatten eller i
Bottniska viken.

En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen bedömer att mil-
jökvalitetsmålet i huvudsak kan uppnås inom en generation. Denna in-
riktning skall vara styrande för myndigheternas fortsatta arbete samt ut-
gångspunkt för det arbete som den parlamentariska beredning som be-
skrivs i avsnitt 4.1 skall utföra.

Regeringen gör bedömningen att miljökvalitetsmålet Hav i balans
samt levande kust och skärgård behöver kompletteras med delmål avse-
ende påverkan på grunda havsområden, utbredning av hotade arter,
bifangster av småvalar, olje- och kemikalieutsläpp från fartyg till vatten,
samt sjötrafikens miljöpåverkan. I enlighet med vad som tidigare angivits

utgör dessutom flera av delmålen under miljökvalitetsmålen Ingen över- Prop. 1997/98:145
gödning, Giftfri miljö samt Bara naturlig försurning en förutsättning för
att detta miljökvalitetsmål skall kunna uppnås.

Regeringens bedömning är att följande delmål bör gälla för det fort-
satta arbetet:

- Fysisk påverkan på grunda havsområden som är viktiga for repro-
duktion och yngeltillväxt hos fisk och ryggradslösa djur samt påverkan
från övergödning och miljögifter bör så långt möjligt upphöra.

Delmålet har tidigare behandlats av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut och i behandling av propositionen Miljöpolitiken
inför 1990-talet (prop. 1987/88:85). Den parlamentariska beredningen
bör överväga i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällseko-
nomiska konsekvenser, målet kan nås.

- Hotade arter bör ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom si-
na naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga popula-
tioner säkras.

Delmålet är en precisering av delar av riktlinjen om bevarande av na-
turligt förekommande arter, som antagits av riksdagen i samband med
1991 års miljöpolitiska beslut. Skillnaderna i formulering av delmålet
jämfört med riksdagsbeslutet är ingen ändring i sak utan endast en preci-
sering med avseende på de arter som är upptagna på Artdatabankens li-
stor över hotade arter. Den parlamentariska beredningen bör överväga i
vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällsekonomiska konse-
kvenser, målet kan nås.

-Bifångster av småvalar bör reduceras i enlighet med riktlinjer an-
tagna inom avtalet till skydd för småvalar i Östersjön och Nordsjön.

Delmålet utgör en precisering av riktlinjer i Bonnkonventionen. Den
parlamentariska beredningen, bör överväga i vilken takt som, med hän-
syn tagen till bl.a. samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås.

- Olje- och kemikalieutsläpp från fartyg till vatten bör upphöra sna-
rast möjligt.

Delmålet om olje- och kemikalieutsläpp från fartyg till vatten är for-
mulerat i enlighet med åtaganden i flera tidigare Nordsjödeklarationer,
Bonnavtalet, Marpolkonventionens intentioner samt i enlighet med pågå-
ende svenskt agerande inom Helsingforskommissionen och EU i denna
fråga.

-Sjötrafiken bör bedrivas så att buller, luft- och vattenföroreningar
samt andra störningar minimeras. Miljökrav på motorer för fritidsbåtar
skall införas.

Delmålet är tidigare behandlat bl.a. i regeringsskrivelsen Åtgärder mot
buller i fjällområden och skärgårdar m.m. (skr. 1993/94:175). Förslag till
EG-direktiv för buller- och avgaskrav på motorer för fritidsbåtar är under
utarbetande.

Behov av nya delmål

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag

att utveckla nya delmål. Några exempel på utgångspunkter för arbetet ges Prop. 1997/98:145
nedan.

Delmål kan behövas som behandlar sambandet mellan övergödning,
biologisk mångfald och andra biologiska effekter för att ytterligare för-
bättra situationen i havs-, kust- och skärgårdsområden. Regeringen avser
därför att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla ytterligare delmål
som behövs på detta område. En förutsättning för att utveckla sådana
delmål är att det biologiska underlaget kompletteras. Ökade kunskaper är
vidare nödvändigt för att precisera delmålen.

Regeringen avser även att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla
indikatorer. Utvalda arters utbredning och tillväxt bör utgöra indikatorer
på tillståndet i havets ekosystem. Artdiversiteten på mjuka bottnar bör
visa att biotopen inte är negativt påverkad av näringsämnesbelastning
eller syrebrist på grund av mänsklig påverkan. Miljökvalitetsmålets inne-
börd vad gäller tångbältets djuputbredning, syrebrist på bottnar, utbred-
ning och artantal av växter och djur samt massförekomst av växtplankton
utgörs av sådana effekter som en reducering av näringsämnesbelastning-
en på havet med 50 % kommer att fa enligt gällande beräkningar (se av-
snitt 4.2.6 Ingen övergödning). Delmål som kvantifierar de eftersträvade
miljöeffekterna kan behöva utvecklas.

En förbättrad havsmiljö och en återhämtning av ekosystemen bör vara
mätbar före år 2010. Exempel på förändringar som indikerar förbättrad
vattenkvalitet och minskade utsläpp är t.ex. ökande djuputbredning av
blåstång. Indikatorer för miljökvalitet i djupt vatten, kustnära vatten och
skärgård bör vara olika och utgöras av ett spektrum av arter, från
blåstång till tumlare.

Regeringen avser vidare att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla
delmål som behövs för skydd av marina biotoper samt att ge Riksantik-
varieämbetet i uppdrag att utveckla delmål avseende kulturmiljö värden.
Regeringen avser också att uppdra åt Sjöfartsverket och Kustbevakning-
en att i samverkan utveckla motsvarande delmål vad gäller oljeutsläpp.

Myndigheterna skall även se över behov av ytterligare nya delmål.
Myndigheternas förslag kommer sedan att utvärderas av den parlamenta-
riska beredningen.

Delmål om skydd av viktiga biotoper samt växt- och djurarter

Att skydda de grunda havsområdena från både fysisk exploatering och
förändringar orsakade av försämrad vattenkvalitet utgör en mycket viktig
förutsättning för att på sikt kunna bevara både biologisk mångfald och
den marina miljöns naturresurser. I dagsläget är dessa biotoper hotade
både av fysisk exploatering i form av byggande av marinor, vägar,
muddringar etc., samtidigt som områdena ofta är påverkade av övergöd-
ning med igenväxning som följd och/eller av olika miljögifter. Åtgärder
behövs både vad gäller minskningar av föroreningspåverkan och inom
fysisk planering. Fysisk påverkan på grunda havsområden som är viktiga
för reproduktion och yngeltillväxt hos fisk och ryggradslösa djur samt
påverkan från övergödning och miljögifter bör därför upphöra.

Delmålet om att hotade arter bör ges möjlighet att sprida sig till nya Prop. 1997/98:145
lokaler inom sitt naturliga utbredningsområde, är en precisering av delar
av den av riksdagen tidigare antagna riktlinjen om bevarande av naturligt
förekommande arter (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9 l:JoU30, rskr.
1990/91:338). Huvuddelen av de hotade arterna kan skyddas genom EG:s
naturvårdsdirektiv. Det är dock viktigt att även de hotade arter som inte
omfattas av direktivet skyddas och bevaras.

Delmålet om hållbart fiske

I Fiskeriverkets Aktionsplan för biologisk mångfald från 1995 och senare
i regeringens proposition 1997/98:2 Hållbart fiske och jordbruk anges att
det svenska fisket skall bedrivas på ett hållbart sätt och att utveckling av
nya redskap och fiskemetoder behövs för att bl.a. minska sådana
bifångster som påverkar den biologiska mångfalden. Fiskeriverkets Ak-
tionsplan för biologisk mångfald som också behandlar bifångstfrågor bör,
enligt regeringen, i allt väsentligt genomföras. I detta arbete bör frågor
rörande selektiva fångstmetoder prioriteras då rörliga respektive fasta
redskap är förknippade med olika problem beträffande bifangster. Under
Bonnkonventionens avtal till skydd för småvalar i Östersjön och Nord-
sjön (ASCOBANS) finns antagna riktlinjer om att minska bifangstema
av småvalar. Regeringen har föreslagit delmålet i enlighet med det inter-
nationella åtagandet.

Delmål om minimerad påverkan från sjöfarten

Regeringen bedömer att olje- och kemikalieutsläpp från fartyg bör upp-
höra snarast möjligt. Med utsläpp avses främst sådana som åstadkommits
med avsikt eller av oaktsamhet. I Sverige är förorening från fartyg för-
bjudet, enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot föroreningar från fartyg.
För att effektivisera det rättsliga beivrandet av sådana utsläpp tillsatte
regeringen i oktober 1996 en utredning om ingripande mot oljeutsläpp till
sjöss (K 1996:05). Utredningen skall redovisas hösten 1998. Utsläppen
utgör ett allvarligt hot mot flera marina organismer, både direkt genom
skador på sjöfågel och indirekt genom en ökad förekomst av petroleum-
kolväten i marina organismer. Både sjötransporter i allmänhet och trans-
porter av olja till havs kan befaras öka den närmaste tiden. Ytterligare
åtgärder, framför allt internationellt, behöver vidtas för att nå delmålet.
Att minska oljeutsläpp till vatten är en profilfråga för Sverige i interna-
tionellt marint samarbete. Sverige har också genomfört investeringar in-
om ramen för bilateralt bistånd i vissa Östersjöländer för att nå resultat.
Delmålet om oljeutsläpp till vatten är formulerat i enlighet med åtagan-
den i flera tidigare Nordsjödeklarationer, Bonnavtalet, Marpolkonventio-
nens intentioner, beslut i Helsingforskommissionen (HELCOM) samt i
enlighet med pågående svenskt agerande i EU i denna fråga.

Sjötrafiken, bl.a. farjetrafiken och fritidstrafiken med motorbåtar, är i
vissa skärgårdsområden omfattande och medför olika former av stör-
ningar. Regeringen anser att störningar, i form av bl.a. luftföroreningar

och buller från sjötrafiken bör minimeras i känsliga skärgårdsområden
som från natur- och rekreationssynpunkt är särskilt värdefulla. I Miljö-
vårdsberedningens betänkande Hållbar utveckling i Sveriges skärgårds-
områden (SOU 1996:153) lämnas förslag till åtgärder för såväl yrkessjö-
trafik som fritidsbåtstrafik. Enligt propositionen Transportpolitik för en
hållbar utveckling (prop. 1997/98:56) skall transportsystemets utform-
ning och funktion anpassas till krav på en god och hälsosam livsmiljö för
alla, där natur- och kulturmiljö skyddas mot skador.

Prop. 1997/98:145

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Insatser bör vidtas såväl nationellt som regionalt och lokalt för att miljö-
kvalitetsmålet för hav, kust och skärgård skall kunna uppfyllas. Närings-
ämnesbelastningen, dvs. utsläpp av kväve och fosfor till havsområdena,
måste minska liksom utsläppen av metaller och organiska miljögifter.
Detta kräver bl.a. insatser inom jordbruket, avloppssektom och i form av
åtgärder mot minskad deposition. (Beträffande metaller och kemikalier
se kapitel 6 Kemikaliepolitik för 2000-talet).

Skyddet av värdefulla marina miljöer bör ses över. Det gäller särskilt
de områden som Sverige anmält till Helsingforskommissionen
(HELCOM) som Baltic Sea Protected Areas. Även för andra områden,
såsom de mest värdefulla grundområdena med tillrinnande bäckar, åar
och strandnära glosjöar, bör skyddet stärkas. Sådana områden utgör
mycket viktiga biotoper för växt- och djurlivet i skärgårdarna men är
samtidigt ofta påverkade genom olika ingrepp. Skydd och bevarande av

dessa områden bör beaktas i samband med byggande och annan exploate- Prop. 1997/98:145
ring i kust- och skärgårdsområden. För vissa hotade växt- och djurarter i
havs- och skärgårdsmiljön krävs särskilda åtgärdsprogram.

Skyddet av värdefulla skärgårdsområden och marina områden skulle
ytterligare stärkas genom att bl.a. fler nationalparker och naturreservat
avsätts. Nationalparker avsätts efter beslut av riksdagen och naturreservat
inrättas av länsstyrelserna.

Naturvårdsverket presenterade år 1989 en nationalparksplan i vilken
bl.a. redovisas principer for urvalet av områden lämpliga som national-
parker. I planen lämnas förslag till såväl nya som förändringar av befint-
liga nationalparker. Skärgårdsmiljöer, som omfattar såväl havskust som
insjömiljöer utgör en förhållandevis stor andel av de nya parkerna. Detta
skall ses mot bakgrund av att antalet nationalparker beträffande skärgår-
dar är förhållandevis litet. Av föreslagna skärgårdsområden har redan två
avsatts och ett tredje, nämligen Fämebofjärden i Nedre Dalälven nyligen
beslutats av riksdagen. Naturvårdsverket har aviserat att nationalparks-
planen bör revideras.

I regeringens proposition 1997/98:2 om hållbart fiske och jordbruk an-
ges att uttaget av fisk i åtskilliga fall behöver begränsas ytterligare ge-
nom internationella överenskommelser. Mer selektiva fiskemetoder bör
införas för att bl.a. minska bifangster. Insatser bör genomföras inom ra-
men för fiskerinäringens miljöanpassning med utveckling av nya redskap
och fiskemetoder. Arbetet med skydd av överexploaterade arter bör öka,
bl.a. genom fortsatt avlysning av fiskeaktiviteter i vissa områden. Enligt
regeringens bedömning i ovan nämnda proposition finns behov av kraft-
fulla åtgärder på fiskevårdens område bl.a. för att bevara hotade arter och
stammar. I regeringens skrivelse 1997/98:13 Ekologisk hållbarhet anges
att den internationella aktionsplanen för Östersj ölaxen bör genomföras
som en prioriterad insats. Inom HELCOM togs nyligen beslut om att
begränsa laxfisket.

Åtgärder utöver det arbete som redan pågår bör vidtas för att komma
tillrätta med utsläpp av olja till sjöss och regler bör tas fram för omhän-
dertagande av oljerester, avfall och avloppsvatten från fartyg. Utredning-
en om ingripande mot oljeutsläpp till sjöss (K 1996:05) skall bl.a. föreslå
åtgärder för att effektivisera det rättsliga beivrandet av utsläpp av olja till
sjöss. Arbetet skall redovisas hösten 1998.

Enligt HELCOM:s rekommendationer om Östersjöstrategin skall bin-
dande regler utarbetas och tillämpas beträffande omhändertagande av
avfall och avloppsvatten från fartyg. Inom HELCOM har beslut fattats
om mottagningsanordningar i hamnar.

Trafiken med fritidsbåtar bör miljöanpassas. I fråga om miljökrav för
fritidsbåtar utarbetar EG-kommissionen på svenskt initiativ för närvaran-
de ett förslag till buller- och avgaskrav för båtmotorer avsedda för fri-
tidsbåtar med en skrovlängd om högst 24 meter. Kommissionen avser att
integrera förslaget i direktiv 94/25 EEG, det s.k. fritidsbåtsdirektivet.
Förslaget beräknas kunna presenteras för Europaparlamentet och rådet
sommaren 1998. Förslaget utformas utifrån det i mars 1996 till EG-
kommissionen anmälda svenska förslaget till lagstiftning.

En ekologiskt hållbar utveckling i skärgårdarna är möjlig först om pro-
blemen med bristande vattenkvalitet, knapp tillgång på vatten samt av-
loppshantering åtgärdas. Vatten- och avloppshanteringen i kust- och
skärgårdsområden bör därför i ökad utsträckning vara vägledande för
lokalisering av byggnader och anläggningar.

Olika typer av planeringsinsatser kommer att ha stor betydelse för att
nå miljökvalitetsmålet. Regionala och lokala åtgärder för att uppfylla
miljökvalitetsmålen bör utformas mot bakgrund av en helhetsbild av
miljö- och resurshushållningsproblemen i regionen och den i kommuner-
nas planering avsedda mark- och vattenanvändningen. Tydligare ut-
gångspunkter för miljöhänsyn, kretsloppsanpassning och hushållning
med mark och vatten behöver tas fram. Detta gäller bl.a. landets kust-
och skärgårdsområden.

Regeringen har i december 1997 gett berörda länsstyrelser i landets
större skärgårdsområden i uppdrag att, bl.a. i samarbete med berörda
kommuner, upprätta regionala miljö- och hushållningsprogram. Pro-
grammen bör enligt uppdraget omfatta konkreta steg för att komma till
rätta med miljö- och hushållningsproblem på ett sätt som är tillfredsstäl-
lande från miljösynpunkt samtidigt som det går att förena med behovet
av sysselsättning och tillväxt. Programmen skall innefatta bl.a. förslag till
lokalt anpassade föreskrifter för områden med låga fartgränser eller för-
bud för motorbåtstrafik. De skall vidare omfatta en analys av förutsätt-
ningarna för tillämpning av gällande lagstiftning om användning av
mark- och vattenresurser, miljöskydd och skydd av natur- och kultur-
landskapets värden. Vidare skall de omfatta en analys av ekonomiska
förutsättningar och villkor för utvecklingsstöd, bl.a. EU-stöd till ekolo-
giskt hållbara lösningar samt ett samlat program för behandling av områ-
denas miljö- och hushållningsfrågor i regional och lokal planering med
sikte på ekologiskt hållbar utveckling. Programmen skall redovisas före
utgången av år 1999. Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A) har genom
tilläggsdirektiv (dir. 1997:153) fatt i uppdrag att följa och stödja arbetet
med regionala miljö- och hushållningsprogram samt utvärdera och redo-
visa det samlade miljöarbetet i dessa områden senast i augusti 2000. Na-
turvårdsverket genomför samtidigt ett skärgårdsprojekt som syftar till en
samlad övergripande plan med åtgärdsprogram för bevarande av de vär-
defullaste terrestra och marina miljöerna i kust- och skärgårdsområden
samt en strategi för deras hållbara nyttjande.

Den kommunala översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen
(1987:10) har stor betydelse i arbetet med en hållbar utveckling. En ut-
vecklad kommunal översiktsplanering ger med stöd av naturresurslagens
hushållningsbestämmelser verkningsfulla medel för kommunerna att be-
handla bl.a. frågor om en hållbar utveckling i skärgårdarna. De regionala
miljö- och hushållningsprogrammen som tas fram av berörda länsstyrel-
ser för de större skärgårdsområdena bör också kunna bidra med ytterliga-
re underlag för skärgårdskommunerna.

Regeringen har den 23 april 1998 tillsatt en utredare som skall ställa
samman uppgifter när det gäller konflikter med andra mark- och vatten-
användningsintressen vid utbyggnad av vindkraft. Utredningen skall

Prop. 1997/98:145

analysera förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad av vindkraft och Prop. 1997/98:145
föreslå kriterier för lokalisering.

Utvecklingen av turismen skall ske på ett sätt som främjar en hållbar
utveckling för natur- och kulturmiljön. Turismen skall bedrivas så att
störningar på djur- och fågelliv inte uppkommer och att slitage på mark
och klippor inte uppstår.

Remissinstansernas förslag på viktiga insatser tillgodoses till största
delen av regeringens bedömningar bl.a. vad avser skydd av värdefulla
biotoper, lägre bullernivåer, hållbart fiske samt oljeutsläpp.

Internationellt arbete

För att uppnå målet om ett Hav i balans samt levande kust och skärgård
skall Sverige aktivt agera internationellt:

- Inom ramen för Nordsjökonferensen delta i uppföljningen av tidigare
beslut och åtaganden, bl.a. vad gäller näringsämnen, vissa metaller och
organiska miljögifter samt i framtagande av nya mål och strategier inför
nästa Nordsjökonferens.

- Inom ramen för bl.a. OSPAR, IMO och EU verka för ett konkret ge-
nomförande av Nordsjökonferensemas åtaganden.

- Inom EU fortsätta delta vid utarbetande av ett ramdirektiv för vatten
där den övergripande målsättningen är "god vattenkvalitet" till år 2010 i
sjöar, vattendrag, grundvatten, flodmynningar samt kustvatten. Kommis-
sionens förslag till direktiv innebär att en ekologiskt hållbar vattenkon-
sumtion både med avseende på kvalitet och kvantitet skall främjas. För
en prioriterad lista av farliga ämnen skall gemensamma miljökvali-
tetsnormer utarbetas. Förslaget till ramdirektiv för vatten innebär dels att
vissa gemensamma miljökvalitetsnormer kommer att gälla för Sverige,
dels också att Sverige far en skyldighet att själv fastställa miljökvali-
tetsnormer för de kemiska ämnen och biologiska samt fysikaliska kvali-
teter där gemensamma normer inte finns. Normerna skall enligt förslaget
redovisas till EG-kommissionen första gången under år 2004.

- Delta i arbete, inom ramen för HELCOM, enligt överenskommelser
och rekommendationer som bl.a. rör skydd av marina områden, säljakt,
lax, strandskydd, sjöfart, havsövervakning och samarbete vid olje- och
kemikalieolyckor. Insatser pågår också för att driva på åtgärder för att
minska påverkan på Östersjön och av stor betydelse är den pågående
processen för östutvidgningen av EU.

- Delta i kulturmiljösamarbete inom ramen för Östersjösamarbetet av
betydelse för bevarandet av bl.a. det gemensamma marina kulturarvet.

- Delta i fortsatt arbete med att ta fram ett regionalt miljöprogram för
Öresundsregionen inom ramen för den svensk-danska regionala samar-
betsorganisationen Öresundskommittén som ett projekt inom EU:s IN-
TERREG-program för Öresundsregionen.

-Delta i Baltic 21, ett samarbetsprojekt mellan elva länder för att ta
fram en Agenda 21 för Östersjöregionen, där bl.a. fiske, jordbruk och
transporter tillhör de sju prioriterade områdena.

— Driva frågor om åtgärder mot introduktion av främmande arter och Prop. 1997/98:145
marint avfall i anslutning till fartyg.

4.2.6 Ingen övergödning

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Halterna av gödande ämnen i mark och vatten
skall inte ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättning-
arna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning
av mark och vatten (miljökvalitetsmål 6).

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

- Belastningen av näringsämnen får inte ha någon negativ inverkan på
människors hälsa eller minska förutsättningar för biologisk mångfald.

- Grundvatten bidrar inte till ökad övergödning av ytvatten.

- Sjöar och vattendrag i skogs- och fjällandskap har ett naturligt nä-
ringstillstånd.

- Sjöar och vattendrag i odlingslandskap har ett naturligt tillstånd, vil-
ket högst kan vara näringsrikt eller måttligt näringsrikt.

-Näringsförhållandena i kust och hav motsvarar i stort det tillstånd
som rådde under 1940-talet och tillförsel av näringsämnen till havet or-
sakar inte någon övergödning.

- Skogsmark har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara den na-
turliga artsammansättningen.

- Jordbruksmark har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara den
naturliga artsammansättningen.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Ingen övergödning bör
kompletteras med delmål avseende bl.a. tillförsel av näringsämnen samt
skydd av vattentäkter. Därutöver kan ytterligare delmål behöva utveck-
las.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag. Regeringen tar även upp frågan om skyddsområden för
dricksvattentäkter.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att kraven på grund-
vatten bör vara högre än på vattendrag och att det är olämpligt att låta
förhållanden under 1940-talet vara referenstillstånd för kust och hav ef-
tersom detta tillstånd är svårt att fastställa. Sveriges Lantbruks-universitet
m.fl. remissinstanser anser att ett mål för fosforutsläpp bör kvantifieras
och tidssättas. Centrum för biologisk mångfald framhåller att målet för
kväveutsläpp till hav innebär en försvagning jämfört med tidigare icke
uppnådda mål. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) betecknar tidsgränsen
för kväveutsläppsmålet som orealistisk. Några instanser anser att en regi-
onalisering respektive nedbrytning på aktörer/sektorer krävs. Jordbrukets
roll framhålls och några förslag till åtgärdsmål för jordbruket ges. Såväl
LRF som Statens jordbruksverk menar dock att jordbruket bör bära en
mindre del av bördan eftersom man i relation till andra aktörer redan
gjort förhållandevis mycket.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre övergri-
pande mål för ekologisk hållbarhet. För att uppnå de två målen Skyddet
av miljön och Hållbar försörjning föreslår regeringen ett miljökvalitets-
mål för övergödning som omfattar såväl grundvatten, sjöar och vatten-
drag, kust och hav samt skogs- och jordbruksmark. Miljökvalitetsmålet

är att halterna av gödande ämnen i mark och vatten inte skall ha någon Prop. 1997/98:145
negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk
mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.

Förutsättningarna för att uppnå miljökvalitetsmålet varierar lokalt och
regionalt och kräver fortsatt minskade utsläpp av näringsämnen. För
kustvatten, sjöar och grundvatten kan målet i huvudsak vara uppnått in-
om en generation. För t.ex. Östersjön i sin helhet kan målet troligen upp-
nås först mot slutet av nästa sekel. Vad gäller påverkan på marin miljö
och från luftföroreningar är vi dock beroende av internationella åtgärder
för måluppfyllelsen.

Övergödning orsakas av kväve- och fosforföreningar, dvs. näringsäm-
nen som tillförs mark och vatten direkt eller indirekt genom läckage eller
luftnedfall. Tillförseln av näringsämnen är både en förutsättning för den
biologiska produktionen och ett hot mot miljön, beroende på storleken av
tillförseln.

Sverige står för ca 6 % av den totala vattenburna belastningen av kvä-
ve på Östersjöns öppna hav söder om Åland. Effekterna av de inhemska
utsläppen av kväve och fosfor dominerar emellertid längs svenska kuster.
Dessa utsläpp orsakar främst övergödningsproblem i kustvatten med låg
vattenomsättning, t.ex. skärgårdsområden. Luftburet kväve betyder också
mycket för den totala belastningen på havet.

Näringsämnen som orsakar övergödning

Övergödning medför i dag negativa effekter på både biologisk mångfald
och naturresurser som t.ex. fisk och skaldjur. Syrehalterna i många havs-
och kustområdens djupområden är för låga, vilket innebär att en naturlig
biologisk produktion saknas i betydande delar av den marina miljön.
Även i sötvatten återfinns miljöer där övergödning lokalt skapar negativa
effekter, framför allt vad gäller biologisk mångfald. Lokalt förekommer
också grundvatten med för höga nitrathalter, vilket innebär att vattnet ej
är tjänligt för konsumtion.

Den viktigaste orsaken till övergödning är kväve som tillförs miljön
genom gödsling och luftnedfall. När det gäller inlandsvatten spelar dock
tillförsel av fosfor från punktkällor och läckage störst roll. Däremot har
både kväve- och fosfortillförsel stor betydelse för kustområdenas över-
gödning medan kvävet spelar störst roll för de öppna havsområdena.

För att skydda ekosystem och biologisk mångfald är den kritiska be-
lastningsgränsen för näringsämnen oftast lägre eller i vissa fall på samma
nivå som den gräns som skyddar människors hälsa. Mot bakgrund av
ovanstående redovisning bedömer regeringen det nödvändigt att belast-
ningen av näringsämnen inte far ha någon negativ inverkan på männi-
skors hälsa eller minska förutsättningarna för biologisk mångfald.

Näringsförhållanden i grundvatten

Grundvatten blir med tiden ytvatten. Regeringens bedömning är att
grundvatten inte skall bidra till ökad övergödning av ytvatten. Långsik-

tigt bör därför, med hänsyn till ekosystemen, totalhalter av kväve och Prop. 1997/98:145
fosfor i grundvatten uppfylla målen för ytvatten. I vissa odlingsområden
är ett första steg att klara kraven för dricksvatten inom en generation (se
även avsnitt 4.2.2 Grundvatten av god kvalitet). Dricksvattenkvali-
tetsnormer för nitrat överskrids i dag i mindre än 5 % av de grävda brun-
narna.

Näringsförhållanden i sjöar och vattendrag

För sjöar och vattendrag bör utgångspunkten vara att halterna av närings-
ämnen skall ligga kring naturliga nivåer. För de kraftigt förorenade mil-
jöerna i städerna bör naturliga halter vara ett långsiktigt mål. I områden
med intensivt jordbruk är däremot dessa krav svåra att nå med dagens
brukningsmetoder. I sådana områden är ett i huvudsak måttligt närings-
rikt till i vissa fall näringsrikt tillstånd ofta mer realistiskt. Enligt Natur-
vårdsverkets riksinventering av sjöar år 1995 var ca 10 % av sjöarna nä-
ringsrika. Huruvida detta beror på naturliga orsaker eller på mänsklig
påverkan är inte klarlagt. Det första steget bör vara att klara kraven för
dricksvatten i jordbruksområden. Regeringens bedömning är samman-
fattningsvis att sjöar och vattendrag i skogs- och fjällandskap skall i hu-
vudsak ha ett naturligt näringstillstånd samt att sjöar och vattendrag i
odlingslandskap skall ha ett naturligt tillstånd som högst kan vara nä-
ringsrikt eller måttligt näringsrikt.

Näringsförhållandena i kust och hav

Miljökvalitetsmålet avseende övergödning av kust och hav bör sättas
med utgångspunkt från dagens kunskap om den historiska belastningen
på havet och med hänsyn till hur övergödningen av haven och kusterna
har utvecklats. Övergödningseffektema av den ökade belastningen av
näringsämnen efter andra världskriget visade sig med full kraft först med
något decenniums eller några decenniers fördröjning. Vi vet i dag att de
övergödningseffekter som blev synliga i början av 1950-talet i Östersjön
och under 1960-talet i Västerhavet till stor del berodde på belastningen
under tidigare decennier. Som indirekt mått på ett relativt opåverkat till-
stånd i havet används därför den belastning som motsvarar förhållandena
före andra världskriget. Näringsförhållandena i kust och hav bör därför,
enligt regeringen, i stort sett motsvara det tillstånd som rådde under
1940-talet där tillförsel av näringsämnen inte orsakar någon övergödning.

Kunskapen om de ekologiska effekterna av olika halter av näringsäm-
nen i respektive kustavsnitt och havsbassänger bör utvärderas och på sikt
vara utgångspunkt för att sätta lokala och regionala mål som bygger på
kritisk belastning.

Näringsförhållanden i skogs- och jordbruksmark

Tillförsel till liksom läckage från skogsmark av näringsämnen, vilket
bl.a. påverkas av skogsbruksmetoderna och tillförsel av försurande äm-

nen, bör vara sådan att skogens mångfald och skogsproduktionen bevaras
samtidigt som påverkan på den biologiska mångfalden i miljöer som kan
drabbas av läckaget begränsas.

Läckaget av näringsämnen från jordbruksmark, vilket är beroende av
tillförsel och jordbruksmetoderna, bör begränsas så att den biologiska
mångfalden bevaras i såväl odlingslandskapet som i andra omgivande
miljöer som kan påverkas av läckaget. Skogs- och jordbruksmarken bör
således ha ett tillstånd som bidrar till att bevara den naturliga artsamman-
sättningen.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har vid flera tillfallen tidigare uttalat att den biologiska mång-
falden skall säkerställas. Riksdagen har bl.a. tagit ställning till att natur-
ligt förekommande arter i havs- och vattenområden skall kunna bevaras i
livskraftiga, balanserade populationer. Härvid nämns även skogen speci-
fikt. Vidare har riksdagen beslutat att föroreningar inte skall begränsa
användningen av vatten från sjöar och vattendrag samt grundvatten som
vattentäkt (prop. 1990/91:90 s. 35, bet. 1990/91 :JoU30, rskr.
1990/91:338). Dessa tidigare antagna mål täcks in och ersätts delvis av
de nu föreslagna miljökvalitetsmålen. Den miljökvalitet gällande nä-
ringstillståndet i mark och vatten som fastslås under Ingen övergödning
är en viktig förutsättning for att uppnå målen om bevarande av biologisk
mångfald.

Riksdagen har tidigare tagit ställning till att de vattenburna utsläppen
av kväve till havet från mänsklig verksamhet skall halveras mellan år
1985 och år 1995 (prop. 1990/91:90 s. 41, bet. 1990/9l:JoU:30, rskr.
1990/91:338). Sverige har också gjort sådana åtaganden vid olika Nord-
sjökonferenser vid flera tillfallen, senast år 1995, inom Helsingforskon-
ventionen (HELCOM) för skydd av Östersjön år 1988 samt inom Oslo-
och Pariskonventionen (OSPAR) for skydd av Nordostatlanten år 1992.
Naturvårdsverket redovisade i juni 1997 en utvärdering av halverings-
målet i rapporten Kväve från land till hav (rapport 4735). Redovisningen
visar att vi inte nådde det målet. I stället for en halvering blev reduktio-
nen ca 20 % mellan åren 1985 och 1995. En fullständig redovisning av
tidigare mål finns i bilaga 57.

Regeringen gör bedömningen att miljökvalitetsmålet Ingen övergöd-
ning behöver kompletteras med delmål avseende tillförsel av näringsäm-
nen samt skydd av vattentäkter. För att minska övergödningen måste ut-
släppen av kväveoxider till luft samt utsläppen av ammoniak minska. (Se
avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning).

Regeringens bedömning är att följande delmål därutöver bör gälla för
det fortsatta arbetet:

Prop. 1997/98:145

— Tillförsel av näringsämnen till kustvatten, sjöar och vattendrag samt Prop. 1997/98:145
grundvatten bör långsiktigt i huvudsak underskrida nivåer där de har en

negativ effekt på människors hälsa, biologisk mångfald eller möjlig-
heterna till allsidig användning.

Delmålet har tidigare lagts fast av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut. Den parlamentariska beredningen bör överväga i
vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällsekonomiska konsek-
venser, målet kan nås.

— De svenska vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig verksam-
het till haven söder om Ålands hav skall minska med 40 % jämfört med
1995 års nivå.

Delmålet har tidigare lagts fast av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut. Målet har inte uppnåtts till den av riksdagen angiv-
na tidpunkten (1995). Den parlamentariska beredningen bör överväga i
vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhälls-ekonomiska kon-
sekvenser, målet kan nås.

— Skyddsområden för vattentäkter och deras väsentliga influens-
områden bör fastställas.

Målet kommer från 1991 års miljöpolitiska beslut. Den parlamentaris-
ka beredningen skall överväga i vilken takt som, med hänsyn tagen till
bl.a. samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås.

Behov av nya delmål

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser inom en rad olika områ-
den. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag att
utveckla nya delmål.

Regeringen avser vidare att uppdra åt Naturvårdsverket att utveckla
kvantitativa och tidsangivna delmål avseende bl.a. biologiska och fysika-
lisk kemiska variabler för både mark och vatten. Myndigheternas förslag
kommer sedan att utvärderas av den parlamentariska beredningen.

Även sektorsmål för bl.a. jord- och skogsbruk samt för avloppssektom
bör utvecklas, som anger hur respektive sektor bidrar till att uppfylla bå-
de det övergripande miljökvalitetsmålet och delmålet om en minskning
av kväveutsläppen till haven söder om Ålands hav.

Delmålet om tillförsel av näringsämnen

Regeringens redovisade delmål avseende tillförseln av näringsämnen till
kustvatten, sjöar och vattendrag samt grundvatten förväntas inte kunna
uppnås förrän om en generation på grund av ekosystemens inneboende
tröghet.

Delmålet är ett förtydligande av Sveriges åtaganden i internationella
sammanhang, däribland inom Nordsjödeklarationema, Oslo- och Paris-
kommissionen (OSPAR), Helsingforskommissionen (HELCOM) samt i
samband med vissa EG-direktiv (se nedan under Internationellt arbete).
Delmålet överensstämmer med Sveriges och flera andra länders stånd-
punkter i förhandlingarna om EG:s ramdirektiv för vatten.

4 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 145

Avseende utsläpp av kväve till havet söder om Ålands hav baseras Prop. 1997/98:145
delmålet på ett av riksdagen tidigare antaget mål där årtalet för målupp-
fyllelse flyttas fram på grund av att målet att minska utsläppen med 40 %
visat sig svårare att nå än tidigare beräknat. Även detta delmål utgörs av
ett förtydligande av Sveriges åtaganden i internationella sammanhang,
däribland inom Nordsjödeklarationema, OSPAR samt inom HELCOM.

deposition sjö +
tätort 18 %

industri 4 %
skogsbruk i %

KVÄVE TILL VATTEN

avloppsrenings-
verk 26 %

enskilda
avlopp 2 %

jordbruk 49 %

—.............................................

* 5 "r, t>'y,s/zw

Summa 87 000 ton kvävt

KVÄVEOXIDER TILL LUFT

industriella
processer 7 %

energi-
produktion 11 %

arbets-
maskiner 23 %

sjöfan 19 %

flygtrafik 1 %

inkl kvävt frän

.........

figurS. Utsläpp av kväve till vatten orsakade av mänsklig
verksamhet, utan avdrag för retention, söder om Norrtälje-
viken. Kvävedioxid till luft 1995 fördelat på olika källor.
Källa: Naturvårdsverket, äefi'atto;^9

Prop. 1997/98:145

Delmålet om skydd av vattentäkter

Försörjning med vatten av god kvalitet är av avgörande betydelse för
människors liv och välbefinnande. I 19 kap. vattenlagen finns regler om
skydd för yt- och grundvattentillgångar, bl.a. en möjlighet att besluta om
vattenskyddsområden. Regeringen gör bedömningen att skydds-
instrumenten för vattentäkter hittills utnyttjats i alltför begränsad omfatt-
ning. Det är med hänsyn till de vitala samhällsintressen som står på spel
angeläget att skyddsområden utses före år 2005. Fastställande av skydds-
områden är även av stor vikt för att uppnå tidigare fastställda mål om att
föroreningar inte skall begränsa användningen av vatten från sjöar och
vattendrag som dricksvattentäkt (prop. 1990/91:90).

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

En förutsättning för att minska läckaget av kväve och fosfor från jord-
bruksmark är att förändringar sker av jordbrukets drift t.ex. vad gäller
balanserad gödsling samt att jordbrukslandskapet förändras till att inne-
hålla landskapselement som t.ex. dammar, kantzoner och liknande. För-
slag till långsiktiga åtgärder har av Naturvårdsverket utvecklats i fram-
tidsstudien Sverige år 2021 (rapport 4747).

Naturvårdsverket har i rapporterna Kväve från land till hav (rapport
4735) och Kampen mot alger och miljögifter (rapport 4561) med under-
rapporter analyserat omfattningen av och källorna till kväveläckage till
havet. I rapporterna ges förslag till strategier och åtgärder för att minska
läckaget. Utifrån kunskap om belastningen och områdenas varierande
känslighet måste det fortsatta arbetet i större utsträckning än tidigare an-
passas till regionala förutsättningar och behov, och olika kustområden
bör behandlas efter sina olika förutsättningar.

Mot denna bakgrund avser regeringen att inom kort uppdra åt Statens
jordbruksverk att utarbeta ett förstärkt åtgärdsprogram för jordbrukets
växtnäringsläckage med utgångspunkten att minska den vattenburna
mänskliga kvävebelastningen från jordbruket till havet. Inom ramen för
verkets förslag till åtgärdsprogram bör ett system för gårdsvis ökad kvä-
veeffektivitet samt möjliga styrmedel för detta redovisas. Programmets
miljömässiga och ekonomiska konsekvenser skall beskrivas.

Gödsling av skogsmark bör inte ske så att bidrag till övergödning av
vatten sker. För att minska belastningen av kväve till havet är det viktigt
att komplettera åtgärder för att minska utsläppen med åtgärder i anslut-
ning till vattendragen. Att återskapa våtmarker och att värna om befintli-
ga våtmarker bidrar både till att öka den biologiska mångfalden och att
förbättra naturliga kvävefallor. Vid bedömningen av våtmarks-
restaureringar måste dock hänsyn även tas till förekomsten av kväve-
känsliga arter i den naturliga våtmarksmiljön.

Sverige har identifierat kuststräckan från norska gränsen t.o.m. Norr-
tälje kommun som känslig för övergödning med avseende på kväve i en-
lighet med kraven i EG:s avloppsvattendirektiv. Ett genomförande av

åtgärder enligt detta direktiv beräknas minska kvävebelastningen med
6 800 ton jämfört med år 1995.

En minskning av kväve- och fosforbelastningen kommer inte att ge
omedelbara effekter i miljön. Det krävs ofta en lång återhämtnings-
process i mark, vatten och sediment innan halterna av näringsämnen når
långsiktigt önskvärda nivåer i ekosystemen.

Internationellt arbete

För att uppnå målet om Ingen övergödning skall Sverige agera aktivt in-
ternationellt:

- Delta i EU:s pågående utarbetande av ett ramdirektiv för vatten, där
den övergripande målsättningen är god vattenkvalitet till år 2010 i sjöar,
vattendrag, flodmynningar, grundvatten samt kustvatten. Enligt förslaget
kommer EG:s ramdirektiv för vatten att innebära dels att vissa gemen-
samma miljökvalitetsnormer kommer att gälla för Sverige, dels att Sveri-
ge far en skyldighet att självt fastställa miljökvalitetsnormer för de ke-
miska ämnen och biologiska samt fysikaliska kvaliteter där gemensamma
normer inte finns. Normerna skall enligt förslaget redovisas till EG-
kommissionen för första gången under år 2004.

- Arbeta inom ramen för HELCOM där det finns överenskommelser
och rekommendationer som bl.a. rör skydd av marina områden.

- Inom HELCOM delta i pågående arbete med syfte att driva på åtgär-
der för att minska påverkan på Östersjön. Av stor betydelse är den pågå-
ende processen för Östersjöutvidgning av EU.

- Delta i Östersjösamarbetet Baltic 21, som är ett samarbetsprojekt
mellan 11 länder för att ta fram en Agenda 21 för Östersjöregionen.

- Delta i samarbetet mellan Sverige och Danmark, ett regionalt miljö-
program för Öresundsregionen "Hållbar stads- och regionutveckling".

- Inom ramen för Nordsjökonferensen delta i framtagande av mål och
strategier beträffande övergödande ämnen.

- Arbeta i enlighet med Nordsjökonferensens åtaganden vad gäller
övergödande ämnen och som bearbetas inom ramen för OSPAR. Beslut
förväntas vid ministermötet i juli 1998.

-Delta i EU:s och den regionala luftkonventionens (UN/ECE
CLRTAP) arbete med minskningar av utsläpp av kväve till luft.

Prop. 1997/98:145

100

4.2.7 Bara naturlig försurning

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: De försurande effekterna av nedfall och mar-
kanvändning skall underskrida gränsen för vad mark och vatten tål.
Nedfallet av försurande ämnen skall heller inte öka korrosionshastig-
heten i tekniska material eller kulturföremål och byggnader
(miljökvalitetsmål 7).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Onaturlig försurning av marken motverkas så att den naturgivna
produktionsförmågan och den biologiska mångfalden bevaras.

- Sverige verkar för att depositionen av försurande ämnen på lång
sikt inte överskrider den kritiska belastningen för mark och vatten.

- Halterna i luft understiger 5 mg svaveldioxid/m3 och 20 mg kvä-
vedioxid/m3 (årsmedelvärden) för att skydda tekniska material.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Bara naturlig för-
surning bör kompletteras med delmål avseende bl.a. utsläpp av försu-
rande ämnen. Därutöver kan ytterligare delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
och bedömning.

Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen ifrågasätter det faktaun-
derlag som förslaget baseras på, som säger att 10 % av sjöarna och 5 %
av skogsmarken är naturligt sur. Koppling till kritiska belastningar och
belastade områden i målformuleringen efterlyses av Göteborgs kommun.
Som modell framhålls EU:s försumingsstrategi. Jordbruksverket betonar
behovet av regionalisering av målet. Enligt Statens institut för kommuni-
kationsanalys (SIKA) kan transportsektorn sannolikt nå sina mål för
minskade utsläpp av försurande ämnen utan större svårigheter, även då
hänsyn tas till sociala och ekonomiska aspekter. Skogsbruket bör enligt
flera remissinstanser framhållas som en viktig aktör i försumingssam-
manhang.

Skälen för regeringens förslag: Miljökvalitetsmålet Bara naturlig
försurning bidrar till att uppnå två av regeringens mål för ekologiskt
hållbar utveckling, nämligen Skyddet av miljön och En hållbar försörj-
ning. Miljökvalitetsmålet är att de försurande effekterna av nedfall och
markanvändning skall underskrida gränsen för vad mark och vatten tål.
Nedfallet av försurande ämnen skall heller inte öka korrosions-
hastigheten i tekniska material. Detta miljökvalitetsmål överensstämmer
med vad som slagits fast i EU:s femte åtgärdsprogram för miljön. Inrikt-
ningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

För att uppnå målet i Sverige krävs omfattande åtgärder för att begrän-
sa utsläppen av svaveldioxid, kväveoxid och ammoniak både nationellt
och i andra europeiska länder norr om Alperna. EG-kommissionen har på
svenskt initiativ utarbetat en försumingsstrategi med förslag på kostnad-
seffektiva åtgärder. De exakta krav på utsläppsminskningar av svaveldi-
oxid, kväveoxider och ammoniak som följer av denna strategi och som
kommer att gälla för Sveriges del beräknas fastställas i början av år 1999.

101

Försurande utsläpp ger i dag omfattande negativa effekter på mark,
sjöar och vattendrag samt grundvatten. Förutom effekter på skogs-
markens och sjöarnas biologi skadar dessa utsläpp bl.a. tekniska material,
kulturhistoriskt värdefulla byggnader samt kulturföremål (se avsnitt
4.2.11 God bebyggd miljö). Allt detta medför också stora samhälls-
ekonomiska kostnader.

Det sura nedfallet ackumuleras i naturen och ger upphov till problem
som det tar mycket lång tid att reparera. Även om det sura nedfallet
skulle upphöra i dag, kommer det att ta minst 50-100 år innan marken
har återhämtat sig helt. Känsligheten hos sjöar och ekosystem varierar
mellan olika regioner i Sverige och är t.ex. extra stor i västra Götaland.

I Sverige är barrskogsmarken, sjöar och vattendrag värst påverkade av
försurningen. Stora delar av skogsmarken i sydvästra Sverige har försu-
rats till flera meters djup. Cirka 20 % av sjöarna är så försurade att 10-
20 % av antalet arter har försvunnit. Försurande ämnen i kombination
med andra luftföroreningar har även medfört stora skador på kultur-
föremål och byggnader samt inverkar negativt på människors hälsa. Sär-
skilt uppmärksammat när det gäller kulturföremål är problemen med ac-
celererad nedbrytning av hällristningar. Hällristningarna hör till vårt
lands märkligaste fomlämningar, tillkomna för mer än 2 500 år sedan,
och representerar unika forsknings- och upplevelsevärden. Enligt bl.a.
Riksantikvarieämbetets bedömningar kommer ett stort antal hällrist-
ningar att vara helt utplånade inom en tjugoårsperiod om nedbrytningen
far fortgå i nuvarande takt.

Kritiska belastningar och luftutsläpp

Målet innebär att depositionen av försurande ämnen inte överskrider kri-
tiska belastningar för mark och vatten. Begreppet kritisk belastning an-
vänds för att ange hur känslig en viss miljö är för nedfall av försurande
ämnen med avseende på biologisk mångfald och ekosystem. Kritiska
belastningar definierar alltså vad naturen tål utan att långsiktiga eller and-
ra betydande skador uppkommer.

Den norm för försurning av sjöar och vattendrag som de nordiska län-
derna kommit överens om innebär att ca 90 % av sjöarna och de större
och medelstora vattendragen omkring år 2050 skall ha en alkalinitet
(förmåga att motstå försurning) högre än 0,05 mekv/liter
(milliekvivalenter per liter) under stabil period, dvs. under sommar eller
vinter. Kortvariga perioder med högt vattenflöde av surt vatten, s.k. sur-
stötar, skall praktiskt taget inte förekomma. Vissa sjöar och vattendrag är
naturligt surare, dvs. har en lägre alkalinitet än 0,05 mekv/liter och bör av
den anledningen inte kalkas till högre värden än det ursprungliga.

För att kritiska belastningar skall underskridas måste utsläppen av för-
surande ämnen till luft minska. För att undvika ökad korrosion av teknis-
ka material måste halterna i luft underskrida 5 mg svaveldioxid/m3 och
20 mg kvävedioxid/m3 räknat som årsmedelvärde.

Prop. 1997/98:145

102

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare beslutat att nedfallet av svavel- och kväveföro-
reningar skall begränsas till nivåer som inte skadar naturen eller männi-
skors hälsa (prop. 1990/91:90 s. 25, bet. 1990/91 :JoU30, rskr.
1990/91:338). Det nya målet är en precisering av detta mål.

Tidigare mål för utsläpp av svaveldioxid innebar en minskning av sva-
veldioxidutsläpp med minst 65 % mellan år 1980 och år 1995 (prop.
1984/85:127, sid. 6, bet.l984/85:JoU28, rskr. 1984/85: 275). Dessutom
har tidigare uttalats att svavelnedfallet behöver minska med 75 % i syd-
västra Sverige och med 50 % i Svealand räknat från 1989 års nivå och att
kvävenedfallet behöver minska med 50 % i södra och västra Götaland
(prop. 1990/91:90 s. 28). Beslut har också fattats om att de svenska sva-
velutsläppen skall minska med 80 % mellan åren 1980 och 2000 (prop.
1990/91:90, s. 25). I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut antogs
utsläppsmålet att kväveoxidutsläppen skall minska med 30 % till år 1995
räknat från 1980 års nivå. När det gäller ammoniakutsläppen har riksda-
gen antagit ett mål avseende minskning med 25 % till år 1995 (prop.
1990/91:90 s. 25). En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bila-
ga 57.

Regeringen gör bedömningen att följande delmål bör gälla för det fort-
satta arbetet:

- I enlighet med EU:s försumingsstrategi skall Sverige verka för att
EU-länderna gemensamt uppnår målet att arealen av ekosystem där kri-
tiska belastningar överskrids minskar med minst 50 % i Europa till år
2010 jämfört med 1990 års nivå.

Målet är en precisering i tiden av det tidigare målet att nedfallet av för-
surande ämnen skall begränsas till nivåer som inte skadar naturen eller
människors hälsa (prop. 1990/91:90).

- Sverige skall vara berett att inom ramen för EU.s försurningsstrate-
gi acceptera att minska de svenska utsläppen av svaveldioxid till luft i
Sverige med i storleksordningen 25 % till år 2010 från 1995 års nivå.

Delmålet bygger på ytterligare utsläppsminskningar som måste göras
för att uppnå målet i EU:s försumingsstrategi.

- Utsläpp av kväveoxider från transporter i Sverige bör ha minskat
med minst 40 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå. För utsläpp inom
övriga sektorer behövs ytterligare åtgärder i syfte att minska utsläppen
till sådana nivåer att miljön inte tar skada.

Delmålet bygger bl.a. på målet i den transportpolitiska propositionen
(prop. 1997/98:56). För utsläpp inom övriga sektorer bör den parlamenta-
riska beredningen överväga nytt delmål för utsläpp av kväveoxider.

Prop. 1997/98:145

103

Behov av nya delmål

Prop. 1997/98:145

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser inom en rad andra områ-
den. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag att
utveckla nya delmål. Ett exempel på en utgångspunkt för arbetet är att

- Utsläppen av ammoniak i Sverige bör fortsatt minska från 1995 års
nivå.

I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut sattes målet att ammoni-
akutsläppen skulle minska med 25 % mellan åren 1990 och 1995. Målet
har inte uppnåtts. Regeringen avser att uppdra åt Statens Jordbruksverk
att utarbeta ett nytt mål för ammoniakutsläppen från jordbruket som bätt-
re återspeglar de regionala skillnaderna i ammoniakavgången.

Myndigheterna skall även se över behovet av ytterligare nya delmål.
Myndigheternas förslag utarbetas i nära samverkan med den parlamenta-
riska beredningen som därefter utvärderar förslagen.

Delmålet om kritisk belastning för försurning

I enlighet med EU:s försumingsstrategi skall Sverige verka för att EU-
ländema gemensamt uppnår målet att ekosystem där kritiska belastningar
överskrids minskar med minst 50 % i Europa till år 2010 jämfört med
1990 års nivå. Målet är en precisering av det tidigare målet att nedfallet
av försurande ämnen skall begränsas till nivåer som inte skadar naturen
eller människors hälsa (prop. 1990/91:90). Målet bygger på EU:s försur-
ningsstrategi, där effekterna av de föreslagna utsläppsminskningama ta-
gits fram för de enskilda medlemsstaterna. Enligt svenska beräkningar
överskred det sura nedfallet år 1990 den kritiska belastningen för ca 50 %
av Sveriges skogsmark och sjöar. I EU:s försumingsstrategi uppskattas
motsvarande siffra till ca 25 %. Skillnaden beror på förenklingar i den
internationella depositionsberäk-ningsmodell som tillämpas i försur-
ningsstrategin samt på regionala skillnader. Modellen medför att de
svenska värdena underskattas när det gäller skogsmark.

År 2010 kommer mindre än 5 % av Sveriges yta att drabbas av försu-
rande nedfall som överskrider kritiska belastningar, förutsatt att de åtgär-
der som föreslås i EU:s försumingstrategi genomförs och att strategins
utsläppsmål uppfylls (se avsnitt 7.2 Försurning).

Regeringens bedömning är att miljökvalitetsmålet Bara naturlig för-
surning i huvudsak kan uppnås inom en generation vad gäller kritisk be-
lastning. Återhämtningsprocessen i mark och vatten kräver dock ofta en
längre tidsrymd. Genom uppfyllelse av ovan angivna delmål samt genom
redan planerade eller beslutade åtgärder, främst inom transportsektorn
och enligt EU:s regelverk, bedömer regeringen det som möjligt att sur-
hetsgraden i skogsmark kan vara återställd till naturlig nivå inom fyra
generationer eller till år 2100 och att surhetsgraden i sjöar och vattendrag
kan vara återställd till naturlig nivå till år 2050.

Regeringen bedömer vidare att 70 % av sjöarna och de större och me-
delstora vattendragen inom en generation kan ha en alkalinitet högre än
0,05 mekv/liter under stabil period. Bedömningen bygger på den mil-

104

jökvalitet for försurning av sjöar som man kommit överens om i de nor- Prop. 1997/98:145
diska länderna.

Delmålet om minskade utsläpp av svaveldioxid

Sverige skall vara berett att inom ramen för EU:s försumingsstrategi ac-
ceptera att minska de svenska utsläppen av svaveldioxid till luft i Sverige
med i storleksordningen 25 % till år 2010 från 1995 års nivå.

Detta mål är en skärpning jämfört med det tidigare och redan uppnådda
målet om att utsläppen av svaveldioxid bör minska med minst 65 %
mellan år 1980 och år 1995 (prop. 1984/85:127 s. 6) och målet att de
svenska svavelutsläppen skall minska med 80 % mellan åren 1980 och
2000 (prop. 1990/91:90 s. 25). Det nya målet motsvarar 86 % minskning
räknat från år 1980. Delmålet bygger på ytterligare utsläppsminskningar
som måste göras för att uppnå målet i EU:s försumingsstrategi.

För att uppnå detta mål krävs åtgärder framför allt inom industri- och
transportsektorn. I MaTs-samarbetet (miljöanpassat transportsystem) har
transportsektorn satt som mål att reducera utsläppen av svaveldioxid från
transporter med 45 % till år 2005 och med 90 % till år 2020 jämfört med
1980 års nivå. Kommunikationskommittén har i betänkandet Ny kurs i
trafikpolitiken (SOU 1997:35) ställt sig bakom detta mål. I den trans-
portpolitiska propositionen (prop. 1997/98:56) gör regeringen bedöm-
ningen att utsläppen av svaveldioxid från transporter i Sverige bör ha
minskat med minst 15 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå. För ut-
släpp inom övriga sektorer behövs ytterligare åtgärder bl.a. i enlighet
med det uppdrag som Naturvårdsverket gavs i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut, att upprätta och genomföra ett tioårigt program för
översyn av industrins utsläppsvillkor i syfte att till år 2000 minska ut-
släppen till sådana nivåer att miljön inte tar skada.

105

Delmålet om minskade utsläpp av kväveoxider Prop. 1997/98:145

Regeringen anger i den transportpolitiska propositionen att utsläpp av
kväveoxider från transporter i Sverige bör ha minskat med minst 40 %
till år 2005 räknat från 1995 års nivå. För utsläpp inom övriga sektorer
behövs ytterligare åtgärder i syfte att minska utsläppen till sådana nivåer
att miljön inte tar skada. Målet avseende transportsektorn har redan före-
slagits av regeringen i den transportpolitiska propositionen (prop.
1997/98:56). För utsläpp inom övriga sektorer behövs ytterligare åtgärder
bl.a. i enlighet med Naturvårdsverkets uppdrag om industrins utsläpp-
svillkor från 1991 års miljöpolitiska beslut.

Den största källan till kväveoxidutsläpp är, enligt regeringens bedöm-
ning, trafiken. De mest kostnadseffektiva åtgärderna for att minska ut-
släppen finns inom transportsektorn (se avsnitt 7.1 Vissa åtgärder på
transportområdet). MaTs-samarbetets mål for kväveoxidutsläpp från
transporter innebär en minskning med 50 % till år 2005 och 80 % till år
2020 jämfört med 1980. Även Kommunikationskommittén har ställt sig
bakom detta mål.

Delmålet om minskade utsläpp av ammoniak

1 samband med 1991 års miljöpolitiska beslut antogs målet om att am-
moniakutsläppen skall minska med 25 % mellan år 1990 och år 1995
(prop. 1990/91:90 s. 25). Målet har inte uppnåtts. Naturvårdsverket och
Jordbruksverket har utrett möjligheterna att minska ammoniakutsläppen

106

från jordbruket. Slutsatsen är att såväl utsläppen som möjligheten till Prop. 1997/98:145
reduktion varierar mellan olika delar av landet. Naturvårdsverket gör
bedömningen (rapport 4765, Ren luft och gröna skogar) att utsläppen
bör minska med 10-60 % i Götaland. Jordbruksverket gör uppskattningen
(rapport 1997:16) att föreslagna åtgärder avseende utfodring och gödsel-
hantering förväntas leda till en reduktion på 28 % mellan åren 1995 och
2005 om dessa genomförs i hela landet. Regeringen avser att ge Jord-
bruksverket i uppdrag att utarbeta ett mål för ammoniakutsläpp som bätt-
re återspeglar de regionala skillnaderna.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Grundprincipen bör vara att nedfallet och halterna inte skall överskrida
den kritiska belastningen för de känsligaste skyddsobjekten. Från regio-
nal försumingssynpunkt är dessa skyddsobjekt mark, ytvatten och tek-
niska material (dvs. kablar, ledningar och andra stålkonstruktioner) samt
kulturvärden.

För att nå miljökvalitetsmålet måste det sura nedfallet i Sverige av
svavel och kväve minska med upp till 70 % från dagens situation. Ned-
fallet måste minska mest i södra Sverige och mindre i norr. En uppskatt-
ning är att svavelutsläppen i Sverige måste minska med ca 25 % och
kväveoxidutsläppen med 40-70 % jämfört med dagens situation.

Eftersom Sverige importerar ca 70-80 % av de försurande utsläppen
från andra länder förutsätter en minskad försurning i Sverige att våra
grannländer i Europa, dvs. länderna norr om Alperna, minskar sina totala
utsläpp av försurande ämnen med 40-60 % till år 2010 jämfört med år
1995 och att svaveldioxidutsläppen från internationell sjöfart i Nordsjön
och Östersjön minskas med ca 75 % under samma period.

Minskningar av svavelutsläppen ställer framför allt krav på sjöfarten
som svarar för ca 20 % av de svenska utsläppen. Ett system med miljö-
differentierade farledsavgifter infördes den 1 januari 1998 och innebär att
åtgärder som vidtas för att minska fartygsutsläpp av svavel och kväve-
oxider premieras genom minskade avgifter (se avsnitt 7.1 Vissa åtgärder
på transportområdet). För att begränsa utsläppen från fasta anläggningar
används dels en svavelskatt som motsvarar 30 kr per kg svavelinnehåll i
bränslet, dels regler som begränsar den maximala svavelhalten i olja.
Riktlinjer för tillämpning av den löpande ompröv-ningen av industrins
utsläppsvilkor enligt miljöskyddslagstiftningen kommer också att bidra
till minskade svavelutsläpp. Genom nu planerade eller beslutade åtgärder
bedömer regeringen att åtgärder inom industrin samt sjöfarten kommer
att leda till ca 15 % minskning av svavel-utsläppen jämfört med dagens
situation. För att nå reduceringen på 25 % svaveldioxid krävs dock ytter-
ligare åtgärder. En fortsatt minskning av utsläppen kan åstadkommas
genom sänkt svavelhalt i eldningsoljor och genom ekonomiska styrme-
del. Vidare åtgärdsförslag bör dock invänta de krav som kommer att
ställas på Sverige i samband med kommissionens försumingsstrategi (se
avsnitt 7.2 Försurning).

107

För att nå de kväveoxidreduktioner som behövs är minskade utsläpp Prop. 1997/98:145
från trafiken av avgörande betydelse. Genom bilavgaslagstiftningen an-
ges högsta tillåtna kväveoxidutsläpp från olika fordon. Miljöklassning av
fordon och lokala miljözoner är viktiga styrmedel för vägtrafiken. Efter-
som det finns tydliga samband mellan bebyggelsestruktur och transport-
behov är också samhällsplaneringen ett verksamt styrmedel för att mins-
ka bilberoendet och därmed minska och förebygga utsläpp från vägtrafi-
ken.

Enligt en rapport om vägtrafikens kväveoxidemissioner från hösten
1997, har utsläppen från vägtrafiken minskat med ca 30 % mellan åren
1980 och 1995. Osäkerheten är dock förhållandevis stor och i rapporten
anges osäkerhetsintervall på minst +/- 10 %. När de beslut som har fattats
eller planeras inom EU omsätts i praktiken kommer avgasutsläppen från
vägtrafiken att minska så mycket att källor som tidigare varit av begrän-
sad betydelse blir intressanta att åtgärda. Det är därför viktigt att bredda
arbetet med utsläppskrav till att på sikt omfatta även källor som t.ex.
båtmotorer. I höst återkommer regeringen med förslag om hur EU:s av-
gaskrav för vissa större dieseldrivna arbetsmaskiner skall införas i svensk
lagstiftning. Även dessa maskiner är en betydande utsläppskälla för kvä-
veoxider. Från energianläggningar tas en avgift ut för utsläpp av kväve-
oxider som också är ett viktigt styrmedel.

Målet om att minska ammoniakavgången med 25 % till år 1995 har
inte nåtts. Ammoniakavgången från jordbruket, som är den dominerande
källan, har istället ökat något. Viktiga insatser för att minska ammonia-
kavgången från jordbruket är bl.a. krav på hantering av flytgödsel och
urin m.m. (prop. 1994/95:119, bet. 1994/95:JoU22, rskr. 1994/95:423).
Jordbruksverket har på uppdrag av regeringen (rapport 1997:16) redovi-
sat möjligheterna att minska ammoniakavgången från jordbruket med
50 % mellan år 1990 och år 2000. De föreslagna åtgärderna baserade på
dagens teknik, förväntas leda till en reduktion på 28 % mellan år 1995
och år 2005 om de genomförs i hela landet. Naturvårdsverket har, utifrån
nuvarande kunskapsnivå, skattat behovet av att reducera ammoniakbe-
lastningen i Götaland med 10-60%. Slutsatsen är att behovet varierar
mellan olika regioner. Regeringen avser att uppdra åt Statens jordbruks-
verk att utarbeta ett nytt mål för ammoniakavgång från jordbruket som
bättre återspeglar de regionala skillnaderna.

För att nå målen måste också jord- och skogsbruket bedrivas på ett så-
dant sätt att en återhämtning av mark och vatten vid minskande nedfall
blir möjlig, se avsnitten 4.2.8 Levande skogar och 4.2.9 Ett rikt odlings-
landskap. Kalkning av sjöar och vattendrag måste också fortsätta under
många år (se avsnitt 7.2 Försurning).

108

Prop. 1997/98:145

Internationellt arbete

Eftersom försurningen i Sverige i hög grad beror på utsläpp från andra
länder i Europa bedriver Sverige ett aktivt internationellt arbete för att fa
till stånd minskningar av andra länders försurande utsläpp.

För att uppnå miljökvalitetsmålet om naturlig försurning skall Sverige
aktivt agera internationellt. Följande åtgärder är aktuella:

- Delta i pågående arbete inom EU med en försumingsstrategi (se ka-
pitel 7.2 Försurning). Bland annat, skall revidering göras av direktiven
om svavelhalten i vissa flytande bränslen (93/12/EEG) samt stora för-
bränningsanläggningar (88/609/EEG). Ett direktiv med utsläppstak för
svavel, kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska ämnen (VOC)
skall också utformas. Utöver detta skall Sverige fortsätta att aktivt arbeta
med det s.k. Auto/Oil-programmet för att begränsa utsläppen från vägtra-
fiken.

- Driva frågan om minskad svavelhalt i fartygsbränsle inom EU, bl.a.
genom att verka för att svavelhalten regleras i EU-direktiv och att diffe-
rentierade sjöfartsavgifter införs.

- Inom International Maritime Organization (IMO) driva frågan om att
fa Nordsjön förklarad som ett kontrollområde för svavel med en högsta
tillåten svavelhalt i fartygsbränsle på 1,5 %.

-Delta i samarbete mellan Europa och Nordamerika genom FN-
konventionen om begränsning av gränsöverskridande luftföroreningar
(CLRTAP) i Europa och Nordamerika för att nå en överenskommelse om

109

ett nytt kväveprotokoll, ett multieffekt/multiföroreningsprotokoll, som Prop. 1997/98:145
skall ta hänsyn till försurning, övergödning och oxidantbildning.

110

4.2.8 Levande skogar

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Skogens och skogsmarkens värde för biologisk
produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden be-
varas samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas
(miljökvalitetsmål 8).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras.

- Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls.

- Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser
och i livskraftiga bestånd.

- Hotade arter och naturtyper skyddas.

- Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota
den biologiska mångfalden introduceras inte.

- Kulturminnen och kulturmiljöer värnas.

- Skogens betydelse för naturupplevelser samt friluftsliv tas till vara.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Levande skogar bör
kompletteras med delmål avseende hotade arter och skydd av skogsmark.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
förslag. I Naturvårdsverkets förslag till formulering ingår inte skydd och
bevarande av kulturmiljövärden och sociala värden.

Remissinstanserna: Bland andra Sveriges lantbruksuniversitet (SLU,
och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är tveksamma till att målet
inbegriper produktionsaspekter. SLU, Centrum för biologisk mångfald,
Karlstads kommun, m.fl. anser att många viktiga förslag till förändringar
skulle kunna kvantifieras, tidssättas och utgöra åtgärdsmål. Olika instan-
ser har dock olika uppfattningar om huruvida detta är en uppgift för Na-
turvårdsverket eller sektorn liksom om det är meningsfullt med nationella
mål för dessa förändringar. En rad förslag till preciseringar ges. Förslaget
att undanta 700 000 ha produktiv skog bedöms som kostsamt av bl.a.
SLU och Länsstyrelsen i Kronoberg. Ökade statliga bidrag måste utgå för
att möjliggöra detta. Flera av skogsnäringens representanter ifrågasätter
nationella mål för detta även om förslaget är genomförbart med dagens
lagstiftning och styrmedel. Samtidigt betonar många instanser det ange-
lägna i att sätta upp mål för såväl skydd av skogsmark som av biologisk
mångfald.

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (Miljövårdsberedningen, Skydd av skogsmark,
SOU 1997:97).

Remissinstanserna : Flertalet remissinstanser konstaterar att analysen
är den bästa som gjorts av skyddsbehov för skogsmark, men framhåller
samtidigt osäkerheterna i underlaget och att det föreslagna skyddsbe-
hovet därför måste ses som ett riktvärde. Skogsstyrelsen, Naturvårdsver-
ket, Skogsindustrierna, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges Lantbruks-
universitet, Lunds Universitet, Svenska Naturskyddsföreningen, Världs-
naturfonden (WWF) m.fl. instämmer i beredningens förslag om ett preci-
serat skyddsbehov på kort till medellång sikt. Skogsägarnas Riksförbund

111

anser emellertid att det saknas saklig grund för utredningens förslag att Prop. 1997/98:145
näringen skall avsätta 600 000 ha och ställer sig inte bakom denna del av
förslaget. Samtliga myndigheter och flertalet övriga remissinstanser före-
språkar ett genomförande till år 2010.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår ett övergripande
miljökvalitetsmål för skogslandskapet. Målet är att skogens och skogs-
markens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den
biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala vär-
den värnas.

Det föreslagna miljökvalitetsmålet Levande skogar relaterar till rege-
ringens tre övergripande mål för ekologiskt hållbar utveckling, Skyddet
av miljön, En hållbar försörjning och Effektiv användning. Målet omfat-
tar både bevarande av den biologiska mångfalden och värdefulla kultur-
miljöer samt säkerställande av skogsmarkens naturgivna produktions-
förmåga.

Miljökvalitetsmålet för skogen är formulerat så att det omfattar viktiga
kriterier för ett önskat miljötillstånd för skogen som ekosystem. Målet
innefattar inte bara den påverkan som skogsnäringens utnyttjande av
skogen medför, utan också påverkan från t.ex. luftföroreningar och för-
surning av skogsmark som härrör från andra verksamheter i samhället.
Förutsättningarna att nå miljökvalitetsmålet är beroende av lokala och
regionala skillnader i skogslandskapet liksom skillnader i ägandestruktur
för skogsmarken. Målet bör dock kunna vara uppnått i sin helhet inom en
generation.

Regeringens förslag till miljökvalitetsmål för skogslandskapet utgår
från Naturvårdsverkets förslag till målformulering men med ett tillägg
om skogens kulturella och sociala funktioner. Skälet till detta är skogens
innehåll av kulturvärden och betydelse för människors närmiljö och fri-
luftsliv. Målet skall vidare harmonisera med skogspolitikens miljömål i
relevanta delar. Det bör även återspegla den hushållningsprincip för
skogsmark som kommer till uttryck i naturresurslagstiftningen.

Huvuddelen av det svenska skogslandskapet är en del av det omfattan-
de bälte av barrskogar som sträcker sig runt norra halvklotet. En mindre
del utgörs av lövskogar som liknar dem i sydligare delar av Europa. Trots
barrskogsbältets stora utbredning omfattar det ett litet antal länder. An-
delen kvarvarande naturskogar i t.ex. Ryssland och Kanada är större än i
Sverige. Samtidigt sker avverkningar i dessa länder i långt snabbare takt
och skogsvårdsåtgärder vidtas i liten omfattning.

Barrskogarna och deras växt- och djurarter är en lika omistlig del av
världens naturarv som regnskogarna i tropiska områden. Den svenska
skogen är i allmänhet artfattigare än t.ex. den tropiska skogen, men be-
träffande främst lavar och mossor är artrikedomen väl så stor. Sverige
har därför ett särskilt internationellt ansvar inom detta område.

Skogslandskapet påverkas av såväl skogsbruk och annat nyttjande av
skogen som av luftföroreningar av skilda slag från Sverige och andra
länder. I dag utnyttjas ca 95 % av den produktiva skogsmarken för
skogsbruk. Många värdefulla naturskogar och andra skyddsvärda bioto-
per hotas av avverkning. Naturskogar har ersatts av högproducerande
skogar och skogsbilvägar har brutit den orörda landskapsbilden. Sam-

112

tidigt har mängden död ved och arealen gammal skog minskat. Antal Prop. 1997/98:145
rödlistade (hotade eller hänsynskrävande) arter i skogslandskapet är ca

1 800. Av dessa är drygt 30 % beroende av död ved eller gamla träd (se
fig- 12).

Skogen är en viktig källa till fömybara råvaror och kommer därigenom
att få en allt större betydelse i ett ekologiskt hållbart samhälle. En ökad
användning av biobränslen framställda av skogsråvara är exempelvis en
viktig åtgärd för att minska nettoutsläppen av koldioxid och därmed upp-
nå målsättningarna på klimatområdet. Utrymmet för uttag av råvara ur
skogen är samtidigt begränsat om produktionen skall vara långsiktigt
hållbar och den biologiska mångfalden skall kunna bevaras. Detta ökar
kraven på hushållning och effektiv användning av resursen, t.ex. genom
ökad återanvändning och återvinning av fiberråvara.

Skogsstyrelsen har haft regeringens uppdrag att utvärdera 1993 års
skogspolitiska beslut. Utvärderingen av skogsbrukets effekter på den
biologiska mångfalden har gjorts i samarbete med Naturvårdsverket.
Myndigheterna redovisade resultatet till regeringen i januari 1998. Rege-
ringen avser att redovisa resultatet av utvärderingen och sina ställnings-
taganden till myndigheternas förslag för riksdagen i en särskild proposi-
tion senare i år.

113

Bevarande av produktionsförmåga samt naturliga funktioner

Målet innebär i denna del att skogsmarkens struktur, biologiska funk-
tioner och näringstillstånd ger förutsättningar för en hållbar produktion
av fömybara råvaror. Skogen skall behålla sin vitalitet. Skogsbruksåtgär-
der som t.ex. markberedning, plantering, gallring och avverkning samt
uttag av träddelar måste ske på ett sådant sätt att marktillståndet inte på-
verkas negativt. Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till att målet
inbegriper även produktionsaspekter. Sättet att producera betyder dock
mycket för markens struktur, näringstillstånd och för möjligheten att
uppnå en ekologiskt hållbar utveckling med bevarande av biologisk
mångfald samt en miljö utan gifter och förhöjda halter av närsalter m.m.
Marktillståndet påverkas även av externa miljöfaktorer som t.ex. luft-
föroreningar. Regeringen anser att dessa produktionsaspekter som direkt
kan relateras till en miljöpåverkan av skogsekosystemet skall omfattas av
målet.

En viktig innebörd av regeringens förslag till miljökvalitetsmål är att
de naturliga funktionerna och processerna i skogsekosystemet upprätt-
hålls för att därigenom skapa förutsättningar för både en uthållig produk-
tion och en bevarad biologisk mångfald. Detta stämmer överens med de
senaste årens utveckling inom skogsbruket som strävar mot att ståndort-
sanpassa brukandet. Exempel på viktiga funktioner hos ekosystemet är
skogens vattenhållande förmåga samt dess betydelse för balansen av nä-
ringsämnen i mark och vatten. Skogen fungerar också som klimatreglera-
re, både lokalt och på ett globalt plan genom förmågan att absorbera och
binda koldioxid. Bland de viktigaste naturliga processerna som styr de
boreala skogsekosystemen är skogsbranden. Den är en del av skogens
naturliga förnyelse och formar skogslandskapets struktur, vilket har stor
betydelse bl.a. för den biologiska mångfalden.

Bevarande av biologisk mångfald, värdefulla naturtyper och kulturmiljöer

Miljökvalitetsmålet innebär att inhemska växt- och djurarter kan fortleva
under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. För att skapa förut-
sättningar för detta behövs en kombination av mer naturvårds- och kul-
turmiljöanpassat brukande samt en ökad areal skyddad skogsmark. Den
biologiska mångfalden påverkas negativt genom kemisk påverkan från
utsläpp av försurande ämnen och deposition av kväve som bidrar till
övergödning. Härtill kommer negativ påverkan från tungmetaller och
marknära ozon. Även klimatförändringar hotar skogens biologiska mång-
fald. I Sverige är de Ijällnära skogarna mest känsliga för förändringar i
klimatet.

Arter som av olika anledningar är akut hotade kan kräva särskilda in-
satser för att kunna fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga
bestånd samt för att kunna öka i antal och sprida sig till nya lokaler inom
sina naturliga utbredningsområden. Det är därför angeläget att så långt
möjligt skydda eller återskapa biotoper som dessa arter är beroende av
för sin överlevnad och i vissa fall även vidta särskilda återuppfödningsin-
satser.

Prop. 1997/98:145

114

Skogen är även en viktig del av vårt kulturarv och värdefulla kultur-
miljöer behöver därför så långt möjligt vårdas och bevaras. Det gäller
t.ex. äldre boplatser och byggnader samt spår av odling och annan verk-
samhet. I vissa situationer måste dock avvägningar göras mot andra sam-
hällsviktiga intressen.

I ett europeiskt perspektiv ger det svenska skogslandskapet möjligheter
for medborgare i tättbefolkade länder att uppleva ostördhet och ett rikt
växt- och djurliv. Rätten att fritt ströva i den svenska naturen är för fler-
talet medborgare starkt förknippad med skogen, med dess möjligheter till
bl.a. bär- och svampplockning.

Tidigare beslut och mål

Genom tidigare beslut har riksdagen lagt fast dels ett produktionsmål och
dels ett miljökvalitetsmål för skogspolitiken. Dessa båda mål skall väga
lika tungt. Riksdagen har begärt att det skogspolitiska beslutet skall ut-
värderas och redovisning av detta kommer att ske under år 1998.

De flesta av de miljörelaterade mål som tidigare antagits av riksdagen
och som berör skogssektorn ingår i och täcks av förslaget till nytt natio-
nellt miljökvalitetsmål. Det gäller för följande mål

- säkerställandet av den biologiska mångfalden (prop. 1990/91:90, bet.
1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338) och

-prioritering av representativa våtmarker (prop. 1987/88:85, bet.
1987/88:JoU 23, rskr. 1987/88:373).

Målet att varje land skall utveckla nationella strategier inom ramen för
konventionen om biologisk mångfald (prop. 1992/93:227, bet
1993/94:JoU4, rskr. 1993/94:27) är för Sveriges del i huvudsak uppfyllt
genom Naturvårdsverkets och sektorsmyndighetemas aktionsplaner för
biologisk mångfald.

En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

Skälen for regeringens bedömning: Regeringen bedömer att miljö-
kvalitetsmålet kan uppnås inom en generation. Denna inriktning skall
vara styrande för myndigheternas fortsatta arbete samt utgångspunkt för
det arbete som den parlamentariska beredning som beskrivs i avsnitt 4.1
skall utföra.

Regeringen gör bedömningen att följande delmål bör gälla för det fort-
satta arbetet:

- Hotade arter bör ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom si-
na naturliga utbredningsområden så att livskraftiga populationer säkras.

Delmålet har tidigare antagits av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut och preciseras nu. Den parlamentariska beredningen
bör överväga i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällseko-
nomiska konsekvenser, målet kan nås.

- Ytterligare ca 250 000 ha skogsmark bör skyddas som naturreservat
och ca 25 000 ha som biotopskyddsobjekt eller genom naturvårdsavtal.

Prop. 1997/98:145

115

Delmålet är i överensstämmelse med Miljövårdsberedningens förslag i
rapporten Skydd av skogsmark (SOU 1997:97). Den parlamentariska
beredningen bör överväga i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a.
samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås.

Behov av nya delmål

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser inom en rad områden.
Regeringen bedömer att det är särskilt angeläget att vidareutveckla mät-
bara mål och parametrar för bevarandet av skogens biologiska mångfald.
Den närmare preciseringen av sådana delmål ankommer på de sektors-
ansvariga myndigheterna. Ett omfattande arbete inom detta område redo-
visas bl.a. i Skogsstyrelsens Aktionsplan för biologisk mångfald och ut-
hålligt skogsbruk och i Naturvårdsverkets Aktionsplan för biologisk
mångfald (rapport 4463). Skogsstyrelsen har i uppdrag att i bred samver-
kan med andra intressenter utveckla regionala strategier och mål för bio-
logisk mångfald och uthålligt skogsbruk. Resultatet ska rapporteras i
mars 1999.

Delmålet om hotade arter

Enligt regeringens bedömning bör hotade arter i skogslandskapet ges
möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbrednings-
områden så att långsiktigt livskraftiga populationer kan säkras till inom
en generation. Ungefar 1 800 arter är upptagna på Artdatabankens röd-
listor över djur och växter knutna till skogsmiljöer som är hotade eller
hänsynskrävande. För att kunna säkra att dessa arter uppnår långsiktigt
livskraftiga populationer gör regeringen bedömningen att den föränd-
ringen av skogsbrukets brukningsmetoder som nu är under utveckling
bör fullföljas och i vissa avseenden förbättras. Särskilda informations-
och utbildningssatsningar genomförs för att främja arbetet med föränd-
ring av brukningsmetoderna. För ett fatal arter krävs särskilda åt-
gärdsprogram, vilka finansieras inom Naturvårdsverkets ramanslag.
Detta, tillsammans med förstärkta insatser för skydd av särskilt värde-
fulla områden, innebär att delmålet bör kunna uppnås. Den parlamenta-
riska beredningen bör närmare analysera till vilken tidpunkt delmålet bör
vara uppnått.

Delmålet är en precisering av den riktlinje för bevarande av naturligt
förekommande arter (prop. 1990/91:90 s. 35, bet. 1990/91 :JoU30, rskr.
1990/91:338) som riksdagen antagit. Målet bygger också på Naturvårds-
verkets och Skogsstyrelsens aktionsplaner för biologisk mångfald
(Naturvårdsverkets rapport 4463, Skogsstyrelsen 1995-09-14).

Delmålet om skydd av skogsmark

Delmålet är i överensstämmelse med Miljövårdsberedningens förslag i
rapporten Skydd av skogsmark (SOU 1997:97). Beredningen har haft
regeringens uppdrag att redovisa en samlad bedömning av omfattningen

Prop. 1997/98:145

116

av skyddsbehovet i skogsmark for att kurtna uppnå målet om en bevarad Prop. 1997/98:145
biologisk mångfald. Beredningens bedömning är att behovet på kort till
medellång sikt kan tillgodoses genom att ytterligare ca 250 000 ha av-
sätts som naturreservat och ca 25 000 ha avsätts som biotopskyddsobjekt
eller skyddas genom naturvårdsavtal. Resterande del av skyddsbehovet,
ca 600 000 ha, bedöms kunna bevaras inom ramen för de frivilliga åta-
ganden som näringen beräknas göra framgent. Beredningen ger två för-
slag till genomförande, ett där åtgärderna genomförs till år 2010 och ett
där de skall vara genomförda till år 2020. Beredningen förordar alterna-
tivet 2010. Kostnaderna för att genomföra det förordade alternativet be-
räknas till ca 390 miljoner kronor per år för reservatsskyddet samt ca 80
miljoner kronor per år för biotopskydd och naturvårdsavtal. I alternativet
för år 2020 är den årliga kostnaden ungefar hälften jämfört med det för-
ordade alternativet.

Regeringen anser att beredningens bedömningar bör kunna vara ut-
gångspunkten för ett delmål för den ungefärliga omfattningen av de yt-
terligare arealer skogsmark som behöver skyddas.

Regeringen gör bedömningen att det är angeläget att lägga fast en klar
ambition för genomförande av skogsmarksskydd som innebär att ytterli-
gare ca 250 000 ha skogsmark skyddas genom naturreservat samt ytterli-
gare ca 25 000 ha genom biotopskydd eller genom naturvårdsavtal.

När det gäller Miljövårdsberedningens förslag om när skyddet bör vara
genomfört gör regeringen den bedömningen att den parlamentariska be-
redningen närmare bör analysera till vilken tidpunkt delmålet bör vara
uppnått. Regeringen har dock, för att förstärka möjligheterna att bevara
den biologiska mångfalden i skogen i årets vårproposition föreslagit riks-
dagen att medelstilldelningen för intrångsersättning vid bildande av na-
turreservat och biotopskydd samt för naturvårdsavtal förstärks med
sammanlagt 185 miljoner kronor för budgetåren 1999-2001. När det
gäller frågor om näringens frivilliga åtaganden kommer regeringen att
behandla dessa i den skogspolitiska propositionen senare i år.

Regeringen har också tillkallat en förhandlingsman med uppgift att fö-
ra diskussioner med företrädare för skogsnäringen i frågan om ett för-
stärkt skydd av skogsmark som är värdefull för bevarandet av den biolo-
giska mångfalden. Uppdraget innebär i första hand att söka uppnå en
överenskommelse om att avstå från att avverka inom särskilt värdefulla
skogsområden under den tid det tar för staten att finansiera intrångser-
sättningen. Genom en sådan överenskommelse kan ytterligare rådrum
skapas för att värdefulla områden inte skall gå förlorade fram till den
tidpunkt då delmålet skall vara uppnått.

Viktiga insatser för att uppnå milj (»kvalitetsmålet

De viktigaste insatserna för att uppnå miljökvalitetsmålet utgörs dels av
den ökade ambitionsnivån när det gäller att skydda särskilt värdefulla
skogsområden, dels av ett fortsatt arbete med att förbättra naturvårdshän-
synen i skogsbruket samt av en ekologisk planering i ett landskapspers-
pektiv på de marker där ägarstrukturen tillåter detta. Vidare behöver in-

117

satser för att utbilda och informera om skogens natur- och kulturmiljö- Prop. 1997/98:145
värden fortsätta. De tidigare genomförda utbildningskampanjema fort-
sätter nu i kampanjen Grönare Skog.

Betydande insatser behöver också göras för att minska de negativa ef-
fekterna av luftföroreningar av olika slag (se avsnitt 4.2.1 Frisk luft och
4.2.7 Bara naturlig försurning).

Skogens ekologiska funktioner, biologiska mångfald och kulturmiljö-
värden hotas också av den fragmentering av landskapet som följer av
storskaliga infrastrukturprojekt såsom vägar och järnvägar. Vägverket
och Banverket har ett särskilt ansvar att ta natur- och kulturmiljövårds-
hänsyn vid planeringen av nya väg- och järnvägssträckor. Miljömål bör
utvecklas på regional nivå för att minimera infrastrukturens negativa in-
verkan på landskapet.

En central uppgift i framtiden är att främja och effektivisera använd-
ningen av skogsråvara mot bakgrund av dess centrala betydelse som
energi- och industriråvara i ett ekologiskt hållbart samhälle. Råvaran för-
utses bli en knappare resurs till följd av ökad efterfrågan (se Krets-
loppsdelegationens rapport 1998:20 Biomassa-en nyckelresurs). Vik-
tiga medel här är ökad återanvändning och återvinning av fiberråvara
samt effektivare energianvändning.

Insatser för att öka andelen lövskog på åkermark i slättbygd görs inom
ramen för det särskilda skogsplanteringsprogram som EU medfinansie-
rar.

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet Levande skogar skall Sverige aktivt
agera internationellt:

- Delta i Baltic 21-samarbetet mellan elva länder om en Agenda 21 för
Östersjöregionen, där skogsbruk är ett av de sju prioriterade områdena.

-Inom EU samarbeta med andra europeiska länder jämte EG-
kommissionen inom ramen för den Alleuropeiska skogsministerkonfe-
rensen för skydd av Europas skogar.

- Inom FN delta i uppföljningen av Skogsprincipema som är den första
globala överenskommelsen om skog och som antogs vid FN:s konferens
om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992.

- Inom konventionen om biologisk mångfald delta i arbetet med beva-
rande och uthålligt nyttjande av skogens biologiska mångfald samt verka
för ett samlat arbetsprogram för skog.

Följande internationella överenskommelser stödjer arbetet för att upp-
nå miljökvalitetsmålet:

- Konventionen om biologisk mångfald.

-Agenda 21, kapitlen om biologisk mångfald samt åtgärder mot av-
skogning.

- Skogsprincipema antagna vid FN:s konferens om miljö och utveck-
ling år 1992.

- Bemkonventionen om skydd av Europas vilda djur och växter samt
deras naturliga livsmiljö.

118

-EU:s projekt Natura 2000 som syftar till att bidra till bevarandet av Prop. 1997/98:145
biologisk mångfald samt skydda och bevara arter och naturtyper som tas
upp i EG:s naturvårdsdirektiv.

- EU:s aktionsplan för biologisk mångfald.

-EU:s LIFE Naturafond för att genomföra en rad projekt på natur-
vår dsområdet.

119

4.2.9

Ett rikt odlingslandskap

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde
for biologisk produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas sam-
tidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras
och stärks (miljökvalitetsmål 9).

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

-Åkermarken har ett välbalanserat näringstillstånd, bra markstruktur
och mullhalt samt så låg föroreningshalt att ekosystemens funktioner och
människors hälsa inte hotas.

-Odlingslandskapet brukas på sådant sätt att negativa miljöeffekter
minimeras och den biologiska mångfalden gynnas.

-Den genetiska variationen hos domesticerade djur och växter be-
varas.

- Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota
den biologiska mångfalden introduceras inte.

- Biologiska och kulturhistoriska värden i odlingslandskapet som upp-
kommit genom lång, traditionsenlig skötsel bevaras eller förbättras.

- Hotade arter och naturtyper samt kulturmiljöer skyddas och bevaras.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingsland-
skap bör kompletteras med delmål avseende skötsel av ängs- och hag-
marker, bevarande och återskapande av våtmarker, bevarande av kultur-
miljövärden och hotade arter samt stärkande av jordbrukets positiva och
minimering av dess negativa miljöeffekter. Därutöver kan ytterligare
delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges lantbruksuniversitet och flera andra re-
missinstanser är tveksamma till att produktionsaspekter skall omfattas av
målformuleringarna medan andra anser att det är en viktig aspekt. Några
instanser vill trycka betydligt mer på ekologisk odling medan andra anser
att det viktiga är ett hållbart konventionellt jordbruk. Jordbruksmark är
en livsnödvändig naturresurs som bör brukas så att ett långsiktigt nytt-
jande möjliggörs. Jordbruket skapar också grundförutsättningar för den
biologiska mångfald som gynnas av ett öppet och varierat landskap.
Många remissinstanser uttalar sig positivt om ambitionsnivån när det
gäller skydd av värdefulla betesmarker. Centrum för biologisk mångfald
lämnar en rad förslag på preciseringar avseende bevarande av den bio-
logiska mångfalden som även flera av instanserna ansluter sig till. Flera
instanser framhåller att mål för växtnäringsreduktion, markkvalitet samt
för domesticerad biologisk mångfald saknas i Naturvårdsverkets förslag.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår som miljökvali-
tetsmål att odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk
produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas samtidigt som den
biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks. Mil-
jökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap bidrar till att uppnå regeringens
tre mål för ekologiskt hållbar utveckling: Skyddet av miljön, En hållbar

120

försörjning samt En effektiv användning. Målet innefattar effektiv och Prop. 1997/98:145
hållbar livsmedelsproduktion som ger råvaror av hög kvalitet. Det anger
också att naturfrämmande och farliga substanser inte skall fa skada män-
niskors hälsa eller miljön samt på sikt inte alls förekomma i naturen.
Målet omfattar också bevarandet av biologisk mångfald och det öppna
odlingslandskapet samt värnandet om värdefulla kulturmiljöer. Målet kan
i huvudsak vara uppnått inom en generation.

Odlingslandskapet är resultatet av människans brukande och omfor-
mande av naturen ofta sedan lång tid tillbaka. Modem jordbruksteknik
och djurhållning har på relativt sett kort tid förändrat jordbrukslandskapet
på ett drastiskt sätt. Landskapet påverkas också genom nedläggning av
jordbruk samt igenväxning och skogsplantering av jordbruksmark.
Åkermarken har minskat med en fjärdedel, slåtterängar har praktiskt ta-
get försvunnit och betesmarker har minskat till mindre än hälften av are-
alen på 50-talet. Detta har medfört att många arters livsmiljöer har min-
skat eller försvunnit. Antalet rödlistade (hotade eller hänsynskrävande)
arter i odlingslandskapet uppgår till nästan 2000. Förändringarna har
också medfört förluster av viktiga kulturmiljövärden.

Det nya miljökvalitetsmålet för odlingslandskapet anger en önskvärd
miljökvalitet för hela odlingslandskapet. Målet omfattar därför inte bara
påverkan från jordbruket utan också från andra verksamheter i samhället.
Det av riksdagen fastlagda livsmedelspolitiska målet (prop. 1989/90:146,
bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327), som inkluderar ett miljökvali-
tetsmål för jordbruksnäringen, kvarstår oförändrat. Den fortlöpande ut-
värderingen av livsmedelspolitiken som Jordbruksverket, Riksantikvarie-
ämbetet och Naturvårdsverket samordnat svarar för, ger kunskaper som
ligger till grund för eventuella framtida revideringar av målet. Den pågå-
ende diskussionen om en fortsatt reformering av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik (CAP) är också en process som kan leda till förändringar
av målet. Regeringen har i Riktlinjer för Sveriges arbete med EU:s poli-
tik på jordbruks- och livsmedelsområdet (prop. 1997/98:142) redovisat
sin syn på reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Bevara jordbruksmarkens kvalitet och ekosystemens funktioner

En viktig aspekt av miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap är att
upprätthålla ett välbalanserat näringstillstånd, bra markstruktur och god
halt organisk substans i jordbruksmarken samt så låg föroreningshalt att
ekosystemens funktion och människors hälsa inte hotas. Genom att dessa
frågor ingår i målformuleringen betonas vikten av att en långsiktigt håll-
bar produktion av såväl livsmedel som andra biologiska råvaror säkras.
De biologiska råvarorna bedöms bli allt viktigare i framtiden, bl.a. som
ersättning för mer miljöskadliga råvaror av fossilt ursprung (se kapitel 5
Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle). Sättet att producera bety-
der mycket för markens struktur och näringstillstånd samt påverkar den
biologiska mångfalden liksom halten av gifter och närsalter etc. Rege-
ringen anser därför att produktionsaspekter som direkt kan relateras till

121

en miljöpåverkan på odlingslandskapets ekosystem skall omfattas av
målet.

Jordbruksmarkens produktionsförmåga hotas bl.a. av tunga maskiner
som packar marken och av markens minskade mullhalt. Jordens långsik-
tiga produktionsförmåga är i hög grad ett resultat av jordbrukarens åtgär-
der för att bevara och förbättra bördigheten. En bra markstruktur och en
god mullhalt är tillsammans med ett välbalanserat näringstillstånd en
förutsättning för bördighet och en rik förekomst av viktiga jordlevande
organismer. Genom att bryta trenden av sjunkande mullhalt i jordbruks-
marken, motverkar man dessutom ökningen av koldioxidhalten i atmos-
fären.

Jordbruksmarken kan förorenas genom nedfall från luften eller genom
förorening i handelsgödsel eller förorenat avloppsslam. Vissa marker har
dessutom naturligt högre halter tungmetaller. Tillståndet hos jordbruks-
marken påverkar också den omgivande miljön. Genom ett välbalanserat
näringsinnehåll och låg halt av föroreningar i jordbruksj orden kan om-
givande land och vattenmiljöer skyddas mot övergödning och tillförsel
av giftiga substanser.

Prop. 1997/98:145

Miljöanpassat brukande och gynnande av biologisk mångfald

Miljökvalitetsmålet innebär att odlingslandskapet brukas på sådant sätt
att negativa miljöeffekter minimeras och den biologiska mångfalden
gynnas. För att uppnå detta måste viktiga funktioner hos jordbruksland-
skapets ekosystem upprätthållas. Dessa funktioner bidrar till vattenom-
sättningen, naturens förmåga att rena luft och vatten från föroreningar,
mullhalt samt förmågan att ta upp och binda näringsämnen m.m. Före-
komsten av våtmarker, vegetation i kanten av åkrar och kring diken samt
ett varierat inslag av åker och betesmark är viktiga faktorer för att upp-
rätthålla dessa funktioner. Ett variationsrikt odlingslandskap där en
mångfald djur och växtarter kan fortleva, minskar sannolikt också risken
för skadeangrepp på grödor genom en större förekomst av naturliga ska-
debekämpare. Behovet av kemiska bekämpningsmedel kan därmed
minskas. Ett varierat och öppet odlingslandskap är också betydelsefullt
och tilltalande för rekreation och friluftsliv.

Miljökvalitetsmålet innebär att den genetiska variationen hos dome-
sticerade djur och växter, s.k. lantraser och lantsorter, bevaras. Dessa
oftast lågproducerande och långsamt växande raser och sorter hotar idag
att försvinna. Ofta har de under lång tid anpassats till livet i en viss miljö
och t.ex. utvecklat härdighet mot olika miljöfaktorer. De bär därför på
egenskaper och arvsanlag som är betydelsefulla för förädlingsarbete och
jordbruk och bör därför bevaras.

Miljökvalitetsmålet anger också att främmande arter och genetiskt mo-
difierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden inte skall
introduceras. För att undvika skador på den biologiska mångfalden och
ekosystemen skall främmande arter och genetiskt modifierade orga-
nismer inte introduceras utan att en noggrann prövning av eventuella
miljöeffekter gjorts.

122

Bevara biologiska och kulturhistoriska värden Prop. 1997/98:145

En viktig innebörd hos miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap är att
biologiska och kulturhistoriska värden i odlingslandskapet som upp-
kommit genom lång, traditionsenlig skötsel bevaras eller förbättras. Med
biologiska värden avses dels den mångfald av vilda organismer som lever
i det odlade landskapet, dels de djur och växter som utgör grunden för
livsmedelsproduktion (dvs. de arter, raser och sorter som hållits som
husdjur eller odlats). Många av de vilda organismerna är direkt beroende
av bevarade kulturmiljöer och människans brukande för att fortleva.
Jordbrukslandskapets biologiska mångfald är därför också förknippat
med vårt kulturarv.

Med odlingslandskapets kulturmiljövärden avses de historiska spår
som finns i olika markslag, landskapselement och bebyggelse. De utgör
en förutsättning för ett varierat landskap med en kulturell mångfald och
särprägel samt utgör viktiga forskningskällor för kunskap om äldre tiders
markanvändning och bebyggelse. Vidare är landskapselementen och
markslagen ofta viktiga livsmiljöer för djur och växter som ofta är bero-
ende av fortsatt hävd. Det gäller t.ex. traditionellt skötta slåtterängar,
småskaliga flikiga åkrar, naturbetesmarker, stenmurar, åkerholmar, bruk-
ningsvägar, öppna diken, odlingsrösen, ängslador samt by- och
gårdsmiljöer med äldre produktionsbyggnader.

För att på landskapsnivå bevara den biologiska mångfalden i odlings-
landskapet räcker det inte att välskötta markslag och landskapselement
förekommer som spridda öar. De måste ingå som integrerade delar i ak-
tivt jordbruk tillsammans med djurhållning och åkerbruk. Vid val av
markanvändning och brukningsmetoder måste så långt möjligt hänsyn tas
till kraven på en god miljö och långsiktig hushållning med naturresurser-
na samt kulturmiljövärdena. I många områden krävs åtgärder som bryter
upp det storskaliga jordbrukets enheter och berikar kulturmiljöer. Det kan
t.ex. innebära att plantera träd, skapa bredare åkerrenar och att återskapa
eller anlägga våtmarker.

Miljökvalitetsmålet innebär att hotade arter och naturtyper i odlings-
landskapet så långt möjligt skyddas och bevaras. Särskilda insatser krävs
för att en rad rödlistade arter i jordbrukslandskapet skall kunna fortleva
under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd (se fig. 13). De
måste också fa möjlighet att öka i antal och att sprida sig till nya lokaler
inom sina naturliga utbredningsområden. Dessa arter är ofta beroende av
att speciella biotoper i jordbrukslandskapet skyddas och bevaras samt av
åtgärder som hävd och slåtter.

123

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare ställt sig bakom ett miljömål för livsmedelspoliti-
ken vilket är att slå vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap och att
minimera jordbrukets miljöbelastning på grund av växtnäringsläckage
och användning av bekämpningsmedel. Det är viktigt att odlingslandska-
pets natur- och kulturmiljövärden bevaras. Ett rikt och varierat odlings-
landskap är av central betydelse för flora, fauna och genetisk mångfald.
Jordbruket skall således beakta behovet av en god miljö och en långsiktig
hushållning med naturresurserna (prop. 1989/90:146, bet,1989/90:JoU25,
rskr. 1989/90:237, prop. 1990/91:90, bet. 1990/9 l:JoU30, rskr.
1990/91:338 och prop. 1993/94:111 bet. 19993/94 :JoU 19, rskr.
1993/94:256). Regeringen anser att en ekologiskt hållbar jordbruks- och
livsmedelsproduktion skall främjas genom att bevara och främja den bio-
logiska mångfalden, bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer och ett
varierat odlingslandskap, minimera miljöbelastningen samt beakta be-
hovet av en långsiktig hushållning med naturresurser (prop.
1997/98:142). Denna utgångspunkt bör även ligga till grund för ageran-
det inom den gemensamma jordbruks- och livsmedelspolitiken. Målet
bör även fortsättningsvis ses som ett mål för jordbrukssektorn. Samtidigt
omfattas målet i huvudsak av det nya miljökvalitetsmålet Ett rikt od-
lingslandskap.

Mål som behandlar bevarande av biologisk mångfald och värdefulla
biotoper i odlingslandskapet och som tidigare behandlats av riksdagen är

124

- bevarandet av naturtyper så att de långsiktigt kan bibehållas i ekolo- Prop. 1997/98:145
gisk stabilitet och med bevarande av artinnehåll (prop. 1989/90:146,
bet,1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:237),

- säkerställandet av den biologiska mångfalden (prop. 1990/91:90, bet.

1990/9 l:JoU30, rskr. 1990/91:338),

- fortsatt arbete inom fauna- och floravård genom rimliga krav på hän-
syn och resursinsatser samt målen att ”Representativa områden av alla
förekommande naturtyper skall säkerställas” och ”Skyddet av urskogar,
våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet bör prioriteras” (prop.
1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Dessa mål täcks av
det föreliggande förslaget till miljökvalitetsmål.

Målet att varje land skall utveckla nationella strategier inom ramen for
konventionen om biologisk mångfald (prop. 1992/93:227, bet.
1993/94:JoU4, rskr. 1993/94:27) är för Sveriges del i huvudsak uppnått
genom Naturvårdsverkets och sektorsmyndighetemas aktionsplaner.

I det livsmedelspolitiska beslutet år 1990 preciserade riksdagen inte
miljömålet for odlingslandskapet närmare. Efter riksdagsbeslutet har
dock förslag till miljömål för odlingslandskapet utvecklats av Natur-
vårdsverket och Jordbruksverket i aktionsprogrammet Ett miljöanpassat
samhälle (Naturvårdsverkets rapport nr 4234). Mål för miljöåtgärder in-
om jordbruket har även formulerats inom miljöersättningsprogrammet.
Dessa arbeten behöver kompletteras med mål för odlingslandskapets
kulturvärden.

I regeringens proposition Hållbart fiske och jordbruk (prop. 1997/98:2,
bet. 1997/98:JoU9, rskr. 1997/98:48) anges att jordbruket måste vara
såväl ekologiskt som ekonomiskt hållbart. Kriterierna for ett ekologiskt
hållbart jordbruk bör vara att det är resursbevarande, miljöanpassat och
etiskt godtagbart.

En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

Skälen for regeringens bedömning: Regeringen bedömer att mil-
jökvalitetsmålet kan uppnås inom en generation. Denna inriktning skall
vara styrande for myndigheternas fortsatta arbete samt utgångspunkt för
det arbete som den parlamentariska beredning som beskrivs i avsnitt 4.1
skall utföra.

Regeringen gör bedömningen att följande delmål bör gälla for det fort-
satta arbetet:

-Den ekologiskt odlade arealen bör uppgå till 10% av den totala

åkerarealen i Sverige till år 2000.

Målet är antaget av riksdagen vid behandlingen av regeringens propo-
sition Livsmedelspolitiken år 1994. Målet skall ligga fast.

- Odlingslandskapets bevarandevärden tryggas och stärks genom att
jordbruket successivt miljöanpassas. Detta innefattar bl.a.

- att jordbruksmarkens funktion som naturresurs för att
tillhandahålla livsmedel och biologiska råvaror samt skapa
förutsättningar för bevarande av natur- och kulturmiljövärden
knutna till det öppna odlingslandskapet tillvaratas,

- att de för natur- och kulturmiljövården värdefulla ängs- och
hagmarkerna sköts på ett ändamålsenligt sätt,

125

- att odlingslandskap som torrlagts till följd av omfattande
strukturrationalisering återfår ekologiska och hydrologiska
funktioner genom att våtmarker och småvatten successivt
anläggs samt

— att lämpliga förutsättningar skapas för att uppnå livskraftiga
populationer av odlingslandskapets hotade arter, lantraser och
lantsorter.

Målet om jordbruksmarkens funktion i första strecksatsen föreslås
även i regeringens proposition Riktlinjer för Sveriges arbete med EU:s
politik på jordbruks- och livsmedelsområdet (prop. 1997/98:142). Övriga
strecksatser har antagits genom riksdagens beslut om den övergripande
inriktningen på Sveriges miljöersättningsprogram för jordbruket samt
genom regeringens beslut om det detaljerade programmet, vilket god-
känts av EG-kommissionen. Vissa formuleringsändringar har gjorts i
delmålen. Den parlamentariska beredningen bör överväga i vilken takt
som, med hänsyn tagen till bl.a. samhällsekonomiska konsekvenser, må-
let kan nås.

Behov av nya delmål

För miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap sammanfaller i huvud-
sak delmål med sektorsmål. För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs in-
satser och preciseringar av arbetet inom en rad andra områden. Regering-
en gör bedömningen att miljökvalitetsmålet bör kompletteras med delmål
avseende djurgrupper eller djurarter i odlingslandskapet som påtagligt
minskat under de senaste 10-20 åren, bevarande av kulturvärden i od-
lingslandskapet och för bevarande och nyttjande av jordbruksgenetiska
resurser. Regeringen avser därför att ge Jordbruksverket i uppdrag att i
samverkan med Naturvårdsverket föreslå delmål för dessa djurgrupper
eller djurarter med inriktning mot att populationema skall bevaras eller
stärkas jämfört med dagens situation. Regeringen avser vidare att ge
Riksantikvarieämbetet i uppdrag att i samråd med Jordbruksverket före-
slå delmål för bevarande av kulturvärden i odlingslandskapet. En utred-
ning om ett nytt svenskt miljöprogram för jordbruket för perioden 2001—
2005 (dir. 1998:11) kommer att presenteras i juli 1999. Utredningen
kommer att ge underlag för vidareutveckling av delmål inom området Ett
rikt odlingslandskap.

Regeringen har givit Jordbruksverket i uppdrag att utveckla ett nytt
delmål för ekologisk odling som sträcker sig bortom år 2000. Myndig-
heterna skall även se över behovet av ytterligare delmål. Myndigheternas
förslag kommer sedan att utvärderas av den parlamentariska bered-
ningen.

Delmålet om ekologisk odling

Den ekologiska produktionen bör ses som en del i en strategisk satsning
för ett hållbart svenskt jordbruk. Den ekologiska produktionen är en
spjutspets i arbetet med att miljöanpassa jordbruket. Regeringens mål-

Prop. 1997/98:145

126

sättning är att 10 % av landets åkerareal bör odlas ekologiskt år 2000. Prop. 1997/98:145
Målet har antagits av riksdagen vid behandlingen av propositionen om
Livsmedelspolitiken (prop. 1993/94:157, bet. 1993/94:JoU22, rskr.

1993/94:272) och bör gälla tills vidare.

Ett nytt miljömål bör formuleras för tiden efter år 2000. Detta bör i
större utsträckning spegla den ekologiska produktionens kvalitativa om-
fattning. Som tidigare påpekats har regeringen givit Jordbruksverket i
uppdrag att föreslå ett nytt delmål för ekologisk odling som sträcker sig
bortom år 2000.

Delmål om bevarande av natur- och kulturvärden

Riksdagen har ställt sig bakom en höjd ambitionsnivå avseende ett utökat
miljöprogram i propositionen Hållbart fiske och jordbruk (prop.
1997/98:2, bet. 1997/98JoU9, rskr. 1997/98:116). Angivna målsättningar
inom ramen för miljöersättningsprogrammet för jordbruket gäller bl.a.
hävd av ängsmarker samt att kvarvarande nyttjade betesmarker skall
skötas på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden och kulturmiljö-
värdena bevaras och förstärks. De gäller också anläggning av våtmarker
och småvatten i Götaland och Svealand samt bevarande av hotade lantra-
ser och lantsorter.

Regeringen formulerar utifrån dessa målsättningar ett delmål för det
fortsatta arbetet med miljöanpassning av jordbruket under Ett rikt od-
lingslandskap. Skälen för detta överensstämmer i huvudsak med vad re-
geringen anfört i propositionen Hållbart fiske och jordbruk.

Jordbruksmark är en livsnödvändig naturresurs som bör brukas så att
ett långsiktigt nyttjande möjliggörs. Jordbruket skapar också grundförut-
sättningar för den biologiska mångfalden som gynnas av ett öppet och
varierat landskap. Tillbakagången av ängsmarker har varit mycket kraftig
under senare delen av 1800-talet och under hela 1900-talet. I dag återstår
endast några promille av de arealer som har funnits. Dessa marker är av
stor vikt för natur- och kulturmiljövården. Ambitionen enligt miljöersätt-
ningsprogrammet bör vara att arealen slåtteräng som hävdas med tradi-
tionella, naturvårdsanpassade metoder omfattar 5 000 ha.

Betesmarker och framför allt naturbetesmarkema har stort värde för
natur- och kulturmiljövården. För att förhindra fortsatt utarmning av den
biologiska mångfalden bör enligt miljöersättningsprogrammet kvarva-
rande nyttjade betesmarker, ca 440 000 ha, skötas så att biologisk mång-
fald och kulturmiljövärden bevaras och förstärks. Det är speciellt viktigt
att åtgärder inriktas mot de värdefullaste naturbetesmarkema.

I vissa delar av landet, främst i södra Sveriges slättbygder, har våt-
markernas utbredning kraftigt minskat, i en del områden med upp till
90 %, under de två senaste århundradena. Våtmarkerna är betydelsefulla
för den biologiska mångfalden i odlingslandskapet. De har också en kvä-
vereducerande funktion. Inom ramen för jordbrukets miljöprogram är
ambitionen att totalt 13 000 ha våtmarker och småvatten skall anläggas.

Odlingslandskapet bör brukas så att de växt- och djurarter som har an-
passat sig till miljön ges förutsättningar att fortleva i livskraftiga bestånd.

127

I odlingslandskapet finns för närvarande ett stort antal arter som är upp- Prop. 1997/98:145
tagna på Artdatabankens rödlistor. Regeringen anger därför som delmål
att lämpliga förutsättningar skapas för hotade arter i jordbrukslandskapet
så att långsiktigt livskraftiga populationer kan uppnås.

Delmålet är delvis en precisering avseende jordbrukslandskapet av den
riktlinje om bevarande av naturligt förekommande arter (prop.
1990/91:90, sid. 35, bet. 1990/91:338) som riksdagen antagit. Målet byg-
ger också på Naturvårdsverkets och Jordbruksverkets aktionsplaner för
biologisk mångfald (Naturvårdsverkets rapport 4463 och Jordbruksverket
1995-10-24).

För att uppnå delmålet krävs en anpassning av brukningsmetoderna in-
om jordbruket samt reducering av luft och vattenföroreningar. För ett
fatal arter krävs speciella åtgärdsprogram som finansieras genom Natur-
vårdsverkets ramanslag.

Det moderna och högproduktiva jordbruket har som en bieffekt fört
med sig att de gamla lantsortema av växter och husdjursraser i stor ut-
sträckning försvunnit, då de inte längre ansetts lönsamma att odla eller
föda upp. Det finns ett antal lokala husdjursraser vars långsiktiga över-
levnad inte är säkrad. Jordbruksverket bedriver inom ramen för genomfö-
randet av aktionsplanen för biologisk mångfald arbete för att förstärka
lantrasemas bevarandestatus. Regeringens bedömning är vidare att beva-
randestatusen bör stärkas för Sveriges lantraser och lantsorter. Regering-
en har gett Jordbruksverket i uppdrag att utarbeta ett förslag till nationellt
program för bevarande och långsiktigt nyttjande av växtgenetiska resur-
ser för livsmedel och jordbruk.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Jordbruksproduktionen är av stor betydelse för att bevara biologisk
mångfald och kulturmiljövärden i odlingslandskapet. Många djur och
växter är direkt beroende av kontinuerlig hävd av jordbruks- och betes-
mark för sin överlevnad. På motsvarande sätt är kulturvärden och kul-
turmiljöer beroende av skötsel och hävd för att på sikt kunna bestå. Rik-
tade åtgärder inom jordbrukspolitiken som t.ex. köp av miljötjänster är
därför viktigt för att kunna tillgodose jordbrukets miljömål.

Naturvårdsverket och Jordbruksverket har i sina respektive aktionspla-
ner för biologisk mångfald utvecklat behovet av att bevara olika typer av
miljöer. I Naturvårdsverkets rapport ingår en nationell bevarandeplan,
som tar upp 509 geografiska områden med särskilt värdefulla odlings-
landskap. Arealmässigt berör åtgärderna som föreslås främst ängsmark
och naturbetesmarker samt olika landskapselement som exempelvis väg-
renar, åkerholmar, alléer, stenmurar och småvatten. Dessa har betydelse
både som skyddsvärda biotoper och genom sitt kulturhistoriska värde.
Även vissa särpräglade jordbruksmiljöer såsom skärgårdsjordbruk,
fjällägenheter, fabodar och finnboställen brukas i så liten utsträckning att
de betraktas som särskilt värdefulla. Även dessa miljöer måste skötas
genom t.ex. slåtter och bete utöver underhåll av byggnader och anlägg-
ningar. Via det svenska miljöersättningsprogrammet för jordbruket kan

128

lantbrukare få ersättning för hävd av ängs- och hagmarker liksom även Prop. 1997/98:145
för vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla odlingsspår i mar-
kerna s.k. landskapselement. Regionala särdrag som bidrar till den kul-
turella identiteten är ofta starkt knutna till odlingslandskapet.

Ett nytt bekämpningsmedelsprogram för perioden 1997-2001 har be-
handlats av riksdagen (prop. 1997/98:2, bet. 1997/98:JoU9, rskr.
1997/98:116). Enligt programmet skall hälso- och miljöriskerna vid an-
vändning av bekämpningsmedel inom jordbruket och trädgårdsnäringen
fortsätta att minska. Detta skall uppnås genom ett brett spektrum av åt-
gärder samt genom att riskerna i högre utsträckning än tidigare kartläggs
och kvantifieras. Både ökad ekologisk odling och åtgärder inom det kon-
ventionella jordbruket kommer att behövas för att minska bekämpnings-
medelsanvändningen.

Viktiga framtidsfrågor för ett hållbart jordbruk är att sluta kretsloppen
för näringsämnen och organiskt material liksom att effektivisera materi-
al- och energianvändning. Frågor kring balans av näringsämnen tas upp
även under målet Ingen övergödning (avsnitt 4.2.6) medan kretslopp och
resurseffektivitet behandlas i kapitel 5.

Internationellt arbete

För att uppnå målet om Ett rikt odlingslandskap skall Sverige agera
kraftfullt internationellt:

-Delta i reformering av EU:s jordbrukspolitik (CAP) bl.a. i syfte att
stärka miljöanpassningen av jordbruket.

- Delta i Baltic 21, ett samarbete mellan elva länder om en Agenda 21
för Östersjöregionen, där jordbruk är ett av de sju prioriterade områdena.

- Delta i EU:s arbete med Natura 2000.

- Delta i det omfattande arbete som pågår inom ramen för konventio-
nen om biologisk mångfald med att bl.a. ta fram strategier och påföljande
aktionsplaner för jordbruket och andra näringar.

- Delta i det arbete som sker inom FAO, framför allt avseende växtge-
netiska frågor och livsmedelssäkerhet.

129

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

4.2.10 Storslagen fjällmiljö

Regeringens förslag: Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet
vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kul-
turvärden. Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa
värden och så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla
områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar
(miljökvalitetsmål 10).

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

-Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vid-
sträckta sammanhängande områden bibehålls.

- Fjällens biologiska mångfald bevaras.

- Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan
hota den biologiska mångfalden introduceras inte.

- Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och
utvecklas.

- Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen lik-
som bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till natu-
rens långsiktiga produktionsförmåga, biologisk mångfald, natur- och
kulturmiljövärden samt värden för friluftsliv.

- Låg bullernivå eftersträvas.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Storslagen fällmiljö
bör kompletteras med delmål avseende hotade arter i fjällmiljön samt
trafik med motordrivna fordon i terräng och flyg. Därutöver kan yt-
terligare delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag. Naturvårdsverkets förslag omfattar inte i samma ut-
sträckning frågor om hållbart nyttjande av fjällen.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Jordbruksverket och
Naturskyddsföreningen, påpekar att fjällen också bör betraktas som kul-
turbygd och att rennäringens betydelse för denna inte far underskattas.
Flera förslag till omformuleringar av målet lämnas. Några remissinstan-
ser vill ha ett gemensamt mål för fjäll- och skärgårdsmiljöerna som båda
är föremål för särskilt skydd enligt lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.

Skälen for regeringens förslag: Regeringen har uttalat bl.a. två över-
gripande mål för ekologiskt hållbar utveckling, nämligen Skyddet av
miljön och En hållbar försörjning. För att dessa mål skall uppnås i fjäll-
världen föreslår regeringen miljökvalitetsmålet Storslagen fäll miljö en-
ligt följande: Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller
biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden.
Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så
att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyd-
das mot ingrepp och andra störningar.

Fjällen tillhör Sveriges och Europas mest opåverkade miljöer och har
mycket höga natur- och upplevelsevärden, även sett i ett internationellt
perspektiv. Människor har levt i fjällmiljön under flera tusen år och fjäl-

Prop. 1997/98:145

130

len har därför betydande kulturmiljövärden. Ekosystemen innehåller re- Prop. 1997/98:145
lativt få arter och klimatet karaktäriseras av kalla vintrar och korta som-
rar. Produktionsförmågan är i allmänhet låg i både mark- och vatteneko-
systemen och känsligheten för yttre störningar är ofta stor. I princip bru-
kas hela ijällområdet av rennäringen. Fjällområdet är samtidigt attraktivt
för rekreation och friluftsliv i olika former. Under senare år har påverkan
från bl.a. rennäringen och terrängkömingen ökat i omfattning. Miljökva-
liteten har successivt försämrats sett över en längre period och vissa om-
råden i ijällen uppvisar långt gångna skador. Buller från trafik med ter-
rängskotrar och flyg har också ökat markant och områden med en låg
bullernivå har därför blivit en allt mer knapp naturresurs.

Bevara fjällen som betespräglat storslaget landskap

Miljökvalitetsmålet innebär att fjällens karaktär av betespräglat storslaget
landskap med vidsträckta sammanhängande områden skall bibehållas.
Denna karaktär är till stor del ett resultat av den renskötsel som sedan
lång tid har bedrivits i fjällvärlden. En viktig förutsättning för att land-
skapet skall kunna bevaras är en livskraftig rennäring som bedrivs på ett
långsiktigt hållbart sätt.

Fjällområdets största värde för friluftslivet är att det ger förutsättningar
för upplevelser som är mer eller mindre beroende av orörd natur, stillhet,
tystnad och avskildhet. Sådana upplevelser kan påverkas negativt av
buller, slitage, ökat betestryck och olika slag av exploatering.

Mark och vegetation i ijällen är särskilt känsliga för slitage. Mark- och
vegetationsskador av terrängköming finns i hela fjällområdet. Påtagliga
effekter uppstår när motorcykel används i samband med renskötsel. Ef-
fekterna på marken från renarnas bete och tramp ger i allmänhet inte
upphov till markskador. Stora minskningar av lavtäcket har dock obser-
verats lokalt på grund av intensivt bedriven renskötsel. Fjällmiljön är
också känslig för störningar i form av luftföroreningar. Nedfallet av för-
surande ämnen är ett hot mot vegetationen i fjällen. Dålig buffringsför-
måga i marken, hårt klimat och låg biologisk produktion bidrar till att
fjällandskapet är extra känsligt för försurning. Det främsta hotet mot
kulturlämningar är markslitage och bristande underhåll av byggnader och
anläggningar.

Bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövärden

Miljökvalitetsmålet innebär att fjällens biologiska mångfald skall beva-
ras. Ett avgränsat område i ijällen kan vara relativt artfattigt. Stora nivå-
skillnader, varierande geologi och betydande skillnader i klimatet mellan
närliggande områden skapar dock förutsättningar för en stor variation av
miljöer som sammantaget ger fjällvärlden en stor biologisk mångfald. I
fjällvärlden finns många växter och djur som är anpassade till dessa mil-
jöer och som inte finns i andra delar av landet. Andra arter förekommer
endast i fjällmiljön på grund av att de har trängts undan från andra områ-
den. Många av dessa arter är inte bara sällsynta i Sverige utan även i and-

131

ra länder och har därför ett stort bevarandevärde även i ett europeiskt
perspektiv. De i fjällvärlden naturligt förekommande arterna skall därför
bevaras.

Målet innebär vidare att främmande arter och genetiskt modifierade
organismer som kan hota den biologiska mångfalden inte skall introduce-
ras. För att undvika skador på den biologiska mångfalden och ekosyste-
men i fjällvärlden skall främmande arter och genetiskt modifierade orga-
nismer inte introduceras utan att en noggrann prövning av eventuella
miljöeffekter har gjorts.

Målet innebär också att kulturmiljövärden, särskilt det samiska kultur-
arvet, skall bevaras och utvecklas. Fjällen rymmer kulturlämningar från
stenålder till modem tid, t.ex. stenåldersboplatser, samiska kulturläm-
ningar, fabodar och fjällägenheter. För närvarande pågår fornminnesin-
venteringar i fjällen i syfte att förbättra kunskapsunderlaget. Fornminnen
och andra kulturlämningar är liksom mark och vegetation känsliga för
slitage.

Hänsynsfullt nyttjande och frihet från buller

Rennäringen är av väsentlig betydelse för fjällandskapet som kulturbygd.
Regeringen har i målformuleringen uttryckt detta som att verksamheter i
fjällen skall bedrivas med hänsyn till vissa värden och så att en hållbar
utveckling främjas. Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av
fjällen skall bedrivas med hänsyn till naturens långsiktiga produktions-
förmåga, biologisk mångfald, natur- och kulturmiljö värden samt värden
för friluftsliv. Detsamma gäller även för olika typer av åtgärder, t.ex.
bebyggelse, mineralprospektering och lokalisering av vindkraftverk.

Jakt och fiske måste bedrivas på ett sätt som är anpassat till fjällens
klimat samt ekologiska förhållanden för att bidra till bevarande och ut-
hålligt nyttjande av den biologiska mångfalden. Nyttjandet måste också
beakta de varierande förhållandena i fjällvärlden.

Regeringen betonar att låg bullernivå skall eftersträvas i fjällen. Fjäl-
lens orörda natur och stora värden för naturupplevelser och rekreation
gör detta särskilt angeläget. I syfte att garantera stora samman-hängande
fjällområden med låg bullernivå har regeringen med stöd av terrängkör-
ningslagen (1975:1313) inrättat flera regleringsområden med skärpta
restriktioner mot trafik med motordrivna fordon. Det är också viktigt att
trafiken i övrigt med terrängmotorfordon och luftfartyg miljöanpassas.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har beslutat att avsätta vissa områden i fjällen som national-
parker. Riksdagen har också beslutat att fjällvärlden utgör område av
riksintresse enligt naturresurslagen med hänsyn till områdets natur- och
kulturvärden.

I propositionen Hållbar utveckling i landets fjällområden (prop.
1995/96:226) redovisade regeringen ett samlat förslag till åtgärder i syfte
att främja en hållbar utveckling i fjällen. Riksdagen beslutade år 1996 om

Prop. 1997/98:145

132

ett antal åtgärder i anledning av propositionen (bet. 1996/97:JoU5, rskr. Prop. 1997/98:145
1996/97:63).

Åtgärderna syftar till att stärka skyddet av fjällen, särskilt inom de s.k.
obrutna fjällområdena, genom åtgärder som planering, miljöanpassning
av terrängköming, rennäring, flyg, mineralutvinning och turism. I rennä-
ringslagen (1971:437) infördes miljömål som innebär att rennäringen
skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkemas långsiktiga pro-
duktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt
som den biologiska mångfalden behålls och i terrängkömingslagen inför-
des skärpta regler för terrängköming. I körkortslagen (1977:477) infördes
behörighetskrav för rätt att framföra terrängskoter. Regeringen har också
infört bestämmelser om anmälningsplikt enligt 20 § naturvårdslagen
(1964:822) för mineralprospektering i de s.k. obrutna fjällområdena, för
allmän skoterled eller annan anläggning för skotertrafik samt för anord-
nande av renstängsel eller annan fast anläggning för rennäringen.

Regeringen har efter samråd med berörda länsstyrelser och kommuner
inrättat ytterligare regleringsområden med skärpta restriktioner för trafik
med motordrivna fordon i terrängen. Vidare har en klassificering gjorts
av dessa regleringsområden med hänsyn till deras kvaliteter. Även kom-
munerna har getts möjlighet att inrätta regleringsområden. Statsbidrag
har införts för anläggande av skoterleder m.m. i syfte att minska stör-
ningarna från terrängtrafiken. En generell hastighetsgräns om 70 km/tim
har införts för terrängskotrar.

I syfte att främja en hållbar utveckling i fjällen har en särskild fjällde-
legation inrättats för regionalt samarbete mellan berörda län. Vid Läns-
styrelsen i Norrbottens län finns dessutom ett s.k. fjällråd som arbetar
med motsvarande frågor inom länet. Vidare har Turist-delegationen getts
ett tydligt sektorsansvar för miljön så att turismen utvecklas på ett håll-
bart sätt.

En fullständig redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

- Hotade arter skall ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler i sina
naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populatio-
ner säkras.

Delmålet har tidigare antagits av riksdagen i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut. Skillnaderna i formulering innebär ingen ändring i
sak av riksdagsbeslutet utan är endast en precisering med avseende på de
arter som är upptagna på Artdatabankens rödlistor. Den parlamentariska
beredningen bör överväga i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a.
samhällsekonomiska konsekvenser, målet kan nås.

— Trafiken med motordrivna fordon och flyg i fjällen bör bedrivas så
att buller, luftföroreningar och andra störningar minimeras. Barmarks-
körningens skador på marken bör vara försumbara och miljökrav för
terrängskotrar bör införas.

133

Delmålet bygger på bedömningar och förslag till åtgärder som uttalats Prop. 1997/98:145
i propositionen Hållbar utveckling i landets fjällområden (prop.
1995/96:226, bet. 1996/97:JoU5, rskr. 1996/97:63).

Behov av nya delmål

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag
att utveckla nya delmål. Exempel på utgångspunkter är:

- Fisket i sjöar och vattendrag i fjällområdet bör bedrivas på sådant
sätt att lokala bestånd av fisk kan svara för reproduktion och återväxt.

Förslaget kommer från propositionen Hållbart fiske och jordbruk
(prop. 1997/98:2) samt från Fiskeriverkets aktionsplan för biologisk
mångfald (rapport 950908).

Regeringen avser att uppdra åt Naturvårdsverket, Riks-
antikvarieämbetet och Jordbruksverket att i samverkan formulera ytterli-
gare delmål för skydd av natur- och kulturmiljövärden. En viktig ut-
gångspunkt för detta arbete bör bli det program för bevarande av samiska
natur- och kulturmiljövärden som inom ramen för miljö-
ersättningsprogrammet skall upprättas till år 1999. Ett viktigt underlag
utgör också den pågående utvärdering av möjligheterna att inkludera ren-
näringens markanvändning och miljöpåverkan i miljöprogrammet för
jordbruket vilken skall vara klar senast den 30 juni 1999.

Vidare avser regeringen att uppdra åt berörda länsstyrelser att inom
ramen för arbetet med bl.a. renbetesinventeringen utveckla regionala mål
för lavtäckets täckningsgrad.

Myndigheterna skall även se över behovet av ytterligare nya delmål.
Myndigheternas förslag kommer sedan att utvärderas av den parlamenta-
riska beredningen.

Delmålet om skydd av hotade arter

I propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338) slogs fast att den biologiska mångfalden och den ge-
netiska variationen skall säkerställas. Fjällen bör nyttjas så att de natur-
ligt förekommande växt- och djurarterna kan fortleva under naturliga
betingelser och i livskraftiga bestånd. I fjällmiljön finns flera hotade arter
som tidigare funnits även i andra områden i större eller mindre omfatt-
ning (jfr fig. 14). Regeringen anger ett delmål som innebär att dessa arter
bör ges möjlighet att sprida sig till nya lokaler i sina naturliga utbred-
ningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.

Delmålet är en precisering av det ovan nämnda riksdagsbehandlade
målet. Det bygger också på förslag i Naturvårdsverkets och Jordbruks-
verkets aktionsplaner för biologisk mångfald (Naturvårdsverkets rapport
4463 och Jordbruksverkets rapport 1995-10-24).

134

Prop. 1997/98:145

Delmålet om trafik med motordrivna fordon i terräng samt flyg

Trafiken med terrängmotorfordon, som i vissa fjällområden är omfattan-
de, medför störningar i form av buller, luftföroreningar samt skador på
mark och vegetation. Även flygtrafiken medför bullerstörningar i fjällen.
Regeringens bedömning är därför att störningarna från terrängmotor-
fordon och flyg bör begränsas i syfte att upprätthålla ostördhet i värde-
fulla fjällområden samt att begränsa effekterna av luftföroreningar och
mekanisk påverkan i den känsliga miljön. Barmarkskömingens skador på
marken bör vara försumbara och miljökrav på terrängskotrar bör införas.

Delmålet bygger på bedömningar och förslag till åtgärder som uttalats
i proposition 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets gällområden. Ve-
getationsskador tas upp i Naturvårdsverkets rapport Barmarksköming på
kalfjäll (rapport 4845). Förslag till avgaskrav för terrängskotrar har
överlämnats till EG-kommissionen år 1996 och regler om sådana krav
kommer att införas år 1999.

Viktiga insatser för att uppnå milj »kvalitetsmålet

En hållbar utveckling i gällen bör ses i ett ekologiskt, socialt och ekono-
miskt perspektiv. De som bor i gällregionen måste ges möjligheter till
arbete, utbildning, trygghet och livskvalitet inom ramen för vad naturen
tål. Utvecklingen i gällområdet måste ske i samklang med den samiska
befolkningens kultur samt rennäringens behov att utvecklas i ett modernt
samhälle. Rennäringen måste samtidigt bedrivas i sådana former att natu-
ren och kulturmiljön inte tar skada.

Många områden i gällen är skyddade enligt naturvårdslagen som na-
tionalparker eller naturreservat. Vidare är ett vidsträckt område i Norr-
botten — Lapplands världsarvsområde - skyddat med stöd av Sveriges

135

åtaganden enligt UNESCO:s konvention om skydd för världens kultur- Prop. 1997/98:145
och naturarv.

Sverige har till EG-kommissionen anmält områden som bör ingå i
Natura 2000, det sammanhängande europeiska ekologiska nät som skall
skapas enligt EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). I Natura 2000
ingår även de områden som anmälts till kommissionen enligt fågeldirek-
tivet (79/409/EEG). Flera av dessa objekt är nationalparker och naturre-
servat i gällområdet.

Skyddet av värdefulla områden i fjällen skulle ytterligare stärkas ge-
nom att bl.a. fler nationalparker och naturreservat avsätts. National-
parker avsätts efter beslut av riksdagen och naturreservat inrättas av läns-
styrelserna. Naturvårdsverket presenterade år 1989 en nationalparks-plan
i vilken bl.a. redovisas principer för urvalet av områden lämpliga som
nationalparker. I planen lämnas förslag till såväl nya nationalparker som
förändringar av befintliga nationalparker. I planen redovisas förslag till
sju nya nationalparker i gällen. Naturvårdsverket har aviserat att natio-
nalparksplanen bör revideras och att reservatsbildningen i samband där-
med ses över. Det är också angeläget att exploateringsåtgärder i gällen,
t.ex. vägbyggen, vindkraftprojekt och skidsportanläggningar, inte be-
gränsar möjligheten att behålla stora sammanhängande orörda områden.

Olika typer av planeringsinsatser kommer att ha stor betydelse för att
angivna miljökvalitetsmål för gällen skall kunna nås. Den kommunala
översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen (1987:10) har stor bety-
delse i arbetet med att nå en hållbar utveckling i gällen. En utvecklad
kommunal översiktsplanering ger med stöd av naturresurslagens hushåll-
ningsbestämmelser verkningsfulla medel för kommunerna att behandla
bl.a. frågor om en hållbar utveckling i gällen. Regionala och lokala åt-
gärder för att uppfylla miljökvalitetsmålet bör utformas mot bakgrund av
en helhetsbild av miljö- och hushållningsproblemen i regionen och den i
kommunernas planering avsedda mark- och vattenanvändningen. De be-
rörda länsstyrelserna har, bl.a. genom sina uppdrag om hållbar utveckling
i landets gällområden, en viktig roll i arbetet med att skapa en sådan hel-
hetsbild vilken lämpligen bör utvecklas i samarbete mellan länsstyrelser
och kommuner. Fjälldelegationens arbete bör också kunna bidra med ett
värdefullt underlag för utveckling av regionala miljö- och hushållnings-
program i de berörda länen och för kommunernas översiktsplaner.

Berörda länsstyrelser skall vidare, i samråd med berörda samebyar,
upprätta åtgärdsprogram för överbetade områden i gällen. Åtgärdspro-
grammen skall redovisas till Jordbruksverket senast i december 1999.
Jordbruksverket arbetar samtidigt med att utveckla en ny metod för ren-
betesinventeringar. En sådan metod bedöms föreligga hösten 1998.

Regeringen har i fråga om terrängköming gett berörda länsstyrelser i
uppdrag att årligen följa upp regleringen av terrängköming i gällen. Re-
geringen avser att uppdra åt Naturvårdsverket att göra en samlad utvärde-
ring av arbetet med regleringen av fårdseln med fordon i terrängen. Vida-
re pågår ett arbete med att komplettera gällande behörighetskrav för föra-
re av terrängskoter med en särskild förarlicens.

I syfte att begränsa skadorna av barmarksköming på den känsliga mar-
ken i gällområdet har Naturvårdsverket utrett frågor om högsta mark-

136

tryck m.m. för sådana terrängfordon (Naturvårdsverkets rapport 4845). Prop. 1997/98:145
Efter remissbehandling avser regeringen ta ställning till åtgärder med
anledning av verkets förslag.

Regeringen avser som nämnts att under år 1999 införa regler om av-
gaskrav för terrängskotrar. Arbete pågår för närvarande med att koordi-
nera de aktuella gränsvärdena genom lämplig testmetod.

Flygtrafiken utgör en av bullerkällorna i fjällen. Vad gäller flygets in-
verkan avser regeringen att ge Luftfartsverket i uppdrag att tillsammans
med berörda myndigheter göra en översyn av restriktioner beträffande
överflygning av känsliga fjällområden liksom landning med luftfartyg i
dessa områden.

Fjällen karaktäriseras av sin ostördhet och sina mycket höga upplevel-
sevärden och stora natur- och kulturmiljövärden. Samtidigt som dessa
värden utgör viktiga förutsättningar för turismen kan de påverkas nega-
tivt av en alltför hög belastning. Turismens utveckling i fjällen måste
därför vara anpassad till vad olika områden tål, och en avvägning bör
göras mellan olika aktiviteter, bl.a. så att markslitage eller störningar på
växter och djurliv undviks. Utvecklingen av en ekologiskt hållbar turism
bör främjas, bl.a. genom åtgärder för kanalisering och styrning av turis-
men så att belastningen på fjällmiljön inte ökar.

Rovdjurens antal och utbredning har under åren genomgått stora och
snabba förändringar. Samtliga stora rovdjursarter ökar numera i landet.
Med växande rovdjursstammar följer ökade skador på tamdjur. Mot bak-
grund av bl.a. de senaste årens utveckling av rovdjursstammama har re-
geringen i överensstämmelse med riksdagens begäran tillsatt en utred-
ning (dir. 1998:6) med uppgift att utarbeta ett förslag till en sammanhål-
len rov djurspolitik som gör det möjligt att anlägga en helhetssyn på bio-
logiska, jaktliga och näringsmässiga frågor. Utredaren skall redovisa
uppdraget till regeringen senast år 1999.

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjäll miljö skall Sverige ak-
tivt agera internationellt:

- Arbeta inom ramen för Konventionen mellan Sverige och Norge om
renbetning från år 1972. Konventionen gäller t.o.m. den 30 april 2002.

-Arbeta inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald, om
hotade djur och växter i Europa samt om skydd av flyttande vilda djur.

-Delta i arbete inom FAO om hållbar utveckling i bergsområden
(Sustainability in Mountain Areas).

137

4.2.11 God bebyggd miljö

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall
utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regi-
onal och global miljö. Natur- och kulturvärden skall tas tillvara och
utvecklas. Byggnader och anläggningar skall lokaliseras och utformas
på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med
mark, vatten och andra resurser främjas (miljökvalitetsmål 11).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Den bebyggda miljön ger skönhetsupplevelser och trevnad samt
har ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur så
att alla människor ges möjlighet till ett rikt och utvecklande liv och så
att omfattningen av människors dagliga transporter kan minskas.

- Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av bygg-
nader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap med särskilda
värden värnas och utvecklas.

-Natur- och grönområden med närhet till bebyggelsen och med
god tillgänglighet värnas så att behovet av lek, rekreation, lokal odling
samt ett hälsosamt lokalklimat kan tillgodoses.

- Den biologiska mångfalden bevaras och utvecklas.

- Transporter och transportanläggningar lokaliseras och utformas så
att skadliga intrång i stads- eller naturmiljön begränsas och så att de
inte utgör hälso- eller säkerhetsrisker eller i övrigt är störande för
miljön.

- Miljöanpassade kollektivtrafiksystem av god kvalitet finns till-
gängliga och förutsättningarna för säker gång- och cykeltrafik är go-
da.

- Människor utsätts inte för skadliga luftföroreningar, buller-
störningar, skadliga radonhalter eller andra oacceptabla hälso- eller
säkerhetsrisker.

- Mark- och vattenområden är fria från gifter, skadliga ämnen och
andra föroreningar.

- Användningen av energi, vatten och andra naturresurser sker på
ett effektivt, resursbesparande och miljöanpassat sätt och främst för-
nybara energikällor används.

- Naturgrus nyttjas endast när ersättningsmaterial inte kan komma i
fråga med hänsyn till användningsområdet.

- Naturgrusavlagringar med stort värde för dricksvattenförsörj-
ningen och för natur- och kulturlandskapet bevaras.

- Den totala mängden avfall och avfallets farlighet minskar.

- Avfall och restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter si-
na egenskaper och återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel
mellan staden och dess omgivning.

Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.

138

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö
bör kompletteras med delmål avseende trafikbuller, grönområden,
kulturhistoriska värden, avfall och naturgrus. Därutöver kan ytter-
ligare delmål behöva utvecklas.

Prop. 1997/98:145

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
forslag. I regeringens förslag läggs dock större vikt vid en positiv
livsmiljö, kretslopp och effektivt resursutnyttjande, miljöanpassade
transportsystem samt bevarande av biologisk mångfald.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, exempelvis Örebro kom-
mun, vill bredda miljökvalitetsmålet, medan andra, däribland. Länsstyrel-
sen i Stockholms län, förespråkar en uppstramning som bl.a. innebär att
kulturmiljön inte behandlas i detta sammanhang. Boverket föreslår att
målet delas upp i två delar, god livsmiljö i staden och på landet, respekti-
ve miljöanpassade städer och bebyggelse. En del remissinstanser, bl.a.
Göteborgs kommun, vill se en tydligare koppling till skyddet av männi-
skors hälsa. Stockholms läns landsting och Kalmar kommun, med flera
remissinstanser efterlyser även kvantifierade mål för reducering av bul-
ler. Några instanser framhåller samtidigt att det är svårt och kostsamt att
minska bullerstörningarna nämnvärt och att detta kräver utveckling av ny
teknik. Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och
Boverket, saknar mål angående olycksrisker, markföroreningar och män-
niskors engagemang i utformningen av tätorterna. Många förslag fram-
förs till preciseringar och kompletteringar av de målaspekter som rör
grönområden och biologisk mångfald.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat tre övergri-
pande mål för ekologisk hållbarhet, Skyddet av miljön, Hållbar försörj-
ning och Effektiv användning. För att dessa mål skall uppnås föreslår
regeringen miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö. Målet är att städer,
tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam
livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och
kulturvärden skall tas tillvara och utvecklas. Byggnader och anläggningar
skall lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en lång-
siktigt god hushållning med mark, vatten, energi och andra naturresurser
främjas.

Miljökvalitetsmålet är av central betydelse för samhällsplaneringen
och förutsätter samordning mellan olika samhällssektorer och samverkan
mellan berörda aktörer. Vissa delar av målet är beroende av nationella
beslut och program som t.ex. åtgärder mot luftföroreningar. Regeringen
bedömer att målet i huvudsak kan uppnås inom en generation. Detta gäl-
ler för luftföroreningar och andra hot mot människans hälsa. De delar av
målet som avser utbudet av bostäder, arbetsplatser, service och rekrea-
tionsmöjligheter i den bebyggda miljön liksom en minskad omfattning av
människors dagliga transporter kan ta längre tid att förverkliga.

139

Livskvalitet samt kulturella och estetiska värden

Miljökvalitetsmålet innebär att den bebyggda miljön ger skönhets-
upplevelser och trevnad samt har ett varierat och för alla tillgängligt ut-
bud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur så att alla människor
ges möjlighet till ett rikt och utvecklande liv. Vårt sätt att bygga hus, vä-
gar och andra anläggningar och vårt sätt att organisera mark-
användningen bör påverka människors livsmiljö och hälsa samt natur-
och kulturmiljön positivt och leda till att den bebyggda miljön kan tillgo-
dose människors olika behov. Såväl lokaliseringen och utformningen
som användningen av bebyggelse och infrastruktur skall medverka till att
bebyggelsen blir sammanhållen och att olika funktioner blandas.

En innebörd av det föreslagna miljökvalitetsmålet är att det kulturella,
historiska och arkitektoniska arvet i form av byggnader, anläggningar
och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap med särskilda värden
skall bevaras och utvecklas. Detta kulturarv berikar livsmiljön, ger kun-
skaper om vår kulturs utveckling och stärker ortens och dess invånares
identitet. Det är därför viktigt att detta arv bevaras och att bebyggelse-
miljöns kontinuitet inte bryts.

Bevarande av natur- och grönområden samt biologisk mångfald

I miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö ingår att natur- och grön-
områden med närhet till bebyggelsen och med god tillgänglighet värnas
så att behovet av lek och rekreation, lokal odling och ett hälsosamt lokal-
klimat kan tillgodoses. Närheten till parker och naturområden är av stor
betydelse för livskvaliteten i städer och tätorter. Parker och naturområden
bidrar till förbättring av luftkvalitet och lokalklimat och de har även be-
tydelse för reningen av förorenat ytvatten. De bör därför skyddas och
vårdas samtidigt som möjligheten att skapa nya attraktiva områden bör
tas till vara.

Målet innebär också att den biologiska mångfalden och det kulturhisto-
riska arvet som är knutet till parker och naturområden bevaras och ut-
vecklas. Den biologiska mångfalden av såväl växter som djur i tätortsom-
råden är ofta förvånansvärt rik. Art- och individrikedom påverkas dock i
hög grad om grönområdena minskar i yta och om de ekologiska samban-
den mellan dessa områden bryts. Det är därför angeläget att grönområden
värnas i sin helhet samt att sammanhängande natur- och grönområden
liksom spridningskorridorer mellan områdena skyddas.

Minskat transportbehov och miljöanpassade resor

Transporter är av grundläggande betydelse för samhällets funktion och
utveckling. Trafiken är samtidigt en av de främsta orsakerna till många
av dagens miljöproblem i den bebyggda miljön. Miljökvalitetsmålet God
bebyggd miljö innebär att transporter och transportanläggningar lokalise-
ras och utformas så att de inte utgör hälso- och säkerhetsrisker eller i öv-
rigt är störande för miljön och så att skadliga intrång i stads- eller natur-
miljön begränsas. Transporterna dominerar i dag våra städer och tätorter.

Prop. 1997/98:145

140

Trafikens miljöproblem som luftföroreningar, buller, intrång, hindrande Prop. 1997/98:145
barriärer och otrivsel är därför angelägna att komma till rätta med.

Större transportanläggningar kan i många fall fungera som barriärer
som hindrar människors förflyttning till fots och med cykel i den be-
byggda miljön samt försämrar spridningsmöjlighetema för växter och
djur. Denna barriäreffekt varierar bl.a. med trafikflödets omfattning och
hastighet. Ny- och ombyggnad av trafikanläggningar kan innebära in-
trång i bebyggelsemiljöer genom att byggnader rivs, människor tvingas
flytta och kulturmiljöer försvinner. Intrång i naturmiljön i tätorternas
närhet kan få till följd att naturvärden och ekologiskt viktiga miljöer för-
störs, att värdefull jordbruksmark och skogsmark tas i anspråk samt att
natur- och rekreationsområden utsätts för buller. Det är därför önskvärt
att behovet av transporter i städer och tätorter minimeras samt att den
faktiska hastigheten begränsas till 30 km/tim bl.a. på platser där biltrafik
blandas med gång- och cykeltrafik. Därigenom kan behovet av ytterligare
transportanläggningar begränsas, intrång i värdefull stadsmiljö undvikas
samt gåendes och cyklisters krav på tillgänglighet och säkerhet tillgodo-
ses.

Målformuleringen anger att miljöanpassade kollektivtrafiksystem med
god kvalitet skall finnas tillgängliga och förutsättningarna för gång- och
cykeltrafik skall vara goda. Det är i tätorterna och deras närområden som
det finns störst möjlighet att komma till rätta med trafikens samlade mil-
jöproblem. Med ordentliga satsningar på miljöanpassade transport-
system för kollektivtrafik med god tillgänglighet minskar behovet av
bilresande och därmed de miljöproblem som är förknippade med bilis-
men. Bekväma och säkra gång- och cykelförbindelser är också betydelse-
fulla för att persontransporterna i tätorterna skall vara långsiktigt hållba-
ra.

Skydd mot hälsorisker

En viktig innebörd av miljökvalitetsmålet är att människor inte skall ut-
sättas för skadliga luftföroreningar, bullerstörningar, skadliga radonhalter
eller andra oacceptabla hälso- eller säkerhetsrisker. Detta överensstäm-
mer med synpunkter från flera remissinstanser som efterfrågar en kopp-
ling till skyddet av människors hälsa. Vägtrafiken är den största källan
till luftföroreningar i tätorter. Andra källor är uppvärmning och olika
tillverkningsprocesser. Luftföroreningarna från vägtrafiken innehåller
många ämnen som skadar människors hälsa och välbefinnande, bebyg-
gelse och kulturhistoriska minnesmärken samt den regionala och globala
miljön.

Kvävedioxid är ett av de allvarligaste hoten mot vår hälsa i trafikbe-
lastade miljöer. Astmatiker och barn är särskilt känsliga och kan påver-
kas akut vid halter på 200-500 mg kvävedioxid per m3. Gränsvärdet är
100 mg per m3 och uppskattningsvis en miljon människor i Sverige ut-
sätts för koncentrationer av kvävedioxid som överstiger gränsvärdet.
Partiklar från vägtrafikens utsläpp i stadsluften kan orsaka akuta luft-
vägsproblem hos personer med astma. Trafiken samt lokal förbränning

141

av fasta bränslen är dominerande källor till luftutsläpp av cancerfram-
kallande ämnen (se vidare avsnitt 4.2.1 Frisk luft).

Tätorternas luftföroreningar har dock minskat vad gäller svaveldioxid
och sot. Även halterna av kväveoxider och flyktiga organiska ämnen har
minskat, dock inte i tillräcklig grad. Problemen kvarstår beträffande
marknära ozon, vissa kolväten och partiklar. Beslutade åtgärder angående
utsläpp från fordon och miljöklassning av bränslen kommer på sikt att
minska de lokala hälsoproblem som orsakas av luftutsläpp från vägtrafi-
ken. Utsläppen från småskalig vedeldning kan innebära problem med sot
och kolväten. Vedeldningens miljöproblem kan dock minskas kraftigt
genom användning av miljöanpassade pannor i kombination med acku-
mulatortankar.

Buller kan ge hörselskador men även annan hälsopåverkan som sömn-
störningar, huvudvärk, yrsel och ökad produktion av stress-hormoner.
Buller kan också göra det svårt att uppfatta samtal och medföra obehag
och vantrivsel. Boende vid hårt trafikerade gator och trafikleder är sär-
skilt utsatta för bullerstörningar. Trafiken ger också bullerstörningar i
natur- och rekreationsområden, inte minst i närheten av större städer där
behovet av tysta områden är särskilt stort. Med åtgärder för trafikminsk-
ningar i svårt bullerstörda områden samt med bullerskydd och förbättrad
ljudisolering finns goda förutsättningar att minska bullerstörningarna.

Förhållandevis många bostäder i Sverige har höga radonhalter på
grund av att radongas från mark eller vatten tränger in i bostäderna. Vissa
äldre bostäder är även byggda med olämpliga byggnadsmaterial som kan
medföra höga radonhalter. Långvarig exponering för höga radonhalter i
dessa sammanhang leder till ökad risk för lungcancer.

Förorenade mark- och vattenområden

Miljökvalitetsmålet fastslår att mark- och vattenområden skall vara fria
från gifter, skadliga ämnen och andra föroreningar. Förorenade markom-
råden kan utgöra en hälsorisk t.ex. genom att barn far i sig gifter om de
stoppar jord och grus i munnen, genom att människor äter växter från
förorenade områden eller genom läckage till dricksvatten. Förorenad
mark kan också vara svår att utnyttja för byggande om den inte saneras
och efterbehandlas. Människor skall kunna använda växter och animalie-
produkter som föda samt kunna nyttja grundvattnet utan risk för hälsan.
Direktkontakt med jord, damm eller gaser far inte innebära risk för för-
giftning och inte heller ge besvär såsom kortvariga hudutslag. Med åt-
gärder som sanering och efterbehandling av förorenade områden kan så-
dana risker undvikas.

Hushållning med energi, naturgrus och andra resurser

Regeringens förslag till miljökvalitetsmål syftar till att användningen av
energi, vatten och andra naturresurser skall ske på ett effektivt, resursbe-
sparande och miljöanpassat sätt och att främst fömybara energikällor
skall användas. Städer har särskilda förutsättningar för resurshushållning

Prop. 1997/98:145

142

och långsiktiga investeringar i effektiva system för hantering av energi, Prop. 1997/98:145
vatten, avlopp och avfall. En stor del av städernas energianvändning gäl-
ler transporter, industriproduktion samt uppvärm-ning av hushåll och
kontor. Mellan åren 1970 och 1990 har energi-användningen inom trans-
portområdet ökat med ca 50 %. Genom ökad energihushållning och an-
vändning av fömybara energikällor kan riskerna för klimatförändringar,
luftföroreningar och andra hot mot miljö och människors hälsa minskas.

I miljökvalitetsmålet anges att naturgrus skall nyttjas endast när ersätt-
ningsmaterial inte kan komma i fråga med hänsyn till användningsområ-
det. Eftersom tillgången är begränsad är det angeläget att naturgrus en-
dast används för de ändamål som det oundgängligen behövs för. Ett
överuttag av naturgrus leder till en framtida bristsituation och svårigheter
för kommande generationer att tillgodose sina behov.

Målet innebär även att naturgrusavlagringar med stort värde för
dricksvattenförsörjningen och för natur- och kulturlandskapet skall beva-
ras. Inom vissa områden i landet är försörjningen med dricksvatten näs-
tan uteslutande beroende av naturgrusförekomstema vilket innebär att
utvinningen av naturgrus måste upphöra helt.

Att naturgrusuttaget begränsas har också stor betydelse för bevarandet
av de rullstensåsar från vilka naturgrus till största del tas ut. Rullstenså-
sama har en viktig funktion som ytvattenrenare och är även genom sina
natur- och kulturvärden värdefulla inslag i landskapet.

Kretsloppsanpassad avfallshantering

Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö innefattar även frågor om avfall
och kretslopp. Den totala mängden avfall liksom avfallets farlighet skall
minska. Avfall och restprodukter skall sorteras så att de kan behandlas

143

efter sina egenskaper och återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel Prop. 1997/98:145
mellan staden och dess omgivning.

Den stora mängden avfall i städer och tätorter är i sig ett stort problem.
Samtidigt finns här goda möjligheter att utveckla effektiva system för
återvinning och avfallshantering. En stad är beroende av sitt omland för
sin försörjning av vatten m.m. och för avsättning av restprodukter. Av-
fallsprodukter måste i högre grad kunna återföras och återvinnas i slutna
kretslopp. Detta kräver bättre sortering, rening från miljögifter samt
uppmärksamhet på hygieniska aspekter (se vidare kapitel 5 Resurseffek-
tivisering i ett kretsloppssamhälle).

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har med anledning av propositionen Infrastrukturinriktning
för framtida transporter (prop. 1996/97:53, bet. 1996/97:TU7, rskr.
1996/97:174) tagit ställning till enhetliga riktvärden för trafikbuller och
till genomförandet av åtgärdsprogram för att minska bullerstörningarna.
Regeringen anser att de beslutade riktvärdena bör ses som långsiktiga
mål. I en första etapp bör åtgärdsprogrammen omfatta minst de fastighe-
ter som exponeras för buller motsvarande vissa i propositionen angivna
nivåer och däröver. Den första etappen av åt gärdsprogrammet är under
genomförande. Arbetet skall därefter fortsätta med en andra etapp. För-
svarsmakten, Banverket, Vägverket, Luftfartsverket och länsstyrel-sema
har regeringens uppdrag att analysera och senast den 1 september 1998
redovisa ytterligare åtgärder mot buller som kan genomföras under peri-
oden 1998-2007 i avsikt att påskynda uppfyllandet av riktvärdena. Bo-
verket har nyligen fått i uppdrag att utarbeta underlag för tillämpning av
riktvärden för bl.a. trafikbuller vid planläggning och byggande.

Riksdagen beslutade i december 1994 om ändring i lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m. genom att införa ett särskilt
skydd för nationalstadsparker i en ny 7 § i lagens tredje kapitel
(prop.1994/95:3, bet. 1994/95:BoU6, rskr. 1994/95:52). Genom lagänd-
ringen inrättades området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som
landets första nationalstadspark. I propositionen gjordes den bedömning-
en att ytterligare något eller några områden i landets tätortsregioner kan
behöva motsvarande skydd.

I maj 1995 tillkallade regeringen en särskild utredare (dir. 1995:82)
med uppdrag att utreda behovet av att inrätta ytterligare national-
stadsparker och att lämna förslag till områden som kan vara aktuella för
ett sådant skydd. Utredaren lämnade år 1996 betänkandet National-
stadsparker (SOU 1996:38). Utredaren visade att det i många av våra
svenska städer finns centrala park-, natur- och rekreationsområden beva-
rade som inte bara har stora natur- och kulturvärden utan som också ger
möjlighet att bibehålla det nära samspelet mellan stadsbebyggelsen och
landskapet utanför staden. Utredaren föreslog att områdena Uppsalaåsen-
Fyrisån i Uppsala och Älvrummet i Trollhättan skall skyddas som natio-
nalstadsparker. Ett fördjupat underlag för bedömning av förslagen har på
regeringens uppdrag tagits fram av Uppsala och Trollhättans kommuner.

144

Underlaget redovisades till regeringen av länsstyrelserna i Uppsala och Prop. 1997/98:145
Älvsborgs län hösten 1997.

Riksdagen har tidigare tagit ställning för att behovet av grönområden
skall tillgodoses i den kommunala planeringen (prop. 1990/91:90, s. 31,
bet. 1990/91 :JoU 30, rskr. 1990/91:338). Grönområden nära bostaden är
en viktig komponent i människors välbefinnande och särskilt viktig för
barns utveckling. Naturvårdsverket har i utvärderingen av kommunernas
miljöarbete (Hur har det gått, MIL 97, Rapport 4698) bedömt att kom-
munerna har kommit långt mot målet men att en del återstår att göra.

Riksdag och regering har tidigare tagit ställning för att den värdefulla
kulturmiljön i städerna skall bevaras (prop. 1990/91:90). Detta mål inne-
fattas i det nya miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö.

De befintliga miljömålen angående exploatering av mark och vatten
för bebyggelse, anläggningar och infrastruktur innefattas i miljö-
kvalitetsmålet God bebyggd miljö.

Riksdagen har tidigare, bl.a. i proposition 1990/91:90 s. 38 i fråga om
täktverksamhet framhållit att ändliga naturresurser skall nyttjas så för-
siktigt att även framtida generationer far tillgång till råvaror. Natur-
vårdsverket gjorde i aktionsprogrammet Ett miljöanpassat samhälle/
Miljö -93 (rapport 4234) bedömningen att 70-80 % av dagens naturgrus-
produktion är möjlig att på sikt ersätta med andra material. Denna be-
dömning ligger till grund för Naturvårdsverkets förslag till miljömål an-

145

gående naturgrusanvändning. För att tillgången på och behovet av natur-
grus i samhället skall kunna bedömas, har riksdagen med anledning av
proposition 1990/91:90 beslutat att grushushållningsplaner skall upprät-
tas för områden där materialförsörjningen är problematisk eller konflikter
om markanvändningen föreligger. För att åstadkomma en bättre hushåll-
ning med naturgrus har riksdagen med anledning av propositionen om
lag om skatt på naturgrus (prop. 1995/96:87, bet. 1995/96:SkU18, rskr.
1995/96:122) även beslutat införa en skatt på naturgrus från den 1 juli
1996. Skatten tas ut med fem kronor per ton naturgrus. Skattskyldig är
den som antingen exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt 18 § na-
turvårdslagen (1964:822) eller för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov exploaterar en täkt med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291)
eller enligt 38 § väglagen (1971:948) har fatt rätt till täkt på annans mark.
Av regeringens proposition Miljöbalk (prop. 1997/98:45) följer vidare att
hushållning med bl.a. råvaror är en grundläggande förutsättning för
främjandet av en hållbar utveckling. En fullständig redovisning av tidiga-
re mål finns i bilaga 57.

- Trafikbullret i tätorter bör minska så att det underskrider gällande
riktvärden.

Delmålet har tidigare antagits i samband med 1991 års miljöpolitiska
beslut och då avsett Naturvårdsverkets riktlinjer. Riktvärden som ersätter
dessa riktlinjer har antagits i samband med beslut angående proposition
1996/97:53 vilket nu uttrycks i delmålet.

-Behovet av grönområden i tätorter och tätortsnära områden skall
tillgodoses i den kommunala planeringen.

Delmålet har tidigare antagits i samband med 1991 års miljöpolitiska
beslut och utvecklats i regeringens proposition Kommunal översikts-
planering enligt plan- och bygglagen m.m. (prop. 1994/95:230) samt
även i regeringens proposition Framtidsformer - handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design (prop. 1997/98:117).

-Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas
tillvara och förstärkas.

Delmålet har tidigare antagits i samband med 1991 års miljöpolitiska
beslut och utvecklats i regeringens proposition Framtidsformer -
handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design (prop.
1997/98:117).

- Den totala mängden deponerat avfall (exklusive gruvavfall) bör ha
minskat med 50-70 % till år 2005 räknat från 1994 års nivå.

Delmålet har behandlats av riksdagen i samband med 1996 års propo-
sition om hanteringen av uttjänta varor. Delmålet har inte förändrats.

- Användningen av naturgrus bör minimeras.

Delmålet har tidigare antagits i samband med 1991 års miljöpolitiska
beslut och utvecklats i regeringens proposition om lag om skatt på natur-

Prop. 1997/98:145

146

grus (prop. 1995/96:87). Den parlamentariska beredningen bör överväga
i vilken takt som, med hänsyn tagen till bl.a. samhälls-ekonomiska kon-
sekvenser, målet kan nås.

Behov av nya delmål

För att uppnå miljökvalitetsmålet krävs insatser även inom en rad andra
områden. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag
att utveckla nya delmål. Några exempel på utgångspunkter är:

- För förverkligandet av ett långsiktigt hållbart transportsystem är det
betydelsefullt att det i landets större städer under de närmaste åren utar-
betas program och planer för trafiksystemet som anger hur kollektivtra-
fiken kan stärkas och biltrafiken kan begränsas till år 2010.

Förslaget har utvecklats med utgångspunkt i 1998 års transport-
politiska proposition och Habitat-agendan som antogs vid FN:s konfe-
rens om boende, bebyggelse och stadsutveckling år 1996 i Istanbul.

— I arbetet för en giftfri miljö är det betydelsefullt att det under de
närmaste åren tas fram regionala och lokala program för hur efterbe-
handling av mark- och vattenområden där gifter och andra föroreningar
har lagrats kan vara utförd till år 2020.

Förslaget kommer till viss del från Naturvårdsverkets förslag i rappor-
ten Ren luft och gröna skogar (rapport 4765).

Delmålet om minskat trafikbuller

Regeringen anger som delmål att trafikbullret bör minskas så att det un-
derskrider gällande riktvärden. Detta mål föreslogs ursprungligen i pro-
positionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90) med formuleringen att
trafikbullret bör minska så att det underskrider Naturvårdsverkets rikt-
linjer. I samband med propositionen Infrastrukturinriktning för framtida
transporter (prop. 1996/97:53) har riksdagen behandlat förslag till rikt-
värden för trafikbuller som ersätter tidigare riktlinjer samt åtgärdspro-
gram för att uppnå riktvärdena.

Delmålet om behovet av grönområden

De parker och naturområden som finns i och i anslutning till landets stör-
re städer är en mycket värdefull resurs för rekreation, natur- och kultur-
upplevelser, lokalklimat m.m. Regeringen bedömer därför att ett delmål
för bevarande av sådana områden samt deras natur- och kulturvärden är
angeläget i samband med miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö. Ett
viktigt led i denna strävan kan utgöras av att program och planer tas fram
för bevarande av parker och naturområden i landets större städer och tät-
orter. Målet överensstämmer med regeringens förslag i proposition.
1990/91:90 att behovet av grönområden i tätorter och tätortsnära områ-
den skall tillgodoses i den kommunala planeringen.

Prop. 1997/98:145

147

Delmålet om kulturhistoriska och estetiska värden

Prop. 1997/98:145

Målet överensstämmer med regeringens förslag i prop. 1990/91:90 att
den värdefulla kulturmiljön i städerna skall bevaras. I propositionen
Framtidsformer - handlingsprogram för arkitektur, formgivning och de-
sign (prop. 1997/98:117) har regeringen föreslagit ändringar av plan- och
bygglagen så att planläggning också skall främja en estetiskt tilltalande
utformning av bebyggelse, grönområden, kommunikations-leder och
andra anläggningar. Kommunerna har en nyckelroll när det gäller att ver-
ka för bevarande av kulturarv och miljövärden samt främjande av en god
byggnadskultur och en god bebyggelsemiljö. I propositionen bedömer
regeringen att landets kommuner bör uppmuntras att anta strategier eller
lokala handlingsprogram för att stärka kvalitets-aspekter och miljökvali-
teter i den bebyggda miljön.

Delmålet om deponering av avfall

Att minska mängderna avfall till deponering är av avgörande betydelse
från såväl resurs- som miljösynpunkt. Stora delar av hushållsavfallet, det
icke branschspecifika avfallet samt byggavfall och rivningsmaterial ut-
görs av material som bör kunna utnyttjas på olika sätt i stället för att de-
poneras. Mycket av det avfall som i dag deponeras ger upphov till mil-
jöproblem och en minskad deponering leder därför till minskad miljöbe-
lastning. Naturvårdsverket ger i rapporten Aktionsplan Avfall (rapport
4601) förslag på mål för avfallsområdet som ligger till grund för rege-
ringens bedömning. Regeringen anser att den totala mängden deponerat
avfall exklusive gruvavfall bör ha minskat med 50-70 % till år 2005 räk-
nat från 1994 års nivå. Dessa delmål överensstämmer med mål som har
behandlats av riksdagen i samband med regeringens proposition om
hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar
för alla (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). För-
slag till åtgärder för att nå målen har i det sammanhanget antagits av
riksdagen.

Delmålet om minskad användning av naturgrus

Regeringen anger som delmål att användningen av naturgrus bör mini-
meras. I proposition 1990/91:90 föreslog regeringen att använd-ningen
av icke fömybara naturresurser i hög grad skall präglas av en ansvarsfull
hushållning. I propositionen angav regeringen att ändliga naturresurser
skall utnyttjas försiktigt så att även framtida generationer far tillgång till
råvaror. Regeringen angav även att grushus-hållningsplaner upprättas för
områden med materialförsörjningsproblem eller markanvändningskon-
flikter och att försörjningen i sådana områden i första hand inriktas mot
bergtäkter och andra alternativ till naturgrus. Naturvårdsverket har i sin
rapport Ren luft och gröna skogar (rapport 4765) föreslagit att naturgru-
set skall utgöra högst 20 % av den totala grusanvändningen år 2020. Ut-
tag av naturgrus behandlas vidare i avsnitt 4.2.2. Grundvatten av god
kvalitet.

148

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

En rad viktiga insatser behöver göras av landets kommuner och av de
myndigheter som har ansvar för att detta miljökvalitetsmål uppnås.

Bullerstörningarna i tätorter bör begränsas kraftigt såväl vad gäller
bullernivåerna som antalet människor som utsätts för buller. En minsk-
ning av trafikbullret är särskilt viktig eftersom detta buller svarar för
minst 90 % av det totala hälsoskadliga bullret. Bullerexponeringen bör på
sikt minska så att den ligger under de av riksdagen beslutade riktvärdena.

Länsstyrelserna bör samråda med kommunerna om behovet av åtgär-
der för att miljökvalitetsmålet skall kunna uppnås. De bör även samråda
om förutsättningarna för att främja målet genom utveckling av den kom-
munala planeringen, genom stärkt mellankommunalt samarbete samt
genom samverkan om regionala miljö- och hushållningsprogram. Det
ankommer på berörda myndigheter, bl.a. Boverket, Naturvårds-verket,
Riksantikvarieämbetet, Vägverket och Statens institut för kommunika-
tionsanalys (SIKA) att verka för att miljökvalitetsmålet uppmärksammas
i kommunala och regionala planer och program.

Insatser mot luftföroreningar och insatser i förorenade områden be-
handlas i avsnitten 4.2.1 Frisk luft och 4.2.12 Giftfri miljö.

Prop. 1997/98:145

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö skall Sverige aktivt
agera internationellt:

-Delta i uppföljningen av åtaganden i den s.k. Habitatagendan, det
handlingsprogram för en hållbar utveckling av städer och bebyggelse-
miljöer, som antogs vid FN-konferensen Habitat II år 1996 i Istanbul.

-Delta i Baltic 21, ett samarbetsprojekt mellan elva länder för att ta
fram en Agenda 21 för Östersjöregionen, där bl.a. kommunikationer och
energi är några av sju prioriterade frågor.

-Delta i planeringsarbetet Vision and Strategies Around the Baltic
Sea, VASAB 2010, särskilt vad gäller samverkan mellan städer och håll-
bar utveckling.

- Delta i arbetet med regional utvecklingsplanering för ett långsiktigt
hållbart samhälle inom ramen för ESDP (European Spatial Development
Perspective) och EU:s INTERREG-program.

- Inom ramen för Östersjösamarbetet delta i kulturmiljösammanhang.

-Delta i arbetet med frågor om stadsmiljö och stadsutveckling inom
EU och OECD.

149

4.2.12 Giftfri miljö

Prop. 1997/98:145

Regeringens forslag: Miljön skall vara fri från ämnen och metaller
som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota männi-
skors hälsa eller den biologiska mångfalden (miljökvalitetsmål 12).
Miljökvalitetsmålet innebär:

-Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära
bakgrundsnivåerna.

- Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö bör
kompletteras med ett delmål avseende utsläpp och läckage till miljön,
som enligt Esbjergdeklarationen och Helsingforskommissionen
(HELCOM) skall vara uppnått till år 2020. Därutöver behöver de
riktlinjer för kemikaliepolitiken som redovisas i avsnitt 6.2 tillämpas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens bedömning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Kemikontoret och In-
dustriförbundet, anser att förslaget innebär en omtolkning av Esbjerg-
deklarationen, vilket de liksom andra företrädare för näringslivet är kri-
tiska till. Remissinstanserna är inte överens om huruvida målen skall
sikta på att begränsa riskerna med användning, eller användningen i sig.
Många anser att målet måste konkretiseras genom att begränsningsmål
för enskilda ämnen formuleras och etappmål ställs upp. Bättre underlag
krävs för detta. Åtgärdsmål för efterbehandling av förorenad mark re-
spektive användning av bekämpningsmedel efterfrågas också.

Skälen för regeringens förslag: Miljökvalitetsmålet är att miljön skall
vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av sam-
hället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfal-
den. Det skall bidra till att uppnå två av regeringens övergripande mål för
ekologiskt hållbar utveckling - Skyddet av miljön och Hållbar försörj-
ning.

Målet utgår från Esbjergdeklarationen

Målet utgår från den s.k. Esbjergdeklarationen som Sverige och Nordsjö-
konferensens övriga deltagarländer undertecknade i Esbjerg år 1995. I
deklarationen formuleras målet att utsläppen av farliga ämnen till Nord-
sjön skall ha upphört år 2020. Det slutliga målet är att halterna av natur-
främmande ämnen i miljön skall vara nära nollnivån och av naturligt fö-
rekommande ämnen nära bakgrundsnivåerna. I deklarationen definieras
farliga ämnen såsom ämnen eller ämnesgrupper som är toxiska, långliva-
de och bioackumulerbara. Miljökvalitetsmålet innebär att Esbjergdekla-
rationens mål kommer att gälla för miljön i stort.

HELCOM har vid ministermötet i Visby 1996 antagit ett mål för Ös-
tersjön som motsvarar Esbjergdeklarationens mål.

150

Målet är en tillämpning av försiktighetsprincipen

Det modema samhället är i hög grad beroende av en mängd kemikalier. I
dag används globalt över 30 000 olika kemiska ämnen. Farliga kemiska
ämnen kan komma ut i miljön genom utsläpp från tillverkningsindustrin.
Vanligare är dock att kemiska ämnen ingår i varor som sprids via handel
över hela världen. Ämnena kan då läcka ut i miljön vid användningen av
varorna eller då dessa slutligen blir avfall. I miljön sker en ytterligare
spridning genom vindar, vattenströmmar och andra naturliga processer.

Många ämnen är långlivade och en del kan därtill ansamlas och spridas
i miljön på ett sätt som inte kan förutses. Som exempel kan nämnas att
några av de mest ökända miljögiftema i dag förekommer i höga koncent-
rationer hos däggdjur som lever i polartrakterna, långt från de miljöer där
ämnena produceras och används.

Det vetenskapliga underlaget gällande många hälso- och miljöfarliga
ämnen är i dag alltför bristfälligt för att kvantitativa miljökvalitetsmål
skall kunna formuleras. Därtill kommer okända samverkanseffekter av
olika ämnen. Osäkerheten är särskilt stor beträffande upplagringen av
stabila ämnen i teknosfären och oavsiktlig bildning av miljögifter i pro-
cesser, som nedbrytningsprodukter i miljön eller i organismer
(metaboliter). I dag uppmärksammas också tidigare okända effekter som
t.ex. hormonell påverkan. I miljön finns sannolikt också ett stort antal
potentiellt farliga ämnen som alstras genom mänsklig verksamhet och
som ännu inte är identifierade. Det förekommer biologiska effekter i
miljön och på människor som vi i dag inte kan förklara men där en av
orsakerna kan vara spridningen av kemikalier. Exempel på sådana effek-
ter är älgsjukan, laxyngeldöden i Östersjön och ökningen av allergier hos
barn.

Slutsatsen av detta är att skadliga ämnen som framställts i samhället
inte bör tillåtas att lagras upp i miljön. Detta är det enda säkra sättet att
undvika negativa hälso- och miljöeffekter och är därför en tillämpning av
försiktighetsprincipen, som innebär att om risk för allvarlig skada före-
ligger får avsaknaden av full vetenskaplig bevisning inte användas som
ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare tagit ställning för att användningen av ett antal
olika kemiska ämnen skall minska eller upphöra (prop. 1990/91:90, bet.
1990/9 l:JoU30, rskr. 1990/91:338 och prop. 1993/94:163, bet.
1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273, prop. 1996/97:172, bet.
1996/97:JoU7, rskr. 1997/98:55). De uppföljningar som Kemikalie-
inspektionen och Naturvårdsverket har gjort av målen om minskad an-
vändning av de utpekade miljö- och hälsofarliga ämnena visar att målen i
stor utsträckning har nåtts eller kommer att nås. Riktlinjer för fortsatt
arbete inom kemikalieområdet, internationella insatser och viktiga aktö-
rer redovisas i kapitel 6 Kemikaliepolitik för 2000-talet. En fullständig
redovisning av tidigare mål finns i bilaga 57.

Prop. 1997/98:145

151

Skälen for regeringens bedömning: Regeringens bedömning är att Prop. 1997/98:145
följande delmål bör gälla for det fortsatta arbetet:

— Föroreningen av Östersjön och dess tillrinningsområde samt Nord-
sjön skall förhindras genom att utsläpp och läckage av farliga ämnen
reduceras i en stegvis process med målet att dessa utsläpp och läckage
skall ha upphört inom 25 år (2020).

Med farliga ämnen avses

- ämnen eller ämnesgrupper som är toxiska, persistenta och bioacku-
mulerbara. Inom Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) diskuteras för
närvarande att till farliga ämnen också hänföra andra ämnen eller ämnes-
grupper som visserligen inte möter samtliga ovanstående kriterier men
som ger lika stor anledning till oro. Beslut om detta väntas under somma-
ren år 1998.

Delmålet kommer från Esbjergdeklarationen som Sverige ställt sig
bakom och har dessutom antagits av HELCOM vid statsministrarnas
möte i Visby 1996. Det understöds även av slutsatserna i Kemi-
kommitténs betänkande En hållbar kemikaliepolitik (SOU 1997:84).

Regeringen gör vidare bedömningen att miljökvalitetsmålet Giftfri
miljö därutöver bör kompletteras med ett antal delmål som presenteras
under andra målavsnitt. Dessa delmål avser den ekologiskt odlade area-
len (avsnitt 4.2.9 Ett rikt odlingslandskap), oljeutsläpp till vatten (avsnitt
4.2.5 Hav i balans samt levande kust och skärgård), dricks-vattentäkter
(avsnitt 4.2.3 Levande sjöar och vattendrag), en enhetlig standard för
deponier (avsnitt 4.2.2 Grundvatten av god kvalitet), svaveldioxid
(avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning), utsläppen av cancerframkallande
ämnen till luft (avsnitt 4.2.1 Frisk luft) och utsläpp av flyktiga organiska
ämnen från transporter (avsnitt 4.2.1 Frisk luft). Regeringen avser dess-
utom att ge berörda myndigheter i uppdrag att utveckla delmål i fråga om
planer och program för efterbehandling av mark- och vattenområden
(avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö).

Förutom dessa delmål anger regeringen, i avsnitt 6.2 Ytterligare rikt-
linjer för kemikaliepolitiken, riktlinjer för varor med organiska ämnen
som har vissa angivna egenskaper och effekter samt varor med kvicksil-
ver, kadmium och bly.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

För att en giftfri miljö skall kunna åstadkommas måste utsläpp, läckage
och diffus spridning av farliga ämnen upphöra. Detta förutsätter åtgärder
vid all form av hantering med sådana ämnen. Ansvaret för att kemiska
produkter hanteras på ett sätt som inte innebär risker för hälsa och miljö
ligger enligt dagens lagstiftning otvetydigt på den som tillverkar, försäl-
jer eller på annat sätt hanterar produkterna.

Den åtgärd som på lång sikt har störst betydelse är att produkter som
inte innehåller farliga ämnen utvecklas. Särskilt viktigt är att se till att
produkterna inte innehåller långlivade ämnen som kan ackumuleras i
levande organismer.

152

Alla som köper varor, särskilt de som handlar yrkesmässigt och i stor Prop. 1997/98:145
mängd, har möjlighet att påverka produktutvecklingen genom att kon-
sekvent tillämpa produktvalsprincipen. Detta innebär att de vid sina in-
köp undviker sådana varor som innehåller farliga ämnen och som kan
ersättas med mindre farliga.

Av stor betydelse är vidare att utsläppen av farliga ämnen från tillverk-
ningsindustrin minskar. Ämnen som är långlivade och bio-
ackumulerande bör hanteras i slutna processer. Att så sker är ett ansvar
for tillverkarna. Det ankommer emellertid också på tillsynsmyndigheter
och tillståndsprövande myndigheter att verka för en sådan utveckling.
Överhuvudtaget är det nödvändigt med ett väl fungerande samarbete
mellan myndigheter, näringsliv och konsumenter.

Ett fortsatt lagstiftningsarbete kommer också att behövas och bör be-
drivas såväl nationellt som på gemenskapsnivå. Globala överens-kommel-
ser mellan stater kommer att bli allt viktigare.

Internationellt arbete

En närmare redogörelse for Sveriges internationella ageranden och ställ-
ningstaganden i kemikaliefrågor ges i kapitel 6 Kemikaliepolitik för
2000-talet. Sammanfattningsvis bör Sverige för att uppnå miljö-
kvalitetsmålet Giftfri miljö aktivt agera internationellt:

-Verka för en gemensam kemikaliepolitik i EU och för att de ämnen
som omfattas av riktlinjerna försvinner från varor inom hela EU-
området.

- Fortsätta att aktivt delta i arbetet med att utarbeta en global konven-
tion om begränsad användning och utsläpp av långlivade organiska äm-
nen (POPs) samt verka för att en global konvention om gränsöverskri-
dande handel med farliga ämnen (Prior Informed Consent).

- Stödja och driva på utvecklingen mot en sammanhållen kemikalie-
kontroll globalt bl.a. genom arbetet i det internationella forumet för ke-
mikaliesäkerhet (IFCS).

- Verka för en ökad samordning mellan olika internationella organisa-
tioner som arbetar med kemikaliesäkerhet. Sverige bör stödja samarbete
mellan regeringar, industri, forskning och ideella organisa-tioner.

153

4.2.13 Säker strålmiljö

Prop. 1997/98:145

Regeringens forslag: Människors hälsa och den biologiska mångfal-
den skall skyddas mot skadliga effekter av strålning i den yttre miljön
(miljökvalitetsmål 13).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Stråldoser begränsas så långt det är rimligt möjligt.

- Den högsta sammanlagda årliga effektiva stråldosen som allmän-
heten far utsättas för från verksamheter med strålning skall inte över-
stiga i genomsnitt en millisievert per person under ett år.

- Allvarliga tillbud och haverier i kärntekniska anläggningar före-
byggs. Spridning av radioaktiva ämnen till omgivningen förhindras
eller begränsas om ett haveri skulle inträffa.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö be-
höver utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Förslaget har utarbetats i samarbete med
Statens Strålskyddsinstitut (SSI) och överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.

Remissinstanserna: Jordbruksverket anser att typen av strålning som
avses bör framgå redan i miljökvalitetsmålet. Försvarets forskningsan-
stalt (FOA) framhåller att substitutionsprincipen bör tillämpas även på
arbetsmetoder som använder radioaktiva material. FOA framhåller även
att verksamheter som t.ex. forskning och sjukvård där radioaktiva ämnen
hanteras måste förhindra spridning till omgivningen.

Skälen för regeringens förslag: Miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö
bidrar till att uppnå det övergripande målet Skyddet av miljön bland rege-
ringens övergripande mål för ekologiskt hållbar utveckling. Miljökvali-
tetsmålet är att människors hälsa och den biologiska mångfalden skall
skyddas mot skadliga effekter av strålning i den yttre miljön. Det före-
slagna målet omfattar bl.a. strålningen i den yttre miljön som härrör från
verksamheter inom industrin och driften av kärnkraftverk. Strålningen
från sådana verksamheter, inklusive nedfall till följd av Tjemobylolyck-
an, ger i dag betydligt mindre än 0,1 millisievert årlig effektiv dos. Det
motsvarar endast ett par procent av den genomsnittliga stråldos som
svenskar totalt utsätts för. Miljökvalitetsmålet nås därför med god margi-
nal redan i dag.

Cancer och skador på arvsanlagen är de allvarligaste hoten mot männi-
skors hälsa på grund av strålning.

Enligt strålskyddslagen (1988:220) skall människor, djur och miljö
skyddas mot skadlig verkan av strålning. Statens strålskyddsinstituts
(SSI) föreskrifter om dosgränser vid verksamhet med strålning anger de
högsta doser som allmänheten far utsättas för. Separata begränsningsmål
kan anges för särskilda verksamheter. Ett exempel är utsläpp från kärn-
kraftverk som skall begränsas så att den årliga effektiva dosen understi-
ger 0,1 millisievert. Föreskrifter finns också för utförsel och deponering
av material från kärntekniska anläggningar samt för radioaktivt avfall
från andra verksamheter.

154

Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet föreskriver att säkerheten Prop. 1997/98:145
vid kärntekniska anläggningar skall upprätthållas genom att åtgärder
vidtas för att förebygga händelser som kan leda till en olycka med radio-
aktiva utsläpp. Statens kämkraftinspektion (SKI) har ett särskilt ansvar
för att tillse att sådana åtgärder vidtas.

Tidigare beslut och mål

Miljökvalitetsmålet har länge tillämpats inom SSI:s verksamhet och är en
utveckling av strålskyddslagens bestämmelser. I regeringens proposition
1996/97:84 En uthållig energiförsörjning framförs att SKI och SSI far en
ökad arbetsbelastning tillföljd av avställningen av de två reaktorerna i
Barsebäck. Denna avställning innebär att kontrollarbetet på svenska re-
aktorer och planeringen för slutförvaret av det utbrända kärnbränslet
ställer stora krav på myndigheterna. Som ett led i denna planering är det
väsentligt att myndigheterna ger vägledning om vilken skydds- och sä-
kerhetsambition som krävs för ett slutförvar av utbränt kärnbränsle m.m.
En fullständig redovisning av tidigare beslut och mål finns i bilaga 57.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Inom kämkraftsindustrin pågår ett arbete med att utforma ett system för
slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle och långlivat, högaktivt
avfall (se även kapitel 13 Godkännande av konvention om säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av ra-
dioaktivt avfall). Miljö- och hälsoskyddsmålen för ett sådant slutförva-
ringssystem måste kunna uppfyllas även i en avlägsen framtid. SSI har
tagit fram förslag till skyddskriterier för det slutliga omhändertagandet av
avfallet. Förslaget har varit föremål för omfattande nationell och interna-
tionell remissbehandling.

155

Prop. 1997/98:145

Internationellt arbete

För att uppnå miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö skall Sverige agera
internationellt:

- Delta i Baltic 21, ett samarbete mellan elva länder om att ta fram en
Agenda 21 för Östersjöregionen, där energi är ett av de sju prioriterade
områdena.

- Delta i arbetet inom ramen för det internationella atomenergiorganet
(IAEA) och OECD:s kämenergibyrå (NEA) främst genom att bidra med
expertkompetens inom områdena strålskydd och kärnsäkerhet.

-Medverka i Internationella strålskyddskommissionens (ICRP) och
FN:s vetenskapliga strålningskommittés arbete i syfte att bidra med
svensk strålskyddskompetens och tillägna sig nya rön inom strålskyddet
såsom risker vid olika verksamheter med strålning.

-Delta i övrigt arbete inom EU, framför allt under EURATOM-
fördraget.

-Delta i Östeuropasamarbetet med att öka säkerheten vid käm-
reaktorer samt förbättra strålskyddet.

- Delta i utveckling av strategier för miljöskydd, bl.a. inom konventio-
nen för skydd av den marina miljön i Nordatlanten (OSPAR).

156

4.2.14 Skyddande ozonskikt

Regeringens förslag: Ozonskiktet skall utvecklas så att det lång-
siktigt ger skydd mot skadlig UV-strålning (miljökvalitetsmål 14).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Sverige verkar för att halterna av klor, brom och andra ozonned-
brytande ämnen i stratosfären inte överstiger naturliga nivåer.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt
bör kompletteras med delmål avseende bl.a. avveckling av ozonned-
brytande ämnen. Därutöver kan ytterligare delmål behöva utvecklas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag. I regeringens förslag formuleras även delmål för av-
veckling av ozonnedbrytande ämnen i Sverige.

Remissinstanserna: Centrum för biologisk mångfald och Kalmar
kommun saknar nationella mål för att eliminera utsläppen av ozonned-
brytande ämnen. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att försiktig-
hetsprincipen bör tillämpas och utsläppen sänkas generellt eftersom osä-
kerhet råder om vilken påverkan flyget har.

Skälen för regeringens förslag: För att uppnå ett av regeringens tre
övergripande mål för ekologiskt hållbar utveckling, Skyddet av miljön,
föreslår regeringen som miljökvalitetsmål att ozonskiktet skall utvecklas
så att det långsiktigt ger skydd mot skadlig UV-strålning. För att uppnå
målet krävs både nationella och internationella insatser.

Förutsättningarna för att uppnå miljökvalitetsmålet är att länder som är
parter i Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet kan
leva upp till åtagandena i detta, bl.a. genom ett effektivt institutionsför-
stärkande bistånd inom ramen för den Multilaterala fonden, och att så
många nya länder som möjligt ansluter sig till protokollet och dess till-
lägg. I detta sammanhang är det också angeläget att Sverige och andra
industriländer agerar ansvarsfullt och går längre i sina ansträngningar att
avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen än vad som krävs av
Montrealprotokollet.

Miljökvalitetsmålet innebär att Sverige verkar för att halterna av klor,
brom och andra ozonnedbrytande ämnen i stratosfären inte överstiger
naturliga nivåer. Hotet mot människors hälsa och övrigt biologiskt liv
genom uttunning av ozonskiktet motiverar ett miljökvalitetsmål som in-
nebär att de globala utsläppen av ozonnedbrytande ämnen upphör.

Till följd av utsläppen av ozonnedbrytande ämnen har den globala
ozonmängden i stratosfären minskat med 5 % de senaste 13 åren och med
ca 10 % de senaste 25 åren. Ozonuttunningen är olika kraftig på olika
breddgrader. Den är minst kring ekvatorn och störst kring polerna. I stora
delar av Antarktis saknas mer än 70 % av det normala ozonskiktet.

Internationella avtal inom ramen för Wienkonventionen och Montreal-
protokollet begränsar i dag användningen av ozonnedbrytande ämnen. De
totala halterna av ozonnedbrytande ämnen i stratosfären ökar nu lång-
sammare än tidigare. Halterna bedöms nå en topp strax efter sekelskiftet
och sedan avta långsamt. Den globala användningen av HCFC

Prop. 1997/98:145

157

(väteklorfluorkarboner) och andra ersättningskemikalier för CFC Prop. 1997/98:145
(klorfluorkarboner) ökar emellertid snabbt. Halterna av HCFC i atmosfä-

ren bedöms därför fortsätta att öka.

Tidigare beslut och mål

Riksdagen har tidigare beslutat att uttunning av ozonskiktet skall hejdas
så att människors hälsa och de ekologiska systemen inte skadas (prop.
1990/91:90 s. 18, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Ingen precise-
ring har gjorts av vad detta innebär i fråga om halter av ozonnedbrytande
ämnen i atmosfären. Sverige har dock beslutat om avveckling av alla
ozonnedbrytande ämnen (se även prop. 1992/93:179, bet.
1992/93 :JoU 19, rskr. 1992/93:361 och prop. 1994/95:119, bet.
1994/95 :JoU422, rskr. 1994/95:423). En fullständig redovisning av tidi-
gare mål finns i bilaga 57.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gör bedömningen att
miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt behöver kompletteras med del-
mål avseende den fortsatta svenska avvecklingen av ozonnedbrytande
ämnen. Följande delmål bör enligt regeringens bedömning gälla för det
fortsatta arbetet.

- Användning av ozonnedbrytande ämnen i Sverige bör till största de-
len vara avvecklad inom loppet av en generation.

Delmålet är en utveckling av tidigare mål med konkretiseringen att av-
vecklingen bör åstadkommas inom loppet av en generation, vilket över-
ensstämmer med Montrealprotokollets avvecklingsplan. Tidigare mål har

158

antagits av riksdagen i samband med 1988 och 1991 års miljöpolitiska Prop. 1997/98:145
beslut att avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen.

Behov av nya delmål

- Användningen av HCFC i ett längre tidsperspektiv upphör helt.

Förslaget kommer från regeringens proposition Åtgärder mot klimat-
påverkan m.m. (prop. 1992/93:179).

- Luftfartens inverkan på ozonskiktet bör utredas närmare.

Förslaget kommer från Naturvårdsverkets förslag i rapporten Ren luft
och gröna skogar (4765).

Myndigheterna skall även se över behov av ytterligare delmål. Myn-
digheternas förslag kommer sedan att utvärderas av den parlamentariska
beredningen som beskrivs i avsnitt 4.1.

Delmålet för avveckling av ozonnedbrytande ämnen

Regeringen föreslår som delmål att användningen av ozonnedbrytande
ämnen till största delen bör vara avvecklad inom loppet av en generation,
räknat från år 1998. Nödvändigheten av att ozonnedbrytande ämnen av-
vecklas avspeglas i det stora antalet länder som ratificerat Montrealpro-
tokollet och dess tillägg. Den svenska avvecklingsplanen regleras i allt
väsentligt av förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozon-
skiktet. Förordningen reglerar däremot inte den slutliga avvecklingen av
HCFC och ger vissa undantag för halon. Enligt regeringens proposition
Åtgärder mot klimatpåverkan m.m. (prop. 1992/93:179 s. 50) skall an-
vändning av HCFC i ett längre tidsperspektiv upphöra helt. Den slutliga
avvecklingen av HCFC och andra ozonnedbrytande ämnen måste ske
med hänsyn till industrin och andra användare. I detta sammanhang skall
möjligheten att övergå till miljövänliga alternativ också beaktas.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Sverige har en av de mest långtgående avvecklingsplanema i världen och
den svenska avvecklingen är till stor del genomförd. Under knappt tio år
har Sverige lyckats avveckla CFC i aerosoler, sterilisering, förpackning-
ar, flexibla och styva skumplaster, kemtvättar m.m. Även användningen
av andra ozonnedbrytande ämnen, t.ex. haloner, koltetraklorid, och me-
tylbromid har helt eller till största delen avvecklats. Avvecklingen fortgår
planenligt.

För närvarande pågår arbetet med att fa bort CFC som kylmedium.
Som ett steg i detta arbete är det från och med årsskiftet 1997/98 inte
längre tillåtet att fylla på CFC i kylanläggningar. Från och med den 1
januari år 2000 förbjuds CFC som köldmedium i befintliga anläggningar.

159

Befintliga kyl- och frysskåp i enskilda hushåll far dock användas efter år Prop. 1997/98:145
2000.

Användningen av s.k. mjuka freoner, HCFC, är också starkt begränsad
i Sverige. HCFC får från årsskiftet 1997/98 inte längre användas som
arbetsmedium vid nyproduktion och nyinstallation av kyl-, värme- och
klimatanläggningar. Ett påfyllnadsförbud träder i kraft årsskiftet
2001/2002. Något slutligt användningsförbud för HCFC finns däremot
inte. Regeringen avser därför att uppdra åt Naturvårdsverket att komma
med förslag till hur användningen av HCFC i Sverige kan upphöra helt.

Som det nya miljökvalitetsmålet nu är formulerat innebär det framför
allt att Sverige fortsatt agerar internationellt för att få till stånd en global
minskning av ozonnedbrytande ämnen.

En stor utmaning internationellt sett är sannolikt utfasningen av ozon-
nedbrytande ämnen i utvecklingsländerna. För att klara utfasningen i des-
sa länder är det av största vikt att Montrealprotokollets s.k. Multilaterala
fond används till projekt som leder till att dessa länder ej bygger fast sig i
ett HCFC-beroende. För att u-ländema skall kunna ta ansvar för sin egen
avveckling krävs det att andelen bistånd till att förstärka institutioner
ökas väsentligt inom ramen för Montrealprotokollets multilaterala fond.
Sverige kan bidra till detta genom att aktivt delta i Montrealprotokollets
exekutivkommitté och därigenom bidra med erfarenheter från den svens-
ka avvecklingen.

En annan stor utmaning är att stävja den ökade smugglingen av fram-
för allt CFC men även andra ozonnedbrytande ämnen. De förslag till
ändringar i Montrealprotokollet om licensieringssystem för export och
import av ozonnedbrytande ämnen är ett medel i sammanhanget.

I Ryska Federationen finns en stor produktionskapacitet för CFC.
Världsbanken har lagt fram ett förslag om utfasning av produktions- och
konsumtionssektom av ozonnedbrytande ämnen i Ryska Federationen.
Den svenska regeringen har förklarat sig beredd att på frivillig basis bi-
dra med en miljon dollar till programmet. Projektet bedöms också ha en
positiv effekt när det gäller att stävja smuggling av ozonnedbrytande äm-
nen.

Ytterligare en viktig insats är att så snabbt som möjligt få till stånd ett
ikraftträdande av 1997 års ändringar av Montrealprotokollet om ämnen
som bryter ned ozonskiktet. Regeringen föreslår därför att riksdagen
skall godkänna ändringarna (se kapitel 12 Godkännande av 1997 års änd-
ringar av Montrealprotokollet).

Internationellt arbete

För att uppnå målet Skyddande ozonskikt skall Sverige aktivt agera inter-
nationellt:

- Delta i EU:s pågående arbete i den s.k. ozon management committee,
där bl.a. olika kvoter för användning av ozonnedbrytande ämnen i ge-
menskapen beslutas. Kommissionen förväntas inom kort presentera sitt
förslag till en reviderad förordning om ämnen som bryter ned ozonskik-
tet.

160

-Delta i arbetet som pågår inom ramen för Wienkonventionen och Prop. 1997/98:145
Montrealprotokollet för skydd av ozonskiktet.

- Få till stånd ett ikraftträdande av de ändringar till Montrealprotokol-
let som beslutades vid parternas nionde möte i Montreal 1997.1 Montre-
alprotokollet ingår bl.a. att medverka till begränsning och utfasning av
ozonnedbrytande ämnen i u-länder.

- Så långt som möjligt sprida erfarenheterna och kunskaperna från det
svenska avvecklingsprogrammet då dessa kan vara av stor strategisk be-
tydelse i det internationella arbetet. Målgruppen är här framför allt u-
länder, men även länder med s.k. övergångsekonomier.

161

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

4.2.15 Begränsad klimatpåverkan

Regeringens förslag: Halten av växthusgaser i atmosfären skall i en-
lighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på
en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte
blir farlig. Målet skall uppnås på ett sådant sätt och i en sådan takt att
den biologiska mångfalden bevaras, livsmedelsproduktionen säker-
ställs och andra mål för hållbar utveckling inte äventyras. Sverige har
tillsammans med andra länder ett ansvar för att detta globala mål kan
uppnås (miljökvalitetsmål 15).

Miljökvalitetsmålet innebär:

- Åtgärdsarbetet inriktas på att halten av koldioxid i atmosfären
stabiliseras på en halt lägre än 550 ppm samt att halterna av övriga
växthusgaser i atmosfären inte ökar. Målets uppfyllande är till avgö-
rande del beroende av insatser i alla länder.

Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet Begränsad klimat-
påverkan behöver kompletteras med delmål avseende bl.a. utsläpp av
koldioxid och andra växthusgaser.

Naturvårdsverkets förslag: Miljökvalitetsmålet överensstämmer del-
vis med regeringens förslag. Regeringen föreslår utöver Naturvårdsver-
kets förslag att biologisk mångfald, säker livsmedels-produktion och and-
ra mål för hållbar utveckling skall beaktas i arbetet med att uppnå mil-
jökvalitetsmålet. Nya delmål preciseras inte nu.

Remissinstanserna: Omdömena från remissinstanserna varierar från
att ambitionsnivån i förslaget till miljökvalitetsmål är "alltför lågt satta"
till "orimligt höga". Flera instanser vänder sig mot miljökvalitetsmål med
ett globalt perspektiv och menar att nationella miljökvalitetsmål skall ta
sikte på Sveriges bidrag. Många efterlyser delmål och mål för andra
växthusgaser än koldioxid samt att sådana mål skall kvantifieras och
tidssättas. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) påpekar att
utsläppen i dag utvecklas åt motsatt håll. Svenska gruvföreningen liksom
NUTEK framhåller att en ökad återvinning inte behöver betyda minskade
koldioxidutsläpp. NUTEK anser också att målen för trafikens klimat-
påverkan från det s.k. MaTs-arbetet (miljöanpassat transportsystem) inte
är kostnadseffektiva. Statens institut för kommunikationsanlays (SIKA)
och Försvarets forskningsanstalt (FOA) tillhör däremot dem som ser en
minskning av koldioxidutsläppen från transporter som rimlig och möjlig.
Remissinstanserna har olika uppfattningar om vilken betydelse åtgärder i
andra länder, s.k. joint-implementation, bör ges. Några instanser påpekar
att klimatmålet kan komma i konflikt med andra miljökvalitetsmål. Högt
biobränsleuttag kan t.ex. motverka ett hållbart skogsbruk samt försämra
luftkvaliteten. Omfattande utbyggnad av vindkraft motverkar målet om
oexploaterade fjällområden och utbyggd vattenkraft står i konflikt med
miljökvalitetsmålet för sjöar och vattendrag. I samband med klimatmålet
blir skillnader i uppfattning om fördelning av ansvaret för måluppfyllelse
mellan olika sektorer och aktörer särskilt tydliga. Kostnadseffektivitet
och redan uppnådda minskningar bör enligt flera instanser tas i beaktande
när fördelning av utsläppsminskningar mellan olika sektorer görs.

Prop. 1997/98:145

162

Skälen för regeringens förslag: Miljökvalitetsmålet Begränsad kli- Prop. 1997/98:145
matpåverkan bidrar till att uppnå målet Skyddet av miljön som är ett av
regeringens övergripande mål för ekologiskt hållbar utveckling. Mil-
jökvalitetsmålet omfattar både skyddet av människor och miljö från ef-
fekterna av klimatförändringar.

Regeringens förslag till miljökvalitetsmål är att halten av växthusgaser
i atmosfären skall i enlighet med FN:s ramkonvention för klimatföränd-
ringar, stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på
klimatsystemet inte blir farlig. Målet bygger på det globala mål som har
fastställts av FN:s ramkonvention för klimatförändringar (SÖ 1993:13). I
konventionen understryks klimatfrågans allvarliga karaktär och oron över
att mänskliga verksamheter förstärker den naturliga växthuseffekten, vil-
ket befaras leda till skadlig inverkan på människan och ekosystemen. För
att uppfylla miljökvalitetsmålet fordras internationellt samarbete. Av-
görande är således insatser i alla länder. De svenska insatserna består
bl.a. i att påverka andra länder och Sverige kan därför endast bidra till
målets uppfyllelse.

Enligt klimatkonventionen från år 1992 skall halten av växthusgaser
stabiliseras på en nivå som minskar risken för att farliga störningar upp-
kommer i klimatsystemet. I konventionen anges att nivån bör vara nådd
inom en tidsram som möjliggör att ekosystemen kan anpassa sig natur-
ligt, att livsmedelsproduktionen och den biologiska mångfalden inte ho-
tas samt att en fortsatt ekonomisk utveckling är möjlig. Konventionen
innebär inte några kvantitativa eller tidsbestämda åtaganden för enskilda
länder. Industriländerna har åtagit sig att upprätta nationella strategier
och vidta åtgärder för att begränsa utsläppen av växthusgaser. Många
länder har liksom Sverige uttalat nationella mål för utsläppsminskningar.

De viktigaste växthusgaserna är koldioxid, metan, dikväveoxid, stabila
fluorkarboner och svavelhexafluorid. Den relativa växthuseffekten av
utsläpp kan uttryckas som GWP (Global Warming Potential) för en viss
tidsperiod, vanligen 20, 100 eller 500 år. Växthusgaserna kan på detta
sätt uttryckas som koldioxidekvivalenter och adderas för att få ett mått på
den sammantagna växthuseffekten. I ett 100-års perspektiv svarar koldi-
oxid för ca 80 % av de sammanlagda utsläppen i Sverige. Detta är något
högre än genomsnittet i OECD. I många utvecklingsländer svarar koldi-
oxidutsläppen för mindre än 50 % av de totala utsläppen. Det som fram-
för allt avgör andelen är hur stora metanutsläppen är.

Utsläppen av koldioxid globalt kommer framför allt från förbränningen
av fossila bränslen inom transportsektorn, energisektorn och tillverk-
ningsindustrin. Utsläppen i Sverige har minskat med nära hälften sedan
år 1970. De flesta andra länder har haft en motsatt utveckling och de glo-
bala utsläppen har ökat kontinuerligt om än i en lägre takt under 1990-
talet. De svenska utsläppen av koldioxid per capita eller i relation till
BNP tillhör numera de lägsta bland OECD-ländema. Däremot är energi-
förbrukningen per capita bland de högsta, något som får tillskrivas vår
energiintensiva basindustri och vårt kalla klimat.

Utsläpp av metan härstammar från deponering av organiskt avfall och
från djurskötseln (idisslare och gödselhantering), från kolgruvor och
läckage från naturgasledningar samt från risfält. Även utvinningen av

163

olja och naturgas bidrar till utsläppen. I Sverige är de dominerande käl-
lorna kommunala avfallsdeponier och jordbruket. Utsläpp av dikväve-
oxid (lustgas) är dåligt känd. Utsläpp från lagring och användning av
gödsel, från förbränning av bränslen och från tillverkning av handelsgöd-
selmedel är de viktigaste källorna globalt. I Sverige dominerar utsläppen
från förbränning.

Fluorkarboner har ett flertal användningsområden exempelvis som
köldmedium, som biåsmedel för tillverkning av vissa plastprodukter och
i viss utsträckning för brandsläckning.

Användningen av svavelhexafluorid (SF6) är hittills framför allt be-
gränsad till elsektorn där den bl.a. används som isolergas i ställverk och
isoler- och kylmedium i transformatorer.

Genomgående är statistiken för utsläpp av andra växthusgaser än kol-
dioxid mer osäker.

Utsläppen av växthusgaser balanseras delvis av vårt upptag av koldi-
oxid i skogsekosystemen, s.k. sänkor. Under 1990-talet har tillväxten i de
svenska skogarna varit avsevärt större än avverkningen. En betydande
virkesreserv i form av bunden koldioxid håller därför på att byggas upp.
En betydande mängd kol finns också bunden i mark och sediment. Stor-
leken och förändringen av dessa kolförråd är dock osäker och förtjänar
en fortsatt uppmärksamhet

Globalt är situationen annorlunda, då avskogningen i tropikerna är en
källa till ackumulation av koldioxid i atmosfären.

Stabilisering av atmosfärens koldioxidhalt

EU:s miljöministrar uttalade år 1996 att den globala temperaturen inte
bör överskrida den förindustriella nivån med mer än 2°C och att koldi-
oxidhalten i atmosfären därför bör vara lägre än 550 ppm. Miljökvali-
tetsmålet innebär att de globala utsläppen tillåts öka något under de
kommande decennierna. Långsiktigt måste dock de globala utsläppen
minska kraftigt för att inte värdet 550 ppm skall överskridas. EU:s mål
överensstämmer med innebörden av regeringens förslag till miljökvali-
tetsmål.

En internationell diskussion pågår om vad som är en rimlig tolkning av
klimatkonventionens allmänt hållna mål. Kunskapen om vid vilka nivåer
en farlig påverkan på klimatet från mänsklig verksamhet sker utvecklas
successivt.

I betänkandet Jordens klimat förändras (SOU 1995:96) drar Klimatde-
legationen slutsatsen att det med hänsyn till det globala socioekonomiska
systemets tröghet inte finns möjligheter att stabilisera växthusgaserna på
en nivå som motsvarar en koldioxidkoncentration som är lägre än 450
ppm och knappast heller på denna nivå. Delegationen framhåller också
att en stabilisering av växthusgaserna på en nivå motsvarande en för-
dubbling av koldioxidhalten i luften kräver att koldioxid stabiliseras på
cirka 480 ppm eller till och med lägre om halterna av metan och dikvä-
veoxid ökar även efter år 2050. Dessutom dras slutsatsen att en stabilise-
ring vid så höga koldioxidkoncentrationer som 650 eller 750 ppm mar-

Prop. 1997/98:145

164

kant ökar risken för allvarliga störningar av klimatsystemet. Regeringen Prop. 1997/98:145
har därför föreslagit att åtgärderna inriktas mot att halten av koldioxid i
atmosfären kan stabiliseras under 550 ppm.

Det föreslagna miljökvalitetsmålet för klimatpåverkan och utsläppen
av växthusgaser bygger enligt Klimatdelegationen på en bedömning och
värdering av dagens kunskaper där risken för allvarliga störningar i det
globala klimatsystemet vägts mot vilka förändringar som skulle kunna
vara tekniskt, ekonomiskt och socialt möjliga att åstadkomma. Den mel-
lanstatliga panelen för klimatförändringar IPCC har påbörjat arbetet med
en tredje utvärderingsrapport för klimatområdet, som ska omfatta ny
kunskap inom flera vetenskapliga discipliner.

Växthusgaserna koldioxid, metan, dikväveoxid och ozon är tillsam-
mans med vattenånga viktiga för jordens temperaturreglering och klimat.
Under de senaste 150-200 åren har människan enligt IPCC:s andra ut-
värderingsrapport genom utsläpp och förändrad användning av mark ökat
atmosfärens halt av koldioxid med 30 %, metan med 145 % och dikvä-
veoxid med 15 %. Det finns en betydande tröghet i när effekten av ökade
utsläpp visar sig. Merparten av den koldioxid som släpps ut i atmosfären
i år kommer fortfarande att finnas kvar om 50 år och en betydande del
bedöms vara kvar ända in på 2100-talet. Detta innebär att vi ännu inte
fullt ut kan se vilka effekter dagens utsläpp har på klimatsystemet. Enligt
IPCC kommer koldioxidhalten i atmosfären att ha fördubblats i slutet av
nästa århundrade, räknat från koncentrationen före industrialismens bör-
jan, om de globala utsläppen av koldioxid förblir de samma som idag.
Den framtida utvecklingen inom transport- och energisektorn samt inom
industrin kommer att vara avgörande för att nå det uppsatta miljökvali-
tetsmålet. Omställningen av i-ländemas energi- och transportsystem
kommer också att vara avgörande för vilken teknik som kommer till an-
vändning när u-ländema industrialiseras allt mer och därmed storleken av
utsläppsökningen.

Tidigare beslut och mål

Regeringen erinrar om att riksdagen har, i enlighet med klimatkonventio-
nen, beslutat att koldioxidutsläppen från fossila bränslen skall stabiliseras
till 1990 års nivå år 2000 (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93 :JoUl 9, rskr.
1991/92:361). Riksdagen beslutade vid samma tillfälle att utsläppen av
koldioxid efter år 2000 skall minska. I samband med att detta mål be-
handlades i riksdagen uttalade Jordbruksutskottet att det är av vikt att
snarast fastställa mål för klimatarbetet efter år 2000 och att utarbeta för-
slag för att nå dessa mål.

I Klimatkonventionen finns även uttalat om målet att atmosfärens kon-
centration av växthusgaser stabiliseras på en nivå som skulle förhindra
farliga antropogena störningar i klimatsystemet och att en sådan nivå bör
vara uppnådd inom en tidsram som är tillräcklig för att tillåta ekosystem
att anpassa sig naturligt till klimatförändringar, att säkerställa att livsme-
delsproduktion inte hotas och att möjliggöra för ekonomisk utveckling att
fortgå på ett hållbart sätt. Detta mål samt målet om att utsläppen av

165

samtliga klimatpåverkande gaser skall begränsas (prop. 1992/93:179, bet. Prop. 1997/98:145
1992/93:JoU 19, rskr. 1991/92:361) täcks in i det föreslagna miljökvali-
tetsmålet.

Ytterligare ett befintligt mål lyder: ”Utsläppen av HFC och FC-
föreningar liksom övriga närbesläktade gaser bör till år 2000 begränsas
till att motsvara högst 2 % av Sveriges koldioxidutsläpp år 1990, räknat
som koldioxidekvivalenter” (prop. 1994/95, bet. 1994/95:JoU22, rskr.
1994/95:423). Utsläppen regleras delvis i förordning (1995:555) om
HFC, varför målet ej behöver vara kvar.

Det befintliga målet om åtgärdsprogram för att minska utsläpp av
växthusgaser (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93 :JoU 19, rskr.
1991/92:361) utgör en strategi och finns därför inte med i det nya försla-
get (se dock avsnitt 7.3 Klimat).

Riksdagen har tidigare tagit ställning för att metanutsläppen från av-
fallsupplag bör minska med 30% till år 2000 (prop. 1992/93:179, bet.
1992/93:JoUl9, rskr. 1991/92:361). Detta mål är enligt Naturvårdsverkets
utvärdering Sverige mot minskad klimatpåverkan (rapport 4786) på god
väg att nås åtminstone vad gäller kommunala deponier men finns fort-
sättningsvis med som delmål för att nå miljökvalitetsmålet. Utsläppen
har minskat med 28 % sedan år 1990. Målen kvarstår. En fullständig re-
dovisning av tidigare beslut och mål finns i bilaga 57.

Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen har uppdragit åt rege-
ringen att snarast fastlägga mål för klimatarbetet efter år 2000 och utar-
beta förslag för att nå dessa mål. En tidig omställning kan på sikt också
innebära ekonomiska fördelar för de länder som tidigt börjat ställa om
sina energi- och transportsystem.

I sina svar på Naturvårdsverkets förslag till nationella miljö-
kvalitetsmål efterlyser remissinstanserna precisering av de svenska bi-
dragen för att uppnå miljökvalitetsmålet samt ytterligare delmål.

Naturvårdsverket har föreslagit att Sverige bör minska utsläppen av
koldioxid med 20 % till år 2020 från 1995 års nivå, vilket motsvarar en
minskning med 15 % till år 2020 från 1990 års nivå. Regeringen bedö-
mer att en noggrann studie behöver göras för att fastställa delmål för ut-
släpp av växthusgaser. Delmålet bör också relateras till Kyoto-
protokollets tidsramar som är åren 2008-2012. En parlamentariskt sam-
mansatt kommitté skall tillsättas som, med utgångspunkt i riksdagens
beslut om klimat- och energipolitiken samt Sveriges ansvar för EU:s ge-
mensamma åtagande, skall ha till uppgift att på basis av resultaten vid
klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto presentera förslag till del-
mål och en strategi med åtgärdsprogram som lägger stor vikt vid kost-
nadseffektivitet. Som stöd iö kommitténs arbete skall en särskild utredare
granska hur de s.k. flexibla mekanismerna i Kyoto-protokollet för balan-
sering av utsläpp mellan protokollets parter kan introduceras i Sverige.
Regeringens bedömning om etappmål avseende utsläppen av koldioxid
från transporter har behandlats i den transportpolitiska propositionen
(prop. 1997/98:56).

För att arbetet med att uppfylla det globala miljömålet skall kunna gå
vidare är det angeläget att de utestående frågorna i Kyoto-protokollet kan
lösas i syfte att möjliggöra ett snabbt ikraftträdande av protokollet. Sve-

166

rige bör därför aktivt verka för att utveckla EU:s positioner i de fortsatta
förhandlingarna.

Arbetet med att begränsa och reducera utsläppen av växthusgaser är en
långsiktig process. Kyoto-protokollets åtagande gäller för industri-
länderna under år 2008-2012. Sverige bör också verka för en utveckling
av åtaganden så att de omfattar så många länder som möjligt. Miljökva-
litetsmålet bör vara vägledande för tidtabeller och åtaganden. De fortsatta
kunskaperna om effekterna och andra vetenskapliga aspekter inom kli-
matområdet är av avgörande betydelse för att behandla detta mil-
jöproblem.

Viktiga insatser för att uppnå miljökvalitetsmålet

Forskarna kan i dag bara ge en grov bild av vad som karaktäriserar fram-
tida klimatförändringar. För att nå miljökvalitetsmålet bedöms de globala
utsläppen av växthusgaser behöva minska med ca hälften till år 2100
jämfört med år 1995. Om u-ländema tillåts öka utsläppen måste i-
ländema minska utsläppen med 80-90 %.

Det föreslagna miljökvalitetsmålet att stabilisera utsläppen av koldi-
oxid på en nivå som är lägre än 550 ppm, innebär en reduktion från da-
gens globala genomsnittliga utsläpp av koldioxid på 1,1 ton C per capi-
ta/år, till 1,0 ton per capita år 2050 och ca 0,6 ton per capita år 2100. En
förutsättning är då att de samlade utsläppen av övriga växthusgaser för-
blir oförändrade. Industriländernas utsläpp av koldioxid per capita är i
dag i genomsnitt ca 2,8 ton C med en variation mellan 1,1-5,5 ton C per
capita. Motsvarande värde för u-ländema är i genomsnitt 0,5 ton C per
capita. Det är inte möjligt att stabilisera koldioxidhalten i atmosfären
enbart genom åtgärder i industriländerna. En strategi som förts fram av
klimatdelegationen är att i- och u-ländema på sikt konvergerar mot en
gemensam per capita-nivå. Under antagandet att det skulle kunna ske en
konvergens av utsläppen till år 2050 skulle i-ländema behöva minska
utsläppen av koldioxid med i genomsnitt 60-70 %, medan u-ländema
skulle kunna fördubbla utsläppen under samma tid.

I Sverige är utsläppen ca 1,8 ton C per capita, vilket är avsevärt lägre
än genomsnittet för i-ländema, men ca tre gånger högre än i u-ländema.

Därigenom skulle u-ländema fa ett visst utrymme att under en över-
gångsperiod öka utsläppen.

Utsläppen av växthusgaser är en global fråga och Sverige kan därför
bara bidra till att miljökvalitetsmålet uppfylls. Förutom de åtgärder som
genomförs nationellt är Sverige aktivt i internationella fora för att utsläp-
pen skall kunna minska. Sedan år 1995 har förhandlingar pågått inom
ramen för FN:s ramkonvention för klimatförändringar. Det tredje parts-
mötet ägde mm i Kyoto i december 1997. Under mötet lyckades länderna
anta ett protokoll som innebär bindande reduktioner av växthusgaserna,
koldioxid, metan, dikväveoxid, HFC, FC, och SF6. Sammanlagt innebär
reduktionerna en minskning av dessa gaser med 5,2 % från industrilän-
derna från 1990 års nivå. Reduktionerna skall uppnås under perioden

Prop. 1997/98:145

2008-2012. EU har åtagit sig att gemensamt minska utsläppen med 8 %
och avser att uppfylla sina åtaganden gentemot protokollet gemensamt.

EU har tidigare antagit en indikativ bördefördelning baserad på EU:s
föreslagna minskning på 15 % för de tre gaserna koldioxid, metan och
dikväveoxid sammanvägt. Den indikativa bördefördelningen fördelar 10
av dessa 15 %. EU:s nuvarande åtaganden om en minskning på 8 % gäl-
ler dock alla sex gaserna.

Regeringen har påbörjat en detaljerad granskning av Kyoto-
protokollet, och deltar aktivt inom EU för att utarbeta gemensamma EU-
positioner i de utestående frågorna som skall behandlas vid Klimat-
konventionens fjärde partsmöte i november 1998. Eftersom många frågor
som rör genomförandet av protokollet skall avgöras vid det fjärde parts-
mötet kommer ratifikationsprocessen troligen att vara utdragen. EU:s
ministerråd har tidigare beslutat att den slutliga bördefördelningen skall
fastställas efter det tredje partsmötet i Kyoto. Under våren 1998 fortsätter
därför förhandlingarna inom EU i syfte att fastställa en slutlig bördeför-
delning av EU:s åtaganden. I denna bördefördelning kommer det att slås
fast hur stor del av EU:s gemensamma minskning som skall bäras av
Sverige.

Prop. 1997/98:145

Internationellt arbete

För att uppnå målet Begränsad klimatpåverkan skall Sverige aktivt agera
internationellt:

- Inom EU delta i arbetet att utveckla en klimatstrategi för EU.

-Inom EU:s olika arbetsgrupper driva på för införande av minimi-
skattenivåer på energiprodukter, för reduktion av koldioxidutsläpp från
transporter och för reduktion av koldioxidutsläpp från energisektorn.

- Granska Kyoto-protokollet samt delta aktivt inom EU för att utarbeta
gemensamma EU-positioner i de utestående frågorna som skall behand-
las vid Klimatkonventionens möte i november 1998.

-Inom FN aktivt delta i arbetet inom ramkonvention om klimat-
förändringar.

- Verka för att utestående frågor i Kyoto-protokollet kan lösas i syfte
att möjliggöra ett snabbt ikraftträdande av protokollet.

- Bidra till insatser för energieffektivisering och övergång till fömy-
bara energikällor i Baltikum och Östeuropa.

- Delta i Baltic 21, ett samarbete med elva andra länder om en Agenda
21 för Östersjöregionen, där bl.a. energi, transporter och jordbruk tillhör
de sju prioriterade områdena.

168

4.3

Myndigheternas arbete med miljökvalitetsmålen
m.m.

4.3.1 Ansvarsfördelning i miljömålsarbetet och uppföljning av
målen

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ha ett generellt an-
svar för att fortlöpande utveckla miljömålen, följa upp måluppfyllel-
sen och tillsammans med övriga miljömyndigheter fungera som sam-
ordnare av det övergripande miljömålsarbetet. Verket bör i samband
med detta också göra sammanvägda bedömningar tillsammans med
berörda myndigheter vad gäller kostnadseffektivitet och andra förut-
sättningar för att uppnå de nationella miljökvalitetsmålen.

I fråga om flera miljökvalitetsmål delas Naturvårdsverkets samord-
ningsansvar med andra myndigheter med särskilt ansvar för miljö-
och hushållningsfrågor. Kemikalieinspektionen och Strålskyddsinsti-
tutet är direkt berörda av vissa av målen. När det gäller kulturmiljö-
aspekter har Riksantikvarieämbetet ett sektorsövergripande ansvar. I
frågor om fysisk planering och hushållningen med mark, vatten och
fysisk miljö i övrigt och dessa verksamheters koppling till miljömålen
har Boverket det sektorsövergripande ansvaret.

Myndigheter med sektorsansvar bör tillsammans med Naturvårds-
verket och övriga miljömyndigheter med utgångspunkt i de nationella
miljökvalitetsmålen föreslå utveckling och precisering av dessa mål
inom respektive sektor. Regeringen avser att klargöra innebörden i
detta ansvar i uppdrag till myndigheterna.

Naturvårdsverket, övriga myndigheter och länsstyrelserna bör be-
driva ett fortlöpande arbete som utgår från de vid varje tidpunkt av
riksdag och regering antagna miljömålen.

Regeringen avser att tillsätta en parlamentarisk beredning som får i
uppdrag att på förslag från olika myndigheter bl.a. föreslå delmål och
åtgärder för att kunna uppfylla de nationella miljökvalitetsmålen på
avsett sätt. Arbetet bör ske i nära samverkan mellan berörda myndig-
heter och beredningen.

Skälen för regeringens bedömning

Riksdagens och regeringens roller

Det mål- och resultatsystem som regeringen avser skall gälla innebär att
riksdagen godkänner de nationella miljökvalitetsmålen och att regeringen
ansvarar för delmål och att åtgärder vidtas i syfte att uppnå målen.

Regeringen avser att lämna en årlig redovisning till riksdagen om hur
miljöarbetet fortskrider. En fördjupad redovisning lämnas en gång under
varje mandatperiod med början under andra hälften av nästa mandat-
period.

169

Naturvårdsverkets och övriga miljömyndigheters roller Prop. 1997/98:145

Naturvårdsverket har rollen som samordnare av det övergripande miljö-
målsarbetet. I fråga om flera av miljömålen delas verkets samordnings-
ansvar med andra myndigheter med särskilt ansvar för miljö- och hus-
hål lningsfrågor. Inom vissa områden delas samordningsansvaret med
Kemikalieinspektionen respektive Strålskyddsinstitutet. Samråd skall ske
med berörd sektorsmyndighet. Riksantikvarieämbetet och Boverket har
sektorsövergripande miljöansvar när det gäller kulturmiljön respektive
fysisk planering och hushållning med mark och vatten. Inom dessa om-
råden har de en motsvarande roll när det gäller uppföljningen. För mål
med sådan inriktning ställs därför krav på samarbete mellan Naturvårds-
verket och dessa myndigheter.

Uppfyllande av målen kräver medverkan från alla sektorer i samhället.
Regeringen avser att uppdra åt berörda myndigheter att precisera målen
inom respektive sektorsområde. För att göra en uppföljning möjlig och
för att sätta in verkningsfulla och kostnadseffektiva åtgärder behöver
målen i vissa fall preciseras för att kunna tillämpas i en särskild sektor
eller för ett avgränsat geografiskt område. Naturvårdsverket bör i samar-
bete med berörda myndigheter lämna förslag på hur ansvaret att nå målen
bör fördelas mellan olika sektorer och regioner utifrån bl.a. kostnads-
effektivitet. En avvägning bör även göras huruvida det är lämpligt att
precisera olika delmål på sektorsnivå eller geografisk nivå. Regeringen
har för avsikt att uppdra åt Naturvårdsverket att i en första redovisning
till regeringen föreslå delmål och åtgärder som kan utgöra underlag för
den parlamentariska beredning som beskrivs i avsnitt 4.1 Miljökvalitets-
målens roll i arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling som far i uppgift
att mot bakgrund av förslag från myndigheterna göra en samlad bedöm-
ning av delmål och åtgärder som behövs för att av riksdagen antagna
miljökvalitetsmål skall kunna nås inom en generation. Naturvårdsverket
bör i övrigt fortlöpande rapportera sitt arbete till regeringen.

Naturvårdsverket bör stimulera arbetet inom olika sektorer och till-
sammans med sektorsmyndighetema och sektorernas aktörer utveckla
formerna för detta. Erfarenheterna från projektet Miljöanpassat Trans-
portsystem (MaTs) kan ligga till grund för hur sektorsarbetet kan genom-
föras. Regeringen har också för avsikt att ge Miljövårdsberedningen i
uppdrag att stimulera näringslivets deltagande i detta arbete. Målarbetet
måste ske på ett sådant sätt att åtgärder inom olika sektorer samverkar så
att en optimal effekt vad gäller kvalitet och kostnader uppnås. Myndig-
heterna måste därför arbeta i nära samverkan med alla berörda.

De sektorsansvariga myndigheterna bör i samverkan med Naturvårds-
verket och Statistiska centralbyrån utveckla bl.a. mått och indikatorer för
målen på sektorsnivå.

Regeringen har för avsikt att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i sam-
verkan med berörda myndigheter utveckla en strategi för att göra miljö-
målsarbetet känt på olika nivåer i samhället. Ett led i detta är att produ-
cera och sprida informationsmaterial till stöd för sektorernas arbete samt
att samla sektorsmyndighetema till strategiskt utvecklingsarbete. Infor-

170

mation bör också utformas för målgrupper som t.ex. allmänheten och Prop. 1997/98:145
näringslivet.

Naturvårdsverket, och i förekommande fall Kemikalieinspektionen och
Strålskyddsinstitutet, skall årligen redovisa arbetet med miljömålen till
regeringen. Dessa redovisningar skall tjäna som underlag för regeringens
årliga rapporter till riksdagen. Samrådet med övriga myndigheter skall
därvid redovisas.

Sektorsmyndighetema

Sektorsmyndighetema skall inom ramen för sitt sektorsansvar tillsam-
mans med berörda verksamhetsutövare inom respektive sektor driva
miljömålsarbetet. Det innebär bl.a. att ta fram underlag i form av tänk-
bara sektorsmål och åtgärder samt att beskriva dessa åtgärders samhälls-
ekonomiska konsekvenser, inklusive sektorskostnad, och verka för att
beslutade åtgärder genomförs. Arbetet skall utföras i nära samverkan
med andra berörda myndigheter. Arbetet skall utgöra en grund för hur
sektorsmålen skall kvantifieras, i de fall det är lämpligt att ha sektorsmål.
Förslaget till sektorsmål skall utformas efter samråd med Naturvårds-
verket så att sektorsmålen kvantifieras från ett samhällsekonomiskt hel-
hetsperspektiv och åtgärder utförs där de är mest kostnadseffektiva. Na-
turvårdsverket skall därvid på lämpligt sätt samråda med andra berörda
sektorsövergripande myndigheter inom miljömålet.

Varje sektorsmyndighet har ett uppföljningsansvar för sektorsmålen.
Resultatet skall redovisas till regeringen. Sektorsmyndighetema skall
också informera i respektive sektor om resultatet och utvärdera arbetet i
dialog med sektom.

Regeringen avser att i särskilda uppdrag till sektorsmyndighetema pre-
cisera innebörden i sektorsmyndighetemas ansvar för miljömålsupp-
draget och hur detta arbete skall rapporteras. Regeringen avser också att
uppdra åt sektorsmyndighetema att till regeringen redovisa ett första för-
slag till delmål och åtgärder som kan utgöra underlag för den parlamenta-
riska beredning som beskrivs i avsnitt 4.1 Miljökvalitetsmålens roll i ar-
betet för en ekologiskt hållbar utveckling och som får i uppgift att mot
bakgrund av bl.a. sektorsmyndighetemas redovisningar göra en samlad
bedömning av vilka delmål och åtgärder som behövs för att av riksdagen
antagna miljökvalitetsmål skall kunna nås inom en generation.

En parlamentarisk beredning

Den parlamentariska beredningen får i uppgift att mot bakgrund av bl.a.
vad berörda myndigheter föreslår och i samverkan med dessa göra en
samlad översyn av vilka delmål, strategier och åtgärder som behövs för
att miljökvalitetsmålen skall nås på avsett sätt. En viktig uppgift blir att
redovisa kostnader samt samhällsekonomiska och statsfinansiella kon-
sekvenser av olika delmål och åtgärder. Myndigheterna skall utöver att ta
fram underlag till beredningen bedriva ett fortlöpande miljömålsarbete
enligt vad som beskrivits. Myndigheternas fortlöpande arbete med mil-

171

jömålen bör ske anpassat till beredningens uppdrag. Myndigheterna bör
lämna lämna den information till beredningen om sitt arbete som bered-
ningen kan behöva. Regeringen kommer i sina direktiv till beredningen
att närmare beskriva hur samverkan med myndigheterna skall ske.

Regionala myndigheter

Det ankommer på länsstyrelserna att inom ramen för sitt övergripande
ansvar för miljöarbetet i länet precisera de nationella målen inom sina
respektive regioner. Länsstyrelsernas samordningsansvar för det övergri-
pande regionala mål- och uppföljningsarbetet är en väsentlig del i arbetet
med regionala miljöstrategier (STRAM). Ett brett deltagande från kom-
muner, näringsliv, organisationer och andra aktörer i regionen skall efter-
strävas. Medverkan från skogsvårdsstyrelsema, vägverkets regionkontor
och andra regionala statliga organ, som har ett sektorsansvar inom sina
respektive områden, är angelägen. De olika sektorsmyndighetema på
regional nivå har ansvar för målens genomslag inom respektive ansvars-
område. Länsstyrelserna har ett ansvar för att i samverkan med Natur-
vårdsverket och övriga berörda centrala myndigheter samordna arbetet
med anpassning av målen till respektive regioner. På motsvarande sätt
ankommer det på Naturvårdsverket m.fl. att stödja länsstyrelser och
kommuner så att en samordnad avrapportering kan ske. I detta ingår
bland annat samordnade tidpunkter för avrapportering samt gemen-
samma IT-lösningar.

Kommuner m.fl.

Kommunerna har inom sina kompetensområden ansvar för att i samver-
kan med länsstyrelsen anpassa och precisera miljömålen till lokala för-
hållanden. De nationella målen och deras regionala anpassningar blir
viktiga utgångspunkter för att formulera lokala målsättningar och åt-
gärdsprogram. Detta bör ske i dialog där kommunerna, lokalt näringsliv
och lokala organisationer samt invånare i olika kommundelar kan delta.
Många kommuner har påbörjat arbetet med lokala mål och handlingspro-
gram inom ramen för lokalt Agenda 21-arbete. De nationella miljökvali-
tetsmålen bör ses som ett stöd för att fortsätta och utveckla detta arbete.
Som stöd för en miljöanpassad samhällsplanering bör de anpassade mil-
jömålen åskådliggöras i kommunernas översiktsplaner.

Kommunerna har också ansvar för att följa upp målen samt att utvär-
dera uppföljningsresultaten och relatera dem till lokala insatser. Utveck-
lingen av lokala miljöräkenskaper och indikatorer som påbörjats i många
kommuner kan vara en bra grund för detta arbete.

När det gäller det regionala och lokala arbetet skall hänsyn tas till vari-
ationer i miljöbelastning och andra förutsättningar mellan regionerna
respektive kommunerna samt kostnadseffektivitet och avvägningar om i
vilka fall det är lämpligt att precisera målen på regional respektive lokal
nivå.

Prop. 1997/98:145

172

Näringslivet Prop. 1997/98:145

Den dialog om näringslivets miljöarbete m.m. som nu pågår mellan nä-
ringsliv och samhällsorgan bör utvecklas till att söka former och stra-
tegier för ett hållbart näringsliv. I en sådan process bör ingå en analys av
hur långt det går att sträcka sig med dagens förutsättningar när det gäller
resurseffektivisering, kretsloppsanpassning etc. och vilka innovativa lös-
ningar och vilken ny kunskap som kan behövas för att komma vidare.
Likaså bör bedömas hur långt det är möjligt att komma i dessa avseenden
genom att enskilda företag på eget initiativ driver på utvecklingen samt
om olika styrmedel behöver skärpas eller nya införas.

4.3.2 Sektorsmyndigheter och hållbar utveckling

Regeringens bedömning: Från och med den 1 januari 1998 skall che-
ferna i alla de myndigheter som omfattas av 7 § i verksförordningen
(1995:1322) beakta de krav som ställs på verksamheten när det gäller
en ekologiskt hållbar utveckling. Det innebär att miljöhänsyn och re-
surshushållning skall integreras i statlig verksamhet.

De myndigheter som föreslås ha ett särskilt sektorsansvar för eko-
logisk hållbarhet är Sida, Försvarsmakten, Riksförsäkringsverket, So-
cialstyrelsen, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket,
Skolverket, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Arbetarskyddssty-
relsen, Arbetsmarknadsverket, Riksantikvarieämbetet, Statens rädd-
ningsverk, Kommerskollegium, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Skogsvårdsorganisationen, Sveriges geologiska undersökning, Statens
energimyndighet, Boverket, Konsumentverket, Kemikaliein-
spektionen och Statens naturvårdsverk.

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Några myndigheter som föreslagits av beredningen
har dock utgått i regeringens förslag. (Miljövårdsberedningens betän-
kande Förvalta med miljöansvar, SOU 1997:145).

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till Miljövårdsbe-
redningens förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Miljöhänsyn och resurshushåll-
ning skall integreras i all statlig verksamhet. Cheferna för alla statliga
myndigheter som omfattas av 7 § i verksförordningen (1995:1322) har
från och med den 1 januari 1998 fatt ett generellt ansvar för att beakta de
krav som ställs på verksamheten när det gäller en ekologiskt hållbar ut-
veckling. Detta ansvar var tidigare begränsat till miljöpolitiken.

Sektorsmyndigheter med särskilt ansvar för ekologisk hållbarhet

Förutom det generella ansvaret för ekologisk hållbarhet bör myndigheter
inom olika samhällssektorer ha en särskild roll. Detta innebär att fler
myndigheter än i dag far ett särskilt sektorsansvar inom sina respektive
område. Sektorsmyndighetema har ett ansvar för att driva arbetet för en

173

ekologiskt hållbar utveckling framåt i sin sektor. Detta ansvar delas i
många fall med foretag och andra myndigheter m.fl. inom respektive
sektor. De sektorsansvariga myndigheterna har därför ett ansvar för sam-
rådet inom sektorn i dessa frågor. Denna verksamhet bör integreras i den
ordinarie verksamheten hos myndigheten så långt det är möjligt med
hänsyn till myndighetens huvuduppgifter. Regeringen avser att uppdra åt
Naturvårdsverket att, i samverkan med berörda sektorsmyndigheter, dels
närmare analysera ansvaret vid myndighetsutövning med hänsyn till
myndighetens huvuduppgifter, dels utarbeta förslag på hur ansvaret vid
myndighetsutövning skall fördelas för de tvärsektoriella frågorna i de fall
detta behöver preciseras.

Följande myndigheter kommer i fortsättningen att ha ett särskilt sek-
torsansvar för ekologisk hållbarhet: Sida, Försvarsmakten, Riksförsäk-
ringsverket, Socialstyrelsen, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luft-
fartsverket, Skolverket, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Arbetar-
skyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsverket, Riksantikvarieämbetet, Statens
räddningsverk, Kommerskollegium, Närings- och teknikutvecklings-
verket, Skogsvårdsorganisationen, Sveriges geologiska undersökning,
Statens energimyndighet, Boverket, Konsumentverket, Kemikaliein-
spektionen och Statens naturvårdsverk. För några myndigheter pågår
översyn av sektorsansvaret. Regeringen kommer bl.a. av denna anledning
att se över denna förteckning efter hand.

Sektorsmyndighetemas arbete med ekologiskt hållbar utveckling skall
ske på motsvarande sätt som för miljömålen och innefatta att

- identifiera sektorsmyndighetens roll och hur sektoms åtgärder påver-
kar utvecklingen mot ekologisk hållbarhet. I möjligaste mån skall befint-
ligt material användas,

- från de nationella miljökvalitetsmålen och delmålen samt målen för
hållbar utveckling, ta fram underlag i form av tänkbara sektorsmål och
åtgärder samt beskriva dessa åtgärders samhällsekonomiska konsekven-
ser vad avser dels nytta, dels kostnad i relation till åtgärdens och de tänk-
bara målens omfattning eller effekt, t.ex. åtgärdskostnad per enhet redu-
cerat utsläpp. Arbetet skall utgöra en grund för hur sektorsmålen skall
kvantifieras, i de fall det är lämpligt att ha sektorsmål. Förslaget till sek-
torsmål skall övervägas tillsammans med Naturvårdsverket så att sek-
torsmålen kvantifieras utifrån ett samhällsekonomiskt helhetsperspektiv
och åtgärder utförs där de är som mest kostnadseffektiva,

- verka för att åtgärder genomförs och

- fortlöpande följa utvecklingen inom ansvarsområdet samt
-samarbeta med och informera om arbetet till andra som är verk-
samma inom sektorn.

Sektorsmyndighetema skall i lägesredovisning till regeringen bl.a. be-
lysa arbetets omfattning, hur det integrerats med ordinarie verksamhet
m.m.

Myndigheterna med sektorsansvar för ekologisk hållbarhet bör i sam-
band med eller i anslutning till årsredovisningen redovisa insatser i sitt
arbete för ekologisk hållbarhet.

Prop. 1997/98:145

174

4.3.3 Miljöledningssystem i statlig verksamhet

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Staten bör vara ett föredöme på miljöområdet
och medverka till en ekologiskt hållbar utveckling. Miljöledningssystem
har därför börjat inforas hos mer än 60 statliga myndigheter och bör in-
om de närmaste åren successivt införas även hos övriga relevanta myn-
digheter.

Skälen för regeringens bedömning: Staten bör vara ett föredöme ge-
nom miljöanpassning av all sin verksamhet. Det åligger cheferna för de
flesta myndigheter under regeringen enligt verksförordningen att beakta
krav som ställs på verksamheten när det gäller en ekologiskt hållbar ut-
veckling. Beslut och åtgärder i statsförvaltningen, som kan påverka miljö
och resurshushållning skall utformas så att de medverkar till en ekolo-
giskt hållbar samhällsutveckling. Detta innebär t.ex. att vid arbete med
lagstiftning, direktiv m.m. beskriva och bedöma effekterna på miljö och
resurshushållning samt belysa hur förslagen bidrar till en hållbar utveck-
ling. I beslut av policykaraktär bör ges stabila förutsättningar för en håll-
bar utveckling. Statliga myndigheter och bolag skall vid upphandling så
långt det är möjligt inom de ramar lagstiftningen ställer aktivt fråga efter
produkter, system och tjänster med långtgående miljöanpassning och
resurshushållning. Vidare skall berörd statlig företrädare uppmuntra
miljöforskning och utveckling av miljöteknik. Statens roll som ägare be-
skrivs i avsnitt 8.3 Staten som ägare.

Som verktyg för att integrera hänsyn till ekologiskt hållbar utveckling i
den statliga förvaltningens arbete används miljöledningssystem. Dessa
innebär systematiserat miljöarbete, tydliga riktlinjer och mål i bl.a. cen-
trala styrdokument, klargjorda ansvarsförhållanden och rutiner för upp-
följning och redovisning.

Miljöledningssystem innefattar

-mål för verksamheten som inbegriper miljö och resurshushållning
och kontinuerlig förbättring av miljöarbetet och resurshushållningen,

- ökad kunskap om verksamhetens påverkan på miljön och resurshus-
hållning och om hur verksamheten kan bidra till en hållbar utveckling,

- rutiner som säkerställer att miljöhänsyn och resurshushållning inte-
greras i verksamheten,

- tydlig fördelning av ansvar och befogenheter för miljöarbetet,

-uppföljning och utvärdering av miljöarbetet samt information om
miljöarbetet.

Miljöledningssystem är ett hjälpmedel i arbetet med att miljöanpassa
såväl den interna verksamheten som den externa påverkan, som respek-
tive myndighet har inom sitt verksamhetsområde.

År 1996 beslutade regeringen att starta ett pilotprojekt med 25 myn-
digheter som fick i uppdrag att införa miljöledningssystem. Det har inne-
burit att myndigheterna dels har gjort en miljöutredning, dels att flertalet
har tagit fram en miljöpolicy samt handlingsplan för sitt fortsatta arbete
med att integrera miljöhänsyn. Pilotprojektet redovisades i samband med
årsredovisningen för 1997. Riksrevisionsverket har utvärderat pilotmyn-
digheternas arbete och bl.a. pekat på att en anpassning måste ske till

175

myndigheternas olika förutsättningar. Processen med att implementera
miljöledningssystemet fortsätter nu hos pilotmyndigheterna.

Regeringen framhöll i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr.
1997/98:13, bet. 1997/98:JoUl 1, rskr. 1997/98:140) att det är viktigt att
utvecklingen av miljöledningssystem fortsätter. Regeringen har därför
givit ytterligare ett 40-tal myndigheter i uppdrag att införa miljölednings-
system och arbetet med miljöledning i Regeringskansliet har inletts. Någ-
ra myndigheter har också på eget initiativ inlett sådant arbete. Erfa-
renheter och kunskap från pilotprojektet skall i största möjliga utsträck-
ning utnyttjas. Det är regeringens avsikt att fortsätta arbetet så att miljö-
ledning inom de närmaste åren successivt kommer att införas hos de re-
levanta myndigheterna.

Prop. 1997/98:145

4.4 Underlag och metoder för uppföljning och utvärde-
ring

Regeringens bedömning: För att kunna följa upp de nationella miljö-
målen krävs ett fullgott informationsunderlag. Underlag för uppföljning,
analys och utvärdering av miljömålen bör därför prioriteras tillsammans
med internationell rapportering. Ett sådant underlag bör bestå av tillför-
litliga och relevanta data i konsistenta tidsserier.

Skälen för regeringens bedömning: Införandet av nationella mil-
jökvalitetsmål medför att rapportering, uppföljning och utvärdering av
samhällsaktörernas miljöpåverkan far allt större betydelse. Den ökade
integreringen av miljöfrågor med övriga politikområden ställer också
ökade krav på samordning och integrering av insamling och strukturering
av information. Regeringen har i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr.
1997/98:13) uttalat att frågor om ekologisk hållbarhet i analys och rap-
portering skall uppmärksammas. Detta bör ske dels genom prioritering
av rapportering som syftar till uppföljning av miljömålen, dels genom ett
ökat ansvar för aktörer i alla samhällssektorer att tillgodose informa-
tionsbehov med anledning av detta. Detta bör göras på ett sådant sätt att
integrering av miljöfrågor i olika samhällsvetenskapliga analyser under-
lättas.

Metoder för uppföljning och utvärdering

Nya kunskaper, ändrade värderingar och utvecklingen i omvärlden kom-
mer att leda till att målen fortlöpande behöver omprövas. I ett mål- och
resultatstymingssystem är uppföljning och utvärdering av avgörande be-
tydelse för att bedöma hur miljöutvecklingen och miljöarbetet fortskri-
der. Det är därför viktigt att finna effektiva metoder för uppföljning.

Naturvårdsverket har under hand presenterat en modell för uppföljning
av miljömålen. Denna modell innehåller förslag på indikatorer och rap-
porteringsvägar. Ett ansvar läggs på de olika myndigheter som har ett

176

särskilt sektorsansvar för miljön. Regeringen avser att ge Naturvårds-
verket i uppdrag att presentera ett fullständigt rapporteringssystem.

Regeringen delar verkets bedömning att uppföljning och utvärdering
av arbetet i riktning mot de sektorsvisa miljömålen bör genomföras av
respektive sektorsmyndighet som ett led i sektorsansvaret för miljön.
Naturvårdsverket har rollen att följa upp och utvärdera de nationella
miljömålen för att ge en bild av det samlade miljöarbetet i landet. Natur-
vårdsverkets uppföljningar och utvärderingar bör i första hand inriktas
mot arbetet att nå de nationella miljökvalitetsmålen och att uppfylla
svenska åtaganden enligt de internationella överenskommelserna. Regio-
nalt har länsstyrelserna ansvaret för kontinuerliga uppföljningar av såväl
de nationella miljömålens genomslag i regionen som uppföljningen av de
regionala preciseringar som utvecklats inom ramen för arbetet med regio-
nala miljöstrategier (STRAM).

Uppföljning och utvärdering ger möjlighet att bedöma hur miljöut-
vecklingen och miljöarbetet fortskrider, om vi närmar oss miljömålet
eller om det krävs ytterligare insatser. Såväl tillståndet i miljön som ef-
fekten av olika åtgärder och insatser behöver regelbundet följas upp och
utvärderas. Den information som erhålls genom miljöövervakning, sta-
tistik, utredningar, forskning m.m. utgör basen i sådana uppföljningar
och utvärderingar.

Regeringen anser att vart och ett av de nationella miljökvalitetsmålen
bör följas upp genom ett begränsat antal relevanta mått. Urvalet av mått
bör ge förståelse för och överblick över vilka huvudkomponenter som
bidrar till måluppfyllelse. I uppföljningen av målen bör förändringar i
miljökvaliteten och i de faktorer som påverkar miljön kunna utläsas. Åt-
gärder och åtaganden för att uppnå målen bör också behandlas. Uppfölj-
ningen och utvärderingen bör alltså omfatta faktorer som belyser såväl
miljöpåverkan som miljötillståndet och åtgärder. Miljöövervakningen
utgör en viktig del i ett system för uppföljning av miljömålen.

Det saknas i dag enhetliga program för att producera statistik för ut-
släpp och miljöbelastning eller annan påverkan på miljön. Detsamma
gäller för varu- och materialflöden samt för avfall, dvs. resurseffektivise-
rings- och kretsloppsfrågor. I dag samlas sådana uppgifter in och ställs
samman av en rad olika intressenter vilket gör att materialet inte alltid är
jämförbart.

Svenska miljönätet på Internet har nyligen startats. Där finns svensk
miljöinformation samlad. Det är viktigt att de nya miljömålen, olika upp-
följningar och statistik finns tillgängliga för myndigheter, företag och
enskilda. Svenska miljönätet bör kunna utnyttjas för detta ändamål.

Regeringen har i regleringsbrevet för år 1998 gett uppdrag till Social-
styrelsen att i samband med nästa folkhälsorapport särskilt redovisa det
nationella läget vad gäller miljörelaterad ohälsa. Socialstyrelsen har där-
för påbörjat arbetet med en nationell miljöhälsorapport. Denna rapport
kan ses som en fortsättning och utveckling av Miljöhälsoutredningens
betänkande (1996:124) och kommer att vara ett värdefullt informations-
underlag i uppföljningen av de hälsorelaterade nationella miljömålen.

Prop. 1997/98:145

177

4.4.1 Miljöstatistik och indikatorer

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Sverige bör följa och bidra till utvecklingen
av EU:s arbete med miljöräkenskaper och indikatorer för hållbar utveck-
ling. En vidare översyn av samhällets informationsförsörjning inom mil-
jöområdet bör genomföras av SCB och Naturvårdsverket i samråd med
Statistikutredningen. Regeringen avser att ge ett sådant uppdrag.

Skälen för regeringens bedömning: Ett system för regelbunden upp-
följning av miljökvalitetsmålen skall kunna visa om vi är på väg att nå
målen och hur fort detta i så fall går.

Eftersom miljökvalitetsmålen kommer att vara utformade i termer av
miljötillstånd och förtydligade med krav på förändringar samt åtgärder,
bör det i uppföljningar av målen kunna utläsas förändringar i såväl mil-
jökvaliteten som i de faktorer som påverkar dessa. Detta ställer särskilda
krav på utformningen av miljöstatistiken och tillgången på data.

Miljöstatistiken bör tillgodose behovet av data för uppföljning av de
nationella miljökvalitetsmålen och internationell rapportering. Statistiken
skall också spegla sådana skeenden i samhället som är av betydelse för
att nå miljömålen såsom användning av energi, material, kemikalier, av-
fallsproduktion, återvinning och människors konsumtionsvanor.

Uppgifterna bör således omfatta både miljötillstånd, miljöpåverkan och
åtgärder. Detta ställer krav på ny statistik, bl.a. om materialflöden, åter-
vinning, naturresurser och biologisk mångfald. Utveckling av material-
flödesstatistik behandlas i avsnitt 4.4.7 Materialflödesstatistik.

Sambandet mellan miljöfrågorna och andra politikområden (ekonomi,
arbetsmarknad, konsumtion, kommunikation etc.) måste också kunna
belysas, vilket innebär att miljöstatistiken delvis måste bygga på annan
statistik. Detta ställer krav på att miljöstatistiken i högre grad beskriver
och kan kopplas till skeenden i samhället som i senare steg påverkar
miljön. System behövs således för koppling mellan miljöstatistik och
andra statistikgrenar. Exempel på detta är arbetet med miljöräkenskaper
och indikatorer för uthållig utveckling. Internationellt har tempot i ut-
vecklingen av miljöräkenskaper ökat under senare år. FN:s handbok om
miljöräkenskaper är under omarbetning. EU arbetar med ett omfattande
program för miljöräkenskaper och gröna indikatorer och planerar att ge
ut en egen handbok. I Sverige bedrivs arbetet med att utveckla miljö-
räkenskaper av Konjunkturinstitutet (Kl), Statistiska centralbyrån (SCB)
och Naturvårdsverket. Dessa myndigheter har i SCB:s rapportserie pre-
senterat de hittills uppnådda resultaten av arbetet.

En rad internationella organisationer arbetar också med uppföljning
och utvärdering av miljöpåverkan, miljöutveckling och miljöarbete. De
behöver en omfattande rapportering av miljödata och miljöstatistik bl.a.
från Sverige för att kunna ge en god bild av miljösituationen och som
grund för bedömning av åtgärder, internationella avtal m.m. Behovet av
information om miljöfrågor har också ökat hos myndigheter, forskare,
journalister och allmänheten. Det har framställts önskemål om ytterligare
regionalisering av den officiella statistiken för att kunna göra regionala
jämförelser.

178

Data- och informationsförsörjningen på miljöområdet sker främst inom
ramen för Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas arbete med miljööver-
vakning liksom Naturvårdsverkets, SCB:s och andra statistikansvariga
myndigheters arbete med den officiella statistiken. Det förändrade ansva-
ret for miljöstatistik enligt förordning for miljöstatistik innebär bl.a. krav
på att skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens
art. Miljöövervakningen är en viktig källa för data om tillståndet i vår
miljö och dess förändringar. Något motsvarande, enhetligt system for
statistiken om utsläpp eller annan påverkan på miljön finns inte. Sådana
uppgifter samlas in och ställs samman på olika sätt av olika intressenter.
Det är därför viktigt att det samlade uppföljnings- och utvärderingspro-
grammet utformas så att man också beaktar underlag om utsläpp och an-
nan påverkan på ett sådant sätt att den samlade informationen gör det
möjligt att följa upp miljöförändringama mot de nationella miljömålen.

Det dataunderlag som används för uppföljning av de nationella miljö-
kvalitetsmålen skall så långt möjligt vara detsamma som utnyttjas for den
internationella rapporteringen. Det innebär att tidpunkter for uppföljning
och periodisering av uppdateringar av dataunderlaget måste harmonise-
ras. Detta innebär även att de krav på utformning som ställs i den inter-
nationella rapporteringen skall återspeglas i den svenska officiella statis-
tiken. För att underlätta den övergripande uppföljningen av de nationella
miljömålen behövs en samverkan mellan statistikansvariga myndigheter
och sektorsorgan. De bör därför bidra med relevanta delar av sin statistik
till Naturvårdsverkets arbete med måluppföljning, produktion av miljö-
statistik och internationell rapportering. Det är av vikt att ta hänsyn till
alla uppgiftslämnares situation och avväga den mot statistikbehovet i
anslutning till den utvärdering av statistikreformen som skall genomföras
under år 1998.

Regeringen har givit Miljövårdsberedningen i uppdrag att ta fram för-
slag till indikatorer för ekologiskt hållbar utveckling. Beredningen har
haft i uppdrag att ta fram ett fatal indikatorer som på ett enkelt och in-
formativt sätt visar riktningen på utvecklingen mot ekologisk hållbarhet.
Miljövårdsberedningen lämnade i januari 1998 sitt delbetänkande Gröna
nyckeltal (SOU 1998:15), med förslag till indikatorer for ett ekologiskt
hållbart samhälle. Betänkandet remissbehandlas for närvarande för att
tjäna som underlag for regeringens ställningstagande till uppföljningen
beträffande hållbar utveckling.

Beredningen lämnade förslag till ett tjugotal indikatorer utifrån de tre
delmålen for ett ekologiskt hållbart samhälle, skydd av miljö, effektiv
användning av jordens resurser och hållbar försörjning. Indikatorerna
representerar faktorer som beredningen har identifierat som strategiska
for utvecklingen. I några fall behövs det dock fortsatt utvecklingsarbete
för att finna den lämpligaste indikatorn. Miljövårdsberedningen fortsätter
detta arbete under år 1998.

Indikatorerna skall användas som information till både beslutsfattare
och allmänhet. De skall i första hand visa centrala beslutsfattare hur ut-
vecklingen mot ekologisk hållbarhet går. Indikatorerna skall ge en första
signal om när det finns anledning att överväga åtgärder for att styra ut-

Prop. 1997/98:145

179

vecklingen i önskvärd riktning. Härutöver har beredningen föreslagit ett Prop. 1997/98:145
antal indikatorer som enskilda individer lätt kan ta till sig.

Arbete med att utveckla ett mer omfattande system av indikatorer for
uppföljning och internationell rapportering pågår också inom SCB och
Naturvårdsverket. Till och med år. 1996 har SCB producerat en samman-
ställning för miljöområdet, Naturmiljön i siffror, som innehåller uppgif-
ter om både miljötillstånd, påverkan och åtgärder. En utveckling av den-
na bör utformas i samband med översynen av informationsförsörjningen
inom miljöområdet.

Flera utredningar på miljöområdet har tagit upp vikten av informa-
tionsteknik (IT) och en effektiv försörjning med geografiska data. Miljö-
vårdsberedningen framhåller i betänkandet IT i miljöarbetet (SOU
1996:92) att tillgång till geografiska data är en viktig förutsättning för
bearbetning av miljödata. Miljöinformationsutredningen konstaterar i sitt
betänkande Förbättrad miljöinformation (SOU 1997:4) att genom analy-
ser i geografiska informationssystem kan man bilda sig en uppfattning
om vilka belastningsnivåer som gäller for en viss yta och skaffa sig un-
derlag for beslut om lokalisering av verksamheter. Utredningen om av-
rinningsområden har i sitt slutbetänkande Miljösamverkan i vattenvården
(SOU 1997:155) uppmärksammat betydelsen av geografiska infor-
mationssystem for att studera avrinningsområden. Regeringen har i skri-
velsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) angett att en infrastruktur
för samhällets informationsförsöijning med geografiska data är en till-
gång for ett ekologiskt hållbart Sverige. Regeringen har i den ekono-
miska vårpropositionen (prop. 1997/98:150 utg. omr. 18) avsatt särskilda
medel for att stimulera en ökad användning av geografiska informations-
system.

4.4.2 Kulturmiljöstatistik

Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet bör fa i uppdrag att
utreda och lämna förslag på hur kulturmiljöstatistiken bör utformas
for att utgöra ett gott underlag för uppföljning av de nya miljömålen.

Skälen för regeringens bedömning: Uppföljningen och utvärde-
ringen av miljökvalitetsmålen ställer nya krav på den befintliga kultur-
miljöstatistiken. Regeringen har erfarit att Riksantikvarieämbetet har på-
börjat ett arbete med att utveckla en kulturmiljöstatistik som med hjälp
av kulturvärdesindikatorer kan följa tillståndet i miljön på ett övergri-
pande sätt. Detta arbete bör knyta an till de här framlagda miljömålen. En
sådan statistik bör vidare som ett led i en kulturmiljöövervakning kunna
ligga till grund for att bekräfta redan inträffade eller pågående föränd-
ringar som rör kulturvärden i miljön och ge signaler om begynnande för-
ändringar.

180

Prop. 1997/98:145

4.4.3 Miljöövervakningsutredningen

Regeringens bedömning: Miljöövervakningen bör inriktas mot uppfölj-
ning av de nationella miljökvalitetsmålen och omfatta en samlad infor-
mation om miljötillståndet samt effekter av sådana skeenden i samhället
som är av betydelse för en ekologiskt hållbar utveckling. Naturvårds-
verket har fått i uppdrag att utforma ett nytt program för miljöövervak-
ningen som anpassas till denna inriktning och till kommande lagstiftning
om miljökvalitetsnormer.

De sektorsansvariga myndigheterna för näringar som orsakar diffusa
föroreningsutsläpp, bl.a. transporter, energi, sjöfart, jordbruk, skogsbruk
och fiske behöver underlag för uppföljning av sina sektorsmål. Beträf-
fande den information som myndigheterna tar fram som en del av sin
ordinarie verksamhet, bör de bidra med relevanta delar av dessa uppgifter
till Naturvårdsverkets samlade uppföljning och utvärdering av de natio-
nella miljömålen.

Övervakningen av den biologiska mångfalden bör förstärkas och den
hälsorelaterade miljöövervakningen bör ses över. Alla åtaganden om
miljörapportering mot bl.a. internationella organ bör ske efter samråd
med Naturvårdsverket och Miljöövervakningsnämnden.

Naturvårdsverket bör utveckla sitt samarbete med utförare och forskare
inom miljöövervakningsområdet.

Miljöövervakningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvud-
sak med regeringens bedömning, utom i fråga om försäljning av infor-
mation som ger bidrag till basverksamheten samt beträffande behovet av
ytterligare underlag för uppföljning av sektorsmål från olika näringar
som svarar för diffusa föroreningsutsläpp.

Remissinstanserna: Genomgående delas utredningens uppfattning att
miljöövervakningen är en långsiktig verksamhet och att det är viktigt att
de finansiella förutsättningarna läggs fast. Då miljöövervakningen är så
beroende av bl.a. pågående arbete med nya miljömål, miljöbalkens regler
om miljökvalitetsnormer och utredningen av avrinningsområden, påpe-
kas att miljöövervakningsutredningens förslag är svåra att bedöma.

Det råder delade meningar om förslaget om att avgränsa miljöövervak-
ningen tydligare mot forskningen. En eventuell avgränsning far inte bli
för stel eftersom den då leder till minskade möjligheter att utveckla en
metodik och fa en bättre förståelse för människans påverkan på miljön.

Förslaget om att stryka målet om analys av olika utsläppskällors miljö-
påverkan stöds oftast inte. Remissinstanserna har diskuterat förslaget dels
från finansieringssynpunkt, dels från svårigheten att bestämma vad den
statligt finansierade miljöövervakningen skall omfatta i fråga om över-
vakning av diffusa föroreningar. Genomgående är alla remissinstanser
ense med utredningen om att principen att förorenaren skall betala skall
tillämpas. Remissinstanserna stödjer därför förslaget vad avser jord-
bruksnäringens finansieringsansvar liksom vad utredningen anger om

181

andra näringars finansieringsansvar for bl.a. transporter, energi, skogs-
bruk, fiske.

Utredningens förslag om att utveckla möjligheterna till en ny regional
organisation med ökat ansvar stöds i allmänhet inte. Länsstyrelserna an-
ser att vattenanknutna frågor inte får ses isolerat utan måste beaktas i en
helhetssyn i deras s.k. STRAM-arbete. Avrinningsområdesvis övervak-
ning passar inte alla programområden och det kommer oberoende av ad-
ministrativa gränser alltid att finnas ytterligare samordningsbehov.

Förslaget om intressentfinansiering är enligt flera remissinstanser
oklart definierat. Staten bör ta på sig ett finansiellt ansvar för den miljö-
övervakning som inte kan finansieras av förorenama.

Genomgående anses förslagen till effektivisering endast kunna ge
marginella besparingar.

Skälen för regeringens bedömning: Miljöövervakningen skall ge un-
derlag för analys av olika utsläppskällors nationella och internationella
miljöpåverkan. I övrigt gäller för den statligt finansierade miljöövervak-
ningen följande övergripande syften som även angivits i proposition
1990/91:90 En god livsmiljö:

Det skall vara möjligt att

- beskriva tillståndet i miljön,

- bedöma hotbilder,

- lämna underlag för åtgärder och

- följa upp beslutade åtgärder.

Regeringen delar utredningens uppfattning vad gäller inriktning mot
nya kvalitetsmål, åtaganden mot internationella organ, att kvalitetskraven
måste uttryckas tydligt, att biologisk mångfald måste prioriteras, att ett
nytt miljöövervakningsprogram bör utformas och att den hälsorelaterade
miljöövervakningen bör ses över. Naturvårdsverket bör fortlöpande
överväga vilka effektiviseringar som kan genomföras i miljöövervak-
ningen och uppmärksamma vad utredningen angivit om verkets ekonomi
och organisation. Naturvårdsverket bör utveckla sitt samarbete med utfö-
rare och forskare inom miljöövervakningsområdet.

Den statligt organiserade och finansierade miljöövervakningen bör,
som anges i utredningen svara för en samlad bild av miljötillståndet så att
det går att skilja effekterna av mänskliga aktiviteter från de naturliga va-
riationerna. Som påpekas av flera remissinstanser fordras för ett effektivt
miljöarbete, utöver mätning och analyser av miljötillståndet, även under-
lag om andra skeenden i samhället, såsom användning av energi, mate-
rial, avfallsproduktion, återvinning och människors konsumtionsvanor.
Nya mål för en ekologiskt hållbar utveckling fordrar att den nya inrikt-
ningen i miljöarbetet också styr miljöövervakningen. Den måste i framti-
den i ökad omfattning kompletteras med data från de som påverkar mil-
jön och kunna peka ut huvudansvarig källa till föroreningar. De sektors-
ansvariga myndigheterna för näringar såsom transporter, energi, jord-
bruk, sjöfart, skogsbruk och fiske som orsakar diffusa föroreningsutsläpp
behöver underlag för uppföljning av sina respektive sektorsmål. Detta
bör ses som en del av den ordinarie verksamheten. De bör bidra med re-
levanta delar av den information myndigheterna tar fram som en del av

Prop. 1997/98:145

182

den ordinarie verksamheten till Naturvårdsverkets samlade uppföljning
av de nationella miljömålen.

Miljöövervakningen bör i fortsättningen syfta till att ge underlag för
analys av olika utsläppskällors nationella och internationella miljöpåver-
kan. I övrigt bör som tidigare gälla att den skall göra det möjligt att läm-
na underlag för åtgärder, bedöma hotbilder och följa upp beslutade åtgär-
der.

Miljöövervakningen omfattar emellertid endast en del av den informa-
tion som är nödvändig för uppföljning av de nationella miljömålen. Som
nämnts i det föregående avsnittet bör Naturvårdsverket i samarbete med
ansvariga sektorsmyndigheter ha rollen som samordnare av miljömålsar-
betet och för övergripande uppföljning av de nationella miljömålen.

Det är angeläget att utveckla såväl den nationella som den regionala
miljöövervakningen. Regeringen har i vårpropositionen (prop.
1997/98:150) föreslagit att miljöövervakningen stärks.

Det åvilar sektorerna att skaffa sig den kunskap som behövs för att till-
godose sektorsansvaret. Regeringen har uppdragit åt berörda sektors-
myndigheter (Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Fiskeriverket, Socialsty-
relsen, Luftfartsverket, Vägverket och Sjöfartsverket) att senast i maj
1998 redovisa omfattningen och innehållet i den information som i dag
tas fram av dem och som kan utnyttjas i den nationella miljöövervak-
ningen. Jordbrukets recipientkontroll, liksom andra sektorers motsva-
rande insatser, behöver inte nödvändigtvis lyftas ut ur den samlade miljö-
övervakning Naturvårdsverket och Miljöövervakningnämnden skall
analysera. I vilken utsträckning recipientkontroll skall ingå i den natio-
nella miljöövervakningen beror på art och omfattning av denna kontroll.

Regeringen delar utredningens uppfattning att miljöövervakningen är
en långsiktig verksamhet som fordrar att de finansiella förutsättningarna
så långt som möjligt läggs fast. Resultaten av nämnda uppdrag kommer
att beaktas.

Som princip för prissättning av informationstjänster gäller att avgif-
terna skall beräknas så att kostnaderna för uttagen täcks. Någon informa-
tionsförsäljning som ger bidrag till basverksamheten bör inte, såsom ut-
redningen föreslår, förekomma.

För miljöövervakningens avgränsning mot forskningen bör, såsom ut-
redaren påtalat, gälla att den genomförs med utgångspunkt i riksdagens
och regeringens mål och kvalitetskrav. Ett nära samarbete mellan miljö-
forskning och miljöövervakning ligger i båda verksamheternas intresse
och gagnar det samlade svenska miljöarbetet. Vid framtagande av pro-
gram för övervakning och upphandlingar av uppdrag enligt programmet
bör avgränsning och styrning skötas av Miljöövervakningsnämnden,
Naturvårdsverket och länsstyrelserna.

För att miljöövervakningen skall kunna anpassas till de nya förutsätt-
ningarna avseende underlag om olika skeenden i samhället, nya mål för
miljön, kommande lagstiftning om miljökvalitetsnormer och EG-direktiv
om miljökvalitetsnormer behövs ett nytt program för den framtida miljö-
övervakningen. Detta har regeringen tidigare gett Naturvårdsverket i
uppdrag att utforma. Programmet skall redovisas senast i mars 1999.

Prop. 1997/98:145

183

EU:s förslag till modifiering av befintligt förslag till ramdirektiv för
vatten innebär krav på upprättande av åtgärdsprogram för avrinningsom-
råden för att uppnå de tänkta miljökvalitetsnormema. För närvarande
utformas en typ av åtgärdsprogram av länsstyrelserna inom det s.k.
STRAM-arbetet. Åtgärdsprogrammet följs upp inom och mellan länen.
För att anpassa länens strategiarbeten såväl till åtgärdsprogram för avrin-
ningsområden för vatten enligt EU:s förslag som till åtgärdsprogram för
andra geografiska avgränsningar, är det viktigt att länsstyrelserna ut-
vecklar sitt omfattande samarbete med alla berörda parter och har kom-
petens inom alla de områden, bl.a. miljöövervakning, som fordras för
arbetet. Regeringen avser att närmare utreda frågan om avrinningsområ-
desvis vattenadministration (se avsnitt 4.2.3, Levande sjöar och vatten-
drag).

Prop. 1997/98:145

4.4.4 Miljöövervakningen av kemikalier

Regeringens bedömning: Miljöövervakningen bör förbättras avseende
uppföljning av beslutade begränsningar, hur Esbjergdeklarationens mål
skall mätas och hur EU:s miljöövervakningsprogram för kemikalier bör
utvecklas. Sverige bör driva på OECD:s miljöövervakningsarbete avse-
ende kemikalier.

Möjligheten till finansiering av en breddad miljöövervakning när det
gäller kemikalieutsläpp bör utredas.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens bedömning. Kommitténs förslag om att pröva om en breddad
miljöövervakning av kemikalier kan bekostas via kemikalieavgifter bör
emellertid utredas och prövas senare. (Kemikommittén, En hållbar kemi-
kaliepolitik, SOU 1997:84).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig om försla-
gen till förbättring av miljöövervakningen av kemikalier tar i huvudsak
upp frågan om finansiering. Alla stöder i huvudsak utredningens förslag.
Några erinringar mot utredningens förslag i övrigt finns inte.

Skälen för regeringens bedömning: Kemikommitténs förslag att be-
träffande kemikalier pröva om en breddad miljöövervakning helt eller
delvis kan bekostas via kemikalieavgifter bör utredas närmare. Även and-
ra typer av avgifter bör prövas eftersom kemikalier med oönskade miljö-
effekter som motiverar miljöövervakning förekommer i både utsläpp och
i många typer av produkter/varor som inte kan nås endast med avgifter på
kemikalier. Som mål för den statligt finansierade miljöövervakningen
som även omfattar kemikalier gäller vad som angivits under 4.4.3 Mil-
j öövervakningsutredningen.

Regeringen har gett Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen i
uppdrag att i samverkan klarlägga behovet av miljöövervakning inom
kemikalieområdet. Naturvårdsverket skall i maj 1998 lämna förslag till
hur miljöövervakningen kan användas för att följa upp beslut om be-
gränsning och/eller frivilliga åtaganden att minska användningen av ke-

184

mikalier med oönskade miljö- och/eller hälsoeffekter. Regeringen avser Prop. 1997/98:145
att därefter låta utreda och pröva finansieringsfrågan.

4.4.5 Kulturmiljöövervakning

Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet bör fa i uppdrag att
utreda och lämna förslag på utformningen av en systematisk kultur-
milj ööverv åkning.

Skälen för regeringens bedömning: För en systematisk uppföljning
av de delar av miljökvalitetsmålen som berör kulturvärden bör en ny
kulturmiljöövervakning av tillståndet i kulturmiljön utvecklas. En ut-
gångspunkt vid utformningen av kulturmiljöövervakningen bör vara
samordningen med den befintliga miljöövervakningen. Lämpliga indi-
katorer för att följa tillståndet i kulturmiljön behövs.

4.4.6 Miljöövervakning av radioaktiva ämnen

Förekomsten av luftbuma artificiella radioaktiva ämnen övervakas i Sve-
rige med två typer av fasta mätstationer i kontinuerlig drift, nämligen
gammastationer och lufitfilterstationer. Statens strålskyddsinstituts (SSI)
nätverk består av 37 stationer som mäter gammastrålningen på olika plat-
ser i landet. Främst registrerar gammastationema strålning från radioak-
tiva ämnen som genom nedfall hamnar på marken. Systemet syftar
främst till att ge en snabb varning och indikering i händelse av en käm-
energiolycka. Försvarets forskningsanstalt har för närvarande åtta luft-
filterstationer. Detta mätsystem, som ursprungligen byggdes upp för att
övervaka provstoppsavtalet, ger information om vilka radioaktiva ämnen
som finns i luften och har en mycket hög känslighet. Systemet gav värde-
full information till Sverige i nedrustningsförhandlingama. Eftersom ett
provstoppsavtal nu finns, är behovet av övervakning och informationsin-
hämtning inte längre lika aktuellt för detta ändamål. Däremot finns det
fortfarande ett behov av att fortsatt kontinuerlig övervakning av luftburen
aktivitet i händelse av nedfall av radioaktiva ämnen till följd av en käm-
energiolycka. På grund av ändrade förhållanden kommer ambitionen och
formen för finansiering att ses över för driften av luftfilterstationema. Ett
första underlag lämnas av SSI i dess budgetunderlag för år 1999.

SSI gör fortlöpande mätningar av halterna av vissa radioaktiva ämnen i
t.ex. mjölk och vattentäkter. De kärntekniska anläggningarna utför miljö-
kontroll i anläggningarnas närområden enligt program beslutade av SSI.

Skyldigheten att mäta och lämna uppgifter till EU-kommissionen om
halter av radioaktiva ämnen i miljöprover regleras enligt artiklarna 35
och 36 i Euratomfördraget. SSI svarar för att ett kontrollsystem för ra-
dioaktivitet i omgivningen vidmakthålls så att skyldigheterna enligt Eu-
ratomfördraget kan fullgöras.

185

4.4.7 Materialflödesstatistik

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Statistik för materialflöden bör utvecklas.
Regeringen avser ge uppdrag om detta till Statistiska centralbyrån.
Utvecklingen bör ske i saamverkan med Naturvårdsverket och Kemi-
kalieinspektionen samt andra berörda myndigheter.

Skälen för regeringens bedömning: Industrisamhället förutsätter en
intensiv omsättning av material och varor. Miljöarbetet fokuserar alltmer
på detta och på vad som förbrukas. En minskning av förbrukningen av
material och energi med en faktor 4 eller 10, beroende på tidshorisont,
och ökad grad av återanvändning och återvinning diskuteras. I framtiden
behöver vi kunna följa upp beslut som rör varor och material och följa
förbrukningen av olika resurser. I dag finns inte statistik som ger det
nödvändiga underlaget för detta.

För att följa upp målen inom kemikalieområdet påbörjades för några år
sedan uppbyggnaden av en officiell kemikaliestatistik, med Kemikaliein-
spektionen som ansvarig myndighet. Regeringen anser att det finns ett
motsvarande behov att bygga upp en officiell materialflödesstatistik, för
att på sikt kunna följa trender och grad av måluppfyllelse i riktning mot
ett kretsloppsanpassat samhälle.

Ett informationssystem om samhällets materialflöden kan ge uppgifter
om hur hög materialproduktiviteten är. I detta ingår att visa mängden
jungfruliga resurser som utnyttjas och hur mycket av detta som återcir-
kuleras. Vidare registreras hur mycket material som ackumuleras i sam-
hället och hur mycket som släpps ut i naturen. Syftet med denna statistik
är att ge en övergripande förståelse av samhällets materialanvändning,
med tillhörande direkta och fördröjda utsläpp, avfallsgenerering, återan-
vändning, återvinning och ackumulering av ämnen. Utveckling av indi-
katorer för detta område kan ge bra och lättillgänglig information om
samhällets materialomsättning och effektiviteten i resursanvändningen.

Materialflödesstatistiken ger också underlag för att undersöka effekter
av att byta till mer miljöanpassade material. Genom likheten med natio-
nalräkenskaperna kan också analyser göras av hur ekonomiska förhållan-
den kan påverka materialhanteringen och tvärtom. Detta bör samordnas
med det arbete som utförs inom ramen för regeringsuppdraget om miljö-
räkenskaper.

De materialflöden som behöver följas är:

-miljö- och hälsofarliga ämnen (toxiska kemikalier, vissa metaller)
och

- stora, ekonomiskt betydelsefulla materialflöden, t.ex. järn och stål,
massa och papper, grus, cement, livsmedel.

De miljö- och hälsofarliga ämnena följs för närvarande inte på ett så-
dant sätt att de kan kopplas till de ekonomiska aktörerna i samhället. En
övergripande statistik över denna typ av ämnen och var de används i
samhället är ett viktigt verktyg för att minska användningen av ämnen
som skadar miljön och vår hälsa.

186

Syftet med att följa de stora materialflödena är i ett svenskt perspektiv
framför allt dess koppling till material utnyttjande, energiförbrukning och
avfall. De stora materialflödena har en stark koppling till energibehovet.
Genom denna koppling kan nya möjligheter till energieffektivisering och
utsläppsreducering studeras. En holländsk studie har visat att en reduce-
ring av koldioxid för Västeuropa blir väsentligt billigare i det fall både
energi- och materialsystemen inkluderas i analysen, eftersom de dyraste
metoderna att minska energianvändningen då kan undvikas. En del av
reduceringen åstadkoms istället genom byten till lättare material, byte av
processer för att framställa material samt minskad råvaruutvinning. Även
förändrad hantering av avfallet ger en väsentlig koldioxidreducering.
Materialanvändningen ger således en bild av vad behovet av energi be-
står av och därmed andra aspekter på möjligheterna till energi- och resur-
seffektivisering.

Reducering av deponerade avfallsmängder är ett annat av de mål rege-
ringen har satt upp. Regeringen har redovisat sin syn på denna fråga i
proposition 1996/97:172 Elantering av uttjänta varor i ett ekologiskt håll-
bart samhälle - ett ansvar för alla. En effektivare resursanvändning inne-
fattar förutom en strävan efter att minska mängden använt material för att
producera en viss vara eller tjänst, en ökad återanvändning och återvin-
ning av material. Detta är angeläget eftersom råvaruutvinning i många
fall är mycket energikrävande och ger upphov till stora mängder avfall i
sig. För att kunna följa upp detta krävs statistik över materialflöden och
de avfallsmängder de ger upphov till.

För materialområdet generellt saknas en statistikansvarig myndighet.
Mycket av den grundinformation som behövs finns emellertid hos SCB.
Naturvårdsverket har i sin redovisning till regeringen om materialflöden i
samhället (rapport 4504, 1996) föreslagit att materialflödesstatistik bör
utvecklas, och att ansvaret för detta bör ligga hos SCB. Regeringen avser
därför att ge SCB i uppdrag att i samverkan med Naturvårdsverket ut-
veckla sådan statistik. Intressenter förutom Naturvårdsverket är bl.a.
Kemikalieinspektionen, ÖCB, Räddningsverket, NUTEK, EEA
(European Environmental Agency, EU:s miljöbyrå) samt EU:s statistik-
byrå, Eurostat.

För närvarande pågår ett EU-samarbete inom materialflödesområdet,
med syfte att sprida information om de studier som hittills gjorts. SCB
deltar i projektets styrgrupp. Härigenom finns goda möjligheter till insyn
i hur systemet kan byggas upp för att fa en jämförbarhet med andra län-
ders materialflödesanalyser. Intresset för materialflödesstudier är stort
också i de andra nordiska länderna. SCB samarbetar med andra statis-
tiska centralbyråer, och det finns möjligheter att dra lärdom och utbyta
erfarenheter om hur statistiken kan göras mer detaljerad för att ge säkrare
uppgifter om materialinnehåll.

Prop. 1997/98:145

187

5 Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle

5.1 Riktlinjer för en effektiv och långsiktigt hållbar
material- och energianvändning

Regeringens förslag: Följande riktlinjer skall gälla för arbetet med att
uppnå en effektiv och långsiktigt hållbar resursanvändning:

- Material och energi skall användas så effektivt som möjligt med
hänsyn taget till alla resurstillgångar.

- Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Det
samlade biomasseuttaget far inte utarma den biologiska mångfalden.

- Flertalet varor skall vara materialsnåla och energieffektiva, upp-
graderingsbara samt kunna återanvändas eller återvinnas med avseen-
de på material eller energi.

Regeringens bedömning: Befolkningstillväxten och krav på höjd
levnadsstandard i många länder leder till större anspråk på resursför-
brukning och därmed också en ökad belastning på miljön. För att nå
en hållbar utveckling globalt krävs att resursförbrukningen effektivi-
seras avsevärt. Ett begrepp som nämns i den internationella debatten
är faktor 10, som innebär att resursanvändningen behöver bli i genom-
snitt 10 gånger effektivare under en till två generationer. Begreppet
kan fungera som kompass och stimulera till nödvändigt nytänkande.
Faktorn 10 ger en signal om vilken storlek på effektivisering som
krävs, snarare än att uttrycka ett exakt mål. Det kommer att behövas
ytterligare arbete, såväl nationellt som internationellt, för att analyse-
ra, konkretisera och utveckla begreppet Faktor 10.

I regeringens skrivelse 1997/98:13 om ekologisk hållbarhet har re-
geringen anmält att den kommer att ta initiativ till en öppen dialog
med näringsliv och forskare om förutsättningar för effektivare re-
sursanvändning. Som underlag för denna dialog behövs bl.a. en utred-
ning och en analys av hur det fortsatta arbetet med material- och ener-
gieffektivisering skulle kunna bedrivas i Sverige.

Prop. 1997/98:145

Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Kretsloppsdelegationen har dessutom föreslagit mål på me-
dellång och kort sikt samt mål för att avgifta kretsloppet.
(Kretsloppsdelegationen, Strategi för kretsloppsanpassade material och
varor, rapport 1997:14).

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till Krets-
loppsdelegationens rapport och delar dess värderingar och allmänna
grundsyn. Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, KF, ICA, Luleå tek-
niska högskola och Malmö kommun ansluter sig i huvudsak till Krets-
loppsdelegationens förslag till mål. Några remissinstanser anser att målen
är otydliga och svepande och andra att målen många gånger är långtgå-
ende och mer av karaktären visioner. Konkurrensverket anser att målen
inte förefaller bygga på en ordentlig analys och Industriförbundet är
framför allt negativ till Kretsloppsdelegationens mål om faktor 10.

188

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Hushållning med resurser minskar belastningen på miljön

Användningen av jordens resurser har pågått under lång tid utan att natu-
rens egna kretslopp störts, annat än lokalt eller marginellt. Under de se-
naste århundradena har befolkningstillväxten och den ökade material-
och energiförbrukningen per person nått sådana dimensioner att viktiga
ekosystem hotas och att de naturliga kretsloppen för svavel, kväve och
kol har rubbats. Den redan rika världen har ett särskilt ansvar. Knappt en
femtedel av jordens befolkning står för den övervägande delen av för-
brukningen av jordens naturresurser och därmed av belastningen på mil-
jön. För en globalt hållbar utveckling måste resurserna användas effek-
tivt. Omställningen till ekologisk hållbarhet under en till två generationer
kan inte skapas genom ett enda långsiktigt handlingsprogram, men
färdriktningen kan läggas fast och omfattningen bedömas. Med färdrikt-
ningen given, och med ambitionen att göra Sverige till ett föregångsland,
kan de första stegen ta form.

Ekonomin blir alltmer global. Råvaror och produkter säljs alltmer på
en global marknad. Den svenska ekonomin är sammanflätad med eko-
nomin i de övriga EU-ländema, som i sin tur blir alltmer sammanflätad
med andra världsdelars ekonomier. Föroreningarna känner inte heller
några nationsgränser. En omställning på bred front kan bidra till att skapa
tillväxt och sysselsättning, och därmed bidra till att förutsättningarna för
tillväxt ökar även i utsatta regioner. I arbetet för en hållbar samhällsut-
veckling är det också väsentligt att hänsyn tas till kulturvärden. Rege-
ringen har tidigare presenterat en skrivelse med målet att föra Sverige
mot en ekologiskt hållbar utveckling (skr. 1997/98:13). För att uppnå
detta formulerades tre delmål: Skyddet av miljön, Hållbar försörjning och
Effektiv användning.

För att de miljökvalitetsmål som presenteras i kapitel 4 Nationella
miljökvalitetsmål för ekologiskt hållbar utveckling skall kunna nås krävs
att material- och energianvändningen effektiviseras. Uttag och använd-
ning av naturens resurser kan innebära stora ingrepp i miljön, en hög
energiförbrukning och utsläpp av farliga ämnen. Detta gäller såväl vid
utvinning, transport och förädling som i avfallsledet.

Ett begrepp som nämns i den internationella debatten är Faktor 10,
vilket innebär att resursanvändningen, inte bara av fossila bränslen utan
av alla resurser, behöver bli i genomsnitt 10 gånger effektivare under en
till två generationer (skr. 1997/98:13). Många forskare, företagsledare
och politiker anser att en sådan utveckling är nödvändig för att vi skall
kunna möta den ökande befolkningstillväxten och minska miljöförstö-
ringen utan att försämra välfärden. Faktorn 10 - eller 4 om tidshorisonten
är kortare - ger en signal om vilken storlek på effektivisering som krävs,
snarare än att den uttrycker exakta mål. Faktor 1 O-begreppet kan därvid
fungera som en kompass och stimulera till nödvändigt nytänkande. Inter-
nationellt pågår arbete inom OECD, Nordiska Rådet och FN:s Kommis-
sion för hållbar utveckling. Sverige bör aktivt delta i detta arbete.

I samband med FN:s extra möte med generalförsamlingen år 1997
(UNGASS) drev EU på svenskt initiativ frågan att uppmärksamma faktor

Prop. 1997/98:145

189

4- och faktor 1 O-konceptet. I slutsatserna från mötet (Program för det
fortsatta genomförandet av Agenda 21) framhålls att de studier bör upp-
märksammas som föreslår en ökad effektivitet i resursanvändningen,
inklusive övervägandet av en tiofaldig förbättring av resursproduktivite-
ten i de industrialiserade länderna på lång sikt och under nästkommande
två eller tre decennierna en eventuell ökning med en faktor 4 i de indust-
riella länderna. Slutligen framhölls att fortsatt forskning krävs för att stu-
dera genomförbarheten av dessa mål och de praktiska åtgärder som be-
hövs för deras genomförande.

OECD har i sin rapport Eco-Efficiency: decoupling economic growth
from environmental damage? (ENV/EPOC/PPC(97)8) redovisat hur ef-
fektiviteten ökat i material- och resursanvändningen. Oljepriserna har i
hög grad påverkat industrins oljeanvändning i OECD-ländema. Under
perioden 1974-1986 var oljepriserna höga och oljeintensiteten inom in-
dustrin i OECD sjönk med 8 % per år. Inom luftfarten i världen ökade
energieffektiviteten med 3,8 % per år under perioden 1974-1988 och med
0,3 % per år under perioden 1988-1995. Bränsle utgör ca. 10-15 % av
kostnaderna inom flyget. I USA minskades materialanvändningen i rela-
tion till BNP med 2,5 % per år under perioden 1975-1994. Bakom den
generella minskningen av materialanvändningen finns en mer komplex
bild - viss materialanvändning har ökat (t.ex. aluminium, plast och göd-
selmedel) och annan har minskat (t.ex. koppar, stål, timmer och bly).

Regeringen gör bedömningen att faktor 1 O-begreppet far ses som ett
grovt mått för att ange dimensionen på de förändringar som behövs. Be-
hovet av effektivisering varierar för olika naturresurser beroende på des-
sas miljöpåverkan och vilka tekniska möjligheter som finns samt åtgär-
dernas kostnader. Det kommer att behövas ytterligare arbete, såväl natio-
nellt som internationellt, för att analysera, konkretisera och utveckla be-
greppet Faktor 10. I regeringens skrivelse (skr. 1997/98:13) om ekolo-
gisk hållbarhet har regeringen anmält att den kommer att ta initiativ till
en öppen dialog med näringsliv och forskare om förutsättningar för
effektivare resursanvändning. Som underlag för denna dialog avser rege-
ringen att låta utreda och analysera hur det fortsatta arbetet med material-
och energieffektivisering skulle kunna bedrivas i Sverige.

Riktlinjerna skall skapa drivkraft

I samband med riksdagens beslut år 1993 om riktlinjer för en kretslopp-
sanpassad samhällsutveckling (prop. 1992/93:180, bet. 1993/94:JoU14,
rskr. 1993/94:344) formulerades kretsloppsprincipen på följande sätt:
"Vad som utvinns ur naturen skall på ett uthålligt sätt kunna användas,
återanvändas, återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga
resursförbrukning och utan att naturen skadas". Denna princip utgör allt-
jämt utgångspunkten för allt kretsloppsarbete. Även om kretsloppen sluts
kan alltför stora materialflöden fortfarande skapa miljöproblem.

Ett effektivt utnyttjande av material såväl som av alla andra resurser är
en förutsättning för en framgångsrik industriell produktion. På sikt bör
produktionen av varor även inriktas mot att ämnen som kan ge upphov

Prop. 1997/98:145

190

till negativa effekter på hälsa och miljö vid produktion, användning eller Prop. 1997/98:145
avfallshantering undviks så långt som möjligt. Dagens miljöproblem och
resursslöseri beror till stor del på svårigheter att åstadkomma en prissätt-
ning, som avspeglar de kostnader som varans miljöbelastning ger upphov
till under hela dess livscykel (icke-intemaliserade miljökostnader). Dessa
kostnader kan intemaliseras exempelvis med hjälp av olika styrmedel.
Skatter och avgifter kan fungera effektivt under förutsättning att de till-
lämpas i anslutning till miljöproblemet. I vissa fall är andra styrmedel
bättre. Vissa miljöproblem uppstår ofta lång tid efter det att den miljöpå-
verkande aktiviteten påbörjats. Detta medför att ett förebyggande arbete i
enlighet med försiktighetsprincipen måste ske.

För att en förändring skall ske måste alla i samhället medverka. Rege-
ringen föreslår därför tre riktlinjer för kretsloppsarbetet. Riktlinjerna
skall särskilt avse en effektivisering av material- och energianvändningen
och vara inspirerande för arbetet och en vägvisare när målen för verk-
samheterna formuleras. Den tekniska utvecklingen i samhället har gått
mycket fort, särskilt de senaste 50 åren. Under de senaste fem åren har
industrin aktivt deltagit för att kretsloppsanpassa sina verksamheter. Re-
geringen gör den bedömningen att arbetet i många fall har varit fram-
gångsrikt. Företagen har visat att förändringar är möjliga. En förutsätt-
ning för detta förändringsarbete är att det finns en god kunskap om miljö-
frågor i stort. Regeringen bedömer det därför som särskilt viktigt att en
diskussion mellan näringsliv, myndigheter och forskare utvecklas och att
resultatet sprids till berörda.

Det svenska miljöarbetet måste utformas i samverkan med bland annat
näringslivet samt med hänsyn till utvecklingen av miljöinsatserna inter-
nationellt. Mot bakgrund bl.a. av den långa omställningstiden och försla-
gens karaktär av riktlinjer kommer förslagen, enligt regeringens bedöm-
ning, inte att medföra ekonomiska konsekvenser som avviker väsentligt
från en naturlig, långsiktig utveckling av samhället. Detta gäller både
med avseende på statsfinanserna och på samhället i övrigt. Rimliga och
mätbara miljökrav har ofta lett till innovativa lösningar som förutom
miljövinster också givit lägre kostnader och förbättrad konkurrenskraft
för företagen. Med hänsyn till att regeringens förslag givits formen av
allmänna riktlinjer utan att ange tidsram, är det svårt att göra några mer
ingående konsekvensbedömningar av förslagen. Den analys av effekterna
på de svenska företagens internationella konkurrenskraft, nyetablering,
tillväxt i små företag, regional balans, statsfinanserna m.m. som måste
genomföras, kan ske först i anslutning till konkretiseringen av miljöar-
betet.

Material och energi skall användas så effektivt som möjligt med hänsyn
taget till alla resurstillgångar.

Genom att både fokusera på materialflödena och utsläppen kan mil-
jöproblemen åtgärdas redan vid källan. Materialströmmama ger mil-
jöproblem i alla led - i utvinningen, vid förädling och produktion, under
och efter användningen och vid transporter i alla dessa led. I de flesta fall
går också energi åt för bearbetning och hantering i alla led.

191

Som exempel kan nämnas elektriska och elektroniska produkter, som
kräver ett förhållandevis stort råvaruutnyttjande för att utvinna tillräckli-
ga mängder av de ämnen som ingår i produkterna. Produktion, använd-
ning och slutligt omhändertagande av dessa produkter bör ske så att till-
gången på knappa resurser - exempelvis sällsynta metaller- i största
möjliga utsträckning bibehålls för kommande generationer. Ett exempel
på en sällsynt metall är tantal, som bl.a. används i kondensatorer i dato-
rer.

Som ytterligare exempel kan nämnas den fosfat som bryts och till
övervägande del används som växtnäringsämne i jordbruket. Bedöm-
ningen är att med nuvarande uttagstakt kommer världens nu kända fosfat-
resurser att vara tömda om några hundra år. Om detta näringstillskott
avtar i framtiden, kommer avkastningen från åkrarna att minska. An-
vändningen av fosfor är ett resursproblem lika väl som ett miljöproblem,
eftersom förluster genom växtnäringsläckage ger miljöpåverkan som
övergödning av sjöar och vissa havsområden. Regeringen gör därför den
bedömningen att fosforn måste återföras till jordbruket i ett kretslopp
mellan stad och land (se vidare avsnitt 5.5 Kretslopp av växtnäring mel-
lan stad och land).

Enligt statistik från NUTEK (Det svenska energiläget, 1997) står de tre
sektorerna bostäder och service, industri samt inrikes transporter för hu-
vuddelen av all energianvändning (ca 83 %). Under de senaste 25 åren
har energianvändningen inom inrikes transporter ökat, medan energian-
vändningen i de andra sektorerna minskat något. Sektorn bostäder och
service står för 42 % av denna energianvändning, medan industrisektorn
står för 37 % och transportsektorn för 21 % (procentsatserna gäller för år
1996). Regeringen gör den bedömningen att energieffektivisering skall
genomföras där det finns största möjliga potential för effektivisering till
lägsta kostnad. Teknik, forskning och utveckling är viktiga instrument.
Helt nya lösningar kan behövas. Riksdagen godkände under 1997 nya
riktlinjer för energipolitiken (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr.
1996/97:212). Enligt detta beslut är den svenska energipolitikens mål på
kort och lång sikt att trygga tillgången på el på omvärldens konkurrens-
kraftiga villkor. Energipolitiken skall skapa villkor för en effektiv ener-
gianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg
negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställning-
en till ett ekologiskt hållbart samhälle.

En förutsättning för att resursanvändningen skall kunna vara effektiv
och skonsam och resursförbrukningen minskas radikalt är att det skapas
ett effektivt kretslopp av material och näringsämnen i samhället samt att
energianvändningen successivt effektiviseras.

Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Det samlade
biomasseuttaget får inte utarma den biologiska mångfalden.

Råvaror kan delas upp i fömybara och icke fömybara. De icke fömybara
råvarorna kan inte återställas i naturens kretslopp inom en överblickbar
tid. De fossila materialen kol, olja och naturgas är exempel på icke för-
nybara material. Den utvunna mängden fossila material har ökat drastiskt

Prop. 1997/98:145

192

under de senaste århundradena och i accelererande omfattning under
1900-talet. Bränsle är i dag det i särklass största användningsområdet for
fossila material (ca 90 %). De används även för att framställa t.ex. plaster
och kemikalier.

Enligt Kretsloppsdelegationen finns det anledning att göra skillnad
mellan material som förbrukas vid användning, till exempel fossilt mate-
rial som bränsle, och material som kan återanvändas och återvinnas.

Förbränning av fossila bränslen är den dominerande orsaken till sprid-
ning av ämnen som ger upphov till växthuseffekt, försurning och
marknära ozon. Kretsloppsdelegationen drar slutsatsen att användningen
av icke fömybara material behöver begränsas främst på grund av miljö-
risker men i vissa fall också av knapphetsskäl.

Av jordens energianvändning baseras 80 % på fossila bränslen. Den
omfattande förbränningen leder till betydande negativa miljöeffekter.
Fossila bränslen är förhållandevis billiga, vilket innebär att alternativa
energikällor har svårt att konkurrera. En väg att minska miljöpåverkan
från bränsleanvändningen är att dels effektivisera energianvändningen,
dels styra över bränsleanvändningen till mer miljöanpassade bränslen.
Exempel på styrmedel som används i Sverige är energiskatt, koldioxids-
katt och svavelskatt på bränslen samt kväveoxidavgift. Regeringen gör
den bedömningen att användningen av fossila bränslen, i första hand kol
och olja, bör hållas på en låg nivå. Alternativa energikällor är exempelvis
sol, biomassa, vind och vatten. Den potentiella energimängden från dessa
är många gånger större än dagens användning, dock kan inte hela poten-
tialen utnyttjas av bl.a. ekonomiska skäl och av miljöhänsyn. Det är där-
för viktigt att användningen av fömybara energikällor ökar och blir
nyckelresurser i framtiden.

Riksdagen antog under våren 1997 regeringens förslag om en uthållig
energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr.
1996/97:272). Beslutet innehåller bl.a. stöd till investering i vindkraft och
biobränslebaserad kraftvärme, konvertering från elvärme till ljärrvärme
samt långsiktiga insatser för utveckling och demonstration av elproduk-
tion baserad på fömybara energikällor.

Användningen av fömybara energislag bör öka i såväl el- som vär-
meproduktionen. På sikt är det angeläget i samband med utvecklingen av
alternativa drivmedel på Europanivå med ett internationellt samarbete,
eftersom fordon används för transporter över nationsgränser. När an-
vändningen av biomassa, vatten och solenergi ökar är det viktigt att noga
kontrollera att detta inte leder till utarmning eller förgiftning av jordar
eller förgiftning eller dränering av vatten ur mark.

Skogen, havet och jordbruksmarken är källor till fömybara råvaror.
Sedan länge bidrar skogen med råvara till pappersmassa och sågtimmer.
Användningen av skogsbränsle för energiändamål ökar varje år. Rege-
ringen gör bedömningen att en bredare användning av skogsråvaror som
ersättning för olja, kol och andra icke fömybara resurser bör eftersträvas.
Jordbruksmarken skall inte endast nyttjas för framställning av livsmedel,
utan också producera bioråvaror som successivt kan ersätta fossila råva-
ror i form av bl.a. bränsle. Tillgången på vatten, näringsämnen och mark,

7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Prop. 1997/98:145

193

liksom klimatförhållanden sätter dock gränser för produktionen av bio-
massa.

Skogsstyrelsen har tagit initiativ till en miljökonsekvensbeskrivning
för att belysa miljökonsekvenserna av ett ökat uttag av avverkningsrester
respektive återföring av näring. I denna nämns att det finns kun-
skapsluckor avseende bl.a. effekter på organismer och biologiska proces-
ser i marken vilket försvårar bedömningen. Skogsstyrelsen kommer nu
att med hjälp av miljökonsekvensbeskrivningen utarbeta rekommenda-
tioner och vid behov föreslå ändringar i befintliga regelverk.

Även Miljövårdsberedningen har i rapporten Skydd av skogsmark be-
handlat effekterna på den biologiska mångfalden av uttag av avverk-
ningsrester. Slutsatsen var att ett eventuellt ökat uttag av avverknings-
rester från barrträd sannolikt inte kommer att ha mer än marginella ef-
fekter på skogens artmångfald.

Dessutom har Kretsloppsdelegationen redovisat en rapport till rege-
ringen, Biomassa- en nyckelresurs (1998:20), där delegationen bl.a.
konstaterar att det är möjligt att öka användningen av biomassa utan att
riskera den biologiska mångfalden eller en ekologiskt hållbar och lång-
siktig produktion. Delegationens rapport behandlas för närvarande inom
Regeringskansliet. Bioråvaruutredningen har i betänkandet Växande rå-
varor (SOU 1994:113) bl.a. redovisat förutsättningar för ökad industriell
användning av bioråvaror för tekniska ändamål.

Biobränslekommissionen har i betänkandet Biobränsle för framtiden
(SOU 1992:90) behandlat frågor om resursbas och uttag av biobränslen.
Även Energikommissionen behandlade frågan utförligt i betänkandet
Omställning av energisystemet (SOU 1995:139). Utredningen visade att
bestämmande för användningen av biobränslen är ekonomiska faktorer
som bränslepriser, skatter och produktionskostnader. Biobränslekommis-
sionen gjorde samma bedömning.

Regeringen vill understryka att det samlade biomasseuttaget aldrig får
leda till att den biologiska mångfalden eller ekosystemens funktioner i
naturen utarmas eller hotas.

Flertalet varor skall vara materialsnåla och energieffektiva, uppgrade-
ringsbara samt kunna återanvändas eller återvinnas med avseende på mate-
rial eller energi.

Regeringen konstaterar att kretsloppsanpassningen av varusektom i
många fall har varit framgångsrik. Det lagstadgade producentansvaret har
varit en pådrivande faktor. Det har också skett en snabb utveckling inom
bl.a. IT- och pappersindustrin. Det fortsatta arbetet bör inriktas mot att
ämnen som kan ge upphov till negativa effekter på hälsa och miljö vid
produktion, användning eller avfallshantering bör undvikas så långt som
möjligt (se avsnitt 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken). Va-
rorna bör också utformas så att minsta möjliga mängd energi och materi-
al åtgår vid produktion och användning.

Ett viktigt sätt att minska inflödet av nytt material är att återanvända
och återvinna uttjänta varor och materialen i dessa. Vi skall sträva mot att
en stor del av det vi i dag kallar avfall blir resurser. Regeringen gör be-

Prop. 1997/98:145

194

dömningen att varorna skall vara återanvändbara eller återvinningsbara, Prop. 1997/98:145
uppgraderingsbara (möjliga att förnya till bättre eller mer användbar
prestanda), långlivade och möjliga att reparera. Befintliga varor bör han-
teras så att energiåtgång och utsläpp minimeras och god återanvändning
eller återvinning med avseende på material eller energi görs möjlig. And-
rahandsmarknader för begagnade varor, delkomponenter och sekundära
råvaror är en förutsättning för detta.

I regeringens förslag om miljöbalk (prop. 1997/98:45) föreslås en be-
stämmelse i 1 kap. 1 § om att miljöbalken skall tillämpas så att återan-
vändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råva-
ror och energi främjas så att kretslopp uppnås.

5.2 Miljövarupolicy inom EU

Regeringens bedömning: En miljövarupolicy bör arbetas fram inom
EU för att bl.a. klargöra vilka miljökrav som skall gälla för produkter
som släpps ut på marknaden.

Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. ( Kretsloppsdelegationen, Strategi för kretslopp-
sanpassade material och varor, rapport 1997:14 )

Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt kommenterat
detta förslag är i huvudsak positiva. Riksrevisionsverket och Statskonto-
ret är dock tveksamma till förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Det behövs en ökad fokusering
på produkternas miljöpåverkan samt på behovet av ett effektivt resursut-
nyttjande. Därför bör enligt regeringens bedömning arbetet inledas med
att ta fram en samlad miljövarupolicy, som anger samhällets krav på de
varor som produceras och som beskriver producenternas ansvar för de
varor som släpps ut på marknaden under en varas hela livscykel. Handeln
med varor över nationsgränserna innebär att en miljövarupolicy för ett
miljöanpassat varuflöde bör utformas inom EU för att fa en god genom-
slagskraft. Sverige tog redan under 1996 initiativ till en miljövarupolicy
inom EU. Detta har bidragit till att EG-kommissionen nu har inlett arbe-
tet med en sådan policy. Enligt kommissionen är några av de viktigaste
verktygen i arbetet med miljövarupolicyn (Integrated Product Policy)
miljömärkning, avfallshantering, grön offentlig upphandling, utvidgat
producentansvar, produktstandarder och miljöledningssystem. I miljöva-
rupolicyn bör ingå en genomgång av dels riktlinjer för hur miljöanpassa-
de varor skall utformas, dels hur gamla produktdirektiv och standarder
ser ut, dels hur nya sådana skall kunna anpassas till en hållbar utveckling.
Kommissionen avser att utarbeta en s.k. vitbok i ämnet. Sverige kommer
att delta aktivt i detta arbete (se kapitel 10 Riktlinjer för det svenska
miljöarbetet i EU). En naturlig fortsättning blir sedan att driva frågan i
globala sammanhang (se avsnitt 11.5 Handel och miljö). Kommissionen
arbetar dessutom med långsiktiga avtal inom energieffektiviseringsområ-
det som avser varors energiförbrukning under användningen.

195

5.3

Producentansvar och kretsloppsanpassning av varor Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Producenterna har ett stort ansvar i arbetet
med att skapa energi- och materialsnåla varor.

Skälen för regeringens bedömning: Producenten av en vara är den
som har bäst kunskap om och störst möjlighet att påverka varans utform-
ning. Det är också producenten som har kunskap om ingående material
och komponenter och om hur dessa kan återvinnas eller återanvändas i
nya varor. Producenterna bör därför enligt regeringens bedömning ta ett
ökat ansvar för att minska miljöbelastningen av varorna under varornas
hela livscykel - från utvinningen av naturresurser till hanteringen i av-
fallsledet.

Industrin har under flera år bedrivit ett arbete för att kretsloppsanpassa
sina verksamheter. Arbetet har i många fall varit framgångsrikt. Företa-
gen har visat att förändringar är möjliga. Bidragande orsaker har varit det
lagstadgade producentansvaret för förpackningar, returpapper och däck
samt det pådrivande arbete som bedrivits av flera myndigheter, däribland
Kretsloppsdelegationen och Naturvårdsverket. Kretsloppsdelegationen
har givits i uppdrag (Dir. 1996:87) att i juni 1998 redovisa en kartlägg-
ning av i vilken omfattning näringslivet har utvecklat en mer kretslopp-
sanpassad hantering av varor, avfall och råvaror.

Även konsumenternas engagemang har haft betydelse för utveckling-
en. Regeringen har i februari 1998 för riksdagen redovisat en skrivelse,
Konsumenterna och miljön - en handlingsplan för hållbar utveckling (skr.
1997/98:67), som beskriver hur arbetet mot miljömålet i konsumentpoli-
tiken skall bedrivas.

Regeringen gör den bedömningen att det även i framtiden kommer att
behövas regler för att driva utvecklingen och att ange ramarna för produ-
centernas arbete och ansvar. I enlighet med vad som angavs i propositio-
nen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop.
1992/93:180) bör dock frivilliga lösningar eftersträvas om de miljöpoli-
tiska målen kan nås på denna väg.

Det finns situationer där det krävs lagstiftning för att åstadkomma öns-
kat resultat. Lagstiftning kan behövas för att t.ex. uppnå konkurrensneut-
ralitet. Regeringen bedömer att det författningsreglerade producentansva-
ret är ett effektivt styrmedel och gör därför bedömningen att detta in-
strument även i framtiden bör kunna användas inom ytterligare produk-
tområden. Samtidigt kan konstateras att ett författningsreglerat produ-
centansvar kan ha icke önskade näringspolitiska konsekvenser. Vid ut-
formningen av producentansvarssystem är det därför viktigt att även så-
dana aspekter beaktas. Reglerna för producentansvaret måste formuleras
så att möjligheter till sund konkurrens erbjuds. Systemen måste, för att
inte stå i strid med reglerna i konkurrenslagen (1993:20), utformas så att
de inte försvårar alternativa lösningar för hantering av uttjänta produkter
(inlåsningseffekter). Vidare måste systemen vara så öppna att de inte
försvårar för nya eller mindre aktörer att etablera sig och verka på mark-
naden (utelåsningseffekter). Regeringen kommer att följa de näringspoli-
tiska effekterna.

196

Producentansvar är ett styrmedel som fått erkännande bl.a. inom EU. I Prop. 1997/98:145
EU:s avfallspolitiska resolution slås producentansvaret som princip fast.

Den inslagna vägen stämmer också väl överens med principen om att
förorenaren betalar, vilken är internationellt accepterad.

Förutom producentansvaret finns det flera andra styrmedel för att ställa
om till en ekologiskt hållbar utveckling. Några andra styrmedel och in-
strument som används i miljöpolitiken behandlas i kapitel 8 Näringslivets
och konsumenternas roll i miljöarbetet.

5.3.1 Producentansvaret för förpackningar, returpapper och
däck som bidrag till omställningen av miljöarbetet

Regeringens bedömning: Producentansvaret för förpackningar, däck
och returpapper bidrar till en ökad återvinning av dessa produkter. In-
formationen till hushållen bör förbättras markant för att producentansva-
ret skall fungera tillfredsställande. Även renhållningen vid insamlings-
stationerna bör förbättras.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens bedömning. Naturvårdsverket föreslår dessutom en ny bestäm-
melse i renhållningslagen (1979:596) om att ändra materialbolagens juri-
diska ställning samt en ändring i förordningen (1994:1236) om produ-
centansvar för däck för att förtydliga syftet med förordningen.
(Naturvårdsverket, Har producenterna nått målen?, rapport 4748).

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i Naturvårdsver-
kets konstaterande att det finns brister kring insamlingen och hanteringen
av uttjänta förpackningar. Remissinstanserna kritiserar framför allt ren-
hållningen vid insamlingsstationerna och nämner att ansvarsfördelningen
är oklar. Exempelvis framför Konsumentverket, Statskontoret, LO, ICA
Handlarna, Renhållningsverksföreningen, Umeå Universitet, Svenska
Kommunförbundet, Kommunförbunden i Stockholms, Örebro, Jämtlands,
Göteborgs och Bohus län, Marks kommun, Nybro kommun och Göte-
borgs kommun att nedskräpningen kring insamlingsstationerna för för-
packningar måste minska. Remissinstanserna anser att informationen till
hushållen måste förbättras och efterfrågar en samlad information om all
avfallshantering, dvs. både det som kommunerna och det som producen-
terna ansvarar för. Många remissinstanser anser att en undersökning bör
göras om hur transporterna har förändrats till följd av källsorteringen och
producentansvaret.

Skälen för regeringens bedömning

Hantering av uttjänta förpackningar

Regeringen erinrar om att producenterna, enligt förordningen (1997:185)
om producentansvar för förpackningar, har det samlade ansvaret för för-
packningar av de flesta materialslag som förekommer på marknaden.
Med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar, till Sverige för in

197

eller säljer en förpackning eller en vara som är innesluten i en sådan för-
packning. Producentansvaret innebär att producenterna får ett odelat fy-
siskt och ekonomiskt ansvar för de förpackningar som de tillhandahåller.
Producenternas ansvar omfattar insamling och omhändertagande av för-
packningarna. Syftet är att producenterna skall få ett motiv att skapa
miljöanpassade förpackningar eller minska förpackningsanvändningen.
Utöver detta har producenterna en skyldighet att tillhandahålla lämpliga
insamlingssystem och informera hushållen och andra om sortering, in-
samling och bortforsling.

Förordningen, som ersätter en tidigare förordning från år 1994 och
som trädde i kraft den 1 juni 1997, bygger på EG:s direktiv (94/62/EG)
om förpackningar och förpackningsavfall. Förordningen kommer från
den 30 juni år 2001 att omfatta förpackningar av alla förpackningsmate-
rial, samtidigt som högre krav ställs på återvinningen.

Utformningen av insamling och insamlingsstationer skiljer sig åt mel-
lan landets kommuner. Regeringen gör den bedömningen att detta är
rimligt mot bakgrund av de olika förutsättningar som finns i olika delar
av landet. Naturvårdsverket och merparten av remissinstanserna anser att
det finns ett behov av ytterligare samordning mellan materialbolagen.
Det är t.ex. viktigt att insamlingsplatsema utformas på ett enhetligt sätt
och så att de inte är störande eller skräpiga. Regeringen delar denna be-
dömning.

Regeringen, i likhet med flera remissinstanser, instämmer inte i Natur-
vårdsverkets förslag att materialbolagen skall få ett eget ansvar för att
kraven i förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar
uppfylls. Naturvårdsverket för fram att tillsynen kan effektiviseras om
materialbolagen ges en rättslig ställning. Regeringen gör bedömningen
att förordningens syfte - att ge producenterna ett intresse att minska för-
packningsvolymen och påverka valet av förpackningsmaterial - talar mot
att förordningen om producentansvar för förpackningar ändras enligt för-
slaget.

Naturvårdsverket konstaterar att merparten av målen enligt förordning-
en om producentansvar för förpackningar har uppnåtts. De områden som
inte uppfyller målen är förpackningar av aluminium och det retursystem
för vin och spritflaskor som tillämpas av Vin & Sprit AB. Inte heller
målet om materialutnyttjande av PET-flaskor uppnås. Naturvårdsverket
har i uppdrag att årligen återkommande göra en liknande uppföljning av
hur producentansvarets mål uppnås. Nästa redovisning till regeringen
skall ske senast i juni 1998.

Naturvårdsverkets uppföljning innehåller inte någon utvärdering av
syftet med förordningen om producentansvar. Regeringen gör bedöm-
ningen att alla effekter av införandet av producentansvar för förpack-
ningar inte varit möjliga att klarlägga tidigare. Regeringen har därför i
Naturvårdsverkets regleringsbrev för år 1998 givit verket i uppdrag att
redovisa vilka förändringar som skett avseende utformningen av för-
packningar, resursutnyttjande, transporter och utsläpp till följd av produ-
centansvarets införande. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast
den 30 november 1998.

Prop. 1997/98:145

198

Naturvårdsverket har dessutom, som en följd av regeringens förslag Prop. 1997/98:145
om miljöbalk, fatt i uppdrag att ta fram beräkningsunderlag for avgifter
enligt 27 kap. 7 § miljöbalken samt att lämna förslag till förordning om
producentavgift. Uppdraget skall redovisas senast den 30 november
1998. I samband med att regeringen tar ställning till om en pro-
ducentavgift skall inforas, kan regeringen på nytt behöva överväga om
materialbolagen skall fa ett eget ansvar för producentansvarets fullgöran-
de.

Hantering av uttjänt returpapper

Förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper trädde i
kraft den 1 oktober 1994. Enligt förordningen skall producenterna se till
att 75 viktprocent av de tidningar som konsumeras i Sverige senast år
2000 samlas in för att materialåtervinnas eller tas om hand på annat mil-
jömässigt riktigt sätt. Enligt Naturvårdsverket var insamlingsgraden år
1996 72,5 viktprocent. Förordningens mål om insamling och omhänder-
tagande är således nästan uppnått redan i dag. Regeringen gör därför den
bedömningen att det för närvarande inte behövs några ytterligare åtgärder
för hanteringen av uttjänt returpapper.

Hantering av uttjänta däck

I förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck, som trädde i
kraft i oktober 1994, stadgas att den som i Sverige yrkesmässigt tillver-
kar, importerar eller säljer däck har en skyldighet att se till att uttjänta
däck tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt. Även den som säl-
jer regummerade däck eller för ut däck på marknaden via däckförsedda
fordon har omfattats av denna skyldighet. Skyldigheten omfattar också
att underlätta återlämnandet av uttjänta däck samt att till Naturvårdsver-
ket rapportera resultatet av insamling m.m. Enligt förordningen skall an-
delen årligen återlämnade däck som inte går till deponering vara minst
följande: 60 % efter den 31 december 1996 och 80 % efter den 31 de-
cember 1998. Enligt Naturvårdsverket uppgick andelen skrotdäck som
inte deponerades under 1996 till drygt 85 %. Detta innebär att målet i
förordningen klart har uppnåtts. Inom EU pågår arbete med ett depone-
ringsdirektiv, som bl.a. skall innehålla regler om att begränsa deponering
av däck. För att undvika dubbelt ansvar exkluderades bilproducentema
från däckförordningens tillämpningsområde vid införandet av förord-
ningen (1997:788) om producentansvar för bilar. Mot bakgrund av att
målet i förordningen om producentansvar för däck har uppnåtts, ser rege-
ringen inte något behov av det förtydligande i förordningen som Natur-
vårdsverket föreslagit.

Informationen och renhållningen måste förbättras

Regeringen konstaterar att för att ett nytt system som producentansvars-
systemet skall fungera krävs att information om systemet sprids till be-
199

rörda. Övergången från bostadsnära lämning av hushållsavfall till utsor- Prop. 1997/98:145
tering och lämning av bl.a. förpackningar och returpapper vid de insam-
lingsstationer som producenterna tillhandahåller har inneburit stora för-
ändringar för hushållen. Informationen i samband med denna övergång
har i många fall varit bristfällig och skett innan systemet har varit på
plats. Enligt remissinstanserna har ansvarsfördelningen mellan kommu-
ner och producenter varit oklar.

Ansvaret för informationen om hantering av uttjänta förpackningar och
returpapper samt övrigt avfall ligger i dag dels på producenterna, dels på
kommunerna. Naturvårdsverket och remissinstanserna efterfrågar en
samlad information om den lokala avfallshanteringen, oavsett vem det är
som ansvarar för densamma. Informationen bör vara lokalt anpassad och
bör innehålla sådan information om sortering, insamling och bortforsling
som producenterna har en skyldighet att informera om enligt förordning-
en (1997:185) om producentansvar för förpackningar, men även infor-
mation om resultatet av återanvändningen och återvinningen, vad som
händer med det insamlade materialet och vem som är ansvarig för hante-
ringen.

Regeringen instämmer i remissinstansernas och Naturvårdsverkets be-
dömning att det är viktigt att informationen kring producentansvaret och
hur detta bedrivs far en ökad lokal anpassning och att den samordnas
med kommunens information om avfallshanteringen i övrigt. Regeringen
bedömer att frågan om information till hushållen är av yttersta vikt och
har därför inlett diskussioner med berörda parter om hur informationen
kan förbättras. Kommunförbundet har tagit på sig ansvaret att, tillsam-
mans med bland annat Förpackningsinsamlingen och Renhållningsverks-
föreningen, utarbeta en lokalt anpassad informationsstrategi till hushål-
len. Regeringen gör bedömningen att denna bör färdigställas snarast, för
att underlätta för konsumenterna att delta i det system som producen-
tansvaret syftar till. Vikten av information till konsumenterna har även
behandlats i regeringens skrivelse Konsumenterna och miljön - en hand-
lingsplan för hållbar utveckling (skr. 1997/98:67).

I samband med att producentansvaret för förpackningar infördes, flyt-
tades renhållningsansvaret för uttjänta förpackningar och returpapper
från kommunerna till producenterna. Regeringen är medveten om att om-
ställningen från ett kommunalt ansvar för renhållningen till en uppdel-
ning av ansvaret mellan kommuner och producenter har inneburit pro-
blem under en övergångsperiod. Det är dock viktigt att renhållningen vid
insamlingsstationerna inte åsidosätts. Tömningen av behållarna vid in-
samlingsstationerna måste ske utifrån det behov som uppstår. Regeringen
gör bedömningen att det är viktigt att kommuner och producenter samar-
betar i frågorna om renhållningen kring insamlingsstationerna.

200

5.3.2

Producentansvar för bilar samt elektriska och elektronis- Prop. 1997/98:145
ka produkter

Regeringens bedömning: En minskad miljöbelastning från bilar samt
från elektriska och elektroniska produkter bör kunna åstadkommas ge-
nom införandet av producentansvar för dessa produktgrupper.

Skälen för regeringens bedömning: Utveckling av nya material och
komponenter i de varor som förekommer i samhället går snabbt. Vissa
produktområden, t.ex. elektriska och elektroniska produkter, känneteck-
nas av en snabb teknisk produktutveckling där de miljömässiga aspekter-
na har haft låg prioritet jämfört med de tekniska aspekterna. Många av
dessa produkter kan skapa miljöproblem i avfallsledet. Regeringen har
mot denna bakgrund beslutat om förordningen (1997:788) om producen-
tansvar för bilar som trädde i kraft den 1 januari 1998. Regeringen in-
formerade även riksdagen under 1997 om riktlinjer för ett producen-
tansvar för elektriska och elektroniska produkter (prop. 1996/97:172, bet.
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Kretsloppsdelegationen har i rapporten
Strategi för kretsloppsanpassade material och varor (Rapport 1997:14)
presenterat mål som bör gälla på kort och medellång sikt för bilar samt
för elektriska och elektroniska produkter. Remissinstanserna har till stor
del ställt sig positiva till de uppställda målen. Regeringen konstaterar att
de presenterade målen till en del uppfylls då vi har fungerande produ-
centansvar för dessa varugrupper och att de övriga målen kan utgöra en
god bas för det fortsatta arbetet med att kretsloppsanpassa dessa va-
rugrupper nationellt och på EU-nivå.

Producentansvar för bilar

Förordningen om producentansvar för bilar trädde i kraft den 1 januari
1998. Förordningen innebär att producenterna från och med den 1 januari
1998 är skyldiga att för skrotning ta emot uttjänta bilar som producenter-
na tillverkat eller fört in i Sverige. Producenterna skall utan ersättning ta
emot en uttjänt bil som för första gången registrerats enligt bilregister-
kungörelsen (1972:599) efter den 31 december 1997. För att underlätta
återanvändning och återvinning skall producenterna redovisa vilka mate-
rial, komponenter samt kemiska ämnen som finns i bilama. Producenter-
na skall också se till att bilskrotare på skäliga villkor far tillgång till an-
visningar om demontering och dränering. När bilar skrotas skall den pro-
ducent som har tillverkat bilama eller fört in dem i Sverige se till att ma-
terial och komponenter från bilama återanvänds, återvinns eller tas om
hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt. Minst 85 % av bilen skall
återanvändas och återvinnas senast från och med år 2002 och minst 95 %
senast från och med år 2015. Utvecklingen vad gäller producenternas
ansvar bör följas upp med regelbundet återkommande kontroller och
analyser. Detta bör ske i samverkan mellan berörda myndigheter och
branschorganisationer.

I samband med producentansvarets införande gjordes även vissa änd-
ringar i bilskrotningsförordningen (1975:348) i fråga om bl.a. demonte-

201

ring och hantering av skrotbilar samt bilskrotares rapporteringsskyldig-
het.

Regeringen har uppdragit åt Konsumentverket och Vägverket att till-
sammans med Naturvårdsverket från och med år 1997 årligen ge ut en
samlad, lättillgänglig konsumentinformation om bilar som skall omfatta
ett system för märkning av bilar. Systemet skall bedöma bilarna utifrån
trafiksäkerhet, utsläpp av miljöskadliga ämnen och bränsleförbrukning,
samt övrig information av intresse för konsumenterna. En lägesrapport
angående en utvecklad konsumentinformation om bilar presenterades i
november 1997.

Uttjänta fordon tillhör en av de avfallsströmmar som prioriterats i EU-
kommissionens arbete med avfallsfrågor. Under 1997 presenterade
kommissionen ett förslag till direktiv om skrotbilar. Förslaget syftar till
att säkerställa en hög miljöskyddsnivå inom EU som helhet och till att
bevara den inre marknadens funktion vad gäller uttjänta fordon. Det syf-
tar också till att förhindra uppkomsten av avfall från fordon och till att
främja återanvändning, materialåtervinning och återvinning av fordon
och deras komponenter. Regeringen ser positivt på förslaget som har sto-
ra likheter med de svenska reglerna.

Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter

Regeringen har i propositionen Hantering av uttjänta varor i ett ekolo-
giskt hållbart samhälle- ett ansvar för alla (prop. 1996/97:172, bet.
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) redovisat riktlinjer för ett producent-
ansvar för uttjänta elektriska och elektroniska produkter. Ett bemyndi-
gande för regeringen att meddela förbud mot deponering, fragmentering
eller förbränning av dessa produkter om de inte dessförinnan hanterats av
certifierad förbehandlare har införts i renhållningslagen (1979:596). En-
ligt de presenterade riktlinjerna skall förordningen om producentansvar
för uttjänta elektriska och elektroniska produkter bl.a. reglera producen-
ternas skyldighet att kostnadsfritt för siste ägaren ta emot uttjänta elek-
triska och elektroniska produkter. De närmare detaljerna avseende pro-
ducentansvarets utformning läggs fast i den kommande förordningen.
Regeringen avser att under 1998 anmäla förslaget till förordning till EG-
kommissionen. Utvecklingen av producenternas ansvar enligt den kom-
mande förordningen kommer att följas upp och utvärderas, vilket bör ske
i samverkan mellan berörda myndigheter och branschorganisationer.
Med beaktande av resultatet av utvärderingen kan regeringen komma att
utveckla producentansvaret ytterligare.

Även uttjänta elektriska och elektroniska produkter tillhör en av de av-
fallsströmmar som prioriterats i kommissionens arbete med avfallsfrågor.
Kommissionen har nu påbörjat arbetet med att utforma en reglering för
omhändertagandet av elektriska och elektroniska produkter.

Prop. 1997/98:145

202

Omhändertagande av batterier

EG-kommissionen arbetar för närvarande med en ändring av direktiv
91/157/EEG om batterier och ackumulatorer (som ändrats genom direk-
tiv 93/86/EEG). Den nu planerade ändringen väntas innehålla regler om
avveckling av kvicksilver och kadmium. Syftet är att uppnå en hög åter-
vinningsgrad och ett miljöriktigt omhändertagande av skadliga batterier.

Från och med den 1 januari 1998 gäller i Sverige en ny förordning
(1997:645) om batterier. Förordningen omfattar omhändertagandet av
samtliga batterier, bl.a. för att underlätta för konsumenterna och för att
öka mängden återlämnade miljöskadliga batterier. Det är kommunerna
som ansvarar för insamlingen och omhändertagandet.

5.3.3 Kretsloppsanpassning av möbler, byggnader och kon-
torspapper m.m.

För att uppnå ett samhälle där riktlinjerna för resurseffektivitet är upp-
fyllda är det viktigt att samtliga varusektorer omfattas av en effektiv ma-
terial- och energianvändning. Kretsloppsdelegationen har i rapporten
Producentansvar för varor (Rapport 1997:19) presenterat idéer om ett
generellt producentansvar för varor. Rapporten är för närvarande ute på
remiss hos berörda instanser.

I rapporten Strategi för kretsloppsanpassade material och varor
(Rapport 1997:14) anger Kretsloppsdelegationen mål på kort och medel-
lång sikt för byggnader samt textilier och skor. De remissinstanser som
kommenterat rapporten instämmer till stor del i dessa mål. Regeringen
gör bedömningen att målen till viss del redan uppnås med de åtgärder
som har vidtagits av näringslivet men att de även kan utgöra en grund för
det fortsatta arbetet att kretsloppsanpassa dessa varugrupper. Följande
innehåller en presentation av kretsloppsanpassningen av varugrupperna
möbler och kontorspapper samt av byggnader.

Möbler

I dag deponeras eller förbränns en stor del av de uttjänta möblerna i stäl-
let för att återanvändas eller materialutnyttjas. Det är viktigt att även
möbler kretsloppsanpassas. Kretsloppsdelegationen föreslår, i rapporten
Producentansvar för möbler (Rapport 1997:15), ett lagstadgat krav på
kunskap och information om innehåll, återvinningsegenskaper och till-
verkare för alla nya möbler från år 2002. Delegationen förordar dock att
regeringen bör ta ställning till ett författningsreglerat producentansvar för
uttjänta möbler i samband med att förslaget om ett generellt producen-
tansvar behandlas av regeringen. Några av remissinstanserna anser att
förslaget om ett generellt producentansvar bör avvaktas, medan andra
anser att producentansvaret för möbler bör införas direkt. Merparten av
remissinstanserna instämmer i att krav på kunskap om innehåll, återvin-
ningsegenskaper och tillverkare bör införas för nya möbler.

Prop. 1997/98:145

203

Riksdagens beslut (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. Prop. 1997/98:145
1997/98:55) om bemyndigande for regeringen att infora forbud mot de-
ponering av organiskt avfall och ett eventuellt införande av en avfalls-
skatt, tillsammans med den redan i dag fungerande andrahandsmarkna-
den för möbler gör att regeringen bedömer att återanvändning och åter-
vinning av uttjänta möbler kommer att öka. Regeringen har därför för
närvarande inte för avsikt att införa ett författningsreglerat producen-
tansvar för möbler.

Byggnader

Under senare år har byggbranschen, på eget initiativ och till följd av
Kretsloppsdelegationens arbete, påbörjat ett arbete med att lösa bran-
schens miljö- och avfallsproblem. Ett uttryck för detta är det särskilda
kretsloppsråd som bildats med uppgift att samordna byggsektorns aktörer
och fungera som kontaktorgan gentemot myndigheter.

Genom Byggsektorns Kretsloppsråd har sektorn gjort ett ensidigt åta-
gande för sina företag och organisationer. Åtagandet finns formulerat i
rapporten Miljöansvar för byggvaror inom ett kretsloppstänkande - ett
utvidgat producentansvar som bl.a. finns som bilaga till Kretsloppsdele-
gationens rapport Producentansvar i byggsektorn (rapport 1996:11).

Riksdagens beslut om hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt håll-
bart samhälle (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55)
kommer att fa konsekvenser för byggsektorn. Detta gäller särskilt be-
myndigandet för regeringen att införa förbud mot att deponera brännbart
avfall från år 2002 och organiskt avfall från år 2005 (se avsnitt 5.4). Bo-
verket har av regeringen fatt i uppdrag att senast i oktober 1998 redovisa
hur byggsektorn hanterar farliga material i dag och utifrån detta föreslå
de ytterligare regleringar som kan behövas.

I propositionen gjorde regeringen bedömningen att de redovisade åt-
gärderna tillsammans med byggsektorns arbete kommer att leda till en
väsentligt ökad återanvändning och återvinning av bygg- och rivningsav-
fallet. Regeringen har för avsikt att ge Naturvårdsverket i uppdrag att
under år 2000 redovisa hur byggföretagen hanterar byggavfallet.

Kontorspapper

I propositionen 1996/97:172 om hantering av uttjänta varor i ett ekolo-
giskt hållbart samhälle redovisade regeringen Naturvårdsverkets rapport
Kontorspapper - Materialflöden i samhället (Rapport 4678). Regeringen
fann att resultatet från det frivilliga åtagande som returpappersbranschen
presenterat, dvs. att samla in och materialåtervinna minst 50 viktprocent
av kontorspappersavfallet senast år 2000, skulle avvaktas innan regering-
en tog ställning till om producentansvar skall införas för kontorspapper.
Regeringen gör den bedömningen att så stor andel som möjligt av kon-
torspappersavfallet bör materialåtervinnas. Naturvårdsverket avser att
under 1998 redovisa en uppföljning av hur arbetet att samla in och åter-

204

vinna kontorspapperet fortskrider. Regeringen avvaktar Naturvårdsver- Prop. 1997/98:145
kets uppföljning innan beslut fattas om eventuella ytterligare åtgärder.

5.4 Mindre mängd avfall för bortskaffande

Regeringens bedömning: En övergripande riktlinje för avfallshante-
ringen bör vara att minska mängden avfall för slutlig behandling, att
minska avfallets farlighet samt att behandla avfallet utgående ifrån
dess inneboende egenskaper. Detta förutsätter med dagens teknik att
avfallet sorteras vid källan.

I enlighet med EU:s avfallspolitik bör avfall i första hand förebyg-
gas, i andra hand återanvändas eller återvinnas och i sista hand bort-
skaffas på ett säkert sätt. Materialåtervinning bör prioriteras framför
energiutvinning när detta är miljömässigt motiverat.

Skälen för regeringens bedömning: I propositionen Elantering av ut-
tjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.
1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7 rskr. 1997/98:55) framhåller regeringen
att det är nödvändigt att avfallshanteringen förbättras ytterligare. Riksda-
gens beslut om hanteringen av uttjänta varor (rskr. 1997/98:55) innebär
att regeringen har blivit bemyndigad att föreskriva om att utsortering av
brännbart avfall skall ske senast år 2002, att utsorterat brännbart avfall
inte skall fa deponeras från samma år samt att deponering av organiskt
avfall skall förbjudas från år 2005. För att säkerställa att deponier är
miljömässigt säkra skall Naturvårdsverket fa meddela föreskrifter for
deponier. När det gäller förbränning av avfall arbetar Naturvårdsverket
for närvarande med riktlinjer för vilka avfallsslag som bör ledas till vil-
ken typ av anläggning. Riksdagens beslut innebär vidare att regeringen
bemyndigades föreskriva att tillstånd skall krävas för transporter, inte
enbart av farligt avfall, utan även for transporter av icke-farligt avfall.

Regeringen gör den bedömningen att en övergripande riktlinje for den
fortsatta avfallshanteringen bör vara att mängden avfall och avfallets far-
lighet minskas samt att det behandlas utifrån dess inneboende egenska-
per. Detta förutsätter med dagens teknik att avfallet sorteras vid källan.
Regeringen har under våren 1998 anmält ett förslag till Kommissionen
om att införa en avfallsskatt på 250 kronor per ton avfall som deponeras.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen senare i frågan. Avsikten
är att avfallsskatten skall öka det ekonomiska incitamentet att behandla
avfall på ett från miljö- och naturresurssynpunkt bättre sätt. Regeringen
har tidigare i prop. 1996/97:172 gjort den bedömningen att bl.a. förbudet
mot deponering av organiskt avfall från år 2005, tillsammans med en
eventuell avfallsskatt och den nu övergripande inriktningen på avfalls-
hanteringen kan komma att leda till att stora delar av det avfall som i dag
deponeras kommer att nyttiggöras genom att material återvinns och an-
vänds på nytt och genom att energiinnehållet tillvaratas. Avfallshante-
ringen behandlas även under miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö i
avsnitt 4.2.11.

205

Regeringen har, för att inte belasta kommunerna med onödiga kostna-
der, ändrat i förordningen (1996:971) om farligt avfall så att kommuner
inte längre behöver ställa en ekonomisk säkerhet för att fa tillstånd till att
mellanlagra farligt avfall. Kommunala bolag skall dock även fortsätt-
ningsvis ställa ekonomisk säkerhet för att fa sådant tillstånd.

Sverige har varit drivande inom EU:s arbete med att revidera gemenska-
pens avfallspolitik. I denna uttrycks den s k. hierarkin för hantering av
avfall, som innebär att uppkomsten av avfall i första hand bör förebyg-
gas, därefter bör avfallet återanvändas och återvinnas för att som sista
alternativ bortskaffas på ett säkert sätt. Materialåtervinning bör priorite-
ras framför energiutvinning när detta är miljömässigt motiverat. Rege-
ringen gör bedömningen att avfallshierarkin är en hörnsten i avfallspoli-
tiken.

Rådet har i mars 1998 antagit en gemensam ståndpunkt om ett direktiv
för deponering av avfall. Efter yttrande från Europeiska Parlamentet be-
räknas direktivet kunna antas slutligt under 1998.

Europeiska kommissionen arbetar också med att ta fram förslag till nya
direktiv inom avfallsområdet samt att revidera redan existerande direktiv,
exempelvis pågår en revidering av gällande direktiv för förbränning av
icke-farligt avfall. Sverige deltar aktivt i detta arbete.

Det accelererande arbetet med en kretsloppsanpassning innebär nya
förutsättningar för avfallshanteringen. Regeringen gör mot denna bak-
grund bedömningen att konsekvenserna av EU:s avfallsdefinition för den
fortsatta kretsloppsanpassningen av samhället behöver analyseras. Rege-
ringen har därför i regleringsbrevet för år 1998 uppdragit åt Naturvårds-
verket att utvärdera detta samt att lämna förslag till eventuella åtgärder.

Prop. 1997/98:145

206

5.5 Kretslopp av växtnäring mellan stad och land

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Ett framtida hållbart och kretsloppsanpas-
sat VA-system bör vara utformat så att:

- slutna kretslopp mellan samhälle och jordbruk skapas för närings-
och humusämnen, i första hand för fosfor,

- risk för smittspridning till människor och djur minimeras,

- slamanvändningen inte leder till negativa hälso- och miljöeffek-
ter, varken på kort eller lång sikt,

- anläggning, drift och underhåll av VA-system och anslutna verk-
samheter inte ger utsläpp till luft, mark och vatten av miljö- och häl-
soskadliga ämnen som påverkar miljömålen för dessa medier,

- användning av icke fömybara råvaror och energi för drift av VA-
system minimeras och energin i avloppsvatten och/eller slam tillvara-
tas,

- användare, konsumenter och jordbrukare har förtroende för VA-
systemen med avseende på funktion och uppfyllelse av de angivna
kraven.

Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste åren har vårt
produktions- och konsumtionssamhälle och de tekniska system som bär
upp detta allt oftare ifrågasatts utifrån målen för en långsiktigt hållbar
utveckling. Inom det lokala Agenda 21-arbetet har också ett bredare en-
gagemang för miljö och livskvalitet vuxit fram. Den debatten omfattar
även de system vi i dag har för vattenförsörjning och avloppsvattenbe-
handling.

Under flera år har det lokala engagemanget i dessa frågor vuxit sig
starkt, både inom ideella sammanslutningar, t.ex. ekobyar, och inom oli-
ka kommuners tekniska förvaltningar och miljöavdelningar. På många
platser pågår redan i dag en omfattande försöksverksamhet. De två hu-
vudsakliga problemområden som hanteras är:

- att erhålla ett avsloppsslam som är så rent och hygieniskt att det utan
risker kan användas som jordförbättringsmedel och gödsel inom jordbru-
ket, och därmed sluta kretsloppet av näringsämnena, samt

-att hitta energi- och resurssnåla lösningar på avloppshanteringen,
som samtidigt är anpassade till lokala förutsättningar och behov.

Redan år 1990 satte riksdagen upp målet att slam fortlöpande skall
kunna utnyttjas inom bl.a. jordbruket utan risker för miljö och hälsa samt
att deponering av slam bör upphöra på sikt (prop. 1989/90:100, bet.
1990/91:JoU16, rskr. 1990/91:241).

Regeringen har verkat för att detta mål skall uppfyllas på ett flertal oli-
ka sätt:

- Naturvårdsverket har utarbetat gränsvärden för halter av olika ämnen
i avloppsslam, vilket parterna kunnat enas om i den s.k. slam-
överenskommelsen. Som en jämförelse ligger de svenska gränsvärdena
10-100 gånger lägre än motsvarande inom EU.

- Frågan om utveckling av alternativ VA-teknik drivs vidare, så att de
uppfyller kraven på småskalighet samt energi- och resurssnålhet och god

207

slamkvalitet. Detta sker bl. a. inom ramen för de 5,4 miljarder kronor
som avsattes för lokala investeringsprogram i initiativet Ett Ekologiskt
Hållbart Sverige.

- Kommunala initiativ i syfte att minimera tillförseln av skadliga äm-
nen till slammet uppmuntras. Detta gäller både industrianslutningar, dag-
vatten och konsumentprodukter.

Redan i dag klarar den absolut övervägande delen av avloppsslammet
de stränga svenska gränsvärdena. Från år 2000 har Naturvårdsverket be-
stämt att dessa gränsvärden skall skärpas ytterligare (Naturvårdsverkets
kungörelse (SNFS 1994:2) med föreskrifter om skydd för miljön, särskilt
marken, när avloppsslam används i jordbruket).

Regeringens bemyndigande att föreskriva om förbud av deponering av
organiskt avfall från år 2005 omfattar även avloppsslam (prop.
1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Detta kommer att
leda till att kommunerna genomför ytterligare åtgärder för att åstadkom-
ma en kretsloppslösning av slamfrågan. Slutligen bör dock betonas att
trots att en stor del av avloppsslammet redan i dag klarar gränsvärdena,
så återförs för närvarande endast 36 % till jordbruket. Att få en acceptans
hos jordbrukarna för avloppsslammet som en resurs är därför av grund-
läggande betydelse. En viktig faktor är också att konsumenterna accepte-
rar livsmedel där man i produktionen använt slam som gödningsmedel.
Livsmedelsindustrin spelar i det sammanhanget en betydelsefull roll.

Inom ramen för projektet Systemanalys-VA har Naturvårdsverket till-
sammans med de berörda parterna inom området studerat och utvärderat
ett antal pilotfall där olika tekniker i större eller mindre skala använts.
Slutsatserna från detta arbete kan sammanfattas i de krav på det framtida
VA-systemet som återfinns under Regeringens bedömning.

I arbetet med att nå fram till ett VA-system som svarar mot dessa upp-
ställda krav är det viktigt att all den erfarenhet från pilotprojekt som er-
hålls på olika håll i landet sammanställs, utvärderas och sprids, så att
dessa erfarenheter kan utgöra grunden för nya satsningar. De olika berör-
da parterna inom området har ett stort ansvar.

5.6 Ett säkert och utvecklande arbetsliv är en viktig fak-
tor i kretsloppsanpassningen

Regeringens bedömning: Arbetstagarnas delaktighet, skademinime-
ring och kompetensutveckling är viktiga faktorer i kretsloppsarbetet.

Skälen för regeringens bedömning: En helhetssyn på samhällsut-
vecklingen måste prägla kretsloppsarbetet. Ett säkert och utvecklande
arbetsliv, som kännetecknas av arbetstagarnas delaktighet, liten risk för
skador samt kompetensutveckling, är en viktig förutsättning för denna
utveckling.

Kretsloppsarbetet påverkar ofta arbetsmiljön, t.ex. vid återvinning av
uttjänta varor. När åtgärder vidtas inom ramen för kretsloppsarbetet
måste arbetsmiljön beaktas. Hantering och återvinning av avfall kan, om
det inte sker på ett riktigt sätt, ge upphov till ett flertal hälsoproblem,

Prop. 1997/98:145

208

bl.a. allergier och bullerskador. I andra fall kan utvecklingen av produk- Prop. 1997/98:145
ter, system och teknik för en förbättrad yttre miljö direkt bidra till en för-
bättrad arbetsmiljö.

Kretsloppsarbetet förutsätter samverkan mellan olika politikområden
och ett gott samarbete mellan myndigheter inom olika förvaltningsområ-
den liksom med olika bransch-, arbetsgivar- och arbetstagarorganisatio-
ner. Genom att kretsloppsarbetet och arbetsmiljön beaktas samtidigt och
på ett tidigt stadium, kan värdefulla synergieffekter uppnås och konflikter
undvikas i utvecklingsarbetet. Internationella jämförelser visar att Sveri-
ge har varit framgångsrikt och visat upp goda lösningar när det gäller att
förebygga risker i olika avseenden på arbetslivsområdet. Sverige skall
även i fortsättningen behålla en ledande position i detta arbete.

6 Kemikaliepolitik för 2000-talet

6.1 Nya arbetssätt behövs i kemikaliepolitiken

Regeringens bedömning: Allt kemikaliesäkerhetsarbete bör utgå från
riskvärderingar. Dagens arbetsmetoder bör kompletteras med ett mer
generellt angreppssätt som riktas mot kemiska ämnen med dokumen-
terat hälsofarliga egenskaper samt mot organiska, av människan fram-
ställda ämnen som är bioackumulerande och långlivade. Det nuvaran-
de sättet att arbeta, som baseras på utvärderingar av ett kemiskt ämne i
taget, är otillräckligt och alltför långsamt. Vissa ämnen är dessutom
mycket svåra att riskbedöma. Detta gäller särskilt organiska, av män-
niskan framställda ämnen som är bioackumulerbara och långlivade.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens bedömning. (Kemikommittén, En hållbar kemikaliepolitik, SOU
1997:84)

Skälen för regeringens bedömning: Ett drygt decennium har gått se-
dan lagen (1985:426) om kemiska produkter trädde i kraft och Kemikali-
einspektionen inrättades. Stora framgångar har kunnat noteras i arbetet
med att minska riskerna vid användningen av kemikalier. Framgångarna
har bl.a. åstadkommits med bättre produktinformation om risker och
skyddsåtgärder, utfasning av särskilt farliga kemikalier samt till-
ståndsprövning för användning av bekämpningsmedel. Bättre kunskap har
utvecklats om kemikaliers egenskaper, inte minst från miljösynpunkt.
Framgångarna har kunnat uppnås genom en kombination av myndighet-
sarbete och industrins egna insatser. Industrin har nått betydande resultat,
bl.a. inom ramen för ”Ansvar & Omsorg”, som är den kemiska industrins
gemensamma handlingsprogram i hälso-, säkerhets- och miljöfrågor.
Svenska företag har i mycket stor utsträckning anslutit sig till detta inter-
nationellt förankrade program.

209

Trots dessa framsteg skadas människor fortfarande på arbetsplatserna
och i hemmen till följd av en ovarsam hantering av farliga kemikalier.
Fortfarande kan en felaktig hantering av kemiska produkter utlösa miljö-
katastrofer. Detta illustrerades nyligen av händelserna vid tunnelbygget i
Hallandsås. Ändå är det inte risken för stora olyckor som dominerar det
riskscenario som framtidens kemikaliepolitik kommer att möta. Snarare
är det den mindre gripbara och diffusa spridningen till miljön av ett
mycket stort antal kemiska ämnen, vilkas hälso- och miljöeffekter ofta är
lite kända, som måste hanteras. Kemikommittén konstaterar i sitt betän-
kande att det är svårt att bedöma om riskerna i dag är större eller mindre
än för 10-15 år sedan. Vissa risker har minskat. Andra har tillkommit.
Det är däremot, enligt kommitténs bedömning, uppenbart att riskerna i
dag är mer komplexa och svårbedömda än tidigare. Kommittén anser
också att kemikalieproblemen i ökad utsträckning är gränsöverskridande
och att varornas betydelse för spridning av kemikalier ökar i takt med att
världshandeln expanderar.

Vidare framhåller kommittén att en ekologiskt hållbar utveckling hotas
av vissa organiska, långlivade och bioackumulerbara ämnen. Sådana äm-
nen tenderar att spridas över hela världen på ett sätt som är svårt att för-
utse och omöjligt att förebygga. Detta gäller t.ex. PCB och DDT. I fram-
tiden kan ämnen som i dag används allmänt, t.ex. flera bromerade flam-
skyddsmedel, komma att orsaka stora problem. Nya rön om hormonstö-
rande effekter av vissa kemikalier vid mycket låga doser och påverkan på
inlärning, beteende, m.m. visar dessutom att nya obehagliga överrask-
ningar inte kan uteslutas.

Regeringen gör, i likhet med Kemikommittén, bedömningen att det
pågående arbetet med att minska riskerna för miljö och hälsa från kemi-
kalier bör påskyndas. Genom Sveriges medlemskap i EU blev vi del i ett
system som ställer stora krav på prövning av nya ämnen. De befintliga
ämnena, i såväl gamla som nya applikationer, utgör dock fortfarande ett
svårlösligt problem. Ett annat grundläggande problem är att produktut-
vecklingen går snabbare än den takt i vilken riskbedömningar av ämnen i
de nya produkterna görs. Att utvärdera ett ämne i taget kräver stora re-
surser. Utvärderingarna fångar inte heller upp kombinationseffekter av
flera ämnen samtidigt. Det kan vidare vara svårt att finna orsakssamband
mellan enskilda ämnen och skador som visar sig först efter lång tid eller i
kombination med annan samtidig exponering. Regeringen konstaterar att
det under överskådlig tid kommer att saknas resurser att närmare studera
varje enskilt ämne och bilda sig en uppfattning om behovet av åtgärder.

Regeringen konstaterar dessutom att genomförandet av bl.a. Esbjerg-
deklarationen (se avsnitt 4.2.12 Giftfri miljö) innebär att kraven på kemi-
kaliepolitiken ökar. Deklarationen innehåller bl.a. det övergripande målet
att utsläppen av farliga ämnen till Nordsjön skall ha upphört år 2020. Det
slutliga målet är enligt deklarationen att halterna i miljön av farliga äm-
nen skall vara nära nollnivån och av naturliga ämnen nära de naturligt
förekommande halterna.

För att kunna påskynda arbetet och möta de nya krav som följer av
Esbjergdeklarationens mål behövs nya angreppssätt i kemikaliearbetet.
Enligt regeringens uppfattning är det nödvändigt att hitta ett arbetssätt

Prop. 1997/98:145

210

som är riktat generellt mot de farligaste ämnena och som inte hämmas av Prop. 1997/98:145
att kunskapsläget på kemikalieområdet är otillräckligt. Arbetet kan be-
drivas snabbare och mer kraftfullt om, som Kemikommittén föreslår,
ämnen identifieras som normalt inte bör förekomma i varor och proces-
ser, bl.a. på grundval av ämnenas inneboende egenskaper. Ett sådant ar-
bete bör riktas mot organiska, av människan framställda ämnen som är
bioackumulerande och långlivade, mot kadmium, bly och kvicksilver
samt mot dokumenterat farliga ämnen.

Samtidigt måste arbetet med de ”gamla” frågorna utvecklas. De många
gånger framgångsrika insatser som lagts ner på att minska riskerna från
kemikalier under de senaste decennierna, i förening med ökade kunska-
per, bildar en plattform att utgå från. Därutöver har anslutningen till EU
skapat delvis nya förutsättningar, även om arbetet med att minska risker-
na från kemikalier alltid har varit starkt inriktat mot internationellt sam-
arbete. Nya förutsättningar skapas också med de kvalitets- och miljöled-
ningssystem (EMAS, ISO 9000 och ISO 14000) som är under införande i
företag världen över, inte minst i Sverige. Mot denna bakgrund är det
viktigt att även de hittills använda styrmedlen utvecklas och skärps (se
kapitel 8 Näringslivets och konsumenternas roll i miljöarbetet).

211

6.2 Ytterligare riktlinjer for kemikaliepolitiken.

Regeringens bedömning: Som ett led i strävandena att nå delmålet
om att utsläpp och läckage av farliga ämnen till Östersjön och dess
tillrinningsområde samt Nordsjön skall ha upphört år 2020 (se avsnitt

4.2.12 Giftfri miljö), bör följande riktlinjer gälla:

* Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i huvud-
sak,

-fria från organiska, av människan framställda, ämnen som är
långlivade och bioackumulerbara samt ämnen som ger upphov till
dessa ämnen och

- fria från av människan framställda ämnen som är cancerframkal-
lande, arvsmassepåverkande och hormonstörande - inklusive fort-
plantningsstörande.

* Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i huvud-
sak fria från kvicksilver, kadmium, bly och deras föreningar.

* Metaller användes i sådana tillämpningar att metallerna inte
kommer ut i miljön i en omfattning som medför att miljö och männi-
skors hälsa kan komma till skada.

* Organiska, av människan framställda, ämnen som är långlivade
och bioackumulerbara förekommer i produktionsprocesser endast om
företaget kan visa att hälsa eller miljö inte kommer till skada. Till-
stånd och villkor enligt miljöbalken är utformade så att denna riktlinje
kan säkerställas.

Riktlinjerna bör vara vägledande for företagens produktutveckling
och tjäna som mål for deras kemikaliestrategier. Redan i dag görs sto-
ra ansträngningar for att ta bort skadliga ämnen.

Regeringen avser att låta utreda dels hur de egenskaper och effekter
som riktlinjerna utgår från bör definieras, dels analysera om det be-
hövs ytterligare styrmedel såsom t.ex. tillståndsprövning och förbud
for att åstadkomma en skärpt kontroll av de ämnen som omfattas av
riktlinjerna, och i sådant fall lämna förslag till hur dessa skulle kunna
utformas utifrån EU:s regelverk. Förslag bör även lämnas om takten
på genomförandet. De samhällsekonomiska konsekvenserna av för-
slagen bör analyseras och utgöra ett viktigt underlag for beslut om
vilka åtgärder som bör vidtas och när de bör genomföras. Industrins
erfarenheter bör tas till vara och resultaten av dess kemikaliesäkerhet-
sarbete beaktas. Förslagen kommer därför att utarbetas i en nära och
omfattande dialog med näringslivet.

Regeringen avser verka for att dessa riktlinjer skall vara genomför-
da redan inom 10-15 år.

Regeringen avser att år 2003 genomföra en översyn av de kemikali-
epolitiska målen och styrmedlen.

Slutligen avser regeringen att tillsammans med andra länder inom
EU driva frågan om mål for kemikaliepolitiken enligt dessa riktlinjer.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer till stor del med regering-
ens förslag. En viktig skillnad är att regeringen inte föreslår exakta årtal

Prop. 1997/98:145

212

for när riktlinjerna skall ha uppfyllts. Regeringen avser däremot att verka Prop. 1997/98:145
för att riktlinjerna skall vara genomförda inom 10-15 år.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till Kemi-
kommitténs förslag. Det finns överhuvudtaget en bred uppslutning bak-
om synsättet att egenskaperna "långlivad" och "bioackumulerbar" är vik-
tiga egenskaper som bör fungera som en kraftfull varningssignal. Även
hos flera av de instanser som framför kritik på vissa punkter finns en po-
sitiv grundhållning. Den oftast förekommande invändningen mot försla-
get är att även risken för att skada verkligen kan uppstå måste beaktas för
ämnen som omfattas av riktlinjerna. Denna synpunkt framförs av instan-
ser som representerar såväl näringslivet som myndigheter, högskolor och
forskningsinstitut.

Kemikalieinspektionen anser att kommitténs förslag inte beaktar kemi-
kaliers kända effekter, hantering, spridning eller använda volymer. Gra-
den av riskminskning kan därigenom, enligt inspektionen, inte beskrivas,
liksom inte heller kostnadseffektiviteten i de åtgärder som vidtagits. In-
spektionen refererar i sitt remissvar till sin rapport ”Uppdrag miljömål”,
som utarbetats på regeringens uppdrag. I rapporten har inspektionen fö-
reslagit mål för den egna verksamheten, mål som också formuleras för
varor på tio och femton års sikt. Enligt ett av inspektionens mål skall va-
ror som överlåts i stora volymer inom femton år inte längre innehålla
ämnen med allvarliga bioackumulerbara och långlivade egenskaper och
med toxiska effekter. Varor som innehåller sådana ämnen överlåts inte
fritt. Den som vill marknadsföra sådana varor skall, enligt inspektionen,
kunna visa att den avsedda användningen, samt återvinning och avfalls-
hantering, kan ske på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande
sätt.

Svenska gruvföreningen anser att de absoluta målen för metallhante-
ring varken är rimliga eller motiverade. På grund av sina egenskaper an-
vänds metaller i många sammanhang där god slitstyrka och beständighet
eftersträvas. Kemikontoret anser att ämnen som berörs av de kriterier
som kommer att föreslås måste genomgå en riskbedömning som tar hän-
syn till dos och exponering innan de eventuellt utpekas som
"stoppämnen". Stockholms Universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet
anser att det är en sedan länge vedertagen princip att ingen bedömning av
verklig eller potentiell risk för ett kemiskt ämne kan genomföras utan en
uppskattning av exponeringens omfattning (dosens storlek). Institutet för
Miljömedicin hävdar dock att även om risken måste beaktas i det specifi-
ka fallet är långlivade och bioackumulerbara ämnen som grupp sådana
som kan komma att visa sig medföra hälsorisker på sikt, varför institutet
instämmer i att sådana ämnen generellt bör undvikas i varor.

Skälen för regeringens bedömning

Riktlinjerna är en vägledning till var och en som hanterar kemikalier

Regeringen anser att kemikaliepolitiken skall inriktas mot det nationella
miljökvalitetsmålet Giftfri miljö, som innebär att ämnen och metaller som
skapats i eller utvunnits av samhället inte får hota människors hälsa eller

213

den biologiska mångfalden (se avsnitt 4.2.12 Giftfri miljö). Som delmål Prop. 1997/98:145
gäller att utsläpp och läckage av farliga ämnen till Östersjöns tillrin-
ningsområde och Nordsjön skall ha upphört år 2020. För att detta mål
skall kunna uppnås föreslår regeringen riktlinjer som innebär att ämnen
med vissa angivna egenskaper och effekter samt vissa metaller inte bör
förekomma i varor och processer.

Riktlinjerna syftar i första hand till att vara en vägledning för det ar-
bete som utförs av företagen och bör tjäna som utgångspunkt och mål för
de strategier dessa upprättar. Företagen bör inrikta sitt utvecklingsarbete
mot att avveckla användningen av de ämnen som kan komma att omfat-
tas av riktlinjerna.

Dessutom blir riktlinjerna ett stöd för myndigheternas arbete och för
tillämpningen av miljöbalken.

Riktlinjerna är steg på vägen för att bl.a. nå en del av de mål som ställts
upp i Esbjergdeklarationen och inom Helcom

Esbjergdeklarationen beskrivs i avsnitt 4.2.12, som behandlar miljökva-
litetsmålet Giftfri miljö. Deklarationen innebär bl.a. att tillförseln till
Nordsjön av farliga ämnen måste upphöra före år 2020. Detta gäller oav-
sett om ämnena sprids till miljön som ett resultat av nuvarande eller tidi-
gare användning eller om de når vår miljö på grund av långväga sprid-
ning från andra delar av världen. Med farliga ämnen avses i Esbjergdek-
larationen ämnen som är långlivade, bioackumulerbara och giftiga.

Östersjörådet har vid ministermötet i Kalmar år 1996 antagit ett mål
för Östersjöns och dess tillrinningsområde som motsvarar Esbjergdekla-
rationens mål.

Om Esbjergdeklarationens mål skall kunna nås måste, enligt regering-
ens bedömning, nya varor som introduceras på marknaden i god tid före
år 2020 vara fria från ämnen som är eller skulle kunna utgöra ett hot mot
människors hälsa eller miljön. Förslaget till riktlinjer gäller just utsläp-
pande på marknaden av nya varor. Riktlinjerna är därför enligt regering-
ens bedömning ett nödvändigt steg på vägen för att nå det mål som fast-
ställts i Esbjergdeklarationen och som uttrycks i nämnda miljökvalitets-
mål.

I Esbjergdeklarationen definieras farliga ämnen som ämnen som är
bioackumulerbara (upplagras i levande organismer), långlivade och tox-
iska. Regeringen bedömer, i likhet med Kemikommittén, att organiska
ämnen som är långlivade och bioackumulerande generellt sett måste be-
traktas som potentiellt farliga om de kommer ut i miljön (se nedan under
rubriken ”Organiska, långlivade och bioackumulerande ämnen”). Bland
annat är det ofta svårt att bedöma deras giftighet gentemot den mångfald
av organismer som de kan komma i kontakt med i naturen. Detta innebär
enligt regeringens bedömning att om utsläppen av farliga ämnen i
Esbjergdeklarationens bemärkelse skall ha upphört år 2020 måste ämnen
som är långlivade och bioackumulerande ha upphört att finnas i varor i
god tid dessförinnan.

Riktlinjen att varor inte skall innehålla sådana ämnen svarar dessutom
mot det slutliga mål som uttrycks i Esbjergdeklarationen. Målet innebär

214

att halterna av naturfrämmande ämnen skall vara nära nollnivån och av
naturligt förekommande ämnen nära bakgrundsnivån.

Organiska, långlivade och bioackumulerande ämnen

Utgångspunkten för de av regeringen föreslagna riktlinjerna är bl.a. att
organiska, av människan framställda ämnen, som är långlivade och bio-
ackumulerande alltid utgör en potentiell risk för människors hälsa och
miljön. Det är inte möjligt att på vetenskapens nuvarande kunskapsnivå
slå fast att utsläpp till miljön av ett sådant ämne inte medför någon risk
för hälsa och miljö. Mångfalden i fråga om arter, miljöer, klimat etc. är
alltför stor. Långlivade ämnen kan dessutom spridas långväga med vin-
dar och strömmar eller genom handel med varor. Därigenom riskerar de
att på ett oförutsett sätt hamna i känsliga miljöer där deras skadliga ef-
fekter blir särskilt stora. Detta gäller t.ex. vissa klororganiska gifter, som
uppenbarligen ansamlas i arktiska områden och som där förekommer i
höga halter i havslevande däggdjur. Risken med långlivade ämnen som
kan ansamlas i organismer kvarstår lång tid efter det att användningen
upphört. Några av de mest ökända miljögiftema, t.ex. DDT och PCB,
tillhör denna grupp av ämnen.

Regeringens bedömning är således att en rimlig tillämpning av försik-
tighetsprincipen medför att, av människan framställda, ämnen som är
långlivade och bioackumulerande inte bör finnas i miljön. Detta innebär
att de som regel inte bör förekomma i varor som förs ut på marknaden.
De bör endast fa förekomma i väl kontrollerade processer om företaget
kan visa att människors hälsa och miljön inte riskerar att komma till ska-
da.

Cancerframkallande, arvsmassepåverkande, hormonstörande inklusive fort-
plantningsstörande ämnen

Användning av ämnen som är framställda av människan och som har
allvarliga eller kroniska effekter bör upphöra. Med sådana ämnen avses
cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller hormonstörande
(inklusive fortplantningsstörande) ämnen. Dessa effekter är var för sig så
allvarliga att ämnen med någon av effekterna inte skall få orsaka ofrivil-
lig exponering. Ett av skälen är att även en enstaka exponering vid låg
dos kan orsaka skada. Ett annat är att det inte går att förutsäga hur stor
dos individen eller miljön exponeras för sammanlagt.

Regeringen delar Kemikommitténs uppfattning att de nämnda egen-
skaperna är så allvarliga att, av människan framställda, ämnen med nå-
gon av dessa egenskaper inte bör förekomma i varor och produktionspro-
cesser.

Kvicksilver och bly

Metallerna kvicksilver och bly är båda mycket giftiga och dessutom bio-
ackumulerande. Kvicksilver och bly beskrivs i särskilda avsnitt i detta
kapitel (6.4.4 Kvicksilver och 6.4.3 Bly).

Prop. 1997/98:145

215

Kadmium

Prop. 1997/98:145

Kadmium kan ge skador på njurar och skelett. Denna metall finns bl.a.
naturligt i fosfatgödsel och sprids t.ex. med luftföroreningar. Det leder
till att djur och människor exponeras för kadmium via kosten. Nuvarande
intag ligger nära den nivå man vet kan ge skador på människor.

I Sverige regleras användningen av kadmium i förordningen
(1985:839) om kadmium. Bland annat får inte ämnen som innehåller
kadmium eller kadmiumföreningar användas för ytbehandling eller som
stabilisator eller färgämne. Enligt lagen (1984:405) om skatt på gödsel-
medel skall en miljöskatt betalas för gödselmedel. Gödselmedel som in-
nehåller högre halt kadmium än 100 g per ton fosfor far inte saluföras
eller överlåtas. Enligt lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel skall en
miljöskatt betalas för gödselmedel med kadmiumhalt mellan 5 och 100 g
per ton fosfor. I den handelsgödsel som används i Sverige är halten av
kadmium relativt låg, vilket beror på att industrin till följd av skatten
väljer råvaror från fyndigheter med låg kadmiumhalt. Kadmium ingår
bland de ämnen som omfattas av tillfälliga svenska särbestämmelser i
EU. En närmare beskrivning av detta ges i avsnitt 6.4.13 Ämnen med
tillfälliga svenska särbestämmelser.

Riktlinjerna innebär att kadmium inte bör förekomma i varor. För att
detta skall kunna uppnås i fråga om handelsgödsel krävs dock att proces-
ser för att rena fosfat från kadmium utvecklas och tas i bruk. Sverige kan
inte åstadkomma detta på egen hand. Ett utvecklingsarbete pågår, delvis
finansierat med EU-medel, som visar att det går att rena fosfatet till en
rimlig kostnad. Reningsanläggningar i kommersiell drift är en förutsätt-
ning för att riktlinjen i fråga om kadmium skall vara möjlig att nå för
handelsgödsel.

Övriga metaller

Metaller har haft en avgörande betydelse för människans utveckling. Till
exempel kunde plogar tillverkas tack vare metall och i den industriella
revolutionen har metaller haft en av huvudrollerna. Massproduktion av
varor och andra förnödenheter har kunnat åstadkommas med maskiner
och instrument av metall. Metaller är också en av hörnstenarna i vårt IT-
samhälle.

Människans utnyttjande av jordens metallresurser har dock lett till att
stora metallmängder omfördelas i miljön på kort tid. Metaller som tidiga-
re varit bundna till berggrunden, lagras i samhället som beståndsdelar i
varor, anläggningar och infrastruktur. Detta har lett till förhöjda metall-
halter både lokalt, regionalt och globalt. För den levande organismen kan
effekterna av en haltökning leda till skadliga effekter. Metaller sprids
främst vid gruvbrytning och när varor produceras, används och blir till
avfall. Samhället tillförs på detta sätt stora mängder potentiellt skadliga
metaller såsom t.ex. krom, koppar, zink, nickel och bly.

Det bör dock framhållas att utvinning och användning av metaller inte
nödvändigtvis behöver leda till oacceptabla utsläpp. Sverige har i dag

216

strikta krav för hela kedjan av metallhantering dvs. brytning, metallut- Prop. 1997/98:145
vinning, avfallshantering, återvinning och deponering.

Källorna for spridning av metall till miljön kan grovt delas upp i
punktkällor och diffusa källor. Punktkällor är ofta förknippade med olika
industriella verksamheter där metallen framställs eller hanteras. Diffus
spridning av metall kan komma från användningen genom slitage eller
korrosion. Allmänt gäller att punktutsläpp är enklare att isolera och åt-
gärda än de diffusa utsläppen. Särskilda riskområden för den diffusa
spridningen är storstadsregionerna, eftersom varorna i stor utsträckning
används där.

Gruv- och metallnäringama har gjort kraftfulla insatser for att miljöan-
passa verksamheten. Drastiska minskningar i utsläppsnivåer har nåtts
från 1970-talet och framåt. Marknadens krav, ekonomiska drivkrafter, en
ökad miljömedvetenhet och strikta miljöregler har gjort att industrin i
många fall har låga utsläppsnivåer.

Avsikten är att de riktlinjer regeringen föreslår skall leda till ett foränd-
ringsarbete. Varje foretag måste, i varje enskilt fall ställa sig frågan om
metallen hanteras enligt intentionerna i riktlinjerna. I detta övervägande
måste också det som är känt om metallens effekter vägas in. Järn och
aluminium är exempel på metaller som forskarna har förhållandevis goda
kunskaper om och som är mycket vanliga i naturen och i jordskorpan.
Företagens insatser behöver därför inte primärt rikta sig mot dessa me-
taller, förutom att metallerna bör återvinnas i så slutna kretslopp som
möjligt eftersom nyframställningen är energikrävande och förorenande.

Vidare bör metallerna i högre grad än tidigare återanvändas och åter-
vinnas.

De egenskaper och effekter som riktlinjerna avser måste definieras

De egenskaper och effekter som enligt riktlinjerna kännetecknar ämnen
som skall fasas ut är inte definierade. För att riktlinjerna skall kunna till-
lämpas fullt ut krävs att sådana definitioner utarbetas. En fråga som
måste lösas är t.ex. hur långlivat och bioackumulerande ett ämne skall
vara for att det skall omfattas av kravet på utfasning enligt de angivna
riktlinjerna. Ffur lång tid skall det ta för ämnet att brytas ner i naturen? På
samma sätt måste begreppen cancerframkallande, arvsmassepåverkande
och hormonstörande, i de föreslagna riktlinjerna definieras. Dessa defi-
nitioner är avgörande for hur många ämnen som berörs och därmed for
vilka konsekvenser de föreslagna riktlinjerna medför.

Nya system för kontroll, inklusive tillståndsprövning och förbud kan komma
att behövas

I vissa fall kommer det inte att vara möjligt att helt fasa ut användningen
av de ämnen som riktlinjerna omfattar. För några viktiga användnings-
områden kan t.ex. sådana ämnen vara svåra att ersätta med andra mindre
farliga ämnen eller metoder. Detta kan särskilt komma att gälla varor
som importeras i betydande omfattning där importörerna i praktiken har

217

liten, om ens någon, möjlighet att påverka tillverkarnas utformning av Prop. 1997/98:145
varorna. I dessa fall är det av största betydelse att användningen av de
aktuella ämnena sker under former som är acceptabla från risksynpunkt.

Samhällets regler och redskap måste därför vara så utformade att de
ämnen som omfattas av de föreslagna riktlinjerna om ca 10-15 år kan
användas på sådant sätt att miljön eller människors hälsa inte äventyras.

Dagens lagstiftning ger betydande möjligheter för myndigheter att age-
ra. Tillsynsmyndigheter kan t.ex. förbjuda användning av en kemisk pro-
dukt som medför oacceptabla risker. Vidare kan prövning av miljöfarlig
verksamhet enligt dagens lagstiftning eller miljöbalken innebära in-
skränkningar eller andra regleringar av användningen av vissa kemikali-
er. Dessa möjligheter måste utnyttjas för att påskynda avvecklingen av de
ämnen som omfattas av riktlinjerna.

Den användning av ämnen som omfattas av riktlinjerna som inte går
att undvika, bör därför enligt regeringens bedömning vara föremål för en
särskild kontroll från samhällets sida. Detta innebär att även skärpt lag-
stiftning kan visa sig behövas framgent.

En fråga som särskilt bör övervägas är om dessa ämnen, eller vissa
grupper av ämnena, bör bli föremål för tillståndsprövning innan de släpps
ut på marknaden. Systemet för prövning av bekämpningsmedel skulle
kunna vara en förebild. Konkret skulle detta kunna innebära att ett ämne
som omfattas av tillståndsprövningen bara får marknadsföras om mark-
nadsföraren kan visa att användningen inte innebär risk för att människor
eller miljön skadas. Vid denna prövning måste försiktighetsprincipen
vara vägledande. För mycket långlivade, organiska ämnen som dessutom
är bioackumulerande skulle detta kunna innebära att användning bara kan
accepteras om ämnena inte riskerar att komma ut i miljön.

Enligt regeringens uppfattning bör ett system för skärpt kontroll av de
aktuella ämnena i första hand utformas på EU-nivå. Om så inte sker bör
dock nationella åtgärder övervägas.

Redan i dag finns möjlighet för regeringen att införa tillståndsprövning
om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt enligt 11 § lagen
(1985:426) om kemiska produkter.

Definitioner och styrmedel måste utvecklas

Regeringen avser att låta utreda dels vilka definitioner som bör tillämpas
för de ämnen som de föreslagna riktlinjerna omfattar, dels analysera om
det behövs, och i så fall lämna förslag till ytterligare styrmedel för att
åstadkomma en skärpt kontroll av ämnena.

Definitionerna måste vara vetenskapligt förankrade och bygga på en
samsyn mellan myndigheter, näringsliv och forskarsamhälle. Arbetet
med att utveckla internationellt vedertagna definitioner bör beaktas. Ett
arbete pågår inom ramen för Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) i
syfte att utveckla kriterier för ämnen som omfattas av Esbjergdeklaratio-
nens mål. Sverige tar genom Kemikalieinspektionen och Naturvårdsver-
ket aktiv del i detta arbete. Regeringen anser vidare att en viktig utgångs-
punkt är de internationellt vedertagna definitioner och kriterier som finns

218

upptagna i Kemikalieinspektionens författningssamling om klassificering
och märkning av kemiska produkter (KIFS 1996:5). Vid utarbetandet av
definitioner skall utgångspunkten vara de risker som är knutna till de
aktuella egenskaperna och effekterna.

Vad beträffar hormonpåverkande ämnen saknas i dag både testmetodik
och bedömningskriterier. Regeringen bedömer att nya ämnen inom EU
skall vara undersökta med avseende på hormonstörande egenskaper. Re-
geringens uppfattning är att Sverige aktivt bör verka för att sådana krite-
rier utvecklas inom EU och i det internationella kemikaliesamarbetet.
Dessutom anser regeringen att Sverige aktivt skall delta i och stödja det
pågående utvecklingsarbetet med testmetoder som pågår inom OECD.

Vidare skall en analys genomföras av hur befintliga styrmedel, såsom
tillsyn, tillståndsprövning enligt miljöbalken och information, på bästa
sätt kan användas för att åstadkomma en skärpt kontroll av de ämnen
som omfattas av riktlinjerna och ge förslag till vilka ytterligare redskap
som kan behövas. Bland annat skall redovisas om det finns behov av ett
system för tillstånd att marknadsföra kemiska produkter som innehåller
dessa ämnen och i så fall hur systemet kan utformas. Antalet organiska
ämnen som berörs kan vara mycket stort. Därför skall en bedömning gö-
ras av om det finns behov av prioriteringar. EU-aspektema skall tillmätas
stor betydelse. Därutöver skall de samhällsekonomiska konsekvenserna
av förslagen analyseras. När uppdraget rapporterats avser regeringen att
återkomma till riksdagen med en redovisning av de närmare förutsätt-
ningar som bör gälla för ämnen som omfattas av riktlinjerna.

Företagen arbetar för att minska negativ miljöpåverkan

Samhällets kemikaliekontroll och regelsystem har visserligen en viktig
roll, men det huvudsakliga ansvaret för att riktlinjerna skall uppfyllas
ligger dock hos de som tillverkar, köper in respektive konsumerar varor
som innehåller kemikalier. Ett särskilt ansvar i alla dessa funktioner in-
nehar den kemibaserade industrin. Denna svarade 1996 för närmare 27 %
av den svenska tillverkningsindustrins förädlingsvärde. Totalt sysselsatte
denna industri omkring 130 000 personer detta år.

I dag arbetar en stor del av den kemiska industrin efter ett gemensamt
handlingsprogram som kallas ”Ansvar & Omsorg” i frågor som rör häl-
so-, säkerhets- och miljöfrågor i vid bemärkelse. Detta handlingsprogram
är internationellt och finns i alla västeuropeiska länder samt i USA, Aust-
ralien och Nya Zeeland. Idén är att enskilda företag åtar sig att arbeta för
en fortlöpande förbättring vad avser kemikalieproduktionens och kemi-
kalieanvändningens inverkan på hälsa, säkerhet och miljö. I handlings-
programmet ingår bl.a. att företaget skall ha en policy för dessa frågor
och analysera nya produkter och processer med avseende på hälsa, sä-
kerhet och miljö.

Prop. 1997/98:145

219

Det fortsatta arbetet med utfasning av ämnen som omfattas av riktlinjerna Prop. 1997/98:145
Regeringen avser verka för att riktlinjerna skall var genomförda inom
10-15 år. Ä ena sidan måste en omställningsperiod av detta slag vara så
tilltagen att den räcker för ett utvecklings- och omställningsarbete inom
företagen. Mot bakgrund av det arbete som redan i dag pågår inom ke-
miindustrin och de produktutvecklingstider som är normala för denna
industri, bedömer regeringen att de angivna tidsperioderna normalt sett är
tillräckliga för detta. Å andra sidan far omställningsperioden inte vara
längre än att den kommer att skapa den drivkraft som behövs i ett frivil-
ligt arbete.

Det är viktigt att det vid lämpliga tillfällen görs utvärderingar av hur
riktlinjerna efterlevs och av hur effektiva styrmedlen på kemikalieområ-
det är.

Regeringen avser att år 2003 genomföra en översyn och utvärdering av
de kemikaliepolitiska målen och styrmedlen. Översynen skall inte bara
gälla hur riktlinjerna efterlevs utan också innefatta en analys av konsek-
venser för miljö samt ekonomi och samhällsutveckling. Aspekter av det
senare slaget som bör studeras är t.ex. sysselsättning, hinder för nyföre-
tagande, konkurrenskraft och regional balans. Om det vid tidpunkten för
översynen framgår att utvecklingen inte går i riktning mot ett uppfyllande
av riktlinjerna, eller om arbetet har medfört oönskade konsekvenser, kan
det bli aktuellt att vidta ytterligare åtgärder. Regeringen kommer i ett
sådant läge att överväga att införa förbud eller tillståndsplikt för ämnen
som enligt de föreslagna riktlinjerna skall avvecklas.

Riktlinjerna skall i första hand beaktas inom ramen för företagens
normala produktutveckling. De sträcker sig över en lång tid för att ge
utrymme för denna produktutveckling.

Regeringen bedömer att förslaget inte kommer att innebära några ut-
giftsökningar för staten.

6.3 Arbetet med att minska riskerna vid hantering av
kemikalier kan utvecklas

6.3.1 Utgångspunkter för det framtida arbetet

Det pågående arbetet med att begränsa eller avveckla vissa särskilt farli-
ga kemikalier måste fortgå. Det behövs även fortsättningsvis stora insat-
ser för att öka kunskaperna om kemiska ämnens hälso- och miljöfarliga
egenskaper samt om deras förekomst och användning. En skärpt kontroll,
kommer att riktas mot de ämnen som omfattas av riktlinjerna. Miljöbal-
ken kommer att ge nya möjligheter att reglera användningen av kemika-
lier i samband med tillståndsbeslut avseende miljöfarlig verksamhet.

När det är motiverat skall hanteringen av ämnen förbjudas eller be-
gränsas. Sverige kommer i sådana fall att främst utnyttja de möjligheter
EU-medlemskapet ger att genom förbud eller begränsningar på EU-nivå
fa ett brett genomslag för åtgärderna. Detta bör dock inte hindra Sverige
från att vidta nationella åtgärder när det finns starka bl.a. vetenskapligt
underbyggda skäl för detta. Internationellt kommer Sverige att verka för

220

att användning och utsläpp av farliga kemikalier avvecklas eller begrän- Prop. 1997/98:145
sas genom bindande konventioner.

Ansvaret för att kemiska produkter hanteras på ett sätt som inte innebär
risker för hälsa och miljö ligger enligt dagens lagstiftning otvetydigt på
den som tillverkar, försäljer eller på annat sätt hanterar produkterna.
Detta bör betonas ännu starkare i den framtida kemikaliepolitiken. Före-
tagen bör utveckla effektiva miljöledningssystem ( t.ex. EMAS och
ISO 14000) men också samverka med myndigheter och andra aktörer.
Dessutom kan en ökad information till allmänheten om företagens kemi-
kalieanvändning spela en viktig roll.

Ett viktigt inslag i kemikaliearbetet är klassificering och märkning av
kemiska produkter med avseende på risker. Klassificeringen, som avgör
hur en produkt märks, utgår från produktens egenskaper och sker på ba-
sis av internationellt utarbetade kriterier. Märkningen ger information till
användaren om de risker som användning av en produkt kan medföra och
om vilka skyddsåtgärder som bör vidtas.

Information om en varas innehåll av farliga ämnen, utformad på ett sätt
som är lätt att tillgodogöra sig, är emellertid också en förutsättning för att
inköpare och enskilda konsumenter skall kunna tillämpa produktvals-
principen. Därför bör information om ingående farliga kemikalier och
deras egenskaper också ges för andra varugrupper än de som i lagens
mening betraktas som kemiska produkter. De som yrkesmässigt inhand-
lar stora kvantiteter är en särskilt viktig målgrupp, som kan ställa krav
gentemot producenter och leverantörer och som dessutom kan förväntas
ha en större förmåga att tillgodogöra sig kvalificerad information. Miljö-
farlighetsmärkning och i vissa fall även miljövarudeklarationer kan där-
för spela en viktig roll för att driva på utvecklingen mot varor som inne-
håller mindre farliga ämnen. Insatserna bör generellt i ökad utsträckning
inriktas mot varor och mot företagens val av produkter.

Av grundläggande betydelse för arbetet med att minska riskerna för
hälsa och miljö är att kunskaperna ökar om de risker användningen av
kemikalier kan medföra. En viktig del av kunskapsuppbyggandet är test-
ning, utvärdering och bedömning. Detta är uppgifter som i första hand
åligger tillverkare och importörer att utföra.

Försiktighetsprincipen är i dag en väsentlig beståndsdel i kemikaliepo-
litiken. Denna grundläggande princip måste i framtiden fa en ännu vikti-
gare roll. Kemikaliepolitiken måste bygga på att myndigheter och företag
i allt högre grad agerar redan vid grundad misstanke om att en skada kan
inträffa. Detta innebär bl.a. att arbetet i ökad utsträckning bör inriktas
mot ämnen som har sådana inneboende egenskaper att de kan innebära
risker för hälsa och miljö. De föreslagna riktlinjerna är bl.a. ett uttryck
för detta synsätt.

221

6.3.2

Samverkan, myndighetsorganisation och tillsynsarbetets Prop. 1997/98:145
uppläggning

Regeringens bedömning: Samverkan mellan myndigheter och in-
dustrin bör öka. Myndigheterna bör sträva efter arbetsformer som in-
volverar dem som är viktiga att nå i kemikaliearbetet. Denna samver-
kan bör ske på alla nivåer, såväl inom landet som i fråga om Sveriges
agerande inom EU och i andra internationella sammanhang.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i väsentliga avseenden
med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till en ökad sam-
verkan mellan myndigheter och industri. En majoritet av remissinstan-
serna är också positivt inställda till ett nätverksskapande arbete på regio-
nal nivå. Ett stort antal instanser varnar dock for att detta innebär en risk
för att den centrala myndighetens resurser och kompetens tunnas ut.
Flertalet av de instanser som har haft synpunkter på den av kommittén
beskrivna modellen med bl.a. regionala kontor, har av denna orsak varit
negativt inställda till modellen. Detta gäller centrala myndigheter som
t.ex. Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket men också vissa nä-
ringslivsorganisationer. Plast- och kemibrancherna tror t.ex. att myndig-
heternas roll som kunskapssamlare och spjutspetsorganisationer kan
komma att försvagas med den skisserade modellen. Även flera högskolor
och forskningsinstitutioner är kritiska till modellen.

Skälen för regeringens bedömning

Mycket kan vinnas genom samverkan mellan myndigheter och företag

Samverkan mellan industrin och myndigheter kommer att få en ökad be-
tydelse i den framtida kemikaliepolitiken. Utgångspunkten är att kemi-
kaliepolitikens mål framförallt skall uppnås genom insatser från de som
producerar, importerar och använder kemikalier. I denna samverkan har
industrins branschorganisationer en viktig roll. Regeringen delar Kemi-
kommitténs synpunkt att dessa organisationer bör stödja rådgivning och
utbildning gentemot företagen, främst de små. Det kan förväntas ett stort
utvecklingsbehov för denna slags rådgivningsverksamhet.

Regeringen anser vidare, i likhet med Kemikommittén, att myndigheter
och industrin bör öka sitt samarbete i EU-arbetet. Det är också viktigt att
miljöorganisationer, konsumentorganisationer och fackliga organisatio-
ner deltar i EU-arbetet. Dessa organisationer har stora möjligheter att
framföra synpunkter som ligger i linje med svenska intressen eftersom
samsynen ofta är stor i frågor som är väsentliga för Sverige. Med ökad
samverkan kan den svenska slagkraften öka påtagligt. Detta gäller inte
bara inom EU utan överhuvudtaget i det internationella kemikaliearbetet.

222

Frivilliga åtaganden kan komplettera andra åtgärder Prop. 1997/98:145

Ett viktigt inslag i samverkan mellan myndigheter och industrin kan i
framtiden vara frivilliga åtaganden av olika slag. Sådana åtaganden finns
i flera länder, t.ex. Nederländerna och USA. Det som i första hand är
aktuellt torde vara åtaganden från industrins sida på EU-nivå eller, om
detta är mer lämpligt, gentemot svenska staten. Det är dock möjligt med
åtaganden också på lokal eller regional nivå.

Nya förutsättningar skapas med kvalitets- och miljöledningssystem

Av största betydelse för företagens framtida kemikaliearbete är utveck-
lingen av olika kvalitets- och miljöledningssystem såsom EMAS,
ISO 9000 och ISO 14000. Dessa beskrivs närmare under avsnitt 8.1
Hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Den kemiska industrins
handlingsprogram Ansvar & Omsorg (se avsnitt 6.2 Ytterligare riktlinjer
för kemikaliepolitiken), är ett annat exempel på system för att förbättra
både kunskaperna och rutinerna.

Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att de frivilliga miljö-
ledningssystemen utnyttjas för att höja nivån på kemikaliesäkerheten.

Kemikalieinspektionen tillhandahåller verktyg

Regeringen delar Kemikommitténs uppfattning att Kemikalieinspektio-
nen bör utveckla verktyg som underlättar för företagen att välja mindre
skadliga kemikalier. I själva verket har inspektionen sedan länge tillhan-
dahållit verktyg som haft stor betydelse i detta arbete, t.ex. observations-
listan (200 ämnen som kräver särskild uppmärksamhet) och begräns-
ningslistan (ett 70-tal ämnen eller ämnesgrupper vars användning är in-
skränkt eller förbjuden). Bestämmelser om märkning och annan produk-
tinformation är andra exempel. Enligt regeringens uppfattning är framta-
gande av sådana listor och andra verktyg som underlättar företagens ar-
bete, en självklar del i myndighetens verksamhet. Det är därför inte nöd-
vändigt att ge inspektionen ett uppdrag av det slag kommittén föreslår.

Lokalt och regionalt arbete är viktigt

Det regionala och lokala arbetet för att minska riskerna från kemikalier är
mycket viktigt. De branschgrupper Kemikommittén föreslår kan t.ex. i
många fall ingå som en del i lokala och regionala nätverk. Regeringen
anser dock, till skillnad från kommittén, att det nätverksskapande arbetet
på lokal och regional nivå i första hand och i mån av resurser och behov
bör utföras av kommuner och länsstyrelser. Däremot bör den centrala
myndigheten, då dess kompetens behövs, delta i och, då det är påkallat,
initiera ett sådant arbete.

Samtidigt är det utomordentligt viktigt att den centrala myndighetens
kompetens kan behållas. Sverige är ett land med begränsade resurser för
kemikaliearbetet. Det bör därför finnas rationaliseringsvinster och kvali-
tetsfördelar med ett centralt arbete. Dessutom krävs en central myndighet

223

med tillräckliga resurser och spetskompetens för att Sverige skall kunna Prop. 1997/98:145
driva kemikaliefrågoma på ett effektivt och framgångsrikt sätt i EU och
internationellt.

Regeringen bedömer vidare att det med stor sannolikhet skulle vara
svårt att skapa och bibehålla en tillräcklig kompetens i de regionala kon-
tor som skulle bildas på flera håll i landet, enligt den organisationsmodell
kommittén framhåller. Enligt regeringens uppfattning bör den centrala
myndigheten finna former att delta i det regionala och lokala arbetet som
inte äventyrar kompetensen eller innebär att begränsade resurser tunnas
ut.

Systemtillsynen och egenkontrollen bör öka

Enligt regeringens uppfattning är det viktigt med ett ökat inslag av sys-
temtillsyn (tillsyn av företagens egenkontroll). Många kommuner och
länsstyrelser bedriver en omfattande sådan tillsyn och det finns tecken på
att denna typ av tillsyn alltmer vinner insteg i myndigheternas verksam-
het. Det är angeläget att denna utveckling fortsätter. En arbetsgrupp inom
Miljödepartementet har i en rapport om tillsyn enligt miljöbalken före-
slagit att en förordning med generella minimikrav på egenkontrollen (Ds
1998:22) införs.

Regeringen delar Kemikommitténs uppfattning att det vore värdefullt
om tillsynsmyndigheterna i ökad utsträckning kontrollerar att det i före-
tagen finns tillräcklig dokumentation om kemikaliers skadliga egenska-
per. Regeringen anser dock att det i dag i stor utsträckning saknas till-
räckliga resurser hos tillsynsmyndigheterna att utöva sådan tillsyn. Det
bör emellertid framhållas att möjligheten för miljödomstolama att enligt
miljöbalken fastställa villkor för kemikalieanvändningen, bör leda till en
ökad kontroll av att de kemikalier som förekommer i en verksamhet är
tillräckligt utredda.

6.3.3 Ökad information till allmänheten

Regeringens bedömning: Informationen om företagens användning
av farliga kemiska ämnen bör bli mer lättillgänglig för allmänheten.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens bedömning.

Remissinstanserna: Bland de instanser som yttrat sig ifråga om för-
slagen att företagen regelbundet redovisa hur de arbetar för att nå miljö-
målen, är flertalet myndigheter positiva och en majoritet av företagsorga-
nisationerna negativa. Kemikontoret har en positiv grundinställning men
befarar att konkurrensen kan snedvridas om redovisningskravet blir allt-
för omfattande. Företagens Uppgiftslämnardelegation anser att utsläppen
i dag rapporteras i erforderlig utsträckning, i varje fall från industrin och
när det gäller användningen sker redan en noggrann årlig rapportering
från tillverkare och handelsföretag för kemikalier. Naturvårdsverket på-

224

pekar att det såsom statistikansvarigt för utsläppsfrågor arbetar med des-
sa frågor och att verket inom det närmaste året avser att ta fram ett för-
slag till kemikalieutsläppsregister.

Flertalet remissinstanser har en positiv grundinställning till förslaget
om att företagen senast år 2002 skall innehållsdeklarera sina varor med
avseende på kemikalieinnehåll. Många instanser påpekar att ett system
för innehållsdeklarationer måste utformas i internationell samverkan.
Dessutom ställer sig många instanser tveksamma till om vanliga konsu-
menter kommer att kunna tolka och förstå deklarationerna. Kemikaliein-
spektionen anser att det är viktigt att i det svenska frivilliga arbetet prio-
ritera från risksynpunkt viktiga varugrupper. Några instanser anser att
förslaget är orealistiskt, särskilt avseende årtalet 2002.

Skälen for regeringens bedömning

Årlig rapport

Regeringen bedömer att det är viktigt med en årlig rapportering från fö-
retagens sida av deras användning av särskilt farliga kemikalier. Ett in-
strument för detta finns redan i de föreskrivna årliga miljörapportema
enligt miljöskyddslagen. Ca 7 000 miljörapporter skickas årligen in till
tillsynsmyndigheterna. Enligt Naturvårdsverkets kungörelse med före-
skrifter om miljörapport för tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter
(SNFS 1993:1) och allmänna råd om miljörapport för tillståndspliktiga
verksamheter enligt miljöskyddslagen (Allmänna råd 1994:1) skall an-
vändning av råvaror och kemiska produkter redovisas. Dessutom vill
regeringen erinra om den nyligen beslutade förändringen i årsredovis-
ningslagen 1995:1554 som innebär att företag som bedriver tillstånds-
pliktig eller anmälningspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen måste
lämna uppgifter om verksamhetens påverkan på den yttre miljön i sin
förvaltningsberättelse. Förändringen träder i kraft i januari 1999. Slutli-
gen bör Kemikalieinspektionens produktregister nämnas. Detta innehål-
ler information om tillverkning och import av kemikalier.

Informationen från företagen om användningen av kemikalier kan dock
öka ytterligare och anpassas till allmänhetens behov. Detta gäller särskilt
användningen av sådana ämnen som kommer att omfattas av riktlinjerna.
Regeringen bedömer således att allmänheten måste betraktas som en sär-
skild målgrupp för viss information. Denna information måste vara be-
gränsad, lättillgänglig och lättförståelig.

Regeringen delar Kemikommitténs uppfattning att det amerikanska ut-
släppsregistret, Toxics Release Inventory, är en intressant förebild. Stu-
dier har visat att de drygt 21 000 större kemikalieanvändare som berörs
av Toxic Release Inventory minskade utsläppen av de aktuella kemikali-
erna med 44 % mellan åren 1988 och 1994. Offentligheten kring utsläp-
pen och den ökade kunskapen hos företagen om den egna verksamheten
torde starkt ha bidragit till detta. Det utsläppsregister som Naturvårds-
verket för närvarande upprättar är, enligt vad regeringen erfarit, inspirerat
av det amerikanska systemet.

Prop. 1997/98:145

225

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur in-
formation om användning och utsläpp av farliga kemikalier på bästa sätt
kan göras tillgänglig för allmänheten. I uppdraget bör ingå att ge förslag
till sådana ändringar i lagar och förordningar som eventuellt erfordras för
att kravet på informationsspridning skall kunna genomföras. I olika
sammanhang - bl.a. i Småföretagsdelegationens rapport Bättre och enk-
lare regler (SOU 1997:186) - har pekats på vikten av att begränsa företa-
gens och särskilt de små företagens uppgiftslämnarbörda. Vid utarbetan-
de av förslagen till förbättrad information är det därför viktigt att även
denna aspekt beaktas av verket.

Regeringen utgår från att företagen redan i dag har sammanställda data
över användning av de aktuella ämnena. Detta är en förutsättning för att
kunna upprätta miljörapporter och i övrigt möta samhällets krav inom
såväl tillståndsprocessen som tillsynsarbetet. Det ingår också som en
naturlig del i frivilliga miljöledningssystem som t.ex. EMAS och ISO
14000. Dessa system tillhandahåller dessutom standarder för bl.a. miljö-
revision, miljömärkning och miljövarudeklarationer.

Innehållsdeklarationer för varor

Regeringen bedömer att det behövs väl utformad information om varors
innehåll av farliga kemikalier, bl.a. för att underlätta för inköpare och
även för konsumenter att tillämpa produktvalsprincipen. En särskilt vik-
tig målgrupp är yrkesmässiga inköpare, som kan ställa krav gentemot
producenter och leverantörer och som har möjlighet att tillgodogöra sig
kvalificerad information. Det skulle därför vara värdefullt om företagen
frivilligt börjar förse varorna med information om innehållet av farliga
kemikalier. Informationen måste utformas så att den är lätt att tillgodogö-
ra sig. Bland annat bör den vara selektiv och ta upp det som är viktigast
från miljö- och hälsosynpunkt. Det är särskilt angeläget med information
om eventuell förekomst av ämnen som enligt de föreslagna riktlinjerna
skall avvecklas. Informationen måste också anpassas till varan. Slutligen
kan det vara nödvändigt att, som Kemikalieinspektionen framhåller, prio-
ritera från risksynpunkt viktiga varugrupper.

Frågan om information om innehåll av farliga kemikalier ingår delvis i
det utvecklingsarbete som pågår såväl i Sverige som i andra länder i syfte
att ta fram miljövarudeklarationer. Kretsloppsdelegationen har i rappor-
ten Producentansvar för varor (1997:19) föreslagit att informationsplikt
skall införas för avvecklingsämnena. Rapporten remissbehandlas för när-
varande. Sverige avser att driva denna fråga inom EU och i olika inter-
nationella organ, t.ex. OSPAR. Möjligheten att införa systemet på natio-
nell nivå skall dock också övervägas.

Regeringen har gett Konsumentverket i uppdrag att göra en kvalitativ
studie av konsumenters möjligheter att tillgodogöra sig kvantifierad
miljöinformation om produkter. Uppdraget skall redovisas till regeringen
senast i juni 1998.

För kemiska produkter som är klassificerade som farliga ställs krav på
att varuinformationsblad skall lämnas vid yrkesmässig användning. På

Prop. 1997/98:145

226

varuinformationsbladet finns uppgifter såväl om ingående ämnen som Prop. 1997/98:145
om dessas effekter på hälsa och miljö. Om det forslag till nytt direktiv
om farliga kemiska beredningar som nu diskuteras inom EU antas kom-
mer antalet kemiska produkter för vilka varuinformationsblad skall bifo-
gas att utökas kraftigt.

6.3.4 Klassificering och märkning av kemiska produkter

Regeringens bedömning: Arbetet med en internationell överenskom-
melse om harmonisering av klassificering och märkning av kemiska pro-
dukter bör prioriteras. OECD:s kemikaliearbete bör inriktas mot utveck-
ling av metoder för testning och bedömning av kemikalier inklusive har-
moniserade kriterier för klassificering och märkning.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är generellt positiva till sam-
arbete på internationell nivå, och pekar på att samma krav måste ställas
på företag i alla länder för att inte konkurrensen ska snedvridas.

Skälen för regeringens bedömning: Klassificering och märkning av
kemiska produkter utifrån deras egenskaper är ett viktigt medel för att
minska riskerna för hälsa och miljö. I dag sker klassificering och märk-
ning av kemiska produkter i stort sett uteslutande på basis av internatio-
nellt utarbetade kriterier. Ett viktigt fortlöpande och krävande arbete med
klassificering av kemiska ämnen görs inom EU:s kommittéer och arbets-
grupper till vilka alla medlemsstater bidrar med underlag. En kemisk
produkts klassificering avgör hur den ska märkas.

Sverige och Österrike fick i sina respektive anslutningsfördrag under
en fyraårsperiod undantag från vissa av kraven i de EG-direktiv som be-
handlar klassificering och märkning. Undantagen för Sveriges del gäller
dels klassificeringen av ett antal särskilt uppräknade ämnen, dels vissa
kriterier för klassificeringen. Sverige har i dag krav på att mindre farliga
ämnen och beredningar, s.k. måttligt hälsoskadliga produkter, måste var-
ningsmärkas vilket inte krävs inom EU. Under fyraårsperioden skall EU
se över såväl klassificeringen för de uppräknade ämnena som kriterierna.
Ett positivt resultat av denna översyn är att vissa petroleumbaserade pro-
dukter, som tillhör den svenska kategorin måttligt hälsoskadliga, i sam-
band med genomgången av de svenska övergångsämnena nu ska klassifi-
ceras i en högre farlighetsklass i hela EU. Detta är särskilt betydelsefullt
eftersom denna kategori kemiska produkter svarar för den största andelen
av förgiftningar.

I Agenda 21 har uppställts som mål att det ska finnas ett globalt har-
moniserat system för klassificering och märkning av kemikalier år 2000.
Arbete pågår inom OECD med att ta fram harmoniserade kriterier för
klassificering av olika effektområden som t.ex. akut giftighet samt aller-
giframkallande och cancerframkallande egenskaper. En av grundprinci-
perna för arbetet är att harmonisering skall ske på högsta skyddsnivå. På
några punkter finns ännu olika uppfattningar om hur kriterierna ska se ut,

227

t.ex, för akut giftighet. Sverige far i detta arbete stöd av bl.a. USA och Prop. 1997/98:145
Nya Zeeland som i likhet med Sverige har sådana märkningskrav för
mindre farliga produkter som inte finns inom EU i dag. Det är viktigt att
driva på arbetet inom OECD och FN-systemet så att dessa krav tillgodo-
ses.

En del av det kunskapsuppbyggande arbetet har varit inriktat på att
åstadkomma en arbetsfördelning mellan länderna så att inte varje enskilt
land belastas med hela bördan att ta fram den kunskap som behövs för att
bedöma alla relevanta kemikalier. Detta bidrar till minskat dubbelarbete.
OECD har i en rapport (Savings to Govemments and Industry Resulting
from the OECD Environmental Health and Safety Programme, OECD
Environmental Health and Safety Division, Paris juli 1997) visat att det
gemensamma arbete som bedrivs på kemikalieområdet årligen sparar
stora summor pengar för såväl industrin som för de nationella myndig-
heterna.

Regeringen bedömer liksom Kemikommittén att Sverige inom
OECD:s kemikaliearbete bör prioritera undersöknings- och bedöm-
ningsmetoder för kemikalier, inklusive arbetet med harmoniserade krite-
rier för klassificering och märkning.

6.3.5 Kunskapen om kemikaliers användning är otillräcklig

Regeringens bedömning: Kunskaperna bör öka om förekomst, upp-
lagring och flöden av farliga ämnen i samhället och om hur människa
och miljö exponeras för dessa. Regeringen har för avsikt att ge Kemi-
kalieinspektionen och Naturvårdsverket i uppdrag att genomföra en
översiktlig studie av denna inlagring och redovisa hur den kan kart-
läggas.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttryckt en uppfattning i
denna fråga har i stort sett varit positiva. Enda undantaget är Kemikalie-
inspektionen som anser att uppdraget är alltför omfattande och i stället
föreslår en mer översiktlig studie av kemikalieflödet via varor. Statistiska
Centralbyrån, som i och för sig är positiv till förslaget, framhåller att en
kartläggning av detta slag är en stor uppgift.

Skälen för regeringens bedömning: Riktlinjerna som föreslås i av-
snitt 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken avser enbart nya va-
ror. Det övergripande utsläppsmålet enligt Esbjergdeklarationen och det
mål som uttrycktes för HELCOM i Visby 1996 (att utsläpp av farliga
ämnen skall ha upphört år 2020) kan emellertid endast nås om åtgärder
samtidigt vidtas för att minska läckaget av farliga ämnen från samhället i
stort samt från deponier och förorenade områden. Detta läckage är totalt
sett mycket omfattande och kommer att fortgå under lång tid.

Som exempel kan nämnas PCB som bl.a. förekommer i fogmassor,
lysrörsarmaturer och vissa typer av golv. Nyligen genomförda undersök-

228

ningar har visat att detta PCB avges till omgivningen. I hus och anlägg-
ningar finns också stora mängder av andra farliga ämnen som t.ex. kvick-
silver, kadmium och klorparaffiner. Det är således nödvändigt att öka
kunskaperna om kemiska substanser som är inlagrade i samhället och om
risken för exponering av dessa ämnen. Därigenom kan en större säkerhet
vinnas vid beslut om åtgärder inom kemikaliepolitiken liksom vid beslut
om inriktningen av miljöövervakningen.

Som Kemikalieinspektionen och SCB framhåller är det av Kemikom-
mittén föreslagna kartläggningsarbetet en omfattande uppgift. En del
sammanställningar finns visserligen redan. Bland annat beskriver Krets-
loppsdelegationen i sin rapport Strategi för kretsloppsanpassade material
och varor (1997:14) hur flödet av vissa material i samhället ser ut. Inte
desto mindre behövs en mer djupgående och heltäckande redovisning av
farliga ämnens förekomst i samhället och hur vi exponeras för dessa. Det
är i dag inte möjligt att bedöma hur omfattande denna arbetsuppgift är.
Enligt regeringens uppfattning bör dock arbetet, i enlighet med Kemika-
lieinspektionens förslag, kunna inledas med en översiktlig studie, som
bl.a. syftar till att ge underlag för bedömningar om vilka ytterligare, för-
djupade utredningar som behövs och som är möjliga att genomföra. Re-
geringen avser att ge Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket i upp-
drag att genomföra denna översiktliga studie.

6.3.6 Försiktighetsprincipen och Produktvalsprincipen
(substitutionsprincipen) måste accepteras globalt

Regeringen konstaterar att i det internationella såväl som det nationella
svenska kemikaliekontrollarbetet är tillämpningen av försiktighetsprinci-
pen ett fundament för arbetet med att minska riskerna vid hantering av
kemiska produkter. Som tidigare framhållits är de föreslagna riktlinjerna
ett uttryck för bl.a. denna princip.

Försiktighetsprincipen enligt Riodeklarationen innebär ”att om det fö-
religger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada - far avsaknaden av full
vetenskaplig bevisning inte användas som ursäkt för att skjuta upp kost-
nadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring”. Försiktighets-
principen skall vidare ” i syfte att skydda miljön tillämpas så långt möj-
ligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter härtill”. Principen
finns även uttryckt i Romfördraget.

Vid sidan av försiktighetsprincipen har Sverige i olika internationella
sammanhang hävdat att sådana kemiska produkter bör undvikas som kan
ersättas med mindre farliga produkter. Enligt regeringens uppfattning är
detta en förutsättning för att Esbjergdeklarationens mål skall nås. I det
förslag till biociddirektiv som nyligen antagits av EU har principen för
första gången lagts fast i en internationell lagstiftning, ett exempel som
bör följas av flera. Den finns också nämnd i Agenda 21 under avsnittet
om riskbegränsning, mer som ett exempel på en metod än som en prin-
cip.

Som ett utslag av denna princip ingår i regeringens förslag till miljö-
balk (prop. 1997/98:45) en allmän hänsynsregel i 2 kap. 6 §. Regeln in-

Prop. 1997/98:145

229

nebär att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller
vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska pro-
dukter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för
människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter
eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Av 2 kap. 3 § fram-
går att det också kan komma ifråga att ersätta användningen av en ke-
misk produkt eller bioteknisk organism med en annan metod, som inne-
bär att denna användning överhuvud taget inte behövs.

6.3.7 Det behövs en gemensam kemikaliepolicy på EU-nivån

Regeringens bedömning: Sverige bör verka för en gemensam kemikali-
epolicy i EU och för att användningen i varor av de ämnen som omfattas
av riktlinjerna avvecklas inom hela EU-området.

Skälen for regeringens bedömning: För att riktlinjerna skall nås
krävs bl.a. en samsyn på EU-nivå . Sverige skall därför arbeta för att EU
tar fram en policy för sitt kemikaliearbete och en plan för Esbjergdekla-
rationens genomförande. En redovisning av behovet av och ett förslag till
disposition för en sådan policy överlämnades av Miljödepartementet till
EU-kommissionen under år 1997.

Dessutom skall Sverige arbeta för att användningen i varor av de äm-
nen som omfattas av riktlinjerna avvecklas inom hela EU. Det kan möta
problem att införa nationella särregler på detta område. Dessutom får
riktlinjerna full effekt först om de tillämpas i ett större internationellt
sammanhang. Utvecklingen skulle främjas av en lagstiftning på gemen-
skapsnivå som innehåller en avvecklingsplan för användningen av de
ämnen som omfattas av riktlinjerna. Det är angeläget att möjligheten
prövas att införa ett system för tillståndsprövning för ämnena på EU-
nivå.

6.3.8 Global samverkan för att uppnå de nationella miljökvali-
tetsmålen

Regeringens bedömning:

- Sverige bör aktivt delta i arbetet med att utarbeta en global konven-
tion om begränsad användning och utsläpp av långlivade organiska äm-
nen (POPs) liksom aktivt verka för att en global konvention om gräns-
överskridande handel med farliga ämnen (Prior Informed Consent), sna-
rast träder i kraft.

- Sverige bör stödja och driva på utvecklingen mot en sammanhållen
kemikaliekontroll globalt bl.a. genom arbetet i det Internationella foru-
met för kemikaliesäkerhet (IFCS).

- Sverige bör verka för en ökad samordning mellan olika internatio-
nella och regionala organisationer som arbetar med kemikaliesäkerhet.
Sverige bör stödja samarbete mellan regeringar, industri, forskning och
ideella organisationer.

Prop. 1997/98:145

230

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens bedömning. Kommittén föreslår därutöver att Sverige bör verka för
att en global ramkonvention om kemikalier, bl.a. innehållande försiktig-
hetsprincipen och substitutionsprincipen, bör utvecklas på sikt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i Kemikommitténs
förslag och poängterar vikten av att prioritera det internationella kemika-
liearbetet för att lösa de gränsöverskridande miljöproblemen.

Skälen för regeringens bedömning

Global samverkan är nödvändig på kemikalieområdet

Begränsning och avveckling av vissa farliga ämnen måste ske genom
internationellt samarbete. Det är därför angeläget att globala överens-
kommelser kan nås. Sverige bör vara pådrivande i det internationella ar-
betet för att öka kemikaliesäkerheten, särskilt på de områden som om-
fattas av de nya riktlinjerna i avsnitt 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemika-
liepolitiken.

Globala och regionala konventioner för säker kemikaliehantering

FN:s miljöprograms styrelse beslutade år 1997 att inleda internationella
förhandlingar om en global konvention för begränsning av användning
och utsläpp av ett antal långlivade, organiska ämnen och ämnesgrupper.
Inledningsvis kommer konventionen att gälla tolv ämnen eller ämnes-
grupper, vilka samtliga är förbjudna eller strängt reglerade i Sverige.
Konventionen kan bidra till att minska nedfallet, bl.a. över Sverige, av
långlivade organiska ämnen som i dag huvudsakligen används i andra
delar av världen. Regeringen anser att kriterier för att identifiera ytterli-
gare ämnen som kräver internationell riskbegränsning bör utformas. Vid
FN:s miljöprograms styrelsemöte beslutades också att inom ramen för de
internationella förhandlingarna inrätta en expertgrupp för att utveckla
kriterier för ämnen utöver de tolv som nu är aktuella. Sverige avser att
medverka aktivt i expertgruppen.

För närvarande pågår förhandlingar om en konvention angående ex-
portanmälan för farliga ämnen (Prior Informed Consent). Avsikten är att
denna skall ersätta det nuvarande frivilliga systemet inom FN:s miljöpro-
gram och FN:s livsmedelsorgan. Detta arbete beräknas vara avslutat un-
der hösten 1998. Konventionen kommer att ha betydelse för en förbättrad
informationsöverföring mellan i-länder och u-länder när det gäller farlig-
heten hos kemikalier. Sverige bör verka för att konvenionen snarast trä-
der i kraft.

En övergripande ram för arbetet med kemikalier kan förstärka det interna-
tionella begränsningsarbetet

Utöver de två konventionerna kan fler globala överenskommelser för ett
begränsat antal kemikalier i internationell handel successivt bli aktuella.

Prop. 1997/98:145

231

Frågan har därför väckts om behovet av en övergripande ramkonvention Prop. 1997/98:145
för kemikalier för att ytterligare förstärka det internationella begräns-
ningsarbetet. FN:s miljöprograms styrelse beslöt mot denna bakgrund att
låta en arbetsgrupp inom miljöprogrammet utreda frågan närmare och
lägga fram ett förslag, sannolikt under år 1999.

Regionala överenskommelser kan föregå globala

Arbetet inom FN:s ekonomiska kommission för Europa med den regio-
nala konventionen om skydd mot långväga gränsöverskridande transport
av luftföroreningar (LRTAP) har varit vägledande för det globalt inrikta-
de arbetet inom FN:s miljöprogram för en global konvention om långli-
vade organiska ämnen. Ett protokoll om begränsning, avveckling och
destruering av vissa långlivade organiska ämnen är föremål för förhand-
lingar inom LRTAP. Protokollet beräknas vara slutförhandlat under
första halvåret 1998. Inom LRTAP pågår också förhandlingar om att
reglera utsläpp av vissa tungmetaller.

Enligt regeringens mening bör det regionala arbetet vara vägledande
för utvecklingen av kriterier för att identifiera nya ämnen som bör regle-
ras på global nivå. Även i framtiden är det sannolikt att arbetet inom
FN:s ekonomiska kommission för Europa tidsmässigt kommer att ligga
före det globala förhandlingsarbetet. Erfarenheterna från kommissionens
arbete kan därmed användas i det globala arbetet.

Vidare har flera regionala konventioner och andra mellanstatliga orga-
nisationer som arbetar med frågor om skydd för Atlanten eller Östersjön
på senare år utvecklat begränsnings- och avvecklingsprogram som inne-
håller åtgärder mot marknadsföring av kemikalier. Både Helsingfors
kommissionen (HELCOM), som verkar under konventionen till skydd av
Östersjön från föroreningar, och Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR)
har arbetsgrupper för diffusa landbaserade källor, dvs. kemikalieanvänd-
ning. OSPAR har åtagit sig att utveckla kriterierna för giftighet, nedbryt-
barhet och förmåga att ansamlas i organismer enligt Esbjergdeklaratio-
nen. Det regionala arbetet i världen är överhuvudtaget en viktig förutsätt-
ning för ett effektivt internationellt kemikaliearbete. Det regionala kemi-
kaliearbetet har utvecklats snabbt inom Det internationella forumet för
kemikaliesäkerhet (IFCS) och blivit en viktig förutsättning för att för-
verkliga målen i Agenda 21.

Sammanhållen kemikaliekontroll - en bärande princip i det internationella
arbetet

Jämfört med flertalet andra länder har Sverige en väl utbyggd kemikalie-
kontroll med en övergripande lagstiftning om marknadsföring av kemis-
ka produkter. Den sammanhållna kemikaliekontrollen är en viktig förkla-
ring till framgångarna för svensk kemikaliepolitik sedan mitten av 1980-
talet. Hälso- och miljöfrågor har kunnat hanteras integrerat, liksom t.ex.
bedömningar av bekämpningsmedel och allmänkemikalier. Enligt rege-
ringens uppfattning bör en sammanhållen kemikaliekontroll vara en bä-

232

rande princip i det internationella arbetet, liksom i arbetet i länder som Prop. 1997/98:145
ännu inte utvecklat sin kemikaliekontroll. Det är regeringens uppfattning
att Sverige bör verka för att denna princip far genomslag internationellt.

Det internationella forumet för kemikaliesäkerhet (IFCS) inrättades
1994. Det ledde också till att de internationella organisationerna WHO,
UNEP, FAO, UNIDO, ILO, och OECD samt senare UNITAR bildade en
egen samarbetsorganisation för en säker kemikaliehantering (IOMC).
Både IFCS och IOMC har snabbt kommit att fa en central funktion för
samordning och integrering av det internationella kemikaliearbetet. Sve-
rige har haft en ledande roll i denna utveckling. Det svenska ordförande-
skapet i IFCS 1994-1996 har givit unika möjligheter att påverka utveck-
lingen. Det är regeringens mening att Sverige bör verka för en internatio-
nellt sammanhållen kemikaliekontroll.

Samordningen av det internationella kemikaliearbetet bör utvecklas vidare

Mot bakgrund av den mångfacetterade internationella verksamheten är
det angeläget med en hög grad av samordning av arbetet i olika organ.
Det mellanstatliga forumet för kemikaliesäkerhet (IFCS) har påbörjat en
process för att integrera det internationella kemikaliearbetet. En motsva-
rande process kommer förhoppningsvis att äga rum inom de internatio-
nella organisationernas samarbetsorgan. Sveriges skall vara pådrivande i
detta arbete.

Även inom Västeuropa kan mycket göras för att åstadkomma en bättre
samordning. EU är världens största biståndsgivare. Inom kommissionen
finns flera program för stöd till bl.a. Östeuropa. Flera av de enskilda
medlemsländerna har omfattande bilaterala program. Det finns risk för
dubbelarbete vid bristande koordinering. Enligt uppgift har det hänt att
vissa aktiviteter finansieras flera gånger. Regeringen gör den bedöm-
ningen att Sverige bör fortsätta att verka för ökad koordinering för att
bl.a. minska denna risk.

6.4 Begränsningar och avveckling av vissa skadliga äm-
nen

Regeringen har i avsnitt 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken
redovisat förslag till riktlinjer för det framtida arbetet med att minska
riskerna från kemikalier. Riktlinjerna innebär att särskilt farliga ämnen
som uppfyller vissa generella kriterier inte skall förekomma i varor och
processer. Arbetet för att uppnå detta kommer att ske inom ramen för
våra internationella åtaganden och ansvaret åvilar i första hand de som
producerar, importerar eller på annat sätt hanterar varorna. Riktlinjerna
kommer dock också vara styrande för myndigheternas arbete och för ut-
formningen av den framtida kemikalielagstiffningen.

Sedan länge pågår vidare ett arbete med att fasa ut eller reglera särskilt
farliga ämnen eller grupper av ämnen, t.ex. kvicksilver, bly, PCB och
bekämpningsmedel. Detta arbete kommer att fortsätta. Visserligen är det
troligt att många av de ämnen eller grupper av ämnen som berörs av sär-

233

skilda avvecklings- eller begränsningsåtgärder kommer att återfinnas
bland de ämnen som enligt riktlinjerna i huvudsak inte längre skall finnas
i varor efter 10-15 år. Det finns dock en rad skäl till att ändå fortsätta
bedriva ämnes- eller ämnesgruppsvisa åtgärder. Ämnena kan t.ex. ingå i
ett pågående program som bör fortsätta. Det kan också vara fråga om en
grupp av ämnen som erbjuder speciella problem på grund av att de an-
vänds på ett särskilt sätt. Dessa ämnesgrupper har sällan de egenskaper
som pekas ut i riktlinjerna men kräver ändå särskilda åtgärder just på
grund av deras användningsområde. Exempel på det är kemikalier i tex-
tilier samt i kosmetiska och hygieniska produkter. Ett annat exempel är
bekämpningsmedel, som tack vare ett förprövningssystem som verkat
under lång tid inte längre innefattar särskilt många ämnen som omfattas
av riktlinjerna, men som ändå alltid utgör en potentiell risk eftersom de
skall spridas i miljön, på grödor etc.

Regeringen redovisar nu sina bedömningar av hur arbetet bör bedrivas
i framtiden for ett antal ämnen eller ämnesgrupper.

6.4.1 Kemikalier i textilier

Regeringens bedömning:

- Regeringen avser att förbjuda användning av azofargämnen i textilier
som kan ge upphov till cancerframkallande arylaminer, liksom import av
produkter innehållande sådana ämnen.

- Halten fri formaldehyd i textilier bör begränsas.

- Pentaklorfenol (PCP) i importerade textilier bör förbjudas. Regering-
en har gett Kemikalieinspektionen i uppdrag att föreslå hur ett sådant
förbud kan utformas.

- Tillverkare och importörer av textilier bör säkerställa att ämnen som
kan förorsaka negativa effekter på människors hälsa eller i miljön inte
förekommer i textilier.

Kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. Kemikalieinspektionen anser att en märkning av
textilier som innehåller fri formaldehyd bör övervägas. Inspektionen fö-
reslår att undersökning av och information om de kemikalier som an-
vänds i olika led i textiltillverkningen måste förbättras och att branschen
bör utveckla tillförlitliga analysmetoder. (Kemikalieinspektionen 1997,
Kemikalier i textilier, rapport 2/97).

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i förslagen om för-
bud för vissa azofargämnen och att vissa ämnesgrupper bör undvikas i
textilier. Sveriges Konsumentråd, Tekoindustrierna och Naturskyddsfö-
reningen vill ha förbud för flertalet av de utpekade ämne-
na/ämnesgruppema. Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget om
gränsvärden för halten fri formaldehyd. Många remissinstanser är dock
tveksamma till en märkning av de textilier som har behandlats med for-
maldehyd. Textilimportörerna anser att det är viktigt att reglerna utfor-
mas på som lägst EU-nivå. I övrigt bör branschens egna åtgärder bedri-
vas vidare.

Prop. 1997/98:145

234

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

I Sverige förbrukas årligen cirka 250 000 ton textilier. I dag domineras
den svenska textilmarknaden av importerade varor. Kemikalieinspektio-
nen har uppskattat att år 1995 var 90 % av de kläder som såldes på den
svenska marknaden importerade.

Kemikalieanvändningen i samband med produktion och hantering av
textilier är omfattande. Kemikalier används i hela kedjan, från odling och
tillverkning till användning. I samband med bomullsodling används stora
mängder bekämpningsmedel. Även vid ullproduktion används kemikalier
i viss utsträckning. Vid tillverkningen av textilierna används kemikalier
som t.ex. blekmedel, ytaktiva medel, färgämnen, optiska vitmedel och
färghjälpmedel. Kemikalier används dessutom för att ge textilierna olika
egenskaper t.ex. motverka skrynklor, ge färg, flamskydda och impregne-
ra. Kemikalier används även för att skydda textilierna inför längre trans-
porter och vid klädvård i form av kemtvätt.

Effekter på hälsa och miljö

Kemikalier från tillverkningen kan finnas kvar i textilierna även efter det
att de säljs och då vi använder dem. Halterna sjunker successivt, men kan
ändå utgöra ett hälsoproblem vid direktkontakt med huden. Riskerna med
färgämnen och andra ämnen som tillsatts för att ge textilierna olika egen-
skaper kvarstår dock eftersom ämnena är avsedda att vara kvar i textilen.
Mest exponerade för kemikalier i textilier är de som arbetar inom kon-
fektionsindustrin.

Kemikalier i textilier är framför allt förknippade med hälsorisker. Det
finns risk att kemikalierna kan leda till irritation och uppkomst av över-
känslighet direkt på huden eller i andningsvägarna. Detta gäller främst
formaldehydavgivande hartser och en del bärare och färger. Det kan
dessutom finnas risk för att vissa ämnen kan orsaka cancer och repro-
duktionsstörningar. Andra ämnen med allvarliga giftiga effekter är bioci-
der som används mot mögel och skadeinsekter vid transport och som kan
finnas kvar i textilierna när de når handeln och konsumenterna. Utöver de
hälsorisker som kan uppstå till följd av textiliernas kemikalieinnehåll kan
även den yttre miljön drabbas. Detta sker främst under odlings- och till-
verkningsprocesserna då stora utsläpp äger rum. Den yttre miljön kan
även komma att påverkas negativt då ämnen urlakas vid tvätt eller om
textilavfall läggs på deponi.

Åtgärder i Sverige och internationellt

Eftersom merparten av de textilier som finns i Sverige importeras, är det
internationella regelverket av stor betydelse. Kemikalieinspektionen har
en viktig roll i arbetet att driva frågor om kemikaliers användningsområ-
den generellt inom bl.a. EU och OECD. Det framtida kemikaliearbetet
bör enligt regeringens uppfattning inriktas mot en samlad, internationell

Prop. 1997/98:145

235

avveckling av de kemikalier i textilier som kan orsaka skada på männi-
skor eller i miljön. Följande kemikalier som förekommer i textilier och
som kan ge upphov till skadliga effekter på hälsa och miljö bör särskilt
uppmärksammas.

Azofargämnen används för att farga textilierna. Vissa azofargämnen
kan ge upphov till cancerframkallande arylaminer. I Tyskland och Ned-
erländerna finns ett förbud mot användning och förekomst av azofarg-
ämnen i textila produkter. Därutöver har Frankrike och Österrike anmält
till EU-kommissionen att de har för avsikt att förbjuda azofargämnen.
Kommissionen har påbörjat ett arbete för att begränsa användningen av
sådana azofargämnen som kan ge upphov till cancerframkallande aryla-
miner i textilier och liknande produkter. Regeringen bedömer att det ar-
bete som pågår inom EU är viktigt för att uppnå en gemensam lagstift-
ning mot användning och förekomst av vissa azofärgämnen. Regeringen
avser att under hösten 1998 till EU anmäla ett förslag om förbud mot
användning av sådana azofärgämnen som kan ge upphov till cancerfram-
kallande arylaminer, liksom import av produkter innehållande sådana
ämnen.

Pentaklorfenol (PCP) är ett bekämpningsmedel som även används bl.a.
vid fargning och fiberförstärkning i samband med textiltillverkning. PCP
kan föranleda irritation för hud och ögon, ge problem vid andning och
orsaka skador på levern. Användning av PCP är sedan år 1976 förbjudet i
Sverige och medlet används således inte i den svenska textiltillverkning-
en. Kemikalieinspektionen har dock uppmärksammat att det förekommer
PCP i en del importerade textilier. Regeringen instämmer i Kemikaliein-
spektionens slutsats att även importerade textilier som har behandlats
med PCP bör omfattas av ett förbud. Mot bakgrund av detta har rege-
ringen gett Kemikalieinspektionen i uppdrag att föreslå hur ett sådant
förbud kan utformas. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast i
maj 1998.

Formaldehyd används för att göra textilen vattenavvisande, skrynkel-
och krympfri. Detta ämne kan medföra kontaktallergi och ge upphov till
överkänslighet. Viss risk för cancer kan inte uteslutas. I Finland och Ja-
pan har gränsvärden för halten fri formaldehyd införts för att undvika
skador på människor och miljö. Enligt regeringen bör halten av formal-
dehyd i textilier begränsas.

Kemikalieinspektionen har utöver pentaklorfenol, formaldehyd och
azofargämnen särskilt utpekat några ämnen/ämnesgrupper, vilka inte bör
ingå i textilier. Regeringen gör bedömningen att detta framförallt bör
gälla för vissa flamskyddsmedel som PBDE (polybromerade bifenylet-
rar) och klorparaffiner samt för mjukgörare som DEHP (di(2-
etylhexyljftalat), PCB (polyklorerade bifenyler) och för tungmetaller som
kadmium, sexvärdigt krom och kvicksilver.

Tillverkare och importörer av textilier har en viktig roll

Regeringen gör den bedömningen att det i första hand ankommer på till-
verkare, importörer och försäljare av textilier att säkerställa att ämnen

Prop. 1997/98:145

236

som kan innebära en risk för hälsan eller i miljön inte förekommer i tex-
tilier. Detta kan åstadkommas genom att tillverkare och importörer för-
mår sina leverantörer att upphöra med användningen av sådana kemikali-
er. Sveriges Tekoindustrier har sedan flera år bedrivit ett arbete som lett
till avveckling av flera av de ämnen eller ämnesgrupper som kan innebä-
ra hälso- eller miljörisker. Under 1996 gav Tekoindustrierna ut en Tex-
tilmiljöhandbok som vägledning för branschen. Denna har uppdaterats
och getts ut i en ny version under december 1997, då Tekoindustrierna
dessutom presenterade en miljövarudeklaration för textilier för att stödja
inköpare och kunder i deras miljöarbete. Textilimportörema presenterade
under 1996 en handledning med inköpsvillkor för kemikaliehalter i texti-
lier för att underlätta för producenter och berörda köpmän att uppfylla de
krav som finns om kemikalier i textilier. Regeringen ser positivt på dessa
initiativ och gör bedömningen att det är viktigt att de utvecklas och följs
upp. Regeringen avser att noga följa utvecklingen inom textilbranschen
när det gäller användningen av kemikalier och återkommer vid behov.

Prop. 1997/98:145

Konsekvenser

Ett förbud mot sådana azofärgämnen som kan bilda cancerframkallande
arylaminer innebär att de hälsorisker som dessa ämnen medför försvin-
ner. Svenska textiltillverkare använder inte azofärgämnen vid färgning av
textilier, men det kan vara så att behandlade textilier används inom t.ex.
konfektionsindustrin. Mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits eller är
på väg inom bl.a. EU, har textilindustrin redan påbörjat ett arbete med
azofargämnen. De svenska Textilimportörema har i sin handledning med
inköpsvillkor avseende kemikaliehalter i textilier angett att de azofarg-
ämnen som kan bilda cancerframkallande arylaminer är förbjudna. Det
finns flera alternativ till azofargämnen som redan används på marknaden.
Detta innebär att konsekvenserna av ett förbud mot azofärgämnen inte
blir så omfattande för textilindustrin.

Ett förbud mot användning av pentaklorfenol (PCP) finns i Sverige se-
dan 1976. Det pågår ett internationellt arbete mot att förbjuda använd-
ningen av PCP och några länder inom EU har redan infört förbud. En
vidgning av förbudet till att även omfatta sådana importerade produkter
som har behandlats med PCP innebär att även utländska textiltillverkare
berörs. Detta gör att de svenska företagen kan konkurrera på samma vill-
kor.

237

Prop. 1997/98:145

6.4.2 Läkemedels samt kosmetiska och hygieniska produkters
miljöpåverkan

Regeringens bedömning:

- Behov av åtgärder för att säkerställa att läkemedel samt hygieniska
och kosmetiska produkter inte medför negativ miljöpåverkan bör utredas.

- Kommuner och länsstyrelser bör bli ansvariga för tillsynen av kos-
metiska och hygieniska produkter.

- Sverige bör driva frågan om miljöriskvärdering av kosmetiska pro-
dukter inom EU.

Kemikommitténs förslag: Överensstämmer i princip med regeringens
bedömning.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har yttrat sig i denna
fråga. De flesta stöder förslaget om utredning. Läkemedelsverket anser att
uppdragen bör begränsas till en kartläggning av det befintliga läkeme-
delssortimentets spridning till miljön och eventuella miljökonsekvenser
av detta. Kommunförbundet avstyrker förslaget om ändrad tillsyn och
hänvisar till importörernas och tillverkarnas ansvar.

Skälen for regeringens bedömning

Läkemedel och medicinska produkter

Läkemedel och medicinska produkter är väl kontrollerade till sina effek-
ter på människor och djur vid avsedda doser. Kasserade läkemedel skall
lämnas tillbaka till apoteken och destrueras under kontrollerade former.
En stor mängd skiftande produkter hamnar dock efter användning i mil-
jön via avloppsnät och deponier. Exempel på utsläpp som kan ge pro-
blem hos vattenlevande eller dynglevande organismer är läkemedelsres-
ter i avloppsvattnet från hushållen eller i gödsel från djurstallar. Natur-
vårdsverket har 1996 i sin rapport nr 4460 Läkemedel och miljön identi-
fierat potentiella problem i samband med användning av bl.a. antibiotika
och kemiska ämnen med hormonliknande verkan.

Läkemedelsverket är den myndighet som ansvarar för godkännande
och kontroll av läkemedels kvalitet, effekt och säkerhet inom ramen för
läkemedelslagstiftningen. Läkemedelsverket kan anmoda sökanden att
införa hanteringsrutiner för att minimera risker av olika slag. Sedan år
1995 är arbetet med miljöeffekter av läkemedel och dessas nedbrytnings-
produkter reglerat i Läkemedelslagen (1992:859). Läkemedelsverket har
en central roll när det gäller att föreslå lämpliga åtgärder för att minska
läkemedlens påverkan på miljön.

För nya läkemedelsprodukter har sedan den 1 maj 1995 krav på miljö-
konsekvensbeskrivning införts inom EU vid ansökningar om godkännan-
de. En sådan beskrivning skall redovisas vid registreringsansökan av så-
väl human- som djurläkemedel (direktiv 65/65/EEG, ändrat genom di-
rektiv, 93/39/EEG, och direktiv 81/851/EEG, ändrat genom direktiv,

238

93/40/EEG). Riktlinjer för dessa miljökonsekvensbeskrivningar är under Prop. 1997/98:145
utarbetande för humanläkemedel. Från och med 1998 startar Läkeme-
delsverket ett program för att en miljöriskvärdering i relation till nytta
även skall omfatta redan godkända produkter. Dessutom har krav på
miljöeffektundersökning av redan godkända produkter börjat gälla. Inom
en femårsperiod kommer företag att anmodas lämna in viss dokumenta-
tion som gör det möjligt för Läkemedelsverket att avgöra vilka läkemedel
som behöver ytterligare dokumentation för att en korrekt risk/nytta-
bedömning skall kunna göras. Läkemedel som bedöms kunna ackumule-
ras i miljön kan bli föremål för särskilda inskränkningar i användningen.

Åtgärder för att minimera läkemedlens miljöpåverkan efter användning
måste dock bedömas i relation till de enskilda medlens nytta från hälso-
synpunkt.

En analys av miljöeffekten av enskilda läkemedel görs således redan,
medan det saknas en värdering av vilken risk för skador på från den to-
tala användningen av läkemedel kan medföra. Regeringen avser därför
att särskilt utreda den miljöpåverkan som användningen av läkemedel
(såväl human- som veterinärmedicinska) medför och behovet av åtgär-
der.

Kosmetika och hygieniska produkter

Kosmetikakontrollen har för dagligen använda kroppsvårdsprodukter
koncentrerats på hälsoaspekter. Regeringen anser dock att även miljöas-
pekterna på denna stora och varierande produktgrupp är väsentliga. Lik-
som för läkemedel avser regeringen att låta utreda risken för skador på
miljön av den totala användningen av kosmetiska och hygieniska pro-
dukter och behovet av åtgärder för att minimera miljöpåverkan.

De svenska reglerna för kosmetiska och hygieniska produkter finns i
förordningen (1993:1283) om kosmetiska och hygieniska produkter.
Reglerna i lagen (1985:426) om kemiska produkter om utredning och
bedömning av hälso- eller miljörisken är tillämpliga på dessa produkter.
Tillverkare och importörers skyldighet att skaffa kunskap om sina pro-
dukters miljöegenskaper vid användning och efter kassering är central i
hela den svenska kemikalielagstiftningen. Detta är sedan länge fastlagt i
svensk lag. Läkemedelsverket far enligt förordningen meddela de ytterli-
gare föreskrifter som behövs i fråga om utredningar av hälso- och miljö-
farlighet.

Enligt förordningen om kosmetiska och hygieniska produkter är Lä-
kemedelsverket tillsynsmyndighet även på regional och lokal nivå. Ke-
mikommittén har pekat på svårigheter för en central tillsynsmyndighet att
utöva tillsyn i försäljningsledet och föreslagit att tillsynen på lokal och
regional nivå överförs till länsstyrelser och kommuner genom en ändring
i förordningen. Regeringen delar uppfattningen att även denna produkt-
grupp bör omfattas av en väl fungerande tillsyn och avser att ändra för-
ordningen i detta avseende. Tillsynen över kosmetika och hygieniska
produkter bör utformas i enlighet med övrig tillsyn av kemiska konsu-
mentprodukter.

239

En sådan ändring ligger också i linje med vad som föreslås i Miljö-
balksutredningens slutbetänkande En hållbar kemikaliepolitik (SOU
1998:35). Regeringen har i förslaget om miljöbalk (prop. 1997/98:45)
uttalat att utgångspunkten skall vara att full kostnadstäckning skall upp-
nås för kommuners och myndigheters verksamhet enligt miljöbalken.
Detta skall så långt som möjligt ske genom avgifter.

EG:s direktiv om kosmetiska produkter (76/768/EEG) innehåller regler
på gemenskapsnivå för kontroll, sammansättning och märkning av kos-
metiska produkter. Huvudsyftet med direktivet är skyddet av folkhälsan.
Krav på miljöeffektutredning finns för närvarande inte.

Regeringen delar Kemikommitténs uppfattning att den stora mängden
kosmetiska och hygieniska produkter som förs ut med avloppsvattnet
motiverar att krav på miljöriskvärderingar införs i direktivet. Det bör
ankomma på Läkemedelsverket att som ansvarig myndighet ta fram un-
derlag och att driva detta arbete.

6.4.3 Bly

Regeringens bedömning:

- All användning av bly bör på sikt avvecklas.

-Regeringen avser att förbjuda användningen av blyhagel för all
jakt och i stort sett allt skytte från den 1 januari 2000 samt inom vissa
sportskyttegrenar från den 1 januari 2004.

-Användningen av bly i PVC-produkter bör på frivillig väg ha
upphört senast till år 2002.

Prop. 1997/98:145

Kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. Avseende blyhagel föreslår inspektionen i första
hand frivilliga åtaganden. Förbud mot användning av blyhagel på skjut-
banor och för jakt bör dock övervägas om avvecklingsmålen inte nås
denna väg. Kemikalieinspektionen föreslås fa i uppdrag att utreda möj-
ligheten att införa miljöavgift för ammunition som innehåller bly.
(Kemikalieinspektionen, Avvecklingsproj ektet, rapport 6/97).

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser noterar att avveckling-
en av blyhagel och blyad ammunition verkar gå långsamt och att det här
inte räcker enbart med frivilliga åtgärder. Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Staffanstorps kommun och Sundsvalls kommun anser att en miljöavgift
bör läggas på ammunition som innehåller bly. Arbetarskyddsstyrelsen
och Konsumentverket anser att det kan vara rimligt att avstå från avveck-
ling av användningsområden med hög återvinningsgrad och för säker-
hetsändamål.

240

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

Prop. 1997/98:145

Stora tillskott av bly till miljön sker i dag via blyhagel och blysänken.
Vidare sprids en stor mängd bly via ackumulatorer, vikter och motvikter.
Dessutom finns det användningsområden där alternativ i dag saknas helt,
t.ex. som strålskydd och i vissa typer av sjökabel. Den upplagrade mäng-
den bly i samhället har uppskattats till ca 400 000 ton med en årlig an-
vändning på över 40 000 ton.

Sedan år 1990 har användningen av bly i Sverige minskat kraftigt inom
vissa områden, främst som bensintillsats, i konservburkar, plaster, färger,
korrosionsskydd och glas. Inom andra områden har användningen i prin-
cip legat kvar på 1990 års nivå eller t.o.m. ökat. Det mål som sattes i
samband med 1991 års miljöpolitiska beslut, om att användningen av bly
på sikt bör avvecklas genom i huvudsak frivilliga åtgärder, har inte upp-
fyllts och arbetet för att uppnå målet har inte i tillräcklig utsträckning
påbörjats på alla områden. Åtgärder inom industrin och minskningen av
biltrafikens utsläpp beräknas ha medfört att utsläppen av bly till luft och
vatten har minskat med ca 85 % under perioden år 1985 till år 1995. Un-
dersökningar av blyhalten i mossa har visat att nedfallet av bly över Sve-
rige har minskat med 60-80 % sedan 1970-talet.

Effekter på hälsa och miljö

Det faktum att bly är en i samhället mycket spridd och i stor omfattning
använd metall gör att riskerna vid hantering och spridning till miljön ofta
underskattas. Blyexponering kan ge upphov till en rad negativa hälsoef-
fekter bl.a. skador på njurarna, nervsystemet och foster. Exponering för
mindre mängder bly kan ge huvudvärk och sömnlöshet. Bly ackumuleras
främst i benvävnad där halveringstiden är mycket lång, ca 20 år. Barn är
känsligare för bly än vuxna och deras intellektuella utveckling kan på-
verkas negativt.

Spridningen av blyhagel har gett påtagliga problem särskilt i våtmar-
ker. För en fågel kan ett uppätet blyhagel räcka som dödlig dos eller ge
blyförgiftning med bl.a. förlorad reproduktionsförmåga som följd.

Den svenska befolkningens exponering för bly har minskat kraftigt de
senaste 20 åren, främst genom införandet av blyfri bensin. Blyhalten i
blod har sjunkit kraftigt hos barn i såväl tätbebyggelse som på landsbyg-
den. Fritidsfiskare och andra som oskyddat hanterar bly, t.ex. vid egen
tillverkning av sänken, kan dock utsätta sig för betydande halter.

Åtgärder internationellt

Eftersom bly kan spridas via luft och varor är internationell samverkan
om åtgärder viktig. EU har förbjudit blysulfat och blykarbonat i fårg
(76/769/EEG, ändring 89/677/EEG) samt infört regler om begränsning
av bly i kemiska produkter för konsumenter (76/769/EEG, ändring
94/60/EEG). Ett protokoll för regional kontroll av utsläppen av bly,

241

kadmium och kvicksilver har utarbetats inom ramen för konventionen för
långväga luftföroreningar (CLRTAP, SÖ 1995:27). Protokollet väntas bli
antaget sommaren 1998. I protokollet ingår åtgärder för att minska an-
vändningen av bly i bensin och i varor samt åtgärder för att reducera ut-
släpp från fasta anläggningar. OECD-ländemas miljöministrar antog år
1996 en deklaration om riskbegränsande åtgärder för bly. Parterna i
HELCOM har i mars 1998 enats om en lista med ämnen vilka kommer
att bli föremål för prövning med sikte på en utfasning till år 2020. Bly
finns upptaget på denna lista. Styrelsen inom FN:s miljöprogram (UNEP)
har angivit bly som ett av de ämnen där det skulle kunna finnas anled-
ning att reglera utsläppen på global nivå genom en bindande konvention.

Blyhagel och blyad ammunition

Enligt Kemikalieinspektionen ger blyad ammunition ett stort tillskott av
bly till miljön. Regeringens ställningstagande i samband med 1991 års
miljöpolitiska beslut var att en övergång från blyhagel till hagel som inte
är miljöfarliga skall ske genom frivilliga åtgärder. Övergången borde
vara genomförd i sin helhet i början av 2000-talet. Försäljningen av bly-
hagel till jakt är emellertid i stort sett oförändrad, medan den totala
mängden bly i sportskytteammunition nästan halverats.

Sedan augusti 1994 gäller enligt kungörelsen med föreskrifter om jakt
(SNFS 1994:3, NV:58) att jakt med blyhagel inte är tillåten inom vissa
geografiska områden, särskilt våtmarker. Från den 1 juli 1998 gäller även
att blyhagel inte far användas vid jakt på änder och gäss. Regeringen be-
dömer att det är angeläget att all jakt i samtliga våtmarksområden snarast
sker utan blyhagel.

Regeringen ser allvarligt på att försäljningen av blyhagel och blyad
ammunition inte har minskat i större omfattning. De problem med vapen,
tävlingsregler, säkerhetsaspekter avseende rikoschetter m.m. som nämns
i rapporten och i remissvar har i stort inte ändrats sedan Begränsnings-
uppdraget (10/90) redovisades till regeringen år 1990. Regeringen kon-
staterar att tillräckliga åtgärder för att begränsa användningen av blyad
ammunition inte vidtagits på frivillig väg. Regeringen avser därför att
med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter införa ett förbud
mot användning av blyhagel. Vid all jakt bör förbudet gälla från den 1
januari 2000. Behovet av att avveckla blyhagel har varit känt sedan länge
och alternativ finns utvecklade. Regeringen gör därför den bedömningen
att ett förbud kan tillämpas, med endast viss omställningstid. För de
sportskyttegrenar som ingår i det olympiska programmet måste tid ges
för diskussioner mellan de svenska sportskyttama och den Internationella
Skytteunionen (UIT). UIT har i dag regler som inte ger utrymme för an-
vändning av blyfri ammunition. Dessa regler tillämpas inom Internatio-
nella Olympiska Kommitténs (IOK) aktiviteter. En förändring av det
olympiska reglementet kräver en relativt lång omställningstid varför re-
geringen gör den bedömningen att förbudet mot blyhagel för användning
inom denna del av sportskyttet skall gälla från den 1 januari 2004. Övrig
användning av blyhagel vid sportskytte bör kunna upphöra samtidigt med

Prop. 1997/98:145

242

det aviserade forbudet mot användningen av blyhagel vid all jakt. An-
vändningsförbuden bör kompletteras med förbud mot försäljning samt
regler om innehav för att möjliggöra tillsyn. Det finns ingen reglering
inom EU på detta område. Förslaget till svenska bestämmelser kommer
före införandet att anmälas till EG-kommissionen enligt gällande regler
om informationsförfaranden.

Kemikalieinspektionens rapport 6/97 visar på att liknande åtgärder för
att begränsa blyhagelanvändningen har införts i en rad länder. Danmark
har ett förbud mot blyhagel vid såväl jakt som tävlingsskytte. Blyhagel
far inte säljas i Danmark sedan den 1 januari 1996. Vid några skjutbanor
får blyhagel användas av skyttar som tävlar på internationell nivå. I Nor-
ge finns det ett frivilligt avtal med målet att importen av blyhagel år 2000
inte överstiger 10 procent av importen år 1988. Vid jakt på änder, gäss
och vadare är blyhagel förbjudna. I Finland är jakt på sjöfågel med bly-
hagel förbjuden sedan år 1996. Nederländerna har ett förbud mot all jakt
med blyhagel sedan februari 1993. Ett förbud mot blyhagel vid lerdu-
veskytte beräknas träda i kraft under år 1998.

Regeringen gör den bedömningen att när det gäller övrig blyad ammu-
nition går utvecklingen och utprovningen av alternativ alltför långsamt.
Regeringen har erfarit att det saknas saklig information om behovet av
avveckling av bly samt om alternativen till blyad ammunition. De infor-
mationsinsatser Kemikalieinspektionen avser att initiera är därför ange-
lägna. Branschen och intresseorganisationerna har en viktig roll med att
bidra till det informations material som skall spridas. Berörda förbund
och organisationer bör genom egna åtaganden och insatser se till att al-
ternativen till all blyad ammunition kan användas i ökad utsträckning.
Användningen av all blyad ammunition bör upphöra inom tio år. Rege-
ringen har av Försvarsmakten erfarit att utveckling av blyfri ammunition
bedrivs aktivt. Om försök under år 1998 faller väl ut kan blyfri ammuni-
tion av viss kaliber börja användas vid skjutning i terräng under år 1999.

Regeringen avser att avvakta effekten av ökad information och frivilli-
ga åtgärder på detta område. Miljöavgifter eller förbud mot all använd-
ning av blyad ammunition kommer dock att noga övervägas, om inte det
arbete som bedrivs av berörda användare, vapen- och ammunitionstill-
verkare samt intresseorganisationer för att lösa problemen med en över-
gång till alternativ ammunition visar sig tillräckligt. Till dess avveckling-
en genomförts måste spridningen av blyad ammunition i miljön minime-
ras. För samtliga övningsfält och skjutbanor bör åtgärdsplaner med detta
syfte tas fram och följas av de som bedriver verksamheten.

Konsekvenser

Ett förbud mot blyhagelanvändningen betyder att 700-1000 ton bly i
form av hagel inte längre årligen tillförs miljön. Det viktigaste alternati-
vet till blyhagel är i dag jämhagel. Hagel av andra material förekommer.
Blyfria hagel kan i dag vara dyrare. Priset på jämhagel bör sjunka när
produktionen ökar. För sportskyttet, där användningen av hagel är stor,
innebär det på kort sikt troligen en kostnadsökning medan den reguljära

Prop. 1997/98:145

243

jakten bör drabbas marginellt. Jämhagel går i regel att använda i nyare Prop. 1997/98:145
vapen. För att undvika skador är det viktigt att vapenägare skaffar sig
information om säkerhetsutrustning och om hur lämpat det egna vapnet
är för hagel utan bly, t.ex. genom tryckprovning. Skytte med jämhagel
kan sänka vapnens livslängd något.

Bly i PVC-plast

Användningen av bly som stabilisator och pigment i PVC-plast minskar.
Enligt berörda tillverkare har användningen av bly som stabilisator upp-
hört utom i rör och vissa kabelapplikationer. Användningen av bly för
detta ändamål i PVC uppgick år 1995 till ca 770 ton. Av Kemikaliein-
spektionens rapport 6/97 framgår att blyanvändningen bedöms ha mins-
kat med mer än 90 % till år 2000 jämfört med år 1994 inom de flesta an-
vändningsområden där bly används i PVC-plast. Regeringen har också av
berörda branscher informerats om att arbete för att fa fram blyfria PVC-
rör pågår i ett nordiskt projekt och att andra stabilisatorer än bly finns att
tillgå.

De huvudsakliga alternativen till blystabilisatorer är baserade på zink
och kalcium. Dessutom är organiska stabilisatorer under utveckling. Det
är viktigt att avvecklingen av bly inom detta område inte sker genom
övergång till tennorganiska föreningar. Användningen av blypigment
som färgsättning av plaster, främst i rör, kan enligt branschen ersättas
med organiska färger. Det finns nu på marknaden också PVC-fria kablar
som därmed också är fria från bly. Vad gäller dessa kablar är material-
och tillverkningskostnaderna än så länge, enligt uppgift från branschen
högre än för motsvarande PVC-produkter. Merkostnaden för en vanlig
elinstallation blir dock endast någon eller några fa procent. Utslagen på
omläggningens hela livslängd blir merkostaden i praktiken, enligt bran-
chen, försumbar.

Regeringen gör den bedömningen att all användning av bly i PVC-
plast bör ha upphört genom tillverkares och importörers egna åtgärder
senast till år 2002. Denna övergång till miljömässigt bättre alternativ be-
döms inte leda till negativa konsekvenser för företagen. Som central till-
synsmyndighet får det anses ankomma på Kemikalieinspektionen att
följa avvecklingen inom detta område.

Batterier

Den stora mängd bly som hanteras i batterier innebär att effektiva åter-
vinningssystem krävs för att bly inte skall spridas i miljön. De svenska
batteritillverkama använde 35 800 ton bly år 1996 varav 21 000 ton var
återvunnet bly. I syfte att uppnå en hög insamling och återvinning av
blybatterier i Sverige tas en avgift ut på alla blybatterier som saluförs
eller importeras. Denna avgift regleras i förordningen (1997:645) om
batterier. Avgiften skall motsvara kostnaderna för insamling och slutligt
omhändertagande av batterierna samt informationsinsatser om motiven
för insamling. Insamlingen administreras av ett för ändamålet bildat bo-

244

lag, Returbatt AB. Insamlingen är enligt Returbatt i dag nära 100 %. Det Prop. 1997/98:145
uppsatta målet att bly på sikt bör avvecklas gäller även bly i batterier. Det
finns dock ännu inga kommersiellt tillgängliga alternativ till startbatterier
med bly som samtidigt är miljömässigt bättre. Det finns tänkbara alter-
nativ, t.ex. nickel/metallhydridbatterier och litiumjonbatterier, vilka
samtliga bedöms vara betydligt dyrare än blybatterier. Insatser krävs så-
ledes av berörd industri och av myndigheter för att utveckla alternativ
eller minska mängden bly per batteri.

Inom EG-kommissionen pågår ett arbete för att revidera direktiv
91/157/EEG om batterier där blybatterier ingår. Sverige deltar i detta
arbete.

Konsekvenser

En framtida avveckling av blyackumulatorer innebär att blyanvändningen
totalt sett minskar avsevärt och därmed risken för skador på hälsa och
miljö. Nya produktionsmetoder och varor innebär alltid kostnader, men
utveckling ger ofta vinster i ett längre perspektiv. Nya typer av batterier
kan bli lättare och därmed minska energiåtgången. Blybatteriet utnyttjas i
truckar även som motvikt vilket är en egenskap som kan behöva ersättas.
En översyn och utvärdering av arbetet på detta område samt bedömning
av samhällsekonomiska konsekvenser utifrån då tänkbara alternativ bör
ingå i den översyn år 2003 som regeringen föreslår i avsnitt 6.2 Ytterliga-
re riktlinjer för kemikaliepolitiken.

Fisket

Ett annat område med betydande blyanvändning är fisket. Inom fisket
används ca 600 ton bly per år till redskap, sänken, drag, etc. varav ca 400
ton per år inom yrkes- och husbehovsfisket. Betydande mängder förloras
varje år. Bara i Dalälven förloras ca 5 ton blysänken per år. Det finns i
dag alternativ till blysänken, bl.a. sänken av stål eller polyeteninplastat
stål. Dessa kan användas för alla typer av sportfiske. Det krävs informa-
tion till sportfiskarna om miljö- och kanske framför allt hälsoriskerna
med blyanvändningen. Att själv tillverka blysänken kan innebära en re-
lativt kraftig exponering av bly. Regeringen ser därför positivt på de in-
formationsinsatser riktade till yrkes- och fritidsfiskare som Kemikaliein-
spektionen avser att initiera enligt sin rapport 6/97. Informationssats-
ningen skall genomföras i samarbete med berörda förbund. Alternativ till
s.k. sänktelnar av bly finns enligt Kemikalieinspektionens rapport inte på
marknaden men det finns alternativ som kan utvecklas enligt. För fisket
betyder en övergång till blyfria redskap troligen en initialt ökad kostnad.

Regeringen har erfarit att Kemikalieinspektionen kommer att verka för
att yrkesfiskarna presenterar en plan som syftar till att användningen av
bly i fiskeredskap skall ha upphört senast år 2000. Regeringen kommer
att följa resultatet av dessa informationsinsatser och den fortsatta frivilli-
ga avvecklingen. Med hänsyn till den omfattande diffusa spridningen av

245

bly från detta användningsområde kommer regeringen att vid behov, och Prop. 1997/98:145
efter samhällsekonomiska analyser, överväga ytterligare åtgärder.

Övrig blyanvändning

Bly används inom många ytterligare områden t.ex. lödning, båtkölar,
hjulbalanseringsvikter, blytak, fönsterinfattningar, helkristallglas,
skorstenstätningar och strålskydd. Arbetet med att utveckla alternativ,
och att effektivt omhänderta blyet vid skrotning, kassering och restaure-
ringsarbeten, bör intensifieras även inom dessa områden. Hänsyn bör tas
till vissa krav på traditionella metoder och material inom kulturmiljövår-
den. Återvinning och minimering av användningen skall gälla inom alla
användningsområden för bly. Återvunnet bly har i dag ett kilopris på ca 5
kronor per kilo, vilket gör att det även finns ekonomiska skäl att tillvarata
gamla produkter som innehåller bly. På sikt bör användningen av bly
inom samtliga områden avvecklas i enlighet med de nya riktlinjerna för
kemikaliepolitiken. Utgångspunkten är att bly endast används så att de
diffusa utsläppen till miljön minimeras. En övergång till alternativ bör
ske på sikt. Regeringen bedömer att med den utgångspunkten blir kon-
sekvenserna av avvecklingen försumbara både avseende hälsopåverkan
och för användare.

Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket att
som centrala tillsynsmyndigheter inom sina respektive ansvarsområden, i
samråd med berörda förbund, vara pådrivande i arbetet med att minska
spridningen av bly och att följa och driva avvecklingen nationellt och
internationellt.

I EU:s kristalldirektiv 69/493/EEG ställs bl.a. krav på blyinnehåll i den
glaskvalitet som marknadsförs som helkristall. Blyoxiden kan ersättas
med andra metalloxider. Sverige har för avsikt att verka för att klassifice-
ringen av helkristall ändras för att möjliggöra blyfri helkristall.

6.4.4 Kvicksilver

Regeringens bedömning:

Användningen av kvicksilver inom kloralkaliindustrin kan fortgå
längst till år 2010.

Användningen av kvicksilver i övrigt bör avvecklas till år 2000.

Dock bör

- kvicksilverhaltiga analyskemikalier fa användas till dess acceptabla
alternativ finns tillgängliga samt,

- ljuskällor med en begränsad mängd kvicksilver vara tillåtna.

Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets förslag: Överens-
stämmer i stort med regeringens bedömning. (Kemikalieinspektionen,
Avveckling av kvicksilver i varor och Naturvårdsverket, Avveckling av
kvicksilver, Dnr M96/2824/6; Avveckling av amalgam, Dnr
M96/2800/6;)

Remissinstanserna: När det gäller kvicksilver och kvicksilver i varor

246

anser Kemikontoret, Akzo Nobel AB och Hydro Plast AB att amalgam-
metoden för framställning av klor inte behöver regleras ytterligare. Lä-
kemedelsindustriföreningen påpekar att det är viktigt att ett förbud mot
kvicksilver och kvicksilverföreningar är internationellt, varför påverkan
inom EU och den övriga världen måste ske parallellt. A URA Light AB
framhåller att det är viktigt att beakta produktens ekonomiska livslängd i
förhållande till dess kvicksilvermängd. Sveriges Provnings- och Forsk-
ningsinstitut AB instämmer inte i förslaget att acceptera en fortsatt an-
vändning av kvicksilver i lysrör samtidigt som man avser att förbjuda i
princip all användning av kvicksilver på laboratorier, inklusive mätin-
strument, där goda förutsättningar och möjligheter finns för ett korrekt
och ansvarsfullt omhändertagande av rester och avfall.

När det gäller amalgam inom tandvården saknar Malmö och Luleå
kommuner samt Landstinget i Uppsala en redovisning av det kvicksilver
som når reningsverken via vatten från tandläkarmottagningar. Amalga-
menheten vid Akademiska sjukhuset påpekar att ett stopp för insättning
av amalgam är ett effektivt sätt att minska framtida kvicksilverutsläpp i
de kommunala VA-systemen.

Prop. 1997/98:145

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

Kvicksilver är en metall som förekommer naturligt över hela världen och
som har sådana egenskaper att den kan spridas i miljön med vatten och
luft över stora avstånd.

I samhället förekommer kvicksilver i olika slags elektriska kompo-
nenter, batterier, belysning, mätinstrument, tandamalgam samt i vissa
farmaceutiska och kosmetiska produkter. Dessutom används kvicksilver
inom kloralkaliindustrin och som reagens i laboratorier i en icke obetyd-
lig omfattning. Kvicksilver som används i själva kloralkaliprocessen för-
brukas inte. Utsläppen till luft från de två anläggningar som finns i Sve-
rige var 1995 drygt 100 kg. Dessutom finns problem med hanterig av
kvicksilverkontaminerat avfall som uppkommer i dessa anläggningar. I
vissa länder används också metallen vid guldvaskning. Användningen av
kvicksilver har minskat kraftigt under det senaste årtiondet på grund av
införda restriktioner. Stora mängder finns dock lagrade i varor och pro-
dukter samt i avfall.

Effekter på miljö och hälsa

Kvicksilvrets negativa miljöeffekter uppmärksammades först på 1950-
talet. Metallen kan förekomma i olika former och beroende på kemisk
form varierar också graden av giftighet. Höga halter kvicksilver i marken
inverkar negativt på de biologiska processer som bland annat styr ämnes-
omsättningen i marken. Då kvicksilver i form av metylkvicksilver anri-
kas uppåt i näringskedjan hotas de djur mest som befinner sig högst i
denna kedja. På 1960-talet drabbades flera rovfågelarter av en dramatisk

247

nedgång i antal individer på grund av den stora mängd kvicksilver de fatt
i sig genom att äta småfåglar och mindre djur som i sin tur ätit kvicksil-
verbetat utsäde. Förhöjda kvicksilverhalter i miljön drabbar människan
främst via intag av metylkvicksilver i fisk. I Sverige finns fortfarande
många sjöar där halten i fisk är så hög att det finns risk för skadliga häl-
soeffekter hos människor som äter fisk ofta. Metylkvicksilver ger fram-
förallt upphov till skador på centrala nervsystemet. Foster är särskilt
känsliga eftersom metylkvicksilver kan passera moderkakan och ansam-
las i fostrens hjärna. Även relativt låga halter misstänks kunna ge upphov
till subtila nervskador hos barn i form av försämrad inlärningsförmåga.

Åtgärder i Sverige

I samband med behandlingen år 1991 av den miljöpolitiska propositionen
(prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) lade riksda-
gen fast bl.a. att utsläppen av kvicksilver skall minska med 70 % mellan
åren 1985 och 1995. År 1994 gav riksdagen stöd åt regeringens ställ-
ningstagande om åtgärder för att miljöriktigt ta hand om uttjänta varor
och produkter som innehåller kvicksilver (prop. 1993/94:110, bet
1993/94:JoU16, rskr. 1993/94:210) samt att kvicksilveranvändningen bör
avvecklas senast till år 2000 (prop. 1993/94:163, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273). Regeringen konstaterar att dessa beslut bör ligga fast
som ett övergripande mål. Som en följd av dessa beslut gav regeringen år
1994 Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket i uppdrag att följa hur
arbetet med att avveckla kvicksilveranvändningen fortgår samt att rap-
portera detta till regeringen före den 1 juli 1998.

Kvicksilver och kvicksilver i varor

I dag omfattas kvicksilverhaltiga varor av förordningen (1991:1290) om
vissa kvicksilverhaltiga varor. Enligt denna förordning får vissa specifi-
cerade varor inte yrkesmässigt tillverkas eller säljas om varan innehåller
kvicksilver. Sedan den 1 juli 1997 är det också enligt förordningen för-
bjudet att exportera dessa varor, kvicksilver samt kemiska föreningar och
beredningar där kvicksilver ingår.

Av Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets lägesrapporter
(Dnr 96/2824/6) om avvecklingen av kvicksilveranvändningen framgår
att avvecklingen har gått bättre inom en del varugrupper än inom andra
och att gällande regler inte alltid har följts. Vidare framgår att importen
av metalliskt kvicksilver har minskat avsevärt medan den nationella han-
deln har ökat i takt med att verksamheter där kvicksilver använts lagts
ner och återvunnet kvicksilver sålts vidare.

Det har trots förbudet förekommit försäljning av kvicksilvertermomet-
rar till i första hand laboratorier. Detta har medfört att Kemikalieinspek-
tionen polisanmält flera större leverantörer av laboratorieutrustning som
misstänkts ha sålt sådana termometrar. En tillverkare har dömts till dags-
böter för tillverkning och försäljning. Den mängd kvicksilver som salu-
fördes under år 1996 i elektriska komponenter och i mätinstrument upp-

Prop. 1997/98:145

248

gick till ca 600 kg jämfört med ca 5 ton 1992. Import och försäljning av Prop. 1997/98:145
utrustning som innehåller elektriska komponenter eller mätinstrument
såsom termometrar och barometrar är inte förbjuden enligt gällande för-
ordning. Genom riktade insatser har en viss avveckling av sådan använd-
ning skett där de komponenter som innehåller kvicksilver varit lätta att
identifiera. För att påskynda avvecklingen av kvicksilveranvändningen
även i sådana varor och för att inte svenska tillverkare skall få fortsatta
konkurrensnackdelar bör även användning av utrustning där kvicksilve-
rinnehållande komponenter ingår omfattas av bestämmelser om förbud.

Kemikalieinspektionens rapport har visat att mängden kvicksilver som
tillförs via ljuskällor är relativt oförändrad. Ett betydande utvecklingsar-
bete pågår visserligen inom delar av lysrörsindustrin, men minskade
halter i enskilda lysrör och lågenergilampor vägs upp av en ökande an-
vändning. Många ljuskällor på den svenska marknaden innehåller betyd-
ligt högre mängder kvicksilver än vad som behövs. Det finns därför en-
ligt regeringens mening anledning att överväga en högsta gräns för halten
kvicksilver i de vanligaste lysrören.

Försäljningen i Sverige av kvicksilveroxidbatterier har i det närmaste
helt upphört. Tidigare var dock batterier en relativt stor kvicksilverkälla.
För att uppnå en effektiv insamling av alla miljöskadliga batterier har
regeringen nyligen beslutat om en höjning av avgiften för kvicksil-
veroxidbatterier i förordningen (1997:645) om batterier från 23 kr/kg till
1500 kr/kg. Sverige föreslog år 1995 till EG-kommissionen en ändring
av det s.k. batteridirektivet (91/157/EEG) med bl. a. strängare reglering
av kvicksilverhaltiga batterier. Kommissionen väntas under år 1998 läg-
ga fram ett förslag till reviderat batteridirektiv. För att säkerställa de
svenska och österrikiska undantagen i anslutningsfördraget avseende
lägre kvicksilverhalt i vissa batterier (se avsnitt 6.4.4. Kvicksilver) be-
reds för närvarande ett förslag till kommissionsdirektiv som efter diskus-
sion i verkställighetskommitté kan beslutas under sommaren eller hösten
1998.

I Sverige finns i dag endast två industrier som använder amalgamme-
toden (där kvicksilver ingår) för att framställa klor. Några i formell me-
ning bindande beslut som anger slutdatum för användning av denna me-
tod finns inte. Sverige har emellertid anslutit sig till Nordsjökonferensens
och Pariskonventionen (numera Oslo- och Pariskonventionen, OSPAR)
beslut om att kloralkalitillverkningen enligt amalgammetoden skall vara
avvecklad senast till år 2010. En av dessa industrier använder klor för
framställning av PVC och avser att före år 2010 gå över till kvicksilverfri
metod för framställning av klor.

Förutom i termometrar och andra mätinstrument används kvicksilver
på laboratorier i analyskemikalier och reagens. Användningen av kvick-
silverhaltiga reagens genererar fortlöpande relativt stora mängder svår-
hanterligt farligt avfall. De informationsinsatser som gjorts av Natur-
vårdsverket har inte visat sig vara tillräckligt effektiva för att minska an-
vändningen av kvicksilver i de svenska laboratorierna. Ett speciellt pro-
blem är att kvicksilver ingår i metoder som är obligatoriska att använda
inom olika områden, t.ex. miljökontrollen. Det är därför nödvändigt att
viss användning kan undantas från ett förbud till dess att acceptabla al-

249

temativ har tagits fram. Det är också viktigt verka internationellt for att Prop. 1997/98:145
användningen av kvicksilverhaltiga analyskemikalier avvecklas.

Mot bakgrund av att det alltjämt används kvicksilver i många varor
och produkter avser regeringen att ändra förordningen om vissa kvicksil-
verhaltiga varor så att den också gäller försäljning och användning av
metalliskt kvicksilver och dess föreningar. Regeringen avser också att
införa förbud mot försäljning och användning av lysrör och lampor som
innehåller kvicksilver över föreskriven mängd. Kemikalieinspektionen
kommer att bemyndigas att meddela detalj föreskrifter för lampor och
lysrör. I förordningen kommer det också att införas förbud mot saluhål-
lande och användning av utrustning där det förekommer kvicksilverinne-
hållande mätinstrument. Ett sådant beslut måste först anmälas till kom-
missionen enligt informationsförfarandet i direktiv 83/189.

Sedan dessa regler införts kommer kvicksilver efter år 2000 endast att
förekomma i varor som släpps ut på marknaden i mycket begränsad om-
fattning. Det kommer alltjämt att finnas verksamheter som kan behöva
dispens. Dessutom kommer det att vara tillåtet att använda kvicksilver i
begränsad omfattning i lysrör. All dispensgivning för kvicksilver skall
upphöra senast inom en period av 10-15 år. Regeringen anser också att
användare, inköpare och tillverkare aktivt måste arbeta för att kvicksilver
inte används eller förekommer i importerade produkter efter denna peri-
od. Detta kan ske genom att användare aktivt söker alternativ och genom
att handeln och inköpare ställer krav på information om innehållet i de
varor som säljs. Därutöver måste tillverkare inrikta sin produktutveckling
mot alternativ till användning av kvicksilver. Myndigheterna har en vik-
tig uppgift att ge information till inköpare och konsumenter så att de kan
ställa krav. Ett exempel på detta är Naturvårdsverkets information till
allmänheten att den elektroniska leksaken Tamagotchi (elektroniskt säll-
skapsdjur) innehåller batterier med viss mängd kvicksilver. Sådan infor-
mation är en drivkraft i arbetet med att fullfölja avvecklingen.

Eftersom kvicksilver kan spridas långväga via luft och vatten är det
inte tillräckligt att vidta nationella åtgärder för att minska miljöproble-
men utan samverkan måste ske inom EU och andra internationella orga-
nisationer. Användningen av kvicksilverhaltiga varor är i dag inte regle-
rad inom EU. EG-kommissionen har dock påbörjat ett arbete med att ta
fram underlag för eventuella framtida begränsningar. För att minska de
luftbuma långväga transporterna av kvicksilver, liksom av kadmium och
bly, är ett tungmetallprotokoll under framtagande inom ramen för FN:s
ekonomiska kommission inom Europa (ECE). Inom Helsingforskommis-
sionen (HELCOM) diskuteras begränsningar av kvicksilverhalten i lysrör
och inom ramen för Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) har beslutats
att kvicksilvertermometrar skall avvecklas.

Amalgam

I regeringens proposition 1993/94:163, Riktlinjer för en fortsatt krets-
loppsanpassning av samhället, anges bl.a. att användningen av amalgam
inom barn- och ungdomstandvården bör avvecklas från och med den 1

250

juli 1995. Vidare anges att användningen av amalgam inom vuxentand- Prop. 1997/98:145
vården bör upphöra så snart som möjligt dock senast till år 1997. Rege-
ringens ställningstaganden delades av riksdagen (bet. 1993/94: JoU23,
rskr. 1993/94:273). I mars 1995 åtog sig Landstingsförbundet att verka
för en avveckling av amalgam inom barn- och ungdomstandvården med
vissa undantag.

Användningen av amalgam har successivt minskat under 1990-talet
men det av riksdagen uppsatta målet har inte kunnat uppnås. Andelen
amalgamfyllningar inom barn- och ungdomstandvården hade dock år
1995 sjunkit till ca 1,5 %. Inom vuxentandvården hade andelen sjunkit
till ca 15 %. Amalgam används fortfarande till fyllningar där alternativ
finns. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat avvecklingstakten.
Nya och befintliga material behöver utvecklas ytterligare och arbetsmil-
jön på tandklinikema behöver anpassas till de nya materialen. Kostnaden
för amalgamfyllningar är också lägre än för tillgängliga ersättningsmate-
rial, vilket kan ha en negativ inverkan. En viss ökning av försäljningen av
amalgam har skett under senare tid. Regeringen bedömer det som ange-
läget att användningen av amalgam snarast upphör. Regeringen har nyli-
gen i proposition 1997/98:112, Reformerat tandvårdsstöd, föreslagit att
tandvårdsersättning för amalgamfyllningar slopas. Mot bakgrund av för-
slaget om tillägg till EU:s medicintekniska direktiv (93/42/EEG om me-
dicintekniska produkter), vilket beskrivs i denna proposition, bedömer
också regeringen att det skall vara möjligt att förbjuda amalgam. Under
förutsättning att direktivet ändras enligt förslaget avser regeringen att
enligt förslagen i proposition 1997/98:112, vidta nödvändiga åtgärder för
att kunna införa ett förbud mot användningen av amalgam senast fr.o.m.
år 2001.

Insamling och slutförvaring av kvicksilver

För att minska spridningen av kvicksilver till miljön är det också viktigt
att samla in det kvicksilver som redan finns i omlopp i vårt samhälle,
exempelvis i varor, och på ett säkert ta hand om detta tillsammans med
övrigt avfall som innehåller kvicksilver. Naturvårdsverket har därför re-
geringens uppdrag att utarbeta ett särskilt åtgärdsprogram för att nå en
effektivare och mer heltäckande insamling av uttjänta varor och produk-
ter som innehåller kvicksilver. Åtgärdsprogrammet skall även sprida
kunskap och information om var och hur kvicksilver förekommer samt
leda till en ökad insamling. Naturvårdsverket har i en lägesrapport i de-
cember 1996 redovisat dittills utförda aktiviteter och resultat. Under 1995
påbörjades i delar av landet flera kampanjer för att samla in kvicksilver. I
kampanjerna ingick t.ex. insamling av hushållens febertermometrar,
rensningskampanjer i skolor eller laboratorier (bl. a. avloppslås) samt
utbyte av utrustning med innehåll av kvicksilver. I lägesrapporten redovi-
sades att ca 1 ton kvicksilver samlats in inom ramen för dittills genom-
förda bidragskampanjer. Slutrapport för uppdraget skall lämnas till rege-
ringen i november 1999.

251

I uppdraget ingick att föreslå hur kvicksilver skall slutförvaras på ett Prop. 1997/98:145
säkert sätt. En rapport, Slutförvar av kvicksilver (rapport 4752), har
lämnats till regeringen den 1 december 1997. Rapporten har remissbe-
handlats. Utgångspunkten är att kvicksilver inte skall återvinnas utan tas
bort från kretsloppet. Härigenom kan belastningen på miljön snabbare
minskas samt, vilket inte är minst viktigt, även långsiktigt bibehållas på
en lägre nivå. Naturvårdsverket har bedömt att en långsiktigt miljösäker
slutförvaring av visst kvicksilverhaltigt avfall i Sverige bör ske i djupt
liggande bergförvar.

Konsekvenser

Ett förbud mot användning av kvicksilver bidrar till att minska mängden
svårhanterligt farligt kvicksilverhaltigt avfall och diffus spridning av
kvicksilver. För vissa, i första hand mindre, laboratorier som framförallt
utför analyser av organisk substans i miljökontrollen kan investerings-
kostnaderna bli höga i samband med att den s.k. COD-metoden måste
bytas ut. Detta uppvägs av att den alternativa metoden är snabbare, enkla-
re och mer ekonomisk. Dessutom genereras inte något svårhanterligt far-
ligt avfall som är kostsamt att hantera. De begränsningar för kvicksilver-
halten i lysrör som övervägs av Kemikalieinspektionen påverkar endast
marginellt leverantörer och användare på den svenska marknaden då ca
90 % av denna marknad i dag klarar sådana begränsningar. Det i dag
gällande förbudet mot yrkesmässig tillverkning eller försäljning av vissa
varor som innehåller kvicksilver och mot utrustningar som innehåller
sådana varor föreslås utvidgas till att också gälla användningen av sådana
varor och utrustningar om de tagits i bruk efter vissa datum som rege-
ringen kommer att specificera i en ändring av förordningen (1991:1290)
om vissa kvicksilverhaltiga varor. Detta förtydligar intentionerna bakom
förbudet och minskar de konkurrensnackdelar som svenska tillverkare får
med nuvarande utformning av reglerna.

Konsekvenserna av den föreslagna avvecklingen till år 2000 kan i vis-
sa fall vara svåra att bedöma i alla delar. Det kan därför finnas undan-
tagsfall, vid sidan om kvicksilverhaltiga analyskemikalier och ljuskällor,
där de samhällsekonomiska konsekvenserna av en avveckling till år 2000
är orimligt höga i förhållande till den riskminskning som kan nås. I såda-
na undantagsfall bör en användning av kvicksilver kunna accepteras
övergångsvis även efter detta årtal.

252

6.4.5

PCB

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning:

-PCB-haltiga material som finns i samhället, bör kartläggas och så
långt möjligt omhändertas for att destrueras på ett från miljösynpunkt
acceptabelt sätt.

- Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att före utgången
av år 2000 rapportera hur omhändertagandet av PCB samt PCB-haltiga
produkter och material fortskrider.

-Regeringen avser att under våren 1999 införa bestämmelser om att
vissa typer av lysrörsarmaturer, isolerrutor och borttagna fogmassor skall
omhändertas i enlighet med reglerna för PCB-produkter.

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

PCB användes i Sverige från 1950-talet fram till år 1978 då tillverkning,
bearbetning, saluföring etc. förbjöds enligt förordningen (1985:837) om
PCB m.m.

I västvärlden förekommer ämnet i dag företrädesvis i fogmassor, lys-
rörsarmaturer och PCB-kontaminerad mark. I öst kan militära installatio-
ner vara en viktig PCB-källa. PCB i transformatorer och kraftkondensa-
torer, som tidigare var den största depån i teknosfaren, har i allt väsent-
ligt omhändertagits i Sverige och i andra nordiska länder. Numera finns
den största källan i fogmassor. Dessa kan vid utrivning följa med riv-
ningsavfallet och slutligen hamna på deponi eller förbrännas (ofta vid
temperaturer som inte förstör PCB). Dessutom sker fortlöpande läckage
av PCB från fogmassoma i själva byggnaden.

Effekter på miljö och hälsa

PCB är giftigt, persistent och bioackumulerande. Alltför höga halter av
ämnet i miljön bidrog i hög grad till den kraftiga populationsnedgången
hos flera djurarter, bl.a. sälar, i Östersjön under 1970- och 1980-talen.
Även riskerna för människor uppmärksammades, vilket ledde till att
Livsmedelsverket gav ut kostråd med innebörden att flickor och kvinnor i
barnafödande ålder inte bör äta fet strömming eller sill från Östersjön fler
än en gång per månad. Efter förbudet fram till slutet av 1980-talet sjönk
halterna av PCB påtagligt i djur som lever i Östersjön, med en klar för-
bättring av populationema som följd.

I dag ligger PCB-haltema i fisk på en nivå motsvarande ca 20-25 % av
nivåerna i mitten av 1970-talet. Detta kan jämföras med DDT vars halter
har sjunkit till ca 10 % av nivåerna för 20 år sedan. Dagens-halter PCB
är alltför höga. I östersjöfisk är halterna lika höga som i fisk från Lake
Michigan, där PCB-relaterade skador, bl.a. försämrad inlärning, rapporte-
rats hos barn. Vissa aspekter på PCB:s farlighet, t.ex. ämnets hormonpå-
verkande effekter, ger också skäl till oro och har uppmärksammats under
senare år.

253

Kunskapen är i dag otillräcklig för att fastställa varför halterna av PCB
i östersjöfisk inte sjunker ytterligare. En trolig förklaring är dock att det
fortfarande tillförs betydande mängder PCB till Östersjön. En viktig källa
kan vara långväga transporter i miljön.

Åtgärder internationellt

Användning och bortskaffande av PCB och utrustning som innehåller
PCB är reglerad inom EU i direktiven 76/769/EEG och 96/59/EG. Flera
EU-länder — däribland Sverige - har därutöver ytterligare bestämmelser.

Ämnet ingår bland de 12 s.k. Persistent Organic Pollutants (POP) som
enligt beslut av FN:s miljöprogram (UNEP) bör regleras i en särskild
konvention. UNEP:s beslut innebär också att hjälp att identifiera PCB-
förekomster skall förmedlas till utvecklingsländer.

PCB ingår dessutom bland 15-17 ämnen som omfattas av ett protokoll
som nyligen utarbetats under konventionen om långväga gränsöverskri-
dande luftföroreningar (LRTAP).

Slutligen berörs PCB av det aktionsprogram som antogs av öster-
sj östaternas utrikesministrar i Kalmar 1996 och som gav Helsing-
forskommissionen (HELCOM) i uppdrag att ta fram en plan för hur far-
liga ämnen (persistenta, toxiska och bioackumulerbara ämnen) skall fasas
ut helt och hållet. Programmet anslöt till Esbjergdeklarationen som an-
togs av Nordsjökonferensen 1995 (se avsnitt 6.1 Nya arbetssätt behövs i
kemikaliepolitiken). Östersjöstaternas utrikesministrar uppdrog särskilt,
vid sitt möte i Riga den 2-3 juli 1997, åt HELCOM att undersöka rele-
vanta potentiella utsläppskällor för PCB i Östersjöområdet och att utar-
beta ett aktionsprogram som syftar till att eliminiera dessa källor. Rege-
ringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att senast vid utgången av
år 2000 rapportera hur omhändertagandet av PCB samt PCB-haltiga pro-
dukter och material fortskrider.

Åtgärder i Sverige

Risken för att PCB kommer ut i miljön på grund av ett felaktigt omhän-
dertagande av PCB-haltigt rivningsmaterial är ett av skälen till att kravet
på rivningsplan vid rivning av hel byggnad enligt PBL 9 kap 2 §, från
den 1 januari 1998 har utsträckts till att också omfatta rivning av del av
byggnad. Dessutom har Byggnadsnämnden genom den nya bestämmel-
sen i PBL 9 kap 2 a § möjlighet att begära en rivningsplan vid vissa an-
mälningspliktiga byggnadsåtgärder om dessa berör material som kan vara
farliga för hälsa och miljö. I rivningsplanen skall byggherren ange hur
bl.a. PCB-haltiga material skall omhändertas. Regeringen har dessutom
givit Boverket i uppdrag att undersöka hur byggsektorn hanterar farligt
avfall och att om så behövs lämna förslag till regeländringar och andra
åtgärder.

Naturvårdsverket har föreslagit att bestämmelser införs om att vissa
angivna typer av material som ofta innehåller PCB, alltid skall hanteras
som om de gör det, om det inte visas att så inte är fallet. Material som i

Prop. 1997/98:145

254

första hand kan komma ifråga är lysrörsarmatur eller oljebrännare som Prop. 1997/98:145
tagits i drift före år 1974, isolerrutor som är monterade före år 1974 och
borttagna fogmassor från byggnader med prefabricerade fasadelement av
betong som uppförts eller fasadrenoverats mellan år 1956 och år 1974.
regeringen bedömer att sådant material måste hanteras på särskilt sätt och
avser att senast under våren 1999 införa regler om detta med stöd av la-
gen (1985:426) om kemiska produkter.

Samhällsekonomiska konsekvenser

De aviserade nya PCB-reglema innebär att vissa typer av lysrörsarmatu-
rer, isolerrutor och fogmassor skall hanteras som farligt avfall. Konsek-
venserna av detta torde bli begränsade eftersom det redan i dag ankom-
mer på fastighetsägare och andra berörda att hantera material som inne-
håller PCB såsom farligt avfall. Eftersom det farliga avfallet måste gå till
SAKAB uppstår en merkostnad för den del av avfallet som inte innehål-
ler PCB. Hur stor denna kostnad blir beror på hur stor andel av de aktu-
ella materialslagen som innehåller PCB, något som i dagsläget inte är
känt. Materialslagen är dock utvalda på den grunden att det är känt att en
stor andel av dem innehåller PCB.

6.4.6 Bromerade flamskyddsmedel

Regeringens bedömning:

- Användningen av bromerade flamskyddsmedel bör begränsas.

-De bromerade flamskyddsmedlen PBB och PBDE kommer att av-
vecklas. Kemikalieinspektionen bör redovisa en tidsplan för avveckling
senast i mars 1999. Ytterligare åtgärder krävs för att uppnå en kraftig
begränsning av spridningen av övriga medel inom ämnesgruppen. Därut-
över omfattas bromerade flamskyddsmedel av riktlinjerna om utfasning i
avsnitt 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken om de innehar
sådana egenskaper eller ger upphov till sådana effekter som riktlinjerna
avser.

Kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. (Kemikalieinspektionen, Avvecklingsprojektet,
rapport 6/97).

Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen, Socialstyrelsen, Sunds-
valls och Örnsköldsviks kommuner m.fl. konstaterar att årtal för avveck-
ling saknas och anser att förbud bör övervägas.

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

Bromerade flamskyddsmedel är en stor grupp ämnen som tillsätts mate-
rial för att förändra deras brandegenskaper. Kemikalieinspektionen har
identifierat nära 250 bromerade föreningar som används som flam-

255

skyddsmedel. Valet av medel beror på vilket material som skall skyddas. Prop. 1997/98:145
Inga medel tillverkas enligt Kemikalieinspektionens produktregister i

Sverige. Däremot importeras fyra ämnen i ren form eller som tillsats i
plast eller gummiråvara. Sveriges totala import var ca 400 ton år 1995
mot ca 650 ton år 1990. Tetrabrombisfenol A, (TBBP A) är det medel
som används mest i Sverige och även globalt. Är 1995 användes ca 240
ton av detta medel i Sverige. Bromerade flamskyddsmedel kommer i sto-
ra mängder in till Sverige med importerade varor. En uppskattning är att
ca 400 ton polybromerade difenyletrar (PBDE) och ca 10 ton polybrome-
rade bifenyler, (PBB) kommer in i landet via varor. Det finns stora bris-
ter i kunskaperna om vilka varor som innehåller bromerade flamskydds-
medel.

Osäkerheten om mängderna flamskyddsmedel som finns i samhället är
enligt Kemikalieinspektionens rapport fortfarande mycket stor. Import-
siffror visar dock på viss nedgång i den inhemska användningen. Avse-
ende TBBP A bör den elektriska och elektroniska industrin verka för att
öka den i dag bristfälliga kunskapen om innehåll i varor och risker vid
användningen.

Effekter på miljö och hälsa

Vissa bromerade flamskyddsmedel är dokumenterat bioackumulerande.
PBDE och PBB visar stora likheter med polyklorerade bifenyler (PCB)
när det gäller kemisk struktur och förekomst i naturen. De är spridda och
halterna i miljön ökar, vilket indikerar att tillförseln är större än nedbryt-
ningen. Det finns därför en risk for skadliga effekter i ekosystemet samt
for bildning av dioxiner vid bl.a. sopförbränning. En oavsiktlig och diffus
vindburen transport kan sannolikt ske när flamskyddsmedlen är bundna
till partiklar. Allmänhetens exponering for bromerade flamskyddsmedel
är störst via födan, främst från animaliska livsmedel. Hudkontakt med
flamskyddade textilier bör undvikas.

Åtgärder i EU och internationellt

Inom EU är vissa bromerade flamskyddsmedel reglerade i begränsnings-
direktivet (76/769/EEG). Användning av PBB och tris (2,3)-
dibrompropylfosfat i textiler med hudkontakt har förbjudits. Fem brome-
rade ämnen ingår i en pågående riskbedömning inom EU:s program for
existerande ämnen. Dessa är deka-, okta-, och pentabromdifenyletrar
(dekaBDE, oktaBDE, pentaBDE), hexabromcyklododekan (HBCD) samt
tris(2-kloretyl)fosfat (TCEP). Bromerade flamskyddsmedel har sedan år
1988 ingått i OECD:s riskbegränsningsprogram, International Program
on Chemical Safety (IPCS), som har gett ut ett antal rekommendationer. I
Esbjergdeklarationen år 1995 enades miljöministrarna om att bromerade
flamskyddsmedel skall ersättas med mindre farliga ämnen där det finns
alternativ. Sverige driver även frågan om bromerade flamskyddsmedel
inom Oslo- och Pariskonventionen.

256

Åtgärder i Sverige Prop. 1997/98:145

I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet.

1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) sattes målet upp om en begränsning
av användningen av bromerade flamskyddsmedel och om en snabb av-
veckling av de ämnen inom ämnesgruppen som är mest skadliga för
miljön. Inom vissa sektorer ställs särskilda krav på brandskydd, vilket
kan innebära att flamskyddsmedel används. Enligt Kemikalieinspektio-
nens rapport finns det områden där användningen av flamskyddsmedel är
till liten eller ingen nytta från brandskyddssynpunkt. Behovet av flam-
skydd, och då särskilt behovet av bromerade flamskyddsmedel, bör ses
över av tillverkare, importörer och användare i syfte att begränsa an-
vändningen. En beskrivning av de ämnen som kan utgöra alternativ till
PBDE har gjorts av Kemikalieinspektionen (PM 3/94). Regeringen be-
dömer att det är fortsatt angeläget att myndigheterna informerar importö-
rer och berörda branscher om de risker för miljö och hälsa som använd-
ningen av bromerade flamskyddsmedel medför samt om behovet av att
kraftigt begränsa denna användning.

Flamskyddsmedlen har en stor användning i elektrisk och elektronisk
utrustning. Byggnadsmaterial kan flamskyddas liksom möbler och texti-
lier. På samtliga dessa områden diskuteras hur de kasserade produkterna
skall hanteras. Med återvunna delar som används till varor som inte be-
höver flamskydd kan bromerade flamskyddsmedel spridas i samhället på
ett okontrollerat sätt. Detta är enligt regeringens bedömning en utveck-
ling som måste förhindras. Regeringen delar Kemikalieinspektionens
uppfattning att avvecklingen av polybromerade difenyletrar (PBDE) och
polybromerade bifenyler, (PBB) skall prioriteras. Det finns stora likheter
mellan dessa två bromerade flamskyddsmedel och PCB varför det finns
en stor risk för likartad skadeverkan hos människor och i miljön om inte
spridningen av PBB och PBDE upphör. Regeringen bedömer i likhet med
flera remissinstanser att en tidsplan måste upprättas för avvecklingen av
PBB och PBDE. Regeringen har därför gett Kemikalieinspektionen som
ansvarig myndighet i uppdrag att senast till den 15 mars 1999 lämna för-
slag till en snar avveckling av PBB och PBDE inklusive eventuella för-
bud. Uppdraget skall omfatta en konsekvensutredning med en samhälls-
ekonomisk analys, tidsplan för avveckling samt förslag till åtgärder i det
internationella arbetet. Konsekvensutredningen skall särskilt beakta ris-
kerna med att återvinna elektriska och elektroniska produkter sami texti-
lier vilka kan innehålla bromerade flamskyddsmedel. Vidare skall förslag
lämnas till hur återvinningen bör ske för att minimera riskerna för okont-
rollerad spridning av farliga bromerade ämnen.

Den här föreslagna avvecklingen av PBB och PBDE innebär en fort-
sättning av det arbete som har påbörjats av den svenska industrin i syfte
att minska risken för dessa ämnens skadliga effekter i miljön. Behovet av
ökade kunskaper ligger i linje med den utredningsskyldighet som vilar på
tillverkare och importörer av kemiska produkter i Sverige.

Utöver ovan beskrivna åtgärder omfattas bromerade flamskyddsmedel
av de riktlinjer om utfasning som beskrivs i avsnitt 6.2 Ytterligare rikt-

257

9 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 145

linjer för kemikaliepolitiken, om de innehar sådana egenskaper eller ger Prop. 1997/98:145
upphov till sådana effekter som riktlinjerna avser.

6.4.7 Klorparaffiner

Regeringens bedömning:

-Resterande användning av kortkedjiga högklorerade paraffiner bör
avvecklas senast till år 2000.

- All användning av klorparaffiner som mjukgörare eller flamskydds-
medel i PVC-produkter bör ha upphört senast till år 2000.

Naturvårdsverkets förslag i Kemikalieinspektionens rapport:
Överensstämmer med regeringens bedömning. (Kemikalieinspektionen,
Avvecklingsproj ektet, rapport 6/97)

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till en avveckling
och rapportens förslag avseende klorparaffiner.

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

Den totala svenska användningen av klorparaffiner som råvara och i ke-
miska produkter har enligt Kemikalieinspektionens rapport Avvecklings-
projektet 6/97 minskat med ca 70 % mellan åren 1990 och 1995. Huvud-
delen av de mest skadliga kortkedjiga (upp till 13 kolatomer) högklorera-
de paraffinema användes tidigare vid metallbearbetning där utsläppen var
betydande. Inom detta område har användningen minskat med 90 % un-
der samma period. I Sverige tillverkas inga klorparaffiner. År 1995 im-
porterades ca 1000 ton som råvara och ca 130 ton som komponent i ke-
miska produkter. Inflödet via importerade varor är okänt. Användningen
av kortkedjiga klorparaffiner utgjorde år 1995 ca 15 % av den totala an-
vändningen av klorparaffiner.

Klorparaffiner används i dag huvudsakligen som mjukgörare och flam-
skyddsmedel i fogmassor, lim, färg och verkstadsoljor. De används även
som mjukgörare och flamskyddsmedel i vissa PVC-produkter. I Sverige
är elektriska kablar och plastgolv de PVC-produkter som främst varit
aktuella att mjukgöra och flamskydda med klorparaffiner.

Effekter

Klorparaffiner är stabila och svåmedbrytbara. Det har konstaterats att de
kortkedjiga med hög kloreringsgrad kan bioackumuleras i såväl fisk som
musslor. De har också visats att de är påtagligt giftiga för kräftdjur.
Klorparaffiner har hittats i bl.a. säl och älg. Vid förbränning kan hälso-
och miljöfarliga omvandlingsprodukter som PCB och dioxiner bildas.

258

Åtgärder internationellt

En rad internationella avvecklingsaktiviteter avseende klorparaffiner på-
går inom EU, Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) och Helsing-
forskommissionen (HELCOM). OSPAR antog på svenskt initiativ i juni
1995 ett beslut om utfasning av klorerade paraffiner i vissa tillämpningar.
Parterna i HELCOM enades i mars 1998 om att pröva bl.a. kortkedjiga
klorparaffiner med sikte på en utfasning till år 2020. Inom ramen för
EU:s program för existerande ämnen (93/793/EEG) har en utvärdering av
de högklorerade och kortkedjiga paraffinema skett och bindande åtgärder
baserade på beslutet inom OSPAR diskuteras. Inom konventionen om
långväga transporter av luftföroreningar (CLRTAP) förhandlas om ett
protokoll för långlivade organiska ämnen. Sverige har föreslagit att kort-
kedjiga och högklorerade paraffiner skall hanteras inom detta protokoll.
Såväl nationellt som internationellt har arbetet inriktats mot den använd-
ning som leder till direkta utsläpp av de mest skadliga kortkedjiga och
högklorerade paraffinema. Regeringen delar Naturvårdsverkets bedöm-
ning att ett internationellt åtgärdsprogram för mellan- och långkedjiga
klorerade paraffiner bör tas fram. Kemikalieinspektionen driver det in-
ternationella arbetet med klorparaffiner från svensk sida.

Åtgärder i Sverige

I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut redovisades mål avseende
användningen av klorparaffiner. Målet är en snabb avveckling av de äm-
nen inom ämnesgruppen som är mest skadliga samt en begränsning av
den totala användningen av klorerade paraffiner.

Regeringen konstaterar att det avvecklingsarbete som pågår gör att en i
stort sett heltäckande avveckling av de mest skadliga kortkedjiga högklo-
rerade paraffinema bör kunna uppnås till år 2000. Den totala använd-
ningen av ämnesgruppen klorparaffiner har minskat betydligt och det
pågår en avveckling av klorparaffiner i PVC-produkter. Regeringen gör
den bedömningen att all användning av klorparaffiner i PVC-produkter
skall ha upphört senast till år 2000 och att det i dagsläget inte finns behov
av bindande regler på området.

Det bör ankomma på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket
som centrala tillsynsmyndigheter att följa avvecklingen samt att rapporte-
ra till regeringen. Information till samtliga användare om behovet av av-
veckling samt om möjliga alternativ till användning av klorparaffiner bör
prioriteras. Särskilt stöd bör ges till den fortsatta omställningen vid mind-
re verksamheter. Myndigheter och branschorganisationer bör arbeta ak-
tivt för att tillsammans med leverantörerna ta fram denna information.

Konsekvenser

Det är från marknadsynpunkt värdefullt för industrin att ha miljöanpas-
sade produkter utan klorparaffiner. Medvetenheten om klorparaffinemas
miljöfarlighet har lett till att de större användarna redan har avvecklat
eller planerar avveckla sin förbrukning inom de närmaste åren. Använd-

Prop. 1997/98:145

259

ningen av klorparaffiner vid tillverkning av golvmattor av PVC har i Prop. 1997/98:145
princip redan upphört. Ett visst utvecklingsarbete kvarstår för att helt
ersätta klorparaffiner i de fa golvmatteapplikationer som återstår. I kabel
används inte klorparaffiner längre. Mindre företag kan behöva mer in-
formation om behovet av att gå över till alternativ. Naturvårdsverket har
påtalat att det kan ske en viss övergång i användning av kortkedjiga till
att använda långkedjiga klorparaffiner, vilket inte är önskvärt. De alter-
nativa flamskyddsmedlen kan innebära större arbetsmiljöproblem som
måste hanteras. Regeringen gör den bedömningen, efter de överläggning-
ar som förevarit med, bl.a. PVC-branchen, bl.a. att den fortsatta substitu-
eringen av klorparaffiner har begränsade konsekvenser för samhället.

En nationell och internationell avveckling av klorparaffiner kan på sikt
ge förenklade och mindre kostnadskrävande rutiner vid omhändertagande
av kasserade produkter. De produkter som innehåller klorparaffiner har i
allmänhet en lång livslängd varför riskerna med klorparaffiner vid för-
bränning av avfall samt på deponier kommer att kvarstå en lång tid.

Konsekvenserna av den föreslagna avvecklingen till år 2000 kan i vis-
sa fall vara svåra att bedöma i alla delar. Det kan finnas undantagsfall där
de samhällsekonomiska konsekvenserna av en avveckling till år 2000 är
orimligt höga i förhållande till den riskminskning som kan nås. I sådana
undantagsfall bör en användning av klorparaffiner kunna accepteras
övergångsvis även efter detta år.

6.4.8 Nonylfenoletoxilater

Regeringens bedömning: Den resterande användningen av nonylfeno-
letoxilater (NFE), som leder till direkta utsläpp bör avvecklas senast till
år 2000.

Naturvårdsverkets förslag i Kemikalieinspektionens rapport:

Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
(Kemikalieinspektionen, Avvecklingsprojektet, rapport 6/97)

Remissinstanserna: Remissinstanserna ser positivt på rapportens för-
slag om fortsatt avveckling.

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

Nonylfenoletoxilater (NFE) är ytaktiva ämnen som används som tensider
i industriella tvätt- och rengöringsmedel och som emulgeringsmedel vid
tillverkning av vissa plaster och pappersmassa. NFE kan också finnas i
lacker, färger, limer, textilier, kyl- och smörjmedel, bekämpningsmedel
samt i hygienprodukter och kosmetika.

Användningen av NFE beräknas i Kemikalieinspektionens rapport ha
minskat med 70-80 % från 1990 års nivå. Ca 850 ton används årligen i
Sverige. Sverige har egen produktion av nonylfenoler (NF) och NFE som
år 1995 uppgick till ca 8 300 ton respektive 8 000 ton. Cirka 30 ton NF

260

och 500 ton NFE importerades. Nonylfenoler används huvudsakligen för Prop. 1997/98:145
produktion av NFE. Enligt rapporten innehöll samma år ca 800 produkter
NFE varav en del var tillgängliga för konsumenter t.ex. lacker, färger och
bilrengöringsmedel. Den största förbrukningen sker i dag vid färg- och
polymertillverkning. Denna användning innebär en lägre risk för miljön
än den tidigare stora användningen av NFE vid industriell rengöring.

Användningen av NFE vid tillverkning av PVC-plast har upphört.

Spridningen av NFE till miljön sker såväl genom punktutsläpp, t.ex.
vid rengöring, som genom diffusa utsläpp vid användning av produkter.
Utsläpp av avloppsvatten utgör den viktigaste spridningsvägen. Nonylfe-
nol motstår åtminstone delvis nedbrytning i kommunala reningsverk.
Utsläppen från reningsverken har under den senaste femårsperioden
minskat till en tiondel.

Effekter på miljö och hälsa

Både NFE och dess nedbrytningsprodukter har dokumenterat negativa
egenskaper för miljön. Nonylfenoler och nonylfenoletoxilater har även
visats ha en hormonliknande effekt. Ämnena har hittats i bl.a. renings-
verksslam, grödor och musslor. Den biologiska avloppsreningen i av-
loppsreningsverken kan störas av NFE. En nedbrytningsprodukt av NFE
är nonylfenol vilken bioackumuleras i vissa organismer. Förbränning av
NFE-haltiga produkter innebär inga direkta miljöproblem.

Åtgärder internationellt

Naturvårdsverket har också arbetat för en internationell avveckling av
NF och NFE. Arbetet har inriktats mot sådan användning som ger direkta
utsläpp i miljön. Inom ramen för EU:s program för existerande ämnen
(Direktiv 93/793/EEG) pågår en riskutvärdering av bl.a. nonylfenoler.
Inom Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) har Sverige tagit fram en
rekommendation som medfört en kraftig minskning av användningen
inom OSPAR:s medlemländer. Sverige har vidare år 1996 lagt fram ett
förslag till utfasning av all användning av NF/NFE som kan leda till ut-
släpp i miljön. Detta förslag är bordlagt i avvaktan på EU:s riskvärdering
och pågående undersökningar inom OECD. Parterna i HELCOM har i
mars 1998 enats om en lista med ämnen vilka kommer att bli föremål för
prövning med sikte på en utfasning till år 2020. NFE finns upptagen på
denna lista. Från svensk sida är det Kemikalieinspektionen som följer
och driver det internationella arbetet.

Åtgärder i Sverige

I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut uttalades att minst 90 % av
användningen av (NFE) bör ha upphört till år 2000 genom frivilliga åt-
gärder inom berörda branscher. Efter denna tidpunkt bör NFE endast
användas om risken för spridning till miljön är mycket liten. Spridningen
av NFE sker såväl genom punktutsläpp t.ex. vid rengöring som genom

261

diffusa utsläpp genom användning av produkter. Användningen av NFE Prop. 1997/98:145
vid tillverkning av PVC-plast har upphört.

Detta mål har i stort uppnåtts. Det är regeringens bedömning att mot
bakgrund av det positiva resultatet från avvecklingsarbetet hittills, kan
även den fortsatta avvecklingen ske på frivillig väg. Regeringen delar
Naturvårdsverkets bedömning att resterande användning av NFE som
leder till direkta utsläpp skall fasas ut snarast eller senast år 2000. På sikt
bör all användning av NFE ersättas med mindre miljöskadliga alternativ.

Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket som
centrala tillsynsmyndigheter att följa avvecklingen av NFE och dess ned-
brytningsprodukter. Ytterligare åtgärder bör kunna föreslås utifrån re-
sultatet av EU:s riskutvärdering.

Konsekvenser

En övergång till alternativa metoder eller produkter ger bättre biologisk
avloppsrening och mindre risk för spridning av nonylfenoler.

Det här redovisade förslaget att fasa ut NFE innebär i huvudsak en
fortsättning av ett arbete med att undvika användandet av biologiskt
svåmedbrytbara tensider som har pågått inom industrin och bedrivits av
myndigheter, nationellt och internationellt, sedan 1980-talet. Den infor-
mation som på olika sätt spridits om miljöegenskaper hos NFE har lett
till att NFE-ffia produkter efterfrågats av användarna. Sådan användning
som leder till direkta utsläpp (t.ex. tvättmedel) har minskat väsentligt.
Flera aktiviteter pågår inom industrin och från importörer för att fasa ut
resterande användning som leder till direkta utsläpp. Regeringen gör där-
för den bedömningen att en avveckling av den NFE-användning som
leder till direkta utsläpp kan genomföras till år 2000 utan negativa sam-
hällsekonomiska konsekvenser.

Konsekvenserna av den här föreslagna avvecklingen till år 2000 kan
vara svåra att bedöma i alla delar. Det kan därför finnas undantagsfall där
de samhällsekonomiska konsekvenserna av en avveckling till år 2000 är
orimligt höga i förhållande till den riskminskning som kan nås. I sådana
undantagsfall bör en användning av nonylfenoletoxylater kunna accepte-
ras övergångsvis även efter detta årtal trots att de leder till direkta ut-
släpp.

262

6.4.9

Ftalater och andra mjukgörare i PVC m.m.

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning:

- All användning av ftalater och andra mjukgörare med skadliga eller
misstänkt skadliga hälso- eller miljöeffekter bör avvecklas på frivillig
väg. En del av dessa ämnen kan komma att omfattas av riktlinjerna i ka-
pitel 6.2.

-Användningen av dietylhexylftalat (DEHP) och andra mjukgörare
med skadliga eller misstänkt skadliga hälso- eller miljöeffekter i PVC för
utomhusbruk till belagd väv, belagd plåt och korrosionsskydd av bilar
bör avvecklas på frivillig väg senast till år 2001.

- Övrig användning av DEHP som mjukgörare i PVC m.m., med un-
dantag för medicintekniska produkter och läkemedel, bör avvecklas på
frivillig väg senast till år 2005.

- Mjukgörare i leksaker avsedda för barn upp till tre års ålder förbjuds.

- Regeringen avser att ge Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Ke-
mikalieinspektionen i uppdrag att senast till år 2001 utreda förutsättning-
arna för att avveckla eller begränsa användningen av ftalater och andra
mjukgörare med skadliga eller misstänkt skadliga hälso- eller miljöef-
fekter i medicintekniska produkter och läkemedel där PVC används samt
föreslå vilka åtgärder som måste vidtas för att åstadkomma detta.

-Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att följa
avvecklingen av användningen av skadliga och misstänkt skadliga mjuk-
görare samt återkomma till regeringen med förslag till åtgärder, som kan
innehålla förbud, om avveckling inte kommit till stånd på frivillig väg.

Kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (Kemikalieinspektionen, Additiv i PVC - Märk-
ning av PVC, rapport 4/97)

Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker förslag till be-
gränsningsåtgärder. Industriförbundet och Plast- och Kemibranscherna
anser att rapporten väl belyser hälso- och miljöeffekter om PVC-additiv
men betonar vikten av att åtgärder vidtas i internationellt samförstånd.
Plast- och Kemibranscherna och Nesté Chemicals framhåller att miljö-
konsekvenserna av alternativa material och dess tillsatser inte belysts på
ett tillfredsställande sätt, vilket främst beror på brist på kunskap om al-
ternativa material.

Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (Kretsloppsdelegationen, PVC - en plan för att
undvika miljöpåverkan, SOU 1994:104).

Remissinstanserna: Många instanser ansluter sig till delegationens
förslag vad gäller avveckling av mjukgörare i PVC, bl.a. Konsumentver-
ket, NUTEK och Karolinska Institutet. Läkemedelsverket ansluter sig
också till förslaget men vill att vissa medicintekniska produkter ges läng-
re övergångstider. Boverket pekar på att det är viktigt att avveckling av
kända eller skäligen misstänkta skadliga ämnen inte byts ut mot nya äm-
nen vars effekter på hälsa och miljö är okända eller otillräckligt kartlag-
da. Industriförbundet anser att det inte finns anledning att särreglera ett

263

produktområde i Sverige innan de ifrågasatta kemiska ämnena riskvärde- Prop. 1997/98:145
rats i EU.

Skälen for regeringens bedömning

Förekomst

Ftalater används huvudsakligen som mjukgörare i plaster, fogmassor,
limer, färger, verkstadsoljor samt i viss mån även i textilier.

Den största användningen av ftalater i Sverige sker i PVC-plast inom
produktområdena mattor tapeter och kabel. Utomhusanvändningen av
belagd väv, belagd plåt och korrosionsskydd för bilar representerar bara
en mindre del av användningen av PVC och ftalater på den svenska
marknaden, men står uppskattningsvis för 90 % av ftalatemissionen till
miljön.

Den totala användningen i Sverige av ftalater som mjukgörare i PVC
var år 1989 ca 24 000 ton. Användningen har därefter ökat och uppgick
år 1994 till ca 27 000 ton. Användningen i PVC utgör ca 95 % av den
totala användningen av ftalater.

Det finns en svensk tillverkare av den vanligast använda ftalaten
DEHP. Merparten av denna produktion exporteras.

Effekter på hälsa och miljö

Mjukgörama är inte helt bundna i PVC-polymeren och läcker därför ut i
miljön under användning av varan. Det årliga utläckaget av ftalater från
PVC-produkter uppskattas till ca 150 ton.

I den yttre miljön sprids ftalater till mark, sediment och partiklar i vat-
ten. De är svåmedbrytbara i syrefattiga miljöer med låga temperaturer.
Därför kan de lagras upp i sediment. Utförda sedimentstudier har visat att
DEHP-haltema i sediment i Sverige nära de undersökta punktkällorna
ligger så högt att de utgör en miljörisk. Detsamma gäller stadsnära områ-
den med stor diffus spridning av DEHP. Mätningar som regelbundet sker
i svenska avloppsreningsverk med avseende på vissa ämnen, bl.a. DEHP,
visar att det mesta av inkommande DEHP anrikas i avloppsslammet och
riskerar att tillsammans med slammet komma ut i miljön, t.ex. till åker-
marken om slammet används till jordbuksändamål. Undersökningar i
Göteborg har visat att en stor del av denna DEHP kan komma från hus-
hållens spillvatten.

DEHP har också påvisats i Antarktis. Detta tyder på att DEHP också
sprids långväga via luften. DEHP kan bioackumuleras och har påvisats i
olika slags livsmedel, t.ex. fisk, skaldjur, ägg och ost.

Vad gäller hälsoeffekter anses DEHP främst vara reproduktionsstöran-
de. Det finns också studier som visar på att DEHP i höga doser kan vara
cancerframkallande hos gnagare. Dessutom finns misstankar om att fta-
later är hormonpåverkande.

Inom ramen för EU:s program för existerande ämnen utreds för närva-
rande fyra ftalater, nämligen DEHP, DIDP, DINP och DBP, varav Sveri-

264

ge genom Kemikalieinspektionen utreder DEHP. Arbetet med DEHP Prop. 1997/98:145
avses vara avslutat under år 1998.

Åtgärder i EU och internationellt

Inom EU har Direktoratet för konsumentfrågor begärt råd från EU:s ve-
tenskapliga kommitté för toxikologi, ekotoxikologi och miljö (SCTEE)
med anledning av att vissa medlemsländer begärt klarläggande om hälso-
och migreringsaspekter för mjukgörare i PVC. Den vetenskapliga kom-
mittén redovisade den 8 februari 1998 sitt preliminära ställningstagande.
Bland annat anser kommittén att den uppskattade säkerhetsmarginalen är
låg för småbarn som exponeras för PVC-leksaker innehållande DINP,
DNOP och DEHP och att det ger anledning till oro. Kommittén rekom-
menderar också att riktvärden tas fram avsende tillräcklig säkerhetsgrad
för användningen av ftalater i leksaker. Kommittén har fortsatt sitt arbete
och gjorde den 24 april 1998 ett andra ställningstagande. Varvid enligt
uppgift från Kommisionen fokus läggs på tre av de tidigare angivna fta-
latema.

I Danmark pågår arbete med en handlingsplan för att minska använd-
ningen av ftalater i mjuk plast. Danmarks regering har den 11 februari
1998 förslagit kommissionen (DGIII) att en gemensam säkerhetsnivå för
kemiska ämnen i leksaker skall diskuteras. Syftet skall vara att höja
skyddsnivån för barns hälsa.

I Nederländerna har regeringen lagt fast mål och åtgärder för använd-
ning av PVC-material. Det innebär bl.a. att återanvändning och återvin-
ning skall uppmuntras. Vidare skall användningen av PVC i kortlivade
produkter minskas med undantag för områden där det inte finns alternativ
som är mindre förorenande. Industrin förväntas presentera en aktionsplan
för återvinning av PVC senast till sommaren 1998.

Användningen av PVC i leksaker för spädbarn har kommit att ifråga-
sättas i flera länder under senare tid, bl.a. Danmark, Nederländerna och
Österrike, eftersom leksaker som är avsedda att stoppas i munnen som
regel innehåller kemikalier för att göra leksaken mjuk. Vanligen används
ftalater. I några länder, bl.a. Danmark och Nederländerna, har de som
marknadsför leksaksprodukter uppmanats av myndigheterna att dra in
mjukgjorda PVC-produkter med hänsyn till de risker som förknippas
med mjukgörare, främst ftalater, i PVC-plast.

Europeiska kommissionens vetenskapliga livsmedelsutskott granskade
år 1996 existerande TDI-värden (gränser för dagligt tolerabelt intag) för
ftalater utan att göra ändringar. Undersökningar som gjorts i bl.a. Dan-
mark och Österrike har visat att ftalater kan lösas ut av saliv i sådana
mängder att gränsen för dagligt tolerabelt intag av ftalater kan överskri-
das.

Österrike har nyligen som ett led i landets förebyggande hälsoskydds-
arbete anmält ett förslag om förbud mot försäljning av leksaker av mjuk-
gjord PVC riktade till barn under 36 månaders ålder. Skälet till att Öster-
rike ämnar förbjuda mjukgörare generellt är att eventuella ersättningsäm-
nen till ftalater inte är väl undersökta med avseende på toxikologiska

265

egenskaper samt att det heller inte kan uteslutas att de är hälsofarliga. Prop. 1997/98:145
Österrike framhåller att det finns mindre riskabla alternativ med likvärdi-

ga produktegenskaper att tillgå.

Spanien har nyligen begärt att EU-kommissionen med hänvisning till
produktsäkerhetsdirektivet 92/59/EEC omedelbart stoppar försäljningen
av vissa leksaker av mjukgjord PVC.

Regeringen konstaterar att flera länder uppmärksammat problem med
användning av PVC och i likhet med Sverige avser vidta åtgärder rörande
PVC.

Svenska begränsningsåtgärder

Genom 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:901, bet. 1990/91
JoU30, rskr 1990/91:338) lade riksdagen fast avvecklingsplaner och mål
för de mest skadliga av de ämnen som används som plasttillsatser, bl.a.
ftalater. Målet är att tillförseln av ftalater till miljön skall minska samt att
de ämnen inom ämnesgruppen som är skadligast avvecklas snabbt. Rege-
ringen kan konstatera att industrin, trots detta av riksdagen antagna mål,
ännu inte minskat användningen av ftalater som mjukgörare i PVC.
Emellertid har regeringen informerats om att ett utvecklingsarbete pågår
inom industrin i syfte att ta fram PVC som bl.a. har mindre behov av
mjukgörartillsatser.

Regeringen bedömer att det är angeläget att snabbt minska emissioner-
na av ftalater från PVC-plast. Det gäller främst DEHP eftersom detta
ämne är det vanligast använda och mest spridda i miljön av de använda
mjukgörama. DEHP är det ämne som studerats mest ingående. Begräns-
ningsarbetet måste emellertid också inbegripa andra mjukgörare. Riskbe-
gränsningsarbetet bör helst genomföras på internationell nivå.

Regeringen gör bedömningen att användningen av ftalater och andra
mjukgörare med skadliga eller misstänkt skadliga hälso- eller miljöef-
fekter i PVC m.fl. användningsområden bör avvecklas. Avvecklingen bör
ske på frivillig väg. En del av dessa ämnen kan komma att omfattas av
riktlinjerna i avsnitt 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken. Det
är viktigt att tillverkare och importörer också riktar uppmärksamheten
mot andra användningsområden för ftalater. Dessa användningsområden
utgör visserligen en liten del av den totala användningen men kan ändå
ge upphov till betydande utsläpp av ftalater till miljön.

Användningen av DEHP och andra mjukgörare med skadliga eller
misstänkt skadliga hälso- eller miljöeffekter i PVC för utomhusbruk till
belagd väv, belagd plåt och korrosionsskydd av bilar bör enligt regering-
ens bedömning avvecklas på frivillig väg till år 2001. Sådan användning
utomhus svarar för en förhållandevis stor del av den totala emissionen av
ftalater till miljön. Det är därför angeläget med en snabb avvecklingav
denna användning.

Användningen av DEHP som mjukgörare i övrig PVC m.m., med un-
dantag för medicintekniska produkter och läkemedel, bör avvecklas på
frivillig väg senast till år 2005. Eftersom all användning av DEHP förr
eller senare bidrar till den diffusa spridningen av detta ämne till miljön är

266

det angeläget att avvecklingen med en relativt snabb avveckling Eftersom Prop. 1997/98:145
all användning av DEHP förr eller senare bidrar till den diffusa sprid-
ningen av detta ämne till miljön är det angeläget att avvecklingen genom-
förs relativt snabbt.

Avvecklingen far emellertid inte innebära att DEHP ersätts med andra
kemiska ämnen om vilka det inte finns tillräcklig kunskap vad gäller ef-
fekter på miljö och hälsa. Det gäller framför allt vid ett utbyte av DEHP
till andra ftalater. I tillverkares och importörers ansvar och skyldigheter
ingår att visa att alternativen är acceptabla från hälso- och miljösynpunkt.

Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att följa ut-
vecklingen samt att redovisa en lägesrapport om det hittillsvarande av-
vecklingsarbetet senast år 2000. I uppdraget kommer också att ingå att
återkomma till regeringen med förslag till åtgärder helst på gemenskap-
snivå, om avveckling inte kommer till stånd på frivillig väg. Regeringen
är beredd att vidta ytterligare åtgärder som kan innefatta förbud, om till-
verkare och importörer inte på frivillig väg skulle nå målen.

Regeringen anser vidare att användningen av ftalater, främst DEHP,
som mjukgörare i bitringar och liknande leksaker av PVC som småbarn
stoppar i munnen är olämplig. Denna användning innebär att barnen ex-
poneras för ftalater direkt via saliven, något som är mycket olämpligt
bl.a. mot bakgrund av att småbarn i hög grad, t.ex. via modersmjölk, ex-
poneras för ftalater som redan finns ute i miljön. I den mån riskbegräns-
ningsarbetet innefattar regleringar bör dessa helst genomföras på inter-
nationell nivå. Användningen av andra liknande mjukgörare, t.ex. adipa-
ter, måste också ifrågasättas eftersom dessa mjukgörare inte heller är helt
bundna till PVC-plasten och därför i likhet med ftalatema frigörs från
plastmaterialet.

Leksakstillverkare och importörer har förklarat att de för närvarande
inte har för avsikt att dra tillbaka försäljningen av sådana produkter. Det
finns dock företag som bl.a. saluför småbamsleksaker på den svenska
marknaden och som redan har beslutat att inte sälja småbamsleksaker av
mjukgjord PVC-plast. Regeringen avser att med stöd av bemyndigande i
lagen om kemiska produkter meddela förbud mot mjukgörare i leksaker
för barn från tre års ålder och yngre. Det finns alternativa material att
tillgå utan mjukgöramas misstänkt hälso- eller miljöskadliga egenskaper.

PVC förekommer i ett stort antal medicintekniska produkter, t.ex.
handskar och slangar, samt läkemedelsförpackningar, t.ex. blisterför-
packningar och blodpåsar. Merparten av dessa produkter innehåller
mjukgörare. Regeringen bedömer att det med hänsyn till de speciella sä-
kerhets- och hygienkrav som föreligger inom dessa användningsområden
behövs en särskild utredning avseende användningen av ftalater och and-
ra mjukgörare med skadliga eller misstänkt skadliga hälso- eller miljöef-
fekter i PVC inom det medicintekniska området och läkemedelsområdet.

Regeringen avser att ge Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Kemi-
kalieinspektionen i uppdrag att efter samråd med bl.a. sjukvårdens hu-
vudmän utreda de närmare förutsättningarna för i första hand en avveck-
ling och i andra hand en begränsning av användningen av ftalater och
andra mjukgörare med skadliga eller misstänkt skadliga hälso- eller mil-
jöeffekter i medicintekniska produkter och andra produkter av PVC inom

267

hälso- och sjukvården, utredningen bör även redovisa förslag till åtgärder Prop. 1997/98:145
som är nödvändiga för att åstadkomma en avveckling alternativt en be-
gränsning. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast till år 2001.

Konsekvenser

Industrin arbetar nu med att inom flera produktområden bl.a. minska
emissionerna från ftalatema, främst DEHP. Den arbetar parallellt med att
utveckla produkter i halogenfria, dvs PVC-fria och därmed ftalatfria,
material, se avsnitt 6.4.11 Åtgärder för att minska miljöbelastningen från
PVC - en sammanfattning.

Konsekvenser av avveckling alternativt begränsning av användningen
av mjukgörare för medicinteknisk PVC-användning m.m. kommer att
belysas i den särskilda utredningen.

Regeringens bedömning är att en avveckling av användningen av da-
gens mjukgörare och en övergång till hälso- och miljömässigt acceptabla
mjukgörare kan ske utan stora kostnadsökningar för industrin och för
användarna. Produkterna för utomhusbruk, som skall avvecklas till år
2001 utgör en liten del av den totala användningen av PVC och ftalater i
Sverige. Den enda svenska tillverkaren av DEHP exporterar merparten
av sin produktion. Bra alternativ finns för flertalet användningsområden
Det finns t.ex. halogenfria golv, kabel och vissa andra elektriska kompo-
nenter ute på marknaden. En övergång till sådana produkter, samt deras
kostnader, styrs i hög grad av efterfrågan på dem.

6.4.10 Organiska tennföreningar som tillsats i PVC

Regeringens bedömning:

-Användningen av tennstabilisatorer i PVC bör begränsas på frivillig
väg av tillverkare och importörer av plastprodukter.

- Användningen av de mest miljöskadliga tennstabilisatorema bör av-
vecklas snabbt. Regeringen avser att uppdra åt Kemikalieinspektionen att
senast till år 2000 föreslå avvecklingsplaner för de mest miljöskadliga
tennstabilisatorema i PVC. Regeringen kommer därefter att ta ställning
till behov av ytterligare åtgärder, som kan innefatta förbud, om en av-
veckling på frivillig väg inte kommer till stånd.

Kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (Kemikalieinspektionen, Additiv i PVC - Märk-
ning av PVC, rapport 4/97).

Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker förslaget om
begränsning av användningen av tennstabilisatorer i PVC-plast. Kungliga
Tekniska Högskolan och Kungliga Ingenjör svetenskapsakademien (IVA)
tillstyrker också förslaget men anser att en relevant risk/faroanalys måste
föregå ett beslut om vilka tennstabilisatorer som måste fasas ut p.g.a.
miljöfarlighet. Kommunförbundet pekar bl.a. på att organiska tennföre-
ningar kan spåras i slam från avloppsverken. Målet är att slammet skall

268

ha en sådan kvalitet att det kan accepteras som jordförbättringsmedel.
Förbundet tillstyrker bl.a. därför förslaget om begränsningsåtgärder.

Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning (Kretsloppsdelegationen, PVC - en plan för att
undvika miljöpåverkan, SOU 1994:104).

Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker delegationens
förslag till avveckling av de mest miljöskadliga organiska tennstabilisa-
torema. Industriförbundet anser att riskvärdering och reglering av kemis-
ka ämnen som ingår i PVC bör genomföras i internationellt samarbete.

Skälen för regeringens bedömning

Förekomst

Det största användningsområdet för vissa organiska tennföreningar är
som ljus- eller värmestabilisatorer i PVC-plast. Plasten används i mjuka
och styva folier för bl.a. förpackningsändamål, bl.a. i genomskinliga me-
dicinförpackningar av PVC, s.k. blisterförpackningar, men också i stora
kvantiteter till belagd plåt och belagd väv. Det finns alternativ till tenn-
stabilisatorer, t.ex. kalcium-zink i vissa användningsområden. För styv
genomskinlig PVC-folie finns än så länge inget alternativ till tennföre-
ningar.

Flera tennorganiska föreningar är godkända som tillsats i livsmedels-
och läkemedelsförpackningar i USA, Tyskland och Japan. Andra typer
används som bekämpningsmedel, bl.a. i skeppsbottenfarger. Den svenska
användningen av sådana bekämpningsmedel i den marina miljön har nu
starkt begränsats.

År 1987 användes ca 150 ton organiska tennföreningar som stabilisator
i PVC. Användningen har ökat och beräknas nu uppgå till 285 ton
(Kemikalieinspektionens rapport 6/96).

Organiska tennföreningar förekommer i miljön, vilket kan bero på
läckage från plast där de används som stabilisatorer. En betydande andel
av de emissioner som sker från plastprodukter återfinns i slam från av-
loppsreningsverk.

Effekter

Den akuta giftigheten varierar för de organiska tennföreningarna. Det
finns få data om miljö- och hälsorisker av tennorganiska föreningar av
den typ som används som stabilisator i PVC-plast.

Industrin bedriver på internationell nivå ett arbete med att ta fram upp-
gifter om exponeringen i miljön av organiska tennföreningar i PVC-plast.
Den svenska PVC-branschen beräknar att resultatet av detta arbete före-
ligger till sommaren 1998, varpå en rapport kan lämnas till Kemikaliein-
spektionen.

Prop. 1997/98:145

269

Åtgärder Prop. 1997/98:145

Genom 1991 års miljöpolitiska beslut lade riksdagen fast målet om en
snabb avveckling av de skadligaste ämnena inom gruppen tennorganiska
föreningar. Dessutom har riksdagen givit regeringen till känna att av-
vecklingen av tennstabilisatorer i PVC bör fullföljas snarast (bet.

1995/96:J0U8, rskr. 1995/96:40).

Regeringen gör den bedömningen att användningen av organiska tenn-
föreningar som stabilisatorer i PVC-plast i första hand skall begränsas
genom frivilliga åtgärder av tillverkare och importörer. De mest mil-
jöskadliga tennstabilisatorema måste avvecklas snabbt.

Tillverkare och importörer bör snarast börja ersätta tennstabiliserade
PVC-förpackningar med andra material.

Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att, efter
samråd med andra berörda myndigheter och med tillverkare och importö-
rer, föreslå avvecklingsplaner för de mest miljöskadliga tennstabilisato-
rema i PVC. Sådana avvecklingsplaner bör föreligga senast år 2000. I
rapporten skall de samhällsekonomiska konsekvenserna av en avveckling
belysas. I uppdraget kommer också att ingå att redovisa hur tillverkares
och importörers avvecklingsarbete fortskrider. Regeringen kommer där-
efter, om en avveckling inte kommer till stånd på frivillig väg, att över-
väga om det finns behov av ytterligare åtgärder.

Konsekvenser

Regeringen bedömer att användningen av organiska tennföreningar som
tillsats i PVC kan begränsas utan nämnvärda negativa konsekvenser för
samhällsekonomin. Det finns såväl alternativa stabilisatorer som alterna-
tiva material att tillgå.

6.4.11 Åtgärder för att minska miljöbelastningen från PVC - en
sammanfattning

Användningen av PVC har varit föremål för omfattande miljöutredningar
under de senaste åren. PVC är den typ av plast, vars miljöbelastning är
mest undersökt och utredd. Riksdagen har i den miljöpolitiska proposi-
tionen år 1991 behandlat flera frågor som berör PVC, bl.a. avveckling av
användning av plastadditiv samt avveckling av kvicksilveranvändning.

Sverige har anslutit sig till Oslo- och Pariskonventionen, (OSPAR),
beslut att kloralkalitillverkningen enligt amalgammetoden skall vara av-
vecklad till år 2010 (se avsnitt 6.4.4 Kvicksilver). Av detta följer att
kvicksilveranvändningen vid framställning av klor för bl.a. produktion av
PVC-råvara skall vara avvecklad vid denna tidpunkt.

Regeringen har haft överläggningar med olika branschorganisationer
på PVC-området. Den svenske tillverkaren av PVC-polymer har infor-
merat regeringen om att företaget avser att före år 2010 gå över till en
kvicksilverfri process för framställning av klor. Vidare har regeringen
erfarit att den svenska PVC-industrin avser att till år 2005 förbättra pro-

270

cessen vid tillverkning av PVC-råvara i avsikt att eliminera utsläpp av
svåmedbrytbara klororganiska ämnen.

Användningen av bly som stabilisator och fargpigment är under av-
veckling på frivillig väg. Det samma gäller användningen av klorparaffi-
ner i vissa PVC-produkter. Regeringen har informerats om att industrin
arbetar med att utveckla en ny typ av stabilisator utan tungmetaller.

Användningen av ftalater i PVC är omfattande. Regeringen har av
PVC-industrin informerats om att den bl.a. övergår till att använda mjuk-
görare som av industrin bedöms ha mindre benägenhet än DEHP att
läcka från PVC-materialet. Industrin arbetar också med att utveckla
PVC-material som har mindre behov av mjukgörartillsatser.

Tillverkare och importörer av elektriska material som strömbrytare, el-
kablar och elledningar arbetar for att utveckla material som inte innehål-
ler farliga tillsatser till PVC eller som består av halogenfria, dvs. PVC-
fria, material. Sådana material finns nu på marknaden. De halogenfria
materialen innehåller som regel inte mjukgörare. De är relativt nyut-
vecklade men tar allt större marknadsandelar trots att produkterna kan
vara dyrare än motsvarande produkter av PVC. Utvecklingen av PVC-
fria material styrs av marknadens efterfrågan.

Materialaltemativen är enligt industrin funktions- och hållbarhetsmäs-
sigt likvärdiga och kan dessutom i vissa applikationer vara att föredra
från brandsynpunkt. PVC-material är i sig inte brandbenägna, men PVC
kan vid brand utveckla aggresiva och skadliga saltsyragaser. Detta gör att
PVC-fria material alltmer efterfrågas, t.ex. vid elinstallationer i industri-
lokaler med känslig elekronisk och annan utrustning.

När det gäller PVC-artiklar för småbarn (se avsnitt 6.4.9 Ftalater och
andra mjukgörare i PVC m. m.), som t.ex. leksaker, är situationen an-
norlunda. De europeiska leksakstillverkama avser inte att för närvarande
ta initiativ till att dra in vissa mjukgjorda PVC-produkter från marknaden
i avvaktan på EU:s och myndigheternas vidare undersökningar och åt-
gärder beträffande mjukgörare. Branschen är emellertid inställd på att
prioritera ett standardiseringsarbete med avseende på mjukgörare i små-
bamsartiklar av PVC.

Inom hälso- och sjukvården är PVC-användningen en liten del i den
stora omsättningen av varor. Det finns ett särskilt EU-direktiv på det me-
dicintekniska området (93/385/EEG) som innebär att produkter som är
CE-märkta skall kunna cirkulera fritt inom EES-området. En CE-
märkning förutsätter att kraven i direktiven är uppfyllda. Om kraven i
relevanta standarder är uppfyllda antas att kraven i direktivet är uppfyll-
da. Arbete pågår med att byta ut vissa apparathöljen av PVC i sjukvårds-
utrustning till andra material. På kabelsidan är det emellertid svårt att
ersätta PVC p.g.a. brandskyddskrav. Det finns alternativa material till
blodpåsar av mjukgjord PVC, men med vissa tekniska brister.

Ett utvecklingsarbete pågår för att bl.a. minska utsläpp av mjukgörare
från PVC-material inom byggsektorn, främst de två stora produktområ-
dena golv- och väggmaterial samt belagd plåt. På marknaden finns nu
också en ny slags golvmatta av plast som är PVC-fri. Materialet utgörs
av polyolefinplast. För belagd plåt har branschen t.ex. som mål att där så
är möjligt använda mjukgörare av icke ftalattyp, t.ex. polymera mjukgö-

Prop. 1997/98:145

271

rare. För väggmattor har DEHP i viss utsträckning ersatts med andra Prop. 1997/98:145
mjukgörare.

Inom bilindustrin pågår ett arbete med att identifiera riskämnen och, i
den mån riskerna motiverar det, gradvis avveckla användningen av PVC.
Amerikansk bilindustri genomfor för närvarande en detaljerad studie av
användningen av PVC i bilar. Studien fokuseras på användning och slut-
ligt omhändertagande av PVC-innehållande material och på effekterna
för hälsa och miljö. Industrin arbetar också med att identifiera möjliga
alternativ till PVC.

Användningen av organiska tennföreningar som stabilisatorer i PVC
(avsnitt 6.4.10 Organiska tennföreningar som tillsatts i PVC) har ökat
sedan år 1987. På internationell nivå pågår ett arbete med att ta fram
miljödata avseende exponeringen i miljön av organiska tennföreningar i
PVC-plast. Avsikten är att det skall finnas ett resultat från detta arbete år
1998.

Riksdagen har tagit ställning för ett förbud mot deponering av orga-
niskt avfall fr.o.m år 2005. Detta inbegriper PVC och andra plaster (prop.
1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Avsikten är att styra
mot bl.a. ett större materialutnyttjande. Vissa, framför allt äldre, PVC-
material som t.ex. innehåller kadmium, bör tas ur kretsloppet och tas om
hand på ett annat miljösäkert sätt, t.ex. i en specialdeponi för miljöfarligt
avfall. Det kan därför behövas undantag från deponiförbudet.

Regeringen har informerats om att industrin, såväl nationellt som in-
ternationellt, aktivt verkar för att alla plaster ska märkas. Märkning av
plaster är viktig för att en återanvändning och återvinning skall vara
möjlig. Som exempel kan nämnas att ett kabeltillverkande företag i Sve-
rige nu präglar in uppgifter om ingående material i kabeln. Detta kommer
att underlätta identifieringen av uttjänt material vid återvinningen, t.ex.
när det gäller markförlagd kabel men också i övriga sammanhang. In-
dustrin arbetar också med fortsatt uppbyggnad av materialåtervinning av
PVC. Detta innefattar ökad användning av återvunnet PVC-material i
nyproduktion eller återvinning av saltsyra och monomer.

Sverige är en liten marknad internationellt sett. Det kan därför vara
svårt att införa svenska särkrav riktade mot produkter som i dag tillver-
kas av PVC. Samtidigt kan det konstateras att svensk industri visat att det
på frivillig väg är möjligt att, utan några nämnvärda kostnadsfördyringar,
i vissa produktgrupper ersätta farliga tillsatser i PVC och i andra pro-
duktgrupper byta ut PVC mot andra material.

Det är viktigt att tillverkare och importörer fortsätter att verka för att
minska miljöbelastningen från PVC, utveckla bättre PVC och ersätta
PVC med andra material där användningen av PVC-material misstänks
skada miljön och människors hälsa. Regeringen avser att noga följa detta
arbete och är beredd att vidta erforderliga ytterligare åtgärder, t.ex. för-
bud, om en minskad miljöbelastning från PVC inte kommer till stånd på
frivillig väg i enlighet med angivna mål och aviserade åtgärder.

272

6.4.12 Bekämpningsmedel

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Arbetet med att minska riskerna för miljö
och hälsa vid användning av bekämpningsmedel bör fortsätta. Sverige
bör ge arbetet med att pröva och godkänna bekämpningsmedel på EU-
nivå hög prioritet och hävda den höga skyddsnivå som växtskyddsdi-
rektivet och biociddirektivet ger uttryck för.

Skälen for regeringens bedömning: Sverige har under drygt tio år
bedrivit ett framgångsrikt arbete med att minska riskerna för miljö och
hälsa vid användning av bekämpningsmedel. Arbetet har i huvudsak följt
två linjer. Dels har de farligaste ämnena dragits bort från marknaden ge-
nom det godkännandesystem som Kemikalieinspektionen tillämpat enligt
förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel. Dels har den totala an-
vändningen av bekämpningsmedel minskat. Inom jordbruket har för-
brukningen av bekämpningsmedel minskat med ca två tredjedelar. Rege-
ringen anser att detta arbete bör fortsätta. Bland annat har regeringen, i
propositionen 1997/98:2, Hållbart fiske och jordbruk, föreslagit åtgärder
för att åstadkomma en fortsatt minskning av riskerna vid användning av
bekämpningsmedel inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Riksdagen
har godkänt förslaget (1997/98:JoU9, rskr. 116).

I och med Sveriges inträde i EU har arbetet med att pröva och godkän-
na bekämpningsmedel länkats samman med de godkännandesystem som
har införts eller är på väg att införas inom EU. Inom ramen för det existe-
rande direktivet om växtskyddsmedel (91/414 EEG), som avser bekämp-
ningsmedel inom jordbruket och trädgårdsnäringen, finns ett program för
utvärdering av alla verksamma ämnen som i dag används i medlen. Sve-
rige svarar för utvärderingen av fyra verksamma ämnen i en första om-
gång. Avsikten är att de ämnen som motsvarar kraven skall föras upp på
en lista över tillåtna ämnen som får ingå i växtskyddsmedel. Därefter
skall en prövning ske på nationell nivå av de enskilda produkterna. God-
kända växtskyddsmedel skall i princip kunna marknadsföras inom hela
unionen, men direktivet innehåller även en möjlighet att beakta specifika
nationella miljö- och naturförhållanden vid den nationella produktprov-
ningen. Beslut för de första verksamma ämnena har tagits under hösten
1998.

Arbetet med att minska riskerna vid användning av bekämpningsmedel
får dock inte begränsas till prövningssystemet. Åtgärder måste t.ex. ock-
så vidtas för att minska den totala användningen, utveckla andra metoder
och öka kunskapsnivån hos användarna. Det är angeläget att EU utveck-
lar ett samlat program för att minska riskerna vid användningen av be-
kämpningsmedel inom jordbruket och trädgårdsnäringen,.

Vidare har EU nyligen beslutat om ett direktiv om utsläppande av bio-
cidprodukter på marknaden (98/8/EG). Biocider är bekämpningsmedel
som används till annat än växtskydd, t.ex. råttgifter och träskyddsmedel.
Direktivet ger på motsvarande sätt som växtskyddsdirektivet gemen-
samma regler för prövning och tillstånd för att introducera biocider på
marknaden. I direktivet ingår bl.a. att substitutionsprincipen skall tilläm-

273

pas vid prövningen av verksamma ämnen som ingår i biocider, så att
mindre farliga alternativ skall användas när sådana finns tillgängliga.

De system för tillståndsprövning som nu tar form och börjar tillämpas
gör det möjligt att etablera en hög skyddsnivå inom hela EU-området.
Det är därför angeläget att Sverige ger godkännandearbetet på EU-nivå
hög prioritet och med kraft hävdar de krav på skydd för hälsa och miljö
som växtskydds- och biociddirektiven ger uttryck för.

På svenskt initiativ bildades för några år sedan ett särskilt forum inom
OECD för bekämpningsmedel, formellt underställt kemikaliegruppen.
Inom OECD:s bekämpningsmedelsforum har Sverige drivit riskbegräns-
ningsfrågoma. Delar av ett arbetsprogram för riskbegränsning av be-
kämpningsmedel har antagits av OECD:s kemikaliegrupp. Det finns ett
stort intresse från flera länder, bl.a. Danmark, Nederländerna och USA
att tillsammans med Sverige utveckla programmet ytterligare.

6.4.13 Ämnen med tillfälliga svenska särbestämmelser

Regeringens bedömning: Den svenska skyddsnivån för kadmium, arse-
nik, tennorganiska båtbottenfarger samt PCP bör behållas, liksom de
svenska reglerna för kvicksilverinnehåll i batterier.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige fick, i likhet med Fin-
land och Österrike, i samband med inträdet i EU rätten att till utgången
av år 1998 tillämpa sina strängare regler på vissa delar av kemikalieom-
rådet. En del av de svenska undantagen rör det s.k begränsningsdirektivet
(76/769/EEG) om saluförande och användning av farliga ämnen och pre-
parat. Sverige har i dag strängare regler än direktivet för användning av
trävaror som är tryckimpregnerade med arsenikinnehållande träskydds-
medel. Vidare går förbudet mot användning av båtbottenfarger som inne-
håller tennorganiska föreningar längre i Sverige än i EU. Det är sedan
1978 inte tillåtet att använda pentaklorfenol, (PCP) i Sverige. Enligt EU-
lagstiftningen är sådan användning tillåten i vissa fall. Sverige har också i
det närmaste totalförbud mot användning av kadmium som tillsats i plast
och för ytbehandling. EG-lagstiftningen är inte lika långtgående ifråga
om användningen av kadmium i plast.

Vidare har Sverige gränsvärde för kadmium i handelsgödsel vilket helt
saknas inom EU (direktiv 76/116/EEG). Sverige och Österrike fick dess-
utom rätt att under övergångsperioden behålla sitt lägre gränsvärde för
kvicksilverhalten i vissa alkaliska batterier (direktiv 91/157/EEG).

Enligt anslutningsfördraget förband sig EU att under övergångstiden
gå igenom och revidera de med undantagen sammanhörande rättsakterna.
Detta arbete pågår för närvarande intensivt och Sverige arbetar för att
EU:s regler ska anpassas till den svenska säkerhetsnivån. Översynen är
ännu inte slutförd och beslut kan inte väntas förrän vid slutet av år 1998.
De ändringar i det begränsningsdirektivet som behöver revideras med
hänsyn till de strängare svenska reglerna för (PCP) pentaklorfenol, arse-
nik, kadmium och tennorganiska föreningar beslutas av kommissionen
efter hörande av medlemsländerna i en s.k. verkställighetskommitté.

Prop. 1997/98:145

274

Samma förfarande tillämpas för den skärpning i fråga om kvicksilver- Prop. 1997/98:145
halten i batterier i batteridirektivet som kommissionen bereder under vå-
ren 1998.

EG-kommissionen har den 12 februari 1998 till rådet och EU-
parlamentet överlämnat ett direktivförslag (KOM (98) 44 slutlig) som
innebär att Sverige, liksom Finland och Österrike, under ytterligare tre år
till och med utgången av år 2001, far rätt att behålla gällande gränsvärden
för kadmium i handelsgödsel. Bakgrunden till detta förslag är att det än-
nu inte finns tillräckligt underlag för att bedöma behovet av ett gränsvär-
de för hela EU. Däremot bedöms de tre nya medlemsländerna ha behov
av fortsatt begränsa förekomsten av kadmium i handelsgödsel.

6.4.14 Klimatpåverkande ämnen

Utsläpp av ämnen till luften kan förändra atmosfärens sammansättning
och därmed dess fysikaliska egenskaper. Särskilt uppmärksammade i dag
är ämnen som kan påverka klimatet eller bryta ner ozonskiktet. Bland de
klimatpåverkande gaserna kan nämnas koldioxid, metan och dikväveox-
id. Amnen som uppmärksammats för att de skadar ozonskiktet är främst
fluorkarboner som t.ex CFC- och HCFC-föreningar. Gemensamt för
fluorkarbonema är att de är antropogena och karakteriseras som mycket
stabila och långlivade. Gaser som bryter ner ozonskiktet är ofta också
växthusgaser.

Naturvårdsverket har i oktober 1996 till regeringen givit förslag om
reglering av HFC, FC och SF6. Miljödepartementet har under våren 1997
inhämtat synpunkter från ett trettiotal remissinstanser. Miljödepartemen-
tet har i sammanhanget valt att också invänta utgången av klimatför-
handlingama i Kyoto i december 1997 innan ett slutligt ställningstagande
till reglering av dessa ämnen görs.

Vid klimatkonventionens tredje partsmöte i december 1997 i Kyoto
enades parterna om att protokollets reduktioner inledningsvis skall om-
fatta koldioxid, dikväveoxid, metan och halogenerade fluorkarboner som
HFC- och FC-föreningar samt svavelhexafluorid. Uppgörelsen innebär
att EU skall minska sina sammanvägda utsläpp med 8 %. EU hade förut i
förhandlingsprocessen föreslagit en minskning med 15 % för koldioxid,
metan och dikväveoxid till år 2010. EU:s reduktionsåtagande enligt pro-
tokollet på 8 % för de ingående gaserna motsvarar ungefar en reduktion
på 11 % för de tre gaser som ingick i EU:s utgångsbud.

EU har tidigare deklarerat sin avsikt att uppfylla åtaganden gentemot
det kommande protokollet gemensamt i en s.k. utsläppsbubbla. I för-
handlingarna fick EU gehör för denna möjlighet, i protokollet finns en
artikel som reglerar sådana samarbetsformer. Hur arbetet med att fördela
åtagandena inom EU kommer att fortsätta behandlas vidare i avsnitt

4.2.15 Begränsad klimatpåverkan och avsnitt 7.3 Klimat.

275

Prop. 1997/98:145

Åtgärdsstrategier på vissa områden

7.1

7.1.1

Vissa åtgärder på transportområdet

Sektorsmål för transporter och behov av åtgärder

Regeringens bedömning: Det bör ankomma på transportsektorn att
utveckla ett långsiktigt hållbart transportsystem. Ansvariga trafikverk
bör ges i uppdrag att i samverkan med Naturvårdsverket utveckla
sektorsmål för transporterna och samordna arbetet med att ta fram en
strategi med förslag till åtgärder så att sektorsmålen kan uppnås.

Dagens system med miljörelaterade avgifter för luftfarten bör ut-
vecklas vidare av Luftfartsverket, bl.a. beträffande buller.

Skälen för regeringens bedömning: Transporter är av grundläggande
betydelse för det modema samhällets funktion och utveckling. Trafiken
är samtidigt en av de främsta orsakerna till många av dagens mil-
jöproblem. Regeringen har nyligen i propositionen Transportpolitik för
en hållbar utveckling (prop. 1997/98:56) redovisat sin samlade syn på
den framtida transportpolitiken. I de följande avsnitten behandlar rege-
ringen några övergripande frågor om kompletterande åtgärder på trans-
portområdet samt redovisar sin syn på utvecklingen när det gäller krav på
fordonsbränslen och utsläppskrav för fordon.

De nationella miljökvalitetsmålen

Transporter orsakar betydande och olikartade miljöeffekter. Förutsätt-
ningarna för att minska dessa effekter påverkar i hög grad möjligheterna
att uppnå så gott som samtliga nationella miljökvalitetsmål som föreslås i
kapitel 4. De luftföroreningar som uppstår genom förbränning av driv-
medel vid transporter påverkar på lokal nivå människans hälsa. Regionalt
bidrar utsläppen till övergödning och försurning och globalt påverkas
klimatet och ozonskiktet. Utsläppen hotar skogens produktionsförmåga
och känslig ijällmiljö liksom djur och växter i hav, sjöar och vattendrag.

Trafikanläggningar tar stora markarealer i anspråk, skapar barriärer
och minskar natur- och kulturlandskapens värden. I tätorterna påverkas
livsmiljön avsevärt av biltrafiken och de miljöproblem den för med sig.
Biltrafiken är i tätorterna den största källan till luftföroreningar och bul-
lerstörningar. Transportsektorns resursanvändning för infrastruktur, for-
don och bränslen är betydande. Gifter kan skada miljön vid hantering av
drivmedel och andra ämnen som behövs för användningen av fordonen
och vid transporter av farligt gods.

276

Sektorsmål

Prop. 1997/98:145

Regeringen uttalar i den transportpolitiska propositionen (prop.
1997/98:56) att ett av målen för trafikpolitiken är god miljö. Detta sek-
torsmål formuleras på följande sätt: ”Transportsystemets utformning och
funktion skall anpassas till krav på en god och hälsosam livsmiljö för
alla, där natur- och kulturmiljön skyddas från skador. En god hushållning
med mark, vatten, energi och andra naturresurser skall främjas”. Detta
krav på god hushållning innefattar en effektivare användning av och en
hållbar försörjning med energi och andra naturresurser.

I den transportpolitiska propositionen anges ett antal etappmål för
transportsektorn, vilka avser buller samt utsläpp av koldioxid, kväveoxi-
der, svavel och flyktiga organiska ämnen (VOC). I kapitel 4 redovisar
regeringen dessa etappmål under respektive miljökvalitetsmål.

Det bör i det fortsatta arbetet utvecklas sektorsmål som avser trans-
porternas påverkan på bebyggelsemiljön, natur- och kulturlandskapen,
den biologiska mångfalden samt hushållningen med mark, vatten och
andra resurser. Regeringen anser att bl.a. följande principer bör vara
vägledande för detta arbete:

- Viktiga ekologiska samband i grönområden bör inte brytas och den
biologiska mångfalden inte minska vid byggande av trafikanläggningar.

- Natur- och kulturlandskapets värden bör inte skadas allvarligt av nya
trafikanläggningar.

- Utsläpp av förorenande ämnen till yt- och grundvattnet från trans-
porter bör minimeras.

Fortsatt arbete

Det är angeläget att miljöhänsyn integreras på ett kostnadseffektivt sätt i
all verksamhet inom varje trafikslag. Trafikverken har enligt sina in-
struktioner ett särskilt miljöansvar. Regeringen avser att uppdra åt trafik-
verken att vidareutveckla sektorsmålen för transporterna i samverkan
med Naturvårdsverket och sektorns övriga berörda, särskilt kommuner
och länsstyrelser. De skall också samordna arbetet med att ta fram en
strategi för åtgärder för att uppnå sektorsmålen. Naturvårdsverket har till
uppgift att vara pådrivande när det gäller miljöanpassning av transport-
systemet. Boverket och Riksantikvarieämbetet skall i enlighet med vad
som anges i deras regleringsbrev medverka i arbetet för ett långsiktigt
hållbart transportsystem. För Boverket avser denna medverkan särskilt
samordningen mellan fysisk planering och den långsiktiga investerings-
planeringen för transporter.

Regeringen har i den transportpolitiska propositionen aviserat att en
särskild godstransportdelegation skall tillsättas. Delegationen skall följa
utvecklingen på godstransportområdet inom samtliga transportslag och
lämna förslag till regeringen. Behovet att skapa ett säkert och ekologiskt
hållbart transportsystem är en viktig utgångspunkt för delegationens ar-
bete.

277

Åtgärder beträffande sjöfart och luftfart

Sjöfarten står för en betydande del av transportsektorns utsläpp av svavel
och kväveoxider. Dessa utsläpp måste minska om såväl de nationella
miljökvalitetsmålen som transportsektorns delmål skall kunna uppfyllas
och ett långsiktigt hållbart transportsystem förverkligas. Regeringen an-
ser att det är viktigt att Sverige såväl nationellt som internationellt driver
dessa frågor med hög prioritet. Den miljödifferentiering av sjöfartsav-
giftema som införts från den 1 januari 1998, är ett steg i rätt riktning.
Systemet med miljöstyrande avgifter kan dock behöva vidareutvecklas
för att sjöfarten skall kunna inta den betydelsefulla roll som den har möj-
lighet att fylla i ett långsiktigt hållbart transportsystem. Regeringen har
därför i den transportpolitiska propositionen aviserat ett uppdrag till Sjö-
fartsverket att utvärdera det nu införda systemet. Om så bedöms lämpligt
bör Sjöfartsverket även lämna förslag till hur det nuvarande systemet kan
vidareutvecklas. Även inom EU har visats intresse för milj odifferentiera-
de sjöfartsavgifter som ett medel att på ett konkurrensneutralt sätt minska
sjöfartens miljöpåverkan.

I dag transporteras stora mängder gods genom känsliga havs-, kust-
och skärgårdsområden med stora natur-, kultur- och rekreationsvärden.
Transporterna sker ofta med stora fartyg vilka kan ge upphov till kraftig
vågbildning och bottenströmning, fenomen som påverkar bottnar och
strandzoner vid farlederna negativt. En större olycka i något av dessa
områden skulle kunna medföra att stora värden förstörs för lång tid. Re-
geringen har i den transportpolitiska propositionen aviserat en godstrans-
portdelegation. Det är enligt regeringens mening angeläget att i högre
grad än hittills ta ett samlat grepp på utvecklingen av dels infrastrukturen,
dels de nationella och internationella spelreglerna. Eftersom godsflödena
i stor utsträckning ingår som länkar i produktionskedjor ställs högre krav
på överblick och sammanhang för godstransportsystemet. Staten har hit-
tills inte haft den överblicken och regeringen föreslår därför att förutsätt-
ningar för en sådan skapas genom inrättandet av en godstransportdelega-
tion.

Godstransportdelegationen avses formellt få status som kommitté inom
Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. Delegationens hu-
vudsakliga uppgifter kommer att vara att följa utvecklingen på gods-
transportområdet inom samtliga transportslag och lämna förslag till rege-
ringen. Regeringen vill i detta sammanhang peka på att godstransporter-
nas roll i arbetet med att åstadkomma ett säkert och ekologiskt hållbart
transportsystem särskilt bör beaktas vid utformningen av strategin och av
det statliga ansvaret för godstrafikutvecklingen

Luftfarten ger genom utsläpp till luft och genom buller upphov till
oönskade miljöeffekter. Det är viktigt att dessa effekter så långt möjligt
reduceras. Sverige skall nationellt och internationellt driva dessa frågor
med hög prioritet.

Det system för milj odifferentierade luftfartsavgifter som infördes av
Luftfartsverket den 1 januari 1998 bör utvecklas vidare inom verkets
projekt med buller- och avgasrelaterade luftfartsavgifter (BARLA). Pro-
jektet, som bedrivs på uppdrag av regeringen, bör bl.a. ta fram ytterligare

Prop. 1997/98:145

278

underlag beträffande flygplanens bulleregenskaper för att ge underlag för Prop. 1997/98:145
en komplettering av landningsavgiften. Intäkterna från landningsavgiften
utgör bl.a. en viktig finansieringskälla för de angelägna bullerisolerings-
program som skall genomföras under infrastrukturplanperioden 1998—
2007. De ekonomiska styrmedlen för luftfarten bör även utvecklas vidare
beträffande koldioxid.

7.1.2 Konventionella fordonsbränslen

Regeringens bedömning: Kvaliteten på de konventionella fordons-
bränslena måste förbättras. Därmed kan utsläppen minska och ut-
vecklad fordonsteknik införas.

På sikt bör användningen av fossila bränslen minska och använd-
ningen av fömybara bränslen öka. Sverige bör verka för att bränsleef-
fektivare fordon införs i EU.

Skälen för regeringens bedömning

Behovet av bättre bränslen

För att avgasutsläppen från vägtrafiken skall kunna minskas är det av
avgörande betydelse att kvalitetskraven på bensin och dieselolja skärps.
Med bättre bränslekvalitet skapas möjligheter att utnyttja renare och
energieffektivare motorteknik. Sverige har genom tillämpningen av mil-
jöklassystem för bränslen kommit längre än flertalet övriga länder på
detta område. Senast har svensk oljeindustri åtagit sig att till år 2000 in-
troducera en bensinkvalitet som bl.a. har en betydligt lägre svavelhalt än
den som nu saluförs.

För att ny fordonsteknik skall kunna införas som både medger minska-
de avgasutsläpp och lägre bränsleförbrukning krävs tillräcklig tillgång på
lågsvavligt bränsle i hela EU. Sverige bör därför inom ramen för EU-
arbetet verka för att kvalitetskraven på bränslen skärps och att en bräns-
leeffektivare fordonsteknik införs.

Inom EU pågår arbetet med ett nytt direktiv om bränslekvalitet som ta-
gits fram inom ramen för det s.k. Auto/Oil-programmet. Förslaget
(KOM(96)248 slutlig) innehåller gränsvärden för bl.a. svavel i bensin
och diesel som skall gälla från år 2000 och förbud mot användning av
blyad bensin. Vidare innehåller förslaget riktlinjer för arbetet med kom-
mande kravspecifikationer för år 2005, både för konventionella och al-
ternativa bränslen.

Sverige har i förhandlingarna om direktivet aktivt verkat för att
strängare gränsvärden uppnås för år 2000, särskilt för svavel, och för att
gränsvärden för år 2005 skall anges i direktivet. Rådet beslutade i sin
gemensamma ståndpunkt att avvika från kommissionens förslag genom
att sänka gränsvärdet för svavel i bensin och införa indikativa gränsvär-
den för svavel om 50 ppm i både bensin och dieselolja för år 2005. För-

279

handlingarna är ännu inte avslutade och en förestående förlikning mellan
rådet och parlamentet kommer att avgöra direktivets slutliga innehåll.

Kommissionens arbete med ett andra steg i Auto/Oil-programmet be-
räknas vara avslutat i juni 1999, då nya förslag till krav för år 2005 skall
lämnas till rådet och parlamentet.

Regeringen avser att fortsätta arbeta aktivt inom EU för att striktare
gränsvärden för både bensin och diesel uppnås till år 2005, så att ny for-
donsteknik kan införas. Regeringen kommer också att verka för en lång-
siktig strategi för införande av alternativa bränslen och för att specifika-
tioner för sådana bränslen utarbetas.

EU:s krav för konventionella fordonsbränslen som avses gälla från den
1 januari år 2000 kommer att integreras i det svenska miljöklassystemet.
Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag redovisat resultatet av för-
handlingar med oljeindustrin om en allmän introduktion i Sverige av en
bättre bensinkvalitet (dnr M96/4097/7 och M98/56/7). Under perioden
1998-2000 införs en bensin som innehåller en lägre bensenhalt än nuva-
rande miljöklass 2 bensin och ett reglerat värde för olefmer. Från år 2000
förbättras kvaliteten genom ytterligare sänkningar av olefmhalten samt
halvering av svavelhalten till 50 ppm. Auto/Oil-kraven för bensin år
2000 införs vidare genom en anpassning av aromathalten och en ytterli-
gare sänkning av bensenhalten. I samband med genomförandet i Sverige
av EU:s nya bränslekrav bör bl.a. en översyn av alkylatbensinens inpla-
cering i miljöklassystemet göras.

Sverige har goda erfarenheter av att successivt införa bättre bränslen
genom att tillämpa skattedifferentieringar mellan de olika bränslekvali-
tetema. Ett sådant system kräver för närvarande att ett undantag från
EU:s punktskatteregler beslutas i varje särskilt fall. Större flexibilitet
avseende skattedifferentiering inom EU av fordonsbränslen över gällande
miniminivåer kommer att gälla om enighet kan nås om kommissionens
förslag till ett nytt direktiv om energibeskattning (KOM(97)30 slutlig).
Förslaget behandlas för närvarande i rådet.

Trafikens bidrag till luftföroreningarna skall enligt regeringens mening
vara försumbar på 25-30 års sikt. För att nå dit krävs ett fortsatt långsik-
tigt arbete i EU. Nya förslag till åtgärder måste tas fram för år 2010 och
därefter. Sverige skall verka för att detta synsätt tillämpas inom EU.

Bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp

I arbetet med att nedbringa utsläppen av koldioxid från trafiken är en
minskning av bränsleförbrukningen genom ökad energieffektivisering
den enskilt viktigaste tekniska åtgärden. Även en övergång till bränslen
av fömybart ursprung kan bidra till att minska koldioxidutsläppen. Sedan
början av 1980-talet har det skett en kontinuerlig utveckling av bilmoto-
rernas energieffektivitet samtidigt som ökad motorstyrka och säkerhet
delvis har motverkat en minskning av bränsleförbrukningen. Sammanta-
get kan dock en viss minskning av bränsleförbrukningen och därmed
koldioxidutsläppen per körsträcka noteras. Samtidigt har transportsek-
torns användning av fossila bränslen ökat under 1970- och 1980-talen.

Prop. 1997/98:145

280

Ökningen har bl.a. sin förklaring i det ökade transportarbetet. Det är an-
geläget att bränsleförbrukningen minskas både genom ökad bränsleef-
fektivitet och andra åtgärder för att effektivisera det samlade trafikarbe-
tet.

När det gäller åtgärder för att genom energieffektivisering minska kol-
dioxidutsläppen från nya personbilar, enades EU:s miljöministrar år 1996
om ett mål för en minskad bränsleförbrukning i nya bilar om i genom-
snitt 0,5 1/mil för bensindrivna bilar och 0,45 1/mil för dieseldrivna bilar.
För att detta mål skall kunna uppnås föreslogs flera åtgärder, bl.a. ett åta-
gande från bilindustrin, konsumentinformation samt åtgärder på skatte-
området. Kommissionen fick bl.a. i uppdrag att förhandla med den euro-
peiska bilindustrin om ett åtagande beträffande bränsleffektivare fordon.
Dessa förhandlingar pågår för närvarande. Sverige bör verka för att
samtliga medlemsländer och hela bilindustrin bidrar till att minska
bränsleförbrukningen för nya personbilar.

7.1.3 Strategi för alternativa drivmedel i Sverige

Regeringens bedömning: En fortsatt introduktion av biobränslen
för fordonsdrift är angelägen men bör ske i den takt som det är möjligt
och lämpligt. Användning av biogas och etanol, såväl i ren form som
för inblandning i bensin eller dieselolja samt rapsmetylester för in-
blandning i dieselolja bör härvid stödjas.

Skattenedsättning för pilotprojekt bör fortsättningsvis ges för vissa
alternativa drivmedel främst enligt de riktlinjer som angetts i 1998 års
budgetproposition.

En särskild utredare har fatt i uppdrag att lämna ett förslag till ett
samverkansprojekt som skall bidra till att främja en kostnadseffektiv
utveckling av produktion, distribution och användning av biogas för
fordonsdrift.

Prop. 1997/98:145

Alternativbränsleutredningens förslag: Överensstämmer i stort med
regeringens bedömning. Regeringen väljer dock att inte ta ställning till
förslaget om ett miljöklassningssystem för alternativa drivmedel.
(Altemativbränsleutredningen, Betänkandet Bättre klimat, miljö och häl-
sa med alternativa drivmedel, SOU 1996:184).

Remissinstanserna: Av remissvaren framgår att utredningen betraktas
som ett värdefullt underlag och en samlad kunskap om alternativa driv-
medel. Några instanser, t.ex. Bilindustriföreningen, anser dock att un-
derlaget måste kompletteras innan det kan utgöra grund för en slutlig
miljöklassning av alternativa drivmedel. Enligt flertalet remissyttranden
är den tills vidare viktigaste åtgärden en från statsmakterna uttalad lång-
siktig strategi för alternativa drivmedel. Remissinstanserna stödjer utred-
ningens förslag om fortsatt forskning och utveckling samt instämmer i
vad utredningen anför om behov av skatteincitament under en över-
gångstid.

281

Skälen for regeringens bedömning: Transporterna har en stor andel Prop. 1997/98:145
av utsläppen av främst koldioxid, svavel- och kväveoxid, kolväten samt
partiklar men även andra miljö- och hälsopåverkande ämnen. För att
uppnå regeringens miljökvalitetsmål krävs att utsläppen minskar påtag-
ligt. Ersättning av dieselolja och bensin med biobaserade drivmedel i
fordon kan, förutom minskade koldioxidutsläpp, även bidra till minskade
utsläpp i övrigt.

Regeringen har i den transportpolitiska propositionen (prop.
1997/98:56) angett att en introduktion av biobaserade drivmedel genom
en låginblandning kan vara ett lämpligt sätt att bidra till ett långsiktigt
hållbart transportsystem och att regeringen i princip ställer sig positiv till
en låginblandning av alkohol och etrar i bensin. Regeringen bedömer
dock i propositionen att en alltför snabb introduktion av biodrivmedel
medför orimligt stora samhällsekonomiska och statsfinansiella kostnader.

Riksdagen godkände år 1997 (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12,
rskr. 1996/97:272) inom ramen för ett flerårigt program för ett ekologiskt
och ekonomiskt uthålligt energisystem en förstärkning av anslagen till
forskning, teknisk utveckling och demonstration. Detta gjordes bl.a. som
ett led i minskningen av trafikens miljöpåverkande utsläpp. Under en
sjuårsperiod skall 210 miljoner kronor disponeras för forsknings- och
utvecklingsinsatser som bidrag till att sänka produktionskostnaderna för
etanol baserad på cellulosahaltiga råvaror.

Regeringen har i den transportpolitiska propositionen föreslagit att
Kommunikationsforskningsberedningens (KFB) ramanslag fr.o.m. bud-
getåret 1999 bör tillföras 20 miljoner kronor för systemdemonstrationer
av miljöanpassade transporter samt för forskning rörande förutsättning-
arna att ställa om transporter och kommunikationer till en bättre hushåll-
ning med energi- och miljöresurser.

Dagens alternativa drivmedel

I Alternativbränsleutredningens betänkande redovisas egenskaper hos
samt för- och nackdelar vad avser såväl produktion som använd-
ning/förbränning av metanol (fossilbaserad och biobaserad), etanol
(fossilbaserad och biobaserad), rapsmetylester (RME), biogas, naturgas
och motorgas (gasol).

Dimetyleter (DME) redovisas i betänkandet översiktligt. Såväl DME
som syntetisk diesel och syntetisk bensin kan utvinnas ur olika typer av
biomassa. DME ger med stor sannolikhet mycket låga utsläpp men krä-
ver då det är ett gasformigt drivmedel anpassning av fordonen och distri-
butionsnätet. Syntetisk bensin och dieselolja kräver ingen anpassning och
torde ge låga avgasutsläpp.

Prioritering och finansiering

Vid planeringen av transportsektorns långsiktiga energiförsörjning måste
inriktningen vara att skapa ett hållbart transportsystem. Utvecklingen av
ett hållbart transportsystem förutsätter att de alternativa drivmedel som

282

utvecklas har bra egenskaper vad gäller bl.a. försörjningstrygghet, kost- Prop. 1997/98:145
nader samt påverkan på klimat, miljö och hälsa. Emissionerna från för-
bränningen av drivmedlet skall inte ge större global, regional och lokal
påverkan på klimat, miljö och hälsa än vad de bästa kvaliteterna av die-
selolja och bensin gör, sett i ett livscykelperspektiv. Helst bör påverkan
vara lägre. Drivmedlet bör vidare vara så ofarligt som möjligt att hantera
och inte orsaka långvariga miljöskador vid olyckor och spill. Inte heller
bör produktionen av råvara för drivmedlet eller drivmedlet i sig ge upp-
hov till oacceptabel påverkan på hälsa och miljö, exempelvis övergöd-
ning. Enligt regeringens bedömning uppfyller såväl biogas som biobase-
rad etanol och även RME de flesta av dessa kriterier.

Alternativa drivmedel är i dag dyrare att framställa och att distribuera
jämfört med de konventionella drivmedlen. Ofta krävs även en anpass-
ning av motorerna till de nya drivmedlen. En introduktion av alternativa
drivmedel kräver för närvarande i de flesta fall någon form av ekonomisk
styrning som exempelvis nedsättning av drivmedelsskatten.

I och med Sveriges inträde i EU anpassades den svenska energiskatte-
lagstiftningen till gemenskapsrätten. Beskattning av fordonsbränslen
regleras av det s.k. mineraloljedirektivet (rådets direktiv 92/81/EEG om
harmonisering för strukturerna för punktskatter på mineraloljor). Av
detta följer att vissa minimiskattenivåer måste iakttas vad gäller beskatt-
ningen av samtliga fordonsbränslen, dvs. såväl fossila som förnyelsebara
drivmedel. Dessa minimiskattenivåer anges i rådets direktiv 92/82/EEG
om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor.

Mineraloljedirektivet ger dock medlemsstaterna möjlighet att medge
skattelättnader för bränslen som används i försöksverksamhet inom ra-
men för pilotprojekt som syftar till att utveckla mer miljöanpassade
bränslen. Regeringen har i 2 kap. 12 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi getts en möjlighet att bevilja sådana pilotprojektdispenser.

Gemenskapsrätten ger således inte möjlighet till generell skattened-
sättning för biodrivmedel. Med stöd av pilotprojektsregeln har dock rege-
ringen hittills både upprätthållit och utvidgat området för skattenedsätt-
ning av biodrivmedel, i förhållande till tiden före EU-medlemskapet.

Kommissionen har i mars 1997 presenterat ett förslag till nytt energi-
beskattningsdirektiv (KOM(97)30). Förslaget innebär bl.a. en ökad flexi-
bilitet för medlemsstaterna i förhållande till det nuvarande mineraloljedi-
rektivet (direktiv 92/81/EEG). Sverige stödjer i stort förslaget och verkar
för ett snart antagande. Förslagets framtid är dock oviss, eftersom med-
lemsstaterna hittills inte har kommit överens.

I 1998 års budgetproposition (prop. 1997/98:1 volym 1, s. 174) anges
att regeringen, i avvaktan på ett nytt och mer tillfredsställande EG-
direktiv om energibeskattning, vid prövning av ansökningar om skatte-
lättnader för biobränslen kommer att utgå från vissa riktlinjer. Regering-
en avser därvid att inom ramen för vad som kan anses vara pilotprojekt
fortsätta medge befrielse från koldioxidskatt för alla biobränslen samt
även befria bioetanol för ren etanoldrift, bioetanol för inblandning i ben-
sin och dieselolja samt bioetanoldelen i etyltertiärbutyleter (ETBE) för
inblandning i bensin från energiskatt.

283

Enligt vad regeringen uttalat i den transportpolitiska propositionen bör
vidare, inom ramen för vad tillämpningen av pilotprojektdispenser med-
ger, inblandning av upp till 5 % rapsmetylester och/eller 15 % etanol i
dieselolja inte påverka beskattningen av dieseloljan. Detta innebär att
dieseloljan i dessa bränsleblandningar skall med stöd av pilotprojektsbe-
stämmelsen kunna beskattas enligt miljöklass 1 trots att miljökritierierna
härför i energiskattelagen inte är uppfyllda.

Regeringen kommer att se över tillämpningen av pilotprojekt-
dispenserna i syfte att renodla just försöksverksamheten och få till stånd
en noggrann uppföljning och utvärdering av de olika projekten. Även de
svenska pilotprojektens förenlighet med EU:s statsstödsregler kommer
att analyseras i detta sammanhang.

Regeringen har i 1998 års budgetproposition uttalat att de framtida
dispenserna, i den utsträckning de svarar mot tidigare beviljade dispen-
ser, inte kräver någon tillkommande finansiering. Däremot torde krävas
en finansiering av dels befrielsen från energi- och koldioxidskatt för eta-
noldelen i ETBE, dels befrielsen från energiskatt för etanol som används
för inblandning i bensin och dieselolja. Enligt den bedömning regeringen
gjort blir det tillkommande intäktsbortfallet de närmaste två åren försum-
bart. Därefter, när bl.a. en större inhemsk produktion av biogas och eta-
nol kan antas ha kommit i gång, kan dock inkomstbortfallet vara mer
betydande. Med nuvarande dispenser och hittills icke prövade ansök-
ningar kan inkomstbortfallet komma att uppgå till drygt 300 miljoner
kronor per år. På längre sikt kan framför allt den skattemässiga behand-
lingen av ETBE medföra skattebortfall i storleksordningen 1 miljard kro-
nor. Ett sådant skattebortfall bör enligt vad regeringen uttalar i 1998 års
budgetproposition lämpligen finansieras genom höjda bränsleskatter.

Genom undantag som meddelats med stöd av artikel 8.4 i mineralolje-
direktivet finns ytterligare en möjlighet till dispens, oavsett om det rör
sig om pilotprojekt eller ej. Här krävs dock ett enhälligt rådsbeslut. Sve-
rige har genom ett sådant beslut getts möjlighet att skattebefria biogas. Så
sker för närvarande. Rådsbeslutet gäller för Sveriges del t.o.m. den 31
december 1999 och förlängs därefter automatiskt under påföljande två-
årsperiod om inte rådet före en sådan periods slut fattar ett enhälligt be-
slut om att undantaget skall upphöra. Mot bakgrund av att biogasen har
mycket goda egenskaper vad gäller klimat- miljö- och hälsoeffekter anser
regeringen att det inte finns någon anledning att ompröva sitt ställnings-
tagande.

Tillgången på råvaror kommer att vara en av flera avgörande faktorer i
besluten om investeringar i produktion av alternativa drivmedel. Den
ökade efterfrågan på biobränslen har hittills kunnat tillfredsställas utan
att brist har uppstått på marknaden. Det är produktionskostnaderna och
priset för biobränslet, jämfört med priset på alternativen inkl, skatter, som
bestämmer och kommer att bestämma efterfrågan och utbud i framtiden.
Även om det är ekonomiska faktorer som avgör det framtida utbudet och
efterfrågan, är det omdiskuterat vilket uttag som med hänsyn till ekolo-
giska och tekniska restriktioner är långsiktigt hållbart. Det är bl.a. ekolo-
giska restriktioner som begränsar uttaget av avverkningsrester i skogen. De
näringsförluster som uppstår vid uttag av skogsbränsle skulle kunna kom-

Prop. 1997/98:145

284

penseras med t.ex. återföring av aska från förbränning av trädbränslen. Det Prop. 1997/98:145
framtida biomassauttaget måste vara uthålligt, vilket ökar vikten av att
styra råvaran mot de sektorer där störst effekt och kostnadseffektivitet
kan uppnås. En kommitté skall tillsättas som, med utgångspunkt i riksda-
gens beslut om klimat- och energipolitiken samt Sveriges ansvar för
EU:s gemensamma åtagande, skall ha till uppgift att på basis av resulta-
ten vid klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto presentera förslag
till delmål och en strategi med åtgärdsprogram som lägger stor vikt vid
kostnadseffektivitet (se avsnitt 7.3 Klimat).

Ytterligare åtgärder

Organiskt material som t.ex. hushållsavfall, slam och vallväxter kan rö-
tas, varvid biogas erhålls. I dagens läge bedöms biogas som fordons-
drivmedel ha mycket goda egenskaper vad gäller klimat- , miljö- och
hälsoeffekter.

Endast en mindre del av nuvarande produktion av biogas används för
fordonsdrift. För närvarande finns det sju anläggningar byggda för rening
av biogas för fordonsdrift. Samtliga dessa anläggningar har fatt investe-
ringsstöd. Flera planeras eller är redan under byggnation. För att ytterli-
gare stödja och underlätta introduktionen av biogas på fordonsmarknaden
har regeringen i proposition 1997/98:56 Transportpolitik för en hållbar
utveckling gjort bedömningen att ett projekt bör initieras under våren
1998 för att främja en satsning på biogasproduktion, distribution och lo-
kala fordonsflottor för biogasdrift. Regeringen har den 29 april 1998 be-
slutat tillkalla en särskild utredare med uppdrag att senast den 1 oktober

1998 redovisa en utredning om villkoren för att inleda ett samver-
kansprojekt avseende produktion, distribution och användning av biogas
för fordonsdrift. Utredaren skall också lägga fram ett förslag till ett så-
dant samverkansprojekt mellan berörda intressenter senast den 1 januari
1999, i syfte att ett sådant projekt skall kunna påbörjas senast den 1 juli

1999 (dir. 1998:33).

Regeringen har i 1998 års regleringsbrev för Naturvårdsverket gett
verket i uppdrag att i samarbete med Kommunikationsforsknings-
beredningen (KFB), Närings- och Teknikutvecklingsverket (NUTEK)
och Statens Energimyndighet följa utvecklingen och bidra till ökade kun-
skaper om alternativa drivmedel och drivmedelsblandningar.

Det är viktigt att det, där så ännu inte skett, tas fram kravspecifikatio-
ner (svensk standard) för alternativa drivmedel. Svensk standard är i stor
utsträckning en förutsättning för att biltillverkarna skall kunna godkänna
att alternativa drivmedel används främst i ren form men även i inbland-
ning i dieselolja eller bensin i deras fordon.

För att utvärdera utsläppen från fordon som drivs med alternativa
drivmedel och därmed deras miljö- och häl sopåverkan, krävs tillförlitlig
och rättvisande teknik för provtagning, analys och utvärdering. Dagens
metoder är ofta framtagna för utvärdering av utsläpp och effekter vid
användning av bensin och dieselolja. Det är viktigt att arbetet med att ta

285

fram lämplig analys- och utvärderingsteknik för alternativa drivmedel Prop. 1997/98:145
påskyndas.

En introduktion av alternativa drivmedel bör följas av en bred, saklig
och nyanserad diskussion kring trafikens påverkan på klimat, miljö och
hälsa samt de till introduktionen knutna samhällsekonomiska konsekven-
serna. Detta kräver att inte bara experter inom näringslivet och samhället
i övrigt är välinformerade och känner till de senaste rönen inom trafi-
kområdet samt grunden för regeringens och riksdagens ställningstagande
i vissa frågor. Redan i dag har berörda myndigheter inom områdena tra-
fik och miljö pågående informationsverksamheter beträffande flera av
dessa frågor. Detta gäller såväl fordon som bränslen. Informationsverk-
samheten sker ofta i samarbete med Konsumentverket. Regeringen faster
stor vikt vid att motsvarande informationsverksamhet byggs upp kring de
alternativa drivmedlen beträffande deras potential att bidra till att minska
påverkan på klimat, miljö och hälsa samt kostnaden för detta.

Dagens obligatoriska avgaskrav är kopplade till användningen av ett
visst referensbränsle, dieselolja eller bensin. Detta hindrar dock inte an-
vändningen av andra bränslen i det fall detta rent tekniskt är möjligt. Alla
nya fordon med dieselmotor och alla lätta bilar med bensinmotor skall ha
ett avgastypgodkännande enligt EU:s direktiv. För övriga alternativ sak-
nas i dag bestämmelser om typgodkännande för avgasutsläpp. Inom EU
pågår det ett arbete som syftar till att utforma s.k. bränsleneutrala av-
gaskrav. Arbetet har startat med gasmotorer till tunga fordon där det
finns ett förslag till krav från år 2000. Sverige bör vara pådrivande i detta
arbete bl.a. när det gäller att utvidga kraven till att gälla även andra alter-
nativa drivmedel.

7.1.4 EU-regler om avgaskrav

Regeringens bedömning: Sverige bör i EU:s fortsatta arbete med av-
gaskrav verka för att alla bilar omfattas av ett tillverkaransvar för av-
gasreningen. Medlemsstaternas möjligheter att gynna ett förtida infö-
rande av fordon med renare teknik genom användning av ekonomiska
styrmedel bör inte begränsas.

Sverige bör verka för att EU:s avgaskrav för fordon utvecklas så att
miljömålen för bara naturlig försurning, frisk luft och ingen övergöd-
ning kan infrias inom en generation. Detta kräver att

-avgaskraven för bilar skärps i tre etapper (åren 2001, 2005 och
2010),

- alla fordonskategorier på sikt omfattas av avgaskrav som på ett
kostnadseffektivt sätt bidrar till att sänka avgasutsläppen.

EU-strategin: Överensstämmer i stort med regeringens förslag
(Departementspromemorian Det svenska miljöarbetet i EU - uppföljning
av 1995 års strategi, Ds 1997:68).

Remissinstanserna: Vägverket med flera remissinstanser instämmer i
att det är viktigt att frågan om skärpta avgaskrav drivs inom EU. Gröna

286

bilister anser att det är bra att rådet nu har ställt sig bakom ett system
med tillverkaransvar for bilar och anser att Sverige bör vara pådrivande i
detta arbete. Bilindustriföreningen anser att fortsatta åtgärder mot trafi-
kens utsläpp skall vila helt på harmoniserade grunder och inte som nu då
Sverige fortfarande avviker från det totalt harmoniserade regelverket in-
om EU. Föreningen anser också att möjligheten att vara framgångsrik i
miljöarbetet kräver att man ständigt satsar på forskning av spetskaraktär.

Skälen for regeringens bedömning: Sänkta avgasutsläpp från fordon
är en nyckelfråga om de nationella miljökvalitetsmålen for försurning,
ren luft, övergödning och giftfri miljö skall nås. Därtill har sänkta av-
gasutsläpp positiva effekter for ett flertal andra miljökvalitetsmål, t.ex.
klimatmålet och de mål som förutsätter att den kemiska påverkan på eko-
systemen minimeras. Utvecklingen av avgaskraven kräver en aktiv insats
inom EU.

Avgaskrav för bilar

Inom ramen för Auto/Oil-programmet (Auto/Oil I) har ministerrådet un-
der år 1997 beslutat om en gemensam ståndpunkt beträffande två direk-
tivförslag (KOM(96)248 slutlig och KOM(97)61 slutlig). Förslagen in-
nebär att avgaskraven för nya personbilar samt lätta lastbilar och bussar
skärps i två steg. Den första skärpningen sker åren 2001-2002. Av-
gaskraven för år 2005 är indikativa och skall fastställas efter ytterligare
arbete inom Auto/Oil-programmet (Auto/Oil II). Slutligt beslut om dessa
två direktiv har ännu inte fattats.

Rådets gemensamma ståndpunkter beträffande personbilar, lätta last-
bilar och bussar illustrerar möjligheten att fa genomslag för viktiga na-
tionella prioriteringar som har positiv miljöeffekt. Både rådet och parla-
mentet har uttalat sig för att införa hållbarhetskrav i kombination med
tillverkaransvar samt särskilda kallstartskrav i EG-reglema. Det nya sys-
temet med tillverkaransvar är till stora delar baserat på det svenska sys-
temet. Genom att systemet nu införs gäller EU:s ambitiösa avgaskrav inte
bara för nya bilar utan även under en betydande del av bilamas livslängd.

Tillverkaransvaret och kallstartskraven angavs som prioriterade i rege-
ringens skrivelse 1994/95:167 Det svenska miljöarbetet i EU-Inriktning
och genomförande. Däremot återstår att fa en tillfredsställande utform-
ning av reglerna om ekonomiska styrmedel. Sverige verkar för att med-
lemsländernas möjligheter att gynna ett förtida införande av fordon med
renare teknik, än vad som behövs för att uppfylla EU:s baskrav, genom
användning av ekonomiska styrmedel, inte skall begränsas.

Beträffande Auto/Oil-programmets fortsättning anser regeringen att
Sverige skall verka för att samtliga bilkategorier omfattas av ett tillverka-
ransvar. Det bör gälla under en större del av bilens förväntade livslängd.
För lätta fordon bör därför den period under vilket ansvaret gäller ut-
sträckas till 16 000 mil eller tio år. Ett par tillverkare har visat att det är
en ambitiös, men på sikt realistisk, kravnivå genom att standardmodeller
av bilar som omfattas av detta hållbarhetskrav säljs i Sverige. För tunga
fordon har Naturvårdsverket lagt en viktig teknisk grund för arbetet inom

Prop. 1997/98:145

287

EU genom att utveckla en metod för kontroll av hållbarhetskrav (dnr
M96/460/7). Sverige bör även verka för att bilar med ny teknik som po-
tentiellt har mycket hög reningsgrad på några års sikt kan marknadsföras
inom EU.

Regeringen bedömer dock att förslagen från Auto/Oil I och II inte
räcker för att infria miljömålen för försurning och hälsoeffekter. Ett ar-
bete med ytterligare skärpta avgaskrav inom EU för omkring år 2010 blir
därför nödvändigt. Sverige bör verka för att så sker. Ett särskilt problem
är att moderna forskningsresultat tyder på att effekterna av utsläpp av
kolväten och partiklar inte givet minskar om gränsvärdena skärps. Ef-
fekterna antas i stället avgöras av den kemiska sammansättningen och, i
partiklarnas fall, även av storleken. En liten mängd små partiklar kan
exempelvis vara värre än en större mängd stora partiklar. En central upp-
gift för det vidare arbetet inom EU är därför att säkerställa att de framtida
kraven utformas så att de även leder till reella minskningar av miljö- och
hälsopåverkan. Utsläppskraven bör formuleras så att bränsleeffektiva
tekniker, som bidrar till infriandet av klimatgasmålet, kan utnyttjas.

Andra fordonsgrupper

EU:s avgaslagstiftning för fordon gäller i dag enbart bilar (personbilar,
lastbilar och bussar). Krav har också beslutats för vissa större dieseldriv-
na arbetsmaskiner. EU:s ambition är att införa avgaskrav för alla motorer
som används på land och för vissa båtmotorer. Det innebär att avgaskrav
införs för traktorer, mindre bensin- och dieseldrivna arbetsmaskiner samt
stationära motorer. Dessa är sammantagna en betydande källa till avga-
ser. För motorcyklar och mopeder införs avgaskrav under år 1998.

För alla dessa fordons- och motortyper saknas för närvarande mil-
jökrav i den svenska lagstiftningen. Naturvårdsverket har dock lämnat
förslag i delredovisningen Renare och tystare arbetsmaskiner - hur då?
(dnr M96/3352/7). Sverige bör delta aktivt i EU:s arbete med att utveckla
avgaskrav för dessa motorer. Det bör ha samma syfte som Auto/Oil-
programmet, att identifiera de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att
nå miljömålen. Slutmålet bör vara att avgasutsläppen totalt sett sänks till
långsiktigt hållbara nivåer.

7.1.5 Utvecklingen av det svenska miljöklassystemet för bilar

Regeringens bedömning: Med utgångspunkt i EU:s kommande av-
gaskrav för personbilar och andra lätta fordon bör nya skärpta kravni-
våer kunna föras in i miljöklassystemet för fordon. Nya kravnivåer för
miljöklasserna 1 och 2 för personbilar samt lätta lastbilar och bussar
bör kunna införas senast den 1 juli 1999. För tunga fordon kan syste-
met kompletteras år 1999 eller 2000.

När nya EU-baserade krav införs i miljöklass 1 för personbilar samt
lätta lastbilar och bussar, bör modeller som redan godkänts enligt äld-
re regler få säljas under en övergångstid om cirka ett år.

Prop. 1997/98:145

288

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att fordon skall
kunna kvalificeras för de bättre miljöklasserna genom ett poängsystem
och därmed få en lägre fordonsskatt. Regeringens bedömning skiljer sig
från Naturvårdsverkets genom att förslaget inte anses tillämpbart och att
systemet även fortsättningsvis bör vara förankrat i EU-rätten på EU:s
kravnivå (Naturvårdsverket, Miljöklasser för bättre bilar - förslag till ett
nytt miljöklassningssystem, rapport 4637).

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna avstyrker Natur-
vårdsverkets förslag med motiveringen att det är för komplicerat eller att
det strider mot gemenskapsrätten.

Skälen för regeringens bedömning: Naturvårdsverkets förslag inne-
bär att bilens miljöegenskaper vägs samman. Det bör därför utgöra ett
värdefullt underlag i Konsumentverkets, Vägverkets och Naturvårdsver-
kets gemensamma arbete med förbättrad konsumentinformation om bilar
samt för Sveriges arbete inom EU. Regeringen bedömer dock, i likhet
med flertalet remissinstanser, att det inte är möjligt att genomföra Natur-
vårdsverkets förslag för att utveckla dagens miljöklassystem enligt bilav-
gaslagen (1986:1386).

Regeringen finner således att det inte finns skäl att ändra den bedöm-
ning som redovisades i propositionen 1995/96:6 Vidareutveckling av
systemet med miljöklasser för fordon m.m., nämligen att miljöklassyste-
met bör utvecklas inom de ramar som ges av medlemskapet i EU. Därför
har regeringen nyligen i propositionen 1997/98:140 Beskattning av el-
pannor och vissa andra punktskattefrågor lagt fram förslag som motive-
ras av att EU:s avgaskrav för vissa bilar skärps den 1 oktober 1998.

När EU antar de nya kravnivåer för personbilar samt lätta lastbilar och
bussar som redovisats i föregående avsnitt finns det nya kravnivåer som
kan utnyttjas i miljöklassystemet. Med utgångspunkt från förhandlings-
läget är det regeringens bedömning att kraven bör kunna utnyttjas i mil-
jöklassystemet senast den 1 juli 1999. För personbilar, vissa lätta lastbilar
och bussar väntas de nya kraven tillämpas för alla nya bilar från den 1
januari 2001. För övriga lätta lastbilar och bussar är motsvarande tid-
punkt den 1 januari 2002. Regeringens bedömning är att denna kravnivå i
första hand bör utnyttjas i miljöklass 2.

Från år 2002 för personbilar och år 2003 för lätta lastbilar och bussar
beräknas avgaskraven skärpas genom att särskilda kallstartskrav gäller
vid nya typgodkännanden. För personbilar samt lätta lastbilar och bussar
väntas de nya reglerna dessutom innehålla en indikativ kravnivå för år
2005. Om EU:s slutliga beslut överensstämmer med rådets gemensamma
ståndpunkt beträffande direktiven kommer fordon som uppfyller denna
kravnivå att kunna gynnas med ekonomiska styrmedel från den 1 januari
år 2000 (personbilar och en kategori lätta lastbilar och bussar) eller från
den 1 januari år 2001. Om dessa kravnivåer tas in i miljöklassystemet
kan de således i dagsläget inte gynnas med ekonomiska styrmedel. EU:s
beslut innebär dock att de kravnivåer i det svenska miljöklassystemet
som är baserade på amerikanska förebilder kan ersättas av likvärdiga
eller mer långtgående EU-baserade kravnivåer. Regeringen avser därför
att ändra reglerna för miljöklassning av nya bilmodeller i miljöklass 1
med målsättningen att den nuvarande amerikanska standarden skall er-

Prop. 1997/98:145

289

10 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

sättas med EU-krav. Redan godkända modeller bör därefter fä säljas un-
der en övergångstid om cirka ett år.

Prop. 1997/98:145

7.2 Försurning

7.2.1 Åtgärder mot nedfall

Regeringens bedömning: För att miljökvalitetsmålet för försurning
(se avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning) skall uppnås är det nödvän-
digt att åtgärder vidtas såväl nationellt som internationellt. Nationellt
krävs ytterligare åtgärder inom transport-, industri- och jordbruks-
sektorn samt inom el- och värmeproduktion.

Avgörande för försurningens utveckling är dock internationella in-
satser, eftersom större delen av det försurande nedfallet i Sverige har
sitt ursprung i andra länder. Internationellt bör Sverige vara pådrivan-
de i det fortsatta arbetet med att genomföra EU:s försumingsstrategi,
liksom i förhandlingarna om ett nytt protokoll för kväveoxider inom
ramen för FN-konventionen om långväga gränsöverskridande luftför-
oreningar.

Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 4.2.7 Bara naturlig för-
surning redovisar regeringen delmål för begränsning av utsläpp av försu-
rande ämnen. Eftersom försurande föroreningar är av gränsöverskridande
natur krävs att åtgärder vidtas både nationellt och internationellt för att
försurningen skall minska i Sverige.

Regeringen föreslår i avsnitt 4.2.7 att depositionen av försurande äm-
nen på lång sikt inte skall överskrida kritiska belastningar för mark och
vatten. Detta mål som i stor utsträckning är beroende av internationella
åtgärder har också slagits fast i EU:s femte åtgärdsprogram för miljön
samt i den försumingsstrategi som EU-kommissionen tagit fram, se ned-
an avsnitt om EU:s försumingsstrategi.

Riksdagens revisorer har granskat arbetet med försumingsproblemet
(Riksdagens Revisorer, rapport 1996/97:8). De konstaterar, liksom Na-
turvårdsverket gör i sin rapport, att Sverige har bedrivit ett framgångsrikt
arbete med att minska utsläppen av svaveldioxid. Däremot har Sverige,
liksom många andra länder, haft problem med att minska utsläppen av
kväveoxider och ammoniak.

Riksdagens revisorer betonar försurningens gränsöverskridande ka-
raktär och vikten av internationella insatser. Revisorerna anser vidare att
sektorsansvaret successivt bör utvecklas och klargöras.

Regeringen redovisar i det följande huvudlinjerna i det svenska arbetet
mot försurning, nationellt och internationellt.

Svaveldioxid

I avsnitt 4.2.7 föreslår regeringen att Sverige skall vara berett att inom
ramen för EU:s försumingsstrategi acceptera att minska de svenska ut-

290

släppen av svaveldioxid till luft i Sverige med i storleksordningen 25 % Prop. 1997/98:145
till år 2010 från 1995 års nivå. Delmålet bygger på ytterligare utsläpp-
sminskningar som måste göras för att uppnå målet i EU:s försumings-
strategi. Åtgärder utöver de redan nu planerade och beslutade bör avvakta
det exakta utsläppskravet som beräknas fastställas i Kommissionens för-
slag till direktiv med utsläppstak för utsläpp av svaveldioxid, kväveoxi-
der, ammoniak och flyktiga organiska ämnen, i början av år 1999.

Regeringens etappmål för transportsektorn (prop. 1997/98:56) är att
utsläppen av svavel från transporter i Sverige bör ha minskat med minst
15 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå. Detta mål ställer främst krav
på sjöfarten, som svarar för drygt 20 % av de svenska utsläppen. Ett sys-
tem med miljödifferentierade sjöfartsavgifter infördes den 1 januari 1998
och innebär att åtgärder som vidtas för att minska fartygens utsläpp av
svavel- och kväveoxider premieras genom minskade avgifter.

För att begränsa svavelutsläppen från fasta anläggningar används dels
en svavelskatt som motsvarar 30 kronor per kg svavelinnehåll i bränslet,
dels regler som begränsar den maximala svavelhalten i olja samt i vissa
fall också utsläppen av svavel vid förbränning. Enligt en utredning som
gjorts av Naturvårdsverket Miljöskatter i Sverige - ekonomiska styrme-
del i miljöpolitiken, Naturvårdsverket 1997, har svavelskatten bidragit till
ca 30 % av den minskning av svavelutsläppen som skedde mellan åren
1989 och 1995, vilket motsvarar ca 19 000 ton svaveldioxid per år. Sva-
velskatten har sålunda bidragit till att målet om 80 % reduktion av ut-
släppen mellan åren 1980 och 2000 har uppfyllts med bred marginal.
Riktlinjerna för den löpande omprövningen av industrins utsläppsvilkor
kommer också fortsatt att bidra till minskade svavelutsläpp.

Regeringen anser att utsläpp från industri-, el- och värmeproduktion
även fortsättningsvis skall regleras genom prövning av enskilda anlägg-
ningar enligt miljöskyddslagen och motsvarande regler i miljöbalken och
att svavelskatten också i fortsättningen skall tas ut på svavelinnehållet i
bränslen.

Utöver den minskning som följer av redan beslutade eller planerade
åtgärder bedömer regeringen att ytterligare utsläppsreduktioner kan
åstadkommas genom sänkt svavelhalt i eldningsolja och genom ekono-
miska styrmedel. Vidare förslag till åtgärder bör dock invänta de krav
som kommer att ställas på Sverige i samband med försumingsstrategin
inom EU.

Kväveoxider

Enligt regeringens delmål (avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning) bör
utsläppen av kväveoxider från transporter i Sverige ha minskat med
minst 40 % till år 2005 räknat från 1995 års nivå. För utsläpp inom övri-
ga sektorer behövs ytterligare åtgärder i syfte att minska utsläppen till
sådana nivåer att miljön inte tar skada. Regeringen konstaterar att den
största utsläppskällan av kväveoxider är trafiken och att de mest kostnad-
seffektiva åtgärderna för att minska NOx-utsläppen finns inom transport-
och fordonssektorema. Bilavgaslagstiftningen, som anger högsta tillåtna

291

kväveoxidutsläpp från olika fordon, miljöklassningen av fordon och lo-
kala miljözoner är viktiga styrmedel för vägtrafiken.

Regeringen har i den transportpolitiska propositionen (prop.
1997/98:56) angett att utsläpp av kväveoxider från transporter i Sverige
bör ha minskat med minst 40 % från år 1995 till år 2005. Eftersom regel-
systemet inom området är sådant att nationella åtgärder har begränsad
effekt vad gäller gränsöverskridande utsläpp lägger regeringen en stor
vikt vid arbetet med att skärpa EG-direktiven på transportområdet. Rege-
ringen gör bedömningen att EG-direktiven om avgasutsläpp från motor-
fordon är av avgörande betydelse för utsläppsminskningar inom trans-
portsektorn de kommande åren. När det gäller vägtrafikens kväveutsläpp
bör sambanden mellan bebyggelsestruktur och transportberoende mer
uppmärksammas (se bl.a. ”RES Regional Samhällsplanering för ett mil-
jöanpassat transportsystem, Boverket Rapport 1995:11). Samhällsplane-
ring, som bl.a. omfattar bebyggelseutveckling och infrastrukturlokalise-
ring, är således ett viktigt instrument för att minska och förebygga biltra-
fik och därigenom reducera utsläpp.

År 1992 infördes en avgift på utsläpp av kväveoxider (NOx-avgiften)
vid el- och värmeproduktion i fasta förbränningsanläggningar. NOx-
avgiften är 40 kronor per kg utsläpp av kväveoxid vid energiomvandling.
Den har liksom svavelskatten fungerat på avsett sätt och bidragit till att
åstadkomma en snabbare minskning av kväveoxidutsläppen än vad som
hade varit möjligt med enbart utsläppsriktlinjer och tillståndsprövningar.
När avgiften infördes omfattades pannor och gasturbiner med en tillförd
effekt av minst 10 MW och en nyttiggjord energi av minst 50 GWh per
år. Den 1 januari 1996 togs effektgränsen bort och gränsen för nyttig-
gjord energi sänktes till 40 GWh per år. Den 1 januari 1997 sänktes grän-
sen ytterligare till 25 GWh. För att kunna bedöma hur avgiften fungerar
för de mindre företag som numera omfattas av NOx-avgiften har Natur-
vårdsverket fatt i uppdrag att utvärdera avgiftens effekter efter utvidg-
ningen. Verket skall rapportera till regeringen i november 1998.

Regeringen anser att utsläppen av kväveoxider från industri-, el- och
värmeproduktion även fortsättningsvis skall regleras genom prövning av
enskilda anläggningar enligt gällande miljölagstiftning och för el- och
värmeproduktion genom kväveoxidavgiften.

Ammoniak

Jordbruksverket, har på uppdrag av regeringen, i rapporten Förslag till
åtgärdsprogram för att reducera ammoniakavgången från jordbruket
(rapport 1997:16) redovisat möjligheterna att minska ammoniakavgången
från jordbruket med 50 % mellan 1990 och år 2000. De föreslagna åtgär-
derna baseras på dagens teknik, och förväntas leda till en reduktion på
28 % mellan år 1995 och år 2005 om de genomförs i hela landet. Natur-
vårdsverket har också, utifrån nuvarande kunskapsnivå, skattat behovet
av att reducera ammoniakbelastningen. Slutsatsen är att behovet varierar
mellan 10 % och 60 % i Götaland. Regeringen avser att uppdra åt Jord-

Prop. 1997/98:145

292

bruksverket att utarbeta ett nytt mål för ammoniakavgången från jord- Prop. 1997/98:145
bruket som bättre återspeglar de regionala skillnaderna.

Internationellt arbete

En förutsättning för att minska försurningen i Sverige är att även andra
länder i Europa vidtar åtgärder för att minska utsläppen av försurande
ämnen.

Sveriges bidrag till det försurande nedfallet i landet är ca 5-10 % av
svavelnedfallet och 15-20 % av kvävenedfallet. Sverige exporterar också
betydande mängder kväveoxider till andra länder.

Inom ramen för FN-konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar (CLRTAP) undertecknades år 1994 ett nytt svavelproto-
koll (SÖ 1995:27) av 27 länder, däribland Sverige (prop. 1994/95:119,
bet. 1994/95 :JoU22, rskr. 1994/95:423). Svavelprotokollet väntas leda
till att svavelutsläppen i Europa kommer att halveras mellan år 1980 och
år 2010 om avtalet efterlevs. En sådan minskning betyder att svavelbe-
lastningen på Sverige minskar med 70 %.

Flera europeiska länder har i ett protokoll inom denna konvention ock-
så åtagit sig att inte öka utsläppen av kväveoxider. Sverige, till-
sammmans med ett antal andra länder, gjorde en ensidig deklaration att
minska utsläppen av kväveoxider med 30 %. De flesta av länderna, bland
dem Sverige, har inte nått målet om 30 % reduktion från år 1980 till år
1995. Arbetet har dock haft betydelse för att minska kväveoxidutsläppen
och prognoser visar att NOx-utsläppen kommer att minska med 30 % i
Europa mellan år 1985 och år 2005.

Inom ramen för samma konvention pågår vidare förhandlingar om ett
nytt kväveprotokoll, som skall behandla flera miljöeffekter (försurning,
övergödning och oxidantbildning) beroende på olika föroreningar
(kväveoxider, ammoniak och flyktiga kolväten) som bl.a. syftar till att
ytterligare begränsa utsläppen av försurande ämnen. Arbetet med proto-
kollen inom CLRTAP är, enligt regeringens mening, ett effektivt sätt att
fa till stånd utsläppsminskningar, inte minst i Central- och Östeuropa.
Sverige kommer därför även fortsättningsvis att vara pådrivande i de in-
ternationella förhandlingarna om ett nytt kväveprotokoll inom CLRTAP.

I Östersjöområdet pågår sedan några år en integration på elmarknads-
området. Det nordiska elsamarbetet har fördjupats. Sverige och Norge
har sedan den 1 januari 1996 en gemensam elmarknad, dit även Finland
snart kan komma att anslutas. Hösten 1996 antog EU:s ministerråd ett
direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el
(96/92/EU). Direktivet innebär en stegvis öppning av elmarknaden.
Mellan Östersjöländerna bedrivs ett ökande samarbete på energi- och
miljöområdena, avseende bl.a. förutsättningarna för att gradvis knyta
samman elmarknaderna i länderna runt Östersjön. Det finns stora eko-
nomiska och miljömässiga fördelar med en sådan integration. Den möj-
liggör bl.a. ett jämnare och mer effektivt utnyttjande av de samlade pro-
duktionsresurserna. Befintlig vattenkraft kan utnyttjas fullt ut och ersätta
fossilbaserad elproduktion. Därmed kan också luftföroreningar och för-

293

suming reduceras. Den nyligen publicerade utredningen om ”Baltic
Ring” (www.balticring.com), som handlar om ett samarbete mellan el-
producerande foretag i Östersjöområdet, visar på betydande fördelar,
bl.a. i form av minskade utsläpp av försurande ämnen som ett resultat av
minskad användning av svavelhaltiga bränslen. För att fullt ut ta tillvara
de fördelar den ökade elhandeln erbjuder krävs en ytterligare samordning
av krav på utsläppsrestriktioner när det gäller t.ex. svavel inom Norden
och närområdet.

EU:s försumingsstrategi

EU har under de senaste åren fatt en allt större betydelse för arbetet med
luftföroreningar i Sverige. På svenskt initiativ har EG-kommissionen
utarbetat en strategi som syftar till att kraftigt begränsa utsläppen av för-
surande ämnen. Det långsiktiga miljömålet för försumingsstrategin, ett
mål som också slagits fast i EU:s femte miljöhandlingsprogram, är att
den kritiska belastningen inte skall överskridas någonstans i unionen.

I försumingsstrategin föreslås ett antal åtgärder. Ett centralt förslag är
att nationella tak på utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak
skall sättas per land för år 2010.

Försumingsstrategin innehåller vidare förslag om att revidera direkti-
vet om svavelhalten i vissa flytande bränslen (93/12/EEG) samt revide-
ring av direktivet om stora förbränningsanläggningar (88/609/EEG).

Åtgärderna som föreslås i EU:s försumingsstrategi är omfattande och
kostsamma för många medlemsstater. Kommissionen har uppskattat
kostnaderna under antagandet att enbart tekniska åtgärder genomförs, till
ca 7 miljarder ecu år 2010 för EU totalt. För Sverige uppgår den prelimi-
närt beräknade kostnaden till 163 miljoner ecu år 2010. De största kost-
naderna bärs av länder som Storbritannien, 2,7 miljarder ecu och Tysk-
land, 2,6 miljarder ecu. Det är dock viktigt att notera att kostnaderna san-
nolikt är överskattade, vilket beror på att den modell som kommissionen
använt för att beräkna kostnader inte kan ta hänsyn till ett antal faktorer
såsom åtgärder kopplade till t.ex. byte av bränsle (från kol och olja till
naturgas), energieffektivisering och omstrukturering av de energikrävan-
de sektorerna, utan bara kan beräkna kostnader på åtgärder av teknisk
karaktär. Övergången från kol till gas är mycket omfattande, särskilt in-
om den el- och värmeproducerande sektom i Västeuropa, och innebär
oftast en kostnadsfri minskning av svavelinnehållet i rökgaserna. Nyttan
av att genomföra strategin har av kommissionen uppskattats till 20 mil-
jarder ecu år 2010. De dominerande ekonomiska fördelarna i den värde-
ringen är förbättring av människors hälsa.

Försumingsstrategin kommer att innebära långtgående förbättringar för
Sverige utöver de som uppnås om andra svavelprotokollet efterlevs. År
1990 utsattes ca 50 % av Sveriges skogar och sjöar för ett surt nedfall
som översteg den kritiska belastningen. År 2010 kommer mindre än 5 %
av Sveriges yta att utsättas för en belastning av försurande nedfall som
överskrider den kritiska belastningen om de utsläppsmål och åtgärder
som föreslås i EU:s försumingsstrategi realiseras. Det är enligt regering-

Prop. 1997/98:145

294

ens mening viktigt att Sverige fortsätter att verka aktivt i arbetet med att Prop. 1997/98:145
följa upp och driva igenom förslagen i strategin. Sverige bör också verka
för att ytterligare åtgärder vidtas för att nå det slutliga målet om att kri-
tiska belastningar skall underskridas i hela Europa.

EU:s försumingsarbete har även betydelse för de länder i Central- och
Östeuropa som ansöker om medlemskap i EU. Antagandet och tillämp-
ningen av EU:s lagstiftning på området, särskilt gällande utsläpp från
stora förbränningsanläggningar och svavelhalt i oljor, kommer att medfö-
ra positiva effekter för försurningen i Sverige. Det framgår av betänkan-
det Miljön i ett utvidgat EU (SOU 1997:149). Utredningen visar att ut-
släppsminskningar i Polen och Tjeckien har störst betydelse för Sverige.
Ett medlemskap i EU kan påskynda åtgärder som minskar försurande
utsläpp i dessa länder. De sydöstra delarna av Sverige skulle särskilt
gynnas av detta.

EU:s försumingsstrategi har remissbehandlats. Samtliga remissinstan-
ser instämmer i stort med kommissionens meddelande
(Försumingsstrategin KOM (97)88 En strategi för att motverka försur-
ning) och anser att problemet med försurning måste lösas genom inter-
nationella överenskommelser.

7.2.2 Kalkningsverksamheten

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket och länsstyrelsen skall ta
fram en detaljerad nationell plan av hur kalkningsverksamheten skall
läggas upp och dimensioneras den kommande tioårsperioden. Ut-
gångspunkten skall vara att säkerställa den biologiska mångfalden och
nyttjandet av sjöar och vattendrag. Reglerna om statsbidrag till kalk-
ning har ändrats för att ge Naturvårdsverket ett mer uttalat ansvar för
styrning av länsstyrelsernas arbete med planering, uppläggning och
genomförande av kalkningen.

Det nuvarande bidragssystemet med statsbidrag bör bibehållas, lik-
som nuvarande redovisningssystem och utbetalningsrutiner.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens bedömning (Naturvårdsverket, Nationell plan för kalkningsverk-
samheten, dnr M96/4110/5).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna anser att Na-
turvårdsverkets rapport utgör en bra grund för vidare arbete med den
slutliga nationella planen. Flera instanser påpekar att mycket arbete kvar-
står innan en konkret plan finns. En majoritet av remissinstanserna anser
att en ökad samordning inom avrinningsområdena är bra. Flertalet re-
missinstanser delar Naturvårdsverkets bedömning att det nuvarande bi-
dragssystemet bör behållas.

Skälen för regeringens bedömning: Den minskade svavelbelastning-
en är sannolikt förklaringen till att försurningsläget i svenska sjöar har
förbättrats något under 1990-talet. Fortfarande är dock ca 12 000 sjöar
försurade och behovet av kalkning kommer att finnas kvar under många

295

år. Enligt regeringens uppfattning bör Naturvårdsverket fortsätta arbetet Prop. 1997/98:145
tillsammans med länsstyrelserna att, bl.a. utifrån den bedömningsmall
som finns, ta fram en detaljerad nationell plan över hur verksamheten
skall läggas upp och dimensioneras över den kommande tioårsperioden
för att bevara den biologiska mångfalden och bibehålla möjligheterna till
nyttjande av sjöar och vattendrag. I sydvästra Sverige är mark och vatten
kraftigt försurad. Regeringen gör den bedömningen att det här behövs ett
samlat grepp om problemet med försurningen. I den nationella planen
bör det därför ingå att Naturvårdsverket och länsstyrelserna tillsammans
med Skogsstyrelsen beskriver hur ett kalknings- och vitaliseringsprogram
för mark och vatten i sydvästra Sverige bör utformas.

Arbetet med den nationella planen beräknas pågå under år 1998 och
fram till halvårsskiftet år 1999.

Regeringen har nyligen beslutat om ändring i förordningen (1982:840)
om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag varigenom Natur-
vårdsverket har getts ökade möjligheter att styra verksamheten för hur
kalkningsverksamheten skall bedrivas.

Regeringen anser i likhet med Naturvårdsverket att länsstyrelserna tills
vidare skall ha ansvar för verksamheten, att deras arbete med kalknings-
planer bör samordnas regionalt och att det nuvarande systemet för stats-
bidrag, med nivåerna 85, 95 och 100 % bidrag, bibehålls.

Enligt regeringens uppfattning bör också det nuvarande redovisnings-
systemet och utbetalningsrutinema bibehållas i enlighet med Naturvårds-
verkets utvärdering.

7.3 Klimat

7.3.1 Åtgärder inom klimatområdet

Regeringens bedömning: Insatser mot globala klimatförändringar är
fortsatt viktiga för att uppnå de mål som har fastställts i FN:s ramkon-
vention om klimatförändringar.

En parlamentariskt sammansatt kommitté skall tillsättas som, med ut-
gångspunkt i riksdagens beslut om klimat- och energipolitiken samt Sve-
riges ansvar för EU:s gemensamma åtagande, skall ha till uppgift att på
basis av resultaten vid klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto pre-
sentera förslag till delmål och en strategi med åtgärdsprogram som lägger
stor vikt vid kostnadseffektivitet. Som stöd tillä kommittén skall en sär-
skild utredare granska hur de s.k. flexibla mekanismerna i Kyotoproto-
kollet för balansering av utsläpp mellan protokollets parter kan introdu-
ceras i Sverige. Frågan om etappmål avseende utsläppen av koldioxid
från transporter har behandlats i den transportpolitiska propositionen
(prop. 1997/98:56).

Skälen för regeringens bedömning: Den svenska politiken i klimat-
frågor grundar sig på riksdagens klimatpolitiska beslut år 1993 (prop.
1992/93:179, bil. 1, s. 33, bet. 1992/93 JoU19, rskr. 1992/93:361). Som
mål angavs att utsläppen av koldioxid från fossila källor skall stabiliseras

296

på 1990 års nivå, senast år 2000. Riksdagen beslutade vid detta tillfälle Prop. 1997/98:145
att utsläppen av koldioxid från fossila källor efter år 2000 skulle minska.
I samband med beslutet uttalade Jordbruksutskottet att det är av vikt att
snarast fastställa mål for klimatarbetet efter år 2000 och att utarbeta för-
slag for att nå dessa mål. Riksdagen anslöt sig också till regeringens be-
dömning att vid den närmare utformningen av en svensk klimatstrategi
måste jämförelser göras med faktiskt vidtagna åtgärder i andra länder för
att undvika att Sverige påtar sig en väsentligt större ekonomisk börda än
våra konkurrentländer.

Viktiga riktlinjer för det svenska internationella agerandet har också
redovisats i regeringens skrivelse till riksdagen hösten 1996 om Sveriges
internationella samarbete för hållbar utveckling (skr. 1996/97:2), rege-
ringens skrivelse om ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) samt de rikt-
linjer för energipolitiken och den strategi för minskad klimatpåverkan
från energisektorn som riksdagen beslutat om den 10 juni 1997 (prop.
1996/97:84 avsnitt 11, bet. 1996/97 NU12, rskr. 1996/97:212).

Efter riksdagens beslut 1993 om klimatpolitiken har nya frågor aktua-
liserats och andra omständigheter tillkommit som då inte behandlades.
Sverige är sedan 1995 medlem av den Europeiska unionen vilket ställer
förändrade villkor men också öppnar nya möjligheter för såväl vårt na-
tionella som internationella deltagande i klimatarbetet. En ny överens-
kommelse om industriländernas utsläpp av växthusgaser för tidsperioden
2010 har nyligen träffats i Kyoto vid klimatkonventionens tredje parts-
möte.

Mot bakgrund av dessa förhållanden skall regeringen tillkalla en par-
lamentariskt sammansatt kommitté som far till uppgift att på basis av
resultaten vid klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto och mot
bakgrund av EU:s gemensamma åtagande, presentera delmål och en
strategi med åtgärdsprogram som lägger stor vikt vid kostnadseffektivi-
tet. Utgångspunkten för programmet är riksdagens beslut om klimat- och
energipolitiken samt Sveriges ansvar för EU:s gemensamma åtagande.
Som stöd tillä kommittén skall en särskild utredare granska hur de s.k.
flexibla mekanismerna i Kyotoprotokollet för balansering av utsläpp
mellan protokollets parter kan introduceras i Sverige. Regeringens be-
dömning om etappmål avseende utsläppen av koldioxid från transporter
har behandlats i den transportpolitiska propositionen (prop. 1997/98:56).

Klimatpåverkande utsläpp - sårbarheten i Sverige

Regeringen bedömer att insatser mot globala klimatförändringar fortsatt
är viktiga för att uppnå de mål som har fastställts i FN:s ramkonvention
om klimatförändringar. Hotet om en klimatförändring har vuxit fram som
ett globalt miljöproblem av stor politisk betydelse under det senaste årti-
ondet även om forskarna i dag bara kan ge en grov bild av vad som kan
karaktärisera framtida klimatförändringar.

Det finns en betydande tröghet när effekten av dagens utsläpp av växt-
husgaser visar sig. Merparten av den koldioxid vi släpper ut i atmosfären
i dag kommer fortfarande att finnas kvar om 50 år och en betydande del

297

stannar kvar ända fram på 2100-talet. Detta innebär att vi ännu inte kan Prop. 1997/98:145
överblicka effekterna på klimatsystemet av dagens utsläpp. Enligt den
mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) kommer koldioxid-
halten i atmosfären att ha fördubblats i slutet av nästa århundrade, jäm-
fört med koncentration före industrialismens början, om de globala ut-
släppen av koldioxid förblir desamma som i dag. Därför är det enligt re-
geringens bedömning angeläget att tidiga åtgärder för att reducera ut-
släppen vidtas med tanke på klimatsystemets tröghet.

Trots att kunskapen har ökat väsentligt de senaste åren, är det mycket
svårt att förutsäga effekterna på ett visst ekosystem eller inom en region.
Naturvårdsverket har i rapporten Effekter av ett förändrat klimat,
(rapport nr 4458), sammanfattat vad som kan sägas beträffande påverkan
på Sverige. Våra subarktiska ekosystem är känsliga eftersom det tar lång
tid för dem att bildas, tillväxten är långsam och reproduktionen oregel-
bunden. Klimatförändringar kan t.ex. påverka fjälltrakternas biologiska
mångfald. Anpassningsförmågan hos dessa ekosystem är begränsad. Ös-
tersjön är ett annat sårbart område, vars unika brackvattensystem kan
komma att försvagas.

Känslighetsanalysen avseende tekniska system pekar på att korrosio-
nen av metallkonstruktioner och i byggnader skulle kunna öka i såväl
mildare och fuktigare klimat, som i ett mildare klimat med bibehållen
nederbörd.

Det sammantagna resultatet av känslighetsanalysen för tekniska system
och den eventuella inverkan ett mildare klimat skulle medföra, visar att i
ett kortare perspektiv bedöms inga större förändringar ske som skulle
innebära ökad risk för människan. För ett längre perspektiv är det dock
viktigt att redan i dag skaffa ökad kunskap och handlingsberedskap för
de tänkbara effekter som kan uppstå vid ett ändrat klimat.

Utsläpp av växthusgaser i Sverige

De viktigaste växthusgaserna är koldioxid, metan, dikväveoxid, samt
stabila fluorkarboner och svavelhexafluorid. Den relativa växthuseffek-
ten av utsläpp kan uttryckas som GWP (Global Warming Potential) för
en viss tidsperiod, vanligen 20, 100 eller 500 år. Växthusgaserna kan på
detta sätt uttryckas som koldioxidekvivalenter och adderas för att få ett
mått på den sammantagna växthuseffekten. I 100 års perspektivet svarar
koldioxid för ca 80 % av de sammanlagda utsläppen i Sverige. Övriga
växthusgaser som ingår i Kyotoprotokollet är metan, dikväveoxid, fluor-
karboner (HFC- och FC-föreningar) och svavelhexafluorid. Utsläppen av
koldioxid från fossila källor kommer från transportsektorn, energisektorn
och tillverkningsindustrin i ungefär lika stora andelar. Utsläppen har
minskat med nära hälften sedan år 1970. De flesta andra länder har haft
en motsatt utveckling. De svenska utsläppen av koldioxid per capita eller
per BNP är numera bland de lägsta inom OECD-ländema. Däremot är
energiförbrukningen per capita bland de högsta i Europa, något som far
tillskrivas vår energiintensiva basindustri och vårt kalla klimat.

298

I Sverige är de dominerande källorna för metan kommunala avfallsde- Prop. 1997/98:145
ponier och djurskötseln (idisslare och gödselhantering).

Metodik för att beräkna utsläpp av dikväveoxid (lustgas) är bristfällig.
Förbränning av bränslen och emission från transportsektorn är de vikti-
gaste källorna.

Den vanligast förekommande HFC-föreningen är HFC-134a med det
kemiska namnet tetrafluoretan. För närvarande svarar HFC-134a för mer
än 90 % av användningen av HFC-föreningama i Sverige. Användningen
av HFC-föreningar kommer att öka inom hela kylsektom framöver.
HFC-föreningar används också som biåsmedel i vissa plastprodukter och
i viss utsträckning som brandskyddsmedel.

Användningsområden för FC-föreningar är i högspänningsbrytare,
livsmedelsmaskiner, laboratorieutrustningar m.m. En växande marknad
är användningen inom textilområdet.

Användningen av svavelhexafluorid (SF6) är hittills framför allt be-
gränsad till elsektorn där den bl.a. används som isolergas i ställverk, iso-
ler- och kylmedia i transformatorer samt isoler- och brytmedium i ström-
brytare för både hög- och mellanspänning. Svavelhexafluorid används
även i metallurgisk industri som skyddsgas vid gjutning av magnesium.

Genomgående är statistiken för utsläpp av andra växthusgaser än kol-
dioxid mer osäker.

Utsläppen av gaser balanseras delvis av vårt upptag av koldioxid i
skogsekosystemen, s.k. sänkor. Under 1990-talet har tillväxten i de
svenska skogarna varit avsevärt större än avverkningen. En betydande
virkesreserv i form av bundet koldioxid håller därför på att byggas upp.
En betydande mängd kol finns också bundet i mark och sediment. Kun-
skapen om storleken och förändringen av dessa kolförråd är dock osäker
och ytterligare forskning behövs.

Åtgärder mot klimatpåverkan

Regeringens nuvarande huvudsakliga strategi för att nå koldioxidmålet är
att begränsa användningen av fossila bränslen och ersätta dem med för-
nybara energikällor samt en bättre hantering och ett effektivare utnytt-
jande av energin. För att främja och stimulera introduktionen av fömyba-
ra energikällor och ökad effektivitet i energianvändningen, har riksdagen
vid flera tillfallen beslutat om program för energihushållning och främ-
jande av biobränslen, vindkraft och solenergi. Senast i riksdagens energi-
politiska beslut angavs ett program för ett ekologiskt och ekonomiskt
uthålligt energisystem (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97 NU12, rskr.
1996/97:212). I energiomställningsprogrammet ingår bl.a. en satsning på
anslutning av elvärmda byggnader till fjärrvärmenäten och konvertering
från elvärme till uppvärmning med bränsle. Bidrag till installation av
utrustning som medför en minskning av eleffektuttaget lämnas till ägare
av småhus med elvärme.

Vidare ges stöd till investeringar i vindkraftverk, småskaliga vatten-
kraftverk och anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen.

299

Investeringsstöden kompletteras med stöd till upphandling av ny elpro-
duktionsteknik.

Hushållningen med energi stimuleras genom information, utbildning,
teknikupphandling av energieffektiv teknik, provning, märkning och cer-
tifiering av energikrävande utrustning samt kommunal energirådgivning.

De statliga insatserna för utveckling av teknik för framtidens energi-
system förstärks och koncentreras. Energiforskningen ges ökade resurser
och far en delvis ny inriktning där forskning om energisystemet och det
internationella samarbetet med särskilt länderna i Östersjöregionen beto-
nas. Stödet till branschgemensam forskning och utvecklingen av ny ener-
giteknik i företag och branscher förstärks genom att Energiteknikfonden
tillförs ytterligare medel. Ett energiteknikbidrag införs för att stödja
energiteknik som behöver utvecklas genom att provas i föll skala och
demonstreras med reducerad risk för företagen. Det energipolitiska be-
slutet innefattade också en strategi för minskad klimatpåverkan från
energisektorn. Ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete kring Ös-
tersjön utvecklas och omfattar energieffektivisering och övergång till
fömybara energikällor i Baltikum och Östeuropa. Sådana energipolitiskt
motiverade internationella insatser är en viktig del i strategin för en
minskad klimatpåverkan från energisektorn och för den svenska klimat-
politiken.

Inom energi- och transportområdena har viktiga styrmedel varit skatter
och bidrag. Sedan oljekriserna i början på 1970-talet har energibeskatt-
ningen använts för att minska fossilbränsleanvändningen och därmed
förknippade utsläpp. Från och med januari 1991 halverades energiskatten
samtidigt som en koldioxidskatt infördes. Skatten infördes samtidigt
med en omfattande större skattereform som syftade till att minska skat-
terna på inkomster och kapital och öka dem på miljön. Mervärdeskatt tas
sedan dess ut på all användning av energi. För närvarande pågår inom
regeringskansliet en översyn av energibeskattningen. Översynen beräk-
nas vara slutförd kring årsskiftet 1998/99, med sikte på en proposition
våren 1999. Ambitionen är att skapa ett enklare och mer överskådligt
system med en klarare uppdelning mellan skatternas fiskala och miljösty-
rande roller. En utgångspunkt för översynen är bl.a. att biobränslen gyn-
nas framför fossila bränslen samtidigt som industrins konkurrenskraft
inte skall äventyras och att skattesystemet skall styra mot de mål som
uttalats i den energipolitiska propositionen. En ökad miljörelatering av
skattesystemet skall eftersträvas och i översynen ingår även att behandla
frågan om hur naturgasens miljöfördelar jämfört med olja och kol skall
beaktas i energibeskattningen.

Inom transportsektorn har skatten på bensin höjts och forsknings- och
utvecklingsarbetet har intensifierats. Under 1990-talet har två breda pro-
gram i Kommunikationsforskningsberedningens (KFB) regi, som gäller
användningen av alternativa bränslen, startats. Det ena programmet har
koncentrerats på användningen på biobaserade drivmedel, det andra på
användningen av el- och hybridfordon.

Det har ännu inte vidtagits några åtgärder inom jordbruket vars uttala-
de syfte är att minska produktionen av växthusgaser. Vissa av de åtgärder
som har vidtagits av andra skäl har dock även effekt på växthusgaserna.

Prop. 1997/98:145

300

Exempel på sådana är åtgärder mot kväveläckage. Med dagens kunskap
är det dock osäkert att ange i kvantitativa termer hur åtgärderna påverkar
avgången av metan respektive dikväveoxid.

Många åtgärder som sedan 1990 satts in inom skogsnäringen påverkar
kolbalansen.

Klimatkonventionen

FN:s ramkonvention (SÖ 1993:13) om klimatförändringar underteckna-
des av 156 länder i anslutning till den s.k. Riokonferensen år 1992. I
början av år 1998 hade 174 länder ratificerat, godkänt eller anslutit sig
till konventionen. Efter godkännande av riksdagen i samband med 1993
års klimatpolitiska beslut, ratificerade Sverige konventionen i juni 1993.
Konventionen trädde i kraft år 1994. Konventionen innebär inte några
kvantitativa eller tidsbestämda åtaganden för enskilda länder. Sverige har
dock i likhet med andra länder uttalat ett nationellt mål för utsläppsbe-
gränsningar av koldioxid och andra växthusgaser.

Under de senaste åren har förhandlingar pågått inom konventionen i
syfte att fastställa ett protokoll vid det tredje partsmötet för konventio-
nen. Förhandlingarna har ägt rum inom Berlinmandatets ad hoc-grupp
(AGBM), en förhandlingsgrupp som tillsattes av det första partsmötet i
Berlin 1995. Vid mötena i AGBM har ett avtal förberetts om bindande
utsläppsreduktioner för alla industriländer samt gemensamma åtgärder
för att bekämpa klimatförändringarna.

EU har under det globala förhandlingsarbetet varit drivande i arbetet. I
en särskild arbetsgrupp under EU:s ministerråd har gemenskapens stånd-
punkter i de fortsatta förhandlingarna förberetts. Det tredje partsmötet
ägde rum i Kyoto i slutet av år 1997. Kyotoprotokollet är ett betydelse-
fullt första steg för att uppnå de mål som har fastställts i FN:s ramkon-
vention om klimatförändringar. Protokollet omfattar växthusgaserna kol-
dioxid, metan, dikväveoxid (lustgas), fluorkarboner (HFC- och FC-
föreningar) samt svavelhexafluorid (SF6). Gaserna skall vägas samman
med hänsyn till deras påverkan på växthuseffekten. Enligt protokollet
skall de faktorer användas som den mellanstatliga panelen för klimatför-
ändringar (IPCC) har utarbetat för tidsperioden 100 år. Sammanlagt in-
nebär protokollets åtaganden en minskning av utsläppen av dessa gaser
med 5,2 % från 1990 års nivå för industriländerna. Parternas åtaganden
skall uppnås under perioden 2008-2012. EU har åtagit sig att gemen-
samt minska utsläppen för gaserna med 8 %.

Kyotoprotokollet innehåller flera olika mekanismer som innebär att
länder kan göra investeringar utomlands och under vissa omständigheter
få räkna sig utsläppsreduktionema till godo.

Kyotoprotokollet innebär också en skyldighet för länderna att ta hän-
syn till upptaget av koldioxid i s.k. sänkor, dvs främst en varaktig ökning
av koldioxidupptaget till följd av växternas fotosyntes.

Regeringen har påbörjat en detaljerad granskning av Kyotoprotokollet,
och deltar också aktivt inom EU för att utarbeta gemensamma EU-
positioner i de utestående frågorna som skall behandlas vid Klimatkon-

Prop. 1997/98:145

301

ventionens fjärde partsmöte i november 1998. Eftersom många frågor Prop. 1997/98:145
som rör implementeringen av protokollet skall avgöras först då, kommer
troligen ratifikationsprocessen att vara utdragen.

Ministerrådet i EU har tidigare beslutat att den slutliga bördefördel-
ningen av EU:s gemensamma åtagande skall fastställas efter Kyoto. Un-
der våren kommer således nya förhandlingar att äga rum inom EU i syfte
att fastställa en slutlig bördefördelning. I denna bördefördelning kommer
det att slås fast hur stor del av EU:s gemensamma åtagande som skall
bäras av Sverige.

Bioenergifrågor

Koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen utgör merparten av
Sveriges bidrag till den befarade globala klimatförändringen. Omställ-
ningen av energisystemet till en ekonomiskt och ekologiskt hållbar ut-
veckling far därför stor betydelse för Sveriges insatser mot klimatföränd-
ringar. Att främja ett effektivt energiutnyttjande och stimulera en fortsatt
övergång till fömybara energislag är viktiga inslag i omställningen från
klimatpolitisk utgångspunkt. Av fossila bränslen ger naturgasen de lägsta
specifika utsläppen av koldioxid.

Användningen av biobränslen är alltså viktig för att minska utsläppen
av växthusgaser i framtiden. Det finns dock fortfarande en rad frågor om
tillgången i framtiden. Det är bl.a. inte helt klart hur mycket bioenergi
som kan tas ut ur skogen utan att markens långsiktiga produktionsförmå-
ga hämmas. Vidare måste det övervägas hur stora arealer som kan bli
aktuella för odling av energigrödor. I bägge fallen måste biobränslena
produceras utan att den biologiska mångfalden skadas. Betydelsen av
Kyotoprotokollets bestämmelser kring upptag av koldioxid i s.k. sänkor
behöver också analyseras ytterligare. När det gäller alternativa drivmedel
hänvisas till avsnitt 7.1.3.

Naturvårdsverket och NUTEK har i sin rapport Effekter av ökad
biobränsleanvändning (1996) dragit slutsatsen att de ekologiska restrik-
tionerna inte behöver bli bindande för biobränsleuttaget. I stället är det
utbud och efterfrågan som styr hur stor användningen blir. Samma slut-
sats har tidigare dragits av Biobränslekommissionen (NI991:11) i betän-
kandet Biobränslen för framtiden (SOU 1992:90) och Energikommissio-
nen (NI994:04) i betänkandet Omställning av energisystemet (SOU
1995:139).

Biobränsleanvändningen påverkas i hög grad av produktionskostnader,
priser och skatter. Det finns därför anledning att göra en analys av den
priskonkurrens som finns mellan olika bränslen respektive med importe-
rad biomassa och all annan form av icke skattepliktiga bränslen som av-
fall, returflis, bildäck m.m. Denna fråga utreds inom ramen för översynen
av energiskattesystemet. Skogsindustrins utveckling samt mål och medel

302

inom det jordbrukspolitiska området påverkar också prisbilden. Använd-
ningen av biobränslena i olika sektorer beror i dag i hög grad av relativ-
priserna, som i sin tur påverkas av de olika styrmedlen på energipoliti-
kens område. Detta studeras i den nyss nämnda översynen av energis-
kattesystemet och har också belysts av Kretsloppsdelegationen som i sitt
tilläggsdirektiv (dir. 1996:87) har fatt i uppgift att inventera framlagda
förslag till utnyttjande av biomassa. Resultaten har nyligen lagts fram i
en rapport till regeringen.

Ett storskaligt utnyttjande av biobränslen för att reducera koldioxidut-
släppen kommer att påverka jord- och skogsbruket. Det är därför viktigt
att en sådan bränsleproduktion kan ske på ett miljömässigt bra sätt. Ett
ökat uttag av skogsbränslen från skogen måste ske under beaktande av
skogsmarkens långsiktiga produktionsförmåga och så att den biologiska
mångfalden bevaras. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har
finansierat ett program för att belysa effekterna av askåterföring och en
ökad användning av biobränslen. Skogsstyrelsen kommer på basis av de
nya forskningsresultaten efter samråd med övriga myndigheter att revide-
ra sina riktlinjer för uttag av skogsbränslen och lämna förslag till riktlin-
jer för askåterföring. Riktlinjerna väntas vara klara under 1998.

Med tanke på de behov som finns för att utnyttja olika former av bioe-
nergi för att kunna uppnå klimat- och energipolitiska mål finns det an-
ledning att i ovan nämnda utredning som syftar till att ta fram ett åt-
gärdsprogram mot klimatförändringar även klarlägga inom vilka använd-
ningsområden fömybara energikällor bör utnyttjas för att ge störst nytta i
förhållande till kostnaderna. Kommittén skall också analysera förutsätt-
ningarna för en ökad användning av bioenergi. Förslag om styrmedel
skall vara förenliga med miljö-, transport-, energi-, skogs-, och närings-
politiken.

7.3.2 Energiskog

Regeringens förslag: De medel som under utgiftsområde 23, anslag B12
Kompletterande åtgärder inom jordbruket är avsatta för anläggningsstöd
för energiskog skall även kunna utnyttjas för andra åtgärder i syfte att
stimulera energiskogsodling.

Skälen till regeringens förslag: Odling av energiskog bidrar positivt
till att minska växthusgaser, både genom att öka tillgången på fömybar
energi och genom att under växtperioden binda koldioxid. År 1997 intro-
ducerades ett nationellt finansierat anläggningsstöd inom ramen för rå-
dets förordning (EEG) nr 1765/92 av den 30 juni 1992 om upprättande av
ett stödsystem till producenter av vissa jordbruksgrödor. För stödet har
beräknats 10 miljoner kronor per år under åren 1997 t.o.m. 2000. Detta
stöd har hittills endast utnyttjats marginellt, eftersom nyplanteringen av
energiskog minskat kraftigt de senaste åren. För att stimulera lantbrukar-
nas intresse för energiskogsodling är det nödvändigt att dessa medel får
disponeras även för andra åtgärder i syfte att uppmuntra till en fortsatt
energiskogsplantering. Det bör ankomma på regeringen att, efter hörande

Prop. 1997/98:145

303

eller beslut av EG-kommissionen, besluta om den närmare utformningen Prop. 1997/98:145
av dessa åtgärder.

8 Näringslivets och konsumenternas roll i

miljöarbetet

8.1 Hållbara produktions- och konsumtionsmönster

Regeringens bedömning: Staten bör skapa tydliga och samhällseko-
nomiskt effektiva spelregler för näringsliv och konsumenter. Därige-
nom kan bl.a. kunder, leverantörer och finansiärer lättare medverka i
omställningen till ett hållbart samhälle utifrån bl.a. ekologisk synvin-
kel. Staten bör underlätta spridning av miljöinformation i den mån
detta inte sker på marknaden. Staten bör vidare följa informationens
kvalitet samt stimulera utveckling och marknadsintroduktion av mil-
jöanpassade tekniker och produkter. Som underlag för regeringens
ställningstaganden bör en kontinuerlig dialog föras med parterna på de
olika marknaderna.

NUTEK bör ges i uppdrag att lämna förslag till utformning och fi-
nansiering av det fortsatta arbetet med stöd till små och medelstora fö-
retag med miljörelaterad verksamhet.

Skälen för regeringens bedömning: Både konsumtion och produk-
tion ger upphov till betydande miljöeffekter. Effekterna är både direkta, i
form av t.ex. utsläpp och avfall från enskilda verksamheter och konsu-
menter, och indirekta genom att konsumenter och producenter inbördes
påverkar varandras beteende inom marknadens ramar. Regeringen anser
att arbetet med att uppnå de miljömål som beskrivs i kapitel 4 måste in-
nefatta en strävan att minska den direkta miljöpåverkan från konsumtion
och produktion och att påverka marknadens sätt att fungera i riktning mot
ökad ekologisk hållbarhet. Marknadens funktionssätt kan bl.a. påverkas
av marknadsinriktade styrmedel, som t.ex. ekonomiska styrmedel, of-
fentlig upphandling, teknikupphandling, miljömärkning och miljöcertifi-
ering.

Regler av tillståndskaraktär och ekonomiska styrmedel har länge ut-
gjort ramen för marknadsaktörernas agerande genom att styra vad som är
tillåtet respektive lönsamt för företag att göra. Det senaste decenniet har
emellertid samspelet mellan marknadens parter gjort att många företag
går längre än vad som krävs enligt gällande regler i arbetet med att mi-
nimera miljöpåverkan av företagens produktion och produkter. Detta
skapar delvis nya förutsättningar för miljöpolitiken. Företagens och de
enskilda konsumenternas roller och ansvar har bl.a. analyserats i Krets-
loppsdelegationens rapport Strategi för kretsloppsanpassade material och
varor (rapport 1997:14).

304

Statens roll i förhållande till marknaden är i första hand att skapa tydli- Prop. 1997/98:145
ga spelregler. Regeringens nyligen framlagda förslag till miljöbalk är en
bas i detta arbete. Vidare bör användning av marknadsbaserade styrmedel
av olika slag ökas i den mån dessa kan bidra till att miljömålen nås på ett
effektivt sätt.

Företag, enskilda konsumenter och myndigheter har olika roller och
utifrån dessa olika möjligheter att påverka utvecklingen. Konsumenterna
och hushållen kan påverka produktionen genom att efterfråga miljöan-
passade produkter och tjänster. Vid sidan av intresset för enskilda pro-
dukters miljöegenskaper växer även konsumenternas intresse för företa-
gens miljöanseende i stort, vilket bidrar till att driva på företagens miljö-
arbete.

Inköp som görs av professionella upphandlare inom privata företag och
offentliga organisationer är av betydelse för utvecklingen av miljöanpas-
sade varor och tjänster. De yrkesmässiga upphandlama har större möjlig-
heter till direkt påverkan genom att de köper större volymer och kan
ställa direkta krav på utformning av produkter. De har också mer tid och
resurser till att utvärdera olika alternativ. En krävande inköpare kan
många gånger vara en viktig drivkraft för den tekniska utvecklingen.
Hittills har konsumentkraven haft störst påverkan på producenter av kon-
sumentnära produkter och starkt profilerade varumärken.

Producenterna har störst möjlighet att direkt påverka produkternas ut-
formning och miljöbelastning. Genom val av material, kemikalier, till-
verkningsprocesser, transporter, energianvändning etc. påverkas miljön
inte bara i råvaru- och tillverkningsledet, utan också under användnings-
fasen och i avfallsledet. En helhetssyn på miljöarbetet kräver att arbetet
inriktas på förebyggande åtgärder och på utvecklingen av ny teknik och
nya produktionsprocesser. I proposition 1996/97:167 Miljöredovisning
och miljöinformation i näringslivet redovisas regeringens syn på hur ett
miljöanpassat näringsliv kan bedrivas. Det blir vanligare att företag stäl-
ler miljökrav på leverantörer, något som också ingår i olika miljöled-
ningssystem som EU-systemet EMAS och den internationella standarden
ISO 14001. Miljövarudeklarationer underlättar också för företagen att
ställa krav på produkter. Dessa system måste vara kvalitetssäkrade inte
minst eftersom de far effekter i många led. Handeln och importörerna har
stora möjligheter att driva på utvecklingen dels genom att erbjuda miljö-
anpassade varor, dels förmedla krav från enskilda konsumenter till till-
verkare.

Små och medelstora företag har ibland sämre förutsättningar än stora
företag att bedriva ett långsiktigt miljöarbete. Den främsta anledningen är
bristande resurser och kompetens. Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK) driver sedan år 1995 projektet Miljöstyrning i småföretag, som
syftar till att informera och vägleda företag som vill EMAS-registrera
sig. Genom att bygga upp nätverk mellan olika företag och lokala ut-
vecklingscentra kan bättre förutsättningar skapas för ett kunskapsutbyte
mellan företag. Goda erfarenheter från arbete med lokala utvecklings-
centra finns på flera håll i landet, bl.a. i flera kommuner och på länsnivå.
Regeringen avser att ge NUTEK i uppdrag att utreda behovet av regio-
nala insatser för stöd till små och medelstora företag med miljörelaterad

305

verksamhet och lämna forslag till hur sådant arbete bör organiseras. Frå- Prop. 1997/98:145
gor som bör utredas är exempelvis möjligheter att stärka de mindre före-
tagens internationella konkurrenskraft, behov av kompetenshöjning för
produktutveckling på bl.a. miljöområdet, kontaktytor mellan högsko-
la/universitet/branschinstitut och de medverkande företagen samt möjlig-
heter att registrera sig enligt EMAS eller ISO 14001. I första hand bör
man undersöka möjligheterna att utnyttja befintliga organ som ALMI och
Exportrådet. Eventuella nya organ bör samverka med ALMI och/eller
Exportrådet.

Genom att förmedla kapital till producenter har kreditgivare och kapi-
talplacerare stora möjligheter att påverka företagens miljöarbete. I takt
med att miljöfrågorna blir en affarsstrategisk fråga växer de ekonomiska
motiven att väga in miljöaspekter vid kreditvärdering och investeringar.
Vid sidan av de stora institutionella ägarna har enskilda personer börjat
placera sina besparingar i fonder med inriktning på miljöanpassade före-
tag.

Konsumenterna och miljön

Konsumenterna kan bidra till en bättre miljö genom att vid inköp av va-
ror och tjänster ställa krav och välja alternativ som är bättre från mil-
jösynpunkt än andra i övrigt likvärdiga produkter, men också genom att
avstå från viss typ av konsumtion. Hushållen kan även ta hänsyn till
miljön vid användningen av varor, hanteringen av avfall samt vid den
egna produktionen av vissa förnödenheter som utgör ett alternativ till köp
av en viss vara eller tjänst. En effekt av konsumenternas efterfrågan på
miljöanpassade alternativ är att producenterna påverkas att tillverka mil-
jöanpassade varor och tjänster i större utsträckning. Att enskilda konsu-
menter stimuleras till mer miljöanpassade konsumtionsmönster i sin var-
dag kan dessutom fa som positiv följdeffekt att konsumenterna agerar på
ett ekologiskt hållbart sätt när de uppträder i andra roller i samhället.

Insatser av stor betydelse för hushållens möjligheter att agera miljö-
medvetet är bl.a. varuprovning, ändamålsenlig miljöinformation avseen-
de varor och tjänster, prisundersökningar, en bra fungerande kollektivtra-
fik samt ett för hushållen lättillgängligt system för avfallshantering.

Regeringen har nyligen överlämnat skrivelsen Konsumenterna och
miljön-en handlingsplan för hållbar utveckling (skr. 1997/98:67) till
riksdagen. Ett viktigt skäl till detta är att överslagsberäkningar från bl.a.
Naturvårdsverket pekar på att hushållen ger upphov till närmare hälften
av de svenska miljöskadliga utsläppen. I skrivelsen presenterar regering-
en sin syn på centrala frågor som rör miljömålet i konsumentpolitiken,
dvs. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling. Handlingsplanen är inledningen till en process vars syfte är
att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ett ökat ansvar för mil-
jön och resurshushållningen.

306

8.2

8.2.1

Näringslivet

Den finansiella sektorn

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Miljörelaterad information om enskilda före-
tags verksamhet och produkter bör göras tillgänglig. Naturvårdsverket
skall föreslå hur miljöinformation från miljömyndigheter och andra
myndigheter med relevant miljöinformation kan ställas till finansmark-
nadens förfogande samt hur informationsöverföringen skall finansieras.
Organisationsnummer bör införas som obligatorisk uppgift i företagens
rapportering till tillsynsmyndigheterna enligt miljöbalken.

Skälen för regeringens bedömning: I betänkandet Förbättrad miljöin-
formation (SOU 1997:4) föreslog miljöinformationsutredningen att de
redan existerande kreditupplysningsföretagen skulle utvidga sin verk-
samhet till att omfatta även miljöinformation, för att ge den finansiella
sektorn förbättrad information som underlag för bedömning av miljöre-
laterade risker och möjligheter. Utredningen pekade särskilt på de obli-
gatoriska miljörapportema som en viktig informationskälla. Utredningen
framhöll också problemet med att miljörapporter och andra register är
knutna till verksamheter, medan de finansiella aktörerna är intresserade
av information som är knuten till företag och därmed är kopplad till or-
ganisationsnummer.

I proposition 1996/97:167 Miljöredovisning och miljöinformation i nä-
ringslivet har regeringen redovisat utredningens huvudsakliga förslag och
därvid bedömt att förslagen i stora delar kan genomföras på frivillig väg.
Vissa frågor kräver emellertid statliga åtgärder. Riksdagen har nyligen i
anledning av propositionen (bet. 1997/98:JoU8, rskr. 1997/98:56) beslu-
tat att genom ett tillägg till årsredovisningslagen (1995:1554) införa ett
krav på företag att i sin förvaltningsberättelse lämna upplysningar om
verksamhetens påverkan på den yttre miljön. Detta krav gäller, fr.o.m.
räkenskapsåret 1999, alla företag som bedriver anmälnings- eller till-
ståndspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Bokföringsnämnden
och Redovisningsrådet överväger för närvarande närmare riktlinjer för
detta.

Naturvårdsverket förbereder en omfattande förändring av systemet
med miljörapporter och av de länsstyrelsevisa registren (EMIR) i sam-
band med införandet av miljöbalken. Frågan om att införa organisations-
nummer som obligatorisk uppgift i företagens rapportering har även be-
handlats av en arbetsgrupp för tillsynsfrågor inom Miljödepartementet.

Regeringen gör bedömningen att det skulle vara en fördel om organi-
sationsnummer ingick som obligatorisk uppgift i företagens rapportering
till tillsynsmyndigheterna enligt miljöbalken. Detta bör, sammantaget
med förändringar av miljörapportema och länsstyrelsernas register, kun-
na leda till att ett praktiskt samarbete mellan miljömyndigheterna och
kreditupplysningsföretagen blir möjligt.

I regleringsbrevet för 1998 har dessutom uppdragits åt Naturvårdsver-
ket att i oktober 1998 redovisa ett förslag till hur miljöinformation från
myndigheter kan ställas till finansmarknadens förfogande. Möjligheterna

307

att öka tillgängligheten till länsstyrelsernas miljödatabaser skall undersö-
kas. Uppdraget innebär att Naturvårdsverket initialt far ett huvudansvar
för att utveckla en modell för informationsöverföring, vilket inkluderar
information från flera olika myndigheter. Initiala och löpande kostnader
för överföring av miljöinformation skall uppskattas och verket skall ock-
så ge förslag till avgiftssättning. Regeringen avser att ge Miljövårdsbe-
redningen i uppdrag att utreda hur information om hur framgångsrika
företagen är i sitt miljöarbete och i att uppfylla olika miljökrav kan an-
vändas i arbetet med en hållbar näringslivsutveckling.

Regeringen anser att användarna, dvs. de finansiella aktörerna, i hu-
vudsak bör finansiera förmedlingen av miljöinformation. Frågan om
storleken på den del av kostnaderna som är förknippade med att förmedla
information till den finansiella sektorn, och huruvida det är motiverat för
staten att finansiera eventuella fasta kostnader för ett sådant system bör
behandlas efter det att Naturvårdsverket tagit fram förslag till finansie-
ring.

8.2.2 Industrin

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Industriproduktionen bör kretsloppsanpas-
sas i syfte att uppnå en långsiktigt hållbar resursanvändning. Indust-
rins ansvar för att uppnå miljökvalitetsmålen bör preciseras med ut-
gångspunkt från en kostnadseffektiv fördelning av åtgärder mellan
olika sektorer. Regeringen bör utforma en strategi för detta, ett arbete
som skall föregås av en dialog med näringslivet.

Skälen för regeringens bedömning: Åtskilliga av de av regeringen
föreslagna miljökvalitetsmålen berör industrin. Industrin bidrar till den
svenska välfärden genom exportinkomster, sysselsättning och skattein-
betalning till den svenska staten. På flera håll bedrivs ett ambitiöst arbete
för att komma tillrätta med miljöproblem som uppstår bl.a. genom ut-
släpp som leder till försurning, klimatförändringar och hälsoeffekter. I
det följande behandlas vissa av industrins miljöeffekter. Verksamheten
inom industrin innebär också förbrukning av ändliga resurser som natur-
grus och metaller. I detta avsnitt berörs endast miljöeffekter som härrör
från industriprocesser. Frågor som rör energiförbrukning och transporter
behandlas inte här.

NUTEK har huvudansvaret för industrirelaterade frågor. Det är en na-
turlig uppgift för NUTEK att definiera sitt sektorsansvar samt avgräns-
ningar gentemot andra myndigheter.

Miljöpåverkande utsläpp

Industrin bidrar till försurning genom utsläpp av kväveoxider (NOX) och
svavel. NOx-utsläppen begränsas bl.a. av NOx-avgiften, av EG-direktiv
och villkor enligt miljöskyddslagen som reglerar utsläppen av kväveoxi-
der från olika typer av källor. Förbränning direkt knuten till industriella

308

processer, t.ex. skogsindustrins sodapannor och lutpannor, är undantagen
från NOx-avgiften. Dessa industriprocesser beräknas ha stått för ca 7 %
av NOx-utsläppen år 1994. Utsläppen från industriprocesser där NOX-
avgift inte erläggs har mellan åren 1990 och 1995 ökat med ca 17 %, men
nya utsläppsvillkor väntas mot slutet av 1990-talet medföra sänkta ut-
släpp också från dessa processer. Naturvårdsverket har i rapporter om
möjligheter och kostnader för att reducera kväveoxidutsläppen (rapport
4530 och 4532) bedömt att de mest kostnadseffektiva åtgärderna finns på
andra områden än industriprocesser.

Även svavelutsläppen bidrar till försurningen. Bränslen som används i
industriprocesser är undantagna från svavelskatt. Industrins processut-
släpp av svavel har minskat kraftigt genom tillståndsprövning enligt
miljöskyddslagen.

Industrin bidrar till klimatpåverkan, bl.a. genom utsläpp av koldioxid.
Utsläppen härrör delvis från industriprocesserna, men huvuddelen upp-
står vid transporter och förbränning (se vidare kap. 7). Industrin har en
viktig uppgift i att bidra till minskad klimatpåverkan genom att utveckla
energisnål teknik. Som ett led i det nya programmet för omställningen av
energisystemet har staten anvisat medel för forskning, utveckling, de-
monstration och introduktion av energieffektivare teknik bl.a. genom
teknikupphandling. Stödet administreras av Statens energimyndighet.

När det gäller åtgärder för att minska påverkan på ozonskiktet spelar
tillverkningsindustrins verksamhet en betydande roll. Sedan år 1995 är
det förbjudet att använda ozonförstörande ämnen vid framställning av
kyl- och frysskåp. Förslag till miljökvalitetsmål för minskning av mäng-
den ozonförstörande ämnen har redovisats i avsnitt 4.2.14 Skyddande
ozonskikt. I praktiken skall användningen av ozonnedbrytande ämnen
helt upphöra.

Utsläppen till luft från industri- och energianläggningar i form av can-
cerframkallande ämnen och flyktiga organiska ämnen påverkar halterna
av luftföroreningar. Aluminiumsmältverken svarar för 1 % av utsläppen
av polycykliska aromatiska ämnen (PAH). Tillverknings-industrin svarar
enligt Naturvårdsverket för ca 90 ton av totalt ca 450 ton flyktiga orga-
niska kolväten som släpptes ut till luft under år 1995.

Naturgrus

Ändliga resurser såsom naturgrus ingår i industriproduktionen. Riktlin-
jerna om att värdefullt naturgrus skall sparas (se avsnitt 5.1 Riktlinjer för
en effektivare och långsiktigt hållbar material- och energianvändning)
berör främst anläggnings- och byggnadsbranschen. Användning av na-
turgrus kan minskas genom att ersättas med bergkross eller återvunnet
material. Båda åtgärderna bedöms av Naturvårdsverket vara kostnadsef-
fektiva för att nå målet om minskad användning av naturgrus.

Från och med den 1 juli 1996 är förbrukning av naturgrus belagd med
skatt. Skatten uppgår till 5 kronor per ton naturgrus. Intresset för berg-
täkter, som det avspeglas i länsstyrelsernas tillståndsansökningar, har
ökat betydligt sedan diskussionen om skatt på naturgrus påbörjades. Till

Prop. 1997/98:145

309

denna ökning har också Vägverkets höjda kvalitetskrav på material till Prop. 1997/98:145
vägbyggnad bidragit.

Metaller och giftiga ämnen

Riktlinjerna för resurseffektivitet i avsnitt 5.1 Riktlinjer för en effektivare
och långsiktigt hållbar material- och energianvändning innebär att an-
vändningen av metall så långt detta är möjligt skall ske i kretslopp. Där-
med berörs industrin av riktlinjerna, liksom av miljökvalitetsmålet Giftfri
miljö (i avsnitt 4.2.12).

Enligt regeringens bedömning bör industrin sätta mål för minskade av-
fallsmängder och minskad deponering av avfall. Arbetet bör utgå från
Naturvårdsverkets Aktionsplan avfall (rapport nr 4601 och 4602). Produ-
centerna har ett tydligt ansvar enligt ett antal förordningar till renhåll-
ningslagen, där mål satts upp för återanvändning och återvinning av olika
produktgrupper. Organiska ämnen och metallföreningar som används
inom industrin eller i de varor som tillverkas och säljs skall inte hota
människors hälsa eller den biologiska mångfalden.

Styrmedel

Såväl marknadskrafterna som styrmedlen i lagstiftningen påverkar in-
dustrin i riktning mot minskade utsläpp och ökad kretsloppsanpassning.
Intresset för miljöfrågorna har stärkts bl.a. genom miljöledningssystem
och krav på miljöredovisning i företagens årsberättelser.

Genom miljölagstiftningen och kretsloppsarbetet påverkar regeringen
industrins verksamhet i riktning mot långsiktig hållbarhet. De stora för-
bättringarna kan i dag uppnås genom att sluta kretsloppen inne i fabri-
kerna och att återanvända spillmaterial och vatten i processerna så långt
detta är ekonomiskt rimligt. Regeringen anser att denna typ av arbete bör
prioriteras inom industrins miljöarbete. Kretsloppsarbetet är närmare
beskrivet i kapitel 5 Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle.

Utsläppen från industriprocesser i Sverige har minskat kraftigt genom
en konsekvent tillämpning av miljöskyddslagen. Enligt förslaget till
miljöbalk kan prövningen av verksamheter i ökad utsträckning ske uti-
från en samlad bedömning av hur verksamheten påverkar förutsättning-
arna för en hållbar utveckling. Vid denna bedömning tas hänsyn inte bara
till utsläpp utan även till hushållning med naturresurser och energi, ke-
mikaliehantering, avfall och transporter. En tydligare koppling till mil-
jökvaliteten i naturen skapas genom miljökvalitetsnormer enligt miljö-
balken. Många likartade små utsläpp kan hanteras enklare med generella
föreskrifter för verksamheter som inte är tillståndspliktiga.

Regeringen gav år 1991 Naturvårdsverket i uppdrag att upprätta ett tio-
årigt program för översyn av industrins utsläppsvillkor med stöd av mil-
jöskyddslagen, omprövningsprogrammet. Målet för programmet är att
det för varje miljöstörande anläggning skall finnas moderna och ända-
målsenliga villkor. Enligt uppdraget skall utsläppen till början av 2000-
talet ha begränsats till sådana nivåer att miljön inte tar skada och hälsan

310

inte påverkas av de aktuella utsläppen. Även länsstyrelserna har tagit Prop. 1997/98:145
fram program för omprövning av villkor för de anläggningar där länssty-
relserna är tillståndsmyndighet enligt miljöskyddslagen.

Naturvårdsverkets senaste lägesrapport beträffande omprövnings-
programmet redovisades år 1996. I rapporten konstateras att utsläppen
från de aktuella anläggningarna har minskat jämfört med år 1990. Speci-
ellt framträdande är detta för utsläppen av klorerade organiska ämnen
från skogsindustrin. Vidare har utsläppen av metaller, svavel- och kväve-
oxider samt lösningsmedel reducerats betydligt. Bidragen från större
svenska anläggningar till olika miljöhot såsom försurning, eutrofiering,
oxidantbildning och påverkan från persistenta organiska ämnen har däri-
genom minskat.

Regeringen vill understryka betydelsen av att arbetet med omprövning
drivs vidare. Villkoren för tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall också
vara så tydliga att de i praktiken kan användas i tillsynsmyndighetens
arbete, exempelvis genom att där det är lämpligt formulera villkoren på
ett sådant sätt att överträdelser lätt kan konstateras. För det fortsatta ar-
betet med omprövning av industriella verksamheter är det givetvis av
största vikt att omprövningarna inriktas mot sådan verksamhet som har
störst betydelse för att nå de nya miljömålen. De industriella verksamhe-
terna måste successivt anpassa sin verksamhet till en ekologiskt hållbar
utveckling. Omprövningarna måste i ökad utsträckning inrikta sig mot
prövning av verksamheter som inte redan i dag har sådan inriktning.
Omprövningen kan ske genom att industrin själv begär att detta görs,
eller genom att Naturvårdsverket eller länsstyrelserna begär detta.

Regeringen avser att fortsätta dialogen med näringslivet med inriktning
på att stimulera processer som leder till resurseffektivisering och krets-
loppsanpassning. Miljövårdsberedningen bör ges i uppdrag att förbereda
denna dialog och lämna förslag på hur det fortsatta arbetet skulle kunna
bedrivas i Sverige. För detta ändamål krävs att beredningen breddar sin
kompetens på områdena industri, näringsliv och ekonomi så att dessa
aspekter far erforderlig belysning. Dialogen skall föras bl.a kring proces-
ser och metoder för att driva på utvecklingen mot ett hållbart näringsliv
samt kring indikatorer för att mäta och bedöma ett företags miljöarbete.
Utgångspunkt för arbetet är de nationella miljömålen och vad som pre-
senteras om näringsliv och ekologisk hållbarhet i regeringens skrivelse
1997/98:13 Ekologisk hållbarhet. Även riktlinjerna för resurseffektivise-
ring i kapitel 5 Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle samt för
kemikaliepolitiken i kapitel 6 Kemikaliepolitik för 2000-talet skall tas
upp till diskussion. Dialogen bör utformas på ett sätt så att både varu-
och tjänsteföretag är representerade. Processen skall inriktas såväl på
insatser från staten som på frivilliga åtaganden från industrin. Regeringen
avser att utifrån denna dialog utveckla befintliga och, i den mån det är
motiverat, nya styrmedel för näringslivet som bidrar till en hållbar ut-
veckling och till att miljömålen uppnås. Det är här viktigt att det svenska
näringslivets internationella beroende beaktas. Aktuella styrmedel kan
exempelvis vara upphandling av miljöanpassad teknik, offentlig upp-
handling, EMAS-registrering eller certifiering mot ISO 14001, miljö-

311

märkning, miljövarudeklarationer, långsiktiga överenskommelser och Prop. 1997/98:145
informationsöverföring.

8.2.3 Tjänstesektorn

En stor del av Sveriges produktion består av tjänster såsom handel, sjuk-
vård, hotell, restaurang, avfallshantering, frisörer, målarfirmor och bil-
verkstäder m.fl. Bank- och försäkringsväsendet, som också ingår i tjäns-
tesektorn, behandlas i avsnitt 8.2.1 Den finansiella sektorn.

Miljöpåverkan

Den miljöpåverkan som produktionen av tjänster ger upphov till uppstår i
många fall i ett tidigare led, under produktionen av de varor som används
i samband med tjänsterna. En minskad miljöpåverkan åstadkoms genom
att använda varor som producerats på ett miljöanpassat sätt. I många fall
används kemikalier med negativ påverkan på mark och vatten, t.ex. ren-
göringsmedel som används av städbolag, på hotell, i industrilokaler och
på vårdinstitutioner.

Miljö- och hälsofarliga kemiska produkter används även av fotolabo-
ratorier och tvätterier. Sjukvården, tandvården och laboratorier ger upp-
hov till en stor mängd miljöfarligt avfall. I regeringens skrivelse
1997/98:13 Ekologisk hållbarhet framhölls att de miljö- och hälsofarliga
utsläppen från hälso- och sjukvården, inkl, tandvården, borde minska.
Speciellt bör insatser göras för att minska avfallets mängd och farlighet.
Användningen av amalgam inom tandvården bör också avvecklas. Lä-
kemedels samt kosmetiska och hygieniska produkters miljöpåverkan be-
handlas i avsnitt 6.4.2.

Bilserviceföretag, som bilverkstäder, bensinstationer, billackerings-
firmor och biltvättar, använder stora mängder miljö- och hälsofarliga
ämnen, såsom bensin, oljor, lösningsmedel och farg. Många åtgärder har
vidtagits på detta område, t.ex. muffar på bensinpumpar, oljeavskiljning
och oljeåtertagning. Slutna system för tvättvatten etc. har också tagits
fram inom projekt som fatt bidrag ur anslaget till investeringar för ekolo-
gisk omställning under åren 1995-1996. Mycket återstår emellertid att
göra för att minska miljöfarliga utsläpp och avfall från detta område.

Inom de flesta tjänsteföretag används datorer och annan elektronik.
Dessa innehåller många i dag kända miljö- och hälsofarliga ämnen och
många tidigare oanvända ämnen med okända effekter på hälsa och miljö.
Eftersom dessa ämnen är spridda i apparaterna är de svåra att omhänderta
eller återvinna (se avsnitt 5.3.2 Producentansvar för bilar, elektriska och
elektroniska produkter).

Inom tjänstesektorn finns vidare bilbaserade verksamheter som bud-
bilsfirmor, leasingföretag och taxi. Inom dessa verksamheter, där företa-
gen ofta förnyar sin bilpark, finns en potential för att stimulera utveck-
ling av miljöanpassad teknologi, användning av biobränslen och bräns-
lesnålare bilar.

312

Åtgärder

En minskad miljöpåverkan i tjänstesektorn kan vara svår att åstadkomma
eftersom foretagen ofta är små och har begränsade resurser att investera i
miljöanpassad utrustning. Miljöanpassad teknologi är ofta dyr att investe-
ra i. Ett sätt att avhjälpa detta kan vara att anordna gemensamma lokaler
for hanteringen av farliga kemiska produkter med ny miljöanpassad tek-
nik, där den kan användas av många och därför bli en lönsam investering.

Begränsningsarbetet for kemikalier har i många fall varit framgångs-
rikt när det gällt att med hjälp av substitutionsprincipen styra mot mins-
kad användning av miljö- och hälsofarliga kemikalier i mindre verksam-
heter, som t.ex. i tjänstesektorn.

Den kommande miljöbalken innehåller hänsynsregler som även om-
fattar tjänstesektorn. Reglerna innebär att den som utövar verksamhet har
skyldighet att skaffa sig nödvändig kunskap om verksamhetens miljöpå-
verkan, och vidta de försiktighetsmått som behövs då det finns risk att
människors hälsa eller miljö påverkas negativt. Verksamhetsutövaren
skall också tillämpa bästa möjliga teknik samt hushålla med råvaror och
energi.

8.3 Staten som ägare

Regeringens bedömning: Ett aktivt miljöarbete är en förutsättning
för ett välskött företag. Staten bör därför särskilt uppmärksamma
miljöfrågor av skilda slag i sin roll som ägare av fastigheter och statli-
ga bolag och i den statliga fondförvaltningen.

Skälen för regeringens bedömning: Vid sidan om rollen att skapa
och upprätthålla regler och svara för uppbörd av skatter har staten i
många sammanhang också en roll som ägare bl.a. genom att äga och för-
valta fastigheter och genom att helt eller delvis äga bolag, såsom Posten,
Telia, SJ, Vasakronan m.fl. Staten förvaltar också stora mängder kapital,
främst pensionsmedel i form av AP-fonder och premiereserver.

Som ett resultat av att miljöfrågorna mer och mer uppfattas som af-
färsmässiga och strategiska, uppmärksammas allt oftare ägarnas möjlig-
heter att påverka företagens miljöarbete. Välskötta företag behöver ha ett
seriöst miljöarbete och god miljökompetens för att undvika miljörelate-
rade risker och kostnader. Kostnaderna kan bestå dels i höga åtgärds-
eller saneringskostnader, dels i kostnader på grund av försämrat anseende
hos leverantörer, kunder och allmänhet. Miljöanpassning är i många fall
en förutsättning för lönsamhet. Detta är ännu ett skäl för att staten som
ägare skall vidareutveckla sitt arbete med dessa frågor. Staten bör även
uppmärksamma miljöfrågorna i sin roll som fondförvaltare. Det finns i
dag exempel på stora svenska institutionella ägare och investmentbolag
som har fört in miljöavsnitt i sin ägarpolicy.

Det finns skäl för staten att på liknande sätt som inom näringslivet
uppmärksamma miljöfrågorna för sina företag och i sitt ägande. Särskilt

Prop. 1997/98:145

313

för de företag som har en monopolliknande ställning och som är relativt
okänsliga för signaler från marknaden är det angeläget att staten som
ägare ger miljöfrågorna särskild uppmärksamhet.

8.4 Optimalt styrmedelsval

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör i samverkan med berör-
da sektorsmyndigheter utreda huruvida de befintliga styrmedlen inom ett
par strategiska miljöpolitiska områden leder till att miljökvalitetsmålen
uppnås på ett kostnadseffektivt sätt. Även styrmedlens effektivitet med
avseende på måluppfyllelse, incitament för teknisk utveckling, fördel-
ningsfrågor och näringslivets konkurrenskraft bör beaktas. Uppdraget bör
även innefatta att överväga och lämna förslag till förbättringar av styr-
medelssammansättningen för att uppnå bättre kostnadseffektivitet och
måluppfyllelse och mindre oönskade effekter.

Prop. 1997/98:145

Skälen for regeringens bedömning: Det är angeläget att de miljöpo-
litiska styrmedlen är effektiva och har så lite negativa bieffekter som
möjligt. Kunskapen om detta och om hur olika styrmedel samverkar be-
höver förbättras. Som ett led i arbetet med att utveckla styrmedlen avser
regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda vissa strategiska
miljöpolitiska områden. Syftet är att analysera huruvida befintliga styr-
medel inom respektive område leder till att miljömålen uppnås på ett
kostnadseffektivt sätt samt att överväga och lämna förslag till föränd-
ringar i styrmedelssammansättningen som kan leda till ökad kostnadsef-
fektivitet eller förbättringar med avseende på måluppfyllelse, incitament
för teknisk utveckling, fördelningsfrågor och näringslivets konkurrens-
kraft. Det kan bli aktuellt att analysera sådant som utvecklingen av pro-
ducentansvaret, övergödningen av sjöar, hav och vattendrag, hushållens
kemikalieanvändning samt lokala luftföroreningar. Vid val av områden
skall samråd ske med den parlamentariska beredning som aviseras i kap.

4.1 Miljökvalitetsmålens roll i arbetet för en ekologiskt hållbar utveck-
ling. Uppdraget skall redovisas efter samråd med Riksrevisionsverket
och berörda sektorsmyndigheter.

Valet av styrmedel för att uppnå uppställda miljökvalitetsmål bör ske
med hänsyn till bl.a. måluppfyllelse, kostnadseffektivitet, incitament för
teknisk utveckling, genomförandeaspekter, fördelningseffekter och ef-
fekter på den svenska industrins konkurrenskraft. Även samband mellan
olika styrmedel skall beaktas. Utredningen skall också beakta de begrän-
sade möjligheterna att differentiera ekonomiska styrmedel mellan olika
sektorer och mellan olika användare. Överväganden och förslag skall
även ta hänsyn till de krav som ställs i samband med EU:s inre marknad
och till handelsaspekter. Utredningen skall således lämna förslag på vilka
styrmedel som bör användas för de olika problemområdena och, om
möjligt, också lämna förslag till utformning. Det senare gäller dock inte i
de fall utredningen finner att en skatt utgör det bästa styrmedlet, utan den
skall då i stället utredas i sedvanlig ordning.

314

En grund för verkets uppdrag bör vara den miljöbalk som regeringen Prop. 1997/98:145
föreslagit. Den är basen för regeringens och myndigheternas arbete att
med stöd av de bemyndiganden som ges i balken utfärda de förordningar
och föreskrifter som behövs för att förverkliga de miljöpolitiska målen.
För tillämpningen av miljöbalken har såväl balkens övergripande mål
och allmänna hänsynsregler som de nationella miljökvalitetsmålen stor
betydelse. Förordningar och föreskrifter som utfärdas med stöd av balken
är således också ett verksamt instrument för en ekologisk utveckling.

En annan viktig utgångspunkt för detta uppdrag skall vara att använd-
ningen av ekonomiska styrmedel i syfte att uppnå miljökvalitetsmålen
bör öka i den mån detta är ett effektivt sätt att nå målen.

315

Prop. 1997/98:145

8.5 Miljöanpassade stöd

Regeringens bedömning: Statliga stödformer av olika slag bör utformas
med hänsyn till möjligheterna att åstadkomma en ekologiskt hållbar ut-
veckling. Detta gäller stöd inom bl.a. arbetsmarknadspolitik, regionalpo-
litik, jordbrukspolitik, trafikpolitik och bostadspolitik. En första-
handsuppgift är att förhindra att stöden motverkar en ekologiskt hållbar
utveckling. Där det är möjligt bör uppgiften vara att stöden skall bidra till
arbetet med att åstadkomma en sådan utveckling.

Sverige bör i EU verka för att EU:s stödformer utformas så att de inte
motverkar en hållbar utveckling i Europa. Där det är möjligt bör stöden
utformas så att de även medverkar till en hållbar utveckling.

Regeringen avser att låta göra en systematisk genomgång av statliga
subventioner, med avseende på hur de påverkar möjligheterna att nå en
ekologiskt hållbar utveckling och hur en förändring i den riktningen på-
verkar uppfyllandet av andra samhällsmål. Ansvaret för detta bör huvud-
sakligen ligga hos sektorsmyndighetema. I den mån negativ påverkan
kan visas kan subventionerna komma att omprövas. Vid utformningen av
nya subventioner bör strävan vara att målen för dem uppnås på ett mil-
jömässigt neutralt eller positivt sätt.

De särskilda stödformerna för hållbar utveckling skall utvärderas för
att kunna vidareutvecklas.

Skälen för regeringens bedömning: Ett samhällsekonomiskt motiv
för att ge subventioner är att stimulera verksamheter som ger positiva
effekter för samhället och som inte förväntas komma till stånd i tillräck-
lig omfattning utan sådana stöd. Liknande subventioner motiveras ofta av
fördelningspolitiska, arbetsmarknadspolitiska, näringspolitiska eller regi-
onalpolitiska mål. Under senare år har även miljöpolitiska motiv till-
kommit. Med subventioner menas i detta sammanhang direkta bidrag,
prisreglering, räntesubventioner samt skattereduceringar. Subventioner
kan emellertid ge upphov till oönskade bieffekter, som exempelvis sned-
vridning av konkurrensen eller negativ miljöpåverkan. Subventioner till
verksamheter med negativa miljöeffekter kan t.o.m. leda till att de poli-
tiska besluten förvärrar misshushållning och miljöförstöring. Som ett
viktigt led i arbetet med att utveckla spelregler för en ekologiskt hållbar
utveckling bör subventioner med negativa miljöeffekter granskas och i
vissa fall omprövas. Detta är en förutsättning för att arbetet med andra
ekonomiska styrmedel skall vara framgångsrikt. Subventionerna bör där-
för systematiskt gås igenom.

Naturvårdsverket har i sin promemoria Ett urval av statliga subventio-
ner som kan antas motverka en ekologiskt hållbar utveckling kartlagt en
rad skattereduktioner. Riksrevisionsverket har i rapporten Subventioners
inverkan på en ekologiskt hållbar utveckling (rapport 1998:6) närmare
granskat det regionalpolitiska transportbidraget, befrielsen från koldiox-
idskatt på torv och bidrag till småskalig vattenkraft. Riksrevisionsverkets
rapport är för närvarande föremål för remiss som löper ut den 20 maj

316

1998. Vid utformningen av nya subventioner bör strävan vara att målen Prop. 1997/98:145
för dem skall uppnås på ett miljömässigt neutralt eller positivt sätt

De nyligen införda investeringsstöden för hållbar utveckling syftar till
att minska miljöbelastningen och till att öka effektiviteten i användning-
en av energi och andra resurser genom att bl.a. stödja hållbart inriktade
investeringar i det fysiska realkapitalet (byggnader, anläggningar och
infrastruktur). På så vis kan nya metoder och tekniker fa snabbare ge-
nomslag. Investeringsstöden kommer att utvärderas grundligt, med avse-
ende på bl.a. måluppfyllelse och påverkan på konkurrensen. Det är
emellertid nu för tidigt att dra några slutsatser om deras effektivitet som
styrmedel.

De stöd som inrättats för ekologiska investeringar, genom de lokala in-
vesteringsprogrammen, i energibeslutet och i den bostadspolitiska propo-
sitionen, skall utvärderas för att skapa kriterier och ge underlag för
kommande utformning av statliga åtgärder.

317

8.6 Marknadsinriktade styrmedel

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Den offentliga upphandlingen bör vara en
pådrivande kraft i arbetet for ett ekologiskt hållbart samhälle. Sverige
skall verka for att EG:s direktiv klargörs eller ändras så att det tydligt
framgår att höga krav på miljöanpassning är möjliga att ställa.

Delegationen for ekologiskt hållbar upphandling bör vara pådrivande,
initierande och sammanhållande i arbetet for ökad miljöanpassning av
den offentliga upphandlingen.

Teknikupphandling bör fortsatt användas som ett medel att stimulera
utveckling, upphandling och introduktion av miljöanpassade produkter
samt teknik for att nå en ekologiskt hållbar utveckling.

Miljömärkningen är ett av de viktigaste medlen for att förmedla infor-
mation till konsumenterna om olika produkters miljöegenskaper. Sverige
bör, inom ramen för det nordiska samarbetet, verka för en allsidig utvär-
dering av Svanen och för en analys av förutsättningarna för ömsesidigt
godkännande av miljömärken på internationell nivå. Regeringen ser po-
sitivt på den frivilliga miljöcertifieringen av skogsbruket som skogsföre-
tag i Sverige genomför på olika sätt. Statens skogsbruk bör miljöcertifie-
ras så snart som möjligt.

Företagen bör stimuleras att ställa miljökrav i samband med affär-
stransaktioner. Miljöstymingsrådets verksamhet med miljövarudeklara-
tioner bör följas upp. Vid översynen av EU:s förordning om miljöstyr-
ning och miljörevision bör Sverige verka för att systemet utvidgas till fler
branscher och att det inriktas på ekologiskt hållbar utveckling.

Skälen för regeringens bedömning: Det är angeläget att de mark-
nadsanpassade styrmedel inom miljöpolitiken som vuxit fram på senare
år kan användas effektivt.

Offentlig upphandling

Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, LOU, reglerar i det när-
maste all offentlig upphandling. För upphandling som uppgår till vissa
tröskelvärden styrs de svenska reglerna av EG:s direktiv om offentlig
upphandling (92/50/EEG).

Regeringen har därför i enlighet med vad som aviserades i skrivelsen
1997/98:13 Ekologisk hållbarhet uppdragit åt Nämnden för offentlig
upphandling att efter samråd med Kommerskollegium analysera hur
miljökrav och andra krav på ekologisk hållbarhet kan ställas vid offentlig
upphandling. Regeringen kommer på basis av bl.a. detta underlag att ut-
arbeta en svensk ståndpunkt om hur miljökrav och andra krav på ekolo-
gisk hållbarhet bör kunna ställas. Utifrån denna ståndpunkt skall Sverige
verka för att EG:s direktiv klargörs eller ändras så att det tydligt framgår
att höga krav på miljöanpassning är möjliga att ställa.

En större enhetlighet och tydlighet från de offentliga myndigheterna
förutsätter mer samordnade insatser och att olika upphandlande enheter
utnyttjar varandras erfarenheter och goda exempel. Av denna anledning

318

har Delegationen för ekologiskt hållbar upphandling (dir. 1998:01) in-
rättats. Delegationens uppgift är bl.a. att vara pådrivande för en miljöan-
passad offentlig upphandling och att initiera och utveckla konkreta väg-
ledningar för hur miljökrav kan ställas vid all offentlig upphandling inom
olika områden.

Teknikupphandling

Med teknikupphandling avses upphandling som innebär att leverantören
måste genomföra ett tekniskt utvecklingsarbete för att tillgodose köpa-
rens krav. Delegationen för främjande av miljöanpassad teknik (SFS
1997:40) arbetar med en rad förslag till åtgärder för att stimulera utveck-
ling, upphandling och introduktion av miljöanpassade produkter och tek-
nik för att nå en ekologiskt hållbar utveckling. Delegationen arbetar inom
fyra områden: sanering av mark, byggsektorn, transporter och livsme-
delsområdet. Förutom teknikupphandling har projekt påbörjats som skall
främja kommersialiseringen av miljöanpassad teknik som t.ex. produkti-
désökning samt rundabordssamtal kring och dokumentation av utveck-
lingshinder för miljödrivna innovationer. I vårpropositionen
(1997/98:150) föreslår regeringen att ytterligare medel avsätts för dele-
gationens arbete.

Utredningen Upphandling för utveckling (SOU 1997/98:88) pekar på
att offentlig teknikupphandling främst bör användas för den offentliga
sektorns behov och för att tillgodose andra samhällsintressen. Ett exem-
pel på sådant samhällsintresse är miljön. Regeringen bedömer att tekni-
kupphandling även framgent bör användas som ett instrument i miljöpo-
litiken.

Miljömärkning

Det nordiska miljömärkningssystemet, Svanen, infördes för nio år sedan
och utvecklas löpande. Dess framgång är beroende av att det uppfattas
som trovärdigt av såväl konsumenterna, miljörörelsen som producenter-
na. Regeringen bedömer nu tidpunkten som lämplig för att på nordisk
nivå utföra en ny, mer allsidig utvärdering av systemet. En utvärdering
av det nordiska miljömärkningssystemet är vidare av värde i diskussio-
nerna om en utveckling av EU:s regler om miljömärkning samt inför dis-
kussioner inom WTO (World Trade Organization), där frågan om even-
tuella handelshindrande effekter av miljömärkningssystemen aktualise-
ras. På nordisk nivå diskuteras för närvarande en sådan utvärdering av
Svanen. Inom ramen för det nordiska samarbetet skall Sverige verka för
att en analys görs av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av
miljömärken på internationell nivå.

Skogsföretag och miljöorganisationerna i Sverige har nyligen träffat en
överenskommelse om en miljöstandard för skogsbruk som utgår från den
internationella organisationens Forest Stewardship Council (FSC) kon-
cept och som ligger till grund för miljöcertifiering enligt skilda system.
Regeringen ser positivt på detta initiativ och på de övriga initiativ till

Prop. 1997/98:145

319

miljöcertifiering av svenskt skogsbruk som tagits på detta område. De
bör kunna bidra till att påskynda förbättringar av naturvårdshänsynen
inom skogsbruket. När det gäller statens skogsbruk på mark som förval-
tas av Fastighetsverket anser regeringen att det bör miljöcertifieras så
snart som möjligt

Miljövarudeklarationer

Företagen börjar i ökande grad ställa miljökrav på varandra i affärstrans-
aktioner. För att sådana krav skall vara möjliga att ställa krävs bl.a. kun-
skap om produkternas miljöeffekter. Efterfrågan på faktabaserad miljö-
varuinformation, s.k. miljövarudeklarationer, för olika produkter har på
senare tid ökat inom industrin.

AB Svenska Miljöstymingsrådet har initierat ett arbete med ett natio-
nellt system för certifierade miljövarudeklarationer. Certifieringen avser
livscykelbaserad information grundad på vetenskapliga analyser utifrån
ett standardiserat arbetssätt. Systemet skall vara självfinansierande ge-
nom avgifter. Regeringen bedömer det som viktigt att systemet kontinu-
erligt följs upp och utvärderas så att det kan fungera parallellt med mil-
jömärkningen utan att sammanblandning sker.

Miljöledning i företag

Marknadens krav på ökad kvalitet i företagens miljöarbete har lett till att
behovet av fungerande miljöledningssystem har ökat. Framför allt de
större företagen har möjlighet att med hjälp av miljöledningssystem be-
driva ett målmedvetet miljöarbete och cfärigenom skapa nya möjligheter
för affärsverksamheten.

Det kan dock finnas svårigheter hos mindre företag att bygga upp kun-
skap och hitta resurser för ett sådant miljöarbete. Små och medelstora
företag bör därför fa fortsatt stöd för att öka sin kunskap om och skapa
förutsättningar för ett aktivt miljöledningsarbete. NUTEK arbetar redan
med projektet ”Miljöstyrning i småföretag” och det är viktigt att projektet
fortsätter samt följs upp (se avsnitt 8.1 Hållbara produktions- och kon-
sumtionsmönster).

För närvarande pågår en översyn av EU:s miljölednings- och miljöre-
visionsförordning, det s.k. EMAS-systemet (förordning (EEG)l836/93).
EG-kommissionen arbetar tillsammans med medlemsländerna med att ta
fram underlag för översynen samt för en eventuell revidering av förord-
ningen. Översynen skall vara klar sommaren 1998. Hittills har EMAS-
systemet varit tillgängligt endast för industrisektorn men önskemålet från
flera länder är att utvidga tillämpbarheten av EMAS till flera sektorer. Av
denna anledning har ett antal försöksverksamheter i andra sektorer ge-
nomförts både i Sverige och i andra länder med mycket gott resultat. I
Sverige bedrevs under år 1997 försök inom transportsektorn, bygg- och
anläggningssektorn, fastighetsförvaltning, skog, offentlig sektor och
tjänstesektorn. Inom finans- och försäkringssektorn har också framförts
intresse av att omfattas av systemet.

Prop. 1997/98:145

320

En revidering av EMAS-förordningen förväntas inte bli klar förrän ti- Prop. 1997/98:145
digast år 2000. Regeringen har därför i proposition 1997/98:90 Följdlag-
stiftning till miljöbalken m.m. föreslagit en lagändring för att göra det
möjligt att nationellt utvidga EMAS till flera sektorer.

9 Samhällsplaneringen och det lokala och
regionala miljöarbetet

9.1 Samhällsplanering för en ekologiskt hållbar

utveckling

Regeringens förslag: De nationella miljökvalitetsmålen skall, till-
sammans med övriga nationella mål, vara vägledande för fysisk pla-
nering och samhällsbyggande. Genom samverkan över sektorsgrän-
sema i samhällsplaneringen skall statliga och kommunala myndighe-
ter främja en ekologiskt hållbar utveckling med en god livsmiljö för
alla.

Regeringens bedömning: Kommuner och länsstyrelser bör sam-
verka i arbetet med att samlat och över sektorsgränsema konkretisera
och följa upp de nationella miljökvalitetsmålen i den lokala och regio-
nala samhällsplaneringen. De nationella miljökvalitetsmålen bör ar-
betas in i länsstyrelsernas strategier för regional miljö (STRAM). För
områden med särskilt framträdande miljö- och hushållningsproblem
finns behov av att följa upp miljökvalitetsmålen och anpassa den stat-
liga sektorsplaneringen till regionala och lokala förutsättningar. Ett
arbete med regionala miljö- och hushållningsprogram bör inledas för
sådana områden. Arbetet med att utveckla metoder för en samhälls-
planering inriktad på hållbar utveckling av våra städer och bebyggel-
semiljöer bör intensifieras. Bland annat bör Boverkets arbete med
metoder och arbetssätt i den fysiska planeringen medverka till en ökad
samordning med insatser för ökad social välfärd samt med det pågå-
ende arbetet med lokal Agenda 21. Boverket skall även medverka till
att åtagandena i agendan från FN:s konferens Habitat II genomförs i
Sverige. Vidare bör en utvecklad samverkan komma till stånd mellan
naturvårds- och kulturmiljövårdssektom.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen har i de-
cember 1997 markerat behovet av att berörda statliga myndigheter,
främst Boverket, Vägverket, NUTEK, Riksantikvarieämbetet, Natur-
vårdsverket och länsstyrelserna, verkar för att det utvecklas ett bättre
samspel mellan fysisk planering, arbetet med miljö och hushållningsfrå-
gor och arbetet med regional utveckling. De av regeringen föreslagna
nationella miljökvalitetsmålen ger förutsättningar för ökad samsyn över
sektorsgränsema när det gäller målen för och inriktningen av samhälls-
planeringen. Målet om en god bebyggd miljö liksom de övriga mål som

321

11 Riksdagen 1997/98.1 saml. Nr 145

har direkt anknytning till mark- och vattenområdens miljökvaliteter har Prop. 1997/98:145
särskild betydelse i detta sammanhang. Lagreglerade måluttalanden av
central betydelse för fysisk planering och samhällsbyggande finns dels i
plan- och bygglagens (1987:10) bestämmelser om allmänna intressen
som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse
samt om krav på byggnader m.m., dels i de övergripande bestämmelserna
i förslaget till miljöbalk. De av regeringen föreslagna nationella mil-
jökvalitetsmålen skall vägleda myndigheternas arbete med fysisk plane-
ring och samhällsbyggande.

Regionala och lokala åtgärder för att uppfylla miljökvalitetsmålen bör
utformas mot bakgrund av en helhetsbild av miljö- och hushållnings-
problemen i den berörda delen av landet och medverka till en långsiktigt
hållbar regional utveckling. Kommuner och länsstyrelser bör samverka i
arbetet med att samlat och över sektorsgränsema konkretisera och följa
upp de nationella miljökvalitetsmålen i den lokala och regionala sam-
hällsplaneringen. De centrala myndigheternas medverkan utgår från de-
ras uppsiktsansvar inom olika samhällsområden. Utgångspunkten för
samverkan mellan olika myndigheter i samhällsplaneringen bör vara att
ekonomisk utveckling, social utveckling och skydd av miljön utgör sins-
emellan beroende och ömsesidigt förstärkande delar av en hållbar ut-
veckling i vid mening.

För att främja ett sektorsövergripande samarbete, som innefattar myn-
digheter på central, regional och lokal nivå, är ett gemensamt miljömål
för samhällsplaneringen av stort värde. Utgångspunkten bör vara att
människors hälsa och livsmiljö skall stå i centrum för arbetet för ekolo-
giskt hållbar utveckling. Som gemensamt miljömål för samhällsplane-
ringen bör därför gälla att statliga och kommunala myndigheter genom
samverkan över sektorsgränsema skall främja en ekologiskt hållbar ut-
veckling med en god livsmiljö för alla.

När det gäller genomförandet av de nationella miljökvalitetsmålen be-
höver vissa geografiska områden uppmärksammas särskilt. Det gäller
dels områden-i huvudsak utanför tätorterna - där det finns behov av
sektorsövergripande bedömningar av regional eller nationell räckvidd,
dels områden i och i anslutning till våra städer och bebyggelsemiljöer där
miljökvalitetsmålet om en god bebyggd miljö står i centrum för intresset.

9.1.1 Regionala miljö- och hushållningsprogram

I varje del av landet finns områden där ett förverkligande av de nationella
miljömålen ställer särskilda krav på sektorsövergripande bedömningar,
som i vissa fall kan ha regional eller nationell räckvidd. Exempel är bl.a.
våra centrala skärgårdsområden, för vilka regeringen i december 1997
uppdragit åt berörda länsstyrelser att utarbeta regionala miljö- och hus-
hållningsprogram (se avsnitt 4.2.5 Hav i balans samt levande kust och
skärgård), samt andra områden i landet, för vilka det finns särskilda reg-
ler om hänsyn till riksintressen när det gäller hushållningen med mark-
och vattenresurserna. Områden med särskilt framträdande miljö- och
hushållningsproblem behöver uppmärksammas i ett riksperspektiv i ar-

322

betet för ett ekologiskt hållbart Sverige. Det kan t.ex. gälla områden där
miljösituationen är sådan att bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
den föreslagna miljöbalken bör aktualiseras. Miljö- och hushållningsfrå-
goma, i områden av de slag som berörts, bör ges ökad tyngd såväl i den
kommunala fysiska planeringen som i den regionala utvecklingsplane-
ringen. För områden med särskilt framträdande miljö- och hushållnings-
problem finns ett behov av att följa upp miljökvalitetsmålen och anpassa
den statliga sektorsplaneringen till regionala och lokala förutsättningar.
Ett arbete med regionala miljö- och hushållningsprogram bör inledas i
sådana områden. Sådana program bör omfatta åtgärder för att komma till
rätta med miljö- och hushållningsproblemen, analyser av möjligheterna
att använda gällande miljölagstiftning och av ekonomiska förutsättningar
och villkor för utvecklingsstöd till hållbara lösningar samt ett samlat pro-
gram för behandlingen av miljö- och hushållningsfrågor i den regionala
och lokala planeringen. Tydligare utgångspunkter för miljöhänsyn,
kretsloppsanpassning och hushållning med mark och vatten behöver tas
fram. Med utgångspunkt i de regionala miljöstrategierna, de nationella
miljökvalitetsmålen och riksintressen, kan de utvecklingsmöjligheter och
den potential för sysselsättning och tillväxt som ligger i resurshushåll-
ning och miljöanpassning tas till vara. I den regionalpolitiska propositio-
nen Regional tillväxt för arbete och välfärd (prop. 1997/98:62), framhål-
ler regeringen att regionala miljö- och hushållningsprogram bör utgöra
underlag i den regionala utvecklingsplaneringen.

Länsstyrelsernas arbete med regionala miljöstrategier och med under-
lag för hushållningen med mark- och vattenresurserna ger utgångspunk-
ter för arbetet med regionala miljö- och hushållningsprogram. Inriktning-
en på sikt bör vara att i samverkan med kommuner, statliga myndigheter
och andra intressenter utveckla strategier för hänsynstagande till miljö-
och hushållningsintressen för de områden i länet som har särskild bety-
delse ur miljö- och hushållningssynpunkt. Länsstyrelsernas arbete med
samhällsplanering för ekologiskt hållbar utveckling berör främst sakom-
rådena för naturvård och miljöskydd, planväsende, hushållning med na-
turresurser samt kulturmiljö.

Som anförs i regeringens skrivelse 1997/98:13 Ekologisk hållbarhet
bör Boverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket i samverkan
med länsstyrelserna, NUTEK och berörda sektorsmyndigheter utarbeta
en översikt över områden där behovet av regionala miljö- och hushåll-
ningsprogram är särskilt framträdande i ett riksperspektiv.

9.1.2 Hållbar utveckling av städer och bebyggelsemiljöer

Habitatkonferensens riktlinjer för hållbar utveckling

Vid Förenta Nationernas världskonferens i Istanbul år 1996 om boende,
bebyggelse och stadsutveckling (Habitat II) antogs den s.k. Habitatagen-
dan. Agendan innefattar ett omfattande handlingsprogram för hållbar
utveckling av städer och bebyggelsemiljöer och innehåller bl.a. mål och
principer för hållbar markanvändning, miljömässigt hälsosamma och
ändamålsenliga städer och boplatser, hållbar energianvändning, hållbara

Prop. 1997/98:145

323

transport- och kommunikationssystem, vård och upprustning av det fy- Prop. 1997/98:145
siska kulturarvet samt katastrofberedskap och återuppbyggnad. För att
värna den globala miljön och förbättra människors livssituation i städer,
samhällen och byar åtog sig de deltagande länderna att verka för hållbara
mönster för produktion, konsumtion, transporter och bebyggelseutveck-
ling. Deltagarländerna åtog sig också att motverka föroreningar och att
respektera ekosystemens tålighet mot påverkan samt att bevara hand-
lingsutrymmet för kommande generationer.

Sverige har anslutit sig till de mål, principer och rekommendationer
som ryms i Habitatagendan. Istanbulkonferensens resultat skall därför
följas upp både i Sverige och i det internationella utvecklingssamarbetet.
Det handlingsprogram och de prioriteringar som finns i Sveriges natio-
nalrapport till Habitat II skall fullföljas. Det gäller bl.a. anpassning av
byggnader och bebyggda miljöer till kretsloppssamhällets krav samt till
kraven på sund inomhusmiljö och god tillgänglighet för alla, bättre livs-
villkor i utsatta bostadsområden, förstärkning av tätorternas attraktions-
kraft för människor och företag i balanserat samspel mellan tätorter och
landsbygd, samt utveckling av markanvändningsmönster som främjar
städernas kretsloppsanpassning.

Habitat II ger ökad tyngd åt den lokala samhällsplaneringen. Kommu-
nerna har en nyckelroll i genomförandet av Habitatagendans strategi om
hjälp till självhjälp och förverkligandet av principerna om breda part-
nerskap, delaktighet och stärkt demokrati i arbetet för hållbar utveckling.
Uppföljningen av Habitatagendan på lokal nivå bör anknytas till arbetet
med lokal Agenda 21.

Regeringen behandlar uppföljningen av åtagandena enligt Habitat II
främst i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö och i detta avsnitt.

Arbetet inom EU och OECD för hållbar utveckling

Enligt regeringens EU-strategi (se kap. 10 Riktlinjer för det svenska
miljöarbetet i EU) bör Sverige aktivt stödja och delta i arbetet inom EU
med att utveckla en övergripande strategi för användning av mark och
vatten som syftar till en hållbar utveckling i enlighet med Agenda 21.
Sverige bör även fortsättningsvis aktivt delta i EU:s arbete med ett euro-
peiskt utvecklingsperspektiv, det s.k. European Spatial Development Per-
spective (ESDP). Inom EU har frågan om en hållbar stadsutveckling ock-
så uppmärksammats genom kampanjen European Sustainable Cities som
har vuxit till en omfattande europeisk aktivitet. Sverige bör delta i det
fortsatta EU-arbetet på detta område, bl.a. vid EU:s Urban Forum.

Hållbar utveckling av städer, regioner och bebyggelsemiljöer har också
uppmärksammats i OECD:s arbete med stadsutveckling. Särskilda pro-
jekt har bedrivits om social och ekologisk hållbarhet. Bland svenska bi-
drag till arbetet kan nämnas rapporten Urban Policies for an Ecologically
Sustainable World, från det av Sverige och OECD arrangerade seminari-
et 1994, och den svenska nationalrapporten The Ecological City
(Boverket 1994). För närvarande pågår projekt om bl.a. administrativ

324

ledning av stadsregioner och efterbehandling av mark- och vattenområ- Prop. 1997/98:145
den i städer.

Aktuella utredningar

Under senare år har en rad olika initiativ tagits för att utveckla samhälls-
planeringen i riktning mot målet om en ekologiskt hållbar utveckling.
Flera utredningar har givit ett bättre underlag och nya kunskaper inom
området. Några utredningar som berör frågor om hållbara samhälls-
strukturer är Boverkets rapporter Sverige 2009-förslag till vision
(1994:14, dnr M94/3084/7 resp. M94/3589/7) och Järnvägar genom och i
anslutning till tätorter (1997:2, dnr M97/3071/7). Boverket har tillsam-
mans med länsstyrelserna utrett hur regional samhällsplanering kan bidra
till ett miljöanpassat transportsystem. När det gäller frågan om hur den
planerade markanvändningen i storstadsregionerna medverkar till att nå
vissa miljömål har de tre storstadslänen redovisat ett särskilt uppdrag i
rapporterna Storstadsuppdrag om markanvändning och miljömål-
Göteborgsregionen (dnr M95/1986/7), Storstadsuppdraget Malmöhus
län del I & II (dnr M95/1695/7 resp. M95/4809/7) samt beträffande
Stockholmsregionen i Miljö på väg (Länsstyrelsen i Stockholms län
1995:07). Erfarenheter från de redovisade uppdragen och utredningarna
har legat till grund bl.a. för den transportpolitiska propositionen Trans-
portpolitik för en hållbar utveckling (prop. 1997/98:56).

Boverket har tillsammans med Naturvårdsverket redovisat projektet
För en bärkraftig samhällsutveckling - Miljömål och indikatorer i fysisk
planering (dnr M96/2752/7 resp. M97/10/7) som visar på behovet av att
utveckla metoder för att tillämpa nationella miljömål i den fysiska plane-
ringen. Verken fortsätter arbetet inom ramen för ett metodutvecklings-
projekt med bidrag från EU:s miljöfond LIFE.

Betydelsen av gröna ytor för rekreation och bevarande av den biolo-
giska mångfalden, i och i anslutning till den bebyggda miljön, har belysts
bl.a. i Aktionsplan för biologisk mångfald vid byggd miljö (Boverket
1995). I betänkandet Nationalstadsparker (SOU 1996:38) visades att det i
många av våra svenska städer finns centrala park-, natur- och rekrea-
tionsområden som inte bara har stora natur- och kulturvärden utan som
också ger möjlighet att bibehålla det nära samspelet mellan stadsbebyg-
gelsen och landskapet utanför staden.

Regeringen har i regleringsbrev i december 1997 uppdragit åt Bygg-
forskningsrådet (BFR) att verka för ett ökat europeiskt samarbete inom
byggforskningen och till initiering av svenska forskningsprojekt med
stöd av medel från Europeiska gemenskapen. BFR skall vidare utveckla
och samordna det svenska arbetet med EU:s femte forskningsprogram i
frågor som rör stadsutveckling och den byggda miljön bl.a. i delpro-
grammet City of Tomorrow.

Regeringen har i december 1997 uppdragit åt Vägverket och Boverket
att se över de råd och riktlinjer som finns till stöd för den kommunala
trafik- och bebyggelseplaneringen. Förslag skall också lämnas om hur

325

risken för, och konsekvenserna av trafikolyckor kan integreras i miljö- Prop. 1997/98:145
konsekvensbeskrivningar.

Den byggda miljöns kvaliteter samt insatser för att förbättra omsorgen
om miljön i det offentliga rummet, behandlas också i regeringens propo-
sition Framtidsformer - Handlingsprogram för arkitektur, formgivning &
design (prop. 1997/98:117). I propositionen föreslås mål för statens ar-
bete med arkitektur, formgivning och design. För att driva arbetet med
lokala handlingsprogram för god arkitektur framåt kommer Regerings-
kansliets arbetsgrupp för arkitektur och formgivning att lämna förslag till
stödjande insatser rörande t.ex. information och utbildning.

Metodutveckling och kunskapsförsörjning

I städer och bebyggelsemiljöer finns särskilda förutsättningar för gemen-
samma lösningar av verksamheter av olika slag och för miljöanpassad
utveckling av tekniska försörjningssystem, t.ex. vad avser trafik, energi-
försörjning, vatten och avlopp. Möjligheterna att uppfylla de nationella
miljökvalitetsmålen beror i hög grad på hur dessa förutsättningar tas till
vara. De föreslagna nationella miljökvalitetsmålen, inte minst det om en
god bebyggd miljö, ger delvis nya förutsättningar för kommunernas
översiktliga planering. En viktig uppgift för denna planering är att främja
samverkan över sektorsgränsema i förverkligandet av en hållbar stads-
och bebyggelseutveckling. Arbetet med att utveckla metoder för en sam-
hällsplanering inriktad på hållbar utveckling av våra städer och bebyg-
gelsemiljöer bör intensifieras.

Naturvårdsverket och Boverket arbetar sedan någon tid med att ta fram
metoder och arbetssätt för att öka integreringen av miljöfrågor i den fy-
siska planeringen, inte minst i den kommunala översiktliga planeringen
samt i arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar. Arbetet med att ut-
veckla kriterier och indikatorer till användbara instrument i detta sam-
manhang fortsätter. Forskningen om ekologiskt byggande och planering
har fatt ökad betydelse. Det är naturligt att dessa arbeten nu knyts an till
de av regeringen föreslagna miljökvalitetsmålen.

Organisation och utformning av kommunikationer, grönområden och
bostadsområden, liksom utformning och gestaltning av den byggda mil-
jön med byggnader och anläggningar, påverkar levnadsförhållanden och
livsmiljö och förutsättningarna för människor och företag att välja miljö-
anpassade livsstilar och verksamhetsformer. Åtgärder som främjar en
ekologiskt hållbar utveckling med en god livsmiljö för alla bör ges ökad
uppmärksamhet i planeringsarbetet för städer och bebyggelsemiljöer. Ett
mer systematiskt arbete för att sprida erfarenheter samt för att samman-
ställa och följa upp resultatet behöver komma till stånd. Värdefulla kun-
skaper bör kunna vinnas genom att ta till vara erfarenheter från regering-
ens satsning på investeringar för omställning mot ett ekologiskt hållbart
samhälle. Regeringen har i regleringsbrev i december 1997 markerat be-
hovet av att berörda statliga myndigheter, främst Boverket och länssty-
relserna, fortlöpande kartlägger och följer hur kommunernas arbete med
boende, bebyggelse och markanvändning kan bidra till en hållbar ut-

326

veckling av städer och bebyggelsemiljöer. Boverket skall enligt regle-
ringsbrevet även medverka till att åtagandena i Habitat II genomfors i
Sverige. Kommunerna skall stödjas i sin strävan att integrera arbetet med
boende, bebyggelse och markanvändning med andra insatser som syftar
till en ekologiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt hållbar utveckling av
städer och bebyggelsemiljöer.

Prop. 1997/98:145

9.1.3 Naturvård och kulturmiljövård

Naturvården och kulturmiljövården har viktiga gemensamma intressen i
det samlade arbetet for resurshushållning och hållbar utveckling. Dessa
gemensamma intressen är i sig starka skäl for en utvecklad samverkan
mellan sektorerna. För att så effektivt som möjligt kunna hävda sina
långsiktiga intressen i samhällsplaneringen är det angeläget att naturvår-
den och kulturmiljövården eftersträvar en samlad miljösyn. Förhållandet
mellan de två sektorerna bör präglas av samarbete i syfte att möta de ak-
tuella hoten mot miljön. Arbetet bör bedrivas parallellt och kunskaper
och mål från den ena sektorn bör kunna tillgodogöras i den andra. Viktigt
for ett framgångsrikt samarbete är den grundläggande utgångspunkten att
vad naturen ger och människor åstadkommit är en resurs som människan
för sin egen överlevnads och välmågas skull måste hushålla med.

I en rapport från Kulturdepartementet, En samordnad kultur- och mil-
jöpolitik (dnr M98/1593/4), konstateras att den befintliga organisations-
strukturen och ansvarsfördelningen i stort bör behållas och vidareut-
vecklas. Remissinstanserna understödjer rapportens slutsatser. Regering-
en finner att en utvecklad samverkan mellan naturvårds- och kulturmiljö-
vårdssektom bör komma till stånd. Riksantikvarieämbetet och Natur-
vårdsverket i samverkan med Boverket och länsstyrelserna har i uppgift
att fortlöpande redovisa forslag till hur ett utvecklat samarbete mellan
naturvården och kulturmiljövården skall främjas.

Regeringen har i regleringsbrev i december 1997 tydligare samordnat
Riksantikvarieämbetets och Naturvårdsverkets verksamhetsmål i syfte att
verka for ett ökat samarbete mellan natur- och kulturmiljövården. I regle-
ringsbrev i december 1998 har därutöver inforts ett gemensamt återrap-
porteringskrav angående resultat av samverkan mellan sektorerna.

9.2 Lokalt investeringsstöd för ekologiskt hållbar ut-
veckling

Regeringens bedömning: Statligt stöd till kommuner och andra in-
vesterare möjliggör en ökad takt i omställningen av samhället i ekolo-
gisk riktning. Det är avgörande att erfarenheter och kunskaper från det
lokala arbetet tas tillvara och sprids. En god uppföljning och utvärde-
ring av stöden är därför viktig.

327

Skälen för regeringens bedömning

Utgångspunkter

Arbetslösheten är ett av dagens största samhällsproblem. Många går öp-
pet arbetslösa, bl.a. inom bygg- och anläggningssektorn. Regeringens
mål är att den öppna arbetslösheten skall halveras till år 2000 och däref-
ter minskas ytterligare. Samtidigt som arbetslösheten är hög finns det
stora behov av insatser inom många samhällsområden. Regeringen har
bl.a. höga ambitioner när det gäller Sveriges utveckling mot ekologisk
hållbarhet. Det finns därför goda skäl att kombinera kampen mot arbets-
lösheten med stöd till investeringar som främjar ekologisk hållbarhet.
Regering och riksdag har beslutat om två typer av investeringsstöd, den
s.k. kretsloppsmiljarden samt stödet till lokala investeringsprogram, med
det gemensamma syftet att skapa sysselsättning med hjälp av investe-
ringar som främjar ekologisk hållbarhet. Stöden har också till syfte att
driva på utvecklingen av ny miljöteknik.

Kretsloppsmiljarden

Utformningen av det fysiska realkapitalet i form av byggnader, anlägg-
ningar och annan infrastruktur har stor påverkan på miljön. Detta realka-
pital har lång livslängd, vilket gör att det tar lång tid för nya tekniker och
metoder att få genomslag via förnyelse i form av nybyggnation. Det finns
därför behov av att investera i befintliga byggnader, anläggningar och
annan infrastruktur för att minska miljöbelastningen och öka effektivite-
ten i användningen av energi och andra resurser.

Riksdagen har-på förslag från regeringen i propositionen Vissa åt-
gärder för att halvera arbetslösheten till år 2000 (prop. 1995/96:222, bet.
1995/96:FiU15, rskr. 1995/96:307) - beslutat att avsätta en miljard kro-
nor för ett femårigt program (1997-2001) för stöd till kretsloppsanpass-
ning av befintlig bebyggelse och annan infrastruktur.

Stöd kan ges till investeringar som rör avfall, va-system eller ombygg-
nad, t.ex. åtgärder som minskar, återvinner eller separerar avfall, minskar
utsläpp av fosfor och kväve, separerar avloppsvatten eller innebär krets-
loppsanpassad ombyggnad. Investeringar i de så kallade miljonpro-
gramsområdena har utpekats som särskilt intressanta eftersom sådana
insatser också kan ge positiva sociala effekter.

Villkor för bidraget är att investeringen bidrar till bättre miljö, ger sys-
selsättning och utnyttjar ny teknik eller nya arbetsmetoder. Ett viktigt
syfte med kretsloppsmiljarden är att ge kommuner, företag och organisa-
tioner möjlighet att pröva ny teknik och därigenom driva på utvecklingen
mot ekologiskt hållbarhet.

Beslut om bidrag fattas av länsstyrelsen i det län där investeringen
skall ske när kostnaderna för den bidragsberättigade investeringen inte
överstiger 8 miljoner kronor. Bidrag till större investeringar beslutas av
regeringen.

Under år 1997 har bidrag om totalt 114 miljoner kronor beviljats till
sammanlagt 140 investeringsprojekt. Drygt hälften av de beviljade bi-

Prop. 1997/98:145

328

dragsmedlen gäller investeringar inom avfallsområdet. Cirka en tiondel Prop. 1997/98:145
gäller ombyggnadsprojekt.

Stöd till lokala investeringsprogram

Riksdagen har i budgetbeslutet för år 1998 (prop. 1997/98:1, utg.omr. 18,
bet. 1997/98:BoUl, rskr. 1997/98:81) beslutat om ett stöd till lokala in-
vesteringsprogram för ekologisk hållbarhet.

Stödet till lokala investeringsprogram har två syften; dels att bidra till
en ökad sysselsättning, dels att påtagligt öka takten i omställningen av
Sverige till ett ekologiskt uthålligt samhälle. Enligt beslutet har 5,4 mil-
jarder kronor avsatts för perioden 1998-2000. Regeringen föreslår i 1998
års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150) att stödet utökas med
2 miljarder kronor och förlängs till år 2001. Beslut om stöd fattas av re-
geringen.

Stödet innebär att kommunerna ges möjlighet att i samverkan med lo-
kala företag och organisationer söka stöd till investeringar som ökar den
ekologiska hållbarheten. Kommunerna har en roll som samordnare och
motor i utvecklingen. Utgångspunkten är att kommunen bäst känner till
vilka åtgärder för ekologisk hållbarhet som är mest angelägna i den egna
kommunen. Det är kommunens ansvar att informera berörda inom kom-
munen, att bedöma deras förslag till åtgärder, att prioritera och att ställa
samman ett investeringsprogram som kommunen står bakom. Det är ock-
så ett ansvar för de kommuner som far bidrag att fördela dessa vidare till
investerarna.

Stödet till lokala investeringsprogram, liksom i viss mån även krets-
loppsmiljarden, avviker på flera sätt från traditionella statsbidragssystem.
Det finns ingen teknikstyming dvs. regeringen har inte pekat ut vilka
tekniska lösningar som kan ges bidrag. Det är i stället resultaten i form
av miljö- och sysselsättningseffekter som är i fokus. När det gäller stödet
till lokala investeringsprogram är också den roll och det ansvar som åvi-
lar kommunen unika.

De kommuner vars investeringsprogram bedöms ge de bästa resultaten
far statligt stöd till sina investeringar. Avsikten är att koncentrera insat-
serna så att de ger påtagliga effekter i de kommuner som far del av stats-
bidragen. De effekter som avses är - förutom ökad sysselsättning -
minskad belastning på miljön, effektivare användning av energi och and-
ra naturresurser, ökad användning av fömybara råvaror, ökat återbruk
och återvinning, stärkt biologisk mångfald och bättre fungerande krets-
lopp av växtnäringsämnen.

Intresset hos kommunerna har visat sig vara stort för att engagera sig i
lokala investeringsprogram för ökad ekologisk hållbarhet. Av Sveriges
288 kommuner har 286 anmält intresse för att ansöka om stöd till sina
lokala investeringsprogram. Av dessa skickade 115 kommuner in ansö-
kan om statsbidrag för investeringsprogram med början år 1998. De pro-
jekt som kommunerna för fram i sina program spänner över ett brett
spektrum av åtgärder, från naturvård och marksaneringsprojekt till åtgär-
der i bebyggelsen och andra infrastrukturinvesteringar. Cirka fyrtio

329

kommuner beviljas under våren 1998 bidrag till sina lokala investerings- Prop. 1997/98:145
program. Det finns skäl att anta att flertalet av de återstående kommuner-
na kommer att ansöka om statsbidrag i någon av de två återstående etap-
perna. Regeringen har därför i 1998 års vårproposition (prop.

1997/98:150) föreslagit att statsbidraget byggs ut med ytterligare ett år
och 2 miljarder kronor. Förslaget innebär således att det, utöver de 5,4
miljarder kronor som satsas åren 1998-2000, anslås 2 miljarder kronor
för år 2001.

Regeringen har beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift att
samordna det lokala Agenda 21-arbetet. En av kommitténs uppgifter är
att stödja informationsspridning och kunskapsutbyte, bl.a. med anknyt-
ning till de lokala investeringsprogrammen för ekologisk omställning och
utveckling.

Kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning

Det är angeläget att erfarenheterna från de båda stödformerna tas tillvara.
Det gäller såväl erfarenheterna av stödens konstruktion som erfarenheter
och kunskaper från de investeringar som genomförs. Det sistnämnda
gäller inte minst investeringar med stöd ur kretsloppsmiljarden, eftersom
det här finns ett krav på ny teknik eller nya arbetsmetoder. Ett villkor för
stöd är därför att det sker en utvärdering av projekten. De lokala investe-
ringsprogrammen skall också följas upp och utvärderas. Här gäller det
framför allt att föra ut information till andra kommuner men det kan ock-
så gälla vetenskaplig utvärdering av nya tekniska lösningar. Riksrevi-
sionsverket har i uppgift att utvärdera de båda investeringssystemens
konstruktion och funktion.

Miljövårdsberedningen har fått i uppdrag att utreda och lämna förslag
på hur inrättandet av ett fristående kunskapscentrum för ekologisk håll-
barhet skall genomföras. Enligt budgetbeslutet för år 1998 skall detta
finansieras ur anslaget för lokala investeringsprogram. Kunskapscentret
kommer att fa en viktig funktion när det gäller att samordna, hålla sam-
man och sprida kunskap och erfarenheter kring ekologiskt hållbar ut-
veckling. Det skall också bistå med stöd till utveckling, uppföljning och
utvärdering av investeringsprogrammen.

330

9.3 Fortsatt arbete med Agenda 21

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Det är angeläget att Agenda 21-arbetet
fortsätter på alla nivåer i samhället. Arbetet i kommunerna med att in-
om ramen för detta arbete utveckla lokal demokrati, dialog, engage-
mang och politisk förankring är viktigt. Lokala samordningsfunktio-
ner i Agenda 21-arbetet bör stödjas och tvärsektoriellt arbete stimule-
ras. Länsstyrelserna bör aktivt följa arbetet inom ramen för sitt regio-
nala samordningsansvar och ansvar för STRAM-arbetet. Regeringen
avser att uppdra åt Naturvårdsverket att utarbeta ett förslag till strategi
för informations- och kunskapsförmedling kring lokal Agenda 21 och
hållbar utveckling.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i väsentliga delar med rege-
ringens förslag. (Nationalkommittén för Agenda 21, Fem år efter Rio,
SOU 1997:105).

Remissinstanserna: De kommuner som svarat på remissen stödjer i
princip kommitténs slutsatser och förslag om behovet av fortsatt Agenda
21-arbete. En konsekvent och brett förankrad nationell politik för hållbar
utveckling är ett viktigt stöd för det lokala arbetet. Det finns behov av en
nationell samordningsfunktion som arbetar för att stimulera och vidare-
utveckla Agenda 21-arbetet i hela samhället bl.a. för att underlätta dialo-
gen mellan olika nivåer och aktörer i samhället.

Skälen för regeringens bedömning: En hållbar utveckling kräver
lösningar som förenar ekonomiska, ekologiska, kulturella och sociala
aspekter på hållbar utveckling. En viktig uppgift för det lokala Agenda
21-arbetet är därför att stimulera många att delta i arbetet med att ut-
veckla lokala lösningar och att uppnå enighet kring dem i en demokratisk
process.

Särskilt på lokal nivå finns stora möjligheter att förena åtgärder för
bättre miljö- och resurshushållning med att skapa förbättrade förutsätt-
ningar för sysselsättning och näringslivsutveckling samt bättre livsmiljö-
er och folkhälsa. Här finns också goda förutsättningar för att utveckla
formerna för dialog, samråd och brett engagemang i arbetet för en hållbar
utveckling. På lokal nivå är det vidare möjligt att formulera mål för håll-
bar utveckling som har bred förankring hos allmänhet och lokala aktörer.

Vid FN:s uppföljning av Riokonferensen i New York 1997 betonades
bl.a. betydelsen av det lokala Agenda 21-arbetet och deltagandet från
både ideella organisationer och lokalt näringsliv. Det lokala arbetet har
fatt en god start i Sverige. Nu är det viktigt att bygga vidare på den grund
som lagts under de första fem årens arbete samt att börja förverkliga de
mål och handlingsprogram som utarbetats.

Regeringen har nyligen tillkallat en särskild samordnare med uppgift
att utveckla arbetet med Agenda 21 och hållbar utveckling. Samordnaren
skall enligt sina direktiv (dir. 1998:25) föra en aktiv dialog om Agenda
21-arbetet med lokala Agenda 21-kommittéer, kommuner, företag och
andra lokala aktörer, sprida erfarenheter och information, bl.a. genom ett
forum för ekologisk omställning samt förmedla förslag på förändringar

331

till de myndigheter som ansvarar för den nationella samordningen av
Agenda 21. Samordnaren skall också hålla kontakten med internationella
organ samt följa den fortsatta internationella Agenda 21-processen, så att
erfarenheter kan föras både i internationella fora och till nationella och
lokala aktörer.

När det gäller myndigheternas arbete är det angeläget att finna former
för att underlätta tvärsektoriell verksamhet. I dag är det många gånger
svårt att finna finansiering för tvärsektoriella projekt, eftersom de ofta
faller mellan olika myndigheters ansvarsområden.

Länsstyrelserna har en viktig uppgift inom ramen för sitt regionala
samordningsansvar och för STRAM-systemet att följa och stödja det lo-
kala Agenda 21-arbetet.

En genomtänkt strategi på nationell nivå för information för hållbar ut-
veckling bör utvecklas för att stödja och komplettera de stora informa-
tions- och folkbildningsinsatser som sker på lokal nivå. Ökad kunskap
och bättre tillgång till information är viktiga förutsättningar för breddat
engagemang och ökat intresse för miljöanpassade konsumtionsvanor.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta underlag
till en informations- och kunskapsstrategi för det lokala Agenda 21-
arbetet. Detta bör göras tillsammans med Skolverket och i samarbete
med övriga berörda myndigheter. Arbetet bör ske i samarbete med lämp-
lig expertis inom pedagogik, folkbildning och beteendevetenskap samt på
mediaområdet. Denna strategi bör ta upp möjliga nationella insatser för
att sprida information via etermedia, tryckta och elektroniska medier.

Prop. 1997/98:145

332

Prop. 1997/98:145

10 Riktlinjer för det svenska miljöarbetet i EU

10.1 Bakgrund och övergripande målsättningar

Regeringens bedömning: EU-arbetet bör inriktas på att dels skärpa
EU:s regler där det behövs med nationella och europeiska miljökvali-
tetsmål som utgångspunkt och dels verka för att en strategi för ekolo-
giskt hållbar utveckling på EU:s alla politikområden och vid använd-
ningen av EU:s olika stödprogram och fonder.

Sverige bör delta aktivt i utformningen och uppföljningen av den
strategi för hållbar utveckling som på svenskt initiativ beslutats av Eu-
ropeiska rådet. En effektivare energi- och resursanvändning bör in-
kluderas.

Arbetet inom EU är av avgörande betydelse för att nå många av de
miljökvalitetsmål regeringen föreslår. Viktiga svenska prioriteringar
är

- kampen mot försurning och klimatförändringar,

- arbetet för kretsloppsanpassning och resurseffektivisering,

- bevarande av biologisk mångfald och översyn av regler om gene-
tiskt modifierade organismer samt

- en höjd ambitionsnivå i EU när det gäller bekämpningsmedel och
kemikalier.

Den högsta tillämpade ambitionsnivån i någon av medlemsstaterna
bör fortsatt vara utgångspunkt för det svenska arbetet i EU. Någon
sänkning av miljökraven bör inte accepteras. Sverige och de andra nya
medlemsstaterna har drivit på miljöpolitiken inom EU. Medlemskapet
har hittills inte inneburit någon sänkning av svenska miljökrav.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning (Miljödepartementet, Det svenska miljöarbetet i EU-
uppföljning av 1995 års strategi, Ds 1997:68).

Remissinstanserna: Alla remissinstanser som yttrar sig i frågan in-
stämmer i att Sverige bör verka för att ekologiskt hållbar utveckling får
ett genomslag inom EU. Bland annat Naturvårdsverket och Lunds uni-
versitet understryker vikten av att driva arbetet vidare på viktiga politi-
kområden, främst när det gäller jordbruk och transporter.

När det gäller de sakområden som bör prioriteras instämmer remissin-
stanserna med promemorians förslag. Naturvårdsverket påpekar att även
vattenfrågor kommer att stå högt på den internationella dagordningen
under år 1998, både i EU och i andra sammanhang. Verket tar också upp
allmänna frågor som utvidgning, sektorsintegrering, miljöforskning och
miljöaspekter på EU:s fonder. EU:s fonder nämns också av Stockholms
kommun och Skogsstyrelsen. Miljöaspekter på EU:s upphandlingsregler
nämns som viktiga av Malmö kommun och av Landsorganisationen. Bo-
verket tar upp betydelsen av EU:s planeringssamarbete i ett arbete för

333

hållbar utveckling. Miljöfor bundet Jordens Vänner nämner strålningsre- Prop. 1997/98:145
laterade frågor som ett viktigt område och anser allmänt att ambitionsni-

vån för miljöarbetet bör vara högre än som uttrycks i promemorian.

Skälen för regeringens bedömning

Målen för EU-arbetet

I samband med inträdet i EU lämnades en skrivelse till riksdagen med en
strategi för det svenska miljöarbetet i EU (skr. 1994/95:167). Som förut-
sågs i skrivelsen har medlemskapet inneburit nya möjligheter för den
svenska miljöpolitiken och stora förändringar i det praktiska arbetet med
att genomföra politiken. De gångna åren har visat på flera framgångar när
det gäller att få genomslag för svenska förslag. Samtidigt har medlem-
skapet inneburit en omfattande omställning.

Sedan år 1995 har miljöpolitiken i EU fortsatt att utvecklas. En positiv
utveckling kan ses på många av de sakområden som prioriterades i den
svenska strategin. Under de närmaste åren kommer EU att ställas inför
stora utmaningar som i hög grad påverkar miljöområdet. En kommande
utvidgning av EU och övriga frågor som behandlas i kommissionens
strategiförslag Agenda 2000 hör till dessa, liksom uppgiften att ge ett
konkret innehåll åt de utvecklade regler om miljö och hållbar utveckling
som finns i Amsterdamfördraget.

I kapitel 4 Nationella miljökvalitetsmål för ekologiskt hållbar utveck-
ling understryks EU-arbetets betydelse för att nå de nationella miljökva-
litetsmål som regeringen föreslår i denna proposition. Många av målen
kan inte nås utan internationellt samarbete. EU kan här spela en roll både
genom att utveckla det regelsystem som behövs för att lösa de regionala
miljöproblemen och genom att vara pådrivande i det globala miljösamar-
betet, t.ex. i klimatfrågan. Både i de regionala och globala sammanhang-
en blir EU:s roll allt mer betydelsefull. I ett regionalt perspektiv ger den
planerade utvidgningen EU en unik möjlighet att bidra till lösningen av
miljöproblemen i Europa. Samtidigt har EU under senare år spelat en
viktigare roll än tidigare i internationella förhandlingar, bl.a. inom ramen
för klimatkonventionen, Baselkonventionen om avfallstransporter och
uppföljningen av Riokonferensen. Det är viktigt att denna utveckling
fortsätter.

Globala frågor ligger formellt sett endast delvis inom EU:s kompeten-
sområde. Trots det har EU i samband med Riokonferensen och dess upp-
följning tagit på sig en allt viktigare roll i det globala samarbetet för håll-
bar utveckling. EU var t.ex. en av de mest aktiva parterna vid det extra
mötet med FN:s generalförsamling år 1997 för uppföljning av Riokonfe-
rensen. Sverige har genomgående fått stort genomslag för svenska profil-
frågor inom EU-samarbetet efter Rio. Medlemskapet ger Sverige helt nya
möjligheter att delta i utformningen av positionerna hos en av de största
och viktigaste parterna inom det globala samarbetet för hållbar utveck-
ling. Regeringen anser att det är positivt att EU har intagit denna ledande
roll och avser att fortsätta agera för ett aktivt EU-deltagande i uppfölj-
ningen av Riokonferensen.

334

Det räcker dock inte med att EU är framgångsrik i sin miljöpolitik i Prop. 1997/98:145
traditionell mening. EU måste utveckla en strategi för ekologiskt hållbar
utveckling inom alla sina politikområden. För att miljöproblemen skall
kunna lösas är sektorernas medverkan lika nödvändig i ett EU-perspektiv
som i ett nationellt perspektiv.

Regeringen gör således den bedömningen att EU-arbetet bör följa två
huvudlinjer

- arbete inom olika sakområden för att skärpa EU:s regler när så be-
hövs med de nationella miljökvalitetsmålen som utgångspunkt och

- utveckling av en strategi för ekologiskt hållbar utveckling inom EU.

Regeringen redovisar i detta kapitel sin bedömning när det gäller över-
gripande frågor om de svenska prioriteringarna i EU-arbetet. Det finns
skäl att inledningsvis behandla tre frågeställningar: ekologiskt hållbar
utveckling som en övergripande målsättning, de sakområden som bör
prioriteras mot bakgrund av de miljökvalitetsmål regeringen föreslår och
ambitionsnivån för EU-arbetet.

Hållbar utveckling

Regeringens målsättning är att Sverige skall vara en pådrivande interna-
tionell kraft och ett föregångsland i strävan att skapa en ekologiskt håll-
bar utveckling. De tre övergripande målen för ekologisk hållbarhet-
skyddet av miljön, effektiv användning av energi och andra naturresurser
samt hållbar försörjning - innebär bl.a. att resursanvändningen kommer
mer i fokus än tidigare, då åtgärderna framför allt har syftat till att mins-
ka skadliga utsläpp. Detta måste återspeglas i vår politik i EU.

I den svenska EU-strategin från år 1995 understryks att miljöförore-
ningama inte känner nationella gränser och att internationellt samarbete
därför är nödvändigt för att lösa miljöproblemen. Den långsiktiga för-
sörjningen med naturresurser är i stor utsträckning också en internationell
fråga. Råvaror och produkter säljs ofta på en global marknad och den
svenska ekonomin är nära sammanflätad med ekonomin i de övriga län-
derna. Omställningen av Sverige till ekologisk hållbarhet kan därför inte
uppnås isolerat i Sverige.

Regeringen vill understryka att ett viktigt motiv till de svenska an-
strängningarna för att på allvar låta kraven på hållbarhet fa genomslag i
alla delar av samhället, är att detta ökar våra förutsättningar att påverka
internationellt. Genom att gå före nationellt far vi större trovärdighet och
vi kan pröva och visa på nya tekniska, ekonomiska, politiska och organi-
satoriska lösningar. Givetvis måste ett beslut om att gå före nationellt
föregås av en analys av bl.a. ekonomiska konsekvenser och näringspoli-
tiska effekter.

Frågorna är också i hög grad aktuella inom EU. Hållbar utveckling har
med Amsterdamfördraget tillförts de övergripande målen för EU och
sektorsintegrering anges i fördraget som ett medel för att nå detta mål.
Fördragsändringarna redovisas närmare i avsnitt 10.2. Utmaningarna för
EU. Hållbar utveckling är också temat för det femte miljöhandlingspro-
grammet från år 1992. Det har ändå framförts kritik mot att hållbar ut-

335

veckling inom EU i stor utsträckning ses som en miljöfråga, som ännu
inte i praktiken blivit ett övergripande mål för och fullt ut integrerats i
alla sektorer. Inte heller har effektivare användning och hållbart nyttjande
av naturresurser slagits fast som övergripande mål inom EU, även om
många insatser görs i enskilda sakfrågor.

Utvecklingen har dock nu tagit fart även inom EU. Kommissionens
miljödirektorat har under sommaren 1997, som en uppföljning av Ams-
terdamfördraget, publicerat en handlingsplan för de närmaste åren.
Handlingsplanen omfattar många av de frågor som, i denna proposition,
redovisas som svenska prioriteringar. Vid FN:s specialsession om miljö
och utveckling år 1997 kunde EU enas om en gemensam plattform för ett
fortsatt arbete för en hållbar utveckling, som bl.a. på svenskt initiativ lade
tyngdpunkt på frågan om effektivare energi- och resursanvändning. Vi-
dare har EU:s stats- och regeringschefer, inom ramen för Europeiska rå-
det i december 1997 på svenskt initiativ, tagit upp frågan och uppmanat
kommissionen att ta fram en strategi för hållbar utveckling som skall
redovisas för Europeiska rådet i juni 1998.

Det vidgade perspektivet på hållbar utveckling som redovisats kan ses
som en naturlig utveckling av det övergripande målet för den svenska
politiken som lades fast i EU-strategin från år 1995. Sverige bör med
stöd av sina nationella erfarenheter verka för att detta synsätt omsätts i
praktiken på EU:s alla politikområden och vid användningen av EU:s
olika fonder. Integreringen av målet om hållbar utveckling bör t.ex. ingå
som ett led i en större reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Det initiativ som nu tagits av stats- och regeringscheferna i Europeiska
rådet kommer att behöva följas upp. Sverige bör även i fortsättningen
vara pådrivande i detta arbete.

I arbetet med en sådan strategi bör ingå att övergripande söka analyse-
ra Unionens regelverk i syfte att identifiera åtgärder som krävs för att
uppnå ekologiskt hållbar utveckling inom Unionen och vilka hinder att
nå dithän, institutionella och i regelverket, som nu föreligger. Sysselsätt-
ningseffekterna av en förändrad inriktning bör särskilt beaktas. För att i
analysen kunna utvärdera Unionens nuvarande politik inom alla sektorer
kommer kriterier för hållbar utveckling att behöva utvecklas, liksom sär-
skilda instrument för att främja hållbar utveckling. En rad ämnen behöver
tas upp, t.ex. miljömål inom den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP)
och strukturfonderna, miljöstrategier för varor och kemikalier, använd-
ningen av upphandlingsregler samt ekonomiska styrmedel.

En viktig aspekt på integrering är att kommissionen uppfyller sitt löfte
att genomföra analyser av miljökonsekvenserna av nya kommissionsför-
slag som presenteras. En sådan utfästelse gjorde kommissionen redan i
samband med Unionsfördraget och den upprepades i en förklaring till
Amsterdamfördraget, men utfästelsen har knappast genomförts i prakti-
ken. Det bör vara en uppgift för Sverige att stödja detta arbete och beva-
ka att kommissionen uppfyller sitt löfte. Det kan också finnas skäl att
arbeta inom EU för att minimikrav tas fram för vad en sådan analys av
miljökonsekvenser skall innehålla.

Prop. 1997/98:145

336

Prioriterade sakområden

Prop. 1997/98:145

I EU-strategin från år 1995 identifierades fyra sakområden som särskilt
borde prioriteras:

- försuming/klimatfbrändringar,

- kretsloppsanpassning,

- biologisk mångfald samt

- bekämpningsmedel/kemikalier.

Dessa prioriteringar omfattar områden där internationellt samarbete in-
om EU är särskilt viktigt för att nå de miljökvalitetsmål som regeringen
redovisar i kapitel 4 Nationella miljökvalitetsmål för ekologiskt hållbar
utveckling. Det är också viktiga för att nå en god miljö i hela Europa. För
att motverka de gränsöverskridande luftföroreningarna som leder till
klimatförändringar och försurning är EU-arbetet av avgörande betydelse.
En giftfri miljö kräver åtgärder som rör EU:s inre marknad och den ge-
mensamma avfallspolitiken. Att bevara den biologiska mångfalden ingår
i flera av de miljökvalitetsmål som regeringen föreslår.

I flera fall har framsteg nåtts i EU inom de prioriterade områdena, men
processerna är långt ifrån avslutade. För samtliga områden kommer de
närmaste åren att innebära fortsatt arbete och viktiga beslut. Som exem-
pel på viktiga frågor kan nämnas

- uppföljningen av EU:s klimatpolitik efter förhandlingarna i Kyoto,

- genomförandet av EU:s försumingsstrategi,

- Auto/Oil-programmet om vägtrafikens miljöpåverkan,

- utvecklingen av en politik för kemikalier och varors miljöpåverkan
samt

- EU-strategin för biologisk mångfald och genomförandet av nätverket
Natura 2000.

De fyra första av dessa frågor behandlas i särskilda avsnitt i denna
proposition. Beträffande den sista frågan kan särskilt nämnas det arbete
som pågår med att säkerställa skydd för arter och naturtyper som omfat-
tas av EG:s naturvårdsdirektiv. Enligt direktiven skall ett nätverk av
skyddade områden bildas (Natura 2000), som skall bidra till bevarandet
av den biologiska mångfalden i ett europeiskt perspektiv. Under år 1997
har beslut fattats om att komplettera det s.k. art- och habitatdirektivet
(92/43/EEG) med nya arter och naturtyper med anledning av Sveriges,
Finlands och Österrikes inträde i EU. Under år 1998 kommer det svenska
Natura 2000-arbetet att inriktas på att ta fram förslag till områden för
dessa nordiska arter och naturtyper. Hittills har Sverige anmält 1 595
områden till Natura 2000 med en sammanlagd yta av mer än 4 miljoner
hektar.

Det finns inte skäl att ändra inriktning när det gäller de prioriterade sa-
kområdena i 1995 års strategi. Regeringen anser dock att kompletteringar
behövs i två avseenden. Mot bakgrund av de bedömningar som redovisas
av regeringen i kapitel 5 Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle
bör för det första resurseffektivisering betonas när det gäller EU-arbetet
med kretsloppsanpassning. För det andra bör hänsyn tas till den översyn
som nyligen har påbörjats av reglerna om genetiskt modifierade orga-
nismer (GMO) i direktivet 90/220/EEG. Det rör sig om frågor av stort

337

allmänt intresse, där EU:s nuvarande lagstiftning inte har visat sig till-
räcklig for att fa till stånd en effektiv bedömning. Regeringen anser att
det måste vara en särskilt prioriterad fråga för Sverige att verka för håll-
bara lösningar på detta område. En viktig fråga är att utveckla gemen-
samma riktlinjer för vissa gentekniktillämpningar, som t.ex. jordbruks-
grödor som är resistenta mot bekämpningsmedel. Sverige har redan tagit
initiativ till och fatt gehör för att ett sådant arbete nu skall inledas inom
EU.

Som en förberedelse på nationell nivå för detta arbete har regeringen i
oktober 1997 beslutat att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kom-
mitté med uppgift att analysera den moderna bioteknikens möjligheter
och risker (dir. 1997:120). Utredningen skall bl.a. bedöma de långsiktiga
effekterna av den moderna biotekniken samt lämna förslag till en över-
gripande politik för området i ett internationellt perspektiv. Utredningen
skall genom ett öppet och utåtriktat arbetssätt främja debatt och diskus-
sion om frågor som rör den moderna biotekniken. Uppdraget skall redo-
visas till regeringen i juni år 2000.

Övriga sakfrågor

Det faktum att Sverige fortsätter att prioritera fyra sakområden, komp-
letterat med GMO-frågor och med tonvikt på resurseffektivisering, inne-
bär givetvis inte att vi bör vara passiva i andra frågor. EU väntas de när-
maste åren arbeta med ett antal viktiga sakfrågor som inte hör till de prio-
riterade områdena. Många av dessa nämns under redovisningen av mil-
jökvalitetsmål i kapitel 4 Nationella miljökvalitetsmål för ekologiskt
hållbar utveckling. Arbetet pågår med ett nytt ramdirektiv för vatten som
kan fa stora konsekvenser för det svenska vattenarbetet. Utöver vatten-
frågorna har flera remissinstanser som kommenterat promemorian om en
uppföljning av 1995 års svenska EU-strategi tagit upp övergripande frå-
geställningar som utvidgningen, miljöaspekter på EU:s fonder, miljö-
forskning och genomförandet av EG-reglema. Av dessa frågor behandlas
utvidgningen i detta kapitel. Beträffande EU:s olika stödprogram vill
regeringen understryka att frågan om hur dessa kan användas för att
stödja arbetet med ekologisk hållbarhet givetvis är av mycket stor bety-
delse, såväl i ett svenskt perspektiv som i ett framtida utvidgat EU. Detta
gäller program med ren miljöinriktning (LIFE), fonder som nu används
för stöd till kandidatländerna (PHARE) samt struktur- och sammanhåll-
ningsfondema. Beträffande de senare har kommissionen i meddelandet
Agenda 2000 aviserat att förslag om den framtida inriktningen kommer
att läggas fram under år 1998. Det är viktigt att EU:s regional- och
strukturpolitik medverkar till en långsiktigt hållbar utveckling och denna
princip bör prägla alla faser av politikens genomförande. EU:s struktur-
fonder bör i nästa programperiod år 2000-2007 bli ett betydelsefullt in-
strument för detta. Det innebär bl.a. att krav ställs på miljökonsekvens-
bedömningar av program och projekt, så att de aktivt bidrar till en hållbar
utveckling. Regeringen har behandlat denna fråga i proposition
1997/98:62 Regional tillväxt.

Prop. 1997/98:145

338

Agenda 2000 tar också upp den mycket viktiga frågan om en reforme- Prop. 1997/98:145
ring av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Ambitionsnivån för EU:s miljöarbete

I EU-strategin från år 1995 sägs att den högsta tillämpade ambitionsni-
vån i någon av medlemsstaterna skall vara utgångspunkt för det svenska
arbetet i EU och att någon sänkning av miljökraven ej bör ske. Regering-
en anser inte att det finns skäl att ändra denna målsättning.

De nya medlemsstaterna Sverige, Finland och Österrike har på flera
områden åstadkommit en utveckling i riktning mot en mer ambitiös mil-
jöpolitik inom EU. Särskilt kan kommissionens förslag till försumings-
strategi, förbudet mot export av farligt avfall inom ramen för Baselkon-
ventionen och Amsterdamfördraget nämnas som exempel på detta. De
övergångsregler de nya länderna fick vid inträdet i EU har på kemikalie-
området lett till att EU inlett en översyn av de gemensamma reglerna.
Miljöpolitiken bör kunna fortsätta att utvecklas under de närmaste åren.
En utmaning inför framtiden blir att utveckla miljöpolitiken även inom
ett utvidgat EU med nya medlemsstater som har stora miljöproblem.

Det finns många sätt att påverka utvecklingen inom EU. Som ytterliga-
re ett framgångsrikt exempel kan nämnas att Sverige efter att ha anmält
nationella regler om miljökrav för båtmotorer har åstadkommit att kom-
missionen planerar att lägga fram förslag till gemensamma sådana krav
för hela EU. Det svenska initiativet kan således väntas leda till att inter-
nationella miljönormer tas fram för en utsläppskälla som tidigare varit
helt oreglerad. EU har också med sin ekonomiska styrka bättre förutsätt-
ningar att få genomslag för internationella miljökrav på viktiga handel-
svaror än ett litet land som Sverige, förutsatt givetvis att gemenskapen
kan förmås att driva frågorna. De nya miljökraven på avgasutsläpp från
arbetsmaskiner, motorcyklar och andra speciella användningsområden
för förbränningsmotorer, som redovisas i avsnitt 7.1.4. Förhandlingarna
inom EU och som saknar motsvarighet i Sverige, är ett exempel på detta.

Regeringens bedömning är att medlemskapet inte har inneburit en
sänkning av några svenska miljökrav. I några fall har medlemskapet
medfört en utveckling av de svenska reglerna. I strategin från år 1995
nämns miljökonsekvensbeskrivningar, buller, genteknik och miljökvali-
tetsnormer som exempel på områden där de gemensamma reglerna är
strängare eller mer omfattande än vad som tidigare har gällt i Sverige.
Förutom de nyssnämnda exemplen på avgaskrav för vissa motorer kan
även naturvården nämnas som ett sådant område, där det europeiska nät-
verket av skyddade områden (Natura 2000) och reglerna om kontroll av
handel med utrotningshotade djur och växter (CITES) har haft konsek-
venser för utvecklingen av det svenska regelsystemet.

339

10.2 Utmaningarna för EU

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: EU:s utvidgning är den kanske största
miljöfrågan inom EU de närmaste åren. Sverige bör verka för att mil-
jöområdet far en hög prioritet i förhandlingarna om medlemskap och
att det förstärkta förmedlemskapsstöd som kommissionen föreslår till
ansökarländema far en tydlig miljöinriktning.

Amsterdamfördraget blev en stor framgång för miljön. Sverige
måste nu verka för att de allmänt hållna bestämmelserna i fördraget
fylls med ett konkret innehåll. Detta gäller särskilt målet om en håll-
bar utveckling och integreringen av miljön i andra sektorer.

Formerna för arbetet med en efterföljare till det femte miljöhand-
lingsprogrammet bör övervägas.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågorna in-
stämmer i huvudsak med bedömningarna i promemorian. Naturvårdsver-
ket pekar på ett antal slutsatser och rekommendationer i betänkandet
Miljön i ett utvidgat EU (SOU 1997:149) vilka bör drivas av Sverige.

Skälen för regeringens bedömning: De närmaste åren innebär ett
antal stora utmaningar för EU, som behandlas i kommissionens medde-
lande Agenda 2000. Den allt överskuggande frågan är utvidgningen med
ett tiotal nya medlemsstater. Mycket viktiga är också frågorna om ett nytt
finansiellt perspektiv efter år 2000 samt utvecklingen av struktur-, regio-
nal- och jordbrukspolitiken. Detta är frågor som är av stor betydelse ock-
så för miljöarbetet och för arbetet med en hållbar utveckling i Europa.
Andra stora frågor som mer direkt berör miljön är tillämpningen av de
nya miljöreglema i Amsterdamfördraget och frågan om ett nytt hand-
lingsprogram för miljön.

EU:s utvidgning

I meddelandet Agenda 2000 med tillhörande länderyttranden (s.k. aviser)
rekommenderar kommissionen att förhandlingar om medlemskap inleds
med fem av de tio ansökande länderna i Central- och Östeuropa (Estland,
Polen, Ungern, Tjeckien och Slovenien). Förhandlingar om medlemskap
är också aktuella med Cypern. Rekommendationerna görs mot bakgrund
av en genomgång av de ansökande ländernas nuvarande förhållanden
liksom den förväntade utvecklingen inom olika samhällsområden. Kom-
missionens bedömningar har gjorts utifrån de kriterier som Europeiska
rådet lade fast vid sitt möte i Köpenhamn år 1993. Det gäller ländernas
utvecklingsnivå vad gäller demokrati och rättssäkerhet, marknadsekono-
mi och konkurrensförhållanden samt förmågan att i övrigt uppfylla med-
lemskapets förpliktelser (som att effektivt genomföra bl.a. EG-reglema
på miljöområdet). Kommissionen anger att medlemskap för de första
länderna kan nås på medellång sikt, vilket torde innebära ca fem år.

340

För samtliga länder har miljöområdet pekats ut som särskilt problema- Prop. 1997/98:145
tiskt. Samtliga ligger under EU-nivåer vad gäller omfattning och innehåll
i lagstiftningen. Vidare är både förvaltningarnas och allmänhetens med-
vetande om miljöproblemen lägre än inom EU, liksom investeringsnivåer
och dylikt. Kommissionens bedömning är att särskilt stora ansträngning-
ar måste göras på miljöområdet, både politiskt och ekonomiskt. Länderna
måste avsätta stora summor till investeringar och även EU måste mobili-
sera ett större stöd. Privata investeringar liksom stöd genom internatio-
nella finansieringsinstitut framhålls. Även om dessa satsningar görs är
kommissionens bedömning att inte någon av länderna kan väntas kunna
effektivt genomföra EG:s miljöregler på medellång sikt utan endast på
lång eller mycket lång sikt.

Frågan om utvidgningens konsekvenser för miljön och för EU:s fram-
tida miljöpolitik har på regeringens uppdrag behandlats av en utredning,
som redovisat uppdraget i betänkandet Miljön i ett utvidgat EU (SOU
1997:149). Utredningens övergripande slutsats är att EU-utvidgningen
ger betydande miljövinster i Europa. De största miljövinsterna uppnås i
de tio kandidatländerna. Utredningen menar att miljövinsterna uppnås
snabbare om kommissionens förslag genomförs att tillföra miljöområdet
avsevärda resurser inom ramen för ett nytt kraftigt utvidgat PHARE-
program. Vidare uppnås miljövinsterna genom att EU strikt följer upp
miljöåtagandena. Andra internationella överenskommelser ger enligt ut-
redningen inte samma effekt i detta avseende. EU har det mest heltäck-
ande internationella regelverket, vilket för länderna innebär en skyldighet
att se över och utveckla hela sin miljöpolitik. Utredningen framhåller att
det samtidigt är viktigt att utvidgningsprocessen åtföljs av kompletteran-
de åtgärder dels för att stötta kandidatländerna så att dessa så snabbt som
möjligt kan uppfylla EU:s miljöregler, dels för att skärpa EU:s nuvarande
miljölagstiftning för att på ett kraftfullt sätt motverka eventuella negativa
effekter av utvidgningen inom främst transportsektorn.

Enligt regeringens bedömning är utvidgningen den kanske största
miljöfrågan inom EU de närmaste åren, åtminstone när det gäller åtgär-
der för att begränsa de regionala miljöproblemen. EU-medlemskapet in-
nebär en historisk möjlighet att förbättra miljölagstiftning och medveten-
het i ansökarländema och att därmed förbättra miljön i hela Europa. Ett
utvidgat EU bör samtidigt innebära förbättrade möjligheter för EU att
vara pådrivande på miljöområdet internationellt. Samtidigt är det uppen-
bart att det finns problem med att utvidga EU till att omfatta länder som i
vart fall i dag ligger så långt efter på miljöområdet. En utvidgning som
innebär att vissa medlemsländer under en följd av år efter det att de blev
medlemmar fortfarande inte har hunnit i kapp de övriga på miljöområdet
måste naturligtvis påverka utformningen av miljöpolitiken inom hela EU.

Regeringen vill därför understryka att det är av yttersta vikt att tiden
fram till medlemskap används väl. Det främsta ansvaret ligger hos ansö-
karländema själva, men EU och dess medlemsländer måste stödja ansö-
karländemas ansträngningar genom tekniskt och ekonomiskt stöd. När-
mandet till EU är av central betydelse för det svenska miljöstödet till
kandidatländerna och de svenska myndigheternas erfarenheter av EU-
arbete bör utnyttjas i samarbetet med dessa.

341

Det är viktigt att nu identifiera den EG-lagstiftning på miljöområdet
som måste vara genomförd vid ett medlemskap. Sverige bör verka för att
miljöområdet far en hög prioritet i förhandlingarna om medlemskap och
att det förstärkta förmedlemskapsstöd som kommissionen föreslår till
ansökarländema får en tydlig miljöinriktning.

Amsterdamfördraget

I EU-strategin från år 1995 konstaterades att miljöfrågorna borde disku-
teras vid den kommande regeringskonferensen. En fortsatt förstärkning
av principer om hållbar utveckling, integrering av miljöhänsyn i andra
sektorer, en hög ambitionsnivå i EU:s miljölagstiftning och möjligheten
att gå före nationellt angavs som de viktigaste frågorna. Sverige drev
också vid konferensen miljön som en av de mest prioriterade frågorna
och lade fram förslag till fördragsändringar på de områden som angavs i
strategin och i regeringens skrivelse EU:s regeringskonferens år 1996
(skr. 1995/96:30).

Regeringen konstaterar att det arbete som bedrevs av Sverige och någ-
ra andra medlemsstater för att förbättra miljöreglema blev framgångsrikt,
särskilt med hänsyn till den negativa inställning till att ta upp miljöfrå-
gorna som många medlemsstater hade i början av förhandlingarna. Det
kan också konstateras att fördragsändringar kom till stånd på de områden
som tas upp i 1995 års strategi. Av de särskilda svenska förslag till för-
dragsändringar som lades fram var det bara förslaget att ta in substitu-
tionsprincipen som mål för gemenskapens miljöpolitik som inte fick
framgång. Principen har dock ändå börjat fa ett genomslag i särskilda
EG-direktiv på kemikalieområdet (se kapitel 6 Kemikaliepolitik för
2000-talet).

Amsterdamfördraget innehåller ändringar i de grundläggande fördra-
gen (Unionsfördraget och EG-fördraget) som direkt berör miljön på tre
områden: hållbar utveckling som ett övergripande mål för gemenskapen,
integrering av miljön i andra politikområden och förhållandet mellan
miljö och inre marknad.

Förhållandet mellan miljö och inre marknad behandlas i avsnitt 10.3
Förhållandet till den inre marknaden. Beträffande de övriga frågorna in-
förs nya skrivningar i de inledande artiklarna i fördragen, som behandlar
EU:s målsättningar och samordningen mellan olika politikområden. Des-
sa skrivningar om hållbar utveckling och sektorsintegrering är allmänt
hållna men ändå viktiga eftersom de berör grunderna för EU:s hela verk-
samhet. De allmänna skrivningarna behöver dock fyllas med ett innehåll
och det måste vara en högt prioriterad fråga för Sverige att under de föl-
jande åren verka inom EU för att målen konkretiseras. Som redovisats i
avsnitt 10.1 Bakgrund och övergripande målsättningar har detta arbete
redan påbörjats.

Hållbar utveckling tas genom Amsterdamfördraget in som ett övergri-
pande mål i både artikel B i Unionsfördraget och i artikel 2 i EG-
fördraget. Vidare kompletteras ingressen till Unionsfördraget med att
främjandet av ekonomiska och sociala framsteg och ekonomisk integra-

Prop. 1997/98:145

342

tion skall ske med beaktande av principen om hållbar utveckling. I en ny
artikel 3c sägs att ”miljöskyddskraven skall integreras i utformningen
och genomförandet av gemenskapens politik och verksamhet enligt arti-
kel 3, särskilt i syfte att främja en hållbar utveckling”. Denna formulering
är hämtad från miljöartiklama i EG-fördraget (artikel 130r.2), men ge-
nom att föra fram den till inledningen av fördraget ges miljön en viss
särställning jämfört med andra allmänna intressen av horisontell karaktär
som skall beaktas vid utformningen av politiken på andra områden. Arti-
keln visar också på sambandet mellan miljöpolitiken och målet hållbar
utveckling, vilket inte framgår lika tydligt av artikel 2.

Integrering av miljöaspekter i andra politikområden är en nyckelfråga
för att nå hållbar utveckling. Detta understryks inte minst i det femte åt-
gärdsprogrammet för miljön. Sverige ville i sina förslag till regerings-
konferensen i denna fråga gå ett steg längre och i fördraget införa tydliga
miljömål för de viktigaste sektorerna (jordbruk, transporter och trans-
portnätverk). Även om detta inte lyckades gör regeringen den bedöm-
ningen att de nya skrivningarna innebär ett kraftfullt stöd för ett fortsatt
svenskt offensivt arbete på området.

Amsterdamfördraget innebär också den viktiga ändringen att miljö-
rättsakter som grundas på artikel 13 Os. 1 i Romfördraget skall beslutas
med det s.k. medbeslutandeförfarandet. Detta betyder att parlamentet får
ett ökat inflytande med vetorätt. Samtidigt beslutades om vissa förenk-
lingar i medbeslutandeförfarandet för att åstadkomma en effektivare be-
slutsprocess.

Ett nytt åtgärdsprogram för miljön

Rådet och Europaparlamentet arbetar för närvarande med en resolution
om översynen av EU:s femte åtgärdsprogram för miljön. Översynen har
bekräftat betydelsen av programmets övergripande inriktning - hållbar
utveckling och sektorsintegrering - men har samtidigt visat på ett otill-
räckligt genomförande.

I ett arbete med nästa åtgärdsprogram är således genomförandet av en
politik för hållbar utveckling inom alla sektorer av avgörande betydelse.
Regeringen gör dock den bedömningen att det inte är säkert att det vikti-
gaste i den processen är att rådet och parlamentet slutligen antar en reso-
lution om ett nytt program. De förseningar i beslutsprocessen och de
spänningar mellan rådet och parlamentet som det genom Unionsfördraget
införda medbeslutandeförfarandet för åtgärdsprogram på miljöområdet
har lett till, kan leda till slutsatsen att dessa program inte är ett särskilt
effektivt sätt att driva fram beslut mot fastlagda mål. Det är också en
nackdel att de traditionella programmen bara behandlas av miljöminist-
rarna och inte av de andra råd som blir berörda.

Genom det beslut som nu på svenskt initiativ tagits av stats- och rege-
ringscheferna i Europeiska rådet om en övergripande strategi för hållbar
utveckling har ett viktigt steg tagits för att bredda basen för arbetet till att
omfatta alla sektorer. En kommande strategi måste genomföras och följas
upp av de olika sektorerna genom åtgärder av berörda generaldirektorat i

Prop. 1997/98:145

343

kommissionen och berörda ministerråd. Ett sätt för uppföljning kan vara
att utarbeta sektorsvisa åtgärdsprogram, inklusive ett nytt åtgärdsprogram
för miljön.

10.3 Förhållandet till den inre marknaden

Regeringens bedömning: Sverige bör arbeta för att de gemensamma
regler som beslutas för den inre marknaden ligger på en hög skydds-
nivå för miljön. Inte minst är detta viktigt för att den europeiska in-
dustrin skall kunna behålla utvecklingsförmåga och konkurrenskraft
på världsmarknaden.

Genom Amsterdamfördraget förtydligas och förbättras de grund-
läggande bestämmelserna om förhållandet mellan miljö och inre
marknadsregler. En hög skyddsnivå slås fast som utgångspunkt för
gemensamma regler. Den s.k. miljögarantin far en bättre utformning
och skall kunna tillämpas även på områden där det finns en harmoni-
serad gemensam lagstiftning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Kommerskollegium understryker att arbetet för en
bättre miljölagstiftning i första hand skall bedrivas inom ramen för EU-
samarbetet och att särlagstiftning bör undvikas. Liknande synpunkter
framförs av Industriförbundet. Grossistförbundet Svensk Handel anför att
det i vissa fall eventuellt kan finnas skäl att gå före och visa vägen genom
strängare nationell lagstiftning. En förutsättning för ett sådant ställnings-
tagande är att metoder, riskanalyser och bedömningar som ligger till
grund för ställningstagandet är vetenskapligt grundade och accepterade.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att Sverige
bör vara berett på att stifta egna lagar innan EU antar miljöregler som
inte innehåller tillräckligt höga ambitioner med hänsyn till svårigheten att
tillämpa artikel 100a. Miljöförbundet Jordens Vänner anser att det är
missvisande att i sammanhanget tala om en ”miljögaranti”.

Skälen för regeringens bedömning: En av målsättningarna med den
inre marknaden är att säkerställa en fri cirkulation för varor. Många av de
harmoniserade regler med varukrav som finns på inre marknadsområdet
har sin bakgrund i önskemålet att tillämpa enhetliga miljökrav. De vikti-
gaste reglerna avser kemikalier och miljökrav på fordon och bränslen.
Eftersom detta rör centrala områden för miljöpolitiken har diskussioner-
na om EU och miljö ofta kommit att gälla vilken kravnivå som skall till-
lämpas och möjligheten för enskilda länder att använda strängare mil-
jökrav än de gemensamma.

Balansen mellan miljö och inre marknad behandlas i skrivelsen Sveri-
ge och den inre marknaden (skr. 1996/97:83). I skrivelsen framhåller
regeringen bl.a. att gemensamma krav för den inre marknaden på en till-
räckligt hög skyddsnivå innebär en möjlighet att komma till rätta med
bl.a. gränsöverskridande miljöproblem. Samtidigt kan harmoniserade

Prop. 1997/98:145

344

regler på för låg nivå bli ett hinder för den nationella miljöpolitiken. Vi- Prop. 1997/98:145
dare konstateras att det är viktigt att det säkerställs att gemensamma reg-
ler utformas på en tillräckligt hög skyddsnivå för miljön.

I förhandlingarna om Amsterdamfördraget drev Sverige ståndpunkten
att en av de grundläggande bestämmelserna om förhållandet mellan miljö
och inre marknadsregler, artikel 100a, borde förtydligas och förbättras.
Utfallet blev också i huvudsak i enlighet med det svenska förslaget.

När det gäller nivån för de gemensamma reglerna infördes genom en-
hetsakten år 1987 i artikel 100a.3 att kommissionen i sina förslag till ge-
mensamma regler på inre marknadsområdet skall utgå från en hög miljö-
skyddsnivå. I Amsterdamfördraget har lagts till att rådet och parlamentet
skall sträva efter att nå detta mål. Samtidigt sägs att ny utveckling grun-
dad på vetenskapliga fakta skall beaktas. Även om den nya lydelsen av
artikel 100a.3 inte innebär en absolut förpliktelse för rådet och parla-
mentet att bara besluta regler som ligger på en hög skyddsnivå är den
enligt regeringens mening en viktig bekräftelse på att samma ambitions-
nivå skall gälla för miljöregler på den inre marknaden som för miljöreg-
ler som grundas på miljöartiklama 130r-t.

Det kan inte förnekas att beslut ibland fattas inom EU med miljökrav
som från svenska utgångspunkter ligger på en för låg nivå. Ett exempel
är rådets nyligen fattade beslut om gemensam ståndpunkt om bränslekrav
för fordon efter år 2000 (Auto/Oil). Trots att bl.a. Sverige fick gehör för
förbättringar i det ursprungliga förslaget, fick den begränsade kapaciteten
hos föråldrade raffinaderier i några länder stor betydelse för den kravnivå
man hamnade på. Å andra sidan kan EU ibland driva igenom långtgående
krav trots initialt motstånd från många länder och delar av den egna in-
dustrin. Den gemensamma ståndpunkten om nya fordonskrav i Auto/Oil-
programmet är ett exempel på detta.

Regeringen bedömer att den viktigaste målsättningen skall vara att sä-
kerställa att de gemensamma regler som beslutas ligger på en hög
skyddsnivå. Reglerna far inte bara anpassas till befintliga tekniska lös-
ningar utan måste också när det är nödvändigt av miljöskäl kunna utfor-
mas så att de ger incitament till att ta fram ny teknik. Den nya lydelsen av
artikel 100a.3 kan åberopas till stöd för detta. Inte minst är detta viktigt
för att den europeiska industrin skall kunna behålla utvecklingsförmåga
och konkurrenskraft på världsmarknaden. Utsläppskraven för bilar kan
åter nämnas som ett exempel. Det faktum att de europeiska kraven under
lång tid låg på en lägre nivå än i andra delar av världen, särskilt i USA,
ledde till att de europeiska tillverkare som inriktade sig på den europeis-
ka marknaden kom efter i utvecklingen av renare fordon och att de fick
svårare att konkurrera när kraven skärptes.

Att använda andra styrmedel i stället för bindande krav är ofta en möj-
lighet om de gemensamma reglerna ligger på en för låg nivå. Ett fram-
gångsrikt svenskt exempel är skattedifferentieringen för fordonsbränslen,
som i praktiken lett till att EU:s kravnivåer saknar betydelse i fråga om
dieselbränsle. Nästan allt bränsle som säljs uppfyller kraven för miljök-
lasser som är bättre än EU:s krav.

En annan möjlighet kan vara att det i framtiden utformas EG-regler på
inre marknadsområdet som innehåller regionala differentieringar, t.ex.

345

för att ta hänsyn till skillnader i naturliga miljöförutsättningar i olika de- Prop. 1997/98:145
lar av Europa. Detta måste ske inom ramen för de begränsningar som
ställs upp av EG:s regelverk. Det är dock inte säkert att regler för varor
alltid måste vara harmoniserade. Av särskilt intresse är att kommissio-
nens nya förslag om svavelhalten för tunga oljor, som ingår i försur-
ningsstrategin, utformats som minimiregler och ger möjlighet för med-
lemsstaterna att ställa högre krav.

Kommissionen har påbörjat ett arbete med ett särskilt meddelande om
förhållandet mellan miljön och den inre marknaden. Företrädare för rege-
ringen i Sverige har därför i ett brev till de ansvariga kommissionärema
gett uttryck för den svenska inställningen.

Även i de fall EG-reglema innehåller harmoniserade krav ger den s.k.
miljögarantin i artikel 100a.4 under vissa förutsättningar en möjlighet att
tillämpa strängare nationella bestämmelser. Amsterdamfördraget inne-
håller ändringar i denna regel. Viktiga nyheter är att miljögarantin även
skall gälla kommissionsbeslut, att det klargörs att den kan tillämpas för
nya nationella regler på områden där det redan finns EG-regler och att
kommissionen far en tidsgräns för att fatta beslut. Det klargörs också att
en medlemsstat inte behöver ha röstat mot en rättsakt för att den skall
kunna åberopa miljögarantin.

Den principiellt mest intressanta nyheten i miljögarantin är möjlighe-
ten att införa nationella strängare krav på områden som redan harmonise-
rats genom EG-regler. Det har hävdats att den gällande lydelsen av mil-
jögarantin med en långtgående tolkning skulle omfatta även sådana fall,
men i praktiken har ingen medlemsstat försökt utnyttja bestämmelsen på
det viset. Genom ändringen har slagits fast att nationella strängare regler
om miljö och arbetsmiljö i vissa fall kan införas trots att det strider mot
harmoniserad lagstiftning.

Viss kritik har framförts mot att den nya lydelsen av artikel 100a.4 inte
har fått en helt tillfredsställande utformning. Det är också sant att ett an-
tal begränsningar införts för möjligheten att införa nya regler på harmo-
niserade områden, bl.a. begränsningen att det måste röra sig om problem
som är specifika för medlemsstaten. Sverige bör dock inte tveka att ut-
nyttja miljögarantin om det behövs och det bedöms att dessa förutsätt-
ningar är uppfyllda.

På Miljödepartementets verksamhetsområde har miljögarantin åbero-
pats av regeringen i ett fall, som gäller användning av kreosot som
träskyddsmedel. Anmälan enligt miljögarantin gjordes i november 1995.
Kommissionen har ännu efter mer än två år inte fattat beslut i frågan.

346

11 Internationellt miljösamarbete

Målet att lösa de stora miljöproblemen i vår del av världen inom en gene-
ration innebär en stor utmaning for det svenska internationella miljöar-
betet. Många av de stora miljöproblemen känner inga nationella gränser.
Dessutom fattas de beslut som styr utvecklingen och omfattningen av
många av miljöproblemen i allt högre grad på internationell nivå, främst
inom EU men också genom andra internationella överenskommelser på
miljö- och handelsområdet.

Regeringen har i tidigare avsnitt redovisat förslag till nya miljökvali-
tetsmål samt viktiga åtgärdsstrategier inom olika samhällssektorer för att
uppnå miljömålen. För samtliga föreslagna mål är ett framgångsrikt
svenskt internationellt miljöarbete av avgörande betydelse, om än i varie-
rande grad. För flera av målen är även det svenska utvecklingssamarbetet
av stor vikt. För att klara miljökvalitetsmålen krävs följaktligen både ett
framgångsrikt nationellt miljöarbete och ett offensivt svenskt internatio-
nellt miljöarbete och utvecklingssamarbete. Dessa aspekter kompletterar
varandra.

I detta kapitel görs en genomgång av Sveriges internationella miljöar-
bete. Regeringen redovisar sin syn på den fortsatta inriktningen av Sveri-
ges agerande och anger riktlinjerna för en samlad strategi med övergri-
pande prioriteringar. Det internationella miljöarbete som kan kopplas till
ett specifikt miljökvalitetsmål eller till en särskild sakfråga, redovisas
mer detaljerat under relevanta kapitel i propositionen. Sveriges samarbete
inom EU behandlas i kapitel 10 Riktlinjer för det svenska miljöarbetet
inom EU.

Prop. 1997/98:145

347

11.1 Ett stärkt internationellt miljösamarbete

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: För att förverkliga regeringens mål om att
till nästa generation lösa de stora miljöproblemen och för att uppnå de
föreslagna nationella miljökvalitetsmålen krävs ett stärkt och intensi-
fierat svenskt internationellt miljöarbete. Mot bakgrund av regering-
ens förslag till nya miljökvalitetsmål, bör följande övergripande om-
råden särskilt prioriteras inom det fortsatta internationella miljöarbe-
tet:

- stärkt konventionsarbete,

- resurseffektivisering och

-integrering av miljöaspekter inom säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken.

Därutöver bör följande sakområden inom det internationella miljö-
samarbetet ges särskild prioritet:

- klimatförändringar,

- skydd av ozonlagret,

- minskad försurning och

- förbättrad Östersjömiljö samt

- internationellt kemikaliearbete.

Vidare bör en särskild insats göras för att förbättra den svenska in-
formationen till utlandet rörande svenska prioriteringar på miljöområ-
det, och en strategi för miljösamarbete med Asien skall tas fram. En
utredare skall också tillkallas, i syfte att närmare analysera relationen
mellan det svenska miljöarbetet på nationell och internationell nivå.

Skälen för regeringens bedömning: Möjligheten att bedriva en fram-
gångsrik miljöpolitik på nationell nivå är i hög grad beroende av ett of-
fensivt och framåtsyftande internationellt miljöarbete. Därför måste den
nationella miljöpolitiken genomsyras av ett internationellt perspektiv. En
fortsatt offensiv nationell miljöpolitik är nödvändig för att Sveriges del-
tagande i internationella miljöförhandlingar skall vara trovärdigt. Det
internationella arbetet på miljöområdet kan inte heller betraktas som en
isolerad verksamhet utan måste integreras och följas upp i allt miljöar-
bete på nationell nivå.

Det internationella miljöarbetet har vuxit kraftigt i omfattning under de
senaste decennierna. Det kommer med all sannolikhet att intensifieras
ytterligare. Av särskild vikt är det regionala miljösamarbetet, inkl. EU,
det globala samarbetet för hållbar utveckling samt förhandlingar inom
regionala och globala miljökonventioner.

Sverige har varit aktivt i dessa sammanhang. FN:s första globala mil-
jökonferens hölls i Stockholm år 1972 och 20 år senare hölls Riokonfe-
rensen, bl.a. på svenskt initiativ. Sverige har även en pådrivande roll i
flera miljökonventioner, t.ex. på kemikalieområdet, samt i ett antal vikti-
ga regionala processer, exempelvis inom Östersjö- och Nordsjösamarbe-
tet. Fortsatta svenska insatser i det internationella miljösamarbetet kom-
mer att kräva ökad sakkunskap och kompetensutveckling inom Rege-
ringskansliet och berörda myndigheter.

348

För att kunna bedriva ett framgångsrikt internationellt miljöarbete
krävs en konsekvent och genomtänkt strategi. Regeringen har tidigare i
skrivelsen 1996/97:2 Sveriges internationella samarbete för hållbar ut-
veckling lämnat en utförlig redogörelse för sin syn på det internationella
miljösamarbetet. I det följande redovisas vilka frågor som bör prioriteras
under de kommande åren.

Övergripande prioriteringar

Stärkt konventionsarbete

Sverige bör verka för tillämpning och effektiv uppföljning av internatio-
nella miljökonventioner. Målet bör i första hand vara att flera länder skall
bli parter till konventionerna och att parterna skall leva upp till de åta-
ganden som har gjorts. Sverige bör även verka för att stärka de existeran-
de konventionerna och, där så är lämpligt, få till stånd nya internationella
överenskommelser med konkreta och tidsbestämda åtaganden och för-
pliktelser (se avsnitt 11.4 Internationella miljökonventioner).

Resurseffektivisering

Sverige bör verka internationellt för förbättrad ekoeffektivitet och resur-
seffektivisering. Viktiga metoder för att uppnå detta är bl.a. införande av
ekonomiska styrmedel som gynnar resurssnål och ren produktion, tekni-
kutveckling, översyn av statliga subventioner som begränsar möjlighe-
terna till resurseffektivisering, sektors- och producentansvar, miljömärk-
ning och miljöanpassad offentlig upphandling. Sverige kan genom att
vara föregångare påverka utvecklingen internationellt (se kapitel 5 Re-
surseffektivisering i ett kretsloppssamhälle).

Miljö och säkerhet

Sverige bör verka för att det internationella samarbetet för miljö och
hållbar utveckling ges en säkerhetspolitisk dimension. En politik som
syftar till global säkerhet måste, förutom att förebygga konflikter och
krig, bidra till att bevara jordens livsuppehållande system.

Miljökatastrofer, t.ex. i form av omfattande klimatstömingar, förstö-
ring av ozonlagret, skogsbränder, översvämningar och torka, kan få all-
varliga säkerhetskonsekvenser för stater och regioner. Stora flykting-
strömmar och urlakade jordar kan utgöra hot mot länders ekonomiska,
sociala och politiska utveckling och stabilitet. Resursbrist, t.ex. överex-
ploatering av fiskbestånd, kan leda till spänningar och konflikter inom
och mellan stater. Det internationella arbetet för miljö och hållbar ut-
veckling har därför starka samband med nationers säkerhet och är en för-
utsättning för en väl fungerande demokrati.

Sverige medverkar i ett pilotprojekt inom NATO som syftar till att ut-
reda hur miljöförändringar kan leda till hot mot staters säkerhet. Som ett
led i förberedelserna inför detta arbete har uppdragits åt Institutet för
freds- och konfliktforskning i Uppsala att kartlägga olika säkerhetspoli-

Prop. 1997/98:145

349

tiska begrepp samt olika typer av hot mot stater, inkl, miljöhot, och hur Prop. 1997/98:145
dessa kan bemötas.

Det pågår även ett viktigt internationellt försvarssamarbete på miljö-
området, bl.a. rörande miljöledningssystem inom den militära sektorn. På
nordisk nivå har ett gemensamt handlingsprogram antagits för miljö-
samarbete på försvarsområdet, innehållande riktlinjer för bl.a. en gemen-
sam nordisk försvarsmiljöpolicy, gemensamma miljömål och nordiskt
försvarsmiljöbistånd till bl.a. de baltiska länderna. Vidare har Sverige
inom ramen för Östersjömiljarden tillsammans med USA inlett två för-
svarsmiljöprojekt i Baltikum.

För att ytterligare utveckla det internationella försvarsmiljöarbetet i
Europa har Sverige inom ramen för det euro-atlantiska partnerskapsrådet
(EAPR) tillsammans med USA tagit initiativ till att införa miljöriktlinjer
för den militära sektorn baserade på de riktlinjer som tidigare har utar-
betats gemensamt av Sverige och USA.

Miljösamarbetet under Försvarsdepartementet omfattar även arbetet
med olje- och kemikaliebekämpning till sjöss samt olycksförebyggande
och skadebegränsande verksamhet.

Integrering av miljöaspekter inom handels- och biståndspolitiken

Sverige bör verka för att internationella regelverk på handelsområdet och
de globala konventionerna för hållbar utveckling skall vara ömsesidigt
stödjande samt för att u-ländemas möjligheter till miljöanpassad produk-
tion och export främjas. Svenska företags miljöanpassning av varor och
tjänster skall kunna utgöra en konkurrensfördel internationellt.

Vidare är det svenska utvecklingssamarbetet av stor betydelse för Sve-
riges internationella miljöarbete. Det pågående arbetet med att integrera
miljöaspekter inom allt utvecklingssamarbete bör därför intensifieras och
fördjupas. Sida-studien Handel, miljö och utvecklingssamarbete är före-
mål för samråd inom Regeringskansliet. Särskilda miljöinsatser, tillämp-
ning av miljökonsekvensbedömningar och miljöekonomiska analyser,
fortsatt bilateralt projektstöd till Central- och Östeuropa och integrering
av miljöaspekter i EU:s utvecklingssamarbete är av särskild vikt. Sverige
bör även verka för att förbättra miljöarbetet inom FN:s utvecklingspro-
gram och Världsbanksgruppen (se avsnitt 11.6 Internationellt utveck-
lingssamarbete).

Prioriterade sakområden

För att uppfylla de föreslagna miljökvalitetsmålen krävs i de flesta fall
framgångsrika svenska insatser inom det internationella miljösamarbetet.
För flera av målen krävs arbete såväl inom ramen för EU (se kapitlen 4
Nationella miljökvalitetsmål för ekologiskt hållbar utveckling och 10
Riktlinjer för det svenska miljöarbetet i EU) som i andra internationella
fora. Vad gäller det internationella miljösamarbetet utanför EU anser
regeringen att följande sakområden har särskild prioritet

350

- globalt miljösamarbete för att undvika klimatförändringar, främst in-
om FN:s ramkonvention om klimatförändringar (se avsnitt 4.2.15 Be-
gränsad klimatpåverkan),

- globalt miljösamarbete för skydd av ozonlagret, främst inom Mont-
realprotokollet (se avsnitt 4.2.14 Skyddande ozonskikt),

- regionalt miljösamarbete för minskad försurning, bl.a. genom regio-
nala miljökonventioner (se avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning) och

-regionalt miljösamarbete för förbättrad miljö i Östersjöregionen (se
avsnitt 4.2.7 Bara naturlig försurning och avsnitt 4.2.5 Hav i balans samt
levande kust och skärgård) samt

- globalt och regionalt kemikaliearbete (se avsnitt 4.2.12 Giftfri miljö).

Särskilda informationsinsatser

En förutsättning för att få genomslag av svenska ståndpunkter inom det
internationella miljösamarbetet är ökad information om de bakomliggan-
de skälen för dessa. De centrala miljömyndigheterna har ett särskilt an-
svar att föra ut svensk miljöinformation till omvärlden. Dessa insatser
bör intensifieras och förstärkas. Det finns även behov av en ökad sam-
ordning mellan regeringen och myndigheterna vad gäller sådan ut-
landsinformation. Regeringen avser därför att göra en särskild satsning
på detta område under år 1998, med tonvikt på de prioriterade områdena i
det internationella miljöarbetet. Ett exempel på denna satsning är ett in-
ternationellt nyhetsbrev innehållande information om Sveriges miljöar-
bete, som skall ges ut i samverkan mellan Miljödepartementet, Natur-
vårdsverket och Kemikalieinspektionen.

Strategi för miljösamarbete med Asien

Länderna i Asien står inför enorma utmaningar inför det kommande sek-
let. Den snabba ekonomiska utvecklingen i Asien har delvis skett till pri-
set av en allt svårare miljöförstöring, och Asien är i dag en av världens
mest förorenade regioner. Exempelvis utgör miljösituationen i många av
Asiens växande miljonstäder ett allt allvarligare problem. Ett annat ex-
empel är de omfattande bränder som har drabbat flera länder i regionen.
Miljön har försämrats, trots ekonomisk tillväxt, vilket beror på otillräck-
lig samhällsunderbyggnad i form av lagstiftning och institutioner m.m.,
liksom snabb befolkningsökning och fattigdom.

Utvecklingen i Asien kommer i hög grad att påverka och styra utveck-
lingen i övriga världen, också på miljöområdet. Omfattningen av mil-
jöproblemen är så stor att de redan har globala konsekvenser. Regeringen
konstaterar därför att det är av stor vikt för Sverige att utveckla och för-
bättra miljösamarbetet med de asiatiska länderna. En särskild strategi
skall upprättas för detta ändamål, med syfte att identifiera lämpliga sam-
arbetspartners i regionen och peka ut prioriterade samarbetsområden. Ett
viktigt underlag för detta arbete är det förslag till Asienstrategi för att
intensifiera Sveriges relationer med Asien som skall utarbetas inom Utri-
kesdepartementet under hösten 1998.

Prop. 1997/98:145

351

Utredning om Sveriges framtida internationella miljöarbete

En betydelsefull aspekt av det svenska miljöarbetet på internationell nivå
är den miljöexpertis och de nationella erfarenheter på miljöområdet som
Sverige kan bidra med i internationella sammanhang. Det finns i många
fall ett stort behov av miljöexpertis och nationella erfarenheter på inter-
nationell nivå. Det är därför viktigt att den kompetens och expertis som
har byggts upp i Sverige på miljöområdet under de senaste årtiondena
inte avvecklas till följd av framgångsrikt nationellt miljöarbete. Exempel
på sådana områden kan vara arbetet med att fasa ut ämnen som skadar
ozonskiktet samt delar av det svenska kemikaliearbetet.

Regeringen avser därför att tillkalla en särskild utredare i syfte att när-
mare analysera relationen mellan det svenska miljöarbetet på nationell
och internationell nivå. Utredaren skall identifiera områden där arbetet
med att uppnå ett visst nationellt miljömål är särskilt betingat av åtgärder
på internationell nivå samt lämna förslag till hur svensk kompetens kan
vidmakthållas och förstärkas inom de identifierade områdena. Utredaren
skall även undersöka vilket resursbehov som finns inom Naturvårdsver-
ket, Statens energimyndighet och Kemikalieinspektionen för Regerings-
kansliets och Sidas framtida behov av expertis och erfarenhet, inom såväl
det normativa som det operativa internationella miljösamarbetet.

Prop. 1997/98:145

352

11.2 Regionalt miljösamarbete

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning:

- Temat för Nordiska Ministerrådet under Sveriges ordförandeskap
år 1998 bör vara ett hållbart Norden. Stöd bör utgå till miljöförbätt-
rande åtgärder i Nordens närområde, bl.a. genom fortsättning av det
nordiska miljöfinansieringsbolagets (NEFCO) s.k. mjukgöringsfacili-
tet.

- Sverige bör verka för en bättre miljö i Västerhavet, framför allt
inom ramen för Nordsjökonferensen, Oslo- och Pariskonventionen,
EU, FN:s sjöfartsorganisation IMO, Bonnöverenskommelsen samt
Londonkonventionen om dumpning till havs. Uppföljning av den s.k.
Esbjergdeklarationen är av särskild vikt.

- Sverige bör verka för en ekologiskt hållbar utveckling i Östersjö-
regionen. Av särskilt hög prioritet är arbetet inom ramen för Agenda
21 för Östersjön, Helsingforskommissionen samt arbetet för Östersjö-
regionens gemensamma kulturarv. Investeringsstödet till Helsing-
forskommissionens åtgärdsprogram skall fortsätta.

- Sverige bör verka för att miljöfrågorna prioriteras och integreras i
det nyligen bildade Arktiska rådet. Samordningen mellan Arktisarbe-
tet, Barentssamarbetet och Baltic 21 bör förbättras. Sverige bör vidare
verka för att EU:s medverkan inom Barentssamarbetet stärks.

- Sverige bör verka pådrivande i förhandlingarna om ett nytt kvä-
veprotokoll inom konventionen om långväga gränsöverskridande luft-
föroreningar.

- Miljösamarbetet inom Europa utom EU bör ges tydligare priorite-
ringar och fokuseras på Östeuropa, särskilt Östersjöregionen och Ba-
rentsområdet. Projektinriktat miljösamarbete med östeuropeiska län-
der och länder kring Östersjön bör utökas på trafikområdet. Samarbe-
tet med Ryssland bör ges särskild uppmärksamhet. Inom Världshälso-
organisationens (WHO:s) europeiska region bör fortsatt hög prioritet
ges åt arbetet med olika miljö- och hälsoprogram.

-Det bilaterala miljösamarbetet med Central- och Östeuropa har
fortsatt hög prioritet. En övergripande målsättning är att stödja en
ekologiskt hållbar utveckling i Östersjöområdet.

- Sverige stödjer förslaget att utveckla OECD till en ledande orga-
nisation inom området hållbar utveckling.

Skälen för regeringens bedömning

Norden

Under år 1998 är Sverige ordförandeland i Nordiska Ministerrådet. Två
breda initiativ skall utgöra övergripande tema för ordförandeskapet. Dels
bör de nordiska länderna samverka närmare för ökad sysselsättning, dels
skall ett arbete inledas för att göra Norden och dess närområde till en

353

12a Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

ekologiskt hållbar region. De två profilfrågorna skall vara ömsesidigt
förstärkande.

Som ett led i detta arbete bör en gemensam nordisk plattform för för-
bättrad ekoeffektivitet och resurseffektivisering utarbetas. Vidare bör de
nordiska länderna utbyta erfarenheter om arbete med mål och indikatorer
för hållbar utveckling med syfte att undersöka förutsättningarna för ge-
mensamma miljökvalitetsmål. Det nordiska samarbetet för att integrera
miljöhänsyn inom samhällssektorerna bör fortsätta och vidareutvecklas,
inkl. bl.a. jordbruks-, skogsbruks-, fiske-, energi- och konsumentsektom.
Det är också av stor vikt att fortsätta det nordiska samarbetet för att ut-
veckla ekonomiska styrmedel på miljöområdet och för att bevara värde-
full kulturmiljö.

Vidare är det nordiska samarbetet på miljöområdet av betydelse för det
internationella miljösamarbetet inom främst EU, Östeuropa, Barents-,
Östersjö- och Nordsjöområdet, samt när det gäller arbetet med miljökon-
ventioner.

Samnordisk finansiering av miljöprojekt är också av stor vikt, främst
inom ramen för det nordiska miljöfinansieringsbolagets (NEFCO) och
Nordiska Investeringsbanken (NIB). Under år 1998 fattar Ministerrådet
beslut om eventuell fortsättning av NEFCO:s s.k. mjukgöringsfacilitet,
som möjliggör finansiering av miljöförbättrande åtgärder i närområdet på
förmånliga villkor. De nordiska miljöministrarna har fattat ett principbe-
slut om en fortsättning av fonden. NEFCO och NIB bör i samverkan bi-
dra till att stärka miljöinsatserna i Östersjö- och Barentsregionema samt
underlätta investeringar från andra finansieringskällor inkl. EU.

Nordsjön och Nordostatlanten

År 1984 inledde länderna kring Nordsjön ett framgångsrikt samarbete för
att förbättra Nordsjöns marina miljö. Samarbetet organiseras genom sär-
skilda Nordsjökonferenser, där länderna förbinder sig att verka för vissa
gemensamma mål både nationellt och internationellt. Sommaren 1995
undertecknade Nordsjöländemas miljöministrar den fjärde Nordsjödekla-
rationen (Esbjergdeklarationen), i vilken anges gemensamma mål som
syftar till att väsentligt förbättra den marina miljön i Nordsjön. Ett sam-
arbete för att minska fiskenäringens miljöproblem pågår också.

Regeringen avser att utarbeta en svensk strategi inför nästa Nordsjö-
konferens, innehållande förslag om vilka frågor som bör förankras vid
detta möte med syfte att på längre sikt åstadkomma bindande beslut.
Fortsatt arbete för att minska utsläpp av näringsämnen och miljögifter
samt fiskefrågor skall prioriteras.

Sverige verkar också för att fartyg skall kunna lämna ifrån sig far-
tygsavfall till Nordsjöns hamnar utan att särskild avgift tas ut, med syfte
att minska de ekonomiska fördelarna av att dumpa avfallet till havs.

Ett etablerat samarbete bedrivs sedan många år genom den s.k. Bonn
överenskommelsen, som syftar till att effektivt kunna samarbeta vid olje-
och kemikalieolyckor till sjöss. Samarbetet omfattar även havsövervak-
ning med flygplan.

Prop. 1997/98:145

354

Oslo- och Pariskonventionen

Prop. 1997/98:145

Oslo- och Pariskonventionen (OSPAR) är en regional konvention inom
Europa som syftar till att begränsa avfallsdumpning till havs och minska
havsföroreningar från landbaserade källor. De största framgångarna har
åstadkommits när det gäller utsläpp från punktkällor. Sverige har levt
upp till gjorda åtaganden inom de flesta områden som regleras av kon-
ventionen, utom vad gäller minskade kväveutsläpp. Flera länder har dock
haft svårt att leva upp till sina åtaganden, främst när det gäller utsläpp av
miljögifter och gödande ämnen.

Vid nästa ministermöte med OSPAR sommaren 1998 avses flera vikti-
ga frågor behandlas, bl.a. övergripande mål och strategier for miljögifter,
övergödning och radioaktiva ämnen, riktlinjer for dumpning av oljeplatt-
formar samt skydd av hotade arter och naturliga livsmiljöer. Sverige skall
fortsatt vara pådrivande i detta arbete.

Östersjön

Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav. Under 1990-talet
har en rad initiativ tagits for att intensifiera och förbättra miljösamarbetet
mellan Östersjöländerna med syfte att åtgärda miljöproblemen i regio-
nen. Sverige har varit pådrivande i detta arbete. En betydelsefull faktor
för Östersjöns miljö är de baltiska ländernas anpassning till EU:s miljö-
lagstiftning. Ett kulturmiljösamarbete mellan Östersjöländerna har nyli-
gen inletts på svenskt initiativ.

Baltic 21

Arbetet med att ta fram en Agenda 21 for Östersjöområdet - Baltic 21 -
är en viktig del i Sveriges strävanden att fördjupa och utvidga samarbetet
mellan Östersjöregionens länder. Verksamheten syftar till att skapa förut-
sättningar for hållbar utveckling i Östersjöregionen genom att enas om
åtgärder som leder till att den ekonomiska utvecklingen kan kombineras
med en ren miljö och god mänsklig hälsa. En viktig utgångspunkt är att
eftersträva förbättrad resursproduktivitet och ekoeffektivitet. Arbetet in-
riktas på de sju viktigaste ekonomiska sektorerna i regionen; energi,
transporter, industri, jordbruk, skogsbruk, fiske och turism. Varje sektor
har utvecklat en plan for att uppnå hållbar utveckling i ett trettioårspers-
pektiv. Sverige har tagit på sig ett särskilt ansvar for industri- och jord-
brukssektorn. En gemensam handlingsplan i form av en regional Agenda
21, innehållande konkreta mål for hållbar utveckling i regionen, skall
antas på hög politisk nivå under första halvåret 1998. Ett system med
indikatorer for hållbar utveckling skall också utvecklas.

Regeringen avser att fortsatt aktivt stödja Baltic 21 och dess genomfö-
rande. De svenska erfarenheterna vad gäller lokal Agenda 21 är särskilt
värdefulla i detta sammanhang, och kan bl.a. bidra till att det lokala
Agenda 21-arbetet stärks i de övriga Östersjöländerna.

355

Helsingforskommissionen

Prop. 1997/98:145

Målet för samarbetet inom Helsingforskommissionen (HELCOM) är att
skydda och bevara den ekologiska balansen i Östersjön. Det innebär att
alla typer av utsläpp kraftigt måste minska så att Östersjöns känsliga eko-
system skall kunna återhämtas. Samarbetet har varit framgångsrikt,
mycket tack vare ett stort politiskt engagemang och en gemensam pro-
blembild.

År 1992 identifierades 132 särskilt prioriterade utsläppskällor (”hot
spots”) utmed Östersjöns kust. Dessa utsläppskällor åtgärdas enligt ett
särskilt investeringsprogram inom ramen for HELCOM, vilket bl.a. skall
stimulera effektiva tekniska lösningar samt kunskapsuppbyggnad och
kunskapsöverföring. Arbetet skall vara genomfort år 2030. Fram till år
1997 har 15 utsläppskällor strukits från listan, varav fem i Sverige. För
över hälften av de återstående utsläppskälloma pågår arbete med finansi-
ering eller projektering. Sveriges insatser koncentreras till delfinansiering
av tex. vattenavloppsreningsprojekt och avfallsprojekt i Baltikum, Polen,
Ryssland och Ukraina. I det framtida arbetet skall nya åtgärder i första
hand inriktas mot utsläppskällor från industri och jordbruk samt mot
kommunala utsläpp.

Vid HELCOM:s ministermöte i mars 1998 antogs ett särskilt annex
som syftar till att begränsa sjöfartens miljöpåverkan i Östersjön. Detta
innebär bl.a. att fartygsavfall obligatoriskt skall lämnas i hamn då farty-
gen lägger till, for att minska risken for oljeutsläpp till havs. Sverige är
även pådrivande for att modernisera och bygga upp nödvändig in-
frastruktur for bl.a. omhändertagande av oljehaltigt avfall i hamnarna
kring Östersjön.

Vid ministermötet antogs även ett annex for att minska jordbrukets
miljöproblem inom Östersjön. Samarbetet inom HELCOM omfattar ock-
så större olje- och kemikalietransporter samt havsövervakning.

Östersj ömilj arden

År 1996 beslöt riksdagen (prop. 1995/96:222, bet. 1995/96:FiU 15, rskr.
1995/96:307) att anslå en miljard kronor vid sidan av det reguljära bi-
ståndet till Östeuropa med syfte att under en femårsperiod stärka samar-
bete och utveckling inom Östersjöregionen. Anslaget syftar även till att
stimulera tillväxt och sysselsättning i Sverige. Medlen används for att
stödja genomförandet av projekt i de baltiska staterna, nordvästra Ryss-
land och norra Polen inom områdena energi, miljö, infrastruktur, kun-
skapsöverföring samt svensk exportindustri.

Omkring 310 miljoner kronor av Östersjömiljarden beräknas användas
till olika typer av miljöåtgärder, varav 60 miljoner kronor går till sats-
ningar inom kulturmiljöområdet. Därutöver används ca 250 miljoner
kronor till energiprojekt.

Gränsöverskridande vattendrag

356

Arbetet med gränsöverskridande vattendrag med avrinning i Östersjön
syftar till att etablera ett effektivt koordinerat miljöarbete i gemensamma
vattendrag samt förbättra beredskapen för miljörelaterade olyckor. Det
huvudsakliga arbetet går ut på att bygga upp kapaciteten inom existeran-
de myndigheter och organisationer för övervakning samt kunskaps- och
tekniköverföring. För detta ändamål har Naturvårdsverket nyligen inlett
ett långsiktigt samarbete med Ryssland, Estland, Lettland, Litauen och
Vitryssland.

Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar

År 1979 färdigställdes inom FN:s ekonomiska kommission för Europa en
konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, bl.a. i
syfte att begränsa försurningen. För närvarande är 41 länder samt EU-
kommissionen parter till konventionen, inkl, vissa utomeuropeiska länder
såsom USA och Kanada.

Genom särskilda konventionsprotokoll har konventionens parter enats
om åtaganden för att begränsa utsläppen av svavel, kväve och flyktiga
organiska ämnen. Konventionen reglerar även finansieringen av ett sam-
arbetsprogram för övervakning och utvärdering av luftföroreningar i Eu-
ropa (EMEP). Under våren 1998 slutförhandlades två nya protokoll med
syfte att begränsa utsläppen till luft av giftiga tungmetaller och stabila
organiska miljögifter. Undertecknandet av dessa sker i samband med den
all-europeiska Århuskonferensen i juni 1998. Vidare pågår förhandlingar
om ett nytt kväveprotokoll, som syftar till att ytterligare begränsa utsläp-
pen av försurande, övergödande och oxidantbildande ämnen.

Regeringens uppfattning är att arbetet inom konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar är ett effektivt sätt att fa till stånd
utsläppsminskningar i främst Central- och Östeuropa. Sverige bör fortsatt
vara pådrivande för att ett nytt kväveprotokoll utarbetas inom ramen för
konventionen.

Arktiska rådet

Sedan år 1991 pågår ett miljösamarbete mellan de åtta länderna inom
Arktisområdet (Arctic Environmental Protection Strategy, AEPS). Som
ett resultat av samarbetet har ett särskilt övervakningsprogram (Arctic
Monitoring and Assessment Programme, AMAP) för det arktiska områ-
det utvecklats. Vidare har samarbete bedrivits när det gäller skydd av
flora och fauna, förebyggande av och beredskap mot olyckor samt skydd
av den arktiska marina miljön.

Vid ett ministermöte i Kanada i september 1996 beslöts att bilda ett
Arktiskt råd för att underlätta samarbetet om gemensamma arktiska frå-
gor, särskilt vad gäller områdena miljö och hållbar utveckling. Ett första
ministermöte planeras till hösten 1998. Regeringens uppfattning är att
Sverige bör verka för att arbetet inom det Arktiska rådet skall förstärka
det arktiska miljösamarbetet samt att miljöaspekter integreras i rådets
övriga verksamhet.

Prop. 1997/98:145

357

Miljösamarbete inom Barentsområdet

Ett miljösamarbete pågår också mellan länderna i Barentsregionen inom
ramen för det s.k. Barentssamarbetet. Sverige skall vara värd för nästa
miljöministermöte våren 1999. Inom ramen för miljösamarbetet har 22
prioriterade miljöprojekt för investeringar identifierats, varav flera rör
vattenrening och avfallshantering.

Det regionala Barentssamarbetet sker på länsnivå genom en särskild
arbetsgrupp, som bl.a. har utarbetat en regional handlingsplan på miljö-
området och bildat ett regionalt nätverk för informationsutbyte. Ett arbete
med att stimulera utvecklingen av lokala Agenda 21-program har också
påbörjats. Det finns kopplingar till arbetet inom Baltic 21, som även om-
fattar Barentsområdet.

Regeringens uppfattning är att miljösamarbetet inom Barentsregionen
har hög prioritet. Exempelvis råder stora problem med radioaktivt avfall i
vissa länder i Östersjöregionen och i nordvästra Ryssland, och ett fortsatt
stöd för att utveckla strategier för kämavfallshantering är här av stor vikt.
Insatser för att förbättra kärnsäkerheten samt för att upprätthålla natio-
nella och internationella larm- och beredskapssystem är också betydelse-
fulla. Vidare bör EU:s medverkan inom Barentssamarbetet stärkas.

Europa utom EU

Det all-europeiska miljösamarbetet

År 1991 inleddes det s.k. all-europeiska miljösamarbetet, som sker inom
ramen för FN:s regionala ekonomiska kommission för Europa (ECE). Ett
miljöhandlingsprogram för Central- och Östeuropa har utarbetats, vilket
bl.a. har resulterat i att nationella miljöhandlingsplaner har upprättats i
dessa länder. Arbetet har varit särskilt framgångsrikt i de tio ansökarlän-
dema till EU. I Centralasien, Kaukasus och Balkanländema har miljö-
samarbetet hittills fungerat sämre.

Ett nytt all-europeiskt möte äger rum sommaren 1998 i Århus i Dan-
mark. Konferensen skall särskilt uppmärksamma samarbetet med de öst-
länder vars miljöarbete ligger efter. En ny konvention om allmänhetens
inflytande på miljöområdet skall också antas, vilken kommer att leda till
ökad öppenhet och ett förbättrat medborgarinflytande i många länder i
Europa. Vidare har ett arbete inletts för att fasa ut blyad bensin i alla Eu-
ropas länder.

Regeringen gör den bedömningen att det framtida europeiska miljö-
samarbetet bör effektiviseras. Kopplingen till det regionala samarbetet i
Östersjöregionen och Barentsområdet är här av särskild vikt. Arbetet in-
om ECE bör inriktas på att utveckla nya och existerande miljökonventio-
ner samt att utarbeta landrapporter på miljöområdet. ECE bör även ha en
pådrivande roll i arbetet med att genomföra Agenda 21 i Europa samt
utveckla det europeiska miljösamarbetet med Ryssland. Vidare bör År-
huskonferensen leda till att arbetet med finansiering av miljöprojekt ge-
nom den särskilda projektkommittén (Project Preparation Committee)
förstärks samt att projektstyrningen effektiviseras. Av stor betydelse är

Prop. 1997/98:145

358

också åtgärder för att förbättra situationen i det katastrofdrabbade områ- Prop. 1997/98:145
det kring Aralsjön i Uzbekistan och Kazakstan.

Ett annat exempel på ECE:s arbete på miljöområdet är den mellanstat-
liga konferens om trafik och miljö som arrangerades i Wien år 1997.
Sverige har i det fortsatta arbetet med att genomföra konferensens hand-
lingsprogram åtagit sig att samordna vissa miljö- och sjöfartsffågor vad
gäller luftföroreningar. Sverige bör även ytterligare förstärka det bilate-
rala samarbetet med vissa central- och östeuropeiska länder inom trafik-
och miljöområdet, för att på sikt bredda samarbetet till andra områden.

Europeiskt samarbete på miljö- och hälsoområdet

Miljörelaterade hälsofrågor utgör ett viktigt arbetsområde i WHO:s Eu-
roparegion. Vid miljö- och hälsoministramas möte i Helsingfors 1994
beslöts bl.a. att medlemsländerna skulle utveckla nationella planer för
miljö- och hälsofrågor och att en europeisk kommitté för hälsa och miljö
skulle inrättas. I kommittén ingår förutom representanter för WHO:s
medlemsländer också representanter för olika internationella organisatio-
ner. Samordning av olika insatser inom detta område är av stor betydelse.
Utöver den samordning som sker via kommittén har WHO:s Europa-
kontor ett avtal om samarbete med EU:s miljöbyrå i Köpenhamn. Nästa
ministerkonferens äger rum i London år 1999.

Den svenska miljöhälsoutredningen (SOU 1996:124) ingår som ett led
i de åtaganden som gjordes i Helsingfors. I dag har ca hälften av regio-
nens 51 medlemsländer färdigställt eller påbörjat arbetet med nationella
planer.

Inom WHO:s Europakontors särskilda insatsområde för Central- och
Östeuropa ingår miljö och hälsa som ett av sex prioriterade områden.

Bilaterala miljöinsatser i Central- och Östeuropa

Miljöinsatser i Central- och Östeuropa har hög prioritet inom ramen för
östbiståndet genom Sida och Naturvårdsverket. Arbetet innebär huvud-
sakligen stöd till centrala och regionala miljöförvaltningar, kun-
skapsöverföring och institutionsutveckling, utarbetande av nationella
miljöstrategier samt investeringsstöd till vatten- och avloppshantering
och till energiområdet. Miljöarbetet i Estland, Lettland och Litauen har
stärkts inom ett flertal områden och även i Polen har miljöarbetet förbätt-
rats under 1990-talet. Stora problem kvarstår i Ryssland.

Helsingforskommissionens åtgärdsprogram utgör tillsammans med det
Agenda 21-dokument för Östersjöregionen som skall utarbetas till som-
maren 1998 betydelsefulla instrument för miljöåtgärder i regionen. Andra
viktiga ramar för svenskt stöd på miljöområdet är utvidgningen av EU
(se kapitel 10 Riktlinjer för det svenska miljöarbetet i EU), Barents-
samarbetet och det all-europeiska miljösamarbetet.

Regeringen understryker att prioriterade områden för det fortsatta ar-
betet med miljöinsatser i Central- och Östeuropa är vidareutveckling av
miljöstymingssystem för renare produktion samt finansieringsinstrument

359

för investeringar av mindre miljöprojekt. Svenskt stöd bör vidare under-
lätta det gränsöverskridande miljösamarbetet öster om Östersjön för att
förbättra miljöinsatserna inom respektive avrinningsområde.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

Inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)
pågår sedan länge ett väl utvecklat miljösamarbete, som samordnas ge-
nom en särskild miljöpolitisk kommitté. Under år 1997 togs en rapport
fram av en rådgivande grupp under OECD:s generalsekreterare innehål-
lande förslag till ett utvecklat samarbete på miljöområdet inom OECD.
Förslaget innebär i korthet att miljösamarbetet skall breddas genom att
OECD utvecklas till en ledande organisation inom området hållbar ut-
veckling. Rapporten behandlades vid OECD:s miljöministermöte i april
1998, som hade hållbar utveckling och globalisering som övergripande
tema. Rapporten vidarebehandlades därefter vid OECD:s minister-
rådsmöte.

Regeringens uppfattning är att arbetet inom OECD skall syfta till att
stödja medlemsländernas strävan mot hållbar utveckling. OECD har sär-
skilt goda förutsättningar att bidra med analys av integreringen av de
ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna av hållbar utveckling
samt undersöka möjligheterna att ta fram indikatorer på och utvärdera
effekterna av konkreta åtgärder av en ekonomisk politik for en hållbar
utveckling.

Ett viktigt samarbete på miljöområdet sker även inom arbetsgruppen
for miljö och bistånd under OECD:s biståndskommitté (DAC).

Prop. 1997/98:145

360

11.3 Förenta Nationerna

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning:

- Den övergripande inriktningen av det reformförslag för FN som
har lagts fram av FN:s generalsekreterare, i vilket bl.a. framhålls vik-
ten av att miljöfrågorna skall integreras i FN:s ekonomiska och soci-
ala verksamhet, bör stödjas.

- FN:s miljöprogram (UNEP) bör reformeras för att bättre uppfylla
uppgiften som samordnare och kunskapscentrum för globala miljöfrå-
gor. Programmets finansiering bör vara förutsebar och bördefördel-
ningen rättvis.

- Sverige bör fortsatt aktivt delta i den internationella uppföljningen
av FN:s konferens om miljö och utveckling. Det internationella arbe-
tet för att genomföra Agenda 21 är av hög prioritet, liksom samverkan
när det gäller det fortsatta lokala Agenda 21-arbetet.

- Sverige bör verka för att FN:s s.k. skogsforum skall främja ge-
nomförandet av skogsprincipema, vilka bl.a. innebär utveckling av ett
hållbart nationellt skogsbruk samt ökad förståelse för skogens olika
funktioner och relationer till andra samhällssektorer. En ny global
överenskommelse för hållbart skogsbruk bör på sikt komma till stånd.
Alla berörda intressenter bör ges möjlighet att delta i forumets arbete.

Skälen for regeringens bedömning

FN:s miljöarbete och den pågående reformprocessen

FN:s generalsekreterare lade sommaren 1997 fram ett långtgående och
övergripande förslag till reform av FN. I förslaget framhålls behovet av
en integrerad och systematisk hantering av miljö och hållbar utveckling
inom alla FN:s verksamhetsområden. Bland annat skall FN:s miljöpro-
gram UNEP och FN:s kommission för boende och bebyggelsefrågor
(UNCHS) ses över. Bland reformförslagen återfinns även ett förslag om
att ombilda FN:s förvaltarskapsråd till ett organ för världens gemensam-
ma resurser såsom t.ex. världshaven, atmosfären och yttre rymden. Rådet
föreslås även användas som forum för samverkan mellan FN och den
offentliga och privata sektorn samt icke-statliga organisationer. Förslaget
kräver omfattande stadgeändringar.

Konkreta förslag för hur FN skall stärkas på miljöområdet kommer att
presenteras av FN:s generalsekreterare inför 1998 års möte med general-
församlingen.

Regeringen understryker att det är av stor betydelse att FN:s arbete på
miljöområdet stärks och utvecklas. Dessutom avser regeringen att ta ak-
tiv del i förberedelserna inför de reformbeslut på detta område som skall
fattas vid generalförsamlingen under hösten 1998. Regeringen skall vida-
re närmare studera de konkreta förslag som generalsekreteraren kommer
att lämna i dessa frågor.

361

FN:s miljöprogram Prop. 1997/98:145

FN:s miljöprogram UNEP har ett huvudansvar for miljöfrågor inom FN.

Programmets verksamhet är normativ och omfattar ett flertal viktiga
miljöfrågor, såsom marin miljö, miljölagstiftning, kemikalier, ekonomis-
ka styrmedel, miljöövervakning, handel och miljö samt militärens miljö-
ansvar. Programmet skall underlätta och samordna det globala miljö-
samarbetet samt ta fram kunskapsunderlag for policybeslut på nationell
och internationell nivå.

Sverige medverkade till inrättandet av FN:s miljöprogram år 1972 och
har sedan dess verkat för att UNEP på bästa sätt skall kunna uppfylla sitt
mandat. Sverige är bl.a. ett av de större givarländema till programmets
miljöfond och har spelat en aktiv roll i utformningen av dess verksamhet.
Under 1990-talet har miljöprogrammet drabbats av en mängd problem,
bl.a. till följd av minskade finansiella resurser.

Vid miljöprogrammets förra styrelsemöte i januari 1997 fattades en rad
viktiga beslut, bl.a. när det gäller det fortsatta internationella samarbetet
med farliga kemikalier. Vidare antogs den s.k. Nairobideklarationen, som
anger riktlinjerna för ett stärkt miljöprogram inför det fortsatta reformar-
betet inom FN. I maj 1998 skall ett extra möte med miljöprogrammets
styrelse hållas, bl.a. med syfte att behandla frågan om hur programmet
kan reformeras, inför beslut vid generalförsamlingens 53 :e möte hösten
1998.

Regeringens uppfattning är att UNEP:s ställning inom FN-systemet
bör stärkas. Särskild vikt bör läggas vid programmets uppgifter att över-
vaka och utvärdera miljötillståndet globalt och regionalt samt att slå larm
och mobilisera åtgärder vid allvarliga miljöhot. Ett annat prioriterat om-
råde är den internationella miljörätten, där programmets funktion i rela-
tion till de internationella miljökonventionerna bör ses över. Vidare bör
programmet, under ledning av främst FN:s utvecklingsprogram (UNDP),
medverka till att (för)stärka u-ländemas kapacitet att utarbeta nationell
miljölagstiftning och underlätta genomförandet av internationella miljö-
avtal på nationell nivå. Även frågan om handel och miljö bör prioriteras
inom ramen för programmets verksamhet. Vidare bör miljöprogrammets
arbete som verkställande organ i den globala miljöfonden GEF stärkas.
Samarbetet mellan UNEP och FN:s organisation för utbildning, veten-
skap och kultur (UNESCO) bör förbättras, med avseende på sambanden
mellan natur- och kulturmiljö.

Regeringen understryker också vad gäller finansieringen av FN:s mil-
jöprogram bör bördefördelningen mellan givarna vara rättvis och fast-
ställas i en öppen process som tar hänsyn till respektive givares betal-
ningsförmåga. Bidragen till programmets särskilda miljöfond, som i dag
är frivilliga, bör därför fördelas jämnare mellan länderna, t.ex. enligt
FN:s bidragsskala. En annan möjlighet är att storleken på bidragen för-
handlas mellan länderna.

362

Uppföljningen av Riokonferensen

Uppföljningen av Riokonferensen är en av de viktigaste internationella
processerna för hållbar utveckling. FN:s kommission för hållbar utveck-
ling (CSD) möts årligen för att driva på och underlätta genomförandet av
rekommendationerna i handlingsprogrammet Agenda 21. Fram till år
2002, då en ny övergripande utvärdering för perioden 1997-2002 skall
genomföras, skall frågorna om sötvatten, industri, oceaner, turism, land-
resurser, jordbruk, energi och transporter prioriteras i kommissionens
fortsatta arbete. Övergripande frågor som skall behandlas varje år är fat-
tigdomsbekämpning och hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
Under år 1998 deltar Sverige i kommissionens ledning som en av tre vice
ordförande.

De globala FN-konferenser och toppmöten som har hållits efter Rio-
konferensen (befolkning, sociala frågor, jämställdhet, bostads- och bygg-
nadsfrågor samt livsmedelssäkerhet) har alla beaktat och utvecklat det
övergripande målet om hållbar utveckling. Konferenserna har resulterat i
betydelsefulla ställningstaganden för vilka åtgärder som krävs internatio-
nellt, nationellt och lokalt. Konferenserna har också bidragit till att en
stor mängd initiativ för hållbar utveckling har kommit till stånd. Den sto-
ra utmaningen är att omsätta intentioner och rekommendationer till prak-
tisk handling och konkreta åtgärder.

Sommaren 1997, fem år efter Riokonferensen, hölls ett extra möte med
FN:s generalförsamling i avsikt att följa upp besluten från Rio. Ett pro-
gram antogs för det fortsatta genomförandet av Agenda 21. Mötet lyck-
ades dock inte uppnå enighet kring en sammanfattande politisk deklara-
tion. Ett drygt femtiotal stats- och regeringschefer deltog vid mötet. För
första gången i FN:s historia tilläts även representanter från enskilda or-
ganisationer och viktiga samhällsgrupper delta sida vid sida med FN-
delegatema i generalförsamlingens möteslokal.

Vid det extra mötet konstaterades att världens miljötillstånd totalt sett
har försämrats sedan Riokonferensen, trots att många framsteg har gjorts.
Särskilt allvarligt är ökade utsläpp av giftiga och försurande ämnen samt
av växthusgaser, ökande avfallsvolymer och minskad biologisk mång-
fald. Fortfarande överutnyttjas också många fömybara resurser, särskilt
sötvatten, skogar, matjord och fiskeresurser. I många delar av världen
leder en ökande fattigdom till svåra miljöproblem.

Svenska prioriteringar inför mötet var bl.a. frågorna om färskvatten,
kemikalier och skogsbruk. Sverige verkade även för att arbetet för håll-
bar utveckling i första hand skall inriktas på fattigdomsbekämpning och
förändrade konsumtions- och produktionsmönster. Mot denna bakgrund
agerade Sverige bl.a. för ett förnyat åtagande om att i-ländema så snart
som möjligt skall uppnå målet att avsätta minst 0,7 % av bruttonational-
inkomsten till bistånd samt för att förankra faktor 10 som en långsiktig
målsättning för förändrade konsumtions- och produktionsmönster. Sveri-
ge lade även stor vikt vid jämställdhetsfrågan samt vid miljö och handel.

Det extra mötet visade att den s.k. Rio-processen fortgår med oför-
minskad styrka. Agenda 21 och Riodeklarationen utgör fortsatt kraftfulla
verktyg för att uppnå hållbar utveckling. De tre juridiskt bindande doku-

Prop. 1997/98:145

363

menten från Rio - konventionerna om klimatförändringar, biologisk Prop. 1997/98:145
mångfald och mot ökenspridning - far allt större tyngd. Det lokala Agen-
da 21-arbetet gavs ett starkt erkännande och ett kraftfullt stöd.

I mötets slutdokument Program för det fortsatta genomförandet av
Agenda 21 lämnas bl.a. en mängd rekommendationer för fortsatta åtgär-
der för både övergripande frågor och för särskilda sakfrågor. Särskilt
betonas fortsatta åtgärder när det gäller sötvatten, energi, skog, kemikali-
er och skydd av havsresurser. För första gången i FN-sammanhang be-
handlas begreppen faktor 4 och faktor 10.

Världshälsoorganisationens (WHO:s) globala program inom området
miljö och hälsa är väl samordnat med uppföljningen av Agenda 21 och
stöds av Sverige, bl.a. genom frivilliga bidrag. WHO:s arbete omfattar
både hälsomålen i Agenda 21 och frågor som berör miljömedicin, kemi-
kaliesäkerhet, hälsorisker och säkerhetsfrågor inom industri, vatten och
sanitet m.m.

Regeringens uppfattning är att Sverige skall ha en fortsatt hög ambi-
tionsnivå både när det gäller lokalt, nationellt och internationellt Agenda
21-arbete. Regeringen har tillkallat en särskild samordnare (dir. 1998:25)
med uppgift att bl.a. följa det fortsatta lokala Agenda 21-arbetet samt det
fortsatta internationella arbetet med Agenda 21 (se avsnitt 9.3 Fortsatt
arbete med Agenda 21). Av hög prioritet för den internationella uppfölj-
ningen av Agenda 21 är det fortsatta arbetet inom CSD.

Skogsprincipema

De s.k. skogsprincipema, som antogs vid Riokonferensen år 1992, inne-
håller globala riktlinjer för ett hållbart skogsbruk. År 1995 tillsattes en
mellanstatlig panel för skogsfrågor inom FN med syfte att utveckla för-
slag till ytterligare åtgärder för ett hållbart skogsbruk. Panelen gjorde en
bred genomgång av de globala skogsproblemen och diskuterade förslag
till lösningar. Vid generalförsamlingens extra möte år 1997 beslöts att
upprätta ett mellanstatligt skogsforum under FN för att följa upp pane-
lens arbete. Forumet skall verka för genomförande av skogspanelens re-
kommendationer samt diskutera frågor rörande miljö och handel med
skogsprodukter, teknologi och finansieringsfrågor. Vidare skall forumet
identifiera eventuellt behov och utformning av ett juridiskt bindande in-
ternationellt avtal för hållbart skogsbruk. Arbetet skall avslutas år 2000
och avrapporteras till FN:s kommission för hållbar utveckling.

Sverige bör inom ramen för FN:s skogsforum fortsatt verka för att ge-
nomföra och fördjupa skogsprincipema. En ny global överenskommelse
för hållbart skogsbruk bör komma till stånd, med syfte att skogsbruk i
alla delar av världen skall bedrivas uthålligt, att minskningen av världens
skogsresurser hejdas och att skogsekosystemens biologiska mångfald
bevaras. Kriterier för ett sådant skogsbruk måste vara regionalt och na-
tionellt anpassade, med hänsyn till de naturgivna regionala förutsättning-
arna och till olika sociala och kulturella förhållanden.

364

11.4 Internationella miljökonventioner

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning: Internationella konventioner på miljöom-
rådet utgör i många fall verkningsfulla medel för att förbättra miljö-
tillståndet globalt och regionalt. Det är av stor betydelse att Sverige
fortsatt deltar aktivt för att medverka till att konventionerna tillämpas
och genomförs och att de förhandlingsprocesser för nya miljökonven-
tioner som pågår avslutas så snart som möjligt. Av stor vikt är också
kapacitets- och institutionsutveckling i u-länder inom ramen för det
svenska utvecklingssamarbetet.

Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste decennierna
har en stor mängd miljökonventioner, dvs. juridiskt bindande internatio-
nella avtal på miljöområdet, kommit till stånd. I många fall är konventio-
nerna ändamålsenliga medel för att förbättra miljötillståndet på regional
och global nivå. Den stora mångfalden av olika internationella miljöavtal
leder dock i vissa fall till ökad risk för överlappning och bristande effek-
tivitet i avtalens genomförande och uppföljning på nationell nivå. Flera
av de globala konventionerna är allmänt hållna. Det är angeläget att par-
temas åtaganden i dessa konventioner konkretiseras och utvecklas.

Regeringens uppfattning är att den internationella rättsordningen på
miljöområdet så långt möjligt bör stärkas. Sverige bör verka för att kon-
ventionernas åtaganden och förpliktelser konkretiseras och stärks, främst
inom konventionernas uppföljningsprocesser samt genom kapacitets- och
institutionsutveckling. Där så är lämpligt, efter prövning i det enskilda
fallet, bör nya internationella avtal med konkreta åtaganden och förplik-
telser på miljöområdet komma till stånd. Exempel på områden där detta
kan vara aktuellt är nya åtaganden under Klimatkonventionen, bindande
internationella avtal för minskade utsläpp av kväve, metaller och vissa
stabila organiska miljögifter under klimatkonventionen samt ett protokoll
om biosäkerhet under konventionen om biologisk mångfald. Pågående
konventionsförhandlingar bör slutföras så snart som möjligt.

I enlighet med regeringens skrivelse 1996/97:2 har regeringen för av-
sikt att genomföra en studie om bl.a. finansiering av juridiskt bindande
internationella avtal för hållbar utveckling.

De olika konventionerna redovisas under andra kapitel och avsnitt i
propositionen, i anslutning till respektive sakområde.

365

11.5 Handel och miljö

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning:

- Handels- och miljöpolitik bör vara ömsesidigt stödjande. Risken
för konflikt mellan internationella miljökonventioner och Världshan-
delsorganisationens (WTO:s) regelverk bör förebyggas.

- Det är angeläget att Exportkreditnämnden (EKN) fortsatt tar hän-
syn till miljöfaktorers påverkan på kreditrisken i ett projekt. Sverige
deltar aktivt på internationell nivå i diskussioner om bl.a. ett gemen-
samt förhållningssätt vad gäller miljöhänsyn vid statsstödd exportfi-
nansiering.

- Handels- och biståndspolitiska medel bör användas till att främja
u-ländemas produktion och export av miljöanpassade produkter.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens be-
dömning (Nationalkommittén för Agenda 21, Fem år efter Rio - resultat
och framtid, SOU 1997:105).

Skälen för regeringens bedömning: Handel och miljö är en av rege-
ringen fortsatt prioriterad fråga. Sverige deltar i de internationella diskus-
sionerna om handel och miljö främst genom EU och Världshandelsorga-
nisationen, WTO. Sverige verkar för att handels- och miljöpolitiken skall
vara ömsesidigt stödjande, i syfte att uppnå en hållbar utveckling. Mål-
sättningen i detta arbete är att Sveriges, i en internationell jämförelse
progressiva miljöpolitik, skall stödjas och få internationell spridning
samtidigt som våra handelsförbindelser skall vara intakta eller förbättras.

Genom EU är Sverige aktivt och drivande i WTO:s kommitté för han-
del och miljö (CTE) som är huvudforumet för behandlingen av samban-
det mellan handel och miljö. Kommitténs mandat är bl.a. att identifiera
förhållandet mellan handels- och miljöåtgärder. Vidare skall CTE ge
lämpliga rekommendationer om huruvida ändringar i det multilaterala
handelsregelverket är nödvändiga, speciellt med avseende på behovet att
förbättra det positiva samspelet mellan handels- och miljöåtgärder för att
stödja en hållbar utveckling. Några förslag till sådana ändringar har ännu
inte presenterats, vilket är en av anledningarna till att CTE:s arbete har
kritiserats. En högt prioriterad fråga för Sverige och EU i CTE är att ver-
ka för att det skall vara möjligt att undanröja risker för konflikter mellan
multilaterala miljökonventioner och WTO:s regelverk genom att det skall
göras tydligt att handelsåtgärder som vidtas inom ramen för sådana mil-
jökonventioner omfattas av den allmänna undantagsparagrafen (artikel
20) i GATT. Det har dock visat sig mycket svårt att hitta en lösning på
denna fråga. Bland annat beror detta på att u-ländema uttryckt oro för att
förtydliganden avseende undantagsmöjligheten enligt GATT:s artikel 20
skulle kunna öppna för åtgärder med annan bakgrund än omsorg om
miljön. Frågan om kopplingen mellan miljö och ökat marknadstillträde är
en annan viktig fråga på CTE:s dagordning. Denna fråga drivs i WTO
främst av u-ländema samt jordbruksexporterande länder utanför EU.

Enligt svenskt synsätt ligger handelsliberaliseringar i alla länders in-
tresse. Sverige verkar därför i EU för att miljöeffekter av handelsliberali-

366

seringar skall studeras, och att resultat och erfarenheter från dessa studier
tas till vara i fortsatta förhandlingar om liberaliseringar. Vidare är ett
långsiktigt handels- och miljömål att verka främst för att de befintliga
handelshindren som har negativa miljöeffekter avvecklas.

Sverige verkar vidare för att EU tydligare skall precisera vad som kan
göras för att gå u-ländema till mötes dels generellt, dels i form av kon-
kreta exempel på hur man inom ramen för gjorda åtaganden inom främst
WTO kan åstadkomma ökat marknadstillträde för miljövänliga produk-
ter. Åtgärderna är angelägna eftersom de bidrar till att främja u-ländemas
miljöanpassning och ekonomiska utveckling. Dessutom bidrar förslagen
till en bättre integration av handels- och biståndspolitik. Det svenska bi-
ståndet kan ges en ny roll genom att också skapa nya möjligheter att
främja u-ländemas produktion och export av miljöanpassade produkter.

Arbetet inom CTE är fortsatt viktigt för att kunna påverka och genom-
driva eventuella förändringar i handelsregelverket som verkar för en
hållbar utveckling. För att nå resultat bör arbetet i CTE inte ses isolerat,
utan det är av vikt att frågorna integreras i de större förhandlingar om
handelsliberaliseringar som förutses från sekelskiftet, då förhandlingar på
tjänste- respektive jordbruksområdet redan är beslutade. En av Sveriges
viktigaste uppgifter blir då att söka bidra till att miljöfrågorna integreras i
det eller de förhandlingspaket som kommer att utformas. Sverige med-
verkar också på olika sätt i en öppen dialog med miljöorganisationer
m.fl. i frågor som rör miljö och handel.

Det är av många skäl väsentligt att sprida kunskap om den svenska
miljökompetensen inom teknik- och tjänsteområdet, dels med hänsyn till
ökade exportmöjligheter för Sverige, dels med hänsyn till överföring av
miljöanpassad teknologi till bl.a. u-ländema och Östeuropa. Referens-
gruppen för presentation av svenskt miljövårdskunnande beskriver och
förtecknar svensk kompetens inom en rad områden som vatten och vat-
tenrening, energi och miljö, transporter och miljö samt avveckling av
ozonfarliga ämnen. Regeringen har även tillsatt en utredning (dir. 1998:3)
med uppgift att kartlägga möjligheter och hinder för ökad export av
tjänster och produkter inom miljösektom, samt att föreslå en samlad
strategi och handlingsplan för främjande av sådan export.

Det är angeläget att Exportkreditnämnden (EKN) fortsatt tar hänsyn till
miljöfaktorers påverkan på kreditrisken i ett projekt. Sverige deltar aktivt
på internationell nivå i diskussioner om ett gemensamt förhållningssätt
bl.a. vad gäller miljöhänsyn så att företagen i olika länder far liknande
konkurrensförhållanden. Inom OECD diskuteras hur miljöaspekter skulle
kunna beaktas i de statsstödda exportfinansieringssystemen. I april 1998
gjordes en avsiktsförklaring inom detta område och vidare enades man
om att på frivillig basis utbyta information om miljöaspekter i vissa pro-
jekt. Det är i dag inte möjligt att säga vad diskussionerna inom OECD
kommer att leda till.

EKN gör för närvarande bedömningar av hur miljöaspekter påverkar
ett projekts återbetalningsförmåga. Det kan i sammanhanget nämnas att
en EKN-garanti bara är giltig om lagstiftningen i importlandet, t.ex. på
miljöområdet, följs. Ett land - USA - tillämpar sedan ett par år ett sys-
tem där vissa större projekt granskas från miljösynpunkt vid garantigiv-

Prop. 1997/98:145

367

ning. Det är önskvärt att man i Sverige och internationellt tar hänsyn till Prop. 1997/98:145
de erfarenheter som kan komma fram av det amerikanska systemet, och
att fortsatta överväganden görs i denna fråga. I betänkandet Staten och
exportfinansieringen (SOU 1998:23) föreslås att EKN skaffar sig egen
kompetens att bedöma miljökonsekvenser. Detta och andra förslag i ut-
redningen är för närvarande föremål för remissbehandling.

Vid sidan om handeln har de internationella investeringarnas betydelse
för den ekonomiska och miljömässiga utvecklingen, bl.a. i u-ländema,
uppmärksammats alltmer under senare år. Handel och investeringar är
intimt sammankopplade. För att internationella investeringar skall bidra
till en hållbar utveckling är det viktigt att de omgärdas av lämpliga regel-
verk, bl.a. på miljöområdet samt nationell och internationell nivå. För
närvarande förhandlas inom OECD ett multilateralt avtal om investering-
ar (MAI), bl.a. med syfte att principen om att inte diskriminera utländska
investeringar skall gälla på liknande sätt som den nu gäller för handel
med varor. OECD:s ministerråd har inför de fortsatta förhandlingarna om
MAI bekräftat att avtalet måste vara förenligt med staternas rätt att föra
en nationell politik. Det finns också en växande samsyn i förhandlingarna
för att ta in ett åtagande i avtalet om att staterna inte skall sänka sina
standarder på bl.a. miljöområdet för att locka till sig investeringar. Sveri-
ge anser att det bör säkerställas att konflikter mellan MAI och internatio-
nella miljöavtal inte uppstår.

368

11.6 Internationellt utvecklingssamarbete

Prop. 1997/98:145

Regeringens bedömning:

- Det pågående arbetet för att integrera miljöaspekter inom allt ut-
vecklingssamarbete bör intensifieras och fördjupas. Prioriterade om-
råden är färskvattenhantering, jord- och skogsbruk, marin och urban
miljö, energi och transporter samt kemikalier liksom kapacitets- och
institutionell utveckling på miljöområdet.

-Arbetet med miljökonsekvensbedömningar för projekt inom ut-
vecklingssamarbetet bör utvecklas, och i ökad utsträckning komplette-
ras med miljöekonomiska analyser samt miljöanalyser på strategisk
nivå, bl.a. inom ramen för landstrategiarbetet. Särskilda miljöinsatser
är av fortsatt stor betydelse.

- Sverige bör påskynda och förbättra integreringen av miljöaspekter
inom EU:s utvecklingssamarbete samt verka för att EU:s stöd till
miljöarbetet i Östeuropa förstärks.

- Sverige bör verka för att miljöarbetet inom det multilaterala ut-
vecklingssamarbetet, inkl. FN:s fonder och program, Världsbanken
och de regionala utvecklingsbankerna, får ett större genomslag på
operativ nivå.

- Sverige bör fortsatt ge ett starkt stöd till den globala miljöfonden
(GEF).

Skälen for regeringens bedömning

Bilateralt utvecklingssamarbete

Sambanden mellan fattigdom och miljöförstöring är komplexa. Fattiga
människor kan vara både offer för och orsak till miljöförstöring. Mil-
jöproblem relaterade till fattigdom är ofta kopplade till andra faktorer,
som hög befolkningstillväxt, urbanisering, bristande äganderätter till na-
turresurser, otillräcklig lagstiftning, kortsiktig ekonomisk politik eller
odemokratiskt samhällsskick.

Det övergripande målet för Sveriges utvecklingssamarbete är att be-
kämpa fattigdom. Riksdagen (UU 1978/79:1, prop. 1988/89:100, UU
1988/89:19, rskr. 1988/89:163, prop. 1995/96:153, UU 1994/95:15 och
prop. 1995/96:153) har därutöver antagit sex mål för det svenska utveck-
lingssamarbetet, varav samtliga biståndsmål är relevanta från miljösyn-
punkt. Målet om ekonomisk tillväxt bidrar till att skapa möjligheter för
länder att åtgärda miljöproblem, under förutsättning att den ekonomiska
tillväxten inte leder till negativ miljöpåverkan. Därför krävs bl.a. stärkt
miljölagstiftning och institutionell utveckling på miljöområdet i många u-
länder. Målet om ekonomisk och politisk självständighet syftar till att
minska risken för konflikter mellan länder och människor på flykt, vilket
bl.a. kan leda till allvarliga miljöproblem och brist på naturresurser. Må-
let om ekonomisk och social utjämning syftar till att åstadkomma en rätt-
visare fördelning av resurser såväl inom som mellan länder, och bidrar
därigenom till ett minskat tryck på miljö och resurser. Demokratimålet,

369

som innebär stöd till utvecklingen av folkvalda församlingar, fri press Prop. 1997/98:145
och politiska partier, samt oberoende miljörörelser, fackföreningar och en
allmänbildad och informerad opinion, är också av avgörande betydelse
för att förbättra förutsättningarna för en god miljö. Jämställdhetsmålet,
som bl.a. innebär att fler kvinnor skall ges möjlighet att delta i besluts-
fattande och utformning av politik och utbildning, är också av betydelse
för en förbättrad miljö, särskilt mot bakgrund av att kvinnor i u-länder
ofta ansvarar för jordbruk och hushållets försörjning.

För att uppfylla biståndsmålet om framsynt hushållning med naturre-
surser och omsorg om miljön krävs att miljöaspekter integreras inom allt
utvecklingssamarbete. En annan viktig åtgärd är särskilda miljöinsatser,
såsom stöd till länders uppbyggnad av kapacitet och institutioner på mil-
jöområdet.

Sidas arbete med miljö och hållbar utveckling

I Sidas handlingsprogram för hållbar utveckling anges följande områden
som särskilt prioriterade: farskvattenhantering, jord- och skogs-
bruk/markvård, marin och urban miljö samt energiförsörjning. Två över-
gripande områden lyfts också fram; kapacitetsutveckling, utbildning och
undervisning samt stöd till enskilda organisationer.

I handlingsprogrammet betonas även vikten av att utföra miljökon-
sekvensbeskrivningar inom utvecklingssamarbetet, innebärande att mil-
jöeffekter av biståndsprogram och projekt skall utredas innan en insats
beslutas. Som ett komplement till miljökonsekvensbeskrivningar bör
miljöekonomiska analyser användas i ökad omfattning. Detta är ett av de
viktigaste instrumenten för att förtydliga de ekonomiska effekterna av
såväl miljöförstöring som hänsynstagande till miljön.

Kemikommittén föreslår i betänkandet En hållbar kemikaliepolitik
(SOU 1997:84) att Sida skall ges i uppdrag att i samverkan med Kemi-
kalieinspektionen se över möjligheten att förbättra Sidas kapacitet att
hantera frågor som rör kemikaliesäkerhet.

Kapacitetsutveckling på miljöområdet

För att förbättra fattiga länders miljöarbete på nationell nivå krävs stöd
till ländernas kapacitet att hantera miljöfrågor, främst genom institution-
suppbyggnad samt stöd till miljöutbildning och grundforskning på miljö-
området. Regeringens viktigaste styrinstrument för att stärka miljöas-
pekterna i det bilaterala utvecklingssamarbetet är landstrategiema. I des-
sa kan en miljöanalys genomföras på strategisk nivå avseende hela det
svenska utvecklingssamarbetet med ett samarbetsland.

I de största u-ländema återfinns över hälften av världens befolkning.
Dessa länder står därmed för en snabbt ökande andel av den globala
miljöpåverkan, även om utsläppen per person fortfarande är mycket
mindre än i i-ländema. I dessa stora länder är biståndets kvantitativa be-
tydelse marginellt. Däremot finns det för flera av länderna ett starkt be-
hov och intresse av samarbete och utbyte inom miljöområdet. Biståndet
kan här bl.a. förmedla kunskaper och erfarenheter.

370

Utöver integration av miljöaspekter i allt bistånd, kräver miljöfrågorna Prop. 1997/98:145
också särskilda, direkta insatser. Anslaget för särskilda miljöinsatser,
som endast är en mindre del av de totala miljöinsatserna, skall användas
för kapacitetsutveckling, metod- och policyutveckling, pilotinsatser, and-
ra strategiskt viktiga insatser och särskilda projekt för integrering av
miljöaspekter i utvecklingssamarbetet.

Samarbete med och stöd till enskilda organisationer

Enskilda organisationer har en betydelsefull roll inom biståndet. På
grund av småskalighet, underifrånperspektiv och flexibilitet kan de en-
skilda organisationerna komplettera biståndet från bilaterala och multi-
laterala biståndsgivare. I kontakten mellan Sida och enskilda organisatio-
ner uppmärksammas miljöfrågorna och biståndsmålet om framsynt hus-
hållning med naturresurser och omsorg om miljön.

Utvecklingssamarbetet inom EU

EU:s totala biståndsvolym uppgår till ca 35 miljarder kronor per år, vil-
ket gör EU-kommissionen till en av de största biståndsorganisationerna i
världen. Trots att kommissionen har intensifierat sitt arbete för att integ-
rera miljöaspekter i utvecklingssamarbetet under 90-talet, saknas fortfa-
rande en övergripande miljöpolicy för EU:s bistånd. Dessutom har ge-
nomförandet av antagna riktlinjer på miljöområdet i många fall varit
bristfälligt, liksom arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar.

Regeringens uppfattning är att EU:s utvecklingssamarbete på miljöom-
rådet bör förstärkas. Sverige bör verka för att kommissionen utarbetar
förslag till policy för hållbar utveckling inom biståndet, t.ex. i form av ett
handlingsprogram som kan antas av rådet. Sverige bör även verka för att
miljöaspekten far ett tydligare genomslag i kommissionens landstrategi-
arbete och för att miljökonsekvensbeskrivningar genomförs för alla bi-
ståndsprojekt.

Multilateralt utvecklingssamarbete

FN:s fonder och program

Efter FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 har miljöfrågorna
stärkts inom flertalet av FN:s fonder och program. Regeringen är i hu-
vudsak positiv till denna utveckling, men konstaterar att miljöaspekterna
tydligare bör integreras i FN:s utvecklingsarbete, i synnerhet på landnivå.
Sverige bör särskilt uppmärksamma dessa frågor inom FN-organens oli-
ka styrelser. Ett viktigt exempel är att förbättra arbetet med miljökon-
sekvensbeskrivningar.

Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna

371

Miljöfrågorna inom Världsbanksgruppen och de regionala utvecklings- Prop. 1997/98:145
bankerna har under 1990-talet fått en allt starkare ställning. Generellt har
bankerna lyckats relativt väl med att integrera nationella miljöhänsyn i
sin reguljära långivning och övrig verksamhet, men har haft svårare att
integrera globala miljöhänsyn. Världsbankens landstrategier har fått en
viktigare roll for all långivning och tekniskt bistånd till mottagarländerna.
Genom styrelsebehandling av dessa strategier har medlemsländerna goda
möjligheter att påverka bankens arbete på faltet, också på miljöområdet.

Det står emellertid klart att flera av Världsbankens och de regionala
utvecklingsbankernas projekt ännu kan medföra allvarliga miljöeffekter,
främst när det gäller energiområdet samt infrastruktursatsningar.

Regeringens uppfattning är att de ansträngningar som har gjorts i
Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna för att integrera
miljöaspekter i verksamheten är positiva. Det är emellertid av avgörande
betydelse att bankernas riktlinjer på miljöområdet får ett större genom-
slag på fältnivå. Sverige har en viktig roll att driva på detta arbete.

Den globala miljöfonden

Den globala miljöfonden (GEF) medverkar till att finansiera de merkost-
nader (s.k. incremental costs) för utvecklingsprojekt i u-länder, som kan
uppkomma för att uppnå globala miljövinster. Fonden verkar inom föl-
jande fyra områden: att förhindra globala klimatförändringar, att bevara
den biologiska mångfalden, att skydda internationella vatten och att för-
hindra uttunning av ozonskiktet. Inom denna ram kan också särskilda
insatser för markförstörelse finansieras. Fondens verkställande organ är
Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram och FN:s miljöprogram.

Fondens verksamhet permanentades år 1994 och verksamheten har se-
dan dess utvecklats i positiv riktning. Under våren 1998 slutfördes för-
handlingar om påfyllnad av fondens finansiella resurser. Nyligen genom-
fördes också en oberoende utvärdering av den globala miljöfonden. Slut-
satserna från utvärderingen är att fonden i stort fungerat tillfredsställande
efter omstruktureringen.

Regeringen konstaterar att miljöfonden har en nyskapande roll både
som miljö- och utvecklingsorganisation och som ett samarbetsorgan
mellan FN-systemet och Världsbanken. Fonden är ett ändamålsenligt
instrument för det internationella samfundet för finansieringen av åtgär-
der med syfte att minska de globala miljöproblemen, samt utgör en po-
tential för att finansiera och åtgärda vissa oförutsedda miljöproblem.
Sverige bör fortsatt ge ett starkt stöd till den globala miljöfonden, med
särskilt beaktande av den nyligen genomförda utvärderingen av fondens
verksamhet. Fondens funktion som finansiell mekanism för konventio-
nerna om klimatförändringar och biologisk mångfald bör permanentas.

372

Godkännande av 1997 års ändringar av

Montrealprotokollet

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Sverige skall tillträda 1997 års ändringar av
Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Förslag: Parterna till Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet har i ett möte som ägde rum i Montreal i september 1997
beslutat om justeringar och ändringar i protokollet.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna som har yttrat sig
över ändringarna har något att erinra mot de ändringar i Montrealproto-
kollet som antogs i Montreal i september 1997.

Skälen för regeringens förslag: Montrealprotokollet om ämnen som
bryter ned ozonskiktet är ett protokoll under Wienkonventionen för
skydd av ozonskiktet. Protokollet kan ses som ett åtgärdsprogram för
avveckling av ozonnedbrytande ämnen för de anslutna parterna. Sverige
ratificerade Wienkonventionen i november 1986 (prop. 1985/86:158, bet.
1985/86JoU22, rskr. 1985/86:250) och Montrealprotokollet i juni 1988
(prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Senare har
Sverige ratificerat de ändringar av protokollet som gjordes i London år
1990 och i Köpenhamn år 1992 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 JoU30,
rskr. 1990/91:343 respektive prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoUl9,
rskr. 1992/93:361).

Den europeiska unionen har, tillsammans med medlemsstaterna, biträtt
såväl Wienkonventionen som Montrealprotokollet. Gemenskapens för-
pliktelser enligt konventionen och protokollet uppfylls genom rådets för-
ordning (EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter
ned ozonskiktet. I Sverige kompletteras rådets förordning av den svenska
förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Mötet i Montreal september 1997

Parterna till Montrealprotokollet har vid sitt nionde möte som ägde rum i
Montreal i september 1997 beslutat om ytterligare justeringar och änd-
ringar i protokollet (bilaga 58).

Ändringarna innebär att ett licensieringssystem införs för import och
export av nyproducerade, använda, återanvända och regenererade kon-
trollerade ämnen som återfinns i bilagorna A-C och E till protokollet.

Sedan tidigare gäller enligt Montrealprotokollet förbud mot import
från och export till icke parter till protokollet av CFC, koltetraklorid,
1,1,1-trikloretan och HBFC. Genom en ändring vid partsmötet utsträcks
import- och exportförbudet till att omfatta även metylbromid.

Genom ytterligare en ändring av protokollet införs en kontroll av han-
deln mellan parterna. Om en part, under vissa omständigheter, inte kan
upphöra med produktionen av ett kontrollerat ämne för inhemskt bruk
efter avvecklingstidens utgång, gäller exportförbud av använda, återan-

373

vända och regenererade mängder av ämnet för andra ändamål än förstö-
ring.

De nu redovisade ändringarna kräver ratificering av parterna. Härut-
över beslutades vid partsmötet om vissa justeringar innebärande ytterli-
gare skärpningar i awecklingsplanema för ämnen som omfattas av pro-
tokollets bestämmelser. Sådana justeringar är direkt bindande för parter-
na och kräver ingen ratificering.

Justeringarna medför att avvecklingstakten för metylbromid skärps.
Parterna enades om utfasning till den 1 januari 2005 med stegvisa
minskningar med 25 % fr.o.m. den 1 januari 1999, med 50 % fr.o.m. den
1 januari 2001 och med 70 % fr.o.m. den 1 januari 2003. För parterna
som avses i Artikel 5.1 (i princip utvecklingsländerna) finns en tidsfrist
på 10 år och en viss uppmjukning av kraven på stegvisa minskningar.

Konsekvenser för Sverige

Det är angeläget att Sverige snarast ratificerar ändringarna i Montreal-
protokollet som beslutades vid partsmötet i Montreal i september 1997.
För att Sverige skall uppfylla kraven i det reviderade protokollet måste
Sverige inrätta ett licensieringssystem för import och export enligt ovan
(se också kapitel 4.2.14 Skyddande ozonskikt). Ett sådant system skall
finnas den 1 januari 2000. Om bestämmelsen om licensieringssystemet
inte har trätt i kraft vid denna tidpunkt på grund av att för fa ratifika-
tions godtagande- eller godkännandeinstrument har inlämnats skall sys-
temet i stället införas tre månader efter det att minst 20 instrument har
inlämnats. Vidare måste Sverige införa förbud mot import och export av
kontrollerade ämnen enligt ovan till icke parter senast ett år efter det att
ändringarna i protokollet trätt i kraft.

Sverige har ingen produktion av kontrollerade ämnen. Exportförbudet
för använt ämne saknar därför betydelse för svensk del.

Ändringarna i Montrealprotokollet föranleder inte några lagstiftnings-
åtgärder. I den mån ändringarna inte kommer att regleras genom revide-
ring av rådets förordning 3093/94, kan nödvändiga ändringar göras i för-
ordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Prop. 1997/98:145

374

Godkännande av konventionen om säker-
heten vid hantering av använt kärnbränsle
och om säkerheten vid hantering av radio-
aktivt avfall

13.1 Arbetet med konventionen

Det internationella samarbetet på kämsäkerhetsområdet har allt sedan
1960-talet varit omfattande, bl.a. inom ramen för det Internationella
atomenergiorganets (IAEA) verksamhet och inom OECD:s kärnenergi-
organ, NEA. Säkerhetssamarbetet har i första hand koncentrerats till ut-
byte av erfarenheter från kärnteknisk verksamhet och utarbetande av re-
kommendationer kring säkerhetsbestämmelser för anläggningar och för
transporter av radioaktiva ämnen m. m. Flertalet av de rekommendatio-
ner som på detta sätt har utarbetats publiceras genom IAEA som interna-
tionellt accepterade säkerhetsprinciper. Rekommendationerna är emel-
lertid inte bindande för någon stat utan är främst avsedda som vägledning
i säkerhetsarbetet för länder som bedriver eller avser att bedriva kärntek-
nisk eller radiologisk verksamhet. De enskilda staternas suveränitet och
det nationella ansvaret för kärnsäkerheten har i sammanhanget betonats.

Olyckan år 1986 i kärnkraftverket Tjemobyl visade dock med påtaglig
tydlighet att en reaktorolycka kan fa allvarliga konsekvenser också för
människor och miljö på betydande avstånd från reaktorn. Tjemoby-
lolyckan ledde till en diskussion om internationellt bindande åtaganden
på kämsäkerhetsområdet.

Vid den internationella IAEA-konferensen Kärnkraftens säkerhet:
Framtidsstrategier år 1991 togs initiativet till en kämsäkerhetskonven-
tion. IAEA-konferensen konstaterade att säkerhetsarbetet skall bedrivas
främst på nationell nivå genom samvetsgrann tillämpning av befintliga
säkerhetsprinciper, regler och god praxis vid varje anläggning och inom
den nationella säkerhetsmyndigheten och genom de nationellt tillämpade
arbetsmetoderna inom ramen för den nationella rättsliga strukturen. Kon-
ferensen konstaterade emellertid också att det finns behov av en interna-
tionell reglering av samtliga aspekter avseende kärnsäkerhet, inkluderan-
de säkerhetsmål för hantering av radioaktivt avfall. Konferensen ansåg
att denna reglering skulle ske genom en internationell konvention om
kärnsäkerhet.

IAEA:s generalkonferens år 1991 gav sitt stöd åt de slutsatser som
dragits vid säkerhetskonferensen och gav IAEA:s generaldirektör upp-
draget att påbörja arbetet med att utarbeta en text till en kämsäkerhets-
konvention.

Tillsammans med ett flertal av de deltagande länderna i den för ända-
målet tillsatta expertgruppen drev Sverige länge kravet på att konventio-
nen skulle omfatta all kärnteknisk verksamhet, dvs. även inkludera mili-
tär verksamhet samt verksamheter vid forskningsreaktorer och avfall-
sanläggningar. Den slutligen överenskomna konventionen kom dock en-
dast att omfatta landbaserade civila kärnkraftverk. De fördragsslutande

Prop. 1997/98:145

375

partema åtog sig dock i kämsäkerhetskonventionen att utarbeta en ny
konvention angående säkerheten vid hanteringen av radioaktivt avfall.

Sverige ratificerade konventionen om kärnsäkerhet genom regerings-
beslut den 10 augusti 1995, sedan riksdagen underrättats genom rege-
ringens skrivelse (skr. 1994/95:116, bet. 1994/95 :NU21, rskr.
1994/95:391). Konventionen om kärnsäkerhet trädde i kraft den 24 okto-
ber 1996 sedan föreskrivet antal länder ratificerat den. Den första
granskningskonferensen under konventionen skall hållas i april 1999.

Mot bakgrund av överenskommelsen att arbeta vidare med en ny kon-
vention om radioaktivt avfall antogs vid IAEA:s generalkonferens år

1994 en resolution som utgjorde startpunkten för arbetet med en sådan
konvention. I mars 1995 beslutade IAEA:s styrelse att arbetet skulle på-
börjas och en teknisk-juridisk expertgrupp sammankallades. Från juli

1995 till mars 1997 höll expertgruppen sju möten, under vilka ett förslag
till en konventionstext utarbetades. En konvention om säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av ra-
dioaktivt avfall öppnades för undertecknande vid IAEA:s generalkonfe-
rens i Wien den 29 september 1997. Sverige undertecknade konventionen
samma dag.

I bilaga 59 till denna proposition återfinns texten till konventionen om
säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid
hantering av radioaktivt avfall, dels i engelsk originalversion, dels i
svensk översättning.

Konventionstexten utgör en väl övervägd kompromiss, förhandlad av
expertgruppen och diplomatkonferensen. Konventionstexten inrymmer
ett flertal frågor som har givit upphov till ingående överläggningar. Det
har främst gällt frågan om konventionen skulle omfatta enbart radioaktivt
avfall, i enlighet med det ursprungliga mandatet från IAEA, eller om den
även skulle omfatta använt kärnbränsle. Med beaktande av att några län-
der betraktar använt kärnbränsle som en tillgång och inte som avfall, ut-
formades konventionen slutligen som ett gemensamt dokument som
täcker säkerheten i hanteringen av både använt kärnbränsle och radioak-
tivt avfall. Vidare diskuterades frågan om själva upparbetningen av an-
vänt kärnbränsle skulle omfattas av konventionen eller inte. Även frågan
om konventionens tillämpning på militärt använt kärnbränsle och radio-
aktivt avfall diskuterades ingående. Slutligen diskuterades gränsöverskri-
dande transporter av kärnbränsle och kärnavfall ingående, och då särskilt
frågan om möjligheter för transitstater att ingripa mot transporter, i de
fall en stat anser att sådana transporter inte sker i överensstämmelse med
konventionens säkerhetskrav. Majoriteten i expertgruppen var dock över-
ens om att den inte hade mandat att skapa nya regler inom transportom-
rådet, utan att sådana frågor borde tas upp i andra sammanhang. Som en
kompromiss antogs dock en resolution vid diplomatkonferensen angåen-
de gränsöverskridande transporter av radioaktivt avfall och använt kärn-
bränsle. Genom resolutionen uppmanas de fördragsslutande parterna att
ta IAEA:s rekommendationer avseende bestämmelser för transport av
radioaktiva ämnen i beaktande då de utformar och tillämpar sina natio-
nella lagar och regler.

Prop. 1997/98:145

376

Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna drivit frågan
om att konventionen skulle ges ett så brett innehåll som möjligt och där-
vid omfatta både använt kärnbränsle och samtliga typer av radioaktivt
avfall, såväl från civil som från militär verksamhet. Den slutliga texten
far ses som en framgång för dessa strävanden.

13.2 Konventionens omfattning och innehåll

Konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om
säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall omfattar säkerhetsfrågor
som avser hanteringen av använt kärnbränsle och av radioaktivt avfall
som härrör från civil verksamhet. Konventionen är en s.k. säkerhets-
främjande konvention, vars syfte är att de anslutna partema kontinuerligt
skall förbättra säkerheten i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall, för att därigenom stärka det nationella säkerhet-
sarbetet. Detta innebär att konventionen gör det möjligt för samtliga sta-
ter att ansluta sig till konventionen, oavsett hur långt de har nått i sitt in-
terna säkerhetsarbete. Vid de återkommande granskningskonferensema
skall partema granska och diskutera varandras nationella rapporter med
avseende på hur säkerhetsarbetet bedrivits och utvecklats enligt de i kon-
ventionen fastlagda principerna.

De huvudsakliga målen är att skydda människor, samhället och miljön,
såväl nu som i framtiden, mot skadlig strålning samt, för det fall en
olycka skulle inträffa, att lindra skadeverkningarna. En grundtanke är att
de problem som berör använt kärnbränsle och radioaktivt avfall skall
omhändertas av den generation som har gett upphov till dem och att des-
sa problem därmed inte skall lastas över till kommande generationer. För
att åstadkomma detta, förpliktar konventionen de fördragsslutande par-
terna att uppfylla ett antal gemensamt antagna säkerhets- och strål-
skyddsprinciper vilka tidigare har kommit till uttryck, t.ex. i form av in-
ternationella standarder eller riktlinjer, bl.a. från IAEA. Vidare syftar
konventionen till att främja utvecklandet av regler på nationell nivå avse-
ende ledning och övervakning av säkerhetsarbetet, vilka överensstämmer
med varandra i de olika konventionsstatema. I inledningen till konven-
tionen anges ett antal grundprinciper som skall vara vägledande för de
fördragsslutande parterna. Det anges bl. a. att det slutliga ansvaret för
säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall
skall åvila staten. Det står parterna fritt att besluta om använt kärnbränsle
skall anses utgöra en värdefull tillgång, som kan utnyttjas på nytt, eller
om det skall bli föremål för slutförvaring utan vidare bearbetning. Vidare
anges att radioaktivt avfall bör, förutsatt att det är förenligt med säkerhe-
ten, slutförvaras i den stat i vilken det uppstod. Det skall dock, under vis-
sa omständigheter, vara möjligt för parter att komma överens om att an-
vända gemensamma anläggningar, förutsatt att detta överensstämmer
med konventionens syften. Slutligen skall de fördragsslutande parterna
ha rätt att förbjuda import av främmande använt kärnbränsle och radio-
aktivt avfall till sitt eget territorium.

Prop. 1997/98:145

377

I tillämpningsbestämmelsema anges att konventionen gäller för säker-
heten vid hantering av såväl använt kärnbränsle, som härrör från driften
av civila kämreaktorer, som radioaktivt avfall från annan civil verksam-
het. Konventionen gäller även i fråga om använt kärnbränsle som lagras
på en upparbetningsanläggning samt det avfall som uppstår efter avslutad
upparbetning. Undantaget från konventionsbestämmelsema är sådant
använt kärnbränsle som ingår i en upparbetningsprocess, såvida inte en
fördragsslutande part har deklarerat att även denna process skall omfattas
av konventionen. Konventionen skall heller inte tillämpas på avfall som
innehåller endast naturligt förekommande radioaktiva ämnen, som inte
härrör från kärnbränslets kretslopp, såvida det inte är fråga om en kasse-
rad sluten strålkälla. Sålunda täcks exempelvis lakrester från uranutvin-
ning och hantering av kasserade medicinska strålkällor med radiumpre-
parat av konventionen. Fördragsslutande part kan dock deklarera att kon-
ventionen skall tillämpas även på andra naturligt radioaktiva ämnen.

När det gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som kommer
från militär eller försvarsinriktad verksamhet, är konventionen inte till-
lämplig på sådant material, såvida inte en fördragsslutande part har dek-
larerat att även militärt material skall omfattas av konventionen. Kon-
ventionen skall dock tillämpas på sådant kärnbränsle och avfall som har
överförts permanent från den militära sidan till den civila för att hanteras
såsom civilt material. Enligt konventionens inledning skall de fördrags-
slutande parterna ha som målsättning att militärt kärnbränsle och avfall,
som faller utanför konventionens tillämpningsområde, ändå skall hante-
ras enligt de säkerhetsprinciper som gäller för sådant bränsle och avfall
för vilka konventionen skall tillämpas. Slutligen skall konventionen till-
lämpas på utsläpp av radioaktiva ämnen, såväl kontrollerade som okont-
rollerade.

De tekniska säkerhetsbestämmelserna omfattar två kapitel vilka be-
handlar använt kärnbränsle respektive radioaktivt avfall. Bestämmelserna
är i de två kapitlen likartade med den viktiga skillnaden att det ställs sär-
skilda krav på slutförvaringen av avfallet i kapitlet om radioaktivt avfall.

I de allmänna bestämmelserna återfinns bestämmelser om bl.a. lag-
stiftande, föreskrivande och administrativa åtgärder, vilka de fördrags-
slutande parterna skall vidta, samt bestämmelser om regleringen av an-
svar och tillsyn. Vidare omfattar konventionen bestämmelser rörande
gränsöverskridande transporter och för kasserade slutna strålkällor för
vilka ingen ytterligare användning förutses.

De avslutande bestämmelserna reglerar bl.a. gemensamma möten, rap-
portering, ikraftträdande och uppsägning av konventionen.

Konventionen kommer att träda i kraft 90 dagar efter det att 25 stater,
varav minst 15 stater med minst en kämkraftsreaktor, har tillträtt kon-
ventionen. För närvarande bedöms konventionen kunna träda i kraft tidi-
gast under år 1999.

Prop. 1997/98:145

378

13.3

Godkännande av konventionen och lagstiftnings-
frågor

Prop. 1997/98:145

Regeringens förslag: Sverige skall tillträda konventionen om säker-
heten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid
hantering av radioaktivt avfall.

Statens kärnkraftinspektions förslag: Överensstämmer med rege-
ringens förslag.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna instämmer i allt
väsentligt i Kämkraftsinspektionens förslag. Ett flertal instanser har pe-
kat på att det framgår av lagstiftningen att staten har ett övergripande
ansvar på kämavfallsområdet på det sätt som krävs av konventionen även
om det direkta ansvaret åvilar den som har tillståndet att bedriva kärntek-
nisk verksamhet. Samtidigt anser dessa instanser att detta ansvar kan gö-
ras tydligare i lagstiftningen. Detta anses dock inte utgöra något hinder
för ett godkännande av konventionen.

Uppsala Universitet, Juridiska fakultetsnämnden, anser att det är nöd-
vändigt att ansvaret för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall tydligt
regleras i svensk lag och att såväl kämtekniklagen som strålskyddslagen
tydligare än vad som nu är fallet återspeglar konventionens krav på mate-
riella regler. Fakultetsnämnden anser att det krävs att inte bara kämtek-
niklagen och strålskyddslagen utan även naturresurslagen, miljöskydds-
lagen, lagen om kemiska produkter och naturvårdslagen görs kompatibla
med konventionen.

Även Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen anser att de grundläg-
gande ansvarsförhållandena mellan staten och kämkraftindustrin när det
gäller hantering och slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle och
kärnavfall bör anges i lagtext och att en deklaration bör göras om att Sve-
rige inte skall medverka till användningen av gemensamma slutförvar-
sanläggningar. Folkkampanjens lokalorganisation i Oskarshamn tar i ett
eget remissyttrande upp samma frågeställningar.

Skälen för regeringens förslag: Sverige har under lång tid varit aktivt
i det internationella arbetet med att höja säkerheten inom det kärnteknis-
ka området. Ifrågavarande konvention, som nu har öppnats för anslut-
ning, utgör ett komplement till konventionen om kärnsäkerhet som trädde
i kraft i oktober 1996 och bör ses som ytterligare ett framsteg inom käm-
säkerhetsområdet (bilaga 59). De frågor som regleras av konventionen
utgör redan en del i det svenska kärnsäkerhets- och strålskyddsarbetet,
vilket också avspeglas i gällande lagstiftning och regelverk. Det är rege-
ringens bedömning att Sverige bör ansluta sig till konventionen.

Den säkerhets- och strålskyddsfilosofi angående använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som tillämpas sedan länge i Sverige, överensstäm-
mer helt med konventionens krav på prioritet för säkerhets-och strål-
skyddsfrågoma och på ansvarsfördelningen mellan anläggningsinneha-
vama och tillsynsmyndigheterna. Det säkerhets- och strålskyddsarbete
som bedrivs av anläggningsinnehavama och av de berörda myndigheter-
na är i överensstämmelse med konventionens krav.

379

Konventionens krav återspeglas i gällande kärnsäkerhets- och strål-
skyddslagstiftning, vilken till viss del bygger på konventioner om inter-
nationellt samarbete till vilka Sverige har anslutit sig i andra samman-
hang, samt i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser. Den lag-
stiftning som återspeglar konventionens krav är i huvudsak följande. La-
gen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och förordningen (1984:14) om
kärnteknisk verksamhet innehåller bestämmelser om att kärnteknisk
verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodo-
ses och de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommel-
ser och att säkerheten vid kärnteknisk verksamhet skall upprätthållas ge-
nom att åtgärder vidtas för att bl.a. förhindra olyckor (artikel 4 och 5 i
konventionen). Vidare finns i nämnda författningar regler om tillstånds-
plikt för kärnteknisk verksamhet och regler om att tillståndet kan förenas
med sådana villkor som behövs med hänsyn till säkerheten (artikel 7-9 i
konventionen) samt regler om tillståndshavarens skyldigheter (artikel 21
i konventionen). I naturresurslagen finns bestämmelser om tillåtlig-
hetsprövning av nya anläggningar för kärnteknisk verksamhet och krav
på att en ansökan om tillstånd skall innehålla en miljökonsekvensbe-
skrivning som skall möjliggöra en samlad bedömning av en anläggnings
inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser (artikel 6
i konventionen). Strålskyddslagen (1988:220) och strålskyddsförord-
ningen (1988:293) innehåller regler om att den som bedriver verksamhet
med strålning skall vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs
för att hindra eller motverka skada på människa, djur och miljö, kontrol-
lera och upprätthålla strålskyddet där strålning förekommer, väl under-
hålla tekniska anordningar samt mät- och strålskyddsutrustning som an-
vänds i verksamheten och se till att det radioaktiva avfallet hanteras och,
när det behövs, slutförvaras på ett från strålskyddssynpunkt tillfredsstäl-
lande sätt (konventionens artikel 11 och 12). Nämnda författningar inne-
håller även bestämmelser om tillståndsplikt vid hantering av radioaktivt
avfall och villkor som kan förenas med tillståndet, möjlighet att meddela
föreskrifter om krav på miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden om till-
stånd enligt strålskyddslagen (artikel 15 och 16 i konventionen) samt
regler om att det är den som bedriver verksamheten som är ansvarig för
säkerheten (artikel 21 i konventionen). Lagen (1992:1537) om finansie-
ring av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. och förordningen
(1981:671) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle
m.m. innehåller bestämmelser om avgifter för att finansiera dels omhän-
dertagande av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från käm-
kraftsreaktorer, dels vissa andra kostnader. När det gäller de särskilda
tekniska säkerhetskraven som uppställs i konventionen, återfinns sådana
krav i de särskilda villkor och föreskrifter som utfärdats i samband med
regeringens beviljande av enskilda tillstånd. Statens kämkraftinspektion
(SKI) omarbetar för närvarande dessa villkor och föreskrifter till allmänt
tillämpliga säkerhetsföreskrifter. SKI har för avsikt att låta dessa träda i
kraft år 1999.

Statens strålskyddsinstitut (SSI), som reglerar all verksamhet med
strålning, har med stöd av strålskyddsförordningen utfärdat föreskrifter
som omfattar sådana frågor som täcks av konventionen. SSI har bl. a.

Prop. 1997/98:145

380

utfärdat föreskrifter om dosgränser vid verksamhet med joniserande Prop. 1997/98:145
strålning m.m., om begränsning av utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärnkraftverk, om personstrålskydd för verksamhet med joniserande
strålning vid kärnteknisk anläggning, om kontroll vid in- och utförsel av
radioaktivt avfall, om externa personer i verksamhet med joniserande
strålning samt om arkivering vid kärntekniska anläggningar.

Ansvarsfördelningen mellan staten och tillståndshavarna till kärn-
kraftverken i detta sammanhang är tydligt reglerat i kämtekniklagen. En-
ligt nämnda lag är tillståndshavaren ansvarig för att på ett säkert sätt
hantera och slutförvara det använda kärnbränsle och kärnavfall som upp-
står i samband med verksamheten. Detta ansvar inkluderar också en
skyldighet att svara för alla kostnader som avser avfallshanteringen samt
för en allsidig forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende denna
hantering.

Statens ansvar utövas genom att regeringen prövar ansökan om att fa
uppföra de anläggningar som krävs för hanteringen av använt kärn-
bränsle och kärnavfall. Regeringen prövar också frågan om att riva
kärntekniska anläggningar och att slutligt fa försluta ett slutförvar för
använt kärnbränsle och kärnavfall. Villkor för hanteringen och slutförva-
ringen av det använda kärnbränslet och kärnavfallet har regeringen dele-
gerat till SKI och SSI.

Ansvarsfördelningen mellan kämkraftföretagen och staten i de här frå-
gorna har ägnats stort intresse i riksdagen och varit föremål för omfattan-
de överväganden. (Se bland annat proposition 1983/84:60 och näringsut-
skottets betänkanden 1988/89:NU31 och 1989/90:NU24.) Diskussioner-
na har gett vid handen att den nu gällande principen om ett renodlat pro-
ducentansvar, är den mest ändamålsenliga. Denna ansvarsfördelning är
också grundläggande för uppbyggnaden av kämtekniklagen. Principen att
det är den som genererat avfallet som också skall bära allt ansvar och alla
kostnader som är förenade med det är således utomordentligt viktig. Re-
aktorinnehavama skall inte ges möjlighet att skjuta i från sig detta ansvar
på staten eller någon annan.

Det ligger slutligen i sakens natur att staten har det yttersta ansvaret för
att verksamheten, som den är reglerad i kämtekniklagen, fungerar även
på mycket lång sikt. Det skulle därför inte fylla något egentligt syfte att
ytterligare reglera denna fråga i kämtekniklagen.

I 3 och 4 §§ kämtekniklagen anges att tillståndshavaren är ansvarig för
att vidta alla de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten. De
materiella reglerna i kämtekniklagstiftningen som reglerar säkerheten
återfinns dels i tillsynsmyndigheternas föreskrifter, dels i villkoren för ett
enskilt tillstånd enligt lagen. Den tekniska utvecklingen när det gäller
kärnsäkerheten går snabbt framåt. Detta kräver att tillsynsmyndigheterna
hela tiden följer utvecklingen och ser till att föreskrifterna och villkoren
håller jämna steg med denna. Dessutom innebär reglerna i 3 och 4 §§
kämtekniklagen tillsammans med reglerna i 5 § atomansvarighetslagen
(1968:45) att tillståndshavaren har strikt ansvar för säkerheten oavsett
tillsynsmyndigheternas föreskrifter och villkor. Det skulle således inte
gagna kärnsäkerheten att föra in mer detaljerade säkerhetsföreskrifter i

381

kämtekniklagen på det sätt som juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Prop. 1997/98:145
universitet föreslår.

Regeringen delar inte uppfattningen som framförs av juridiska fakul-
tetsnämnden vid Uppsala universitet att det skulle krävas en förbättrad
samordning av svensk miljölagstiftning för att Sverige skulle kunna upp-
fylla kraven i konventionen. De kärntekniska anläggningar som blir aktu-
ella att uppföra för hanteringen och slutförvaringen av det använda kärn-
bränslet och kärnavfallet skall prövas av regeringen enligt 4 kap. naturre-
surslagen och 5 § kämtekniklagen. Prövningen enligt de båda lagarna
avser skilda frågor. Prövningen enligt 4 kap. naturresurslagen skall vara
allsidig och avse övergripande frågor, som anläggningarnas lokalisering,
art och omfattning samt frågor om bland annat markanvändning, miljö,
energi och transporter. Prövningen enligt kämtekniklagen är inriktad på
säkerhetsfrågor varvid en samlad bedömning av den kärntekniska verk-
samhetens inverkan på människors hälsa och miljö görs. Handläggningen
av ärendena enligt de båda lagarna samordnas inom regeringskansliet.
Prövning enligt strålskyddslagen sker i anslutning till prövningen enligt
kämtekniklagen. Verksamheten prövas därefter enligt miljöskyddslagen,
vattenlagen samt plan- och bygglagen.

Enligt regeringens förslag till miljöbalk, avses en samordnad prövning
komma att ske i enlighet med reglerna i miljöbalken. Frågor som rör ut-
släpp av radioaktiva ämnen i naturen prövas då enligt miljöbalken. De
krav som formuleras i konventionen uppfylls således med bred marginal
genom de samlade reglerna i den nuvarande svenska miljölagstiftningen
och i den föreslagna miljöbalken.

Kämtekniklagens regler om förbud mot att i Sverige mellanlagra och
slutförvara använt kärnbränsle och kärnavfall som uppstått i en kärntek-
nisk anläggning i ett annat land påverkas inte av kraven i konventionen.
Detta förbud ligger fast. Det finns däremot ingen anledning för Sverige
att motsätta sig att två andra länder kommer överens om att uppföra en
gemensam slutförvarsanläggning om det skulle medföra en ökad kärnsä-
kerhet och ett förbättrat strålskydd samt bidra till att minimera transpor-
terna av radioaktivt material. Detta står enligt regeringens uppfattning
inte i motsatsställning till principen att varje land skall ta hela ansvaret
för det använda kärnbränsle och kärnavfall som genereras inom landet.

Mot den angivna bakgrunden kommer en anslutning till konventionen
inte att medföra krav på ytterligare svensk lagstiftning.

Ett svenskt tillträde till konventionen kommer inte att innebära några
ökade kostnader för det svenska kämsäkerhetsarbetet. Tillträdet innebär
att Sverige vart tredje år skall ge in en nationell rapport om hur konven-
tionens krav efterlevs och vilket säkerhetshöjande arbete som bedrivs.
Varje ansluten part avses bekosta färdigställandet av den egna nationella
rapporten, liksom översättningen av den till ett av de officiella FN-
språken. Detta kommer att medföra begränsade kostnader för såväl till-
synsmyndigheterna (SKI och SSI) som anläggningsinnehavama, efter-
som dessa förväntas svara för arbetet med rapporterna. Några ytterligare
behov av medel över statsbudgeten för detta syfte förutses emellertid
inte.

382

IAEA kommer att, inom ramen for sin reguljära budget, stå för mer- Prop. 1997/98:145
parten av kostnaderna i samband med de periodiska granskningsmötena.

383

12b Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Prop. 1997/98:145

Bilagor

Bilagor till kapitel 2

Angående ärendet och dess beredning
bilagor 1 - 56

Bilaga till kapitel 4.1

Tidigare mål och beslut, bilaga 57

Bilaga till kapitel 12

Protokolltext, bilaga 58

Bilaga till kapitel 13

Konventi onstext bilaga 59

Sid

112

150

157

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4765
Ren luft och gröna skogar

Ren luft och gröna skogar -18 nya mål för vår miljö

I Naturvårdsverkets förslag, rapport ”Ren luft och gröna skogar”
presenteras ”Vision, Miljömål, Strategier, Målstyrning,
Kostnadseffektiva åtgärder för att nå målen (metodbeskrivning),
Uppföljning av miljömålen, Hur andra länder ”målar” sin miljö samt
Kunskapsbehov.

Visionen är att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. De nya miljö-
målen beskriver den kvalitet i miljön som vi önskar nå för att ha en
hållbar utveckling och det tillstånd för miljö, hälsa och naturresurser som
eftersträvas långsiktigt.

Sverige har idag 167 miljömål som Naturvårdsverket delat in efter
tretton miljöhot. Naturvårdsverket har haft i uppdrag att systematisera,
samordna och uppdatera dessa mål. I Naturvårdsverkets nya förslag är de
övergripande målen 18 stycken miljökvalitetsmål och de delas in i en ny
tredelad struktur efter; Lagerresurser, Användning av mark och vatten
och Föroreningar. Genom att presentera målen i denna tredelade struktur
belyses tydligare vilket problem i miljön som målet är kopplat till.
Strukturen ger också möjlighet att visa vad som är det begränsande i en
aktivitet, det vill säga vad som är det mest akuta problemet inom ett
område.

Miljömålen är så långt som möjligt konkretiserade i kvantitativa
termer, de är långsiktiga, mer lättförståeliga, mätbara och
uppföljningsbara samt pådrivande. För varje miljömål beskrivs mål för
åtgärder (etappmål) och aktörer.

Naturvårdsverkets namn på de 18 miljömålen är:

- gröna skogar,

- ett rikt odlingslandskap,

- storslagen fjällmiljö,

- hav i balans,

- levande sjöar och vattendrag,

- gott grundvatten,

- myllrande våtmarker,

- en god bebyggd miljö,

- fosfor i kretslopp,

- värdefullt naturgrus sparas,

- metaller i kretslopp,

- begränsad klimatpåverkan,

- skyddande ozonskikt,

- bara naturlig försurning,

- ren luft,

- Ingen övergödning,

- giftfri miljö och

- säker strålmiljö.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 1

Mål för olika åtgärder (etappmål) är steg på vägen mot att nå miljö- Prop. 1997/98:145
målet, de är mer preciserade och kortsiktiga. Etappmålen anger t.ex. hur Bilaga 1
stora mängder av olika ämnen som far släppas ut eller pekar ut behov av
förändringar eller åtgärder i samhället. Etappmålen är så långt som
möjligt tidsbestämda och uppföljningsbara samt sektorsövergripande. De
pekar inte direkt ut medel eller åtgärd men anger vilka aktörer som bör
handla. Det är viktigt att betona att etappmålen i de flesta fall inte är
tillräckliga för att uppnå miljömålen utan etappmålen måste ständigt
kompletteras. Etappmålen är oftast inte heller heltäckande för problem-
området utan behövs kompletteras av mål fastställda av aktörer inom
berörda sektorer.

Miljömålen tar endast upp önskvärda kvaliteter i miljön. Mål om
medel och strategier för att nå dessa kvaliteter har ej angetts men det är
viktigt att regeringen eller grupper av aktörer gör detta i olika
sammanhang. Exempel på strategier är energibesparing och
effektiviseringar, ökad återanvändning och återvinning av produkter och
material samt en god samhällsplanering.

En viktig nyhet i förslaget är att målen nu ska vara uppföljningsbara.
En bra uppföljning visar om samhället är på väg åt rätt håll mot målet
och hur fort det går. Ansvaret för uppföljningen av de nationella
miljömålen måste delas mellan miljömyndigheterna, och mellan
myndigheterna och aktörer inom olika samhällssektorer.

Naturvårdsverkets revidering och nya förslag innebär mer konkret att
flera mål har tagits bort. Det gäller framför allt mål för områden där
tydlig lagstiftning finns, mål som berör endast enstaka aktörer och mål
som redan är uppfyllda. Vidare har nya måldatum satts, målen har
förenklats och förtydligats samt gjorts mer uppföljningsbara. Förslag på
mått för uppföljning har Naturvårdsverket verket redovisat den 16
december 1997 (enligt uppdrag).

Naturvårdsverket föreslår att flera miljömål skärps. T.ex. för att nå
målet om begränsad klimatpåverkan, behöver utsläppen av koldioxid i en
första etapp minska med 20 % till år 2020. Även mål som ”Bara naturlig
försurning” går längre än tidigare beslutade mål. Åtgärdsmålen innebär
t.ex. en ytterligare minskning av utsläppen av svaveldioxid med 25 % till
år 2010 och en minskning av kväveoxidutsläppen med ytterligare 40 %
till år 2005 och med 70 % till år 2020 (räknat från 1995 års nivå).

Visionen

Prop. 1997/98:145

Bilaga 1

En ekologiskt hållbar utveckling

Miljöpolitikens syfte

Skydda människors hälsa
Bevara den biologiska mångfalden
Hushålla med naturresurser
Skydda natur- och kulturlandskap

	Miljömålen
Lagerresurser	Användning av mark och vatten	Föroreningar
Fosfor i kretslopp	Gröna skogar	Begränsad
Värdefullt naturgrus	Ett rikt	klimatpåverkan
sparas	odlingslandskap	Skyddande
Metaller i kretslopp	Storslagen fjällmiljö	ozonskikt
	Hav i balans	Bara naturlig
	Levande sjöar och	försurning
	vattendrag	Ren luft
	Gott grundvatten	Ingen övergödning
	Myllrande	Giftfri miljö
	våtmarker	Säker strålmiljö

En god bebyggd
miljö

Strategierna

Energieffektivisering
Minskad materialanvändning
Kretsloppsanpassning
Avfallshantering
Kunskap
Konsumentpåverkan
”Principer”, ex. försiktighetsprincipen
Miljöledningssystem
Fysisk planering
Internationellt arbete

Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverkets rapport 4765 Ren luft och gröna
skogar

Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk, Kust-
bevakningen, Överstyrelsen for civil beredskap, Fortifikationsverket,
Försvarets Materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen,
Folkhälsoinstitutet Banverket, Vägverket, Statens Institut för kommuni-
kationsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB)
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk,
Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet,
Stockholms universitet, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruks-
verk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets
forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),
Centrum för biologisk mångfald, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riks-
muséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Glesbygdsverket,
Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne
län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän, Länsstyrelsen i Gävleborgs
län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för
biologisk mångfald, Forskningsrådsnämnden, Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka
kommun, Stockholms kommun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun,
Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro
kommun, Falu kommun, Ömsköldsviks kommun, Piteå kommun,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland, Länsmuseet i
Kristianstad, Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Hushållnings-sällskapens förbund, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
Arbetsgivarföreningen, Bilindustriföreningen, Bygg-sektoms
Kretsloppsråd, Chalmers Tekniska högskola, Fältbiologerna, Föreningen
Skogsindusriema, Greenpeace, ICA förbundet, Jemkontoret, Jägarnas
riksförbund - landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskin-
entreprenörerna, Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000,
SIS Miljömärkning, Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studie-
främjandet, Svenska Gruvföreningen, Svenska Kyrkans
Riksorganisation, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska
Transportarbetar-förbundet, Svenska elleverantörer, Sveriges

Prop. 1997/98:145

Bilaga 2

Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Prop. 1997/98:145
livsmedelsindustriförbund, Sågverkens Riksförbund, Villaägarnas Bilaga 2
Riksförbund, Världsnaturfonden.

13 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Naturvårdsverket sammanfattning av skriften

Vem förorenar Sverige

Sverige och andra länder i Europa brottas med många former av allvarli-
ga luft- och vattenburna miljöproblem. I denna rapport behandlas växt-
huseffekten, ozonuttunning, försurning, tätortsluft & marknära ozon,
övergödning, miljögifter (metaller och organiska miljögifter) och strål-
ning. En klar bild över belastning orsakad av konsumtion och kvittbliv-
ning av varor och material saknas, vilket medför att denna belast-
ningskälla inte kunnat rangordnas i förhållande till andra. Av de källor
som belysts i denna rapport är industri, transporter och energi de sam-
hällssektorer som bidrar mest till problemen. Av stor vikt for vissa av
problemen är även jordbruk (övergödning, bekämpningsmedel), avlopp
(övergödning, metallbelastning), byggnation (radon) och arbetsmaskiner
(marknära ozon).

Stora problem med övergödning och dålig tätortsluft har funnits i
hundratals år i Europa. Andra luft- och vattenburna miljöproblem började
nå omfattande proportioner först i slutet av 1800-talet eller under första
årtiondena av 1900-talet. Numera är knappast något område av Europa
helt förskonat från luft- och vattenburna miljöproblem.

Sveriges miljöproblem orsakas i många fall i första hand av egna ut-
släpp. Många andra länder påverkar Sveriges miljö på olika sätt i olika
omfattning.

För strålning, luftkvalitet i tätorter och övergödning av sjöar är den
svenska andelen högre än 70 %. I vissa fall är dock det svenska bidraget
litet. För klimatförändringar är det svenska bidraget till utsläpp av växt-
husgaser i världen cirka 0,2 % och vårt bidrag är också procentuellt sett
blygsamt i fråga om utsläpp som orsakar uttunning av ozonskiktet.

Tyskland påverkar Sverige mycket i fråga om försurning och marknära
ozon. Storbritannien är av betydelse i fråga om försurning och marknära
ozon, Polen har betydelse till exempel för försurning och metaller, Dan-
mark för övergödningen av Kattegatt och Ryssland för växthuseffekten.
USA dominerar klart i fråga om växthuseffekten och ozonuttunningen.

Under de senaste 10-25 åren har en måttlig till kraftig minskning av
utsläpp/läckage skett för de flesta luft- och vattenburna ämnen med ne-
gativ effekt på miljön och hälsa i Sverige. Störst och mest långvarig har
minskningen varit för utsläpp av metaller och hälsofarliga ämnen i tätor-
ter. Stora minskningar kan konstateras för utsläpp av försurande svavel-
dioxid och flera organiska miljögifter som PCB och dioxiner. Blygsam
har minskningen varit för ämnen som orsakar marknära ozon och för
strålning (genomsnittlig individdos) är det tveksamt om någon minskning
skett. För de flesta ämnen med negativa miljöeffekter i Sverige bedöms
den minskade trenden för utsläpp/läckage hålla i sig under de kommande
5-10 åren. För koldioxid är det tveksamt om en minskning kommer att
ske.

Trots i många fall påtagliga förbättringarna i fråga om utsläpp så tar
det i de flesta fall lång tid innan effekterna i miljön är lika påtagliga.
Endast i fråga om övergödning av sjöar och organiska miljögifter i rov-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 3

djur kan stora förbättringar i miljön konstateras i Sverige. Positiva ten-
denser finns för försurning i del sjöar och korrosion på olika material.
Den förbättrade luftkvaliteten i våra tätorter torde ha medfört påtagligt
minskade hälsoproblem. Samtidigt misstänks dock luftföroreningar i
tätorter ha del i att mer än dubbelt så många invånare i Sverige har astma
eller allergi än för tjugo år sedan. Sett 5-10 år framåt i tiden torde ytterli-
gare förbättringar av miljösituationen i Sverige kunna ske också innefat-
tande miljöproblem som marknära ozon och metaller. Däremot är det
osäker om ozonuttunningen minskat och det samma gäller för strålning.
För växthuseffekten kan det dröja hundratals år innan den pågående
uppvärmningen hejdats.

Påverkan på Sverige från andra länder kommer inte bara via gräns-
överskridande luft- och vattentransporter. En tredje väg är de varor och
produkter vi importerar. Denna spridningsväg är föga undersökt och
skadorna på miljö är svårbedömda. Vi har överhuvudtaget mycket dålig
kunskap om hur stora miljöproblem som orsakas eller i framtiden kan
orsakas av den mängd kemikalier och metaller som finns i varor och
produkter.

Många av de miljöfarliga ämnen vi släpper ut i Sverige hamnar till viss
del i andra länder eller i internationellt vatten. För flera områden i våra
grannländer och för Östersjön är de svenska bidraget av betydelse för
miljösituationen. Sverige står för 5-10 % av övergödningen av Östersjön,
och upp till 15 % av övergödning i delar av marken i Finland, Danmark
och Norge. Försurande svavelutsläpp i Sverige bidrar med högst 5 % av
den totala belastningen i södra Finland och södra Norge.

Sju internationella fora framstår som extra viktiga för de svenska ar-
betet med att åtgärda utsläpp till luft och vatten. Dessa är EU, Luftkon-
ventionen (CLRTAP, luftbuma miljöproblem), Klimat-konventionen,
Wienkonventionen (ozonskiktet), Helsingfors-kommissionen
(FIELCOM, Östersjön), Oslo/Pariskommissionen (OSPAR, Nordostat-
lanten) och Nordsjökonferensema. Av dessa har EUs betydelse ökat mest
under senare år.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-
vårdsverkets skrift Vem förorenar Sverige?

Prop. 1997/98:145

Bilaga 4

Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk, Kustbe-
vakningen, Överstyrelsen för civil beredskap, Fortifikationsverket, För-
svarets Materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Folk-
hälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens Institut för kommunika-
tionsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB),
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk,
Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet,
Stockholms universitet, Chalmers Tekniska högskola, Institutet för fram-
tidsstudier, Statens jordbruksverk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriver-
ket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för biologisk mångfald, Arbets-
marknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieäm-
betet, Naturhistoriska Riksmuséet, Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen,
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Glesbygds-
verket, Boverket, Byggforskningsrådet, Lantmäteriverket, Konsument-
verket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Läns-
styrelsen Göteborg och Bohuslän, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Läns-
styrelsen i Västerbottens län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Ke-
mikalieinspektionen, Statens Strålskyddsinstitut, Avfallsforsknings-
nämnden, Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald, Forskningsnämn-
den, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Envi-
ronment Institute, Nacka kommun, Stockholms kommmun, Gislaveds
kommun, Kalmar kommun, Göteborg kommun, Marks kommun, Karl-
stad kommun, Örebro kommun, Falu kommun, Ömsköldsviks kommun,
Piteå kommun , Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Stockholms läns landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorr-
land, Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet, Grossistförbundet
Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,
Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Hushållningssäll-
skapens förbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petro-
leuminstitutet, Tjänstemännens centralorganisation TCO, Sveriges Aka-
demikers Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sveri-
ge LO, Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, Bilindustriföreningen,
Byggsektorns Kretsloppsråd, Fältbiologerna, Föreningen Skogsindusri-
ema, Greenpeace, ICA förbundet, Jemkontoret, Jägarnas riksförbund -
landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskinentreprenörema, Miljöför-
bundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000, SIS Miljömärkning,

Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Svenska Prop. 1997/98:145
Gruvföreningen, Svenska Kyrkans Riksorganisation, Svenska Renhåll- Bilaga 4
ningsverksföreningen, Svenska Transportarbetarförbundet, Svenska
elleverantörer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riks-
förbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund, Sågverkens Riksförbund,

Villaägarnas Riksförbund, Världsnaturfonden,

Sammanfattning av Grundvattenutredningens delbe-
tänkande (SOU 1994:97) Reglering av vattenuttag ur
enskilda brunnar

Utredningen behandlar i detta delbetänkande frågan om reglering av
vattenuttag ur enskilda brunnar i områden med risk för vattenbrist eller
saltvatteninträngning. Som bakgrund till utredningens överväganden och
förslag redovisas i avsnitt 2 översiktligt vissa uppgifter om grundvattnet i
Sverige. Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en för-
nybar naturresurs i ständig rörelse. Nybildning av grundvatten sker när
nederbörden är större än avdunstningen från markytan och växtligheten.
En grundvattenförekomsts storlek beror på många olika faktorer. Av
avgörande betydelse är områdets areal, nederbörden och de geologiska
forhållandena. För Sveriges vattenförsörjning är grundvatten av stor
betydelse. Den kommunala vattenförsörjningen sker till ca en fjärdedel
med utnyttjande av naturligt grundvatten. Den enskilda vattenförsörj-
ningen är helt beroende av grundvatten.

Grundvatten förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Grund-
vattenforekomstema i jordlager i Sverige är i allmänhet jämförelsevis
små. De största vattenvolymerna finns i de sand- och grusavlagringar
som bildades under den senaste nedisningen. Jämfört med t.ex. konti-
nentala Europa är också grundvattenforekomstema i Sveriges berggrund
begränsade. Det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund förekommer i
sprickor. I vissa yngre sedimentära lager av kalksten och sandsten finns
dock förutsättningar för stora grundvattenuttag.

En betydande del av hushållens vattenbehov tillgodoses genom enskild
vattenförsörjning. Ca 1,2 miljoner permanentboende baserar sin vatten-
försörjning på vatten från egna brunnar. Om fritidsboende tas med be-
räknas drygt 2,5 miljoner människor till större eller mindre del utnyttja
vatten från enskilda grundvattentäkter. Antalet brunnar för sådan vatten-
försörjning uppskattas till mellan 600 000 och 800 000. Årligen anläggs
genom etablerade brunnsborrare mellan 5 000 och 10 000 brunnar.

Många fastighetsägare har problem med sitt brunnsvatten i form av
dålig kvalitet eller bristande tillgång. Oftast beror kvalitetsproblemen på
att grundvattnet innehåller höga halter av vissa ämnen men det är inte
ovanligt att det är brunnens konstruktion, placering eller dåliga underhåll
som är orsaken.

Den vanligaste orsaken till att problem med saltvatten uppstår i en
brunn bedöms vara brunnens tekniska utformning. Problemet kan också
bero på att uttagen av sötvatten är for stora. De största riskerna för denna
typ av problem föreligger i områden med tät permanent- och fritidsbe-
byggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och
vattendrag i Mellansverige. Det är delvis fråga om samma områden där
problem med brist på vatten i enskilda brunnar har visat sig. Risken for
brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning finns lokalt främst
längs våra kuster och på skärgårdsöar i allmänhet och därvid särskilt i
Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs, Bo-
hus och Blekinge län samt på Gotland och Öland.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 5

Vattenbrist i enskilda brunnar anses generellt vara ett mindre problem
än att vattnet är av dålig kvalitet. Lokalt kan dock vattenbrist vara en
fråga av stor betydelse. Av grundläggande betydelse för att det skall gå
att bedöma vilka närmare problem som föreligger och vilka lösningar
som är tänkbara vid en förmodad brist på grundvatten eller vid salt-
vatteninträngning är att man har kunskap om dels nybildningen av
grundvatten inom det aktuella området, dels förutsättningarna för avrin-
ning och magasinering av grundvattnet, dels också vattenbehovet inom
området. För att dessa frågor skall kunna klarläggas behövs i allmänhet
en s.k. hydrogeologisk undersökning. En översikt lämnas i avsnitt 3.2
över olika metoder för hydrogeologiska bedömningar. Därefter redovisas
i avsnitt 3.3 kortfattat de viktigaste lagarna genom vilka en reglering av
uttag ur enskilda brunnar kan ske, nämligen vattenlagen, hälsoskydds-
lagen, plan- och bygglagen samt anläggningslagen.

I avsnitt 3.4 redovisar utredningen sina överväganden och förslag vad
gäller reglering av enskilda grundvattenuttag. Utredningens förslag avser
sådana områden där inte kommunerna enligt lagen om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar är skyldiga att sörja för att vattenförsörjningen
ordnas i ett större sammanhang. Utredningen framhåller att den grund-
läggande utgångspunkten bör vara att där problem som gäller den en-
skilda vattenförsörjningen kan sägas vara gemensamma för flera fastig-
heter måste berörda fastighetsägare i första hand eftersträva lösningar i
frivillig samverkan.

Om ett problem med vattenbrist eller saltvatteninträngning inte kan lö-
sas på den enskilda fastigheten eller om en frivillig samverkan mellan
berörda fastighetsägare inte kommer till stånd kan en reglering av uttagen
bli nödvändig. Med reglering av vattenuttagen från enskilda brunnar
inom ett avgränsat bebyggelseområde får då i första hand förstås in-
förandet av bestämmelser som begränsar uttagen från de befintliga brun-
narna. Genom en begränsning av uttagen förutsätts den gemensamma
grundvattenförekomsten belastas mindre och risker för olägenheter i de
drabbade brunnarna därmed minska. En förutsättning för att minskade
uttag ur några brunnar skall fa denna positiva effekt på möjligheterna till
uttag ur andra brunnar är dock att det finns samband mellan uttagen i
brunnarna. I många fall är en begränsning av uttagen inte tillräcklig. Det
kan då krävas nya brunnar eller andra anläggningar för en gemensam
lösning av vattenförsörjningen inom ett område.

Allmänna utgångspunkter för en reglering har varit att problemen med
vattenbrist eller saltvatteninträngning är lokalt begränsade. Regler om
begränsning av vattenuttagen bör därför inte gälla allmänt i landet utan
bör kunna göras tillämpliga inom sådana områden där problemen upp-
kommer. En reglering måste kunna omfatta såväl nya som existe-rande
uttag. För att det skall vara möjligt att fa överblick och kontroll över
uttagen inom ett problemområde behövs någon form av anmälnings- eller
tillståndsplikt.

Utredningen har övervägt en reglering av vattenuttag genom nya be-
stämmelser i vattenlagen, anläggningslagen eller plan- och bygglagen.
Utredningen har dock funnit att det är lämpligast att införa sådana be-
stämmelser i hälsoskyddslagen. Kommunerna föreslås därför fa möjlig-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 5

het att föreskriva anmälnings- och tillståndsplikt för inrättande och an-
vändning av anläggning för grundvattentäkt inom områden där det råder
eller befaras uppkomma brist på sött vatten. I tillståndsbeslut skall sedan
villkor för användningen av vattentäkt kunna ställas upp. För befintliga
anläggningar föreslås dock bara anmälningsplikt. För sådana anlägg-
ningar har kommunen sedan möjlighet att gå ut med råd och anvisningar
samt, om dessa inte följs, förelägganden om hur vattentäkten får använ-
das. Grunden för att hälsoskyddslagstiftningen skall kunna tillämpas är
att brist på godtagbart vatten för en bostads grundläggande behov anses
vara sanitär olägenhet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 5

Sammanfattning av Grundvattenutredningens
slutbetänkande (SOU 1995:45) Grundvattenskydd

Utredningen behandlar i detta slutbetänkande frågor om åtgärder i syfte
att bättre skydda våra grundvattenförekomster. Som bakgrund till
utredningens överväganden och förslag redovisas i kapitel 2 översiktligt
vissa uppgifter om grundvattnet i Sverige och om vilka hot som riktas
mot grundvattnet.

I kapitel 3 redovisar utredningen vissa allmänna utgångspunkter och
mål som angivits i miljöpolitiska ställningstaganden under de senaste
åren och som kan vara av intresse vid behandlingen av grundvatten-
frågor. Vidare tar utredningen upp frågan om vilka allmänna utgångs-
punkter som bör ställas upp för ett arbete som syftar till en förbättrad
hushållning med grundvatten. Mål för ett arbete med grundvattenfrågor
kan, enligt utredningen, syfta till att säkerställa tillgången på grundvatten,
ett kvantitetsmål, och till att säkerställa att grundvattnet har viss godtag-
bar beskaffenhet, ett kvalitetsmål.

När de gäller att säkra tillgången på grundvatten anser utredningen att
målsättningen bör vara

- att uttag av grundvatten inte far överstiga nybildningen av
grundvatten inom berört område och,

- att allmänna försiktighets-, resurshushållnings- och miljöaspekter
motiverar en återhållsamhet med vattenförbrukningen också utanför om-
råden där bristsituationer föreligger.

När de gäller grundvattnets kvalitet anser utredningen att målsätt-
ningen bör vara

-att vattnet skall kunna användas som dricksvatten utan särskilda
ågärder för att rena vattnet från föroreningsutsläpp eller annan påverkan
av människan och,

som ett kompletterande allmänt mål i de fall grundvattnet inte har den
kvalitet som angivet mål innebär,

- att grundvattnets kvalitet i varje fall inte bör ytterligare försämras.

Utredningen anse dessutom att det bör vara ett ytterligare allmänt mål

-att alla större anläggningsarbeten och liknande som kan tänkas
påverka en grundvattenförekomst antingen genom att nybildningen
påverkas, genom att vattnets kvalitet försämras eller genom att
grundvattnet avleds, skall fa komma till stånd endast om arbetena eller
anläggningen inte allvarligt påverkar grundvattnet.

När det gäller vilka åtgärder som behöver vidtas för en bättre hushåll-
ning med grundvatten anser utredningen

- att grundvattensituationen behöver ägnas ökad uppmärksamhet vid
utarbetandet av åtgärdsstrategier för olika storskaliga miljöproblem,

- att konsekvenserna för grundvattnet noga måste beaktas vid miljö-
skyddsprövningen eller annan tillståndsprövning såväl av stora anlägg-
ningar med påverkan över ett större område som när det gäller anlägg-
ningar med endast lokal påverkan och

- att, för undvikande av problem med vattenbrist, all planering av be-
byggelse och andra anläggningar bör ta hänsyn till grundvattenförhållan-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 6

dena och att det alltid bör utredas hur vattenförsöij ningen för ett nytt be-
byggelseområde skall ordnas.

Utgångspunkterna för utredningens överväganden och förslag är

- att en av de viktigaste åtgärderna för en förbättrad hushållning med
grundvatten och därmed också ett bättre skydd av grundvattnet är att
kunskaperna om grundvattenförhållandena ökas i samhället,

- att grundvattenfrågor behöver behandlas på ett mera ingående sätt i
översiktsplanerna än vad som hittills i allmänhet skett och

- att det är viktigt att lagstiftningen är tydlig för att det skall gå att få
genomslag för de strävanden att bättre beakta grundvattnet som är
utgångspunkten för utredningens arbete.

I kapitel 4 redovisar utredningen hur den anser att skyddet av våra
grundvattenförekomster kan förbättras. Utredningen föreslår att en ny be-
stämmelse förs in i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. (naturresurslagen) som ger ett uttryckligt skydd för värdefulla
grundvattenförekomster mot åtgärder som kan påverka grundvattnets
kvalitet eller förutsättningar för grundvattenbildning. Förslaget far åter-
verkningar i samtliga de lagar som är anknutna till naturresurslagen. Ut-
redningen föreslår att Naturvårdsverket skall vara den myndighet som, i
samråd med Sveriges geologiska undersökning, SGU, skall lämna upp-
gifter enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen om hus-
hållning med naturresurser m.m. om vilka områden som innehåller eller
kan bilda grundvattenförekomster av riksintresse.

Vidare föreslås vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:12) i syfte
att öka medvetenheten om betydelsefulla grundvattenförekomster. För-
slaget går ut på att områden som innehåller grundvattenförekomster av
betydelse ur planeringssynpunkt skall redovisas i översiktsplanen på
samma sätt som markområden och ytvattenområden redovisas i dag. Bo-
verket föreslås fa i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket och SGU
ge ut allmänna råd om vilka slag av grundvattenförekomster som lämpli-
gen bör redovisas i översiktsplanen och vad en sådan redovisning bör
omfatta.

Utredningen föreslår dessutom ändringar i 19 kap. vattenlagen
(1983:291) för att förtydliga de möjligheter till skydd kapitlet ger mot
såväl planerad som befintlig miljöfarlig verksamhet. Sålunda föreslås att
det av lagtexten skall framgå att föreskrifter inom ett vattenskyddsom-
råde, som inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsam-
hetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen och motsvarande bestämmelse i
annan lag, inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Därmed utgår inte ersättning till den som berörs av sådana föreskrifter.

I kapitel 5 behandlar utredningen möjligheterna att förbättra hushåll-
ningen med grundvatten genom en minskning av hushållens vattenför-
brukning. Utredningens bedömningar och förslag när det gäller rekom-
mendationer i syfte att minska vattenförbrukningen i hushållen redovisas
i avsnitt 5.4. Förslagen innebär att förordningen (1994:1215) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skall ändras så att också enkla
fritidshus i områden med brist på grundvatten skall omfattas av kravet på
hushållning med vatten. Vidare avses berörda myndigheter få möjlighet

Prop. 1997/98:145

Bilaga 6

att meddela tillämpningsföreskrifter eller allmänna råd, avseende hus-
hållning med vatten och krav på vattensnål teknik.

I kapitel 6 behandlar utredningen frågor om dricksvattenkontroll och
enskild vattenförsörjning. Utredningen konstaterar att det centrala myn-
dighetsansvaret för dricksvattenkontrollen är delat mellan i första hand
Statens livsmedelsverk och Socialstyrelsen och att oklarheter föreligger
främst när det gäller det centrala tillsynsansvaret för dricksvattenfrågor
som rör enskilda hushåll. Utredningen föreslår att Livsmedelsverket ges
ett tydligare och mera samlat ansvar för dricksvattenkonrollen. Detta
föreslås ske genom att Livsmedelsverket, vid sidan om det tillsynsansvar
som verket har enligt livsmedelslagen, också far ansvaret för central till-
syn enligt hälsoskyddslagen såvitt gäller frågor om vatten till dryck,
matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål.

Utredningen konstaterar vidare att bebyggelseplanering och prövning
av avloppsanordningar har en betydelsefull roll när det gäller att skapa
och bevara förutsättningarna för att vattenförsörjningen inom ett område
skall klaras genom enskilda brunnar. Utredningen föreslår att Boverket
respektive Naturvårdsverket skall överväga behovet av kompletterande
allmänna råd för prövning av bebyggelsefrågor och avloppshantering i
syfte att stärka grundvattenskyddet och trygga vattenförsörjningen ge-
nom enskilda brunnar inom områden för villa- och fritidshusbebyggelse.

Problem med dålig kvalitet på vattnet i enskilda brunnar beror inte
sällan på olämplig placering eller felaktigt utförande av brunnarna.
Allmänt gäller att fastighetsägare med enskilda brunnar har svårt att fa
tillräcklig information och rådgivning om de faktorer som är viktiga när
det gäller skötsel av brunnar och utrustning och kontroll av vattnets kva-
litet. Utredningen föreslår att berörda myndigheter och andra organ tar
initiativ till att ett arbete med åtgärdsprogram för bättre vatten i enskilda
brunnar kommer till stånd. Programmet bör innehålla insatser som syftar
till att bättre kompetens hos och kontroll av brunnsborrare uppnås och att
kontrollen av vattenfilter och annan liknande utrustning förbättras.
Vidare behövs ökade insatser för information, rådgivning och utbildning
vad gäller frågor om enskild vattenförsörjning.

I kapitel 7 redovisar utredningen samlat sina överväganden och förslag
dels när det gäller frågor om ansvarsfördelning och samordning mellan
berörda centrala myndigheter vid behandlingen av grundvattenfrågor,
dels i fråga om behovet av åtgärder inom det aktuella området från olika
myndigheters sida.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna avseende ProP-1997/98:145

Grundvattenutredningens delbetänkande Bilaga 7

(SOU 1994:97) Reglering av vattenuttag ur enskilda
brunnar

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre
Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Växjö
tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Överstyrelsen för
civil beredskap, Statens räddningsverk, Smittskyddsinstitutet,
Socialstyrelsen, Statens geotekniska institut, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, Riksrevisionsverket, Boverket, Tekniska
högskolan i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Statens jordbruksverk,
Sveriges lantbruksuniversitet, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,
Fiskeriverket, Sveriges geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk
ackreditering, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge
kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Klippans
kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms kommun,
Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun, Mjölby
kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje kommun,
Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö kommun,
Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun, Älmhults
kommun, Ömsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Statens
naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd
Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, statens lantmäteriverk,
Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas
riksförbund, Byggentreprenörerna, Svenska brunnsborrares
branschorganisation Geotec, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Sveriges Avanti-borrare förening samt
Villaägarnas Riksförbund.

Förteckning över remissinstanserna avseende
Grundvattenutredningens slutbetänkande (SOU
1995:45) Grundvattenskydd

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Stockholms tingsrätt, Växjö
tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen,
Smittskyddsinstitutet, Statens geotekniska institut, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Boverket, Kungl. Tekniska högskolan, Uppsala
universitet, Chalmers tekniska högskola, Sveriges lantbruksuniversitet,
Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket,
Glesbygdsmyndigheten, statens råd för byggnadsforskning, Sveriges
geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk ackreditering,
Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge
kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Kiruna kommun,
Klippans kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms
kommun, Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun,
Mjölby kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje
kommun, Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö
kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun,
Älmhults kommun, Ömsköldsviks kommun, Österåkers kommun,
Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd
Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk,
Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas
riksförbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen,
Byggentreprenörerna, Föreningen Vatten, Grus- och
Makadamföreningen, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA),
Svenska brunnsborrares branschorganisation Geotec, Sveriges Avanti-
borrare förening, Villaägarnas Riksförbund, HSB:s riksförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Sveriges fastighetsägareförbund samt Riksbyggen..

Prop. 1997/98:145

Bilaga 8

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4463 Pr°P-1997/98:145
Aktionsplan för biologisk mångfald vad avser utökat Bllaga9
markawattningsförbud

Naturvårdsverket föreslår en utvidgning av förbudsområden med stöd av
§ 18d naturvårdslagen (1964:822) för: Gävleborgs län utom Ljusdals
kommun med undantag för Järvsö församling, Västemorrlands län utom
Ånge och Sollefteå kommuner samt Lidens och Holms församlingar i
Sundsvalls kommun, Anundsjö, Bjöma, Sidensjö och Skorpeds
församlingar i Ömsköldsviks kommun. I Västerbottens län Bjurholms,
Nordmalings, Robertsfors, Umeå och Vännäs kommuner samt Skellefteå
kommun med undantag för Kalvträsk och Jöms församlingar.

Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-
vårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för biologisk
mångfald, avseende remiss om förslag till utökat
markavvattningsförbud (Dnr M97/471/4)

Gävle kommun, Hofors kommun, Sandvikens kommun, Ockelbo kom-
mun, Söderhamns kommun, Bollnäs kommun, Ovanåkers kommun,
Hudiksvalls kommun, Ljusdals kommun, Nordanstigs kommun Sunds-
valls kommun, Timrå kommun, Härnösands kommun, Kramfors kom-
mun, Ömsköldsviks kommun, Nordmalings kommun, Bjurholms kom-
mun Umeå kommun, Vännäs kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå
kommun.

Dessutom erinras om remissinstanser som yttrat sig över förslaget vid
remittering av rapporten i sin helhet (Dnr M95/5058/4) Jordbruksverket,
Göteborgs universitets Marina Forskningscentrum, Länsstyrelsen i
Västmanlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Väs-
terbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skogsägarnas riksför-
bund, Skogsindustrierna och Lantbrukarnas riksförbund.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 10

Sammanfattning av Miljövårdsberedningens betän- Pr°P-1997/98:145
kande (SOU 1997:97) Skydd av skogsmark

Naturvårdsbiologi

Den naturvårdsbiologiska kunskapen är omfattande men bitvis ofullstän-
dig. Det är t.ex. svårt att bedöma effekterna i ekosystemen av enskilda
artförluster. Givet målet att bevara i Sverige naturligt förekommande
arter finns dock tillräcklig kunskap för att ange riktningen för bevarande-
arbetet.

Dagens hotbild mot arter bedöms vida överstiga vad som kan betraktas
som naturligt och ännu syns fa tecken på förbättring. Cirka 1 900 är
rödlistade i hotkategoriema: försvunnen (87 st), akut hotad (278 st),
sårbar (519 st), sällsynt (350 st) och hänsynskrävande (714 st). Orsakerna
till att arter är hotade är många, men det beror i allt väsentligt på den
landskapsomvandling människan ägnat sig åt under det senaste årtusen-
det. Brist på substrat som död ved och grova träd inverkar negativt på
många arters möjligheter att överleva.

Luftbuma föroreningar har orsakat förändringar i organismvälden bl.a.
genom att kvävegynnade arter kunnat breda ut sig samt att markens pH
sänkts på stora arealer.

Ett eventuellt ökat uttag av avverkningsrester från barrträd kommer
sannolikt inte att ha mer än marginella effekter på skogens artmångfald.

Hur mycket skog behöver skydd - bedömningsunderlag

Det förelåg tveksamhet från forskarna, på grund av vetenskaplig osäker-
het, inför att göra en prognos av skyddsbehovet. På uppdrag av bered-
ningen har dock en skattning av behovet av att skydda produktiv skogs-
mark nedan fjällnära gränsen genomförts. Skyddsbehovet på lång sikt har
beräknats genom att anta att 20 procent av den ursprungliga utbredningen
av skogsmiljöer som är intressanta ur naturvårdssynpunkt - främst gam-
mal och lövrik skog - behövs. På lång sikt (ca 40 år) skulle enligt analy-
sen 9-16 procent av skogsmarksarealen, beroende på landsdel behöva
skyddas. I detta ingår även restaurering och återskapande av tillbaka-
trängda skogsmiljöer. På kortare sikt (10-20 år) skulle befintliga skogs-
miljöer med höga eller snabbt utvecklingsbara naturvärden behöva skyd-
das. Omfattningen av dessa skattas till ca 900 000 ha eller 4,2 procent av
skogsmarksarealen, utöver vad som i dag är skyddat i lag.

Beroende på hur arealen skattas och på vilken kostnadsuppgift som
används blir värdet av dessa 9-18 miljarder kronor.

Bedömningar och förslag

Det långsiktiga behovet av att ägna skogsmark helt eller övervägande åt
naturvård är än så länge svårt att kvantifiera, beroende på osäkert under-
lag. Beredningen bedömer att det i ett kortsiktigt perspektiv finns behov
av att skydda ytterligare skogsmark motsvarande drygt tre procent eller
ca 700 000 ha av den produktiva skogsmarksarealen nedanför den fjäll-

nära skogen för att inte försitta möjligheterna att långsiktigt bevara den Prop. 1997/98:145
biologiska mångfalden. Därutöver finns ca 200 000 ha där det föreligger Bilaga 11
ett behov av att låta naturhänsynen vida överstiga den generella natur-
hänsyn som normalt tas vid brukandet. Vi anser att det kortsiktiga beho-
vet kan tillgodoses genom att Naturvårdsverket ges möjlighet att som
reservat skydda ca 250 000 ha och Skogsstyrelsen ca 25 000 ha som
biotopskyddsobjekt. Resterande del av skyddsbehovet (ca 600 000 ha)
torde kunna fyllas inom ramen för näringens frivilliga åtaganden.

Att säkerställa de föreslagna målsättningarna för naturreservat och bi-
otopskydd skulle vid en tidshorisont på 20 år motsvara en anslagsnivå för
Naturvårdsverkets naturskyddsanslag på ca 195 mkr/år. Att nå denna
målsättning på tio år motsvarar en anslagsnivå på ca 390 mkr/år. För
Skogsstyrelsens anslag för biotopskydd och naturvårdsavtal blir motsva-
rande nivåer ca 40 mkr/år respektive ca 80 mkr/år. Försiktighetsprincipen
talar för att säkerställandet sker på ca 10 år snarare än 20 år. Anlagsnivån
är starkt beroende av framtida avverkningsbeteende och omfattningen av
frivilliga åtaganden.

Beredningen delar Skogsstyrelsens uppfattning att det är angeläget
med en lagändring som innebär att civilrättsliga naturvårdsavtal medföl-
jer fastigheten vid ägarskifte.

En hög ambitionsnivå inom naturvårdsbiologisk forskning liksom
fortlöpande inventering, uppföljning och miljöövervakning är nödvändig
för att ytterligare klarlägga var och hur naturvårdsinsatsema gör mest
nytta.

Förteckning över remissinstanserna avseende Miljö- ProP-1997/98:145
vårdsberedningens betänkande (SOU 1997:97) Skydd Bllaga 12
av skogsmark

Jokkmokks kommun och Miljöförbundet Jordens vänner har avstått från
att yttra sig.

Yttranden har inkommit från remissinstanserna Fortifikationsverket,

Statens fastighetsverk, Universitetet i Stockholm, Universitetet i Lund,

Universitetet i Umeå, Statens jordbruksverk,

Sveriges lantbruksuniversitet, Riksantikvarieämbetet och statens histo-
riska museer, Naturhistoriska riksmuseet, Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Dalarnas
län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Svenska
Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Kalmar kommun, Kris-
tianstad kommun, Karlstad kommun, Naturskyddsföreningen, Förening-
en skogsindustrierna, Skogsägarnas riksförbund, Sveriges jordägares
riksförbund, Världsnaturfonden (Sverige), Greenpeace, Sveriges Omito-
logiska Förening, Sågverkens riksförbund, Egendomsnämndernas samar-
betsorganisation, Skogssällskapet, Centrum för Biologisk Mångfald,
SkogForsk.

Sammanfattning av Miljövårdsberedningens del-
betänkande (SOU 1997:145) Förvalta med miljö-
ansvar - Statsförvaltningens arbete för ekologisk
hållbarhet

Statsförvaltningens olika roller och uppgifter samt omfattning gör att den
är central aktör i utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle.

Krav på hänsyn till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling inom
statsförvaltningen måste åtföljas av en betydande höjning av ambitions-
nivån.

Ekologisk hållbarhet berör hela samhällsutvecklingen vilket understry-
ker betydelsen av samhällssektorernas och deras aktörers gemensamma
ansvar.

Principen om sektorsansvar bör vara vägledande för myndigheternas
arbete för en ekologiskt hållbar utveckling. Det vore dock mer relevant
att tala termer om ett samhällsansvar för miljö och ekologisk hållbarhet.
Detta skulle stämma bättre överens med det ansvar som alla aktörer i
samhället förväntas ta, från den enskilde individen till aktörer eller grup-
per av aktörer inom privat och offentlig sektor.

Alla myndigheter inom statsförvaltningen skall ges ett generellt ansvar
att ta hänsyn till ekologikskt hållbar utveckling inom ramen för sin kärn-
verksamhet. Styrformen för detta är verksförordningen där regeringen
aviserat en ändring i dess 7 § med innebörden att myndigheterna skall
beakta ekologiskt hållbar utveckling. I inledningsskedet är det viktigt
med särskilda insatser som t.ex. dialog, informations- och kunskaps-
spridning. Miljövårdsberedningen föreslår att regeringen ger miljömyn-
digheterna i uppdrag att i samverkan ta fram förslag på en generell in-
formations- och utbildningsstrategi inklusive konkreta handledningar och
utbildningsmaterial. Det är också viktigt att departementen för en dialog
med sina respektive myndigheter i dessa frågor. Miljövårdsberedningen
föreslår att en stödfunktion för departementens arbete och dialog med
myndigheterna åtminstone i ett initialskede bör övervägas.

Förutom det generella ansvaret anser miljövårdsberedningen att ett
antal myndigheter skall ges en särskild roll som ansvarsmyndigheter. Det
är sådana myndigheter där en anpassning av kärnverksamheten är särskilt
viktig för ekologiskt hållbar utveckling. Detta innebär en vidgning av den
krets av myndigheter som idag har tilldelats ett särskilt sektorsansvar för
miljön inom resp område.

Miljövårdsberedningen föreslår regeringen att ge ett särskilt ansvar till
28 centrala myndigheter som verkar inom viktiga områden för en ökad
ekologisk hållbarhet. Dessa är:

Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Svenska Kraft-
nätet, Energiverket, Vattenfall, Boverket, NUTEK, Fiskeriverket, Jord-
bruksverket, Skogsstyrelsen, Sveriges Geologiska undersökning, Sveri-
ges Lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Konsumentverket, Livsme-
delsverket, Kemikalieinspektionen, Arbetsmarknadsverket, Arbe-
tarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinsitutet, Riksförsäkringsverket, Socialsty-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 13

relsen, Skolverket, Försvarsmakten, Sida, Kommerskollegium, Finans-
inspektionen. Därutöver anser Miljövårdsberedningen att alla länsstyrel-
ser skall ges ett särskilt ansvar eftersom de på regional nivå har sitt upp-
drag inom de flesta områden. Ansvarsmyndighetema bör avrapportera i
den årliga resultatredovisningen. Styrning bör ske dels genom en precise-
ring av ansvaret i myndighetsinstruktionen och dels genom reglerings-
breven.

Delbetänkandet har ej varit ute på formell remiss. Betänkandet har
dock skickats ut till hundratalet instanser och en hearing har avhållits.
Synpunkter från hearingen är ännu ej sammanställda. Ett fatal instanser
har också kommit in med skriftliga svar.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 13

Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-
vårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för biologisk
mångfald avseende Miljövårdsberedningens delbe-
tänkande SOU 1997:145 Förvalta med miljöansvar -
Statsförvaltningens arbete för ekologisk hållbarhet

Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, SIDA, Försvarsmakten, Fortifika-
tionsverket, Försvarets Materielverk, Kustbevakningen, Överstyrelsen
för civil beredskap, Statens Räddningsverk, Försvarets forskningsanstalt,
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg-
och transportforskningsinstitut (VTI), Kommunikationsforsknings-
beredningen (KFB), Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Kammarkollegiet,
Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån (SCB),
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivarverket, Statens
skolverk, Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden, Stockholms univer-
sitet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Chalmers Tekniska hög-
skola, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruksverk, Statens Livs-
medelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR),
Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Arbets-
marknadsstyrelsen (AMS), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen,
Rådet för arbetslivsforskning, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska
Riksmuséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Svenska Kraftnät,
Vattenfall, Kommerskollegium, Boverket, Byggforskningsrådet Lant-
mäteriverket, Konsumentverket, Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söder-
manlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön-
köpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen
i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen Göteborg och
Bohuslän Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen
i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävle-
borgs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
Strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL),
Avfallsforskningsnämnden, Byggsektorns Kretsloppsråd, Vetenskapliga
rådet för biologisk mångfald, Svenska kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Sverige Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Lant-
brukarnas Riksförbund, Fältbiologerna, Greenpeace, Miljöförbundet,
Naturskyddsföreningen, Q2000, SIS Miljömärkning, Skogssällskapet,
Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustri-
förbund.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 14

Sammanfattning av Miljöövervakningsutredningens ProP-1997/98:145

betänkande (SOU 1997:34) Övervakning av miljön Bllaga 15

I betänkandet dras två grundläggande slutsatser som har stor betydelse
för de överväganden och förslag som presenterats. Dels, att det är me-
ningsfullt att bedriva miljöövervakning på en annan nivå än den som
Naturvårdsverket föreslog år 1996 och dels, att det under alla omständig-
heter behövs ett nytt program för den framtid miljöövervakningen. Ut-
redningen har strävat efter att skapa utrymme för vissa av de nya ange-
lägna delar av miljöövervakningen som Naturvårdsverket pekat på..
Utredningen konstaterar att det krävs politisk prioritering för att omfatt-
ningen skall kunna öka till den volym Naturvårdsverket föreslagit. Efter-
som miljöövervakning är en långsiktig verksamhet är det mycket viktigt
att de finansiella förutsättningarna så långt som möjligt läggs fast.

Det nya programmet måste utformas med utgångspunkt i de miljöpoli-
tiska målen samt tydligt formulerade kvalitetskrav och principer för
prioritering mellan olika delar. Det måste också anpassas till de nya
förutsättningarna, dvs de långsiktiga ekonomiska ramarna, riktlinjerna
för miljöövervakningen samt till den kommande lagstiftningen om mil-
jökvalitetsnormer och EG-direktiv om miljökvalitet. Nedan förtecknas
och kommenteras i korthet utredningens olika förslag.

Inriktning och omfattning

Utredningen har granskat följande övergripande mål som anges i mil-
jöproposition 1990/91:90.

Miljöövervakningen ska gör det möjligt att:

- beskriva tillståndet i miljön,

- bedöma hotbilder,

- analysera olika utsläppskällors nationella och internationella påver-
kan på miljön,

- ämna underlag för åtgärder,

- följa upp beslutade åtgärder.

Förslag

Miljöövervakningen bör inriktas mot de nya miljömålen.

Miljöövervakningen är inget självändamål, utan ett medel i det samla-
de miljöarbetet. Uppgiften är bl.a. att följa upp de mål som statsmakterna
har formulerat för utvecklingen i miljön. De skall göras tydligare och
enklare att följa upp. Den framtida miljöövervakningen bör därför inrik-
tas och utformas på ett sätt som gör att den fungerar som ett sådant in-
strument. Det är viktigt att det finns en helhetsbild av miljösituationen i
Sverige. Informationen från miljöövervakningen kan ge viktiga bidrag
till den bilden men det krävs också andra typer av information. Att samla
och sammanställa den information som behövs bör var en central del av
Naturvårdsverkets ansvar men inte för miljöövervakningen.

fald och Naturvårdsverket har tagit fram en plan för det framtida arbetet. Prop. 1997/98:145
Även den hälsorelaterade miljöövervakningen kan behöva ses över och Bilaga 15
utvecklas för att följa upp det handlingsprogram som redovisats i Miljö-
hälsoutredningens betänkande, SOU 1996:124.

Strukturen

Förslag

Möjligheterna till en ny regional organisation med ökat ansvar bör ut-
vecklas.

Utredningen har analyserat förutsättningarna för en samordning mellan
den regionala och den nationella miljöövervakningen i syfte att effektivi-
sera verksamheten. Utgångspunkten har varit att det också i framtiden
ska finnas en nationell och regional miljöövervakning som delvis har
olika syften. Utredaren bedömer att den nuvarande rollfördelningen ger
små ytterligare samordningsvinster. Tre olika modeller har prövats. Dels
successiva vardagsrationaliseringar genom att Naturvårdsverket exem-
pelvis fortsätter utveckla sin ”Handbok för miljöövervakning”, dels
koncentration av miljöövervakningen till Naturvårdsverket och dels
genom att ge den regionala organisationen för miljöövervakningen ett
större ansvar för att genomföra den nationella övervakningen. En förut-
sättning för den senast nämnda modellen är enligt utredningen att det
skapas regionala organ för miljöövervakningen som har större resurser än
de nuvarande länsstyrelserna. En sådan organisation måste omfatta flera
län.

Utredningen anser det senast nämnda förslaget värt att utveckla. En
avgörande fråga är om det i framtiden under alla omständigheter kommer
att finnas regionala organ som skulle kunna ta ansvar för den regionala
miljöövervakningen. Utredningen tar emellertid inte ställning till idén,
bl.a. med anledning av den under utredningstiden pågående utredningen
om avrinningsområden (M 1996:03) som har betydelse miljöövervak-
ningsorganisationen i sin helhet. Utgångspunkten för det administrativa
systemet ska bl.a. vara införandet av miljökvalitetsnormer i den svenska
lagstiftningen och ett ramdirektiv för vatten inom EU (Se närmare härom
i kap 9.4).

Finansiering

Förslag

Delar av miljöövervakningen bör intressent finansieras.

Utredningen har undersökt förutsättningarna för att tillämpa intressant
finansiering av miljöövervakningen. I detta sammanhang kan det vara ett
uttryck för ett sektorsansvar på myndighetsnivå. Det årliga ekonomiska
utrymmet bedöms uppgå till 10 miljoner kronor. Det kan bestå antingen
via direkta ekonomiska bidrag eller genom att utföra olika tjänster.

Utredningens idé är att Naturvårdsverket tecknar avtal med olika myn-
digheter/intressenter om att de under en bestämd tid ska bidra till de delar
av miljöövervakningen som ger information av det slag som myndighe-

Förslag Prop. 1997/98:145

Bilaga 15

Målet om att miljöövervakningen ska analysera olika utsläppskällors
miljöpåverkan bör strykas.

Utredningens skäl är att målet skiljer sig från de övriga målen på så
sätt att det krävs sådan forsknings- och utredningsverksamhet för att
uppfylla det som inte har något direkt samband med miljöövervakning-
ens övriga uppgifter. Utredningen vill dock betona att uppgiften är viktig
i andra delar av de samlade miljöarbetet och att Naturvårdsverket har ett
ansvar för att den utförs.

Förslag

”Jordbrukets recipientkontroll” bör inte ingå i miljöövervakningen.

Utredningens skäl är att i det miljöövervakningsprogram som finansie-
ras med statliga anslag och nu är föremål för denna utredning inte ingår

s. k. recipientkontroll. Den skiljer sig i princip inte från den recipientkon-
troll som finns för andra verksamheter och bör därför betalas av jord-
bruksnäringen såsom andra näringar betalar för sin recipientkontroll.

Förslag

Miljöövervakningen bör avgränsas tydligare mot forskningen.

Utredningens anser det viktigt att forskningen inte styr utformningen
och inriktningen av de olika miljöövervakningsprogrammen. Miljööver-
vakningen ska genomföras med utgångspunkt i beställarnas, dvs. riksda-
gens och regeringens mål, kvalitetskrav etc. vilka åtminstone delvis
skiljer sig från dem som gäller för forskningen.

Förslag

Åtaganden mot internationella organ måste samordnas bättre med mil-
jöövervakningen.

Utredningen föreslår att samråd bör ske med Naturvårdsverket och
Miljöövervakningsnämnden innan några nya åtaganden görs om rappor-
tering till internationella organ. När förutsättningar finns så bör den
svenska miljöövervakningen anpassas till den som görs i andra länder,

t. ex. när det gäller metoder och inriktning.

Förslag

Kvalitetskraven bör uttryckas tydligt.

Det är viktigt enligt utredningen att informationen har rätt kvalitet, dvs
varken för låg eller för hög. Parterna måste vara överens om att kraven är
realistiska i förhållande till de resurser som satsas på miljöövervakning.

Förslag

Miljöövervakning av biologisk mångfald bör prioriteras.

Utredningen anser att den biologiska mångfalden är ett centralt mål för
miljöpolitiken och bör prioriteras i det framtida miljöövervakningspro-
grammet. Sverige har anslutit sig till konventionen om biologisk mång-

tema har nytta av i sin verksamhet, t.ex. for att kunna ta sitt sektor-
sansvar för miljön. Det gäller bl.a. Skogsstyrelsen, Jordbruksverket,
fiskeristyrelsen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och de olika trafik-
verken. Den verksamhet som det handlar om måste ingå i det program
som Naturvårdsverket och Miljöövervakningsnämnden utformar med
utgångspunkt i målen for verksamheten. Intressenterna bör få utse repre-
sentanter i miljöövervakningsnämnden om de inte redan är representera-
de där. Som stöd för myndigheternas beslut anser utredaren det vore
värdefullt att precisera ansvaret i instruktioner eller i regleringsbrev.

Förslag

Naturvårdsverket bör ta ut självkostnader för informationen.

Utredningen bedömer att intäkter på 1 miljon kronor per år kan skapas
på sikt genom att ta ut ersättning för information av bl.a. de som inte
själva bidrar till den.

Effektivisering och minskning av kostnaderna

Förslag

Naturvårdsverket bör så långt som möjlig ta vara på möjligheterna att
effektivisera verksamheten och minska kostnaderna.

Utredningen uppskattar att de årliga kostnaderna for det nuvarande
programmet kan minskas med omkring 5 miljoner kronor genom att
minska intervallen mellan återkommande mätningar, ha färre mätstatio-
ner och se över de variabler som mäts. Vidare anser utredningen att
stödet till uppbyggnaden av Miljödatacentrumet i Kiruna med 3 miljoner
kronor per år under 5 år skall åtföljas av motprestationskrav i form av
miljöövervakningsinformation.

Ekonomi och organisation

Utredningen konstaterar bl.a. att det behövs ett forum for utforama inom
vilket resultat och metoder inom miljöövervakningsprogrammen kan
diskuteras ur ett professionellt perspektiv.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 15

Förteckning över remissinstanserna avseende Miljö- Pr°P-1997/98:145
övervakningsutredningens betänkande (SOU Bllaga 16
1997:34) Övervakning av miljön

Kommerskollegium, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinsti-
tutet, Banverket, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut,
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydro-
logiska institut, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsver-
ket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Lunds universitet, Gö-
teborgs universitet, Umeå universitet, Statens jordbruksverk, Fiskeriver-
ket, Sveriges lantbruksuniversitet, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Sveriges geologiska undersökning, Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackre-
ditering och teknisk kontroll, samtliga länsstyrelser, Statens naturvårds-
verk, Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Institutet för Vatten- och
Luftvårdsforskning, Stockholm stad, Miljöförvaltningen, Mönsterås
kommun, Miljöförvaltningen, Malmö stad, Miljöförvaltningen, Varbergs
kommun, Miljökontoret, Göteborgs kommun, Miljöförvaltningen, Väs-
terås kommun, Miljöförvaltningen, Örnsköldsvik kommun, Miljökonto-
ret Kiruna kommun, Miljöförvaltningen, Stockholms läns landsting,
Svenska kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas
Riksförbund, Föreningen Skogsindustrierna, Tjänstemännens Centralor-
ganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisa-
tionen i Sverige, Kemikontoret, Standardiseringen i Sverige, Svensk
Industriförening, Greenpeace Sverige, Naturskyddsföreningen, Världs-
naturfonden, Q2000, Kommunförbundet Stockholm län, Naturhistoriska
riksmuseet, Göteborgsregionens Luftvårdsprogram, Umeå kommun,
Kungliga vetenskapsakademien, Göta älvs vattenvårdsförbund, Vättem-
vårdsförbundet Åtgärdsgrupp Vänern, Skogsägarna, Livsmedelsverket,
Gryts skärgårdsförening.

Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport ProP-1997/98:145
1997:14 Strategi för kretsloppsanpassade material och Bllaga 17
varor

Ekosystemen kommer att utsättas för stora påfrestningar i framtiden,
bland annat på grund av en snabb befolkningsökning på jorden och väx-
ande ekonomier i befolkningsrika regioner.

Beräkningar visar att omkring en halv miljard människor skulle kunna
leva långsiktigt hållbart på dagens genomsnittliga levnadsnivå i industri-
länderna, givet dagens teknik. I dag lever drygt en miljard människor
med hög materiell levnadsstandard och ytterligare fyra-fem miljarder
strävar efter den. Om ytterligare 40-50 år beräknas befolkningen ha
fördubblats. För att klara utvecklingen krävs helt nya lösningar för att
tillfredsställa våra behov.

Arbetet med att kretsloppsanpassa varor och material ska fokuseras på
att minska miljöpåverkan från materialanvändningen. Miljöbelastning
uppstår när råvaror utvinns, när material, komponenter och färdiga pro-
dukter framställs, när produkterna används och när de hanteras efter
användningen och vid transporter i alla dessa led. Genom att byta från
skadliga till mindre skadliga material och genom att återanvända varor
och komponenter och återvinna material kan vi minska miljöbelastning-
en. Det kommer att krävas effektiviseringar och utsläppsbegränsningar i
alla led. Långlivade och uppgraderbara produkter som är material- och
energisnåla behöver utvecklas.

Det kommer också att krävas ett helt nytt tänkande med innovativa
lösningar och tekniksprång för att klara våra framtida behov av varor. Ut-
maningen är att hitta sådana lösningar med i storleksordningen en tiondel
av dagens resursåtgång i industriländerna.

Kretsloppsarbetet innebär stora förändringar. Användningen av fossila
material behöver minska drastiskt och helst ska dessa inte användas alls
som bränslen. Alla metaller bör föras i så slutna kretslopp som möjligt,
vilket innebär att nytillförseln av metaller på sikt kan minska betydligt.
Användningen av mycket giftiga metaller och långlivade naturfrämman-
de kemiska föreningar bör upphöra. Uttagen av naturgrus bör också
upphöra.

Biomassa, mark och vatten måste användas så att den biologiska
mångfalden inte utarmas och så att återväxten och vattnets tillgänglighet
och kvalitet garanteras. Fosfor och andra näringsämnen måste återföras
till jordarna. Solenergi, vatten och biomassa kommer att vara samhällets
nyckelresurser i framtiden. Kretsloppsdelegationens vision är att denna
omställning kan klaras på en till två generationer.

Varuområden som ger stor miljöbelastning och som är strategiska bör
prioriteras. Hit hör byggnader, livsmedel, transporter och elektriska och
elektroniska produkter. Delegationen har tidigare lämnat förslag till
regeringen om producentansvar för uttjänta bilar och däck, elektronik och
för byggsektorn. I denna rapport analyseras hur producentansvaret inom
dessa områden bör utvecklas bland annat för att omfatta också miljöbe-
lastning under användningen. Delegationen ställer upp mål för produkt-

utvecklingen på medellång sikt. Bland annat bör nya bilar inte dra mer än Prop. 1997/98:145
0,2 liter drivmedel per mil och kunna köras på biobränsle. Ett annat Bilaga 17
exempel är att energianvändningen för uppvärmning i nya hus bör mins-
ka med 80 procent jämfört med 1990-talets nya hus. Målen föreslås
utgöra utgångspunkt för överläggningar med berörda företag. Överlägg-
ningarna ska syfta till att ta fram handlingsplaner för att nå de mål som
delegationen satt upp på lång sikt.

Förändringsprocessen kommer att kräva ett brett och målmedvetet ar-
bete med många inblandade aktörer och ett stort antal verktyg och styr-
medel. Den politiska ledningen i landet och i kommuner och landsting
måste ta initiativ till omställningen och ange ramar och riktlinjer. De har
också ansvar för många av de infrastruktursystem som måste förändras.
Producenterna har ett huvudansvar för att förändra produkterna och
materialanvändningen men det är då också viktigt att konsumenterna
efterfrågar sådana varor. Myndigheter och forskare behöver mobiliseras
för omställningen. Lokala initiativ och Agenda 21-arbetet är en viktig del
av processen. Dialog och samarbete är centralt. En internationell utveck-
ling i riktning mot hållbar utveckling är nödvändig för att lyckas.

Kretsloppsdelegationen föreslår att regeringen tar initiativ till att ut-
veckla EUs inre marknad till ett medel för att nå hållbar utveckling. Det
närmaste steget är en kretsloppsanpassning av varuflödena, vilket bör bli
en huvudfråga vid nästa regeringskonferens. En vitbok bör utarbetas.
Sverige bör ha en plan för detta arbete framme till år 2001 då Sverige blir
ordförandeland i EU.

Delegationen överväger vidare ett generellt producentansvar, som in-
nebär övergripande krav på att varor ska vara långlivade, uppgraderbara
och så långt möjligt kretsloppsanpassade liksom krav på att den som
introducerar en produkt på marknaden ska veta vad den innehåller och
vilka miljökonsekvenser den kan fa. Regeringen bör fa möjlighet att
förordna om miljövarudeklarationer för angelägna produktgrupper. Kon-
trollavgifter för den som lämnar felaktiga uppgifter övervägs. En återta-
gandeplikt som kan tillämpas generellt övervägs också. Delegationen ska
enligt tilläggsdirektiv från regeringen ta fram konkreta lagförslag före
1997 års utgång.

För att förbättra restprodukthanteringen föreslås att näringslivet tar
fram en lista på 100-200 med bred funktionalitet, liten miljörisk och bra
egenskaper för återvinning. Restprodukter bör hanteras i effektiv konkur-
rens. Återanvändning och materialåtervinning bör öka successivt och på
sikt i stort sett helt ersätta alternativen deponering och förbränning av
blandat avfall.

Överläggningar och rundabordssamtal, utbildning och en miljöanpas-
sad offentlig upphandling är viktiga instrument för att driva omställning-
en. Miljöskatterna på fossila bränslen bör höjas successivt och förslag till
råvaruavgifter utvecklas och drivas internationellt. Miljöklassindelning
bör utvecklas för ytterligare produktgrupper, t.ex. däck. Skattereglerna
bör ses över med avseende på oönskade effekter på ett miljöanpassat
beteende. Statliga bidrag och lån bör systematiskt ses över och kopplas
till miljövillkor.

Det är också viktigt att utveckla instrument for uppföljning, t.ex. indi- Prop. 1997/98:145
katorer för hållbar utveckling. Myndighetsstrukturen bör ses över och Bilaga 17
anpassas till den nya miljöpolitiken med fokus på material och varor.
Tillsynen behöver skärpas.

Vidare föreslås ett femårigt program för att utveckla hållbar teknik.
Delegationen stödjer också tankarna på ett investeringsprogram för om-
ställning till en ekologiskt hållbar utveckling.

Förteckning över remissinstanserna avseende Krets- ProP-1997/98:145
loppsdelegationens rapport 1997:14 Strategi för Bilaga 18

kretsloppsanpassade material och varor

Kommerskollegium, Post och Telestyrelsen, Vägverket, Statskontoret,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden
för offentlig upphandling, Lunds universitet, Högskolan i Luleå Han-
delshögskolan i Stockholm, Chalmers Tekniska Högskola, Jordbruksver-
ket, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivs-institutet, Arbe-
tarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikvarieämbetet (RAÄ), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket, Bygg-
forskningsrådet, Institutet för Verkstadsteknisk forskning (IVF), Jem-
kontoret, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länssty-
relsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Läns-
styrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV), Konces-
sionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (Kemi), Institutet
för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Sollentuna kommun, Stock-
holms kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun, Malmö
kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Luleå kommun, Beije-
rinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Natur-
skyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet
(KF), Svenska Fjärrvärmeföreningen, Föreningen Skogsindustrierna,
Svenska Petroleum Institutet, Arkitekt- och Ingenjörsföretagen med
Arkitektförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sveri-
ge (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown Boveri
(ABB), Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB, Byggherreförening-
en, Byggsektorns kretsloppsråd, Dagab AB, Electrolux, Elektronik För-
bundet Svenska, Föreningen Sveriges Energirådgivare, Föreningen Sve-
riges Plastfabrikanter, Företagarnas riksorganisation, Gotthard-Ragnsells
Elektronikåtervinning AB, Greenpeace, HSB:s Riksförbund, Hyres-
gästernas riksförbund, ICA förbundet, Kemikontoret, Lantbrukarnas riks-
förbund (LRF), Miljöförbundet, Miljörådet för elektriska och elektronis-
ka produkter (MEEP), Mo och Domsjö AB, MobilteleLeverantörema
(MTL), Näringslivets Förpackningsråd (NFR), Perstorp AB, Plast- och
Kemibranschema, Ragn-Sells AB, Stena Metall AB, Svensk Industri-
förening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Arkitekters Riks-
förbund, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen, Svenska
Bioenergiföreningen, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska IT-
företagens organisation (SITO), Svenska Renhållningsverks-Föreningen
(RVF), Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Sveriges Ekokommuners Förening (SEKOM), Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Umeå Energi AB, Vat-
ten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksförbund, WMI
Sellbergs AB.

Sammanfattning av rapporten Växande råvaror SOU
1994:113

Drivkrafter bakom utvecklingen av förnyelsebara råvaror

Ett flertal faktorer har varit drivande bakom de senaste årens markant
ökande intresse i hela västvärlden för användande av förnyelsebara råva-
ror.

Ett starkt miljöengagemang i samhället har påskyndat utvecklingen av
nya produktionsmetoder, material och produkter i strävan att lösa miljö-
och avfallsproblemen. De biologiskt baserade råvarornas fömyelsebarhet
och koldioxidneutralitet innebär möjligheter till en långsiktigt hållbar
utveckling. Många produkter baserade på förnyelsebara råvaror är ocskå
biologiskt nedbrytbara. Under förutsättning att avfallshanteringen utfor-
mas så att denna egenskap tas till vara kan biologiskt nedbrytbara pro-
dukter bidra till att minska avfallsberget. Utbyggnaden av kommunala
komposteringssystem kan därför komma att bli en viktig drivkraft för
industriella FoU-satsningar inom området.

Livsmedel produceras i överskott i västvärlden. Förhoppningar finns
därför att delar av överskottsarealen skall kunna användas för produktion
av förnyelsebara råvaror för tekniska ändamål.

Framtagandet av ett europeiskt miljömärkningssystem kan också
komma att gynna produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Europa-
kommissionen har föreslagit att medlemsstaterna skall ansluta sig till ett
gemensamt miljömärkningssystem - eco labelling - för bästa miljöval. Ett
initialt hinder för produkter från förnyelsebara råvaror kan dock vara att
såväl standarder som olika mätmetoder för miljöegenskaper och teknisk
prestanda ännu saknas. Existerande standarder för petroleumbaserade
alternativ är inte överförbara på de biologiskt baserade produkterna.

Produkterna

Produkter baserade på förnyelsebara råvaror kan bara ta stora marknads-
andelar om de uppfyller konsumenters och producenters högt ställda krav
på funktion och pris. Eftersom råvarorna är naturliga produkter, som
stärkelse, växtfibrer och vegetabiliska oljor, innebär det att dessas struk-
tur och sammansättning är given. Råvarorna måste därför på olika sätt
modifieras för att uppfylla de olika krav som ställs på produktkompo-
nenter. Modifieringen kan utföras med hjälp av växtförädling eller med
hjälp av biotekniska metoder, men vanligare blir sannolikt genom orga-
nisk- eller enzymatisk syntes.

Om råvaran skall ingå i industriell produktion krävs även ökad kun-
skap om processtekniska egenskaper.

Såväl i Sverige som internationellt pågår forsknings- och utvecklings-
verksamhet i direkt syfte att utveckla produkter baserade på förnyelseba-
ra råvaror för olika tillämpningar. Vid kommersialisering är de generella
problemen dels att produkterna i många fall ännu inte tekniskt kan kon-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 19

kurrera fullt ut med konventionellt framställda alternativ, dels att de
nästan undantagslöst är dyrare.

Papper och pappersprodukter är för närvarande de överlägset största
materialgrupperna som baseras på förnyelsebar råvara. Utredningen har
dock koncentrerat sitt arbete till nya produkter baserade på förnyelsebar
råvara.

Exempel på nya produktgrupper som kommit ut på marknaden är pro-
dukter baserade på vegetabilisk olja, t.ex. smörjmedel, och produkter
baserade på stärkelse, t.ex. plastsubstitut. För ett stort antal mineralolje-
baserade smörjmedel finns idag tekniskt likvärdiga - och miljömässigt
överlägsna - vegatabiliska alternativ. De s.k. stärkelseplastema bestod
initialt huvudsakligen av mineraloljebaserade komponenter. Dessa rönte
dock en tillbakagång sedan det stod klart att den förmenta biologiska
nedbrytbarheten endast bestod i att plasten fragmentiserades. Nya bio-
nedbrytbara plaster, som nästan fullständigt består av förnyelsebara
råvara, börjar dock nu komma ut på marknaden.

Utredningen förslag

Utredningens förslag syftar till att åstadkomma såväl kortsiktiga som
långsiktiga resultat. Avgörande för en framgångrik introduktion av för-
nyelsebara råvaror och produkter är att en helhetssyn utgör basen för
statens agerande inom området. Utredningen föreslår därför ett antal
åtgärder vars samlade effekt stimulerar utveckling och kommersialisering
av produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Dessa åtgärder kan in-
delas i fyra huvudgrupper:

• Avgifter på miljömässigt negativa produkter. Denna åtgärd möjliggör
en snabbare marknadsintroduktion av alternativa produkter.

• Framtagande av miljöstandarder för önskade produkter, samt utveckling
av mätmetoder, för att möjliggöra jämförelser mellan produkter baserade
på traditionella respektive förnyelsebara råvaror.

• En tvärvetenskaplig och industrirelaterad forskningssatsning inom
området vid svenska universitet och högskolor.

• En statlig satsning på stöd till prototyp- och demonstrationsanläggning-
ar, vilket skapar förutsättningar för en kommersialisering av forsknings-
resultat.

Petroleumbaserade smörjmedel har dokumenterat negativa miljöeffekter.
För flera produktgrupper bland smöijmedeln finns idag tekniskt fullgoda
alternativ. Utredningen har diskuteratinförandet av ett producentansvar
för mineraloljebaserade smörjmedel men har funnit att detta inte skulle
öka intresset för utveckling av vegetabiliskt baserade smörjmedel. Utred-
ningen har också övervägt att belägga vissa mineraloljebaserade smörj-
medel med förbud men men funnit att ett system med avgift ger motsva-
rande effekt men innebär men innebär större flexibilitet för marknadens

Prop. 1997/98:145

Bilaga 19

aktörer. Utredningen föreslår därför att mineraloljebaserade smörjmedel Prop. 1997/98:145
beläggs med en avgift om 5 kronor per liter. I avsikt att stimulera insam- Bilaga 19
ling av förorenade smörjmedel föreslår utredningen införandet av en
restitution (återbetalning av avgiftsmedel) for dessa. Ett sådant förfaran-
de skulle sannolikt öka insamlingsgraden, vilket är angeläget från mil-
jösynpunkt, men är förenat med vissa adminsitrastiva problem. Formerna
for ett restitutionssystem bör därför närmare utredas.

Bristen på standarder for miljöanpassade produkter är ett generellt pro-
blem inom området. Till utredningen har famfor allt bristen på standarder
för vegetabiliska smörjmedel och hyrauloljor återkommande anförts som
ett avgörande hinder for en expansion på marknaden. Avsaknaden av
tekniska standarder har bl.a. lett till att maskintillverkare lämnar inga
eller korta garantier om maskinerna körs med vegetabiliska alternativ.
Utredningen anser att det är avgörande för konkurrensförmågan for pro-
dukter baserade på förnyelsebara råvaror att miljömässiga och tekniska
standarder utarbetas. Utredningen föreslår därför att delar av de medel
som genereras av den ovan föreslgna avgiften på mineraloljebaserade
smörjmedel avsätts till miljörelaterad standardisering. Medel bör också
avsättas för uppbyggnad av de tekniska resurser som krävs for faststäl-
lande av tekniska och miljömässiga prestanda.

En kommersiell utveckling av förnyelsebara råvaror förutsätter en
långsiktig och storskalig forskningssatsning över ämnesgränser och
mellan industrin och den akademiska världen. Regeringen har i andra
sammanhang vidtagit åtgärder för att stimulera till samverkan mellan
industrin och den akademiska forskningen. Exempel på fruktbara initiativ
är industridoktorander, forskarskolor och teknikbrostiftelsema. Dessa
system måste dock utvecklas vidare for att leda till den kontinuerliga och
aktiva samverkan som eftersträvas. Utredningen bedömer, liksom t.ex.
NUTEK (Närings- och teknikutvecklingsverket), att en slagkraftig forsk-
ningssatsning inom området förnyelsebara råvaror förutsätter statliga
forskningsanslag om 50 miljoner kronor per år under 10 -15 år.

Från utredningens sida finns en klar uppfattning att kapitalförsörjning
är en begränsande faktor for kommersialisering av forskningen inom
området förnyelsebara råvaror. I bl.a. Tyskland och USA har anslagits
betydande statliga medel till stöd for initiala kommersiella satsningar
inom området. Delar av det överskott som genereras av den av utred-
ningen föreslagna avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel bör av-
sättas for finansiering av prototyp- och demonstrationsanläggningar för
produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Utredningen uppskattar
behovet av statligt kapitaltillskott till 100 miljoner kronor per år under
fem år, och anser att de statliga medlen bör utgöra upp till 40% av finan-
sieringen för det enskilda projektet, medan medverkande företag bidrar
med resterande kapital.

Utredningen har beaktat en rad produktgrupper for vilka det idag finns
vegtabiliska och miljömässigt bättre alternativ. Detta gäller t.ex. mjuk-
ningsmedel i plaster, tryckfarger, färger och lacker, vaskmedel, tvätt- och
rengöringsmedel, bilvårdsmedel, isolermaterial, organiska lösningsmedel
och plaster. Utredningens bedömning är att det är motiverat att flera av
av dessa produktgrupper närmare utreds med avseende på miljömässiga , -

14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

tekniska och ekonomiska möjligheter till, och konsekvenser av, en ökad
användning i Sverige. Utredningen föreslår vidare att, vid offentlig upp-
handling av tryckeriarbeten, prioriteras ett utnyttjande av vegetabiliska
tryckfarger.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 19

Förteckning över remissinstanserna avseende Biorå- ProP-1997/98:145
varuutredningens betänkande SOU 1994:113 Växan- Bllaga20
de råvaror

Kommerskollegium, Försvarets materielverk, Statskontoret, Riksrevi-
sionsverket, Boverket, Kungliga Tekniska Högskolan, Chalmers Teknis-
ka Högskola, Jordbruksverket, Statens Maskinprovningar, Livsme-
delsverket, Skogsstyrelsen, Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd, Sve-
riges Lantbruksuniversitet, NUTEK, Konkurrensverket, Skogsindustrins
Tekniska Forskningsinstitut, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Avfallsforskningsrådet, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikali-
einspektionen, Beij erinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Värmeverksfö-
reningen, Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Akzo Nobel,
Hydro Plast AB, Kemikontoret, Sveriges Stärkelseproducenter, Standar-
diseringskommissionen i Sverige, MISTRA, Allmänna Standardise-
ringsgruppen, Svenska Bioenergiforeningen, Svenska Lantmännen,
Svenska vegetabilolje- och etanolbränsle institutet, Sveriges Färgfabri-
kanters Förening, Frö- och oljeväxtodlama, AB Tetra, Branschföreningen
för industriell- och institutionell hygien, Swedisol, Partek Insulation AB
och Sveriges Gummiindustriförening,

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4748 ProP-1997/98:145
Har producenterna nått målen? Bilaga 21

De flesta målen har klarats

Producenterna har i stort sett klarat de återvinningsmål som har satts upp
i förordningen om producentansvar för förpackningar. Uppföljningen
visar att materialbolagen administrerar återvinningen av huvuddelen av
de förpackningar som sätts på marknaden, undantaget retursystemen.

Alla mål för förpackningar har uppnåtts förutom målet för återvinning
av förpackningar av aluminium och återanvändningen av vin & spritflas-
kor.

Inte heller målet om materialutnyttjande av PET-flaskor uppnås. Na-
turvårdsverket avser att inleda diskussionen med AB Svenska Returpack-
PET i syfte att föreslå åtgärder för att öka materialåtervinningen.

Metallkretsen har till Naturvårdsverket kommit in med förslag på åt-
gärder för att öka insamlingen av aluminiumförpackningar. Att målet inte
har nåtts, anser Metallkretsen är att utbyggnaden av insamlingssystemet
försenats och att dessa förpackningar ofta inte sorteras ut eftersom de är
små och kladdiga.

Vin & Sprit AB har aviserat att retursystemet för vin och spritflaskor
skall upphöra. Målet för år 1997 om återanvändning av sådana flaskor
uppnås inte. Vin & Sprit anser att orsaken beror på förändrade konsum-
tionsvanor och är en följd av att andelen returflaskor genom ökad import
har minskat. Naturvårdsverket kommer att ta kontakter med branschen
för att undersöka om det finns möjligheter för systemet att återuppstå.

Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av re-
turpapper fungerar bra. Redan år 1996 var insamlingsgraden i närheten
av målet som skall uppnås år 2000.

Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av ut-
tjänta däck hittills har fungerat bra. Resultatet år 1996 visar på att 85 %
av däcken inte deponeras. Verket anser att nuvarande förordning bör
förtydligas så att en fortsatt hög insamlingsgrad stimuleras:

Förslag till ny lydelse i förordning 1994:1236

1 § ”1 denna förordning regleras producenters skyldigheter att ta hand om
uttjänta däck. Syftet är att de däck som tjänat ut efter den 30 september
1994 genom producenters försorg skall omhändertas på ett miljömässigt
godtagbart sätt. Vid nedanstående tidpunkter skall följande mängder
årligen omhändertas enligt andra stycket”.

Återvinningen och återanvändningen har ökat

Naturvårdsverkets undersökning visar att alla utsorterade förpackningar
går till återanvändning eller materialåtervinning, med några fa undantag.
Från det att förordningarna infördes år 1994 och fram till idag har den
årliga materialåtervinningen ökat med 130 000 ton för förpackningar och

med 10 000 ton för returpapper. Motsvarande siffra för däck är 10 000
ton.

Den del som i dag inte återanvänds eller materialåtervinns är en mindre
del av de hårda plastförpackningarna, som i stället går till förbränning,
samt som också förbränns.

I dag sorteras inte mjukplast i alla kommuner, utan denna fraktion
läggs tillsammans med övrigt hushållsavfall. Denna hantering sker efter
en överenskommelse mellan Plastkretsen och de kommuner som har
tillgång till förbränning. Naturvårdsverket anser att en sådan hantering
har varit rimlig i ett uppbyggnadskede, men att det i längden inte kan
vara ett acceptabelt sätt att uppfylla kraven enligt förordningen om pro-
ducentansvar.

Producenternas insamlingssystem fungerar tillfredställande

Naturvårdsverket anser att viktiga krav på producenternas insamlingsys-
tem är att systemen ger förutsättningar för en miljömässigt riktig hante-
ring av avfallet och att systemen är utformade så att sorteringen under-
lättas för avfallslämnama. Det är viktigt att återvinningstationema sam-
ordnas för alla materialslag så långt det är möjligt, så att hushållen på ett
enkelt sätt kan lämna sina sorterade tidningar och förpackningar. En
sådan samordning har ännu inte skett i tillräcklig omfattning. Natur-
vårdsverket kommer att följa upp att en sådan samordning verkligen sker.

Materialbolagen har byggt upp sin insamling från hushållen genom
återvinningstationer i motsvarande täthet och servicegrad som glasåter-
vinningen tidigare hade byggt upp. Naturvårdsverket anser att den ser-
vicegrad som nu byggs upp med ett heltäckande system i alla landets
kommuner måste anses som tillfredsställande i detta skede.

Naturvårdsverkets undersökning visar att servicegraden (behållare per
1000 invånare) är högre i glesbygd än i storstadsområden.

Önskemål om högre servicegrad (hämtning närmare bostäder) bör
kunna lösas i samråd med de entreprenörer som har materialbolagens
uppdrag att sköta insamlingen. Naturvårdsverket anser att det i dagsläget
är rimligt att en högre servicegrad bekostas av dem som önskar sådan
service. Hushållen kan spara kostnaden för en sådana hämtning genom
att själva göra en insats och lämna materialet vid en återvinningstation.
En utbyggd hämtning närmare bostäderna måste ske på ett miljömässigt
sätt så att inte transporterna ökar eller andra störningar uppstår.

Problemen med nedskräpning måste upphöra

Naturvårdsverket har uppmärksammat problem när det gäller skötsel av
återvinningsstationema som har resulterat i ökad nedskräpning. Ned-
skräpningen är enligt verket ett symptom på för låga tömningsfrekvenser,
bristande samordning av alla materialslag vid återvinningsstationen och
bristande information till hushållen.

Nedskräpningen är ett problem som kräver gemensamma ansträng-
ningar hos kommuner och producenter för att lösa. Naturvårdsverket

Prop. 1997/98:145

Bilaga 21

kommer att ha en fortsatt dialog med materialbolagen for att få en upp-
fattning om skötseln av återvinningsstationema förbättras. Det är av
yttersta vikt att insamlingsplatsema för materialslagen är välskötta så att
inte förtroendet från allmänheten att delta i sorteringsarbetet rubbas.

Säkerheten är viktig

Naturvårdsverket anser att säkerheten vid återvinningstationema är
mycket viktig. Verket kommer att följa Haverikommissionens utredning
av den tragiska olyckan i Norberg. Verket avvaktar Haverikommissio-
nens utredning och föreslår därför i dagsläget inga åtgärder. Naturvårds-
verket ser positivt på att branschen tagit initiativ till åtgärder för att öka
säkerheten.

Ökad lokal information behövs

Naturvårdsverket anser att det är viktigt att informationen om källsorte-
ring får en ökad lokal anpassning och att den samordnas med kommu-
nernas information. Kommunerna har en viktig roll i källsorteringen av
hushållens övriga avfall och uppfattas fortfarande ofta som ansvariga för
all avfallshantering.

Det är dessutom viktigt för förtroendet för källsorteringen att allmän-
het och verksamheter får återkoppling av de resultat som arbetsinsatserna
lett till. Information om återvinningens resultat och vad som händer med
det insamlade materialet är ytterst viktig för att motivationen skall bibe-
hållas. Naturvårdsverket anser att det är positivt att Förpackningsinsam-
lingen har ökad sina insatser på lokalt anpassad information samt ökat
informationen till allmänhet och verksamheter om vad som sedan händer
med det insamlade materialet.

Samarbetet med kommunerna allt bättre

Ansvarsgränserna mellan producenter och kommuner har klarnat. Men
det är fortfarande viktigt att göra ännu tydligare vilket ansvar kommu-
nerna har som tillsynsmyndigheter och hur samrådet med producenterna
skall bedrivas.

Kritik har framförts angående de krav som kommuner ställer vid ut-
placering av återvinningsstationer. Detta gäller exempelvis att frågan om
bygglov hanteras olika i olika kommuner. Naturvårdsverket anser att
föreslå ett obligatoriskt bygglov för återvinningsstationer bör införas
genom förtydligande i plan- och bygglagen (1987:10) men avvaktar med
lagförslag till Haverikommissionens utredningen slutförts. Denna utred-
ning utgör ett viktigt underlag till att bedöma om bygglov är en lämplig
reglering av säkerhetsfrågor för återvinningsstationer.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 21

Mer information om tillsyn Prop. 1997/98:145

Naturvårdsverket anser att ökad information behövs till kommunerna om bilaga
hur fördelningen mellan centralt och lokalt tillsynsansvar över producent-
ansvaret fördelas. Dessutom behövs information om hur den lokal till-
synen över de producenter som inte tagit ett producentansvar kan bedri-
vas.

Naturvårdsverket avser att i samråd med Svenska Kommunförbundet
informera kommunerna om hur tillsyn över producentansvaret kan bedri-
vas. En sådan insats kan genomföras under hösten 1997.

Naturvårdsverket anser även att materialbolagens verksamhet bör reg-
leras i lagstiftningen. I annat fall blir tillsynsverktygen mot producenter-
na verkningslösa i de fall de inte uppfyller sitt ansvar, eftersom det inte
finns någon part att rikta sig mot. Naturvårdsverket föreslår därför en
förändring i dagens lagstiftning angående materialbolagens rättsliga
ställning.

Förslag till ny paragraf i renhållningslagen

6 c § Den som helt eller delvis gentemot enskild producent åtar sig att
fullgöra producentens ansvar enligt föreskrift som meddelats med stöd av

6 b § svarar vid sidan av producenten för att ställda krav uppfylls.

Ökad sortering måste ske genom miljöanpassade transporter

Naturvårdsverket uppmärksammar behovet av ytterligare utredningar när
det gäller miljöanpassade transporter av varor och avfall. Här har pro-
ducenterna ett ansvar att när de handlar upp tjänster ställa miljökrav på
insamlingssättet.

Förpackningar som innehåller farligt avfall

Förpackningar som innehåller eller har innehållit farliga ämnen kan
medföra risker i senare led vilket bör särskilt uppmärksammas. Natur-
vårdsverkets kommande föreskrifter om förpackningar omfattar även
förpackningar som på grund av sitt innehåll kan innebära risker från
miljö- eller hälsoskyddssynpunkt.

Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-
vårdsverkets rapport 4748 Har producenterna nått
målen?

Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Socialstyrel-
sen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget AB, Statens haverikommission,
Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket
(RRV), Universitetet i Umeå, Chalmers tekniska högskola, Statens jord-
bruksverk, Statens livsmedelsverk (SLV), Sveriges lantbruksuniversitet
(SLU), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för ackreditering och
teknisk kontroll (SWEDAC), SIS- Standardiseringskommissionen i
Sverige, Kommerskollegium, PACKFORSK- Institutet för förpackning
och distri-bution, Boverket, Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårds-
verk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektio-
nen (Kemi), Sollentuna kommun, Växjö kommun, Nybro kommun,
Ovanåkers kommun, Arjeplogs kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA), Svenska Kommunförbundet, Stockholm Kommunförbund, Upp-
sala Kommunförbund, Södermanland Kommunförbund, Östergötland
Kommunförbund, Jönköping Kommunförbund, Kronoberg Kommunför-
bund, Kalmar Kommunförbund, Gotland Kommunförbund, Blekinge
Kommunförbund, Kristianstad Kommunförbund, Malmöhus Kommun-
förbund, Halland Kommunförbund, Göteborgs och Bohus Kommunför-
bund, Älvsborg Kommunförbund, Skaraborg Kommunförbund, Värm-
land Kommunförbund, Örebro Kommunförbund, Västmanland Kom-
munförbund, Kopparberg Kommunförbund, Gävleborg Kommun-
förbund, Jämtland Kommunförbund, Västerbotten Kommunförbund,
Norrbotten Kommunförbund, Landstingsförbundet, Naturskyddsföre-
ningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet (KF), Lant-brukamas
Riksförbund (LRF), Föreningen Skogsindustrierna, Tjänste-männens
centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Föreningen Metallgrossistema, Före-ningen Sveriges
Plastfabrikanter, Förpackningsinsamlingen, Greenpeace, HSB Riksför-
bund, Hushållningssällskapens Förbund, Hyresgästernas Riksförbund,
ICA Kemikontoret, Konsumentberedningen, Konsumenter i samverkan -
UNDERVERKET, Konsument-vägledamas förening, Miljöförbundet,
Näringslivets Förpackningsråd, Plastkretsen AB, Pressretur AB RE-
FORSK, Ragn-Sellsföretagen AB, Repa-registret, Returpack, AB Svens-
ka, Returplast i Sverige AB, Riksbyggen, RWA Returwell AB, SRV
återvinning AB, Stiftelsen Håll Sverige Rent Stiftelsen Återvinningen,
Svensk Däckåtervinning AB, Svensk EPS-återvinning AB, Svensk Gla-
såtervinning AB (SGÅ), Svensk Kartongåtervinning AB, Svenska Bryg-
gareföreningen AB, Svenska Metallkretsen AB, Svenska Renhållnings-
verksföreningen (RVF), Svenska Återvinningsföreningen, Sveriges All-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 22

männyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Villaägarnas Riksförbund, Prop. 1997/98:145

Vin & Sprit AB, WMI Sellbergs AB. Bilaga 22

Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport
1997:15 Producentansvar för möbler

Producentansvar för nya möbler

Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på kunskap och in-
formation om innehåll, återvinningsegenskaper och tillverkare för alla
nya möbler från år 2002. Informationen ska vara tillgänglig vid inköp-
stillfället och när möbeln ska återvinnas.

Kretsloppsdelegationen anser samtidigt att alla möbler ska vara för-
sedda med mer utförlig miljöinformation, t.ex. en enklare miljövarudek-
laration. Sådan miljöinformation bör i första hand tas fram frivilligt.
Delegationen föreslår därför inte nu något lagstadgat krav på sådan in-
formation.

Kretsloppsdelegationen anser att möbelbranschen bör leda arbetet med
att ta fram mer preciserade krav på vilka uppgifter som ska tas fram och
kunna redovisas. En mall för information om innehåll och återvinnings-
egenskaper bör tas fram så att den kan användas från halvårsskiftet 1998,
dvs. i god tid innan de lagstadgade kraven träder i kraft. Parallellt bör
detta arbete vidareutvecklas till en mer komplett mall för miljöinforma-
tion som kan börja användas från år 1999.

Producentansvar för uttjänta möbler

Möbler liknar, vad gäller miljöriskernas omfattning, många andra varor i
samhället som ännu inte aktualiserats för producentansvar. Kretslopps-
delegationen överväger i sitt fortsatta arbete med ett generellt producent-
ansvar möjligheten att införa ett producentansvar för alla uttjänta varor.
Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar för att
möbler inte behöver särbehandlas. Delegationen redovisar i denna rap-
port vilka krav som kan ställas vid ett producentansvar för uttjänta möb-
ler, men anser samtidigt att införandet av ett sådant ansvar kan avvakta
resultatet av arbetet med ett generellt producentansvar.

Ett producentansvar för uttjänta möbler bör formuleras så att det ska-
par drivkrafter till mer kretsloppsanpassade nya möbler och att resurser i
möbler tas till vara genom att styra mot återanvändning och materialåter-
vinning. Följande krav bör ställas vid ett producentansvar för uttjänta
möbler:

- möjlighet att kostnadsfritt lämna in möbler till producenter och god
service i insamlingssystemen,

- möbler bör i första hand göras tillgängliga för återanvändning, av de
möbler som lämnats till producenterna och inte återanvänds bör minst
25 viktprocent materialåtervinnas från år 2005,

- inga möbler bör deponeras från år 2005.

Producenter bör anpassa sina system till lokala förhållanden och möj-
ligheter tillsammans med kommunerna.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 23

Kraven bör preciseras och målen successivt skärpas och vidareutveck- Prop. 1997/98:145
las. Detta kan exempelvis ske genom att regeringen utser en kommitté Bilaga 23
med representanter for möbelbranschen och andra intressenter.

I denna rapport redovisas två alternativa sätt att reglera ett producent-
ansvar for uttjänta möbler.

Nya möbler

Kretsloppsdelegationen anser att krav på kunskap och information om
innehåll och återvinningsegenskaper bör finnas för alla varor och således
även för möbler. Kraven bör gälla lika för importerade och svensktillver-
kade möbler.

Information om innehåll

Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information om
innehåll för alla möbler från år 2002.

En grundläggande förutsättning för att kunna förändra möbler så att de
blir mer kretsloppsanpassade under hela livscykeln, är att producenten
har kunskap om innehåll av material och ämnen.

Utan kunskap om innehållet finns inte underlag för att bedöma kon-
sekvenser på hälsa, miljö och hushållning av naturresurser. Kunskap om
innehållet underlättar för avgiftning och för producenter att ställa krav på
underleverantörer och i den egna tillverkningen.

Kännedom om innehållet underlättar också materialåtervinning.

Information om återvinningsegenskaper

Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information som i
första hand syftar till att underlätta materialåtervinning från år 2002.

Till sådan information hör:

- om materialen är separerbara,

- om materialen är märkta enligt någon internationell standard, så att
det framgår exempelvis vilken plastsort eller metallegering som ingår i
möbeln,

- lämplig hantering av ingående material och ämnen, som teknik för de
enskilda materialens återvinning,

- annan lämplig hantering för de olika delarna och/eller materialen,

- eventuell hänvisning till inlämnings- och hanteringssystem.

Förutom att denna information ska underlätta för en bättre sluthante-
ring ger den konsumenten information om hur besvärlig eller hur väl
förberedd en möbel är för materialåtervinning.

Information om tillverkare

Kretsloppsdelegationen föreslår ett obligatoriskt krav på information om
yrkesmässig tillverkare från år 2002.

Möbler är i dag i allt väsentligt anonyma produkter.

Genom att forse möbler med information om tillverkare skapas möjlig- Prop. 1997/98:145
het att välja tillverkare som kretsloppsanpassar sina möbelprodukter. Bilaga 23
Därmed skapas också drivkrafter att tillverka mer kretsloppsanpassade
möbler. Information om tillverkare skulle också underlätta för möbel-
branschen att skapa återkoppling och drivkrafter bakåt i de hanterings-
system som byggs upp.

EU-strategi

Det behövs en strategi för hur lagstadgade krav på information om inne-
håll, återvinningsegenskaper och uppgifter om tillverkare för möbler
skall vinna gehör i EU.

Det finns starka kopplingar mellan Kretsloppsdelegationens förslag för
nya möbler och delegationens pågående arbete med att formulera ett
generellt producentansvar för nya varor.

I arbetet med det generella producentansvaret avser delegationen att ta
fram en EU-strategi för producentansvar. Kretsloppsdelegationens för-
slag till lagstadgade krav på information om nya möbler bör kunna om-
fattas av denna EU-strategi.

Producenterna leder arbetet med miljöinformation

Branschen bör själv leda arbetet med att ta fram underlag för precisering
av de lagstadgade kraven på kunskap och information om innehåll och
återvinningsegenskaper.

I första hand bör arbetet syfta till att i samarbete med andra intressenter
ta fram en branschgemensam mall för information om innehåll och åter-
vinningsegenskaper som kan börja användas från halvårsskiftet 1998.

Mer omfattande miljöinformation

Kretsloppsdelegationen föreslår också att branschen tar fram mer utförlig
miljöinformation om möbler, t.ex. i form av en mall för en enklare miljö-
varudeklaration som kan användas från år 1999.

Kretsloppsdelegationen anser att alla varor ska vara miljödeklarerade
så att deras inverkan på hälsan och miljön framgår. Detta gäller även för
möbler.

- Det finns också ett behov på marknaden av mer omfattande miljö-
information utöver information om innehåll och återvinningsbarhet. Det
kan gälla uppgifter om utsläpp, energiåtgång, grad av avgiftning, materi-
alsnålhet, reparerbarhet och hållbarhet. All denna information är viktig
för att bedöma möblers grad av kretsloppsanpassning och driva på en
sådan utveckling.

- Kretsloppsdelegationen kommer att arbeta vidare med frågan om vil-
ka krav som bör ställas generellt på nya varor och vill därför tills vidare
avvakta med ett lagstadgat krav på mer utförlig miljöinformation för
möbler.

Utbildning och information

Kretsloppsdelegationen har i sin strategirapport föreslagit att krets-
loppskunskap bör ingå i undervisningen på alla nivåer. När det gäller
möbler kan staten följa upp och vid behov förtydliga detta.

- Det är särskilt väsentligt att designers och inredningsarkitekters ut-
bildning omfattar kretsloppskunskap, eftersom det vid möblernas form-
givning, konstruktion och materialsammansättning bestäms hur krets-
loppsanpassade de blir.

- Möbelbranschen bör också själv lyfta fram kretsloppskunskap som
en väsentlig del av de krav de ställer på sina formgivare.

Producentansvar för uttjänta möbler

Kretsloppsdelegationen konstaterar att möbler inte utgör samma tydliga
risk för miljön som de varuområden delegationen tidigare har arbetat
med. I det avseendet liknar möbler många andra varor i samhället som
ännu inte aktualiserats för producentansvar.

-Delegationen kommer i sitt fortsatta arbete med ett generellt pro-
ducentansvar att överväga ett generellt producentansvar för alla uttjänta
varor. Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar
för att möbler inte behöver särbehandlas. Därför kan ett producentansvar
för uttjänta möbler avvakta resultatet av delegationens arbete med ett
generellt producentansvar.

- Delegation har därför i denna lägesrapport valt att dels redovisa vilka
krav och mål som bör gälla vid ett producentansvar för uttjänta möbler,
dels presentera två alternativa sätt att reglera ett producentansvar för
möbler.

Krav vid ett producentansvar

Kvalitet är viktigare än kvantitet

Inga krav på producenterna att samla in en viss mängd möbler på en viss
tid bör ställas inledningsvis.

- Kretsloppsdelegationen anser att en allt mer kretsloppsanpassad han-
tering, valfrihet att lämna möbler även till andra aktörer, god service och
fri konkurrens om resurserna i möbler är viktigare än att alla möbler
samlas in och hanteras av producenterna.

- Kvalitet i hanteringen är också viktigare än att storskaliga system för
insamling byggs upp på kort tid.

Hanteringsmål

Kretsloppsdelegationen anser att följande mål för hanteringen bör gälla
vid ett producentansvar:

- producenterna ska ge möjlighet för inlämning av uttjänta möbler till
ett system som producenterna är ansluta till och som håller en god servi-
cenivå,

Prop. 1997/98:145

Bilaga 23

-möbler görs tillgängliga for återanvändning innan de materialåter- Prop. 1997/98:145
vinnas, eller deponeras. Ett sådant krav bör gälla även för andra aktörer Bilaga 23
som samlar in och hanterar möbler,

- inga möbler deponeras från år 2005,

- minst 25 viktprocent av de möbler som lämnats in till producenterna
och som inte återanvänds materialåtervinns från år 2005,

-kretsloppsdelegationen anser att hanteringsmålen bör vara flexibla,
utvecklingsbara och driva mot en allt högre grad av återanvändning och
materialåtervinning.

Två sätt att reglera

Till stöd för den vilja att ta ansvar som finns inom möbelbranschen be-
hövs vid ett producentansvar viss reglering for att göra ansvaret obligato-
riskt och därmed konkurrensneutralt för de berörda producenterna.

- Möbelbranschen har också framfört önskemål om ett sådant lagstöd.
Det finns olika uppfattningar om hur reglerna bör utformas för att bäst
tjäna det avsedda syftet.

-1 fråga om ansvar för uttjänta möbler redovisas därför två sätt att reg-
lera. Det ena sättet ansluter till den modell som använts för de införda
förordningarna om producentansvar för förpackningar, returpapper och
däck. En sådan reglering förutsätter att producenterna frivilligt tar sitt
ansvar.

- Det andra sättet är inriktat på att kunna fungera tvingande gentemot
de enskilda producenterna samtidigt som den ger producenterna frihet att
sinsemellan göra upp om hur ansvaret ska tas.

- De två alternativa förslagen om uttjänta möbler bör sättas i relation
till om möbelbranschen utvecklar sitt åtagande i handlingsplanen från
maj 1996 och åtar sig att frivilligt - enskilt eller kollektivt - organisera
hanteringen.

Precisering av producenternas ansvar för uttjänta möbler

Vid ett producentansvar för uttjänta möbler bör närmare riktlinjer för
hantering och redovisning tas fram. Ett mer preciserat och utvecklat mål
för materialåtervinning som successivt höjer ambitionen bör också tas
fram.

- Dessa preciseringar kan göras av en kommitté tillsatt av regeringen
med representanter från möbelbranschen och andra intressenter. Kom-
mittén kan utgöra en länk mellan statsmakterna, producenterna och andra
intressenter under ett uppbyggnadsskede om några år och ta till vara
producenternas vilja att engagera sig i hanteringen av uttjänta möbler.

Förteckning över remissinstanserna avseende Krets- ProP-1997/98:145
loppsdelegationens rapport 1997:15 Producentansvar Bllaga2
för möbler

Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statskontoret,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga
tekniska högskolan (KTH), Linköpings universitetet, Arbetarskyddssty-
relsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkur-
rensverket, Kommerskollegium, Boverket, Konsumentverket (KOV),
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Statens na-
turvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalie-
inspektionen (Kemi), Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforsk-
ning (IVL), Hässleholms kommun, Göteborgs kommun, Tibro kommun,
Bodens kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kom-
munförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossist-
förbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Indust-
riförbund Föreningen Skogsindustrierna Tjänstemännens centralorgani-
sation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Europa Möbler, Greenpeace, HSB Riksförbund, Hyresgästernas
Riksförbund, IKEA of Sweden AB, Kemikontoret, Kinnarps AB, Miljö-
förbundet Jordens Vänner, MIO Möbler, Möbelbranschrådet, OBS!
Interiör, Ragn-Sellsföretagen AB, Riksbyggen, Snickerifabrikantemas
Riksförbund (SNIRI), Stiftelsen Håll Sverige Rent, Svenska Renhåll-
ningsverks-föreningen (RVF), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC),
Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges
Möbelhandlares Centralförbund, Sveriges Möbelindustriförbund, Villa-
ägarnas Riksförbund, WMI Sellbergs AB.

Sammanfattning av Kemikommitténs betänkande
(SOU 1997:84) En hållbar kemikaliepolitik

Prop. 1997/98:145

Bilaga 25

Mål för kemikaliepolitiken (kapitel 2)

Kemikommittén formulerar en ny typ av mål jämfört med traditionella
miljömål. Målen är inriktade på de ämnen som företag och konsumenter
skall styra bort från och byta ut. Målen är avsedda att understödja och
driva på arbetet mot en hållbar utveckling. Målen ska utgöra grunden för
den politik Sverige ska driva nationellt, inom EU och internationellt.

Målen ska nås genom:

-samarbete mellan stat, näringsliv och konsumenter i kombination
med ett aktivt myndighetsarbete,

- förbättrad information som ett underlag för det marknadsdrivna mil-
jöarbetet,

- förändrat vägval för industrins planerade utvecklingsarbete,

- lagstiftning på gemenskapsnivå men även nationellt,

- globala överenskommelser.

Kemikommittén föreslår följande mål:

- år 2002 innehållsdeklarerar företagen sina varor så att:

- konsumenterna kan göra medvetna val. Information från
myndigheterna gör att fler och fler faktiskt gör dessa val,

- år 2007 tillhandahåller företagen varor fria från innehåll av
stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen,

- ämnen framställda av människan som ger allvarliga eller kroniska
effekter på hälsa eller miljö,

- år 2012 har företagen utvecklat produktionsprocesserna så att:

- de är fria från användning av stoppämnen,

- utsläppen är fria från ämnen framställda av människan som ger
allvarliga eller kroniska effekter på hälsa eller miljö,

- år 2012 använder företagen metaller i sådana tillämpningar där:

- metallerna under användning behålls intakta,

- metallerna efter användning samlas in för återanvändning, åter-
vinning eller säker deponering.

Kemikommitténs bedömning är att den samlade risken från kemikalier
idag är mer komplicerad och svårbedömd än tidigare. Hotbilden visar ett
brett spektrum av ämnen i låga koncentrationer. Hela befolkningen expo-
neras för dessa ämnen och det sker i högre grad genom varor. Varorna
innehåller många ämnen i låga halter, bl.a. på grund av att varorna skall
uppfylla en mängd funktioner samtidigt.

Globaliseringen innebär att varorna förflyttar sig snabbt över världen.
Detta innebär bl.a. att det är svårare att veta vad varorna innehåller. Ke-
mikalier som tillverkas och används i länder utanför OECD granskas inte
på samma sätt.

En fortsatt användning av organiska långlivade, bioackumulerbara ämnen Prop. 1997/98:145

utgör ett hot mot en hållbar utveckling Bilaga 25

Ämnen framställda av människan och som upptäcks i vilda djur är en
allvarlig varningssignal. Dessa ämnen är ofta organiska, långlivade och
bioackumulerbara ämnen. Vi anser att en fortsatt användning av sådana
ämnen inte är förenlig med en hållbar utveckling. Esbjergdeklarationen
definierar ytterligare ett kriterium dvs. att ämnet dessutom ska vara gif-
tigt for att begränsas. Vi anser att egenskapen giftig är viktig för att prio-
ritera insatserna men inte nödvändig för att fatta beslut om åtgärder. Vi
menar att kravet på känd giftighet ytterst är en fråga om huruvida arbetet
ska vara förebyggande, eller om det ska ske ämne för ämne först när
skadeverkan är känd. När ett organiskt långlivat och bioackumulerbart
ämne visat sig ha skadliga effekter är skadan oftast redan skedd. Det
långlivade ämnet finns redan i miljön och kommer att fortsätta orsaka
effekter eftersom det svårligen bryts ner och i regel inte går att samla in.

Miljöarbetet behöver utvecklas och förstärkas ytterligare

Kemikaliearbetet har tidigare framförallt inriktats på hälsoområdet men
inriktas nu mer och mer på att förstärka miljöarbetet.

Genom studier i miljön kan man upptäcka potentiella hälsoeffekter av
kemikalier tidigt, innan de medfört skada på människors hälsa. Miljö-
arbetet är också viktigt i sig bl.a. för att bevara den biologiska mångfal-
den.

Vi anser att en inriktning mot att fortsätta förstärka miljöarbetet bör
ske parallellt med en motsvarande utveckling på hälsoområdet.

Nuvarande arbetsätt går för sakta

Arbetssättet att utvärdera och reglera ett ämne i taget går för långsamt
och kräver mycket resurser. Det fångar inte heller risker med kombina-
tionseffekter av flera ämnen samtidigt. Även de långsiktiga effekterna
kan vara svåra att mäta med ett ämnesvis arbetssätt.

Genomförandet av Esbjergdeklarationen kräver en ny politik

Målen i Esbjergdeklarationen ställer krav på omfattande förändringar av
kemikalieanvändningen i de länder som undertecknat deklarationen.
Länderna måste vidta omfattande åtgärder för att målen ska nås. Bl.a.
innebär deklarationens mål ett generellt angreppsätt på icke önskvärda
egenskaper.

Åtgärder på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå

På det nationella området ska kemikaliepolitiken genomföras bl.a. genom
att myndigheterna i ökad grad eftersträvar ett arbetssätt som integrerar
kemikaliekontroll, utsläpps- och avfallsfrågor samt förstärker och stödjer
det marknadsdrivna miljöarbetet. De styrmedel som ska användas är
55

aktivt och tydligt myndighetsarbete, kunskap och information till aktö- Prop. 1997/98:145
rema samt ekonomiska styrmedel. Bilaga 25

På EU området ska Sverige arbeta for att EUs kemikaliepolitik ut-
vecklas. Utgångspunkten för detta arbete ska i första hand vara Esbjerg-
deklarationens mål samt på längre sikt Kemikommitténs mål. Våra mål
är ett förslag till hur EUs medlemsländer ska uppnå Esbjergdeklaratio-
nen.

På det internationella området ska Sverige i första hand arbeta genom
forum för kemikaliesäkerhet. Sverige kan också driva frågor genom att
påta sig värdskapet för möten på hög nivå. Sverige skall föra ut Kemi-
kommitténs mål internationellt för att fa uppslutning kring dem.

Särskilda frågor

Kommittén har enligt direktivet behandlat frågan om PVC och om hor-
monstörande ämnen.

Kommittén föreslår bl.a. att:

- användningen av de tillsatser i plastmaterial som är stoppämnen eller
ämnen framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter på
hälsa eller miljö ska ha avvecklats senast till år 2007,

- ett plastmaterial ska ersättas med annat material om det innehåller
stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen eller ämnen
framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter för hälsa
eller miljö.

Dessutom drar kommittén följande slutsatser:

- PVC-plast hör, mot bakgrund av försiktighetsprincipen och dagens
bristande kunskap om dess långsiktiga miljö- och hälsoeffekter, inte
hemma i ett kretsloppssamhälle,

- dagens PVC-plast ska snarast och senast till år 2007 ha ersatts med
långsiktigt miljöanpassade material.

Kommittén har också presenterat förslag till åtgärder för att minska

risker från hormonstörande ämnen. Bl.a. anser kommittén att:

- Kemikalieinspektionen upprättar en lista över misstänkt hormonstö-
rande ämnen,

- Kemikalieinspektionen tar omgående initiativ till arbete med kriterier
inom EU och påbörjar arbetet med att ta fram förslag till kriterier,

-nya ämnen inom EU ska vara undersökta med avseende på hor-
monstörande egenskaper,

-ämnen som uppfyller kriterierna för att vara hormonstörande av-
vecklas.

Förteckning över remissinstanserna avseende Kemi-
kommitténs betänkande (SOU 1997:84) En hållbar
kemikaliepolitik

Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Försvars-
makten, Försvarets materialverk (FMV), Överstyrelsen för civil bered-
skap (ÖCB), Kommerskollegium (KK), Socialstyrelsen, Läkemedelsver-
ket, Apoteksbolaget, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riks-
revisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig upphandling (NOU),
Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Institutet för miljömedicin (IMM),
Lunds universitet, Umeå universitet, Luleå Tekniska universitet, Statens
jordbruksverk (SJV), Statens livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sve-
riges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddssty-
relsen (ASS), Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknikutveck-
lingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, SIS-Miljömärkning, Institutet
för verkstadsteknisk forskning (IVF), Jemkontoret, Sveriges Provnings-
och Forskningsinstitut (SP), Boverket, Byggforskningsrådet (BFR),
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Konsu-
mentverket (KOV), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens Naturvårdsverk
(SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen
(Kemi), Stiftelsen Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL),
Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Helsingborgs kommun,
Landskronas kommun, Karlstads kommun, Borlänges kommun, Sunds-
valls kommun, Kirunas kommun, Stockholms läns landsting, Kungl.
Vetenskapsakademin (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA),
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsförening-
en, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund
(SKFB), Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet, Föreningen
Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Tjänstemännens Cent-
ralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Asea Brown Boveri (ABB), Bilindustriföreningen,
Byggentreprenörerna, Byggsektorns kretsloppsråd, Golvbranschens
Riksorganisation, Greenpeace, Göteborgsregionens Avfalls AB
(GRAAB), Handelsanställdas förbund, Hyresgästernas Riksförbund, ICA
förbundet, IKEA of Sweden AB, Industrins Byggmaterialgrupp, Indust-
rin för växt- och träskyddsmedel (IVT), Kemikontoret, Kemisk-tekniska
Leverantörsförbundet (KTF), Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen
(M1993:A), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföre-
ningen, Miljöfarligt avfall i Sverige AB, Miljöförbundet, Nordiska Pla-
strörs gruppen, Näringslivets Förpackningsråd (NFR), Plast- och Kemib-
ranschema, Svensk Industriförening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB,
Svenska Renhållningsverks Föreningen (RVF),. Svenska Returpack,
Svenska Sjukvårdsleverantörsföreningen (S L F), Svenska Tekoindustri-
föreningen, Svenskt Natron AB, Sveriges Elektroindustriförening, Sveri-
ges Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Konsumentråd, Sveri-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 26

ges Plastfabrikanter, Sveriges Textilhandlareförbund, Sveriges Tvätteri- Prop. 1997/98:145
förbund, Technoworld AB, Textilimportörema, Vatten och Avlopp- Bilaga 26
sverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksförbund.

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport ProP-1997/98:145
2/97 Kemikalier i textilier Bilaga 27

Kemikalieinspektionen fick i januari 1996 i uppdrag av regeringen att
föreslå åtgärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från kemikali-
er som förekommer i textilier. Uppdraget redovisas i denna rapport.

I Sverige förbrukas årligen ca 250 000 ton textilier. Den svenska textil-
industrin har genomgått stora omvälvningar de senaste decennierna och
idag domineras den svenska textilmarknaden av importerade varor.

På senare år har initiativ som tagits av myndigheter och textilbran-
schen samt kriterier för positiv miljömärkning inneburit att uppmärk-
samhet har riktats mot möjliga problem orsakade av textilkemikalier.

Textilier kan innehålla rester av ett stort antal kemikalier från tillverk-
ningen. Dessa kemikalier kan ha inneboende hälso- eller miljöfarliga
egenskaper. Halterna av dessa ämnen är vanligen låga, men kan i vissa
fall ändå utgöra problem för dem som hanterar eller använder textilier.
Även den yttre miljön kan eventuellt påverkas negativt av kemikalier i
textilier då ämnen urlakas vid tvätt av textilier eller om textilavfall läggs
på deponi.

För att skydda dem som hanterar och/eller använder textilier bör till-
verkare och importörer se till att ämnen som kan utgöra en risk för män-
niskors hälsa inte finns kvar i de färdiga textilierna. Likaså bör ämnen
med allvarliga miljöeffekter förhindras att via textilier hamna i den yttre
miljön. Detta kan ske genom att tillverkare undviker att använda sådana
ämnen vid tillverkningen. Importörer bör på samma sätt förmå sina leve-
rantörer i utlandet att upphöra med denna användning.

Kemikalieinspektionens förslag inom uppdraget är i korthet:

-Undersökning av och information om de kemikalier som används i
olika led i textiltillverkningen måste förbättras. Tillförlitliga analysmeto-
der bör utvecklas.

- Uppmärksamhet bör riktas mot ett antal ämnen/ämnesgrupper som
kan innebära potentiella risker för människa och/eller miljö. Generella
kriterier anges för dem.

- Kemikalieinspektionen föreslår ett förbud mot användning av de azo-
färgämnen som kan bilda cancerframkallande arylaminer.

-Vidare avser Kemikalieinspektionen att utreda möjligheterna till ett
förbud mot förekomsten av pentaklorfenol i importerade textilier.

- Kemikalieinspektionen anser att halten fri formaldehyd i textilier bör
begränsas enligt finska gränsvärden och att en eventuell märkning av
plaggen bör övervägas.

- Arbetet med förbud bör bedrivas inom EU. I detta arbete är det av
stor vikt att utnyttja textilbranschens erfarenhet och kontaktnät.

Kemikalieinspektionen anger vidare följande ämnen/ämnesgrupper
som bör undvikas i textilier:

- alkylfenoletoxylater (AFE),

- allergiframkallande dispersionsfarger,

- di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP),

- distearyldimetylammoniumklorid (DSDMAC),

-flamskyddsmedel: polybromerade difenyletrar (PBDE) och klorpa-
raffiner,

- klororganiska carriers,

- polyklorerade bifenyler (PCB),

- tungmetaller: kadmium, krom och kvicksilver.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 27

Förteckning över remissinstanserna avseende
Kemikalieinspektionens rapport 2/97 Kemikalier i
textilier

Kommerskollegium, Försvarets Materielverk, Statens Räddningsverk,
Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Statistiska Centralbyrån, Riksrevi-
sionsverket, Institutet för miljömedicin, Konstfack, Sveriges Lantbruks-
universitet, Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Boverket, SIS-Miljömärk-
ning, Institutet för Fiber- och Polymerteknologi, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Statens Naturvårdsverk, Koncessions-
nämnden för miljöskydd, Statens Strålskyddsinstitut, Stiftelsen för Vat-
ten- och Luftvårdsforskning, Stockholms kommun, Ulricehamns kom-
mun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskydds-
föreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaför-
bund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet, Svenska Vatten-
och Avloppsverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sve-
riges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Greenpeace, Handelsanställdas för-
bund, HAO Handelsarbetgivama, Hennes & Mauritz AB, Indiska Maga-
sinet AB, Industrifacket, Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörs-
förbundet, Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen, Plast- och Kemi-
branschema, Svenska Tekoindustriföreningen, Sveriges Färgfabrikanters
Förening, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges
Textilhandlareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, TEKO-industriema,
Textilimportörema.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 28

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens och Pr°P-1997/98:145

o 17 . Bilaga 29

Naturvårdsverkets rapport 6/97 Avvecklingsprojektet

Denna rapport redovisar hur det har gått med avvecklingen av fyra av de
ämnen eller ämnesgrupper om behandlades inom ramen för det s.k. Be-
gränsningsuppdraget 1990. Dessa ämnen är bly, bromerade flamskydds-
medel, klorerade paraffiner och nonylfenoletoxilater. De två sistnämnda
ämnesgrupperna ansvarar Naturvårdsverket för, i övrigt Kemikalie-
inspektionen.

I rapporten ingår bedömning av behov av ytterligare åtgärder och styr-
medel för att uppnå de mål som fastställdes av riksdagen 1991 vid anta-
gandet av propositionen En god livsmiljö 1990/91:90.

Dessa mål anges i kursiv stil. Samtliga ämnen eller delar av ämnes-
grupper är s.k. stoppämnen enligt kemikommitténs förslag. Ett intensivt
arbete pågår inom många områden för att minska användningen av dessa
ämnen. I flera fall har stora förändringar skett, men det finns fortfarande
områden där användningen är lika stor som tidigare.

Bly och blyhagel

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Använd-
ningen av bly bör på sikt avvecklas och att den genomförs i huvudsak
genom frivilliga åtgärder.

Rapportens förslag till ytterligare åtgärder

Sportskytte

Svenska Sportskytteförbundet bör fortsätta verka för att de internatio-
nella reglerna ändras så att sportskytte blir blyfritt. Förbundet bör redovi-
sa utfallet av sina insatser senast år 2002 till Kemikalieinspektionen.

Användningen av blyhagel inom tävlings- och övningsskytte bör ha
upphört senast 1 september 2004 i de skyttegrenar som står upptagna på
det olympiska programmet och senast den 1 september 2000 i övrigt
tävlings- och övningsskytte. Svenska Sportskytteförbundet, Svenska
Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund bör redovisa avvecklingen
senast år 2000 till Kemikalieinspektionen. Förbud mot användning av
blyhagel på skjutbanor bör övervägas om målet att avveckla inte infrias.

Jakt

Användningen av blyhagel vid jakt i våtmark bör ytterligare begränsas.
Naturvårdsverket avser att införa sådana begränsningar.

- Villkoren vid jägarexamen bör ses över med inriktning att proven i
framtiden kan genomföras med blyfri ammunition. Förslag till ändring av
regler är under behandling vid Naturvårdsverket.

-Naturvårdsverket bör fa i uppdrag att följa upp de utökade förbuden
för användning av blyhagel. Uppdraget bör redovisas under år 2000.

-Användningen av blyhagel bör ha upphört vid all jakt inom tio år, Prop. 1997/98:145
genom frivilliga åtaganden. Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riks- Bilaga 29
förbund bör rapportera avvecklingen till Kemikalieinspektionen år 2000
och 2005. Förbud mot användning av blyhagel för jakt bör övervägas om
målet att avveckla inte infrias.

Övrig användning av ammunition med bly

- Användningen av övrig ammunition av bly, både civil och militär,
bör ha upphört genom frivilliga åtaganden inom tio år. Försvarsmakten
och Frivilliga Skytterörelsen bör avrapportera avvecklingen till Kemika-
lieinspektionen år 2000 och 2005.

- Kemikalieinspektionen bör få i uppdrag att utreda möjligheten att in-
föra miljöavgift på ammunition som innehåller bly.

- Branschen och intresseorganisationerna bör verka internationellt för
att ammunition och vapen som saluförs är typgodkända, för att minska
olycksrisken. Arbetet bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2002.

- Åtgärdsplaner för övningsfält och skjutbanor bör tas fram för att mi-
nimera spridningen av bly i miljön. Ansvaret för att ta fram dessa planer
bör vila på dem som bedriver verksamheten. Planerna bör vara fastställda
av lokala tillståndsgivande myndigheter senast år 2000.

- Information bör spridas om vilken tidplan som gäller för avveckling-
en av bly i hagel och ammunition. Informationen bör också sakligt be-
skriva alternativen. Material tas fram i samarbete mellan berörda myn-
digheter och intressenter. Kemikalieinspektionen initierar arbetet.

Ackumulatorer

Bilindustrin bör tillsammans med batteritillverkama genom internatio-
nellt arbete utveckla miljömässigt bättre alternativa startbatteri-
er/startsystem. Resultat och plan för avveckling bör redovisas till Natur-
vårdsverket senast år 2003.

Tillverkare av varor/produkter/system som innehåller stationära acku-
mulatorer bör utreda möjligheterna att använda alternativ, samt att driva
på utvecklingen av nya miljömässigt bättre energilagringssystem. En
övergång till nickel/kadmiumbatterier är dock inte önskvärd. Uppnådda
resultat bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2003.

Användare och tillverkare av fordon/maskiner/redskap med s.k. trak-
tionära batterier bör aktivt driva på utvecklingen av alternativ. Tillverkar-
na bör redovisa uppnådda resultat och plan för avveckling senast år 2003
till Naturvårdsverket.

Insatser för att utveckla alternativ har gjorts. Dessa aktiviteter bör fort-
sätta och göras i samarbete mellan olika intressenter och med staten som
sponsor via Nutek.

Metoder för återvinning av bly bör utvecklas så att en tillräckligt bra
kvalitet erhålls så att inget nyproducerat bly krävs för tillverkning av
ackumulatorer. Batteritillverkare och återvinner bör redovisa sitt arbete
till Naturvårdsverket senast år 2003.

Fiske

Yrkesfiskarna bör presentera en avvecklingsplan for användningen av bly
i fiskeredskap. Planen bör presenteras för Kemikalieinspektionen under
år 2000.

Gemensamma informationsinsatser bör göras för att motivera både yr-
kes- och fritidsfiskare att avstå från bly i sina redskap. Insatsen bör göras
gemensamt mellan myndigheter, Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsför-
bund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Sveriges Kust- och Insjöfiska-
res Organisation. Kemikalieinspektionen avser att ta initiativ till att såda-
na åtgärder kommer tillstånd.

Vikter och motvikter

Bilindustrin bör i samarbete med andra berörda branscher verka inter-
nationellt så att miljömässigt bättre alternativ till hjulbalansvikter av bly
utvecklas. Resultat och plan för avveckling bör redovisas till Kemikalie-
inspektionen under år 2000.

Tillverkare av båtar med köl bör genom internationella insatser verka
för att alternativ tas fram. Tillverkarna bör ta fram planer för avveckling
av blyanvändningen i samarbete med Båtbranschens Riksförbund. Pla-
nerna bör presenteras för Kemikalieinspektionen under år 2000.

Tillverkare av båtar och tillbehör till båtar bör göras medvetna om må-
len för avveckling av bland annat bly. Kemikalieinspektionen avser att ta
initiativ till att informera i samarbete med Båtbranschens Riksförbund.

Bly används i många tillämpningar, både som metalliskt bly och som
kemiska föreningar, och det finns inte alternativ inom alla områden.
Avändningsmönstret har varierat mycket under 1900-talet och stora
mängder bly finns upplagrat i samhället. De stora tillskotten av bly till
teknosfären är idag blyhagel, ackumulatorer, vikter och motvikter.

Förbrukningen av bly till ammunition har minskat med cirka en tredje-
del under de senaste fem åren. Mängden bly per hagel är mindre, men
antalet blyhagel som sålts har bara minskat med ca 10 % under samma
period. Alternativen säljs fortfarande i liten omfattning. Skytte- och
jägareförbunden arbetar för att uppnå de målsättningar som de tidigare
ställt upp. Internationella tävlingsregler motverkar utfasningen. Villkoren
för jägarexamen behöver också ses över. Målet för blyavveckling har
varit kända hos organiserade jägare och sportskyttar under lång tid, men
för närvarande talar inget för att de uppställda målen nås om inte ytterli-
gare insatser görs.

Tillskottet av bly till samhället genom ackumulatorer är stort och inga
kommersiellt gångbara alternativ tycks finnas. Däremot pågår utveck-
lingsarbete för att öka livslängden och minska blyinnehållet i ackumula-
torn. Batteritillverkama i Sverige använde 35 800 ton bly 1996. Av detta
var 21 000 ton återvunnet och resten nyproducerat bly. Totalt exportera-
des ca hälften av det bly som användes i produktionen. Det totala till-
skottet av bly från ackumulatorer uppskattas vara 25 000 ton.

Bilindustriföreningen uppger att alternativ till hjulbalansvikter av bly
har övervägts, men hittills tycks detta ha resulterat i att blyviktema behål-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 29

lits. Däremot pågår en utveckling mot falgar som behöver mindre balan- Prop. 1997/98:145
sering, vilket föreningen anser vore den bästa lösningen på sikt. Bilaga 29

Bly används också i båtkölar. Kölar av järn är ett alternativ till bly som
är väl beprövat, men kräver mera underhåll. Tillverkarna tycks inte vara
motiverade att ersätta bly.

Yrkesfisket har minskat och mängden redskap som förloras i vatten har
troligen också minskat från de 600 ton som uppskattades användas 1992.
Det finns idag acceptabla alternativ för alla typer av blysänken. Målet att
på sikt avveckla bly tycks vara måttligt känt bland fiskare.

Kommersiellt gångbara alternativ finns ännu inte för alla typer av bly-
mantlad sjökabel. Ett intensivt arbete pågår dock hos tillverkarna för att
finna alternativ. Mindre mängder bly används för reparationer i befintliga
nät. De svenska användarna har genom olika beslut i sina organisationer i
allmänhet tagit aktiv ställning för utfasning av bly i kablar.

Nyanvändningen av bly till kristallglas sjunker alltjämt och kommer,
1997, sannolikt att ligga på ca 40 % av 1988 års användning. Nyproduk-
tion av den glaskvalitet som tidigare benämndes halvkristall är blyfri
sedan 1992. Alternativa recept för kristall har utvecklats och utprovning
sker för närvarande av kvaliteter som delvis kommer att kunna ersätta
helkristall. Branschen har som målsättning att avveckla användningen av
bly. Den svenska branschen verkar också för att fa gehör internationellt
för förändringar av EG-direktivet om kristallglas så att fysikaliska egen-
skaper istället för kemisk sammansättning hos glaset skall vara styrande
för kvalitetsbenämning.

Endast små mängder bly används fortfarande som tillsats i bensin och
det är i vissa flygplan, militärfordon samt vid dragracing på dispens.
Avändningen av bly till farg, lack och rostskydd visar en stadig minsk-
ning. Branschen arbetar vidare med tidigare åtaganden som gjorts i sam-
band med redovisningarna 1990 och 1993, och Sveff kommer att redovi-
sa avvecklingen senast 1999 till Kemikalieinspektionen, enligt tidigare
planer.

Industrin har lämnat tidplaner för avvecklingen av bly i PVC till Kemi-
kalieinspektionen.

Konservburkar med blylödning förekommer i stort sett inte på den
svenska marknaden. De stora grossisterna har ställt krav på sina leveran-
törer att konservburkar med blylödning inte far förekomma. Använd-
ningen av bly till lödning är relativt oförändrad sedan 1992. Ut-
vecklingsarbete pågår för att hitta alternativ inom elektronikindustrin.
Tidigast om ett par år kan man avgöra om idag kända alternativ är kom-
mersiellt användbara. Hos de större företag som tillverkar glödlampor
och lysrör finns en uttalad målsättning att avveckla bly i både glas och
lödning före sekelskiftet.

Utveckling pågår av plana bildskärmar som alternativ till dagens ka-
todstrålerör i TV-apparater och dylikt. Hittills finns inga kommersiellt
tillgängliga alternativ för TV-apparater. Blyfria skärmar för PC finns i
dag på marknaden.

Bly används för många ändamål i byggnader bl.a. för skorstenskragar
och fogtätningar. I förslag till ändring i Allmän Material- och Arbetsbe-
skrivning, AMA, föreslås att bly inte ska få användas för nuvarande
65

tillämpningar utan att andra material ska användas i framtiden. Metalliskt Prop. 1997/98:145
bly används också för strålskydd. För detta ändamål finns idag inga alter- Bilaga 29
nativ.

Bromerade flamskyddsmedel

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:

Användningen av bland annat bromerade flamskyddsmedel ska be-
gränsas. Målet är en snabb avveckling av de ämnen inom gruppen som är
mest skadliga.

Föreslagna ytterligare åtgärder

Kemikalieinspektionens ställningstagande att PBB och PBDE bör av-
vecklas står fast.

Den svenska industrin ska fortsätta verka för en substitution av PBDE.
Förekomsten bör redovisas senast den 31 december 2002 till Kemikalie-
inspektionen.

Importörer av elektriska och elektroniska varor och komponenter bör
redovisa förekomsten av PBB till Kemikalieinspektionen senast den
31 december 2002.

Den elektriska och elektroniska industrin ska verka för att kunskapen
ökar om TBBP A och plast med reaktivt bunden TBBP A. Underlag
måste tas fram och en riskbedömning göras. Bedömningen bör avrappor-
teras till Kemikalieinspektionen senast den 31 december 2000.

Flödet av bromerade flamskyddsmedel i det svenska samhället domi-
neras sannolikt av bidraget från importerade varor, andra än kemiska pro-
dukter. Det är svårt att uppskatta mängden, eftersom ingen information
om ingående ämnen finns på produkterna. En uppskattning kan göras
från världsproduktionen och kunskaper om användningsområden och det
ger vid handen att cirka 10 ton PBB och 400 ton PBDE kommer in i
landet via varor. PBB och PBDE är de två flamskyddsmedel som pekats
ut för avveckling av Kemikalieinspektionen.

Förekomst och ökande halter i miljön av tetra-, penta- och hexabrom-
difenyleter ger upphov till allvarlig oro. Det finns en risk för att skadliga
effekter kan uppträda i ekosystemet om halterna i miljön fortsätter att
öka. Möjligheten att okta- och dekabromdifenyleter kan brytas ner till
lägre bromerade ämnen i miljön är oroande.

PBDE med lägre grad av bromering är bioackumulerande och svåmed-
brytbara, och halterna av dem ökar i miljön. Det finns stora likheter mel-
lan PCB och PBB respektive PBDE när det gäller biologiska effekter,
kemisk struktur och förekomst i naturen.

De uppgifter som erhållits ur öppna databaser vid utredningen visar att
TBBP A har miljöfarliga egenskaper. Bristen på data om exponering och
hälsofarliga egenskaper gör att det inte går att göra en fullständig risk-
bedömning. De uppgifter som Kemi haft tillgång till vid utredningen
visar att HBCD har miljöfarliga egenskaper.

Endast fyra bromerade flamskyddsmedel importeras i kemiska produk-
ter, enligt Produktregistret, och mängden varierar kraftigt mellan olika år.
Användningen av TBBP A är ojämförligt störst med ca 250 ton 1995.
14 ton dekaBDE importerades 1995. Ingen registrerad användning av
PBB finns i Sverige.

Kemikalieinspektionen har tagit ställning för en avveckling av PBB
och PBDE. Resultatet från riskvärderingen av PBDE inom EU:s program
för existerande ämnen bör dock inväntas innan ytterligare åtgärder före-
slås. Även HBCD utreds för närvarande inom samma program. Utvärde-
ringen av HBCD beräknas vara klar under 1998. TBBP A är en tänkbar
kandidat till utredning i programmet.

Utfasningen av bromerade flamskyddsmedel, som Kemikalieinspek-
tionen initierade, har fatt spridning genom andra aktörer i samhället.
Importörer av varor och varukomponenter efterfrågar redan idag infor-
mation om bl.a. ingående flamskyddsmedel. Producentansvar, miljöled-
ningssystem, miljövarudeklarationer, positiv miljömärkning m.m. kan
bidra till att minska användningen av bromerade flamskyddsmedel.

Klorerade paraffiner

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:

Användningen av bl.a. klorparaffiner skall begränsas. Målet är en
snabb avveckling av de ämnen inom ämnesgrupperna som är mest skad-
liga.

Förslag till ytterligare åtgärder

Arbetet med att ersätta den kvarvarande delen av kortkedjiga högklore-
rade paraffiner ska fortsätta Utfasningsmålet enligt beslut i OSPAR ska
uppnås till år 2000. Detta bör ske genom frivilliga åtgärder inom berörd
industri. Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket
att, baserat på underlag från industrin, fortlöpande följa och redovisa
avvecklingen.

Arbetet ska påskyndas inom OSPAR med att ta fram och utvärdera un-
derlag för ett åtgärdsprogram för mellan- och långkedjiga klorerade
paraffiner. Sverige har huvudansvaret och det ankommer för närvarande
på Naturvårdsverket att driva detta arbete.

Den totala användningen av klorparaffiner som råvara och i kemiska
produkter i Sverige har minskat med ca 70 % mellan 1990 och 1995. Det
är svårt att exakt säga hur stor nedgången är för de kortkedjiga högklore-
rade paraffinema sedan 1990. Huvuddelen av dessa kortkedjiga högklo-
rerade paraffiner användes tidigare i metallbearbetningsvätskor. Använd-
ningen inom detta område har minskat med 90 % mellan 1990 och 1995.

Ingen produktion av klorparaffiner äger rum i Sverige. Enligt Produkt-
registret importerades 1995 drygt 1 000 ton klorparaffiner som råvara
och ca 130 ton som komponent i kemiska produkter. Flödet via andra
importerade varor än kemiska produkter är okänt. Sverige exporterar
klorerade paraffiner i kemiska produkter, ca 60 ton 1995.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 29

Användningen av klorparaffiner har minskat inom landet till stor del
beroende på aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Natur-
vårdsverket och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som sam-
arbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder. Ar-
betet fortsätter inom industrin och från importörssidan för att ersätta den
resterande delen, i första hand då kortkedjiga högklorerade paraffiner.

Nonylfenoletoxilater

Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:

Minst 90 % av användningen i Sverige av nonylfenoletoxilater bör ha
upphört till år 2000. Detta bör kunna ske genom frivilliga åtgärder inom
berörda branscher.

Förslag till ytterligare åtgärder

Arbetet ska fortsätta med att fasa ut resterande användning av nonylfe-
noletoxilater som leder till direkta utsläpp. Detta bör ske genom frivilliga
åtgärder inom berörd industri.

Arbetet ska påskyndas med att ta fram och utvärdera underlag för att
ändra rekommendationen i OSPAR till ett mer omfattande beslut. Paral-
lellt med detta ska möjligheterna undersökas att samordna arbetet inom
OSPAR med motsvarande arbete inom OECD och EU. Sverige har hu-
vudansvaret och det ankommer för närvarande på Naturvårdsverket att
driva detta arbete.

Resultatet från riskvärderingen av nonylfenoletoxilater inom EU:s pro-
gram för existerande ämnen bör inväntas innan ytterligare åtgärder före-
slås.

Användningen av nonylfenoletoxilater dels som råvara, dels som kom-
ponent i kemiska produkter i Sverige, har minskat med 70 till 8 000 %
sedan 1990. År 1995 uppgick den svenska produktionen till ca 8 000 ton
och importen till ca 500 ton. Samtidigt exporterades ca 8 000 ton.

Förbrukningsmönstret i Sverige har förändrats sedan 1990. Tidigare
användes de största volymerna för industriell rengöring, men där har
användningen minskat kraftigt och numera sker den största förbrukning-
en, 80 till 90 %, vid polymer- och färgtillverkning. Användningen av
nonylfenoletoxilater i polymer- och färgtillverkning innebär en mindre
risk för miljön än när de används för industriell rengöring.

Utsläppen från reningsverken av nonylfenoletoxilater har under den
senaste femårsperioden minskat till en tiondel. Stockholm Vatten har
minskat utsläppen från ca 1 000 till mindre än 100 mg per kg torrsub-
stans per år mellan 1990 och 1995.

Användningen har minskat inom landet till stor del beroende på akti-
viteter hos tillverkare, importörer och användare. Naturvårdsverket och
Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som samarbetspartners
och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 29

Förteckning över remissinstanserna avseende ProP-1997/98:145

Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets Bilaga 30

rapport 6/97 Avvecklingsprojektet

Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV), Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB), Statens räddningsverk (SRV), Kommerskollegium
(KK), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Statskontoret, Statistiska cent-
ralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Institutet för tillämpad
miljöforskning, Kungl. Tekniska Högskolan (KTH), Institutet för miljö-
medicin (IMM), Umeå universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens
livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet
(SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikva-
rieämbetet (RAÄ), Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknik-
utvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Standardiseringen i
Sverige (SIS), Bo-verket, Konsumentverket (KOV),Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, Länsstyrelsen
Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk
(SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Stiftelsen Institutet för
Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), Älvkarleby kommun, Ronneby
kommun, Simrishamn kommun, Staffanstorp kommun, Örebro kommun,
Sundsvalls Kommun, Ömsköldsviks kommun, Kungl. Vetenskapsakade-
mien (KVA), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Natur-
skyddsföreningen, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Industriförbund,
Föreningens Skogsindustrierna, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorga-
nisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Bil-
industriföreningen, Byggentreprenörerna Byggsektorns kretsloppsråd,
Frivilliga Skytterörelsen, Glasforskningsinstitutet, Greenpeace, Indust-
rins Byggmaterialgrupp, Jägarnas Riksförbund, Kemikontoret, Kemisk-
Tekniska Leverantörsförbundet (KTF), Konsumenter i Samverkan, Lant-
brukarnas Riksförbund (LRF), Miljöfarligt avfall i Sverige AB, Miljöför-
bundet, Plast- och Kemibranschema, Returbatt AB, Svensk Plaståtervin-
ning AB, Svenska Glasbruksföreningen, Svenska IT-företagens Organi-
sation (SITO), Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF), Svenska
Sportskytteförbundet, Sveriges Elektronikindustriförening, Sveriges
Fiskares Riksförbund, Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF),
Sveriges Konsumentråd, Sveriges Kust- och Insjöfiskares Organisation,
Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sveriges Tvätteriförbund,
Sveriges Verkstadsindustrier, Teko-industriema, Vatten- och Avlopps-
verksföreningen (VAV).

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport
(dnr M96/2824/6) Avveckling av kvicksilver i varor

Kemikalieinspektionen redovisar hur avvecklingen av användningen av
kvicksilver i varor - förutom batterier fortgår. Förekomsten av kvicksil-
ver i elektriska komponenter och mätinstrument, i belysning, papper,
samt färger, lacker, limmer och fogmassor har utretts. De två först nämn-
da grupperna varor omfattas av förbudet i förordningen (1991:1290) om
vissa kvicksilverhaltiga varor.

Inspektionen har även sökt kartlägga den nationella handeln med
kvicksilver från nedlagda verksamheter inom process- och tillverk-
ningsindustri samt vid laboratorier

Elektriska komponenter och mätinstrument

Under 1990-talet beräknas användningen i Sverige av elektriska kompo-
nenter och mätinstrument som innehåller kvicksilver i det närmaste ha
fasats ut. Tillförseln har nu minskat från ca 7,5 ton årligen till drygt
0,5 ton. Beräkningarna omfattar inte redan monterade komponenter och
mätinstrument i importerad utrustning. Identifiering av sådan utrustning
och frivillig substitution hos utländska tillverkare har lyckats i ett fatal
fall.

Av den dispenshantering Kemikalieinspektionen har i anslutning till
gällande förbud framgår att det ibland kan vara förenat med stora teknis-
ka svårigheter att ersätta kvicksilverkomponenter. Många gånger är det
därför rimligt att medge tidsbegränsade undantag för utvecklingsinsatser.
Några mättekniska svårigheter att ersätta kvicksilvertermometrar finns
knappast. Det kan dock vara förenat med kostnader, däribland för om-
byggnad av apparatur.

Belysning

En kartläggning av marknaden för lampor som innehåller kvicksilver
visar att mängden kvicksilver per lampa ofta är betydligt högre än vad
man är medveten om. De marknadsledande producenterna har tillgång till
produktionsteknik som gör det möjligt att mera exakt dosera - och samti-
digt radikalt minska - mängden kvicksilver per lampa.

Papper och kemiska produkter

Kvicksilver har enbart identifierats i fotopapper och ljuskänsligt kopie-
ringspapper. Den senare användningen är på väg att fasas ut.

I de kemiska produkterna färger, lacker, limmer och fogmassor har
funktionstillsats av kvicksilver kunnat konstateras i endast ett fall. Det är
dock inte ovanligt att kvicksilver finns som förorening.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 31

Nationell handel och användning av metalliskt kvicksilver

I takt med att amalgammetoden i kloralkaliindustrin och andra verksam-
heter med kvicksilver lagts ner, har den inhemska handeln med kvicksil-
ver ökat. Det har inte varit möjligt att fa en klar bild av omfattningen. Av
den information som samlats in framgår att över 130 ton har bytt ägare
inom Sverige mellan åren 1984 och 1995. Det är stora mängder i förhål-
lande till de importerade. De senare ligger som grund för beräkningar av
användningen av metalliskt kvicksilver i Sverige.

Ett förbud som träffar försäljning och användning av kvicksilver och
dess föreningar skulle ge en samlad överblick över hur mycket och hur
kvicksilver används inom landet. Ett förbud skulle även underlätta av-
vecklingen av användningen av analyskemikalier vid laboratorier, liksom
av amalgammetoden inom kloralkaliindustrin.

Kemikalieinspektionen kommer att

- överväga att utnyttja möjligheten att föreskriva förbud mot utrustning
som innehåller elektriska komponenter,

- införa regler om att varor som säljs på dispens skall märkas så att det
framgår att de innehåller kvicksilver.

Kemikalieinspektionen föreslår regeringen att ändra förordningen
(1991:1290) om kvicksilver i vissa varor så att den även gäller

- försäljning och användning av metalliskt kvicksilver och dess före-
ningar,

- lysrör och andra lampor. Kemikalieinspektionen bör bemyndigas att
meddela tillämpningsföreskrifter,

-varor som kan importeras och säljas utan kvicksilver, men kräver
kvicksilver för att kunna användas.

Kemikalieinspektionen föreslår vidare regeringen att

- besluta att förbudet mot användning i 1 b § förordningen
(1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga varor även skall gälla utrustning
som innehåller mätinstrument med kvicksilver,

- ge läkemedelsverket i uppdrag att se över användningen av kvicksil-
ver i farmaceutiska och veterinärmedicinska preparat.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 31

15 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport
(dnr M96/2824/6) Avveckling av kvicksilver

Naturvårdsverket redovisar hur avvecklingen av kvicksilveranvändning-
en fortgår vad gäller användning i batterier, klor-alkaliindustrin och
laboratorier. Vidare lämnas en kortfattad redogörelse för det pågående
arbetet med insamling och omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall.

Batterier

Mängden batterikvicksilver har för år 1995 sjunkit till ca 1400 kg varav
1300 kg från kvicksilveroxidbatterier. Europeisk batteri industri kommer
inom två år inte längre att leverera kvicksilveroxidbatterier. Naturvårds-
verket anser det viktigt att snarast kraftigt höja batteriavgiften för kvick-
silveroxidbatterier samt att inom EU fortsätta att aktivt verka för att fasa
ut batterier som innehåller kvicksilver.

Klor-alkaliindustri

Inom klor-alkaliindustrin tillverkas klor och natriumhydroxid. Mängden
kvicksilver i metallisk form som är i bruk inom klor-alkaliindustrin är
avsevärd, ca 330 ton. Sverige har vid Nordsjökonferensen 1990 samt i
Oslo-Pariskommissionen åtagit sig att senast år 2010 avveckla all klor-
alkalitillverkning enligt amalgammetoden. Några formella, bindande
beslut som ger ett slutdatum för amalgammetoden finns ej för de två
anläggningar i landet som fortfarande använder den.

Naturvårdsverket har hos Koncessionsnämnden för miljöskydd hem-
ställt om omprövning av ett av företagen och därvid begärt att företaget
utreder kostnader och konsekvenser för en avveckling av amalgammeto-
den till år 2010, år 2005 respektive år 2000. Kemikalieinspektionen före-
slår i sin redovisning av kvicksilveravvecklingen att förordningen
(1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga varor utvidgas att omfatta även
metalliskt kvicksilver och dess föreningar. En sådan utvidgning av för-
ordningen skulle ge en alternativ möjlighet att reglera avveckling av
amal gammetoden.

Laboratorier

Kvicksilver förekommer på laboratorierna i termometrar, mätinstru-
ment/apparatur samt i analyskemikalier/reagens. Kvicksilver i termomet-
rar och apparatur föreligger vanligen som metall, och frigörs och blir en
miljörisk först när apparatur går sönder eller skrotas. Eftersom försälj-
ningen av kvicksilvertermometrar och instrument som innehåller kvick-
silver är förbjuden sedan år 1993 kommer användningen att upphöra i
takt med utrustningen tages ur bruk. Användningen av kvicksilverhaltiga
reagens genererar fortlöpande relativt stora mängder av ett oftast svår-
hanterligt miljöfarligt avfall. Naturvårdsverket ser därför användningen
av kvicksilverhaltigt reagens som det större och svårare problemet. Den
72

Prop. 1997/98:145

Bilaga 32

största enskilda användningen av analyskemikalier innehållande kvicksil-
ver står dock miljökontrollen for, genom COD-analysen (kemisk syreför-
brukning). Den årliga användningen av rent kvicksilver uppskattas till
100-250 kg. Det finns idag möjlighet att övergå från COD till andra
metoder.

Naturvårdsverket föreslår dels ett förbud med vissa undantag mot all
användning av kvicksilverhaltiga analys- och reagenskemikalier i labora-
torier, dels att Sverige internationellt verkar för ett motsvarande förbud,
dvs i första hand inom EU.

Kvicksilverhaltigt avfall

Naturvårdsverket har uppskattat att det finns ca 100 ton kvicksilver i
varor och produkter som fortfarande används ute i samhället. Verket har
regeringens uppdrag, dels att fa tillstånd en effektiv insamling av uttjänta
sådana varor och produkter och dels att utarbeta förslag till slutförvar av
kvicksilverhaltiga avfall. En preliminär förstudie om slutförvaret har
utarbetats.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 32

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport
(dnr M96/2824/6) Avveckling av amalgam inom
tandvården

Kemikalieinspektionen har fatt i uppdrag att i samråd med Socialstyrel-
sen redovisa en utvärdering av hur avvecklingen av amalgamanvänd-
ningen fortgår. I propositionen 93/94:163 sattes mål för avvecklingen av
kvicksilver. Målsättningen för amalgam är att användningen inom bam-
och ungdomstandvården avvecklas fr.o.m. 1 juli 1995. Inom vuxentand-
vården ska användningen upphöra så snart som möjligt, dock senast till
år 1997.

Cirka 960 kg kvicksilver, för användning i amalgam, tillfördes den
svenska marknaden 1995.

Andelen fyllning av amalgam inom barn- och ungdomstandvården har
sjunkit från cirka 30 procent till cirka 1,5 procent mellan 1991 och 1995.
Uppgiften baseras på begränsad statistik. Inom vuxentandvården har
andelen sjunkit från 31,8 till 14,6 procent, drygt en halvering.

Amalgam används fortfarande till fyllningar där andra alternativ finns.
Påfallande ofta används amalgam i mindre lagningar av bamtänder.
40 procent av amalgamfyllningama på barn användes i lagningar av en
tandyta och lika ofta i lagningar av två tandytor. I motsvarande situation
på vuxna använder tandläkarna oftast andra material.

Det är svårt att avgöra hur framgångsrikt arbetet varit att avveckla
amalgam inom barn- och ungdomstandvården. Statistiken är inte så de-
taljerad att den visar hur mycket som användes före 1 juli 1995. Förut-
sättningar finns för en i det närmaste total utfasning. Vissa landsting
använder inte amalgam på barn och ungdom längre.

Målet att avveckla amalgam för vuxna kommer sannolikt inte att nås.
Användningen är fortfarande alltför stor. Förutsättningar finns att minska
användningen. Flera faktorer spelar in:

- Dentalt amalgam kommer att finnas på den svenska marknaden även
i fortsättningen, eftersom de uppfyller kraven i lagen om medicintekniska
produkter. Några produkter har redan CE-märkning och det innebär att
de är tillåtna i hela EES-området.

-1 takt med att patienterna ska betala allt större andel av tandvårds-
kostnaden så kommer privatekonomin alltmer styra deras val av material.
Amalgam är den billigaste lagningen. Tandvårdskostnaden för lagningar
med alternativa material är 2-6 gånger större än för amalgam. Förslag
finns att ytterligare reducera tandvårdsförsäkringens bidrag till patientens
tandvårdskostnad.

- Det finns flera typer av alternativ till amalgam, men det behövs en
utveckling av både befintliga och nya material. Vissa material är inte
tillräckligt hållfasta, andra krymper när det härdats i tanden. Applice-
ringsmetodema behöver utvecklas.

-Arbetsmiljön på tandklinikema måste anpassas till hanteringen av
nya material. En del nya material medför nya hälsorisker för personalen,
bl.a. ökar allergierna. Det behövs bättre skyddsutrustning och informa-

Prop. 1997/98:145

Bilaga 33

tion om riskerna. Medvetenheten om hur materialen påverkar miljön Prop. 1997/98:145
måste öka. Bilaga 33

- Tandvårdspersonalen måste fa bättre fortbildning om nya material,
risker och hantering.

En total avveckling av amalgam inom tandvården till 1997 synes inte
möjlig, men användningen kan reduceras ytterligare. Avvecklingen av
amalgam måste följas upp. Det bör lämpligen göras av Socialstyrelsen.
Branschen bör ta fram relevant statistik. Utbildning och information
måste förbättras.

Arbetarskyddsverket har flera aktiviteter inom området, bl.a. tillsyn,
utökade föreskrifter och kontakter med industrin. Det arbetet bör fortsät-
ta.

Förteckning över remissinstanserna avseende Kemi-
kalieinspektionens rapporter (dnr M96/2824/6)
Avveckling av kvicksilver i varor och Avveckling av
amalgam inom tandvården samt Naturvårdsverkets
rapport Avveckling av kvicksilver

Kommerskollegium, Försvarets Materielverk (FMV), Riksförsäkrings-
verket (RFV), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket (LV), Apoteksbolaget
AB, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga Tekniska Hög-
skolan (KTH), Karolinska Institutet (Kl) - Odontologiska fakulteten,
Uppsala universitet - Metallbiologiskt centrum, Lunds universitet -
Odontologiska fakulteten, Göteborgs universitet - Odontologiska fakul-
teten, Umeå universitet - Odontologiska fakulteten, Statens livsme-
delsverk (SLV), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS),
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS-
Standardiseringen i Sverige, Jemkontoret, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut (SP), Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Öster-
götlands län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Väster-
norrlands län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Stiftelsen Institutet
för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Stockholms kommun, Malmö
kommun, Luleå kommun, Landstinget i Uppsala län, Landstinget i Göte-
borgs och Bohus län, Landstinget i Norrbottens län, Svenska Kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges In-
dustriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sveri-
ge (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Akademiska sjukhuset
- Amalgamenheten, Akzo Nobel, Boliden Mineral AB, EKA Chemicals
AB, Elektronikföreningen, Föreningen Svensk Dentalhandel, Greenpea-
ce, Hydro Plast AB, Kemikontoret, Lampleverantöremas förening,
Livsmedelsindustrierna (LI), Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Miljö-
och hälsotjänstemannaförbundet (MHTF), Miljöförbundet, Praktiker-
tjänst AB, Ragn-Sellsföretagen AB, Renhållningsverksföreningen (RVF),
Sjukvårdsleverantörernas förening (SLF), Stena Metall Återvinning AB,
Svensk avfallskonvertering AB (SAKAB), Svenska Petroleum Institutet,
Svenska Leverantörsföreningen för instrumentering, Svenska Tandskö-
terske Förbundet, Svenska Elektriska Materialkontrollanstalten
(SEMKO), Sveriges Elektroindustriförening, Sveriges Tandläkarförbund,
Sveriges Tandhygienistförening, Tandvårdsskadeförbundet, Vatten- och
Avloppsverksföreningen (VAV).

Prop. 1997/98:145

Bilaga 34

Prop. 1997/98:145
Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport Bilaga 35
(SOU 1994:104) PVC- en plan för att undvika mil-
jöpåverkan

Plan för att undvika miljöpåverkan från polyvinylklorid (PVC) och andra
klorerade plaster.

Regeringen gav genom beslut den 27 maj 1993 Kretsloppsdelegationen
i uppdrag att utarbeta en plan för att undvika miljöpåverkan från PVC
och andra klorerade plaster.

Kretsloppsdelegationens utredning och förslag omfattar den använd-
ning av PVC-råvara och PVC-produkter som sker i Sverige, vilken inklu-
derar importerad PVC.

Mjukgjord PVC

Kretsloppsdelegationen utgår från och delar i grunden tidigare riksdags-
beslut att användningen av ftalater och klorparaffiner bör minska respek-
tive avvecklas. Mot bakgrund av utförda riskbedömningar avseende
effekter på hälsa och miljö anser Kretsloppsdelegationen att använd-
ningen av de ftalater som i dag nyttjas för att mjukgöra PVC skall av-
vecklas. Det underlag som finns tyder enligt Kemikalieinspektionen dock
på att en övergång från DEHP till något av de andra mjukningsmedlen
som utretts sannolikt inte skulle innebära någon riskreduktion av betydel-
se om någon alls.

Kretsloppsdelegationen anser att användningen av dagens mjukgjorda
PVC skall avvecklas. Det är särskilt angeläget att snarast avveckla da-
gens mjukgjorda PVC inom produktområden med stor användning av
mjukgörare eller med stora emissioner. För produktområden där PVC
relativt enkelt kan bytas ut till alternativ med bättre hälso- eller miljöe-
genskaper med bibehållna funktioner och utan större kostnader skall
utbyte också inledas snarast.

Kretsloppsdelegationen bedömer att den av riksdagen beslutade inrikt-
ningen att avveckla kortlivade PVC-produkter genom substitution kan
och bör fullföljas snarast. För att totalt sett minska användningen av
dagens mjukgjorda PVC och dess miljöpåverkan skall således avveckling
genomföras snarast för mjukgjorda kortlivade PVC-produkter, PVC-
bestruken väv, PVC-belagd plåt samt PVC-golv. Även för övriga mjuk-
gjorda PVC-produkter bör avvecklingen påbörjas.

Stabilisatorer i PVC

All PVC innehåller stabilisatorer. Kretsloppsdelegationen konstaterar att
blyanvändningen enligt tidigare riksdagsbeslut bör avvecklas och att de
mest miljöskadliga organiska tennföreningarna bör avvecklas så snabbt
som möjligt. Kretsloppsdelegationen anser att avvecklingen av de utpe-
kade stabilisatorerna skall fullföljas snarast.

Kvittblivning

Stora mängder PVC finns i dag ackumulerade i samhället i produkter
eller på deponi och stora mängder tillförs årligen. Dagens PVC-produkter
innehåller stora mängder tillsatser som kan ge skador i miljön. En viktig
fråga för att undvika miljöpåverkan av PVC är därför hur den PVC som
redan finns ackumulerad i samhället skall behandlas. Kretsloppsdelega-
tionen anser att konventionell deponering är en olämplig kvittblivnings-
metod för det äldre PVC-avfall som innehåller miljöskadliga komponen-
ter. Delegationen bedömer vidare att konventionell deponering är tvek-
sam också för uttjänta nyare PVC-produkter med skadliga komponenter.

Kretsloppsdelegationen föreslår att Naturvårdsverket skall ges i upp-
drag att följa arbetet. Kretsloppsdelegationen anser att allt PVC-avfall
som innehåller miljöskadliga komponenter skall omhändertas på ett
miljömässigt godtagbart sätt. Kretsloppsdelegationen föreslår att Natur-
vårdsverket får i uppdrag att utreda vilken slutbehandling som är den
mest lämpliga från miljösynpunkt och att föreslå lämpliga åtgärder så att
negativ miljöpåverkan från PVC-produkter i avfallsledet undviks.

Materialåtervinning

Kretsloppsdelegationen anser att materialåtervinning av PVC med da-
gens teknik inte kan rekommenderas. Det är enligt Delegationens upp-
fattning därför inte lämpligt att överhuvud taget initiera materialåtervin-
ning av PVC-produkter i någon större skala innan det är utrett vilken
eventuell miljöpåverkan som kan uppstå vid materialåtervinning av PVC.
Det ankommer på den som påbörjar materialåtervinning att visa att åter-
vinning inte ger oacceptabla miljöeffekter.

Producentansvar

Kretsloppsdelegationen avser att föreslå producentansvar för bland annat
varugrupperna bilar, elektriska och elektroniska produkter samt byggva-
ror. Merparten av den PVC som används i dag kommer därmed att berö-
ras av producentansvar för skilda varugrupper. Kretsloppsdelegationen
anser att producentansvaret normalt skall utformas varugruppsvis och att
det därför inte är lämpligt att införa producentansvar för materialslaget
PVC.

Märkning

Kretsloppsdelegationen föreslår att alla produkter av PVC och andra
klorerade plaster märks för att underlätta sortering vid återvinning av
andra termoplaster och i avfallshanteringen. Kretsloppsdelegationen före-
slår att kemikalieinspektionen ges i uppdrag att följa arbetet med märk-
ning som i första hand skall ske på frivillig väg och om detta inte sker
överväga tvingande åtgärder.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 35

Avveckling

Kretsloppsdelegationen har bedömt miljöpåverkan av PVC i alla led från
klortillverkning till avfall. Kretsloppsdelegationen föreslår att dagens
mjukgjorda PVC och styv PVC med miljöskadliga additiv avvecklas
snarast.

Inom vissa produktområden har ett utbyte av PVC redan skett eller på-
går. Kretsloppsdelegationen har erfarit att det inom många produktom-
råden finns alternativa material som redan nu kan ersätta PVC eller kan
utgöra alternativ efter viss omställningstid. För vissa produkter finns
dock i dag svårigheter att byta ut PVC, vilket kan bero på hindrande
internationella standarder, dagens maskinutrustning eller krav på vissa
specifika materialegenskaper. Kretsloppsdelegationen bedömer att många
tekniska problem kan lösas och att PVC kan bytas ut inom flertalet an-
vändningsområden om tid för omställningen ges.

Kretsloppsdelegationens utredningar visar att merkostnaderna för be-
rörda näringsgrenar blir betydligt lägre om tillräcklig tid ges för om-
ställning och materialutveckling. Kretsloppsdelegationen har bl.a. av
dessa skäl valt en successiv avveckling som dock bör påbörjas omedel-
bart och genomföras skyndsamt för de särskilt utpekade produktområde-
na.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 35

Förteckning över remissinstanserna avseende Krets-
loppsdelegationens rapport (SOU 1994:104) PVC—
en plan för att undvika miljöpåverkan

Följande instanser har inkommit med yttrande: Kommerskollegium,
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget, Statskontoret, Sta-
tistiska Centralbyrån, Riksrevisionsverket, Boverket, Kungliga Tekniska
Högskolan, Institutet for Miljömedicin, Lunds universitet, Fiskeriverket,
Lantbruksuniversitetet, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikut-
vecklingsverket, Konkurrensverket, Byggforskningsrådet, Styrelsen för
Teknisk Ackreditering, Jemkontoret, Konsumentverket, Länsstyrelsen
Blekinge, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen Da-
larna, Naturvårdsverket, Avfallsforskningsrådet, Koncessionsnämnden
för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Landskrona kommun, Göteborgs
kommun, Sundsvalls kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel,
Köpmannaförbundet, Industriförbundet, Tjänstemännens Centralorgani-
sation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenskt Natron AB, Bilindustriföreningen, Föreningen Sveriges Plast-
fabrikanter, Golvbranschens Riksorganisation, Föreningen Greenpeace-
Sverige, Göteborgsregionens Avfallsaktiebolag, Industrins byggmaterial-
grupp, Läkemedelsindustrins Branschorganisationer, Miljöförbundet,
Nordiska Plaströrsgruppen, Plast- och Kemikalieleverantörers Förening,
Svensk Industriförening, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Svens-
ka Sjukvårdsleverantörsföreningen, Sveriges Elektroindustriförening,
Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Plastförbund, Sydvästra
Skånes avfallsaktiebolag, Svenska Metallindustriarbetareförbundet (LO),
Svenska Industri tjänstemannaförbundet (TCO), Sveriges Civil-
ingenjörsförbund (SACO), Bertil Wämberg, Svenskt Stål AB, Plåtslage-
riernas Riksförbund, Överstyrelsen för civil beredskap.

Följande instanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra sig:
Högskolan i Luleå, Standardiseringskommissionen i Sverige, Stiftelsen
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, Kooperativa Förbundet,
Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, AB Svens-
ka Returpack, Byggentreprenörerna, Kemikontoret, Näringslivets För-
packningsråd, Plaståtervinningsgruppen, Svensk Plaståtervinning AB,
Sveriges Provnings- och forskningsinstitut, Umeå Energi AB.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 36

Sammanfattning av Kemikalieinspektionens
rapport 4/96 Additiv i PVC - Märkning av PVC

Prop. 1997/98:145

Bilaga 37

Kemikalieinspektionen (Kemi) fick den 8 juni 1995 i uppdrag av rege-
ringen att föreslå åtgärder för att minimera hälso- och miljörisker från
additiv i PVC. I uppdraget ingår också att ta fram förslag till riktlinjer för
märkning av PVC-plaster.

PVC och PVC-additiv

För framställning av PVC-produkter används tillsatskemikalier, additiv.
Dessa kan varieras beroende på de krav som ställs vid produktion och på
den färdiga produkten. Till all PVC sätts stabilisatorer för att förbättra
tåligheten vid bearbetning samt livslängden. En PVC-produkt kan mjuk-
göras genom tillsats av mjukningsmedel, t.ex. ftalater. Pigment, som i
vissa fall innehåller bly, tillsätts för att ge produkten en bestämd farg.
Till detta kommer ett antal andra additiv som är av mindre betydelse från
hälso- och miljösynpunkt.

Ett antal olika stabilisatorer förekommer på marknaden, varav de vikti-
gaste baseras på bly, tenn eller kalcium och zink respektive barium och
zink. Kemi har undersökt hur mycket tillsatser som används i svensk
produktion av PVC-varor. Användningen av bly är drygt 700 ton. De
tennbaserade stabilisatorerna utgörs av mono- och diorganiska tennföre-
ningar, av vilka knappt 300 ton används årligen. Sammanlagt ca 700 ton
stabilisatorer med kalcium och zink eller barium och zink används årli-
gen.

Bland mjukningsmedlen dominerar estrar av ftalsyra. I svensk PVC-
tillverkning används årligen ca 25 000 ton ftalater, varav den största
andelen utgörs av dietylhexylftalat, DEHP.

Användningen av blypigment i svensk PVC-tillverkning är ca 20 ton,
räknat som rent bly.

Flöde av PVC och PVC-additiv i Sverige

Inhemsk produktion, import, export och flödet till den svenska markna-
den har uppskattats för tio produktgrupper: golv- och väggmattor, kabel,
rör, profiler, belagd plåt/farg, folie, belagd väv, underredsmassa, medi-
cinska produkter och livsmedelsförpackningar. Den största användningen
av PVC, mer än 90 %, sker inom grupperna golv- och väggmattor
(ca 30 000 ton), kabel (ca 15 000 ton), rör (ca 30 000 ton), profiler
(ca 10 000 ton) och folie (ca 12 000 ton).

Blystabilisatorer används främst för rör (ca 250 ton bly) och kabel
(ca 400 ton bly). Tennstabilisatorer används företrädesvis inom grupper-
na golv- och väggmattor, profiler, belagd plåt/färg samt folie. De största
mängderna ftalater (mer än 1 000 ton per grupp) förekommer i golv- och
väggmattor, kabel, belagd plåt/farg och folie.

Importen och exporten av produkter inom de undersökta grupperna är i
vissa fall betydande. Additivinnehållet i importerade varor kan skilja sig
81

från svenskproducerade varor, vilket försvårar bedömningen av hur Prop. 1997/98:145
mycket som tillfors den svenska marknaden. Bilaga 37

Emissioner av additiv

Emissioner av additiv kan ske i samband med tillverkning och använd-
ning av produkter, samt efter det att produkten tjänat ut, dvs i form av
emissioner från deponier, förbränningsanläggningar, samt från PVC-
produkter som lämnats kvar i miljön.

Avgången av bly från PVC är troligen mycket begränsad. Emissioner
sker huvudsakligen efter det att plasten brutits ned. Emissioner av tenn-
organiska stabilisatorer kan påvisas genom mätningar i t.ex. slam från
reningsverk.

Mjukningsmedlen har större benägenhet att avgå från plasten. Upp-
skattningar har visat att ca 200 ton ftalater sprids till miljön under till-
verkning och användning av PVC-produkter, samt från uttjänta produk-
ter. Den största spridningen av ftalater torde ske från utomhusanvändning
av belagd väv och belagd plåt, samt från underredsmassa. Dessa produk-
ter står uppskattningsvis för 90 % av ftalatemissionema, men represente-
rar bara en mindre del av flödet av PVC och ftalater på den svenska
marknaden.

Hälso- och miljörisker av användning av additiv

Halterna av bly i mark och sediment är förhöjda. Mycket bly har genom
åren använts i olika produkter och mycket finns kvar i batterier, kablar,
rör m.m. Endast en mindre del av blyanvändningen i samhället är kopp-
lad till PVC, och risken är liten för hälso- och miljöskador med använd-
ning av blystabilisatorer i PVC.

Beräkningar baserade på tidigare data tyder på att dioktyltennförening-
ar kan utgöra en möjlig miljörisk lokalt i vattenmiljön. Osäkerheterna är
dock mycket stora. Senare data tyder på att halterna i miljön skulle kunna
vara lägre än vad som tidigare beräknats.

Kemis tidigare bedömning var att DEHP utgör en miljörisk lokalt in-
om vissa stads- och industrinära områden, t.ex. i sediment. Denna upp-
fattning kvarstår, men även i detta fall är informationen begränsad. Risk-
värdering utförs nu av tre ftalater inom EU:s program för existerande
ämnen. Sverige utreder DEHP och Frankrike två andra ftalatmjukgörare.
Utvärderingarna bör kunna vara klara under 1998.

Exponering för ftalater förekommer i samband med medicinsk behand-
ling, t.ex. vid dialys och blodtransfusioner. Läkemedelsverket och Social-
styrelsen har tillsyn över medicinska produkter.

Märkning av PVC

Märkning av PVC-produkter medger ett aktivt produktval och är också
av betydelse för styrning av avfallsströmmama. En mycket stor andel av

PVC-produktema märks redan i dag, men systemen varierar och täck- Prop. 1997/98:145
ningen är inte komplett. Bilaga 37

Förslag

Kemis förslag inom uppdraget är i korthet:

- Användningen av blystabilisatorer i svensk tillverkning av PVC-pro-
dukter av ny ej återvunnen plastråvara bör minska. Ambitionen bör vara
en minskning med 90 % till år 2005 jämfört med förbrukningen 1994.

-Användningen av blypigment i PVC bör avvecklas till
31 december 2000.

- Industrin bör redovisa åtgärdsplaner beträffande avveckling av bly i
PVC till senast 30 juni 1998. Där ska bl.a. ingå redovisning av substitu-
tionsarbetet. Åtgärderna begränsar inte återvinning av blystabiliserad
PVC. Användning av blystabilisatorer i kortlivade produkter ska helt
undvikas. Blystabilisatorer bör inte ersättas med organiska tennförening-
ar. Minskningen av blytillsatser genomförs utan tvingande regler.

- Industrin bör närmare utreda exponering för och miljöeffekter av or-
ganiska tennföreningar som stabilisatorer i PVC. Detta gäller i synnerhet
oktyltennforeningar men också andra tennstabilisatorer. Utredningsmate-
rial bör ha kommit Kemi tillhanda senast den 30 juni 1998. Möjligheten
till substitution bör beaktas. Användningen av tennstabilisatorer i svensk
PVC-tillverkning bör inte öka jämfört med år 1994.

- Halterna av DEHP i miljön bör minska. Åtgärder bör vidtas i inter-
nationellt samförstånd, och kan beröra gruppen ftalatmjukningsmedel
som helhet. Preciserade åtgärdsförslag tas fram av Kemi efter det att tre
ftalater utretts inom EU:s program for existerande ämnen. Detta bör
kunna ske under 1998. Sverige utreder DEHP och Frankrike DIDP och
DINP. Möjligheten till substitution bör beaktas.

- Gällande avvecklingsplaner for klorparaffiner bör ligga fast. Det in-
nebär bl.a. avveckling av långkedjiga klorparaffiner till år 2000. Av-
vecklingen följs av Naturvårdsverket.

- Märkning av PVC-produkter bör genomföras och harmoniseras en-
ligt ISO- eller DIN-standarder. Tillräcklig information bör ingå i märk-
ningen av mellanprodukter för att slutprodukterna ska kunna märkas.
Slutprodukten bör vara märkt så att det går att göra ett aktivt produktval
och styra omhändertagandet efter det att produkten tjänat ut. Industrin
bör kunna påbörja arbetet redan innevarande år.

Förteckning över remissinstanserna avseende
Kemikalieinspektionens rapport 4/96 Additiv i PVC -
Märkning av PVC

Kommerskollegium, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Socialsty-
relsen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget, Statskontoret, Statistiska
Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga Tekniska
Högskolan (KTH), Högskolan i Luleå, Chalmers Tekniska Högskola,
Statens livsmedelsverk (SLV), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket,
Byggforskningsrådet (BFR), Styrelsen för teknisk ackreditering, SIS-
Standardiseringen i Sverige, Institutet för fiber- och polymerteknologi
(IFP), Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus
län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Stiftelsen Institutet för vatten och luftvårdsforskning (ILV), Stenungsund
kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Natur-
skyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet
(KF), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademi-
kers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Byggsektorns kretsloppsråd,
Ciba Geigy AB, Föreningen för Sveriges Plastfabrikanter, Golvbran-
schens Riksorganisation (GBR), Greenpeace, Grossistförbundet Svensk
Handel, Hydro Plast AB, ICA, Industrins Byggmaterialgrupp, Läkeme-
delsindustrins Branschorganisation, Miljöförbundet, Neste Oxo AB,
Nordiska Plaströrgruppen (NPG), Plast- och kemibranschema, Svenska
Renhållningsverks-Föreningen (RVF), Sveriges Färgfabrikanters Före-
ning (SVEFF).

Prop. 1997/98:145

Bilaga 38

Sammanfattning av Alternativbränsleutredningens ProP-1997/98:145
betänkande (SOU 1996:184) Bättre klimat, miljö och 8
hälsa med alternativa drivmedel

Utredningen har i sitt betänkande, Bättre klimat, miljö och hälsa med
alternativa drivmedel (SOU 1996:184), föreslagit att samtliga alternativa
drivmedel skall delas in i ett eget miljöklassningssystem där de biobase-
rade drivmedlen samt naturgas (CNG) och gasol (LPG) klassas som från
miljö- och hälsosynpunkt bättre än dagens bästa klasser av bensin och
dieselolja.

En samlad bränslelag avseende miljöklassning av såväl dagens kon-
ventionella drivmedel som de alternativa drivmedlen bör enligt utred-
ningen införas. På sikt, när det finns mera kunskap om alternativen, bör
en för alla drivmedel gemensam miljöklassning utarbetas vilken åter-
speglar drivmedlens samlade påverkan på klimat, hälsa och miljö. Här
avses utsläpp och därmed påverkan i livscykelperspektiv. Vid den sam-
lade bedömningen bör även sådana frågor som arbetsmiljö och risker vid
spill samt olyckor (ekotoxicitet) vägas in.

Utredningen pekar på vikten av ökade kunskaper om alternativen. Som
exempel kan nämnas utarbetandet av specifikationskrav och vidareut-
veckling av metoder för värdering av utsläppen både för rena alternativa
drivmedel och drivmedelsblandningar.

Vidare föreslås att de biobaserade alternativa drivmedlen befrias från
koldioxidskatt samt att samtliga alternativa drivmedel inledningsvis
medges en reducering av energiskatten. Detta för att kompensera mer-
kostnaden för produktion och distribution i jämförelse med de konven-
tionella drivmedlen. Utredningen pekar här på den dispensmöjlighet som
regeringen har i 2 kap. 12 § lagen (1994:1776) om skatt på energi, den
s.k. pilotprojektsbestämmelsen. På längre sikt menar utredningen att det
finns förutsättningar för att kostnader för alternativa drivmedel kan bli
jämförbara med de för fossila drivmedel. I samband med att en för alla
drivmedel gemensam miljöklassning införs anser utredningen att be-
skattningen av varje drivmedel, såväl fossila som biobaserade, så långt
möjligt bör återspegla samhällets kostnader för de samlade hälso- och
miljöeffekter som orsakats av användningen av drivmedlet i fråga.

Utredningen föreslår också en tillämpning av pilotprojektsdispenser på
så sätt att inblandning av alternativa drivmedel i dieselolja (upp till 5 %
RME alt. 15 % etanol i diesel) inte påverkar beskattningen av den diesel-
olja i vilken alternativen inblandas.

Slutligen föreslås att bilavgaslagen utvidgas till en motoravgaslag med
emissionskrav för alla slags motorer av betydelse. Emissionskraven för
motorer angivna i denna nya motoravgaslag bör kopplas till drift med ett
eller flera bestämda drivmedel, fossila och/eller alternativa (biobaserade).
Dagens system med certifiering av motorfordon bör i detta syfte vidare-
utvecklas på så sätt att certifieringsdrivmedel tas fram även för aktuella
alternativa drivmedel.

Förteckning över remissinstanserna avseende
Alternativbränsleutredningens betänkande (SOU
1996:184) Bättre klimat, miljö och hälsa med alter-
nativa drivmedel

Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Kommunika-
tionsforskningsberedningen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Kon-
sumentverket, Statens naturvårdsverk, Svenska kommunförbundet,
Naturskyddsföreningen, AB Svensk Bilprovning, Bilindustriföreningen,
Gröna Bilister, Motormännens Riksförbund, Åkeriförbundet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 40

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4637
Miljöklasser för bättre bilar - förslag till nytt miljö-
klassningssystem

Naturvårdsverket har arbetat tillsammans med företrädare för Vägverket
och Konsumentverket med förslagen. Bilindustriföreningen har varit med
i arbetet genom en referensgrupp.

Förslag till ett nytt miljöklassystem

Förslaget har två separata delar: ett nytt miljöklassystem och ett system
med skattestyrmedel för att stimulera efterfrågan och användningen av
miljöklassade bilar. Miljöklassystemet innehåller bl.a. klassning av kol-
dioxidutsläppen. Detta beskrivs dessutom separat, med differentierad
fordonsskatt.

Miljöklassningssystemet förändras med förslaget i grunden jämfört
med nuvarande system. Hänsyn tas till fler miljöparametrar och dessa
integreras i ett system. Grunden är så långt det går befintliga EU-regler.
Bilarnas miljöprestanda ges poäng. Totala poängsumman betecknar alltså
bilens miljöprestanda. Miljöpoängen bildar sedan grund för indelning i
tre miljöklasser.

För att stimulera miljöklassningen bör en differentiering av
bilskatterna införas, med skattesatser som speglar merkostnaden för den
miljövänligare bilen.

Förslagen är avsedda att läggas fram i EU-samarbetet

Miljöklassystemet bör utvecklas och användningen breddas för största
möjliga positiva effekt på miljön. Ett system med denna inriktning bör
därför föreslås av Sverige i EU-arbetet.

En genomgång av miljömässigt intressanta parametrar visar på en rad
avseenden där en miljöklassning skulle bredda användningen av bättre
teknik. Miljöklassningen behövs för att de bättre alternativen överhuvud-
taget skall komma fram och marknadsföras.

Eftersom bilar omfattas av regelverk med harmoniserade typgodkän-
nanden är det nödvändigt att driva på utvecklingen av de EU-gemen-
samma reglerna för att bredda användningen av miljöklassningen.

Ny miljöklassning: poängsystemet

Det nya miljöklassystemet breddar basen genom fler miljöparametrar.
Exemplet för personbilar i figur 1 anger sättet att väga samman de olika
parametrarna för en viss bilmodell. Varje box som anger en egenskap har
en poäng. Vissa svåruppnåeliga krav eller miljömässigt prioriterade
egenskaper ger högre poäng. Totala poängsumman är ett mått på
miljöprestanda.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 41

Krav- nivå		Avgaser					CO2 Vo- lym- in- dex	Oregi ut- släpp	Bul- ler, förbi- fart dB(A)	Mo- tor- vär- mare	—1---
		Avgaser									* 1 c	Poäng
		Bensin&övr.		Diesel		Avgas- rening
		HC	NO.	NO,	PM	Avgas- rening
Obligatoriska fr. 97-01		0,5		+HC: 0,7	0,08				74		-
Frivillig	grund- krav	0,20	0,15	0,45	0,05		V					0
Miljö- klass-		0,15				PM/b	IV		III		85%	1
Miljö- klass-				0,25	0,035	OBD PM/b	III		II	X		2
		0,10	0,10	0,20		Kall 1		Hälsal	1		95%	3
			0,05		0,01	Evap II	II					5
		0,05		0,15		OBDII	1	Reak				6
						Hållb.		Hälsall				7
		0,00	0,00	0,10		Kall II						10

Prop. 1997/98:145

Bilaga 41

Miljöklassningen kan göras helt flexibelt mellan de olika parametrarna,
förutsatt att grundkraven klaras.

För lätta bilar miljöklassas avgasutsläppen och buller, baserat på
obligatoriska resp, föreslagna EU-krav. Viktiga avgaskomponenter
omfattas. Vissa mindre viktiga föroreningar finns inte med; ytterligare
lägre koloxid bedöms inte lika intressant som t.ex. kväveoxider.

Bilmodeller som visas ha lägre utsläpp far extrapoäng. För det
nordiska klimatet är det extra motiverat med goda emissionsegenskaper
vid kall temperatur. Samma gäller högre hållbarhet och därmed lägre
utsläpp under hela den relativt långa livslängden hos de svenska bilarna.
Likaså premieras användning av utvecklad felsökningsfunktion hos
omborddatom.

Koldioxidutsläppen vägs in via hänsyn till bilens nytta/kapacitet:
bilens CO2-utsläpp/volymindexförhållande är avgörande för
miljöklassningen. Genom volymindex stäms CO2 av mot
trafiksäkerheten. Bilar med låga utsläpp av reaktiva eller speciellt
hälsofarliga föroreningar miljöklassas, liksom de som utrustats med
motorvärmare och de som följs av en deklaration om återvinning vid
skrotning.

Tunga bilar miljöklassas med avseende på avgaser, kväveoxider och
partiklar, och speciellt goda stadskömingsegenskaper. Koldioxidutsläp-
pen betonas genom klassning av bilar som har en deklaration av bränsle-
förbrukning och koldioxidutsläppen. Bilar med lågbullrande däck far
miljöklasspoäng.

Miljöinformation och miljömärkning

Miljöklassystemet med en rad parametrar ger ett otal möjliga
kombinationer för miljöklassning. Detta ger grunden för en bred
miljöprofilering. Bilens miljöpoäng blir en viktig del av bilens prestanda
och i marknadsföringen. Genom frivillig miljöklassning kan bilköparen
fa en redovisning av den aktuella bilens miljöprestanda genom poängen,

och jämföra. Höga poäng betyder milj ovänligare bil. Miljöpoängen kan
föras ut med hjälp av ett utvidgat konsument- och
miljöinformationssystem och kan kombineras med system för uppgifter
om andra aspekter på bilarna, som trafiksäkerhet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 41

Miljöklassning

Nuvarande system med tre miljöklasser kan enkelt kombineras med
poängsystemet. Poängsumman kan överföras till minimikravet för
miljöklassen. MK3 är enbart obligatoriska krav. MK2 och MK1 har vissa
minimikrav för avgaser som grundvillkor, se figur 2. I kapitel 1 finns
motsvarande för tunga bilar och lätta lastbilar.

Krav- nivå	A vgaser					CO2 Vo- lym -in- dex	Oregl ut- släpp	Bul- ler, förbi -fart dB(A )	Mo tor- vär- mar	Åter ning %	Po-äng	Min. sum- ma po-äng	Miljö- klass
	Bensin&övr.		Diesel		A vgas -rening
	HC	NO,	NO.	PM	A vgas -rening
Obligatoriska fr. 97-01	0,5		+HC: 0,7	0,08		-	-	74	-		-	-	MK3
Frivilliga qjgj*	0,20	0,15	0,45	0,05		V					0	2	MK2
Miljö	0,15				PM/b	IV		III		85%	1
			0,25	0.035	ORD	III		II	X		2
			0,25	0.035	PM/h	III		II	X		2
	0,10	0,10	0,20	-	Kall 1		Häl	1		95%	3
	-	0,05		0,01	Evap II	II					5	34	MK1
	0,05		0,15		OBDII	1	Reak				6
					Hållb.		Häll				7
	0,00	0,00	0,10		Kall II						1O
Denna de! av figuren är hämtad från figur 1.

Stimulansstyrmedel och finansiering

Differentierad fordonsskatt bedöms vara det effektivaste av tillgängliga
styrmedel. För att rabatten skall uppfattas som meningsfull bör den ha en
viss storlek. Skillnaden mellan olika klasser bör dessutom upplevas som
reell. Därför vore försäljningsskatten effektivare. Stimulansen till miljö-
klassning görs lämpligen genom reduktion av fordonsskatten för bilar
som uppfyller strängare krav. Storleken på differentieringen bör
motsvara den ökade kostnaden för bättre teknik. Av dessa skäl stannar
förslaget vid tre skattenivåer.

Skattedifferensen kan tekniskt åstadkommas på olika sätt. Vårt förslag
är utformat som ett räkneexempel. I likhet dagens MK1 för personbilar,
införs befrielse för skatten ett antal år. Summa subvention motsvarar
ungefarliga merkostnaden att möta kraven, tabell 1. Skattereduktionen
kan exempelvis finansieras med en höjd fordonsskatt för fordon som är
äldre än 10 år.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 41

Tabell 1

Styrmedel för miljöklassning. Differentieradfordonsskatt, år efter nyregistrering

Bil	MK3	MK2	MK1
Bensindrift	Oförändrad fordonskatt	0 kr de två första åren	0 kr de fem första åren
Dieseldrift	Oförändrad fordonskatt	0 kr det första året	0 kr de två första åren

Klassning för enbart koldioxidutsläpp

Miljöklassning av enbart koldioxidutsläppen kan göras enligt koldioxid-
klassningen i miljöklassningssystem. För personbilar är det enligt figur 3.
Detta skall stimuleras med ett komplement till koldioxidskatten i form av
differentierad fordonsskatt.

Miljöklassernas benämning

Totala miljöpoängen anger bilens miljöklass. Väljer man att knyta poäng-
systemet till det befintliga systemet med tre miljöklasser, kan förvirring
uppstå. Den bästa miljöklassen bör fortsatt kallas MK1, som är inarbetat.
Beteckningarna MK1, MK2 och MK3 har använts sedan systemet inför-
des. De nya klasserna kommer dock att ha radikalt annorlunda innehåll.
Behovet att skilja dessa tydligt åt är därför stort. Det kan göras på olika
sätt. Förslaget är att de nya klasserna får en tilläggsbeteckning som t.ex.
kan vara införandeåret. Nya klasser från 1997 skulle alltså heta: MK1 97,
MK2 97 och MK3 97.

Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-
vårdsverkets rapport 4637 Miljöklasser för bättre bi-
lar - förslag till nytt miljöklassningssystem

Kommerskollegium, Vägverket, Statens Väg- och transportforsknings-
institut, Kommunikationsforskningsberedningen, AB Svensk Bilprov-
ning, Statskontoret, Riksskatteverket Närings- och Teknikutvecklings-
verket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Stiftelsen Institutet for
vatten- och luftvårdsforskning, Stockholms stad, Malmö kommun, Göte-
borgs kommun, Svenska Kommunförbundet, Naturskyddsföreningen,
Svenska Petroleum Institutet Bilindustriföreningen/AB Svensk Bilstatis-
tik, Före-ningen Gröna Bilister, Kretsloppsdelegationen, Motorbran-
schens Riks-förbund, Motormännens Riksförbund, SAAB Automobile
AB, AB Scania, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Svenska Lokal-
trafikföreningen, Svenska Äkeriförbundet, Trafikbeskattningsutredning-
en, AB Volvo.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 42

Sammanfattning av EU:s försumingsstrategi
(dnr EUM 97/1362/M5) Meddelande till rådet och
parlamentet om en gemensam strategi för att motver-
ka försurning

Kommissionens meddelande innehåller ett antal förslag på åtgärder som
skall vidtas för att uppnå delmålet. Ett centralt förslag är att utarbeta ett
direktiv som anger nationella tak för utsläpp av försurande ämnen
(svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak). Andra förslag är ratificering
av 1994 års svavelprotokoll, direktiv för att begränsa svavelhalten i tung
eldningsolja, revidering av direktivet om utsläppsbegränsningar från
stora förbränningsanläggningar, förslag på åtgärder som medlemsländer-
na kan vidta mot utsläpp från sjöfarten inom ramen för IMO, där Öster-
sjön och hela/eller delar av Nordsjön föreslås bli områden där lägre sva-
velhalter i marin bunkerolja skall gälla, prioritering av försurning inom
miljöområdet i EU:s östutvidgning, samt användning av ekonomiska
styrmedel. Kommissionens meddelande innebär långtgående åtgärder
och kommer att innebära en betydlig förbättring för svensk del. Enligt
förslaget kommer 1,6 % av Sveriges yta att vara över den kritiska belast-
ningsgränsen år 2010 jämfört med 23 % år 1990.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 43

Förteckning över remissinstanserna avseende EU:s
försumingsstrategi (dnr EUM 97/1362/M5)
Meddelande till rådet och parlamentet om en
gemensam strategi för att motverka försurning

Kommerskollegium, Vägverket, Statens Väg- och transportforsknings-
institut (VTI), Kommunikationsforskningsberedningen, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Institutet för miljö-
medicin, Lunds Universitet, Göteborgs Universitet,
Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Boverket, Jemkontoret, Länsstyrelsen i Skåne län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Stockholms
kommun, Göteborgs kommun, Beij erinstitutet, Svenska

Kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund,
Bilindustriföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska

Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Svenska
Redarföreningen, Kemikontoret, Miljöförbundet Jordens vänner, Preem
Petroleum AB, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska Shell AB,
Svenska Statoil AB, Svenska Åkeriförbundet, Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation, Swedish Heating Boilers
Association, Statens naturvårdsverk, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Internationella försumingssekretariatet, Länsstyrelsen i Älvsborgs län,
Länsstyrelsen i Hallands län

Prop. 1997/98:145

Bilaga 44

Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport
(dnr M96/4110/5) Nationell plan för kalkningsverk-
samheten

Naturvårdsverkets rapport Nationell plan för kalkning av sjöar och
vattendrag innehåller kriterierna för en bedömningsmall som skall kunna
ligga till grund för objektsprioriteringar på nationell nivå. Utgångspunk-
ten är att bevara den biologiska mångfalden och bibehålla möjligheterna
till nyttjande av sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket föreslår att läns-
styrelserna skall utforma regionsvisa planeringsunderlag för kalkning av
sjöar och vattendrag. Underlaget skall utformas enligt direktiv från
Naturvårdsverket och skall innehålla en beskrivning av respektive
regions försumingssituation och hoten mot biologisk mångfald samt
förslag till åtgärdsplan. Bedömningsmall en skall vara ett underlag vid
utarbetandet av de regionala underlagen och skall, efter ytterligare
bearbetning av remissinstansernas synpunkter, kompletteras med bl.a. ett
bättre verktyg för bedömning av försurning resp, naturlig surhet. Den
slutliga nationella planen skall sammanställas av Naturvårdsverket.

Delrapport 2 Kalkning av sjöar och vattendrag - kalkningsverksamhetens
organisation

Naturvårdsverket föreslår att, i avvaktan på eventuella framtida organisa-
tionsförändringar utifrån Miljöbalken och EU:s vattendirektiv, länsstyrel-
serna även i fortsättningen bör ansvara för verksamheten och att de
samordnas i regioner. Vidare förslår Naturvårdsverket att det nuvarande
systemet för statsbidrag, 85, 95 och 100%, bibehålls samt att
Naturvårdsverket skall ha möjlighet att utfärda direktiv/föreskrifter för
hur kalkningsverksamheten skall bedrivas. För att Naturvårdsverket skall
kunna utfärda föreskrifter krävs det en ändring i Förordningen
(1990:1510) med länsstyrelseinstruktioner och Förordningen (1982:840)
om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket
föreslår också samarbete med Skogsstyrelsen när det gäller markkalkning
och metoder för optimering av effekterna på mark och i vatten. När det
gäller redovisningssystemet, som Naturvårdsverket enligt uppdraget har
utvärderat, föreslås det att det nuvarande redovisningssystemet och
utbetalningsrutinema bibehålls. Man föreslår också att Naturvårdsverket
bör beviljas anslagskredit på anslaget A3 eller möjlighet att inteckna del
av nästkommande budgetårs anslag.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 45

Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverkets rapport (dnr M96/4110/5)
Nationell plan för kalkningsverksamheten

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut SMHI, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Uppsala universitet, Göteborgs universitet, Umeå
universitet, Handelshögskolan i Stockholm, Statens Jordbruksverk,
Fiskeriverket, Sametinget, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU),
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Skogsstyrelsen,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i
Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i
Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i
Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands
län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska
turistföreningen, Bullarens intresseförening, Institutet för tillämpad
miljöforskning vid Stockholms universitet, Göteborgsregionens
Kommunalförbund, Sportfiskarna, Sveriges Fiskevattenägare förbund,
Göteborgs Fritidsförvaltning, Svenska Kalkföreningen, Sveriges Fiskares
Riksförbund, Falkenbergs kommun, Hylte kommun, Varbergs kommun,
Halmstads kommun, Kungsbacka kommun, Kungsbackaåns
Vattenvårdsförbund, Lygnems Vattenvårdsförbund, Nissans
Vattenvårdsförbund, Ätrans Vattenvårdsförbund.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 46

Sammanfattning av Boverkets rapport 1994:14
Sverige 2009 - förslag till vision

Förutsättningarna

Det grundläggande målet för visionen är en god ekonomisk utveckling
med bibehållen välfärd samt en långsiktigt hållbar och stabil miljösitua-
tion.

De övergripande problematiska förändringarna är en globaliserad
ekonomi med ökad konkurrens mellan länder och regioner och
globaliserade miljöhot på grund av den rika världens livsstil.

Utgångspunkter för visionen är det glesa bebyggelsemönstret i Sverige
och de långa avstånden till marknaderna, förändrade omvärldskontakter
och risk för snabb strukturomvandling. Målet är ett småskaligt natumära
boende med liv/arbete i regional skala.

Visionen -problembilder och lösningar

Boverkets visionsrapport innehåller sex problembilder med förslag till
framtida lösningar.

Orter i samverkan: Genom att landets universitets- och högskoleorter
kopplas ihop med moderna snabbtåg fås ett nätverk av orter med sam-
verkande bostads- och arbetsmarknader och därmed en uthållig
bebyggelsestruktur.

En uthållig tätortsutveckling: De rumsliga, arkitektoniska och sociala
värdena i stadsmiljön ska bibehållas och utvecklas. De mindre orterna
behöver länka sig till varandra och till större orter, de större orterna bör
bevara sin resurshushållande struktur och i storstäderna bör stadsbyggan-
det baseras på utbyggnad av de kollektiva transporterna.

Samspel mellan stad och land: Städernas omgivningar bör användas
för mat-, varu- och energiproduktion och för biologisk nedbrytning av
restprodukter. För att fungera som rekreationsområden bör de förvaltas
så att den biologiska mångfalden och natur- och kulturvärden gynnas.

De areella näringarna: Insatserna till de areella näringarna bör inriktas
på att främja sådan produktion som efterfrågas och som underbygger
miljösträvanden, biologisk mångfald, kretsloppssamhället samt natur-
och kulturmiljövård och friluftsliv.

Den biologiska mångfalden: Den biologiska mångfalden ska upprätt-
hållas genom att områden med rika eller långvarigt kontinuerliga
biotoper identifieras och skyddas samt genom att mångfalden återskapas
där den förlorats.

En regionaliserad nationell politik: För utvecklingen av landsbygden
och landets fem storlandskap behövs både en regionaliserad nationell
politik där generella styrmedel far regional anpassning och en regional
planering som tar tillvara olika utvecklingspotentialer.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 47

Strategi för förverkligande

Den strategi för en utveckling i visionens riktning som anges innehåller
förändrade planeringsformer där fysisk planering blir ett
resurshushållande instrument och där planeringsuppgiftema identifieras i
en organiserad dialog mellan central, regional och kommunal nivå.
Planeringstraditionen från den fysiska riksplaneringen bör således
vidareutvecklas och naturresurslagens arealorientering brytas för större
hänsyn till de många smärre förändringarnas inverkan på kulturmiljön,
den biologiska mångfalden och människomas vardagsliv.

Det krävs nya samverkansmönster för att vid lokalisering av
bebyggelse och kommunikationer de lokala arbetsmarknaderna ska
utvidgas till nätverk av attraktiva orter. Stat, länsstyrelser, landsting och
kommuner behöver utveckla ett samspel där fasta överenskommelser
sluts kring partemas åtaganden. Sådana plankontrakt bör vara
slutprodukten av en offentlig fysisk planeringsprocess.
Samverkansformer behöver utvecklas där den kommunala planeringen
kopplas till de statliga aktörer som förfogar över stödsystemen. En
regional utvecklingsstrategi kan behandla hur medel kan säkerställa
natur- och kulturvärden och en kommunal översiktsplanering kan utgöra
plattformen för åtgärderna.

Handlingsprogram för fortsatt arbete

Ett handlingsprogram för det fortsatta arbetet innehåller ett fortsatt bred-
dat och fördjupat samråd som för många av frågorna kan ske inom ett
större antal geografiska samverkansarenor. Processen att utforma en
nationell vision kan ta två till tre år och resultatet kan bli ett av riksdagen
behandlat dokument som utgör nationella mål och principer för
infrastruktur och bebyggelsemönster samt hushållning med mark- och
vattenområden i Sverige.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 47

Förteckning över remissinstanserna avseende ProP-1997/98:145

Boverkets rapport 1994:14 Sverige 2009 - förslag till Bllaga 48
vision

Samtliga kommuner, samtliga kommunförbund, Kommunförbundet,
samtliga länsstyrelser, samtliga länstrafikbolag, samtliga landsting,
Landstingsförbundet, Banverket, Luftfartsverket, Vägverket, Sjöfartsver-
ket, Telestyrelsen, Fortifikationsverket, Centralnämnden för fastighets-
data, Statistiska centralbyrån, Sveriges geologiska undersökning, Över-
styrelsen för civil beredskap, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, Närings- och teknikutvecklingsverket, Räddningsverket, Riksan-
tikvarieämbetet, Fiskeriverket, Socialstyrelsen, Skogsstyrelsen, Natur-
vårdsverket, Lantmäteriverket, Jordbruksverket, Glesbygdsmyndigheten,
Statens järnvägar, TELIA, GöteborgsRegionen, Mellanskånes kommu-
nalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund, Sydvästra Skånes
kommunalförbund, Sydöstra Skånes samarbetskommitté, SydSam, Mä-
lardalsrådet, Nordplan, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Chal-
mers tekniska högskola, Kungliga tekniska högskolan, Stockholms uni-
versitet, Lunds universitet, Uppsala universitet, Högskolan i Luleå, Hög-
skolan i Karl Movium, Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien, Kung-
liga vetenskapsakademien, Kungliga skogs- och lantbruksakademien,
Institutet för framtidsstudier, Föreningen för framtidsstudier, Föreningen
för kommunal statistik, Föreningen för samhällsplanering, Stadsarkitekt-
föreningen, Trafiktekniska föreningen, Svenska vägföreningen, Rail
Forum Sweden, Föreningen framtida järnvägstrafik, Jämvägsfrämjandet,
Svenska lokaltrafikföreningen, Kommunikationsforskningsberedningen,
Expertgruppen för forskning om regional utveckling, Naturskyddsföre-
ningen, Fältbiologerna, Världsnaturfonden, Greenpeace, Skogsägarnas
riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska turistföreningen.

Sammanfattning av rapporten (M98/1593/4) En
samordnad kultur- och naturmiljöpolitik

Prop. 1997/98:145

Bilaga 49

Regeringen uppdrog den 19 september 1996 åt Bengt O.H. Johansson att
belysa erfarenheter av hittillsvarande samverkan mellan natur- och
kulturmiljövård, de betydelsefulla fördelar som kan uppnås med ett
sådant samarbete samt vilka förändringar inom förvaltning, arbetssätt
m.m. som kan leda till ett utökat samarbete.

Bengt O.H. Johansson har redovisat uppdraget i rapporten En samord-
nad kultur- och naturmiljöpolitik. I rapporten föreslås bl.a. olika åtgärder
för att främja en utökad samverkan på central nivå samt utbildningsinsat-
ser inom området. Vidare lämnas särskilda förslag på samverkan kring
tematiska områden såsom kustlandskapet, skogs-landskapet, fjällandska-
pet, stadsmiljön samt miljökonsekvensbeskrivningar, riksintresseområ-
den, skötsel av naturreservat m.m.

Förteckning över remissinstanserna avseende
rapporten (M98/1593/4) En samordnad kultur- och
naturmiljöpolitik.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 50

Yttrande över rapporten har avgivits av Boverket, Statens naturvårdsverk
och Riksantikvarieämbetet.

100

Sammanfattning av departementspromemorian
(Ds 1997:68) Det svenska miljöarbetet i EU
- Uppföljning av 1995 års strategi

Prop. 1997/98:145

Bilaga 51

I promemorian görs en uppföljning och utvärdering av den strategi för
miljöarbetet i EU som utarbetades år 1995 i samband med det svenska
medlemskapet och som redovisades i en skrivelse till riksdagen.
Utvecklingen inom EU på miljöområdet gås igenom med tonvikt på de
prioriterade sakområdena.

I promemorian dras slutsatsen att Sverige fortsatt bör verka för att
ekologiskt hållbar utveckling genomförs i praktiken på EU:s alla politik-
områden. Sverige bör arbeta för ett övergripande initiativ inom EU i
denna fråga. De stora utmaningarna under den närmaste femårsperioden
blir EU:s utvidgning, den praktiska tillämpningen av
Amsterdamfördraget och efterföljaren till det femte
miljöhandlingsprogrammet.

Liksom tidigare bör gälla att den högsta tillämpade ambitionsnivån i
medlemsstaterna skall vara utgångspunkt för det svenska arbetet i EU
och att någon sänkning av miljökraven ej bör ske. De nya
medlemsstaterna har drivit på utvecklingen av miljöpolitiken inom EU.
Medlemskapet har hittills inte inneburit någon sänkning av svenska
miljökrav.

De prioriterade sakområdena i 1995 års strategi bör kompletteras med
hänsyn till den förestående översynen av reglerna om genteknik. De
svenska prioriteringarna bör således omfatta:

- kampen mot försurning och klimatförändringar,

- arbetet för kretsloppsanpassning,

-bevarande av biologisk mångfald och översynen av regler om
genetiskt modifierade mikroorganismer,

- en höjd ambitionsnivå i EU när det gäller bekämpningsmedel och
kemikalier.

101

Förteckning över remissinstanserna avseende depar-
tementspromemorian (Ds 1997:68) Det svenska mil-
jöarbetet i EU - Uppföljning av 1995 års strategi

Remissinstanser, Stiftelsen svenska institutet, Kommerskollegium, Sta-
tens räddningsverk, Banverket, Vägverket, Statens väg- och transport-
forskningsinstitut, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Riksre-
visionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Universitetet i Stockholm,
Universitetet i Uppsala, Universitetet i Lund, Statens jordbruksverk,
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Statens livsmedelsverk, Skogsstyrel-
sen, Fiskeriverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, Statens pris-
och konkurrensverk, Konkurrensverket, Ingenjörsvetenskapsakademien,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Västemorr-
lands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Naturvårdsverket, Lantmäte-
riverket, Statens strålskyddsinstitut, Statens kämkraftinspektion, Institu-
tet för vatten- och luftvårdsforskning, Stockholms kommun, Norrköpings
kommun, Helsingborgs kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun,
Ömsköldsviks kommun, Umeå kommun, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Stockholm Environment Institute (SEI), Grossist-
forbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Föreningen
skogsindustrierna, Kemikontoret, Jemkontoret, Kooperativa förbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO/SR), Landsorganisationen i Sverige,
EMISTRA, Beijerinstitutet, Naturskyddsföreningen, Jordens Vän-
ner/Miljöforbundet, WWF Världsnaturfonden, Det Naturliga Steget,
Q2000, Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Greenpeace,
Gröna Bilister, Bilindustriforeningen, Sveriges Kristna Råd.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 52

102

Sammanfattning av Agenda 21 kommitténs
betänkande (SOU 1997:105) Fem år efter Rio -
resultat och framtid

Bakgrund

Handlingsprogrammet Agenda 21 omfattar 40 kapitel och spänner över
alla samhällssektorer. Antagandet av detta handlingsprogram vid
UNCED betydde inledningen på en intensiv verksamhet internationellt,
nationellt och lokalt. I Sverige har strävan från första början, bl.a. genom
en bred remiss av resultaten från UNCED och en serie konferenser med
företrädare för landets kommuner m. fl., varit att förankra Agenda-arbetet
lokalt. Verksamheten kan därför beskrivas som en konsekvent
tillämpning av ett s.k. underifrånperspektiv, vilket är en av de ambitioner
som ingår i Agendabeslutet.

I förhållande till det Agenda-dokument som antogs vid UNCED
omfattar den svenska nationalrapporten och de strategier och förslag som
kommittén lägger fram i detta betänkande omkring hälften av de kapitel
som där behandlades. Det innebär inte att andra kapitel är mindre viktiga,
utan är ett uttryck för att kommittén bedömt att de frågeställningar och
samhällsområden som här berörs kan anses ha störst relevans för det
svenska arbetet med Agenda 21 och hållbar utveckling. Tyngdpunkten i
kommitténs framställning ligger på frågeställningar och ämnesområden
som har starka samband med miljöpåverkan och användningen av
naturresurser. Olika ekonomiska och sociala aspekter har därvid främst
behandlats i ett miljö- och naturresursperspektiv. Kommittén vill dock i
detta sammanhang framhålla vikten av att Agenda-arbetet i enlighet med
Riokonferensens intentioner kan breddas i det fortsatta arbetet.

Agenda 21 pekar ut tre samverkande dimensioner

Agenda 21 är Riokonferensens handlingsprogram inför 2000-talet.
Dokumentet pekar ut åtgärder inom ett brett spektrum av
samhällsområden, som syftar mot hållbar utveckling. Agenda 21 tar upp
tre dimensioner av samhällsutveckling som måste samverka för att
utvecklingen ska vara hållbar: den sociala dimensionen, den ekonomiska
dimensionen samt miljö- och naturresursdimensionen eller den
ekologiska dimensionen.

Det är naturligt att dessa tre dimensioner betonas olika mycket vid
olika tidpunkter och i olika delar av världen.

Bland de faktorer Agenda 21 framhåller som viktiga förutsättningar för
en hållbar utveckling är demokrati samt brett engagemang och
deltagande i demokratiska beslutsprocesser. För att stimulera både
enskilda individers, gruppers och organisationers delaktighet måste
arbetsformerna kontinuerligt utvecklas. En viktig förutsättning är också
fri tillgång till information från myndigheter om t.ex. produkters och
åtgärders inverkan på miljö och utveckling.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 53

103

16 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Prop. 1997/98:145

Bilaga 53

Tre dimensioner av hållbar utveckling

De sociala, ekonomiska och ekologiska dimensionerna i
begreppet hållbar utveckling är i ett längre perspektiv en
förutsättning för varandra. Idealt prioriteras åtgärder som
gynnar flera av aspekterna och ger dubbla vinster.

Slutsatser - vägar vidare mot hållbar utveckling

Det blir allt tydligare att vi måste söka efter integrerade lösningar på
miljöproblem och andra samhällsproblem. Samhällets resurser räcker
inte till för att lösa dem var för sig. Rätt utformade kan åtgärder och
investeringar som gynnar miljön också bidra till t.ex.
samhällsekonomiska vinster, förbättrad folkhälsa, utveckling av
näringslivet och fler arbetstillfällen samt vitalisering av demokratin.

Om vi inte lyckas lösa problem kring t.ex. samhällsekonomi och
arbetslöshet kommer omvänt både de ekonomiska och politiska
förutsättningarna för insatser som gynnar miljön att försämras.

För en långsiktigt hållbar utveckling, där balans råder mellan
ekonomiska, sociala och ekologiska aspekter, krävs bland annat:

-ökad internationell samsyn och samarbete. EU och FN är viktiga
forum för detta arbete,

-förändringar i skattesystemet som gynnar effektivare råvaru- och
energianvändning, användning av miljöanpassad teknik samt minskad
arbetslöshet,

- avveckling av subventioner och avgifter som medverkar till
resursslöseri och miljöförstöring,

- en utvecklad målstyrning med klar ansvarsfördelning och
uppföljningsbara mål,

- åskådliga och praktiskt användbara kriterier för att prioritera mellan
olika miljöproblem samt sätta in resurserna där de gör mest nytta. Dessa
kriterier bör så långt som möjligt bygga på vetenskaplig grund.

- en ökad forskning kring miljö och hållbar utveckling,

- tillämpning av gröna räkenskaper och indikatorer för hållbar
utveckling både på nationell och lokal nivå. Dessa är viktiga verktyg för
att bättre väga in miljöaspekter i samhällsekonomisk redovisning.

- vidareutveckling av det arbetssätt som förstärkts genom Agenda 21-
arbetet, med tvärsektoriellt samarbete, dialog och gemensamt ansvars-
tagande från olika aktörer. Nya former för deltagande och samråd
behöver därför utvecklas, både på lokal och nationell nivå.

- en nationell samordning för att vidareutveckla arbetet med Agenda
21 och hållbar utveckling.

104

Förslag till åtgärder

Nationalkommittén lägger ett hundratal förslag till åtgärder. Förslagen
riktar sig till instanser och aktörer som enligt kommitténs mening har
ansvar för att vidta åtgärder och att engagera sig i arbetet. Dessa
strategier och förslag kan sägas utgöra ett avstamp för det fortsatta
arbetet med Agenda 21.

Förslagen spänner över ett brett spektrum av aktiviteter och
samhällssektorer. Därför kan de av naturliga skäl inte vara heltäckande
eller gå in på detaljer i genomförandet. Syftet är dels att lyfta fram nya
idéer, dels att betona vikten av vissa sedan tidigare kända förslag. Denna
förslagskatalog ska förhoppningsvis komplettera andra angränsande
utredningar och förslag samt utgöra en grund för fortsatt arbete.

Förslagen är uppställda i tabellform, där det konkreta förslaget
formuleras i vänsterspalten. Tänkbara aktörer som på olika sätt kan
omsätta förslagen i praktiken anges i högerspalten. Nedan presenteras
några exempel på kommitténs förslag. För mer information hänvisas till
SOU 1997:105.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 53

Att integrera hållbarhetsperspektivet i allt bistånd

Stöd till långsiktigt hållbara
projekt bör prioriteras konsekvent
i svenskt bistånd, medan stöd till
icke hållbara projekt bör
avvecklas. Exempelvis bör stöd till
utveckling av fömybara
energikällor och

energieffektivisering fortsätta,
enligt den inriktning som anges i
Sidas energipolicy. Stödet till
utveckling av

fossilbränsleanvändning bör
avvecklas och försiktighet bör
iakttas med stöd till
vattenkraftanläggningar.

Regeringen och Sida

Förändring av EU:s handelsregler

En vitbok för hållbar utveckling
bör utarbetas av EU-
kommissionen. Den bör ta upp
hur förenliga dagens direktiv är
med ekologiskt hållbar utveckling
samt vilka förändringar som krävs
i framtiden.

Regeringen bör ta fram en plan
för arbetet med en sådan vitbok
till år 2001, då Sverige är
ordförandeland (förslaget

utvecklas i

Kretsloppsdelegationens
”Strategi för

kretsloppsanpassade varor”,
Rapport 1997:14).

105

Gynna energiejfektivisering

Möjligheten att ålägga statliga
myndigheter att köpa miljömärkt el
bör undersökas.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 53

av, pilotprojektet
för

bör

för

offentlig
utreda
statliga

Detta skulle kunna ingå i, eller bli
en förlängning
Nämnden
upphandling
möjligheterna

myndigheter att göra detta.

Alla foretag, myndigheter och
organisationer har möjlighet att
själva bli pionjärer inom detta med
miljöledning i statliga
myndigheter.

De diffusa utsläppen största orsak till övergödningen

Det är av stor vikt att den över-
gripande fysiska planeringen för
Östersjöregionen genomsyras av
ett tydligt Agenda 21-perspektiv.
Östersjövisionen VASAB 2010
bör utvecklas så att perspektivet
miljö och hållbar utveckling ges en
mer framträdande plats.

HELCOM, Östersj östaternas råd,
Östersj ögruppen m.fl.

Information och kunskapsförmedling
Nationella samordnade insatser
behövs för att nå ut till
allmänheten och olika aktörer med
grund-läggande information kring
hållbar utveckling och Agenda 21.
Därför bör en nationell
informations-strategi övervägas,
där t.ex. användning av olika typer
av in-formation via etermedia,
tryckt informationsmaterial samt
information via internet ingår.

Regeringen bör ta initiativ till en
sådan informationsstrategi och den
bör utformas i samråd med
centrala, regionala och lokala
aktörer.

Offentlig upphandling och miljöhänsyn inom EU

EU-kommissionen bör göra
förtydliganden av vilka miljökrav
som kan ställas vid offentlig
upphandling. Förhållandena mellan
artiklarna 2, 3 och 13 Or i

Romfördraget och

upphandlingsdirektiven bör särskilt
uppmärksammas.

Regeringen bör aktivt söka stöd
hos andra EU-länder för att skapa
ett större tryck bakom kraven som
riktas mot EU-kommissionen på
en effektivare och mer
miljöanpassad offentlig

upphandling.

106

Utbildning

Utbildningsväsendet måste på ett
bättre sätt än hittills tydliggöra för
eleverna hur samhällets
organisation samt vår livsstil kan
anpassas för att skapa en hållbar
utveckling. Kunskapsmål bör
fokuseras på en ökad förståelse för
sambanden mellan vår livsstil och
miljö- samt

utvecklingsproblematiken. Nation-
ella kunskapsmål för en hållbar
utveckling bör formuleras.

Skolverket bör i samarbete med
pedagogiska institutioner och
miljöorganisationer ta fram
förslag till nationella kunskapsmål.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 53

107

Förteckning över remissinstanserna avseende Agenda Pr°P-1997/98:145
21 kommitténs betänkande SOU 1997:105 Fem år Bllaga54
efter Rio - resultat och framtid

Rikspolisstyrelsen, Statens invandrarverk, Försvarsmakten, Fortifika-
tionsverket, Försvarets Materielverk, Statens Räddningsverk, Socialsty-
relsen, Folkhälsoinstitutet, Landstinget i Stockholms län, Landstinget i
Uppsala län, Landstinget i Södermanlands län, Landstinget i Göteborgs
och Bohus län, Landstinget i Malmöhus län, Landstinget i Värmlands
län, Landstinget Västernorrland, Statens Järnvägar (SJ), Banverket, Väg-
verket, Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI), Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
(SMHI), Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån
(SCB), Riksrevisionsverket, Nämnden för offentlig upphandling (NOU),
Statens skolverk, Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden, Stockholms
universitet, Kungliga Tekniska Högskolan, Uppsala universitet, Lunds
universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Mälardalens hög-
skola, Högskolan i Kalmar, Mitthögskolan, Statens jordbruksverk, Sta-
tens livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd
(SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Arbetsmark-
nadsstyrelsen (AMS), Arbetslivsinstitutet, Riksantikvarieämbetet, Natur-
historiska riksmuseet och statens historiska museer, Närings- och tekni-
kutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU),
Skogsstyrelsen, Glesbygdsverket, Kommerskollegium, Lantmäteriverket,
Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Ös-
tergötlands län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs
län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Länsmuseet Kristianstad, Sveriges Hembygdsförbund, Svenska Turistfö-
reningen, Sveriges Riksidrottsförbund, Naturvårdsverket, Koncessions-
nämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens Strålskyddsin-
stitut, Bergs kommun, Borlänge kommun, Dorotea kommun, Eksjö
kommun, Falkenbergs kommun, Falu kommun, Göteborgs kommun,
Helsingborgs kommun, Hjo kommun, Hässleholms kommun, Karlstads
kommun, Landskrona kommun, Lessebo kommun, Lilla Edets kommun,
Linköpings kommun, Luleå kommun, Lunds kommun, Malmö Stad,
Malå kommun, Marks kommun, Munkedals kommun, Nacka kommun,
Norrköpings kommun, Norrtälje kommun, Oxelösunds kommun, Piteå
kommun, Skövde kommun, Sollentuna kommun, Sorsele kommun,
Stockholm Stad, Sundsvalls kommun, Tidaholm kommun, Torsås kom-
mun, Tranås kommun, Uppsala kommun, Umeå kommun, Vännäs kom-
mun, Västerås kommun, Växjö kommun, Ystads kommun, Ånge kom-
mun, Övertomeå kommun, Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Kung-
liga Vetenskaps-akademin (KVA), Svenska Kommunförbundet, Kom-
munförbundet i Stockholms län, Kommunförbundet i Uppsala län,
Kommunförbundet i Göteborgs och Bohus län, Kommunförbundet i
Kronobergs län, Kommunförbundet i Västemorrlands län, Kommunför-
bundet i Norrbottens län, Landstingsförbundet, Grossistförbundet Svensk

108

Handel, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Lärarför- Prop. 1997/98:145
bundet, Lärarnas Riksförbund, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Bilaga 54
vatten- och avlopps-verksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen,
Föreningen Skogsindustrierna, Skogsägarnas Riksförbund, Institutet för
framtidsstudier, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Centerkvinnoma, Folkpartiets
kvinnoförbund, Sveriges Socialdemokraters Kvinnoförbund, Svenska
Kvinnors Vänsterförbund, Kristdemokraternas Kvinnoförbund, Miljö-
partiet de Gröna Kvinnoutskottet, Moderata Ungdomsförbundet, Cen-
terns ungdomsförbund, Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund,
Ung Vänster, Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, Miljöpartiet Grön
Ungdom, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostads-
företag (SABO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Det Naturliga Steget,
Fältbiologerna, Greenpeace, Miljöförbundet Jordens Vänner, Natur-
skyddsföreningen, Q2000, Världsnaturfonden, Arbetarnas Bildningsför-
bund, Medborgarskolan, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxensko-
lan, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, ICA förbundet, Kooperativa
förbundet, Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Riksförbundet
Hem och Skola, Röda Korset, Svenska FN-förbundet, Svenska Freds-
och skiljedomsföreningen, Svenska Kyrkan, Sveriges kristna råd, Svens-
ka Scoutförbundet, Svenska Åkeri förbundet, Sveriges Fiskares Riksför-
bund.

109

Förteckning över remissinstanserna avseende ändring
i Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet

Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen, Statens naturvårdsverk,
Kemikalieinspektionen, Svenska naturskyddsföreningen, Industri-
förbundet, Kemikontoret, Sveriges verkstadsindustrier

Prop. 1997/98:145

Bilaga 55

110

Förteckning över remissinstanserna avseende förslag
om Sveriges ratifikation av konvention om säkerheten
vid hantering av använt kärnbränsle och om
säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall

Justitiekanslem, Statens räddningsverk, Statskontoret, Riksrevisionsver-
ket, Uppsala universitet, juridiska fakulteten, Lunds universitet, juridiska
fakulteten, Vattenfall AB, Vattenfall AB, Ringhals, Statens strålskydds-
institut, Statens kämkraftinspektion, Lokala säkerhetsnämnden vid Bar-
sebäcks kärnkraftverk, Lokala säkerhetsnämnden vid Forsmarks kärn-
kraftverk, Lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärnkraftverk,
Lokala säkerhetsnämnden vid Ringhals kärnkraftverk, Lokala säkerhets-
nämnden vid Studsvik AB:s kärntekniska anläggningar, Statens råd for
kämavfallsfrågor (KASAM), Svenska Kommunförbundet, Naturskydds-
föreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Organisationskommittén för
en ny energimyndighet, c/o NUTEK, Nationelle samordnaren för kämav-
fallsfrågor, Olof Söderberg, ABB Atom AB, AB SVAFO, Barsebäck
Kraft AB, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen, Forsmarks Kraft-
grupp AB, Greenpeace, OKG Aktiebolag, Studsvik AB, Svensk Käm-
bränslehantering AB, Sydkraft AB.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 56

111

Tidigare mål och beslut

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

Tabell över hur tidigare mål och beslut förhåller sig till förslaget till nya
nationella miljökvalitetsmål. De mål och beslut som återges i
vänsterspalten är hämtade från naturvårdsverkets lista i Ren luft och
gröna skogar (Naturvårdsverkets rapport 4765).

1 Klimatpåverkande gaser

Mål och beslut	Kommentar
Atmosfärens koncentration av växthusgaser stabiliseras på en nivå som skulle förhindra farlig antropogen störning i klimatsystemet. En sådan nivå bör vara uppnådd inom en tidsram som är tillräcklig för att tillåta ekosystem att anpassa sig naturligt till klimatförändring, att säkerställa att livsmedelsproduktion inte hotas och att möjliggöra för ekonomisk utveckling att fortgå på ett hållbart sätt. (Klimatkonventionen, prop. 1992/93:179 bil. 1.3 s. 92, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361)	Målet fortsätter gälla. Kompletteras av nytt miljökvalitetsmål som behandlas i avsnitt 4.2.15 Begränsad kli- matpåverkan.
Utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser skall begränsas. Sverige bör genomföra kost- nadseffektiva insatser såväl nationellt som in- ternationellt. (Prop. 1992/93:179, bil. 1 s. 33, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitt 4.2.15 Begränsad kli- matpåverkan. En kom- mitté kommer att till- sättas för att behandla strategier för att uppnå målet.
En nationell strategi bör vara att koldioxidut- släppen från fossila bränslen stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års nivå år 2000 för att därefter minska (tillägg av jordbruksutskottet, bet. 1992/93.JoU19 s. 21, och riksdagen i samband med riksdagsbe- handlingen). (Prop. 1992/93:179 s. 33, bet. 1992/93:JoUl9, rskr. 1992/93:361)	Målet fortsätter att gälla och bereds i den kom- mitté som kommer att tillsättas. Behandlas i avsnitt 4.2.15 Begränsad klimatpåverkan.
Metanutsläppen från avfallsupplag bör minska med 30 % till år 2000. (Prop. 1992/93:179, bil. 1 s. 36, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitt 4.2.15 Begränsad kli- matpåverkan.

112

Sverige skall verka för att de totala
koldioxidutsläppen i Västeuropa år 2000 inte
överstiger nuvarande nivå (1990) för att
därefter minska.

(Prop. 1990/91:90 s. 18, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla.
Behandlas i avsnitt
4.2.15 Begränsad kli-
matpåverkan. Uppdate-
ras eventuellt i samband
med fördelningen av
åtaganden i Kyotoproto-
kollet mellan EU:s
medlemsstater.

Åtgärdsprogram för att minska utsläppen av
växthusgaser skall utgöra en integrerad del av
det framtida samhällsbyggandet och i arbetet
med att miljöanpassa olika samhällsaktiviteter.
Klimataspektema bör beaktas ingående inför
energi- och transportsystemens framtida ut-
byggnad, bostädernas och arbetsplatsernas lo-
kalisering och utformning och bli en drivkraft
för den tekniska utvecklingen.

(Prop. 1992/93:179, bil. 1 s. 37, bet.
1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361)

Målet fortsätter gälla.
En strategi behandlas i
avsnitt 7.3 Klimat.

Utsläppen av HFC- och FC-föreningar liksom
övriga närbesläktade gaser bör till år 2000 be-
gränsas till att motsvara högst 2 % av Sveriges
koldioxidutsläpp år 1990, räknat som kol-
dioxidekvivalenter.

(Prop. 1994/95:119 s. 29, bet. 1994/95:JoU22,
rskr. 1994/95:423)

Målet fortsätter gälla.
Delvis reglerat i förord-
ning (1995:555) om
HFC.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

2 Uttunning av ozonskiktet

Mål och beslut

Kommentarer

Uttunningen av ozonskiktet hejdas så att män-
niskors hälsa och de ekologiska systemen inte
skadas.

(Prop. 1990/91:90 s. 18, bet.

1990/91:90:JoU30, rskr. 1990/91:338)

Täcks av nytt miljökva-
litetsmål. Behandlas i
avsnitt 4.2.14 Skyd-
dande ozonskikt.

Förbrukning och produktion av CFC skall ha
minskat med 75 % till år 1994 (jämfört med
1986) och helt ha upphört senast den 1 januari
1996.

(Prop. 1992/93:179 s. 51-55, bet.
1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361)

Målet är uppnått. Regle-
rat i EG:s förordning
(EG) nr. 3093/94 om
ämnen som bryter ned
ozonskiktet och i för-
ordningen (1995:636)
om ämnen som bryter
ner ozonskiktet.

113

Avvecklingsbeslutet för haloner innebär att förbrukning och produktion skall ha upphört helt den 1 januari 1994. (Prop. 1992/93:179 s. 51-55, bet. 1992/93:JoUl 9, rskr. 1992/93:361)	Målet är uppnått. Regle- rat i EG:s förordning (EG) nr. 3093/94 om ämnen som bryter ned ozonskiktet och i för- ordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet.
Förbrukning och produktion av koltetraklorid skall år 1995 vara nere i 15 % av 1989 års nivå och en total avveckling skall vara genomförd till den 1 januari 1996. (Prop. 1992/93:179 s. 51-55, bet. 1992/93:JoUl 9, rskr. 1992/93:361)	Målet är uppnått. Regle- rat i EG:s förordning (EG) nr. 3093/94 om ämnen som bryter ned ozonskiktet och i för- ordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet.
Från den 1 januari 1996 far inte HCFC använ- das där miljövänligare alternativ finns och an- vändningen begränsas till de områden där HCFC ersätter de kontrollerade ämnena CFC, halon, koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan och HBFC. HCFC förbrukningen från och med år 1996 får uppgå till högst den kalkylerade nivån för år 1989 (vilken beräknas som summan av 3,1 % av den ODP viktade CFC förbrukningen och hela den ODP viktade HCFC förbruk- ningen detta år). Till år 2004 skall förbrukningen ha reducerats med 35% och till 2010 med 65 %, för att år 2015 vara nere i 10 % av 1989 års kalkylerade förbrukning. År 2020 skall endast 0,5 % av tidigare förbrukning tilllåtas. All förbrukning skall ha upphört till år 2030. (Prop. 1992/93:179 s. 51-55, bet. 1992/93:JoU 19, rskr. 1992/93:361)	Reglerat i EG:s förord- ning (EG) nr. 3093/94 om ämnen som bryter ned ozonskiktet och i förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet.
All förbrukning och produktion av HBFC skall ha upphört senast till år 1996. (Prop. 1992/93:179 s. 51-55, bet. 1992/93:JoU 19, rskr. 1992/93:361)	Målet är uppnått. Regle- rat i EG:s förordning (EG) nr. 3093/94 om ämnen som bryter ned ozonskiktet och i för- ordningen (1995:636) om ämnen som bryter ner ozonskiktet..

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

114

Till år 1995 skall förbrukning och produktion
av metylbromid högst motsvara 1991 års nivå.
(Prop. 1992/93:179 s. 51-55, bet. 1992/93:JoU
19, rskr. 1992/93:361)

Målet är uppnått. Regle-
rat i EG:s forordning
(EG) nr. 3093/94 om
ämnen som bryter ned
ozonskiktet och i for-
ordningen (1995:636)
om ämnen som bryter
ner ozonskiktet.

Den svenska användningen av CFC skall i
huvudsak vara helt avvecklad till utgången av
1994.

(Prop. 1987/88:85 s. 173, 188, bet.
1987/88:JoU 23, rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

CFC-användningen inom kyl-, värme- och kli-
matanläggningar kan och bör ha minskat med
minst 25 % till c:a 900 ton vid årsskiftet
1990/91 och med ytterligare minst 25 % till c:a
600 ton vid årsskiftet 1992/93.

(Prop. 1987/88:85 s. 194, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen
(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av CFC i förpackningsmaterial
kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet
1989/90.

(Prop. 1987/88:85 s. 191, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i forordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av CFC inom

verkstadsindustrin kan och bör ha upphört
senast vid årsskiftet 1990/91.

(Prop. 1987/88:85 s. 191, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av CFC i kemtvättar kan och
bör ha minskats med 30 %, till c:a 210 ton per
år, vid årsskiftet 1990/91.

(Prop. 1987/88;85s. 192, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen
(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av CFC for framställning av
mjuk skumplast kan och bör ha upphört senast
vid årsskiftet 1990/91.

(Prop. 1987/88:85 s. 192, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av CFC i produkter av hård
skumplast, framställda av extruderad polysty-
ren, kan och bör ha upphört senast vid årsskif-
tet 1990/91.

(Prop. 1987/88:85 s. 193, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

115

Användningen av CFC i produkter av hård
skumplast, framställda av polyuretan, helt kan
och bör ha upphört senast vid årsskiftet
1994/95.

(Prop. 1987/88:85 s. 193, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i forordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av koltetraklorid skall minska
med 50 % till den 1 januari 1993.

(Prop. 1990/91:90 s. 275, bet.

1990/91:90:JoU30, rskr. 1990/91:90:338)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av CFC som arbetsmedium i
nya installationer av kyl-, värme- och klimat-
anläggningar kan och bör ha upphört senast vid
årsskiftet 1994/95 (skall ha upphört senast den
31 dec. 1994, enligt RB 93/94).Efter denna
tidpunkt bör det endast återstå en mycket be-
gränsad och successivt minskande användning
av CFC vid service och reparation av befintliga
anläggningar.

(Prop. 1987/88:85 s. 194, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

All användning av CFC i kemtvättar kan och
bör ha upphört senast vid årsskiftet 1994/95.
(Prop. 1987/88:85 s. 192, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Användningen av halon som brandsläck-
ningsmaterial i befintliga anläggningar skall ha
upphört senast den 1 januari 1998.

(Prop. 1990/91:90 s. 270, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr.. 1990/91:338)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Påfyllning av befintliga kyl-, värme- och kli-
matanläggningar med CFC bör förbjudas från
den 1 januari 1998 och sådana anläggningar
bör upphöra att användas yrkesmässigt från
den 1 januari år 2000.

(Prop. 1994/95:119 s. 25, bet. 1990/91:JoU22,
rskr. 1990/91:423)

Reglerat i förordningen
(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Installation av nya kyl-, värme- och klimatan-
läggningar med HCFC bör upphöra senast den
1 januari 1998 och påfyllning av HFCF i be-
fintliga anläggningar bör upphöra senast den 1
januari år 2002.

(Prop. 1994/95:119 s. 25, bet. 1994/95:JoU22,
rskr. 1994/95:423)

Reglerat i förordningen
(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

116

Efter utgången av år 1995 bör endast en
mindre användning av metylbromid vara
tillåten. Senast vid utgången av år 1997 bör
användningen av metylbromid ha upphört helt.
(Prop. 1994/95:119 s. 25, bet. 1994/95:JoU22,
rskr. 1994/95:423)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen

(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Förbud mot saluhållande och överlåtelse av
HBFC och koltetraklorid bör gälla från den 1
januari 1996.

(Prop. 1994/95:119 s. 25, bet. 1994/95:JoU22,
rskr. 1994/95:423)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen
(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Kommunerna skall ombesörja att CFC-inne-
hållet i kasserade kyl- och frysskåp omhänder-
tas på ett milj oriktigt sätt senast från den 1
januari 1995.

(Prop. 1990/91:90 s. 268, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet är uppnått. Regle-
rat i förordningen
(1995:635) om ämnen
som bryter ned ozon-
skiktet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

3 Försurning av vatten och mark

Mål och beslut

Kommentarer

Nedfallet av svavel- och kväveoxider
begränsas till nivåer som inte skadar naturen
eller människors hälsa.

(Prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr.
1990/91:338)

Kompletteras med

delmål, som behandlas i
avsnitt 4.2.7 Bara
naturlig försurning.

Svavelnedfallet behöver minska med 75 % i
sydvästra Sverige och med 50 % i Svealand
räknat från 1980 års nivå. Kvävenedfallet be-
höver minska med 50 % i södra och västra
Götaland.

(Prop. 1990/91:90 s. 28, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Kompletteras delmål

som behandlas i avsnitt
4.2.7 Bara naturlig
försurning.

De svenska svavelutsläppen skall minska med
80 % mellan åren 1980 och 2000.

(Prop. 1990/91:90 s. 25, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet har uppnåtts.
Kompletteras med

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.7 Bara
naturlig försurning.

Kväveoxidutsläppen skall minska med 30 %
till år 1995 räknat från 1980 års nivå.

(Prop. 1990/91:90 s. 25, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Kompletteras med

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.7 Bara
naturlig försurning.

117

Ammoniakutsläppen bör minska med 25 % till
år 1995. Möjligheterna att halvera utsläppen i
södra och västra Götaland till sekelskiftet un-
dersöks.

(Prop. 1990/91:90 s. 25, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet ej uppnått. Den
parlamentariska bered-
ningen kommer att ut-
värdera förslag till del-
mål. Behandlas i avsnitt
4.2.7 Bara naturlig
försurning.

Minskning av svaveldioxidutsläppen med
minst 65 % mellan år 1980 och år 1995.

(Prop. 1984/85:127 s. 6, bet. 1984/85:JoU28,
rskr. 1984/85:275)

Kompletteras med

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.7 Bara
naturlig försurning.

Ammoniakavgången från jordbruket skall
minska med 25 % till år 1995 i södra och
västra Götaland.

(Prop. 1990/91:90 s. 421, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Den parlamentariska

beredningen kommer att
utvärdera förslag till
delmål. Behandlas i
avsnitt 4.2.7 Bara natur-
lig försurning.

Området där åtgärder skall vidtas för att
minska ammoniakavgången bör utökas till att
omfatta hela Götaland samt Svealands
slättbygder för att ytterligare reduktion av
ammoniakavgången skall kunna uppnås. Detta
skulle innebära en ambitionshöjning jämfört
med dagens målområde som omfattar endast
södra och västra Götaland (se nedan). Krav bör
införas på täckning av flytgödsel- och
urinbehållare och på att påfyllning bör ske vid
behållarens botten i hela Götaland och
Svealands slättbygder. Krav på snabb
nedmyllning av gödseln och krav på speciell
spridningsteknik av flytgödsel bör införas i de
sydligaste länen för att åstadkomma en 25-
procentig minskning av ammoniakavgången i
dessa län.

(Prop. 1994/95:119 sid. 22, bet.
1994/95:JoU22, rskr. 1994/95:423)

Målet fortsätter gälla.
Den parlamentariska be-
redningen kommer att
utvärdera förslag till
delmål. Behandlas i
avsnitt 4.2.7 Bara natur-
lig försurning.. Före-
skrifter om täckning av
gödsel- och urinbehål-
lare (f.o.m. 1/7 1997)
samt om spridningen av
gödsel (f.o.m. 1/1 1996)
har utfärdats av Jord-
bruksverket i enlighet
med förordningen

(1979:426) om skötsel
av jordbruksmark.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

118

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

4 Fotokemiska oxidanter/marknära ozon

Mål och beslut

Kommentarer

Nedfallet av flyktiga organiska ämnen begrän-
sas till nivåer som inte skadar naturen eller
människors hälsa.

(Prop. 1990/91:90 s. 25, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/9: 338)

Målet fortsätter gälla.
Kompletteras med nytt
miljökvalitetsmål samt
delmål för transport-
sektorn som behandlas i
avsnitt 4.2.1 Frisk luft.
Den parlamentariska be-
redningen överväger

delmål för övriga sekto-
rer.

Utsläppen av flyktiga organiska ämnen bör
minska med 50 % till år 2000 räknat från 1988
års nivå.

(Prop. 1990/91:90 s. 25, bet. 1990/91:JoU 30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla.
Kompletteras med nytt
miljökvalitetsmål samt
delmål för transport-
sektorn som behandlas i
avsnitt 4.2.1 Frisk luft.
Den parlamentariska be-
redningen överväger

delmål för övriga sekto-
rer.

5 Tätorternas luftföroreningar och buller

Mål och beslut

Kommentarer

Som riktlinjer för det fortsatta arbetet gäller att
luftkvaliteten förbättras så att de återstående
riskerna för människors hälsa till följd av ut-
släpp av luftföroreningar från trafik, industri
och energianläggningar undanröjs.

(Prop. 1990/91:90 s. 31, bet. 1990/9l:JoU30,

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
miljökvalitetsmål som
behandlas i avsnitt 4.2.1
Frisk luft.

rskr. 1990/91:338)

119

De som vistas i lokaler eller områden särskilt avsedda för olika typer av fritidsaktiviteter skall inte behöva riskera att utsättas för skadliga ljudnivåer. (Prop. 1993/94:215 s. 10, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Målet fortsätter gälla. Täcks delvis av nya miljökvalitetsmål samt delmål som behandlas i avsnitten 4.2.5 Hav i balans samt levande kust och skärgård, 4.2.10 Storslagen fjällmiljö och 4.2.11 God bebyggd miljö.
Bullerstörningarna i samhället skall begränsas kraftigt såväl avseende ljudnivåernas höjd som avseende antalet människor som utsätts för buller. (Prop. 1993/94:215 s. 9, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Kompletteras med del- mål avseende trafik- buller i tätorter som behandlas i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö.
Enligt nya allmänna råd om ljudnivå i ny- byggda bostäder på grund av vägtrafik bör dygns medelnivå inte överstiga 30 dBA. System för att ljudklassa bostäder vid ny- och ombyggnad bör införas på frivillig väg. (Prop. 1993/94:215 s. 10, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Kompletteras med delmål avseende tätorter i avsnitt 4.2.11. God bebyggd miljö. Målet fortsätter i övriga delar att gälla.
Buller i tätorter bör minska så att det kommer att ligga under naturvårdsverkets riktlinjer. (Prop. 1990/91:90 s. 31, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Den del av målet som avser trafikbuller kom- pletteras med delmål som behandlas i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö.
Trafikbullret bör minskas kraftigt. (Prop. 1993/94:215 s. 9, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Kompletteras av nytt miljökvalitetsmål samt delmål avseende buller i tätorter. Behandlas i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö.
Vid ny- eller väsentlig ombyggnad av vägtrafikleder bör åtgärder vidtas för att begränsa bullernivån i bostadsmiljöer utomhus så att den inte överskrider 55 dBA vid fasad eller, om sådana åtgärder inte är rimliga, så att inomhusnivåema inte överstiger 30 dBA. (Prop. 1993/94:215 s. 9, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Ersätts av riktvärden som antagits i samband med prop. 1996/97:53, bet. 1996/97:TU7, rskr. 1996/97: 174. Behand- las som delmål gällande tätorter i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

120

Vid år 2000 skall halterna av koloxid, kväve- dioxid, svaveldioxid, sot och partiklar under- skrida de riktvärden som utarbetats av Natur- vårdsverket. (Prop. 1990/91:90 s. 31, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet fortsätter gälla. Kompletteras med del- mål som behandlas i avsnitt 4.2.1 Frisk luft.
Utsläppen av cancerframkallande ämnen bör minskas med 90 % i tätorterna för att de lång- siktiga hälsoeffekterna skall vara på en acceptabel nivå. Ett delmål är att halvera utsläppen till år 2005. (Prop. 1990/91:90 s. 31, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Halveringsmålet kvar- står och behandlas som delmål i avsnitt 4.2.1 Frisk luft. Målet fort- sätter i övriga delar att gälla.
Miljöstörningar av externt industribuller bör minskas genom åtgärder i industrin och genom utveckling av Naturvårdsverkets råd och rikt- linjer. Samhällsplaneringen utformas med hän- syn till bullerstörningar bl.a. genom buller- skyddszoner. (Prop. 1993/94:215 s. 10, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Målet fortsätter gälla.
Miljöstörningar (buller) från byggarbetsplatser bör minskas i första hand genom tystare maski- ner och metoder. (Prop. 1993/94:215 s. 10, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Målet fortsätter gälla.
Arbetet med att minska bullerexponeringen i arbetslivet bör fortsätta med utgångspunkt från vad som är praktiskt möjligt med hänsyn till den tekniska utvecklingen och möjligheterna att begränsa exponeringen. (Prop. 1993/94:215 s. 10, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Målet fortsätter gälla.
Frågan om godtagbara bullernivåer för kon- sumenterna bör i första hand lösas inom det europeiska standardiseringsarbetet. Konsu- mentvaror far inte utformas så att de alstrar hörselskadligt buller. Detta är speciellt viktigt vad gäller leksaker. (Prop. 1993/94:215 s. 1, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Målet fortsätter gälla.
Försvarsmakten bör fortsätta att genomföra sin miljöpolicy bl.a. avseende insatser för att minska flygbuller och skottbuller. (Prop. 1993/94:215 s. 10, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402)	Målet fortsätter gälla.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

121

Det är önskvärt att buller i befintliga bostads-
miljöer överstigande 65 dBA vid fasader utom-
hus (frifältsnivå) i ett första skede blir föremål
för åtgärder.

(Prop. 1993/94:215 s. 9, JoU 13, rskr. 402)

Kompletteras med del-
mål enl. prop.

1996/97:53 som be-
handlas i avsnitt 4.2.11
God bebyggd miljö.

Transportsektorn skall bidra till en 30-
procentig minskning av de totala utsläppen av
kväveoxider från år 1980 till år 1995. För
övriga luftföroreningar som kolväten och
kolmonoxid blir reduktionen 50 %.

(Prop. 1987/88:50 s. 49, bet. 1987/88. TU13,
rskr. 1987/88:159)

Kompletteras med nytt
mål för utsläpp av kvä-
veoxider från transport-
sektorn som behandlas i
Transportpolitik för en
hållbar utveckling (prop.
1997/98:56). Ett delmål
som bygger på detta
behandlas i avsnitt 4.2.7
Bara naturlig försurning.

Bulleravgivningen från motorbåtar bör mins-
kas.

(Skr. 1993/94:175 s. 17, bet. 1993/94:JoU 21,
rskr. 362)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål samt

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.5 Hav i
balans samt levande
kust och skärgård.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

6 Övergödning av vatten och mark

Mål och beslut

Kommentarer

Naturligt förekommande arter i havs- och vat-
tenområden skall kunna bevaras i livskraftiga,
balanserade populationer.

(Prop. 1990/91:90 s. 41, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Täcks i huvudsak av nya
miljökvalitetsmål samt
delmål som behandlas i
avsnitten 4.2.3 Levande
sjöar och vattendrag,
4.2.4 Myllrande våtmar-
ker och 4.2.5 Hav i
balans samt levande
kust och skärgård.

122

De vattenburna utsläppen av kväve från
mänskliga verksamheter skall halveras mellan
1985 och 1995.

(Prop. 1990/91:90 s. 41, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målets tidsgräns passe-
rad. Ersätt delvis av
delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.6 Ingen över-
gödning. Den parla-
mentariska beredningen
överväger i vilken takt
målen kan uppnås. Det
tidigare målet om en
halvering av kväveur-
lakningen från jordbru-
ket fram till sekelskiftet
(prop. 1987/88:128 s 11,
bet 1987/88 :JoU24, rskr
1987/88:134) kvarstår.

En 50 % kvävereduktion bör inforas före år
1992 vid reningsverk vid särskilt påverkade
kustområden.

(Prop. 1987/88:85 s. 143 och 161, bet.

1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373, "särskilt
påverkade kustområden" = se sid. 143-144 i
prop. 1987/88:85)

Målet är uppnått. Ersätts
med delmål som

behandlas i avsnitt 4.2.6
Ingen övergödning. Den
parlamentariska bered-
ningen överväger i vil-
ken takt målen kan upp-
nås.

Ambitionsnivån bör vara 50 % kvävereduktion
för övriga kustavsnitt (fortsättning av målet
ovan) från gränsen mot Norge upp t.o.m.
Stockholms skärgård före år 1995, vilka är
dimensionerade för att hantera avloppsvatten
från mer än 10 000 personer.

(Prop. 1990/91:90 s. 223, bet. 1990/91 :JoU3,
rskr. 1990/91:338 samtprop. 1987/88:85 s.
161, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått. Ersätts
med delmål som

behandlas i avsnitt 4.2.6
Ingen övergödning. Den
parlamentariska bered-
ningen överväger i vil-
ken takt målen kan upp-
nås.

Genom Nordsjökonferensen 1987 har det träf-
fats en överenskommelse som bl.a. innebär att
utsläppen av vissa giftiga och svåmedbrytbara
ämnen skall begränsas med 50 % mellan år
1985 och 1995. Utsläppen av närsalter skall
minskas i samma omfattning i områden där
närsalterna har orsakat eller kan orsaka miljö-
problem.

(Prop. 1987/88:85 s. 146, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målets tidsgräns passe-
rad. Ersätts med delmål
som behandlas i avsnit-
ten 4.2.6 Ingen övergöd-
ning. och 4.2.12 Giftfri
miljö. Den parlament-
ariska beredningen

överväger i vilken takt
målen kan uppnås.

Av hänsyn till miljön bör användningen av
handelsgödselkväve minska ytterligare. Målet
bör vara en minskning av kväveförbrukningen
med 20 % till sekelskiftet.

(Prop. 1987/88:128 s. 28, bet. 1987/88:JoU24,
rskr. 1987/88:374)

Målet fortsätter gälla.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

123

Fosforutsläppen via avloppsvatten från mjölk-
rum bör minskas.

(Prop. 1987/88:128 s. 34, bet. 1987/88:JoU24,
rskr. 1987/88:374)

Målet fortsätter gälla.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

7 Påverkan genom metaller

Mål och beslut	Kommentarer
Utsläppen av kvicksilver, kadmium och bly skall minskas med 70 % mellan åren 1985 och 1995. Utsläppen av övriga viktiga metaller hal- veras under samma tid. (Prop. 1990/91:90 s. 41, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet är uppnått. Täcks av miljökvalitetsmål samt delmål som be- handlas i avsnitt 4.2.12 Giftfri miljö och nya riktlinjer i avsnitten 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken samt 6.4 Begränsningar och avvecklingar av vissa skadliga ämnen.
Avvecklingen av bly och organiska tenn-före- ningar som används som stabilisatorer i PVC bör fullföljas snarast. (Motioner 1995/96:JoU8 s. 1, rskr. 1995/96:40)	Målet fortsätter gälla och kompletteras med nytt miljökvalitetsmål samt delmål som be- handlas i avsnitt 4.2.12 Giftfri miljö och nya riktlinjer i avsnitten 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken och 6.4 Begränsningar och avveckling av vissa skadliga ämnen.
Effektivare insamling av uttjänta varor och produkter innehållande kvicksilver bör komma till stånd genom ett särskilt åtgärdsprogram. (Prop. 1993/94:110 s. 14, bet. 1993/94:JoU16, rskr. 1993/94:210)	Målet är till stor del uppnått men fortsätter att gälla. Åtgärdspro- gram behandlas i avsnitt 6.4.4 Kvicksilver. In- samlingen av produkter som innehåller kvicksil- ver regleras i förord- ningarna (1991:1290) om vissa kvicksilver- haltiga varor och (1989:974) om miljö- farliga batterier.

124

Tillförseln av tungmetaller till mark och vatten
far inte överstiga den naturliga halten i miljön
med mer än vissa procenttal. Dessa procenttal
kan variera för olika metaller och för olika
geografiska områden beroende på miljöns
känslighet. För tillförseln till hav ligger, enligt
Naturvårdsverket, den förhöjning som normalt
kan tillåtas i intervallet 50-200 %.

(Prop. 1990/91:90 s. 244, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål samt

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.12 Giftfri
miljö och nya riktlinjer i
avsnitt 6.2 Ytterligare
riktlinjer för kemikalie-
politiken samt 6.4 Be-
gränsningar och avveck-
ling av vissa skadliga
produkter.

Användningen av kvicksilver bör på sikt av-
vecklas.

(Prop. 1990/91:90 sid. 245, bet.

1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)

Täcks av nytt miljökva-
litetsmål samt delmål
som behandlas i avsnitt
4.2.12 Giftfri miljö och
nya riktlinjer samt stra-
tegi som behandlas i
avsnitten 6.2 Ytterligare
riktlinjer för kemikalie-
politiken och 6.4.4
Kvicksilver.

Diffus spridning av kvicksilver hör inte hemma
i ett kretsloppssamhälle. Användningen av
amalgam inom tandvården bör avvecklas senast
till år 1997. Övrig kvicksilveranvändning bör
avvecklas till år 2000.

(Prop. 1993/94:163 s. 49, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273)

Målet fortsätter att gälla.
Täcks delvis av nytt
miljökvalitetsmål samt
delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.12 Giftfri
miljö och nya riktlinjer
samt strategi som

behandlas i avsnitten 6.2
Ytterligare riktlinjer för
kemikaliepolitiken och
6.4.4 Kvicksilver.

Användningen av

amalgam har nyligen
behandlats i prop.
1997/98:112 Reformerat
tandvårdsstöd.

Kvicksilveroxidbatterier avvecklas så snart som
möjligt och senast till år 2000 i första hand ge-
nom information och överenskommelser med
branschen.

(Prop. 1990/91:90 s. 245, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla.
Behandlas i avsnitten
4.2.12 Giftfri miljö och
6.4.4 Kvicksilver.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

125

Användningen av bly bör på sikt avvecklas. Avvecklingen sker i huvudsak genom frivilliga åtgärder. (Prop. 1990/91:90 sid. 249, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Täcks av nytt miljökva- litetsmål samt delmål som behandlas i 4.2.12 Giftfri miljö och nya riktlinjer samt strategier som behandlas i avsnit- ten 6.2 Ytterligare rikt- linjer för kemikaliepo- litiken och 6.4.3 Bly.
Användningen av kadmium måste minskas kraftigt. (Prop. 1990/91:90 s. 252, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Täcks av nytt miljökva- litetsmål samt delmål och nya riktlinjer som behandlas i avsnitten 4.2.12 Giftfri miljö och 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken.
Användningen av arsenik- och kromföreningar i träskyddsmedel måste minskas kraftigt. (Prop. 1990/91:90 s. 255, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet fortsätter gälla och kompletteras med nytt miljökvalitetsmål samt delmål, nya riktlinjer och strategier som behandlas i avsnitten 4.2.12 Giftfri miljö och 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikalie- politiken och 6.4.12 Bekämpningsmedel.
När det gäller arsenik och krom har Sverige genom Nordsjökonferensen år 1990 träffat överenskommelse om en minskning av utsläp- pen till Nordsjön av arsenik och krom med minst 50 % under perioden 1985- 1995.Utsläppen till luft skall enligt samma överenskommelse halveras till år 1995 eller senast år 1999. (Prop. 1990/91:90 s. 256, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet är uppnått.
För att begränsa skadorna på Sveriges miljö av kvicksilver bör inte bara vidtas åtgärder inter- nationellt och nationellt som minskar ny- användning. Också kvicksilver som finns ut- spritt i samhället i varor och produkter bör samlas in effektivt och tas om hand säkert. (Prop. 1993/94:110 s. 12, bet. 1993/94:JoUl6, rskr. 1993/94:210)	Täcks delvis av nytt miljökvaiitetsmål samt delmål, nya riktlinjer och strategier som behandlas i avsnitten 4.2.12 Giftfri miljö, 6.2 Ytterligare riktlinjer för kemikaliepolitiken och 6.4.4 Kvicksilver.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

126

Kvicksilverhaltiga restprodukter och avfall bör
behandlas på ett sätt som gör det möjligt att
forvara kvicksilver i lämplig form och långtids-
säkert. Kvicksilver bör inte återvinnas.

(Prop. 1993/94:110 s. 17, bet. 1993/94:JoU16,
rskr. 1993/94:210)

Täcks delvis av nytt
miljökvalitetsmål samt
delmål, nya riktlinjer
och strategier som
behandlas i avsnitt
4.2.12 Giftfri miljö, 6.2
Ytterligare riktlinjer for
kemikaliepolitiken och
6.4.4 Kvicksilver.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

8 Påverkan av organiska miljögifter

Mål och beslut

Kommentarer

1) Utsläppen av stabila organiska ämnen skall
begränsas, så att de till sekelskiftet nått en
sådan nivå att miljön inte tar skada. 2) Åtgärder
för att minska utsläppen av klorerade organiska
ämnen från skogsindustrin prioriteras. 3)
Stabila organiska och miljöskadliga ämnen
skall på sikt inte fa förekomma i miljön.

(Prop. 1990/91:90 s. 41,bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

1) Täcks av nytt mil-
jökvalitetsmål samt del-
mål och av nya riktlinjer
och strategier

2) Målet har uppnåtts.

3) Täcks av nytt mil-
jökvalitetsmål. Behand-
las i avsnitt 4.2.12
Giftfri miljö och kapitel
6 Kemikaliepolitik för
2000-talet.

Målet är att eliminera hälso- och miljöriskerna
vid användningen av kemiska bekämpnings-
medel. Ett armat mål inom ramen för arbetet att
minska användningen av bekämpningsmedel
inom jordbruket är att användningen av ke-
miska bekämpningsmedel ytterligare skall hal-
veras till strax efter mitten av nittiotalet.

(Prop. 1989/90:146 s. 113, bet.
1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:237)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nytt miljökvalitetsmål
samt delmål.

Halveringsmålet är i
huvudsak uppnått.

Behandlas i avsnitten

4.2.12 Giftfri miljö och

6.4.12 Bekämpnings-
medel. Har även

behandlats i Hållbart
fiske och jordbruk,
(prop. 1997/98:2, bet.
1997/98:JoU9, rskr

1997/98:116).

127

Flödena och användningen av hälso- och miljö-
farliga kemikalier bör minska. De flöden som
ändock innehåller skadliga kemikalier bör i
möjligaste mån slutas. Användningen av de
mest skadliga ämnena bör avvecklas.

(Prop. 1992/93:180 s. 46, bet. 1992/93:JoU 14,
rskr. 1992/93:344)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål samt del-
mål, nya riktlinjer och
strategier. Behandlas i
avsnitten 4.2.12 Giftfri
miljö, 6.2 Ytterligare
riktlinjer för kemikalie-
politiken och 6.4

Begränsningar och

avveckling av vissa
skadliga ämnen.

Den negativa miljöpåverkan från klortillverk-
ning för PVC-tillverkning bör minska.
(Motioner 1995/96:JoU8 s. 1, rskr.
1995/96:40)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nytt miljökvalitetsmål
samt delmål, nya

riktlinjer och strategier.
Behandlas i avsnitt
4.2.12 Giftfri miljö, 6.2
Ytterligare riktlinjer för
kemikaliepolitiken 6.4
Begränsningar och

avveckling av vissa
skadliga ämnen.

Utsläppen från industrins processer skall
minska till sådana nivåer att miljön ej tar skada
och att hälsan inte påverkas. En sådan miljö bör
vara möjlig att uppnå till sekelskiftet.

(Prop. 1990/91:90 s. 212, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras av nytt
miljökvalitetsmål samt
delmål och nya riktlinjer
som behandlas i avsnit-
ten 4.2.12 Giftfri miljö
och 6.2 Ytterligare rikt-
linjer för kemikalie-
politiken.

PVC-plast avvecklas som förpackningsmate-
rial. Den svenska förpackningsbranschen har
efter överläggningar frivilligt åtagit sig att ta
fram alternativa material och ersätta PVC-
plaster i förpackningar senast till utgången av
juni 1990.

(Prop. 1989/90:100 bil 16,s 60, bet.

1989/90: JoUl 6,rskr. 1989/90:241)

Målet är uppnått.

Utsläppen av organiskt bundet klor bör från
sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton klor-
blekt massa. Åtgärderna bör ha påbörjats vid
samtliga massafabriker före utgången av år
1992.

(Prop. 1987/88:85 s. 143, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Målet är uppnått.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

128

Användningen av klorerade lösningsmedel
skall avvecklas. Som ett första steg förbjuds
försäljning av konsumentprodukter som inne-
håller hälso- och miljöskadliga klorerade
lösningsmedel från den 1 januari 1993.
Användningen av dessa lösningsmedel skall
med något undantag upphöra helt till 1995.
(Prop. 1990/91:90 s. 97, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nya miljökvalitetsmål
samt delmål och nya
riktlinjer som behandlas
i avsnitten 4.2.1. Frisk
luft, 4.2.12 Giftfri miljö
och 6.2 Ytterligare rikt-
linjer för kemikalie-
politiken.

Regleras delvis i förord-
ning (1991:1289) om
vissa klorerad lösnings-
medel.

Metylenklorid, trikloretylen och perkloretylen
bör förbjudas i konsumentprodukter från den 1
januari 1993. Användningen av metylenklorid
och trikloretylen bör avvecklas helt till utgång-
en av år 1995.

(Prop. 1990/91:90 s. 258, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet är i huvudsak
uppnått. Behandlas i
avsnitten 4.2.1 Frisk
luft, 4.2.12 Giftfri miljö
och 6.2 Ytterligare
riktlinjer för kemikalie-
politiken. Reglerat i för-
ordning (1991:1289) om
vissa klorerade

lösningsmedel.

Minst 90 % av användningen i Sverige av
nonylfenoletoxylater bör ha upphört till år
2000.

(Prop. 1990/91:90 s. 263, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nya riktlinjer. Behandlas
i avsnitten 4.2.12 Giftfri
miljö och 6.2 Ytterligare
riktlinjer för kemikalie-
politiken och 6.4.8
Nonylfenoletoxilater.

Användningen av bekämpningsmedel har hal-
verats under den senaste femårsperioden (fram
till 1990) och skall ytterligare halveras till
strax efter mitten av 1990-talet.

(Prop. 1990/91:90 s. 75, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nytt miljökvalitetsmål
och nytt delmål. Be-
handlas i avsnitten

4.2.12 Giftfri miljö och

6.4.12 Bekämpnings-
medel. prop. 1997/98:2
Har även behandlats i
Hållbart fiske och jord-
bruk, (prop. 1997/98:2,
bet. 1997/98:JoU9, rskr
1997/98:116).

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

129

Klorblekmedel i konsumentprodukter för
maskindisk bör avvecklas till år 1995.

(Prop. 1993/94:163 s. 46, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273)

Målet är uppnått.

Användningen av organiska tennföreningar,
ftalater, bromerade flamskyddsmedel och klor-
paraffiner skall begränsas. Målet är en snabb
avveckling av de ämnen inom ämnesgrupperna
som är mest skadliga.

(Prop. 1990/91:90 s. 260, bet. 1990/91:Jo U30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nytt miljökvalitetsmål
samt delmål, riktlinjer
och nya strategier. Be-
handlas i avsnitt 4.2.12
Giftfri miljö, 6.2 Ytterli-
gare riktlinjer för

kemikaliepolitiken, 6.4
Begränsningar och av-
veckling av vissa skad-
liga ämnen.

Regeringen anser att målsättningen bör vara att
användningen av klorparaffiner skall ha upp-
hört år 2000. De kortkedjiga och högklorerade
klorparaffinema bör vara avvecklade till senast
år 1994.

(Prop. 1990/91:90 s. 261, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nya riktlinjer och strate-
gier. Behandlas i

avsnitten 4.2.12 Giftfri
miljö, 6.2 Ytterligare
riktlinjer för kemikalie-
politiken och 6.4.7
Klorparaffiner.

Regeringen anser att det ankommer på tillver-
kare och importörer av disk-, tvätt- och ren-
göringsmedel att vidta åtgärder för en över-
gång till användning av tensider som enligt
OECD:s "guidelines for testing of Chemicals"
klassificeras som lättnedbrytbara. En övergång
bör senast till år 1999 uppgå till 85% lättned-
brytbara räknat från 1994 års användning. Till-
verkare och importörer bör dessutom senast till
år 1996 ha upphört med att använda den
katjonaktiva tensiden DSDMAC i textilskölj-
medel i enlighet med Pariskommissionens re-
kommendation.

(Prop. 1993/94:163 s. 47, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273)

Målet är uppnått.

Beträffande maskindisk- och maskintvätt-
produkter för yrkesbruk bör en avveckling med
90 % av 1994 års användning av
klorblekmedel ha uppnåtts senast till år 1996.
(Prop. 1993/94:163 s. 48, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273)

Målet är uppnått.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

130

9 Introduktion och spridning av främmande organismer

Mål och beslut

Kommentarer

Införande av främmande arter eller genetiskt
modifierade organismer skall ske med stor
restriktivitet och under betryggande kontroll så
att förutsättningarna för den inhemska floran
och faunan inte äventyras.

(Prop. 1990/91:90 s. 35, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Täcks av nya miljö-
kvalitetsmål som be-
handlas i avsnitten 4.2.3
Levande sjöar och
vattendrag, 4.2.4 Myll-
rande våtmarker, 4.2.5
Hav i balans samt levan-
de kust och skärgård,

4.2.8 Levande skogar,

4.2.9 Ett rikt odlings-
landskap samt 4.2.10
Storslagen fjällmiljö.

131

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

10 Nyttjandet av mark och vatten som produktions- och

försörjningsresurs

Mål och beslut	Kommentarer
Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. En biologisk mångfald och gene- tisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsätt- ningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljö- värden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas. (Prop. 1992/93:226 s. 27, bet. 1992/93: JoUl 5, rskr. 1992/93:352)	Täcks av nya miljö- kvalitetsmål behandlas i avsnitt 4.2.6 Ingen över- gödning och 4.2.8 Levande skogar.
Skogen och skogsmarken skall utnyttjas effek- tivt och ansvarsfullt så att den ger uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om använd- ningen av vad skogen producerar. (Prop. 1992/93:226 s. 32, bet. 1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352)	Täcks av nytt miljö- kvalitetsmål som be- handlas i avsnitt 4.2.8 Levande skogar.
Föroreningar skall inte begränsa användningen av vatten från sjöar och vattendrag samt grund- vatten som vattentäkt. (Prop. 1990/91:90 s. 41, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)	Täcks av nya miljö- kvalitetsmål samt delmål som behandlas i avsnitten 4.2.2 Grundvatten av god kvalitet och 4.2.3 Levande sjöar och vattendrag.
Miljö- och resursmålet innebär att jordbruket måste ta hänsyn till kravet på god miljö och behovet av en långsiktig och planerad hushåll- ning med våra naturresurser. Jordbrukets nega- tiva miljöeffekter till följd av närsaltutlakning och användning av kemiska bekämpnings- medel måste minimeras och produktionsförmå- gan hos marken bevaras. (Prop. 1989/90:146 s. 32, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:237)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitten 4.2.9 Ett rikt odlings- landskap, 4.2.6 Ingen övergödning och 4.2.12 Giftfri miljö.

132

Naturresurserna skall nyttjas på ett långsiktigt
hållbart sätt.

(Prop. 1990/91:90 s. 37, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet regleras i lagen
(1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser.
Behandlas i flera av
miljökvalitetsmålen i

avsnitt 4.2.

Miljömålet inom jordbrukspolitiken är att slå
vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap
och dess kulturvärden, bevara den biologiska
mångfalden och minimera jordbrukets miljö-
belastning på grund av växtnäringsläckage och
användning av bekämpningsmedel.

(Prop. 1993/94:111 s. 44, bet. 1993/94:JoU19,
rskr. 1993/94:256)

Målet fortsätter att gälla.
Behandlas i avsnitt 4.2.6
Ingen övergödning och
4.2.9 Ett rikt odlings-
landskap.

Miljömålet i den nya livsmedelspolitiken är att
slå vakt om ett rikt och varierat odlingsland-
skap och att minimera jordbrukets miljöbelast-
ning på grund av växtnäringsläckage och
användning av bekämpningsmedel. Det är
viktigt att odlingslandskapets natur- och
kulturmiljövärden bevaras. Ett rikt och varierat
odlingslandskap är av central betydelse för
flora, fauna och för att stärka den genetiska
mångfalden.

(Prop. 1989/90:146 s. 102, bet.

1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327)

Målet fortsätter gälla.

Behandlas i avsnitt 4.2.9
Ett rikt odlingslandskap.

Vid val av markanvändning och bruknings-
metoder i jordbruket måste hänsyn tas till kra-
ven på en god miljö och långsiktig hushållning
med naturresurserna. Målet skall vara att slå
vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap
och att minimera jordbrukets miljöbelastning.
(Prop. 1989/90:146 s. 49, bet. 1989/90:JoU25,
rskr. 1989/90:327)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål. Behandlas
i avsnitt 4.2.9 Ett rikt
odlingslandskap.

Fömybara resurser skall utnyttjas inom ramen
för ekosystemets produktionsförmåga. An-
vändningen av icke fömybara naturresurser
skall i ännu högre grad präglas av en ansvars-
full hushållning.

(Prop. 1990/91:90 s. 35, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla.
Täcks delvis av nya
miljökvalitetsmål som
behandlas i avsnitt 4.2
samt riktlinjer i kap. 5
Resurseffektivitet i ett
kretsloppssamhälle.

Regeringen bör utarbeta ett program med mål-
sättningen att den ekologiskt odlade arealen i
Sverige skall uppgå till 10% av åkerarealen år
2000.

(Motion p.g.a. prop. 1993/94:157, bet.
1993/94:JoU22 s. 1, rskr. 1993/94:272)

Målet fortsätter gälla.
Behandlas som delmål i
avsnitt 4.2.9 Ett rikt
odlingslandskap.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

133

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

11 Exploatering av mark och vatten för bebyggelse,
anläggningar och infrastruktur

Mål och beslut	Kommentarer
På 1990-talet skall den fysiska planeringens huvuduppgifter vara att säkerställa en långsik- tig god hushållning med mark- och vatten- resurser, främja en långsiktig förnuftig lokalisering av bebyggelse, anläggningar och infrastruktur samt utveckla en rik och levande stadsmiljö samt ta hänsyn till naturens krets- lopp i samhällsplaneringen. (Prop 1991/92:100, bil 15 s. 10, bet. 1991/92:JoU13, rskr. 1991/92:213)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö och 9.1 Samhälls- planering för en ekolo- giskt hållbar utveckling.
Mark- och vattenområden med särskilt höga naturvärden liksom ekologiskt särskilt känsliga områden skall så långt som möjligt undantas från exploatering. (Prop. 1990/91:90 s. 39, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet regleras i lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser. Behandlas i avsnitten 4.2.3 Levande sjöar och vattendrag, 4.2.4 Myll- rande våtmarker, 4.2.5 Hav i balans samt levan- de kust och skärgård, 4.2.8 Levande skogar, 4.2.9 Ett rikt odlings- landskap, 4.2.10 Stor- slagen fjällmiljö och 4.2.11 God bebyggd miljö.
Tätorterna bör i framtiden planeras allt tydli- gare utifrån uppsatta miljökrav. Genom god planering kan bl.a. behovet av transporter minska. Industrier som kan påverka människors hälsa lokaliseras så att tillräckliga skyddsavstånd erhålls till områden där människor bor och vistas. Områden for friluftsliv och rekreation bör avsättas i tillräcklig omfattning. (Prop. 1990/91:90 s. 33, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Täcks av nytt miljö- kvalitetsmål som be- handlas i avsnitt 4.2.11 En god bebyggd miljö. Behandlas även i avsnitt 9.1 Samhällsplanering för en ekologiskt hållbar utveckling.

134

Den värdefulla kulturmiljön i städerna skall bevaras. (Prop. 1990/91:90 s. 31, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet regleras i lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser. Täcks av nytt miljö- kvalitetsmål som be- handlas i avsnitt 4.2.11 En god bebyggd miljö.
Tillstånd till torvtäkter skall prövas restriktivt i områden som i den kommunala planeringen angetts vara av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet. (Prop. 1990/91:90 s. 38, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet regleras i lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser. Behandlas delvis i av- snitt 4.2.4 Myllrande våtmarker.
Grushushållningsplaner upprättas för områden med materialförsörjningsproblem eller mark- användningskonflikter. I sådana områden in- riktas materialförsörjningen i första hand mot bergtäkter och andra alternativa material till naturgrus. (Prop. 1990/91:90 s. 38, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet fortsätter gälla. Behandlas delvis i avsnitt 4.2.11 God be- byggd miljö.
Behovet av grönområden i tätorter och tätorts- nära områden skall tillgodoses i den kommu- nala planeringen. (Prop. 1990/91:90 s. 31, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)	Täcks av nytt miljö- kvalitetsmål samt delmål som behandlas i avsnitt 4.2.11 En god bebyggd miljö.
Naturvårdsverket har formulerat kvalitetsmål för sjöar och vattendrag (Sötvatten ’90). För att kunna uppnå och bibehålla en god vattenkvali- tet i Sverige bör kvalitetsmålen ingå som en del i länsstyrelsernas beslutsunderlag. (Prop. 1990/91:90 s. 45, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitten 4.2.3. Levande sjöar och vattendrag, 4.2.6 Ingen övergödning 4.2.7 Bara naturlig försurning och 4.2.12 Giftfri miljö.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

135

17 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Som övergripande mål för samhällsbyggandet
inför 2000-talet bör gälla:

-Att främja en långsiktigt bärkraftig bebyg-
gelsestruktur. Denna bebyggelsestruktur bör
förnyas och kompletteras så att en hushållning
med mark- och vattenområden, kulturmiljöns
värden, en ekonomisk utveckling och en god
livsmiljö främjas. Stor vikt bör därvid läggas
vid att hitta en balans mellan den byggda
miljön och omgivande landskap.

-Att skapa en rik och levande livsmiljö. Be-
byggelsemiljön måste utvecklas med stor hän-
syn till dess värden och kvaliteter, så att både
särart och mångfald främjas.

- Att utbyggnaden och förnyelsen av den tek-
niska infrastrukturen - för kommunikationer,
vatten, avlopp, etc. - måste ske med hänsyn
både till önskemålen om att skapa en samhälls-
ekonomisk effektiv struktur och att minimera
och förebygga miljökonsekvenserna av in-
greppen. På grund av miljöproblemen i städer
och tätorter bör nya tekniska lösningar som
bygger på kretsloppstänkande främjas. Särskild
tyngdpunkt bör läggas vid möjligheterna att
utnyttja naturområden och omgivande odlings-
landskap.

(Skr. 1994/95:120 s. 18-19, bet.

1994/95:JoUl 6, rskr. 1994/95:306)

Målet fortsätter gälla.
Täcks delvis av nytt
miljökvalitetsmål samt
delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.11 En god
bebyggd miljö. Be-
handlas även i avsnitt
9.1 Samhällsplanering
för en ekologiskt hållbar
utveckling.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

136

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

12 Anspråk mot särskilt värdefulla områden (vissa
odlingslandskap och skyddsvärda områden)

Mål och beslut

Kommentarer

Målet för det fortsatta arbetet med att bevara
naturtyper anges vara att säkerställa alla före-
kommande naturtyper, såväl naturliga som
kulturpräglade, i en sådan utsträckning och på
ett sådant sätt att de långsiktigt kan bibehållas i
ekologisk stabilitet och med bevarat artinne-
håll.

(Prop. 1989/90:146 s. 32, bet. 1989/90:JoU25,
rskr. 1989/90:237)

Täcks av nya miljökva-
litetsmål samt delmål
som behandlas i av-
snitten 4.2.3 Levande
sjöar och vattendrag,
4.2.4 Myllrande våt-
marker, 4.2.5 Hav i ba-
lans samt levande kust
och skärgård, 4.2.8 Le-
vande skogar, 4.2.9 Ett
rikt odlingslandskap,
4.2.10 Storslagen fjäll-
miljö och 4.2.11 God
bebyggd miljö.

Målet för det fortsatta arbetet inom fauna- och
floravården anges vara att bibehålla en rik och
varierad fauna och flora, att inom ramen för
rimliga krav på hänsyn och resursinsatser
bevara de naturligt förekommande växt- och
djurarterna i livskraftiga och reproducerande
populationer i naturen.

(Prop. 1989/90:146 sid. 32, bet.
1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:237)

4.2.10 Storslagen fjäll-
miljö och 4.2.11 God
bebyggd miljö.

137

Den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Växt- och djursamhällen bevaras så att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter ges förut- sättningar att fortleva under naturliga betingel- ser och i livskraftiga bestånd. (Prop. 1990/91:90 s. 35, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338)	Täcks av nya miljökva- litetsmål samt delmål som behandlas i av- snitten 4.2.3 Levande sjöar och vattendrag, 4.2.4 Myllrande våt- marker, 4.2.5 Hav i ba- lans samt levande kust och skärgård, 4.2.8 Le- vande skogar, 4.2.9 Ett rikt odlingslandskap, 4.2.10 Storslagen fjäll- miljö och 4.2.11 God bebyggd miljö.
Målen för konventionen är att bevara den bio- logiska mångfalden, att hållbart nyttja dess beståndsdelar och att rättvist fördela de vinster som uppstår vid nyttjandet av genetiska resurser. Varje part (land) skall utveckla nationella strategier, planer eller program för bevarande av biologisk mångfald. (Prop. 1992/93:227 s. 4-5, bet. 1992/93:JoU4, rskr. 1992/93:27)	Målet uppnått i de delar som avser utveckling av strategier o.dyl. Målet fortsätter gälla i övriga delar.
Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. (Prop. 1986/87:58 s. 22, bet. 1986/87:JoU15, rskr. 1986/87:190)	Målet fortsätter gälla.
Skogsvårdslagen skall på ett bättre sätt än hit- tills vara en garanti för att skogsbruket i de fjällnära skogarna bedrivs med mycket stor återhållsamhet. Skogsbruket där skall inte bedrivas i vidare omfattning än vad som är för- enligt med intressen som är viktiga för natur- vården, kulturmiljövården och rennäringen. (Prop. 1990/91:3 s. 3, bet. 1990/91 :JoU13, rskr. 1990/91:70)	Målet fortsätter gälla. Behandlas delvis i avsnitt 4.2.8 Levande skogar.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

138

En svensk strategi med grundläggande prin-
ciper för bevarande och hållbart utnyttjande av
biologisk mångfald antas. Dessa grund-
läggande principer är att miljömålen skall ges
samma vikt och betydelse som skilda eko-
nomiska överväganden i syfte att bygga
mänsklig verksamhet på ekologisk grund.
Vidare skall en helhetssyn tillämpas vad gäller
åtgärder för att upprätthålla ekologiska proces-
ser och säkra arters långsiktiga överlevnad.
(Prop. 1993/94:30 s. 16 och 18, bet.
1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87)

Målet är delvis uppnått
genom att en strategi är
antagen. I övriga delar
fortsätter målet att gälla.

Under de närmaste åren bör det läggas en ökad
vikt vid att främja en miljöanpassning av verk-
samheten inom olika samhällssektorer. Att
inrätta skyddade områden är viktigt även i fort-
sättningen.

(Prop. 1993/94:30 s. 21, bet. 1993/94:JoU9,
rskr. 1993/94:87)

Målet fortsätter gälla.
Täcks till de delar som
gäller skyddade områ-
den av nya miljö-
kvalitetsmål samt

delmål som behandlas i
avsnitten 4.2.3 Levande
sjöar och vattendrag,
4.2.4 Myllrande

våtmarker, 4.2.5 Hav i
balans samt levande
kust och skärgård, 4.2.8
Levande skogar, 4.2.9
Ett rikt odlingslandskap,
4.2.10 Storslagen

fjällmiljö och 4.2.11
God bebyggd miljö.

Representativa områden av alla förekommande
naturtyper skall säkerställas. Skyddet av ursko-
gar, våtmarker och vissa naturtyper i odlings-
landskapet bör prioriteras. Mångfalden i flora
och fauna bör bibehållas. Mark bör säkerställas
och göras bättre tillgänglig för rekreation och
friluftsliv särskilt runt våra tätorter.

(Prop. 1987/88:85 s. 45, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373)

Täcks av nya miljö-
kvalitetsmål samt

delmål som behandlas i
avsnitten 4.2.3 Levande
sjöar och vattendrag,
4.2.4 Myllrande

våtmarker, 4.2.5 Hav i
balans samt levande
kust och skärgård, 4.2.8
Levande skogar, 4.2.9
Ett rikt odlingslandskap,
4.2.10 Storslagen

fjällmiljö och 4.2.11
God bebyggd miljö.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

139

Den biologiska mångfalden, artrikedomen och
den genetiska variationen är en förutsättning
för varaktigt liv. Aktionsplaner som syftar till
en mer naturvårdsanpassad verksamhet utarbe-
tas nu inom bl.a. skogsbruket, jordbruket,
fisket och rennäringen. Allemansrätten och
strandskyddet är viktiga förutsättningar för
friluftslivet. Landets fjällområden bör värnas
mot alltför hårt nyttjande och slitage.

(Skr. 1994/95:120, bet. 1994/95:JoU 16, rskr.
1994/95:306)

Täcks av nya miljö-
kvalitetsmål samt

delmål som behandlas i
avsnitten 4.2.3 Levande
sjöar och vattendrag,
4.2.4 Myllrande

våtmarker, 4.2.5 Hav i
balans samt levande
kust och skärgård, 4.2.8
Levande skogar, 4.2.9
Ett rikt odlingslandskap,
4.2.10 Storslagen

fjällmiljö och 4.2.11
God bebyggd miljö.

Bulleravgivningen från snöskotrar och andra
terrängskotrar bör minskas.

(Skr. 1993/94:175 s. 10, bet. 1993/94:JoU21,
rskr. 1993/94:362)

Målet har därefter be-
handlats i propositionen
Hållbar utveckling i lan-
dets fjällområden (prop.
1995/96:226, bet.

1996/97: JoU5, rskr.

1996/97:63).

Kompletteras med

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.10 Storslagen
fjällmiljö.

Bullret bör minska i värdefulla natur- och re-
kreationsområden. Det bör ske dels genom
bullerdämpande åtgärder via källorna, dels
genom att begränsa eller förbjuda motordrivna
fritidsaktiviteter i områden med större krav på
frihet från buller.

(Skr. 1993/94:175 s. 5, bet. 1993/94:JoU21,
rskr. 1993/94:362)

Målet fortsätter gälla.
Har delvis behandlats i
propositionen Hållbar
utveckling i landets
fjällområden (prop.

1995/96:226, bet.

1996/97:JoU5, rskr.

1996/97:63). Täcks del-
vis av nya miljö-
kvalitetsmål samt

delmål som behandlas i
avsnitt 4.2.5 Hav i
balans samt levande
kust och skärgård samt
4.2.10 Storslagen

fjällmiljö.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

140

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

13 Brutna kretslopp, avfall och miljöfarliga restprodukter

Mål och beslut	Kommentarer
Energipolitiken ska utgå ifrån vad natur och miljö kan bära. (Prop. 1990/91:88 s. 6, bet. 1990/91 :NU40, rskr. 1990/91:373, 374)	Målet fortsätter gälla. Riksdagen behandlade 1997 ett nytt energipoli- tiskt beslut där det även anges att energipolitiska riktlinjer från 1991 års uppgörelse ligger fast (prop. 1996/97:89, bet 1996/97:NU12, rskr 1996/97:212). Behand- las i denna proposition i kapitel 5 Resurseffek- tivisering i ett krets- loppssamhälle.
Miljöpolitiken skall underlätta industrins anpassning till kretsloppssamhället, bl a genom att skapa goda förutsättningar för användning av fömybara resurser, energisnåla processer, återanvändning och återvinning. (Prop. 1992/93:180 s. 18, bet. 1992/93:JoUl4, rskr. 1992/93:344)	Målet fortsätter gälla och kompletteras med nya riktlinjer. Behandlas i avsnitt 4.2.11 God be- byggd miljö och i kapitel 5 Resurseffek- tivisering i ett krets- loppssamhälle.
Som riktlinjer för miljöpolitiken skall gälla att alla beslut skall vara inriktade mot att effektivisera resurshushållningen och främja kretsloppssamhället. (Vad som utvinns ur naturen skall på ett uthålligt sätt kunna användas, återanvändas, återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas.) (Prop. 1992/93:180 s. 14, bet. 1992/93:JoU 14, rskr. 1992/93:344)	Målet fortsätter gälla och kompletteras med nya riktlinjer. Behandlas i avsnitt 4.2.11 God be- byggd miljö och i kapitel 5 Resurseffek- tivisering i ett krets- loppssamhälle.
Som riktlinje för en kretsloppsanpassad ut- veckling skall gälla att stimulera till en miljö- anpassad produktutveckling genom att miljö- krav i ökad utsträckning ställs vid offentlig upphandling. (Prop. 1992/93:180 sid. 41, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i kap. 10 Styrmedel och andra in- strument i miljöpoli- tiken.

141

Som närmare riktlinjer för kemikaliekontrollen
inom ramen för en kretsloppsanpassad sam-
hällsutveckling skall gälla:

att flödena och användningen av hälso- och
miljöskadliga kemikalier bör minska. De
flöden som ändock innehåller skadliga
kemikalier i möjligaste mån slutas.
Systematisk riskhantering av kemikalier
behöver utvecklas ytterligare. Användningen
av de mest skadliga ämnena bör avvecklas.
Planer för riskbegränsning bör tas fram för ett
antal ämnen inom en femårsperiod,

att substitutionsprincipen bör hävdas interna-
tionellt och tillämpningen i Sverige utvecklas,
att arbetet med att öka kunskaperna om och
begränsa riskerna med hälso- och
miljöskadliga kemikalier bör intensifieras.
Detta arbete bör i princip bekostas och
bedrivas av industrin enligt principen om att
förorenaren skall betala,

att kemikaliekontrollen så långt möjligt bör
genomföras i internationellt samarbete och
Sverige bör där vara aktivt pådrivande.

(Prop. 1992/93:180 s. 46, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål samt del-
mål, nya riktlinjer och
strategier. Behandlas i
avsnitt 4.2.12 Giftfri
miljö och kapitel 6
Kemikaliepolitik för

2000-talet.

Inom ramen för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling skall följande riktlinjer
gälla för all plasthantering:

För plaster bör bättre hushållning ske med
sådant plastmaterial som framställs ur ändliga
naturresurser genom ökad återanvändning och
materialåtervinning.

Särskilt miljöbelastade plastmaterial bör
undvikas helt.

Utvecklingen av alternativa plastmaterial, som
kan tillverkas av fömybara råvaror, bör
stödjas.

(Prop. 1992/93:180 s. 100, bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344)

Riktlinjen fortsätter

gälla. Behandlas i kapi-
tel 5 Resurseffektivi-
sering i ett kretslopps-
samhälle

Åtgärder inom jord- och skogsbruket, i trans-
portsektorn, inom energiförsörjningen och i
industrin skall inriktas mot ett resurssnålt
kretsloppssamhälle.

(Prop. 1992/93:180 s. 20, bet. 1992/93:JoUl4,
rskr. 1992/93:344)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nya riktlinjer. Behandlas
målavsnitt 4.2.11 God
bebyggd miljö och i ka-
pitel 5 Resurseffektivi-
sering i ett kretslopps-
samhälle.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

142

Som riktlinjer för beslut avseende samhälls-
planeringen skall gälla att de skall vara inrik-
tade mot att effektivisera och främja krets-
loppssamhället.

(Prop. 1992/93:180 s. 31, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344)

Riktlinjema/målet fort-
sätter gälla. Behandlas i
målavsnitt 4.2.11 God
bebyggd miljö.

Eftersom kommunerna spelar en avgörande
roll i arbetet för att ställa om till ett kretslopps-
anpassat samhälle bör kretsloppsprincipen fa
stort genomslag i kommunernas arbete för att
omsätta och konkretisera Riokonferensens
handlingsprogram Agenda 21 i lokala program
för en hållbar utveckling. Centrala miljö-
myndigheter och länsstyrelser bör stödja
kommunernas arbete.

(Prop. 1992/93:180 s. 32, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344)

Målet fortsätter gälla.
Behandlas i avsnitt 11.3
Fortsatt arbete med
Agenda 21.

Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling skall gälla att ekonomiska
styrmedel i ökad omfattning skall utvecklas
och användas inom miljöpolitiken.

(Prop. 1992/93:180 s. 36, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344)

Riktlinjen fortsätter

gälla. Behandlas i kap.
10 Styrmedel och andra
instrument i miljöpoli-
tiken samt delvis i kapi-
tel 5 Resurseffektivise-
ring i ett kretslopps-
samhälle.

Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad sam-
hällsutveckling skall gälla att arbetet med nya
standarder skall bedrivas med inriktningen att
standarderna skall vara analyserade med avse-
ende på sina miljökonsekvenser. Miljö- och
hälsoaspekter bör integreras i företagens arbete
med kvalitetssäkring och standarder för detta.
(Prop. 1992/93:180 s. 42, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344)

Riktlinjerna fortsätter
gälla. Behandlas i kap.
10 Styrmedel och andra
instrument i miljöpoli-
tiken.

Inom ramen för en kretsloppsanpassad sam-
hällsutveckling bör som riktlinje gälla att
nuvarande bilskrotningssystem skall utformas
till ett återvinningssystem där tillverkare och
importörer har fysiskt och ekonomiskt ansvar
att ta tillbaka uttjänta bilar och återvinna mate-
rial från dem.

(Prop. 1992/93:180 s. 106, bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344)

Regleras i förordningen
(1997:788) producent-
ansvar för bilar.

Behandlades i prop.
1995/96:174. Behandlas
i denna proposition i
kapitel 5 Resurseffek-
tivisering i ett krets-
loppssamhälle.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

143

18 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

Konsumentpolitikens mål ska bl.a. vara att
konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas,
och att sådana konsumtions- och produk-
tionsmönster utvecklas som minskar påfrest-
ningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling.

(Prop. 1994/95:140 s. 21, bet. 1994/95:LU32,
rskr. 1994/95:438)

Målet fortsätter gälla.
Behandlas i avsnitt 8.2
om konsumenterna och
miljön.

Avfallet utgör en allt större belastning på
miljön. Många problem skapas redan när en
vara tillverkas. Producenten ansvarar för det
avfall som uppstår till följd av verksamheten,
vilket inkluderar ett kostnadsansvar.

(Prop. 1989/90:100, bil 16 s. 28, bet.
1989/90: JoUl 6, rskr. 1989/90:241)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nya riktlinjer Behandlas
i avsnitt 4.2.12 Giftfri
miljö och kapitel 5
Resurseffektivisering i
ett kretsloppssamhälle.

De stora volymerna avfall utgör problem för
miljön och resurshushållningen. Återanvänd-
ning och återvinning av material måste öka.
(Prop. 1989/90:100, bil. 16 s. 28, bet.
1989/90:JoU16, rskr. 1989/90:241)

Målet fortsätter gälla
och kompletteras med
nya riktlinjer. Behandlas
i avsnitten 4.2.12 Giftfri
miljö, 4.2.8 Levande
skogar och 4.2.15
Begränsad klimatpå-

verkan.

För det avfall som slutligen behöver tas om
hand måste teknik och system för miljöriktig
hantering och slutbehandling utvecklas.

(Prop. 1989/90:100, bil. 16 s. 28, bet.
1989/90:JoU16, rskr. 1989/90:241)

Målet fortsätter gälla.
Behandlas i målavsnitt
4.2.11 God bebyggd
miljö och i kapitel 5
Resurseffektivisering i
ett kretsloppssamhälle.

Producentens ansvar måste utkrävas tydligare
än hittills. Varorna måste vara rena från början.
Den som ger upphov till avfall skall stå för
kostnaderna i samband med

avfallshanteringen.

(Prop. 1989/90:100, bil. 16 s. 43, bet.
1989/90: JoUl 6, rskr. 1989/90:241)

Målet är uppnått. Regle-
ras i förordningarna om
producentansvar för

(1994:1205) returpap-
per, (1994:1236) bildäck
(1997:185) förpack-

ningar och (1997:788)
bilar och lagen

(1991:336) om vissa
dryckesförpackningar.

Behandlas i kapitel 5
Resurseffektivisering i
ett kretsloppssamhälle.

Återtagningsmålet för dryckesförpackningar
skall vara minst 90 %.

(Prop. 1989/90:100, bil. 16 s. 58, bet.

1989/90:JoUl6, rskr. 1989/90:241)

Regleras i förordningen
(1997:185) om produ-
centansvar för förpack-
ningar.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

144

Källsortering av avfall bör utvecklas så att allt avfall som lämnas till slutbehandling fr o m år 1994 sorteras i kategorier som möjliggör lämp- lig hantering och så att förbränning och depo- nering av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upphört vid utgången av år 1993. (Prop. 1989/90:100, bil. lös. 54, bet. 1989/90:JoU16, rskr. 1989/90:241)	Målet fortsätter gälla och kompletteras med föreslagna åtgärder en- ligt prop. 1996/97:172. Behandlas i målavsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö och i kapitel 5 Resurseffektivisering i ett kretsloppssamhälle.
Ett program läggs fast för att senast till år 1995 fa bort de farligaste ämnena i slammet från de kommunala reningsverken. Målet är att slam fortlöpande skall kunna utnyttjas inom bl.a. jordbruket utan risker för miljö och hälsa. Deponering av slam bör upphöra på sikt. (Prop. 1989/90:100, bil. lös. 73, bet. 1989/90:JoUlö, rskr. 1989/90:241)	Målet fortsätter gälla. Kompletteras med nya miljökvalitetsmål samt delmål i avsnitt 4.2.11 God bebyggd miljö och 4.2.12 Giftfri miljö. Be- handlas delvis i avsnitt 5.5 Kretslopp av växt- näring mellan stad och land.
Åtgärder för att få en slamkvalitet som innebär att slammet kan nyttjas av jordbruket bör vidtas utifrån lokala planer och lokala förutsättningar samt samordnas med de handlingsprogram för en hållbar utveckling som arbetas fram i kommunerna. (Prop. 1993/94:103 s. Ö2, bet. 1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273)	Målet är uppnått.
Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad sam- hällsutveckling skall gälla att nya produkt- grupper och varuområden successivt anges för producentansvar. Inom flera områden pågår redan arbete i denna riktning, t.ex. när det gäller skrotdäck och bilar. Andra områden som bör bli aktuella inom kort är plaster, byggnadsmaterial, elektroniska och elektriska produkter. (Prop. 1992/93:180 s. 98, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344)	Målet fortsätter gälla. Delvis uppnått genom att producentansvar fastslagits i prop. 1995/96:174 och 1996/97:172. Regleras i Renhållningslagen (1979:597) och i förord- ningar om producent- ansvar för (1994:1205) returpapper, (1994:1236) bildäck (1997:185) förpack- ningar och (1997:788) bilar. Behandlas i kapitel 5 Resurseffek- tivisering i ett krets- loppssamhälle.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

145

Insamlingsmålet för försålda lösa och fast
monterade NiCd-batterier skall vara 90 %.
(Prop. 1990/91:90 s. 254, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338)

Målet fortsätter gälla.

Ett miljöanpassat näringsliv är en förutsättning
för en hållbar utveckling och kan stärka kon-
kurrenskraften. Producenterna bör ta ett ökat
miljöansvar för varor och produkter under hela
dess livscykel. Kretsloppsarbetet drivs vidare
med kraft. Spridning av skadliga ämnen som
medför risk för miljö och hälsa bör begränsas
så långt som möjligt. Mängden avfall bör
minska avsevärt jämfört med dagens situation.
(Skr. 1994/95:120, bet. 1994/95:JoU16, rskr.
1994/95:306)

Riktlinjerna fortsätter
gälla. Delvis uppnådda
genom att producent-
ansvar fastslagits i prop.
1995/96:174 och

1996/97:172. Behandlas
i kapitel 5 Resurseffek-
tivisering i ett krets-
loppssamhälle.

Motsvarande villkor som tillämpas för de före-
tag som far hanteringstillstånd för PET-flaskor
för återfyllnad skall gälla för företag som
väljer att ingå i ett system med retur-PET som
återvinns. För sådant hanteringstillstånd skall
således gälla att minst 90 % räknat på årsbasis
av de försålda engångsflaskoma från den 1
januari 1994 tas tillbaka och

materialåtervinnas.

(Prop. 1992/93:180 s. 76, bet. 1992/93:JoU 14,
rskr. 1992/93:344)

Målet är uppnått. Regle-
ras i förordningen
(1997:185) om produ-
centansvar för förpack-
ningar och lagen

(1991:336) om vissa
dryckesförpackningar.
Behandlas i avsnitt 5.3.1
Producentansvaret för
förpackningar, retur-

papper och däck som
bidrag till omställningen
av miljöarbetet.

Insamlingsmålet för tidnings- och journalpap-
per sätts till 75 % till år 2000.

(Prop. 1992/93:180 s. 79, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344)

Målet är uppnått. Regle-
ras i förordningen
(1994:1205) om produ-
centansvar för returpap-
per. Behandlas i avsnitt
5.3.1

Till år 1996 bör 60 % återtagning av alla årli-
gen uppkomna skrotdäck ha nåtts samt att det
bör vara möjligt att till år 1998 nå minst 80 %
återtagning.

(Prop. 1992/93:180 s. 105, bet. 1992/93JoU
14, rskr. 1992/93:344)

Målet är i huvudsak
uppnått. Regleras i för-
ordning (1994:1236) om
producentansvar för

däck. Behandlas i

avsnitt 5.3 Producent-
ansvar och kretslopps-
anpassning av varor.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

146

Producentansvar för förpackningar och krav på
återanvändning och materialåtervinning gäller
från den 1 januari 1994.

(Jfr prop. 1992/93:180 s. 65 och 73, bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344 samt SFS
1997:185)

Målet är uppnått. Regle-
ras i förordningen
(1997:185) om produ-
centansvar för förpack-
ningar. Behandlas i
avsnitt 5.3 Producent-
ansvar och kretslopps-
anpassning av varor.

Kemikaliekontrollen ingår i arbetet mot en
långsiktigt hållbar utveckling. Riskbegräns-
ningsarbetet och substitutionsprincipens

tillämpning bör vidareutvecklas. Det inter-
nationella arbetet bör intensifieras. Särskild
vikt bör läggas på samarbete inom EG/EFTA
samt insatser för hjälp till uppbyggnad av
kemikaliekontroll i Baltikum och Östeuropa.
Ökad vikt bör läggas vid stöd och vägledning
till kommuner och små företag.

(Prop. 1993/94:163 s. 42, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål samt del-
mål, riktlinjer och stra-
tegier. Behandlas i
avsnitt 4.2.12 Giftfri
miljö och i kapitel 6
Kemikaliepolitik för

2000-talet.

Arbete med att finna metoder för urval av
ämnen för riskbegränsningsarbete bör
intensifieras. Såväl miljö- och hälsoegenskaper
som exponering bör vägas in. Internationellt
samarbete bör fa ökad betydelse.

(Prop. 1993/94:163 s. 45, bet. 1993/94:JoU23,
rskr. 1993/94:273)

Täcks av nytt miljö-
kvalitetsmål samt del-
mål, nya riktlinjer och
strategier. Behandlas i
avsnitten 4.2.12 Giftfri
miljö och 6.2 Ytterli-
gare riktlinjer för kemi-
kaliepolitiken, och 6.4
Begränsningar och

avveckling av vissa
skadliga ämnen.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

14 Inriktningen av miljöarbetet gemensamt för flera hot

Mål och beslut

Kommentarer

Regeringen anser att kommunerna bör följa
rekommendationen i Agenda 21 om att alla
lokala myndigheter i världen senast år 1996
skall utarbeta lokala handlingsprogram för en
hållbar utveckling inför nästa århundrade. Ide-
ella insatser på miljöområdet bör främjas och
stimuleras.

(Prop. 1993/94:111, bet. 1993/94:JoU19, rskr.
1993/94:256)

Målet uppnått. Behand-
las i avsnitt 9.3 Fortsatt
arbete med Agenda 21.

147

Regeringen vill framhålla betydelsen av forsk- ningssatsningar om biologisk mångfald, klimatforskning, forskning för ett kretsloppssamhälle och ökade insatser för internationalisering. (Prop. 1992/93:170, avsnitt 14 s. 514, bet. 1992/93:JoU18, rskr. 1992/93:398)	Målet fortsätter gälla.
Arbetet med att utveckla mätbara mål bör fort- sätta. De av riksdagen fastlagda övergripande målen för naturvårdsarbetet bör omsättas i mätbara mål så att miljöarbetet kan utvärderas. Målen bör brytas ned i praktiskt genomförbara enheter som kan tillämpas inom olika samhällssektorer och på regional och lokal nivå. (Länsstyrelsernas utveckling av regionala mål för bevarande av biologisk mångfald bör genomföras i samarbete med skogsvårdsstyrel- sema.) (Prop. 1993/94:30 s. 31, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87)	Målet fortsätter gälla. Nya miljökvalitetsmål och riktlinjer behandlas i kap. 4 Nationella mil- jökvalitetsmål för eko- logiskt hållbar utveck- ling, kap 5 Resursef- fektivitet i ett krets- loppssamhälle, kap. 6 Kemikaliepolitik för 2000-talet samt kap. 9 Samhällsplanering, lokalt och regionalt miljöarbete.
Aktionsplaner eller handlingsprogram för bevarandet av biologisk mångfald bör utarbetas dels av Naturvårdsverket, för uppföljning av miljömål och för en samlad bedömning av insatsbehoven inom hela området, dels av resp, sektorsmyndighet som sektorsvisa konkreta planer eller program. (Prop. 1993/94:30 s. 32, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87)	Målet är uppnått genom Naturvårdsverkets och sektorsmyndighetemas aktionsplaner.
Uppföljning av konventionen om biologisk mångfald bör ges en tematisk inriktning upp- delad på olika regioner. Uppföljningsdiskus- sionema bör föras i FN:s regionala kommis- sioner och i FAO:s regionala kommissioner för skogsbruk, jordbruk och fiske. Konkret uppföljningsarbete bör även bedrivas inom andra mellanstatliga samarbetsorgan. (Prop. 1993/94:30 s. 42, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87)	Målet fortsätter gälla. Behandlas delvis i kap. 11 Internationellt miljö- samarbete.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

148

Sveriges aktiva och pådrivande insatser i det globala miljö- och utvecklingssamarbetet skall fortsätta och utvecklas. Det övergripande målet är att åstadkomma en integrering av UNCED- besluten i både det normativa och operativa internationella samarbetet, och där så är lämp- ligt, sträva efter att fa till stånd internationella avtal med konkreta och tidsbestämda åtaganden och förpliktelser. (Prop. 1993/94:111, bet. 1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i kap. 3 Miljöpolitikens inrikt- ning och kap. 11 Inter- nationellt miljösamar- bete.
Tillväxten måste ske utan ökad forslitning av natur samt miljö och så att resursbasen for framtida generationer inte äventyras. Klara gränser måste finnas för att skydda miljön i vid bemärkelse. Ekonomiska styrmedel bör använ- das i större utsträckning inom miljöpolitiken. (Prop. 1995/96:25 s. 18, bet. 1995/96:FiUl, rskr. 1995/96:134)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitt 8.7 Optimalt styrmedelsval, avsnitt 8.8 Miljöanpas- sade stöd och avsnitt 8.9 Marknadsinriktade styrmedel. 8.9.
(Ekonomiska styrmedel skall användas för att driva på utvecklingen mot ett bärkraftigt sam- hälle.(Utformningen av skatter och avgifter bör avvägas så att miljökostnader beaktas på samma sätt som andra samhällskostnader. (Prop. 1991/92:150, bil. 1.12 s. 7, bet. 1991/92:JoU24, rskr. 1991/92:355)	Målet fortsätter gälla. Behandlas delvis i avsnitt 8.7 Optimalt styrmedelsval, avsnitt 8.8 Miljöanpassade stöd och avsnitt 8.9 Mark- nadsinriktade styrmedel. 8.9.
Det lokala miljöarbetet utgör grunden för en hållbar utveckling. För Sveriges del är kommu- nernas arbete med lokal Agenda 21 av central betydelse. Kommuninvånare, intresseorganisa- tioner, företag samt övriga lokala aktörer behö- ver engageras i arbetet och bidra med sina kun- skaper. Länsstyrelsernas ansvar att vara på- drivande och samordnande i miljöarbetet behö- ver utvecklas ytterligare. (Skr. 1994/95:120 s. 15, bet. 1994/95:JoU16, rskr. 1994/95:306)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i kap. 9 Samhällsplanering, lokalt och regionalt miljöarbete.
Samhällsplaneringen på alla nivåer bör ut- vecklas mot ett sektorsövergripande och stra- tegiskt synsätt för att främja en hållbar ut- veckling av hela landet. Miljöproblem bör förebyggas bl a genom arbete med ett miljöanpassat transportsystem och samordnande insatser i fråga om markanvändning och byggande. (Skr. 1994/95:120 s. 15, bet. 1994/95:JoU16, rskr. 1994/95:306)	Målet fortsätter gälla. Behandlas i avsnitt 9.1 Samhällsplanering för ekologiskt hållbar ut- veckling.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 57

149

Bilaga till kap. 12

1997 års justeringar och ändringar av

Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet

Prop. 1997/98:145

Bilaga 58

Annex I

ADJUSTMENTS AGREED AT THE
NINTH MEETING OF THE PARTIES
RELATING TO CONTROLLED
SUBSTANCES IN ANNEX A

The ninth meeting of the Parties to the
Montreal Protocol on Substances that
Deplete the Ozone Layer decides, on the
basis of the assessments made pursuant to
Article 6 of the Protocol, to adopt
adjustments and reductions of production
and consumption of the controlled
substances in Annex A to the Protocol as
follows:

Article 5, paragraph 3

The following words shall be added at the
end of paragraph 3 (a) of Article 5 of the
Protocol:

relating to consumption

The following subparagraph shall be added
to paragraph 3 of Article 5 of the Protocol:

(c) For controlled substances under Annex
A, either the average of its annual
calculated level of production for the period
1995 to 1997 inclusive or a calculated level
of production of 0.3 kilograms per capita,
whichever is the lower, as the basis for
determining its compliance with the control
measures relating to production.

Annex II

ADJUSTMENTS AGREED AT THE
NINTH MEETING OF THE PARTIES
RELATING TO CONTROLLED
SUBSTANCES IN ANNEX B

The ninth meeting of the Parties to the
Montreal Protocol on Substances that
Deplete the Ozone Layer decides, on the
basis of the assessments made pursuant to
Article 6 of the Protocol, to adopt

Bilaga I

JUSTERINGAR ÖVERENSKOMNA VID
NIONDE MÖTET MED PARTERNA OM
KONTROLLERADE ÄMNEN I BILAGA
A

Nionde mötet med parterna i
Montrealprotokollet om ämnen som bryter
ned ozonskiktet beslutar att, på grundval av
de utvärderingar som har gjorts i enlighet
med artikel 6 i protokollet, anta följande
justeringar och minskningar av produktion
och konsumtion1 av de kontrollerade ämnen
som anges i bilaga A till protokollet:

Artikel 5.3

Följande text skall läggas till i slutet av
artikel 5.3 (a) i protokollet:

med avseende på konsumtion

Följande stycke skall läggas till efter artikel
5.3 i protokollet:

c) i fråga om kontrollerade ämnen i bilaga
A, den mängd som är lägst av medeltalet för
dess årliga beräknade produktion under
perioden 1995 till och med 1997 och en
beräknad produktion på 0,3 kg per capita,
som grund för att fastställa om
kontrollåtgärderna har fullgjorts med
avseende på produktion.

Bilaga II

JUSTERINGAR ÖVERENSKOMNA VID
NIONDE MÖTET MED PARTERNA OM
KONTROLLERADE ÄMNEN I BILAGA
B

Nionde mötet med partema i
Montrealprotokollet om ämnen som bryter
ned ozonskiktet beslutar att, på grundval av
de utvärderingar som har gjorts i enlighet
med artikel 6 i protokollet, anta följande

1 tidigare översättningar benämnt förbrukning.

150

adjustments and reductions of production and consumption of the controlled substances in Annex B to the Protocol as follows:	justeringar och minskningar av produktion Prop. 1997/98:145 och konsumtion1 av de kontrollerade ämnen Bilaga 58 som anges i bilaga B till protokollet:
Article 5, paragraph 3	Artikel 5.3
The following words shall be added at the end of paragraph 3 (b) of Article 5 of the Protocol:	Följande text skall läggas till i slutet av artikel 5.3 (b) i protokollet:
relating to consumption	med avseende på konsumtion
The following subparagraph shall be added to paragraph 3 of Article 5 of the Protocol:	Följande stycke skall läggas till efter artikel 5.3 i protokollet:
(d) For controlled substances under Annex B, either the average of its annual calculated level of production for the period 1998 to 2000 inclusive or a calculated level of production of 0.2 kilograms per capita, whichever is the lower, as the basis for determining its compliance with the control measures relating to production.	d) i fråga om kontrollerade ämnen i bilaga B, den mängd som är lägst av medeltalet för dess årliga beräknade produktion under perioden 1998 till och med 2000 och en beräknad produktion på 0,2 kg per capita, som grundför att fastställa om kontrollåtgärderna har fullgjorts med avseende på produktion.
Annex III	Bilaga III
ADJUSTMENTS AGREED AT THE NINTH MEETING OF THE PARTIES RELATING TO THE CONTROLLED SUBSTANCE IN ANNEX E	JUSTERINGAR ÖVERENSKOMNA VID NIONDE MÖTET MED PARTERNA OM KONTROLLERADE ÄMNEN I BILAGA E
The ninth meeting of the Parties to the Montreal Protocol on Substances that Deplete the Ozone Layer decides, on the basis of the assessments made pursuant to Article 6 of the Protocol, to adopt adjustments and reductions of production and consumption of the controlled substances in Annex E to the Protocol as follows:	Nionde mötet med parterna i Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet beslutar att, på grundval av de utvärderingar som har gjorts i enlighet med artikel 6 i protokollet, anta följande justeringar och minskningar av produktion och konsumtion1 av de kontrollerade ämnen som anges i bilaga E till protokollet:
A. Article 2H: Methyl bromide	A. Artikel 2H: Metylbromid
1. Paragraphs 2 to 4 of Article 2H of the Protocol shall be replaced by the following paragraphs:	1. Artikel 2H 2-4 skall ersättas med följande punkter:
2. Each Party shall ensure that for the twelve-month period commencing on 1 January 1999, and in the twelve-month period thereafter, its calculated level of consumption of the controlled substance in Annex E does not exceed, annually, seventy- five per cent of its calculated level of consumption in 1991. Each Party producing the substance shall, for the same periods, ensure that its calculated level of production of the substance does not exceed, annually,	2. Varje part skall tillse att under den tolvmånadersperiod som börjar den 1 januari 1999 och under tolvmånadersperioden därefter dess beräknade nivå avseende konsumtion av det kontrollerade ämnet i bilaga E inte överstiger 75 procent av dess beräknade konsumtionsnivå år 1991. Varje part som producerar ämnet skall under samma period tillse att dess beräknande produktionsnivå avseende ämnet inte överstiger 75 procent

seventy-five per cent of its calculated level of av dess beräknade produktionsnivå år 1991.

production in 1991. However, in order to

För att tillgodose de grundläggande

151

satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of production
may exceed that limit by up to ten per cent of
its calculated level of production in 1991.

3. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1
January 2001, and in the twelve-month
period thereafter, its calculated level of
consumption of the controlled substance in
Annex E does not exceed, annually, fifty per
cent of its calculated level of consumption in
1991. Each Party producing the substance
shall, for the same periods, ensure that its
calculated level of production of the
substance does not exceed, annually, fifty
per cent of its calculated level of production
in 1991. However, in order to satisfy the
basic domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of Article 5, its
calculated level of production may exceed
that limit by up to ten per cent of its
calculated level of production in 1991.

4. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1
January 2003, and in the twelve-month
period thereafter, its calculated level of
consumption of the controlled substance in
Annex E does not exceed, annually, thirty
per cent of its calculated level of
consumption in 1991. Each Party producing
the substance shall, for the same periods,
ensure that its calculated level of production
of the substance does not exceed, annually,
thirty per cent of its calculated level of
production in 1991. However, in order to
satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of production
may exceed that limit by up to ten per cent of
its calculated level of production in 1991.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 58

inhemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5.1 får dock en parts beräknade
produktionsnivå överstiga denna gräns med
upp till 10 procent av den beräknade
produktionsnivån år 1991.

3. Varje part skall tillse att under den
tolvmånadersperiod som börjar den 1
januari 2001 och under
tolvmånadersperioden därefter dess
beräknade nivå avseende konsumtion av det
kontrollerade ämnet i bilaga E inte
överstiger 50 procent av dess beräknade
konsumtionsnivå år 1991. Varje part som
producerar ämnet skall under samma period
tillse att dess beräknade produktionsnivå
avseende ämnet inte överstiger 50 procent
av dess beräknade produktionsnivå år 1991.
För att tillgodose det grundläggande
inhemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5.1 får dock en parts beräknade
produktionsnivå överstiga denna gräns med
upp till 10 procent av den beräknade
produktionsnivån år 1991.

4. Varje part skall tillse att under den
tolvmånadersperiod som börjar den 1
januari 2003 och under
tolvmånadersperioden därefter dess
beräknade nivå avseende konsumtion av det
kontrollerade ämnet i bilaga E inte
överstiger 30 procent av dess beräknade
konsumtionsnivå år 1991. Varje part som
producerar ämnet skall under samma period
tillse att dess beräknade produktionsnivå
avseende ämnet inte överstiger 30 procent
av dess beräknade produktionsnivå år 1991.
För att tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5.1 får dock en parts beräknade
produktionsnivå överstiga denna gräns med
upp till 10 procent av den beräknade
produktionsnivån år 1991.

5. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1
January 2005, and in each twelve-month
period thereafter, its calculated level of
consumption of the controlled substance in
Annex E does not exceed zero. Each Party
producing the substance shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of
production of the substance does not exceed
zero. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating
under paragraph 1 of Article 5, its
calculated level of production may exceed
that limit by up to fifteen per cent of its
calculated level of production in 1991. This
paragraph will apply save to the extent that
the Parties decide to permit the level of

5. Varje part skall tillse att under den
tolvmånadersperiod som börjar den 1
januari år 2005 och under varje
tolvmånadersperiod därefter dess beräknade
nivå avseende konsumtion av det
kontrollerade ämnet i bilaga E inte
överstiger noll. Varje part som producerar
ämnet skall under samma period tillse att
dess beräknade produktionsnivå avseende
ämnet inte överstiger noll. För att tillgodose
de grundläggande inhemska behoven hos de
parter som avses i artikel 5.1 får dock en
parts beräknade produktionsnivå överstiga
denna gräns med upp till 15 procent av den
beräknade produktionsnivån år 1991.
Denna punkt skall tillämpas utom i den
utsträckning som parterna beslutar att

152

production or consumption that is necessary to satisfy uses agreed by them to be critical uses.	tillåta den produktions- eller konsumtionsnivå som är nödvändig för att tillgodose de användningsområden som de enats om vara kritiska.	Prop. 1997/98:145 Bilaga 58
2. Paragraph 5 of Article 2H of the Protocol shall become paragraph 6.	2. Punkt 5 i artikel 2H i protokollet skall bli punkt 6.
B. Article 5, paragraph 8 ter (d)	B. Artikel 5.8 ter (d)
1. The following shall be inserted after paragraph 8 ter (d) (i) of Article 5 of the Protocol:	1. Följande skall insättas efter protokollets artikel 5.8 ter (d) (i):
(ii) Each Party operating under paragraph 1 of this Article shall ensure that for the twelve-month period commencing on 1 January 2005, and in each twelve-month period thereafter, its calculated levels of consumption and production of the controlled substance in Annex E do not exceed, annually, eighty per cent of the average of its annual calculated levels of consumption and production, respectively, for the period of1995 to 1998 inclusive;	ii) Varje part som avses i punkt 1 i denna artikel skall tillse att för den tolvmånadersperiod som börjar den 1 januari 2005 och under varje tolvmånadersperiod därefter dess beräknade nivåer avseende konsumtion och produktion av det kontrollerade ämnet i bilaga E inte överstiger 80 procent av medeltalet av dess beräknade årliga konsumtions- och produktionsnivåer för perioden 1995 till och med 1998;
(iii) Each Party operating under paragraph 1 of this Article shall ensure that for the twelve-month period commencing on 1 January 2015 and in each twelve-month period thereafter, its calculated levels of consumption and production of the controlled substance in Annex E do not exceed zero. This paragraph will apply save to the extent that the Parties decide to permit the level of production or consumption that is necessary to satisfy uses agreed by them to be critical uses;	iii) Varje part som avses i punkt 1 i denna artikel skall tillse att för den tolvmånadersperiod som börjar den 1 januari 2015 och under varje tolvmånadersperiod därefter dess beräknade nivåer avseende konsumtion och produktion av det kontrollerade ämnet i bilaga E inte överstiger noll. Denna punkt skall tillämpas utom i den utsträckning som parterna beslutar tillåta den produktions- eller konsumtionsnivå som är nödvändig för att tillgodose de användningsområden som de enats om vara kritiska;
2. Paragraph 8 ter (d) (ii) of Article 5 of the Protocol shall become paragraph 8 ter (d) (iv).	2. Punkt 8 ter (d) (ii) i artikel 5 i protokollet skall bli punkt 8 ter (d) (iv).
Annex IV	Bilaga IV
AMENDMENT TO THE MONTREAL PROTOCOL ADOPTED BY THE NINTH MEETING OF THE PARTIES	ÄNDRING AV MONTREALPROTOLLET ANTAGEN VID PARTERNAS NIONDE MÖTE
ARTICLE 1: AMENDMENT	ARTIKEL 1: ÄNDRING
A. Article 4, paragraph 1 qua.	A. Artikel 4.1 qua.
The following paragraph shall be inserted after paragraph 1 ter of Article 4 of the Protocol:	Följande punkt skall införas efter artikel 4.1 ter i protokollet:
1 qua. Within one year of the date of entry into force of this paragraph, each Party shall ban the import of the controlled	1 qua. Inom ett år efter det att denna punkt har trätt i kraft skall varje part förbjuda import av det kontrollerade ämnet i bilaga E
	153

substance in Annex E from any State not party to this Protocol.	från stat som inte är part i detta protokoll. Prop. 1997/98:145 Bilaga 58
B. Article 4, paragraph 2 qua.	B. Artikel 4.2 qua.
The following paragraph shall be inserted after paragraph 2 ter of Article 4 of the Protocol:	Följande punkt skall införas efter artikel 4.2 ter i protokollet:
2 qua. Commencing one year after the date of entry into force of this paragraph, each Party shall ban the export of the controlled substance in Annex E to any State not party to this Protocol.	2 qua. Från och med ett år efter det att denna punkt har trätt i kraft skall varje part förbjuda export av det kontrollerade ämnet i bilaga E till stat som inte är part i detta protokoll.
C. Article 4, paragraphs 5,6 and 7	C. Artikel 4.5, 6 och 7
In paragraphs 5, 6 and 7 of Article 4 of the Protocol, for the words:	1 artikel 4.5, 6 och 7 i protokollet skall orden:
and Group II of Annex C	samt under grupp II i bilaga C
there shall be substituted:	ersättas med följande:
, Group II of Annex C and Annex E	, grupp II i bilaga C samt bilaga E
D. Article 4, paragraph 8	D. Artikel 4.8
In paragraph 8 of Article 4 of the Protocol, for the words:	I artikel 4.8 i protokollet skall orden:
Article 2G	och 2G
there shall be substituted:	ersättas med följande:
Articles 2G and 2H	2G och 2H
E. Article 4A: Control of trade with Parties	E. Artikel 4A: Kontroll av handeln med parterna
The following Article shall be added to the Protocol as Article 4A:	Följande artikel skall införas i protokollet som artikel 4A:
1. Where, after the phase-out date applicable to it for a controlled substance, a Party is unable, despite having taken all practicable steps to comply with its obligation under the Protocol, to cease production of that substance for domestic consumption, other than for uses agreed by the Parties to be essential, it shall ban the export of used, recycled and reclaimed quantities of that substance, other than for the purpose of destruction.	1. När en part efter det datum för avveckling som gäller för parten i fråga avseende ett kontrollerat ämne, trots att den har vidtagit alla praktiskt möjliga åtgärder för att uppfylla sitt åtagande enligt detta protokoll, är oförmögen att upphöra med produktionen av ämnet för inhemsk konsumtion för andra användningsområden än de som parterna enats om vara oumbärliga, skall den förbjuda export av använda, återanvända och regenererade mängder av ämnet i fråga för andra ändamål än förstöring.
2. Paragraph 1 of this Article shall apply without prejudice to the operation of Article 11 of the Convention and the non-	2. Punkt 1 i denna artikel skall tillämpas utan intrång på artikel 11 i konventionen och de rutiner vid bristande uppfyllande av

154

compliance procedure developed under
Article 8 of the Protocol.

åtaganden som avses i artikel 8 i
protokollet.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 58

F. Article 4B: Licensing

The following Article shall be added to the
Protocol as Article 4B:

1. Each Party shall, by 1 January 2000 or
within three months of the date of entry into
force of this Article for it, whichever is the
later, establish and implement a system for
licensing the import and export of new, used,
recycled and reclaimed controlled
substances in Annexes A, B, C and E.

2. Notwithstanding paragraph 1 of this
Article, any Party operating under
paragraph 1 of Article 5 which decides it is
not in a position to establish and implement
a system for licensing the import and export
of controlled substances in Annexes C and
E, may delay taking those actions until 1
January 2005 and 1 January 2002,
respectively.

3. Each Party shall, within three months of
the date of introducing its licensing system,
report to the Secretariat on the
establishment and operation of that system.

4. The Secretariat shall periodically prepare
and circulate to all Parties a list of the
Parties that have reported to it on their
licensing systems and shall forward this
information to the Implementation
Committee for consideration and
appropriate recommendations to the Parties.

F. Artikel 4B: Licensiering

Följande artikel skall införas i protokollet
som artikel 4B:

1. Varje part skall senast den 1 januari 2000
eller inom tre månader från den dag då
denna artikel träder i kraft för parten i
fråga, beroende på vilkendera av dessa
händelser som inträffar senare, inrätta och
tillämpa ett licenssystem för import och
export av nyproducerade, använda,
återanvända och regenererade
kontrollerade ämnen enligt bilagorna A, B,
C och E.

2. Utan hinder av punkt 1 i denna artikel far
part som avses i artikel 5.1 som avgör att
den inte är i stånd att upprätta och tillämpa
ett licenssystem för import och export av de
kontrollerade ämnen som upptas i bilagorna
C och E uppskjuta vidtagandet av dessa
åtgärder till den 1 januari 2005 respektive
den 1 januari 2002.

3. Varje part skall inom tre månader efter
det att den har infört sitt licenssystem
rapportera till sekretariatet om hur detta
inrättats och fungerar.

4. Sekretariatet skall från tid till annan för
alla parter sammanställa en förteckning
över de parter som har rapporterat om sina
licenssystem och överlämna dessa uppgifter
till tillämpningskommittén för behandling
och utfärdande av vederbörliga
rekommendationer till parterna.

ARTICLE 2: RELATIONSHIP TO THE
1992 AMENDMENT

No State or regional economic integration
organization may deposit an instrument of
ratification, acceptance, approval or
accession to this Amendment unless it has
previously, or simultaneously, deposited
such an instrument to the Amendment
adopted at the Fourth Meeting of the Parties
in Copenhagen, 25 November 1992.

ARTICLE 3: ENTRY INTO FORCE

1. This Amendment shall enter into force on

ARTIKEL 2: FÖRHÅLLANDET TILL
1992 ÅRS ÄNDRINGAR

Ingen stat eller organisation för regional
ekonomisk integration får deponera ett
ratifikations-, godtagande-, godkännande
eller anslutningsinstrument avseende dessa
ändringar, såvida den inte har deponerat
eller samtidigt deponerar ett sådant
instrument avseende de ändringar som
antogs vid fjärde partskonferensen i
Köpenhamn den 25 november 1992.

ARTIKEL 3: IKRAFTTRÄDANDE

1. Dessa ändringar träder i kraft den 1

155

1 January 1999, provided that at least twenty
instruments of ratification, acceptance or
approval of the Amendment have been
deposited by States or regional economic
integration organizations that are Parties to
the Montreal Protocol on Substances that
Deplete the Ozone Layer. In the event that
this condition has not been fulfilled by that
date, the Amendment shall enter into force
on the ninetieth day following the date on
which it has been fulfilled.

2. For the purposes of paragraph 1, any such
instrument deposited by a regional economic
integration organization shall not be counted
as additional to those deposited by member
States of such organization.

3. After the entry into force of this
Amendment, as provided under paragraph 1,
it shall enter into force for any other Party to
the Protocol on the ninetieth day following
the date of deposit of its instrument of
ratification, acceptance or approval.

januari 1999 om minst 20 ratifikations-,
godtagande- eller godkännandeinstrument
avseende ändringarna har deponerats av
stater eller organisationer for regional
ekonomisk integration som är parter i
Monterealprotokollet om ämnen som bryter
ned ozonskiktet. Om detta villkor inte är
uppfyllt nämnda dag, träder ändringarna i
kraft den nittionde dagen efter den dag då
villkoret uppfylldes.

2. Vid tillämpningen av punkt 1 ovan skall
ett instrument som deponerats av en
organisation för regional ekonomisk
integration inte medräknas utöver de
instrument som deponerats av denna
organisations medlemmar.

3. Sedan detta ändringsdokument har trätt i
kraft i enlighet med punkt 1 i denna artikel
skall det träda i kraft för varje annan part i
protokollet den nittionde dagen efter den dag
dess ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrument deponerades.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 58

156

Bilaga till kap. 13

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Godkännande av konvention om säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten
vid hantering av radioaktivt avfall

Joint Convention on the Safety of
Spent Fuel Management and on the
Safety of Radioactive Waste
Management

Preamble

THE CONTRACTING PARTIES

(i) Recognizing that the operation of
nuclear reactors generates spent fuel
and radioactive waste and that other
applications of nuclear technologies
also generate radioactive waste;

(ii) Recognizing that the same safety
objectives apply both to spent fuel
and radioactive waste management;

(iii) Reaffirming the importance to the
intemational community of ensuring
that sound practices are planned and
implemented for the safety of spent
fuel and radioactive waste
management;

(iv) Recognizing the importance of
informing the public on issues
regarding the safety of spent fuel and
radioactive waste management;

(v) Desiring to promote an effective
nuclear safety culture worldwide;

(vi) Reaffirming that the ultimate
responsibility for ensuring the safety
of spent fuel and radioactive waste
management rests with the State;

(vii) Recognizing that the definition of a
fuel cycle policy rests with the State,
some States considering spent fuel as
a valuable resource that may be
reprocessed, others electing to
dispose of it;

(viii) Recognizing that spent fuel and

Konvention om säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle
och om säkerheten vid hantering
av radioaktivt avfall

Inledning

DE FÖRDRAGSSLUTANDE
PARTERNA

i) som inser att driften av kämkrafts-
reaktorer genererar använt kärn-
bränsle och radioaktivt avfall och att
andra tillämpningar av kärnteknik
också genererar radioaktivt avfall,

ii) som inser att samma säkerhetsmål
gäller för hantering av såväl använt
kärnbränsle som radioaktivt avfall,

iii) som bekräftar vikten för det
internationella samfundet av att
tillförsäkra att hållbara förfaranden
planeras och tillämpas på säker-
heten vid hantering av använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall,

iv) som inser vikten av att informera
allmänheten om frågor kring
säkerheten vid hantering av använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall,

v) som önskar främja en effektiv
kämsäkerhetskultur över hela
världen,

vi) som bekräftar att det yttersta ansvaret
för att tillförsäkra säkerheten vid
hantering av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall åvilar staten,

vii) som inser att det åvilar staten att
bestämma en handlingslinje för
kärnbränslets kretslopp, varvid vissa
stater betraktar använt kärnbränsle
som en värdefull tillgång som kan
komma att upparbetas medan andra
stater väljer att slutförvara det,

viii) som inser att använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall som är undantagna

157

radioactive waste excluded from the
present Convention because they are
within military or defence
programmes should be managed in
accordance with the objectives stated
in this Convention;

(ix) Affirming the importance of
intemational co-operation in
enhancing the safety of spent fuel and
radioactive waste management
through bilateral and multilateral
mechanisms, and through this
incentive Convention;

(x) Mindful of the needs of developing
countries, and in particular the least
developed countries, and of States
with economies in transition and of
the need to facilitate existing
mechanisms to assist in the
fulfillment of their rights and
obligations set out in this incentive
Convention;

(xi) Convinced that radioactive waste
should, as far as is compatible with
the safety of the management of such
material, be disposed of in the State
in which it was generated, whilst
recognizing that, in certain
circumstances, safe and efficient
management of spent fuel and
radioactive waste might be fostered
through agreements among
Contracting Parties to use facilities in
one of them for the benefit of the
other Parties, particularly where
waste originates from joint projects;

(xii) Recognizing that any State has the
right to ban import into its territory
of foreign spent fuel and radioactive
waste;

(xiii) Keeping in mind the Convention on
Nuclear Safety (1994), the
Convention on Early Notification of a
Nuclear Accident (1986), the
Convention on Assistance in the Case
of a Nuclear Accident or
Radiological Emergency (1986), the
Convention on the Physical
Protection of Nuclear Material
(1980), the Convention on the
Prevention of Marine Pollution by
Dumping of Wastes and Other Maner

från denna konvention på grund av
att de utgör en del av militära eller
försvarsinriktade program, bör
hanteras i överensstämmelse med de
mål som läggs fast i denna
konvention,

ix) som bekräftar betydelsen av

internationellt samarbete för att öka
säkerheten vid hanteringen av

använt kärnbränsle och radioaktivt
avfall genom bilaterala och

multilaterala mekanismer, och
genom denna säkerhetsbefrämjande
konvention,

x) som är medvetna om behoven i
utvecklingsländerna, och särskilt i
de minst utvecklade länderna, och i
stater med ekonomier i
övergångsfaser samt om behovet av
att underlätta befintliga mekanismer
för att bistå dem i utövandet av sina
rättigheter och skyldigheter
fastställda i denna säkerhets-
befrämjande konvention,

xi) som är övertygade om att radioaktivt

avfall, så långt det är förenligt med
säkerheten vid hantering av sådant
material, bör slutförvaras i den stat i
vilken det uppstod, och som
samtidigt inser att, under vissa
omständigheter, säker och effektiv
hantering av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall kan främjas genom
överenskommelser mellan

fördragsslutande parter om att
använda anläggningar hos en av dem
för de andra partemas räkning,
särskilt i fråga om avfall som härrör
från gemensamma projekt,

xii) som inser att varje stat har rätt att
förbjuda import av utländskt använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall till
sitt territorium,

xiii) som är medvetna om Konventionen
om kärnsäkerhet (1994),
Konventionen om tidig information
vid en kämenergiolycka (1986),
Konventionen om bistånd i händelse
av en kärnteknisk olycka eller ett
nödläge med radioaktiva ämnen
(1986), Konventionen om fysiskt
skydd av kärnämne (1980),
Konventionen om förhindrande av
havsföroreningar till följd av
dumpning av avfall (1994) och

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

158

as amended (1994) and other relevant
International instruments;

(xiv) Keeping in mind the principles
contained in the interagency
"International Basic Safety Standards
for Protection against Ionizing
Radiation and for the Safety of
Radiation Sources” (1996), in the
IAEA Safety Fundamentals entitled
"The Principles of Radioactive Waste
Management" (1995), and in the
existing intemational standards
relating to the safety of the transport
of radioactive materials;

(xv) Recalling Chapter 22 of Agenda 21
by the United Nations Conference on
Environment and Development in Rio
de Janeiro adopted in 1992, which
reafftrms the paramount importance
of the safe and environmentally
sound management of radioactive
waste;

(xvi) Recognizing the desirability of
strengthening the intemational control
system applying specifically to
radioactive materials as referred to in
Article 1(3) of the Basel Convention
on the Control of Transboundary
Movements of Hazardous Wastes and
Their Disposal (1989);

Have agreed as follows:

CHAPTER 1.

OBJECTIVES, DEFINITIONS AND
SCOPE OF APPLICATION

Articlel

Objectives

The objectives of this Convention are:

(i) to achieve and maintain a high level of

safety worldwide in spent fuel and
radioactive waste management,
through the enhancement of national
measures and intemational
co-operation, including where
appropriate, safety-related technical
co-operation;

(ii) to ensure that during all stages of spent

fuel and radioactive waste
management there are effective

andra tillämpliga internationella Prop. 1997/98:145
instmment, Bilaga 59

xiv) som är medvetna om de principer
som finns nedtecknade i
“International Basic Safety
Standards for Protection against
Ionizing Radiation and for the
Safety of Radiation Sources” (1996)
utgivna i samarbete mellan flera
internationella organisationer, i
publikationen IAEA Safety
Fundamentals med titeln “The
Principles of Radioactive Waste
Management” (1995), och i de
befintliga internationella standarder
som relaterar till säkerheten vid
transport av radioaktivt material,

xv) som erinrar sig kapitel 22 i Agenda

21 från Förenta nationernas
konferens om miljö och utveckling i
Rio de Janeiro som antogs år 1992,
och som bekräftar den
utomordentliga betydelsen av en
säker och miljömässigt hållbar
hantering av radioaktivt avfall,

xvi) som inser det önskvärda i att stärka
det internationella kontrollsystemet
som är specifikt tillämpligt på
radioaktiva material till vilket
hänvisas i Artikel 1(3) i Basel-
konventionen om kontroll av
gränsöverskridande transporter och
slutligt omhändertagande av farligt
avfall (1989),

har kommit överens om följande:

KAPITEL 1.

MÄL, DEFINITIONER OCH
TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel I

Mål

Målen för denna konvention är:

i) att uppnå och vidmakthålla en hög

säkerhetsnivå avseende hantering av
använt kärnbränsle och radioaktivt
avfall över hela världen genom att
förstärka nationella åtgärder och
internationellt samarbete inne-

fattande, där så är lämpligt,
säkerhetsanknutet tekniskt

samarbete,

ii) att säkerställa att det, under alla faser

av hantering av använt kärnbränsle

19 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 145

159

defenses against potential hazards so
that individuals, society and the
environment are protected from
harmful effects of ionizing radiation,
now and in the future, in such a way
that the needs and aspirations of the
present generation are met without
compromising the ability of future
generations to meet their needs and
aspirations;

(iii) to prevent accidents with radiological
consequences and to mitigate their
consequences should they occur
during any stage of spent fuel or
radioactive waste management.

och radioaktivt avfall, finns Prop. 1997/98:145
effektiva skydd mot möjliga faror så
att individer, samhället och miljön
skyddas från skadliga verkningar av
joniserande strålning, nu och i
framtiden, på ett sådant sätt att
behoven och strävandena hos dagens
generation tillgodoses utan att
äventyra möjligheten för kommande
generationer att tillgodose sina
behov och strävanden,

iii) att förhindra olyckor med skadliga
strålningsverkningar, och att
begränsa deras skadeverkningar, om
de ändå skulle inträffa under något
skede av hanteringen av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall.

Article 2

Definitions

For the purposes of this Convention:

(a) ”closure" means the completion of all
operations at some time after the
emplacement of spent fuel or
radioactive waste in a disposal
facility. This includes the final
engineering or other work required to
bring the facility to a condition that
will be safe in the long term;

(b) “decommissioning" means all steps
leading to the release of a nuclear
facility, other than a disposal facility,
from regulatory control. These steps
include the processes of
decontamination and dismantling;

(c) "discharges" means planned and
controlled releases into the
environment, as a legitimate practice,
within limits authorized by the
regulatory body, of liquid or gaseous
radioactive materials that originate
from regulated nuclear facilities
during normal operation;

(d) "disposal” means the emplacement of

spent fuel or radioactive waste in an
appropriate facility without the
intention of retrieval;

(e) "licence” means any authorization,

Artikel 2

Definitioner

I denna konvention avses med

a) “förslutning” slutförandet av all

verksamhet vid någon tidpunkt efter
deponeringen av använt kärnbränsle
eller radioaktivt avfall i en
slutförvarsanläggning. Detta

innefattar det slutgiltiga tekniska och
annat arbete som fordras för att
anläggningen skall bli i sådant skick
att den kommer att vara säker på
lång sikt,

b) “nedläggning” alla åtgärder som
medför att en kärnteknisk
anläggning, med undantag för en
slutförvarsanläggning, befrias från
föreskriven kontroll. I dessa åtgärder
ingår dekontaminering och rivning,

c) “utsläpp” planerade och kontrollerade

utsläpp i miljön, utgörande en
tillåten åtgärd, inom de gränser som
har godkänts av tillsynsorganet, av
flytande eller gasformiga radioaktiva
ämnen som härrör från kärntekniska
anläggningar under normaldrift vilka
står under föreskriven tillsyn,

d) “slutförvaring” deponering av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall i
en lämplig anläggning utan avsikt att
återvinna det,

e) “tillstånd” alla former av
behörighetsförklaring, tillåtelse eller
certifiering meddelade av ett

160

permission or certification granted by
a regulatory body to carry out any
activity related to management of
spent fuel or of radioactive waste;

(f) "nuclear facility" means a civilian
facility and its associated land,
buildings and equipment in which
radioactive materials are produced,
processed, used, handled, stored or
disposed of on such a scale that
consideration of safety is required;

(g) "operating lifetime” means the period

during which a spent fuel or a
radioactive waste management
facility is used for its intended
purpose. In the case of a disposal
facility, the period begins when spent
fuel or radioactive waste is first
emplaced in the facility and ends
upon closure of the facility;

(h) "radioactive waste" means radioactive

material in gaseous, liquid or solid
form for which no further use is
foreseen by the Contracting Party or
by a natural or legal person whose
decision is accepted by the
Contracting Party, and which is
controlled as radioactive waste by a
regulatory body under the legislative
and regulatory framework of the
Contracting Party;

(i) "radioactive waste management" means

all activities, including

decommissioning activities, that
reläte to the handling, pretreatment,
treatment, conditioning, storage, or
disposal of radioactive waste,
excluding off-site transportation. It
may also involve discharges;

(j) "radioactive waste management
facility" means any facility or
installation the primary purpose of
which is radioactive waste
management, including a nuclear
facility in the process of being
decommissioned only if it is
designated by the Contracting Party
as a radioactive waste management
facility;

tillsynsorgan för att bedriva någon
typ av verksamhet som är knuten till
hantering av använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall,

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

f) “kärnteknisk anläggning” en civil
anläggning och dess tillhörande
område, byggnader och utrustning i
vilka radioaktiva ämnen framställs,
behandlas, används, handhas, lagras
eller slutförvaras i sådan omfattning
att hänsyn till säkerheten måste tas,

g) “drifttid” tidsperioden under vilken en

anläggning för hantering av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall
används för sitt avsedda ändamål.
För en slutförvarsanläggning börjar
denna period när använt kärnbränsle
eller radioaktivt avfall för första
gången deponeras i anläggningen,
och slutar när anläggningen försluts,

h) “radioaktivt avfall” radioaktivt material

i gasform, flytande eller fast form
för vilket ingen ytterligare
användning förutses av den
fördragsslutande parten, eller av en
fysisk eller juridisk person vars
beslut godtas av den fördrags-
slutande parten, och som står under
tillsyn som radioaktivt avfall av ett
tillsynsorgan inom ramen för den
fördragsslutande partens gällande
lagstiftning och regelverk,

i) “hantering av radioaktivt avfall”

åtgärder, innefattande åtgärder för
nedläggning som är knutna till
handhavande, förbehandling,

behandling, konditionering, lagring
eller slutförvaring av radioaktivt
avfall, med undantag för transport
utanför anläggningens område.
Sådana åtgärder kan även innefatta
utsläpp,

j) “anläggning för hantering av
radioaktivt avfall” vaije anläggning
eller installation vars huvudsakliga
syfte är att hantera radioaktivt avfall,
innefattande en kärnteknisk
anläggning under nedläggning
endast om den har betecknats som
en anläggning för hantering av
radioaktivt avfall av den
fördragsslutande parten,

k) “tillsynsorgan” varje organ som av
den fördragsslutande parten tilldelats
rättslig befogenhet att utöva tillsyn

161

(k) "regulatory body" means any body or
bodies given the legal authority by
the Contracting Party to regulate any
aspect of the safety of spent fuel or
radioactive waste management
including the granting of licences;

(l) "reprocessing" means a process or
operation, the purpose of which is to
extract radioactive isotopes from
spent fuel for further use;

(m) "sealed source" means radioactive
material that is permanently sealed in
a capsule or closely bonded and in a
solid form, excluding reactor fuel
elements;

över varje aspekt som gäller Prop. 1997/98:145
säkerheten vid hantering av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall,
innefattande att medge tillstånd,

l) “upparbetning” en process eller
verksamhet vars syfte är att utvinna
radioaktiva isotoper från använt
kärnbränsle för vidare användning,

m) “sluten strålkälla” radioaktivt material

som är permanent inneslutet i en
behållare eller stabilt bundet och i
fast form, med undantag för
reaktorbränsleelement,

n) “använt kärnbränsle” kärnbränsle som

har bestrålats i och permanent
avlägsnats från en reaktorhärd,

(n) "spent fuel" means nuclear fuel that
has been irradiated in and
permanently removed from a reactor
core;

(o) "spent fuel management" means all
activities that reläte to the handling or
storage of spent fuel, excluding
off-site transportation. It may also
involve discharges;

(p) "spent fuel management facility"
means any facility or installation the
primary purpose of which is spent
fuel management;

(q) "State of destination” means a State to

which a transboundary movement is
planned or takes place;

(r) "State of origin" means a State from

which a transboundary movement is
planned to be initiated or is initiated;

(s) "State of transit" means any State,
other than a State of origin or a State
of destination, through whose
territory a transboundary movement
is planned or takes place;

(t) "storage" means the holding of spent

fuel or of radioactive waste in a
facility that provides for its
containment, with the intention of
retrieval;

(u) "transboundary movement" means any
shipment of spent fuel or of

o) “hantering av använt kärnbränsle” alla

åtgärder som knyts till handhavandet
eller lagringen av använt
kärnbränsle, med undantag för
transporter utanför anläggningens
område. Åtgärderna kan även
omfatta utsläpp,

p) “anläggning för hantering av använt
kärnbränsle” varje anläggning eller
installation vars huvudsakliga syfte
är hantering av använt kärnbränsle,

q) “mottagarstat” en stat till vilken en

gränsöverskridande transport

planeras eller äger rum,

r) “avsändarstat” en stat från vilken en

gränsöverskridande transport

planeras att påbörjas eller som har
påbörjats,

s) “transitstat” varje stat, förutom en

avsändarstat eller en mottagarstat,
genom vars territorium en
gränsöverskridande transport

planeras eller äger rum,

t) “lagring” förvarandet av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall i
en anläggning som tillgodoser
behovet av inneslutning i syfte att
kunna återvinna det,

u) “gränsöverskridande transport” varje
transport av använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall från en
avsändarstat till en mottagarstat.

162

radioactive waste from a State of
origin to a State of destination.

Article 3

Scope of Application

1. This Convention shall apply to the
safety of spent fuel management when the
spent fuel results from the operation of
civilian nuclear reactors. Spent fuel held at
reprocessing facilities as part of a
reprocessing activity is not covered in the
scope of this Convention unless the
Contracting Party declares reprocessing to
be part of spent fuel management.

2. This Convention shall also apply to the
safety of radioactive waste management
when the radioactive waste results from
civilian applications. However, this
Convention shall not apply to waste that
contains only naturally occurring
radioactive materials and that does not
originate from the nuclear fuel cycle,
unless it constitutes a disused sealed source
or it is declared as radioactive waste for
the purposes of this Convention by the
Contracting Party.

3. This Convention shall not apply to the
safety of management of spent fuel or
radioactive waste within military or
defence programmes, unless declared as
spent fuel or radioactive waste for the
purposes of this Convention by the
Contracting Party. However, this
Convention shall apply to the safety of
management of spent fuel and radioactive
waste from military or defence
programmes if and when such materials
are transferred permanently to and
managed within exclusively civilian
programmes.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Denna konvention skall tillämpas på
säkerheten vid hantering av använt
kärnbränsle som härrör från driften av
civila kämkraftsreaktorer. Använt
kärnbränsle som förvaras på
upparbetningsanläggningar som ett led i
en upparbetningsaktivitet, omfattas inte
av konventionen, såvida inte den
fördragsslutande parten förklarar att
upparbetning utgör en del av hanteringen
av använt kärnbränsle.

2. Denna konvention skall även tillämpas
på säkerheten vid hantering av radioaktivt
avfall som härrör från civil användning.
Emellertid skall denna konvention inte
tillämpas på avfall som innehåller endast
naturligt före-kommande radioaktiva
material och som inte härrör från
kärnbränslets kretslopp, såvida det inte är
fråga om en kasserad sluten strålkälla
eller det har förklarats utgöra radioaktivt
avfall i enlighet med syftena i denna
konvention av den fördragsslutande
parten,

3. Denna konvention skall inte tillämpas
på säkerheten vid hantering av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall inom
militära eller försvarsinriktade program,
såvida det inte har förklarats utgöra
använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall
i enlighet med syftena med denna
konvention av den fördragsslutande
parten. Emellertid skall denna konvention
tillämpas på säkerheten vid hantering av
använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall
från militära eller försvarsinriktade
program, om och när sådana material
slutgiltigt har överförts till och hanteras
inom uteslutande civila program.

4. Denna konvention skall även tillämpas
på utsläpp i enlighet med vad som anges i
Artiklarna 4, 7, 11,14,24 och 26.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

4. This Convention shall also apply to
discharges as provided for in Artides 4, 7,
11, 14, 24 and 26.

KAPITEL 2.

SÄKERHET I FRÅGA OM
HANTERING AV ANVÄNT
KÄRNBRÄNSLE

CHAPTER 2.

Artikel 4

163

SAFETY OF SPENT FUEL
MANAGEMENT

Article 4

General Safety Requirements

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that at all
stages of spent fuel management,
individuals, society and the environment
are adequately protected against
radiological hazards.

In so doing, each Contracting Party shall
take the appropriate steps to:

(i) ensure that criticality and removal of

residual heat generated during spent
fuel management are adequately
addressed;

(ii) ensure that the generation of
radioactive waste associated with
spent fuel management is kept to the
minimum practicable, consistent with
the type of fuel cycle policy adopted;

(iii) take into account interdependencies
among the different steps in spent
fuel management;

(iv) provide for effective protection of
individuals, society and the
environment, by applying at the
national level suitable protective
methods as approved by the
regulatory body, in the framework of
its national legislation which has due
regard to intemationally endorsed
criteria and standards;

(v) take into account the biological,
Chemical and other hazards that may
be associated with spent fuel
management;

(vi) strive to avoid actions that impose
reasonably predictable impacts on
future generations greater than those
permitted for the current generation;

(vii) aim to avoid imposing undue burdens
on future generations.

Allmänna säkerhetskrav Prop. 1997/98:145

1 59

Varje fördragsslutande part skall vidta ®

lämpliga åtgärder för att säkerställa att
individer, samhället och miljön är
tillräckligt skyddade mot strålningsfaror i
alla skeden av hanteringen av använt
kärnbränsle.

Därvid skall vaije fördragsslutande part

vidta lämpliga åtgärder för att

i) säkerställa att frågor rörande kriticitet

och bortförande av resteffektvärme
som uppkommer under hantering av
använt kärnbränsle blir omhänder-
tagna på ett tillfredsställande sätt,

ii) säkerställa att så litet radioaktivt avfall

som praktiskt är möjligt uppkommer
vid hantering av använt kärnbränsle,
i enlighet med den typ av
handlingslinje för kärnbränslets
kretslopp som antagits,

iii) beakta ömsesidiga beroenden mellan
de olika leden i hanteringen av
använt kärnbränsle,

iv) sörja för ett effektivt skydd för
individer, samhället och för miljön,
genom att på nationell nivå vidta
lämpliga skyddsåtgärder, vilka har
godkänts av tillsynsorganet inom
ramen för den nationella
lagstiftningen som beaktar
internationellt godtagna kriterier och
standarder,

v) beakta de biologiska, kemiska och
övriga faror som kan förknippas
med hantering av använt
kärnbränsle,

vi) sträva efter att undvika åtgärder som
orsakar rimligt förutsägbar påverkan
på kommande generationer som är
större än den som tillåts för
nuvarande generation,

vii) sträva mot att undvika att lägga
otillbörliga bördor på kommande
generationer.

Artikel 5

Befintliga anläggningar

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att granska säker-
heten vid alla anläggningar för hantering

164

Article 5

Existing Facilities

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to review the safety of
any spent fuel management facility
existing at the time the Convention enters
into force for that Contracting Party and to
ensure that, if necessary, all reasonably
practicable improvements are made to
upgrade the safety of such a facility.

Article 6

Siting of Proposed Facilities

1. Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that procedures
are established and implemented for a
proposed spent fuel management facility:

(i) to evaluate all relevant site-related
factors likely to affect the safety of
such a facility during its operating
lifetime;

(ii) to evaluate the likely safety impact of

such a facility on individuals, society
and the environment;

(iii) to make information on the safety of
such a facility available to members
of the public;

(iv) to consult Contracting Parties in the
vicinity of such a facility, insofar as
they are likely to be affected by that
facility, and provide them, upon their
request, with general data relating to
the facility to enable them to evaluate
the likely safety impact of the facility
upon their territory.

2. In so doing, each Contracting Party
shall take the appropriate steps to ensure
that such facilities shall not have
unacceptable effects on other Contracting
Parties by being sited in accordance with
the general safety requirements of Article
4.

Article 7

av använt kärnbränsle, befintliga vid tiden Prop. 1997/98:145
for konventionens ikraftträdande
avseende denna part, samt för att säker-
ställa, om nödvändigt, att alla rimligen
genomförbara förbättringar görs för att
höja säkerheten i en sådan anläggning.

Artikel 6

Förläggning av föreslagna anläggningar

1. Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att
procedurer upprättas och genomförs för
en föreslagen anläggning för hantering av
använt kärnbränsle

i) för att bedöma alla relevanta faktorer
relaterade till anläggningens läge
som sannolikt kan påverka
säkerheten för en sådan anläggning
under dess drifttid,

ii) för att bedöma den sannolika påverkan

av en sådan anläggning på
säkerheten för individer, samhället
och miljön,

iii) för att skapa information om
säkerheten vid en sådan anläggning
som är tillgänglig för allmänheten,

iv) för att rådgöra med fördragsslutande
parter i grannskapet av en sådan
anläggning, i den utsträckning som
de kan antas bli påverkade av
anläggningen samt, på deras
begäran, förse dem med allmän
information angående anläggningen
så att de kan utvärdera och göra sin
egen bedömning av kämanlägg-
ningens sannolika påverkan från
säkerhetssynpunkt på deras
territorium.

2. Därvid skall varje fördragsslutande
part vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att sådana anläggningar inte
skall medföra icke godtagbara effekter på
andra fördragsslutande parter genom att
förläggas i överensstämmelse med de
allmänna säkerhetskraven i Artikel 4.

Artikel 7

Utformning och uppförande av
anläggningar

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att

165

Design and Construction of Facilities

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) the design and construction of a spent
fuel management facility provide for
suitable measures to limit possible
radiological impacts on individuals,
society and the environment,
including those from discharges or
uncontrolled releases;

(ii) at the design stage, conceptual plans

and, as necessary, technical
provisions for the decommissioning
of a spent fuel management facility
are taken into account;

(iii) the technologies incorporated in the
design and construction of a spent
fuel management facility are
supported by experience, testing or
analysis.

Article 8

Assessment of Safety of Facilities

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) before construction of a spent fuel
management facility, a systematic
safety assessment and an
environmental assessment appropriate
to the hazard presented by the facility
and covering its operating lifetime
shall be carried out;

(ii) before the operation of a spent fuel

management facility, updated and
detailed versions of the safety
assessment and of the environmental
assessment shall be prepared when
deemed necessary to complement the
assessments referred to in paragraph

(i).

Article 9

Operation of Facilities

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) the licence to operate a spent fuel
management facility is based upon

i) utformningen och uppförandet av en

anläggning för hantering av använt
kärnbränsle sörjer för att lämpliga
åtgärder vidtas för att begränsa
möjlig strålningspåverkan

på individer, samhället och miljön,
inbegripet sådan påverkan som
härrör från kontrollerade eller
okontrollerade utsläpp,

ii) översiktliga planer samt, vid behov,
tekniska förberedelser för
nedläggning av en anläggning för
hantering av använt kärnbränsle
beaktas i utformningsskedet,

iii) sådan teknologi som innefattas i
utformningen och uppförandet av en
anläggning för hantering av använt
kärnbränsle är underbyggda av
erfarenhet, provning eller analyser.

Artikel 8

Bedömning av anläggningars säkerhet

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att

i) innan en anläggning för hantering av
använt kärnbränsle uppförs, skall det
göras en systematisk bedömning av
säkerheten och av miljöpåverkan
som är anpassad till de risker som
anläggningen ger upphov till under
dess drifttid,

ii) innan en anläggning för hantering av
använt kärnbränsle tas i drift, skall
uppdaterade och detaljerade
versioner av bedömningen av
säkerheten och av miljöpåverkan tas
fram när så bedöms nödvändigt för
att komplettera de bedömningar som
refereras till i (i).

Artikel 9

Drift av anläggningar

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att

i) tillståndet för att driva en anläggning
för hantering av använt kärnbränsle
är grundat på lämpliga bedöm-
ningar såsom angivits i Artikel 8,
och är beroende av att ett program
för idrifttagning fullföljs, vilket visar
att anläggningen, så som den är
uppförd, överensstämmer med

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

166

appropriate assessments as specified
in Article 8 and is conditional on the
completion of a commissioning
programme demonstrating that the
facility, as constructed, is consistent
with design and safety requirements;

(ii) operational limits and conditions
derived from tests, operational
experience and the assessments, as
specified in Article 8, are defined and
revised as necessary;

(iii) operation, maintenance, monitoring,
inspection and testing of a spent fuel
management facility are conducted in
accordance with established
procedures;

konstruktions-och säkerhetskrav, Prop. 1997/98:145

Bi 1 59

ii) begränsningar och villkor för drift °

härrörande från provningar,
drifterfarenheter och de bedöm-
ningar som angivits i Artikel 8,
fastställs och ses över om så är
nödvändigt,

iii) drift, underhåll, övervakning,

inspektion och provning av en
anläggning för hantering av använt
kärnbränsle utförs i

överensstämmelse med upprättade
procedurer,

iv) ingenjörsmässigt och tekniskt stöd på
alla säkerhetsanknutna områden
finns tillgängligt under hela
drifttiden för en anläggning för
hantering av använt kärnbränsle,

(iv) engineering and technical support in
all safety-related fields are available
throughout the operating lifetime of a
spent fuel management facility;

(v) incidents significant to safety are
reported in a timely manner by the
holder of the licence to the regulatory
body;

(vi) programmes to collect and analyse
relevant operating experience are
established and that the results are
acted upon, where appropriate;

(vii) decommissioning plans for a spent
fuel management facility are
prepared and updated, as necessary,
using information obtained during the
operating lifetime of that facility, and
are reviewed by the regulatory body.

Article 10.

Disposal of Spent Fuel

If, pursuant to its own legislative and
regulatory framework, a Contracting Party
has designated spent fuel for disposal, the
disposal of such spent fuel shall be in
accordance with the obligations of Chapter
3 relating to the disposal of radioactive
waste.

v) händelser som har betydelse för
säkerheten rapporteras i tid av
tillståndshavaren till tillsynsorganet,

vi) program för att samla in och analysera
tillämpliga drifterfaren-heter

upprättas och att resultaten

föranleder åtgärder när så är
lämpligt,

vii) planer för nedläggning av en
anläggning för hantering av använt
kärnbränsle upprättas och
uppdateras, när så är nödvändigt,
genom att använda information som
erhållits under anläggningens
drifttid, och att dessa planer
granskas av tillsynsorganet.

Artikel 10

Slutförvaring av använt kärnbränsle

Om en fördragsslutande part i enlighet
med sin lagstiftning och sitt regelverk har
bestämt att använt kärnbränsle skall
slutförvaras, skall slutförvaringen av
sådant använt kärnbränsle ske i
överensstämmelse med de åtaganden i
Kapitel 3 som avser slutförvaring av
radioaktivt avfall.

KAPITEL 3.

SÄKERHET I FRÅGA OM
HANTERING AV RADIOAKTIVT
AVFALL

167

CHAPTER 3.

SAFETY OF RADIOACTIVE WASTE
MANAGEMENT

Artikel 11

Allmänna säkerhetskrav

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Article 11

General Safety Requirements

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that at all
stages of radioactive waste management
individuals, society and the environment
are adequately protected against
radiological and other hazards.

In so doing, each Contracting Party shall
take the appropriate steps to:

(i) ensure that criticality and removal of
residual heat generated during
radioactive waste management are
adequately addressed;

(ii) ensure that the generation of
radioactive waste is kept to the
minimum practicable;

(iii) take into account interdependencies
among the different steps in
radioactive waste management;

(v) take into account the biological,
Chemical and other hazards that may
be associated with radioactive waste
management;

(vi) strive to avoid actions that impose
reasonably predictable impacts on
future generations greater than those
permitted for the current generation;

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder for att säkerställa att
individer, samhället och miljön är
tillräckligt skyddade mot strålningsfaror
och andra faror i alla skeden av
hanteringen av radioaktivt avfall.

Därvid, skall varje fördragsslutande part
vidta lämpliga åtgärder för att

i) säkerställa att frågor rörande kriticitet
och bortförande av resteffektvärme
som uppkommer under hantering av
radioaktivt avfall blir omhänder-
tagna på ett tillfredsställande sätt,

ii) säkerställa att så litet radioaktivt avfall

som praktiskt är möjligt
uppkommer,

iii) beakta ömsesidiga beroenden mellan
de olika stegen i hanteringen av
radioaktivt avfall,

v) beakta de biologiska, kemiska och
övriga faror som kan förknippas
med hantering av radioaktivt avfall,

vi) sträva efter att undvika ageranden
rimligen kan förutsättas påverka
kommande generationer i högre grad
än vad som tillåts för nuvarande
generation,

vii) sträva mot att undvika att lägga
otillbörliga bördor på kommande
generationer.

(vii) aim to avoid imposing undue burdens
on future generations.

Artikel 12

Befintliga anläggningar och
tillämpade förfaranden

tidigare

Article 12

Varje fördragsslutande part
vederbörlig ordning vidta
åtgärder för att granska

skall i
lämpliga

168

Existing Facilities and Past Practices

Each Contracting Party shall in due course
take the appropriate steps to review:

(i) the safety of any radioactive waste
management facility existing at the
time the Convention enters into force
for that Contracting Party and to
ensure that, if necessary, all
reasonably practicable improvements
are made to upgrade the safety of
such a facility;

(ii) the results of past practices in order
to determine whether any
intervention is needed for reasons of
radiation protection bearing in mind
that the reduction in detriment
resulting from the reduction in dose
should be sufficient to justify the
harm and the costs, including the
social costs, of the intervention.

Article 13

Siting of Proposed Facilities

1. Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that
procedures are established and
implemented for a proposed
radioactive waste management
facility:

(i) to evaluate all relevant site-related
factors likely to affect the safety of
such a facility during its operating
lifetime as well as that of a disposal
facility after closure;

(ii) to evaluate the likely safety impact of
such a facility on individuals, society
and the environment, taking into
account possible evolution of the site
conditions of disposal facilities after
closure;

(iii) to make information on the safety of
such a facility available to members
of the public;

Prop. 1997/98:145

i) säkerheten vid alla anläggningar för gj[aea 59

hantering av radioaktivt avfall, °

befintliga vid tiden för
konventionens ikraftträdande

avseende den fördragsslutande
parten, samt för att säkerställa, om
det är nödvändigt, att alla rimligen
genomförbara förbättringar görs för
att höja säkerheten i en sådan
anläggning.

ii) följdverkningarna av tidigare
tillämpade förfaranden för att avgöra
om något ingripande behövs av
strålskyddsskäl, då med beaktande
av att den skademinskning som sker
till följd av minskningen i dos bör
vara tillräcklig för att rättfärdiga den
skada och de kostnader, inbegripet
samhälleliga kostnader, som följer
av ingripandet.

Artikel 13

Förläggning av föreslagna anläggningar

1. Vatje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa
att procedurer upprättas och

genomförs för en föreslagen

anläggning för hantering av
radioaktivt avfall

i) för att bedöma alla relevanta faktorer
relaterade till anläggningens läge
som sannolikt kan påverka
säkerheten såväl för en sådan
anläggning under dess drifttid som
för en slutförvarsanläggning efter
förslutning,

ii) för att bedöma den sannolika påverkan

av en sådan anläggning på
säkerheten för individer, samhället
och miljön, med beaktande av
tänkbara förändringar av betingel-
serna på platsen för förläggningen
av slutförvarsanläggningama efter
förslutning,

iii) för att skapa information om
säkerheten vid en sådan anläggning
som är tillgänglig för allmänheten,

169

Article 14

Design and Construction of Facilities

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) the design and construction of a
radioactive waste management
facility provide for suitable measures
to limit possible radiological impacts
on individuals, society and the
environment, including those from
discharges or uncontrolled releases;

(ii) at the design stage, conceptual plans

and, as necessary, technical
provisions for the decommissioning
of a radioactive waste management
facility other than a disposal facility
are taken into account;

(iii) at the design stage, technical
provisions for the closure of a
disposal facility are prepared;

(iv) the technologies incorporated in the
design and construction of a
radioactive waste management
facility are supported by experience,
testing or analysis.

Article 15

Assessment of Safety of Facilities

så att de kan utvärdera och göra sin
egen bedömning av

kämanläggningens sannolika

påverkan från säkerhetssynpunkt på
deras territorium.

2. Därvid skall varje fördragsslutande part
vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa
att sådana anläggningar inte skall medföra
oacceptabla effekter för andra
fördragsslutande parter genom att
förläggas i överensstämmelse med de
allmänna säkerhetskraven i Artikel 11.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Artikel 14

Utformning och uppförande av
anläggningar

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att

i) utformningen och uppförandet av en
anläggning för hantering av
radioaktivt avfall sötjer for att
lämpliga åtgärder vidtas for att
begränsa möjlig strålningspåverkan
på individer, samhället och miljön,
inbegripet sådan påverkan som
härrör från kontrollerade eller
okontrollerade utsläpp,

ii) översiktliga planer samt, vid behov,
tekniska förberedelser for
nedläggning av en anläggning för
hantering av radioaktivt avfall, som
inte utgör en slutförvarsanläggning,
beaktas i utformningsskedet,

iii) tekniska förberedelser för

förslutningen av en

slutförvarsanläggning beaktas i
konstruktionsskedet,

iv) sådan teknologi som innefattas vid
utformningen och uppförandet av en
anläggning för hantering av
radioaktivt avfall är underbyggda av
erfarenhet, provning eller analyser.

Artikel 15

Bedömning av anläggningars säkerhet

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder for att säkerställa att

i) innan en anläggning for hantering av
radioaktivt avfall uppförs, skall det
göras en systematisk bedömning av
säkerheten och av miljöpåverkan

170

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) before construction of a radioactive
waste management facility, a
systematic safety assessment and an
environmental assessment appropriate
to the hazard presented by the facility
and covering its operating lifetime
shall be carried out;

(ii) in addition, before construction of a

disposal facility, a systematic safety
assessment and an environmental
assessment for the period following
closure shall be carried out and the
results evaluated against the criteria
established by the regulatory body;

(iii) before the operation of a radioactive
waste management facility, updated
and detailed versions of the safety
assessment and of the environmental
assessment shall be prepared when
deemed necessary to complement the
assessments referred to in paragraph
(i).

Article 16

Operation of Facilities

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) the licence to operate a radioactive

waste management facility is based
upon appropriate assessments as
specified in Article 15 and is
conditional on the completion of a
commissioning programme

demonstrating that the facility, as
constructed, is consistent with design
and safety requirements;

(ii) operational limits and conditions,
derived from tests, operational
experience and the assessments as
specified in Article 15 are defined
and re vised as necessary;

(iii) operation, maintenance, monitoring,
inspection and testing of a radioactive
waste management facility are
conducted in accordance with
established procedures. For a
disposal facility the results thus
obtained shall be used to verify and
to review the validity of assumptions

som är anpassad till de risker som
anläggningen ger upphov till under
dess drifttid,

ii) innan en slutförvarsanläggning
uppförs, skall det göras en
systematisk bedömning av
säkerheten och av miljöpåverkan för
den tidsrymd som följer efter
förslutningen, och resultaten skall
bedömas i jämförelse med de
kriterier som fastställts av
tillsynsorganet,

iii) innan en anläggning för hantering av
radioaktivt avfall tas i drift, skall när
så bedöms nödvändigt uppdaterade
och detaljerade versioner av
bedömningen av säkerheten och av
miljöpåverkan skall tas fram för att
komplettera de bedömningar som
refereras till i i).

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Artikel 16

Drift av anläggningar

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att

i) tillståndet for att driva en anläggning
for hantering av radioaktivt avfall är
grundat på sådana lämpliga bedöm-
ningar som angivits i Artikel 15 och
är beroende av att ett program för
idrifttagning fullföljs, som visar att
anläggningen, så som den är
uppförd, överensstämmer med
konstruktions- och säkerhetskrav,

ii) begränsningar och villkor för drift
härrörande från provningar,
drifterfarenheter och bedömningar,
som angivits i Artikel 15, fastställs
och ses över om så är nödvändigt,

iii) drift, underhåll, övervakning,

inspektion och provning av en
anläggning för hantering av
radioaktivt avfall utförs i
överensstämmelse med upprättade
procedurer. För en

slutförvarsanläggning skall de
resultat som sålunda erhålls
användas för att kontrollera och
granska giltigheten av de antaganden
som gjorts, samt för att uppdatera
bedömningarna som angivits i
Artikel 15 för tiden efter förslutning,

iv) ingenjörmässigt och tekniskt stöd på

171

made and to update the assessments
as specified in Article 15 for the
period after closure;

(iv) engineering and technical support in
all safety-related fields are available
throughout the operating lifetime of a
radioactive waste management
facility;

(v) procedures for characterization and
segregation of radioactive waste are
applied;

(vi) incidents significant to safety are
reported in a timely manner by the
holder of the licence to the regulatory
body;

(vii) programmes to collect and analyse
relevant operating experience are
established and that the results are
acted upon, where appropriate;

(viii) decommissioning plans for a
radioactive waste management
facility other than a disposal facility
are prepared and updated, as

necessary, using information obtained
during the operating lifetime of that
facility, and are reviewed by the
regulatory body;

(ix) plans for the closure of a disposal
facility are prepared and updated, as
necessary, using information obtained
during the operating lifetime of that
facility and are reviewed by the
regulatory body.

Article 17

Institutional Measures after Closure

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that after
closure of a disposal facility:

(i) records of the location, design and

inventory of that facility required by
the regulatory body are preserved;

(ii) active or passive institutional Controls

such as monitoring or access

alla säkerhetsanknutna områden Prop. 1997/98:145

finns tillgängligt under hela Bj]aga 59
drifttiden for en anläggning för °

hantering av radioaktivt avfall,

v) procedurer för karakterisering och
särskiljande av radioaktivt avfall
tillämpas,

vi) händelser som har betydelse för
säkerheten rapporteras i tid av
tillståndshavaren till tillsynsorganet,

vii) program för att samla in och
analysera tillämpliga drifterfaren-
heter upprättas och att resultaten
föranleder åtgärder när så är
lämpligt,

viii) planer för nedläggning av en
anläggning för hantering av
radioaktivt avfall som inte är en
slutförvarsanläggning upprättas och
uppdateras, när så är nödvändigt,
genom att använda information som
erhållits under anläggningens
drifttid, och att dessa planer
granskas av tillsynsorganet,

ix) planer för förslutningen av en
slutförvarsanläggning upprättas och
uppdateras, när så är nödvändigt,
genom att använda information som
erhållits under anläggningens
drifttid, och att dessa planer
granskas av tillsynsorganet.

Artikel 17

Föreskrivna åtgärder efter förslutning

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att, efter förslutning
av en slutförvarsanläggning, säkerställa
att

i) handlingar som beskriver
anläggningens förläggning, utform-
ning och innehåll, som krävs av
tillsynsorganet, bevaras,

ii) föreskrivna aktiva eller passiva
kontroller, såsom övervakning eller
tillträdesbegränsning utförs, om så
är nödvändigt, samt

iii) om, under den tid då aktiv
föreskriven kontroll pågår, ett
oplanerat utsläpp av radioaktiva
ämnen till omgivningen upptäcks,
ingripande åtgärder skall vidtas, om

172

restrictions are carried out, if
required; and

(iii) if, during any period of active
institutional control, an unplanned
release of radioactive materials into
the environment is detected,
intervention measures are
implemented, if necessary.

CHAPTER 4.

GENERAL SAFETY PROVISIONS

Article 18

Implementing Measures

Each Contracting Party shall take, within
the framework of its national law, the
legislative, regulatory and administrative
measures and other steps necessary for
implementing its obligations under this
Convention.

Article 19

Legislative and Regulatory Framework

1. Each Contracting Party shall establish
and maintain a legislative and regulatory
framework to govern the safety of spent
fuel and radioactive waste management.

2. This legislative and regulatory
framework shall provide for:

(i) the establishment of applicable national

safety requirements and regulations
for radiation safety;

(ii) a system of licensing of spent fuel and

radioactive waste management
activities;

(iii) a system of prohibition of the
operation of a spent fuel or
radioactive waste management
facility without a licence;

(iv) a system of appropriate institutional
control, regulatory inspection and
documentation and reporting;

(v) the enforcement of applicable
regulations and of the terms of the

så är nödvändigt. Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

KAPITEL 4.

ALLMÄNNA SÄKERHETS-

BESTÄMMELSER

Artikel 18

Åtgärder för genomförandet

Varje fördragsslutande part skall inom
ramen för sin nationella rätt, vidta de
lagstiftande, föreskrivande och
förvaltningsmässiga mått och steg och
andra lämpliga åtgärder som behövs för
att fullgöra sina åtaganden enligt denna
konvention.

Artikel 19

Lagstiftning och annan regelgivning

1. Varje fördragsslutande part skall införa
och vidmakthålla en lagstiftning och ett
regelverk i övrigt för att styra säkerheten
vid hantering av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall.

2. Lagstiftningen och regelverket skall
sörja för

i) upprättande av tillämpliga nationella
krav och bestämmelser för säkerhet
och strålskydd,

ii) ett system för tillståndsgivning med
avseende på verksamhet för
hantering av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall,

iii) ett system för förbud mot drift av en
anläggning för hantering av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall
utan tillstånd,

iv) ett system för lämplig föreskriven

kontroll, regelmässig inspektion
samt dokumentering och

rapportering,

v) framtvingande av uppfyllelsen av
tillämpliga bestämmelser och
villkoren för tillstånd,

vi) en klar ansvarsfördelning mellan de
organ som är berörda av de olika
leden i hanteringen av använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall.

3. När de fördragsslutande partema

173

licences;

(vi) a clear allocation of responsibilities of
the bodies involved in the different
steps of spent fuel and of radioactive
waste management.

3. When considering whether to regulate
radioactive materials as radioactive waste,
Contracting Parties shall take due account
of the objectives of this Convention.

Article 20

Regulatory Body

1. Each Contracting Party shall establish
or designate a regulatory body entrusted
with the implementation of the legislative
and regulatory framework referred to in
Article 19, and provided with adequate
authority, competence and ftnancial and
human resources to fulfill its assigned
responsibilities.

2. Each Contracting Party, in accordance
with its legislative and regulatory
framework, shall take the appropriate
steps to ensure the effective independence
of the regulatory functions from other
functions where organizations are involved
in both spent fuel or radioactive waste
management and in their regulation.

Article 21

Responsibility of the License Holder

1. Each Contracting Party shall ensure
that prime responsibility for the safety of
spent fuel or radioactive waste
management rests with the holder of the
relevant licence and shall take the
appropriate steps to ensure that each such
licence holder meets its responsibility.

överväger om bestämmelser avseende Prop. 1997/98:145
radioaktivt avfall skall tillämpas på gj)aea 59
radioaktiva ämnen, skall de ta vederbörlig ®

hänsyn till målen i denna konvention.

Artikel 20

Tillsynsorgan

1. Varje fördragsslutande part skall
upprätta eller utse ett tillsynsorgan som
anförtros genomförandet av den
lagstiftning och det regelverk som avses i
Artikel 19 och som tilldelas den
befogenhet, den kompetens och de
finansiella och mänskliga resurser som
behövs for att fullgöra sina tilldelade
skyldigheter.

2. Varje fördragsslutande part skall, i
överensstämmelse med sin lagstiftning
och sitt regelverk, vidta lämpliga åtgärder
för att säkerställa en effektiv oberoende
ställning mellan tillsynsfunktionen och
andra funktioner for de fall organisationer
ägnar sig såväl åt hanteringen av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall som åt
tillsynen av denna hantering.

Artikel 21

Tillståndshavarens ansvar

1. Varje fördragsslutande part skall se
till att det primära ansvaret för säkerheten
vid hantering av använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall vilar på innehavaren av
ifrågavarande tillstånd, och skall vidta
lämpliga åtgärder för att se till att varje
sådan tillståndshavare axlar sitt ansvar.

2. Om det inte finns någon sådan
tillståndshavare eller någon annan
ansvarig part, vilar ansvaret på den
fördragsslutande parten, vilken har
domsrätt över det använda kärnbränslet
eller över det radioaktiva avfallet.

Artikel 22

Mänskliga och finansiella resurser

2. If there is no such licence holder or
other responsible party, the responsibility
rests with the Contracting Party which has
jurisdiction over the spent fuel or over the
radioactive waste.

Article 22

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att se till att

i) den kvalificerade personal som behövs
finns tillgänglig för säkerhets-
anknutna verksamheter under
drifttiden för en anläggning för
hantering av använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall,

174

Human and Financial Resources

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that:

(i) qualified staff are available as needed
for safety-related activities during the
operating lifetime of a spent fuel and
a radioactive waste management
facility;

(ii) adequate ftnancial resources are
available to support the safety of
facilities for spent fuel and
radioactive waste management during
their operating lifetime and for
decommissioning;

(iii) ftnancial provision is made which will
enable the appropriate institutional
Controls and monitoring arrangements
to be continued for the period
deemed necessary following the
closure of a disposal facility.

Article 23

Quality Assurance

Each Contracting Party shall take the
necessary steps to ensure that appropriate
quality assurance programmes conceming
the safety of spent fuel and radioactive
waste management are established and
implemented.

Article 24

Operational Radiation Protection

1. Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure that during the
operating lifetime of a spent fuel or
radioactive waste management facility:

(i) the radiation exposure of the workers

and the public caused by the facility
shall be kept as low as reasonably
achievable, economic and social
factors being taken into account;

(ii) no individual shall be exposed, in
normal situations, to radiation doses
which exceed national prescriptions
for dose limitation which have due
regard to intemationally endorsed
standards on radiation protection; and

Prop. 1997/98:145

ii) tillräckliga finansiella resurser finns
tillgängliga för att stödja säkerheten
vid anläggningar för hantering av
använt kärnbränsle och radioaktivt
avfall under drifttiden och
nedläggningen,

iii) ombesörja finansiella åtgärder vilka
kommer att möjliggöra att
föreskrivna kontroller och
bevakningsåtgärder fortlöper i
lämplig omfattning under den
tidsrymd som bedöms nödvändig
efter förslutning av en
slutförvarsanläggning.

Artikel 23

Kvalitetssäkring

Varje fördragsslutande part skall vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
lämpliga program för kvalitetssäkring
avseende säkerheten vid hantering av
använt kärnbränsle och radioaktivt avfall
upprättas och genomförs.

Artikel 24

Strålskydd under drift

1. Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att under drifttiden
för en anläggning för hantering av använt
kärnbränsle eller radioaktivt avfall
säkerställa att

i) de stråldoser som personal och
allmänhet utsätts för och som
orsakas av anläggningen begränsas
så långt detta rimligen kan göras,
med hänsyn tagen till ekonomiska
och samhälleliga faktorer,

ii) ingen individ, under normala
förhållanden, skall utsättas för
stråldoser som överskrider
föreskrivna nationella dosgränser
vilka tar vederbörlig hänsyn till
internationellt godtagna standarder
för strålskydd, och

iii) åtgärder vidtas för att förhindra
oplanerade och okontrollerade
utsläpp av radioaktiva ämnen i
miljön.

2. Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att
utsläpp skall begränsas

175

(iii) measures are taken to prevent
unplanned and uncontrolled releases
of radioactive materials into the
environment.

2. Each Contracting Party shall take
appropriate steps to ensure that discharges
shall be limited:

(i) to keep exposure to radiation as low
as reasonably achievable, economic
and social factors being taken into
account; and

(ii) so that no individual shall be exposed,

in normal situations, to radiation
doses which exceed national

prescriptions for dose limitation
which have due regard to

internationally endorsed standards on
radiation protection.

3. Each Contracting Party shall take
appropriate steps to ensure that during the
operating lifetime of a regulated nuclear
facility, in the event that an unplanned or
uncontrolled release of radioactive
materials into the environment occurs,
appropriate corrective measures are
implemented to control the release and
mitigate its effects.

Article 25

Emergency Preparedness

1. Each Contracting Party shall ensure that
before and during operation of a spent fuel
or radioactive waste management facility
there are appropriate on-site and, if
necessary, off-site emergency plans. Such
emergency plans should be tested at an
appropriate frequency.

2. Each Contracting Party shall take the
appropriate steps for the preparation and
testing of emergency plans for its territory
insofar as it is likely to be affected in the
event of a radiological emergency at a
spent fuel or radioactive waste
management facility in the vicinity of its
territory.

Article 26

i) för att stråldoser skall begränsas så
långt det rimligen är möjligt, med
hänsyn tagen till ekonomiska och
samhälleliga faktorer, och

ii) så att ingen individ, under normala
förhållanden, skall utsättas för
stråldoser som överskrider
föreskrivna nationella dosgränser,
vilka tar vederbörlig hänsyn till
internationellt godtagna standarder
för strålskydd.

3. Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att, under drifttiden
for en kärnteknisk anläggning som står
under föreskriven tillsyn säkerställa att
det, för det fall det sker ett oplanerat eller
okontrollerat utsläpp av radioaktiva
ämnen till omgivningen, vidtas lämpliga
avhjälpande åtgärder i syfte att kontrollera
utsläppet och att lindra dess följder.

Artikel 25

Olycksberedskap

1. Varje fördragsslutande part skall
säkerställa att det, före och under drift av
en anläggning för använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall, finns lämpliga planer
för olycksberedskap inom och, om
nödvändigt, utanför anläggningsområdet.
Sådana planer för olycksberedskap bör
prövas med lämpliga tidsmellanrum.

2. Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att upprätta och
pröva planer för olycksberedskap inom
sitt territorium i den utsträckning som
parten sannolikt kommer att påverkas i
händelse av ett nödläge med strålning vid
en anläggning för använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall i grannskapet av dess
territorium.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Artikel 26

Nedläggning

Varje fördragsslutande part skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa
säkerheten vid nedläggning av en
kärnteknisk anläggning. Sådana åtgärder
skall säkerställa att

i) kvalificerad personal och tillräckliga
finansiella resurser finns
tillgängliga,

176

Decommissioning

Each Contracting Party shall take the
appropriate steps to ensure the safety of
decommissioning of a nuclear facility.

Such steps shall ensure that:

(i) qualified staff and adequate ftnancial
resources are available;

ii) bestämmelserna i Artikel 24 avseende Prop. 1997/98:145

strålskydd under drift, tillsammans Bilaga 59
med såväl kontrollerade som e

okontrollerade och oplanerade
utsläpp tillämpas,

iii) bestämmelserna i Artikel 25 avseende

olycksberedskap tillämpas, och

iv) handlingar med information som är

viktig för en nedläggning bevaras.

(ii) the provisions of Article 24 with
respect to operational radiation
protection, discharges and unplanned
and uncontrolled releases are applied;

(iii) the provisions of Article 25 with
respect to emergency preparedness
are applied; and

(iv) records of information important to
decommissioning are kept.

CHAPTER 5.

MISCELLANEOUS PROVISIONS

Article 27

Transboundary Movement

1. Each Contracting Party involved in
transboundary movement shall take the
appropriate steps to ensure that such
movement is undertaken in a manner
consistent with the provisions of this
Convention and relevant binding
intemational instruments.

In so doing:

(i) a Contracting Party which is a State
of origin shall take the appropriate
steps to ensure that transboundary
movement is authorized and takes
place only with the prior notification
and consent of the State of
destination;

(ii) transboundary movement through
States of transit shall be subject to
those intemational obligations which
are relevant to the particular modes
of transport utilized;

(iii) a Contracting Party which is a State
of destination shall consent to a
transboundary movement only if it

KAPITEL 5.

DIVERSE BESTÄMMELSER

Artikel 27

Gränsöverskridande transport

1. Varje fördragsslutande part som är
delaktig i en gränsöverskridande transport
skall vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att en sådan transport företas
på ett sätt som överensstämmer med
bestämmelserna i denna konvention och
med tillämpliga bindande internationella
rättsakter.

Därvid

i) skall en fördragsslutande part som är
en avsändarstat vidta lämpliga
åtgärder för att säkerställa att en
gränsöverskridande transport är
godkänd och äger mm endast om
mottagarstaten i förväg underrättats
och givit sitt samtycke,

ii) skall en gränsöverskridande transport
genom transitstater vara föremål för
de internationella skyldigheter som
är tillämpliga för de specifika
transportformer som används,

iii) skall en fördragsslutande part som är
en mottagarstat godkänna en
gränsöverskridande transport endast
om den har de administrativa och
tekniska förutsättningar, såväl som
den tillsynsstruktur, som behövs för
att kunna hantera använt kärnbränsle
eller radioaktivt avfall på ett sätt
som är i överensstämmelse med
denna konvention,

iv) skall en fördragsslutande part som är
en avsändarstat godkänna en
gränsöverskridande transport endast
om den kan förvissa sig om, i
enlighet med mottagarstatens

177

has the administrative and technical
capacity, as well as the regulatory
structure, needed to manage the spent
fuel or the radioactive waste in a
manner consistent with this
Convention;

(iv) a Contracting Party which is a State of
origin shall authorize a transboundary
movement only if it can satisfy itself
in accordance with the consent of the
State of destination that the
requirements of subparagraph (iii)
are met prior to transboundary
movement;

(v) a Contracting Party which is a State of
origin shall take the appropriate steps
to permit re-entry into its territory, if
a transboundary movement is not or
cannot be completed in conformity
with this Article, unless an
altemative safe arrangement can be
made.

2. A Contracting Party shall not licence
the shipment of its spent fuel or
radioactive waste to a destination south of
latitude 60 degrees South for storage or
disposal.

3. Nothing in this Convention prejudices
or affects:

(i) the exercise, by ships and aircraft of all

States, of maritime, river and air
navigation rights and freedoms, as
provided for in intemational law;

(ii) rights of a Contracting Party to which
radioactive waste is exported for
Processing to return, or provide for
the return of, the radioactive waste
and other products after treatment to
the State of origin;

samtycke, att kraven i (iii) är
uppfyllda innan den

gränsöverskridande transporten
påbörjas,

v) skall en fördragsslutande part som är
en avsändarstat vidta lämpliga
åtgärder för att tillåta återinförsel
till sitt territorium om en
gränsöverskridande transport inte
fullföljs, eller inte kan fullföljas, i
överensstämmelse med denna
Artikel, såvida inte ett alternativt
säkert förfarande kan åstadkommas.

2. En fördragsslutande part skall inte ge
tillstånd till en transport av sitt använda
kärnbränsle eller radioaktiva avfall för
lagring eller slutförvaring till en
destination som ligger söder om latitud 60
grader syd.

3. Ingenting i denna konvention utesluter
eller påverkar

i) utövandet, med fartyg och flygplan
från alla stater, av rättigheter och
friheter till sjö, flod- och luftfart
enligt internationell rätt,

ii) rätten för en fördragsslutande part, till

vilken radioaktivt avfall exporteras
för att bearbetas, att återsända eller
att sörja för återsändandet av det
radioaktiva avfallet och andra
produkter efter behandling till
avsändarstaten,

iii) rätten för en fördragsslutande part att
exportera sitt använda kärnbränsle
för upparbetning,

iv) rätten för en fördragsslutande part, till

vilken använt kärnbränsle exporteras
för att upparbetas, att återsända eller
att sörja för åter-sändandet av
radioaktivt avfall och andra
produkter som härrör från
upparbetningsåtgärder till

avsändarstaten.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

(iii) the right of a Contracting Party to
export its spent fuel for reprocessing;

(iv) rights of a Contracting Party to which

spent fuel is exported for
reprocessing to return, or provide for
the return of, radioactive waste and
other products resulting from

Artikel 28

Kasserade sluma strålkällor

1. Varje fördragsslutande part skall, inom
ramen för sin nationella lagstiftning, vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att
innehav, omladdning eller slutförvaring
av kasserade slutna strålkällor sker på ett
säkert sätt.

178

reprocessing operations to the State
of origin.

Article 28

Disused Sealed Sources

1. Each Contracting Party shall, in the
framework of its national law, take the
appropriate steps to ensure that the
possession, remanufacturing or disposal of
disused sealed sources takes place in a safe
manner.

2. A Contracting Party shall allow for
reentry into its territory of disused sealed
sources if, in the framework of its national
law, it has accepted that they be retumed
to a manufacturer qualified to receive and
possess the disused sealed sources.

CHAPTER 6.

MEETINGS OF THE CONTRACTING
PARTIES

Article 29

Preparatory Meeting

1. A preparatory meeting of the
Contracting Parties shall be held not later
than six months after the date of entry into
force of this Convention.

2. At this meeting, the Contracting
Parties shall:

(i) determine the date for the first review

meeting as referred to in Article 30.
This review meeting shall be held as
soon as possible, but not later than
thirty months after the date of entry
into force of this Convention;

(ii) prepare and adopt by consensus Rules

of Procedure and Financial Rules;

(iii) establish in particular and in
accordance with the Rules of
Procedure:

(a) guidelines regarding the form and
structure of the national reports to be
submitted pursuant to Article 32;

2. En fördragsslutande part skall tillåta
återinförsel till sitt territorium av
kasserade slutna strålkällor om parten,
inom ramen för sin nationella lagstiftning
har godtagit att dessa skall återsändas till
en tillverkare som är behörig att mottaga
och inneha de kasserade slutna
strålkällorna.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

KAPITEL 6.

MÖTEN MELLAN DE

FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA

Artikel 29

Förberedande möte

1. Ett förberedande möte mellan de
fördragsslutande parterna skall hållas
senast sex månader efter den dag då
denna konvention träder i kraft.

2. Vid detta förberedande möte skall de
fördragsslutande partema

i) bestämma datum för det första
granskningsmötet som refereras till i
Artikel 30. Detta granskningsmöte
skall hållas så snart som möjligt,
dock senast trettio månader efter den
dag då denna konvention träder i
kraft,

ii) utarbeta och enhälligt anta
arbetsordning och finansiella
bestämmelser,

iii) särskilt och i överensstämmelse med
arbetsordningen fastställa,

a) riktlinjer angående utformningen av
de nationella rapporter som skall ges
in enligt Artikel 32,

b) ett damm för ingivande av sådana
rapporter,

c) tillvägagångssättet för granskning av
sådana rapporter.

3. Varje stat eller regional organisation
av förenande eller annan natur som
ratificerar, antar, godkänner, ansluter sig
till eller bekräftar denna konvention, och
för vilken konventionen ännu inte är i
kraft kan närvara vid det förberedande
mötet som om den vore en part till denna
konvention.

179

(b) a date for the submission of such
reports;

3. Any State or regional organization of
an integration or other nature which
ratifies, accepts, approves, accedes to or
confirms this Convention and for which
the Convention is not yet in force, may
attend the preparatory meeting as if it
were a Party to this Convention.

Article 30

Review Meetings

1. The Contracting Parties shall hold
meetings for the purpose of reviewing the
reports submitted pursuant to Article 32.

2. At each review meeting the Contracting
Parties:

(i) shall determine the date for the next
such meeting, the interval between
review meetings not exceeding three
years;

(ii) may review the arrangements
established pursuant to paragraph 2
of Article 29, and adopt revisions by
consensus unless otherwise provided
for in the Rules of Procedure. They
may also amend the Rules of
Procedure and Financial Rules by
consensus.

3. At each review meeting each
Contracting Party shall have a reasonable
opportunity to discuss the reports
submitted by other Contracting Parties and
to seek clarification of such reports.

Article 31

Extraordinary Meetings

An extraordinary meeting of the
Contracting Parties shall be held:

(i) if so agreed by a majority of the
Contracting Parties present and
voting at a meeting; or

Artikel 30

Granskningsmöten

1. De fördragsslutande partema skall
hålla möten för att granska de rapporter
som givits in enligt Artikel 32.

2. Vid varje granskningsmöte

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

i) skall de fördragsslutande partema
bestämma datum för närmast
påföljande möte, dock skall tiden
mellan granskningsmötena inte
överstiga tre år,

ii) kan de fördragsslutande partema se
över de bestämmelser, som
upprättats enligt punkt 2 i Artikel
29, och anta ändringar genom
enhälligt beslut såvida annat inte
följer av arbetsordningen. De kan
även ändra arbetsordningen och de
finansiella bestämmelserna genom
enhälligt beslut.

3. Varje fördragsslutande part skall vid
varje granskningsmöte ha rimlig
möjlighet att diskutera de rapporter som
givits in av andra fördragsslutande parter
och att begära klargöranden i fråga om
sådana rapporter.

Artikel 31

Extra möten

Ett extra möte med de fördragsslutande
partema skall hållas

i) om det överenskoms av en majoritet
av de fördragsslutande parter som är
närvarande och röstar vid ett möte,
eller

ii) på en fördragsslutande parts skriftliga

begäran, vilken inom sex månader
från det denna begäran har delgivits
de fördragsslutande partema och om
vilken det sekretariat, som avses i
Artikel 37 mottagit underrättelse att
den biträtts av en majoritet av de
fördragsslutande partema.

Artikel 32

Rapportering

1. I överensstämmelse med bestäm-

180

(ii) at the written request of a Contracting
Party, within six months of this
request having been communicated to
the Contracting Parties and
notification having been received by
the secretariat referred to in Article
37 that the request has been
supported by a majority of the
Contracting Parties.

Article 32

Reporting

1. In accordance with the provisions of
Article 30, each Contracting Party shall
submit a national report to each review
meeting of Contracting Parties. This
report shall address the measures taken to
implement each of the obligations of the
Convention. For each Contracting Party
the report shall also address its:

(i) spent fuel management policy;

(ii) spent fuel management practices;

(iii) radioactive waste management policy;

(iv) radioactive waste management
practices;

(v) criteria used to define and categorize

radioactive waste.

2. This report shall also include:

(i) a list of the spent fuel management
facilities subject to this Convention,
their location, main purpose and
essential features;

(ii) an inventory of spent fuel that is
subject to this Convention and that is
being held in storage and of that
which has been disposed of. This
inventory shall contain a description
of the material and, if available, give
information on its mass and its total
activity;

(iii) a list of the radioactive waste
management facilities subject to this

melserna i Artikel 30 skall varje
fördragsslutande part ge in en nationell
rapport till varje granskningsmöte mellan
de fördragsslutande partema. Denna
rapport skall behandla de åtgärder som
har vidtagits för att fullgöra var och en av
åtagandena i konventionen. För varje
fördragsslutande part skall rapporten
också behandla dess

i) handlingslinje för hantering av använt

kärnbränsle,

ii) förfaranden vid hantering av använt

kärnbränsle,

iii) handlingslinje för hantering av
radioaktivt avfall,

iv) förfaranden vid hantering av

radioaktivt avfall,

v) använda kriterier för att definiera och

typindela radioaktivt avfall.

2. Denna rapport skall också innehålla

i) en lista över de anläggningar för
hantering av använt kärnbränsle som
omfattas av denna konvention,
innefattande deras förläggning,
huvudsyfte och väsentliga
egenskaper,

ii) en inventarieförteckning över använt

kärnbränsle som omfattas av denna
konvention och som lagras, samt
över det använda kärnbränsle som är
slutförvarat. Denna förteckning skall
innehålla en beskrivning av

materialet, och i mån av

tillgänglighet, ge information om
dess massa och dess totala
aktivitetsinnehåll,

iii) en lista över de anläggningar för
hantering av radioaktivt avfall som
omfattas av denna konvention,
innefattande förläggning, huvud-
syfte och väsentliga egenskaper,

iv) en inventarieförteckning över
radioaktivt avfall som omfattas av
denna konvention, och som

a) lagras i anläggningar för hantering av

radioaktivt avfall och anläggningar
ingående i kämbränslekretsloppet,

b) har slutförvarats, eller

181

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Convention, their location, main
purpose and essential features;

(iv) an inventory of radioactive waste that
is subject to this Convention that:

(a) is being held in storage at radioactive

waste management and nuclear fuel
cycle facilities;

(b) has been disposed of; or

This inventory shall contain a description
of the material and other appropriate
information available, such as volume or
mass, activity and specific radionuclides;

(v) a list of nuclear facilities in the process
of being decommissioned and the
stams of decommissioning activities
at those facilities.

Article 33

Attendance

1. Each Contracting Party shall attend
meetings of the Contracting Parties and be
represented at such meetings by one
delegate, and by such altemates, experts
and advisers as it deems necessary.

2. The Contracting Parties may invite, by
consensus, any intergovemmental
organization which is competent in respect
of matters govemed by this Convention to
attend, as an observer, any meeting, or
specific sessions thereof. Observers shall
be required to accept in writing, and in
advance, the provisions of Article 36.

Article 34

Summary Reports

The Contracting Parties shall adopt, by
consensus, and make available to the
public a document addressing issues
discussed and conclusions reached during

c) härrör från tidigare tillämpade
förfaranden.

Denna inventarieförteckning skall
innehålla en beskrivning av materialet och
annan tilllämplig och tillgänglig
information, såsom volym eller massa,
aktivitetsinnehåll och specifika
radionuklider.

v) en lista över kärntekniska anläggningar
vilka håller på att läggas ned och
läget för nedläggningsarbetet vid
dessa anläggningar.

Artikel 33

Närvaro

1. Varje fördragsslutande part skall
närvara vid möten mellan de
fördragsslutande parterna och företrädas
vid sådana möten av en delegat, och av
ersättare, experter och rådgivare i den
utsträckning som bedöms nödvändigt.

2. De fördragsslutande parterna får, om
enhällighet föreligger, inbjuda sådan
mellanstatlig organisation som har
sakkunskap inom sådana ämnesområden
som regleras genom denna konvention att
som observatör närvara vid ett möte eller
under en särskild del av ett möte.
Observatörer skall anmodas att skriftligen
i förväg förklara sig beredda att följa
bestämmelserna i Artikel 36.

Artikel 34

Sammanfattande rapporter

De fördragsslutande parterna skall
enhälligt anta och göra tillgänglig för
allmänheten en skriftlig handling som
behandlar ämnen som diskuterats och
slutsatser som nåtts under möten mellan
de fördragsslutande parterna.

Artikel 35

Språk

1. Språken vid möten mellan de
fördragsslutande parterna skall vara
arabiska, engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska, såvida inte annat
bestämts i arbetsordningen.

2. Rapporter som ges in enligt Artikel
32 skall avfattas på den ingivande
fördragsslutande partens nationella språk

182

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

meetings of the Contracting Parties.

Article 35

Languages

1. The languages of meetings of the
Contracting Parties shall be Arabic,
Chinese, English, French, Russian and
Spanish unless otherwise provided in the
Rules of Procedure.

2. Reports submitted pursuant to Article
32 shall be prepared in the national
language of the submitting Contracting
Party or in a single designated language to
be agreed in the Rules of Procedure.
Should the report be submitted in a
national language other than the designated
language, a translation of the report into
the designated language shall be provided
by the Contracting Party.

3. Notwithstanding the provisions of
paragraph 2, the secretariat, if
compensated, will assume the translation
of reports submitted in any other language
of the meeting into the designated
language.

Article 36

Confidentiality

1. The provisions of this Convention
shall not affect the rights and obligations
of the Contracting Parties under their laws
to protect information from disclosure.
For the purposes of this article,
”information" includes, inter alia,
information relating to national security or
to the physical protection of nuclear
materials, information protected by
intellectual property rights or by industrial
or commercial confidentiality, and
personal data.

2. When, in the context of this
Convention, a Contracting Party provides
information identified by it as protected as
described in paragraph 1, such information
shall be used only for the purposes for
which it has been provided and its
confidentiality shall be respected.

3. With respect to information relating to
spent fuel or radioactive waste falling
within the scope of this Convention by

eller på ett i överensstämmelse med
arbetsordningen bestämt språk. Om
rapporten ges in på ett annat nationellt
språk än det sålunda bestämda språket,
skall en översättning av rapporten till det
bestämda språket ombesörjas av den
fördragsslutande parten.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

3. Oavsett bestämmelserna i punkt 2 åtar
sig sekretariatet, om ersättning därför
lämnas, översättning av rapporter som
ges in på något annat mötesspråk till det
bestämda språket.

Artikel 36

Sekretess

1. Denna konventions bestämmelser
skall inte påverka de fördragsslutande
parternas rättigheter och skyldigheter
enligt deras nationella rätt att skydda
information från offentliggörande. För
denna artikels syfte innefattas i
“information” bland annat information
som hänför sig till nationell säkerhet eller
till fysiskt skydd av kärnämne,
information som skyddas genom
immaterialrättsliga rättigheter eller genom
industriell eller kommersiell sekretess,
och personliga uppgifter.

2. När en fördragsslutande part, inom
ramen för denna konvention, lämnar
information som parten anger som
skyddad på sätt som beskrivs i punkt 1,
skall sådan information användas endast
för de ändamål för vilka den har lämnats
och sekretessen för den skall iakttas.

3. Med avseende på information som
anknyter till använt kärnbränsle eller
radioaktivt avfall, som omfattas av denna
konvention med stöd av punkt 3 i Artikel
3, skall bestämmelserna i denna
konvention inte påverka den egna friheten
för den berörda fördragsslutande parten
att besluta

i) om sådan information är
hemligstämplad eller på annat sätt
kontrollerad för att hindra spridning,

ii) om att lämna information, som
refereras till i (i) ovan inom ramen
för konventionen, och

iii) vilka sekretessvillkor som är knutna
till sådan information om den

183

virtue of paragraph 3 of Article 3, the
provisions of this Convention shall not
affect the exclusive discretion of the
Contracting Party concemed to decide:

(i) whether such information is classified
or otherwise controlled to preclude
release;

(ii) whether to provide information
referred to in sub-paragraph (i) above
in the context of the Convention; and

(iii) what conditions of confidentiality are
attached to such information if it is
provided in the context of this
Convention.

lämnas inom ramen för denna Prop. 1997/98:145
konvention. Bilaga 59

4. Sekretess gäller för innehållet i
debatterna under granskningen av de
fördragsslutande partemas nationella
rapporter vid varje granskningsmöte som
hålls enligt Artikel 30.

Artikel 37
Sekretariat

1. Internationella Atomenergiorganet
(nedan benämnt IAEA) skall
tillhandahålla sekretariat för möten
mellan de fördragsslutande partema.

2. Sekretariatet skall

4. The content of the debates during the
reviewing of the national reports at each
review meeting held pursuant to Article 30
shall be confidential.

Article 37

Secretariat

1. The Intemational Atomic Energy
Agency, (hereinafter referred to as "the
Agency") shall provide the secretariat for
the meetings of the Contracting Parties.

2. The secretariat shall:

(i) convene, prepare and service the
meetings of the Contracting Parties
referred to in Artides 29, 30 and 31;

(ii) transmit to the Contracting Parties
information received or prepared in
accordance with the provisions of this
Convention.

The costs incurred by the Agency in
carrying out the functions referred to
in sub-paragraphs (i) and (ii) above
shall be bome by the Agency as part
of its regular budget.

3. The Contracting Parties may, by
consensus, request the Agency to provide
other services in support of meetings of
the Contracting Parties. The Agency may
provide such services if they can be
undertaken within its programme and

i) sammankalla, förbereda och vara
behjälpligt vid de möten mellan de
fördragsslutande partema som
refereras till i Artiklarna 29, 30 och
31,

ii) tillställa de fördragsslutande partema
information som mottagits eller
upprättats i enlighet med denna
konventions bestämmelser.

De kostnader som uppstår för IAEA
vid utförande av de uppgifter som
avses i (i) och (ii) ovan skall belasta
IAEA som en del av dess reguljära
budget.

3. De fördragsslutande partema kan, om
enhällighet föreligger, anmoda IAEA att
tillhandahålla andra tjänster till stöd för
möten mellan de fördragsslutande
partema. IAEA kan tillhandahålla sådana
tjänster om de kan utföras inom dess
program och reguljära budget. Om detta
inte skulle vara möjligt, kan IAEA
tillhandahålla sådana tjänster, om frivillig
finansiering ombesörjs från annat håll.

KAPITEL 7.
SLUTBESTÄMMELSER M.M.

Artikel 38

Tvistlösning

1 händelse av tvist mellan två eller flera
fördragsslutande parter angående
tolkningen eller tillämpningen av denna

184

regular budget. Should this not be
possible, the Agency may provide such
services if voluntary funding is provided
from another source.

CHAPTER 7.

FINAL CLAUSES AND OTHER
PROVISIONS

konvention skall de fördragsslutande
partema samråda inom ramen för ett möte
mellan de fördragsslutande partema i
syfte att bilägga tvisten. I händelse av att
samråden visar sig ofruktbara, kan
hänvändelse ske till regler om medling,
förlikning eller skiljeförfarande i
internationell rätt, innefattande gängse
regler och förfaranden inom IAEA.

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Article 38

Resolution of Disagreements

In the event of a disagreement between
two or more Contracting Parties
conceming the interpretation or application
of this Convention, the Contracting Parties
shall consult within the framework of a
meeting of the Contracting Parties with a
view to resolving the disagreement. In the
event that the consultations prove
unproductive, recourse can be made to the
mediation, conciliation and arbitration
mechanisms provided for in intemational
law, including the rules and practices
prevailing within the IAEA.

Article 39

Signature, Ratification, Acceptance,
Approval, Accession

1. This Convention shall be open for
signature by all States at the Headquarters
of the Agency in Vienna from 29
September 1997 until its entry into force.

2. This Convention is subject to
ratification, acceptance or approval by the
signatory States.

3. After its entry into force, this
Convention shall be open for accession by
all States.

(i) This Convention shall be open for
signature subject to confirmation, or
accession by regional organizations
of an integration or other nature,
provided that any such organization is
constituted by sovereign States and
has competence in respect of the
negotiation, conclusion and
application of intemational
agreements in matters covered by this
Convention.

Artikel 39

Undertecknande, ratifikation, antagande,
godkännande, anslutning

1. Denna konvention skall vara öppen
för undertecknande av samtliga stater vid
IAEA:s huvudkontor i Wien från den 29
september 1997 till dess den träder i kraft.

2. Denna konvention skall ratificeras,
antas eller godkännas av de stater som
undertecknat den.

3. Efter ikraftträdandet skall denna
konvention vara öppen för anslutning av
alla stater.

i) Denna konvention skall vara öppen för

undertecknande, vilket skall
bekräftas, eller anslutning av
regionala organisationer av
förenande eller annan natur under
förutsättning att en sådan
organisation består av suveräna
stater och är behörig att förhandla
om samt ingå och tillämpa
internationella överenskommelser i
frågor som täcks av denna
konvention.

ii) Sådana organisationer skall i de frågor

som ligger inom deras behörighet på
egen hand utöva de rättigheter och
fullgöra de skyldigheter som denna
konvention förelägger de
fördragsslutande staterna.

iii) När en sådan organisation blir part i
denna konvention skall den tillställa
den depositarie som avses i Artikel
43 en förklaring som anger dess
medlemsstater, vilka artiklar i denna
konvention som är tillämpliga på
den och omfattningen av dess
behörighet inom det område som
täcks av dessa artiklar.

185

(ii) In matters within their competence,
such organizations shall, on their own
behalf, exercise the rights and fulfil
the responsibilities which this
Convention attributes to States
Parties.

(iii) When becoming party to this
Convention, such an organization
shall communicate to the Depositary
referred to in Article 43, a
declaration indicating which States
are members thereof, which Artides
of this Convention apply to it, and
the extern of its competence in the
field covered by those artides.

(iv) Such an organization shall not hold
any vote additional to those of its
Member States.

5. Instruments of ratification, acceptance,
approval, accession or confirmation shall
be deposited with the Depositary.

Article 40

Entry into Force

1. This Convention shall enter into force
on the ninetieth day after the date of
deposit with the Depositary of the
twenty-fifth instrument of ratification,
acceptance or approval, including the
instruments of fifteen States each having
an operational nuclear power plant.

2. For each State or regional organization
of an integration or other nature which
ratifies, accepts, approves, accedes to or
confirms this Convention after the date of
deposit of the last instrument required to
satisfy the conditions set forth in
paragraph 1, this Convention shall enter
into force on the ninetieth day after the
date of deposit with the Depositary of the
appropriate instrument by such a State or
organization.

Article 41

Amendments to the Convention

1. Any Contracting Party may propose
an amendment to this Convention.

iv) En sådan organisation skall inte

förfoga över någon röst utöver de

röster som dess medlemsstater

förfogar över.

5. Ratifikations-, antagande-,

godkännande-, anslutnings- eller
bekräftelseinstrument skall deponeras hos
depositarien.

Artikel 40

Ikraftträdande

1. Denna konvention träder i kraft den
nittionde dagen efter dagen för
deponeringen hos depositarien av det
tjugofemte ratifikations-, antagande- eller
godkännandeinstrumentet inbegripet
instrumentet från femton stater som var
och en har en idrifttagen
kämkraftsreaktor.

2. För varje stat eller regional
organisation av förenande eller annan
natur som ratificerar, antar, godkänner,
ansluter sig till eller bekräftar denna
konvention efter dagen för deponeringen
av det sista instrument som behövs för att
uppfylla villkoren enligt punkt 1, träder
denna konvention i kraft den nittionde
dagen efter dagen för deponeringen hos
depositarien av vederbörliga instrument
från en sådan stat eller organisation.

Artikel 41

Ändringar i konventionen

1. En fördragsslutande part kan föreslå
en ändring i denna konvention.
Föreslagna ändringar skall övervägas vid
ett granskningsmöte eller vid ett extra
möte.

2. Texten till en föreslagen ändring och
skälen för den skall tillställas
depositarien, som skall delge de
fördragsslutande partema förslaget minst
nittio dagar före det möte inför vilket det
har givits in för övervägande.
Depositarien skall till de fördragsslutande
partema överlämna de kommentarer till
sådant förslag som han tagit emot.

3. De fördragsslutande partema skall,
efter att ha övervägt den föreslagna
ändringen, avgöra huruvida de enhälligt
vill anta den, eller, om enhällighet inte
föreligger, de vill hänskjuta den till en
diplomatkonferens. Ett beslut att

186

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Proposed amendments shall be considered
at a review meeting or at an extraordinary
meeting.

2. The text of any proposed amendment
and the reasons for it shall be provided to
the Depositary who shall communicate the
proposal to the Contracting Parties at least
ninety days before the meeting for which it
is submitted for consideration. Any
comments received on such a proposal
shall be circulated by the Depositary to the
Contracting Parties.

3. The Contracting Parties shall decide
after consideration of the proposed
amendment whether to adopt it by
consensus, or, in the absence of
consensus, to submit it to a Diplomatic
Conference. A decision to submit a
proposed amendment to a Diplomatic
Conference shall require a two-thirds
majority vote of the Contracting Parties
present and voting at the meeting,
provided that at least one half of the
Contracting Parties are present at the time
of voting.

4. The Diplomatic Conference to consider
and adopt amendments to this Convention
shall be convened by the Depositary and
held no later than one year after the
appropriate decision taken in accordance
with paragraph 3 of this article. The
Diplomatic Conference shall make every
effort to ensure amendments are adopted
by consensus. Should this not be possible,
amendments shall be adopted with a
two-thirds majority of all Contracting
Parties.

5. Amendments to this Convention
adopted pursuant to paragraphs 3 and 4
above shall be subject to ratification,
acceptance, approval, or confirmation by
the Contracting Parties and shall enter into
force for those Contracting Parties which
have ratified, accepted, approved or
confirmed them on the ninetieth day after
the receipt by the Depositary of the
relevant instruments of at least two thirds
of the Contracting Parties. For a
Contracting Party which subsequently
ratifies, accepts, approves or confirms the
said amendments, the amendments will
enter into force on the ninetieth day after
that Contracting Party has deposited its
relevant instrument.

hänskjuta en föreslagen ändring till en
diplomatkonferens kräver två tredjedels
röstmajoritet av de fördragsslutande
parter vilka är närvarande och röstar på
mötet under förutsättning att minst hälften
av de fördragsslutande partema är
närvarande vid tidpunkten för
omröstningen.

4. Diplomatkonferensen skall för att
överväga och anta ändringar i denna
konvention sammankallas av depositarien
och hållas senast ett år efter vederbörligt
beslut fattat i enlighet med punkt 3 i
denna artikel. Diplomatkonferensen skall
sträva efter att se till att ändringar antas
enhälligt. Om detta inte skulle vara
möjligt, skall ändringar antas med två
tredjedels majoritet av samtliga
fördragsslutande parter.

5. Ändringar i denna konvention, som
antagits enligt punkt 3 och 4 ovan, skall
ratificeras, antas, godkännas eller
bekräftas av de fördragsslutande partema
och träda i kraft för de fördragsslutande
parter, som har ratificerat, antagit,
godkänt eller bekräftat dem, den nittionde
dagen efter depositariens mottagande av
vederbörliga instrument från minst två
tredjedelar av de fördragsslutande
partema. För en fördragsslutande part
som därefter ratificerar, antar, godkänner
eller bekräftar sagda ändringar, träder
ändringarna i kraft den nittionde dagen
efter det att den fördragsslutande parten
har deponerat vederbörligt instrument.

Artikel 42

Uppsägning

1. En fördragsslutande part får säga upp
denna konvention genom skriftlig
notifikation till depositarien.

2. Uppsägningen träder i kraft ett år efter
den dag då depositarien mottog
notifikationen eller vid en sådan senare
tidpunkt som angivits i notifikationen.

Artikel 43

Depositarie

1. IAEA:s generaldirektör skall vara
depositarie för denna konvention.

2. Depositarien skall underrätta de
fördragsslutande partema om

187

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

Article 42
Denunciation

1. Any Contracting Party may denounce
this Convention by written notification to
the Depositary.

2. Denunciation shall take effect one year
following the date of the receipt of the
notification by the Depositary, or on such
later date as may be specified in the
notification.

Article 43

Depositary

1. The Director General of the Agency
shall be the Depositary of this Convention.

2. The Depositary shall inform the
Contracting Parties of:

(i) the signature of this Convention and of

the deposit of instruments of
ratification, acceptance, approval,
accession or confirmation in
accordance with Article 39;

(ii) the date on which the Convention
enters into force, in accordance with
Article 40;

(iii) the notifications of denunciation of the
Convention and the date thereof,
made in accordance with Article 42;

(iv) the proposed amendments to this
Convention submitted by Contracting
Parties, the amendments adopted by
the relevant Diplomatic Conference
or by the meeting of the Contracting
Parties, and the date of entry into
force of the said amendments, in
accordance with Article 41.

i) undertecknande av denna konvention
och deponering av ratifikations-,
antagande-, godkännande, anslut-
nings- eller bekräftelseinstrument i
enlighet med Artikel 39,

ii) dagen då konventionen träder i kraft i

enlighet med Artikel 40,

Prop. 1997/98:145

Bilaga 59

iii) notifikationer om uppsägning av
konventionen och dagen för dessa,
vilka gjorts i enlighet med Artikel
42,

iv) de föreslagna ändringarna i denna

konvention som givits in av de
fördragsslutande parterna, de

ändringar som antagits av

vederbörande diplomatkonferens
eller av möte mellan de

fördragsslutande parterna samt
dagen för ikraftträdandet av sagda
ändringar i enlighet med Artikel 41.

Artikel 44

Autentiska texter

Originalet till denna konvention, av
vilken de arabiska, engelska, franska,
kinesiska, ryska och spanska textema är
lika giltiga, skall deponeras hos
depositarien, som skall sända bestyrkta
kopior därav till de fördragsslutande
parterna.

Article 44

Authentic Texts

The original of this Convention of which
the Arabic, Chinese, English, French,
Russian and Spanish texts are equally
authentic, shall be deposited with the
Depositary, who shall send certified copies
thereof to the Contracting Parties.

188

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 maj 1998

Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden, Freivalds,
Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh,
Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar proposition 1997/98:145 Svenska miljömål.
Miljöpolitik för ett hållbart Sverige

189

Eländers Gotab 56337, Stockholm 1998

Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige

Regeringens proposition1997/98:145