Vissa arrenderättsliga frågor
Proposition 1995/96:43
Regeringens proposition
1995/96:43
Vissa arrenderättsliga frågor
Prop.
1995/96:43
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 28 september 1995
Mona Sahlin
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i de regler som gäller för
jordbruksarrende. Ändringarna innebär i huvudsak följande.
Den nuvarande regeln i 9 kap. 19 § jordabalken om arrendatoms
skyldighet att avhjälpa sådana brandskador på arrendestället som inte är
så omfattande att egendom måste byggas om eller ersättas utvidgas till
att gälla också vid andra skador än sådana som orsakas av brand.
Liksom enligt nuvarande reglering ges arrendatom, om han inte varit
vållande till skadan, rätt till ersättning av jordägaren sedan arbetet har
utförts.
Om arrendatom inte har jakträtt på arrendestället, skall jordägaren
ansvara för förluster som drabbar arrendatom på grund av viltskador.
Jordägarens ansvar gäller dock inte, om han visar att skadan inte kunnat
förhindras trots rimliga ansträngningar från hans sida.
En part som inte har anfört klander mot en arrendesyn ges rätt att,
sedan motparten anfört klander, föra klandertalan anslutningsvis. I ett
sådant fall skall parten ge in sin stämningsansökan inom en månad från
det att parten delgavs stämning med anledning av den första klander-
talan. En talan som förs anslutningsvis förfaller om den första klander-
talan återkallas eller av annat skäl förfaller. Tidsfristen för ordinärt
klander av en syn förkortas samtidigt till en månad efter det att parten
delgavs synehandlingen.
En arrendator som anser sig ha en motfordran som han vill dra av
från arrendeavgiften ges rätt att hos länsstyrelsen deponera det belopp
som motfordringen uppgår till. Han kan därigenom förhindra att
arrenderätten förverkas på grund av att beloppet inte betalats till
jordägaren. Möjligheten till deposition skall också gälla när det råder 1
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 43
tvist om storleken av en arrendeavgift som skall utgå i pengar men vars Prop. 1995/96:43
belopp inte framgår av avtalet. Möjligheten till deposition skall gälla vid
alla typer av arrende.
Vid ett arrende som är gemensamt för flera personer och som avser
ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag infors en möjlighet
för var och en av medarrendatorema att överlåta sin rätt till en med-
arrendator som är make eller avkomling till överlåtaren.
Vidare föreslås att det vid bostadsarrende inte längre skall gälla som
förutsättning för arrendatoms besittningsskydd att det har bestämts ett
taxeringsvärde för den bostadsbyggnad som finns på arrendestället.
Slutligen behandlas frågan om det bör införas en kollektiv förhand-
lingsrätt för bostadsarrendatorer. Regeringen gör den bedömningen att
någon sådan förhandlingsrätt inte behöver lagfästas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Innehållsförteckning
Prop. 1995/96:43
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
3 Ärendet och dess beredning .................... 10
4 Ansvaret för skador på byggnader och andra
anläggningar.............................. 11
5 Viltskador................................ 13
6 Klander av syn ............................ 19
7 Deposition av arrendeavgift..................... 21
8 Överlåtelse av arrenderätt vid gemensamt arrendatorskap . . 23
9 Besittningskydd vid bostadsarrende................ 25
10 Kollektiv förhandlingsrätt för bostadsarrendatorer....... 31
11 Ikraftträdande m.m.......................... 35
12 Kostnader................................ 35
13 Författningskommentar........................ 36
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Investeringar i
arrendejordbruket (SOU 1992:109)............ 44
Bilaga 2 Lagförslagen i betänkandet Investeringar i arrende-
jordbruket (SOU 1992:109) ................ 50
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser............. 63
Bilaga 4 Lagförslaget i promemorian Besittningsskydd vid
bostadsarrende (dnr Ju95/2603).............. 64
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser ............. 65
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag ................ 66
Bilaga 7 Lagrådets yttrande...................... 71
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 september
1995 ....................................... 72
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i jordabalken.
Prop. 1995/96:43
2 Lagtext Prop. 1995/96:43
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1
dels att 9 kap. 19, 28 och 31 §§ samt 10 kap. 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 8 kap. 12 a och
12 b §§ samt 9 kap. 34 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8 kap. 12 a § Anser arrendatom att han enligt Bestämmelser om deposition i När arrendatom vill deponera |
1 Balken omtryckt 1971:1209.
få ut beloppet och för ränta på Prop. 1995/96:43
beloppet.
Har arrendatom deponerat en
arrendeavgift hos länsstyrelsen,
får jordägaren inte göra gällande
att arrenderätten blivit förverkad
på grund av att det deponerade
beloppet inte har betalats till
honom.
Länsstyrelsens beslut i ett ärende
om deposition får överklagas till
tingsrätten på den ort där läns-
styrelsen finns. Vid överklagande
tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden.
12 b §
Länsstyrelsen skall genast under-
rätta jordägaren i rekommenderat
brev om en deposition enligt
12 a §.
Ett deponerat belopp skall genast
sättas in på ett räntebärande
konto. Räntan skall betalas till den
som får lyfta beloppet.
Om jordägaren inte inom tre
månader från det att beloppet har
förfallit till betalning och under-
rättelse om depositionen har sänts
till honom visar att han kommit
överens med arrendatom om att
han skall få lyfta beloppet eller att
han väckt talan om detta mot
arrendatom, har arrendatom rätt
att få tillbaka det deponerade be-
loppet. Om jordägaren har väckt
talan inom den angivna tiden, får
beloppet inte lyftas förrän denna
talan har blivit slutligt avgjord.
9 kap.
19 §
Prop. 1995/96:43
Skadas anläggning som avses i
18 § av brand och är skadan
mindre omfattande än där anges,
skall arrendatom avhjälpa skadan.
Om han ej själv är vållande, har
han rätt att av jordägaren erhålla
ersättning för den nödvändiga
kostnaden sedan arbetet fullbor-
dats.
Skadas anläggning som avses i
18 § och är skadan inte sådan att
anläggningen måste byggas om
eller ersättas med en ny för att
kunna användas för sitt ändamål,
skall arrendatom avhjälpa skadan.
Om han inte själv har vållat
skadan, har han efter det att
arbetet fullbordats rätt att få
ersättning av jordägaren för den
nödvändiga kostnaden för arbetet.
28 §
Om part ej godtager syn, som
hållits på sätt och inom tid som
anges i 24 §, får parten klandra
synen genom att väcka talan mot
den andra parten inom två
månader från det synehandlingen
delgavs honom. Klandras icke
synen, gäller den som fullt bevis
för arrendeställets skick den dag
till vilken synen hänför sig.
Motbevisning mot synen är i
sådant fall ej tillåten.
Synemännen är skyldiga att i
mål om klander avge skriftligt
yttrande, om rätten begär det.
Om en part inte godtar en syn,
som har hållits på det sätt och
inom den tid som anges i 24 §, får
parten klandra synen genom att
väcka talan mot den andra parten
inom en månad från det att
synehandlingen delgavs honom.
Om synen inte klandras, gäller den
som fullt bevis för arrendeställets
skick den dag till vilken synen
hänför sig. Motbevisning mot
synen är inte tillåten i ett sådant
fall.
Om den ena parten har klandrat
synen, får också motparten
klandra synen, trots att den för
honom gällande tiden för klander
har gått ut. En sådan klandertalan
skall väckas inom en månad från
det att parten delgavs stämning
med anledning av den första
klandertalan. Om den första
klandertalan återkallas eller
förfaller av något annat skäl,
förfaller också den senare talan.
Synemännen skall yttra sig
skriftligen i ett mål om klander,
om domstolen begär det.
31 §2
Arrendatom får inte överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke,
om ej annat följer av andra-fjärde styckena eller av 31 a §.
Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år, får
arrendatom, om ej annat avtalats, överlåta arrenderätten till annan med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda
jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldighet att vid avräkning
enligt 23 § utge skälig ersättning för arrenderättens värde. Vill
jordägaren antaga erbjudandet, skall han lämna besked därom inom en
månad.
Prop. 1995/96:43
Vidare gäller beträffande arren-
den för viss tid att arrendatom,
även om annat avtalats, får över-
låta arrenderätten, om den avser
ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, till sin make
eller avkomling, om arrendenämn-
den tillåter det. Sådant tillstånd
skall lämnas, om inte jordägaren
har befogad anledning att motsätta
sig överlåtelsen.
Vidare gäller beträffande arren-
den för viss tid att arrendatom,
även om annat avtalats, får
överlåta arrenderätten, om den
avser ett utvecklat eller utveck-
lingsbart lantbruksföretag, till sin
make eller avkomling, om arren-
denämnden tillåter det. Sådant
tillstånd skall lämnas, om inte
jordägaren har befogad anledning
att motsätta sig överlåtelsen.
Innehas arrenderätten av flera
personer gemensamt, får var och
en av dem under samma förut-
sättningar överlåta sin rätt till en
medarrendator som är make eller
avkomling till överlåtaren.
Avlider arrendatom under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för
vilken tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket till-
kommer arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet
till jordägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet. Dödsboet
har vidare samma rätt som enligt tredje stycket tillkommer arrendator
för fall som avses där.
Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på arrenderättens
övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande
förvärv.
2 Senaste lydelse 1995:567.
34 a §
Har jordägaren förbehållit sig
jakträtten, är han skyldig att
ersätta arrendatom för förluster
på grund av viltskador på
arrendestället eller på arrenda-
torns egendom. Detta gäller dock
inte om jordägaren visar att
skadan inte kunnat förhindras trots
rimliga ansträngningar från hans
sida.
Prop. 1995/96:43
10 kap.
4§3
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om
förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
1. hus som avses i 1 § ej finns
på arrendestället då avtalet senast
kan uppsägas från jordägarens sida
eller, om sådant hus finns, det då
ej åsatts taxeringsvärde, eller
förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
1. hus som avses i 1 § ej finns
på arrendestället då avtalet senast
kan uppsägas från jordägarens
sida, eller
2. jordägaren säger upp arrendeavtalet på den grund att arrenderätten
är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger, dock
inte om i uppsägningen anges att den sker till arrendetidens utgång.
Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för-
längning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller, såvitt
avser 8 kap. 12 a och 12 b samt 9 kap. 19, 31 och 34 a §§, äldre regler
fram till den tidpunkt till vilken avtalet tidigast kan sägas upp genom
uppsägning efter ikraftträdandet.
3. I fäll då tid för klander av arrendesyn har börjat löpa före
ikraftträdandet gäller 9 kap. 28 § första stycket i sin äldre lydelse.
4. Beträffande arrendeställen på vilka det vid ikraftträdandet finns hus
för vilket det då inte har bestämts något taxeringsvärde gäller 10 kap.
4 § i dess tidigare lydelse fram till den tidpunkt till vilken avtalet
tidigast kan sägas upp genom uppsägning efter ikraftträdandet.
3 Senaste lydelse 1984:678.
3 Ärendet och dess beredning
genom beslut den 17 maj 1990 bemyndigade regeringen chefen för
justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppgift att se över
arrendelagstiftningen i vissa delar. Kommittén antog namnet 1990 års
arrendekommitté. Kommittén överlämnade i oktober 1991 betänkandet
Historiska arrenden - förslag till friköpslag (SOU 1991:85) och i okto-
ber 1992 betänkandet Investeringar i arrendejordbruket och andra arren-
derättsliga frågor (SOU 1992:109). Förutom förslag till regler om skydd
för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendestället ges i det sist-
nämnda betänkandet förslag till lagändringar som rör ansvaret för
skador på byggnader och andra anläggningar, ansvaret för skador av
vilt, möjligheten att klandra en arrendesyn anslutningsvis, möjligheten
att i vissa fall deponera arrendeavgift och besittningsskydd när en
medarrendator vill träda ur arrendeförhållandet. Regeringen överläm-
nade i mars 1995 propositionen Investeringar i arrendejordbruket m.m.
(prop. 1994/95:155) till riksdagen. I propositionen behandlades
betänkandenas förslag om skydd för jordbruksarrendatorers investe-
ringar på arrendestället och om friköp vid s.k. historiska arrenden.
Sedan riksdagen antagit regeringens förslag trädde lagändringarna i
kraft den 1 juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 1994/95:361, SFS
1995:567 och 568). I denna lagrådsremiss tar regeringen upp övriga
frågor i betänkandet Investeringar i arrendejordbruket och andra
arrenderättsliga frågor (SOU 1992:109).
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets
lagförslag i aktuella delar finns i bilaga 2. Betänkandet har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom Justitiedeparte-
mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju92/4401).
Vid bostadsarrende är det enligt 10 kap. 4 § jordabalken en förut-
sättning för arrendatoms besittningsskydd att det på arrendestället finns
ett bostadshus för vilket det har bestämts ett taxeringsvärde. Hittills har
enligt skattelagstiftningen gällt att det inte satts något taxeringsvärde på
hus vars taxeringsvärde skulle understiga 10 000 kr, 7 kap. 16 § fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152). Efter en lagändring med verkan fr.o.m.
den 1 januari 1996 för småhus har denna undre värdegräns höjts till
50 000 kr (prop. 1992/93:122, bet. 1992/93:SkU 16, rskr. 1992/93:150,
SFS 1992:1666). I en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria
beskrivs verkningarna för de civilrättsliga reglerna om besittningsskydd
som den nyssnämnda ändringen i skattelagstiftningen leder till.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom
Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
Ju95/2603).
I en riksdagsmotion, mot. 1990/91 :L502, har frågan väckts om en
förhandlingsordning, motsvarande den som finns på hyresområdet, bör
införas även på området för bostadsarrende. Riksdagen anförde att det
aktualiserade spörsmålet borde bli föremål för en närmare utredning och
Prop. 1995/96:43
10
att det fick ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna Prop. 1995/96:43
för utredningsarbetets bedrivande (bet. 1990/91 :LU23, rskr.
1990/91:194). Med anledning härav har Justitiedepartementet anordnat
en hearing i frågan. Resultatet av hearingen och regeringens bedömning
i frågan om det bör införas en kollektiv förhandlingsrätt för bostads-
arrendatorer redovisas i avsnitt 10.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 september 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Regeringen behandlar Lagrådets synpunkter, samt de ändringar som
med anledning av dessa har gjorts i förslaget, i
författningskommentaren. Dessutom har det gjorts vissa jämkningar av
redaktionell natur i lagtexten.
4 Ansvaret för skador på byggnader och andra
anläggningar
Regeringens förslag: Den nuvarande regeln i 9 kap. 19 §
jordabalken om arrendatorns skyldighet att avhjälpa sådana skador
orsakade av brand vilka inte är så omfattande att jordägarens
byggnadsskyldighet kan aktualiseras utvidgas till att gälla också
vid andra skador än sådana som orsakas av brand. Liksom enligt
nuvarande reglering skall arrendatom, om han inte varit vållande
till skadan, ha rätt till ersättning av jordägaren sedan arbetet har
utförts. Någon begränsning av ersättningsbeloppet införs inte.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att regeln skall vara
tillämplig vid skador på grund av brand eller annan olyckshändelse.
Vad gäller arrendatorns rätt till ersättning sedan arbetet fullbordats har
kommittén föreslagit att arrendatom skall ha rätt att få ersättning av
jordägaren för den del av den nödvändiga kostnaden som överstiger ett
halvt basbelopp, om partema inte kommit överens om ett annat belopp.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över
kommitténs förslag i denna del har tillstyrkt det eller lämnat det utan
erinran. Uppsala universitet samt Egendomsnämnderna i Uppsala
respektive Lunds stift anser dock att regeln i 9 kap. 19 § jordabalken i
stället bör tas bort och att det bör ankomma på partema att skapa
tillämpningsregler beträffande försäkrings- och självriskfrågor. Några
remissinstanser på jordägarsidan anser att den del av skadekostnaden
som arrendatom enligt förslaget har att svara för bör sättas högre än ett
basbelopp medan remissinstanserna på arrendatorssidan anser att denna
del bör vara lägre än ett halvt basbelopp eller att arrendatom inte bör
svara för någon del av skadekostnaden. Några arrendatorsföreningar
anser att storleken på arrendatorns "självrisk" inte bör göras dispositiv.
11
Bakgrund: Vad gäller ansvaret för skador på byggnader och andra Prop. 1995/96:43
anläggningar på arrendestället innebär den nuvarande regleringen
följande.
Om en byggnad, täckdikning eller annan anläggning skadas eller
förslits utan att arrendatom har vållat detta och anläggningen måste
byggas om eller ersättas med en ny för att kunna användas för sitt
ändamål, skall jordägaren enligt 9 kap. 18 § jordabalken utföra arbetet.
Detta gäller dock endast om anläggningen behövs för en ändamålsenlig
planläggning av jordbruket på arrendestället. Om jordägaren inte utför
arbetet inom skälig tid efter anmaning, får arrendatom utföra det i hans
ställe.
Om en skada på jordägarens egendom inte är så omfattande att
jordägarens byggnadsskyldighet enligt den nämnda paragrafen
aktualiseras, åligger det i princip arrendatom att åtgärda skadan inom
ramen för sin allmänna underhållsskyldighet enligt 9 kap. 15 §
jordabalken. Är skadan eller förslitningen så liten att den med ett
normalt betraktelsesätt inte föranleder någon åtgärd, behöver dock
arrendatom givetvis inte åtgärda den.
Vad gäller skador på grund av brand gäller en särskild reglering i
9 kap. 19 § jordabalken. Om skadan inte är så omfattande att jord-
ägarens byggnadsskyldighet aktualiseras, skall arrendatom avhjälpa
skadan. Om arrendatom inte har vållat skadan själv, har han rätt till
ersättning av jordägaren för den nödvändiga kostnaden för avhjälpande.
Om skadan däremot har orsakats av annat än brand, såsom storm,
hagel, snötryck, utströmmande vatten eller olja, insekter, explosion
eller åsknedslag som inte lett till brand, får arrendatom på eget ansvar
själv bestämma om och när avhjälpande skall ske och någon rätt till
ersättning av jordägaren för detta finns inte.
Fördelningen av olycksrisken på jordägaren vid svårare skador och på
arrendatom vid mindre skador samt den särskilda regeln om
brandskador infördes vid tillkomsten av 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom. Vad gäller fördelningen av olycksrisken ansågs denna
påkallad av praktiska skäl. Beträffande brandskador motiverades
jordägarens ersättningsskyldighet av försäkringshänsyn. Det ansågs
nämligen rimligt att jordägaren höll egendomen brandförsäkrad.
Arrendatorns kostnader för att avhjälpa skadan kunde sedan tas ur en
utfallande försäkringsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts tidigare innebär den
nuvarande regleringen att jordägaren skall avhjälpa skador på den
arrenderade egendomen så att en byggnad eller anläggning skall kunna
användas för avsett ändamål. Detta gäller under förutsättning att den
skadade byggnaden eller anläggningen behövs för jordbruket.
Arrendatom, å sin sida, skall bekosta avhjälpande av sådana brand-
skador som inte är så omfattande att de måste avhjälpas för att
byggnaden eller anläggningen skall kunna användas för sitt ändamål.
Lagens särbehandling av brandskador beror på att brandförsäkring var
ett av de första försäkringsområdena och det har ansetts att jordägaren
har stått närmast till att hålla egendomen brandförsäkrad. Numera 12
innehåller dock en normal egendomsförsäkring skydd också vid andra
skador än brand. Regeringen delar kommitténs bedömning att det Prop. 1995/96:43
knappast finns någon avgörande skillnad vad gäller möjligheterna att
försäkra egendom mot brand och andra skador. Regeln i 9 kap. 19 §
jordabalken bör därför utvidgas så att den inte bara omfattar skador
orsakade av brand utan alla typer av skador. Det finns ingen anledning
att begränsa regeln till sådana skador som täcks av en eventuell
försäkring. I likhet med kommittén anser regeringen att bestämmelsen
om jordägarens skyldighet att ersätta arrendatom för den nödvändiga
kostnaden för arbetet såsom i dag bör vara tvingande.
Kommittén har anfört att det i enlighet med arrendelagstiftningens
principiella uppdelning av parternas ansvar ligger nära till hands att låta
arrendatom stå för åtminstone någon del av den självrisk som dras från
en försäkringsersättning som utgår till jordägaren. Vissa remissinstanser
på arrendatorssidan har emellertid framhållit att det beträffande vissa
skadeorsaker, såsom storm, hagel och åsknedslag, inte finns några
möjligheter att förebygga skador och att arrendatom inte heller i övrigt
kan förebygga skador genom att påverka val av material och av
konstruktion. Det vore därför inte rimligt att göra arrendatom ansvarig
för någon del av skadan. Det har också framhållits att det beträffande
vissa typer av skador - exempelvis insektsskador - inte görs något
självriskavdrag från den försäkringsersättning som utbetalas till
jordägaren. Mot denna bakgrund måste det enligt regeringens mening
starkt ifrågasättas om det är lämpligt att göra ett sådant avdrag på den
ersättning för att åtgärda en skada som arrendatom kan ha rätt till av
jordägaren. Till detta kommer att konstruktioner med självrisker snarare
hör hemma i försäkringsförhållanden där de fyller funktionen att göra
försäkringstagaren mer aktsam för att undvika försäkringfäll. Man kan
för övrigt inte utan vidare utgå från att jordägaren verkligen har en
försäkring eller att en ersättning till jordägaren alltid utbetalas från en
sådan försäkring.
Sammantaget finner regeringen att det inte är lämpligt att införa en
lagstadgad begränsning av arrendatorns rätt till ersättning på det sätt
som kommittén har föreslagit. Det kan inte heller anses påkallat att
införa en sådan begränsning enbart med anledning av att jordägarens
ansvar i detta sammanhang utvidgas till att gälla även andra skador än
brandskador.
5 Viltskador
Regeringens förslag: Om arrendatom saknar jakträtt på
arrendestället, skall jordägaren enligt en tvingande regel ersätta
arrendatom för förluster på grund av viltskador på arrendestället
eller på arrendatorns egendom. Detta gäller dock inte om jord-
ägaren kan visa att skadan inte kunnat förhindras trots rimliga
ansträngningar från hans sida.
13
Kommitténs förslag: Om jakträtten inte ingår i arrendet skall Prop. 1995/96:43
jordägaren enligt en tvingande regel vara skyldig att ersätta arrendatom
för skador på jordbruksgrödor som orsakats av vilt som får jagas under
någon del av året. Ersättning skall dock inte utgå om grödan med
hänsyn till det föreliggande viltbeståndet är särskilt olämplig att odla på
arrendestället. Om partema inte överenskommit annat skall från
ersättningen göras avdrag med tio procent av skadans belopp, dock lägst
fyra procent av arrendeavgiften för innevarande arrendeår. Ersättningen
får inte överstiga arrendeavgiften för innevarande arrendeår. Om
partema inte kan enas om ersättningen skall skadan värderas av minst
en sakkunnig som utses av partema gemensamt eller av länsstyrelsen.
Remissinstanserna: Ungefär lika många instanser som är positiva till
förslaget är negativa till det.
Svea hovrätt menar att det mest naturliga är att frågan om viltskador
löses genom försäkring medan Sveriges Försäkringsförbund har uttalat
att jordägarna inte kan påräkna att viltskador i framtiden kommer att
täckas av ansvarsförsäkring. Flera arrendatorsföreningar anser att
jakträtten i stället alltid bör tillkomma arrendatom. Flera remiss-
instanser på jordägarsidan anser att risken för viltskador bör beaktas vid
bestämmandet av arrendeavgiften i stället för att en ersättnings-
skyldighet införs.
Ett stort antal remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Uppsala universitet,
Kammarkollegiet, Svenska kommunförbundet, Domän AB och Svenska
jägareförbundet har påpekat att jordägaren inte alltid kommer att kunna
förebygga viltskador, bl.a. då viltet kan vandra in från andra fastig-
heter. Fideikommissnämnden och Kammarkollegiet anser därför att det
bör krävas oaktsamhet från jordägarens sida för att ersättningsskyldighet
skall föreligga.
Bl.a. Uppsala universitet, Egendomsnämnderna i Uppsala respektive
i Göteborgs stift, Fideikommissariemas intresseorganisation och
Sveriges jordägareförbund kritiserar förslaget om att ersättning kan utgå
med högst ett belopp motsvarande årets arrendeavgift. Arrendeavgiften
grundas ofta på andra omständigheter än jordbruksarealen. Ofta utgör
bostadsförmånen den största delen av arrenderättens värde.
Några arrendatorsföreningar anser att ersättningens storlek inte bör
begränsas till arrendeavgiften eftersom skadorna kan uppgå till högre
belopp. Vissa arrendatorsföreningar anser däremot att arrendatom inte
bör svara för någon del av skadan.
Jordägar- och arrendatorsorganisationer har också olika uppfattningar
i frågan huruvida lagreglerna om ersättning för viltskador och om
självrisk bör vara dispositiva eller inte.
Bakgrund: Enligt 10 § första stycket jaktlagen (1987:259) har
jordägaren jakträtten på den mark som hör till fastigheten. Enligt 10 §
andra stycket gäller dock att arrendatom vid jordbruksarrende har
jakträtten på den arrenderade marken om inte annat har avtalats. Det
råder alltså avtalsfrihet rörande vilken av partema i ett arrende-
förhållande som skall ha jakträtten.
I jaktlagen finns vissa andra undantag från regeln om jordägarens 14
jakträtt. I 7 § föreskrivs således att länsstyrelsen, eller i vissa fall
Statens naturvårdsverk, får besluta om jakt för att förebygga eller Prop. 1995/96:43
minska risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt (s.k.
skyddsjakt). Förutsättningen är att det på grund av ett viltbestånds
storlek finns påtagliga risker av angivet slag. I beslutet skall bestämmas
hur jakten skall bedrivas, om den skall ske genom jakträttshavarens
försorg eller genom särskilt utsedda jägare samt hur det skall förfaras
med djur som dödas eller fångas vid jakten.
Ett annat undantag från principen om jordägarens jakträtt finns i 23 §
jaktlagen. Denna bestämmelse ger den som bor på en gård eller har en
trädgård men saknar jakträtt där bl.a. rätt att under vissa tider döda
eller fånga och behålla vissa vilda djur, såsom vildsvin, räv, grävling
och vildkanin, som kommer in på gården eller i trädgården.
När det gäller att minska eller förebygga viltskador på ett arrende-
ställe är den arrendator som saknar jakträtt väsentligen hänvisad till att
antingen försöka förmå jakträttshavaren att öka avskjutningen eller till
att ansöka om skyddsjakt enligt 7 § jaktlagen. Vid sidan av detta har
arrendatom i princip möjlighet att kräva skadestånd av jordägaren för
viltskador på grundval av arrendekontraktet eller enligt allmänna
skadeståndsregler, se betänkandet s. 122. Kravet måste i så fall grundas
på att jakträttshavaren, vare sig det är jordägaren själv eller någon som
denne har upplåtit jakträtten till, i någon mening har försummat sin
viltvård. En framgångsrik skadeståndstalan torde också förutsätta att
arrendatom själv har vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skada.
Tidigare fanns det vissa möjligheter att erhålla ersättning för
viltskador ur den s.k. viltskadefonden. Ur denna fond kunde lämnas
ersättning för skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar, om de
förorsakats av älg, kronhjort eller dovhjort (1-6 §§). Fonden bestod av
avgifter som skulle erläggas för varje älg, kronhjort och dovhjort som
fällts. Ersättning utgick inte om den skadelidande uppsåtligen eller grovt
oaktsamt hade medverkat till skadan. En förutsättning för ersättning var
vidare att den skadelidande hade vidtagit rimliga åtgärder för att
motverka skadan. Ersättningen beslutades av länsstyrelsen. Enligt 17 §
kunde Naturvårdsverket också besluta om ersättning för skador av annat
vilt än älg, kronhjort och dovhjort, om det var uppenbart oskäligt att
den skadelidande själv svarade för de kostnader som skadan föranlett.
I enlighet med vad som föreslagits i propositionen 1991/92:9
beslutade riksdagen under hösten 1991 att möjligheten att erhålla
ersättning för skada av älg, dovhjort och kronhjort på jordbruksgrödor
och trädgårdsodlingar skulle upphöra den 1 januari 1995 (bet.
1991/92:JoU5, rskr. 1991/92:48). Förordningen (1980:400) om ersätt-
ning vid vissa viltskador m.m. har upphävts fr.o.m. detta datum.
Samtidigt infördes en ny paragraf, 29 a §, i jaktförordningen
(1987:905). Enligt denna får Naturvårdsverket i mån av tillgång på
medel lämna ersättning av statsmedel för skada orsakad av vilt, om det
är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader
som skadan föranleder. Avsikten är att sådan ersättning endast skall
kunna utgå för skador av arter där jakt på grund av beståndens ringa
storlek inte är tänkbar i någon form, t.ex. i fråga om tranor eller sälar.
På samma villkor får bidrag lämnas till åtgärder för att förebygga sådan
15
skada. De nya bestämmelserna innebär också att fällavgiftema för Prop. 1995/96:43
dovhjort, kronhjort och årskalv av älg har avskaffats.
I detta sammanhang kan också nämnas att det enligt förordningen
(1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur kan lämnas
ersättning eller bidrag av statsmedel för vissa skador som rovdjur or-
sakar på tamdjursskötseln eller för att förebygga sådan skada.
Till grund för den nämnda propositionen med förslag om avskaffande
av viltskadefonden m.m. (prop. 1991/92:9) låg betänkandet Skada av
vilt (SOU 1990:60) som överlämnades av Utredningen om ersättning
vid vissa viltskador i augusti 1990. I betänkandet föreslogs bl.a. att 23 §
jaktlagen skulle kompletteras med en regel enligt vilken länsstyrelsen
skulle kunna ge jordbruksarrendatorer rätt till skyddsjakt för att
förebygga eller minska risker för skador på jordbruksgrödor till följd av
ett viltbestånds storlek. Något sådant förslag togs dock inte upp i
propositionen. Problemen när det gäller att förebygga viltskador på
jordbruket borde enligt det föredragande statsrådet i stället kunna lösas
genom en omfattande information till och utbildning av markägare,
jägare och arrendatorer. Informationsåtgärderna borde omfatta möjlig-
heterna till skyddsjakt enligt 7 § jaktlagen. Dessutom anförde före-
draganden att det var angeläget att länsstyrelserna visar stor beredskap
och snabbhet i handläggningen av ärenden om skyddsjakt. De nämnda
åtgärderna borde enligt föredraganden medföra tillräckliga möjligheter
för arrendatom att förebygga skador på jordbruket.
Skälen för regeringens förslag: Det är vanligt vid upplåtelse av jord-
bruksarrende att jordägaren förbehåller sig jakträtten på arrendestället.
Jordägaren har i ett sådant fall ofta intresse av att hålla en stor viltstam,
antingen för att kunna jaga själv eller för att kunna upplåta jakträtt till
någon annan. För arrendatom kan däremot en stor viltstam betyda ökad
risk för skador på jordbruksgrödor. Samtidigt är möjligheten att lösa
problemen genom skyddsjakt begränsade. På sina håll i landet har detta
medfört problem för arrendatorema. Avskaffandet av viltskadefonden
har accentuerat behovet av att införa regler till skydd för arrendatorema
för sådana fall där jordägaren förbehållit sig jakträtten. Som nämnts
tidigare skall jakträtten anses ingå i jordbruksarrendet om inte annat har
avtalats. Det krävs således en aktiv handling från parternas sida för att
undanta jakträtten från arrendeupplåtelsen. Detta borde rimligen med-
föra att partema diskuterar frågor som har samband med jakträtten vid
arrendeavtalets ingående. Om jordägaren önskar förbehålla sig jakt-
rätten, har arrendatom möjlighet att begära att detta också avspeglas i
storleken på arrendeavgiften. Trots detta synes frågan om jakträtt och
om viltskador ofta inte ägnas någon större uppmärksamhet i samband
med avtalsslutet. En förklaring till detta kan vara att det är vanligt att
partema använder förtryckta avtalsformulär i vilka avtalsvillkoren inne-
håller att jakträtten skall vara förbehållen jordägaren.
Som kommittén framhållit bör man inte söka komma till rätta med
problemen genom att införa tvingande regler om att jakträtten alltid
skall tillkomma arrendatom. En sådan reglering skulle innebära ett allt-
för stort ingrepp i avtalsfriheten. Regeringen delar vidare kommitténs 16
uppfattning att det inte är ändamålsenligt att lösa problemen med
viltskador genom att utvidga institutet skyddsjakt. En sådan ordning Prop. 1995/96:43
förefaller förhållandevis omständlig utan att det kan antas att den skulle
vara särskilt effektiv. Det ligger i stället närmare till hands att införa ett
lagstadgat ansvar för jordägaren för viltskador i de fall då jakträtten inte
ingår i arrendet. Som har framhållits i det föregående torde jordägaren
redan i dag såsom avtalspart ha ett visst skadeståndsansvar gentemot
arrendatom, om det uppkommer viltskador på grund av att jordägaren
inte har bedrivit viltvård i rimlig utsträckning. En lagreglering bör
innebära att detta skadeståndsansvar klargörs, preciseras och görs
tvingande.
En förutsättning för jordägarens ersättningsskyldighet bör alltså vara
att jakträtten inte ingår i arrendet och att arrendatom därför saknar
jakträtt på arrendestället. Jordägaren bör ha ansvaret för viltskador både
1 fall då han har förbehållit sig jakträtten och har den kvar för egen del
och i fall då han har upplåtit jakträtten till någon annan än arrendatom.
Om jordägaren har upplåtit jakträtten till någon annan får det ankomma
på jordägaren att försäkra sig om att jakträttshavaren bedriver er-
forderlig viltvård. Skulle jakträtten vara uppdelad mellan partema, bör
bestämmelsen tillämpas så att ersättning inte utgår för skador orsakade
av vilt som arrendatom får jaga.
En ytterligare förutsättning för att ålägga jordägaren ansvar för
viltskador måste vara att denne har en reell möjlighet att förhindra eller
begränsa viltskador på den utarrenderade marken. Viltskador exempel-
vis på jordbruksgrödor torde inte kunna undvikas helt och det är bara
när jordägaren kan anses ha försummat sin viltvård som hans ansvar
bör inträda. Detta innebär att jordägaren inte bör ha något ansvar för
skador av djur som är fridlysta under hela året eller skador som
flyttande djur orsakar under tid då de är fredade. Vidare kan för-
hållandena vara sådana att jordägaren har små möjligheter att påverka
förekomsten av vilt som orsakar skador exempelvis därför att viltet
vandrar in från angränsande fastigheter även om jordägaren bedriver en
aktiv viltvård. En skyldighet för jordägaren att ersätta arrendatom för
viltskador bör således begränsas till sådana fall där skadan kunnat
förhindras genom rimliga ansträngningar från jordägarens sida.
Det ligger i sakens natur att det inte alltid är lätt för arrendatom att i
efterhand styrka att jordägaren har försummat att i rimlig utsträckning
bedriva viltvård. Det är däremot inte så svårt för en jordägare som har
vidtagit rimliga åtgärder för att undvika viltskador att i efterhand påvisa
dessa åtgärder. Det anförda talar med styrka för att bevisbördan i detta
hänseende bör ligga på jordägaren som alltså får ett s.k. presum-
tionsansvar. Kan jordägaren visa att han gjort vad som är rimligt för att
undvika viltskador, bör hans ansvar helt falla bort. Kan han inte visa
detta, bör han ha ansvaret för den del av skadorna som kunnat undvikas
genom rimliga ansträngningar från hans sida.
Kraven på jordägarens bevisning i sådana fall kan inte ställas alltför
högt. De bevismedel som främst kan komma i fråga i detta avseende
torde vara vittnesuppgifter från personer som är förtrogna med
viltvårdsfrågor, exempelvis en länsjaktvårdare eller andra erfarna 17
jägare, samt med jordbruksfrågor.
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 43
Om jordägarens ansvar begränsas på det sätt som regeringen nu har Prop. 1995/96:43
förordat, saknas det anledning att dessutom begränsa ansvaret till att
gälla endast skador på jordbruksgrödor. Att andra skador är av något
mindre praktiskt intresse är inget bärkraftigt skäl för att undanta dem
från jordägarens ansvar på grund av försummelse.
Jordägarens ersättningsskyldighet bör förutsätta att skadorna är
bestående, dvs. att det inträffar en slutlig förlust för arrendatom. Om
arrendatorns ekonomiska utbyte av grödan blir oförändrat därför att
skadorna läks genom grödans tillväxt bör någon ersättning givetvis inte
utgå. Sådana omständigheter kan dock göra att det i vissa fall kan dröja
en viss tid från det att skadan inträffade till dess ersättningen kan
bestämmas.
En särskild fråga är om det skall införas särskilda bestämmelser som
begränsar skadeståndet. Kommittén har föreslagit att arrendatom skall
få vidkännas ett avdrag från ersättningsbeloppet i form av en "självrisk"
om tio procent av skadans belopp, dock lägst fyra procent, av
arrendeavgiften för det innevarande arrendeåret. Vidare föreslås att den
sammanlagda ersättningen inte skall få överstiga arrendeavgiften för det
innevarande arrendeåret. Denna konstruktion har kritiserats av ett par
remissinstanser som har framhållit att arrendeavgiften i stor utsträckning
är grundad på andra faktorer än jordbruksarealen. För en mycket stor
del av arrendemarknaden utgör bostadsförmånen den största delen av
arrenderättens värde. I andra fall med utvecklad animalie- eller annan
specialproduktion representerar byggnader och anläggningar större delen
av avgiften. Det är mot denna bakgrund inte lämpligt att föreskriva en
självrisk eller ett maximalt ersättningsbelopp som skall beräknas med
ledning av arrendeavgiftens storlek.
Regeringen anser inte heller att en ersättningsskyldighet för
jordägaren som grundas på försummelse bör begränsas eller maximeras
på annat sätt. En annan sak är att ersättningen kan komma att sättas
ned, om arrendatom har ett medansvar för skadan. Även av arrendatom
kan det givetvis krävas att han vidtar rimliga åtgärder för att skydda sig
mot viltskador. Detta kan ske exempelvis genom val av grödor, areal-
disposition, uppsättning av stängsel och skrämselåtgärder. Vilka krav
som det i dessa hänseenden är rimligt att ställa på jordägaren respektive
på arrendatom måste i ganska hög grad vara beroende av förhållandena
i det enskilda fallet. Mot bakgrund av att arrendatom saknar jakträtt är
hans möjligheter att begränsa viltförekomsten givetvis mer begränsade
än vad som är fallet beträffande den som brukar egen jord. Visar det
sig emellertid att även arrendatom har brustit i detta avseende, bör hans
ersättning kunna nedsättas enligt allmänna principer om jämkning på
grund av medvållande.
När det gäller förfarandet för att fastställa ersättning i ett fall av
viltskador får det i första hand ankomma på parterna att försöka komma
överens om huruvida ersättningsskyldighet föreligger och hur hög er-
sättningen bör vara. Det står dem givetvis fritt att inhämta yttrande från
sakkunniga. Däremot synes införandet av ett system med obligatorisk
värdering av sakkunnig utsedd av länsstyrelsen såsom kommittén har 18
föreslagit komplicera regleringen i onödan. Regeringen avstår därför
från att lägga fram något sådant förslag. Om parterna inte kan enas i en Prop. 1995/96:43
fråga om viltskador får den i sista hand avgöras av fastighetsdomstolen.
Som har berörts av några remissinstanser är en närliggande fråga den
om jordägarens ansvar för skador som en arrendator kan drabbas av till
följd av den jakt som jordägaren bedriver på arrendestället med stöd av
ett förbehåll i arrendekontraktet. Den nu föreslagna regeln om
ersättning för viltskador avser endast sådana skador som drabbar
arrendatorema till följd av att jordägaren inte bedriver erforderlig
viltvård. Uppstår däremot exempelvis skador på växande gröda till följd
av jordägarens jakt kan ersättning för sådana skador komma att utkrävas
med stöd av skadeståndslagens allmänna regler. Även straffansvar för
någon form av skadegörelsebrott enligt 12 kap. brottsbalken kan
iffågakomma. Innebär jordägarens jakt att arrendatorns möjligheter att
utnyttja arrendestället försvåras kan detta komma att bedömas som ett
brott mot arrendekontraktet som föranleder skadeståndsansvar för
jordägaren på den grunden. Vidare kan erinras om den allmänna akt-
samhetsregeln i 27 § jaktlagen (1987:259). Enligt denna skall jakten be-
drivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor
och egendom inte utsätts för fara. Mot bakgrund av det beskrivna
regelsystemet anser regeringen att det saknas anledning att i detta
sammanhang överväga ytterligare lagstiftningsåtgärder på området.
6 Klander av syn
Regeringens förslag: Tidsfristen för ordinärt klander av en syn
förkortas till en månad efter det att synehandlingen delgavs
parten. En part som inte har anfört klander mot en arrendesyn ges
möjlighet att, sedan motparten klandrat synen, föra klandertalan
anslutningsvis. I ett sådant fall skall parten inge sin stämnings-
ansökan inom en månad från det att han delgavs stämning med
anledning av den första klandertalan. En talan som förs an-
slutningsvis förfaller, om den första klandertalan återkallas eller
av annat skäl förfaller.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser som uttalat sig i
denna fråga har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller förklarat sig inte ha
någon erinran mot det. En remissinstans anser dock att införandet av en
rätt till klander anslutningsvis skulle utgöra en onödig komplikation av
processordningen. Ett par remissinstanser motsätter sig att tidsfristen för
ordinärt klander kortas till en månad.
Bakgrund: När arrendestället avträds skall det enligt 9 kap. 23 §
jordabalken göras en avräkning mellan jordägaren och arrendatom. Om
inte annat avtalats, skall avräkningen grundas på syn som normalt sker
vid avräkningsperiodens början och slut. Syn skall förrättas av minst två
19
synemän. Dessa utses bland personer som länsstyrelsen förklarat be- Prop. 1995/96:43
höriga att hålla syn och de skall vara förtrogna med ortens jordbruks-
förhållanden (9 kap. 24 § jordabalken). Vid synen skall undersökas allt
som hör till arrendestället, om inte annat överenskommits (9 kap. 26 §
jordabalken). Om en part inte godtar synen, kan den klandras.
Bestämmelser om klander av syn finns i 9 kap. 28 § jordabalken.
Klander av syn sker genom att parten väcker talan mot den andra parten
inom två månader från det att synehandlingen delgavs honom. Talan
skall enligt 8 kap. 32 § väckas vid fastighetsdomstol. Om synen inte
klandras, gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till
vilken synen hänför sig. Motbevisning är då inte tillåten.
Det förhållandet att klanderfristen börjar löpa när en part delges
synehandlingen innebär att parternas möjligheter att angripa synen kan
komma att upphöra vid olika tidpunkter.
För närvarande saknas möjlighet att klandra en syn anslutningsvis. En
part har alltså inte möjlighet att för egen del klandra synen efter den
vanliga klanderfristens utgång i en situation då motparten har klandrat
synen. Detta betyder att en parts enda möjlighet att få till stånd en
förändring av synens utfall är att väcka talan inom den föreskrivna
tvåmånadersfristen. Det torde dock finnas möjlighet att kvittningsvis
yrka ändring beträffande poster som inte klandrats.
Skälen för regeringens förslag: En syn omfattar normalt ett ganska
stort antal skiftande förhållanden på arrendestället. Det lär vara ganska
vanligt att synemännens ställningstaganden i olika frågor kan uppfattas
så att de går ömsom i ena och ömsom i andra partens favör. För en
enskild part torde det många gånger vara av avgörande betydelse för
hans benägenhet att klandra synen om synehandlingen totalt sett ger en
enligt hans mening rimlig, eller i vart fall försvarlig, bild av
förhållandena på arrendestället.
Som kommittén funnit kan det nuvarande systemet skapa osäkerhet
och verka polariserande i förhållandet mellan parterna. Det kan också
motverka den återhållande effekt som ligger i att parterna värderar
synehandlingen efter en sammanvägning av det huvudsakliga utfallet av
synemännens avgöranden i olika delfrågor. De nuvarande reglerna leder
till att en part som delgetts synehandlingen vid en senare tidpunkt än sin
motpart kan avvakta med att väcka klandertalan till dess att motpartens
frist löpt ut och därigenom åstadkomma ett läge där synehandlingen kan
rättas i ena partens favör, utan att motsvarande justeringar - annat än
kvittningsvis - kan göras till förmån för den andre. Motpartens möjlig-
het att förhindra detta är att väcka talan för säkerhets skull, vilket kan
ge upphov till onödiga klanderprocesser.
De nu angivna problemen kan elimineras genom att man inför en
möjlighet att anföra anslutningsklander. Det innebär att en part skall ges
rätt att för egen del anföra klander mot synen efter klanderfristens
utgång i en situation där motparten redan har klandrat synen.
Som kommittén föreslagit bör fristen för att klandra synen anslut-
ningsvis lämpligen börja löpa vid den tidpunkt då motparten delges
stämningen med anledning av motpartens klandertalan. Detta kan få till 20
följd att det löper en frist för anförande av ordinärt klander jämsides
med en frist för förande av anslutningklander. Så länge talan väcks Prop. 1995/96:43
innan tiden för förande av ordinärt klander har gått ut bör denna talan
givetvis inte betraktas som anslutningsklander utan som ordinärt
klander. Som kommittén har föreslagit bör tidsfristen för förande av
anslutningsklander bestämmas till en månad.
En klanderfrist om två månader från delgivning vid ordinärt klander
av syn samt den föreslagna tidsfristen för anslutningsklander om en
månad kan innebära att det tar lång tid innan tvistefrågorna avgörs av
domstol. Förhållandet kan åtgärdas genom att den nuvarande fristen om
två månader för ordinärt klander förkortas. Fristen bör enligt rege-
ringens mening kunna förkortas till en månad.
7 Deposition av arrendeavgift
Regeringens forslag: En arrendator som anser sig ha en
motfordran som han vill dra av på arrendeavgiften ges rätt att hos
länsstyrelsen deponera det belopp som motfordringen uppgår till.
Han kan därigenom förhindra att arrenderätten förverkas på grund
av att beloppet inte betalats till jordägaren. Möjligheten till depo-
sition införs också för fäll där det råder tvist om storleken av en
arrendeavgift som skall utgå i pengar men vars belopp inte
framgår av avtalet. Vid depositionen skall arrendatom bl.a. ställa
säkerhet för jordägarens kostnader för att få ut beloppet.
Länsstyrelsen skall underrätta jordägaren om att deposition skett.
Jordägaren har sedan tre månader på sig att visa antingen att han
träffat överenskommelse med arrendatom om att få lyfta beloppet
eller att han väckt talan i saken mot arrendatom.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig
särskilt i denna fråga har tillstyrkt förslaget eller förklarat sig inte ha
någon erinran mot det. Flera remissinstanser på jordägarsidan avstyrker
förslaget eller ifrågasätter behovet av de föreslagna reglerna. De har
bl.a. framhållit risken för missbruk från arrendatorns sida.
Bakgrund: I lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndig-
het finns generella regler om rätt för en gäldenär att i vissa fall fullgöra
betalning genom att deponera ett belopp hos länsstyrelsen. Som en all-
män förutsättning gäller att det rör sig om en förfolien gäld som skall
erläggas i pengar. Nedsättning får ske när borgenären vägrar att ta emot
erbjuden betalning, gäldenären på grund av borgenärens bortovaro,
sjukdom etc. är förhindrad att göra betalningen, gäldenären inte vet
eller bör veta vem borgenären är eller när det är ovisst vem av flera
som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen kan anses skyldig att
på egen risk bedöma till vem av dem som betalningen skall erläggas.
Beträffande hyresförhållanden finns en längre gående rätt till deposition.
21
Avsikten är att hyresgästen inte skall behöva avstå från att kvittningsvis Prop. 1995/96:43
göra gällande en motfordran mot hyresvärden därför att han riskerar att
hyresrätten förverkas om han missbedömt rättsläget eller motfordringens
storlek. Bestämmelser om deposition i hyresförhållanden finns i 12 kap.
21 och 22 §§ jordabalken. Motsvarande bestämmelser finns dock inte
för arrendeförhållanden.
Skälen for regeringens förslag: Arrendelagstiftningen innehåller
flera regler som ger arrendatom rätt till olika former av ersättning från
jordägaren. Enligt allmänna regler har arrendatom rätt att göra avdrag
med motfordringens belopp (kvittning) vid betalning av arrendeavgiften.
Om det visar sig att arrendatom saknat fog för avdraget eller för att
göra ett så stort avdrag riskerar han uppsägning och förverkande av
arrenderätten. Detta gäller även om arrendatom inte hade bort inse att
han inte hade en ersättningsgill motfordran. De nu angivna för-
hållandena måste antas verka i hög grad hämmande på arrendatorns
möjligheter att utnyttja sin principiella rätt till avdrag på arrende-
avgiften. Förhållandena framstår som särskilt anmärkningsvärda i situa-
tioner där jordägaren är en person med sol vensproblem. De nuvarande
reglerna innebär att arrendatom kan känna sig tvungen att betala även
till en sådan person för att inte riskera uppsägning och förverkande av
arrenderätten trots att hans möjligheter att i efterhand få ut beloppet av
jordägaren i praktiken är obefintliga.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att det finns anledning
att reformera regleringen på detta område. Med hänsyn till att det finns
en fungerande lösning för motsvarande förhållanden på hyresrättens
område är det som kommittén funnit inte ändamålsenligt att närmare
överväga några andra metoder. Regeringen delar således bedömningen
att reglerna bör utformas efter mönstret i 12 kap. jordabalken.
Möjligheten att deponera hyra hos länsstyrelsen enligt 12 kap.
jordabalken gäller om hyresgästen anser sig ha en motfordran. För att
förebygga missbruk av möjligheten till nedsättning i arrendeförhållanden
kunde det övervägas om en sådan möjlighet borde finnas exempelvis
bara i sådana fall där det är sannolikt att det verkligen finns en mot-
fordran eller där det framgår att motfordran är klar och förfallen. För
att reglerna skall få avsedd effekt måste emellertid frågan huruvida en
sådan förutsättning är uppfylld överlämnas åt arrendatoremas av-
görande. Flera omständigheter motverkar förekomsten av missbruk.
Arrendatom kommer ju inte ifrån sin betalningsskyldighet genom
depositionen. Han måste vidare ställa säkerhet för de kostnader som
jordägaren kan få för att få ut beloppet. Han riskerar även att få ersätta
jordägarens rättegångskostnader vid en process. Ett direkt och upprepat
missbruk kan dessutom komma att betraktas som ett sådant åsido-
sättande av arrendatorns förpliktelser att det föreligger grund för att
vägra förlängning av arrendeavtalet. De risker för missbruk av möjlig-
heten till deposition som vissa remissinstanser har framhållit förefaller
därför inte så stora.
Enligt nuvarande regler kan länsstyrelsens beslut i ett ärende om
deposition av hyra överklagas till hovrätten. I en kommande lagråds- 22
remiss med förslag till ny ärendelag avser regeringen att föreslå att ett
sådant överklagande istället skall ske till tingsrätten på den ort där Prop. 1995/96:43
länsstyrelsen finns. Denna ordning bör redan nu genomföras vad gäller
beslut om deposition av arrendeavgift. Vid tingsrättens handläggning av
ett överklagande tillämpas, innan den nya ärendelagen trätt i kraft,
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
De nya reglerna om deposition bör enligt regeringens mening gälla
alla arrendeformer och kan lämpligen placeras i 8 kap. jordabalken.
Regeringen avser att även utvidga tillämpningsområdet för kungörelsen
(1971:703) om redovisning av pengar som har nedsatts hos länsstyrelse
enligt 12 kap. 21 § jordabalken till att också avse pengar som nedsatts
enligt 8 kap. jordabalken.
8 Överlåtelse av arrenderätt vid gemensamt
arrendatorskap
Regeringens förslag: Vid ett arrende som är gemensamt för flera
personer och som avser ett utvecklat eller utvecklingsbart lant-
bruksföretag införs en möjlighet för var och en av medarren-
datorema att överlåta sin rätt till en medarrendator som är make
eller avkomling till överlåtaren.
Kommitténs förslag: Vid gemensamt arrendatorskap införs en
generell regel om rätt för en medarrendator till förlängning av arrende-
avtalet för egen del om någon annan av arrendatorema sagt upp avtalet.
Om jordägaren inte godtar förändringen skall rätten till förlängning vara
beroende av tillstånd från arrendenämnden. Sådant tillstånd skall lämnas
om inte jordägaren har befogad anledning att motsätta sig för-
längningen.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig särskilt
över förslaget i denna del har de flesta tillstyrkt förslaget eller förklarat
sig inte ha någon erinran emot det.
Svea hovrätt och Domän AB uppger att en uppsägning inte kan göras
av en av arrendatorema "för egen del". Svea hovrätt anser vidare att
nuvarande 9 kap. 31 § JB inte medger rätt för delägare i arrende-
kollektiv att hoppa av och sätta kvarvarande delägare i sitt ställe. Enligt
hovrättens mening bör dock 9 kap. 31 § tredje stycket JB (närstående-
överlåtelser) utsträckas till att även gälla för kollektiv av anhöriga.
Vidare anser hovrätten att ett utsträckande av besittningsskyddet enligt
förslaget innebär nya och svåra uppgifter för arrendenämnderna.
Egendomsnämnderna i Växjö stift respektive och Lunds stift uppger att
en reglering enligt förslaget sannolikt kommer att medföra att en
jordägare vid nyupplåtelse av arrende endast kommer att vilja träffa
avtal med en arrendator medan Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund och Svenska kyrkans centralstyrelse pekar på att för-
23
slaget kan innebära en risk för okontrollerbar handel med ”med- Prop. 1995/96:43
arrendatorsrätter”.
Vissa arrendatorsföreningar anser att det, vid sidan av den föreslagna
möjligheten av att få avtalet förlängt i samband med avtalsperiodens
slut, även bör införas en möjlighet till överlåtelse under löpande
arrendeperiod.
Bakgrund: Flera personer kan gemensamt vara arrendatorer på ett
arrendeställe. Rättsläget när en eller flera medarrendatorer vill lämna
arrendeförhållandet, medan en eller flera andra arrendatorer vill fort-
sätta arrendera, regleras inte i lag. För hyresförhållanden är läget något
annorlunda. Enligt 12 kap. 47 § jordabalken är en medhyresgäst be-
rättigad till förlängning av hyresavtalet för egen del om hyresvärden
skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Av 9 kap. 31 § jorda-
balken följer bl. a. att en arrendator har rätt att överlåta arrendet till
make eller avkomling men huruvida detta gäller även när maken eller
avkomlingen är medarrendator är omtvistat. Samråds gruppen för arren-
datorsföreningarna på och omkring sydsvenska höglandet har i en
skrivelse till regeringen den 17 november 1989 påtalat vissa brister med
den gällande ordningen. Samrådsgruppen har påpekat att det förefaller
vara ett förbiseende från lagstiftarens sida att en make eller avkomling
som vill ta över arrendet kan göra detta efter överlåtelse enligt 9 kap.
31 § jordabalken, medan rätten för respektive make att fortsätta som
ensam arrendator är synnerligen urholkad eller kanske t.o.m. saknas om
makarna har stått som medarrendatorer. Enligt samrådsgruppens mening
borde den senare ordningen logiskt sett ha gett dem ett starkare
utgångsläge.
Skälen för regeringens förslag: Kommitténs förslag innebär att det
vid gemensamt arrendatorskap införs en generell regel om rätt för en
medarrendator till förlängning av arrendeavtalet för egen del om någon
annan av arrendatorema sagt upp avtalet. Om jordägaren inte godtar
förändringen, skall rätten till förlängning vara beroende av tillstånd från
arrendenämnden. Sådant tillstånd skall enligt förslaget lämnas, om inte
jordägaren har befogad anledning att motsätta sig förlängningen.
Som Svea hovrätt har påpekat torde dock en sådan lösning vara
oförenlig med nuvarande konstruktion av 9 kap. 31 § jordabalken. En
eller flera medarrendatorer synes inte med giltig verkan kunna säga upp
avtalet för egen del medan avtalet skulle löpa vidare för övriga arren-
datorer. Var och en av medarrendatorema har nämligen nyttjanderätten
endast till en ideell andel av arrendestället och mellan medarren-
datorema anses råda ett förhållande vars innehåll kan liknas vid vad
som gäller för s.k. nödvändig processgemenskap.
Regeringen delar den synpunkt som framförts om att det knappast är
helt följdriktigt att överlåtelse mellan vissa närstående kan ske enligt
9 kap. 31 § tredje stycket jordabalken, medan det inte är möjligt att ett
arrendatorskollektiv bestående av man och hustru eller förälder och
barn gör den förändringen att någon i kollektivet lämnar arrendator-
skapet medan övriga medarrendatorer kvarstår. Däremot har det inte
framkommit att detta vållar något problem när det gäller andra former 24
av kollektiv på arrendatorssidan än sådana som består av närstående. En
reform bör därför i första hand inriktas på att lösa problemen med
överlåtelse mellan medarrendatorer som är närstående. Som Svea hov-
rätt anfört synes det naturligast att göra detta genom att utvidga den
redan befintliga bestämmelsen i 9 kap. 31 § tredje stycket jordabalken
så att även överlåtelse mellan närstående som är medarrendatorer skall
vara möjlig. Följderna med den av kommittén föreslagna ordningen
med rätt för en eller flera medarrendatorer att kvarstå i arrendeför-
hållandet trots att de övriga vill lämna det är betydligt mer svår-
överblickbara. Därtill kommer att en sådan mer vidsträckt rätt kan antas
medföra stora krav på arrendenämnderna när det gäller att avgöra
huruvida jordägaren bör vara tvungen att godta ändringen vad gäller
kretsen av medarrendatorer. Regeringen finner därför i likhet med
hovrätten att den nu aktuella reformen bör begränsas till överlåtelser
mellan närstående och anknyta till den nuvarande regleringen i 9 kap.
31 § tredje stycket jordabalken.
9 Besittningskydd vid bostadsarrende
Regeringens förslag: Det skall inte längre gälla som förutsättning
för bostadsarrendatoms besittningsskydd att det har bestämts ett
taxeringsvärde för den bostadsbyggnad som finns på arrendestället.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorians förslag. Endast Sveriges jordägareförbund anser att det
fortfarande skall vara en förutsättning för besittningsskydd att det har
bestämts ett taxeringsvärde för huset. Lantbrukarnas Riksförbund LRF
och Skogsbrukarnas Riksförbund anser att besittningsskydd inte bör
föreligga när hus på arrendestället inte uppfyller plan- och bygglagens
krav.
Bakgrund: Med bostadsarrende avses arrendeupplåtelser som sker för
annat ändamål än jordbruk och som berättigar arrendatom att uppföra
eller bibehålla ett bostadshus på marken med huvudsakligt syfte att
användas som bostad för honom eller hans närstående (10 kap. 1 §)
jordabalken.
Enligt uppgift finns det omkring 113 000 bostadsarrenden i landet. De
flesta av dem gäller fritidsbebyggelse, bl.a. i form av kolonistugor,
fritidshusbyar och liknande.
Rättsinstitutet bostadsarrende tillkom genom lagstiftning år 1968.
Huvudmotivet för lagstiftningen var att införa ett besittningsskydd för
utövarna av denna arrendeform. Reglerna om detta besittningsskydd
finns i 10 kap. 4-6 a §§ jordabalken. Besittningsskyddet innebär att
arrendatom med vissa undantag har rätt till förlängning av arrende-
avtalet när detta har sagts upp av jordägaren.
Prop. 1995/96:43
25
Enligt 10 kap. 4 § jordabalken gäller reglerna om besittningsskydd Prop. 1995/96:43
vid bostadsarrende för viss tid. Besittningsskyddet gäller dock inte om
det vid den tidpunkt då avtalet senast kan sägas upp av jordägaren inte
finns något bostadshus på arrendestället eller, om ett sådant hus finns,
detta inte vid den aktuella tidpunkten har åsatts något taxeringsvärde.
Besittningsskyddet gäller inte heller om jordägaren säger upp arrende-
avtalet på den grunden att arrenderätten är förverkad eller arrendatom
inte ställer säkerhet för arrendeavgiften och arrenderätten därför kan
sägas upp enligt bestämmelserna i 8 kap 14 § jordabalken. Vidare gäller
ett förbehåll att arrenderätten inte skall vara förenad med rätt till för-
längning, om det godkänts av arrendenämnden, 10 kap. 4 § andra
stycket jordabalken.
Att besittningsskyddet inte gäller för bostadshus för vilka det inte
bestämts ett taxeringsvärde har motiverats med att en annan ordning
skulle motverka planintresset. Om besittningsskyddet även skulle gälla
för s.k. skräpbebyggelse på ofri grund ansågs att syftet med reformen
till stor del kunde förfelas. Det ansågs enklast att utforma av-
gränsningen av de arrenden som skulle omfattas av besittningsskyddet
så att det blev avgörande om byggnaden hade åsatts taxeringsvärde eller
inte (prop. 1968:19 s. 46f och 87). Den föreslagna bestämmelsen
kritiserades av Lagrådet som dels fanns det vanskligt att utnyttja den
aktuella lagstiftningen för att tillgodose planintressena och dels fann att
anknytningen till taxeringsvärdet ingav vissa betänkligheter. Lagrådet
anförde bl.a. att taxeringsvärdena avser att tillgodose helt andra syften
än de som var aktuella i lagstiftningsärendet. Om reglerna rörande
taxeringsvärden ändras, kunde enligt Lagrådet återverkningarna av detta
på arrendeområdet lätt förbises med risk för rättsförluster för enskilda
som följd. Lagrådet pekade också på att beslut om taxeringsvärde kunde
bli gällande från en tidigare tidpunkt än den då beslutet meddelades och
att taxeringsbeslutet kunde komma att ändras efter ett överklagande (a.
prop. s 147 ff).
Departementschefen genmälde att det fanns ett behov av att införa
regler som hindrade att undermålig och icke önskvärd arrendebebyg-
gelse gavs besittningsskydd och att den föreslagna lösningen var den
som bäst tillgodosåg detta syfte (a. prop. s 162 fF). Lagstiftningen kom
att utformas i enlighet med detta.
En förutsättning för besittningsskydd är alltså att det har bestämts ett
taxeringsvärde för huset. Den tidpunkt som är avgörande för
bedömningen är den då arrendeavtalet senast kan sägas upp från
jordägarens sida (se 10 kap. 4 §). Det betyder att den avgörande
tidpunkten ligger ett år före arrendetidens utgång (se 10 kap. 3 § första
stycket).
Vad gäller kraven på en byggnad för att den skall anses som en bo-
stad har inte något krav på minimistandard ställts upp. Istället anfördes
i förarbetena att tillräcklig ledning för bostadsbegreppets bestämmande
torde stå att finna i det allmänna språkbruket. Sådana företeelser som
jakthyddor och sjöbodar vilka endast erbjuder en primitiv övemattnings-
möjlighet skulle härigenom falla utanför begreppet bostad. Detsamma 26
angavs vara förhållandet med husvagnar eller ”tält av tyg eller
masonit”. Det angavs att det som regel inte torde möta någon större Prop. 1995/96:43
svårighet att avgöra om boendemöjligheter ordnats endast tillfälligt eller
permanent (prop. 1968:19 s. 41 och 83).
I 10 kap. 5 § anges i sex punkter undantag från arrendatorns rätt till
förlängning av arrendeavtalet när jordägaren har sagt upp detta. Undan-
taget i 10 kap. 5 § 3 har särskilt intresse i förevarande sammanhang.
Denna bestämmelse har tillkommit mot bakgrund av diskussionen om
s.k. skräpbebyggelse. Enligt bestämmelsen har arrendatom inte rätt till
förlängning av arrendeavtalet efter uppsägning, om en byggnad på
arrendestället uppförts utan bygglov i fall då sådant erfordrats eller i
strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser eller därmed jäm-
förligt beslut av myndighet angående markens användning. En stor del
av den s.k. skräpbebyggelsen hade tillkommit i strid med gällande
byggnadslagstiftning. Det ansågs därför vid bestämmelsens tillkomst att
ägare till sådana hus inte mot jordägarens vilja skulle kunna tilltvinga
sig att få stanna kvar utöver den avtalade upplåtelsetiden (se a. prop. s.
88ff).
Vid fastighetstaxeringen bestäms taxeringsvärde förutom på fastigheter
även på byggnader på annans mark (se 1 kap. 4 § fastighetstaxerings-
lagen, 1979:1152). Taxeringsvärde bestäms dock inte för en byggnad
om byggnadsbeståndets sammanlagda taxeringsvärde skulle understiga
ett visst belopp. Vid tiden för införandet av reglerna om bostadsarrende
var denna gräns 5 000 kr. Från 1981 års fastighetstaxering höjdes
gränsen till 10 000 kr. Genom en ändring i 7 kap. 16 § fas-
tighetstaxeringslagen har gränsen numera höjts till 50 000 kr. Änd-
ringen trädde i kraft den 1 januari 1993 och skulle tillämpas första
gången vid allmän fastighetstaxering år 1994. När det gäller
småhusenheter och lantbruksenheter skall dock ändringen tillämpas först
vid nästkommande allmänna fastighetstaxering av dessa år 1996
respektive 1998.
Skälen för regeringens förslag: Ändringen i fastighetstaxe-
ringslagen medför att ett antal bostäder på arrendemark för vilka enligt
tidigare regler har bestämts ett taxeringsvärde inte längre skall taxeras.
Denna förändring i taxeringsförhållandena skulle samtidigt - om inga
lagstiftningsåtgärder vidtas - innebära att något besittningsskydd inte
längre skulle gälla för dessa arrendeställen. Någon statistik som belyser
hur många bostadsarrenden som skulle beröras på detta sätt finns inte
tillgänglig. Det kan dock antas att det är fråga om ett betydande antal.
Att en grupp bostadsarrendatorer skulle mista det besittningsskydd
som de har enligt gällande regler är en verkan som lagstiftaren upp-
enbarligen inte har avsett när man beslutade de aktuella förändringarna
i taxeringslagstiftningen. En sådan verkan kan inte anses acceptabel.
Reglerna om bostadsarrende bör därför ändras på ett sådant sätt att
denna verkan inte uppstår.
Det skulle i och för sig vara möjligt att begränsa lagstiftnings-
åtgärderna så att de tar sikte uteslutande på den nyss beskrivna över-
gångsfrågan. Man skulle i så fall möjligen kunna utforma lagstiftningen
så att de bostadsarrenden som vid ikraftträdandet av de nya fastig- 27
hetstaxeringsreglema åtnjöt besittningsskydd inte skulle mista detta en-
bart av det skälet att det inte längre bestäms något taxeringsvärde för Prop. 1995/96:43
byggnaden. På detta sätt skulle man alltså kunna undvika att de nya
festighetstaxeringsreglerna s.a.s. får återverkande kraft och som en icke
önskvärd följd undanröjer en redan förvärvad rättighet.
Det finns emellertid skäl som talar för att man bör göra en mera
ingripande ändring i besittningsskyddsreglema. Den nya värdegränsen
50 000 kr har satts klart högre än som motiveras enbart av inflationen.
Ett syfte med höjningen har varit att rationalisera festighetstaxerings-
verksamheten. Om man i stället ser saken ur arrenderättslig synvinkel
ligger den nya gränsen enligt regeringens mening alltför högt.
Regeringen delar alltså inte den uppfattning som en remissinstans har
uttryckt att 50 000 kr är en lämplig beloppsgräns. En bostadsbyggnad
för vilken det skulle bestämmas ett taxeringsvärde på exempelvis 35 000
kr kan anses ha ett sådant värde att det är väl motiverat med ett
besittningsskydd för arrendatom. Mycket talar därför för att den
koppling som hittills har funnits mellan besittningsskyddsreglema och
taxeringslagstiftningen borde brytas. Ett ytterligare skäl för detta är att
kopplingen onekligen medför sådana nackdelar som påtalades av
Lagrådet redan vid reglernas tillkomst.
En förändring av reglerna kan göras på flera olika sätt. Ett grund-
läggande krav på den lösning som väljs måste dock vara att den är
enkel och lättillämpad. Man bör i möjligaste mån direkt med ledning av
lagregeln i ett enskilt fall kunna avgöra om ett arrende omfattas av
besittningsskydd eller inte utan att det för detta skall krävas några
ytterligare åtgärder för att fastställa huruvida kriterierna är uppfyllda.
Lösningen får inte heller innebära att det ställs krav på ökade insatser
från rättsväsendets sida.
En möjlig lösning vore att ställa upp ett krav på att huset skall ha ett
visst värde för att besittningskyddet skall gälla. Detta värde skulle då
inte knytas till resultatet av fastighetstaxeringen utan anges som ett fast
belopp eller en kvotdel av basbeloppet. Med en sådan lösning skulle
man inte direkt med ledning av lagtexten kunna avgöra om arrendet
omfettas av besittningsskydd. En lösning med krav på att huset skall ha
ett visst värde skulle i stället innebära att huset måste värderas i
händelse av tvist i frågan om det gäller besittningsskydd eller inte. Till
detta kommer svårigheterna att utforma lämpliga normer för vär-
deringen. Ett behov av att utföra värderingar skulle ställa vissa krav på
partema i fråga om utredning samt innebära nya och besvärliga
uppgifter för de rättsliga instanserna. Denna lösning kan mot denna
bakgrund inte förordas.
En ytterligare möjlighet är att avskaffa kravet på att det skall ha
bestämts ett taxeringsvärde för byggnaden och ersätta kravet med ett
tillägg till 10 kap. 5 § jordabalken av innebörd att besittningsskyddet
kan brytas under vissa närmare angivna omständigheter. Det skulle
exempelvis kunna föreskrivas att någon rätt till förlängning av arrende-
avtalet vid uppsägning inte föreligger om bostadshuset till följd av efter-
satt underhåll eller av annan anledning har ett ringa värde. En sådan
lösning skulle innebära att det oavsett bostadshusets värde och skick i 28
princip skulle gälla besittningsskydd, vilket dock skulle brytas under
vissa omständigheter i det enskilda fallet. Även en sådan regel skulle
ställa krav på att husets värde eller skick kan avgöras på ett tillförlitligt
sätt, i sista hand av domstol. Regeln skulle inte vara alldeles lätt att
utforma på ett lämpligt sätt och den skulle sannolikt föranleda åtskilliga
tvister. Av samma anledning förefaller det inte heller lämpligt att, som
några remissinstanser har varit inne på, uppställa ett krav på att en
byggnad skall uppfylla exempelvis normerna i plan- och bygglagen eller
i hälsoskyddslagstiftningen.
Mot bakgrund av det anförda finner regeringen att den lösning som är
mest ändamålsenlig är att göra endast den lagändringen att man av-
skaffar kravet på att det skall ha bestämts ett taxeringsvärde för
bostadshuset för att besittningsskyddet skall gälla. Samtliga bostads-
arrenden med sådana byggnader som kan hänföras till kategorin
bostadshus skulle därigenom omfattas av besittningsskyddet. En sådan
lösning skulle tillgodose de synpunkter som Lagrådet framförde i
samband med tillkomsten av institutet bostadsarrende, nämligen att den
aktuella lagstiftningen inte borde utnyttjas till att tillgodose planintres-
sen, dvs. intresset att få bort skräpbebyggelse, och att anknytningen till
taxeringsvärdet kan orsaka bekymmer i det fall att reglerna om
fastighetstaxering ändras.
Det kan visserligen göras gällande att jordägaren kan ha ett legitimt
intresse av att genom uppsägning av arrenderätten kunna få till stånd en
sanering av skräpbebyggelse. Det gäller exempelvis i fråga om hus som
till följd av bristande underhåll förfular omgivningen, dvs. jordägarens
fastighet. Det måste emellertid beaktas att det numera finns goda
möjligheter att komma till rätta med skräpbebyggelse i offentligrättslig
ordning. I plan- och bygglagen (1987:10), som trädde i kraft den 1 juli
1987, ställs vissa krav på underhåll av byggnader. Bl.a. anges att bygg-
naders yttre skall hållas i vårdat skick (se 3 kap 13 §). Om ägaren till
en byggnad eftersätter underhållet, kan byggnadsnämnden med stöd av
10 kap. 15 § plan- och bygglagen förelägga ägaren att vidta nödvändiga
åtgärder. Enligt 10 kap. 16 § får byggnadsnämnden, om en byggnad är
förfallen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd
inom skälig tid, förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden.
Förelägganden enligt 10 kap. 15 och 16 §§ får förenas med vite eller en
föreskrift att om föreläggandet inte följs, kan åtgärden komma att ut-
föras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad.
Enligt 10 kap. 20 § kan vidare byggnadsnämnden uppdra åt en sak-
kunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovet av under-
hållsåtgärder. De nu angivna kraven på byggnadsunderhåll är mer
omfattande än de som gällde enligt byggnadsstadgan vid tiden för
tillkomsten av institutet bostadsarrende.
Mot bakgrund av det anförda råder det knappast någon tvekan om att
jordägaren har goda möjligheter att i offentligrättslig ordning, dvs.
genom att påtala saken hos byggnadsnämnden, komma till rätta med
problemet med illa underhållna byggnader. Samtidigt kan det framhållas
att jordägaren i vissa fall kan agera också inom ramen för arrende-
institutet. När det exempelvis gäller en byggnad där förfallet har fort-
skridit så långt att den inte längre kan användas som bostad torde
Prop. 1995/96:43
29
arrendatom redan av denna anledning ha förlorat sitt besittningsskydd. Prop. 1995/96:43
Dessutom kan, som nämnts tidigare, besittningsskyddet brytas i vissa
fall, exempelvis enligt generalklausulen i 10 kap. 5 § 6 jordabalken som
innebär att arrendatom inte har rätt till förlängning av arrendeavtalet
när jordägaren i annat fall än som angetts i föregående punkter har be-
fogad anledning att upplösa arrendeförhållandet. Det kan inte uteslutas
att denna bestämmelse kan tillämpas i ett fall då arrendatom underlåter
att vårda sin byggnad eller arrendestället i övrigt.
Om man avskaffar kravet på att det skall ha bestämts ett
taxeringsvärde för bostadsbyggnaden, innebär detta att - om man inte
inför särskilda övergångsregler - vissa bostadsarrendatorer från och
med ikraftträdandet skulle ges ett besittningsskydd som de inte har i
dag. Det förefaller inte lämpligt att på detta sätt gripa in i bestående av-
talsförhållanden, även om det, som en remissinstans har framhållit,
innebär att de nya reglerna inte kommer att få genomslag direkt utan
successivt under ett antal år. Jordägaren bör ges möjlighet att, när den
gällande avtalstiden löper ut, avgöra om arrendatom skall få ett besitt-
ningsskydd vid arrenden med bostadshus för vilka med nuvarande
taxeringsregler något taxeringsvärde inte har bestämts. Detta kan
åstadkommas genom en övergångsbestämmelse som innebär att äldre
regler skall gälla fram till den tidpunkt till vilken arrendeavtalet tidigast
kan sägas upp genom uppsägning efter ikraftträdandet. Först om denna
tidpunkt passeras utan att arrendeavtalet sägs upp kommer alltså
arrendet i ett sådant fall att omfattas av besittningsskydd. Regeringen
anser inte att det med en sådan utformning av övergångsbestämmelserna
finns anledning att befara att jordägare i någon större utsträckning
kommer att säga upp skötsamma arrendatorer med välvårdade hus för
avflyttning innan besittningsskyddet träder i kraft.
Den nu angivna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1996,
dvs. samtidigt med att de nya taxeringsreglerna skall börja tillämpas i
fråga om småhus.
Enligt 10 kap. 3 § jordabalken skall en uppsägning ske senast ett år
före arrendetidens utgång. Detta innebär, som en remissinstans har
påpekat, att vissa jordägare relativt snart efter ikraftträdandet måste ta
ställning till om en arrendator, för vilkens bostadshus det enligt tidigare
regler inte har bestämts något taxeringsvärde, skall sägas upp för
avflyttning eller om arrendatom skall få stanna kvar med den följden att
ett besittningsskydd börjar gälla.
30
10 Kollektiv förhandlingsrätt för bostadsarren-
datorer
Regeringens bedömning: Någon lagstadgad kollektiv förhand-
lingsrätt för bostadsarrendatorer skall inte införas.
Bakgrund:
Allmänt
Bostadsarrendatorer har en rättsställning som i många avseenden
påminner om vad som gäller för hyresgäster. En skillnad är dock att det
på arrendeområdet saknas en motsvarighet till det förhandlingssystem
som sedan länge tillämpats på hyresmarknaden.
I en riksdagsmotion - mot. 1990/91 :L502 - har väckts frågan om en
förhandlingsordning även bör införas för bostadsarrendatorer. I mo-
tionen anfördes i huvudsak följande.
Förhandlingssystemet för bostadslägenheter har fungerat under lång
tid och har inneburit betydande praktiska vinster. Genom att uppträda
kollektivt har hyresgästerna kunnat hävda sina rättigheter. Även om
flera bostadsarrendatorer har slutit sig samman i en organisation är jord-
ägaren inte skyldig att förhandla med denna. Trots att en organisation
har funnits har jordägaren slutit avtal med var och en av arrendatorema
vilket inneburit att olika villkor har kommit att gälla för dem. När det
gäller koloniträdgårdar har dock ofta kommunen förhandlat med en
förening som företräder de enskilda nyttjanderättshavama, vilket visat
sig ha betydande fördelar. Bestämmelserna för bostadsarrende borde ses
över i syfte att få till stånd en ordning liknande den på hyresområdet.
Lagutskottet
Lagutskottet anförde i sitt betänkande (bet. 1990/91 :LU23) i huvudsak
följande.
Både när det gäller hyresförhållanden och när det gäller bostads-
arrende har det ansetts befogat att införa bl.a. ett starkt besittnings-
skydd. Att det saknas ett förhandlingssystem för bostadsarrendatorer
förklaras av att förhållandena vid bostadsarrende är betydligt mer
skiftande än vid hyra. Det har inte heller funnits någon organiserad
form av samverkan inom arrendeområdet. Förhållandena har dock
ändrats. Det har blivit vanligare att bostadsarrendatorer lokalt går sam-
man i föreningar för att tillvarata sina gemensamma intressen, särskilt
när det gäller arrenden för fritidsändamål. Det är svårt för en enskild
arrendator att känna till regelsystemet och att hävda sin rätt vid för-
handlingar om villkorsändringar. Det finns därför anledning att över-
väga om det inte lagstiftningsvägen bör införas en möjlighet för bostads-
arrendatorer att få förhandla med jordägaren genom en organisation.
Särskilt bör systemet ta sikte på ett sådant fall då en majoritet av de
bostadsarrendatorer som arrenderar mark från en och samma jordägare
Prop. 1995/96:43
31
har slutit sig samman i en förening och genom denna framför önskemål Prop. 1995/96:43
om en förhandlingsordning. Vidare bör övervägas om även organisa-
tioner på jordägarsidan bör ges förhandlingsrätt. Det av motionärerna
aktualiserade spörsmålet bör därför bli föremål för en närmare utred-
ning. Det får ankomma på regeringen att bestämma de närmare former-
na för utredningsarbetets bedrivande. Detta bör ges regeringen till-
känna.
Utskottets hemställan bifölls av kammaren (rskr. 1990/91:194).
Förhållandena på hyresområdet
På hyresområdet finns det sedan länge ett system för kollektiva
förhandlingar när det gäller ändringar av hyran och andra hyresvillkor.
Sådana förhandlingar förs mellan å ena sidan hyresvärden eller hyres-
värden och en organisation av fastighetsägare och å andra sidan en
organisation av hyresgäster. Förhandlingarna förs på grundval av en
förhandlingsordning som kommer till stånd antingen genom avtal mellan
de förhandlande parterna eller genom beslut av hyresnämnden, se 1 §
hyresförhandlingslagen (1978:304). En förhandlingsordning medför
skyldighet för en part att på motpartens begäran förhandla beträffande
samtliga boendefrågor som rör hyresgästerna gemensamt. En förhand-
lingsordning medför vidare att hyresvärden åläggs en primär förhand-
lingsskyldighet i vissa frågor, bl.a. beträffande hyreshöjningar. Det
innebär att hyresvärden är skyldig att själv ta initiativ till och genom-
föra förhandling om dessa frågor (se 5 § hyresförhandlingslagen). Först
om de kollektiva förhandlingarna har strandat får hyresvärden träffa
avtal om exempelvis hyreshöjning med de enskilda hyresgästerna eller
hänskjuta tvisten till hyresnämnden (se 24 § hyresförhandlingslagen).
Ett avtal om förhandlingsordning gäller för ett eller flera hus (se 6 §
hyresförhandlingslagen). För att en viss bostadslägenhet skall omfattas
av en förhandlingsordning krävs det att hyresavtalet innehåller en
förhandlingsklausul som hänvisar till den förhandlingsordningen (se 3 §
hyresförhandlingslagen).
Det avtal som träffas efter kollektiva förhandlingar kallas förhand-
lingsöverenskommelse. Den enskilda hyresgästen binds till förhandlings-
överenskommelsen genom att det finns en förhandlingsklausul i hyres-
avtalet.
Hyresförhandlingssystemet växte fram under hyresregleringen. Under
denna tid förekom kollektiva förhandlingar i viss utsträckning på det
viset att organisationerna på hyresgäst- respektive fastighetsägarsidan
kom överens om hur hyresregleringen skulle utformas. Dessa överens-
kommelser sanktionerades sedan av myndigheterna. Organisationerna
deltog även i den statliga administrationen genom representation bl.a. i
Statens hyresråd. Detta skapade en förhandlingsvana som sedan bidrog
till att ett kollektivt förhandlingssystem framstod som trovärdigt och
skulle kunna fungera efter upphävandet av hyresregleringen. Hyres-
förhandlingslagen (1978:304) innebär ett lagfästande av detta frivilliga
förhandlingssystem. Hyresområdet är också väl organiserat. På riks-
planet finns en dominerande hyresgästsammanslutning, Hyresgästernas Prop. 1995/96:43
Riksförbund, och ett fåtal rikstäckande fastighetsägarorganisationer;
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, SABO, Sveriges Fastighets-
ägareförbund m.fl.
Justitiedepartementets hearing
Justitiedepartementet anordnade i juni 1995 en hearing rörande frågan
om förhandlingsrätt för bostadsarrendatorer. Till hearingen hade in-
bjudits representanter för domstolar och arrendenämnder samt myndig-
heter och organisationer som kommer i kontakt med bostadsarrenden.
Syftet med hearingen var främst att belysa omfattningen av upplåtelser
i form av bostadsarrende, eventuella problem när det gäller för-
handlingar om villkoren för upplåtelsen och behovet av en reform på
detta område.
Vid hearingen framkom i huvudsak följande.
Enligt 1990 års småhustaxering fanns det i landet ca 113 000 små-
husenheter med taxerade byggnader på ofri grund. Det torde dessutom
finnas ett antal byggnader på ofri grund med ett uppskattat värde på
mindre än 10 000 kr och som därför inte taxerats. De flesta byggnader
på ofri grund kan antas finnas på mark som upplåtits med bostads-
arrende. De flesta bostadsarrendena har upplåtits av privata jordägare
som har enstaka upplåtelser på sin mark. Det finns endast ett fåtal jord-
ägare med ett större antal upplåtelser. Det finns också en del upplåtelser
som har utformats så att en förening arrenderar ett antal tomter som i
sin tur vidareupplåts till föreningens medlemmar. Det sistnämnda är
vanligt när det gäller koloniträdgårdar.
Från arrendatorshåll framhölls bl.a. följande.
I de fall då respektive arrendator har kontrakt direkt med en jordägare
kan jordägaren ”spela ut” arrendatorema mot varandra genom att först
förmå de som inte vågar säga i från att acceptera de villkor som jord-
ägaren begär och sedan åberopa dessa villkor som ”norm” i förhand-
lingarna med övriga arrendatorer. På så sätt kan jordägaren få till stånd
arrendeavgifter över den nivå som arrendenämnden funnit skälig. Med
nuvarande ordning är det endast jordägaren som har möjlighet att ta
initiativ till ändringar i arrendevillkoren. Även arrendatorema eller en
sammanslutning av arrendatorer bör ha en sådan rätt. Arrendators-
föreningar bör ha en legal möjlighet att företräda sina medlemmar, dvs.
att vara förhandlingspart, utan att behöva begära fullmakt från medlem-
marna i varje särskilt fall. Jordägarna skulle därigenom bli tvungna att
förhandla med föreningen. När det gäller koloniträdgårdar, dvs. då en
förening arrenderar marken av jordägaren och sedan i sin tur upplåter
tomter till medlemmarna, innebär dock inte nuvarande ordning några
problem.
Från jordägarnas sida framhölls bl.a. följande.
Det vanligaste är att en jordägare endast har ett fåtal arrende-
upplåtelser spridda över en större areal. Ofta har upplåtelserna inte skett
i förvärvssyfte och prissättningen är inte marknadsmässig. Marknaden
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 43
för bostadsarrende är mycket skiftande och några enhetliga förhållanden Prop. 1995/96:43
finns inte. Det är inte som när det gäller hyra möjligt att fastställa
avgiften med ledning av storlek och standard. Det finns också många
andra förhållanden som påverkar marknadsvärdet och det är mycket
svårt att fastställa någon enhetlig norm för att bestämma detta värde.
Påståendet att arrendatorema skulle sakna ”initiativrätt” när det gäller
att få till stånd ändringar i arrendevillkoren är felaktigt. Båda parter har
denna möjlighet. Det är visserligen praktiskt i många fall att förhandla
med en förening. Det är emellertid inte nödvändigt att ge föreningen en
legal möjlighet att företräda medlemmarna utan detta kan ske enligt
fullmakter från medlemmarna om det behövs.
Skälen för regeringens bedömning: På området för bostadsarrende
har organisationerna långt ifrån samma ställning som på hyresområdet.
Det finns visserligen både rikstäckande och lokala organisationer för
bostadsarrendatorer och enligt vad regeringen inhämtat tycks ut-
vecklingen, åtminstone i delar av landet, gå emot en större grad av
organisering av arrendatorer. Andelen nyttjanderättshavare som är an-
slutna är dock fortfarande betydligt lägre än på hyresområdet. I fall då
en jordägare har ett större antal upplåtelser av t.ex. sommarstugetomter
på sin mark kan det vara naturligt för arrendatorema att sluta sig
samman i en förening. I det övervägande antalet upplåtelser av
bostadsarrende är det emellertid så att en och samma jordägare har
endast ett fåtal arrenden på sin mark. Dessa arrenden är ofta spridda
över större områden. I dessa fall är det betydligt mindre vanligt att
arrendatorema har anslutit sig till en förening.
Frågor om arrendeavgift och andra villkor är fortfarande något som i
det övervägande antalet fall vid en omförhandling löses av avtals-
parterna utan bistånd av en organisation. På området för bostadsarrende
har det således ännu inte kommit till stånd någon utveckling med ett
framväxande frivilligt förhandlingssystem som på hyresområdet. Någon
av partema själva tillskapad förhandlingsordning som kan tjäna som
norm vid en lagstiftning på området finns således inte. En lagstiftning
på området skulle därför innebära att en förhandlingsordning infors
genom en reglering från statsmakternas sida. Mot bakgrund av vad som
tidigare anförts om att marknaden på området för bostadsarrende är
mycket heterogen kan det enligt regeringens mening sättas i fråga om
det finns förutsättningar för ett system som skulle vara gemensamt för
hela området, något som för övrigt visas av den låga graden av
organisation.
Ett system med ett lagstadgat kollektivt förhandlingssystem bör
övervägas endast om det har visats föreligga påtagliga problem på om-
rådet. Den utredning som har företagits ger inte vid handen att så är
fallet. Det tycks visserligen i vissa fall kunna uppstå problem mellan
parterna i samband med förhandlingar om villkorsändringar. Det har
emellertid inte framkommit att sådana problem skulle vara mer allmänt
förekommande eller att det skulle föreligga någon mer påtaglig obalans
i styrkeförhållandena mellan parterna. Något hinder mot att parterna på
frivillig väg själva kommer överens om en förhandlingsordning före- 34
ligger givetvis inte. Inget hindrar heller att en arrendatorsförening
uppträder som ombud för sina medlemmar vid villkorsförhandlingar, Prop. 1995/96:43
antingen med fullmakt i varje särskilt fall eller genom ett generellt
förordnande exempelvis enligt en stadgeföreskrift.
Mot bakgrund av det anförda konstaterar regeringen att den kart-
läggning som gjorts inte ger stöd för slutsatsen att det för närvarande
behövs några lagstiftningsåtgärder på området. Regeringen är emellertid
beredd att senare återkomma i frågan om det skulle komma till stånd en
utveckling med större grad av organisering på området eller om det
skulle vara påkallat av andra skäl.
11 Ikraftträdande m.m.
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1996.
De nya bestämmelserna om deposition av arrendeavgift (8 kap.
12 a och 12 b §§), om arrendatorns skyldighet att avhjälpa även andra
skador än brandskador (9 kap. 19 §), om överlåtelserätt vid gemensamt
arrendatorskap (9 kap. 31 §), om ersättning för viltskador (9 kap.
34 a §) och om besittningsskydd vid bostadsarrende (10 kap. 4 §) torde
vara av sådan vikt för parternas inbördes avtalsförhållande att bestäm-
melserna inte bör bli omedelbart tillämpliga på äldre arrendeavtal. I
fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet är det därför rimligt
att de angivna bestämmelserna skall gälla först efter den tidpunkt till
vilken jordägaren tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet.
Ikraftträdandet av ändringen av regeln om besittningsskydd vid
bostadsarrende har behandlats närmare i avsnitt 9.
Den nya bestämmelsen om anslutningsklander (9 kap. 28 §) bör
däremot tillämpas även på äldre rättsförhållanden. En frist för anförande
av ordinärt klander som har börjat löpa före ikraftträdandet bör dock
inte avkortas.
12 Kostnader
De föreslagna ändringarna i arrendelagstiftningen kan inte förväntas
leda till någon nämnvärd ökning av antalet tvister eller annars ställa
krav på ökade myndighetsinsatser. Förslagen om införande av en möj-
lighet att anslutningsvis klandra en arrendesyn kan tvärtom antas leda
till att antalet tvister minskas. Den ökning av länsstyrelsernas uppgifter
som föranleds av förslaget om möjlighet att deponera arrendeavgift
måste också betecknas som marginell. De nya reglerna kan därför inte
förväntas innebära någon ökad belastning på statsfinanserna.
35
13 Författningskommentar
8 kap.
12 a §
Anser arrendatom att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt
till nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos
jordägaren, och vill arrendatom dra av motsvarande belopp från en
arrendeavgift som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos läns-
styrelsen. Detta gäller också när parterna är oense om storleken på en
arrendeavgift som skall utgå i pengar men vars belopp inte framgår av
avtalet.
Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56)
om nedsättning av pengar hos myndighet.
När arrendatom vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt
första stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om ar-
rendeförhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens
beskaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner
skälig, för den kostnad jordägaren kan få för att få ut beloppet och för
ränta på beloppet.
Har arrendatom deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får
jordägaren inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på
grund av att det deponerade beloppet inte har betalats till honom.
Länsstyrelsens beslut i ett ärende om deposition får överklagas till
tingsrätten på den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande
tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
(Jfr. 8 kap. 12 a § i kommitténs förslag)
Paragrafen är ny. Den har utformats efter förebild av vad som enligt
12 kap. 21 § jordabalken gäller beträffande deposition i hyresför-
hållanden.
I första stycket regleras i vilka fall arrendatom kan deponera en
arrendeavgift hos länsstyrelsen i stället för att betala den till jordägaren.
När det gäller fåll som avses i andra meningen är det den tvistiga delen
av jordägarens fordran som kan deponeras.
I andra stycket hänvisas till att bestämmelser om deposition i vissa
andra fall finns i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet. Denna lag kan tillämpas när borgenären vägrar att ta emot
betalning, när gäldenären är förhindrad att betala på grund av borge-
närens utevaro eller sjukdom m.m. eller när det är oklart vem som är
rätt borgenär.
Tredje stycket anger vad arrendatom har att göra för att en deposition
hos länsstyrelsen skall komma till stånd.
Enligt fjärde stycket medför en deposition av arrendeavgiften hos
länsstyrelsen att arrendatom inte anses vara i dröjsmål med betalningen
i förhållande till jordägaren. Jordägaren kan således inte göra gällande
Prop. 1995/96:43
36
att arrenderätten är förverkad därför att beloppet inte har betalats till Prop. 1995/96:43
honom utan deponerats hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i ett ärende om deposition får enligt femte
stycket överklagas hos tingsrätten på den ort där länsstyrelsen finns. Vid
tingsrättens handläggning av överklagandet tillämpas lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden.
12 b §
Länsstyrelsen skall genast underrätta jordägaren i rekommenderat
brev om en deposition enligt 12 a §.
Ett deponerat belopp skall genast sättas in på ett räntebärande konto.
Räntan skall betalas till den som får lyfta beloppet.
Om jordägaren inte inom tre månader från det att beloppet har för-
fallit till betalning och underrättelse om depositionen har sänts till
honom visar att han kommit överens med arrendatom om att han skall
få lyfta beloppet eller att han väckt talan om detta mot arrendatom, har
arrendatom rätt att få tillbaka det deponerade beloppet. Om jordägaren
har väckt talan inom den angivna tiden, får beloppet inte lyftas förrän
denna talan har blivit slutligt avgjord.
(Jfr. 8 kap. 12 b § i kommitténs förslag)
Paragrafen är ny och innehåller föreskrifter för länsstyrelsen i sam-
band med en deposition av arrendeavgift. Innehållet motsvarar vad som
enligt 12 kap. 22 § jordabalken gäller i hyresförhållanden.
9 kap.
19 §
Skadas anläggning som avses i 18 § och är skadan inte sådan att
anläggningen måste byggas om eller ersättas med en ny för att kunna
användas för sitt ändamål, skall arrendatom avhjälpa skadan. Om han
inte själv har vållat skadan, har han efter det att arbetet fullbordats rätt
att få ersättning av jordägaren för den nödvändiga kostnaden för
arbetet.
(Jfr. 9 kap. 18 § i kommitténs förslag)
Regeln om arrendatorns skyldighet att avhjälpa skador orsakade av
brand och som inte är så omfattande att anläggningen eller byggnaden
måste byggas om eller ersättas med en ny för att kunna användas för
sitt ändamål utvidgas till att även gälla vid andra skador än brand.
I lagrådsremissen föreslogs att regeln skulle gälla för skador som
orsakats av olyckshändelser. Lagrådet anförde att den föreslagna
lydelsen skulle innebära bl.a. att skador som orsakas av uppsåtligt eller
vårdslöst handlande inte omfattas av bestämmelsen och att, eftersom
detta inte torde vara avsikten, ordet ”olyckshändelse” borde ersättas
med ”brand eller därmed jämförlig händelse”. Regeringen anser
emellertid att paragrafen bör formuleras på samma sätt som görs i 9
kap. 18 § så att den endast hänvisar till skada utan någon närmare
bestämning av orsaken till skadan.
Paragrafen är i likhet med 9 kap 18 § tillämplig på alla typer av
skador. Den gäller också oavsett om skadan inträffar av våda eller av
uppsåtligt eller vårdslöst handlande. De skador som främst torde bli
aktuella är sådana som orsakats av storm, hagel, snötryck,
utströmmande vatten eller olja, insekter, explosion eller åsknedslag.
Skälen för bestämmelsen har utvecklats i avsnitt 4.
Bestämmelsen är inte tillämplig om den inträffade skadan är så om-
fattande att 9 kap. 18 § aktualiseras - dvs. om egendomen måste byggas
om eller ersättas med en ny - men byggnadsskyldighet skulle vara ute-
sluten på grund av att andra förutsättningar i 18 § inte är uppfyllda -
dvs. om anläggningen inte behövs med hänsyn till en ändamålsenlig
planläggning av jordbruket på arrendestället.
28 §
Om en part inte godtar en syn, som har hållits på det sätt och inom
den tid som anges i 24 §, får parten klandra synen genom att väcka
talan mot den andra parten inom en månad från det att synehandlingen
delgavs honom. Om synen inte klandras, gäller den som fullt bevis för
arrendeställets skick den dag till vilken synen hänför sig. Motbevisning
mot synen är inte tillåten i ett sådant fall.
Om den ena parten har klandrat synen, får också motparten klandra
synen, trots att den för honom gällande tiden för klander har gått ut. En
sådan klandertalan skall väckas inom en månad från det att parten
delgavs stämning med anledning av den första klandertalan. Om den
första klandertalan återkallas eller förfaller av något annat skäl,
förfaller också den senare talan.
Synemännen skall yttra sig skriftligen i ett mål om klander, om
domstolen begär det.
(Jfr. 9 kap. 28 § i kommitténs förslag)
I första stycket förkortas fristen för väckande av klandertalan från två
månader till en månad från delgivningen av synehandlingen. Dessutom
jämkas styckets ordalydelse något.
I ett nytt andra stycke införs en möjlighet för en part som själv inte
klandrat en arrendesyn inom klanderfristen att anslutningsvis föra
klandertalan. I ett sådant fall skall parten ge in sin stämningsansökan
inom en månad efter det att han delgavs stämning med anledning av den
första klandertalan. Om den första klandertalan återkallas eller förfaller
av något annat skäl, förfaller också den andra talan. Samtidigt förkortas
Prop. 1995/96:43
38
tiden för ordinärt klander från två månader till en månad från det att
parten delgavs synehandlingen. Bestämmelserna har utformats efter
mönster av vad som gäller för anslutningsvis överklagande av tvistemål
i hovrätt. Den nya regeln inskränker inte en parts möjlighet att väcka
talan inom den frist som anges i första stycket men kan få till följd att
det kan komma att löpa en frist för anförande av ordinärt klander
jämsides med en frist för förande av anslutningsklander. Om en part
delges stämning med anledning av motpartens klandertalan och själv
anför klander mot synen, får denna talan betraktas som ordinärt klander
om talan väcks inom en månad efter delfåendet av synehandlingen och
som anslutningsklander om denna tid har gått ut. Det är givetvis bara i
det senare fallet som partens klandertalan förfaller, om den första
klandertalan återkallas eller förfäller av något annat skäl.
Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar förutvarande andra stycket
efter en viss språklig modernisering.
Prop. 1995/96:43
31 §
Arrendatom får inte överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke,
om ej annat följer av andra-fjärde styckena eller av 31 a §.
Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år, får
arrendatom, om ej annat avtalats, överlåta arrenderätten till annan med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda jord-
ägaren att återtaga arrendestället mot skyldighet att vid avräkning enligt
23 § utge skälig ersättning for arrenderättens värde. Vill jordägaren
antaga erbjudandet, skall han lämna besked därom inom en månad.
Vidare gäller beträffande arrenden för viss tid att arrendatom, även
om annat avtalats, får överlåta arrenderätten, om den avser ett utvecklat
eller utvecklingsbart lantbruksföretag, till sin make eller avkomling, om
arrendenämnden tillåter det. Sådant tillstånd skall lämnas, om inte jord-
ägaren har befogad anledning att motsätta sig överlåtelsen. Innehas
arrenderätten av flera personer gemensamt, får var och en av dem
under samma förutsättningar överlåta sin rätt till en medarrendator som
är make eller avkomling till överlåtaren.
Avlider arrendatom under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för
vilken tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket till-
kommer arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet
till jordägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet. Dödsboet
har vidare samma rätt som enligt tredje stycket tillkommer arrendator
för fall som avses där.
Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på arrenderättens
övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande
förvärv.
(Jfr. 9 kap. 8 a § i kommitténs förslag)
39
I paragrafens tredje stycke har gjorts ett tillägg av innebörd att om Prop. 1995/96:43
arrenderätten innehas av flera personer gemensamt har var och en av
medarrendatorerna möjlighet att överlåta sin rätt till en medarrendator
som är make eller avkomling till överlåtaren.
Om jordägaren motsätter sig en överlåtelse, kan arrendenämnden
liksom gäller för överlåtelse enligt nuvarande regler tillåta den under
förutsättning att jordägaren inte har befogad anledning att motsätta sig
överlåtelsen.
34 a §
Har jordägaren förbehållit sig jakträtten, är han skyldig att ersätta
arrendatom för förluster på grund av viltskador på arrendestället eller
på arrendatorns egendom. Detta gäller dock inte om jordägaren visar
att skadan inte kunnat förhindras trots rimliga ansträngningar från hans
sida.
(Jfr. 9 kap. 34 a § kommitténs förslag)
Paragrafen är ny. Genom den åläggs jordägaren att svara för vilt-
skador i det fall att han har förbehållit sig jakträtten på arrendestället.
Detta gäller både då undantag för jakträtten har gjorts i arrende-
kontraktet och då arrendestället har upplåtits med jakträtt till arren-
datom och denne senare har vidareupplåtit jakträtten till jordägaren.
Däremot är bestämmelsen inte tillämplig om arrendatom själv har
jakträtten eller om han har vidareupplåtit den till någon annan. Har
partema delat upp jakträtten mellan sig bör bestämmelsen tillämpas så
att ersättning inte utgår för skador orsakade av vilt som arrendatom får
jaga.
Fall då arrendet visserligen upplåts med jakträtt men där arrendatom
sedan återupplåter jakträtten till jordägaren bör behandlas som att
jordägaren har förbehållit sig jakträtten redan från början.
Jordägarens ansvar gäller för alla slags skador på arrendestället och
på arrendatorns egendom i övrigt - dvs. den gäller både skador på jord-
bruksgrödor, trädgårdsodlingar, skog, djurbesättning och annan lös
egendom. Det är dock naturligt att ersättningsskyldigheten i första hand
kommer att omfatta skador på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar
eftersom det främst torde vara på sådant som viltskador kan
förekomma.
En förutsättning för jordägarens ansvar är att denne har kunnat
förhindra skadorna genom rimliga ansträngningar men försummat detta.
Jordägaren skall alltså ha haft en reell möjlighet att förhindra viltskador.
Det som åvilar jordägaren i detta avseende är dels att bedriva den
viltvård som de lokala förhållandena kräver, dels att i övrigt vidta
sådana åtgärder som det är skäligt att kräva av honom för att undvika
viltskador. Den närmare innebörden av detta får avgöras med ledning
av innehållet i arrendeavtalet och av vad som i övrigt åvilar respektive
part i arrendeförhållandet, t.ex. vad gäller uppsättande av stängsel m.m. 4C
När det gäller vilt som är fridlyst under hela året - t.ex. tranor - eller Prop. 1995/96:43
flyttande vilt som orsakar skador under den tid på året som viltet är
fredat har jordägaren ingen möjlighet att förhindra skador av dessa djur
genom att bedriva viltvård och ett ansvar för honom för sådana skador
bör därför bara inträda om han varit försumlig i något annat avseende.
Vidare bör jordägaren vara fri från ansvar om skadorna orsakats av vilt
som strövar in från andra fastigheter utan att jordägaren genom att
bedriva en aktiv viltvård på sin fastighet har möjlighet att påverka
förhållandena. Sammanfattningsvis innebär den nya regleringen att en
jordägare som visar att han bedrivit den viltvård som kan krävas alltid
går fri från ansvar för viltskador som drabbar arrendestället.
Även på arrendatom vilar ett visst ansvar för att undvika viltskador.
Om det visar sig att arrendatom inte själv vidtagit de åtgärder som
skäligen kan krävas av honom för att undvika viltskador, t.ex. genom
att sätta upp stängsel, välja lämpliga grödor, skrämselåtgärder m.m.,
bör ersättningen till honom kunna nedsättas enligt allmänna reger om
jämkning på grund av medvållande.
Det åligger således jordägaren att visa att han vidtagit rimliga an-
strängningar för att undvika viltskador. Jordägarens ansvar har utfor-
mats som ett presumtionsansvar. Som framhållits i allmänmotiveringen
kan dock kraven på jordägarens bevisning inte ställas alltför höga i detta
avseende. De bevismedel som främst kan komma i fråga torde vara
vittnesuppgifter från personer som är förtrogna med viltvårdsfrågor,
exempelvis en länsjaktvårdare eller andra erfarna jägare, samt med
jordbruksfrågor.
Det kan inträffa att en jordägare, som enligt den nu föreslagna
regleringen anses i princip ersättningsskyldig, invänder att skadan helt
eller delvis har orsakats av fridlysta djur. Det får anses ligga i linje med
det föreslagna presumtionsansvaret att jordägaren i en sådan situation
har bevisbördan för sitt påstående. Han undgår alltså ansvaret för
skadorna endast om han visar att skadorna verkligen har orsakats av
djur som han inte får jaga. Vidare måste förutsättningen vara att skador-
na är bestående, dvs. att det inträffar en slutlig förlust för arrendatom.
Om arrendatorns ekonomiska utbyte av grödan blir oförändrat därför att
skadorna läks genom grödans tillväxt, bör någon ersättning alltså inte
utgå. Sådana omständigheter kan göra att det i vissa fall kan dröja en
viss tid från det att skadan inträffade till dess ersättningen kan
bestämmas.
Om parterna inte kan enas i en fråga om viltskador får den i sista
hand avgöras av fastighetsdomstolen. Detta följer av 8 kap. 32 § första
stycket jordabalken.
10 kap.
4§
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
41
1. hus som avses i 1 § ej finns på arrendestället då avtalet senast kan Prop. 1995/96:43
uppsägas från jordägarens sida, eller
2. jordägaren säger upp arrendeavtalet på den grund att arrenderätten är
förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger, dock inte
om i uppsägningen anges att den sker till arrendetidens utgång.
Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för-
längning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.
(Jfr. 10 kap. 4 § i promemorians förslag)
Paragrafen ändras på det sättet att bestämmelserna i 5-6 §§ om för-
längning av arrendeavtal kommer att gälla även om det inte har
fastställts något taxeringsvärde för bostadshuset på arrendestället.
Samtliga bostadsarrenden där det finns ett bostadshus kommer därige-
nom att omfattas av besittningsskyddet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller, såvitt
avser 8 kap. 12 a och 12 b samt 9 kap. 19, 31 och 34 a §§, äldre regler
fram till den tidpunkt till vilken avtalet tidigast kan sägas upp genom
uppsägning efter ikraftträdandet.
3. I fall då tid för klander av arrendesyn har börjat löpa före
ikraftträdandet gäller 9 kap. 28 § första stycket i sin äldre lydelse.
4. Beträffande arrendeställen på vilka det vid ikraftträdandet finns hus
för vilket det då inte har bestämts något taxeringsvärde gäller 10 kap.
4 § i dess tidigare lydelse fram till den tidpunkt till vilken avtalet
tidigast kan sägas upp genom uppsägning efter ikraftträdandet.
I fråga om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet av lag-
ändringarna skall dessa, med undantag för de nya reglerna om klander
av arrendesyn, gälla först efter den tidpunkt till vilken jordägaren
tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter ikraftträdandet.
Vad gäller de nya reglerna om besittningsskydd vid bostadsarrende
innebär detta att jordägaren fram till denna tidpunkt kan avgöra huru-
vida han vill att arrenden som, till följd av att det enligt tidigare regler
inte har bestämts något taxeringsvärde för bostadshuset inte har åtnjutit
besittningsskydd, i fortsättningen skall erhålla sådant skydd eller om
arrendatom skall sägas upp för avflyttning.
Den nya regeln om anslutningsklander av arrendesyn blir tillämplig
även på äldre rättsförhållanden. Vad gäller avkortandet av fristen för
ordinärt klander från två månader till en månad efter delgivningen av
synehandlingen skall detta dock gälla först för klanderfrister som har
börjat löpa efter ikraftträdandet.
Lagrådsremissen innehöll ytterligare två bestämmelser. Dels angavs
att, beträffande arrendetvist som anhängiggjorts vid domstol eller
arrendenämnd före ikraftträdandet, äldre bestämmelser skulle gälla. Prop. 1995/96:43
Dels angavs att, om det i lag eller författning förekommer hänvisning
till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, den nya
bestämmelsen i stället skulle tillämpas. Dessa bestämmelser har på
Lagrådets förslag utgått såsom överflödiga.
43
Sammanfattning av betänkandet Investeringar i ar-
rendejordbruket (SOU 1992:109)
En av kommitténs huvuduppgifter har varit att utforma förslag till regler
om skydd för jordbruksarrendatoms investeringar på arrendestället. Ett
förslag till sådana regler presenteras i detta betänkande.
I betänkandet läggs vidare fram förslag till några ytterligare föränd-
ringar på skilda områden av arrendelagstiftningen. Uppdraget har in-
nefattat att överväga frågor om ansvaret för olyckshändelser på byggna-
der och andra anläggningar, om ansvaret för skador av vilt, om möjlig-
het att klandra en syn anslutningsvis, om möjlighet att i vissa fall depo-
nera arrendeavgift samt om besittningsskydd när en medarrendator vill
träda ut ur arrendeförhållandet. Våra överväganden i dessa delar redovi-
sas i separata kapitel.
Betänkandet innehåller också ett förslag till omredigering av bestäm-
melserna i 9 kap. 15-22 §§ JB.
Jordbruksarrendatorers investeringar
Sedan många år har från skilda håll framhållits att det finns ett behov
av nya bestämmelser om investeringar på arrendeställen. Behovet av en
reform har på senare tid accentuerats. I ett läge där förhållandena inom
svenskt jordbruk präglas av osäkerhet och låg lönsamhet är det av
särskild betydelse att förbättra jordbrukets internationella konkurrens-
kraft. Ett sätt att åstadkomma detta är att skapa förutsättningar för ett
framtida gott investeringsklimat i sådana jordbruksföretag som drivs på
arrenderad mark.
Det betonas i betänkandet att frågor med anknytning till investeringar
på arrendestället i första hand bör lösas genom överenskommelse mellan
parterna. Förslagets regler avser situationen då någon sådan överens-
kommelse inte kan nås.
De föreslagna reglerna innebär att en arrendator som vill utföra en
investering skall kunna vända sig till arrendenämnden med en begäran
om tillstånd till investeringen. En förutsättning för att ett sådant tillstånd
skall få lämnas är enligt förslaget att den ifrågavarande investeringen
kan antas vara till varaktig nytta för jordbruket på arrendestället. Dess-
utom skall intresset av att investering sker överväga jordägarens intresse
av att den inte kommer till stånd. Vid denna bedömning skall hänsyn tas
till samtliga omständigheter av betydelse. I lagtexten har som en sär-
skild omständighet angetts förhållandet mellan investeringen och arren-
deställets värde. I princip skall tillstånd inte lämnas om investeringen är
så omfattande att en senare inlösen framstår som praktiskt omöjlig med
hänsyn till att investeringen är mera värd än fastigheten.
Om tillstånd lämnas till investeringen skall jordägaren beredas tillfälle
att utföra den inom viss tid som bestäms av arrendenämnden. Utför
jordägaren inte investeringen får arrendatom göra den på egen bekost-
nad.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 1
44
I ett fall där arrendatom utfört investeringen skall han enligt förslaget
ha rätt att överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäli-
gen kan nöjas. Jordägaren skall dock först erbjudas att mot skälig er-
sättning lösa den med arrendenämndens beslut avsedda investeringen.
Om jordägaren önskar anta erbjudandet skall han inom två månader
skriftligen förbinda sig att lösa egendomen. Inlösen skall också ske om
arrendatom inte har möjlighet att överlåta arrenderätten på grund av att
jordägaren gör självinträde eller övertar arrendestället i enlighet med
någon annan bestämmelse i 9 kap 8 § JB.
Reglerna bygger på att vad som är skälig ersättning, liksom övriga
villkor vid övertagandet av egendomen, i första hand skall bestämmas
av partema gemensamt. Kan de inte komma överens skall frågorna
avgöras av arrendenämnden.
I fäll då arrenderätten får överlåtas av arrendatom får överlåtelse ske
till en person som har sådana förutsättningar att driva jordbruk och
fullgöra de skyldigheter som följer med ett arrendatorsskap att jordäga-
ren skäligen bör kunna nöjas med honom som arrendator. Om jordäga-
ren inte förklarar sin godta en person som anvisats av arrendatom skall
frågan avgöras av arrendenämnden. En sådan prövning vid arrende-
nämnden kan avse flera tänkbara förvärvare.
Bestämmelserna om inlösen/överlåtelse avses gälla också till förmån
för en arrendator som förvärvat arrenderätten i enlighet med den före-
slagna regeln.
Om en part begär det skall arrendenämnden i samband med prövning
av frågan om tillstånd till en investering pröva även frågan om jordäga-
ren skall ha rätt till en högre arrendeavgift om han utför investeringen.
Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna om jordägarens
rätt till högre arrendeavgift under löpande arrendeperiod justeras på så
sätt att sådan rätt föreligger även när jordägaren enligt avtal medverkat
till en investering som medför ett högre värde på arrenderätten. En
motsvarande rätt skall enligt förslaget finnas när jordägaren utfört eller
senare löst in en investering som tillåtits av arrendenämnden enligt de
just redovisade reglerna. Den nuvarande rätten till högre arrendeavgift
i anledning av jordägarens byggnadsskyldighet föreslås finnas kvar.
Ansvar för skador på byggnader och andra anläggningar
När det gäller skador som inte är så omfattande att jordägarens bygg-
nadsskyldighet aktualiseras gäller för närvarande olika regler beroende
på om skadan orsakats av brand eller av någon annan olyckshändelse.
Den regel som gäller vid brandskador (9 kap. 19 § JB) ålägger arrenda-
tom att avhjälpa skadan. Regeln anger dessutom att arrendatom, om
han inte vållat skadan, har rätt till ersättning av jordägaren för den
nödvändiga kostnaden sedan arbetet fullbordats. Beträffande skador av
annan orsak än brand gäller i stället vanliga regler om arrendatorns
underhållsskyldighet.
Regeln i 9 kap. 19 § JB ger således arrendatom en bättre ställning vid
brandskador än vid andra skadeorsaker. Särregleringen beträffande
Prop. 1995/96:43
Bilaga 1
brandskador beror på att jordägaren ansetts ha skyldighet att hålla an-
läggningarna försäkrade mot brand.
En normal lantbruksförsäkring innefattar numera inte bara brandska-
dor utan även andra skadeorsaker. Normalt är det jordägaren som håller
försäkring. Någon ändring i den ordningen föreslås inte. Det föreslås
emellertid i betänkandet att arrendatom skall ha rätt till ersättning av
jordägaren även när det gäller skador som har annan orsak än brand när
han utfört reparationerna.
Förslagets regel innebär alltså en anpassning till gällande försäkrings-
praxis. Samtidigt som förslaget innebär att den nuvarande regeln om
brandskador utvidgas till att gälla även andra olyckshändelser föreslås
att arrendatom skall åläggas en självrisk. Självrisken skall, om partema
inte kommit överens om ett annat belopp, motsvara ett halvt basbelopp.
Redaktionell översyn av bestämmelserna i 9 kap. 15-22 §§ JB.
Kommittén konstaterar att reglerna om underhåll och nybyggnad m.m.
är oöverskådliga och har mot den bakgrunden gjort en redaktionell
översyn av reglerna i det avsnittet.
Den föreslagna förändringen innebär en viss omflyttning av reglerna.
Reglernas materiella innehåll förändras dock inte.
Förändringarna innebär i huvudsak att bestämmelserna i 17 a, 18 och
19 §§ sammanförs till en paragraf (18 §), att de nuvarande bestämmel-
serna i 20 § överförs till 16 § (som därigenom får ytterligare två styck-
en) samt att den nuvarande regeln om täckdikning i 21 § första stycket
placeras i 19 §.
De föreslagna nya bestämmelserna om investeringar har placerats i
20 §. De till ett investeringstillstånd knutna bestämmelserna om inlösen
och överlåtelse har däremot intagits i 9 kap. 31 a §.
En schematisk översikt över omredigeringen finns i en bilaga till
betänkandet.
Viltskador
En grundregel i svensk jaktlagstiftning är att den jakträtt som är knuten
till ett visst markområde tillkommer markens ägare. Om mark upplåts
som jordbruksarrende ingår emellertid även jakträtten i upplåtelsen om
parterna inte avtalat annat. I praktiken är det vanligt att jordägaren i
arrendeavtalet förbehåller sig jakträtten.
Den som har jakträtt och den som har brukningsrätt till ett område
har ofta olika intressen med avseende på förekomsten av vilt. Jakträtts-
innehavaren har ett intresse av en rik fauna. För jordbruksarrendatom
framstår viltet däremot i stor utsträckning som en källa till problem, i
det att vilda djur kan vålla skador på hans jordbruksgrödor. Har arren-
datom inte jakträtt kan han inte själv begränsa viltstammens storlek
genom avskjutning. Denna intressemotsättning kan förväntas öka när
möjligheterna att erhålla ersättning från viltskadefonden upphör i och
med 1994 års utgång.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 1
46
Kommittén anser inte att det angivna problemet bör angripas på det Prop. 1995/96:43
sättet att jordbruksarrendatom genom en tvingande lagregel tillförs Bilaga 1
jakträtten till det arrenderade området. Det förslag som presenteras i
betänkandet innebär i stället att arrendatom, när jakträtten inte ingår i
jordbruksarrendet, skall vara berättigad till ersättning av jordägaren för
skador som orsakas av vilt. Ersättningsansvaret bygger på att skadorna
principiellt kan begränsas genom att jakträtten utnyttjas. Ersättnings-
skyldigheten har begränsats till sådant vilt som får jagas under någon
del av året.
Skador av vilt utgör en form av naturpåverkan. Den som bedriver
verksamhet i områden där det förekommer vilt måste därför tåla en viss
uppkomst av skador. Det bör ankomma på varje jordbrukare att vidta
rimliga åtgärder för att förebygga skador av vilt. I detta ligger bl.a. att
arrendatom inte bör ha rätt till ersättning för skador på grödor som med
hänsyn till föreliggande viltbestånd är särskilt olämpliga att odla på
arrendestället.
Att arrendatom har ett ansvar för att rimliga förebyggande åtgärder
vidtas leder också till att han bör ha en viss självrisk. Förslaget innebär
i denna del att man vid bestämmande av ersättningens storlek skall göra
avdrag med tio procent av skadans belopp, dock lägst fyra procent av
arrendeavgiften för det innevarande arrendeåret. Ersättningsskyldigheten
har vidare maximerats till ett belopp som motsvarar denna arrendeavgift
för skador under ett år. Bestämmelserna om hur ersättningen skall
beräknas föreslås vara dispositiva.
När det gäller förfarandet innebär förslagets regler att skadan, om
parterna inte kan komma överens, skall värderas av minst en sakkunnig.
Kan partema inte enas om vem som skall utföra värderingen skall sak-
kunnig utses av länsstyrelsen. Vid denna medverkan av sakkunnig är det
inte fråga om en tillämpning av synereglema.
Klander av syn
Avräkning med anledning av arrendeförhållandet mellan jordägaren och
arrendatom skall, om parterna inte avtalat annat, grundas på syn vid av-
räkningsperiodens början och slut. För den som inte godtar en syn finns
möjlighet att klandra den genom att väcka talan mot den andra parten
vid domstol. Enligt nu gällande regler skall talan väckas inom två
månader från det att synehandlingen delgavs parten. Om synen inte
klandras gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till
vilken synen hänför sig.
Det förhållandet att den tid inom vilken syn skall klandras räknas från
dagen då parten delgavs synehandlingen medför att de slutdagar som
gäller för respektive parts möjlighet att väcka klandertalan kan skilja sig
åt avsevärt. Ordningen kan medföra rättsförluster för enskild part och
föranleda onödiga klanderprocesser.
Kommitténs förslag innebär att det införs möjlighet för vardera parten
att klandra en syn anslutningsvis, dvs. med anledning av att motparten
först klandrat synen. Den som är svarande i den först anhängiggjorda
processen skall alltså ges rätt att väcka talan även om den ordinära tiden
för klandertalan från partens sida löpt ut. Förutsättningen skall dock
vara att han väcker sin klandertalan inom en månad från det att stäm-
ning med anledning av motpartens klander delgavs honom.
I anslutning till förslaget om möjlighet att klandra en syn anslutnings-
vis föreslås att den tidsfrist inom vilken ordinär klandertalan skall an-
hängiggöras förkortas från två månader till en.
Deposition av arrendeavgift
För en gäldenär kan det ibland, såsom när han anser sig ha en mot-
fordran eller när han av något skäl inte kan nå borgenären, vara av stor
betydelse att ha möjlighet att prestera betalning genom att sätta ned
beloppet t.ex. hos en myndighet i stället för att betala direkt till borge-
nären. Lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet, som
gäller även till förmån för arrendatorer, öppnar möjlighet för en gälde-
när att deponera betalning hos länsstyrelsen bl.a. när borgenären vägrar
att ta emot betalning av en förfallen gäld och när gäldenären på grund
av någon annan omständighet som beror på borgenären är förhindrad att
verkställa betalningen. Rätt till deposition föreligger också i situationer
där gäldenären inte vet eller bör veta vem som är rätt borgenär. Dessa
regler är inte tillräckliga.
Efter förebild i de regler som gäller till förmån för hyresgäster före-
slås i betänkandet att arrendatom skall få möjlighet att betala arrendeav-
gift genom deposition också när han anser sig ha rätt till nedsättning av
arrendeavgiften, rätt till ersättning för skada eller för avhjälpande av
brist samt när han anser sig ha någon annan motfordran hos jordägaren.
Möjlighet till deposition skall enligt förslaget finnas också när det råder
tvist om storleken av arrendeavgift som skall utgå i pengar men som
inte är till beloppet bestämd i avtalet.
Förslagets bestämmelser har utformats i nära anslutning till de regler
som enligt 12 kap. 21 och 22 §§ JB gäller för motsvarande situation i
hyresförhållanden. Detta innebär bl.a. att arrendatom måste ställa säker-
het för den kostnad som jordägaren kan få för att få ut beloppet och för
ränta, att länsstyrelsen genast skall underrätta jordägaren när deposition
skett och att jordägaren, för att få ut beloppet, inom tre månader skall
visa antingen att han träffat överenskommelse med arrendatom om att
få lyfta beloppet eller att han väckt talan i saken mot arrendatom. I
sistnämnda fåll får beloppet betalas ut först efter det att det meddelats
ett slutligt avgörande i tvistefrågan.
Länsstyrelsen skall vara skyldig att ha medlen räntebärande.
Besittningsskydd vid gemensamt arrendatorsskap
I ett fall där det på arrendatorssidan finns flera personer och någon av
dem lämnar avtalsförhållandet ger den nuvarande regleringen inte något
besittningsskydd åt kvarvarande arrendator eller arrendatorer vid tid-
punkten då en förlängning av avtalet är aktuell. Innebörden av gällande
Prop. 1995/96:43
Bilaga 1
48
rätt får dock anses vara att bestämmelserna om överlåtelserätt kan ut-
nyttjas också när det gäller att överföra en andel av arrenderätt till
medarrendator.
Att det inte föreligger någon rätt för kvarvarande arrendator att fort-
sätta arrendet när kompanjonerna är t.ex. syskon eller när de inte har
någon släktrelation kan få olyckliga konsekvenser i enskilda fall. Kon-
struktionen kan verka hämmande för jordbrukets utveckling på arren-
destället. Den kan också få oacceptabla följder i socialt hänseende.
Kommitténs förslag i denna del innebär att en eller flera kvarvarande
arrendatorer skall kunna få arrendeavtalet förlängt om en medarrendator
säger upp avtalet. Om jordägaren inte förklarar sig godta förändringen
skall den som önskar kvarstå i arrenderelationen kunna vända sig till
arrendenämnden och begära dess tillstånd till förlängning. Nämnden
skall då pröva om jordägaren har befogad anledning att motsätta sig
förlängningen. Detta motsvarar den regel som gäller beträffande över-
låtelser till make och avkomlingar.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 1
49
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 43
Lagförslagen i betänkandet Investeringar i arrende- Prop. 1995/96:43
jordbruket (SOU 1992:109) Bilaga 2
1 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken
dels att 9 kap. 17 a § skall upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 21, 26, 31 och 33 §§ samt 9 kap. 8, 16, 18, 19, 20,
21, 22, 26, 28 och 31 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas fem nya paragrafer, 8 kap. 12 a och
12 b §§ samt 9 kap. 8 a, 31 a och 34 a §§, av nedan angivna lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8 kap. 72 a § Anser arrendatom att han enligt Bestämmelser om deposition i När arrendatom enligt första |
50
Har arrendatom deponerat
arrendeavgift hos länsstyrelsen,
får jordägaren inte göra gällande
att arrenderätten blivit förverkad
på grund av att det deponerade
beloppet inte betalats till honom.
Beslut av länsstyrelsen med an-
ledning av deposition får över-
klagas i hovrätten genom besvär.
12 b §
Länsstyrelsen skall genast under-
rätta jordägaren i rekommenderat
brev om deposition enligt 12 a §.
Visar inte jordägaren inom tre
månader från det beloppet förfallit
till betalning och underrättelse om
depositionen sänts till honom att
han träffat överenskommelse med
arrendatom om att få lyfta be-
loppet eller att han väckt talan
därom mot arrendatom, har denne
rätt att återfå beloppet. Har jord-
ägaren väckt talan inom angiven
tid, får beloppet inte lyftas förrän
jordägarens talan blivit slutligt av-
gjord.
Deponerat belopp skall genast
insättas i bank mot ränta. Räntan
skall betalas till den som får lyfta
beloppet.
8a §
Har arrendestället arrenderats
av flera gemensamt och har en av
dem sagt upp arrendeavtalet är en
medarrendator berättigad att få
arrendeavtalet förlängt för egen
del, om arrendenämnden tillåter
det. Tillstånd skall lämnas om inte
jordägaren har befogad anledning
att motsätta sig förlängningen.
16 §
Avhjälper arrendatom brist som förelegat vid tillträdet och har han ej
enligt 17 § rätt till ersättning för arbetet så snart det fullbordats, är han
berättigad till ersättning vid avräkning enligt 23 §. Detta gäller dock ej
sådan del av arrendestället beträffande vilken arrendatom enligt avtalet
är fritagen från underhållsskyldighet.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
Har arrendatom uppfört ny
byggnad i stället för byggnad som
han mottagit och är han inte enligt
17 eller 18 § berättigad till ersätt-
ning därför, har han vid avräkning
enligt 23 § rätt till ersättning för
brist som vid tillträdet fanns på
den mottagna byggnaden, om den
nya byggnaden är lämplig för sitt
ändamål eller uppförts enligt plan
som godkänts av jordägaren. Av-
drag skall dock göras med
kostnaden för avhjälpande av brist
på den nya byggnaden.
Andra stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om annan
anläggning som ingår i arrendet.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
17 a §
Meddelar en myndighet ett beslut
som innebär att arrendestället inte
får användas på avsett sätt utan
att en befintlig anläggning byggs
om eller en nyanläggning sker,
skall jordägaren utföra arbetet,
om anläggningen behövs med hän-
syn till en ändamålsenlig plan-
läggning av jordbruket på arren-
destället. Vid som nu har sagts
gäller dock inte om arbetet ingår i
arrendatorns underhållsskyldighet
enligt 15 § eller om arbetet avser
en sådan del av arrendestället be-
träffande vilken arrendatom enligt
avtalet är fritagen från under-
hållsskyldighet.
Utför jordägaren inte inom
skälig tid efter anmaning ett arbe-
te som åligger honom enligt första
stycket, får arrendatom utföra det
i hans ställe. Har kostnad för ar-
betet fastställts av arrendenämn-
den enligt tredje stycket, är arren-
datorn berättigad till ersättning av
jordägaren med det fastställda
beloppet sedan arbetet har full-
bordats. Vill arrendatom hellre
säga upp avtalet, får han göra
det, om inte jordägarens under-
52
låtenhet är av ringa betydelse. För
den tid under vilken egendomen
inte kan användas för det avsedda
ändamålet har arrendatom rätt till
skälig nedsättning av arrendeav-
giften. Han har även rätt till
ersättning för skada.
Frågan om jordägarens bygg-
nadsskyldighet enligt första stycket
prövas av arrendenämnden på
begäran av endera parten. Om
arrendatom begär det, skall
nämnden även fastställa en beräk-
nad kostnad för det arbete som
arrendatom kan komma att utföra
i jordägarens ställe.
Är jordägaren enligt första styck-
et första meningen inte skyldig att
utföra ett arbete därför att an-
läggningen inte behövs, har arren-
datorn rätt till skälig nedsättning
av arrendeavgiften. Han får även
säga upp avtalet, om inte arbetet
är av ringa betydelse för hans
verksamhet. Om inte annat har av-
talats, gäller vad som har sagts nu
även för det fall att jordägaren
inte är skyldig att utföra ett arbete
därför att arrendatom är fritagen
från underhållsskyldighet.
18
Har byggnad, täckdikning eller
annan anläggning utan arrenda-
torns vållande så skadats eller för-
slitits att anläggningen för att
tjäna sitt ändamål måste byggas
om eller ersättas med en ny, skall
jordägaren utföra arbetet. Sådan
skyldighet åvilar dock jordägaren
endast om anläggningen behövs
med hänsyn till en ändamålsenlig
planläggning av jordbruket på ar-
rendestället.
Om jordägaren ej inom skälig tid
efter anmaning avhjälper brist som
avses i första stycket, får arren-
datorn utföra arbetet i hans ställe.
Har kostnaden för arbetet fast-
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
§
Om en anläggning behövs med
hänsyn till en ändamålsenlig plan-
läggning av jordbruket på arren-
destället är jordägaren skyldig att
utföra arbete som krävs därför att
1. en myndighet meddelat beslut
som innebär att arrendestället inte
får användas på avsett sätt utan
att en befintlig anläggning byggs
om eller en nyanläggning sker,
2. byggnad, täckdikning eller
annan anläggning utan arrenda-
torns vållande så skadats eller
förslitits att anläggningen för att
tjäna sitt ändamål måste byggas
om eller ersättas med en ny.
ställts av arrendenämnden på sätt
som anges i tredje stycket, är
arrendatom, sedan arbetet fullbor-
dats, berättigad till ersättning av
jordägaren med det fastställda be-
loppet. Vill arrendatom hellre
uppsäga avtalet, får han göra det,
om ej bristen är av ringa betydel-
se. För den tid arrendestället är i
bristfälligt skick har arrendatom
rätt till skälig nedsättning av
arrendeavgiften och ersättning för
skada.
Fråga om jordägarens bygg-
nadsskyldighet enligt första stycket
prövas av arrendenämnden. Pröv-
ning kan påkallas av såväl jord-
ägaren som arrendatom. På be-
gäran av arrendatom skall nämn-
den även fastställa beräknad kost-
nad för arbete som arrendatom
kan komma att utföra i jordäga-
rens ställe.
Första-tredje styckena tilllämpas
inte beträffande hägnad eller
annan anläggning av sådan art,
att ett fullständigt iståndsättande
ingår i arrendatorns underhålls-
skyldighet enligt 15 §, och inte
heller beträffande annan anlägg-
ning än täckdikning om anlägg-
ningen enligt avtalet är undanta-
gen från hans underhållsskyldig-
het.
Är jordägaren på grund av första
stycket andra punkten ej skyldig
att avhjälpa brist som avses i
nämnda stycke, har arrendatom
rätt till skälig nedsättning av
arrendeavgiften. Han får även
uppsäga avtalet, om ej bristen är
av ringa betydelse. Har ej annat
avtalats, äger vad som sagts nu
motsvarande tillämpning, om an-
läggning som enligt avtalet är un-
dantagen från arrendatorns under-
hållsskyldighet genom brand eller
på liknande sätt utan arrendatorns
Första stycket gäller inte om
arbetet ingår i arrendatorns un-
derhållsskyldighet enligt 15 § och
inte heller beträffande annan
anläggning än täckdikning om
anläggningen enligt avtalet är
undantagen från hans underhålls-
skyldighet.
Skadas anläggning som avses i
första stycket 2. av brand eller
annan olyckshändelse och är
skadan mindre omfattande än där
anges skall arrendatom avhjälpa
skadan. Om han inte själv är
vållande har han sedan arbetet
fullbordats rätt att av jordägaren
erhålla ersättning för den del av
den nödvändiga kostnaden som
överstiger ett halvt basbelopp, om
parterna inte överenskommit annat
belopp.
Utför jordägaren inte inom
skälig tid efter anmaning ett arbe-
te som åligger honom enligt första
och andra stycket, får arrendatom
utföra det i hans ställe. Har kost-
nad för arbetet fastställts av arren-
denämnden enligt femte stycket, är
arrendatom berättigad till ersätt-
ning av jordägaren med det fast-
ställda beloppet sedan arbetet har
fullbordats. Vill arrendatom hellre
säga upp avtalet, får han göra
det, om inte jordägarens under-
låtenhet är av ringa betydelse. För
den tid under vilken egendomen
inte kan användas för det avsedda
ändamålet har arrendatom rätt till
skälig nedsättning av arrendeav-
giften. Han har även rätt till
ersättning för skada.
Fråga om jordägarens bygg-
nadsskyldighet enligt första och
andra stycket prövas av arrende-
nämnden på begäran av endera
parten. Om arrendatom begär det,
skall nämnden även fastställa en
beräknad kostnad för det arbete
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
vållande drabbas av sådan skada som arrendatom kan komma att Prop. 1995/96:43
som anges i första stycket. utföra i jordägarens ställe. Bilaga 2
År jordägaren enligt första styck-
et inte skyldig att utföra ett arbete
därför att anläggningen inte be-
hövs, har arrendatom rätt till
skälig nedsättning av arrendeav-
giften. Han får även säga upp
avtalet, om inte arbetet är av
ringa betydelse för hans verksam-
het. Om inte annat har avtalats,
gäller vad som har sagts nu även
för det fall att jordägaren enligt
andra stycket inte är skyldig att
utföra ett arbete som avses i första
stycket 1. därför att arrendatom
är fritagen från underhållsskyldig-
het och, i fall som avses i första
stycket 2, när anläggning som
enligt avtalet är undantagen från
arrendatorns underhållsplikt ge-
nom brand eller på liknande sätt
utan arrendatorns vållande drab-
bas av sådan skada som där av-
ses.
19 §
Skadas anläggning som avses i
18 § av brand och är skadan
mindre omfattande än där anges,
skall arrendatom avhjälpa skadan.
Om han ej själv är vållande, har
han rätt att av jordägaren erhålla
ersättning för den nödvändiga
kostnaden sedan arbetet fullbor-
dats.
20 §
Har arrendatom uppfört ny
byggnad i stället för byggnad som
han mottagit och är han icke
enligt 17, 17 a eller 18 § berätti-
gad till ersättning därför, har han
vid avräkning enligt 23 § rätt till
ersättning för brist som vid till-
trädet fanns på den mottagna
byggnaden, om den nya byggna-
den är lämplig för sitt ändamål
Utför arrendatom ny täckdik-
ning, som arrendenämnden funnit
behövlig med hänsyn till en ända-
målsenlig planläggning av jord-
bruket på arrendestället, är han
efter arbetets fullbordande be-
rättigad till ersättning av jordäga-
ren med belopp vartill arrende-
nämnden fastställt beräknad kost-
nad för arbetet.
Kan inte jordägaren och arren-
datorn träffa överenskommelse om
en investering som arrendatom vill
utföra kan arrendenämnden lämna
tillstånd till den. Tillstånd får läm-
nas på ansökan av arrendatom om
investeringen kan antas vara till
varaktig nytta för jordbruket på
arrendestället och intresset av att
investering sker överväger jord-
55
eller uppförts enligt plan som god-
känts av jordägaren. Avdrag skall
dock göras med kostnaden för av-
hjälpande av brist på den nya
byggnaden.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om annan
anläggning som ingår i arrendet.
ägarens intresse av att den inte
kommer till stånd. Vid bedöm-
ningen skall hänsyn tas även till
förhållandet mellan investeringen
och arrendeställets värde.
Lämnas tillstånd enligt första
stycket skall jordägaren beredas
tillfälle att utföra investeringen.
Nämnden skall i beslutet utsätta
den tid inom vilken jordägaren i
så fall har att slutföra arbetena.
På begäran av part skall arren-
denämnden i samband med pröv-
ning av tillståndsfråga enligt första
stycket även pröva fråga om änd-
ring av arrendeavgiften enligt be-
stämmelserna i 22 §.
Förklarar jordägaren att han
inte kommer att utföra investe-
ringen eller har den inte utförts
inom föreskriven tid får arren-
datorn utföra investeringen på
egen bekostnad. Att arrendatom i
sådant fall har rätt att överlåta
arrenderätten eller få den egen-
dom som investeringen motsvarar
inlöst framgår av 31 a §.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
21 §
Utför arrendatom ny täckdik-
ning, som arrendenämnden funnit
behövlig med hänsyn till en ända-
målsenlig planläggning av jord-
bruket på arrendestället, är han
efter arbetets fullbordande be-
rättigad till ersättning av jordäga-
ren med belopp vartill arrende-
nämnden fastställt beräknad kost-
nad för arbetet.
Har arrendatom anlagt markväg, förbättrat ägoanordningen eller
vidtagit annan åtgärd som medfört varaktig nytta för jordbruket och ej
är att hänföra till uppförande av byggnad eller till täckdikning, är han
vid avräkning enligt 23 § berättigad till ersättning motsvarande vad
arrendestället ökat i värde, om ej annat avtalats. Ersättning får dock ej
utgå med högre belopp än som motsvarar den nödvändiga kostnaden.
22 §
Har jordägaren utfört arbete som Har jordägaren enligt avtal med
avses i 17 a eller 18 § eller betalat arrendatom medverkat till en
56
ersättning enligt 17 a § andra
stycket, 18 § andra stycket eller
21 § första stycket för arbete som
arrendatom utfört och har arren-
derättens värde ökat genom arbe-
tet, är arrendatom skyldig att god-
ta en skälig höjning av arrendeav-
giften.
investering pä arrendestället och Prop. 1995/96:43
har arrenderättens värde ökat Bilaga 2
genom investeringen, är arrenda-
torn skyldig att godta en skälig
höjning av arrendeavgiften.
Samma skyldighet föreligger
också om arrenderätten ökat i
värde till följd av att jordägaren
utfört arbete som avses i 18 §
första stycket, betalat ersättning
enligt 18 § fjärde stycket eller
19 § för arbete som arrendatom
utfört eller utfört en investering
som tillåtits enligt bestämmelserna
i 20 § eller enligt 31 a § löst in
egendom som avses med sådan
investering.
Kan överenskommelse om änd-
ring av arrendeavgiften enligt
bestämmelserna i denna paragraf
inte träffas prövas frågan av ar-
rendenämnden.
28 §
Om part ej godtager syn, som
hållits på sätt och inom tid som
anges i 24 §, får parten klandra
synen genom att väcka talan mot
den andra parten inom två måna-
der från det synehandlingen del-
gavs honom. Klandras icke synen,
gäller den som fullt bevis för
arrendeställets skick den dag till
vilken synen hänför sig. Motbe-
visning mot synen är i sådant fall
ej tillåten.
Om part ej godtager syn, som
hållits på sätt och inom tid som
anges i 24 §, får parten klandra
synen genom att väcka talan mot
den andra parten inom en månad
från det synehandlingen delgavs
honom. Klandras inte synen,
gäller den som fullt bevis för
arrendeställets skick den dag till
vilken synen hänför sig. Motbe-
visning mot synen är i sådant fåll
ej tilllåten.
Har ena parten klandrat synen
inom rätt tid får också motparten,
även om han inte iakttagit vad
som sägs i första stycket, anföra
klander. Han skall dock inom en
månad från det att stämningen
delgavs honom ge in sin stäm-
ningsansökan till fastighetsdom-
stolen. Om den första klandertalan
återkallas eller av annat skäl
förfaller, är också den senare
talan förfallen.
57
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 43
Synemännen är skyldiga att i mål om klander avge skriftligt yttrande, Prop. 1995/96:43
om rätten begär det. Bilaga 2
31 §
Arrendatom får inte överlåta
Arrendatom får inte överlåta
arrenderätten utan jordägarens
samtycke, om ej annat följer av
andra-fjärde styckena.
arrenderätten utan jordägarens
samtycke, om ej annat följer av
andra-ijärde styckena eller av
31 a §•
Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år, får
arrendatom, om ej annat avtalats, överlåta arrenderätten till annan med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda
jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldighet att vid avräkning
enligt 23 § utge skälig ersättning för arrenderättens värde. Vill jordäga-
ren antaga erbjudandet, skall han lämna besked därom inom en månad.
Vidare gäller beträffande arrenden för viss tid att arrendatom, även
om annat avtalats, får överlåta arrenderätten, om den avser ett utvecklat
eller utvecklingsbart lantbruksföretag, till sin make eller avkomling, om
arrendenämnden tillåter det. Sådant tillstånd skall lämnas, om inte
jordägaren har befogad anledning att motsätta sig överlåtelsen.
Avlider arrendatom under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för
vilken tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket
tillkommer arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbju-
dandet till jordägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet.
Dödsboet har vidare samma rätt som enligt tredje stycket tillkommer
arrendator för fall som avses där.
Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på arrenderättens
övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande
förvärv.
34 a §
Ingår inte jakträtten i jordbruks-
arrendet är jordägaren skyldig att
ersätta arrendatom för skador på
jordbruksgrödor som orsakas av
vilt som får jagas under någon del
av året. Ersättning utgår dock inte
för skador på grödor som med
hänsyn till föreliggande viltbestånd
är särskilt olämpliga att odla på
arrendestället.
Om inte annat avtalats skall vid
bestämmande av ersättningsbelopp
avdrag göras med tio procent av
skadans belopp, dock lägst fyra
procent av arrendeavgiften för det
innevarande arrendeåret. Den
sammanlagda ersättningen under
ett år får, om inte annat avtalats,
58
inte överstiga ett belopp som mot-
svarar arrendeavgiften för det
innevarande arrendeåret.
Finner arrendatom att skada
uppkommit skall han snarast un-
derrätta jordägaren därom. Kan
parterna inte enas om ersättningen
skall skadan värderas av minst en
sakkunnig. Sakkunnig utses av
parterna gemensamt eller, på
någon av parternas begäran, av
länsstyrelsen. Beträffande ersätt-
ning till den som varit sakkunnig
gäller 27 §.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller, med
undantag av 9 kap 28 §, äldre regler fram till den tidpunkt till vilken
avtalet tidigast kan sägas upp genom uppsägning efter ikraftträdandet.
3. Från jordägarens ersättningsskyldighet enligt 9 kap. 34 a § skall av-
räknas vad arrendatom på grund av skadan har rätt att erhålla enligt
förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m.
4. Beträffande arrendetvist som har anhängiggjorts vid domstol eller
arrendenämnd före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
5. Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift som har
ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya be-
stämmelsen.
59
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 1, 17 och 32 §§ lagen (1973:188) om arren-
denämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
1
Arrendenämnd som avses i 8
kap. 29 § jordabalken har till upp-
gift att
1. medla i arrendetvist,
2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende,
bostadsarrende eller fiskearrende
eller av avtal om jakträttsupplåtel-
se eller om villkor för sådan för-
längning samt tvist i fråga som
avses i 9 kap. 14 § jordabalken
eller vars prövning enligt 9 kap.
12 b, 17 a, 18, 27 eller 31 §, 10
kap. 6 a § eller 11 kap. 6 b §
samma balk ankommer på arren-
denämnd,
3. pröva fråga om godkännande
av förbehåll eller annat avtalsvill-
kor som avses i 9 kap. 2, 3, 7
eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 §
eller 11 kap. 2 § jordabalken eller
3-6 § lagen (1957:390) om fiske-
arrenden,
4. vara skiljenämnd i arren-
detvist,
5. pröva frågor enligt lagen
(1985:658) om arrendatorers rätt
att förvärva arrendestället.
Ärende upptages av den arrendei
är belägen.
Föreslagen lydelse
§
Arrendenämnd som avses i 8
kap. 29 § jordabalken har till upp-
gift att
1. medla i arrendetvist,
2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende,
bostadsarrende eller fiskearrende
eller av avtal om jakträttsupplåtel-
se eller om villkor för sådan för-
längning samt tvist i fråga som
avses i 9 kap. 14 § jordabalken
eller vars prövning enligt 9 kap.
8 a, 12 b, 18, 79, 20, 22, 31 §
eller 37 a §, 10 kap. 6 a § eller
11 kap. 6 b § samma balk ankom-
mer på arrendenämnd,
3. pröva fråga om godkännande
av förbehåll eller annat avtalsvill-
kor som avses i 9 kap. 2, 3, 7
eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 §
eller 11 kap. 2 § jordabalken eller
3-6 § lagen (1957:390) om fiske-
arrenden,
4. vara skiljenämnd i arren-
detvist,
5. pröva frågor enligt lagen
(1985:658) om arrendatorers rätt
att förvärva arrendestället.
inom vars område fastigheten
17 §
Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller den nämnden
förordnar besiktiga den fastighet som ärendet rör. Parterna skall beredas
tillfälle att närvara vid sådan besiktning. Nämnd får också föranstalta
om annan nödvändig utredning.
60
I ärende som avses i 9 kap.
17 a, 18, 21 eller 31 § jordabal-
ken skall arrendenämnden inhämta
yttrande från länsstyrelsen. Sådant
yttrande skall också inhämtas om
det beträffande jordbruksarrende
uppkommer fråga om tillämpning
av 6 § första stycket 3 eller 4 eller
7 § tredje stycket lagen
(1985:658) om arrendatorers rätt
att förvärva arrendestället. I ären-
de som avses i 9 kap. 9 § jor-
dabalken får arrendenämnden, om
utredningen ger anledning till det,
inhämta yttrande från länsstyrelsen
om arrendeställets avkastningsför-
måga. Hyresnämnd får i ärende
som avses i 2 a § bostadssane-
ringslagen (1973:531) inhämta
yttrande från byggnadsnämnden.
Yttrande som sagts nu inhämtas
från den länsstyrelse eller bygg-
nadsnämnd inom vars område
fastigheten är belägen.
I ärende som avses i 9 kap. 18,
19, 20, 31 §, eller 31 a § tredje
stycket jordabalken skall arrende-
nämnden inhämta yttrande från
länsstyrelsen. Sådant yttrande skall
också inhämtas om det beträffande
jordbruksarrende uppkommer frå-
ga om tillämpning av 6 § första
stycket 3 eller 4 eller 7 § tredje
stycket lagen (1985:658) om
arrendatorers rätt att förvärva
arrendestället. I ärende som avses
1 9 kap. 9 § jordabalken får arren-
denämnden, om utredningen ger
anledning till det, inhämta yttran-
de från länsstyrelsen om arrende-
ställets avkastningsförmåga. Hy-
resnämnd får i ärende som avses i
2 a § bostadssaneringslagen
(1973:531) inhämta yttrande från
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
byggnadsnämnden. Yttrande som
sagts nu inhämtas från den läns-
styrelse eller byggnadsnämnd
inom vars område fastigheten är
belägen.
I ärende angående tvist om hyresvillkor enligt 22 § hyresförhandlings-
lagen (1978:304) skall hyresnämnden, om det finnes erforderligt, bereda
den hyresgästorganisation som ingått den klandrade överenskommelsen
tillfälle att yttra sig.
Begärs prövning av fråga som avses i 4 § andra stycket hyresförhand-
lingslagen inträder organisation med vilken förhandlingsordning gäller
som medpart till hyresvärden vid handläggningen av ärendet i den
delen.
32 §
Föres ej talan mot nämnds beslut
enligt 9 kap. 14 § eller 12 kap.
24 a §, 55 a § sjunde stycket eller
55 b § jordabalken, 22, 23, 26
eller 27 § hyresförhandlingslagen
(1978:304), 13 a § denna lag eller
13 eller 15 § eller 25 § första
stycket bostadsförvaltningslagen
(1977:792) eller 9 eller 10 § lagen
(1987:1274) om kommunal bo-
stadsanvisningsrätt, får beslutet
verkställas såsom lagakraftägande
dom.
Föres ej talan mot nämnds beslut
enligt 9 kap. 14 § eller 31 a §
tredje stycket eller 12 kap. 24 a §,
55 a § sjunde stycket eller 55 b §
jordabalken, 22, 23, 26 eller 27 §
hyresförhandlingslagen
(1978:304), 13 a § denna lag eller
13 eller 15 § eller 25 § första
stycket bostadsförvaltningslagen
(1977:792) eller 9 eller 10 § lagen
(1987:1274) om kommunal bo-
stadsanvisningsrätt, får beslutet
verkställas såsom lagakraftägande
dom.
Har hyresnämnd med stöd av 31 § första stycket bostadsförvaltnings-
lagen förordnat att beslut enligt 13 eller 15 § eller 25 § första stycket
nämnda lag skall lända till efterrättelse genast, får även sådant beslut,
om bostadsdomstolen ej förordnat annat, verkställas såsom lagakraft-
ägande dom.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
62
Förteckning över remissinstanser
Remissyttrande över betänkandet Investeringar i arrendejordbruket och
andra arrenderättsliga frågor (SOU 1992:109) har avgetts av Svea
hovrätt, Kristianstads tingsrätt, Arrendenämnden i Västerås, Arrende-
nämnden i Linköping, Domstolsverket, Fideikommissnämnden, Fortifi-
kationsförvaltningen, Uppsala universitet, Statens jordbruksverk,
Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kris-
tianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs
län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Egendomsnämnden i Uppsala
stift, Egendomsnämnden i Växjö stift, Egendomsnämnden i Lunds stift,
Egendomsnämnden i Göteborgs stift, Egendomsnämnden i Karlstads
stift, Statens lantmäteriverk, Svenska Kommunförbundet, Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska kyrkans centralsty-
relse, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska jägareförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Försäk-
ringsförbund, Folksam, Svenska Bankföreningen, Domän Aktiebolag,
Fideikommissariemas intresseorganisation, Sveriges jordägareförbund,
Sveriges jordbruksarrendatorers förbund, Willands arrendatorförening,
Småbrukare i Väst, Skånes arrendatorsförening, Föreningen Hallands
jordbruksarrendatorer, Södra Östergötlands arrendatorsförening, Sam-
rådsgruppen för arrendatorsföreningar på och kring sydsvenska
höglandet, Konkurrensverket.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 3
63
Lagförslaget i promemorian Besittningsskydd vid
bostadsarrende (dnr Ju95/2603)
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § jordabalken1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:43
Bilaga 4
10 kap.
4§2
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om
förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
1. hus som avses i 1 § ej finns
på arrendestället då avtalet senast
kan uppsägas från jordägarens
sida, eller om sådant hus finns,
det då ej åsatts taxeringsvärde,
eller
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om
förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
1. hus som avses i 1 § ej finns
på arrendestället då avtalet senast
kan uppsägas från jordägarens
sida, eller
2. jordägaren säger upp arrendeavtalet på den grund att arrenderätten
är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger, dock
inte om i uppsägningen anges att den sker till arrendetidens utgång.
Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för-
längning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller
den nya lydelsen av 10 kap. 4 § först efter den tidpunkt till vilken jord-
ägaren tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter ikraft-
trädandet.
1 Balken omtryckt 1971:1209.
2 Senaste lydelse 1984:678.
64
Förteckning över remissinstanser
Remissyttrande över promemorian Besittningsskydd vid bostadsarrende
(dnr Ju95/2603) har avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Halmstads tingsrätt, Arrendenämnden i Västerås, Arrendenämnden i
Göteborg, Statens lantmäteriverk LMV, Boverket, Konsumentverket,
Uppsala universitet, juridiska fakulteten, Svenska Kommunförbundet,
Egendomsnämndernas samarbetsorgan, Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges jordägare-
förbund, Skogsägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund LRF,
Svenska förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar, Villaägarnas
Riksförbund och Hyresgästernas Riksförbund.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 5
65
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Prop. 1995/96:43
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken3
dels att 9 kap. 19, 28 och 31 §§ samt 10 kap. 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 8 kap. 12 a och
12 b §§ samt 9 kap. 34 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8 kap. 12 a § Anser arrendatom att han enligt Bestämmelser om deposition i När arrendatom deponerar ett |
3 Balken omtryckt 1971:1209.
66
få ut beloppet och för ränta på
beloppet.
Har arrendatom deponerat en
arrendeavgift hos länsstyrelsen,
får jordägaren inte göra gällande
att arrenderätten blivit förverkad
på grund av att det deponerade
beloppet inte har betalats till
honom.
Länsstyrelsens beslut i ett ärende
om deposition får överklagas till
tingsrätten på den ort där läns-
styrelsen finns. Vid överklagande
tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden.
12 b §
Länsstyrelsen skall genast under-
rätta jordägaren i rekommenderat
brev när en deposition enligt
12 a § har gjorts.
Ett deponerat belopp skall genast
sättas in på ett räntebärande
konto. Räntan skall betalas till den
som får lyfta beloppet.
Om jordägaren inte inom tre
månader från det att beloppet har
förfallit till betalning och under-
rättelse om depositionen har sänts
till honom visar att han kommit
överens med arrendatom om att
han skall få lyfta beloppet eller att
han väckt talan om detta mot
arrendatom, har arrendatom rätt
att få tillbaka det deponerade be-
loppet. Om jordägaren har väckt
talan inom den angivna tiden, får
beloppet inte lyftas förrän denna
talan har blivit slutligt avgjord.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 6
67
9 kap.
19 §
Skadas anläggning som avses i
18 § av brand och är skadan
mindre omfattande än där anges,
skall arrendatom avhjälpa skadan.
Om han ej själv är vållande, har
han rätt att av jordägaren erhålla
ersättning för den nödvändiga
kostnaden sedan arbetet fullbor-
dats.
Skadas anläggning som avses i
18 § av olyckshändelse och är ska-
dan inte sådan att anläggningen
måste byggas om eller ersättas
med en ny för att kunna användas
för sitt ändamål, skall arrendatom
avhjälpa skadan. Om han inte
själv har vållat skadan, har han
efter det att arbetet fullbordats rätt
att fä ersättning av jordägaren för
den nödvändiga kostnaden för
arbetet.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 6
28 §
Om part ej godtager syn, som
hållits på sätt och inom tid som
anges i 24 §, får parten klandra
synen genom att väcka talan mot
den andra parten inom två
månader från det synehandlingen
delgavs honom. Klandras icke
synen, gäller den som fullt bevis
för arrendeställets skick den dag
till vilken synen hänför sig.
Motbevisning mot synen är i
sådant fall ej tillåten.
Synemännen är skyldiga att i
mål om klander avge skriftligt
yttrande, om rätten begär det.
Om en part inte godtar en syn,
som har hållits på det sätt och
inom den tid som anges i 24 §, får
parten klandra synen genom att
väcka talan mot den andra parten
inom en månad från det att
synehandlingen delgavs honom.
Om synen inte klandras, gäller den
som fullt bevis för arrendeställets
skick den dag till vilken synen
hänför sig. Motbevisning mot
synen är inte tillåten i ett sådant
foll.
Om den ena parten har klandrat
synen, får också motparten
klandra synen, trots att den för
honom gällande tiden för klander
har gått ut. En sådan klandertalan
skall väckas inom en månad från
det att parten delgavs stämning
med anledning av den första
klandertalan. Om den första
klandertalan återkallas eller
förfaller av något annat skäl,
förfaller också den senare talan.
Synemännen skall yttra sig
skriftligen i ett mål om klander av
arrendesyn om domstolen begär
det.
68
31 §4
Arrendatom får inte överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke,
om ej annat följer av andra-fjärde styckena eller av 31 a §.
Är arrendeavtalet slutet för viss tid som ej understiger tio år, får
arrendatom, om ej annat avtalats, överlåta arrenderätten till annan med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall dock först erbjuda
jordägaren att återtaga arrendestället mot skyldighet att vid avräkning
enligt 23 § utge skälig ersättning för arrenderättens värde. Vill
jordägaren antaga erbjudandet, skall han lämna besked därom inom en
månad.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 6
Vidare gäller beträffande arren-
den för viss tid att arrendatom,
även om annat avtalats, får över-
låta arrenderätten, om den avser
ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, till sin make
eller avkomling, om arrendenämn-
den tillåter det. Sådant tillstånd
skall lämnas, om inte jordägaren
har befogad anledning att motsätta
sig överlåtelsen.
Vidare gäller beträffande arren-
den för viss tid att arrendatom,
även om annat avtalats, får
överlåta arrenderätten, om den
avser ett utvecklat eller utveck-
lingsbart lantbruksföretag, till sin
make eller avkomling, om arren-
denämnden tillåter det. Sådant
tillstånd skall lämnas, om inte
jordägaren har befogad anledning
att motsätta sig överlåtelsen.
Innehas arrenderätten av flera
personer gemensamt får var och
en av dem under samma förut-
sättningar överlåta sin rätt till en
medarrendator som är make eller
avkomling till överlåtaren.
Avlider arrendatom under arrendetiden, har dödsboet, oavsett för
vilken tid avtalet är ingånget, samma rätt som enligt andra stycket till-
kommer arrendator för där avsett fall, om ej annat avtalats. Erbjudandet
till jordägaren skall göras inom sex månader efter dödsfallet. Dödsboet
har vidare samma rätt som enligt tredje stycket tillkommer arrendator
för fall som avses där.
Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på arrenderättens
övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande
förvärv.
4 Senaste lydelse 1995:567.
69
34 a §
Har jordägaren förbehållit sig
jakträtten, är han skyldig att
ersätta arrendatom för förluster
på grund av viltskador på
arrendestället eller på arrenda-
torns egendom. Detta gäller dock
inte om jordägaren visar att
skadan inte kunnat förhindras trots
rimliga ansträngningar frän hans
sida.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 6
10 kap.
4§5
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om
förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
1. hus som avses i 1 § ej finns
på arrendestället då avtalet senast
kan uppsägas från jordägarens sida
eller, om sådant hus finns, det då
ej åsatts taxeringsvärde, eller
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om
förlängning av arrendeavtal gäller
vid arrende för viss tid, utom när
1. hus som avses i 1 § ej finns
på arrendestället då avtalet senast
kan uppsägas från jordägarens
sida, eller
2. jordägaren säger upp arrendeavtalet på den grund att arrenderätten
är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger, dock
inte om i uppsägningen anges att den sker till arrendetidens utgång.
Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till för-
längning gäller, om det godkänts av arrendenämnden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller, såvitt
avser 8 kap. 12 a och 12 b samt 9 kap. 19, 31 och 34 a §§, äldre regler
fram till den tidpunkt till vilken avtalet tidigast kan sägas upp genom
uppsägning efter ikraftträdandet.
3. I fall då tid för klander av arrendesyn har börjat löpa före
ikraftträdandet gäller 9 kap. 28 § första stycket i sin äldre lydelse.
4. Beträffande arrendeställen på vilka det vid ikraftträdandet finns hus
för vilket det då inte har bestämts något taxeringsvärde gäller 10 kap.
4 § i dess tidigare lydelse fram till den tidpunkt till vilken avtalet
tidigast kan sägas upp genom uppsägning efter ikraftträdandet.
5. Beträffande arrendetvist som har anhängiggjorts vid domstol eller
arrendenämnd före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
6. Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift som har
ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya be-
stämmelsen.
5 Senaste lydelse 1984:678.
70
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-19
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presi-
denten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regerings-
rådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 7 september 1995 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i jordabalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrätts-
assessorn Per Sundberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I gällande lydelse av 9 kap. 19 § jordabalken regleras för visst fall vad
som skall gälla om en anläggning skadas av brand. I det remitterade
förslaget byts ordet ”brand” ut mot ”olyckshändelse”. Enligt Lagrådets
mening kommer den föreslagna lydelsen att innebära bl.a. att skador
som orsakas av uppsåtligt eller vårdslöst handlande inte omfattas av
bestämmelsen. Eftersom detta inte torde vara avsikten förordar Lagrådet
att ordet ”olyckshändelse” ersätts med ”brand eller därmed jämförlig
händelse”.
Punkterna 5 och 6 i övergångsbestämmelserna synes överflödiga och
bör därför kunna utgå.
Prop. 1995/96:43
Bilaga 7
71
Justitiedepartementet Prop. 1995/96:43
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1995
Närvarande: statsråden Sahlin, ordförande, Hellström, Thalén,
Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh
Föredragande: statsrådet Freivalds.
Regeringen beslutar proposition 1995/96:43 Vissa arrenderättsliga
frågor.
gotab 49032, Stockholm 1995
72