Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:96 Onsdagen den 17 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1990/91:96

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1990/91:96 Onsdagen den 17 april Kl. 9.00

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 11 april.

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:173 till skatteutskottet

Motionerna

1990/91:U14--U17 till utrikesutskottet

1990/91:K46--K59 till konstitutionsutskottet

1990/91:So59--So62 till socialutskottet

1990/91:N96 till näringsutskottet

1990/91:So65--So70 till socialutskottet

1990/91:N97--N99 till näringsutskottet

1990/91:Bo55--Bo59 till bostadsutskottet

1990/91:N100--N105 till näringsutskottet

1990/91:So63--So64 till socialutskottet

1990/91:Jo142--Jo152 till jordbruksutskottet

1990/91:Sk58--Sk63 till skatteutskottet

1990/91:Fö21 till försvarsutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Socialutskottets betänkande 1990/91:SoU12

4 § Särskilt kommunalt bostadstillägg till
folkpension

Föredrogs

socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SfU19 Särskilt kommunalt bostadstillägg
till folkpension (prop. 1990/91:119).

Anf. 1 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Så står riksdagen åter inför en
''brandkårsutryckning'' till följd av en felaktig
politik, som nu drabbar våra svagaste i samhället,
pensionärerna, de äldre.

Det som vi moderater länge varnade för, nämligen
att låginkomstpensionärerna skulle få stå med
mössan i hand vid socialbyråerna som en följd av
skatteomläggningens finansiering, blev tyvärr
verklighet.

Vi uppmärksammade detta under flera debatter i
anledning av den planerade skatteomläggningen,
och vår partiledare sade, bl.a. under den
allmänpolitiska debatten i vintras, att pensionärer
skall kunna leva på sin pension, likaväl som vi
andra skall kunna leva på vår lön. Han var väl
medveten om situationen för hundratusentals
pensionärer, som drabbats av kraftiga
kostnadsökningar men inte fått några
skattelättnader. Till yttermera visso har
basbeloppet manipulerats så att en ensamstående
pensionär förlorar ca 140--150 kr. i månaden på
detta.

Jag har sällan fått så många personliga kontakter i
ett ärende som i detta. Förtvivlade pensionärer har
ringt och berättat att de har fått hyrorna höjda med
400--500 kr. per månad, att matkostnaderna stigit
kraftigt liksom resekostnaderna på grund av ny och
ökad moms utan att de har fått någon skattelättnad.

I utskottet har vi uppvaktats såväl av
Pensionärernas riksorganisation som av Sveriges
pensionärsförening, som båda har framhållit att det
är skatteomläggningen som till övervägande del har
orsakat problemen. I utskottsbetänkandet
redovisas att 13,9 % av en hyreshöjning om 24 %
härrör sig från skatteomläggningen.

Vi moderater krävde redan under allmänna
motionstiden ett skyndsamt förslag för att lösa
pensionärernas problem, såväl kortsiktigt som mer
långsiktigt.

Det var förvånande när regeringsledamöter i det
längsta hävdade att alla pensionärer skulle få en
realt höjd standard som en följd av skattereformen.
Inte mindre förvånande var det att de försökte
bortförklara verkligheten, eller som
socialministern i ett TV-program sade att hon inte
alls hade räknat med att skatteomläggningen kunde
få så negativa effekter. Det är precis samma
lomhördhet och dåliga inlevelseförmåga inför
vanliga människors villkor från
socialdemokraternas sida som biträdande
socialministern manifesterade när han för inte så
länge sedan deklarerade att man hade bortsett från
hur stor ensamheten kunde bli hos de riktigt gamla
och att det behövdes vårdformer mellan det egna
hemmet och långvården.

Tänk om ni socialdemokrater hade lyssnat till oss i
tid!

När pensionärernas protester fortsatte att vara
högljudda lovade statsministern till sist att det
skulle läggas fram ett förslag som skulle förbättra
deras ekonomiska situation.

Efter mycket lång väntan lades ett förslag fram,
som i omarbetad form diskuteras här i dag, vilket
jag betonar.

Förslaget gick ut på att de pensionärer som hamnat
under socialbidragsnormerna i resp. kommun
skulle få ett extra kommunalt bostadstillägg under
1991 som skulle betalas retroaktivt fr.o.m. den 1
januari 1991. Staten skulle stå för kostnaden fram
t.o.m. den 30 april, medan utbetalningen under
resten av året skulle bekostas enligt de vanliga
reglerna för bostadstillägg till pensionärer, dvs. att
staten skulle stå för 25 % av kostnaderna.

Vi moderater kunde gå med på förslaget som en
första nödfallsåtgärd, ett provisorium och ingenting
annat. Vi påtalade dock att förslaget hade en
allvarlig begränsning, det gällde endast de 50 000--
60 000 pensionärer som hamnade under
socialbidragsnormen, vilken dessutom varierar
starkt från kommun till kommun. Övriga flera
hundra tusen pensionärer skulle bara få nöja sig
med att konstatera löftesbrottet.

I vår motion i anledning av propositionen
framförde vi med kraft att kostnaderna för det
särskilda bostadstillägget skulle åvila staten och
inte kommunerna, som regeringen föreslog.

Vi ansåg vidare att utredningen om det framtida
KBT borde vara parlamentarisk och inte en
enmansutredning. Vi anförde dessutom att
regeringen skyndsamt måste utreda det moderata
förslaget i pensionsberedningen om en successiv
uppräkning av folkpension och pensionstillskott
och motsvarande höjning av ''golvet'' inom ATP.
Denna sistnämnda fråga behandlas i det
betänkande som diskuteras senare i dag.

Herr talman! Utskottet har nu i enighet ändrat
propositionens förslag på en del punkter. Det gäller
bostadskostnaderna, som skall bedömas skäliga
enligt socialstyrelsens norm för bostadskostnader
vid beräkning av underhållsbidrag.
Socialbidragsnormen skall bedömas lägst enligt
socialstyrelsens normer dess allmänna råd. Särskilt
bostadstillägg t.o.m. april månad skall tillämpas
enligt de normer som gällde t.o.m. den 1 februari
1991, men därefter skall ändringar av normerna
efter den 1 februari beaktas. Uskottet beräknar nu
att ytterligare 5 000--6 000 pensionärer kan få en
något förhöjd levnadsstandard genom detta.

Vi moderater har tillsammans med folkpartiet
liberalerna, centern och miljöpartiet reserverat oss
mot att kommunerna skall ha kostnadsansvaret.
Kommunerna har ingen skuld i
skatteomläggningens effekter, och de har framför
allt, vilket vi har tagit fasta på i reservationen.
redan antagit sina budgetar. I finansplanen står det
faktiskt att staten inte skall ålägga kommunerna
extra utgifter, bl.a. med hänsyn till skattestoppet,
och detta är ett löftesbrott!

Som en följd av vårt ställningstagande har vi i
reservation 5 anslagit 15 milj.kr. utöver regeringens
förslag.

Vi har tillsammans med folkpartiet liberalerna
också reserverat oss till förmån för att särskilt KBT
också skall kunna utgå till pensionärer som hamnat
utanför socialbidragsnormen men som i dag inte är
berättigade till KBT.

I reservation 6 har vi tillsammans med miljöpartiet
framhållit behovet av kostnads- och
konsekvensanalyser, inte minst för kommunernas
del.

Herr talman! Jag skall med hänsyn till kammarens
tid be att få yrka bifall endast till reservation 3.

Anf. 2 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas som
Gullan Lindblad sade det särskilda kommunala
bostadstillägget till pensionärer.

Den ekonomiska politiken har en avgörande
betydelse för alla människors välfärd. För att
långsiktigt trygga de värden ett gott samhälle
bygger på måste först kampen mot inflationen
vinnas. Inflation leder till urholkad
konkurrenskraft och en snabbt stigande
arbetslöshet. Den orsakar också en godtycklig och
orättvis omfördelning av ekonomiska tillgångar i
samhället, ofta till nackdel för de äldre. Den leder
vidare till höga räntor, som nu bidragit till de
hyreshöjningar som skapar ekonomiska problem
för vissa pensionärsgrupper.

För att trygga pensionerna för framtiden måste vi
också ha ekonomisk tillväxt. Det nuvarande
pensionssystemet förutsätter en genomsnittlig
tillväxt på 2 % per år.

Skattereformen är en investering i en bättre
ekonomisk utveckling och som sådan oerhört viktig
för dagens och framtidens pensionärer. Den ökade
tillväxten skall förutom att långsiktigt trygga
pensionerna också garantera resurser till bl.a.
sjukvård.

Jag vill understryka att dagens proposition inte har
något samband med skattereformen.
Hyreshöjningarna fr.o.m. februari 1991 ligger på ca
24 %. Ca 13 % är en följd av skattereformen. De
pensionärer som avses bli kompenserade med
dagens proposition, alltså de som endast har
folkpension och pensionstillskott eller mycket låg
ATP, fick ingen skattesänkning, därför att de inte
betalar någon skatt. De kompenserades i stället
genom höjt pensionstillskott och höjt tak för det
kommunala bostadstillägget (KBT). Jag vill för
Gullan Lindblad på nytt betona att det inte är
skattereformen utan regeringens allmänna
ekonomiska politik som har orsakat
kostnadsökningarna. Hyreshöjningar som inte har
samband med skattereformen kommer ju också att
påverka basbeloppet nästa år.

I början av detta år stod det klart att
hyresökningarna skulle bli stora och att ett antal
kommuner samtidigt inte höjde taket för KBT.
Något sådant underlag fanns inte att tillgå tidigare
under 1990, bl.a. eftersom kommunernas beslut
beträffande KBT fattades på senhösten.

Folkpartiet liberalerna anser att det är självklart att
pensionärer med låg pension och hög hyra måste få
kompensation för de fördyringar som har inträffat.
Detta påpekade vi för regeringen i ett tidigt skede
och anser att dagens proposition är en följd av
denna kontakt.

Vi har vid flera tillfällen föreslagit att reglerna för
KBT skall vara lika i alla kommuner. Detta har
majoriteten motsatt sig. Konsekvensen av detta ser
vi nu. Vore reglerna för KBT enhetliga, skulle det
vara mycket lättare att hjälpa de pensionärer som
har hamnat i en svår ekonomisk situation. Den
genomförda höjningen av KBT och
pensionstillskottet vid årsskiftet har förbättrat
pensionärernas ekonomiska villkor. Men dessa
förändringar kan begränsas av de kommunala
besluten. Vi ser utskottets förändring av
propositionen som ett steg i rätt riktning mot
enhetliga regler.

I propositionen föreslås att staten och kommunerna
skall dela på kostnaden för det särskilda
kommunala bostadstillägget. Staten skulle ta hela
kostnaden för de första fyra månaderna och
därefter som vanligt 25 %. Utskottsmajoriteten har
gjort en mindre förändring så till vida att staten ger
40 % i stället 25 % i bidrag från maj månad.

Vi motsätter oss regeringens förslag att
kommunerna skall betala en del av räkningen för
det särskilda kommunala bostadstillägget.

Visst finns det vissa skäl som kan anföras för en
sådan lösning. Men från kommunalt håll har starka
invändningar riktats mot regeringens förslag i
denna del. Man har pekat på att det har framlagts
efter det att kommunala budgetar gjorts upp och att
det därför försvårar kommunernas ekonomiska
planering i en redan trängd situation.

Vi har för vår del tagit intryck av den
argumentation som företrädare för
kommunsektorn har framfört. Landets
kommunpolitiker brottas med svåra problem och
möter viktiga utmaningar, inte minst i vad gäller
den förnyelse av den offentliga sektorn som är en
av 90-talets politiska huvuduppgifter.

I detta läge är det av central betydelse att staten
undviker att agera på ett sätt som bland
kommunpolitiker skapar en känsla av att staten
lägger på kommunerna ekonomiska bördor utan
förvarning och utan att ge kommunerna
möjligheter att anpassa sin verksamhet till nya
villkor.

Mot denna bakgrund föreslår vi att staten tar hela
kostnaden för denna tillfälliga åtgärd. Detta säger
vi i reservation 3 tillsammans med moderaterna,
centern och miljöpartiet. Jag vill här yrka bifall till
den reservationen.

Herr talman! Jag vill till slut återigen framhålla
fördelen med att KBT utgår efter enhetliga regler i
hela landet. Folkpartiet liberalerna har även i
denna motion föreslagit en utredning, som bör ges
direktiv att skyndsamt utarbeta förslag för att de
nya reglerna skall kunna träda i kraft den 1 januari
1992.

Folkpartiet liberalerna står givetvis bakom alla
reservationer som har undertecknats av de liberala
utskottsledamöterna, men jag yrkar som sagt bifall
bara till reservation 3.

Anf. 3 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Herr talman! Jag skall inte träta med Barbro
Sandberg. Det viktiga är ju att vi i en brydsam
situation hjälper pensionärerna. Jag vill dock erinra
om vad Barbro Sandberg själv sade, nämligen att ca
14 % av 24 % är en direkt följd av
skatteomläggningen. Såväl SPF som PRO
betonade ju vid utskottsbesöket att det hela
berodde på skatteomläggningen.

Skattereformen innebar ju inte någon sänkning av
skattetrycket för de enskilda människorna.
Däremot måste vi betala höjd och ny moms, och
det drabbar pensionärerna lika mycket som oss
andra. Skattetrycket har också fört med sig att
inflationen har ökat. Vi har fått en ökning av
fastighetsskatterna, osv. Allt detta har gjort att
pensionärernas situation har blivit ohållbar, dvs.
såväl på grund av skatteomläggningen som på
grund av det alltför hårda skattetrycket i landet.

När det gäller pensionärer med låg ATP har det
dess värre visat sig att somliga t.o.m. har vidkänts
en viss sänkning av sina pensioner. Tyvärr har allt
detta gjort att alla pensionärer har fått det sämre.
Kanske har de som har höga pensioner klarat sig
någorlunda bra, men låginkomstpensionärerna i
gemen har fått det sämre.

Anf. 4 BARBRO SANDBERG (fp) replik:

Herr talman! Varken Gullan Lindblad eller jag är
ekonomisk expert och därför tycker jag inte att vi
skall diskutera ekonomiska frågor. Jag vill ändå
bemöta Gullan Lindblad. Hon sade att alla
pensionärer har fått det sämre. Detta tycker jag är
en alltför grov överdrift.

Jag vill också tala om för Gullan Lindblad att
basbeloppet, pensionstillskottet och taket för KBT
höjdes just därför att de svagaste pensionärerna
inte fick någon skattesänkning. Att påstå att de
13 % inte är kompenserade med hänsyn till
hyreshöjningar är alltså felaktigt.

Anf. 5 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Herr talman! Jag håller med om att det här faktiskt
inte är en skattedebatt, men eftersom jag blev
apostroferad måste jag få försvara mig.
Basbeloppet har ju manipulerats, varför
pensionärerna har fått det sämre också av den
anledningen. Sedan talade jag faktiskt inte om alla
pensionärer. Jag sade att de som har relativt höga
ATP-pensioner säkert har fått en viss förbättring,
medan låginkomstpensionärerna i genomsnitt har
fått det sämre.

Anf. 6 BARBRO SANDBERG (fp) replik:

Herr talman! Jag skall kanske råda Gullan
Lindblad att läsa underlaget för den s.k.
manipuleringen med basbeloppet. Höjer man
basbeloppet rakt över gynnar det ju många andra
grupper som får kompensation genom
skattesänkningar. Vi har alltså gjort de andra
justeringarna just med tanke på de pensionärer som
missgynnas av att basbeloppet inte höjs fullt ut. De
har fått pensionstillskottet i stället.

Anf. 7 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Det är många som spår att
regeringens svek mot låginkomsttagare och de
sämst ställda pensionärerna kommer att leda till
denna regerings fall. Inte minst dagens debatt
kommer att grundligt bevisa vad som har varit
regeringens avsikter, som inte innefattat något stöd
till de sämst ställda förrän oppositionen blivit så
stark bland allmänheten att regeringen tvingats till
reträtt.

Min första fråga till Doris Håvik blir därför om
regeringen varit omedveten om den situation som
skulle uppstå när skatteomläggningen
genomfördes. Om så inte har varit fallet, hur kunde
regeringen låta bli att tidigare korrigera
skatteomläggningens effekter? Hoppades man på
att protesterna skulle tystna och försämringarna
accepteras?

Det var först i januari när hyran skulle betalas som
regeringen gav en offentlig reaktion på de
försämringar som inträffat. Statsministern gick ut
och lovade mycket mångtydigt att ett extra
kommunalt bostadstillägg skulle korrigera
orättvisorna.

Redan i fjol gav socialdemokraterna i en rapport en
redovisning av vilka effekter skatteomläggningen
skulle ge för de pensionärer som hade låg pension
och hög hyra. Man lade till en brasklapp att det i
vissa fall kunde bli minuseffekter om
hyreshöjningarna blev högre än de som beräknats.
Sanningen att säga räknade man i exemplet med en
relativt låg hyra, och redan då visades svagheterna
i skattesystemet beträffande just denna grupp
pensionärer. Detta hade man tydligen glömt när
pensionärerna fick sina hyresavier och
hyreshöjningen och de övriga kostnadsökningarna
slog igenom.

Man kan dock inte påstå att regeringen inte kände
till de väntade försämringarna. Förutom rapporten
förekom en ström av brev och uppvaktningar från
pensionärsförbunden. I riksdagen hade vi från
centerpartiet motioner, där det varnades för de
effekter som vi nu har sett. Mot denna bakgrund
vore det intressant att få ett besked från
regeringspartiets representant i debatten. Varför
gjorde regeringen inte något åt detta redan i
januari? Var avsikten att först göra det ekonomiskt
besvärligt för pensionärerna för att sedan kunna
rycka ut och vara räddare i nöden? Det är ju valår.

Socialministern fick det hett om öronen i mitten av
januari då alla brev kom. Det var främst
ensamstående kvinnor med låg eller ingen ATP
som beskrev den ekonomiskt svåra situation som de
hamnat i. Det var arga och upprivna pensionärer
som med besvikelse uttryckte sin oro.

Med 3 000 kr. i handen när hyran var betald skulle
de klara kostnadsökningarna beträffande vård, mat
och annan service. Det gick bara inte ihop för dem.
Så pass förstod nog också regeringen. En pensionär
sade så här: ''Det är bittert att behöva leva på
socialhjälp på ålderns dag. Jag har varit en aktiv
socialdemokrat som har varit med och jämnat
vägen för det välfärdssamhälle som byggts upp.''

De sämst ställda, de som redan tidigare levt nära
existensminimum, hade fått det sämre och detta i
ett land med en regering som har haft som måtto en
välfärdspolitik med en fördelningspolitisk profil. I
varje fall har man påstått sig stå för detta. Praktiken
visar att så inte har varit fallet.

Visserligen gav folkpartiet liberalerna och
regeringen genom höjda pensionstillskott viss
kompensation för skatteomläggningens effekter.
Samtidigt undantogs från basbeloppet hela
kostnadsökningen, vilket innebär att
pensionsförmånerna vid en hög inflation kommer
att urholkas ännu mera.

När nu regeringen hade fått klart för sig vad som
var på gång, med hela skaror av uppretade
pensionärer, lovades kompensation i form av
särskilt bostadstillägg till de sämst ställda. I första
svepet angavs ett stort antal pensionärer som skulle
få del av detta. Nu vet vi att antalet inte blev så
stort.

Skattereformens fördelar ansågs vara att
rundgången i systemet skulle upphöra. Klara enkla
regler skulle ge ett mycket lågt behov av
kompensation. Men de första effekterna av
skatteomläggningen har just varit ett starkt ökat
behov av kompensation, ökad byråkrati.

I ett interpellationssvar som jag fick i denna
kammare den 14 februari förklarade statsrådet
Ingela Thalén att nu skulle förslaget strax vara
färdigt. Pensionärerna skulle andas ut. Gruppen
som det rörde sig om uppgavs bestå av ca 30 000
hushåll. Vem som skulle betala notan fick jag inget
besked om.

Så småningom kom propositionen. Då fick vi också
besked om vem som skulle betala notan. Hälften
skulle staten ta hand om, resterande summa skulle
kommunerna få stå för. Visst kan man undra över
denna logik. Kommunerna hade redan då lagt fast
sin budget och skatteuttaget var beslutat.
Ekonomin är i de flesta kommuner mycket
ansträngd. Centerpartiet slog fast att staten måste
ta sitt ansvar för denna kostnad. Regeringen har
redan nu vältrat över så många andra kostnader på
kommunerna att det saknas utrymme för flera.

När motionstiden gått ut kunde vi konstatera att det
fanns majoritet för att kommunerna skulle stå
skadeslösa. Vänsterpartiet yrkade även detta i sin
motion. Så hände någonting på vägen. Regeringens
förslag ingick i en förhandling med vänsterpartiet,
som friskt bjöd in till den. Ut kom ett förslag med
en bättre profil när det gällde fördelningen och
något mindre byråkratiskt. Men fortfarande skulle
kommunerna stå för en del av kostnaderna.
Vänsterpartiet rättade plötsligt in sig i ledet bakom
socialdemokraterna. Var det den interna kritiken
som blev för stark för vänsterpartiet? Det gällde att
i slutet av mandatperioden stödja det parti man
stött som regeringsparti, annars kanske det skulle
se för galet ut.

Vi från centerpartiet gav i vår motion uttryck för
den orättvisa som drabbat pensionärerna. Ett stort
antal pensionärer lever under mycket små
ekonomiska omständigheter. De mest utsatta
grupperna är pensionärer med låg eller ingen ATP,
de allra äldsta, och därmed mest vårdkrävande,
samt de ensamstående, vilka till övervägande del är
äldre kvinnor. 400 000 pensionärer saknar helt
ATP-poäng. Många av dessa är kvinnor, som ägnat
en stor del av sina liv åt att vårda barn eller andra
närstående. Genom ATP-systemets starka
koppling till heltidsförvärvsarbete har kvinnorna en
svag ställning inom pensionssystemet. Väldigt
många kvinnor och män har lägre ATP än 4 poäng.
Det finns runt 800 000 sådana personer. 644 000
pensionärer, förtidspensionärer inräknade, uppbär
pensionstillskott.

Det är dessa grupper pensionärer som förlorar mest
på den av socialdemokraterna och folkpartiet
liberalerna genomförda skatteomläggningen.
Höjda boende- och matkostnader samt höjda
avgifter och taxor på exempelvis läkarbesök och
färdtjänst är en effekt av skatteomläggningen. Det
är de äldre och ofta sjuka som främst drabbas av
den orättfärdiga ekonomiska politiken. Det är de
som får betala en stor del av skatteomläggningen
genom dyrare levnadsomkostnader, utan att få del
av någon skattesänkning. Det som har skett är en
övervältring av kostnader från hög- till
låginkomsttagare och från bättre ställda
pensionärer till de som redan lever på marginalen.
Klyftorna i samhället fortsätter att öka.

Betydligt fler än de som får del av det särskilda
bostadstillägget är i behov av en ekonomisk
förbättring. Vi i centerpartiet föreslår därför att
pensionstillskottet fram till årsskiftet skall höjas
med 3 %. Det ger tillsammans med bostadstillägget
en bättre fördelning.

Vårt huvudförslag om en grundpension innebär en
helt annan syn på pensionärernas ekonomiska
situation. Grundpensionen har bakat in
folkpensionen, pensionstillskottet, kommunala
bostadstillägget och den lägsta ATPn. I dagens
penningvärde skulle den uppgå till ca 100 000 kr.
Naturligtvis måste även en sådan förstärkning av
grundpensionen finansieras. Inte minst våra
motståndare när det gäller detta förslag påpekar
detta med tydlig misstro.

Centerpartiet har länge krävt förändringar i
socialförsäkringssystemet som innebär betydligt
större besparingar än vad grundpensionen kostar.
Vi har visat på vilka kostnadsökningar som
arbetsskadeförsäkringen har inneburit. Med en
bättre förd socialförsäkringspolitik finns det
utrymme för en reform som grundpensionen.

Centerpartiet vill alltså på sikt förändra nuvarande
krångliga och byråkratiska pensionssystem för att
ge utrymme åt ett rättvist och lättöverskådligt
grundpensionssystem.

Vi har också i våra skatteförslag visat på bättre
vägar att finansiera skatteomläggningen. Genom
att behålla nuvarande momssatser finns det
utrymme för att sänka momsen på livsmedlen.
Hade detta varit genomfört skulle också behovet av
kompensation till barnfamiljer och pensionärer inte
ha behövt tillgripas. Nu börjar också
regeringspartiet inse det förnuftiga med ett sådant
förslag. Av den anledningen antar jag att Doris
Håvik kommer att ligga lågt i dag med kritiken mot
ett sådant förslag. Det gäller matmomssänkning
och en annan fördelning av boendekostnaderna.

Detta visar bara på att centerpartiet är ute på rätt
väg när vi vill förändra pensionärernas förmåner.
Genom en grundtrygghet i pensionssystemet
skapas förutsättningar för andra alternativ, där man
genom enskilda försäkringar kan bygga på, för
ökad trygghet. ATP-systemet blev inte vad som
utlovades, och nu håller regeringen på att lappa och
laga. Det har aldrig varit ett bra sätt att skapa
stabila system. Därför borde regeringen ta vårt råd
på allvar. Förbered för sänkt matmoms och inrikta
arbetet på en grundpension!

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 3. Vid bifall till reservation
nr 3 yrkar jag också bifall till reservationerna nr 4
och 5.

Anf. 8 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Skattereformens förlorare är
låginkomsttagare. Det betyder att flertalet är
kvinnor, eftersom de flesta låginkomsttagare är
kvinnor. Skattereformens förlorare är också de som
får låga pensioner. De senare, som saknar ATP, får
inte några minskade skatter över huvud taget.

För låginkomsttagarna äts de få hundralappar som
de får i handen sabbat upp av ökade hyror, ökade
avgifter inom sjukvården, moms på
kollektivtrafiken,m.m. Pensionärerna får ökade
kostnader för eventuell färdtjänst, kollektivtrafik,
fotvård, sjukvård, eventuell hemtjänst -- och
hyrorna förstås.

Den kompensation som höjt pensionstillskott och
höjd övre gräns för bostadstillägg skulle innebära
har inte varit till fyllest. Ökningen av hyrorna har
överstigit det förväntade och den genomsnittliga
höjningen på 24 % beräknas till ca hälften vara
betingad av skattereformen. En stor grupp av de
sämst ställda pensionärerna har hamnat under
socialbidragsnormen, efter betald hyra.

1990 betalade alla kommuner mer än minimum av
socialbidragsnormen. Därefter har flertalet
kommuner höjt sina normer ytterligare. 31
kommuner har oförändrad norm och 23 kommuner
har sänkt beloppet. Det är mycket allvarligt, för det
kan komma ytterligare sådana sänkningar i och
med att kommunerna får ansvar för det särskilda
bostadstillägget.

Meningen från början var att det särskilda
kommunala bostadstillägget skulle fylla ut vissa
skillnader upp till kommunernas bidragsnorm. I det
här betänkandet föreslås dock en förbättring, som
innebär att man går efter socialstyrelsens norm,
som är 3 114 kr. per månad för ensamstående och
5 160 kr. per månad för par.

Situationen är ändå underlig, som de uppvaktande
pensionärsorganisationerna sade, eftersom
socialbidraget är något man i allmänhet får
tillfälligt, för att så småningom komma ut i
samhället igen och klara en arbetssituation, i vissa
fall bli tilldelad förtidspension eller något annat.
Men för pensionärerna finns det ingen förändring i
sikte. Om man enbart har bidrag enligt
socialbidragsnormen går det nog bra att leva på de
pengarna ett tag. Men när man skall skaffa sig nya
saker -- kanske åtgärda något med tänderna, byta
glasögon eller köpa litet kläder -- blir det ytterst
svårt att klara sig enbart på de pengar som
socialbidragsnormen ger, även det belopp som
socialstyrelsen rekommenderar.

Jag yrkar bifall till reservation 3, mom. 4, och
reservation 6 samt står naturligtvis bakom
följdreservationerna.

Miljöpartiet de gröna anser att staten skall bära
hela ansvaret för särskilt KBT då behovet av
tillägget är en följd av den statliga skattereformen.
Det är oerhört viktigt att man inte lastar på
kommunerna ytterligare utgifter, vilket har skett
gång på gång under de senaste åren. Nu har vi
dessutom ett skattestopp. Varifrån skall man ta
pengarna? Jag tycker att det är viktigt att se efter
vilka som skall stå för sådana här
''rättvisereformer'', dvs. nödvändig komplettering.

Vi anser att behovet är stort att inför nästa år göra
någonting åt den här situationen. Det vi nu
behandlar är en proposition som endast gäller 1991.
Vi förutsätter att det kommer en proposition under
hösten så att man i god tid hinner behandla den
inför nästa budgetår.

Eftersom 400 000 pensionärer saknar ATP, borde,
enligt min beräkning, en långt större del av dem
behöva det särskilda bostadstillägget. Alla dessa
människor har svårt att klara sig. Det finns
naturligtvis en del som har mycket låg hyra, men
jag tror inte att det är så många som förutsägs i
propositionen.

Jag vill även yrka bifall till reservationen om
kostnads- och konsekvensanalyser. Det är viktigt
att se hur det går, att följa upp det som vi beslutar
om i dag och se om det var tillräckligt, om beslutet
föll ut rätt, om det var rätt grupper som fick
bostadstillägg eller om det fattades grupper som
också skulle ha haft. En sådan konsekvensanalys
borde utföras i det här fallet och även i andra fall
när via beslutar om saker där vi inte har riktig
framförhållning eller inte kan se hur det slår.

Anf. 9 DORIS HÅVIK (s):

Herr talman! Mycken kritik har framförts från
denna talarstol. Det har talats om manipulerat
basbelopp. Det har sagts att socialdemokraterna
har glömt pensionärerna. Vidare har det talats om
en felaktig ekonomisk politik, som har lett till att
pensionärerna har hamnat i den situation som de nu
befinner sig i. Det har också talats om
räntehöjningar och om hög inflation.

Jag vill då framhålla att samtliga partier har varit
inbjudna att medverka till en ekonomisk politik.
Alla kunde alltså vara med i arbetet med att
åstadkomma en bättre situation här i landet såväl
när det har gällt räntehöjningar som när det har
gällt att åstadkomma en dämpning i fråga om den
överhettade ekonomin. Jag beklagar att partierna
inte har känt sig föranlåtna att ta det ekonomiska
ansvaret. Det är helt klart att det för en regering i
minoritetsställning -- vi har ju icke kunnat få
igenom ett enda förslag utan att något annat parti
har stött oss -- varit omöjligt att få i genom de
förslag som har legat på riksdagens bord.

I den nu aktuella frågan skulle jag vilja påminna om
att detta med att manipulera basbelopp och att
ändra på normerna för det kommunala
bostadstillägget är någonting som verkligen
praktiserades under den borgerliga regeringstiden.
Ni ville ju räkna bort vissa kostnadsökningar -- och
då inte tillfälligt utan permanent -- som hade
inneburit en verklig urholkning av ATP. Och detta
är ni fullt medvetna om.

Så något om pensionärsorganisationernas
uppvaktning, som ju skedde internt i utskottet.
Egentligen brukar vi inte föra sådant vidare. Men
ni har frångått den goda seden. Därför kan jag
också gå in något på något av det som sades vid det
aktuella tillfället. Man pekade på tidigare
manipulering av basbeloppet. Ni var väl medvetna
om att det var ett led i urholkningen av ATP, en
pensionsreform som ni aldrig har accepterat. Det
var bara strax efter genomförandet av denna
reform som man gick upp här i talarstolen och ville
ta åt sig äran -- jag tror att det gällde samtliga
partier -- för att ha medverkat till och ibland även
för att t.o.m. ha kommit på ATP-systemet. Men nu
är det andra tongångar som gäller. I och med
pensionsberedningens framlagda betänkande har
ATP kommit för att stanna. Det är en bra reform,
och det är en viktig reform. Här är det fråga om den
politiska viljan. Men det har här i talarstolen klart
deklarerats att denna politiska vilja inte finns hos
de borgerliga partierna. Bäva månde pensionärer
med ATP efter ett sådant uttalande!

Jag vill säga att Karin Israelssons svartmålning av
Sverige och av pensionärernas situation verkligen
är att skjuta över målet. Därigenom känner
pensionärerna inte igen sig.

Vidare delar jag Barbro Sandbergs uppfattning om
att cirka 13 % av hyreshöjningarna är en följd av
skattereformen. Det är oerhört viktigt att följa upp
vad som har hänt på hyresmarknaden utöver detta.
Alla kostnader som föranleder hyreshöjningarna
har ju inte kommit på en gång. Därför är det viktigt
att studera vad som har hänt på den fronten.

Jag skulle vilja erinra om att bostadstillägget är
mindre. Det är också någonting som ni var överens
om. Under den borgerliga regeringstiden ville ni ju
ta bort de 80 kronorna i botten, och sedan skulle
80 % betalas ut upp till ett visst tak. Men det är ett
sätt att försämra situationen för pensionärerna. Vi
har inte haft ekonomiska möjligheter att
åstadkomma en ändring här. Men även om vi hade
försökt göra det, hade det säkerligen blivit kolossalt
stora skillnader mellan olika kommuner.
Kommunerna har ju möjligheter att själva besluta
om det kommunala bostadstillägget.

Ragnhild Pohanka räknade upp kommuner som
t.o.m. har sänkt det kommunala bostadstillägget,
väl medvetna om att situationen redan då var svår
för pensionärerna i kommunen.

Det talas om att budgetarna redan var klara. Detta
skulle ha kommit i en situation, där man inte hade
medel för att ändra det kommunala
bostadstillägget. Men budgetarna var väl klara
också för de kommuner som minskade det
kommunala bostadstillägget. Där ansåg man väl att
pengarna behövdes för andra ändamål, alltså inte
för pensionärerna.

Jag återkommer till detta med manipuleringen av
basbeloppet. Det handlar om 2,93 %. Dessa 2,93 %
innebär kostnader för att betala skattereformen.
De kostnaderna kan man inte få ersättning för två
gånger -- först har man kostnader och sedan skall
man få ytterligare pension.

Det intressanta är att titta på vad som skulle ha hänt
om man hade höjt med 2,93 % rakt över. Det skulle
då ha varit fråga om en kostnad i storleksordning 4
miljarder kronor. Därutöver skulle de pensionärer
som vi i dag talar om ha fått en s.k. höjning med
112:50 i månaden. Pensionärer med den högsta
poängen har däremot redan fått en skattesänkning.
Det handlar om drygt 11 000 kr. om året.
Ändringarna av basbeloppet skulle innebära att
pensionen höjdes med ytterligare med 4 000 kr. om
året.

Jag har en bestämd känsla av att ni i den situationen
skulle ha ansett att pensionärerna hade fått
kompensation -- basbeloppet var ju beräknat fullt
ut. Ja, det hade alltså inneburit en höjning med
112:50 i månaden för de pensionärer som vi i dag
talar om.

Jag tror emellertid att det är nödvändigt att ha de
rätta proportionerna i detta avseende. Förslaget
har ju gjorts om i utskottet. Men jag vill inte påstå
att några tankegångar i den här vägen kunde
skönjas från moderaterna, folkpartiet, centern eller
miljöpartiet. De aktuella idéerna har i stället
diskuterats fram utifrån ett socialdemokratiskt
förslag. Vänsterparitet tyckte att det kunde vara
värt att titta på förslaget. Så skedde också, och man
kom fram till att förslaget innebar en avsevärd
förbättring.

En stor skattereform, dvs. en stor omläggning av
skatterna, kan naturligtvis inte få exakt det utslag
beträffande de enskilda individerna som man har
tänkt sig. Vi talar i dag om att det är ungefär
550 000 pensionärer som uppbär kommunalt
bostadstillägg. Det kan då vara fråga om större eller
mindre belopp. Vidare är det ungefär 2 miljoner
människor i vårt land som uppbär någon form av
pension. Vi har kommit fram till att det är ungefär
30 000 hushåll -- det kan röra sig om 60 000
personer -- som har hamnat i en besvärlig situation
till följd av skattereformen. Som Barbro Sandberg
sade är det här inte fråga om några skatter.
Grundpensionen, pensionstillskottet och det
kommunala bostadstillägget är ju icke beskattade.
Vi konstaterade i det sammanhanget att vi måste
göra någonting för dessa pensionärer. Sedan skall vi
se över detta med det kommunala bostadstillägget.
Det är viktigt att ha kvar detta. Det har
pensionsberedningen klart uttalat, i strid med vad
centern anser bör gälla.

En utredning skall också se över dessa saker. Vi
hoppas verkligen att kommunerna på det området
är samarbetsvilliga. Vidare hoppas vi att
kommunerna är beredda att följa de normer som
man kommer fram till. Hittills har det kanske varit
litet si och så med den saken på vissa håll. På den
punkten tror jag inte att det finns några delade
meningar.

När det sedan gäller hur detta skall betalas vill jag
erinra om statsbidraget på 25 % för att täcka
kostnaderna. Kommunerna står för resterande
75 %. Det finns motioner, där motionärerna säger
att de tycker att kommunerna skall hållas helt
skadeslösa. Men då vill jag än en gång hänvisa till
pensionärsorganisationernas uppvaktning.
Utskottets förre vice ordförande Nils Carlshamre
företrädde en av pensionärsorganisationerna, och
han var upprörd över att kommunerna skulle hållas
skadeslösa. Han sade: Det tjänar ju bara de
kommuner på som har haft låga kommunala
bostadstillägg eller de kommuner som t.o.m. har
sänkt beloppen.

Vi har konstruerat om detta så, att staten täcker
kostnaderna för den första tredjedelen av året.
Kommunerna får statsbidrag i storleksordningen
40:60. För kommunerna blir det genom vårt förslag
bättre rent kostnadsmässigt jämfört med det
tidigare systemet.

Vi är naturligtvis klara över att detta måste följas
mycket noga. När det gäller kvinnornas besvärliga
situation vill jag framhålla att Sverige, Danmark,
Norge och Finland faktiskt är de enda länder som
har pensionssystem som det är värt att tala om --
pensionen är här icke knuten till arbete. Kvinnorna
i de andra länderna, där man inte arbetar i samma
utsträckning som vi gör i Sverige, har sin pension
helt knuten till sin man. Vi skall slå vakt om den
pension som vi har, men det är inte
pensionstillskottet som skall höjas. Det skulle
faktiskt innebära att vi inkränkte på de poäng som
man redan tjänat in enligt ATP-systemet, utan det
är andra höjningar som skall ske på det här
området.

Jag är väldigt angelägen om att få se vad
pensionsberedningens betänkande får för
remissvar i detta sammanhang. Remissvaren skall
komma in under höstens lopp.

Det pensionssystem som Karin Israelsson i varje
sammanhang tar upp är avvisat av
pensionsberedningen. Man är alldeles ensam på
den fronten. Det intessanta är att Karin Israelsson
inte nämnde att det jag talade om förut icke är
beskattat. Men det Karin Israelsson föreslår
innebär att de som i dag icke får kommunalt
bostadstillägg därför att de kanske inte har någon
hyreskostnad, att de har sådana
boendeförhållanden att de inte har några kostnader
kring boendet, grupper som står centern mycket
nära, skulle få en väsentligt höjd pension, medan
de som bor i storstadsområden och har hög hyra
skulle definitivt inte få det bra ekonomiskt enligt
det systemet. Det räknade pensionsberedningen
mycket noga på. Men i det här sammanhanget, herr
talman, är det inte nytt pensionssystem som vi
diskuterar. De frågorna får man ta upp under en
senare punkt på dagordningen, då vi behandlar
pensionerna. Jag skall inte i detalj gå in på det nu.
Vi kommer att betala ut det kommunala
bostadstillägget i maj. Det var bråttom att behandla
ärendet. Med herr talmannens benägna bistånd
kommer vi att få votera snabbt nu när vi klarat av
detta ärende, -- så att riksförsäkringsverket så fort
som möjligt skall ta sig an och se till att detta skall
komma pensionärerna till del. De pensionärer som
får det sämre kanske ändå inte blir så många.
Kommunerna och försäkringskassorna har nu
börjat titta på hur den ekonomiska situationen ser
ut för pensionärerna. Utfallet blir tydligen inte
sådant som vi först hade befarat, men vi har
reserverat pengar så att det skall räcka, och kanske
räcka till över vad kostnaderna kommer att bli. Vi
ville stå beredda och ville se till att någonting sker
och sker snabbt. Och jag menar att det kommer att
ske snabbt. Ett förslag måste genomarbetas och
diskuteras med riksförsäkringsverket så att det
verkligen kan genomföras på ett riktigt sätt. Då
skall man inte rusa ut med ett icke igenomtänkt
förslag. Förslaget låg nu på bordet, och vi har
överarbetat det i utskottet. Jag vill påstå att det här
kommer att bli bra.

Sedan har jag inte på något sätt haft sådan
brevskörd som det här har talats om. Det förvånar
mig, eftersom jag i så många år har diskuterat
pensionsfrågor i denna talarstol och ofta är ute på
pensionärsmöten. I måndags kl. 10.00 var jag ute
och mötte 350 pensionärer. Vi satte oss ner och
diskuterade den ekonomiska situationen.
Pensionärerna hade på min önskan tagit med sig
uppgifter på hur mycket hyran hade höjts,
pensionsavin från december och januari. Vi hade
en utomordentlig bra diskussion. Det var
pensionärer i storstadsområden där hyrorna ligger
högt. Vi räknade på hur många det kan bli som
måste få höjt bostadstillägg. Försäkringskassan är
inte så säker på att det blir så stort antal som man
först trodde. Det skall man hälsa med
tillfredsställse, men vi vill se till att de som har
hamnat i en besvärlig situation nu skall få sin
situation förbättrad.

Anf. 10 KARIN ISRAELSSON (c) replik:

Herr talman! Doris Håvik inledde sitt anförande
med att säga att den, som hon tyckte, felaktiga
ekonomiska politik som bedrivs i dag och som har
fått de effekter som den har fått har vi från
oppositionen varit delaktiga i. Jag vill påminna om
att vi har lagt fram motionsförslag om att man
måste driva en bättre ekonomisk politik än den
regeringen står för. Sedan har regeringen anammat
folkpartiet liberalernas förslag till
skatteomläggning. Jag tycker att Doris Håviks
anförande också andades tanken att man får skylla
på folkpartiet liberalerna när det gick så här snett.
Men det är faktiskt regeringen som har
huvudansvaret och få ta konsekvenserna av vad
som händer när man genomför en
skatteomläggning utan hänsyn till de sämst ställda
grupperna.

ATP-systemet finns sannerligen och skall stanna,
säger Doris Håvik. För närvarande finns förslag om
att förstärka ATP-systemet, eftersom det inte håller
för de påfrestningar som dagens situation
förorsakar för ett stort antal ATP-pensionärer. Man
kräver att löntagarfonderna skall in som ett led i
ATP-förstärkningen. Vi vänder oss helt emot att så
skall ske. Jag tycker att man bör söka andra vägar
när man diskuterar ATP-systemet. Det har allt mer
fått karaktären av ett grundpensionssystem.

Pensionärerna känner inte igen sig i min
beskrivning, säger Doris Håvik. Jag har med mig en
stor mängd tidningsurklipp från hela landet, där
pensionärerna beskriver sin situation. Jag har
återgett vad man har sagt i dessa tidningsartiklar,
och jag antar att det man har sagt är sant. De brev
som har kommit oss till handa i oppositionen
kanske också kan tolkas som så att pensionärerna
hyser större förtroende för oppositionen än för
regeringens företrädare. De flesta brev kanske går
direkt till regeringskansliet och inte till Doris
Håvik.

Doris Håvik håller fast vid att skattereformen är
orsaken till försämringarna, medan Barbro
Sandberg förnekar allt samband. Det vore
intressant att höra var man egentligen står i denna
koallition. Vi från oppositionens sida ser ett klart
samband mellan skatteomläggningen och de
problem som vi diskuterar i dag, inte minst behovet
av det särskilda stöd som måste till för att
kompensera skatteomläggningens effekter.

När det gäller kommunernas kostnader påstår
Doris Håvik att många kommuner har försämrat
KBT. I betänkandet finns faktiskt en redovisning
över hur situationen är. I de kommuner som har
sänkt KBT är det i ytterst få fall som det inneburit
en försämrad situation för pensionärerna. Läs
betänkandet!

Anf. 11 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Herr talman! Jag förstår att det är svårt för en
företrädare för det parti som alltid har sagt sig vara
garanten för att de små människorna i vårt land
skall ha det tryggt och bra att tvingas försvara en
politik som faktiskt gör att de äldsta i det här
landet, de som gjort det här landet till vad det är i
dag och alltid har varit vana att slita och släpa och
som vi egentligen står i tacksamhetsskuld till, skall
behöva stå med tiggarskålar i dag. Utskottets
ordförande talar inte så mycket om vad hon vill --
det vet vi inte särskilt mycket om fortfarande --
däremot om vad som hände under den borgerliga
regeringstiden 1976--1982. Men nu har faktiskt
socialdemokraterna haft makten sedan 1982.
Skulden för den ekonomiska politikens effekter
och den kris som vi alla upplever i dag, och som det
skrivits om i propositioner från regeringskansliet,
bär det socialdemokratiska partiet, den
socialdemokratiska regeringen. Att vi inte har
kunnat komma med fullödiga förslag på alla
områden är kanske inte så egendomligt, eftersom
det ändå inte är vi som har den s.k. makten.

Doris Håvik vill också skylla på oss för att vi inte
rättat till det hela. Vi var inbjudna till
överläggningar, säger hon. Ja, men det gällde en
momshöjning som ytterligare skulle ha drivit upp
kostnaderna genom en inflationshöjning, som hade
gjort det ännu svårare för pensionärerna. Det
gällde ett stoppaket som helt och hållet skulle ha
satt den förhandlingsordning för arbetsmarknadens
parter som vi alltid har ställt upp för ur spel. Alla
vet att det hela då hade gått så långt att klockan var
fem över tolv när förslaget framställdes.

Doris Håvik påstår att vi inte har kommit med
några nya konstruktiva idéer. Vi insåg, Doris Håvik,
att det här var en kortsiktig nödlösning under detta
år. Därför ställer vi våra krav i samband med det
förslag som skall komma. Nu har vi alla enhälligt
ställt oss bakom det förslag som ligger, så det är inte
så mycket att diskutera om, tycker jag. Sedan vill
jag säga att det inte handlar om 50 000--60 000
pensionärer, utan det handlar om flera hundra
tusen. Det framgår av våra motioner, och det
framgår framför allt av olika tidningsartiklar och
det som pensionärerna framförde till oss i utskottet.
Dessa människor har fått det sämre.

Jag skulle vilja fråga: Vad har Doris Håvik, som har
erfarenhet på det här området, för tips att komma
med i dag? Vad skall vi göra för att verkligen göra
det bättre för låginkomstpensionärerna?

Anf. 12 BARBRO SANDBERG (fp) replik:

Herr talman! Doris Håvik sade i sitt anförande att
de övriga partierna hade varit inbjudna att delta i
utformningen av den ekonomiska politiken men att
vi inte hade varit villiga. Jag vill påstå att folkpartiet
liberalerna i allra högsta grad har tagit sitt ansvar.
Vi står bakom skattereformen. Vi har också varit
beredda att ta ansvar i en rad andra frågor. Men
tyvärr är det ju så att socialdemokraterna springer
ifrån överenskommelserna när det passar dem. Det
har vi sett senast här i dag.

Jag vill också påstå att den proposition som vi
behandlar i dag i allra högsta grad är en följd av att
Bengt Westerberg tog kontakt med Ingvar Carlsson
när det stod klart att vissa pensionärer skulle hamna
i ekonomiska svårigheter på grund av oskäliga
hyreshöjningar. Det är alltså fel att påstå att
folkpartiet liberalerna inte velat vara med om att
utforma den ekonomiska politiken. Men det är ju
tyvärr så att vi inte har någon majoritet i
kammaren. Vi lägger fram våra förslag, och
majoriteten röstar ner dem.

Karin Israelsson säger att jag försvarar
skattereformen, och Doris Håvik skyller på
folkpartiet för att det har gått snett. Jag vill påstå att
de allra flesta människor faktiskt har fått det bättre
efter skattereformen. Vi har också varit överens
med socialdemokraterna om att om det kommer
fram sådant som inte är så bra skall man rätta till
det. Det pågår överläggningar om detta. Även om
Doris Håvik inte vill stå för den tolkningen av
överenskommelsen vill jag säga att vi i alla fall står
fast vid den.

Anf. 13 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:

Herr talman! Doris Håvik sade att jag talade om
de olika höjningarna av bostadstilläggen. Det
gällde socialbidragsnormerna. Jag står naturligtvis
också fast vid att KBT är olika i olika kommuner.
Men då gäller inte just de siffror jag nämnde.

Sedan undrar jag om Siwert Öholms program
möjligen betydde mer för detta än det faktum att
Bengt Westerberg kontaktade Ingvar Carlsson. Vi
har ju en statsmakt i massmedia också.

Till Doris Håvik skulle jag vilja säga att hur man än
gör när det gäller ett sådant här snabbt paket
kommer det att uppstå underligheter och blir inte
helt rättvist. Jag är medveten om att en följd av att
vi vill att staten skall stå för hela kostnaden blir att
de kommuner som har skött sig kommer att få
mindre hjälp; de som har gett höga KBT och har
höga socialbidragsnormer. Men trots det tycker jag
att det borde vara staten som står för kostnaderna,
eftersom detta är föranlett av skattereformen.

Det vore dock ännu värre om det blir så att
kommunerna går i däck och sänker sina normer
ytterligare. Det betyder att också andra än
pensionärerna får det svårare att få ekonomin att gå
ihop; andra socialbidragstagare som inte får det de
behöver för att klara sitt uppehälle.

Det blir inte riktigt bra hur man än gör, eftersom
detta skett snabbt. Vi skall göra det bästa av
situationen; det tror jag att alla partier vill. Vi har
litet olika syn på vad som skulle vara det bästa i det
här fallet och vem som skall stå för fiolerna. Det är
där åsikterna skiljer sig. I övrigt har vi tillstyrkt
propositionen. Vi vill självklart att man skall rätta
till de här bristfälligheterna.

Anf. 14 DORIS HÅVIK (s) replik:

Herr talman! Jag vill inledningsvis i denna replik
säga att vi tillsammans med folkpartiet har
genomfört ett bra skattesystem i vårt land. Men
alldeles uppenbart kan det i enskilda fall uppstå
felaktigheter, som Barbro Sandberg pekade på, och
som vi gemensamt skall rätta till. Det vill jag slå
fast. Men skattesystemet är bra.
Överenskommelsen innebär också att vi för att
kunna finansiera reformer osv. har kunnat få in
drygt 30 miljarder från kapitalet. Man talar sällan
om att också det fanns med i överenskommelsen.
Barbro Sandberg och jag är helt överens om att om
vi hittar fall där systemet slagit fel skall vi rätta till
dessa. Det skulle, som jag sade, vara alldeles
orimligt att kräva ett system som inte hade några
som helst skönhetsfläckar. Det tror jag inte att
någon skulle klara.

Karin Israelsson har talat om att ATP-systemet inte
skulle hålla, eftersom det är beroende av tillväxten.
Det är alldeles riktigt att tillväxten i ett land tryggar
pensionerna för framtiden. Men om vi skulle få en
lång period med låg tillväxt finns det inget
pensionssystem som fungerar, vare sig pensionerna
är tecknade i Folksam, Trygg-Hansa, Wasa eller
något annat försäkringsbolag, eftersom man även i
de bolagen är beroende av tillväxt.

Jag trodde inte att jag skulle behöva ta upp frågan
om placeringen av pengarna. Man tycker att det är
alldeles självklart att de pengar man själv betalar in
på en privat pensionsförsäkring skall kunna
placeras i aktier och fastigheter. Det finns normer
för hur försäkringsbolagen får placera sina medel.
Man tycker då att det är bra och riktigt. Men om vi
vill göra exakt samma sak när det gäller de pengar
som betalas in i ATP-systemet, och diskuterar att
placera pengarna så som försäkringsbolagen gör, är
det alldeles tokigt. Jag kan inte förstå logiken i det
resonemanget. Det handlar inte om vare sig större
eller mindre rättigheter än vad de andra bolagen
har.

Jag vill påpeka att när utbetalningen nu sker till
pensionärerna kommer vi inte att slå oss till ro med
detta. Vi kommer att följa upp frågan, och vi
kommer att ha en utredning som skall arbeta snabbt
och titta på de kommunala bostadstilläggen för
framtiden. Jag hoppas verkligen att kommunerna
ställer upp på detta.

Anf. 15 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Herr talman! Det här tenderar i alla fall att bli en
skattedebatt. Det kanske inte är så konstigt med
tanke på att pensionärernas bekymmer -- det
hävdar flera av oss -- till stor del beror på den
skatteomläggning som har genomförts.

Menar Doris Håvik verkligen att vi har ett bra
skattesystem? Vi har världens högsta skattetryck.
Det är bara att fråga människor vad de tycker om
ett skattesystem som gör att de får allt mindre kvar
i sin portmonnä, om de är låginkomsttagare. Det är
ju låginkomstpensionärerna vi diskuterar i dag.

Jag kan visst se att skatteomläggningen har positiva
sidor i det att vi har minskat marginalskatterna.
Men för de människor som vi i dag diskuterar --
låginkomstpensionärerna -- har ju
skatteomläggningen varit rent negativ. Det beror
på att man inte har gått ett steg längre och sänkt
skattetrycket. Det räcker inte att bara omfördela.
På det här sättet får man betala mer i moms för
allting. Det är inte minst det som gör att
pensionärernas situation är så bekymmersam som
den är i dag.

Doris Håvik kom också in på frågan om ATP-
systemet. Det har kommit för att stanna, säger
Doris Håvik. Det är väl ingen av oss som är beredd
att riva upp det system vi har. Men vi måste ju ändå
se på framtiden. Det handlar om -- där håller jag
helt med Karin Israelsson -- att vi har ett vacklande
ATP-system. Vi måste vidta åtgärder för framtiden.
Den frågan skall diskuteras senare i dag. Men att
sätta in fondpengarna hjälper ju inte upp våra
pensioner, Doris Håvik; det borde vara elementärt
för socialförsäkringsutskottets ordförande. Vi har
ju ett fördelningssystem som betalar ut pensionerna
av årets avgifter och skatter. Det är ju det som är
bekymret. På sikt måste vi gå över till ett
premiereservsystem. Jag tror att vi alla måste vara
med och diskutera hur vi skall klara detta. Den
ekonomiska tillväxten är i dag inte bara för låg utan
den ligger på minus. Det är det som har gjort att
hela systemet vacklar.

Nu säger ju Doris Håvik i slutet av sitt anförande
att hon hoppas att det snart nog kommer ett förslag
som innebär att låginkomstpensionärernas
situation förbättras. Jag skulle vilja höra litet om
vad socialförsäkringsutskottets ordförande tycker
att vi kan göra för att snabbt förbättra deras
situation. Det gäller inte bara KBT. Jag tycker att
vi också måste se till att grundpensionärernas
situation förbättras successivt, eftersom deras
ekonomi i dag är alldeles för bräcklig.

Till sist vill jag fråga: Anser Doris Håvik att det är
försvarbart att mitt under en budgetperiod belasta
kommunerna med ökade utgifter?

Anf. 16 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:

Herr talman! 30 miljarder från kapitalet -- ja tack,
det är bra och det behövdes. Men en stor del av
skattereformen får alltså låginkomsttagarna betala.

Barbro Sandberg sade visst att ''de allra flesta''
vinner på den här skattereformen. Att åtminstone
många vinner på den har vi aldrig förnekat i
miljöpartiet. Det är bara det att det är fel personer
som tjänar på den, de som redan har det bra -- t.ex.
vi, som på grund av skattereformen får ett
nettotillskott till våra inkomster. Det är betänkligt.
''Lågpensionärerna'' får ingenting, och de som har
låga inkomster får några hundralappar, som snabbt
äts upp av ökade kostnader. De får det alltså sämre
efter den här skattereformen än tidigare. Men de är
inte tillräckligt många för att de skall kunna välta
majoriteten. Det är viktigt att, som man har gjort i
Sverige, ta hänsyn till dessa svaga grupper från
deras sida som eventuellt har en högre procentuell
majoritet.

När det gäller moderaternas förslag till ytterligare
sänkning av skatterna tror vi i miljöpartiet att det
är helt orealistiskt om vi skall kunna behålla våra
trygghetssystem. Det ligger alltså inte heller
närmare våra tankar.

Att det blev en skattedebatt är helt naturligt, även
om den är kort och även om vi inte sitter i
skatteutskottet. Det handlar ju om skatten i dag, i
alla händelser i det här första betänkandet.

Anf. 17 KARIN ISRAELSSON (c) replik:

Herr talman! Doris Håvik förde en diskussion om
kommunernas kostnader och vad kommunerna
skall stå för när det gäller det tillfälliga kommunala
bostadstillägget. Men sedan hälsar hon med
tillfredsställelse den överenskommelse man har
med vänsterpartiet och som innebär att man
avhänder kommunerna en del av den kostnad som
regeringen i första hand lade på kommunerna. Jag
tror att Doris Håvik i hjärtat i alla fall tycker att
man på ett oskäligt sätt övervältrar kostnader på
kommunerna. Det finns alltså skäl för den kritik
som vi från oppositionens sida framför när det
gäller att kommunerna skall stå för den här
kostnaden.

Doris Håvik slåss också för ATP-systemet, och det
kan jag väl förstå. Men det behövs tillväxt för att
det skall hålla. När det gäller placeringen av AP-
fonderna och löntagarfonderna är det ett
socialiseringsförslag av en enorm storleksordning,
som vi absolut inte kan acceptera. Det måste finnas
andra vägar att se till att man också får stabilitet.
Och det bästa sättet är ju att man får en god
ekonomisk tillväxt. Då har man också den rätta
tillväxten i dessa fonder.

Det påstås att de flesta människor har fått det
bättre genom skatteomläggningen. Nu är det inte
arbetsmarknadspolitik som vi skall diskutera. Men
i dag läste jag i tidningen att 6 000
restauranganställda har fått sluta sina arbeten på
grund av denna fantastiska skatteomläggning -- så
vissa effekter har den fått även på andra grupper.

Centerpartiets förslag till grundpension skulle
faktiskt vara lösningen på många av de problem
som vi radar upp här i dag. Det är enkelt att
administrera, det är lättöverskådligt och lättfattligt.
Det ger också en betydligt större rättvisa än vad
nuvarande lappsystem ger, där pensioner skall
kompletteras med olika former av särskilda tillägg
i all oändlighet. Man kan ju fråga sig vad nästa
reform kommer att betyda i särskilda
kompensationer. Är det på det viset vi skall skapa
stabilitet, så finns det inget förtroende kvar längre
för det här systemet. Det har spelat ut sin roll. Nu
måste någonting nytt prövas, och därvidlag ligger
centerpartiets förslag om en förstärkt grundpension
mycket väl i tiden. Det finns också hos andra
partier -- även bland socialdemokrater i
regeringskansliet -- de som anser att detta är ett bra
sätt att gå till väga. Det skulle lösa många av
problemen, det skulle ge rättvisa, och det är enkelt
och lättöverskådligt. Pröva det!

Anf. 18 DORIS HÅVIK (s) replik:

Herr talman! Gullan Lindblad pekar på att vi har
ett så oerhört högt skattetryck och att det måste
sänkas för att vi skall komma till rätta med
problemen. Men vad vi diskuterar i dag är ju
faktiskt de pensionärer som inte betalar någon skatt
alls på grundpension, pensionstillskott och
kommunala bostadstillägg. Om skattetrycket
sänktes för Gullan Lindblad, mig och andra i
samhället, skulle det ju inte hjälpa de pensionärer
som i dag inte betalar någon skatt. Det skulle inte
påverka dem ett dugg.

När det gäller Karin Israelssons ytterligare
beskrivning av centerns förslag till pension, vill jag
framhålla att de som kan mest om pensioner ändå
är pensionärsorganisationerna, vilkas medlemmar
är pensionärer. De säger: Vi vill ha kvar det
kommunala bostadstillägget. Tar man bort det, så
innebär detta att vi som bor i tätorter och städer
kommer att drabbas av hyror för vilka vi inte får
teckning. Tittar man på beloppet, som vi gjorde
mycket noga i pensionsberedningen, så ser man
klart att detta inte hjälper de pensionärerna. Som
jag sade i mitt huvudinlägg var det vissa, som i dag
icke har kommunalt bostadstillägg, som skulle få en
högre pension. Det är många som bor på lantbruk
och gårdar, och de skulle få ersättning för en hyra
som de inte har -- det är ju därför som de inte har
kommunalt bostadstillägg i dag.

Innan Margó Ingvardsson kommer upp i
talarstolen vill jag gärna säga att vi har gjort detta
som ett provisorium, och att vi är överens om att
det är ett sådant. Vi är överens om att det skall utgå
snabbt till pensionärerna -- och det kommer det att
göra i och med majpermissionen.

Vi är också överens om att en utredning skall se
över de kommunala bostadstilläggen. Jag hoppas
att vi snabbt skall komma fram till ett förslag som
håller, och jag tror att samtliga här delar min
uppfattning att man också måste få samverkan och
beredvillighet från kommunernas sida på detta
område.

Talmannen anmälde att Gullan Lindblad och Karin
Israelsson anhållit att till protokollet få antecknat
att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 19 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Vänsterpartiet hade redan under den
allmänna motionstiden yrkat på en höjning av
KBV. Vi yrkade också att 1 miljard kronor skulle
avsättas för åtgärder riktade till de sämst ställda
pensionärerna. Orsaken var ju att vi redan då
kunde se att skatteuppgörelsen skulle innebära att
vi skulle få ett ökat antal socialbidragstagare bland
pensionärerna. Vi upprepade dessa krav i en
motion med anledning av den nu aktuella
propositionen om extra stöd till pensionärerna. I
den motionen hade vi också kravet att staten skulle
betala hela kostnaden för det extra stödet.

I uppgörelsen med socialdemokraterna i utskottet
backade jag från kravet att staten skulle stå för hela
kostnaden mot att pensionärerna fick ytterligare 30
milj. kr. i förhållande till regeringens förslag på 300
milj.kr. Socialdemokraterna i utskottet tyckte
precis som jag att det var genant att fastslå
kommunens socialbidragsnorm som skälig
levnadsnivå för pensionärerna. Jag hade givetvis
önskat att vi kunnat ge var och en det belopp som
hyran höjts med. Men det var inte möjligt, och vi
enades då om den norm som konsumentverket
använder för att beräkna skälig levnadsnivå.

Jag vet mycket väl att om man ser på utfallet av
uppgörelsen i förhållande till mitt partis krav,
framstår utdelningen kanske som mager. Men det
är alltid ett litet partis dilemma. Skall man nöja sig
med att ställa de rätta kraven, sedan konstatera att
man inte nådde ända fram och då avsäga sig
ansvaret och låta andra ta ansvar för dåliga förslag?

Eller skall man föra fram de egna maximala kraven
och försöka åstadkomma ett så hyggligt förslag som
möjligt för de direkt berörda? I det här avseendet
var valet självklart, åtminstone för mig. Pengarna
till pensionärerna var det viktigaste.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att kommentera
Karin Israelssons spekulationer om hur den här
uppgörelsen gick till och vad som skulle vara
anledningen till att mitt parti gick med på den. Jag
kan tyvärr inte instämma i Karin Israelssons
förmodan att det i mitt parti skulle finnas en helt
överskuggande vilja att till varje pris stödja
regeringen. Som bekant är detta en av våra
diskussionsfrågor, om jag så får uttrycka mig, i
partiet just nu. Men jag har aldrig stuckit under stol
med att jag föredrar att ägna mig åt resultatpolitik,
och då får man ibland kompromissa.

Eftersom nu flera utskottsledamöter redan har
börjat tala om vad som försiggår i utskottet, känner
jag mig fri att fortsätta. Som alla kommer ihåg, gav
jag en helt öppen invit i utskottet. Jag konstaterade
att jag tillsammans med de borgerliga partiernas
företrädare hade majoritet för en helt statlig
finansiering. Min invit väckte också, som ni
kommer ihåg, en viss munterhet i utskottet.

Jag frågade om de borgerliga partierna ville
använda den majoriteten tillsammans med mig för
att höja normen för pensionäerna. Det fanns inget
intresse. Jag vände mig också till
socialdemokraterna och frågade om det fanns ett
intresse hos dem för att öka på regeringens förslag.
Givetvis var jag då villig att som motprestation
backa på mitt förslag om finansieringen.
Socialdemokraterna var, som jag sagt tidigare,
intresserade av den uppgörelsen.

Jag tycker faktiskt att det finns skäl att låta
kommunerna vara med och betala. En helt statlig
finansiering hade inneburit att kommuner som varit
snåla mot sina pensionärer genom att betala låga
KBT -- en del har t.o.m. sänkt dem -- skulle få hela
kostnaden betald. Däremot skulle de kommuner
som haft en generös attityd till sina pensionärer få
konstatera att det hade varit en dålig politik som de
fört, för de fick ju inte några statliga pengar.

Jag har tittat på vilka kommuner -- en del av dem i
alla fall -- som det gäller. Jag tar det från botten.
De absolut sämsta kommunerna när det gäller att
betala KBT till pensionärerna är Kinda (borgerligt
styrd), Grästorp (borgerlig), Dorotea
(socialdemokratisk), Gullspång
(socialdemokratisk), Söderköping (borgerlig),
Arjeplog (socialdemokratisk), Vara (borgerlig),
Mariestad (borgerlig), Ljusnarsberg
(socialdemokratisk), Hylte (borgerlig) och
Robertsfors (borgerlig).

Jag skall inte trötta er med att räkna upp hela långa
raden, men av den här uppräkningen kan man i alla
fall se att i botten, de absolut sämsta, finns sju
borgerligt styrda kommuner och fyra
socialdemokratiska. Jag skall inte påstå att de
borgerliga generellt är sämre, för det vet jag inte.
Det hade jag inte möjlighet att ta reda på. Jag säger
bara att jag har studerat de allra sämsta
kommunerna och konstaterar att bland dem är det
borgerlig majoritet.

Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till utskottets
hemställan.

Anf. 20 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag unnar Margó Ingvardsson den
här framgången, med tanke på hennes bekymmer i
övrigt. Hon behöver säkert den lilla fjädern i
hatten, och nu tycks den ha vuxit till en stor plym.

Vi har allihop, kan man säga, varit ute och
vänsterprasslat litet grand, eftersom vi har gått med
på de höjda nivåerna, dvs. vi följer socialstyrelsens
bidragsnorm och även normerna när det gäller
bostadskostnaderna.

Att Margó Ingvardsson inte har det minsta
bekymmer om de ekonomiska realiteterna, vet vi
förut. Hon andades inte den minsta oro för
ekonomi, skattetryck och andra saker. Jag vill då
säga till dem som har uttryckt vissa farhågor för att
det moderata förslaget inte skulle vara bra för
låginkomstpensionärerna att det är det höga
skattetrycket i vårt land som är roten till det onda
över huvud taget när det gäller den ekonomiska
politiken. Det är skattetrycket som driver upp
kostnaderna.

Med moderaternas skattepolitik skulle alla vinna,
därför att därmed garanteras den ekonomiska
tillväxt som också Karin Israelsson talade om
tidigare. Det är grunden för social trygghet och för
våra socialförsäkringssystem. Det är viktigt att
kunna de ekonomiska realiteterna också.

Anf. 21 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Vi som har haft nöjet att samarbeta
med Margó Ingvardsson i utskottet känner väl till
hennes sociala patos. Jag litar helt på det hon säger,
att det var omtanken om pensionärerna som
föranledde henne att göra inviten som gavs öppet i
utskottet till socialdemokraterna. Även om det
motivet var starkt dominerande, tror jag nog att det
också fanns skäl att visa att vänsterpartiet ville vara
med i leken igen och profilera sig som beskyddare
av de svaga.

Det är väldigt intressant att lyssna till det enorma
kravet på rättvisa som plötsligt finns hos
vänsterpartiet och som även framskymtat från
socialdemokraternas sida. När skatteomläggningen
gjordes, var inte rättvisekravet precis detsamma,
utan då var det ju höginkomsttagarna som fick det
mycket bättre.

När Margó Ingvardsson talar om kommunerna
som ger lägst KBT, vill jag säga att det inte är hela
sanningen om låginkomstpensionärernas villkor i
sådana kommuner. Det finns också andra delar i
välfärden som kan vara ekonomiskt påfrestande
och som kanske är betydligt bättre ordnade i dessa
kommuner. Det är taxor och avgifter, hemservice,
färdtjänst osv. som kanske inte är så
kostnadskrävande. I ett avseende är de här
kommunerna säkert mycket lika varandra, och det
är att de har mycket mycket högt skattetryck, som
gör det nödvändigt att prioritera.

Utskottet skriver också när det gäller de kommuner
som har sänkt beloppen: ''I de fall kommunen sänkt
beloppen har det endast i några få kommuner
inneburit en faktiskt försämring.'' Det står
vänsterpartiet också bakom. Det rör sig alltså om
endast ett fåtal fall, och jag tycker inte att ni skall
dra så stora växlar på den delen som ni har gjort
från vänsterpartiets sida.

Anf. 22 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Huruvida den här uppgörelsen skulle
vara en framgång för mig personligen eller inte,
tycker jag är fullkomligt ointressant. Det
intressanta är att uppgörelsen gav pensionärerna 30
milj.kr. mera i förhållande till regeringens förslag.

Politik är alltid att välja. Det går inte alltid att få
allt. Men jag måste erkänna att jag gjorde faktiskt
ett litet försök. Jag ville gärna ha mera pengar åt
kommunerna, och jag ville ha mera pengar åt
pensionärerna. Men jag kunde inte få de borgerliga
partierna med mig på det förslaget. Om
moderaterna och centern hade varit förespråkare
för en högre norm kunde ni ju tagit ett samtal med
folkpartisterna. De vill ju inte ens erkänna att
skatteuppgörelserna har försatt pensionärerna i
den här svåra situationen.

Jag stod alltså i en valsituation: Pengar till
kommunerna eller pengar till pensionärerna.
Eftersom pensionärerna var mest illa ute i den
situationen var valet lätt. Socialdemokraterna var
av samma åsikt, att det var viktigt att vi såg till att
pensionärerna fick en skälig levnadsnivå. Det var
anledningen till uppgörelsen i utskottet.

Anf. 23 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Det bästa med den här slutdebatten
är att Margó Ingvardsson helt slutgiltigt har slagit
fast att det är skatteuppgörelsen som är orsak till
pensionärernas bekymmer. Sedan kan vi diskutera
förhandlingsgångar hit och dit.

Låt oss vara överens om att det var bra att vi
lyckades få en något bättre situation för de kanske
65 000 pensionärer som det handlar om i dag.
Därom är vi helt eniga, Margó Ingvardsson. Det
handlar om ju bara om ett provisorium och inget
annat. Det viktiga är vad som kommer fram när vi
får resultatet av den utredning som regeringen
tillsatt. Det tror jag att vi kan vara överens om.

Anf. 24 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Centerpartiet hade en egen motion
med ett betydligt mer långtgående förslag än det
förslag som i dag går igenom. Vi hade även med ett
förslag om en förstärkning av pensiontillskotten
fram till årsskiftet. Vi såg behovet av ett ökat stöd
betydligt tidigare än vad de andra partierna gjorde.
Därför var vi kanske inte så intresserade av den här
inviten från Margó Ingvardsson.

Anf. 25 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Ja, det stämmer att centern hade ett
förslag om att öka på pensionstillskottetn. Jag var
faktiskt litet intresserad av det till en början, men
jag släppte de tankarna när de bägge stora
pensionsorganisationerna förkastade det förslagen.
De menade att förslaget inte skulle ge de pengar
som pensionärerna behövde.

När det sedan gäller vad som orsakat den här
situationen har vänsterpartiet alltid hävdat att den
främsta orsaken är skatteuppgörelsen. Den slog
hårt mot lågavlönade i allmänhet och mot
pensionärerna i synnerhet. Det är något övermaga
att höra moderaterna stå och gnälla att
skatteuppgörelsen försatte pensionärerna i en svår
situation. Tar man del av moderaternas
skatteförslag kan man se att om deras förslag skulle
få majoritet i den här kammaren, skulle det
innebära rena rama slakten på pensionärerna och
deras inkomster. Det är sanningen, eftersom
moderaterna förespråkar så mycket stör
marginalskattesänkningar än vad den
skatteuppgörelse som blev resultatet av den
folkpartistiska och socialdemokratiska uppgörelsen
innehåller.

Anf. 26 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Jag vill kommentera Margó
Ingvardssons kritisk mot att vi säger att
skattereformen inte är orsak till pensionärernas
situation. Jag vidhåller det. Det är inte
skattereformens fel att pensionärerna har fått
höjda hyror. Skattereformen är en investering för
att vi skall få en bättre ekonomisk utveckling i
Sverige. Det gagnar i allra högsta grad
låginkomsttagare och lågpensionärer. Skall vi
kunna öka tillväxten och få pengar till att garantera
både pensioner, sjukvård och allt annat som
pensionärer behöver måste vi få en
skatteomläggning. Den här skattereformen är alltså
början på den skatteomläggningen.
Förhoppningsvis kommer det en ny regering till
hösten, som kanske kan fullfölja den.

Anf. 27 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag nöjer mig med att konstatera att
Margó Ingvardsson inte har hört vad jag har sagt
i den tidigare debatten om skatternas inverkan på
samhällsekonomin. Hon har inte heller förstått
någonting, jag höll på att säga som vanligt. Låt mig
repetera: Lägre skattetryck gynnar alla, även
låginkomsttagare. Den skatteomläggning som vi nu
har betalas av andra skatter, högre moms och ny
moms. Det drabbar naturligtvis mest dem som har
minst pengar i portmonnän. Grunden för
ekonomisk trygghet och välfärd i framtiden är
ekonomisk tillväxt. För detta, Margó Ingvardsson,
behöver vi lägre skatter.

Anf. 28 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Jag konstaterar att folkpartiet är det
enda parti i den här kammaren som vidhåller att det
inte är skattereformens fel att pensionärerna har
råkat illa ut. Men er förhandlingspartner i
skatteuppgörelsen, socialdemokraterna, inser att
skatteuppgörelsen faktiskt har de här negativa
effekterna. De visar nu också en vilja att vara med
och rätta till en del av de värsta bristerna när det
gäller pensionärerna.

Sedan påstår Gullan Lindblad att jag inte har
förstått någonting av de moderata skatteförslagen.
Ja, om det ändå vore så väl, Gullan Lindblad. Jag
har läst dem, och jag har förstått dem mycket bra.
Jag kan se att moderaterna förespråkar ett helt
annat samhällssystem, där var och en skall betala
för sig själv och sina egna behov. Ett sådant system
gynnar människor med goda inkomster. Människor
som har det sämre ställt är gynnade av ett starkt
samhälle där vi gemensamt finansierar våra behov
genom skatter. Det har jag förstått mycket väl.

Anf. 29 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! De pensionärer som vi talar om i dag
är de pensionärer som tidigare inte har betalat
någon skatt. De kunde självfallet inte få någon
skattesänkning. De har kompenserats genom att
man har höjt taket för KBT, man har höjt
pensionstillskottet och basbeloppet.

Jag har tidigare här i kammaren sagt att vi var
överens med socialdemokraterna om att om det
skulle visa sig att några skulle få försämringar på
grund av skattereformen skulle vi rätta till det. Det
håller vi på att diskutera, och propositionen i dag är
en följd av de överläggningarna. Som jag sade
tidigare tog Bengt Westerberg kontakt med Ingvar
Carlsson när han såg att hyreshöjningarna blev
större än vad man hade räknat med när man höjde
pensionstillskottet och KBT som kompensation.
Jag vill fortfarande påstå att pensionärerna är
kompenserade för de skattehöjningar som
skattereformen påverkar, men icke för de oskäliga
höjningar som är orsakade av andra saker.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (höjt pensionstillskott)

Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot
36 för reservation 1 av Karin Israelsson och
Marianne Jönsson.

Mom. 4 (kostnadsansvaret för särskilt KBT)

Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot
147 för reservation 3 av Gullan Lindblad m.fl.

Mom. 7 (kostnads- och konsekvensanalyser)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 6 av Gullan Lindblad m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatteras den 11 april

Företogs till avgörande lagutskottets betänkande
1990/91:LU24, näringsutskottets betänkanden
1990/91:NU28, NU29 och NU30, bostadsutskottets
betänkande 1990/91:BoU12 samt
försvarsutskottets betänkande 1990/91:FöU7
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 91).

Lagutskottets betänkande LU24

Mom. 1 (atomansvarighetslagen)

Först biträddes reservation 1 av Elisabeth Persson
med 20 röster mot 19 för reservation 2 av Kaj
Nilsson. 268 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 274
röster mot 34 för reservation 1 av Elisabeth
Persson.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU28

Mom. 4 (utredning om kärnteknisk verksamhet)

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 25
för reservation 2 av Lars Norberg. 31 ledamöter
avstod från att rösta.

Mom. 9 (export av använt kärnbränsle från
Studsvik AB)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 8 av Lars Norberg -- bifölls med
acklamation.

Mom. 11 (informationen från Svensk
Kärnbränslehantering AB)

Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 19
för reservation 9 av Lars Norberg.

Mom. 13 (finansieringen av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 34
för reservation 11 av Rolf L Nilson och Lars
Norberg. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU29

Mom. 1 (minskad etableringskontroll)

Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot
133 för reservation 1 av Hadar Cars m.fl.

Övriga moment

Utskottes hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU30

Mom. 5 (överlåtelse av statens aktier i OK
Petroleum AB till Förvaltningsaktiebolaget Fortia)

Först biträddes reservation 1 av Hadar Cars m.fl.
med 128 röster mot 20 för reservation 2 av Lars
Norberg. 156 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 157
röster mot 134 för reservation 1 av Hadar Cars m.fl.
16 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 (användningen av frigjorda medel)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Lars Norberg -- bifölls med
acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadsutskottets betänkande BoU12

Mom. 1 (utformningen av bostadspolitiken)

Först biträddes reservation 3 av Agne Hansson
och Birger Andersson med 36 röster mot 16 för
reservation 4 av Jan Strömdahl. 255 ledamöter
avstod från att rösta.

Härefter biträddes reservation 2 av Erling Bager
och Ingrid Hasselström Nyvall med 37 röster mot
35 för reservation 3 av Agne Hansson och Birger
Andersson. 233 ledamöter avstod från att rösta.

Därpå biträddes reservation 1 av Knut Billing m.fl.
med 61 röster mot 36 för reservation 2 av Erling
Bager och Ingrid Hasselström Nyvall. 210
ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 157
röster mot 61 för reservation 1 av Knut Billing m.fl.
89 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (ekologiskt byggande m.m.)

Först biträddes reservation 6 av Jan Strömdahl
med 20 röster mot 19 för reservation 7 av Kjell
Dahlström. 270 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter biträddes reservation 5 av Agne Hansson
och Birger Andersson med 37 röster mot 34 för
reservation 6 av Jan Strömdahl. 236 ledamöter
avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 235
röster mot 72 för reservation 5 av Agne Hansson
och Birger Andersson.

Mom. 4 (information m.m. om långivningen till ny-
och ombyggnad av ålderdomshem)

Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot
129 för reservation 8 av Agne Hansson m.fl.

Mom. 16 (förbud mot omvandling av hyresrätter till
bostadsrätter)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 26 av Jan Strömdahl -- bifölls med
acklamation.

Mom. 20 (en rimlig bostadskostnad)

Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot
17 för reservation 30 av Jan Strömdahl. 3 ledamöter
avstod från att rösta.

Mom. 39 (upphävande av beslutet om ett nytt
bostadsfinansieringssystem)

Utskottets hemställan bifölls med 176 röster
röster mot 132 för reservation 50 av Agne Hansson
m.fl.

Mom. 54 (beslutsramen för bostadshus yngre än 30
år)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 65 av Jan Strömdahl -- bifölls med
acklamation.

Mom. 55 (förvärvsstödet till flerbarnsfamiljer)

Först biträddes reservation 66 av Knut Billing
m.fl. med 100 röster mot 37 för reservation 67 av
Jan Strömdahl och Kjell Dahlström. 170 ledamöter
avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 171
röster mot 97 för reservation 66 av Knut Billing
m.fl. 36 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 59 (den övre gränsen för radonbidrag)

Utskottets hemställan bifölls med 220 röster mot
89 för reservation 70 av Agne Hansson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Försvarsutskottets betänkande FöU7

Mom. 2 (lokaliseringen av FMVs fartygsavdelning)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 1 av Paul Ciszuk -- bifölls med
acklamation.

Mom. 3 (användning av försvarsanläggningar som
flyktingförläggningar)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 2 av Paul Ciszuk -- bifölls med
acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

6 § Socialpolitik -- försäkring vid sjukdom,
föräldraskap, handikapp och ålderdom

Föredrogs

socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SfU11 Socialpolitik -- försäkring vid
sjukdom, föräldraskap, handikapp och ålderdom
(prop. 1990/91:100 delvis).

Förste vice talmannen meddelade att debatten i
detta ärende skulle delas upp i tre avdelningar.
Varje avdelning skulle betraktas som ett särskilt
ärende med en egen talarlista. Till varje talarlista
kunde nya talare anmäla sig till dess överläggningen
förklarats avslutad för den aktuella avdelningen.

Avd. 1 Sjukförsäkring m.m.

(Avsnitten I, II och V i utskottets hemställan)

Anf. 30 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Socialförsäkringssystemen, som vi
kommer att debattera de närmaste timmarna, utgör
basen i vårt s.k. välfärdssystem. Det är naturligtvis
viktigt att dessa system har en fast och solid
uppbyggnad och att vi rättar munnen efter
matsäcken när det gäller utbetalningar från
försäkringarna, så att systemen klarar sina utgifter.
Så är det inte i dag. Vare sig sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen eller pensionssystemet
bär i dag sina egna kostnader, utan alltmer måste
finansieras av våra skattemedel.

En ökande andel av de offentliga utgifterna har
tagits i anspråk av de offentliga systemen. Den
snabba utgiftsökningen inom
socialförsäkringssektorn har i hög grad bidragit till
att den ekonomiska tillväxten är negativ i vårt land,
den tillväxt som är nödvändig för att klara
socialförsäkringssystemen! Tala om en ond cirkel!
Vårt kostnadsläge är alltför högt i förhållande till
vår nära omvärld, och vi kan inte sälja våra varor.
Företagen flyttar som bekant utomlands. Vi har
unnat oss en alltför hög grad av olika
välfärdsanordningar, t.o.m. system som gjort det
mer lönande att vara sjukskriven än att gå i arbete.
Jag tänker t.ex. på det s.k.
timsjukpenningsystemet. Vi moderater har länge
varnat för att detta naturligtvis inte skulle gå i
längden. Krisen är nu ett faktum.

Sjukförsäkringens kostnader ökade kraftigt under
senare delen av 80-talet bl.a. beroende på att det
s.k. sjuktalet ökade från ca 18 dagar 1982 till ca 26
dagar 1989.

Vi moderater har, som jag sade, i åratal varnat för
utvecklingen och föreslagit besparingar inom t.ex.
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Vi stod länge
ensamma, men till sist insåg även den
socialdemokratiska regeringen att det var
nödvändigt att minska utgifterna. Riksdagen
beslutade därför nyligen om minskade
kompensationsgrader vid kortvarig sjukskrivning
fr.o.m. den 1 mars detta år. Vi har också kunnat
notera att svenska folket drabbats av en osedvanligt
stor friskhet, som det stod i Expressen den 22 mars.
Vi väntar nu otåligt på att regeringen skall lägga sin
proposition om en s.k. sjuklöneperiod fr.o.m. den
1 januari 1992. Det finns en stor majoritet i
riksdagen för en sådan reform. Vi beklagar
samtidigt regeringens oförmåga att reformera
arbetsskadeförsäkringen. Det hade varit ytterst
nödvändigt som ett led i dessa besparingar.

Allt fler har insett att det finns alla skäl att bromsa
den snabba utgiftsökningen inom
socialförsäkringsområdet, bl.a. genom besparingar
inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Ett mål
för kommande reformer måste också vara ett
klarare och tydligare samband mellan avgifter och
förmåner.

I reservation 1 framhåller vi moderater att
sambandet mellan förmåner och avgifter har
luckrats upp successivt och att avgifterna för
sjukförsäkring och ATP alltmer har förvandlats till
skatter. Om den ekonomiska tillväxten är dålig blir
det svårt, ja nära nog omöjligt, att med ett s.k.
fördelningssystem fördela inkomster över
livscykeln och samtidigt fördela inkomster mellan
olika inkomstgrupper. Socialförsäkringssystemet
måste enligt vår uppfattning vara stabilt, och vi
anser att det bör byggas upp efter
försäkringsmässiga principer. Ett närmande till EG
torde också kräva detta. Vi anser att regeringen bör
tillsätta en offentlig utredning som skall lägga fram
förslag om hur socialförsäkringssystemets
uppbyggnad kan göras mer konsekvent i
förhållande till sitt syfte samtidigt som människors
intjänaderättigheter ges ett stabilt och fast skydd.
Socialförsäkringssystemets inverkan på
kapitalmarknaden, den offentliga sektorns tillväxt,
skattetryck osv. bör också beaktas i detta
sammanhang. Jag yrkar, fru talman, bifall till
reservation 1.

Sjukpenning kan utgå även under utbildning som
en rehabiliteringsåtgärd. 1983 skedde en
praxisändring på detta område genom en dom i
försäkringsöverdomstolen, och sjukpenning har
sedan dess kunnat utgå ända tills en direkt
yrkeksplacering varit möjlig, ibland till
högskoleutbildning i fyra års tid. Systemet har blivit
mycket dyrbart och är dessutom orättvist gentemot
andra studerandegrupper, som får leva på knappa
studiestöd eller utbildningsbidrag. RRV har
uppmärksammat detta, kritiserat systemet och
förordat en förändring.

Tillsammans med folkpartiet liberalerna och
centern har vi reserverat oss i denna fråga till
förmån för en striktare tillämpning, och jag ber att
få yrka bifall till reservation 4.

I reservation 6 anser vi liksom folkpartiet
liberalerna att man borde kunna pröva det system
som fungerar väl i Norge, nämligen att man inte
fastställer någon SGI förrän en sjukskrivning blir
aktuell. Detta skulle innebära en väsentlig
administrativ förenkling och även besparing. Vi
anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag
om en sådan reform.

De borgerliga partierna framför i reservation 7 sin
uppfattning att en studerande skall kunna ha s.k.
vilande sjukpenning under studier oavsett om
vederbörande uppbär studiestöd eller ej.

I reservation 8 framför vi moderater tillsammans
med folkpartiet liberalerna att det skall vara möjligt
även för den som har fyllt 55 år att teckna en frivillig
försäkring. En sådan försäkring kan vara den enda
sociala tryggheten vid sjukdom t.ex. för en
jordbrukare som i dagens tider av omställning inom
jordbruket måste lägga ned sin jordbruksdrift eller
för en tidigare hemarbetande maka som kanske har
skött sin make under många år och då uppburit en
viss anhöriglön för detta, men som vid hans
frånfälle står utan vare sig inkomst eller
sjukförsäkring. Det finns i vårt välfärdssystem
personer som helt och hållet står utan trygghet. Det
är värt att beakta.

När det gäller tandvårdsförsäkringen har även
dessa utgifter ökat. Regeringen föreslår väsentliga
försämringar av högkostnadsskyddet. Det finns
flera orsaker till utgiftsökningarna, bl.a. en ökad
vuxenandel inom folktandvården, ett ökat antal
äldre och invandrare med stora tandvårdsbehov, en
ökad ambitionsnivå och en ökad användning av
andra tandlagningsmaterial än amalgam. Vi
moderater anser att förändringarna beror på
strukturförändringar.

Regeringen har nu föreslagit att försöksverksamhet
med s.k. bastandvård skall införas. Vi moderater
anser att underlaget för detta förslag är bristfälligt,
och vi anser dessutom att ett införande av
bastandvård skulle föra med sig en orimlig
administration, som inte står i proportion till
effekten i form av bättre tandhälsa. Däremot är
förslaget enligt vår uppfattning ett sätt att
underminera privattandläkarvården och ge
patienterna med de största tandvårdsbehoven --
framför allt våra äldre -- väsentligt högre kostnader
och sämre service. Vi har därför yrkat avslag på
förslaget, vilket framgår av reservation 11.

I reservation 13 anser vi liksom regeringen att en
besparing behövs inom tandvårdsförsäkringen,
men vi vill inte att den skall gå ut över dem som har
de största behoven av tandvård, framför allt de
äldre. Vi anser att försäkringen i första hand skall
ge stöd vid höga kostnader, medan vi andra kan stå
för något större egenandel av kostnaderna när vi
besöker tandläkaren. Vi anser därför att en ökad
självrisk på 600 kr. bör införas inom varje
behandlingsperiod. Det skulle för den enskilde inte
innebära mer än en ökad kostnad på 240 kr. om
behandlingskostnaden uppgår till 3 000 kr.
Däremot skulle vi kunna ge bättre
försäkringsförmån till de äldre och till dem som har
stora tandvårdsbehov.

I detta betänkande behandlas även
socialförsäkringens administration. Vi delar
regeringens uppfattning om nödvändigheten av att
nedbringa kostnaderna och stödjer det
förändringsarbete som pågår och som föreslås. Jag
skulle i detta sammanhang gärna vilja ge en eloge
till försäkringskassorna för att de klarar av allt
arbete, alla förändringar och alla de uppgifter som
vi lägger på dem. Jag tänker inte minst på de
''snabba ryck'' som ofta blir följden av besluten i
den här kammaren.

En fråga som har debatterats mycket på senare tid
är det s.k. FAS 90-systemet, dvs.
försäkringskassornas ADB-system. Vi är från
utskottets sida införstådda med att kassorna
behöver ett rationellt registersystem, men hyser
stor tveksamhet till stora system som ger tillfälle till
samkörningar. Det är viktigt att ändamålet med det
planerade registret noga övervägs. I en reservation
har utskottets borgerliga ledamöter tillsammans
med miljöpartiet framför allt betonat
integritetsfrågorna. Vi anser också att införandet
av en sjuklöneperiod avsevärt kommer att reducera
antalet ärenden som behöver administreras av
kassorna. Vi anser att det behövs en ordentlig
kravanalys av försäkringskassornas behov av
datorstöd innan ett beslut fattas om FAS 90, och vi
redovisar detta i reservation 84.

I reservation 85 har vi moderater reserverat oss för
en minskning av försäkringskassornas anslag med
100 milj.kr. med hänvisning till den
arbetsgivarperiod som skall införas och som
avsevärt kommer att minska belastningen hos
kassorna.

Fru talman! Det finns åtskilliga reservationer, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna
1 och 4. I övrigt framgår vår inställning till de olika
förslagen av utskottsbetänkandet. Jag ber också att
få yrka bifall till de delar av utskottets hemställan
där det inte råder några delade meningar.

Anf. 31 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! Genom socialförsäkringssystemen
skall alla garanteras trygghet vid sjukdom,
rehabilitering, handikapp eller ålderdom. Vi ser
med oro på den negativa utvecklingen i
socialförsäkringssystemen.

År efter år har vi här i Sveriges riksdag diskuterat
socialförsäkringssystemens problem och brister.
Från folkpartiet liberalernas sida har vi med
envishet pekat på de orimliga förhållanden som
råder. Dessa brister är den socialdemokratiska
regering väl medveten om. Trots detta har den inte
lyckats lyfta blicken och med kraft ta tag i
förändringsarbetet.

I årets upplaga av STU-betänkandet går
socialdemokraterna som katten kring het gröt. De
erkänner bristerna med systemet men vill inte
åtgärda dem. De hänvisar även i år till att
förändringar måste ske, men inte nu utan senare
när regeringen kommer med förslag.

Jag frågar mig om det aldrig har slagit den
socialdemokratiska majoriteten i utskottet att
utflödet från socialförsäkringssystemen innebär att
andra angelägna insatser på det sociala området får
stå tillbaka. Detta drabbar grupper i det ''glömda
Sverige'' -- grupper som inte har några starka
organisationer som sina företrädare. Låt mig ta ett
exempel. Enbart arbetsskadefonden riskerar att få
ett underskott på 75 miljarder redan 1995. Var och
en förstår att detta inte kan få fortsätta.

Fru talman! Folkpartiet liberalerna har varit
överens med regeringen om att sjuklön skall införas
senast den 30 juni 1991 och att
arbetsskadeförsäkringen snarast måste reformeras.
Den överenskommelsen svek socialdemokraterna.
Det var inte första gången och sannolikt inte heller
den sista. Men vad värre är, är att vi i dag inte vet
om det kommer några förslag till sjuklön eller om
arbetsskadeförsäkringen skall reformeras.
Sjuklöneförslaget var aviserat till den 15 april och
har ännu inte synts till.

Om det kommer något förslag om reformerad
arbetsskadeförsäkring är ännu mer höljt i dunkel.
Den frågan skall utredas. Riksdagens revisorer
påpekade i fjol att arbetsskadeförsäkringens
utformning är ett hinder för en aktiv rehabilitering.
Trots detta avstår regeringen även i år från att vidta
några åtgärder.

Jag skulle vilja fråga Börje Nilsson vad som skall
ske med arbetsskadeförsäkringen. När kommer det
något förslag? Skall den få rulla vidare med dessa
enorma underskott?

Genomförandet av sjuklön och reformeringen av
arbetsskadeförsäkringen är avgörande för om vi i
framtiden skall klara av att finansiera en fullgod
sjukförsäkring.

Fru talman! I hopp om att det så småningom skall
komma förslag till en reformering av
sjukförsäkringen skall jag nu bara kommentera
några av folkpartiets mindre förslag på
sjukförsäkringsområdet.

Ohälsotalen hos kvinnor är oroväckande höga och
måste tas på mycket stort allvar. Det är en
varningssignal som tyder på brister i arbetslivet. I
flera år har vi pekat på detta och krävt djupgående
analyser av problemet. Majoriteten tar inte så
allvarligt på frågan utan hänvisar som vanligt till
kommande undersökningar.

Frågan om hur många år sjukpenning skall kunna
utgå vid utbildning har tagits upp vid ett flertal
tillfällen. Den nuvarande ordningen skapar
orättvisor mellan dem som studerar och är
sjukskrivna och dem som själva får finansiera sin
utbildning. Ordningen snedvrider också de s.k.
ohälsotalen samtidigt som kostnaderna är onödigt
höga. Socialdemokraterna avstyrker åter vårt
förslag. Jag kan med tillfredsställelse notera att
regeringen i den frågan nu äntligen kommer med
ett förslag, som vi senare skall behandla.

I regeringens förslag till rehabiliteringslag, som
skall behandlas senare i vår, påpekas arbetsgivarnas
ansvar för sina anställdas rehabilitering. I
reservation 5 påpekar folkpartiet att den stela
låsningen i sjukpenningnivåerna är olycklig ur
rehabiliteringssynpunkt. Det är väsentligt att den
sjukskrivne kan återgå till sin arbetsplats så snart
som möjligt. Det bör vara läkaren,
försäkringskassan och arbetsgivaren som i samråd
med den anställde bör avgöra när och i vilken
omfattning den sjukskrivne kan återgå i arbete.

Fru talman! Det är mycket betydelsefullt att den
administrativa delen av socialförsäkringssystemen
begränsas till vad som absolut är nödvändigt. En
tredjedel av de ändringar om ändrad inkomst som
görs av försäkringskassan kommer inte till
användning. Folkpartiet liberalerna anser att de
räcker att uppge sin aktuella inkomst i samband
med krav på ersättning.

I reservation 7 tar vi åter upp frågan om rätten till
SGI vid studier. Vi anser det vara orimligt att man
skall vara tvingad att ta ut studiemedel enbart för
att få behålla sin sjukpenninggrundande inkomst.
Det rätta bör vara att det är studierna i sig som
avgör om SGI får behållas, inte ett eventuellt
statligt stöd.

Fru talman! I årets budgetproposition föreslår
regeringen en försöksverksamhet inom
tandvården. Beskrivningen av försöken är
knapphändig och ställer ett antal frågor om rättsliga
och ekonomiska konsekvenser för
privattandläkarna: dels hur försökslandstingen
skall kunna förena sina dubbla roller, dels
patienternas rätt till ett fritt tandläkarval.
Riktlinjerna måste kompletteras. Bl.a. bör vikten
av en, förutom kostnadsanalysen, opartisk
utvärdering som belyser tandhälsoeffekter och
patientreaktioner, poängteras. Det är önskvärt att
även storstadsområden ingår i
försöksverksamheten. Försöksverksamheten får
inte heller leda till reformstopp under
försöksperioden.

Folkpartiet liberalerna anser att fem
försöksmodeller bör prövas, var för sig eller i
kombination. En modell avser övrföring av
tandvårdsförsäkringen till försäkringskassan, så att
kassan inom ramen för en klumpsumma i samråd
med vårdgivarna kan besluta om taxesystem och
ersättningsregler. En annan modell gäller försök
med ersättningssystem för enskilda
privattandläkare med ett flerårigt vårdåtagande
med ersättning beräknad med viss del per patient
och viss del per prestation. En modell innebär
försök med privatisering av folktandvårdskliniker.
En fjärde modell gäller upphandling för att få till
stånd en s.k. hustandläkarmodell. Ett femte försök
bör göras med ett avreglerat taxesystem.

Det är väsentligt att samtliga försök kan göras i
samförstånd mellan vårdgivare, försäkringskassa
och staten.

Det är också av vikt att pröva en tandvårdstaxa som
stimulerar andra personalkategoriers utveckling.
Inte minst för tandsköterskorna vore detta en
utveckling i arbetet och en besparing i statskassan.

Fru talman! Jag har tidigare påpekat att alla vägar
måste prövas för att spara i administrationen. Vi
föreslår att det utreds om försäkringskassorna i
Malmö och Malmöhus län kan slås samman. Detta
skulle ge två effekter -- dels lägre administrativa
kostnader, dels frigörande av personal som kan
flyttas över till arbete med rehabilitering. På sikt
bör även en sammanläggning med kassan i
Kristianstads län prövas.

Fru talman! Det sedan flera år planerade ADB-
arbetet med ett sjukförsäkringsregister kräver
noggranna överväganden innan beslut fattas.
Ändamålet måste noga studeras, och känsliga
integritetsintressen måste värnas. Inte minst när en
eventuell sjuklöneperiod införs och en stor del av
rehabiliteringsarbetet läggs på företagen måste
behovet av ett sjukförsäkringsregister prövas på
nytt.

Sjuklöneperioden innebär mycket färre ärenden,
och kassornas behov av ett heltäckande
diagnosmaterial kommer att minska betydligt. Vi
anser att en ny kravanalys krävs innan beslut om
FAS 90 fattas.

Fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till
reservationerna 12 och 84, men självfallet står
folkpartiet liberalerna bakom alla de reservationer
som vi fogat till betänkandet.

Anf. 32 KARIN ISRAELSSON (c):

Fru talman! ''Socialpolitiken syftar till att ge
människor trygghet.'' Så inleds det betänkande som
vi i dag skall debattera. En fråga man då måste
ställa sig är om trygghet verkligen har blivit
resultatet av våra socialförsäkringar. Får vi ut
positiva och optimala effekter av de stora
satsningar som sker via socialförsäkringssystemet
eller kan flera få möjlighet att ta del av förmånerna
om förändringar sker?

250 miljarder kostar socialförsäkringarna, bortsett
från arbetsskadeförsäkringen m.m. är vad vi får för
dessa pengar. Sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen. Målet för
socialförsäkringarna har varit att ge skydd när
hälsan sviktar eller när man med ålderns rätt
lämnar yrkes- och arbetslivet. Trygghetssystemet
innebär också ett skydd för den som inte funnits
med i arbetslivet. Folkpensionen och
pensionstillskottet erhåller även den som varit
hemarbetande.

Genomgående i de olika ersättningssystemen
premieras s.k. lönearbete framför det arbete som
bedrivs i hemmet främst av kvinnor med vård och
omsorg. Nuvarande regering har inte funnit detta
arbete så värdefullt, att man velat premiera det med
en skälig ersättning. Jag återkommer i en senare
debatt till övriga förhållanden för våra pensionärer.

Nuvarande socialförsäkringssystem visar allt mer
på stora svagheter. Stora summor pengar rinner
igenom systemen då efterlevnad och regler medgett
detta. Först nu börjar regeringen valhänt försöka
bemästra situationen. Tyvärr saknas det då
tillräcklig förmåga till samordning av åtgärder och
till tillräckligt radikala åtgärder för att förändra
nuvarande förhållanden. Ett sådant exempel utgör
arbetsskadeförsäkringen, som nu helt har spelat ut
sin roll. Vi har i en motion med anledning av
rehabiliteringsförslaget återigen utvecklat centerns
syn på denna försäkring.

I årets budgetförslag presenterade regeringen
åtgärder som förra året var helt otänkbara. Friåret
i sjukvården ansågs då vara så värdefullt att behålla
för förtidspensionerade att det fick fortsätta att
gälla när friåret för pensionärer togs bort. Det vore
intressat att få regeringens företrädare i utskottet
att förklara vad som inträffat och gjort det möjligt
att plötsligt ändra på detta beslut. Det kan inte vara
skatteomläggningen -- den har tvärtom visat
synnerligen negativa effekter för en del
förtidspensionerade.

Nu blir dock resultatet att även de
förtidspensionerade skall betala sjukhusavgift från
första vårddagen. De erfarenheter som kan dras av
föregående beslut som drabbade pensionärerna
borde ha presenterats först. Faktum är att många
äldre med behov av sjukhusvård drabbas av
överraskningar när räkningar för vården kommer
dem till handa någon månad efter sjukhusvistelsen.
Möjligheten att få avgiften nedsatt är nästan
obefintlig kan man se av de ansökningar som
inkommit. Möjligtvis saknas också information till
patienterna rörande denna möjlighet.
Centerpartiet vänder sig emot att friåret i
sjukvården för förtidspensionerade skall tas bort.

Information rörande de förmåner som finns i
socialförsäkringssystemet är bristfällig. Det
upplever vi ofta vi som arbetar med försäkringarna.
Ett sådant exempel är den ersättning för
närståendevård som genomförts. Av de anslag som
gjorts har bara en del använts för sitt ändamål.
Många har också uppfattat ersättningen som en
ersättning som kan nyttjas för enklare vårdinsatser.
Tvärtom handlar det i de flesta fall om vård i livets
slutskede, som då berättigar till 30 dagars
ersättning för den enskilde vårdtagarens
närstående. Inte minst sjukvårdspersonalen måste
få en bättre information om dessa förhållanden.
Just nu pågår en uppföljning av vad denna
ersättning inneburit. När den presenterats kan
slutsatser dras om vilka åtgärder som behöver
vidtas för att förbättra utnyttjandet av denna
förmån.

I betänkandet beskrivs det förändringsarbete som
pågår inom socialförsäkringssystemet. Kampen
mot ohälsan skall drivas för att sänka ohälsotalet.
Det är de oroande kostnadsökningarna som
bidragit till detta mål. I det arbetet ingår införande
av en arbetsgivarperiod/sjuklön. Vi som satt med i
den snabbutredning som blev resultatet av
uppgörelsen rörande sänkta kompensationsgraden
i sjukersättningen väntar med spänning på
förslaget.

En proposition är aviserad. I tidningarna
spekuleras över om den kommer eller ej. LO och
TCO är mycket negativa till ett sådant förslag.
Riksdagen har dock beställt förslaget. Naturligtvis
måste regeringen lägga fram det förslag som är
beställt.

Vi behöver ett sådant beslut för att effektivt kunna
bedriva rehabiliteringsarbete. Minskad
administration och betydligt större anledning för
arbetsgivaren att visa intresse för arbetsmiljö och
de anställdas situation är centerpartiets drivkraft
för att införa sjuklönen. Det finns alltså många skäl
till att den utlovade propositionen verkligen
kommer riksdagen till handa så att beslut kan fattas
under våren. Får vi en sjuklön från den första
januari 1992 kommer många fördelar att vinnas,
främst möjligheten till förbättrad rehabilitering.
Stora samhällsekonomiska vinster blir också
följden -- pengar som kan användas till andra
insatser.

Den rehabiliteringsproposition som just nu har
lämnats och för vilka motionstiden gick ut i går
innebär också en ändrad inriktning av inte minst
försäkringskassans arbete.

I det betänkande som nu behandlas tas även den
administrativa verksamheten inom
socialförsäkringen upp. Det handlar om
riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas
verksamhet. Även dessa har ett besparingskrav på
10 % på tre år. Detta skall genomföras med hjälp av
en annan organisationsstruktur och
regelförenklingar som påtagligt skall reducera
omständliga och komplicerade
ärendehandläggningar.

I skenet av den målsättningen undrar man med fog
om alla verkligen arbetar med det målet för
ögonen. Det särskilda kommunala bostadstillägget
förenklar inte administrationen, tvärtom. De
ständiga bytena av socialförsäkringens inriktning
som regeringen presenterar förenklar inte arbetet.
Ibland skall sjuklönen införas, ibland skall den inte
införas. Ibland skall sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen samordnas, plötsligt blir
det inte längre aktuellt inom den närmaste tiden.

Nog har försäkringskassan och
riksförsäkringsverkets personal varit hårt prövade
de senaste åren med alla dessa förslag i olika
riktningar. Samtidigt har föräldraförsäkringen
vuxit ut med nya komplicerade ersättningsregler.
Beräkningarna när det gäller föräldraförsäkringen
belastar försäkringskassans personal med åtskilliga
årsarbeten. Nu finns det ett förslag om förenklingar
som förhoppningsvis kan komma till utförande
snarast.

För att klara en bättre hantering av de
arbetsuppgifter som föreläggs försäkringskassorna
behövs ett datasystem som underlättar denna
hantering. Under de senaste åren har försök och
planering skett för det s.k. FAS-90-projektet.

Centerpartiet anser det naturligtvis viktigt med ett
gott tekniskt stöd i försäkringskassornas
verksamhet. Det finns dock en rad frågor som
måste lösas innan man bestämmer sig för ett sådant
system. Inte minst måste det klarläggas vilken
uppgift försäkringskassan skall ha i
rehabiliteringsarbetet. Vilka organ som skall ha
huvudansvaret i denna verksamhet måste också
beslutas. När besluten om vilka mål som finns, då
först kan man besluta om vilka tekniska hjälpmedel
man behöver för detta.

Det är där de stora bristerna har funnits. De
planerande inom riksförsäkringsverket har funnit
stora möjligheter till ett utbyggt ADB-system för
att lagra många uppgifter och data. Detta har också
lett till att datainspektionen i sin framställning om
en registerlag framför följande: ''Informationen om
varje försäkrad skall vara mycket omfattande och
djupgående. Som exempel kan nämnas att avsikten
är att registrera uppgifter om diagnoser,
rehabiliteringsåtgärder och intagning i anstalter och
institutioner av olika slag, dvs. uppgifter som i
datalagen har bedömts som mycket
integritetskänsliga.''

En utredning har nu kommit med ett förslag till
registerlag. I det förslaget skärs
uppgiftsinlämnandet ned och utnyttjandet av
samkörning med andra register begränsas.

Den enskildes möjligheter att få information om
vilka som får del av dessa uppgifter måste stärkas.
För att en rehabilitering skall vara effektiv krävs
omfattande utlämning av känsliga uppgifter. Den
enskildes rätt till integritet och respekt för
privatlivet måste här vara avgörande för en
eventuell fortsatt utbyggnad av systemet.

Jag vill fråga utskottsmajoritetens företrädare om
ni inte känner någon som helst tveksamhet till att
etablera ett så stort datasystem med de möjligheter
som finns i FAS90. Fortfarande saknas det beslut
om vilken myndighet som skall ha huvudansvaret
för den framtida rehabiliteringen.

Centerpartiet anser det inte självklart att
försäkringskassan skall spela den rollen. Det finns
redan aktörer som är kunniga på
rehabiliteringsområdet. Jag tänker då på
företagshälsovården och primärvården. I första
hand borde man utnyttja dessa i stället för att bygga
ut försäkringskassans administration.

Med en utbyggnad av FAS90 finns en stor risk att
uppgifter skall hamna i orätta händer. Möjligheten
till samkörning med andra register kommer också
att innebära en möjlighet till kartläggning av en
enskild individs hela liv. Detta får bara inte hända.

Det är därför som vi från centerpartiet i olika organ
har eftersträvat en debatt om FAS90. Den debatten
har delvis kunnat genomföras, och min
förhoppning är att det framtida datasystemet inom
försäkringskassan skall bli av lokal karaktär och ett
arbetsredskap för lokalkontorets personal. Nu
återstår att se det förslag till registerlag som bör bli
följden av den nyligen avslutade utredningen.

Centerpartiet har i motioner fört fram vissa
grundläggande krav på registrering av offentliga
och enskilda handlingar. Vi kräver en restriktiv
praxis för tillstånd till stora register. Vi kräver att
uppgifter som insamlats för ett ändamål inte skall få
användas för andra ändamål. Vi kräver att
samkörning i princip inte tillåts. Vi kräver att den
enskilde får större möjligheter att påverka
uppgifterna i ett datasystem, och vi kräver bl.a.
också att regler om sekretess och rättelse och
gallringsinstruktioner ses över och utformas som
stöd för den enskilde. Detta är bakgrunden till vår
inställning när det gäller FAS90.

Det finns ett antal reservationer i betänkandet som
jag vill beröra något närmare. Riksrevisionsverket
har i en rapport kartlagt i vilken utsträckning
sjukpenning används inom utbildningen. Genom
den praxisförändring som skedde 1983 när det
gäller sjukpenning under utbildning har allt fler
under ibland lång tid uppburit sjukpenning under
utbildningstiden. Detta har skapat orättvisor
mellan dem som studerar med studiestöd och dem
som erhåller sjukpenning. Det kan inte heller vara
meningen att sjukpenningen skall användas på
detta sätt.

Nu har regeringen aviserat en förändring i den
proposition som föreslår rehabiliteringsersättning.
Där begränsas rehabiliteringsersättning till studier
under 40 studieveckor, vilket kan vara ett gott
riktmärke när det gäller studier med
sjukpenningersättning. Förhoppningsvis skall den
pågående utredningen komma med förslag som
sedan snabbt kan leda till beslut. Centerpartiet
anser att det snarast bör tillrättaläggas. Det skulle
spara åtskilligt med pengar. Riksrevisionsverket
beräknar denna summa till upp emot 2 miljarder
kronor, pengar som kan nyttjas för andra ändamål.
Jag yrkar bifall till reservation nr 4 om sjukpenning
under utbildning.

Jag vill också anmäla att vi i centerpartiet stöder
reservation nr 8, som rör den frivilliga
sjukpenningförsäkringen. Det är ett förbiseende
som gjort att vi inte finns med bland reservanterna
på den punkten.

Jag vill, fru talman, till sist yrka bifall till
reservation nr 4 om sjukpenning under utbildning
och till reservation nr 84 om ADB-systemet.

Anf. 33 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Det här är den sista gången som jag
får vara med och diskutera sjukförsäkringen här i
kammaren. Jag vill därför använda en del av tiden
till att anföra en del övergripande synpunkter på
vårt trygghetssystem. Jag tillskriver inte mig själv
en sådan betydelse att jag tror att jag nu skall avge
något slags testamente -- det är av helt andra och
rent egoistiska skäl som jag vill ta upp en
övergripande diskussion: Jag tycker att den delen
av debatten är ganska rolig. Jag tycker också att det
är viktigt att vi diskuterar de ideologiska
skillnaderna i synsätten när det gäller vårt
socialförsäkringssystem. Det är faktiskt ideologiska
skillnader i synsättet som ibland från kammarens
talarstol kläds -- stundom t.o.m. förkläds -- i ord,
t.ex. om en bättre effektivitet och en minskad
byråkrati.

Det är helt klart att den viktigaste delen av
socialpolitiken är socialförsäkringssystemet. Det är
den grund som hela socialpolitiken i övrigt vilar på.
Arbetarrörelsens målsättning med ett väl utbyggt
socialförsäkringssystem är att i möjligaste mån
undvika att människor utsätts för förnedring -- den
förnedring som det innebär att bli särskilt utpekad
som någon som behöver hjälp. Därför är vårt
socialförsäkringssystem i huvudsak generellt. Det
innebär att alla människor i vissa situationer,
oberoende av ekonomi och annat, har rätt till
ersättning från försäkringarna.

Det generella systemet är det bästa stödet till de
sämst ställda. Det skyddar vår integritet eftersom vi
då slipper individuella behovs- och
inkomstprövningar. Och det fördelar om
inkomsterna från dem som har goda inkomster till
dem som har sämre inkomster.

En annan modell är det s.k. selektiva systemet. Det
är den modell som förespråkas av de borgerliga
partierna. I det systemet har man ett särskilt, riktat
stöd till de svagaste grupperna. De bättre ställda får
klara sig själva och betala för sina egna behov. Ju
mer selektiva, riktade insatser det finns i ett system,
desto mer byråkrati och kontroll krävs det för att se
till att det är rätt människor som får stödet. En
annan effekt av ett selektivt system är att stora
grupper som står utanför systemet inte längre
känner solidaritet med systemet, och viljan att vara
med och betala minskar då påtagligt. Det finns
tydliga exempel på hur det fungerar från de länder
där man har genomfört sådana system.

Samhället förändras, och självfallet måste ibland
vårt socialförsäkringssystem ändras i förhållande
till de nya krav som ställs. Jag menar att det går att
göra med bibehållande av de grundläggande
värderingarna. Ändrar man inte systemet ibland
blir det ohanterligt, och då är det mycket lättare för
dem som av ideologiska skäl vill bryta sönder hela
systemet att få gehör för sina krav. Vänsterpartiet
medverkar gärna till förändringar som gör systemet
effektivare, mer anpassat till dagens verklighet. Jag
menar att om riksdagens principbeslut från 1983,
om att förändra systemet mot en allmän
socialförsäkring i enlighet med de förslag som lades
fram av den socialpolitiska
samordningsutredningen, hade följts upp hade vi
kanske kunnat undvika den förödande debatten om
sjukförsäkringen, som resulterade i de stora
nedskärningarna i mars i år.

Beslutet att sänka kompensationsnivåerna var
olyckligt, och jag skall inte här upprepa den kritik
som jag då framförde mot regeringsförslaget. Men
även om jag är kritisk mot regeringen för
nedskärningarna i sjukförsäkringen vet jag att en
borgerlig regering skulle medföra en ren slakt på
det mesta av vårt socialförsäkringssystem. I den
moderata reservationen under mom. 1 i
betänkandet anger man den planerade
inriktningen. Alla inkomstutjämnande inslag i
socialförsäkringssystemet skall bort och ersättas
med rent försäkringsmässiga principer. I klartext
innebär det att var och en får ut i förhållande till
vad han eller hon själv har betalat. För dem som har
goda inkomster är detta ett alldeles utmärkt
system. Det är lönande och bra. Man betalar bara
för sig själv och kanske för sin familj. Men för alla
som har små inkomster innebär ett
försäkringsmässigt system oftast ingen försäkring
alls, eftersom den egna inkomsten kanske inte
räcker ens till att betala de egna premierna.

Det var efter de borgerligas påtryckningar som
regeringen gav efter och lovade att återkomma med
ett förslag om en arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen. Och det är om möjligt ett ännu
sämre förslag än nedskärningarna i
sjukförsäkringen. Jag hoppas innerligt att det finns
grund för ryktena att det inte skall läggas fram
något sådant förslag. Jag menar att det faktiskt
finns skäl för den socialdemokratiska regeringen att
avstå från att lägga fram detta förslag.
Förutsättningarna visar sig nämligen i dag vara helt
annorlunda än när man senast lade fram detta
förslag. Det visar sig nu att det s.k. ohälsotalet har
stått stilla sedan 1989. När förslaget om en
arbetsgivarperiod var uppe grundade man det
mycket på den ständiga ökningen av ohälsotalet.
Men den ökningen finns inte längre. Det visar att
det s.k. sjuktalet, som inte är precis detsamma som
ohälsotalet, faktiskt går nedåt.

Vi skall snart behandla en proposition om förslag
om en aktiv rehabilitering. Med vissa smärre
förändringar som jag skall ta upp i ett annat
sammanhang tror jag att det kan bli ett bra förslag
som ytterligare kommer att minska ohälsotalet.
Det finns också skäl att pröva
arbetsmiljökommissionens förslag om
differentierade arbetsgivaravgifter. Det finns alltså
en rad skäl till att det inte längre är nödvändigt att
lägga fram förslag om en arbetsgivarperiod. Jag
tror att väljarna har fullkomlig förståelse för att
politiker ibland drar tillbaka förslag, om
politikerna öppet och ärligt och talar om att de i dag
har helt andra fakta på bordet än den gången som
förslaget lades fram. Det förstår väljarna. Och om
man skulle behöva mer personal på
försäkringskassorna, om man inte inför
arbetsgivarperioden, för att kunna genomföra den
aktiva rehabiliteringen, då önskar jag faktiskt att
regeringspartiet med mitt parti diskuterar en
smärre förändring, vilket jag har föreslagit tidigare,
t.ex. ett arbetsgivarinträde, vilket inte alls får lika
svåra och omfattande konsekvenser som
arbetsgivarperioden.

Det var inte bara inom sjukförsäkringen som man
skar ned pengar i år. Förtidspensionärerna blir
fr.o.m. den 1 juli av med rätten till ett fritt år på
sjukhus. Motivet för att de inte längre skall ha rätt
till denna förmån är att det är bara en mindre del av
de yngre pensionärerna som drabbas. Man säger att
merparten av förtidspensionärerna har lika god råd
som ålderspensionärerna att betala när de är på
sjukhus. Huruvida ålderspensionärerna har god råd
till det kan ju också diskuteras. Men på detta sätt
skall man i alla fall spara 120 milj.kr. om året. Men
för att denna försämring inte skall drabba de yngre
förtidspensionärerna så hårt har den sittande
merkostnadsutredningen fått tilläggsdirektiv att
utarbeta lämpliga åtgärder för just denna grupp.
Jag sitter själv med i denna merkostnadsutredning,
och jag har ju möjlighet att där väcka mina förslag.
Men utan att föregripa merkostnadsutredningens
behandling av det här ärendet måste jag säga att jag
tycker att det här är ett sådant typiskt ärende där
förslagställarna har bitit sig själva i svansen. Det
bästa sättet att kompensera förtidspensionärer som
har stora utgifter för sjukhusvård är, såvitt jag
förstår, att låta dem ha kvar sitt friår. Det är ju en
förmån som är generell, den är inte behovsprövad.
Men det är ju så fiffigt att det är bara de som ligger
mycket på sjukhus som får ut någonting av denna
förmån. Hur det skall gå till att konstruera ett annat
skyddsnät som riktar sig precis till denna grupp och
ändå slippa en förnedrande behovsprövning,
förstår inte jag. Men förhoppningsvis finns det
andra i denna utredning som kan klara av det. Våra
synpunkter på det hela finns i reservation 9, vilken
är gemensam för vänstern, centern och
miljöpartiet.

Jag vill också ta upp de ständigt ökande
vårdkostnaderna. De har ökat mycket mer än allt
annat i samhället. Och den nu föreslagna höjningen
från 75 kr. till 90 kr. vid inköp av förskrivna
läkemedel blir ytterligare en påfrestning, särskilt
för pensionärerna.

Antalet läkarbesök och medicinintag ökar som
bekant med stigande ålder. Det är alltså inga
utgifter som drabbar oss alla lika. Visst finns det
skäl att spara på läkemedelskostnaderna. Men att
begränsa genom höjda patientavgifter är fel väg.
Det finns andra sätt att minska kostnaderna. Man
kan t.ex., som andra har föreslagit, slopa
fantasinamnen och sälja produkterna efter
innehållet. Då skulle det bli naturligt att välja den
billigaste produkten. Ett annat sätt är att läkarna
aldrig skulle få skriva ut stora förpackningar när en
patient skall ha en medicin för första gången. Det
borde alltid finnas små provförpackningar som
används innan man vet om just den medicinen är
den rätta. Då skulle man spara en hel del pengar.
Men båda dessa åtgärder som jag har tagit upp
innebär givetvis ingrepp i de stora
läkemedelsföretagens intressen. Och det verkar
alltid vara lättare att klämma åt konsumenterna än
att klämma åt läkemedelsföretagen. I reservation
11 tar vi upp de ökade läkemedelskostnaderna.

Jag måste också något kommentera FAS 90. Detta
tas upp i en av de sista reservationerna, reservation
84, i detta betänkande. Jag hade därför tänkt ta upp
detta vid debatten om den sista avdelningen i detta
betänkande. Men eftersom flera talare redan har
nämnt FAS 90 vill jag passa på att ta upp detta nu
när det är aktuellt.

Jag vill först säga att vi i dag inte skall fatta beslut
om FAS 90. Men jag tycker ändå att det är märkligt
att de borgerliga partierna inte försitter en enda
tillfälle att påpeka hur ineffektiv den offentliga
sektorn är och hur ineffektivt den sköts. Nu läggs
ett förslag fram som i första hand syftar till att
förbättra effektiviteten hos försäkringskassorna,
nämligen att förse dem med ett modernt och
tidsenligt datasystem. Försäkringskassorna har
nämligen ett uråldrigt system. Människor inom det
privata näringslivet skulle skratta ihjäl sig om de
skulle tvingas arbeta på sådana premisser. Det skall
emellertid inte införas en mängd nya uppgifter i
detta centrala register som försäkringskassorna i
dag inte har tillgång till. Försäkringskassornas
uppgifter skall bara sammanställas i register. Alla
känsliga uppgifter om oss -- mindre trevliga
sjukdomar, psykiska besvär, om vi har varit föremål
för kriminalvårdens åtgärder, m.m. -- finns i dag på
försäkringskassorna. Skillnaden är bara att de finns
i kortsystem som står i askar och som vem som helst
kan gå in och slå i och titta på. Dessa uppgifter är
mycket mer oskyddade än om man har dem i ett väl
skyddat dataregister, som det krävs både kunskap
och tillgång till en kod för att kunna komma åt.
Men självfallet skall detta register skötas på allra
bästa sätt. Det är vi säkerligen fullkomligt överens
om från alla partier. Men hur det skall gå till skall
vi återkomma till när vi faktiskt skall fatta beslut i
ärendet. Och jag tycker inte att vi skall föregripa
remissbehandlingen utan vänta tills den är klar
innan vi bestämmer oss för hur vi skall göra.

Fru talman! I den här delen av betänkandet yrkar
jag bifall till reservation 2 om återställande av
kompensationsnivån inom
sjukpenningsförsäkringen och till reservation 16
om medelsanvisningen till vårt förslag om
sjukförsäkringen.

Anf. 34 SIGGE GODIN (fp) replik:

Fru talman! Jag måste ställa en fråga till Margó
Ingvardsson som gäller hennes syn på
socialförsäkringssystemet. Det går väldigt lätt att
som Margó Ingvardsson tala om hur de borgerliga
partierna skall slakta systemen. Det handlar inte
alls om att slakta systemen, men det vore intressant
om Margó Ingvardsson någon enda gång kunde
fundera över de saker som i varje fall jag försöker
säga. Vi har inte oändligt med pengar i det här
samhället. Och om vi inte sköter dessa system på
bästa sätt, vilka är det då som råkar mest illa ut? Jo,
det är de människor som jag talade om i min
inledning, de svagaste i samhället, de som inte har
de starka organisationerna bakom sig, de fackliga
organisationerna, som Margó Ingvardsson var
inne på. Till de andra grupper som också måste få
del av den sociala omsorgen i vårt samhälle måste
det också utgå några små slantar. Därför måste
systemen vårdas och skötas mycket noga.

Inom t.ex. arbetsskadeförsäkringen finns det i dag
en brist på 14 miljarder kronor. Det är en
häpnadsväckande summa. Och åtminstone vi i
socialförsäkringsutskottet är livrädda för hur vi
skall klara av detta. Det talas om att bristen om
något år är 75 miljarder kronor. Tror Margó
Ingvardsson inte att det påverkar våra möjligheter
att göra insatser för dem som har det allra sämst i
vårt samhälle? Självklart påverkar det när det inte
finns tillgång till pengar, när pengarna bara rinner
ut vid sidan. Jag har dessutom erfarenhet av
rehabilitering av människor. Kommer man inte
med i en rehabilitering inom någon månad blir man
passiverad och kommer inte tillbaka till arbetslivet.
Vi kan i vårt samhälle inte ha system som gör att
människor slås ut. Därför hävdar folkpartiet att
man måste vårda systemen. Det är inte för att
slakta ut dem och för att sätta människor i kläm
utan för att fördela våra medel rättvist, så att
framför allt de svaga i samhället får något av de
pengar som vi kan skaffa fram.

När det gäller FAS 90 vill jag säga att vi säkert har
olika uppfattningar om vad som skall samlas in.
Strax kommer det upp till behandling ett förslag om
rehabilitering. Där ser man att även
yrkesinspektionen skall delta i insamlandet. Det
finns alltså mängder med verksamheter i vårt
samhälle som går ut på att man skall samla in
uppgifter för FAS 90. Jag vill inte vara med om den
hanteringen.

Anf. 35 KARIN ISRAELSSON (c) replik:

Fru talman! Margó Ingvardsson var ganska
kategorisk när hon beskrev ett s.k. borgerligt
alternativ i ett socialförsäkringssystem. Hon
nämnde dock inte med ett ord det parti som hon har
samarbetat med, socialdemokraterna, som ju också
har börjat inse att det finns skäl att se över det
trygghetssystem som vi har i vårt land. Det måste
vara rimliga kostnader och en rimlig fördelning av
de resurser som skall ligga till grund för
utformningen av ett system. När det nu visat sig att
det läcker oerhörda summor pengar till dem som
kanske inte bäst behöver de ekonomiska
insatserna, tycker jag att vi har skäl att se över
systemen, om de skall kunna hålla för framtiden. I
centerpartiet har vi insett att det är nödvändigt med
en översyn och en förändring, men
grundtryggheten för den enskilda individen måste
finnas kvar. Alternativet är ju att hela systemet
ramlar sönder och ingen får någon glädje av det.
Detta kan väl inte vara någonting som Margó
Ingvardsson ställer upp på.

Det finns mycket att vinna på att ändra på
arbetsskadeförsäkringen. Min förhoppning är
också att det inom rimlig tid skall läggas fram ett
förslag. En bättre rehabilitering kan innebära stora
vinster, inte minst för den enskilda människan som
snabbare skulle kunna komma tillbaka till arbetet.
Det måste vara viktigare att satsa på
rehabiliterande åtgärder än att satsa på att köa i
försäkringsdomstolarna för att få en arbetsskada
erkänd. Detta tar mycket lång tid och är till stort
förfång för den som har drabbats.

Det finns som jag sade i mitt anförande många skäl
att införa en arbetsgivarperiod. På sikt innebär det
en bättre trygghet för den som behöver
sjukersättning. Han får sin lön under de första 14
dagarna. Det fungerar väl i våra grannländer, och
jag kan inte se något som talar emot att det inte
skulle fungera lika bra i Sverige.

När det gäller FAS 90-systemet tror jag att Margó
Ingvardsson skulle må väl av att läsa vad som finns
att läsa på det här området, om vilka motiv som har
funnits i viss försöksverksamhet när det gäller att
utnyttja ett heltäckande datasystem. Det är en sak
att samla uppgifter om en individ i ett dataregister
och en annan sak att använda sig av kortlådor på
ett kontor. Vi är inte emot ett bra datastöd, men vi
motsätter oss att ett datastöd skall kunna samköras
och utnyttjas på det sätt som har planerats.

Anf. 36 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Fru talman! Det är synd att inte Margó
Ingvardsson och vi får debattera socialförsäkring
flera gånger. Jag vill gärna säga att diskussionerna
har varit mycket stimulerande.

Jag skall bemöta Margó Ingvardsson på ett par
punkter. Margó Ingvardsson får väl i första hand
vända sig till regeringspartiets företrädare som för
närvarande plockar till sig det ena förkättrade
borgerliga förslaget efter det andra, därför att
verkligheten har nått även socialistiska partier. Vi
har helt enkelt tillåtit oss att ha system som alltså
inte kan bära sig själva och som har urholkat
samhällsekonomin. Fortsätter vi med den
socialistiska politik som Margó Ingvardsson står
för slaktar vi verkligen system. Då blir vi alla lika
fattiga, då har vi inte några socialförsäkringar som
verklig trygghet. Alla åtgärderna är naturligtvis
nödvändiga.

Margó Ingvardsson sjunger det generella stödets
lov och vänder sig mot det selektiva stödet. Nu skall
vi vara på det klara med att vårt sociala
välfärdssystem bygger på både generella och
selektiva system. Margó Ingvardsson säger att det
generella stödet är bäst för de sämst ställda, men
det kan nog diskuteras. Ett generellt system strör ju
favörer litet grand åt oss alla, medan ett selektivt
system verkligen kan ge en rejäl hjälp där hjälpen
bäst behövs. Här ser jag att det finns stora brister i
dag. Jag tror att Karin Israelsson var inne på detta
att små grupper, t.ex. handikappade och andra som
inte har någon som för talan för sig, under senare
år har fått mycket litet av den s.k. generella
välfärden. De hade nog varit mycket tacksamma
för en högre grad av selektering. När vi ser på
kommunernas socialtjänst och
socialbidragsystemen, finner vi ju att det helt och
hållet rör sig om selektiva system, och det är till
dem som våra pensionärer i dag tvingas vända sig.

Jag tror att det är mycket värdefullt att vi för den
här debatten framöver, men jag vill också säga, att
även om vi anser att vi vill föra in mer
försäkringsmässiga grunder i t.ex. ATP-systemet,
tror jag att Margó Ingvardsson vet att det även i
s.k. försäkringssystem, premiereservsystem och
liknande, finns mycket av generositet och
solidaritet. Det är stora populationer som bygger
upp system, och då kan man mycket väl ha med
grupper som är mycket svagare. Skillnaden är väl
att man där är mycket bättre på att hantera
pengarna än inom den statliga byråkratin.

Anf. 37 MARGÓ INGVARDSSON (v)
replik:

Fru talman! Jag vet inte hur många gånger den här
kammaren har framfört kritik mot den
socialdemokratiska regeringen för de
nedskärningar som den gjorde i
socialförsäkringarna, närmast beträffande
sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen och
förslaget om införande av arbetsgivarperiod. Men
mitt i min ilska gentemot socialdemokratin måste
jag ändå konstatera, att om de borgerliga partierna
hade haft majoritet och lagt fram förslag, hade
nedskärningarna varit ännu större, för det finns ju
en majoritet bland de borgerliga partierna för att
sänka den nu fastställda 90-procentiga
kompensationsnivån i sjukförsäkringen och
föräldraförsäkringen till 80 %. Det finns också,
såvitt jag förstår, en majoritet för att avskaffa
arbetsskadeförsäkringen. Vill man avskaffa en
försäkring helt och hållet har man enligt min
mening slaktat den. För detta finns det en majoritet
om de borgerliga vinner valet i höst.

Jag är också medveten om att centerpartiet i viss
mån har en annan syn på socialförsäkringssystemet
och fördelningspolitiken än folkpartiet och
moderaterna. Men det olyckliga är ju just nu att det
ser ut som om centerpartiet inte skulle få något
inflytande över en eventuell borgerlig regering i
höst. Carl Bildt och Bengt Westerberg har ju
förklarat att de inte vill ha med Olof Johansson. Så
det hjälper ju inte stort att centerpartiet har en
bättre fördelningspolitisk profil på sina förslag.
Annars skulle jag gärna ställa mitt hopp till Karin
Israelsson och till centerpartiet om att de värsta
borgerliga förslagen inte gick igenom.

Tillbaka till den generella och den selektiva
socialförsäkringen. Visst, vi har en del selektiva
inslag, men jag menar att vårt mål måste vara att
komma ifrån de selektiva inslagen och få en mer
generell socialförsäkring. Därför hänvisade jag
också till den socialpolitiska utredningens förslag
som just pekade på vägar enligt vilka man skulle få
en mera enhetlig och helt och hållet generell
socialförsäkring. det är ju faktiskt så, att det
selektiva stödet, dvs. Inriktningen på de sämst
ställda grupperna, bygger på de gamla tankarna om
välgörenhet, att de rika i sin stora nåd avstår en del
till de fattiga. Det vill jag inte vara med om.

Anf. 38 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Fru talman! Den skräckbild som Margó
Ingvardsson målade upp om välgörenhet skulle
även jag kunna tala mycket om. En viss välgörenhet
mitt upp i alltihop kallar jag medmänsklighet och
omtanke. Vi skulle kanske ha större möjlighet att
hjälpa till individuellt, om vi t.ex. hade ett annat
skattesystem. Jag tror att människor i detta land
skulle må mycket bra av att fler av oss kunde ge av
vår egen generositet, vilket är nästan omöjligt att
göra i dag.

Nu har faktiskt inte någon stått upp och föreslagit
eller i sina reservationer lagt fram förslag om att vi
skall riva upp de generella välfärdssystemen. Men
vi måste se på den kommande utbyggnaden av vissa
trygghetssystem. Jag begär inte att Margó
Ingvardsson skall förstå de ekonomiska
tänkesätten. Men de nedskärningar som har gjorts
på senare år har varit alldeles nödvändiga för att
samhällsekonomin i stort inte skall behöva uppleva
kris på kris, vilket är fallet för närvarande. Roten
till det onda är att vi har unnat oss
försäkringssystem som har gett oss som är relativt
friska förhållandevis för mycket ersättning. Vore
det inte verkligt solidariskt, Margó Ingvardsson,
att vi som är relativt friska får litet lägre
sjukersättning de första dagarna, för att de som är
verkligt långvarit sjuka skall få det bättre? Det
tycker jag är solidaritet.

Apropå FAS 90 är vi alla överens om att vi vill ha
rationella system, även inom
socialförsäkringssektorn. Det som är viktigt är att
det här rör sekretessbelagda handlingar, som man
får vara mycket varlig med. Det tror jag att vi
allihop är överens om. Det är de stora generella
systemen, där man kan göra samkörningar, som vi
vänder oss emot och som vi vill ha ytterligare
utredning av.

Jag vill sluta den här lilla debatten med att säga att
finge Margó Ingvardsson som hon ville skulle vi
behöva gå till soppköken allihop. Då blev det en
enda stor statlig byråkrati. Jag är glad över att
socialdemokratin i alla fall till sist har insett att man
måste göra någonting åt de här systemen, vars alla
utvikningar vi de facto inte har råd med.

Anf. 39 SIGGE GODIN (fp) replik:

Fru talman! Låt mig säga till Margó Ingvardsson
att folkpartiet var det parti som införde
folkpensionen i vårt land. Vi har alltså en social
historia som är mycket hedervärd och som vi tänker
fullfölja. Men vi vill också se till att det finns en
tllväxt i vårt samhälle, så att vi har råd med de
sociala systemen. Det är mycket viktigt.
Vänsterpartiet talar alltid om de generella
systemen, men ni talar aldrig om på vilket sätt ni vill
finansiera saker och ting.

Jag har haft anledning att resa i öststaterna för bara
några månader sedan. Det var faktiskt
beklämmande. Är det detta socialistiska system
som vi skall ha i vårt land och som Margó
Ingvardsson förfäktar, vill jag verkligen inte vara
med.

Låt mig också poängtera, som Gullan Lindblad
gjorde, att det inte handlar om att avskaffa system,
utan det handlar om att se till att de fungerar bra.
Margó Ingvardsson använder en argumentation
som gör att man tror att man är mitt i valrörelsen.
Vi kommer dit så småningom. Men låt oss nu hålla
oss till det som det egentligen handlar om.

Jag skulle avslutningsvis vilja säga att Margó
Ingvardsson verkligen biter sig i svansen om hon
tror att medlen är oändliga, att utgifterna kan få
rusa iväg precis hur långt som helst, utan att man
behöver se till att det finns en rimlig finansiering.
Är det den modellen vi skall jobba efter, drabbas
de svaga i vårt samhälle. Det ställer inte folkpartiet
upp på.

Anf. 40 KARIN ISRAELSSON (c) replik:

Fru talman! Margó Ingvardsson påstår att vi skall
slakta arbetsskadeförsäkringen. Det som är på
gång är att vi drar slutsatser de erfarenheter som vi
har fått av den försäkring som har varit gällande.
Vi vill utveckla den, effektivisera den, förändra och
förbättra den. Grundorsaken är att vi vill behålla
ett stöd för den som verkligen får en arbetsskada,
så att han eller hon får det stöd som är berättigat.
Men den som är berättigad till ersättning från annat
håll skall få den från annnat håll. Det är fel att
utnyttja arbetsskadeförsäkringen på det sätt som
har gjorts. Vi har inte råd att fortsätta på det viset.

Jag tror inte att Margó Ingvardsson kan vända sig
emot att man går igenom de system som har varit
gällande och försöker hitta vägar att förbilliga och
förenkla dem för att på sikt kunna behålla
systemen.

Anf. 41 MARGÓ INGVARDSSON (v)
replik:

Fru talman! Gullan Lindblad hoppas fortfarande
att jag inte förstår någonting av den moderata
politiken. Jag kan förstå hennes förhoppning, för
det skulle underlätta för Gullan Lindblad i
debatten. Men som jag sade redan i mitt förra
anförande: Tyvärr, tyvärr, jag förstår precis vad den
moderata politiken handlar om. Jag kan garantera
att jag noga läser alla era förslag och reservationer.
Det hela blir tydligare ju längre och ju mera Gullan
Lindblad pratar i den här kammaren.

Hon säger nu att hon inte vill avskaffa de generella
socialförsäkringarna. Hon vill bara införa mer
försäkringsmässiga principer. Vad är då detta? Jo, i
klartext innebär det att man, för att få ett system
efter försäkringsmässiga principer, måste avskaffa
de generella principerna. Det är hela vitsen med
försäkringsmässigheten.

Om man sedan kopplar ihop de borgerliga
förslagen om nedskärningar i
socialförsäkringssystemet med deras
skatteförslag -- enligt vilka man vill minska statens
inkomster med miljardbelopp -- kan vem som helst
räkna ut att det inte finns pengar till det sociala
trygghetssystem som vi har i dag. Närmast i tur, har
vi fått höra i dag, ligger arbetsskadeförsäkringen.
Det är den man skall ta bort om man får en chans.

Till Sigge Godin vill jag bara säga att jag inte tycker
att vi här i kammaren i dag behöver ha en tävlan om
vem som är mest förfärad över det system som har
kollapsat i öststaterna. Det är möjligt att jag kanske
rent av skulle vinna den tävlingen om vi lät den löpa
fullt ut. Jag är tillräckligt nöjd med att diskutera de
förhållanden som vi har i Sverige i dag. Det är där
som både Sigge Godin och jag i första hand kan
vara med och påverka.

Förste vice talmannen anmälde att Gullan
Lindblad, Sigge Godin och Karin Israelsson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte
ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 42 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Här har vi en mindre tegelsten att
behandla. För mig har det under de här tre åren
hänt något ganska utslagsgivande. Under den
första hösten i utskottet, 1988, slukade jag allt som
fanns av texter och program. Trots det förstod jag
inte allt. Men nu är varje betänkande eller
proposition på socialförsäkringsutskottets område
en spännande läsning, även om förslagen inte alltid
går i den riktning som miljöpartiet vill driva
politiken.

Det här är ett oerhört spännande system, därför att
det rör varenda människa. Det sträcker sig ifrån
havandeskapspenning fram till
begravningsförsäkring. Det spänner alltså över hela
livet. I dag behandlar vi inte riktigt allt detta, men
ganska många saker.

Det handlar dessutom om så oerhört mycket
pengar, 250 miljarder om året minst. Det är
oerhörda summor och det är stora delar av de
sociala avgifterna på lönerna. Det är också stora
delar av våra skatter. Om man sedan lägger till det
som kommunalskatterna går till i kommunerna blir
omfattningen ännu större. Det är alltså en
fördelningsprincip -- om man tittar på hela
systemet -- från dem som har mer till dem som har
mindre. Det kan man lugnt säga. Att allt sedan inte
alltid har varit tillfyllest visade det betänkande vi
behandlade på morgonen också. Men det finns
ändå i botten en sådan här tanke, som är oerhört
fin.

Men allt handlar inte om pengar, inte ens i
socialförsäkringsutskottet. Friskvård i ett företag
sänkte antalet sjukskrivningar med hälften. Det
hade inte med den nya sänkta sjukförsäkringen att
göra. Det betyder att om man satsar på friskvård,
på förebyggande vård och bryr sig om den sociala
och fysiska miljön i företaget, minskar
sjukskrivningarna verkligen märkbart. Så mycket
som hälften låter för mig ganska otroligt. Även om
detta är en överdrift kan man göra verkligt reella
vinster. Den vinsten skulle öka på lång sikt, för då
behöver man inte ha så många vikarier,
vikariepooler eller stående maskiner och man
behöver inte skjuta upp olika saker som skall göras.

Det har i dag talats mycket om att gå från
behovsprövade till generella och inkomstrelaterade
försäkringar. Vi har alltihop i Sverige. Att man
skall släppa in medmänskligheten är inget skäl till
att göra ett selektivt system. Staten skall inte ta
hand om alltihop. Vi skall ge ramar som ger
möjligheter för människorna att klara sig. Innanför
de ramarna finns ett stort utrymme för
medmänsklighet, för hjälp mellan generationer och
mellan grannar. Jag skulle vilja säga att det är en
nödvändighet för att det här systemet skall fungera.
Här finns ingen motsättning, som jag ser det.

Det finns väldigt många avgifter när det gäller de
sociala försäkringsförmånerna. Det är viktigt att vi
verkligen tar vara på pengarna i det
sammanhanget. Vi måste se till att pengarna
används rationellt, dvs. att de utnyttjas på rätt sätt.
Det råder inget tvivel om att det här är viktigt. Det
kan hända att det är på detta område som vi har
stora vinster att hämta. Dessutom gäller det att
t.ex. utöka rehabiliteringen och att få ned
sjuktalen.

Vi i miljöpartiet anser att arbetsgivarinträdet är
någonting som kan utökas till att gälla fler
områden. Det finns ju redan på många
arbetsplatser. Men det kunde gälla fler. Det handlar
alltså om en förenkling av administrationen. Men
det innebär ändå att huvudansvaret inte behöver
ligga på arbetsgivarna. Jag tycker att man skall ta
itu med de arbetsgivare som inte sköter miljön.
Också på detta område finns det alltså saker att
uträtta. Där bör försäkringskassorna,
arbetsförmedlingarna, regeringen, landstingen och
kommunerna undersöka vad som kan göras.

Men en arbetsgivarperiod skulle ge utrymme för
möjligheten att enbart välja människor som har
låga sjuktal. Det är ju lätt att ta reda på hur det
förhåller sig i det avseendet när en person skall
anställas. Sådant här framgår ju vid diskussioner
som förs. Man kan även få referenser från
föregående arbetsgivare. Nyligen var ett sådant fall
aktuellt i Trollhättan. Vid Saabs fabrik där har man
nämligen tagit reda på vilka sjuktal som aktuella
personer hade på sin föregående arbetsplats. Det
här är inte bra.

Sedan tror jag att man mer undrar om det finns
småbarn när det gäller kvinnor. Men det händer ju
att den frågan aktualiseras även när det gäller män.
Man kan t.ex. fråga sig: Skall vi anställa arbetskraft
som har småbarn? Skall vi välja arbetskraft i dessa
tider med tanke på den arbetslöshet som redan
finns? Man väljer människor som inte förväntas bli
sjuka. Detta med arbetsgivarperioder innebär att
man tar mycket stora risker.

Att kvinnor uppvisar en högre sjukfrånvaro kan
bero på många saker. En översyn av dessa problem
bör verkligen prioriteras. Låginkomsttagare har ca
33 sjukdagar om året, medan höginkomsttagare har
elva. Här kommer kvinnornas sjukfrånvaro in i
bilden. Kvinnorna är ju den största gruppen
låginkomsttagare. Det är således mycket viktigt att
dessa förhållanden ses över. Det är andra siffror
som nämns i det aktuella betänkandet. De siffror
som jag här har redogjort för har jag fått från annat
håll. Det står att läsa att kvinnor 1979 hade samma
sjuktal som män och att kvinnor 1987 hade 26
sjukdagar och män 20,6. Det gäller
låginkomsttagare. I fråga om höginkomsttagare är
skillnaden ännu större.

Sedan vill jag säga något om de olika
reservationerna. Först och främst yrkar jag bifall
till reservationerna 9 och 84.

Först gäller det kvinnors sjukfrånvaro. Vi i
miljöpartiet stöder i detta sammanhang en
folkpartimotion, där det framhålls att det är
nödvändigt att se över denna fråga för att se vad
skillnaderna beror på. Vad jag har sagt är inte
vetenskapligt belagt. Dessa saker behöver således
verkligen undersökas. Vi stödjer alltså den i detta
sammanhang aktuella motionen.

När det gäller förtidspensionärernas avgifter för
sjukhusvård stödjer vi den reservation som finns
här. Förra året hade vi själva en reservation i detta
sammanhang. De människor som är mest sjuka är
ju ändå förtidspensionärerna, förutom
ålderspensionärerna. Varför blir man
förtidspensionerad? Jo, det blir man när man har
problem med hälsan. Det vore en stor lindring för
den här gruppen att få utnyttja sjukvården under
ett år sammanlagt. Troligtvis blir det längre än så i
många fall. Men vi nöjer oss med ett år i den delen.
Jag yrkar bifall till motionen i detta sammanhang.

Vidare är det viktigt att se till att FAS 90 inte blir ett
system som kan skada integriteten. Det har ju talats
om öppna boxar, där det finns uppgifter om
enskilda människor. Ja, visst kan det ibland vara
ganska enkelt att komma åt sådana här uppgifter.
Men om man öppnar porten till ett datasystem med
samkörning och med uppgifter från olika håll, går
det att få ut långt flera uppgifter på mycket kort tid
och om oerhört många människor jämfört med vad
man kan få reda på med hjälp av ett kort som
innehåller uppgifter om en person. Jag
understryker mycket starkt vikten av den
reservation som vi har gemensamt med
moderaterna, folkpartiet och centern. Det är
mycket viktigt att se till att sådana här system inte
''släpps lösa''. Vi har i dagens samhälle mycket bra
system, och vi kan säkert genom olika hinder
skydda dessa. Men vi vet ju inte vad som kan hända
i framtiden. Det handlar då inte om att vi här i
kammaren skulle komma att förorda ett annat
system, utan det handlar om att vi måste gardera
oss. Sådana här uppgifter får ju inte komma i orätta
händer. Det är viktigt att det finns många spärrar i
det här sammanhanget. Vi vill således ha en
uppföljning här inför införandet av FAS 90. Något
beslut skall ju inte fattas i dag. Men allt pekar mot
ett sådant beslut. Jag kan inte se att det skulle
förhålla sig på något annat sätt.

Anf. 43 BÖRJE NILSSON (s):

Fru talman! Den allmänna försäkring som vi främst
diskuterar i dag utgör grundstenen i fråga om den
sociala tryggheten. Jag vågar påstå att det inte
någon annanstans finns en så väl utbyggd och
omfattande välfärd som vi vårt land.

De samlade sociala utgifterna kan utgöra en mätare
i detta sammanhang. De här utgifterna, inkl.
landstingens och kommunernas åtaganden, uppgår
till 415 miljarder. Det motsvarar 29 % av
bruttonationalprodukten.

Enbart när det gäller socialförsäkringsområdet
uppgår de statliga utgifterna, som Ragnhild
Pohanka nämnde, till drygt 250 miljarder. För nästa
budgetår blir det en ökning med 14 miljarder. Det
handlar alltså om mycket stora belopp som årligen
satsas här. Detta skall ses som ett uttryck för vår
politiska vilja och våra ambitioner att skapa ett bra
samhälle som erbjuder människor trygghet i livets
olika skeden och som kan garantera god vård och
service.

En princip som vi anser vara viktig är den att
välfärden och tryggheten skall omfatta alla, inte
bara några. Det är en fråga om rättvisa och
jämlikhet. Vi menar att enskilda människors
ekonomi inte får vara avgörande när det gäller
tillgången till vård och omsorg. Det är en oerhört
viktig princip.

Vidare tror jag att trygghetssystemet totalt sett
fungerar tämligen väl. Jag kan också ge en honnör
till försäkringskassorna, som har att administrera
hela detta stora system. Jag tycker att
försäkringskassorna skickligt sköter detta. Jag vill
gärna slå fast det med tanke på att en del svartmålar
trygghetssystemet i syfte, såvitt jag förstår, att
komma åt den offentliga sektorn och
socialförsäkringarna.

Det är helt klart att det finns kantigheter i ett
system som är så omfattande som detta är. Men å
andra sidan är väldigt många människor
engagerade i arbetet med att avhjälpa de brister
som finns -- ett arbete som pågår hela tiden hos
riksförsäkringsverket, i politiken och hos
försäkringskassorna.

Förväntningarna beträffande allt det som den
offentliga sektorn står för i form av vård och
trygghet är stora. Därför måste tillgängliga resurser
användas på bästa möjliga sätt. Det är också
angeläget att vi har kontroll över kostnaderna.
Välfärden, tryggheten och ekonomin hänger intimt
samman. Det finns alltså ett samband här, något
som alltid måste beaktas.

Vi anser det vara mycket angeläget att stödja
arbetet med förnyelsen inom den gemensamma
sektorn och med att höja kvaliteten beträffande
välfärden. Större effektivitet måste uppnås på olika
områden. Dessutom måste medborgarna få bättre
service och större valfrihet.

Vi kan också konstatera, som framgår av
betänkandet, att det pågår ett omfattande
förändringsarbete över hela fältet -- detta för att
uppsatta mål skall kunna uppnås.

När det gäller socialförsäkringarna prioriteras just
nu aktiva åtgärder. Detta är oerhört viktigt. Genom
satsningar på rehabilitering blir behovet av
ersättningar mindre. Genom att fler kan återgå till
aktivt arbete stärks basen för välfärden. Men
framför allt kan den som är sjuk eller skadad
fortare bli frisk, och det är naturligtvis det
viktigaste målet i detta förändringsarbete.

Sammanfattningsvis är det en mycket stor uppgift
för försäkringskassorna att få ned ohälsotalen.
Naturligtvis handlar det därmed också om att
begränsa kostnaderna i det här sammanhanget.

Jag beklagar att Margó Ingvardsson, som hon själv
sagt, i fortsättningen inte kommer att delta i
debatten. Jag tycker att vi haft många intressanta
diskussioner, Margó Ingvardsson, både i utskottet
och här i kammaren. Margó Ingvardsson har
medverkat i en mycket viktig process. Det handlar
alltså om en utveckling som är mycket viktig. Jag
tycker att Margó Ingvardsson skall få höra detta
nu med tanke på att hon alltså inte kommer att
medverka här i fortsättningen.

Herr talman! Betänkandet är oerhört omfattande.
Därför har jag tvingats koncentrera mig på vissa
frågor av principiell natur. Det finns hela 85
reservationer fogade till betänkandet. Just nu
diskuterar vi avsnitten I, II och V.

Jag vill något beröra det som moderaterna tar upp
i reservation 1 och som Gullan Lindblad berörde i
sitt inlägg, nämligen socialförsäkringens
uppbyggnad. Man vill öka det försäkringsmässiga
inslaget. Det är riktigt som sägs att utgifterna för
försäkringen under senare år har varit större än
inkomsterna. Därför har man uppgett ett negativt
belopp på inkomstsidan. Nu har såväl
budgetutredningen som finansutskottet delvis varit
inne på frågan och fört en diskussion om själva
redovisningsprincipen. Vi menar att
socialförsäkringen, med undantag av ATP, bör
bruttoredovisas över budgeten. Det skulle innebära
att både utgifter och inkomster blir tydligen synliga.
Frågan är föremål för sedvanlig prövning i
regeringen.

Frågan är alltså redan utredd, varför vi avfärdar
motionen och reservationen. Låt mig ändå säga
att -- det lär väl framgå av debatten -- det finns ett
fördelningspolitiskt inslag i försäkringen som är
oerhört viktigt och som Margó Ingvardsson var
inne på. Det gäller framför allt folkpensionen. Från
vår sida har vi ingen avsikt att frångå nuvarande
princip -- om det nu var detta moderaterna menade.
Vi vill slå vakt om den fördelningspolitiska
grundprincipen i hela systemet. Den är oerhört
viktig, och den vill vi ha kvar.

Jag vill vidare beröra reservation 9, som handlar om
det avgiftsfria året. Där menar vi att den
ekonomiska situationen för hela
pensionärskollektivet, förtidspensionärerna och
ålderspensionärerna, är likadan. Vi ser det ytterst
som en rättvisefråga att man har samma avgifter för
samma grupp. Det är därför som vi ställer upp på
förslaget. Utskottsmajoriteten följer den
bedömning som regeringen har gjort, att samma
regler bör gälla för både ålderspensionärer och
förtidspensionärer i fråga om avgifter för
sjukhusvård.

I detta sammanhang vill jag hänvisa till en
utredning om det samlade förmånssystemet för
försäkrade med stora kostnader vid sjukdom och
handikapp. Där skall kommittén framför allt beakta
den ekonomiska situationen för yngre
förtidspensionärer, som bedöms ha särskilda behov
av ekonomiska medel för sin rehabilitering. I första
hand skulle alltså handikappersättning alltså
komma in i bilden. Med den här kompletteringen
tycker vi att en förändring är acceptabel.

Så litet grand om kompensationsnivån i
sjukförsäkringen. Jag tycker inte, Margó
Ingvardsson, att det vore meningsfullt att på nytt ta
upp en debatt om det. Vi hade en stor diskussion
om detta i december och då fattades ett beslut. De
nya nivåerna har nu börjat träda i kraft. Vi har
ingen anledning att ändra vårt ställningstagande i
frågan. Det är alldeles självklart att förändringarna
i kompensationsnivån måste följas upp, vilket vi
också kräver i betänkandet. Det är framför allt en
uppgift för riksförsäkringsverket. Regeringen har i
direktiven till riksförsäkringsverket påpekat att det
är oerhört angeläget att man följer upp den nya
kompensationsgraden inom sjukförsäkringen.

I betänkandet behandlas också förslaget om en
försöksverksamhet inom tandvårdsförsäkringen.
På det här området är det naturligtvis viktigt att
följa upp kostnaderna och se till att tillgängliga
resurser används på bästa sätt. Utskottet ställer sig
alltså bakom den försöksverksamhet som
regeringen vill dra i gång. Syftet är att få en jämnare
fördelning av medlen inom riket men också en
bättre hushållning med resurserna. Vi tycker att det
är angeläget att frågan belyses. Jag förstår inte hur
någon kan vara emot det.

Allra sist litet grand om socialförsäkringsregistret.
Redan nu finns det till stöd för administrationen av
socialförsäkringen en central dataanläggning i
Sundsvall. I det centrala systemet finns
rikstäckande register för sjukförsäkringen, för
pensions- och bidragsärenden. Det är naturligtvis
mycket angeläget att försäkringskassorna ute i
landet får tillgång till ett betydligt bättre teknikstöd
än för närvarande. Integritetsfrågorna är
naturligtvis också oerhört viktiga och måste följas
upp, beaktas och belysas. Det har också skett i en
utredning. Vi har fått en föredragning i utskottet i
ärendet. Utredningen kom alltså fram till att det
bör finnas ett lokalt register. Man har angett vissa
förutsättningar. Vi ställer upp på att arbetet
därvidlag fortsätter, eftersom integritetsfrågorna
naturligtvis är oerhört viktiga och känsliga. Det är
självklart att man måste ta den oro som finns ute i
landet på största allvar. Kassorna skall naturligtvis
inte ha fler uppgifter än vad som är nödvändigt för
hanteringen, men socialförsäkringsregistret är ett
oerhört viktigt instrument för att kassorna skall
kunna bedriva ett rationellt arbete, följa upp
rehabiliteringen och arbetsskadorna. Kassorna
behöver ett bättre teknikstöd än för närvarande.

Det har också framgått att ADB-system är vidare
säkrare än det man har för närvarande. Jag tycker
att allt talar för att man bör fortsätta denna
diskussion. Frågan prövas för tillfället av
regeringen och kommer hit så småningom för
slutligt avgörande. Men naturligtvis måste kassorna
arbeta på ett rationellt och riktigt sätt. Sedan måste
man vara varsam med vilka uppgifter som tas in.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
avseende avsnitten I, II och V.

Anf. 44 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Börje Nilsson började med att säga att
välfärden ingenstans är så väl utbyggd som i
Sverige. Det var väl ändå att ta till litet överord,
eller hur? Börje Nilsson går faktiskt emot sina egna
statsråd. I EG-debatten har ett flertal statsråd sagt
att vi visserligen har många goda svenska krusbär,
men att det finns goda krusbär överallt. Utredning
på utredning som gjorts visar att vi kanske är bra på
vissa områden men att det finns andra
socialförsäkringssystem som vida överglänser vårt.
Jag hinner inte gå närmare in på detta, men så är
förhållandet. Vi är ingalunda världsbäst. Däremot
här vi det dyraste systemet, ett system som har gjort
att samhällsekonomin har urholkats, vilket inte är
fallet i andra länder.

Jag vill fråga: Är det välfärd när pensionärerna,
som vi diskuterade tidigare här i dag, skall tvingas
gå med tiggarskål, när människor skall behöva dö i
vårdköer därför att vi har en offentlig sektor som
inte klarar av att ta hand om dem som behöver vård
i tid, när gamla människor skall behöva vara
ensamma 23 av dygnets 24 timmar? Det anser inte
vi moderater. Därför vill vi faktiskt att vi skall se
över de system som vi har och förbättra dem, rikta
in hjälpen till den som verkligen behöver den.

Vi behöver inte svartmåla, Börje Nilsson, för
verkligheten talar sitt tydliga språk. Men jag är
nöjd med att Börje Nilsson inser att vi ändå
behöver omfattande förändringar. Han försvarar
också mycket riktigt de förändringar i
kompensationsnivån som vi tillsammans har
åstadkommit. Det var ett bra beslut.

Jag återgav tidigare vad som står i Expressen från
den 22 mars. Där står att en epidemi av friskhet
drar över Sverige. Plötsligt har svenska folket blivit
20 % friskare. En utbredd epidemi av hälsa och
arbetsvilja har drabbat landet. Men det här är ingen
övergående historia. Jag besökte i måndags
försäkringskassan i Falun där det generellt
sjukskrivningsantalet har minskat med 26 %. Det
fanns kassor där det ligger på 40 %, men
genomsnittet var 24 %. Alltså visar det att vi har
haft ett sjukt system när människor nu plötsligt blir
friskare. Vi tycker att vi har anledning att vara
nöjda med beslutet, men vi måste gå vidare och
åstadkomma en arbetsgivarperiod, som gör att det
blir en effektivare hantering men framför allt att
arbetsgivarna får ett ökat incitament att förbättra
arbetsmiljön. Jag hoppas att vi kan vara överens på
den punkten också.

Anf. 45 KARIN ISRAELSSON (c):

Fru talman! Börje Nilsson slår sig litet grand till ro
med att vi har ett så bra system, ingen kan slå oss
och därför kan vi också slå oss till ro och tycka att
det mesta fungerar bra. Men det krävs vissa små
justeringar i kanten där han erkänner att det trots
allt finns bekymmer.

Centerpartiet har i ett antal motioner under de
senaste åren använt begreppet att det måste löna sig
att arbeta. Vi står fast vid att det måste vara mer
lönsamt att vara i arbete än att inte vara där,
samtidigt som man måste få ett skydd när man inte
har möjlighet på grund av sjukdom eller av andra
skäl att befinna sig i arbete. Men det måste finnas
en sporre i systemet som gör att man strävar efter
att på grund av inkomst komma tillbaka till
arbetslivet. Jag vill påstå att man i det nuvarande
socialförsäkringssystemet inte har haft det mottot.
Det har i många fall varit mer lönsamt för den
enskilde att inte vara ute i arbetslivet. Det
förhållandet är nu på väg att förändras. Jag tror att
det är ett mycket bra sätt att komma till rätta med
en del av det överutnyttjande av
socialförsäkringssystemet som det har funnits
möjligheter till. Det har inte i första hand berott på
den enskilde individen utan på de möjligheter som
systemet inbjudit till.

När det gäller frågan om det avgiftsfria året för
förtidspensionärer förelåg en viss brist i logiken.
Först sade Börje Nilsson att den ekonomiska
situationen inom pensionärskollektivet är
jämförbar: att man befinner sig i samma situation
både som pensionär och förtidspensionär och att
det den här gången handlar om rättviseregler, vilka
medför att förtidspensionärerna inte skall få sitt
friår i sjukvården längre. Sedan tillägger Börje
Nilsson att förtidspensionärerna skall få det bättre
sedan, när man har bestämt sig i
merkostnadskommittén. Det finns alltså någonting i
detta som gör att även Börje Nilsson känner
tveksamhet inför att man tar bort friåret i
sjukvården för de här grupperna. Jag tror
möjligtvis att den tveksamheten fanns även i fjol
när man plockade bort friåret för pensionärerna.

Nu har man här i alla fall givit löften för framtiden.
Det är socialdemokraternas sätt att driva politik:
Först gör man det rejält sämre, sedan går man ut
och berättar att nu skall ni få det bättre. På det
sättet vill man bevisa att socialdemokraterna är det
parti som står som de goda givarnas företrädare.

Anf. 46 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Vi har av flera talare fått veta att
systemen kostar 250 miljarder.

Jag kan nog instämma med Börje Nilsson i att vi har
ett bra välfärdssystem. Vi är ingalunda världsbäst,
men det är någorlunda bra. Det är den
utgångspunkt som jag gärna vill ha. Vi skall vara
rädda om systemen och se till att de fungerar, att vi
har pengar så att vi kan hålla dem i gång och att de
skall vara rättvisa för alla människor.

Låt mig då ta upp den fråga som jag ställde till
Börje Nilsson i mitt inledningsanförande: Hur blir
det med arbetsskadeförsäkringen? Vi har i dag en
brist på 14 miljarder. Tänkarna på det här området
talar om en brist på 75 miljarder 1995. Jag tycker
att vi skall ställa de astronomiska summorna mot de
250 miljarder som hela verksamheten kostar. Vi
kan alltså inte fortsätta på det här sättet.

Dessutom undrar jag: Vad händer när
arbetsskadeförsäkringen är negativ för
rehabiliteringen? Vi kommer säkert tillbaka till den
frågan i nästa debatt när vi skall diskutera
rehabiliteringsfrågorna. Hur skall vi göra när det
inte kommer någon reformering av
arbetsskadeförsäkringen? När får vi den, eller skall
den över huvud taget inte genomföras? Jag tror att
det är de allra viktigaste frågorna i dagens debatt.

Jag kan med glädje notera att det är flera som har
anammat folkpartiets uppfattning att det skall löna
sig att arbeta. Jag kan väl bjuda på det
socialdemokratiska uttrycket att det är arbetslinjen
som skall gälla. Vi delar den uppfattningen. Men då
är det också viktigt att vi har ett
socialförsäkringssystem som stimulerar
arbetslinjen.

Jag vill också ta upp en annan fråga som är mycket
väsentlig. Det gäller ohälsotalen, framför allt
problemen med kvinnornas höga ohälsotal. Vi vet
att det finns speciella problem i arbetslivet för
kvinnor. Det är miljöproblem, det är
arbetsorganisationen som inte fungerar, det är den
totala arbetstiden för kvinnor: förvärvsarbete plus
hemarbete. Har ni socialdemokrater slagit er till ro
med att det är så här bekymmersamt? Tycker ni inte
att det brådskar att ta itu med detta och verkligen
undersöka vad man skall göra för att klara ut den
här allvarliga frågan?

Jag vill också kommentera en annan fråga som
Börje Nilsson tog upp, nämligen
tandvårdsförsäkringen. Visst måste väl försöken
gälla lika för alla tandläkare, såväl dem i
folktandvården som de privata? Låt oss pröva ett
antal modeller så att vi kommer fram till den allra
bästa och kan utvärdera den sedan.

När det gäller FAS 90 och sjukförsäkringsregistret
vill jag säga att vi självklart skall ha en rationell
hantering, men inte ett stort övergripande system.

Anf. 47 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Först vill jag tacka Börje Nilsson för
de vänliga orden om mina insatser som
riksdagsledamot. Men än är inte min tid riktigt ute,
så det finns möjlighet för oss att diskutera vad vi
skulle kunna göra i stället för att införa
arbetsgivarperioden. Jag tog upp frågan i min
inledning för att höra om det finns något intresse
för det hos socialdemokraterna och om man har
dragit tillbaka förslaget om arbetsgivarperioden.
Jag fick inget svar på det. Jag menar att vi inte
saknar argument för att dra tillbaka förslaget om
arbetsgivarperiod. I värsta fall, Börje Nilsson, kan
vi stödja oss på Expressen och på Gullan Lindblads
argument här i kammaren i dag: det är en epidemi
av utbredd hälsa som nu drar fram över landet, och
sjukskrivningarna har minskat med 20 %. Det är
faktiskt tillräckliga argument för att visa att det inte
behövs någon arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen.

Anf. 48 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Visst har vi i stort ett bra system. Vi
har ett system som försöker skipa rättvisa. Men att
det skulle bli bättre om man kom in i EG-
förhållanden tror jag inte. Vi vet att det i
Västtyskland bara är 62 % av befolkningen som har
pension. Vi har folkpensionen, som tillfaller alla.
Det är väl där skillnaden ligger. Frågan kommer ju
upp i nästa debatt, men den hör ändå hit.

Det är inte säkert att den utbredda hälsan är en
epidemi som fortsätter. Epidemier brukar ju gå
över.

Många går till arbetet därför att de inte tycker att
de har råd med den sänkta sjukpenningen. Frågan
är om de tär på sitt hälsokapital. Frågan är om inte
de som arbetar på barnstugor går dit trots att de
egentligen inte borde, och barnen smittas ned. De
som arbetar i livsmedelsbutiker går till sitt arbete
även om de är sjuka. De tycker inte att de har råd
att vara hemma. De kanske hankar sig fram trots
att de borde gått till läkare och legat till sängs. Vi
får se om epidemin kommer att tunna ut eller om
arbetsskadorna ökar ytterligare; det kan också bli
en följd av att människor arbetar när de inte är
friska. Epidemier skall man vara försiktig med;
kanske vaccinera sig emot. Det kanske var en bra
vaccinering att man hade full sjukpenning, eller i
varje fall 90 %, när man var sjuk.

Anf. 49 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Det är tydligen så att Gullan
Lindblad, Sigge Godin och Karin Israelsson
reagerade surt på min beskrivning av
trygghetssystemet. Det var kanske för att den inte
riktigt tjänar deras syften. Jag förstår att de är ute
efter något helt annat.

Jag vågar påstå att vi i Sverige hävdar oss mycket
väl och att vi har ett bra trygghetssystem, som är
heltäckande i strängt taget alla situationer. Det
bygger på rättvisa; där finns en solidarisk
finansiering. Jag tycker att vi hävdar oss mycket väl
internationellt sett. Om vi plockar ut enskilda delar
i trygghetssystemet kan vi kanske finna något land
som ligger före i något avseende, men vi har ändå
ett heltäckande system.

Det finns, som jag sade tidigare, naturligtvis
problem -- kantigheter, köer -- inom vården och
inom försäkringssystemet. Men vi skall också
komma ihåg att det är ett mycket stort
förändringsarbete som sker. Många är engagerade
i detta, och det är naturligtvis oerhört viktigt.

Sjukvården ingår inte precis i det här avsnittet men
tangerar ju ändå den här frågan. Jag läste en
intressant artikel i DN av P C Jersild, som har vissa
kunskaper när det gäller sjukvård, internationellt
och i Sverige. Jag citerar:

''Frågan är vidare om ett privat försäkringssystem
sparar pengar. USA har ett sådant. Svensk
sjukvård är dyr men tämligen rättvis -- USAs är
svindyr och orättvis.

En rimlig slutsats blir att man nog får försöka
reformera sjukvården utan systemskifte.''

Arbetsskadorna har Gullan Lindblad och Sigge
Godin berört i två inlägg. Gullan Lindblad talade
om regeringens oförmåga att reformera
arbetsskadeförsäkringen. Frågan är vad som ligger
bakom era angrepp. Vad är det som är fel i
arbetsskadeförsäkringen? Om man skall komma åt
kostnaderna måste man angripa grundorsaken, och
det är arbetsmiljön ute i företagen. Jag tycker att
ni skall intressera er för det i första hand. Vi inom
socialdemokratin tycker att det är oerhört viktigt
att det finns en arbetsskadeförsäkring som täcker
skador och sjukdomar i arbetslivet -- och att den
också skall betalas av produktionen. Det är en
viktig reform, och den slår vi naturligtvis vakt om.

Anf. 50 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! När det gäller de sociala
trygghetssystemen råder jag Börje Nilsson att
denna gång gå till LO-facket, vars pipa ni annars
alltid dansar efter. Metall har ju gjort en utredning
som visar att det bara är på ett område som vi har
systemet litet längre utbyggt, och det är
föräldraförsäkringen. För övrigt säger utredningen
att man i övriga länder har utmärkta system.

Det är inte ett amerikanskt sjukvårdssystem vi vill
införa; det har jag aldrig pläderat för. Den debatten
förs ju inte i vårt utskott. Vi vill ha en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring där ersättningen
följer patienten. Det är ett helt egenhändigt
tillverkat system, som skulle vara bra och ge
patienten vård när han eller hon behöver det.

Det är klart att vi reagerade surt på beskrivningen
av trygghetssystemen, för det som sades var inte
sant. Vi vill visserligen ha en förändring av olika
system, men till det bättre, som vi ser det. Vi har ju
samma mål, vi vill göra det bättre för människor.
Det är bara det att vi använder andra vägar att nå
dithän.

När det gäller arbetsskadeförsäkringen blir jag
verkligen bekymrad. Socialministern har ändå gjort
ett förslag och varit beredd att lägga fram det. Men
så är det tydligen hennes egen riksdagsgrupp som är
bromsklossen. Det blir uppenbarligen en borgerlig
regering i höst som får ta itu med detta. Både
riksrevisionsverket, riksdagsrevisorerna och en
majoritet -- vill jag säga -- i denna riksdag anser att
vi bör göra någonting åt försäkringen. Men då fick
vi besked om detta -- det är Börje Nilsson som är
bromsen.

Beträffande tandvårdsförsäkringen vill jag fråga
Börje Nilsson: Är det inte bättre att styra
resurserna dit där de bäst behövs och ge de
människor som har stora behov av reparationer,
proteser och annat ett bättre stöd -- och att vi
kanske får en litet ökad självrisk? Det tycker jag är
en social politik.

Det är så klart som allra helst att bockfoten sticker
fram i det här förslaget, för man vill nu öka
folktandvårdens möjligheter. Jag tror att det är
viktigt, som Sigge Godin har anfört, att också
privattandläkarna här kommer med i bilden. Vi har
sagt nej till hela förslaget, för vi tycker att det är
alldeles för byråkratiskt och oformligt.

När det gäller FAS 90 har ingen motsatt sig att man
har ett rationellt förfarande på
försäkringskassorna. De behöver också
datasystem, men det är de stora lokala, samkörda
registren vi är emot. Vad vi har begärt, Börje
Nilsson, är en fortsatt diskussion i ärendet -- där vi
från vårt håll trycker på integritetsaspekten.

Till sist: Det är viktigt att minska de negativa
effekterna av arbetsmiljön, och inte minst därför
behövs en arbetsgivarperiod.

Anf. 51 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Friåret i sjukvården är tydligen ett
känsligt kapitel för Börje Nilsson. Visserligen har
han inte så lång repliktid, men han har på intet vis
kommenterat mina frågor på det området.

När det gäller arbetsskadeförsäkringen finns det
som sagt i en hel del propositioner beskrivet, från
regeringens sida, att något skall hända. Man har
bara tillfälligtvis dragit tillbaka förslaget, men vad
Börje Nilsson säger här tyder ju på att det finns ett
starkt motstånd i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Jag tror dock att om man skall få en
arbetsmiljöförbättring som skall vila på
arbetsskadeförsäkringens grund, så måste man
göra om arbetsskadeförsäkringen, för den ger
ingen återföring av de erfarenheter man har av
arbetsskadorna till förbättring av arbetsmiljön ute
på verkstadsgolvet.

Det saknas därutöver också samband mellan
försäkring och arbetsmiljö. Det är detta samband
som vi kan få genom arbetsgivarperioden och
genom en förändrad inriktning av
arbetsskadeförsäkringen. Det måste vara detta som
är syftet. För att förbättra arbetsmiljön skall man
också förändra arbetsskadeförsäkringen. De
pengar som nu rinner genom det systemet kan
användas på ett betydligt bättre sätt i
rehabiliteringsarbetet.

Anf. 52 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Börje Nilsson talar om att vi reagerar
surt när det gäller trygghetssystemen. Jag vill då
säga att Börje Nilsson måste skilja mellan de olika
partierna och försöka se efter vad det handlar om,
inte bunta ihop oss och tro att man därigenom löser
problemet. Vi från folkpartiet känner en oro för att
systemen håller på att förstöras på grund av att
kostnaderna är så höga att vi inte har medel att
klara de här systemen. Då måste man ju se över
dem.

Regeringen kände samma oro och kom överens
med folkpartiet om både sjuklöneperiod och
reformering av arbetsskadeförsäkringen. Men den
oron finns naturligtvis inte ett valår, utan den kan
man känna litet senare -- eller mycket tidigare. Från
folkpartiets sida måste vi ändå säga oss: Vad händer
om systemen inte fungerar, om det inte finns pengar
till den sociala tryggheten? Då är det de sämst
ställda människorna i vårt land som drabbas. Men
det är klart att de inte har några fackliga
organisationer att gå till, som kan sköta
förhandlingarna med regeringen. De är rätt
ensamma, utan stöd av någon. Det är de grupperna
som vi värnar om. De skall också ha samma
trygghet som alla vi andra.

Börje Nilsson undrar vad det är som ligger bakom
när det gäller arbetsskadorna. Det här utskottets
ledamöter måste väl, om några, känna till all den
kritik som arbetsskadeförsäkringen har fått. Låt
mig bara peka på riksdagsrevisorernas rapport. Att
man inte ens kan rehabilitera människor är ju det
verkligt stora problemet -- att så många slås ut från
vårt samhälle, från arbetslivet. Om ni
socialdemokraterna menat något med arbetslinjen,
så måste ni löpa linan ut och säga att detta också
gäller människor som har någon form av
arbetsskada; de måste få chansen att komma
tillbaka. Men det vill ni inte kännas vid, utan ni
försöker misstänkliggöra oss andra, som bara
konstaterar att experterna på det här området talar
om att det inte kan fortsätta såsom det nu är.

Dessutom har vi dessa enorma kostnader. På vilket
sätt tänker Börje Nilsson ta fram de 75 miljarder
som vi riskerar att få i underskott redan 1995? Det
skulle vara bra att få svar på den frågan.

Anf. 53 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Mycket kort. Jag nämnde i mitt
huvudanförande att pengarna som finns i det här
stora systemet säkert kan användas bättre och mera
effektivt. Men så stora besparingar på
administrationssidan tror jag inte att man kan göra.
Försäkringskassorna har gått ut med att ''satsa
miljoner och spara miljarder'' genom att man
effektiviserar på olika sätt.

Sedan är jag mycket tveksam till kostnaderna för
att anlita sjukvården i dag. Nu har det gått så långt
att människor säger att de inte har råd att gå till
doktorn. Helt klart är att människor redan nu
kommer att säga: Jag har inte råd att gå till
tandläkaren, i och med den försämring som nu sker.

Detta måste följas upp. Den förebyggande vården
och den tidigt insatta vården åsidosätts. Man har
inte råd att betala vad medicinen kostar.

När både barnen och föräldrarna i en familj
drabbas av en streptokockinfektion och måste ha
medicin, kan det på en månad gå åt många
hundralappar. Det är inte säkert att en barnfamilj
har så mycket extra pengar till hands. Dessutom
minskar ersättningen från sjukförsäkringen, när
föräldrarna är hemma.

Vi måste se till de samlade problemen. Det skulle
vara förödande för Sverige, om det blev sådana
biverkningar av den ''arbetsepidemi'' som har brutit
ut att många människor som behöver gå till doktorn
låter bli att göra det.

Anf. 54 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Jag har full förståelse för att Börje
Nilsson som ensam företrädare för
utskottsmajoriteten har litet svårt att få tiden att
räcka till för att svara på angrepp från fem håll.
Därför nöjde jag mig med att ställa en enda fråga,
men det hjälpte inte att jag var så sparsam. Jag fick
inte något svar i alla fall. Men jag tycker att min
fråga är så viktig att jag upprepar den.

Enligt tidigare besked skulle regeringen ha kommit
i måndags med en proposition om införande av
arbetsgivarperiod. Det kom inte någon sådan
proposition, och det går rykten om att det kanske
inte kommer något förslag över huvud taget. Om
det är på det sättet, blir jag och många andra väldigt
glada. Jag vill därför ha ett svar från Börje Nilsson,
om möjligt: Har regeringen tänkt om? Finns det
kanske utrymme att göra något annat, mindre
drastiskt, i stället för att införa en arbetsgivarperiod
i sjukförsäkringen?

Anf. 55 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Jag skall passa på att svara Margó
Ingvardsson allra först. Frågan om
arbetsgivarperiod tas upp i betänkandet som vi nu
behandlar. Den finns också upptagen i
propositionsförteckningen, så Margó Ingvardsson
kan förvänta sig en proposition om detta ganska
snart.

Gullan Lindblad säger att vi dansar efter LO-
fackets pipa. Låt mig bara säga att jag tror att LO,
LOs medlemmar och alla som jobbar ute på
företagen har betytt oerhört mycket för den
socialpolitiska debatten och för utvecklingen av
socialförsäkringssystemet. Vi har ett konstruktivt
och fint samarbete med LO, det kan jag förklara för
Gullan Lindblad.

Vad beträffar den bild av sjukförsäkringssystemet
som jag gav i inledningen tycker jag nog att Gullan
Lindblad och andra också skall studera litet mer
ingående hur det fungerar ute i Europa. Vi har ju
fått en bok om detta. Det är naturligtvis oerhörda
skillnader.

Ett land kan ligga före oss i ett avseende, men vi har
ett heltäckande system, som bygger på rättvisa och
som är solidariskt finansierat. Hur är det med
folkpensionen i Västtyskland, Gullan Lindblad?
Jag tycker att Gullan Lindblad skall studera den
frågan litet närmare.

Beträffande socialförsäkringsregister sägs det att
vad man är rädd för är stora samkörda
registersystem. Men det handlar inte om detta.
Varje lokalkontor skall ha sitt register. Det skall
inte finnas någon samkörning, och utredningen har
utarbetat mycket fasta regler för hur ett register
skall se ut.

Sedan vill jag säga till Sigge Godin att frågan om
kostnaderna i socialförsäkringen naturligtvis
hänger samman med frågan om tillväxten. Som jag
sade finns det ett samband mellan välfärd, trygghet
och ekonomi. Det är klart att kostnaderna måste
finansieras, och det görs nu stora ansträngningar att
förbättra ekonomin och förbättra tillväxten. Det är
ett arbete som många är sysselsatta med just nu.
Att vi skall kunna klara av socialförsäkringens
finansiering även i fortsättningen, är jag helt
övertygad om.

Anf. 56 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Att socialdemokratin dansar efter
LO-fackets pipa är jag inte ensam om att tycka. Det
står tydligen i Feldts bok också att han tycker att
facket bestämmer alldeles för mycket. Så jag är i
gott sällskap.

Vem är det som konstruerar? Man säger till från
Norra Bantorget hur det skall vara. Det behövs
bara att Stig Malm piper till, så drar regeringen
tillbaka propositioner. En majoritet i riksdagen kan
ha gjort beställningar, men det kommer inga
förslag.

Jag läser väldigt mycket om Europa. Jag är mycket
positiv till Europatanken, och det trodde jag att
Börje Nilsson och hans parti också var, för det har
ni ju uttalat på sistone.

Vi är medvetna om, precis som Anita Gradin har
sagt i olika sammanhang, att det finns skillnader
men att helheten ändå är det som gäller, och då
överväger det positiva. Jag är övertygad om att där
människorna inte har heltäckande system har de i
stället så mycket lägre skattetryck att de själva
genom egna försäkringar eller genom
arbetsmarknadsförsäkringar har kunnat
tillförsäkra sig en trygghet som kanske är väl så bra
som den vi har i Sverige, med ett system som i dag
håller på att ramla sönder. Det är ju detta det
handlar om.

Anf. 57 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Bara några ord om tillväxten. Vi
behöver tillväxt i vårt samhälle, Börje Nilsson. Det
är väldigt viktigt, men för den skull får inte
kostnaderna skena i väg så katastrofalt som de gör
i fråga om arbetsskadeförsäkringen. Den biten
kommer vi inte att klara, utan vi måste lösa det
problemet på ett alldeles speciellt sätt.

Skall vi få någon tillväxt i vårt samhälle, måste vi se
till att kostnadsutvecklingen hålls i schack. Vi
måste se till att det lönar sig att arbeta. Vi måste se
till att ha tillgång på arbetskraft, att människor kan
komma tillbaka till arbetslivet.

Riksdagens revisorer, för att hänvisa till dem då,
säger ju att den nuvarande
arbetsskadeförsäkringen motverkar syftet att
rehabilitera sig och komma tillbaka till arbetslivet.
Det är en brist, när vi vill ha tillväxt i samhället, för
då behöver vi alla människor i arbete.

Anf. 58 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Jag kan väl kontra med, Gullan
Lindblad, att moderaterna dansar efter SAFs pipa.
Såvitt jag förstår av era inlägg och motioner
kommer mycket av era tankar från det hållet, och
det förskräcker mig. Det är mitt svar.

Anf. 59 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! På det vill jag bara kort svara: Nej,
vi dansar inte efter SAFs pipa. Vi är mycket tuffare
än SAF i många sammanhang. SAF sitter faktiskt
också ofta i LOs knä.

Överläggningen om avd. 1 var härmed avslutad.

Avd. 2 Föräldraförsäkring m.m.

(avsnitt III i utskottets hemställan)

Anf. 60 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Debatten har pågått länge. Jag skall
nu tala om föräldraförsäkringen och sedan om
pensionsfrågor.

När jag läste utskottets betänkande och såg hur
man resonerade kring propositionen och hur man
avstyrkte motioner, blev jag väldigt besviken. Jag
saknade en diskussion om principer. I stort sett
avstyrkte man utan annan motivering än att det där
tycker man inte om.

När jag förberedde mitt anförande, tyckte jag
därför att jag nog borde göra några reflextioner om
de problem som är förknippade med
transfereringssystemen. Det har talats en del om
detta tidigare, och det tycker jag är positivt -- jag
tror att jag inspirerade Margó Ingvardsson i går
när jag diskuterade den här frågan i tunnelbanan.

Jag kan genast ta upp en fråga om principer. Det
har bara angivits en enda princip: antingen
behovsprövat eller generellt. Men verkligheten och
principerna innebär så mycket mer och är så mycket
mer flexibla. Generella system kan utformas
inkomstrelaterade eller på andra sätt. Det kommer
igen när det gäller föräldraförsäkringen.

När vi diskuterar de här frågorna -- det må gälla
föräldraförsäkringen, pensionerna eller
sjukförsäkringen -- måste vi först utgå ifrån
kostnaderna. Då menar jag inte räknat i kronor
utan hur ett system åstadkommer kostnader. Detta
gör det i princip på tre sätt. Det åstadkommer
naturligtvis kostnader för utgifterna förmåner, det
åstadkommer kostnader för att man skall kunna
hantera systemet och det åstadkommer kostnader
som uppkommer genom bidragsplanering -- eller
låt oss säga att det påverkar incitamentet till arbete.
Därför tror jag att transferingssystem måste bygga
på mycket hållbara principer.

När man avvisar förslagen i våra motioner i
utskottet måste man faktiskt anknyta till principer.
Det kan även gälla detaljförslag. Jag saknar den
ambitionen i majoritetsskrivningen i utskottets
betänkande. Det beklagar jag, eftersom jag tror att
det leder oss alla vill. Vi vänjer oss inte vid att
analysera system. Då kommer vi att fatta ännu
sämre beslut än vad vi nu ofta gör. Här kan jag
faktiskt instämma med Feldt. Det politiska
beslutsfattandet är inte alltid det allra bästa. Om vi
däremot hade spetsat våra argument hade vi
antagligen kommit fram till även en tredje, fjärde
och femte ståndpunkt. Då hade vi fått mycket mer
Konsensus i frågorna, och det tycker jag skulle vara
bra.

Därför vill jag även ta upp några synpunkter på hur
de här transfereringssystemen kom till. De kom
faktiskt till när Keynes och hans efterföljares
ekonomiska principer stod i högflor. Det var helt
enkelt två saker som kom in där. Det ena var att
man skulle styra ekonomin, och det andra var att
man skulle styra människors planering av
livscykeln. Jag ser att Ingegerd Elm tycker att det är
förskräckande att jag tar upp detta när vi diskuterar
socialförsäkringsutskottets betänkande. Men detta
är mycket viktigt, eftersom vi här kommer in på
frågan om vi politiker mycket detaljerat skall sätta
alla spelregler eller om vi kan överlåta mer på de
enskilda människorna och bara åstadkomma en
mycket bra jordmån för ett gott transferingssystem.

Dessa idéer om mycket finmaskiga och mycket
teknokratiska transferingssystem kommer från
Keynes. Han erkände inför Hayek att detta
bottnade i överklassideologi. Man visste bättre, och
lärda ekonomer visste allra bäst. Det ligger en del
värderingar bakom detta. Det är därför jag kanske
tror att man bör beakta detta. Det har lett till saker
som i dagens läge ger oss mycket höga kostnader.
Det är administrativa kostnader, och dessa slåss
Allan Larsson med i dag. Det är sådana kostnader
som han försöker komma till rätta med i sitt
sparpaket på 2 miljarder. Där kommer
föräldraförsäkringen in.

Vi har så många detaljregler i föräldraförsäkringen,
med tillfällig föräldraförsäkring, hel, halv och
kvarts föräldraförsäkring som föräldrarna kan spela
med. Genom detta har vi fått
mångmiljonkostnader för administration. Det hade
kanske varit bra om vi hade tänkt igenom om vi
hade en god design på föräldraförsäkringen. Vi
kanske skulle ha en annan problemlösning. Det
hade kanske varit bra om vi hade tagit hänsyn till
hela komplexet av skatter, försörjningsbörda,
subventionerade barnkostnader, vårdnadsbidrag
och föräldraförsäkring. Då hade vi kanske fått ut
mer av pengarna. Utskottet har över huvud taget
inte reflekterat över dessa frågor.

Jag kan ta upp en annan sak när det gäller
föräldraförsäkringen där man inte heller har tänkt
igenom hur man egentligen har byggt upp sitt
system. Vi har fått en inkomstgaranterad
föräldraförsäkring, men där finns ett skyddsnät i
form av en garantinivå. Man låter garantinivån vara
i stort sett oförändrad trots att penningvärdet faller
mycket. Den har varit fast sedan 1987. När vi har
kommit med förslag om att knyta detta till
basbeloppet, säger man att det har man inte råd
med av statsfinansiella skäl. Man borde ha angett
hur stor del av alla kostnader för
föräldraförsäkringen som garantibeloppet
verkligen innebär. Det hade åtminstone gett en
nyans till det här avslaget.

Sedan måste man också fråga om detta är ett vettigt
sätt ur föräldraförsäkringssynpunkt. Vem är det
egentligen som får garantibeloppet? Det är oftast
kvinnor som inte arbetar, som studerar och som
därför inte har någon inkomstrelaterad
föräldrapenning. Det är alltså utsatta familjer, en
minoritet. Då borde man fråga sig: Är det inte
socialt att ge dessa personer ett bättre
garantibelopp? Men det är kanske så att dessa
föräldrar är ointressanta ur
röstmaximeringssynpunkt. De är en minoritet.
Men då tycker jag inte att vi har ett
socialförsäkringssystem värt namnet i det här
hänseendet. Ett socialförsäkringssystem skall väl ge
skydd åt de svagaste. Det är väl det mest väsentliga.
Jag vill påpeka att det en gång var Gustav Möllers
tankar. Det var också en grundläggande och
mycket hållbar konservativ tankegång. Det sades
tidigare att det var folkpartiet som hade infört
folkpensionen i Sverige. Jag vill bara påpeka att
folkpensionen var en konservativ idé med Bismarck
och Disraeli som upphovsmän. Det var faktiskt
högerpartiet som tog upp den på den politiska
agendan i Sverige.

I reservation 24 tar vi upp frågan om
garantibeloppet. Jag tycker att man skall läsa och
begrunda den. Här visar man på ett systemfel inom
vår föräldraförsäkring. Det är ett systemfel där vi
skyddar dem som har det bäst och inte ordentligt
skyddar de svagaste. Det måste betecknas som ett
systemfel inom socialförsäkringen. Beloppen är i
och för sig triviala, men principerna bakom det här
sättet att bygga upp systemet är mycket
betydelsefulla. De vore värda att diskuteras mer.

Socialförsäkringssystemen har en
fördelningseffekt. De skall dels fördela över livet,
dels fördela pengar från rika till fattiga. Som jag
redan har påvisat är detta inte vad som sker, i alla
fall inte föräldraförsäkringen. Vi vrångar faktiskt
till våra system med degressiva system, hit hör t.ex.
ATP-systemet. Det betyder faktiskt att vi t.o.m.
fördelar från dem som har det sämst till dem som
har det något bättre. Den typen av frågor borde
man också beröra.

I pensionsberedningen tog man upp de här
frågorna, och man sade att resultatet av
inkomstfördelningarna var en materiell
välfärdsförlust för hela samhället, dvs. för oss alla.
Det är en intressant kommentar av
pensionsberedningen. Man säger i klartext att vi får
det sämre genom, att det arbetas med så ambitiösa
inkomstfördelningar. Det finns ledamöter i
socialförsäkringsutskottet som har suttit med i
pensionsberedningen. Där har man talat om
betydelsen av en inkomstfördelning inom
systemen. Pensionsberedningen säger att något
sådant inte håller. Vilken åsikt är den rätta? Det går
väl inte att ha båda åsikterna på en gång? Jag skulle
faktiskt vilja ha ett svar -- ett svar som också ger
besked om vilka principer som exempelvis borde
tillämpas inom föräldraförsäkringen,
pensionssystemet osv.

Min tredje synpunkt är att den design som vi har
fått på föräldraförsäkringen leder till en
bidragsplanering av föräldraskapet. Man skjuter
upp barnafödandet tills man har fått en ordentlig
sjukpenninggrundande inkomst. Att så är fallet kan
vi misstänka när vi ser den genomsnittligt ökade
medelåldern bland förstföderskorna. Om det är på
gott eller ont vill jag inte ha någon åsikt om.
Systemen är inte neutrala. Planeringsverksamheten
blir än mer detaljerad bland föräldrarna. Jag förstår
dem.

Görel Bohlin tog upp en intressant fråga i detta
sammanhang. Hon konstaterar att föräldrarna kan
välja mellan hel, halv och kvarts föräldrapenning.
De väljer, planerar och saxar hela tiden till mycket
höga kostnader mellan olika förmånssystem. Så får
inte ett system utformas. Då är det skadligt. Vi har
ingen reservation på den punkten. Det är för att
finansdepartementet har insett problemen, och det
lär komma förslag om att rätta till dem.

Det finns ytterligare en princip som man också
måste hålla på. Den kan tyckas hård men är
säkerligen den förnuftigaste. Det måste löna sig att
arbeta. Det betyder att försäkringsersättningar för
arbetsinsatser som faller bort måste vara något
mindre än ersättningen för själva arbetsinsatsen.
Det är den här typen av principer som ligger bakom
vårt krav på en sänkt kompensationsnivå inom
föräldraförsäkringen. Vi kräver därför en 80-
procentig kompensationsnivå inom
föräldraförsäkringen. Det är helt klart att det
samhällsekonomiska läget spelar in, men också
våra krav på ett sänkt skattetryck. Ett sänkt
skattetryck är det bästa sättet att öka välfärden. Då
sprider vi ut möjligheterna för alla de olika
människorna att själva härska över sina liv. De har
ofta bättre information om vad som är bäst för dem
och vad som bäst tillfredsställer deras önskemål.
Det kan inte politikerna veta.

Samtidigt kan vi koncentrera våra krafter på att
bygga upp system som gör att man när man råkar ut
fär stora olyckor, det kan vara att behöva en
lösgom, ett stort olycksfall, att man får femlingar
osv. att drabbas av verkligen får god kompensation.
Det är så man måste tänka.

Låt oss säga att detta är ett privaträttsligt sätt att se
på försäkringsväsendet. Men det är bra. Vi skall ta
de bra dragen från de olika systemen. Det är bra att
slippa ifrån behovsprövningen i ett
försäkringssystem genom att föra in vissa moment
av offentligrättsliga socialförsäkringssystem.
Schweitzarna har kommit långt i det hänseendet.
Man skall aldrig avstå från att analysera medlen och
direkt utgå från att människor har felaktiga,
omoraliska mål. Först skall man se på medlen och
därefter skapa paket som ger någorlunda bra
lösningar.

Jag sade att vi vill minska kompensationsnivån, och
jag vill yrka bifall till reservation 17.

I reservation 28 och 29 behandlas kontaktdagar
med barnomsorg och skola. Det är små frågor. Men
även där finns principer. Regeringen vill inte tillåta
flexibilitet, dvs. man vill inte tillåta föräldrarna att
själva avgöra hur uttaget av kontaktdagar skall ske.
Man kanske inte tror att föräldrarna kan planera
ordentligt. Jag har aldrig varit för elittänkande
själv. Därför har jag alltid förnekat Keynes och
andra som har haft samma tankar. Jag tycker att det
skall finnas en motivering. Det finns ingen
motivering i utskottsyrkandet. Jag håller på
föräldrarna. Låt dem sköta detta själva. Jag yrkar
bifall till reservation 28.

I reservation 29 påtalas att kontaktdagar inte utgår
vid privat barnomsorg. Det finns bara ett ord att
beskriva det med: diskriminering. Diskriminering
skall fördömas. Reservationen är principiellt viktig.
Men för att minska antalet voteringar yrkar jag inte
formellt bifall till den reservationen.

Reservation 31 avser tillfällig föräldrapenning för
barn och föräldrar som verkligen har det svårt. Att
få ett svårt sjukt eller handikappat barn är oerhört
tungt. Här bör vi underlätta. Det finns ett förslag i
reservationen. Jag förstår inte varför man inte antar
det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 28
och 17.

Anf. 61 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Det här avsnittet skall behandla
föräldraförsäkringen. Jag tänker hålla mig till den
eftersom socialutskottet i morgon kommer att
debattera barnomsorgen.

Föräldraförsäkringen omfattar föräldrapenning,
tillfällig föräldrapenning och
havandeskapspenning. Föräldraförsäkringen är en
viktig del av familjepolitiken och bör främja
valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Eftersom debatten kan bli lång, den har redan hållit
på flera timmar, betänkandet innehåller flera
avsnitt, och det mesta s.k. gammal skåpmat, skall
jag fortsätta direkt med att kommentera en del av
reservationerna.

I vissa fall kan det vara svårt för föräldrar att ta
ledigt när deras barn blir sjuka. Det kanske kan
vara lättare för någon annan närstående att göra
det. Folkpartiet liberalerna anser att det skulle
gagna barnfamiljernas valfrihet om också andra
närstående i förekommande fall kunde erhålla
tillfällig föräldrapenning när de tar hand om
barnen.

Riksförsäkringsverket har gjort en utredning om
ensamstående och ensamboende föräldrars behov
av att kunna överlåta rätten till tillfällig
föräldrapenning till annan närstående. Man
konstaterar i den vissa svårigheter med att definiera
begreppen ''ensamstående, ensamboende och
närstående'' och kommer till slutsatsen att den enda
praktiska lösningen vore att låta alla föräldrar få
sådan rätt -- dvs. om man nu vill införa rätten att
kunna överlåta tillfällig föräldrapenning. Det vill vi
folkpartister men inte socialdemokraterna.

Ett liknande problem uppkommer när daghem
stängs eller dagbarnvårdarens eget barn blir sjukt.

Enligt gällande regler utgår inte tillfällig
föräldrapenning i dessa situationer. Vi anser det
självklart att kommunerna har ansvar för att
ersättare finns tillgängliga när den kommunala
barnomsorgen stänger. Men när de inte tar sitt
ansvar, måste riksdagen, som högsta beslutande
instans, ta initiativ så att något händer. Folkpartiet,
centern och miljöpartiet föreslår i en gemensam
reservation att en utredning tillsätts, som skall
lämna förslag till hur föräldrar som inte kan
förvärvsarbeta på grund av tillfälliga stängningar av
barnomsorgen skall kunna få ersättning för
förlorad arbetsförtjänst.

Det här är ett gammalt krav, och jag kan inte förstå
att majoriteten säger nej till en utredning. Det kan
väl ändå inte vara till någon skada. För alla vet ju
att det är ett problem.

Tillfällig föräldrapenning kan också utges för vård
av barn som fyllt 12 men inte 16 år i de fall barnet
på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning
eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn
eller vård. För denna grupp upphör inte
tillsynsbehovet när barnet fyller 16 år. Folkpartiet
liberalerna har under en följd av år krävt att
föräldrar till dessa ungdomar borde ha rätt till
ersättning om de tillfälligt tvingas att avstå från
förvärvsarbete.

Vi har i vår handikappmotion föreslagit att
vårdbidrag skall kunna förlängas på liknande sätt
som barnbidrag om barnet fortfarande studerar på
högst gymnasienivå. I konsekvens med det bör
alltså även tillfällig föräldrapenning kunna utgå för
handikappade barn så länge de studerar, dock högst
gymnasienivå, om någon förälder behöver vara
hemma vid tillfällig sjukdom. Jag noterar att det
även finns en centermotion med liknande innehåll,
men tyvärr stöder inte centerpartisterna i utskottet
den. Den hade varit ytterligare ett steg framåt för
handikappområdet om så hade varit fallet.

Enligt nuvarande regler för
föräldrapenningförmåner har en förälder till barn
som fyllt 4 men inte 12 år rätt till tillfällig
föräldrapenning för besök i barnets skola, förskola
eller fritidshemsverksamhet inom samhällets
barnomsorg, s.k. kontaktdagar. Reglerna
föreskriver att rätten omfattar 2 dagar per år, dvs.
sammanlagt 16 dagar.

Utskottsmajoriteten säger i år, precis som tidigare,
att en jämn fördelning av dessa dagar ökar
möjligheterna för föräldrar, förskola och skola att
upprätthålla en god kontakt under en viktig period
av barnets uppväxttid.

Ja, vi tycker också att det är viktigt att man kan
upprätthålla en god kontakt. Därför vidhåller vi vår
uppfattning att uttaget bör ske när föräldrarna och
skola, förskola, oavsett i vilken regi barnomsorgen
bedrivs, alltså även de privata alternativen, anser
att kontakt behövs. Det är kanske viktigare att
kunna besöka skolan under en hel vecka ett år
medan något behov ej föreligger ett annat år. Det
är svårt att förstå socialdemokraternas motstånd i
den här frågan. Det är ju inte från vår sida fråga om
att utöka antalet dagar.

Att vårda ett handikappat barn hemma ställer stora
krav på familjen. Ofta måste någon av föräldrarna
avbryta sitt förvärvsarbete, vilket kan leda till en
svår ekonomisk situation. Vårdbidraget är en
ersättningsform inom folkpensionen som förälder
har rätt till för barn som är i behov av särskild tillsyn
eller vård under längre tid. Vårdbidraget är
skattepliktigt och ATP-grundande.

Helt vårdbidrag uppgår för närvarande till två
basbelopp. Folkpartiet liberalerna har under en
följd av år ansett att denna ersättning är otillräcklig.
Vi vidhåller tidigare krav att ersättningen borde
uppgå till 2,5 basbelopp, dvs. en förbättring med
drygt 1 300 kr. i månaden.

En del av vårdbidraget kan under vissa
omständigheter utgå som merkostnadsersättning.
Den ersättningen är skattefri och således ej heller
ATP-grundande. Den här konstruktionen medför
att föräldrar som kanske vårdar de mest gravt
handikappade barnen också kommer att få en lägre
ATP. Vi har under en följd av år motionerat om att
vårdbidraget i sin helhet borde vara ATP-
grundande. Vi anser att merkostnadsersättningen i
princip bör jämställas med handikappersättning
och utgå utöver vårdbidraget.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till
reservationerna 30, 35 och 37. Givetvis stöder vi
också övriga reservationer som bär vårt partinamn.

Anf. 62 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! ''Vid alla åtgärder som rör barn skall
barnens bästa komma i främsta rummet.'' De orden
kom framför mina ögon i går när jag fick se en bok
av Rädda barnen. Det är artikel 3 i FNs konvention
om barnets rättigheter.

Det är viktigt att hålla artikel 3 i åtanke när vi i dag
debatterar samhällets ekonomiska stöd i
betänkandet som rör föräldraförsäkring och
vårdbidrag. Familjen har enligt centerpartiets
uppfattning huvudansvaret för barnens uppväxt
och uppfostran. Samhällets ansvar kommer in när
familjen behöver hjälp och stöd ekonomiskt och på
annat sätt för att klara denna uppgift.

Barnets bästa kan tillgodoses genom ökad valfrihet
och rättvisa för familjerna när det gäller
barnomsorgsform. Familjerna skall, det är vår
huvudtes, själva kunna välja vilken omsorgsform
som bäst passar för deras barn.

Familjepolitiken måste utformas så att de offentliga
resurserna för barnomsorgen fördelas rättvist
mellan familjer och regioner. Så är inte fallet i dag.

På grund av föräldraförsäkringen fortsätter den
orättvisa fördelningen mellan barnfamiljerna. För
den som studerar eller är hemarbetande är
ersättningen 60 kr. per dag. För andra som har höga
inkomster kan ersättningen uppgå till 595 kr. per
dag. Vi i centerpartiet tycker att
föräldraförsäkringen för närvarande är tillräckligt
utbyggd. Nu behövs andra insatser för att ge
barnfamiljerna en bättre situation.

I morgon kommer barnomsorgen att debatteras i
kammaren. Jag vill ändå kort beröra det som vi
anser vara ett viktigt inslag i familjepolitiken,
nämligen frågan om beskattad vårdnadsersättning
till alla familjer med barn i åldrarna ett till sex år,
alltså fram till skolstarten. Det är ett instrument
som ger föräldrarna bättre förutsättningar än i dag
att välja den barnomsorg som passar just deras
familjer. Det är en högt prioriterad fråga för
centerpartiet. Vi har tillsammans med moderaterna
och folkpartiet i en trepartimotion utvecklat
riktlinjerna för en familjepolitisk reform. En
beskattad vårdnadsersättning utgör
huvudingrediensen.

Detta ger mig anledning att ställa en fråga till
socialdemokraternas talesman. I förra valrörelsen
var socialdemokraternas motdrag till
trepartiuppgörelsen om en vårdnadsersättning en
förlängd föräldraförsäkring. Nu har vi fått reda på
att det inte fanns ekonomiska resurser för det
förslaget. Eftersom vi nu står inför en ny valrörelse,
är jag nyfiken på om motdraget även denna
valrörelse kommer att bli förslag om en förlängd
föräldraförsäkring?

Tillfällig föräldrapenning utgår när en förälder
behöver avstå från förvärvsarbete för att vårda
sjukt barn eller vid sjukdom hos barnets ordinarie
vårdare eller besök i samhällets förebyggande
barnhälsovård.

Centerpartiet motsatte sig riksdagens beslut i
december 1990 att sänka ersättningsnivån för
tillfällig föräldrapenning vid vård av sjukt barn.
Fr.o.m. den 1 mars i år sänks kompensationsnivån
till 80 % för de första 14 dagarna per barn och år.
Detta kan medföra att föräldrar inte anser sig ha
råd att vara hemma med barnen. Ensamstående
kvinnor drabbas särskilt hårt av en sänkt
kompensationsgrad. Vi anser att
kompensationsnivån för den tillfälliga
föräldrapenningen bör återställas till 90 %. Detta
framför vi i reservation 18.

Vi tar också upp frågan om garantibelopp, som har
nämnts tidigare i debatten. Mellan den tolfte och
femtonde månaden i föräldraförsäkringen utgår
föräldrapenning i form av ett garantibelopp.
Garantibeloppet utgår också till de föräldrar som
inte hunnit skaffa sig inträde på arbetsmarknaden
eller få en inkomst som utgör grund för
föräldrapenning. Beloppet är sedan den 1 januari
1987 oförändrat, dvs. 60 kr. I budgetpropositionen
föreslås inte ens en höjning motsvarande
inflationen. De som har minst får alltså ännu
mindre. Det är återigen socialdemokraternas
uppochnedvända fördelningspolitik, som inte
heller i det här fallet förnekar sig.

Centerpartiet anser att garantibeloppet snarast bör
höjas till 100 kr. Härigenom kommer föräldrastödet
att också fördelas mer rättvist mellan olika grupper.
En höjning av garantibeloppet måste vara en mer
angelägen reform än en förlängning av
föräldraförsäkringen.

I betänkandet behandlas också andra förslag som
rör barnfamiljernas situation. Föräldrapenningen
kan i dag användas när familjedagmamman är sjuk
och då barnen inte kan placeras hos henne. Men
när dagmammans barn är sjuka får man inte
använda föräldrapenningen. Som vi ser det i
centern finns det ingen logik i detta. Frågan har
behandlats vid tidigare riksmöten, och utskottets
skrivningar har då varit desamma som i dagens
betänkande. Inte heller i de fall då daghemmen
stängs på grund av personalbrist kan
föräldrapenningen utnyttjas. Om inte
kommunerna snabbt kan ställa upp på alternativ
vård tvingas en förälder att stanna hemma utan rätt
till ersättning.

Det måste klargöras vem som har ansvaret för att
ersätta föräldrarna för förlorad arbetsförtjänst. Är
det kommunerna som helt skall ersätta
föräldrarna? Blir de befriade från avgifter när detta
inträffar? Vi anser att det behöver tillsättas en
utredning som kan lämna förslag om hur föräldrar
skall kunna få ersättning för förlorad
arbetsförtjänst när det uppstår tillfälliga störningar
i barnomsorgen. Tyvärr har inte utskottet gått med
på detta krav, varför vi i reservation 27 begär en
sådan utredning.

Rätt till kontaktdagar föreligger när föräldern
avstår från förvärvsarbete i samband med
föräldrautbildning, besök i barnets skola eller
besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom
samhällets barnomsorg i vilken barnet deltar.
Föräldrarna får ta ut två kontaktdagar per år.
Under år 1989 togs kontaktdagar ut för 234 700
barn. Andelen barn för vilka ersättning togs ut var
27 %. Tendensen är att allt fler tar ut kontaktdagar,
främst i samband med skolavslutningar.

Ända sedan systemet med kontaktdagar infördes
har centern krävt att dessa dagar skall kunna tas ut
mer flexibelt efter de behov som den enskilda
familjen har. Varje år har systemet försvarats av
socialdemokraterna, som alltid tror sig veta bäst
vad barnfamiljerna behöver.

Kontaktdagar kan inte heller användas i de privata
daghemsalternativen, eftersom de inte räknas till
samhällets barnomsorg. Det innebär att de barn
som inte får plats där inte heller får möjlighet att
utnyttja kontaktdagarna. ''Föräldrar utanför den
kommunala barnomsorgen skall inte ha några
förmåner'', så lyder parollen från
socialdemokraterna. De som har dragit en vinstlott
i daghemslotteriet får alla förmåner. Vi tycker inte
att det finns någon rättvisa i det. Detta
missförhållande måste rättas till.

Centern vill att det totala antalet kontaktdagar skall
kunna tas ut när som helst under den tid som
barnets ålder berättigar till en sådan ersättning.
Kontaktdagarna skall också kunna utgå oavsett
vilken barnomsorgsform som utnyttjas. Då
befrämjas valfrihet och rättvisa. Detta har vi
utvecklat i reservationerna 28 och 29.

Att få ett handikappat barn medför stora
påfrestningar för en familj. Det är därför oerhört
angeläget att båda föräldrarna får möjlighet att ta
del i den habilitering, rehabilitering och utbildning
som anordnas med anledning av barnets handikapp
och att de då också får ersättning från
föräldraförsäkringen.

Möjligheterna för föräldrar till handikappde barn
att få ersättning är i dag mycket begränsade. Enligt
gällande bestämmelser kan ersättning betalas ut
när föräldrarna tillsammans med barnet besöker en
institution, t.ex. en habiliteringsklinik eller en
specialskola. Besöken måste alltså ske i sällskap
med barnet. För övriga habiliterings- och
utbildningsinsatser finns ingen motsvarande
möjlighet för båda föräldrarna att samtidigt delta
med ersättning från föräldraförsäkringen. Detta
betraktas mer som allmän föräldrautbildning, och
det ger inte rätt till ersättning. Kontaktdagarna kan
visserligen användas, men de är snabbt förbrukade.

Handikapporganisationerna känner behoven hos
familjer med handikappade barn, och de anordnar
en mängd kurser i form av veckoslutskurser,
lägerskolor och andra utbildningsinsatser. Det är,
som jag tidigare har nämnt, mycket svårt för den
här gruppen av föräldrar att kunna delta och få
ekonomisk ersättning. Vi studerar frågan i
handikapputredningen, och vi hoppas att vi skall
kunna finna en lösning på problemet. Det är
synnerligen angeläget, inte minst när det gäller
barn med handikapp som är mindre kända.
Föräldrar till sådana barn har ett stort behov av att
träffas, få stöd och utbyta erfarenheter.

Centern anser att reglerna för tillfällig
föräldrapenning vid barns habilitering snarast
måste ändras, så att föräldrar till handikappade
barn kan delta i de olika verksamheter som
anordnas med anledning av barnets handikapp. Vi
beklagar att utskottsmajoriteten inte har insett hur
viktig denna fråga är. I reservation 31 utvecklar vi
detta närmare.

Barbro Sandberg tog upp en centermotion som
gäller tillfällig föräldrapening som utgår från det att
ett barn fyller 16 år och fram till dess att
gymnasietiden är över. Vi har också i
handikapputredningen tagit upp den frågan. 16-
årsgränsen är ju en gräns som förekommer
synnerligen ofta i försäkringssammanhang. Den
utgör den tidpunkt då vårdbidraget upphör och då
pensionen och handikappersättningen träder till.
Vi menar att man behöver se närmare på frågan i
dess helhet. Med kännedom om detta menar jag att
det är bättre att avvakta och i stället arbeta i
handikapputredningen för att få ett genomslag för
frågan. Vi anser att tillfällig föräldrapenning bör
utgå även för hemmaboende, vuxet handikappat
barn vid de tillfällen då föräldern på grund av
barnets sjukdom måste avstå från förvärvsarbete.
Men jag anser alltså att man vid den närmare
utformningen av detta måste se på frågan i dess
helhet tillsammans med andra förmåner.

Herr talman! Centern har i två motioner tagit upp
frågor som rör vårdbidraget. Vi framhåller där hur
resurskrävande utredningar ofta är i
vårdbidragsärenden, och vi har i dessa motioner
krävt en översyn av tillämpningsreglerna. Eftersom
vi nu har fått kännedom om att
riksförsäkringsverket skall göra en mer djupgående
utvärdering av frågan och att det dessutom pågår
utredningar som anknyter till frågan, har vi endast
fogat ett särskilt yttrande till betänkandet.

Med det anförda ber jag att få yrka bifall till
reservation 31, men vi står givetvis bakom alla de
reservationer som centern har fogat till
betänkandet.

Anf. 63 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Riksdagen fattade 1989 ett
principbeslut om föräldraförsäkringens utbyggnad.
Enligt de ursprungliga planerna skulle
föräldraledigheten den 1 juli 1992 omfatta 18
månader med en ersättning på sjukpenningnivå.
Men som alla minns drogs förslaget tillbaka för
nästan exakt ett år sedan, den där olyckssaliga
aprildagen 1990. Plötsligt fanns det inte pengar till
utbyggnaden. Men i efterhand har vi fått höra att
förslaget redan från början var ofinansierat.

Att föräldraförsäkringen inte byggdes ut enligt de
ursprungliga planerna ställde till bekymmer för
många föräldrar. Det gav också de borgerliga
partierna en chans att damma av sitt gamla förslag
om vårdnadsbidrag. Så länge alla trodde att en
utbyggd föräldraförsäkring fanns inom räckhåll
hade nämligen inte förslaget om
vårdnadsersättning en chans i debatten. Det vet de
borgerliga partierna mycket väl, och de kunde
knappt heller dölja skadeglädjen när
utbyggnadsplanerna för föräldraförsäkringen drogs
tillbaka.

Vänsterpartiet har föreslagit att den andra etappen
av utbyggnaden, dvs. ersättningen under 90 dagar
på garantinivå, byts ut mot ersättning på
sjukpenningnivå fr.o.m. januari 1992. Det kostar
pengar -- 97 miljoner extra på statsbudgeten -- men
man kan inte bara se reformen som en ren utgift.
Den betyder helt klart en minskad belastning på
barnomsorgen, och den betyder förmodligen
minskade socialutgifter i kommunerna.

Den andra sidan av reformen -- som man inte så
klart kan mäta i kronor och ören men som i alla fall
är minst lika viktig -- är att föräldrarna får bättre
möjlighet att umgås med sina barn och att
kvinnorna kommer ännu en liten bit på vägen i
kampen för att kunna förena yrkesarbete med
föräldraskap.

Det finns alltså inte någon samlad ekonomisk
bedömning av utgifter och inkomster för en
utbyggd föräldraförsäkring, och då kan man enligt
min mening inte heller bara avfärda utbyggnaden
med att det inte finns pengar på det kontot.

En annan viktig reform med betydelse för
jämlikheten mellan könen är vårt förslag om en
kvoterad föräldraledighet. Med det menar vi att en
viss tid av föräldraförsäkringen skall reserveras för
pappan. Papporna har nu i 17 års tid haft möjlighet
att stanna hemma med sina barn medan barnen är
små, men fortfarande avstår tre av fyra pappor från
den förmånen. Jag vet att det finns många skäl till
att papporna avstår. Ett skäl är de villkor som råder
på arbetsmarknaden. Ett annat skäl är att männen
är mycket väl medvetna om att vi kvinnor har en
sämre ställning på arbetsmarknaden och att
arbetsgivarna tittar på oss med andra ögon på grund
av att vi är opålitliga som arbetskraft. Vi stannar
nämligen hemma litet då och då och föder barn, och
vi stannar också hemma och tar hand om barnen.
Vi är alltså orationella, och man kan inte planera
med oss inom industrin på samma sätt som man kan
planera med männen. De män som i dag stannar
hemma med föräldraförsäkringens hjälp blir också
bedömda ungefär på samma sätt som kvinnor alltid
har blivit bedömda, dvs. som opålitliga och som
några som arbetsgivaren kanske inte skall satsa på
fullt ut.

Om vi får ett system där papporna i samma
utsträckning som mammorna blir föräldrar och
stannar hemma och tar hand om barnen kommer
det inte att drabba männen. Effekten blir i stället
att arbetsgivaren tvingas betrakta män och kvinnor
på samma sätt, dvs. inse att vi blir föräldrar och att
vi någon gång i åldern mellan 20 och 35 stannar
hemma för att ta hand om våra barn. När vi har
kommit så långt gynnas jämlikheten mellan män
och kvinnor.

Om vi skall komma dit, räcker det emellertid inte
med att bedriva attitydpåverkande arbete. Männen
behöver en ordentlig, kärvänlig knuff, och den
knuffen heter kvotering.

När jag nu summerar mina år i riksdagen finner jag
att jag år 1984 väckte riksdagens första motion om
kvotering av föräldraledigheten. Då fick jag bråka
inom det egna partiet för att få väcka den
motionen. Men nu, sju år senare, är det i alla fall
två partier i riksdagen, dvs. miljöpartiet och
vänsterpartiet, som kräver sådan kvotering. Jag är
till naturen optimist, varför jag tror att det här
förslaget till sist vinner gehör. Jag är också
övertygad om att en kvoterad föräldraledighet är
något av nyckeln till jämställdhet mellan män och
kvinnor.

Ett annat förslag, som vänsterpartiet något
snabbare har vunnit ökat gehör för, är förslaget om
att ändra föräldrabegreppet i vårdbidraget. Vi
föreslår alltså att föräldrabegreppet skall omfatta
även dem som bor ihop under äktenskapsliknande
förhållanden, dvs. detsamma som i dag gäller inom
den tillfälliga föräldrapenningen. Vad gäller
vårdbidrag räknas i dag som föräldrar endast de
som är gifta med varandra eller har barn
tillsammans.

Nu avvisar utskottsmajoriteten det här förslaget;
man slår vakt om regelsystemet. I detta fall upphöjs
detta system till viktiga principer. Vi tycker det är
mycket olyckligt när principer blir så mycket
viktigare än de människor som drabbas av
byråkratiska regler. Vänsterpartiets förslag under
detta avsnitt finns i våra reservationer till
betänkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 20 om
en utbyggd föräldraförsäkring, till reservation 22
om kvoterad föräldraledighet och till
reservation 34 om medelsanvisning till
föräldraförsäkringen.

Anf. 64 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Vi talar nu om föräldraförsäkringen.
Miljöpartiet de gröna har satsat betydligt mer
pengar än regeringen på vård och omsorg om våra
barn. Vi har satsat på en utbyggd
föräldraförsäkring, dock bara en månad under
detta år, men vi vill fortsätta med det under nästa
år. Miljöpartiet de gröna anser att barnen och
föräldrarna skall ges möjlighet att tillbringa mer tid
tillsammans. Föräldrarna måste få orka med att
vara föräldrar. På det området föreslår vi ett helt
batteri av åtgärder. Trots att de berör andra utskotts
ämnesområden berör jag dem ändå.

Vi vill införa rätt till sex timmars arbetsdag med lön
efter arbetstid, dvs. tre fjärdedels lön. Den som har
små barn bör t.o.m. ha rätt till fyra timmars
arbetsdag. Förslagen betyder alltså 20 eller 30
timmars arbetsvecka. Målet är att full arbetstid
skall vara 30 timmars arbetsvecka.

I arbetsmarknadsutskottet har vi motionerat om en
nedskärning med en timme per vecka med
bibehållen lön från år 1991. För nästa år vill vi ha
ytterligare en timmes nedskärning. Vi vill vidare
utöka försöken med sex timmars arbetsdag med
bibehållen lön inom vården. Nästa steg blir försök
med småbarnsföräldrar. Det är möjligt att på det
viset genomföra tvåskift i samma arbetslokaler. Det
är t.ex. tänkbart att göra det på skolans område,
något som vi har föreslagit i en motion som sorterar
under annat utskott. Samma sak kan göras på
fritids- och daghem. Fritidshemmet kan alltså vara
i samma lokaler som daghemmet. Tre eller fyra
grupper kan vara på daghemmet. I någon grupp
kan finnas barn som är kortare tid på daghemmet,
och i den lokalen kan man ha fritidshem på
eftermiddagen. Det är alltså möjligt att både spara
pengar och samtidigt se till att barnen har det bra.

Regeringsrätten har nu godkänt Uppsalamodellen
för barndaghem. Det betyder att man kan få
dagbarnvårdarlön för eget barn. Här har vi satsat
över 2 miljarder. Enligt de senaste siffrorna är det
nog en överkompensation, men det finns säkert
utrymme för något annat för de pengar som blir
över i vår budget.

Den här modellen strider inte längre mot den
kommunala kompetensen, och det tycker vi är
viktigt. Det är alltså inte fråga om några nålpengar,
utan en anställning där man får lön för vård även
av egna barn. Det medför också att man får samma
sociala förmåner som de som vårdar andras barn
får.

Den här ordningen har vi haft med i vårt program i
tio år. Det gläder oss när en fråga av detta slag blir
föremål för prövning i regeringsrätten och
godkänns där. Systemet utökar valfriheten och ger
möjlighet att sprida pengarna även till andra
familjer än dem som har sina barn i den hittills
bedrivna kommunala barnomsorgen. Vården av
eget barn på dagtid skall naturligtvis integreras i
denna kommunala barnomsorg. I kombination
med öppen förskola är det ett bärkraftigt
komplement till barndaghem och dagbarnvårdare i
traditionell bemärkelse. Det blir också en relativt
billig barnomsorg per barn även för kommunerna
när systemet är inarbetat och statsbidrag utgår som
till den kommunala barnomsorgen i övrigt.

I denna maratondebatt ämnar jag nu övergå till att
kommentera några motioner. Miljöpartiet står
bakom de motioner där mitt namn finns med bland
reservanterna. Jag yrkar bifall till
reservationerna 21 och 23. Vid voteringen kommer
vi också att stödja reservationerna 30 och 31.

Frågan om utbyggnaden av föräldraförsäkringen
har jag redan nämnt, och jag skall nu komma in på
frågan om kvoterad föräldraledighet. Vi föreslår
kvotering också på ett annat område, nämligen när
det gäller kvinnor på valbara platser på listor till
kommunalval, landstingsval och riksdagsval.
Egentligen är jag motståndare till kvotering, men
trots det har jag röstat för sådan. Man säger så här:
Skall vi inte välja de duktigaste personerna?
Jovisst, men det finns tillräckligt med duktiga
kvinnor, och därför kan man mycket väl ha lika
många kvinnor som män på vallistorna.

I frågan om kvoterad föräldraledighet tror jag inte
vi når någon framgång med vår önskan om att
papporna skall stanna hemma hos barnen förrän vi
får denna kvotering. En förutsättning för att hela
föräldraförsäkringen skall betalas ut bör alltså vara
att också papporna skall stanna hemma hos barnen.
Om det gäller ensamstående föräldrar faller
naturligtvis denna kvotering. Reglerna skall gälla
när barnen så att säga har två synliga föräldrar. Vi
tycker att en sådan ordning är oerhört viktig.

Margó Ingvardsson nämnde att de pappor som
stannar hemma hos barnen blir mindre väl
behandlade på arbetsplatserna. De män som väljer
att stanna hemma utsätts för ett oerhört stort tryck.
Det enda tillfälle när det accepteras att de är
hemma är vid tillfällig vård av sjukt barn. Det
förekommer ganska ofta. Men här gäller det alltså
själva föräldraledigheten inom ramen för
föräldraförsäkringen.

Vi anser också att man skall införa en tillfällig
föräldrapenning i samband med stängning av
daghem. Det är ett stort problem för många
föräldrar när daghem stängs och de inte får
ersättning när de måste vara hemma hos barnen.

Jag har också väckt en motion om
försäkringsförmåner i samband med utlandsarbete.
Här kommer i mycket hög grad
föräldraförsäkringen men också sjukförsäkringen
in i bilden. De svenska företagen brukar ofta ordna
barnpassningen för sina anställda i u-landstjänst.
Men de som arbetar som volontärer i u-landstjänst
med ganska låga löner saknar dessutom ett
försäkringsskydd, och det är mycket betänkligt. De
kan nämligen komma hem med tropiska
sjukdomar, vilket kan medföra stora problem. De
kan naturligtvis också få barn men uppbär ingen
föräldraförsäkring. Vi tycker det är viktigt att den
saken ses över.

Man resonerar emot att vi vill utvidga
föräldrabegreppet för vårdbidrag för svårt
handikappade barn. Man säger att bidraget ändå
går till familjen. Det kan t.ex. vara fråga om ett
samboförhållande där kvinnan inte är biologisk
mamma till barnet men hon stannar hemma och
vårdar barnet. Då säger man att det ändå går till
familjen, mannen, som är den biologiske föräldern,
får det. Det är dock kvinnan som sköter arbetet. Vi
anser att det är den som utför det huvudsakliga
arbetet som skall ha bidraget. Sedan gäller det
sociala förmåner -- sjukförsäkring, pension och
framför allt ATP-grundande inkomster.

Med dessa ord yrkar jag i övrigt bifall till denna del
av betänkandet.

Anf. 65 ULLA JOHANSSON (s):

Herr talman! Den här debatten om
föräldraförsäkringen har tenderat att bli en debatt
om hela familjepolitiken, men jag skall avstå ifrån
att gå in i den. När föräldraförsäkringen infördes
1974 -- samma år som jag kom in i riksdagen -- var
avsikten att stödja föräldrar och barn så att
föräldrarna skulle kunna få ekonomisk möjlighet
att vara hemma hos barnen. Alla de motioner i
detta ärende som sedan 1974 har lagts fram i den
här riksdagen visar att det var en mycket viktig
reform och att alla mer eller mindre har velat bygga
ut den och göra den ännu bättre. Jag, som flera
andra, hade hoppats att man skulle kunnat besluta
förra året så att föräldraförsäkringen skulle ha blivit
ytterligare utbyggd i år.

Vi har som princip, Margit Gennser, att inte besluta
om flera utgifter än vi kan garantera inkomster för.
Det är kanske en av de viktigaste principerna när vi
fattar våra beslut. Vi kanske också har en
principmotivering när vi gör avslag. Man beslutade
om två kontaktdagar per år för att göra det möjligt
för föräldrar, som fortfarande visade viss tröghet,
att ta del av förskolans och skolans arbete. Det är
tyvärr fortfarande lättare för vissa grupper att ta
den här kontakten än det är för vissa lägre
utbildade föräldrar eller föräldrar som på annat sätt
är mindre intresserade av barnen under deras
uppväxt. Vi har vidhållit dessa två dagar per år. Vi
tycker att föräldrarna skall kunna deltaga.

Om vi skulle få råd någon gång -- det har vi
diskuterat i samband med andra motioner under
åren -- skulle vi kanske ta tre eller fyra dagar per år.
Den stora flexibiliteten när det gäller
kontaktdagarnas användning gynnar faktiskt inte
kontaktverksamheten i skolan som ni beskriver
den, och jag tror inte heller att den gör det i
förskolan. I skolan -- som jag har arbetat inom
under ett stort antal år -- är det värdefullt att
kontinuerligt få kontakter med föräldrarna. Skulle
det sedan behövas ytterligare dagar har föräldrarna
någon gång råd att betala själva eller möjlighet att
använda någon semesterdag om de är
förvärvsarbetande. Det är också ett intresse man
kan visa för barns utveckling i skolan. Det gör en
hel del föräldrar också.

Centern har i dag sagt ifrån att man inte vill bygga
ut föräldraförsäkringen. Jag tycker att det är
beklagligt, och jag tror att ni kommer att få ett
gensvar när det gäller familjepolitiken, från de
många kvinnor som under åren har röstat på
socialdemokratin för föräldraförsäkringens skull
om ni fortsätter att kämpa bara för den beskattade
vårdnadsersättningen. Jag skall inte säga mer om
den i dag, eftersom den diskussionen kommer att
återkomma.

Det är bara ett parti som vill sänka
kompensationsnivån i föräldrapenningen,
nämligen moderaterna. Det avslår vi. Vi tycker inte
heller att vi skall återställa den kompensationsnivå
som vi ändrade i höstas som vänstern nu vill. Vi
måste ha samma ersättning på den tillfälliga
föräldrapenningens som på sjukpenningens
område.

Det har diskuterats mycket att det har blivit så
besvärligt för försäkringskassorna när det gäller
uttagandet av föräldrapenning. Det har medfört att
riksförsäkringsverket har börjat studera detta med
att ta ut hel, halv och kvarts föräldrapenning. Det
har blivit vissa administrativa svårigheter. Det
kräver mycket arbetskraft. Den förenkling som
Görel Bohlin har diskuterat i en motion behöver vi
således inte ägna oss åt just nu, eftersom
riksförsäkringsverket har lämnat rapporter och
håller på med arbetet. Socialdepartementet har
gett uppdraget så man är medveten om det. Förslag
kommer så småningom.

När det gäller garantinivån på 60 kr. är det klart att
60 kr. i dag inte är detsamma som det var år 1987. I
alla frågor som gäller föräldraförsäkringen måste vi
ändock prioritera vad vi i första hand vill. Jag tror
att de flesta vill att vi skall försöka bygga ut tiden
dels för kompensation med sjukpenningnivå, dels
när det gäller föräldraförsäkringen över huvud
taget. Vi måste prioritera inom detta område. Vi
har hela tiden sagt att det inte kan vara knutet till
basbeloppet. Just när basbeloppet skall höjas
kanske det är något annat på familjepolitikens
område som vi skulle vilja prioritera. Då kan det
vara dumt att vara låst.

Olika organisationer, och även mitt
kvinnoförbund, har diskuterat kvotering av
föräldraledigheten. Vi fortsätter ändock att satsa
på information och upplysning. Vi tycker att den
nya jämställdhetslagen som på den här punkten
kräver attitydförändringar från arbetsgivare och
arbetstagare skall få verka. Vi tycker att vi skall
använda de 1,5 miljoner som vi ytterligare har fått
för information till att upplysa fäderna om att det är
viktigt att de också är lediga. Av pappaledigheten --
eller pappadagarna, som vi kallar de tio dagarna vid
barns födelse -- tar ju papporna ändå ut nio av tio
dagar. Det tyder på en liten förbättring. När de har
gjort det ökar också intresset för dessa pappor att
fortsätta att vara med sina barn. Det är en liten
attitydförändring på det här området. Det är inte
underligt att det inte har gått igenom på 17 år,
eftersom vi har haft en mångtusenårig tradition om
att det är mammorna som sköter sådana här saker.

Om inte papporna vid utgången av år 1993 har ökat
utnyttjandet av föräldrapenningen kommer
regeringen att återkomma med nya åtgärder. Vi får
hoppas att den socialdemokratiska regeringen i så
fall får tillfälle att återkomma med åtgärder på det
här området så att det blir en utjämning.

Motionen som tar upp frågan om när daghem
stängs och dagbarnvårdare blir sjuka har
förekommit i flera omgångar. Vi har sagt att
kommunerna som har ansvar för barnomsorgen har
till uppgift att se till att man även löser den här
frågan. Socialstyrelsen har studerat detta och funnit
att kommunerna minskar verksamheten när det
gäller barnsamariter. Men det finns också
kommuner som har ökat den med pooltjänster
inom hemtjänsten, så att den kan hjälpa till i
situationer där barn behöver tillsyn. På sina håll
finns också möjligheten att barnen får gå till en
barnstuga i något annat område i en stor kommun.

1989 års handikapputredning ser bl.a. över frågan
om 16-årsgränsen för rätt till tillfällig
föräldrapenning. Marianne Jönsson tillhör ju själv
denna utredning, och hon har sagt att utredningen
kommer att lägga fram förslag i den frågan. Jag
tycker därför att det för henne borde vara självklart
att vilja avvakta utredningens resultat i stället för
att kräva att vi i dag skall rösta för hennes
reservation.

Barbro Sandberg tog upp frågan om rätten att
överlåta tillfällig föräldrapenning. Även den frågan
har riksförsäkringsverket prövat och gjort
bedömningen att kretsen i så fall skulle utvidgas till
så många att det skulle komma att bli en
barntillsynsförsäkring snarare än en
föräldraförsäkring. Därför har man avstyrkt det
förslaget.

Vårdbidragets storlek är 2,5 basbelopp plus
merkostnadsersättningen. Detta är en princip som
inte bara gäller de handikappade utan även
fosterhemmen, dvs. att man har dels ersättning för
arbete, dels ersättning för merkostnaderna. Vi
tycker att det är helt naturligt att merkostnadsdelen
ligger utanför och beräknas så, att den kommer så
nära de verkliga kostnaderna som möjligt. Det är
ett rättvisekrav, eftersom olika grupper av
handikappade barn drar olika merkostnader. Det
bör därför inte vara en schablonersättning.
Riksförsäkringsverket säger att detta inte är något
större problem för försäkringskassorna. Att man
begär en enklare blankett kan naturligtvis vara
berättigat. Däremot anser vi det inte vara riktigt,
såsom som har föreslagits, att läkaren i stället skall
svara för vissa ansökningar. Men blanketterna kan
som sagt göras enklare, och naturligtvis skall man,
liksom nu, kunna få hjälp av försäkringskassan om
man vänder sig dit.

Till Margó Ingvardsson vill jag än en gång säga, att
om vi hade haft de ekonomiska förutsättningarna
skulle vi gärna ha velat vara med om att bygga ut
föräldraförsäkringen. Utskottet begärde också i
förra årets betänkande att föräldraförsäkringens
utbyggnad skulle prioriteras högst. Detta innebär
att vi från socialdemokratins sida kommer att
bevaka denna fråga. Skall vi i stället dela ut
skattepliktiga vårdnadsersättningar, är det mycket
som kan komma att ändras på familjepolitikens
område. Jag tror att det är den debatten som vi
kommer att få föra i augusti och september, innan
de olika partierna har kunnat övertyga väljarna om
det riktiga i sina uppfattningar.

Herr talman! Jag stannar vid detta, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan när det gäller
medelsanvisningen för föräldraförsäkringen i det
avsnitt som vi nu behandlar. Jag uttrycker en
förhoppning att vi skall kunna fortsätta det
konstruktiva samarbete som vi haft i
socialförsäkringsutskottet, och jag hoppas att vi
skall få möjligheter att på en stabil ekonomisk
grund fatta viktiga beslut om föräldraförsäkringens
utbyggnad.

Anf. 66 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Ulla Johanssons spände ögonen i mig
och sade att man inte skall ge ut mer pengar än man
har i kassan. Jag är just den rätta personen att få det
rådet. Jag tillhör i högsta grad dem som hävdat den
principen, och mitt parti har alltid visat hur man
kan förbättra systemen så att man skyddar de svaga
bättre och t.o.m. till lägre kostnader. Ett exempel
på detta är vårt förslag till tandvårdsförsäkring. Det
förslaget tillgodoser dem som verkligen drabbas av
höga kostnader. Ett annat exempel är vårt förslag
om garantinivån.

Jag kommer här in på en annan sak, där jag tror att
det föreligger skillnader i värderingar. Vi tycker att
föräldrarna skall få välja om de vill vara hemma hos
barnen eller om de vill förvärvsarbeta. Vi anser att
man skall skydda de studerande, så att de kan
skaffa barn tidigare än vad som sker i dag. Det kan
vara bra, och därför vill vi ha en högre garantinivå,
samtidigt som man sänker kompensationsnivån i
föräldraförsäkringen. Jag sade att det ur
röstmaximeringssynpunkt kanske inte är det mest
opportunistiska förslaget, men man skall ju också
hålla på sina principer, och jag tycker att det bakom
detta förslag ligger en god social princip.

Även i fråga om kontaktdagarna har vi något olika
människosyn. Jag tror att om man ger ansvar, så får
man ansvarstagande människor -- i varje fall till
99 %; det finns alltid en del urbota slarvrar, men de
flesta kommer att ta ett ansvar. Kommer man
däremot hela tiden med pekpinnar tror jag att
människor blir obstinata och försöker utnyttja
systemet och inte ta ansvar. Därför anser jag att
man borde ha mycket mer av flexibla lösningar när
det gäller kontaktdagarna, och jag tycker inte
heller att man skall diskriminera dem som har sina
barn i privat barnomsorg. Ulla Johansson säger då
att de lägre inkomsttagarna inte skulle klara detta.
Jag anser att detta är en fördom. Jag tror att vi har
både ansvarstagande människor och slarvrar i alla
läger.

Eftersom min taletid nu är slut måste jag inskränka
mig till dessa synpunkter på vad Ulla Johansson
sade.

Anf. 67 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Ulla Johansson säger att antalet
kontaktdagar är två per år därför att vissa föräldrar
visar en viss tröghet när det gäller att delta i skolans
och förskolans verksamhet. Det är bra att man
försöker få föräldrarna att delta. Men det finns fall
där det inte räcker med två dagar. För att skola in
ett barn i skolan i förskolan kan föräldrarna behöva
vara med en hel vecka. Menar Ulla Johansson att
dessa föräldrar skall behöva ta tjänstledigt eller
semester i stället för att använda kontaktdagar, som
kanske inte behövs nästa år?

Även jag har erfarenhet från skolans område. Vi
vet i skolan att barnen under vissa perioder är
oroligare än annars och att föräldrarna då skulle
behöva vara med i skolan litet mer.
Kontaktdagarna ger då ett incitament att begära att
föräldrarna faktiskt kommer till skolan, även om de
egentligen inte vill det. Vi har sagt i motionen men
inte tagit upp det i reservationen att detta förslag
även borde gälla högstadiet, där föräldrarna kanske
har den största anledningen att vara med i
skolarbetet.

I frågan om rätten att överlåta den tillfälliga
föräldrapenningen sade Ulla Johansson att det har
gjorts en utredning och att ''man'' hade avstyrkt
detta förslag. Ordet ''man'' får väl ändå här
översättas med ''socialdemokraterna''.
Utredningen kom trots allt till slutsatsen att man
borde införa en sådan här rätt generellt för
föräldrarna, eftersom man hade problem med att
definiera begreppen ''ensamboende'' och
''ensamstående''. Det finns föräldrar som inte är
ensamstående, men där den ena föräldern är
veckopendlare. I detta fall är den hemmavarande
föräldern faktiskt ''ensamstående'' under veckan.

Jag antar att Ulla Johansson blandade ihop
begreppen när hon sade att vårdbidrag inte kan
utgå med annat än två basbelopp, som det gör i dag,
för att fosterlön gör det. Jag kan inte reglerna för
fosterlön, men jag utgår från att fosterlönen
bestäms i förhållande till vårdtyngden på det barn
man har.

Sedan sade Ulla Johansson att kostnadsersättning
skall ligga utanför vårdbidraget. Ja, det tycker vi,
och det har vi motionerat om. Jag tror därför att det
låg något missförstånd bakom Ulla Johanssons
formulering. Vårdbidraget bör vara ersättning för
utfört arbete, och ersättning för merkostnad bör,
precis som handikappersättning, ligga utanför
vårdbidraget.

Anf. 68 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Ulla Johansson och jag är och har
alltid varit fullständigt överens om
föräldraförsäkringens betydelse. Däremot är vi inte
överens om att vi inte skulle ha råd att bygga ut
föräldraförsäkringen, att det skulle vara en för stor
ekonomisk belastning på samhället. Det finns
faktiskt inte någon sammanvägd bedömning av
inkomster och utgifter på grund av
föräldraförsäkringens utbyggnad som visar att det
skulle vara en förlust. Jag menar att man måste
göra en sådan sammanvägning. Man måste titta
närmare på vad det innebär i besparing på
barnomsorgens område och i kommunernas
socialbudgetar, och man måste också titta närmare
på vad det ger i form av ökade skatteinkomster när
kvinnorna kan komma ut och jobba tidigare. Man
måste vidare se på vad det har för effekt på
jämställdheten mellan män och kvinnor.

Om man gjorde en sådan sammanvägd bedömning
och kom fram till att det skulle kosta mer än det
smakar, fick jag väl böja mig för det argumentet.
Men intill dess att jag har sett en sådan redovisning
fortsätter jag att hävda att det är bra för samhället,
och framför allt för kvinnorna, om vi bygger ut
föräldraförsäkringen.

Ulla Johansson och jag har också många gånger
diskuterat kvotering av föräldraförsäkringen. Jag
har alltid fått samma svar: Vi skall informera
papporna, så förstår de nog att det är bra för dem
att vara föräldralediga. Jag satt just och gjorde en
anteckning på mitt block om att jag skulle fråga
Ulla Johansson hur många år vi skall hålla på så här,
då hon från talarstolen lämnade svaret på den
frågan; Ulla Johansson sade att om det inte har
hänt någonting 1993 skall regeringen ta ställning i
frågan om kvotering.

Jag tycker att det är bra att vi fick det beskedet,
även om jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar
vad det är för magiskt med en 19-årsgräns. Nu har
vi informerat i 17 år, och det är inte tillräckligt,
tycker Ulla Johansson. Men när vi har informerat i
19 år är det tillräckligt -- då skall vi fatta beslut om
kvotering. Jag begriper det inte riktigt, men jag
böjer mig ändå för det -- jag tycker att det är bra
att vi har fått en tidsangivelse, även om det innebär
ytterligare två förlorade år för papporna.

Anf. 69 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Ja, Ulla Johansson, det är så med oss
i centern att vi anser att en höjning av garantinivån
är en mer angelägen reform än en förlängning av
socialförsäkringen. Vi håller starkt på
grundtryggheten i hela socialförsäkringssystemet --
det går igen i hela vårt arbete på den här sektorn.
Vi tycker som sagt att en höjning av
garantibeloppen är av största vikt.

Som jag nämnde i mitt anförande bildar många
ungdomar familj innan de har avslutat sina studier.
När barnen kommer har de då inte hunnit få något
fäste på arbetsmarknaden, de har då inte hunnit
skaffat sig en inkomst som utgör grund för
föräldrapenningen. De har dryga studielån och
endast en liten lön. Kompletterad med de här 60
kronorna per dag i garantibelopp innebär det en
mycket knapp ekonomi för familjen. Vi tycker
därför att detta är en fråga som bör ges högsta
prioritet. Garantibeloppen har inte följt med
inflationen. Det fanns inget förslag i
budgetpropositionen, och vi har haft stora
fördyringar.

Så till kontaktdagarna. När de infördes var intresset
ganska svalt. Sedan har det långsamt segat sig
uppåt, och nu är andelen 27 %. De tas ut mest i
samband med skolavslutningar.

Jag har också varit i skolan i hela mitt liv, och jag
vet hur angeläget det är att få kontakt med
föräldrarna. Jag tycker också att det ankommer på
skolan att ta nödvändiga kontakter. Som Ulla
Johansson sade är det ofta föräldrarna till de barn
som bäst behöver det som lyser med sin frånvaro.
Det är mycket värdefullt att träffa de föräldrarna.

Men jag tycker att det är att underkänna
föräldrarna att de inte själva för avgöra när de skall
ta ut de här dagarna. Jag tycker att föräldrarnas
valfrihet måste stärkas och att kontaktdagarna skall
få tas ut som man finner lämpligt under en period
mellan fyra och tolv år. Dessutom tycker jag att de
skall få användas också när det gäller barnomsorg i
privat regi.

Jag är fortfarande litet nyfiken på den utbyggda
föräldraförsäkringen. Valåret 1988 utställdes det
löften om det som inte var finansierade. Ändå säger
Ulla Johansson att det är en viktig princip som
socialdemokraterna har att inte ta på sig flera
utgifter än att man garanterat kan finansiera dem.
Jag tycker inte att det finns fog för ett sådant
principiellt uttalande. Inte ens när ni avgav löftet
hade ni finansierat det eller hade ens en aning om
hur det i slutänden skulle finasieras.

Vi driver frågan om garantidagarna och
garantibeloppet som en betydligt viktigare fråga för
grundtrygghetens skull. Jag skulle gärna vilja fråga
Ulla Johansson: När tänker ni uppvärdera vård av
eget barn, så att man kan se någon skymt av
samhällets uppskattning av den vården?

Anf. 70 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.

Anf. 71 ULLA JOHANSSON (s):

Herr talman! Margit Gennser säger att det jag sade
om kontaktdagar är fördomar. Ja, det finns nog
mycket fördomar i olika politiska gruppers sätt att
diskutera. Margit Gennser sade t.ex. att eftersom
man har byggt upp ett socialförsäkringssystem som
bygger på inkomstbortfall, t.ex. vid barns födelse,
föds barnen senare; man planerar och väntar tills
man har fått bättre lön. Kan det inte möjligen vara
så att vi har påverkat ungdomarna att först skaffa
sig en ordentlig yrkesutbildning och sedan skaffa
barn, så att de har någonting att falla tillbaka på?
Man kanske inte skall döma alla som föder barn vid
27--28-års ålder och senare som sådana som har
planerat det för att tjäna pengar på det.

Sedan vill Barbro Sandberg att vi skall ha
kontaktdagar också på högstadiet. Jag skulle vilja
se de ungdomar på högstadiet som frivilligt låter
sina föräldrar vara närvarande på lektionerna hur
mycket som helst eller ens två dagar. Vi kanske
skall tänka efter litet hur det ser ut när ungdomarna
kommer till högstadiet.

Ett flexibelt uttagande av kontaktdagar skulle
kunna innebära att klassrummet någon vecka på
lågstadiet fylldes av föräldrar, som sedan inte hade
möjlighet att kontinuerligt komma tillbaka och
följa utvecklingen.

Ni säger ju själva att de flesta fortfarande tyvärr tar
ut sina kontaktdagar på avslutningsdagen. Kanske
är det inte den bästa dagen på året att komma den
dag då skolan slutar, med filmvisning,
teateruppvisningar och de vackra kläderna på
barnen. Det kanske finns andra dagar under
skolåret då kontaktdagarna bättre behövs.

Jag tror inte att jag jämförde vårdbidraget med
fosterlönen. Däremot jämförde jag beskattningen
av vårdbidraget och icke-beskattningen av den del
som kallas merkostnadsdel, som inte är beskattad
och inte heller ATP-grundande. Det är samma
system för fosterhem och för vårdbidrag. En del av
vårdbidraget -- hur stor del fastställer
försäkringskassan -- är ersättning för merkostnad,
som inte är beskattad och inte heller ATP-
grundande.

Margó Ingvardsson! Vi kanske skall titta litet
närmare på frågan om kvotering 1993.
Jämställdhetslagen skall först få verka, och sedan
kanske vi 1993 skall utvärdera det. Då skulle
regeringen kunna komma med förslag till
ytterligare åtgärder.

Eftersom repliktiden nu är slut får jag återkomma
senare.

Anf. 72 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Man skall lyssna! Jag sade att
medelåldern bland förstföderskor har ökat -- det är
ett faktum. Vidare sade jag att man möjligtvis kan
dra slutsatser av det; Siffrorna tyder i alla fall på
det. Sedan sade jag också att jag inte ville ha någon
åsikt om huruvida det var på gott eller ont.

Jag tog sedan upp ett annat planeringsproblem, där
vi har mycket mer detaljerad information. Det
gällde det problem som Görel Bohlin berört i sin
motion, nämligen att man saxar mellan system. Det
är klart -- det skall vi inte förneka -- att
utformningen av transfereringssystem får effekter
på hur folk använder dem; annars vore de väl
dumma! Jag anser inte att jag där framförde någon
fördom.

Vad jag avsåg när jag talade om en fördom var att
jag tror att Ulla Johanssons beskrivning är för
enkel. Jag tror inte att folk som är fattiga generellt
ger sina barn mindre kärlek eller omvårdnad eller
tar mindre ansvar för dem. Jag tror faktiskt inte
det.

Jag har i mitt brokiga förflutna själv varit verksam
inom skolans värld -- på en yrkesskola. Där gick på
den tiden ungdomar som hade misslyckats med att
komma in i realskolan. Vad jag minns från
föräldradagar osv. var att föräldrar, oberoende av
vilken socialgrupp de kom från, ville sina barns
bästa och verkligen ville hjälpa dem att lyckas här i
livet. Jag tror att det ofta också gick bra. Ibland har
jag träffat dessa ungdomar sedan de blivit vuxna.
Det är alltid roligt när de känner igen mig och säger
att det var roligt att träffa mig. Kanske har
föräldrarna och jag bidragit med någonting. Jag
tror alltså att man skall ge folk ansvar. Det är därför
jag tycker att man skall låta folk ta ut sina
kontaktdagar när de vill.

Anf. 73 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag somnade
till under en del av Ulla Johanssons anförande, så
att jag missuppfattade vad hon sade om
merkostnadsersättningen och fosterlönen. Vi
vidhåller att vårdbidraget är en ersättning för utfört
arbete och bör vara ATP-grundande. De
föräldrarna sparar trots allt stora summor pengar åt
samhället när de tar hand om sina barn. Många av
de föräldrar som har de mest gravt handikappade
barnen har mycket stora merkostnader. De får inte
mer pengar -- det är bara det att det får en del
skattefritt. Då blir det inte heller ATP-grundande,
och självfallet skall en merkostnadsersättning inte
vara ATP-grundande. Därför tycker vi att man
kanske skall skilja på de sakerna.

Sedan vill jag återkomma till kontaktdagarna. Som
jag sade har vi bara i motionen nämnt högstadiet.
Att säga att ungdomarna inte släpper in föräldrarna
i skolan tycker jag inte är något skäl. Det
avgörande är när föräldrar och skola anser att de
bör ha kontakt. Om ungdomarna har problem vill
de många gånger inte släppa in sina föräldrar i
skolan. Det tycker jag att man borde motverka
genom att säga att föräldrarna faktiskt har rätt att
få ledigt från sitt arbete för att gå till skolan. Det är
annars så enkelt för föräldrarna att skylla på att de
inte kan ta ut någon semesterdag eller att de inte får
ledigt från sina arbeten. Då är det bra att
föräldrarna har en rättighet att komma till skolan.

Anf. 74 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Jag fick inget svar på min fråga till
Ulla Johansson om hur socialdemokraterna vill
uppvärdera vård av eget barn. Jag tycker att frågan
om garantibeloppet är en viktig principfråga. Om
man skall verka för jämställdhet är det ett
grundläggande behov att man tillgodoser
grundtryggheten för många som inte har haft en
chans att komma in på arbetsmarknaden och som
just nu är i behov av större ekonomisk hjälp än de
för närvarande har.

Vi kanske har talat färdigt om kontaktdagarna.
Men jag tror nog, vilket Margit Gennser säger, att
dessa bygger på ansvar. Ulla Johansson beskriver
klassrum fulla med föräldrar endast vid en kort
period, föräldrarna som sedan försvinner när
lärarna behöver träffa dem. Det tycker jag är en
något snedvriden beskrivning av föräldrars
inställning till skolan. Jag menar att man ömsesidigt
måste gripa sig an detta. Det behövs ett utökat
samarbete mellan hem och skola, inte minst nu när
vi har fått en ny skolorganisation som bygger på
kommunala beslut. Jag skulle vilja se ett flexibelt
utnyttjande, som även skall gälla privata
omsorgsformer och privata alternativ av
kontaktdagarna. Min fråga till Ulla Johansson är
fortfarande: När tänker ni uppvärdera vård av eget
barn?

Anf. 75 ULLA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag trodde att Marianne Jönsson
förstod att min taletid var slut. Jag var alltså inte
ovillig att svara på hennes frågor.

Jag tycker att socialdemokratisk familjepolitik har
visat att vi värnar om våra barn och vården av våra
barn. Vi har infört föräldraförsäkringen, förbättrat
bostadstilläggen och barnbidragen, osv. för att vi på
ett bra sätt skall kunna vårda våra barn.

Ni kunde ha infört vårdnadsersättningen om den
hade varit så angelägen. Men ni kanske också föll
på ekonomin. Och har inte Marianne Jönsson
upptäckt den försämring som skedde efter 1988,
1989 och 1990 och hur vi har diskuterat
åtstramningar av den ekonomiska politiken för att
på nytt få tillväxt, bekämpa inflationen, hålla
sysselsättningen i gång osv.? Om Marianne Jönsson
inte har märkt detta tidigare kanske hon nu blev
påmind om det.

Hela vårt försäkringssystem bygger på
inkomstbortfallsprincipen. Men för att de som inte
hade någon inkomst att förlora vid barnsbörd, osv.
infördes ett garantibelopp. Detta har höjts, men
det har inte höjts tillräckligt. Vi har diskuterat
detta, men vi måste prioritera. Först måste vi ställa
frågan: Vad skall vi göra först inom
familjepolitikens område?

Om Margit Gennser har uppfattat att jag har sagt
att de sämre ställda har mindre kärlek att ge till sina
barn har hon missförstått mig. Det har jag inte
påstått. Jag tror att alla i vårt land som under den
senaste tiden har sett Raskens på TV har upplevt
att de allra fattigaste också kan visa den största
kärlek till sina barn. Men det är inte alltid som man
har bakgrund, bildning och social skolning för att ta
kontakt med läraren, eftersom läraren tidigare var
en stor auktoritet som man nästan var rädd för. Det
har vi övervunnit, och det är bra.

När det gäller högstadieelever och även andra
elever har vi infört ett kontaktsystem i skolan som
gäller även fritiden. Det finns i dag något som heter
kvartssamtal. De blir ofta både en halv, en hel och
ett par timmar beroende på vilka problem barnen
har. Dessa samtal sköts i skolorna av lärarna på
fritiden. Och det är ett kontaktsystem som många
gånger är mycket bättre, eftersom det är fråga om
enskilda samtal och man kan tala rätt ut om det man
behöver.

Anf. 76 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Först och främst ifrågasätter jag
aldrig Ulla Johanssons goda vilja. Jag ifrågasätter
aldrig människors goda vilja. Jag ifrågasätter ibland
om de tänker rätt, i alla fall när jag använder mina
kriterier.

Jag är ledsen om vi talar förbi varandra. Men för
mig är kärlek ofta att man tar ansvar. Det är därför
jag tycker att man inte schablonmässigt skall säga
att de som har det ekonomiskt sämre ställt inte kan
klara av den här planeringen själv.

Jag kanske inte har förstått det urspungligen, men
jag vet att den svenska skolan längre tillbaka i tiden
var en skrämmande företeelse. Jag har själv inte
dessa upplevelser. Men det är faktiskt länge sedan,
och dagens föräldrar har gått i en helt annan skola.
Jag tror därför inte att vi behöver hänga oss kvar i
detta minne. Det är därför som jag tror att vi kan
släppa på dessa principer.

När det gäller ekonomin, där våra samtal delvis
börjar och slutar i dag, har socialdemokraterna nu
försökt att ta sitt ansvar. Men när
socialdemokraterna var i oppositionsställning, och
det är faktiskt då som ansvarskänslan visas ännu
mer, tog de inte sitt ansvar. Det finns faktiskt
gränser för hur populistisk politik man får bedriva.
Är det något som jag skall anklaga
socialdemokraterna för är det att de kanske inte
hjälpte till i en svår ekonomisk situation på den
tiden. Men vi moderater har varit mycket ärliga i
detta sammanhang och alltid försökt anvisa andra
vägar som inte skulle skada ekonomin. Det tycker
jag att man skall hålla oss räkning för.

Anf. 77 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Vad vi diskuterar, Ulla Johansson, är
fördelningspolitik. Vi tycker att den orättvisa
fördelningen mellan barnfamiljerna fortsätter
genom föräldraförsäkringen. En del familjer får 60
kr. per dag. Det är detta belopp som vi vill höja till
100 kr. Det är det som vi nu har diskuterat en stund.
Familjer med höga inkomster kan däremot få en
ersättning på 595 kr. per dag. Vi tycker att man
skall stanna upp och jämna ut detta litet grand. Vi
ser nämligen detta som en fördelningsfråga.

Även beträffande vårdnadsersättningen kontra den
omsorg som fås i samhällets regi i övrigt
kombinerad med föräldraförsäkringen är det fråga
om en fördelning. Vi ser hur många familjer får
ordna sin barnomsorg på egen hand. Utbyggnaden
av barnomsorgen har inte blivit så lyckad som man
hade tänkt sig, och många står i kö. Man kan också
ha egna önskemål om hur man vill ordna denna
omsorg. 260 621 barn står utanför barnomsorgen.
Det är barn från ett år och upp till skolåldern. Vi
tycker att detta är ett stort problem, och det är
också ett regionalt problem. Vi menar att man
skulle komma till rätta med det genom de tre
borgerliga partiernas förslag till ett nytt system för
familjepolitiken.

Anf. 78 ULLA JOHANSSON (s):

Herr talman! Om det är Marianne Jönssons avsikt
att förändra socialförsäkringssystemet så att det
inte skall bygga på inkomstbortfallsprincipen kan
jag inte bli överens med henne.

När det gäller barnomsorgen kunde många
kommuner ha tagit del i barnomsorgsutbyggnaden
på ett mycket tidigare stadium. Då hade fler barn
haft plats i den i dag.

Anf. 79 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Jag menar att vi för närvarande skall
ligga stilla i fråga om detta, men att garantibeloppet
skall höjas till 100 kr. Därmed har jag inte sagt
något om att vi skall gå ifrån
inkomstbortfallsprincipen. Jag vill emellertid att
fördelningen skall vara sådan att den övre nivån
ligger still, men att den nedre nivån höjs. Det är
min och mitt partis principiella ståndpunkt i denna
fråga.

Anf. 80 ULLA JOHANSSON (s):

Herr talman! Det som Marianne Jönsson nu sade
visar att hon vill förändra systemet genom att ha ett
tak när det gäller ersättningarna. Det går vi inte
med på. Det finns ändå ett tak i form av ett visst
antal basbelopp.

Överläggningen om avd. 2 var härmed avslutad.

Avd. 3 Pensioner m.m.

(avsnitt IV i utskottets hemställan)

Anf. 81 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! I detta avsnitt skall vi än en gång i
dag diskutera pensionsfrågorna. Detta tyder på att
något brister i systemen.

I konjunkturrådets rapport, Sverige vid
vändpunkten, konstateras att ATP-systemet bygger
på tre fundamentala principer, nämligen att det är
obligatoriskt, att det är ett fördelningssystem och
att det inte är auktuariskt, dvs. inte
försäkringsmässigt uppbyggt. Man konstaterar
vidare att ATP-systemet är i kris -- eller rättare sagt
att det är en vida spridd uppfattning att ATP-
systemet är i kris. Det finns debattörer som anser
att denna kris beror på demografiska förhållanden.
Men som konjunkturrådet konstaterar klarar alltid
ett ändamålsenligt försäkringssystem demografiska
och också andra ekonomiska förändringar.
Premierna anpassas helt enkelt successivt.

Problemet inom ATP-systemet ligger således på ett
annat plan. Avgiftsnivån bygger på prognoser om
tillväxt inom ekonomin. Är tillväxten obefintlig
fungerar inte systemet, åtminstone inte i längden.
Naturligtvis kan man höja avgifterna, men
eftersom ATP-avgifterna måste sägas vara skatter
leder detta till ökade skattekilar och en broms, inte
minst enligt pensionsberedningen, på tillväxten.
Jag antar att Ingegerd Elm håller med mig i detta
sammanhang, eftersom hon satt med i
pensionsberedningen och inte har reserverat sig på
den punkten där detta sägs på s. 71--75.

Problemet är således att det numera finns mycket
svaga kopplingar mellan den enskildes
inbetalningar och pensionsförmåner.

Om kopplingen är stark, dvs. om varje inbetalad
krona slår igenom på det i framtiden utfallande
individuella pensionsbeloppet, kan varje
premiehöjning som beror på förändrade
demografiska eller ekonomiska faktorer
genomföras i stort sett utan problem.

Kopplingen är faktiskt mycket svag i dagens ATP-
system. Cirka två tredjedelar av de
yrkesverksamma befinner sig utanför de 15 bästa
åren. Det ger ett mycket svagt samband mellan
avgifter och förmåner. Vidare kommer av den
resterande tredjedelen kanske ca 10 % att ligga
ovanför 7,5 basbelopp. Sammantaget innebär detta
att mellan 75 och 80 % av dem som via
arbetsgivaren betalar ATP-avgift i realiteten
betalar till 70--80 % enskatt. Det är inte att undra
på att förtidspensioneringarna har tagit en sådan
fart i dagens läge. Det finns ju incitament att bli
förtidspensionär bara man i stort sett har klarat av
de femton bästa åren. 30 % av våra samlade
pensionskostnader går enligt prognoser för
kostnaderna 1990/91 till förtidspensioner. Jag
måste säga att jag faktiskt blev skakad av denna
siffra.

Inget av denna analys finns i utskottets betänkande
och för övrigt egentligen inte heller i
pensionsberedningen. Varför? Man vill kanske inte
ifrågasätta ATP-systemet, som har varit något av en
symbol för socialdemokraterna. Men måste vi ändå
inte fundera så att vi inte hamnar i en ohållbar
situation längre fram. Varför är det så viktigt? Jo,
för mig är det faktiskt någonting heligt att
''intjänade pensionsrätter'' är oantastbara, något
som jag mycket ofta har framhållit i denna
kammare. Jag tänker faktiskt läsa litet ur en bok.
Författaren Bröms skriver så här i sin bok Ur askan
av ATP:

''Den kultur av vital beslutsmässighet som behövs
inom samhällslivets flesta områden bör helst inte få
slå igenom när det gäller pensionerna.
Anledningen är enkel. De människor som berörs
har nämligen inte en chans att med egna insatser
korrigera eventuella politiska ingrepp i deras
ekonomiska försörjning. När man väl blivit
pensionär är ens möjligheter att med arbete och
sparande planera sin återstående livsinkomst i stort
sett uttömda.''

Där är min, Bröms och många andras motivering
för att pensioner måste vara oantastbara.

I våra reservationer 42 och 49 tar vi upp en strategi,
som kan användas för att få ett bättre system. Nu
vill jag inte sticka under stol med att det finns andra
modeller. Bröms har presenterat en modell och
juridikprofessorn Peter Ferrara i USA har
presenterat en annan. De är litet olika, men det
finns också stora likheter. Dess värre tycker jag att
pensionsberedningen här har varit svag.

I reservation 42 skriver vi att folkpension och
pensionstillskott kan sammanföras till en
grundpension och att endast förvärvsinkomster
över motsvarande nivå och upp till nuvarande tak,
7,5 basbelopp, skall kunna grunda rätt till ATP. I
takt med att realinkomstnivån höjs bör också golvet
höjas. Trycket på ATP skulle minska och inkomster
över taket i växande utsträckning skulle kunna
skyddas genom försäkringar byggda på
premiereservmodellen. Detta skulle minska
skattekilarna och göra oss allt mindre negativt
påverkade av demografiska och ekonomiska
förändringar, precis som konjunkturrådet hävdar.

I reservation 49 skriver vi att det vid en förändring
av pensionssystemet måste vara ett mål att inte
skapa instabilitet. Det måste också vara
oantastbart. En väg att underlätta förändringar är
att uppmuntra privat försäkringssparande.
Familjernas pensionssparande måste vidare delas
rättvist. Ingen tilläggsavgift till ATP skall betalas
över 7,5 basbelopp. Skatteandelen i ATP-systemet
måste helt enkelt minska. Det nuvarande
pensionssystemet är som framhållits minst sagt
oantastbart. Vi har förändringar av änkepensionen
i minnet. Basbeloppet, som är en stomme i
pensionssystemet ändras allt, för ofta när det gäller
reglerna. Jag vill inte sticka under stol med att
nästan alla politiska partiers företrädare har litet
grand dåligt samvete. Man skall också kunna lära
sig av de misstag som man har gjort. Ursprungligen
räknades basbeloppet ut månadsvis, sedan
halvårsvis och nu årsvis. Reglerna har ändrats.
Oljepriserna undantogs. Den gången ledde det
faktiskt till att pensionärerna fick det bättre, men
det var nog inte uträkningen. Basbeloppet
urholkades genom devalveringseffekten, men
återställandet raderade ju inte bort problemen.
Basbeloppet har nu urholkats i samband med
skatteomläggningen. Detta har inneburit att
basbeloppet räknas upp motsvarande en inflation
på 6 %. Att detta skapar problem när basbeloppet
nu räknas upp i efterskott säger sig självt. Det var
ju detta som diskuterades i morse.

Jag kräver inte i dag att vi skall gå tillbaka till en
korrekt basbeloppsberäkning, men jag kräver att vi
skall redovisa de försämringar som vi gör och som
vi har gjort. Jag tycker att folk bör få veta hur
politikerna, och nu regeringen, har skött den
ekonomiska politiken. I dag har vi Kjell-Olof Feldts
skrivna ord på att det i nuläget faktiskt är
regeringens politik som har lett till betydande
ekonomiska problem. Man kan ifrågasätta
superdevalveringen. Gör vi inte det kan vi alla fall
komma överens om att eftervården sköttes mycket
dåligt. Hade vi handlat bättre hade vi inte behövt
de brandkårsutryckningar som vi diskuterat.

Jag tror att det med tanke på politikernas anseende
är nödvändigt med en ärlig redovisning. Därför har
vi skrivit en reservation. Vi vill ha ett okorrigerat
basbelopp. Det skall vara lätt för folk att se vad
försäkringen skulle ha gett om de utlovade löfterna
hade hållits. Jag har alltid undrat över varför man
inte vill redogöra för sådant. På butikshyllorna får
det inte stå något pris, utan priset måste stå på
varan för att man lättare skall kunna se vad det
kostar. Detta krävs t.o.m. i lag. Men på ett mycket
viktigare område säger vi att det inte är så
nödvändigt med information. Detta är enligt min
mening allvarligt. Det är hyckleri. Men jag är en
naiv politiker som tror att man måste tala om hur
det är, även om det är fråga om dåliga nyheter. Det
är den här typen av principer -- principer om
anständighet -- som ligger bakom den
teknokratiska reservationen om okorrigerat
basbelopp.

Genom avskaffandet av änkepensionen -- jag
varnade för effekterna -- har frågan om kvinnans
pensionsrättigheter kommit upp på dagordningen,
och det behövs. Kvinnor har sämre
pensionsrättigheter än män och kommer att ha det
en lång tid framöver. När änkepensionen inte
längre finns är det nödvändigt att underlätta för
familjerna att fördela pensionssparandet på ett
rättvist sätt. Vid bodelning bör den stora
förmögenhetstillgång som intjänad pensionsrätt
utgör beaktas. Det är en fråga för lagutskottet. Jag
tycker att frågan har fallit framåt. 15--30-
årsreglerna i nuvarande system är nödvändiga med
hänsyn till kvinnorna. Skulle vi gå över till ett helt
annat system med långa övergångstider och
frivillighet, skulle det bli på ett annat sätt.
Pensionsberedningen har uttalat så stor sympati för
20--40-årsregeln att jag tycker att det är viktigt att
säga att en sådan förändring absolut inte är
acceptabel i det nuvarande systemet.

Sen kommer jag in på detaljer. Vårdår måste
anmälas till försäkringskassan. I reservation 61
finns det ett krav på att det skall kunna ske
automatiskt. Jag förstår inte varför detta inte är
möjligt, varför man inte vill det. Det finns faktiskt
modern datateknik. Jag skall inte tolka ointresset,
men jag har mina misstankar.

Förtidspensioneringen innebär många stora
problem, men det är inte dessa som vi diskuterar i
dag. Här rör det sig mera om detaljfrågor. I
reservation 65 konstateras att vi i sjukförsäkringen
har en fjärdedels sjukpenning, medan det i
förtidspensioneringen finns endast tre graderingar:
hel, tre fjärdedelar och en halv. Jag tycker att det
vore logiskt med parallella regler. I betänkandet
finns det ingen förklaring till varför
utskottsmajoriteten säger nej. Pensionstillskottet
till förtidspensionärer har försämrats. I höstas
frångicks principen att förtidspensionärer skall ha
dubbelt pensionstillskott. Vi ogillade
principändringen då och gör det fortfarande. Vi tar
upp vårt förnyade krav i reservation 66.

Kvinnor -- för det gäller nästan alltid kvinnor -- som
vårdat ett svårt sjukt och handikappat barn får ett
särskilt pensionstillägg. När reglerna kom
fastställde man utgångsåret till 1962 -- något
ologiskt egentligen, eftersom ATP ju började 1960.
Det finns inga problem om man vill ändra denna
regel. Det gäller en mindre, väl avgränsad grupp
vars insats är väl dokumenterad. I det här fallet bör
principer, vilket jag hävdat i andra sammanhang,
kunna vika. Dessa kvinnor som har tagit ett större
ansvar för en medmänniska, ett barn, än de flesta
av oss andra som har haft tur behövt göra bör
faktiskt behandlas med erkänsla. Det är vårt motiv
och det stämmer väl överens med våra
grundläggande principer för socialförsäkringen.

Även i reservation 71 behandlas det särskilda
pensionstillägget. För att få ett sådant behöver man
ha tio vårdår. Nio ger inget. Tröskeleffekter är alltid
av ondo. De upplevs som orättvisa. I det här fallet
är de stötande. Regeringen borde snarast lägga
fram ett förslag som raderar ut denna orättvisa mot
en svårt drabbad grupp.

KBT betyder mycket för de pensionärer som endast
har folkpension och pensionstillskott eller en
mindre ATP. Problemen med KBT har vuxit.
Orsakerna till detta är en inflationsdrivande
skatteomläggning och en havererad bostadspolitik.
Frågan har således många aspekter. Även
kommunernas självstyrelse och skötsel av den egna
ekonomin kommer in här. Därför måste en
parlamentarisk utredning tillsättas. Vi kräver en
sådan i reservation 77.

Förmögenhetsinnehav påverkar KBT. Detta gäller
inte längre för fastigheter och bostadsrätter. Här
har moderaternas och även andra partiers envishet
gett resultat. Men fortfarande påverkar andra
förmögenhetstillgångar KBT och även det extra
skatteavdraget. Det innebär att vissa pensionärer
möter Pomperipossaeffekter på en helt stötande
nivå. Det finns endast ett enkelt sätt att lösa
problemet och det är att över huvud taget inte
beakta förmögenhetsinnehavet.

Det är viktigt att ett sådant förslag kommer fram.
Effekterna är nu så stötande att dess värre alla
politiker -- inte endast de som är skyldiga till
oformligheterna -- får litet skamfilat anseende.
Detta är orättvist, men så är verkligheten. Vem är
det då som vinner mest på regeringens envishet?
Inte är det statskassan, utan det är populister som
går under mottot ''drag under galoscherna''. Här
vilar ett tungt ansvar på regeringen och
utskottsmajoriteten.

Jag har tidigare sagt att det skall löna sig att arbeta.
Det skall då omvänt aldrig löna sig att inte arbeta.

I den civila försäkringsrätten tillåts inte
överförsäkring. Även om jag försäkrar ett
fallfärdigt hus för 2 milj. kr. och betalat premier, får
jag inte ut mer än det verkliga värdet. Men i
delpensioneringen ger man överkompensation.
Det är inte ekonomiskt rationellt och det är inte bra
ur incitamentsynpunkt. Kompensationsnivån i
delpensioneringen skall vara 50 %. Jag tror att
Feldt håller med mig även här. Jag har en sådan
minnesbild av alla hans uttalanden de sista dagarna.
Detta är vårt krav i reservation 81.

Herr talman! Moderata samlingspartiet står
naturligtvis bakom alla reservationer med våra
namn i detta betänkande. För att underlätta
voteringarna har jag dock endast yrkat bifall till
reservationerna 17 och 28 i
föräldraförsäkringsdelen samt i pensionsavsnittet
reservationerna 42 och 78.

Anf. 82 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! I olika åldrar sätter människor upp
olika mål. I ungdomen kan man ännu välja och
drömma. I mogen ålder står arbetet i centrum,
samtidigt som familj och vänner bildar livets intima
närmiljö.

I samband med pensionen inträder det lagstadgade
uppbrottet från ett yrkesaktivt liv. Traditioner och
attityder i samhället innebär att ålderdomen oftast
ses som ett återtåg från livet, en scen som skall
lämnas med värdighet. Men pensionsåldern är inte
någon biologisk gräns. För många pensionärer
återstår en tredjedel av vuxenlivet, och glädjande
nog har allt fler pensionärer fått ett allt friskare och
mera vitalt liv.

I ett rättfärdigt samhälle måste de gamla ha rätt till
ekonomisk trygghet, fungerande omvårdnad och
en högklassig sjukvård. Strävan att garantera en
trygg och rejäl pension har varit vägledande för
liberaler i Sverige under en lång följd av år -- ända
sedan en liberal regering drev igenom införandet av
en allmän folkpension.

I några motioner föreslås en höjd grundpension. Vi
kan för vår del instämma i denna önskan att
samordna förmåner och undvika särregler för
pensionärer, vilket förslagen är uttryck för. En helt
avgörande svaghet är att en grundpension av det
slag som centern föreslår innebär ökade utgifter
med minst 10 miljarder kronor, som det inte finns
någon finansiering för. Det är därmed i praktiken
omöjligt att i dag genomföra grundpensionen i den
form som nu föreligger i förslaget.

För att förbättra de ekonomiska villkoren för de i
dag mest utsatta pensionärerna har vi för
folkpartiet libernas del reserverat oss till detta
betänkande för införandet av enhetliga regler för
KBT i hela landet. Det skulle innebära betydande
förbättringar för pensionärer i kommuner där
bidragsreglerna är mindre generösa.

I det här betänkandet behandlas också det särskilda
pensionstillägget, som utgår till föräldrar som
under lång tid vårdat sjukt eller handikappat barn.
Det var den reform som Ingvar Carlsson lovade en
förälder i förra valrörelsen. Nu har ju den pappan
och många andra blivit besvikna. Det var meningen
att pensionstillägget skulle kompensera föräldrar
som på grund av denna vård gått miste om
förvärvsinkomster och därmed fått låg ATP eller
ingen ATP alls. Verkligheten visar nu att det är
mycket få som uppfyller de hårda krav som ställs.

T.ex. visar det sig att om barnet varit i skolan eller
på ett dagcenter så är föräldern diskvalificerad.
Men alla barn, även handikappade barn, har
skolplikt i Sverige. Det är ungefär 180 skoldagar på
ett år. Om en förälder skulle få några timmar per
dag under dessa 180 dagar för att göra något annat
eller kanske t.o.m. vila upp sig för att klara resten
av dygnet, kan det väl inte ha varit lagstiftarens
mening att föräldern skulle mista sitt
pensionstillägg. Det skall bli intressant att höra hur
Ingegerd Hjelm vill förklara detta.

Under en följd av år har vi motionerat om delning
av pensionspoäng mellan makar. Frågan om
delning är intressant och förtjänar att övervägas
ytterligare. Det kan inte komma i fråga att införa
en tvångsvis delning av redan intjänade ATP-
poäng. Den statliga pensionsberedningen, som
nyligen har avslutit sitt arbete, har konstaterat att
möjligheten att dela poäng är behäftad med flera
svårigheter. I avvaktan på att frågan löses bör
makar frivilligt kunna avtala att de samlade
pensionsrättigheterna som intjänats under
äktenskapet skall kunna delas. Denna fråga bör
närmare utredas tillsammans med andra möjliga
lösningar.

En annan fråga som också har stor betydelse för
kvinnor är rätten att tillgodoräkna sig ATP-poäng
för vård av egna barn under tre år. Denna rätt
infördes 1982. De kvinnor som i dag närmar sig
pensionsåldern och som har varit hemma med barn
före denna reforms ikraftträdande får många
gånger inte fullt antal år för full pension. Det är
därför ett rättvisekrav att de kvinnor som sedan
ATP-systemet infördes vårdat egna barn nu får rätt
att retroaktivt ansöka om att få tillgodoräkna sig
AtP-år enligt de regler som nu gäller. Frågan om
hur rätten till vårdår skall tillgodoses bör utredas.

Även i framtiden kommer många kvinnor troligen
att välja deltidsarbete under kortare eller längre
tid. Även en del män kommer att arbeta deltid.
Alla som omfattas av vår allmänna försäkring bör
därför regelbundet få information om hur många
pensionspoäng vederbörande har. Många, främst
kvinnor, blir både chockade och besvikna när de ett
antal år före pensioneringen får besked om sin
kommande pension. Hemarbete och deltidsarbete,
ofta i kombination med låg lön, medför att de får
besked om en låg pension. Pensionsförsäkringar
kan ofta vara ett nödvändigt komplement för dem
som haft låg lön, deltidsarbete och hemarbete
under långa perioder. Men stora grupper är
fortfarande omedvetna om vilka konsekvenser den
förkortade arbetstiden ger för den framtida
pensionen. Därför är det viktigt att alla får
regelbunden information om detta, för att
eventuellt kunna bedöma värdet av att säkerställa
en någorlunda acceptabel pension genom att
komplettera med en pensionsförsäkring.

Ett enkelt sätt att redovisa vars och ens intjänade
ATP-poäng kan vara att redovisa dem på den
slutliga skattsedeln, som kommer varje år i
december.

Till sist, herr talman, vill jag utttrycka min
tillfredsställelse med att utskottet kunnat ena sig
om att neurosedynskadade inte längre skall behöva
räkna in ersättningen från neurosedynskadefonden
vid beräkning av KBT.

Jag vill yrka bifall till reservationerna 71 och 75.
Givetvis står folkpartiet bakom övriga
reservationer med folkpartinamn.

Anf. 83 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! För oss i centerpartiet är det en
grundläggande och central uppgift för samhället att
garantera alla människor en grundtrygghet. Vi
anser att pensionssystemet skall medverka till att så
blir fallet. Det skall ge utrymme för valfrihet och
livskvalitet för den äldre generationen.
Pensionssystemet är faktiskt vårt största
fördelningssystem, och syftet med detta är att skapa
likvärdiga levnadsbetingelser för dels den
yrkesverksamma gruppen, dels pensionärerna.

ATP-pensionen skulle innebära en större trygghet
för den som har arbetat i mer än 30 år och som har
en inkomst som är så pass hög att den överstiger ett
basbelopp med 100 kr. Många svenska pensionärer
har blivit rejält besvikna över att ATP-pensionen
inte har givit dem en bättre ekonomi än de skulle
ha haft med folkpension, pensionstillskott och
kommunalt bostadstillägg. Från Sveriges
Pensionärsförbund anför man att det med en
pension som uppgår till 3,5 ATP-poäng inte blir
någon förbättrad situation.

Krånglet med det kommunala bostadstillägget, för
att inte tala om krånglet med det nu beslutade
särskilda bostadstillägget och marginaleffekterna
av nu gällande skatteregler, har också bidragit till
att pensionärerna är besvikna. Ränteinkomster
från sparkapital över 100 000 beskattas hårt. Inom
vissa inkomstgrupper får man betala skatten med
medel från pensionen. Detta drabbar främst
kvinnor.

Vi i centerpartiet har under de senaste åren fört
fram kravet på en grundpension, innebärande att
alla dessa förmåner slås samman och får utgöra en
grundpension. I dagens penningvärde skulle den
enligt våra beräkningar utgöra ca 100 000 kr. för en
ensamstående. Med en sådan grundpension skulle
administrationen minskas och målet för
socialförsäkringarna kunna uppnås. Målet är alltså
att komma fram till en enkel och lättöverskådlig
försäkring, som också innebär en rättvis fördelning.

För den som har utfört vårdarbete i hemmet skulle
en grundpension innebära en erkänsla för detta
arbete. De många komplikationer som har blivit
följden av skatteomläggningen skulle inte ha
uppkommit. Genom enkelheten skapas också
överskådlighet. Alla som har låg pension skulle få
en bättre situation jämfört med vad som gäller i
dag. Ingen skulle få det sämre enligt
grundpensionsförslaget.

T.o.m. socialdemokrater i ledande ställning på
finansdepartementet har anammat vår idé. Nu
återstår det att övertyga övriga i regeringskansliet
om att vårt förslag, om det förverkligas, är
lösningen på många av de problem som regeringen
har när det gäller fördelningsfrågor.

400 000 pensionärer saknar i dag ATP-poäng.
Många av dessa, främst kvinnor, saknar ATP-
poäng därför att de har ägnat sina liv åt att vårda
barn eller andra närstående. Genom den starka
kopplingen till förvärvsarbete har kvinnorna
generellt sett en svagare ställning inom
pensionssystemet. Andelen kvinnor är störst när
det gäller dem som enbart har folkpension och
pensionstillskott. Många lever dessutom under
knappa ekonomiska omständigheter. Tryggheten
saknas i dagens pensionssystem.

Skatteomläggningen gynnade höginkomsttagarna
bland pensionärerna, medan de som har låg
pension har fått en sämre situation -- ett föga
hedrande resultat för en socialdemokratisk
regering.

Tyvärr får vi inte stöd när det gäller vårt förslag till
grundpension. Utskottet vill inte ens att förslaget
utreds vidare. Det är synd. Naturligtvis kan den
kostnadsökning som förslaget innebär också
diskuteras. Beroende på vilken modell man
vidareutvecklar och vilka nivåer man lägger
förslaget på i ett inläggningsskede kan också
behovet av extra resurser reduceras. Men om man
ser till den närmaste tioårsperioden, är även ett
förslag med en grundpension om 100 000 kr. i det
närmaste kostnadsneutralt. Om vi hade förändrat
arbetsskadeförsäkringen och infört en
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen, hade det
funnits utrymme för en reform av den typ som
centerpartiet har föreslagit.

För undantagandepensionärerna lyckades ju
centerpartiet efter många år driva fram ett beslut
som innebär en förbättrad situation. Vi vet att vi
har rätt också när det gäller pensionsförmånerna.
Grundpensionen kommer att bli verklighet. Den
ger rättvisa beträffande kvinnorna, och den
erbjuder möjligheter att utveckla försäkringar som
ger den enskilde valfrihet i fråga om ytterligare
pensionsstöd.

Vårdår för vård av barn genomfördes under den
borgerliga regeringsperioden. Tyvärr ges inte
tillräcklig information till småbarnsföräldrar.
Därför är inte alla medvetna om denna förmån. Vi
i centerpartiet har under de senaste åren i motioner
krävt en bättre information. Vi har dessutom krävt
att vårdåren skall tillföras automatiskt och att de
skall gälla retroaktivt. Det är endast när det gäller
informationen som vi har lyckats vinna visst gehör
för våra krav. Det är inte så, att vi är nöjda. Men vi
har i alla fall drivit frågan och har nu kommit en bit
på vägen.

Vårdåren är betydelsefulla för den förälder som
inte hinner få ihop sina 30 ATP-år. Detta gäller
speciellt de kvinnor som nu är i 50-årsåldern. Dessa
har i stor utsträckning för få år med inkomst för att
kunna räkna med ett tillräckligt underlag för en
framtida rätt till full pension. Med vårt förslag till
grundpension försvinner behovet av att räkna
vårdår då grundpensionen uppgår till 3,5 ATP-
poäng. Tyvärr är vi inte där ännu. Det betyder att
vi fortsätter att driva kravet på vårdår när det gäller
vård av barn. Jag har tidigare i dag talat om
socialdemkraternas motvilja när det gäller att visa
solidaritet med dem som har utfört arbete i hemmet
med vård av närstående. Det kan gälla vård av
barn. Men det kan lika väl gälla vård av sjuka äldre
anhöriga. Det särskilda pensionstillskottet, som
beslutades sedan statsministern i samband med ett
telefonväkteri valåret 1988 hade lovat de föräldrar
som vårdat handikappat barn en förbättrad
ekonomi, har visat på stor njugghet. Möjligen fanns
viljan att genomföra en reform. Men resultatet är
en besvikelse. Många känner sig kränkta och
lurade.

Ett relativt stort antal ansökningar har inlämnats
till försäkringskassorna av människor som vill få del
av den utlovade förbättringen. Det har tyvärr visat
sig att reglerna är så utformade att det är mycket
få föräldrar, främst kvinnor, som är berättigade till
detta särskilda pensionstillskott. Återigen har vi
här ett vallöfte som inte har infriats. Sent kom
förslaget och fel blev det, anser vi i centerpartiet.
Att barn med skolplikt inte är hemmavid hela
dagarna borde vara en självklarhet. Det borde inte
leda till att föräldrarna förlorar rätten till denna
inkomstförstärkning. Men lagen tolkas så snävt att
dessa barns skoltid är skäl nog att avslå inlämnad
ansökan.

I riksförsäkringsverkets Allmänna råd 1990:6
anges följande under rubriken Kortare avbrott i
vården -- lägg märke till detta -- tiden för avbrott till
några enstaka timmar, vilket måste anses vara en
aning mindre restrektivt än någon eller några
enstaka timmar, men mer restriktivt än några få
timmar och väsentligt restriktivare än större delen
av dagen.

Enkla och lättfattliga är reglerna naturligtvis inte
för hur man skall bedöma enstaka timmar -- eller
hur?

Reformen är alltså starkt begränsad, och den är
inriktad på en mycket liten grupp föräldrar.
Utskottet uttalar dock att man inom angivna ramar
tillämpar vad som sägs i förarbetena på det sätt som
är förmånligast för den enskilde. Om man använder
sitt sunda förnuft är det möjligt att fler får tillgång
till det särskilda pensionstillskottet. Nu överklagas
dessa avslagsbeslut. Förhoppningsvis leder det till
en ändrad praxis. Dessa föräldrar är väl värda en
trygg pensionstid med tanke på deras vårdinsats. Vi
i centerpartiet anser att vårdtidens längd måste
minskas från tio år till ett år. I vår reservation
föreslår vi att även föräldrar till barn som har
fullgjort skolplikt skall få rätt till särskilt
pensionstillskott.

Här finns ytterligare ett exempel på särskilda
bestämmelser, som är krångliga och byråkratiska
och som inte skulle ha behövts om grundpensionen
hade varit genomförd. Då hade dessa mödrar fått
en grundpension, som inkluderade ersättning för
den vård som de har utfört och som samhället ännu
inte har visat någon uppskattning för.

Frågan om stödet till handikappade utreds för
närvarande. Vi i centerpartiet har i en motion, som
har Marianne Jönsson som första namn, utvecklat
våra krav på en handikappolitik som medför bättre
möjligheter att leva ett normalt liv. När det gäller
rätten till handikappersättning och bedömningen
av denna kräver vi en mera likvärdig behandling
över hela landet. Nu ingår även den frågan i
handikapputredningens uppdrag. Av den
anledningen nöjer vi oss med att avvakta förslag.
Även de handikappade har fått en sämre
ekonomisk situation genom skatteomläggningen.
Service och vård har blivit mera kostsamma, och
allt fler kommuner sparar in när det gäller hjälpen
till gruppen handikappade. Det är en utveckling
som måste förhindras. Normaliseringsarbetet
måste fortgå.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
reservationerna 43, 61 och 72.

Anf. 84 BARBRO SANDBERG (fp) replik:

Herr talman! Karin Israelsson säger här att
utskottet inte stöder centerns förslag om
grundpension. Jag konstaterar då att inte heller
pensionsberedningen har gjort det. Karin
Israelsson nämner alla fördelar med det här
pensionsförslaget. Men jag vill framhålla att det
också finns väsentliga nackdelar. Dessa har Karin
Israelsson inte nämnt i debatten i dag.

Vidare konstaterar jag att Karin Israelsson vill ge
sken av att centern har en finansiering när det gäller
grundpensionen. Men i samband med den
allmänpolitiska debatten för några månader sedan
ställde Anne Wibble en fråga till Görel Thurdin i
det här sammanhanget. Hon fick då svaret att det
bara rörde sig om ett förslag och att det inte behövs
någon finansiering när det gäller förslag. Möjligen
har centern ändrat sig sedan dess.

Anf. 85 KARIN ISRAELSSON (c) replik:

Herr talman! Om Barbro Sandberg hade läst vår
motion och hemställan, skulle hon ha sett att det
handlar om ett förslag som skall utredas. Det rör sig
alltså inte om något färdigt förslag. Och om Barbro
Sandberg dessutom hade lyssnat på mitt anförande,
skulle hon ha hört att det finns en del
finanseringskällor att ösa ur.

Jag undrar vad det är som gör att Barbro Sandberg
ser sig föranlåten att vara den som står för den
starkaste kritiken mot vårt förslag om en
grundpension. Även moderaterna har faktiskt
börjat diskutera en form av grundpension, och det
innebär kanske att vi i centern tillsammans med
moderaterna kan komma fram till en lösning.

Barbro Sandbergs inlägg här, som alltså får stöd av
Anne Wibble, kan tolkas så, att ni är fullständigt
nöjda med nuvarande pensionssystem och med det
sätt på vilket pengarna fördelas. Men inte heller
nuvarande pensionssystem är helt
kostnadsneutralt. Det finns vinster att hämta i fråga
om ett grundpensionssystem. Vi företräder de små
människorna i pensionsfrågan. Jag tycker att det
finns starka skäl att satsa på en grundpension, som
ger människor den trygghet som de behöver. Om
Barbro Sandberg och övriga i folkpartiet
liberalerna tycker att det är värt att fortsätta med
att lappa och laga det pensionssystem som vi har
arbetat med -- jag tänker då inte minst på de beslut
som vi har fattat i dag och på det som har
framhållits i dagens debatt -- må ni få göra det. Men
det här aktuella systemet är inte kostnadsfritt. Det
innebär att det blir en hel del byråkrati. Vidare
innebär det många orättvisor och stora oklarheter.
Jag tycker att det finns all anledning att ta vårt
förslag om en grundpension på allvar. Detta system
kan byggas ut med frivilliga försäkringar som ger en
god trygghet. dvs. som erbjuder större trygghet än
vad grundpensionen kan göra.

Anf. 86 BARBRO SANDBERG (fp) replik:

Herr talman! Det står i reservation 43:

''Utskottet anser att regeringen bör lägga fram
förslag om en förstärkt grundpension i enlighet med
dessa riktlinjer.'' vi har ju begärt att förslag skall
läggas fram.

Sedan vill jag säga att folkpartiet värnar givetvis om
de sämst ställda pensionärerna och menar att vi
skall ha ett bra pensionssystem. Det vi vänder oss
emot i centerns förslag till grundpension är
förhållandet att det gynnar en viss kategori
pensionärer. Vi anser att när ett nytt system skall
träda i kraft bör det vara rättvist. Men här gynnar
man t.ex. pensionstagare som har låga
boendekostnader, alltså de som bor i egna
fastigheter eller jordbruksfastigheter med låga lån,
medan pensionärer som bor i lägenhet med hög
hyra inte kommer att få full kompensation utan får
det sämre än vad det har i dag. Vi har därför sagt
angående KBT att det för närvarande är viktigare
att se till att kommunerna blir skyldiga att betala ut
KBT enligt enhetliga regler i hela landet.

Anf. 87 KARIN ISRAELSSON (c) replik:

Herr talman! Jag tycker att det finns så pass många
stora fördelar i ett grundpensionssystem, att det
måste överväga om enstaka pensionärer skulle få
det litet bättre än vad de har i dag. De stora
grupperna som får det bättre är kvinnorna som i
dag lever på väldigt låg pension och där man inte
erkänner det vårdarbete som de utför med bl.a.
handikappade barn, något som ju ligger Barbro
Sandberg väldigt varmt om hjärtat.

Det sägs att systemet skulle missgynna människor
med höga boendekostnader. Men det gäller
människor som redan i dag har en hög
boendekostnad som inte täcks ens av det högsta
KBP. De får i alla fall inte en försämrad situation.
Ingen får en försämrad situation med en
grundpension, men övervägande delen får ett
bättre pensionsskydd. Det tycker jag finns all
anledning att arbeta för. Vi prioriterar olika delar i
vår politik, vi i centerpartiet jämfört med
folkpartiet liberalerna. Vi från vår sida driver det
här kravet väldigt starkt. Vi är helt övertygade om
att vi skall kunna hitta möjligheter att finansiera det
här förslaget. Det ger enkelhet och rättvisa.

Om man vill ha KBT är det ingenting som hindrar
kommunerna, om det skulle vara nödvändigt, att ge
ett särskilt bostadsstöd. Vi vet också att om man är
medveten om att vissa tillägg och ersättningar utges
om kostnaderna är höga, brukar också kostnaderna
stiga och fyller ut precis det utrymme där samhället
träder in och täcker de extra kostnaderna. Så är det
också i det nuvarande KBT-systemet. Jag antar att
många av hyresvärdarna är medvetna om hur högt
KBT som utbetalas och därför tar ut en hyra som
helt täcker KBT-delen.

Vi har diskuterat vårt förslag med många.
Pensionsberedningen har varit mycket intresserade
av det, och jag tror att många som har suttit i
pensionsberedningen delar min uppfattning om
enkelhet, överskådlighet och minskad byråkrati.

Tredje vice talmannen anmälde att Barbro
Sandberg anhållit i protokollet få antecknat att hon
inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 88 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Vi började dagens debatt med att
diskutera situationen efter skatteomläggningen för
låginkomstpensionärerna. Nu skall vi avsluta vår
del av debatten med att diskutera pensionssystemet
i stort. Uppdelningen gör att det är svårt att
undvika att det blir en del upprepningar av
morgonens debatt. Själv tänkte jag börja med att
diskutera det som ligger till grund för
pensionsberäkningen, dvs. basbeloppet, fastän jag
är medveten om att detta diskuterades i morse. Då
hade jag så mycket annat att ägna mig åt att jag inte
fick möjlighet och tid att ta upp det i mina inlägg.

Det är alltså ytterligare en följd av
skatteomläggningen att basbeloppet för i år och
nästa år inte kommer att räknas upp efter alla
prishöjningar. Regeringen har tillsammans med
folkpartiet beslutat att dra ifrån de höjningar som
är en följd av ökade indirekta skatter som skall
finansiera skatteomläggningen. Regeringen och
folkpartiet menar att om detta fick slå igenom på
basbeloppet, skulle pensionärerna kompenseras
dubbelt: genom skattelättnader och som grädde på
moset skulle de få ett höjt basbelopp. Nu har vi
redan i den första debatten på morgonen fått svart
på vitt på att många pensionärer inte ens får mos
och en mycket mindre del grädde. Men
värdesäkringen av pensionerna genom ett årligt
höjt basbelopp motsvarande alla prisökningar är
mer än en ekonomisk fråga. Det handlar också om
principer. Så länge vi har beslutet att pensionerna
skall följa prisutvecklingen och inte
löneutvecklingen -- det finns de som förespråkar
det -- måste basbeloppet räknas upp i förhållande
till konsumentprisindex, annars finns inte samband
mellan pensioner och prisökningar.

I betänkandet finns två reservationer, en från
moderaterna och en från centern, för att nuvarande
folkpensionssystem och pensionstillskott slås
samman till en grundpension. Centerns förslag är
det mest utvecklade. Jag har hela tiden varit väldigt
tilltalad av förslaget att slå ihop pensionerna till en
grundpension. Men jag vänder mig emot att man
försöker lansera förslaget som om det skulle ge en
bättre utdelning till låginkomstpensionärerna. Det
är inte sant. Det är möjligt att förslaget har andra
fördelar, men om man sätter sig ner och räknar så
upptäcker man faktiskt -- det gäller centerns förslag
och centerns siffror -- att pensionärer som bara har
folkpension och pensionstillskott men som råkar bo
i en kommun där man betalar ett hyfsat kommunalt
bostadstillägg, t.ex. Stockholm eller min
hemkommun Sundbyberg som faktiskt är ganska
generösa, kommer att få mycket mindre pengar i
handen med centerns förslag om grundpension
jämfört med vad de får i dag. Det är ju den faktiska
innebörden av förslaget. Jag tycker inte att man
skall förtiga det. Det kan finnas andra fördelar med
att slå ihop dem.

Centerns förslag kostar 10 miljarder. I dagens läge
tycker jag att det är viktigare och bättre att använda
dessa 10 miljarder på ett annat sätt. Vi vill främst
använda pengarna till ett ökat stöd till boendet, för
det kommer de låginkomstpensionärerna bäst till
del. Boendekostnaden tar ju en allt större del av
inkomsterna.

Vi anser att den utredning som nu skall påbörjas för
att göra om KBT bör arbeta efter följande
riktlinjer. Man skall slopa det här med nedre och
övre hyresgräns och att minimibeloppet för att få
statsbidrag till kommunerna skall vara 80 %
däremellan. Konstruktionen med hyresgränser och
en procentsats på 80 % inbjuder ju kommunerna
till att laborera med procentsatsen. Jag tycker att
man skall besluta om en fast summa. Självfallet
måste det vara möjligt för kommuner som så önskar
att lägga sig över den summan, men jag tror inte att
det blir så många variationer som vi har i dag med
just procentsatsen.

Sedan tycker vi också att det är viktigt att
statsbidraget till kommunalt bostadstillägg höjs
successivt. Jag vill i det sammanhanget påminna om
att före den borgerliga regeringsperioden, 1978, var
faktiskt statsbidraget till KBT drygt 40 %. Jag har
inte siffrorna med mig, men jag tror att det låg på
44 % då. Det tycker jag också att de borgerliga
partierna bör betänka. I förmiddags slogs de hårt
för att staten skall ta en ökad del av kostnaderna
för det extra kommunala bostadstillägget. Det var
faktiskt de borgerliga partierna som en gång
kraftigt minskade det statliga stödet till kommunalt
bostadstillägg. Nu tycker jag alltså att det finns skäl
att börja höja upp det. En lämplig nivå kunde vara
att återställa det till den nivå som det låg på innan
vi fick en borgerlig regering.

Vi tycker att målet för bostadsstödet på sikt skall
vara att staten står för hela kostnaden. Då blir det
ju en naturlig del av pensionen. Det är också, som
vi ser det, den enda möjligheten för pensionärer
över hela landet att få lika rätt till en god bostad.
Om staten står för hela kostnaden och om man
också betalar ut det kommunala bostadstillägget i
förhållande till hyran, måste man fastställa en
skälig bostadsstandard. Vi tycker att de gamla
normerna för skälig bostadsstandard fortfarande
kan gälla, dvs. att ensamstående har rätt att bo i två
rum och kök, två personer har rätt till tre rum och
kök.

Det har sagts här tidigare i dag att låg pension i
första hand är ett kvinnoproblem. Det kan inte
upprepas nog ofta. Merparten av alla
låginkomstpensionärer är kvinnor. Det behövs
först och främst förebyggande åtgärder för att
kommande generationer kvinnor inte skall drabbas
av samma magra pension som dagens pensionärer.
I betänkandet har vi två förslag. Det skulle vara en
god hjälp för kvinnorna i dag om man retroaktivt
fick tillgodoräkna sig vårdåren från 1960. Det
skulle undanröja en hel del av problemen för
kvinnorna på så sätt att man lättare skulle komma
upp i full tid för att tillgodoräkna sig ATP-poäng.

Vi har också ett annat förslag. Det gäller en
frivillig pensionsförsäkring i offentlig regi. Vi
menar att man kunde ha ett system där man vid en
viss åldersgräns -- om man då inte kommit upp i mer
än i genomsnitt t.ex. 4 poäng -- skulle ha rätt att
teckna en statlig privat pensionsförsäkring med
förmånliga regler. Premien skulle vara mycket låg
så att låginkomsttagare verkligen hade råd med
den. Den behöver inte nödvändigtvis vara
avdragsgill på skatten. Den här
pensionsförsäkringen skulle i första hand syfta till
att man får en god utdelning som pensionär. Den
skulle inte vara ett sätt att få betala mindre skatt.

Det behövs också åtgärder riktade direkt till dem
som redan är pensionärer. Vänsterpartiet
prioriterar då att man ökar insatserna för ett bättre
bostadsstöd.

Herr talman! Vänsterpartiet står givetvis bakom
samtliga reservationer i hela betänkandet där våra
namn finns med. I den här avdelningen yrkar jag
bifall till reservationerna 39 och 59.

Anf. 89 MARGIT GENNSER (m) replik:

Herr talman! Jag vill endast göra ett förtydligande
av vad Margó Ingvardsson sade. Hon pekade på
att det finns vissa paralleller mellan centerns och
vår syn på en omvandling av ATP.

Jag vill då hänvisa till det som står i reservation 42,
där vi säger att man skall studera möjligheten att
lyfta upp golvet så att man får en successivt ökad
grundpension samtidigt som taket ligger fast och
man får en annan typ av inkomstrelaterad pension.
Låt mig upprepa vad jag sagt tidigare, att
omvandlingen av ATP är viktig. ATP är inte längre
någonting oantastbart, utan det är ett instabilt
system. Det har jag talat om ganska ofta här i
kammaren. Men jag har också sagt att om man gör
en förändring skall den vara hållbar inte bara i 10
år, utan i 30 eller 50 år. Vi har sagt att man
naturligtvis också måste studera andra lösningar.
Jag hänvisade t.ex. till Bröms och gav exempel på
några amerikanska modeller. Jag tycker att vi skall
vara förutsättningslösa och inte hamna i gräl om
olika modeller, utan med öppna ögon se på olika
modeller som kan passa in på 2000-talet. Vi skall
komma ihåg att förhållandena sannolikt kommer
att vara helt andra då och att människor kommer
att ha annan yrkesverksamhet, annan
arbetsfördelning mellan män och kvinnor osv. Det
är det systemet vi skall bygga upp. För dem som
redan är inne i ATP-systemet gäller det att få fram
verkligt bra och oantastbara övergångssystem.

Jag är optimist och tror att vi kan finna vettiga
lösningar. En förutsättning är att vi först försöker
att så objektivt som möjligt analysera de olika
systemen.

Anf. 90 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Detta är det näst sista anförandet --
det fjärde för min del i dag. Det är en oerhört stor
flora av människor och mycket pengar det handlar
om. Jag nämnde det i morse; det är länge sedan
nu. -- En lång dags färd mot natt.

Jag vill till att börja med yrka bifall till
reservationerna 39, 44, 51 och 77, och står
naturligtvis bakom de reservationer där mitt namn
finns med.

I morse togs ett beslut här i kammaren om ett
särskilt bostadstillägg för de av skattereformen
mest drabbade pensionärerna. Det gäller för år
1991 och retroaktivt från den 1 januari i år. Beslutet
träder, efter snabbehandling, i kraft den 1 maj
1991. Under den tid som jag har suttit här i
kammaren -- den är ganska kort -- har det kommit
oerhört många stora, nya pålagor för
försäkringskassan. Och jag har läst på att innan jag
kom hit har man beslutat om ännu fler, om
delpension och om föräldraförsäkring som skall
kunna tas ut i småbitar. Det är ett stort arbete som
försäkringskassan får, och den belastas mer och
mer. Vi måste se till att de också har möjlighet att
genomföra arbetet på ett bra sätt och ändå hinna
med rehabiliteringen.

Återställandet av basbeloppet ser jag som en viktig
reform tillbaka till hur det var tidigare.
Basbeloppet förlorar ju sitt värde om det inte följer
prisutvecklingen. Då kan man ju hitta på nästan
vilken summa som helst; i år tycker vi att en summa
är lämplig, ett annat år tycker vi att någon annan är
lämplig. Återställandet av den ursprungliga
beräkningen av basbeloppet tycker vi är viktigt. För
vår del i miljöpartiet tycker vi att det är oväsentligt
om man utgår från oktober eller november. Men
det skall vara de gamla kriterierna för att beräkna
basbeloppet.

Moderaternas krav i motion Sf270 om en utredning
av okorrigerade basbeloppsindex, så att
basbeloppet räknas upp med fulla prisförändringar,
är intressant. Jag skulle vilja titta mer på det. Jag
har inte riktigt satt mig in i vad det innebär. Om
pensionärerna inte får full kompensation för
prisökningarna borde det naturligtvis redovisas
öppet. Det skulle ge tydliga besked om vad det
handlar om.

Några gånger här i dag har man hastigt berört hur
det ser ut i EG. En del av de frågor som kommer
upp i socialförsäkringsutskottet gäller naturligtvis
EG-harmoniseringen.

I Sverige är vi kvinnor vana vid att ha ett
yrkesarbete. Vi kan på det sättet bygga upp vår
identitet och våra kunskaper för framtiden. På det
viset kan vi också tjäna in vår pension själva. Vi vet
att i Spanien är 70 % av kvinnorna hemmafruar, i
Västtyskland 50 %. Man är där helt beroende av sin
make för att få en vettig pension, dvs. man får köpa
pensionsförsäkringar. Vi vet att det är 62 % i
Västtyskland som inte har någon pension alls.
Detta är ganska hårresande. Vi måste slå vakt om
vårt trygghetssystem, och alldeles speciellt när det
gäller sjukförsäkring och pensioner. Om man i
något av de nämnda länderna har en
låginkomsttagare som make, har man kanske inte
råd att betala för någon pensionsförsäkring.

Miljöpartiet de gröna anser alltså att vi skall bevara
våra möjligheter att arbeta in en pension. Men trots
detta behövs det en bra grundpension för de
människor som t.ex. har vårdat egna barn, vårdat
anhöriga eller av andra skäl inte har kunnat arbeta.

Jag skall övergå till reservationerna. Ett av de
viktigaste yrkandena -- i en reservation tillsammans
med vänsterpartiet -- gäller återställandet av
basbeloppet.

Jag tycker att det är viktigt att man ger invandrarna
en folkpension. Annars är de beroende av att
enbart leva på socialbidrag. När de gäller äldre
invandrare bör man efter ett visst antal år se över
det hela och i stället utbetala folkpension till dem.
Det är inte fråga om att det kostar pengar, men det
blir ett bättre system, det är lättare att
administrera. Invandrarna mår också bättre av att
de inte söker hjälp utan att pensionen är även deras
rättighet. Har vi invandrare eller flyktingar som har
fått stanna, så skall de ju också få ta del av svenska
förmåner.

Vi vill ha en ny utredning om grundpensionen.
KBT bör enligt vår mening vara lika över hela
landet. Vi vill alltså att det skall utredas
förutsättningslöst om detta skall vara en statlig eller
en kommunal angelägenhet. Men det bör i alla fall
vara likadant över hela landet. Själv anser jag att
KBT skall gå utanför grundpensionen, eftersom
människor har så olika hyror. Det finns ju de som i
stort sett inte har någon hyra alls. De finns också
människor som bor i nybyggnationer med oerhört
höga hyror. Dit blir ofta pensionärer hänvisade att
flytta när de blir ensamstående. Men jag kan inte
säga hur det skall bli; det måste naturligtvis utredas
förutsättningslöst.

Sedan tycker vi att man noga skall se till att
växelvård går att genomföra, och att man inte ger
sådana pensionsförmåner att det blir sämre för dem
som får växelvård. Det har att göra med om
vederbörande betraktas som ensamstående när det
gäller KBT och pension. Det är alltså viktigt att
man ger människor en chans att få växelvård. Den
ena parten i äktenskapet orkar inte alltid sköta sin
make eller maka. Dessutom behövs kanske
behandlingar. Om då växelvård kan ordnas och
patienten kan vara hemma under viss tid, så bör
man se till att inte förutsättningarna minskar. Det
blir ju en mycket billigare vård, när alternativet är
att patienten alltid måste vara på sjukhus eller i
långvård.

Miljöpartiet de gröna anser att pensionsåldern skall
vara flexibel, från 60 till 70 år. Vi tycker att det är
viktigt att man skall kunna välja en pensionsålder.
Det finns ju länder som har lägre pensionsålder än
vi, så det är inget märkligt. Många människor är
utslitna, och speciellt många kvinnor har nu
förslitningsskador. Vid svåra förslitningsskador får
de ganska lätt förtidspension. Men kunde de då
välja att bli pensionärer, så skulle de slippa ifrån
utredande.

Vi vill ha en automatisk rätt till vårdår när det gäller
vård av små barn under tre år. Man bör enligt vår
mening kunna gå tillbaka så långt som till 60-talet i
detta avseende. Det är många som har flera barn,
som har vårdat vart barn under tre år och som inte
kommer upp till 30 år för full pension. En ökning
till 40 år skulle ytterligare diskriminera kvinnorna i
pensionshänseende. 30 år -- av vilka man räknar
med de 15 bästa -- är i varje fall en ganska lång tid
när det gäller att ha yrkesarbete, speciellt som
många nu har långa studier och kanske är hemma
ett visst antal år för sina barn. Då blir det mycket
svårt för kvinnorna att komma upp till full ATP.

Vi tycker att det är en snårskog när det gäller
handikappersättningen. Den behöver ses över, och
vi kommer att stödja vänsterpartiets reservation
nr 67.

Miljöpartiet anser också att särskild
handikappersättning vid funktionsnedsättning bör
kunna utgå även när man har fyllt 65 år. Man har
inte så mycket mindre besvär med sitt handikapp
om man är ålderspensionär än om man är under
pensionsåldern. Vi vill alltså gärna se över detta
problem. Har man ett svårt handikapp, så behöver
man ju samma hjälp även om man har fyllt 65 år.

Vi behöver en parlamentarisk utredning när det
gäller KBT-systemet. Jag nämnde förut att vi anser
att det bör vara samma KBT för alla i hela landet,
och vi yrkar tillsammans med moderaterna på en
parlamentarisk utredning. Den här frågan kom i
olika moment, och det var olyckligt, för det var
flera partier som hade liknande uppfattning. Det
skulle ha varit förnämligt om vi kunnat avge en
samlad reservation. Jag tar delvis på mig skulden,
för vi kunde kanske ha tagit upp den här saken till
debatt. Då hade det blivit en mycket stark
reservation för att se över KBT-systemet.

Anf. 91 INGEGERD ELM (s):

Herr talman! Vi har nu talat om pensioner under
rätt stor del av denna dag. I långa stycken är vi
ganska överens, bl.a. om vad som kan kallas det
nordiska systemet, nämligen att man har en
grundläggande trygghet, en folkpension som utgår
lika för alla, oavsett om man har haft
förvärvsarbete eller ej. En sådan form av
grundtrygghet finns alltså endast i de nordiska
länderna, Nederländerna och Canada.

Men sedan skiljer sig vår syn ganska väsentligt.
Orsaken till att det i detta betänkande inte finns
förslag om några större förändringar är naturligtvis
att pensionssystemet har utretts under några år.
Utredningen lämnade sitt slutbetänkande i slutet av
1990. De analyser och förslag som där lämnats är
nu ute på remiss och skall sedan beredas.

Margit Gennser, som för ett par timmar sedan
trodde att jag nedvärderade hennes analytiska
inlägg här, måste på något vis ha missuppfattat mitt
minspel. Jag tyckte att det var ganska intressant att
lyssna men jag hade möjligen hunnit bli litet trött i
huvudet efter hela dagen, så att mitt minspel gav ett
intryck av att jag var uttröttat av hennes inlägg.
Men så var inte alls fallet.

När det gäller de analyser som Margit Gennser här
gör, måste man tillägga att i analyserna ingår också
en politisk värdering. Det är inte enbart
ekonomiska slutsatser som ligger till grund för
besluten om sociala välfärdssystem, och det är det
naturligtvis inte heller när det gäller pensionerna.
Det tycker jag har framgått ganska tydligt när vi här
har hört inläggen av Karin Israelsson och Margit
Gennser. Även från folkpartihåll gjordes ett inlägg
beträffande centerns system till ny tilläggspension.
Det är alltså ganska olika förslag som framläggs.

Jag vill främst rikta mig till centerpartiet. Det har
sagts tidigare, men jag vill också påpeka att
centerpartiets förslag innebär att bostadstillägget är
inlagt i vad man kallar grundtryggheten. Alltså
gynnar det pensionärer med låga boendekostnader
men också med kapitalinkomster eller andra
sidoinkomster, framför pensionärer som bor till
normala kostnader i en storstad och som inte har
någon förmögenhet.

Det är en klar profil i det förslaget som gör, tycker
jag, att man inte enbart kan tala om att det är ett
kvinnovänligt system. Det handlar om en
fördelning av pengar som vi socialdemokrater inte
är intresserade av att ställa upp på.

Gemensamt för moderaternas och centerns förslag
är såvitt jag förstår att ATP minskar i betydelse i
dessa system. I centerns förslag är det bara
inkomster mellan 4,5 och 7,5 basbelopp som i
fortsättningen skall ligga till grund för ATP. I
moderaternas är golvet något lägre, om jag har
förstått det hela rätt.

Det är ju faktiskt så i båda förslagen att den som är
låginkomsttagare eller som arbetar deltid under en
längre period inte har någon större utdelning
ekonomiskt i sin pension av detta arbete, jämfört
med den som kanske inte har arbetat alls. Det är
också någonting som skiljer oss från moderaterna
och centern -- ideologiskt tydligen -- att enligt deras
förslag minskar ATP i betydelse i
pensionssystemet.

I pensionsberedningen diskuterades flera olika
modeller för att förenkla och för att sammanfoga
ATP och folkpensioneringen på ett bättre sätt, för
att få ett enhetligare och mera lättöverskådligt
system. En av modellerna är den som centern
förespråkar och som vi har analyserat något. En
annan modell, som majoriteten i
pensionsberedningen har funnit intressant, innebär
att man i stället stärker ATP i pensionssystemet.

De här modellerna finns med i vår redovisning i
slutbetänkandet och blir naturligtvis föremål för
yttrande i remissomgången.

Jag skulle vilja kommentera vad Margit Gennser
sade om att ATP är ett fördelningssystem. Margit
Gennser sade att det är inte att undra på att
förtidspensionärerna ökar i antal, för efter 15 års
arbete lönar det sig att gå i pension. Detta har
varken utskottet eller pensionsberedningen
egentligen dragit någon slutsats av, enligt Margit
Gennsers uttalande här.

Jag vill säga att åtminstone i det stora betänkandet,
men jag tror även i något tidigare betänkande har
pensionsberedningen tagit upp just ökningen av
förtidspensioneringen och den faktiska sänkningen
av pensionsåldern under senare år beroende på
ökningen av förtidspensioneringen. Men vi har inte
dragit den slutsatsen att förtidspension utgår i ökad
omfattning beroende på att den enskilda personen
kan anse att det är lönande att söka pension, utan
vi har dragit den slutsatsen att utslagningen från
arbetslivet är alldeles för stor. Därför måste vi med
olika medel försöka motverka den tilltagande
förtidspensioneringen, och förslag om detta
kommer nu i rehabiliteringspropositionen.

Så olika slutsatser kan man alltså dra av samma
fenomen. Därför tror jag inte att Margit Gennser
skall säga att moderaterna är bäst på att göra
analyser av våra försäkringssystem.

När det gäller förtidspensioneringen tycker jag att
där märks tydligt fördelen med ett
fördelningssystem, nämligen att vi har möjlighet till
antagandepoäng för den som skadar sig mycket
svårt i unga år och som därför inte kan gå tillbaka i
förvärvslivet.

Så skall jag ägna mig något åt vad som har sagts från
talarstolen före mig i detta ämne. Särskilda
pensionstillägget har många talat om. Om jag inte
hörde fel, tyckte jag att Margit Gennser sade att
systemet som beslöts att gälla retroaktivt gäller från
1962. Varför inte från 1960, när ATP inrättades?
undrade hon.

Systemet är retroaktivt från 1964, och det finns en
mycket klar beskrivning till varför det gäller fr.o.m.
det året. Vårdbidraget, som tidigare utgick i form
av invaliditetsersättning, ändrades nämligen så att
det fr.o.m. 1973 kom att bli pensionsgrundande.
Under tiden 1964--1973 var alltså inte detta bidrag
pensionsgrundande, och därför gäller nu
pensionstillägget fr.o.m. 1964.

Flera har talat om systemet med pensionstillägg,
och jag vill därför uppehålla mig litet grand kring
detta. Vi vet att den reformen trädde i kraft efter
en mycket kort beredning. Det sades också att
reformen skulle vara starkt begränsad, därför att
den skall gälla just de föräldrar som beroende på
tidigare socialförsäkringssystem inte haft möjlighet
att tjäna in ATP och inte heller har kunnat gå ut i
arbete.

Eftersom ytterst få har kunnat få den här formen
av ATP-poäng, har vi skrivit i vårt betänkande:
''Utskottet ser emellertid inte något hinder för att
man inom de angivna ramarna tillämpar
förarbetena på det sätt som är förmånligast för den
enskilde.'' Vi har alltså uttryckt en mening där.

Därtill har vi fått klart för oss att
riksförsäkringsverket samlar in de uppgifter som nu
finns på försäkringskassorna, sedan denna reform
varit i kraft en mycket kort tid. Vi har därmed inte
på grund av motionerna som nu finns varit beredda
att lägga fram förslag till någon förändring, utan vi
tycker att det är viktigt att få ett bra underlag från
riksförsäkringsverket. Men det finns ju möjlighet
att ta upp detta vid ett senare tillfälle, och jag tror
att det kommer att bli nödvändigt, så som reformen
har fungerat.

Margó Ingvardssons inlägg handlade till en rätt
stor del om basbeloppet. Den åsikt som Margó
Ingvardsson framförde här är jag också beredd att
ställa mig bakom. Vi har inte principiellt tyckt att
det är ett bra sätt att förändra basbeloppet, men i
detta fall fanns det ingen annan möjlighet om
konsekvenserna inte skulle bli helt snedvridna vid
omläggningen av skattesystemet. Därför gick
kompensationen -- genom ett höjt
pensionstillskott -- särskilt till de pensionärer som
inte kom i åtnjutande av en skattesänkning. Själva
principen har vi nog alla i riksdagens kammare vänt
oss emot tidigare. Det är inte med någon större
glädje som vi har ställt oss bakom denna
förändring. Det var en möjlighet att få ett bra
förslag som anknöt till omläggningen av skatterna.
Sambandet mellan priser och pensioner är
naturligtvis en viktig princip.

När det sedan gäller en utredning om förändrat
KBT efter det beslut som vi har tagit i dag, dvs. ett
KBT för framtiden, aviseras en sådan utredning i
propositionen. Den lämnade förslag till ett särskilt
KBT. Man skall göra en förutsättningslös översyn
av KBT i framtiden eftersom det beslut som vi har
fattat i dag är av kortvarig karaktär.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande, avsnitt IV.

Anf. 92 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Remitteringen av
pensionsberedningens förslag har man tövat med.
Betänkandet kom 1990. Det tog lång tid innan man
skickade ut det, och jag förstår varför. Det är väl
skönt att få svaren framåt sommaren. Då behöver
man inte göra någonting. Detta är naturligtvis en
het politisk fråga.

Då kommer vi in på de politiska värderingarna.
Mina värderingar har jag deklarerat mycket klart,
och de är moderata värderingar. Ett
pensionssystem måste vara oantastbart. Det är en
lång planeringshorisont för den enskilde, och det
måste vara stabilt. Det får inte åstadkomma alltför
stora skattekilar eftersom vi då får en mycket dålig
tillväxt. Pensionsberedningen har instämt i detta.

Vi har inte tagit ställning till hur man skall klara av
omvandlingsprocessen. Det är ett svårt tekniskt
problem, men jag tror att det går att lösa.

När det gäller skattekilarna är det inte min egen
uppfinning, utan jag utgick ifrån konjunkturrådets
rapport 1991, Sverige vid vändpunkten. Denna bok
är skriven av Lars Bergman, Ulf Jakobsson, Mats
Persson och Hans Tson Söderström. De är ganska
kända ekonomer, och det handlar inte om särskilt
märkvärdiga saker. De konstaterar bara att
människor anpassar sig efter systemen. Om det
mesta av pensionsavgifterna efter det att man har
avverkat sina 15 bästa år blir skatt, eller nästan helt
och hållet skatt, påverkar detta personens
sanningsmönster. Det har vi sett på andra håll i
socialförsäkringssystemet. Vi har sett det i
sjukförsäkringen, och vi kan väl misstänka att vi har
sett det när det gäller arbetsskadeförsäkringen.
Riksdagens revisorer konstaterar att systemet
motverkade rehabiliteringen. Det betyder att
antalet människor som är arbetsskadade ökade
litet.

En sak som man kanske skall fundera litet över är:
Hur kommer det sig att folk är utsatta för en så
mycket sämre arbetsmiljö i dag än de var på 1950-
och 1960-talen? Då hade vi fortfarande mycket
dåliga miljöer kvar t.ex. inom gjuteriindustrin och
även på andra håll. Det har ändå hänt väldigt
mycket inom industrin. Det är klart att vi får andra
typer av skador. Det är klart att folk får högre krav
osv., men jag tror att vi skall vara försiktiga med att
tala om ohälsotal. De är något inflaterade. Jag
säger inte att det inte är så att det finns folk som
verkligen blir yrkesskadade, men jag säger att hela
ökningen som vi har sett beror på en mängd olika
faktorer.

Anf. 93 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Ingegerd Elm hade litet svårt med
begreppen här. Vi kallar vårt förslag grundpension,
och att det sedan ger grundtrygghet är vi överens
om.

Den kritik som Ingegerd Elm riktar mot förslaget
till grundpension gäller att det skulle gynna
förmögna landsortsbor. Det är i så fall första
gången som socialdemokraterna har tvekat inför att
gynna någon som har det bra. Skatteomläggningen
var ju till klar fördel för dem som har höga
inkomster och inför den omläggning hesiterade
aldrig socialdemokraterna, utan det förslaget
genomförde man. Det är möjligt att det förkommer
förmögna landsortsbor, men att det skulle göra det
i så stor mängd att det skulle förhindra att man även
genomförde grundpensionen har jag svårt att inse.
När det gäller de landsortsbor som jag känner på
hemmaplan handlar det inte förmögna
landsortsbor, utan det handlar många gånger om
svårt utslitna kvinnor med mycket låg pension, med
bostadskostnader som kanske inte berättigar till
KBT. Det innebär kostnader för att bo kvar på det
här stället som kanske inte ligger som grund för ett
KBT. De bor inte gratis för att de bor på
landsbygden. Det är en föreställning som jag
trodde var borta från en medveten
riksdagsledamots horisont.

Man kan ibland få den uppfattningen att
socialdemokraterna inte tvivlar i tron på att ett
framtida ATP-system skall behålla sin fräschör.
Faktum är att man redan i dag med 3,5
pensionspoäng inte har någon fördel av ATP-
systemet. Dessa poäng är redan förbrukade och
finns med i basen. Det är dem vi tänker utnyttja i
vårt grundpensionssystem också.

När det sedan gäller avgifterna till systemet
förändrade vi dem redan i fjol. När det gäller
arbetsgivaravgiftssidan tog vi från
folkpensionsavgifterna och lade över på ATP-
avgifterna. Man är redan inne på det här systemet,
även om ni kanske inte har fått det klart för er.

Det särskilda pensionstillägget är förhoppningsvis
möjligt att förändra så att det kommer dem som
behöver det till godo, men det har varit många
krångliga omvägar. Det finns många besvikna
människor i kanten av den vägen. Det finns all
anledning att nu rehabilitera detta i det avseendet.

Anf. 94 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Det är mycket bra att Ingegerd Elm
är överens med mig om att det rent principiellt är
fel att inte höja basbeloppet med hela prisökningen
för året. Det är bra att vi är överens på den
punkten. Det bådar gott för framtiden. Det kanske
finns ett hopp om att vi kan återställa basbeloppet.

Men jag är inte överens med Ingegerd Elm när hon
säger att det skulle få fördelningspolitiskt oriktiga
konsekvenser om man inte hade gjort den här
försämringen av basbeloppet. Om man anser att
det är fördelningspolitiskt fel att de bäst betalda
pensionärerna får mest ut av att hela
prisökningarna får slå igenom på basbeloppet,
måste man ju tänka om helt och hållet när det gäller
värdesäkringarna av pensionerna. Vi räknar ju
varje år upp pensionerna i förhållande till
basbeloppet. Detta är en direkt följd av
prisutvecklingen. Då får ju varje år de bäst betalda
pensionärerna ut mest av det systemet. Kritiserar
man detta förhållande i det ena fallet måste man ju
kritisera det i det andra fallet.

Jag vet inte om socialdemokraterna har några
planer på att helt och hållet gå ifrån denna
beräkning när man höjer pensionerna. Om så är
fallet kan jag förstå ert resonemang när det gäller
att urholka basbeloppet, annars förstår jag det inte.

Anf. 95 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar verkligen att
utskottsmajoriteten inte har tillstyrkt vår motion
om att vårdår skall räknas från första året. Detta får
till följd att handikappade ungdomar inte heller kan
flytta hemifrån förrän de har fyllt 26 år, eftersom
det skall gå minst tio år och ett av villkoren är att de
skall ha haft hel förtidspension och
handikappersättning. Har man vårdat ett barn
under 16 års ålder och haft vårdbidrag borde även
denna tid kunna räknas som kvalifikationstid.

Jag anser likaså att det är orimligt att en förälder
blir nekad det särskilda pensionstillägget bara
därför att barnet har varit i skola eller i
dagcenterverksamhet. Menar verkligen
socialdemokraterna att gravt handikappade barn
inte skall gå i skolan?

Anf. 96 INGEGERD ELM (s):

Herr talman! Naturligtvis menar
socialdemokraterna att svenska barn skall gå i våra
skolor. Jag tycker att frågan var litet märklig. Det
jag sade var att de fall som nu blivit godkända är
mycket få, och det finns grunder för detta. Vi vill
därför avvakta riksförsäkringsverkets genomgång
av vad som ligger bakom avslagen. Jag tycker det är
rimligt att vi får ett grundligare underlag innan vi
återigen beslutar oss för en förändring. Detta sagt
om de särskilda pensionstilläggen.

Jag tycker nog att det var ett ganska magstarkt
konstaterande när Karin Israelsson sade att det är
första gången som socialdemokraterna reagerar för
att ett förslag gynnar förmögna personer. Det var
ganska gravt uttryckt. Karin Israelsson är mycket
väl medveten om att det socialdemokratiska partiet
sedan 1940-talet varit med om att bygga upp de
reformer vi har. Dessa reformer har hela tiden varit
inriktade på en rättvis fördelning mellan rika och
fattiga och mellan starka och svaga människor, för
att ta två exempel.

Karin Israelsson borde vara så pass kunnig om
skatteförslaget -- även om vi här inte skall diskutera
detta togs det som exempel -- att hon vet att
höginkomsttagarna faktiskt betalar sänkningen av
den egna skatten. Så är förslaget utformat, och
beslutet är fattat. Det trodde jag var väl känt för
riksdagens ledamöter.

Anf. 97 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Det är möjligt att jag uttryckte mig
något tanklöst, men jag ville gärna göra denna
jämförelse med skatteomläggningen. Det finns
många förmögna som har gynnats mycket, och jag
tror knappast att de har betalat sin skattesänkning.
Det är de människor vi har diskuterat i dag,
låginkomsttagarna och bl.a. pensionärerna, som
har fått betala för skatteomläggningen och inte fått
någonting tillbaka. Det är ju därför som vi i dag har
fattat de beslut som vi har fattat.

När det sedan gäller de förmögna landsortsborna
som bor gratis i sina hus, vill jag berätta litet om hur
det ser ut i verkligheten. Den gamla kvinna jag
tänker på har pensionstillskott, folkpension och ett
hus som hon bor ensam i sedan maken dog. Varje
gång jag träffar henne har hon någon stor utgift som
skall finansieras -- pannan går sönder,
vattenberedaren går sönder osv. Det är alltid
någonting som skall göras, men hon har inget
kommunalt bostadstillägg och får därför stå för
dessa kostnader. Det kan nog finnas skäl för att
dessa människor får del av den grundtrygghet en
grundpension skulle ge i dessa fall.

Anf. 98 MARGÓ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Ingegerd Elm hade inga
kommentarer till min replik om att det var fel att
reducera basbeloppet. Det tar jag som ett tecken på
att vi kanske trots allt är överens om synen på
basbeloppet och att det är viktigt att det återställs
till den ursprungliga nivån.

Jag reagerade emot att Ingegerd Elm avslutade sitt
anförande med att säga att det borde vara
uppenbart för alla i denna kammare att
höginkomsttagarna själva har betalat sina
skattesänkningar. Nu är det ju så, Ingegerd Elm, att
hela förmiddagen i denna kammare ägnades åt
debatten om de pensionärer som råkat illa ut
eftersom de varit med och betalat
höginkomsttagarnas skattesänkningar. Det har så
gott som hela kammaren varit överens om bortsett
från folkpartiets ledamöter.

Anf. 99 INGEGERD ELM (s):

Herr talman! Jag trodde jag uttryckte mig klart i
mitt inlägg, Margó Ingvardsson. Jag sade klart och
tydligt att principen när det gäller basbeloppet
naturligtvis bör vara att priser och pensioner hör
ihop, sambandet finns. Men när det gäller 1991 och
1992 skulle det innebära en felaktig fördelning om
vi hade låtit basbeloppet ligga kvar. I stället gjorde
vi på så sätt, att basbeloppet förändrades och
pensionstillskottet höjdes med några
procentenheter. På det sättet blir det en rättvis
fördelning mellan olika grupper av pensionärer.

Jag redogjorde också för bakgrunden till detta.
Pensionärer som betalar skatt får på detta sätt sin
kompensation. Jag har alltså inte på något vis nu i
efterhand ställt mig avvisande till det beslut som
tidigare har fattats. Jag står naturligtvis fortfarande
bakom det. Jag förde en principiell diskussion, och
vad gäller principen har jag fortfarande samma
åsikt.

Anf. 100 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Jag tycker alltid illa om när man gör
felaktiga beskrivningar. Jag tänkte därför läsa högt
en liten stund ur Konjunkturrådets rapport 1991,
Sverige vid vändpunkten: ''Det är ett föga känt
faktum, att ATP-systmet i sin nuvarande
utformning faktiskt är regressivt, dvs. gynnar
höginkomsttagare och missgynnar
låginkomsttagare -- -- -- Det finns således inga
tydliga fördelningspolitiska skäl för att ha kvar de
nuvarande intjänandereglerna. I själva verket är
ATP-systemets nuvarande utformning en politisk
gåta. Man har lyckats koppla bort förmånerna från
avgifterna (dvs. man och har skapat skattekilar)
men man har trots detta inte lyckats utforma ett
system som har de fördelningspolitiska effekter
man i andra sammanhang säger sig eftersträva. Vi
har här i själva verket ett av de få uppenbara fallen
där såväl fördelningsmässiga som
allokeringsmässiga skäl talar för en reform.''

Jag tycker egentligen att detta citat borde avsluta
debatten så att vi kan gå hem till våra kammare och
fundera över vad vi skall göra med ATP.

Överläggningen om avd. 3 var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (ökad försäkringsmässig uppbyggnad av
socialförsäkringarna)

Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot
58 för reservation 1 av Gullan Lindblad m.fl.

Mom. 2 (kompensationsnivån inom
sjukpenningförsäkringen)

Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot
16 för reservation 2 av Margó Ingvardsson. 20
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 (sjukpenning under utbildning)

Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
127 för reservation 4 av Gullan Lindblad m.fl.

Mom. 11 (förtidspensionärers avgifter för
sjukhusvård)

Utskottets hemställan bifölls med 229 röster mot
69 för reservation 9 av Karin Israelsson m.fl.

Mom. 14 (försöksverksamhet inom tandvården)

Utskottets hemställan bifölls med 207 röster mot
36 för reservation 12 av Sigge Godin och Barbro
Sandberg. 55 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 19 (kompensationsnivån inom
föräldraförsäkringen)

Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot
59 för reservation 17 av Gullan Lindblad m.fl. 62
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 21 (utbyggnad av föräldraförsäkringen)

Först biträddes reservation 20 av Margó
Ingvardsson med 25 röster mot 19 för reservation
21 av Ragnhild Pohanka. 253 ledamöter avstod från
att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 262
röster mot 17 för reservation 20 av Margó
Ingvardsson. 19 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 22 (kvoterad föräldraledighet)

Först biträddes reservation 22 av Margó
Ingvardsson -- som ställdes mot reservation 23 av
Ragnhild Pohanka -- med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 254
röster mot 36 för reservation 22 av Margó
Ingvardsson. 7 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 26 (flexibelt uttag av kontaktdagar)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 28 av Gullan Lindblad m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 30 (16-årsgränsen för tillfällig
föräldrapenning)

Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot
56 för reservation 30 av Sigge Godin och Barbro
Sandberg. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 31 (tillfällig föräldrapenning vid barns
habilitering)

Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot
109 för reservation 31 av Gullan Lindblad m.fl.

Mom. 35 (beräkningsgrunden för vårdbidrag)

Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot
36 för reservation 35 av Sigge Godin och Barbro
Sandberg.

Mom. 38 (beräkningen av merkostnadsersättning)

Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot
35 för reservation 37 av Sigge Godin och Barbro
Sandberg.

Mom. 40 (återställande av basbeloppet)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 39 av Margó Ingvardsson och
Ragnhild Pohanka -- bifölls med acklamation.

Mom. 44 (grundpensionsförmåner m.m.)

Först biträddes reservation 42 av Gullan
Lindblad m.fl. med 66 röster mot 33 för reservation
43 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson. 200
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan -- som
ställdes mot reservation 42 av Gullan Lindblad
m.fl. -- med genom uppresning.

Mom. 45 (ny utredning om grundpension)

Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot
19 för reservation 44 av Ragnhild Pohanka. 2
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 51 (långsiktig utredning av ATP)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 51 av Ragnhild Pohanka -- bifölls med
acklamation.

Mom. 58 (vårdår från år 1960)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 59 av Sigge Godin m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Mom. 60 (automatisk beräkning av vårdår)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 61 av Gullan Lindblad m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 80 (särskilt pensionstillägg fr.o.m. första
vårdåret m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot
127 för reservation 71 av Gullan Lindblad m.fl.

Mom. 81 (översyn av särskilt pensionstillägg)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 72 av Karin Israelsson och Marianne
Jönsson -- bifölls med acklamation.

Mom. 84 (översyn av KBT)

Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot
71 för reservation 75 av Sigge Godin och Barbro
Sandberg. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 85 (en parlamentarisk utredning)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 77 av Gullan Lindblad m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 86 (slopad förmögenhetsprövning)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 78 av Gullan Lindblad m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 95 (ADB-system)

Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot
145 för reservation 84 av Gullan Lindblad m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Beslut om uppskjuten votering av
kvällsärenden

På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att de ärenden som hann debatteras
färdigt under återstoden av dagens sammanträde
skulle företas till avgörande i ett sammanhang i
början av morgondagens arbetsplenum.

7 § Statsbudgeten för budgetåret 1991/92,
jordbruksdepartementet

Föredrogs

jordbruksutskottets betänkande

1990/91:JoU22 Statsbudgeten för budgetåret
1991/92 (jordbruksdepartementet) (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 101 SVEN ERIC LORENTZON (m):

Herr talman! Det hade varit en avsevärd styrka och
tillgång om vi hade haft den anvarige ministern här
i kammaren. Då hade vi kanske sluppit att föra en
debatt om livsmedelspolitiken på Dagens Nyheters
debattsida. Jag hade då också möjligen kunnat
tillfredsställa talmannens önskemål om aktivare
debatt i kammaren. Däremot förstår jag att
jordbruksministern när han nu är hemma i landet
väl behöver vara ute bland väljarna och lappa ihop
det sönderfallande partiet.

Under morgonens nyhetsförmedling meddelades
att regeringen har för avsikt att minska den statliga
administrationen. Som vanligt uttrycker man en
sådan viljeyttring utan att mera precis säga vad man
tänker göra. Jag skulle vilja förmedla tipset att man
redan nu skall följa det besparingsförslag som
moderata samlingspartiet har lämnat i det
betänkande som vi nu behandlar.

Vi anser att när en näring nu går in i ett
avregleringsskede måste administrationen
minskas. Det har vi också följt upp i de ekonomiska
reservationer som vi har fogat till betänkandet.

Det viktigaste för jordbruket just nu är en
uppföljning av det livsmedelspolitiska beslut som vi
fattade i fjol. Konsumenterna har rätt att kräva
billiga livsmedel. Nya uppgifter som cirkulerar --
som jag tyvärr inte har kunnat få hundraprocentigt
bekräftade -- säger att uppemot 60 % av
livsmedelskostnaderna beror på skatter och
avgifter. Sverige är ett högskatteland. Så länge vi
har ett så högt skattetryck är det svårt att få billiga
livsmedel. Jag tror att det är mycket viktigt att
notera detta. I den allmänna debatten verkar det
nämligen som om själva jordbruket och
primärproduktionen är fördyrande. Så är det alltså
inte.

Den avreglering som vi beslutade om i fjol skall
fullföljas. Det innebär att vi under en femårsperiod
har en omfattande avreglering att vänta och gå
igenom. Regleringsekonomin, som har gällt på
jordbrukssidan, byts successivt ut mot
marknadsekonomi. Avregleringen skall ske inom
ramen för ett bibehållet gränsskydd. Detta trappas
ned i takt med vad internationella förhandlingar
medger. Jag vill säga detta eftersom det har en
avgörande och mycket stor betydelse för
jordbruket och jordbruksproduktionen att vi slår
fast detta. Jag vill poängtera att moderata
samlingspartiet står fast vid det beslut vi
medverkade till i fjol. Jag säger det därför att det
har diskuterats och antytts att det skulle finnas olika
faser och glidningar i de här tolkningarna.

En annan stor fråga som jordbrukarna måste få
besked i är omställningsersättningen och själva
omställningsprocessen. Vi är alla överens om att
överskottsproduktionen måste pressas ner. Vi kan
säga att vi helt står bakom det, eftersom vi också
har medverkat till en relativt generös ersättning på
13, 14 miljarder i det livsmedelspolitiska beslutet.
Det är inte små pengar, det är stora pengar. Rätt
använda kommer de att kunna betyda mycket för
jordbruket.

Det som bekymrar oss -- och som vi har velat
markera i detta betänkande -- är de
tolkningsproblem som har uppstått. Jag vill frankt
hävda att en minister som går ut med mycket oklara
besked i olika sammanhang och som har
underlydande medarbetare som inte på något sätt
har bidragit till att precisera och klargöra hur det är
med omställningsersättningen, har medverkat till
en stor oro i jordbrukarleden. Direktiven till
utformning av förordningar har inte heller varit de
klaraste. Den administration och byråkrati som har
att handlägga omställningsersättningarna har av
naturliga skäl varit ganska njugga i sina tolkningar,
direkt avvisade skulle jag vilja säga.

Låt oss i stället ta vara på bondens kreativitet. En
mängd lantbrukare har på olika sätt funderat över
detta och är beredda att göra omställningar, och de
är verkligen kreativa. Tyvärr har många av dem
stoppats i den byråkratiska hanteringen. Det hade
här varit en fördel om man hade kunnat vara
generös. Vår målsättning är att minska arealerna i
direkt livsmedelsproduktion.

Det har talats mycket om avskrivningslånen, som
också har oroat lantbrukarna. I en reservation till
utskottsbetänkandet har vi klart markerat hur vi ser
på detta. Vi ville från början ha tioåriga
avskrivningslån. Vi fick ge oss i de allmänna
samskrivningar som skedde, och vi accepterade
femåriga avskrivningslån. Nu har det uppkommit
en diskussion om huruvida det föreligger
återbetalningsskyldighet eller inte. Jag vill bestämt
hävda att man naturligtvis skall göra allt för att
kunna hitta omställningsgrödor. Efter fem år skall
svenskt jordbruk -- enligt de målsättningar och
riktlinjer vi har -- vara avreglerat. Då kan svenskt
jordbruk slåss på en fri marknad. Det blir
konkurrens på en fri marknad. Jag har, herr
talman, mycket svårt att finna att man skulle kunna
kräva återbetalning. Vi har även markerat detta i
betänkandet.

Ytterligare en fråga, som även kommer att
debatteras längre fram i vår, gäller
exportfinansieringen. I utskottsbetänkandet från i
juni i fjol sades att vi skulle tillåta branschvisa
säljbolag. Vi accepterade det, utan statlig
exportfinansiering. Men vi sade också samtidigt att
under en övergångsperiod skulle man tillåta
näringarna att ha en gemensam exportfinansiering
för att hantera årsmomsvariationer,
säsongsvariationer, tillfälligt överskottsproblem
osv. Vi står också fast vid detta beslut, och jag tror
att det är viktigt att vi markerarv det så ofta vi har
möjlighet.

Jag vill gärna säga några ord om EG-anslutningen.
Jordbrukarkåren var den första yrkesgrupp som
yrkade på och krävde en direkt anslutning till EG.
Jag tycker att man skall notera detta. Moderaterna
gick ut mycket tidigt och önskade en anslutning.
LRF, lantbrukarnas riksförbund, var den första
företrädaren för en yrkesgrupp som klart uttalade
en önskan om anslutning.

Det finns ganska starka krafter i moderata
samlingspartiet som redan nu uttalar att vi gärna vill
vara med och utforma den jordbrukspolitik som i
dag utvecklas i EG. Vi är ganska offensiva. Vi säger
att vi klarar detta om vi får konkurrera på lika
villkor.

Herr talman! Jag har här bara berört vissa saker,
men jag tror att det är mycket viktigt att vi hela
tiden håller dessa frågor levande och att de olika
partierna klart deklarerar var de står.

Herr talman! Jag stöder de moderata
reservationerna men yrkar enbart bifall till
reservationerna nr 5, 8, 19 och 37.

Anf. 102 BENGT ROSÉN (fp):

Herr talman! Det betänkande som vi behandlar i
dag omfattar ett brett spektrum. Det upptar olika
anslagsfrågor för jordbruket, trädgårdsnäringen,
skogsbruket, fisket och rennäringen. Vidare tas
frågor om djurskyd, växtskydd, livsmedelskontroll,
utbildning och forskning.

Jag skall i mitt anförande kommentera några
produktionsgrenar som en samlad opposition har
ansett att regeringen har behandlat allt för snävt när
det gäller anslag för kommande år.

Låt mig först konstatera att när fem partier förra
året gjorde upp om den nya jordbrukspolitiken var
vi medvetna om att vi inte hade möjlighet att lösa
alla detaljer. Riksdagsbeslutet slår i stället fast att
vi skall ta ett gemensamt ansvar för uppföljningen
av omställningen.

Nu har vi kommit fram till att vi på några områden
måste ställa mer medel till förfogande än
regeringen har föreslagit i sin proposition.

Det gäller en del vallodlare som har varit knutna till
vissa valltorksföretag och som har hållit i gång
under en tid när de flesta torkanläggningar har
upphört på grund av de höga oljekostnaderna.
Plötsligt har de som lagt ned vallodlingen och
övergått till spannmålsodling kunnat få stöd om de
återupptog vallodlingen genom olika program som
tar sikte på att reducera spannmålsodling. De som
trots höga energikostnader och dålig lönsamhet
fortsatte med vallodling har icke varit berättigade
till stöd och har därför hotats av utslagning. NO
som granskat fallet anser att konkurrensen måste få
ske på lika villkor, och samtliga oppositionspartier
har ställt sig bakom ett förslag där kompensationen
för enkelhets skull betalas ut till de aktuella
valltorksföretagen.

En majoritet i utskottet har vidare föreslagit ett
stöd för export av konservärter om 10 milj.kr. för
nästa budgetår, eftersom EES-förhandlingarna inte
har blivit klara i detta avseende och motsvarande
stöd utgår inom EG. Sverige har varit ledande i
världen när det gäller konservering och infrysning
av ärter och årligen exporterat betydande
kvantiteter. Därför bör denna verksamhet säkras
tills vi är medlemmar i EG.

Även vallfröodlingen behöver motsvarande stöd
för att vi skall kunna säkerställa tillgången på frö
som är lämpligt för det svenska klimatet.

Produktionen av lammkött och fårkött motsvarar
endast 70 % av den svenska konsumtionen.
Svenska fåravelsförbundet -- som uppvaktat
utskottet -- är optimistiskt när det gäller
möjligheterna att öka den svenska produktionen.
Men då behövs särskilda insatser för att öka
kunnandet hos de svenska producenterna.
Marknadsföringen av kött- och ullprodukter.
Stödet till köttförsäljningen dras nu ner med 10
milj.kr. för kommande budgetår, vilket motsvarar
2 kr. per kilo. Vi anser liksom majoriteten i
utskottet att motsvarande medel bör betalas ut till
Fåravelsförbundet som ett engångsbelopp för att
stärka denna för vår landskapsvård så viktiga
produktionsgren.

På andra områden föreslår vi från folkpartiet
liberalernas sida besparingar.

Låt mig, herr talman, avslutningsvis få beröra några
av dessa som har anknytning till skogsbruket. I
reservation 27 framhåller vi att vi inte anser att
staten skall subventionera skogsfröplantager. I
reservation 30 föreslår vi en besparing på 20 milj.kr.
genom att minska detaljeringsgraden i nästa års
skogsinventeringar.

Herr talman! Jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 5, som gäller en annan besparing.

Anf. 103 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Det beslut som vi förra året fattade
om jordbrukspolitiken och livsmedelspolitiken var
ett mycket viktigt beslut. Det innebar ett beslut om
avreglering och om omställning av det svenska
jordbruket.

Detta har naturligtvis skapat besvärligheter för
jordbruket på många sätt både för jordbrukaren
själv, för näringen och för samhället. Det här
beslutet ställer naturligtvis krav på alla led i den här
kedjan, när det så småningom skall leda någonting
som är bra, något som det naturligtvis syftar till.

Situationen är också motsägelsefull. Samtidigt som
vi i dag har bekymmer med att vi har för mycket
mat i Sverige, är det inte så långt till delar av
världen där bekymret är att man inte har tillräckligt
mycket mat. Det är naturligtvis svårt att få dessa
saker att gå ihop, och det är viktigt för oss att kunna
förklara detta på ett vettigt sätt. Samtidigt är det
naturligtvis viktigt att vi har en beredskap för att
klara den situation som kan uppstå framöver,
eftersom situationen på den totala
världsmarknaden -- inte den restmarknad för
livsmedel som vi talar om -- är helt annorlunda. Där
är inte en för stor tillgång på mat det
bekymmersamma, utan i stället bristen på mat.

Det beslut vi fattade förra året var enigt, och det
ligger ett mycket stort värde i att så var fallet,
eftersom investeringarna i jordbruket är långsiktiga
och man måste veta vilka regler som skall gälla för
framtiden. Därför lade vi ner stor energi på att få
beslutet enigt, vilket vi alltså lyckades med.

Jag sade att det är mycket som är besvärligt, men
det är också mycket som är förhoppningsfullt. Vi
har i Sverige en jordbrukarkår som är villig till
omställning och som förstår behovet härav.
Lantbrukarnas riksförbund gick ganska tidigt ut
och talade om ett spårbyte. Man hade då med även
den viktiga frågan om en avreglering inom landets
gränser, något som ju beslutet också utgår ifrån.

Omställningen har också fått en glädjande stor
anslutning, större än man för en tid sedan kanske
kunde ana. Det är också viktigt. Detta ställer å
andra sidan stora krav på oss i Sveriges riksdag och
på de myndigheter som har att hantera dessa frågor.
Jordbrukarna har tagit ett ansvar genom att ställa
om. Nu är det viktigt också för oss att se till att inom
denna femårsperiod gå över till annan verksamhet
och få ekonomi i denna.

Det är också förhoppningsfullt att vi har fått en
överenskommelse om energipolitiken, om vilken vi
här i riksdagen så småningom skall fatta ett beslut.
Centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna
har här kommit överens om en satsning på
biobränslen och bioenergi. Men även här är det
viktigt med en uppföljning och bevakning,
eftersom ingenting av detta ger sig självt. Allt måste
vinnas successivt.

Centerpartiets syn på jordbruket och jordbrukets
situation är att det är viktigt att vi behåller
åkerarealen och att vi hävdar den. Detta är viktigt
för framtiden. Men detta måste ske på ett sådant
sätt att jordbrukarna får en rimlig ekonomisk
ersättning för sitt arbete. Men det är också viktigt
ur försörjningssynpunkt för vårt land, och det är
viktigt med hänsyn till solidariteten med de
människor ute i världen som inte har tillräckligt
mycket mat.

Det är dessutom viktigt att vi nyttjar åkerarealen på
ett sådant sätt att vi kan behålla den landskapsbild
som vi och många andra i Sverige vill ha kvar. Den
enda möjligheten att åstadkomma detta är att vi har
ett aktivt jordbruk med aktiva människor som
sköter detta.

Jordbruket kan i detta sammanhang också ge en bra
hjälp i miljöarbetet genom att producera
miljövänlig energi.

En del av den jordbrukspolitik som vi diskuterade
förra året gällde regleringsekonomin. Det var ju en
avreglering som vi skulle åstadkomma. Men den
reglering som fanns hade ju inte kommit till för
skojs skull, utan den hade kommit till för att skapa
förutsättningar att lösa vissa problem, problem som
man nu i den större utsträckningen tidigare lägger
över på näringen själv att klara.

I hägnet av denna regleringsekonomi hade det
gjorts en mängd satsningar som kunde ske ganska
enkelt med hjälp av dessa regleringspengar. Det
gällde t.ex. avbytarsystem, hälsovård, andra sociala
satsningar inom jordbruket,
distriktsveterinärorganisationen och mycket annat.

Regeringen fick i uppdrag att klara upp detta med
näringen och att i budgeten lägga förslag om hur
dessa pengar skulle betalas ut efter avregleringen. I
stor utsträckning har regeringen lyckats ganska bra
med detta, men på vissa punkter har man inte gjort
det.

Det gjordes också överföringar till näringar och
verksamheter som hade bekymmer. På en rad
punkter har vi nu i utskottet genom
majoritetsbeslut ändrat i regeringens förslag. Det
gäller t.ex. satsningen på vallfröodling, som är en
viktig näring. Det är viktigt för svenskt jordbruk att
det finns vallfrön. Det är viktigt inte bara för
jordbruket, utan behov av vallfrön kan finnas också
i andra sammanhang. Vi föreslår här ett bidrag på
10 milj.kr. för nästa budgetår.

Detsamma gäller exporten av konservärtor, som
Bengt Rosén var inne på. Här föreslår vi ett bidrag
på 10 milj.kr. Till odling av bruna bönor, som av
beredskapsskäl är en viktigt produkt, anslår vi 2
milj.kr.

Vidare får fåraveln 10 milj.kr. Fåraveln är en viktigt
näring när det gäller att hålla landskapet öppet, och
den är viktig även i regionalpolitiska sammanhang.
Det stöd som tidigare har utgått till fårnäringen från
samhället har trappats ner, och därför måste
näringen nu få en extra hjälp för att klara sina
bekymmer.

Ytterligare en del frågor skulle vi ha velat lösa. Det
gäller bl.a. hästaveln. Det gällde här en liten
summa på 2 milj.kr. som tidigare tillfördes
hästaveln av regleringsmedel men som nu inte
fanns med i regeringens förslag. I centerpartiet har
vi reserverat oss för att dessa pengar skall betalas
ut även nästa budgetår, eftersom vi tror att det är
oerhört viktigt att hästaveln får dessa pengar.
Hästen är viktig även för framtiden.

I detta betänkande tas även en rad andra frågor
upp. Bl.a. finns fiskefrågorna med i detta
sammanhang. Regeringen hade här gått ifrån det
beslut som vi fattade förra året om att pengar skall
tillföras bildandet av fiskevårdsföreningar även
under de närmaste åren till dem som före den 1
september förra året hade anmält att de ville bilda
fiskevårdsföreningar. Häri ingår också pengar till
stöd för fritidsfisket. Pengar för det ändamålet
måste finnas med i budget intill dess man hittar
andra finansieringsformer. Vi har fått majoritet för
att öka anslaget med drygt 8 milj.kr.

Vi har också fått majoritet för förslaget om en
utredning av konsekvenserna för det fria
handredskapsfisket. Det är en ganska viktig fråga
att följa upp, eftersom motsättningarna här har
varit mycket stora.

Det har också föreslagits att man skulle initiera en
allmän fiskevårdsavgift. Detta förslag har vi i
centern inte velat stödja, eftersom vi inte är säkra
på att detta är den rätta vägen att gå. Vi har alltså
reserverat oss på den punkten.

Frågan om rennäringen behandlas också i detta
betänkande. Förra året fattade vi ett beslut om att
prisstödet till rennäringen skulle ökas. Men
regeringen har inte fullt ut följt det förslaget. Nu
har vi fått en majoritet för att öka det stödet med
3 milj.kr. Därmed fullföljs det beslut som fattades
förra året.

När det gäller frågan om trygghetspaketets
uppföljning har vi däremot inte fått majoritet i
utskottet, och därför har vi reserverat oss på den
punkten.

Även en fråga som gäller trädgårdsnäringen
behandlas i betänkandet. Trädgårdsnäringen har ju
bekymmer. Vi fick förra året ett halvt löfte om att få
en ny trädgårdsnäringsutredning. Denna har ännu
inte tillsatts, men vi hoppas att så kommer att bli
fallet och att regeringen sålunda uppfyller de löften
som den socialdemokratiska gruppen gav i
riksdagen förra året. I avvaktan på detta anser vi i
centerpartiet att man borde ha gett ett större stöd
till trädgårdsnäringen än vad utskottsmajoriteten
föreslår, och vi har därför en reservation på den
punkten.

I övrigt har vi i det här betänkandet reservationer
om kontroll av alternativt odlade livsmedel, om att
stadgarna för hushållningssällskapen också
fortsättningsvis skall fastställas av statlig
myndighet, om leukosprogrammet när det gäller
kor -- vi tror att det är viktigt att man fullföljer det
snabbare än regeringen vill gå med på -- och om
utbildning vid lantbruksuniversitetet. Det är viktiga
frågor i ett framtida jordbruk.

Dessutom har vi reservationer om besparingar på
skogsområdet, men de är i dag inaktuella, eftersom
riksdagen förra veckan gick emot vårt krav på
borttagande av skogsvårdsavgiften, vilket var
kombinerat med de här besparingarna. Dem yrkar
jag därför inte bifall till.

Jag stöder centerns reservationer även i övrigt men
yrkar bifall bara till reservationerna 6, 24 och 46.
I övriga, nu inte nämnda, delar yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Jag tänkte också kommentera ett par saker som
Sven Eric Lorentzon sade i sitt anförande,
nämligen om kostnaderna för maten. Sven Eric
Lorentzon sade att Sverige är ett högskatteland och
att det är ett av de främsta skälen till att maten är
dyr. Det är säkert sant. Det vore bra om
moderaterna då ville hjälpa till och sänka skatten,
bl.a. genom att sänka momsen på livsmedel. Förra
veckan var moderaterna inte villiga att vara med
och ta bort skogsvårdsavgiften, vilket är
anmärkningsvärt i det här sammanhanget. Det har
inte att göra med livsmedelspriserna, men det har
att göra med bondens möjligheter att leva.

Jag kan väl också säga att jag känner en viss
besvikelse över att moderaterna inte ville vara med
om ett enhälligt förslag när det gäller
omställningsprogrammet i det betänkande som vi
nu behandlar. Avskrivningslånet kom faktiskt till
genom ett krav från moderata samlingspartiet --
något sådant fanns inte från början. Det är
naturligtvis nödvändigt att man har viss
uppstagning av den verksamhet som sker i
omställningsarbetet. Skulle den situationen uppstå
att det efter fem år inte skett någon omställning är
det den enskilde jordbrukaren som blir lidande på
det.

Däremot har vi konstaterat -- det har vi beskrivit i
det särskilda yttrande som vi har fogat till
betänkandet -- att samhället har tagit på sig ett
övergripande ansvar för att skapa marknader för de
produkter på energiområdet som skall vara den
viktigaste delen av omställningsprogrammet. Tar
samhället inte det ansvaret och skapas inte de
förutsättningarna är det heller inte aktuellt med
någon återbetalningsskyldighet.

(forts.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.53 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

7 § (forts.) Statsbudgeten för budgetåret
1991/92, jordbruksdepartementet (forts. JoU22)

Anf. 104 SVEN ERIC LORENTZON (m)
replik:

Fru talman! Jag skall försöka undvika att inlåta mig
på en skattedebatt. Det är egentligen inte skatter
som vi diskuterar i dag. Jag vill bara säga att herr
Brunander inte tycks ha läst Höök eller ha sett vad
som händer i här i huset. Kanske vill han inte veta
vad som händer.

Vi moderater får ofta kritik, inte minst från
centerpartiet, för våra skattesänkningsförslag. Vi
anses vara det stora skattesänkarpartiet, och det
säger också herr Brunander. Jag vill bara slå fast att
en sänkning av det totala skattetrycket är en
förutsättning för en skattereform, även för
momssänkningar på mat osv. Vi måste sänka det
totala skattetrycket.

Jag är mycket tacksam för att herr Brunander tar
upp frågan om skogsvårdsavgiften. Herr
Brunander har som oftast fel. Moderaterna kräver
att skogsvårdsavgiften skall avskaffas. Jag är glad
över att nu få tillfälle att inför kammarens
ledamöter och till protokollet dementera herr
Brunanders påståenden. Under en längre tid har vi
nåtts av rapporter utifrån landet om att flera
framstående centerpartister, men även herr
Brunander, far med det felaktiga påståendet att
endast centern vill avskaffa skogsvårdsavgifterna.
Även moderaterna och folkpartiet har yrkanden i
den riktningen, herr Brunander. Jag ber att herr
Brunander försöker korrigera sina inlägg på den
här punkten, både här i kammaren och ännu hellre
ute i landet.

Omställningsersättningen tycks ha irriterat herr
Brunander enormt. Vi bedömer det vara viktigare
att få fart på omställningsprocessen än att hålla fast
vid opreciserade, oklara formuleringar, vars
innebörd bönderna inte begriper. Visst var och är
enigheten om livsmedelspolitiken stor. Vi har med
våra uttalanden -- jag vet inte i vilken utsträckning
herr Brunander har bidragit -- fått fart på
omställningen i år. Den gick bättre än förväntat de
sista veckorna. Allt talar för att det även nästa år
kommer att bli en ganska stor omfattning på
omställningen, herr Brunander.

Jag tycker inte att vi har gjort något fel. Jag är
jätteglad över vårt ställningstagande. Det har satt
sprätt på hela omställningsprogrammet.

Anf. 105 LENNART BRUNANDER (c)
replik:

Fru talman! Sven Eric Lorentzon vill inte ha någon
skattedebatt, men det blir en hel del om skatter i
repliken i alla fall. Det är mycket möjligt att
moderaterna är skattesänkarpartiet, så länge det
inte allt för mycket berör bönderna och de
livsmedel som går till konsumenterna.
Skattesänkningarna skall göras på sådant sätt att de
som har relativt höga inkomster får del av den. Vi
röstade faktiskt om skogsvårdsavgiften
häromveckan, och då föreslog moderaterna för all
del en sänkning men inte ett borttagande av
skogsvårdsavgiften. Centerpartiet var definitivt
ensamt om det kravet. Att moderaterna sedan vill
ha ett resonemang om att få bort den så småningom
är en annan sak. Då hade man möjlighet att ta
ställning, men det gjorde man inte.

På samma sätt är det när det gäller momsen på
livsmedel. Jag har inte sett att moderaterna har
agerat för att sänka skatten på livsmedlen och
därmed göra dessa billigare för människorna.

När det gäller omställningsstödet är det alldeles
riktigt att jag är irriterad över moderaternas
ställningstagande. Jag tycker att det är fel när herr
Lorentzon säger att moderaterna genom sitt
ställningstagande har satt fart på anmälningarna till
omställning. Man kan säga att vi har åstadkommit
detta trots moderaternas agerande. Nu hade det väl
inte någon större betydelse i detta sammanhang
över huvud taget, eftersom det kom i slutskedet,
men ändå. Jag vill säga att jordbrukarnas
uppslutning vad gäller omställningsstödet är
fantastiskt bra. Det är uppfordrande för oss som
sitter här att verkligen se till att det blir något av
detta, och då är enigheten oerhörd viktig. Det är
därför som jag är besviken när moderaterna gör på
detta sätt. Om också andra hade gjort så, hade det
hela rasat ihop, och det hade varit ödesdigert för
svenskt jordbruk. Men så skedde inte, och därför
fungerade det.

Nu hoppas jag att det i fortsättningen kan bli
enighet i detta avseende. Det är viktigt för den
enskilde bonden att inte få en mängd besked från
olika håll utan att de är så klara och entydiga som
möjligt, så att det händer något när det gäller
omställningen. Därvidlag har samhället, näringen
och även den enskilde bonden ett ansvar. Vi har ett
gemensamt ansvar, och från det skall vi jobba
vidare och åstadkomma resultat.

Anf. 106 SVEN ERIC LORENTZON (m)
replik:

Fru talman! Jag skall inte inlåta mig på en
skattedebatt -- det får skattexperterna göra. Jag vill
bara klart deklarera att det i vår motion, som jag
ber herr Brunander att vänligen läsa -- jag kan
sända över den till honom -- klart och tydligt står att
skogsavgiften skall avskaffas. Så var det med den
saken.

Nu gör herr Brunander egna tolkningar när det
gäller omställningsersättningen. Om herr
Brunander hade lyssnat litet mer på folk ute i landet
tror jag att han skulle ha intagit en annan ställning
i det här avseendet. Jag tror att vi hamnade rätt,
och det irriterar naturligtvis. Herr Brunander gör
egna tolkningar, och jag tror att han bör fundera
mycket noga över dem.

Jag brukar ibland ta till starka ord, men jag vill om
det sista som herr Brunander sade här bara säga att
det var vad jag brukar kalla snömos.

Anf. 107 LENNART BRUNANDER (c)
replik:

Fru talman! Snömos kan kanske förekomma
ibland. Så är det kanske med det som står i den
moderata motionen om skogsvårdsavgiften. När vi
röstade om den var det inte fråga om ett
borttagande av avgiften. Man kan naturligtvis
skriva så, men då skall man också leva upp till det --
annars har det inget större värde.

När det gäller omställningsstödet är det oerhört
viktigt att vi är relativt överens om hur det skall
fungera. Det har vi också varit, men moderaterna
gick ifrån enigheten och har försökt profilera sig i
denna fråga. Det kunde man naturligtvis göra när
övriga partier tog sitt ansvar. Hade vi i de övriga
partierna inte gjort det, hade situationen varit en
annan, och det hade varit besvärligt för jordbruket.

Skall vi ha möjlighet att klara den fria marknad som
Sven Eric Lorentzon talade om i sitt
inledningsanförande och som kommer att gälla
efter fem år, är det oerhört väsentligt för att inte
säga avgörande att den omställning som vi är i färd
med verkligen blir lyckad. Vi måste kunna erbjuda
jordbrukarna möjlighet att odla nya produkter. I
annat fall kommer den enskilde bonden verkligen
att råka illa ut i den obalans som då råder. Därför
är det oerhört viktigt att denna omställningsprocess
fungerar och att vi agerar rakt från samhällets och
politikernas sida.

Förste vice talmannen anmälde att Sven Eric
Lorentzon anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 108 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Öm vårn ja, öm vårn ja, dä'ä e fina ti,
da stäcker sä ur jola, å guschelöv för sola, ho ä så
go å bli.

Så skrev en gång Gustaf Fröding, men här är det
mest snömos både inne och ute. Utanför huset har
vi trots allt hopp om en övergång till vårklimat. Hur
det är med inomhusklimatet törs jag inte riktigt
uttala mig om.

Fru talman! När jag kom som ny riksdagsledamot
till jordbruksutskottet 1988 var det en sak som
förvånade mig mycket. Det var den stora
kontrasten mellan den politiska debatt som förs i
vårt samhälle, där ett politiskt block, det
borgerliga, talar mycket om att avbyråkratisera och
avreglera och ofta anklagar socialdemokraterna
och oss vänsterpartister för att stå för reglering,
byråkrati, krångel och administration.

Den politiska debatten kan ställas mot den
verklighet som jordbruksprisregleringssystemet
visade sig representera. I bästa samverkan har man,
över blockgränserna, under ett antal decennier
byggt upp ett mycket komplicerat regleringssystem.
Jag har kunnat konstatera att påtryckningarna för
en avreglering och ett avskaffande av detta
krångliga system minsann inte har kommit från
höger -- tvärtom. Det är faktiskt från vänster som
man nu har pressat på för att avreglera jordbruket.

Moderata samlingspartiet hade t.ex. i sin motion
förslaget att denna avreglering skulle ta tio år i
stället för fem, som sedan blev riksdagens beslut. I
den ibland något förvirrade debatt om vad som är
höger och vänster i svensk politik finns det alltså
understundom anledning att tänka också i denna
dimension.

När riksdagen förra året samlade sig till ett nästan
enigt beslut -- fem partier var eniga om att
genomföra denna avreglering -- speglade det
naturligtvis ett kompromissande. Det var resultatet
av att alla hade fått ge vika på några punkter. Så var
det också för vänsterpartiet. Vi tyckte att det var
viktigt att markera att denna avreglering är en
förutsättning för att det svenska jordbruket skall
kunna få en ny och blomstrande framtid. Men vi vill
markera att det inte betyder att samhället inte
längre har ansvar.

Vi hade också velat se en något annan inriktning
när det gällde omställningsperioden och de
framtida samhälleliga insatserna inom
jordbrukspolitiken.

Vi hade velat att man mer lyft fram framtidstron
och mer sett till jordbrukets möjligheter och
mindre till dess problem.

Vi anser t.ex. att framtagandet av
jordbruksprodukter som bas för
industriproduktion är en nödvändighet, eftersom vi
vet att ett av vårt samhälles mest grundläggande
problem är att vi har en industriell produktion som
skapar miljöproblem i varje led och som slutligen
också leder till problem när det gäller
avfallshanteringen. Att då kunna satsa på t.ex.
produktion av bioplaster som på ett naturligt sätt
kan gå in i ett ekologiskt kretslopp är inte en lustig
liten nischfråga. Det är en avgörande fråga för vårt
samhälles framtid om vi lyckas ta det steget och på
ett nytt sätt göra de areella näringarna till basen för
hela samhället.

I de frågor där vi i vänsterpartiet förra året hade en
annan mening har vi också i år återkommit med
krav. Vi är övertygade om att liksom droppen
urholkar stenen kommer vi så småningom att få ett
större gehör för dessa krav än det vi tyvärr har fått i
år. Det gäller t.ex. ökade satsningar på SLUs arbete
med landsbygdsutveckling och forskning.

I fråga om landsbygdsutveckling gäller det också att
utvidga de satsningar som har gjorts i Norrland med
det särskilda åtgärdsprogrammet, vilket ger ganska
fria resurser att använda på den lokala nivån. De
satsningarna bör byggas ut till hela landet.

Vi hade också velat att man mer sett till vad som
kommer att hända med jordbruket i skogs- och
mellanbygd och att den av riksdagen instiftade
ersättningen för landskapsvård dels hade blivit
större, dels hade fått en något annan inriktning, en
mer generell karaktär, och också innefattat
vallodling och betesdrift. Diskussionen om
ersättningen för landskapsvård kommer vi få
anledning att återkomma till, eftersom frågan i år
inte behandlades i samband med statsbudgeten
utan i samband med miljöpolitiken.

Vi har i år liksom tidigare år tagit upp något som
lantbruksstyrelsen tidigare krävt, nämligen
behovet av en statlig finansieringsmöjlighet när det
gäller investeringar inom jordbruket med
anledning av ökade miljökrav och de ökade krav
som djurskyddslagen har lett till när det gäller
djurhållningen. Det hade varit en viktig signal från
samhällets sida. I en period när många jordbrukare
tycker att framtiden är osäker är det svårt att våga
sig på kostsamma investeringar, bygga om stallar
och göra investeringar i gödselvårdsanläggningar,
om man inte också ser att det finns en rimlig
möjlighet att göra investeringen finansiellt
överkomlig.

Vi har i år liksom tidigare år föreslagit större
satsningar när det gäller det ekologiska lantbruket,
eller alternativ odling, som man också brukar säga.
När vi ser på jordbruket i det globala perspektivet
och ser hur den snabba ökningen av
jordbruksproduktionen under efterkrigstiden nu
tenderar att förbytas i ett avstannande eller nästan
en minskning på sina håll i världen, inser vi hur
viktigt det är att vi kommer i från det moderna
jordbrukets problem. Om man ser sig omkring i
världen är det uppenbart att omfattande
kemikaliehantering och felaktigt genomförda
bevattningssystem inte är långsiktiga lösningar för
jordbruket. Det leder inte till en långsiktigt hållbar
produktion.

Det ekologiska lantbruket däremot, som bygger på
att man använder på plats givna resurser och
försöker ha ett energisnålt jordbruk, är framtidens
jordbruk. Vi borde därför se till att hjälpa fram den
delen av jordbruket i denna omställningsperiod.

Alternativ odling har -- liksom många andra
produktionsgrenar inom jordbruket som inte har
varit så stora, såsom fårnäringen, getnäringen och
linodlingen -- missgynnats av det tidigare systemet
för jordbruksprisreglering. Man kan ju då säga att
det nu kommer att bli lättare för dessa grenar av
jordbruket att klara sig nu när vi avreglerar. Men
då glömmer man bort att vi redan har en så fastlåst
struktur inom jordbruket. Den är redan så fast
uppbyggd att det blir mycket svårt för de delar av
jordbruket som i omställningsperiodens start är
mycket små. Det är mycket svårt för dem att hävda
sig. Det behövs därför ett mer aktivt stöd i själva
omställningsperioden. Vi är mycket glada över att
jordbruksutskottet nu föreslår riksdagen sådana
satsningar när det gäller fårnäringen, men vi tycker
att det också hade behövts när det gäller det
ekologiska lantbruket.

När det så gäller själva omställningsstödets
utformning måste jag nog instämma med Lennart
Brunander att det förvånar mig att moderata
samlingspartiet har reserverat sig särskilt på denna
punkt, eftersom just moderata samlingspartiet
hade ett så stort inflytande på hur
omställningsstödet kom att utformas. Hela
konstruktionen med ett villkorslån och de
konsekvenser detta får i och med att man faktiskt
måste lägga fast villkor för under vilka
omständigheter ett eventuellt stöd skall
återbetalas, hämtades från moderata
samlingspartiets motion. Det var moderaterna som
med mycket stor kraft drev att man skulle ha just
den här uppläggningen. Jag tycker därför att det är
mycket märkligt att moderaterna reserverar sig när
det nu visar sig att denna utformning innehåller
komplikationer. Dessutom anser jag att en del av
den oklarhet som fanns i början har skingrats bl.a.
genom det frågesvar som man hänvisar till i
betänkandet och även genom den diskussion som
senare har förts.

Moderaterna försöker här skära pipor i vassen och
drar litet grand fördel av den oro och ängslan inför
framtiden som kan finnas hos jordbrukare. Det är
mycket beklagligt, eftersom jag tror att det svenska
jordbruket är mer betjänt av att vi med kraft hävdar
att omställningen är möjlig att genomföra. Vi bör i
stället visa på hur detta skall gå till. Den moderata
reservationen bidrar inte precis till att öka
klarheten om villkorslånens återbetalning. Hade
utskottet beslutat sig för en sådan skrivning tror jag
att förvirringen hade blivit mångdubbelt större
bland jordbrukarna om vad den egentliga
innebörden i detta förslag är.

Det finns här naturligtvis en koppling till
energipolitiken. Jag skall inte sticka under stol med
att vi är besvikna över att det energipolitiska
beslutet inte innehåller en omedelbar start av
kärnkraftsavvecklingen, och jag tror att det finns en
svaghet där. Om det inte finns en marknad för den
inhemska förnyelsebara energiproduktionen, utan
den marknaden tas upp av kärnkraftsel, finns det
utan tvivel ett problem. Men det kan inte rättas till
genom att vi förändrar jordbrukspolitiken. Det
måste rättas till genom att vi förändrar
energipolitiken.

Detta betänkande spänner över ett vitt fält, och det
behandlar inte bara jordbruket. Men det är
naturligtvis jordbruksfrågorna som nu är viktigast i
diskussionen, eftersom vi befinner oss precis i
början av omställningsperioden. Vi i vänsterpartiet
är också glada över att utskottet följer upp det
beslut som fattades förra året genom att fortsätta
den samhälleliga satsningen på en del av de grödor
vilka tidigare talare nämnt, vallfrö, bruna bönor
m.m.

Det är inte fråga om att förändra det beslut som
riksdagen fattade förra året. I det beslutet kunde vi
inte i detalj gå in på alla de delar som tidigare
finansierades med s.k. inomramsmedel, dvs. inom
ramen för systemet för jordbruksprisreglering. Vi
sade redan då att vi måste återkomma till detta, gå
igenom och se vad som i fortsättningen på kort eller
lång sikt skall finansieras via statsbudgeten och vad
som skall föras över till näringen själv. Det är precis
ett sådant arbete vi håller på med.

Detta arbete kompliceras naturligtvis av att GATT-
förhandlingarna inte har gått såsom vi hade hoppats
och förväntat oss när vi förra året diskuterade
livsmedelspolitiken. Vi vet alla att GATT-
förhandlingarna har gått i stå, och vi vet inte när de
kommer att ge ett sådant resultat att det leder till
ömsesidiga neddragningar av gränsskydd och
borttagande av tullar.

Till detta kommer ytterligare en komplikation.
Sven Eric Lorentzon berörde EG-anslutningen och
hur positivt det var att jordbruket som första näring
klart hade tagit ställning för en EG-anslutning. Jag
är inte så säker på att det kommer att vara så
positivt för jordbruket. Det beror på i vilken
omfattning vi får del av EGs jordbrukspolitik, och
vi vet ju alla att den håller på att förändras. Jag tror
inte att man kan ha några som helst förhoppningar
om att den jordbrukspolitiken skall vara kvar och
att det svenska jordbruket skall få del av den. Jag
tror att det kommer att leda till att vi får möta en
ökad import och att det blir svårt för det svenska
jordbruket att hävda sig. Det är viktigt att vi då
försöker lyfta fram det vi har av svenska produkter
som kan hävda sig på en exportmarknad.

Det är ett problem i sammanhanget att man nu i
förhandlingar med EG diskuterar just jordbruket
och för vilka jordbruksprodukter vi redan nu skall
sänka gränsskyddet och göra åtaganden från svensk
sida. Det är olyckligt att den diskussionen inte förs
öppet och offentligt så att vi har möjlighet att delta
i den. Det är beklagligt och ett exempel på hur den
pågående EG-anpassningen till sin karaktär är
odemokratisk, eftersom diskussionerna förs i slutna
rum och utan att, som i det här fallet, ens de
närmast berörda, nämligen jordbrukarna, har
någon som helst möjlighet att ta del av
diskussionen.

Detta betänkande, som i så hög grad handlar om
jordbruket, tar också upp skogsvården och fisket.
Jag skall inte uppehålla mig länge vid detta. Det
beror inte på att det inte är viktiga områden, utan
påatt den framtida skogspolitiken i så hög grad är
föremål för diskussion i den skogspolitiska
kommittén.

När det gäller de medel som vi förra året beslutade
inte skulle användas till s.k. 5:3-bidrag, finner jag
det beklagligt att man inte har valt att fortsätta att
använda resurser i den omfattningen inom
skogsbruket i Norrland till den typ av ersättningar
som kan bidra till ett mer arbetsintensivt men ett
mer naturanpassat skogsbruk. När vi förra året
diskuterade att ta bort de s.k. 5:3-bidragen var
upprördheten stor hos t.ex. socialdemokraterna
över att detta i så hög grad skulle hota
sysselsättningen. När vi i år så mycket tydligare är
på väg in i eller redan befinner oss i
lågkonjunkturen och när regeringen föreslår att
man skall dra bort dessa medel, hörs det ingenting
från socialdemokraterna om hur sysselsättningen
nu hotas. Vi hade gärna sett att de resurserna hade
funnits kvar.

I övrigt anser vi att det är bra att utskottet nu begär
en utredning om fiskevårdsavgiften. Vi anser också
att det är bra att utskottet fullföljer de beslut det
fattade förra gången vi diskuterade fiskevård och
att man föreslår att medel skall anslås för bildande
av fiskevårdsområden.

Fru talman! Det finns många reservationer till detta
betänkande. Vi från vänsterpartiet står bakom dem
alla, men jag yrkar bifall endast till reservation nr
7.

Anf. 109 SVEN ERIC LORENTZON (m)
replik:

Fru talman! Fru Åhnberg började mycket vackert
med att tala om klimatet, främst då klimatet mellan
de borgerliga. Jag vet inte vilket klimat Annika
Åhnberg har levt i den senaste tiden. Hos
socialdemokraterna är klimatet vad jag kan förstå
ganska kärvt, och jag skulle vilja säga att de vindar
som blåser kring de borgerliga är väl ljumma
vårvindar jämfört med den mycket kalla blåsten på
den socialistiska sidan.

Fru Åhnberg talar mot sig själv. Hon talar om att
det var vänsterkrafterna som drev avregleringen.
Så var det inte. Under hela processens gång var det
de borgerliga som gjorde det. Hon sade själv att det
var moderaternas förslag som antogs när det gällde
omställningsersättningen. Även i andra frågor var
det de borgerliga som drev på under hela vägen
fram. Jag vet inte om det är någon drömvärld hon
målar upp, men Annika Åhnberg talar här mot
fakta.

Jag vet att EG inte är problemfritt. Jag säger att det
blir stora problem att gå med i EG. Men det kanske
vore en katastrof för svenskt jorbruk att stå utanför.
Det vi jordbrukare och talesmän för jordbruket vill
är att få konkurrera på lika villkor.

Anf. 110 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:

Fru talman! Det är nästan patetiskt att höra hur
Sven Eric Lorentzon försöker göra hela
avregleringsprocessen till ett borgerligt förslag.
Alla som har deltagit i debatten vet ju att det inte
alls var så processen gick till.

Att moderata samlingspartiet sedan, när ärendet
kom till riksdagen, fick ett mycket stort inflytande
över just hur omställningsstödet skulle utformas, så
är det tyvärr, och det tycker jag är beklagligt. Det
har kanske att göra med att de andra partierna i det
arbetet inte tillräckligt vågade luta sig åt den andra
sidan. Om så skett, hade omställningsstödet sett
litet annorlunda ut.

Men det är historia nu. Vi har fått ett stöd som är
utformat på ett visst sätt. Jag tycker bara att det är
beklagligt att just moderata samlingspartiet -- och
det förnekade inte heller Sven Eric Lorentzon --
som hade så stort inflytande över hur det här stödet
kom att utformas nu är det enda parti som mer eller
mindre vill gå ifrån uppgörelsen. Moderaterna
reserverar sig nu och säger att de velat ha en annan
utformning.

Det är ett dubbelspel. Därför tycker jag att det var
ganska viktigt att här få påpeka just att det är
moderata samlingspartiet som i hög grad har
ansvaret för att stödet blivit onödigt krångligt och
svårhanterligt.

Anf. 111 MARIANNE SAMUELSSON
(mp):

Fru talman! Det här betänkandet berör många
viktiga områden. Framför allt berör det
jordbruket, och vi har här hört om de fem partierna
som enats om en jordbruksuppgörelse.

Vi hade velat ha en mer miljöanpassad uppgörelse.
Miljön kom på något vis i skymundan för
marknadskrafterna. Den viktiga biten skulle vara
att kunna konkurrera på marknaden. Visst är det
viktigt, men det är också väldigt viktigt i dagens
läge, när man gör en så här stor omställning, att den
blir miljöanpassad.

När huvudsyftet nu var att minska överskottet,
tycker vi att man borde ha gjort det genom att satsa
betydligt mer på ett ekologiskt jordbruk. Ett
ekologiskt jordbruk är betydligt mindre
miljöstörande och stimulerar öppna landskap i de
områden där vi framöver förmodligen kommer att
få se tät granskog. Vi hade hellre sett att man hade
skapat ett arealbaserat inkomststöd. Tillsammans
med sänkt matmoms skulle också konsumenterna
på det sättet ha kunnat få en bra produkt, som
förmodligen mycket väl hade kunnat konkurrera på
marknaderna.

Jag skall inte gå in på hela betänkandet utan bara
nämna litet grand om det som jag tycker har varit
glädjande vid behandlingen av de här frågorna,
bl.a. att vi har lyckats enas om att satsa mer på
svensk fårnäring. Det är otroligt viktigt ur
landskapsvårdssynpunkt att vi kan hålla i gång
fårnäringen. Fåren är ur ekologisk synvinkel
mycket värdefulla. Även om vi hade tyckt att man
borde ha gjort ytterligare satsningar, tycker vi att
möjligheten för svensk fårnäring att marknadsföra
sig nu kan leda till att vi får behålla en aktiv
fårhållning i Sverige.

En annan bit som är en miljömiss, där pengarna
skulle ha kunnat användas betydligt bättre, tycker
jag är de 40 miljonerna till byggande av
skogsbilvägar. Det bidraget tycker vi att man enkelt
kunde avskaffa i nuläget. De pengarna skulle
förmodligen kunna göra betydligt större nytta på
många andra områden i samhället.

Det är glädjande, tycker jag, att vi har fått med litet
grand om fisket och fiskevårdsavgiften framöver
här.

Jag stöder naturligtvis alla våra reservationer, men
jag yrkar bifall speciellt till reservationerna 14, 23
och 33.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga med anledning
av att Annika Åhnberg pratade så vackert om
utomhusmiljön och inomhusmiljön, att med den
arbetsbelastning vi har riskerar vi i
jordbruksutskottet att bara veta hur det är med
inomhusmiljön.

Anf. 112 ÅKE SELBERG (s):

Fru talman! Betänkandet som vi nu behandlar
grundar sig på budgetpropositionen, bilaga 11,
jordbruksdepartementet. Propositionen präglas av
framför allt två saker.

Det är för det första det historiska
livsmedelsbeslutet som vi fattade den 9 juni i fjol
våras, alltså för knappt ett år sedan. Vi fattade det
beslutet, som alla vet, i stor enighet, och det har ett
väldigt stort värde att vi kunde göra det. Då togs
också första steget mot avregleringen av
jordbruket, en näring som varit ganska tufft
reglerad i närmare 60 år.

För det andra präglas propositionen av den nya
konsumentinriktade livsmedelspolitiken men också
av att arbetet forsätter med att effektivisera de
offentliga myndigheterna. Det är naturligtvis med
hänsyn till det ekonomiska läget som det ställs krav
på besparingar och återhållsamhet.

Förutom ett fullföljande av livsmedelsbeslutet
måste arbetet framöver inriktas på att klara våra
ambitioner på miljöområdet, när det gäller
förbättrat djurskydd och när det gäller att utveckla
skogspolitiken. Vad beträffar skogsbruket är en
utredning tillsatt och arbetar, och den skall vara
färdig 1992. Därför är det viktigt att vi nu inte gör
några större förändringar utan att utredningen får
jobba i lugn och ro tills den har sina förslag klara.
Det är också viktigt att satsa på forskning och
utveckling för jord- och skogsbruk.

Jordbruksministern har i propositionen aviserat
nästa steg, hur vi går vidare med fjolårets beslut.
Det följs nu upp i budgetförslaget. Vad har då hänt
sedan i fjol våras, när vi fattade beslutet?

Naturligtvis var det spännande hur vi skulle klara
omställningen och vilket intresse vi skulle kunna
skapa. Omställningen är nu i full gång, t.o.m. på
litet större areal än vad vi kanske kunnat tro. För
närvarande finns ganska exakt 400 000 hektar med
i omställningsprogrammet. Det står nu helt klart att
företagarna har gripit tag i möjligheterna att
förändra produktionen. Minskningen av
mjölkproduktionen verkar också kunna gå i stort
sett programenligt.

Förra vårens beslut kan också ses som ett första steg
mot en mera konsumentinriktad livsmedelspolitik,
med större variation i utbudet av livsmedel och
förhoppningsvis också möjlighet att komma ner till
en lägre prisnivå. Riksdagen valde att ge
företagarna ett stort spelrum, och det var säkert ett
klokt beslut, när man satsade runt 14 miljarder för
att få i gång avregleringen och för att kunna
genomföra den här reformen.

Det bör vara stimulerande för företagsutvecklingen
och kreativiteten. Här gäller det ju också om vi
skall hävda oss i framtiden i svenskt jordbruk
genom att få fram ny produktion och nya
produkter. Det är också nödvändigt att den här
reformen analyseras och att den utvärderas. Därför
är det också tillfredsställande att regeringen, i
enlighet med riksdagsbeslutet, nu gett berörda
myndigheter i uppgift att följa upp reformens olika
verkningar så att vi också undviker att någonting
går snett här.

En del besparingar finns också med i betänkandet
och i propositionen. Dessa besparingar kan ske
både genom rationaliseringar i administrationen
och genom en del strukturåtgärder. Där har man nu
kunnat rationalisera för ungefär 60 milj. kr. Dessa
åtgärder innebär bl.a. att lantbruksstyrelsen och
statens jordbruksnämnd upphör och att den
verksamheten går över till lantbruksverket.

Nu är det också viktigt att vi klarar av de
internationella förhandlingarna -- GATT-
förhandlingarna ligger ju i och för sig stilla nu -- och
kan gå vidare. Jag anser att det är mycket viktigt att
vi kan sänka de svenska gränsskyddet. Därmed kan
vi öka importkonkurrensen och på det sättet
påverka och få lägre matpriser.
Livsmedelsreformens andra steg tas i samband med
att vårt gränsskydd sänks. Då kan vi sänka priserna
och få en positiv effekt hos konsumenterna. Det var
också en inriktning som var med i
livsmedelsbeslutet. Det leder till att man ökar
frihandeln, och det kommer också att innebära ett
varierat varuutbud. Importen av livsmedel kommer
naturligtvis också att öka, men samtidigt leder det
till att vi ökar och förbättrar möjligheterna att
konkurrera på andra marknader.

Det tredje steget för att uppnå lägre
konsumentpriser är att skärpa
konkurrenslagstiftningen. Där är det viktigt att vi
får fler aktörer på livsmedelsmarknaden så att det
inte bara är fråga om ett fåtal livsmedelskedjor som
styr hela livsmedelssektorn.

Betänkandet JoU22 som vi nu behandlar har
tillförts 47 reservationer samt 5 särskilda yttranden.
Vi har inom socialdemokraterna gjort en
uppdelning så att jag ansvarar för områdena:

A. jordbruksdepartementet

B. jordbruk och trädgårdsnäring

C. skogsbruk

E. rennäring med tillhörande reservationer.

De återstående områdena jämte reservationer
kommer Kaj Larsson att kommentera.

Jag skall kommentera reservationerna litet grand.
Reservation 1 och 2 föreslår en ytterligare sänkning
av anslaget till jordbruksdepartementet, men
majoriteten tillstyrker den rationalisering som
jordbruksministern nu föreslår. Man anser att den
är tillräcklig, och därför yrkar jag avslag på
reservationerna.

När det gäller anslaget till jordbruksverket föreslår
folkpartiet och moderaterna en sänkning med 15,5
milj. kr. i reservation 5. Centern vill höja anslaget
med 300 000 kr., medan vänstern vill tillskjuta
ytterligare 60 milj. kr. Vi finner att anslaget är väl
avvägt, och jag yrkar avslag på reservationerna 5, 6
och 7.

I reservation 9 vill moderaterna minska jordfonden
med 70 milj. kr., men vi upplever att jordfonden är
ett bra instrument för att förbättra
företagsstrukturer inom både jordbruk och
skogsbruk. Det har varit ganska fördelaktigt att ha
en hygglig jordfond att ta till för att på det sättet
stötta upp de olika företagen. Jag yrkar därför bifall
till budgetpropositionen och avslag på
reservationen.

Reservation 12, stöd till vallfröodlingen, är en
socialdemokratisk reservation. När det
jordbrukspolitiska beslutet togs innebar det bl.a.
att de interna marknadsregleringarna skulle
avskaffas med början den 1 juli 1991. Därmed
avvecklas även de interna avgifter som finansierar
regleringen. Att då utveckla nya stöd som
majoriteten nu vill kan inte vara rimligt. Jag yrkar
därför bifall till reservation nr 12.

Sedan kommer vi till reservation nr 19 om
omställningen och omställningsstödet. Den har
man diskuterat tidigare, och jag blev verkligen
förvånad när jag läste den reservationen. Här tog
en i stort sett helt enig riksdag ett beslut för mindre
än ett år sedan. Nu svänger moderaterna och menar
att pengarna inte skall behöva betalas tillbaka även
om man ingenting gjort under
omställningsperioden. Jag vill påstå att detta är ett
svek mot uppgörelsen. Men det är också ett svek
mot dem som nu seriöst ställer upp och satsar på
den här omställningen. Det skapar alltid
tveksamheter när man kommer med sådana här
påbud. Det är tillfredsställande att de övriga
partierna har tagit avstånd från detta.

Reservationerna 26 och 27 kommer från
moderaterna och folkpartiet. Båda vill avskaffa
stödet till skogsfröplantager. Vi tycker att det är
angeläget att se till att man har en tillräcklig mängd
och bra kvalitet på plantmaterialet. Det är
nödvändigt för att kunna driva ett långsiktigt
jordbruk. Jag yrkar avslag på reservationerna.

Reservationerna 29, 30 och 31, från moderaterna,
folkpartiet och centern, vill avskaffa anslaget till
översiktliga skogsinventeringar. Det finns tid kvar
på detta och man har gjort det över hela landet. Vi
tycker att det är ett bra instrument för att se över
vad vi har för skogsinnehav. Vi yrkar avslag på
reservationerna.

Reservation nr 40 är socialdemokratisk. Den
handlar om prisstöd till rennäringen. Vi anser att
det är en skälig och tillräcklig höjning av prisstödet
när man räknar upp det med 39 %. Det är inte
befogat att höja ytterligare, varför jag yrkar bifall
till reservation nr 40.

Reservation 41 är också en socialdemokratisk
reservation om kontroll av renräkningen. I den
preliminära behandlingen i utskottet var vi på
mycket god väg att klara ut det här och kunna ta itu
med kontroll av renräkningen, men oppositionen
svängde. Jag vet att Hans Dau skall gå upp i
debatten, och det blir intressant att få höra om han
delar den uppfattningen. Han bor och verkar ju i de
här områdena.

Eftersom det är mycket angeläget att samhället
skapar sig inflytande och insyn på detta område
tycker vi att man borde ha tillstyrkt motion Jo211.
Det är mycket olyckligt att antalet renar i princip
ökar helt utan kontroll. Detta skapar motsättningar
som inte minst rennäringen tar mycket stor skada
av.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till de
socialdemokratiska reservationerna som finns
under anslagen A, B, C samt E och avslag på de
övriga. Jag kommer att begära votering när det
gäller reservation 12, 40 och 41.

Anf. 113 LENNART BRUNANDER (c)
replik:

Fru talman! Åke Selberg tog inledningsvis upp ett
par frågor som inte behandlas i det här
betänkandet, nämligen gränsskyddet och
konkurrenslagstiftningen. På båda dessa punkter
gjordes ju ganska klara uttalanden i förra årets
beslut. Om Åke Selberg med sitt resonemang om
gränsskyddet menar att Sverige ensidigt skall sänka
gränsskyddet, är det ett avsteg från en
överenskommelse som vi gjorde förra året. Jag
förutsätter att socialdemokraterna inte kommer att
göra det. Det är en fråga till Åke Selberg: Innebär
det resonemang som förts att det svenska
gränsskyddet ensidigt skall sänkas? I så fall
protesterar jag.

Samma sak gäller konkurrenslagstiftningen. Där
har vi nu fått en proposition som inte stämmer
överens med vad vi var överens om förra året,
nämligen att det skall vara möjligt för
jordbrukskooperationen att arbeta även efter en ny
konkurrenslagstiftning. Sedan talar Åke Selberg
om att det inte bara skall vara ett par
livsmedelskedjor som skall hantera
livsmedelsmarknaden. Dem tar man ju inte upp i
det här sammanhanget. Det är
jordbrukskooperationen man angriper. Vänta med
det tills man får en samlad bild av detta.

Åke Selberg diskuterar litet de reservationer som
finns. När det gäller centerpartiet och ÖSI-
pengarna har jag redan sagt att den reservationen
inte är aktuell i dag. Jag har inte yrkat bifall till den
i det här sammanhanget. Riksdagen avslog i förra
veckan ett borttagande av skogsvårdsavgiften som
är sammankopplad till ÖSI.

Åke Selberg säger att det är orimligt att höja
prisstödet till rennäringen. Vi följer bara det beslut
som riksdagen fattade förra året. Det har
regeringen inte gjort. Det är en bakläxa till
regeringen.

Det är inte fråga om några nya pengar för de beslut
vi har lyckats få igenom för stöd till vallfröodling
och konservrätter, Åke Selberg. Det är pengar som
låg i det gamla prisregleringssystemet och som
regeringen hade till uppgift vid förra årets beslut att
klara ut. Men regeringen har struntat i dessa delar.
Det är därför som vi ger regeringen bakläxa även
på den punkten.

Vidare har vi frågan om renräkning och kontroll.
Det är riktigt att det finns ett intresse för att göra
något. Visserligen har vi avstyrkt det tidigare
förslaget om en samlad samepolitik. Men det hade
varit möjligt att göra något om tvångsslakten hade
avskaffats. Men det var man inte villig att göra. Då
sade vi ifrån att det måste bli en samlad
rennäringspolitik.

Anf. 114 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:

Fru talman! Åke Selberg var nästan lyrisk över hur
bra det gick med omställningen av jordbruket. Jag
delar i och för sig uppfattningen att det är glädjande
att det har blivit en så stor anslutning. Men jag vill
understryka att det är viktigt att utvärdera och
analysera var i landet som det sker en omställning
och hur det går till. Det är också viktigt att bevara
jordbruket och den levande landsbygden i de delar
av landet där den spelar en stor roll, naturligtvis för
livsmedelsproduktionen men också för
landskapsbilden, infrastrukturen osv. Där finns all
anledning att vara fortsatt vaksamma.

Vidare berördes EG-perspektivet. Med tanke på
den förestående EG-anslutningen för Sveriges
del -- som vi från vänsterpartiets sida inte är så
särskilt positiva till -- undrar jag om Åke Selberg
tror att det är möjligt för Sverige att inta den
hållning som gjordes i GATT-förhandlingarna som
tyvärr misslyckades. Jordbruksministern och Anita
Gradin ledde förhandlingarna. Det gjordes i det
uppenbara syftet att nå fram till en lösning att
åstadkomma neddragning av subventioner och
skydd när det gäller industriländerna.

Häromdagen kunde man läsa i media att
frihandelsoganisationen GATT riktade stark kritik
mot EG. Det är EG som är den största
bromsklossen i processen. Det EG som i vårt land
så ofta framställs som så internationalistiskt och
frihandelsvänligt är ett mycket protektionistiskt
block. Jag undrar om det kommer att vara möjligt
för Sverige att försöka driva processer som gagnar
tredje världens länder, när vi själva skall sitta som
nära anslutna eller t.o.m. som medlemmar i EG.
Det är en viktig fråga inte bara för svensk del, utan
även när det gäller den globala solidariteten med
tredje världens länder.

Konkurrensaspekter berördes också här. Det hör
inte till detta betänkande. Men det är naturligtvis
viktiga frågor när vi diskuterar livsmedelspolitiken.
Det får mig återigen att tänka på de krav som vi har
rest när det gäller ekologiskt lantbruk. Det är också
ett konsumentkrav. Om vi lyckas få en ökad
konkurrens och bryta de fåtaliga kedjornas
dominans, kommer situationen att underlättas för
de små jordbruksägarna som har svårt med
distribution och att komma ut i handeln.

Hur tror Åke Selberg att den alternativa odlingen
skall kunna hävda sig mot dessa jättar? Jag är
övertygad om att när man väl har kommit över de
inledande problemen kommer man att hävda sig i
kraft av kvalitet och bra produktion. Men hur skall
man kunna klara själva inledningen när det ser ut
som det gör med den oerhört monopoliserade
marknaden som vi har?

När det gäller renräkningen delar jag Lennart
Brunanders uppfattning. Det var inte omöjligt att
föra en diskussion i utskottet. Det fanns en
diskussion. Det fanns en utgångspunkt att
diskutera om man ville göra sig av med den
ociviliserade tvångsslakten. Men det var inte
socialdemokraterna intresserade av. Då får man
finna sig i att det blev nej på den punkten.

Anf. 115 SVEN ERIC LORENTZON (m)
replik:

Fru talman! Om jag uppfattade Åke Selberg rätt,
sade han att nästa steg är en sänkning av
gränsskyddet. Jag ansluter mig till Brunanders
frågeställning både när det gäller gränsskyddet och
konkurrenslagstiftningen. Jag har inget mer att
utveckla där. Men när man ser att nästa steg är en
sänkning av gränsskyddet, vore det välgörande om
herr Selberg ville markera vad han menar med
uttalandet.

Vidare talar Sven-Åke Selberg sveket mot
uppgörelsen, dvs. omställningsersättningen. Jag
har inte för avsikt att driva den frågan så hårt här.
Men det har åberopats ett särskilt yttrande från
centerpartiet. Det kan vara karaktäristiskt hur
detta uppfattas. Där står att signalerna från
regeringen och myndigheter och krav på
återbetalning av omställningsstödet har inte varit
klarare och har därför skrämt en del jordbrukare
från att anmäla sig till omställningen, t.ex. vid en
energiproduktion där former och köpare
fortfarande inte framstår som helt klara osv. Jag
menar att även socialdemokraterna står bakom
detta. Visst har man då fattat ett energipolitiskt
beslut.

Bortser man över huvud taget från all lönsamhet?
Går det att bortse från all lönsamhet om svenskt
jordbruk om fem år skall slåss på en fri marknad?

Anf. 116 ÅKE SELBERG (s) replik:

Fru talman! Jag börjar med frågan om
omställningsbidraget. Det kan inte vara rimligt att
ha en omställning där bidraget kan tas ut och att
man i förväg kan säga att om omställningen inte
lyckas behöver bidraget inte betalas tillbaka. Det är
ett svek mot den uppgörelse som gjordes i våras,
och det är beklagligt. Det är helt klart att
företagarna ställer om, och vi har nått de mål som
vi hade tänkt oss i inledningsskedet.

När det gäller gränsskyddet ligger vi fast med den
uppgörelse som har gjorts. Det är det
livsmedelspolitiska beslutet som gäller från i våras.
Det råder inget tvivel om det.

Vad gäller ÖSI är det alldeles riktigt som
Brunander säger att han inte har yrkat bifall till den
reservationen. Men moderaterna och folkpartiet
har yrkat bifall till de reservationerna. Vi tycker att
det är fel att just nu avbryta detta inför den
skogspolitiska utredning som nu arbetar.

Vi arbetar med att få fram renräkningen till beslut.
Det var väl möjligt att släppa tvångsslakten. Men
tvångsslakten fanns med i propositionen om
rennäringen. Jag menar att detta är oerhört viktigt,
och vi bör inte vänta på en samlad lösning som kan
ta åratal att få fram med sameting och språkfrågor
osv. Vi behöver kunna göra detta nu.

Det är klart att vi hoppades mycket på GATT och
förhandlingarna och att dessa skulle gå bra. Linjen
är fortfarande densamma som den varit tidigare
från svensk sida.

Anf. 117 LENNART BRUNANDER (c)
replik:

Fru talman! Nu säger Åke Selberg att beslutet från
i fjol om gränsskyddet ligger fast. Innebär detta att
det inte skall komma något förslag från
socialdemokraterna om ett ensidigt sänkt svenskt
gränsskydd? Det vore värdefullt för oss att få ett
konkret och riktigt svar på frågan. I Åke Selbergs
tidigare inlägg kan jag inte tolka honom på annat
sätt än att nu skall det komma en sänkning. Vi vet
att andra länder i GATT-förhandlingarna har
havererat för tillfället och skall fortsätta senare --
som även Annika Åhnberg sade tidigare. Därifrån
kom ingenting. Det vore bra om vi finge ett klart
besked.

Vidare har vi frågan om konkurrenslagstiftningen.
Varför vill socialdemokraterna, Åke Selberg, vara
så elaka mot jordbrukskooperationen? De är de
enda man angriper i sammanhanget. Åke Selberg
talar i sitt anförande om livsmedelskedjan. Men det
är en helt annan sak. Dit har vi inte kommit än.
Varför inte vänta med konkurrenslagstiftningen
tills hela bilden är klar, ett förslag har kommit fram
och det går att göra ett heltäckande arbete?

Sedan har vi rennäringen. Ja, Åke Selberg, det
fanns ett resonemang om att man skulle kunna fatta
ett beslut även denna gång. Man skulle ge åt båda
hållen. Tvångsslakten var en av de saker vi satte
som villkor för att kunna komma fram till ett beslut.
Men det ville inte socialdemokraterna vara med
om. Då kvarstår vårt gamla krav om en heltäckande
rennäring och samepolitik och att regeringen skall
komma med förslag. Om denna fråga är angelägen
för regeringen och socialdemokraterna, varför
kommer ni inte med ett förslag?

Anf. 118 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:

Fru talman! Jag tycker att jag inte fick något vidare
svar på mina frågor. Jag tror att man måste ta dessa
problem med EGs roll när det gäller
handelspolitiken i allmänhet men
jordbrukspolitiken i synnerhet på allvar. Man
måste fundera över de problem som det faktiskt
kommer att bli med den jordbrukspolitiska väg vi
försöker slå in på till gagn för ett mer varierat och
kreativt jordbruk och till gagn för framför allt
tredje världens länder.

Jag skulle gärna vilja ha svar på min fråga: Kommer
Sverige i samband med en nära anslutning till eller
t.o.m. ett medlemskap i EG att kunna stå fast vid
de positioner vi har intagit när det gäller arbetet
med den internationella jordbrukspolitiken?

Jag tycker inte heller att jag fick något svar på min
fråga om stimulanser av det ekologiska jordbruket,
den alternativa odlingen. Jag har utgått från att vi
delar uppfattningen att detta är en mycket väsentlig
del av det svenska jordbruket, även om det
arealmässigt har en liten omfattning. Det
ekologiska lantbruket har ju faktiskt ökat ganska
mycket under de senaste åren särskilt i och med
omställningsstödet, som mycket kortsiktigt
infördes och som inte längre finns kvar för
ominställda arealer. Jag trodde att vi delade
uppfattningen att det var en viktig del av
jordbruket. Jag skulle gärna vilja få klart för mig
hur socialdemokraterna menar att man skall
stimulera till en ökad omfattning för den alternativa
odlingen, när vi nu går från den reglerade
jordbruksprispolitiken till ett nyare och friare
jordbruk. Hur skall samhället kunna hjälpa till så
att dessa små delar av jordbruket får en rimlig
chans att hävda sig? Det är enligt min uppfattning
litet naivt att tro att marknadens krafter skall kunna
åstadkomma dessa förändringar. Jag tror inte att
detta kommer att bli fallet. Strukturerna är
nämligen redan så fastlåsta, och det måste därför
till aktiva åtgärder från samhällets sida.

Anf. 119 ÅKE SELBERG (s) replik:

Fru talman! Jag kan än en gång upprepa för
Lennart Brunander att vi i fråga om gränsskyddet
står kvar vid det beslut som fattades i våras.

Det är självklart att konkurrenslagstiftningen när
den blir klar kommer att beröra alla aktörer.

Annika Åhnberg frågade om EGs roll och om vi tar
detta på allvar. Självfallet tar vi det på allvar. Det
råder inget tvivel om att marknaden kommer att bli
betydligt större. Som vi ser det kommer det också
att innebära en klar fördel för svenskt jordbruk.
Men man måste naturligtvis i förhandlingarna se till
att det leder fram till ett bra resultat. De
internationella åtagandena kan enligt min
uppfattning med all säkerhet fortsätta.

Det finns inom de nuvarande ramarna en hel del
resurser för den ekologiska odlingen och även
möjligheter till stöd. Detta är en viktig del av
jordbruksnäringen om än inte så stor, det vill jag
hålla med Annika Åhnberg om. Jag är helt
övertygad om att den ekologiska odlingen så
småningom kommer att få ett rejält genomslag i och
med att konsumenterna talar om vad de vill köpa
och vad de vill ha för sorts livsmedel.

Vi kan vara helt överens om att marknadskrafterna
inte löser alla dessa problem. Men det är viktigt att
sätta in resurser just på marknadsföringen av de här
fina produkterna.

Anf. 120 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru talman! I jordbruksutskottets betänkande nr
22 behandlas budgetfrågor. Därvid utgör den del
som beror av förra årets beslut om en ny
livsmedelspolitik ett viktigt inslag. Avgörande för
att denna nya politik skall lyckas är att
omställningsprogrammet, anpassningen av
produktionen till nära balans, kan förverkligas.
Processen har knappast underlättats genom
regeringens agerande, vilket också nämnts tidigare
i debatten. Anpassningsprocessen skulle t.ex.
kunna ha underlättats om regeringen hade gått med
på att lyfta bort sockeröverskottet och hade
bidragit till en snabbare minskning av
mjölköverskottet genom att låta mejerinäringen
själv förstärka avgångsstödet till
mjölkproducenterna. Detta har inte skett.
Resultatet har därför blivit att 10 000 hektar av
sockerbetsarealen nu friställs under innevarande
år. Kanske kommer man i stället att odla spannmål
där. En annan följd har blivit en prissänkning på
producentmjölken, en prissänkning som har varit
relativt kraftig.

Inom oppositionen är man angelägen om att
beslutet från juni förra året kan fullföljas fullt ut,
och man har därför i utskottet enat sig på vissa
punkter.

Utskottet underströk förra året att det var av
största vikt att den livsmedelspolitiska reformens
effekter kunde följas noggrant och kontinuerligt. I
enlighet härmed har utskottet nu vid behandlingen
av budgetförslaget ägnat särskild uppmärksamhet
åt reformens effekter för bl.a. odlingen av vallfrö,
konservärtor och bruna bönor samt för
fårnäringen.

I förra årets beslut utfäste sig utskottet att se till att
det stöd och skydd som utgått till dessa områden
skulle fullföljas med hänsyn till att EG på liknande
sätt skyddar dessa produkter. Nämnda produkter är
fullt konkurrenskraftiga i ett framtida EG och
måste därför behållas i den svenska produktionen
även fram till dess att Sverige kommer med i EG.
Därför läggs nu 32 milj.kr. utöver regeringens
förslag till odling av vallfrö, konservärtor och bruna
bönor samt till lamm- och fårkött.

Jag noterar också med glädje att vi moderater har
lyckats få stöd för den ädellövskogssatsning på
åkermark som något kan bidra till att åkerarealen
minskar. Nu kommer anläggningsstöd härtill att
utgå även då visst inslag av barrplantor, t.ex. lärk,
förekommer. Dessa inslag av barrträd har till syfte
att fungera som skydd för de ömtåligare
lövplantorna. Beslutet är klokt, fru talman. Utan
detta skulle många planteringar företrädesvis ske
enbart med granplantor. Många skulle inte ha tagit
risken att få en misslyckad ädellövskogsplantering.

Fru talman! Jag är däremot besviken över att stödet
har uteblivit på några andra punkter. Om
produktionen av vallväxtfrö skall kunna bibehållas
även på längre sikt utan gränsskydd och på ett
kostnadseffektivt sätt krävs att vallfrönämndens
funktioner bibehålls på lämpligt sätt. Detta borde
riksdagen besluta. Vi får förmodligen anledning att
återkomma till den frågan.

Vidare har vi en reservation angående
leukosprogrammet, nämligen reservation nr 44. I
förarbetet till det jordbrukspolitiska beslutet 1990
uttalades att staten fortsättningsvis ämnade ta
ansvar för bl.a.
sjukdomsbekämpningsprogrammen. Detta har
medfört att planeringen har gjorts utifrån
effektivaste möjliga programgenomförande men
utan att man räknat med dramatiska ekonomiska
begränsningar. Genom att regeringen i
budgetpropositionen avsatt en post om endast 20
milj.kr. för leukosprogrammet riskerar dess
genomförande att fördröjas. En fördröjning av
friförklaringstidpunkten skulle för jordbruket
komplicera en EG-anslutning och borde inte ha
accepterats. Jag vill erinra om att uppåt 100 000
mjölkkor i landet på grund av
omställningsprogrammet måste försvinna under en
relativt kort tidsperiod. I det läget vore det
synnerligen välbetänkt att i stället påskynda
utslaktningen av leukosinfekterade djur.
Regeringen borde återkomma till riksdagen med
förslag som är anpassade till en svensk anslutning
till EG. Jag tror att det vore välbetänkt att så göra.

Fru talman! Jag har inga andra yrkanden utöver
dem som redan framförts av Sven Eric Lorentzon.

Anf. 121 KAJ LARSSON (s):

Fru talman! Jordbruksutskottets betänkande 22
innehåller också -- utöver vad Åke Selberg
redogjort för -- ämnena fiske, djurskydd och
djurhälsovård, växtskydd och jordbrukets
miljöfrågor, livsmedel och utbildning samt
forskning. Jag skall närmast redogöra för några av
dessa ämnesområden och reservationerna i
anslutning därtill.

Sedan införandet av det fria handredskapsfisket vid
södra ostkusten, längs Gotlands och Blekinges
kuster samt i de stora sjöarna har motioner väckts i
riksdagen med negativa synpunkter på det fattade
beslutet. Det är främst moderaterna som inte
uppskattar denna frihet. Intrång på
fiskerättshavare och kapitalets boning får inte ske.
En naturlig sak för moderaterna är att värna om
dessa värden och dessa människor. Friheten för
människor med fiskeintresse har inte så stor
betydelse för moderaterna.

Beslutet 1985 innebar att ersättning skulle utgå för
allt personligt inkomstbortfall på grund av
uteblivna förtjänster från fiskekortsförsäljning,
arrenden m.m. som vattenägarna kom att
vidkännas till följd av införandet av fritt
handredskapsfiske. Nu vill majoriteten i utskottet,
dvs. de borgerliga partierna tillsammans med
vänstern och miljöpartiet, att konsekvenserna av
vattenägarnas förlust av fisket, som till större delen
är yrkesfiske, skall utredas. Även slitaget i naturen
och störningar av fågellivet skall utredas. Det
senare gjorde naturvårdsverket för något år sedan,
varpå man konstaterade att det fria
handredskapsfisket inte hade inneburit något
negativt för fågelliv, flora och fauna.

Vi socialdemokrater anser att det inte finns någon
anledning till ytterligare utredningar om
handredskapsfisket. Om det fria
handredskapsfisket påverkar yrkesfisket bevakas
detta av länsfiskenämnderna, som är underställda
fiskeristyrelsen.

Fru talman! Riksdagen har tidigare beslutat att
bidrag till bildande av fiskevårdsområden inte
längre skall utgå efter den 1 september 1990. När
vi behandlade ärendet i kammaren sade jag att alla
bidragsansökningar som kom in före detta datum
skulle beviljas. Det står jag fast vid. Enligt
fiskeristyrelsen har ansökningar inkommit före
detta datum, och de begärda beloppen uppgår till
sammanlagt 27 milj. kr. Enligt fiskeristyrelsen är
det omöjligt att genomföra alla förrättningar under
ett år, utan det kommer att ta tre till fyra år. Därför
har man inför kommande budgetår äskat 8,3
milj.kr. 7,1 milj.kr. avses gå till fiskevårdsområdet,
medan 1,2 milj.kr. avses gå till andra fiskevårdande
insatser, t.ex. byggande av laxtrappor.

I nuvarande svåra ekonomiska läge, då vi har fått
ge avkall på mycket, anser vi socialdemokrater att
även fisket bör utsättas för besparingar, och därför
säger vi nej till dessa 1,2 milj.kr. men ja till de 7,1
miljonerna. Det olyckliga är att majoriteten vill
anslå 8,3 milj.kr. utan att binda pengarna till just
fiskevård. Om man inte hinner med att genomföra
nämnda förrättningar, och det alltså inte går åt så
mycket pengar, blir det kanske bara 5 milj.kr. till
fiskevårdsområdena och mer pengar till annat.

Jag förstår att ett införande av en fiskevårdsavgift
är något som inte alla riksdagsledamöter vill ge
högsta prioritet. Till att börja med konstaterar jag
att det för allt fritidsfiske är viktigt med en bra
fiskevård. En sådan är till gagn för alla
fritidsfiskare.

I Sverige har många människor fritidsfiske som
hobby, somliga mer, andra mindre. I dag
fritidsfiskar ca 2,5 miljoner människor i Sverige.
Om vi utgår från att 1,6 miljoner människor i landet
skulle betala en avgift på exempelvis 50 kr., så blir
det 80 milj.kr. Det är pengar som vi kan använda till
fiskevårdande insatser. Av detta belopp går dock en
viss del till administration. Det är pengar som man
så att säga kan slänga i sjön, men på ett positivare
sätt än vad uttrycket vanligen står för.

Sportfiskarförbundet har uppvaktat utskottet och
kommer att uttrycka stor tillfredsställelse om en
fiskevårdsavgift införs. Majoriteten i utskottet
föreslår att regeringen låter närmare utreda frågan
om införande av allmän fiskevårdsavgift med sikte
på att förslag bör kunna framläggas i samband med
nästa års budgetproposition. Mot detta förslag har
de borgerliga partierna reserverat sig. Jag yrkar
därför avslag på reservationerna 37 och 38. Vidare
yrkar jag bifall till reservationerna 35 och 36, men
jag kommer beträffande dessa senare reservationer
inte att begära votering.

Beträffande frågan om djurskydd och
djurhälsovård vill vänsterpartiet genom Annika
Åhnbergs reservation 42 förstärka
veterinärorganisationen i Västerbottens inland.
Som framgår av betänkandet har
jordbruksministern anmält att man kommer att
föreslå att distriktsveterinärorganisationen ses över
i samband med en översyn av veterinärsväsendet. I
detta måste även Västerbotten inrymmas, och jag
yrkar därför avslag på reservation 42.

Under avsnittet Bekämpning av smittosamma
husdjurssjukdomar belyses virussjukdomen
leukos, som drabbar nötkreatur.
Lantbruksstyrelsen godkände 1989 ett
bekämpningsprogram som skulle genomföras
under en tioårsperiod. I det sammanhanget gjordes
en undersökning som visade att 25 % av landets
mjölkkobesättningar var smittade. Det var en
oroväckande hög siffra som förvånade många. För
innevarande år har bidrag till programmet kommit
från regleringsmedel, men i och med avregleringen
av jordbruket skall pengar till programmet i
fortsättningen komma från budgetmedel. För
budgetåret 1991/92 är upptaget 35 milj.kr. för
bekämpning av de två förekommande
virussjukdomarna leukos och Aujezky sjukdom.
Det är inte totalt 20 milj.kr. som centern säger i sin
reservation 44, utan det är 35 milj. kr. Någon
uppdelning av dessa 35 milj.kr. har jag inte sett.

Djurägarna har visat stort intresse för en anslutning
till programmet. Utskottets uppfattning är att det
är viktigt att programmet genomförs snabbt och
effektivt, eftersom sjukdomarna vållar djuren
lidanden. Jag kan inte se att detta innebär någon
försämring, vilket Ingvar Eriksson tycker.

Under budgetåret 1989/90 anslogs 6 milj.kr. av
regleringsmedel, och budgetåret 1990/91 anslogs 10
milj.kr. Nu har beloppet ökats till 35 milj.kr. och
avser i och för sig bekämpning av två sjukdomar.
Men större delen av pengarna går till bekämpning
av sjukdomen leukos. Det innebär alltså ändå en
kraftig ökning av medel. Det händer därför inte
något negativt som kan fördröja programmets
genomförande, vilket man har påstått.

Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis avslag på
reservationerna 43, 45, 46 och 47 samt bifall till
propositionen.

Anf. 122 INGVAR ERIKSSON (m) replik:

Fru talman! Leukosprogrammet är upplagt under
ett visst antal år. Enligt planerna skulle
tyngdpunkten i programmets genomförande äga
rum nu i syfte att snabbt genomföra hela
programmet. Det är viktigt att hinna med det,
eftersom vi ligger efter EG-länderna när det gäller
bekämpning av sjukdomen leukos. Det är också
skälet till att de avsatta beloppen för bekämpning
av sjukdomen har höjts år för år. I äskandena, som
låg till grund för planerna för bekämpningen, låg
beloppen betydligt högre. Vi är nu oroliga för att
man inte skall lyckas fullfölja programmet. Just nu,
när vi ändå hade tänkt slakta ett stort antal djur,
hade det varit välbetänkt att öka beloppet. På det
sättet kunde man samtidigt minska antalet
mjölkdjur och hålla lönsamheten i produktionen
uppe.

Anf. 123 LENNART BRUNANDER (c)
replik:

Fru talman! Kaj Larsson sade att det var dumt att
nu göra en utredning om det fria
handredskapsfisket. Det har nu gått en tid sedan
det beslutet fattades, och det var, precis som Kaj
Larsson sade, delade meningar om den saken här i
riksdagen. Ute på fältet var det också en stark
opposition mot beslutet. Beslutet har naturligtvis
också fått effekter för dem som äger fiskevatten
liksom för yrkesfiskarna. Men beslutet var också
mycket negativt för fiskevården. Det är ganska
viktigt att se vad som har hänt på det området,
eftersom det i beslutet egentligen låg att staten
måste ta ett större ansvar för fiskevården. Tidigare
hade de som ägde fiskevattnen detta ansvar. Staten
har inte alls tagit sitt ansvar, och nu vill Kaj Larsson
krypa undan det ansvaret ännu mer.

Tidigare anslogs inga pengar till
fiskevårdsområdens bildande, och därför är det en
stor framgång att utskottet nu har föreslagit 7,1
milj.kr. för ändamålet. Vi har ansett det som
väsentligt att ha kvar såväl fiskeorganisationerna
som fiskevården. Jag förstår inte riktigt varför Kaj
Larsson och socialdemokratin år så njugga och
negativa till det. Samtidigt talar man ju om att det
behövs mycket pengar, och man ville införa en
allmän fiskevårdsavgift. Men fram till dess att en
sådan är införd måste man se till att det hela
fungerar. Nu är jag inte säker på att en allmän
fiskevårdsavgift löser alla problem, något som vi
också har redovisat i vår reservation.

Beträffande leukosprogrammet har vi fått redovisat
vad de prutningar som görs innebär. Bl.a. försenas
programmet, trots att det är angeläget att snabbt
genomföra det. Alla borde ha varit intresserade av
att följa upp den här saken, men tyvärr fanns inte
det intresset hos socialdemokratin.

Anf. 124 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:

Fru talman! Beträffande frågan om det fria
handredskapsfisket och den analys som utskottet
nu begär vill jag säga att vi tycker att det av
riksdagen tidigare fattade beslutet var bra. Men när
det finns ett återkommande missnöje och det påstås
att beslutet leder till problem, måste väl ändå det
bästa sättet att hantera den saken vara att ta reda
på hur det ser ut i verkligheten. Det verkar nästan
som om socialdemokraterna är rädda för vad man
skall få reda på när utredningen görs. Vi tror att det
bästa sättet att äntligen bilägga den gamla tvisten
och de gamla motsättningarna är att nu, sedan det
gått några år, se efter hur det gick och vilka
effekterna blev. Man bör fråga sig om det finns fog
för kritiken och vad man i så fall kan göra åt det
hela utan att riva upp det ursprungliga beslutet.

Så till frågan om de medel som utskottet föreslår att
riksdagen anvisar för bildande av
fiskevårdsområden. Självständiga myndigheter
med någon liten rätt att omfördela mellan anslagen
är väl något som vi är överens om att vi skall ha.
Riksdagen skall inte detaljstyra intill minsta krona
och öre hur medlen skall användas. Efter de
omfattande diskussioner som vi har fört om just
behovet av bildande av fiskevårdsområden, är jag
övertygad om att man kommer att handskas med
medlen med största försiktighet. Vi har både
möjligheter, rättigheter och ansvar att följa upp hur
det går och hur medlen används. Jag tror således att
det inte skall vara några problem med att det finns
möjligheter att göra omfördelningar mellan olika
anslag.

Utskottets förslag till beslut om en allmän
fiskevårdsavgift ligger i linje med att även fisket
måste bli föremål för besparingar. En
fiskevårdsavgift kommer, utan att på något sätt
belasta statsbudgeten, att skapa omfattande
resurser för en god fiskevård. Nog tycker jag att vi
i förhållande till statsbudgeten bäddar för
besparingar just på fiskets område.

Anf. 125 KAJ LARSSON (s) replik:

Fru talman! När det gäller sjukdomen leukos vill
jag för Ingvar Eriksson och Lennart Brunander
referera följande uppgifter från lantbruksstyrelsen
som finns i betänkandet. Det bidrag till
programmet som för innevarande år anslagits inom
ramen för regleringsekonomin och som i
fortsättningen föreslås utgå budgetmedel är till sin
storlek anpassad efter den här planeringen som är
gjord av programmet.

Jag sade vidare att för det första året, 1989/90, var
6 milj.kr. anslagna av regleringsmedel. Året därpå,
1990/91, rörde det sig om 10 milj.kr. Nu har man i
budgetpropositionen anslagit 35 milj.kr. till de två
virussjukdomarna. Nog måste detta anses som en
kraftig ökning av bidraget. Jag kan då inte förstå ert
resonemang när ni säger att det kommer att bromsa
upp.

Fru talman! Lennart Brunander talar om dessa 1,2
milj.kr. till fiskevårdande insatser. Skillnaden
mellan centern och socialdemokratin -- och mellan
Lennart Brunander och mig -- är att vi tar ett
ekonomiskt ansvar, men det gör kanske inte
centern. Vi tycker därför också att det är viktigt att
fisket i detta fall får vara med och bidra till
besparingar, som sker på många andra områden.

Både Lennart Brunander och Annika Åhnberg tog
upp handredskapsfisket. Min uppfattning är att när
det gäller miljö, fågellivet, flora och fauna har detta
utretts av naturvårdsverket för några år sedan. Man
konstaterade då att det inte ledde till någon skada
och att det inte fanns något att anmärka på. Nu vill
man utreda ytterligare. Man vill också utreda
konsekvenserna för fisket. Jag anser att den biten
ligger på länsfiskenämnden och fiskeristyrelsen.
Det finns ingen anledning. Jag trodde faktiskt inte
att Annika Åhnberg var så lättlockad av
kapitalister.

Anf. 126 INGVAR ERIKSSON (m) replik:

Fru talman! Det är riktigt att det är en
beloppshöjning, men man hade från början tänkt
sig att programmet skulle ta tio år och att det skulle
bygga på frivillig anslutning. Intresset för
anslutning har dock varit betydligt större än
beräknat. Därför har man nu fått en tyngdpunkt
under det kommande budgetåret. Det intresse som
har framförts under den tiden kan inte fullföljas
eftersom pengarna inte räcker trots
medelökningen.

Vi menar att det hade varit välbetänkt att satsa de
ytterligare pengar som behövs just nu, med tanke
på omställningsprogrammet och att det ändå
behöver slaktas ut ett antal kor, på att ta dem som
är smittade.

Anf. 127 LENNART BRUNANDER (c)
replik:

Fru talman! Precis som Ingvar Eriksson kan jag
bara hänvisa till vad som har hänt, nämligen att det
nu finns ett större intresse och att det framför allt är
så angeläget att det här går snabbt. Inom EG -- eller
i varje fall inom vissa länder i EG -- har man gått
betydligt snabbare fram än Sverige i det fallet.

Ansvaret för ekonomin står förmodligen inte och
faller med 1,2 miljoner till fiskevård och
fiskevårdsorganisationerna. I sitt
inledningsanförande talade Kaj Larsson om hur
viktigt det är med fiskevård, alla människor som
fiskar och fiskets organisationer. Då är det väl
viktigt, Kaj Larsson, att vi har kvar dem och den
verksamhet som de bedriver, oavsett hur vi sedan
kommer att lösa det med allmänna avgifter eller
med pengar ifrån budgeten.

Anf. 128 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:

Fru talman! I arbetarrörelsens barndom brukade
man måla ut kapitalisterna som rundmagade,
frackklädda män med hög hatt på huvudet. Det
verkar som om Kaj Larsson vill byta ut den bilden.
Den typiske kapitalisten enligt Kaj Larsson är en
yrkesfiskare. Jag måste säga att det faktiskt inte
stämmer riktigt med min bild av yrkesfiskarna som
grupp. Även om det naturligtvis kan finnas
människor inom den gruppen som har det gott
ställt, är min uppfattning att det är en yrkeskår som
inte precis domineras av stinna kapitalister i den
mening som Kaj Larsson tror.

Jag tycker att det är litet olyckligt att låsningen till
politiska blockeringar när det gäller fria
handredskapsfisket finns kvar. Det intresserar inte
mig om det är moderaterna eller något annat
borgerligt parti som har föreslagit en utvärdering.
Det som intresserar mig är att jag vet att det också
motsvaras av en omfattande kritik utanför detta
hus. Då tycker jag att det är intressant och viktigt --
oavsett vilket parti som föreslår det -- att vi ser efter
om det finns fog för kritiken och om det finns något
som vi borde följa upp det tidigare beslutet med.

Anf. 129 KAJ LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag återgår till sjukdomen leukos. Vi
är inte negativa till det som har framförts här,
Ingvar Eriksson. Om Ingvar Eriksson läser på s. 57
i utskottsbetänkandet finner han att det står klart
och tydligt att vi i stort sett har ställt upp på det som
står i de motioner som har framförts här. Vi anser
dock inte att det finns anledning att göra något
tillkännagivande till regeringen om detta.
Regeringen har nämligen ställt upp bra och anvisat
medel. 20 milj.kr. av de 35 miljonerna skall gå till
bekämpande av sjukdomen leukos. Det är faktiskt
en höjning med 100 % i förhållande till detta år. Jag
kan säga till Ingvar Eriksson att mer än 20 miljoner
kommer att gå till leukos. Man kan inte bortse från
att det är en kraftig höjning.

Anf. 130 CARL G NILSSON (m):

Fru talman! Det verkar som om debatten just nu är
litet blandad över ämnesområdena och att det finns
risk eller chans -- hur man nu vill se det -- att få ett
par fiskedebatter här. Utskottet har beställt en
utvärdering av konsekvenserna av det fria
handredskapsfisket. Det är bra. Det är riktigt som
Kaj Larsson sade att detta sker till följd av en
moderat motion.

När det fria handredskapsfisket ''konfiskerades''
miste tusentals vattenägare sina rättigheter att sälja
fiskekort och att arrendera ut sina vatten till
fiskeklubbar osv. Yrkesfiskarna fick ökad
konkurrens om fiskarna. Yrkesfiskeredskapen
skadades i ökad omfattning. Det blev ett allmänt
intrång.

Det är också känt att fauna och flora blev
ytterligare hårt belastade i förhållande till hur det
var förut i våra känsliga skärgårdsområden. För
detta fick de flesta ingen eller mycket dålig
ersättning. Det finns anledning att tala om stöld och
konfiskation. Vi framförde farhågor när detta
beslut fattades år 1985, att intresset och insatserna
för fiskevård i dessa områden skulle bli sämre och
att det skulle bli ointressant för vattenägarna. De
farhågorna har dess värre besannats i allra högsta
grad.

Det är mycket viktigt och angeläget att de här
konsekvenserna av olika slag utvärderas.
Utvärderingen måste naturligtvis också ha till syfte
att i den mån vi kommer fram till misshälligheter
och följder som vi varnade för, skall
konsekvenserna rättas till. Vi välkomnar således
denna utvärdering i hög grad.

Så till förslaget om en allmän fiskevårdsavgift.
Utskottet föreslår ju riksdagen att beställa ett
förslag till en sådan fiskevårdsavgift. Detta
utskottets förslag är inte bra.

I princip är ju fiskevattenägarna producenter av
den här resursen, som sportfiskarna köper och
utnyttjar. Fiskevården skall alltså i första hand vara
en affär mellan producenter och konsumenter. Med
vattenägare kan vi förstå en enskild vattenägare
eller t.ex. staten eller en kommun, som ju också
kan vara vattenägare.

Sportfiskarna skall alltså köpa fiskekort. Vi tycker
inte att de dessutom skall betala en statlig avgift.
Någon har kallat en sådan här statlig avgift för en
''metskatt''. Det tycker jag är en ganska bra
beteckning.

En viktig invändning mot en sådan här
fiskevårdsavgift gäller den administration som
avgiften skulle skapa. Det blir en ganska stor
procedur att samla in dessa pengar och framför allt
att på ett effektivt sätt kunna kontrollera att
sportfiskarna har betalt. Kan vi inte kontrollera
efterlevnaden av ett sånt här beslut, skall vi inte
införa den här avgiften.

Tyvärr är erfarenheterna från Norge, som sedan
ganska många år har en sådan här avgift, en s.k.
fisketrygd, dåliga. Mindre än en fjärdedel av dem
som verkligen skulle betala avgiften gör det. Det
visar sig dessutom att kostnaderna för
administrationen är stora. Jag tycker inte att vi skall
göra om det misstaget som norrmännen har gjort.

Jag vet att svenska sportfiskare är villiga att betala
för sina möjligheter att få fiska, och de är villiga att
betala bra, bara de får en god service och ett bra
fiske. Hellre ett bra fiskeutbud till ett skäligt pris än
ett dåligt fiske som är gratis.

En fri konkurrens på detta område kommer att
locka sportfiskarna till de kortfiskeområden som de
uppfattar som bra, som ger den bästa upplevelsen
och de största fiskarna. Det blir då så att de
vattenägare som inte sköter sin fiskevård kommer
att bli utan fiskekortsintäkter och utan sportfiskare
på sina vatten. De som sköter fiskevården bra får
stora intäkter. Så enkelt är det ju! Att socialistiska
beslut har försämrat möjligheterna i stora delar av
våra vatten -- jag avser den inlösen som skett utmed
kusterna och i de stora sjöarna -- är naturligtvis ett
bekymmer. Till dess vi har löst det problemet måste
staten naturligtvis ta sitt ansvar och betala för den
fiskevård som staten har tagit hand om på det ena
eller andra sättet, som staten har stulit, som jag
sade förut. Klarar staten inte den uppgiften, finns
det faktiskt bara en lösning, nämligen att vi återför
de vattnen i privat ägo och bildar
fiskevårdsområden även på dessa vatten.

Fru talman! Jag har inget annat yrkande än det som
Sven Erik Lorentzon tidigare framställt.

Anf. 131 OLLE ÖSTRAND (s):

Fru talman! Jag satt och lyssnade på Carl G Nilsson
när han målade upp de många olägenheter som
hade inträffat när handredskapsfisket släpptes fritt
utefter södra ostkusten och i de större sjöarna.

Jag har bott granne med yrkesfiskare i över 30 år,
och jag känner flera yrkesfiskare. Jag har aldrig
någon gång hört de yrkesfiskare som jag känner
säga någonting dylikt, dvs. att deras fiskegarn
skulle bli förstörda av handredskapsfisket. Jag tror
att detta är någonting som tillhör de fria
fantasierna.

Fru talman! Det var inte för att säga detta som jag
begärde ordet. I frågor som berör jakt och fiske
skär uppfattningarna ibland rakt över
partigränserna. För min del har jag nu hamnat i den
situationen. Jag skall något beröra
majoritetsförslaget om att utreda frågan om
införandet av en allmän fiskevårdsavgift.

Jag vill redan nu deklarera att jag inte kommer att
stödja det förslaget, främst av två skäl.

Det ena skälet är att jag anser att man skall vara
mycket restriktiv när det gäller att lagstifta om
frågor i vilka det inte finns en rimlig chans att
övervaka efterlevnaden. Det andra och kanske
viktigaste skälet är att om man inför en allmän
fiskevårdsavgift, tar man bort en rättighet som vi
har, nämligen rätten till fritt husbehovsfiske efter
hela vår kustremsa. Det är otroligt många
människor som skulle bli berörda av ett sådant här
beslut.

1973 års fiskevattensutredning, som avlämnade sitt
betänkande 1978, föreslog att det skulle införas en
allmän fiskevårdsavgift. Men man konstaterade
också, och det tycker jag att det är väldigt viktigt att
påpeka, att av de två miljoner fritidsfiskare som vid
den tidpunkten var berörda skulle endast 50 % eller
en miljon betala den här avgiften, just på grund av
övervakningssvårigheterna.

När utredningens förslag behandlades i riksdagen
1981 avslogs förslaget om en allmän
fiskevårdsavgift, bl.a. beroende på att kostnaden
för administration, kontroll och tillsyn var svår att
beräkna och på att övervakningen skulle vara svår.
Det statliga stödet till fritidsfisket och fiskevården
borde även i fortsättningen finansieras över
statsbudgeten, anförde utskottet, och detta blev
även riksdagens beslut.

I dag har vi närmare 3 miljoner fritidsfiskare i vårt
land. Det skulle då innebära att närmare 1,5
miljoner mer eller mindre skulle bli brottslingar,
eftersom lagstiftning om en avgift också måste
kombineras med straffsanktioner. Det är detta jag
tycker är orimligt. Det är ju samma förhållande i
dag som för tio år sedan -- det är lika svårt att
övervaka en sådan här lagstiftning nu som för tio år
sedan.

I de flesta sjöar och vattendrag i vårt land, där man
i dag kan fiska, betalas det redan en avgift till de
lokala fiskeklubbarna, pengar som de sedan
använder till fiskevårdsåtgärder. Det är bra.

Med en allmän fiskevårdsavgift tar man, som jag
tidigare sade, också bort rätten till husbehovsfiske
med handredskap efter hela kusten och i de stora
sjöarna -- Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland.

Rättigheten till fritt fiske har vi med skattepengar
tidigare betalat för, med undantag för västkusten,
där det alltid har varit fritt fiske.

Rätten till fritt fiske efter kusten är för mig och
många med mig en omistlig del av allemansrätten,
som vi måste slå vakt om. Allemansrätten är
någonting unikt för vårt land.

Börjar vi tumma på allemansrätten i det här
avseendet är det väldigt lätt att göra det även i
andra avseenden. Om en familj vill ta sin båt och
åka ut och meta eller lägga ut ett nät en kväll, skall
de inte behöva känna sig som brottslingar därför att
de inte har betalat någon allmän fiskevårdsavgift.

I min lilla hemkommun har vi ca 3 500
sommarstugor utefter kusten, där de boende någon
eller några gånger varje sommar utnyttjar den här
rättigheten. Att de får fortsätta med detta är för
mig ett mycket viktigt skäl att inte stödja förslaget
om att utreda frågan om införandet av en allmän
fiskevårdsavgift. Jag kommer att stödja reservation
37, när vi kommer till omröstningen.

Men även om förslaget om att utreda en allmän
fiskevårdsavgift skulle bli riksdagens beslut är jag
övertygad om att man i slutändan, när den
utredningen är gjord, kommer att finna att man --
av skäl som bl.a. jag här har framfört -- inte skall
införa någon fiskevårdsavgift i vårt land. Därför är
jag helt övertygad om att vi i vårt land aldrig
kommer att drabbas av detta.

Anf. 132 HANS DAU (m):

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att
utskottet har instämt i vårt motionsyrkande om att
det är angeläget att riksdagens beslut när det gäller
prisstöd till rennäringen följs. Regeringen har inte
tagit det ansvar som vi har haft anledning att vänta
oss. Socialdemokraterna i utskottet -- som biträder
regeringens förslag om att inte räkna upp prisstödet
till rennäringen till den nivå som tidigare beslutas
och som samerna har rätt att vänta sig -- avstår i
reservation 40 helt från att kommentera
anledningen till att man frångår riksdagsbeslutet,
vilket enligt mitt förmenande är mycket
egendomligt. Det vore intressant att få en
förklaring till det. Fru talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan under mom. 76 i
betänkandet.

Vi moderater pekar i vår kommittémotion Jo214,
yrkande 2, på den urholkning av samernas
trygghetsförsäkring som den nya premieskatten
medför. Premieskatten, som är ännu en negativ
effekt av skattereformens finansiering, medför att
innehållet i trygghetspaketet måste försämras, om
kompensation inte ges för den nya skatten. Vi kan
inte acceptera den försämringen. Vi kan inte
acceptera att höginkomsttagarnas skattesänkningar
skall gå ut över samernas trygghet.

Det är märkligt att det i det här fallet endast är
centern som slutit upp bakom vår motion. Jag vill,
fru talman, yrka bifall till reservation 39.

Åke Selberg ställde i sitt anförande några frågor om
vad jag anser om rennäringen och det förslag som
föreligger på den punkten. Jag vill då säga att den
stora och ständigt återkommande frågan när vi tar
upp same- och rennäringsfrågor är: När får vi en
samlad proposition angående rennäringen och
samernas ställning? Regeringens senfärdighet, för
att inte säga försumlighet, i den här frågan är
oursäktlig och blockerar alla möjligheter att lösa de
problem som onekligen finns.

Så sent som den 28 november 1990 avslogs en
proposition om ändring i rennäringslagen med
motivet att ett sammanhållet förslag var nödvändigt
för att kunna göra rimliga avväganden. I den nu
aktuella motionen, Jo211, tas samma problem upp
som i den återförvisade propositionen. Jag tycker
att motionärerna borde ha försökt påverka sin egen
regering att komma med ett samlat förslag i stället
för att motionera.

Att införa någon form av vitesföreläggande tror
också vi moderater är en riktig åtgärd. Alternativet
tvångsslakt är, som Annika Åhnberg påpekade,
inte tilltalande. Det är praktiskt ogenomförbart,
det är estetiskt stötande, och dessutom är det ett
kraftigt intrång i den enskilda äganderätten. Därför
avvisar vi moderater den lösningen.

Men man måste då man behandlar den här
motionen inse att det inte bara är antalet renar som
är problemet. Vitesföreläggande borde vara
möjligt på flera områden för att komma till rätta
med orsakerna till irritationen mellan renskötande
samer och bofasta ortsbor. Men det måste enligt
min uppfattning avgöras i ett sammanhang. Vi
avvisar därför motioner om detta på samma
grunder som vi i höstas avvisade propositionen.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i mom. 79 i betänkandet.

Vi hälsar med stor tillfredsställelse utskottets klara
ställningstagande och klarläggande i det här
betänkandet om var renskötsel får bedrivas hela
året. Det har rått stor oklarhet i de norrländska
renskötsellänen i den frågan. 3 § i rennäringslagen
har varit föremål för diskussion, och osäkerhet har
rått om hur den skall tydas. Att utskottet nu klargör
att renskötsel får bedrivas hela året nedom
odlingsgränsen endast å trakter där skogsrenskötsel
av ålder förekommer under våren, sommaren eller
hösten är bra och borde få alla beslutsfattare, bl.a.
i länsstyrelserna, som tidigare inte har velat
acceptera den tolkningen, att ta reson.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag ställa några
frågor till regeringspartiets företrädare: När
kommer den samlade propositionen om same- och
rennäringsfrågor? När blir det slut på regeringens
långbänk på det här området? Kan Åke Selberg
svara på det? Vi behöver den propositionen snabbt
för att komma till rätta med de problem som både
Selberg och jag är så medvetna om. Det råder stor
enighet om att det finns problem, men hur man
skall lösa dem är den stora frågan. Jag kan väl inte
tro att Selberg menade allvar med vad han sade i en
replik, nämligen att det kan ta åratal att få fram en
samlad proposition. Det är ett skrämmande
framtidsperspektiv.

En ny regering i höst med mer handlingskraft
framstår i ljuset av vad Åke Selberg i kväll sagt som
helt ofrånkomlig, om vi skall komma till rätta med
dessa och andra problem.

Anf. 133 ÅKE SELBERG (s) replik:

Fru talman! I kväll har jag inte sagt att det tar åratal
att få fram en proposition, och jag sade det inte
förra gången heller. Däremot kan det ta åratal
innan man har beslutet klart om vi skall ha ett
samlat förslag, därför att i ett samlat förslag ingår
ett sameting, med val i vanlig ordning, precis som
när man väljer till riksdag, fullmäktige, osv. Det är
det som kan ta tid, om det handlar om
grundlagsförändringar, och det är där problemet
ligger.

Också förra gången framfördes kritik om att
regeringen var senfärdig. Men när den
propositionen lades fram var utredningen precis
klar och skulle gå ut på remiss. Det är anledningen
till att regeringen inte under våren har kommit med
en proposition -- remissomgången på utredningen
måste man ju göra först.

Ett bevis för att det här är oerhört komplicerade
frågor, som Hans Dau varit inne på, är den långa
tid som samerättsutredningen tog. Det är juridiskt
oerhört komplicerat att utreda de här frågorna.
Därför framlades särpropositionen eller vad man
skall kalla den om bl.a. rennäringen och en del
samebyfrågor. Som vi alla vet är det de problemen
som är mest akuta. Oberoende av om man lägger
fram en samlad proposition som inkluderar
sameting, språket, kulturen och allt vad därtill hör,
måste man särskilt klara ut renantalet,
kontrollerna, osv.

Anf. 134 HANS DAU (m) replik:

Fru talman! Det var ju något mindre defaitistiska
tongångar i Selbergs replik nu.

Vad vi har efterfrågat är en samlad proposition.
Den bör ju då kunna komma nu ganska snabbt,
eftersom utredningen har lagt fram sitt förslag och
remissomgången väl i stort sett är klar. Oavsett hur
det blir skall vi väl då kunna få en proposition i år.

Jag är helt medveten om att val till sameting och
annat får ske senare; grundlagsförändringarna tar
ju tid. Men en samlad proposition kan vi i alla fall
få i år. Jag tyder Åke Selbergs replik så, att han
kanske inte är alldeles främmande för det. Då finns
det ingen anledning att jäkta fram några delbeslut.
Har vi levt med de här förhållandena i så många år
kan vi väl leva med dem ett halvår till, tills vi får
propositionen.

Anf. 135 RUNE BERGLUND (s):

Fru talman! För oss som bor i närheten av
samernas vinterbetesland är det viktigt att frågan
om vinterbetets organisation och de renägande
samernas arbetssätt får en lösning ganska snart.

Bakgrunden är denna. För tio år sedan upptäckte vi
som bor i Härjedalen och i samelandet att samerna
började utvidga sina vinterbetesområden utanför
den betesgräns som man tidigare tillämpat. För att
i min fortsatta beskrivning ta ett konkret exempel
skall jag hålla mig till min egen kommun,
Härjedalen. Enligt de informationer som jag har
fått lär min beskrivning också kunna gälla andra
renbetesområden i Norrlands inland.

I Härjedalen hade samerna fram till 1970-talets slut
bedrivit sitt vinterbete i den västra delen av
landskapet. Man kunde då inte se den stora mängd
renar som i dag uppehåller sig i skogslandet och i
närheten av de allmänna vägarna.

Sedan början av 1980-talet har vi kunnat konstatera
att fler och fler renar kommit ned till de allmänna
vägarna samtidigt som man har tagit större och
större arealer i bruk för sitt vinterbete. När vi nu är
inne i början av 90-talet har samerna i princip
utvidgat sitt vinterbetesområde till att omfatta hela
Härjedalens kommun.

Man har på tio år fördubblat sin betesareal.
Renarna befinner sig nu tidvis i centralorten, Sveg.
Under en period för några veckor sedan fick man
patrullera flygfältsområdet för att garantera att
ingen kollision skulle ske mellan landande flygplan
och renar. Nämnas kan att flygplatsen har reguljärt
flyg mellan Sveg och Arlanda.

Samtidigt som man har fler och fler renar som betar
allt större arealer där man inte tidigare i
mannaminne bedrivit renbete har det på senare år
tillkommit ett problem som skapar irritation. Det
gäller den överenskommelse som finns om att
renarna skall ha lämnat skogslandet senast den 1
maj. Renbete pågår nu i princip hela året i vissa
delar av skogslandet.

Jag har personligen i tio år kört bil varje vardag till
och från jobbet i Sveg och med egna ögon kunnat
konstatera de tragedier som utspelas när renar
blivit ihjälkörda av bilar. Det är en syn som inte är
särskilt estetisk och som säger oss att renskötsel
som den för närvarande bedrivs i Härjedalen passar
dåligt in i det moderna samhället.

Vi kan samtidigt konstatera att den nuvarande
generationen av renägare har en helt annan syn på
organisation och arbetssätt än sina förfäder. Just nu
är det konfrontation och irritation som präglar vår
samexistens.

Samerna har enligt lag full rätt att bedriva sin
näring och att upprätthålla sin kulturella särart.
Sedvanerätten har en stark ställning både i svensk
lagstiftning och i den bofasta befolkningens
rättsmedvetande. Den rättegång som nu förbereds
i Svegs tingsrätt angående renbetet avser enligt vad
jag förstår att förtydliga sedvanerättens innebörd.
Det kan exempelvis vara av visst intresse att få veta
om man kan vara borta från ett område i hundra år
och sedan komma tillbaka och hävda betesrätt där
vägar och järnvägar dragits fram, där
jordbruksmark och moderna skogsbruksmetoder
etablerats och där stadsplanebebyggelse med allt
vad det innebär kommit till stånd.

Den motion som vi har skrivit är inte avsedd att på
något sätt ta ställning till samernas rättigheter i
renbetesfrågor. Motionen är skriven med syftet att
komma till en uppgörelse med renägande samer om
organisation och arbetssätt. Den situation som för
närvarande råder visar klart att de
samarbetsformer som finns inte förmår att bringa
ordning i renbetesfrågorna.

Vi har våra vägar, våra bilar, samhällen med
moderna sturkturer, turism och mycket annat som
präglar ett modernt samhälle. Samerna nyttjar
själva alla moderna faciliteter inkl. snöskotrar och
olika typer av terrängfordon, och man bor i villor
precis som vi. Eftersom renskötseln numera har
intagit en industriell form, använder man också
helikopter för rendrivning och lastbilar för
transporter av renar till exempelvis slakt, som
oftast sker i moderna slakterier. Samerna är mycket
väl medvetna om och insatta i de problem som kan
uppstå när man låter renhjordarna gå in i områden
som man inte nyttjat under lång tid för renarbete.

Jag förstår om den bild som jag målar upp inte
stämmer för många av er, som ser rennäringens
verksamhet bara på TV. Där visas kalvmärkning
och renskiljning. Det kommer vackra bilder till era
vardagsrum från fjällregionen, där samerna arbetar
i en någorlunda ursprunglig miljö under former
som kulturellt förknippas med samernas
ursprungsmetoder.

Herr talman! Motionens syfte, att tillskapa en
bättre ordning när det gäller renskötselns
organisation och arbetssätt, har också en annan
mycket viktig aspekt. Det gäller ekologin i de
områden där för många renar har betat under
alltför lång tid.

Vi kan nu konstatera att avbetningen av renlaven
håller på att fullbordas. Laven har en lång
reproduktionstid. Den räcker inte till alla renar i
området. Det är förmodligen huvudskälet till att
renägarna har utvidgat sina betesområden under
senare år till att omfatta områden som man inte
utnyttjat på flera generationer; till områden där det
under tiden växt upp moderna samhällsstrukturer.

Man kan göra en jämförelse mellan fjällregionerna
på den norska och svenska sidan av gränsen och se
skillnaderna. På den norska sidan ligger renlaven
tjock och tät. På den svenska sidan har vi
jorderosioner i vissa fjällområden. Jorden flyger
omkring med vindarna och färgar snöfläckarna
bruna.

I skogslandet har vi förutom den begynnande
knappheten på bete de ständiga konfrontationerna
med det moderna skogsbruket, där skogsägarna
hävdar att renen förstör plantor och ungskog.

Vi har problemen med att renarna går in på odlad
mark och ibland in på gårdar. Jag har personligen
för några år sedan inhägnat potatislandet efter
vårsättningen för att inte få potatislandet
nertrampat.

Jag har här gett några exempel på företeelser som
skapar irritation och konflikter. Vi vill inte ha det
så i framtiden, utan frågorna måste lösas på ett eller
annat sätt. Rennäringen är en omistlig del av vår
kultur och näringsutvöning, men den måste
bedrivas på ett sätt som gör vår samexistens möjlig
på lång sikt. Vi kan inte rasera vårt moderna
samhällssystem, som vi byggt upp under de senaste
100 åren. Vi kan heller inte upphöra med
rennäringen, men vi kan, om vi vill, skapa en
organisation, som tål både ett modernt samhälle
och en bra renskötsel. Tiden är inte ute ännu. Än
kan vi komma fram till godtagbara lösningar. Ett
steg i den riktningen är att bifalla reservation nr 41
om renräkning och möjlighet att utdöma vite.

Varför är det bara vi socialdemokrater som just nu
vill lösa renströvningsfrågorna? Varför ansluter
inte ni andra er till den uppfattning som råder bland
era partikamrater i de områden problemen finns?
Länsstyrelsens styrelse i Jämtlands län har enhälligt
ställt sig bakom förslaget om renräkning och vite.
Detsamma gäller för era partikamrater i
Härjedalen. Också de har välkomnat vårt förslag.
I rennäringsdelegationen, där samerna själva finns
representerade, har man inte haft någon
invändning mot de motioner som skrivits i frågan.

Lennart Brunander och Annika Åhnberg har
tidigare här i kväll sagt att en uppgörelse skulle ha
kunnat komma till stånd om tvångsslakten hade
avskaffats. Jag vill säga att tvångsslakten skulle
avskaffa sig själv, om vi hade fått gehör för vårt
förslag. I en prioriteringsskala för åtgärder för att
hålla rätt nivå på renjordarna ligger tvångsslakten
långt ner. Den får anses som det sista man tar till
när alla andra försök att komma till rätta med
problemet har misslyckats.

Det här gäller inte samernas rättsliga ställning. Det
gäller organisation och arbetssätt, och därför kan
man inte hänvisa till någon samlad och större
utredning. Det här gäller en förstärkning av
befintlig lagstiftning, som ger oss ett instrument för
att komma till rätta med ett akut problem. Det
måste ske nu innan betet tar slut.

Herr talman! Jag vill härmed yrka bifall till
reservation 41 angående kontroll av renräkning
m.m.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

8 § Gränsskydd för rågvete m.m.

Föredrags

jordbruksutskottets betänkande

ip0 > 1990/91:JoU24 Gränsskydd för rågvete m.m.
(prop. 1990/91:100 delvis).

Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

9 § Anslag till riksdagens revisorer och deras
kansli

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU15 Anslag till riksdagens revisorer och
deras kansli (prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 136 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Vi behandlar nu ett mycket tunt
betänkande om en sak som egentligen är mycket
viktig, nämligen riksdagens möjlighet att
kontrollera verksamheter i samhället och att skaffa
framtida beslutsunderlag, som kan vara till gagn för
kommande riksdagsbeslut. Alla i utskottet är
egentligen överens om att riksdagens revisorer
faktiskt måste utökas och få utvidgade möjligheter.
Det är därför litet egendomligt att man nu enhälligt
säger att de inte skall få dessa möjligheter att
utvidga sin verksamhet.

Detta beskrivs mycket väl i den reservation som jag
har avlämnat. Jag yrkar bifall till den och tackar för
ordet.

Anf. 137 PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Jag skall vara lika kort i
argumentationen som Carl Frick och använda
samma teknik som han. Jag ber att med hänvisning
till vad som anförts i finansutskottets betänkande nr
15 få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

10 § Den statliga rationalliseringsverksamheten
m.m.

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU17 Den statliga
rationalliseringsverksamheten m.m. (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 138 RUNE RYDEN (m):

Herr talman! I reservationen påtalar vi reservanter
att det visserligen sägs i propositionen att
regeringen skall strama upp myndigheternas
försäljning av personuppgifter. Men vi tycker inte
att förslaget är tillräckligt. Försäljningen av
myndigheternas uppgifter kommer i det
föreliggande förslaget att inskränkas i mycket
begränsad omfattning.

Den försäljning som nu sker av personuppgifter
innebär lätt att myndigheter ägnar sig åt en
verksamhet, som inte ingår i själva
myndighetsuppgiften. Detta leder till att
myndighetsuppgiften och
försäljningsverksamheten inte alltid hålls isär.
Risken finns också att man prioriterar
försäljningsverksamheten framför andra uppgifter
som myndigheten har skyldighet att utföra.
Myndigheterna uppfattar lätt inkomsterna från den
här typen av försäljningar som ett slags grädde på
moset. Men framför allt ligger det i försäljningen
ett hot mot den enskildes personliga integritet och
därmed risker för att allmänheten förtroende för
myndigheterna påverkas negativt. Vi reservanter
anser bl.a. därför att statens person- och
adressregister i sin nuvarande form bör omprövas
och förvandlas till ett mer renodlat adressregister.
Många av de uppgifter som finns i registret finns
också på annat håll och behöver därför inte
förekomma i SPAR-registret. Jag tänker på
exempelvis inkomst- och förmögenhetsuppgifter.

Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen
vid finansutskottes betänkande nr 17.

Anf. 139 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Rune Ryden har kortfattat sagt vad
som behöver sägas i ärendet. Också jag yrkar bifall
till reservationen.

Anf. 140 PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Det som vi nu debatterar är den
statliga rationaliseringsverksamheten. Det gäller
frågor som väcker mycken tankeverksamhet, och
det gäller uppgifter som partierna och olika
personer sköter med stor kärlek och stor omsorg.
Jag skall inte göra någon tavla, utan jag skall bara
be att med hänvisning till det som anförs i
betänkandet få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

11 § Anslag till riksgäldskontoret

Föredrogs

finansutskottets betänkanden

1990/91:FiU18 Anslag till riksgäldskontoret (Prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 141 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Jag tänker inte vara speciellt
mångordig i det här avseendet heller, men jag vill
framhålla att vi i miljöpartiet tycker att det är
utomordentligt viktigt att vi får i gång investeringar
i spårburen kollektivtrafik. Vi tycker att det är
lämpligt att försöka med alla upptänkliga metoder
för att få pengar till detta.

Det finns ett förslag om att man via obligationslån
skall försöka finansiera järnvägsutbyggnaden och
järnvägstrafiken. Vi ställer oss bakom reservation
nr 1.

Anf. 142 ARNE ANDERSSON i Gamleby
(s):

Herr talman! Det hade säkert funnits anledning att
diskutera en del av de synpunkter som finns i dessa
visserligen korta reservationer. Men med
hänvisning till det inlägg som nyss har gjorts skall
jag fatta mig kort. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

12 § Sparfrämjande åtgärder

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU21 Sparfrämjande åtgärder (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 143 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! I en rad frågor på finansutskottets
område har den socialdemokratiska regeringen
under den senaste mandatperioden anpassat sig till
och t.o.m. övertagit ståndpunkter som vi
moderater motionsvis framfört under en följd av år.
Om ryktet har rätt är det inte slut än. Det lär
komma förslag i kompletteringspropositionen som
innebär uppslutning bakom ytterligare några
moderata ståndpunkter.

Men på en punkt är socialdemokraterna obevekligt
låsta i en hård doktrinär uppfattning, och det gäller
inte vilken fråga som helst. Här rör det sig om själva
skiljelinjen mellan socialism och
marknadsliberalism. Jag talar om synen på
sparandet och särskilt dess fördelning mellan
offentligt, kollektivt sparande och enskilt,
individuellt sparande. Detta är en så viktig fråga att
den får tillmätas något större utrymme än de
föregående ärendena från utskottet.

Den enda lilla framgång vi på den borgerliga sidan
i år kan registrera är att regeringen äntligen
tillsmötesgått vårt förslag att avskaffa
spardelegationen. Jag får beklaga utskottets
talesman Roland Sundgren att han därmed blivit ett
uppdrag fattigare.

Man kan t.o.m. göra gällande att samtidigt som
socialdemokraterna i många avseenden -- därtill
nödda och tvungna -- sedan 1982 rört sig i
marknadsekonomisk riktning, har den socialistiska
attityden snarast hårdnat just när det gäller
sparandepolitiken. Det började med att man efter
återkomsten till regeringsmakten skärpte olika
skatter som träffar sparande, och mot
folkmajoritetens vilja infördes kollektiva
löntagarfonder. Som redovisas i den moderata
kommittémotionen har nu den egna rörelsen tryckt
på ytterligare för att flytta fram positionerna.
Resultatet har blivit de aktuella planerna på att
förvandla hela den stora AP-fonden till
löntagarfonder.

Detta är ett socialiseringshot mot svenskt näringsliv
utan motstycke i modern tid. Mot hittills ca 20
miljarder kronor skall nu huvuddelen av 430
miljarder kronor få placeras i aktier. Jag måste
fråga Roland Sundgren: Har ni socialdemokrater
ingenting lärt av socialismens sammanbrott i öst?

Detta förslag strider mot Tage Erlanders löften när
ATP-systemet infördes att dess tillgångar aldrig
skulle få användas för att köpa aktier i privata
företag. När idén först dök upp under senare tid,
varnade AP-fondens dåvarande chef, förra
socialdemokratiska statsrådet Krister Wickman,
för socialisering. Man kan konstatera att han vet
vad han talar om, eftersom han har hållit på med
det själv.

Enligt Olof Palme var löntagarfonderna inte bara
ett första steg utan ''steget''. Ingvar Carlsson har
försäkrat att sedan uppbyggnaden av fonderna
avslutats 1990, skulle de inte ersättas av något
liknande eller av andra fondsystem med samma
syfte.

Vi är visserligen vana vid att socialdemokratiska
löften skrivs i vatten. Men det som ytterligare gör
detta anmärkningsvärt, är att argumentationen
denna gång är osedvanligt förljugen. Det vimlar av
vilseledande jämförelser med privata
pensionsförsäkringar. Sålunda sägs det att AP-
fonden bör ha samma rätt som privata
försäkringsbolag att köpa aktier. Det är bara det att
privata försäkringsbolagen inte får placera i aktier
till den del som motsvarar deras
försäkringstekniska skulder, dvs. det belopp man
försäkrar sig för när man tecknar en
pensionsförsäkring.

I ATP-systemet finns det definitionsmässigt inget
annat än försäkringstekniska skulder. Man får så att
säga inte ut mer än vad som står på
försäkringsbrevet, och det bestäms av
intjänanderegler, som utgår från
inkomstförhållandena under den yrkesverksamma
tiden. Detta innebär att ATP-pensionens storlek
över huvud taget inte kan påverkas av avkastningen
i AP-fonden. Egentligen har AP-fonden och
fondsystemet inte ett dyft med pensionerna att
göra, och därför är allt tal om att man nu med andra
placeringsregler skall ''trygga pensionskapitalet''
helt fel.

Att ordna en bättre kapitalavkastning via aktieköp
är inte heller alltid så lätt. Jag bläddrade nyligen i
Östfondens årsredovisning för 1990. Det är den
fond som av någon anledning har kamoflerat sig
under namnet Trefond Invest. Där har man
mottagit ca 600 milj. kr. per år, dvs. nu över 3
miljarder kronor. Det ackumulerade resultatet av
fem års ansträngningar, korrigerat för inflationen,
är så dåligt som minus en halv miljard. Man har
alltså lyckats förvalta detta kapital så att man nu
ligger back en halv miljard.

Detta understryker ytterligare att ATP-pensionen
bara kan tryggas genom en god ekonomisk tillväxt.
Det når man sannerligen inte med socialistisk
politik. Den ägar- och maktkoncentration som blir
följden leder i stället till raka motsatsen. Det är
därför som vi på den borgerliga sidan ser det som så
angeläget att snabbast möjligt avveckla -- och inte
utveckla -- löntagarfonderna, och göra det på ett
sätt som stimulerar det enskilda sparandet.

Huvuddragen i den borgerliga sparpolitiken
tecknas i reservation 2, till vilken jag härmed yrkar
bifall. Vi påtalar där nedgången i det totala
sparandet under senare år och beklagar särskilt det
mycket låga hushållssparandet, som efter några år
med negativa siffror nu är på väg upp mot noll. Vid
en internationell jämförelse hamnar vi i detta
avseende -- liksom när det gäller tillväxt,
skattetryck, kapitalutflöde m.m. -- i fullkomlig
särsklass, eller om man så vill, strykklass. Sverige
är onekligen unikt, som ni socialdemokrater vill
göra gällande, men kanske inte på det sätt ni har
tänkt er.

Regeringens reaktion har varit, att eftersom
hushållen inte sparar skall staten göra det i stället.
Vi avvisar tanken att stärka det kollektiva
sparandet via överbeskattning av medborgarna. I
stället vill vi stimulera till ett ökat och spritt ägande
och sparande bland de enskilda människorna.

Störst betydelse har då att det förs en ekonomisk
politik som gynnar en stadig tillväxt. Dessutom
gäller det att skapa ett bra sparklimat. Det
förutsätter att skattetrycket sänks så att människor
får mer kvar att spara av. Vidare måste vi återgå till
fasta spelregler på detta och andra områden, så att
människor vågar lita på att det de har satt av för
framtiden får de också behålla och själva råda över.

Vad gäller sparstimulanser av mer selektiv natur får
man akta sig så att man inte bara lockar människor
att flytta medel från ett konto till ett annat. Det
finns dock skäl att särskilt stödja långsiktigt bundet
sparande till och i egen bostad, inför ålderdomen
och i riskvilligt kapital.

I särskilda reservationer har vi moderater i
utskottet -- ofta tillsammans med folkpartiets
ledamöter och ibland även med centerpartiets --
förordat bl.a. ett skattegynnat pensionssparande i
bank, startsparande för barn och ungdom,
förbättrade villkor för bo- och försäkringssparande
samt en bättre behandling av bl.a. frivilliga
vinstandelssystem för anställda. Det är förslag som
vi kommer att fortsätta att föra fram tills vi får
möjlighet att också genomföra dem. Jag räknar
med, herr talman, att det inte kommer att dröja
alltför länge.

Anf. 144 LARS DE GEER (fp):

Herr talman! För ett utvecklat industriland som
Sverige är det i längden en livsnödvändighet att vi
totalt sparar så mycket att vi kan finansiera våra
investeringar inte bara i nyanläggningar utan även i
underhåll av äldre utrustning eller byggnader som
vi avser att fortsätta att använda. Under senare år
har vi haft en negativ sparkvot i vårt land, vilket
innebär att vi konsumerat upplagrat kapital och
tvingats låna stora belopp netto i utlandet. Det har
inneburit att vår bytesbalans blivit starkt negativ
med underskott på 43 miljarder i år och en prognos
om ett underskott på hela 52 miljarder nästa år, dvs.
1992. Även om vi i Sverige aldrig kan förväntas nå
ett så stort nettosparande som man har i exempelvis
Japan eller Italien, är det ändå väsentligt att vi kan
återgå till exempelvis vår sparkvot från år 1976,
vilken då uppgick till 4 % av
bruttonationalprodukten.

Den viktigaste sparstimulansen i varje land är utan
tvivel medborgarnas förtroende för landets
ekonomiska politik. Trots att vårt regeringsparti
ofta och länge skrutit om framgångarna för den
tredje vägens politik, visar svenskarnas ständigt
minskade sparande att det varit dåligt med detta
förtroende. Vad som framför allt gjort sparandet
ointressant har varit kombinationen av en hög
marginalskatt och en hög inflation. Vid en
marginalskatt om 60 % och en inflation om 8,8 %,
bägge rätt vanliga värden under senare år, har det
erfordrats 16 % ränta på ett sparkapital enbart för
att behålla kapitalets köpkraft. En så hög räntesats
för sparare har inte funnits i vårt land ens under de
år då inflationen varit som högst.

Ett annat hinder för positivt sparande har varit
bristen på fasta spelregler. Engångsskatten på
pensionssparandet, olika pålagor på aktiesparandet
och uttagandet av sociala avgifter på
vinstandelssystem har avskräckt många från
långsiktigt sparande, detta i synnerhet som en del
av dessa åtgärder -- framför allt engångsskatten på
pensionssparandet -- innehöll ett icke obetydligt
element av retroaktiv beskattning.

Hela sparsituationen måste dock radikalt ha
förbättrats av den nu genomförda skattereformen,
som ju för sju åttondedelar av vårt folk innebär att
marginalskatten på kapitalinkomster blott blir ca
30 %. Nästan lika viktigt för ökat sparande är att
det med endast 30 % i avdrag för låneräntor blir
avsevärt dyrare än förr att låna pengar -- och efter
kreditregleringens upphörande har utan tvivel
upplåningen ökat mycket mer än förut. Denna
trend kommer rimligen att brytas nu.

Men i sparandesammanhang är det lika viktigt som
i många andra ekonomiska sammanhang att takten
i vår svenska inflation drastiskt kan minska. Vi i
folkpartiet tror egentligen inte på att centrala
överenskommelser av typ Rehnberg i längden är
effektiva, men i dagens krisläge för vår ekonomi
hoppas vi självfallet på att alla organisationer lojalt
skall följa Rehnbergkommissionens riktlinjer. Att
svårigheter finns härvidlag är uppenbart. T.o.m.
den under riksdagens förvaltningsstyrelse
sorterande riksbanken har uppenbarligen
åstadkommit ett präktigt övertramp, något som
även Alfa-Laval och ABB tycks ha åstadkommit på
den privata sidan av arbetsmarknaden.

Detta är allvarligt och visar på riskerna med
centrala överenskommelser. Blir de brutna på ett
par håll, finns klausuler i redan träffade avtal som
gör att de också kan rivas upp, om andra
organisationer ''kämpat sig till'' bättre uppgörelser.

I en för moderaterna, folkpartiet och centern
gemensam motion har föreslagits, att ungefär
hälften av löntagarfondernas samlade kapital
utnyttjas för att ge alla som sparat minst 100 kr. i
månaden en premie i form av en fondandel efter
tjugofyra månaders sparande. Detta bör vara en
verklig morot för allemansfondssystemet, mycket
effektivare som sparstimulans än spardelegationens
annonskampanjer. Som en allmän målsättning för
svenskarnas sparande har vi angett att en familj bör
ha ett eget sparande som motsvarar en
industriarbetarlön under ett år, vilket ger
handlingsfrihet i ekonomiska ting och ett visst extra
skydd i händelse av olyckor och sjukdom.

Vinstandelssystemen ger inte den anställde någon
säker inkomst över en hel konjunkturcykel. Går
företaget bra, får den anställde del av vinsten. Går
det dåligt, får han eller hon inget alls. Att belägga
en så variabel inkomst med sociala avgifter ger
ingen nämnvärd social trygghet. Anledningen till
att socialdemokraterna likväl infört ett sådant
system är väl närmast den, att man vill minska
antalet företag som inför vinstandelssystem. Dessa
har ju en synnerligen önskvärd bieffekt, nämligen
att skapa solidaritet och god anda ute i företagen.
Genom att motverka vinstandelssystem har
regeringen sannolikt verkställt en önskan från LO,
som hellre vill att de fackanslutna skall vara lojala
mot sitt fack än mot företagen.

I reservationerna 5 och 7 har vi -- tillsammans med
andra partier -- yrkat på att man bör införa dels ett
skattemässigt gynnat långsiktigt sparande i bank,
dels ett försäkringssparande uppbyggt på annat sätt
än dagens med dess stela kalkylränta på 4 %. Bägge
åtgärderna skulle öka hushållens vilja att spara,
vilket i dagens situation är mycket viktigare än att
öka det offentliga sparandet.

Förslaget att tilldela sammanslagna AP- och
löntagarfonder rätt att -- via fem nya fonder --
placera 60 % av sitt kapital i aktier är till sin
karaktär närmast otroligt, om man ser vad som hänt
med frihet, levnadsstandard och miljö i Östeuropa.
Kollektivt ägande -- även om det är av
fondkaraktär -- kan aldrig ge samma framstegstakt
som privat ägande och skulle dessutom skrämma
bort privat kapital från en aktiemarknad
dominerad av några få, opersonligt styrda
jättefonder. Detta sagt utöver det som Lars
Tobisson förut påpekade, nämligen att aktieköp av
den omfattningen skulle strida mot löften avgivna
av både Olof Palme och Ingvar Carlsson vid olika
tillfällen.

Herr talman! Med vad som sagts yrkar jag bifall till
reservationerna 2, 3 och 7.

Anf. 145 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! I finansutskottets betänkande nr 21
behandlas vikten av ökat sparande och åtgärder för
att främja detta.

Utskottet är enigt om att hushållens sparande
måste öka, om vi skall klara av att få balans i våra
affärer med utlandet men också för att öka de
enskilda hushållens trygghet och frihet. Det är bra
att denna enighet finns, men det är mindre bra att
utskottet inte har kunnat enas om de kraftfulla
åtgärder som krävs för att snabbt öka
hushållssparandet.

En sådan åtgärd är centerns förslag om personliga
investeringskonton. Alla är överens om att
sparandet i Sverige måste radikalt ökas för att
minska det stora underskottet i bytesbalansen. Det
krävs också att produktivitet och produktion ökar,
för att utrymme skall finnas för att vända ett
underskott på i storleksordningen 50 000 miljoner
till balans. Det är lätt förstått att det är orimligt att
vi lånar ungefär 6 000 kr. per svensk i utlandet,
samtidigt som investeringarna i Sverige snarare
minskar än ökar.

Centerns personliga investeringskonto stimulerar
både ökat sparande och ökad produktion. Till
investeringskontot är det knutet skattefrihet, om
pengarna används till investeringar i egen bostad
eller eget företag. Det innebär att resurser förs över
från direktkonsumtion till framtidsinvesteringar.
Detta är en grundläggande förutsättning för att öka
produktionsbasen.

Konstruktionen av det personliga
investeringskontot främjar nysparande. Detta
beror på att knappast någon vill utnyttja redan
beskattade pengar för att få en skattekredit. Det
innebär praktiskt att många kommer att göra de
extra arbetsinsatser -- som för många är
nödvändiga -- för att skapa utrymme för
nysparande. I den omfattning som insättningar på
personliga investeringskonton beror på dessa extra
insatser uppstår inget skattebortfall för stat och
kommun, utan i stället uppstår en extra intäkt
genom ökade sociala avgifter. Det personliga
investeringskontot kan också fungera som ett
komplement i pensionssparandet.

Utskottsmajoriteten gör ett ganska stort nummer
av skattebortfallet, om personliga
investeringskonton införs. Det är sannolikt att
majoriteten mycket markant överskattar detta. Sett
mot de stora och säkra positiva effekter som
förslaget får om det genomförs, är det att beklaga
att centern inte hittills har lyckats skapa majoritet
för detta förslag. Jag har dock goda förhoppningar
om att övriga partier efter hand skall ta sitt förnuft
till fånga och ställa upp på centerns förslag.

Jag vill ge så många som möjligt chansen så snabbt
som möjligt. Därför yrkar jag nu bifall till
reservation nr 6 och avser att begära votering på
den punkten.

Centern är också med på tre reservationer
tillsammans med moderaterna och folkpartiet
liberalerna. Det gäller sparstimulanser och
ägandespridning, försäkringssparande och
vinstandelssystem. Detta markerar den samsyn
som finns på sparandet hos de icke socialistiska
partierna. På grund av den tidsbesparande ordning
som nu tillämpas i kammaren yrkar jag inte bifall
till dessa reservationer, men jag vill ändå markera
att vi i centern tycker att de är både riktiga och
viktiga.

Sedan vill jag också poängtera att vi tycker att det
är rätt och riktigt att spardelegationen avvecklas.

Anf. 146 CARL FRICK (mp):

Herr talman! En del av diskussionen beträffande
det här betänkandet har kommit att röra sig om
AP-fondernas eventuella framtida möjlighet att
köpa aktier. Det är ett förslag som vi i miljöpartiet
ogillar. Med det opinionsläge som råder för dagen
verkar det inte alldeles väldigt aktuellt att tro att
det skall bli någon proposition i ärendet, men skulle
det bli någonting i den stilen kommer vi att säga nej
till det.

Vi tycker att det är dåligt att driva det svenska
samhället mot ytterligare storskaligt ägande. Vi har
länge varit emot löntagarfonder och vill gärna
avveckla dem och i stället omvandla dem till vad vi
kallar för kommunala närfonder, som skall kunna
vidgas till ett spritt ägande i landet. Vi vill definitivt
motverka olika former av storskalig industri, någon
som vi har sett alltför många tendenser till. Jag
befarar av det vi ser från EG att tendenserna till
storskaligt ägande kommer att öka. Det tror vi är
till klar nackdel för både människor och miljö.

Det är vad jag tänkte säga i det här ärendet. Vi har
en reservation från miljöpartiets sida. Den ställer
jag mig bakom, men jag vill inte yrka bifall till den.

Anf. 147 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! I det här betänkandet biträder
finansutskottet regeringens förslag att
spardelegationen skall avvecklas från den 1 juli i år,
att beskattningen av vinstsparandet skall anpassas
till det nya skattesystemet och att
tillståndsgivningen för den sparformen förenklas.
Här är det ett enhälligt utskott.

I övrigt behandlar det här betänkandet ett antal
motioner om hur vi skall få till stånd ett ökat
finansiellt sparande i Sverige. Vi har ett ökande
underskott. Det tar sig uttryck i att vi förra året
hade ett underskott i bytesbalansen med drygt 33
miljarder och som Lars de Geer säger beräknas de
i år uppgå till nära 43 miljarder. Det är alltså
synnerligen angeläget att vi får till stånd ett ökat
sparande i ekonomin. Jag kan ställa upp bakom det
mål som Lars de Geer har, nämligen att vi borde
återkomma till det sparande som vi hade 1976. Det
är mycket som är bra om man tar 1976 som
utgångspunkt, dvs. det som var före 1976. Sedan
hade ju vi en parentes med borgerliga regeringar.
Det skapade ju en hel del problem.

Jag kan också understryka det som Lars de Geer
har sagt, nämligen att de mest sparfrämjande
ekonomiskt politiska åtgärder som man kan få till
stånd, åtminstone när det gäller att öka det
finansiella hushållssparandet, är det skattesystem
som vi nu har fått. Det gynnar sparande och
motverkar ökad skuldsättning. Till att börja med
kommer hushållssparandet främst att öka genom
att man amorterar på sina lån eller drar sig för att
ta upp nya lån. Vi kunde redan under förra året se
att en sådan utveckling är på gång. Vi har nu, sedan
avregleringen gjordes av kreditmarknaden, haft ett
underskott i hushållssparandet, men nu finns det
mycket som talar för att vi 1991 får en positiv
sparkvot. Nästa år ökar den ytterligare och uppnår
då 2 %.

Det är mycket glädjande att vi nu fått ett
skattesystem med rättvisare beskattningar av
arbete och kapital. Det blir ett sundare och
effektivare skattesystem som leder till mindre av
spekulations- och skatteplaneringstänkande.
Därför finns det ingen anledning att instämma med
de krokodiltårar som moderaterna fäller i
reservation 1. Den handlar om att den högre
kapitalbeskattningen kan väntas minska intresset
för långsiktigt bundet sparande. Man kan fråga sig:
Vilket intresse då? Jo, intresset att spekulera i
boende och att teckna pensionsförsäkringar främst
av skatteskäl. Vi kan redan nu se att det är en större
andel låg- och mellaninkomsttagare som tecknar
pensionsförsäkringar, och framför allt en större
andel kvinnor. Antalet nytecknade
pensionsförsäkringar med lägre försäkringspremier
ökar. Det är bl.a. motiverat av att man önskar
komplettera sin ATP-pension. Jag tycker att det är
en sund och rationell utveckling att det är en
tryggare ålderdom som mer styr
pensionsförsäkringstecknandet än skatteskäl. Jag
yrkar naturligtvis avslag på de synpunkter som
framförs i den moderata reservationen nr 1.

Det finns nu ingen anledning att aktualisera några
nya sparformer innan erfarenhet vunnits av det nya
skattesystemet. Vi bör framför allt inte öka
hushållens sparande med hjälp av
skattesubventioner och olika avdragssystem. Vi bör
nöja oss med de sparformer som redan finns i form
av allemanssparandet och, det för inte så länge
sedan införda, ungdomsbosparandet.

En stor fördel med det nya skattesystemet är att det
blir enkelt och överskådligt. Att då börja krångla
till det med personliga investeringskonton och
andra former för startsparande och bosparande
innebär att man åter börjar föra in moment i
skattesystemet som skapar möjligheter till olika
former av skatteplanering. Det är något som man
har velat komma åt med det nya skattesystemet.
Därför yrkar jag avslag på samtliga de
reservationer som kräver nya skatteanknutna
system dvs. reservationerna 4, 5, 6, 7, 9 och 11.

Lars Tobisson sade att det uppträder en skiljelinje
när det gäller synen på sparandet, det enskilda och
det offentliga sparandet. Man kan nog säga att vi
där har en klar skiljelinje. Reservation 2 är ju en
hyllning till enskilt sparande och ägandespridning.

Nu är det ju inte så att all lycka här i världen utgår
ifrån att individer enskilt äger mycket.
Marknadsekonomin garanterar inte på något sätt
en sådan ägandespridning. Om den i stället får
utvecklas så ohejdat som jag tycker man kan utläsa
av reservation 2, leder det till ett mycket stort
ägande på ett fåtal händer.

Ägandet blir ju inte mindre spritt för att individer
går tillsammans och gemensamt skapar sin
ålderstrygghet via ATP, försäkringar eller via sina
fackliga organisationer. Det blir tvärtom fler som
äger och en större rättvisa i ägandet.

När man nu tar upp frågan om det förslag som
ligger, som skall diskuteras i valrörelsen och
eventuellt beslutas om efter ett val, är det ganska
oförskämt att från den här talarstolen ta upp det
system som vi har i det svenska samhället och säga
att vi inför ett östeuropeiskt system. Om det är
några som har stridit emot dessa system så är det
socialdemokraterna. Ofta menar man ju att
socialism är en form av förstatligande och detta har
ju gällt i de östeuropeiska länderna. Det är inte
socialdemokratiska regeringar som har gått i
spetsen förstatliganden i de här landet. De största
socialiseringarna i detta avseende -- om man skall
jämföra med Östeuropa -- har ju genomförts av
borgerliga regeringar.

Ofta är ett sparande i ATP och löntagarfonder
rationellare. Det kan bättre styras till angelägna
investeringar. Det är inte oviktigt för en BNP-
ökning hur effektivt ett kapital används. Jag tror att
det klart kan sägas att det offentliga kapitalet i regel
används bättre än det privata, särskilt som de här
ofta kan bli fråga om att snabbt öka
infrastrukturinvesteringar. Vi har under den
senaste tiden upplevt skandaler med
finansbolagshärvor som t.ex. Nyckeln. Många
banker har lånat ut till fastigheter med en belåning
långt utöver de verkliga värdena. Detta för att de
som lånat pengar skall få ytterligare resurser till
placeringar för att öka sin förmögenhet genom att
spekulera i fler fastigheter o.dyl. Man kan ju
diskutera effektiviteten i kapitalhanteringen när
banker och finansbolag hanterar låntagarnas
pengar så.

Ett offentligt kapital kan lättare anpassa sig efter
det samhällsekonomiska läget. Detta går smidigare
om vi i de här fallen har ett gemensamt
demokratiskt styrt sparande. Det utesluter
naturligtvis inte värdet av ett högt enskilt
hushållssparande. Jag är varm anhängare av det.
Jag vill verkligen understryka att det är viktigt ur
samhällsekonomisk synpunkt med ett sådant
sparande och att det ökar. Det behöver öka för att
vi skall få en ekonomisk utveckling och klara av att
inte behöva låna pengar i utlandet genom att vi
ökar underskotten i bytesbalansen.

Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
hemställan i finansutskottets betänkande och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 148 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Jag kan inte låta bli att något
kommentera det lättsinne som jag tycker att
Roland Sundgren representerar i sitt inlägg här.
Han säger att vi inte bör börja krångla till det, och
det säger han i ett sammanhang där det gäller att
finna lösningar på ett problem som jag beskrev. Om
vi tittar litet framåt -- som det ser ut om vi ingenting
gör -- kommer vi att låna 6 000 kr. per år och svensk
i utlandet. Det är en fullständigt ohållbar situation.
När det då kommer bra förslag för att hjälpa till att
lösa detta säger bara Roland Sundgren: ''Vi skall
inte krångla till det.'' Jag vill återigen peka på två
viktiga saker i det här förslaget. Det gäller bl.a. de
dynamiska effekterna. Det blir i sak att den extra
inkomsten blir skattefri, eller i varje fall en
långsiktig skattekredit, så länge den används för
investeringar som är nödvändiga såväl för
produktion som för att klara boendet. På samma
grunder är det i särklass ett system som mest
främjar nysparande. Vi har faktiskt varit eniga i
utskottet, Roland Sundgren, om att ett ökat
hushållssparande också medverkar till ökad
trygghet och frihet för de enskilda hushållen. Alla
dessa faktorer gör att jag nästan blir deprimerad
när jag hör Roland Sundgren avfärda det hela med
att vi inte skall krånga till det.

Anf. 149 LARS DE GEER (fp):

Herr talman! Roland Sundgren säger att det inte
har med lycka att göra när folk har ett visst
sparkapital. Men jag vill påstå att jag tror att det
har det. I Japan, Västtyskland och Italien har man
som regel ett ganska väsentligt sparkapital, även i
folkets breda lager. Det ger en viss trygghet och en
viss lycka i de länderna. Det är sämre ställt med den
saken i Sverige.

Sedan säger Roland Sundgren att
socialdekmokraterna inte har eftersträvat att
förstatliga industrin på det vis som man har gjort i
öststaterna. Det är kanske sant, men det beror i så
fall på våldsam opposition från andra partier i
riksdagen. Jag minns när Wikman var
industriminister och han deklarerade högtidligt att
25 % av den svenska industrin borde förstatligas.
Målsättningen har socialdemokraterna haft, även
om socialdemokraterna inte har lyckats genomföra
den.

Det sista avsnittet jag vill bemöta i Roland
Sundgrens anförande rör en ideologisk skillnad.
Han säger att offentligt kapital används bättre än
privat kapital. Jag förstår att han säger det, och jag
säger precis motsatsen. Som exempel menar han att
finansbolagen har misslyckats under senare år.
Visst har det de. Men finansbolagen tillkom därför
att planhushållningsrestriktioner inte gav bankerna
möjligheter att konkurrera på kreditmarknaden.
De var en konstruktion som kom på grund av
planhushållningsrestriktioner för våra ordinarie
banker. Att de ordinarie bankerna inte är fria från
misstag visas av att det i särklass största
misslyckandet under det senaste året har gjorts av
det statligt majoritetsägda Nordbanken.
Nordbanken har så vitt jag vet fått en vinst på 5
miljarder kronor förbytt i en förlust på 8 milj. kr.
under ett år.

Anf. 150 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Det är inte ett uttryck för lättsinne,
Ivar Franzén, när jag menar att det inte är tid nu för
att införa en massa ytterligare
skattesubventionerade system eller avdragssystem,
när vi nu har infört ett inkomstskattesystem som
stimulerar ökat sparande samt motverkar
skuldsättning och skatteplanering. Jag tror att man
måste avvakta effekten av detta för att inte krångla
till det hela ytterligare.

Om Ivar Franzén minns hade vi för något år sedan
en hearing där ekonomer deltog. De sade att om
man inför ytterligare olika system blir det bara
fråga om portföljalternativ. Pengar flyttas till och
från olika system allt eftersom det lönar sig. Det
blir inte fråga om nysparande. Skall det bli ett
nysparande, görs det främst med hjälp av en
skattereform, avdragsbegränsningar och annan
kapitalbeskattning.

Jag är medveten om att man får en ökad trygghet i
ett ökat sparande. När nu relativpriset på sparande
har förbättrats i förhållande till konsumtionen, tror
jag att det kommer att leda till förbättringar.

Lars De Geer talar om vad jag menade med
socialisering. Jag förstår att man lägger olika
innebörd i ordet. Vid en jämförelse med
öststatssystem är det fråga om ett statskapitalistiskt
system. I det avseendet är det ingen
socialdemokratisk regering som har gjort de stora
förstatligandena, inte för vare sig LKAB eller
Svenskt Stål. Det är regeringar med andra
förtecken som har gjort det.

Lars De Geer tog upp frågan om sparmålet och
industriarbetarlönen i sitt anförande. De
sparformer som skattemässigt premieras kommer
upp till belopp som överstiger en genomsnittlig
årslön för en industriarbetare.

Anf. 151 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Jag vill kort påminna Roland
Sundgren om att konstruktionen av personliga
investeringskonton är nästintill en garanti för att
det blir en väsentlig del nysparande.
Konstruktionen skall inte ha de svagheter som
ekonomerna talade om vid den nämnda hearingen.

Anf. 152 LARS DE GEER (fp):

Herr talman! LKAB blev förstatligat under en
socialdemokratisk regering. SSAB förstatligades
under en icke-socialistisk regering. Men det var
faktiskt en strukturåtgärd som vi har anledning att
vara stolta över. Vi skapade där ett
konkurrenskraftigt svenskt stålföretag som annars
kanske inte hade kommit till stånd. Det var
visserligen en socialisering, men det var samtidigt
en mycket viktig strukturrationalisering.

Anf. 153 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Det är inte fråga om ett nysparande.
Det är ett nysparande för de privata hushållen -- det
håller jag med om. Men det är samtidigt en
minskning av det offentliga sparandet. Sparandet
är avdragsgillt så att den kommunala och statliga
skatten påverkas. På så sätt är det bara en flyttning
av sparandet från offentlig till privat sektor.

Det var den Arvid Lindmanska regeringen 1907
som förstatligade LKAB. Det var inte en
socialdemokratisk regering.

Anf. 154 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Låt mig åter få påminna Roland
Sundgren om litet fakta. Jag tycker att väsentliga
delar av skattereformen är bra. Det innebär bl.a.
en marginalskattesänkning. Då är det knappast på
plats att i dag när man har talat väl om
skattereformen tala om lika storheter när det gäller
den skatt som uteblir i det fall det inte är fråga om
extra inkomster och sparande.

Jag har tidigare hävdat med stor rätt att
skattebortfallet blir förhållandevis litet och långt
ifrån den omfattning som hela sparandet har.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

13 § Statistikfrågor

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU22 Statistikfrågor (prop. 1990/91:100
delvis).

Anf. 155 RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Till finansutskottets betänkande nr
22 finns fogat en rad reservationer. Jag skall tala för
reservationerna 8, 9 och 12. Men jag yrkar bara
bifall till reservation 8.

År 1982 tillkom förordningen angående
Samrådsskyldighet för myndighet med företrädare
för uppgiftslämnarna, dvs. ''innan beslutet om nya
blanketter eller förändringar av gamla tas''. Trots
detta fortsätter uppgiftslämnandet att öka.

Detta beror enligt oss reservanter på att
myndigheterna har använt ramlagarna till att
begära in mer uppgifter än vad de behöver. För
landets många småföretagare och andra betyder
detta ytterligare en belastning. Detta framgår bl.a.
av industriverkets undersökning som heter
Krångelsverige, en myt eller sanning.

Samrådsskyldigheten har utan tvivel visat sig
otillräcklig när det gäller att ifrågasätta ett behov
där lagtexten säger att ''för tillsyn enligt denna lag
äger myndigheter inhämta de uppgifter de
behöver''. Den bästa möjligheten att skydda
företagen mot en ökad myndighetsiver att samla
uppgifter är egentligen att den lag eller den
förordning som ger myndigheter rätt att samla in
uppgifter specificeras så att det klart framgår vilka
uppgifter som får hämtas in. Framför allt inom
området för tillsyn och kontroll är detta
nödvändigt.

Om lagtexten i stället innehöll en uppräkning över
vad som får samlas in, skulle de samråd som
förordningen för 1982 förutskickar bli riktigt
meningsfulla.

Ett av de skäl som anförts gentemot en specificering
i lagtexten över de uppgifter som skall få samlas in
av myndigheterna, är att deras behov av uppgifter
förändras över tiden och att det därför med jämna
mellanrum kan finnas behov av att ompröva
behovet av uppgifter. Naturligtvis förändras
behoven. Men då får också enligt vår uppfattning
specificeringen i lagtexten ändras.

Denna möjlighet skulle ge riksdagen bättre
möjligheter än i dag att kontrollera myndigheternas
krav på statistik. Denna kontroll skulle också ge
möjlighet till reaktioner på olika former av
samkörning av dataregister. Det kan vi inte göra i
dag.

Visserligen föreslogs en sådan här lagstiftning i den
i april 1990 avlämnade utredningen Förenklad
statistikreglering. Vi reservanter anser emellertid
att en ytterligare precisering bör övervägas av de
uppgifter som får samlas in om en sådan
lagreglering skall ha något berättigande.

Reservation nr 9 rör statistiska centralbyråns
medelstilldelning och
partisympatiundersökningarna. Vi moderater och
folkpartiet liberalerna tar upp en besparing på 10
milj.kr. Vi utgår från en utredning som tillsattes i
höstas med uppgift att göra en översyn av den
statliga statistikens styrning, dess finansiering och
samordning. Vi tycker att det är riktigt med en
sådan utredning, men vi har också tagit fasta på vad
föredraganden i budgetpropositionen utgår ifrån,
nämligen att utredningens förslag kommer att
innebära minskade kostnader för den statliga
statistiken. Vi delar uppfattningen att man kan
spara pengar på den statliga statistiken, och vi anser
att det redan i dag bör finnas stora möjligheter till
besparingar. Vi har därför föreslagit en minskning
av anslaget till SCB med 10 milj.kr.

I samma reservation instämmer vi däremot med
budgetpropositionen på en punkt, nämligen i vad
som sägs om att SCBs partisympatiundersökningar
skall läggas ned. Vi vet ju alla att det sedan många
år i olika fristående institut genomförs opinions-
och partisympatiundersökningar. Vi anser därför
att det inte finns behov av att finansiera sådana
undersökningar via skattemedel.

Majoriteten i utskottet har däremot beslutat att
bifalla några motioner som föreslår att
partisympatiundersökningarna fortsätter. Däremot
har man inga pengar till den uppgiften. Man säger
att statistiska centralbyrån åter bör pröva
möjligheten att uppgiftsfinansiera statistiken. Om
det inte visar sig vara möjligt bör SCB återkomma
till regeringen och begära medel för genomförandet
av undersökningarna. Kostnaderna per år för
undersökningarna är ungefär 3 milj.kr., som
knappast någon kommer att vara beredd att betala.
Det blir säkerligen i stället så, att SCB får komma
in med ett anslagsäskande på just 3 milj.kr.

Om man analyserar detta litet närmare kan man
fråga sig hur det kommer sig att det inte finns
intressenter som är villiga att betala för dessa
mätningar, om det nu är så att dessa
undersökningar, som det ibland hävdas, är så
mycket bättre än andra opinionsmätningar. Det har
ju nämligen tidigare visat sig att så inte är fallet. Om
nu majoriteten vill att dessa undersökningar skall
finnas oberoende av deras kvalitet, borde man
åtminstone vara beredd att betala för dem via
statsbudgeten. Men det är man inte heller. Kort
sagt: Jag tycker att detta är ett mycket märkligt
beteende.

Herr talman! Den sista reservationen, nr 12, rör de
framtida folk- och bostadsräkningarna. Vi
reservanter vill redan nu slå fast att folk- och
bostadsräkningar inte skall ske oftare än vart tionde
år. Detta stämmer då överens med internationella
rekommendationer. Eftersom vi hade en folk- och
bostadsräkning så sent som i fjol, kommer inte
nästa att äga rum förrän år 2000. Visserligen sitter
en parlamentariskt sammansatt
statistikkommission och tittar på dessa frågor, men
vi anser att man inte behöver vänta på den, utan att
man redan nu kan slå fast att folk- och
bostadsräkningar inte skall äga rum oftare än vart
tionde år.

Anf. 156 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! I finansutskottets betänkande nr 22
behandlas en rad viktiga statistikfrågor. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på tre av dessa.

Miljö och ekonomi har ett nära samband, och det
är omöjligt att göra korrekta bedömningar av det
ekonomiska läget och den ekonomiska
utvecklingen om vi inte samtidigt har en
uppfattning om miljösituationen och hur den
utvecklas.

Centern har under flera år arbetat aktivt för att få
fram en grön BNP, som skall vara ett viktigt
komplement till de traditionella BNP-
beräkningarna. Jag tror att de flesta i dag är
medvetna om att BNP är en dålig mätare på
välfärdsutvecklingen, liksom det är en dålig mätare
av en hållbar ekonomisk utveckling.

En grön BNP skall ge underlag för att mäta en
hållbar utveckling, där resurshushållning och
kretsloppstänkande är viktiga delar. En möjlighet
att tydliggöra detta skulle vara att basera
räkenskaperna på det kvantitativa materialflödet i
samhället. Ett linjärt, resursslösande flöde minskar
kraftigt en grön BNP, medan ett samhälle baserat
på resurshushållning och återbruk ger en högre
grön BNP. Ett sådant BNP-mått skulle kunna
åstadkommas genom att BNP per capita divideras
med icke organisk avfallsproduktion per capita.

Jag vill stryka under vikten av att all vår produktion
successivt kan inordnas i det naturliga kretsloppet
genom att återge ett citat ur Det naturliga Rådets
riksinformation. Detta är information som tagits
fram i koncensus av ett sextiotal kända forskare och
naturvetare.

''Om material inte kan inpassas i cirkulerande
system är processen inte hållbar, dvs. den måste
upphöra.

Vi kan därför formulera ett grundläggande krav för
såväl vårt framtida välstånd som vår överlevnad: Vi
kan inte åstadkomma någon egentlig värdeökning
genom vårt arbete, om inte ekosystemen hinner
med och processa vårt avfall och om växterna inte
hinner bygga upp sina energiinnehållande
strukturer igen.''

Herr talman! Den slutsats som dessa forskare och
naturvetare drar visar med skrämmande tydlighet
vilka gränser vi inte får överskrida och hur vi måste
inpassa oss i ekosystemet om vi inte skall föröda vår
egen eller i varje fall inte våra barns framtid. Detta
är något av bakgrunden till att vi i centern lägger så
stor vikt vid att vi skaffar oss större kunskap om hur
vi påverkar ekosystemen och sambandet mellan
ekonomi och miljö. En grön BNP är en viktig del i
denna kunskapsuppbyggnad.

Den andra frågan jag vill ta upp är miljöstatistiken.
Vi har en hyfsad statistik när det gäller utsläpp från
större produktionsenheter, såväl industrier som el-
och värmeproduktionsanläggningar. Vi gör många
mätningar i skorstenar och vid avloppsrör, men vi
har dålig kontroll över alla de farliga ämnen som
finns i de produkter som tillverkas och sprids över
kanske hela världen. Var hamnar dessa farliga
ämnen när varan är förbrukad? Vi vet att om de
inte tas om hand på ett betryggande sätt, och det
görs tyvärr i mycket liten omfattning, så kommer
dessa ämnen förr eller senare att bli en belastning i
mark, hav och luft.

Vi i centern menar att detta inte kan fortgå. Vi får
inte sila mygg och svälja kameler. Vi måste skaffa
oss bättre kunskaper och vara beredda att därefter
med stor kraft vidta nödvändiga åtgärder. Jag vill
påminna om naturvetarnas slutsats: Den
verksamhet som inte kan inpassas i ett cirkulerande
kretslopp är inte hållbar och måste upphöra.

Den tredje frågan jag vill ta upp är det obetalda
arbetets betydelse. Det är inte så ofta vi tänker på
att de obetalda arbetstimmarna är fler en de timmar
som det betalas lön för. Självfallet är denna stora
arbetsinsats av stor betydelse. Förändrade
gränsdragningar mellan betalt och obetalt arbete
kan i hög grad påverka vår ekonomi.

Låt mig ta ett litet exempel som ändå belyser ett
viktigt problem. Det har ''blivit inne'' med
självplock av t.ex. jordgubbar och en rad andra bär
och grönsaker. Om självplockningen inte hade
ökat, skulle t.ex. jordgubbsodlingen i Sverige ha
minskat dramatiskt, och i stället skulle importen ha
ökat. Resultat hade blivit sämre jordgubbar och
ökad belastning på vår bytesbalans.

Kvinnornas insats i produktionen underskattas
också genom att det obetalda arbetet på intet sätt
redovisas i BNP. Nyttan av god barnomsorg kan
självfallet inte mätas i lönekostnader och
produktionskostnader för daghem, osv. Det är
dock detta som återspeglas i BNP. Nyttan avgörs
naturligtvis av hur väl barnen utvecklas. De
obetalda arbetsinsatserna har givetvis en mycket
stor betydelse i detta sammanhang.

Herr talman! Vi i centern tycker att det är viktigt att
vi försöker sätta ett korrekt värde på det obetalda
arbetet. SCBs pågående tidsanvändningsstudie
måste ges tillräckliga resurser så att materialet får
hög kvalitet. Det är också viktigt att vi får en bred
debatt kring dessa frågor. Gränsdragningen mellan
betalt och obetalt arbete kommer också att få stor
betydelse för utvecklingen av den offentliga
sektorn.

Herr talman! Jag begränsar mig till att yrka bifall
till reservation 1, men självfallet står centern helt
bakom alla de reservationer där Gunnar Björk och
jag finns med.

Anf. 157 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Mycket av det som står i detta
betänkande tror jag att jag har varit med om att
debattera minst två gånger tidigare under min korta
tid i Sveriges riksdag. Det betyder att vissa saker
återkommer gång på gång, och därför finns det inte
anledning att hålla samma anförande som jag höll
förra året. Det skulle vara utomordentligt tjatigt att
göra det. Vissa av vännerna i utskottet brukar
hävda att jag håller samma anföranden flera
gånger, men det är faktiskt inte sant. Jag brukar
variera temat, och jag skall fröjda dem med att inte
ens göra det den här gången.

Jag skall säga några ord om reservation 1 med
rubriken Nationalräkenskaper och tillväxtbegrepp,
som Ivar Franzén så varmt har talat för. Den här
frågan är faktiskt mycket avgörande för vår
framtid. Ivar Franzén säger på ett mycket fint sätt
att de processer som inte kan införas i ett cirkulärt
förlopp måste upphöra. Skulle den principen gälla
finge vi faktiskt stoppa det allra mesta som pågår i
detta land. Det är faktiskt ytterst litet som ingår i
det naturliga kretsloppet. Vi har avlägsnat oss från
grunderna för en sund livsföring under de senaste
40--50 åren. Här finns åtskilligt att göra.

Vi har redan kunskaper, men det är utomordentligt
viktigt att skaffa oss fler. Processen att vrida oss
tillbaka till cirkulära kretslopp måste ske med stor
skyndsamhet. Under mina snart tre år i riksdagen
har det tyvärr gjorts ytterst litet i den riktningen.
De beslut som har fattats i riksdagen har gått i
precis motsatt riktning i förhållande till den riktning
som befäst vetenskap säger att vi borde gå. Det är
faktiskt en stor skam för riksdagen att den har fattat
så många usla miljöbeslut. Ett av de allra värsta är
faktiskt momsen på kollektivtrafik som strider mot
allt sunt förnuft. Det är bedrövligt. Därmed yrkar
jag bifall till reservation 1.

Jag har med glädje ställt mig bakom reservation 8.
Jag har själv varit småföretagare och vet vilket
elände det är att behöva fylla i alla blanketter med
mängder av uppgifter som man har svårt att förstå
vad de skall vara till. En stor del av denna
verksamhet är lämplig för mycket stora företag med
en mängd anställda. Men för småföretagare är det
en börda. Jag yrkar bifall till reservation 8.

I övrigt står jag naturligtvis bakom alla
reservationer som jag har skrivit under, men jag
skall inte besvära kammaren med en mängd
voteringar.

Anf. 158 PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till Carl Fricks
anförande vill jag säga att det vi nu har att diskutera
är anslagen till SCB och folk- och
bostadsräkningen. Vi har att behandla ett antal
motioner i det sammanhanget.

Ämnet statistik är ett ganska intressant ämne ur
många olika utgångspunkter. Genom att studera
statistik får vi mycket kunskaper och många
nyttigheter oss till livs. Beroende på vilka politiska
intressen och ambitioner vi har kan vi vilja öka
förekomsten av statistik. Men vi kan också vilja
göra tvärtom dvs. hålla tillbaka förekomsten av
statistik. Ett välkänt faktum är ju att kunskap är
makt, och i statistik ligger mycken kunskap
förborgad. Efter att ha konstaterat detta och med
hänvisning till att de olika sakfrågorna är ganska väl
beskrivna i fråga om det läge som råder i
beredningshänseende m.m., ber jag att få yrka
bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 159 LARS DE GEER (fp):

Herr talman! Rune Rydén har tidigare utförligt och
korrekt beskrivit bakgrunden till reservationerna 8,
9 och 12. Jag skall därför inte uppta kammarens tid
med att återupprepa hans argument. I stället skall
jag påpeka en sak som Carl Frick berörde -- jag
begärde ordet innan han talade -- nämligen att
lämnande av statistikuppgifter är en stor belastning
för små företag. Stora företag har personal, tillgång
till statistik och datorer. För dem är det inte så
märkvärdigt att fylla i olika uppgifter. Själv ägnade
jag tre timmar i lördags åt att fylla i en tiosidig
kedjeblankett, som uppenbarligen var avsedd för
Sydkraft, Vattenfall och Stora Kopparberg.
Anledningen var att jag har ansvar för ett litet
vattenkraftverk. Jag tror att jag satte 65 kryss på att
det som efterfrågades inte var tillämpligt. Bara att
hitta alla kryss tog en timme i anspråk.

Beträffande folk- och bostadsräkningen vill jag i
viss polemik mot Per Olof Håkansson påpeka att
det också är en kostnadsfråga hur ofta den skall äga
rum. Varje gång folk- och bostadsräkningen
genomförs kostar det 200 milj.kr. Genomförs den
vart femte år blir det 40 milj.kr. per år. Genomförs
den vart tionde år blir det 20 milj.kr. om året. I
dagens ekonomiska läge tycker jag att en
inbesparing på 20 milj.kr. per år inte är alldeles
oväsentlig jämfört med den marginella nyttan av att
få statistiken vart femte år.

Anf. 160 PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Till Lars De Geer vill jag säga att till
marginalnyttan hör att man genom olika
statistikuppgifter får mycket kunskaper som inte
minst kommunerna kan använda sig av i sitt
planeringsarbete. Det går alltså inte bara att mäta
marginalnytta i form av kostnader. Det finns också
en tillgångssida, som det är beklagligt att man inte
tar hänsyn till.

Som en liten kommentar till reservation 8, som Lars
De Geer berörde, vill jag säga att allt
statistikinsamlande nog inte bokförs på rätt konto i
den här debatten. Det vore spännande att få reda
på -- kanske genom en statistisk undersökning --
hur mycket statistik som lämnas till myndigheter
resp. till olika intresseorganisationer och andra
organ som man är medlem i. Jag känner till ett fall
där en sådan undersökning har gjorts under ett år.
Visserligen handlade det inte om statistiskt
vedertagna metoder, men man staplade pappren i
två olika högar. När året var slut kunde konstateras
att den hög som bokfördes på myndighetssidan var
betydligt mindre än den statistikhög som skulle
levereras till andra. Jag är alltså rädd för att man
här för en debatt utifrån en felaktig utgångspunkt.

Anf. 161 LARS DE GEER (fp):

Herr talman! Att privata intressenter och
arbetsgivarorganisationer ofta begär in för mycket
statistik är inte något skäl för att också staten skall
göra det. Beträffande frekvensen av folk- och
bostadsräkningarna vill jag påpeka att de allra
flesta västeuropeiska länder nöjer sig med
tioårsintervaller. Jag tycker det finns anledning att
säga att Sverige bör kunna falla in i den
internationella lunken.

Anf. 162 PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att det finns någon
socialdemokrat som försvarar ett påstått onödigt
statistikinsamlande, något som Lars De Geer här
vill göra sken av. Den statistikinsamling som sker
skall självklart vara till nytta. Något annat skall inte
förekomma.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

14 § AB Tipstjänsts ersättningar till idrotten

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU19 AB Tipstjänsts ersättningar till
idrotten (prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 163 FILIP FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Av någon anledning är jag inte
speciellt debattglad så här på kvällskvisten. Men
jag är mån om att hålla partifanan hög, och därför
skall jag givetvis göra min plikt och säga några ord
om den moderata reservationen i finansutskottets
betänkande 19.

I denna reservation följer vi upp en reservation med
Bo Lundgren som första namn. Motionärerna har
föreslagit att idrottsrörelsen årligen skall tillföras
en viss andel av AB Tipstjänsts omslutning. De här
pengarna, 1 % av Tipstjänsts omsättning, bör
riksdagen anslå över statsbudgeten till
riksidrottsförbundet. Vi tycker att förslaget är
förnuftigt, och därför stöder vi det.

När det gäller Tipstjänsts sponsring delar vi
motionärernas uppfattning att företagsekonomiskt
motiverad sponsring skall kunna beslutas av
Aktiebolaget Tipstjänst utan detaljstyrning från
statsmakternas sida i vad gäller beloppsgränser och
inriktning. Att Tipstjänst skall drabbas av den
hämsko som en statlig styrning av sponsring
innebär och som majoriteten pläderar för, tycker vi
är uppåt väggarna fel.

Herr talman! Med detta korta inlägg vill jag yrka
bifall till reservation nr 1 i betänkande FiU19.

Anf. 164 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Herr talman! Vi diskuterar här i dag bara en liten
del av samhällets stöd till idrotten, 50 milj.kr. Den
stora delen skall senare diskuteras av
kulturutskottet. Tipstjänsts stöd till idrotten har
diskuterats i denna kammare flera gånger sedan
riksdagens revisorer tog upp ärendet första gången
år 1988. En majoritet vill öka stödet. Nu finns ett
förslag på att stödet skall vara 50 milj.kr. och att det
skall vara av goodwill-karaktär eller långsiktigt
kommersiellt befogat i enlighet med riksdagens
beslut.

Det finns tre reservationer fogade till det här
betänkandet. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)

15 § Idrott

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1990/91:KrU17 Idrott (prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 165 LARS AHLSTRÖM (m):

Herr talman! Jag måste denna gång, liksom vid
tidigare tillfällen när vi behandlat ett betänkande
från kulturutskottet med rubriken idrott,
konstatera att vi ej kan ha en heltäckande debatt
avseende idrottsfrågor. Genom arbetsfördelningen
i riksdagen återfinns de för svensk idrott livsviktiga
ställningstagandena i såväl skatte- som finans- och
kulturutskotten. Det vore välgörande, och
upplysande, om en idrottsdebatt spännande över
hela det mångfasetterade fältet kunde genomföras.

Det finns de som, tydligen på fullt allvar, för fram
tanken på ett speciellt idrottsparti. Det är naivt och
verklighetsfrämmande att tro att detta skulle bli en
garanti för att ge idrotten bättre förutsättningar.
Den bästa garantin är att inom de etablerade
partierna vinna större gehör för idrotten och dess
betydelse. Vi är ett antal som försöker.

För 30 år sedan skrev Bengt Ahlbom i
Idrottsboken: ''50 % av idrottens slitna ledare
måste anslå huvuddelen av sin tid till att på olika
sätt lösa finansieringsproblem. Är detta ett rimligt
förhållande i tidens största ungdomsrörelse och
största folkhälsobevarande verksamhet?'' Mitt svar
är självfallet nej. Det är värre än så. Det Bengt
Ahlbom beskrev 1961 är intet mot förhållandena i
dag. Därför återkommer vi moderater också i år
med vår allomfattande idrottsmotion undertecknad
av 25 ledamöter.

Det är aldrig fel att upprepa en sanning, och jag
påstår därför än en gång från denna talarstol att vi
aldrig kan förbättra villkoren för svensk idrott utan
att vi finner för föreningar, ledare och aktiva väl
anpassade lösningar på de svårbemästrade problem
som skatter och avgifter utgör.

Vi måste ge de ideellt arbetande ledarna och
tränarna bättre villkor. De måste få en helt annan
uppskattning för vad de uträttar. Den ovärderliga
samhällsnytta som görs av alla inom idrotten går
inte att mäta. Vi måste på alla sätt underlätta deras
arbete och stödja dem. Men det är inte pengar för
att avlöna ledare som är det viktigaste. Idrottens
styrka och tjusning ligger ju i det ideella
engagemanget. Det väsentliga är att underlätta för
de små lokala föreningarna och möjliggöra för
deras ledare att ägna mer tid åt idrottslig fostran
och träning och mindre tid åt att dra in pengar.

Ledarna är i betydande utsträckning föräldrar till
unga idrottsutövare, och de förmår hålla ut så länge
de egna barnen tränar och tävlar. Men sedan tar
ofta intresset och orken slut. Detta är allvarligt.
Sverige förlorar på så sätt många dugliga ledare och
tränare med goda kunskaper. Omsättningen på
idrottsledare är över huvud taget stor. De som
drabbas av detta är i första hand de små klubbarna.
Det är därför angeläget att på alla sätt stödja dem
som är verksamma inom idrotten.

Idrotten är en ovärderlig hälsofaktor såväl fysiskt
och psykiskt som moraliskt.

Den svenska idrottsrörelsen står och faller med alla
dessa hundratusentals ideellt arbetande ledare vars
ungdomsfostrande gärning är av omätbar betydelse
i en verklighet, som dess värre, är präglad av våld
och av ett drogmissbruk som förstör många unga
människors liv.

Dopning är idrottens förbannelse. Det kan inte
upprepas för ofta att dopning är fusk. Vi anser att
stöd bör lämnas till kontrollverksamhet och sådan
forskning som syftar till att utveckla metoder att
avslöja doping. Narkotikaliknande preparat som
används för dopning bör betraktas som narkotika
när det gäller exempelvis reglering av införsel,
försäljning och användning.

Jag vill instämma i de av 1989 års riksidrottsmötet
beslutade prioriteringarna för perioden 1990--1992,
nämligen: stärk idrottens finansiering, stärk det
ideella ledarskapet, stärk kampen mot dopning.
Den moderata idrottspolitiken medverkar till att
dessa viktiga och riktiga prioriteringar kan
förverkligas.

Marginalskattereformens stora förlorare är
idrotten. Redan förra året påverkades idrotten
genom t.ex. full moms på hotell- och
restaurangbesök och bensinskattehöjningen. Från
årsskiftet 1990--1991 kom så moms på bussresor
och andra resor till tävlingar och träningspass.

Moderata samlingspartiet har motsatt sig
betydande delar av finansieringen av
skatteomläggningen. Vi anser att en snabb
utredning bör tillsättas för att överväga om ideella
föreningar skall göras tekniskt skattskyldiga och
därmed ges full avdragsrätt för erlagd
mervärdeskatt på varor och tjänster.

Det är också angeläget att riksskatteverkets
utredning huruvida moms skall utgå på
kommunernas uthyrning av lokaler till
idrottsföreningar och andra snabbt kommer till ett
för idrotten positivt avgörande. Ett negativt beslut
blir ett dråpslag.

Herr talman! Svensk idrott skall vara självständig
och stå helt oberoende av den politiska makten. Vi
ser därför ingen anledning till att regeringen skall
utse två ledamöter i riksidrottsförbundets styrelse,
och jag yrkar därför bifall till reservation 2.

Vi gläds alla åt handikappidrottens fortsatta starka
utveckling. Som en följd av ett förtjänstfullt och
beundransvärt arbete är Sverige i dag en ledande
nation. Våra handikappidrottare är värda all
respekt och aktning. Vi vill förbättra deras
möjligheter ytterligare bl.a. genom att ge ett ökat
utrymme inom idrottslärarutbildningen för
undervisning om de särskilda krav detta ställer. Vi
anser att de ekonomiska förutsättningarna för
handikappidrotten skall förbättras genom att en del
av de ytterligare medel ur Tipstjänsts överskott som
vi föreslår skall överföras till idrotten går till
handikappidrotten. Jag yrkar bifall till reservation
nr 3.

Herr talman! Jag tänker avsluta mitt anförande
med samma ord som jag gjorde den 6 april 1989:
Moderat idrottspolitik skulle ge svensk idrott ökat
oberoende, stärkt ekonomi och bättre möjligheter
för ledare att ägna sig åt idrott.

Anf. 166 Andre vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):

Herr talman! Efter varje tillfälle man får anledning
att syssla med idrottsfrågorna litet extra ökar
respekten för allt det fina som idrottsrörelsen
åstadkommer.

I första hand gäller det naturligtvis det
idrottsrörelsen uträttar när det gäller
ungdomsfostran och friskvård. Det är svårt att
tänka sig någon verksamhet som ens kommer i
närheten av den samhällsnytta idrotten gör på dessa
båda områden -- samhällsnytta, och glädje och
nytta för individen.

Jag tänkte ändock börja med några funderingar
som handlar om någonting annat, nämligen
idrotten som underhållning.

Vi är många som finner rekreation och avkoppling
på åskådarplatserna. Det är sannerligen inte bara
elitidrotten som har ett stort underhållningsvärde.
Ofta är det minst lika trivsamt att gå och titta på en
division 4 match eller varför inte en match med
pojk- eller flicklaget.

Men naturligtvis är det elitidrotten som lockar de
stora massorna. Det är den verkliga folkteatern
som engagerar åskådare i alla åldersgrupper.

Till helt övervägande del är det här naturligtvis
positivt. Elitidrotten har stor betydelse som
underhållning, men också när det gäller att
inspirera och vara förebild för ungdomarna.
Samtidigt skall man inte blunda för att det finns
inslag i elitidrotten som är oroväckande.

Några idrotter är i dag så intressanta för TV och för
reklam att det börjar handla om mycket stora
ersättningar och prispengar. Kontrasten till
småklubbarnas bredd och ungdomsverksamhet blir
allt större, och anknytningen till folkrörelsen
riskerar att gå förlorad.

När det handlar om så stora pengar blir naturligtvis
också frestelsen stor att bryta mot idrottens regler
och krav på fair play. Dopningproblemet är säkert
ett tecken på just det.

Det här för oss osökt in på idrottens ekonomi. När
den har diskuterats, bl.a. i samband med
skattereformen, har folkpartiet liberalerna
prioriterat tre områden.

1. Idrotten måste få en större andel av Tipptjänsts
överskott.

2. Det lokala aktivitetsstödet skall höjas kraftigt.
Det är bra därför att det gynnar aktivitet och går
direkt ut till de föreningar som har en bra
ungdomsverksamhet.

3. Ersättningar upp till ett halvt basbelopp skall
också i fortsättningen undantas från socialavgifter,
dels av ekonomiska skäl, dels för att undvika
byråkrati och krångel för kassören i den lilla
föreningen.

Det här tyckte vi var det viktigaste, och det är en
prioritering som jag vet delas av nästan alla
föreningsledare. Jag är glad att kunna konstatera
att vi har kommit en bra bit på väg.

I det ekonomiska läge vi har i dag vill jag bestämt
påstå att det här är ett bra utfall. Det framgår också
klart av uttalanden från idrottshåll att man där
delar den uppfattningen.

Jag är naturligtvis medveten om att med ännu
bättre ekonomiska förutsättningar skulle våra
många fantastiska idrottsledare kunna göra ett
ännu bättre jobb. Självklart är det så.

Men tar man hänsyn till den ekonomiska
situation som vi befinner oss i vågar jag påstå att så
värst mycket mer än så här går det inte att
åstadkomma i dag -- inte om man också känner ett
ansvar för helheten. Det gör som bekant
folkpartiet.

Det finns några bekymmer. Ett är den oklarhet som
fortfarande tycks råda när det gäller kommunernas
uthyrning av lokaler till idrottsföreningar, alltså det
som Lars Ahlström var inne på. När skall det utgå
moms och när skall det inte göra det? Det här är en
svårighet framför allt för idrotter som bowling och
badminton. Jag utgår för min del från att
riksförsäkringsverket, som nu diskuterar denna
fråga, kommer fram till den för klubbarna positiv
tolkning. Gör man inte det finns det anledning att
snarast återkomma till den här frågan.

Detta om den viktiga penningfrågan.

Jag började med att säga att ju mer man kommer i
kontakt med idrottsrörelsen, desto större respekt
får man för det den uträttar.

Jag har också stor tilltro till idrottens egen
förmåga att lösa sina problem. Det hindrar inte att
vi som politiker ändå skall lägga oss i och ha
synpunkter -- om jämställdheten inom idrotten, där
det fortfarande finns stora brister, om
handikappidrottens förutsättningar och om en hel
del annat.

Men på område efter område kan man samtidigt
konstatera att idrottsrörelsen sannerligen inte är
passiv. Därför känner man sig ibland litet
snusförnuftig när man på det politiska planet skall
diskutera idrottens verksamhet. Både problemen
och möjligheterna är i regel väl kända i
föreningarna och förbunden.

Folkpartiet liberalernas utgångspunkt är att
idrottsrörelsen skall bevara sin karaktär av
obunden folkrörelse. Därför tar vi bestämt avstånd
från olika försök att politisera idrottsrörelsen. Vi
tycker t.ex. inte att det finns någon som helst
anledning för regeringen att ha representanter i
Riksidrottsförbundets styrelse.

Detta har vi nedtecknat i reservation nr 2, som
jag, herr talman, yrkar bifall till.

Anf. 167 JAN HYTTRING (c):

Herr talman! Som redan tidigare påpekats får vi
inte den där heltäckande debatten om idrotten.
Kammarens arbete är så uppdelat, att idrottsfrågor
kommer att behandlas i mindre bitar på grundval av
betänkanden från olika utskott. Därtill kommer att
den tid som vi har till förfogande i kväll inte torde
medge att vi för den riktigt stora debatten.

Jag är dock övertygad om att vi kommer att få den
debatten. Problemen för idrotten har faktiskt ökat.
Man har liksom andra folkrörelser fått en mer
ansträngd ekonomi. Redan tidigare stora
ekonomiska problem blev än större efter
skatteomläggningen. Det är effekterna av just
skatteomläggningen som man nu brottas med.

Jag förstår att idrottsledarna framöver kommer att
ha ett stort intresse av att föra den här debatten
med oss politiker, inte minst därför att man anser
att påverkansmöjligheterna kanske är något större
i år när vi närmar oss ett val. Vi har upplevt dessa
diskussioner tidigare. Det har ställts ut löften som
sedan inte hölls, och det är naturligtvis tråkigt. Vi
får väl se hur den här debatten kommer att
utvecklas framöver.

Det är många människor som gör fantastiskt stora
insatser inom idrotten som ledare. Vi vet att det är
många föräldrar som gör ett mycket uppoffrande
arbete. De sätter till en stor del av den
gemensamma fritid som familjen har att fördela.
Detta gör att många ungdomar kommer i kontakt
med en mycket sund och fin verksamhet.

I dag känner sig många av dessa idrottsledare litet
vilsna. Man anser att man gör en ideell insats
genom arbetet i en ideell förening. Men i mångt och
mycket kommer diskussionerna att handla om hur
man skall klara effekterna av skatteomläggningen,
av nyinförd moms och, i andra fall, av en ökad
moms. Man börjar diskutera bolagisering, och där
är det många råd som man får. Det diskuteras att
dela upp föreningarna i bolagsdelar och ideella
delar. Detta är naturligtvis väldigt främmande för
de flesta av de människor som jobbar inom
idrottsrörelsen.

Vi anser i centern att med de förslag som vi förde
fram i samband med förändringen av skatten strax
före sommaruppehållet hade det inte behövt bli så
här. Idrottsledarna hade då kunnat fortsätta med en
mer stimulerande verksamhet, de hade kunnat
ägna mer tid åt sina ungdomar och mer tid åt
idrottsfostran.

Nu befinner man sig i den här situationen. Vi i
centern kommer inte att förtröttas när det gäller att
försöka påverka situationen och åstadkomma vissa
förändringar. Men den debatten får vi naturligtvis
ta i en annan ordning när vi fått betänkanden från
de utskott som det då gäller.

Man kommer då naturligtvis osökt in på den
ekonomiska situationen. Det lokala
aktivitetsstödet spelar en mycket stor roll. Det har
höjts i några omgångar, och det blir nu en ökning
från 17 till 28 kr. per aktivitet. Men skälet för denna
ökning är ju inte att detta stöd på något sätt har
släpat efter, utan skälet är att man skall ge en viss
kompensation, som man säger, till idrottsrörelsen.
Man bör då ta i beaktande att det här lokala
aktivitetsstödets utveckling redan tidigare har
släpat efter mycket kraftigt. Det är anledningen till
att vi från centerns sida har prioriterat detta i vårt
budgetalternativ. Vi har föreslagit en ökning med 7
kr. mer per aktivitet än vad regeringen föreslagit
och som kulturutskottets majoritet nu har
accepterat vid behandlingen av frågan. Vi tycker att
detta vore en mycket viktig och riktig åtgärd. Jag
tror inte att det är någon som bestrider att dessa
pengar skulle behövas. Det är många som pratar väl
om detta stöd -- det har vi hört tidigare i kväll här
ifrån talarstolen. Men man saknar de konkreta
förslagen till åtgärder när vi skall gå till beslut. En
väldigt bra åtgärd av dessa talare vore naturligtvis
att påverka sina partikamrater så att de stöder
centerns reservationer när det gäller anslaget till
idrotten. Den uppräkning som vi föreslagit behövs
mycket väl.

Det är också så att idrottsrörelsens egen
finansiering har ökat. Möjligheterna härtill är
mycket varierande beroende på de aktiviteter som
föreningarna bedriver. En del idrotter är publikt
mycket mer intressanta än andra. Jag behöver inte
nämna vilka idrotter det är som har stora
möjligheter till ökad egenfinansiering och vilka
som inte har det.

Vi i centern knyter stora förhoppningar till den
utredning som riksdagen har fattat beslut om
beträffande ökade möjligheter för föreningarna att
anordna lotterier, anordna bingo och andra
aktiviteter av den typen. Detta är naturliga
aktiviteter för folkrörelser när det gäller att klara
egenfinansieringen. Vi hoppas att de möjligheterna
skall bli bättre och att utredningsarbetet snabbt
skall komma i gång. Detta känns säkerligen
naturligare för idrottsledarna än diskussioner om
bolagisering och organisatoriska förändringar för
att smidigt anpassa sig till nya skatteregler osv. Man
vill ha dessa möjligheter att själv ta in pengar. Man
kan då också på ett annat sätt påverka hur pengarna
skall användas.

Det är huvudsakligen små föreningar som ägnar
mycket tid åt sådana här verksamheter. I många
föreningar tycker man också att det är roligt och
trevligt att göra det, eftersom man då kommer i
kontakt med människor, som i övrigt inte har så
stora kontakter med idrotten eller andra
folkrörelser.

Resultatet av den utredningen och kommande
riksdagsbeslut kommer att få mycket stor betydelse
för idrottens utveckling.

Ett annat anslag som behandlas i detta betänkande
gäller forskning. I centern har vi en reservation till
förmån för att idrotten skulle få de medel man
anser vara nödvändiga för att kunna göra kraftfulla
insatser mot dopning. Tidigare talare i den här
debatten har framhållit att det är viktigt att med alla
medel försöka få bort bruket av stimulerande
medel. Detta är naturligtvis ett rent fusk gentemot
idrottsutövare som inte tillgriper dessa medel. Då
är kontroll, forskning och utveckling på detta
område naturligtvis någonting mycket viktigt. Man
kan då bara konstatera att regeringens och
utskottsmajoritetens ambitioner inte når upp till
den nivå som idrotten anser sig behöva. Därför har
vi i centern föreslagit en höjning av anslaget till den
nivå som Riksidrottsförbundet anser vara
nödvändig.

Det har också nämnts tidigare i debatten att på
grund av skatteomläggningen har idrottsrörelsens
resekostnader ökat. Vi har att verka i ett avlångt
land, och vi vet att seriespel är mycket stimulerande
för idrotten. Det gäller inte bara lagidrotterna, utan
även enskilda idrottsutövare har ofta mycket långa
reseavstånd. Dessa synpunkter har vi tidigare
framfört från centern, och frågan har debatterats i
riksdagen. Regeringen har satt stor tilltro att man
inom idrottsrörelsen själv skall kunna lösa denna
fråga. Det kan man naturligtvis, men man saknar
de erforderliga ekonomiska medlen. Därför har vi
markerat att de förslag som läggs fram för att
förbättra denna situation måste kompletteras med
ett samhällsstöd, så att man inom idrottsrörelsen
kan vidta de åtgärder man anser vara nödvändiga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 4
och 8.

Anf. 168 ANDERS NILSSON (s):

Herr talman! Regeringens budgetförslag
beträffande idrotten innebär en väsentlig ökning av
anslagen. Utskottets betänkande innebär en
markering av jämställdhetsfrågorna inom
idrottsrörelsen. Vi betonar också idrottens ställning
som en fri och självständig folkrörelse.
Oppositionens reservationer innehåller egentligen
inga nyheter.

Det råder en bred samstämmighet om värdet av den
verksamhet som idrottsrörelsen bedriver.
Omfattningen av denna verksamhet är också
mycket stor. Kulturutskottet ansluter sig till denna
värdering.

Under de senaste åren har företrädare främst för
moderaterna fört en debatt om idrottspolitiken som
ger en bild av idrottsrörelsens situation som om den
vore katastrofal. Lars Ahlström sade i förra årets
debatt att han tycker synd om idrotten, att den
snärjs av byråkratiska regler, förmenas sin
rättmätiga del av spelmarknaden, osv.
interpellationer och frågor, i tal och debattartiklar,
har denna kampanj från moderat håll fortsatt, och
Lars Ahlström har här i dag gått på i samma stil. Jag
tycker att det här språkbruket är något underligt.
''Dråpslag'' och ''katastrof'' är uttryck som man
förknippar med mer vådliga händelser i vår
omvärld.

Ändock lever och frodas idrottsrörelsen. Den
uppvisar en fortsatt enorm uppslutning, höga
deltagarsiffror, goda idrottsliga resultat, en god
organisation, ett studieförbund i medvind, och den
omfattas för det allra mesta av en synnerligen
positiv inställning hos landets invånare.
Verkligheten ger en helt annan bild än den som
moderaterna försöker måla upp.

Det finns skäl att i några punkter beskriva vad som
sker just nu. Det är ganska mycket.

-- Som en följd av skattereformen får det
överväldigande flertalet av medlemmarna i
idrottens organisationer mer pengar i plånboken.
Med kännedom om idrottens starka ställning hos
svenska folket är det en ganska säker gissning att en
hel del av dessa pengar går till en ökad motions- och
idrottsverksamhet.

-- Det lokala aktivitetsstödet höjs kraftigt.
Idrotten får själv bestämma reglerna för detta.

-- Frågan om socialavgifterna har lösts.

-- Som framgått av den debatt som förts i
föregående ärende här i kammaren kommer
idrotten att få del av 50 miljoner årligen från AB
Tipstjänst.

-- Regeringens förslag om ett nytt system för
bidragen till folkbildningen ger goda och
självständiga utvecklingsmöjligheter för SISU,
idrottens studieförbund.

-- En utredning innebärande översyn av
lotterilagstiftningen förestår. Syftet är att se hur
folkrörelserna i högre grad kan öka sina inkomster
av lotterier och spel.

Den här uppräkningen ger en helt annan bild av
idrottens villkor än den moderata propagandan.
Den visar att regeringspartiet, socialdemokraterna,
har både vilja och förmåga att bädda för en fortsatt
god utveckling inom idrottsrörelsen. Listan kunde
ha gjorts längre.

I flera motioner har man i år tagit upp
jämställdhetsfrågorna. Det är ett intresse i
samklang med Riksidrottsförbundets målsättning,
med vad statsrådet säger i budgetpropositionen och
med utskottets syn. Vad som saknas i dag är en
heltäckande och överskådlig kunskap om hur de
pengar som utgör samhällets stöd till idrotten
används. Hur mycket går till verksamhet bland
pojkar och män, och hur mycket går till verksamhet
bland flickor och kvinnor?

Vi är medvetna om att det kanske inte är alldeles
lätt att särskilja detta, men det bör ändå vara
möjligt att göra en sådan sammanställning.
Rimligen bör både idrottens organisationer och
anslagsgivande organ ha nytta och glädje av en
sådan redovisning. Debatten blir sakligare om den
bygger på ett ordentligt underlag. Vi föreslår därför
att riksdagen i ett tillkännagivande beställer ett
sådant underlag.

Låt mig också kortfattat kommentera några av
reservationerna.

Vänsterpartiet vill ha en utredning om
idrottsrörelsens framtida inriktning. Vi anser att
det rimligen är idrottsrörelsen själv som skall stå för
den.

Moderaterna och folkpartiet vill avskaffa statens
representation i Riksidrottsstyrelsen. Det vill
uppenbarligen inte Riksidrottsförbundet.

Ett uttalande om handikappidrott som
moderaterna och folkpartiet vill åstadkomma är att
slå in öppna dörrar. Specialidrottsförbunden,
Riksidrottsförbundet, föredragande statsråd och
utskottet tycker alla att det är både naturligt och
riktigt att handikappade skall ha möjligheter att
delta i motion och idrott på samma villkor som
andra människor. Det är självklart! Varför göra ett
uttalande i en riktning som alla är överens om? De
som står för den praktiska verksamheten i
idrottsrörelsen har ju den målsättningen och
arbetar efter den!

Både centern och vänsterpartiet har tydligen en
målsättning att återställa det lokala aktivitetsstödet
till den nivå reellt sett som det hade vid införandet
1971. Är det så alldeles självklart att alla anslag
alltid skall återställas till den nivå de en gång hade?
För vår del vill jag vid det här tillfället notera att
det i år sker en betydande höjning, sannolikt den
största hittills sedan stödets införande.

Sammanfattningsvis, herr talman, vill jag
konstatera att idrottsrörelsen är en positiv kraft i
samhället, den utvecklas väl och den får med ett
bifall till hemställan i utskottets betänkande ett
mycket gott tillskott nästa budgetår. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till utskottets hemställan
i betänkandet och föreslår avslag på alla tio
reservationerna.

(forts. prot. 97)

Beslut om fortsatt ärendebehandling den 18
april

Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle
fortsättas vid arbetsplenum torsdagen den 18 april.

16 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1990/91:172 Godkännande av avtal mellan Sverige
och den Europeiska ekonomiska gemenskapen
avseende ERASMUS-programmet

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:107 Beskattning av
inkomst och tjänst från Sverige m.m.

1990/91:Sk64 av Bo Lundgren m.fl. (m)

med anledning av prop. 1990/91:115 Vissa
skollagsfrågor m.m.

1990/91:Ub178 av Gunilla Andersson och Eivor
Husing (s)

1990/91:Ub179 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

1990/91:Ub180 av Ylva Johansson m.fl. (v)

1990/91:Ub181 av Eva Goe s m.fl. (mp)

1990/91:Ub182 av Ulla Tillander m.fl. (c)

1990/91:Ub183 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)

1990/91:Ub184 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s)

1990/91:Ub185 av Anita Persson m.fl. (s)

1990/91:Ub186 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1990/91:Ub187 av Larz Johansson m.fl. (c)

1990/91:Ub188 av Britta Bjelle (fp)

med anledning av prop. 1990/91:125 Förslag om
tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret
1990/91

1990/91:N106 av Per Westerberg m.fl. (m)

1990/91:Bo60 av Knut Billing m.fl. (m)

1990/91:Bo61 av Agne Hansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:140 Arbetsmiljö
och rehabilitering

1990/91:A40 av Sonja Rembo m.fl. (m)

1990/91:A41 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91:A42 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

1990/91:A43 av Stina Gustavsson och Marianne
Andersson i Vårgårda (c)

1990/91:A44 av Stina Gustavsson och Kersti
Johansson (c)

1990/91:A45 av Inger Schörling och Anna Horn af
Rantzien (mp)

med anledning av prop. 1990/91:141 Rehabilitering
och rehabiliteringsersättning

1990/91:Sf46 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

1990/91:Sf47 av Margó Ingvardsson och Jan-Olof
Ragnarsson (v)

1990/91:Sf48 av Anita Johansson och Sten Östlund
(s)

1990/91:Sf49 av Karin Israelsson m.fl. (c)

1990/91:Sf50 av Sigge Godin m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:145 Byggnaders
inomhusmiljö m.m.

1990/91:Bo62 av Knut Billing m.fl. (m)

1990/91:Bo63 av Lars Ulander (s)

1990/91:Bo64 av Jan Strömdahl m.fl. (v)

1990/91:Bo65 av Birger Rosqvist (s)

1990/91:Bo66 av Krister Skånberg och Carl Frick
(mp)

1990/91:Bo67 av Kjell Dahlström m.fl. (mp)

1990/91:Bo68 av Siw Persson m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:146 Ändring i
plan- och bygglagen (1987:10), m.m.

1990/91:Bo69 av Erling Bager m.fl. (fp)

1990/91:Bo70 av Lars Ulander och Barbro Evermo
Palmerlund (s)

1990/91:Bo71 av Jan Strömdahl (v)

1990/91:Bo72 av Knut Billing m.fl. (m)

1990/91:Bo73 av Ivar Virgin (m)

1990/91:Bo74 av Agne Hansson m.fl. (c)

1990/91:Bo75 av Kjell Dahlström m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:149 Radio- och
TV-frågor

1990/91:K60 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s)

1990/91:K61 av Knut Wachtmeister och Rune
Rydén (m)

1990/91:K62 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp)

1990/91:K63 av Anders Björck m.fl. (m)

1990/91:K64 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)

1990/91:K65 av Sten Andersson i Malmö och Bertil
Persson (m)

1990/91:K66 av Bo Forslund m.fl. (s)

1990/91:K67 av Gustav Persson m.fl. (s)

1990/91:K68 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s)

1990/91:K69 av Bruno Poromaa m.fl. (s)

1990/91:K70 av Bruno Poromaa m.fl. (s)

1990/91:K71 av Lennart Andersson m.fl. (s, fp, c,
v)

1990/91:K72 av Lars Ahlström (m)

1990/91:K73 av Per Stenmarck och Margit Gennser
(m)

1990/91:K74 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91:K75 av Lars-Erik Lövdén (s)

1990/91:K76 av Anita Jönsson m.fl. (s)

1990/91:K77 av Kjell Ericsson (c)

1990/91:K78 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c)

1990/91:K79 av Krister Skånberg (mp)

1990/91:K80 av Olof Johansson m.fl. (c)

1990/91:K81 av Håkan Hansson m.fl. (c)

1990/91:K82 av Göran Engström och Kjell Ericsson
(c)

1990/91:K83 av Börje Hörnlund (c)

1990/91:K84 av Börje Hörnlund (c)

1990/91:K85 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1990/91:K86 av Maud Björnemalm och Håkan
Strömberg (s)

1990/91:K87 av Åke Wictorsson (s)

1990/91:K88 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

1990/91:K89 av Ingela Mårtensson och Erling
Bager (fp)

1990/91:K90 av Göran Engström (c)

1990/91:K91 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s)

1990/91:K92 av Kjell-Arne Welin m.fl. (fp)

1990/91:K93 av Bengt Harding Olson (fp)

med anledning av prop. 1990/91:153 Ny
folkbokföringslag m.m.

1990/91:Sk65 av Hugo Hegeland (m)

1990/91:Sk66 av Görel Thurdin m.fl. (c)

1990/91:Sk67 av Gösta Lyngå m.fl. (mp)

1990/91:Sk68 av Margitta Edgren (fp)

1990/91:Sk69 av Hugo Hegeland (m)

med anledning av prop. 1990/91:158 Ett avtal
mellan Sverige och Danmark om en fast förbindelse
över Öresund

1990/91:T85 av Grethe Lundblad (s)

1990/91:T86 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91:T87 av Jan Andersson m.fl. (s)

1990/91:T88 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

1990/91:T89 av Kjell-Arne Welin (fp)

1990/91:T90 av Anita Stenberg (mp)

1990/91:T91 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1990/91:T92 av Kjell Dahlström och Carl Frick
(mp)

1990/91:T93 av Margareta Winberg m.fl. (s)

1990/91:T94 av Olof Johansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:159 Särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta artister, m.m.

1990/91:Sk70 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1990/91:Sk71 av Kjell Johansson m.fl. (fp)

1990/91:Sk72 av Görel Thurdin m.fl. (c)

1990/91:Sk73 av Maud Björnemalm m.fl. (s)

med anledning av prop. 1990/91:162 Vissa
fredspliktsregler

1990/91:A46 av Sonja Rembo m.fl. (m)

1990/91:A47 av Elver Jonsson och Börje Hörnlund
(fp, c)

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU25 Omedelbara humanitära
hjälpinsatser

17§ Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 16 april

1990/91:541 av Hugo Bergdahl (fp) till
kommunikationsministern om persontrafiken på
Inlandsbanan:

Transportrådet tycks nu ha stannat för att föreslå
regeringen att persontrafiken på Inlandsbanan skall
läggas ned och ersättas med busstrafik i enlighet
med det avtal rådet träffade med länshuvudmännen
i februari. Den oro vi från liberalt håll kände efter
riksdagsbeslutet i mars har alltså visat sig vara
befogad.

Mot denna bakgrund vill jag fråga
kommunikationsministern: Avser regeringen att
vidta några åtgärder i syfte att trygga
persontrafiken på Inlandsbanan?

18 § Kammaren åtskildes kl. 22.55.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m.
5 §,

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 45
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 73
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf.
101 (delvis),

av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl.
17.53,

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § 135
(delvis)

och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.